Doc 1871:9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 0.

-t

J¥:o 9.

Ank. till Riksd. Kansli d. 30 Jan. 1871, kl. 1. c. m.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdag en, om antagande af en författning angående förändrad lydelse af 2 Kap. 11 K Strafflagen; Gifven Stockholms Slott den 17 Januari 1871.

Då, enligt 2 Kap. 1 § Strafflagen, böter utgöra den lindrigaste straffarten och således skola ådömas endast för jemförelsevis mindre förbrytelser, synes deraf böra följa, att den, som saknar tillgång till ådömda böter, ej i stället för dem ålägges hårdare bestraffning, än lagen för svårare brott utsätter. Att det oaktadt uti 10 § af nämnde Kap. såsom förvandlingsstraff blifvit faststäldt fängelse vid vatten och bröd, som ostridigt är åt svårare beskaffenhet, än den för urbota brott lindrigaste, eller enkelt fängelse, hade sin grund i lagstiftarens antagande, att ett kort, om än intensivare, frihetsstraff skulle för den dömde finnas mindre tryckande än ett dylikt straff, till tiden längre utsträckt. Denna uppfattning öfverensstämmer tvifvelsutan i allmänhet med de sak fälldes egen, synnerligen då, såsom förhållandet är med det vida öfvervägande antalet förvandlingsstraff, fråga blott är om några få dagars fängelse vid vatten och bröd; men ä andra sidan inträffa äfven fall, då en motsatt åsigt hos den saktande gör sig gällande. För dessa fall synas billigheten bjuda, att den bötfälide lemnas Öppet påfordra, att han, i stället för de ådömda böterna, få undergå enkelt fängelse. Genom eu sådan den sakfälldes valfrihet, hvartill motstycke icke saknas i den nyaste utländska lagstiftningen, bör någon nämnvärd svårighet för förvandlingsstraffens verkställande i Statens fängelser icke komma att förorsakas.

Ett förslag att medelst tillägg till 2 Kap. 11 § Strafflagen införa ett stadgande i ofvanberörda syftning har derföre blifvit upprättadt; och efter att deröfver hafva hört Högsta Domstolen och Stats-Rådet, hvilkas protokoll i ämnet bårhus bifogas, vill Kong!, Bill. till Riksd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 4 Höft. 1

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Maj:t alltså, jemlikt § 87 Regeringsformen, till Riksdagens antagande framställa följande förslag till

»Förordning angående förändrad lydelse af 2 Kap. 11 § Strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 Kap. 11 § Strafflagen skall erhålla följande förändrade lydelse:

Fängelse vid vatten och bröd ege ej ruin för qvinna, som hafvande är eller barn ammar, eller för den, som yngre är än aderton år eller finnes ej kunna, utan våda för helsan, sådant fängelse undergå. I dessa fall skall den bötfällde hållas i annat fängelse tre gånger så lång tid. som han eljest skolat fängelse vid vatten och bröd undergå. Samma lag vare, om någon, som saknar tillgång till gäldande af honom ådömda böter, önskar att, i stället för det, hela bötesbeloppet motsvarande, fängelse vid vatten och bröd, undergå annat fängelse.»

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

CARL

Axel Adlercreutz.

Kong1. Mafits Nåd. Proposition N:o 9.

11;

Utdrag af protokollet öfver justitie-departements-ärenden, hållet inför Hans Mqj:t Konungen i Stats-Rådet i Stockholms slott Fredagen den 2 December 1870,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena, Grefve Waclitmeister,

Statsråden: Bredberg,

Abelin,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade:

»Då i Strafflagen den 16 Februari 1864 stadgades, att böter, som biifvit någon ådömd a, skola vid bristande tillgång till deras gäldande förvandlas icke till enkelt fängelse, utan till fängelse vid vatten och bröd, skedde sådant under antagande att ett kort, om än intensivare, frihetsstraff skulle för den dömde finnas mindre tryckande än ett dylikt straff, till tiden längre utsträckt. Ehuru jag är öfvertygad, att donna uppfattning i allmänhet öfverensstämmer med de sakfälldes egen, synnerligen då, såsom förhållandet är med det vida öfvervägande antalet förvandlingsstraff, fråga blott är om några få dagars fängelse vid vatten och bröd, inträffa dock å andra sidan äfven fall, då en motsatt åsigt hos den saktande gör sig gällande. För dessa fall synes billigheten bjuda, att de» bötfällde leinnas Öppet påfordra, att han i stället för de ådömda böterna får undergå enkelt fängelse, såsom utaf de allmänna straffarterna den svårare, hvilken i ordningen följer närmast efter böterna. Genom en sådan den sakfälldes valfrihet, hvartill motstycke icke saknas i den nyaste utländska lagstiftningen, torde, att sluta af de

4 KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

meddelanden jag i denna fråga haft med chefen för Fångvårds-styrelsen, någon nämnvärd svårighet för förvändlingsstraffens verkställande i Statens fängelser icke komma att förorsakas.

Med anledning häraf har inom Jnstitie-departementet blifvit utarbetadt följande förslag till

»Förordning angående förändrad lydelse af 2 Kap. 11 § Strafflagen.

Med upphäfvande af 2 Kap. 11 § Strafflagen förordnas, att samma § skall erhålla följande förändrade lydelse:

Fängelse vid vatten och bröd ege ej rum för qvinna, som hafvande är eller barn ammar, eller för den, som yngre är än aderton år eller finnes ej kunna, utan våda för helsan, sådant fängelse undergå. I dessa fall skall den bötfällde hållas i annat fängelse tre gånger så lång tid, som lian eljest skolat fängelse vid vatten och bröd undergå. Samma lag vare, om någon, som saknar tillgång till gäldande af honom ådömda böter, önskar att, i stället för det, hela bötesbeloppet motsvarande, fängelse vid vatten och bröd, undergå annat fängelse.»

Och hemställde Hans Exellens Herr Justitie-statsministern, att öfver detta förslag Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, medelst note ur protokollet infordras.

Denna, af Stats-Rådets öfrige ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.

Ex protocollo

C. J. E. Åkerstedt.

Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

5 Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Onsdagen den 14 December 1870.

Andra Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Södergren,

Cramér,

Friherre Leuhusen,

Carleson,

Wretrnan,

Namn ann,

Huss.

Tillförordnade Revisions-sek reteraren Friherre Stael von Holstein föredrog i underdånighet:

Ett inom Justitie-departementet utarbetadt förslag till förordning angående förändrad lydelse af 2 Kap. 11 § Strafflagen, öfver hvithet förslag Högsta Domstolens utlåtande blifvit, för det ändamål 87 § Regeringsformen omforma!er, medelst note ur Statsråds-protokollet öfver justitie-departemeuts-ärenden för den 2 innevarande månad infordrad!; varande förslaget af följande lydelse:

Med upphäfvande af 2 Kap. 11 § Strafflagen förordnas, att samma § skall erhålla följande förändrade lydelse:

Fängelse vid vatten och bröd ege ej rum för qvinna, som hafvande är eller barn ammar, eller för den, som yngre är än aderton år eller finnes ej kunna, utan våda för helsan, sådant fängelse undergå. I dessa fall skall den bötfällde hållas i annat fängelse tre gånger så lång tid, som han eljest skolat fängelse vid vatten och bröd undergå. Samma lag vare, om någon, som saknar tillgång till gäldande af honom ådömda böter, önskar att, i stället för det, hela bötesbeloppet motsvarande, fängelse vid vatten och bröd, undergå annat fängelse.

6 Korigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Justitierådet Huss förklarade sig anse ifrågavarande förslag icke föranleda till annan anmärkning, än att, då förslaget endast afser tillägg till 2 Kap. 11 § Strafflagen, den föreslagna förordningens ingress torde böra erhålla en derefter lämpad för-

ändrad lydelse.

Justitierådet Naumann yttrade:

»Redan för 60 år tillbaka har i en då nedsatt komité en högt aktad ledamot af donna Domstol med ovederläggliga skäl visat den inkonseqvens, hvartill man gjorde sig skyldig, när man ville bibehålla det affliktiva straff, som fatt namn af fängelse vid vatten och bröd eller hungerstraffet, under det man utdömde de öfriga kroppsstraifen.

Donna mening segrade väl icke i Lagkornitén, hvilken upptog nämnda straffart såsom

en svårare grad af fängelse; men att i en ny lag begagna hungerstraffet såsom förvandling sp&följä, när tillgång till böter saknades, derpå torde ingen på den tiden ens hafva tänkt. På Högsta Domstolens tillstyrkan föreslog den första Lagberedningen (1842—1843) hungerstraffets afskaffande helt och hållet. Likaså den andra eller förstärkta Lagberedningen (1844). Att här upprepa de välkända grunder, som föranledde detta beslut, skulle ej vara behöfligt eller ens lämpligt. Om böters förvandling uttalas inom den sednare beredningen följande åsigter: Brott, som lagen förklara!kunna endast med böter försonas, erkännas just derigenom i sig sjelfva icke vara af den beskaffenhet, att fängelsestraff af sådan anledning bör brottslingen ådömas. Då han likväl kommer att för sådant brott undergå fängelse, sker det derföre, att han, vid bristande tillgång till böterna, ej må bli alldeles ostraffad. Fängelset i detta fall måste (långt ifrån att skärpas med hungersstraff eller dylikt) bli mildare än det urbota fängelsestraffet. Beredningen föreslår derföre, att den brottslige skulle vid förvandlingsstraffets undergående erhålla särskild! ruin, om tillgång dertill funnes, icke sättas tillsammans med dem som höllos i urbota fängelse, få förskaffa sig bättre underhåll och större beqvämlighet samt icke tvingas till arbete.

Allt detta oaktadt blef väl i vår nya strafflag hungerstraffet, i likhet med andra affliktiva straff, uteslutet från skolan för de omedelbara straffen, hvilka domaren egen ådöma, men det bibehölls som förvaodlingsstraff — en inkonseqvens, hvilken, efter min uppfattning, utgör ett af denna lags största lyten. Den brottslige, hvars förseelse icke ens är så stor, att den förtjena!- enkelt fängelse, måste undergå ett ännu svårare straff, så beskaffad! att vår strafflag icke ansett det vara tjenlig! att i de omedelbara straffens skala upptagas, nemligen fängelse vid vatten och bröd, derföre att hall är fattig, derföre att han saknar tillgång till de åd om da böternas gäldande. Om spöstraffet kunde på dess tid sägas detsamma, som nu om hungersstraffet, att det i sina ringare grader icke var för helsan vådlig!, att det för fången var snart öfvergående och minskade Statens kostnader, ja att å flera orter de brottslige stodo på så lag grad af bildning och humanitet, att de föredrogo några par spö eller ris framför en

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

längre tids fängelse; men man fann dock detta förhållande icke tillräckligt talande för att bibehålla ett slikt affliktivt straff. Skälen dertill äro af hvar man kände.

Förslag hafva ock ingalunda uteblifvit, åsyftande att alldeles borttaga hungerstraffet ur lagen och en af Riksdagens Kamrar har för sin del beslutat donna åtgärd.

I det nu remitterade förslaget bringas fråga» åter å bane, men i den form att den dömde skulle ega rättighet att välja mellan fängelse vid vatten och bröd eller enkelt fängelse.

Visserligen medgifves i Danmark ett slags valrätt i detta hänseende, men dermed förhåller sig sålunda: att danska strafflagen bibehållit hungerstraffet i sin straffskala, att den såsom omedelbart straff anordnat fyra slags fängelse, nemligen a) enkelt, b) på sedvanlig fångkost, c) på vatten och bröd, d) statsfängelse; att den öfverlåter åt den bötfällde att, äfven om denne har tillgång, sjelf bestämma huruvida han vill undergå fängelse i stället att betala böterna; att om lian icke inom föreskrifven tid betalar hela bötesbeloppet, »trader istedetfor B0den eu i Domen fastsat, efter den Skyldiges personlige Forliold og Sägens ovrige Omstcendigheder nsermere bestemt Sträf af simpelt Fängsel.» Till slut heter- det i samma strafflags 30 §: »Naar den D0mte fremsmtter Begjmring derom for Fogden, og hans Helbredstilstand ikke er til Hinder derför, bliver det simple Fängsel åt förän dre til Fängsel paa Vand og Br0d.»

Att nu i vår lag upptaga endast sista punkten af donna anordning, vore ingalunda att tillråda, helst det kan ifrågasättas, huruvida med Statens pligt och värdighet som straffande makt är förenligt att sålunda dagtinga med den brottslige angående den ena eller andra straffarten; hvadan jag finner mig höra tillstyrka att heldre taga steget fullt ut genom hungerstraffets afskaffande helt och hållet, i likhet med hvad, utan afseende på de ökade kostnader, hvilka dermed möjligen kunnat vara förenade, längesedan egt ruin i de flesta andra civiliserade nationers lagar, och jag tillstyrker detta så mycket heldre, som hos oss böter, ådömda enligt s. k. ekonomiska författningar för förbrytelser jemförelsevis mycket svårare, än åtskilliga af de i strafflagen med dylikt ansvar belagda, t. ex. brott mot tullförfattningar, icke få vid bristande tillgång förvandlas till fängelse vid vatten och bröd, utan skola med enkelt fängelse aftjena^.»

Justitierådet Wretman yttrade:

»Enär, enligt min åsigt, önskvärdt vore, att fängelse vid vatten och bröd kunde helt och hållet upphöra, och jag för min del icke hyser betänklighet dervid, att eu person, som blifvit fälld till strafflagens lägsta ansvar, eller böter, men dertill saknar tillgång och följaktligen måste underkasta sig ett svårare straff eller frihetens förlust, sjelf må få bestämma det slag af fängelsestraff, han för sig anser lindrigast eller minst vanärande; samt det icke tillkommer mig att bedöma i hvad mån de förökade kostnader för Staten, som af förslaget otvifvelaktigt blifva en följd, må anses utgöra hinder för detsamma^ antagande, varder ifrågavarande förslag af mig lemnadt utan anmärkning.

Angående ingressen till förslaget instämmer jag med Justitierädet Huss.»

8 Kongl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 9.

I

Justitierådet Carleson, med hvilken Justitieråden Friherre Leuhusen, Cramér och Södergren förenade sig, anförde:

»Den valfrihet i afseende å straffet, lagen skulle enligt förslaget medgifva den hettande förbrytaren, synes mig icke vara fullt öfverensstämmande med rättvisans kraf, hvithet icke tillstädja att straffet rättas mer efter förbrytarens än efter den förorättades godtfinnande, och ej heller med Statens värdighet, hvilken icke medgifver, att vid straffets verkställande Staten framträder såsom verkställare af brottslingens vilja; hvarför jag, äfven under förutsättning att mängden af långvariga förvandlingsstraff ej komma att lägga hinder i vägen för verkställigheten af ådömdt fängelsestraff i allmänhet, anser mig ej kunna tillstyrka det remitterade förslagets öfverlemnande till Riksdagen.»

Ex protocollo

G. J. Björkman.

Utdrag

i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o it.

9 Utdrag af protokollet öfver jiistitie-departements-ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen uti Ståts-Rådet å Stockholms slott Tisdagen den 17 Januari 1871,

i närvaro af':

Hans Excellens llerr Justitie-statsministern Adlcrcreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena, Grefve XVachtmeider, Statsråden: Bredberg,

Abelin,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Werm er ber g,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Justitieråden Rabe,

Buss.

Statsrådet Berg anmäldes vara af sjukdom hindrad att donna dag i Stats-Rådet uppkomma.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet:

Ett inom Justitie-departementet utarbetadt förslag till förordning angående förändrad lydelse af 2 Kap. 11 § Strafflagen, öfver hvithet förslag Högsta Domstolens utlåtande blifvit, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, infordradt; varande förslaget af följande lydelse:

»Med upphäfvande af 2 Kap. 11 § Strafflagen förordnas, att samma Z skall erhålla följande förändrade lydelse:

fängelse vid vatten och bröd egen ej rum för qvinna, som hafvande är eller barn animal, eller för den, sorl yngre är än aderton ar eller linnés ej kunna, utan våda för helsan, sådant fängelse undergå. I dessa fall skall den bötfällde hållas i annat fängelse tre gånger sa lång tid, som lian eljest skolat fängelse vid vatten och bröd undergå. Samma lag vare, om någon, som saknar tillgång till gäldande af honom ådömda böter, önskar att, i stället för det, hela bötesbeloppet motsvarande, fängelse vid vatten och bröd, undergå annat fängelse.»

Etter att hafva redogjort för de vid förslagets granskning i Högsta Domstolen afgifna yttranden, utlät sig Hans Excellens vidare:

Bih. Ull Riksd. Prot. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 4 Höft.

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

»För bemötande af hvad Högsta Domstolens flesta ledamöter mot förslaget anmärkt, tillåter jag mig hufvudsakligen åberopa hvad jag till protokollet anförde vid det tillfälle, då förslaget till Högsta Domstolen remitterades, samt i öfrigt erinra, att frågan här endast galler medgifvande i lagen, att i stället för ett straff må kunna tillämpas ett annat, som af lagen sjelf förklaras vara med det förra fullt eqvivalent, samt att Staten vid straffs verkställande val kan och stundom äfven bör hafva någon hänsyn till den dömdes billiga fordringar, men i sjelfva verket omöjligt kan dervid framträda såsom verkställare af brottslingens vilja, enär straffet just utgör motsättningen mot donna vilja, eller, om densamma skulle, efter brottets föröfvande, blifvit riktad till begär efter straffets undergående, den åtminstone i det hänseendet icke vidare är en brottslig vilja, utan med Statens vilja fullt samman fäller.

Dessutom är att märka, det vår lag redan nu, utan att, efter hvad jag förnummit, rättvisans kraf eller Statens värdighet derpå ansetts i någon man lida, i vissa fall medgifver sakfälld person valfrihet ej allenast i afseende å förhållanden, de der icke oväsendtlig!, inverka på ådöradt straffs större eller mindre skärpa, utan äfven, om än ej i tydliga ord, i fråga om bestämmande af sjelfva straffarten.

I sednare hänseendet må blott hänvisas till 2 Kap. 9 § Strafflagen, enligt hvilket lagrum åtskillig, stundom utan tvifvel ganska betydlig egendom kan till förmån för bötfälld person fredas från utmätning för böterna, och hvarigenom alltså i månget fall förbrytaren, utan allt afseende å den förorättades åsigt eller önskan, eger att ensam bestämma, om straffet skall komma att bestå i böter, dertill han genom egendomens försäljning eller godvilliga upplåtelse till utmätning bereder sig tillgång, eller i motsvarande förvandlingsstraff.

I det förra hänseendet åter anhåller jag att få fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derpå att, enligt nådiga Förordningen den 21 December 1857, vid verkställande af omedelbart ådömdt fängelsestraff, hvilket, enligt den fastställda straffskalan, utgör en svårare straffart än böter, det ankommer på den dömde sjelf att bereda sig lämplig sysselsättning medelst arbete; att det står honom Öppet att begagna de beqväinligheter, som i fängelset af Staten bekostas, eller, om han sä vill och kan, skaffa sig andra, samt att han har i sitt val att ånjuta den allmänna fångkosten eller, om han dertill eger utväg, förskaffa sig bättre underhåll. Då nu eu sådan frihet är inedgifveu åt den större förbrytaren, kan jag, för min del, icke finna det vara med rättvisans fordringar förenligt, att den mindre förbrytaren, som allenast af brist på tillgångar förhindras att umgälla sin förseelse med ett straff af den lindrigaste arten, skall vara ovilkorligen nödsakad att vid undergående af det honom vilkorligen åliggande frihetsstraffet nöjas med en fångkost af ännu torftigare beskaffenhet, än den som i alla händelser erbjudes den större förbrytaren, så vida nemligen å andra sidan frånträdes den förmån af förkortning i strafftiden, som vid vatten och brödstraffs undergående är en följd af skärpningen i fängelsestraffet.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

11 Att min åsigt i sjelfva 1 hufvudfrågan äfven i tillämpningen gjort sig hos Högsta Domstolen någorlunda allmänt gällande, vill jag sluta deraf, att då nyligen nådansökning af en till vitesböter dömd person derstädes förekom, alla de ledamöter, som i ärendet deltaga, med undantag af en, utan att något skäl anfördes och utan att, så vidt jag fattar, något sådant kunnat anföras utöfver det, som låg i sjelfva straffens beskaffenhet och den dömdes uppfattning deraf, tillstyrkte den nåd, att, derest sökanden saknade tillgång till gäldande af de honom ådömda vitesböter, han måtte få, i stället för böterna, undergå viss tids fängelse.

Mot den af en ledamot i Högsta Domstolen gjorda hemställan, att vatten och brödstraffet måtte helt och hållet afskaffa^, förekommer åter, dels att under den korta tid, som förflutit sedan nya strafflagen godkändes, förhållandena icke kunna antagas hafva så förändrat sig, att den af mig förut angifna grunden till nämnda straffs upptagande såsom det allmänna förvandlingsstraffet redan skulle hafva alldeles bortfallit, dels ock att med den nu befintliga tillgången på straffanstalter synnerlig svårighet skulle mota att behörigen verkställa alla de i sådan händelse på längre tid utsträckta förvandlingsstraffen.

Jag tillstyrker alltså i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig Proposition föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till

»Förordning angående förändrad lydelse af 2 Kap, It § Strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 Kap. Il § Strafflagen skall erhålla följande förändrade lydelse:

Fängelse vid vatten och bröd ege ej ruin för qvinna, som hafvande är eller barn ammar, eller för den, som yngre är än aderton år eller finnes ej kunna, utan våda för helsan, sådant fängelse undergå. I dessa fall skall den bötfällde hållas i annat fängelse tre gånger så lång tid, som lian eljest skolat fängelse vid vatten och bröd undergå. Samma lag vare, om någon, som saknar tillgång till gäldande af honom ådömda böter, önskar att, i stället för det, hela bötesbeloppet motsvarande, fängelse vid vatten och bröd, undergå annat fängelse.»

I enlighet med Stats-Rådets öfriga ledamöters hemställan, behagade Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsministern sålunda tillstyrkt; och skulle, i följd häraf, nådig proposition i ämnet, sådan den finnes detta protokoll bilagdt, till Riksdagen aflåtas..

Ex protocollo G. W. Westberg.