om antagande af en författning angående ändring i Konkurslagens stadganden om borgenärsed och ackord

5 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

pet och Adeln vid innevarande års Adelsmöte dertill samtyckt, så har Högsta Domstolen i sitt den 7 sistlidne Maj afgifna underdåniga utlåtande lemnat förslaget utan annan anmärkning, än att, till undvikande af missförstånd, i förslaget syntes höra tydligen utmärkas att jemväl de i 9 mom. af 2 § i 8 Kap. Rättegångs-balken omförmälda brottmål rörande frälsemäns vederlikar hädanefter skulle tillhöra vederbörande underdomstolar och efter allmänna rättegångsordningen behandlas.

I anledning häraf får jag i underdånighet tillstyrka nådigt bifall till förenämnda lagförslag med det tillägg Högsta Domstolen ansett nödigt, under hemställan att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta nådig Proposition härom till Riksdagen afgå.

På Stats-Rådets öfrige ledamöters tillstyrkande täcktes Kongl. Maj:t gilla hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsministern hemställt; och skulle i följd häraf Proposition i ämnet, sådan den finnes detta protokoll bilagd, till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo E. Adlerstråhle.

N:o 3.

Anis. till Riksd. Kansli d. 27 Jan. 1870, kl. 6 e. m.

Kongl. Majds nådiga Proposition till Riksdagen, om antagande af en författning angående ändring i Konkurslagens stadganden om borgenärsed och ackord; Gifven Stockholms Slott den 14 December 1869.

Sedan framställningar vid sistlidne riksdag blifvit gjorda, åsyftande ändring i Konkurslagens stadganden om borgenärs skyldighet att, då yrkande derom framställes, edfästa sin fordran samt angående vilkoren för ackords godkännande; samt Riksdagen funnit dels att, till förekommande af anmärkta missbruk af rättigheten att påkalla borgenärsed, det vore lämpligt, att den, som yrkandet framställer, åläg-

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

ges att derom underrätta vederbörande borgenär, i sammanhang hvarmed det synts höra medgifvas borgenär rättighet att aflägga eden inför domaren på landet, dels ock att såsom medel att motverka andra yppade missförhållanden det herde föreskrifvas, att ackord ej må af Rätten fastställas, med mindre detsamma lemnar minst tjugofem procent af fordringsbeloppen åt alla de borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat sig ty förutan med ackordet nöjda, så hade Riksdagen, i underdånig skrifvelse den 14 Maj 1869, framställt förslag till en författning, hvarigenom 86, 87, 88, 90 och 104 §§ i Konkurslagen af den 18 September 1862 skulle erhålla en förändrad lydelse. Efter det Högsta Domstolen häröfver blifvit hord, faun Kongl. Maj:t i förslagets uppställning hinder mota för dess godkännande, men då Kongl. Maj:t funnit de af Riksdagen anmärkta förhållanden påkalla ändringar af Konkurslagen i den syftning sådana blifvit af Riksdagen för dess del beslutade, har Kongl. Maj:t låtit upprätta ett nytt förslag i ämnet, dervid de emot det förra förslaget framställda anmärkningar blifvit, såvidt Kongl. Maj:t funnit dem giltiga, iakttagna.

Med öfverlemnande af Högsta Domstolens protokoll öfver granskningen af det sednast upprättade förslaget, vill Kongl. Maj:t alltså, jemlik! 87 § Regeringsformen, till Riksdagens antagande framställa följande förslag till:

“Förordning angående ändring i Konkurslagens stadganden om borgenärsed och ackord.

Härigenom förordnas, att 86, 87, 88, 90 och 104 §§ i Konkurslagen af den 18 September 1862 skola erhålla följande förändrade lydelse:

§ 86.

Yrkande, att anmäld fordran med ed fästas skall, göres skriftligen, i den ordning och inom den tid, som för jäf emot fordringar förr stadgade är o. Ej må sådant yrkande i bevakningsinlaga väckas. Rätten eller domaren förelägge flen, emot hvilken yrkandet framställes, att, inom viss tid af högst en månad från det han af föreläggandet erhållit del, edgången fullgöra och med bevis derom inkomma.

Föreläggandet bör borgenären tillställas så, som i lag om stämning stadgas; åliggande dock borgenär, hvilken förmånen af sådant delgifningssätt sig tillförsäkra vill, att i bevakningsinlagan uppgifva viss ort inom riket, der han eller ombud för honom träffas kan. Har han det underlåtit; eger Rätten eller domaren förordna, att föreläggandet uti allmänna tidningarne införas må; och anses i sådant fall borgenären af föreläggandet undfå del den dag, detsamma sålunda kungöres.

Den, på grund af hvilkens yrkande föreläggandet blifvit meddeladt, vars

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

pligtig att delgifvandet deraf ombesörja och bevis derom till Rätten eller domaren ingifva inom en månad från den för framställande af jäf mot fordringar bestämda tid. Försummar han det och anmäler han ej hinder, som af Rätten godkännes; värde edgångsyrkandet utan afseende lemnadt. Varder anmäldt förfall godkändt; sätte Rätten ut ny tid, hvarinom bevis öfver delgifvandet inlem nas skall; dervid Rätten, om borgenär eller ombud för honom ej kunnat anträffas å ort, som i bevakningsinlaga uppgifvits, eger förordna, att föreläggandet, genom dess införande i allmänna tidningarne, borgenär delgifvas må.

§ 87.

Då borgenär edgång fullgöra skall; göre det vid den Rätt, hvarunder konkurssaken lyder, eller inför annan domstol eller på landet inför domaren. Vistas borgenär utom riket; då ege han eden aflägga i landet, der han vistas, antingen hos Svenska beskickningen eller inför den domstol eller den myndighet, hos hvilken, enligt det landets lag, sådan edgång fullgöras må.

Borgenär stån de ock fritt att eden aflägga före inställelsedagen inför domstol eller myndighet, som nyss nämnd är, så ock å inställelsedagen inför Ordföranden.

§ 88.

Kan borgenär ej inom föreskrifven tid fullgöra honom förelagd edgång och derom till Rätten eller domaren ingifva bevis; anmäle han inom samma tid sitt förfall för Rätten eller domaren, och pröfve Rätten, om längre tid honom föreläggas må. Försummar borgenär att edgångsbevis inom föreskrifven tid ingifva; värde hans bevakning utan afseende lemnad: företer han det sedan; anses bevakningen då vara gjord.

§ 90.

Borgenär, som för sin fordran bär lös pant i handom eller inteckning i gäldenärens fasta gods, njute, der han fordringen i konkursen icke bevakat, ej rätt till betalning ur annan konkursboets egendom än panten eller den intecknade fastigheten. Sådan borgenär vare ock pligtig, der det äskas, att, innan han betalning ur panten eller fastigheten njuta må, sin fordran med den i 82 § föreskrift^ borgenärsed fästa. Äskas sådan ed; förelägge Rätten eller domaren, såsom i 86 § sägs, borgenären viss tid, från det lian af föreläggandet erhållit det, att till Rätten eller domaren ingifva bevis, att lian föreskrifven ed aflagt: utsatte ock viss tid af högst eu månad, inom hvilken den, som edgången yrkat, har att delgifvandet

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

ombesörja och med bevis derom inkomma, vid deri påföljd för underlåtenhet deraf, som i sistnämnda § stadgas. Ej må i detta fall föreläggandets införande i tidning såsom delgifning godkännas.

Försummar borgenären att inom den föreskrifna tiden med edgångsbevis inkomma eller laga förfall derför visa; då må egendomen, såsom annan konkursboets tillhörighet, af göda männen eller sysslomannen om händer tagas, och utdelning derutur ske till andra borgenärer, som sina fordringar lagligen bevakat: fullgör han edgången innan sådan utdelning skeft; vare vid sin rätt till betalning ur panten eller fastigheten bibehållen.

§ 104.

Ackord må ej, ändå att det ej bestämdt är, af Rätten fastställas: då beslutet icke i laga ordning tillkommit: då gäldenär blifvit dömd för bedrägligt förhållande mot sina borgenärer eller medan han under tilltal derför står: då anledning är, att gäldenär hemligen gynnat någon borgenär vid ackordet, eller att annat svek dervid egt rum: då ackordet ej gifven lika rätt och minst tjugufem för hundrade af fordringsbeloppet åt alla de borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat sig ty förutan med ackordet nöjda: då det uppenbarligen länder till skada för borgenärerne.

Bestrides ackordet på den grund att säkerhet ej finnes för dess fullgörande; pröfva Rätten, efter omständigheterna, huruvida fastställelse på sådan grund vägras må“.

Kongl. Näjd förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

CARL.

Louis De Geer.

Utdrag

Kongl. Maj:(s Nåd, Proposition N:o 3.

9 Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departementsärenden, hållet inför Hans Konungen

uti Ståts-Rådet å Stockholms Slott Thorsdagcn den 21 Oktober 1869.

I närvaro af:

Haris Excellens Herr Justitie-statsministern, Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Wachtmeister, Statsråden: Friherre af Ugglas,

Bredberg,

Thulstrup,

Carlson,

Ehrenheim,

Abelin,

Berg,

Adlercreutz.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade:

I enlighet med Stats-Rådets tillstyrkan har Eders Kongl. Maj:t den 5 innevarande Oktober vägrat sanktion å de af sisthållne Riksdag för dess del beslutade och uti underdånig skrifvelse den 14 nästlidne Maj anmälda ändringar i 86, 87, 88, 90 och 104 §§ i Konkurslagen af den 18 September 1862. Denna vägran grundades derå att, på sätt vid den af Högsta Domstolen företagna granskning af Riksdagens ändringsförslag blifvit anmärkt, åberopade 104 § i Konkurslagen, efter den lydelse Riksdagen deråt föreslagit, icke skulle komma att innehålla det i densamma genom Förordningen den 12 September 1868 gjorda tillägg, att fastställelse å ackord må vägras på den grund, att säkerhet saknas för ackordets fullgörande, samt att det förslag till författning, som Riksdagens ifrågavarande skrifvelse innefattade, icke kunde annorlunda än i sin helhet godkännas.

Ehuru samma förslag således med anledning af de deremot i formelt hänseende framställda anmärkningar ej kunnat oförändradt godkännas, bär jag emellertid trött mig höra tillse, huruvida icke eu förändring i den föreslagna syftningen åt Bih. till Riksd. Prof. 1870. 1 Sami. 1 Afd. 2 käft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd, Proposif on ISf.o 3.

Konkurslagens ifrågavarande bestämmelser må, på de af Riksdagen uppgifva skäl, vara af behofvet påkallad. Redan då förslaget till nu gällande Konkurslag till Eders Kongl. Majrts godkännande framlades, både jag nåden fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derpå att, vid antagandet af ett sådant nytt system i en omfattande del af lagstiftningen, intet menskligt förutseende vore tillräckligt att pröfva alla detaljers riktighet eller brister förr, än någon tids tillämpning af lagen gifvit ledning för bedömande af systemets verkningar, och antydde jag, att eu revision af den nya lagen sannolikt skulle någon tid efter dess utfärdande blifva erforderlig, Under de få år donna lag nu varit i verksamhet, hafva också några af dess bestämmelser visat sig icke fullt motsvara de dermed åsyftade ändamål, utan framkallat missbruk och förvecklingar, hvilka ledt till förfång för enskilda och sålunda vackt ett icke oberättigadt missnöje Ehuru den hittills vunna erfarenheten lärer vara alltför otillräcklig, för att nu underkasta Konkurslagen en fullständig och mera genomgripande omarbetning, torde man dock ej höra till tiden för en sådan fullständigare revision uppskjuta af hjelpande af de brister, som redan kunna anses till fullo ådagalagda, och visat sig mera allmänt föranleda skadliga följder. De anmärkningar, som oftast och, såsom det mig synes, med mesta befogenhet blifvit emot Konkurslagen gjorda, gälla företrädesvis de delar deraf, som i Riksdagens omförinälda skrifvelse vidröras. Utgående från den förutsättning, att borgenärerne i en konkurs i allmänhet skulle med uppmärksamhet följa konkursens gång och gorå sig underrättade om de invändningar, som i anledning af deras bevakningar gjordes, ålägger Konkurslagen den borgenär, emot hvilken yrkande om edgång framställes, att sjelfmant och utan någon påminnelse, inom viss föreskrifven tid, sådan edgång fullgöra, vid påföljd att hans bevakning eljest lemnas utan afseende. Då det emellertid visat sig för mången borgenär mota störa, om ej oöfverstigliga hinder att sjelf vara tillstädes eller hafva ombud å den ofta långt aflägsna ort, der konkursmålet handlägges, hafva till följd häraf, såsom Riksdagen vitsordat, ej sällan påståenden om edgång blifvit framställda endast under beräkning att en eller annan borgenär skulle, i okunnighet derom, försumma edgången och sålunda gå miste om sin fordran; och, utom det att denna beräkning i många fall slagit in, har genom ett sådant missbruk af edgångsyrkandet, i strid emot Konkurslagens mening, enligt hvilken fordringens beedigande endast undantagsvis och då några särskilda anledningar dertill förekommo, borde ega rum, en mängd borgenärer onödigtvis och utan några giltiga skal blifvit med fullgörande af sådan ed besvärade. Till förekommande häraf har Riksdagen föreslagit, att flen, som edgångsyrkandet framställt, herde vara pligtig att låta detsamma delgifvas den borgenär, emot hvilken det riktas.

Emot detta förslag har val, ur principal synpunkt, inom Högsta Domstolen blifvit erinradt, att det syntes föga lämpligt, att, såsom förslaget i 86 § afsåga, ålägga den. som framställt yrkandet om borgenärs-ed, att sjelf och på sin bekostnad ombesörja delgifvandet deraf, då de med ett sådant delgifvande förenade besvär och

11 Kong!. Maj.ls Nåd, Proposition N:o 3.

kostnader måste i många fall utgöra ett verkligt hinder för framställande af de mest befogade edgångspåståenden; att donna anmärkning syntes till sin giltighet icke förringas genom det jemväl föreslagna stadgandet, att borgenär, hvilken villo åtnjuta förmånen af ett sådant delgifvande, herde, såsom vilkor derför, i bevakningsinlagan uppgifva den ort inom riket, der han eller hans ombud kunde träffas, samt att af en lagstiftning, sådan som den föreslagna, syntes komma att föranledas eu verkan just motsatt den, som annars med nu gällande Konkurslags bestämmelser varit afsedd, och som åsyftat konkursärendenas skyndsamma afsilande.

Dessa erinringar synas mig emellertid ej vara af den vigt, att jag, på grund af dem och derest ej formela betänkligheter emot Riksdagens förslag tillika förefunnits, skulle ansett mig höra afstyrka bifall till detsamma. Att de obetydliga kostnader och besvär, hvartill kommunikationen af ett edgångsyrkande kunna föranleda, skulle i någon väsentlig mån komma att utgöra hinder för dylika yrkandens framställande i de fall, då skålig anledning dertill gifves, kan jag nemligen så mycket mindre föreställa mig, som i sådana fall sannolikt flere borgenärer skola förena sig i edgångsyrlcandet och gemensamt dela omkostnaderna för delgifningen deraf; och om än någon gång ett sådant yrkande uteblefve, tror jag i allt fall olägenheterna deraf vara vida mindre än de, som framkallas af det nu ofta förekommande missbruket att likasom i klump väcka edgångsyrkanden, endast i förhoppning att derigenom en eller annan frånvarande borgenär må bringas på förlust, och då någon annan eller lämpligare utväg att städja ett sådant missbruk ej torde finnas än att ålägga den, som framställer yrkandet, att ombesörja detsamma^ kommunikation, hvarigenom ej heller någon nämnvärd tidsutdrägt synes vara att befara, har jagansett den af Riksdagen i sådant syfte föreslagna lagförändringen ej höra helt och hållet underkännas.

I sammanhang med nyssnämnda förslag bär Riksdagen derjemte hemställt om sådan ändring i 104 § Konkurslagen, att så kalladt tvångsackord ej må af Rätten fastställas, med mindre detsamma lemnar minst tjugufem procent af fordringsbeloppet åt alla de borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat sig ty förutan med ackordet nöjde. Emot Riksdagens förslag i denna del har någon anmärkning i sak ej inom Högsta Domstolen blifvit gjord; och ehuru hvarje dylikt stadgande måste i viss mån blifva godtyckligt, hyser jag för min del icke heller någon betänklighet emot, att eu så lag procent, som den föreslagna, bestämmes såsom minimum af den andel af fordringsbeloppet, hvarmed en fordringsegare må kunna genom ackord tvingas att låta sig nöja. Jag är likaledes öfvertygad, att det af Riksdagen antagna förslag till ändring i 104 § Konkurslagen verksamt skulle bidraga till förekommande af de öfverklagade missbruken, att cn på obestånd kommen gäldenär dels underlåter att v rätt tid afträda sina tillgångar, och dels hemligen gynnar några borgenärer, för att med deras biträde, till förfång för de öfriga, genomdrifva ackord.

12 Kongl. May Is Nåd. Proposition N:o 3.

På grund häraf och då jag således hufvudsakligen delar de åsigter, som ligga till grund för Riksdagens ofvan omförmälda förslag, har jag med ledning af de emot detsamma framställda detaljanmärkningar låtit utarbeta ett nytt förslag i ämnet af följande lydelse :

“Förslag till Förordning angående ändring i Konkurslagens stadgande:! om borgenärs-ed och ackord.

Härigenom förordnas, att 86, 87, 88, 90 och 104 §§ i Konkurslagen af den 18 September 1862 skola erhålla följande förändrade lydelse:

§ 86.

Yrkande, att anmäld fordran med ed fästas skall, göres skriftligen, i den ordning och inom den tid, som för jäf emot fordringar förr stadgade äro. Ej må sådant yrkande i bevakningsinlaga väckas. Rätten eller Domaren förelägge den, emot hvilken yrkandet framställes, att, inom viss tid af högst en månad från det han af föreläggandet erhållit del, edgången fullgöra och med bevis derom inkomma.

Föreläggandet bör borgenären tillställas så, som i lag om stämning stadgas; åliggande dock borgenär, hvilken förmånen af sådant delgifningssätt sig tillförsäkra vill, att i bevakningsinlagan uppgifva viss ort inom riket, der han eller ombud för honom träffas kan. Har han det underlåtit; ege Rätten eller Domaren förordna, att föreläggandet uti allmänna tidningarne införas må; och anses i sådant fall borgenären af föreläggandet undfå del den dag, detsamma sålunda kungöres.

Den, på grund af hvilkens yrkande föreläggandet blifvit meddeladt, vare pligtig att delgifvandet deraf ombesörja och bevis derom till Rätten eller Domaren ingifva inom en månad från den för framställande af jäf emot fordringar bestämda tid. Försummar han det och anmäler han ej hinder, som af Rätten godkännes; värde edgångsyrkandet utan afseende lemnadt. Varder anmäldt förfall godkändt; sätte Rätten ut ny tid, hvarinom bevis öfver delgifvandet inlemnas skall; dervid Rätten, om borgenär eller ombud för honom ej kunnat anträffas å ort, som i bevakningsinlaga uppgifvits, eger förordna, att föreläggandet, genom dess införande i allmänna tidningarne, borgenär delgifvas må.

§ 87.

Då borgenär edgång fullgöra skall; göre det vid den Rätt, hvarunder konkurssaken lyder, eller inför annan domstol eller på landet inför Domaren. »Vistas borgenär utom riket; då eger han eden aflägga i landet, der han vistas, antingen hos Svenska beskickningen eller inför den domstol eller den myndighet, hos hvilken, enligt det landets lag, sådan edgång fullgöras må.

Borgenär stånds ock fritt att eden aflägga före inställelsedagen inför domstol eller myndighet, som nyss nämnd är, så ock å inställelsedagen inför Ordföranden.

13 Kong!.. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 5.

§ 88.

Kali borgenär ej inom föreskrifven tid fullgöra honom förelagd edgång och derom till Rätten eller Domaren ingifva bevis; anmäle han inom samma tid sitt förfall för Rätten eller Domaren, och pröfve Rätten, om längre tid honom föreläggas må. Försummar borgenär att edgångsbevis inom föreskrifven tid ingifva; värde hans bevakning utan afseende lemnad: företer han det sedan; anses bevakningen då vara gjord.

§ 90.

Borgenär, som för sin fordran har lös pant i handom eller inteckning i gäldenärens fasta gods, njute, der lian fordringen i konkursen icke bevakat, ej rätt till betalning ur annan konkursboets egendom än panten eller den intecknade fastigheten. Sådan borgenär vare ock pligtig, der det äskas, att, innan han betalning ur panten eller fastigheten njuta må, sin fordran med den i 82 § föreskrifna borgenärsed fästa. Äskas sådan ed; förelägge Rätten eller Domaren, såsom i 86 § sägs, borgenären viss tid, från det han af föreläggandet erhållit del, att till Rätten eller Domaren ingifva bevis, att han föreskrifven ed Magt: utsatte ock viss tid af högst en månad, inom hvilken den, som edgången yrkat, har att delgifvandet ombesörja och med bevis derom inkomma, vid den påföljd för underlåtenhet deraf, som i sistnämnde § stadgas. Ej må i detta fall föreläggandets införande i tidning såsom delgifning godkännas.

Försummar borgenären att inom den föreskrifna tiden med edgångsbevis inkomma eller laga förfall derför visa; då må egendomen, såsom annan konkursboets tillhörighet, af godo männen eller sysslomännen om händer tagas, och utdelning derutur ske till andra borgenärer, som sina fordringar lagligen bevakat: fullgör han edgången innan sådan utdelning skett; vare vid sin rätt till betalning ur panten eller fastigheten bibehållen.

§ 104.

Ackord må ej, ändå att det ej bestridt är, af Rätten fastställas: då beslutet icke i laga ordning tillkommit: då gäldenär blifvit dömd för bedrägligt förhållande mot sina borgenärer eller medan han under tilltal derför står: då anledning är, att gäldenär hemligen gynnat någon borgenär vid ackordet, eller att annat svek dervid egt rum: då ackordet ej gifver lika rätt och minst tjugufem för hundrade af fordringsbeloppet åt alla de borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat sig ty förutan med ackordet nöjde: då det uppenbarligen länder till skada för borgenärerne.

Bestrides ackordet på den grund att säkerhet ej finnes för dess fullgörande; pröfve Rätten, efter omständigheterna, huruvida fastställelse på sådan grund vägras må

14 Kongl. Majds Nåd, Proposition N:o 5.

Och hemställde Hans Excellens Herr Justitie-statsministern, att öfver detta förslag Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, medelst Note ur protokollet infordras.

Denna, af Stats-Rådets öfrige ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.

Ex protocollo G. W. Westbery.

Transsumt af särskild t Protokoll 'öfver ||ett Justitieärende, hållet uti Kongl Majds Högsta Domstol Onsdagen den 17 November 1869.

Å 2\dra Rummet:

När varande:

Justitieråden: Quensel,

Friherre Leuhusen, Naumann,

Bolin,

Rabe,

Dreijer,

Olivecrona,

Expeditionschefen Hernmarck föredrog i underdånighet ett inom ^Justitiedepartementet utarbetadt förslag till Förordning angående ändring i konkurslagens stadgande!! om borgenärsed och ackord; öfver hvilket förslag Högste Domstolens utlåtande blifvit, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, medelst Note ur Statsråds-protokollet öfver Justitie-departements-ärenden för den 21 sistliden Oktober infordradt; varande förslaget af följande lydelse: “Härigenom förordnas, att 86, 87, 88, 90 och 104 §§ i Konkurslagen — —--— — —--

15 Kongl. Majis Nåd. Proposition N:o 3.

Justitierådet Olivecrona yttrade:

“Då korniterades förslag till ny konkurslag, i anledning af enskild motionärs derom gjorda framställning vid 1859—1860 årens riksdag, af Rikets Ständer med få förändringar godkändes och sedermera af Kongl. Maj:t såsom lag sanktionerades den 18 September 1862, var det att förutse, att man i donna lag, såsom hyllande på grundsatser, i många hänseenden främmande för dom, hvilka förut gjort sig gällande i vår lagstiftning, snart skulle påkalla hvarjehanda rättelser, ja måhända en ny, fullständig omarbetning af hela lagen. Erfarenheten under de få år, hvarunder donna lag varit tillämpad, har ådagalagt, att de väntade fördelarne af de nya lagstiftningsgrundsatserna i många fall uteblifvit, eller åtminstone icke motsvarat hvad man trött sig ega skål att af dem kunna påräkna. Vid hvarje års riksdag hafva också ständigt återkommit en mängd motioner med förslag till ändringar i 1862 års konkurslag, alla vittnande om de brister, som man, under lagens tillämpande, ansett sig hafva deri upptäckt, och som man, i anledning af kännbara, svåra olägenheter, önskar att få afhulpna. Men dessa brister sammanhänga säkerligen sä noga med vissa af hufvudgrunderna för hela den nu gällande konkurslagstiftningen, att de svårligen kunna undanrödja genom några mindre jemkningar, utan måste, enligt min öfvertygelse, förr eller sednare gorå eu mera djupt gående revision nödvändig.

Genom de nu ifrågasätta ändringarne i 86, 87, 88 och 90 §§ konkurslagen åsyftas visserligen att stälja det öfverklagade missbruk, som sedan 1864 uppstått och i berörda riksdagsmotioner blifvit anmärkt, att nemligen i konkurs, utan giltig anledning, edgång äskas af borgenärer, under beräkning att någon bland dem, af okunnighet om sådant yrkande, skall försumma edgången och derigenom gå miste om utdelning för sin fordran. Men mig synes, att de medel, som nu blifvit föreslagna att bäfva detta missbruk, om de ock, med afseende på detta särskilda ändamål, böra till sitt värde fulleligen uppskattas, dock äro af beskaffenhet att framkalla ganska betänkliga olägenheter af flera slag, och i synnerhet att i hög grad motverka den skyndsamhet i konkursbehandlingen och konkurssakers tidiga afslutande, hvarpå 1862 års lagstiftare med fullt skål lågt en synnerlig vigt. Af donna anledning finner jag flen vinst, som skulle erhållas genom den föreslagna lagförändringen, icke blott tvifvelaktig, utan jag är fastmera af den öfvertygelse, att de olägenheter, som med all säkerhet skola blifva en nödvändig följd af de nya stadgandena, icke i någon man kunna uppvägas af de beräknade fördelarne.

Förslaget innehåller i 86 § att, om yrkande af edgång mot borgenär i konkurs framställes, skola, bland annat, följande iakttagelser observeras, nemligen:

Do att viss tid af högst en månad skall honom föreläggas af Rätten eller domaren att, från det att han af föreläggandet erhållit del, edgången fullgöra och och med bevis derom inkomma;

2:o att, om borgenär i sin bevakningsinlaga uppgifvit adress inom riket för

16 Kong!. Mciy.ts Nåd. Proposition N:o 3.

sig eller sitt ombud, skall den, hvilken edgångsyrkandet framställt, vara pligtig att föreläggandet tillställa honom eller ombudet så som i lag om stämning är stadgadt;

3:o att, om hinder för delgifvandet inom stadgad tid möter, hvithet Bätten, efter gjord anmälan och pröfning, godkänner, skall ny tid utsättas för ingifvande! af bevis öfver verkställd kommunikation; samt

4:o att, om borgenär eller dess ombud icke kunnat anträffas på uppgifven ort inom riket, skall Bätten ega att förordna, att föreläggandet af edgång må delgifvas borgenären genom kungörelse i de allmänna tiduingarne.

Det synes vara lätt att inse, hvilka omgångar, besvär och tidsutdrägt genom den sålunda föreslagna proceduren skola uppstå, om de borgenärer, mot hvilka borgenärsed blifvit påyrkad, råka att vara aflägse boende, eller eljest hinder af laga orsak möter för kommunikationens verkställande. Då det, enligt förslaget, icke är domaren, utan Bätten, som skall ega att pröfva giltigheten af anmäldt hinder för delgifvande af gjordt föreläggande af edgång och den bevisning, som i sådant afseende kan åstadkommas, är det klart att, på landsbygden, i synnerhet i de orter, der de lagtima tingen först efter långa mellantider återkomma, skall tidsutdrägten, för vinnandet af eu dylik pröfning, blifva ganska ansenlig och betydligt försena konkursfrågornas afgörande och konkursens fullständiga afstötande. Detta skulle i synnerhet blifva händelsen om ärendet, såsom lätt kan inträffa, af laga orsak måste uppskjutas från ett ting till ett annat, innan Rätten kan meddela sitt beslut och detta sedermera blefve öfverklagadt af den, hvars rätt deraf kunde vara beroende. Att iakttagandet af den föreslagna nya proceduren icke kan aflöpa utan kostnader för borgenärer eller gäldenär, som skulle vilja påyrka borgenärseds afläggande, är tydligt deraf, att, om den borgenär, mot hvilken yrkandet framställes, är boende på annan ort, blifva utgifter för brefsändningar, aflönande af kommissionär, som ombesörjer kommunikationen, resekostnader in. m. nödvändiga följder af ett sådant förhållande. Det är visserligen möjligt att någon borgenär skulle vilja underkasta sig att bestrida ifrågavarande utgifter och påtaga sig allt det besvär, som oundvikligen blifver förenad! med iakttagandet af de i den föreslagna texten till 86 § stadgade föreskrifter, men antagligen måste nämnda kostnader alltid komma att tvinga gäldenären, — äfven om lian kan ega de giltigaste grunder att påyrka borgenärsed, — att dock, i anledning af de med kommunikationen ovilkorligen förknippade utgifter, afstå från allt sådan! yrkande.

Jag kan således icke anse den föreslagna ändringen innefatta någon verklig förbättring af konkurslagen, då den går i eu riktning, som synes hafva till mål, att genom mängden af omgångar, tidspillan, besvär och kostnader afhålla borgenärer från edgångsyrkande, på samma gång den gör den åt gäldenären med allt skäl lemnade rättigheten att fordra borgenärsed helt och hållet illusorisk. Skall borgenärsed i konkurslagen qvarstå, synes det vara det enda råtta, att flen göres

ovilkorlig

17 Kong/,. J/a;:/.'- Nåd. Proposition N:o 5.

ovilkorlig för alla borgenärer, med undantag af Kronan och publika verk, och att den derjemte varder stadgad på så sätt, att borgenär förklaras förlustig rättigheten att för sin fordran uppföras på utdelnings förslag i konkursen, derest han underlåtit att derförut till vederbörande syssloman aflemna bevis öfver aflagd sådan ed, Om borgenärsed blifver på ett sådant sätt föreskrifven, försvinner äfven den anledning att söka åstadkomma chikan, som för närvarande ofta ligger till grund för ett emot borgenär framstäldt yrkande om edgång.

I anledning af dessa anmärkningar, anser jag mig förhindrad tillstyrka bifall till de föreslagna ändringarne i 86, 87, 88 och 90 §§ af konkurslagen.

Vidkommande åter det i förslaget upptagna tillägg till konkurslagens 104 §, hvilket åsyftar att tillöka antalet af de fall, i Indika Katten är pligtig att förvägra sökt fastställelse på tvångsackord, ehuru ackordet icke blifvit bestridt, anser jag detta tillägg innebära en verklig förbättring af lagen just med afseende på en rättsinstitution, som, måhända mer än någon annan, varit föremål för grufva missbruk. Det är ur denna synpunkt som jag tillstyrker förslagets godkännande i denna del.

Justitieråden Dreijer och Kabe förenade sig om följande yttrande: Vis

granskning i Högsta Domstolen den 14 sistlidne Juli af Riksdagens den 14 förutgångne Maj afgifna lagförslag i samma ämnen, hvarom handlas i nu ifrågavarande Omslag, biel af Justitieråden jemte Högsta Domstolens fleste ofri ge i nämnda granskning deltagande ledamöter, — beträffande det föreslå gna åläggandet för flen, som i konkursmål vacker edgångsyrkande, att ombesörja delgifvande deraf, — anmärkt dels att, då konkurslagen, fastän den såsom regel antager, att borgenär ej behöfver edfästa sin fordran, dock lägger å sådan ed den vigt, att underlåtenhet att inom viss tid styrka, det påyrkad edgång fullgjorts, verkar derhän, att bevakningen lem nas utan afseende, syntes det föga lämpligt att ålägga flen, som yrkandet om edgången väckt, att sjelf och på egen bekostnad ombesörja delgifvandet deraf, då de med ett sådant delgifvande förenade besvär och kostnader måste i många fall utgöra ett verkligt hinder för framställande af de mest befogade edgångspåståenden, dels ock att ett dylikt stadgande torde komma att verka hinderligt för konkursens skyndsamma afslutande. Dessa anmärkningar hade Justitieråden icke funnit skål att frångå och Ange derföre äfven vid förevarande förslag framställa desamma. Men skulle eu lagförändring i ofvan antydda syftning ske, så ansågo Justitieråden eljest anledning icke före finnas till anmärkning vid de särskilda bestämmelser förslaget i sådant afseende innehåller.

Mot den föreslagna ändringen af 104 § konkurslagen hade Justitieråden icke något att erinra.

Justitierådet Bolin lemnade ifrågavarande förslag utan anmärkning.

Justitierådet Naumann anförde: “Från riksdag till annan hafva under flen korta tid af sex år, som snart förflutit sedan vår nya konkurslagstiftning trädde i Bill. till Riksd. Prof. 1870. 1 Sami. 1 Åfd. 2 Håft. 3

18 Kongl. Maf.ts Nåd Proposition N:o 5.

kraft, klagomål försports öfver denna lags demoraliserande verkningar, förnämligast hvad angår tvångsackordet, sådant detsamma der finnes stadgadt. Man tiar gjort förslag till ändring i dessa stadgande!!, för att (som det heter) i någon man förekomma de missbruk, som nu ofta inträffa, i det att en på obestånd kommen gäldenär dels underlåter att i rätt tid afträda sina tillgångar och dels gynnar några borgenärer, för att med deras biträde genomdrifva tvångsackord till förfång för de öfriga. Man har i hjerta färger skildrat dessa missbruk, såsom ledande derhän, att Svenska handelskrediten i utlandet är på väg att förstöras, och Svenska namnet löper fara att missaktas; — och dessa omdömen lära tyvärr icke kunna alldeles jäfvas.

1 en konkurslagstiftning, sednare än vår, jag menar den finska af den 9 November 1868, har man byggt på de hufvudgrunder, på hvilka 1798 års stadga, angående afträdes- och förmåns- samt boskilnads- och urarfva-mål, i sin tid hvilade. Man har afhulpit bristerna i donna stadga och fullständigat dess föreskrifter i flera afseende!!, men icke importerat den utländska apparaten af tvångsackord med hvad dertill hörer, likasom man bibehållit borgenärseden såsom ovilkorlig. Man har icke funnit principerna i den efter landets egna förhållanden lämpade lagstiftningen i ämnet, af hvilkens verkningar man under mera än en mansålder haft erfarenhet, numera vara förkastliga.

Jag har fästat uppmärksamheten härå, icke i akt och mening att förorda ett hastigt återgående hos oss till de bepröfvade grundsatserna i donna del, men för att påpeka ett nära liggande exempel af den varsamhet, hvarmed man i ett annat land tillvägagått vid reformen af en lag, hvilken en gång äfven varit vår.

I den ställning, hvartill konkurslagstiftningen hos oss kommit, är det utan tvifvel ett framsteg (eller måhända rättare sagdt en början att återgå till sundare grundsatser), som af Riksdagen för dess del blifvit beslutadt och nu i något förändrad form af Kongl. Maj:t i den till Högsta Domstolens utlåtande remitterade nådiga Propositionen antaget, då tvångsackordet inskränkes till minimum af tjugofem för Jiundradet af for äring sbeloppet. Jag tillstyrker alltså de ändringar, hvilka i detta afseende äro å bane.

Äfven i fråga om förändrade stadgande!! angående påyrkad borgenärsed och hvad dermed sammanhänger, hvilka stadgande!! endast röra lagens formela del, villo jag helst lemna utan anmärkning den nådiga Propositionen, såsom närmast öfverensstämmande med Riksdagens härom fattade beslut. Men, jemte det jag ej bör undertrycka uttalandet af den tanke, att antingen borgenärsedens fullständiga afskaffande eller ock dess bibehållande såsom ovilkorlig (hvilket sednare så väl Lagkomitéen som Lagberedningen i sin tid påyrkade) torda vara att vida föredraga för den konstiga och stundom med en viss art af chikan förenade vilkorlig!! metod, som nuvarande konkurslag i detta ämne antagit, kan jag ej annat än hufvudsak-

KongL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3. 19

ligen dela de farhågor, som af Justitierådet Olivecrona blifvit uttalade i fråga om donna del af förslaget.

Slutligen, och med särskild! afseende på ingressen till den tillämnade nådiga Propositionen, finner jag mig höra hemställa, om ej samma Proposition kunde erhålla en sådan form, att, derest Riksdagen villo bifalla ändringen af konkurslagens 104 § särskild! för sig, men icke funne sig höra tillika antaga de föreslagna ändringarne af 86, 87, 88 och SO §§ i samma lag, eller ock tvärtom, Riksdagen dertill blefve oförhindrad, helst begge de ifrågavarande ämnena, af b vilka det ena, såsom ofvan är antydt, rörer endast den formela delen af konkurslagen, ingalunda stå med hvarandra i oskiljaktigt sammanhang. “

Justitieråden Friherre Leuhusen och Quensel lemnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo N. Becker.

Transsumt af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen uti Stais-Rådet å Stockholms Slott Tisdagen den 14 December 1869,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern, Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Wachtmeister, Statsråden: Friherre af ZJgglas,

Bredberg,

Thulstrup,

Carlson, von Ehrenheim,

Äbelin,

Berg,

A dier er min,

Justitieråden: Friherre Leuhusen, von Hofsten.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet:

Ett inom Justitiedepartementet utarbetad! förslag till förordning angående ändring i konkurslagens stadgande!! om borgenärs-ed och ackord af följande lydelse:

“Härigenom — — — — — — — — — — — —-- --

vägras må.“

kong/. 31aj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

Sedan, enligt Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift, Högsta Domstolens utlåtande öfver förslaget blifvit, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, infordradt, har, vid föredragning häraf i Högsta Domstolen den 17 nästlid ne November, Justitierådet Olivecrona afgifvit följande yttrande: “Då komiterades ___

—^ — — — — — — i donna del. “

Justitieråden Dreijer och Rabe hafva förenat sig om följande yttrande: “Vid

att erinra.”

Justitierådet Bolin har lernnat ifrågavarande förslag utan anmärkning.

Justitierådet Naumann har anfört: “Från riksdag —--—___ _

— — — — sammanhang. “

Justitieråden, Friherre Benhusen och Qvensel hafva lernnat förslaget utan anmärkning.”

Hans Excellens Herr Justitiestatsministern anförde härefter: “Med anledning af de emot ifrågavarande förslag inom Högsta Domstolen gjorda anmärkningar, tilllåter jag mig, under åberopande för öfrigt af hvad jag vid förslagets remitterande haft nåden anföra, endast erinra, dels att då de frågor, som kunna uppstå i anledning af ett emot någon borgenär framstäldt edgångsyrkande, handläggas samtidigt med de jäfsanmärkningar, som ske emot bevakade fordringar, något verkligt uppskof i konkursens afsilande endast undantagsvis torde föranledas af den tidsutdrägt, som edgångsyrkandet kan medföra, samt att, äfven i de fall sådant må inträffa, olägenheten deraf icke blifver större, än att under tiden innehålles sä mycket af utdelningen, som svarar emot det bevakade fordringsbelopp, som edgångsyrkaudet afser: dels ock att då gäldenären, om han icke afträdt sina tillgångar till borgenärerna, ej egt att af dem fordra edgång till fästande af deras krafs riktighet, mindre vigt torde behöfva fästas dervid, att någon svårighet kunde uppstå för honom att utan biträde af någon annan borgenär bringa en af borgenärerna på ed, hvilken svårighet likväl i de flesta fall icke lärer vara oöfvervinnerlig, då befrielse från eu väsendtlig del af rättegångskostnaden kan vinnas åt" den, som styrker sin fattigdom.

Hvad slutligen beträffar den af en ledamot i Högsta Domstolen gjorda hemställan, om icke den tillämnade Kongl. Propositionen kunde erhålla en sådan form, att Riksdagen blefve oförhindrad att bifalla ändringen af konkurslagens 104 § utan att antaga de föreslagna ändringarne af andra §§ eller tvärtom; så biträder jag visserligen den åsigten, att dessa förslagets delar icke stå med hvarandra i oskiljaktigt sammanhang, men enär det synes lämpligt, att, derest förslaget i sin helhet slitages, icke derom samtidigt utfärdas två författningar, samt de särskilda ämnena jemväl blifvit sammanförda i en författning i det förslag af Riksdagen, som ligger till grund för det nu framställda, finner jag desto mindre tillräcklig grund för en sönderdelning, som det i alla fall står Riksdagen Öppet att, derest Propositionen

icke

21 Kong!. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

icke i sin helhet finnes antaglig, för dess del besluta endast den ena af de föreslagna förändringarna och derå begära Eders Kongl. Maj:ts sanktion.

För ruin del tillstyrker jag alltså i underdånighet att Eders Kongl. Maj:f täcktes besluta nådig Proposition till Riksdagen i öfverensstämmelse med det remitterade förslaget.

Hvad Hans Excellens Herr Justitiestatsminister!! hemställt, täcktes, uppå Stats-Rådets öfrige ledamöters tillstyrkande, Hans Maj:t Konungen i nåder gilla; och skulle, i följd häraf, nådig Proposition, sådan den finnes detta protokoll bilagd, till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo E. Adlerstråhle.

Bih. till Rikad. ProU 1870. 1 Sami. 1 A/d. 2 Höft.