RH 2025:12

Sökord Tjänstefel · Jäv · Gripande · Kvarhållande

Hovrätten har ogillat ett åtal för tjänstefel mot en polisman som under ledig tid underlåtit att träda i tjänst för att ingripa mot sin sambo med anledning av misstanke om grovt rattfylleri.

U.B. åtalades för tjänstefel enligt i första hand följande gärningsbeskrivning.

Polisinspektör U.B. har vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att underlåta att träda i tjänst och på brottsplatsen ingripa mot en person misstänkt för grovt rattfylleri/rattfylleri genom att se till att misstänkt var kvar på platsen tills en polispatrull, som var på väg till platsen, anlände och som kunde överta den polisiära arbetsuppgiften att utreda rattfyllerimisstankarna. Genom att låta den misstänkta personen lämna brottsplatsen och t.o.m. uppmana denne att lämna platsen, innan polispatrull anlände möjliggjorde U.B. för den misstänkta personen, tillika hans sambo, att senare invända att hon druckit alkohol efter körningen dvs. invändning om s.k. eftersupning, vilket allvarligt försvårade utredningen av brottsmisstanken. – – – . U.B. begick gärningen med uppsåt eller av oaktsamhet.

U.B. bestred ansvar för tjänstefel.

Tingsrätten (ordförande tf. rådmannen Morris Coskun) anförde i dom den 30 januari 2025 följande.

Av 20 kap. 1 § brottsbalken framgår att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för tjänstefel. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, ska inte dömas till ansvar.

Av 2 § polislagen framgår att det till polismyndighetens uppgifter hör att bl.a. (2) övervaka den allmänna ordningen och säkerheten och ingripa när störningar har inträffat, (3) utreda och beivra brott som hör under allmänt åtal.

Av 7 § samma lag framgår att om det för en polisman finns omständigheter som enligt 4 kap. 13 § rättegångsbalken skulle utgöra jäv mot domare, får polismannen inte besluta om eller vidta en åtgärd i brottsbekämpande verksamhet. Det framgår vidare att en polisman inte får besluta eller vidta en åtgärd i ordningshållande verksamhet om bl.a. (1) frågan angår honom själv eller hans maka eller någon annan närstående eller om åtgärden kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon närstående. Av tredje stycket i bestämmelsen framgår att om åtgärden är så brådskande att den inte utan fara kan skjutas upp, får den trots ovan beslutas eller vidtas.

I 16 § polisförordningen regleras en polismans skyldigheter under ledig tid. Det framgår att även när en polisman är ledig är han skyldig att bl.a. (3) vid svårare brott eller för att förhindra andra allvarligare störningar av den allmänna ordningen och säkerheten självmant vidta de omedelbara åtgärder som förhållandena medger. I andra stycket i bestämmelsen framgår att en ledig polisman även i andra fall får ingripa för att trygga allmän ordning och säkerhet eller för att tillförsäkra allmänheten skydd och hjälp.

Inledningsvis konstaterar tingsrätten att aktuell händelse skedde på en lördag när polismannen U.B. var ledig. Han anlände till – – – efter samtal från sin sambo. Efter att U.B. anlände lämnade hans sambo platsen innan polis som J.W. hade ringt hann anlända. Därefter har polis gripit sambon i hennes och U.B:s gemensamma bostad misstänkt för rattfylleri. Efter att polis redovisade grundärendet om rattfylleri till åklagare, beslutade åklagaren att utredningen behövde kompletteras med ytterligare utredningsåtgärder med anledning av den misstänktes invändning om eftersupning. Numera har åtal väckts mot U.B:s sambo för grovt rattfylleri.

Vad som hände – – – efter att U.B. och poliserna som J.W. hade ringt anlände skiljer sig åt mellan de som hörts i målet. Tingsrätten kommer därför först ta ställning till vad åklagaren kunnat bevisa i detta avseende.

Åklagaren har – – – enligt tingsrätten bevisat att U.B. – – –, innan den misstänkta lämnade platsen, kände till att hans sambo var misstänkt för rattfylleri, att hon stoppats under färd av J.W. och att polis var på väg till platsen för att utreda misstanken. Det är också bevisat att U.B. i samband med att han anlände bekräftade för J.W. att han är polis och därefter uppmanat den misstänkte att lämna platsen. Att den misstänkte haft möjlighet att lämna platsen bedöms alltså ha varit direkt avhängig U.B:s närvaro på platsen. För att U.B:s underlåtenhet ska falla inom ramen för ett tjänstefel, måste underlåtenheten ha skett vid myndighetsutövning. Som framgått ovan var U.B. ledig den aktuella dagen. Frågan är därför om U.B. hade en skyldighet träda i tjänst under sin ledighet.

En ledig polisman har skyldighet att vid svårare brott eller för att förhindra andra allvarliga störningar av den allmänna ordningen och säkerheten självmant vidta de omedelbara åtgärder som förhållandena medger (se polisförordningen). Ett rattfylleri utgör inte ett svårare brott i förordningens mening enligt tingsrätten. Däremot anser tingsrätten att brott, som faller under allmänt åtal, i princip innebär ett störande av den allmänna ordningen mot vilken polis har skyldighet att ingripa, om störningen är allvarlig (jfr NJA 1989 s 308). Enligt tingsrätten utgör ett rattfylleribrott en sådan allvarlig störning med hänsyn till den skada som kan uppstå av brottet på den misstänkte eller någon annan person samt egendom. Enligt tingsrätten hade således U.B. en skyldighet att – – – träda i tjänst enligt polisförordningen och vidta de omedelbara åtgärderna som förhållandena medgav. Underlåtenheten att träda i tjänst trots skyldighet till detta innebär att underlåtenheten vidtagits vid myndighetsutövning. De omedelbara åtgärderna som förhållandena medgav för U.B. att vidta var att kvarhålla den misstänkte på platsen till dess att hans poliskollegor anlände och övertog ingripandet. Åtgärden att kvarhålla den misstänkte var brådskande och kunde inte utan fara skjutas upp. Därför hade U.B. en skyldighet att både besluta och verkställa åtgärden trots att det hade träffat hans sambo. Underlåtenheten att kvarhålla den misstänkte på platsen och uppmaningen till den misstänkte att lämna platsen med vetskap att polis var på väg, står i direkt strid med polisens uppgifter att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten och ingripa när störningar har inträffat samt utreda och beivra brott som hör under allmänt åtal (se polislagen). Detta går alltså tvärtemot korrekt myndighetsutövning och har därför enligt tingsrätten inneburit ett åsidosättande av vad som gällt för uppgiften som polis. U.B:s fysiska kapacitet har enligt tingsrätten inte förhindrat honom att kvarhålla den misstänkte på platsen. Det konstateras att han kunde tala om för den misstänkte att hon var gripen och därför inte fick lämna platsen och, under alla förhållanden, hade han sin bil på platsen och kunde därmed kvarhållit den misstänkte även utan att ha behövt springa efter henne. Enligt tingsrätten kan inte gärningen ha begåtts av U.B. annat än uppsåtligen. Tjänstefelet är inte att anse som ringa eftersom U.B. allvarligt försvårat utredningen mot den misstänkte avseende rattfylleri. U.B. döms därför för ett uppsåtligt tjänstefel i enlighet med åklagarens förstahandsyrkande.

Tingsrätten dömde U.B. för tjänstefel till dagsböter.

U.B. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet.

Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättsrådet Christofer Gatenheim, f.d. rådmannen Gerd Möllers och tf. hovrättsassessorn Oskar Reijers) anförde i dom den 13 juni 2025 följande.

Som tingsrätten kommit fram till är följande utrett. U.B. är polis på en utredningsavdelning men var ledig den 25 maj 2024. Samma dag hade misstanke uppkommit om att U.B:s sambo gjort sig skyldig till grovt rattfylleri, efter att hon blivit stoppad av privatpersonen J.W. på den plats som anges i åtalet. J.W. hade kontaktat polis, som var på väg till platsen. U.B. blev uppringd av sin sambo och kom till platsen innan polispatrullen. Han förstod både att sambon var misstänkt för rattfylleri och att en polispatrull var på väg. U.B. såg inte till att hans sambo stannade kvar på platsen tills polispatrullen kom men väntade själv kvar. U.B. har inte vidtagit några polisiära åtgärder vid tillfället och kan inte anses ha trätt i tjänst.

I målet uppkommer flera juridiska frågor, bland annat om U.B., trots att han var ledig och ärendet rörde hans sambo, var skyldig att träda i tjänst och se till att den misstänkte var kvar på platsen och, om så är fallet, om underlåtenheten att göra det kan anses ha skett vid myndighetsutövning och vara ett straffbart tjänstefel. Målet väcker även vissa frågor hänförliga till legalitetsprincipen och rätten till skydd för familjeliv enligt Europakonventionen. Hovrätten inleder med att pröva frågan om U.B. var skyldig att träda i tjänst.

Som tingsrätten redogjort för finns det stadgat en skyldighet för polismän att, även när han eller hon är ledig, vidta de omedelbara åtgärder som förhållandena medger. Det gäller under förutsättning att det är fråga om svårare brott eller för att förhindra andra allvarligare störningar av den allmänna ordningen och säkerheten. I doktrin har det framhållits att innebörden av bestämmelsen är oklar, bland annat kring om en polisman är skyldig att ingripa även om ett sådant ingripande skulle ligga utanför dennes ordinarie arbetsuppgifter (se Munck och Sverne Arvill, Polislagen En kommentar, JUNO, Version 15, kommentaren till 30 §).

Åklagaren har i gärningspåståendet inte anfört att U.B. underlåtit att förhindra ett pågående rattfylleri. Det saknar således betydelse om ett rattfylleribrott kan utgöra en allvarligare störning av den allmänna ordningen och säkerheten. För att skyldigheten ska inträda krävs därför, som en första förutsättning, att det varit fråga om ett svårare brott.

I polisförordningen definieras inte vad som utgör ett ”svårare brott”. Begreppet är inte heller vanligt förekommande inom straffrätten men finns i 5 kap. 6 § luftfartslagen. Enligt förarbetena till den bestämmelsen avses häktningsgrundande brott (se prop. 2009/10:95 s. 325). Grovt rattfylleri är ett häktningsgrundade brott och det framstår inte som orimligt att det kan anses utgöra ett svårare brott enligt bestämmelsen i polisförordningen. Någon tydlig innebörd av rekvisitet finns emellertid inte.

Skyldigheten för en ledig polisman att vidta vissa åtgärder måste läsas tillsammans med bestämmelsen om jäv i 7 § polislagen, som tingsrätten redogjort för. Av den bestämmelsen följer ett förbud mot att vidta åtgärder vid jävssituationer. Sambor ingår i den krets som jävet träffar (se prop. 2014/15:94 s. 119). Det skulle således i vissa fall kunna innebära tjänstefel att träda i tjänst och vidta polisiära åtgärder (se till exempel RH 2007:51 eller Svea hovrätts dom den 13 april 2017 i mål B 3955-16). Förekomsten av jäv måste således i normalfallet innebära att skyldigheten att träda i tjänst under ledig tid bortfaller.

Som tingsrätten beskrivit finns det ett undantag från förbudet att vidta åtgärder vid jäv, om åtgärden är så brådskande att den inte utan fara kan skjutas upp. Det kan, enligt förarbetena till bestämmelsen, till exempel gälla vid gripande eller beslut om omhändertagande eller läkarundersökning som måste fattas omedelbart. I första hand bör dock den som är jävig alltid försöka att överlämna frågan till någon annan för att undvika jävsproblematiken. (Se prop. 2014/15:94 s. 119.) Det ska noteras att detta undantag enligt ordalydelsen avser situationer när en polisman får besluta eller vidta åtgärder. Den stadgar emellertid inte i sig någon skyldighet att göra det.

En ledig polismans eventuella skyldighet att trots jäv träda i tjänst för att ingripa mot sin sambo måste också tolkas i ljuset av artikel 8 i Europakonventionen, eftersom en sådan skyldighet får anses utgöra ett ingrepp i rätten till skydd för familjeliv. I detta ligger ett krav på att skyldigheten måste ha stöd i lag som är utformad med tillräcklig precision för att inskränkningar i konventionsrättigheten i rimlig utsträckning kan förutses (se Danelius m.fl., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis - En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, JUNO, Version 6, s. 443). Vidare krävs att ingreppet i rättigheten är ägnat att tillgodose något av de i artikel 8.2 uppräknade allmänna eller enskilda intressena och att ingreppet är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.

Åklagaren har i gärningspåståendet (förstahandsyrkandet) gjort gällande att U.B. borde sett till att den misstänkte var kvar på platsen tills en polispatrull anlände och skulle överta arbetsuppgiften att utreda rattfyllerimisstankarna. Utifrån vad åklagaren i övrigt anfört framgår det att åklagaren ansett att U.B. borde ha gripit den misstänkte eller kvarhållit henne för att polispatrullen som var på väg sedan skulle gripa och förhöra henne samt säkra bevisning om brottet.

För frihetsberövande krävs det lagstöd.

Förutsättningarna för en polisman att i tjänst gripa en person finns i 24 kap. 7 § rättegångsbalken. Bestämmelsen är enligt ordalydelsen fakultativ och hänvisar i förlängningen till att häktningsskäl ska föreligga och att det ska vara fråga om brådskande fall. Ett gripande ska alltid vara proportionerligt. Gripande ska alltså göras i syfte att avvakta ett anhållningsbeslut – inte för att möjliggöra ett förhör eller andra utredningsåtgärder. Det är inte självklart att det fanns förutsättningar att gripa den misstänkte, i vart fall inte som polisman (se 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken, andra stycket i bestämmelsen kan inte åberopas av polismän i tjänst, se Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, JUNO, Version 5, s. 286–287). Det är ännu mindre självklart att det fanns en skyldighet att gripa den misstänkte. Såvitt framkommit greps den misstänkte inte av den patrullen som senare kom till platsen. Om ett tvångsmedel avsiktligen används i annat syfte än det avsedda, kan det föranleda ansvar för felaktig myndighetsutövning (se prop. 1988/89:124 s. 27).

Polisen får i vissa fall kvarhålla en person för till exempel förhör eller kroppsbesiktning (se 23 kap. 9 § och 28 kap. 13 och 13 a §§ rättegångsbalken).

Beslut om kvarstannande för förhör tas normalt av förhörsledaren. En grundläggande förutsättning för att regeln om kvarstannande ska vara tillämplig är att ett förhör har inletts. (Se Lindberg s. 236 och 237.) Det kan ifrågasättas om det vore lämpligt att U.B. skulle inleda ett förhör med sin sambo och om det var mer brådskande att hålla förhör än att polispatrullen, som var på väg, kunde inväntas. Den misstänkte var såväl identifierad som lokaliserad. U.B. var också kvar på platsen tills patrullen kom.

Beslut om att genomföra en kroppsbesiktning får vid brådskande fall beslutas av en polisman (se 28 kap. 13 § rättegångsbalken). En sådan åtgärd, som kunde bedömas som brådskande, hade rimligen U.B. kunnat vidta utan att bryta mot förbudet som gäller vid jävssituationer. Det innebär emellertid inte att han var skyldig att göra det. Utifrån hur åklagaren fört sin talan kan det också ifrågasättas om det är en sådan underlåtenhet som åklagaren lagt honom till last.

U.B. har inte trätt i tjänst eller vidtagit några polisiära åtgärder med anledning av det misstänkta rattfylleriet. Det utgjorde inte hans normala arbetsuppgifter att ingripa mot en misstänkt vid en brottsplats. Eftersom han var jävig var han förbjuden att vidta åtgärder, men han hade möjlighet att vidta brådskande åtgärder såsom att kvarhålla den misstänkte för kroppsbesiktning. Någon tydlig och förutsebar skyldighet för U.B. att se till att hans sambo var kvar på platsen fanns emellertid inte. Redan av denna anledning ska åklagarens förstahandsyrkande ogillas.

Hovrätten ogillade åtalet.