om antagande af en författning angående förändrade föreskrifter i fråga om bysättning

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.

M:0 3.

■

Ank. till Eiksd. Kansli den 23 Jan. 1868, kl. 2 e. m.

Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition till Riksdagen, om antagande af en författning angående förändrade föreskrifter i fråga om bysättning; Gifven Stockholms Slott den 10 December 1867.

I underdånig skrifvelse af den 20 Oktober 1860 både Rikets Ständer framställt förslag till en författning, enligt hvilken bysättning, utom i de fall, som nämndes i 5 § af Förordningen den 10 Juni 1841 och i då gällande Konkurslag af den 12 Mars 1830, skulle kunna eg a rum endast i den händelse, att gäldenären ej gitte med ed styrka, att han ej egde annan tillgång än som vid utmätning uppgifvet vore. Mot detta förslag framställdes vid dess granskning i Högste Domstolen och Stats-Rådet den anmärkning att, då i de flesta om ej alla främmande länders lagstiftning fordringsegares rätt att erhålla omedelbar bysättning å gäldenär ännu vore bibehållen i afseende å vexel förbin delser, skulle det vara olämpligt att bär i landet frångå en så allmänt antagen regel, helst om sådant skedde utan att i sammanhang dermed ändring gjordes i gällande Utsöknings- och Konkurslagar till åstadkommande af större skyndsamhet i exsekutiva ärendens behandling och till förekommande af bedrägligt förfarande å gäldenärens sida, en ändring, hvilken jemväl syntes nödig om den borgenär äfven i andra fall inedgifna rättighet att kunna omedelbart få gäldenär bysatt skulle borttagas. Och både på dessa skål Kongl. Maj:t funnit sig ej höra bifalla omförmälda förslag.

Då emellertid Kongl. Maj:t anser förändringar i nu gällande stadganden om bysättning af behofvet påkallade samt i väsendtlig mån förändrade förhållanden inträdt efter år 1860, bland annat deruti att bysättningstvånget blifvit helt och hållet afskaffadt i ett af Europas förnämsta länder; samt att bär i landet genom antagande af den nya Konkurslagen fordringsegare beredts utvägar att lättare och skyndsammare än förut gorå gällande sin rätt emot traskande eller oredliga gäldenärer, — så har Kongl. Maj:t låtit upprätta förslag till för-

15 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

ändrade föreskrifter angående bysättning, hufvudsakligen af enahanda syftning som Rikets Ständers ofvannämnda förslag, men med åtskilliga ytterligare inskränkning ai i borgenärs rätt att låta bysätta eller i bysättningshäkte qvarhålla gäldenär; varande närmare motiver för de föreslagna stadgandena upptagna i härvid fogade Statsråds-protokoll.

Efter att i ämnet hafva hört Högste Domstolen, hvars protokoll jemväl bifogas, vill Kongl. Maj:t alltså, jemlikt 87 § Regeringsformen, till Riksdagens antagande framställa följande förslag till

Förordning

angående förändrade föreskrifter i fråga om bysättning.

Med upphäfvande af de angående borgenärs rätt att erhålla bysättning å gäldenär i särskilda författningar meddelade föreskrifter, så vidt de stå i strid med nedanstående, förordnas som följer:

Finnes vid utmätning gäldenär sakna full tillgång till gäldande af skuld, för hvilken betalningsskyldighet är honom ålagd eller finnes uppgifven tillgång tvistig eller kan den för annan orsak ej strax! till betalning i laga ordning användas, då skall bysättning gäldenären åläggas, der borgenären det äskar och gäldenären ej gitter hos Konungens Befallningshafvande eller vid domstol å tid, som honom dertill föresättes, med ed styrka, att han ej eget- annan tillgång, än den som uppgifven är. Har gäldenär, som ej gitta! gå nämnde ed, blifvit bysatt och fullgör han derefter edgången, värde ur häkte! lösgifven.

Ej må, utom i de fall, hvilka i 22 och 29 §§ Konkurslagen nämnde äro, gäldenär bysättas i annan ordning än nu sagd är, eller hållas längre tid än sex veckor i bysättningshäkte.

Donna förordning skall ej blifva gällande i de fall, der bysättning blifvit före förordningens kungörande gäldenär ålagd; dock må ej gäldenär, sedan förordningen träd! i kraft, qvarhållas i bysättningshäkte längre än sex veckor der cj bysättningen skett enligt ofvannämnde föreskrifter i Konkurslagen.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

(ÅR L

Louis De Geer.

16 Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 3.

Transsumt af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet å Stockholms Slott Tisdagen den 29 Oktober 1867,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström, Statsråden: Grefve von Plåten,

Friherre af Ugglas,

Lagerstråle,

, Bredberg,

Thulstrup,

Carlson,

von Ehrenlieirn.

Vidare anförde Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern i underdånighet :

4:o.

“Ehuru det är ruin afsigt att inom kort i underdånighet föreslå vidtagande af förberedande åtgärder för en omarbetning af våra utsökningslagar i hela deras omfattning, anhåller jag, med afseende å den tidsutdrägt ett så stort arbete måste medföra, att nu särskilt få fästa Eders Kong!. Maj:ts uppmärksamhet på deri del af nämnda lagstiftning, som afser bysättning, och hvars länge allmänt erkända brister påkalla ett skyndsammare afhjelpande, i samma mån som rättvisans och humanitetens fordringar blifvit tillgodosedda inom andra länders lagstiftningar i detta ämne.

Rikets Ständer beslutade för sin del vid 1860 års riksdag en författning af följande lydelse:

“Med upphäfvande af de, angående borgenärs rätt att erhålla bysättning å gäldenär, i särskilda författningar meddelade föreskrifter, så vidt de stå i strid med nedanstående, förordnas som följer:

Finnes

IT

Kongl. Maj:Is Nåd. Proposition N:o 3.

Finnes ej vid utmätning hos gäldenär full tillgång till gäldande af skuld, hvarför betalningsskyldighet honom ålagd är, eller linnés uppgifven tillgång tvistig, eller kan den, för annan orsak, ej strax t till betalning i laga ordning användas ; då skall bysättning gäldenär»!! åläggas, der borgenären det äskar, och gäldenären ej gitter hos Konungens Befallningshafvande eller vid domstol å tid, som dertill honom föresättes, med ed styrka, att han ej eger annan tillgång än hvad uppgifvet är. Har gäldenär, som ej gittat nämnde ed gå, bysatt blifvit, och fullgör han edgången derefter; värde ur häktet lösgifven. Ej må i annan ordning, än nu sagd är, bysättning gäldenär åläggas, utom i de fall, som i 5 § af Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, äfvensom i Konkurslagen nämnda äro.

Denna förordning skall icke blifva gällande i de mål, som göras anhängig» före utgången af December månad nästkommande år. (Året efter det, hvarunder förordningen utfärdas.) “

Vid granskning af detta förslag afgafs af Högste Domstolens flesta ledamöter följande yttrande:

“Enär, om än förändring af stadgandena rörande bysättning må i vissa hänseenden anses erforderlig, det likväl med afseende å den betydelse vexelrörelsen emellan olika länder för affärslifvet eger och den deraf härflytande vigt af öfverensstämmelse emellan särskilda länders vexellagar, icke lärer vara lämpligt, att så länge i de flesta om ej alla främmande länders lagstiftning påföljd af omedelbar bysättning för underlätet uppfyllande af vexelförbindelser anses för upprätthållande af handelskrediten nödvändig och förty finnes stadgad, hos oss, på sätt genom Rikets Ständers förslag skulle ske, upphäfva borgenärs rätt, att vid bristande betalning af utrikes vexel kunna utan föregången utmätning erhålla bysättning af gäldenär, åtminstone icke utan att, i sammanhang dermed, ändring sker i nu gällande Utsöknings- och Konkurslagar, till åstadkommande af större skyndsamhet i exsekutiva ärendens behandling och till förekommande af bedrägligt förfarande å gäldenär» sida, en ändring, hvilken jemväl synes vara nödig om den borgenär äfven i andra fall hittills medgifva rättighet att kunna omedelbart få gäldenär bysatt skulle borttagas, ansågo Högste Domstolens fleste ledamöter sig af dessa skål böra afstyrka bifall till Rikets Ständers ifrågavarande förslag."

I enlighet med hvad Högste Domstolen yttrat, förklarad» Kong]. Maj:t den 10 Juli 1861 Sig ej finna skål att till Rikets Ständers berörda förslag lemna bifall.

I fråga om borgenär» rätt, enligt nu gällande lag, att utan föregången utmätning erhålla bysättning å gäldenär för skuld, som grundar sig å löpande förskrifning eller vexel, hvilken rätt Kongl. Maj.t vid pröfning af Rikets Stän- Bih. till Riksd. Prot. 1868. 1 Sami, 1 Afd. 2 Häft. Z

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

ders merberörda förslag funnit betänkligt att upphäfva, så hafva förhållandena, efter det denna pröfning egde ruin, väsendtligen förändrat sig. Det stadgande, som genom den nya konkurslagen tillkommit, att en köpman, som icke inom åtta dagar betalar eu klar och förfallen skuld, kan försättas i konkurstillstånd, måste i afseende å köpman anses vara ett kraftigt medel att framtvinga punktlig betalning, äfven om hotet af omedelbar bysättning borttages, och, i afseende å andra än köpman, torde vigten af en sådan punktlighet icke vara synnerligen större om skulden grundar sig på en löpande förskrifning än eljest; så att, om bysättning kan umbäras i ena fallet, den ock bör kunna det i det andra. Det af Kong.l Maj:t från andra länders vexelrätt hemtade skål emot det af Rikets Ständer föreslagna borttagande af bysättning för utrikes vexlar har ock förlorat en del af sin giltighet, sedan i Frankrike bysättning för vexelskulder blifvit, liksom för annan skuld, upphäfven; hvartill kommer, att Nord-Tyska Förbundsriksdagen, enligt hvad Preussiska tidningar innehålla, af sin Regering begärt framläggande af .förslag till en lag om bysättningens upphäfvande.

En ytterligare tillkommen förändring i vår lagstiftning, som måhända i sin man kan motivera upphäfvande! af den omedelbara bysättningen, är 1864 års förordning om räntans fingifvande, i fråga om försträckningar, som utan säkerhet i fast egendom lemnas på viss kort tid. Åtminstone har man så väl i andra länder, som i den af Kongl. Maj:t tillsätta så kallade Finans-komitéen, enligt dess den 1 Oktober 1859 afgifna underdåniga betänkande, ansett ett visst sammanhang ega rum emellan bysättning och bunden ränta, i det den sednare förhindrar att uppgöra låneaftalet med full beräkning af lånegifvarens risk.

Vid betraktande häraf, och då den omedelbara bysättningen minst kan från rättvisans synpunkt försvaras, enär den träffar den redlige och den oredlige lika, tvekar jag icke längre att tillstyrka dess upphäfvande. Likaledes synes mig, att den bysättning, som enligt 5 § af Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841 kan ega rum och som Rikets Ständers förslag afsåg att bibehålla, numera kan utan våda borttagas, helst en gäldenär, som rymmer för skuld, alltid kan tvingas till konkurs och sedermera enligt konkurslagen underkastas bysättning, derest han viker undan.

Beträffande åter den medelbara bysättningen, så hade Rikets Ständer ej ifrågasatt, att bysättningstvånget bolde ovilkorligen borttagas för det fall, att en gäldenär vid utmätning fanns sakna tillgång till gäldande af en borgenärs fastställda fordran. Men för dess tillämpning var dock i Rikets Ständers förslag uppstäldt ett sådant vilkor — nemligen gäldenär vägran att med ed intyga, det han uppgifvit alla sina tillgångar, — att ingen redlig gäldenär vidare behöfde underkasta sig denna påföljd; och bysättningstvånget skulle således komma , att faktisk! upphöra just i det fall, der dess tillämpning med skäl af den allmänna rättskänslan ogillas. Instämmande i denna grundsats, finner jag dock, å

KongI. May.ts Nåd. Preposition N:o 3. 19

andra sidan, lika med Rikets Ständer, ett särskild! tvångsmedel emot tillgångars undanhållande från utmätning icke för närvarande kunna undvaras. Ty så länge i lag ej finnes stadgad någon bestämd skyldighet för gäldenären att till utmätning uppgifva alla sina tillgångar, samt deras förtigande förty icke kan beläggas med ansvar såsom för sviklig! förfarande, hvilket ännu mindre kan tillämpas, om gäldenären vid utmätningstillfället håller sig undan, skulle följden af bysättningens borttagande utan alla vilkor kunna blifva, att en gäldenär, som t. ex. egde endast en borgenär och således icke ovilkorligen kunde tvingas till konkurs, saklöst vägrade att betala sin skuld, måhända under Öppet erkännande, att han dertill egde fulla tillgångar, dem han undangömde.

Men förutom den förändrade karakter, som, genom meddelande af stadgande!! i ofvanberörda syfte skulle tilläggas bysättningstvång^ i de undantagsfall, der det kunde komma i fråga att vidare tillämpas, torde en sådan lagförändring jemväl medföra fördelen af en icke obetydlig förminskning i konkursernas antal. En gäldenär nödgas nu stundom, för att undgå bysättning, till konkurs afträda sina tillgångar, ehuru dessa icke ens förslå till omkostnaderna, och fordringsegare skulle sannolikt i många fall icke tvinga sin gäldenär i konkurs, om de utan sådan kunde bringa honom att på ed uppgifva sina tillgångar.

Deremot kan jag icke finna nödvändigt, att en gäldenär, äfven om han tredskas att fullgöra den i Rikets Ständers förslag afsedda ed, skall kunna hållas bysatt en obegränsad tid. Konkurslagen medgifver borgenär ovilkorlig rätt att söka gäldenär försättande i konkurs, då han i tre veckor varit och fortfarande är för gäld bysatt; och då gäldenär i konkurs är förpligta!! att gå bouppteckningsed, vid påföljd att varda i häkte insatt till dess han edgången fullgör, så finnes härmed af lagen anvisad en utväg för borgenären att med ännu strängare medel än bysättning och utan skyldighet för borgenären att betala kostnaden för gäldenärens underhåll söka framtvinga en fullständig uppgift om gäldenärens tillgångar. Tiden för bysättningens längd synes mig derföre icke höra längre utsträckas än som erfordras för att med säkerhet sätta borgenären i tillfälle att anlita nämnda utväg, och härtill måste sex veckor anses tillräckliga, då man tager i betraktande, att ansökning, om gäldenärens försättande i konkurs alltid kan göras, så snart han suttit tre veckor bysatt.

I öfverensstämmelse med nu uttalade åsigter har jag låtit upprätta förslag till en förordning angående förändrade föreskrifter om bysättning och hemställer i underdånighet, att, derest Eders Kong!. Maj:t är sinnad att i ämnet till Riksdagen aflåta nådig Proposition, Högste Domstolens utlåtande öfver detta förslag måtte i nåder varda infordradt.11

På tillstyrkan af Statsrådets öfriga ledamöter behagade Hans Maj:t Konungen — -—- — i nåder förordna, att Högste Domstolens yttrande

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

öfver det nu anmälda förslaget skulle, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet infordras; — —

Ex protocollo jE. Adlerstråhle.

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-ärenden, hållet i Kongl. Maj ds Högste Domstol Thorsdagen den H November 1867.

Andra kummel.

Närvarande:

Justitieråden: Iggeström,

Södergren,

Cramér,

Friherre Leuhusen, Carleson,

Wretman,

Naumann.

T. f. Byråchefen, Revisionssekreteraren Friherre Leijonhufvud föredrog i underdånighet:

Ett inom Justitie-departementet upprättadt förslag till förordning angående förändrade föreskrifter om bysättning; hvaröfver Kongl. Maj:t, enligt note ur Statsråd s-protokollet öfver Justitie-departements-ärenden den 29 sistlidne Oktober, infordrat Högste Domstolens yttrande, varande berörda förslag af följande lydelse:

“Med upphäfvande af de angående borgenärs rätt att erhålla bysättning å gäldenär i särskilda författningar meddelade föreskrifter, så vidt de stå i strid med nedanstående, förordnas som följer:

Finnes vid utmätning gäldenär sakna full tillgång till gäldande af skuld, för hvilken betalningsskyldighet är honom ålagd eller finnes uppgifven tillgång

21 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

tvistig eller kan den för annan orsak ej straxt till betalning i laga ordning användas, då skall bysättning gäldenären åläggas, der borgenären det äskar och gäldenären ej gitter hos Konungens Befallningshafvande eller vid domstol å tid, som honom dertill föresättes, med ed styrka att han ej eget’ annan tillgång, än den som uppgifven är. Har gäldenär, som ej gittat gå nämnda ed, blifvit bysatt och fullgör han derefter edgången, värde ur häkte lösgifven.

Ej må, utom i de fall, hvilka i Konkurslagen nämnda äro, gäldenär bysättas i annan ordning än nu sagd är, eller hållas längre tid än sex veckor i bysättningshäkte.

Denna förordning skall ej blifva gällande i de fall, der bysättning blifvit före förordningens kungörande gäldenär ålagd ; dock må ej gäldenär, sedan förordningen trädt i kraft, qvarhållas i bysättningshäkte längre än sex veckor, der ej bysättningen skott enligt Konkurslagens föreskrifter.“

Då i afseende å detta ärende bland Högste Domstolens ledamöter skiljaktiga meningar yppades, företogs omröstning, dervid Justitierådet Naumann yttrade:

“Sedan i Frankrike numera bysättningstvånget blifvit upphäfdt äfven i fråga om vexelsktild, och hos flera andra bland Europas nationer förslag härom äro under handläggning, samt detta ämne nu åter hos oss bringas å bane, torde steget höra tagas fullt ut, helst under afbidande af utsökningslagarnes omarbetning, hvilken redan för ett hälft århundrade tillbaka kan sägas vara grundlagd genom Lagkomitéens äfven i donna rigtning värderika förslag, flora, för att ej såga många, år torde komma att. förflyta. Att bibehålla bysättningstvånget endast för sex veckor, skulle föga bidraga till det ändamål, som man med gäldsfängclset plägar afse, och, å andra sidan, derest den ene borgenären efter den andre skulle ega att, hvar för sin fordran, hålla gäldenären bysatt under lika lång tid (hvilket förmodligen är det nu remitterade förslagets mening), läge det ej utom möjlighetens gräns, att detta fängelse kunde blifva gäldenärens fleråriga bostad, om ej hans graf, så framt han af en eller annan anledning icke kunde förmå sig att sjelfmant gorå konkurs eller gå den föreslagna eden.

Hvad donna sistnämnda beträffar, torde från psykologisk synpunkt det vara mera än betänkligt att, särdeles i den närvarande tiden, öka edgångarnes antal genom att stadga en sådan såsom vilkor för att återvinna friheten. Hvad som i ett något liknande fall, nemligen för att undvika iterera»! bysättning, kunde för 25 år sedan få inflyta i 4 § af Kongl. Förordningen deri 10 Juni 1841, torde numera icke hafva att emotse samma framgång.

Då jag således förordar bysättningstvångets fullständiga afskaffande, förbiser jag ingalunda det inkast, att våra utmätningslägar i slikt fall icke komma att lemna någon garanti för gäldenär uppriktighet, när donna har att uppgifva sina tillgångar till utmätning, eller, rättare sagdt, icke erbjödo något medel att tvinga honom till en fullständig uppgift. Men den enda garanti, som i detta hänseende

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

torde finnas ändamålsenlig, det enda medel, som här kunde skäligen användas och tillrådas, är, efter min uppfattning, gäldenärens försättande i konkurstillstånd.

I 3 § innehåller gällande konkurslag, bland annat, att borgenär eger för förfallen fordran begära konkurs å gäldenär, då verkställighet af utmätning å dennes egendom blifvit af annan borgenär äskad m. m. För så vidt detta stadgande icke egnar sig för en extensiv tolkning, tillåter jag mig hemställa, om ej, för vinnande af ofvan antydda ändamål, till donna § kunde läggas en ny punkt, hvarigenom, sedan bysättningspåföljden blifvit undanröjd, tydligen bestämdes, att borgenär skulle ega att söka få gäldenär underkastad konkursbehandling äfven i de fall, som nämnas i l:sta punkjen af nu remitterade förslag, nemligen, om, vid utmätning, gäldenär saknar full tillgång till gäldens betalande, eller tillgång är tvistig, eller för annan orsak ej strax kan till betalning i laga ordning användas.

Doktrinen kunde visserligen härvid anmärka, att då gäldenär saknade annan tillgång, än den otillräckliga, som för borgenärens räkning redan blifvit i mät tagen, funnes ingen egendom att “afträda", hvarförutan det kunde vara möjligt, att gäldenären ej hade flera fordringsegare, än denne ende, så att ordet “concursus" i detta fall ej vore användbart. Men härvid må erinras, att man just genom gäldenärens försättande i konkurstillstånd åsyftade att utröna fordringsegarnes verkliga antal och uppdaga huruvida gäldenär tilläfventyrs undanstuckit egendom, likasom dymedelst tillfälle öppnades att, i den ordning Konkurslagen bestämmer, få gäldenär befordrad till ansvar, derest han till vårdslöshet eller bedrägligt förfarande gjort sig skyldig, och om än namnet konkurs här skulle användas “a potiori", vore dermed ingenting i rätts vetenskapligt afseende förloradt.

Jag nödgas, på uppgifna skål, afstyrka förslaget i dess nuvarande form.

Skulle, såsom (makligt vore, fråga blifva om bysättnings tvångets afskaffande helt och hållet, torde till och med sjelfva namnet kunna jemväl ur Konkurslagen försvinna, der “bysättningshäkte“ i oegentlig mening stadgas (t. ex. i 22 och 29 §§) såsom medel mot konkursgäldenär, hvilken tredskas att inställa sig vid sammanträde, att meddela borgenärer, godo män eller syssloman nödiga underrättelser m. in., hvilket tvångsmedel rättare torde benämnas lindrigt fängelse.

Hvilkendera åsigten som gör sig gällande, blir särdeles nödigt (och detta kan i en lag sådan som den här afsedda, icke vara omöjligt, när lagstiftaren har sitt mål klart för sig) att specielt uppräkna alla de författningar, som genom en sådan ny lag upphäfdes. Stannar frågan endast vid nu remitterade förslag, så blir detta uppräknande så mycket oundgängligare, som till och med domaren annars skulle komma i tvekan i hvad män t. ex. Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841 derefter qvarstode som gällande eller icke.“

Justitieråd^ Wretrnan afgaf följande yttrande: “För min del skulle jag

väl ansett önskvärd!: att ifrågavarande förordning kunnat innefatta en fullständig

23 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

lag om bysättning, eller att åtminstone deruti blifvit bestämdt angifna de för närvarande angående bysättning gällande stadgande!), som genom samma förordning upphäfdes, men, under förhoppning att en ny lagstiftning rörande utsökningsväsendet i sin helhet inom en icke alltför aflägsen tid måtte komma till stånd, anser jag mig dock icke ega anledning att emot förslaget framställa annan anmärkning, än i fråga om det deri förekommande stadgande, att gäldenär ej må hållas längre tid än sex veckor i bysättningshäkte.

De härvid begagnade ordalag äro nemligen sådana, att de måhända kunna anses innefatta ett upphäfvande af föreskriften i 4 § af Förordningen den 10 Juni 1841 derom, att gäldenär äfven för fordran, derför han en gång varit bysatt, kan under vissa vilkor ånyo åläggas bysättningstvång ; men då med förslaget sannolikt icke afsetts att upphäfva detta stadgande, utan endast att bestämma det bysättningshäkte, som kan gäldenär lagligen åläggas och ej är grundadt å föreskrift i Konkurslagen, icke för hvarje gång må räcka längre tid än sex veckor, synes ett förtydligande af redaktionen i donna del vara erforderligt. “

Justitierådet Carleson lemnade förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Friherre Leuhusen förenade sig med Justitierådet Wretman.

Justitierådet Cramér hade icke någon annan anmärkning mot förslaget, än den som innefattas i sednare delen af Justitierådet Wretmans yttrande.

Justitierådet Södergren instämde med Justitierådet Naumanu i hvad angick åsigten, att lagförändring i detta ämne heldre bolde afse bysättningstvångets fullständiga afskaffande, och att sådana stadgande», som de nu föreslagna, icke syntes lämpliga.

Justitierådet Iggeström lemnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo C. J. E. Akerstedt.

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet å Stockholms Slott Tisdagen den it) December iSG 1,

i närvaro åt:

Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern, Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Manderström, Statsråden: Herr Grefve von Plåten,

Friherre af Ugglas,

Lagerstråle,

Bredberg,

Thulstrup,

Carlson,

von Ehrenheim,

A belin,

Justitieråden: Cramér,

Adlercreutz.

Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern anmälde i underdånighet:

Det i Justitie-departementet utarbetade förslag till förordning angående förändrade föreskrifter om bysättning; äfvensom Högste Domstolens öfver berörda förslag infordrade utlåtande, sådant det finnes intaget i Högste Domstolens protokoll för den 14 sistlidne November.

Hans Excellens yttrade:

“På sätt som redan antyddes vid ifrågavarande förslags remitterande till Högste Domstolen, har dermed endast åsyftats eu öfvergångslag, som kunde inpassas i nu gällande lagstiftning, utan att upphäfva eller ändra andra stadgande!, än dem, som uteslutande gälla bysättning. Att nu på en gång ända till namnet utplåna all slags bysättning ur våra lagar, torde icke kunna ske utan att antingen råka in uti betänkliga inkonseqvenser inom lagstiftningen eller ock derinom företaga vida mera omfattande förändringar än dem, med hvilka en ledamot

25 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

mot af Högste Domstolen ansett steget kunna tagas fullt ut. Jag delar i viss mån denne ledamots betänklighet att stadga en ed, såsom vilkor för att återvinna friheten, men så länge som konkurslagen stadgar ovilkorlig skyldighet för en gäldenär i konkurstillstånd att med ed fästa rigtigheten af uppgiften om hans tillgångar, vid påföljd att varda i häkte insatt till dess han edgången fullgör, kan jag icke finna annat än att en gäldenär, hvars utmätta tillgångar icke förslå till gäldande af hans skuld, skulle sättas på ett ännu hårdare samvetsprof än det förslaget fordrar, om han, såsom nämnde ledamot föreslagit, i stället underkastas konkursbehandling. Men af nämnda förslag skulle dessutom uppstå den väsendtligt» olägenheten, att konkurserna efter all anledning kom me att ökas med ett betydligt antal, måhända företrädesvis sådana, som konkurslagen i 126 § velat förhindra, och som lända både borgenärer och gäldenärer till skada. Om nemligen borgenären beröfvas hvarje annat medel att förmå gäldenären till en sanningsenlig uppgift, är det naturligt, att han ofta skall bringa gäldenären i konkurs blott för att framtvinga en bouppteckningsed, äfven i de fall der han halt intet intresse vid att söka konkurs, derest han genom gäldenärens ed på förhand kunnat vinna visshet om hans medellöshet. Det. bör icke heller lenmas ur sigte, att lagen i 9 Kap. 1 § Arfda-balken i allmänhet ålägger den, som skall uppgifva egendomen i död mans bo, att med ed besanna uppgiften, der så fordras, och att tredska härutinnan kan beläggas med viten, hvilka, i brist af tillgång förvandlade till annat straff, kunna fullt motsvara sex veckors bysättningshäkte. Det är möjligt, att såväl denna ed, som gäldenärseden i konkurs, framdeles kunna borttagas, men, intill dess detta sker, förefaller det mig konseqvent, att, såsom förbehåll vid borttagande af bysättningstvånget, stadga samma skyldighet för gäldenären att på ed uppgifva sina tillgångar. Huruvida förslag om införande af en sådan edgång nu kan mota framgång är visserligen osäkert, men att en sådan ansetts lämplig under en sednare tid än 25 år tillbaka, visas af Rikets Ständers förslag angående bysättningen af år 1860, hvilket i detta afseende öfverensstämmer med det nu remitterade, och emot hvilket hvarken Högste Domstolen eller Kongl. Maj:t i Stats-Rådet fann något att i donna del anmärka; äfvensom af 1862 års konkurslag, som i 33 § just i fråga om en dylik ed upplifvar 4 § af Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841.

För egen del skulle jag icke vara obenägen tillstyrka att, med bibehållande af den föreslagna edgången, låta påföljden för gäldenärens vägran att fullgöra eden, blifva en omedelbar rättighet för borgenären att tvinga gäldenären till konkurs, utan att behöfva först hålla honom tre veckor bysatt, men af farhåga, att denna påföljd, som påkallade ändring jemväl af konkurslagen, möjligen skulle anses för oviss och aflägsen för att utöfva någon synnerlig verkan på en tredskande gäldenär, har jag trött det höra desto heldre stanna vid stadgandena i det remitterade förslaget, som detsamma i alla fall går längre, än som af Rikets Bill. till Piksd. Prat. 7 868. 1 Sami. 7 A jo. 2 Höft. 4

2 6 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Ständer i 1860 års förslag sattes i fråga, nemligen deruti att dels bysättningen upphäfves i det fall, som afses i 5 § af Kong!. Förordningen den 10 Juni 1841, och dels liden för bysättning begränsas till sex veckor. Vid det förhållande, att hela Utsökningslagens af behofvet påkallade omarbetning sannolikt kominer att snart nog erbjuda ett lämpligt tillfälle att helt och hållet borttaga bysättningen äfven såsom tvångsmedel mot eu traskande oredlig gäldenär, om så befinnes rådligt, torde någon varsamhet härmed nu höra iakttagas äfven af det skälet, att, såvidt mig är bekant, ingen Europeisk magt af någon betydenhet mera än Frankrike helt och hållet afskaffa! bysättningstvång^ och att sådant äfven der endast med svårighet och under starkt motstånd af betydande minoriteter inom de lagstiftande församlingarne kunnat genomdrifvas. Glömmas bör ej heller, att Frankrike två gånger förut, nemligen åren 1793 och 1848, helt och hållet afskaffa! bysättningen, men måst snart åter införa densamma, ehuru i något förmildrade förmer. Äfven hos oss gjordes genom lagförklaringen den "29 Oktober 1842 ett försök att upphäfva bysättning för det fall, att vid utmätning hos gäldenär tillgångar saknas, hvilket försöks misslyckande manat- till försigtighet vid fortgång på samma bana.

Då enligt förslaget bysättning fortfarande kan ske för alla slags fastställda fordringar, derest gäldenären vid utmätning finnes sakna tillgång till deras gäldande, samt ej mindre alla de inskränkningar i borgenärs rätt att erhålla bysättning, som i särskilda författningar äro stadgade, äfven framgent borde gälla, än ock alla föreskrifter i afseende å bysättnings verkställande fortfarande iakttagas, skulle ett försök att upprepa alla de stycken i hvarje särskild författning, som upphäfdes, sannolikt vålla större otydlighet, än förslagets nuvarande, från Rikets Ständers förslag hcmtade uppställning, som synes mig icke gifva skålig anledning till tvekan om hvad som skulle upphöra att. gälla af det förut stadgade. Jag finner derföre de i detta afseende inom Högste Domstolen framställda anmärkningar icke höra föranleda till någon annan ändring i förslaget, än att då konkurslagen, som endast för de i dess 22 och 29 §§ omförmälda fall föreskrifver bysättning, likväl i åtskilliga andra §§, och deribland isynnerhet 33 §, omtalar andra fall, i hvilka bysättning till följd af särskilda författningar kan

ega rum, och hvilka förslaget icke afse!! att med uttrycket “de fall, hvilka i

konkurslagen nämnde äro“, från författningens tillämpning undantaga, jag i underdånighet hemställer att för större tydlighet måtte i förslaget uttryckligen utsättas att härmed endast afses de fall, hvilka i 22 och 29 §§ af konkurslagen nämnda äro.

Slutligen har inom Högste Domstolen blifvit anmärkt, att de i förslaget

begagnade ordalagen: att gäldenär ej må hållas längre tid än sex veckor i by-

sättningshäkte syntes tarfva ett förtydligande derhän, att sådant häkte icke för hvarje gång må räcka längre, enär författningen eljest måhända kunde komma att anses innefatta ett upphäfvande af föreskrifter i 4 § i Förordningen den 10

27 Kongl. Maj: t a Nåd. Proposition N:o 3.

Juni 1841 derom, att gäldenär äfven för fordran, derför han en gång vant bysatt, kan under vissa vilkor ånyo åläggas bysättningstvång. Så framt man icke åt detta stadgande i förslaget gifver den orimliga tolkning, att en gäldenär enligt detsamma icke skulle under några förhållanden kunna hållas bysatt mera än sex veckor under hela sin lifstid, en tolkning, som man icke gifvit åt sådana stadganden, som t. / ex. att ingen fick dömas till fängelse vid vatten och bröd på längre tid, än en månad, eller straffas med flera än 40 par spö — kan jag icke! finna, hvarföre förslaget skulle mera lägga hinder i vägen för att döma till bysättning två gånger för samma fordran, om det i öfrigt vore tillåtet, än att gorå det två gånger för olika fordringar. Men då 4 § i nämnda förordning icke innefattar någon föreskrift om bysättning, utan ett förbud deremot, eller åtminstone en inskränkning i den genom 1 § i samma förordning borgenär medgift! it allmänna rätt att få gäldenär bysatt, så skulle, om detta förbud ansåges genom den nya förordningen upphäfdt, följden, i motsats till det antagande, hvarå sistnämnde anmärkning synes hvila, blifva den, att gäldenären kunde för en fordran bysättas utan allt afseende derpå, att han för densamma möjligen varit en gång förut bysatt, och till en sådan oriktig förmodan synes mig, att man lättare kunde komma, om ordalagen i förslaget ändrades så, att bysättningshäkte icke för hvarje gång finge räcka längre än sex veckor. “

Hans Maj:t Konungen behagade, uppå Stats-Rådets, tillstyrkande, besluta att Proposition i ämnet skulle, sådan den finnes detta protokoll bilagd, till nästkommande Riksdag aflåtas.

Ex protocollo Sv. P. Ekstrand.