Riktlinjer för hantering av ränterisker som följer av verksamhet utanför handelslagret

EBA/GL/2015/08

05.10.2015

Riktlinjer

för hantering av ränterisker som följer av verksamhet utanför handelslagret

Innehåll

EBA:s riktlinjer för hantering av ränterisker som följer av verksamhet utanför handelslagret 3

Efterlevnads- och rapporteringsskyldigheter 3

Avsnitt 2 – Syfte, tillämpningsområde och definitioner 4

Avsnitt 3 – Genomförande 5

Avsnitt 4 – Hantering av ränterisker som följer av verksamhet utanför handelslagret 5

1. Riktlinjer på hög nivå 5

2. Detaljerade riktlinjer 9 Bilaga A – Metoder för mätning av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret 22 Bilaga B - Sofistikeringsmatris för mätning av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret 27

EBA:s riktlinjer för hantering av ränterisker som följer av verksamhet utanför handelslagret Efterlevnads- och rapporteringsskyldigheter

Riktlinjernas status

1. Detta dokument innehåller riktlinjer som har utfärdats enligt artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 . I enlighet med artikel 16.3 i förordning (EU) nr 1093/2010 måste behöriga myndigheter och finansinstitut göra allt för att följa riktlinjerna.

2. Riktlinjerna visar Europeiska bankmyndighetens (EBA) syn på lämplig tillsynspraxis inom det europeiska systemet för finansiell tillsyn eller på hur unionslagstiftningen ska tillämpas inom ett särskilt område. Behöriga myndigheter enligt definitionen i artikel 4.2 i förordning (EU) nr 1093/2010 som berörs av riktlinjerna ska följa dem genom att på lämpligt sätt införliva dem i sin praxis (till exempel genom att ändra sina regelverk eller tillsynsrutiner), även när riktlinjerna i första hand riktas till finansinstitut.

Rapporteringskrav

3. Enligt artikel 16.3 i förordning (EU) nr 1093/2010 måste de behöriga myndigheterna meddela EBA om de följer eller har för avsikt att följa dessa riktlinjer, alternativt ange skälen till att de inte gör det, senast den 07.12.2015. Om någon sådan anmälan inte inkommer inom denna tidsfrist kommer EBA att anse att de behöriga myndigheterna inte följer riktlinjerna. Anmälningar ska lämnas på det formulär som tillhandahålls på EBA:s webbplats till compliance@eba.europa.eu med hänvisningen ”EBA/GL/2015/08”. Anmälningar ska inges av personer som har befogenhet att rapportera om hur reglerna efterlevs på de behöriga myndigheternas vägnar. Alla förändringar i graden av efterlevnad måste rapporteras till EBA.

4. Anmälningar kommer att offentliggöras på EBA:s webbplats i enlighet med artikel 16.3.

Avsnitt 2 – Syfte, tillämpningsområde och definitioner

Syfte

5. I dessa riktlinjer (a) specificeras identifieringen, hanteringen och begränsningen av ränterisker som följer av verksamhet utanför handelslagret, (b) definieras förändringen av räntenivåer som avses i artikel 98.5 i direktivet 2013/36/EU och metoderna för beräkning av standardchockens resultat.

Tillämpningsområde

6. Tillämpningsnivån för dessa riktlinjer bör överensstämma med tillämpningsnivån för översynsoch utvärderingsprocessen. Dessa riktlinjer omfattar mätmetoder för både det ekonomiska värdet och resultateffekterna av ränterisker som följer av verksamhet utanför handelslagret.

7. Dessa riktlinjer avser inte risker till följd av förändringar av enskilda instruments upplevda kreditkvalitet, vilket kan leda till skillnader i spread mellan underliggande räntesatser (nedan kallat kreditspreadrisk).

Mottagare

8. Dessa riktlinjer vänder sig till behöriga myndigheter enligt definitionen i artikel 4.2 (i) i förordning (EU) nr 1093/2010 och finansinstitut enligt definitionen i artikel 4.1 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Definitioner

9. Om annat inte anges har de termer som används och definieras i direktiv 2013/36/EU och i förordning (EU) nr 575/2013 samma betydelse i riktlinjerna.

10. Dessutom innefattar {i>ränterisker som följer av verksamhet utanför handelslagret<i} i dessa riktlinjer i synnerhet följande definitioner: (a) Risker som uppstår i samband med obalanser i förfallotider och räntejustering av tillgångar och skulder samt kort- och långsiktiga positioner utanför balansräkningen (nedan kallad {i>återprissättningsrisk<i}).

Avsnitt 3 – Genomförande

Ikraftträdande

11. Dessa riktlinjer gäller från den 1 januari 2016.

Upphävande

12. CEBS {i>Guidelines on Technical aspects of the management of interest-rate risk arising from non-trading activities under the supervisory review process<i} (ej översatt till svenska) av den 3 oktober 2006, ska upphöra att gälla från den 1 januari 2016.

Avsnitt 4 – Hantering av ränterisker som följer av verksamhet utanför handelslagret

1. Riktlinjer på hög nivå

Proportionalitet

13. Instituten bör följa dessa riktlinjer på ett proportionerligt sätt i förhållande till sin storlek, verksamhetens komplexitet och intensitet med hänsyn till tabell 3 i bilaga B och bestämmelserna i avdelning 2.1.1 i Europeiska bankmyndighetens riktlinjer om gemensamma förfaranden och metoder för översyns- och utvärderingsprocessen.

Ränterisker 1 utanför handelslagret – Internt kapital

14. Instituten bör visa att deras interna kapital står i proportion till ränterisknivån utanför handelslagret, med hänsyn till (a) effekten på kapital till följd av möjliga förändringar av dess ekonomiska värde och framtida resultat i samband med ränteförändringar, och (b) tillgången på kapital för ränterisker som följer av verksamhet utanför handelslagret vid olika nivåer av konsolidering, undergruppskonsolidering och konsolidering på individuell nivå, enligt de behöriga myndigheternas krav och i överensstämmelse med tillämpningsnivån för översyns- och utvärderingsprocessen.

15. När instituten hanterar sin ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör de inte förlita sig på beräkningar av standardchockens resultat i enlighet med artikel 98.5 i direktiv 2013/36/EU eller med ränterisk 5 utanför handelslagret, utan de bör utveckla och använda egna interna metoder för kapitalallokering i överensstämmelse med sin riskprofil och policy för riskhantering.

Ränterisk 2 som följer av verksamhet utanför handelslagret – Mätning av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret

16. Instituten bör mäta sin exponering för ränterisker som följer av verksamhet utanför handelslagret, uttryckt både i potentiella förändringar av det ekonomiska värdet och i förändringar av förväntade nettoränteintäkter eller resultat. Vid mätning av sin exponering för ränterisker som följer av verksamhet utanför handelslagret bör instituten beakta och utvärdera effekten av (a) gjorda antaganden om icke räntebärande tillgångar och skulder utanför handelslagret (inklusive kapital och reserver), (b) gjorda antaganden om kundbeteende när det gäller insättningar utan avtalad löptid (dvs. den antagna löptiden för skulder med kort avtalsmässig löptid och lång beteendemässig löptid), (c) beteendemässig och automatisk optionalitet inbäddad i tillgångar eller skulder.

17. När instituten mäter sin ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör de inte förlita sig på beräkningarna av standardchockens resultat i enlighet med artikel 98.5 i direktiv 2013/36/EU eller med ränterisk 5 som följer av verksamhet utanför handelslagret, utan de bör utveckla och använda sina egna antaganden och beräkningsmetoder.

Ränterisk 3 som följer av verksamhet utanför handelslagret – Scenarier för räntechocker

18. Instituten bör rutinmässigt mäta det ekonomiska värdets och nettoränteintäkternas/resultatets känslighet enligt olika scenarier med potentiella förändringar av ränteavkastningskurvans nivå och form, och gentemot förändringar av sambandet mellan olika marknadsräntor (dvs. basrisk).

19. Instituten bör överväga om en rent statisk analys av effekten av en eller flera bestämda räntechocker på deras aktuella portfölj bör kompletteras med en mer dynamisk räntesimulering. Större och/eller mer komplexa institut, framför allt institut i kategorierna 1 och 2 enligt riktlinjerna om gemensamma förfaranden och metoder för översyns- och utvärderingsprocessen , bör även ta hänsyn till scenarier där räntekursens utveckling beräknas och där en del av antagandena (t.ex. om beteende, bidrag till risk och balansräkningens storlek och sammansättning) i sig själva är funktioner av förändrade räntenivåer.

Ränterisk 4.1 som följer av verksamhet utanför handelslagret – Interna styrformer

20. Instituten bör införa robusta interna styrformer för ränterisken som följer av verksamhet utanför handelslagret. (a) Institutet bör se till att dess ledningsorgan bär det yttersta ansvaret för kontrollen av ränterisken som följer av verksamhet utanför handelslagret. Ledningsorganet bör fastställa institutets övergripande ränteriskstrategi för verksamhet utanför handelslagret samt godkänna policyer och processer. (b) Instituten bör se till att modellerna som används för att kvantifiera ränterisken som följer av verksamhet utanför handelslagret godkänns regelbundet. It-systemen som används av instituten bör göra det möjligt att fullt ut mäta/bedöma och övervaka enskilda transaktioners bidrag till deras totala exponering. (c) Institutens interna riskrapporteringssystem bör ge punktlig och omfattande information om deras exponering för ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret.

Ränterisk 4.2 som följer av verksamhet utanför handelslagret – Policyer för ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret

21. Instituten bör ha en väl genomtänkt, robust och dokumenterad policy för att hantera alla frågor om ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret som är viktiga för deras individuella omständigheter.

22. Utan att det påverkar tillämpningen av proportionalitetsprincipen bör följande frågor omfattas: (a) Den interna definitionen och upprätthållandet av gränsen mellan ”verksamhet utanför handelslagret” och ”handelsverksamhet”. (b) Definitionen av det ekonomiska värdet och dess överensstämmelse med den metod som används för att värdera tillgångar och skulder (t.ex. baserat på det diskonterade värdet av framtida kassaflöden och/eller det diskonterade värdet av framtida resultat). 3 EBA/GL/2014/13. (c) Definition av resultatrisk och dess överensstämmelse med institutets metod för att utveckla verksamhetsplaner och finansiella prognoser. (d) Storleken och formen på de olika räntechockerna som ska användas för interna beräkningar av ränterisken som följer av verksamhet utanför handelslagret. (e) Användningen av dynamiska och/eller statiska metoder för tillämpningen av räntechocker. (f) Behandlingen av ”planerade transaktioner” (inklusive tillhörande risksäkring). (g) Aggregeringen av ränteexponeringar mot flera valutor. (h) Mätningen och hanteringen av basrisk som är resultatet av olika ränteindex. (i) Inkluderandet eller utelämnandet av icke räntebärande tillgångar och skulder utanför handelslagret (inklusive kapital och reserver) vid beräkningen av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret. (j) Den beteendemässiga behandlingen av transaktionskonton och sparkonton (dvs. löptiden som antas för skulder med kort avtalsmässig löptid och lång beteendemässig löptid). (k) Mätningen av ränteriskeffekter som följer av verksamhet utanför handelslagret som uppstår i inbäddade och automatiska optioner för tillgångar eller skulder, inklusive konvexitetseffekter och icke-linjära utbetalningsprofiler. (l) Detaljgraden som används vid beräkningen av mätningar (t.ex. användningen av löptidskategorier, inkluderandet av räntebetalningar eller bara huvudsakliga positioner).

Ränterisk 5 som följer av verksamhet utanför handelslagret – Standardchock

23. Instituten bör till den behöriga myndigheten rapportera förändringar av det ekonomiska värdet till följd av beräkningen av standardchockens resultat, som avses artikel 98.5 i direktiv 2013/36/EU och i dessa riktlinjer.

24. När instituten beräknar standardchockens resultat bör de framför allt beakta följande: (a) Standardchocken bör motsvara en plötslig parallellförskjutning av avkastningskurvan med +/- 200 baspunkter (med ett räntegolv på noll procent). Om +/-200 baspunkter understiger den faktiska ränteförändringen, beräknad med hjälp av den första och nittionionde percentilen av observerad ränteförändring per dag under en femårsperiod som räknas om till ett år med 240 dagar, bör den högre chocknivån till följd av den sist nämnda beräkningen användas som standardchock. (b) En lämplig allmän ”riskfri” avkastningskurva bör användas. Den kurvan får inte omfatta instrumentspecifika eller enhetsspecifika skillnader i kredtriskspread eller likviditetsrisk. Ett exempel på en godtagbar avkastningskurva är den vanliga ränteswappkurvan. (c) Eget kapital bör undantas från skulder så att effekten av stresscenariot på alla tillgångars ekonomiska värde, inklusive de som finansieras av eget kapital, kan observeras. (d) Den antagna beteendemässiga räntejusteringstidpunkten för kundsaldon (skulder) utan specifika räntejusteringstidpunkter bör begränsas till ett genomsnitt på högst fem år (där den genomsnittliga antagna räntejusteringstidpunkten beräknas som genomsnittet av antagna räntejusteringstidpunkter för olika konton som är föremål för beteendemässig justering viktade mot det nominella värdet av alla sådana konton. Detta innebär att både den stabila och den instabila delen kommer att tas med i beräkningen av den genomsnittliga löptiden).

25. När instituten beräknar ”standardchockens” effekt på sitt ekonomiska värde bör de använda en av de beräkningsmetoder som fastställs under rubrikerna riskkapital/ekonomiskt värde av eget kapital i tabellerna 1 (bilaga A) och tabell 3 (bilaga B). Tillsynsmyndigheterna kan be institut på nivå 2–4 (enligt bilaga B) att använda mer komplexa beräkningsmetoder som omfattar mer detaljerade data och förändrade kundbeteenden enligt stresscenarier.

2. Detaljerade riktlinjer

2.1. SCENARIER OCH STRESSTESTER Ytterligare riktlinjer om ränterisk 3 och 4.1/4.2 som följer av verksamhet utanför handelslagret

a) Räntescenarier för löpande intern förvaltning

26. Instituten bör mäta sin exponering som ett resultat av tillämpningen av olika räntescenarier med hänsyn till omfattningen, komplexiteten och karaktären av den ränterisk som uppstår i samband med deras verksamhet och riskprofil. När instituten väljer vilka scenarier som ska användas bör de beakta (a) plötsliga olika stora parallellförskjutningar uppåt och nedåt av avkastningskurvan, (b) plötsliga förändringar av avkastningskurvans lutning och form (t.ex. den kortfristiga räntan ökar, sjunker eller är oförändrad medan räntan på medellång eller lång sikt utvecklas i en annan takt eller t.o.m. i motsatt riktning; chocker som avviker vid olika punkter på avkastningskurvan även inom de olika räntekategorierna på kort, medellång och lång sikt), (c) basrisken (inklusive den som uppstår till följd av förändrade samband mellan viktiga marknadsräntor), (d) potentiella förändringar i beteendet för olika typer av tillgångar eller skulder enligt de antagna scenarierna, (e) att tillämpa specifika räntescenarier för exponering mot olika valutor.

27. Instituten kan komplettera sin analys genom att t.ex. införa (a) gradvisa (i motsats till plötsliga) förskjutningar eller förändringar av avkastningskurvans lutning eller form, (b) scenarier baserade på statistisk analys av räntornas tidigare beteende, (c) scenarier baserade på simuleringar av räntekursens utveckling, (d) scenarier baserade på de antaganden som ligger till grund för institutens vinstprognoser.

28. Instituten bör när de genomför scenarieanalyser åtminstone kunna visa (a) att de antaganden som ligger till grund för det interna mätsystemet (se 2.2. och 2.3. i detta avsnitt) är lämpliga för de olika räntescenarier som används, och (b) att vederbörlig hänsyn tas till ekonomiska överväganden när scenarier fastställs (t.ex. jämförbarhet mellan räntechocker i olika valutor och valutakurser som används för beräkningen av den totala effekten uttryckt i institutets grundläggande rapportvaluta).

29. Scenariot för den interna mätningen av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör analyseras minst varje kvartal och beräkningsfrekvensen bör öka i tider med högre räntevolatilitet eller när de uppmätta risknivåerna är väsentliga för institutets verksamhet. b) Räntescenarier för stresstester

30. Instituten bör regelbundet genomföra stresstester för att mäta sin sårbarhet under stressade marknadsförhållanden. Stresstester för ränterisk bör införlivas i varje instituts övergripande struktur och program för stresstester. I dessa stresstester bör ränterisken växelverka med andra riskkategorier och indirekta effekter bör beräknas. Dessa tester kan genomföras mindre ofta än de beräkningar som avses ovan under rubriken ”Räntescenarier för löpande intern förvaltning”.

31. Instituten bör inte förlita sig på den standardiserade räntechocken med 200 baspunkter som genomförs för tillsynsmyndigheten (se ränterisk 5 som följer av verksamhet utanför handelslagret) utan bör använda en rad olika stresscenarier, framför allt (a) plötsliga parallella räntechocker på över 200 baspunkter (inklusive extrema förskjutningar), (b) väsentliga förskjutningar av avkastningskurvans lutning eller form (t.ex. baserat på löpande intern förvaltning men med mer extrema ränteförändringar), och (c) väsentligt förändrade samband mellan viktiga marknadsräntor (basrisk).

32. Dessutom bör stresstesterna ta hänsyn till (a) en uppdelning av huvudantaganden om tillgångs- och/eller skuldklassernas beteende, (b) förändrade huvudantaganden om räntekorrelation, (c) väsentliga förändringar av aktuella marknads- och makroförhållanden och av konkurrensmiljön och den ekonomiska miljön samt deras möjliga utveckling, och (d) specifika scenarier som avser institutets enskilda affärsmodell och profil.

33. ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör inkluderas i institutens övergripande stresstestprogram. ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör även betraktas som en potentiell faktor i institutets övergripande program för omvända stresstester.

2.2. MÄTANTAGANDEN Ytterligare riktlinjer om ränterisk 2 som följer av verksamhet utanför handelslagret

a) Beteendemässiga antaganden om konton med inbäddad kundoptionalitet

34. Instituten bör vid bedömningen av sådan optionalitet kunna ta hänsyn till den potentiella (a) effekten av hur snabbt lån återbetalas i förtid för närvarande och i framtiden till följd av den underliggande ekonomiska miljön, räntor och konkurrenternas verksamhet, (b) hastigheten/elasticiteten för produktprisernas justering vid förändrade marknadsräntor, och (c) migrationen av saldon mellan produkttyper som ett resultat av förändrad karaktär och förändrade villkor för produkterna.

35. Instituten bör ha strategier som styr fastställandet och den regelbundna utvärderingen av huvudantagandena om behandlingen av poster i och utanför balansräkningen som har inbäddade optioner i sin ränteriskram. Detta innebär att instituten bör (a) kunna identifiera alla väsentliga produkter och poster med inbäddade optioner som skulle kunna påverka antingen räntan som tas ut eller den beteendemässiga räntejusteringstidpunkten (i motsats till avtalsmässig förfallodag) för berörda saldon, (b) ha lämpliga strategier för prissättning och riskbegränsning (t.ex. användning av derivat) för att hantera effekten av optionalitet när det gäller riskaptit, vilket kan inkludera straffavgifter vid tidig inlösen av andelar som kan debiteras kunden för att kompensera för eventuella brytkostnader (om så är tillåtet), (c) se till att modelleringen av beteendemässiga huvudantaganden kan motiveras i förhållande till underliggande historiska data, och baseras på försiktiga hypoteser: en försiktighetsmarginal bör användas om det råder osäkerhet, framför allt när den aktuella erfarenheten skiljer sig från tidigare antaganden och förväntningar, (d) kunna visa att de har exakta modeller (testade mot utfall), (e) ha lämplig dokumentation om de antaganden som görs i policyn och i förfarandena samt en process för löpande granskning, (f) förstå känsligheten av institutets resultat av riskmätningen i förhållande till dessa antaganden, bland annat genom att genomföra stresstester av antagandena och ta hänsyn till sådana tester vid beslut om intern kapitalallokering, (g) regelbundet utföra validering av dessa antaganden internt för att kontrollera deras stabilitet över tiden och justera dem vid behov. b) Beteendemässiga antaganden för kundkonton utan specifika räntejusteringstidpunkter

36. För att hantera ränterisken bör instituten, när de gör beteendemässiga antaganden om konton utan specifika räntejusteringstidpunkter, (a) kunna identifiera varaktiga (i motsats till tillfälliga) tillgodohavanden på transaktionskonton – dvs. den del av tillgodohavandet som finns kvar på kundkontot till skillnad från tillgodohavanden som utnyttjas regelbundet och sedan ersätts, (b) se till att antaganden om avklingning av lågkostnadssaldon är försiktiga och lämpliga för att balansera fördelarna med resultatrisken mot ökad risk i det ekonomiska värdet till följd av att en framtida ränteavkastning är låst i tillgångar som finansieras av dessa saldon, och den potentiella uteblivna intäkten i en miljö där räntan ökar, (c) ha lämplig dokumentation om dessa antaganden som görs i policyn och i förfarandena samt en process för löpande granskning, (d) förstå antagandenas effekt på resultaten av institutets egenhändigt valda riskmätning, bland annat genom att regelbundet beräkna måtten med hjälp av avtalsvillkor snarare än beteendemässiga antaganden för att isolera effekterna såväl på ekonomiskt värde som på risk knuten till ekonomiskt värde, och (e) genomföra stresstester för att förstå de valda riskmåttens känslighet för förändrade huvudantaganden, och ta hänsyn till resultaten av sådana tester vid beslut om intern kapitalallokering. c) Antaganden för eget kapital i verksamhetsplaneringen

37. Om instituten beslutar att anta en policy i avsikt att stabilisera resultatet som härrör från det egna kapitalet bör de (a) ha en lämplig metod för att bestämma vilket inslag i eget kapital som kan godtas för en sådan behandling (t.ex. med justering för kapital som investeras i icke-räntebärande tillgångar, bland annat materiella tillgångar, immateriella tillgångar, investeringar i intresseföretag, osv.), (b) bestämma hur en försiktig löptidsprofil för ett godtagbart eget kapital skulle se ut (t.ex. uttryckt i termer av en särskild avvecklingsprofil, genomsnittlig löptid eller durationsmått/profil) för att väga fördelarna med resultatstabilisering genom positioner med fast avkastning och längre datum mot det ekonomiska värdets extra känslighet i positioner som är under räntestress, och risken för dåligt resultat om räntan skulle öka, (c) inkludera lämplig dokumentation om dessa antaganden som görs i policyn och i förfarandena samt ha en process för löpande granskning (med lämplig verifieringskedja), (d) förstå den valda löptidsprofilens effekt på resultaten av institutets egenhändigt valda riskmätning, bland annat genom att regelbundet beräkna måtten utan att inkludera det egna kapitalet för att isolera effekterna såväl på ekonomiskt värde som på resultatrisk, och (e) genomföra stresstester för att förstå riskmåttens känslighet för förändrade huvudantaganden om eget kapital, och ta hänsyn till resultaten av sådana tester vid beslut om intern kapitalallokering till ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret.

38. När instituten fastställer antaganden om investeringsvillkor för eget kapital bör de undvika att ta positioner för resultatstabilisering som avsevärt minskar deras förmåga att anpassa sig till väsentliga förändringar i den underliggande ekonomiska miljön och affärsmiljön.

39. De antaganden om investeringshorisont som används för att hantera riskerna för resultat- och värdekänslighet som uppstår ur eget kapital bör ingå i verksamhetens normala planeringscykel, och sådana antaganden bör inte ändras bara för att återspegla en förändring av institutets förväntningar på räntekursens framtida utveckling. All användning av derivat- eller tillgångsportföljer för att nå den önskade investeringsprofilen bör tydligt dokumenteras och registreras.

40. Om ett institut föredrar att inte fastställa uttryckliga antaganden om investeringshorisonten för eget kapital (eller fastställa antaganden som uttryckligen är kortsiktiga) kan den avkastning som genereras av tillgångar som finansieras av sådant kapital vara mer instabil. Institutet bör därför använda robusta system och ha ledningsinformation tillgänglig för att kunna identifiera konsekvenserna av den valda metoden när det gäller både resultatets och det ekonomiska värdets volatilitet.

2.3. METODER FÖR MÄTNING AV RÄNTERISK Ytterligare riktlinjer om ränterisk 2 och 3 som följer av verksamhet utanför handelslagret

Metoder för mätning av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret

41. Instituten bör inte förlita sig på en enda riskmätning utan istället använda en rad olika kvantitativa verktyg och modeller, bland annat de metoder som finns förtecknade i bilaga A (tabell 1) till dessa riktlinjer, för att se till att ränteriskens olika aspekter fångas upp på ett tillfredsställande sätt. Antalet och komplexiteten för de olika kvantitativa verktygen och modellerna som används av ett institut för att mäta ränterisken bör vara lämpliga för verksamhetens omfattning, komplexitet och karaktär. Instituten bör fullt ut förstå varje kvantitativt verktygs och modells begränsningar och ta hänsyn till dessa begränsningar i ränteriskhanteringsprocessen. När ett institut bedömer sin ränterisk bör det vara medvetet om de risker som kan uppstå som en konsekvens av redovisningen av transaktionerna som följer av verksamhet utanför handelslagret.

42. Mätning av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret: (a) Ett grundscenario som avspeglar antagandena om affärsutveckling och kundbeteende i institutets affärsplaner bör användas. Räntorna som används för justering enligt grundscenariot bör utgå från avista- eller terminsräntor (när så är lämpligt) genom att använda lämpliga spreads för olika instrument. (b) De tidsintervaller som portföljen är uppdelad i bör på ett tillfredsställande sätt spegla exponeringarna i portföljen. Instituten bör framför allt förhindra en nettning av stora exponeringar som i själva verket inte stäms av vid räntejusteringstidpunkten, och därmed döljer en vridningsrisk. (c) När instituten väljer diskonteringsräntorna för varje instrumenttyp bör de välja en avkastningskurva som i så hög grad som möjligt motsvarar den berörda instrumenttypens egenskaper. (d) När instituten bedömer ränterisken som följer av verksamhet utanför handelslagret bör de använda olika typer av avkastningskurvor, bland annat instrument-/kreditspecifika avkastningskurvor, för sina egna interna beräkningar av ränterisken som följer av verksamhet utanför handelslagret. De olika beräkningarna bör alltid omfatta en mätning av ränterisken som följer av verksamhet utanför handelslagret med hjälp av en ”riskfri” avkastningskurva som inte omfattar instrument- eller enhetsspecifika kreditriskspreads eller likviditetsriskspreads. (e) När en avkastningskurva modelleras bör ett lämpligt antal löptider och lämpliga interpolationstekniker användas. Sex löptider anses i allmänhet vara ett minimikrav. (f) När instituten bedömer ränterisken som följer av verksamhet utanför handelslagret bör de använda de räntescenarier som avses i punkt 2.1 om scenarier och stresstester. Dessa scenarier bör utformas proportionerligt för att spegla varje instituts särskilda egenskaper och exponering mot väsentliga risker.

43. Instituten bör identifiera ränteriskens alla olika komponenter utanför handelslagret. Alla väsentliga delkomponenter av risken bör mätas. I tabell 2 ges exempel på metoder som kan användas för att identifiera de olika typerna av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret.

44. Tabell 2: Identifiering av ränteriskens delkomponenter utanför handelslagret Komponent Metod Fokus

45. För att övervaka ränterisken som följer av verksamhet utanför handelslagret bör institutet använda minst ett resultatbaserat mått och minst ett ekonomiskt värdemått för ränterisk. För mer sofistikerade affärsmodeller bör dock flera mått övervägas som i kombination fångar upp alla väsentliga typer av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret. Tillämpningen av enkla modeller och mått kan endast godtas när det kan påvisas att dessa är tillräckliga för att göra en försiktig riskbedömning.

46. Mer sofistikerade modeller kan till exempel omfatta fler tidsintervaller eller löptider, mer detaljerade indata och dynamisk modellering av återkoppling från antaganden i stresscenarier till antaganden om framtida affärsvolymer och prissättning.

47. I matrisen i tabell 3 i bilaga B ges exempel på olika sofistikeringsnivåer för varje kvantitativt verktyg och mått.

48. I överensstämmelse med ränterisk 5 som följer av verksamhet utanför handelslagret bör institut inte förlita sig på ”standardchocken” som enda mått på ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret. Framför allt bör de även ha ett resultatmått och överväga om det finns alternativa ekonomiska värdemått som är bättre lämpade för deras affärsmodell.

2.4. STYRNING AV RÄNTERISK Ytterligare riktlinjer om ränterisk 4.1 och 4.2 som följer av verksamhet utanför handelslagret

a) Övergripande ränteriskstrategi för verksamhet utanför handelslagret

49. Baserat på den överordnade affärsstrategin bör ledningsorganet godkänna institutets övergripande ränteriskstrategi för verksamhet utanför handelslagret, bland annat godtagbar ränterisknivå som följer av verksamhet utanför handelslagret och begränsning av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret (se även princip 17 i EBA GL 44 om intern styrning).

50. Institutets tolerans för ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör uttryckas i godtagbar kort- och långsiktig effekt av fluktuerande räntor såväl på ekonomiskt värde som på resultat, och speglas av lämpliga limiter. Institut med betydande exponering mot basrisk, vridningsrisk eller positioner med uttryckliga eller inbäddade optioner bör fastställa sin risktolerans i förhållande till dessa väsentliga deltyper av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret.

51. Den övergripande ränteriskstrategin för verksamhet utanför handelslagret bör även omfatta beslut om i vilken omfattning affärsmodellen bör förlita sig på att generera resultat genom att ”rida på avkastningskurvan”, dvs. att tillgångar med en relativt lång räntejusteringsperiod finansieras med skulder som har en relativt kort räntejusteringsperiod. När affärsmodellen är kraftigt beroende av denna resultatkälla bör ledningsorganet beskriva sin ränteriskstrategi för verksamhet utanför handelslagret och hur den planerar att överleva perioder med flacka eller sjunkande avkastningskurvor.

52. Instituten bör behandla ränterisken som följer av verksamhet utanför handelslagret som en väsentlig risk och bedöma den på ett uttryckligt och heltäckande sätt i sin riskhanteringsprocess. Alla andra metoder bör dokumenteras fullt ut och motiveras under dialogen med tillsynsmyndigheten.

53. Limitkontroller bör införas för att se till att positioner som överstiger förutbestämda limiter utlöser en snabb reaktion från ledningen.

54. Institut som använder derivatinstrument för att dämpa exponeringen mot ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör ha nödvändig kunskap och expertis. Varje institut bör visa att det förstår konsekvenserna av risksäkring med räntederivat.

55. När instituten fattar beslut om risksäkring bör de vara medvetna om redovisningsprincipernas effekter även om redovisningsbehandlingen inte får vara en drivkraft i deras riskhanteringsstrategi. Hanteringen av ekonomiska risker bör prioriteras och redovisningseffekterna bör vara en underordnad fråga. b) Riskpolicyer, -processer och -kontroller

56. När det gäller ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör ledningsorganet baserat på sin övergripande ränteriskstrategi för verksamhet utanför handelslagret använda robusta riskstrategier, processer och system för att se till att (a) förfaranden för uppdatering av scenarier för mätning/bedömning av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret har fastställts, (b) mätmetoden och motsvarande antaganden om mätning/bedömning av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret är lämplig och proportionell, inklusive den interna kapitalallokeringen till ränterisker som följer av verksamhet utanför handelslagret, (c) antagandena om använda modeller ses över och ändras regelbundet, (d) standarder för utvärdering av positioner och resultatmätning har definierats, (e) det finns lämplig dokumentation och kontroll över tillåtna risksäkringsstrategier och risksäkringsinstrument, och (f) beslutsordningen och ansvaret för hanteringen av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret har fastställts.

57. Instituten bör regelbundet godkänna sina modeller för ränterisk för verksamhet utanför handelslagret och it-system. Detta godkännande bör ges av en lämpligt kvalificerad och oberoende individ.

58. Instituten kan använda tredjepartsränteriskmodeller för hantering och kontroll av ränterisken som följer av verksamhet utanför handelslagret, på villkor att dessa modeller på ett tillfredsställande sätt är anpassade för att spegla det berörda institutets särskilda egenskaper. Det förväntas att instituten till fullo förstår de analyser, antaganden och metoder som ligger till grund för tredjepartsmodeller och ser till att de på ett tillfredsställande sätt är integrerade i institutets övergripande system och processer för riskhantering. c) It-system och datakvalitet för ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret

59. De it-system och applikationer som används av institutet för att genomföra, behandla och registrera transaktioner samt generera rapporter bör kunna stödja hanteringen av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret. Framför allt bör systemen (a) fullt ut och tydligt kunna registrera alla transaktioner som institutet gör med hänsyn till sin ränteriskkaraktär, (b) anpassas till antalet transaktioner som skapar ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret och deras komplexitet, och (c) vara tillräckligt flexibla för att inhysa ett lämpligt antal stresscenarier och nya scenarier.

60. It-systemet/transaktionssystemet bör kunna registrera räntejusteringsprofilen, räntans egenskaper (inklusive spread) och optionsegenskaper för produkterna för att kunna göra det möjligt att mäta återprissättningsrisk, vridningsrisk, basrisk och optionsrisk. Transaktionssystemet bör framför allt kunna samla in detaljerade uppgifter om räntejusteringstidpunkten eller räntejusteringstidpunkterna för en bestämd transaktion, räntetyp eller ränteindex, eventuella optioner (inklusive förtidsbetalning eller inlösen) och avgifterna för att utnyttja dessa optioner.

61. De system som används för att mäta ränterisken utanför handelslagret bör kunna fånga upp alla produkters ränteriskkaraktär. Systemen bör även göra det möjligt att dela upp effekten av enskilda ränteriskinstrument/-portföljer på risknivån som följer av verksamhet utanför handelslagret.

62. Framför allt när det gäller komplexa och strukturerade produkter bör transaktionssystemen kunna samla information om separata delar av produkter och fånga upp deras ränteriskkaraktär (t.ex. gruppera tillgångarnas och skuldernas egenskaper efter vissa egenskaper som räntejusteringstidpunkter eller inslag av optionalitet). Institutet bör se till att it-systemet kan hålla jämna steg med introduktionen av nya produkter.

63. Lämpliga organisatoriska kontroller av it-system bör införas för att undvika fel i data som används av datasystem och applikationer för ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret, och för att kontrollera förändringar av kod som används i dessa applikationer för att framför allt säkerställa (a) tillförlitligheten för de indata som används och integriteten för ränteriskmodellernas behandlingssystem, (b) att sannolikheten för att fel uppstår i it-systemet, bland annat under behandling och aggregering av data, reduceras till ett minimum, och (c) att lämpliga åtgärder vidtas om marknadsstörningar eller prisras inträffar.

64. Riskmåtten bör baseras på tillförlitliga marknadsdata och interna data. Instituten bör noga granska kvaliteten på de externa informationskällorna som används för att upprätta historiska räntedatabaser samt fastställa hur ofta databaserna ska uppdateras. För att garantera att data håller hög kvalitet bör instituten genomföra lämpliga processer för att se till att de data som registreras i it-system är korrekta. Instituten bör också införa lämpliga mekanismer för att kontrollera att aggregeringsprocessen går rätt till och att modellresultaten är tillförlitliga. Dessa mekanismer bör styrka att data är korrekta och tillförlitliga.

65. Institutet bör ha lämpliga förfaranden för att hantera avvikelser och oegentligheter som kan uppstå när data behandlas. Institutet bör fastställa skälen till dessa och ha förfaranden för ömsesidig avstämning av positioner för att kunna rensa bort dessa avvikelser och oegentligheter.

66. Institutet bör införa en lämplig process för att se till att de indata som används i modellerna för att mäta den koncernomfattande ränterisken som följer av verksamhet utanför handelslagret, t.ex. för resultatsimulering, överensstämmer med de data som används för verksamhetsplanering. d) Internrapportering

67. Den interna rapportfrekvensen bör öka med komplexiteten för institutets verksamhet. Internrapporteringen för institut med mindre komplexa portföljer bör ske minst varje kvartal. På samma sätt bör rapporternas innehåll spegla förändringar av institutets riskprofil och i den ekonomiska miljön.

68. Interna rapporter bör lämnas till de olika ledningsnivåerna och innehålla information som lämpar sig för den särskilda nivån (t.ex. ledningsorgan, företagsledning) och för institutets särskilda situation och ekonomiska miljö.

69. Den aggregerade informationen bör vara tillräckligt detaljerad för att ledningen ska kunna bedöma institutets känslighet för förändrade marknadsförhållanden och andra viktiga riskfaktorer. Dessa rapporter bör innehålla information om exponeringar mot återprissättningsrisk, vridningsrisk, basrisk, optionalitetsrisk samt information om olika typer av och resultat för genomförda stresstester, inklusive de standardchocker som rekommenderas av de behöriga myndigheterna.

70. Riskmätningssystemet bör generera rapporter i ett format som gör det möjligt för institutets olika ledningsnivåer att lätt förstå rapporterna och fatta lämpliga beslut i tid. Rapporterna bör ligga till grund för regelbunden övervakning av huruvida institutet bedriver sin verksamhet i linje med sin strategi och de ränterisklimiter som har antagits.

2.5. IDENTIFIERING, BERÄKNING OCH ALLOKERING AV KAPITAL Ytterligare riktlinjer om ränterisk 1 som följer av verksamhet utanför handelslagret

71. I sin interna kapitalutvärdering för ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret kan instituten överväga att skilja mellan (a) aktuellt internt kapital som innehas för risker knutna till ekonomiskt värde som kan uppstå vid en plötslig räntechock, och (b) framtida krav på internt kapital till följd av effekten av ränteförändringar på framtida resultatkapacitet, och de därav följande konsekvenserna för interna kapitalbuffertar.

72. Om ett instituts policyer/limiter tillåter ränteriskpositioner som följer av verksamhet utanför handelslagret bör dessa risker mätas och övervakas som alla andra marknadsrisker. Internt kapital bör uttryckligen allokeras för att spegla dessa risker, och volymen kapital bedömas genom att andra kapitalkrav för marknadsrisk beaktas. Instituten bör regelbundet överväga huruvida någon av de positioner som innehas kan karakteriseras som ”handel” och bör behandlas därefter i kapitaltäckningssyfte.

73. Förutom huruvida internt kapital bör innehas för ränterisk knuten till ekonomiskt värde som följer av verksamhet utanför handelslagret bör instituten även överväga (a) storleken och löptiden för eventuella limiter för obalanser som är till för att göra det möjligt för institutet att dra fördel av ränteförväntan genom att skapa eller lämna osäkrade ränteriskpositioner utanför handelslagret (med förbehåll för lämplig styrning och inom en beslutad definition av riskaptit), (b) storleken och löptiden för eventuella limiter för obalanser som har införts för att tillåta små tidsmässiga och saldorelaterade obalanser som uppstår ur banktjänster till privatpersoner där det kan vara opraktiskt att genomföra en exakt mikrorisksäkring, (c) den beräknade ränteriskens känslighet för ofullkomliga modelleringsantaganden (modellrisk), och (d) kortfristig timing och andra ofullkomligheter i matchningen av portföljer mot beteendemässiga antaganden/planeringsantaganden, eller när policyn medger handlingsfrihet genom att ange ett löptidsintervall eller tillåta en obalanstolerans för beteendemässiga poster.

74. För att avväga hur stort internt kapital som ska innehas för ekonomisk ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör instituten använda system för mätning av ekonomiskt värde som är lämpliga för deras verksamhetsprofil (se 2.3 om metoder för mätning av ränterisk) och ett lämpligt antal räntescenarier (se 2.1 om scenarier och stresstester) för att kvantifiera den potentiella omfattningen av eventuella ränteriskeffekter vid stress. (a) Instituten bör överväga om det är lämpligt att allokera internt kapital till en del av (eller hela) det ekonomiska riskvärdet som uttryckligen är en följd av beteendemässiga antaganden eller antaganden i verksamhetsplaneringen (se 2.2 om mätantaganden). (b) Instituten som använder modeller för ekonomiskt kapital bör se till att den interna kapitalallokeringen till ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret delas upp på ett tillfredsställande sätt i den totala allokeringen av ekonomiskt kapital, och att eventuella antaganden om diversifiering dokumenteras och utgår från en fullständig analys av underliggande korrelationsdata. Kostnader för ekonomiskt kapital kan allokeras tillbaka till affärsenheter och produkter för att se till att de som ansvarar för hanteringen av den underliggande verksamheten/produkterna är medvetna om de fullständiga kostnaderna. (c) De institut som är exponerade för ränterisk i olika valutor bör se till att hänsyn tas till alla väsentliga positioner, och att det interna kapitalet som är allokerat till ekonomiskt riskvärde medger olika ränteförändringar för varje valuta (i motsats till att anta att alla räntor för alla valutor kommer att utvecklas parallellt).

75. När instituten överväger huruvida en allokering av internt kapital bör göras med hänsyn till resultatrisk (som en del av allokeringen av en kapitalbuffert för stresstester) bör hänsyn tas till (a) den relativa betydelsen av nettoränteintäkter i förhållande till nettoinkomster och därmed effekten av betydande variationer i nettoränteintäkterna från år till år, (b) de faktiska nettoränteintäkterna som kan uppnås i olika scenarier (dvs. i vilken utsträckning marginalerna är tillräckligt omfattande för att absorbera volatiliteten som uppstår ur räntepositioner, förändringar av skuldkostnaden), och (c) möjligheten att faktiska förluster uppstår vid stress eller som ett resultat av långsamma förändringar av marknadsmiljön, då det kan bli nödvändigt att likvidera positioner som var avsedda för långsiktig risksäkring för att stabilisera resultatet.

76. För att avväga om ett internt kapitalbelopp bör allokeras för potentiella framtida risker för resultatet som uppstår på grund av ändringar av ränterisken vid stress bör instituten använda system för mätning av ekonomiskt värde som är lämpliga för deras verksamhetsprofil (se 2.3 om metoder för mätning av ränterisk) och ett lämpligt antal räntescenarier (se 2.1 om scenarier och stresstester).

77. Instituten bör överväga att justera den interna kapitalbufferten om resultaten av deras stresstester betonar att det finns en risk för sänkta nettoränteintäkter (och därmed minskad kapacitet att generera kapital) vid stress. I den mån nettoränteintäkterna har skyddats/stabiliserats mot negativ ränteutveckling genom riskhanteringsstrategier baserade på beteendemässiga antaganden och/eller antaganden i verksamhetsplaneringen kan instituten eventuellt minska den interna buffertallokeringens storlek, och buffertallokeringar kan utnyttjas om stresscenariot skulle bli verklighet.

Bilaga A – Metoder för mätning av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret

Tabell 1: Verktyg för att mäta olika komponenter av ränterisken

Bilaga B - Sofistikeringsmatris för mätning av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret

Tabell 3 innehåller en matris som ger exempel på olika sofistikeringsnivåer för varje kvantitativt verktyg och mått. Många fler sofistikeringsgrader är dock möjliga. För att bedöma olika räntekänsligheter kan ett institut välja flera sofistikeringsnivåer för ett enda mått. Till exempel kan institutet använda en statisk version av ett mått för att bedöma linjär ränterisk och en dynamisk version för att avslöja dess känslighet mot antaganden om kundbeteende. Mindre sofistikerade banker kan kvantifiera sin känslighet mot beteendeantaganden med hjälp av flera versioner av samma statiska mått – dvs. utan att modellera den fullständiga uppsättningen dynamiska effekter. Målet är att bankerna bör välja denna mix av relevanta och proportionella mått så att all väsentlig känslighet mot ränteförändringar fångas upp på ett tillfredsställande sätt, inklusive känslighet mot beteendeantaganden.

Matrisen i tabell 3 är till för att hjälpa enskilda institut och behöriga myndigheter genom att ge förslag på en möjlig kombination av lämpliga kvantitativa verktyg och mått för en bestämd sofistikeringsnivå.

Större eller mer komplexa institut förväntas använda mer detaljerade tidsintervaller och bör när så är möjligt analysera risk med hjälp av data på transaktionsnivå. Institut som erbjuder finansiella produkter som innehåller inbäddad optionalitet bör använda mätsystem som på ett tillfredsställande sätt kan fånga upp optionernas känslighet mot ränteförändringar. Institut med produkter som erbjuder beteendemässig optionalitet till sina konsumenter bör använda lämpliga dynamiska modelleringsmetoder för att kvantifiera ränteriskens känslighet utanför handelslagret mot det förändrade kundbeteende som kan uppstå i olika räntestresscenarier.

De fyra följande sofistikeringsnivåerna för institut är avsedda att fungera som breda definitioner för gradvis större och mer komplexa typer av affärsmodeller :

 Nivå 1-institut kan vara små lokala banker med en enkel uppsättning produkter som endast innebär en begränsad exponering mot ränterisken, t.ex. specialiserade privata banker eller små sparbanker.

 Nivå 2-institut kan vara små banker med ett bredare produktsortiment som ger en exponering mot ränterisk, inklusive beteendemässig risk.

 Nivå 3-institut kan vara mellanstora lokala eller internationella banker inklusive affärsbanker.

 Nivå 4-institut kan vara stora internationella banker.

Varje institut bör välja riskmått med en sofistikeringsnivå som motsvarar institutets egen sofistikeringsnivå. Om komplexiteten i ett särskilt fall inte bestäms av omfattningen bör instituten välja och införa riskmått som återspeglar deras specifika affärsmodell och som på ett tillfredsställande sätt fångar upp alla känsligheter.

Tabell 3: Olika sofistikeringsnivåer för mätning av ränterisk