Doc 1871:17

Kongl. Majrts Nåd. Proposition, N:o 17.

1 N:o 17.

Ank. till Biksd. Kansli d. 15 Febr. 1871, kl. 2 e. in.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Biksdagen, med förslag till författning angående förändradt stämningssätt i vissa fall; Gifven Stockholms Slott den 26 Januari 1871.

Uti underdånig skrifvelse den 11 Maj sistlidna år anmärkte Riksdagen att, i fråga om stämnings delgifvande åt svarande, genom gällande lag vore föga sörj dt för kärandens rätt i de fall, att svarandens vistelseort vore okänd eller lian rest ur landet; i anseende hvartill och då behofvet af en förändring härutinnan under sednare tider framträdt såsom eu nödvändighet, synnerligast med afseende å den betydliga emigrationen från vårt land till Amerika, Riksdagen, i ändamål att bereda kärandepart erforderlig lättnad i berörda hänseende, framställde förslag till ett tillägg vid 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken. På sätt af Kongl. Maj ds uen 7 innevarande Januari till Riksdagen aflåtna nådiga skrifvelse inhemtas, farin Kongl. Maj:t, med afseende å de emot förslaget gjorda anmärkningar, sig icke kunna detsamma bifalla; men då förändring i donna del af lagstiftningen synes vara af behofvet påkallad, bär Kongl. Maj:t låtit, med ledning af de mot Riksdagens förslag framställda anmärkningar, upprätta ett nytt förslag i ämnet, och vill alltså, med öfverlemnande af de i Högsta Domstolen och Statsrådet angående donna fråga hållna protokoll, jemlik! 87 § Regeringsformen, föreslå Riksdagen antagande af följande:

”Förordning angående förändradt stämningssätt i vissa fall.

Med upphäfvande af sista punkten i 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken, stadgas som följer:

Bih. Ull liiksd. Prat. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 7 Käft.

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

§ I-

Har någon å särskilda dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt, utan att han eller ombud för honom dervid kunnat träffas, och kan ej heller, vid efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller der han tjenst eller näring har, säker anvisning vinnas, hvarest han eller ombud för honom sig uppehåller: förekomma i öfrig! omständigheter, söm gifva anledning dertill, att han håller sig undan, och är det ej veterlig!, att han utom riket vistas, värde då stämningen fästad å hans husdörr samt tillika delgifven hans husfolk, om sådan! finnes.

§ 2.

ISiu är den, som stämmas skall, veterligen ur riket faren, utan att upplysning kunna! vinnas, hvar han sig uppehåller: har han ej hos domaren eller domstolen i den ort, der han sednast var i riket boende, uppgifvit viss person, som eger att för honom stämning emottaga, eller anvisning å sådan! ombud eljest kunna! erhållas, och förekomma derjemte omständigheter, de der utmärka, att han håller sig undan, såsom i 1 § sägs, eller att lian" har {biafsigt ätt för framtiden bosätta sig å främmande ort; då må stämningen honom genom allmänna tidningarne kungöras, och läte käranden den kungörelse i tidningarne införas tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång och sista gången minst sex månader före den tid, som i stämningen förelagd är; hörande dock stämningen derjemte inom sistnämnda tid, der svaranden inom riket' har känd! hemvist, fästas å hans husdörr och delgifvas hans husfolk, om sådan! finnes, samt, om han ej har känd! hemvist, men inom riket eger fastighet, tillställas den, hvilken förvaltningen af samma fastighet utöfva!-."

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

CARL.

Axel Adlerereutz.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

3 Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet å Stockholms Slott Fredagen den 2 December 1870,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena, Grefve Wachtmeister, Statsråden: Bredberg,

Ateism,

Berg,

FEkorre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade:

”1 ändamål att bereda kärandepart en af behofvet påkallad lättnad vid stämnings delgifvande åt svarande, som antingen håller sig undan eller ock rest till utrikes ort utan att han för sig ställt ombud eller känd t är, å hvilken främmande ort han satt sig neder, får jag, sedan Eders Kongl. Maj:t donna dag ansett sig icke kunna godkänna ett af Riksdagen i omförmälda syftning framstäldt förslag, härmed framlägga ett nytt sådant af följande innehåll:

Förordning angående förändradt stämningssätt i vissa fall.

Med upphäfvande af sista punkten i 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken, stadgas som följer:

§ 1.

Har någon å särskilda dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt, utan att han eller ombud för honom dervid kunnat träffas: kan ej heller vid

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller der han tjenst eller näring bär säker anvisning vinnas, hvarest han eller ombud för honom sig uppehåller, och förekomma i öfrig! omständigheter, de der gifva, anledning dertill, att han håller sig undan, värde då stämningen fästad å hans husdörr samt tillika delgifven hans husfolk, om sådant finnes.

§ 2.

Lag, som i föregående § sägs, vare ock der den, som med stämning solros, begifvit sig utom riket, utan att han hos domstolen eller domaren i den ort, der han sednast var i riket boende, uppgifvit viss person, som eger att för honom svara, eller anvisning å sådant hans ombud eljest kunna! erhållas samt trovärdige män i orten intyga, att anledning ej är, det han inom kortare tid till riket återvänder och att tillförlitlig upplysning saknas, å hvilken främmande ort han satt sig neder. Har i fall, som nu sagd! är, den sökte icke känd! hemvist inom riket, men eger fastighet derstädes, då må stämningen tillställas den, hvilken förvaltningen af samma fastighet utöfva!’. Eger han ej heller fastighet, må stämningen genom allmänna tidnumarne honom kungöras och läte käranden den kungörelse i tidningarne införas tre gånger minst fjorton dagar mellan hvarje gång och sista gången minst sex månader före den tid, som i stämningen svaranden förelagd är.

i 3.

Der i sak, som enligt § 2 instämd är, svaranden ej kommer hos Rätten tillstädes, förordna Rätten ombud för honom att hans rätt och talan bevaka".

Och hemställde Hans Excellens Herr Justitiestatsminister!!, att öfver detta förslag Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, medelst nöta ur protokollet infordras.

Donna af Stats-Rådets öfrige ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Näjd Konungen i nåder bifalla.

Ex protocollo C. J. E. Åkerstedt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17,

o

Protokoll öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Tisdagen den 15 December 185 0.

Andra Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Södergren,

Gramér,

Friherre Leuhusen,

Garleson,

Wretman,

Naumann,

Huss.

Tillförordnade Revisions-sekreteraren Friherre Stael von Holstein föredrog i underdånighet nöta ur protokollet öfver Justitie-departements-ärenden för den 2 innevarande December, innehållande, hurusom Hans Excellens Herr Justitie-statsministern nyssnämnda dag inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet. anfört, att, i ändamål att bereda kärande part en af behofvet påkallad lättnad vid stämnings delgifvande åt svarande, som antingen håller sig undan eller oek rest till utrikes ort, utan att han för sig ställt ombud eller känd! är, å hvilken främmande ort häri satt sig neder, Hans Excellens, sedan Kongl. Maj:t berörda dag ansett sig icke kunna godkänna ett af Riksdagen i omförmälda syftning framstäldt förslag, finge framlägga ett nytt sådant af följande innehåll:

”Förordning angående förändradt stämningssätt i vissa fall.

Med upphäfvande af sista punkten i 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken, stadgas som följer:

§ 1.

Har någon å särskilda dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt, utan att han eller ombud för honom dervid kunnat träffas: kan ej heller

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

vid efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller der lian tjenst eller näring har säker anvisning vinnas, hvarest lian eller ombud för honom sig uppehåller, och förekomma i öfrig! omständigheter, de der gifva anledning dertill, att han håller sig undan, värde då stämningen fästad å hans husdörr samt tillika delgifven hans husfolk, om sådant finnes.

§ 2.

Lag, som i föregående § sägs, vare ock der den, som med stämning sökes, begifvit sig utom riket, utan att han hos domstolen eller domaren i den ort, der han sednast var i riket boende, uppgifvit viss person, som eger att för honom svara, eller anvisning å sådant hans ombud eljest kunnat erhållas samt trovärdige män i orten intyga, att anledning ej är, det han inom kortare tid till riket återvänder och att tillförlitlig upplysning saknas, å hvilken främmande ort lian satt sig neder, blår i fall, som nu sagd! är, den sökte icke känd! hemvist inom riket, men eger fastighet derstädes, då må stämningen tillställas den, hvilken förvaltningen af samma fastighet utöfva!’. Eger lian ej heller fastighet, må stämningen genom allmänna tidningarne honom kungöras och läte käranden den kungörelse i tidningarne införas tre gånger minst fjorton dagar emellan hvarje gång och sista gången minst sex månader före den tid, som i stämningen svaranden förelagd är.

§ 3-

Der i sak, som enligt § 2 instämd är, svaranden ej kommer hos Rätten tillstädes, förordne Rätten ombud för honom att hans rätt och talan bevaka.”

Och sedan Hans Excellens Herr Justitie-statsministern hemställt, att öfver detta förslag Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, medelst note ur protokollet infordras, samt Stats-Rådets öfrige ledamöter berörda hemställan biträd t, både Hans Näjd Lönnligen behagat densamma i nåder bifalla.

Justitierådet Buss yttrade: ”Vid jemförelse emellan 1 och 2 §§ i före-

varande förslag synes mig dess mening vara, att förstnämnda § skulle omfatta de händelser, då, under i öfrig! förutsatta förhållanden, anledning icke är att den sökte lemna! riket, men att i detta sednare fall föreskrifterna i 2 § alltid borde tillämpas. Denna mening synes mig likväl icke vara i förslaget med full tydlighet uttryckt och jag anser derföre några ord höra i 1 §,- tilläggas, som utmärka att den eger tillämpning i de fall, då det icke är veterlig! att den, som skall stämmas, begifvit sig ur riket.

7 Kongl. Majds Nåd. Proposition, N:o 17.

Emot den i 1 § sålunda föreslagna utsträckning af rättigheten att begagna ifrågavarande stämningssätt anser jag mig icke ega anledning att framställa någon erinran, sa vida det såsom vilkor för dess användning i nu gällande lag uttryckligen förutsatta vilkor är för handen, nemligen att den sökte håller sig undan i uppsåt att derigenom förhindra anhängiggörandet af emot honom riktade rättsanspråk. Af synnerlig vigt synes det mig dock vara, att detta stämningssätt icke af lagen godkännes i andra fall, än der uppsåtet att undandraga sig stämning verkligen förefinnes; och ehuru det förekommer mig otvifvelaktigt, att med de i förslaget begagnadö orden: ”de der gifva anledning dertill att han håller sig undan”, afsetts att uttrycka en fordran på ådagaläggandet af sådant uppsats tillvaro, synas mig dessa ord likväl lemna rum för någon tvetydighet, enär, äfven om man anser uttrycket ”hålla sig undan” nödvändigt innebära något annat eller mera än blott frånvaro från hemvistet, undanhållandet dock kan vara föranledt af annan orsak, än för att undandraga sig stämning, såsom t. ex. af önskan att aflägsna sig från pestsmittad ort o. s. v., i Indika händelser undanhållandet icke lärer kunna anses utgöra tillräcklig anledning för medgifvande af stämningens anslående å husdörren. Till förekommande af missförstånd, så mycket möjligare, som just uteslutandet i förslaget af de uti nu gällande lagtext förekommande orden ”förty, att han väntar stämning" skulle kunna föranleda den uppfattning, att sådant motiv för undanhållandet icke vidare behöfde förefinnas, anser jag nödigt att förslagets mening i detta hänseende bestämdare uttrycka, hvithet synes mig enklast kunna ske derigenom, att efter orden ”håller sig undan” tilläggas nyss anförda, från textens nuvarande lydelse hemtade ord ”förty, att han väntar stämning.”

På sätt uti eu åt innevarande års Riksdag till Kongl. Näjd aflåten underdånig skrifvelse blifvit antydt, hafva, genom det under de sednare åren ökade antalet af dem, som öfvergifvit riket i afsigt att för framtiden bygga och bo i främmande land, förhållanden inträda som synas påkalla särskilda föreskrifter om huru dessa utvandrande personer må kunna till svensk domstol instämmas. Det nu föreliggande förslagets 2 § åsyftar afhjelpandet af detta behof; men enligt dess ordalydelse skulle förslaget blifva tillämpligt äfven i sådana fall, der den, som skall stämmas, fortfarande eger sitt hemvist inom riket, då han nemligen begifvit sig utom landet på resa, hvarifrån han ej väntas inom kortare tid återkomma. Såvidt jag kunnat erfara, har likväl någon allmännare klagan hittills icke låtit sig förnimmas öfver svårigheten att med stämning anträffa dessa tillfälligtvis resande personer, hvilkas återkomst tiU fäderneslandet, om ock någon tid fördröjd, likväl är att med sannolikhet påräkna; och då fråga nu ej är om införande af en fullständig ny lagstiftning angående stämning, utan endast om meddelande af särskilda stadganden för vissa fall, der saknaden af gällande lag gjort sig mera k än-

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

bär, vid hvilket förhållande dessa särskilda stadgande^ efter mitt omdöme, icke böra sträckas utöfver hvad omständigheterna för tillfället kräfva, synes mig åt ifrågavarande § höra gifvas sådan lydelse, att dess tillämpning bhfver inskränkt allenast till förstnämnda slags utom riket sig begifvande ^personer eller de s. k. emigranterna, en inskränkning, efter min tanke, så mycket nödigare, som det föreslagna stadgandet i sin nu varande omfattning lätt nog torde kunna gifva anledning till missbruk. För öfrig! och då genom iakttagande af de stämningssätt, som omförinälas i de två första momenten af denna §, ingalunda åstadkommes någon visshet derom att svaranden verkligen erhåller kännedom om den utfärdade stämningen, men för uppnåendet af detta ändamål hvarje tjenlig åtgärd torde höra anlitas, anser jag det höra åligga käranden att uti alla de i denna § upptagna händelser besörja om stämningens kungörande i allmänna tidningarne, på sätt i Bistå momentet ar föreslaget. Slutligen synas mig de i §:ns början förekommande orden ”för honom svara” böra utbytas emot orden ”för honom stämning emottaga.

Det uti 3 § föreslagna stadgandet om tillförordnande af ombud för eu uteblifven svarande skulle komma att medföra en högst vigtig förändring i afseende å den lagliga betydelsen och verkan af domstolens utslag uti en enligt 2 § instämd sak. Om nemligen denna sak blefve af Rätten afdöind utan att svaranden, sjelf eller genom ombud, varit der tillstädes, stode för honom alltid öppen den utväg, som, enligt 12 Kap. 4 § Rättegångs-balken, i allmänhet tillkommer en tredskovis dömd svarande, utvägen att, sedan lian åt domen erhållit del, stämma sin vederpart om återvinning. Har deremot ombild för svaranden förordnats och sig inställt, blifver deråt en följd, att domen emot svaranden vinner laga kraft, såvida talan emot densamma icke inom laga tid fullföljes, och återvinningsrätten skulle således härigenom för svaranden gå förlorad. Den fördel, som man genom ombudets tillförordnande velat bereda svaranden, eu fördel, som i allt fall synes vara af tvifvelaktig beskaffenhet, enär det tillsätta ombudet val i allmänhet ej lärer kunna antagas om den instämda saken ega den närmare kännedom, som för försvaret af hufvud mannens rätt vore erforderlig, körnare sannolikt att mer an uppvägas af den olägenhet, som drabbade svaranden genom återvinningsrättens förlust. I betraktande torde derjemte böra tagas, att, oaktadt de i 2 § föreskrifna åtgärder i afseende å stämningens kungörande blifva iakttagna, det likväl i många, kanske de bestå, fall kunde med temlig sannolikhet antagas, att svaranden icke erhållit någon kännedom om det emot honom väckta rattsanspråket, och att svaranden således i sjelfva verket saknat tillfälle att förete de för honom möjligen tillgängliga bevis, hvarigenom han med lätthet kunnat ådagalägga obefogenheten af vederpartens talan, samt, å andra sidan, att för kärandens rätt synes vara tillräckl igt sörj dt, då honom lenmats tillfälle att

åt sig utverka eu tredskodom, hvarå i allmänhet verkställighet kan enligt lag ” följa.

9 Kong/,. Maj;ts Nåd. Proposition, N:o 17.

följa. Att under sådana förhållanden förordna om vidtagandet af en åtgärd, som skulle hafva till följd, att svaranden betoges rättigheten till återvinningstalans anställande, synes mig mindre rådlig!. Emot förelagets verkställbarhet synes för öfrig! hinder mota deraf, att medel oftast icke torde finnas tillgängliga för ombudet till bestridande af nödiga kostnader för sakens utförande och fullföljande till högre instans, om sådan! ansåges erforderlig!, hvilka kostnader man ej torde kunna fordra att ombudet skulle sjelf vidkännas. På grund af hvad sålunda blifvit anförd t, anser jag mig förhindrad att tillstyrka aflåtande af nådig Proposition till Riksdagen å det förslag, som i 3 § innefattas.”

Justitierådet Naumann afgaf följande yttrande:

”Då Högsta Domstolen inom de sista tio åren två gånger afstyrkt nådig sanktion å förslag, dem Riksdagen för sin del antagit, till ändring i 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken i fråga om stämning, anser jag mig höra vid detta tillfälle erinra om beskaffenheten af dessa förslag samt de skäl, som föranled t Högsta Domstolens afstyrkande utlåtande.

Vid riksdagen 1859—1860 hadd derå motioner blifvit väckta i förevarande ämne. Eu af dem åsyftade att till ofvannämnda kapitels 4 § gorå ett tillägg af innehåll: ”att, om det icke vore känd! på hvilken ort, inom eller utom riket, citandus uppehälle sig, och han annorledes laglikmätig! icke kunde stämmas, skulle käranden låta stämningen införas tre gånger i allmänna tid ningarne, minst fjorton dagar emellan hvarje gång och så tidigt, att stä-mningstid Klafve sex månader från sista kungörande!.” Denna motion afstyrktes af Lag-Utskottet, emedan det föreslagna stämningssättet, för sig allena, syntes alltför vådlig! för en svarande parts rätt, den der måhända icke hyst någon afsigt att för käranden hålla sig undan eller ens haft någon aning derom att stämning väntade honom. Har den, som solros, yttrade Utskottet, gods i riket, lärer det väl i de flesta fall icke dräja länge, innan underrättelse kan vinnas om den ort, der lian uppehåller sig. Finnes deremot ej någon hans egendom, men solros något af honom ut, så vore föga vunnet genom att å honom eg a utslag innan han kunde träffas. Emellertid villo Utskottet icke bestrida, att det jemväl under nuvarande förhållanden kunde för en kärandepart stundom vara önskvärd t, att lagen medgåfve det föreslagna stämningssättet genom allmänna tidningarne, men Utskottet faun det lika vigtig! •att tillse, det svarandens rätt icke äfventyrades, hvadan Utskottet befarade, att vådorna af motionärens förslag, q in detsamma upphöjdes till lag, kunde blifva större än de fördelar, som dymedelst åsyftades.

Deremot tillstyrkte Utskottet eu förändring af kapitlets 7 § till följande lydelse: ”Har man med stämning sökt någon i hans hemvist å två särskilda dagar, men ej funnit honom; då må man, der han äfven tredje Bih. till. Riksd. Prof, 1871. 1 Sami, 7 Af A. 7 Höft. 2

10 Kong!. Maj ris Nåd. Proposition, N:o 17.

dagen borta är, stämningen för hans husfolk uppläsa och densamma å husdörren fästa: linnés ej husfolk, värde ändå stämningen å husdörren fästad:”

Detta förslag (hemtadt ur Lagberedningens Rättegångsbalk, förra delen, 11 Kap. 15 §) blef af Ridderskapet och Adeln, Borgare och Bonde- Stånden bifallet.

I det utlåtande, som, jemnlikt 87 § Regeringsformen, Högsta Domstolen deröfver afgaf, blef lagförändringen äfstyrkt hufvudsakligen på det skäl: att, om till förmån för käranden en lag skulle antagas af ifrågavarande innehåll, fordrade rättvisa och billighet att på samma gång, till svarandens förmån och till bibehållande af hans rätt, bestämmelser meddelades, sådana ej mindre Lagkomitéen än Lagberedningen (i denna sistnämndas förslag till Rättegångsbalk, förra delen, 16 Kap. 9 och 12 §§) funnit nödvändiga i det fall, då tredskodom gifvits, nemligen: att, om den svarande icke annorlunda vore stämd, än att stämningen blifvit å hans husdörr fästad eller i allmänna tidningarne införd, och han ej, innan dorn gata, någon gång varit i den saken tillstädes vid Rätten, sjelf eller genom ombud, skulle domen kungöras honom, och käranden förty vara pligtig tillställa honom en afskrift deraf, å hvilken bevis om delfående! tecknades. Vistades svaranden utomlands, eller det icke vore veterlig! hvar han uppehälle sig, skulle afskrift af domen lemnas i förvar hos domaren eller Rättens ordförande, och käranden sedan låta kungöra i allmänna tidningarne tre gånger, att dorn i den saken vore gifven och afskrift hos domaren eller Rättens ordförande till finnandes. Svaranden skulle i slikt fall hafva tid att vädja, eu månad efter det domen blifvit honom tillstånd, men sex månader från sista kungörelsen, i händelse sådan i tidningarne infördes. Hvarförutan Högsta Domstolen faun olämpligt att som lag antaga det framställda förslaget, utan att tillika, i öfverensstämmelse dermed, ändring skedde af nu gällande föreskrift i 2 Kap. 3 § Utsökningsbalken.

Kong!. Maj:t vägrade sanktion å detta Riksens Ständers förslag.

Vid riksdagen 1870 förekom frågan ånyo. 1 underdånig skrifvelse den 11 Maj samma år anförde Riksdagen: att, då lagen i 11 Kap. 7 ,§ Rättegångs-balken, såsom undantag från det allmänna stadgande, att stämning skall svaranden i händer ställas, medgåfve att den måtte fästas å hans husdörr, såvida han hölle sig undan, förty att han stämning väntade, och veterlig! vore att han i häradet eller staden vistades, så förutsattes här eu bevisning om anledningen till svarandens bortovaro, som i de hosta fall vore omöjlig att åstadkomma; hvarförutan han kunde fria sig från stämningen blott dermed, att han begåfve sig öfver häradsgränsen eller utom staden, i hvithet fall, likasom när han vore utrikes faren, omförmälda allmänna stadgande lände till efterrättelse; att, när svarandens vistelseort vore okänd, det icke lät sig gorå att iakttaga ett sådan! stadgande, hvithet förhållande nästan

11 Kong!,. Maj.is Nåd. Proposition, N:o 17.

blefve detsamma då han rest ur landet, äfven om upplysning kunde erhållas om den ort, dit han begifvit sig; att i dessa fall vore genom gällande lag föga sörj dt för härandens rätt, och behofvet åt eu förändring härutinnan hade under sednare tider framträdt såsom en nödvändighet, synnerligast med afseende å den betydliga emigrationen från vårt land till Amerika; att, enär bruket att delgifva stämning genom dess kungörande i tidningar^ icke vore främmande för' vår lagstiftning, samt någon tjenligare utväg att uti ifrågavarande händelser få stämning kungjord ej torde gifvas, syntes detta stämningssätt lämpligen kunna här medgifvas; att det till förekommande af missbruk dock torde höra ankomma på domstolen att i hvarje särskilt fall på förhand pröfva, huruvida sådana omständigheter voro för hand, som betingade rättigheten att begagna nämnda utväg; men att förmånen af detta stämningssätt syntes ej lämpligen kunna käranden förunnas, i fall svaranden vistades utrikes i Konungens eller rikets ärende.

I öfverensstämmelse härmed hade Riksdagen för sin del beslutat ett tillägg till 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken af följande lydelse:

”Är det ej kunnigt hvar han sig uppehåller, eller vistas han utrikes utan att vara stadd i Konungens och rikets ärende, och finnes ej för honom ombud, som stämningen tillställas kan, då må Rätten förordna, att stämningen genom allmänna tidningarne honom kungöras skall, och läte käranden den kungörelse i tidningarne införas tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång och sista gången minst sex månader före den tid, som i stämningen svaranden förelagd är.”

Äfven detta förslag blef af Högsta Domstolen afstyrka och hufvudskälet dertill var detsamma, som föranledde det afstyrkande utlåtandet i fråga om 1860 års förslag till ändring i oftanämnda lagrum, att nemligen förslaget visserligen vore egnadt att undanrödja de svårigheter, Indika nu stundom mota en kärande part vid anställande af rättegång, hvaremot svarandens rätt icke syntes vara i samma mån genom förslaget tryggad. Tillika anmärkte Högsta Domstolen: att förslaget icke gåfve någon anvisning om sättet huru svarandens förordnande af det derutinnan antydda ombud borde kungöras för att anses vara allmänt bekant ; att förslaget ej medgåfve domstol att förordna fullmäktig för en uteblifven, om stämningen tilläfventyrs okunnig, svarande part; att den föregående pröfningen af Rätten skulle kunna leda derhän, att, om svaranden i sista stunden erhölle kunskap om stämningen och infunne sig vid domstolen, lian likväl der ej egde att gorå invändning emot stämningens laglighet, enär donna fråga redan vore af domstolen prof vad; atVHögsta Domstolen, under erkännande af behofvet af förändrade stadganden angående stämning, till lättnad för eu kärande part, i öfrig t hänvisade till de mot 1860 års förslag uttalade betänkligheter.

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

Icke heller Riksdagens förslag af år 1870 blef af Kongl. Maj:t sanktionerad!.

Af hvad bär är anförd t torde klarligen framgå, att Högsta Domstolen i dessa sina särskilda utlåtanden sökt upprätthålla det första v ilkoret för all ordentlig rättegång, hvithet tillika innefattar eu dyrbar medborgerlig förmån, att nemligen ingen må dömas ohörd, samt att derföre undantag från den allmänna regeln i 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken, att stämning skall svaranden i händer ställas, icke må medgifvas utan i särdeles trängande fall. Dessa utlåtanden lemna jemväl antydningar om den sanning, hvilken jag anser höra härvid företrädesvis upprätthållas, att de förbättringar, som efter förändrade tidsförhållanden blifvit nödiga i lagens stadgande!! om stämning, med hvad dertill hörer, icke kunna med framgång verkställas genom ett eller annat smärre tillägg till någon af 11 kapitlets §§, utan tarfvas för detta ändamål en revision ej mindre af samma kapitel i dess helhet, än äfven af 12 kapitlets stadgande!! angående contumacie-domar, deras kommunicerande och verkställighet samt rättigheten att i dem söka ändring eller ock återvinning. I afseende på sådana förbättringar lemnas rika. materialier i Lagkomitéens och Lagberedningens förslag, om än dessa icke äro för vår tid i allo tillfredsställande hvad beträffar förevarande ämne, vid hvars behandling i lagstiftningen särskilda bestämningar måste noggrann! göras dels för det fall, att något pligtstndigt ligger i eu persons försvinnande; dels med afseende på svensk man, som för sitt yrkes, sin vetenskaps eller konsts behof och angelägenheter, eller sin helsas vårdande, eller i Konungens och rikets tjenst, eller annat lofligt ärende, temporärt begifvit sig utom fäderneslandets gränser och måhända ofta omvexla!1 vistelseort; dels med hänseende till bevisligen utflyttade personel-, som det oaktadt stå i undersåtlig! eller hälft undersåtlig! förhållande till Sverige; dels i fråga om dem, hvilka, enligt lagens ord i 15 Kap. 7 § Årfda-balken, ”öfvergifvit sitt fädernesland och satt sig alldeles neder att bygga och bo under främmande herrskap; hvarförutan jemväl torde komma i betraktande, huruvida icke sådana stämningar, hvilkas ändamål endast är att afbryta preskription, kunde få meddelas i annan ordning än den vanliga, när eif andas ej kan påträffas; äfvensom huruvida icke i vissa fall genom Sveriges beskickningar utomlands borde försökas att få kännedom om personens vistelseort o. s. v. — allt under klart medvetande af det oskiljaktiga sammanhang, i hvithet, jemväl hvad donna särskilda gren af lagstiftningen vidkommer, delarne stå till hvarandra och till det hela.

Skulle likväl eu sådan jemförelsevis större revision icke anses höra vidtagas, finner jag mig föranlåten att, med anledning af det nu remitterade förslaget, framställa följande speciela anmärkningar :

Vid 1 §. 1 :o) Orden: ”och förekomma i öfrig! omständigheter, de der

gifva anledning dertill, att han håller sig undan” torde vara alltför sväfvande

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

och kunna orsaka missförstånd eller godtycke. Jag anser dem derföre höra utbytas mot följande: ”och styrkes af omständigheterna, att han häller sig undan derföre att han väntar stämningGenom ett sådant stadgande mcdgåfves vanlig circumstantiel bevisning (en förmodan, en anledning är här ej tillräcklig, om svarandens rätt skall tillgodoses) och skulle tillika uttryckas ändamålet, hvarföre den sökte hölle sig från hemmet, nemligen att lian på ett pligtstridig! sätt ville undandraga sig att genmäla rättsanspråk, som mot honom kunde väckas; och då här endast är fråga om sådana rättsanspråk, som anhängiggöras hos domaren genom stämning, torde ett bibehållande af gällande lags uttryck i denna del vara fullt påkallad t.

2:o) Då stämningens fästande å husdörren, särskild! der intet husfolk tinnes till hvithet dokumentet kan öfverlemnas, är en särdeles vansklig method, enär en illvillig kärande lätteligen kan i hemlighet låta borttaga eu kort förut i vittnens närvaro å dörren anslagen stämning och sålunda förekomma, det innehållet blir bekant ens för närmaste grannar, hvilka sistnämnda dessutom i glest bebygga orter kunna hafva sin bostad relativt mycket aflägsen från den med stämning söktes, torde i våra dagar, då en allmän tidning utgifves i hvarje län, genom hvilken dylika meddelanden bäst komma till en vidsträcktare kännedom, höra såsom en supplementär åtgärd stadgas, att stämningen i förevarande fall jemväl skall införas i ortens allmänna tidning. Skulle de bindande omständigheter och liknelser, de indicier, som förefinnas för det antagande, att citandus hölle sig undan derföre att han väntade stämning, i sjelfva verke! bedraga (såsom händelsen kan vara med dylik! bevismedel), så bringar ett införande i ortens tidning stämningens innehåll i vanligaste fall till den i god tro varande svarandens kännedom genom anhöriga och vänner, så att han blir i tillfälle att i behörig tid, sjelf eller genom ombud, sin rätt bevaka.

3:o) Skulle 1 § endast afse det fall, då citandus uppehåller sig inom riket, torde sådan! höra tydligen uttryckas. Är åter meningen den, att lagstadgandet skall ega tillämpning i alla de händelser, då han aflägsna! sig från hemmet derföre att han väntade stämning, ehvad lian håller sig dold på inrikes eller utrikes ort, så att säker underrättelse om honom icke kan vinnas, till och med icke ens huruvida lian ännu lefver, när han med stämning sökes; så torde äfven ett förtydligande i den riktningen blifva af nöden.

Uti 2 §, hvilken handlar om det fall, då den, som med stämning sökes, bevisligen begifvit sig utom riket, torde

ko) orden ”kortare tid”, såsom alltför obestämda i en lag, höra undvikas, och den erforderliga bevisningen få ske genom indicier (t. ex. bref från den bortreste, eller yttranden af honom före eller efter afresan, eller

14 Kong!. Majds Nåd. Proposition, N.-o 17.

åtgärder och förfoganden, som han vidtagit), men icke uteslutande genom trovärdige mäns intyg.

2:o) att för den händelse citandus egdo fastighet i riket, stämningen skulle, äfven i saker som rörde hans person, få med laga verkan tillställas förvaltaren ä Tians faslighet, vore ingalunda att tillråda. Lagberedningen antager, som bekant är, ett dylikt stämningssätt, men endast i sak, som rörer den stämdes fasta egendom eller fordran, för hvilken han efter 10 Kap. Rättegångs-balken sökes i den ort, der egendomen ligger. Blefve det nu remitterade förslaget lag i donna del, så skulle, då intet undantag finnes gjordt, en hustru t. ex., som hade sitt hemvist i södra Sverige och villo till domstol stämma den bortreste mannen om äktenskapsskilnad för annan orsak än desertio malitiosa, ega kommunicera stämningen med rättaren, som förvaltade ett mannen tillhörigt hemman i Norrland.

I det remitterade förslagets 3 § stadgas, att, då i sak, som enligt 2 § är instämd, svaranden ej kommer tillstädes vid Rätten, skall donna förordna ombud för honom att hans rätt och talan bevaka. Långt ifrån att i en sådan domstolens åtgärd skulle i alla händelser finnas något principvidrigt, kan det blifva en oundgänglig pligt för det allmänna att, om egendom, som af den emigrerade egaren bl hvit qvarlemnad, utan att någon finnes, som för densamma lagligen svarar, så att den kan i sådan mening betraktas som eu res deserta, låta taga erforderlig vård, och derest fordringsegarne, på grund af sakrätter i det fasta godset, vilja söka sitt ut, tillse att liqvidation emellan dem och egaren verkställes på ett med lag öfverensstämmande sätt, utan hinder af den utflyttade egarens frånvaro. Det är ock en sådan anordning, hvilken, med afseende på bevisligen emigrerade fastighetsegare, torde för närvarande anses mest af behofvet påkallad. Den, som af domstol erhåller ett dylikt uppdrag, torde dock heldre vara att betrakta som god man med förmyndareansvar, än som rättegångsombud. Derest ingå andra rättigheter honom medgåfvos enligt domstolens på lag grundade förordnande, än som i 15 Kap. Rättegångs-balken tilläggas fullmäktig, skulle lian icke ens ega att ulan hufvudmannens lof saken i högre Rätt fullfölja, i händelse af tvist; och anordningens ändamål skulle sålunda alldeles förfelas.

Att, utan en genomgående revision af lagens stadgande!! om stämning och contumacie-domar samt hvad dertill hörer, utsträcka jemväl till sådana saker, som angingo den utflyttades person, domstolens rättighet och åliggande, jemlik! förslagets 3 §, att för honom förordna ombud till bevakande af hans rätt, oaktadt ett sådant ombud i många fall icke kunde ega materialier för bemötande af obehöriga anspråk, som riktades mot den frånvarande i afseende på personliga förbindelser af hvad beskaffenhet som helst, skulle kunna leda till dennes oförskylda lidande, helst han, vid den tid han begagnade den fria emigrationsrätten, väl kunnat och bort förutse nödvändigheten af

Kongl. Maj:ts Nåd. 'Proposition, N:o 17.

ett ombuds förordnande för att bevaka hans rätt med hänseende till egendom, hvilken lian bär i landet qvarlemnade, men icke alltid kunde ega anledning till samma varsamhet i afseende på alldeles oförmodade och oberäkneliga anspråk, hvilka någon kunde finna för sig förmånligt att, inom jemförelsevis längre eller kortare tid efter hans utflyttning, anhängiggöra mot hans person.

På dessa alla skål anser jag mig pligtenlig! nödsakad att afstyrka det remitterade förslagets öfverlemnande till Riksdagen i det skick, hvari detsamma nu befinner sig.”

Justitieråd et Wretman anförde:

”Enär för tillämpning af de i förslagets 1 § förekommande stadgande!! val bör förutsättas, att den, som skall stämmas, håller sig undan i ändamål att undgå förväntad t rättsanspråk, men förslaget torde kunna medgifva olika tolkning i nämnda hänseende, anfeer äfven jag ett förtydligande härutinnan höra ske; och som, enligt min åsigt, stämning enligt donna § ej bör ifrågakomma för annat fall, än då anledning är att antaga, det svaranden uppehåller sig i riket, hvarom bevisning likväl ofta torde vara omöjlig att förebringa, hemställer jag, att såsom ett ytterligare vilkor för tillämpning af det här föreslagna stämningssättet stadgas, ”det icke veterlig! är, att svaranden begifvit sig utur riket.”

Vidare och då stämning genom anslag å husdörr, som förut varit inskränkt till det fall, att svaranden veterligen vistades i häradet eller staden, nu komme att tillämpas äfven om lian uppehälle sig å inrikes ort, så aflägsen från hans hemvist, att han omöjligen kunde hinna få kunskap om stämningen och inställa sig till svaromål inom nu gällande, ofta korta stämningstid, anser jag rättvisan fordra, att något stadgande införes, som lemnade domstolen rättighet att i slikt fall efter ompröfvande låta med den instämda sakens afgörande anstå så lång tid, att svaranden, efter å honom utfärdad ny kallelse, kunde blifva i tillfälle att sig hos domstolen inställa.

I öfrig! anser jag, lika med Justitierådet Ranmana, det höra ifrågasättas, huruvida icke, i de fall då nu föreslagna stämningssätt Unge begagnas, underrättelsen derom tillika borde i ortens tidning införas.

Hvad angår § 2 instämmer jag i den af Justitierådet Buss framställda anmärkning, att det bär föreslagna lagbudet lämpligen kunde inskränkas så att det angick endast dem, som öfvergifvit fäderneslandet och sig utrikes bosatt; och anser jag, att det föreslagna stadgandet om utrikes faren fastighetsegares instämmande medelst stämningens öfverlemnande åt fastighetens förvaltare icke bör medgifvas i andra frågor, än som röra sjelfva fastigheten, enär man icke i allmänhet får antaga, åt! eu slik förvaltare, som t. ex. kan utgöras af en ålderstigen och okunnig person, hvilken lätt till nyttjande upplåten en ganska ringa jordlägenhet, har kännedom om andra fastighets-

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

egarens angelägenheter, än som röra egendomen, samt en slik jordinnehafvare ofta kan vara fullkomligt okunnig om fastighetsegavens vistelseort.

I afseende å förslagets 3 § anser jag, lika med Justitieråd et Nattman n, den föreslagna skyldigheten för domstolen att för en uteblifven svarande förordna ombud eller god man böra inskränkas till sådana ärenden, som röra svarandens i riket befintliga fasta egendom, och kan jag på grund af hvad sålunda blifvit mot förslaget an för dt, icke tillstyrka detsammas öfverlemnande i nu befintligt skick till Riksdagen.’'

Juetitierådet Garleson utlät sig:

”Då ett afsteg från grundsatsen att ingen må dömas ohörd, derest han icke egenvillig!: undandragit sig att varda hord, inskränker rättssäkerheten i samhället, så synes äfven mig angeläget, att i § 1 tydligen utmärkes, att deruti är fråga endast om den, som bevisligen håller sig undan derför att han väntar stämning.

Förenämnda grundsats påkallar jemväl efter min förmening en ändring af § 2, såvidt deruti afses stämning å den som, utan att hålla sig undan, hvarom donna § ej talar, rest utrikes och icke åter väntas inom kortare tid, hvarmed förmodligen förstås högst sex månader eller längsta stämningstiden. Ehuru ingen må förpligta^; till det omöjliga, skulle likväl enligt förslaget af hvar och eu, som för sin vetenskap, sin handel eller hushållning, sin helsa eller sitt nöje reste utrikes på några månader, fordras, vid äfventyr enligt § 2, att han ständigt höl le ett lämpligt ombud, att i hemlandet svara å hvarje upptänkligt käromål, som under liden och tilläfventyrs någon gång med beräkning å vederpartens frånvaro gjordes anhängig! För den frånvarandes rätt vore ett af domstolen utsedt, med saken obekant och för hufvudmannen ointresserad t ombud ett ganska ofullständigt skydd, och hvarje vetenskapsman, köpman, fabrikant eller annan person, som nödgades, utöfver hvad domstolen funne skäligt hänföra till kortare tid, vistas utrikes, men saknade utväg att under liden hålla ett ombud, lämpligt att fullgöra hvad enligt förslaget herde åligga detsamma, skulle alltid hafva resan förknippad med äfventyra! af sin välfärd. Han hade alltid att frukta, om icke att vänta, att under hans bortovaro en stämning anslagits å hans dörr eller i fördelaktigaste fall kungjorts i tidningarne, samt att på vittnesmål eller handlingar, Indika lätteligen han sjelf, men svårligen någon annan kunnat jäfva, blifvit vunnen och verkställd eu dom, hvaremot hans återvinningstalan befunnes fruktlös. Allenast på grund af en juridisk fiktion kunde han anses hafva varit kallad till svaromål genom den å hans dörr i hemorten anslagna och hans husfolk delgifna eller i en och annan af hemlandets tidningar införda stämningen. Enahanda vore förhållandet om stämningen tillställts den, som utöfvade förvaltningen af hans fastighet, men både af stämningsmålets utgång ett eget, mot fastigheteegarans stridande intresse och saknade all ansvarsskyldighet för stäm-

17 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

ningens fortställande till vederbörande. I verkligheten blefve i en sålunda anhängiggjord rättegång den svarande dömd ohörd och af lag betagen all utväg att sjelf värja sin rätt. Den, som nödgades utöfver en kortare tid vistas utrikes, skulle nödsakas att realisera och medtaga sin egendom, kanske expandera sig, för att undgå äfventyret att under tiden tå den spolierad.

Obestridligen fordrar rättvisan lika omsorg om kärandens som om svarandens rätt; men om lagstiftningen under sträfvande!: att efterkomma donna fordran stannar i valet emellan, å ena sidan, förmer, som i någon man finnas hinderliga för det rättmätiga angreppet och, å andra sidan, sådana, som understundom hindra och i vissa fall omöjliggöra det rättmätiga försvaret, bör valet af de förra, såsom för samhällsordningen minst farliga, hafva företrädet för de senare. Då nu dertill kommer att förslaget, i öfverensstämmelse med en efter min tanke alldeles riktig lagstiftningsmethod, går ut på att, med bibehållande af det för närvarande fastställda stämningssättet, såvidt deraf någon väsendtlig olägenhet icke försports, afhjelpa vissa anmärkta brister deruti, samt det af ålder bestämda sättet att stämma den, som tillfälligtvis vistas utrikes utan afsigt att undandraga sig stämning, icke medfört, mig veterligen, någon anmärkningsvärd olägenhet, så föreställer jag mig, att förslagets nu ifrågavarande 2 § herde inskränkas till föreskrift om stämnhugstor farandet mot emigranter, i afseende å hvilka 1 § ej vore tillämplig. Undandragande sig svenska medborgares skyldigheter hafva de förverkat anspråket på motsvarande rättigheter. Deras intresse har icke för det samhälle, de öfvergifvit, samma vigt som deras, hvilka erkänna sig tillhöra detsamma, och ett för de senare inrätta dt stam ningsförfar ande blir vanligen oanvändbart i afseende å de förra. A.tt anse den emigrant, som efterlemna^ fastighet, vara vederbörligen stämd derigenom, att stämningen tillställts den, som utöfvar förvaltningen af fastigheten, förefaller mig mer än nödigt summariskt och tarfva ytterligare stöd af en föreskrift om stämningens kungörande i allmänna tidningarne; men för öfrig! och under förutsättning att de emigranter, som blifvit upptagne till medborgare i främmande stat, icke anses under §:n hänförlige, har jag för min del ingenting att invända mot deruti föreslagna stämningssätts tillämpande på emigranter, hvarmed efter min föreställning förstås de svenska medborgare, som öfvergifva riket i afsigt att bosätta sig för framtiden utom detsamma. Bevisningen om donna afsigt kan vara vansklig, dock näppeligen vanskligare än den, som skulle ernås genom det i förslaget antagna bevisningssätt; och trovärdige mäns intyg om afsigten eller att anledning är, det den utreste lemna! riket i ändamål att bosätta sig för framtiden utom detsamma, kan vara lika mycket värdi som intyget att anledning icke är att den utreste ”inom kortare tid till riket återvänder och att tillförlitlig upplysning saknas, å hvilken främmande ort han satt sig Kitt. till Riksd. Prof. 1871. 1 Smil, 1 Afd. 7 Käft. 3

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

neder”. Grundadt på intyg åt , förstnämnda beskaffenhet biefve i allt fall 2 §:ns stämningssätt vida mindre äfventyrligt, än om det grundades på intyg af beskaffenhet förslaget innehåller.

Hvad angår § 3 har jag för min del endast att erinra, det densamma synes påkalla bestämmelse om bestridandet af de med en rättegångs utförande förenade kostnader, Indika den till främmande land utflyttande ej gitter gälda. Utan någon bestämmelse derom förfelas väsendtligen paragrafens sannolika syfte att befrämja vården om den frånvarande partens rätt, och det vore i sådan händelse efter min tanke riktigare, att paragrafen uteslötes, ehuru den åsyftade betydelsen af § 2 förmodligen vore dermed förringad.”

Justitieråd et Friherre Le.uhv.sen yttrade:

”Ehuru jag, vid jemförelse af 1 och 2 §§ i detta förslag, för min del anser stadgande^' i den förra af nämnda paragraferna tillämpliga endast å dem, som vistas inom riket, äfvensom att afsigten med det i sagde paragraf omförmälda undanhållande är att derigenom undgå förväntadt rättsanspråk, torde likväl eu olika tolkning härutinnan kunna ega rum; hvadan jag instämmer i de erinringar, som i dessa hänseenden bl hvit framställda af de Högsta Domstolens ledamöter, hvilka i ämnet redan yttrat sig.

Den utsträckning af rättigheten till stämnings förkunnande medelst dess anslående å svarandens husdörr, som uti förslagets t § blifvit tillåten, gifver mig anledning befara, det svaranden i de flesta fall, der detta stämningssätt begagnas, skall komma att förblifva i okunnighet derom, att rättegång blifvit mot honom anställd, såvida icke derjemte någon annan åtgärd för stämningens förkunnande blifver vidtagen. 1 likhet med hvad Justitierådet Naumann föreslagit, hemställer jag alltså, att stämningen jemväl bör genom införande i ortens allmänna tidning kungöras.

Hvad vidare angår förslagets 2 och 3 §§, förenar jag mig med Justitierådet Huss i hvad bemälde Justitieråd anmärkt rörande nämnda delar af den föreslagna författningen, hvilkens öfverlemnande till Riksdagen med dess nuvarande lydelse jag finner mig icke kunna tillstyrka.”

Justitierådet Gramér anförde:

”Jag förutsätter att det i förslagets 1 § angifna stämningssätt är afsedt att tillämpas i hvarje fall, der den som sökes håller sig undan, vare sig inom riket eller derutom. En sådan uppfattning öfverensstämmer med ordalydelsen; och det föreslagna lagbudet horn mer då i analogi med stadgandet i 2 § 1 mom. konkurslagen. Den motsätta meningen, att paragrafen endast skulle syfta på flen, som inom riket håller sig undan, finner jag destomindre antaglig, som ändamålet med det ifrågasätta påbudet komma att hufvudsakligen förfelas genom svårigheten, ja nästan omöjligheten, för den kärande parten att på samma gång ådagalägga undanhållandet och den söktes befintlighet inom riket.

19 Kongl. Maj:te Nåd. Proposition, N:o 17.

Under nämnda förutsättning har jag emot förslaget härutinnan ej annan anmärkning än den, som Högsta Domstolens öfrige ledamöter jemväl uttalat, att den lagstridiga afsigten med undanhållandet bör tydligen uttryckas med de derför i nu gällande lag begagnade ord.

Beträffande 2 § instämmer jag i hvad Justitierådet Carleson härom

yttrat.

Vid § 8 erinras, att donna akter en domareåtgärd, som först ifrågakommer, då rättegången börjats, och att således den föreslagna bestämmelsen ej rätteligen har sin plats inom den afdelning af Rättegångs-balken, hvilken afhandlar stämningssättet.

I öfrig! förefaller det mig tvifvelaktigt, huruvida någon verklig förmån beredes den stämda men uteblifna parten genom det bär föreslagna stadgandet. Domaren skall ej utan svårighet reda sig med utfinnandet af personel', villige att mottaga sådant, oftast lönlöst ombudsmannaskap, synnerligen som han icke ens är i tillfälle att anvisa ombudet nödiga medel till lösen af rättegångshandlingar ; och skulle än domaren deri lyckas, så torde det vara föga förhoppning att ombudets tillgöranden komme att sträcka sig längre, än till det omstämda anspråkets förnekande, en omständighet, som, i fall af svarandens uteblifvande, ändock måste vid målets pröfning förutsättas. Om jag ån får såsom förslagets mening antaga, att det ombud, som af Rätten namnes, har befogenhet att jemväl i högre domstolar fullfölja den uteblifnes talan, hvilket synes mig maktpåliggande och kanske bort, med afseende a innehållet i 15 Kap. 7 § Rättegångs-balken, bestämdare uttryckas, torde likväl af förslaget i donna del icke kunna förväntas något väsendtligt gagn, såvida icke, i sammanhang med utfärdandet af den föreslagna lagen, nödiga medel anslås till bestridande af de med slika rättegångar förenade kostnader.”

Justitierådet Söder gren afgaf följande yttrande:

”Under antagande såsom otvifvelaktigt, att med förslagets ord i 1 § ”huller sig undan'' måste afses detsamma, som med orden i 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken: "håller sig undan förthy att han väntar stämning”, tror jag den hufvudsakliga skilnaden emellan detta lagrum och det föreslagna stadgandet ligga i uteslutandet från detta senare af vilkoret i lagen, att den med stämning eftersökte personen veterligen i häradet eller i staden vistas; i stället för hvilket vilkor synes' mig i förslaget, såsom sammanställningen af 1 och 2 §§ föranleder, vara förutsatt, att personen antagligen linnés moln riket, icke begifvit sig derutom. Mot den sålunda föreslagna utsträckningen af rättigheten till stämningens förkunnande medelst dess anslående å den sig undanhållande, men dock inom riket befintlig'-; svarandens husdörr har jag icke någon betänklighet. Det förutsätta onda uppsåtet att hålla sig otillgänglig för domstols kallelse manar icke till synnerligt undseende för de olä-

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

genheter, svaranden derigenom kunde ådraga sig i den förestående rättegången; och nutidens äfven inom vårt land i allmänhet långt utvecklade beqvämlighet och skyndsamhet i kommunikation emellan skilda orter synas mig utesluta farhågan, att den, som i en på aflägga are håll inom riket vald undanflykt från stämningen varder blott genom dess anslående å husdörren till svaromål förbunden, skall vara satt ur möjlighet att vid domstolen sin rätt bevaka, åtminstone att i rätt tid söka ändring i den dom, som vid första domstolen faller, så att kontumacialförfarandets senare akt, en återvinningstalan, skall kunna undvikas.

Men jag hyser tvifvel om lämpligheten att göra donna lagförändring medelst den vidlyftiga text, som är föreslagen. Allt hvad häruti är anfördt såsom omständigheter, de der skulle ”gifva anledning dertill, att han håller sig undan”, synes mig naturligen innefattas under lagens nuvarande enkla och korta ord: ”håller han sig undan”, hvilken ordställning i 1734 års lag, detta o förgängliga mönster i lagstilens förträfflighet, synes mig ock ega företräde i den deruti klart framgående förutsättningen, att domaren verkligen antager — icke blott finner någon sannolikhet för — det förhållande, hvars verklighet skulle berättiga till det exceptionela förfarandet i stämningssättet. Icke lärer någon domare antaga detta förhållande vara ådagalagdt, så framt icke det utredes, att personen särskilda dagar förgäfves varit sökt, — att hvarken af någon hans ombudsman eller af hans husfolk eller grannar eller på ställen för hans utöfning af tjenst eller näring kunnat vinnas anvisning om hans tillhåll; — och jag föreställer mig, att lagens ofvananmärkta nuvarande ord icke framkalla större anspråk på absolut visshet om den sig undanhållandes verkliga afsigt, än som uttrycka i det nu föreslagna. Det är ostridigt ett ämne, hvaruti af yttre omständigheter måste slutas till den inre afsigten, likasom i de fall inom kriminallagskipningen, der ansvarigheten skall bero af det uppsåtliga i gerningen. Vid sådant förhållande och då nu varande lydelsen af ifrågavarande punkt i 7 § af 11 Kap. Rättegångs-balken, i allt hvad som nu icke behöfde ändras, skulle vid framdeles blifvande kodrfikation af de spridda lagbuden ega afgjordt företräde att användas såsom lagtext, synes det mig vara lämpligare, att den ifrågaställa lagförändringen blefve gjord med möjligen minsta rubbning af lagens nuvarande ordalag, således skedde medelst donna nya lydelse af berörde punkt: “Håller någor sig undan, för thy att han väntar stämning, och är det ej ytterligt, att han utom riket vistas, varde dä stämning fästad ä husdörr hans. “ Härvid kunde, om man så vill, göras det från Lagkomitéens och Lagberedningens förslag hem tade tillägget, som afser att derjemte stämningen skulle delgifvas svarandens husfolk, ett stadgande, som synes mig ega ringa vigt. Om icke till någon nytta, kan det åtminstone icke lända till någon skada. De sålunda upptagna orden om personens vistelse inom riket torde vara nödiga för tyd-

21 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17

ligt utmärkande af skilnaden från det fall, hvarom lagförslagets 2 § handlar, nemligen att den med stämning eftersökte veterligen begifvit sig utom riket, utom hela distriktet för svenska lagens tillämpning och de verkställande myndigheternas verkningskrets, i hvilket fall den bevekelsegrund för aflägsnande! från hemmet, som i 1 § eger så afgörande speciel vigt, icke vidare lärer förblifva det hufvudsakligt bestämmande för lagstiftningsgrunderna i hvad angår processordningen i allmänhet.

Hvad nu angår 2 § i förslaget, måste jag förklara, att jag ingalunda kan tillstyrka densamma, derest den måste framkalla ett sådant stadgande, som förekommer i 3 § uti detta förslag.

Då jag, å ena sidan, erkänner behörigheten och vigten af den grundsats, att ingen, som lyder under svenska lagen, bör eg a att genom sin frånvaro ur landet, utan vidtagande af någon anstalt att för sig ställa behörigt ombud till stämnings emottagande, för någon längre tid draga sig undan möjligheten af lagens tillämpning i afseende på rättsanspråk, som kunna mot honom väckas, samt att derföre lagstiftningen må vara befogad att från den allmänna regeln om stämning, att den skall svaranden eller hans dertill befullmäktigade ombud tillställas, gorå sådana undantag, som bereda möjlighet att, oaktadt hans bortovaro, gorå honom förbunden att vid domstol svara, kan jag, å andra sidan, icke förbise angelägenheten deraf, att donna omsorg för kärande parts behof icke drifves så långt, att derigenom förnärmas de allmängiltiga rättsgrunder, som afse att skydda den enes välfärd ej mindre än den andres, och måste utgå från förutsättningen att, så länge eu tvistefråga ännu icke kommit under domarens pröfning, den ena parten lika väl, som den andra, han hafva det råtta på sin sida. Det må väl vara ett fel, att, utan nödig förberedelse för sina rättsangelägenheters vårdande, företaga en färd för t. ex. långvarig naturforskning på Andernas bergskedjor eller i Oapstadens omgifningar, der ingen vederpart kan uppsöka honom med stämning; men det kan ifrågasättas, om äfven tyre! af donna försumlighet bör göras svårare från och med den ståndpunkt, der lian får anses vara till Hätta stämd, än om lian hemma här i landet förslita stämningen. Till det ämne, som afhandlas i 11 Kap. Rättegångs-balken och som, enligt titeln och ingressen i den nu föreslagna författning, skulle utgöra dess enda innehåll, måste räknas endast bestämmandet, huru den person, som skall i egenskap af svarande part dragas för Råtta, må genom stämning dertill kallas. Till ett annat stadium i processordningen, upptaget i senare afdelningar af Rättegångs-balken och under helt andra titlar, än 11 kapitlet, hörer frågan om hvad som skall följa, sedan personen i enlighet med sistnämnda kapitel blifvit stämd och dermed fått förbindelsen att hos domstolen mota sin vederpart. Redan donna yttre ordning af lagbuden manar fram frågan: hvarföre skulle till det nu i 2 § föreslagna stadgande om sättet att stämma den, som

22 Kong!. Ma j ds Nåd. Proposition, N:o 17.

utrikes vistas och ej fullmäktig för sig ställt, fogas det till författningens angifna ämne alls icke hörande stadgandet derom, att derest i det stadium af processen, hvarom handlas i 12 Kap. Rättegångs-balken, denne svarande från domstolen uteblefve, icke skulle för honom gälla hvad samma kapitel för svarandeparter i allmänhet stadgar, nemligen att ”Rätten dömer i saken efter thy som sanning deri utletas kan”, och att svaranden, efter erhållet kungörande af domen, eger att deruti söka återvinning, utan denne svarandepart skulle i stället, genom ett skarpt afsteg från den vigtiga regeln i 15 Kap. 4 § Rättegångs-balken, hvilket lagrum sålunda komma att undergå eu verklig förändring, få af domstolen åt sig utse dt ett ombud, som komma att i hans ställe utföra saken och lemna den till sådan dom, hvaruti sedermera ingen återvinning Unge sökas? Svaret på donna fråga, efter hvad af den nu valda lagstiftningsmethoden vill synas, måste väl vara det, att det i 2 § af förslaget legaliserade stämningssättets beskaffenhet gåfva möjlighet, måhända sannolikhet, att svaranden icke komma att i behörig tid få verklig kunskap om stämningen, och att det sålunda, af undseende för kärandens behof, något långt vågade i medgifvande! af beqvämlighet för käranden fordrade en exception^ anstalt till vårdande af svarandens rätt; i hvilken syftning af förmän för svaranden det föreslagna stadgande! i 3 8 skulle tillkomma och ega sin blott såsom modifikation till regeln om stämningssättet berättigade plats i en förordning, som skulle angå endast “förändrad! stämningssätt i vissa fall.”

I förmodan att donna uppfattning af syftningen i förslagets 3 § är den råtta, måste jag dock förklara, att jag icke anser den föreslagna åtgärden vara en förmån för svarandeparten, utan tvärtom höra i allmänhet betraktas såsom en för svaranden vådlig anstalt, som, under lånad! sken af den regelbundna rättegångens yttre form, i verkligheten låter svaranden stå qvar i det uti 12 Kap. Rättegångs-balken stadgade, kontumacialforfarandets olägenheter, men alldeles beröfva!- honom dess mot v ägande fördel, lian blefve, enligt min tanke, väsendtligt sämre lottad, än andra från . Rätten uteblifvande svarandeparter. Ovetande finge han öfver sig en slutlig dom. Eu tredskodom, mot svaranden satt i verkställighet, kunde väl för honom medföra skada och obehag, det han dock hade att betrakta såsom eu sjelfförvållad följd af hans underlåtenhet att för tiden af hans bortovaro ur riket ordna eu möjlighet af hans rättegångsangelägenheters tillbörliga vård; men efter donna rättvisans interimsreglering egde han den lagliga utvägen att väcka återvinningstalan och få sin sak pr öfvad, — just den rättighet, medelst h vilkens bibehållande åt svaranden i kontumacialförfarandet den vigtiga grundsatsen upprätthållas, att ingen skall dömas ohörd. Stora praktiska svårigheter skulle här ock mota. Friheten att sjelf, efter eget förtroende, välja rättegångsfullmäktig, är en dyrbar förmån, på hvilken partens hela välfärd karl bero. Ett sådan! val, i hans frånvaro och utan hans hörande gjordt af domstolen, kan utfalla långt

23 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition-, No 17.

annorlunda, än han sjelf skulle hafva det gjort. Detta val skulle nu af domstolen göras sannolikt i allmänhet under ganska ogynsamma förhållanden, som kunde nödga domstolen, att låta valet falla inom en mindre värderad krets af de praktiserande advokaterna. En sakförare af ömtåligare grannlagenhetskänsla kan nemligen skygga undan från emottagande af ett ombudsmannaskap, som vore principalen påtvingad! och just derigenom kunde hos honom väcka misstroende och förtrytsam klanderlystnad vid bedömandet af sakförarens vidtagna åtgärder, då framdeles någon gång åtminstone den moraliska redogörelsens stund för sakföraren vore inne. Men äfven betänkligheter af ännu större vigt kunde verka sakförarens olust för uppdraget. Under det rättegångens jemna framskridande, som måste blifva en obehindrad följd af det förhållande, att sakförare för svaranden sålunda icke saknades, utan stode der inför Rätta, just på grund af ett lagbud, som hade för afsigt att befria käranden från långt dröjsmål i anledning af vederpartens bortovaro utom riket, skulle sakföraren vara i saknad af utväg att inhemta principalens anvisningar för sakens utförande, sakna kunskap om de betningsmedel, principalen möjligen kunde ega att begagna, icke kunna med någon visshet urskilja hvad sakföraren kunde höra erkänna eller bestrida af de å motsidan förekommande uppgifter om sådant, till hvars utredning säkra skriftliga bevis icke företeddes. Att sålunda partiel!, för ett särskild! rättsärende, sätta sig in i en myndig, sig sjelf rådande persons ställe, är något helt annat, än att såsom, förmyndare hafva myndlingens hela förvaltning. Jag vet sannerligen icke heller, hvarföre jag skulle nödgas erkänna någon öfverdrift i den föreställning, att advokaten, derest domstolen nödgats välja honom inom den mindre högsinnade kretsen af de allmänneligen praktiserande, kunde tro det vara af hans i ofvanantydda måtto egendomliga ställning i saken nödvändigt, att blindt neka till allt hvad å motsidan talades, måhända ock, för all säkerhets skull, förneka egenhändigheten af principalens underskrift å hvarje i rättegången företedd handling. Ombudsmans-arvodets belopp, eu visst icke likgiltig sak för den, som gjort" advokatyrket till sitt försörjningsmedel, måste ock vara en ömtålig punkt i dessa fall: för advokaten den mest sannolika utsigt till all möjlig snäfhet i lynnet hos principalen, om denne vid sin återkomst skulle sjelf bestämma aflöningsbeloppet; för domstolen ett bryderi att bestämma lämpliga beloppet af vedergällning för ett uppdrag, gifvet och emottaget under sådana förhållanden, att, troligen i de bestå fall, det måste, oaktadt sakförarens bästa vilja och bemödande, blifva för sitt verkliga ändamål illa utfärd!, måhända till skada för sakförarens af framgångarne i hans värf mycket beroende allmänna anseende. Och under all denna ogynsamma utsigt i fråga om vedergällningen för sakförarens möda och obehag, blefve det väl ock hans lott att nödgas af egna medel förskottsvis för principalens läkning vidkännas kostnaderna i rättegången,

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

hvilken måhända sakföraren, hvars förordnande enligt 3 § i förslaget val skulle afse behörighet till sakens utförande i alla instanserna, med makt att sätta annan i sitt ställe då det behöfdes, kunde anse sig förbunden att draga fram genom samtliga instanserna, i anseende till möjligheten af principalens återkomst i så läglig tid, att lian åtminstone i yttersta stunden, innan den oåterkalleliga slutliga domen folie, kunde begagna de skål och bevis, om hvilkas tillvaro sakföraren icke ens halt aning.

Justitieråd et Namnam), bär redan fästat uppmärksamheten på möjligheten af det fäll, att den förmente svarandeparten redan vore med döden afgången den stund, då stämningen mot honom uttogs. Justitierådet Nanna ann har i största korthet, och egentligen vid 1 § i förslaget, framställt denna träffande anmärkning; men man inser ganska lätt Indika i anmärkningen sannolikt åsyftade, fastän icke närmare antydda, sällsamma och betänkliga förhållanden skulle uppstå, derest, uppå stämning mot en person, som i främmande land redan vore död, rättegång utfördes, den dödes af domstolen förordnade fullmäktig tappade saken — och den verkliga, saJeegaren, då han uppträdde att taga sin egendom i besittning, erfors att denna egendom på grund af domen öfver den döde vore, med fullt laglig verkan och oåterkalleligen, bortsåld af segervinnaren, som sedermera sjelf emigrerat till främmande land. Jag biträder denna af Justi tierådet Naumann gjorda anmärkning, så vidt den naturligen kan ega tillämpning i afseende på 2 och 3 §§ i förslaget.

1 alla de mål, der stämning, såsom grunden för rättegång, skall svaranden tillställas på det sätt i 1J Kap. 7 § Rättegångs-balken, enligt dess nuvarande lydelse, sägs, lärer visshet icke saknas derom, att svaranden finnes i lifvet den stund, då stämning anses vara åt honom lemnad; ty det förutsättes äfven vid anslag på hans dörr, att han är så nära, i häradet eller inom staden, att det antages böra vara känd t, om han skulle hafva dött. Från den stunden är stämningen bindande för hans arfvingar, derest han under den sålunda öppnade rättegången dör. Blir ock icke dödsfallet anmäldt hos domstolen, utan denna fortgår i sina förhandlingar, i tro att svaranden lefver, så är det dock i verkligheten icke en process utan verklig svarandepart: den instämdes arfvingar äro svarande parter, ehvad de veta det eller icke. Genom den föreslagna ändringen af 11 Kap. 7 § Rättegångsbalken, enligt 2 och 3 §§ i förslaget, skulle åter inträda full möjlighet af sådan händelse, att den, som skulle stämmas, är död innan stämningen utfärdas. Ligger då icke häruti en nödvändighet till den varsamhet, att rättegången ej får starkare betydelse, än kontumacialförfarandet?

Lagens system i 12 Kap. Rättegångs-balken i afseende på den, som i tvistemål dömes tredsk ovis, har jag här ofvan tagit mig friheten att benämna

såsom

25 Kongl. Muj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

såsom en rättvisans interimsreglering. Jag tror detta system innefatta sanna och göda grunder. Då svarande part utan anmäldt laga förfall uteblifver från domstolen, sker detta antingen ofrivilligt eller ock uppsåtlig!. I förra fallet vore det ytterst obilligt och i sednare fallet mycket för ”strängt, att låta svaranden dermed vara ovilkorligen och definitivt underkastad en dom i saken, som kan innefatta svår villfarelse om det verkligen råtta och otillbörliga, såsom tillkommen utan svarandens hörande, blott på kärandens andragande; lagstiftaren vill icke med eu sådan rättvisans totala förlust bestraffa olydnaden mot stämningen, än mindre det icke frivilliga missödet att ej hafva kunna! anmäla sitt lagliga hinder för inställelse. Men icke heller bör såsom allmän regel gälla, att pretendenten, käranden, skulle med ett för honom måhända ytterst skadligt dröjsmål lida, vare sig för det missöde, som drabba! vederparten i tillfälligt hinder för hans inställelse, eller — och det än mindre — för hans tredska. Genom dom regleras saken så, att käranden får tråda in i den rätt. som pa för handen varande skål synes honom tillkomma, så att lian icke lider af dröjsmål; men vederparten bär inom en viss tid efter erhållen kunskap härom rättighet att genom sakens instämning till utförande af regelbunden rättegång påkalla definitiv pröfning af rättsfrågan. På lagens bestämningar angående sättet och vilkoren för verkställighet af sådan ad interim meddelad dom ankommer ett varsamt ordnande, att den till återvinningstalau behöriges rätt icke förnärmas genom uteslutande af möjligheten för honom att, derest han får gynnsam dom i återvinningsprocessen, stå fri från skada af hvad som skett. Det ligger i sakens natur, att stundom tiden för behörighet till sådan återvinningstalau, då den måste vara beroende på erhållen kunskap om tredskodomen, kan komma att länge stå öppen, i anseende till svarandepartens frånvaro, vare sig inom eller utom riket; likasom ock, att icke hvarje tredskodom kan ad interim verkställas, när saken vore sådan, att återvinning då blefve onyttig. Men denna olägenhet, hänförlig under de menskliga inrättningarnes allmänna lott af ofullkomlighet, får icke afhjelpas genom våldsamt ingrepp i någon rättvisans fundamentalprincip i rättegångsväsendet, en sådan som den, att ingen skall dömas ohörd.

I många fall kan det blifva kärandens lott att lida skada af inrättningen med tvångsadvokat för svaranden och rättegångens förvandling till definitiv process. Det händer ej sällan, att käranden till sin fördel åberopar förhållanden, för Indika bevis ej finnas, men dem vederparten, då han är eu man af heder, ej förnekar, utan deremot erkänner. Tvångsadvokaten åter, för sakens alla inre förhållanden främmande, ser sig nödsakad att tillämpa ”prima regula juris”, lian förnekar. Här finnes ej utvägen i regelmässiga rättegången, enligt 15 Kap. 1 § Rättegångs-balken, att få svaranden personligen hord öfver hvad fullmäktigen förneka!; och domaren, som i en kontu- Bih. till Riksd. Prof, 1871. 1 Sami 1 Afä. 7 Höft. 4

26 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition, N:o 17.

maciedom, den der kunde genom återvinningstalan upprifvas, icke skulle halva tvekat att, såsom af andra omständigheter i viss mån bekräftad, taga kärandens uppgift, hvaremot något nekande ej skott, för god och trovärdig, han måste nu, i följd af svarandepartens uttryckliga förnekande, anse uppgiften, såsom ej med laga bevis styrkt, icke kunna vinna, afseende. Derpå kan käranden förlora hela saken; och svaranden, då lian hemkommer och får kännedom af processen, finner med förvåning sig hafva vunnit en sak, hvilken, om han sjelf utfört den, han skulle hafva gifvit alldeles förlorad. Och hela utvägen, der bevisningen ej läcker till att få svaranden dömd till värjemålsed, den möter motstånd i tvångsadvokatens rop på skyndsamt slut i saken och ersättning för de af honom förskjutna kostnader.

Ett vanligt inkast, mot den, som framhåller någon bemärkt skuggsida i ett förslag till ändring i samhällsförfattningen, är det, att han målar för mörkt, målar i svart, lian är pessimist, — man hoppas, att det icke i verkligheten skall gå så illa, som den mulna inbillningen förutsatt. Det är ock en mörk tafla, jag här ofvan framställt, men den lian blifva en sanning; och möjligheten i ett tänkbart fall visar möjligheten af många likartade. Och dermed framstår oafvislig den frågan, om en sådan anstalt i lagstiftningen som den nu afhandlade, hvilken för skyndsamheten uppoffrar rättssäkerheten, vore af verkligt tvingande nödvändighet framkallad. Talar man om olägenheten af långt dröjsmål för kärandepart, så talar jag om rättssäkerhet för svarandepart; — talar man om behof af större möjlighet att stämma en vederpart, så talar jag om behof af visshet, att denna person finnes och är representant för den rättighet, hvarom man vill tvista, så att icke rättvisans förhandlingar må blifva ett tomt gyckelspel; — talar man om svårigheterna i allmänna rättsordningen af långvarig ovisshet genom en öppen stående rätt till återvinningstalgn, så talar jag om den allmänna skadan af rättssäkerhetens uppoffring för brådska att utföra rättegång om eganderätts öfverflyttning genom dom från egendomens innehafvare till en annan; — talar man om våra dagars kosmopolitiska liflighet i skilda länders ömsesidiga beröring, såsom skål till snäfhet i rättegångsförmåner för den, som begifvit sig utom riket, så talar jag om den just på samma grund ökade lättheten att utrikes uppsöka sin vederpart med stämning och kungörande af dom; -— talar man om den i våra dagar betydligt ökade emigrationen såsom manande till större lättnad för processer mot emigranter, så talar jag om nödvändigheten att bibehålla lagligt rättsskydd för hvar och en mot dem, som vilja bedrifva skälmstycken i rättegångar, innan de genom emigration sätta sig i personlig säkerhet i aflägse are verldsdel. Och allt detta talar jag till varning mot hvarje utöfver det verkligt tvingande behofvet sträckt rubbning åt sådana rättvisans grundsanningar, som i alla tidehvarf och i alla lagstiftningar måste gorå sig gällande.

27 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition, N:o 17.

Hvad emigrationsfenomenet särskild! angår, så har jag val af flera hos Högsta Domstolen handlagda mål mig bekant, att en mängd personer, som emigrerat, dessförinnan tillställt stor villervalla i rättsförhållanden; men merendels har jag deraf fatt den föreställning, att dessa personers försvinnande ur landet icke varit någon egentlig förlust ens för deras vederparter; deras egendom, om de qvarlemna någon, går ofta till konkurs, der för de förorättade väl icke vanligen lärer blifva tillgång för skadeersättningar. Mera bekymrande och långvariga torde åter de invecklade förhållanden höra anses, som genom slägtskap-;- och arfsrättssambandet mellan emigranter och i landet qvarblifna familjer eller personer uppkomma uti de till Giftermåls- och Ärfda-balkarne i vår lag hörande ämnen. Sådant må, efter närmare utredning af det behof, som visar sig i vissa delar af civillagens ämnen, såsom speciela preskriptions,stadganden, jemkningar i lagen om äktenskapsskilnad, — i lagen ”huru förhållas bör med egendom, som tillhört den, hvilken längre tid varit borta utan att låta höra af sig”, — i lagen om förmyndareväsendet, — i bestämningarna om borgenärs rätt att utsöka sin fordran ur intecknad egendom, och annat sådant, påkalla de bestämningar, som må finnas nödiga såsom tvång af inträffade förändringar i de samhällets inre förhållanden, efter Indika lagstiftningen måste foga sig, — men icke utöfver det tvingande behofvet, blott för beqvämlighet i lagstiftningssättet, der ofta några få penndrag kunna uträtta mycket mera, än man egentligen ville, gorå våldsam omstörtning af lagstiftningens högsta och vigtigaste principer. Häruti fordras yttersta varsamhet. Olägenheter skola alltid finnas i samka! Isinrättningen, hvarthän man än må blicka; och till sådana höra svårigheterna i enskildes rättsförhållanden till personer, som vistas utom riket, — det särskilda missödet för de personel', som råkat i sådana rättskonflikter. Frågan blir alltid att ordna så, att de största fördelar ne vinnas med de minsta olägenheterna. 1 det ämne, som nu är under öfvervägande, vågar jag icke tro, att detta problem skulle väl lösas på det föreslagna sättet, åtminstone icke med detta så vidsträckt, så obegränsad! som förslaget innebär.

Desto mera jag begrundar 3 § i det remitterade förslaget, ju mera kommer jag till tvekan, om icke detta stadgande skall ega syftningen att innebära icke, såsom jag förutsagt, en förmån för svaranden, utan fast heldre eu påföljd, den han genom sin underlåtenhet att för sig ställa ombud, skulle hafva ådragit sig, till vederpartens förmån att få skyndsammare slut i saken. .lag kan icke finna rättvisa deruti. Man får icke fålla en alltför sträng och obillig förkastelsedom öfver den, som för någon jemförelsevis längre tid företager resa i främmande länder, men icke vill med en rättegångsfullmakt in blanco förtro hela sin ekonomiska välfärd i en advokats hand. Det kan härvid i allmänhet icke vara fråga om sådana personer, hvilkas egentliga yrke sätter dem i vidsträckta affärsförbindelser, deras ställning förbjuder dem att

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

gorå sina utländska resor så, att på längre tider judiciela beröringsmedel mot dem bär hemma saknas; och om de resa utur landet i följd af inträffad ruin i deras affärslif, tager utredningen af deras förhållanden snart en hastigare och skarpare form, än de vanliga lugna och långsamma rättegångarnas. Frågan gäller egentligen den öfriga störa mängden, som för mångahanda orsaker, såsom för vetenskap eller konst, för behaget, mången gång behofvet af mildare luftstreck o. s. v. stadnar på utländsk ort. Med de nu varande lätta kommunikationerna, som gorå det möjligt att på ett mindre antal timmar förflytta sig från vårt land till Medelhafvets stränder, tycker man sig icke vara så aflägsnad från hemmet, att icke, om man blir påkallad till rättegång bär hemma, man lätteligen kan få underrättelse om kallelsen samt hemsända fullmakt och nödiga instruktioner för en advokat. Man verkställer detta och lefver derefter i trygghet för rättegångens lopp; man har förtrott sakföraren blott en angelägenhet af vissa hända gränser, vet således huru mycket man vågat med fullmakten. Men denna lugna tro kan vara en irring: brefvet med fullmakten och instruktionerna har förkommit på vägen, eller och har man icke ens fatt emottaga brefvet med underrättelsen om den ågångna stämningen, som af en hemmavarande vän eller tjenare blifvit afsändt; följaktligen har man icke heller afskildt någon fullmakt. Bör man i dessa fall stå värre äfventyr, än nu gällande lag bestämmer? Bör man vara utsatt för den svåra påföljd, att domstolen förordnar en advokat, som icke känner saken och derföre förlorar den? Jag t vi tiar sannerligen på det moraliskt giltiga och under donna synpunkt inom lagstiftningen antagliga i en sådan allmän princip, att blott för m,öjligheten af blifvande okända, ej i någon mån förutsedda rättsanspråk, man skall tvingas att åt främmande personel' gifva ett så obegränsadt förtroende medelst blanco-fullmakter, som nu är i fråga. Längre synes mig lagens fordran i detta afseende icke höra sträckas, än till krafvel att den bortresande skall i hemorten förordna och hos offentlig myndighet uppgifva fullmäktig, som eger att å principalens vägnar emottaga stämning. Det klafve då denne fullmäktigs och hans principals omsorg att föranstalta så, att den sednare får underrättelse om stämningen och förordnar sakförare för sjelfva rättegången. Men under sådant lagstiftande synes det mig ovedersägligt, att de många möjligheterna af ofrivilliga missöden med dessa ömsesidiga meddelanden till och från utländsk ort kräfva minst lika stort undseende, som enligt 12 Kap. Rättegångsbalken tillkommer inrikes vistande.

Lika med de Högsta Domstolens ledamöter, Indika den 14 Mars 1861 och den 11 Juli innevarande år yttrat sig öfver Rikets Ständers och Riksdagens särskilda förslag till ändring i 11 Kap. 7 § Rättegångsbalken, anser jag, att antagandet af ett stämningssätt, som, mera än nu gällande regel derom, medförde fara, att utrikes vistande svarandeparter förblefve i saknad

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

af kunskap om stämningen, icke bör ega ruin, utan att i och med detsamma skedde de till förvarande af svarandes rätt nödiga jemkningar af lagens stadganden om rättighet att söka Återvinning i tredskodom; likasom ej heller, efter hvad mig synes, i syftningen af förevarande lagförslag ingår, att dess 2 § kunde antagas ensam för sig, utan någon i samband dermed ställd anstalt till svarandes fördel. Jag 'kan således icke tillstyrka hvad förslaget i 2 och 3 §§ innehåller.

Ur protokollet G. V. Österdahl.

30 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 11.

Utdrag af protokollet öfver Just it ie-departements- ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rudet d Stockholms Slott, den Z6 Januari i 877,

i närvaro af: <

Hans Excellens Herr Justil ie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena, Grefve Wachtmeister, Statsråden: Bredberg,

Abelin,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Justitieråden: Wrehnan,

Dreijer.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde, att till åtlydnad af Kongl. Maj:ts den 2 December nästlidet år meddelade nådiga befallning Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande öfver ett inom Justitie-departementet upprättadt förslag till förordning angående förändradt stämningssätt i vissa fall; och, efter lenmad redogörelse för de inom Högsta Domstolen enligt dess protokoll den 13 i berörda månad öfver förslaget afgifna yttranden, utlät sig Hans Excellens:

Med anledning af hvad sålunda inom Högsta Domstolen är vordet yttradt, har jag låtit förslaget undergå någon omarbetning och får i afseende derå i underdånighet anföra följande:

Enär det i förslaget upptagna stadgande derom, att domstol i vissa fall både att för en uteblifvande svarande förordna rättegångsombud, onekligen kan, vid sidan af fördelar, som deraf äro att vinna, medföra åtskilliga ej all-

31 Kong!. Majds Nåd. Proposition, No 17.

deles oväsendtliga olägenheter, har jag, som i förslaget upptog detsamma hufvudsakligen till följd af det enhälliga yttrande, Högsta Domstolen den 11 Juli 1870 till förmån för ett sådant stadgande afgaf, numera, då de ledamöter i Högsta Domstolen, Indika i granskning af det remitterade förslaget deltogo, fästat ett öfvervägande afseende vid de menliga följder, som. af stadgandet möjligen vore att förvänta, låtit detsamma ur förslaget utgå.

En följd al detta uteslutande har varit, att tillämpningen af bestämmelserna i § 2, angående sättet att stämma den, som rest utrikes, synes höra inskränkas till dem, som öfvergifvit fäderneslandet antingen i ändamål att hålla sig undan, på sätt i § 1 sägs, eller ock i antaglig afsigt att bosätta sig utomlands. Vid den förändring § 2 af sådan anledning undergått, hafva jemväl ytterligare garantier sökt beredas derför, att en utrikes vistande svarande icke skall blifva i okunnighet om den honom på extraordinär väg delgifna stämning.

Den af Högsta Domstolens samtlige ledamöter gjorda erinran om behof vet att i § 1 närmare uttrycka afsigten med det undanhållande, som der förmäles, har jag ej funnit tillräckligt motiverad. Orden “håller sig undan,“ synnerligen i den följd, hvari de i förslaget förekomma, innebära otvifvelaktigt en afsigt att förhemliga sin vistelseort, och donna afsigt, den må nu ock stundom hvila på annan grund än omedelbar fruktan för en stämning, synes i och för sig innebära tillfyllestgörande anledning att medgifva det här stadgade stämningssättets användande. Uti 2 Kap. ö § Ufsöknings-balken begagnas ock redan för likartad! syftemål enahanda ordalag, som de i förslaget upptagna, hvarförutan ej torde höra förbises den störa svårighet, som ofta måste förefinnas för åstadkommande af bevisning derom, att undanhållandet vant föranled! af önskan att undvika den då ifrågavarande eller någon annan stämning, och hvilken svårighet, af erfarenheten bekräftad, just utgjort eu af de vigtigaste anledningarne dertill, att ett lagförslag i detta ämne af sistlidna Riksdag framställdes.

Af hvad i öfrig! blifvit inom Högsta Domstolen anmärkt, finner jag ej heller något annat vara af beskaffenhet att hafva bort föranleda ändring i förslaget, med undantag allenast i fråga om utbyte i § 2 af orden “för honom svara" till “för honom stämning emottaga", samt ett tydligare utmärkande deraf att i § 1 afses endast personer, Indika ej veterligen begifvit sig utom riket; och får jag alltså hemställa, att Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition täcktes föreslå Riksdagen antagande af ett så lydande förslag till

Förordning angående förändrad t stämningssätt i vissa fall.

Med upphäfvande af sista punkten i 1 1 Kap. 7 § Rättegångs-balken, stadgas som följer:

82 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

§ I-

Har någon å särskilda dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt, utan att han eller ombud för honom dervid kunnat träffas, och kan ej heller, vid efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller der han tjenst eller näringhar, säker anvisning vinnas,' hvarest han eller ombud för honom sig uppehåller : förekomma i öfrig! omständigheter, som gifva anledning dertill, att han håller sig undan, och är det ej veterlig!, att lian utom riket vistas, värde då stämningen fästad å hans husdörr samt tillika delgifven hans husfolk, om sådant tinnes.

§ 2.

Nu är den, som stämmas skall, veterligen ur riket faren, utan att upplysning kunnat vinnas, hvar lian sig uppehåller: har han ej hos domaren eller domstolen i den ort, der han sednast var i riket boende, uppgifvit viss person, som eget' att för honom stämning emottaga eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas, och förekomma derjemte omständigheter, de der utmärka, att han håller sig undan, såsom i 1 § sägs, eller att han har för afsigt att för framtiden bosätta sig å främmande ort; då må stämningen honom genom allmänna tidningarne kungöras, och läte käranden den kungörelse i tidningarne införas tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång och sista gången minst sex månader före den tid, som i stämningen förelagd är; hörande dock stämningen derjemte inom sistnämnda tid, der svaranden inom riket bär känd! hemvist, fästas å hans husdörr och delgifvas hans husfolk, om sådant finnes, samt, om han ej har känd! hemvist, men inom riket egetfastighet, tillställas den, hvilken förvaltningen af samma fastighet utöfvar.

På tillstyrkan af Stats-Rådets öfrige ledamöter täcktes Hans Näjd Konungen, med bifall till Hans Excellens Herr Just! tie-statsministerns berörda hemställan, förordna att Proposition i ämnet, sådan den finnes detta protokoll under lutt. A bifogad, skulle till Riksdagen aflåta^.

Ex protocollo,

C. J. E. Åkersi ed t.

STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISÅAC MARCUS, 1871