om antagande af en författning rörande Lapparne i de förenade Konungarikena Sverige och Norge

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8,

N:o 8-

An';, till Riksd. Kansli, d. 30 Jan. 1871, kl. 1 v in.

Kong!. Majis nådiga Proposition till Riksdagen, om antagande af en författning rörande Lapparne i de förenade Konungarikena Sverige och Norge; Gifven Stockholms Slott den 14 Januari

1871.

Genom första codicillen till den emellan Svenska och Danska Regeringarne

den ijit Oktober 1751 afslutade Gränstraktat bekräftades den rättighet Lapparne i

Sverige och Norge från ålder åtnjutit att årligen med sina renar efter gammal sedvänja flytta öfver gränsen från ena riket till det andra och der begagna land och strand till underhåll för sina djur och sig sjelfva. Utöfvandet af donna rättighet har redan för längre tider tillbaka emellan Lapparne och den jordbrokan de befolkningen, synnerligen i de delar af Norge, som de förra plåga besöka, framkallat tvistighet^, hvilka förnämligast halt sin grund dels i skiljaktig uppfattning rörande beskaffenheten och vidsträcktheten af den Lapparne för deras renar tillkommande betesrätt och dels i svårigheten för den bofasta befolkningen att på laglig väg bereda sig ersättning för skada, som af renar förorsakats.

Frågan huru förhållandet emellan Lapparne och den befästa befolkningen

i förevarande hänseenden skulle kunna på ett med rättvisa och billighet öfverensstämmande sätt ordnas, har länge utgjort föremål för Kongl. Majrts nådiga omtanka. Redan 1843 förordnades eu komité af två Svenska och två Norska män med uppdrag att taga i öfvervägande och ingifva förslag angående de ändringar i omförmälda codicill och tillägg dertill, som kunde finnas nödiga. Donna komité afgaf den 25 Juni 1844 underdånigt förslag till ny förordning i ämnet, hvilket förslag dock sedermera icke blef öfverlemnadt till behandling af de förenade rikenas Representationer. Uppå framställning af Norska Regeringen förordnade Kongl. Maj:t emellertid den 29 Maj 1866 ytterligare en komité, hvilken, bestående af tre män från hvartdera riket, sammanträdde i Tromsö samt efter det ledamöterna besökt eu stor del af de traktör i grannskapet, der Lapparne för tillfället be,funno sig, och hållit förhör med såväl dem som den jordbrukande befolkningen, utarbetat ett af samtliga ledamöterne biträdt förslag till “förordning rörande Lapparne i de förenade Konungarikena Sverige och Norge.“ Komitén, som uttryckte

den

17 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 8.

den åsigt, att enklaste sättet att slita tvisten emellan Lapparne och den jordbrukande befolkningen vore att emellan deras särskilda betesmarker uppdraga eu gräns, så att de, hvar för sig, erhöllo sitt bestämda område, har dock funnit, att till följd af lokala och andra förhållanden en sådan gränsskilnad icke kunde utstakas, hvadan komitén trött de ofta förekommande tvisterna höra på annat sätt förebyggas samt i sådant afseende dels sökt noga bestämma såväl beskaffenheten af den omtvistade rätten till land och strand, som ock Lapparnes rätt till begagnande af skogen och de gamla s. k. renvägarne; dels ock föreslagit, att under vissa förhållanden de Lappar, som uppehälle sig å samma område, skulle vara underkastade gemensam ansvarighet för skada af renar i de fall, der den till skadan vållande ej kunde uppdagas; hvarjemte komitén i förslaget intagit bestämmelser, åsyftande att åt den som lidit skada bereda lättnad för utfående af honom tillkommande godtgörelse.

Sedan Högsta Domstolen samt Norska Regeringen afgifvit infordrade yttranden Öfver detta förslag samt detsamma i anledning af deremot framställda anmärkningar blifvit i vissa delar omarbeta»!!, har Kongl. Maj:t i sammansatt Svenskt och Norskt Stats-Råd den 23 sistlidne December beslutat föreslå Sveriges Riksdag och Norges Storthing vid deras nästa sammanträden att antaga det sålunda omarbetade förslaget.

Med öfverlemnande i tryckt exemplar af de i ämnet inom Stat-s-Rådet och Högsta Domstolen förda protokoll samt af andra till frågan hörande handlingar och hänvisande till dessa protokoll och handlingar i afseende å de närmare motiverna för de föreslagna stadgandena, vill Kongl. Maj:t alltså härmed, jemlik! 87 § Regeringsformen, till Riksdagens antagande framställa följande förslag till “Förordning rörande Lapparne i de förenade Konungarikena Sverige och Norge.

§ I-

Lapp, som vill, på sätt här nedan tillätes, med sina renar flytta fram och tillbaka emellan Sverige och Norge, skall vara antingen Svensk eller Norsk undersåte.

§ 2.

Önskar Svensk Lapp att blifva Norsk eller Norsk Lapp att blifva Svensk undersåte, skall, då i öfrig! laga hinder derför ej möter, utflyttningsattest på begäran meddelas honom af vederbörande kronofogde och kyrkoherde; dock vare han från skatter och andra allmänna förpligtelse!- i det rike, hvars undersåte han förut varit, icke fri, förrän han, enligt de i andra riket gällande föreskrifter, blifvit dettas undersåte och bevis derom hos förenämnde embetsmän företett.

Bih. till Rilisd. Prat. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 3 Käft.

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

§ 3.

Lapparne äro berättigade att årligen med sina renar flytta från det ena riket in i det andra och uppehålla sig å de traktör, Indika hvartdera rikets Lappar efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, samt att der, under iakttagande af de i donna förordning meddelade föreskrifter, betjena sig af land och vatten såväl till underhåll för sig och sina renar som till jagt och fiske. Utan vederbörande jordegares eller brukares samtycke må dock ej Svenska Lappar med sina renar uppehålla sig i Norge under annan del af året, än Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader, eller Norska Lappar under nämnde månader med sina renar vistas i Sverige. Öfverträdelse af detta förbud straffas med böter, till belopp första gången af högst 40 Riksdaler Svenskt Riksmynt eller 10 Speciedaler Norskt mynt och annan gång af högst dubbelt.

§ 4.

Under sitt uppehåll inom de traktör, som i § 3 omförmälas, ega Lapparne att i skog till eget behof begagna terra träd och vindfällen samt i Statens skog äfven växande löfträd. Hvad de vidare behöfva af trädvirke får ej tagas utan egarens tillstånd.

§ 5.

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af hägnader må Lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande äro för dem behöfliga.

Hafva sådana vägar redan blifvit på omförmälda sätt stängda, skola de genom Statens föranstaltande åter göras för Lapparne tillgängliga.

§ 6.

De landsträckor, der Lapparne söka bete för sina renar, må, der så för vinnande af nödig uppsigt öfver Lapparne och deras djur finnes behöfligt, indelas i särskilda uppsyningsdistrikt, inom hvilka de Lappar, som med sina renar der sig uppehålla, skola i de fall och på det sätt här nedan närmare bestämmes, vara underkastade gemensam ansvarighet för skada, som af renarne tillskyndas de jordbrukande innevånarnes egendom.

För att en trakt, hvarest Lapparne ega att söka bete för sina renar, skall kunna i distriktindelning ingå, måste till densamma finnas eller beredas sådana renvägar, att vid deras begagnande Lapparne kunna, med iakttagande af tillbörlig bevakning, afhålla renarne från angränsande egor.

19 Kongl. Majis Nåd. Proposition No 8.

Distrikten böra sålunda bestämmas, att de renar, som der söka bete, i allmänhet och efter hvad erfarenheten om deras vanor gifver vid handen, kunna antagas komma att under betestiden hvarken dela sig i ständigt från hvarandra skilda flockar eller af egen drift öfvergå till annat distrikt.

I hvilka trakter distriktindelning skall ega rum, beror på förordnande af Konungen. lian fastställer ock distriktets gränser.

§ 7.

Lapp, som vill med renar flytta till. annan socken i hemlandet än den, hvarest han har sitt hemvist, eller öfver gränsen till det andra riket, åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva sitt eget och medföljande husfolks namn, det uppsyningsdistrikt, eller, der distriktindelning ej eger ruin, den socken eller annat liknande område, inom hvilket han ernar taga sitt tillhåll, äfvensom antalet af de renar, han kommer att medföra och dessas egare. Verkställer någon flyttningen, utan att hafva lemnat sådan uppgift, bete högst 40 Riksdaler Riksmynt eller 10 Speciedaler. Lag samma vare, der det medförda renantalet med en tiondedel eller mera öfverstiger det af honom uppgifva.

I hvardera riket skola de Lappar, hvilka anmält sig vilja taga tillhåll inom ett och samma uppsyningsdistrikt, inom sig inför vederbörande länsman utvälja en uppsyningsman. Sedan uppsyningsman!^ blifvit vald, har landshöfdingen eller amtmannen att meddela honom förordnande å hans befattning, hvarjemte lian af länsmannen erhåller förteckning å alla de Lappar, som komma att stå under hans tillsyn, upptagande tillika de af dessa, enligt föregående moment, till länsmannen afiemnade uppgifter. Af dessa förteckningar insände länsmannen dessutom två exemplar till landshöfdingen eller amtmannen, som, i hvad angår de Lappar, hvilka flytta till andra riket, försänder det ena exemplaret till amtmannen eller- landshöfdingen derstädes, jemte uppgift å de utsedde uppsyningsmännen. Skulle sistnämnde amtman eller landshöfding finna att större antal renar är uppgift för något visst uppsyningsdistrikt, än detsamma val kan mottaga, har lian att hänvisa det Överskjutande antalet till närmaste distrikt, der utrymme finnes, och att derom underrätta landshöfdingen eller amtmannen i det rike, derifrån flyttningen skall ske, så tidigt att Lappande kunna få kännedom om den vidtagna åtgärden, innan flyttningen företages.

Tid och sätt för afgifvande af de i donna § föreskrifnä uppgifter äfvensom för val af uppsyningsman bestämmas af landshöfdingen eller amtmannen, hvilken jemväl för öfrigt, i händelse dessa bestämmelser skulle visa sig otillräcklig för dermed afsmida ändamål, eger att gifva de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas nödiga.

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

§ 8.

Uppsyningsman är pligtig:

a) att infinna sig i sitt distrikt sednast å samma tid som dit först ankommande Lappar och att förblifva der intilldess de under hans tillsyn stående inflyttade Lapparne allmänt begifvit sig derifrån;

b) att inom åtta dagar efter ankomsten till nämnda distrikt för vederbörande länsman uppvisa sitt förordnande jemte förteckningen öfver de Lappar, som anmält sig ämna taga sitt tillhåll inom distriktet, samt tillika uppgifva det ställe, der han vanligen träffas;

c) att förskaffa sig kännedom om de under hans tillsyn stående Lappars uppehållsställen äfvensom angående dem, som flytta genom distriktet, samt, i händelse det skulle visa sig, att Lappar, hvilka ej äro upptagna i förteckningen, der uppehålla sig, derom hos länsmannen gorå anmälan;

d) att tillse, det Lapparne noga bevaka sina renar, samt i öfrig! befordra god ordning och vid uppkommande tvister med den jordbrukande befolkningen söka bilägga desamma;

e) att efter behörig kallelse inställa sig vid besigtningar samt syner och värderingar, hvilka anställas i anledning af skada, som någon uppöfver hafva blifvit honom af renar inom distriktet tillskyndad, samt att, när dervid eller vid förekommande rättegångar fråga uppstår om skyldighet ■ för de under uppsyningsmannens tillsyn stående Lappar att för uppkommen skada gemensamt ansvara, fora dessas talan, hvarvid han, om skål dertill finnes, egen att å nämnda Lappars vägnar ingå förlikning angående såväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader;

f) att söka upptäcka genom hvilkens eller h vil kas renar angifven skada inom distriktet blifvit förorsakad och att, efter undfången kallelse till besigtning, syn eller värdering å skadan, till förrättningen inkalla den eller de skyldige, om de för uppsyningsman^!! äro bekante.

Uppsyningsman!^ n väljas hvarje gång för ett år, De kunna för så lång tid, som deras befattning sednast varit, undandraga sig att varda återvalda.

§ 9.

1. Lapparne åligger ej allenast att noga taga sig till vara att sjelfva tillfoga landets innevånare någon skada å deras egendom, utan ock att omsorgsfullt bevaka sina renar, så att skada ej af dem föröfvas.

2. Skada, som af renar göres å åker, äng, utängsslåtter, växande skog eller hjortronland ersättes af den eller dem, genom hvilkas renar skadan blifvit förorsakad. Sker sådan skada med uppsåt eller grof vårdslöshet vid renarnes be-

21 KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

vakning, böte dessutom den skyldige för livar gång högst 40 Riksdaler eller 10 Speciedaler, Indika böter dock ej ifrågakomma, der förlikning träffas om skadans ersättande. Lapp, af hvars ren vaktare sådan förseelse nu sagd är blifvit föröfvad, vare ansvarig för gäldande af de böter, som kunna renvaktaren ådömas.

3. Sker skada å egor af ofvannämnda beskaffenhet inom sådant uppsyningsdistrikt, hvarom i § 6 förmäles, och kan det ej utrönas, genom hvilkens eller hvilkas renar den förorsakad blifvit, åligger ersättningsskyldigheten de Lappar gemensamt, Indika hafva sitt tillhåll i distriktet, och värde ersättningsbeloppet jemte syne- och rättegångskostnader dem emellan fördelad! i förhållande till det antal renar, hvarmed en hvar tillhörer distriktet. Om vid den tid skadan skedde renar, tillhörande andra Lappar, än dem, som anmält sig vilja i distriktet taga sitt tillhåll, voro sladda på flyttning derigenom eller eljest der sig uppehålla; skola äfven dessa främmande Lappar i förhållande till nämnde deras renar i ersättningen deltaga. Inom trakter, der distriktindelning ej skett, egen sådan gemensam ansvarighet, som i detta mom. stadgas, ej rum.

4. Skada å utmark, som ej ofvan är omnämnd, ersättes jemväl efter ofvan stadgade grunder, dock endast i det fall, att jordens egare eller innehafvare genom densamma kommit i saknad af erforderligt bete för sina hemdjur. Hvad Tromsö amf särskild! angår eger ej ersättningsskyldighet ruin, om renar komma in och beta å sådan utmark under tiden före den 8 Juli hvarje år, när denna förmån ej af Lappande begagnas sålunda, att någon jordegare eller innehafvare särskild! derigenom i väsendtlig mån betungas.

§ io.

Har under Lappars uppehåll i Norge skada genom deras renar någon derstädes förorsakats såsom i 9 § sägs och vill flen, som skadan lidit, gorå sin rätt till ersättning gällande, läte han, så fort ske kan, tillkalla två ojäfvige och kunnige män, hvilka höra samtidig! infinna sig på ställe! samt, efter besigtning af skadan och undersökning om densammas tillkomst, derom efter bästa förstånd och under edlig förpligtelse afgifva utlåtande. För att vid denna förrättning närvara, skall den skyldige, då han är känd, samt, om skadan skett inom uppsyningsdistrikt, äfven vederbörande uppsyningsman för de Lappar, som der hafva sitt tillhåll, och, om dessa tillhöra begge rikena, såväl den Svenska som Norska uppsyningsmannen tillkallas. Möter hinder för sådan kallelses delgifvande inom 48 timmar efter det skadan upptäcktes, tillkallas i stället en af de i närheten varande Lappar, eller, der skadan skeft inom distrikt, der både Svenska och Norska Lappar sig uppehålla, en af hvardera folket. Kan ej heller detta ske inom nyssnämnde tid, eller uteblifver någon af de tillkallade, må förrättningen deraf ej uppehållas.

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 8.

§ 11-

Varder vid den i § 10 nämnda förrättning ersättningsfrågan ej i godo bila gd, åligger ■ den, som skadan lidit, der han sitt ersättningsanspråk fullfölja vill, att skyndsamligen hos länsmannen i orten begära ny syn på stället för skadans värderande. Till donna syn, hvilken förrättas af länsmannen med biträde af två lagrättsmän, dem lian utser inom den i Norska lagen den 28 Augusti 1854 § 18 föreskrifna nämnd, skall den skyldige, eller, der fråga är om sådan gemensam ansvarighet som i § 9 3 mom. förmäles, vederbörande uppsyningsman instämmas medelst kallelse, som bör delgifvas sednast dagen före förrättningen, om den, som kallas skall, uppehåller sig inom två mil från förrättningsstället. Uppehåller han sig på längre afstånd derifrån, värde kallelsetiden förlängd med 24 timmar för hvarje falla två mil. Vid synen skall den, som lidit skadan, medhafva de män, hvilka hållit den första besigtningen, eller, om sådant ej kan ske, framlägga deras skriftliga intyg om förloppet dervid. Han bör ock, om så nödigt anses, förevisa de handlingar, hvarpå hans egande- eller nyttjanderätt till den mark, der skadan skett, sig grundar. Förrättningsmännen skola, så vidt möjligt är, söka åstadkomma och i protokoll intaga noggrann utredning angående skadans uppkomst och vidsträckthet, ställets belägenhet och beskaffenhet, om murken är inhägnad eller oinhägnad m. in., äfvensom angående den eller de personer, hvilka ega de renar, som gjort skadan, dessas antal och storleken af de hjordar, de tillhöra.

Alla, som äro tillstädes, der förrättningen hålles, äro förpligtade att på länsmannens uppmaning tillkännagifva allt, som kan vara dem bekant och lända till upplysning i saken, och står hvar och en för innehållet af sitt yttrande i samma ansvar, som om det afgifvits inför domstol.

Vid skadans värderande skola synemännen noga taga hänsyn till såväl markens beskaffenhet och fruktbarhet, dess större eller mindre uppodling, grödans godhet och huruvida annan boskap än renar bidragit till skadan, som ock, der skada å utmark skeft, de omständigheter, hvaraf enligt § 9 sista mom. ersättningsskyldighet i detta fall är beroende, samt alla andra förhållanden, som ega inflytande å skadeersättningens belopp. Länsmannen egen vid värderingen ej röst, men i händelse af olika meningar mellan synemännen gäller den, hvilken länsmannen biträder. För öfrig! böra synemännen till protokollet afgifva förklaring under edlig förpligtelse, att värderingen är anställd efter öfvertygelse och bästa förstånd. Länsmannen bör innan förrättningens början förehålla synemännen de pligter, hvilka på grund af förestående bestämmelser åligga dem, derom anteckning till protokollet skall ske. Innan förrättningens slut skall länsmannen söka åstadkomma förlikning mellan parterna. Träffas förlikning, har den samma verkan, som om den vore ingången inför förlikningskommission.

23 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 8.

Värdering, som omtalas i denna §, kan, i händelse af rättegång, förändras af domstolen, om skäl dertill finnes.

För förrättande af de i denna § omnämnda syner och värderingar tillkommer länsmannen och lagrättsmännen samma godtgörelse, som i lag är eller kan varda dem tillerkänd för enahanda förrättningar i afseende å skada af hemdjur.

§ 12-

Kan ej heller vid den i föregående § om förmäld a förrättning saken genom lagligen bindande förlikning afgöras, åligger länsmannen, om den, som skadan lidit, sådant påyrkar, till vederbörande amtman insända afskrift af förrättningsprotokollet med dertill hörande handlingar jemte eget yttrande angående de mäns trovärdighet, hvilka förrättat den föregående besigtningen, hvarefter amtmannen genast eller efter ytterligare undersökning, om sådan anses nödig, afgör, om skål finnes till åtals anställande, i hvilket fall han föranstaltar om dylikt åtal enligt de för offentliga politisakers behandling gällande förmer, mot den eller dem, hvilka, antingen enligt åstadkomna upplysningar kunna anses öfvertygade om skadegörelsen eller eljest till följd af 9 § äro för densamma ansvarige. Mål af förevarande beskaffenhet må efter omständigheterna handläggas antingen vid extra rätt eller vid tingen och står det den eller de tilltalade fritt att i dessa mål svara genom ombud.

Har skada af ifrågavarande beskaffenhet val skett, men är så ringa, att den ej står i skäligt förhållande till de med dess åtalande förbundna kostnader, föreskrifves ej allmänt åtal, .hvaremot det till amtmannen insända protokoll med biläger tillställes den, som lidit skadan, med underrättelse det han egen att sjelf anhängiggöra och utföra sin talan, om han dertill finner sig befogad, i hvilket fall målets instämmande till förlikningskommission dock ej erfordras.

Frågor angående ersättning för skada af renar i de orter, der indelning i uppsyningsdistrikter ej egen rum, behandlas i tillämpliga delar enligt hvad här är stadgadt, dock att allmänt åtal i sådana fall ej anställes.

§ 13.

i §§ 10, 11 och 12 i afseende på behandlingen af de deri omförmäld a ersättningsfrågor gifna föreskrifter ega ej tillämpning i dylika frågor, som uppkomma i Sverige, utan förfares med dessa efter der gällande lag.

§ 14.

1. Talan emot Lappar om sådan gemensam ansvarighet, som i 9 § stadgas, anhängiggöra emot den uppsyningsman, som var anställd i distriktet på den

24 Kortyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

tid skadan skedde. Hade vid nämnde tid Lappar från begge rikena der sitt tillhåll, skola såväl den Svenska som den Norska uppsyningsmannen instämmas. Uppsyningsmannen stämmes å vederbörande Lappars vägnar att svara i målet och emottaga dom angående åtgörande af skadeersättningen och samtliga omkostnader.

2. Tilltror uppsyningsman sig kunna visa genom hvilkens eller hvilkas renar skada blifvit förorsakad eller att jemte de under hans tillsyn stående Lappar äfven andra höra för skadan ansvara, ege han att den eller de skyldige eller i sednare fallet dom, emot Indika anspråk om deltagande i ersättningen väckes, till gemensamt svaromål i saken instämma låta.

3. Der i det fall, hvarom donna § handlar, hinder meter att stämma uppsyningsman, skall stämningen delgifvas de Lappar, emot Indika talan föres; och galle då för dem, hvad i föregående inom. om uppsyningsman är sagdt.

§ 15.

Lappar, Indika, efter ty här ofvan sägs, blifvit till gemensam ansvarighet för inträffad skada dömde eller, efter det värdering af skadan enligt § 11 egt rum, ingått förlikning om gemensamt erläggande af en ersättning icke öfverstigande den genom värderingen bestämda med tillagd godtgörelse för häfda omkostnader, väte oförhindrade att mot den eller dem, som' skadan förorsakat, i händelse kännedom derom sedermera erhålles, eller emot andra Lappar, hvilka, vid den tid skadan skedde, haft renar inom distriktet och sålunda höra i skadeersättningen deltaga, väcka talan om återgäldande af det ådömda eller genom förlikning bestämda ersättningsbeloppet eller hvad deraf å öfrige Lappar belöper. Sådan talan nu sagd är må dock sednast anhängiggöras inom två år efter det skadan skedde.

,§ I6-

Laglig stämningstid, när Lappar i sitt hemland skola stämmas till domstol i andra riket, är i allmänhet tre månader, men endast sex veckor, när den, som stämmes, uppehåller sig i län eller amt, som gränsar till amt eller län, hvari domstolen, dit kallelse sker, linnés. Den, hvars vistelseort är okänd, njuter tre månaders tid efter stämningens kungörande i Sverige eller i Norge, vid kyrkan i den socken, der lian sednast haft sitt hemvist.

§ 17.

Den, som olofligen fäller eller misshandlar Lappa1’1163 renar, skall, utom full ersättning för skadan, bota högst 40 Riksdaler Riksmynt eller 10 Speciedaler,

så framt

25 Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition No 8.

så framt icke förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar. Lag samma vare, om någon med uppsåt eller af groft vållande förorsakar, att renarne, genom skrämskott, hundar eller på annat otillbörligt sätt ofredas på deras rättmätiga uppehållsställen, eller säker dem derifrån fördrifva.

När någon Lapp hos vederbörande länsman klagan öfver sådan förnärmelse, som ofvan är nämnd, skall länsmannen, efter föregången undersökning, så vida han ej kan åstadkomma förlikning, i livilket fall ansvar ej egen rum, om saken, så fort ske kan, afgifva berättelse till landsliöfdingen eller amtmannen, som, derest skäl förefinnes att ställa någon till ansvar, skall föranstalta om sakens utförande genom allmän åklagare, hvad Norge angår, enligt de i § 12 bestämda grunder, men i motsatt fall sänder berättelsen till den, som skadan lidit, med tillkännagifvande att det öfverlemnas åt honom sjelf att anställa rättegång för att sin talan utföra, i hvilken händelse saken ej behöfver till förlikningskommission hänskjuta^.

§ 18.

De i §g 3 och 7 omförmälda förseelser åtalas i Norge efter amtmannons föranstaltande inför Politirätt, I Sverige skola förseelser mot dessa §§ äfven vara underkastade allmänt åtal.

§ 19.

Dom, hvarigenom någon i det ena riket blifvit dömd till böter enligt donna förordning eller till er sättning för skada af ren, kan i det andra riket bringas till verkställighet, om den egen laga kraft, den dömde dermed förklarat sig nöjd, eller, då domen är meddelad i Norge, vad emot domen icke blifvit inom stadgad tid anmälJt (Appellationsfristen er udlöben) eller, i eu genom allmän åklagare utfärd rättegång, domen blifvit den sakfälla kungjord, utan att lian påyrkat densammas pröfning i högre rätt. Önskar någon doms verkställande i det andra riket, vände sig till lands häfd ingen eller amtmannen i det län eller amf, der domen är gifven, och teckne denne, derest sådant förhållande adagalägges, på grund hvaraf deri sökta verkställigheten ma ega rum, bevis derom å domen samt sände handlingarne till vederbörande amtman eller landshöfding i det andra riket, hvilken föranstaltar om domens verkställande och de indrifna medlens öfversändande till förstnämnde landshöfding eller amtman.

Hvad om domän nu sagd! är, galle ock om sådana i fråga om ersättning för skada, som i denna förordning omförmäles, träffade förlikningar, Indika ega kraft af dom; hörande landsliöfdingen eller amtmannen, då sådan förlikning, ingången i det ena riket, för verkställighet öfversändes till det andra, tillika med- Pih. till Piksd. Prot. 1871. 1 Sami 1 Afd. 3 Höft. .4

26 Kongl. Maj\ts Nåd. Proposition N:o 8.

dela bevis, att förlikningen enligt förstnämnda lands lagar eger samma gällande verkan, som laga kraft vunnen dom.

I afseende å böters förvandling vid bristande tillgång till deras gäldande, förfares enligt det lands lagar, der böterna utsökas.

§ 20.

I Sverige skall kungörandet af Norsk dom, meddelad på grund af denna lag, verkställas genom kronobetjent med vittne eller genom två nämndemän. Dervid bör jemväl, om rättegången är genom allmän åklagare utförd, den sakf äilde affordra förklaring, huruvida lian påyrkar domens pröfning i högre rätt. I mål, som enligt § 14 blifvit mot uppsyningsman utfördt, skall domen kungöras denne, som har att i nämnde hänseende sig förklara.

§ 21.

de mål der Svensk Lapp är part i Norge eller Norsk Lapp i Sverige eger bruk af stämpladt papper ej rum.

§ 22.

I Öfrig! komma de i hvardera riket i allmänhet gällande lagar att tillämpas å Lapparne under deras vistande derstädes,

§ 23.

När i denna förordning talas om Lapparnes renar förstås dermed icke allenast deras egna utan ock ändras renar, hvilka äro under deras vård.

Bofaste renegare hafva, såvida de hålla sina renar under egen vård, i afseende å dessa samma rättigheter och skyldigheter som Lapparne.

.§ 24.

Embets- och tjensteman, i synnerhet landshöfdingar och amtmän, skola tillse, att de öfverflyttande Lapparne ej förnärmas i utöfvande af dem tillagda rättigheter.

§ 25.

Der i ettdera af rikena å något visst område vid kusten eller inne i landet renars underhåll pröfvas för den jordbrukande befolkningen vara i synnerlig män betungande, kan Konungen förordna, att det området ej vidare må till sådant ändamål begagnas mot det att erforderlig betesmark Lapparne anvisas på annan landsträcka, som dertill finnes tjenlig.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

§ 26.

Visar det sig nödigt för det i föregående § omförmälda ändamål eller för att åt Lapparne bereda nödiga vägar till deras betesmarker att använda jord, som eges eller brukas af enskild man, vare i Norge egaren eller brukaren, när sådan t af Staten påfordras, skyldig att afstå jorden mot ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse ej kan träffas, bestämmes genom värdering. I Sverige förfars s härmed enligt gällande förordning angående jords afstående för allmänt behof.

§ 27.

De bestämmelser i donna förordning, hvilka ordna förhållandet emellan Lapparne och den jordbrukande befolkningen, gälla icke inom Finnmarkens amf. Skulle Svensk Lapp söka sommarbete i nämnde amt för sina renar, komma de för amtets Norska Lappar särskilt gällande bestämmelser att å honom tillämpas.

§ 28.

Donna förordning träder i kraft under vilkor, att enahanda stadgande meddelas i Norge, och då från den dag, Konungen för båda rikena bestämmer. Från samma dag upphör första bihanget eller codicillen till Gränsetraktaten af ’/„ Oktober 1751 att vara gällande. Beslut om upphäfvande af eller förändring i donna förordnings bestämmelser äro i hvardera riket, för så vidt angår andra riket eller dess undersåter, först gällande, när motsvarande beslut är fattadt å den andra sidan.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

CARL.

Axel Adlercrmtz.

Bil. till Kongl. Maj:U nåd. Prof. om antagande af en Förorda, rör. Lappare i Sverige och Norge. 1

Stormäktigste Allernådigste Konung!

Sedan redan för längre Lider tillbaka åtskilliga tvistigheter uppkommit i anledning af den utaf Lappande i Sverige och Norge från ålder utöfvade och genom särskild codicill till Gränsetraktaten den 7/18 Oktober 1751 bekräftade rättighet, att årligen med sina renar efter gammal sedvänja flytta öfver gränsen från ena riket till det andra och der begagna land och strand till underhåll för sina djur och sig sjelfva, hade Eders Kongl. Maj:t den 7 December 1843 förordnat en komité aftvå Svenske och två Norske män, som borde sammanträda i Piteå för att taga i öfvervägande och ingifva förslag angående de ändringar i och tillägg till omförmälda codicill, som kunde finnas nödiga, hvarefter donna komité, som hållit sammankomster från den 14 Februari till den 24 Juni 1844 och der förutan så val vid besök i de Svenska lappmarkerna hållit förhör med Lappar och andra om lappväsendet kunnige personer, som ock genom infordrade upplysningar från kronobetjening'»;!! och presterskap^ i de traktör, der Lappar uppehålla sig, sökt vinna kännedom om de olika förhållandena å olika orter, omsider den 25 Juni sistnämnda år, med förklaring, att den gamla codicillen ansetts hvarken kunna bibehållas sådan den var eller beqvämligen ändras till hvad den herde vara, afgifvit underdånigt förslag till ny förordning i förevarande ämne, under benämning af »åtskilliga stadgande!) rörande Lapparne och Fjellfinnarne i de förenad» rikena 'Sverige och Norge». Detta förslag, deröfver, i anledning af vackt fråga om nådig Propositions aflåtande till Rikets Ständer, såväl Högste Domstolens som Justitiekanslers-embetets underdåniga utlåtanden i de delar, som egde sammanhang med allmän lag, infordrats, har dock sedan icke varit öfverlemnadt till behandling hvarken af Rikets Ständer eller af Norska Stortinget, dertill orsaken utan tvifvel varit åtminstone till någon del att söka i den meningsskiljaktighet, som i vissa punktör visat sig mellan de båda ländernas ombud, isynnerhet angående vidsträcktheten af den Lapparne tillkommande och för dem nödiga betesrätt; hvaremot Norska Regeringen den 18 Juli 1862 afgifvit ett nytt förslag till författning i förevarande hänseende, hufvudsakligen innefattande endast en bearbetning af det förra, med iakttagande af åtskilliga deremot framställda anmärkningar; men då äfven häremot betänk- Bill. till Rilcsd. Prof. 1871. 1 Barn1. 1 Afä. j

2 Bil. till Kong}. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda. rör, Lapparne i Sverige och Norge.

ligheter mött å Svensk sida, på sätt Justitie-statsministerns skrifvelse af den 22 December 1862 utvisar, och jemväl i Norge skiljaktiga meningar försports i afseende å beskaffenheten af de åtgärder, som herde vidtagas, har Norska Regeringen i skrifvelse!- af den 2 Mars och den 9 Maj 1866 väckt förslag om förordnande nu ytterligare af eu komité, bestående af tre män från hvardera riket, hvilken herde sammanträda i Tromsö i Norge, i hvars omgifningar större delen af de Svenska Lappar, som flytta till Norge, bruka under vistandet derstädes uppehålla sig, och hvarifrån de svåraste klagomålen å ömse sidor afhörts, samt efter å stället inhemtad kännedom angående förhållandet med Lapparne afgifva förslag till ordnande af detsamma.

Efter det donna hemställan är vorden af Eders Kong!. Maj:t den 29 Maj 1866 bifallen och undertecknade samma dag förordnats till Svenska ledamöter i komitén, hafva dess samtliga ledamöter den 8 påföljande Juli sammanträffat i Tromsö samt omedelbart börjat komiténs arbeten och dermed fortfarit till den 31 Augusti, då komitén upplöstes, sedan under liden ledamöterna besökt en stor del af de trakter i grannskapet, der Lapparne för tillfället befunno sig, och hållit förhör med såväl dem som den jordbrukande befolkningen samt slutligen företagit utarbetande af förslag till förordning i ämnet, derom samtlig^ ledamöterne nu lyckats förena sig, allt på sätt underdånigst bifogade sammanträdes- och förhörsprotokoller jemte förslag utvisa.

Hvad. angår den från föremålet för komiténs verksamhet oskiljaktiga frågan om Lapparnes söder och bruk, om antalet af de Svenska Lappar, som om somrar ne besöka Norge, om beskaffenheten af de trakter derstädes, hvarest Lapparne uppehålla sig, har komitén föga annat att upplysa än hvad förra komiténs den 30 Juni 1844 afgifna utlåtande innehåller; och får komitén i dessa hänseenden, med förklaring att den i allo instämmer med hvad i berörda utlåtande yttras angående nödvändigheten för Lapparnes existens att bibehålla den dem från urminnes tider tillerkända rätt att till sitt eget och sina djurs underhåll begagna båda rikenas land och vatten, i (ifrigt hänvisa till merberörda underdåniga utlåtande.

Enklaste sättet att slita tvisten mellan Lapparne och den jordbrukande befolkningen vore utan tvifvel att emellan deras särskilda betesmarker uppdraga en gräns, så att de hvar för sig erhålla sitt bestämda område. En sådan markens fördelning skulle dock nödvändigt grunda sig å Lapparnes och de fastboendes hvar för sig egande rätt deri, och det är just denna rätt eller andel i marken, som utgör tvisteämnet, i det Norrmännen vilja tillerkänna Lapparne rätt till bete endast i sådana marker, som icke af den jordbrukande befolkningen begagnas. Denna från Norsk sida medgifna rätt är, genom de fortgående odlingarne och de ständigt allt längre och längre in åt landet fortgående bosättningarne, föränderlig, enär murken allt mer och mer intages och lägges under kultur, hvarigenom Lapparnes betesrätt in-

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 3

skränkes; och om äfven landets beskaffenhet i (ifrigt medgåfve en sådan fördelning, skulle den i alla fall ej låta verkställa sig, enär sjelfva delningsgrunden är föränderlig, obestämd och omtvistad. Inom nuvarande Tromsö amt och större delen af Nordlandens består marken hufvudsakligen af höga fjell, Indika mer eller mindre brant stupa ned i hafvet och äro skilj da från hvarandra dels af djupt ingående halsvikar, dels af ehvar, dels af otaliga större och mindre dalgångar. På de ställen der hafsstränderna äro mindre branta äfvensom i dalgångarne är marken dels skogbeväxt och dels mera eller mindre odlad och bebyggd, ehuru odlingarne i allmänhet inskränka sig till små fläckar. Under de sednare åren hafva bosättningarne och odlingarne gjort störa framsteg och många ställen, som läge öde för några år sedan, äro nu inhägnade och tågna under bruk. Det har blifvit upplyst att i slutet af terra århundradet bestod dalgången långs Målselfvens vattendrag endast af öde skogar och nu är denna ekdal helt och hållet ända upp mot riksgränsen intagen och bebyggd; och på andra ställen eger enahanda förhållande ruin. Pjellen äro dels ständigt och dels till långt fram på sommaren betäckta med snö, och den under vanna årstiden ständigt fortgående snösmältningen orsakar, att alla dalgångar och alla jordbetäckta lägre delar invid kusten under sommaren alstra ett rikligt och kraftigt gräsbete, hvilket, i den man som snösmältningen fortgår, sträcker sig längre och längre upp mot fjolleri. För det antal kreatur, som nu finnes och eges af den fastboende befolkningen, är tillgången till bete mer än tillräcklig, särdeles fram på sommaren, när gräset allmännare hunnit utveckla sig, och under donna tid begagnas sällan de högst upp i fjolleri belägna betesdelarne af landets innevånare, och det är på sådana ställen, som Lapparne kunna söka bete för sina renar utan att förnärma landets innevånare. Sistnämnda traktör och de markör, hvilka de fastboende ensamt begagna, ligga dock sammanblandade, så att någon regulier och synlig gräns dem emellan ej kan å marken uppdragas, än mindre med hägnad förses. Till följd häraf hafva komiterade, som kommit till den åsigt, att någon bestämd gräns emellan Lapparnes och de fästboendes betesmarker ej kan utstakas, sökt på annat sätt förebygga de ofta förekommande tvisterna genom att så vidt ske kunnat bestämma såväl liden som sättet för begagnandet af betesrätten in. in. I det nu upprättade förslaget hafva komiterade i öfrig! i afseende å de ämnen, hvarom i detsamma bort meddelas föreskrifter, hufvudsakligen kommit till samma åsigter som förra gången gjorde sig gällande, nemligen att en stor del af de å ömse sidor framställda klagomål haft sin grund till en början i den ovisshet, som förefunnits angående beskaffenheten och vidsträcktheten af de Lapparne tillkommande rättigheter, men vidare dels i svårigheten att å laglig väg vinna rättelse i de missbruk, som ostridigt egt ruin, dels ock i sammanhang härmed i saknaden af nödiga kontroller öfver Lapparnes antal, vistelseort och vandringar,

4 Bil. till KongU Maj:fs nåd. Prof. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

hvarför och då koraiténs verksamhet förnämligast mast riktas å afhjelpande af dessa missförhållanden den ansett sig kunna vid sitt arbete lägga det förra enligt samma uppfattning uppgjorda förslaget till grund, endast med de ändringar, som föranledts af nödvändigheten att i de förr omtvistade punkterna komma till enighet, och af de i någon mån olika förhållanden, som inträdt efter år 1844 eller eljest framställt sig vid de undersökningar, som nu skott å orter, Indika förra komitén ej var i tillfälle att besöka. De grunder, hvarå förslaget hvilar, äro således: att man, med bibehållande af Lapparnes rättighet att årligen flytta öfver gränsen med sina djur, sökt att så noga som möjligt bestämma såväl beskaffenheten af den omtvistade rätten till land och strand, som ock deras rätt till begagnande af skogen och de gamla renvägarne m. m.; att skyldighet för Lapparne är vorden stadgad, att före flyttningen öfver gränsen derom gorå anmälan hos myndigheterna och på samma gång uppgifva antalet af de renar, som skola medföras, och den trakt, i hvilken Lapparne ernå uppehålla sig; att, såsom ett medel att hålla närmare uppsigt, än hittills kunnat ske, öfver Lapparnes görande och låtande i andra riket, förslag framställts om landets indelande, der så nödigt pröfvas, i särskilda distrikter, med skyldighet för Lapparne att inom sig utse uppsyningsman för hvarje sådant distrikt; att der skada genom renar föresats, utan att egaren kunnat upptäckas, ersättningsskyldigheten är vorden ålagd alla de Lappar gemensamt, hvilka uppehålla sig inom distriktet; att, hvad Norge angår, särskilda enklare förmer blifvit föreslagna för behandlingen af ersättningsfrågor; och att jemväl Lapparne å sin sida fått sig tillförsäkradt särskilt skydd mot de förnärmelse.!-, hvilka hufvudsakligen varit föremål för deras klagan, hvarjemte slutligen föreskrifter meddelats angående utsträckning i vissa fall af allmän åklagares befogenhet att fora talan rörande förbrytelse mellan Lapparne och de fastboende, om verkställighet af domar från ena riket i det andra, om expropriation af mark för Lapparnes behof, der sådan anses nödig, in. in., i afseende hvarå allt komitén i underdånighet hänvisa!- till de särskilda motiver, som åtfölja detta utlåtande.

Ehuru det ej är att hoppas det alla klagomål skola upphöra och alla tvister förekommas genom antagande och tillämpning af den nu föreslagna förordningen, och detta så mycket mindre, som den jordbrukande och den nomadiserande befolkningens anspråk, redan i följd af sin egen natur, måste i många fall vara oförenliga, har man dock ansett sig kunna antaga, att de öfverklagade olägenheterna derigenom skola i väsendtlig män förminskas och åtminstone det nu ej ovanliga förhållande, att den, som förmenar sig hafva blifvit förorättad, säker sjelf taga sig rätt, ej vidare bör ifrågakomma, utan stridigheterna i stället på laglig väg afgöras. Det har dock synts komiténs Svenska ledamöter vara tydligt, att Lapparnes rätt och bästa ej eller i detta fall kan vara tillräckligen iakttagen endast genom förordningens

Bil. till Konyl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 5

föreskrifter, enär det är att befara att Lapparne, såsom i alla hänseenden den svagare parten, äfven i fråga om deras rätts bevakande vid syner och värderingar och i rättegångar skola finna sig sina vederparter alltför underlägsne, dervid särskild t måste tagas i betraktande ej allenast Lapparnes i allmänhet vida lägre bildningsgrad, utan oek deras okunnighet i det språk, som allmänt talas i de orter, der de uppehålla sig, och som uteslutande begagnas vid alla offentliga förhandlingar, jemte svårigheten för dem, såsom nomader, att uppehålla sig å de orter, der rättegångar ne skola föras, så länge som sakens bevakande fordrar. 1 följd af dessa redan från ålder existerande förhållanden hafva ock de Svenska Lapparne vid flera tillfällen, i sammanhang med klagomål öfver oförrätter, som de förmenat sig hafva lidit i Norge, framställt begäran att, då de ej sjelfva kunde der gorå sin rätt vid domstolarne gällande, genom myndigheternas försorg erhålla pålitligt biträde vid de rättegångar, som kunde i Norge förekomma. Komiténs Svenska ledamöter hafva visserligen ej förbisett de störa svårigheter, som mota för lösningen af donna fråga, men anse den dock ej kunna lemnas åsido, utan att den föreslagna förordningens ändamål, hvad Lapparnes rätt angår, skulle i väsendtlig män förfelas; och få derför dess ledamöter, som å ena sidan funnit det ej kunna ifrågasättas, att Lapparne skulle fä sina rättegångar utförda utan någon kostnad för dem sj elfva, men å andra sidan ej hyst någon betänklighet mot att staten skulle komma att vidkännas någon mindre utgift för bevakande af dess lappska undersåtares rätt under deras vistande utom rikets gränser, i underdånighet framställa följande förslag till ordnande af förevarande ärende:

att Konungens Befallningshafvande i de län, hvarifrån Lappar bruka flytta till Norge, och der det eljest anses af omständigheterna påkalladt, berättigas att i Norge antaga någon i landets lagstiftning förfaren och i »Ligt lämplig person, till hvilken Lapparne skulle ega vånda sig för att * erhålla råd och biträde vid de tvister och rättegångar, som kunna uppstå mellan dem och den jordbrukande befolkningen i nämnda like;

att detta ombud, hvilken dock ej skulle ega att annorlunda än på grund af behörig för hvarje särskild! fall af vederbörande uppsyningsman eller annan Lapp utfärdad fullmakt fora Lapparnes talan, borde vara skyldig att efter anmodan och erhållen fullmakt vid förekommande tvister uppträda såsom Lapparnes biträde och sakförare samt bevaka deras rätt, fullfölja saken till högre instansen, ombesörja domars verkställighet m, in.;

att ombudet, hvilken dock ej skulle vara förbunden att ovilkorligen öfvertaga och utföra alla de rättegångar, derom Lapparne kunde väcka fråga, utan i dessa fall skulle ega pröfningsrätt i afseende å hvad som borde göras eller låtas, ålades att fora ordentligt diarium öfver alla ärenden, derå hans biträde biff vit påkalladt, och angående de åtgärder, som i anledning

6 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

deraf vidtagits, upptagande jemväl orsakerna, hvarför ifrågasatt rättegång ej är vorden anställd, och hvithet diarium skulle inom viss tid efter hvarje års slut insändas till Konungens Befallningshafvande för att af honom granskas;

att ombudet, som borde af Konungens Befallningshafvande antagas för viss tid, t. ex. ett år i sender, skulle berättigas att dels af Svenska statsverket uppbära visst ärligt arfvode och dels dessutom af Lapparne undfå godtgörelse särskildt för hvarje förrättning efter taxa, som det kunde öfverlemnas åt Konungens Befallningshafvande att fastställa; och slutligen

att Konungens Befallningshafvande borde, sedan ombud är vordet antaget, genom allmän kungörelse eller på annat lämpligt sätt underrätta Lapparne såväl derom, som angående den ort, der ombudet kan anträffas, och om den fastställda taxan;

hvithet förslag såsom ett nödigt bihang till den föreslagna förordningen härmed till Eders Kongl. Maj ds nådiga pröfning öfverlemnas.

Slutligen få komiténs Svenska ledamöter i underdånighet fästa Eders Kongl. Maj ds nådiga uppmärksamhet å den reservation desse ledamöter sett sig föranlåtae att vid förslagets underskrifvande till protokollet afgifva. Om och nämnda förslag, — vid hvars upprättande hufvudsakligt afseende måst fästas å nödvändigheten af att båda ländernas ombud blefvo derom ense, enär skiljaktighet dem emellan i någon vigtigare punkt kunde gorå hela arbetet i fiffigt ända målslöst, — såsom ofvan är nämndt och motiverna gifva vid handen, i det hela synts komitén lämpadt att uppfylla dermed afsedda ändamål och således afhjelpa de olägenheter, hvilkas öfverklagande föranled t komiténs nedsättande, har man dock ej kunnat förbise, att denna fråga i väsendtlig mån beror på den tillämpning de föreslagna stadgandena erhålla. Det har legat i sakens natur såväl att föreskrifterna i vissa vigtiga delar, såsom angående Lapparnes betesrätt, måst blifva af särdeles obestämd beskaffenhet, att den myndighet, som lagts i händerna på den offentliga åklagaremaktens utöfvare, blifvit stor och godtycklig och att många andra förordningens bestämmelser affattats på ett sätt, som lemnar vidsträckt fält för den mest olika tolkning, som och att tillämpningen af alla dessa föreskrifter i de bestå fall måste tillkomma myndigheter, öfver hvilkas görande och låtande någon kontroll ej kan från Svensk sida ega rum, samt att således förordningen kan komma att medföra helt andra verkningar än dermed af de Svenska komité-ledamöterne afsetts, utan att sådant, der samma förordning klafve enligt sista §:ns innehåll definitivt antagen, skulle kunna af Sveriges Regering och Riksdag afhjelpas. Det är på donna grund, som de Svenska ledamöter ne, under åberopande af ofvannämnda reservation, anse sig bära i underdånighet föreslå:

att förordningen, der den eljest vinner bifall, må antagas endast för någon viss kortare tid, eller med ömsesidig uppsägningsrätt, så att första codicillen

Bil. till Kong1. Majs!» nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rtir. Låpparne i Sverige och Norge. 7

till 1751 års traktat skulle komma, derest den bestämda tiden går till ända eller uppsägning sker utan att ny öfverenskommelse träffats, att åter tråda i kraft.

Komiterade framhärda med djupaste undersåtlig vårdnad, trohet och nit,

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kong!. Maj:ts

underdånigste, tropligtig^ tjenare och undersåter:

8. P. BERGMAN.

G. Leijonhufwud. A. F. Wallin.

Stockholm den 23 Mars 1867.

8 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lappande i Sverige och Norge.

F ö r s 1 a 2:

till

Förordning rörande Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge.

§ I-

Lapp (Fjällfinne), som med renar flyttar emellan Sverige och Norge, skall vara ettdera af dessa rikens undersåter. Hustru och barn tillhöra det rike, hvars undersåte mannen eller fadren är, eller, om han är död, sednast vant.

§ 2.

Önskar Svensk Lapp att blifva Norsk eller Norsk Lapp att blifva Svensk undersåte, skall, då i öfrig t lagligt hinder derför ej möter, utflyttningsattest på begäran meddelas honom åt vederbörande kronofogde och kyrkoherde. Dock är han icke fri från skatter och andra allmänna förpligtelse!- i det rike, hvars undersåte han förut vant, innan han med attest från motsvarande embetsman i andra riket visar, att han anmält sig såsom undersåte derstädes.

§ 3.

Lapparne äro berättigade att årligen med sina renar flytta öfver gränsen in i det andra riket och uppehålla sig der på de trakter, hvilka hvartdera rikets Lappar efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, samt att, med iakttagande af de i donna Förordning meddelade föreskrifter, betjena sig af land och vatten till underhåll för sig sjelfva och sina renar, äfven till jagt och fiske. Dock må renar icke utan vederbörande jordegares eller brukares samtycke hållas i Norge å annan tid af året än mellan den 1 Maj och den 1 Oktober.

Öfverträdelser af sistnämnde förbud straffas med böter till belopp, forsta gången af högst 40 Riksdaler Svenskt Riksmynt eller 10 Speciedaler Norsk mynt, och annan gång af högst dubbelt.

§ 4.

Lapparne ega att i skog till eget behof begagna terra träd och vindfällen samt i Statens skog äfven växande löfträd. Hvad de vidare behöfva af trävirke får ej tagas utan ega rens tillstånd.

Bil, till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förordn. rör, Lapparne r Sverige och Norge, 9

§ 5.

Vid rödjning och uppodling af jord eller uppförande af hägnader skall iakttagas, att Lapparne ej beröfvas sina gamla renvägar, så vidt dessa äro för dem erforderliga.

§ 6.

För renbete på områden i det andra riket, hvilka ej uteslutande tillhöra Staten, skola Lapparne hvarje år före flyttningen öfver gränsen till länsmannen i hemorten erlägga 2 R:dr R:mt eller 60 sk. Norskt mynt för hvar hundrade ren, deri dock ej inberäknade de kalfvar, som födas samma år. Denna afgift öfversändes ofördröjligen från det rike, hvars undersåtare Lapparne äro, genom landshöfdingen eller amtmannen till vederbörande amtman eller landshöfding i andra riket och ställes till Konungens förfogande, att användas till åtgärder för afvärjande af skada utaf renarne å enskild egendom.

§ 7.

De landsträckor i båda rikena, der Lapparne söka bete för sina renar, skola dels i och för utöfvande af nödig uppsigt öfver Lapparne och deras djur, dels ock med afseende å den gemensamma ansvarighet för föröfvad skada, derom här nedan stadgas, indelas i distrikter, hvilkas gränser bestämmas af Konungen eller den han dertill bemyndigar. Vid donna indelning bör afseende hufvudsakligen fästas derå, att de renar, som beta inom hvarje sådant område, kunna antagas icke i allmänhet skola af sig sjelfva gå öfver till andra distrikter.

Sådan indelning i distrikter behöfver dock ej ske, der den ej af omständigheterna påkallas.

§ 8-

Lapp, som vill med .renar flytta till annan socken i hemlandet eller öfver gränsen till andra riket, åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva sitt eget och medföljande husfolks namn, det uppsyningsdistrikt eller, der distriktsindelning ej eger rum, den socken eller annat liknande område, inom hvilket han ernar taga sitt tillhåll, äfvensom antalet af de renar han kommer att medföra och dessas egare. Försummar någon att lemna sådan uppgift eller uppgifver han renarnes antal så mycket som en tiondedel under Bih. till Riksd. Prot. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 2

10 Bil. till Kongl. MnjUs nåd. Frop. om antagande af eu Flit oi dn. tfa-. Lapparne i Sverige och Norge.

verkliga förhållandet, bete från 4 till 40 R:dr R:mt eller från 1 till 10 Spd.

Lappar, som ämna uppehålla sig inom samma uppsyningsdistrikt, skola inför länsmannen inom sig utvälja eu uppsyningsman, som bör erhålla förordnande af landshöfdingen eller amtmannen och af länsmannen undfå förteckning öfver alla de Lappar, hvilka komma att stå under hans tillsyn, och hvilken förteckning tillika bör upptaga de af desse gjorda uppgifter. Af samtliga dessa förteckningar insänder länsmannen två exemplar till landshöfdingen eller amtmannen, som i hvad angår de Lappar, hvilka flytta till andra riket, försänder det ena exemplaret till amtmannen eller landshöfdingen derstädes, jemte uppgift öfver de utsedde uppsyningsmännen. Skulle sistnämnde amtman eller landshöfding finna, att större antal renar är uppgifvet för något visst uppsyningsdistrikt, än detsamma väl kan mottaga, har lian att hänvisa det Överskjutande antalet till närmaste distrikt, der utrymme finnes, och att derom underrätta landshöfdingen eller amtmannen i det rike, derifrån flyttningen skall ske, så tidigt, att Lapparne kunna få kännedom om den vidtagna åtgärden innan flyttningen företages.

Tid och sätt för afgifvande af de i denna paragraf föreskrifna uppgifter äfvensom för val af uppsyningsman bestämmes af landshöfdingen eller amtmannen, hvilken jemväl för öfrig!, i händelse dessa bestämmelser skulle visa sig otillräckliga för dermed afsedda ändamål, eger att gifva de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas nödiga.

§ 9.

Hvar och en af uppsyningsman^!! är pligtig:

a) att åtfölja Lapparne under deras flyttning till det andra riket och der uppehålla sig inom det honom anvista distrikt;

b) att inom åtta dagar efter ankomsten till nämnda distrikt för vederbörande länsman uppvisa sitt förordnande jemte förteckningen öfver de Lappar och renar, som tillhöra distriktet, samt tillika uppgifva det ställe, der lian vanligen anträffas;

c) att förskaffa sig kännedom om de inom distriktet varande Lappars uppehållsställen, äfvensom angående dem, som flytta genom distriktet, samt i händelse det skulle visa sig, att Lappar, hvilka ej äro upptagna å förteckningen, der uppehålla sig, för länsmannen anmäla sådant;

d) att tillse, det Lapparne noga bevaka sina renar samt i öfrig! befordra god ordning och vid uppkommande tvister med den jordbrukande befolkningen söka bilägga desamma;

e) att efter behörig kallelse inställa sig vid besigtningar samt syner och värderingar, hvilka kunna komma att anställas i anledning af väckt fråga

Bil. till Kongl. Majits nåd. Prop. om antagande af eu Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 11

om skadegörelse af renar samt att såväl dervid som vid förekommande rättegångar i nämnde hänseenden fora talan för alla de Lappar, hvilka uppehålla sig inom distriktet eller flyttat derigenom, hvarvid uppsyningsman^!! jemväl eger att, om skäl dertill linnés, å Lapparnes vägnar ingå förlikning angående ersättning för skada och deraf föranledda syne- och rättegångskostnader; och

f) att söka upptäcka och till ansvar befordra den eller dem, hvilka genom sina renar föröfva! angifven skada, och i följd deraf att efter undfången kallelse till besigtning eller syn och värdering, eller stämning till domstol, dertill inhålla den skyldige, om han är för uppsyningsman^!! bekant.

Uppsyningsmännen väljas hvarje gång för ett år. De kunna undandraga sig att varda återvalda för så lång tid, som deras befattning sednast varat.

§ 10.

Lapparne åligger ej allenast att noga akta sig att icke sjelfva tillfoga landets innevånare någon skada å deras egendom, utan ock att omsorgsfullt bevaka sina renar, så att skada ej åt dessa föröfvas.

När å åker, äng, utängsslotter, växande skog eller hjortronland skott skada af renar, skall den, på sätt bär nedan är föreskrifvet, ersättas af den eller dem, som genom sina djur samma skada föröfva!. Sker sådan skada med uppsåt eller i följd af grof vårdslöshet vid renarnes bevakning, skall en hvar Lapp, som sjelf eller genom sina renvaktare dertill gjort sig skyldig, dessutom höta för hvar gång högst 40 R:dr R:mt eller 10 Spd., hvilka böter dock ej ifrågakomma, der förlikning träffas om skadans ersättande.

Kan den eller de skyldige icke upptäckas, åligger ersättningsskyldigheten samtlige de Lappar gemensamt, hvilka uppehålla sig i, och om skadan skott under flyttning, jemväl den eller dem, som på den tid skadan egde rum, flyttade genom det uppsyningsdistrikt, inom hvars, gränser den tima!. Ersättningsbeloppet jemte ålagda, syne- och rättegångskostnader fördelas till utgifvande å samtliga omnämnda Lappar i förhållande till det antal renar en hvar eger inom distriktet eller vid flyttningen derigenom medförde. Der indelning i uppsyningsdistrikter ej eger rum, kommer nu stadgade gemensamma ansvarighet ej att tillämpas.

Sker skada å utmark, som ej ofvan är omnämnd, så att jordens egare eller innehafvare derigenom kommer att sakna erforderligt bete för sina hemdjur, ersättes skadan efter bär ofvan bestämda grunder. Dessutom skall, hvad särskild! angår Tromsö amf i Norge, gälla, att ersättningsskyldighet ej eger rum, om renar komma in och beta å sådan utmark under tiden före den 8 Juli hvarje år, när donna förmån af Lapparne ej begagnas sålunda, att någon jordägare eller innehafvare derigenom i väsendtlig mån betungas.

12 Bil. till Kongl. Maj-.ts nåd. Prop, om antagande af eu Förordn, rör. Lappande i Sverige och Norge.

§ 11.

Vill någon, elev skada, på sätt i 10 § omförmäles, skett genom renar, gorå sin rätt till ersättning gällande, skall lian, så fort ske kan, låta anställa besigtning och undersökning om skadans tillkomst genom två ojäfvige och kunnige män, hvilka höra samtidigt infinna sig på stället och utföra sitt uppdrag efter bästa förstånd under edlig förpligtelse. Vid denna förrättning tillkallas vederbörande uppsyningsman, eller, om i distriktet, der skadan skott, finnas både Svenska och Norska Lappar, en uppsyningsman af hvardera folket. Är den eller de skyldige kände, höra de också tillkallas. Kan man icke inom 48 timmar, efter det skadan är upptäckt, tillkalla hvarken uppsyningsmannen eller någon af de veterligen skyldige, tillkallas en af de i närheten varande Lappar, eller i nyssnämnde händelse en af hvardera folket. Kan ej eller detta ske inom ofvannämnde tid, bör förrättningen ändock verkställas af de tillkallade besigtningsmännen.

§ 12.

Kan vid ofvannämnde besigtning saken ej i godo uppgöras, bör den, som skadan lidit, om lian vill fullfölja sitt ersättningsanspråk, så fort ske kan, instämma den skyldige, om han är känd, men eljest vederbörande uppsyningsman eller i förr omförmälde blandade distrikter vederbörande uppsyningsman, att efter kallelse, delgifven dagen förut med tillägg af "24 timmar för hvarje två mil de uppehålla sig från stället, hvarest skadan timat, der inställa sig för att öfvervara syn och värdering, hvilken bör af länsmannen föranstaltas och förrättas med biträde af två lagrättsmän, som han utser inom den i Norska lagen af den 28 Augusti 1854 § 18 föreskrifna särskilda nämnd. Vid förrättningen bör den, som lidit skadan, medhafva de män, hvilka hållit den första besigtningen, eller, om sådant ej kan ske, framlägga deras skriftliga intyg om förloppet dervid. Han bör ock, om nödigt är, förevisa de handlingar, hvarå hans agande- eller nyttjanderätt grundar sig. Förrättningsprotokollet skall, så vidt möjligt är, innehålla noggrann utredning angående skadans uppkomst och vidsträckthet, ställets belägenhet och beskaffenhet, om marken är inhägnad eller oinhägnad m. in. Länsmannen bär jemväl söka vinna upplysning om den eller de personer, hvilka ega de renar, som gjort skadan, desses antal och storleken af de hjordar de tillhöra. Alla, som äro tillstädes, der förrättningen hålles, äro förpligtade att på länsmannens uppmaning tillkännagifva allt som kan vara dem bekant och lända till upplysning i saken, och står hvar och en för innehållet af sitt yttrande i samma ansvar, som om det afgifvits inför domstol.

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förordn. rör. Lappande i Sverige och Norge, lo

Vid värderingen skola synemännen noga öfverväga såväl markens beskaffenhet och fruktbarhet, dess större eller mindre uppodling, grödans godhet och huruvida anyan boskap än renar bidragit till skadan, som ock de i 10 § meddelade föreskrifter angående bete i utmark samt alla andra omständigheter, som höra inverka å beloppet af skadeersättningen. Länsmannen eger vid värderingen ej röst, men i händelse af olika meningar mellan synemännen gäller den, hvilken länsmannen biträder. För (ifrigt höra synemännen till protokollet afgifva förklaring under edlig förpligtelse, att värderingen är anställd efter öfvertygelse och bästa förstånd. Länsmannen bör innan förrättningens början förehålla synemännen de pligter, hvilka på grund af förestående bestämmelser åligga dem, derom anteckning till protokollet skall ske.

Innan förrättningens slut skall länsmannen söka åstadkomma förlikning emellan parterna. Träffas förlikning, har den samma verkan, som om den vore ingången inför förlikningskommission.

Värdering, som omtalas i donna paragraf, kan, i händelse af rättegång, förändras af domstolen, om skäl dertill finnes.

För förrättande af de i donna paragraf omnämnde syner och värderingar tillkommer länsman och lagrättsmän samma godtgörelse, som är eller kan varda dem tillerkänd för enahanda förrättningar i afseende å skada af hemdjur.

§ 13.

Åfgöres ej saken genom lagligen bindande förlikning, bör länsmannen, om den, som skadan lidit, sådant påyrkar, till vederbörande amtman insända afskrift af förrättningsprotokollet med dertill hörande handlingar jemte eget yttrande angående de mäns trovärdighet, Indika förrättat den föregående besigtningen, hvarefter amtmannen genast eller efter ytterligare undersökning, om sådan anses nödig, afgör, om skål tinnes till åtals anställande, i hvilket fall han föranstaltar om dylikt åtal, enligt de för offentliga politisakers behandling gällande förmer, mot den eller dem, Indika antingen enligt åstadkomna upplysningar kunna anses öfvertygade om skadegörelsen eller eljest till följd af 10 § äro för densamma ansvarige. Mål af förevarande beskaffenhet skola handläggas vid de allmänna tingen, der icke särskilda omständigheter påkalla skyndsammare behandling; och står det den eller de tilltalade fritt att i dessa mål svara genom ombud.

Ilar skada af ifrågavarande beskaffenhet väl skett, men är så ringa, att den ej står i skäligt förhållande till de med dess åtalande förbundna kostnader, föreskrifves ej allmänt åtal, hvaremot det till amtmannen insända protokoll med biläger tillstädes den, som lidit skadan, med underrättelse det han eger att sjelf anhängiggöra och utföra sin talan, om han dertill finner

14 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Vrop. om antagande af eu Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

sig befogad, i hvilken fall målets instämmande till förlikningskommission dock ej erfordras.

Frågor angående ersättning för skada af renar i de orter, der indelning i uppsyningsdistrikter ej eger rum, behandlas i tillämpliga delar enligt hvad här är stadgadt, dock att allmänt åtal i sådana fall ej anställes.

§ 14.

De i §§ 11, 12 och 13 gifna föreskrifter gälla endast i afseende å behandlingen af de deri omförmälda ersättningsfrågor, som uppkomma i Norge. I Sverige förfares med dylika frågor efter allmän lag.

§ 15.

När rättegång anställes mot Lappar, hvilka i följd af 10 § äro underkastade gemensam ansvarighet, skall den utföras mot den uppsyningsman, som var anställd i distriktet på den tid skadan skedde. Uppsyningsmannen stämmes å vederbörande Lappars vägnar att svara i målet och emottaga dom angående utgörande af skadeersättningen och samtliga omkostnader. Anses ersättningsskyldigheten åligga såväl Svenska som Norska Lappar, skall en uppsyningsman för hvardera folket instämmas. Möter hinder att stämma uppsyningsmännen, skall stämningen delgifvas alla dem, mot Indika talan vill göras gällande.

§ 16.

Laglig stämningstid, när Lappar i sitt hemland skola stämmas till domstol i -andra riket, är i allmänhet tre månader, men endast sex veckor, när den, som stämmes, uppehåller sig i län eller amt, som gränsar till amt eller län, hvari domstolen, dit kallelse sker, finnes. Den, hvars vistelseort är okänd, njuter tre månaders tid efter stämningens kungörande i, eller i Norge vid kyrkan i den socken, der han sednast haft sitt hemvist.

§ 17.

Den, som olofligen fäller eller misshandlar Lapparnes renar, bör, utom full ersättning för skadan, erlägga böter af högst 40 Rall’ R:mt eller 10 Spd, så framt icke förbrytelsen efter allmän lag medför högre ansvar. Lag samma vare, om någon med uppsåt eller af groft vållande förorsakar, att renarne genom skrämskott, hundar eller på annat otillbörligt sätt ofredas på deras rättmätiga uppehållsställen eller söker dem derifrån fördrifva.

Bil, titt Kong!. Majtta nåd. Prop. om antagande af en Berörd». rBr. Zapparne i Sverige och Norge.

När någon Lapp hos vederbörande länsman klagar öfver sådan förnärmelse, som ofvan är nämnd, skall länsmannen efter föregången undersökning, så fort ske kan, afgifva berättelse om saken till landshöfdingen eller amtmannen, som, derest skäl förefinnes att ställa någon till ansvar, skall föranstalta om sakens utförande genom allmän åklagare, hvad Norge angår, enligt de i § 13 bestämda grunder.

8 18.

Ho i §§ o och 8 omförmäfda förseelser atalas i Norge efter amtrnannens föranstaltande inför Politirätt. I Sverige skola förseelser mot 8 § äfven vara underkastade allmänt åtal.

Samtliga de i denna förordning stadgade böter tillfalla fattigkassan i den socken, der förseelsen är begången.

§ 19.

Domar, hvarigenom någon blifvit fälld till böter enligt denna förordning eller ålagd att utgifva ersättning för skada af renar, kunna i det rike, der den saktande anträffas, verkställas af vederbörande myndigheter derstädes. När sådan dom, meddelad i det ena riket, skall verkställas i det andra, egei vederbörande att vända sig till landshöfdingen eller amtmannen i det län eller am t, der domen är fälld, för att genom dennes försorg- få handlingarne öfversända, till amtmannen eller landshöfdingen i andra riket, som föranstaltar om domens verkställande och de indrifna medlens öfversändande till förstnämnde landshöfding eller amtman.

Lag samma vare i afseende å sådana förlikningar angående skadestånd af förenämnda beskaffenhet, hvilka ega kraft af dom.

I afseende å böters förvandling vid bristande tillgång till deras gäldande förfares enligt hvad lag stadgar i det rike, der böterna skola utsökas.

§ 20.

I de mål, der Svensk Lapp är part i Norge eller Norsk Lapp i Sverige, eger bruk af stämpladt papper ej rum.

§ 21.

X öfrig! komma de i hvartdera riket i allmänhet gällande lagar att tillämpas å Lapparne under deras vistande derstädes.

16 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en FSrordn. rör. Pappa',-ne i Sverige och Norge.

§ 22.

Nät i denna, förordning talas om Ijapparnes renar förstas deimed icke allenast deras egna utan ock ändras renar, Indika äro under deras vård; dock att det ena rikets undersåter ej betala den i § 6 bestämda afgift för renar, som tillhöra det andra rikets undersåter.

Fastboende renegare hafva, såvida de hålla sina renar under egen vård, i afseende å dessa samma rättigheter och skyldigheter som Lapparne.

§ 23.

Finhets- och tjensteman, isynnerhet landshöfdingar och amtman, skola tillse, att de öfverflyttande Lapparne ej förnärmas i utöfvande af dem tillagda rättigheter.

§ 24.

Konungen eger föreskrifva, att ö, halfö eller annat område vid kusten, der renars underhåll medför alltför stor olägenhet för den jordbrukande befolkningen, ej vidare må till sådant ändamål begagnas, mot det att erforderlig betesmark åt Lapparne anvisas på landsträckor längre in i landet, hvilka anses dertill tjenligen

§ 25.

Visar det sig nödigt, för det i föregående § omförmälda ändamål eller för att åt Lapparne bereda nödiga vägar till deras betesmarker, att använda jord, som eges eller brukas af enskild man, är egaren eller brukaren, när sådan! af Staten påfordras, skyldig att afstå jorden mot ersättning som der godvillig öfverenskommelse ej kan träffas, bestämmes genom värdering.’ I Sverige förfares härmed enligt gällande förordning angående jords afstående för allmänt behof.

§ 26.

De bestämmelser i donna förordning, hvilka ordna förhållandet mellan Lapparne och den jordbrukande befolkningen, gälla icke inom Finmarkens amf. Skulle Svensk Lapp söka sommarbete i nämnde amt för sina renar, komma de för amtets Norska Lappar särskild! gällande bestämmelser att

å honom tillämpas.

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förord», rör. Zapparne i Sverige och Norge. 17

§ 27.

Denna förordning träder i kraft under vilkor, att enahanda stadganden meddelas i Norge och då från den dag Lönnligen för båda rikena bestämmer. Från samma dag upphör första tillägget eller codicillen till Gränsetraktaten af den 7/18 Oktober 1751 att vara gällande. Beslut om upphäfvande af eller förändring i denna förordnings bestämmelser är i hvardera riket, försåvidt angår andra riket eller dess undersåter, först gällande, när motsvarande beslut är fattadt å den andra sidan.

Tromsö den 31 Augusti 1866.

8. P. BERGMAN.

C. LeijonhufWUD.

A. F. WALLIN.

Bill. till Riksd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afd.

18 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Zapparne i Sverige och Norge.

Motiver

till flen föreslagna Förordningen rörande Lapparne i de förenade Konungarikena Sverige och Norge.

Rubriken.

Det år 1844 upprättade förslaget kallades ”stadgande!! etc.”, men då å Norsk sida, med afseende å den tekniska betydelse ordet ”Lov” der i landet erhållit, ansetts nödigt att de nu föreslagna föreskrifterna skulle i Norge, i händelse de godkännas, utfärdas under nyssberörde benämning, hvars motsvarande ord ”lag” deremot ej funnits lämplig att i Sverige använda, så har man å Svensk sida antagit den för författningar af förevarande beskaffenhet mera vanliga benämningen af ”förordning”.

I öfrig! är härom att märka, att då det folkslag, hvarom nu är fråga, och som i Sverige af ålder är känd! under namnet Lappar, deremot i Norge kallas Finnar, och med afseende å dferas olika söder och lefnadssätt delas i Sjöfinnar och Fjellfinnar, om hvilka sednare nu hufvudsakligen är fråga, både man i det äldre förslaget öfverallt begagnat båda benämningarna ”Lappar eller Fjellfinnar”, men enär numera å Norsk sida ej vidare ansetts nödigt, att i texten bibehålla den förr begagnade benämningen, hav man förenat sig om att, med undantag af 1 §, der ordet ”Fjällfinne” finnes inom parentes såsom nödig förklaring intaget, öfverallt använda endast den Svenska benämningen, som åtminstone i de delar af Norge, der Lappar uppehålla sig, är allmänt känd och ej kan gifva anledning till missförstånd, hvithet ingalunda i Sverige är förhållandet i afseende å den Norska benämningen ”Finne”.

§ 1,

som gifver vid handen, att alla Lappar, som flytta mellan Sverige och Norge (eller eljest uppehålla sig der), skola vara undersåtare i ettdera af dessa länder och ej i båda, än mindre i intetdera, är bibehållen i öfverensstämmelse med 1844 års förslag, endast med uteslutande, pa sätt Norska Regeringen föreslagit, af hvad som rörde Ryska undersåter.

Sista momentet, som innehåller att hustru och barn skola tillhöra samma rike som mannen eller fadren, kan synas öfverflödigt, men då dermed ej afses att gorå någon inskränkning i den i 2 § stadgade utflyttningsrätt, har man ej funnit någon betänklighet vid att luta äfven detta utan anmärkning lemnade moment qvarstå.

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop, om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och. Norge. 19

§ 2

handlar om utflyttning af Lappar från ena riket till det andra och är bibehållen hufvudsakligen i likhet med förra förslaget, med iakttagande dels deraf att, i följd af Kongl. Förordningen den 10 December 1846, föreskriften angående afdrag af egendom är utelemnad, dels ock att i stället för ”vederbörande verldslig och andelig embetsmyndighet”, hvithet uttryck funnits alltför obestämdt, införts ”vederbörande kronofogde och kyrkoherde”.

I Svenska ledamöternas af 1844 års komité motiver till donna § säges ”att det ej varit meningen att befria Lapparne från den i (ifrigt gällande förbindelsen att förskaffa sig Kongl. Maj:ts tillstånd för utflyttning till Norge och en sådan afsigt ligger ej heller i §:n uttryckt.” I de saken rörande Norska handlingar, om hviska komitén fatt kännedom, finnes ingen upplysning, huru denna sak år 1844 af de Norska ledamöterna betraktades.

Om man emellertid öfverväger ordalydelsen i de nu föreslagna stadganden och jemter dem med 8 och 9 §§ i 1751 års codicill, synes tillämpningen höra blifva den, att Lapparne ej skulle, för att få öfvergå från undersåte i ena riket till undersåte i det andra, behöfva vidtaga annan åtgärd, än den som i donna § nu är föreskrifven, och onekligen lärer sådan öfverflyttning, som ej kan medföra någon särdeles olägenhet, skola, om ej alldeles tillintetgöras, åtminstone i högst väsendtlig mån försvåras, i händelse t. ex. en Svensk Lapp, som villo blifva Norsk undersåte, skulle vara skyldig att först utverka sig Kongl. Maj:ts resolution att sådant vore honom tillåtet och att derefter hos Norska Stortinget förskaffa sig naturalisation på sätt Norska grundlagen stadgar eller åtminstone eljest uppfylla de vilkor angående tre års vistande i Norge m. m., som kunna vara der i landet genom särskilda författningar stadgade för åtnjutande af Norsk medborgarerätt.

Då emellertid hvarken i förra komitén någon tvist förevarit angående ifrågavarande stadgande^, och ej eller anmärkning eljest mot desamma framställts, har komitén, hvars tid varit upptagen med utredande af de omtvistande punkterna och hvad dermed står i sammanhang, ej fannit betänklighet vid att bibehålla det förr föreslagna stadgandet, endast med här ofvan omnämnda jemnkningar.

§ 3,

som svarar mot samma § i det äldre förslaget och mot 10 § i codicillen af år 1751, bekräftar den från uråldriga lider af Lapparne utöfvade rättighet att flytta öfver gränsen från det ena riket till det andra och der till underhåll för sig sjelfve och sina renar begagna land och (strand eller) vatten. Det är dock endast den allmänna grundsatsen, derom tvist ej varit

20 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lappctrne i Sverige och Norge.

som bär är uttryckt, och tillämpningen deraf tinnes vidare stadgad i 4 och 10 §§, der framställning återfinnes angående de omtvistade punkterna och det sätt, hvarpå komitén sökt lösa svårigheterna.

De olikheter mot förra förslaget donna § erbjuder bestå deri:

l:o att då 1751 års codicill stadgade, att Lapparne skulle ega efter gammal sedvana verkställa sina flyttningar häst och vår, hvithet förutsatte att, på sätt af ålder varit brukligt, Lapparne skulle tillbringa vintrarne i Sverige, på våren begifva sig till Norge och om hösten återvända till förstnämnda rike, hvaremot 1844 års förslag, som äfven talade om flyttningar, hvilka skulle ”hädanefter som hittills” ske årligen, dock innehöll att Lapparne från ena riket skulle ega att vistas i det andra så lång tid af året, som de för sig ansågo tjenligt, hvithet kunde leda dertill, att Lappar från ena riket företogo sig att vistas i det andra vida längre tid, än som lät förena sig med flyttningarnes verkställande vår och höst, — så har komitén nu funnit lämpligt att bestämma en viss tid ej allenast för de Svenska Lapparnes vistande i Norge med deras renar, nemligen de förn sommarmånaderna från och med Maj till och med September, utan äfven för de Norska Lapparnes rätt att der hålla sina renar.

Anledningen till detta stadgande har närmast varit de klagomål, som af den jordbrukande befolkningen eller, som de vanligen benämnas, de fa stboende blifvit torda deröfver, att åtskillig Lappar på sednare tider företagit sig att qvarblifva i Norge hela vintern igenom, hvithet ofta föranledt tvister med dertill hörande våldsamheter å ömse sidor. Utan tvifvel eger det fullkomlig grund hvad förra komitén yttrade angående svårigheten, att ej säga omöjligheten för Lapparne att finna bete eller underhåll för renarne i Norge under vintern, dels i följd af den störa mängd snö, som der faller å fjolleri, och dess härda sammanpackning genom hafsvindarne, dels på grund af frånvaron af renmossa på de flesta ställen; men detta eger tillämpning endast å de fjell bygder inne i landet, der Lapparne af ålder brukat om somrarne uppehålla sig, hvaremot, efter hvad erfarenheten å sednare tider visat, hinder' af naturförhållandena ej mott för Lappar, att hela vintrarne igenom med renarne vistas ute å de vid kusten liggande öarne, ehuru ej utan att tillfoga de fastboende större eller mindre skada, och det är ett sådant förhållande, som man genom det föreslagna stadgandet velat förekomma. Hvad den bestämda tiden angår, så kan derigenom ingen förminskning i de Svenska Lapparnes rätt att flytta till Norge anses hafva skott, enär de enligt regeln aldrig kommit dit förrän efter den 1 Maj och alltid begifvit sig hem (med undantag af dem, som qvarblifvit hela vintern,) före den 1 Oktober. Och ehuru det kan synas mindre konseqvent att, på sätt som skott, inskränka de Svenska Lapparnes rätt att vistas i Norge, men deremot ej gorå sådan inskränkning för de Norskes vistande i Sverige, så torde deraf någon olä-

Bil. till Kongl. Maivts nåd. Trop. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 21

genhet ej kunna uppkomma, enär samma motiver, som drifva Svenskarne om våren öfver gränsen, äfven gälla för de Norska Lappar, som om vintern varit i Sverige. Skulle någon Norsk Lapp finna lämpligt, att, på sätt en del Svenskar bruka, förblifva hela året öfver i Sverige, lär han ej underlåta att blifva Svensk undersåte, och den talrika Norska befolkning, som har fasta bostäder, men eger renar, som om vintrarne vaktas af Svenska Lappar, kan ej ifrågasätta, att låta dessa hela året igenom vistas i Sverige, då renarne derigenom ej skulle kunna vara af någon nytta för egarne;

2:o att då ej eller hvarken 1751 års codicill eller förra förslaget innehöll någon bestämdt uttryckt inskränkning i afseende å de ställen, der Lapparne från ena riket skulle få vistas i det andra, dessa nu blifvit hänviste till de trakter, som de efter gammal sedvana hitintills hafva brukat besöka, ett stadgande, hvarigenom man velat förekomma det isynnerhet från Norsk sida öfverklagade förhållande, att, såsom ofvan är nämnd t, Lapparne på sednare tider företagit sig att med renarne fara öfver till åtskilliga till en del tätt befolkade Öar, der Lappar i äldre lider aldrig veterligen funnits och der de ej kunna uppehålla sig utan att tillskynda de fastboende skada och olägenhet, och har man ansett att genom donna föreskrift någon egentlig inskränkning ej egt rum i Lapparnes rättigheter, då densamma hufvudsakligen synes öfverensstämma med codicillens anda och mening och hvad deri talas om ”gammal sedvana” och ”hvad tillförene skott”;

3:o att det uttryck, hvarmed man velat utmärka beskaffenheten af Lapparnes rätt att begagna land och vatten, nemligen att de skulle dertill ega samma rätt, som ”landets egna innebyggare,” nu blifvit utelemnadt, enär det visat sig att betydelsen af,detta uttryck varit föremål för en så oförenlig meningsskiljaktighet mellan de båda ländernas ombud, att dess bibehållande äfven för framtiden måst föranleda tvister angående författningens råtta tillämpning;

4:o att, i sammanhang med den i l:a punkten omförmäld a föreskrift angående tiden för renarnas underhåll i Norge, blifvit bestämda böter för öfverträdelse deraf, hvilka böter man med tillämpning af det nu vanliga latitud-systemet ansett skäligen kunna bestämmas till högst 40 Riksdaler för första gången och högst dubbelt vid iteration.

Angående Lapparnes rätt att till sina förnödenheter begagna skogen å de traktör, der de uppehålla sig, och hvarom äfven fanns stadgadt i förra förslagets 3 §, har man i

§ 4

meddelat de närmare föreskrifter, som ansetts lämpliga och hvarom man kunnat sig förena. 1751 års codicill innehöll ingenting annat i detta hän-

22 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en För ovän rör. Lapparne i Sverige och Norge.

seende än hvad som möjligen kunde innefattas i den allmänna regeln i 10 §, att Lapparne egde begagna land (och strand) till underhåll för sig och sina djur, jemte förbudet för dem i 16 § att under sina flyttningar gorå landets innevånare någon skada, bland annat, å skog. Då emellertid uppenbart var, att Lapparne nödvändigt behöfde tillgång till virke för uppförande af sina kåtor, tält och rengårdar, till bränsle och till många andra ändamål, har man ej bestridt Lapparnes rätt att begagna skogen åtminstone å Kronans mark, hvilken rätt, hvad Sverige angår, det af förra komitén åberopade 1831 års Bref synes i någon mån bekräfta, och lärer väl i äldre tider, då man föga vårdade sig om skogen i förevarande traktör, den må hafva tillhört Staten eller enskilda, någon annan föreskrift än den traktaten innehåller ej varit af behofvet påkallad. På sednare lider deremot hafva tvister i detta hänseende uppkommit isynnerhet i Norge, der klagomål af enskilda blifvit förda öfver åverkan, som å deras skog skulle föröfvats af Lapparne och deras renar, hvaremot Lapparne å sin sida åberopat sin uråldriga rätt att vistas i trakten med sina renar, för hvilket ändamål skogens anlitande vore ett nödvändigt vilkor. 1844 års komité har i detta hänseende velat bestämma Lapparnes rättigheter derhän att de skulle ega att till egen förnödenhet begagna skogen å Kronans eller Statens allmänn ingår, ett stadgande, som Norska Regeringen i sin bearbetning af förslaget bibehållit (med tillägg af det omtvistade uttrycket ”lika med landets egna innevånare”) och som innefattar att Lapparne ej skulle, utan särskild! tillstånd, få begagna annan skog. I Sverige, der Kronan å de traktör, som af Lapparne besökas, ännu eger betydliga skogsmarker, hvilka säkerligen ej på lång tid kunna komma att till enskild upplåtas eller för Kronans räkning användas till hvad kallas rationel skogshushållning, skulle de föreslagna stadgandena utan tvifvel varit tillfyllestgörande, men annorlunda hafva förhållandena visat sig i Norge, der, efter hvad komitén inhemta!, å de orter, som af Lapparne hufvudsakligen besökas, dels ej finnas några Statens allmänningar, såsom i Tromsö amt, åtminstone ej af den beskaffenhet att Lapparnes rätt genom det föreslagna stadgande! skulle bevaras, och dels befintliga Kronan tillhöriga skogsmarker äro af ringa omfång och redan föreslagna att för Statens räkning tagas under närmare vård och uppsigt på sätt, som ej låter förena sig med den åt Lapparne föreslagna nyttjanderätt till Kronans skogsmarker. Då härtill kommer att komiténs Svenska ledamöter i allmänhet ej kunna! medgifva, att den enligt traktaten Lapparne tillerkända rätt till land (och strand) skulle vara inskränkt endast till sådan mark, hvarpå ingen enskild hade något anspråk, har man omsider förena! sig om de nu föreslagna stadgandena, hvarigenom så väl Lapparnes som de fastboendes och de respektive staternas rätt synas vara behörigen bevakad och enligt hvilka å ena sidan Lapparne tillförsäkrats, att hvarhelst de lofligen uppehålla sig, och således äfven å enskildes ägor, få

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Frop. om antagande aj en Förordn. rör. Lapparne r Sverige och Norge. 23

till eget behof begagna torra träd och vindfällen, hvartill å de flesta ställen riklig tillgång finnes, och å andra sidan deras rätt till den växande skogen å Statens mark blifvit inskränkt till de i dessa orter af mindre värde varande löfträden.

§ 5.

I 1751 års codicill linnés ej något stadgande angående Lapparnes rätt att fortfarande använda de af dem från ålder begagnade vägar, ehuru af dess stadgande!! i (ifrigt tydligen följer, att Lapparnes flyttningar öfver gränsen ej skulle kunna förhindras derigenom att man förmenade dem att färdas fram å de ställen, hvilka de nödvändigt måste passera för att komma från det ena landet till sina vanliga betesmarker i det andra. I äldre tider och ännu långt efter 1751, då landet å Norska sidan var vida mindre uppodladt och bebygdt, än det sedan blifvit, har ej eller veterligen någon klagan från Lapparnes sida afkorta öfver något intrång i detta hänseende, men redan 1844, då förra komité!! behandlade förevarande ärende, hade tvister angående renvägarne uppkommit, i det å ena Sådan Lapparne förde klagan deröfver, att de fastboende sökte förhindra dem att framkomma å de ställen, der de af ålder brukat färdas under sina flyttningar, och å andra sådan de fastboende dels besvärade sig öfver att Lapparne skulle företagit sig att fora sina renar fram öfver traktör, som de förr aldrig brukat för sådant ändamål begagna, hvarvid skada föröfvades å åker och äng m. in., dels ock förmenade sig vara berättigade att verkställa odlingar och äfven uppföra hägnader å sina egor hvar helst dem godt syntes, utan afseende derå att Lapparne brukat färdas öfver murken under sina tåg från ena stället till det andra. För ordnande af förhållandena i dessa hänseenden hade 1844 års komité i 6 § föreslagit ett stadgande af innehåll, bland annat, att vid utställelse af rödjningssedlar eller upplåtelse af böxelland i Norge skulle iakttagas, att Lapparnes gamla för dem och deras renar erforderliga vägar ej stängdes, hvarjemte komiténs Svenska ledamöter särskild!: påyrkat föreskrift derom, att der dessa vägar redan någorstädes vore genom markens upplåtelse och uppodling i förening med den omgifvande nejdens otillgänglighet afkimma, herde, der hufvudväg förr gatt, erforderlig mark dertill kunna afsättas mot ersättning af Lapparne.

Alltifrån 1844 hafva klagomålen, hvad förhållandena i Norge angår, fortfarit, och komité!!, hvars ledamöter besökt en del af de ställen, der renvägarne uppgifvits hafva blifvit stängda, och jemväl hållit förhör såväl med de fastboende som Lapparne, har derigenom kommit i tillfälle att inhemta ytterligare upplysningar i förevarande hänseende. Det har härvid visat sig:

24 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. om antagande af en FSrordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

att den trakt å ömse sidor om riksgränsen, som ligger emellan de områden i båda länderna, der Lapparne bruka under de olika årstiderna uppehålla sig, till större delen består af höga och otillgängliga fjell;

att det är endast utefter några jemförelsevis ganska få sträckningar, som Lapparne kunna under sina flyttningar med renarne framkomma öfver dessa fjell, helst Lapparne härvid äro beroende ej allenast å markens otillgänglighet, utan ock å möjligheten att under färden, som nödvändigt måste medtaga flera dagar, finna nödigt bete för renarne och kunna passera de många fjellströmmarne, som vid tiden för Lapparnes flyttning om våren vanligen äro öfverfyllda med vatten, samt att genast efter det fjolleri blifvit passerade framkomma till sådana ställen, der renarne, som alltid blifva mer eller mindre medtagna af färdens besvärligheter, kunna få hvila sig och återhemta sina krafter in. m., dervid afseende jemväl måste fästas derå, att större delen af Lapparne om våren ej lemna Sverige förr än renarnes kalfning försiggått, hvilket sker i medio af Maj, och att de nyfödda kalfvarne, som måste under färden öfver fjolleri medföras, äro vida mindre i stånd att uthärda dess besvärligheter än de äldre djuren;

att Lapparne, hvilka liksom andra nomader aldrig bruka genom något slags arbete å marken, genom broars anläggande eller dylikt, söka underlätta sina färder från ena stället till det andra, deremot med mycken säkerhet af ålder vetat urskilja de sträckningar, utefter hvilka deras tåg med afseende å landets beskaffenhet m. m. kunnat med största fördel verkställas, hvarigenom ock de s. k. renvägarne (eller hufvudvägarne) uppkommit;

att dessa vägar, af hvilka endast några fä finnas, men hvar och en begagnas af ett ganska stort antal Lappar, öfverallt leda ned till kusten eller de störa dalsträckningarne genom tränga pass, begränsade af otillgängliga fjell, af djupa alfvar eller af hafvet; samt

att äfven längre ned utefter kusten finnas ställen af samma beskaffenhet, der de Lappar, som bruka söka bete för sina renar längre åt vester eller norr, måste passera för att komma till sina betesmarker.

Häraf allt har varit en naturlig följd, att då vid landets tilltagande uppodling den fastboende befolkningen börjat använda marken i de omnämnda passen till åker eller äng och äfven stundom deromkring uppfört hägnader, härigenom uppkommit tvister med Lapparne, hvilka man velat förmena att färdas fram öfver nämnde mark och som sålunda funnit sig utestängde från hela den å andra sidan liggande trakten, så att det skydd en fastboende påyrkat för ett åkerstycke af endast några kapplands rymd kunnat förhindra Lapparne att begagna traktör, som för de fastboende ej äro af ringaste nytta, men erbjudit bete för betydligt antal renar.

Komitén, som ej kunnat taga befattning med de särskilda tvister, hvilka på åtskilliga ställen redan i flora år pågått, har för läsande af dessa

Bil. till Kongl. Mqjtia nåd. Prop. om antagande af en För ovän. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 25

svårigheter måst nöja sig med det stadgande 5 § upptager, "att vid rödjning och uppodling af jord eller uppförande af hägnader Lapparne ej må beröfvas sina gamla renvägar, så vidt dessa äro för dem erforderliga,” ett stadgande, som öfverensstämmer med den föreskrift, hvarom man år 1844 blef ense, dock med den olikhet, att här ej talas endast om utställa ser af rödjningssedlar och upplåtelse af böxelland, enär det visat sig, att renvägar kunnat stängas genom odlingars företagande eller hägnaders uppförande äfven å mark, hvartill rätt på annat sätt varit förvärfvad. Från Svensk sida hade visserligen varit ensidigt, att i sammanhang härmed något stadgande blifvit meddeladt, hvarigenom Lapparne, i händelse intrång i den dem tillförsäkrade rätt till deras gamla vägar egt rum, kunnat vinna rättelse deri med mindre tidsutdrägt och besvär än de enligt lag i allmänhet gällande förmer måste medföra, men man har hoppats att, i händelse den nu föreslagna förordningen varder antagen och öfriga svårigheter genom riktig tillämpning af densamma hufvudsakligen afhjelpta, äfven i detta fall några vidare klagomål ej skola förekomma.

Hvad angår den af Svenska komitén särskild! vidrörda fråga om afsättande af mark på Lapparnes bekostnad för öppnande af redan stängda vägar har komitén i 25 § föreslagit stadgande^ som afse att bringa äfven donna fråga till lösning, och till hvilken § derför bär endast hänvisas.

§ 6.

Redan i 1751 års codicill fanns stadgad skyldighet för Lapparne, hvilka brukade flytta öfver gränsen till andra riket, att erlägga lega för begagnande af land och strand derstädes, hvilken lega på sätt 13 och 14 §§ i codicillen utvisa skulle utgöra för Svenskarne, som flyttade till Norge, dels 2 dels 1 styfver kopparmynt för hvar tjugonde ren, årskalfvarne oberäknade, alltefter som Lapparne brukade begagna fiske och skälskytte^ vid kusten eller icke, och för Norska Lappar, Indika flyttade till Sverige, 2 styfver för hvar tjugonde ren, årskalfvarne inberäknade, hvarförutan åtskilliga kontroller infördes i afseende å beräkningen och uppbörden af donna afgift och särskild! bestämdes (i 18 §), att den skulle erläggas innan flyttningen öfver gränsen verkställdes och uppbäras mot qvitto af ”andra sidans lapp-länsmän.” Denna föreskrift liksom många andra stadgande!! i codicillen har dock antingen aldrig varit tillämpad eller snart råkat i glömska, ty någon lega har veterligen ej af Lapparne erlagts förr än fråga derom under de sednare åren blifvit väckt i sammanhang med åtskilliga förekomna stridigheter, hvithet föranled! vederbörande landshöfding ar och amtman, att af Lapparne utkräfva och till andra riket öfversända den i traktaten bestämda afgiften, som dock på grund Bih. till jEiksd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 4

26 Bil. till Konyl. Maj:ts nåd, Frop. om antagande af en För ovän. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

af myntvärdets förändring och svårigheten att vinna tillförlitlig upplysning om renarnes antal, hvilket Lapparne svårligen kunna förmås uppgifva, ej belöpt sig till mera än några få riksdaler för hvardera riket om året.

I 1844 års komité hade Svenska ledamöterna i sitt förslag till 6 § bibehållit föreskriften angående legans utgående, med tillägg dock att sådan ej skulle erläggas till Kronan för renbete å dess mark, samt sedan föreslagit afgiftens belopp till 6 skillingar (Banko) ”efter hvarje 100 renar i veckan.” Norska ledamöterna åter, hvilka äfven ansett renlega ej höra till Staten utgå, hade derför enligt sin åsigt om betesrättighetens vidsträckthet ej i (ifrigt infört något stadgande om sådan lega, men Norska Regeringen i sin bearbetning, som något, ehuru obetydligt, modifierar de Norska ledamöternes förslag, har återupptagit stadgandet med förslag att legal) skulle bestämmas till 20 öre i veckan för hvar hundrade ren.

Komité!! har ej heller nu funnit skål att frångå den gamla grundsatsen, att afgift skall erläggas för markens begagnande, dervid man från Svensk sida särskild! fäst sig vid det stöd man äfven från denna afgifts utgående hemta! för sin åsigt angående Lapparnes betesrätt. Den inskränkning, som föreslogs 1844, att lega ej skall betalas för renbete å mark, som uteslutande tillhör Kronan, har dock såsom på göda skål grundad bibehållits, hvarför de Lappar, som uppgifva sig vilja besöka endast sådan mark, skola vara från fegas erläggande befriade, men enär den jemväl föreslagna beräkningen efter vecka ansetts skola medföra svårigheter i följd af omöjligheten att bestämdt kontrollera huru länge hvarje särskild renhjord kan hafva uppehållit sig i andra riket å enskilde jordegares områden, har afgiften för hela året (eller hela den tillåtna tiden af året) bestämts till 2 Riksdaler Riksmynt för hvar hundrade ren, hvithet, hvad angår de Svenska Lappar, som besöka Norge och enligt 3 § skola ega att der vistas i 22 veckor (eller 21 veckor 6 dagar), ehuru de i de flesta fall ej kunna komma att begagna denna rätt i hela dess utsträckning, ej öfverstiger den år 1844 föreslagna summa af 6 skillingar banko i veckan. För de Norska Lappar, som fora renar till Sverige och nu, enligt hvad föreslaget är, skola vara skyldige att låta dem vistas der hela den öfriga delen af året (eller minst 30 veckor), skulle afgiften efter tid beräknad blifva vida mindre än för Svenskarne i Norge, men då man betänker att dessa renar sällan eller aldrig torde komma att söka bete annorstädes än å Kronans mark, derför lega ej utgår, kan någon obillighet, eller brist på likhet i rättigheter å ömse sidor, ej ligga i det föreslagna stadgande!. 1 öfrig! får komitén erinra, att de förhållanden, som år 1751 föranledde stadgande! om högre legas erläggande af Norrmännen än af Svenskarne, numera upphört sedan hela den trakt, som ligger öster om Muonioelf, år 1809 frångått Sverige och i sammanhang dermed möjligheten för de

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en För ovän. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 27

Norska Lapparne i Finnmarken att besöka det nuvarande Svenska området tillintetgjorts.

I afseende å uppbörden af legan bär lämpligast ansetts, att låta länsmännen i hemorten upptaga den i sammanhang med infordrandet af de här redan föreskrifna uppgifter rörande flyttningarne m. m.; och ehuru stadgandet i §:cns sista moment angående de inflytande medlens användande kan gifva anledning till åtskilliga anmärkningar, och deribland att afgifterna, såsom tydligen afsågs år 1751, borde tillfalla de jordegare, hvilka måste vidkännas olägenheterna af renarnes betande å deras egor, och att det ej kan vara lämpligt att i en förordning af förevarande beskaffenhet för afvärjande af skada utaf renarno å enskild egendom hänvisa till åtgärder, som med afseende å förordningens innehåll i öfrig! kan leda till inskränkning i de renegarne tillerkända rättigheter, — så har man dock å Svensk sida ej ansett sig höra motsätta sig detta förslag, isynnerhet då, såsom ofvan är nämn dt, det sällan kan inträffa det någon afgift till Sverige erlägges och det i hvad sak som helst, der åtgärder af nyssnämnde beskaffenhet finnas nödiga, ej lärer från ena riket kunna förhindras, att i det andra medel dertill på ett eller annat sätt beredas.

§ 7.

Eu bland de förnämsta anledningarne till de klagomål och tvister’ hvartill Lapparnes vandringar gifvit anledning, har utan tvifvel varit att söka i de svårigheter, som mott för de fastboende att på laglig väg erhålla ersättning för skada, som renarne gjort å deras egor. Det medel, som lagen såväl i Norge som i Sverige i allmänhet anvisat den, hvars egor ofredas af ändras hemdjur, nemligen att upptaga djuren och derigenom förskaffa sig märket om egaren och tvinga denne att gifva ersättning för skadan, har ej kunnat användas å renarne, hvilka isynnerhet under kylig väderlek eller vid brist på bete i fjoller» bruka sträfva ned å de lägre liggande odlade trakterna ända fram till gård armé, men dock äro alltför skygga för att kunna såsom andra hemdjur fasttagas, då de der anträffas, hvithet äfven haft till följd att Lapparne, som vistats i orten, då klagan hos dem förts öfver skada, som renarne skulle gjort, undandragit sig att derför utgifva ersättning under förebärande, att det ej varit deras renar, som föröfvat samma skada, hvithet ej heller kunnat bevisas, helst de fastboende ej veta såsom Lapparne att med ledning af de märken i öronen, hvarmed renarne äro försedda, urskilja deras egare. På grund häraf hafva de fastboende på många ställen funnit sig befogade dels att skjuta de renar, som anträffats på deras egor, för att sålunda vinna upplysning om egaren eller eljest skaffa sig ersättning, dels och att hålla hundar, som inöfvats att jaga bort renarne, dervid dessa ofta blifvit

28 Bil. till Kong!.. Maj:ls nåd. Prop. om antagande af en Berördn. rör. Lapparne i Sverige och Nar ge.

dödade eller drifna upp i bergen, så att de för egaren gatt förlorade, hvilket allt åter ledt dertill att åtskilliga personer företagit sig att fålla renar och att hundarne stundom anfallit och skadat dessa äfven på ställen, der de egt att vistas och der genom dem ingen skada skett. Och hafva Lapparne, som sålunda sett sin enda och för deras tillvaro nödvändiga egendom hotas med förstörelse, å sin sida funnit sig uppkallade att söka försvara den med de medel, som stått dem till buds, såsom att skjuta hundarne m. m.

Till följd af klagomål från Svensk sida öfver den skada, som de fastboendes hundar gorå på renarne, har visserligen amtmannen i Finnmarkens amt den 11 Februari 1864 utfärdat en ”Bekj Botgörelse” angående klubbning af hundarne, deraf ett exemplar finnes akten bilagdt, men enligt de upplysningar, hvilka komitén under sina besök i förevarande traktör erhållit, har samma föreskrift på de flesta ställen ej tillämpats.

Såsom ett lämpligt medel att förekomma dessa stridigheter hade redan för längre lider sedan påtänkts, bland annat, att bereda den fastboende befolkningen möjlighet att undfå ersättning för liden skada genom att stadga, det alla de Lappar, som voro i ett följe eller eljest uppehälle sig i samma trakt, skulle, der skada derstädes af renar föröfvats, utan att egarne kunde upptäckas, vara underkastade gemensam ansvarighet för samma skadas gäldande, derom ock ett Kongl. Bref af den 4 November 1817 (Backman II: 41(B utfärdats, men då detta Bref, mot lämpligheten af hvars stadgande!! åtskilliga betänkligheter redan 1844 yttrades, i allt fall ej ansetts kunna tillämpas i Norge, der behofvet af närmare föreskrifter i detta hänseende nästan uteslutande visat sig, har samma Bref ej ledt till någon rättelse i de öfverklagade förhållandena.

.1844 års komité hade emellertid liksom Norska Regeringen upptagit frågan och framställt förslag i 7 § till stadgande!! om skyldighet för Lapparne att i vissa fall gemensamt ansvara för skada, som af renarne föröfvats, deremot dock hufvudsakligen anmärkts, dels att föreskriften det sådan ansvarighet skulle ega rum endast på grund af presumtioner (”då det på grund af förekomna omständigheter kunde antagas att skadan skett af renarne”) och utan att laglig bevisning derom mot Lapparnes bestridande förebringades, vore obillig och ej med vanliga lagstiftniugsprinciper öfverensstämmande, dels att i förslaget ej förekom något stadgande, som kunde leda till närmare bestämmande af de områden, omtalade under benämningen ”visst bestämdt näs eller annat visst bestämdt distrikt”, inom hvilka gemensam ansvarighet skulle ega rum för alla der vistande Lappar, och dels slutligen att föreskriften att i annat fall (d. v. s. då skadan skeft å mark, som ej kunde anses ligga å något , visst näs eller inom annat bestämdt distrikt) sådan ansvarighet skulle åligga alla de Lappar, som sökte bete i den socken, der skadan skeft, vore hvarken rättvis eller eljest lämplig, enär socknarne, som vanligen i föreva-

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. om antagande af en Förordn. rör, Lapparne i Sverige och Norge. 29

randa orter äro ganska vidsträckta, nästan alltid innefatta trakter, från hvarandra så långt belägna och afskiljda genom naturliga hinder, att man med säkerhet kan antaga, det skada, som egt rum i den ena ändan af en socken, ej kunnat föröfvas eller förekommas af de Lappar, som haft sitt uppehåll i den andra.

För att å ena sidan kunna införa den här ofvan om förmälda gemen- » samma ansvarighet, som fortfarande ansetts af behofvet påkallad, och hvaremot Lapparne vid de med dem hållna förhören förklarat sig ej hafva något att invända, men å andra sidan gifva densamma en begränsning, som utan att förfela ändamålet bör vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, har komitén, som i 10 § infört de närmare stadgandena om förenämnda ansvarighet, här föreslagit, att de landsträckor, der Lapparne bruka söka bete för sina renar, skola indelas i vissa distrikter, hvilkas gränser borde, med ledning af landets naturliga beskaffenhet af dervarande berg, ehvar och hafsstränder, bestämmas sålunda, att de Lappar, Indika slagit sig ned inom hvarje sådant distrikt, icke skulle behöfva, utom vid flyttningarne, för erhållande af bete eller annat ändamål drifva sina renar utom distriktet, och att renarne kunna antagas ej eller skola af sig sjelfva vid mer eller mindre vårdslös bevakning gå öfver gränsen in i andra distrikter. Komitén, som tillagt att sådan indelning i distrikter, hvilken äfven skulle afse den närmare uppsigt öfver Lapparne och deras djur, derom vidare namnes i 8 och 9 §§, dock ej behöfver ske öfverallt, utan endast der den af särskilda förhållanden påkallas, och derför föreställt sig, att den ej skall ifrågakomma annorstädes än i de delar af Korge, hvarifrån nu de svåraste klagomålen afhöras, har efter de upplysningar angående landets beskaffenhet med mera, som komitén å stället inhemta!, funnit sig öfvertygad, att någon särdeles svårighet ej skall mota mot verkställigheten af detta förslag, genom hvars antagande med deraf följande tillfälle för de fastboende att vinna ersättning för liden skada och nödvändighet för Lapparne att ringare än hittills bevaka sina djur och fora uppsigt öfver h varan dras åtgörande i detta hänseende en stor del af de här ofvan omnämnda missförhållanden säkerligen skulle upphöra, utan att, isynnerhet i händelse distrikten ej blifva alltför störa, någon orättvisa kan anses genom den gemensamma ansvarigheten vara tillfogad Lapparne, af hvilka såsom framdeles nämnes hvar och en alltid har sig Öppet att, der så ske kan, utvisa egaren till de skadegörelse renarne och derigenom undgå deltagande i ersättningens utgifvande, men der sådant ej låter sig gorå svårligen kan vara förvissad att ej hans egna djur i skadans förvärfvande deltagit.

1 afseende å distriktsindelningen är föreslaget, att gränserna skola bestämmas af Konungen eller den lian dertill bemyndigar. Anledningen till detta stadgande är närmast att söka i den från våra bruk afvikande lagstiftningen i Korge, der allmän föreskrift ej finnes om rätt att hos de högre ad-

30 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förordn, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

ministrativa myndigheterna söka ändring i de Ingres åtgärder, hvarför eu föreskrift t. ex. att distriktsindelningen borde af vederbörande amtman verkställas skulle leda dertill, att saken komme att bero vid dennes åtgärd, utan att ändring deri skulle kunna å högre ort utverkas. Med afseende å den vigt, som ligger å donna indelning, har man dock velat att densamma skulle ske under Regeringens särskilda uppsigt, och de Svenska ledamöterna åtminstone hafva vidare, ehuru i förslaget ingenting derom kunnat införas, ansett härvid höra så tillgå, att sedan förslag till indelning i distrikter af vissa traktör i Norge blifvit uppgjordt genom vederbörande amtman, hvilken förmodas blifva den, som Konungen dertill bemyndigar, skulle detta förslag delgifvas Svenska Regeringen, som sålunda kom i tillfälle att, efter det såväl vederbörande Svenska myndigheter som ock Lapparne blifvit deröfver börda, yttra sig i saken och utverka de jemkningar, hvartill skäl kunde finnas.

För öfrig! torde det ligga i sakens natur, att distriktsindelning, som eu gång är verkställd, skall efter omständigheterna kunna förändras, hvarför det ej ansetts nödigt att i förslaget härom någonting införa.

§ 8.

Redan 1751 hade man såsom ett nödvändigt vilkor för att behörig uppsigt skulle kunna hållas öfver Lapparne och desse å ena sidan komma i åtnjutande af dem tillförsäkrade förmåner och å andra sidan förhindras att gorå intrång å ändras rättigheter, funnit nödigt stadga:

att i hvarje distrikt, der öfverflyttande Lappar funnes, borde förordnas en lapp-länsman och två nämndemän, Indika skulle medfölja vid flyttningarne och ombesörja att Lapparne njöto tillräckligt underhåll för sina djur, men ej utträngde eller förorsakade brist för andra (15 och 16 §§);

att en hvar Lapp skulle före flyttningen för lapp-länsmannen och nämndemännen angifva antalet af de djur, såväl egna som ändras, Indika voro i hans följe, hvarjemte åtskilliga föreskrifter meddelats, afseende kontroll öfver riktigheten af dessa uppgifter, jemte bestämmande af ansvar för bedrägeri dervid (§§ 17, 19, 20 och 21); samt

att länsmännen skulle, likaledes före flyttningen, tillställa andra sidans lapp-länsman specificerad förteckning öfver de Lappar och djur från deras distrikt, som samma år villo gå öfver gränsen.

Emellertid hafva dessa föreskrifter, så vidt man vet, ej någonsin varit iakttagna eller åtminstone snart råkat i glömska, hvilket i förening med frånvaron af dermed afsedda kontrollör öfver såväl Lapparne som de fastboende säkert i väsendtlig mån bidragit till de oordningar, som alltjemt varit föremål för klagan, isynnerhet från de orter i Norge, der Svenska Lappar bruka i någon betydlig mängd om sommaren infinna sig.

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 31

1844 års komité hade derför i 4 § föreslagit åtskilliga stadgande!! hufvudsakligen af enahanda innehåll som ofvannämnda §§ i traktaten, och kemi ten, som ej ansett lämpligt att återupptaga stadgandet om särskilda lapp-länsmän, har i öfrig! ej eller nu funnit något bättre medel att uppnå det afsedda ändamålet, än att upplifva de äldre föreskrifterna med sådana modifikationer, hvartill öfriga föreslagna stadgande!! föranleda 1 8 § hafva derför införts föreskrifter, som gifva vid handen:

att Lapp, som vill flytta öfver gränsen, skall för länsmannen i hemorten anmäla sådant samt dervid uppgifva sitt eget och sitt husfolks namn, antalet af sina renar och det uppsyningsdistrikt eller, der indelning i sådana (enligt 7 §) ej eger rum, den socken eller annat liknande område, der han ernar taga sitt tillhåll, in. in.;

att de Lappar, Indika, enligt hvad dessa uppgifter visa, ernå slå sig ned inom samma distrikt, skola inom sig utse en uppsyningsman, hvilken bör erhålla förordnande af landshöfdingen eller amtmannen, och att denne uppsyningsman, hvars utväljande ombesörjes af länsmannen, skall få sig tillställd förteckning öfver alla de Lappar, som komma att stå under hans uppsigt in. in.;

att två exemplar af dessa Lappar nes uppgifter höra af länsmannen insändas till landshöfdingen eller amtmannen, som öfverskicka!' det ena exemplaret deraf jemte uppgift om uppsyningsman^!! till amtmannen eller landshöfdingen i andra riket; samt

att denne, om det skulle visa sig att ett alltför stort antal Lappar uppgifva sig vilja besöka något visst distrikt, eger i anledning deraf vidtaga de åtgärder, som kunna finnas nödiga.

Komité!!, som i anledning af de konflikter, som möjligen kunna uppstå mellan de Lappar, Indika flytta öfver gränsen, och dem, som endast flytta från en socken till en annan inom hemlandet, ansett nödigt ålägga äfven de sistnämnde att aflemna uppgifter af den här bestämda beskaffenhet, men deremot funnit utseende af uppsyningsman ej höra ifrågakomma för andra orter än sådana, der indelning i distrikter enligt 7 § eger rum, helst man ansett sådant komma att ske å alla de trakter, der några allvarsammare tvister äro att befara, har vidare i donna §, dels, enligt hvad redan i 1751 års codicill egde rum, stadgat ansvar för den, smil befiunes hafva undandragit sig att lemna föreskrift^ uppgifter eller gjort oriktiga sådana, dels ock klimat landshöfdingarne och amtmännen Öppet, att närmare bestämma tid och sätt för aflemnande! af de föreskrift^ uppgifterna, äfvensom att i händelse af behof meddela de särskilda föreskrifter, som kunna vara erforderliga för att bringa den med §:n afsedda uppsigt öfver Lapparne och deras flyttningar till verkställighet.

32 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

Deri hufvudsakligaste betänkligheten mot hvad här är föreslaget, särskild t hvad angår Lapparnes förbindelse att bland sig sjelfve utse uppsyningsmän, ligger utan tvifvel i den svårighet, som åtminstone i början torde mota, att bland Lapparne finna personer, hvilka äro villige och lämplige att öfvertaga den ifrågavarande befattningen, hvilken efter den instruktion, som nästa § (9) innehåller, kommer att medföra ej så ringa besvär och obehag; men, såsom ofvan är nänmdt, har något lämpligare medel nu lika litet som år 1844 erbjudit sig. Föreskriften om uppsyningsmäns utseende är i öfverensstämmelse med de grundsatser, som i (ifrigt såväl i Sverige som i Norge gjort sig gällande i afseende å förvaltning af kommunernas angelägenheter, och det torde ej kunna betvifias att de orsaker man uppgifvit dertill, att traktatens föreskrifter angående lapp-länsmän och nämndemän ej kommit i tillämpning, nemligen Lapparnes störa okunnighet och brist på all slags bildning, numera ej gälla i så hög grad som för 100 år sedan, enär det är känd! att för närvarande många af Lapparne kunna låsa och åtskilliga äfven skrifva. 1 hvad fall som helst har det ej kunnat ifrågasättas, att uppsyningsmannons befattningar, om hvars nödvändighet på de flesta ställen någon meningsskiljaktighet ej linnés, skulle uppdragas åt några af Staten aflönade tjensteman, och Lapparne sjelfva, hvilka naturligtvis måste vara berättigade, om så skulle finnas nödigt, att öfverenskomma om någon godtgörelse åt deras uppsyningsman, hafva vid de förhör, som med dem egt rum, ej yttrat någon betänklighet mot de nu föreslagna stadgandena.

§ 9.

1 donna §, som svarar mot 4 § i 1844 års förslag och innehåller instruktionen för uppsyningsmännen, liar man emellertid funnit nödigt att meddela åtskilliga specielare föreskrifter i detta hänseende än som förekomma i nyssnämnda förslag. De flesta af dessa stadganden äro dock af beskaffenhet att ej behöfva närmare motiveras. Den hufvudsakliga olikheten ligger deruti att uppsyningsmännen, enligt detta förslag, skulle blifva ett ständigt ombud för de Lappar, som uppehålla sig i hans distrikt eller flyttat derigenom, i alla frågor, som angå ersättning för skada af renarne, i sammanhang hvarmed är föreskrifvet:

att då skada ansetts vara föröfvad af renar och målseganden (flen skadelidte) vill derå anställa besigtning eller syn och värdering (Besigtelse eller Skiön, derå i Norge göres skillnad såsom förslaget framdeles visar), skall uppsyningsmännen vara skyldig att efter kallelse dervid sig infinna (cfr §§11 och 12);

att om saken ej vid nämnda förrättningar i godo uppgöra, utan rättegång anställes, densamma skall riktas mot uppsyningsmännen (15 §), som dervid eget svara för Lapparne; samt

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 33

att uppsyningsmannen är berättigad att å Lapparnes vägnar såväl vid Besigtelse och Skinn, som vid domstol ingå förlikning angående skadeersättnings utgifvande, äfvensom att fullfölja rättegång till högre instanser.

Dessa uppsyningsmannen tillagda rättigheter och förbindelser röra dock endast de fall, der fråga är om tillämpning af den i 10 § stadgade gemensamma ansvarighet, hvilken åter endast ifrågakomma!- i händelse den skyldige ej upptäckes (10 §) och i alla fall uteslutande afser skada, som föröfvas af renarne, men ej å den, som Lapparne sjelfva kunna gorå. I följd häraf är i donna § (litt. f.) stadgadt, att för den händelse person, som ansett sig hafva lidit skada genom renarne och ej känner eller påstår .sig ej känna den skyldige, skulle vända sig mot uppsyningsmannen, så eger denne, om han kan upptäcka den skyldige, att inkalla honom och förebringa bevisning derom, att lian bör svara för skadan, hvarigenom såväl frågan om gemensam ansvarighet för Lapparne förfaller, som uppsyningsmannens befattning med saken upphör. Ett undantag från donna regel synes väl ligga i föreskriften i 11 §, der det heter att den, som lidit skada, skall, om han vill påyrka ersättning, till besigtning inkalla uppsyningsmannen jemte den skyldige, om han är känd, hvilket stadgande i förening med ordalagen i förevarande 9 § kunde anses leda dertill, att uppsyningsmannen skulle vara berättigad och'skyldig kitt uppträda som ombud äfven för enskild Lapp, mot hvilken anspråk på ersättning blifvit vackt för skada, derför han ansetts höra ensam ansvara; men då det tages i betraktande, att, såsom flera gånger är nämndt, gemensam ansvarighet eger rum endast då den skyldige ej kan upptäckas (10 §), att enligt 12 § uppsyningsmannen skulle kallas till den syn och värdering, som bör hållas, der saken ej i godo uppgöres vid första besigtningen, endast i det fall, att den skyldige ej är känd, och att enligt 15 § stämning till domstol skall tagas å uppsyningsmannen endast då talan föres mot Lappar, som äro underkastade meromnämnda gemensamma ansvarighet, så torde någon tvetydighet ej ligga i nu anmärkta föreskrift i 11 §, som tillkommit för att bereda den tilltalade tillfälle att vid sakens första behandling begagna ombudsmannens råd och upplysningar, hvilket ansetts af vigt särdeles med afseende å de frågor om sakens uppgörande i godo, som man förmodat skola vid de omnämnda besigtningarne uppkomma.

Den myndighet, som genom de nu föreslagna stadgandena blifvit tillagd uppsyningsmännen, kan väl synas ganska vidsträckt, men då man betänker, att uppsyningsmännen skola årligen af Lapparne sjelfva utses, och kitt det i alla fall varit nödvändigt, att den fastboende befolkningen skulle ega någon viss bestämd person, mot hvilken de kunde vända sin talan i alla de utan tvifvel oftast inträffande händelser, då skada skeft, utan att man vet genom hvem den blifvit föröfvad, så torde någon betänklighet ej erbjuda sia- Bill. till liikscl. Prot. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 5

34 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Pr ap. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

mot samma stadgande!!, helst deraf hinder ej möter för en hvar, hvilken saken kan röra, att äfven personligen infinna sig vid besigtningar, syner och domstolar och der andraga hvad lian kan till sitt eget fredande akta nödigt.

§ 10.

I donna § afhandlas eu af de vigtigaste frågor, Indika kommit under kamhöns behandling, nemligen den som rörer beskaffenheten och vidsträcktheten af den Lapparne tillerkända rätt att begagna båda ländernas områden till bete för deras renar. De olika meningar, hvilka år 1844 härom yttrades, inhemtas af då upprättade förslag och kunna, på sätt Justitie-statsministom i hans skrifvelse till Norska Regeringen den 22 December 1862 yttrat, i korthet sålunda uttryckas:

att de Svenska komiterade yrkat, det Lapparne skulle få obehindradt begagna bete å öppen eller ej ingärdad utmark i de Svenska lappmarkerpa och de dertill gränsande Norska landskap;

hvaremot de Norska ledamöterne ej velat medgifva Lapparne betesrätt å dylik utmark i Norge, då den ej tillhörde Staten, — Indika olika åsigter å ömse sidor förmenats öfverensstämma med hvad redan var stadgadt i 1751 års codicill.

1 den flera gånger omnämnda bearbetning af det år 1844 uppgjorda förslag, som Norska Regeringen den 18 Juli 1862 afgifvit, har denna Regering, med bibehållande af det äldre förslagets stadgande "att Lapparne skulle förhindra sina renar att gorå landets innevånare någon skada å deras egendom", i (ifrigt velat bestämma Lapparneg rättigheter sålunda, att dessa skulle ega begagna bete å öppen eller oingärdad utmark i de Svenska lappmarkerna och å allmänningar i de dertill gränsande Norska distrikter.

Vid den behandling af frågan, som nu hos komitén egt ruin, har samma meningsskiljaktighet, som förekom år 1844, ånyo yppat sig, men då komitén omsider lyckats förena sig om de stadgande!! §:n utvisar, torde det ej vara nödigt att här upprepa de olika åsigter, som blifvit framställda, med derför åberopade grunder, helst dessa föga annat innehöllo än hvad som redan var andraget och i handlingarne infördt. Dock anse sig komiténs Svenska ledamöter, i anledning af nyssnämnda förslag om betesrättighetens inskränkning i Norge till allmänningarne, höra för sin del andraga, att efter de upplysningar, Indika å stället inhemtats, några allmänningar, i den betydelse detta ord i Sverige eger, icke finnas på de flesta traktör i Norge, der Lapparne hufvudsakligen bruka infinna sig. Sådant är förhållandet i hela norra delen af det nuvarande Tromsö amf eller Tromsö sorenskriveri, der afl mark ända upp till riksgränsen, som ej var särskild t disponerad, redan

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 35

för 200 år sedan från Kronan upplåts till enskild man, i hvars affvingars eller rättsirtnehafvarés händer den ännu befinnes.

Äfven i den södra delen af nämnda amf, eller Smetig sorenskriveri, finnes, så vidt utredas kunnat, endast obetydliga områden, hvilka tillhöra Staten!, och enahanda förhållande eger rum i Nordlandens amf, af hvilket södra hälften (Helgelands båda fögderier) från Kronan! upplåts på samma gång, som ofvannämnda område i Tromsö amf, och der ej eller i norra delen (Salten) några vidsträcktare krono-allmänningar kunnat uppvisas. Det lär visserligen i Norge vara brukligt, att under benämningen allmänningar inbegripa alla de vidsträckta traktör, till en del bestående af fjell och annan oduglig mark, men äfven innefattande odlingsbara eller gräsbärande områden, Indika egaren, denne må nu vara hvem som helst, hittills ej tagit under eget bruk eller åt andra upplåtit eller eljest sökt gorå sig till godo, och Indika områden sålunda fått obehindradt af allmänheten begagna^ till bete in. m.; men egarens rätt till dessa områden har (så vidt in art derom kunnat vinna Upplysning) derför ej varit mera inskränkt än i fråga om annan enskild egendom. Särskild! hav detta vant förhållandet med de störa ofvan omnämnda s. k. proprietär godsen, till hvilka komitén varit i tillfälle att granska sjelfva åtkomsthandlingen eller Konung Fredrik IILs Skjötebref af den 11 Juli 1666, som, utom hvad der talas om lappskatt, hvilken fråga redan förut är vidrörd, icke funnits innehålla någon inskränkning i eganderätten, som kunnat tolkas derhän att större eller mindre del af den upplåtna marken skulle vara belastad med något servitut till allmänhetens förmån; och det har äfven sedermera visat sig att proprietärefna ej allenast kunnat af godset upplåta större eller mindre områden, ofta bestående af alldeles ouppodlade sträckor, åt enskilda, Indika derigenom ostridigt ansetts hafva förvärfvat full och oinskränkt eganderåt! till samma områden, allt med undantag af den omtvistade frågan om Lapparne, utan ock på sednare tider företagit sig att förbjuda allt begagnande af de ouppodlade traktör, som ej ännu voro på nämnda sätt afsöndrade. Fn naturlig följd häraf torde således vara, att Lapparnes rätt till bete ingalunda skulle vara behörigen bévakad genom stadgande! att de skulle dertill fä begagna allmänningarne, enär detta i Verkligheten ej skulle betyda annat, än att de Unge till bete använda viss mark, så länge egaren ville tillåta sådant, någonting hvarom lika litet år 1751, som nu, kan hafva varit lämplig! att utsluta’ någon internationel traktat. De Svenska ledamöterne få vidare tillägga, att de nu lika litet som deras företrädare år 1844 kunna! frångå, att dén genom 1751 års traktat Lapparne tillförsäkrade betesrätt närmast är att hänföra till ett servitut, hvithet åligger ej blott den mark, som kan tillhöra Staten och stå under dess omedelbara disposition, utan ock sådan' som eges eller innehäfvés af enskilda, samt i sammanhang härmed, att det ingalunda kunna! medgifvas, att den i traktaten meddelade

36 Bil. Ull Kongl. Majits nåd. Vrop. om antagande af en Förordn. rör. Lappar ne i Sverige och Norge.

föreskrift, ”det nyssnämnda Lapparne tillagda rätt för dem vore densamma, som för landets egna undersåtare”, skulle, på sätt från Norsk sida är vordet påyrkadt, innebära, att Lapparne i förenämnda hänseende egde endast lika rätt med dem af landets undersåtare, som ingen eller sämsta rätt ega; man har dock icke från Svensk sida kunnat vidhålla påståendet om så vidsträckt rätt för Lapparne, som skulle följa af en direkt och ovilkorlig tillämpning af här ofvan uttalade åsigt om betesrättighetens egenskap af ett jorden åliggande servitut, och som äfven möjligen kunnat yrkas i anledning af de Svenska komiterades förslag af år 1844 ”att Lapparne skulle ega (nu som tillförene) obehindradt begagna bete å öppen eller ej ingärdad utmark i Svenska lappmarkerna och dertill stötande Norska landskap”, helst en sådan utsträckning af betesrättigheten i sistnämnde landskap, der svårighet möter för innevånarne att inhägna sina egor, hvithet derför sällan brukas, utan tvifvel skulle medföra alltför störa olägenheter för de fastboende och å vissa traktör kanske omöjliggöra landets odling, hvithet visserligen ej afsågs med hvad som aftalades år 1751. Den enda utväg, som erbjudit sig att för närvarande söka förena den fastboende och den nomadiserande befolkningens anspråk, har således bestått deri, att man väl å ena sidan såsom allmän regel erkänt de fastboendes rätt att ej å sina egor lida någon skada af renarne, men å andra sidan, hvad utmarken beträffar, såsom skada, hvilken bör ersättas, velat betrakta endast sådant begagnande af samma mark till renbete, hvarigenom egaren skulle komma att sjelf sakna erforderligt bete för sina hemdjur eller i väsendtlig mån betungas.

Tillämpningen af dessa regler utvisas af de nu föreslagna stadgandena i 10 §, som börjar med den allmänna föreskriften, hvilken återfinnes såväl i traktaten som i förra förslaget, det Lapparne skola noga akta sig att ej sjelfva tillfoga landets innevånare någon skada å deras egendom och jemväl vara skyldige att omsorgsfullt bevaka sina renar, så att skada ej af dessa föröfvas, samt vidare innehåller dels att, der skada af renar skett å åker, äng, utängsslåtter, växande skog eller hjortronland, densamma skall ersättas af den eller dem, som genom sina djur samma skada föröfvat, dels stadgande om bötesansvar för den, som med uppsåt eller af grof vårdslöshet vid renarnes bevakning förorsakar skada af förenämnda beskaffenhet, med tillägg dock, att det står en hvar fritt att undgå sådant ansvar genom att träffa förlikning om skadans ersättande, och dels slutligen, att i händelse den skyldige ej kan upptäckas, i hvithet fall böter ej ifrågakomma, ersättningsskyldigheten skall åligga alla de Lappar gemensamt, hvilka uppehålla sig i, och om skadan skott under flyttning jemväl dem, som på den tid skadan egde rum flyttade genom, det uppsyningsdistrikt, inom hvars gränser den timat, samt att ersättningsbeloppet fördelas till utgifvande å samtlige Lapparne i förhållande till det antal renar hvar och en eger inom distriktet, men att

bil. till Kongl. May.ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 37

sådan gemensam ansvarighet ej ifrågakommer, der indelning i uppsyningsdistrikter ej eget’ rum, hvilka alla föreskrifter antingen redan äro här ofvan motiverade, eller eljest af beskaffenhet att vidare redogörelse ej torde erfordras.

I sednare afdelningen af §:n åter förekomma de föreskrifter, angående hvilka komiténs ledamöter kunnat förena sig i fråga om Lapparnes rätt till bete å utmark, hvilken rätt bär blifvit på indirekt sätt sålunda uttryckt, att skada å utmark, det vill såga den förlust eller olägenhet för enskild man, som lian uppkomma derigenom att mark, som lian vanligen eller åtminstone i vissa fall använder till bete för sina kreatur, af Lapparne anlitas till underhåll för renarne, skall ersättas endast i händelse jordens egare eller innehafvare derigenom kommer att sakna erforderligt (“fornödent") bete för sina egna hemdjur. Genom detta stadgande, deri med afseende å hvad förut är sagd! angående skog, hjortronland och utängsslåtter begagnats uttrycket “utmark, som ej ofvan är omnämnd“, har man å ena sidan tillförsäkrat de fastboende att ej nödgas se det för deras egna kreaturs underhåll erforderliga betet förtäras af renarne, men å andra sidpn tillagt Lapparne, hvilka genom förslaget erhållit oinskränkt betesrätt å all mark, som ej eges eller brukas af enskilde, rättighet att jemväl å desses områden begagna bete, så vidt detta ej kan anses för jordens egare eller innehafvare för deras egna kreatur erforderligt, hvaraf följer dels att det vid uppkommande tvister i förevarande hänseenden alltid måste åligga de fastboende, att bevisa det de genom renarnes vistande å deras ägor lidit sådan skada, som bär är förutsatt såsom vilkor för ersättningsskyldighet, dels ock att ingen skall kunna yrka ersättning för förlust, som han förmenat sig lida derigenom, att han ej tätt uteslutande begagna det mer än tillräckliga bete, som kan hafva funnits å hans egor, och således varit förhindrade att mot betalning mottaga ändras kreatur till bete öfver sommaren m. m. Då det emellertid ofta visat sig, särdeles under ogynnsamma år, att gräsväxten ännu vid den tid på våren, när Lapparne med sina renar kommit ned från fjolleri, varit så litet försigkommen, att den ej kunnat lemna erforderligt bete både för renarne, hvilka under sådana förhållanden nödgas söka sig längre ned åt bygden än eljest, och för hemdjuren, hvilka man i brist af foder måst släppa ut å bete tidigare på året än som eljest brukas, har man ansett att den olägenhet, som betets otillräcklighet medför, skäligen bör komma såväl de fastboende som Lapparne till last, och härå grundar sig föreskriften i §:ns sista punkt, hvilken dock blifvit inskränkt till Tromsö amt, der nyssnämnda förhållanden hufvudsakligen inträffa, och hvarmed komitén velat stadga, att Lapparne, utöfver den förmån, som i nästföregående punkt är vorden dem i allmänhet tillerkänd, skola vara berättigade att inom nyssnämnda amf begagna utmarken till bete för sina renar hvarje vår intill den 8 Juli och detta utan annan

38 Bil. Ull Kongl. Majte nåd. P>-op. om antagande af en Föröda, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

inskränkning än att någon jordägare eller innehafvare, eller, somt det i Norska texten kanske bättre uttryekes, “Enkeltmänd11, ej må derigenom i väsendtlig män betungas, d. v. s. att Lapparne ej skola ega att efter godtfinnande kasta sig med sina renar på något visst inskränktare område, utan bära, såvidt ske kan, tillse att bördan varder så jemnt som' möjligt å de fastboende fördelad.

I öfrig* torde höra anmärkas, att i §:n ingenting närnnes, såsom i födfä förslagen, angående inskränkning af Lapparnes betesrätt till de Svenska lappmarkerna och dertill stötande Norska landskap (eller distrikter), enär redan förut i 3 § ar föreskrifvet, att Lapparne ej må hytta till,' eller uppehålla sig å andra traktör, ärt sådana, som de efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, och hvithet nästan uteslutande inträffa)1 endast med de nämnde områ dhnä, äfvensom att ej eller funnits skäligt, att i §:ri omförmäla det förhållande, att utmark kan1 vara inhägnad, hvartill anledningen är, att då det å ena sidan naturligtvis ej bör vara någon formenadt att inhägna sina egor och äfven utmarken, i hvithet fall den enligt regeln herde vara fredad för renarne, man dock å andra sidan ej eller velat, genom att särskilt undantaga inhägnad utmark, liksom hänvisa den fastboende befolkningen att genom gärdesgårdars uppförande, kanske på ställen der sådant eljest ej skulle ifrågasatts, helt och hållet tillintetgöra möjligheten för Lapparne att uppehålla sig i orten.

§§11, 12, 13 och 14.

I §§ It, 12 och 13 tinnes i detta liksom i de föregående förslagen införd en särskild rättegångsordning för behandling af frågor om ersättning för skada, som renarne kunna hafva gjort å de fastboendes egor, hvilka föreskrifter dock enligt 14 § skola gälla endast i Norge, men ej i Sverige, der man ansett några särskilda stadgande» i dessa hänseenden ej erforderliga, utan härnäst till allmänna lagen; den Svenska1 texten i förstnämnde tre §§ är derför att anse endast som en öfversättning af den motsvarande Norska, hvilken ensam kommer att tjena till rättesnöre vid förordningens tillämpning. Anledningen till införande af särskilda föreskrifter i dessa hänseende» är nu liksom förr att söka deri, att man dels i allmänhet velat bespara såväl Lapparne som de fastboende den tidsutdrägt och de kostnader, som skulle vara en nödvändig följd af ersättningsfrågornas behandling enligt de i Norge i allmänhet gällande föreskrifter, med dertill hörande värderingar eller så kallade Skiönsförrättningar jemte den ovilkorlig» skyldigheten att söka förlikningskommissionen innan saken dragés under domstol m. m., dels ock ansett sig kunna antaga, det underlättande af möjligheten för de fastboende, der de bill vit' förnärmade, att på laglig väg finna rättelse, skulle i väsendtlig

Sil. till ISfingl. ffaj:ts nåd. Papp. em {fritagande af en förorda, rör. Zappamp i Sverige och Norge. 39

man bidraga till förekommande af‘sådana tilltag å deras sida, som nu hufvudsakligen varit föremål för Lapparnes klagomål.

De föreslagna stadgande^, hvilka äro hemtade dels från forska ”Loven om jords (redning"” af den 16 Maj 1860, dels hufvudsakligen från det förslag en Norsk komité i December 1862 afgifvit för ordnande! af förhållandena emellan Lappande och de fastboende i nuvarande Finnmarkens amf, dit några Svenska Lappar numera ej flytta och der frågan således ensamt rört Norge, gifva vid handen:

att der ron ar ne förmenats hafva föröfvat skada af beskaffenhet, som omnämnes i 10 H, hvarom uteslutande är fråga härstädes, och flen, som skadan lidit, vill sölig ersättning, skall han till en början låta anställa besigtning derå af två ojäfvigt män, och till donna förrättning, som dock icke after någon värdering eller uppskattning af den förlust målsägande!! lidit, utan endast undersökning om skadans beskaffenhet och uppkomst, låta kalla såväl den skyldige (d. v. s. den som genom sina renar varit vållande till skadan), om han är känd, som äfven i hvilket fall som helst uppsyningsmannen, hvartill anledningen ofvan vid 9 § är uppgifven, eller och någon af de i närheten varande Lappar, allt på sätt 11 § vidare innehåller;

att, i händelse saken ej i godo Inlägges vid donna besigtning och inålseganden vill fullfölja sitt ersättningsanspråk, lian eger instämma den skyldige, om han är känd, men eljest uppsyningsman^]! till syn och värdering eller som det på Norska heter ”Besigtelse eg Text”, hvilken skall af länsmannen föranstaltas och förrättas af honom med biträde af två lagrättsmän på sätt som närmare bestämmes i 12 §, deri på yrkande af de Svenske ledarn oför no uttryckligen stadgats, att det resultat, hvartill länsmannen och hans biträden i saken kommit eller det ”Skiön”, som bär omtalas, dock ej skall anses sa ovilkorligen bindande, att det ej i händelse af rättegång må kunna, om skål dertill finnes, förändras af domaren och lagrådet, d. v^ s. af domaren, hvilken eljest i underrätterna i Norge eger ensam döma, efter rådplägning med de såsom tingsvittnen vid domstolarne närvarande lagrättsmän;

att i händelse saken ej vid donna förrättning afgöres genom förlikning, ”Förlig” (hvilket ord i Norge efter förlikningskommissionens inrättande fatt en särskild teknisk betydelse och begagnas endast angående sådana under föreskrifna förmer ingångna, skriftligen uppsätta och behörigen bekräftade förmänga,? mellan tvistande parter. Indika ega samma kraft, som en laga kraftvunnen dom, hvarför man i afseende å den första besigtningen, der någon person, som är behörig att föranstalta sådana förlikningars ingående, ej kommer att tillkallas, mast nöja sig med att hänvisa de tvistande till att ”i godo ufWÖra saken”, men deremot ålagt länsmannen att vid den af honom föranstaltade synen söka åstadkomma ”lagligen bindande förlikning”), läns mannen skall, om målseganden sådant påyrkar, insända handlingarne i saken

40 Bit. till Kanyl. Maj:ts nåd. Knop. om antagande af en Förordn. rör. Zapparne i Sverige och Korg*.

till amtmannen, som eger att genast eller efter ytterligare undersökning bestämma, om åtal skall anställas eller icke;

att sådana åtal skola, der ej särskilda omständigheter påkalla större skyndsamhet, handläggas vid de allmänna tingen och der, utom att den tilltalade eger svara genom ombud, behandlas enligt de för offentliga politisaker gällande förmer, det vill säga enligt de enklare och mindre invecklade regler, efter hvilka smärre brottmål i Norge utföras;

att dock allmänt åtal e j ovilkorligen bör eg a. rum i alla de händelser, der skada ansetts hafva blifvit af renande för öfvad, utan att sådant får bero på storleken af samma skada, med öppen rätt för målseganden att, der amtmannen ej finner skål att anordna allmänt åtal, sjelf anhängiggöra och utföra sin talan genom ”privat Sögsmål”, dervid man äfven för detta fall tillagt, att målets instämning till förlikningskommissionen ej erfordras; och slutligen att frågor om ersättning för skada af renar i de orter, der uppsyning^distrikter ej finnas, skola behandlas i tillämpliga delar enligt de här föreskrifna regler, men att dock allmänna åtal angående dylik skada ej skola i dessa orter ega rum.

Dessa föreskrifter torde ej behöfva vidare motiveras än som redan skott; dock få komiténs Svenska ledamöter särskild!, erinra, att om ock föreskriften, det skadegörelse af renar i de orter, der indelning i uppsyningsdistrikter eger ruin, skall kunna göras till föremål för allmänt åtal, kan synas innebära en alltför stor fördel för den fastboende befolkningen å Lapparnes bekostnad, så har man så mycket mindre kunnat motsätta sig ett sådant stadgande, hvilket jemväl återfinnes i 1844 års förslag, som man å Norsk sida ansett detsamma utgöra ett nödvändigt vilkor för att författningen skall kunna åstadkomma det dermed afsedda ändamål, samt jemväl Lapparne, på sätt § 17 utvisar, fått sig tillerkänd enahanda förmån i afseende å skadegörelse å deras renar, hvarförutan det ej kunnat förbises, att om ock förevarande förordning härom ingenting innehållit, af densamma i alla fall ej kunnat mota hinder för lagstiftande makten i det ena eller andra landet, att utsträcka allmänna åklagarens befogenhet till förevarande frågor.

§ 15.

Denna § innehåller hufvudsakligen endast en tillämpning af hvad i 9 § är stadgadt angående uppsyningsmännens befattning såsom ständiga ombud för Lapparne och gifver vid handen att i händelse fråga om ersättning för skadegörelse af renar uppstår i de orter, der indelning i uppsyningsdistrikter eger rum och der gemensam ansvarighet således kan ifrågakomma, samt den skyldige ej kan upptäckas och saken ej vid besigtning eller syn i godo uppgöres eller genom förlikning bilägges, utan rättegång skall anhängig-

Bil m *0n9l nåd- >«y. E antagande af eu Förorda, rör. SWrfre och Norge. 41

, densamma bör utföras mot uppsyningsman^!!, som var anställd i distriktet pa den tid skadan skedde och hvilken enligt 9 § är behörig- att vid domstolen i allo fora Lapparnes talan, ingå förlikning och fullfölja saken tifl högre Ratt ra m. Frågan huruvida enskild Lapp skall vara berättigad E 'ora klagan öfver dom, hvarigenom gemensam ansvarighet är vorden

i T’ haLma“ ej' vidrört’ enär den ej ansetts vara af någon praktisk betydenhet. föreskriften derom att uppsyningsman^!! skall stämmas att, bland annat, mottaga dom angående utgörande af skadeersättningen och samtliga omkostnader grundar sig derå, att enligt Norsk lag en stämning måste vara tortattad enligt nämnde formulär för att saken skall kunna till pröfning upptagas. 1 6

d?? Jlandelse hinder skulle mota att stämma uppsyningsman^!!, innehöll 1844 års förslag (i 10 §) att det skulle vara tillfyllest, om någon annan af Lapparne stämdes, men då ett dylikt stadgande ansetts alltför vådpR för Lapparne och jemväl varit föremål för anmärkning i sådan syftning åt Jushtie-statsmimstern i hans ofvannämnde skrifvelse af den 22 December

i „ ’ > nu 1 nStällot blifvit föreskrift, att i förevarande fall stämning

skall delgifvas alla dem, mot hvilka talan vill göras gällande.

§ 16,

som handlar om laga stämningstid, då Lappar i sitt hemland skola stämmas till domstol i andra riket, innehåller samma föreskrifter i detta hänseende, som farinös intagna i 14 § i 1844 års förslag (hvilken åter endast var ett utdrag af 7 § i Kong!. Förordningen den 1 Juni 1819), endast med den förändring att stadgandet i nämnda §, "det den, hvars vistelseort var okänd, skulle tillgodonjuta tre månaders stämningstid å den ort, der lian sednast veterligen sig uppehållit", blifvit ändradt derhän att lian skall njuta nämnde hd efter stämningens kungörande i (eller i Norge vid) kyrkan i den socken der lian sednast haft sitt hemvist, hvarmed man velat förekomma <,en "tydlighet, som hvad tillämpningen å Lapparne angår ansetts Ii gm i det förut föreslagna stadgandet.

- § 17,

som talar om det af Lapparne ofta öfverklagade förhållande, att deras ienar bhfvit af de fastboende dödade eller misshandlade eller eljest å deras rättmätig!! uppehållsställen ofredade, är hufvudsakligen öfverensstämmande med 11 § i torra forslaget. De jemkningar, som skott, bestå deri-

att man i §:ens början i särskilda punktör fördelat de två olika der omtalade casus, för att således förekomma den otydlighet hvartill 8-ens förra Bih. till RiJcsd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 6

42 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. om antagande af en Förorda, rör. Zapparne i Sverige och Norge.

uppställning kunnat gifva anledning, enär det visat sig att många Norrmän förment det förbudet att fälla eller misshandla renarne endast afsåg sadana, som tunn os på deras rättmätiga uppehållsställen, men ej dem, som annorstädes anträffades; . ^ ,

att uttrycket ”förvållar”, i enlighet med Högsta Domstolens yttrande,

blifvit ändradt till ”med uppsåt eller af groft vållande förorsakar”, dermed det i Norska texten begagnade ”med Forsset eller af grov Uagtsomhed for-

volder” uppgifvits vara liktydigt; samt

att man i afseende å de allmänna åtal, som skola ega rum angående bär omtalade förbrytelser, liksom enligt 13 § i fråga om skadegörelse af renar hvad Norge angår, hänvist till de i nämnde § bestämda grunder, d. v. s.

att målen skola behandlas enligt de för offentliga politisaker gällande förmer.

§ 18-

Endast på fyra ställen i den nu föreslagna förordning har komitén funnit nödigt stadga ansvar — bestående i böter — för der omnämnda förseelser, nemligen:

i 3 § för den, som utan behörigt tillstånd haller renar i Morge ä

annan tid af året än i Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader;

i 8 § för den, som försummar att aflemna der föreskrifna uppgifva r eller gör sådana, som befinnas vara oriktiga; o

i 10 § för den, som sjelf eller genom sina renvaktare med uppsåt eller i följd' af grof vårdslöshet vid renarnes bevakning förorsakar skada å

de fastboendes egor; och „ , ,

i 17 § för renarnes fallande, misshandlande eller ofredande.

Hvad Norge angår är redan förut (i 13 och 17 §§) stadgadt, att förbrytelser mot 10 och 17 §§ der i landet skola vara föremål för åtal, enligt amtmannens föranstaltande, inför politirätt, och i donna 18 § meddelas nu enahanda föreskrift angående förseelser mot 3 och 8 §§.

I fråga åter om Sverige har man ansett att förbrytelser mot å § ej bär gerna skola kunna komma att åtalas; att förbrytelser mot 17 § jemväl i Sverige äro föremål för allmänt åtal finnes i samma § stadgadt och i 18 § utsträckes samma regel till 8 §. Deremot har komitén, hvad beträffar 10 §, enär frågan om förbrytelser mot samma § skola (enligt 14 §) här i landet i allmänhet behandlas efter allmän lag, funnit lämpligast att äfven i afseende å rätt att åtala sådana förbrytelser låta bero vid hvad eljest kan för sådana fall vara stadgadt (cfr 35 § i Stängselförordningen den

21 December 1857). ,..., n e ... ,

Föreskriften i §:ns sista moment, att böterna skola tillfalla fattigkassan

i den socken, der förseelsen är begången, öfverensstämmer med hvad eljest i

Bil. till Kongl, Maj:ts nåd. Prof. om antagande af en Förord?), rör. Lapparne i Sverige och Norge. 43

liknande fall är i Norge stadgadt, och har komitén, som ej funnit lämpligt att olika regler i detta hänseende skulle göras gällande i båda länderna, så mycket mindre hatt någon betänklighet, att låta ofvannämnde föreskrift, hvilken redan finnes intagen i 13 § af förra förslaget, äfven i Sverige tillämpas, som en dylik disposition af inflytande böter här i landet ofta varit föreskrifven och ännu i någon mån eger ruin.

§ 19.

Såsom ett nödvändigt vilkor för att meddelade föreskrifter angående Lappames rättigheter och skyldigheter och sättet att gorå desamma gällande skola uppfylla sitt ändamål, har man alltid varit ense derom, att domar och utslag, som meddelas i ena riket, Lapparne angående, skola kunna exseqveras i det andra, hvarför komitén i denna § härom infört stadgande, hufvudsakligen öfverensstämmande med hvad 1844 års komité föreslagit, dervid komitén dock dels uttryckligen gjort inskränkning till sådana domar, hvarigenom någon blifvit ålagd utgifva ersättning för skada af renar eller fålld till böter enligt nu föreslagna förordning, enär någon ytterligare utsträckning af rättigheten att få dom från ena landet verkställd i det andra ej ansetts vara i och för ordnandet af förhållandet med Lapparne af behofvet påkallad, dels ock för att bespara åklagare och målsegande den kostnad och tidsutdrägt, som skulle uppkomma i händelse de skulle vara skyldige att sjelfva i andra riket begära och öfvervika verkställigheten, meddelat föreskrift huru sådan skall kunna genom landshöfdingarnes och amtmännens anlitande åstadkommas.

Enahanda regler, som gälla för domar, hafva äfven förklarats gällande för sådana förlikningar angående skadestånd för skada af renar, hvilka ega kraft af dom, d. v. s. förlikningar, hvilka omtalas i 12 och 13 §§, eller, der de äro i Sverige ingångna, blifvit af domstol behörigen fastställda, och detta så mycket heldre, som förordningen i väsendtlig mån afser, att förekommande tvistighet^' höra genom förlikningar afgöras och rättegångar vid domstol så vidt ske kan undvikas.

Slutligen har det funnits nödigt föreskrifva, att i händelse person, som i ena riket blifvit fälld till böter, hvilka skola uttagas i andra riket, finnes sakna tillgång, förvandlingsstraff i stället skall åläggas och dervid förfaras enligt lagen i det land, der böterna skola uttagas, ett stadgande, hvartill grunden är att söka deri, att man velat förekomma, det den sakfällde ej bör kunna undgå allt ansvar endast derför att han saknar tillgångar eller lyckas att undanrödja dem, som han kan ega.

§ 20

innehåller endast en föreskrift, som i och för sig sjelf är af föga vigt, men som dock ansetts höra upptagas, enär den återfinnes såväl i codicillen (27 §)

44 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förordn. rör. Lappar ne i Sverige och Norge.

som i förra förslaget (16 §), och jemväl alltjemt varit iaktagen i de Svenska stämpelpappersförordningarne, af hvilken den sista af år 1866 såsom från stämpel befriade upptager, bland andre, ”Lappar, då af handlingen är emellan Svensk och utländsk Lapp”.

§ 21.

1844 års förslag innehöll en § (17) af följande lydelse:

"I öfrig t blifva de i hvardera riket i allmänhet gällande lagar användbara på Svenska Lappar och Norska Fjellfinnar under deras vistande i det andra riket.”

Motiveringen till denna föreskrift visar, att meningen dermed varit att Svensk lag ”i öfrig!” skulle tillämpas å Norska Lappar under deras vistande i Sverige, liksom Norsk lag å Svenska Lappar i Norge.

Komitén, som ej funnit någon betänklighet vid detta stadgande, hvithet öfverensstämmer med hvad 1751 års codicill synes afse och hvaremot någon anmärkning vid förra förslagets granskning ej är vorden framställd, har dock trött att de föreslagna ordalagen skulle leda till en alldeles motsatt tillämpning mot den, som 1844 afsågs, enär en föreskrift ”att hvartdera rikets lagar skola tillämpas å Lapparne under deras vistande i andra riket”, efter komiténs åsigt, innebär att Svensk lag skall tillämpas å Svenska Lapparne under deras vistande i Norge och Norsk lag å de Norska Lapparne i Sverige. Förevarande § har derföre nu erhållit en lydelse, hvarmed komitén ansett tydligen vara uttryckt hvad som skolat genom §:n stadgas, nemligen ”att i öfrig! de i hvardera riket i allmänhet gällande lagar skola tillämpas å Lapparne under deras vistande derstädes,” hvilket innebär, att brottmål samt skuldfordrings- och andra civila tvister, Lapparne rörande, Indika förekomma under deras vistande i andra riket, i allmänhet skola behandlas och afdömas efter sistnämnde rikes lagar, utan att dock härigenom någon ändring skott i hvad eljest enligt allmänna rättsgrunder kan gälla i afseende å aids-, testaments- och giftorätt och dylik!, enär Norsk lag lika litet som Svensk gifver vid handen, att landets lag i sådana fall skall tillämpas i afseende å utländningar, som der aflida, och deras sterbhusdelegare m. m.

§ 22

innehåller hufvudsakligen enahanda föreskrift som 12 § i förra förslaget, dertill man dock funnit nödigt gorå två tillägg, af hvilka det första gifver vid handen att den i § 6 bestämda afgift ej skall erläggas af Svenska Lapparne för de Norrmän tillhörande renar, hvilka Svenskarne bruka om vintern hafva under sin vård bär i Sverige och om våren medföra till Norge;

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. om antagande aj en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 45

och det andra afser det förhållande, att i Norge finnes en talrik befolkning af Lappsk härkomst, som upphört med nomadlifvet och egna! sig åt jordbruk och fiske m. m., men ännu eger ett betydligt antal renar, Indika under vintrarne åtfölja de nomadiserande Lapparne, men om vårarne mottagas och hela sommaren igenom vårdas af egarne.

§ 23

innehåller endast ett stadgande, som i och för sig torde vara utan betydenhet, men hvithet dock fått qvarstå, enär det återfinnes i 1751 års codicill (29 §) och äfven blifvit intaget i 18 § af förra förslaget.

§ 24.

I 3 § har, såsom ofvan är nämndt, Lapparnes rätt att från ena riket gå öfver gränsen till det andra och der betjena sig af land och vatten till underhåll för sig sjelfva och sina renar blifvit inskränkt derhän, att de hädanefter skola ega att för berörde ändamål begagna endast sådana trakter, hvilka de efter gammal sedvana hitintills hafva besökt; 24 § innehåller nu ytterligare, att Konungen må ega förordna, det ö, halfö eller annat område vid kusten, hvarest den jordbrukande befolkningen måste komma att vidkännas alltför stor olägenhet genom renarnes underhållande derstädes, ej vidare må till sådant ändamål begagnas, mot det att erforderlig betesmark anvisas Lapparne längre in i landet å landsträckor, hvilka anses dertill tjenliga. Sj elfva ordalagen gifva vid handen, att bär uteslutande är fråga om Norge, enär Lapparne å Svenska sidan redan för längre lider sedan upphört att under sina vanliga vandringar med renarne gå ned till kusten, och stadgandet innefattar således en inskränkning i de Svenska Lapparnes rättigheter i Norge, utan att någon motsvarande inskränkning egt rum i afseende å de Norska Lapparne under deras vistande i Sverige, men de Svenska ledamöterna hafva dock så mycket mindre funnit skål att motsätta sig ifrågavarande föreskrift, hvilken kan anses i viss mån innefatta endast en tillämpning, hvad Norge angår, af 16 § af 1751 års codicill, eller att påyrka något stadgande för Sverige af enahanda syftning, som uppenbart är att Lapparnes fortfarande vistande å förevarande orter måste gifva anledning till tvister och kanske våldsamheter af beskaffenhet, att Lapparne, såsom alltid varande den svagare parten, i alla fall snart skulle se sig nödsakade att draga sig ifrån dessa trakter, under det åter i Sverige ännu ej visat sig behof af några stadgande!! i dessa hänseenden. I öfrigt har man å Svensk sida föreställt sig, att i donna fråga, liksom förut är yttradt angående distriktsindelningen i Norge, Svenska myndigheterna skola sättas i tillfälle att yttra sig, innan någon åtgärd af förevarande beskaffenhet definitivt beslutas.

46 Bil. till Kongl. Maj.ts nåd. Prop, om antagande af en Forordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

§ 25.

Redan vid 5 § har komitén yttrat sig angående de så kallade renvägarne och de tvistigheter, som angående dessa egt rum, särdeles i anledning af Lapparnes klagomål, det deras gamla för dem oumbärliga vägar skulle på derå ställen blifvit dem beröfvade. De Svenska komiterade af år 1844 både på grund häraf, såsom ofvan är nämndt, velat i 6 § af då upprättade förslag införa ett stadgande af innehåll, att der vägarne någonstädes redan vore askurna herde, der hufvudväg förr gatt, erforderlig mark dertill kunna afsättas mot ersättning af Lapparne. Nuvarande komité, som äfven funnit nödigt, att åtgärder i dessa hänseenden vidtagas, har dock ansett föreskriften om jords afsättande på Lapparnes bekostnad i flera hänseenden olämplig, enär det dels kunnat förutses, att Lapparne med den i många fall illa beräknade sparsamhet, som utgör ett utmärkande drag i deras nationallynne, ej skulle kunna godvilligt förmås att åtaga sig några utgifter i detta hänseende, dels ock ansetts stridande mot Lapparnes nomadiserande vaner och de rättigheter man velat tillägga det ena landets Lappar inom det andra landets område, att Lapparne skulle nödgas för åtnjutande af dessa rättigheter inköpa större eller mindre jordrymder och således i viss mån blifva fastighetsegare i andra riket. Komitén har derför såsom ett medel, såväl för att bereda Lapparne nödiga vägar till deras betesmarker, der de gamla vägarne redan äro stängda eller nya kunna behöfvas, som ock för att kunna anskaffa tj enliga betesmarker åt Lapparne i de i 24 § omtalade fall, ”att vissa distrikter vid kusten skulle komma att för dem stängas”, i donna § hänvisat till expropriation, att af Staten verkställas å sådana ställen, der det kan finnas lämpligt; i sammanhang hvarmed, då i Norge någon allmän expropriations-författning ej finnes, nödigt varit att i sjelfva förordningen intaga den allmänna regeln, att enskild jordägare eller brukare skall, der sådant af Staten påfordras, vara skyldig att afstå sin jord mot ersättning efter värdering. För Sverige åter har det varit tillräckligt att hänvisa till den der gällande expropriations-förordningen.

§ 26.

Det är allmänt kändt, hurusom år 1751, då den meranämnda Gränsetr ak ta ten mellan Sverige och Norge med dertill hörande codicill, Lappmännen angående, afslöts, Sveriges gränser gingo lika långt åt öster som Norges, och att således hela det vidsträckta område, hvilket af Lapparne brukade besökas, var fördeladt mellan båda de omnämnda länderna, hvarför några vandringar af Lapparne till eller öfver någon tredje makts område ej ifrågakommo och några bestämmelser i traktaten angående sådant förhållande ej

Bil. till Kongl. Mai.ta nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 4?

heller erfordrades. Annorlunda har saken gestaltat sig, sedan genom freden i Fredrikshamn den 14 September 1809 Finland jemte den del af gamla Svenska området, som ligger öster om Forneå- och Muonio-elfvar, frångått Svenska Kronan, och i följd af det sätt, hvarpå riksgränsen år 1809 bestämdes, någon kommunikation mellan det Svenska området och de fyra östliga fögderierna af Norge, livilka från och med den 1 Oktober 1866 bilda ett eget amt (som kommer att bibehålla det gamla namnet Finnmarken, under det att vestligaste fögderiet skall vara ett eget amt, uppkalla^ efter staden Tromsö), ej kan ega rum, utan öfver Finland och särskild! öfver den dit numera hörande norra delen af gamla Enontekis socken.

Under de första tiderna efter år 1809 tick det, hvad Lapparnes vandringar beträffade, hufvudsakligen förblifva vid hvad förut varit vanligt, så att de Norska Lapparne från Finnmarken, som fortfarande om vintrarne uppehåll» sig å sina gamla betesmarker inom Finska område!, äfven till någon del brukade öfver Finska Enontekis-delen gå in i Sverige, liksom några Svenska Lappar, ehuru troligen i vida mindre mängd, samma väg sökte Bigöra somrarne ned till Norska kusten, men sedan Rysk-Finska Regeringen efter åtskilliga uppkomna tvistighet»!1, år 1852 uppsagt traktaten af 1751 hvad Lapparne angick, och förbjudit såväl sina egna Lappska undersåter att fora sina renar till Norge, som de Norske Lapparne att med renar komma öfver till Finland, har äfven Lapparnes vandringar mellan Sverige och Norge i dessa traktör måst upphöra. Berörde så kallade gränsespärrning, som trädde i verke! hösten 1852, med deraf förorsakade svårigheter för de Norska Lapparne i Finnmarken, hvilka funno sig utestängde från sina af ålder begagnade och nödvändiga vinterbetesland såväl i Sverige som i Finland, föranleddeutfärdandet i Norge först af en provisorisk förordning af den 9 April 1853 och vidare af en lag af den 7 September 1854, Indika båda afsåga att ordna förhållandet med Lapparne, hvithet numera i Finnmarken blifvit eu särskild! Norsk fråga, på sätt som kunde gorå det möjligt för dem att der finna sitt uppehälle hela året igenom, enär några flyttningar öfver gränsen ej vidare finge ega rum; och hvaraf måste föranledas bestämmelser till en del helt annorlunda beskaffade än de, som kunna vara lämpliga, der sådana flyttningar fortfarande få ske. Sedermera har förslag till ny lag i enahanda syftning blifvit af en dertill förordnad komité i Norge utarbetad!, hvithet dock ej vunnit Stortingets godkännande, men frågan är derför ej förfallen och det torde med säkerhet kunna förutses, att en särskild Norsk lag angående Lapparne i Finnmarken förr eller sednare kommer att utfärdas.

Det är på dessa grunder, som komiténs Norska ledamöter yrkat införande i förslaget af förevarande §, och de Svenska ledamöterna hafva så mycket mindre funnit skål att motsätta sig sådan!, som de Svenska Lap-

48 Bil. till Kongl. Maj-.ts nåd. Trop. om antagande af en Förordn. rör. Zapparne i Sverige och Norge.

parne, på sätt ofvan är nämndt, för närvarande och så länge gränsespärrningen varar, ej besöka och ej gerna kunna besöka Norska Finnmarken, men undantaget har blifvit inskränkt till de bestämmelser, hvilka ordna förhållandet mellan Lapparne och den fastboende befolkningen, hvarmed man velat uttrycka att förordningens föreskrifter om Svensk Lapps rätt att blifva Norsk undersåte och vice versa, med mera dylikt, skall gälla äfven för Finnmarken.

§ 27

innehåller dels den i frågor af förevarande beskaffenhet vanliga föreskrift, att förordningen skall träda i kraft i ena riket endast under vilkor att den varder gällande äfven i det andra, och att förändringar deri ej må göras i ena riket utan att motsvarande beslut fattas i det andra, hvilket ej torde behöfva vidare motiveras, dels ock i sammanhang dermed föreskrift, att från den af Konungen bestämda dag, då förordningen träder i kraft, skall codicillen till 1751 års traktat upphöra att gälla, i afseende hvarå komiténs Svenska ledamöter hänvisa till den vid förrättningens afslutande af dem i protokollet antecknade reservation jemte det yttrande deröfver, som det underdåniga betänkandet innehåller.

Vid jemförelse mellan det nu upprättade förslaget å ena samt första eodicillen till 1751 års traktat och det 1844 upprättade förslaget, å andra sidan, visar sig att åtskilliga redan gällande eller förr föreslagna stadganden nu blifvit utelemnade.

Hvad angår de föreskrifter i eodicillen, som ej återfinnas i detta förslag, såsom angående skatteland, som numera föga brukas (2—7 §§), om fridlysning af dunvvär och annat (12 §), om förhållandet med Lappar i krigstider (10 och 11 §§) och om särskilda Lapprätter eller så kallade blandade domstolar (22—24 §§) med mera, torda något annat yttrande ej erfordras, än att särskilda föreskrifter härom, så vidt sådana ej innefattas i hvad föreslaget blifvit, icke ansetts under nutidens förändrade förhållanden lämpliga eller af behofvet påkallade.

I fråga åter om några i 1844 års förslag intagna nu utelemnade stadganden, anser komitén sig höra andraga:

att föreskriften i 9 §, om rätt att i vissa fall innan rättegång anhängiggöres verkställa qvarstad hos Lapparne, blifvit utelemnad, enär en dylik föreskrift ansetts kunna komma att medföra alltför störa olägenheter för Lapparne, isynnerhet med afseende å beskaffenheten åt deras egendom,

Bil. till Kong!. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 49

Kolli nästan uteslutande brukar bestå dels i renar, Indika än mindre än andra hemdjur lämpa sig för qvarstadsåtgärder, dels i annan sådan lösegendom, som är för Lapparne oumbärlig, men svårligen kan för andra vara af något värde. Genom de stadgande!!, som i öfrig! meddelats angående ersättningsfrågors behandling och rättighet att få domar från ena riket verkställda i det andra, har man ansett den fa skoende befolkningens anspråk i detta hänseende höra vara tillräckligt iakttagna;

att hvad 10 § innehåller derom, att Lapparne ådömda ersättningsbelopp skola förskottsvis af allmänna medel utbetalas, på de af Justitiestatsministern i hans skrifvelse den 22 December 1862 andragna skål blifvit ur det nya förslaget uteslutna;

att hvad i samma 10 § jemväl stadgas, att indrifning af ersättningsbelopp hos Lapparne skulle ske i samma ordning, som gäller i afseende å skatter, ej ansetts höra i nya förslaget inflyta, enär det vid jemförelse af de olika ländernas lagstiftning visat sig att ett sådant stadgande ej skulle i Norge medföra den förmån för Lapparne, som dermed från Svensk sida afsetts, och det, hvad Sverige angår, i afseende å utmätningar, som här skola ega rum, i alla fall ej möter hinder att genom särskild! förordnande låta Lapparne komma i åtnjutande af den lindring, som kan finnas skålig;

att stadgande! i 14 § om delgifvande af stämningar i vissa fall utan betalning utelemnats, enär man ej ansett sig i detta hänseende kunna komma till annat resultat än det, som redan uppnås genom Kongl. Förordningarne den 11 September 1818 och den 1 Juni 1819; samt

att ehuru komiténs Svenska ledamöter nu likasom deras företrädare 1844 ansett oneklig! att sådan föreskrift meddelades, som linnés intagen i förra förslagets 17 §: ”det förbrytelser och våldsamheter föröfvade mot (eller af) Lapparne skulle utföras af allmän åklagare, der så af flen lidande åstunda”, har man dock, enär detta förslag nu från Norsk sida mott samma motstånd, som förra gången, hvartill kommer att jemväl Högsta Domstolen vid sin granskning af förslaget ansett det af Svenska komiterade påyrkade tillägget mindre nödigt, mast afstå från yrkandet i denna del, dervid de Svenska ledamöterna få hänvisa till det yttrande det underdåniga betänkandet innehåller, angående nödvändigheten att vidtaga någon särskild åtgärd för att sätta Lapparne i tillfälle att få sin rätt behörigen bevakad vid de tvister, såväl af brottmåls som civil beskaffenhet, indika kunna i Norge mellan dem och landets innevånare uppstå.

Bill. till Biksd. Fritt, 1871. 1 Samt. 1 Afä.

50 Bil. till Kongl. Mops nåd. Prop. om antagande af en Förordn. rör. Zapparne i Sverige och Norge.

Gj enpart

af den ICongelige Norske Regjerings underdanigste Indstilling af

15de öctober 1867.

Chefen för Departementet för det ludra, Statsraad Bretteville, Tiar underdånigt föredraget Falgende:

Departementet har i underdanigst Föredrag af 2Ide Mai d. A. forklaret, åt den Commission af norske og svenske Medlemmer, som af Deras Majestät i combineret svensk-norsk Statsraad den 29de Mai f. A. naadigst blev befälet nedså! til åt undersaga Forholdene vedkommen.de Fjeldfinnerne eller Lapperne i de Förenade Diger m. V., i sidstleden Hest algav et een-

stemmig vedtaget, i det norske og svenske Sprog affattet, Udkast til Lov

angaaende dissa Forhold, hvilket Udkast er indtaget i vedlagte Aftryk

(Litr. A), indeholdende den af Commissionens norske Medlemmer afgivne Fremstilling og Motivering. Det neevnte underdanigste Föredrag, hvaraf

ligeledes Aftryk (Litr. B.) vedhegges, omhandlede et af Commissionens norske Medlemmer fremsat Förslag om, åt der forelobig skulde udfserdiges en provisorisk Anordning angaaende Bevogtning af Reenhjorde og Lrstatning af Skada af Ren m. V. i Tromsa Amf, hvilket Förslag, overeensstemmende med Departementets Indstilling, ved naadigst Resolution af lste Juni d. A. ikke blev tagel til Folge. Idel Departementet nu skal tilläde sig åt omhandle Commissionens Förslag til den endelige Lov, troer man åt burde til Orienteiing meddela nagla Förklaringar om Sägens Stilling.

De Lapper, hvarom her handlös (Fjeldfinner), som alene mera sig af Reenhold, vanka, som bekjendt, i Vintermaanederne med sina Hjorde om tilfjelds; i Sommartiden bolde de til ved Havkysten, hvarken Reensdyrene af en naturlig Drift saga ned. Der givas vistnok Exemplar fia den senare Pid paa, åt Reenhjorde ere afholdte fra denne Vandring til Lysten, men dissa Tilfffilde ere ikke mango. I Tromso Amt ere de Flytlapper, som om Sommeren saga Lysten, i den senare Tid örnsten udelukkende og i Nordlands Amt för den starste Reel svenske Undersaatter, der altsaa benytte begge Rigers Land, Sveriges om Vinteren og Norges om Sommaren. Denne gamle

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prof), om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge. Öl

Saedvane, hvarefter Lapperne, uafhsengigt af om de staae i undersaatligt Forhold til den ene eller til den anden Stat, luden visse Grsendser benytte begge Rigers Herligheder, er sanctioneret og nsermere regnleret ved lste Codicil til Grsendsetractaten al 7/18 October 1751. Codicillens §§ 10 o. tf., som nedanför ville bomma under nsermere Omtala, indeholde Bestemmelser, sigtende til åt ördne Forholdet mellem den fastboende Befolkning og Nomaderne. Der paalsegges Lapperne eu efter Dyrenes Antal bestemt ubetydelig Afgift eller Bele til Grundens Flor för Betet, og det forbydes dem ved deras Flytningsfserd åt gjore Skada paa Skov, Ägor eller Eng, Multemyrer o. dask Codicillen indebolder framdeles adskillige Bestemmelser, sigtende til åt controllere Balans Erlseggelse og overholde Orden mellem de Indilyttende indbyrdes saavelsom mellem dissa og Landets egna Under snatter, i hvilke Oiemed saakaldte Lappelensmeend skulde bliva åt beskikke, hvilke med Lagrettesmeend skulde ha ve et Slags Jurisdiction i visse mindre Retstrsetter.

Man har altsaa allerede dengang hav! Opmserksomheden smidig rottet paa att regalera Forholdet mellem Nomaderne og den fastboende og jordbi'ngen de Befolkning, som efterhaanden etablerade sig i de paagjeeldende Districter og tog »fertil skikket Jordsmon, navnlig i Kystegnene, under Dyrkning. Bestemmelserne lida dog af nogen Oklarhet og have fra först af nappa vseret tilstraekkelig afpassede efter Forholdene, saa åt der er Grund til åt betvivla, åt de vilde have svaret til sit Oiemed, om de vara traadte i Yirksomhed. Saavidt Departementet bekjendt har detta imidlertid ikke vseret Bilfeeldet, uagtet den ved Tractaten hjemlede Overflytningsret i ikke ringa Omfång har vseret benyttet; saaledes vides ikke engang i Bromso Amt, hvarken Lidvandringen af svenske Lapper er storst, nogensinde åt vsere beskikket Lappelensmeend. Mangel en af hensigtsmsessige og udtommende Regler för det i Codicillen omhandlede Forhold har gjort Lapper nes Sommerophold, efterhaanden som Befolkningen tiltog og Opdyrkningen skred fram, b cist byrdefuldt för de Egna af Norge, som berortes deraf, navnlig för Bromso Amt, hvaraf flere Strog ere skikkede för Agerbrug, og hvar betydelige Strsekninger, som i förrige Århundrade laa ode, nu ere tagne under lirkning. Lapparnas stare Reensdyrhold i Förbindelse med Mangelen af Gjsarder om de Bosiddendes Markör, hvis spredte Belägenhet! og forholdsviis stare Udstrsekning ofta stiller sig imod Brugen af saadanne, udssette nemlig de Fastboendes Eiendomme jsevnlig för Skadetilfoielser, hvilke den Fornsermede i Almindelighed ingen Adgang har till åt faa erstattet, og som Reeneierne derför ogsaa saameget mindre bekymra sig om åt förebygga. Paa den anden Side har denne retlose Bilstand oftare ledet til Selvtsegt fra de Fastboendes Side, idet dissa have nedskudt Lapparnas Reensdyr, og der har som Folge deraf opstaaet ideliga Stridigheder mellem Parterna, som af og til have gaaet over til voldsomme og blodige Optrin.

52 Bil. till Kong}. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en För orda. rör. Lapparm -i Sverige och Norge.

Med Mensyn til den Udsttoekning, hvori Overflytningsretten benyttes af svenske Lapper, har Commissionen (Aftryk Litr. A. Pag. 8) le ver et endeel Oplysninger, hvorefter Antallet åt de Reensdyr, svenske Papper inre til Troman Amt, förliden anslaaes til 66,000, deri ikke indbefattet de Dyr, som ti Ibäre de forhenvserende Koutokeinolapper, som efter den finländske Greendsespeerring i 1852 ere flytted e over paa svensk Grund og blev ne svenske Undersaatter, og hvis Dyr anslaaes til et Tal af circa 16,500. Til Nordlands Amf antages att flytte circa 30,000 Dyr, tilhorende svenske Papper, förliden åt der i samme Amt gives norske Flytlapper med noget over 19,000 Dyr. Antallet formenes i de sidste Aar åt havs vaeret i Stigande.

Paa Grund åt de förän an tyded e Forhold blev der ved Kgl. Res. af Inte April 1843 nedså! eu af flyende Hämd fra hvart af do Forenede Rigör bestaaende Commission för åt läge under Overveielse og afgive Förslag om de Forandringer i og Tillseg til Granntsetraetaten af 7/18 October 1751 — forsaavidt samme angaaer Forholdene med Hensyn til Lapperne i de Forenede Rigel- — som maatte befindes ned vend ige og hensigtsmeessige. Denne Commission udarbeidede et af Motiver ledsaget Lovudkast, der skulde trac.de istedet för den Iste Codicil til Gram dse trac taten, og som indeholdt Regler för Overflytningerne, för Ansvar i Anledning af Skadetilfoielser og Maaden, hvorpaa dette skulde gjores gjieldende, samt overhovedet för Forholdet mellem Flytlapperne og de Fastboende.

Af denne Commissions Indstilling med Udkast til Lov tillader man sig her åt vedlaegge et Aftryk. Detta Förslag gik bland! Ande! ud paa åt indfere eu Fafllesansvarlighed mellem de til et vist District indflyttede Papper, för derigjennem att give den Fornsermede et Middel til åt erholde Skadetilfoielser af Reensdyrene erstattede, naar den Skyldige ikke kunde opdages. Forslaget indeholdt forovrigt ikke alene Bestemmelser angaaende de ved Gramdsetractaten hjemlede gj ensidige Overflytninger af norske og svenske Papper, men angik tillige de norske Fjeldfinners Ömflytninger inden Landets egne Greendser (navnlig i Finmarken), hvilket Forhold foranlediger Misligheder af samme Natur, som dem, der hidrore fra de svenske Papper.

I Anledning af denne Commissions Indstilling indgik det förrige Finants- Handels- og Tolddepartement under 3Otc April 1845 med et Föredrag, der den 7de Mai 1845 blev tiltraadt af den norske Reglering, og hvori det forelagde Deras Majestät et Udkast til Lov angaaende Fjeldfinnerne og Lapperne i de Forenede Rigel-, grunda! paa det af Commissionen forfattede Udkast, i hvilket alene saadanne Forandringer vara gjorte, som antoges åt ville tjene til åt udjeevne den Meningsulighed, som i enkelte Puncter havde fund et Sted mellem de norske og svenske Commissairer. Overeensstemmende med den norske Regjerings Indstilling blev ved Kgl. Res. af 28de s. M.

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af eu Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 53

Gjenpart af bemeldte Föredrag befälet tilstiHot H. Ex. den svenske Justitiestatsminister.

Da der i flere senare modtagne Forestillinger fra de locale Auctoriteter fortes Klaga over F orholdets yderligere Ed ältning, der gjorde Jordbrugets Udvikling umulig o g — anfortes der — uagtet al anvendt Omhu fra Ovrigliedens Side truede med åt medföra eu vedvarende Strid stilstand, henvendte detta Departement, under hvis liessort dissa Anliggender senare have benbort, og som savnede Underretning om, hvad der ved Sägen maatte vrnre företaget i Sverige, sig i Hosten 1857 till den svenske Justitiestatsminister, for åt erfara, om der fra svensk Sida maatte varna nogen Betsenkelighed mod åt optage Sägen til vidare Behandling pari det forhaanden varande Grundlag.

I Gj ansvar herpaa meddeelte den da värr ende Justitie-Statsminister i Skrivelse af 25de September 1857, åt den svenske lloiesteret, tilfolge Deras Majestsets Beslutning af 3die Juni 1846, havde afgivet en Kritisering over Gommissionens Udkast, efter först åt have er hvar vet den svenske Justits- Gantslers Betänkning, hvarhos han liertil oversendte Afskrifter af begge dissa Erkleeringer. T det Statsministeren derhos gjorde opmserksom paa, åt de af nsevnte svenske Myndigheder ved Edkastet gjorte Bemeerkninger iklte vara rettede mod dettes Hovedgrundssetninger, men alene vedrorte deels saadanne vEndringer, som vara nodvendige för åt undgaae Eovereensstemmelser rnellem Forslaget og den allerede bestaaende Lovgivning, deels alene gik vid paa åt foreslaae eu Omredaction af Forslaget til Opnaaelse af större Bestcmthed og Klarhed i Edtrykkene, bemserkede lian, åt en saadan Omredaction iklte senare havde bundet Sted, men åt lian ikke fund t, åt denne Omstsendighed var til Hinder för, åt Jette Departement, efter åt have taget Justitscan tolerans og 11 siesta rats Beteenkningcr under Overveielse, traf de vidare Forfeininger i Sägen, hvortil Forholdene maatte give Anledning, hvarefter Sägen ogsaa med Hans Excellences Med virkning skulde soges vidare fremmet fra svensk Side.

Departementet fandt sig imedlertid ikke opfordret til strax åt andraga paa Sporgsmaalets endelige Behandling, eftersom der i samme Aar tilfolge Kgl. Res. af 25de Februar 1857 var truffet Föranstaltning til en nLarmare Undersogelse ved en Gommission af de i flere Retninger ligeartede Forhold, som i Finmarken Ande Stad niellera den fastboende Befolkning og udelukkende norske Flytlapper. Den Sammenhaeng, der fandt Stad rnellem Ordningen af de mellemrigske Lappeforhold og denne Sag paa Grund af Gjenstandenes Eensartethed i flere vsesentlige Stykker og navnlig, forsaavidt det forannsevnte af den norske Regering i 1845 filt, rand te Förslag — som allerede bemeerket — efter sin Afbitning ogsaa angik de adel ukk ende norske Kappe forhold i de Districter, som tillige soges af svenske Lapper, gjorde det nemlig efter Departementets Förmaning hensigtsmsessigt åt vente, indtil

54 Bil. till Kong!. MajUs nåd. Fr ap. om antagande qf fn Förorda, rör.

Lapparno i Sverige och Norge.

man vav bleven bekjendt med Resultatet af de omtalte Under segelser i Finmarken eg kunde tratte Föranstaltning til de tilsvarende Forholdes Ordning i dette District. Den nmvnte Commission, hvem man tillige havde givet Anledning til åt udtale sig o ver det hvilende mellemrigske Förslag, indgav i Slutningen af Aaret 1859 sin Indstilling, der imidlertid fandtes åt maatte blive Gj anstånd för nogen ydcligere Droftelse, hvarför der törst för det folgende Storting i 1862—1863 (Storthingsforhandlingerne för s. A. Bind O, N:o 1) fremsattes naadigst Proposition til Lov om Bevogtning af Reensdyr i det egentlige Finmarken, i alt Varse ätlig t bygget paa det af den ngevnte (kommission udarbeidede Förslag. O v er ee n ss te m men d e med vedkommende Committees Indstilling blev Lovforslaget af Odelsthinget forkastet, deels fordi man fandt Be tamkel igheder ved den i Förslag bra g te Fadlesans varlighed, og deels fordi det antoges, åt der under enhver Omstamdighed angaaende forskjellige Pa neder udfordredes noiere Undersogelser end der endnu havdes. Efteråt det finmarkske Förslag saaledes forelobig var stibet i Bero, troede Departementet ikke leengere åt herde udseette med åt skri de til Framme åt den mellemrigske ting. Da man i de dengang tfa forskjellige Lider fremkomne Udtalelser fandt Bestyrkelse för den Mening, åt det tfa 1845 föreliggande Ed kast framdeles dannede et brugbart Fundament för en tilfredsstillende Ordning af dissa Forhold, förelagda Departementet Deras Majestät i underdanigst Föredrag af 18de Juli 1862, der folger i Afskrift, et Lovforslag i det Vtesentlige stammande med det nsevnte Udkast, hvari alene enkelte mindre Förändring^ vara före tagne, hovedsagelig tilfolge de åt den svenske Justitscantsler og Hoiesteret gjorte Anmterkninger. Ved hoieste Resolution af nysnsevnte Dag blev det nsevnte Udkast tilligemed Departementets til Grund för samme liggande underdånigt Föredrag naadigst befälet tilstillet det svenske Justitsdepartement.

I Skrivelse till detta Departement af 22de December s. A. udtalte derefter den svenske Justitie-Statsminister, åt han erkjendte Vigtigheden af åt faa de omhandlede Forhold ordnade, men udtalte derhos, åt lian savnede närmare Opgaver om Ud strakningen og Beskaffenheden af de Traktör, hvor Lapperne efter Forslaget skal de suga Bete för deras Hjord er, samvetsöm angaaende adskillige andre Omstéendigheder, der staae i Förbindelse med Sporgsmaalet om Muligheden för Lapperne af åt opholde sig i Norge, samt åt saadan Rcdegjerelse med Hänsyn til Forholdene i Norge, saavidt Lapperne angaaer, som fra Sveriges Sida skal de have värret önskelig, hidtil ikke havde fundet Sted. Der fremhsevedes ligeledes endeel Betsenkeligheder ved nogle af de i Förslag bragte Bestemmelser. Bland t disse skal Departementet indskranke sig til lier forelobig åt neevne den i Udkastet indeholdte ngermere Bestämmelse af de svenske Lappers Rot til Bete paa norsk Grund og

Bil. till Kongl. Majits nåd. Ih op. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 55

deri förän antydede Bestemmelse om Fsellesansvar i visse Tilfadde för Skade, som Reensdyrene have tilfoiet de Fastboendes Jord.

Med det Kongelige svenske Justitsdepartements Bemserkninger bleve Amtmaendene i vedkommende norske Districter gjorte bekjendte. Beres berömd foranledigede Udtalelser i Förening med Yttringer af den Committee, der paa Storthinget 1862—1863 behandlede det ovenneevnte Lovforslag om Forholdet melis in Fastboende og norske Nomader i det egentlige Finmarken, viste, åt der om veesentlige Puncter förskede en större Meningsforskjel blandt dem, der havde syslet med disse Sporgsmaal paa norsk Side, end man tidligere havde Anledning til åt forudsmtte. Navnlig tand t Amtmanden i Nordlands Amt med Hensyn til det omhandlede Hovedpunct, Fsellesansvarligheds-Systemet, efter sin Erfaring fra dette District åt hanne stötte sig til det svenske Justitsdeparternents Anskuelse, til hvilken, som nsevnt, ogsaa den nmvnte Storthingscommittee för Finmarkens Vedkommende syntes åt helde. Der imod fastholdt Amtmanden i det dåvarande Finmarkens Amt, som ogsaa omfattede det nuvaerende Bromso Amt, hvor Boven vilde fåne sin vsesentligste Anvendelse, eu Lovregel i det Vmsentlige af det foreslaaede Iudhold som hensigtsmmssig og nödvändig, naar overhovedet Noget skulde ventes opnaaet til en Forbedring i Retstilstanden, hvilken Anskuelse Departementet har Grund til åt antaga ogsaa åt vtere den almindelige i selve det paagjeeldende District. Da Meningerne om veesentlige Bele af den paataenkte Ordning vare saaledes delte, og da derhos enkelte nye Bestämmelser vare bragte i Förslag, kom Departementet til den Anskuelse, hvari Hans Excellence den svenske Justitiestatsminister crkhercde sig enig, åt det vilde bli ve nodvendigt åt undergive Sporgsmaalet i sin Helbad fornyet fselles Overveielse af dertil udseede Hämd fra begge Rigör. Overeensstemmende hermed blev i et den 29de Mai f. A. afholdt combineret Statsraad anordnet Nedsmttelsen af den (kommission, hvis Förslag nu föreligger. Til Medlemmer beskikkedes i sserskilte Statsraad för hvart af Rigerne, fra norsk Side davserende Amtmand i Nordlands Amt Smith, Stiftsprest IJvoslef og Foged, nu Amtmand Holmboe, og fra svensk Side Landshövding Bergman, Revisionssecretair, Friherre Leijonhufwud og Kronofoged Wallin. Commissionen sammentraadte i Juli f. A. paa Tromso, hvorfra den för åt erhverve personligt Kjendskab til Forholdene, forelobig bereiste Tromso Amt, hvor de alvorligste Vanskeligheder have reist sig. i Oetober Maaned naestefter havde Commissionen tilendebragt si t Hverv ved Afgifvelsen af det nu foreliggende Förslag.

luden man gaaer over til åt omhandle Udkastets enkelte §§, tillader Departementet sig forelobig noget nsermere åt gjore Rede för de tvende ovenfor berorte Puncter, hvorom den paa Sägens tidligere Stadier herskende Meningsforskjel vsesentlig bär dreiet sig, og hvorpaa Commissionens Opmserksomhed derför smilig har vteret rettet, Hemlig Sporgsmaalet om Distrait-

56 Bil. till Kongl. Mnj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. lapparne i Sverige och Norge.

ningen af de svenske Lappers Ret till Bete paa norsk Grund og Bestemmelserne om Feellesansvarligheden. Enkelte andre paa Sägens tidligere Stadier opstaaede Meningsforskjelligheder vare deels mindre vaesentlige, saa åt det ansees ufornodent her neermere åt omhandle dem, deels vil der blive gjort Redo för dem ved Gjennemgaaelsen nedenfor af Lovudkastets enkelte §§.

Hovedforskriften med Hensyn til det förste Punct indeholdes i § 10 i 1 ste Codicil til Tractaten af 1751, hvor det heder, ”åt saasom Lapperne behove begge Rigers Land, maa de efter gammel Seedvane om Hest och Yaar Ilytte med deras Reenhjorder svar Grrendsen ind i det andel Rige og liga med Landets egne Undersa ätter (undtagen paa de Steder, som siden meldes) betjena sig af Land og Strand til Underbädd för deras Dyr og sig selv”. Allerede luden den i 1843 nedsalta combinerede (kommission her skede der angaaende denne Bestämmelse Meningsforskjel mellem de norske og svenske Commissarier, i det dissa sidste paastode, åt det börda va? re Lapperne till ad t åt soge Bete för deras Reensdyr i aaben eller uindheegnet Udmark i de svenske Lapmarker og de derin stödande norske Dis trio ter imod en vis bestämt aarlig Leta til de private Liera, for saa vid t Marken maatte v inre saadanne linierande, medens de norske Committeemedlemmer gik ad tfa, åt Lapperne og Fjeldfinnerne, naar de vilde benytte sig af Privatmands Eiendom til Underholdning för deras Reensdyr, ligesom Andre, der befinde sig i det Tilfelde, åt de tiltrsenge, hvad der staar under anden Mands Raadighed, selv maatte Irra tfa Overeenskomst med denne derom; de foresloge derför vedkommende § saaledes affattet:

”Enhver norsk Fjeldlin eller svensk Lap er förpligta! til åt vogte sina Reensdyr og förhindra, åt de komma ind paa privat Mands Eiendom. — — Til privat Eiendom lienregnes ogsaa Rydningspladse og Nybygger, til hvis Optagelse vedkommende hava erhvervet behörig Tilladelse af det Ofientlige”.

Fra Svensk Side foresloges derimod, åt Bestemmelsen skulde lyda:

"Enhvar svensk Lap eller norsk Fjeldfin skal vane förpligta! til åt vogte sina Reensdyr og förhindra dem fra åt gjore Landets Indvaanere nogen Skada paa deras Eiendom. Bete i aaben eller ei indgjserdet Udmark i de svenske Lapmarker og i de (fertil stödande norske Districter maa Lapperne og Fj eldfinner ne nu som tilforn uhindret benytte”.

I dels underdanigste Föredrag af 3Ute April 1845 angaaende dissa Forhold udtalte det förrige Finants-Handels- og Tolddepartement, åt det i Henseende til Lapparnas Flytning og Rettigheder i det ande! Land börda hava sit Förblivande ved det Besinnande. Denne Mening land! Departementet imidlertid ikke udtrykt hvarken ved det af de norske eller de svenske Committeemedlemmer foreslaaede Udkast til den beröm handleda §. Medens paa den ene Sida Antagelsen af de svenske Medlemmars Udkast efter Departementets Förmaning vilde tillregge Lapperne eu moget vidare Retlighet!, end der ved Tractaten af

Bil. till Konyl. Maj':ts nåd. Prcp. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 57

1751 er dem tilstaaet, og bi ende dem en Ret, der ikke alene vilde virke forstyrrende paa Allmuens Jordbrug i disse Egne, men tillige medlare et altför betaenkeligt Indgreb i Eiendomsretten, gav paa den anden Side efter Departementets Opfatning af Tractaten af 1751 de norske Medlemmers Förslag i en enkelt Betning Lapperne en mindre Ret, end de hidtil havde havt, hvarför Departementet heller ikke ganska kunde tiltrsede deras Udkast. Det udvikledes derpaa i Föredraget, hvorledes der i de Districter långs Rigsgraendsen, hvar Lapperne faerdes, findes Almindinger, som i Delgelands Fögderi og i Tromso District tilhore Fri väte, oden åt saadant Eiendomsforhold ophaever deras Begreb som Almindinger. Om dissa Almindinger förklarades der, åt de oprindelig ha ve tilhort Staten, og af denne afhaendedes i 1666 tilligemed en Msengde andel Jordagods i dissa Districter med de samme Rettigheder, hvarmed Staten eiede dem. Deraf anfortes det åt varna en Falge, åt dissa Almindingers Eiere maa ände sig i, åt svenske Lapper ligesaavel der saga Bete för deras Reensdyr som Landets egna Under snatter för deras Renar eller andel Kvreg. Imellem Botten til åt bete med Reensdyrene i Almindinger ne og i Gaardenes Udmarker er der imidlertid — anfortes der vidare — en snara vaesentlig Forskjel; denne sidst»; Rettighed maatte udtrykkelig vseret bestämt i Tractaten, hvis den skulde antagas åt inkomma Lapperne, man härom seger man forgjrnves nogen Bestämmelse.

Tilfolge denne Opfatning af Forholdet foreslog Finantsdepartementet den heromhandlede Bestämmelse affatta! saaledes: "Enhvar norsk Fjeldfin eller

Svensk Bnp er förpligta! til åt vogte sina Reensdyr og förhindra, åt de gjore Landets Indvaanere nogen Skada paa deras Eiendom”.

”Bete i naken eller uindhegnet Udmark i de svenske Lapmarker og i Almindingerne i de dertil stödande norske Districter man Fjeldfmnerne og Lapperne nu som tilforn uhindret benytte sig af, dog saaledes åt Skada paa Rydningsplatse og Nybygger, til hvis Optagelse Ved kommande hava erhvervet behörig Tilladelse af Almindingernes Liera, er samme Ansvar underkastet som paa Eiendom”.--—

I denne Form blev Bestämmelse!! biheholdt i det med det underdanigste Föredrag af 18de Juli 1862 fulgte Lovudkast — alene med et Par uva;sentlige Redactiönsforandringer.

I den ovenberorte af det Kongelige svenske Justitsdepartement over delte sidstnsevnte Lovudkast under 22de December s. A. afgivene Betamkninoudtalte D. Ex. Justitiestatsminister»;,!, åt Grmndsetractaten af 1751 heller ikke efter hans Opfatning kunde fortollces saaledes, åt Jorddyrkningens Fremskridt inden Rigerne skulde va-re underordna! Lapparnas Behov af Betesmarker, eller åt anden eller mera Jord ikke skulde kunna underlgegges privat Eie, end den, som Lapperne hidtill ikke liave benyttet eller behovede att benvtte.

Bih. till Rikscl. Birot. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 8

58 Bil. Ull Kongl. Maj:ts nåd. Prof. om antagande af en Förord». rör. Zapparne i Sverige och Norge.

Han fandt imidlertid, åt Bestemmelserne om Lappernes Rot til Bete burde udgaae af Forslaget, deels som ufornodne, da livert Rige efter Statsministerens Opfatning maatte ansees berettiget til gjennem speciel Lovgivning åt bestemme Grsendserne för Lappernes Rettigheder, alene med Forbehold af, åt altid samme Rettigheder indrommes det andet Riges Flytlapper, som dets egne Undersaatter, og deels lordi de i sin nuveerende Form ikke syntes åt medlare fuld Reciprocitet imellem Rigerne, i det Lappernes Betesret efter samme paa svensk Side blev udstrakt til al uinhegnet Udmark, men paa norsk Side indskraenket til Almindingerne i de til svensk Lapmarken grrendsende Districter, oden åt der landlös nogen Bestämmelse, der kunde förhindra, åt ogsaa dissa Almindinger i Framtiden för en större eller mindre Reel unddrages Bete af'Lappernes Renar. Yistnok vilde — bemserkede Statsministeren — Lappernes Betesret isaafald ikke blive nsermere bestemt, end den hidtil har vseret ifolge Greendsetractaten, men häraf fandt han ikke åt der kunde opstaae nogen Betsenkelighed, da Sverige syntes åt maatte vacre betryggat mod en altför sträng Behandling af dels Flytlapper i den Omstsendighed, åt Norge Igenger oppe i Finmarken selv har Flytlapper, som bele Aaret Irerdes inden Norges Gramdser, hvorfor det maatte forudssettes, åt den Lovgivning, hvorved Norge man antagas, åt villa beskytte sina egna Lappers Ret, ligeledes vil komma de svenske Flytlapper i Norge tilgode, medens Norge formenlig burde ansees tilstreekkelig betryggat der ved, åt Sverige ikke rimeligen kan antagas åt villa til Förfång för det ringa Antal norske Lapper, som hytta o ver den svenske Grsendse, komma til åt vedtage Bestämmelser, som skulde blive odekeggende för et mangedobbelt större Antal af Sveriges egna Undersaatter. För det Tilfeelde, åt nsermere Forskrifter til Begrsendsning af Lappernes Betesret alligevel skulde ansees nödvändigt, udtalte H. Excellence — som allerede ovenfor nsevnt — Savnet af en Reel nsermere Opgaver over de factiske Tittande.

Ren af Amtmanden i Nordlands Amf i denne Anledning afgivne Erklsering kan Repartementet her undlade åt gjengive med nogen Udforlighed, da Amtmanden som Medlem af den sidst nedsalta Gommission, hvis Udtalelser om Sägen nedanför hndes gjengivne, har hav! Anledning til deels nsermere åt udvikle og deels åt modihcere sin Mening om Sporgsmaalet. Erklseringen indeholdt i Korthed de factiske Oplysninger, åt i Nordlands Amt ansaaes Lapperne berettigede til åt bete ikke alene i Statsalmindingerne, men ogsaa i de Privatmsend tilhorende 3 å 4 Almindinger, dog således, åt i dissa sidste saavel norske som svenske Lapper maa erlägga Betesleie, medens detta i Statsalmindingerne kun er Tilfseldet med de svenske. I Udmark, der er i privat Eie, ansaaes derimod Lapperne uberettigede til åt bete, dog tilstededes detta dem, hvar de havde Behov derför, efter Overeenskomst og tildeels mod Betalin g. Amtmanden udtalte derhos den För-

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd, IJrop. om antagande af en Förorda. rör. Zapparne i Sverige och Norge. 59

mening, åt det kunde befrygtes åt ville medlare Conflicter eg Vanskeligheder, som lettelig slculde begge Hindringer iveien for eller i alkald forbale Sägens snarast mulige Ordning paa en tilfredsstillende Maade, om man — som antyda af det svenske Justitsdepartement — vilde saga Bestemmelser i den heromhandlede Retning fattade gjennem speciel Lovgivning för hvert Riges Vedkommende.

Amtmanden i Finmarkens Amf udtalte sig för Bibeholdelsen af den heromhandlede Bestämmelse, som den fra norsk Sida var foreslaaet, idet denne efter hans Mening ikke kunde siges åt indeholde Andet, end hvad der allerede nu var gjeeldende Rot, medens Amtmanden i nordre Throndhjems Amf, hvar for övrigt det heromhandlede Sporgsmaal paa Grund af det mindre Antal svenske Lapper, som suga did, er af mindre Betjening, overhovedet fraraadede för detta Bistricts Vedkommende att saga nye Lovbestemmelser istandbragte, svigtande til en anden Ordning af de heromhandlede Forhold, idet han antog, åt de gj ensidige Häger o ver Förare ttelser ikke vara större eller vanskeligere, end att de liga godt vilde udjeevnes ved gj ensidig Imodekommen.

Commissionen af 1866 er derimod kommen til det Resultat, åt Lapparna ikke kunna värre formente en vis Berättelse af Privatmands Udmark, nemlig forsaavidt den er uskadelig för dennes Eier og Benyttelsen grunder sig paa seldre Rot, hvad der efter Commissionens Mening kun kan linda Sted paa saadane Omraader, hvar' Lapparna för eller ved Tractatens Tid vara erkjendte berettigede til åt sago Bete för sina Reen.

Commissionen har beröm i det Vsesentlige anfört Belgande:

Da Staten i 1666 afhmndede en stor Meengde jordagods i de Districter, hvarom der her er Tala, havde Lapparna allerede i Aarhundreder vankat om med sina Reenhjorda paa begge Sider af Kjolen, liden åt enten deras Rettigheder eller deras Förpligtelse!’ vara bestemte oden ved ssedvansmsessig Rot, der anerkjendtes i begge Rigör. Bland! deras Forpligtelser var ogsaa Betalingen af deri saakaldte Lappeskat og Finneleding, som de aarlig erlagde til Staten för Ratten til åt bete sina Reen paa dans Grund. Da Staten afhsandade Jorden til Privata, skate detta med de samme Rettigheder og Forpligtelser, hvarmed den selv havde niet den; häraf fulgte alsaa paa den ene Sida Ratten til Lappeskat, der ogsaa udtrykkelig nrnvnes i Skjoderne som en med Jorden talgande Herlighed, og paa den anden Sida Förpligtelse!! til åt medtaga Lapparna paa sin Jord, naar de kom för att saga Bete för sina Reen. Ved den Iste Codicil til Grsendsetractaten af 1751 blev andelig Lapparnas Rettigheder og Förpligtelse!' udtrykkelig fastsatte. Med den dem i sammes § 10 tillagte Rot til "liga med Landets Undersaatter (undtagen paa de Steder, som siden maldes) åt betjena sig af Land og Strand til Underhold för deras Dyr og sig selv”, fulgte efter § 13 den Förpligtelse åt betala

60 Bil. till Kongl. MajUs nåd. Prop. om antagande af eu Förordn. rör. Lapparm i Sverige och Norge.

en vis Leie, som efter §§ 18 og 19 skulde gaae til den ”hvem Leien tilkom” eller til ”Eieren al Leien”, der enten kunde vane Staten eller — forsaavidt denne havde afhamdct Jorden — vedkommende Private. Om Jorden efterhaanden kom i forskjellige Privatmaends Eie, kunde dette ikke medfore nogen Förändring i de engang bestaaende Rettigheder og Forpligtelser, og Lapperne maatte alligevel beholde sin gamle Betesret. liden dette vilde efter Commissionens Formening Jordens Övergång fra Statens i Privates Hsender aabenbart udsaette Lapperne för att blive udelukkede fra bele Districter, hvor de fra Ålders Tid havde ha vt Ret til Bete för sine Reelt, og hvor de ikke kunde undvsere denne Ret oden åt gaae til (Runde. I det saaledes Codicillen, der i den nsevnte § 10 begrunder Lappernes Frihed til åt flytte med deres Reenhjorde over Grsendsen imf i det andel Rige derpaa, åt de behove begge Rigers Land, ikke vel kan antages åt have stibet denne Frihed paa en saa los Grund, åt det skulde staae i Enkeltmands Magt åt gjore deres Tilvserelse som Flytlapper umulig, har den paa den anden Side heller ikke villo! give dem en uindskrsenket Betesret til Fortreengsel för alt Jordbrug. Ved den i § 16 indeholdte Förskrift om, åt ”de fremmede Lapper skulde noie läge sig jagt, att de ikke ved deres Flytningsfserd gjore Landets egne Indbyggere Skede enten Vinter eller Sommer paa Skov, Ager eller Eng, Multe- eller Hjortron-Myrer eller noget Andel,” har Tractaten villet begrsendse Lappernes Betesret saaledes, åt den ikke man veide Landets jordbrugende Befolkning Skada. Men detta kan ikke ubetinget siges åt vivre Tilfseldet med enhvar Benyttelse af hvilkensomhelst Reel af Befolkningens Eiendom, navnlig ikke om Udmarken i sin Helhed, mcdmindre den er af saa länge Udstreekning eller Godhed, åt enhvar nok saa liden Benyttelse, som Renen maatte gjore deraf, paaforer Markens Flor Tab för hans Bedrift, eller den benyttes i et saadant Mani, åt Tab deraf opstaaer för barn.

Commissionen gjor dernäst opmaerksom paa, åt det Tractatens § 10 brugte Udtryk "liga med Landets Undersaatter” heller ikke kan gjore noga! Afbriek i den her omhandlede Rot för svenske Lapper, aldenstund denne Ret man antages i Virkeligheden åt tilkomme Norges egne Flytlapper i de Districter, hvor Jorden med de fornsevnte Rettigheder og Forpligtelser er gaaet fra Statens over i Privates Eie, om end dissa ikke have villa! anarki en de en saadan Ret. Forovrigt gjor (kommissionen den Bemierkning, åt der her ikke saameget er Tala om en positiv Ret som om en Frihed för Ansvar, om Lappernes Reen paa Grund af dissa Dyrs Eiendommeligheder eller förmedelst en Nödvändighet! komma imf og bete paa et Stykke XJdmark, oden åt Eieren derved paafores nogen Skada.

Til Stötte för sin Opfatning af Forholdet gjor Commissionen framdeles bland! Ande! gjglidande, åt Udmarken intetsteds i Tractaten Andas nsevnt som hörande til de undfägna Steder, som de fremmede Tapper, ifolge

Bil. till Kongls Maj.is nåd. Trop. om antagande a) en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 61

deri i Tractatens titnaevnte § 10 indeholdte Indskrankning ”undtagen pa a de Steder, som siden meldes”, ikke maa betjene sig af til Underhold för deras Dyr og sig selv. Der mevncs nemlig kun i § 12 fredlyste Kobbeveider og Fuglevser og i § 16 Skov, Ager, Eng og Multemyr. Andel findes ikke ”meldt” — hvilket efter Commissionens Mening maa betyde udtrykkelig ”nsevnt” — og Commissionen Under saaledes åt maatte give de svenske Medlemmer af Committeen i 1844 Medhold, forsaavidt de have gjort gj seid ende, åt ludbyggernes Ed mark ikke kan bore bland! de Steder, der i § 10 haves för 0ie som Undtagelser, siden den ikke er ”meldt”, hvilket dog siges åt skulle sken med de Steder, der skulle danne Undtagelser. Selv om de i § 16 nsevnte Gjenstande, som paastaaet, kun skulde vaere exempelviis antbrte, vilde det — formener Commissionen — alligevel vaere eu Unoiagtighed i Tanken åt naevne Multebaermyrer og ikke Udmark, hvilken dog maa ansees åt vaere af långt större Betjening för Jordbrugerne end Inne, da den indesl utter bände hans Udslaatter og Havnegang.

Commissionen fremhaever derpaa, åt om Udmark saaledes ikke kan siges åt vaere bland! de Steder, som Lapper ne ikke maa betjena sig af, er den dog derför ingärdande givet til Pris för Renen, eller Lappernes Brugsret stillet ganska paa liga Fod med ludbyggernes Eiendomsret, hvilket de svenske Committeemedlemmer i 1844 ved en Misforstaaelse have antaga!. Naar det nemlig i § 16 fladder: — ”og skal paa begge Sider de fremmede Tapper noie taga sig iagt, att de ikke ved deras Flytnings-Faerd gjore Landets egna Indbyggere Skada paa Skov, Ager eller Eng, Mulla- eller Hjortron-Myrer eller noget Andet under Sträf efter Loven” — maa Lapparne — anforer Commissionen — folgelig heller ikke gorå Skada paa Frimärken, der klarligen er indbefattet i det almindelige Udtryk ”noget Andel”. Den Adgang til Frimärken, som antagas åt va-ce Lapparne förbehåll!! tlerved, åt den ikke horer bland! de Steder, der ere meldte som Undtagelser, er altsaa begrandset saaledes, åt de ikke gjore Skada paa den, hvilket efter Commissionens Mening kun kan have den Betydning, åt Eieren derved ikke kommer til åt savne Noget, som er förnöden! til hans Drift. Der antagas, med andre Ord, åt vaere Lapparne forbeholdt en uskadelig Nyttas- og Brugsret, der ikke paaforer Eieren af Frimärken noget positivt Tab, medens Lapparne maa vaere underkastade Ansvar efter Boven, forsaavidt denne Grand se överskridas. Boven har saaledes — bemaerkes det — paa den ene Sida ville! beskylla Jordbruget og gjore dels vidare Udvikling modig, medens den paa den anden Side ogsaa har villa! gjore Lappernes Bestaaen mulig ved åt taga et retfaerdigt og billigt Hänsyn til urgamle Rettigheder og Eiendommeligheder ved deras Närings vele.

Efter de Oplysninger, hvaraf Commissionen er kommen i Besiddelse, maa den antaga, åt Lappernes Bestaaen kun paa denne Maade kan vaere

62 Bil. till Komjl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förordn. rör. Zapparne i Sverige och Norge.

sikkret. Det oplyses saaledes, åt Eierne af de 4 saakaldte Almindinger i Lyngens Prsestegjeld ansee Älmuen uberettiget til noget Brug i disse og åt Aimuen — saavidt bekjendt — selv dike ter gjere Paastand paa Brugsret i mere end en af dem. Hvad der forevrigt findes i Pr ömse District af saadan Jord, som bensevnes Alminding, paastaaes ligeledes ikke åt gaae ind under Begrebet Alminding i detta Ords legale Betydning, og det seer ud til, åt Aimuen, om den nogen surd e bär havt nogen Brugsret, navnlig Ret til Havnegang i dissa Straekninger, dog i ethvert Fald i Tidens Leb igjen bär mistel den. Men hvordan man end vil anskue Sägens retslige 8 till ing, ere — anferes det — Udmaalingerne til Enkeltmand saamange og saa udstrakte, åt det Rum, som bliver tilovers för Lapperne, alierede nu ter ansees för utilstrsekkeligt og ialfald med Sikkerhed kan ferudsees åt ville blive det, om de skulle värre benviste alene til, hvad der ikke alierede er udvist til Enkeltmand og derför framdeles bensevnes Alminding. Ved Kysten gaae saaledes de skyl dsatte Jordbrug gjerne fra Fjsere til h nies te Ej eld og lsengere inde i Landet anferes de ligeledes moget almindelig åt vsere af samme vidtgaaende Udstrsekning. Det er under Commissionens Moder med Aimuen oplyst, åt Lapperne fra Ålders Tid have benyttet navnlig de ovre i Skovgrsendsen liggande Dela af TJdmarkerne, og åt de Fastboende i Regelen ikke have turdet paastaae, åt det til enhvar Tid af Aaret skulde vsere rimligt for Lapperne åt Ande tilstreekkelig Ende for Renen udenfor dem. I Nordlands Amf har, efter derom indhentede Erklseringer fra Fogderne, Lappernes Benyttelse af Udmarkerne vseret ssedvansmsessig og upaatalt, naar Skada ikke Slef tilfoiet, i det man ikke har turdet ansee de saakaldte Almindinger i Amtet, der i Saltens Fögderi, ligesom i Senjen, tilhore Staten, men i de Helgelandske Fögderier udelukkende Privata, tilstrsekkelige för Lappernes Behov til enhvar Tid af Aaret, hvarför man har taalt dem i Gaardens Udmarker, om man end ikke strängt taget har anseet dem berettigede til denne Benyttelse. Med Hänsyn til de saakaldte Almindinger i Helgeland har Fogden ligeledes erklaeret, åt nappa nogen Reel af Proprietairgodset kan henregnes till samme, da de i den sid ste Menneskealder ikke have vseret undergivne Brug og Benyttelse af Districtets Indvaanere, medens det om Lapperne fladder, åt de i Almindelighed betala Afgift og åt de ogsaa tildels bygsle visse Straekninger i Almindingen. Heller ikke i Nordlands Amf antager derför Gommissionen, åt Lappernes Bestaaen tor ansees betryggat, om de ganska skulde vsere udelukkede fra Adgang til Gaardens Udmarker.

Angaaende den oftare borta Paastand om, åt Bofseet skulde vantrivas paa de Strsekninger i Ud in arken, som Renen, har besogt, bemserker Gommissionen, åt samme ogsaa udtales i Nordland, men åt den ligesaaofte bliver modsagt. Fogden i det förrige Helgelands samlade Fögderi har saaledes yttrat den Anskuelse, åt efter hans Erfaring kan Paastandens Rigtighed

Bil. till Kottgl. Mnj:ts nåd. Prop. om antagande af en Zörordn. rör. Zapparne i Sverige och Norge. 63

med Grund dragés i Tvivl. Det Sande turde efter Commissionens Mening nmrmest vsere, åt den Vantrivsel, so in kan have värre! bemaerket hos Bofaeet, ikke saameget har sin Grund i Modbydelighed for den Bugt, Renens Ophold i Udmarken skulde meddela denne, eller för den Mamgde Haar, som den i Fmldingstiden slipper af sig i Grsesset, som deri, åt Renen har holdt til der i saa lång Tid eller i saa stort Antal, åt Grissel er blevet afbetet eller nedtraadt og tilsolet i saadan Udstrsekning, åt Bofast enten ikke tand t tilstrsekkeligt Grses eller dog ikke tilstreekkeligt af saadant, som det havde Behag i.

Commissionens förän udviklede Opfatning med Hensyn til Udstrmkningen af den Rot, der bor tilstaaes Lapperne til Landets Benyttelse i oinhandlede Henseende, Under sit Udtryk i det hosfoiede Lovudkasts §§ 3 og 10. Ifolge § 3 bestemmes denne Rot ved gammal Ssedvana og ifolge § 10 skal Skada, som ved Bete af Reen skeer paa egentlig Udmark, i Modseetning til ”Ager, Eng, Udengsslaatter, Skov eller Multebserland”, hvar Skadan altid skal erstattes, kun i det Tilfadde erstattes, åt Jordens Blår eller Bruger kommer til åt savne Bete för sit Bola; og i Tromso Amt i Liden för hvart Aars 8de Juli erstattes saadan Skada aldeles ikke, naar Betningen ikke benyttes saaledes, åt Enkeltmand derved i vsesentlig Grad bebyrdes.

I det Commissionen saaledes har troet, åt der med visse Begrsendsninger turde indmmmes Lapperne den — i Modseetning til hvad man fra norsk Side tidligere har troet åt kunne indgaae paa — större Ret ligeoverfor de Fastboende, som ligger i Adgangen til Benyttelsen af Udmark, har den paa den anden Sida bestemt udhaevet, åt hvis den jordbrugende Befolkning skal värre tilstrsekkelig beskyttet mod Skadetilfoielser paa sin Eiendoin eller i Tilfselde af Skada opnaae Er stafning, ndkrseves der andre Beskyttelsesmidler og Retsregler, end de der nu haves.

Herigjennem er Commissionen kommen til det andel Punct, som Departementet »vanför forbeholdt sig forelobig åt omhandle, nemlig den foreslaaede Fsellesansvarlighed niellera Lapper för Skada, sked ved deras Reen.

Som förän nsevnt kom allerede den i 1843 nedsatte Commission eensstemmig til det Resultat, åt foreslaae et saadant solidarisk Ansvar fastsat i det af den författade Lovudkast, ligesom en lignende Bestämmelse ogsaa optoges i det med det underdånig'^ Föredrag af 18de Juli 1862 fulgte Förslag til Lov angaaende dissa Forhold. Mod Bestämmelse!! reiste der sig heller ikke nogen Indsigelse, forinden det Kongelige svenske Justits-Departement i dels ovennaevnte under 22de December 1862 over Sägen afgivne Betänkning udtalte sig mod samme, idel Hans Excellence Justitie-Statsministeren ikke land! et saadant Fsellesansvar stemmende med Retfserdighed og Billighed eller idel bele hvilende på gyldige Grunda, hvarför han foreslog, åt Bestämmelsen beröm skulde udgaae.

64 Bil. till Kongl. Mqj:ts nåd. Prop. om antagande aj en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

I sin forannaevnte i Anledning af H. Ex. Justitie-Statsministerens Bemaerkninger afgivne Erklsering, udtalte Amtmanden i Nordlands Amf, åt den Ökade, som Reensdyrene tilfoie de Bosiddende der i Amtet, ikke antoges åt veere af den Beskaffenhed eller Betydenhet! åt den skulde kunne berettige til Anvendelse af et saa extraordinairt Retsmiddel som det foreslaaede, saameget mindre som Amtmanden aldrig havde bort Klagemaal over de med Opdagelsen af de Skyldige forbundne Yanskeligheder. For Nordlands Arnts Yedkommende formente Amtmanden derför, åt det raaatte ansees onskeligt, åt det Svenske Justits-Departements Bonnierkning med Hensyn til denne § toges tilfolge.

Amtmanden i Nordre Trondhjems Amt var ligeledes af den Formening, åt en saa extraordinär Föranstaltning ikke var nödvändig för dette Districts Yedkommende, inedens derimod Amtmanden i Finmarkens Amt framdeles tand t Bestämmelse!! om en vis Grad af Feellesansvarlighed mellem Lapperne aldeles nödvändig, hvis Ansvaret overhovedet skulde faae nogen Be tydning og ikke blive rent illusorisk, skjont heller ikke han fandt åt kunna tiltrsede Forslaget, saaledes som det fra norsk side forelaae, i det han navnlig syntes åt have Betaenkelighed med Hensyn til åt Faelleskabet i Ansvar i visse Tilfselde var knyttet til Sogneindelningen, hvilket lian ansaa i mango Tilfaelde — navnlig paa de Steder, der kun ere Gjennemvandringssteder, og hvor derför Skaden netop kan värre tilfoiet af Reen, tilhorende Lapper, som ikke opholde sig i Sognet — ikke åt vsere retferdigt eller billigt.

Et Egnande solidarisk Ansvar var ligeledes optaget i det Förslag til en Lov, indeholdende Bestemmelser om Bevogtning af Reensdyr med Yidere i det egentlige Finmarken, der blev förelagt det i 1862—1863 forsamlede Storthing, men som af samme ikke blev bifaldt. Af yedkommende Storthings- Committees Indstilling, overeensstemmende med hvilken Afgjorelsen skeede, 8668 detta Udfald, som förän berört, åt vmre begrundat d arv ed, åt det ikke antoges billigt — hvad der ogsaa havde värnet den til åt förbereda Sägen nedsätta Kongelige Gommissions Mening — åt paalsegge Lapperne et saadant strängera Ansvar paa eet Omraade, medmindre der samtidig skjrenkedes dem tilsvarende Lättelse! paa et an det, navnlig ved åt der tilstodes Lapperne en större Ansvarslös!^ med Hänsyn til Skada paa Udmark og Udslaatter, hvorhos der var forudsat bevil get Midler af Statskassan til Indkjob af Strsekninger, hvis Beliggenhed forvolde Fjeldfinnerne serdeles Yanskeligheder, i hvilken sidste Hänseende Committeen ikke fandt, åt Sägen var tilstrsekkelig förbereda

I den nuvarande Gommission har der hersket fuld Samstemmighed mellem Medlemmerne fra begge Rigör med Hänsyn til Nodvendigheden af et saadant solidarisk Ansvar i et begreendset Omfång og under visse Betinga!-

Bil. till Kongl. MajUs nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 65

ser. Commissionen bar gaaet ud fra, åt Bestämmelse!! derom bor affattes saaledes, åt Fsellesansvarlighed kun bliver åt anvende paa Steder, hvor det maa ansees nodvendigt, saaledes fortiden ikke i Nordre-Brondhjems og Nordlands Amter, men kun i Bromso Amf paa Strsekningen fra Amtets Nordgrcendse til og med Lavangen i Ibestad. Om detta Punct bär Commissionen i det Ytesentlige anfört Folgende:

Ved Indforelsen af Folksång var gjaelder det efter Commissionens Opfatning, åt kun de Papper bor veere undergivne samme, der bolde til luden eller flytte igjennem et Omraade, hvor Dyrene ere blandede samman, og åt Erstatningsbelobet i Bilfeelde bor fördelas paa hvar enkelt Reeneier i Fördold til Antallet af hans Dyr. Vanskeligheden eller rättare Umuligheden af nu åt fåne fort Beviis för, hvem der eier de Reen, ved livilke Skada er forovet, og saaledes faae gjort Ansvar gjeeldende til Erstatning deraf, har sin Grund deri, åt de Fastbocnde ikke kjende og ikke ved noget Middel kunna ssettes istand til åt kjende vedkommende Reeneiers Mierker saaledes, som det er nödvändigt för nsevnte Oiemed. Lapperne maa selv meddela de fornodne Oplysninger og detta vil det först bliva hvar Enkelt magtpaaliggende åt gjore, naar han derved enten kan fri sig selv ganska eller dog bidraga til, åt Erstatningsbelobet af barn kun bliver åt udrede med en vis Andeel, naar lian nemlig kan oplvse, Indika de andre ere, hvis Reen have vreret med åt anrätta Skadan. Saadan Oplysning have Kapperne efter sina egna Erklreringer i Regelen let för åt skaffa, da de kjende Reenmrerkerne i en vid Udstrsekning og liden Vanskelighed vide åt bedomme det Antal Reen, enhvar Reeneier har i samlat Elak. Kun forsaavidt den eller de Skyldige ikke opdages, maatte Erstatningspligten paahvile samtliga i Fadlesskab,' hvis Reen enten under Flytning^ eller under Sommeropholdet ere blandede med hvarandra. Men det vil efter Commissionens Mening kun sjseldnere bliva Bilfseldet, åt de Skyldige ikke opdages, naar det ligger i Kappernas Interesse åt gjore Sit til åt befordra Opdagelsen. Paa denne Maade vil de Skjedeslose med Nödvändighet! anspores til Ömhyggelighed i Bevogtningen af Renerne og drives til åt förena sina Bestrsebelser med de Ändras för åt afvrerge Skade. Det er overhovedet — anfores det — et berettiget Hensyn til det Smregne ved Kappernas Nseringsvei og ikke eu uberettiget Mistillid til deras Moralitet, der har raadet hos dem, der have anseet det nsevnte Middels Anvendelse för nödvändig. 'Stod det i de Fastboendes Magt liden Kappernas Iljselp åt före tilstreekkelig-1 Beviis för, hvem Renerne tilhore, vilde Feellesansvarlighed vistnok aldrig viere drägt i Förslag; men da den almindelige Beviisregel, åt det paaligger flen, der seger Opreisning för tidt Skada, åt bevisa, hvem der bär tillfoiet Skadan, i et Forhold som detta, hvar torsk] elligartede Interesse!’ stöfla saa starkt samman, vil v inre aldeles uskikket Bih. till Riksd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afä. 9

66 Bil. till Kongl Majtts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

til åt skäfte den Skadelidende hans Ret, man man efter Commissionens Mening ved et extraordinairt Middel komme de Fastboende til Hjselp, hvis Jordbruget ikke skal ligga under. Dersom de Districter, hvis Lapper underkastas Fgellesansvar, ikke gjores för störa, man bliva saa surna, åt Renarna inden samme stadig era blandade samman, og man antagas ikke lettelig åt villa saga over i andre Districter, vil det undgaaes, hvad der ved den heromhandlede Bestemmelse vistnok kunde tsenkes, åt en Uskyldig kom til åt lida med de Skyldige. Exempelviis anforer (kommissionen, åt de Rean, som bolde til paa Halvaen niellera Balsfjorden och Malangen nordenfor en Linie, dragen fra Sjaanges pa den ene Sida til Rordljosbotten paa den anden, lobe1 om hvarandra under bele Sommeropholdet, liden derimod åt komma samman med Reen sendenfor neevnte Linie eller med Rean, som bolde til paa Kvaloen, hvarför altsa a kun de Lapper, som bolde til med sina Reen paa den omhandlede Halvo, bor v gara underkastade Fgellesansvar för den Skada, som skeer under Sommeropholdet der. Med Lapparnas noiagtige Kjendskab til alla de Omsteendigheder, som kunna hava Indflydelse paa, hvorvidt alla Reeneiere paa Halvoen eller kun en Reel deraf have havt Reen paa det Sted, hvar Skada er gjort, vil det, formener Commissionen, kun sjelden intraefte, åt de ikke kunde udda de, ved hvis Reen Skaden er bevirket, og Feellesansvarligheden vil, som neevnt, anspore dem til åt skäfte alle mulige Oplysninger tilveie. Det fremhgeves ogsaa, åt Fordelingen af Erstatningsbelobet paa Alle i Forhold til Antallet af enhvers Reen i de fleste Tilfgelde vil gjore Ansvaret lidet foleligt för hvar Enkelt, og åt der ikke kan paavises Nogen, der skulle v gara ngermere forpligtet til åt erstatte Skaden, end Eierne af de Dyr, der have Tilhold inden det Omraade, hvar Skaden er skeet. Skulde dissa ikke erstatte den, maatte efter Commissionens mening Staten, der har Blindt Reenhold i en för Jordbruget saa farlig Ngerhed, paatage sig Ansvaret, hvad den imidlertid ikke tor antagas åt kunna indlade sig paa, medens den Skadelidende dog i hvart Fald bor värre sikkret Erstatning. Har Lapparnas Bedrift, Fadder det vidare, det egna ved sig, åt Andre, som komma i neer Beredelse med samme, ikke kunna have Beskvttelse för sin Eiendom liden Indforelse af saadant Fgellesansvar, saa synas det billigt, åt de selv bgere de mindre Ulemper, der kunna veere forbundne med en saadan Institution, aldenstund der ikke kan paavises noget andet Middel, hvorved kleeber ingen eller fgerre Ulemper.

Sluttelig bemeerker Commissionen, åt enhvar Betgenkelighed mod den heromhandlede Bestemmelse, saaledes begrgendset som Commissionen har tgenkt sig den, synas åt maatte bortfalde, ligeoverfor den Kjendsgjering, åt samtliga de Lapper og reeneiende Sofinner, der have vinref tilstede ved Commissionens Moder, have erklgeret, åt de Ande samme rimelig og billig. Der er saaledes efter Commissionens Mening heller ikke Grund til åt befrygte, åt

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. trop. om antagande af en Förordn. rör Lapp änne i Sverige och Norge. 67

Lapperne selv vilde stodes ved en saadan Anordning, og det saameget mindre, som Fsellesansvarlighed — efter hvad Commissonen oplyser — har vrnret gjaeldende i Sverige lige siden 1817 ifolge Kongeligt Rescript til Landshövdingen i lerbotten af 4de November s. A. Som ovenfor anfört, antager imidlertid Commissionen, åt Bestemmelsen för det Förste kun bor soges indfort i den större Ideel af Tromso Amt. Efter de Oplysninger, Commissionen har indhentet hos Lapperne, formener den, åt den angivne Reel af Amtsdistrictet medlem Nordgreendsen og Lavangen til den Ende efter de nuvarande Forhold maatte bli ve åt delo i ialt 19 F sellesansvarligheds- og Opsyns-Districter. Nisse hndes nserniere angivne i Commissions-Indstillingen pag. 19 cfr. pag. 41 og den pag. 45 indtagne Skrivelse lfa Commissionen al l3de Celeber 1866.

Paa dette Sted skal Departementet nsevne, åt forsaavidt Commissionen (Aftrykket pag. 19, 20, 29 og 31), til Lättelse för Lapperne under deres Flytning og Ophold her i Landet, har i Förbindelse med Forskriften om Feellesansvar foreslaaet, åt der soges tilveiebragt en Aabning eller Udvidelse af gamle ganske eller för en Reel afsteengte Reenveie m. Y., samt åt der för offentlig Legning skal indkjobes forskjellige nrermere betegnede private Strsekninger og Eiendomme i Districtet, hvilke skulde udlsegges til Lappernes Afbenyttelse, da har Departementet i dels ovennaevnte underdanigste Föredrag af 2Ide Mai d. A. gjort Redo lor hvilke Foranstaltninger der med LIensyn til detta Commissionens Förslag lfa Departementets Side allerede ere trufne, og till åder man sig forsaavidt åt henvise (fertil (Aftrykket Litr. B pag. 2). Sammesteds har Departementet ogsaa nsermere förklara!, hvad der er företaget i Anledning af Commissionens Förslag — Litr. A pag. 9 og 10 — om åt der snarest modig bor ivserkseettes en Opmaaling og Kartlegning i större Maalestok af Tromso Amts Fastlandsdele.

Departementet skal nu gaae over til att gjengive det Ysesentlige af Commissionens nämnare Begrundelse af de enkelte §§:er i Forslaget og skal man dertil knytte de Bemrerkiiinger, hvortil man maatte ände sig foranlediget, og som ikke have fundet sin Blads i det Foranstaaende.

ad § 1.

Denne § er paa nogle uvaesentlige Redactionsforandringer neer stammande med § 1 i Regjeringens Udkast af 1862. Man maa vrere enig med Commissionen, naar den har anseet det ufornodent åt bibeholde Ordet ”Fjeldfinner” ved Siden af ”Lapper” og derför lada! det udgaae saavel i Lovens Text som Overskrivt, idel kun i denne § Ordet ”Fjeldfm” er säl i Parenthes ved Siden al ”Lap”, förän gång för allé åt betagne dissa Ord som Synonymer.

68 Bil. till Kongl. Maj'ds nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

■ ad g 2.

Tstedetfor Udtvykket Nedkommande vevdslige og geistlige 0vriglied” i läte Passus i Udkastet af 1862 har Co mmissionen foretrukket strax åt nrnvne de Embedsmrend, hos hvem Lapperne hare åt suga Attester, bände naar de villo hytta over i et andet Piga og naar de bagefter villa legitimera sig som dettas Undersaatter og saaledes bliva fri för Skatter eller andre offentliga Förpligtelse!’ i det Piga, de förbön tillborte. Föröfrigt stammar §:en med det inevnte Udkasts § 2. Åt der ikke bor 1 segges Lapperne Hind ringer i Valen för åt bliva et andet Pigas Undersaatter, anseer Commissionen tilstrsekkelig begrundat i Lapparnas bele 0conomi, som er af den Beskaffenhed, åt den deels kan gjore det helst önskelig för dem, deels ganska nödvändigt uhindret åt kunna skifte undersåtlig Stilling, som för Exempel Koutokeinolapperne efter den hnlandske Grsendsespserring i 1852.

ad § 3.

Ved Fastssettelsen af Lapparnas Overhytningsret har Commissionen anseet det förnöden! åt begrsendse denne saavel med Hänsyn till Stad (cfr. § 24) som til Tid. Hetta var ikke Tilfseldet i det seldre Udkast, hvar det hed, åt Lapperne skulle ”härefter som hidtil hare Frihed til aarligen åt draga med deras Reensdyr over Crsendsen ind i det andet Piga og opholde sig der i saa lång Tid af Aaret, som de för sig matta ansee Renligt” o. s. v. Commissionen bemserker i denne Anledning, att Lapperne ikke bor hava Åtgång til liden Vidare åt komma med sina Peen hvorsomhelst de maatte Ende det tjenligt för sig, da manglande Pesteramelser i saa Hänseende hava hav! til Folge, åt de för Exempel för ikke Isengere Tid siden end i de sidste 20 Aar ere komne over til Kvaloen nser Tromso, hvar deras Ophold nu anföras åt vgere til mogen Uleilighed. Bet tur de efter Commissionens Mening framdeles medföra, åt de vilde saga over til Hindoen eller andre Steder, hvar Jordbruget har gjort saadanne Fremskridt, åt Reenhold sammesteds vilde foranledige de alvorligste Ulemper. De antagas derför kun åt v kara berettigede til åt opholde sig paa de Steder, hvar de efter gammal Smdvane eller fra Ålders Tid hidindtil hare sogt hen. Udtrykket ”liga med Landets egna Indvaanere”, der fandtes i det tidligere Udkast, har Commissionen udeladt, da den Erfaring, man har kunnat kanta fra Tractaten, formenes åt godtgjore, åt Udtrykket er skikket til åt fremkalde Tvivlsmaal, som helst bär soges undgaaede. Ved den Begrcendsning af Lapparnas Rettigheder og Förpligtelse!, Commissionen har bragd i Förslag, anseer den derhos Udtrykket ufornodent.

Bil. till Kongl. MajUs nåd. Trop, om antagande aj en Förorda rör. Lappar ne i Sverige och Norge. 69

Hvad den foreslaaede Begrsendsning af Tiden for Tappernes Ophold i Norge angaaer, anfores det, åt de Tapper, der agte sig til 0erne, kom me did allerede i de förste Hage af Mai, medens Sneen endnu ligger långt ned, hvarför Renen drives til åt so ge sin Fode paa de Fastboendes In dmark, der först bliver sneebar. Paa Fastlandet ankom me de i Regelen omkring S:t Hanstid. Naar lste Mai srettes som den Tidsgreendse, inden hvilken de ikke maa komma over til Norge, vil detta efter Commissonens Mening kun vane til Hinder för, åt Kalvningen kan foregaa paa 0erne, hvil ket netop bor soges förebygget. För det störa Flertal, som la de sina Reenkalve i Sverige, anföras de omliandlede Bestämmelse!' ikke åt vilde vvere till nogen Hinder, da Simlerne först kal ve omkring Midten af Mai. Bortseet fra de faa Tapper — anfores der vidare — som med vedkommende Eieres Samtykke have sogt Vinterbete paa nagla 0er i Nordlands Amt, komma de, der saga 0erne, ikke blot tidligere, man draga ogsaa senast tilbage, idet der andag har vseret Exemplar paa, åt de have opholdt sig med sina Reen Vinteren over paa en eller anden 0, antaglig fordi detta falder Tappen bequemmest och derhos friår hans Dyr för Ulvens Efterstrrebelser. Häraf anfores Ulemper åt värre opstaaede i flere Hänseende!’. Deels medforer nemlig Tapparnas Ophold med sina Dyr Aaret rundt en för stank Benyttelse af Betesmarkerna, deels gaaer der för moget vid over Skoven naar den, förliden hvad de Fastboende tiltreenge, skal afgive hvad Tapparna behove ogsaa för Vintertiden. Vinterophold med Reen i de Districter, hvarom her handlas, bor derför efter Commissionens Mening soges förebygget, hvithet tilsigtes ved den fastsätta Termin 1 October. Forsaavidt nagla norske Tapper — i de senare Aar tildeels ogsaa svenske — have holdt til paa denne Sida Rigsgrsendsen Vinter en over, kan det, bernrerker Commissionen, nappa ansees som nogen Ubillighed mod dem åt sago detta förän dref. Tigesom det ister er dem, som i Nordlands Amt have foranlediget Häger fra de Fastboendes Side, hvis Indmark, Skov og Havnegang de forulempe i den tidligere Deel af Vaaren, saaledes antager Commissionen ogsaa, åt det i Virkeligheden vil v tara i deras egen velforstaaede Interesse åt de soge over til Sverige om Vinteren, för åt bände deras Betesmarker og Skoven paa norsk Sida kunna bliva mera sparade og saaledes bolde lmngere vid. Forovrigt vil Adgang staae dem aaben til åt opholde sig her bele Aaret, om detta skvilde vane nogen af dem Renligt, naar de (fertil soge Samtykke enten af Staten eller af Privata, om dissa eie Jorden, hvar de agte åt bolde til.

För paa denne Maade af begrsendse Tapparnas Ret til att opholde sig her i Tanda! til et vist Tidsrum vid talte ogsaa Amtmanden i Finmarkens Amt sig i en i 1863 afgiven Erklsering, idet han vmsentlig stottede sig til de samme Grunda, som af Commissionen o ven för ere anforte. Han u dtalte andag den Förmaning, åt forsaavidt den ovennsevnte, i det tidligere Udkast indeholäte

70 Bil. till Kongl. Maj-.ts nåd, jProp. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

Bestemmelse, der ingen Inskränkning i saa Hänseende indeholdt, skulde blive staaende, maatte man heller undveere en ny Lov, idet Forkoldet vmsentlig vilde forvserres ved Lappernes Vinterophold her i Landet, hvortil Tractaten ikke indeholder nogen Hjemmel.

Departementet tiltreeder Commissionens Förslag i denne Henseende. Åt Lapperne opholde sig her i Landet det bele Aar igjennem, paakreeves ikke af deres Leveseets og Bedrifts Eiendommeligheder; det gaaer forsaavidt videre end der fra gammal Tid har fundet Sted og iractatmaessig er tilsikkret dem, idet Codicillen tvertimod tydelig forudssetter, åt de om Vinter en ere i Sverige (§§ 10 og 13) og de vilde saameget mindre kunna beklaga sig over, åt de höides inden de foreslaaede Grsendser, naar hensees til, åt detta, efter hvad Commissionen har paaviist, i flere Henseender ogsaa er i deras egen velforstaaede Interesse.

ad § 4.

Naar Lapperne tilhegges Ret til åt benytte sig til egen Fornodenhed af Torf og Vindfald i Skoven, om end denne tilhorer Private, da er detta efter Commissionens Mening ikke nogen Udvidelse af, man snarare en Indskr sänkning i hvad der har Aarhundreders S sedvana för sig; thi de ha ve i Almindelighed troet sig i Besiddelse af Ret til åt taga ogsaa vaxande Trseer til Reeng)sarder eller andel, saaledes som deras Forfgedre have gjort, og stadig benyttet denne formentlige eller virkelige Ret (jfr Retstidenden för 1862 p. 654). Det tidligere Felkast indeholdt beröm (§ 3) folgende Bestämmelse: "Ogsaa Skoven i Statens Almindinger er det dem tilladt liga med Landets egna Indvaanere åt benytte sig af til egen Fornodenhed”. Tractaten byder i denne Hänseende Lapperne ”linie åt taga sig lågt, åt de ikke gjore Landets egna Indbyggere Skada paa deras Skov”, hvarmed der, antager Commissionen, vistnok som i Almindelighed er mani vaxande Trseer, saa åt Lapperne, liden åt gaae Tractaten för Tiger, have kunnat benytte sig åt Tort og Vindfald, hvilket nappa kan kaldes åt gjore Skada paa Skoven. I hvart Fald, formener Commissionen, åt det vilde veere aldeles upractisk og blot leda til Lovovertrsedelser, om man vilde förhyda dem åt benytte sig af Torf og Vindfald; navnlig vilde det under deras Flytning vane umuligt för dem åt opsoge hvar enkelt Flor af et Skovstykke, för åt erhverve dennes Tilladelse luden de toga Noget til att koge sin Mad eller gjore op eu Hd ved. Skulde Lapperne ikke tillsegges den her omhandlede Ret, vilde det, bemserker Commissionen, staae i en eller flere Privates Magt åt udelukke dem fra bele Strsekninger, hvilket ogsaa de norske Committeemedlemmer i 1844 udtrykkelig have gjort gjgeldende. Naar der i Statens Skov tillige tillsegges dem Ret til åt taga vaxande Lovtraeer, derimod ikke af Naaletreeer, da an-

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. ihop. om antagande af ek Förorda, rår. Lapparne i Sverige och Norge. 71

f®res dette åt have sin Grund deels deri, åt deres almindelige Behov man antages åt vrere tilfredsstillet ved den foreslaaede Adgang til Benyttelse af Lovskoven og deels i tillbörligt Hänsyn til den vinrdifuldere Naaleskovs ^redning.

ad § 5.

Commissionen anforer, åt Erinring har väst Nodvendigheden af åt förhindra, åt Lapperne beroves deres gamle og framdeles fornodne Beenveie, idet Saadant har givet Anledning til Optrin, som det man vtere Staten hälst magtpaaliggende åt see forebyggede. Bestämmelsen antages derhos ikke åt giva Lapperne nogen större diet end den, de gjennem Hsevd fra Ålders Tid allerede forleengst have erhvervet med Hensyn til privat ikke mindre end til Statens Jord, idet den kun medforer, åt der levnes Lapperne förnöden Vei til åt komma fram til de Steder, hvar de have Ret til åt so ge Bete för sina Rean, Höget Commissionen anseer tilstrsekkelig begrundat ved hvad der gjeelder i andre lignende Forhold i et ordnat Samfund.

ad § 6.

Ifolge det tidligere Hd k a sts Bestämmelser om Bele för Reenbete (Udkastets § 6 sidste Passus) skräde den ”erlsegges til Yedkommende med 6 Skilling om Ugen för hvart 100 Rensdyr, til hvilken Ende det skräde staae deri til Leien Berettigede fri! för, ved Rensdyrenes Optselling åt förvissa sig om deras virkelige Antal”. I Anledning af de nu foreslaaede Bestämmelser anforer Commissionen, åt Reenbetesleien strängt taget skulde fördelas mellem de Privata, paa hvis Grund Renarna bete, i Forhold til Antallet af Dyr, Tiden, Markens Udstrrakning og Beskaffenhed m. V. Commissionen gjor imidlertid opmserksom paa, hvar vanskeligt för ikke åt sige manligt det vil värre åt företaga en saadan Fordeling saaledes, åt det Rotta andag blot tilnrermelsesviis kunde haabes åt vsere rammat, og selv om saa kunde 18enkes, förmenas dog hvar Enkelts Andeel deri för de Flestes Yedkommende åt vilde bliva en ganska forsvindende Storrelse. Ved derimod, overeenssteminende med Commissionens Förslag, åt samla de indkommende Belob til et Helt og stilla dem til Rongens Raadighed för åt anvendes til Foranstaltninger sigtende til åt vserge privat Eiendom mod Skadetilfoielser af Rean, vilde man efter Commissionens Mening för det Förste opnaae, åt dermed vilde kunna udrettes noget Klsekkeligt, og dernäst vilde man have al renlig Garanti för, åt Midlerne virkelig kom banda Enkeltmand og det Hela till sand! og varigt Gavn; navnlig paapeger Commissionen, åt der kunde opfores Gjserder paa Steder, hvar dissa vilde gjore god Hytta. Ogsaa Hensynet til det Yanskelige i åt

72 Bil. till Kong!. Maj ds nåd. Trop. om antagande af eu Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

controllere, hvor mange Tiger eu Lap har betet sine Reen paa hvert enkelt Mands Grund eg det Umulige i åt optulle Renerne uden Lappernes Samtykke eller Hjgelp hav bevseget Commissionen til åt affatte den her omhandlede Bestämmelse som skeet. Commissionen gjor opmterksom paa, åt der saaledes kaotisk ikke vil blive afkraevet norske Reeneiere Afgift för Vinterbete i Sverige, da de Streekninger, som dertil benyttes, udelukkende tilhore Krönen. Med Hensvn til Fastssettelsen af Afgiftens Storrelse har Commissionen anstillet en Gjennemsnitsberegning, hvorefter hvar Lap er antaget åt skulle betala för 10 Tiger s Bete; den i det tidligere Tidkast föreslå ande Beta lång er saaledes bibeholdt.

Commissonens Förslag, hvorefter Reenbetesleien skal opkreeves ved offentlig Föranstaltning og af det Offentliga anvendes i Lappernes Interesse, anbefaler sig i flere Henseender framför den hidtil bestaaende Ordning, hvarunder Betesleien opkrmves af og tillige tilfalder de private Grundeiere, og maa det navnlig erkjendes, åt ved Commissionens Förslag et Forhold vil vivre undgaaet, der let kan fremkalde smaa Rivninger mellem Farterna. Paa den anden Sida er man ikke uden Betsenkelighed ved Förändringen, forsaavidt den kan teenkes åt vsekke nogen Misnoie som en ikke strängt nödvändig Forrykkelse i et privat Forhold, hvarmed en og anden Grundmur hidtil har fundet sig tjent. Det erkjendes ogsaa, åt Forslaget ikke griber saaledes imf i det Övriga System, åt man för dettes Skyld vilde vivre nodt til åt bolde derpaa. Ikke destomindre floder man af foranforte Hen syn saavelsom i Henhold til, hvad Commissionen forovrigt har anfört, overveiende Grund til åt bolde sig til Forslaget, saameget mera som Amtmanden i Tromso ikke har fundet det förnöden!: åt gjore nogen Bemmrkning ved samme.

ad § 7.

Om denne Bestämmelse er handiet ovenfor. Efter hvad Commissionen har forklaret, maa det formenlig antagas, åt en Distriktsinddeling uden mogen Yanskelighed lader sig tilveiebringe med det foreskrevne Hänsyn för 0ie, åt hvart Omraade kun skal omfatta Reen, som ikke lettelig villa saga over i andet District. Fn omhyggelig Overholdelse af denne Regel vil efter Departementets Förmaning fjerne en viesentlig Deel af de Betaenkligheder, som maatte kunna n ceres mod Feellesansvarligheden, og med?Hänsyn til hvilka forovrigt henvises til den foregaaende Fremstilling. Ligesom Departementet i det Hela floder Commissionens Begrundelse af detta Punct overbevisende og ikke veed åt paapege nogen anden Udvei til åt naae Oiemedet, saaledes troer man smidig åt börda udhseve, åt Nodvendigheden af det omhandlede Ftellesansvar luden visso Grsendser har fremstillet sig som uundgaaelig för allo dem, der have yttre t sig om Sägen efter åt have anstillet personlige lågt-

sa. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förordn. rör. lappare i Sverige och Norge. 73

tagelsCT i Tromso Amt, hvilket navnlig gjaelder mervserende Commissions Medlem, Amtmand Smith, som tidligere delte de fremsatte Betaenkeligheder lmod Systemet. . 6

ad § 8.

Denne §, der svarer til § 4 i det tidligere Udkast, indeholder nye eg omstsendelige Bestemmelser angaaende Opgaver over Antallet al Reen m Y som drage fra det ene Rige til det andel, samvetsöm om Talg af Opsynsmaend !n' V, 1 fe herom ifolge Codicillen hidtil gj ad den de Regler foreslaaes navnlig rosende 1 orandrmger, hvilke dog ville snes udelukkende åt gaae ud paa en hensigtsmaessigere Administration oden i nogen Maade åt influere paa Lappernes materielle Rettigheder: 1

a) Istedetfor fra Lensmand i det ene Rige til Lensmand i det andel bestemmes der, åt de omhandlede Opgaver skulle sendes mellem vedkommende Amtmand og Landshövding, en Förändring i Forretningsordenen der af Commissionen — Altrykket pag. 30 — oplyses i de senere Aar allerede åt have bindel Sted, og som synes åt anbefale sig ved sin Hensigtsmsessighed.

h) Istedetfor som i Codicillen forudsat — i Ud kastet af 1862 havdes ingen Bestemmelse beröm — Lappelensmsendene med Lagrettesimend en Institution, der formentlig för over halvandet hundrecfe Aar siden har ophort åt existere i Tromso Amt, — blifver det vedkommende Amtmand eller Landshövding, der, naar Hemsynd til Rummet oj0r det nodvendigt, kan henvise overskydende Antal Reensdyr til et andel District. Ogsaa delte maa ansees som eu hensigtsmiessig og i Nödvändigt^ begrundet Förändring. 88

Med Hensyn til de lovrigt i denne § föreslående Bestemmelser bemserker Commissionen, åt det er gjort Lappen til Pligt åt opgive för Lensinanden ogsaa sit Huusfolks Navne samt ved Angivelsen af Reentallet tillige åt oplyse, hvem der eier de Reen, han vil före med sig; det Förste för åt man skal kunne bedomme, hvarvid! der i Tilfadde af Faderens eller Fleres Iravrer fra Hjorden, er Folk filbåge, som kunne vogte denne, ligesom det anfores o verke vedel åt värre af Interesse åt kjende, med hver stor Huusstand hver Lap kommer over til Laude! — det Andel, fordi det tiltramges navnlig ved Beregningen af den i § 6 foreskrevne Afgift, der kun skal er- Isegges för Bete i fremmed Rige og altsaa ikke f. Ex' af norske Reen, som svenske Lapper om Yinteren have bevogtet i Sverige og nu forer filbåge hertil, (cfr § 22), medens en Specifikation af de norske Reeneiere dog vil värre af Yigtighed foi det Tilfselde, åt man ved norsk Lov i Fremtiden skulde

Bill. till Bilcsd. Prot. 1871. 1 Samt,. 1 Afd. 10

74 Bil. till Kongl. Mops nåd. P.op. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

ville paalsegge norske Reeneiere Afgift för Bete her i Landet. For 1 oi sommelighed eller Urigtighed med Hensyn til Opgaverne hai Commissionen foreslaaet hoiere Roder end i det tidligere Udkast fastsat, hvar det Hemlig val fra 1 til 4 Spd, i Betragtning af den Betydning dissa Opgaver antagas åt have för bele den paateenkte Ordning af Sägen. För åt skaffa Opsynsmanden mere Anseelse har Gommissionen troet det hensigtsmeessigt, åt han meddelas en formelig Beskikkelse af Overovrigheden.

Amtmanden i Tromso Amf har i sin over Sägen afgivne Erkltermg med Hänsyn til Bestemmeiserne i §ens 2den Passus bemeerket, åt man ikke kan vaere sikker paa, åt alla de Papper, der “ agte “ åt opholde sig inden et og samme Opsynsdistrict — hvilke efter Förslaget mallem sig skulle vselge en Opsynsmand — ogsaa virkelig komma til åt opholde sig der, idet vedkommende Amtmand eller Landshövding, naar han Under, åt de Papper, som agte åt opholde sig inden et og samme Opsynsdistrict, har flere Reen end Rummet der tillader, kan imf skr-enke Antallet saaledes, som han Under rimeligt og hänvisa de overskydende Dyr med deras Liera til nsermeste District, hvar Rum Andas. De Papper, som virkelig komma til åt opholde sig inden et og samme Opsynsdistrict, kan altsaa — bemserker Amtmanden vivere — blive deels herre og deels flere end de, som “agte“ åt opholde sig der, man alene de förste bor efter Amtmandens Förmaning v galge Opsynsmand. Skal detta foregaae paa den i Lovudkastet foreslaaede Maade, vil det, anforer Amtmanden, andag kunna leende, åt Opsynsmanden senare af Landshövdingen eller Amtmanden bliver udvist af Opsynsdistrictet, og åt detta saaledes bliver oden Opsynsmand. Amtmanden formener derför åt Valget af Opsynsmand ikke burde 'företages forend det var andelig afgjord hvilke Papper der kom til åt Page Ophold luden ethvert Opsynsdistrict. Til flen Ende foreslaaer lian 2det Afsnit af §en saaledes affattet: ”Efter dissa Opgaver förfäder Lensmanden Fortegnelse, som viser, hvilke Papper og hyor mange Reen der vil komma til åt opholde sig luden ethvert Opsynsdistrict, og sendes samme i 2 Exemplarer til vedkommende Landshövding eller Amtmand, der för de Pappers Vedkommende, som ere bestemte paa åt flytta over i andel Riga, översänder det ene Exemplar til dettes Amtmand eller Landshövding. Denne m eld er snarast muligt tilbage til Hjemlandets Landshövding eller Amtmand, om han har Noget med 14ensyn th den ved Fortegnelserne angivne Ordning åt bemärka og isaafald hvad, idet han Hemlig, dersotn han floder, åt der til noget Opsynsdistrict vil komma et större Antal Reen, end Rummet med Rimelighed tillader, er berettiget til åt hänvisa det overskydende Antal til nsermeste District, hvar Rum gives. Denne Underretning meddelar Hjemlandets Landshövding eller Amtmand til vedkommende Lensmaend, som derefter, om fornodiges, företaga Omordning og författa nye Fortegnelser, der vise, hvilke Papper og hvar mange Reen der saaledes

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Forordn. rör. Lag.) ar ne i Sverige och Norge. 75

komme til' åt tage Ophold inden hvert Opsynsdistrick Naar dette saaledes er endelig afgjort, foretages af de Lapper, der ville komme til åt opholde sig inden et og samme Opsynsdistrict, Valg, bestyret af Lensmanden, paa en Opsynsmand af deres egen Nid te. Strax derefter sender Lensmanden de nye Fortegnelser i 2 Exemplarer og Underretning om Udfaldet af Opsynsmeendsvalgene til Landshövdingen eller Amtmanden, som för de Lappers Vedkommende, der skal over i andel Läge, sender det ene Exemplar til Amtmanden eller Landshövdingen der. Opsynsmaendene meddeles derhos af Hjemlandets Landshövding eller Amtmand Beskikkelse og af vedkommende Lensmand den Fortegnelse over allé Lapper, som komma til åt staae under hans Opsyn”.

Departementet er ikke utilboieligt til åt antaga, åt de af Amtmanden foreslaaede Modificationer vilde vsere virkelige Forbedringer. Paa Grund af Vanskeligheden ved åt hare fuldsteendig Oversigt over allé de Forhold, som muligens kunna have Krav paa åt komma i Betragtning ved Ordningen af dissa Detailler, og da de formentlige Mangler ved Commissionens Förslag ialfald ikke synas åt vgere af veesentlig Betydning, anseer man det försigtigt åt bolde sig til detta uforandret.

I Förbindelse härmed skal Departementet omhandle et af Amtmanden i hans Erkleering fremsat Förslag om, åt de valgte Opsynsmaend tilstaaes nogen Godtgjorelse. Det er i denne Anledning fremhmvet, åt Nytten af Boven ganska og aldeles vil afhmnge af en noiagtig Gjennemforelse af de forskjellige Bestämmelse!' og navnlig af, åt de bland! Lapperne valgte og beskikkede Opsynsmamd punktlig gjore deras Pligt. Amtmanden antagen saaledes, åt det i den omhandlede Hänseende vil virke kraftigt, ligesom det förmenas åt have Billighed för sig, åt der tilsegges dem nogen Godtgjorelse för Udforelsen af deras Forretninger. Ellers frygter han för, åt der hos Lapperne kunde fremkaldes klang til åt unddrage sig deres Pligt, saavidt de kan, og åt modvirke detta alene ved Sträf, antager han ikke gjorligt, hvorimod efter hans Formening en liden Aftunning i denne Hänseende vilde latta betydeligt, da Lapperne i Almindelighcd s actie stor Pris paa Penge. Hvar stor denne Aftunning bor vaere, tor Amtmanden ikke med Sik karbad angiva, idet han antager, åt Erfaringen bedst vil lsere dette. Maaskee, bemaerker han, bor der begyndes med 5 til 15 Spri. för hvert District efter dettes Udstraekning og efter den större eller mindre Meengde af Papper og Reensdyr inden samme.

Departementet skal gjore opmeerksom paa, åt efter Commissionens Förslag skulde Antallet af Opsynsdistricter ia It bli ve 19. Regner man efter Stiftamtmandens Anslag en Gjennemsnitslon af 10 Spd. för hver Opsynsmand, vil det Belob, hvarom der her aarlig kan bli ve Sporgsmaal, selv om man gaaer ud fra, åt der i flere Opsynsdistricter maa bli ve åt ansaette to

76 Bil. till Kongl. Maj-.ts nåd. Trop. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

Opsynsmsend — en norsk og en svensk — forholdsviis bleve af mindre Betjening. Idet man med Stiftamtmanden antager, åt det vil bidrage til åt skjeerpe Opsynsmaendenes Iver för Opfyldelsen af deres Pligter og derigenom bidrage til åt sikkre eu heldig Gjennemforelse af den nu foreslaaede Ordning, att Opsynsnuendene erholde nogen Godtgjerelse, Under Departementet åt burde tiltraede Forslaget og skal man i sin Tid tilläde sig åt fremkomme med Förslag til naadigst Proposition til Storthinget om Bevisning i dette Oiemed. Godtgjerelsen ber för menlig efter udfert Hverv för hvert Aar bestemmes af Amtmanden og afpasses efter Districternes Sterrelse og Forretningernes Beskaffenhet Det er en Selvlelge, åt den tillstaaede Godtgjerelse i Tilfeelde af Pligtforsemmelse fra Opsynsmandens Side ber kunne formindskes eller endog ganske inddrages; da man imidlertid anseer det rettere, åt udtrykkelig Bestemmelse beröm findes i Boven, vil man foreslaae en saadan tilfert.

Departementet antager saaledes, åt der bor gifves §en et Tillaeg saalydende: ”Forsaavidt de fornodne Midler dertil bevilges, tilstaaes Opsynsmaendene en i Forhold til Districternes Sterrelse og Forretningernes Beskaffenhed passende Godtgjerelse, der efter udfert Hverv för hvert Aar bestämmes af Amtmanden. Denne Godtgjerelse kan dog forminskes eller ganske bortfalde i Tilfaelde af Pligtforsemmelse fra Opsynsmandens Side.”

Amtmanden har framdeles udtalt sig för, åt der til ydermere Betryggelse för Lovens Gjennemforelse ansaettes nogle extraoixlinaire norske Politi functionairer, som hanne mede Lapperne strax de overskrede Greendsen eller snarest nådigt derefter og navnlig komma i Förbindelse med de beskikkede Opsynsmaend. Han antager, åt der häraf vil kraeves mindst eea för hvar saerskilt Ström af Papper, som kommer over Greendsen eller ialt omtrent 10, og formener han, åt Hd giften herved vil andraga til omtrent 30 Spd. maanedlig för hvar eller beregnet efter en Tjenstetid af 2Y2 Maaned oärlig för hvar til et Beleb af ialt 750 Spd oärlig, en Opoffrelse — bemaerker Amtmanden — der ikke kan ansees åt veere för stor, saafremt derved kan opnaaes Orden i Forholdet niellera den agerdyrkende Befolkning i Districtet og de nomadiserande Papper. Lensmamdene, bemaerker han, gjere ne rolig ingenlunde dissa Functionairer överflödige, idet Inne i den korta Sommartid ere saa starkt optagne ved deras mangfoldige andre Forretninger, åt det vil veere umuligt för dem åt skjkanka Lappesagen den specielle og vedholdende Opmeerksomhed, som nödvändig maa til, iseer i Begyndeisen, hvis den tilsigtede Bedring skal opnaaes.

Departementet antager imidlertid, åt man, om den paataenkte Lov kommer istand, ikke ber gribe til denne y de diger e Forholdsregel, saaleenge man ikke maatte have faaet Erinring för, åt Boven ikke liden den nogenlunde

Bil. till Kongl. Maj-.ts nåd. Trop. om antagande af eu Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 77

vill formaae åt fyldestgjore sit 0iemed. For Tiden Under man saaledes dike tilstrsekkelig Opfordring til åt andraga paa den omhandlede Föranstaltning.

ad § 9.

Commissionen tiar anseet det hensigtsmsessigt noiagtigt åt angive og åt samle paa eet Sted allé en Opsynsmands Pligter og Rettigheder, da hans Ombud er af saa stor Betydning för den Ordning, som paa tankes istandbragt, åt baade han selv og Andre med Lethed bor kunna overskue hvad han er förpligta og berettiget til. Nodvendigheden af åt tilstaae Opsynsmanden en saa betvdelig Myndigbed, som i §en skönt, flyder efter Commissionen s Mening af Forholdets Natur. Der maa nemlig -— anforer Commissionen — veere Een, i hvis Person de beveegelige och spredte Tapper saa åt sige ere samlede til en Enhed, saa det bliver muligt åt ssette sig i Förbindelse med dem, idet man bölder sig til denne Ene, der bär til Pligt åt angive et Sted, liv or han sedvanlig vil veere åt treeffe.

Amtmanden bär, navnlig med Hensyn til Yanskeligheden af åt bringa Criminallovens almindelige Bestämmelse!1 om Sträf för Ombudsman^ i Anvendelse i Tilfeelde af Pligtforsommelse fra dissa Opsynsmaends Side, foreslaaet, åt der til §en skid de foies eu Bestemmelse indeholdende udtrykkelig Sträf af Boder för saadan Förseelse, saaledes åt Lapperne selv kunde bese sig det til. Departementet er dog tilboieligt til åt ansee detta mindre nödvändigt. Na ar § 8 — som af Departementet foreslaaet — indeholder den Bestämmelse, åt Opsynsmsendenes Godtgjorelse kan formindskes eller andag aldeles bortfalde i Tilfeelde af Pligtforsommelse, antager Departementet, åt der Peri vil findes tilstrmkkelig Betryggelse.

ad § 10.

Den Distinction, som Commissionen her i lste og 3die Passus bär gjort modem Skada paa Tiger, Eng, Udengslaatter, Skov eller Multebserland” paa den ene Sida og ”Udmark” paa den anden, er, som i det Foregaaende nsermere ombandiet, et Udtryk för Begreendsningen af den Lapperne i § 3 tillagte Betesret over Landet, saaledes som Commissionen er blevet enig om, åt denne Ret endeligen bor formuleres.

Amtmanden i Tromso bär vistnok gjort den .Indvending mod den i §ens sidste Passus indeholdte Bestämmelse om Edmark, åt den synas i den Grad åt stötte sig til vage Skjon, åt den sand synlig viis kun vil leda til Tvivlsmaal og Strid, hvorfor han antager, åt Erstatningspligten paa saadan Mark efter 8de Juli bor veere ubetinget.

78 Bil. till Kongl. Maj:ts nfal. Trop. om antagande af en Förord)!, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

Departementet vil ingenhmde fratjende denne Indvending nogen Yeegt. Men uanseet dette tro er man dog, åt den af Commissionen foreslaaede Ordning, naar derunder indbefattes FeeJlesans varlighed i den tilsigtede Udstreekning, vil vise sig nogenlunde til fred sstillende for begge Parter, hvorfor man vil tilraade, åt den tages til Polge.

Med Hensyn til §ns enkelte' Bestemmelser, bemserker Commissionen, åt det, som i Udkastet af 1862 § 6, er gjort Lapperne til Pligt med Omhu åt vogte sins Reen, liden åt der er opstillet neermere Forskrifter i denne Henseende, hvilket efter Commissionens Formening heller ikke lod sig gjore. Ordet ”Udengslaatter” har Commissionen brugt för åt betegne Eng i Udmarken, frembragt enten ved Rydning eller af Naturen, med Udelukkelse af udyrkede Myrstraekninger, om disse end ere bevoxede med saadant Grees, som til Nod kan benyttes og virkelig ogsaa benyttes til Kreaturfoder. Saadanne Myrstraekninger, som Naturen selv har dannet og Menneskehaand ikke lågt nogetsomhelst Arbeide paa, bor efter Commissionens Mening stettes i Classe med almindelig Udmark, om de end bane Navn af Skatter. De findes Hemlig mangesteds stia hyppig og saa spredte åt det vilde vane förbundet med uovervindelig Yanskelighed för Lapperne åt bolde Renen borte fra den paa anden Maade end i §en med Hensyn til Udmark bestemt. Udtrykket ”Udengslaatter” antages tilstreekkelig betegnende för Almuen, som pleier åt skjselne mellem saadanne Skatter og ”Myrskatter”.

Med Hensyn til de i §en indeholte Bestemmelser om Fsellesansvar i visso Tilfeelde för Skade, tilfoiet ved Lappernes Rensdyr, er det Fornodne förän anfört.

Den i §ens sid ste Punktum för Tromso Amts Vedkommende seerskilt foreslaaede Bestemmelse har Commissionen motiv er et saaledes.

Naar Lapperne under Nedflytningen om Yaaren före over Hoifjeldet, findes sammesteds kun saa re lidet Fock för Renen, saa åt det endog ikke sa ganske sjelden skal flående, åt selv voxne Reen do af Bult. I det nu de hungrige Dyr neerme sig Lysten, hvar Aarveien er videre fremkommen, anfores det ikke åt veere let för Lappen åt styre dem. Dette i Förbindelse med hvad der er oplyst i Commissionens Moder, åt der ikke i Almindelighed findes tilstreekkelig Fock för Renen i de hoiere liggende Strog forend 14 Dage efter St. Hanstid, har fremkaldt Bestemmelsen om Fribed för Erstatningsansvar, om de komme ind og bete paa Udmarken i Liden för fide Juli, naar denne Frihed kun ikke benyttes saaledes, åt Enkeltmand derved i vsesentlig Grad bebyrdes. Yed dette Tillseg har Commissionen t sankt åt förebygga, åt Lapperne ikke leegge sig före paa enkelte för dem maaskee sserdeles bequemme Steder og der lack afbeta alt Grees; thi isaafald skulde Ansvar som almindeligt indtraede. Herved anseer Commissionen den Fastboende betrygget paa samme Tid som der er taget billigt Hänsyn til Lap-

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 79

pens Kaar. Selv om Hemlig den Fastboende i Tiden för 8de Juli skulde blive gaaet for nser paa sin ovrige Udmark, har han dog Udengsletterne, der til enhver Tid ere fuld t beskyttede, til Hjaelp til Bete för sit Bofre. Med de Beskyttelsesmidler, som de nu foreslaaede Bestemmelser ville yde de Fastboende i Sammenligning med for, samt i Betragtning af Lappernes Kaar paa den omhandlede tidlige Aarstid, antager kommissionen, åt der neppe ber feres nogen Klage fra de Fastboendes Side over den Lettelse, som man her har fundet det nedvendigt åt tilstaae Lapperne, för åt ogsaa de k un ne leve. Naar Bestemmelsen er indskrsenket til Tromse Am t, anferes dette åt have sin Grund bände i Naturforlioldene eg Reenmeengden dersteds i Sammenligning med de sydligere A ruter, hvor en saadan Undtagelse fra den almindel ige Regel ikke er fundet förnöden.

ad § 11—18.

Det i disse §§er foreslaaede System af Betsregler til Indtale af Erstatning för Skadetilfoielser af Reen (§ 10) falder i alt Veesentligt sammerr med Regjeringens tidligere Utikast, dels §§ 8—10 og 14. Förspel len hidhorer isser derfra, åt Gommissionen har anseet det rigtigt, staerkere end i nmvnte Udkast skeet, åt paaskynde de forelobige Skridt til Skadens TJndersogelse og Yserdsmttelse samt i Lighed med den Kongelige Proposition af 27 December 1862 angaaende Bevogtning af Rensdyr med Vid ere i det egentlige Finmarken mere omsteendeligt åt angive de Hänsyn, der skulle tages ved Skjon over Skadens Oprindelse og Omfång og de Förmer, som dermed skulle befolges. Meget af hvad der i sidstnaevnte Henseende har faa et sin Blads i Boven, kunde vistnok, bemserker Gommissionen, deels ordnes ved eensidig norsk Lov, deels ogsaa överlädes til Administrationens og Domstolenes Skjonsomhed eller paabindes Lensmmndene ved Instrux.; men da man fra svensk Side har seet en Betryggeise för Lapperne deri, åt de omhandlede Regler indtages i Mellemrigsloven selv, har Commissionens norske Medlemmer troet åt burde indgaae derpaa.

Foruden de nedenfor nmvnte Forandringer, som Committéen har foreslaaet i det tidligere Udkast, skal Departementet paapege en ikke uveesentlig Förändring, der er gjort i sammes § 10. Efter den sidste Passus i denne § skulde det, naar nådelig Dom var fa Iden i Sägen, paaligge vedkom ärende Amtmand (Landshövding) åt foranstalte den ved Dommen bestemte Skadeserstatning tilligemed samtlige Omkostninger forskudsviis udbetalt de Skadelidte af en offentlig Gassa, og skulde han, forsaavidt Udredelsen af nogen Deel af Belobet paalaa Lapper af det andet Rige, erholde detta Belob refunderet af offentlig Gassa i detta, hvarefter Refusion af Amtmanden (Landshövdingen) skulde soges ved Udligning paa de Erstatningspligtige hvar luden

80 Bil. till Kongl. Majits nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

sit Rige. Mod denne Bestämmelse udtalte Hans Excellence den svenske Jnstitie-Statsminister sig i den ovenomhandlede Erklsering af 22de December 1862, idet Hans Excellence — förliden det Betsenkelige i den Grundsanning, åt Staten skulde paatage. sig Forpligtelsen til åt godtgjore Skade, som dens enkelte Medlemmer tilfoie hverandre — fremhsevede, åt hvert Lands Indvaanere, naar de bleve tilsagte Erstatning af Staten för hvilkensomhelst Skade, som Lappernes Reen maatte gjore paa deras Eiendom, muligens deels ikke vilde komma til åt iagttage al den Omsorg til Forebyggelse af Skada, som ellers sikkerlig ikke forsom mes, deels heller ikke gjore sig särdeles Flid för åt opdage den eller de Skyldige. En saadan Pligt för Staten, formeente Hans Excellence, börda heller ikke Ande Sted, naar Staten ikke paa samme Tid gaves Ret til åt intervenera i Skadeserstatningssporgsmaalet og paaanke Dommen, hvilken i de Tilfselde, hvar Sägen behandlades ved Domstol i det allhet Land, val torda vsere Förbundet med störa Vanskeligheder. Denne Anskuelse, der ogsaa deeltes af Amtmanden i Nordlands Amf, har Commissionen ligeledes tiltraadt, idet den — Aftrykket pag. 20 — bemserker, åt naar bände de Påstående og Lapparna i den Hd strykning, som ved Lovudkastet skeet, erholde det Offentligas Bistånd til Indtale af sin Ret, saa åt denne bliver dem ligesaa vis i Forholdet til hverandre indbyrdes, som Tilfeldet er ellers Hand og Hand i niellera i Landet, bor der efter Commissionens Mening ikke gaaes videre og forskudsviis Udbetaling til den Skadelidte af en offentlig Oasse ikke ände Sted.

Departementet, der maa erkjende Ysegten af de anforte Grunda, Under sig ikke foranlediget til åt foreslaae Bestämmelsen gjenoptaget.

De Övriga af Cominissionen foreslaaede Forandringer i Regjeringens fornsevnte Edkast ere folgende:

a) Åt den i § 11 omhandlede förste Besigtelse maa kunna udtores eller baxa sin Gyldighed, om ingen Representant för Lapparne har vseret tilkaldt, naar detta ikke inden 48 Ti mer efter Skadens Opdagelse har ladet sig gjore. Saadanne Tilfselde kunna — anforer Cominissionen — som Folge af Lappernes Levessei m. Y., ofta indtrseffe, og en ubetinget Förskrift om Tilkaldelse af Lapper skulde derför efter Commissionens Mening i mango Tilfselde blive en uoverstigelig Binäring för, åt den Skadelidte kunde komma til sin Ret.

b) Åt de Msend, der forelobig have synat Skadan, og som, banda hvad dans Oprindelse og Stornäsa angaaer, i de fleste Tilfselde villa vsere de paalideligste og ofta uundvserlige Vidner, om muligt altid skulle fremstilles ved den Forretning, der siden afholdes af Lensmanden.

c) Åt denne Forretning bliver ikke blot en Undersogelses- man ogsaa en Skjonsforretning over Skadens Storrelse, i hvilken sidste Hänseende den dog i Tilfselde af senare Rettergang skal kunna forandres af Dommer og

Bil. till Kongl. Majtte nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lupparne i Sverige och Norge. 81

Lagrette, naar dertil ved senere fremkorane Oplysninger findes Grund (se § 12). I Förbindelse dermed staaer Commissionens Förslag om, åt der til disse Forretnjnger skal tilkaldes Lagrettesmsend af Udvalget, efter Lagretteslovens § 18, hvilket stemmer med den Kongelige Proposition af 27 December 1862 angaaende Bevogtning af Reen med Yidere i Finmarken.

d) Åt, naar Sägen maa atgjores ved Rettergang, det Offentliges Pligt til åt antage sig den ikke indtrseder överalt eller ubetinget, men kun i de Districter, hvor Forholdene have gjort det nödvändigt åt indfore Opsyn og Fsellesansvarlighed, og selv her kun, hvor Skaden er af nogen Betyd enhed eller — som det hedder i § 13 — ”staaer i rimeligt Fördold til de med dens Paatale forbundne Omkostninger.”

Commissionen bemärker i denne Anledning, åt naar i Egne, hvor Reenhold Under Sted, Inddeling i Opsynsdistricter og dermed folgende Fmllesansvarlighed dog ikke er import, maa dette forudsmttes åt grunde sig paa Reenhjordenes ringare Antal og andre Fördold, der gjore, åt Skadetilfoielser ved Reen kun sjelden forekomme og åt det, hvor de forekomme, ikke er vanskeligt åt opdage Dyrenes Eier. Men under saadanne Fördold er der efter Commissionens Mening ingen Grund til åt indfore en saa extraordinär Indretning som offentlig Paatale af rent private Retskrav. Den samme Betragtning har för Commissionen gjort sig gjaeldende med Hensyn til Erstatningskrav för surna Skadetilfoielser, hvis Paatale kun vilde robe Egennytte, som det Offentlige ikke bor rsekke Höand en.

e) Åt Sager af dette Slags ikke skulle paatales efter de almindelige Regler

för offentlig Paatale, men som Politisager, dog åt det tilstedes Angjaddende åt mode ved Sagforer. Commissionen bär herved tilsigtet Besparelse i Omkostningerne, der vel i Regelen, men dog ikke altid, k tinne ventes erstattede af de Piltalte. Den Betryggelse för Behandlingens Omhyggelighed, som ellers ligger i Beskikkelse af en lonnet Referent og Defensor, antager Commissionen i de her omhand lede Sager att haves i den Bistånd, som Politiactor vil have i den af Lapperne selv valgte Ombudsmand. .

f) Åt Anlseg af dette Slags Sager, b vört Beviset! ofta kan trnnkes åt ville gaae takt ved lmngere Tids Udssttelse, isaafald skal kunna foregaae ved Extraret (§ 13) og ikke — som i det tidligere Udkast bestemt — vtere absolut bundet til de almindelige Thinge, hvilde i dissa Egna kun höides to Gånge aar lig. Extraretter i denne Anledning för Tromsoegnens Vedkommende, hvar Conflicterne hyppigst förekomma, anfores i Regelen åt villa bliva behandlade i Tromsö, hvor Foged og Sorenskriver boe,

Bih. till Biksd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afd. ' H

62 !til. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om anlagande af en Förordn. rör. Lnpparne i Sverige och Norge.

og ville saaledes ikke foranledige Skyds- och Dieetudgifter til Rettens Betjente.

g) Åt i de Tilfselde, hvor der f. Ex. paa Grund af Dodsfald ikke haves Adgang til åt stsevne vedkommende Opsynsmaend, allé de, mod hvem Ansvar agtes gjort gjseldende, maa steevnes (§ 15), medens efter det tidligere Edkast i saadanne Tilfselde Indstsevning af eu Enkelt af de Erstatningspligtige skulde v se re tilstrsekkelig. Till denne Förändring har Commissionen fundet sig foranlediget af de samme Betsenkeligheder, som angaaende dette Punct udtaltes af den svenske Justitie-Statsminister i hans ovennsevnte Forestilling af 22dre December 1862, hvor det fremhseves, åt det af Bestemmelsen vilde kunne blive en Folge, åt vedkommende Lappers Sag blev udfort af en Person, til hvem de ikke nserede nogen Tillid, og som forovrigt ikke havde tilstrsekkelig Interesse för åt varetage deras T arv, åt Bestemmelsen saaledes kunde blive skadlig för Lapperne og ialfald iidet betryggande för deras Rot, samt åt den forovrigt ikke stemmede med anden gjseldende Rettergangsordning i Sverige.

h) Åt Varsel til Domstol i andel Rige för den, hvis Opholdssted ikke kjandas, gives ved Brasning fra Kirkebakken eller i Sverige fra Prsedikestolen i det Sogn, hvor han senast borta hjemme. Efter § 14 i Edkastet af 1862 skulde Varselet gives paa det Sted, ”hvor Angjgäldande sidst vilkorlig opholdt sig”, en Bestämmelse, anforer Gommissionen, som, hvor det gjsekter Nomader, der hytta sina Teka med sig, lettelig i Anvendelsen kunde fremkalde Vanskeligheder.

i) Åt Bestemmelsen i det tidligere Edkasts § 14 om, åt Stackning, naar Sägen udfores af det Offentliga, skal forkyndes af Strevnevidnerne liden Betaling, er udeladt som formeentlig överflödig paa Grund af den i begge Rigör beröm gjgäldande almindelige Lovgivning, hvorimod Gommissionen i § 12 har indtaget den fornodne Bestämmelse om Lensmandens og Lagrettets Betaling för de deri ommeldte Forretninger.

k) Åt ved Förslagets § 14 de foranstaaende Rettergangsregler ere indskrsenkede til Erstatningssogsmaal-, som opstaae i Norge, medens i Sverige den almindelige Lovgivning kommer til Anvendelse. Gommissionen har herved nkaret saamoget mindre Betsenkelighed, som der efter Forholdenes Nedför, da norske Lapper kun opholde sig i Sverige om Vinteren, kun yderst sjelden kan opstaae saadanne Sporgsmaal der.

Departementet tiltrseder de saaledes af Gommissionen foreslaaede Afaendringer, idet man maa erkjende, åt de, som tilsigtende åt opnaae större Sikkerhed med Hänsyn til Bevisets Erhver,velse saavelsom större Hurtighed i Behandlingen, i det Hela taget maa ansees som Forbedringer.

Bil. till Kongl. Majits nåd. Prop. om antagande af en Förordm. rör. Lapparne i Sverige och. Norge. 83

Amtmanden i Tromse har i den ovenberorte af barn afgivne Kritisering drägt paa Bane endeel JEndringer i Gommissionens Udkast til de heromhandlede §er, b vilde Departementet her skal tilläde sig åt nsevne. Ved § 11 bär Amtmanden gjort den Bemeerkning, åt da det i § 9 Bitr. f. er gjort Opsynsmanden til Pligt, naar lian ltaldes til Besökelse, åt indkalde den Skyldige, om denne er barn bekjendt, synes Ordene i §ens Bdie Punctum (”hvis den eller de Skyldige ere kjendte, bor ogsaa de tilkaldes”) åt burde ndgaae som överflödige og forvildende. Det Samme gjselder efter Amtmandens Formening om Ordene i 4de Linie af § 12 ”den Skyldige, om han kjendes, eller i andel Fald”, hvilke lian derför ligeledes foreslaaer udelaate. Fremdeles bär Amtmanden med Hensyn til § 15 bemserket, åt deraf synes åt fremgaae, åt naar Sag ikke anlsegges mod samtlige Papper luden et Opsynsdistrict, men kun mod een eller nogle Papper, der kjendes som de Skyldige, saa skal Opsynsmanden ikke staevnes. Detta antager han dog ikke er Nemligen. Ligesom § 9 f, anforer lian, viser, åt Opsynsmanden er den, som i ethvert Fald skal staevnes, og åt det er hans Sag åt indkalde den Skyldige, om saa dan kjendes, saaledes Under han heller ikke i Preemisserne, nogen Antydning til, åt §§ 11—16 eller nogen af dem kun skulde gjselde Sager, hvari Feellesansvar skal gjores gjeeldende. Dermed vilde ogsaa efter hans Förmaning et överorden iligt Skaar gjores i det Gode, som Bymeendene vilde opnaae gjennem Opsynsmandsinstitutionen, og Lovens Vytte för den fastboende Befolkning tilintetgjores. Det vil nemlig, vedbliver Amtmanden, ikke vaere vanskeligt för en Opsynsmand åt opgive en eller et Par maaskee af de fattigste Papper, og skulle, saa dissa stsevnes, vil det fast altid bli ve ligesaa vanskeligt eller snarare umuligt, som det nu er, åt fåne Dom over dem. Amtmanden foreslaaer derför § 15 affatta! — i Overeensstemmelse med hvad han antager har veeret Gommissionens Mening — saaledes: ”Vaar Sag i Anledning af Skadetilfoielse ved Rensdyr bliver åt anleegge mod Papper, skal den rattes mod den Opsynsmand” o. s. v.

Departementet, der, ialfald hvad angaaer de to sid stanforte af Amtmandens JEndringsforslag, ikke med barn vover åt gaae ud fra, att der kun handlös om en Rättelse i Fdtryksmaaden, men derimod antager, åt det gjeelder en ikke uvsesentlig Förändring i Realiteten af Gommissionens paa Pelles Overveielser byggede Förslag, Under af det under § 8 anforte Hänsyn ikke åt kunna anbefale denne Förändring, som heller ikke i Principet synes åt vgere liden Betaenkelighed.

Med Hensyn til Bestemmelsen i § 13, odie Punctum, hvarefter de i §en omhandlede Politisager skulle behandles ved de almindelige Thinge, hvar ikke sseregne Omstsendigheder paakneve en hurtigere Behandling, har Amtmanden bemserket, åt det ikke stemmer med, hvad Forholdene krseve i Amtet. De almindelige Thinge holdes nemlig kun een Gång om Aaret og Extra-

84 Bil, till Kongl. Majits nåd. Prof, om antagande af en Förordn. rör, Lapparne i Sverige och Norge.

thing ligeledes kun een Gång aarlig. Af disse 2de Thinge falder det ene saa tidligt, åt Lapperne i de fleste Egne end nu ikke ere komne til Ro paa deres Sommeropholdssteder, eg det anuet saa seent, att de allerede deels ere vendte tilbage til Sverig, deels ifserd med åt bryde ep did. Under disse Omstamdigheder Under han, åt Lager med Lapperne i Almindelighed ikke vil kunne behandles ved Thingene, naar Dom skal kunne erholdes nogenln.nde hurtigt eg unodigt Ophold ikke skal forvoldes dem under deres Nomadeliv, eg han foreslaaer derför, åt den omhandlede Bestemmelse forandres derhen, åt den kommer til åt lyde saaledes: "Lager af dette Slags blive efter Omstsendighederne åt behandle enten ved Extraret eller ved Thingene.”

Departementet man efter det af Åmtmanden Oplyste antage, åt det maaskee tur de vane mindre hensigtsmaessigt, saaledes som af Gommissionen foreslaaet, åt gjore Thingbehandlingen til eu Regel, der kun man fraviges, hvor smregne Omstgendigheder paakrseve en hurtigere Behandling. Ved åt affatte Bestemmelsen — som af Åmtmanden foreslaaet, — vil det vane overladt til vedkommende Functionairers eget Skjön efter Sägens Beskaffenhet! og Omstsendighederne forovrigt åt treeffe Yalget niellera de 2de Behåll dlingsmaader, ved hvilket Yalg det v el tor forudsaettes, åt tilborligt Hensyn vil blive tagel til, åt der ikke pa afor es det Offentlige uforholdsmtessige Udgifter i Anledning af disse Säger, i hvilken Hänseende bemasrkes, hvad förän er anfört under Litr. f. Departementet har derför företaget den af Amtmanden foreslaaede Förändring i Bestemmelsen.

ad § 17.

Departementet antager, åt den, der forgaaer sig mod naervaerende § ved ulovligen åt fselde eller mishandle Lappernes Reen, bor hare den samme Adgang til åt blive fritaget för åt erkegge Boder ved åt indgaae rimeligt Förlig med Vedkommende, som ved § 10 förste Passus er tilsagt den, ved hvis Reen Skalle forvoldes paa Ägor, Eng m. V. Departementet vil derför foreslaae, att der i naervterende §s andel Passus efter Ordene "efter forelobig Undersogelse af Sägen snarest mulig" indskydes Folgende: — "saafremt han ikke formaaer niellera Parterne åt tilveiebringe Förlig, i Tilfaelde af hvis Opnaaelse Sträf för Skadetilföielsen bortfalder.” Forovrigt er denne § i Realiteten stemmende med § 11 i Regjeringens Udkast af 1862, kun åt Bodernes Maximum, för åt bringe Lighed tilveie med Bodebestemmelsen i § 10, er nedså! til 10 Spd. og åt Paatalen af de heromhandlede Förseelser er underkastet ganske de samme Forskrifter, som gjselde för Skadetilfoielser af Reen.

Bil. till Kongl. Maj:is nåd. Prop. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne r Sverige och Norge. 85

ad § 18.

Denne § svarer til § 13 i det tidligere Udkast, kun med den Förändring, der efter Commissionens Mening tilsiges af de heromhandlede Förseelsers Art, åt ogsaa Overtraedelser af §§ 3 og 8 i Lighed med Overtraedelser af § 10 skulle paatales ved Politiret og ikke ubetinget henskydes til de almindelige Thinge, naar Ornsteendighederne maatte gjore en hurtigere Afgjorelse önskelig.

ad § 19.

De i denne § — svarande med nogen Modifikation til § 15 i Fält aste t af 1862 — indeholdte Bestemmelser angaaende gjensidig Exigibilitet i det ene Rige af Förlig och Domino afsagte i det andet, an seer Commissionen (p. 20) nodvendige, idet den bemserker, åt paa Grund af Lappernes omflakkende Liv kunde Virkningen af en Dom, som var afsagd over dem i det andet Rige, let blive tilintetgjort derved, åt de efter sammes Afsägelse ikke mere begav sig derhän, i hvilket Tillftelde de paany maatte stevnes og dommes i sit eget Land. Om der end — anfores det — i visse Tilfeelde kunde vaere Sporgsmaal om Angjseldendes Reclamation og Udlevering, kunde dette dog ikke finde Sted paa Grund af 1 lomme, hvorved Lapper, filial ge det i Förslag bragte Faellesansvarlighedssystem, maatte vaere domte til i Faelleskab åt erstatte Skada af Reen, fordi det ikke kan opdages, hvem de skadegjärende Reen tilhore, og ei heller som Folge af Förlig, lydende paa Erstatning for Sltade af samme Slags. Desuden vilde man, fremhaever Gommissionen, ved Reclamation og Udlevering alene komme i Besiddelse af Angjgeldendes Personer og ikke tillige af deres Eiendele, saa åt man alligevel vilde vane afskaaret Adgang til åt lade Dommen exeqvere i disse.

Departementet maa vaere enig med Gommissionen om Vigtigheden. af, åt de heromhandlede Bestemmelser optages i Boven, hvis Anordninger, sigtende til åt gjore det muligt för den Forneermede åt forskaffe sig Fyldestgjorelse og derigjennem til åt tilveiebringe en ordnet Retstilstand i Districterne og et fredeligere Forhold mellem Fastboende og Nomader, kunne forudsees uden disse Bestemmelser i mango Tilfaelde åt villo staae virkningslose. Man tillader sig åt mindre om, åt Sporgsmaalet allerede forelaa, da Udfaerdigelsen af en provisorisk Anordning var paa Bane, ved hvilken Leilighed den svenske Justitie-Statsminister yträde, åt det vilde vaere betaenkeligt att bringe Bestemmelsen i Förslag för Rigsdagen i Sverige, naar den ikke sattes i Förbindelse orden med de iovrigt foreslaaede Bestemmelser om Ordningen af Flytlappernes Forhold i begge Rigör eller med nogen anden mere almindelig Förskrift om Fuldbyrdelsen i det ene Rige af Domare, afsagte i det andet. Da För-

86 Bil. till Kong!. M.oj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

slaget ved nmrvserende Leilighed — i Modssetning til förrige Gång, da Bestemmelsen tonktes inäta gen i en provisorisk Anordning, omfattende kun visse Bele af Commissionens tidkast til den endelige Lov — fremkommer som et Led i det bele af Commissionen foresfaaede System af Regler, sigtende til åt ordne Flytlappernes Forhold, tor der vsere Haab om, åt nogen Betenkelighed i an ty ände Hen seende ikke bengel’ vil vsere tilstede.

§§ 20 og 21

ere med ubetydelige Redactionsforandringer optagne fra det tidligere Udkast.

ad § 22.

Denne § indeholder Hd k astets § 12 med en Begränsning, der flyder af Bestemmelsen om, åt Lapperne skulle betale en Afgift för Bete i andet Båge, og sigter til det gjsengse Forhold, åt svenske Lapper have Reen, som tilhore norske Undersaatter, under Bevogtning i Sverige paa den Tid, da de der skulle gjore sine Opgaver og betale Afgift. Da endeel norske Fastboende, navnlig i Ibestads Prsestegjeeld, som eie Reen, der om Yinteren bevogtes af svenske Lapper i Sverige, selv overtage deres Bevogtning om Sommeren, bär §en faaet et Til beg, hvorved disse Reeneiere indordnes under de för Lapperne givne Bestemmelser.

Departementet skal i denne Förbindelse gjore opmeerksom paa, åt det i Commissionens Indstäling gjentagende er ombandiet, åt navnlig svenske Lapper, som soge til Norge, ofte efter Overeenskomst med russisk-finlandske Undersaatter modtage disse tilborende Rensdyr, som de da före til Bete her i Landet sammen med deres egne. Commissionen Under et saadant Forhold åt vaere af den Beskaffenhet!, åt det gjor et Biltog til Lov af 7de September 1854 angaaende Reenbete og Bevogtning af Reenhjorde i Finmarken förnöden^ idet Bestemmelsen i naevnte Lovs § 4 om Beder för norske Undersaatter, som befindes åt före russisk-finlandske Undersaatters Reen til Bete ber i Landet, burde udvides til ogsaa åt gjaelde svenske Undersaatter. Departementet maa värre enigt i, åt en Adferd som den omhandlede, der staaer i Strid med nsevnte Lovs Hensigt, bor soges standset, og forbeholder man sig derför i sin Tid åt fremkomme med underdanigst Förslag om et Biltog till den neevnte Lov i den af Commissionen antydede Retning.

§ 23

er paa et Par Sprogforandringer narr eenslydende med den tils väsende § 18 i det tidligere Udkast.

Bil. till Kongl. M'j:ls nåd. \Prop. om antagande af en Förordn. rör. Lapp ar ne i Sverige och Förgå. 87

§§ 24 og 25

indeholde nye Pestera melser, sigtende til efterhaanden åt fremme Udskiftning niellera Nomadelivet og Jordbruget. Af Commissionens Förslag til den paatsenkte provisoriske Anordning snes det, åt den ved § 24 navnlig har havt förr 0ie den til Tromsosundets, Malangens og Hilleso Sogne horende Kvalo og den til Lyngens Lögn horende Skibotudal. Bestemmelsen i § 25 om Expropriation af Eiendomme til Fordeel för Lappernes Flytning og Bete her i Barnlek vil formeentlig erkjendes åt vrare begrundet i Nodvendighed.

ad § 26.

Da Boven ifolge sin Överskrift og bele Affattning ikke blot bestemmer Bappernes Pligter og Rettigheder i fremmed Rige, men ogsaa ord ner f. Ex. norske Bappers 8tilltag i Norge, har Commissionen anseet det nodvendigt udtrykkelig åt undtage de Bandsdele, hvar Forholdet mellern norske Nomader og Fastboende er eller agtes ordnet ved srarskilt Bov, hvilket Sidste som ovenberart er Tilfraldet med det nu vrar en de Finmarkens Amt, hvis smregne Forhold tildeels krrave en anden Ordning.

ad § 27.

Denne § svarer til Slutningsparagraphen i det tidligere Ed kast, hvis sidste Punctum dog er udeladt, fordi dets Indhold deels er optaget i § 26, og deels, forsaavidt det gik ud paa et Forbehold af hvert Riges Ret til åt ordne Forholde, der udelukkende angaae dets egne Undersaatter, baade er överflödigt og kunde lede til Misforstaaelse paa andre Omraader, hvilket af den svenske Justitsminister er udhravet i hans titnravnte Betrankning af 1862.

Commissionens norske Medlemmer have derhos gjort opmrarksom paa, åt de svenske Medlemmer, som liden Meningsforskjel iovrigt have medunderskrevet Bovudkastet, i Commissionens Slutningsmode lod Protocollen tilfore, ”åt de i Betragtning af de vigtige Forandringer i bestaaende Bov angaaende Bapperne, som ere foreslaaede, og Vanskeligheden i paa Forhaand åt bedomme, hvorledes de nye Bestämmelse!', om de vedtages, skulle komme til åt virke, villo have i Protocollen antegnet sin Anskuelse, åt' det isaafald var försigtigt (”lämpligast”), åt den nye Förordning til en Begyndelse antoges alene paa Prove för en vis bestemt Tid eller med gjensidig Opsigelsesret, i hvilket sidste Fald den lste Codicil til Tractaten af 7/18 October 1751 after skulde trrade i Kraft, forsaavidt ikke inden Öpsigelsesfristens Bhllob ny Overeenskomst er truffen.” Idet Commissionens norske Medlemmer forbeholdt sig den

88 Bil. till Kanyl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

fornodne Udtalelse i denne Anledning, tilraade de nu Antagelsen af § 27 uforandret, saaledes som den er affattet i deres Förslag,' hvilket i det heromhandlede Punct, som ovenfor oplyst, er eenslydende med Regjeringens tidligere Udkast, hvortil forsaavidt ingen Bemserkning tidligere er fremkommet fra Sveriges Side. De norske Medlemmer gaae ud fra, åt dersom Erfaring skulde vise Nodvendigheden eller Hensigtsmaessigheden af nogen Förändring i de mellemrigske Bestemmelser om Lapperne enten i disses eller i de Fastboendes Interesse, vilde begge Rigers Lovgivningsmyndigheder indgaae derpaa, betragtende Lapperne som et gammelt Fsellesfolk, hvis Larv begge Rigör pligte åt antaga sig, uanseet hvilket Rige Individerne retslig tilhore. Paa samme Tid som de nsevnte Medlemmer derför ansee et saadant Tvångsmedel som Opsigelseret og eu eventuel Grjenoplivelse af den foreeldede og uklare Codicil af 1751 ufornodent för åt fremkalde hos noget af Rigerne Yillighed til åt indgaae paa gavnlige og re tiger dige Foraudringer i den Mellemrigslov, som nu maatte besluttes, vilde de derhos ansee det för dennes Höand h ge velse lidet heldigt, om den dike skulde udkomme som en fast og endelig Ordning, men kun som et Forsog, hvis Opgivelse stilles i Udsigt. I Betragtning af, åt denne Lov skal ordna et Forhold, der i länge Tider har foranlediget Uenighed og Ophidselse, veesentligst paa Grund af de stridande Parters eensidige Henseen til egen Fordeel, samt i Betragtning af, åt dens Yirkekreds falder luden et Nomadefolk, der staaer paa et lavt Culturtrin, og som för en stor Reel fgerdes paa Odestreekninger, hvor Politiopsyn er saagodtsom manligt, gjgelder det derför — anfores det — åt Loven kan optrgede med en Lovs Udde Autoritet oden åt levne Rum för den Tanke, åt Olydighet! mod og Omgaaen af dens Bestemmelser eller 8krig af Utilfredshed lettelig skulde kunne fremkalde Foraudringer i samme. Med den Tillid, de norske Medlemmer nsere til den foreslaaede Lovs Retfaardighed og Hensigtsmasssighed, kunne de derför ikke Andel end indtreengende tilraade, åt Loven udkommer i den af dem foreslaaede ubetingede Form.

Departementet slotter sig ganska til disse Lhltalelser af Gommissionens norske Medlemmer og troer saaledes, att eu Clausul, som den af de svenske Medlemmer foreslaaede, maatte befrygtes åt lede til, åt Stridssporgsmaalene mellem Lapper og Fastboende vedvarende vilde holdes aabne, og til i det Delo vsesentlig åt lomme Lovens forventede Yirkninger.

Idet Departementet saaledes underdanigst forelsegger för Deres Majestät vedlagte Udkast til Lov angaaende Lapperne i de Forenede Kongeriger Norge og Sverige, tillader man sig sluttelig åt gjore opmeerksom paa, åt nservserende Lag forelobig vil vane åt behandle i sammensat svensk og norsk Statsraad.

I Henhold til Foranforte, der af Staatsraadets ovrige Medlemmer i det Veesentlige tiltreedes, instilles underdanigst •

Pil. till Kong!,. Maj:ts nåd. Trop. om antagande of en Förorda, rör. Lappande i Sverige, och. Norge. 89

”Åt Oj enpart af nsemerende underdanigste Föredrag betrseffende Ordning af Forholdene vedkommende Lapperne i de forenede Rigel’ naadigst befales tilstillet det Kongelige svenske Justitsdepartement i Förbindelse med de ifelge Kongelige Resolutioner af 28 Mai 1845 og 18 Juli 1862 tidligere oversendte underdanigste Föredrag om denne Lag.”

In fidem H. Schlytter.

12 Bih. till Riksd. Brok 1871, 1 Sam1. 1 Afd.

90 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd, Prof. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge,

Protokoll 'öfver ett la g ärende, hållet uti Kongl. Maj:ts Uoasta Domstol Mändaqen den i 6 November 1868.

Andra Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Iggestrom,

Södergren,

Cramér,

Friherre Leuhusen,

Carleson,

Wretman,

Naumann.

Sedan, till följd af Högsta Domstolens beslut den 15 November 1867, det af en i sammansatt Svenskt och Norskt Statsråd den 29 Maj 1866 förordnad komité upprättade och af de Svenske ledamöterne den 15 April 1867 till Kongl. Maj:t ingifna underdåniga förslag till ”Förordning rörande Lapparne i de förenade Konungarikena Sverige och Norge” för närmare påseende cirkulerat mellan Högsta Domstolens vid föredragningen deraf närvarande ledamöter, så blef nu detta ärende till slutlig behandling företaget; varande ett exemplar af ofvanomförmälda förslag vid detta protokoll fogadt.

Justitierådet Wretman yttrade: ”Utan att ingå i bedömande af den

föreslagna förordningens gagn i politiskt och ekonomiskt afseende, anser jag mig sakna anledning att emot förslaget framställa vidare^anmärkningar, än följande:

§ 3.

Det i denna § meddelade stadgande, att renar icke, utan vederbörande jordegares eller brukares samtycke, få hållas, i Norge under annan tid af

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Frop. om antagande af tn Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 91

året än emellan den 1 Maj och den 1 Oktober, föranleder naturligsvis, att äfven Morska Lappar med sina renar ovilkorligen måste tillbringa hela återstående delen af året inom Sverige, äfven om de sjelf va något år, till följd af ovanliga naturförhållanden skulle finna med sin fördel öfverensstämmande, att äfven under sistnämnde tid eller någon del deraf qvarstadna inom sitt fädernesland. Då emellertid förslaget deremot icke lägger något hinder för renegare, vare sig Svenska eller Morska, att, om de så önska, hela året om låta djuren uppehålla sig inom Svenska område!, synes någon förändring i föreskrifterna härutinnan erforderlig, åtminstone så tillvida, att förbudet mot renars hällande i Norge annan tid än den först sagda kunde inskränkas till sådana djur, tillhöriga Svenska Lappar.

§ 4.

Den Lapparne bär tillerkända rätt till skogsfång torde kunna med urminnes häfd försvaras; men för undvikande af de anledningar till tvister, som i berörde hänseende sannolikt, vid jordens skeende odling och upplåtelse till enskilda, i framtiden uppkomma, skulle jag anse särdeles önskvärd!, om i sammanhang med ifrågavarande lag kunde bestämmas de traktör af riket, der denna rätt till skogsfång vore gällande.

§ 9 mom. e.

I afseende på förliknings afsittande torde större myndighet ej kunna tilläggas uppsyningsman, än att söka bemedla en sådan, men icke att, utan erhållet uttryckligt medgifvande af de Lappar, som saken rörer, förlikningen ingå.

§ io.

På de skäl, som finnas anförda i Justitie-statsministerns den 22 December 1862 till Kongl. Norska Departementet för det Inre aflåtna skrifvelse, afstyrka jag det bär föreslagna stadgande! om solidarisk ansvarighet.

Föreskriften i sista momentet af donna § om renegares skyldighet att ersätta skada ä utmark vid de fall, då jordinnehafvarne derigenom ”komma att sakna erforderligt bete för sina kreatur” eller ”i väsendtlig mån betungas”, synes vara alltför obestämd och derigenom föranledande till mångfaldiga tvister, samt slutligen derhän, att renegare ej våga låta sina djur uppehålla sig å någon utmark, enär svårligen lärer kunna på förhand beräknas, om jordinnehafvaren eger så många kreatur, att allt betet för dem erfordras, eller han eljest kan slutligen pröfvas hafva blifvit genom renarnes

92 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Frop. om antagande af eu Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

vistande å denna mark i väsendtlig män betungad; och tillstyrker jag derföre att hela detta stadgande måtte utgå.

§ 17.

Då af ordalagen i sednare momentet möjligen kunde dragas den slutföljd, att, om landshöfding eller amtman ej funne skål att låta beifra hos honom anmäld förnärmelse mot Lapp, denne skulle vara förhindrad att sjelf derom anställa åtal, torde ett tillägg om sådan rätt för målsegaren höra bär införas.

§ 18.

Då, enligt mm åsigt, hvad Sverige angår, giltigt skål saknas för stadgandet att böter, som enligt förordningen ädömas, skola tillfalla vederbörande fattigkassor, hemställer jag att sådana böter för i Sverige begångna förseelser måtte, på sätt gällande strafflag bestämmer, tillfalla Kronan.

§ 27.

Lika med de Svenske komitéledamöterne hemställer jag att ifrågavarande förordning, der den eljest vinner bifall, må antagas att gälla för viss tid eller med ömsesidig uppsägningsrätt, så att, derest den der bestämda tiden ginge till ända eller uppsägning skedde utan att ny öfverenskommelse träffats, första codicillen till 1751 års Traktat då åter komine att tråda i kraft.”

Justi tierådet Carleson afgaf följande, af Justi tierådet Na innan n biträdda, yttrande:

”För att kunna rätt bedöma det remitterade förslaget erfordras en noggrann kännedom angående en mängd förhållanden, om hvilka hvarken de förslaget åtföljande eller andra tillgängliga handlingar lemna tillräcklig upplysning. Lika stridiga, som uppgifterna om orsakerna till de öfverklagade rättskollisionerna mellan den befästa befolkningen och nomadlapparne äro, lika ofullständiga eller osäkra äro upplysningarna om de förhållanden, som höra bestämma valet af medel till undanrödjande af sådana kollisioner. Att bland hufvudanledningarne till dessa böra räknas sådana omständigheter, som att tid efter annan gamla renvägar och rengårdar samt af Lapparne från uråldriga lider begagnade betesplatser inkräktas och att renhjord ar ne vid de årliga flyttningarne som oftast angripas och skingras af de hundar, Indika till stort antal lära underhållas af den befästa befolkningen och icke sällan inöfvas och begagnas till jagt efter renen såsom till ett slags näringsfång,

Bil. till Kong/.. Maj:ls nåd. Prof. ont antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 98

är lika antagligt, som det är osannolikt, att, åtminstone under de årliga kost- och vårfiyttningarne, någon väsendtlig förbättring af bevakningen öfver renhjordarne kan af Lappen åstadkommas. En på officiela handlingar grundad, fullt säker och noggrann utredning derom saknas likväl, och med visshet låter sig icke heller afgöras i hvad mån förändrad skötsel och vård förmår afleda fjellrenens drift att vårtiden söka hafskusten eller huruvida tillräckligt underhåll för de från kusten undanträngda renarne skulle i de för dem återstående inre delande af landet vara att tillgå. Icke ens omfånget och beskaffenheten af dessa landsdelar och deras användbarhet för Lappen synas vara tillförlitligen hända, lika litet som åtskilliga förhållanden rörande Nomad-lapparnes hushållning och sedvanor å skilda orter samt de vilkor, hvaraf deras hushållning betingas, med mera dylikt. Äfven i fråga om hvad som må anses antiqveradt, eller ännu tillämpad!, af befintliga stadgande!! angående Lapparne, råder osäkerhet. Antagandet af sannolikheter såsom fakta och af lokala eller särskilda förhållanden såsom allmänna kan näppeligen undvikas. Att döma om förslagets rättvisa och ändamålsenlighet måste fördenskull vara ganska vansklig! och omdöme! skall uppenbarligen blifva i flera hänseenden högst vilkorligt. Synpunkten för granskningen torde emellertid vara gifven, om och vissheten att dervid träffa det rätta blir problematisk.

Hvad som vid jemförelse mellan de ännu bestående och de föreslagna stadgandena angående Lapparne synes i främsta rummet förtjena uppmärksamhet, är det skiljaktiga, att icke såga rakt motsätta sätt, hvarpå Lappens och särskild! Fjell-lappens intresse gentemot den befästa befolkningens blifvit erkänd! och gjordt gällande i det statsfördrag, hvars upphäfvande är i fråga, och den lag, som skulle ersätta detsamma. Lappens intresse, som i Leta codicillen till 1751 års Gränsetraktat framstår såsom fullkomligt likberättigadt med den befästa befolkningens och sidoordnadt detsamma, behandlas deremot af förslaget såsom underordnad! och icke blott mindre berättigad! utan snart sagd t såsom endast tolererad! tilldess det låter sig alldeles undertryckas. Att författarne velat iakttaga fullkomlig opartiskhet och att åtminstone de Svenska komité-ledamöterna varit mot Lapparne så välvilligt sinnade, som rimligen kunna! väntas, visar sig nogsamt af de anförda mottverna för förslaget, och anmärkningen kan således endast afse det slut, hvartill man kommit. Uti den nyssnämnde codicillen till 1751 års Gränsetraktat fastställes uttryckligen Lapparnes rätt att efter gammal sedvana häst och vår flytta med sina renhjordar öfver gränsen och dädanefter såsom tillförene, lika med landets undersåtare, få till underhåll för sina djur och sig sjelfva betjena sig af land och strand utan annan inskränkning än den, som innefattas dels i den allmänna åtvarningen att icke under flyttningarne gorå landets egna innevånare någon skada, dels i det särskilda förbudet för

94 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Pr ap. om antagande af en Förorda, rör. Lappare i Sverige och Norge.

Svenska Lappar att i fredlysta och skattlagde ”skälfång och fogelduns samlande” på Norska sidan bruka skytteri eller på annat sätt gorå skada. Under namn af "löfja” bestämmes eu lindrig afgift att, ehvad Lappen begagnar sig af Statens eller den enskildes ”land och strand”, betalas, af Svensk Lapp, som flyttar in på Norsk grund, med eu skilling Dansk eller eu Svensk styfver kopparmynt för hvart tjugonde rendjur, arets varkalfvar oberäknade, men af Norsk Lapp, som om hösten flyttar öfver Svenska gränsen, dubbelt så mycket och med inberäkning af årets vårkalfvar. Brukas af Svensk Lapp fiske eller skäljagt i hafvet eller de Norska fjordarna eller af Norsk Lapp fiske och jagt i Sverige, har Lappen att erlägga dubbel afgift mot eljest. It en lapplänsman och två nämndemän, som skola förordnas i hvarje distrikt, der öfverflyttande Lappar finnas, är uppdraget att ombesörja det de öfverflyttade åtnjuta tillräckligt underhåll för sina renar. Skada, som af främmande Lappar göres å de befästa innevånarnes egendom, skall, enligt den omförmäla codicillen, ersättas efter mätismannaordom och tvistighet^ slitas af Härads- eller Böjde-rätt, deruti två Lappar hafva plats som ledamöter.

Icke i något afseende finnes den uråldriga rätt till begagnande af begge rikenas ”land och strand”, som af Lappen ännu år 1751 vid Gränsetraktatens afsilande åtnjöts och då fördragse [iligt fastställdes för framtiden, vara eftersatt den rätt till begagnande af land och strand, som vid samma tid tillkom någotdera rikets egna undersåtare och således äfven de bofaste. Lika med dessa skulle Lapparne efter 1751, ”såsom tillförene”, vara berättigade att till underhåll för sina djur och sig sjelfva betjena sig af den mark, der deras hjordar af ålder framgått och sökt sin näring. Hvarje dermed oförenlig utsträckning af det ena eller andra landets egna innevånares rätt till den af Lapparne begagnade marken blef en öfverträdelse af fördraget. Att Staten eller den enskilde kunde i någotdera riket till jordbrukets befrämjande eller för annat ändamål vidtaga åtgärder, ledande till inskränkning eller hinder i Lappens begagnande af sadana delar af det vid nyssnämnde tidpunkt utaf honom ensam eller gemensamt med den bofaste innevånaren nyttjade området, som måste anses vara för Lappen fortfarande behöfliga, blef lika litet förutsatt, som att den belasta befolkningens rätt, sådan den då stod, borde vika för nomadens. Det internationela fördragets erkännande af Lapparnes flyttningsrätt och behof att dädanefter såsom dittills betjena sig af begge rikenas land och strand skulle nog mycket liknat en tom fras, aftalet om Lapparnes framtida rätt i de begge rikena skulle vant i det närmaste betydelselöst, derest det antagits att verkan af fördraget kunde när som helst genom Statens eller enskildes tillgörande ensidigt upphäfvas i ettdera riket. Oriktigheten af ett sådant antagande följer dessutom icke allenast deraf att uti 1751 års Gränsetr aktat, 3:dje art., Lapparnes behof af begge rikenas land till deras rendjurs underhåll erkännes så-

Bil. till Konyl, Maj:1s nåd. Pn.y>.

antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norqe. 95

som en verklig rättsgrund, utan ock af det i sjelfva inledningen till traktatens lista codicill angifna ändamålet att förekomma det Lapparnes flyttningsrätt dädanefter skulle gifva anledning till oenighet och missnöje, hvithet ändamåls uppnående nödvändigt uteslöt förutsättningen att detsamma kunde underordnas något ensidigt stats- eller privatintresse. En ytterligare anvisning om fördragets syftemål att skydda Lapparne mot dylika ensidiga intressen ligger väl och i föreskriften om tillsynen att öfverflyttande Lappar åtnjuta tillräckligt underhåll för sina renar, men framför allt i bestämmelsen om legan. Det en gång för alla fastställda beloppet deraf var för obetydligt att någonsin kunna blifva för Lappen betungande och lärer i allmänhet icke ansetts löna medan att uttaga, men blef ett hinder att genom skatter eller avgifter omintetgöra eller inskränka de förmåner, hvilkas fortfarande åtnjutande var Lappen förbehållet.

Likställd med hvardera rikets egna undersåtare i rättigheten att efter 1751, såsom tillförene, betjena sig af land och strand, erhöll Flytt-lappen genom fördraget samma skydd för sin rätt som de färre både att påräkna för sin. Intrång eller skada å ena eller andra sidan skulle bedömas efter samma grund och samma lag. Visserligen blef sedermera genom Kongl. Brefvet den 4 November 1817 stadgadt, att Lappar, som vore i ett sällskap eller följe, skulle gemensamt ansvara för skada, som ej kunde ledas till någon af dem särskild!, men genom författningens fordran af laglig bevisning om att skadan skott just genom någon af samma sällskap och följe eller tillhörande djur, samt medgifvandet för den bevisligen oskyldige att njuta sin oskuld till godo, äfvensom genom stadgandet att tvist om den gemensamma ersättningsskyldigheten skulle i första hand pröfvas af Lapprätten, d. v. s. af lapplänsmannen och lappnämndemännen, betogs den nya grundsatsen all praktisk betydelse, så att den sällan eller aldrig lärer blifvit tillämpad — åtminstone i Norge.

Helt annorlunda uppfattas deremot i förslaget de ömsesidiga rättigheterna och skyldigheterna. Väl förklaras Lapparne berättigade att årligen med sina renar flytta öfver gränsen in i det andra riket och der uppehålla sig på de traktör, hvilka hvardera rikets Lappar efter gammal sedvana hittills besökt, samt att betjena sig af land och vatten till underhåll för sig sjelfva och sina renar; men först och främst är donna rätt att betjena sig af landet, hvarmed förstås endast utmarkerna, förknippad med äfventyret att nödgas betala skadeersättning, derest jordens egare eller innehafvare anses sakna erforderligt bete för sina hemdjur eller blifva väsendtligen betungad; vidare för b judes Lappen vid straffpåföljd att utan vederbörande jordegares eller brukares samtycke hålla renar i Norge å annan tid än emellan den 1 Maj och den 1 Oktober, samt ålägges att för begagnandet af donna betesrätt betala en afgift af 2 Riksdaler för hvar hundrade ren utom år sk alfvar;

96 IL. till Eongl. Majris nåd. Prof. om antagande af en Förorda, rtir. Lapparna i Sverige och Norge.

och ytterligare stadgas att Konungen eger föreskrifva att ö, halfö eller annat område vid kusten, der renars underhåll medför alltför stor olägenhet för den jordbrukande befolkningen, ej vidare må till sådant ändamål begagnas. Dessutom och i angifvet syfte, bland annat, att af Lapparne må kunna utkräfvas. en gemensam ansvarighet för skada, som träffar den bofasta befolkningen, förordnas att de landsträckor i båda rikena, der Lapparne söka bete för sina renar, skola indelas i distrikter samt derstädes skeende skada af renar, hvilkas egare eller vaktare ej upptäckes, ersättas af samtlig^ de Lappar gemensamt, hvilka uppehålla sig i och vid den tid, skadan egde ruin, flyttade genom det uppsyningsdistrikt, inom hvars gränser den timat. De ersättningsskyldiges rätt och talan bevakas eller eftergift och förlikes efter godtfinnande af uppsyningsmannen öfver Lapparne inom distriktet och ersättningsbeloppet jemte besigtnings-, värderings- och rättegångskostnader fördelas till utgifvande å samtlige omnämnde Lappar i förhållande till det antal renar en hvar eger inom distriktet eller vid flyttningen derigenom medförde. Någon gemensam ansvarighet å de bofaste innebyggarnes sida för den skada, som af dem eller deras djur tillfogas Lappen, kommer deremot icke i fråga. Icke nog med att Lapparnes urgamla nyttjanderätt till det gemensamma området sålunda eftersattes jordinnehafvarens, så att de förres i sjelfva verket inskränk es till hvad de sednare behaga för tillfället afstå; icke nog att Lappens, till och med den Norska Lappens rätt att med sina renar vistas i Norge mer än förn månader om året göres helt och hållet beroende af jordinnehafvarnes och jordbrukarnes godtfinnande och att Lappen dymedelst utsättes för fordringar och prejeller utan gräns; de Svenska Lapparne skola också för tillgodonjutande! af slika förmåner betala en sjuttiofaldig skatt mot den, hvartill de för långt vidsträcktare förmåner varit förbundna, och det fordras i förslaget ytterligare att, i den mån jordbrukarens intresse det påkallar, nomaden skall alldeles undanträngas från kusten inåt landet, oaktadt detta efter förslagets författares egen tanke slutligen måste leda till åtminstone Fjell-lapparnes undergång. Icke nog med att, derest jordinnehafvarens egendom skadas genom renen, Lappen ålägges att betala skadan, oaktadt bevisningen om hans vållande dertill är otillräcklig; han ålägges äfven att betala flen, oaktadt han visar sig icke hafva vållat den. Lider han deremot sjelf skada derigenom att hans hjordar jagas och sprängas af jordinnehafvarne eller deras hundar och att renarne fångas eller dödas, må lian tåligt åtnöjas med förlusten, derest han icke förmår att mot den vållande förebringa fullständig bevisning. Till och med formen för skadeersättningens bestämmande och utkräfvande är på Lappens bekostnad inrättad hufvudsakligen efter hans vederparts fördel och beqvämlighet, oafsedt att vid lagskipning^! och offentliga förhandlingar begagnas ett språk, som den förre icke förstår.

Bil. till Kongl. Mot.it nåd. Prop. om antagande af en För ovän. rör. Lappa, ne i Sverige och Norge. 97

På frågan huru konflikten mellan Nomadlappens och den bofasta jordmnehafvarens stridiga intressen må höfvas, gifver förslaget endast det svar att det förra, så vidt det icke kan undanträngas, bör obetingadt underordnas det sednare. Obestridligen har dock Staten förbindelse att skydda Lappen saval som andra sina medlemmar och otvifvelaktigt är Lappens sekelgamla och genom statsfördrag erkända och helgade rätt så god som nå,gon annans. Att han är värnlösare än andra gör icke Statens förbindelse mindre. Lappen behöfver blott rättvisa, men rättvisans och statsklokhet^^ kraf sammanfalla. Det är nemligen kändt, att vidsträckta områden å den Skandinaviska halföns norra del skulle utan Fjellappen vara och ohielplmen förblifva menniskotomma och för menniska!! oanvändbara öknar. Det finnes icke heller något tvifvel derom, att en stor del af den inom lappområdena bosatta befolkningens öde på det närmaste sammanhänger med Fjell-lappens i det dennes renskötsel är en hufvudkälla till uppehälle för dem begge samt Lappen med sin ren utgör det enda medlet för samfärdsel mellan många från hvarandra aflägsna orter. Hvarken det ena eller det andra har mer än lagar och internationela fördrag afhålla Staten och enskilda att hvar på sitt. sätt arbeta på Lappens förderf. Under förevändning att befordra en odling, som understundom är sämre än ingen, utdelas till nybyggen år efter år milslånga stycken af det utaf Lapparne från uråldriga lider beo-agnade området, hvaraf deras gamla renbeten och rengårdar, ja sjelfva renvägarne företrädesvis tagas i anspråk såsom mest begärliga för nybyggaren, hvilken sedermera i den man marken är nödvändig eller behöflig för Lapparne erhåller tillfälle att beskatta dem, än genom så kallade skadeersättningar än pa hvarjehanda mindre lofligt sätt. Till eu belysning härutinnan torde kunna anföras några iakttagelser och omdömen af den år 1866 aflidne Norske prosteri och lappmissionären Stockfleth, hvars erkända rättsinnighet och under mångårig verksamhet i Norska lappmarker förvärfvade kännedom om Lapparnes ställning gifva hans ord en framstående betydelse. I ett tillägg eller ”Anhang” till hans år 1860 från trycket utkomna ”Dagbog over mina Missionsreiser i Finmarken”, pag. 234—240, yttras bland annat:

”Det er ikke Fjeldfinnen” (= Norska benämningen på Fjell-lappen), som med X old brydd- ind paa den fastboende Nybyggers Enemserker som det bestandigen har vseret sagt, men det er Nybygger ne, som tramge ind paa Fjellfinnens Enemserker, o g som anlsegge sit Nybygge liga i Stroget eg i den Vei, som Fjeldfinnen nod ven digen urna vandra med sina Ren.° Det er bekjpndt, åt Koen ikke spisar det Grses, h voro ver en Renflok har vändrot hvoifor s se ther man sig da ned i en Trakt, hvar det er ligesaa bekjendt åt Fjeldfinnen ikke kan undgaa åt komma? det skeer för åt Aftvinga sig en Skat af Fjeldfinnen för den Tilladelse åt före sina Dyr over en Andens Eiendom.”

Bill. till Riksd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afd.

98 Bil. till Konyl. Maf.it nåd. Pr ap. om antagande af en Får ovän. För. Lapparne i Sverige och Norge.

”Man hav gaaet ud fra, åt hvor en Nybygger vilde nedssette sig, der maatte og skräde Nomaden vige. Enhver, som bär villet, har erholdt indtil Mile lång Jordudvisning fra Udde til Odde, en Strykning, som Reqvirenten aldrig har teenkt åt opdyrke, ikke kunde opdyrke, men som spserrer Fjeldfinnen Yeién til Havet eg til ingen anden Nytte för sig end deri, åt kunna tvinga Fj eldfinnen til åt erlsegge sig en Afgift under Navn af Skadeser stafning, fordi deres Dyr gaa over en anden Mands Handom. Man har paaberaabt Nybyggernes Sved som den af dem opdyrkede og fra Fjeldfinnen borttagne Jord har kostet. Skal Sveddraaberne komma i Betragtning, da er den samme Jord i den Grad vrede! med Fjeldfinnens Sved, som den nappa nogensinde bliver det af Nybyggernes. Hvad der bidrager til åt gjore det til en Umulighed för Fjeldfinnen åt bolde sin Hjord samlat naar harr kommer i Neerheden af et Nybygge, ere de Humle, som selv den fattigste Nybygger, saavel Finsk som Norsk, har faaet Tilladelse åt bolde; saasnart dissa Humle faa 0ie paa Renerne styrte de rnd paa. dem, ds tils dressevede devtil eif Ei&i ne, deels helga

deras Natur.” .

”Under jo strängera Bevogtning Renerne holdes, desmindre tnves

de og desmindre frugtbare bliva de; en saadan Bevogtning er derför allerede i og för sig en Opofrelse af Nomaden. Saaledes er den vilde Ren större end den tsemmede, val nappa paa Grund af en oprindelig Naturforskjel, men moget mera en Folge af Tvungen. Fjeldfinnerne have imidlertid aldrig unddraget sig Bevogtningspligten. Det er b le ven Fjeldfinnerne betyda!, åt de? havde åt tilskrive sig selv de Ubehageligheder, som maatte folge af Mangel paa Bananas Bevogtning; man har de Fastboende ogsaa veeret betydede, åt de havde åt tilskrive sig selv de Ubehageligheder, der maatte hyde af, åt deras Humle styrte ind i Renhjorden og adsprede den fri alla Lanter, og åt han nedssetter sig i en Trakt, hvar Fjeldfinnen ikke kan undgå a åt komma med sina Dyr ?"

”Det er beviisligt, åt naar Finnarnas Renhaver, det er ingjeerdede Bladse, hvor Simlerne samlas för åt madras, have gjort Jorden dyrkbar, saa have Nybyggerne saf sig i Besiddelse af samme.”

”Skal Nybyggernes Antal framdeles tillaga og folgeligen Nybyggernes blunda, istedetfor åt förminskas ogsaa tillaga, saa kunna ingen Yerdens Lovbestemmelser hjaelpe eller ud rotta noget, i hvor godo og rétferdige de end förresten • kunna synes åt vsere. Der givas formeentligen ikkun åt eneste Middel til åt afhjselpe dissa stedse tiltagende og i sina Folger borst betsenkelige Forviklinger, og det er åt tjärna, formindske og, saavidt muligt, förebygga Aarsagerne ved åt ssätta en Greendse för Nybygger-Anbeg. Da först vil Nomaden kunna erholde retfserdig Lighed för Lovene med Landets Övriga Indbyggere.”

För att kunna gorå sig en föreställning om den föreslagna lagens Inflytande på Fjeil-lappens ställning, måste man erinra sig, att enligt de fleste

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en ISrordn. rör. Lappa)ne i Sverige och Korge. 97

På fråga n huru konflikten mellan Norna dlappens och flen bofasta jordmnehafvarens stridiga intressen må häfvas, g-ifver förslaget endast det svar att det förra, så vidt det icke kan undanträngas, bör obetingadt underordnas det sednare. Obestridligen har dock Staten förbindelse att skydda Lappen såväl som andra sina medlemmar och otvifvelaktigt är Lappens sekelgamla och genom statsfördrag erkända och helgade rätt så god som någon annans. Att han är värnlösare än andra gör icke Statens förbindelse mindre. Lappen behöfver blott rättvisa, men rättvisans och statsklokhet^^ kraf sammanfalla. Det är nemligen känd!, att vidsträckta områden å den Skandinaviska halföns norra del skulle utan Fjellappen vara och ohjelpligen förblifva menmskotomma och för menniskan oanvändbara öknar. Det finnes icke heller något tvifvel derom, att en stor del af den inom lappområdena bosatta befolkningens öde på det närmaste sammanhänger med Fjell-lappens i det dennes renskötsel är eu hufvudkälla till uppehälle för dem begge samt Lappen med sin ren utgör det enda medlet för samfärdsel mellan många från hvarandra aflägsna orter. Hvarken det ena eller det andra har mer än lagar och internationela fördrag afl,åflit Staten och enskilda att hvar på sitt sätt arbeta på Lappens förderf. Under förevändning att befordra en odling, som understundom är sämre än ingen, utdelas till nybyggen år efter år milslånga stycken af det utaf Lapparne från uråldriga tider begagnade området, hvaraf deras gamla renbeten och rengårdar, ja sjelfva renvägarne företrädesvis tagas i anspråk såsom mest begärliga för nybyggaren, hvilken sedermera i den män murken är nödvändig eller behöflig för Lapparne erhåller tillfälle att beskatta dem, än genom så kallade skadeersättningar än på hvarjehanda mindre lofligt», sätt. Till en belysning härutinnan torde kunna anföras några iakttagelser och omdömen af den år 1866 aflidne Norske pimsten och lappmissionären Stockfleth, hvars erkända rättsinnighet och under mångårig verksamhet i Norska lappmarker förvärfvade kännedom om Lapparnes ställning gifva hans ord en framstående betydelse. I ett tillägg eller ”Anhang” till hans år 1860 från trycket utkomna ”Dagbok »ver mina Missionsreiser i Finmarken”, pag. 234—240, yttras bland annat:

”Det er ikke Fjeldfinnen” (= Norska benämningen på Fjell-lappen) som med Veld biydei ind paa den fastboende Nybyggers Enemmrker, som det bestandigen har vseret sagt, men det er Njdiyggerne, som tramge ind paa Fjellfinnens Enemeerker, o g som anlmgge sit Nybygge lige i Stroget og i den Vei, som Fjeldfinnen nodvendigen man vandre med sins Ren.° Det er bekjpndt, åt Koen ikke spisel- det Gräs, h voro ver en Kenflok har vändrot hvorfor steiher man sig da ned i en Trakt, hvor det er ligesaa bekjendt åt Fjeldfinnen ikke kan undgaa åt kom me ? det skeer för åt tiltvinge sig en Skat af Fjeldfinnen för den Tilladelse åt före sine Dyr over en Andens Eiendom.”

Bih. till Riksd. Prof, 1871. 1 Samt. 1 Afd.

S8 Bil. till Kovgl. Maj ds nåd. Prop. om antagande af en För ovän. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

”Man har gaaet ud fra, åt hvor en Nybygger vilde nedsatte sig, der maatte og skulde Nomaden vige. Enhver, som har villet, har erholdt indtil Mile lång Jordudvisning fra Udde til Odde, en Strykning, som Reqvirenten aldrig har tänkt åt opdyrke, ikke kunde opdyrke, men som sparrer Fjeldhnnen Yeien til Havet og til ingen anden Nytte för sig end den, åt hanne tvinge Fjeldhnnen til åt erlagge sig en Afgift under Navn af Skadeserstatning, fordi deres Dyr gaa over en anden Mands Eiendom. Man har paaberaabt Nybyggernes Sved som den af dem opdyrkede og fra Fjeldhnnen borttagne Jord har kostet. Skal Sveddraaberne komme i Betragtning, da er den samme Jord i den Grad vadet med Fjeldhnnens Sved, som den neppe nogensinde bliver det af Nvbyggernes. Hvad der bidrager til åt g]Ore det td en Hmunghed för Fjeldhnnen åt bolde sin Hjord sandel naar han kommer i Narheden af et Nybygge, ere de Humle, som selv den fattigste Nybygger, saavel Finsk som Norsk, har faaet Tilladelse åt bolde; saasnart disse Hunde faa 0ie paa Renerne styrte de ind paa dem, deels dressere.de deriil a f Eierne, deels belga

deres Natur.” _ ...

”Under jo strängera Bevogtning Renerne holdes, desnnndre tnves

de og desmindre frugtbare blive de; en saadan Bevogtning er derför allerede i og för sig en Opofrelse af Nomaden. Saaledes er den vilde Ren större end den tsemmede, vel neppe paa Grund af en oprindelig Naturforskjel, men moget mera eu Folge af Tvungen. Fjeldhnnerne ha ve imidlertid aldrig unddraget sig Bevogtningspligten. Det er bleven Fjeldhnnerne betydet, åt de havde åt tilskrive sig selv de Ubehageligheder, som maatte folge af Mangel paa Renenes Bevogtning; men har de Fastboende ogsaa vaeret betydede, åt de havde åt tilskrive sig selv de Ubehageligheder, der maatte hyde af, åt deres Hunde styrte ind i Renhjorden og adsprede den til allé Kanter, og åt han nedssetter sig i en Trakt, hvor Fjeldhnnen ikke kan undgaa åt komme med sine Dyr ?”

”Det er beviisligt, åt naar Finnernes Renhaver, det er ingjaerdede Pladse, hvor Simlerne samles för åt melkes, have gjort Jorden dyrkbar, saa have Nybyggerne sat sig i Besiddelse af samme.”

”Skal Nybyggernes Antal fremdeles tiltage og folgeligen Nybyggernes Humle, istedetfor åt forminskes ogsaa tiltage, saa kunne ingen Verdens Lovbestemmelser hjaelpe eller udrette noget, i hvor godo og retfmrdige de end förresten ■ kunne synes åt vaere. Der gives formeentligen ikkun et eneste Middel til åt afhjselpe disse stedse tiltagende og i sine Folger hoist betsenkelige Forviklinger, og det er åt fjerne, formindske og, saavidt muligt, forebygge Aarsagerne ved åt ssette en Greendse för Nybygger-Anlaeg. Da först vil Nomaden kunne erholde retfmrdig Lighed för Lovene med Landets

ovrige Indbyggere.” _

För att kunna gorå sig eu föreställning om den föreslagna lagens Inbytande på Fjell-lappens ställning, måste man erinra sig, att enligt de heste

Bil. till Kongl. Mnj:ts nåd. Prop. om antagande af en lör ovän. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 99

sakkunniges sammanstämmande åsigt är tillträdet för fjellrenen till hafskusten och dervarande betesmarker ett nödvändigt vilkor för for tv aro n af Fjelllappens renskötsel; att dagen och stunden för renens flyttning till kusten och derifrån åter till fjolleri beror mindre af menniska!!, än af djuret, i det en del af renhjorden ofta, oaktadt den yttersta omsorg å Lappens sida, beger sig å väg före honom och skyndar åstad med den hastighet, att Lappen med återstoden af hjorden omöjligen kan förr än två till tre dagar sednare upphinna den först afgångna delen; att Lappen lika litet kan bestämma den sålunda utan bevakning gående renons väg, som hindra djuret att begagna betet i sin väg; att år efter år nybyggare på grund af aftal, än med Staten, än med enskilda jordägare, taga i besittning icke blott den ena efter den andra af de gamla betesmarkerna för renen, utan äfven de vanliga renvägarne, till och med sådana, som renen nödvändigt måste begagna för att nedkomma till häfvert; att renons framgående öfver sådana ställen och betande derstädes måste vara så mycket svårare att förekomma, som någon ordentlig stängsel å dylika orter ofta saknas; att Lappens egen bevakning af sin hjord tillintetgöres vid de icke sällan inträffande tillfällen, då hjorden jagas och skingras af de bofasta innebyggarnas hundar; att den skada, som renen under sådana omständigheter åstadkommer å hvad nybyggare!! anser såsom sitt enskifta område, omöjligen kan af Fjell-lappen afvärjas utan att han alldeles afstår från renskötseln, som likväl utgör vil koret för hans tillvaro; och att vid skadans uppskattning svårigheten att värja sig mot ett obilligt anspråk från nybyggarens eller jordinnehafvarens sida är vida större för Lappen än den i allmänhet för någon annan kunde vara.

Tillser man nu huru i förslaget Fjell-]apparnes gemensamma behof att med sina renar erhålla tillträde till hafskusten tillgodoses, har man att först taga i betraktande att hela Finmarkens amt skulle undandragas den internationela lagstiftningen och den motståndskraft, som deruti kan ligga mot påtrycket af ett mot Nomad lapparne fiendtligt intresse. Vidare befinnes att Fjell-lappens rättighet att i andra delar af Norge söka sig väg med sina renar till hafvel betingas deraf, att han underkastas dels en beskattning, som för de Svenska Fjell-lapparne, efter sednare beräkning af deras renars antal, skulle uppgå till 2 å 3,000 R:dr om året och antagligen måste blifva så mycket mera tryckande som den afgift, hvilken hittills ålegat dem att betala, i allmänhet ansetts alltför obetydlig att förtjena utkräfvas, dels ersättningsskyldighet, derest renbetet, ehuru i alla händelser inskränkt till utmarken, skulle begagnas så att någon jordinnehafvare kunde anses vara väsendtligen betungad eller sakna erforderligt bete å samma mark för sina hemdjur, dels vilkoret att vid straffpåföljd icke utan vederbörande jordegares och brukares samtycke hålla några renar i Norge mer än fem månader om året. Slutligen finnes Lappens på detta sätt omsorgsfullt inskränkta och kringskurna rätt

100 Bil. till Kong!. Maj:is nåd. Prop. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

förknippad med ett förbehåll, i följd hvaraf han, i den mån Regeringen nödgades gifva vika för jordinnehafvarnes påtryck, skulle förbjudas tillträdet till den ena ön, hallon och kuststräckan efter den andra till dess Fjell-lappen blifvit alldeles afstängd från hafskusten och dermed beröfvad eu förmån, som utgör vilkor et för hans existens.

Ser man åter till huru förslaget behandlar den enskilde nomadens rätt i förhållande till den bofastes, finner man huruledes Lappen vid intrång och förföljelser från den befästa befolkningens sida lemnas lika värnlös som förut, under det hans vederparter förses med ett vapen, som är lika användbart till orättmätig t anfall, som till rättmätigt försvar. Visserligen skulle påbjudas att vid rödjning och uppodling af jord eller uppförande af hägnader herde iakttagas att Lapparne ej beröfvades sina gamla renvägar, så vidt dessa voro för dem erforderliga. Men ett förbud mot Lapparnes förhindrande att begagna sina gamla renvägar följer redan af den ännu gällande 10 § i första cödicilien till 1751 års Gränsetraktat såsom ett corollarium deraf. Visserligen skulle ock enligt förslaget olofligt fållande eller misshandlande af Lapparnes renar eller dessas otillbörliga ofredande på deras rättmätiga uppehållsställen vara med ansvar och ersättningsskyldighet förenadt samt embetsed! tjensteman vara ålagdt att tillse, det de öfverflyttande Lapparne ej förnärmades i utöfvande af dem tillagda rättigheter. Men enahanda förhållande eger rum redan nu. Liksom detta icke hindrat att gamla ren,vägar år efter år inkräktats af nybyggare utan hänsyn till vägarnes behöflighet för Lapparne, eller att renhjordarne vid de årliga flyttningarna förföljts och skingrats af landets bofaste innebyggare och deras hundar och att renarne jagats, fångats eller dödats i tusental, såsom slutas kan deraf att Lapparne för komiterade uppgifva sin sålunda tillkomna förlust af renar inom ett enda prestgäll och på ett enda år till 230 stycken; likaså vore sådant att förvänta efter den föreslagna lagens utfärdande. Något annat synes åtminstone ytterst vägnät att utur objektiv grund antaga. Derutinnan förblefve Lapparnes ställning ungefär densamma som förut, hvarken bättre eller sämre, men deremot skulle de genom den dem ålagda gemensamma ersättningsskyldigheten äfvensom sättet för densammas utkräfvande komma i en belägenhet, som icke blott vore sämre än den närvarande, utan uppenbarligen måste föranleda deras förderf. Man tänke sig endast de områden, som af Lapparne under deras flyttningar genomtågas, indelade i så vidsträckta distrikter, som förslagets 7 § bestämmer, och följaktligen så störa, att derstädes betande renar ”kunna antagas icke i allmänhet skola af sig sjelfva gå öfver till andra distrikter”. Ått en slik distriktsindelning komme att allmänt påyrkas och genomdrifvas så snart den befästa befolkningen erhölle insigt om hvad derpå var att vinna, måste vara högst sannolikt. Man tänke sig ock att vid de årliga flyttningarne, då en del af renhjorden begifver sig å väg långt före Lappen,

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Forordn. rör. Ltpparnc i Sverige och Norge. 101

det händer framdeles, liksom hittills, att gamla ren vägar och deribland de mest nödvändiga äfvensom tillstötande gamla renbeten finnas af nybyggare inkräktade, eller att renhjordarna angripas och skingras af nybyggarnas hundar; att vid dylika tillfällen nybyggarne efter vanligheten få anledning till klagan öfver skada genom renarna, man deremot, i anseende till ,stadgandet om Lapparnes gemensamma ansvarighet, icke finna anledning till talan mot någon viss person; att den förmenta skadan, vederbörligen besigtiga^! af nybyggarnes ojäfvige vänner och bekanta samt värderad i den ordning förslaget föreskrifver, utkräfves hos sam tf i ge i distriktet för tillfället varande Lappar, representerade af den dem påtvungne målsmannen, och att denne, fredlig och medgörlig såsom Lappen i allmänhet, medgifver hvad som fordras heldre än att inlåta sig i en för honom personligen högst besvärlig och möjligen äfven kostsam rättegång. Skadeersättningen, jemte besigtnings- och värderingskostnaden, fördelas på samtlige Lappar i distriktet i förhållande till antalet af medhafvande renar och uttages af den bevisligen oskyldige såväl som af den möjligen skyldige. Ingen omsorg om egna renar befriar Lappen från skyldigheten att betala skada, som sker genom ändras. Ingen ursäkt hjelper honom så länge han ännu har en enda ren i sitt våld. Att han på detta sätt, om än lagstiftningen i (ifrigt vore honom lika gynnsam, som den efter förslaget klafve honom ogynnsam, kunde undgå att genom skada,- och kostnadsersättningar efter hand utarmas eller tvingas att alldeles afstå från renskötseln, synes föga troligt.

Efter min förmening skulle således förslagets antagande oundvikligen medföra Fjell-lappens undergång och dymedelst för Staten en materiel förlust, långt utöfver vinsten af ett jordbruk under polcirkeln: ett resultat, som skulle vinnas på rättvisans bekostnad och med uppoffring af några tusen statsmedlemmars rätt för några tusen ändras ingalunda bättre. Det må vara sannt att nomadlifvet är oförenligt med civilisationen och förr eller sednare måste vika för donna; men deraf följer icke att lagstiftningen bör befrämja nomadens förtryckande, aldraminst att dertill må väljas sådana medel, som åtskilliga af de i förslaget omfattade, t. ex. att fordra hot af den ene för den andres sak och att gorå den saker, som saklös är.

De långvariga och vidlyftiga förhandlingar, som legat till grund för ifrågavarande lagförslag, utvisa nogsamt den störa svårigheten att förlika nomadens rätt med jordbrukarens, utan att i särskilda fall den onus mer eller mindre underordnas den andres. Men äfven med antagande, att donna svårighet är oöfvervinnerlig, föreställer jag mig att under erkännande af hvärderas rätt, sådan den nu är, skulle, under förutsättning af eu jemförelsevis ringa uppoffring å Statens sida, lagstiftningen förmå att sammanjemka de stridiga intressena utan anmärkningsvärd! lidande för någondera parten. Af tillgängliga upplysningar om beskaffenheten af de delar af Sveriges och

102 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop, om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

Norges nordliga provinser, der Flyttlappen af ålder uppehållit sig, förekommer sannolikt att, äfven om de områden, Indika egna sig till ett jordbruk, hvars kikare har att under vanliga förhållanden deraf påräkna något väsendtligt bidrag till sitt uppehälle, frånskiljas, återstoden af landet lemnar Flyttlappen tillräckligt underhåll för hans renar. Om gränserna för dylika, till jordbruk egnade områden med urskiljning bestämmas och Flyttlappen med sina hjordar hänvises till de öfriga landsdelarna, förenade med hvarandra genom lämpliga renvägar, och om i dessa landsdelar vissa nybyggen och intagor, framför allt sådana som afstånga renvägarne, inlösas och åter utläggas samt nya anläggningar och intagor tillsvidare alldeles förbjudas, synes lösningen af det problem, som för lagstiftningen återstode, vara lätt nog funnen utan att hvarken jordbrukarens eller nomadens väl äfventyrades.

Det är emellertid icke otänkbart att för närvarande hvithet förslag som helst till ordnande af de genom Lapparnes flyttningsrätt uppkommande rättsförhållanden, utan att dervid Lapparnes rätt mer eller mindre åsidosätta, strandar på den belasta befolkningens och dess målsmäns anspråk; i följd hvaraf ett val måste göras mellan bibehållandet tills vidare af 1 :sta codicillen till 1751 års traktat eller antagande! af en lag af ungefär enahanda beskaffenhet, som den nu föreslagna. Men om det sednare alternativet måste ogillas ur rättvisans synpunkt, lärer valet vara lätt gjordt, särdeles för den stat, hvilken såsom Sverige skulle, efter hvad vid granskningen af förslagets detalj-bestämmelser visar sig, eftergifva både Kronans och enskilda undersåtares fördragsenlig! fastställda rättigheter och förmåner mot öfver ta gande af nya förbindelser, förenade med äfven tyre! af störa uppoffringar i framtiden. Upprätthållandet af den bestående rätten skall sannolikt icke mota mindre svårighet än förut, stridigheterna mellan den befästa befolkningen och Flyttlapparne skola tilläfventyrs tillväxa, förtrycket och förföljelserna mot de sednare tilltaga, men skulden dertill skall ligga hos den som vederbör, och möjligen kan, förr än nomadbefolkningen gått under, den dag inträda, då rättvisa och billighet gorå sig gällande äfven för nomaden.

Ehuru jag således i underdånighet hemställer att ifrågavarande lagförslag måtte omarbetas efter annan grund eller ock få förfalla, anser jag mig likväl bära i underdånighet framställa några anmärkningar vid särskilda §§ af förslaget, nemligen:

§ 2.

Den härstädes liksom annorstädes i förslaget begagnade benämningen ”Lapp”, utan annan bestämning än den af nationaliteten, kan för den Norska läsaren vara tillräckligt förklarad genom det i första §:n inom parenthes vidfogande ordet ”Fjällfinne”, men torda för den Svenska läsaren tarfva ett för-

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Pr ep. om antagande af en Pörordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 103

tydligande, pa det att det åsyftade artbegreppet ej må förblandas med sitt närmaste slägtbegrepp. Ett missförstånd härutinnan kan isynnerhet vid fråga om naturalisationsrätten för bofasta Lappar leda till förvecklingar, som inom kort påkalla en lagförklaring.

Fullt tillräckliga eller rätt lämpliga tror jag icke heller att §:ns föreskrifter om förfarandet vid Lappens ombyte af undersåtlig'^! äro. Med undantag af det fall, 8 § i första codicillen till 1751 års traktat omförmäler, är Lappen för närvarande underkastad de särskilda rikenas allmänna naturalisationslagar och, om än någon jemkning skäligen kan medgifvas, torde icke derför få förbises att grunderna för dessa lagar hafva för mycken allmän giltighet för att icke i viss man vara tillämpliga jemväl i afseende å Flyttlappen. Att låta hans ombyte af nationalitet bero af hans blotta godtfinnande utan något slags pröfning eller godkännande å Statens sida — om ock endast genom Konung-ens Befallningshafvande eller Amtman — synes både i stats- och privaträttsligt hänseende mindre lämpligt och kan icke med de anförda motiverna till förslagets 2 § försvaras. Lernnas Lappen frihet att med årstidens vexlingar förändra nationalitet, är fara värdi att lian icke lemna!' en sådan frihet länge obegagnad, hvaraf närmaste följden blir den att ändamålet med föreskriften i förslagets 1 § förfelas.

§ 3.

Om det medgifves — befogenheten dertill må dock lernnas derhän — att Lapparnes rätt att med sina renar uppehålla sig på åtskilliga Öar vid och sträckor af den Forska kusten inskränka till liden i öfverensstämmelse med förslaget, finnes för öfrig! icke utom anspråket ringaste skål att underkasta Lapparnes rätt att vistas i Forge och derstädes betjena sig af land och vatten större inskränkningar än de skulle vara underkastade i Sverige. Den nya och med sednare komité för lappväsendets ordnande jemnåriga tolkningen af 10 § i första codicillen till 1751 års traktat, enligt hvilken tolkning §:ns tillåtelse för Lapparne att ”höst och vår” flytta med sina renhjordar öfver gränsen in i annat rike skulle betaga dem rättigheten att qvarstadna eller uppehålla sig i samma rike året om eller huru länge de funno med sin fördel förenlig!, har alltför svagt stöd i §:ns ordalydelse och står i alltför skarp strid mot fördragets anda och uttalade syfte, likasom mot häfdvunnen sed, för att förtjena något afseende. Icke heller höra naturförhållanden i vissa trakter, af Forge vara bestämmande för lagstiftningen angående hela Forska lappområdet, särdeles fjellbygden, om hvars omfång och beskaffenhet kunskapen erkännes vara ganska ofullständig. Men om de i förslagets 3 § upptagna inskränkningarna i Lapparnes rätt att med sina renar uppehålla sig i allmänhet lika obehindradt i Forge som i Sverige icke försvaras genom

104 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. P>-op. om antagande af en FSrordn. för.- Lapparne i Sverige och Norge.

åberopandet af nyssberörde naturförhållanden eller den nya tolkningen af det gamla fördraget, så finnes för berörde inskränkningar intet skäl, som icke med lika mycket fog kunde göras gällande jemväl i afseende -å Sverige. I allt fall skulle konseqvensen fordrat att icke den Norska Lappen berättigats att året om vistas i Sverige under det den Svenska Lappen förbjudits att utan vederbörande jordegares och jordbrukares samtycke vistas i Norge mer än fem månader. Såsom jag bär ofvan sökt i korthet visa hafva likväl Lapparne samma rätt som begge rikenas egna innevånare att begagna de områden, på hvilka Lapparne af ålder uppehållit sig och fortfarande vistas, och deras undanträngande från det ena riket försvarar naturligtvis icke deras undanträngande äfven från det andra. I stället för de näringsutvägar, som blefvo Lappen beröfvade i Norge, behöfde han så mycket mer dem, som återstodo i Sverige, men donna omständighet bör tillika utgöra ett väsendtligt hinder för det sednare riket att uppgifva Lapparnes traktatsenligt fastställda rättigheter i det förra. Det är ett erkänd t faktum att skogsrenen ej har fjellrenens drift att sommartiden söka hafskusten och det lärer icke vara exempellöst att liksom Norska Lappar hela året hålla renar i Sverige hålla äfven Svenska Lappar året om renar uti Norge, till bevis om hvilket förhållande kan anföras, bland annat, landshöfdingens i Norrbottens län den 11 Maj 1866 till Kongl. Magt ingifna embetsmemorial. Skulle renhållet i Norge, utom för liden mellan den 1 Maj och 1 Oktober, komma att bero af jordinnehafvarnes och jordbrukarnes godtfinnande, måste Sverige vara bero dt att under minst sju månader lemna underhåll åt hela den Skandinaviska utom Finnmarkens urat befintliga nomadbefolkningen med dess två till trehundratusen renar. Huruvida detta låter sig gorå utan särskilda uppoffringar af Staten och kommunerna, derom saknas afl utredning, och genom bifallet till förslagets bestämmelser i berörde hänseende skulle Sverige således, med eftergift af egna undersåtares urgamla rättigheter, åtaga sig både mot dem och en annan stat samt dess undersåtare nya förbindelser, hvilkas omfattning och inflytande först i en framtid kunde bedömas.

§ 4.

Såvida icke tillåtelsen för Lappen att begagna terra träd och vindfällen samt i Statens skog växande löfträd motsvarar Lappens nödtorftiga skogsbehof, kräfver billigheten, efter min förmening, att Lappen tillätes att för sina hushållsbehof till nödtorft begagna skogen, der han hittills varit dertill berättigad.

§ 6.

På sätt i koiniterades motiver till §:en anmärkes, skulle den ifrågavarande afgiften betalas endast af den Svenska Lappen för betesrättigheten i

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop, om antagande af cn Förorda, rör. lapparne i Sverige och Norge. 105

Norge, hvarest kronomarkerna lära vara mindre betydliga, hvaremot den Norska egde att afgiftsfritt begagna betesrätten i Sverige, der de till renbete nyttjade trakterna nästan uteslutande tillhöra Kronan. Enligt 13 och 14 §§ i första codicillen till 1751 års fördrag bör för närvarande den Svenska Lappen för renbetet i Norge, ehvad det är på Kronans eller enskildes mark, betala mindre än hälften mot den Norska för begagnande af betesrättigheten i Sverige. Förhållandet härutinnan skulle således efter förslaget blifva omvändt mot det nu lagbestämda, oaktadt Svenska Lappens rätt till renbete i Norge betydligt inskränktes, men den Norska Lappens'betesrätt i Sverige bibehölls der den icke utsträcktes. Likställigheten emellan de begge rikena och deras undersåtare synes härvid vara mindre väl iakttagen och förhöjningen i beskattningen på den Svenska Lappen passar mindre väl tillhopa med förminskningen af hans förmåner, helst det motiv härtill, som hemtats från Svenska lappområdets inskränkning genom freden 1 Fredrikshamn 1809, förlorar all vigt vid betraktande dels deraf att nyssnämnde territorialförändring ej berörde någon annan del af den från Trondhj em till Waranger fj ord en utbredda lappbefolkningen i Norge, än den i östra Finnmarken, dels att enligt förslaget hela Finnmarkens amf skulle från den intemationela lagstiftningens område undantagas.

§§ 7-8.

Föreskrifterna angående distriktindelningen och sättet för uppsyningsmännens utväljande och förordnande äro i många hänseenden så sväfvande eller ofullständiga, att någon klar föreställning om huru förhållandena skulle efter förslaget i verkligheten gestalta sig icke kan bildas. Utgången beror i hufvudsaklig mån på lämpligheten af och öfverensstämmelsen emellan fyra eller fem landshöfdingars och amtmäns beslut och åtgärder i ämnet. Om, såsom för komiterade blifvit uppgifvet, stadgandet i 15 § af första kodicillen till Gfränsetraktaten, att en lapplänsman och två nämndemän skola förordnas i hvarje distrikt, der öfverflyttande Lappar äro, varit i allmänhet illa eller rättare sagdt alldeles icke efterlefdt, särdeles i Norge, så måste den förhoppning, som fästes vid verkan af förslagets stadgande om lapouppsyningsmännen vara temligen ringa.

§ 9.

Att lappuppsyningsmännen i allmänhet skulle förmå att, utom sina "egna angelägenheter, tillfredsställande skota de många och olikartade besty- Bih. till Riksd. Prof. 1871. 1 Smil. 1 Afd. 14

106 Bil. till Kong!. Maj:ts nåd. trop. om antagande af en Förordn. rör. Lapparm i Sverige och Norge.

ren såsom pohstjenstemän, syssloman, rättegångsombud, förlikningsman och åklagare, är föga trolig!, helst uppsyningsmannen skulle enligt §:ns# första moment vara pligtig att åtfölja Lapparne under deras flyttningar flan det ena riket till det andra, men dessa flyttningar, isynnerhet om våren, sällan ske samtidigt och ofta bero till liden mindre åt Lapparne än af deras renar. Att Lappen underkastades sin uppsyningsman malsmanskap, i det lian nödgades att låta sin juridiska talan utföras och sin rätt förlikningsvis eftergifvas eller afgöras af uppsyningsmannen, utan afseende å dennes lämplighet eller Lappens förtroende dertill i hvarje särskild t fall, vore lika obilligt som oförenligt med Sveriges allmänna lag.

§ 10.

Derest stadgandet i §:ns tredje punkt innefattar den mening att Lappen skulle vara förfallen till. böter och således till kriminel! ansvar för det hans renvaktare uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet föranledt skada genom rendjur, kan detta stadgande, efter min tanke, icke på rättsgrund försvaras. In mindre låter det sig gorå med efterföljande bestämmelse om deri gemensamma ersättningsskyldigheten. Det tillfälliga sammanträffandet af flere Lappar inom ett distrikt, der somliga befinna sig endast på genomtåg, förenar dem icke till någon gemensamhet, hvarpå likväl rättsenliglieten af deri gemensamma ansvarsskyidigheten ensamt kunde bero, enär åtskilliga Lappais vid komiterades sammanträde med dem yttrade beredvillighet att åtaga sig en slik skyldighet icke berättigar lagstiftningen att ålägga den. Förpligtelsen för den bevisligen oskyldige - att deltaga i ersättandet af skada, hvilken skett genom andra, hörer till eu art af lagbestämmelser, som utesluta sjelfva begreppet om rätt. Hvad den gemensamma ersättningsskyldigheten beträffar, tillåter jag mig för öfrig! att i underdånighet åberopa Hans Excellens Justitiestatsministerns yttrande derom i skrifvelse till Norska Regeringens Inre Departement den 22 December 1862. Från Hans Excellens Justitie-statsministerns i samma skrifvelse uttalade åsigt, att 1751 ars Gränsetraktat icke borde gifvas den tydning, ”att odlingens fortgång inom någotdera landet skulle vara underordnad Lapparnes behof af betesmarker och att under enskild eganderåt! icke finge upplåtas annan eller större jordrymd än som Lapparne hittills icke begagna! eller behöfde begagna”, har jag deremot eu i sa matto afvikande mening, som jag på bär ofvan anförda skål tror, att första coditalien till nämnda traktat, för att icke komma i strid mot sitt angifna ändamål, måste förstås så, att enligt fördraget intetdera riket sedermera egde förevändning att befordra odlingens fortgång eller af annan orsak genom upplåtelse af jord under enskild eganderätt eller annorledes, pa hvad sätt som helst, uttränga Lapparne från deras af ålder begagnade betesmarker, sd vidt de-

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande aj eu Förorda, rör. Lappar ne i Sverige och Norge. 107

samma fortfarande vore för Lapparne behöjiiga. I öfverensstämmelse härmed tror jag ock att genom förslagets nu ifrågavarande § Lapparnes häfdvunna och genom traktaten för framtiden fastställda nyttjanderätt till marken obehörigen inskränkes. Ja, det synes mig som donna rätt genom §:ns bestämning af densammas beskaffenhet gifves för framtiden faktisk! till spillo, enär det knappt är tänkbart, att den i längden kan af Lappen begagnas, derest han i förening med skyldigheten att oaflåtligen betala så oundvikliga skadeersättningar, som åtskilliga å Norsk sida fordrade, t. ex. för det renen skadar skogen genom att gnida hornen mot ungträd eller för det djuret åtkommer sådana oinhägnade utängslåtter, som nybyggare efter hand tillegna sig här och der på utmarken och företrädesvis på ställen, der renen af gammalt haft sitt tillhåll, skulle tillika vara underkastad äfventyret af jordinnehafvares och nybyggares anspråk på ersättning för det de genom renons betande å utmarken komme i saknad af erforderligt bete för egna hemdjur eller blifva i väsendtlig mån betungande.

Justitierådet Wretinans anmärkning mot §:ns sistnämnde bestämmelse biträdes följaktligen äfven af mig.

§§ H-16.

Det föreslagna procedere vid skadeersättningars utsökande är hufvudsakligen inrätta dt efter den bofasta befolkningens fördel och ingenting mindre än betryggande för Lappens rätt. Af den bofaste ensam utses besigtuingsmännen; af de bofaste verkställes värderingen; till den belasta befolkningen höra utan undantag alla, Indika med en omtvistad skadeståndsfrågas afgörande hafva befattning. Lappen eger endast att i målets särskilda stadier inställa sig och gorå sina invändningar, derest han icke heldre genast eftergifver för sin vederdelomans anspråk; men till och med denna förmån är, i anseende till lättheten att kringgå föreskrifterna om Lappens kallande till inställelse, af en högst vansklig art. Om derjemte tages i betraktande dels att det i allmänhet måste för Flytt-lappen, åt sig sjelf öfverlemnad, vara förenad! med en stor, hardt nära till omöjlighet gränsande svårighet att i skadeståndsmålen vederbörligen bevaka sin rätt inför domstol, framför allt vid de naturligtvis icke sällsynta händelser att öfverklagade skadan uppgifves hafva skett under flyttningen från det ena riket till det andra, t. ex. vid höstflyttningen från Norge till Sverige, dels att för Lappen möter oftast oöfvervinnerliga hinder att i tid förskaffa sig rättelse i de tredskodortiar han efter förslaget hade att förvänta, så synes förslaget knappast lemna Lappen någon annan utväg öppen än den åt! söka till bästa pris förlikningsvis friköpa sig från hvarje, äfven det mest obilliga skadeståndsanspråk till

108 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förordn. för. Lapparne i Sverige och Norge.

undvikande af påföljden att ändock slutligen nödgas betala det fordrade med tillägget af en äfven i lyckligaste fallet ganska dryg kostnadsersättning.

§ 24.

Såvida §:n lemna! rum för den tolkning, att Lapparnes utestängande från hittills af dem begagnade delar af Norska kusten vore icke en internationel, utan en enskildt Norsk fråga, hvilken följaktligen icke heller behöfde behandlas i den för unionela ärenden stadgade ordning, skulle Norska Regeringens ensidiga beslut kunna vid lägligt tillfälle omintetgöra den enda fördel lagen möjligen kunde hafva för Sverige och dithörande Fjell-lappar, hvilkas framtida bestånd erkännes vara ovilkorligen beroende af fritt tillträde till hafskusten. Huru liten sannolikheten af ett dylikt maktmissbruk än må vara, torda icke derför möjligheten få förbises.

§ 26.

Enär den omständigheten, att förhållandet emellan Norska nomader och bofasta innebyggare inom ett eller annat Norskt område redan är eller anses ordnadt genom särskild lag, icke innefattar något skål att hädanefter mer än hittills undantaga samma område från omfånget för den internationela lagstiftningen samt uppgiften att Finnmarkens amt, som icke blott genom det för Lapparne afspärrade Finland, utan ock genom Tromsö amt har kommunikation med Sverige, numera icke skulle besökas af Svenska flyttlappar, liksom Norrbottens lappmarker af Norska flyttlappar från Finnmarkens amt saknar stöd af en tillförlitlig utredning, så synes §:n hvila på en alltför godtycklig och osäker grund att kunna obetingadt godkännas, helst verkan och följden deraf ej låta sig vid bristande kännedom om sakförhållandena öfverskådas.

§ 27.

De betänkligheter, hvilka Justitierådet Wretman, liksom tillförene de Svenska komitéledamöterne, anfört mot donna §, delas äfven af mig. Efter hvad jag redan i början af detta mitt yttrande antydt, råder ännu en sådan osäkerhet i afseende å många förhållanden af djupt ingripande vigt vid ordnandet af rättstillståndet inom lappområdena, att lagstiftningen tills vidare är nödsakad att gå försöksvis tillväga och att en under slika omständigheter beslutad lag antagligen skall inom kort blifva föremål för rättelser och jémkningar. Att vid underhandlingar härom kunna hemta stöd af den gamla, häfdvunna grunden, der den nya funnes olämplig, bör vara en

Bil. till Kongl. Ma,j:ta nåd. F, op. om antagande af en Förorda, rör. Lapparm i Sverige och Norge. 109

så stor fördel, att det vore ytterst oklokt att afsåga, sig densamma, 1 betraktande af såväl förevarande som föregående förslag till ordnande af Lapparnes och den befästa befolkningens rättsförhållanden förefaller det föga troligt att dessa underhandlingar framdeles kunna komma att föras på en i allmänhet rättvisare och billigare eller för Sverige förmånligare grund än 1751 års traktat.

Slutligen tillåter jag mig i underdånighet hemställa, om icke i den för Sverige ansedd a lagtexten främmande ordställningar, för att icke nämna ord, sådana som ”fastboende” i stället för bofast, ”fiskeri” i stället för fiske, med flera dylika, borde mot Svenska utbytas.

De anmärkningar, hvartill förslaget, efter min förmening, i öfrigt föranleder, äro dels beroende af de redan framställda, dels sådana som vid eu omarbetning näppeligen lära undfalla uppmärksamheten. Skulle rättvisa och billighet, skulle Sveriges och Svenska undersåtare rätt och bästa anses vara vederbörligen iakttagna, så att någon omarbetning af förslaget ej ifrågakommer; då böra också berörde anmärkningar anses vara för obetydliga att * förtjena ringaste afseende”.

Justitierådet Friherre Leuhusen instämde i Justitierådet Carlesons mening.

Justitierådet Cramér yttrade: ”Vid jemförelse af förevarande förslag med första codicilien till 1751 års Gränsetraktat, kärr jag icke lemna oanmärkt, att de rättigheter, hvilka i sistnämnda statshandling tillförsäkrats nomadiserande Svenske Lappar under deras årliga invandringar till Norge, blifva uti förslaget, på sätt Justitierådet Carleson visat, väsendtligen inskränkta.

Det ligger emellertid icke, efter min åsigt, inom omfånget för Högsta Domstolens befogenhet att taga i öfvervägande huruvida statsekonomiska eller politiska skål påfordra eu slik inskränkning, eller om en förändrad internationel lagstiftning, fotad på de i förslaget hufvudsakligen upptagna grunder, må finnas innebära ändamålsenligaste sättet att bäfva sådana förvecklingar, som synnerligast på sednare tider yppats emellan den Svensk-Norska nomadiserande lappallmogen och den i Norges nordligare del befästa befolkningen ; och då af de till Högsta Domstolen 'emitterade handlingar icke slutas kan, att de Svenska Lapparnes sjelfbestånd och framtida trefnad skulle äfventyras, i händelse förslaget upphöjdes till lag, saknar jag anledning att på det anmärkta förhållandet grunda förslagets afstyrkande.

Emot förslagets detaljer har jag att framställa följande anmärkningar, nemligen:

§ 4. Jag instämmer i det yttrande Justitierådet Wretman afgifvit.

§ 5. Orden ”såvidt dessa äro för dem erforderliga” anser jag höra borttagas. I §:ns första sats har man uttryckligen erkänt Lapparnes rätt till

110 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prup. om antagande af en Pörordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

sina gamla renvägar, men i den sednare gör man denna rätt vilkorlig och beroende af behofvet, utan att i förslaget förekommer ens någon antydning om den myndighet eller person, som har att bedöma, huruvida behofvet förefinnes eller icke. Det lärer få såsom gifvet antagas, att Lapparne godvilligt afstå från rätten till en väg, den de ej behöfva, och då är ju tillägget öfverflödigt. Deremot torde, i händelse de anmärkta orden fingo qvarstå, det kunna inträffa, att de bofaste i första hand upphäfva sig till domare öfver vägarnes behöflighet med det resultat att Lapparne få, åtminstone för någon tid, erfara en för dem förderflig kränkning i deras nyttjorätt.

§ 9 inom. e. Jag instämmer i hvad Justitierådet Wretman härom

yttrat.

§ 10. Jag delar de åsigter Justitierådet Wretman här uttalat.

§ 17. Då det antagligen är meningen att åt Lapparne bereda enahanda utväg till utredning af förekommande ersättningsfrågor, som i förslaget lemnats de bofaste, synes en anvisning härom icke höra i donna § saknas.

§ 27. Jag instämmer i hvad Justitierådet Carleson här yttrat.”

Justitierådet Södergren utlät sig: ”Jag har varit i någon tvekan om gränsen för min granskning och mitt bedömande af förevarande förslag till ändring af den lagstiftning, som tillkommit medelst underhandling emellan Svenska staten och en främmande makt och blifvit utförd i en traktat dem emellan; eu omständighet, som i och för sig tyckes anvisa, att ämnet, om icke i allo, dock i betydlig mån läge inom statskonstens område och således utom min egentliga officiella synvidd. A hvarje punkt af den befintliga lagstiftningen i detta ämne, likasom i hvarje punkt af förslaget till dess förändring, betraktadt såsom ett organiskt helt, kunde jag hafva att förutsätta tillvarelsen af sådana politiska och statsekonomiska skäl, som bestämde lämpligheten eller nödvändigheten af beting eller medgifvanden, de der hos den för, statskonsten främmande kunde mota betänklighet vid jemförelse med grunderna i värf inhemska rättssystem. Det syntes sålunda kunna vara fråga endast om sådan granskning af förslaget, som afsåge bedömande, om förslaget innefattade bestämningar, Indika kunde gorå ingrepp i den enskildes redan egande lagliga rätt i sådant, hvaröfver Staten icke egde att genom fördrag af ifrågavarande beskaffenhet förfoga, och om de stadgande!!, man i förslaget velat meddela, voro uttryckta i sådana ord, som lagens ändamål ocht.sakens beskaffenhet fordrade. Men å andra sidan bär jag besinnat, hurusom Kongl. Maj:ts genom remissen till Högsta Domstolen tillkännagifna afsigt är att ifrågavarande lagstiftning för sådana rättsförhållanden inom Sverige, som höra under Svensk lag och äro af den art 87 § Regeringsformen omförmäler, skulle, med frånträdande af det statsfördrag, som nu innefattar denna lagstiftning, föras inom civillagstiftningens område och der framgent

Bd. till Kongl. Maj ds nåd. Prof), om antagande af en Förorda, rör. Lappande i Sverige och Korge. 111

behandlas, i hvilket afseende det remitterade förslaget innefattar rättsbud för förhållanden inom Sverige och val tillika upptager stadgande!! att tillämpas inom Norge för der inträffande rättsförhållanden, men dessa stadgande!! anförda endast såsom beskrifning af det uti 27 § af förslaget upptagna vilkor för den ifrågaställda Svenska lagens trädande i kraft, nemligen att så beskaffade stadgande!! för Norge skulle der antagas och samtidigt blifva gällande. Med donna uppfattning af ämnets art och omfång har jag ansett mig, jernlikt nyssnämnda grundlagsbud, höra granska dessa föreslagna bestämningar för Svenska rättsförhållanden och dervid söka bedöma dels om den nu befintliga lagstiftningen i första codicillen till (frånsetraktaten den 7 Oktober 1751 må, under synpunkten af hvad dessa inhemska rättsförhållanden i och för sig fordra, utbytas mot de nu föreslagna stadgande!!, med eller utan jemkningar i dessa, och dels huruvida de bestämningar i förslaget, hvilka afse förhållande!! inom Norge och tillsammans utgöra de uti 27 § af förslaget utsätta vilkor för den nya Svenska författningens inträdande i kraft, må i afseende på deras oskiljaktiga sammanhang med förslagets öfriga stadgande!! och inflytelse i rättsförhållanden inom Sverige vara såsom slikt vilkor nöjaktiga och antagliga; ankommande det naturligtvis i allt fall på Kongl. Maj:ts nådiga bedömande, om politiska eller statsekonomiska skål må ställa sjelfva ämnet äfven under andra synpunkter och fordra eller tillstädja sådana beting eller medgifvande!!, som ligga utom den nu an gift) a gräns för min synkrets.

Efter sådan granskning af det remitterade förslaget instämmer jag uti det af Justitierådet Carleson afgifna yttrande.

Jag anser dock tillika, för det fall att ifrågavarande förslag kom me att väsendtligt läggas till grund för eu Proposition till Riksdagen, det icke vara otjenligt, att uppmärksamheten nu närmare fästes på några felaktigheter i skrifsättet, som ingalunda höra anses hafva vid granskningen hos Högsta Domstolen vunnit gillande. Sålunda förekomma:

uti 7 § behofvet att i lämpligare ordalag uttrycka den mening, som börjar med orden: "vid denna indelning

uti 10 § 3:dje avdelningen, som börjar med orden: ”kan den eller de”, har i ordställningen: ”uppehålla sig i eller flyttade genom det uppsyningsdistrikt", en samling af icke mindre än nitton särskilda, mer eller mindre flerstafviga ord, bildande flora inellanmeningar, kommit att åtskilja ordet i från orden "det- uppsyning sdistrikt'';

uti 11, 12 och 13 §§: sedan man hunnit genomläsa dessa ganska vidlyftiga §§ angående ämnen af sådan art, att de kunna förekomma såväl i

112 Bil. (til Kongl. Maj.is nåd. Trop. om antagande af en Förordn. rSr. Lapparne i Sverige och Norge.

Sverige som i Norge, och man dervid förgäfves sökt att i tanken få föreskrifterna tillämpliga i våra inhemska förhållanden (t. ex. vid svårigheten att i Sverige anlita ”Lagrättsmän” och att tillämpa Norska lagen den 28 Augusti 1854), så erfar man omsider af 14 §, att dessa stadgande!! alls icke angå förhållanden i Sverige, utan blott i Norge, hvithet val lätteligen hade kunnat i nämnde tre §§ antydas;

uti 12 § det besynnerliga och oklara i uttrycken: ”kallelse, delgifven dagen förut med tillägg af 2i timmar för hvarje två mil”;

uti 17 § ordet ”hör” uti ett straffbud användt i stället för ordet skall;

uti 19 § språkfelet i orden: "någon hlifvit ålagd att utgifva ersättning

uti 24 § det från Regeringsformens språk lånade uttrycket ”Konungen eger föreskrifva” i stället för det till vanlig och värdig författningsstil hörande talesättet: ”Kongl. Magt vill, der sä nödigt prof oas, föreskrifva”

Justitierådet Iggeström yttrade: ”Eu gång tillförene har, efter nådig remiss, Högsta Domstolen till granskning förehaft ett af komiterade upprättadt förslag till stadgande!! rörande förhållandet i afseende å Lappmän och Fjellfinnar i de förenade rikena Sverige och Norge, men, enligt remissens otvetydiga innehåll, var den gången yttrande infordradt öfver komiterades förslag endast i de delar, som hade sammanhang med allmän lag; och Högsta Domstolen, som så fattade den nådiga remissens innehåll, på sätt dess protokoll för den 4 Juni 1847 utvisar, faun från donna synpunkt icke anledning till andra anmärkningar än dem, som i protokollet hlifvit anförda.

I förevarande fall är deremot ett annat förhållande; ty här är Högsta Domstolens utlåtande, utan vidare bestämning i afseende å dess omfång eller inskränkning till vissa föremål, genom remiss påkallad t öfver saken i dess helhet. I betraktande häraf och enär dertill kommer, att det lagförslag, hvaröfver yttrande nu skall afgifvas, dels berör ämnen, som från början blifvit ordnade genom ett för begge de förenade rikena ännu gällande politiskt fördrag, dels är beroende af hvarjehanda uti de särskilda länderna förekommande mer eller mindre vigtiga ekonomiska förhållanden, anser jag för min del ledamot af Högsta Domstolen både pligtig och berättigad att i hithörande frågor uttala sina tankar, desto heldre som rättvisan och ändamålsenligheten af det framlagda lagstiftningsförslaget svårligen lärer kunna sakkunnigt bedömas, derest icke det, som utgör eller borde utgöra sjelfva grundläggningen derför, tillika tages i skärskådande.

Efter sålunda företagen och slutad granskning, dervid jag, delande Justitierådet Carlesons åsigter, ock hufvudsakligen gillat hvad af honom

Bil. till Kongl. Maj-.ts nåd. Trop. om antågande af ett förorda. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 113

blifvit andraget så uti allmänna betraktelser som medelst erinringar mot förslagets särskilda delar, finner jag mitt vidare yttrande lämpligast kunna inskränkas dertill, att jag instämmer uti Justitierådet Carlesons uttalade mening, ändå att ett eller annat tillägg, måhända af mindre betydenhet, kunnat af mig önskas samt. efter mitt förmenande, erinringarne fallit bättre i ögonen, så framt, för hvarje af dem, alla åberopade skäl blifvit på ett och samma ställe sammanförda; hörande jag slutligen begagna tillfället att fästa uppmärksamheten på vigten deraf, att uti allmänna författningar, som till efterrättelse utfärdas och Indika komma att i eu framtid bära vittnesbörd om den punkt, hvarpå folkbildningen sig befinner, språket måtte vårdas så, att den som laser, icke kommer i tvekan, om det kan vara hans eget klara och välljudande modersmål.”

In fidem

Oscar David Egge.

Bih. till RiJcsd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afd.

114 Bil till Kong!.. Maja» nåd. Trop. om antagande af en Förorda rör. Lapparne i Sverige och Norge.

Gj enpart

af den Kongelige Norske Regjerings underdanigste Indstilling af

2den Februar 1869.

Chefen för Departementet for det Indre, Stat sr a ad Stång, har underdånigt föredraget Folgende:

I vedlagte af den norske Regjering under 1 ode October 1867 tiltraadte underdanigste Föredrag har Departementet fremlagt Udkast til en Lov angaaende Lapperne i de forenede Kongeriger Norge og Sverige, hvilken Lov er teenkt åt skulle, om den vedtages för begge Rigers Yedkommende, trsede istedet för de i lste Codicil til Graendsetractaten af 7/18 Celeber 1751 indeholdte Bestemmelser om samme Cj enstan d. Departementets Lovudkast var i alt Veesentligt stemmende med et af dertil naadigst beskikkede Hämd fra begge de forenede Diger i Fsellesskab udarbeidet, paa Norsk og Svensk affattet, Förslag til saatian Lov, hvilket man her tilligemed den af Commissionens norske Medlemmer särskilt afgivne Begrundelse tillader sig åt vedlsegge i A It ryk.

Gj enpart af neevnte underdanigste Föredrag befaledes ved Kongelig Resolution af 24de October 1867 tillstillet det Kongelige svenske Justits- Departement i Förbindelse med de ifolge Kongelige Resolutioner af 28de Mai 1845 og 18de Juli 1862 tidligere oversendte underdanigste Föredrag vedkommende de samme Forliolde.

I Skrivelse hertil af lOde December 1868 har derefter Hans Excellence den svenske Justitiestatsminister forklaret, åt efteråt Deres Majestät i svensk Statsraad den 29de October 1867 havde indfordret den svenske Hoiesterets Eetsenkning over det af foran&rte Commission indgivne Lovforslag, var saadan Betenkning under 16de November 1868 bleven afgiven samt den 23de s. M. juster et og til barn oversendt. Statsministeren har tilfoiet, åt da denne Betänkning indeholder mange og vaesentlige Anmferkninger imod Commissionens Lovforslag, har han troet åt burde, inden Sägen foredrages i sammensat svensk-norsk Statsraad, give nservserende Departe-

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Pr ap. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge, j 15

merit Anledning til åt anfore, hvad der med Hänsyn til disse A mng;rk ni ri gör kan värre åt erindre fra norsk Side, hvorfor lian lader folge en Afskrift af den af den svenske Hoiesteret forte Protocol. Statsministeren bemeerker videre, åt da Ifoiesterets Granskning af Sägen har medtaget saa lång Tid og gjort videre förberedande Behandling af samme nödvändig, forudseer han V anskeligheden af åt faa deri andelig behandla t saa tydligt, åt Beslutninger om samme hanne fattas af det nu samlede Storthipg i Norge og Rigsdag i Sverige, — hvorpaa han har troet åt härda fleste Opmeerksomheden för det Tilftelde, åt man i Paavente af den paataenkte internationale Lov skuld c ände befordring til i Norge åt udfserdige sand änne Forskrifter angaaende Lapparna, som kunna meddelas liden åt krsenke Grgendsetractaten af 1751 og de deri svenska Lapper tilsikkrede Rettigheder.

I det Departementet benytter den givna Anledning til åt framsätta de Erindringer, som fra norsk Sida findes fornodne vedkommende de fra den svenska Hoiesteret framkomna Udtalelser, skal man, idet man med Hänsyn til Sägen forovrigt indskrsenker sig til åt hänvisa til den i det paaberaabte Föredrag givna Fremstilling, og idet man ligeledes tillader sig åt vedbegge og hänvisa til den modtagne Afskrift af ngevnte Hoiesterets Protocol, tilläde sig i Underdånighet! åt anföra Folgende:

Yed Behandlingen af det ovenanforte Udkast til Lov angaaende Lapper ne i de förenade Kongeriger ha va den Kongelige svenske Hoiesterets Medlemmer i det Ysesentlige deelt sig i 2 Fractioner, nemlig a) Justitieraaderne Carleson, Naumann, Friherre Leuhusen og Iggestrom, som bände fra politisk, statsoeconomisk og almindeligt legislativ^ Standpunct förkasta Forslaget, og

b) Justitieraaderne Wretman, Cramér og Södergran, der have vaesentligc Betaenkeligheder mod Forslaget fra det sidstnmvnte Standpunct, men indrommer Muligheden af, åt politiske eller statsoeconomiske Grunda dog kunna g jure dels Antagelse försvarlig. Medens derhos Justitieraad Cramér udtrykkelig medgiver, åt det af de Hoiesteret forelagte Actstykker ikke kan sluttes, åt de svenske Lappers Bestaaen og fremtidige Trivsel skulde ssattes i Fara, om Forslaget ophoies til Lov, floder derimod Justitieraad Carleson og de, der slutta sig til barn, åt de nsevnte Actstyckker lida af eu saadan Ufuldstaendighed i Oplysninger om de factiske Forhold, om Aarsagerne til Striden niellera. de Fastboende og Lapparna, om de Sidstes Behov og bele Stel samt om. den bestaaende Tractats practiske Betydning, åt det af den Grund fadder vanskeligt åt dumma om det nye Forslags Retfserdighed og Hensigtsmeessighed.

Hvad denne Anka angaaer, er Departementet tilboielig til åt tron, åt den maa hidrore fra en udvortes og tilfseldig Omstamdighed. Det kan nemlig ikke af den föreliggande Betänkning fra den svenske Hoiesteret snes, om samme har veeret i Besiddelse af samtliga officielle Actstykker i Sägen,

116 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. P? op, om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

navnlig om den har vceret i Besiddelse af og saaledes gjort sig bekjendt med de Forhandlings- eller Examinationsprotocoller, som ere forte af begge de norsk-svenske Comiteer, som til Undersogelse af Lappeforholdene nedsattes i 1843 og i 1866. Det fremlyser navnlig af den i 1866 forte Protocol, åt enhver Side af de forenede Rigers Nomadeforhold, hvorpaa det ved sammes Lovordning kan komme an, er gjort til Gjanstånd för en omsteendelig Examination af en Maengde Lapper og Fastboende i den Reel af Norge, för hvis Skyld det veesentligst er, åt en ny Mellemrigslov paakrseves, Hemlig Tromso Amt; åt denne Examination er företaget af Nämd fra begge Rigör ved Hjtelp af samtidigt tilstedevverende dygtige og dannede Folke, en norsk og en svensk, samt åt Examinationen har bundet Stod i saa mange og talrigt besegte Moder, åt det ikke lettelig kan tsenkes, åt en Fortsoettelse af disse Undersogelser vilde hanne give noget Lklbytte. Departementet indseer derför ikke, hvorledes eu yderligere eller fuldstaendigere Belysning af Forholdet skulde hanne tilveiebringes end den, der allerede er tilveiebragt.

De af Justitieraad Carleson sserskilt udhaevede, efter hans Formening endnu ikke tilstrsekkeligt oplyste Sporgsmaal, ere formeentlig gjennem den ovenomhandlede Examination saa udferligt besvarede, som det overhovedet lader sig giore, medens man selvfolgelig aldrig kan vente åt see dem eens besvarede fra begge Sider, og man derför alltid vil blive nodt til her som i lignende Forbold åt anvende nogen Critik för imellem hinanden modsigende Erklseringer åt hanne ad fin de det objectivt Rigtigc. Naar saaledes Justitieraad Carleson anseer det usandsynligt, åt under de aarlige Kost- og Yaarflytninger nogen vsesentlig Forbed ring i Eeenhjordenes Bevogtning fra Lappernes Side kan tilveiebringes, Noget som vista ok af disses Fleerhed er benaegtet. saa maa dog formeentlig Urigtigheden af denne Bern 'gtelse vsere godtgjort dosis ved enkelte Lappers udtrykkelige Erklsering i modsat Retning, dosis ved den Kjendsgjerning, åt der gives Lapper, sauvel svenske som norske, der med deres Mjärde sjelden eller aldrig tilfoie de Fastboende Skade pa a disses Eiendom, uagtet de opholde sig i samrnes Nserhed. Om begge Bele indelande Comiteens Forhandlinger med Almuen tilstrtekkelige Yidnesbyrd. Enär der fremdeles ankes over herskende Uklarhed i det Punct, hvarvid! forandret Bevogtning formaaer åt aflede Renens Drift fra åt sago heelt ned til Havkysten i Yaartiden, da er enhver Tvivl i saa Menseende för Comiteen bleven bortryddet ved den i Forhandlingerne oplyste Kjendsgjerning, åt saavel svenske som norske Papper om Sommeren ligga med Tusinder af Resa paa Strrekninger inne i Landet oden nogensinde åt komma til Lysten. Saaledes erfaras til Exempel (see Forhandlingsprotocollen Fol. 44), åt den svenske Lap Fars Janson Sikko, efter tidligere med sina 3,000 Reen åt hare sogt ned til Lysten i Balsfjorden, i 1866 bold! til ved Altevandet naer Rigsgr$ndsen, hvorfra hans Reen ikke segte lrengere ned end til Bardo,

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. I’rop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 117

som ligger mange Mile op fra Soen. Det samme er Tilfaeldet med enkelte norske Lapper af Ivarasjok, som med talrige Reenhjorde bolde til Aaret rundt paa Hoiderne mellem Ivarasjok og Porsangerfjorden, mango Mile fra dennes Rund, — ligesom heller ingen af de Rensayr, som til visso Tider åt Aaret bolde til i Throndhjems Stift, komma ned til Kysten. Hvorvidt der i de indre Bele af Landet findes tilstrsekkeligt Bete og ovrige Betingelser för Reenhjordenes Trivsel, er vistnok endnu ikke bragd til Visbed. Men för snarast rimligt åt opnaa denne er allerede det förste Skridt gjort, idet der fördel nu sammentraadte Storting er fremsat Ivongeligt Förslag om Bevisning af de fornedne Midler til en Opmaaling, Kartering og Beskrivelse af Tromso Amts Fastland sdele, b vilket Förslag, forsaavidt for her omhandlede 0iemed fornodigedes, allerede er bifaldt af Stortbinget. Åt afvente Tilendebrin gelsen af detta topographiske Arbeide, forinden man skrider til en Ordning ad Lovgivningsveien paa det af Comiteen foreslaaede Grundlag, vilde veere en Udseettelse, der ikke lader sig försvara ligeoverfor de lidende Interessers steerke Krav pa Styrelsens snarast mulige Mellemkomst. Hvad her er bemserket angaaer forovrigt Lovudkastets § 24, om hvilken § Departementet senare hen vil have Anledning til åt yttre sig.

Den Mistillid til Forslagets factiske Grundlag, som udtaler sig i Justitieraad Carlesons m. Fls Votum, tur de udentvivl för en väsentlig Deel, hidrore fra Uovereensstemmelsen mellem Comiteens officielle Oplysninger og de Indtryk i anden Retning, som man bär modtaget af Privatskrifter, f. Ex. af den af Justitieraad Carleson citerede Pastor Stockflets Reisedagbog, Indtryk, som ogsaa i de Egne af Norge, hvor dissa smregne Forhold kun kjendes af Boger og Avisopsatser, have meddeelt sig till Mango. Med al Anerkjendelse af den bort forijente Pastor Stockflets Indsigt og Sandhedskjaerlighed, er det dog ikke faldet Nogen af dem, der ber i Landet have havt officiel Betalning med denne Sag, ind åt soge de factiske Oplysninger i Stockflets Skrifter. Denne Mands levende Medynk med det tidligere saa vanskjottede Lappefolk meddeelte hans Optrseden som detta Folka Talsmand i alt dels Vee og Val en Begeistring, der lidet levnede Rum tor en strängt objectiv Opfatning og lettelig bragte bara til åt glömma alla andre Hänsyn over en eensidig Fastholden åt Lapparnas Tar v. Hans fortjenstfulde Virksomhed ligger i hans moisommelige Sprogarbeider og i hans selvopoffrende, i sterlige og med Held kronede Anstramgelser tor åt gjore det lsenge forsomte Folk til Oj anstånd för Styrelsens alvorlige Omsorg; man det lod sig ikke vante, åt eu Mand, med en saadan Aand sretning og med den Livsopgave, han havde stillat sig, skräde i sin varme, men eensidige Interesse för Fjeldfinncrne, hvis Nomadeliv uundgaaelig rnaatte komma i Strid med Jordbrugets og Civilisationens Fremskridt, have aabent Oie för dennes berettigede Krav, saaleenge han, som Tilfeeldet var, ikke einede eller saa sig i Stånd til åt paavise Hd vele til en

118 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Vrop. om antagande af en Förordn. rör Lappande i Sverige och Norge.

Försoning. Yil man overhovedet begge afgjorende Vant paa, hvad der åt barn og andre Nämd fra et mere eller mindre philanthropisk Standpunct privat er skrevet til Försvar for Lapperne i Forhold til de Fastboende, kan man ikke conseqvent komma til andel praetisk Resultat, end åt Lapperne Lita ges för al Bevogtnings- og Erstatningspligt, og åt idetmindste bele Tromso Stift med en jordbrugende Befolkning af omtrent 150,000 Mennesker og formodentlig en lignende Reel af det nordlige Sverige ganska maa unddrages det almindelige europteiske System af Beskyttelsc för fast Eiendom iigeoverfor de före ned e Rigers nomadiserande Lapper, hvis Antal noppa överstiger 9,000 Individer, hvaraf ikke blidt 1,600 tilhorende Norge. Men Sägen vil i Virkeligheden komma til åt stilla sig saa, saafremt Privat-Skrifter, som de omhandlede, af dem, der have officiel Ritbly delse paa Sägens A.fgjorelse, skulle tilleegges den Veegt, åt de formindske Trovserdigheden af de faetiske Opilysninger som de, der nu haves tilveiebragte paa salva Stedet af dertil officielt beskikkede upartiske Ma-vid fra begge Rigör. Yil man i denne Sag icke skrida til en Afgjorelse, saalaenge eensidigt farvede private Beretninger om dissa Forhold en ten i Norge eller i Sverige komma för Lyset, vil Sägen aldrig kunna komma til sin Afsilning.

Förent! Departementet gaaer over til åt imodegaae den svenske Hoiesterets Bemserkninger ved den nu foreslaaede Ordning, skal man med Anledning af den af Justitieraad Carleson företagna Sammenligning af Lapparnas Stilling som den var efter Godicillen af 1751 og som den vilde bliva efter Comiteens Förslag, tilläde sig åt hänleda Opmserksomheden paa den störa Forskjel i Sägens sanda Internationale og ståtsoeconomiske Stilling för og nu. Ved Afslutningen af 1751 Aars Traktat borta luden Sveriges Gramdser, förliden de dengang til Norge afstaaede Kautokeino og Afjuvarre Distrlater, ogsaa finsk Enontekis samt Friare og Utziok. I dissa Districters rige Mosemarker, der udgjortle Lappernes storste og bedste Yinterbeter, havde Norges Lapper et ^Eqvivalent för de svenske Lappers Sommarbete i Norge. Til samme Tid var Antallet af Lapper og Reen saa lidet, ligesom ogsaa Jordbruget paa norsk Sida erulnu var saa obetydligt, åt man nappa dengang havde nogen Tanke för Muligheden af, åt Rummet kunde blive för trångt för begge Bedrifter. Rappe v®senet havde dörrgång og lsenge derefter eu overmaade stor oeconomisk Be tydning för begge Ländes fäste Befolkning, deels för dennes For syning med Kjod og Pelsvserk, deels og isrer för Communicationen i dissa Ödemarker, gjennem hvilke navnlig det nordlige Norge i den långs te

Bil. till Kongl. Ma.j:U nåd. Prop. om antagande af er. Förorda. rör. Pa/riarne i Sverige och Norge. 119

Deel af Aaret havde sins vigtigste Forbindelseveie med den ovrige Yerden. Heelt anderledes staaer Sägen i enhver Heenseende nu. Yed Finlands Afstaaelse i 1809 formindskedes Tractatens Omraade i saadant, Mon, åt bele det nuvrerende Finmarkens Amt, efter den russiske G-rsendsespEerring i 1852, med dels omtrent 1,000 Nomader og 65,000 Reensdyr er hemvist til de inskreenkede Mosemarker luden Amtets egne Grsendser. Man vil forovrigt senerehen i andre Anvendelser komme tilbage til dette Forhold, og indskr&nker sig ber til åt bemserke, åt det JEquivalent, Norge ifolge Traetaten havde i den tilstaaede Betesret paa de af Sverige til Rusland senere afstaaede Landsdele nu er takt. Det er en Feiltagelse, naar Justitieraad Carleson i sine Bemaerkninger til Lovforslagets § 6 yttrer, åt Territorialforandringen af 1809 kun berorte ”0stre Finmarkens Lapper”. Den berorte, som nys bemeerket, hele det mmerende Finmarkens Amt (0stre og Yestre Finmarken), hvis Reenhjorde udgjore over 3/5 Delo af bele Norges. Ilvor stort Antallet af begge Rigers Reensdyr var i förrige Aarhundrede, seer man sig ikke istaand til åt oplyse, men af de Opgaver, som forslaae de i 1843 og 1866 nedsatte norsksvenske Commiteer, fremgaaer det, åt i forstnsevnte Aar sogte omtrent 63,000 Reen, tilhorende svenske Lapper, Sommerbete i Tromso Stift, hvilket Tal i sidstnsevnte Aar var vexel til omtrent 90,000. Antallet af Reen, som i 1865 tillhorte norske Tapper ud enfor Finmarkens Amt, altsaa det Antal, hvorafen större Deel sencles paa Vinterbete i Sverige, ud gjorde benved 40,000. I oeconomisk Henseende og bortseet fra Finmarkens Aints Nomader, som bolde til \ -^orge Aaret rundt, kan det ikke veere tvivlsomt, åt Nomadevsesenet nu för Liden er for Norge en saa stor Byrde liden tilsvarende Fördela, åt man fra detta Ståndpunkt ubetinget maatte önska dels Ophor. Tromso og Nordlands Amters Forsyning med Fodevarer og Beklädning foregaaer för en saa länge Deel ved Lapperne og deras Reenskjotsel som Fädrift betragtet, åt dens successive Ophor samtidigt med Jordbrugets og Huusflidens fortsätta Fremadskriden under Skovens, Havnegangens og den dyrkade Jords Fredning for Reenhj order ne liden tvivl saagodtscm ikke vilde foles. Flor selen medlem det nordlige Norge og den Övriga Vorden bär tagel andre Vele, efteråt allerede i lång Tid regelmatssig Dampskibsfart Aaret rundt bär fundet Stad imellem Bergen, Tbrondhjem og Hammerfest. För Reisendes Befordring er saaledes Reenholdet i Sverige oden Betydning för Norge. Naar man derimod man indromme dels Betydning endnu og muligens för eu leengere Framtid med Hänsyn til det nordlige Norges Försurning med F.edriftsproducter tfa de bebyggede Bele af Norrbotten og Finland, forsaavidt som Transporten skeer ved Hjselp af Reen, er dermed kun indromme! delta Dyrs Förlida för Hesten til Kjorsel i dissa Sneorkener, man ingärdande Nodvendigheden af Nomadevaesenet, allermindst i dels nuvarande ' Udstraikning. Erfaring fra Finland og saa vidt vides ogsaa fra det nordlige Sverige viser noksom, åt

120 Bil. till Kongl. Maj-.ts nåd. Prop. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

Reen som T r sele dyr i tilstreekkelig Meengde kunne holdes af Fastboende, ikke åt tåls om, åt Behovet i nsevnte Henseende i ethvert Fald vil vsere tilfredsstillet ved et saa lidet Antal Nomader og Reen, åt der för samme vil vsere överflödigt Rum og Livsvilkaar paa Strsekninger, som en förnuftig Oeconomi aldrig vil bringa ind under Dyrk ning och Bebyggelse. Departementet antager, åt Nomadevsesenet har en större oeconomisk Betydlig för det nordlige Sverige, navnlig for de nsermest Lapmarken bosatte Nybyggare. Detta Hensyn kan vistnok ikke fra norsk Side tabes af Sigte ved Forhandlingerne om denne Sag, men den forandrede Stilling, som Sägen nu ind tager ligeoverfor hvert af de forenede Diger, bor dog billigviis have til Folge, åt den uklare og i mango Puncter absolut antikverade Ordlyd i Codicillen af 1751 ikke nu fortolkes i en för Norge mera bebyrdende Retning end Ord ene med Nodvendighed medföra, allermindst naar en saadan For tolkning ikke er nodvendig för åt sikkre de svenske Pappers Bestaaen paa rimelige Vilkaar. Men et saadant Hensyn er saa långt fra åt have virket paa de ovennsevnte svenske Hoiesteretsmedlemmers Fortolkning af Codicillen, åt tvertimod Lappernes Friheder efter denne er givet et Omfång, som gaaer moget udenfor dens prd, og åt de Ande sig foranledigedc til den Udtalelse, åt Fj eldlappens Interesse ligesom den bofaste Befolknings er i Codicillen bleven gjort gjseldende paa en forskjellig för ikke åt sige ganske modsat Maade af den, der indeholdes i det Förslag, som skulde aflose bila.

Idet man tillader sig åt henvise til den i det underdanigste Föredrag af 15de Oktober 1867 meddeelte Udvikling af Departementets Opfatning af titnsevnte Codicils netto Mening angaaende Lappernes Frihed til Benyttelse af begge Rigers Land, skal man her i Korthed gjengive denne.

Efteråt Codicillens § 10 cfr. § 12 har stadfestet begge Rigers Pappers Rot til Hest og Vaar åt flytte med deres Reenhjorde over Grsendsen i det an det Rige, og lige med Landets ”Undersaatter”, d. e. Under snatter af samme Slags eller dels egne Nomader, betjene sig af Land og Strand — undtagea fredlysa Kobbeveider og Fuglevser — til Underhold för deres Dyr og sig selv, byder § 16, åt de fremmede Papper paa begge Siden noie skulle tage sig i Agt, åt de ikke ved deres Flytnings-Fserd gjore ”Landets Indbyggere” — den bofaste Befolkning — Skade, enten Vinter eller Sommer, paa Skov, Ägor eller Eng, Multebaer- eller Hjortronmyrer eller noget andel, under Ansvar af Sträf og Skadens Erstatning efter uvillige Mmnds Skjon. Den samme Brug af Land og Strand, som er Landets egne Papper Blindt, skal altsaa vrere de fremmede Papper tillåd t, al Brug, hven ved Skade tilfoies Landets Indbyggere, er dem Begge förbud!. För denne uskyldige Nyttesret havde de åt erlmgge en i Codicillen bestemt oärlig Bele til den ”hvem Leien tilkom”, Staten eller Enkellmand. Til nogen Udskiftning af Landet mellem Lapperne og de davaerende eller fremtidige ”Indbyggere” eller nogen mer-

Bil till Kongl nåd. Trop. om antagande af en Förordn. rör. Lappare i Sverige och. Norge. 121

niere Paaviisning af de Steder, Lapperne fra gammel Tid havde eller ikke havde benyttet, findes ligesaalidet Spor som til Förbud imod Ländernas yderligere Bebyggelse i de Egne, hvor Lapperne havde vändrot med deres Reen. Codicillen har intet Tilsvarende til det nye Forslags § 5.

Tvertimod den Beskyttelse, som § 16 tilsiger Landets Indbyggere för al deres Eiendom ligeoverfor de fremmede Lapper og deres Dyr tvertimod det i §ens Begyndelse gjorte Forbehold ogsaa med Hänsyn til Landets ecme Lappers ”Skatteland,” og uagtet Modssetningen mellem ”Undersaatter” UtMO og ”Indbyggere” i § 16, fortolker Justitieraad Carleson Codicillen af 1751 derb en, åt de fremmede Lappers Rot til Benyttelse af Land og Strand ikke i nogen Henseende skulde staae filbåge för den Benyttelsesret, som ved samme lid tilkom hvart Riges egne Undersaatter, ”ogsaa de bofaste”, samt åt Lapperne hge med dissa skulde efter 1751 Jigesom förbön va-re berettigedeltil att betjena sig af den Mark, hvor deras Hjorde fra gammal Tid havde segt sm Näring, og åt enhver Udvidelse af Jordbruget eller privat Eiendom paa Steder, som Lapperne havde benyttet, har varmt en Overtnedelse af Tractaten forsaavidt saadan Udvidelse forte til Indskrssnkning i Lappernes Nyttesret! Denne Paastand tor det värre saameget mindre fornodent åt opholde si»-ved som dans Gjermemforelse nappa skulde have noget Tilsvarende i noget andet Lands Rot eller Historie. Den er modsagt ved det Kongelige Brev til Lanshövdingen i Norrbotten af 4de November 1817, hvithet fra hets Regel om r sellesansvarlighed för Skada ved Reen paa Indvaanernes Eiendom ikke undtager de siden 1751 opryddede Jordbrug. Den er positivt modsagt af den svenske Justitie-Statsmmister i hans Skrivelse til det norske Indre-Departement, af 20de December 1862, hvor det er udtalt, åt heller ikke efter hans Opiatmng kan 1751 Aars Greendsetractat fortolkes saaledes, åt Opdyrkningens Framgång luden noget åt Rigerne skulde van-e underordnat Lappernes Behov åt Betesmarker, og åt der ikke maatte underleegges privat Eiendomsret andet eller större Omraade end det, som Lapperne hidtil ikke havde benyttet eller behovede åt benytte. Den er andelig modsagt af begge Rigers Regjeringer \ ed den siden Tractatens Tid stedfundne Udviisning og Afhgendelse af Rydningsland paa offentlig Grund i Strog, hvor Lapperne förbön have tumla! sig alene i. Ex., hvad särskilt Norge vedkommer, bele Maalselven och Bardo, 2de Kirkesogne med en jordbrugende Befolkning af 3,500 Mennesker. Justitieraad Carleson bär dog til Slutning selv begramdset Lappernes Rot til det fremmede Omraade ved Udtrykket, ”som maatte ansees åt värre för Lappen vedblivende fornodent” og har dermed formentlig opgivet Tanken om, åt Lanperne ubetmget skulde v$re forbehold ne enhvar Strykning, paa hvilken de j 1751 havde drevet deras Hjorde. Hvormeget der skal ligga i den Ind-

r0™™e1^/ "°7m7ve;d de llU citerede Udtryk er gjort, er ikke Departementet Ihh. till Biksd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 16

122 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lappare i Sverige och Norge.

ganske klart; man skal derför kun bemeerke, åt det har vaeret Departementets, ligesom antagelig Committeens Fortsättning, åt der med de foreslaaede Bestemmelser angaaende Omfanget af Lappernes Friheder paa Statens og Privatmands Eiendom vil värre nok af Sommerbete og Övriga Fornodenheder i Norge idetmindste för det Antal Eeen, som nu findes.

Åt Reenhjordene skulde kunna foroges i det Uendelige med Rot för deres Flere til ep tilsvarende Udvidelse af det til Reenhold indrommede Territorium, er en Paastand, som dog ikke kan tsenkes fremsat.

Naar det titmevnte Medlem af den svenske Hoiesteret seger åt paavise, hvormeget slettere Lappernes Shilling vilde blive efter Committeens Förslag end efter Codicillen af 1751, man Departementet bemeerke, åt naar denne Sammenligning forudseettes åt falde gunstigt ud för Lappernes Shilling ifolge Codicillen, saa bidrorer detta först foa den af Justitieraad Carleson opstillede Fortolkning af Codicillen, hvis Urigtighed formentlig er tilstrsekkelig paavnst, og dernäst fra den Omstsendighed, åt Codicillens Hänsigt som Folge af Mangler ved dans organiske Bestemmelser ikke har kunnet gjennemfores. Det er i denne Hänseende tilstrsekkeligt åt gj antaga, åt Codicillens Bestemmelser om den Lapparna paahvilende Skadeserstatningspligt bär vinref saa- 'Todtsoni uskrevne, fordi der ikke er anviist noget brugbart Middel til åt giore dem gjeeldende. Havde Codicillens Bestemmelser kunnet virke efter sin Hänsigt, vilde det ha ve viist sig, åt Nomadens Stilling, aldenstund Ansvar för Skada var barn ved Loven paabunden, uundgaaelig ved Tingenes egen Magt maatte blive trangere og vanskeligere, jo mera det dyrkbare Terrain blev optaget og bebygga! og — hvad der ikke synas fra den anden Sida åt värre tilstrsekkelig paaagtet —- jo mera Reenhjordene voxede i Antal og Storrelse til Fortrarngsel för hvarandra mdbyrdes. Åt der ved Siden häraf ialfald paa norsk Sida er begaaet Misgreb af det Offentliga ved åt udvise Jord til privat Brug eller Eiendom paa Steder isarr inde i Landet, hvoi Saadant bär gjort Nomadeviesenet mera Skada end Culturen og Jordbruget Oavn, bor villigen indrommes; åt förebygga og rotta deslige Misgreb er netop Hensigten af den nye Lovs §§ 5 og 25 og af en af indevserende Storthing förlängt Bevilgning til Indlosning af privat Grund i Tromso Amf. Man den veesentligste6 Aarsag till den rmva-rende för begge Parter liga inislige Tilstand ligger uimodsigeligt i Mangelen paa gjensidig Kundskab om og Agtelse för hinandens Rettigheder og paa hensigtsmeessige Lovregler til Bestämmelse af dissa Rettigheder og til deras Haandhasvelse. Åt denne Mangel vilde blive i Hoved sägen og paa den lempeligste Maade afhjulpen, h vis man i alt Veesentligt befolger det åt den sidst nedsätta Committee efter omhjggelig Provelse eenstemmigt afgivne og af den norske Reglering tiltraadte Förslag, er framdeles Departementets sikre Haab.

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 183

Departementet gaaer nu over til, — saavidt det kan skee liden form egen Gjentagelse af hvad der deels ovenfor, deels i de norske Committee-Medlemmers Motivering allerede er anfört — åt udtale sig postviis om de Enkeltheder i den foreslaaede nye Ordning, mod hvilke der i den svenske Hoiesterets Betänkning er bleven fremsat Erindringer.

I. Naar der ankes over, åt Finmarkens Amt (det nuvserende Finmarkens Amf, med andre Ord Ost- og Vestfinmarkcn) er undtaget fra den foreslaaede Lovs Omraade, da hidrörer detta förment!ig fra Mangel paa Bele) endtskab til Forholdene. Svenske Lapper have aldrig segt Sommerbete för deres Hjorde i det nuvserende Finmarkens Amt. Aarsagen (fertil er åt sege deels i Beliggenheden, da Veien (fertil er för lång för de svenske Lapper, der aldrig have segt til den norske Kyst nordenfor Kaafjord i Lyngen eller i de seneste Aar, til Ledsen i Skjerve, — deels. i den Omstsendighed, åt Amtets egne Reenbjorde altid have vseret saa talrige — efter T ädlingen af 1865 over 65,000 —, åt det trange og sparsomme Sommerbete ved dets Kyst nitid bär vseret fyldt og nu, navnlig för Yestfinmarkens Yedkommende, er overfyldt af norske Reen. Det bär vseret Departementet saameget mere paafaldende åt see denne Paus tand fremkomme, efteråt Finmarkens norske Lapper ere bleve unddragne den dem af Sverige i 1751 traetatmsessig tilsikrede Ret til åt före sine Hjorde paa finländsk Yinterbete. Yed Siden af, åt Finmarkens Amt bär takt Retten til åt sende sine Reenbjorde paa Yinterbete i Finland, skulde det, ifolge de ovennsevnte svenske Hoiesteretsmedlemmers Paastand, värre pligtig til, hvad der aldrig tilforn bär funder Sted, åt modtage svenske Reenbjorde til Sommerbete. Departementet tor ansee det ufornodent åt underkasta denne Paastand en yderligere Provelse.

Kaar desuagtet Lovudkastets § 26, forudssettende Muligheden af, åt enkelte svenske Papper i Fremtiden kunde soge til Finmarken, för detta Tilfeelde bär tilsagt dem samme Rettigheder, som man i detta Amt vil indromme de norske, man som paa Grund af de der herskende sseregne Fördold man bestemmes noget anderledes end för de sydligare Am ter, er detta paa een Gång fra norsk Sida en Indrommelse udenfor det, hvortil Kerga er forpligtet, og tillige en för Sverige betryggande Frisering om, åt i enhvar Deel af Norge skulle svenske Papper, der suga Sommerbete her i Landet, ikke bliva behandlade anderledes end Norske.

II. Den i § 3 foreslaaede Indskrcenkning i Tiden, da Reenhold skal vcere tilladt i Norge, er vtesentlig foranlediget ved, åt nagla svenske Papper i de senare Aar deels med deels liden vedkommende Eieres Samtykke ere

124 Bil. till Kongl. Maf.ts nåd. Prof. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

forblevne Vinteren over, altsaa Aaret rundt, paa enkelte 0er i Tromsö og Nordlands Amter, dosis ere komne saa tidligt om Foraaret, åt Kalvningen, som i Almindelighed foregaaer paa svensk Side for Flytningen, för enkelte Hjordes Vedkommende nu foregaaer paa 0er i Tromsö Amf. Departementet maa ansee Bestemmelsen uundgaaelig nödvändig til Beskyttelse för Jordbruget navnlig i Tromso og Nordlands Amter. Disse Amter ville, som Folge af deras Höide- og Övriga Naturforhold, i Almindelighed ikke afgive Bete för Reensdyrene för St. Hanstid, medmindre det tillädes dem åt graesse paa Hjcmjorderne, der först blive sneebare. Detta vilde virke i bni Grad hämmande og odekeggende för Bngdyrkningen i Norge, medens man, ved först åt aabne Grsendsen för Lapperne ved lste Mai, förebygger deras Ankomst til det beboede Strog tidligere end til St. Hanstid och neder dem til åt lada Kalvningen foregaae som tfa gammal Tid i svensk Lapmarken, hvis lavera liggande Dels have Överflöd paa Skov, som ganska kan afsees til Lappernes Brug. Naar det navnlig er bleven fremhtevet som en Ubillighed, åt norske Tapper skulle henvises til Sverige i de 7 Maaneder af Aaret, medens det kun tillädes svenske Tapper åt opholde sig i Norge i 5 Maaneder, maa det först erindres, åt Forslaget i detta Stykke ikke gaaer ud paa åt rådföra noget Nyt, man kun bygger paa en allerede ved salva Codicillen stadfaestet Ordning-. Codicillen omtalar Hemlig med udtrykkelige Ord — see dans § 14 — åt Tapparna opholde sig lsengere i Sverige end i Norge, og begrundar andag häri sin Förskrift om, åt der i forstncevnte Tand skal svaras dobbel! saa stor Betesleie som i det sidste. Man selv om det ikke udtrykkelig havde vasret udtalt, åt Opholdet i Sverige er af hen ge ro Varighed, vilde dog det Samme allerede have ligget i Codicillens Udtalelse (§ 10 jfr 13 og 14) om, åt Tapparna om Vaaren flytte over til Norge og om Hästen til Sverige, idet der niellera Vaar og Hest saa långt mod Nord aldrig hengaaer nogen 1 »inge ro Tid end 5 Maaneder. Framdeles maa det, naar der sporges om Billigheden af en saadan Fördel ing af Byrden Rigerne imellan!, ikke glammas, åt Vinterophold selvfolgelig ikke medforer saa stor Skada som Sommeropholdet, og andelig åt Antallet af norske Reen, för hvis Vedkommende der er Sporgsmaal om Vinterbete i Sverige, er ulige mindre end Antallet af svenske Reen, der soge Sommarbete i Norge.

Forsaavidt Tovudkastet (§ 3, 2det Punctum) udtrykkelig forbyder Reenhold i Norge udenfor Tiden niellera hvart Aars 1 ste Mai og lste October, medmindre dertil haves vedkommende Grundeiers Samtykke, er der gjort den Bemeerkning, åt man savner et Bevarande Förbud mod Reenhold i Sverige udenfor Tiden niellera lste Celeber og lste Mai. Naar et Förbud som det sidstneevnte ikke er optaget i U dkastet, hidrorer detta ikke fra, åt et Förslag derom fra norsk Sida vilde have fundet Modstand, men, efter hvad Departementet med Sikkerhed tor antaga, fra den Omstamdighed, åt de sven-

Ilil. Ull Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om anlagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 125

ske Committerede, efter sit Bekjendtskab til de her i Betragtning kommende Forhold i Sverige, ikke har fundet et saadant Förbud nod vekligt eller naturligt og hensigtsmiessigt.

III- Med Hensyn til Betesleien (Lovudkastets § 6) bestemmer Codicillens §§13 og 14, åt de svenske Lapper, som flytte ind paa norsk Grund, men dog ikke komme til Havet' eller Fjordene og der brage Fiskeri eller Kobbeskytteri, betale i Leie för hvert 2Ode Dyr (de i samme Yaar fodte Kalve ikke medregnede) 1 Skilling Danske eller 1 Styver svensk Kobberrnynt; brage de Fiskeri og Kobbeskytteri i Havet eller Fjordene paa norsk Side, betales det Dobbelte. De norske Lapper, som om Hosten flytte til Sverige, betala, efterdi de der den hengste Tid af Aaret forblive, för hvart 20de Dyr, iberegnet Yaarkalvene, 2 Skilling eller 2 Styver, og det Dobbelte, om de brage Fiskeri og Skytteri i Lapmarken. Istedetfor dissa Bestemmelser indeholder det seneste Forslags § 6, åt der i Betesleie paa Strtekninger i det andet Bige, som ikke udelukkende tilhore Staten (altsaa alene i Korge) skal betales för hvart Aar 60 Sk. norsk eller 2 Bd. Bmt. pr 100 Dyr, Aarskalvene ikke medregnede, hvilken Afgift stilles til Kongens Baadighed för åt anvendes til Foranstaltninger, sigtende til åt veerge privat Eiendom mod Skada af Been. Åt man i 1751 ved Leiens Bestemmelse kun tog Hänsyn til Opholdets Yarighed i hvart Bige, har förmer.ni:]ig' sin Förklaring i, åt Jordbruget dörrgång i vedkommende norske Districter var mindre udviklet end nu. I den senare forlobne Tid har Jorden steget betydelig i Yserdi, samtidig med, åt Pengenes V rörd i betydelig er stink et; skulde derför detta Forhold ordnas fra Nyt paa den tidligere Basis, maatte de anforte Forandringer i Forholdene leda til eu betydelig Forhoielse i Leien og det saameget mera som den i Codicillen bestemte Leie efter Pengenes nuvarande Yserdi nappa vilde lonne Opkraevningen, om hvilken der derför ogsaa i senare Tider kun ganska undtagelsesviis har vaöret Tala. I det seneste Förslag har man imidJertid forladt Codicillens Tanke, hvarefter Leien formeentlig maatte betragtes som en Betaling til vedkommende Grundeier, Staten eller den Pivate, för Lapparnas Benyttelse af Jorden, idet man, som salva Udtrykkene i Forslagets § 6 vise, kun vil have Leien anvendt till Framme åt Lovens almindelige Giemed, Hemlig til Foranstaltninger för åt afvserge Skade af Beenhjordene paa fast Eiendom, saasom ved Gjaerders Opforelse o. desl., altsaa som et Middel til åt förebygga Indtrasdelsen af Erstatningsansvar og Anvendelsen af de Betsmidler, mod hvilke saamange Bettenkeligheder framföras. Forslaget skulde saaledes synas åt sigte til begge Parters Tarv; att der ikke tilfalder Sverige nogen Leie, kommer af, åt der paa svensk Sida ikke bliver Sporgsmaal om Forfoininger i antydede Betninger,

126 Bil. till Eongl. Ma,j:ts nåd. Prop. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

medens man har opgivet Tanken om åt skaffe nogen af Rigernes Statscasse en Indtsegt af Leien. Da imidlertid den svenske Hoiesterets Betänkning synes åt vise, att Forslagets Hensigt i dette Punct er udsat för åt miskjendes, Under Departementet, — der vistnok fremdeles troer, åt Bestemmelsens Optagelse i Boven kunde tjene til en Stötte för dennes Formaal, men derhos dog kun kan tilleegge det bele Sporgsmaal om Betesleien eu underordnet Vu;gt, — åt man fra norsk Side vil handle rettest ved åt tiltraede hvad der med Hensyn til Betesleien af den svenske Styrelse maatte onskes, enten åt bolde sig til Committeens Förslag, eller åt optage Codicillens Bestemmelse med den fornodne Omsaetning i Nutidens Myntsorter eller åt lade Betesleien ganske bortfalde. Med Hensyn til dette sidste Alternativ er Departementet vistnok ikke uopmserksom paa, åt en Bestemmelse om Delens Ophaevelse för Norges Yedkommende kunde paadrage den norske Statscasse en Erstatningspligt ligeoverfor Private ; men da her kun handlös om saa ganske vinge Belob, troer man ikke, att dette Hensyn bor tregge nogen afgjorende Hindring i Veien mod Valget af det antydede Alternativ, om dette för n serverande Sags Framme maatte findes tjenligt.

IY. Efter den oven opstillede Fortolkning af den nugjeeldende Codicil, hvarefter Lapperne kun liave Ret til Land og Strand i andel Båge, forsaavidt som denne Rots Udovelse ikke pastoral' dels Indbyggere Skada paa deras Eiendom, kunde der formeentlig mod den Begrcendsning af Lappernes Adgang til privat UdmarTc, som indeholdes i Forslaget § 10, 4:de Passus, med större Fola indvendes, åt man til Bedste för Lapperne har gaaet vidare end den opstillede Hovedregel medföra!-, end åt man ikke skulde have gaaet långt nok. Naar Udmarken eller Havnegangen benyttes af Lapperne i saadant Mon, åt Eieren eller Brugeren kommer til åt savne fornodent Bete för sit Bofse, naar en Lap til Exempel begge r sig före med sin bele Reenhjord paa enkelt Mands Udmark og lader den afbeta Grtesset til sidste Rest (see de norske Committeredes Bemrerkninger ved Lovudkastets § 10), saa er det oiensynligt, åt der skeer Eieren "Skada" paa hans Eiendom, en Skada der i mango Tilfeelde vil vane barn liga saa folelig som naar Reenen beskadiger hans Ägor eller Eng. Åt saadan Gdelseggelse af Hd marken gaar imf under Codicillens almindelige Udtryk i § 16 kan ikke be ringtes, aldenstund Udmark i Norge som i Sverige er Gjenstand för Udskiftning og Eiendom ligesaavel som Hjemjorden og för et Jordbrug, som aldrig har kjendt Staldfodring oden om Yinteren, er ligesaa uund varlig som Eng og Udengslaatter. I Nordlands Amt, hvar Tilstromningen af Lapper er mindre, og hvorfra Klagerne o ver Skada af Reenhjorderne kun ere faa, har det andag ligget udenfor Retsbevidstheden bände hos Lapperne og de Fastboende, åt de Förste

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prof), om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 127

havde nogensomhelst Adgang til åt benytte de Sidstes Udmark liden med disses udtrykkelige Tilladelse. Det kan erkjendes, åt den Form, hvori Begramdsningen af den her omspurgte Frihed för Lapperne er foreslaaet, i Anvendelsen ofta kan efterlade T vivi, men naar det af Enhver, der med et fordomsfrit Flik betragter Sägen, maa erkjendes, åt en Begrsendsning er absolut förnöden, saa faner man opstille den saaledes, som en billig Betragtning af . Forholdet ti Diger, om det end heraf vii blive en Folge, åt Anvendelsen i de enkelte modende Tilfselde, hvori Tvist maatte opstaa, maa afgjores ved Sk jon.

Y. Med Hensyn til Udkastets § 24 skal Departementet bemserke, åt efter §ens eget Indhold kan i Icke nogen 0, Halvo eller andel Omraade ved Kysten unddrages Lappernes Betesret, liden åt der envisas dem förnöden Betesmark paa Stnekninger Igenger inde i Landet, som dertil kunna ansees tjänlige. Departementet har allerede i Begyndeisen af ngervaerende Föredrag oplyst, åt der, för åt sgette Styrelsen istand til åt bedomme, hvorvidt og hvorledes saadant Vederlag kan givas Lapperne, er begjeert og allerede af Storthinget bevilget Midler til den fornodne Opmaaling, Kartering og Beskrivelse af Tromso Amts Fastlandsdele. Indtil denne Föranstaltning er tilendebragt, vil der selvfolgelig ikke skee nogen Anvendelse af Lo vudkastets §124. Först naar der ved den ngevnte Föranstaltning, til hvis Udforelse maa paaregnes åt villo medgaa et Par Aar, er vunden den fornodne Oversigt, vil der kunne skrides til Anvendelse af §en, en Anvendelse, hvis Virkninger selvfolgelig villo blive de selvsamme för Norges egne som för de svenske Nomader. Idet man angaaende de almindelige (I rund o för Bestemmelsen tillader sig åt henvise til de norske Committeredes Fremstilling, skal man med Hensyn til Justitieraad Carlesons specielle Bemaerkninger ved samme tilläde sig att yttre Folgende. Naar det af barn udtales, ”åt Lappernes fremtidige Bestaaen erkjendes åt vaere ubetinget afhgengig af fri Adgang til Havkysten”, skal man indskraenke sig til derom åt henvise til de i det Foregaaende paaberaabte Beviser för, åt dette ingenlunde er Tilfseldet. Den afkjolende og forfriskende Ilavluft samt de frodige Fjeldbeiter og Befrielse för Lapmarkens Myggesveerme er hvad Boenen seger paa den Norske Side og Gvamdsen; men herfor behover den ingenlunde åt have fri Adgang til enhvar Deel af det af Jordbruget optagne Bälte ved Sostranden. Til Soens Naerhed dragés den kun, forsaavidt det ved Sommerens Begyndelse er sneebart ved Kysten, medens der oppe i Landet endnu ligger Snee, eller naar der indtn.effer raat og köld! Veir under Haarfasldningstiden, og med Hänsyn Fertil er det, åt Lovudkastet (§ 10, sidste Led) uanseet Erfaringerne om, åt Lapperne endog kunna bolde sina Dyr ganska borte fra de lavera Strog, til-

128 Bil. till Kongl. Mnj:ts nåd. Frop. om antagande af en För ovän. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

lader dem en begraendset Benyttelse af privat Udmark. Men hverken er det nogensinde bleven paastaaet eller kan det med skjellig Grund paastaaes, åt denne Tiladelse, för åt naa sin Hensigt, maa om fatte enhver Deel og eu b ver Sträckning af det bele Kystbaelte, saa åt ikke nogen 0, nogen Halvo eller overhovedet noget Omraade ved Kysten skulde kunne undtages derfra, oden åt Lappernes Bgestaaen derved blev ndsat för Fare. Paa saadanne 0er og andre Bele af Kysten, hvor Jordbruget tiar naaet et saadant Omfång, åt det er helst vanskeligt för ikke åt sige umuligt, åt Lapperne med deres Reenhjorde og de Fastboende finger kunne leve sammen liden idelige Forviklinger, maa det vane det Naturlige og för begge Parters Interesse tjenligste, åt Nomadelivet ophorer og forlsegges til de indre Bele af Landet. Kun den, der rnaatte ansee Jordbruget för ganske underordna Nomadelivets Lnteresser, kan drage Rigtigheden af denne Anskuelse i Tvivl. Forsaavidt Justitieraad Carleson i sins Bemairkninger til § 24 fremhaever, åt Sporgsmaal om åt inddrage visse 0er og lignende fra Lappernes Betesret formeentlig ikke ville blive åt behandle i de för unionelle Anliggender anordnede Förmer, skal Departementet tilläde sig åt bemaerke, åt der selvfolgelig ikke i den her paatsenkte Lov kan blive åt traeffe Bestemmelse om, hvor vidt et Anliggende skal foredrages för Beres Majestget i sammensat eller i noget af Rigernes sserskilte Statsraad, hvilket derimod maa bero paa de til enhver Tid niellera Rigerne bestaaende almindelige unionelle Forskrifter. För en tilborlig Yaretagelse af de Svenske Lappers Interesse!- ligger för övrigt en Garanti i den af Hans Excellera^- den svenske Justitiestatsminister i sin Tid fremheevede Omsteendighed, åt de Bestemmelser, hvarom der er Sporgsmaal, maa omfatte Norges egne Tapper iigesaavelsom de svenske.

Yl. Hvad der synes i storste Mon åt have fremkaldt den svenske Hoiesterets Betgenkeligheder ved Udkastet, er den i § 10 bestemte Fcellesansvarlighed för Skada af Reen i de Egne, hvor detta extraordinaire Retsmiddel af Omstaendigh ed ernå paakrgeves, det vil med andre Ord — efter Forslagets Praemisser — sige i den storste Deel af Tromso Amf, jfr. § 7 og § 10, 3die Passus, begge in fine. Efter de Norske Medlemmars sgerskilt afgivne Förslag skulde den ngevnte Del åt Tromso Amt inddeles i 19 Opsynsog altsaa tillige Fsellesansvarsdistrikter, hvis Grgendser vara trukne efter det i Lovforslagets § 7 fastsätta Princip og i Benböld til de Oplysninger, der i saa Hänseende vara indhentede under den norsk—svenske Committees Moder med Tapper og Fastboende. Åt de Fastboende skulde faa en afgjorende, för Lapperne skadelig, Indflydelse paa Bestämmelsen af Bistrikternes Grgendser, og åt dissa skulde blive större end tilborligt, er Eventualiteter, som man nappa behover med Justi tieraad Carleson åt befrygte, naar hensees til Maaden, hvorpaa det all oreda föreliggande Förslag til Bistrikts-Inddelingen, som anfört, er forberedt, og naar det vidare bemgerkes, åt der ikke vides åt vgere

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af eu Förordn. rör. Lappar ne i Sverige och Norge. 129

nogen saerlig Grund til åt tro, åt detta Förslag vil blivs fraviget, og åt det overhoved ikke skjonnes, åt den norske Styrelse kan have nogen Interesse i åt ordna Distriktsinddelingen anderledes, end de naturlige Forholde tilsige.

Hvad den foreslaaede Feellesansvarlighed angaar, da bär den svenske Hoiesterets Medlemmer ikke imod Samme anfört nogen Grund, som ikke fra först og med samme Styrka bär fremstillet sig för Enhver, der bär haft med dissa Forholdes Ordning åt gjore, man dog hos alla dem, der have faaet Anledning til åt see Sägen paa uselt Köld, Svensker som Normeend, bär maattet viga för Tingens egen nödvändig bed. Det er den mangeaarige Erfaring fra de Egne, hvar Tilstromningen af Reenhjorde er storst, Hemlig Tromso og Finmarkens Amter, som dikterar denne Regel om Fsellesansvar, saafremt den Pligt til åt bevogte Hjordene, skaane de Fastboendes Eiendom og i Tilfgelde erstatte Skada, som Codicillen paalmgger Papperna, i Virkeligheden skal kunna gjores gjseldende. Man tillader sig åt hänvisa til den udforlige Begrundelse af Fsellesansvarets Nodvendighed, som er afgiven af de i 1813 og 1866 nedsätta Committeers norske Medlemmer, til deras Rykte Indstillinger, henholdsviis Sida 4 og 16. De deri anforte Grunda have som allerede bemserket vseret stserke nok til åt fremkalde fuld Eenstemmighed imellem samtliga norske og svenske Medlemmer af begge Committeer om Nodvendigheden, Billigheden og Hensigtsmaessigheden af denne Forholdsregel. Plagiat det Kongelige Brev af 4de November 1817 af Grunda, som man nedanför skal omhandle, nappa nogensinde er bragt i Anvendelse i Norge, afgiver dog dels Tilblivelse i og för sig et vaegtigt Indicium för Nodvendigheden af åt indfore nu en Retsregel, der allerede för 50 Aar siden fandtes nödvändig til Lösningen af Forviklinger, som dengang maatte vsere ulige mindre end nu.

Aarsagen til åt det nsevnte Brev ikke er kommet til Anvendelse i Norge er udentvivl Belgande. Brevet indeholder en Gjentagelse af Codicillens § 16 og Ordre til Lanshövdingen om åt indskjeerpe Lapparna samme og i Förbindelse dermed kundgjore dem, åt de inden visse Gramd ser skulde vsere underkastade Ftcllesansvar. Det er ganska sandsynligt, åt denne Kundgjorelse hos Lapparna har fremkaldt för nogen Tid större Omhu i Hjordenes Bcvogtning, og åt der saaledes ikke i den naermest efterfolgende Tid er opstaaet Sporgsmaal om åt bringa det Kongelige Brev i Anvendelse. Efteråt, uvist hvorlsenge senare, den förrige Tilstand igjen var vendt filbåge, har sandsynligviis det Kongelige Brev, som ikke var rattet til norsk Gvrighed, medens kun en Afskrift deraf under fide Januar 1818 af vedkommende Departement var sendt Amtmanden i det dåvarande Finmarkens Amt, ikke veeret Embedets senare Indehavere bakvändt. Man under enhvar Forudseetning härom var der ikke för norsk Gvrighed eller Domstol grundlovmsessig Bih. till Biksd. Prof. 1871, 1 Sand. 1 Afd. 17

130 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Vrop. om antagande af en Förorda, rör. Lappar ne i Sverige och Norqe.

Ålgång til åt an v ende en Bestemmelse, der manglede den efter Norges Forfatning nodvendige Form af Lov. Fertil korn, åt ifolge det Kongelige Brev skulde det deri foreskrevne Fasllesansvar idommes af de ved Codicillen af 1751 anordnade Lapperetter, en Institution, hvoraf der saavidt vides allerede i 1817 kun var spredte Levninger til hage, og som nogen Tid efter gik aldeles af Enig. Departementet skal forovrigt i denne Sammenhseng bemserke, hvad man först nylig er kommen til Kundskab om, åt det ovennsevnte Kongelige Brev, skjont kun Bettet til svensk Overovrighed, dog er Resultat af en Förhandling i sammansat Statsraad, afholdt den Ide November 1817, foranlediget ved en Forestilling fra den norske Bogsering om de Skadetilfoielser, der vederfores de Fastboende i Norge og h voro ver Besvrering var indkommen.

Naar Justitieraaderne Wretmann og Carleson paaberaaber sig som Autoritet mod Fgellesansvarlighedsprincipet Hans Excellence den svenske Justitie-Statsministers Skrivelse til det Norske Indredepartement af 22de December 1862, da er detta mermere beseet formeentlig eu Misforstaaelse. Hans Excellences Bemrerkning om Faellesansvaret gjselder, saavidt skjonnes, ikke den i den norske Regjerings Udkast af 1 Sele Juli 1862, dels § 7, derom indeholdte Hovedregel, men alene den der til foiede Bestemmelse, om hvis Gjenoptagelse der ikke nu er Sporgsmaal, åt naar i Tilfselde af Skada ved Reen hvarken den Skyldige kunde opdages eller antagas, åt Skadan var forovet af Rean, som segla Bete paa et vist Nses eller i et andel bestemt District (hvis Liera nemiig efter §ens Hovedregel skulde värre fcellesansvar- . liga), saa skulde Skadan erstattes af alla de Tapper i Faellesskab, som saga Bete för deras Dyr i det Sogn, hvar Skaden var skeet. Denne Bestämmelse har Hans Excellence i Be Bugtning af Sognenes Storrelse fundet saa obillig, åt den formeentes åt börda udgaa af §en, medens man ikke kan Ande, åt han har gjort nogen Indvending imod dennes Hovedregel, der omtrent falder samman med den nu foreslaaede, hvarefter FEellesansvardistricterne skulle bestämmes af naturlige Grtendser, liden nogetsomhelst Hänsyn til Segna- eller undan geistlig eller verldslig Inddäling.

Man skal i denne Hänseende oplyse, åt den Deel af Tromso Amf, hvar Frellesansvar kan ventes indfort, og som er antaga! åt börda delas i 19 eller, iberegnet Kvaloen, i 20 Opsynsdistrictcr, indbefatter kun 13 Segna, nemiig Salangen, Bardo, Maalselren, Syd-Reisen, Lenrik, Malongen, Balsfjorden, Tromsosundet, Sorfj orden, Lyngen, Nordreisen, K veenangen og Skjservo.

Naar andelig samtliga de Tapper og reneiende Satin ner, der vara tilsleda ved de af den nedsätta Fsellescommittee paa forskjellige Steder i Tromso Amt afholdte Moder, have erklaeret, åt de finde Indforelsen af en Ffellesansvarlighed randig og billig, gaar det ikke an med Justitieraad Carleson

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Ihop. om antagande af en Förorda. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 131

åt sgette en saaclan Brklsering ud af Betragtning. Det er ikke stemmende med de her i Landet gjorte Erfaringer om Lapperne, åt karakterisera dem ialmindelighed som svage, enfoldige eller medgjorlige i Varetagelsen af sine Rettigheder ligeoverfor de Fastboende; den almindelige Opfatning er tvertimod, åt Msengden af dem i det nsevnte Forhold viser bände Högt og Paastaaelighed, naar der handlös om, åt h andlige ve deres Interesser eller åt anddrake sig Ansvar för Skada. Naar Lapperne derför saa eenstemmigen have erkjendt Berettigelsen af et saadant Fsellesansvar, saa er det udentvivl i Folelsen af, åt de derved bedst sikkres imod den Selvteegt, som nu anvendes fra de Fastboendes Side og _ som bestaar i, åt dissa nedskyde Reen för åt skaffe sig Hanker og Be viis mod Eieren, samt i Bevistheden om, åt der ialmindelighed Intet er til Hinder för eu saadan Bevogtning af Rehlijordene, åt Skada og deraf flydende Ansvar kan undgaaes. I Fsellesansvaret vil man have et (korrektiv paa den ene Side mod Lappernes Skjodesloshed i Bevogtningen og paa den anden Side imod deras Uvillighed til, naar Skada opstaar, da åt hjselpe til den eller de Skyldiges Opdagelse. Correktivet vil udentvivl ad begge Vele virke derhän, åt salva Regelen kun sjelden vil komma til Anvendelse i Form af Dom eller Förlig. Da den Maade, hvorpaa det foreliggende Förslag vil have Faellesansvarligh eden gjennomfort, för en Deel skiller sig lfa den, som det Kongelige Bref af ide November 1817 bestemmer, skal Departementet ikke undlade her åt omtale denne Forskjel noget nmrmere.

Först bemserkes, åt det Kongelige Brev opstiller Regelen om Fsellesansvaret med det af Justitieraad Carleson fremheevede Forbehold, åt den Lap, der maatte kunna före Beviis för, åt hans Reen ikke have deltaget i Skadens Förnyelse, derved fritages för åt deeltage i dens Erstatning. Det kan ved förste Diekast synas paafaldénde, åt denne tilsyneladende billige og naturlige Undtagelse ikke er bleven optaget i det nu foreliggende Förslag, og Departementet: skulde, hvis man antog, åt den, naar der bliver Sporgsmaal om åt bringa Regelen i Udforelse, verkelig vilde bidrage til retfaerdigere og hensigtsmaessigere Resultater, ikke beteende sig paa åt anbefale dans Yedtagelse. Men imod åt tilstede den antydede Undtagelse stiller sig eu Betragtning, som för Departementet er afgörande. Beviis för, att visse af de paa det samme Omraade omvankende Reen ikke have haft nogen Deel i en paafort Skada, vil antagelig ofta värre vanskeligt åt före, og det vilde derför lettelig k linne indtrseffe, åt det lykkes En eller Nogie, men ikke allé dem, der i Virkeligheden ere uskvldige, åt tilveiebringe saadant Beviis. Folgen deraf vilde blive, åt Skadens Erstatning kom til åt paahvile den Skyldige tilligemed eu enkelt eller enkelte af dem, hvis Dyr have grtesset samman med hans, istedetfor efter Committeens Förslag allé dem, hvis Dyr have bold! til inden vedkommende Di stridt. Men medens man har allé de

332 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förord», rör. Lapparne i Sverige ooh Norge.

afkorta Lappers enstemmige Udtalelse for, åt Committeens Regel, härefter allé de Lapper, hvis Dyr bolde til sam men paa et Omraade, der ikke seges af andres Dyr, ere feelles om Ansvaret, forsaavidt ikke den enkelte Skyldige paavises, og altsaa danne et Slags gjensidigt Forsikkringsselskab för Ansvarstilfeelde, maatte man vistnok med Grund frygte för, åt en Regel, hvarefter nogle Enkelte, begunstigede af Tilfseldet, skulde hanne frigjore sig fra Ansvaret för åt lade dette falde saameget mera trykkende för andre ikke mindre Uskyldige, vilde blive betragtet ligefrem som en Uretfeerdighed. Da Departementet som bemeerket anseer denne Betragtning som afgj ärende, anseer man det mindre förnöden! åt opholde sig ved, åt den omtalte Undtagelse saavidt skjonnes maatte bevirke temmelig indgribende Forrykkelser i det foreslaaede processuelle System.

Forsaavidt dernäst det titneevnte Kongelige Brev begraendser Faellesansvarligheden saaledes, åt den kun skal paahvile allé de Lapper, som ere i et Selskab eller Folge, medens det nu foreliggende Udkast vil have Fsellesskabet bundet til fäste lokale Grsendser, maa det Sid ste udentvivl ansees bände mere retfaerdigt og tiilige åt vaere det eneste praktisk Anvendelige. Indeslutter Hemlig et Distrikt af den Begreendsning, som foreslaaet i TJdkastets § 7, paa den Tid Skade skeer flere end et Folge eller Selskab af Lapper, er der mod samtlige de Reneiere, som ikke kunna överföres åt vrere de Skyldige, den samme Prfesumtion tilstede, og ikke mod det ene Folge eller Selskab mere end mod det andel. Skulde, paa den anden Side, ikke Fsellesansvar kunna gjores gj seid ende, uden bror der kan fores Beviis för hvilket af flere Selskaber der helt eller forendeel er det skyldige, vilde den Skadelidte, der i Almindelighed vil vsere liga ubekjendt med de forskjellige Selskabers som med de enkelte Eieres Reenmserker, i processuel Hänseende vsere omtrent liga vtergelos som nu. Forsaavidt andelig det Kongelige Brev knytter sina Bestämmelser til de i Codicillen foreskrevne Lapperetter, vil det For nod ne derom hensigtsmaessigere anfores laengere hen i n serverande underdanigste Föredrag.

VII. I ner Förbindelse med Fellesansvars-Systemet staar Committeens Förslag om Beskikkelse af Opsynsmcend valg te af og ibland t Homaderne selv. Mod denne Reel af Forslaget er det bland! Andel indvendt, åt der er lågt förmögen Magt i Opsynsmandens Haand, idel han kan slutta Förlig med förpligtande Virkning för de til hans Distrikt hörande Lapper. Man benved maa erindres, åt Opsynsmanden er eu af Lapparna selv valgt Fuldmegtig, og åt han selv er medansvarlig og alltsaa personlig interesseret i, åt Erstatning för Skadetilfoielser bliver bestemt til det mind st mulige Belob og om renligt ganske bortfalder. Denne Interesse tor blive saameget steerkere, som det er sandsynligt, åt Opsynsmsendene i Regelen vilde blive valgte ibland! de större Reneiere, som gjerne ere de, der ny de den storste Anseelse

Bil. till Kongl. Mcij:ts nåd. Prop. om antagande af en Föror (in. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 133

baade hos Lapper og Fastbo ende. Åt deres Hverv kan blive byrdefuldt, erkjendes, og er det af denne Grund, åt deres tvungne Funktionstid kun er hustomt til et Aar ad Gången, ligesom der i den Norske Regjerings Förslag til § 8 er givet dem Flisagn om en Godtgjorelse åt det Offentlige i Forhold til deres hav te Bryderi og derunder udviste Nidkjserhed. Men åt Arbeidet skulde för nogen Lap blive uoverkommeligt, er der ingen Grund til åt antage, naar man Grind rer, åt de samtidigt foreslaaede Control- og Ansvars be stemmelser i sig indeholde den staerkeste Tilskyndelse för enhver af Lapperne til selv åt före Opsyn med sin Hjord og, saavidt muligt, virke til åt enhver af hans Medansvarlige gjor det Samme. Hetta maa isan ikke tabes af Sigte, naar man grunder sine T vivi om F oranstaltningens Hensigtsmsessighed paa Erfaringen tfa de i 1751 foreskrevne, men forlsengst af Brug gaaede Lappelensmeend med Lagrettesmrend. Åt denne Indrifning strax viste sig upraktisk, idetmindste i Norge, er intet Beviis imod Hensigtsmeessigheden af et Ombud, der oprettes samtidigt med Indforelsen af et Feellesansvar, som nodvendig forudsetter en Representant, mod hvem det kan gjores gjaeldende.

Naar det i Forslaget § 9 gjores Opsynsmanden til Pligt åt folge de til hans District hörande Papper under deres Flytning til andel Rige, er selvfolgclig ikke Meningen deraf, åt han skal folge hvar enkelt Hjord, hvilket er eu Umulighed, da ikke allé Papper flytte samtidigt.

Hvad der formeentlig i Betragtning af Opsynsmandens processuelle Stilling fornemmelig ligger Yrngt paa er, åt ikke lettelig nogen Hjord naaer saa långt som til beboet Land i andel Rige, eller opholder sig der, oden åt Opsyndsmanden samtidig er åt Ande i Districtet.

Gummitteen har formeentlig ikke tilsigtet Mera, ligesalidt som Departementet nLärer nogen Frygt for, åt Mera ved §ens Anvendelse vilde blive krmvet. Da det imidlertid erkjendes, åt §en efter en bogstavelig Fortolkning fordrer Noget, som kan blive manligt, bor man maaske heller affatte § 9 Litr. a omtrent saa ledas: ”Åt indfinde sig i sit Distrikt i det seneste samtidig med de derhän först ankommande Papper og åt förbliva der, saalange Papper opholde sig i eller ligge paa Flytning gjennem Districtet”.

Vill. I processuel Hänseende Under Justitieraad Carleson, åt Papperna cre stillade ulige slettere efter Forslaget end efter Codicillen, som föreskrev egna Papperetter og, i Tilftelde, vedkommende Bygde- eller Herredsret, forsteerket med to Lagrettesmaend fra ”den fremmede Side”. Justitieraaden har herved overseet, åt det nsevnte Slags Domstole var ved Codicillens §§ 22 og 23 kun anordna! för Sager imellem Papper af eet eller af begge Folk, og ikke niellera Papper og Fastboende. Det vilde ogsaa värnet en Urimelighed, om Codicillen havde henlagt Sager af sidstnmvnte Slags og derunder f. Ex. Sk jon over Skada paa dyrhet Jord til et Pa grotta af Papper, hos hvem der i bedste Fald dog ikke kunde forudsabtes nogen Förstånd paa Jordbrugets larv. Den för de her o inhandlade Sager imellem Papper och Fastboende för

184 Bil. Ull Kongl. Maj:ts nåd. Prof), om antagande, af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

Tiden gjslående Rettergangsmaade er saaledes ikke Codicillens Lapperets- Proces, men den almindelige Aasteds-Proces. Denne er overmaade bekostelig, eg man har derför ved Bestemmelserne i Udkastets §§ 11—18 sorget för i Lappernes Interesse åt gjore den ulige billigere. Forevrigt ere de foreslaaede Afsöndring®!’ i de almindelige nörske Procesregler dikterede af det dobbelte Hensyn, åt Lapperne, som omstreifende med deres Hjorde, paa den ene Side liave vanskeligere för åt varetage sit Tarv, men paa den anden Side ogsaa lettere för åt unddrage sig Stsevnemaal og Ansvar, naar de almindelige Rettergangsregler skulde befolges, Nodvendigheden af Opsynsmandens Indstsevning, dennes Pligt under Bestillingsansvar åt afgive Mode, den Fuldstsendighed, hvormed de af Lensmanden adminstrerede Forretninger skulde protocolleres, Retternes Adgang til paa et senere Stadium af Sägen åt förandra forheti afgivne 8hjon og Tiltaltes Rot til åt mode ved Sagforer i Politiretten, er Afsendringer fra vor almindelige Proces, i hvilke der efter norsk Opfatning ligger Garantier för Lapperne af eu ganska vsesentlig Betyd ning. Åt den Fastboende alene udseer de förste Besigtelsesmsend, er eu uundgaaelig Nodvendighed, fordi en saadan Besigtelse, om den skal blive tilstraekkeligt oplysende angaaende Skadens virkelige Aarsag och Omfång, maa foretages snarast muligt, medens der er liden Sandsynlighed för, åt vedkommende Skyldige, som desuden i de fleste Tilfielde ikke kjendes, villa indfinde sig paa Stedet för åt deeltage i en saadan Opnaevnelse. Dissa Besigt-dsesmsend, som kunna vane Papper, om der i Na-rheden Andas nogen af detta Folk, til hvem den Skadelidte har Tillid, ere forevrigt kun Vidner, og det staar selvfolgelig til den modende Opsynsmand eller Lap åt tilkalde Andre, til hvem han maatte liave större Tillid, og som han kan förlänga indkaldte som Modvidner ved den i §§ 12 og 13 o inhandlade Rettergang. §en fästs® tre i' udtrykkelig, åt den eller de skyldige Papper, hvis de ere kjendte, bor tilkaldes, og åt, hvis der ikke er Adgang hertil, eller til åt tilkalde Opsynsmanden, bor eu af de i Nserheden boende Papper kaldes tilstede. Kun naar heller ikke detta lader sig gjore inden den i §en bestemte Frist, bliver Forretningen dog af de tilkaldte Msend åt udfore. Da den Skadelidtes Adgang til åt sikre sig Beviset för sin Rot ikke kan gjores afhängig af den Tilfseldighed, om Opsynsmanden eller en undan Lap inden en rimelig Frist kan skaffes tilstede, har man maattet ti linie den nysnsevnte sidste Bestämmelse i §en, hvari Justitieraad Carleson seer et Middel til åt omgaa Förskriften om, åt Papper skulle tilkaldes. Men Korrektivet herimod ligger i den Skadelidtes Interesse i åt see Sägen snarast muligt i Mindelighed afgjort, hvortil der paa tunt förste Stadium kun liaves Anledning, försaavidt Opsynsmanden eller den Skyldige selv fremmoder, samt i den Prsesumtion, den Skadelidte vsekker mod sin Sag, naar lian paa dans senare Stadier ikke kan godtgjore, åt han fra förste Flärd har iagtaget Lovens Bud. Åt Vurderingen maa udfores af Fast-

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prov. om antagande af en Förordn. rör. Lapparm i Sverige och Norge. 135

boende er en Nodvendighed, aldenstund Skjon paa disse Ting ikke kan forudsrettes hos iNomaden. Åt Lappernes Ukyndighed i det Sprog, hvori Retsforhandlingerne i Norge foregaae, en Ukyndighed, som dog kun enkelt,vis er cilste de for voxne Tapper åt Mandkjon, hvad eu ten de ere svenske eller norske Lndersaatter, kan värre dem till nogen Hinder, maa vistnok erkjendes, forsaavidt det gj sekter, åt Enhver försvaret- sin Lag bedst selv. Men det er i^det nordlige Norge, hvor Domstole og 0vrighed have med tre forskjellige Nationaliteter åt gjore, en gjarngs Sag åt forstserke Retten med edsvuren Tolk, en Förtöjning, som ingen Yanskelighed medför er, da der ingen Mangel er paa retsindige Mamd af allé tre Racer, som ere msegtige förliden det norske tillige det ene eller begge fremmede Sprog. (Kvrensk og lappisk.)

IN. Forsaavidt de i Forslaget indeholäte Bestemmelser, som direkte gaa ud paa en Beskytte] se af Tapper ne, na villig den i § 4 tillstaacde Ret til Skoven, Forbudet i § 5 mod åt berove dem de fornodne Renveie, § 17 fint Drab eller Mishandling af Ren og § 23 om Amtmrends og Tanshovdingers Pligt til åt beskytte Tapperne i deres Rettigheder, ligesaalidt have vundet Bifald, som de ovrige, eller modes med den Benuerkning, åt disse Bestemmelser intet Nyt indeholder, skal Departementet derom indskrrenke si" til Folgende:

a) Fn större Reel af de Strsekninger, hvari Tapperne flytte eller opholde sig med sina Ren,. ligger saa långt afsides fra Fastboende og enhvar Kontrol, åt det "för disse Strsekningers Vedkommende vistnok er temmelig ligegyldigt, hvad boven bestemmer, idet, praktisk tält, Intet der kan ssette Grrendse för deras Benyttelse af Skoven. Detta gjsekter, hvad enten Skoven tilhorer Staten, Bygderne eller Enkeltmand, hvilket Sidst0 for en större Reel er Tilfeeldet i Tromso Amf. Men naar Tapperne komma ind paa de beboede Strog med de dertil horende og af Indvaanerne selv benyttede eller af Staten eller Proprietairer under forstmsessig Behandling stillede, ofta moget knäppe Forraad af Tov- eller Naaleskov, der paa flere Steder allerede er saa medtaget, åt Beboerne serlv manglar det fornodne Breendsel, er det af serdeles Yigtighed åt have fäste Regler för Tapparnas Adgang til åt benytte Skoven, en Gjenstand, hvarom der bär vseret stadig Tvist og som i Codicillen ikke er omhandlet i nogen anden Bestämmelse end i § 16, som forbyder Tapperne _ åt gjore Tandets _ egna Indbyggere Skada paa Skov. Naar der i Codicillen med Hänsyn til Skoven ikke Andes nogen anden Bestämmelse end den nysanforte, maa det formeentlig erkjendes, att Tovudkastets § 4 garn- de private Skoveiere saa nter, som paa nogen Maade tilstedeiigt ved den Tapperne der indrommede Nyttesret. Hvad Statens Skov angaar, tilstaar Hett Tapperne en Ret, som ikke engang er tilstaaet Tandets egna Indbyggere.

136 Bil. till Kongl. Maj:ls nåd. Pr ap. om antagande af en Forordn. rör. Lappare i Sverige och Norge.

b) Naar der siges, åt Forbudet mod att indtage gamle Renveie under Jordbrugets Omraade allerede havdes i Codicillen, da kan dette dike indrommes. Et positivt udtrykkeligt Förbud vil man forgjseves soge, medens det hverken i Sverige eller i Norge har v-Vret erkjendt med Nodvendighed åt ligge indesluttet i den almindelige Lapperne i § 10 givne Tilladelse til efter gammel S sedvana, att flytte o ver Gfrsendsen ind i det andet Rige. Men hvilke Fortolkningsregler man end vil anvende, maa det dog erkjendes, åt, naar der er Fåle om åt sik re Nomader nes fremtidige Bestaaen, vil en positiv Bestemmelse som den nu foreslaaede have en ganske anden Betjening, end de almindelige Udtryk i Codicillen, hvoraf den skräde udledes fortolkningsvis. Tilleegget i § 5 ”forsaavidt de ere fornodne” hidrorer fra den Kjendsgjerning, åt der som Folge af Lappernes ofte planlose og uregelmeessige Yandringer findes gamle Renveie eller Spor af saadanne, som ikke i länge Tider have vinref benyttede, og hvis Opretholdelse vilde värre eu unyttig Indskrsenkning i den private eller o fientlige Eiendomsret. Eden et saadant Tillseg vilde Jordbrugeren ogsaa värre afskaaret fra, hvad der dog ikke bor negtes barn, åt läge under Dyrk ning og indhegne et Stycke af en Renvei, naar han kan anvise eu tilstraekkelig bekvem X ei lige i Nserheden, saa åt der kun bliver Sporgsmaal om eu ubetydelig Afvigelse fra den rette Linie.

Sporgsmaalet om, hvorvidt eu Renvei er förnöden som saadan, maa i Tilfeelde af Tvist afgjores af Domstolene, som ved Zeus Hovedregel ere bundne til åt varetage Lappernes Tar v. Åt Tillsegget, som af Justitieraad Cramér yttret, bor udgaa, fordi Lapperne maa antages åt villo godvilligt afstaa fra Retten til en Yei, som de ikke behove, kan ikke indrommes, da dette i Grunden vilde värre det samme, som åt 1 Begge Afgjorelsen ganska i den ene af Parternes Haand.

c) Den i Norge gjgeldende Kriminallov bestemmer vistnok Sträf og Erstatningsansvar för Drab eller Mishandling af Lappernes Ren, hvad enten det skeer ved Humle eller paa anden Maade, men (ten overlader til den Skadelidte åt forfolge Sägen ved privat Sogsmaal. Efter Edkastets § 17 skal derimod det O fientlige paatale Sägen, hvilket bände med Hänsyn til Beviisforelsen og Omkostningerne giver Lapperne saa store Fördela framför det bestaaende og et saa stort Fortrin för de Fastboende ved disses indbyrdes Sogsmaal för Skada paa Bofae, åt Lapperne idetmindste i Norge derved have vand et en ganska veesentlig Beskyttelse. Justistieraad Carleson Under det ubilligt, åt ikke de Fastboende underkastes Fsellesansvar för Skadetilfoielser paa Reenlijordene af Hunde i samme Forhold, hvari saadant Fsellesansvar er paalagt Lapperne för Reenens Beskadigelse af Ägor og Eng m. m. Detta maa hidrore fra den Före-

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lappare i Sverige och Norge. 137

stillingsmaade, åt de Fastboende ligesom i sluttet Kjaede ligge tilfeldts med Lapperne o g deres Hjorde, i dette Slemed bolde Bände i stort Antal og tilmed gjore sig en Naeringsvei af åt efterstrsebe Reenhjordene. Men dette er en Overdrivelse foranlediget ved urigtige Anbringender lfa Lapperne og deres ensidige Talsmeend, Noget hvorom Committeens Forhandlingsprotokol indeholder tilstreekkelige Vidnesbyrd. Det Sande er ialfald för Norges Vedkommende, åt der pa a hver Gaard holdes 1 å 2 Bonde, som ere nodvendige för åt vserge Bofreet mod Rovdyr og Bjemjorden för fremmede Kreaturer, åt mango af disse Bonde have faaet den Lynne åt fo idol ge Reenhjordene ogsaa udenfor Bjemjorden ofte bi de enkelte Dyr ihjsel eller jage dem i Ufore og åt undertiden Lieren försåtlig eller idetmindste ved grov Uagtsomhed bär Skyld deri. Men medens dette man erkjendes åt vtere helst beklageligt, og medens man för att gjore hvad gjores kan, för åt see denne Mislighed afhjulpen har i Lovudkastet foreslaaet Sträf för dem, som deri gjore sig skyldige’ og offentlig Paatale förr att gjore Straffen gjeeldende, er det paa den anden Side indlysende, åt der med Bensyn til Skade, der skeer ved Gaardshunde, ikke mere i de her omhandlede Egne end i andre Egne af Norge eller Sverige tiltrsenges et solidarisk Ansvar mod samtlige i en vis Strykning liggande Gaarde. Bundene bolde sig hver paa sm Gaard, og lada sig af Lapper ligesaavel som af Eieren og hans IN aboer individ ualisere og efter Beskrivelse gjenkjende. De Bensyn som have fremkaldt Forslaget om Fsellesansvar for Skade af Reen — paa den ene Side dissa halvvilda Dyrs overordentlige Mamgde og Drift til åt blanda sig i Flok og Folge liden Bensyn til hvis Bjord de tilhore, og paa den anden Side Umuligheden för de Fastboende af åt individuahsere Dyrene i vedkommende Bjord, der kan bestaae af Bundreder eller Tusinder af ensartet dannede og ensartet farvede Dyr, hvis Markör kun Lapperne leende, — ere saaledes ikke her tilstede. I det her omhandlede Punkt er derimod af Justitieraad Wretman gjort en Udseettelse, som vistnok er i fuld Överensstämmelse med hvad Committeen har tilsigtet, og saaledes formeentlig bor tages til Folge.

Den gjselder Benviisningen i §ens Slutning til de i § 13 indeholdte horskrifter, hvilken muligens kunde mistydes derhän, åt naar Vedkommende ikke fandt Grund til åt anleegge offentlig Sag, den Forneermede da skulde värre afskaaren åt forfolge Sägen ved privat Sogsmaal, Noget som selvfolgelig ikke har vinref Committeens Mening. §en bor formeentlig gives saadant Ti Hälg: ”men i modsat Fald sender Indberetningen til den Skadehdte med Tilkjendegivende, åt det överlädes til barn selv ved privat Sogsmaal åt indtale sin Rot, i hvithet Fald Nodvendigheden af Sägens Paaklage til Forligelsescommission bortfalder.”

Bill. till RiJcsd. Prof.. 1871. 1 Samt. 1 Afä.

138 Bil. till Kongl. Maj:ta nåd. Prop. ont antagande af en Förordn. rSr. Lapparne i Sverige och Norge.

d) Det forholder sig vistnok saa, åt et lignende Bud som det i Udkastets § 23 foreslaaede allerede indeholdes i Codicillens § 29, men Erfaring viser dog noksom Betydningen af, åt deslige Bud ved ny Lov opfriskes og indskjaerpes. Åt Budet paa den Blads, det havde i Codicillen med dens uklare og sveevende Bestämmelse!? om Lappernes Rettigheder, ikke kunde blive moget effektivt, er ligesaa naturligt, som det paa den anden Side ikke bor betvivles, åt en sandal! Benling til begge Rigers 0/righed i umiddelbar Sammenhamg med noiagtigere Bestemmelser om Inne Rettigheders Udstrsekning og Alt, hvad dermed staar i Förbindelse, vil faa sin praktiske Betydning.

X. Efter saaledes åt have ombandiet de veesentligste Grund trade i den foreslaaede Ordning, forsaavidt derved er gjort Bemserkninger af den svenske Hoiesterets Medlemmer, skal Departementet, selvfolgelig med Forbigaaelse af hvad der gjsekter Sproget i Lovforslagets svenske Text, udtale sig om de i övrigt fremkomne Bemserkninger ved Enkeltheder af mindre vsesentlig Betydning.

Ved § 2 gjor Justitieraad Carleson den Bemaerkning, åt den foreslaaede Adgang för Lapperne til åt ombytte undersaatlig Stilling förekommer barn för let og ukontrolleret, og åt den kan före til en Omgaaen af Udkastets § 1. Fertil maa bemserkes, åt om end den samme Frihed ikke udtrykkelig er hjemlet Lapperne ved Codicillen af 1751, er den dog i samme forudsat, idet §§ 8 og 9 kun bestämma, hvarvid! en Lap, som ved Giftermaal eller af anden Grund bliver Undersaat i andel Rige, skal betala 6te og l oda Fånge af den overflyttede Förnäm, uden åt gjore Ombytningen af undersaatlig Stilling ialmindelighed afbamgig af noget andet end Lappernes eget Valg. Kun i det nu saagodtsom ukjendte Tilfelde, åt han eier Skatte- eller Bygselland, skal lian efter Codicillens § 7 vsere det Riges Undersaat, hvar blot er beliggende. Udkastets § 2 slotter sig saaledes, ligesom Committeeforslaget af 1843, til det Bestaaende, hvari man ikke bär fundet Grund til åt foreslaa nogen Förändring og det fra Karsk Sida saameget mindre, som der overhovedet til åt blive Karsk Undersaat ikke udkrseves nogensomhelst Formalitet, men alene åt Vedkommende lager fast Ophold i Råget. Med Hensyn til Stemmeret, Adgang til Fattigforsorgelse o. s. v. vil den derom gjaeldende Lovgivning selvfolgelig uanseet den heromhandlede § 2 ogsaa omfatta Lapperne. Åt den foreslaaede Tillåd else af disse skulde benyttes saaledes, åt de vilde skifte Kationalitet med Aarstiderne, er en Drygt, som ikke sees åt have fremstillet sig för nogen af de to Committeer, der have foreslaaet den, udentvivl fordi Erfaringen hidtil ikke har givet nogen Anledning dertil. Det indsees ikke heller, hvilken Fordeel Saadant skulde medföra för Lapperne, da de dog til enhver Tid maa lyda sit Lands Love, inden

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en För ovän. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 139

hvilket de opholde sig, och med Hänsyn til deres Ret i andet Rige ere stillede lige med hvert Lands egne Lapper. Det er heller ikke Departementet klart, hvori den af Justitieraad Carleson antydede Provning eller Godkjendelse ved Lanshövding eller Amtmand skulde bestaa.

Yed de i § 2 foreskrevne Attester fra Pr gest og Foged og den dermed forbundne Mandtalsforsel er man sikret Beviset för, hvilket Rige enhver Lap til enhver Tid tilhorer, saa åt T vivi derom ikke kan opstaa enten i stats- eller privatretlig Hänseende.

De i §§ 7 og 8 indeholdte Forskrifter om Districtsinddeling og Yalg af Opsynsmamd Under Justist-ieraad Carleson i mango Ilenseender saa sveevende eller ufuldstsendige, åt man ikke kan danne sig nogen klar Forestilling om, hvorledes Forholdene efter samme skulde sälle sig. Hvad § 7 angaar er derom handiet ovenfor. Forsaavidt Justitieraaden sigter til de i Slutningen af § 8 omhandlede reglementarisk!; Bestemmelser, som ere lagte i Overovrighedens Haand, da har man ved disse bart för 0ie Nodvendigheden af, åt Inne Bestemmelser maa kunna omgjores pa a korteste Maade efter vexlande Omstsendigheders Nedför, navnlig med Hänsyn til åt Liden för Afholdelse af Thing, Markeder og lignende Samlinger, hvorved Yalgene af Opsynsmaend bekvemmest foregaa, er underkastet Förändring. Naar den närmare Ordning af dissa Ting er anbetroet Overovrigheden, hvar inden sit Amt eller Len, saa bär man derved, idetmindste för Norges Ankommande, ikke fjsernet sig fra almindelig Lovgivningspraxis. Det indsees heller ikke, åt den Ordning, som saaledes er lågt i Lokalmyndighedernes Heender, er betinget, som af Justitieraad Carleson antyda!, af Enighed mellem samtliga de Amtmeend og Lenshovdinger, inden hvis Districter Lapper have Tilhold, men i det Hoieste kun af Enighed mellem Amtmand og Lanshövding i samgrcendsende Districter.

Den Myndighet!, som foreslaaes lågt i Amtmaends og Lenshovdinges Hinder med Hänsyn til Nomader nes Fordeling, forsaavidt de villa strömma til enkelt District i för stort Antal, har sit Tilsvarende i Codicillens § 16, lste og 2det Punctum, som henlagde den samme Myndighed til Lappelensmanden med Lagrette. Bestämmelse;! medfölje den samme, paa en Autoritets Skjon beroende Indsknenkning i Lappernes Frihed som den nu foreslaaede, men Afgjorelsen var lågt i andre Haender. Efteråt de saakaldte Lappelensmaend forlrengst ere gaaede af Brug og som eu Indretning, hvis Uhensigtsmtessighed Erfaringen har vist, ikke foreslaaes gjenoprettet, kunde der nu vtere Sporgsmaal om åt överläde den nsevnte Myndighed til de valgte Opsynsmaend, da dissa som Lapper turde have sikkrest Skjon om Betets Tilstreekkelighed inden Districtet för et givet Antal Reen. Men det maa herved ikke tabes af Sigte, åt Opsynsmanden som Reeneier inden sit District er i hoi Grad personlig interesseret i åt Jette soges af det mindst mulige Antal Reen,

14:0 Bil. till Kongl, Maj;ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne r Sverige och Norge.

og åt Opsynsmanden vil faa al den Inflydelse, som man i denne Hänseende kan onske, naar, hvad der selvfolgelig vil skee, hans Fomening maa seskes deels af Hjemstedets Lensmand, som ved Mod tagelsen af de i § 8 befalede Opgaver har god Anledning til åt bevirke en rimelig Fordeling af Rummet ved frivillig Yedtagelse af Lapperne sel v, deels af vedkommende Overovrighed til Etterretning för meste Aars Fordeling efter Erfaringen fra hvert förslående Aar. Naar Fordelingen för allé Tilfselde leegges, saaledes som foreslaaet, i eu udenfor Lappernes indbyrdes Interesse!’ staaende Autoritets Haand, bor man ikke betvivle, åt denne vil vide åt före sig til Nytte för Afgjorelsen al den Lag- og Lokalkyndighed, som ved Ovcrhegning med Folket selv kan tilveiebringes.

Den i § 10 indeholdte Straffebestemmelse Under Justitieraad Carleson obillig, forsaavidt Lappen er förfaren til Roder, ogsaa naar Skyiden ikke ligger hos barn selv, men hos de af barn benyttede Reenvogtere. I denne Hänseende bemserkes, åt det er en ikke alene i den norske, men formeentlig ogsaa i andre Staters Lovgivning vel kjendt Sselning, åt Iluusbonden i Regelen gjores ansvarlig för sit Huusfolk og Tyende med Hensyn til Roder för de Politi-Forseelser, livori de i og ved Tj enesten gjore sig skyldige, og åt det iallefald i det heromhandlede Forhold paa Grund af Yanskelighederne ved åt bevise, hos hvilken af de til samme Huusholdning horende Tapper Skylden för slet eller undladt Revogtning egentlig ligger, er nodvendigt åt skjgerpe Huusbondens Pligtfolelse og Tilsyn med sine Folk ved en Rodebestemmelse saaledes affattet, åt han ikke kan omgaa den ved åt skyde Skyiden paa K vindel-, Rom eller Tyende.

I § 18 har Justitieraad Wretman paapeget som en Anomali fra den svenske Straffelov, åt Roderne skulle tilfalde vedkommende Sogns Fattigcasse. Hvad dette angaar har Departementet intet åt erindre mod åt Restemmelten bortfalder, saaledes åt Roderne — overeensstemmende med hvad der ogsaa efter norsk Lov gjeelder, hvor intet Modsat siges — körnare til åt tilfalde Statskassen.

Efteråt man saaledes har segt åt imodegaa de Indvendinger af större og mindre Retydenhed, som den svenske Hoiesterets Retsenkning indeholder imod den norske Regjerings Udkast, har Departementet derefter åt udtale sig om den Udvei, som navnlig Justitieraad Carleson har paavist som et efter hans Anskuelse retfasrdigere og hensigtsnnessigere Grundlag för Sägens Ordning, nemlig en fuldstaendig Udskiftning af det nordlige Norges og Sveriges Pro vindser imellem Nomadevmsenet og Jordbruget. Justi tieraaden antager om de nsevnte Landsdele, åt om ogsaa de Omraader, der egne sig til et Jordbruk hvis Dyrkere ialmindelighed deraf kunne paaregne noget vge-

Bil. till Konyl. Maj:Ig nåd. Prop. om antagande af eu Förorda, rör. Lapparne r Sverige och Norge. 141

sentligt Bidrag til sit Ophold, fraskilles, vil Resten af Landet levne Flyt- Lapperne tilstraekkelig Underholdning för deres Reen. lian henstiller det til Overveielse, om ikke en Udskiftning kunde foregaa efter det nsevnte Princip, saaledes åt Lapperne henvises med sine Hjorde til de Landsdele, der ikke egne sig til Jordbrug, og åt disse forenes med hverandre gjennem hensigtsmsessige Reenveie, h vilket Alt bor skee i förnöden t Fald ved Indlosning af Nybygger och Rydningspladse, isaer saadanne, som afstsenge Reenveiene, samt åt ny Optagen af Bopladse aldeles forbydes. Da Departementet ikke saaledes kjender Forholdene i det nordlige Sverige, åt man tor udtale nogen Mening om Systemets Anvendelighed dersteds i videre Omfång end det allerede antages åt värre indfort, skal man indskrsenke sig til de Bemoärkninger, som den heromhandlede Ide nsermest fremkalder med Hänsyn til Forholdene i Norge.

Fn Omskiftning, saavidt fornodiges, imellem Nomadevsesen og Jordbrug luden de Landsdele, hvar disse Bedrifter som Folge af Jordbrugets Betydning paa den ene og Reenhjordenes Talrighed paa den anden Side vise sig uforligelige, hvilket för Liden maa siges om en större Reel af Kyststrsekningen i Troman Amt, er netop det Maal, som tillsigtes ved Lovudkastets §§ 5, 24 og 25. Det fremgaar imidlertid af § 24 og Committeens norske Afdelings Motiver dertil, åt man nsermest har tsenkt paa en Udskiftning i samme Retning som den i Sverige stedfundne, idet man helst vil indromme Lapperne de indre Delo af Landet og altsaa i det Store taget saavidt muligt trsekke Grsendsen imellem begge Bedrifter paralelt med, skjont selvfolgelig i betydelig Afstånd fra Rigsgrsendsen, samt henvise Lapperne til det indre Belte og Jordbruget til Lysten og de ved samme udmundende Dalforer. Skulde dette ogsaa af Justitieraad Carleson vsere tilsigtet, hvilket man imidlertid paa Grund af andre Yttringer i hans Votum befrygter ikke åt vsere Tilfseldet, da maa Departementet ganske slutte sig til hans Tanke. Som Sägen har stillet sig för den Norske Betragtning, har man imidlertid anseet det nodvendigt, åt man först ved den ovenomhandlede topografiske Undersogelse af Tromso Amt kommer til Vished om, åt Amtets indre Delo have Tilstrsekkeligt af Ruin og ovrige Vilkaar för Renens Trivsel, og man har, — hvad der ogsaa ligger i Ordene i Udkastets § 24 — ikke troet åt kunne gaa saa vidt som åt frigjore den bele Kyst för Lappernes Brug, idet der gives Strsekninger nser Scen, hvar Reenhjorde af passende Storrelse kunne bolde til oden Fortrsengsel för de Fastboende, naar kun Lapperne opfylde sin Bevogtningspligt paa en saadan Maade, som det tor vsentes, åt Bestemmelsen om Fsellesansvar vil halföre. Som Exempel paa saadanne Strsekninger kan nsevnes Lyngens Prsestegjseld, inden hvis Omraade, efter Skjon af Fastboende, (see Committeens Forhandlingsprotocol Side 24) vil under den nsevnte Betingelse kunne höides 15,000 Reen oden Fortrsengsel

142 Bil. till Kongl. MajUs nåd. Prof. om antagande af en Förord», rör. Lapparne i Sverige och Norge.

för Indbyggerne. Na av Justitieraad Carleson antyder som Princip för en Utskiftning, åt der bor heevdes för Jordbruget alt det Land, som dertil egner sig i saadan Grad, åt Yedkommende deraf kunne p aar egne noget veesentligt Bidrag til sit Ophold, da in aa totte sidste — i det Store taget — med fult Ret siges åt vae-re Tilfseldet med bele den nu bebyggede, af Enkeltmand til Ring optagne Reel af det nordlige Norge, navnlig i Premiss og Nordlands Amter. Hvor smaa end mango Jordbrug i disse Trakter kunne vgere, ved Ssen saavelsom inte i Landet, gives der neppe et eneste, om hvilket det ikke maa siges, åt det afgiver et vsesentligt Bidrag til Brugerens Ophold. Hvad de hoiere ep i Landet liggende Gaarde angaar, da udgjor Jordbruget, navnlig Fädrift, altid Mandens vsesentligste Levebröd, hans ovrige pyssel kun uvsesentlig Binäring. Den ved Lysten boende Almue staar tildeels i en anden Krasse, forsaavidt som paa de goldere Strsekninger Manges Ilo vedlider ilig egentlig er Fiskeriet, men selv om disse maa det dog med fuldeste Foie siges, åt Jordbruget, forsaavidt som de ogsaa drive saadant, afgiver et ganske vsesentligt og i de Aar, da Fiskeriet raisslykkes, saameget uundvserligere Bidrag til deres Ophold. Naar man i § 25 har tilsigtet Expropriation af privat Jord til Betesmarker för Lappernes Reen og, som tidligere i dette Föredrag anfört, af det nu för samled e Storthing har förlängt Midler dertil, liar man maattet gaa ud fra en för Jordbruget moget ugunstigere Synsmaade end den af Justitieraden opstillede. Der vil ad denne Yei intet Vsesentligt kunne opnaaes til bedste för Lapperne, medmindre man indloser Jordbrug, der ere af saadan reel Betjening för deres Besiddere, åt de utvivlsomt gaa ind under det Omraade, som Justitieraaden vil have Jordbruget forbeholdt.

Det maa erindres, åt de heromhandlede Delo af Norge, som Folge af bekjendte sseregne Naturforhold, have eu ulige bed re Vegetation end nogen anden Egn under samme nordlige Breddsgrad. Det deraf flydende Jordbrug og det paa Lysten paagaaende Fi skeri understotte hinanden ved gj ensidig t åt til vele bringe fornodne Driftsin idier. Disse Nseringskilder i Förening have fremkaldt en Bebyggelse navnlig af det Aint, hvorpaa det i denne Lag vebsentligst kommer an, Hemlig Tromso Amf, som indordner dette under almindelige europieiske Forhold, i eu långt hoiere Grad, end den med disse Egne Ubekjendte ialmindelighet forestiller sig. Amtets Kystdistrikt er fra den ene til den anden Ende optagen af privat Eiendoms- eller Brugsret medens Almindinger, enten private eller offentliga, ikke findes ved Soen, hvis Bredder endog i bele Miles Udstreekning danne saagodtsom uafbrudte Rsekker af dyrkede Jorder og kun paa korte Stykker den dertil hörande Udmark eller Havnegang. Detta er Tilfseldet ikke blot med samtliga Ger, man ogsaa med Amtets til Soen og de större Elve stödande Fastlandsdele. I Dalforerne långs Amtets större Elve har dannet sig Kirkesognene Saiangen

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. T) op. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 143

og Salangsdalen, Bardo, Maalselven, Nordreisen o g Kvsenangen, hvis Beboere deels ere Jordbrugere og Fiskere tillige, dosis alene det Förste. Efter de officielle Opgaver af 1865 havde den Ideel af Tromso Amf, som berores af Nbmadevsesenet, en Befolkning af omtrent 33,000 Mennesker, fordelte paa 13 Öogne med eu samlet Korn- og Potetesävl, der kan anslaaes til 27,000 Tender Byg og et omtrentligt Kreaturhold af 3,250 fleste, 21,000 stort Kvseg og 46,000 Faar.

, Korn allerede ovenfor antydet befrygter man, åt Justitieraad Carleson ikke har teenkt sig en Edskiftning overeensstemmende med den Tanke, der har ledet Committeen til åt föreslå de i Edkastets §§ 24 og 25 indeholdte Bestemmelser. Hans Edtalelser om Renens Trång til åt naae selve Kysten, samt om det Mangelfulde i Edkastets Bestemmelser angaaende Lappernes Adgang til privat Edmark, lade formode, åt han har taenkt sig, åt Landet skulde deles i Belter ved Linjer fräkne paa tveers fra Rigsgnendsen til Soen för åt paa den ene Side den nsevnte Trång hos Renen kunde blive tilfredsstillet, og paa den anden alt Fsellesskab i Ed mark mel lem Tapper og Fästbande fuldstsendig ophore. Fn saadan Tanke maatte Departementet betragte som manlig åt bringa i Edforelse. Af den anforte Oversigt over Tromso Amts nuvarande Bebyggelse vil det vtere indlysende, åt hiin Tanke ikke kunde gjennemfores, uden ved åt tregge store Samlinger af opryddede Gaarde ode, og det ved Anvendelse af Pengemidler, hvis Storrelse ikke engang tilnsermelsesviis kan angives; men sikkert nok vilde overstige, hvad der i saadant 0iemed nogensinde kunde ventes bevilget. Den eneste mulige Edskiftningsmaade er saaledes vistnok den ved Edkastet tilsigtede partielle Henviisning af Lapperne til de indre Delo af Landet.

_ Dot er överflödigt åt tilfoie, åt under hvilketsomhelst System af Edskiftning, aldenstund det maa crkjendes, åt en Indhegning af Betesmarker og Reenveie, filstreckkelig til åt förebygga ethvert Sammenstod mellem Reenhjorde og Jordbrug, ligger udenfor Mulighedens Grcendser, blive Lovbestemmelser om Bevogtnings- og Ansvarspligt, og navnlig om Feellesansvar, uundvserlige. I Mangel deraf vil den nuvserende ulykkelige Tilstand af gjensidig Selvtaegt, som i mango Tilfselde kun er en Edovelse af retmsessigt Nodvterge, og den deraf flydende Ophidselse og Fiendskap vedvare.

Departementet har i det Föregåaendc tröst åt burde behandla de fremsatte Erindringer mod Lovudkastet med nogen Edforlighed, ogsaa hvad enkelte i sig selv mindre vigtige Punkter angaar. Ogsaa om nagla af dissa

144 Bil. till Kongl. May.ts nåd. trop. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

gjgelder det Hemlig, åt de have sin Betydning som Led i et System, og man bor vistnok i det Bele ved Sägens Behandling leegge an paa Varsomhed i åt foretage A tamdringer, hvorved man udssetter sig för åt stode an mod Hänsyn, som de sseregne For bold kunde gjore berettigede, men som lettelig unddrage sig Opmaerksomhed hos den, der kun kjender Forholdene paa anden Baand.

Udgangspunktet för bele den Betragtning af Sägen, som hos en Flerhed af den Svenske Beiesterets Medlemmer bär gjort sig gjteklende, er, åt Norge, för åt opnaae en mera tilfredsstillende Ordning af de paagjgeldende Forhold — vsere sig den nu foreslaaede eller hvilkensomhelst anden — kun har den ene Yei, den samme, som man nu to Gånge, med mere end 20 Aars Mellemrum, har betraadt, nemlig åt soge åt erhverve Sveriges Tillredelse af en Lov, der kan träde i Codicillens Sted. De nerverende Forhandlinger have ogsaa. hidtil va* ro t forte i en Aand, der ikke har givet Departementet Anledning til åt na-re mogen T vivi om deres lykkelige Udfahl, helst efter åt fuldstrendig Enighed mellem begge Rigers Committerede om Sägens fremtidige Ordning var tilveiebragt, og der har derför ikke vferet Anledning til åt läge hint XJdgangspunkt i mogen nermere Betragtning. Men de fra en Flerhed af den svenske Boisterets Medlemmer nu foreliggende Udtalelser opfordre Departementet til åt fremseette nogle Bemerkninger ved denne Side af Sägen. Man har allerede förän haft Anledning til åt beröra de oeconomiske Virkninger af den finländske Gramdsespeerring i 1852; et andet Sporgsmaal er, hvad Indflydelse den kärn antages åt have paa Norges retlige Stilling til Codicillen af 1751. Ved Codicillen bleve Norge og Sverige gjensidig forpligtede til åt tilstede Lapperne, oden Flensyn til Rigsgraendsen, Benyttelsen vexelvis efter gammal Sedvana af begge Rigers Betesmarker. Codicillen omfattede ogsaa Finland, paa hvis Territorium Finmarkens Lapper havde Vinterbete för sina Dyr, hvithet altsaa för Framtiden tilsikredes dem. Finlands Övergång til russisk llerredomme medforte ingen Förändring i detta Forhold, saaleenge ikke Rusland lagda dels Fortsettelse mogen 1 lindring i Veien. Men i 1852 gjorde Rusland, som bekjendt og förän omhandlet, ved en kathegorisk Erkhering Ende herpaa, idet det blev Finmarkens Lapper förbud! åt benytte Mosemarkene paa finländskt Grund. Dermed har det senare hav! sit Förblivande. Af Rensdyr findes, som förän hårört, i Tromso Amt og sydligare Amter cirka 40,000, som altsaa er det Antal, för hvis Vedkom- *• in ende der er Sporgsmaal om Vinterbete i Sverige, og i Finmarken cirka 65,000, som efter Codicillen skulde kunna soge til finland ske Betesmarker, men nu ere afskaarne derfra. Åt saa er Tilfeeldet, giver ikke Norge Anledning til mogen Anka mod den svenske Styrelse. Departementet holder sig blot til den uimodsigelige Kjendsgjerning, åt Sverige siden 1852 er sat ud af Stånd til åt opfylde andag kun Balvdelen af den som Vederlag för dels

Bil. till Kong! Majtfs nåd. Prop. om antagande af eu Fiirordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 145

Lappers Rettigheder i Norge overtagne Prusta tion. Sporges der nu, hvilken IndHydelse detta har paa Norges retslige Shilling til Sägen, saa er det altsaa åt o ver vele, om ikke Codicillen fra samme Tidspunkt har ophort åt vare juridisk forpligtende for Norge, og om ikke dette Rige har faaet en gyldig Adkomst til åt er klar e sig lost fra det bele Contraktsforhold. Dette Sporgsmaal maatte formeentlig besvares bekräftande, hvis der handledes om et privatretiigt Forhold og hvad der maatte blive åt overveie er alts aa, om det ikke er åt besvare paa samme Maade, naar der handlös om et traktatmassigt. liden Hensyn til, hvarvid! der nogensinde maatte blive Sporgsmaal om åt giv6 denne Side af Sägen nogen praktisk Anvendelse, fort]ener den dog åt tages i Betragtning i Förbindelse med de Fortolknings-Grundssetninger, som nogle af den svenske Hoiesterets Medlemmer hare anvendt paa Tractatens Bestemmelser.

Navnlig bor denne Sägens formells Stilling holdes för 0ie ved det Sporgsmaal, der knytter sig til Lovudkastets Slutningsparagraf, og hvis Omtala man derför bär udsat, randig om den pantande. Lov definitivt skal ufiose Codicillen eller om denne sidate skal betragtes som subsidiart bestaaende, idet Hemlig Loven kun skulde antages paa Prove eller paa Opsigelse. Dette Sidste have Committeens svenske Med 1 em m er anseet hensigtsmassigst (lämpligast), og Hoiesterets i denne Sa g voterande Medlemmer have samtlige sluttet sig der til. Justitieraad Carleson forudsatter i Tilfalde af Lovens Vedtagelse, åt den snart vil blive Gjenstand för Afandringer og Rättelse!1. Åt man ved Underhandlingerne beröm kärr tv filbåge til den gamle havdvundne Grundvold, hvar den nye findes utjenlig, ansees af barn som en saa stor Fordeel, åt det vilde vars ”yderst uklogP åt fräsige sig den. Ilvorvidt det ikke för Sverige, naar allé Hensyn tages i tillbörlig Betragtning, maatte vars önskelig! åt fnas Sägen stilist paa et nyt Retsfundament, man Departementet hide stans derhän; men i hvart Fadd er man enig med Cornmitteens norske Medlemmer i, åt her intet subsidiart Retsfundament behoves. Dersom der ved Siden af Codicilleris ubetingede Ophavelse var foreslaaet, åt deri nye Lov skulde eu ten träde ud af Kraft efter et vist 1 läsrum eller fra den ene Side k tinne opsiges eller ensidig forandres, og der altsa a var trogen Mulighed för, åt der fremtidig i detta Åliggande kunde inträde en Tilstand af Lovloshed, indtil begge Lovgivninger bleve enige, eller åt ensidigt Overgreb fra det ene Riges Lovgivning, vilde der vane fuld Före paa begge Sider til att gjore Forbehold för et saadant Tilfalde. Merr da derom ikke er Tala, da den foreslaaede Lov efter § 27, sidste Punktum, ikke skal kunna ophmves eller i nogetsomhelst Punkt forandres fra den ene Side, forsaavidt det vedkommer det ande! Rige eller dels Undersaatter, med mindre tilsvarende Bestämmelse derom fattas fra den anden Side, — Bih. till Riksd. Birot. 1871. 1 Sand, 1 Afd. 19

146 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd: Trop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

bortfalder dermed Nedvendigheden af åt have en dobbel! Mellemrigsordning i dette mere end i andre Anliggender, aid enstund den principal er bygget i alt Vaesentiigt, paa de samme Hensyn til begge Parters Tar v, som den, der skulde staae som Subsidier. Åt dette Sidste forholder sig saa, tror man tidligere åt have paa vist. Mogen Mistillid til begge eller til et af Rigernes Yillighed til åt indgaae paa rimelige Tillempninger, om sa ad änne i Fremtiden skulde vise sig nedvendige, er der formeentlig ingen Grund til åt nsere. För övrigt maa man i dette Punct henholde sig til hvad der i de norske Committeemedlemmers Indstilling saavelsom i Departementets underdanigste Föredrag af läde Oktober 1867 er udtalt om de mislige Folger af åt den nye Mellemrigslov kun skulde tilleegges en provisorisk Gyldighed.

I det Tilfselde, åt det foronskede Resultat af de nuvaerende Förhandling er ikke skulde opnaaes, kan der efter Departementets Formening ikke vgere Sporgsmaal om åt överläde Forholdene, navnlig i Dröm so Amt, til sig selv. Tilstanden, der allerede i 1817 havde antaget en saadan Karakter, åt Unionskongen fandt det nödvändigt åt indskrida med extraordinaire^Retsregler — der dog, som forklaret, ikke fik nogen blivende Virkning — er i de senare Aar stadig forvaerret, og det, efter hvad der er Departementet föredraga endog i forstaerket Grad i de Par Aar, som ere forlobne siden Committeens Nedssettelse. Gaaer nogen leengere Tid hen oden åt hyde noget positivt Resultat af denne Föranstaltning, er det åt forudsee, åt Lapperne, forud ligegyldige för Jordbrugets Krav paa Skaansel og uvidende om de siden Committeens Oplosning stedfundne Forhandlinger, derved villo Ande sig bestyrkede i sina Synsmaader og gaae saameget hensynslosere from paa samme Tid, som ogsaa Optik]selsen fra den anden Side vil tillaga. Man kan ikke regim paa åt de Fastboende, som hidtil i Almindelighed have bold! sig inden Lovlighedens Greendser, st elende paa att der dog omsider vilde blive dem allvist lovlige Huller’ til åt gjore sin Rot gjeeldende, villo vedblive paa samme Maade, naar det Gång efter Gång viser sig, åt deras Haab om Indforelsen af eu lovlig Orden svigter. De villo alt hyppigere läge sig selv til Kette ved åt ned sky de Rensdyr — forelobig, som hidtil för åt skäfte sig Be viis og Sikkerhed för Skadeserstatning, hvilken Fremgangsmaade ifolge en nylig falden Hoiesteretsdom kun er -åt betragte som Selvtsegt og ikke som Tyveri, og folgelig ikke er Gjanstånd för offentlig Paatale. Den Stridstilstand, som heraf udvikler sig, vil Ovrigheden ikke med sin bedste Villie kunne hindra, og den vil efter Forholdenes egen Natur ufeilbarlig gaae ud over Lapperne, som efterhaanden villo treenges tilbage fra de beboede Kyststrog. Det maa henstilles til deras Overveielse, der i Egenskap af Lappernes Talsmsend paa ethvert Punkt bestrida det foreliggende Lovforslag — et omhyggelig forberedt Fsellesarbeide af Hämd fra begge Rigör sigtende til åt betrygga lovlig Orden i dissa Forhold — hvarvid t en saadan Tillstånd er

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prnp. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 147

noget Attraavserdigt. Men för den norske Styrelse man Sägen stille sig saa, åt om man ikke gjennem Samvirken med Sverige skulde kunne opnaae den fuldkomnere Ordning, man vilde paaregne som Resultat af Förslagets Vedtagelse, saa maatte man i ethvert Fald snarast muligt skrida til1 Udfserdigelsen af de Bestemmelser, som under enhver Forudseetning kunna trseffes a,lene ved norsk Föranstaltning, för åt »jure, hvad gjores kunde, til i det Mindste åt forebygge Tilstandens vserste Udartning. De Mangler, hvaraf et saadant Forsog paa deelviis åt ordna Forholdet nödvändig maatte komma til åt lida, vilde i sina Virkninger vistnok isser blive til Skada för Lapperne. Med Hänsyn til de Grmndser, inden hvilka deslige Bestemmelser maatte bevsege sig, henholder Departementet sig til Hans Excellence den Svenske Justitieministers Yttringer i det förän nsevnte Brev af 1862, hvorefter hvart af Rigör ne maa ansees åt ha ve Rot til gjennem speciel Lovgivning åt bestämma Grsendserne för Lappernes Retlig hed er, dog allena under det F orbehold, åt der altid indrommes det andel Riges flyttande Lapper de samme Rettigheder, som dels egna Under snau er”.

Hvad man förän har tilladt sig åt anföra, gaar ud paa åt vise, åt den eneste i Sandhed tilfredsstillende Lösning vil vaere Istandbringelsen af den paataenkte Faelleslov, hvilken Departementet derför gjantagande maa paa det Varmaste anbefale. Det vil derhos lettelig forstaaes, åt man paa de

her i Landa! lidande Interessers Vegne nserer et ikke mindre levande

Onske om, åt Sägen maa bringas til Afgjorelse saa snart som Omstamdighederne paa nogen Maade tilläde. Efter Sägens Beskaffenhed vilde det formeentlig ikke vane hensigtsmaessigt, åt den behandlades samtidig af Rigsdag og Storting, saaledes åt hvar af Representationerna under Behandlingen var ubekjendt med den andens Beslutninger, og efter dans bele Stil-

ling maa Departementet ansee det naturligst, åt den först forehegges i Sverige.

Skulde den svenske Styrelse imidlertid häri nsere en anden Anskuelse og onske den först framlagt til Behandling af Storthinget, bor detta fra norsk Side formeentlig ikke mode nogen Binäring. Paa Grund af den Tid, som allerede er hengaaet — i hvilken Hänseende bemeerkes, åt den svenska Iioiesterets Behandling af Sägen har medtaget en upaaregnet lång Tid —- har Hans Excellence den svenske Justitiestatsminister udtalt, åt Sägen vansklig vil kunna forelsegges den iaar församlade Rigsdag i Sverige. Man bor imidlertid underdanigst anholde om, åt det maa haves för 0ie åt lada dette skee, om Omstsendighederne paa nogen Maade skulde tilläde det, i h vilket Fald Departementet, hvis det nu forsa mled e Storthing allerede maatte vaere oplost, luden Sägen derefter kunde blive samme förelagt, förbehåll!er sig åt bringa under Overveielse, hvorvidt der ikke bor sammenkaldes et overordentligt Storthing till dans Behandling fra norsk Side. Skulde Sägen först kunna blive förelagt Rigsdagen i 1870, vil det formeentlig efter Om-

148 Bil. till Kongl. Majits nåd. Prop. om antagande af en Förord». rör. Zapparne i Sverige och Norge.

stsendighederne ligeledes blive åt overveie, om overordentiigt Storthing derefter bor sammenkaldes.

I Henhold til Foranferte, der af Statsraadets ovrige Medlemmer i det Veesentlige tiltrsedes, indstilles underdanigst:

”Åt Gj enpart af nsemerende underdanigste Föredrag, foranlediget ved en af den svenske Hoiesteret afgiven Betänkning angaaende Lovforslaget om Lapperne i de forenede Riger, naadigst befales tilstillet Hans Excellence den svenske Justitie-Sfatsminister.

In fidem

H. Schlytter.

Bil. till Kongl, Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 149

Protokoll öfver eit Justitie-Departements-Ärmde, hullet inför Hans Majd Konungen uti Sammansatt Svenskt och Norskt Stats-Råd å Stockholms Slott Onsdagen den 22 September 1869,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitiestatsminister!! Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes Ärendena Grefve Wachtmeister,

Svenska Statsråden: Friherre af Ugglas,

Bredberg,

Thulstrup,

Carlson,

von Ehrenheim,

Äbelin,

Berg,

Adlercreutz,

Norska Statsråden: Bretteville,

Meldahl.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet, att sedan Kong’. Maj:t, i Svenskt Statsråd den 29 Oktober 1867, i nåder förordnat dels att Högsta Domstolens yttrande skulle infordras öfver det förslag till förordning rörande Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge, som af en i sammansatt Svenskt och Norskt Statsråd den 29 Maj 1866 förord nåd komité blifvit upprättadt, och dels att afskrift af Norska Regeringens underdåniga Indstilliug i förenämnde ärende af den 15 Oktober 1867 skulle i sammanhang härmed varda Högsta Domstolen tillhandahållen, samt Högsta Domstolen, enligt dess protokoll den 16 November 1868, afgifvit det infordrade yttrandet, så och efter det Hans Excellens, med anledning deraf att

150 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prof om antagande af en Förorda, rör, Lapp ar ne i Sverige och Norge.

samma yttrande innehölle många och väsendtliga anmärkningar mot komiténa lagförslag, ansett sig höra sätta Norska Departementet för det Inre i tillfälle att anföra hvad med afseende å dessa anmärkningar kunde vara att från Norsk sida erinra, hade Norska Statsrådsafdelningen i Stockholm, i följd af nådig resolution den 9 Februari innevarande år, till Hans Excellens öfverlemnat afskrift af Norska Regeringens underdåniga Indstilling af den 2 i samma månad, innehållande ett af chefen för Departementet för det Inre afgifvet och af Regeringens ö frige ledamöter biträd t utlåtande i ämnet.

Efter att hafva redogjort för innehållet af Högsta Domstolens och Norska Regeringens berörda utlåtanden yttrade Hans Excellens:

”Genom 1751 års Gränsetraktat bibehöllos val Lapparne å ömse sidor om riksgränsen vid rättigheten att efter gammal sedvana med sina renar flytta från det ena riket in i det andra och der betjena sig af land och vatten. Derigenom kan dock ej anses hafva bli svit dem tillförsäkrad någon ovilkorlig rätt att för sådant ändamål i all framtid begagna alla de landsträckor eller områden, hvilka vid den liden stodo för dem öppna, såsom för andra ändamål obegagnade. Nämnda traktat tillkom icke till följd af något afslutadt krig,, som kunnat föranleda den ena af de kontrollerande makterna att fordra några uppoffringar af den andra, och föga antagligt förefaller det, att någondera skulle sjelfmant hafva velat afsåga sig snart sagd! afl rätt till störa delar af sitt eget land, för att derigenom bereda en förmån åt det andra rikets underså ter. Till ett sådant antagande synes mig ej heller ordalagen i traktaten gifva tillräcklig anledning.

Grunden derför skulle vara att söka i 10 § af den codicill af traktaten, som afser Lapparne, der följande ord förekomma: ”Alldenstund Lapparne behöfva begge rikens land, skall det dem efter gammal sedvana vara tillåtet höst och vår att flytta med deras renhjordar öfver gränsen in uti ett annat rike, och hädanefter såsom tillförene lika med landets undersåtare, undantagande på sådana ställen, som här nedanföre anföres, få betjena sig af land och strand till underhåll för deras djur och sig sjelfva”.

Men dessa ord höra jemföras dels med 16 § i samma codicill, der det heter: ”A ömse sidor skola de fremmande Lappar noga akta sig, att de icke under deras flyttningar gorå landets egna innevånare någon skada, hvarken vinter eller sommar på skog, åker och äng, multebärs- eller hjortronmyror eller något annat vid laga plikt”, dels ock med 30 §, som lyder sålunda: ”Ändtligen finner man nödigt att härvid förklara, det desse här ofvantore stipulerade öfverflyttningar med de deraf dependerande inrättningar ingalunda således äro att förstå, som skulle Konungarikena Sverige eller Norge derigenom någon jurisdiktion eller annan rättighet, af hvad namn den vara må, in öfver gränsen i det andra riket tillerkännas, men allenast såsom en tolerance och reciproque foglighet, hvilken icke väl kan umbäras, så framt

Bil till Kong/. Maj-.ts nåd. Prop. om antagande af en Förordet, rör. Zapparne i Sverige och Norge. 151

annars Lapparne på båda sidor skola blifva vid makt och in politicis hållas uti tillbörlig skick och ordning. Alltså blifver den uti den upprättade Gränsetraktaten öfverenskomna gränselinia, såväl i anseende till Lapparne och deras distrikter som i öfrig! beträffande de andre Svenske och Norske undersåtare och deras distrikter, alldeles vid sin tulla kraft, så att hvarken tidsens ålder vederbörande betjente^ och undersåtares försummelse, collusioner och ingrepp eller någon häfd och bruk inöfver samma gräns, den blifve så gammal, samt af hvad art och beskaffenhet den vara må, häruti någon förändring skall eller kan göra; men hvart rike skall hädanefter på sin sida om ofvannämnda gränser allena och utan intrång vara berättigad! att utöfva och behålla alla lega u a och jura Majestatis sa väl uti andeliga som verldshga saker71.

JMed afseende å innehållet af donna sistnämnda § synes mig nå»on vidsträcktare slutsats icke kunna dragas af de förut anförda uttrycken i 10 och 16 §§, än att man, oaktadt riksgränsen emellan Sverige och Norge noggrann! utstakades, villo tillåta Lapparne att fortfarande flytta fram och tillbaka öfver denna, och utan afseende på nationalitet inom hvardera riket tillgodonjuta de rättigheter, som landets egne undersåter tillkomma, under det man i öfrig! inom det egna område! förbehöll sig alla höghetsrättigheter och således äfven fri lagstiftningsrätt. Om meningen varit att förbjuda „ fortgång af odlingen eller jords afstående åt enskilda i den mån sådan! kunde lända Lapparne till förfång, så både detta väl bort med tydliga ord utsägas • och med hopp om framgång lärer tv förutan en sådan tolkning dessutom så mycket mindre kunna från Svensk sida påyrkas, som Sverige sjelf! vid ordnande af nybyggesrätten och lagstiftningen i öfrig! inom sina lappmarker ej ansett sig bundet af någon Norges traktatmässiga rätt.

Men om än således hvardera riket erkännes ega att sjelf t och utan inblandning från det andra bestämma om och i hvad mån inom de för Lapparne tillförene tillgängliga trakter vissa områden må till odling åt enskilda upplåtas och således från allmänt begagnande undantagas, måste dock begge rikena, vid utöfvande af denna rätt, vara åtminstone moraliskt förbundna att A sä inskränka eller begränsa Lapparnes betesrätt, att den dem medgifna

fna flyttning göres illusorisk och ändamålet med den ingångna traktaten iorieias.

För den lagstiftning, som nu är i fråga i anledning af de under sednare tider yppade, men år 1751 sannolikt till sin möjlighet knappt anade svårigheterna, att utan förnärmande af do jordbrukandes eganderätt bereda lytt-lapparne obehindrad tillgång till erforderliga betesmarker, måste emellertKl grunden mera sökas i de lagstiftande organernas inom båda rikena känsla för rätt och billighet, än i något bestämdt stadgande i nu gällande traktat; och ehuru det af Norska Regeringen åberopade förhållande, att en stor del af de betesmarker, som vid traktatens ingående af Norska Lappar

152 Bil. till Kongl. Ma.j:ts nåd. Prop. om antagande, af en För ovän. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

inom Sverige begagnades, måst till Ryssland afträdas, ej med skäl lärer kunna betraktas såsom något åsidosättande å Sveriges sida af-dess förbindelser emot Norge, torde likväl den omständigheten, att Norge derigenom gått i mistning af eu väsendtlig del af de åt dess lappbefolkning med traktaten afsedda förmåner, ej bära lenmas ur sigte vid bestämmande af de anspråk, som till förmån för de Svenska Lapparne skäligen må kunna i broderlandet göras.

Att det nuvarande laglöshetstillståndet icke kan fortfara utan skada såväl för nomaderna som ‘de jordbrukande synes mig uppenbart framgå af de föregående förhandlingarne i detta ämne, och jag måste derföre för min del anse det angeläget att tillvägabringa en lagstiftning, som bestämmer och begränsar ömsesidiga rättigheter, så att bådas intressen så vidt möjligt är tillgodoses, derigenom att å ena sidan Lapparne tillhållas att om sina -renar taga tillbörlig vård till förekommande af skada å ändras egor, men det å andra sidan göres möjligt för Lapparne, att med iakttagande af sådan vard ega tillträde till de för dem nödiga betesmarker, och vinna skydd mot de förföljelser, för Indika de nu äro utsätta.

På sätt ofvan blifvit antydt, är genom nu gällande traktat Lapparne vid ansvar förbjudet att under deras flyttningar gorå landets egna innevånare' någon skada å deras egendom. Sådan skada inträffar emellertid ganska ofta och att då ibland de i störa flockar från främmande ort ankommande renarne, som tillhöra flora särskilda egare, upptäcka och bevisa af hvilka skadan blifvit förorsakad måste alltid blifva svårt och är vanligen omöjligt. Men i detta hinder för den förorättade att af den skyldige utkräfva ersättning torde med skäl den förnämsta grunden höra sökas till den ovilja, hvarmed Lapparne emottagas, och de förföljelser, för hvilka de från den jordbrukande befolkningens sida äro utsätta. Någon lämpligare utväg att förebygga eller åtminstone förminska dessa förvecklingar synes mig ej förefinnas, än att ålägga alla de Lappar, som söka sitt tillhåll inom ett visst område, gemensam ansvarighet för skada af renar, som der sker och hvartill upphofsmannen ej kan upptäckas. Derigenom tvingas de Lappar, som följas åt, att ordna eftersyn^ af renarne på det ändamålsenligaste sätt såsom en gemensam angelägenhet; om skada det oaktadt inträffar, blir det ock ett gemensamt intresse för Lapparne att uppdaga, huruvida densamma vållats genom någon enskilts åtgärd eller försummelse, och med den kännedom Lapparne höra förutsättas ega om hvarandra och om renarne torde i de flesta fall kunna emotses, att den skyldige ej kan såsom nu undandraga sig skadeersättningens gäldande. Stadgande.!! i donna syftning utgöra en af förslagets väsendtligaste delar och under förutsättning att åt desamma gifves en nådig begränsning, kan jag icke finna det innebära någon orättvisa att föreskrifva en dylik gemensamhet i ansvar såsom vilkor för ett samfäld!

Bil. till Kongl. Muy.U nåd. Prop. om antagande af en lorordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 153

begagnande af den betesrättighet, som åt Lapparne medgifves. En sådan gemensam ansvarighet för Lappar, Indika är o i ett följe, är dessutom redan stadgad genom Kongl. Brefvet den 4 November 1817, hvilket dock, af skäl som af Norska Regeringen blifvit uppgiga, ej kommit i tillämpning. ’ Grundsatsen är emellertid i lagstiftningen erkänd och det är endast fråga om att af den redan stadgade ansvarigheten gorå en sanning, hvithet jag, såsom nämndt är, tror vara lika mycket påkalladt för Lapparnes som för jordegarnes bästa. J

liiin min synpunkt har jag derföre funnit det föreliggande förslaget kunna läggas till grund för ett lagförslag i ämnet. Dock har jag ansett ”de emot samma förslag framställda anmärkningar höra föranleda dess omarbetande, och då jag nu i underdånighet framlägger ett sålunda omarbetad! förslag, torde det tillåtas mig att, med förbigående af de jemkningar i redaktionen, som blifvit vidtagna dels i enlighet med Norska Regeringens förslå» och dels till följd af Högsta Domstolens anmärkningar, fä särskild! redogöra foi grunderna till de olikheter af någon vigt, som förefinnas emellan det al mig framlagda förslaget och det af komitén afgifna.

Vid § 2 i komitém förslag.

För att en utländsk och äfven en Norsk man skall erhålla medborgarerätt i Sverige erfordras enligt grundlagen Konungens beslut. Härifrån torde derföre icke i donna förordning kunna göras undantag för Lapparne. Den nu gällande naturalisationslagen är måhända i vissa delar mindre lämplig, då fråga är om Flytt-Jappar, t. ex. i hvad angår stadgandet om tre års vistelse i Sverige såsom vilkor för naturalisation; och såsom varande af civillags natur skulle. den visserligen härutinnan kunna ändras genom den nu ifrågasätta internationella lagen, men det synes dock som frågan härom lämphgast gjordes till föremål för endast Svensk lagstiftning och att således bär i fråga om Lapparnes naturalisation endast hänvises till de i hvartdera riket gällande bestämmelser. Om lagen antages, torde särskild! fråga upptagas ‘om någon modifikation i den allmänna naturalisationslagen för Sverige.

Vid § 5.

Ehuru sannolikt utan praktisk betydelse har jag" med anledning af Högsta Domstolens anmärkning ansett att i denna § bort införas ett stadgande, som förbjuder Norska Lappar att med sina renar uppehålla sig i Sverige under tiden emellan den 1 Maj och den 1 Oktober.

Bill. till Biksd. Brok 1871. 1 Sand. 1 Afd.

154 Bil. till Kengl. Maj ds nåd. Prop. om antagande af en Förord'», rör. Lapparne i Sverige och Norge.

Vid § 5.

Då det af skäl, som längre fram skola anföras, ansetts lämpligast att utesluta § 24, har den i § 25 om handlade expropriation för nödiga ren vägar funnits i stället höra i denna § omförmälas.

Vid § 6.

Stadgandet, att för renbete ä områden, som ej uteslutande tillhöra Staten, Lapparne skola erlägga afgift, synes hvarken fullt tydligt eller lämpligt. Meningen lärer vara, art om det område, der en Lapp uppehåller sig, uteslutande tillhör Staten, är harr fri från afgift; men är deremot ett aldrig så litet stycke i enskild mans ego, skall harr betala afgift, ehvad hans renarbeta på detta stycke eller ej. Huru skall länsmannen i hemorten kunna veta, om Staten ensam är egare till afl den jord, der Lappar ämna uppehålla sig, synnerligen i de traktör, som ej äro indelade i uppsyningsdistrikter ? Är det dessutom lämpligt, att Lappen derföre, att Staten till enskild man upplåter någon del af sitt hirra område, skall betala en afgift, hvarifrån han eljest varit fri? Betet blir derigenom för honom tvärtom mindre värderikt. Med anledning häraf, och då Norska Regeringen funnit sig kunna medgifva legans upphörande helt och hållet, har jag trött mig desto heldre höra tillstyrka detta, som den nu föreskrifna legan, i anseende till sin obetydlighet, hittills sällan lärer upptagits.

Vid § 7.

Om distriktsindelning och gemensam ansvarighet för Lapparne å Svensk sida skall kunna medgifvas, lärer det dock ej kunna ske under annan förutsättning än att Lapparne ej bindas till ersättning för skador, som omöjligen, äfven med den största försigtighet, kunna af dem förhindras. Härtill hörer i främsta rummet, att tillträde till de åt dem upplåtna betesmarker kan erhållas, utan att renarne måste öfvergå odlade marker. I 5 § stadgas också förbud att vid uppodling af jord eller uppförande af hägnader beröfva Lapparne deras gamla renvägar, såvidt de äro erforderliga. Den tillförsäkrar dock ej Lapparne fritt begagnande af sådana nödiga renvägar, Indika redan äro uppodlade och intagna, och ej heller innebär den någon säkerhet, att ej inom betesmarkerna odlingar ske ''från strand till strand”, så att renarne ej kunna deremellan framkomma. Att många gamla ren vägar äro intagna och att renarne såväl der som på många andra ställen ej kunna gå fram utan att gorå skada, erkännes af de Norska komiterade — se p. 5 och 19 i det tryckta betänkandet — och de föreslå derföre, att ej obetydliga till enskild! bruk upplåtna jordar skola inlösas och utläggas till Lapparne. Innan så skett, torde derföre ej heller på dessa ställen kunna blifva fråga om gemen-

Bil. till Kongl. Maj. is nåd. Trop. om antagande af eu Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 155

sam ansvarighet för Lapparne, och det i mitt förslag härom intagna förbehåll torde så mycket mindre mota hinder, som Norska Regeringen synes erkänna det rättmätiga i hvad komiterade, på sätt nyss nämndt är, föreslagit.

Ehuru det är medgifvet, att endast de Lappar höra underkastas gemensam ansvarighet, som uppehålla sig uti eller flytta igenom ett område, der djuren äro blandade om hvarandra, och att stor olägenhet skulle uppstå, om distrikten göras så störa, att renarne hvarken blandas eller kunna sammanblandas — se p. 16 och 17 i Norska komiterades betänkande — så är likväl den enda norm, som komiterades förslag uppställer för distriktens omfång, att renar ej af egen drift må gå öfver från det ena till det andra distriktet; och ju större distriktet göres, desto säkrare uppfylla detta vilkor. Det måste derföre vara nödigt att tillägga ett stadgande, som å andra sidan antyder, att distrikten icke få göras större, än att de Lappar, som derinom söka bete för sina renar, tillsammans kunna bilda ett följe eller bolag, som gemensamt ordnar tillsynen öfver renarne.

Då det för (ifrigt ligger synnerlig vigt uppå, att stadgandena om distriktsindelning icke på ett ensidigt sätt tillämpas, har jag trött det vara mera betryggande, att hvarje fråga om och huru sådan indelning må ega ram göres beroende af Lönnligen och ej öfverlåtes åt någon underordnad myndighet.

Vid § 9.

I komiterades förslag säges, att uppsyningsman skall fora talan för alla de Lappar, som uppehålla sig i eller flytta genom distriktet. Att detta ej bör tillämpas, när både Svenska och Norska Lappar uppehålla sig i samma distrikt, synes af 15 §, der det heter, att i detta fåll skall eu uppsyningsman stämmas för hvartdera folket. Men det synes mig icke heller rätt, att de Lappar, som flytta genom ett distrikt, skola kunna bindas af hvad den af dem ej välde uppsyningsmannen finner för godt att åtaga sig och jag har derföre här i sammanhang med en vidtagen ändring i 15 § föreslagit, att en uppsyningsman målsmanskap skall inskränkas till de Lappar, af hvilka han blifvit vald.

Vid § 10.

Att ådöma Lapp kriminelt ansvar för brott, som utan hans vilja eller vetskap kunna begås af hans renvaktare, under det denne sednare lemnas strafflå, synes mindre lämpligt, särdeles i de fall, då ansvaret vid bristande

156 Bil. till Kong/. Maj:ts nåd. Frop, om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

tillgång till böter kommer att bestämmas till fängelse, och torde för ändamålet vara tillfyllestgörande, om Lappen ålägges att ansvara för gäldandet af de böter, hvartill renvaktaren må gorå sig skyldig.

Med det tillägg i sista punkten af sista momentet i komiténs förslag till denna §, som stadgar ersättningsskyldighet för Lapparne jemväl inom Tromsö amf, när bete å utmark begagnas sålunda, att någon jordegare eller innehafvare derigenom i väsendtlig man betungas, är, på sätt Norska komiterades betänkande pag. 25 upplyser, afsedt att Lapparne icke skola slå signeri på ett eller annat för dem måhända särdeles beqvämt ställe och der låta afbeta allt gräs till skada för enskild man. Då likväl donna mening icke synes mig klart uttryckt i komiterades redaktion, åtminstone icke i den Svenska, har jag trött några förtydligande ord höra tilläggas.

Vid §

Då fråga uppstår om gemensam ansvarighet för skada, hvars rätte upphofsman icke kan upptäckas, måste det alltid vara en fördel för dem, hvilka af donna ansvarighet skola drabbas, att få så många som möjligt i densamma delaktige. Om således uppsyningsmannen i ett visst distrikt instämmes för att svara å ett sådant ersättningspåstående, så bjuder honom intresset för de Lappar, af hvilka han blifvit vald, att vid den gemensamma ansvarigheten få bundna jemväl alla de Lappar i öfrig!, hvilka tågat igenom distriktet omkring den tid, då skadan skedde. Men med dessas rätt kan det icke vara förenligt att ställas under ett tvunget målsmansskap af en uppsyningsman, i hvars val de icke deltagit och hvars råtta underlydande med dem hafva ett alldeles stridig! intresse. Om det derföre ock må kunna medgifvas, att den jordinnehafvare, som af renar lidit skada, utan att upphofsmannen till densamma är känd, endast behöfver instämma uppsyningsmannen i distriktet för att genmäla påståendet om skadeersättning, så bör likväl på grund af en sådan stämning anspråket endast kunna bedömas i fråga om de till distriktet hörande Lappar, hvadan uppsyningsmannen för dessa i det fall, att han förmenar, det äfven andra Lappar höra förpligtas att i skadeersättning deltaga, måste åligga att särskild! låta instämma dessa till gemensamt - svaromål i saken, derom föreskrift blifvit i mitt förslag intagen.

Vid § 18.

Någon särskild lagstiftning angående fördelning af böter enligt donna förordning synes ej behöflig. >

Bil. till Konyl. Mctji/s nåd. D op. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 157

Vid § 19.

För verkställighet inom det ena riket af eu inom det andra fälld dom angående böter eller ersättning för skada synes mig erforderligt, att domen vunnit laga kraft och att bevis derom företes; hvadan stadgande!! härom blifvit af mig tillagda.

Vid § 24.

Under erkännande att den uti ifrågavarande § ifrågasätta åtgärd kan komma att af billighet påkallas, synes mig eu dylik åtgärd icke höra sättas i verket utan föregående noggranna ömsesidiga undersökningar och pröfning af Kongl. Maj:t i sammansatt Statsråd. Jag har derföre ansett donna § höra ur förordningen utgå, och de deruti afsedda förfoganden komma att i hvarje särskild! fall, då sådana finnas behöfliga, bero på pröfning af framtida framställningar.”

Det af Hans Excellens Herr Justitio-statsministern framställda förslag var af följande lydelse:

Förslag

till förordning rörande Lapparne i de förenade Konungarikena Sverige och Norge.

§ I-

Lapp, som vill. på sätt bär nedan tillåtes, med sina renar flytta fram och tillbaka emellan Sverige och Norge, skall vara antingen Svensk eller Norsk undersåte och anses i detta hänseende hustru och barn tillhöra det rike, hvars undersåte mannen eller fadren är eller, om han är död, sednast varit.

§ 2.

Önskar Svensk Lapp att blifva Norsk eller Norsk Lapp att blifva Svensk undersate, skall, då i öfrig! laga hinder derför ej möter, afflyttning'^ ttest på begäran meddelas honom af vederbörande kronofogde och kyrkoherde; dock vare han från skatter och andra allmänna förpligtelse!’ i det rike, hvars undersåte han förut varit, icke fri, förrän han, enligt de i andra riket gällande föreskrifter, blifvit dettas undersåte och bevis derom hos förenämnda embetsman i hemlandet företett.

§ 3.

Lapparne äro berättigade att årligen med sina renar flytta från det ena riket in i det andra och uppehålla sig å de traktör, hvilka hvardera

158 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en För ovän. rör Lapparne i Sverige och Norge.

rikets Lappar efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, samt att der lika med landets egna undersåtar och under iakttagande af de i donna förordning meddelade föreskrifter betjena sig åt land och vatten såväl till underhåll för sig och sina renar som till jagt och fiske. Utan jordegares eller brukares samtycke må dock ej Svenska Lappar med sina renar uppehålla sig i Norge under annan del af året än Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader eller Norska Lappar under nämnde månader med sina renar vistas i Sverige. Öfverträdelse af detta förbud straffas med böter till belopp första gången af högst 40 Riksdaler Svenskt Riksmynt eller 10 Speciedaler Norskt mynt och annan gång af högst dubbelt.

§ 4.

Under sitt uppehåll inom de traktör, som i § I omförmälas, ega Lapparno ' att i skog till eget behof begagna terra träd och vindfällen samt i Statens skog äfven växande löfträd. Hvad de vidare behöfva af träd virke får ej tagas utan egarens tilstånd.

§ 5.

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af hägnader må Lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande äro för dem behöfliga.

Måste, för att åt Lapparne bereda nödiga vägar till deras betesmarker, användas jord, som eges eller brukas af enskild man, vare egaren eller brukaren pligtig att afstå jorden emot ersättning, som, der godvillig öfverens-

kommelse ej kan träffas, bestämmes genom värdering. I Sverige förfares härvid enligt gällande förordning angående jords afstående för allmänt behof.

§ 6.

De landsträckor, der Lapparne söka bete för sina renar, må, der så för vinnande af nödig uppsigt öfver Lapparne och deras djur finnes behöf-

Jigt, indelas i särskilda uppsyningsdistrikt, inom hvilka de Lappar, som med

sina renar der sig uppehålla, skola i de fall och på det sätt bär nedan närmare bestämmes vara underkastade gemensam ansvarighet för skada, som af renarne tillskyndas de jordbrukande innevånarnes egendom.

Distriktsindelning må ej ega ruin med mindre än att till de trakter inom hvarje distrikt, hvarest Lapparne ega att söka bete för sina renar, finnas eller beredas sådana renvägar, att vid deras begagnande Lapparne kunna, med iakttagande af tillbörlig eftersyn, afhålla renarne från angränsande egor.

Bil till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. lappare i Sverige och Norge. 159

Distrikten böra sålunda bestämmas att de renar, som der söka bete, i allmänhet och efter hvad erfarenheten om deras vaner gifver vid handen, kunna antagas komma att under betestiden hvarken dela sig i ständigt från hvarandra skilda flockar eller af egen drift öfvergå till annat distrikt.

I h vilka ti akter distrik tilldelning skall ega ruin, beror på förordnande åt Konungen. lian fastställer ock distriktets gränser.

Lapp, som vill med renar flytta till annan socken i hemlandet eller öfver gränsen till andra riket, åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva sitt eget och medföljande husfolks namn, det uppsyningsdistrikt, eller, der distriktsindelning ej eger rum, den socken eller annat liknande område’ mom hvilket han ernar taga sitt tillhåll, äfvensom antalet af de renar, häri kommer att medföra, och dessas egare. Försummar någon att lemna sådan uppgift, bete högst 40 Riksdaler Riksmynt eller 10 Speciedaler. Lag samma vare, der det uppgillra renantalet med en tiondedel eller mera understiger verkliga förhållandet.

I h vartd era riket skola de Lappar, h vilka anmält sig vilja taga tillhåll inom ett och samma uppsyningsdistrikt, inom sig inför vederbörande länsman utvälja en uppsyningsman. Sedan uppsyningsman blifvit vald, har landshöfdingen eller amtmannen att meddela honom förordnande å hans befattning, hvarjemte han af länsmannen erhåller förteckning å alla de Lappar, som komma att sta under hans tillsyn, upptagande tillika- de af dessa, enligt föregående moment, till länsmannen aflemnade uppgifter. Af dessa förteckningar insände länsmannen dessutom två exemplar till landshöfdingen eller amtmannen, som i hvad angår de Lappar, Indika flytta till andra riket, försänder det ena exemplaret till amtmannen eller landshöfdingen derstädes jemte uppgift å de utsedda uppsyningsmännen. Skulle sistnämnde amtman eller landshöfding finna, att större antal renar är uppgifvet för något visst uppsyningsdistrikt, än detsamma väl kan mottaga, har han att hänvisa det Överskjutande antalet till närmaste distrikt, der utrymme finnes och att derom underrätta landshöfdingen eller amtmannen i det rike, derifrån flyttningen skall ske, sa tidigt att Lappande kunna få kännedom om den vidtagna åtgärden, innan flyttningen företages.

Tid och sätt för afgifvande af de i donna § föreskrifna uppgifter äfvensom för val af uppsyningsman bestämmas af landshöfdingen eller amtmannen hvilken jemväl för fiffigt, i händelse dessa bestämmelser skulle visa sig otillräckliga föi dermed afsedda ändamål, eger att gifva de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas nödiga.

160 Bil. till Kongl. Maj:tv nåd. JRrop. om antagande af eu Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

§ 8.

Uppsyningsman är pligtig:

a) att infinna sig i sitt distrikt sednast å samma tid som dit först ankommande Lappar och att förblifva der, så länge Lappar uppehålla sig i eller äro under flyttning genom distriktet;

b) att inom åtta dagar efter ankomsten till nämnda distrikt för vederbörande länsman uppvisa sitt förordnande jemte förteckningen öfver de Lappar, som anmält sig ämna taga sitt tillhåll inom distriktet, samt tilllika uppgifva det ställe, der han vanligen träffas; :

c) att förskaffa sig kännedom om de under hans tillsyn stående Lappars uppehållsställen äfvensom angående dem, som flytta genom distriktet, samt, i händelse det skulle visa sig, att Lappar, Indika ej äro upptagna i förteckningen, der uppehålla sig, derom hos länsmannen' gorå anmälan;

d) att tillse det Lapparne noga bevaka sina renar, samt i (ifrigt befordra god ordning och vid uppkommande tvister med den jordbrukande befolkningen söka bilägga desamma;

e) att efter behörig kallelse inställa sig vid besigtningar samt syner och värderingar, Indika anställas i anledning af skada, som någon uppöfver sig hafva blifvit af renar inom distriktet tillskyndad, samt att, när * dervid eller vid förekommande rättegångar fråga uppstår om skyldighet för de under uppsyningsmannens tillsyn stående Lappar att för uppkommen skada gemensamt ansvara, fora dessas talan, hvarvid han, om skål dertill finnas, eget* att. å nämnda Lappars vägnar ingå förlikning angående såväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader;

f) att söka upptäcka' genom hvilkens eller hvilkas renar angifven skada inom distriktet blifvit förorsakad och att, efter undfången kallelse till besigtning, syn eller värdering å skadan, till förrättningen inkalla den eller de skyldige, om de för uppsyningsmannen äro bekante.

Uppsyningsmännen väljas hvarje gång för ett år. De kunna för så lång tid, som deras befattning sednast varat, undandraga sig att varda, återvalde.

§ 9.

1. Lapparne åligger ej allenast att noga taga sig till vara att sjelfva tillfoga landets innevånare någon skada å deras egendom, utan ock att omsorgsfullt bevaka sina renar, så att skada ej af dem föröfvas.

2. Skada, som af renar göres å åker, äng, utängslåtter, växande skog eller hjortronland ersättes af den eller dem, genom hvilkas renar skadan blifvit förorsakad. Sker sådan skada med uppsåt, böte dessutom den skyldige för hvar gång högst 40 Riksdaler eller 10 Speciedaler, hvit ka böter dock

Bil. till Konyl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 161

ej ifrågakomma, der förlikning träffas om skadans ersättande. Lapp, genom hvars renvaktare sådant brott nu sagdt är blifvit föröfvadt, vare ansvarig för gäldande af de böter, som kunna ren vakta ren åd ömas.

3. Sker skada å egor af ofvannämnda beskaffenhet inom sådant uppsyningsdistrikt, hvarom i § 6 förmäles, och kan det ej utrönas, genom hvilken eller hvilkas renar den förorsakad blifvit, åligger ersättningsskyldigheten de Lappar gemensamt, Indika hafva sitt tillhåll i distriktet, och värde ersättningsbeloppet jemte syne- och rättegångskostnader dem emellan fördelad! i förhållande till det antal renar, hvarmed en hvar tillhörer distriktet. Om vid den tid skadan skedde renar, tillhörande andra Lappar, än dem, som anmält sig vilja i distriktet taga sitt tillhåll, voro stadde på flyttning derigenom eller eljest der sig uppehälle j skola äfven dessa främmande Lappar i förhållande till nämnde deras renar i ersättningen deltaga. Inom trakter der distriktsindelning ej skett, egen sådan gemensam ansvarighet, som i detta mom. stadgas, ej ruin.

4. Skada a utmark, som ej ofvan är omnämnd, ersättes jemväl efter ofvan stadgade grunder, dock endast i det fall, att jordens egare eller innehafvare genom densamma kommit i saknad af erforderligt bete för sina hemdjur. Hvad Tromsö amf särskild! angår eger ej ersättningsskyldighet ruin, om renar komma in och beta å sådan utmark under tiden före flen 8 Juli hvarje år, när donna förmån ej af Lapparne begagnas sålunda, att någon jordägare eller innehafvare derigenom i väsendtlig män mera än de andra betungas.

§ 10.

Har under Lappars uppehåll i Norge skada genom deras renar någon derstädes förorsakats såsom i 9 § sägs och vill den, som skadan lidit, gorå sin rätt till ersättning gällande, läte han, så fort ske kan, tillkalla två ojäfvig6 och kunnige män, hvilka höra samtidigt infinna sig på stället samt, efter besigtning åt skadan och undersökning om densammas tillkomst, derom efter bästa förstånd och under edlig förpligtelse afgifva utlåtande. För att vid donna förrättning närvara skall den skyldige, om han känd är, samt, om skadan skott inom uppsyningsdistrikt, äfven vederbörande uppsyningsman flöde Lappar, som der hafva, sitt tillhåll, och, om dessa tillhöra begge rikena, såväl den Svenska som Norska uppsyningsmannen tillkallas. Möter hinder för sådan kallelses delgifvande inom 48 timmar efter det skadan upptäcktes, tillkallas i stället en af de i närheten varande Lappar, eller, der skadan skott inom distrikt, der både Svenska och Norska Lappar sig uppehålla, en af hvardera folket. Kan ej heller detta ske inom nyssnämnde tid, eller uteblifver nåo-on af de tillkallade, må förrättningen deraf ej uppehållas.

Bill. till Riksd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afd.

■21

162 Bil. till Kongl. Mnj:ts nåd. Prop. om antagande af en För ovän. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

§ 11.

Varder vid den i § 10 nämnda förrättning ersättningsfrågan ej i godo inlagd, åligga den, som skadan lidit, der lian sitt ersättningsanspråk fullfölja vill, att skyndsamligen hos länsmannen i orten begära ny syn på stället för skadans värderande. Till donna syn, hvilken förrättas af länsmannen med biträde af två lagrättsmän, dem han utser inom den i Norska lagen den 28 Augusti 1854 § 18 föreskrift^ nämnd, skall den skyldige, eller, der fråga är om sådan gemensam ansvarighet som i § 9 o inom. förmärs, vederbörande uppsyningsman instämmas medelst kallelse, som bör delgifvas sednast dagen före förrättningen, om den, som kallas skall, uppehåller sig inom två mil från förrättningsstället. Uppehåller lian sig på längre afstånd derifrån, värde kallelse tiden förlängd med 24 timmar för hvarje fulla två mil. Vid synen skall den, som lidit skadan, medhafva de män, hvilka hållit den första besigtningen, eller, om sådant ej kan ske, framlägga deras skriftliga intyg om förloppet dervid, lian bör ock, om så nådigt anses, förevisa de handlingar, hvarpå hans agande- eller nyttjanderätt till den mark, der skadan skatt, sig grundar. Förrättningsmännen skola, så vidt möjligt är, söka åstadkomma och i protokoll intaga noggrann utredning angående skadans uppkomst och vidsträckthet, ställets belägenhet och beskaffenhet, om marken är inhägnad eller oinhägnad in. in., äfvensom angående den eller de personel-, hvilka ega de renar, som gjort skadan, dessas antal och storleken af de hjordar, de tillhöra.

Alla, som äro tillstädes, der förrättningen hålles, äro förpligtade att på länsmannens uppmaning tillkännagifva allt, som kan vara dem bekant och lända till upplysning i saken, och står hvar och en för' innehållet af sitt yttrande i samma ansvar, som om det afgifvits inför domstol.

Vid skadans värderande skola synemännen noga taga hänsyn till såväl markens beskaffenhet och fruktbarhet, dess större eller mindre uppodling, grödans godhet och huruvida annan boskap än renar bidragit till skadan, som ock, der skada å utmark skett, de omständigheter, hvaraf enligt § 9 sista mom. ersättningsskyldighet i detta fall är beroende, samt alla andra förhållanden, som ega inflytande å skadeersättningens belopp. Länsmannen eget vid värderingen ej röst, men i händelse af olika meningar mellan synemännen galler den, hvilken länsmannen biträder. För (ifrigt bära synemännen till protokollet afgifva förklaring under edlig förpligtelse, att värderingen är anställd efter öfvertygelse och bästa förstånd. Länsmannen bör innan förrättningens början förehålla synemännen de pligter, hvilka på grund af förestående bestämmelser åligga dem, derom anteckning till protokollet skall ske. Innan förrättningens slut skall länsmannen söka åstadkomma förlikning erael-

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af eu Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 163

lan parterna. Träffas förlikning, har deri samma verkan, som om den vore ingången inför förlikningskommission.

Värdering, so in omtalas i denna §, kan, i händelse af rättegång, förändras af domstolen, om skål dertill finnes.

För förrättande af de i donna § omnämnda syner och värderingar tillkommer länsmannen och lagrättsmännen samma godtgörelse, som är eller kan varda dem tillerkänd för enahanda förrättningar i afseende å skada af hemdjur.

§ 12.

Kan ej heller vid den i föregående § omförmäld a förrättning saken genom lagligen bindande förlikning afgöras, åligger länsmannen, om den, som skadan lidit, sådant påyrkar, till vederbörande amtman insända afskrift af förrättningsprotokollet med dertill hörande handlingar jemte eget yttrande angående de mäns trovärdighet, hvilka förrättat den föregående besigtningen, hvarefter amtmannen genast eller efter ytterligare undersökning, om sådan anses nödig, afgör, om skit! finnes till åtals anställande, i hvilket fall han föranstaltar om dylikt åtal enligt de för offentliga politisakers behandling gällande förmer, mot den eller dem, hvilka antingen enligt åstadkomna upplysningar kunna anses öfvertygade om skadegörelsen eller eljest till följd af i) § äro för densamma ansvariga. Mål af förevarande beskaffenhet må efter omständigheterna handläggas antingen vid extra rätt eller vid tingen och står det den eller de tilltalade fritt att i dessa mål svara genom ombud.

klar skada af ifrågavarande beskaffenhet väl skott, men är så ringa, att den ej står i skäligt förhållande till de med dess åtalande förbundna kostnader, föreskrifves ej allmänt åtal, hvaremot det till amtmannen insända protokoll med bilagor tillställes den, som lidit skadan, med underrättelse, det han eget' att sjelf anhängiggöra och utföra sin talan, om han dertill finner sig befogad, i hvilket fall målets instämmande till förlikningskommission dock ej erfordras.

Frågor angående ersättning för skada af renar i de orter, der indelning i uppsyningsdistrikter ej eger rum, behandlas i tillämpliga delar enligt hvad bär är stadgadt, dock att allmänt åtal i sådana fall ej anställes.

§ 13.

De i §§ 10, 11 och 12 i afseende å behandlingen af de deri omför mälda ersättningsfrågor gifna föreskrifter ega ej tillämpning i dylika frågor, som uppkomma i Sverige, utan förfares med dessa efter der gällande lag.

164 Bil, till Kongl. Maj:ts nåd. Pi'op. om antagande af en Förorda, rör, Lapp av ne i Sverige och. Norge.

§ 14.

1. Talan emot Lappar om sådan gemensam ansvarighet, som i 9 § stadgas, anhängiggöra emot den uppsyningsman, som var anställd i distriktet på den tid skadan skedde. Hade vid nämnde tid Lappar från begge rikena der sitt tillhåll, skola såväl den Svenska som den Norska uppsyningsmannen instämmas. Uppsyningsmannen stämmes å vederbörande Lappare vägnar att svara i målet och emottaga dom angående åtgörande af skadeersättningen och samtliga omkostnader.

2. Tilltror uppsyningsman sig kunna visa genom hvilkens eller hvilkas renar skada blifvit förorsakad eller att jemte de under hans tillsyn stående Lappar äfven andra höra för skadan ansvara, ege han att den eller de skyldiga eller i sednare fallet dem, emot b vilka anspråk om deltagande i ersättningen yrkas, till gemensamt svaromål i saken instämma låta.

3. Der i det fall, hvarom donna § handlar, hinder möter att stämma uppsyningsman, skall stämningen delgifvas de Lappar, emot hvilka talan föres; och galle då för dem, hvad i föregående inom. om uppsyningsman är sagd!.

§ 15-

Lappar, hvilka, efter ty bär ofvan sägs, blifvit till gemensam ansvarighet för inträffad skada dömde, vare oförhindrade att mot den eller dem, som skadan förorsakat, i händelse kännedom derom sedermera erhålles, eller emot andra Lappar, hvilka, vid den tid skadan skedde, haft renar inom distriktet och sålunda höra i skadeersättningen deltaga, väcka talan om återgäldande af det ådömda ersättningsbeloppet eller hvad deraf å öfrige Lappar belöper. Sådan talan nu sagd är må dock sednast anhängiggöras inom två år efter det skadan skedde.

§ 16.

Laglig stämningstid, när Lappar i sitt hemland skola stämmas till domstol i andra riket, är i allmänhet tre månader, men endast sex veckor, när den, som stämmes, uppehåller sig i län eller amt, som gränsar till amt eller län, hvari domstolen, dit kallelse sker, finnes. Den, hvars vistelseort är okänd, njuter tre månaders tid efter stämningens kungörande i Sverige eller i Norge, vid kyrkan i den socken, der han sednast haft sin hemvist.

Bil. till Kongl. Maj.is nåd. i‘rop. om antagande af en Förord». rör. Lapparne i Sverige och Norge. 165

§ 17.

Deri, som olofligen faller eller misshandlar Lapparnes renar, skall, utom full ersättning för skadan, bota högst 40 Riksdaler Riksmynt eller 10 Speeiedaler, sa framt icke förbrytelsen efter allmän lag medför högre ansvar. Lag samma vare, om någon med uppsåt eller af groft vållande förorsaka!', att renarne genom skrämskott, hundar eller på annat otillbörligt sätt ofredas på deras rättmätiga uppehållsställen, eller säker dem derifrån fördrifva.

När någon Lapp hos vederbörande länsman klagar öfver sådan förnärmelse, som ofvan är nämnd, skall länsmannen efter föregången undersökning, savida han ej kan åstadkomma förlikning, i hvilket fall ansvar ej eger ruin, om saken, sa fort ske kan, afgifva berättelse till landshöfdingen eller amtmannen, som, derest skäl förefinnes att ställa någon till ansvar, skall föranstalta om sakens utförande genom allmän åklagare, hvad Norge angår, enligt de i § 12 bestämda grunder, men i motsatt fall sänder berättelsen till den, som skadan lidit, med tillkännagifvande, att det öfverlemnas åt honom sjelf att anställa rättegång för att sin talan utföra, i hvilken händelse saken ej behöfver till föidikningskommission hänskjutas.

§ 18-

De i §§ 3 och 7 omförmäld a förseelser åtalas i Norge efter amtmannens föranstaltande inför politirätt. I Sverige skola förseelser mot 7 § äfven vara underkastade allmänt åtal.

§ 19.

Domar, hvarigenom någon enligt donna förordning blifvit fälld till böter eller ersättning, kunna, sedan de vunnit laga kraft, i behörig ordning verkställa^ af vederbörande myndigheter i det rike, der den saktande anträffas. När sådan dom, meddelad i det ena riket, skall verkställas i det andra, ege vederbörande att vända sig till landshöfdingen eller amtmannen i det län eller amt, der domen är fälld. År domen meddelad af landets högsta domstol eller har den eljest vunnit laga kraft, så att klagan deremot ej vidare må i högre rätt fullföljas, meddela landshöfdingen eller amtmannen derom skriftligt bevis och öfversände handlingar^ till vederbörande amtman eller landshöfding i det andra riket, hvilken föranstalta!' om domens verkställande och de indrifna medlens öfversändande till förstnämnde landshöfding eller amtman.

166 Bil. till Kontjl. Maj tis nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

Hvad om domar nu sagdt är, galle ock om sådana i fråga om ersättning för skada, som i donna förordning omförmäles, träffade förlikningar, Indika ega kraft af dom; börande landshöfdingen eller amtmannen, då sådan förlikning, ingången i det ena riket, för verkställighet öfversändes till det andra, tillika meddela bevis, att förlikningen enligt förstnämnda lands lagar eget1 samma gällande verkan, som laga kraft vunnen dom.

I afseende å böters förvandling vid bristande tillgång till deras gäldande, förfares enligt det lands lagar, der böterna utsökas.

§ 20.

1 de mål, der Svensk Lapp är part i Norge eller Norsk Lapp i Sverige, eget" bruk af stämplad t papper ej ruin.

§ 21.

1 (ifrigt komma de i hvardera riket i allmänhet gällande lagar åt t tillämpas å Lapparne under deras vistande derstädes.

§ 22.

När i donna förordning talas om Lapparnes renar förstås dermed icke allenast deras egna utan ock ändras renar, hvilka äro under deras vård.

Bofaste renegare hafva, såvida de hålla sina renar under egen vård, i afseende å dessa samma rättigheter och skyldigheter som Lapparne.

§ 23.

Embets- och tjensteman, isynnerhet landshöfdingar och amtmän, skola tillse, att de öfverflyttande Lapparne ej förnärmas i utöfvande af dem tillagda rättigheter.

§ 24.

De bestämmelser i donna förordning, hvilka ordna förhållandet emellan Lapparne och den jordbrukande befolkningen, gälla icke inom Finnmarkens amf. Skulle Svensk Lapp söka sommarbete i nämnde amt för sina renar, komma de för arntets Norska Lappar särskilt gällande bestämmelser att å honom tillämpas.

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af eu Förord, rör. Lnpparne i Sverige och Norge. 167

8 25.

Denna förordning träder i kraft under vilkor, att enahanda stadganden meddelas i Norge, och då från den dag, Lönnligen för båda rikena bestämmer. Från samma dag upphör första bihanget eller codicillen till Gränsetraktaten af 7/18 Oktober 1751 att vara gällande. Beslut om upphäfvande af eller förändring i donna förordnings bestämmelser äro i hvartdera riket, för såvidt angår andra riket eller dess undersåter, först gällande, när motsvarande beslut är fattad t å den andra sidan.

Slutligen hemställde Hans Excellens Herr Justitie-statsministern att Norska Regeringens utlåtande måtte öfver detta förslag inhemtas.

Denna af Statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj: t Lönn ngen i nåder bifalla.

In fidem E. Hetting.

68 Bil. till Körtel. Maj:ts nåd. Pr ap. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne r Sverige och Norge.

Gj anpart

af (ten Kougelige Norske Begjerings underdan i gste Indstilling af

läte August 1870.

Chefen för Departementet for det Andre, Statsraad Bretteville, har underd anigst föredraget Folgende:

Departementet har gjennem den norske Statsraadsafdäling modtaget en Protokol fort i combineret svensk-norsk Statsraad hos Deras Majestet den 22de September förrige Aar, hvari er omhandlet det af den norske Regjering i Indstilling af 15 Celeber 1887 afgivne Förslag til eu Lov angaaende Lapperne i de forenede Kongeriger Sverige eg Norge, hvithet Förslag overeensstemmende med Indstillingen af Deras Majestet under 24 i mestefrer naadigst blev befälet tilstillet det Kongelige svenske Justits-Departement. Detta den norske Regjerings underdanigste Förslag var, som det naadigst vil erindres, i alt Ysesentligt stammande med et af »fertil i 1866 naadigst beskikkede Maend fra begge de forenede Diger i Fadlesskab udarbeidet Udkast til en saadan Lov.

Ifolge Deras Majestets naadigste Paalseg i svensk Statsraad den 29 Celeber samme Aar afgav den svenske Hoiesteret sin Betänkning over detta Förslag, hvilken Betenkning er daterat den 23 November 1868. Efteråt Jette Departement af Hans Excellent^ den svenske Justitie-Statsminister var givet Anledning til åt bliva bekjendt med denne Hoiesterets Erkleering, indgick man under 2dre Febr tiar förrige Aar med et under d anigst Föredrag, der naadigst blev befälet tilstillet det svenske Justits-Departement, og i hvithet Föredrag man framsatte de Bemaerkninger ved den svenske Hoiesterets Betenkning, hvortil denne fandtes åt giva Anledning.

Departementet vedlsegger her underdanigst, foruden A It ryk af den i 1866 nedsalta Commissions Indstilling, endvidere G j enparter af det forstntevnte Föredrag af 15 Celeber 1867 med det deri indeholdte Förslag af den norske Regering til en Lov om heromhandlede Gj anstånd, samt liga-

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. JProp. om antagande af en För ovän. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 16 9

ledes Gj anpart af deri norske Regjerings Svar i Föredrag af 2den Februar förrige Aar paa den svenske Hoiestérets Betänkning.

Departementet skal tilläde sig åt gjengive Indholdet af den nu modtagne, i combineret Statsraad den 22de September 1869 forte Protocol, der tillige indeholder et af Hans Excellence den svenske Justitie-Statsminister affatta*, för den vaesentligste Deel med de! norske Udkast stemmende, men dog noget omarbeidet Förslag til Lov, angaaende Lapperne i de forenede Kongeriger Sverige og Norge.

Om Sägen i dens Almindelighed bär Hans Excellence anfört Fol-

gende:

Ved 1751 Aars Grmndsetractat beholdt vistnok Lapperne paa begge Sider af Rigsgrsendsen Rutten til efter grummel Bred vane åt flytte med sina Heller fra det ene Rige ind i det andel og der betjena sig åt Land og Vand. Men derved kan der dog ikke antages åt veere blevet dem sikret nogen abetinget Rot til i saadant Oiemed för al Fremtid åt benytte allé de Landstrsekninger eller Omraader, hvilke — som ubenyttede i andre Oiemed — paa bin Tid stode dem aabne. Den neevnte Tractat kom nemlig ikke is tand som Felge af nogen tilendebragt Krig, der havde kunnet foranledige den ene af de eoutraherende Mag t er til åt ibrd re Opofrelser af den anden, og det synes lidet antageligt, åt nogen af dem skulle frivilligt ha ve ville! give Alkald paa saagodtsom al Rot til store Streekninger af sit .eget Land, för derved åt berede det andel Riges Undersaatter eu Fördel. Til åt an läge noget saadant, give efter Hans Excellences Förmaning heller ikke Udtrykkene i Tractateu t ils tresk Idelig Anledning. Grunden der til maatte da veere åt soge i § 10 i den Codicil af Tran täten, som angaaer Lapperne, og i hvilken folgende Tirade förekommer:

”Saasom Lapperne behove begge Rigers Land, maa de, efter gammal Ssedvane, om Host og Vaar flytte med deras Renhjorder over G rtendsen ind i det andel Rige og härefter — saasom tilforn — liga med Landets Undersaatter (undtagen paa de Steder, som her nedanför meldes) betjena sig af Land og Strand til Underhold för deras Dyr og sig selv.” -

Men dissa Ord bor sammeuholdes med § 16 i samme Codicil, hvor det liedder: ”Paa begge Sider skulle de fremmede Papper noie taga sig i Agt, åt de ikke ved deras Flytnings-Fserd gjore Landets egna Indbyggere Skada, enten Vinter eller Sommar, paa Skov, Ägor eller Eng, Multebeereller Hjortron-Myrer eller noget Andel under Sträf efter Loven”; deels ogsaa med § 30, som lyder saaledes: ”Sluttelig floder man det nödvändigt harvad åt förklara, åt de her ovanfor stipulerade Overflytninger med de deraf depen- Bih. till Biksd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afä. 22

170 Bil. till Kongl. Maj:t$ nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

derende Indretninger ingenlunde ere saaledes åt forstaa, åt Kongerigerne Sverige eller Norge der ved tilstaaes nogen Jurisdiction eller anden diet, af hvad Navn den maa viere, ind over Graendsen i det andel Rige, men alene som en Tolerants og reciproque Foielighed, der ikke vel kan undgaaes, saafremt ellers Lapperne paa begge Sider skulle blive ved Magt og in politicis holdes i tilborlig Skik og Orden. Altsaa bliver den Graendselinie, om hvilken man i den oprettede Graendsetractat er kommet overeens — saavel i Henseende til Lapperne og heros Districter, som iovrigt betraeffende de andre Svenske og Norske Underst,,ätter og deras Districter, aldeles ved sin fulde Kraft, saa åt hverken Tidens JElde, vedkommende Betj entes og Undersaatters Forsommelse. Oollisioner og Indgreb, eller nogen Iland og Ring ind over samme Graendse (hvor gammel og af hvad Art og Beskaffenhed den v tern maa) heri nogen Förändring skal eller kan gjore; men hven Rige skal herefter paa sin Side af ovennaevnte Gramdser alene og ubeskaaret vaere berettiget til åt udove og beholde allé Regalia og dura majestät^ saavel i geistlige som i verdslige Sägen” Naar hensees til Indholdet af denne sidstnaevnte. §, förekommer det Hans Excellencc, åt der af de foranforte Udtryk i §§ 10 og 16 ikke kan dragés trogen vidare gaaende Slutning, end åt man, uagtet Rigsgraendsen mellem Sverige og Norge noiagtig blev udstukket, dog vilde tilläde Lapperne framdeles åt flytte from og filbåge over Graendsen og — liden Hänsyn til Nationalitet — luden hvart Rige åt nyde de Rettigheder, som tilkomme Landets egne Under snatter, medens man iovrigt luden sit eget Lands Omraade forbeholdt sig allé Hoihedsrettigheder og saaledes ogsaa fri Lovstiftningsret. Havde Meningen veeret den — åt förhyda al Fremadskriden af Opdyrkningen eller Jords Afstaaelse til Private, forsaavidt saadant kunde geraade Lapperne til Förfång — saa börda detta val med tydelig^ Ord ha ve vaeret udsagt, og en saa dan Fortolkning vil val desman fra svensk Sida saameget mindre kunna g)ores gaeldende med trogen Virkning, som Sverige sel v ved Ordningen af Nybyggarnas Ret og Lovgivningen forovrigt Liden sina Lapmarker ei har anseet sig bundet af nogen Norge tractatmsessig inkommande Ret. Man om end saaledes hvart Rige erkjendes åt have Ret til selv og liden Indblanding fra det andel Riges Sida åt bestämma, om og i hvilken Häst vakning luden de för Lapperne tilforn tilgjaengelige Trakter visso Omraader maa oplades til Private til Opdy ritning og saaledes undtages fra almeen Benyttelse, maa dog begge Rigör under Udovelsen af denne Ret vaere idetmindste moralsk forpligtede til ikke åt indskraenke eller begramdse Lapparnas Betesret saaledes, åt den dem indrommede fria Flytning gjores illusorisk og Hensigten med deri indgaaede Tractat forfeiles. För den Lovstiftning, — som nu er paa Bane i Anledning af de i senare Aar opstaaede, men i Aaret 1751 sandsynligviis nappa som mulige forudseede Vanskeligheder ved oden Brud paa den jordbrugende Befolknings

Bil. till Knngl. Mnj.it nåd. Prop. om antagande af en Förord.». rör, lapparne i Sverige och Norge. 171

Eiendomsret åt berede Flytlapperne uhindret Ådgang til de for dem förnedra Betesmarker, — maatte imidlertid Udgangspunkt snarere soges i en hos begge Rigers lovgivende Myndigheder raadende Födelse för Rot og Billighed, end i nogen bestemt Förskrift i nugjeeldende Tractat; og ihvorvel det af den norske Reglering paaberaabte Forhold, åt eu stor Ideel af de Betesmarker, som ved Tractatens Afslutning benyttedes af norske Lapper i Sverige, have maattet afstaaes til Rusland, neppe med Före kan betragtes som nogen Tilsideeaettelse fra Sveriges Side af dels Förpligtelse!' mod Norge, bor alligevel deri Omstsendighed, åt Norge derved hav tabt en v Egentlig Ideel af de för dels Lappebefolkning ved Tractaten flisig te de Fördela, ikke lades ad af Betr egt ning ved Bestemmelsen af de Fordringer, som til Fördel för de svenske Lapper billigviis maa k un ne stilles til Broderlandet.

Åt den nu vall'ende lovlose Tbistånd ikke oden Skada saavel för Nomaderne som för deri jordbrugende Befolkning kärr vedblive, Luder Harts Excellence aabenbart fvemgaaer af de foregaaende Forhandlinger om Sägen, og han anseer det derför magtpaaliggende åt tilveiebringe en Lov, som bestemmer og begreendser de gjensidige Rettigheder saaledes, åt begge Parters Interesse!' — saavidt muligt — tilgodesees, derved Hemlig, åt paa deri ene Side Lapper ne tilholdes åt före liderligt Pilsyn med sina Renar til Forebyggelse af Skada paa Ändras Eiendomme, og åt det paa den anden Sida g jores muligt för Lapparne — under Iagttagelse af saadant Til syn åt faa Ad gång til de för dem nodvendige Betesmarker og åt vinda Beskyttelse mod de Forfolgelser, för hvilke de nu ere udsatte. Som overrfor antydet, er det i den nugjeeldende Tractat under Ansvar förbud t Lapparne under deras Flytninger åt g jure Landets egna Indvaanere nogen Skada paa deras Eiendom. Saadan Skada indtreeffer imidlertid rot ofta, og det maa da altid bli ve vanskeligt og er seedvanligviis u muligt bland! de i störa Fl olika fra främmad Stad ankommande Renar, som tillröra flere seerskilte Liera, åt opdage og bevisa af hvem Skadan er blevet foraarsaget. Men i denne A anskelighed för deri Forurettede ved af den Skyldige åt faa Erstatning torda med Fota den vsesentligste Grund värre åt saga til deri Hvit lie, hvarmed Lapparne medtages, og de Forfolgelser, för hvilke de fra den jordbrugende Befolknings Sida ere udsatte. Hans Excellence formener, åt der ikke findes nogen lempeligere Udvei til åt förebygga eller idetmindste formindske dissa Forviklinger, end den, åt paaleegge alla de Lapper, som saga sit Tilhold iiiden et vist Omraade, Fsellesansvarlighed för Skada af Renar, som der skeer, og hvis Ophavsmand ikke kan opdages. Derved tvingas de Lapper, som folges ad, til åt ordna Tilsynet med Renarna paa hensigtsmgessigste Maade som et Fsellesanliggendc. IT vis Skada desuagtet indtreeffer, have Lapparne ogsaa en folies Interesse i åt opdage, hvarvid! den er forvoldt ved trogen Enkelts Föranstaltning eller Forsomrnelse, og med det Kjendskab Lapparne bor forudseettes åt have til hvar-

172 Bil. till Katigt. Mhj:ts nåd. Prop. om antagande af en 1‘orot än. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

andre eg til Renerne, turde det i de fleste Tilfolde kunne paaregnes, åt den Skyldige ikke —• .saaledes som nu er Tilfeeldet — kan unddrage sig Edredelse af Skadeserstatningen. Hertil sigtende Bestemmelser udgjore eu af Forslagets vtesentligste Bele, eg under Förtid skötning af, åt dissa Bestemmelser gives förnöden Begrsendsning, kan Hans Excellence icke Ande det ubilligt åt föreskri ve et sand ant Fsellesskab i Ansvar som Vilkaar för en fselles Benyttelse af den Betesret, der tilstaa.es Lapperne. En saadan Fiellesansvarlighed för Lapper, som ere i et eg samme Folge, er desuden allerede foreskrevet ved det Kongelige Rescript af 4de November.!81 7, hvilket dog af de af den norske Reglering opgivne Grunda ikke er kommet til Anvendelse. Grundssetningen er imidlertid i Lovgivningen anerkjendt, eg der er alene Sporgsmaal om åt gjore den allerede foreskrevne Ansvarlighed til en Sandhed, liv like! Hans Excellence — som oven me vilt — troer paakraaves ligesaa moget i Lapperpes som i Jordeiernes Interesse.

Fra sit Synspunkt här Hans Excellence derför fundet det foreliggende Edkast egnet til åt Isegges til Grund för et Lovforslag om Sägen; men hatt har dog troet, åt de mod Edkastet fremsatte Anmterkninger bor förän led ige dels Omarbeidelse. Idet han har fremlagt et saaledes omarbeidet Lovforslag, har han derhos — med Forbigaaelse af de Redactionsforandringer, som ere foretagne deels i Overeensstemmelse med den Norske Regjerings Förslag eg deels som en Folge af den svenske Hoiesterets Anmaerkninger — särskilt motiveret de Uovereensstemmelser af nogen Betydning, som findes medlem det af barn fremlagte Förslag eg det af Committéen afgivne.

Det af Hans Excellence fremlagte Ed kast til Boven lyder i Overssettelse saaledes:

Udkast til Lov angaaende Lapperne i de forenede Kong enger Sverige

og Norge.

Idet Departementet garn* over til naermere åt omhandle de Afvigelser som Ande Sted mellem dette Hans Excellences Edkast og det af den norske Reglering i 1867 afgivne, hvarunder man tillige skal gjengive, hvad der af Hans Excellence er anfört til Begrundelse af de af flarn i Förslag bragte F orandringer, skal man bero andse, åt man ikke anseer det förnöden! videre

Bil, m Kongl. Ma,j:ls nåd. Prof. om (intagande af en Förorda rör. lappande i Sverige och Norge. 173

åt opholde sig ved de gjorte iEndringer, forsaavidt disse alene angaa Rcdactionen og ingen vsesentlig Indflydelse hav paa Meningen.

Det bemserkes derhos, åt Paragrafernes Nummer i Rsekken er den samme i Commissions-IndstilJingen eg i den norske Regjerings Udkast.

ad ,§ 2.

Ved denne § bemaerker Hans Excellence, åt for åt en Udlsending og ligesaa en norsk Hand skal k linne faa Borgerret i Sverige udkrseves iföl ge Grundloven Rongens Bestemmelse. lian antager derför ikke, åt der beifra i denne Förordning bor gjores Undtagelse för Lappernes Vedkommende. Den nu (i Sverige) gjeeldende Naturalisationslov, bemserkes der, er maaske i visso Delo mindre hensigtsmsessig, naar Talen er om Flytlapperne, f. Ex. forsaavidt angaar Resteramelsen om tre Vars Ophold i Sverige som Betingelse för Naturalisation; og da den er af civilretlig Natur skulde denne Bestemmelse vi stack k linne forandres gjennem den nu paa Bane drag te Mellemrigslov; men, anfores det, det synes dog som om Spergsmaalet beröm hensigtsrmessigt gjores til Gjenstand för udelukkende svensk Lovgivning og åt saaledes her med Hänsyn til Sporgsmaal om Lappernes Naturalisation alene henvises til de i hvart af Rigerne gjeeldende Bestemmelser. Det tilfoies, åt om nserveerende Lov antages, turde der bli\e särskilt Sporgsmaal om Modification i den almindelige Naturalisationslov för Sverige.

I det svenske Udkast er derför i §s sidste Punctum Bestemmelsen om, åt Vedkommende ikke bliver fri för Skatter og andre offentliga Förpligtelse!' i det Rige, hvis Undersaat han liidtil har va-tre t, forinden han med Attest fra Foged og Sognepraest i det ande t Rige godtgjor åt hare anmeldt sig som Undersaat i detta, ombyltet med en Bestemmelse om, åt sand an Frihet! ikke indtrseder, förent! lian, overeenstemmende med de % det andet Rige gjeeldende Förskrifter, er bleven dettes Undersaat og Bevis derom er forevist för fornsevnte Embedsmeend.

I Anledning af en fra et Atedlem af den svenske Hoiesteret fremsat Be mm ritning om, åt den ved §en, som den fra norsk Side er foreslaaet, hjemlede Adgang för Lapperne til åt ombytte undersaatlig Stilling, för ekorn barn för let og ucontrolleret, og åt den kunde före til en Omgaaen af Udkastets § 1, fremsatte Departementet i dets underdanigste Föredrag af 3den Februar f. A. den Formening, åt en sa adan Rot för Lapperne til efter frit Valg åt ombytte undersaatlig Stilling, allerede maatte antages åt vtere hjemlet dem ved Codicillen af 1751, og åt man ikke fandt nogen Grund til åt foreslaa nogen Förändring deri, og det fra norsk Side saameget mindre, som der overhoved til åt blive norsk Undersaat ikke udkreeves nogensomhelst Formalitet, men

174 Bil, till Kongl. Maj:ta nåd. Prop. om antagande af eu Förord)), rör. Lappcirne i Sverige och Norge.

alene åt Vedkommende tagel' fast Ophold i Rigel. Efter de Betsenkeligheder, derHfa svensk Side findes ved i nservserende Lov åt optage en Bestemmelse, hvorved der gives' norske Lapper en lettere Adgang end andre Edlsendinge til åt blive svensk Undersaat, og da man iklce anseer Sägen för åt vsere åt nogen större Vig tighed för Norges Vedkommende, troer man ikke åt bur de udtale sig i mod den nu foreslaaede Förändring.

ad § 3.

Hans Excellence Statsministeren bemserkcr ved denne §, åt uagtet det sandsynligviis er liden practisk Betyd ning, bär lian dog paa Anledning af den svenske lloiesterels Anmärkning antaget, åt i denne § bor indfores eu Bestemmelse, hvorved det forby des norske Lapper med sina Rensdyr åt opholde sig i Sverige i liden niellera lste Mai og lste October. Mod Optagelsen af detta Tillseg bär Departementet Intet åt bemserke.

Ordene i det svenske Forslags förste Punctum 'dige med Landets egne Undersaatter” er indskudt liden Bemeerkning. Departementet skal bemserke, åt dissa Ord — dog saaledes, åt der istedetfor "Endersaatter” stod "Indvaanere”, — fandtes saavel i Commissions-Udkastet af 1844, som i de paa detta byggede, af den Norske Reglering senare afgivne Förslag, senast af 1862. Det var optaget efter Codicillen (seo dennes § 10), hvilken dog, ligesom nu fra svensk Sida foreslaaet, benyttede Betegnelsen "Undersaatter”. Grunden til, åt det blev udeladt i det i 1867 afgivne Förslag, var, åt den combinerede Gommission havde udtalt, åt Erfaring havde vist, åt detta Udtryk var skikket til åt fremkalde Tvivlsmaal, som helst bor soges undgaaede, ligesom Gommissionen antog, åt Udtrykket ved den Begrsendsning af Lappernes Rettigheder og Förpligtelse!*, som Gommissionen bragte i Förslag, turde ansees ufornodent og ogsaa af den Grund hulda udgaa.

Departementet Under det betrenkeligt åt gjenoptage de omhandlede Ord, hvis rotta Forstaaelse har vreret saa omstridt, og som til eu Betegnelse af Lappernes Rettigheder heller ikke kunna ansees fornodne efter de Bestämmelser, som IJdkastet forovrigt indeholder. Man tilraader derför åt de udgaa af Forslaget. Skulde derimod fra svensk Side findes nogen afgjorende Grund, foreslaar man, åt de ialfald ombyttes med Ordene: "liga med Landets egna Lapper”, der tydeligere udtale, hvad der efter Departementets Opfattelse er Meningen.

ad § 4.

Forsaavidt der i denne § efter det svenske Felkast henvises til § 1, er detta formera!tlig feilagtigt, idet Hänvisningen antagas åt maatte grädde § 3.

BIL till Kongl. Maj:ts nåd. Prof), om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 175

ad § 5.

Idet Hans Excellence har foreslaaet, åt § 2-1 i Ud kastet, Ii voro in mete nedenfor, udgaar, tiar han antaget det rettest, åt Bestemmelsen i sammes § 25 — om Expropriationer til Fordel for Lapparne —, der staar i en vis naturlig Förbindelse med § 24, indtages her (som 2den Passus).

Bestemmelsen om Expropriation er dog, oden åt nogen Förklaring er givet om Grunden hertil, optaget med eu Förändring, idet den i det norske Ed kast opstillede Betingelse för Expropriationen: ”na ar det af det Offentliga forlanges”, er udgaaet. Muligens kan det vgere mindre nödvändigt udtrykkelig åt neevne, åt Afgjorelsen af, hvorvidt Expropriation bor finde Sted, henhorer under den offentliga Myndighed, niet detta in aa antagas åt värre en Selvfolge. hor åt förebygga. Misforstaaelse skulde Departementet dog ansee det rettest i Boven åt beholde de citerede Udtryk.

Idet Departementet derhos, hvarom senare, vil foreslaa det norske Udkasts § 24 bibeholdt, antager man, åt heromhändlede Bestämmelse bor beholde dans tidligere Pläds.

ad § 6.

Hans Exellence bemeerker, åt Bestemmelsen i denne §, hvarefter Lapperne för Renbete paa saadanne Strgekninger i det andet Rige, som ei udelukkende tilhore Staten, skulle erlaegge Afgift, förekommer barn åt vgere hverken ganska tydelig eller hensigtsmsessig. Meningen, anfores der, synas åt vane, åt dersom det Territorium, hvorpaa eu Bnp opholder sig, udelukkende ti thor er Staten, er han fri för Afgift, men er derimod et no k saa lidet Stykke i privat Eie, skal han betala Afgift, enten hans Rensdyr bete paa detta Stykke eller ei. Hvorledes kan, bemeerker han, Bcnsmanden paa Hjemstedet vide, om Staten alene er Diar til al den Jord, hvor Tapper ägta åt opholde sig, isserdeleshed i de Trakter, som ei ere inddelte i Opsynsdistrikter ? Han finder det derhos mindre rigtigt, åt Lappen, fordi Staten til privat Hand överdrager nogen Reel af de den tidligere tilhorende Strgekninger, skal betala en Afgift, som lian ellers vilde ha ve vgeret fri för. Betet bliver tvärt! med paa denne Maade af mindre Vierdi för barn. Af dissa Grunde og idet, anföran Hans Excellence, den norske Reglering har fundet åt kunna indgaa paa, åt Afgiften ganska bortfalder, troer lian saameget mera åt burde anbefale detta, som den nu foreskrevne Afgift paa Grund af dans Ubetydelighed hidtil sjelden skal vane bleveii hsevet.

Ved sin Ytring om, åt den norske Reglering har fundet åt kunna indgaa paa, åt Afgiften ganska bortfalder, sigter Hans Excellence til De-

176 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Frop. om antagande af eu Förordn. rör. lappam* i Sverige och Norge.

partementets Udtalelser i dels underdanigste Föredrag af 2dre Februar dette

jyar _ Afsnit III__, hvortil man tillader sig åt henvise. Man bemeerkede

der åt man i det Ilek kun kunde tillaegge Sporgsmaalet om Betesleien eu underordnet Veegt, og åt man fra norsk Side formeentlig vilde handle rettest i åt tiltnede, hvad der med Hensyn til Bortleien af den svenske Styrelse matte enskes, enten åt bolde sig till Committeens Förslag eller åt optage Codieillens Bestemmelser med den fornodne Omsaltning i Nutidens Myntsorter, eller åt hide Betesleien aldeles bortfalde. Idet det Sidste er foreslaaet i det svenske Udkast, vil Departementet ikke modsaettc sig, åt mervterende § udgaaer. Man bringer her i Erindring, hvad man i nysnsevnte Föredrag gjorde opmeerksom paa, åt eu sand an Ordning muhgens vil drage til Felge noget Erstatningskrav fra Privates Side paa den norske Statseasse.

ad § 7 (svensk Udkast § 6).

Med Hensyn til denne § bemserker Hans Excellence, åt ifald Distriktsinddeling og Feellcsans varlighet! för Lapperne fra svensk Sidej skal kunne indrommes, vil dog dette ikke kunne skec under anden I orudssetning end åt Lapperne ei förpligta til åt erstatte Skade, som de umulig, selv med den storste Försigtighet!, kunde forhindre. Hertil kreeves först og Iremst, åt Adgång til de dem overladte Betesmarker kan erholdes uden åt Rensdyrene maa gaa over dyrket Mark. I § 5, bemairker Hans Excellence, er ogsaa indtaget Förbud mod ved Jords Opdyrkning eller Opforelse af Gja>rder åt berove Lapperne deres gamle Ren vele, forsaavidt disse ere nodvendige för dem. Den tilsikrer dog ikke Lapperne fri Berättelse af saadanne fornodne Renveie som allerede ere opdyrkede og indtagne og ei heller medforer den nogen Sikkerhed för, åt der ikke inden Betesmarkerna foregaaer Opdyrkninger fra ”Strand til Strand,” saa åt Rensdyrene ei kunne komma frem derigjennem. De norske Commissionsmedlemmer have ogsaa, bemeerker Hans Excellence, erkjendt, åt mango gamle Renveie ere indtagne, og åt Rensdvrene saavel der som paa mango andre Steder ei kunna komma fram uden åt gjore Skada — Hans Excellence henviser her til deri Rykte Betänkning pag. bog 19 — og de foreslaa derför, åt ei ubetydelige til privat Brug overgaaede Jorder skulle indloses og udlsegges til lapperne. Hans Excellence antager, åt der, inden dette er skeet, paa saadanne Stader ikke bor bli ve Fåle om Feellesansvarlighed för Lapperne, og åt det i hans Förslag i saa Hänseende indtagne Forbehold saa moget mindre vil mode nogen [.lindring, som — ytrer lian — den norske Regering synas åt erkjende det Retmtessige i hvad Commissionen som foranmevnt har foreslaaet. Vidare bemeerker Justitie-Statsministeren, åt, uagtet det er medgivet, åt alene de

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. hop. om antagande af eu Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Noroe. 177

Lapper bor vaere underkastede Faellesansvarlighed, som bolde sig paa eller bytte gjennem Straekninger, hvor Dyrene ere blandede om hinanden, og åt store Ulemper vilde opstaa, om Districterne gjordes saa store, åt Rensdyrene hverken virkelig kom eller bänne Lomme om hinanden (pag. 16 og 17 i Commissions-Indstillingen), saa er i Icke desto mindre den eneste Regel, Commissions-Forslaget opstiller for Districternes Omfång den, åt Rensdyrene ei af egen Drift maa gaa over fra det ene til det andel Distrikt; og jo större Districtet gjsres, desto sikrere opfyldes detta Vilkaar. Hans Excellenee bär derför anseet det nödvändigt åt tilfoie en Bestemmelse, som paa den anden Side antyder, åt Districterne dike maa gjsres större, end åt de Lapper, som inden samme ange Bete för sins Rensdyr, isammen knnne danne et Folge eller Selskab, som i Fadlesskab ord ner Tilsynet med Rensdyrene.

Da det for övrig t ligger saer Vaegt paa., bemaerker Hans Excellenee sluttelig, åt Bestemmelserne om Districtsinddelingen ikke anvendes paa nogen ensidig Maade, bär lian tröst, åt det vilde vaere mera betryggande, åt ethvert Sporgsmaal om og hvorledes sa a dan Inddeling bor Ande Sted, afgjores af Rongen og ei överlädes til nogen underordna! Myndighed.

Hans Excellenee s Erindri tiger ved naervaercnde § ha ve ved Affatningen af den tilsvarende § i det svenske Förslag fund et sit Udtryk i talgande Tillägg til eller Förän dringer i det norske Udkasts § 7 :

1) åt Districtsinddeling ikke maa bnde Sted, medmindre der til de Tracter i hvart District, h verb eu Lapparna have Ret til åt sago Bete för sina Ren, bndes eller aabnes saadanne Renveie, åt Lapparna ved Hjaelp af dem knnne med lagttagelse af til höfligt Eftersyn bolde Rensdyrene borta fra angraendsende Eiendomme;

2) åt Districterne bestämmes saaledes, åt de Ren, som der saga Bete, efter hvad Er fa ring om Dyrenes Natur laerer, i Almindelighed k linne antagas under Betningstiden hvarken åt villa komma til åt dela sig i stadigt fra hinanden adskilte Flokke, eller (i Overeensstemmelse med hvad der i den Norske Regjerings Felkast er foreslaaet) af egen Drift gaa over til et ande! District;

3) åt Ordene ”eller den, lian dertil bemyndigar”, udgaa og åt Bestämmelse!! kommer til åt lyda saaledes, åt det afgjores af Rongen, i hvilka Trakter Districtsinddeling skal bilda Sted, hvarhos han ogsaa fasth cider Distrikternes Graendser.

Den combinerede Commission, der har udarbeidet naervaerende Lovudkast, har i sit Förslag bemserket, åt paa samme Tid som der ved de foreslaaede Lovbestemmelser dragas Omsorg foi1 2 3 den fastboende Befolkning, kraever Retfaerdighed, åt man bortrydder saadanne Vanskeligheder för Lapparne, hvis Bih. till Biksd. Prof. 1871. 1 Sand. 1 Afd. 23

178 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prov. om antagande af en Förorda. rör. Lappare i Sverige och Norge.

Vedbliven vilde,Tpaa flere Steder gjore alle Anstrangelser fra deres Side for åt' afvserge iSkade frugteslose. Gamle Renveie, anforer den, bor saaledes aabnes för dem, hvor de ere stsengte, og vidare Rum skaffes dem, hvor detta er saa trångt, åt enten Flytningen ikke kan foregaa, eller gamle Betesmarker ikke benyttes oden åt udssette dem för uforholdsmgessige Erstatningsansvar, selv hvor der kun soges Bete för et saadant Antal Ren, som maa ansees passande i Forhold till Betesmarkernas Väst ilek ning og Beskaffenhet!. I Overeensstemmelse härmed er i Lovforslagets § 25 givet Adgang til Expropriation bland! Andel ogsaa af Strmkninger, der ere fornodne för Vele til Lappernes Betesmarker.

Paa Commissionens ovenanforte Betragtningsmaade er ogsaa Departementet tidligere gaaet ind. Der blev saaledes, som det vil erindres, efter et forelobigt Förslag fra detta Departement paa det sidste Storthing forelagte naadigste Budgetförslag opfort et Belob til Dtekkelse åt IT dgifter ved deslige og andre Foranstaltninger vedkommende Flytlapperne. Men idet dissa Foranstaltninger antoges åt maatte staa i sand an Förbindelse med mer v au ende Lovforslag, åt deras Ivserksrettelse betingades af, åt der paa den anden Sida paalagdes Lapperne de Förpligtelse!1, som Lovforslaget fastssetter, tand t man, da der ikke ljugare vista sig nogen Mulighed för, saaledes som oprindelig forudsat, åt erholde Lovforslaget vedtaget af förrige Aars Storthing og Rigsdag, åt hulda frafalde Förslagen om den heromhandlede Bevilgning för indev arrende Budgettermins Vedkommende, hvor om man indgik med vedlagte underdanigste Föredrag, der blev bifaldt ved hoieste Resolution af 25de Mai f. A. Istedetfor denne Bevilgning blev der foreslaaet og af btorthinget bevilget en noget större Sum end tidligere opfort paa Budgettet til Lottning af Opsyn med Lapperne under deras Omflytninger her i Rigel.

Ligesom det saaledes ved flen tidligere Behandling paa norsk Sida har vseret en Forudsgetning, der ansaaes grundel paa Retfterdighedens Krav, åt Lovforslagets Ved tagelse ledsagades af de omhandlede administrative Forfoininger, der latta Lapperne de Byrder, som Lovforslaget medforer för dem, saaledes fläder Departementet ikke åt burde modsastte sig Justitie-Statsministerens Förslag om, åt Lovens eget Indhold gjor dissa Foranstaltninger, forsaavidt en enkelt Retning -— Aabning af Renveie — angaar, til en Betingelse för, åt de Bestämmelse!" i Forslaget, hvorved den vmsentligste nye Förpligtelse paalsegges Lapperne, Hemlig Reglerna om Fgellesansvarligheden, trrnde i Virksomhed paa Steder, hvor den omhandlede Föranstaltning efter Forholdene maatte paakrseves.

Man Under imidlertid åt burde foreslaa Redactionen rf det omhandlede Tillseg, för åt sammes antagne Mening tydeligere kan udtales, förandra! saaledes, åt det kommer til åt lyda:

Bil. till Kongl. Maj:ls nåd. Trop. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 179

”För åt en Sträckning, hvor Lapperne have Rot til åt sege Bete for sine Ren, skal kunne medtages under Districtsinddelingen, man der findes eller aabnes Renveie til samme af saadan Beskaffenhed, åt Lapperne ved åt betjene sig af dem kunne med tilborlig Bevogtning (dette Ord maa man foretreekke för ”Eftersyn”) afholde Renerne fra de tillstedende Eiendomme.”

Hvad angaar Principet för Districternes Begraendsning, der omhandles i det andel Biltog, skulde man antaga åt Committeens enkle Regel er fuldt tilstrrekkelig. Bevogtningen vil Hemlig fra Lappernes Side paa de fleste Steder lettest udfores paa den Maade, åt de som Bill sr e samme Uistrict ved åt opslaa deras Bälte i de forskjellige Gaardes eller Grandelags storst mull go Nserhed, i Förening dan ne en Cordon, indenfor hvilken Rank) or dana i Regelen og navnlig udenfor den korta Melketid, faa tumla sig flit,! eu Bilstand der bedst framme!' deras Brivsel. Af Hänsyn hertil vil det vane mest i Lappernes Interesse, af Districterne ikke gjores för surna, medens det nu foreslaaede Biltog peger i den modsatte Retning, og samtidig antagas åt vänskapggjotc den af Localiteterne angivne Delingsplan, som Committeen bär havt för 0ie. Skulde der imidlertid fra svensk Sida findes Grund til framdeles åt fastholde detta Biltog, Under Departementet ikke Beteenkelighederne ved samme saa afgörande, åt man bor modsaette sig det.

Hvad Förändringen under Nr 3 angaaer, skal Departementet bemserke, åt let forudseelige Forandringer deels i Lappernes deels i Jordbrugets Fördold samt administrative Forfoininger efter Lovudkastets § 7 naestsidste Punktum samt §§ 24 og 25 vistnok o flere villo krseve, åt Opsynsdistricterne omreguleres. Men skal Ordningen blive saavidt bevaegelig, som det af disse praktiske Hänsyn er önskelig!, v il det värre hensigtsinaissigst, åt det överlädes, hvad man ved de i det seneste Edkast udeladte Ord har havt för 0ie, til vedkommende Regjeringsdepartement åt afgive Bestemmelser om Districtsinddelingen. Departementet maa derför frasande den foreslaaede Förändring.

ad § 8 (svensk Udkast § 7).

Hans Excellence har i sit Udkast til denne § udeladt det sidste Afsnit angaaende Godtgjorelse för Opsynsrmendene för Udforelsen af deres Hverv. Under hänvisning til hvad der om denne Bestämmelse er anfört i Departementets Föredrag af 15 October 1867, skal man bemserke, åt man vistnok maa ansee det önskelig t, åt Bestemmelsen bibeholdtes, oden åt man dog herpaa togger den Yregt, åt man vil fastholde sill Mening, om Bestemmelsen fra svensk Side onskes udeladt.

180 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förordn. rör. Lappande i Sverige och Norge.

ad § 9 (svensk Udkasts § 8).

Den i neervserende §s Ltr. a foretagne Förändring er overeensstemmende med hvad Departementet hav foreslaaet i dets underdanigste Föredrag af 2den Februar 1869.

I Commissionens Förslag, bemserker Plans Excellence ved nmrvaerende §s Ltr. e, siges, åt Opsynsmeendene skulle hand le paa samtlige de Lappers Vegne, som opholde sig eller bylte gjennem Districtet. Åt dette ei ber vaere Tilfaeldet, naar bände svenske og norske Lapper opholde sig i samme District, viser § 15, hvor det hedd er, åt i Jette Tilfselde skal en Opsynsmand stfevnes för hver Nation. Plans Excellence bemserker imidlertid, åt det ikke förekommer barn rigtigt, åt de Lapper, som flytte1 gjennem et District, skulde hanne bindes ved hvad en af dem ikke valgt Opsynsmand Under för godt åt paatage sig, og flan har derför her i Förbindelse med en ändring i § 15 foreslaaet, åt en Opsynsmand kun skal representera de Lapper, af hvilke han er bleven valgt.

Den saaledes foretagne Aflendring i dette Ltr. man vistnok erkjendes principrigtig, men vil, saaledes som det svenske Lovudkasts § 15 nu er före-’ slaaet, leds til en v oegentlig praktisk Dlempe. Den vid Hemlig have den Folge, åt Opsynsmaendene, saafremt fremmede Reen have eller kunne preesuraeres åt have deltaget i Skaden, ikke vove åt indgaa Förlig, idet § 15 alene giver Adgang til Regres mod et andel Districts Lapper, efteråt Ansvaret er paalagt ved Dom. I det mevnte Tilfrelde vil man derför altid nodsages til åt ty til Domstolen!;s Mellemkomst. Denne Dlempe vilde bortfalde, om § 15 blev formel saaledes, åt der ikke blot för i/Jmit, men ogsaa betingelsesviis för i Norge ved Förlig övertaget Fadlesansvar kunde seges Regres hos fremmede Lapper.

Den Betingelse, som antages åt burde opstilles för saadan Regres efter Förlig, er åt Forliget kun gaaer ud paa den Erstatning, hvortil Skaden er ansat ved den i § 11 omhandlede Värdering med paalobne Omkostninger i Sägen. Med denne Betingelse synes der ikke åt kunne opstaa synderlig större Betaenkelighed mod åt tilstedc Adgang til Regres efter Förlig end efter Dom. I Förbindelse med den af Justitie-Statsministeren foreslaaede Redaction af naervaerende Ltr. og af § 15 vid Departementet derför bringe i Förslag en saadan Förändring i sidstnsevnte Henseende.

ad § 10 (svensk Udkasts § 9).

2det Passus af assurerande § bestemmer:

”Foroves Skade ved Ren paa Ägor, Eng, Udengsslaatter, Skov eller Multebaerland, skal den, saaledes som nedenfor foreskrevet,

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. om antagande af en Förorda. rör. Lappar ne i Sverige och Norge. 181

erstattes af den eller dem, der ved sink Ren have forevet samme. Gjores saadan Skada med Försatt eller förmedelst grov Uagtsomhed i Dyrenes Bevogtning, skal enhver Lap, som selv eller ved sins Renvogtere deri har gjort sig skyldig, desuden både för hvar Gång indtil 10 Spd. o. s. v.”

1 det svenske Felkast er i Begyndeisen af Ädel Punctum — forovrigt liden Bemaerkning — udeladt Ordene ”eller förmedelst grov Uagtsomhed i Dyrenes Bevogtning.” Bod er för Skadetilfoielser af 1 tapper efter nrervrerende § skulde saaledes alene hanne idommes, naar Skaden befandtes åt vrere gjort med ”Försåt.” Åt Skadetilfoielser paa de i Begyndeisen af denne Passus neevnte Steder ske med Försatt fra Lappernes Side, er vistnok et moget sjeldent Tilfselde, og end nu sjeldnere vil det värre, åt et saadant Forsa',! skulde hunne överföres dem. Det synes ikke åt värre nogen Ubillighed, naar man, som fra norsk Side foreslaaet, i denne Henseende gaar noget viderc og fastssetter Sträf, ogsaa naar Skaden er opstaaet f. Ex. som Folge af, åt Lappen har medgivet sin Hjord et aabenbart utilstrsekkeligt eller maaskee endog aldeles intet Yogterpersonale, eller åt Yogterne hare begivet sig bort fra Dyrene, uden åt den Skräde, som Rensdyrene under saadanne Omsteendigheder maatte tilfoie, vil hanne kaldes försåtlig i egentlig Förstånd. Departementet vil derför foreslaa det norske Udkasts Bestämmelse beröm bibeholdt.

Med Hensyn till denne Passus Indhold, bemserker forovrigt Hans Excellence, åt det åt domme en Lap för Bräde, som uden hans Yillie eller Yidende kunde värre begaaet af hans Renvogtere, medens denne sidste bliver straff!'!, förekommer barn mindre rigtigt, ister i de Tilfaelde, åt Ansvaret, i Mangel af Bodernes Betaling, bestemmes til Fängsel, og antager han åt det för Giemedet burde värre tilstrsekkeligt, åt Lappen paalsegges åt iudestaa för Betalingen af de Boder, hvortil Renvogteren maatte gjore sig skyldig.

Departementet tiltneder denne Hans Excellenees Mening og bär forsa a vidt Intet åt erindre ved Hans Excellenees Redan tion.

Med Hänsyn til Bestemmelsen i §ens 4e Passus (sidste Punctum), hvorved Låpperne paalsegges Skadeserstatningspligt ogsaa luden Tromso Amt, naar Bete i Udmark bruges saaledes, åt nogen Eier eller Bruger af Jord derved i vaesentlig Grad betynges, bemaerker Hans Excellence under Henvisning til Commissions-Indstillingens pag. 25, åt denne Bestämmelse bär för 0ie, åt Lapperne ikke skulle sina sig ned paa et eller andel för dem maaskee bekvemt Sted eg der både afbeta alt Gr res til Skada för Enkeltmand. Hans Excellence tinder ikke denne Mening klart udtrykt ialfald, ikke i den svenske Text. Yed den af Hans Excellence som Folge häraf ber föreslående Reda»

182 Bil. till Kong!,. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i. Sverige och Norge

tionsforandring vil imidlertid efter Departementets Formening den Fastboendes Ädling blive ugunstigere end under den tidligere Redaetion, og da den heroinhandlede Bestemmelse saaledes som den i Gommissionens Hd kast er affattet, indeholder eu saa betydelig Byrde för den Fastboende, åt nogen Fängelse deraf bliver i hoieste Grad utilraadelig, troer Departementet åt maatte fastholde den oprindelige Redaetion af denne Bestemmelse,

ad § / / (svensk Udkast F / 0).

I sidste Punctum af denne § er efter Ordene ”iliden nysanforte Frist” tilfoiet: ”eller udebliver nogen af de Tilkaldte”, hvilket Departementet tiltrseder.

ad § 15 (svensk Udkast § 14).

Hans Excellence bemserker her, åt naar Sporgsmaal opstaar om Fiellesansvar för Skade, hvis rette Ophavsmand ikke kan opdages, urna det altid vaere en Fördel för dem, som skulle ram mes af denne Ansvarlighed, åt faa saa mango som muligt delagtige i samme. Dersom saaledes Opsynsmanden i et vist District indstaevnes för åt svara paa en saadan Erstatningspaastand, saa byder Interesse!! för de Papper, af hvilke han er bleven valgt, barn under Faellesansvaret åt faa indbefattet ogsaa allé de Papper fomvrigt, som have draget gjennem Distriotet paa den Tid, da Skaden skede. Men det kan ikke, formener Hans Excellence, vaere retfaerdigt mod disse åt paatvinge dem som Fuldmaegtig eu Opsynsmand, i hvis Talg de ikke have deltaget, medens paa samme Tid deres Interesse er aldeles modsa t deras, hvis Tar v han egentlig er kaidet til åt varetage. Om man derför end kan gaa imf paa, åt den Jordeier, som har tidt Skade af Rensdyr, naar Ophovsmanden til samme ikke er kjendt, alene behover åt indstsevne Opsynsmanden i Distrietet för åt läge til Gjenmaele i Erstatningssporgsmaalet, saa bor dog Sägen efter en saadan Stafning alene kunne bedommes i Fördold til de til Distriotet horende Papper, hvorimod det bor paaligge Opsynsmanden over dissa, för det Tilftelde, åt han antager, åt ogsaa andre Papper bor forpligtes til åt deltaga i Skadeserstatningen, särskilt åt lada dissa indstsevne til åt svara i Sägen i Fsellesskab med de Övriga.

Mod den i Overeensstemmelse härmed foreslaaede 2det Passus i nservserende §, hvilken som tidligere anfört staar i Förbindelse med den foreslaaede Förändring i § 9 (svensk Udkast § 8), troer Departementet ikke åt burde fremssette Indvending.

Bil. till Kong!,. Majits nåd. Vrop. om antagande af eu Furordn. rör. Lappanit i Sverige och Norge. 183

Svensk Vdkast § 15.

Den i denne § af dei svenske Udkast indeholdte Bestemmelse er ny og findes ikke i noget af de tidligere fremkomne Udkast. Departementet har ingen Urind ring åt gjore ved åt den optages i Udkastet.

Efter hvad man ovenfor ved § 9 har anfört, foreslaar man et Tilkeg til §en, saaledes åt denne kommer til åt lyde saaledes:

”Tapper, som i Benböld til foranstaaende Bestemmelser ere blevne idomte Fsellesansvar för indtmffen Skade, eller, efteråt Värdering af 8 kaden overeensstemmende med § 11 har fin det Sted, have indgaaet Förlig om Erbeggelse i Fsellesskab af en ikke större Erstatningssum, end der ved saadan Värdering er bestemt, med paalobne Omkostninger, have Ret til mod den eller dem, som have foraarsaget Skaden, forsaavidt Kj etniska!) derom senere erholdes, eller mod andre Tapper, som paa den Tid, da Skaden skeede, havde Ren inden Districtet, og saaledes bor deltage i Skadeserstatningen, åt reise Sogsmaal om Tilbagebetaling af det idomte eller omforligte Erstatningsbelob eller o. s. v.

§ i 7 (svensk Udkast § 17).

Slutningsbestemmelsen i sidste Passus af ntervaerende § fra Ordene ”men i modsat Fald sender lndberetningen” ad finera, hvilken Bestemmelse ikke fandtes i den norske Regjerings Udkast, er efter Anledning af den svenske Hoiesteret drägt i Förslag af detta Departement i det underdanigste Föredrag af 2den Februar 1869 (Afsnit IX c in filte).

Pf ,§ 4 H (svensk Udkast § 48.)

I det nu foreliggende svenske Udkast er den offentliga Paatale i Sverige kun bestemt för Overtratdelser efter § 7 og ikke efter § 3. Efter det foreslaaede og af Departementet bifaldte Tillägg til sistnsevnte §, man Henviisningen til denne med Hänsyn til Paatalen formeentlig ligesaavel gjeelde för Sveriges som för Norges Vedkommende.

Sidste Passus af nservserende § i det norske Udkast, hvarefter Foder, der bestemmes i heromhandlede Tov, skulle tilfalde Fattigcassen, er udeladt i det Svenske Udkast. Folgen deraf vil vsere, åt Bod er ne villo tilfalde Stats-

184 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Pr ap. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

cassen. Heri har Departementet allerede erldseret sig enigt i nysngevnte underdanigste Föredrag af 2den Februar 1869 (Afdeling X i Slutningen).

§ 19 f svensk Udlcast § 19.)

Ved neervterende § bemaerker Hans Excellence, åt det förekommer barn, åt der bor opstilles den Fordring för Fuldbyrdelsen i liden det ene Rige af en i liden det ande t afsagd Dom angaaende Roder eller Erstatning för Skade, åt Dommen bor have upaaankelig Retskraft (”vunnit laga kraft”) eg åt Beviis herfor tilveiebringes.

Efter Xorsk Rot vilde det formeentlig för den vaesentligste Deel af de opstaaende Tilfmlde ogsaa liden et saadant Tillseg vaere bleven betragtet som en Nodvendighed, åt Dommen, forinden den fuldbyrdedes, var endelig, eller åt derved fra den Indstmvntes Side var acqviesceret, nemlig överalt hvor Sägen forfolges af det Offentlige. Da der Hemlig isaafald i Lovforslaget foreskrives Paatale i de för offentlige Politisager gjaeldende Förmer, saavel hvor Dommen gaar ud paa Roder og Erstatning som alene paa det Sidste, bliver det heraf en Folge, åt den, forinden den exeqveres, efter det O fientliges Föranstaltning indankes för bolero Ret, hvor dertil er Ad gång, naar dette onskes af Filtalte.

I de Tilfaelde derimod, hvor Sägen paatales af den Fornsermede selv, vil det af Justitie-Statsministeren foreslaaede Tillaeg medfore en Betingelse för Executionen, der er stramgere end vor Rots Regler i denne Henseende, og hvis Opfyldelse derhos efter vor Lovgivning om Appel vil lede til större Langsomhed i Adgangen til åt erholde en i Xorge atsagt Dom exekverat i Sverige end omvendt, idet Appelfristen i Sverige er kortere end her. Der man imidlertid erkjendes åt kunne gjores grandet Indvending imod, åt de hos os gjseldende Regler, hvorefter der kan skildes til Execution af en civil Dom, forinden denne endnu har ubetinget Executionskraft, og Adgangen til Appel endnu staar aaben, gjores anvendelige liden nogen Modification, naar der handlös om Execution af eu norsk Dom i et andel Land. Det af en Committee, bostaaende af Msend fra begge de forenede Rigör, i 1856 udarbeidede Förslag til Love om Fuldbyrdelse i det ene Rige af Domino, afsagte i det andel (Storthingsforhandlingerne 1857, 5 Bind. O. N. 48), har ogsaa, medens det för Execution af svenske Domino her i Landet krseves, åt Dommen har upaaankelig Retskraft, hvilket i Sverige med större Lethed en her opnaaes, tilsigtet en Förändring i vore Retsregler med Hensyn til Adgangen til Execution, naar en norsk Dom skal exeqveres i Sverige. Det opstiller Hemlig i denne Henseende, forsaavidt ikke Dommen har vandel endelig Retskraft, den Betingelse, åt 3 Maaneder fra

Bil. till Kongl. Maj.ts1 nåd. Trop. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 193

3. Skeer Skade paa Eiendom af ovennaevnte Beskaffenhed iuden saadant Opsynsdistrikt, som i § 6 omhandles, og kan det ikke opdages, ved hvis Ren Skaden er foraarsaget, paahviler Erstatningspligten de Lapper i Faellesskab, som have sit Tilhold i Distriktet, og skal Erstatningsbelobet tilligemed Skjons- og Sagsomkostninger fordeles paa dem i Forhold til det Antal Ren, hvormed enhver af dem tilherer Distriktet. Dersom paa den Tid, da Skaden skeede, Ren tilhorende andre Tapper end dem, som have anmeldt åt villo tage Ophold i" Distriktet, vare paa Flytning gjennem samme eller forovrigt ophold t sig der, skulle ogsaa disse fremmede Tapper i et til Antallet af deres Ren svuren de Forhold deltage i Erstatningen. Liden Straekninger, bror Distriktsinddeling ei er ivserksat, Under den her fastsatte Feellesansvarlighed ikke Sted.

4. Skeer Skade paa Edmark, som ikke o venfor er omhandlet, saa åt Jordens Eier eller Bruger derved kommer til åt savne fornodent Bete för sit Bofee, erstattes Skaden ligeledes efter samme Forskrifter, som her ovenfor ere givne. Dog skal det, hvad särskilt angaaer Tromso Amf, ikke medfore Erstatningsansvar, om Ren komme ind og bete paa saa dan Edmark i Liden för hvert Aars 8de Juli, naar denne Frihed kun ikke af Lapperne benyttes saaledes, åt Enkeltmand derved i vsesentlig Grad bebyrdes.

§ 10.

Er under Tappers Ophold i Norge Skade ved deres Ren tilfoiet nogen dersteds Boende, saaledes som i § 9 omhandlet, og vil den Skadelidte gjore sin Ret til Erstatning gjeeldende, skal han snarest muligt lade tilkalde 2 uvillige og kyndige Mcend, der samtidigt bor mode paa Aastedet samt efter foretagen Besigtelse af Skaden og Endersogelse af sammes Oprindelse derom afgive Erklsering efter bedste Skjon, saaledes som de med sin Ed villo försvar. Til denne For retning skal den Skyldige, om häri er kjendt, samt, naar Skaden er skeet ind en Opsynsdistriktet, tillige vedkommende Öpsynsmand för de Tapper, som der have sit Tilhold, og hvis disse tilhore begge Tiger, saavel den norske som den svenske Opsynsmand tilkaldes. Er der ikke Ad gång til åt forkynde saadan Kaldelse för Vedkommende luden 48 Timer efteråt Skaden er opdaget, tilkaldes i Stedet eu af de i Ngerheden veerende Tapper, eller, naar Skaden er skeet luden Distrikt, hvor bände norske og svenske Tapper opholde sig, eu af hvert Folk. hinder heller ikke Jette sig gjore luden nysanforte Frist, eller udebliver nogen af de tilkaldte iVbend, skal Forretningen dog derför ikke opholdes.

Bill. till Riksd. Prot. 1871. 1 Samt. 1 Afd.

194 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

§ 11-

Dersom Erstatningssporgsmaalet ikke ved den i § 10 nsevnte Förr öfning bliver afgjort i Mindelighed, paaligger det den Skadelidte, om lian vil forfolge sin Erstatningspaastand, snarest rimligt för Distriktets Lensmand åt begjsere ny Besigtelsesforretning paa Aastedet til Värdering af Sk ad en. Til denne Besigtelsesforretning, som afholdes af Lensmanden med 2 Lagrettesmsend, hvilke lian opnoevner bland! det i Lov af 28 August 1854 § 18 foreskrevne Udvalg, skal den Skyldige, eller, hvor der er Sporgsmaal om sand an Fgellesansvarlighed, som i § 9, 3 clio Led, omhandles, vedkommende Opsynsmand indvarsles ved Kaldelse, som bor forkyndes senest Dagen for Forretningen, om den, som skal indvarsles, opholder sig Liden en Omkreds af 2 Mål fra Forretningsstedet. Opholder lian sig i lsengere Afstånd fra samme, forkenges Varseistiden med 24 Timer för hver fulde 2 Niil. Ved Besigtglsesforretningen skal den Skadelidte fremstille de Nämd, som liave atholdt den förste Besigtelse, eller, hvis (fertil ikke er Anledning, fremleegge deres skriftlige Bevidnelse om dennes LTdfald. I fornodent Fald bor lian derhos forevise det Hjemmelsdokument, hvorpaa hans Eiendoms- eller Brugsret til den Mark, paa hvilken Skaden er skeet, grunder sig. De Nämd, som afholde Forretningen, skulle — saavidt muligt — soge åt tilveiebringe og i Protokollen indtage noiagtig Förklaring angaaende Skadens Oprindelse og Omfång, Stedets Belägenhet! og Beskaffenlied, om Marken er indhegnet eller uindhegnet in. m. saavelsom ogsaa om den eller de Personer, der eie de Ren, som have bevirket Skaden, disses Antal og Storrelsen af de Hjorde, de tilhore. Enhver, som er tilstede der, hvor Forretningen holdes, er pligtig til paa Lensmandens Opfordring åt afgive Förklaring om Alt, som kan vsere flarn bekjendt, og tjene til Oplysning i Sägen, og staar han för Indholdet af sin Förklaring til Ansvar, som om den var afgivet för Botten. Skjonsmsendene skulle ved Taxten läge noie Hensyn saavel til Jordens Beskaffenhed och Frugtbarhed, dens större eller mindre Fyllning eller Dyrkning, Avlingens Godhed, og hvorvidt Loke ogsaa har bidraget til Skaden, som ogsaa, hvor Skade er anrettet paa Edmark, til de Omsteendigheder, hvorpaa efter § 9 sidste Led Erstatningspligten i dette Luftelde heroer, samt til enhver anden Omstsendighed, som har Indflydelse paa Skadeserstatningens Storrelse. Lensmanden har ved Taxten ikke Stemme, undtagen i Tilfaelde af Uenighed mellem Skjonsmmndene, i hvilket Fald han gjor Ed slaget. Fora vr ig t bor Msendene afgive til Protokollen Erkhering under Eds Tilbud, hvis de ikke forhen have Magt Lagrettesed, eller i Kraft af tidligere Ed om, åt Taxten er afgivet efter Overbevisning og bedste Skjon. Lensmanden bor, forinden Forretningen begynder, foreholde Skjonsmsendene de Pligter, som paa Grund af foranstaaende Bestemmelser pank vite dem og derom gjore Tilforsel i Protokollen.

Bil. till Kongl,. Majtts nåd. Prop. om antagande af en Förord!), rör. Lapparm i Sverige och Norge. 195

luden Forretningen slotter, skal Lensmanden ange att tilveiebringe Förlig mellem Parter ne. Indgaaes Förlig, bär dette samme Virkning, som om det var indgaaet ved Forligelsescommissionen. Det Skjon, som omhandles i denne §, kan i Tilfelde af Rettergaang forandres af Dommer og Lagrette, om samme dertil Ande Grund. För åt afholde de i denne § omhandlede Skjonsforretninger, tilkommer Lensmand og Lagrette samme Godtgjorelse, som ved Lov er eller vorder dem tillagt för lignende För reta inger i Anledning af Skadetilfoielser af Bofe.

§ 12.

Kan Sägen heller ikke under den i foregaaende § omhandlede Forretning afgjores ved Förlig, bär Lensmanden, dersom den Skadelidte förlänger det, åt indsende tidskrift af Forretningen med derunder fremlagte Dokumenter til vedkommende Amf mand, ledsaget af sin Erkfering angaaende de Meends Trovaerdighed, der have af bold t den forelobige Besigtelse, hvarefter Amtmanden strax eller efter foretagen yderligere Undersegelse, om saadan findes nödvändig, afgjor, om der er skjellig Grund til Sags Anfeg. I bekreeftende Fald foranstalter han Tiltale i de för offentliga Politisager gjteldende Förmer mod den eller dem, som enten ved de fremkomne Oplysninger man ansees overforte åt vivre de Skyldige eller iföl ge § 9 ere de för Tilfeldet Erstatningspligtige. Sager af dette Slags blive efter Örnsten dighederne åt behandla enten ved Extraret eller ved Thingene. Det skal staa Piltalte frit för åt lade mode ved Sagforer.

Er Skede af heromhandlede Beskaffenhet! vel skeet, men af saa länge Betydenhed, åt den ikke staaer i rimeligt Forhold til de med dens Paatale forbundne Omkostninger, anordnes ikke Tiltale af det Offentlige, hvorimod den til Amtmanden indsendte Udskrift med Bilage tilstilles den Skadelidte med Tilkjendegivende, åt det överlädes til barn selv ved privat Sogsmaal åt indtale sin Ret, i hvithet Fald Nodvendigheden af Sägens Paaklage til Forligelsescommissionen bortfalder.

Sogsmaal til Indtale af Erstatning för Skada af Ren udfores paa de Steder, hvar Inddeling i Opsynsdistrikter ikke Under Sted, overeensstemrnende med denne Lov, saavidt den derpaa er anvendelig, dog åt Sägen ikke paatales af det Offentlige.

§ 13-

De i §§ 10, 11 og 12 med Hänsyn til Behandlingen af de deri omhandlede Erstatningssporgsmaal giv ne For skrifter komma ikke til Anvendelse paa deslige Sporgsmaal, naar de opstaa i Sverige, i hvithet Fald de derimod behandles efter der gjseldende Lov.

196 Bil. till K ongl. Maj:ts nåd. Ftop, om antagande af en Förordn. rör. Lnpparne i Sverige och Norge.

§ H,

1. Sogsmaal mod Lapper i Anledning af saadant Faellesansvar, som i § 9 er omhandlet, skal rettes mod den Opsynsmand, som var ansat i Distriktet paa den Tid, da Skaden skeede. Hare til namne Tid Tapper fra begge Rigel1 der bart Tilhold, skal saavel den svenske som den norske Opsynsmand indstaevnes. Opsynsmanden steevnes til paa vedkommende Lappers Vegne åt svara i Sägen samt modtage Dom angaaende Udredelse af Skadeserstatningen tilligemed samtlige Ömkostninger.

2. Dersom Opsynsmanden troer sig istand til åt k änne paavise, ved hvis Reen Skade er foraarsaget, eller åt ogsaa andre end -de under hans Tilsyn staaende Tapper bor svare för Skaden, skal han lade den eller de Skyldige, eller i sidste Fald dem, mod hvem Paastand om Deelagtighed i Erstatningspligten freinssettes, indstrevne til under Et åt svare i Sägen.

3. divis der i de i denne § omhandlede Tilfselde ikke er Ad gång til åt stsevne Opsynsmanden, skal Stgevningen forkyndes för de Tapper, mod hvem Ansvar soges gjort gjeeldende, og gjeelder da för disses Vedkommende, hvad ovenfor i denne § om Opsynsmand er bestemt.

§ 15.

Tapper, som i Benböld til foranstaaende Bestemmelser ere blev ne idomte Fsellesansvar för indtruffen Skade, eller efteråt Värdering af Skaden overeensstemmende med § 11 har fundét Stod have indgaaet Förlig om Erlseggelse i Fsellesskab af en ikke större Erstatningssum, end der ved saadan Värdering er bestemt, med paalobne Ömkostninger, have Rot til mod den eller dem, som have foraarsaget Skaden, forsaavidt Kund sk a b derom senere erholdes, eller mod andre Tapper, som paa den tid, da Skaden skeede, havde Ren inden Distriktet og saaledes bor deltage i Skadeserstatningen, åt reise Sogsmaal om Tilbagebetaling af det idomte eller omforligte Erstatningsbelob eller den Reel af samme, som falder paa de ovrige Tapper. Saadant Sogsmaal maa dog senest anhaengiggjores luden 2 Aar efteråt Skaden er skeet.

§ 16.

Lovligt Varsel til Tapper, uaar de i deres Hjemland steevnes til en Domstol i det andet Rige, er i Almindelighed 3 Maaneder, men ikkun 6 tiger, naar den, der steevnes, opholder sig i et Amt eller Lehn, hvis Greendser stode til det Lehn eller Amt, hvari den Domstol findes, til hvilken Indkaldelsen skeer. Den, hvis Opholdssted ikke kjendes, gives 3 Maaneders

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lappar ne i Sverige och Norge. 197

Varsel gjennem Steevningens Lysning ved eller i Sverige i Kirken i det Sogn, hvor lian senest horte hjemme.

§ 17-

Dersom Mogen ulovligen folder eller rats handier Lappernes Ren, skal lian förliden fukt. Erstatning för Skaden erfogge Roder af indtil 10 Speciedaler eller 40 Rigsdaler Rigsmynt, saafremt i like Förseelsen efter den almin delige Lovgivning med forer större Ansvar. Samme Bestemmelser gjeelder, om Mogen med Forsret eller af grov Uagtsomhed forvolder, åt Ren ved Skraemmeskud, Hunde eller paa nogen anden utilborlig Maade ufredes paa sina retmsessige Opholdssteder, eller seger åt fordrive dem delfin.

Maar nogen Lap för vedkommende Lensmand forer Hage o ver sandal! Forngermelse, som ovenfor ömkan diet, skal R ensam oden efter forelobig Undersogelse snar est muligt — saafremt lian ikke formaaer mellem Par ter ne åt tilveiebringe Förlig, i Tilfelde al hvis Opnaaelse Strafansvar bortfalder, — gjore Indberetning om Sägen til Amtmanden eller Landshövdingen, som, hvis der findes Foie til åt draga Mogen til Ansvar, skal foranstalte Sägen paatalt af det Öffentlige, i Morge efter de i § 12 indeholdte Forskrifter, men i modsat Fald sender Indberetningen til den Skadelidte med Tilkjendegivende, åt det överlädes til denne selv åt anhsengiggjore Sägen för Retten, i hvilket Fald den dog ikke behover först åt paaklages ved Forligelsescommissionen.

§ 18.

De i §§ 3 og 7 omhandlede Overtrsedelser paatales i Norge efter Amtmandens Föranstaltning ved Politiret. I Sverige skulle Overtnedelser af disse '§§ ogsaa vivre underkastede offentlig Paatale.

§ 19.

Domino, hvor ved Mogen i det ene Rige er feidet til Roder efter denne Lov eller til Erstatning för Skade af Ren, kunna' fuldbyrdes af vedkommende Myndigheder i det andel Rige, forsaavidt Dommen er endelig eller Apellationsfristen er udloben. Som end eif ge ansees ogsaa de Domme, der enten ere vedtagne af Domfeldte eller, forsaavidt angaaer Domme i offentlig anlag! Sag, ere blevne forkyndte för den Domfeldte, oden åt han har begjgert Paaanke. Maar Fuldbyrdelse af en i det ene Rige afsagd Dom skal skee i det andel, har Vedkommende åt henvende sig til Amtmanden eller Landshövdingen i det Amf eller Lehn, hvor Dommen er afsagd. Er foranforte Betingelse

198 Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Vrop. om antagande af eu Förorda, ror. Lapparne i Sverige och Norge.

för Fuldbyrdelsen tilstede, har denne med Bevidnelse beröm åt oversende Dokumenterne til vedkommende Landshövding eller Amtmand i det andel Rige, som foranstalter Dommen fuldbyrdet og det inddrevne Belob tilstillet forstneevnte Amtmand eller Landshövding.

De her om Domino givne Forskrifter gjadde ogsaa om saadanne i Sporgsmaal om Erstatning för Skade, som i denne Lov omhandles, indgaaede Förlig, der ha ve Doms Kraft, og bor vedkommende Amtmand eller Landshövding, naar saadant Förlig, indgaaet i det ene Rige, sendes til Fuldbyrdelse i det andel, tillige meddela Brunering om, åt Förtiga t efter det forstnsevnte Lands Love har samme bindande Virkning som en andelig Dom.

Med Hänsyn til Boders Afsoning forholdes efter Lovgivningen i det Rige, hvar Boderne soges inddrevne.

§ 20.

1 Sverige skal Förbindelse af norske Lomme, afsagte i Henhold til nmrveerende Lov, og Indhentelse af Domfgeldtes Erkleering angaaende sammes Appel skee ved Kronebetjenten med Vidne eller ved 2 Nmvndemeend. I Sager, der ifolge § 14 ere rettede mod vedkommende Opsynsmand, skal Dommen forkyndes för Opsynsmanden, der har åt afgive Erklmring angaaende. dans Appel.

§ 21.

I de Seger, hvari norsk Lap er Bart i Sverige eller svensk Lap er Part i Norge, Under Brug af stämpla! Papir ikke Sted.

§ 22.

Forovrigt blive de i hvart Rige i Almindelighed gjaddende Lova åt använda med Hänsyn til Lapparne under deras Ophold dersteds.

§ 23.

Naar der i denne Lov handlös om Lapparnas Ren, forstaaes derved ikke alene deras egne, man ogsaa Ändras Ren, der ere under deras Filsyn.

Fastboende Reneiere hava, forsaavidt de selv vogte sin Ren, med Hänsyn til dissa samme Rettigheder og Förpligtelse!1 som Lapparne.

Bil. till Kanyl. Maj-.ts nåd. trop. om antagande af en Färordn. för. Lapparne i Sverige och Norge. 199

§ 24.

Erabeds- og Bestillingsmaend, isserdeleshed Amtmeend o g Landshovdinger, skulle have Indseende med, åt de overflyttende Lapper ikke krsenkes i Udovelsen af de dem til lag te Rettigheder.

8 9r4

Kongen kan afgive Bestemraelser om, åt 0, Halvo eller andel Omraade ved Lysten, hvor Benkol det i serdeles Grad er den jordbrugende Befolkning til Uleilighed, unddrages Lappernes Betesret, imod åt der anvises dem förnöden Betesmark paa Strsekninger Isengere inde i Landet, som dertil kunne ansees tjenlige.

§ 26.

Viser det sig nodvendigt i det i förrige § omhandlede 0iemed, eller knat aabne Lapperne de fornodne Vele til deres Betesmarker, åt anvende Jord, som er i privat Eie eller Brug, er Eieren eller Brugeren, naar det af det Offentlige forlanges, pligtig åt afstaa samme mod Erstatning, hvilken i Mangel af mindelig övereenskomst bestemmes ved Taxt. I Sverige forholdes hermed efter gjseldende Förordning angaacnde Jorda Afståelse til offentligt Brug.

§ 27.

De Bestemraelser i denne Lov, som ord ne Forholdet mellem Lapperne og den jordbrugende Befolkning, gjselde ikke inden Finmarkens Amt. Skulde svensk Lap ange Sommerbete i nsevnte Amt för sine Ren, gaaer han ind under de för Amtets norske Lapper särskilt gjseldende Bestemraelser.

§ 28.

Denne Lov trseder i Kraft under Betingelse af, åt tilsvarende Bestemmelser vedtages för Sveriges Vedkommende og da foa den Dag, som Kongen för begge Diger fastssetter. Era samme Dag ophorer Iste Tillägg eller Codicil til Grsendsetraktaten af V18 October Iföl åt vsere gjseldende. Beslutning om Ophsevelse af eller Förändring i denne Lova Bestemraelser er i hvert Rige, forsaavidt de vedkomme det andel Rige eller dels Undersaatter, först gjseldende, naar tilsvarende Beslutning er fattet fra den anden Side.

200 Bil. till Kongl. Maj:is nåd. Prop. om antagande af eu Förorda, rör. lappande r Sverige och Norge.

Protokoll öfver ett Justitie-Departenients-Ärende, hållet inför Hans Maj:t Konungen uti Sammansatt Svenskt och Norskt Stats-Råd å Stockholms Slott Fredagen den 25 December 187 0,

i närvaro af:

Hans Excellens Justitie-statsniinistern Herr Adlercreufz,

Hans Excellens Statsministern för Utrikes Ärendena Herr Grefve Wachtmeister, .

Hans Excellens Norske Statsministern Herr Sibbern,

Svenska Statsråden: Bredberg,

Abelin,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alstra',ner,

Norska Statsråden: Manthey,

Falsen,

Justitieråd en: Södergren,

Strar dberg.

Statsrådet Berg anmäldes vara af sjukdom hindrad att donna dag i Stats-Rådet uppkomma.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde att, efter det Kong]. Maj:t uti sammansatt Svenskt och Norskt Stats-Råd den 22 September nästlidne år förordna!, att Norska Regeringens utlåtande skulle inhemta öfver det samma dag af dåvarande Herr Justitie-statsministern till protokollet afsina, af motiver åtföljda omarbetade förslag till förordning rörande Lapparne i de förenade Konungarikena Sverige och Norge, så både Norska Statsrådsafdelningen i Stockholm, i följd af" nådig resolution den 1 September innevarande år, till Hans Excellens öfverlemnat afskrift af Norska Regeringens Indstilling den 1 2 nästförutgångna Augusti tillika med ett på de i Indstillin-

Bil. till Konyl. Majtts nåd. 1'rop. om antagande af eu Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norge. 201

gen utvecklade åsigter grundad!, i vissa delar från det förenämnda afvikande förslag till lag i ämnet.

Sedan Hans Excellens redogjort för innehållet häraf, yttrade Hans Excellens:

”1 hvad till sammansatta Svenska och Horska Stats-Rådets protokoll den 22 September 1869 af dåvarande Herr Justitie-statsministern yttrades dels om råtta förståndet af 1751 års gränstraktat i hithörande delar samt den utgångspunkt, som deraf vore att hemta för ifrågavarande lagstiftning, dels om det verkliga behofvet af en sådan lagstiftning till undanrödjande af nu rådande laglöshetstillstånd, och dels om lämpligheten deraf, att för de Lappar, hvilka uppehålla sig inom ett visst område, bestämmes gemensam ansvarighet för skada af renar i de fall, der upphofsmannen till skadan ej kan uppdagas, instämmer jag till alla delar, äfvensom jag mot komiterades förslag, sådant det vid samma tillfälle i omarbeta^ skick framlades, ej funnit skäl till andra erinringar, än dem, hvilka jag i sammanhang med yttrande öfver de i Norska Regeringens Indrifning gjorda anmärkningar mot det omarbetade förslaget i de delar, der Norska Regeringen ansett det ej höra Godkännas, nu går att framställa, dervid följande nummerordningen af paragraferna i komiterades förslag.

§ 1.

Sednare punkten synes mig' böra utgå, enär meningen ej varit samt skäl ej heller förefinnes att om nationaliteten för Lapps hustru och barn stifta andra regler, än dem som i allmänhet äro gällande för hustru och barn i förhållande till deras man och fader.

§ 2.

Rätta tydningen af de i Justitie-statsministerns omarbetade förslag ur l:a codicillen till 1751 års gränsetraktat upptagna orden ”lika med landets egna undersåter” har, på sätt Norska Regeringen anmärkt, varit mycket omtvistad, i följd hvaraf och då förslaget i öfrigt innehåller erforderliga bestämmelser till utstakande af Lappa nies rättigheter de ifrågavarande orden torde kunna utgå.

§ 5-

Intagandet i donna § af bestämmelserna om expropriation är beroende på huruvida § 24 i komiterades förslag linnés höra utgå, hvarom jag iram- Bih. till Riksd. Frat. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 26

202 Bil. till Kong!. Mgjits nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norye.

deles. får yttra mig. Till denna § torde emellertid i alla händelser höra fogas ett tillägg, innefattande förut saknadt uttryckligt stadgande derom, att, der gamla nödiga renvägar genom rödjning, uppodling eller uppförande af hägnad blifvit stängda, de genom Statens föranstaltande åter skola göras för Lapparne tillgängliga.

§ 7.

För åstadkommande af en begränsning i uppsyningsdistrikternas storlek, anser jag lämpligt att den af Justitie-statsministern i sådant hänseende föreslagna bestämning bibehålies, äfvensom jag tror det vara af vigt att alla frågor, om och huru indelning i dylika distrikt må ega rum, blifva beroende af Lönnligen och ej, såsom i det af Norska Regeringen nu afgifna lagförslaget synes vara medgifvet, kunna öfverlåtas åt underordnad myndighet.

§ 8.

Enär den i förevarande § med böter belagda förseelse att före flyttning till annan socken i hemlandet eller öfver gränsen till det andra riket icke till länsmannen i hemorten aflemna föreskrifven uppgift eller dervid oriktigt uppgifva antalet af de renar, som skola medföras, rätteligen lärer höra blifva föremål för beifran å den ort, dit flyttningen sker, påkallas i sådan syftning en förändrad redaktion af §:n i donna del.

§ 9.

Bestämmelsen i punkten a), att uppsyningsmannen skall förblifva i sitt distrikt så länge Lappar uppehålla sig i eller äro under flyttning genom distriktet, synes kunna för honom blifva alltför äfventyrlig samt alltså böra utbytas mot åläggande att stadna i distriktet tilldess de under hans tillsyn stående inflyttade Lapparne allmänt begifvit sig derifrån.

§ 10-

De i Justitie-statsministerns förslag i andra momentet uteslutna orden ”grof vårdslöshet vid renarnes bevakning” torde, på sätt Norska Regeringen hemställt, åter höra i momentet upptagas.

I fjerde momentet synes mig den af Justitie-statsministern föreslagna redaktionsförändring i fråga om Lapparnes rätt till renbete å utmark i Tromsö amf böra, med anledning af hvad Norska Regeringen deremot anmärkt, utbytas mot en bestämmelse, innehållande att ersättningsskyldighet för Lap-

Bil. till Kongl. Mnj:ls nåd. Prop. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge. 203

parne ej eger ruin, om renar komma in och beta å tillåten utmark derstädes under tiden före den 8 Juli hvarje år, när denna förmån ej af Lapparne begagnas sålunda, att någon jord eg are eller innehafvare särskild! derigenom i väsendtlig män betungas.

§ 15 i Justitie-statsministerns förslag.

Emot det af Norska Regeringen föreslagna tillägg till denna §, som i komiterades förslag icke har någon motsvarande, finner jag intet att erinra.

§ 19.

Sedan Norska Regeringen hufvudsakligen ingått på hvad Justi tie-statsministern vid donna § föreslagit, bär jag endast att erinra, det den nu framlagda Norska redaktionen icke är på de Svenska förhållandena fullt användbar, hvadan en förändring i dess affattning måste ega rum.

Lika med Norska Regeringen tror jag en särskild § höra tilläggas med bestämmelse om sättet för kungörande i Sverige af Norsk dom och inhemtande af den sakfälldes förklaring, huruvida lian påyrkar domens pröfning af högre Rätt, och bär jag i fråga om donna §:s innehåll, sådant det af Norska Regeringen bl hvit föreslaget, ej något att anmärka.

§ 24.

Emot de erinringar, som från Norsk sida blifvit framställda, tilltror jag mig icke att påyrka ett enkelt uteslutande af donna §, helst det icke bör kunna betvifias, att, då fråga uppstår om att undandraga ett område från Lapparnes rätt till renbete mot det att ett nytt sådant dem anvisas, noggrann pröfning kommer att ega ruin, huruvida det ifrågasätta vederlaget må anses dertill tjenligt. Det synes dock nödigt att ordalagen väljas sa, att den på nämnda sätt förbehålliia höghetsrätten i lika man kommer båda rikena till godo.

Om hvad jag rörande denna § yttrat af Eders Kongl. Maj:t godkänues, torde såsom följd deraf i eu näst derefter kommande § upptagas de nödiga stadgandena om expropriation.

I enlighet med de af mig sålunda uttalade åsigter och med iakttagande af några mindre redaktionsförändringar, der sådana synts mig till meningens förtydligande påkallade, har inom Justitie-Departementet lagförslaget blifvit ytterligare omarbetad!; hvithet sålunda förändrade förslag jemte ett motsvarande, på Norska språket affattadt, jag nu anhåller att få Eders Kongl. Maj:t förelägga.”

204 Bil. till Kongl. Mcij:ts nåd, Prop. om’ antåg unde of en Förorda, rör. ~ Loppor ne i Sverige och Norge.

Dessa förslag voro af den lydelse, som bilagorna Ditt. A. och B. vid

detta protokoll utvisa.

Slutligen hemställde Hans Excellens att Kongl. Maj:t täcktes besluta

att föreslå Sveriges Riksdag och Norges Siorthing vid deras nästa samman-

träden att antaga nu framlagda förslag till förordning rörande Lapparne i de förenade Konungarikena Sverige och Norge samt att nådiga Propositioner härom måtte i hvardera rikets särskildta Statsråd utfärdas.

De närvarande medlemmarne af den Norska Statsråds-afdelningen yttrade i underdånighet: ”åt de i Beskaffenheden af de af Hans Excellens Herr Justi tie-Statsministeren foreslaaede Forand ringer og na vanligen forsaavidt angaaer Affatningen af dåde § i Hd kastet, hvar ved sees kun åt v a; re tilsigtet åt fastssette en berettiget Reciprocitet för Sveriges Nedkommande, ikke have fundet nogen Beteenkelighed ved åt tiltraede Antagelsen af nsevnte Forandringer.”

Justitierådet Södergren åberopade i underdånighet sitt uti detta ämne i Högsta Domstolen afgifna yttrande, såväl i hvad angick den allmänna synpunkt, hvarunder Justitierådet funnit sig hafva att uppfatta förevarande lagstiftningsfråga, som ock i de särskilda delar af det hos Högsta Domstolen granskade förslaget, som i sin väsendtligt syftning äro bibehållna uti det af Hans Excellens Herr Justi tie-statsministern nu anmäld ta.

Statsrådets öfrige ledamöter instämde uti Hans Excellens Herr Justitiestatsministerns ofvanberörda hemställan;

Och behagade Hans Maj:t Konungen densamma i nåder bifalla.

In fidem C. J. Björkman.

Bil. till Kong!. Maj-.is nåd. Pr ap. om antagande af en Förordna rör. Lapparnr. i Sverige och Kargt. 205

l

Bil. Litt. A.

Bil. Litt. B

UDKAST

til

LOV

angaaende Lapperne i de forenede Rigel- Norge og Sverige.

§ 1.

Enhver Lap, som paa den her nedenfor tilladte Maade vil flytte med sins Ren from og tilbage niellera Norge og Sverige, skal värre enten norsk eller svensk Undersaat.

§ 2-

Vasker norsk Lap åt blive svensk eller svensk Lap åt blive norsk Undersaat, skal, naar iovrigt derför ingen lovlig Hind ring er, Udflytningsattest paa Forlangende meddeles bara af vedkomraende Foged og Sogneprsest. Dog er han ikke fri för Skatter eller andre offentliga Forpligtelser i det Rige, hvis Undersaat han liidtil har vseret, forinden han, overeensstemmende med de i det andet Rige derom gjaeldende Forskrifter, er bleven dettes Undersaat og har forevist Attest beröm hos förnär väte Embedsramnd.

§ 3-

Lapperne have Frihed til oärlig åt flytte med si ne Ren fra det ene Rige ind i det andet og åt opholde sig paa de Steder, hvor hvart Riges Lapper efter gammal Saedvane hidindtil have sogt hen, samt under lagttagelse af de Förskrifter, som indehokles i denne Lov, åt betjena sig af Land og Vand saavel til egen og deras Rens Underholdning, som til Jagt og Fiskeri. Medmindre vedkommende Jordeieres eller Brugeres Samtykke dertil

206 Bil. till Kongl. MajUs nåd. Prop om antagande af en Förorda, rör, Lapparne i .Sverige och Norge.

erhverves, maa svenske Lapper med sine Ren ikke opholde sig i Norge til andre Tider af Aar et, end i Mai, Juni, Juli, August og September Maaneder, eller norske Tapper under de naevnte Maaneder med sine Ren opholde sig i Sverige. O ver tr sedelse af detté Förbud straffes med Roder, förste G ång indtil 10 Speciedaler norsk Mynt eller JO Riksdaler svensk Rigsmynt og i Gjentagelsestilfselde indtil det Dobbelte.

§ 4.

Under sit Ophold paa de i § 3 ommeldte Steder ha ve Lapperne Rot til i Sko v åt betjena sig til egen Fornodenhed af Fort og Vindfald og i Statens Sko v tillige af vaxande Lavtrseer. Hvad de vidare tiltrsenge af Trävirke, maa ikke tagas liden Eierens Tilladelse.

§ 5.

Med Tydning, Uyrkning' eller Indhegning af Jord maa Lapperne ikke berövas saadanne gamle Renveie, som framdeles ere för dem fornodne. Ere saadanne Vele al Freda paa ommeldte Maade blåvite stengte, skulle de ved offentlig Föranstaltning igjen aabnes för Lapparne.

§ 6.

De Straekninger, i h vilka Lapperne suga Bete för sina Ren, bli ve, hvar saadant til lida valsa af det fornodne Opsyn med Lapperne og deras Dyr lindas förnöden!, åt inddele i sserskilte Opsynsdistrikter, luden hvilka de Lapper, som der opholde sig med sina Ren, skulle i de Tilfadde og paa den Maade, som nedanför marinera omhandles, vare underkastade Feellesansvarlighed för Skada, som af Rensdyrene tilfoies den jordbrugende Befolknings Eiendom.

För åt eu Strykning, hvar Lapperne hava Rot til åt saga Bete för sina Ren, skal kunna medtages under Distriktsinddelingen, maa der findes eller aabnes Renveie til samme af saadan Beskaffenhed, åt Lapperne ved åt betjena sig af dem kunna med tilborlig Bevogtning afludda Renarna fra de tilstodende Eiendom me. Distrikterne bor bestämmes saaledes, åt de Ren, so in der saga Bete, efter hvad Erinring om Dyrenes Natur Lerer, i Almindelighed kunna antagas under Betningstiden hvarken åt villa komma til åt dela sig i stadigt fra hinanden adskilte Flokke, eller af egen Drift gaa o ver til et andet Distrikt.

I hvilka Trakter Distriktsinddeling skal finde Stad samt Distrikternes Grtendser bestämmes af Rongen.

Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förorda, rör. Lapparne i Sverige och Norqe, 207

§ 7.

Enhver Lap, som vil flytte med Ren til noget andel Lögn i Hjemlandet, end det, hvori han horer hjemme, eller over Grsendsen ind i det andel Rige, er förpligta! til för Hjemstedets Lensmand åt opgive sit eget og medfolgende Huusfolks Navne, det Opsynsdistrikt eller, hvar Distriktsinddeling ikke Under Sted, det Sogn eller andel lignende Omraade, inden hvilket han agter åt taga Ophold, saavelsovn Anfallet af de Ren, lian vil före med sig, og hvem der eier disse. Flytter Mogen eden åt have meddelt denne Opgave, eller opgiver han sine Ren saameget som eu Tiendedeel under det virkelige Antal, heder lian indtil 10 Speciedaler eller 40 Rigsdaler Rigsmynt. 1 hvert Rige skulle de Lapper, som have anmeldt, åt de ville läge Ophold luden et og samme Opsynsdistrikt, ved eu Forretning, som bestyres af vedkommende Lensmand, vrnlge af sin egen Nid te en Opsynsmand. Maar Opsynsmanden er bl even vaigt, meddeles barn Beskikkelse som saadan af Amf mande n eller Landshövdingen, hvarhos han af Lensmanden erh cider en Eortegnel.se over allé de Lapper, der koimne fil åt staa under hans Opsyn —- hvilken Fortegnelse tillige skal indeholde de af dissa overeensstemmende med foranstaaende Bestemmelse til Lensmanden afgivne Opgaver. Af dissa Fortegnelser ind sender desuden Lensmanden 2 Exemplarer til Amtmanden eller Landshövdingen, som för de Lappers Vedkommende, der flytte over til det andel Rige, oversender det ene Exemplar til deltes Landshövding eller Amtman,! tilligemed Opgave over de valgte Opsynsmamd. Skulde sidstnsevnte Landshövding eller Amtman,! finde, åt et större Antal Ren, end Rummet med Rimelighed tillader, er opgivet för noget enkelt Distrikt, har han åt henvise det overskydende Antal til nar mes te Distrikt, hvar Rum findes, og derom åt underrede Amtmanden eller Landshövdingen i det Rige, fra hvithet Flytningen skal sken, saa betimeligt, åt Lapperne k Linne faa Kondska!) om den traf ne Bestemmelse, luden Flytningen foretages, liden og Formen för Afgivelsen af de i denne § foreskrevne Opgaver, ligesom ogsaa för Valg af Opsynsmamd, bestemmes af Amtmanden eller Landshövdingen, hvilken ogsaa forovrigt, hvor disse Bestemmelser maatte vise sig utilstrmkkelige til Oiemedets Opnaaelse, tryffel' de dertil fornodne yderligere Forfoininger.

§ 8.

Det paaligger enhver Opsynsmand:

a) åt indfinde sig i sit Distrikt senest til samme Tid, som de didhen först ankommende Lapper, og åt forblive der, indtil de under hans Opsyn staaende indflyttede Lapper i det Bele have begivet sig derfra;

208 Bil. till Kovgl. Maj:ts nåd. Vrop. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

b) luden 8 Båge efter Ankomsten til Distriktet for vedkommende Lensmand åt forevise sin Beskikkelse tilligemed Fortegnelsen o ver de Lapper, som hare anmeldt åt villo ta ge Ophold indela Distriktet, samt tillige åt opgive det Sted, bror lian sedvanlig vil v inre åt traefFe;

c) åt erkyndige sig om de under hans Opsyn staaende Lappers Opholdssteder saavelsom om dem, der flytte gjennem Distriktet, og i Tilfselde af åt Lapper, som dike ere optagne paa Fortegnelsen, opholde sig der, åt anmelde saadant för Lensmanden;

d) åt tilsee, åt Lapperne med Omhu vogte sina Renhjorde, og idetheletaget åt befordre god Orden samt i Tilfselde af Tvistigfaeder med den jordbrugende Befolkning sege åt bilsegge disse;

e) efter behörig Indkaldelse åt indfinde sig ved Besigtelser samt Syn og Sk jon, der afholdes i Anledning af Skade, som Mogen opgivcr åt vaere bleven flarn tilfeiet af Ren indela Distriktet, og naar derunder eller ved forefaldende Rettergang Sporgsmaal opstaar om Skyldighed för de under Opsynsmandens Tilsyn staaende Lapper til Fsellesansvar för opstaaet Skade, da åt handle paa deres Vegne, hvorved han, om dertil findes Grund, har Rot til paa naavnte Lappers Vegne åt indgaa Förlig om Erstatning för Skade og derved foranledigede Skjons- og Sagsomkostninger;

f) åt soge opdaget, ved hvis Ren opgiven Skade er blevet foraarsaget inden Distriktet, og, naar han tilkaldes til Besigtelse, Syn eller Skjon over Skaden, til Forretningen åt indkalde den eller de Skyldige, om disse ere Opsynsmanden bekjendte.

Opsynsmaendene vaelges hven Gång för et Aar. De kunne undslaae sig för Gjenvalg i ligesaa lång Tid som den, hvori de senest hare indehavt Ombudet.

§ y- %

1. Det paaligger Lapperne ei alene noie åt läge sig i Agt för selv åt tilfoie Landets Indvaanere nogen Skade paa deres Fiende in, men ogsaa med Ornhu åt vogte sina Ren, saa åt Skade ikke af dem foroves.

2. Skade, som af Ren forvoldes paa Ägor, Eng, Udengsslaatter, Skov eller Multebeerland, skal erstattes af den eller dem, ved hvis Ren Skaden er foraarsaget. Gjores saadan Skade med Försatt eller förmedelst grov Uagtsomhed i Dyrenes Bevogtning, skal den Skyldige desuden för hver Gång bedc indtil 10 Speciedaler eller 40 Rigsdaler Rigsmynt, hvilke Roder dog bortfalde, naar Förlig indgaaes om Skadeserstatningen. Lap, af hvis Renvogter saadan Förseelse, som nys mevnt, er begaaet, skal ansvare för Udredelsen af de Roder, som rnaatte idommes Renvogtereu.

Jill. (ill Kong!. Mnj-.ts nåd. Vrop. om antagande af en Fdrordn. rör. Lapparna i Sverige och Norge. 209

3. Skeer Skade paa Eiendom af ovennaevnte Beskaffenhed inden saadant

Opsynsdistrikt, som i § 6 omhandlös, og kan det ikke opdages, ved livis Ren Skaden er. foraarsaget, paahviler Erstatningspligten de Lapper i Faelleskab, som have sit Tilhold i Distriktet, og skal Erstatningsbelobet tilligemed Skjons- og Sagsomkostninger fordeles paa dem i Fördold til det Antal Ren, hvarmed enhvar af dem tilhorer Distriktet. Der so in

paa den Tid, da Skaden skeede, Ren tilhorende andre Tapper end dem, som have anmeldt åt villo taga Ophold i Distriktet, vara paa Flytning gjennem samme eller forovrigt opholdt sig der, skulle ogsaa disse from mede Tapper i et til Antallet af deras Ren svarande Fördold deltaga i Erstatningen. Liden Strrekninger, hvar Distriktsinddeling ei er ivserksat, Under den her fastsätta Fred esans varlighed ikke Sted.

4. Skeer Skada paa Ed in ark, som ikke ovenfor er omhandlet, säd åt Jordens Eier eller Bruger derved kommer til åt savne fornodent Bete för sit Höfsa, erstattes Skaden ligeledes efter samme Forskrifter, som her ovenfor ere giv no. Dog skal det, hvad särskilt angaar Tromso Amf, ikke medföra Erstatningsansvar, om Ren komma ind og bete paa saadan Ed mark i Tiden för hvart Aars 8 de Juli, naar denne Frihed kun ikke af Tapparna benyttes saaledes, åt Enkeltmand derved i vtesentlig Grad bebyrdes.

§ io.

Er under Tappers Ophold i Norge Skada ved deras Ren tilfoiet nogen dersteds Boende, saaledes som i § 9 omhandlet, og vil den Skadelidte gjore sin Rot til Erstatning gjaddende, skal lian snarast renligt både tilkalde 2 uvillige og kyndige Nämd, der samtidigt bor mode paa Aastedet samt efter foretagen Besigtelse af Skaden og Endersogelse af sammes Oprindelse derom afgå ve Er klarning efter bedste Skjon, saaledes som de med sin Ed villa försvara. Til denne For retning skal den Skyldige, om han er kjendt, samt, naar Skodon er skeet inden Opsynsdistriktet, tidigt vidkommande Opsynsmand för de Tapper, som der have sit Tilhold, og, hvis dissa tillröra begge Rigel’, saavel den norske som den svenske Opsynsmand tilkaldes. Er der ikke Ad gång til åt forkynde saadan Kaldelse för V edkomm ende luden 48 Timer efteråt Skaden er opdaget, tilkaldes i Sreder en af de i Nserheden vserende Tapper, eller, naar Skodon er skeet luden Distrikt, hvar bonde norske og svenske Tapper oz »bolde sig, eu af hvart Folk. Lader heller ikke Jette sig gjore inden ny san forte Frist, eller udebliver någon af de tilkaldte Nämd, skal Forretningen dog derved ikke opholdes.

liih. till Päksd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afd.

210 Bil. till Kong1. Maj:ts nåd. Prop. om antagande af en Förordna rör. lapparne i Sverige och Norge.

§ ii-

Der som Er statningssporgsm aalet ikke ved den i § 10 na: väte Forretning bliver afgjort i Mindelighed, paaligger det den Skadelidte, om han vil forfolge sin Erstatningspaastand, snarast muligt hos Distriktets Lensmand åt begjeere ny Besigtelsesforretning pa a Aastedet til Värdering af Skaden. Til denne Besigtelsesforretning, som afholdes af Lensmanden med 2 Lagrettesmsend, hvilke lian opnoevner bland! det i Lov af 28 August 1854 § 18 foreskrevne Ed valg, skal den Skyldige,' eller, bror der er Sporgsmaal om saadan Fsellesansvarlighed, som i § 9, odie Led, omhandles, vedkommende Opsynsmand indvarsles ved Kaldelse, som bor forkyndes senast Lagen for Forretningen, om den, som skal indvarsles, opliolder sig in den eu Omkreds af 2 Mil fra Forretningsstedet. Opliolder lian sig i Lenge re Afstånd fra samme, forlsenges Varseistiden med 24 Timer för hver fulde 2 Mil. Ved Besigtelsesforretningen skal den Skadelidte framställe de Msend, som have afholdt den förste Besigtelse, eller, hvis dertil ikke er Anledning, fremLegge deras skriftlig?. Bevidnelse om dennes Udfald. 1 fornodent Fald bor han derhos förevisa det Hj emin elsd okument, hvorpaa hans Eiendoms- eller Brugsret til den Mark, paa hvilken Skaden er skeet, grunder sig. De Mmrnl, som afbilde Forretningen, skulle — saavidt muligt — soge åt tilveiebringa og i Protokollen indtage noiagtig Förklaring angaaende Skadens Oprindelse og Omfång, Stedets Beliggenhed og Beskaffenhed, om Marken er indhegnet eller uindhegnet in. m., saavelsom ogsaa om den eller de Personer, der eie de Ren, som have bevirket Skaden, disses Antal og Storrelsen af de Hjorde, de tilhore. Enhvar, som er tilstede der, hvar Forretningen holdes, er pligtig til paa Lensmandens Opfordring åt afgive Förklaring om Alt, som kan vsere barn bekjendt og tjena til (^plysning i Sägen, og staar han för Indholdet af sin Förklaring til Ansvar, som om den var afgivet för Ratten. Skjonsmsendene skulle ved Taxten taga nota Hen syn saavel til Jordens Beskaffenhed och Frugtbarhed, dens större eller mindre Rydning eller Dyrkning, Avlingens Godhed, og hvarvid! Boise ogsaa har bidraget til Skaden, som ogsaa, hvar Skada er anrätta! paa Udmark, til de Omstsendigheder, hvorpaa efter § 9, sidst? Led, Erstatningspligten i detta Tilfselde heroer, samt til enhvar anden Omstsendighed, som har Indflydelse paa Skadeserstatningens Storrelse. Lensmanden har ved Taxten ikke Stamma, undtagen i Tilfselde af Uenighed mellan! Skjonsmsendene, i hvilke t Fald han gjor Udslaget. Föröfrigt bor Msendene afgive til Protokollen Frisering under Eds Tilbud, hvis de ikke tårben have allagt Lagrettesed, eller i Kraft af tidligere Ed om, åt Taxten er afgivet efter Overbevisning og bedste Skjon. Lensmanden bor, forinden Forretningen begynder, foreholde Skjonsmsendene de Pligter, som paa Grund af foranstaaendc Bestämmelser paahvile dem og derom gjore Tilforsel i Protokollen.

Bil. till Kongl. Majtis nåd. Prof. om antagande af eu Förorda, rör. tapparne i Sverige och Norge. 211

Inden Forretningen slåtter, skal Lensmanden soge att tilveiebringe Förlig mellem Parterne. Indgaaes Förlig, har dette samme Virkning, som om det var indgaaet ved Forligelsescommission.

Det Skjon, som otnhandles i denne §, kan i Tilfeelde af Rettergaang forandres af Dommer og Lagrette, om samme dertil Ande Grund.

För åt afholde de i denne § omhandlede Skjonsforretninger tilkommer Lensmand og Lagrette samme Godtgjorelse, som ved Lov er eller vorder dem tillagt för lignende Forretninger i Anledning af Skadetilfoielser af Bofae.

§ 12.

Kan Sägen heller ikke under den i foregaaende § omhandlede Forretning afgjores ved Förlig, har Lensmanden, dersom den Skadelidte förlänger det, åt indsende tidskrift af Forretningen med derunder fremlagte Dokumenter til vedkommende Amtmand, ledsaget af sin Erklaering angaaende de Meends Trovserdighed, der have afholdt den forelobige Besigtelse, hvorefter Amtmand en strax eller efter foretagen yderligere Unclersegelse, om sand an tindes nodvendig, afgjer, om der er skjellig Grund til Sags Anlseg. I bekrseftende Fald foranstalter han Tiltale i de för offentlige Politisager gjseldende Förmer mod den eller dem, som enten ved de fremltomne Oplysninger maa ansees overforte åt vsere de Skyldige eller ifolge § 9 ere de för Tilfeeldet Erstatning spligtige. Sager af dette Slags blive efter Omstsendighederne åt behandla enten ved Extraret eller ved Thingene. Det skal staa Til talte frit för åt lada mode ved Sagforer.

Er Skade af heromhandlede Beskaffenhed vel skeet, men af saa vinge Betydenhet åt den ikke staar i rimeligt Forliold til de med dens Paatale forbundne Omkostninger, anordnes ikke Tiltale af det Offentlige, hvorimod den til Amtmand en indsendte tidskrift med Bilaga tilstilles den Skadelidte med Tilkjendegivende, åt det överlädes til barn selv ved privat Sogsmaal åt indtale sin Ret, i hvithet Fald Nodvendigheden af Sägens Paaklage til Forligelsescommissionen bortfalder.

Sogsmaal til Indtale af Erstatning för Skada af Ren udfores paa de Steder, hvar Inddeling i Opsynsdistrikter ikke Under Stad, overeensstemmende med denne Lov, saavidt den derpaa er anvendelig, dog åt Sägen ikke paatales af det Offentlige.

§ 13-

De i §§ 10, 11 og 12 med Hänsyn til Behandlingen af de deri omhandlede Erstatningssporgsmaal givno Forskrifter komma ikke til Anvendelse paa deslige Sporgsmaal, naar de opstaa i Sverige, i hvithet Fald de derimod behandlas efter der gj seid ende Lov.

212 Bil. till Körtel. Maj:ts nåd. Trop. om antagande af en Förordn. rör. Lappar ne i Sverige, och Norge.

§ 14.

1. Sogsmaal mod Lapper i Anledning af saadant Fa;liesansvar, svin i § 9 er omhandlet, skal vettes mod den Opsynsmand, som var ansat i Distriktet paa den Tid, da Skaden skeedc. Have til neevnte Tid Tapper fra begge Diger der liavt Tilhold, skal saavel den svenske som den norske Opsynsmand indstaevnes. Opsynsmauden staevnes til paa vedkommende Lappers Vegne åt svara i Sägen samt modtage Dom angaaende Udredelse af Skadeserstatningen tilligemed samtlige Omkostninger.

2. Dersom Opsynsmauden troer sig is tand til åt kunne paavise, ved hvis Ren Skada er foraarsaget, eller åt ogsaa andre end de under hans Tilsyn staaende Tapper her svara för Skaden, skal han lada den eller de Skyldige, eller i sidste Fald dem, mod hvem Paastand om Deelagtighed i Erstatuingspligten fremsacttes, indstaevno til under Et åt svara i Sägen.

3. divis der i de i denne § omhandlede Tilta;!de ikke er Adgang til åt steevne Opsynsmauden, skal Sta; v ningen forkyndes för de Tapper, mod hvem Ansvar seges gjort gj udde vide, o g gjeelder da för disses Vedkommende, hvad ovenfor i denne § om Opsynsmand er hustomt.

§ 15.

Tapper, som i Benböld til foranstaaende Bestemmelser ere hlevne idemte Fadlesansvar för indtruffen Skede eller, efteråt Värdering af Skaden overeensstemmende med § 11 hav fundet Sted, have indgaaet Förlig om Erkeggelse i Faellesskal) af.cn ikke större Erstatningssum, end der ved saadan Värdering er hustomt, med paalobne Omkostninger, have Rot til mod den eller dem, som have foraarsaget Skaden, forsaavidt Kund skak derom senare erholdes, eller med andre Tapper, som paa den tid, da Skodon skeede, havde Ren luden Distriktet eg saaledes bor deltage i Skadeserstatningen, åt reise Sogsmaal om Tilbagebetaling af det idemte eller omforligte Erstatningsbeleb eller den Ideel af samme, som fadder paa de ovrige Tapper. Saadant Sogsmaal man dog senest anhamgiggjercs luden 2 Aar, efteråt Skaden er skeet.

§ 16.

Lovligt Varsel til Tapper, naar de i deras Hjemland staevnes til eu Domstol i det andel Rige, er i Almindelighed 3 Maaneder, men ikkun 6 Tiger, naar den, der staevnes, opholder" sig i et Amf eller Tehn, hvis Graendser stode til det Tehn eller Amt, hvori den Domstol findes, til hvilken Indkaldelsen skeer. Den, hvis Opholdssted ikke kjendes, gives 3 Maaneders

Bil, till Kong!., MajUs nåd. Prof. om antagande af en Förorda, rör. Lapparm i Sverige och Norge. 213

Varsel gjennem Stffivningens Lsesning ved eller i Sverige i Kirken i det Suga, hvor lian senest hörte hjeinme.

§ 17-

Dersom Nogen ulovligen kel der eller mishandler Lapper nes Ren, skal lian — förliden fuld Erstatning för- Skaden — erlsegge Roder af indtil 10 Speciedaler eller 40 Rigsdaler Rigsinynt, saafremt ikke Förseelsen efter deri almindelige Lovgivning med for er större Ansvar. Samme Bestemmelse g j Lider, om Nogen med Forsset eller af grov Uagtsomhed forvolder, åt Ren ved Skrsemmeskud, Ilande eller paa nogen anden Hinderlig Maade ufredes paa sine retmsessige Opholdssteder, eller seger åt fordrive dem derfra.

Naar nogen Lap för vedko mmende Lensmand forer K läge over saadan FormernÄdse, som o v enfor omlian diet, skal Lensmanden efter före! öflig Undersogelse snarest muligt — saafremt lian ikke formaaer mellem Parterne åt tilveiebringe Förlig, i Tilfaelde af hvis Opnaaelse Strafansvar bortfalder, — gjore Indberetning om Sägen til Amtmanden eller Landshövdingen, som, hvis der findes Foie til åt drage Nogen til Ansvar, skal föranstalta Sägen paatalt af det Offentlige, i Norge efter de i § 1*2 indeholdte För skrifter, men i modsat Fadd sender Indbcretningen til den Skadelidte med Tilkjendegivende, åt det överlädes til denne sel v åt anhsengiggjore Sägen för Retten, i hvilket Fald den dog ikke behover först åt paaklages ved Forligelsescommissionen.

§ 18.

De i §§ 3 og 7 omhandlede Överträdelser paatales i Norge efter Amtmandens Föranstaltning ved Politiret, I Sverige skulle Overtnedelser af disse §§ ogsaa vsere underkastode offentlig Paatale.

§ 19.

Domino, hvorved Nogen i det ene Rige er faeldet til Roder efter denne Lov eller til Erstatning för Skalle af Ren, kunne fuldbyrdes i det andet Rige, forsaavidt Dommen er endelig, af den Dom huld te er vedtagen, eller, naar Dommen er afsagd i Norge, Appellationsfristen för samme er udloben, eller, forsaavidt angaar Dom i offentlig anlagt Sag, denne er bleven forkyndt för den Domfaddte, liden åt lian har begjiert Paaanke. Naar Fuldbyrdelse af eu i det ene; Rige afsagd Dom skal skee i det andet, har Vedkommende åt henvende sig til Amtmanden eller Landshövdingen i det Amt eller Lehn, hvor Dommen er afsagd. Er foranforte Betingelse för Fuldbyrdelsen tilstede,

214 Bil* till Kongl. Maj:ts nåd. hop. om antagande af en Förordn. rör. Lapparne i Sverige och Norge.

har denne med Bevidnelse beröm åt oväsende Dokumentera^ til vedkoinmende Landshövding eller Amtmand i det andel Båge, som föranstalter Dommen fuldbyrdet og det inddrevne Bele b tilstillet forstneevnte Amtmand eller Landshövding.

De her om Domino givne Forskrifter gjrelde ogsaa om saadanne i Sporgsmaal om Erstatning för Skade, som i denne Lov om handlös, indgaaede Förlig, der have Doms Kraft, og bor vedkommende Amtmand eller Landshövding, naar saadant Förlig, indgaaet i det ene Båge, sendes til Fuldbyrdelse i det andel, tillige meddela Erklacring om, åt Forliget efter det forsta* vnte Landa Love har samme bindande Virkning som en andelig Dom.

Med Hänsyn til Boders Afsoning forholdes efter Lovgivningen i det Bige, hvar Boder ne soges inddrevne.

§ 20.

I Sverige skal Forkylidelse af norske Domme, afsagte i Henhold til nserverande Lov, og, forsaavidt Sägen er paatalt af det Offentliga, Indhentelsc af Domfseldtes Erklsering angaaende samrnes Appel skee ved Kronebetjenten med Vidne eller ved 2 Nsevndemsend. I Säger, der ifolge § 14 ere rettede mod vedkommende Opsynsmand, skal Dommen forkyndes för Opsynsmanden, der har åt afgive Erklsering angaaende dans Appel.

§ 21.

I de Sager, hvari norsk Lap er Part i Sverige, eller svensk Lap er Part i Norge, Under Drag af stemplet Papir ikke Sted.

§ 22.

Iovrigt blive de i hvart Bige i Almindelighed gjieblende Love åt använda med Hänsyn til Lapparna under deras Ophold der städs.

§ 23.

Naar der i denne Lov handlös om Lapparnas Ken, forstaaes derved ikke alene deras egne, man ogsaa Ändras Ken, der ere under deras Tilsyn.

Fastboende Keneiere have, forsaavidt de solv vogte sina Ken, med Hänsyn til dissa samme Kettigheder og Förpligtelse!' som Lapparna.

Ml. till Kongl. Mnf.ts nSd. Trop. om anlagande af en förmän. rör. Lappare i Sverige och Norge. 215

§ 24.

Embeds- og Bestillingsmaend, isterdeleshed Amtmgend eg Landshovdinger, skulle have Inseende med, åt de overflyttende Lapper ikke kraenkes i Udovelsen af de dem tillagte Rettigheder.

§ 25.

Dersom i noget af Rigerne paa. noget vist Omraade ved Lysten eller in de i Landet Renholdet findes åt värre den jordbrugende Befolkning i serdeles Grad til Uleilighed, kan Lingon afgive Bestemmelse om, åt saadant Omraade unddrages Lappern.es Betesret, mod åt der an vises dem förnöden Betesmark paa andre Straekninger, som der til kunne ansees tjenlige.

8 26.

Viser det sig nödvändigt i det i förrige § ornhandlede Om med, eller för åt aabne Lapperne de fornodne Vele til deras Betesmarker, åt anvende Jord, som er i privat Eie eller Enig, er Eieren eller Brugeren, naar det af det Offentlige forlanges, pligtig åt afstå a samme mod Ersta trång, hvilken i Mangel af mindelig Overeenskomst bestemmes ved Taxt. -I Sverige forholdes dermed efter gjaeldende Förordning angaaende Jorda Afstaaelse til offentligt Brug.

§ 27.

De Bestämmelser i denne Lov, som ordna Fördold et mellem Lapperne og den jordbrugende Befolkning, gjeelde ikke inden Finmarkens Amt. Skulde svensk Lap soge Sommarbete i neevnte Amt för sina Ren, gaaer han ind under de för Amtets norske Lapper särskilt gjaddende Bestemmelser.

§ 28.

Denne Lov trseder i Kraft under Betingelse af, åt tilsvarende Bestemmelser vedtages för Sveriges Vedkommende og da fra den Dag, som Lingon för begge Rigör fastsitta!'. Fra samme Dag ophorer lste Tilleeg eller Codicil til Grmndsetraktaten af 7/18 Oktober 1751 åt vane gjgeldende. Beslutning om Ophsevelse af eller Förändring i denne Lovs Bestemmelser er i hvart Rige, forsaavidt de vedkomme det andet Rige eller dels Under snatter, först gjseldende, naar tilsvarende Beslutning er fattet fra den anden Side.

21G Bil. UU Kongl. Mnj:ia nåd. Prop. om avtagande af en Förorda-, rör. Lapparne i Sverige och Norge.

Utdrag af protokollet öfver Justitie-Departements-Ärenden, hållet inför Hans Majd Konungen uti Stats-Rådel å Stockholms Slott Lördagen den 11 Januari 187 f

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes Ärendena Grefve Wachtmeister, Statsråden: Bredberg,

Abelin,

Friherre Leijonliufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer.

Statsrådet Berg anmäldes vara af sjukdom hindrad att tiilstädeskomma.

Till åtlydnad af Kong! Maj:ts i sammansatt Svenskt och Norskt Statsråd den 23 sistlidne December fattade beslut, anmälde Hans Excellens Herr Justitie-statsministern förslag till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, om antagande af en författning rörande Lapparne i de förenade Konungarikena Sverige och Norge.

I enlighet med Statsrådets tillstyrkan täcktes Hans Maj:t Konungen gilla berörde förslag samt förordna att i öfverensstämmelse dermed skulle till Riksdagen allåtas nådig Proposition af den lydelse, bilagan till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo E. Adlerstråide

STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISVÄG MARCUS 187L