om antagande af en författ¬ ning angående sparbanker

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

5 X:o 3.

Ank. till Riksd. Kansli den 30 Jan. 1871, kl. 1 e. m.

Kongl. Mops nådiga Proposition till Riksdagen, om antagande af en författning angående sparbanker; Gifven Stockholms Slott den 23 December 1870.

Utvecklingen af sparbanksväsendet bär i landet tiar under senare tider onekligen gjort ej obetydliga framsteg; dock är förhållandet i detta afseende här vida mindre fördelaktigt än i flera andra länder, särskild! de oss närmast liggande Norge och Danmark. Sedan till följd häraf hos Kongl. Maj:t kommit i öfvervägande, huruvida icke, för befrämjande af det med sparbankerna afsedda ändamål, en lagstiftning i ämnet vore af behofvet påkallad, samt förslag till förordning angående sparbanker blifvit af utsedde komiterade upprättad t och i Högsta Domstolen granskadt, har Kongl. Maj:t förehaft frågan till hufvudsaklig pröfning samt dervid dels ansett det vara af vigt att icke genom stränga reglementariska föreskrifter må undertryckas och qväfvas det allmänna medborgerliga intresse, som kallat till lif samt på ett i allmänhet synnerligen förtjenstfull! sätt skott och förkofra! jde många i vårt land nu befintliga sparbanksinrättningarne, dels å andra sidan funnit bestämmelser erforderliga angående ansvarigheten för dem, hvilka handhafva sparbankernas förvaltning, samt i fråga om rättigheten att disponera öfver deras vinstmedel, äfvensom vissa stadganden höra meddelas för att betrygga insättares rätt och säkerhet samt till bestämmande af den domstol, under hvilken sparbank skall lyda; Och vill Kong]. Maj:t alltså, med öfverlemnande af Stats-Rådets och Högsta

6 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N;o 3.

Domstolens i frågan hållna protokoll, härmed, enligt 87' § Regeringsformen, till Riksdagens antagande framställa följande förslag till

'”Förordning angående sparbanker § i.

De, som vilja stifta sparbank i ändamål att mottaga smärre penni ngebelopp samt desamma för insättarnes rakning förränta och genom räntans läggande till hufvudstolen ytterligare förkofra, skola, innan sparbanken träder i verksamhet, till Kong). Maj:ts Befallningshafvande i länet- inlemna ett exemplar af det för sparbanken antagna reglemente samt uppgifva den ort, der sparbankens styrelse k o lummer att hafva sitt säte.

Hvad sålunda stadgadt är skall för redan stiftad sparbank fullgöras före slutet af innevarande år.

Om fastställelse å sparbanks reglemente, der sådan äskas, är särskild! förord nåd t.

§ 2.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall ock årligen å tid, som Kong!. Majrts Befallningshafvande för hvarje sparbank, med afseende å innehållet af dess reglemente, bestämmer, afl emu as förteckning å de personer, hvilka, såsom hufvudmän eller styrelseledamöter, bankens förvaltning handhafva.

§ 3.

All vinst, som å sp a rb an k sr öre! se uppkommer, skall ingå i en reservfond till bestridande af nödiga omkostnader och betäckande af möjligen inträffande förluster; dock må, när reservfonden öfverstiger tio procent af insätta medel med-derå upplupen ränta, öfverskottet kunna, der ej reglementet annorlunda stadgar, användas för allmännyttigt eller välgörande ändamål.

§ 4-

Finnas sparbanks tillgångar hafva genom olyckshändelse eller förlust å rörelsen så nedgått, att de, efter afdrag för annan skuld, motsvara endast nittio procent af insätta medel med derå upplupen ränta, skall sparbankens verksamhet genast afbrytas och sparbanken ställas under utredning.

7 Kong!» Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

§ 5.

Underlåtes hvad i § 3 eller 4 är föreskrifvet, vare hufvudman och styrelseledamöter, hvilka i sådant afseende felaktigt förhållande finnes ligga till last, en för alla och alla för en, insättande ansvar ige för deras fordringars falla gäldande. I (ifrigt vare förvaltare af sparbank för de densamma anförtrodda medel underkastade ansvarighet endast efter do grunder, som för syssloman i allmänhet gälla, så vidt de icke till ytterligare ansvarighet sig särskild! ut fä st.

§ 6-

Kong!. Maj:ts Befallningshafvande ege rättighet att sjelf eller genom ombud taga kännedom af sparbanks räkenskaper, jemte protokoll samt låne-, säkerhets- och öfråga handlingar, äfvensom att, derest grundad anledning förekommer till befarande af det i § 4 omförmälda missförhållande mellan tillgångar och insätta medel, förbjuda fortsättning af sparbankens verksamhet samt förordna om densammas ställande under utredning, till deltagande hvaruti då jemväl ett ombud af Kong!. Maj:ts Befallningshafvande utses.

Enahanda rätt att af sparbanks räkenskaper, protokoll och handlingar taga kännedom tillkommer ock af landstinget samt i städer, som ej tillhöra landsting, af stadsfullmäktige' årligen utsedt ombud, h vil ket, derest tillgångafne finnas hafva nedgått så, som i § 4 sägs, bör derom hos Kong). Maj:ts Befallningshafvande göra anmälan.

§ 7.

Öfver Kong!. Maj:Is Befallningshafvande,-, beslut i fall, hvarom nästföregående § handlar, kan klagan föras hos Kong], Maj:t i Dess Finans-departement, men beslutet går ändock i verkställighet, såvida ej Kong!. Maj:t annorlunda förordnar.

§ 8.

Sparbank vare uti mål, för h vil ka ej annorlunda i lag stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, der bankens styrelse, enligt den hos Kong], Maj:ts Befallningshafvande gjorda anmälan, har sitt säte.

§ 9- '

När sparbank varder upplöst, skall, i händelse, efter fullgörande af sparbankens alla förbindelser, någon behållning uppstår, denna användas till befrämjande af ny sparbanks uppkomst och för sådant ändamål öfverlemnas till vederbörande landsting, men, hvad angår de städer, hvilka ej i landsting deltaga, till

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:u 3.

stadsfullmäktige, derest ej Kongl. Maj:t finner godt att annorlunda, på hemställan af sparbankens hufvudmän, härom förordna.

Med sparbank afses i donna förordning icke sådan inrättning för penningars mottagande eller upplåning, hvarest rätt till vinstutdelning blifvit stiftarne eller deras rättsinnehafvare förbehållen, utan vare i fråga om sådan inrättning och delegarnes ansvarighet för der insätta medel tillämpligt hvad om bankinrättning i allmänhet enligt lag galler. Drifves rörelsen under benämning sparbank, skola dock de här ofvan i §§ I, 2, 4 och 6 gifna bestämmelser i afseende å densamma till efterrättelse lända.»

Kong]. Maj: t fö rbl ifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

§ 10.

ÖAR!

Axel Adlercreutz.

Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt. 1871.

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. äng. Förorctn. för Sparbanker.

i

Utdrag af Protokollet öfver Finans-Ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Pädet å Stockholms Slott den 17 September 1869.

Närvar an d e:

Hans Excellens Herr Justitic-statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes Ärendena Grefve JVachtweisier, Statsråden: Friherre af Ugglas,

Bredberg,

Carlson, von Elirenheim,

Berg,

Adlercreutä.

Slutligen föredrog Departementschefen, Statsrådet Friherre af Ugglas, efter beredning gemensamt med Hans Excellens Herr Justitie-statsministern :

10:o

Ett af Landssekreteraren II. Abelin, Grosshandlanden J. G. Swartz och Sekreteraren F. Ilichter, — hvilka under den 29 November 1867 erhållit nådigt uppdrag att afgifva förslag till föreskrifter för befrämjande af Svenska spark anltsväsendets tidsenliga utveckling och ordnande, — i denna fråga den 19 December 1868 afgifvet underdånigt utlåtande jemte ett af bemälda komité upprätta dt förslag till författning angående sparbanker.

Sedan föredragande Departementschefen tillkännagifvit, att han deltagit i komiténs arbeten och för sin del ansåg vigtig! att eu lagstiftning i ämnet kom me till stånd, hemställde Statsrådet, som ansåg förevarande lagstiftningsfråga höra behandlas i den ordning som 87 § Regeringsformen för stiftande af civillag stadgade, att Kongl. Maj:t i säd ant afseende täcktes deröfver inhemta Sin Högsta Domstols underdåniga utlåtande och förklara Sig vilja, sedan detta utlåtande inkommit, företaga ärendet till nådig pröfning uppå föredragning af Justitie-departementet.

Hans Maj:t Konungen behagade i nåder gilla och bifalla hvad Statsrådet i förestående mål yttrat och hemställt.

Ex protocollo Mildhog Lundgren.

Bill. till Rihd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afl.

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. För or än. för Sparbanker.

2 Stormäktigste, Allomådigste Korning!

Sedan Eders Kong!. Maj:t den 29 November sistlidna år i nåder uppdragit åt undertecknade att, efter samråd med och under ledning af Chefen för Eders Kongl. Maj:ts Finans-departement, afgifva förslag till föreskrifter för befrämjande af Svenska sparkanksväsendets utveckling och tidsenliga ordnande, få vi, efter att hafva i föreskrifven ordning egnat den oss förelagda fråga all den uppmärksamhet, ämnets vigt påkallat, nu deruti afgifva underdånigt utlåtande.

Till en början torde komiterade få anföra några uppgifter rörande de i landet befintliga sparbankers antal och verksamhet.

Af den officiera redogörelsen angående Sveriges sparbanker, som genom Statistiska Centralbyrån blifvit offentliggjord, inhemtas, att antalet af dylika inrättningar, uppgående år 1830 till 25 och år 1840 ökadt till 00, under den tid, som derefter förflutit, varit i jemn! fortgående tillväxt, så att vid slutet af år 1806 farinös 195 sparbanker, hvilka både att förvalta ett samma.nlagdt belopp af 41,134,595 R:dr. Sednare genom Kongl. Finans-departementet infordrade uppgifter angifva förhållandet den 30 sistliden Juni till 208 sparbanker med ett kapital af 43,030,369 R:dr 79 öre.

Ju mera man vill göra praktiskt gällande den sanningen, att ett helt folks lycka, oberoende och sjelfständighet till väsendtlig del beror på, att hvarje samhällsmedlem sträfva!’ att genom arbetsamhet, sparsamhet och omtanka för framtiden förskaffa sig och de sina en relativt oberoende och sjelfständig ställning, ju mera måste man lägga vigt derpå, — och detta särdeles om man har anledning antaga att folkets lynne afgjordt lutar åt motsatt håll, — att ett allmänt inrättande af sådana anstalter, som kunna tjena till befrämjande häraf, uppmuntras och understödjes samt att de anstalter i sådan riktning, som redan finnas, val vårdas och betryggas,

3 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.

Ur sådan allmän synpunkt betraktadt utgör sparbanks väsen dels ordnande inom landet ett af Statens vigtigare åligganden. Sparbankerna, i sin början blott välgörenhetsinrättningar, intaga numera ett framstående ruin bland hvarje civiliserad! tolks behof, ty på dem och deras mer eller mindre mäktiga inflytande på vanorna beror till ej ringa del ett folies lycka och trefnad. Det är nemligen just uti individens bristande vana och håg att sträcka omsorgen för sin utkomst utöfver stundens mer eller mindre trängande behof och att för framtiden lita på sig sjelf, som man finner ursprunget till den väsendtligaste delen af det lättsinne, den ohämmade njutningslystnad och det moraliska förderf, hvars följder alltför tydligt uppenbara sig i fattigvårdstungän, denna tunga, som af samhället krafvel' snart nog outhärdliga offer af omsorger, tid och penningar.

Sparbankernas välgörande inflytande ukas ju allmännare de inom landet åro till finnandes, ju lättare de äro tillgängliga för allmänheten, ju orubldigare förtroendet är till den säkerhet de erbjuda.

Inom komitén har afhaudlats den frågan, huruvida icke eu allmännare och hastigare uppkomst af sparbanker, jemte dem som redan finnas eller på enahanda grunder som dessa kunna komma att bildas, skulle kraftigt befordras genom berättigande för kommun, att under särskild lag inrätta sparbank, utan att behöfva taga omedelbar befattning med de insätta modlons förvaltning. Donna skulle deremot besörjas af ett under Statens garanti i hufvudstaden bildad! centralkontor, till livilket de af kommunalsparbankerna uppsamlade medel skulle insändas och hvarifrån efter skodd uppsägning utbetalningar till kommunalsparbanken skulle verkställas. Inrättare skulle blott hafva att hålla sig till kommunalsparbanken och centralkontoret å sin sida endast behöfva att med banken föra räkning. Kapital och ränta skulle af Staten garanteras och räntans belopp af Riksdagen bestämmas.

De invändningar, som emot detta förslag blifvit inom komitén framställda, hafva hufvudsakligen gatt ut derpå, att Staten genom den ifrågasätta garantien för s p ar b an k s m o dl o n s återbetalande kunde blottställas för uppoffringar; att till men för orterna, der medlen blifvit .uppsamlade, utlåningen af desamma skulle koncentreras på ett ställe, eller i hufvudstaden; samt att, då för närvarande förenklingar i förvaltningens särskilda grönår påyrkades, förslaget i motsatt riktning skulle nödvändiggöra inrättande af en särskild styrelse för det ifrågaställa centralkontoret; och bär på grund af dessa invändningar berörda förslag måst förfalla.

Kom it erade hafva derefter bort tillse huruvida icke det spark ankssy stom, som inom landet sjelfmant uppstått, torde i sig innebära eu grund, hvarpå sparbanks väsendets vidare utveckling må kunna byggas.

Ehuru detta system hvilar på enskilda personers frivilliga åtagande af mödan och ansvaret vill förvaltningen af de åt sparbankerna anförtrodda medel, har, såsom af bär ofvan meddelade uppgifter visar-sig, detsamma redan erhållit så stor

4 Bil. till Kongl. May.ts nåd. Trop. ang. Förorda, för Sparbanker.

utbredning, att med temlig visshet torde kunna antagas, att äfven för framtiden sparbanksväsendet skall, med stöd af samma krafter, som hittills för ändamålet varit verksamma, ega bestånd och sparbankernas antal kunna, om också endast småningom, vinna den ytterligare tillökning, som folkmängd och lokala förhållanden gorå behöflig och önskvärd. Hvad som i synnerhet berättigar till ett sådant antagande är den omständighet att vid de flesta sparbanker finnas i förhållande till insättarnes kapital timligen betydliga reservfonder. Om dessa fonders tillvaro och tillväxt genom lag betryggas, skola de nu ofta mötande svårigheterna att finna personer, villiga att underkasta sig besväret med förvaltningen, blifva allt mindre, då dervid någon penningeförlust för dem icke torde behöfva äfventyra^ hvarjemte, i den mån reservfonderna tillväxa, de höra blifva ett kraftigt stöd för sparbanksväsendets ytterligare utveckling.

Ehuru sparbankernas angelägenheter sålunda skulle hädanefter som hittills komma att besörjas af sjelfständiga och lokala förvaltningar, torde det dock tillkomma Staten att ingripa i förvaltningen i den mån? som kan finnas erforderligt för att så ordna densamma, att dels insättares rätt och säkerhet i högsta möjliga måtto tillgodoses och befrämjas, dels systemet vinner den ytterligare utveckling, som på grund af för handen varande förhållanden kan åstadkommas.

I det hänseendet förekomma tvenne frågor af den vigt, att de höra utgöra föremål för synnerlig uppmärksamhet från lagstiftningens sida, nemligen frågorna om kontrollen öfver förvaltningen, om de säkerheter, emot hvilka insätta medel utlånas, samt om reservfonderna och deras användning.

De föreskrifter, som i dessa ämnen gälla för de nuvarande sparbankerna äro dels olika för särskilda banker, dels i många fall otillfredsställande.

För ett icke obetydligt antal af dessa banker äro reglementen visserligen fastställda af Eders Kongl. Maj:t eller Dess Befallningshafvande, men många förvaltas efter stadgar, gillra af stiftare, principaler, delegare eller sockenstämma med flera, och någon annan kontroll öfver förvaltningen finnes i allmänhet icke än den som möjligen utöfvas af stiftarne sjelfve. Men desses befattning i berörda afseende grundar sig på frivilligt åtagande för obestämd tid, hvilket kan af dem när som helst frånträdas, och i följd af stiftelsernas natur lärer deras ansvarighet dessutom icke kunna anses vara annat än inskränkt.

Behofvet af en ständig, fortgående kontroll visar sig redan af det anförda, och donna kontroll torde lämpligast anordnas efter för samtliga sparbanker gemensamma grunder.

I sådant afseende synes i första rummet höra genom lag bestämmas, att sparbanks stadgar skola af viss offentlig myndighet — och i det fallet torde Konungens Befallningshafvande vara den lämpligaste — granskas och fastställas. Vidare bör icke blott såsom en nödvändig förutsättning för hvarje sparbanks bildande utan ock såsom ett oeftergiflig! vilkor för dess fortsätta tillvaro finnas ett

5 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Vrop. ang. Förordn. för Sparbanker.

visst, i stadgarne bestämdt antal principaler eller hufvudmän, Indika skola hafva bestämda åligganden och deribland skyldigheten att utöfva tillsyn öfver den styrelse, som närmast vårdar sparbankens angelägenheter, med ansvarighet för förvaltningens besörjande i enlighet med lag och sparbankens stadgar. För att bevaka insättares rätt bör dessutom af Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande för hvarje sparbank årligen utses ett ombud med rättighet att deltaga uti revisionen och i eldigt under aret öfvervälla förvaltningen. Då härtill lägges föreskrift om årliga berättelser angående förvaltningen och revisionen samt dessa berättelsers offentliggörande genom ortens tidningar, torde uti organisationen vara inlagd all den kontroll, som må finnas nödig och kan vara möjlig att åstadkomma.

Angående beskaffenheten af de säkerheter, som för utgifna lån af sparbankerna innchafvas, lemna de uppgifter, som genom Finans-departementet blifvit infordrade och af Indika ett härhos bilagdt sammandrag*) blifvit upprättadt, den upplysning om förhållandet, sådant det befanns den 30 sistliden? Juni, att nemligen sparbankerna nämnde dag hade utlånade mot inteckning i fast egendom 25,717,415 R:dr 97 öre, mot hypotek af obligationer, aktier, varor in. in. 2,468,377 R.dr 7 öre, mot borgen eller annan namnsäkerhet 14,140,079 R.dr 5 öre samt till kommuner och korporationer 1,304,497 R:dr 70 öre.

Den utsträckning, i hvilken utlåningen mot borgen eller endast namnsäkerhet befinnes ega ruin, är ett förhållande, som icke kan undgå att ådraga sig synnerlig uppmärksamhet. Att så beskaffade anstalter som sparbanksinrättningar icke utsättas för de förluster, som genom eu dylik utlåning kunna äfventyras, måste vara särdeles angeläget och derföre torde, så framt sparkanksväsendet skall kunna gå en tryggad framtid till mötes, hela donna utlåningsrörclse, hvilken svårligen lärer kunna efter någon allmän grund regleras, höra icke blott inskränkas utan helt och hållet upphöra, helst för öfvigt åsigterna om borgenssystemets lämplighet i allmänhet såsom kreditbruk numera torde hafva undergått en betydlig förändring. Men försigtigheten bjuder äfven att fastighetsbelåningen inskränka inom de gränser, som af andra inrättningar, hvilka för särskilda ändamål hafva medel att förvalta, vid utlåning i allmänhet icke öfverskridas, eller egendomarnes halfva taxerings- eller brandförsäkringsvärde. Härigenom skulle mindre behöfva befaras inträffa, hvad redan, ehuru i enstaka fall, egt rum, att nemligen sparbanker för att gorå sig betäckta för innehafvande inteckningar nödgades å exekutiva auktioner inköpa fastigheter för att dem åter försälja, och hvarigenom de korume att blottställas för mer och mindre betydliga förluster eller inledas i spekulationer, som för sparbankernas ändamål böra vara främmande. Mot de ifrågasätta åtgärderna torde visserligen kunna framställas det inkast att sparbankerna derigenom tillskyndas svårighet att utlåna insalta medel och följaktligen att kunna

*) Åtföljer icke denna bilaga till Kongl. Maj:ts Proposition,

6 Bil. till Kongl. Maj ds nåd. Trop. ang. För or än. för Sparbanker.

godtgöra insättare utfäst ränta å deras inneståpnde behållningar. Detta inkast lärer dock icke förtjena synnerligt afseende, när i betraktande tages, att betydliga belopp räntebärande obligationer, såväl stats- som hypotheksbanks- och hypothelcsföreningars, äfvensom ändra med Eders Kongl. Maj:ts tillåtelse utgifna, med förenämnda i afseende på säkerheten jemngod a obligationer numera finnas bland allmänheten spridda och hvilka såsom hypothek för lån ofta erbjudas samt företrädesvis också torde vid utlåning af sparbanksmedel höra såsom säkerhet antagas. Den utväg må för öfrig! stå sparbankerna öppen att, när omständigheterna dertill föranleda, sjelfva inköpa dylika värdepapper, ehuru med afseende å möjliga kursfluktuationer en begränsning af beloppet till högst eu femtedel af insättares fond torde höra bestämmas.

Att föreskrifter, sådana som de bär ifrågasätta, af en och annan bland de nuvarande sparbankerna skola anses till sin beskaffenhet alltför restriktiva och följaktligen icke med benägenhet af dem emottagas, torde vara att förutse, och billigheten fordrar också att dessa föreskrifter icke omedelbart på nu befintliga sparbanker tillämpas, utan att dem lemnas ett visst rådrum af t. ex. tio år, inom hvilken tid de böra efter hand hafva i enlighet med berörda föreskrifter ordnat sin lånerörelse.

Nuvarande sparbanker, med högst få undantag, hafva, såsom redan är nämndt, till större eller mindre belopp samlat reservfonder, Indika, enligt redogörelsen för år 1866, uppgå till sammanlagdt 3,375,996 It:dr, motsvarande i det närmaste nio procent af iusättarnes fonder. Bildandet af reservfonder utgör också ett grundvilkor för sparkanksväsendets konsoliderande och bör derföre genom lag föreskrifvas. Det saknas emellertid icke exempel på att reservfonden i en och annan sparbank understundom blifvit anlitad för ändamål, som med sparbanken icke egt någon gemenskap, och till förekommande af dylika förfoganden torde höra uttryckligen stadgas, att reservfond icke må till annat än omkostnaders bestridande och betäckande af inträffande förluster användas förr än den öfverskjuter tio procent af insättares fond, — en proportion, som för hvarje sparbank bör vara eftersträfvansvärd.

Först sedan ett sådant förhållande inträda må det stå hufvudmännen fritt att besluta om öfverskottets användande på annat sätt, och med afseende på fondens ursprung torde icke finnas någon lämpligare eller mera berättigad användning än för sådana ändamål, som afse att befrämja sparsamhet samt väcka och underhålla omtanken för ekonomiskt oberoende, såsom sparbanks väsendets samt rånte- och kapitalförsäkringsanstaltcrs eller dermed jemförlig» inrättningars utveckling. Men på det att beslutet om en sådan användning icke må hafva tillkommit utan moget öfvervägande, bör detsamma vara fattadt vid två efter hvarandra följande årssammankomster och derefter hafva blifvit af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande gilladt.

Bil. till Kong!. Maj.-ts nåd. Trop. ang. Bororån. för Sparbanker.

Då med reservfonderna i främsta rummet afses att under tider af kritisk penningeställning kunna med trygghet mota möjligen inträffande förluster, torde dessa fonder icke höra ingå i sparbankernas utlåningsrörelse, utan synas böra nedläggas i sådana obligationer, som, enligt hvad bär ofvan blifvit föreslaget, skulle såsom hypothek för lån kunna antagas. Härigenom ernås i förening med största säkerhet, som är möjlig att åstadkomma, tillika den fördel, att reservfonderna kunna i mån af förefallande behof realiseras utan att störande låneuppsägningar behöfva ifrågakomma.

I öfverensstämmelse med dessa åsigtcr hafva komiterade upprättat ett förslag till författning angående sparbanker, hvilkct bårhus i underdånighet öfverlemnas.

Det återstår att i korthet lemna en redogörelse för några detalj bestämmelser i berörda förslag, Indika icke af sin egen beskaffenhet kunna anses tillräckligt motiverade.

På det rättsförhållande, som egen rum mellan insättare och sparbank, utgör för den färre den erhållna motboken det materiela beviset, och följaktligen bör det vara angeläget att i en allmän författning om sparbanker lemnas noggranna bestämmelser såväl angående sparbanksbokens nyssnämnda egenskap samt huru den i (ifrigt bör vara beskaffad, som ock angående de uppgifter, som vid densammas erhållande höra i afseende å insättare meddelas, äfvensom om sättet och ordningen för insättningars och uttagningars verkställande. De föreskrifter förslaget i detta afseende upptager äro sådana, som erfarenheten visat vara för insättare och sparbanken ömsesidigt mest betryggande (§§ 10, 11, 13).

Då sparbankernas uppgift är icke att för insättares räkning på förmånligaste sätt förränta redan bildad! kapital, utan att förvara och förkofra efter hand gjorda smärre besparingar intilldess dessa besparingar hunnit så tillväxa, att de med fördel kunna söka annan, fastare placering eller användas i yrken och industriela företag, eller, med ett ord, då sparbankerna för den enskilde bör tjena icke till mål för sträfvande! efter den högsta möjliga inkomst, utan till medel för underlättande af sjelfverksamhet, följer häraf, att beloppet för såväl årlig insättning, som innestående kapital bör vara begränsad!, och torde donna gräns med afseende a existerande förhallanden kunna anses vara lämpligen funnen, om maximum bestämmes i förra fälle! till 300 Rall- och i det sednare till 2,000 Rall', med öppen rätt för hvarje sparbank att sjelf bestämma mindre belopp än de nu nämnda (§ 12).

Till underlättande af statistiska öfversigter af sparbankernas verksamhet och ställning upptager förslaget den föreskrift, att sparbanks räkenskaper skola omfatta kalenderår (§ 17) samt att sparbanksstyrelserna skola vara pligt!ge att meddela de uppgifter, som i berörda afseende kunna af Eders Kongl. Maj:t i nåder anbefallas (§ 19).

8 Bil. till KongI. Majds nåd. Prop. äng. Körordn. för Sparbanker.

På hufvudmänuen torde få ankomma att sjelfva besluta om upplösning af sparbank, som de anse icke längre kunna eller böra fortsätta sin verksamhet; men ett beslut af donna vigt bör likväl icke blifva gällande så framt icke minst 1:delar af hufvudmänuen vid två på hvarandra följande ordinarie sammankomster varit derom ense. Inträffar åter det förhållande att hufvudmännens antal icke kan hållas uppe vid det i stadgandena bestämda, då synes deltagandet för sparbankens angelägenheter vara så förminskad! och eu af kontrollerna öfver förvaltningen så försvagad, att upplösning ovilkorligen bör ega ruin. Upplösning torde för öfrig! äfven höra ske när sådana omständigheter eljest förekomma, att Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande efter verkställd undersökning finner sparbankens verksamhet ej vidare höra fortgå (§ 20).

Genom en allmän författning rörande vilkoren för sparbankers inrättande och grunder för deras verksamhet torde visserligen icke uttryckligt förbud kunna meddelas för inrättande och bedrifvande af sparb anksrörelse i annan ordning än samma författning föreskrifver. Ett sådan! förbud skulle nemligen icke vara förenligt med den enhvar tillkommande rätt att till förräntande emottaga annans penningar på de vilkor, hvarom aftal dem emellan kunna träffas. Men enär en sparb anksrörelse, som b e drif ve s utan iakttagande af de kontroller, h vilka till betryggande af insättares rätt funnits vara nödiga att genom allmän författning stadga, måste anses utgöra ett enskild! företag, så lärer deraf äfven följa, att den eller de, som, efter det att ifrågavarande författning trä dt i gällande kraft, inrätta och bedrifva en dylik enskild, okontrollerad sparb anksrörelse, höra såsom för egen skuld ansvara för återbetalningen af de insätta medlen, hvilken påföljd jemväl synes höra bestämmas för hufvudman och styrelseledamöter i redan befintliga banker, hvilka icke inom någon viss tid, i förslaget 'utsatt till två år efter författningens utfärdande, sökt och vunnit stadfästelse å stadgar, upprättade i öfverensstämmelse med den nya författningen (§ 22).

Med djupaste vördnad framhärda

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kong!. Maj ds

underdånigste, tropligtigste tjenare och undersåter

H. ABELIN. JOH. GUSP. SWARTZ. F. RICHTER.

Stockholm den 19 December 1868.

Axel Ädelgren.

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. Förorda för Sparbanker.

9 Förslag till författning angående sparbanker.

§ i-

Enskilde personer eller korporationer, som vilja stifta sparbank i ändamål att emottaga smärre penningebelopp och dem för insättares räkning förkofra genom beräkning af ränta och dennas årliga läggande till kapitalet, skola hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet derom gorå anmälan och dervid inlemna de för sparbanken antagna stadgar. Befinnas dessa öfverensstämmande med denna författning samt lag och författningar i (ifrigt, skall fastställelse derå af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande meddelas.

§ 2.

Föi hvarje sparbank skall finnas ett visst, efter sparbankens omfattning, ortförhållanden och i (ifrigt sig företeende omständigheter lämpadt antal principaler eller hufvudmän, dock ej under femton.

Desse hufvudmän åligger :

att tillsätta en styrelse för sparbankens förvaltning;

att utse revisorer;

att, efter inhemtad kännedom af revisorernes berättelse, meddela styrelsen decharge eller, der anmärkning förekommit, som ej blifvit af styrelsen nöjaktigt förklarad, vidtaga den åtgärd, hvartill omständigheterna kunna föranleda;

att besluta öfver de framställningar och förslag, som af styrelsen eller revisorerne kunna göras;

att behandla de ärende!’ i (ifrigt, hvilka, enligt de för sparbanken fastställda stadgar, kunna förekomma;

att tillse det stadgande af styrelsen behörigen iakttagas.

§ 3.

I sparbanken skall finnas en liggare, deri hufvudmännen sina namn egenhändigt inskrift.

Bill. till Riksd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afd.

10 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. ang. Förordn. för Sparbanker.

§ 4.

Hufvudmännen sammanträda till ordinarie sammankomst hvarje år inom Maj månads utgång.

Rösträtt vid sammankomst utöfvas personligen.

§ 5.

Hufvudman skall i denna egenskap qvarstå minst ett år, och må icke frånträda sitt uppdrag förr än efter afslutad ordinarie sammankomst; hörande dock afsägelse hafva skett tre månader dessförinnan.

§ 6.

Efter hvarje ordinarie sammankomst skall förteckning på hufvudmän och styrelseledamöter för följande tjenstgöring^ inlemnas till domstol i den ort, der sparbankens hufvudkontor finnes, för att i domstolens protokoll intagas.

Dylik förteckning bör jemväl finnas i sparbankens lokal anslagen.

§ 7-

Stadgarne skola innefatta bestämmelser i följande hufvudsakliga ämnen:

a) om området för sparbankens verksamhet;

b) om hufvudmännens antal, liggarens justerande vid hvarje ordinarie sammankomst och sättet att fylla uppkomna ledigheter;

c) om antalet af styrelsens ledamöter, deras tjenstgöring^!»! samt, derest underafdelningar af sparbanken finnas, om sättet för dessas förvaltning;

d) om antalet af revisorer och tiden för revisionen, som bör årligen förrättas ;

e) om insättning och uttagning af penningar, huru förlorad motbok må ersättas af ny och inlöst motbok makuleras samt om tiden för uppsägning af insätta penningar;

{) om den ränta, som å insätta penningar betalas, samt huru och inom hvilken tid skall tillkännagifvas, när räntan höjes eller sänkes;

g) om utlåning af sparbankens medel och beskaffenheten af de säkerheter, som för lån erfordras ;

h) hvarest och huru kassa och säkerhetshandlingar skola förvaras;

i) om bildande af reservfond samt dennas förvaltning och användande; samt

k) om sättet för vinnande af ändring i stadgarne.

§ 8.

Sparbank må ej omfatta större område än ett län.

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Pr ap. ang. Förordn. för Sparbanker.

§ 9.

Underafdelning af sparbank bär att inom det för avdelningen anvisade distrikt emottaga insättningar och ombesörja utbetalning af insalta medel, enligt de föreskrifter, som af hufvudmännen eller sparbankens styrelse meddelas, men egen icke att med insalta medels förräntande eller förvaltning i öfrig! taga befattning.

§ 10.

En hvar, som första gången i sparbanken gör insättning, skall uppgifva sill namn, födelseår och dag jemte lefnadsyrke samt, på laude!, äfven hemvist, eller om insättningen sker för annan person, med eller utan förbehåll i afseende på uttagningen, meddela enahanda uppgift angående denne, samt erhåller dervid en med nummer försedd motbok, hvari de för sparbanken gällande stadgar finnas tryckte. I sparbanken skola af tvänne vid bankens förvaltning anställda personer samtidig! föras tvänne dagböcker, uti hvilka, i insättarens eller hans ombuds närvaro, genast antecknas, vid första insättningen, den i förenämnda afseende lemnade uppgift, tillika med motbokens nummer och insättningsbeloppet, men, vid efterföljande insättning äfvensom vid uttagning, endast nummer på motboken samt den insätta eller uttagna postens belopp; hvarjemte den ene af de tvänne tjenstgörande i motboken införer beloppet, som insättes eller uttages, och den andre dervid sätter sitt namn eller dess initialer. Innan sammanträdet för dagen upplöses, skola dagböckerna kollationeras och till riktigheten bestyrkas af de tjenstgörande genom deras namns undersättande.

§ 11.

Ingen må för egen rakning gorå insättning på mer än en motbok.

§ 12.

Årliga insättningsbeloppet får icke på någon motbok öfverstiga 300 Riksdaler.

Insaltare må icke hafva innestående större kapital än 2,000 Riksdaler; hvarje bank dock obetaget att bestämma mindre belopp än de nu nämnda.

§ 13.

Vid uppsägning skall insaltare styrka sin egenskap af insättare på den förevita motboken genom uppgift om namn, födelseår och dag jemte lefnadsyrke.

Denna uppgift jemföres med den i dagboken vid första insättningen gjorda anteckningen. Öfverensstämma de, antecknas uppsägningen; hvarom icke hänskjuta till styrelsen att afgöra, huruvida den, som uppsägningen gjort, må anses såsom rätter egare till motboken.

12 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.

§ U.

Insättares fond utlånas mot säkerhet af:

obligationer utfärdade af Svenska staten, allmänna hypoteksbanken, Svenska hypoteksförening^ emellan jordegare å landet eller ock andra med förenämnde i afseende på säkerheten jemngoda obligationer, som blifvit med Kongl. Maj:ts nådiga tillåtelse utgifna;

skuldebref, intecknade, i jordegendom å landet inom hälften af sednast fastställda taxeringsvärde, eller uti fastighet i stad inom hälften antingen af brandförsäkringsvärdet eller af sednast fastställda taxeringsvärde; hörande likväl alltid byggnad i stad, för att inteckning deri må kunna såsom säkerhet antagas, vara försäkrad i Städernas Allmänna Brandstodsbolag eller i annan med vederbörlig stadfästelse försedd inländsk försäkringsinrättning, der försäkring är i afseende på sitt bestånd samt inteckningshafvares rätt och säkerhet lika betryggande som hos nämnde bolag; eller

kontrollerad! guld och silfver; hvarförutan lån må beviljas till kommuner, menigheter och korporationer, såvida säkerheten af styrelsens samtliga ledamöter godkännes.

Af insättares fond må högst en femtedel kunna användas till inköp af obligationer af ofvannämnda beskaffenhet.

Medel, som ej genast kunna på förmånligare sätt förräntas, göras fruktbärande genom insättning i Sveriges Riksbank, dess lånekontor eller bankinrättning, för hvilken reglemente är af Kongl. Maj:t faststäldt.

§ 15.

Vid hvarje sparbank skall af dess ränta vinst och andra sparbanken tillfallna medel bildas en reservfond. Af donna fond bestridas omkostnader och möjligen uppkommande förluster. När reservfonden öfverstiger tio procent af insättares fond, må öfverskottet af hufvudmännen användas för sådana ändamål, som afse att befrämja sparsamhet samt väcka och underhålla omtanken för ekonomiskt oberoende, såsom sparbanksväsenclets samt Rånte- och Kapitalförsäkringsanstalters eller dermed jemförliga inrättningars utveckling; dock skall beslutet härom vara fattadt vid två efter hvarandra följande ordinarie sammankomster och deruppå hafva blifvit af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande gilladt.

Reservfonden skall bestå af sådana obligationer, som i nästföregående § omförmälas.

§ 16.

Obligationer må ej bokföras till högre värde än deras inköpspris.

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.

§ 17.

Sparbanks-räkenskaper skola omfatta kalenderår.

§ 18.

Af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall för hvarje sparbank årligen utses ett ombud, som eger att i revisionen deltaga och att för öfrigt under året tillse, att förvaltningen besörjes i enlighet med denna författning och de för sparbanken fastställda stadgar.

§ 19.

Styrelsen, som har närmaste vården om sparbankens angelägenheter, åligger:

att ansvara för förvaltningen af insaltare och sparbanken tillhöriga medel enligt lag och de för sparbanken fastställda stadgar;

att hålla sparbankens räkenskaper och handlingar tillgängliga för såväl hufvudmännen, som det ombud, hvilket enligt § 18 af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande utses;

att öfver hvarje års förvaltning afgifva berättelse, som till revisorerne aflemnas, åtföljd af uppgift å insättares antal och fond, sparbankens reservfond samt de säkerheter, som af sparbanken innehafvas;

att, efter verkställd revision, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insända styrelsens och revisorernas berättelser tillika med den i föregående punkt omnämnda uppgift, äfvensom att låta införa dessa berättelser i någon af ortens mest spridda tidningar; samt

att angående sparbankens verksamhet och ställning meddela de uppgifter, hvilka af Kongl. Maj:t kunna i nåder anbefallas.

§ 20.

Sparbank må upplösas när minst tvåtredjedelar af hufvudmännen derom äro ense och sådant be slutit vid två näst på hvarandra följande ordinarie sammankomster.

Upplösning skall ske, när hufvudmännens antal efter vid ordinarie sammankomst verkställd justering af liggaren, befinnes icke uppgå till det i stadgarne bestämda, och uppkomna ledigheter vid följande ordinarie sammankomst icke blifva fyllda; äfvensom när sådana omständigheter eljest förekomma, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande efter verkställd undersökning finner sparbankens verksamhet ej vidare höra fortgå.

Vid sparbanks upplösning förordnar Kongl. Maj:ts Befallningshafvande om utredning och utser ombud att deruti deltaga.

14 Bil. till Kongl. Maj:ls nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.

§ 21.

Upplöst sparbanks reservfond skall, tillika med derå upplupen ränta, användas till befrämjande af nya sparbankers uppkomst och för sådant ändamål öfverlemnas, der den upplösta sparbanken omfattat ett helt län, till landstinget, men der den omfattat mindre område, till den eller de kommuner, för hvilka den varit inrättad; och skall fördelningen kommunerna emellan ske i män af den in sättare från hvarje kommun tillhörande fond, beräknadt efter förhållandet året näst före det, då upplösning beslöts.

Har kommun icke inom två år efter medlens emottagande bildat ny sparbank, skola de ifrågavarande medlen jemte derå upplupen ränta öfvertagas af landstinget, för att på föreskrifvet sätt användas.

§ 22.

Den, som i annan ordning än denna författning bestämmer, hädanefter inrättar sparbank, skall anses bedrifva bankens rörelse för enskild räkning och sålunda för återbetalningen af insätta medel såsom för egen skuld ansvara.

Öfvergående stadgande.

Nuvarande sparbanker" äro pligtige att ställa sig donna författning till efterrättelse, dock att för dessa sparbanker härigenom bestämmes en tid af tio år, inom hvilken dels innehafvande säkerheter af annan beskaffenhet än § 14 föreskrifver, skola efter hand emot sådana, som finnas enligt samma § antagliga, omsättas i den man redan bestämda lånevilkor tilläfventyrs icke lägga hinder derför i vägen, dels deras reservfonder höra vara enligt § 15 i obligationer förvandlade, dels ock hvad af insättares innestående behållning öfverstiger 2,000 B,:dr bör af sparbanken uppsägas.

Derest någon af nuvarande sparbanker icke inom två år härefter sökt och vunnit fastställelse å stadgar, upprättade i öfverensstämmelse med donna författning, skall hufvudmännen och styrelseledamöter'^ i sådan sparbank åligga enahanda ansvarighet för återbetalningen af de efter nämnda tid i sparbanken insätta penningar, som i § 22 blifvit stadgad.

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. ang. Förordn. för Sparbanker.

15 Transsumt af Protokollet öfver ett Lagärende, hållet uti Kongl. Maf.ts Högsta Domstol Fredagen den 11 December 1869.

Andra Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Alexander son,

Qvensel,

So der gr en,

Friherre Leuhusen,

Bolin,

Olivecrona,

Lagerstråle.

Tillförordnade Byråchefen, Revisions-sekreteraren Lindhagen fortsatte och afslutade föredragningen af det utaf särskilda komiterade uppgjorda, genom note ur Statsråds-protokollet öfver Finans-ärenden för den 17 sistlidne September till Högsta Domstolens underdåniga utlåtande öfverlemnade förslag till författning angående sparbanker; varande berörde förslag af följande lydelse:

Förslag till författning angående sparbanker.

8 1.

Justitierådet Qvensel yttrade:

“Hvarje lagstiftningsförsök uti detta maktpåliggande ämne måste fästa vigt vid två omständigheter, den ena att erbjuda fördelar för den, som vill ställa sig lagen till efterrättelse, och den andra att betrygga allmänhetens rätt till återfående af insätta medel. I afseende på den förra omständigheten synes förslaget vilja för styrelsen af oktroj erad sparbank medgifva någon lindrigare ansvarighet, men skilnaden torde vid närmare granskning befinnas vara af föga betydenhet.

16 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. (mg. Förordn. för Sparbanker.

Jag kan åtminstone icke föreställa mig att för någon sparbank, oktroj erad eller icke, ansvarighet kan rättvisligen åläggas direktionsledamot eller hufvudman i annan ordning, än såsom ersättning för skada, som han verkligen vållat. Blefve nu hela skilnaden, att i fråga om skadestånd styrelseledamot i sparbank, hvars stadgar blifvit fastställda, anses som syssloman, befarar jag, att häruti ej ligger tillräcklig lockelse för sparbanksstiftare att underkasta sig de föreslagna inskränkningarna i förvaltningsfriheten och kontrollerna. Dessa inskränkningar och kontroller, med hvilka förslaget afser att åstadkomma säkerhet för insättarne, äro jemväl sådana, att tvifvelaktigt förekommer, huruvida allmänheten finner dem så betryggande, att den ej fastmera kan fatta större förtroende för de fria sparbankerna, i afseende på hvilka lagen förespeglar vidsträcktare ansvarighet hos styrelsen.

Den för insättarne mest betryggande utväg vore visserligen att här, liksom i en del andra länder, Staten öfvertog förvaltningen af sparkanksmedel; men häremot möter flera betänkligheter: såsom att samma medel, hvilka uppgå till högre belopp än den vanliga sedelstocken, komme att dragas från orterna, der de äro samlade, hvaraf åter tätare uttagningar, än eljest vore nödigt, kunde föranledas; att sparbanksräntan sannolikt måste sättas lägre än eljest; och att nya tjensters inrättande möjligen blefve en följd af anordningen.

fanken på allmän garanti behöfver dock derför ej öfvergifvas. Sådan garanti kunde nemligen, på sätt jemväl i vissa främmande länder eger rum, inskränkas till menigheten inom det för sparbanken bestämda område. Till garantiens åtagande skulle uppmuntras derigenom att åt garanterande menighet lemnades oinskränkt frihet att efter godtfinnande ordna detaljerna af sparbanksväsendet. För icke garanterad sparbank kunde deremot stadgas inskränkningar, hvilka väl ej fingo göras så stärka som i en lag, hvars efterlefnad vore af fri vilja beroende, men ändock ej behöfde vara kraftlösa och i synnerhet innefattade en slags uppmaning att genom garanti frånkomma dem. Med andra ord, förhållandet skulle blifva omvändt mot det föreslagna. Åt de af lagstiftaren önskade sparbanksinstitutionerna förlänades den högsta frihet, medan de andra i deras verksamhet bundos så mycket som möjligt.

Lagens föremål vore då att:

ko) bestämma begreppet sparbank, så att dermed ej förvexlades hankön er bankirrörelse eller andra på grund af aftal uppkomna penningetransaktioner;

2:o) stadga, huru menigheterna skulle åtaga sig garanti, så att den blef bindande; och

3:o) utstaka inskränkningar för icke garanterad sparbank; och i detta hänseende kunde väl ej betänklighet mota att genom civillag föreskrifva:

a) att de för sådan sparbank uppgjorda stadgar, jemte tillkommande ändringar deruti, skulle insändas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande;

17 Bl1' til1 Kon(Jl- Maj:ts nåd. Trop. ang. Förorda för Sparbanker.

b) att Kong!. Maj:ts Befallningshafvande förordnar allmänt ombud att öfvervälla förvaltningen och att förty ega tillgång till protokoller, räkenskaper och oinga till upplysning ledande handlingar;

c) den ansvarighet, som vederbörande må åligga; och

d) i hvilka händelser och huru verkställande makten må ingripa för att hämma befinna missbruk, förbjuda mottagning af ytterligare insättningar förordna om liqvid af redan gjorda, och befordra de felande till näpst.

v , „det.nU auf°rda f1' en följd’ att eJ kan tillstyrka antagandet af före-

lggande förslag; men, i händelse detsamma kommer att läggas till grund för nacig Proposition, ar jag beredd att med Högsta Domstolens öfrige ledamöter deltaga i granskning af förslagets detaljbestämmelser.li

Justitierådet Södergren anförde:

• , "^Saligen skulle någon tvekan kunna uppstå om erkännande af den störa vigten för hela samhallet, så i materiel! som i moraliskt hänseende, af det ändamål man sekt att bereda med ifrågavarande lagförslag, att på en gång befrämja tillkomsten af spatbanksinrattningar, för allmänheten i hvarje ort lätt tillgängliga, och gifva dessa inrättningar den trygghet, att deras förbindelser ständigt skola uppfyllas, astheldre skulle jag stalla detta ändamål så högt i dess vigt för statsinrättningen att, derest detsamma icke skulle kunna genom anlitande af den enskilda verksamheten i det kommunala lifvet nöjaktigt vinnas, sjelfva Staten heldre borde taga donna störa angelägenhet under sin egen förvaltning, än låta densamma ligga neder. Jag nekar således icke mitt falla erkännande åt förslagets hufvud gran der, i hvad de afse syftemålet, att genom eu lag bestämma de nödiga vilkor en i organisationen af de sparbanksinrättningar, åt h vilka Staten genom sin myndighet skall bereda allmänt förtroende medelst fastställelse å deras grundre glor och fortgående kontroll öfver dessas tillämpning: - att genom bestämmande af en efter billigheten lampad, icke utöfver nödvändigheten sträck! ansva-

f°5 de. Personer, hvilka icke för någon egen vinning, utan blott af ädelt mt för de ■ mindre lyckligt lottades välgång åtaga sig grundande! och den fortgående ledningen af dessa inrättningar, undanrödja eller åtminstone väsendtligt minska vad eljest ett sådan! åtagande kunde innebära afskräckande för donna oegenny tiga verksamhet: — att för sparkanksinrättningarnes penningförvaltning ställa sadana regler, som, der de noggrant tillämpas, skola afvärja faran af förluster i den tor penningmrattnmgarnes ändamål nödvändiga penningutlåningen, eller af fondens förskingring medelst vanvård eller uppsåtlig» tillgrepp: - att, i full enstämmighet med dessa inrättningars bestämda syftemål, att vara till nytta för de penningmsattande, icke till enskild vinst för grundläggare eller vårdarne af sparbankerna, bland vildren för dessa inrättningars stadfästelse och den officiela kontrollen öfver förvaltningen inlägges äfven det, att i sådana fall af fortgående vanvård, som täln. till Riksd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 3

18 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. ang. Förordn. för Sparbanker.

icke alla kunna i fullt bestämda regler vara i förvåg uttänkta och uppräknade, den kontrollerande embetsmyndigheten, då den finner sig icke kunna tillvägabringa betryggande rättelse, skall ega makt att upplösa den vanvårdade inrättningen och öfverlemna dess behållna vinstmedel till användande för inrättningar inom kommunaldistriktet af enahanda syftning, men bättre vård och, i följd deraf, större allmän nytta.

Men, oaktadt detta gillande af de allmänna hufvudgrunderna i förslaget, nödgas jag förklara, att jag icke anser deras tillämpning vara i allo tillfredsställande. Jag har häruti att framställa anmärkningar.

Förslaget synes lemna öppet, måhända ock vara uttryck af en önskan, att inom ett län (den i 8 § bestämda största vidden af en sparbanks område) sparbanker inrättas i flera kommuner, möjligen i hvarje särskild. Om — hvilket svårligen lärer kunna betvifvas — dermed vinues den största beqvämlighet för insättare, måste dock dermed äfventyras något, som är af än högre vigt, än insättares beqvämlighet: säkerheten i de insatta medlens förvaltning. Skulle jag ock icke ega att till grund för mitt omdöme häruti lägga annat, än min i domarevärfven, särdeles i handläggningen åt nyligen fullföljda frågor om de till riksdagsmannaval hörande förhandlingar af landtkommuner, vanna erfarenhet om hvad man i allmänhet inom trängre kommunalkretsar kan hafva att påräkna i förmåga att väl handhafva allmänna angelägenheter, vore det dock nog för mitt tvifvel derom, att, i allmänhet sagdt, i mindre kommunalkrets på landet, inom en socken, skall vara att vänta en sådan, enligt förslaget, för hvarje sparbanksinrättning erforderlig personal, som minst femton hufvudmän, nödigt antal styrelseledamöter och ett länsstyrelsens ombud, dessa alla med de egenskaper, som fordras för noggrant fullgörande af deras värf, eller att i hvarje sådan kommun skall, utan det obehag och svårigheter, som snart måste afkyla det medborgerliga nitet och göra administrationsbefattningen ambulatorisk, kunna ske ett noggrant iakttagande t. ex. af förslagets 14 § om uppköp af statsobligationer och annat sådant för sparbankens medel. Derjemte, i följd af den synnerliga vigt i en sådan institution jag måste tillerkänna länsstyrelsens makt enligt 20 §, att skrida till det slutliga steget af sparbankens upplösning med den hastighet, som nödvändigt fordras för att i nödens stund rädda en med förskingring hotad sparbanksfond, synes det mig särdeles betänkligt, att sparbankens säte är förlagd t långt ifrån länsstyrelsens. 1 landsbygden, sannolikt på de flesta ställen, komme den samfäldt ansvariga styrelsepersonalen att, i saknad af tjenligt säkert förvaringsrum för bankens värdepapper och penningar, de der icke utan för stark frestelse för inbrottstjufvar kunna i något allmänt, icke ständigt bebodt förvaringsrum på landsbygden förvaras, nödgas låta dessa tillgångar enskildt förvaras af någon bland styrelsens ledamöter. Och denne, huru troget han än må vilja fonden förvara, kan mången gång, vid resor eller annat aflägsnande från hemmet, finna sig nödsakad att förtro fonden åt

19 Bil. till Kongl. Maj.is nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.

någon annans enskilda vård, derest han icke föredrager att bära dessa löpande statsobligationer och andra redbarheter i sin ficka under färden på marknader samt eljest på vägar och stigar. Anskaffandet af så kalladt brandfritt och dyrkfri. med olika lås försedt kassaskåp för en ambulatorisk kassaförvaring på landsbygden vore visserligen en möjlig utväg, hvilken i sådant fall herde i sjelfva hufvudvilkoren för fastställelse af stadgande för en sådan landtkommuns sparbanksinrättning vara uttryckligen påbjuden; men jag måste betvifla, att en sådan utväg i allmänhet blefve begagnad. — Ett sådant anspråk, som det här oundgängliga, om säkerhet i sparbanks fondens administration och förvaring, kan icke tillfredsställas med den lösa allmänna förhoppningen, att genom lyckans skickelse allt skall gå väl. För de fastställda reglernas tillämpning och den stadgade kontrollens möjlighet får icke redan i de vid sj elfva institutionens tillvägabringande klart framstående yttre förhållanden af ständig art visa sig sannolika hinder. Institutionen vore i sådant fall förlagd på orätt plats eller gjord i olämplig tid. Det synes mig således ligga i sakens natur, att sparbanksinrättningarne inom ett län icke höra vara flera spridda, utan deremot koncentreras och förläggas på så litet afstånd från länsstyrelsen, som möjligt, men med förgreningar af agenturer inom kommunerna, att i all möjlig måtto bereda de enskilda insättarne den beqvämlighet, som sj elfva inrättningens förläggande i orten skolat dem gifva; hvilken agenturverksamhet kunde ske utan att dermed någonsin sj elfva sparbanksfonden vore äfventyrad, endast med sådan fara för tillfälligt insalta mindre belopp, som val icke kunde alldeles undvikas. Det vore den mindre faran i stället för den större. Jag anser det vara nödvändigt, att, i sammanställning med föreskriften i 8 § om sparbanksdistrikts största utsträckning, tillika inlägges en begränsning i motsatt riktning.

I allmänhet får jag emot det vid mina anmärkningar förväntade inkast, att sparbanksinrättningarne nu, i saknad af ledning i Statens lagstiftning, lida af de olägenheter och brister i afseende på rättssäkerheten, jag mot förslaget framställer, gorå den erinran, att om ändamålet med detta ingripande af Statens lagstiftning i den enskilda verksamheten icke vinnes, må donna lagstiftning heldre uteblifva eller åtminstone heldre fördröjas intilldess att råtta vägen vore funnen, än att, om de i anmärkningarne befarade skador inträffa, skulden derför må, i stället för att ensamt träffa den enskilda verksamhetens misstag och ofrivilliga brister, hvälfva på Statens lagstiftning, såsom oduglig eller felaktig. Om Staten skall genom lagstiftning ingripa i den enskilda verksamheten för sparbank sinrättningar, måste det främsta ändamålet vara tillvägabringande af rättssäkerheten. Med väsendtligt förfelande af detta mål skulle Staten medelst auktoriteten af sitt reglementerande locka den enskilde in i en fara af förluster, dem han måhända skulle undgå, derest han af sparbanksinstitutionens oblandade egenskap af blott enskild anstalt varit uppfordrad att använda den tveksamma besinning, som i sådana fall städse t ages i

20 Bil. till Kongl. Maj ds nåd. Prop. ang. För ovän. för Sparbanker.

nödvändigt anspråk. Just i detta afseende synes mig förevarande lagstiftningsärende vara af ytterst grannlaga natur, fordrande den största varsamhet.

Förslagets bestämningar angående sparbanksinrättningens huvudman afse, att, till förekommande af den farhåga, som skulle väcka obenägenhet för eftertagande af deras bestyr, i allo freda dem från ansvarighet för sparbankens förvaltning. Något dunkelt är förslaget i detta afseende. Väl förekomma i 19 § sådana uttryck (“förvaltningen af de insättare tillhöriga medel11), som, i jemförelse med ordalagen i 1 § och slutmeningen i “öfvergående stadgandet11, äfvensom vid betraktande af sjelfva grundtanken i hela inrättningen, att dess tillgångar i vinstmedel icke äro de uti denna inrättning deltagande personer tillhöriga, utan, vid bankens upplösning, skola kommunen tillfalla, utmärka, att hufvudmannens befattning är ett ombud smanna skap) för vård af annans angelägenhet, — sådan befattning, som, enligt min tanke, vore att hänföras under 25 kap. Strafflagen och 18 kap. Handels-Balken. Men af 19 och 22 §§ synes framgå, att hufvudmännens befattning icke skall vara behäftad med annan ansvarighet, än det moraliska tillräknandet. Sparbankens styrelse, som, enligt 19 §, “har närmaste vården om sparbankens angelägenheter11, är det underordnade organet för förvaltningen, tillsatt af hufvudmännen, hvilka sålunda medelbarligen verkställa förvaltningen; men donna styrelse skall ensam bära ansvaret för hvad som i förvaltningen sker, utom naturligtvis i en viss händelse, der all ansvarighet till insättarne skulle komma att saknas, nemligen för sådant, som, uppå åtal af de enskilde insättarne för underlätet uppfyllande af sparbankens rättsförbindelser till dem, finnes vara lagstridigt handladt, men skeft just till följd af hufvudmännens föreskrift i begagnandet af deras makt enligt 2 §, att “besluta öfver de framställningar och förslag, som af styrelsen kunna göras11, hvilket beslut naturligtvis kan innefatta bestämmande af annat förfarande, än det af styrelsen föreslagna, och angå sådant, som väsendtligt inverkar på sparbankens möjlighet att fullgöra sina rättsförbindelser.

Att en sådan hufvudmännens maktfullkomlighet och ansvarsfrihet skall i hög grad befordra ändamålet att gorå donna hufvudmansbefattning mindre ogerna emottagen af kommunens medlemmar, lider icke något tvifvel. Att dock en sådan ansvarsfrihet och en sådan den underordnade förvaltarens uteslutande ansvarighet starkt afviker från lagstiftningens allmänna grunder, är ock lika säkert. Oneklig! är likväl att hufvudmännens ansvarsfrihet kan, der sakförhållanden fordra det, stadgas af lagstiftningen för sådana fall, hvilka, såsom bär är förhållandet, i allo hafva kontraktsegenskapens frihet i beting af vilkor för verksamheten, så att ingen kunde ställa sig i rättsförhållande till sparbanken utan erkännande af donna institutions hufvudgrund, att hufvudmännen skola vara ansvarsfria och endast sty. relseledamöterna kunna dragas för rätta. Men frågan är nu, om icke donna hufvudmännens mera inskränkta skyldighet till vårdnad om sparkanksinstitutionen och deras ansvarsfrihet komme att stadgas på alltför stor bekostnad af det huf-

21 Bil. Ull Kongl. Maj:ts nåd. Ft ap. ang. Förordn. för Sparbanker.

vudändamål Staten, såsom jag förut anmärkt, nödvändigt måste söka med sin lagstiftnings inblandning i den enskilda företagsamheten: rättssäkerheten. Då man, vid betraktande af den föreslagna institutionen, afskilja den garanti, som är blott af moralisk art (god och ädel i sin grund, utan tvifvel, men icke af hufvudsaklig betydenhet i lagstiftningens misstrogna vårdnad af den juridiska säkerheten), framstå inrättningens hufvuddrag sålunda:

en styrelsepersonal af t. ex. 7 eller 5 eller 3 män, vald af en icke ansvarig pluraliteten inom eu korporation af minst 15 kommunens män, förvalta de i sparbanken insätta penningar;

en gång hvarje år visar denna styrelse inför några revisorer, att den har i handom sparbankens tillgångar i penningar till en mindre del och för öfrig! i löpande, när som helst säljbara eller pantsättningsbara värdepapper;

hela den öfriga delen af året, utöfver revisionsdagen eller de två eller tre revisionsdagarne, är den lilla styrelsepersonalen i besittning af dessa tillgångar, alla stundligen användbara såsom penningar.

Jag kan nemligen icke, till fortsättning såsom en kedja af ansvariga vårdare af sparbankens tillgångar, framställa en ytterligare länk i den person, som, enligt 18 § i förslaget, skall af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordnas till dess ombud för vakande öfver sparbankens förvaltning. För denne inspektör är visserligen ingen ansvarsfrihet förkunnad i förslaget; han lärer således vara att hänföra under 25 kap. Strafflagen; men i hans icke af några tidsbestämningar eller andra anvisningar, utöfver hvad som angår den årliga revisionsförrättningen, reglerade verksamhet lärer det blifva svårt att, sedan någon oordning af farligare art inträffat, såsom sparbanksfondens förskingring, uppleta sådana grunder och stödjepunkter för en ansvarstalan, att denna kunde vinna framgång och leda till ett antagande, att inspektören vanvårdat sin pligt just i en sådan stund, då skadan ännu kunnat förhindras. Vid hans sista inspektion, ej så långt före olyckan, var sparbanksfonden i godt skick; sedermera har ej någon särskild yttre anledning till misstroende förekommit: — och inspektören blir fri från all ansvarstalan. Och i allt fall lärer, i fråga om så störa fonder, som sparbanksinrättningarnes förväntas blifva, icke synnerlig trygghet kunna beredas af rätt till talan mot denne ende utom styrelsen ansvarige. Jag kan icke egentligen räkna hans ansvarighet till annat, än de moraliska garantierna; och jag hyser farhåga, att, under inflytelsen af den fördom, som ofta visat sig mot en angifvares kall, förbiseende mången gång det aktningsvärda i den moraliska känsla, som utgör angifvelsens bevekelsegrund, hela denna moraliska garanti kan blifva af ringa betydenhet.

I den erinran man härvid kunde vilja gorå, att donna svaghet i sparbanksinrättningens juridiska garantier af de förvaltandes och de kontrollerandes ansvarighet kunde anses stå i jemnadt förhållande till den mindre penningförvaltning,

22 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.

sparbankerna, särdeles vid deras spridning till särskilda för de många mindre kommunerna, skulle ega i jemförelse med Statens och enskilda korporationers vanliga förvaltande inrättningar, finner jag icke någon tillfredsställande grund för den störa afvikelsen från allmänna lagstiftningsprinciper i afseende på ansvarighet för förvaltning af annans egendom. Sparbankerna emottaga väl af hvar och en små summor; men de emottaga många sådana; och dessa så kallade små summor komma från de fattige, för hvilka den från en tungt förvärfvad arbetslön, med försakelse af lifvande förströelser, aflagda, till nödhjelp i bekymrets stunder afsedda tioriksdalerssedeln kan betyda vida mera, än för den lyckligt lottade en femhundrariksdalerssedel.

Det ligger utom gränsen för min erfarenhet af samhällslifvets förhållanden i landsorterna, att kunna med någon tillförlitlighet bedöma, om nitet för så i hög grad välgörande inrättningar, som sparbankerna, verkligen måste, för att med säkerhet kunna påräknas, vara framkalladt genom sådan begränsning af hufvudmännens verksamhet och sådan ansvarsfrihet för sparbankernas förvaltning, som i förslaget afses. Om beklagligen förhållandet måste anses vara sådant, — hvithet jag förmodar icke vara så osannolikt, derest inom hvarje kommun skulle finnas sparbanks inrättning, för hvilken i det lilla distriktet skulle, utöfver styrelseledamöterna, utses eu öfverstyrelse af minst femton personer, — blefve frågan den, om, med denna insigt att inrättningarne blefvo ytterst svaga i juridiska garantier och att, såsom jag här ofvan tagit mig friheten att erinra, Staten med auktoriteten af sin inblandning i de enskilda anstalterna komme att gifva dessa ett förtroende hos den enfaldige och af egen pröfning icke mäktige, som de i verkligheten föga kunde motsvara, Staten ändock borde vidtaga detta steg, för att bereda åtminstone någon sannolikhet dertill, att sparbankernas fonder skola i allmänhet förvaltas enligt de nödvändiga regler, som äro framställda i förslaget. Äfven häruti är jag i saknad af tillräcklig erfarenhet om nuvarande förhållanden i redan befintliga sparbanks-inrättningar, för att kunna derå grunda ett omdöme, som i min egen föreställning blefve något mera, än en lös gissning. Det är den osäkerhet om de på lagstiftningen inverkande förhållanden, som för juristens granskning af lagförslag vanligen ligger i vägen, då ämnen, som i sin natur tillhöra lagstiftningen i rikets allmänna hushållning, den så kallade administrativa lagstiftningen, skola behandlas i allmän civillag och bestämma lämpligheten af. dennas rättsbud, de der eljest bero af fastare och varaktigare principer, än den närvarande dagens ekonomiska ställningar och förhållanden, eller framtidens än mera ovissa.

Jag tror mig härvid höra påkalla uppmärksamhet derå, att lagar, som icke äro i enlighet med allmänna och ständiga lagstiftningsgrunder gjorda, utan tillkommit hufvudsakligen såsom eftergifter åt den närvarande dagens tillfälliga kraf i sådana förhållanden, hvilka åter ombildas och i sitt nya skick ej vidare skulle

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. För ovän. för Sparbanker. 23

lägga hinder för rationel lagstiftning, svårligen kunna emot nya utbytas utan att i fortfarande eller långvariga följder förete verkningar af deras tillvarelse. Sparbanker, inrättade efter nu ifrågavarande — jag måste så såga — lösliga principer i afseende på nödiga garantier för rättssäkerheten, kunna icke, sedan de måhända i stor mängd tillkommit inom landet och trädt i verksamhet, när som helst undanrödjas för att gifva rum åt andra, inrättade efter de grunder, det tulla anspråket på sådan rättssäkerhet kräfver. Dessa grunder måste gripa djupare och vidsträcktare in i sjelfva inrättningens väsende.

Många mörka drag i den sednare tidens offentliga händelser torde berättiga det allmänna misstroende, som uttalas i de af mig nu gjorda anmärkningar om bristande garantier för rättssäkerhet i de kreditanstalter, man med närvarande förslag vill bilda. I sådana ämnen bör aldrig lagstiftningen vara det blinda förtroendets verk; men ännu mindre bör en sådan ovarsamhet gorå sig i lagstiftningen gällande i en period, som framställer en lång följd af exempel, huru allmänt och enskild! förtroende besvikes, huru det ekonomiska obeståndet länge förhemligas under välståndets lånade yttre skimmer, huru det brottsliga sveket ofta förstår att länge undandölja spåren af sin framfart, och hvilken djerfhet i svekfulla företag alstras af de lättade utvägarne att fly undan till främmande verldsdel^.

Efter dessa betraktelser öfver förslagets hufvudgrunder är jag beredd att med Högsta Domstolens öfluga ledamöter ingå i närmare granskning af förslagets särskilda bestämningar.“

Justitierådet Olivecrona utlät sig:

“Sedan mer än 200 sparbanker inom landet uppstått, hvilka förvalta summor, uppgående till mer än 40 millioner Riksdaler, är säkerligen hos oss tidpunkten inne att genom lagstiftningen närmare bestämma dessa gagnelig anstalters verksamhet och att, genom offentlig kontroll deröfver, söka bereda större trygghet åt alla dem, hvilka vilja åt sparbanker anförtro förräntandet af sina besparade medel, än hittills varit fallet. Totalbeloppet af de i sparbankerna uppsamlade kapital utgör en beaktansvärd gradmätare af det allmänna välståndet i landet, särdeles de arbetande klassernas ekonomiska ställning. Att fördenskull gifva åt sparbankernas verksamhet en god riktning under nödig kontroll och att derigenom stärka allmänhetens förtroende till sparbankernas förmåga att kunna fullgöra sina åtagna förbindelser, bör utan tvifvel vara en skyldighet från den lagstiftande maktens sida.

En lagstiftning rörande sparbanker måste, efter mitt omdöme, innehålla följande väsentliga bestämmelser, nemligen:

I) Om sådana bankers stiftande :

H) Om deras organisation;

III) Om deras förvaltning och verksamhet;

IV) Om kontrollen deröfver;

24 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd, Trop. ang. Förordn. för Sparbanker.

V) Om rättsförhållandet mellan dem, som i sparbank insätta penningar, å ena sidan, och sådan bank, dess styrelse eller principaler å den andra;

Yl) Om eganderätten till och dispositionsrätten öfver sparbanks samlade fonder; samt

VII) Om sparbanks upplösning och de rättsförhållanden, som dermed stå i sammanhang.

Men då största delen af stadgandena i dessa hänseenden äro reglementariska eller af ekonomisk art och sålunda hemfalla till den administrativa rättens område, der Lönnligen, enligt vår grundlag, egen att allena lagstifta, och blott en jemförelsevis ringa del kan anses beröra civilrätten, vill det synas mig hafva varit i flera afseende önskvärdt, att, med hänsyn till detta förhållande, lagstiftningen i ämnet hade kunnat i tvänne särskilda författningar fördelas, i stället att, på sätt det remitterade förslaget visar, i en och samma författning sammanföra bestämmelser, än hörande under Konungens uteslutande lagstiftningsrätt, än under Konungens och Riksdagens gemensamma. Olägenheterna af ett sådant sammanförande skola, enligt min öfvertygelse, snart visa sig, då den fortgående utvecklingen af sparkanksväsendet torde komma att ofta påkalla förändringar i sparbankernas verksamhet, eller i kontrollen deröfver, och i sammanhang dermed äfven förändringar i sparbanks-lagstiftningen. Det herde likväl icke hafva mott rätt synnerligen störa svårigheter, då första gången lag skall stiftas för ifrågavarande slag af penningeanstalter, att särskild! för sig äfven hafva anordnat de lagbestämmelser, som tydligen äro af ekonomisk beskaffenhet, och de, som deremot kunna med skäl hänföras till civilrätten.

Om jag betraktar det remitterade förslaget hufvudsakligen från civilrättens synpunkt, så är onekligen rättsförhållandet emellan insaltare af penningar i sparbank, å ena sidan, samt sparbanken, dess styrelse eller hufvudmän, å den andra, den vigtigaste eller sjelfva kärnpunkten, enär af de lagbestämmelser, som härom gifvas, beror den säkerhet, hvilken skall tillerkännas vederbörande insaltare för de af dem åt sparbank anförtrodda medel. Enligt förslagets 1 och 22 §§, jeinförda med det så kallade öfvergångsstadgandet, skulle bär i landet kunna komma att bestå bredvid hvarandra tre särskilda slag af sparbanker med olika ansvarighet, nemligen:

I) Sådana sparbanker, för hvilka Konungens Befallningshafvande fastställt stadgar;

II) Sådana nya sparbanker, hvilka, efter författningens promulgerande, stiftas, men som, utan att deras stadgar blifvit fastställda, ändock bedrifva loflig sparbanksrörelse; samt

III) Sådana redan befintliga sparbanker, hvilka icke inom två år efter sparbankslagens utfärdande sökt och vunnit fastställelse på stadgar, upprättade i öfverensstämmelse med samma lag, men det oaktadt fortsätta sin förra sparbanksverksamhet.

25 Bil. till Kong!.. Maj:ts nåd. Trop. ang. Förorda för Sparbanker.

För sparbanker af förstnämnda slag, hvilka förutsättas skola företrädesvis komma att i landet förefinnas, skola, enligt § 2, ett visst antal s. k. principaler eller hufvudman, jemte eu af dem vald styrelse stå i spetsen. För hufvudmännen är i detta fall ej något ansvar stadgadt, utan allena för styrelsens ledamöter, hvilka skola, jemlik! § 19, ansvara för förvaltningen af sparbankens och de af in sättare åt sparbanken anförtrodda medel, enligt lag och de för sparbanken särskild! fastställda stadgar; och det ansvar efter lag, hvarom säges, torde icke kunna betyda annat, än att styrelseledamöterna skola, på sätt 18 kap. Handels-Balken innehåller, såsom syssloman stånda ansvar för hvad som kan läggas dem till last. För det andra slaget sparbanker åter, hvilka hädanefter kunna stiftas, men som utan faststäldt reglemente bedrifva sparbanksrörelse, har förslaget i 22 § stadga!, att den, som inrättar, det är stiftar, sådan sparbank, skall för återbetalningen af de insalta medlen ansvara såsom för egen skuld. I detta fall finnes icke något ansvar stadgadt för styrelsen, utan allena för de första principalerna vid bankens stiftande, hvilka för återbetalningen af insalta medel skola ansvara såsom för egen skuld, ehuru afsigten naturligtvis måste vara den, att sådan! ansvar äfven skall för framtiden hvila på alla dem, som kunna styrkas vara bankens hufvudman, vid den tidpunkt, då anledning att af dem utkräfva ansvar uppstår. Slutligen för det tredje slaget af sparbanker, eller redan existerande sparbanker, hvilka efter två år, sedan sparbankslagen träd! i verksamhet, icke sökt och vunnit stadfästelse på sina stadgar, men ändock fortsätta sin verksamhet, är i det s. k. öfvergångsstadgandet föreslaget, att det skall åligga hufvudmännen och styrelseledamöterna i sådana sparbanker enahanda ansvarighet för återbetalningen af de efter nämnde tid i sparbanken insalta penningar, som i 22 § blifvit föreskrifven, d. ä. återbetalningsskyldighet såsom för egen skuld.

Det torde dock vara betänklig! och ingalunda ledande till den trygghet för allmänheten och den konseqvens i lagstiftningen, som höra eftersträfvas, att på detta sätt tillåta existensen af flere slag af sparbanker bredvid hvarandra, med olika, i; viss mån sväfvande, eller mindre strängt bestämd ansvarighet helst som det af § 12 vill synas, att endast den förstnämnde af de nyss angifna kategorierna af sparbanker, men icke de öfrige tvänne, skulle komma att bedrifva sparbanksverksamhet under offentlig kontroll. Det rätta och med afseende på sparbanksväsendets ändamålsenliga utveckling önskvärda synes mig vara, att lagen blott tillåter ett enda slag af sparbanker. För dessa sparbanker, hvilka i första hand måste anses ansvara för emottagna penningar med alla sparbankens innehafvande tillgångar, höra gälla stadgar, som Konungens Befallningshafvande, efter pröfning, godkänt. Dessa sparbankers verksamhet bör ock deri vara reglerad i enlighet med eu af Konungen, på grund af dess lagstiftningsmakt i ämnen, som röra den allmänna hushållningen, utfärdad lag, hvari äfven den offentliga kontroll, hvilken sparbankerna höra vara underkastade, är närmare bestämd. Af ledamöterna i styrelse för så- Bih. till Riksd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 4

26 Bil. till Kongl. Maj ds nåd. Trop. ang. Förorän. för Sparbanker.

dana banker bör deremot, enligt min uppfattning', icke utkräfvas strängare ansvarighet än den allmänna lagen stadgar för syssloman, enär ett vidsträcktare ansvar sannolikt skall komma att afskräcka redbare och duglige män att oegennyttigt uppoffra tid och krafter åt eu verksamhet för ett allmännyttigt ändamål, sådant som sparbankernas.

Tager jag i öfvervägande den ekonomiska sidan af sparkankslagstiftningen torde de närvarande förhållandena icke gorå rådligt att belasta vare sig Staten eller kommunen med någon garanti för sparbanksfonders förvaltande. Deremot torde det vara fullt riktigt att lägga den egentliga kontrollen öfver sparbankernas skötsel i händerna på kommunalmyndigheterna— landstingen och stadsfullmäktige i städer, der dessa myndigheter motsvara landsting. Den kontroll, som det remitterade förslaget har åsyftat att uppdraga åt ett för hvarje år af Konungens Befallningshafvande utse dt ombud, torde icke blifva af någon synnerlig betydelse, helst då Konungens Befallningshafvande saknar disponibla medel att godtgöra ett sådant ombud för den tidsspillan och besvär, som med den nödiga kontrollens fullgörande vore förenade. Landstingen och nämnde stadsfullmäktige deremot, hvillca kunna bestämma om skäligt arfvode åt kontrollerande ombud, höra derföre också kunna finna män, villige att åtaga sig ett besvär, som bör skäligen remunereras. Sparbankerna höra ock, enligt min tanka, ändamålsenligast kunna anordnas länsvis, med kufvudkontor i residensstaden och med filialafdelningar eller agenturer inom de mindre kommunerna — häradsvis eller socknevis i länets mindre städer —, derest ej Kongl. Maj:t skulle,[på ansökning, pröfva skäligt, att eljest tillåta sparbank utöfva sjelfständig verksamhet inom stad eller ett mindre område på landsbygden. Undantag borde dock alltid göras för de städer, der stadsfullmäktige utöfva landstings rättigheter. Anordnas sparbanker på sådant sätt, torde det allena blifva möjligt att finna tillräckligt antal duglige och villige personel' att såsom hufvudman och styrelseledamöter vid sparbank fungera för någon längre tid, så att icke alltför ofta ombyte af personal och dermed måhända äfven ombyte af åsigter angående förvaltningen skall komma att ega rum. Ett annat vigtig ändamål kunde då äfven vinnas, nemligen större säkerhet vid förvarandet af sparbankers säker hetshandling ar. Dessa kunde nemligen i så fall i något särskilt för ändamålet inrättadt, brandfritt kassahvalf bevaras; men på landsbygden, der kassaförvaltarebefattningen ofta lärer förblifva ambulatorisk, torde svårigheter mota för dylika anstalters anordnande, så vida icke större kostnader skola användas för beredande af trygghet både emot brandskada och rofgiriga våldsverkare händer. Den nämnde tryggheten får ock en större betydelse, om, såsom det remitterade förslaget innehåller, reservfonden, och äfven någon del af insättares fond, alltid skall utgöras af räntebärande, lätt säljbara obligationer, hvilka äro att anse nära i likhet med reda penningar. Skulle, såsom jag angifvit, sparbankerna komma att anordnas länsvis, och landstinget derjemte tilläggas rättighet

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. För ovän. för Sparbanker. 27

att, till sparbanksväsendets befrämjande inom orten, disponera öfver blifvande öfverskott på sparbanks reservfond, utöfver det i sparbankslagen stadgade förhållandet mellan reservfonden och insättares fond, torde ock landstinget finnas benäget att anslå nödiga medel för den erforderliga kontrollen öfver sparbanken inom länet och dess filial-afdelningar.

Det ovilkorliga stadgandet att reservfonden alltid skall bestå af räntebärande obligationer och att insättares fond likaledes skall utlånas mot säkerhet af dylika obligationer, inteckning i fast egendom inom halfva taxeringsvärdet, samt af pant af guld eller silfver eller, i vissa fall, mot förbindelser af menigheter eller korporationer, torde visserligen hafva många skål för sig; men det är att befara, att stadgandet, såsom det blifvit föreslaget, skall komma att vålla många svårigheter vid tillämpningen, hvarföre någon modifikation i nämnda bestämningar torde blifva nödig.

Ehuru jag med anledning af dessa anmärkningar mot sjelfva grunderna för det remitterade förslaget finner mig, för min del, förhindrad att detsamma antagande tillstyrka, är jag dock beredd att med Högsta Domstolens öfrige ledamöter deltaga i granskningen af förslagets detaljer."

Högsta Domstolens flesta ledamöter, som funno de i förslaget förekommande frågor, hvilka äro af financiel beskaffenhet, icke i allmänhet utgöra föremål för Högsta Domstolens utlåtande, ansågo sin granskning höra hufvudsakligen omfatta de bestämmelser, som angå rättsförhållanden eller ega gemenskap med allmän lag. Tvekan kunde visserligen uppstå, huruvida det skulle fördelaktigt inverka på utvecklingen af vårt hitintills, utan särskild lagstiftning, ordnade sparbanlcsväsende, om man söker fora detsamma under de mera tryckande bunden af en speciel lag; men önskvärdheten af en sådan lag syntes dock öfvervägande, ej mindre vid betraktande af nu rådande ovisshet, i hvad mån personlig ansvarighet, i händelse af behof, skulle enligt lag kunna utkräfvas af dem, som med sparbankernas förvaltning, vare sig såsom stiftare, principaler eller styrelseledamöter, ega befattning, än ock, med afseende å den nu i allmänhet saknade, men genom lagförslaget, om det antoges, beredda trygghet, som bör vara att förvänta genom offentlig myndighets särskilda kontroll och den för öfrig! föreskrifna offentlighet i fråga om sparbankernas förvaltning och deras revision.

I anledning häraf yttrade Justitierådet Södergren, att, enär förslaget, hvaruti de till lagstiftningen angående rikets allmänna hushållning hänförliga delar äro upptagna såsom alla utgörande vilkor för stadfästelse af sparkanksstadgar och i afseende derå gjorda bestämningar af ansvarigheten för sparbankernas förbindelser, är vordet af Kongl. Maj.-t utan någon inskränkning förklarad! komma att behandlas i den ordning 87 § Regeringsformen bestämmer, ansåg, vid betraktande jemväl af hvad slutmeningen i 89 § samma grundlag förmår, Justitierådet icke någon del af förslagets innehåll ligga utom gränsen för det utlåtande Hög-

28 Bil. till Kongl. Majds nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.

sta Domstolen nu hade att afgifva. Med denna bestämning af den konstitutionela vidden af Högsta Domstolens åliggande i förevarande ärende villo dock Justitierådet ingalunda hafva uttala! någon tro på sin förmåga att genomskåda och bedöma de frågor af financiel beskaffenhet, som herde till detta lagstiftningsämne; frågor, hvilkas fösning genom den föreslagna lagen kunde starkt beröra skiljaktiga, möjligen med hvarandra alldeles oförenliga intressen i allmänna penningsrörelsen. Val syntes det framstå obestridligt, att, då den hitintills bedrifna fria lånerörelsen med sparbanksfonder, hvilkas- sammanräknade belopp öfverstiger fyratio millioner Riksdaler skulle genom lagens allmänna tillämpning tvärt omgestaltas och ställas under det stränga regeltvånget enligt förslagets 14 och 15 §§, måste deraf uppkomma svår brytning och långvariga följder i allmänna penningrörelsen, de der otvifvelaktigt förtjena att i lagstiftningen tagas i det noggrannaste betraktande, för ett rättvist och tillika statsnyttigt afvägande, att icke, bland de i samhällslifvet nödvändigt verkande intressen, det ena oskäligt förtryckes, till vinst för det andra. Men Justitierådet tilltrodde sig icke tillräcklig erfarenhet och insigt i sådana ämnen, att våga ett närmare utlåtande i donna del af ärende! För öfrig! komme Justitierådet att vid den särskilda granskningen af förslagets 22 § och “öfvergående stadgande!" yttra sig öfver förslagets hufvudsyftning i hvad angår de sparbanksinrättningar, som icke ordnas efter reglorna i den föreslagna lagen.

Under genomgående af förslagets särskilda delar ansågs anledning förekomma till följande erinringar, nemligen:

§ I-

Emedan anstalter för besparingars emottagande och förräntande, vare sig under namne! sparbank eller annan benämning, endast vilkoren ej strida mot allmän lag, icke kunde eller herde göras beroende af den lagstiftning, som nu blifvit föreslagen, utan meningen måste vara att befrämja en god förvaltning genom att tillerkänna viss förmån och trygghet åt de sparbanksstiftare och hufvadmän, som ställa anstalten under offentlig kontroll, med skyldighet att iakttaga donna särskilda lagstiftnings vilkor; syntes berörda mening höra närmare framhållas. För öfrig! och enär, rörande en mängd vigtiga frågor, förslaget endast fordrar, att hvarje sparbankstadga bör om dem innehålla bestämmelser, utan att föreskrifva bestämmelsernas beskaffenhet, men det icke kan vara likgiltigt, hvad sparfa ankstadganderna komma att i dessa ämnen innefatta, så att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle vara skyldig att deråt, utan afseende på beskaffenheten, gifva sanktion; torda Kongl. Maj:ts B efallningsh åfvan de s pröfning ej höra inskränkas till undersökning, om sparbankstadga befinnes öfverensstämma med den särskilda

29 Bil. till Kongl. Majds nåd. Prof. ang. Förordn. för Sparbanker.

författningen samt lag och författningar i (ifrigt, utan jemväl höra afse lämpligheten af stadgans bestämmelser i de delar, der lag och författningar lemna sådan pröfning öppen. På grund häraf hemställdes om den förändring af § 1, att, efter orden “till kapitalet" lydelsen blefve följande: samt åstunda att försäkra sig om

tillgodonjutande af de förmåner, som §§ ... (angående årsstämning och viss ansvarsfrihet för hufvudman) omförmäla, skola hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i orten söka fastställelse af sparbankens stadga, och vid ansökningen bifoga förslag dertill. Pröfvas förslaget öfverensstämma med donna förordning samt i öfrigt lagligt och ändamålsenligt, egen Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att den sökta fastställelse!! meddela.

Justitieråden Quensel och Södergren yttrade, att ehuru de ej hade något emot, att upplöst sparbanks styrelse berättigades söka årsstämning, ansågo de dock ej detta höra framhållas såsom eu särskild förmån för den oktrojerade sparbanken. De skål, som talade för årsstämningen, voro säkerligen tillämpliga äfven på de andra sparbankerna, och, om framdeles för dem årsstämningsrätt beviljades, förfölls ju omförmälda särskilda förmån.

Vid § 2,

som af Högsta Domstolens fleste ledamöter lemnades utan anmärkning, yttrade Justitieråden Bolin och Lagerstråle, att, för oförändradt vidblifvande af det der afsedda förhållande emellan hufvudman och styrelseledamöter, syntes erforderligt ett tillägg i syftning att, om hufvudman ingår i styrelsen, lian under tiden icke må anses såsom hufvudman.

§ 4.

Föi undvikande af tvetydighet torde kunna sägas: före Maj månads slut, efter hvad stadgan närmare härom bestämmer.

§ 5-

Föreskriften vers alltför ovilkorlig, enär förhinder kunde afbryta befattningen. Sannolikt vore afsigten ingen annan, än som kunde vinnas, om bär påbjödcs, att hufvudman ej må utan laga skäl, såsom sjukdom, bortflyttning från orten eller annan giltig orsak, frånträda etc.

§ 6.

I stället för inlemnande!: till domstol syntes mera lämplig! föreskrifva, att förteckningen på hufvudmän och styrelseledamöter skulle tillställas Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som hade att utfärda kungörelse i ämnet; — och torde detta tillställande höra ega rum inom viss tid, t. ex. inom en månad efter hvarje ordinarie sammankomst.

30 Bil. till Konrjl. Maj:ts nåd. Trop. ang. Förordn. för Sparbanker.

§ 7.

Ibland bestämm.elser, som stadgan borde innehålla, syntes äfven vara den angående sättet för hufvudmännens inkallande till extraordinarie sammankomst, hvarom ett tillägg här kunde göras. Det vore ej osannolikt, att omständigheter stundom inträffa, som gjorde sådan sammankomst behöflig; och i slikt fall skulle saknad af föreskrift om sättet för kallelsen kunna förorsaka tvekan och förlägenhet.

§ 10.

Enär saknad af säker upplysning om år och dag, då eu person är född, icke borde blifva o vilkorligt hinder för sparbankens begagnande, och då föröfrigt redaktionen syntes påkalla någon jemkning, hemställdes, om icke åt början af donna § må gifvas den lydelse: att då på sparbanksbok göres insättning första

gången, insättare skall uppgifva sitt namn etc. till och med “enahanda uppgift angående denne"; samt vidare att, derest upplysning saknas om år och dag, då den ifrågavarande personen är född, värde detta anmärkt och i stället personens ungefärliga ålder an gifven; och att insättare erhåller en med nummer etc.

Justitierådet Quensel deltog ej i donna anmärkning.

§ 13.

Hvad här föreskrifves om uppsägning torde med ej mindre skäl kunna göras till vilkor för medlens uttagning; och för sådant ändamål skulle åt paragrafen kunna gifvas följande lydelse: För uppsägning af insätta medel skall den, som uppvisar motboken, vara skyldig att, derest så fordras, sin egenskap af rätter innehafvare styrka genom uppgift om namn, födelseår och dag, jemte lefnadsyrke. Denna uppgift jemföres med de i dagboken vid första insättningen gjorda anteckningar. Öfverensstämma de, antecknas uppsägningen; hvarom icke hänskjutes frågan till styrelsens afgörande. Lag samma vare angående rätt till uttagning af de insätta medlen.

Justitieråden Quensel och Söder gr en yttrade, att då den här föreskrift^ uppgift och dess jemförande med i sparbanken befintliga anteckningar lärer på sina ställen vara mindre praktisk i anseende till mängden af tillströmmande uppsägningar, och ändamålet vinnes både säkrare och tillräckligt, om uppgiften sker vid uttagningen, sedan, med ledning af den föregångna uppsägningen, anteckningarne blifvit undersökta och uppgiftens enlighet dermed genast kan kontrolleras, hemställde bemälde ledamöter, att §:n i öfverensstämmelse härmed ändras.

§ 14.

Föreskriften derom, att lån må beviljas till kommuner, menigheter och kor-

31 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. ang. Förordn. för Sparbanker.

porationer, så vida säkerheten af styrelsens samtliga ledamöter godkännes, syntes tvåtydig. Om, såsom sannolikt är, meningen vore att fordra, det säkerheten skall af fulltalig styrelse utan skiljaktighet godkännas11, efter hvilken sistnämnda redaktion suppleantledamot kunde ersätta den ordinarie, torde nämnda uttryck kunna begagnas.

§ 15.

Det här förekommande stadgande derom, af hvilka säkerheter reservfonden skall bestå, syntes vara altför o vilkorligt.

§ 18.

Härvid hemställdes, om icke i slutet kunde göras det tillägg: samt när som helst, derest skål till anmärkning förekommer, gorå anmälan härom hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.

§ 19.

För närmare bestämmande af styrelsens ansvar ansågs bär höra tilläggas ett stadgande, som förpligta!' styrelsens medlemmar till enahanda ansvarighet, som den, hvilken efter allmän lag åligger syssloman.

Dessutom eiinrades, att, när revisionsberättelse införes i tidningarne, torde den höra åtföljas af hufvudmännens i anledning deraf fattade beslut.

§ 20.

Emot sista punkten anmärktes, att den icke utvisade vidden af det utsedda ombudets befogenhet till deltagande; hvarföre, och enär härtill komme, att ansvaret för de till utredningen hörande åtgärder måste stadna på styrelse och hufvudmän, orden “deruti deltaga11 torde höra utbytas mot orden: utredningen öfvervaka.

Justitierådet Södergren ansåg att slutmeningen i donna § icke utgjorde tillräcklig regel på eu gång för länsstyrelsens nödvändigt olikartade åtgärder i två så långt skiljaktiga fall, som det ena, då sparbankens principaler sjelfva beslutat dess upplösning, och det andra, då, emot sparbanksförvaltarnes vilja, länsstyrelsen, såsom en preventiv åtgärd vid uppkommen farhåga i afseende på vården af spaibankens fond, funne sig nödsakad att upplösa banken och förbjuda rörelsens fortsättning; i hvithet sednare fall, jemlikt 21 §, annan än den, som tillsatt bankens styrelse, inträdde i rätt till fonden, i den man donna gåfve behållning utöfver fullgörandet af sparbankens förbindelser. För det förra fallet syntes bestämningen i slutmeningen af 20 § vara tillräcklig, men deremot icke för det sednare fallet, deruti länsstyrelsen nödvändigt måste ega att, vid förkunnandet af bankens upplösning, genast skilja bankstyrelsen från förvaltningen af bankens fond och ställa denna i behörig säkerhet.

32 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Brop. ang. För or (In. för Sparbanker.

§ 21.

Det påmintes, dels att sparbankens reservfond icke borde aflemnas förr, än all gäld är betald, dels ock att, till förekommande af svårlösta tvistigheter om fondens fördelning emellan särskilda kommuner eller andra delar af sparbankens område, de ifrågavarande medlen alltid borde lemnas till vederbörande landsting, men, hvad angår de städer, hvilka ej i landsting deltogo, till stadsfullmäktige, derest ej Kongl. Näjd finner godt att annorlunda, på hemställan af sparbankens hufvudmän, härom förordna.

För öfrig! gjordes, i anledning af förslaget, följande framställningar, nemligen: att rättighet till klagan hos Kongl. Näjd öfver Kongl. Maj ds Befallningshafvandes beslut syntes höra medgifvas; — att författningen herde innehålla föreskrift om rätter domstol och att, enär domstolen lärer höra blifva allmän underrätt i orten, der styrelsen har sitt säte, men godtyckligt ombyte af sammanträdesorten icke herde inverka på förenämnde fråga, ett tillägg på tjenlig! ställe, t. ex. i § 7, kunde inflyta derom, att stadgan skulle innefatta uppgift angående den ort, der sparbankens styrelse har sitt säte; -— att vid upplösning af sådan sparbank, som bar behörigen fastställd stadga, års stämning å borgenärer må få sökas; att enär, derest sparbankens hufvudmän skulle öfverträda stadgans bestämda föreskrifter, hufvudmännen icke lära undgå att ersätta den möjligen genom sådan öfverträdelse uppkommande skada, ett stadgande härom borde införas; — att, i stället för § 22, såsom mindre omfattande, andra bestämmelser borde meddelas, byggda på sådana grunder, dels att, när sparbanksstadgan icke öfverträdes af hufvudmännen, desse äro frie från ansvar för sparbankens skuld, såvidt de icke till sådan ansvarighet sig särskild! åthäst, dels ock att, om sparbank träder i verksamhet utan att hafva erhållit stadfästelse å stadgan, äfvensom derest af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande upplöst sparbank fortsätter annan rörelse, än som hörer till bankens utledning, en hvar, som å bankens vägnar ingår förbindelse, ansvarar för densamma efter lag.

I öfverensstämmelse med dessa asigter- skulle, efter § 21, inför as sex nya §§ af ungefärligen följande innehåll:

§ 22.

Öfver Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut i de fall, hvarom denna förordning handlar, kan klagan föras hos Kongl. Maj:t i Dess Finans-Departement, men beslutet går ändock i verkställighet, såvida ej Kongl. Näjd annorledes förordnar.

Bil, till Kongl. May.ts nåd. Vrop. ang. Förordn. för Sparbanker.

§ 23.

Sparbanken vare uti mål, för k vilka ej annorlunda i lag stadgas, lydande under allmän underrätt i orten, der bankens styrelse, enligt den fastställda stadgan, bär sitt säte.

§ 24.

Upplöses spaibank, som är af den beskaffenhet, hvarom ofvan förmäles, må årsstämning å borgenärerne sökas, på sätt för sådan stämning i lag stadgadt är.

§ 25.

Skulle sparbankens hufvudman öfverträda bestämd föreskrift i den fastställda stadgan, vare de skyldige ersätta den möjligen genom sådan öfverträdelse uppkommande skada.

§ 26.

Utom i det fall, hvarom i nästföregående § sägs, skola hufvudmännen ej vara förbundne till ansvar för sparbankens skuld, derest de icke till sådan ansvarighet sig särskild! utfäst.

§ 27.

Träder sparbank i verksamhet utan erhållen behörig stadfästelse å stadgan, stånde en hvar, som emellertid å bankens vägnar förbindelse ingår, derför i personlig ansvarighet till fordringsegare efter allmän lag. Skulle, sedan Kongl. Majrts Befallningshafvande förklarat sparbank böra upplösas, den likväl fortsätta annan rörelse, än som hörer till bankens utredning, vare lag samma.

Justitieråden Qvensel och Södergren förklarade, att, enligt deras ofvan yttrade mening, komme den föreslagna nya 24 § att utgå.

Särskild! förmälde Justitieråd et Södergren, sedan Justitieråd»;! Olivecrona åberopa! sitt förut gjorda anförande, att han, i afseende på hvad Högsta Domstolens fleste ledamöter under 25 och 26 §§ föreslagit i fråga om hufvudmäns ansvarighet, åberopade sitt förut yttrade tvifvel om lämpligheten eller nödvändigheten att så ordna sparbanks inre förvaltning och kontrollen öfver vården af dess tillgångar, att hufvudmän skulle i allmänhet vara så fria från ansvarighet, som det remitterade förslaget afsåge, eller deras ansvarighet blefve så begränsad, som Högsta Domstolens flesta ledamöter nu antagit; och yttrade sig Justitierådet beträffande det remitterade förslagets 22 § och "öfvergående stadgande!" som följer:

“Skilnaden emellan sparbank, som i enlighet med den föreslagna författningen inrättas med ett på grund deraf faststäldt reglemente, och sparbank, hvars Vill. till Riksd. Prot. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 5

34 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. ang. För or (In. för Sparbanker.

inrättning icke sålunda ordnas, skulle, såsom mig synes, i donna författning bestämmas i den väsendtlig omständigheten, att, i sparbanker af den förra arten, den personal, som kallas hufvudman, skulle vara befriade från ansvarighet, men deremot i sparbanksinrättningar af sednare slaget, de män, som, vare sig under donna benämning af hufvudman eller någon annan men i hufvudsakligen likartad verksamhetsställning inom bankinrättningen med den i förslaget för hufvudman utstakade, fora sparbankens öfverstyrelse och i sådan egenskap i sjelfva förvaltningen mer eller mindre ingripa, icke skulle vara befriade från den ansvarighet allmänna lagen ålägger den, som annans angelägenheter förvaltar. Men förslaget bär i 22 § och i “öfvergångsstadgandet“ gatt längre, än till denna skilnad, företagit eu ombildning af det på sparbankernas organisationsgrunder och kungjorda verksamhetsvilkor af kontraktse genskap beroende lagliga rättsförhållandet mellan sparbanken såsom gäldenär och insättande såsom fordringsegare, och gjort sparbankens skulder till insättarne att vara hufvudmännens och styrelseledamöternas egna skulder. Jag inser icke befogenheten af en sådan utsträckning af hvad den föreslagna författningen principenligt skulle uttrycka. Det är nemligen en stor skilnad i de begge begreppen att ansvara för sin förvaltning af en inrättning och att ansvara för hvad denna inrättnings tillgångar icke förslå till dess skulder. Den personal af hufvudmän och styrelseledamöter i eu sparbanksinrättning, Indika t. ex. tio år härefter utväljas och tillträda befattningarne, skulle kunna alldeles oklanderligt, till och med på ett berömvärdt sätt, förvalta den bankinrättning med då varande tillgångar och skulder, de togo i sin vård, men ändock, enligt förslagets bestämningar, dömas att personligen, med egna tillgångar, fylla den brist, som i följd af en föregående förvaltnings felsteg uppkommit, t. ex. derigenom, att de fordna administratörerna lågt bankens tillgångar i osäkra papper, hvillca den efterföljande förvaltningspersonalen omöjligen kunnat lyckas att förbyta mot bättre. Grunden till ett sådant stadgande skulle vara antagandet, att det vore ett fel, förtjent att med en sort civil straffpåföljd beläggas, att låna sin verksamhet åt en befintlig sparbanksinrättning, som ej både fastställda stadgar; att den oegennyttiga verksamhet för allmänt väl, som nu är eu berömvärd förtjenst, borde näpsas såsom obehörig, om den fortsättes efter tillkomsten af eu författning, som dock måste låta sådana ej privilegierade inrättningar kunna qvarstå och verka i det allmänna. — Skulle meningen verkligen nu vara, att med eu så kraftig lagstiftning gorå slut med alla andra sparbanksinrättningar, än dem, som foga sig efter den föreslagna författningen? Förslagets 22 § är visserligen icke så ställd, ty den uttrycker egentligen icke annat, än att den stränga ansvarigheten skall åligga blott sparbankens stiftare, så att, efter orden uttydt, den nya personal, som i framtiden förvaltar den stiftade banken, både endast den i allmän lag stadgade ansvarigheten för ombudsmannabestyr; men så litet villo man väl icke i detta ämne stadga. Ofvan anförda strängare

Bil. till Korigl. Maj:ts nåd. Trop. ang. För ovän. för Sparbanker. 35

mening torde bär vara afsedd, att för framtiden gälla för nu redan stiftade och för blifvande nya sparbanker, som icke efter den föreslagna författningens regler äro inrättade. Det stränga äfventyret för sparbankernas ledare och förvaltare skulle dock afse blott de insättningar, som emottagas efter författningens tillkomst, icke de förut gjorda; det skulle vara ett förbud mot enviss artkontr akter för framtiden, dock så stäldt, att man later kontraktsrörelsen offentligen bedrifvas ostörd, intilldess att det slutligen, i en tidpunkt af obestånd för den ena kontrahenten, gäller laglig tillämpning af kontraktet, då icke dettas vilkor, utan en allmän lag, skall reglera rättsförhållandet. Utan att förneka, att lagstiftningen kan så djupt ingripa i den enskilda verksamheten och binda den frihet i aftal, som bestämmer den enskildes godtfinnande att gorå eller icke gorå penninginsättningar i en viss bank och ställa sig i beroende af kontraktsvilkoren i dennas kungjorda organisationsgrunder och noga begränsade utfästelser, tvekar jag dock att bär tillstyrka ett sådant steg af lagstiftningen, innan jag blifvit förvissad derom att — hvad jag i mitt föregående allmänna yttrande öfver förslagets hufvudgrunder tillkännagifvit mig betvifla — Staten med donna lagstiftning lyckas att vinna det nödvändiga och främsta ändamålet: betryggande af rättssäkerheten för den störa mängd, som anlitar våra genom den enskilda företagsamheten tillkomna sparbanker, — och för öfrigt innan jag vågar anse mig förvissad, att icke de flerfaldiga tvångsreglorna i den föreslagna författningen, särdeles i afseende på sättet att gorå sparbauksfond fruktbärande, skola förlama det allmänna nitet för dessa välgörande inrättningar och åstadkomma stark inskränkning i den sparbanksrörelse, som hitintills, lemnad i sin fria utveckling såsom det medborgerliga nitets verk, tagit stor och glädjande utsträckning. Om möjligen — och donna fråga kräfver det mest omsorgsfulla öfvervägande, såsom beroende på förhållanden, de der ej i förvåg kunna med full visshet utrönas, t. ex. inflytelsen af eu allmännare obenägenhet mot borttagandet af möjligheten inom kommunerna att med deras spårbanksmedel bispringa de många tillfälligt lånbehöfvande, som ej hafva de i förslagets 14 och 15 §§ föreskrifna värdepapper att såsom pant erbjuda, —• om möjligen den ifrågaställa författningen kommer i allmänhet att på en gång verka obenägenhet för redan befintliga sparbankers ombildande enligt författningens regler och för dessa sparbankers fortsättande under den stadgade strängare personliga ansvarigheten, så blifver lagstiftningens ingripande i detta ämne till sin följd motsatsen af hvad den åsyftat: sparkanksväsendets befrämjande.

Emot redaktionen af “öfvergångsstadgandets" första punkt bör jag erinra, att, efter hvad mig synes, så befallande ord, som de, att “nuvarande sparbanker äro pligtige att ställa sig denna författning till efterrättelse11, icke väl foga sig till det förhållande, att i samma stadgandes slutmening måste antagas, att fullgörandet af en sådan pligt icke kan uttvinga^ utan deremot underlåtenhet deraf måste fördragas. Eller måhända utgöra de anmärkta orden en erforderlig be-

36 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.

kräftelse å här ofvan gjorda tydning af den strängare syftning i stadgandet om ansvarigheten, som kunde leda till utrotande af de icke stadfästade sparbankerna."

I afseende på öfvergångsstadgandets sednare moment hemställdes af Högsta Domstolens flesta ledamöter, om icke efter orden “denna författning" borde tilläggas orden: men rörelsen ändock fortsätter; — och att, om den näst ofvan föreslagna § 27 varder antagen, hänvisning dit sker; — samt att orden “för återbetalningen af de efter nämnda tid insätta penningar" Unge utgå.

Slutligen tilläde Justitierådet Olivecrona: “Det remitterade förslaget förekommer mig icke ega önskvärd fullständighet i sina bestämmelser angående egandeoch dispositionsrätten öfver sparbanks tillgångar. I §§ 14, 15 och 21 omförmälas visserligen uinsättares fond“ och sparbanks “reservfond". Men sparbanker gifvas, om jag icke misstager mig, hvilka äfven ega andra fonder, tillkomna genom donationer under en eller annan form vid sparbanks stiftande eller vid andra tillfällen. Huru med sådana donerade medel skall förfaras, i händelse af sparbanks upplösning, nämner icke förslaget. Den i 21 § föreslagna användning af upplöst sparbanks reservfond, kan endast hafva afseende på antingen nya sparbanker, hvilka kunna få sina stadgar af Konungens Befallningshafvande godkända, eller ock på förut upprättade sparbanker, som, inom två år från sparbankslagens utfärdande, sökt och erhållit vederbörlig fastställelse på sina stadgar. Men om återigen redan existerande sparbanker fortsätta sin verksamhet, utan att inom nämnde tid hafva sökt oktroj, eller ock nya sparbanker stiftas, utan att hufvudmännen vilja söka fastställelse på sitt sparbanksreglemente, lära hufvudmännen ensamme komma att, såsom hittills, anses hafva rätt att, vid sådan sparbanks upplösning, sedan all gäld blifvit gulden, fritt förfoga öfver hela den befintlig a reservfonden. Föreskrift saknas ock huruvida sparbank må ega att köpa fast egendom eller icke; men då det icke kan vara ändamålsenligt att sparbank besitter fastighet, undantagandes måhända det fall att köp skott för erhållande af nådig banklokal, bör bestämdt förbud deremot i lag intagas. Det torde icke heller vara ur vägen att stadga, att, i den händelse sparbanks styrelse någon gång kunde nödgas att, till skydd emot förlust vid fordran, som vore intecknad i fast egendom, sådan egendom inköpa, styrelsen skulle vara pligtig att, så fort sådant lämpligen kunde ske, dylik egendom återigen försälja.

In fidem G. V. Österdahl.

Bil. till JLongl. Maj:ts nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker.

37 Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-Ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott Fredagen den 23 December 1870,

i närvaro af:

Hans Excellens Justitie-statsministern Herr Aller er eutz,

Hans Excellens Statsministern för Utrikes Ärendena Herr Grefve TVachtmeister,

Statsråden: Bredberg,

Abelin,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Justitieråden: Söder gr en,

Strandberg.

Statsrådet Berg anmäldes vara af sjukdomsförfall förhindrad att donna dag i Statsrådet uppkomma.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet:

att, sedan Kongl. Maj:t, uppå Finans-departementets föredragning, den 17 September 1869 infordrat Högsta Domstolens utlåtande öfver ett af utsedde komiterade upprättadt förslag .till författning angående sparbanker samt tillika förklarat Sig vilja, sedan detta utlåtande inkommit, företaga ärendet till nådig pröfning, uppå föredragning af Justitie-departementet, så hade Högsta Domstolen, på sätt dess den 17 December 1869 hållna protokoll närmare utvisar, sistnämnda dag underdånigt yttrande i frågan afgifvit.

Sedan Hans Excellens häruppå redogjort för innehållet af såväl berörde förslag, hvithet finnes detta protokoll bilagdt, , som ock Högsta Domstolens yttrande, anförde Hans Excellens:

“För min del kan jag icke annat än finna det särdeles betänkligt att i afseende å sparbankernas förvaltning meddela sådana stränga reglementariska bestämmelser, som de, hvilka i fors1 aget finnas upptagna. Derigenom synes lätteligen kunna inträffa, att det allmänna medborgerliga intresse, som kallat till lif samt på ett i allmänhet synnerligen förtjenstfull! sätt skott och förkofra! de många sparbanksinrättningar, som nu finnas i vårt land, skall, vid känslan af det pålagda

38 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. ang. Förordn. för Sparbanker.

tvånget, afmattas och försvinna till men för den göda sak man just haft för afsigt att befrämja. En verkan i enahanda riktning motser jag äfven af den beroende ställning till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, sparbankerna enligt förslaget skulle intaga; hvarförutan den olägenhet af hvad förslaget i omförmälda hänseenden innehåller synes vara att befara, att det moraliska ansvaret för sparbankernas ändamålsenliga förvaltning och de insätta medlens återgäldande komme att i allmänna föreställningssättet så godt som uteslutande hvila på de offentliga myndigheterna, samt att, derest i framtiden en eller annan af sparbankerna, oaktadt de noggranna, men måhända ändock ej till fullo betryggande föreskrifterna för sparbankernas förvaltning, blefve urståndsätta att fullgöra sina förbindelser, skulden derför, såsom jemväl inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt, i stället för att träffa den enskilda verksamhetens misstag eller ofrivilliga brister, skulle hvälfvas på Statens lagstiftning, såsom oduglig och felaktig.

Med det nu anförda vill jag dock ej hafva uttalat den åsigt, att icke alls någon lagstiftning för sparbankerna vore nyttig och behöflig. Fastheldre tror jag en sådan vara i flera hänseenden af behofvet påkallad. Sålunda kräfves en närmare bestämning 'dels af ansvarigheten för dem, hvilka handhafva en sparbanks förvaltning, dels af rättigheten till disposition öfver de vinstmedel, som på rörelsen uppstått och ej för betryggande af sparbankens ställning behöfva påräknas. Vidare kunna och höra vissa stadganden gifva? till betryggande åt insättar es rätt, utan att derigenom förvaltningen betages vederbörlig frihet och sjelfständighet; hvartill ytterligare kommer, att säker grund för närvarande saknas för bestämmande af forum för sparbank, hvilken brist torde höra afhjelpas.

I donna syftning och med ledning af de i Högsta Domstolen mot komiterades förslag gjorda anmärkningar har inom Justitie-Departementet ett nytt sådant blifvit utarbetadt, i afseende hvarå ytterligare må erinras, det jag anser sparbanks väsendet utgöra ett värdigt och synnerligen lämpligt föremål för landstingen och i städer, som ej i landsting deltaga, stadsfullmäktiges omvårdnad, hvarför ock dem blifvit genom förslaget beredt tillfälle att med sin uppmärksamhet följa de inom deras områden verkande sparbankers förvaltning, men att dock tillika en sådan rätt blifvit tillerkänd Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen, genom hvilken myndighet äfven årliga uppgifter på de särskilda sparbankernas förvaltare böra blifva för allmänheten tillgängliga."

Hans Excellens redogjorde härefter för innehållet af följande

Förslag till förordning angående sparbanker.

§ 1.

De, som vilja stifta sparbank i ändamål att mottaga smärre penningebelopp samt desamma för insättarnes räkning förränta och genom räntans läggande till

Bil. till Kongl. Maj.is nåd. Prop. ang. Förordn. för Sparbanker. 39

lmfvudstden ytterligare förkofra, skola, innan sparbanken träder i verksamhet, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet inlemna ett exemplar af det för sparbanken antagna reglemente samt uppgifva den ort, der sparbankens styrelse kommer att hafva sitt sate.

Hvad sålunda stadgadt är skall för redan stiftad sparbank fullgöras före slutet af innevarande år.

Om fastställelse å sparbanks reglemente, der sådan äskas, är särskild! förordnadt.

§ 2.

Till Kongl. M.aj:ts Befallningshafvande skall ock årligen å tid, som Kongl. Majrts Befallningshafvande för hvarje sparbank, med afseende å innehållet af dess reglemente, bestämmer, aflemnas förteckning å de personer, Indika, såsom hufvudman eller styrelseledamöter, bankens förvaltning handhafva.

§ 3.

All vinst, som å sparbanks rörelse uppkommer, skall ingå i eu reservfond till bestridande af nödiga omkostnader och betäckande af möjligen inträffande förluster; dock må, när reservfonden öfverstiger tio procent af insätta medel med derå upplupen ränta, öfverskottet kunna, der ej reglementet annorlunda stadgar, användas för allmännyttigt eller välgörande ändamål.

§ 4.

Finnas sparbanks tillgångar hafva genom olyckshändelse eller förlust å rörelsen så nedgått, att de, efter afdrag för annan skuld, motsvara endast nittio procent af insätta medel med derå upplupen ränta, skall sparbankens verksamhet genast afbrytas och sparbanken ställas under utredning.

§ 5.

Underlåtes hvad i § 3 eller 4 är föreskrifvet, vare hufvudmän och styrelseledamöter, Indika i sådant afseende felaktigt förhållande finnes ligga till last, en för alla och alla för eu, insättande ansvarige för deras fordringars fulla gäldande.

I öflig! vare förvaltare af sparbank för de densamma anförtrodda medel underkastade ansvarighet endast efter de grunder, som för syssloman i allmänhet gälla, så vidt de icke till ytterligare ansvarighet sig särskild! utfäst.

§ 6.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ege rättighet att sjelf eller genom ombud taga kännedom af sparbanks räkenskaper, jemte protokoll samt låne-, säkerhets- och öfriga handlingar, äfvensom att, derest grundad anledning förekommer till befarande af det i § 4 omförmälda missförhållande mellan tillgångar och insatta medel, förbjuda fortsättning af sparbankens verksamhet samt förordna om densammas ställande under utredning, till deltagande hvaruti då jemväl ett ombud af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande utses.

40 Bil. till Kong1 May.ts nåd. Trop. ang. Förordn. för Sparbanker.

Enahanda rätt att af sparbanks räkenskaper, protokoll och handlingar taga kännedom, tillkommer ock af landstinget, samt i städer, som ej tillhöra landsting, af stadsfullmäktige årligen ntsedt ombud, hvilket, derest till g ån g ar ne finnas hafva nedgått så, som i § 4 sägs, bör derom hos Rongl. Maj:ts Befallningshafvande gorå anmälan.

§ 7.

Öfver Rongl. Maj:ts Befallningshafvande beslut i fall, hvarom nästföregående Z handlar, kan klagan föras hos Rongl. Maj:t i Dess Finans-Departement, men beslutet går ändock i verkställighet, så vida ej Rongl. Maj:t annorlunda förordnar.

§ 8.

Sparbank vare uti mål, för hvilka ej annorlunda i lag stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, der bankens styrelse, enligt den hos Rongl. Maj:ts Befallningshafvande gjorda anmälan, har sitt säte.

§ 9.

När sparbank varder upplöst, skall, i händelse, efter fullgörande af sparbankens alla förbindelser, någon behållning uppstår, denna användas till befrämjande af ny sparbanks uppkomst och för sådant ändamål öfverlemnas till vederbörande landsting, men, hvad angår de städer, hvilka ej i landsting deltaga, till stadsfullmäktige, derest ej Rongl. Maj:t finner godt att annorlunda, på hemställan af sparbankens hufvudmän, härom förordna.

§ io.

Med sparbank afses i donna förordning icke sådan inrättning för penningars mottagande eller upplåning, hvarest rätt till vinstutdelning blifvit stiftar ne eller deras rättsinnehafvare förbehållen, utan vare i fråga om sådan inrättning och delegarnes ansvarighet för der insätta medel tillämpligt hvad om bankinrättning i allmänhet enligt lag galler. Drifves rörelsen under benämning af sparbank, skola dock de bär ofvan i §§ 1, 2, 4 och 6 glida bestämmelser i afseende å densamma till efterrättelse .lända.

Och hemställde Hans Excellens att Rongl. Maj:t täcktes besluta nådig Proposition till Riksdagen i öfverensstämmelse med detta förslag.

Uppå tillstyrkan af Statsrådets ofri ge ledamöter täcktes Hans Maj:t Ronungen bifalla donna hemställan; i följd hvaraf nådig Proposition, sådan den finnes detta protokoll bilagd, skulle till Riksdagen aflatas.

Ex protocollo G. J. Björkman.

STOCKHOLM, TRYCKT HOS A. L. NORMAN, 1871.