RH 2026:4

Sökord Byte av offentlig försvarare · Entledigande av offentlig försvarare · Advokatetiska skäl · Förtroendebrist

Sedan tingsrätten avslagit en begäran om byte av offentlig försvarare på grund av bristande förtroende, har försvararen överklagat beslutet och begärt sitt entledigande i hovrätten med hänvisning till advokatetiska skäl. Eftersom omständigheterna inte gett stöd för att de advokatetiska skälen hänför sig till något annat förhållande än den påstådda förtroendebristen, har hovrätten avslagit överklagandet.

R.L. häktades av Växjö tingsrätt såsom på sannolika skäl misstänkt för rån. Som offentlig försvarare förordnades advokat K.W.

R.L. begärde därefter att tingsrätten skulle entlediga K.W. och i stället förordna advokat A.L. som ny offentlig försvarare för honom. Som skäl anförde R.L. att han hade lågt förtroende och tillit till sin försvarare och att han kände sig ensam genom rättsprocessen.

K.W. anförde att hon visserligen inte delade R.L:s uppfattning men att hon inte hade någon erinran mot att bli entledigad.

Tingsrätten (rådmannen Kristin Simonsson) anförde i beslut den 13 januari 2026 följande.

Av 21 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken framgår att byte av offentlig försvarare får ske endast om det finns särskilda skäl. Om en offentlig försvarare redan har bytts ut en gång, får ett nytt byte ske bara om det finns synnerliga skäl.

Något tidigare byte av offentlig försvarare har i förevarande fall inte skett. Det krävs därmed särskilda skäl för att R.L ska tillåtas byta offentlig försvarare. Vad R.L. har anfört om sitt bristande förtroende för K.W. väger enligt tingsrätten i förevarande fall inte så tungt att det utgör särskilda skäl för att få byta offentlig försvarare. Det har inte heller i övrigt framkommit några skäl som motiverar ett byte av offentlig försvarare. R.L:s begäran om byte av offentlig försvarare ska därför avslås.

Tingsrätten avslår R.L:s begäran om byte av offentlig försvarare.

Såväl R.L. som K.W. överklagade tingsrättens beslut.

K.W. yrkade att hovrätten skulle entlediga henne som offentlig försvarare för R.L. och anförde i huvudsak följande. Hennes klient uttrycker bristande förtroende för henne och saknar helt tillit till hennes råd och den information som hon lämnar om brottmålsprocessen. Därtill saknar han helt tilltro till den strategi de har lagt upp för hans försvar. Efter tingsrättens beslut att inte bevilja byte av försvarare har hon haft flera kontakter med R.L. för att överbygga samarbetssvårigheterna. Han uttrycker fortsatt bristande förtroende för henne vilket omöjliggör för henne att förbereda hans försvar och vidta nödvändiga åtgärder i tid för kommande åtal. Vidare har R.L. inte tidigare varit misstänkt för brott, han är misstänkt för ett allvarligt brott som innebär en risk för ett längre fängelsestraff, och han saknade kännedom om möjligheten att begära att en särskild person på en särskild advokatbyrå förordnas varför han godtog den advokat som rätten utsåg. Sammantaget är situationen sådan att hon av advokatetiska skäl inte kan fortsätta sitt uppdrag som offentlig försvarare. Hennes huvudmans avsaknad av tillit gör att hon inte kan företräda honom på bästa sätt och hon är förhindrad att uppfylla de advokatetiska regler som åligger henne.

R.L. vidhöll att K.W. på grund av förtroendebrist skulle entledigas som offentlig försvarare för honom och att advokat A.L. i stället skulle förordnas som offentlig försvarare. Han uppmärksammade härvid att K.W. själv begärt sitt entledigande på grund av advokatetiska skäl och att en sådan begäran i regel alltid bör beviljas.

Hovrätten (hovrättspresidenten Charlotte Brokelind, hovrättsrådet Per Christensen, referent, och tf. hovrättsassessorn Anna Holmström) anförde i beslut den 26 januari 2026 följande.

Ett byte av offentlig försvarare får enligt 21 kap. 6 § rättegångsbalken beslutas om det finns särskilda skäl. I rättspraxis har det ansetts att brist i den misstänktes förtroende för den offentlige försvararen bör tillmätas särskild betydelse i mål rörande brottslighet av sådant slag att det är särskilt viktigt med ett förtroendefullt samarbete mellan klient och försvarare, framför allt i mål om sexualbrott eller där den påstådda brottsligheten har ett högt straffvärde. Även andra måltyper kan dock någon gång anses röra brottslighet av sådant slag att förtroendefrågan blir extra viktig. (Se bl.a. rättsfallen NJA 1991 s. 244 och NJA 2004 s. 639.) En annan omständighet som kan medföra att särskilda skäl föreligger är att den tilltalade och försvararen har delade meningar om vilken bevisning som ska läggas fram (se t.ex. NJA 1980 s. 177).

Ett blankt påstående om brist i förtroendet för den offentlige försvararen kan normalt inte godtas, utan det krävs att påståendet har en viss konkretion och att de omständigheter som förs fram är ägnade att utgöra grund för en förtroendebrist. I det sammanhanget bör även målets karaktär kunna beaktas. (Se NJA 2020 s. 750.)

Högsta domstolen har i närtid uttalat att när en advokat uppger att advokatetiska skäl kräver att han eller hon frånträder uppdraget bör detta väga mycket tungt vid bedömningen och i normalfallet utgöra skäl för ett byte. I samma avgörande påpekade domstolen att en advokat många gånger inte kommer kunna lämna några närmare uppgifter om skälen för frånträdandet. Det finns därför oftast inte någon anledning för rätten att efterfråga mer information om de bakomliggande skälen. När en advokat uppger att han eller hon av advokatetiska skäl är skyldig att frånträda sitt uppdrag bör alltså rätten normalt kunna utgå från att advokaten noga bedömt situationen och lägga hans eller hennes uppgifter till grund för bedömningen. En begäran om entledigande ska då bifallas om inte starka skäl talar däremot. (Se NJA 2024 s. 69 I.)

De påståenden som framförts om bristande tillit till den valda försvarsstrategin och de råd och den information som K.W. har lämnat, har varit allmänt hållna. Enligt hovrättens mening har det inte framkommit några konkreta omständigheter som utgör tillräckliga skäl för ett byte på grund av förtroendebrist. Hovrätten noterar härvid att R.L. visserligen är misstänkt för ett allvarligt brott, men inte av sådant slag att enbart brottsmisstanken som sådan utgör särskilda skäl för ett byte. Vad R.L. har anfört påverkar inte denna bedömning.

Frågan är därmed om den omständigheten att K.W. i hovrätten uppgett att advokatetiska skäl kräver att hon frånträder uppdraget utgör skäl för byte. Som ovan nämnts ska rätten normalt kunna utgå från att advokaten noga bedömt att han eller hon med fog är skyldig att frånträda uppdraget med hänvisning till advokatetiska skäl. I detta fall konstaterar emellertid hovrätten att K.W., när hon i tingsrätten bereddes tillfälle att yttra sig över R.L:s begäran, uttryckte att hon inte delade hans uppfattning. I detta skede nämnde hon inte något om advokatetiska skäl, utan detta lyfte hon först i sitt överklagande till hovrätten. I den skriften kopplade hon de advokatetiska skälen till den förtroendebrist som råder mellan henne och R.L. Att de advokatetiska skälen skulle vara att hänföra till något annat förhållande än förtroendebristen går inte att utläsa.

Det framgår av fast praxis att allmänt hållna påståenden om bristande förtroende inte utgör tillräckliga skäl för ett byte av offentlig försvarare. Enligt hovrättens mening riskerar denna princip att allvarligt urholkas om allmänna hänvisningar till advokatetiska skäl utan vidare skulle godtas när omständigheterna i det enskilda fallet entydigt talar för att det är just förtroendebristen som ligger till grund för begäran. Risken är att en sådan ordning kan missbrukas i fall där det i realiteten saknas godtagbara skäl för ett byte. För att en begäran om entledigande ska kunna bifallas i ett fall som detta måste det därför krävas något som ger stöd för att de advokatetiska skälen hänför sig till något annat förhållande än den nämnda förtroendebristen. I brist på sådant stöd anser hovrätten att det inte finns tillräckliga skäl att bifalla R.L:s och K.W:s framställningar. Deras överklaganden ska därför avslås.

Hovrätten avslår överklagandena.