Rätt nivå på socialbidraget. Är det lönsamt att inte arbeta?

Förord

Om det lönar sig att gå från socialbidrag till arbete är en omdiskuterad frågeställning, likaså frågan om hur stor skillnad mellan socialbidrag och de lägsta lönenivåerna som får anses som rimlig eller tillräcklig för att individerna ska välja arbete framför bidrag. Detta givetvis under förutsättning att individerna har ett val och att den enda (eller i alla fall den starkaste) drivkraften utgörs av en ekonomisk vinning på kort sikt. Ett sätt att delvis få svar på dessa frågor är att jämföra den ekonomiska standarden som anses som skälig total nivå för ekonomiskt bistånd för ett antal hushållstyper med standarden som de fått om de hade haft ett lågbetalt arbete. I denna rapport presenteras för första gången en analys av den ekonomiska standard socialbidragstagare haft i jämförelse med den standard hushåll i låglönearbeten haft vid olika tidpunkter mellan 1991 och 2003.

Rapporten har författats av kanslirådet Tom Nilstierna, inom ramen för Socialdepartementets analysfunktion. Till sin hjälp har han haft en referensgrupp av tjänstemän från Konsumentverket (Ingrid Hallstan och Martina Nilsson), Socialstyrelsen (Karin Mossler och Elis Envall) och Statistiska Centralbyrån (Tommy Blomqvist). Referensgruppen har på olika sätt givit stöd vid framställningen av rapporten. Stödet har bestått i tillhandahållande av dataunderlag och råd vid metodval. Dessutom har referensgruppen givit stöd i form av synpunkter på utkast i olika skeden av rapportframställningen. Värdefulla synpunkter har också erhållits från flera medarbetare på Socialdepartementet. Författaren svarar för såväl rapportens innehåll som de slutsatser som dragits.

Stockholm i februari 2004

Ilija Batljan Departementsråd

Ordlista

I denna ordlista förklaras viktigare begrepp som används i denna rapport.

Skälig levnadsnivå

Begreppet skälig levnadsnivå definieras inte närmare i lagtexten eller förarbetena till socialtjänstlagen. I proposition 1979/80:1 konstaterades dock att vad som avses med skälig levnadsnivå inte kan fastställas en gång för alla. Det måste bl.a. bedömas med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever och ”anpassas efter den allmänna standardutvecklingen i samhället, dvs. till vad människor i allmänhet kan kosta på sig”. Utgångspunkten för vad som är skälig boendestandard angavs i en senare proposition vara vad en låginkomsttagare på orten normalt har råd att kosta på sig (Prop. 1996/97:124, . 83).

Normnivå

Med begreppet menas det belopp, den summa pengar, som schablonmässigt täcker de utgifter som innefattas av normen. Innan år 2000 utgjordes normen av en rekommendation till kommunerna utgiven av Socialstyrelsen. Fr.o.m. år 2000 utgörs normen av en riksnorm som årligen fastställs av regeringen.

Den totala bidragsnivån

Med begreppet menas det belopp, den summa pengar, som innefattar Normnivå (se ovan) och därutöver utgifter utanför den, som t.ex. boendekostnader. Tanken är att beloppet ska återspegla det

som kan betraktas som skälig levnadsnivå. Den totala bidragsnivån är för t.ex. barnhushåll inte identisk med det socialbidrag hushållet får. Barnbidraget och andra bidrag dras från den totala bidragsnivån vid en faktisk utbetalning av socialbidrag. Eftersom socialbidragstagaren inte har någon lön så blir socialbidraget den nivå som framkommer efter att den totala bidragsnivån reducerats med förekommande barnbidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd.

Återstående disponibel inkomst

Med begreppet menas det belopp, den summa pengar, som det lönearbetande hushållet disponerar över som ett resultat av heltidsarbete. Det beräknas som summan av lön och bidrag (barnbidrag, bostadsbidrag, underhållsstöd) med reduktion för skatter, kostnader för att arbeta (resor, mathållning och A-kassa) och kostnader för barnomsorg.

Det relativa utbytet

Begreppet definieras som kvoten mellan Återstående disponibel inkomst (Å) och Den totala bidragsnivån (T). I formeltermer definieras begreppet enligt följande: (Å /T −1) *100. Om värdet blir större än noll betyder det att hushållet får en högre standard genom arbete än genom socialbidrag. Om värdet t.ex. skulle vara 20, betyder det att den återstående disponibla inomsten är 20 procent högre än den totala bidragsnivå hushållet skulle få i en situation helt utan några arbetsinkomster.

Mänskliga drivkrafter

I begreppet ingår det som brukar kallas ekonomiska incitament. I våra beräkningar kan man säga att goda ekonomiska incitament råder om det relativa utbytet (se ovan) är positivt. Mänskliga drivkrafter är ett utvidgat begrepp. I utvidgningen ligger t.ex. mer långsiktiga ekonomiska frågor. Det handlar t.ex. om vilka effekter socialbidrag och arbete får för ålderspensionen. I utvidgningen ingår frågor om möjligheten att längre fram få ett arbete om man kortsiktigt väljer arbete framför socialbidrag. I utvidgningen ingår också icke-monetära aspekter som nyttan och onyttan av arbete. Hur ska man värdera den tid man tillbringar i arbete respektive i

socialbidragstagande? I utvidgningen ingår frågor om värdet av tillhörande, social gemenskap etc.

Sammanfattning

Bakgrund och syfte

1990-talets höga socialbidragsnivåer avviker starkt från den situation som rått i Sverige sedan början av 1950-talet, med en andel av befolkningen med socialbidrag på runt 5 procent. Under de svåraste åren vid mitten av 1990-talet var andelen uppemot det dubbla. Sedan 1997 har socialbidragstagandet sjunkit. År 2002 när knappt 237 000 hushåll fick socialbidrag någon gång under året var detta den lägsta noteringen sedan 1980-talets början.

Det finns en mängd faktorer som förklarar varför individer ansöker om och får socialbidrag. Möjligheterna för individer att etablera sig på arbetsmarknaden är en viktig sådan faktor. Dessa möjligheter har sin bakgrund i utbildningsnivå, arbetsmarknadens utveckling, förekomsten av diskriminering och förekomster av skattekilar som försvårar för utsatta människor att få arbete. Sammantaget rör det sig alltså i denna del om faktorer som hindrar en individ som faktiskt vill försörja sig själv, att få möjlighet till det.

Det finns, åtminstone i teorin, också faktorer som mer rör individens egna val. T.ex. skulle en mycket hög bidragsnivå kunna minska viljan att arbeta för sin egen försörjning. Om bidragsnivån är så hög att ett arbete i ett låglöneyrke ger en lägre standard än socialbidraget, kan det skapa en ovilja till arbete. I ett sådant resonemang beaktas inte att de mänskliga drivkrafterna för att välja ett aktivt liv framför ett passivare liv som socialbidragstagare, består av väsentligt mer än att få det bästa ekonomiska resultatet. Sådant som gemenskap, delaktighet i samhället, investering i det egna humankapitalet, intjänade pensionsrättigheter m.m. är väl så viktiga vid ett eventuellt val mellan arbete och socialbidrag.

En rad forskningsrapporter om socialbidragstagande har också visat att många människor som skulle behöva socialbidrag med hänsyn till deras ekonomiska situation inte ansöker om detta. Forskningen har också visat att de människor som hänvisas till att

leva på ekonomiskt bistånd upplever detta förhållande som stigmatiserande. I jämförelse mellan mottagande av socialförsäkringsförmåner (pension, sjukpenning mm) och ekonomiskt bistånd visas att det förra upplevs som och anses vara helt socialt acceptabelt medan det förra innebär en klar förlust av social status och respekt i samhället. Känslan av förnedring och stigmatiseringen tillsammans med andra faktorer leder i många fall till en minskning i den enskildes självkänsla. I många fall leder detta i sig till depressioner och andra psykiska besvär.

Vidare är det så att en biståndsberoende (i de flesta fall) varje månad måste ansöka om bidrag för den kommande månaden. Det betyder att den som ansöker om ekonomiskt bistånd underkastas en utredning och bedömning om han/hon är berättigad till stöd. Processen kring ansökan om ekonomiskt bistånd upplevs av de flesta som intervjuats om sitt biståndstagande som förnedrande. I denna process ingår att ställa krav på att den sökande aktivt eftersträvar självförsörjning genom arbete. De allra flesta klienter har krav på sig att aktivt söka arbete på mer eller mindre heltidsbasis eller delta i olika former av aktiviteter.

Sammantaget är vägen till socialbidrag beroende av många olika faktorer och påverkas av olika drivkrafter varav de ekonomiska är en. Samtidigt är det oftast just de ekonomiska drivkrafterna som i den allmänna debatten oftast figurerar som den viktigaste (och ibland den enda) drivkraften som har betydelse för socialbidragstagarnas vilja att arbeta. Trots att forskningen visar att de mänskliga drivkrafterna är många och mångfacetterade är det viktigt att ha en bra bild av hur de ekonomiska drivkrafterna att välja ett arbete framför socialbidrag ser ut.

Syftet med denna rapport har varit att jämföra den ekonomiska standard socialbidragstagare har fått med den man har fått i låglönearbeten, vid olika tidpunkter sedan 1990-talets början. Sedan den tiden har förändringarna varit stora både vad gäller hur socialbidraget har reglerats samt hur inkomstskatter och andra bidrag till individer och hushåll har utformats. Det finns därför skäl att förvänta sig att utfallet av jämförelserna blir olika för olika år sedan 1990-talets början.

Det relativa utbytet eller lönsamheten av arbete

För att göra jämförelserna möjliga har vi skapat ett mått som avser visa det relativa utbytet av att gå från en situation med socialbidrag till en situation med en låg lön. Måttet utgör relationen mellan den återstående disponibla inkomsten för ett hushåll i heltidsarbete med låg lön och det samma hushåll skulle få i socialbidrag. Ju högre det relativa utbytet är desto mer pengar får hushållen att röra sig med givet att man får ett arbete med låg lön i stället för socialbidrag. I den återstående disponibla inkomsten ingår lön med reduktion för skatt, barnomsorgsavgifter och vissa kostnader för att arbeta samt tillägg för barnbidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd. I den totala bidragsnivån ingår tillämplig socialbidragsnorm, boendekostnader och vissa andra kostnader för livsföringen.

Vi har studerat hur det relativa utbytet utvecklats under perioden 1991-2003 för åtta olika typfall. Hushållstyperna är valda på ett sådant sätt så att de täcker en större del av hela populationen som får socialbidrag. De åtta hushållstyperna är:

1. Ensamstående man 2. Ensamstående kvinna 3. Ensamstående kvinna med ett barn i åldern 4-6 år 4. Ensamstående kvinna med två barn, det ena 4-6 år och det

andra 7-10 år 5. Sammanboende par, utan barn 6. Sammanboende par, med ett barn i åldern 4-6 år 7. Sammanboende par, med två barn i åldrarna 4-6 år respek-

tive 7-10 år. 8. Sammanboende par, med fyra barn, i åldrarna 4-6 år, 7-10

år, en flicka i åldern 11-14 år och en pojke i åldern 15-18 år.

Ensamstående man utan barn utgjorde år 2002 cirka 37 procent av alla socialbidragshushåll. Det relativa utbytet för denna hushållstyp år 2003 är knappt 60 % och marginellt högre än det var år 1991. Åren däremellan var det lägre och hade sin lägsta nivå, något över 20 %, år 1994.

En fjärdedel av alla socialbidragshushåll år 2002 var hushåll bestående av en ensamstående kvinna. De ensamstående kvinnorna har en likartad utveckling med avseende på det relativa utbytet som de ensamstående männen, dock på en lägre nivå. Orsaken till denna lägre nivå är att kvinnorna enligt lönestatistiken har lägre löner än män. Det relativa utbytet var lite högre i slutet av perioden, cirka

45 % att jämföra med ca 40 % år 1991. Det relativa utbytet var som lägst knappt 20 procent under perioden 1994-1997.

Nio procent av alla socialbidragshushåll är ensamstående med ett barn. Det ska också poängteras att en majoritet av ensamstående med barn är kvinnor. Det relativa utbytet för en ensamstående kvinna med ett barn var år 2003, ca 25 %. Detta är något lägre än det var år 1991, ca 30 %. Å andra sidan har det relativa utbytet ökat starkt också för ensamstående kvinnor med ett barn från knappt 15 % som det var under perioden 1994-1997.

Ensamstående med två barn utgjorde år 2002 cirka 6 procent av alla socialbidragshushåll. Det relativa utbytet för dessa hushåll var i stort sett lika år 2003 som år 1991, cirka 20 %. Åren 1994 och 1997 var det relativa utbytet lågt (7-8 %) för denna hushållstyp. Det låga relativa utbytet i mitten av 1990 talet var framförallt resultatet av ökade boendekostnader, ökade barnomsorgskostnader samt förändringar i skatte- och transfereringssystemet.

Ökade bostadskostnader påverkade starkt det relativa utbytet för samtliga hushållstyper mellan 1991 och 1994. Den totala bidragsnivån steg kraftig beroende på två effekter. För det första var det så att de normer som ingick i den totala bidragsnivån under dessa år höjdes i samma takt som konsumentprisindex (KPI). I detta ingår boendekostnaderna som, till stor del som ett resultat av skattereformen, steg kraftigt dessa år. För det andra kompenserades socialbidragstagarna därutöver för den faktiska ökningen av boendekostnaderna genom att socialbidragstagarna fick ersättning för faktiska boendekostnader. Därmed kom de ökade boendekostnaderna att påverka såväl normen som den direkta ersättningen för de högre boendekostnaderna. Högre reallöner sedan andra halvan av 1990-talet har dock återfört relationen mellan låga löner och socialbidrag till de tidigare nivåerna på det relativa utbytet.

Vidare har införandet av maxtaxan inom barnomsorgen bidragit starkt till att det relativa utbytet ökat i slutet av perioden. Det bör betonas att det relativa utbytte för en ensamstående man med barn är högre än det relativa utbytet för kvinnor med barn p.g.a. löneskillnaderna.

Som det framgår nedan är det relativa utbytet generellt högre för sammanboende hushåll. Hushåll med hög andel vuxna, särskilt sammanboende utan barn, har under samtliga beräknade år ett väsentligt högre utbyte än hushåll med få försörjare och många barn. T.ex. visar det sig att sammanboende utan barn (år 2002 utgjorde dessa 6 procent av alla socialbidragshushåll) har ett högt relativt utbyte. I början och slutet av perioden var det 120 %. Som

sämst var det relativa utbytet för dessa hushåll knappt 80 %, år 1997. En stark ökning av det relativa utbytet förklaras framförallt av att vi sedan 1997 upplevt en stark ökning av reallönerna i Sverige.

Fyra procent av alla bidragshushåll är sammanboende med ett barn. Det relativa utbytet för dessa hushåll är större i slutet av perioden, drygt 70 % än i dess början, knappt 60 %. Lika stor andel av socialbidragshushållen (4 procent) utgörs av sammanboende med två barn. Sammanboende med två barn hade lågt relativt utbyte från att gå ifrån socialbidrag till arbete under åren 1994 och 1997. Samtidigt ökade det relativa utbytet också för denna hushållstyp och var år 2003 över 40 % vilket är väsentligt högre än de 30 % som gällde det första året i perioden.

Endast två procent av alla socialbidragshushåll utgörs av sammanboende med fyra barn. Hur det relativa utbytet ser ut för denna hushållstyp är helt beroende av vilken ålder man antar att personerna befinner sig i. Om vi antar att föräldrarna är i åldern 18- 24 år då blir denna hushållstyp den enda hushållstypen för vilken det relativa utbytet var negativt under åren 1994-2000. Till inte oväsentlig del beror dock detta på att förutsättningarna för våra beräkningar, åtminstone i detta fall, inte är realistiska. Vi har nämligen för samtliga hushåll antagit att man får en lön motsvarande för 18-24 åringar med endast förgymnasial utbildning. Vi har gjort detta val för att försäkra oss om att inte överskatta lönerna. Det relativa utbytet var dock positivt också för denna grupp år 2003, knappt 20 att jämföra med cirka 10 procent år 1991. Om vi dessutom antar att föräldrarna befinner sig i ålder 40-44 år visar det sig att det relativa utbytet är positivt för hela perioden. År 2003 låg det relativa utbytet för denna hushållstyp på 35 procent, en kraftig ökning i relation till år 1997 då det låg på cirka 5 procent.

Resultaten visar att utvecklingen av det relativa utbytet för de olika hushållstyperna varit likartade under perioden 1991-2003 i den meningen att utbytena sjönk vid mitten av 90-talet för att återhämta sig vid slutet av perioden. År 2003 är det relativa utbytet högt för en majoritet av socialbidragshushållen.

Det finns dock skillnader som är värda att notera. Hushåll med hög andel vuxna, särskilt sammanboende utan barn, har under samtliga beräknade år ett väsentligt högre utbyte än hushåll med få försörjare och många barn. Ensamstående har ett lägre utbyte än sammanboende och fler barn innebär ett lägre relativt utbyte. Sammanboende får ett högre utbyte därför att en lön utbetalas som ersättning utan hänsyn till försörjningsbörda, medan socialbidrag

ges till de sammanboende med hänsyn till stordriftsfördelarna av sammanboendet. När det gäller barnfamiljer sänks utbytet av det faktum att fler barn ökar försörjningsbördan och att, återigen, en löneinkomst utbetalas utan hänsyn till den. Det bör här påpekas att vi antar att båda, i förekommande fall, föräldrarna har arbete. Ett mer restriktivt antagande, där bara en av föräldrarna får ett arbete skulle resultera i att det relativa utbytet blir lägre och ligger då närmare det relativa utbytet för ensamstående. Variationen i utbytena över tiden är dock mycket likartad. Utbytena gick ned vid mitten av 90-talet för att vid slutet av perioden i de flesta fall ligga på en högre nivå än 1991.

De relativa utbytena av att gå till heltidsarbete har vid periodens slut återgått till de nivåer som gällde, eller blivit bättre än, vid periodens början. Det kan tolkas som att incitamenten till arbete nu är åtminstone lika goda som vid 1990-talets början.

Normernas utveckling

Den totala bidragsnivån är hela den konsumtionsnivå ett hushåll kan anses ha rätt till enligt lagen. Under hela den studerade perioden har det funnits normer som schablonmässigt styrt vissa delar av socialbidraget. Sedan år 2000 finns det en riksnorm som täcker en viss grundläggande del av den totala bidragsnivån. Dessförinnan, under den av oss studerade perioden, fanns det en av Socialstyrelsen rekommenderad norm. Vi har också studerat utvecklingen av dessa normer i såväl absoluta som relativa termer.

Nomen har under den studerade perioden fått minskat innehåll. Den andel normen utgör av den totala bidragsnivån har sjunkit för samtliga hushåll under perioden. För t.ex. en ensamstående man har andelen sjunkit från 60 till drygt 40 procent. För hushåll med flera barn är normandelen högre men också för dessa hushållstyper har den sjunkit. För t.ex. sammanboende med fyra barn har den sjunkit från ungefär 75 till drygt 60 procent.

Förklaringarna bakom den sjunkande normandelen har varierat över tiden. Minskningen av normandelen mellan 1991 och 1994 berodde på de kraftigt höjda boendekostnaderna, som ligger utanför normen. Minskningen de följande åren har huvudsakligen berott på minskat innehåll i normen. Mindre nu än tidigare ligger alltså innanför normen, vilket gör regleringen av normen mer grannlaga. Frågan är hur det faktum att normen innehåller någonstans mellan 40 och 50 procent av den totala bidragsnivån (dvs. allt

större delar av normen är direkta kostnadsersättningar) påverkar individernas rörelsefrihet och möjligheter att planera och styra över sitt liv.

Socialbidragsnormens reala värde har i stort sett minskat under perioden. Värdet var lika stort 1991 och 1994 vilket beror på att normer de åren reglerades med KPI. Minskningen därefter beror huvudsakligen på andra beräkningssätt och just på bortplockningar från normen. Normen är dock som påpekats ovan en allt mer krympande del av den totala bidragsnivån. Därför är det när man vill studera socialbidragstagarnas ekonomi och konsumtionsmöjligheter mer relevant att studera utvecklingen av den totala bidragsnivån. Med total bidragsnivå menar vi här det samlade belopp per månad ett typhushåll behöver förfoga över till konsumtion för att nå upp till en skälig levnadsnivå. Åtminstone när det gäller hushåll med barn är denna totalnivå för hushåll utan arbetsinkomster inte liktydig med socialbidraget. Vissa grundläggande transfereringar som t.ex. barnbidraget räknas av vid framräkningen av hur stort socialbidrag ett hushåll ska få.

Den totala bidragsnivån för ett hushåll består av flera komponenter. Utöver bistånd enligt norm tillkommer därför det bistånd som ligger utanför denna. Biståndet, utöver den kategori som normen utgör, kan delas in i två ytterligare kategorier. Den ena är bistånd i förhållande till faktiska kostnader. Den andra kategorin är bistånd efter behov. Den kategori som gäller bistånd i förhållande till faktiska kostnader innebär stiliserat att den som söker får socialbidrag efter att ha styrkt sina kostnader. Något förenklat kan man säga att detta gäller boendekostnaderna. Det finns i kommunerna oftast övre gränser för på vilken nivå boendekostnaderna får ligga men genomsnittliga boendekostnader i hyresrätt ersätts i kommunerna alltid på det sätt som beskrivs här. Förhållandena vad gäller den kategori bistånd som ges efter behov är mer komplicerade. Den som söker ekonomiskt bistånd i de delar som gäller behov kan få det men inte i förhållande till kostnader för faktisk konsumtion. Istället prövas om den sökande har behov av konsumtionen i fråga. Det gäller t.ex. sådant som kostnader för flyttning, umgängesresor och begravningskostnader.

Från att tidigare ha ingått i normen kom från år 1997 möbler och husgeråd att ersättas efter behov. Den förändringen har enligt anekdotiska data också inneburit en faktisk sänkning av vad långvariga socialbidragstagare får ersättning för. Inom ramen för denna studie har vi på olika sätt försökt fånga data om storleken av denna sänkning. Dels har experter på Socialstyrelsen tillfrågats. Dels har

Stockholms Stads Utrednings- och Statistikkontor (USK) gjort beräkningar.

Även kostnader för läkarvård och tandvård fördes 1997 från norm till behovsprövning. Vi har valt att från detta år låta dem ingå med det belopp som de ingick i 1994 års norm. När vi studerat utvecklingen av bidragsbeloppet har vi valt att bortse från kostnader för fackföreningsavgift, A-kassa, barnomsorg, flyttkostnader, umgängesresor, rehabilitering eller begravningskostnader.

Våra beräkningar visar att den totala socialbidragsnivån har stigit mer än konsumentpriserna under perioden mellan 1991 och 2003. Den största skillnaden mellan utvecklingen av den totala socialbidragsnivån och KPI återfinns bland hushåll där boendekostnaderna utgör en stor andel av den totala socialbidragsnivån, dvs. små hushåll utan barn. Ju större hushållet är desto mindre skillnad blir det. Som vi nämnt ovan är det här viktigt att beakta att ökningen av den totala bidragsnivån var mycket stor mellan 1991 och 1994 beroende på boendekostnadernas utveckling. Dock räcker det inte som förklaring för hela skillnaden i utvecklingen. Det betyder att den totala socialbidragsnivå är mer än värdesäkrad år 2003 i relation till hur nivån såg ut år 1991. Å andra sidan, räcker inte de höjningarna av den totala bidragsnivån som skett under perioden 1991 till 2003 för att den relativa standarden för socialbidragstagarna i relation till löntagarna skulle ha behållits fullt ut.

Sammanfattande reflektioner

De reala disponibla inkomsterna för låglönegrupperna har stigit och socialbidragstagarnas reala konsumtionsmöjligheter har knappt följt med. Det är väl också skäligt att det ska löna sig att välja arbete samtidigt som socialbidragstagarnas standard följer med övrigas.

Man får dock konstatera att problemen med relationerna var stora vid 1990-talets mitt. Under några år vid mitten av 1990-talet var det relativa utbytet av att gå från socialbidrag till arbetet lågt. Problemen berodde till stor del på ökade boendekostnader och en olycklig koppling av socialbidragsnormen till dessa. I stora drag har relationen mellan socialbidragstagares konsumtionsmöjligheter och låglönegruppers disponibla inkomster de allra senaste åren, 2002 och 2003, återställts till de nivåer som gällde 1991. Därför kan man säga att om vi anser att förhållandena år 1991 var tillfredsställande är det rimligt att hävda att de också är det nu.

Teoretiskt täcker de typfall vi studerat 93 procent av alla socialbidragshushåll enligt 2002-års uppgifter om ekonomiskt bistånd från Socialstyrelsens statistik. Enligt de teoretiska beräkningarna är det relativa utbytet större än 60 procent för 47 procent av alla socialbidragshushåll. 29 procent av alla socialbidragshushåll har ett relativt utbyte att gå från socilbidrag till heltidsarbete som motsvarar 40 till 60 procent. Resterande 17 procent av socilbidragshushållen ligger i intervallen 20 till 40 procent i relativt utbyte. Detta är förstås teoretiskt typfallsberäknade värden på det relativa utbytet. I praktiken kan varitionerna bli stora beroende på regionala skillnader, om det är heltid eller deltid, om en i ett samboende hushåll får ett heltids arbete och den andra ett deltidsarbete eller inget arbete alls. Därför ska ovan presenterade tal se som indikativa värden som gäller givet våra antaganden och allt annat lika. Trots detta får man konstatera att det aldrig under de senaste 10-15 år har varit så olönsamt att välja att inte arbeta som det är nu.

De åtgärder som i olika sammanhang vidtagits under de senaste åren, bl.a. maxtaxan inom barnomsorgen, har haft en stark bidragande effekt till att det relativa utbytet nu är i många fall högre än det var år 1991. Både de ekonomiska och de mänskliga drivkrafterna finns på plats för att många fler individer ska gå från socialbidrag till egen försörjning via arbetet. Fokus bör nu läggas på vilket stöd de behöver för att kunna ta steget från utsatthet till en arbetsmarknad i behov av arbetskraft.

1 Bakgrund

Behov av socialbidrag är det vanligaste skälet till att människor kommer i kontakt med socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Biståndet är den kostnadsmässigt största enskilda insatsen. Ekonomiskt bistånd är tänkt att vara ett yttersta skyddsnät för människor i tillfällig ekonomisk kris. Rätten till bistånd regleras i socialtjänstlagen (SoL) och bygger på en individuell behovsbedömning. Genom biståndet ska människor enligt socialtjänstlagen tillförsäkras en skälig levnadsnivå på ett sätt som stärker möjligheterna att leva ett självständigt liv.

Människors ekonomiska situation avgörs av deras inkomster och utgifter: Vilka har en inkomst som inte täcker skäliga utgifter och som därför kan vara i behov av ekonomiskt bistånd? För att få en uppfattning om det görs ofta schabloniserade beräkningar av ett slags genomsnittlig utgiftsnivå, biståndsnivån. Denna utgår från en riksnorm med tillägg för de beräknade kostnader man har rätt att få ersättning för enligt lagstiftningen. Det kan t.ex. vara boendekostnader eller resor.

Befolkningens ekonomiska situation och behov av ekonomiskt bistånd beror både på strukturella och individuella faktorer, ofta i samverkan. De förstnämnda gäller bl.a. arbetslöshet och villkoren för arbetslöshetsersättning, socialförsäkringarnas funktionssätt samt demografiska förhållanden som åldersfördelning, barnafödande och invandring. På den individuella nivån gäller det bl.a. faktorer som ålder, familjesituation, socialt nätverk, utbildning, arbetslöshet, boendeförhållanden, etnisk bakgrund, vistelsetid i Sverige, ohälsa och missbruk.

Det som i dag benämns ekonomiskt bistånd har haft ungefär samma omfattning under hela 1900-talet. Med undantag för depressionsperioden under 1930-talets första hälft och krigsåren på 1940-talet har det ekonomiska biståndet årligen omfattat ca 5 procent av befolkningen (Salonen, 1994). Men både hjälpens ut-

formning och de grupper som hjälpen omfattat har förändrats avsevärt. Den riktades tidigare till grupper som permanent stod utanför arbetslivet: äldre, personer med fysiska funktionshinder, personer med psykisk sjukdom samt barn som behövde försörjning. Numera har dock generella trygghetsreformer och nya bidragsformer till stora delar mönstrat ut dessa grupper.

Under 1990-talet har systemet för ekonomiskt bistånd (socialbidrag) allt mer kommit att fungera som ett flykting- och invandrarstöd. Tidigare låg kostnaderna för flyktingars försörjning i ett särskilt statligt finansierat ersättningssystem, men sedan 1985 ingår kostnaderna i biståndssystemet – finansierat med statsbidrag till kommunerna. Sedan 1994 har kommunerna möjlighet att istället för ekonomiskt bistånd till mottagna flyktingar utbetala en introduktionsersätting. Sedan 2003 kan äldre personer med ingen eller låg pension få ett et s.k. äldreförsörjningsstöd.

Normbeloppen inom socialbidraget skall återspegla en skälig levnadsnivå för de kostnadsposter som häri ingår. År 1985 fastställdes normen utifrån Konsumentverkets beräkningar av skäliga levnadskostnader. Dessa grundades på noggranna analyser och prisinsamlingar av de ingående kostnadsposterna.

Under åren 1985–1997 anpassades normbeloppen till den allmänna prisutvecklingen via årliga omräkningar med basbeloppet (KPI). Därefter, fram t.o.m. 1999 års riksnorm lämnade Konsumentverket ånyo underlag till normbeloppen som baserades på prismätningar av s.k. skäliga produkter hos butiker etc. med skälig prisnivå. Omräkning gjordes varje år med hjälp av del-KPI och en prognosfaktor.

Från och med 2000 års riksnorm är Konsumentverket enligt sin instruktion skyldigt att varje år leverera beräkningar angående normen till regeringen. Dessförinnan skall Socialstyrelsen, Statistiska Centralbyrån och Konjunkturinstitutet lämna synpunkter på Konsumentverkets förslag. Beräkningarna baseras på prismätningar och analyser minst vart tredje år. Därutöver görs omräkningar med, till skälig nivå anpassade del-KPI samt med prognosfaktor för prisutvecklingen under det år då normen skall gälla. Detta innebär

1 Begreppet skälig levnadsnivå definieras inte närmare i lagtexten eller förarbetena till socialtjänstlagen. I proposition 1979/80:1 konstaterades dock att vad som avses med skälig levnadsnivå inte kan fastställas en gång för alla. Det måste bl.a. bedömas med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever och ”anpassas efter den allmänna standardutvecklingen i samhället, dvs. till vad människor i allmänhet kan kosta på sig”. Utgångspunkten för vad som är skälig boendestandard angavs i en senare proposition vara vad en låginkomsttagare på orten normalt har råd att kosta på sig (Prop. 1996/97:124, . 83).

således att hänsyn tas till såväl faktisk prisutveckling efter den senaste prismätningen som till prognostiserad utveckling t.o.m. det år då normen kommer att vara giltig.

Flera aspekter av socialbidraget har under det senaste decenniet tilldragit sig intresse. En aspekt är den stora ökning av kostnaderna för socialbidrag som kunde konstateras under första halvan av 1990-talet. Den utvecklingen beskrevs t.ex. i betänkandet ”Ökade socialbidrag” SOU 1999:46. Där konstaterades som en inledande uppgift att kostnaderna för socialbidraget i fast penningvärde fördubblades mellan åren 1990 och 1997. Under 1990-talets stora ökning av antalet personer som sökte socialbidrag dominerades diskussionen av socialbidragsnormens nivå. På senare tid har i stället frågan om aktivering och arbete samt hur man bäst kan stödja dem med störst försörjningsproblem kommit i fokus. Under åren efter 1997 har socialbidragstagandet minskat.

Enligt Socialstyrelsens statistik hade 6 procent av Sveriges hushåll socialbidrag år 1991. Andelen steg till 10,7 procent år 1997. Den var år 2002 återigen nere i en andel på 6 procent.

Nivån har naturligtvis en direkt betydelse för socialbidragskostnaderna. Ju högre nivån är desto fler hushåll blir berättigade till ekonomiskt bistånd och kostnaderna ökar. Hypotetiskt har nivån också en indirekt betydelse. Om nivån t.ex. vore mycket hög i jämförelse med andra bidragsformer och den lön man få i låglöneyrken kunde det möjligen leda till att ett antal personer väljer att söka socialbidrag i stället för andra försörjningskällor. Detta hypotetiska antagande bortser dock ifrån de icke-ekonomiska faktorer som stimulerar och belönar människor att arbeta och hämmar och till och med stigmatiserar bidragstagande. Vidare bortser antagandet från det faktum att rätten till bistånd prövas i varje enskilt fall av socialtjänstens handläggare. I denna process ingår att ställa krav på att den sökande aktivt eftersträvar självförsörjning genom arbete, den s.k. arbetslinjen.

Mer om detta under avsnittet Mänskliga drivkrafter.

1.1 Exempel på faktorer som påverkar socialbidragskostnaderna

Mycket uppmärksamhet har koncentrerats till själva normens storlek. Många tidigare kommunala besparingsåtgärder gällde socialbidragsnivåerna. Delnormer, specialbidrag till vissa grupper, speciella korttidsnormer och frysta eller sänkta nivåer tillämpades

tidigare. Det är oklart hur mycket normens nivå i realiteten påverkar socialbidragstagandet och därmed kommunernas kostnader för socialbidrag. Det bör observeras att normen bara omfattar ungefärligen halvdelen av ett socialbidragshushålls kostnader, medan hushållets övriga kostnader för boende, barnomsorg etc. ersätts utanför normen.

En stor del av socialbidragstagandet beror vidare på strukturella samhällsförändringar. Arbetsmarknadens förändrade krav och lågkonjunkturens arbetslöshet bland framförallt ungdomar och invandrare/flyktingar är viktiga orsaker till det ökande socialbidragstagandet under 1990-talet. Socialtjänstens sätt att arbeta är också av stor betydelse för socialbidragstagandet. Som nämnts tidigare kan även förändringar i andra bidragssystem leda till ökat socialbidragstagande.

Erfarenheter från kommunal verksamhet i övrigt (t ex barnomsorg och äldreomsorg) är att delegerat budgetansvar med frihet att disponera medel inom en budgetram innebär minskade kommunala kostnader. Vissa studier (Socialstyrelsen: Socialbidragstagare och socialbidragens utveckling. Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1995:4) tyder också på att låga bidragsnormer, med individuell prövning, kan innebära lika höga eller högre socialbidragskostnader totalt för kommunen. En bearbetning av underlag från Socialtjänstkommittén gällande kommunernas normnivåer kontra socialbidragskostnader visar att kommuner med låga normnivåer år 1992 inte hade lägre socialbidragskostnader än de med höga.

Det finns andra förhållanden som påverkar kommunernas socialbidragskostnader. Flera studier (Socialstyrelsen: Socialbidragstagare och socialbidragens utveckling. Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1995:4; Socialtjänsten i Sverige. En översikt 2003) har visat att kommunala åtgärder och socialtjänstens sätt att arbeta har stor betydelse för socialbidragstagandet. Kommuner med en tydlig policy och ett genomtänkt arbetssätt har minskat socialbidragstagandet. Ett aktivt samarbete med arbetsförmedling och försäkringskassa och sysselsättningsinriktade åtgärder minskar bidragstiden för många hushåll och därmed kostnaderna. Budgetrådgivning kan också minska socialbidragskostnaderna för vissa hushåll.

Flera studier tyder på att låga bidragsnormer kan innebära lika höga eller högre socialbidragskostnader totalt för kommunen. En låg bruttonorm – eller en norm med många utbrutna poster – kan innebära fler socialbidragsansökningar för små belopp. Det leder till längre handläggningstider. De låga normerna leder till att

bidragstagarna återkommer under månaden, vilket ökar handläggningskostnaden.

Redan under tidigt 80-tal redovisade Socialstyrelsen (Ovanåkersmodellen, Socialstyrelsen redovisar 1984:8) erfarenheter från försök med mycket hög bruttonorm som visade att kommunen totalt kunde göra besparingar genom en kraftigt förhöjd norm.

En studie av socialbidragsutvecklingen 1987–1993 i Sundsvall och Eskilstuna kommuner visar stora skillnader i deras socialbidragskostnader (62 respektive 152 milj kr). En viktig förklaring till detta var socialtjänstens sätt att arbeta. Eskilstuna kommun inriktade sig på ekonomisk behovsprövning utifrån bruttonormen. I Sundsvall gjordes en mer långtgående inventering av det bidragssökande hushållets hela situation. Vid enklare kompletteringsbehov överfördes bidragshandläggningen till en ekonomiassistent. Övriga kvarstod hos socialsekreteraren för fortsatt utredning eller insats av annat slag.

Den jämförande studien mellan Sundsvall och Eskilstuna visade att Sundsvall, som hade lägst socialbidragskostnader, gav hushållen mer i socialbidrag än vad deras ekonomiska underskott berättigade dem till. I studien angavs att det är troligt att det bidragstagande hushållet därmed kunde hantera sin ekonomi och planera på ett bättre sätt. En striktare bedömning kan leda till att hushållen måste återkomma för kompletterande bidrag.

I studien betonas hur viktigt det är att det finns klara riktlinjer för hur socialtjänsten handlägger det ekonomiska biståndet. Det behövs en flexibel organisation där man kontinuerligt följer upp och vidareutvecklar bidragshanteringen. Nya socialbidragsbehov behöver mötas med en stark mottagningsfunktion. Biståndet för hushåll med långa bidragstider behöver återkommande inventeras. För att ha möjligheter att utforma alternativa eller kompletterande biståndslösningar behövs handläggare med rätt kompetens. En förstärkning av personalstyrkan antalsmässigt och kompetensmässigt ledde direkt till kortare bidragstider hos i stort sett alla hushåll. Det bidrog i sin tur till en minskning av den totala bidragskostnaden.

1.2 Biståndsbedömning

Vidare beror socialbidragskostnaderna på biståndsbedömningen. I studien Att besluta om socialbidrag En studie i elva svenska kommuner, initierad av Socialstyrelsens enhet Centrum för Utvärdering av Socialt Arbete (CUS, Lars Christer Hydén, Pia Kyhle-

Westermark och Sten-Åke Stenberg) undersöktes socialtjänstens sätt att bedöma rätten till och behovet av socialbidrag under en månad för sex typfall. Studien genomfördes våren 1994 i elva kommuner. Bedömningen gjordes av 211 socialbidragshandläggare. De fick också besvara enkätfrågor om organisatoriska förutsättningar, yrkesbakgrund och utbildning, attityder och inställning till socialbidragstagare och orsaker till socialbidragstagande.

Studien visade att i de tre bedömningsmässigt enklare typfallen gjordes en likartad bedömning av rätten till socialbidrag. Däremot varierade beloppet påtagligt mellan kommunerna och i viss mån också inom kommunen. I ett av fallen varierade beloppet från 840 kr till 14 900 kr. Huvuddelen (80 %) av handläggarna beslutade om bidrag med 5 100–7 400 kr. I de enkla fallen hade den lokala normen störst betydelse för bedömningen.

De tre komplicerade fallen bedömdes mer olika. Mellan hälften och två tredjedelar av handläggarna beviljade bidrag. Men en viss samstämmighet fanns i bedömningen inom kommunerna. I drygt hälften av kommunerna gjorde 80 procent av handläggarna en likartad bedömning om avslag eller bifall skulle ges. Det tyder på att lokala riktlinjer förekommer eller att lokal praxis utvecklats i viss utsträckning. Förutom normen spelar handläggarnas egen bakgrund, t ex ålder och kön, attityder till socialbidrag och bidragstagare en viss roll för om bidrag skulle beviljas eller inte. För två av de tre fallen som bedömdes hade den lokala normen inte signifikant betydelse för bidragssummans storlek. Kommuntyp spelade också roll. Det var svårare att få bidrag och bidrag gavs med mindre belopp i storstäderna och de större städerna.

2 Syfte

Även om nivån inte är en viktig förklaring till höga kostnader för socialbidraget under tider av t.ex. dålig arbetsmarknad, besvärliga statsfinanser eller högt flyktingmottagande, så kan nivån vara av intresse att studera utifrån ett hypotetiskt ”val” den enskilde kan göra mellan yrkesarbete och bidragstagande. Man kan tillspetsat säga att socialbidraget bör ligga på en nivå som är tillräcklig för ett drägligt liv eller skälig levnadsnivå och samtidigt på en nivå som ger den enskilde ekonomiska incitament för arbete till sin försörjning. Nivån ska alltså inte vara för låg men inte heller för hög.

Det viktigaste syftet med föreliggande arbete är att belysa de senare årens utveckling när det gäller relationen mellan det ekonomiska bistånd socialbidragstagare får och de disponibla inkomster personer i låglöneyrken får. Detta för att belysa just om socialbidraget är väl anpassat utifrån skälighet och incitament till arbete.

Ett annat syfte är att ge ett underlag för ställningstaganden om med vilka data, metoder och mått en framtida uppföljning av riksnormen kan göras.

Ännu ett syfte är att ge underlag för bättre information till allmänheten.

3 Metoder – problem och val

Vi har valt att belysa förhållandena 1991, 1994, 1997, 2000 och 2002. Vi har också valt att göra en prognos för 2003.

Syftet att utröna relationerna mellan socialbidragsnivån och inkomsterna från lågbetalda yrken, ställer vissa krav på data och metoder. Vi kan t.ex. inte nöja oss med att studera normernas utveckling. Vi behöver uppgifter om den totala socialbidragsnivån för dem som får socialbidrag. Utöver det som täcks av norm respektive år, måste det t.ex. ingå också uppgifter om boendekostnaderna.

Syftena medför också att de statistiska uppgifter om socialbidragstagande som finns att tillgå har begränsad användbarhet. De innehåller varierande förhållanden som vi vill, men inte alltid kan, kontrollera för. Det kan t.ex. handla om att socialbidrag utbetalas enligt olika regler i olika kommuner, att socialbidrag utbetalas som komplement till andra inkomster eller att familjeförhållandena varierar under den studerade tidsperioden. Istället har vi valt att arbeta med stiliserade data. Det innebär t.ex. att vi har arbetat med typhushåll. Vi har i viss detalj specificerat sammansättningen för ett antal hushåll. Vi har också, med stöd i olika källor som konsumentverkets beräkningar av skälig konsumtion och SCB:s undersökningar om boendekostnaderna, specificerat storleken på olika komponenter i typhushållens kostnader för att leva.

Regionala variationer utgör ytterligare ett problem vid beräkningar av det här slaget. Teoretiskt finns möjligheten att försöka spegla dessa variationer genom regionala indelningar av materialet. Ett annat alternativ, som vi också har valt, är att skapa riksrepresentativa uppgifter. Det viktigaste skälet till valet är att stiliserade data innebär flera redovisningsdimensioner. Vår övergripande ansats innebär att vi kombinerar ihop olika typhushåll, olika yrkesgrupper, i vissa fall åldersgrupper och kön. Redan dessa kombinationer utgör en källa till stor komplexitet. Regionala indelningar

skulle öka komplexiteten ytterligare. Vi har valt att utgå från riksgenomsnitt vid beräkningarna.

Under första halvan av 1990-talet reglerades den rekommenderade normen med basbeloppet, som är starkt kopplat till konsumentprisindex (KPI). I beräkningarna har vi använt KPI och därför refererar vi återkommande i texten till KPI vid jämförelse med normen.

4 Typhushåll

För denna studie har vi definierat åtta olika typhushåll. Som alltid innebär val av det här slaget att representativiteten av resultaten kan ifrågasättas. Vi har dock strävat efter att konstruera typhushåll där hushållsmedlemmarna är i de åldrar som är vanliga bland socialbidragstagare.

Den viktigaste förklaringen till varierande behov är hushållsstorlek. Den viktigaste förklaringen till varierade inkomster, när andra förhållanden hålls konstanta, är antalet försörjare dvs. antalet vuxna i hushållet. För att minska komplexiteten i redovisningarna har vi också valt att hålla antalet typer till ett minimum.

De åtta hushållstyperna är:

1. Ensamstående man 2. Ensamstående kvinna 3. Ensamstående kvinna med ett barn i åldern 4-6 år 4. Ensamstående kvinna med två barn, det ena 4-6 år och det

andra 7-10 år 5. Sammanboende par, utan barn 6. Sammanboende par, med ett barn i åldern 4-6 år 7. Sammanboende par, med två barn i åldrarna 4-6 år

respektive 7-10 år. 8. Sammanboende par, med fyra barn, i åldrarna 4-6 år, 7-10

år, en flicka i åldern 11-14 år och en pojke i åldern 15-18 år.

5 Normerna och deras utveckling

I detta avsnitt redovisas socialbidragsnormernas nivåer för de åtta typhushållen respektive år. I figur 1 nedan redovisas nivåerna för de normer som använts under de aktuella åren. För åren på 1990-talet avses de av Socialstyrelsen rekommenderade nivåerna och för åren på 2000-talet den gällande riksnormen.

Figur 1 Nivå på rekommenderad norm respektive riksnorm för samtliga åtta typhushåll 1991, 1994, 1997, 2000, 2002 och 2003

16 000

14 000

12 000

10 000

8 000

6 000

4 000

2 000

0

En kvinna 1 barn En kvinna 2 barn

Sambor utan barn

Ensamstående man Sambor med 1 barn Sambor med 2 barn Sambor med 4 barn

Ensamstående kvinna Källa: Socialstyrelsen

Det framgår av figuren, om man ser över hela perioden, att normerna inte har förändrats nämnvärt i nominella termer. Det är t.o.m. så att normerna efter en ökning mellan 1991 och 1994 når ett bottenläge 2000, för att stiga de kommande åren.

I figur 2 nedan redovisas utvecklingen av KPI de aktuella åren.

Figur 2 KPI-nivåer (juli) index 1991=100

125 120 115 110 105 100 95 90 85 80

1991 1994 1997 2000 2002 2003

Källa: Statistiska Centralbyrån

Av figuren framgår det att KPI ökat stadigt under perioden och i slutet av perioden ligger drygt 20 procent över KPI i början av perioden. Det kan alltså enkelt konstateras att normerna inte har utvecklats med prisutvecklingen som grund. Utvecklingen förklaras istället av olikheterna i hur normerna har beräknats respektive år. T.ex. har den uppsättning produktgrupper som ingått i normen varierat över åren. Generellt kan man också säga att över tiden har färre produktgrupper kommit att ingå.

I figur 3 nedan redovisas normernas utveckling i fasta priser, dvs. i relation till KPI.

Figur 3 Rekommenderad respektive riksnorm för respektive typhushåll fastprisberäknade med 2003 års priser som utgångspunkt.

16 000

14 000

12 000

10 000

8 000

6 000

4 000

2 000

0

En kvinna 1 barn En kvinna 2 barn

Sambor utan barn

Ensamstående man Sambor med 1 barn Sambor med 2 barn Sambor med 4 barn

Ensamstående kvinna Källa: Statistiska Centralbyrån och egna beräkningar

Figuren visar att normen har fallit i reala termer under perioden. Figuren visar också att normen efter riksnormens införande ligger på en lägre nivå än då normen bestämdes med hjälp av basbelopet, dvs. första halvan av 90-talet.

6 Total bidragsnivå

Med total bidragsnivå menar vi här det samlade belopp per månad ett typhushåll behöver förfoga över till konsumtion för att nå upp till en skälig levnadsnivå. Åtminstone vad gäller hushåll med barn är denna totala bidragsnivå för hushåll utan arbetsinkomster inte liktydig med socialbidraget. Vissa grundläggande transfereringar som t.ex. barnbidraget dras ifrån vid framräkning av hur stort socialbidrag ett hushåll ska få.

Den totala bidragsnivån för ett hushåll består av flera komponenter. Några komponenter är lätta att systematisera. Andra beror på tillfälligheter, som uppkomna begravningskostnader. Eftersom vi vill jämföra socialbidragstagarnas biståndsnivåer med yrkesaktivas inkomstnivåer, behöver vi skapa denna totala bidragsnivå för biståndet för varje typhushåll. Utöver bistånd enligt norm tillkommer därför det bistånd som ligger utanför denna.

För beräkningarna har vi använt olika underlag. Ett viktigt underlag har varit Konsumentverkets beräkningar av skäliga levnadskostnader. Ett annat viktigt underlag har varit av Socialstyrelsen tillhandahållna uppgifter om normernas innehåll och nivåer. Ett tredje underlag har varit SCB:s uppgifter om genomsnittliga boendekostnader i hyresrätter i fyra regioner som hämtats från Bostadsoch hyresundersökningarna.

Man kan säga att biståndet, utöver den kategori som normen utgör, kan delas in i två ytterligare kategorier. Den ena är bistånd i förhållande till faktiska kostnader. Den andra kategorin är bistånd efter behov.

Den kategori som gäller bistånd i förhållande till faktiska kostnader innebär stiliserat att den som söker får socialbidrag efter att ha styrkt sina kostnader. Något förenklat kan man säga att detta gäller boendekostnaderna. Det finns i kommunerna oftast övre gränser för på vilken nivå boendekostnaderna får ligga. Skälig boendekostnad ska vara vad en låginkomsttagare på orten normalt

har möjlighet att kosta på sig. Vi har utgått från genomsnittliga uppgifter om hyreskostnader för olika hushållstorlekar som uppmätts respektive år i SCB:s Bostads- och hyresundersökning (BHU).

Förhållandena vad gäller den kategori bistånd som ges efter behov är mer komplicerade. Den som söker ekonomiskt bistånd i de delar som gäller behov kan få det men inte i förhållande till kostnader för faktisk konsumtion. Istället prövas om den sökande har behov av konsumtionen i fråga. Det gäller t.ex. sådant som kostnader för flyttning, umgängesresor och begravningskostnader.

För att kunna skapa en total bidragsnivå har vi gjort antaganden för samtliga tre biståndskategorier. Detta har varit nödvändigt eftersom utvecklingen under 1990-talet har inneburit att kostnadsposter har brutits ut ur normen och placerats i någon av de andra kategorierna.

För de biståndskategorier som ingår i norm eller ersätts med faktiska kostnader föreligger det inga problem. För de kostnader däremot som ersätts utöver norm behövs för varje post ett ställningstagande över på vilket sätt den ska behandlas när total bidragsnivån skapas.

Från att tidigare ha ingått i normen kom från år 1997 möbler och husgeråd att ersättas efter behov. Den förändringen har enligt anekdotiska data också inneburit en faktisk sänkning av vad långvariga socialbidragstagare får ersättning för. Inom ramen för denna studie har vi på olika sätt försökt fånga data om storleken av denna sänkning. Dels har experter på Socialstyrelsen tillfrågats. Dels har Stockholms Stads Utrednings- och Statistikkontor (USK) gjort beräkningar. En analys av dessa källor ger vid handen att ersättningen för möbler och husgeråd sänkts kraftigt i samband med borttagningen från nomen. Vi har låtit möbler och husgeråd ingå med 25 procent av vad Konsumentverket, i sina beräkningar av skäliga levnadskostnader, bedömer att hushållet behöver för möbler och husgeråd.

Även kostnader för läkarvård och tandvård fördes 1997 från norm till behovsprövning. Vi har valt att från detta år låta dem ingå med det belopp som de ingick i 1994 års norm.

Vi har antagit att de som får ekonomiskt bistånd inte har kostnader för fackföreningsavgift, A-kassa, barnomsorg, flyttkostnader, umgängesresor, rehabilitering eller begravningskostnader.

En socialbidragstagare har rätt till ersättning för A-kassa. Vi har alltså trots detta gjort antagandet att det socialbidragstagande hushållet inte har kostnader för A-kassa och därför inte heller ska ha

motsvarande ersättning. Vi föreställer oss ju en situation där hushållet står helt utanför arbetsmarknaden. Det är därför naturligt att hushållet inte heller är medlem i en A-kassa. Den som lever på socialbidrag har också rätt till kommunal barnomsorg i viss omfattning. Vi har dock vid dessa beräkningar antagit att socialbidragshushållet inte har kommunal barnomsorg. Senare kommer vi att lägga in kostnader för barnomsorg som kostnader för att arbeta.

Figur 4 Total bidragsnivå för respektive typhushåll åren 1991, 1994, 1997, 2000, 2002 och 2003

25 000

20 000

15 000

10 000

5 000

barn barn barn

man barn barn barn

kvinna

En kvinna 1 En kvinna 2

Sambor utan

Ensamstående Ensamstående Sambor med 1 Sambor med 2 Sambor med 4 Källa: Egna beräkningar

Av figuren framgår det att total bidragsnivån i stort sett stadigt ökar under perioden. För vissa typhushåll minskar den dock mellan år 1994 och 1997. I figur 5 redovisas utvecklingen av total bidragsnivån i fasta priser.

Figur 5 Total bidragsnivå för respektive typhushåll i 2003 års priser respektive år

25 000

20 000

15 000

10 000

5 000

En kvinna 1 barn En kvinna 2 barn

Sambor utan barn

Ensamstående man Sambor med 1 barn Sambor med 2 barn Sambor med 4 barn

Ensamstående kvinna

Av figuren framgår det att de totala bidragsnivåerna i reala termer har ökat måttligt sedda över hela perioden. För att något ytterligare belysa utvecklingen av den totala bidragsnivån i förhållande till penningvärdet, har vi genomfört ett kalkylexperiment där vi jämför den totala bidragsnivåns utveckling med den utveckling den skulle ha haft vid justering med KPI. Det är viktigt att notera att det helt rör sig om ett kalkylexperiment som avser belysa följsamheten gentemot KPI. En eventuell reglering med ett prisindex skulle endast röra riksnormen och alltså inte hela den totala bidragsnivån som den i detta arbete har definierats och beräknats.

Figur 6 Faktisk total bidragsnivå och med 1991 år som bas KPI-justerad total bidragsnivå för typhushållet sammaboende utan barn

11 000

Faktisk 10 000 9 000 KPI-styrd 91

8 000 7 000

1991 1994 1997 2000 2002 2003

Figur 7 Faktisk total bidragsnivå och med 1991 år som bas KPI-justerad total bidragsnivå för typhushållet ensamstående kvinna med 2 barn

14 000

Faktisk 13 000 12 000

KPI-styrd 91 11 000 10 000 9 000 8 000

1991 1994 1997 2000 2002 2003

Figur 8 Faktisk total bidragsnivå och med 1991 år som bas KPI-justerad total bidragsnivå för typhushållet sammanboende med 4 barn

24 000

Faktisk 22 000 20 000

KPI-styrd 91 18 000 16 000 14 000 12 000 10 000 8 000

1991 1994 1997 2000 2002 2003

De tre figurerna visar att den faktiska totala bidragsnivån har stigit mer än den skulle ha gjort om den hade följt KPI-utvecklingen. Av figurerna, och vid jämförelser av dem, framgår det också att för hushåll med en stor andel boendekostnader dvs. små hushåll utan barn, är avvikelsen mellan faktisk och KPI-driven total bidragsnivå störst.

Som också framgår av figurerna är ökningen av faktisk total bidragsnivå mycket stor mellan 1991 och 1994, vilket då skulle kunna vara förklaringen till den bestående skillnaden mellan faktisk och KPI-driven total bidragsnivå resten av perioden. En test med 1994 som basår visar för samtliga typhushåll dock att även då ökar faktisk total bidragsnivå mer än den skulle ha gjort om den ändrades med KPI som utgångspunkt.

Sammantaget kan man säga att över hela perioden har den totala bidragsnivån ökat mer än den skulle ha gjort om den följt KPI. En annan slutsats är att för hushåll med en stor andel boendekostnader är skillnaden störst mellan det som resulterat av den faktiska situationen jämfört med en KPI-justerad.

Mellan 1991 och 1994 steg boendekostnaderna kraftigt, vilket är en förklaring till misstämningen. En stor del av prisökningarna låg alltså utom ramen för de varor som omfattades av normen. En viktig förklaring till misstämningen mellan norm- och prisutvecklingen de kommande åren är att normen under perioden fått minskat innehåll. Under perioden har möbler och husgeråd, hushållsel, hemförsäkring, läkarvård och tandvård lyfts ur normen.

I figur 9 nedan redovisas hur normen som andel av total bidragsnivån har utvecklats över åren för våra typhushåll.

Figur 9 Den procentuella andel normen utgör av den totala bidragsnivån för respektive typhushåll respektive år

80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0%

barn barn barn

man barn barn barn

kvinna

En kvinna 1 En kvinna 2

Sambor utan

Ensamstående Ensamstående Sambor med 1 Sambor med 2 Sambor med 4

Av figuren framgår det t.ex. att procentandelen för en ensamstående man under perioden har sjunkit från 60 procent till drygt 40 procent. Hushåll med fler familjemedlemmar har en högre procentandel men för samtliga hushåll har andelen sjunkit. Procentandelen har ökat något de allra senaste åren.

7 Normen och delindex

Den kraftiga höjningen av den totala bidragsnivån mellan 1991 och

1994 beror främst på att boendekostnaderna steg kraftigt de åren. Boendekostnaderna låg, och ligger, utanför normen och medförde därför en dubbelkompensation via en höjning av normen i förhållande till KPI och ett högre belopp som ett direkt resultat av de ökade boendekostnaderna. I figur 10 nedan redovisas utvecklingen av det totala KPI och utvecklingen av hyreskostnaderna för hyres- och bostadsrätter.

Figur 10 Utveckling av total KPI och hyreskostnader för hyres- och bostadsrätter (1991=100).

Hyres- och bostadsrätter 140

KPI 100

1991 1994 1997 2000 2002

Källa: Statistiska Centralbyrån

Figuren visar att ökningen av hyreskostnaderna vida överstiger den allmänna prisökningen i samhället. I figur 11 nedan redovisas prisutvecklingen för produktgrupper som bland flera ingår i den nuvarande riksnormen.

Figur 11 Utveckling av KPI samt index för livsmedel, kläder, skor och teletjänster (1991=100).

1991 1994 1997 2000 2002

KPI Livsmedel Kläder

Skor Teletjänster

Av figuren framgår det att KPI har ökat mer än samtliga övriga index. Livsmedel utgör den enskilt tyngsta delen i normen. Figuren visar också att index för livsmedel sjönk fram till 1997 och ökade därefter för att år 2002 sluta på i stort sett samma nivå som 1991. Sammantaget visar den historiska utvecklingen att den reglering av normen med basbeloppet (KPI), som gällde under första halvan av 1990-talet, inte var träffsäker.

8 Disponibel inkomst

För att möjliggöra de jämförelser mellan socialbidragstagare och yrkesarbetande som är syftet med detta arbete behöver vi skapa disponibla inkomster för de arbetande hushållen.

Vi antar att samtliga vuxna i hushållet arbetar heltid. Vi behöver ange en lönenivå. Vi behöver också ta ställning till vilka övriga bidrag som ska inkluderas vid beräkningen av disponibel inkomst. Vi tar också ställning till hur vissa kostnader för arbete ska inkluderas. Slutligen inkluderas kostnaderna för kommunal barnomsorg.

8.1 Låga löner över hela perioden

För att svara mot syftet att jämföra mot en alternativ försörjning till socialbidrag i form av arbetsinkomster, har vi valt att ur SCB:s lönestatistik hämta uppgifter om löner för grupper som på förhand kan förväntas ha låga löner.

Vi har därför valt att i de kommande beräkningarna använda medellönerna för kvinnor och män i åldern 18–24 år med enbart förgymnasial utbildning.

I nedanstående figurer redovisar vi löneutvecklingen för den ovan nämnda grupper, men också för motsvarande grupp i åldern 25–29 år.

Figur 12 Kvinnor med enbart förgymnasial utbildning 18–24 respektive 25–29 år

18 000

16 000

14 000

12 000

10 000 18-24

8 000 25-29

6 000

4 000

2 000

0

1991 1994 1997 2000 2002

Källa: SCBs lönestatistik

Av figuren framgår det t.ex. att medellönen för åldersgruppen 18–

24 år under perioden har ökat från drygt 10 000 kronor till knappt

16 000 kronor per månad.

Figur 13 Män med enbart förgymnasial utbildning 18–24 respektive 25–29 år

20 000

18 000

16 000

14 000

12 000

18-24

10 000

25-29

8 000

6 000

4 000

2 000

0

1991 1994 1997 2000 2002

Källa: SCBs lönestatistik

Figuren visar att under perioden har medellönen för männen i åldern 18–24 år ökat från knappt 12 000 kronor till knappt 17 000

kronor per månad. Lönen för de äldre är högre och löneskillnaden har ökat.

Senare när vi analyserar utfall för typhushållet med 4 barn har vi valt att också utgå ifrån löner för motsvarande yrkesgrupper men i åldern 40–44 år, då det ju är mer realistiskt att föräldrar med så många barn har passerat den tidiga ungdomen. Dessa löner redovisas inte särskilt här men är för varje år naturligtvis högre än de ovan redovisade.

8.2 Löner för yrkesgrupper

Från år 1997 finns det lönestatistik uppdelad på yrkesgrupper. Vi har valt ut ett antal yrken och redovisat deras löneutveckling från 1997 till 2002.

De yrkesgrupper vi valt är:

– Förskolelärare, fritidspedagoger – Handpaketerare och andra fabriksarbetare – Kassapersonal m.fl. – Kontorspersonal övrig – Köks- och restaurangbiträden – Maskinoperatörer, kemisk-teknisk industri – Psykologer, socialsekreterare m.fl. – Sjuksköterskor – Städare m.fl. – Vård- och omsorgspersonal

För att ge en överskådlig bild av dessa yrkesgruppers lönelägeläge i förhållande till de generellt låga löner som presenterats ovan har vi valt att presentera yrkesgruppernas löner i förhållande till de generellt låga lönerna. Om t.ex. kvinnor i åldern 18–24 i en yrkesgrupp ett givet år har samma medellön som kvinnorna i samma åldersgrupp med enbart förgymnasial utbildning, framställs det som ett värde med 100 procent.

Disponibel inkomst

Figur 14 Löner för kvinnor i åldern 18–24 år i specifika yrkesgrupper relativt 18–24 åriga kvinnor ned enbart förgymnasial utbildning, 1997, 2000 och 2002

Vård- och

omsorgspersonal

Städare m fl

Sjuksköterskor

Psykologer,

socialsekreterare m fl

Maskinoperatörer,

kemisk tekninsk industri

Köks- och

restaurangbiträden

Kontorspersonal övrig

Kassapersonal mfl

Handpaketerare o

andra fabriksarbetare

Förskolellärare

fritidspedagoger

70% 80% 90% 100% 110% 120% 130%

1997 2000 2002

Källa: SCBs lönestatistik

Av figuren framgår det att sjuksköterskor, psykologer, maskinoperatörer och vård- och omsorgspersonal samtliga studerade år ligger över lönenivån för dem med enbart förgymnasial utbildning. Städare m.fl. och köks- och restaurangbiträden ligger samtliga år under. Som framgår av redovisningen ovan har utbildning och verksamhetsområde betydelse för vilken lön jämnåriga får. Det finns inte statististik på yrkesnivå för hela perioden. Av det skälet, och för att undvika alltför komplicerade beräkningar, har vi valt att, i de

kommande beräkningarna, använda oss endast av lönerna för personer med enbart förgymnasial utbildning.

8.3 Beskattning

När det gäller inkomstbeskattningen har vi för den kommunala delen använt oss av summan av de riksgenomsnittliga primärkommunala och landstingskommunala skattesatserna respektive år. För att säkerställa jämförbarhet före och efter skiljandet av kyrkan från staten, har vi valt att lämna kyrkoskatten utanför. Före år 2000 innebär det en marginell underskattning av den totala inkomstbeskattningen.

8.4 Bidrag

I ett hushålls disponibla inkomst ingår också olika typer av övriga bidrag från samhället. I beräkningarna har vi låtit ingå barnbidrag, bostadsbidrag och, för ensamstående med barn, underhållsstöd.

Underhållsstödet infördes år 1997. Dessförinnan, i våra beräkningar 1991 och 1994, gällde regler för bidragsförskott. Vi har vid dessa beräkningar betraktat såväl bidragsförskott som underhållsstöd som ett bidrag från samhället. I verkligheten är det inte fullt ut ett sådant bidrag, eftersom den andra föräldern ofta återbetalar, men effekten är att den ensamma föräldern får ett tillskott som läggs på den disponibla inkomsten.

8.5 Kostnader för arbete

Ett yrkesaktivt liv för med sig vissa kostnader. Närmast gäller det kostnader för arbetsresor, mathållning, arbetskläder och A-kassa. Dessa kostnader varierar kraftigt beroende på de förhållanden som råder och på de val den enskilde gör. Vi har ändå ansett att det är väsentligt att på något sätt inkludera dessa kostnader för att uppnå jämförbarhet mellan socialbidragstagande och yrkesarbete.

Naturligtvis är det stor skillnad på kostnaderna för arbetsresor om man kan promenera till och från arbetet jämfört med om man kör många mil med bil. Det är därför knappast möjligt att finna ett representativt mått. För att ändå få en ”rimlig siffra” på kostnaderna för arbetsresor har vi för dessa beräkningar antagit att kost-

naderna motsvarar priset på ett månadskort i Stockholms läns Lokaltrafik respektive år.

Tabell 1 Månatliga kostnader för arbetsresor för respektive yrkesaktivt typhushåll

1991 1994 1997 2000 2002 2003

Sammanboende utan barn 540 710 800 900 900 1 000

Källa: Stockholms lokaltrafik.

Tabellen visar att en ensamstående man 1991 hade en månatlig kostnad för arbetsresor på 270 kronor och år 2003 en sådan på 500 kronor.

Möjligheterna att välja olika lösningar på mathållningen vid arbete är i allmänhet mycket stora. En person kan, som ett extremfall, välja att alltid ta med mat hemifrån. En annan kan, som det andra extremfallet, välja att alltid äta på lunchrestaurang. I de uppgifter från Konsumentverket vi använder för beräkningarna har det antagits att samtliga måltider intas hemma eller att matlåda tas med till arbetet. För att på något sätt ändå ta hänsyn till att mathållningen i allmänhet blir dyrare vid arbetet har vi schablonmässigt antagit att den arbetande äter på lunchrestaurang en gång i veckan. Vi har antagit att lunchen kostar så mycket som RSV anger som det skattemässiga värdet av en lunch respektive år. Vi har också dragit bort kostnaderna för medhavd lunch.

Tabell 2 Månatliga extra kostnader för mathållning för respektive yrkesaktivt typhushåll (5-kronorsavrundning) 1991 1994 1997 2000 2002 2003

Sammanboende med 1 barn 230 260 285 435 330 350 Sammanboende med 2 barn 230 260 285 435 330 350 Sammanboende med 4 barn 230 260 285 435 330 350 Källa: Egna beräkningar, RSV och Konsumentverket.

De egna kostnaderna för arbetskläder varierar också. Kostnader för skyddskläder kan man utgå ifrån betalas av arbetsgivaren. Däremot mer personlig klädsel som bärs i arbetet kan förväntas vara en kostnad för arbetstagaren. Variationerna är också stora beroende på avtalsområde. Som ett resultat av de mycket stora svårigheterna att bestämma nivå, särskilt jämfört med någon som uppbär socialbidrag och behöver anständiga kläder för att kunna söka arbete, har vi här valt att bortse ifrån dessa kostnader.

Även om det inte är alldeles självklart har vi här valt att betrakta premier till A-kassa som en kostnad för arbete. Dessa avgifter varierar mellan olika yrkesområden. Under 1990-talet har också avdragsreglerna varierat. Ett meningsfullt genomsnitts- eller typvärde har vi inte bedömt vara möjligt att fastställa.

Som en mycket enkel schablon har vi istället valt att anta att Akasseavgiften år 1991 var 100 kronor per månad netto, dvs. efter skatteavdrag. Vi har också antagit att avgiften har följt utvecklingen av KPI. Uppgifter i SCB:s hushållsbudgetstatistik gällande kostnader för medlemskap i fackförening och A-kassa för åren 1999– 2002 visar högre kostnader än vi har använt. Vi begränsar oss till Akassa och till nettobedömningar, vilket gör att nivån förefaller rimlig.

Tabell 3 Månatliga nettokostnader för A-kasseavgift, för respektive yrkesaktivt typhushåll (5-kronorsavrundning) 1991 1994 1997 2000 2002 2003

I tabell 4 nedan redovisas de sammantagna kostnaderna för att arbeta för respektive yrkesaktivt typhushåll.

Tabell 4 Summan av kostnaderna för arbetsresor, extra matkostnader, och A-kasseavgift för respektive yrkesaktivt typhushåll (5kronorsavrundning)

1991 1994 1997 2000 2002 2003

Av tabellen framgår det att ett sammanboendepar år 2003 hade 1 595 kronor i sammanlagda kostnader för att arbeta.

8.6 …och kostnader för barnomsorg

Kommunal barnomsorg är för många småbarnsföräldrar en förutsättning för yrkesarbete, i alla fall på heltid. Vi har därför valt att komplettera med beräkningar där kostnaderna för kommunal barnomsorg betraktas som kostnader för arbete.

Åtminstone innan maxtaxan infördes år 2002 var variationen i de kommunala barnomsorgstaxorna mycket stor. Utgifterna för jämförbara familjer kunde i olika kommuner skilja sig med flera tusentals kronor per år.

För att skapa trovärdiga barnomsorgskostnader för typhushållen med små barn har vi dels utnyttjat resultat i rapporter publicerade under 1990-talet från Svenska Kommunförbundet, Socialstyrelsen och Skolverket, dels fr.o.m. 2002 utnyttjat de statliga maximireglerna för barnomsorgsavgifterna. Vi har också generellt utgått från låga lönelägen.

I figur 15 nedan redovisas de av oss framräknade månadsutgifterna för våra typhushåll.

Figur 15 Månadsutgifter för kommunala barnomsorg per typhushåll med barn

3 000

Sambo 2 barn

2 500

Sambo 4 barn

2 000

1 500

Sambo 1 barn

1 000

Ensam 2 barn

Ensam 1 barn

1991 1994 1997 2000 2002 2003

Källa: Egna beräkningar med stöd i olika rapporter

Figuren visar att barnomsorgsavgifterna steg från 1991 till år 2000. Därefter sjönk de för samtliga hushåll. De sjönk särskilt kraftigt för sammanboendehushållen. Vi har antagit att avgifterna varit de samma för hushållet med 4 barn som för hushållen med 2 barn. De

1

Daghemsavgifternas utveckling 1993 och 1994 Socialstyrelsen, Avgifter i Barnomsorgen – Kommunernas barnomsorgstaxor 1995 Svenska Kommunförbundet, Råd med barnomsorg? En kartläggning av avgifterna i dag- och fritidshem för 14 typfamiljer, Socialstyrelsen 1997:5, Avgifter i förskola och fritidshem 1999 Skolverket Avgifter i förskola och fritidshem 2003, Skolverket.

genomförda studierna indikerar att det förhåller sig så. Dessutom har barnen i vårt 4-barnshushåll passerat åldern för barnomsorg.

9 Mänskliga drivkrafter

Onyttan av arbete som begrepp används emellanåt för bl.a. den tid man är uppbunden i arbete och som värdefullt skulle kunna användas på annat sätt. Den marginella nyttan av fritid bestämmer hur individen värderar fritid/arbete relativt konsumtion av en eller flera varor. Vi vet inte i vilken utsträckning de som kan försörja sig på annat sätt t.ex. stort kapital, partner med hög inkomst eller socialbidrag föredrar att inte arbeta. Men när det gäller ekonomiskt bistånd som alternativ försörjningskälla måste hypotesen utsättas för prövning. Det främsta skälet är att onyttan av arbete eller snarare nyttan av icke-arbete med råge uppvägs av onyttan av socialbidragstagande.

Genom forskningen vet vi att de människor som hänvisas till att leva på ekonomiskt bistånd upplever detta förhållande som stigmatiserande. I jämförelse mellan mottagande av socialförsäkringsförmåner (pension, sjukpenning mm) och ekonomiskt bistånd visas att det förra upplevs som och anses vara socialt acceptabelt medan det senare innebär en klar förlust av social status och respekt i samhället. Känslan av förnedring och stigmatisering tillsammans med andra faktorer leder i många fall till en minskning i den enskildes självkänsla. I många fall leder detta i sig till depressioner och andra psykiska besvär (Skammen, självet och den sociala underordningen, Bengt Starrin i Tillitens avsikten, Gunnar Aronsson och Jan Ch. Karlsson, Studentlitteratur 2001, Lund).

Den som ansöker om ekonomiskt bistånd underkastas en utredning och bedömning om han/hon är berättigad till stöd. Processen kring ansökan om ekonomiskt bistånd upplevs av de flesta som intervjuats om sitt biståndstagande som förnedrande. I denna process ingår att utreda om, och att ställa krav på att den sökande aktivt eftersträvar självförsörjning genom arbete, den s.k. arbetslinjen. Denna innebär att klienterna har krav på sig att aktivt söka arbete

på mer eller mindre heltidsbasis eller delta i olika former av aktiviteter.

Den biståndsberoende måste varje månad (i de flesta fall) ansöka om bidrag för den kommande månaden. Detta innebär en osäkerhet inför framtiden och förhindrar planering av ekonomin på längre sikt. Den enskilde har inte utrymme för kortsiktigt dyra men på längre sikt besparande inköp. Detta kan betyda att det är dyrt att vara fattig.

Att inte ha en arbetsplats att gå till kan för den enskilde biståndstagaren innebära en avsaknad av normal social stimulans, ett socialt nätverk och professionellt utbyte. Dessutom beaktas inte att många vill ”göra rätt för sig”, ”göra nytta” och inte ligga samhället till last.

Beräkningarna i rapporten tar således sina utgångspunkter i en tämligen enkel syn på mänskliga drivkrafter. Vi vill bara visa det kortsiktiga ekonomiska utbytet av att gå från socialbidrag till arbete.

Det vi bortser ifrån är även den betydelse en arbetsinkomst idag har på pensionens storlek. Det nya pensionssystemet innebär t.ex. att en månadsinkomst på ca 10 000 kronor under lång tid, innebär högre pension än garantipension. Vi bortser också ifrån den investering i humankapital arbetet i sig innebär. Den som har arbetat, i stort sett i vilket arbete som helst, har skaffat sig kompetens och kanske framförallt bevis på arbetsförmåga.

Vi bortser också ifrån psykologiska och sociala aspekter av socialbidragstagande. Vi väger t.ex. inte in hur man kan uppleva att få sitt liv granskat av en socialsekreterare som kanske har inställningen att vilja betala ut så lite pengar som möjligt.

Sist, men inte minst, bortser vi ifrån att det finns människor som väljer att arbeta helt enkelt därför att de i så stor utsträckning som möjligt vill försörja sig själva. En sådan person skulle t.ex. alltid välja en kort deltid även om arbetet inte skulle leda till en högre disponibel inkomst än enbart socialbidrag. I en studie från ESO har det t.ex. visats att ganska många löntagare arbetade utan att det var särskilt privatekonomiskt lönsamt.

1

Lönar sig arbete? (1997:73).

10 Från socialbidrag till heltidsarbete

Våra analyser rör sig kring ett centralt tankeexperiment nämligen på vilket sätt våra typhushålls standard påverkas av att gå från en situation med helt beroende av socialbidrag till en situation med heltidsarbete.

Naturligtvis kan man invända att heltidsarbete inte är det enda alternativet till ett fullständigt beroende av socialbidrag. T.ex. är deltidsarbete ett möjligt alternativ för småbarnsföräldrar. Det kunde ju vara intressant att veta utfallet för ett typhushåll av att de vuxna i det går till halvtidsarbete, eller varför inte utfallet av att de vuxna i hushållet går till några timmars arbete per vecka. Samtidigt kan vi, utan några komplicerade beräkningar, säga att, åtminstone korta, deltider inte är ekonomiskt lönsamma för flertalet hushåll med ett antal barn. Hela ökningen av den disponibla inkomsten försvinner i minskat socialbidrag upp till förhållandevis omfattande deltider. Här måste vi dock föra in frågan om en avvägning mellan vad som kan betraktas som skälig levnadsnivå och utbyte av arbete. Man står i avvägningen mellan goda incitament och hög skälig levnadsnivå. Om alla former av deltider skulle vara lönsamma hade man behövt sänka socialbidragsnivån till noll. Alternativt skulle man kunna tänka sig att inte allt socialbidrag tas bort när någon ökar sina arbetsinkomster. Om man får behålla en del av socialbidraget blir utbytet av även mycket lite arbete positivt. Möjligen kan man diskutera sådana idéer men det strider mot det system vi nu har och vi vet inte fullt ut vilka incitament det skapar. Ett problem skulle väl vara att ett sådant system kan skapa incitament att få socialbidrag innan man söker arbete. Om man vet att man upp till en viss nivå får behålla något socialbidrag vid arbete, kan det ju vara bra att ha ett socialbidrag till att börja med.

10.1 Relativt utbyte

I detta avsnitt redovisar vi utbytet för respektive typhushåll av att gå ifrån en situation med helt socialbidrag till en situation med inkomster från heltidsarbete.

För redovisningen har vi skapat begreppet Relativt utbyte. I det följande redovisas förhållandena för samtliga åtta typhus-

håll. Redovisningen görs i tre figurer för varje typhushåll:

– I den första figuren redovisas det relativa utbytet. Begreppet

definieras som den procentuella förändringen av levnads-

standarden vid övergång från socialbidrag till arbete. Måttet är

en kvot där nämnaren är den totala bidragsnivån per år (T)

och täljaren är den återstående disponibla inkomsten per år

(Å) för det yrkesaktiva hushållet med förgymnasial utbildning

i åldern 18–24 år och där kostnader för arbete, inklusive kostnader för kommunal barnomsorg, dragits ifrån. I formelter-

mer definieras begreppet enligt följande: (Å /T −1)*100.

Om värdet blir större än noll betyder det att hushållet får en

högre standard genom arbete än genom socialbidrag. Om värdet t.ex. skulle vara 20, betyder det att den återstående dispo-

nibla inkomsten är 20 procent högre än den totala bidragsnivå

hushållet skulle få i en situation helt utan några arbetsinkomster.

– I den andra figuren redovisas flera kurvor. Sammantaget fyra

kurvor ingår i figuren. Två av dessa är beståndsdelarna i det

förra måttet; det relativa utbytet. Den första som ingår är

återstående disponibel inkomst, eller som den benämns i figu-

ren ”Disp 2”. Den andra kurvan som ingår är den totala

bidragsnivån. Utöver dessa redovisas alltså två utvecklingslinjer. Den ena är årslönen för hushållet. Den andra är disponi-

bel inkomst efter skatter och bidrag men innan kostnader för

barnomsorg. – I den tredje figuren redovisas den reala totala bidragsnivån och

den reala återstående disponibla inkomsten som index där år

1991 är 100. Omräkning till reala belopp har gjorts genom att

de nominella värdena har räknats om med hjälp av förändringen av KPI.

För åren 1991 t.o.m. 2002 har faktiska löneuppgifter enligt SCB:s statistik använts. Prognoser för lönerna år 2003 har använts.

I ett fall blir det relativa utbytet negativt. Det betyder att hushållet förlorar på övergången till heltidsarbete eller i princip har rätt till komplettering med socialbidrag.

10.1.1 Ensamstående man

Figur 16 a

100%

90%

80%

70%

60%

50%

40%

30%

20%

10%

0%

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Figur 16 b

220 000 200 000 180 000 160 000 140 000 120 000 100 000 80 000 60 000

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Årslön Disp 2 totalnivå

Figur 16 c

Real total bidragsnivå

Real återstående

disponibel inkomst

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Den första figuren visar att det relativa utbytet år 2003 är knappt 60 % och marginellt högre än det var år 1991. Åren däremellan var det lägre och hade sin lägsta nivå, något över 20 %, år 1994.

Den andra figuren visar att en viktig förklaring till den låga nivån 1994 är den stora ökningen av den totala bidragsnivån i kombination med att löneökningen inte ledde till en ökning av den disponibla inkomsten. Figuren visar också att de sista årens ökning av det relativa utbytet förklaras av en hygglig löneökning som ger god utdelning i disponibel inkomst, samtidigt som total bidragsnivån ökar endast marginellt.

Den tredje figuren visar att den reala totala bidragsnivån gick upp kraftigt mellan 1991 och 1994 och förändrades därefter endast marginellt. Den reala återstående disponibla inkomsten sjönk under 1990-talet och återhämtades därefter rejält, för att i slutet av perioden ligga mer över den reala totala bidragsnivån än i periodens början. Eftersom den reala disponibla inkomsten låg över den reala totala bidragsnivån år 1991 kan man sluta sig till att skillnaderna i de reala nivåerna är något större vid slutet av perioden än vid dess början.

10.1.2 Ensamstående kvinna

Figur 17 a

100%

90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0%

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Figur 17 b

220 000 200 000 180 000 160 000 140 000 120 000 100 000 80 000 60 000

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Årslön Disp 2 Totalnivå

Figur 17 c

Real total bidragsnivå

Real återstående

disponibel inkomst

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Den första figuren visar en likartad utveckling som motsvarande figur för den ensamstående mannen, dock på lägre nivå. Det relativa utbytet vid ändpunkterna är drygt 40 %. Orsaken är att kvinnorna har lägre löner. Den andra figuren visar på samma mönster som för de ensamstående männen. Den tredje figuren visar också den samma mönster som för den ensamstående mannen.

10.1.3 Ensamstående kvinna med ett barn

Figur 18 a

100%

90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0%

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Figur 18 b

220 000 200 000 180 000 160 000 140 000 120 000 100 000 80 000 60 000

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Årslön Disp 1 Disp 2 Totalnivå

Figur 18 c

Real total bidragsnivå

Real återstående

disponibel inkomst

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Den första figuren visar att det relativa utbytet i slutet av perioden, ca 25 %, är något lägre det första året av perioden, ca 30 %. De var låga år 1994 och 1997, under 15 %.

Den andra figuren visar att också för detta typhushåll betyder uppgången av total bidragsnivån mellan 1991 och 1994 mest för det låga utbytet. Skillnaden mellan årslön och de två disponibla inkomsterna visar att skatte- och transfereringssystemet tillsammans med ökade barnomsorgskostnader bidrog väsentligt till det låga utbytet.

Den tredje figuren visar att den reala disponibla inkomsten sjönk kraftigt till 1997, för att därefter öka starkt. Den reala totala bidragsnivån har ökat något mer än den reala återstående disponibla inkomsten sett över hela perioden. Det innebär att den reala skillnaden mellan total bidragsnivå och disponibel inkomst är något mindre i slutet av perioden än i början av den.

10.1.4 Ensamstående kvinna med två barn

Figur 19 a

100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0%

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Figur 19 b

220 000 200 000 180 000 160 000 140 000 120 000 100 000 80 000 60 000

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Årslön Disp 1 Disp 2 Totalnivå

Figur 19 c

Real total bidragsnivå

Real återstående

disponibel inkomst

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Den första figuren visar att det relativa utbytet är i stort sett lika i ändpunkterna. Åren 1994 och 1997 var det relativa utbytet mycket lågt, 7–8 %.

Den andra figuren visar för det första att, som ett resultat av skatte- och transfereringssystemet, är den disponibla inkomsten såväl före som efter barnomsorgskostnader under några år i början av perioden högre än årslönen. För det andra visar figuren, genom att disponibel inkomst inklusive kostnader för barnomsorg närmar sig disponibel inkomst utom barnomsorg, att de allra senaste årens höjda utbyte till stor del beror på minskade kostnader för barnomsorg.

Den tredje figuren visar att den reala återstående disponibla inkomsten har ökat marginellt mer än den reala total bidragsnivån sett över hela perioden.

10.1.5 Sammanboende utan barn

Figur 20 a

130% 120% 110% 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0%

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Figur 20 b

500 000

400 000

300 000

200 000

100 000

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Årslön Disp 2 Totalnivå

Figur 20 c

Real total bidragsnivå

Real återstående

disponibel inkomst

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Den första figuren visar att sammanboende utan barn har ett högt relativt utbyte. I början och slutet av perioden var det 120 %. Som sämst, år 1997, var det knappt 80 %. Den andra figuren visar att de lägre utbytena 1994 och 1997 beror på total bidragsnivåhöjningen till 1994 och skatte- och transfereringssystemets inverkan, främst mellan 1994 och 1997. Det ökade utbytet åren därefter beror på löne- och disponibla inkomster ökar medan total bidragsnivån ökar endast marginellt. Den tredje figuren visar att den reala disponibla inkomsten har ökat ungefär lika mycket som den reala total bidragsnivån, sett över hela perioden.

10.1.6 Sammanboende med ett barn

Figur 21 a

100%

90%

80%

70%

60%

50%

40%

30%

20%

10%

0%

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Figur 21 b

450 000 400 000 350 000 300 000 250 000 200 000 150 000 100 000 50 000

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Årslön Disp 1 Disp 2 Totalnivå

Figur 21 c

Real total bidragsnivå

Real återstående

disponibel inkomst

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Den första figuren visar att det relativa utbytet är större i slutet av perioden, ca 70 %, än i dess början, ca 60 %. Den andra figuren visar att höjningen av den totala bidragsnivån till 1994 har stor betydelse för nedgången i relativt utbyte det året. Den fortsatta nedgången till 1997 beror på de samlade effekterna av skatte- och transfereringssystemet och kostnaderna för kommunal barnomsorg. De ökade relativa utbytena därefter beror på att den fortsatta löneökningen ger ett allt bättre utbyte när det gäller just skatter, bidrag och kostnader för barnomsorg. Den tredje figuren visar en kraftig nedgång i den reala disponibla inkomsten fram till 1997 som ersätts i en kraftig uppgång till periodens slut. Sett över hela perioden har den reala disponibla inkomsten ökat påtagligt mer än den reala totala bidragsnivån.

10.1.7 Sammanboende med två barn

Figur 22 a

100%

90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0%

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Figur 22 b

450 000 400 000 350 000 300 000 250 000 200 000 150 000 100 000 50 000

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Årslön Disp 1 Disp 2 Totalnivå

Figur 22 c

Real total bidragsnivå

Real återstående

disponibel inkomst

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Den första figuren visar att det relativa utbytet var mycket lågt under 1994 och 1997. I slutet av perioden var det över 40 % vilket är väsentligt högre än de 30 % som gällde det första året i perioden. Den andra figuren visar ett vid det här laget välkänt mönster. Den tredje figuren visar att den reala disponibla inkomsten ökat väsentligt mer än den reala totala bidragsnivån, sett över hela perioden.

10.1.8 Sammanboende med fyra barn med de vuxna i åldern 18–24 år

Figur 23 a

100%

90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0%

-10% -20%

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Figur 23 b

450 000 400 000 350 000 300 000 250 000 200 000 150 000 100 000 50 000

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Årslön Disp 1 Disp 2 Totalnivå

Figur 23 c

Real total bidragsnivå

Real återstående

disponibel inkomst

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Den första figuren visar att det relativa utbytet var negativt under

1994 och 1997. Figuren visar också att utbytet var på en något högre nivå vid periodens slut jämfört med 1991. Den andra figuren visar att det negativa utbytet orsakades av att den totala bidragsnivån höjdes samtidigt som skatte- och transfereringssystemet missgynnade och barnomsorgskostnaderna steg. Den tredje figuren visar att den reala disponibla inkomsten varierat kraftigt under perioden men att den vid slutet av perioden har ökat mer än den reala totala bidragsnivån.

10.1.9 Sammanboende med fyra barn med de vuxna i åldern 40–44 år

Figur 24 a 100%

90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0%

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Figur 24 b 600 000 500 000 400 000 300 000 200 000 100 000

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Årslön Disp 1 Disp 2 totalnivå

Figur 24 c

Real total bidragnivå

Real återstående disponibel inkomst

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003

Den första figuren visar samma kurvatur som för motsvarande familj med yngre föräldrar. Dock är det relativa utbytet hela tiden positivt.

Figurerna i övrigt liknar mycket den yngre familjens.

10.1.10 Sammanfattande om relativt utbyte

De relativa utbytena av att gå till heltidsarbete har vid periodens slut återgått till de nivåer som gällde, eller blivit bättre än, vid periodens början. Det kan tolkas som att incitamenten till arbete nu är åtminstone lika goda som vid 1990-talets början. Man kan t.o.m. säga att nu är bättre än de någonsin varit under den studerade tidsperioden.

Socialbidragstagarnas standard har stigit, sett över hela perioden. Generellt sett har den dock stigit lite mindre än de yrkesaktivas standard.

Vid 1990-talets mitt var de relativa utbytena låga och i ett fall negativt. Det beror främst på den stora höjningen av total bidragsnivån. Den stora höjningen av den totala bidragsnivån beror i sin tur på att normen följde KPI, vilket innebar en överkompensation. Det låga utbytet vid denna tid beror också på försämringar för enskilda i skatte- och transfereringssystemet tillsammans med höjda kostnader för barnomsorg.

Ensamstående har ett lägre utbyte än sammanboende och fler barn innebär ett lägre relativt utbyte. Sammanboende får ett högre

utbyte därför att en lön utbetalas som ersättning utan hänsyn till försörjningsbörda medan socialbidrag ges till de sammanboende med hänsyn till stordriftsfördelarna av sammanboendet. När det gäller barnfamiljer sänks utbytet av det faktum att fler barn ökar försörjningsbördan och att, återigen, en löneinkomst utbetalas utan hänsyn till den.

10.2 Onyttan av arbete och onyttan av socialbidrag

Hittills i denna framställning har vi främst inriktat oss mot att jämföra inkomster från lönearbete och socialbidrag. Vi har också i kapitlet om Mänskliga drivkrafter beskrivit relevanta faktorer utöver de monetära. Där framhålls bl. a. att det inte är oväsentligt för den enskilde om inkomsten kommer från socialbidrag eller om den kommer från arbete

I en situation när det är möjligt att få socialbidrag skulle man kunna tala om onyttan av arbete. En vanlig uppfattning är troligen att en person kan få ut samma inkomst av ekonomiskt bistånd som av arbete. Dessutom verkar många tro att den bidragstagande bara behöver visa sig på socialkontoret en gång per månad för att få socialbidrag. Uppenbarligen kan man tro att biståndstagaren i den situationen upplever en stor onytta av att arbeta om detta bara upplevs som slitsamt och begränsar möjligheterna för att ägna sig åt annat.

Beskrivningen ovan förutsätter att utkvitteringen av socialbidraget sker lättvindigt och för den enskilde utan obehag. Mycket talar dock för att det inte är så.

Förutsättningen för att kunna erhålla ekonomiskt bistånd är dock att den som ansöker underkastas en utredning och bedömning om han är berättigad till stöd. Denna process upplevs av de flesta som intervjuats om sitt biståndstagande som förnedrande. Detta beror främst på att stora delar av den enskildes privatliv och privatekonomi exponeras i utredningen. Vid denna ställs också krav på att den sökande aktivt eftersträvar självförsörjning genom arbete på mer eller mindre heltidsbasis eller deltar i olika former av aktiviteter enligt den så kallade arbetslinjen.

Från forskningen om beroende av socialbidrag vet vi att de som hänvisas till att leva på bistånd upplever detta som stigmatiserande eller till och med starkt stigmatiserande. Att vara biståndsberoende innebär för de flesta en förlust av social status. Däremot upplevs

mottagande av socialförsäkringsförmåner (pension, sjukpenning mm) som socialt acceptabelt.

Som tidigare nämnts går den som inte har en arbetsplats att gå till miste om normal social stimulans, ett socialt nätverk och ett professionellt utbyte. Tillsammans med brist på möjligheter till andra stimuli och positiva utmaningar innebär detta, särskilt vid långvarigt biståndsberoende, en påtaglig och betydande onytta jämfört med arbete. Detta kan ses som onytta av socialbidrag.

Den eventuella förekomsten av svartarbete bland socialbidragstagare diskuteras ibland. Det finns dock inte någon studie som belyser hur vanligt detta är bland socialbidragstagare.

Enligt en rapport från Riksrevisionsverket (RRV) arbetade i genomsnitt drygt 10 procent av företagens anställda svart 1997/1998. Inom t.ex. restaurangbranschen var det nästan en tredjedel. Det var dock vanligt att delar av lönen beskattades. Svarta inkomster var vanligast inom tjänstesektorn, framför allt den som vänder sig till hushållen. I undersökningen uppgav 11–14 procent i åldern 18–74 år att de utfört svart arbete. I genomsnitt hade man arbetat knappt 5 timmar i veckan.

Den typiske svartjobbaren var en ung man som endera var egenföretagare och/eller hade hög kompetens och hög utbildning. Även personer med eftergymnasial utbildning och med praktiska yrken var överrepresenterade. Det var dubbelt så vanligt att män arbetade svart som att kvinnor gjorde det.

Bland personer med svag ställning på arbetsmarknaden ansåg många att de inte hade något alternativ till svartarbete. För personer med hög utbildning framstod de svarta inkomsterna ofta som ett ”extraknäck”.

1

Svart arbete 2 – omfattning (1998:28).

11 Slutreflektioner

Den i Sverige förekommande diskussionen om att socialbidragsnivåerna är så höga att det inte lönar sig att arbeta, kanhända har sitt ursprung i de förhållanden som rådde vid 1990-talets mitt. Information om den klara förbättring i detta avseende som har skett under senare år har troligen inte nått gemene man. Förhoppningsvis kan denna rapport bidra till att minska omfattningen av denna missuppfattning. Resultaten i rapporten visar nämligen att det numera är privatekonomiskt lönsamt att gå från socialbidrag till heltidsarbete. Det är för samtliga våra typhushåll väl så lönsamt som vid 1990-talets början. Detta var, som tidigare nämnts, dock inte fallet vid mitten av decenniet. Den sämre lönsamheten under denna period har sin huvudsakliga förklaring i två förhållanden. Det ena förhållandet är normens knytning till basbeloppet (KPI) i kombination med att boendekostnaderna steg kraftigt. En annan förklaring är dålig arbetsmarknad och offentlig ekonomi. Höjda skatter, lägre bidrag och höjda barnomsorgskostnader påverkade lönsamheten av arbete negativt.

Mellan åren 1991 och 1994 var boendekostnadsökningarna mycket stora. Detta inverkade naturligtvis på basbeloppet (KPI) som socialbidragsnormen då omräknandes med. Dessa förhållanden resulterade i att normen och bidragets totala nivå överkompenserades jämfört med målet att endast kompensera för relevanta reella prisökningar, varken mer eller mindre. Prisindexering kan även leda till underkompensation om priserna ökar mer inom de produktgrupper som ingår i riksnormen än bland de varor som ligger utanför denna.

Den olyckliga kopplingen av normen till basbeloppet (KPI) som gällde i början på 1990-talet är, som ovan nämnts, en förklaring till det låga relativa utbytet av att gå från socialbidrag till arbete under mitten av 1990-talet. Detta förhållande förbättrades därefter då normbeloppen knöts till Konsumentverkets beräkningar av skäliga

levnadskostnader. Konsumentverkets beräkningar beaktar till skillnad från basbeloppet prisutvecklingen under normens giltighetstid samt gäller endast produkter, inköpsställen, priser m.m. vilka bedöms som skäliga. KPI däremot visar inte prisutvecklingen för en skälig konsumtion. Exempelvis inkluderar KPI produkter som motsvarar en högre standard än skälig nivå och prisinsamlingen görs i vissa fall i dyrare butiker.

Måttet Det relativa utbytet har varit centralt i denna studie. Måttet jämför inkomst från socialbidrag med inkomst från arbete. För att undvika att åter hamna i samma förhållanden som rådde under mitten av 1990-talet är det angeläget att regelbundet följa upp denna studie med undersökningar som använder detta och besläktade mått. I det sammanhanget är det angeläget att arbeta för ett utvecklat statistikunderlag.

Denna rapport visar att det finns goda incitament till arbete. Att människor lever på socialbidrag förklaras inte av bristande lönsamhet för arbete. Att människor lever på socialbidrag förklaras av andra faktorer i samhället. Fokus bör läggas på vilket stöd socialbidragstagarna behöver för att kunna ta steget till arbetsmarknaden.