med förslag dels till Förordning angående ändring i vissa delar af Kyrko¬ lagen med dertill hörande författningar, dels ock till För¬ ordning angående främmande trosbekännare och deras reli¬ gionsöfning

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

1 N:o 15.

Aak. till Biksd. Kansli den 8 Febr. 1873, kl. 10 f. m.

Kongl, Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag dels till Förordning angående ändring i vissa delar af Kyrkolagen med dertill hörande författningar, dels ock till Förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning; Gifven Stockholms Slott den 30 Januari 1873.

Uti underdånig skrifvelse den 13 Maj 1869 förmälde Riksdagen, att hos densamma framställningar blifvit gjorda om förändrade stadgande!! angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, samt att Riksdagen, efter öfvervägande af detta vigtiga ämne, funnit åtskilliga ändringar i nu gällande Förordning den 23 Oktober 1860 vara af behofvet påkallade och i följd deraf för sin del beslutat utfärdande af en författning i ämnet af den lydelse, det i den underdåniga skrifvelse!! införda förslag innehåller.

I afseende å detta förslag, öfver hvilket Högsta Domstolen blifvit hord, framställdes bland annat den anmärkning, att i förslaget berördes ämnen, som borde hänföras till Kyrkolag, och att detsamma förty icke kunde utan Kyrkomötets samtycke oförändrad t antagas; och har Kongl. Maj: t, vid underdånig föredragning den 16 November 1869 af Riksdagens skrifvelse, på grund af berörda anmärkning och då Kongl. Maj:t ej ansåg skal kalla Kyrkomöte, som nyligen vant församladt, att åter före nästa riksdag sammanträda, funnit skäligt låta Riksdagens lagförslag förfalla.

Under innevarande år inträffa!' Kyrkomötets ordinarie sammanträde, och Kongl. Maj:t har derföre ansett tiden nu vara inne att hos Riksdagen gorå framställning i förevarande lagstiftningsärende. För sådant ändamål har Kongl. Maj:t från den för ombesörjande af en revision af 1686 års Kyrkolag förordnade Komité infordrat underdånigt utlåtande angående ej mindre hvilka Bih. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 7 Höft.

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 15.

af de ämnen, som beröras i Riksdagens omförmäla författningsförslag, vore af egenskap att i en ny lagstiftning fortfarande böra till Kyrkolag hänföras, än ock hvad i sistberörda ämnen borde blifva gällande; hvarefter i öfverensstämmelse med de af Komitén i dess underdåniga utlåtande uttryckta asigter samt med ledning jemväl af de i Högsta Domstolen, vid granskning af Riksdagens lagförslag, emot detsamma framställda anmärkningar, förslag till två särskilda författningar blifvit utarbetade, af hvilka den ena upptager alla sådana hithörande ämnen, som ansetts vara hänförliga till Kyrkolag, samt den andra innehåller öfriga i förevarande hänseende erforderliga föreskrifter.

Med öfverlemnande af de i Högsta Domstolen och Stats-Rådet angående frågan hållna protokoll, vill Kongl. Näjd alltså, jemlikt § 87 Regeringsformen, till Riksdagens antagande framlägga nedanstående förslag dels till Förordning angående ändring i vissa delar af Kyrkolagen med dertill hörande författningar, och dels till Förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning; dock med det förbehåll i afseende å den senare förordningen, att den skall blifva gällande endast för det fall, att den förra varder jemväl af Kyrkomöte godkänd; och komma under sistberörda förutsättning båda Förordningarne att af Kongl. Maj:t under samma dag utfärdas.

Do. Förordning angående ändring i vissa delar af Kyrkolagen med dertill Förande författningar.

Med upphäfvande af hvad Kyrkolagen jemte dertill hörande författningar innehålla stridande mot nedannämnda bestämmelser, förordnas som följer.

1 §•

Medlem af svenska kyrkan, som vill ur kyrkan utträda, må ej anses från henne skild, förrän han uppnått den ålder och uppfyllt de föreskrifter, som särskild, till kyrkolag ej hörande, förordning af donna dag angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning stadgar såsom vilkor för utträde ur svenska kyrkan.

2 §.

Äktenskap mellan medlem af svenska kyrkan och bekännare af främmande kristen troslära må, der båda det begära, med vigsel afslutas efter det sätt, kyrkohandboken för äktenskap mellan medlemmar af svenska kyrkan föreskrifver.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

3 §•

Främmande trosbekännare ega att, efter anmälan hos vederbörande kyrkoherde, på allmän begrafningsplats erhålla lägerstad för sina döda.

4 §•

Kyrkoherde i församling, tillhörande svenska kyrkan, åligger att i afseende å främmande trosbekännare, jemte iakttagande af hvad kyiko ag stadgar, fullgöra hvad honom genom allmän lag eller författning föresknfves.

2;o. Förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Vilja bekännare af annan kristen troslära, än den evangeliskt lutherska, bilda särskild församling och önska de, att densamma varder af staten erkänd; göre derom hos Konungen ansökan, samt uppgifve sin trosbekännelse och församlingsordning; bifoga ock, der de svenska kyrkan tillhört, bevis om sådan anmälan för utträde derur, som i 3 § omförmäla. Finner Konungen skål att ansökningen bifalla; ege den församling rätt till offentlig rehgions-

0flimg Enahanda rätt tillkomma ock de, på grund af hittills gällande författningar, redan bildade församlingar af främmande trosbekännare.

2 §.

Församling, hvilken enligt 1 § eger rätt till offentlig religionsöfning, anställa såsom föreståndare en dertill lämplig person samt göre derom anmälan, i Stockholm hos Öfverståthållare-embetet och annorstädes i riket hos Konungens Befallningshafvande; och må ej, innan sådan anmälan skatt, nybildad församling träda i utöfning af den henne i omförmälda afseende tillkommande rättighet.

Föreståndare hafva tillsyn derå, att församlingens offentliga gudstjenst öfverensstämmer med dess uppgillra trosbekännelse och församlingsordning

4 Kongl. Maji?, Nåd. Proposition N:o 15.

samt att allmän lag dervid ej öfverträdes. Sker annorlunda, och varder på anmärkning, af föreståndaren det felaktiga ej rättadt; anmäla han förhållandet hos Ofverstathallare-embetet eller Konungens Befallningshafvande.

Derjemte vare föreståndaren pligtig att fora de anteckningar, hvarom Konungen föroidnar; att lemna erforderliga upplysningar angående församlingens medlemmar; samt att för ölrigt ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som af vederbörande honom meddelas.

Afgar föreståndare från sin befattning; anställe församlingen ofördröjligen en annan och göre derom anmälan, såsom ofvan är sagd!.

3 §■

Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt tillkänna för kyrkoherden i den församling, han tillhör; uppgifve ock det trossamfund, hvartill han vill öfvergå. Framhärdar han i sin afsigt; inställa sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden samt anmäla sig till utträda ur kyrkan; och göre kyrkoherden derom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan, som skatt innan han fyllt aderton år, anses från svenska kyrkan skild. I främmande församling må ej heller någon före nämnda ålder upptagas.

4 §•

Fön än äktenskap af främmande trosbekännare ingås, skall lysning afkunnas i den till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars område qvinnan är boende. Kyrkoherden i samma församling utfärde lysningen; hvarvid för främmande trosbekännare ej erfordras bevis om dop och nattvardsgång.

5 §.

Äktenskap emellan dem, hvilka begge tillhöra samma främmande trossamfund med sådant presterskap, att Konungen funnit åt detsamma kunna anförtros att vigsel med laga verkan förrätta och förty rättighet dertill medgift, skall afslutas med vigsel efter samfundets kyrkobruk.

Tillhöra de olika främmande trossamfund, med sådant presterskap, som nyss är nämndt, eller är blott endera medlem af dylikt samfund; då må äktenskapet kunna afslutas antingen medelst vigsel, förrättad af dertill berättigad prest inom enderas trossamfund, eller inför borgerlig myndighet, på sätt här nedan sägs. Samma lag vare i fråga om äktenskap emellan bekännare al främmande kristen troslära och medlem af svenska kyrkan.

5 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 15.

Der ingendera tillhör svenska kyrkan eller sådant främmande trossamfund, som ofvan omförmäldt är, skall äktenskapet ingås inför borgerlig myndighet.

Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas, vare i stad magistrat och på landet kronofogde. Dessa myndigheter hafva att i fråga om äktenskapshinder öfva den tillsyn, som vigselförrättare enligt lag åligger. Sedan i slägtingars eller andra vittnens närvaro såväl mannen som qvinna!! inför den borgerliga myndigheten afgifvit sitt frivilliga ja och samtycke till giftermålet; värde de för äkta makar förklarade. Hvad sålunda förekommit, skall upptagas i särskild! öfver sådana ärenden fördt protokoll, hvilket, der äktenskapet är inför kronofogde ingånget, af vittnen bestyrkes. Det äktenskap ege full borgerlig giltighet, ändock att vigsel ej tillkommer.

6 §•

Barn af äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar af samma främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarne vid barnets födelse medlemmar af skilda främmande trossamfund, ege fadren bestämma, i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Tillhör endera sådant trossamfund och den andra svenska kyrkan; då skall barnet i evangelisktlutherska läran uppfostras. Har emellan makarne träffats aftal om deras barns uppfostran i evangeliskt-lutherska läran eller främmande troslära, som en af makarne bekänner; vare sådant aftal gällande, så framt det blifvit före äktenskapets ingående skriftligen upprättad t och uppvisa»!!, för vigselförrättare, derest vigsel skott, men eljest för den myndighet, inför hvilken äktenskapet afslutats.

Barn af föräldrar, som ej ingått äktenskap med hvarandra, må, der modren tillhör främmande trossamfund, i dess troslära uppfostras.

Då begge föräldrarne eller, när endera död är, den efterlefvande, eller, der de lefva åtskilda, den af dem, som hav barnet i sin vård, öfvergå!' från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett sådant till annat, må, der begge öfvergå, fadren och, i öfriga fall, den efterlefvande eller den af makarne, som har barnet i sin vård, bestämma i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.

Den, som fyllt femton år eller blifvit inom svenska kyrkan konfirmerad, må dock ej, på grund af hans föräldrars öfvergång till främmande lära, anses från svenska kyrkan skild, utan gälla om honom hvad i 3 § stadgas.

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

7 §•

I afseende å folkundervisningen skola främmande trosbekännare och deras barn vara underkastade derom gällande stadgar och anses tillhöra det skoldistrikt, inom hvilket de äro boende. Barn, som icke skall uppfostras i evangeliskt-lutherska läran, må, på framställning af vederbörande målsman, fritagas från undervisning deri såväl i folkskola som vid elementarläroverk; dock åligger, vid den förra skolstyrelsen och vid det senare rektor tillse, att sådant barn genom målsmans försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning. Försummar målsman, oaktadt af skolstyrelse eller rektor erhållen påminnelse, sin skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga i den religionsundervisning, som i folkskola eller vid elementarläroverk meddelas.

8 §•

Främmande trosbekännare skola, der Konungen för viss församling ej annorlunda förordnar, för anteckning öfver deras borgerliga förhållanden, särskild! upptagas i kyrkoboken för den till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars område de äro boende; och galle i afseende å derför erforderlig anmälan hvad af Konungen särskild! föreskrifves.

9 §.

Magistrat och kronofogde skola de inför dem ingångna äktenskap inom sex veckor derefter anmäla,

då båda makarne tillhöra främmande församling, åt hvars föreståndare eller presterskap lagligen blifvit uppdraget att öfver törsamlingsmedlemmarne fora kyrkobok, hos den eller de personel-, Indika fora de kyrkoböcker, deri makarne äro upptagne,

då endast en af makarne tillhör sådan församling, som nyss är nämndt, dels hos den person, af hvilken samma församlings kyrkobok föres, och dels hos kyrkoherden i den svenska församling, der den andra makan bor; samt

i öfråga fall hos kyrkoherden i den svenska församling, der qvinnan är boende.

Har sådan! aftal, som i 6 § omförmäles, blifvit träffad! och inför den borgerliga myndigheten före äktenskapets afsilande uppvisad!; skall en bestyrkt afskrift deraf vid anmälan om äktenskapets ingående öfverlemnas, för att i kyrkoboken antecknas.

Hvad sålunda för magistrat och kronofogde är stadgadt, gälle äfven i tillämpliga delar för prest, som viger dem, af hvilka icke någon eller endast endera tillhör svenska kyrkan.

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

10 §•

Främmande trosbekännare församlingar, inrättningar och stiftelser må icke, utan Konungens tillstånd, förvärfva och besitta fast egendom i riket.

11 §.

Innan något hus eller rum af främmande församling till offentlig gudstjenst begagnas, skall föreståndaren derom gorå anmälan, å landet hos kronofogden i orten och i stad hos poliskammare, der sådan finnes,^men eljest hos magistraten.

Tillträde till församlingens gudstjenst må ej offentlig myndighet förvägras.

12 §.

Munk- eller nunneorden eller kloster må ej i riket inrättas.

13 §.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening må ej påföras främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd.

14 §.

Med de undantag och inskränkningar, som af grundlag eller eljest gällande författning föranledas, skall skiljaktighet i kristen trosbekännelse icke medföra någon olikhet i svenska medborgares rättigheter och skyldigheter.

15 §.

Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, offentlig tjenst; värde han derifrån skild, der ej tjensten är af beskaffenhet, att han utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas samt Konungen eller den myndighet, som eget’ att tjensten tillsätta, finner skäligt att honom dervid bibehålla.

16 §.

Är främmande trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädj er honom att aflägga ed, då den enligt lag erfordras; förordne Konungen, huru förfaras bör.

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

17 §.

Varder rättigheten till offentlig religionsöfning af församling missbrukad; då må, efter Konungens förordnande, den rättighet upphöra.

Samma lag vare, då föreskriften i 2 § om anställande af föreståndare icke efter särskild! föreläggande fullgöres.

18 §.

Underlåter främmande församlings föreståndare eller prest att iakttaga hvad honom enligt denna förordning åligger; dömes till böter från och med fem till och med femhundra Riksdaler.

Viger främmande församlings prest dem, hvilkas äktenskap för laga hinder återgå måste, eller utan att laga lysning till äktenskap föregått; straffes med fängelse i högst sex månader eller böter högst ett tusen Riksdaler.

19 §.

De angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning hittills gällande bestämmelser varda genom donna författning uppbädda, utom hvad angår mosaiska trosbekännare, i afseende på h vilka ej sker annan ändring, än att om lysning till äktenskap mellan sådan trosbekännare och" medlem af svenska kyrkan eller annat främmande trossamfund, äfvensom i fråga om den troslära, hvari barn af dylikt äktenskap bör uppfostras, skalljgälla hvad i 4 och 6 §§ här ofvan sägs.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Axel Adlercreutz.

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

9 Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet å Stockholms Slott den 8 November 1812.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Grefve von Plåten, Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmerr och Weidenhielm.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade:

“Uti underdånig skrifvelse den 13 Maj 1869 förmälde Riksdagen, att hos densamma framställningar blifvit gjorda om förändrade stadganden angående främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning, samt att Riksdagen, efter öfvervägande af detta vigtiga ämne, funnit åtskilliga ändringar i nu gällande förordning den 23 Oktober 1860 vara af behofvet påkallade och i följd deraf för sin del beslutat utfärdande af en författning i ämnet af den lydelse, det i den underdåniga skrifvelsen införda förslag innehåller.

I afseende å detta förslag, öfver hvilket Högsta Domstolen blifvit hord, fram ställes bland annat den anmärkning, att i förslaget berördes ämnen, som borde hänföras till kyrkolag, och att detsamma förty icke kunde utan Kyrkomötets samtycke oförändrad! antagas; och har Eders Ivongl. Maj:t, vid underdånig föredragning den 16 November 1869 af Riksdagens skrifvelse, på grund Bill. till Iliksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 7 Höft. 2

JO

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 15.

af berörda anmärkning och då Eders Kong!. Maj:t ej ansåg skäl kalla Kyrkomöte, som nyligen varit församlad t, att åter före nästa riksdag sammanträda, funnit skäligt låta Riksdagens lagförslag förfalla.

Förevarande lagstiftningsärende har sedermera den 1 8 sistlidne Oktober åter varit föremål för Eders Kongl. Majrts omtanka. Då det nämligen synts ensidigt att redan nästinstundade år kunde för Riksdagen framläggas förslag till förändrade stadgande!! i ämnet, men för ifrågavarande syfte vore af vigt att inhemta den för ombesörjande af en revision af 1686 års kyrkolag förordnade komités åsigt ej mindre Indika af de ämnen, som beröras i Riksdagens omförmälda för fatta i ngsforslag, äro af egenskap att i en ny lagstiftning fortfarande höra till kyrkolag hänföras, än ock hvad i si stberörda ämnen herde blifva gällande, har Eders Kongl. Maj:t genom nådig skrifvelse ofvannämuda dag anbefallt komité!! att med underdånigt utlåtande i nämnda hänseende!! till Eders Kongl. Maj:t inkomma.

Det sålunda infordrade utlåtandet har komité!! den '22 i sistförfluten månad afgifvit samt deruti hufvudsakligen yttrat, att åt de ämnen, som berördes i Riksdagens författningsförslag, efter komiténs åsigt ej andra kunde anses vara af egenskap att i en ny lagstiftning fortfarande höra till kyrkolag hänföras än

dels den i sednare momentet af § 3 indirekt innehållna förpligtelse för svenska kyrkan att fortfarande för längre eller kortare tid såsom sin medlem betrakta en person, som redan förklarat sig vilja ur kyrkan utträda, men af lagen förhindrades att gorå det;

dels det i § 5 alternativt gjorda medgifvande att äktenskap mellan främmande trosförvandt och medlem af svenska kyrkan kan afslutas medelst vigsel, förrättad af prest i samma kyrka;

dels oek stadgandet i § 10, att främmande trosförvandt!!!' ega enahanda rätt som medlemmar af svenska kyrkan att å allmän begrafningsplats erhålla lägerstad för sina döda;

och har komitén tillika meddelat ordalydelse!! af de stadgande!! angående dessa ämnen, som komitén hade för afsigt att i dess förslag till kyrkolag införa; hvarjemte komitén, under anmärkning att de skyldigheter, som enligt författningsförslagets §§ 4 och 8 skulle åligga svenska kyrkans presterskap med afseende å främmande trosbekännare, efter komiténs åsigt vore att hänföra till samma klass, som de åligganden af fyrfaldiga slag, som staten i rent borgerliga angelägenheter pålägger nämnda presterskap, men Indika icke rimligtvis kunde i kyrkolag särskild! omnämnas, förmält, att på det föreskrifterna angående sådana åligganden skola varda af svenska kyrkans presterskap åtlydda, herde i kyrkolagen ingå ett allmänt stadgande, hvarigenom kyrkoherdarne i de till svenska kyrkan hörande församlingar tillförbundos

11 Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 15.

att i förvaltningen af sitt embete ställa sig till efterrättelse, hvad allmän lag och särskilda författningar dem föreskrefve.

I öfverensstämmelse med de af komitén sålunda uttryckta åsigter samt med ledning jemväl af de i Högsta Domstolen, vid granskning af Riksdagens lagförslag, emot detsamma framställda anmärkningar, har jag, efter samråd med chefen för Ecklesiastik-departementet, låtit utarbeta förslag till två särskilda författningar, af hvilka den ena upptager alla sådana hithörande ämnen, som äro att hänföra till kyrkolag, samt den andra innehåller öfriga uti förevarande hänseende efter mitt omdöme erforderliga föreskrifter; och torde i afseende å dessa förslag få anmärkas, att det sednare ej är afsedt att upphöjas till lag i annan händelse än att jemväl det förra varder i vederbörlig ordning godkändt.“

Hans Excellens uppläste härefter ifrågavarande förslag, hvilka voro så lydande:

Do). Förordning angående ändring i vissa delar af kyrkolagen med dertill hörande författningar.

Med upphäfvande af hvad kyrkolagen jemte dertill hörande författningar innehålla stridande mot nedannämnda bestämmelser, förordna» som följer :

Medlem af svenska kyrkan, som vill ur kyrkan utträda, må ej anses från henne skild, förrän lian uppnått den ålder och uppfyllt de föreskrifter, som särskild, till kyrkolag ej hörande, förordning af donna dag angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning stadgar såsom vilkor för utträde ur svenska kyrkan.

2 §.

Äktenskap mellan medlem af svenska kyrkan och bekännare af främmande kristen) troslära må, der båda det begära, med vigsel afslutas efter det sätt, kyrkohandboken för äktenskap mellan medlemmar af svenska kyrkan föreskrifver.

3 §.

Främmande trosbekännare ega att, efter anmälan hos vederbörande kyrkoherde, på allmän begrafningsplats erhålla lägerstad för sina döda.

4 8-

Kyrkoherde i h församlingen, tillhörande svenska kyrkan, åligger att i afseende å främmande trosbekännare, jemte iakttagande af hvad kyrkolag stadgar, fullgöra hvad honom genom allmän lag eller författning föreskrifves.

12 Kong!. Majrts Nåd. Proposition N:o 15.

2:o). Förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning. Med upphäfvande af hvad angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning finnes stadgadt, förordnas som följer:

1 §•

Vilja bekännare af annan kristen troslära, än den evangeliskt-lutherska, bilda särskild församling och önska de, att densamma varder af staten erkänd; göre derom hos Konungen ansökan, samt uppgifva sin trosbekännelse och församlingsordning; bifoge ock, der de svenska kyrkan tillhört, bevis om sådan anmälan för utträde derur, som i 3 § omförmäles. Finner Konungen skäl att ansökningen bifalla; eger den församling rätt till offentlig religionsöfning.

Enahanda rätt tillkomma ock de, på grund af hittills gällande författningar, redan bildade församlingar af främmande trosbekännare.

3 §•

Församling, hvilken offentlig religionsöfning enligt 1 § tillkommer, anställa såsom föreståndare en dertill lämplig person samt göre derom anmälan, i Stockholm hos Öfverståthållare-embetet och annorstädes i riket hos Konungens Befallningshafvande; och må ej, innan sådan anmälan skett, nybildad församling träda i utöfning af de henne tillkommande rättigheter.

Föreståndare kåfve tillsyn derå, att församlingens offentliga gudstjenst öfverensstämmer med dess uppgifna trosbekännelse och församlingsordning samt att allmän lag dervid ej öfverträdes Sker annorlunda, och varder på anmärkning af föreståndaren det felaktiga ej rättadt; anmäla lian förhållandet hos Öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande.

Derjemte vare föreståndaren pligtig att fora de anteckningar, hvarom Konungen förord nar; att lemna erforderliga upplysningar angående församlingens medlemmar; samt att för (ifrigt ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som af vederbörande honom meddelas.

Afgår föreståndare från sin befattning; an ställe församlingen ofördröjligen en annan och göre derom anmälan, såsom ofvan är sagd!.

3 §.

Ilar medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifva sin afsigt tillkänna för kyrkoherden i den församling han tillhör; uppgifve ock det trossamfund, hvartill han vill öfvergå. Framhärdar han i sin afsigt; inställa sig, sedan minst två månader

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

förflutit, personligen hos kyrkoherden samt anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden derom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan, som skett innan han fyllt aderton år, anses från svenska kyrkan skild. 1 främmande församling må ej heller någon före nämnda ålder upptagas.

t §•

Förr än äktenskap af främmande trosbekännare ingås, skall lysning afkunna» i den till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars område qvinnan är boende. Kyrkoherden i samma församling utfärda lysningen; hvarvid för främmande trosbekännare ej erfordras bevis om dop och nattvardsgång.

5 §•

Äktenskap emellan dem, hvilka begge tillhöra samma främmande trossamfund med sådant presterskap, att Konungen funnit åt detsamma kunna anförtros att vigsel med laga verkan förrätta och förty rättighet dertill medgifvit, skall afslutas med vigsel efter samfundets kyrkobruk.

Tillhöra de olika främmande trossamfund med sådant presterskap, som nyss är nämndt, eller är blott endera medlem af dylikt samfund; då må äktenskapet kunna afslutas antingen medelst vigsel, förrättad af dertill berättigad prest inom enderas trossamfund, eller inför borgerlig myndighet, på sätt bär nedan sägs. Samma lag vare i fråga om äktenskap emellan bekännare af främmande kristen troslära och medlem af svenska kyrkan.

Der ingendera tillhör svenska kyrkan eller sådant främmande trossamfund, som ofvan omförmäldt är, skall äktenskapet ingås inför borgerlig myndighet.

Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas, vars i stad magistrat och på landet kronofogde. Dessa myndigheter hafva att i fråga om äktenskapshinder öfva den tillsyn, som vigselförrättare enligt lag åligger. Sedan i slägtingars eller andra vittnens närvaro så väl man tum som qvinnan inför den borgerliga myndigheten afgifvit sitt frivilliga ja och samtycke till giftermålet, värde de för äkta makar förklarade. Hvad sålunda förekommit skall upptaga» i särskilt öfver sådana ärenden lärdt protokoll, hvithet, der äktenskapet är inför kronofogde ingånget, af vittnen bestyrkes. Det äktenskap ege full borgerlig giltighet, ändock att vigsel ej tillkommer.

14 Kvngl,. Maj ds Nåd. Proposition N:o lo.

0 §•

Barn af äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar af samma främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarne vid barnets födelse medlemmar af skilda främmande trossamfund; egc lädren bestämma i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.

Tillhör endera sådant trossamfund och den andra svenska kyrkan; då skall barnet i evangeliskt-lutherska läran uppfostras, klar emellan makarne träffats aftal om deras barns uppfostran i ev ängelsk t - lutherska läran eller främmande troslära, som en af makarne bekänner; vare sådant aftal gällande, så framt det bl H vit före äktenskapets ingående skriftligen upprättadt och uppvisadt, för vigselförrättare, derest vigsel skeft, men eljest för den myndighet, inför hvilken äktenskapet afstötats.

Barn af föräldrar, som ej ingått äktenskap med hvarandra, må, der modern tillhör främmande trossamfund, i dess troslära uppfostras.

Då begge föräldrarne eller, när endera död är, den efterlefvande, eller, der de lefva åtskilde, den af dem, som hav barnet i sin vård, öfvergå!’ från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett sådant till annat, må, der bägge öfvergå, fad ren och, i öfrig» fall, den efterlefvande eller den af makarne, som har barnet i sin vård, bestämma i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.

Den, som fyllt femton år eller bl Hvit inom svenska kyrkan konfirmerad, må dock ej, på grund af hans föräldrars öfvergång till främmande lära, anses från svenska kyrkan skild, utan gälla om honom hvad i 3 § stadgas.

7 §.

I afseende å folkundervisningen skola främmande trosbekännare och deras barn vara underkastade derom gällande stadgar och anses tillhöra det skoldistrikt, inom hvitkål de äro boende. Barn, som icke skall uppfostras i evangeliskt-lutherska läran, må, på framställning af vederbörande målsman, fri tagas från undervisning deri så val i folkskola som vid elementarläroverk; dock åligger, vid den förra skolstyrelsen och vid det sednare rektor tillse, att sådant barn genom målsmans försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning. Försummar målsman, oaktadt af skolstyrelse eller rektor erhållen påminnelse, sin skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga i den religionsundervisning, som i folkskola eller vid elementarläroverk meddelas.

Kongi. Majds Nåd. Proposition N:o 15

8 §.

Främmande trosbekännare skola, der Konungen för viss församling ej annorlunda förordnar, för anteckning öfver deras borgerliga förhållanden, särskildt, upptagas i kyrkoboken för den till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars område de äro boende; och galle, i afseende å derför erforderlig anmälan, hvad af Konungen särskildt föreskrifves.

9 §•

Magistrat och kronofogde skola de inför dem ingångna äktenskap inom sex veckor derefter anmäla,

då båda makarne tillhöra främmande församling, åt hvars föreståndare eller presterskap lagligen blifvit uppdraget att öfver församlingsmedlemmarna fora kyrkobok, hos den eller de personer, hvillca fora de kyrkoböcker, deri makarne äro upptagne;

då endast en af makarne tillhör sådan församling, som nyss är nämndt, dels hus den person, af hvilken samma församlings kyrkobok föres, och dels hos kyrkoherden i den svenska församling, der den andra makan bor; samt

i öfriga fall hos kyrkoherden i den svenska församling, der qvinnan är boende.

Har sådant aftal, som i 6 § omförmäla?;, blifvit träffadt och inför den borgerliga myndigheten före äktenskapets afsilande uppvisad t; skall en bestyrkt afskrift deraf vid anmälan om äktenskapets ingående öfverlemnas, för att i kyrkoboken antecknas.

Hvad sålunda för magistrat och kronofogde är stadgadt, gälla äfven i tillämpliga delar för prest, som viger dem, af Indika icke någon eller endast endera tillhör svenska kyrkan.

10 §.

Främmande trosbekännare?; församlingar, inrättningar och stiftelser må icke, utan Konungens tillstånd, förvärfva och besitta fast egendom i riket.

11 §.

Innan något hus eller rum af främmande församling till offentlig gudstjenst begagnas, skall föreståndaren derom gorå anmälan, å landet hos

16 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 15,

kronofogden i orten och i stad hos poliskammare, der sådan finnes, men eljest hos magistraten.

Tillträde till församlingens gudstjenst må ej offentlig myndighet förvägras.

12 §.

Munk- eller nunneorden eller kloster må ej i riket inrätta

13 §.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening må ej påföras främmande trosförvandt i annat fall än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd.

14 §.

Med de undantag och inskränkningar, som af grundlag eller eljest gällande författning föranledas, skall skiljaktighet i kristen trosbekännelse icke medföra någon olikhet i svenska medborgares rättigheter och skyldigheter.

15 §.

Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, offentlig tjenst; värde han derifrån skild, der ej tjensten är af beskaffenhet, att han utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas samt Konungen eller den myndighet, som eg er att tjensten tillsätta, finner skäligt att honom dervid bibehålla.

16 §.

Är främmande trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädj er honom att aflägga ed, då den enligt lag erfordras; förord ne Konungen, huru förfaras bör.

17 §.

Varder rättigheten till offentlig religionsöfning af församling missbrukad; då må, efter Konungens förordnande, deri rättighet upphöra.

Samma lag vare, då föreskriften i 2 § om anställande af föreståndare icke efter särskild! föreläggande fullgöras.

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 15.

18 §.

Underlåter främmande församlings föreståndare eller prest att iakttaga hvad honom enligt donna förordning åligger; dömes till böter från och med fem till och med femhundra riksdaler.

Viger främmande församlings prest dem, hvilkas äktenskap för laga hinder återgå måste, eller utan att laga lysning till äktenskap föregått; straffes med fängelse i högst sex månader eller böter högst ettusen riksdaler.

19 §.

_ Genom donna författning sker ej annan ändring af hvad i afseende å mosaiska trosbekännare är stadgadt, än att om lysning till äktenskap mellan sådan trosbekännare och medlem af svenska kyrkan eller annat främmande trossamfund, äfvensom i fråga om den troslära, hvari barn af dylikt äktenskap bör uppfostras, skall gälla hvad i 4 och 6 §§ här ofvan sägs.

Uppå tillstyrkan af Hans Excellens Herr Justitie-statsministern och Stats-Rådets ofri ge ledamöter, behagade Hans Maj: t Konungen i nåder förordna, att öfver nu föredragna två lagförslag Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87 Regeringsformen omförmäler, medelst note ur protokollet infordras.

Ex protocollo G. TI. Broberg.

Bih. till Riksd. Prot. 1873. 1 Sami 1 Afd. 7 Käft.

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Propositicm N:o 15.

Protokoll öfver lag-ärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Tisdagen den li Januari 1815.

Ändra rummel.

Närvarande:

Jnstitieråden: Qvensel,

Friherre Leuhusm, Almqvist,

Bolin,

Olivecrona,

Buss,

von Segebadm.

Sedan de, genom note ur statsråds-protokollet öfver Justitie-departementsärenden den 8 November sistlidne år, till Högsta Domstolens utlåtande öfverlemnade förslag till dels förordning angående ändring i vissa delar af kyrkolagen med dertill hörande författningar, och dels förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, jemlikt Högsta Domstolens beslut den 11 nästlidne December, för närmare granskning cirkulerat emellan Högsta Domstolens ledamöter, företogs nu detta ärende till slutlig behandling.

Hvarvid Justitierådet von Segebaden yttrade:

“Vid granskning i Högsta Domstolen den 14 Juli 1869 af Riksdagens den 1.3 förutgångne Maj afgifna förslag till förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning anmärktes af Högsta Domstolens fleste i granskningen deltagande ledamöter, bland annat, att giltiga skäl saknades för uteslutande af den i 1 § i nu gällande 1860 års förordning förekommande erinran, att den religionsfrihet, som medgifves främmande trossamfund, skall utöfvas inom de af lag och sedlighet bestämda gränser: att den i samma § befintliga föreskrift, att offentliga kyrkobruk och andaktsöfningar

Kong!, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

af främmande tillåtet religionssamfund endast få förrättas inom dess kyrka, bönehus eller kyrkogård, lämpligen ej borde upphäfvas, samt att den, enligt förslagets 3 §, medlem af svenska kyrkan medgifna rättighet, att från henne skiljas utan att ingå i annat här i Iliket befintligt tillåtet religionssamfund, icke vore förenlig med grunderna för svenska stats- och kyrkofattningen.

Då dessa sålunda anmärkta brister äfven vidlåda nu förevarande lagförslag och jag för min del instämmer i de åsigter, som ligga till grund för omförmälda anmärkningar, varda desamma af mig vidhållne.

I öfrig! finner jag mig föranlåten anmärka mot förslaget, att deri saknas det i 8 § af åberopade förordning intagna stadgande, att skolor och andra undervisningsanstalter ej må af främmande trosbekännare inrättas, eller upplåtas för andre, än bekännare af deras egen troslära eller deras barn. Meningen synes således vara, om förslaget blifver lag, att främmande trosbekännare skola ega att i vårt land inrätta och till allmänt begagnande upplåta alla slags undervisningsanstalter. En sådan rättighet tror jag icke höra dem inedgifvas, enär, såsom känd t är, skolundervisningen mångenstädes, särdeles af katolikerne, begagnas såsom medel till proselytmakeri. Följden klafve sannolikt att många, genom den riktning, deras religiösa uppfostran i dessa skolor erhölle, komma att förledas att öfvergifva den kyrka, som af grundlagarne blifvit sanktionerad såsom Sveriges statskyrka, ett ändamål, som lagstiftningen icke lärer höra befordra, äfven om den icke vill lägga hinder i vägen för statskyrkans medlemmar att derifrån utträda.

Vidkommande förslaget till förordning angående ändring i vissa delar af kyrkolagen med dertill hörande författningar, så och då, äfven med antagande, att icke något af de i den i 1 § omnämnda särskilda förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning förekommande stadgande!! fuller inom kyrkolagstiftningens område, det synes mig olämpligt att samma § innehåller förklarande, att åberopade förordning icke är af kyrkolags egenskap, anser jag orden “till kyrkolag ej hörande" höra ur § utgå; likasom, enligt min åsigt, de i nämnda § införda orden "af donna dag" utan olägenhet torda kunna borttagas, hvarigenom den fördel vunnes, att § ej behöfde ändras, i fall omförmälda förordning blefve upphäfd och af annan ersatt."

Justitierådet fluss anförde:

"Uti förslaget till förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning förekomma stadgande!! dels i 3 och 6 §§ derom, att, under vissa uppgifva förhållanden i afseende å ålder och konfirmation, minderårige personer icke må på grund af skedd anmälan om utträde ur svenska kyrkan, eller i följd af föräldrars öfvergång till främmande lära, anses från kyrkan skilde, dels ock i 5 § derom, att äktenskap emellan bekännare af

20 Kong!. Maj.is Nåd. Proposition N.-o 15.

främmande kristen troslära och medlem af svenska kyrkan må kunna afsining med vigsel, förrättad af prest i nämnda kyrka. Då dessa stadgande^ så vidt desamma, från en viss synpunkt betraktade, innefatta bestämmelser om att vissa personer skola anses såsom tillhörande svenska kyrkan samt föreskrift eller medgifvande att' viss kyrklig förrättning må af prest inom samma kyrka verkställas, efter min tanke, äro att hänföra till kyrkolag, synes mig den ifrågasätta nya förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, om den kommer att i berörda delar blifva lika tydande med det till Högsta Domstolen remitterade förslaget, icke kunna i sin helhet sägas vara “till kyrkolag ej hörande." Till följd häraf och då det dessutom synes mig mindre lämpligt att i den förslagna förordningen angående ändring i vissa delar af kyrkolagen meddela ett förklarande, huruvida hvad i annan författning linnés föreskrifvet utgör kyrkolag eller ej, hvilket fastheldre måste antagas framgå af sjelfva föreskrifternas egen inre beskaffenhet, anser jag de anförda orden “till kyrkolag ej hörande" höra ur l § af nämnda förordning uteslutas.

För (ifrigt lemnas ifrågavarande förslag af mig utan anmärkning."

Justitierådet Olivecrona utlät sig: "Vid redaktionen af de tvänne till utlåtande af Högsta Domstolen remitterade förslagen om dels förordning angående ändring i visna delar af kyrkolagen med dertill hörande författningar och dels förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, synes det vara afsedt, att strängt från hvarandra afsöndra alla lagbestämmelser, som äro att hänföra till kyrkorätt, och sådana, hvilka åter äro att anse såsom varande allena af civillags natur. Detta framgår tydligen af 1 § i förslaget till förstnämnda författning. Det ändamål, som med en sådan afsöndring åsyftas, torde icke vara något annat, än ett rent praktiskt. Man har uppenbarligen eftersträfva t att i en enda författning sammanföra alla de lagstadganden rörande omförmälda ämnen, hvilka skola för framtiden betraktas såsom uteslutande tillhörande civilrättens område, på det att de, till följd af innehållets beskaffenhet, sedermera lätteligen må kunna underkastas de förändringar, som Konungen och Nationalrepresentationen gemensamt, vid de årligen återkommande riksdagarna, finna skäligt besluta, utan att något samtycke dertill erfordras af allmänt Kyrkomöte, såsom återigen händelsen måste förblifva vid alla ifrågaställa förslag till förändring af författningar, tillhörande kyrkorätten. Men, om också berörda ändamål allena har en sådan praktisk syftning, lärer det dock icke kunna nekas, att det ligger vigt derpå, att afsöndringen göres konseqvent och med ledning af en fullt riktig princip.

Villigt måste erkännas att det i flera afsenden är en ganska vansklig sak att uppdraga en bestämd gränslinie emellan området för kyrkolagstiftningen och den civila lagstiftningen. Så länge presteståndet utgjorde en del

21 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

af Rikets Ständer och med dem deltogo i stiftandet af lagar, tillhörande så väl den ena som den andra arten af lagstiftning, var en sådan noggrann gränsbestämning icke af något särdeles behof, icke heller af den betydelse, som den numera måste ega, sedan åt den myndighet, som grundlagen kallar allmänt kyrkomöte, blifvit tillerkänd eu rätt att antaga eller förkasta väckta förslag om stiftande, ändrande eller upphäfvande af kyrkolag. Man behöfver icke gå långt för att finna huru meningarne varit delade just i afseende på eu af hufvudpunkterna för bestämmande af nämnda skiljolinie. Om en sådan meningsskiljaktighet vittnar nemligen ej blott det yttrande i ämnet, som blifvit införd råd t från den för revision af 1686 års kyrkolag förordnade komité, utan ock den i Första Kammaren den 7 Maj 1869 torda diskussion vid behandlingen af ett från Lag-Utskottet inkommet förslag till ny"dissenterlag, hvarmed det nu ifrågavarande förslaget till förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning är i de bestå §§ nära ordagrannt öfverensstämmande. Det kan nu visserligen icke vara lämpligt att bär ingå i eu närmare undersökning af de allmänna principer, Indika böra läggas till grund för ett åtskiljande af området för civillagstiftningen och för kyrkolagstiftningen. Endast så mycket torde det tillåtas mig att i detta hänseende i korthet få anföra, som kan vara af nöden för att angifva den synpunkt, hvarifrån, enligt min uppfattning, sakförhållandet bör skärskådas.

Då den evangeliska lutherska kyrkan, eller den svenska kyrkan, såsom förslagen kalla henne, är en institution i ändamål att bevara och utbreda kristlig tro samt att väcka och underhålla ett i kristlig mening sannt religiöst lif bland donna kyrkas medlemmar; då hon eger en genom grundlagen erkänd rättslig ställning; då hon till följd häraf både har rättighet och pligt att, inom de af kyrkolagen med dithörande författningar utstakade gränser, verka för nämnda ändamål och kyrkans dermed öfverensstämmande intressen, synes det mig svårligen kunna förnekas, att konseqvensen af dessa förutsättningar leder dertill, att vilkoren och sättet för utträdande ur den svenska kyrkan till den grad på det allra närmaste beröra kyrkans både rättsförhållanden och intressen att, om något för framtiden bör bibehålla karakter af kyrkolags stadgande, synes det för visso vara allt, som härom i 3 § samt 6 § sista mom. af förslaget till förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning linnés intaget. Nu innehåller emellertid 1 § i förslaget till förordning angående ändring i vissa delar af kyrkolagen allenast detta, att “medlemmar af svenska kyrkan, som vill ur kyrkan utträda, må ej anses från henne skiljd, förrän lian uppnått den ålder och uppfyllt de föreskrifter, som särskild, till kyrkolag ej hörande, förordning af denna dag angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning stadgar såsom vilkor för utträde ur svenska kyrkan11, domför man härmed §§ 3 och 6, sista mom. i förslaget till nämnda särskilda förordning, till hvilken hänvisning

22 Katigt. Majds Nåd. Proposition N:o 15.

är gjord och hvilken uttryckligen säges icke tillhöra kyrkolag, så framgår häraf,

att det skall gälla såsom ett kyrkolagstadgande, att icke någon medlem af svenska kyrkan skall anses från henne skiljd, förr än han uppnått den ålder, och iakttagit de föreskrifter, som genom en till civil-rättens område hörande författning bestämmas; men

att det deremot skall betraktas såsom civillag stadgande, att den, som vill utträda ur svenska kyrkan, icke varder från kyrkan skiljd förrän han, dels fyllt 18 år, samt dels iakttagit att

l:o hos kyrkoherden i församlingen tillkännagifva sin afsigt att utträda ur kyrkan;

2:o för honom uppgifva det trossamfund, hvartill han vill öfvergå; samt

3:o sedan minst 2 månader förflutit, personligen inställa sig hos kyrkoherden för anmälan om utträdande ur kyrkan, hvarefter det slutligen skall tillhöra kyrkoherden att om dessa anmälande)! gorå anteckning i kyrkoboken.

Jag kan icke fatta nödvändigheten af att på detta sätt särskilja lagbestämmelser, som otvifvelaktigt till hvarandra stå i närmaste sammanhang, icke heller den konseqvens, som skulle bjuda att till civillag hänföra ett och till kyrkolag ett annat af dessa stadgande)!, hvilka gemensamt bestämma, huruvida en person skall fortfarande anses tillhöra svenska kyrkan, eller vara derifrån lagligen skiljd. Om man hänför vilkoren äfvensom stadgandena om sättet för utträdande ur kyrkan till civillagens område, uppstår häraf den följd, att alla dessa vilkor och stadgande!) kunna, i den ordning grundlagen föreskrifver angående civillags ändrande eller upphäfvande, ändras, ja helt och hållet ur lagen borttagas, utan att svenska kyrkan genom allmänt Kyrkomöte varder derom bord; och dock torde det icke kunna bestridas, att det måste djupt ingripa i donna kyrkas intressen, i hennes både rättighet och pligt att egna religiös omvårdnad åt alla sina medlemmar, huruvida alla vilkor för utträdande ur hennes gemenskap med ens, och henne ohördan, skulle ur lag uteslutas. Om den svenska kyrkan verkligen innehar eu af kyrkolag hittills skyddad rättslig ställning; om det är, såsom jag tror, för statens eget välbefinnande nyttigt, att denna rättsliga ställning upprätthållas; om bon, inom de af nämnde lag utstakade gränser, eger att genom sina organet' utöfva verksamhet, kan det ingalunda vara henne likgiltigt om sättet och vilkoren, hvarunder henne tillhörande medlemmar medgifvas att kunna öfvergifva henne, hänvisas till lagstiftningsområdet för den allmänna privaträtten, såsom en sak, hvilken icke alls rörde henne. Skulle man med fog kunna gorå detta, herde man ock med lika göda skål kunna påstå, att det icke alls ingriper i kyrkans rätt eller hennes intressen, om tjerdedelen, eller

23 Katigt. Majds Nåd. Proposition N:o It».

hälften af församlingen för henne försvinner, eller om kyrkan alldeles upplöses i ett kaos af individer, hvilka i religiöst hänseende icke hafva det ringaste att göra med hvarandra. Skulle icke heller förberörda vilkor för utträdande ur svenska kyrkans gemenskap tillhöra kyrkolagstiftningens område, inser jag icke, att det finnes någon giltig grund för stadgandet, att en anmälan om öfvergifvande t af kyrkan skall göras hos församlingens kyrkoherde, icke heller hvarföre en förnyad anmälan härom nödvändigt skall göras -personligen hos honom. Den kunde eljest lika val göras hos polismyndigheten i orten, eller i sammanhang med mantalsuppgifterna, i fall sjelfva skilsmessan från kyrkan allena vore att anse såsom en privaträttslig angelägenhet för individen, eller blott af ett offentligt intresse för den officiela statistiken, rörande de särskilda trossamfundens numeriska styrka inom landet. Men just de båda välboren, som § 3 i förslaget till förordning om främmande trosbekännare och deras religionsöfning innehåller, nemligen, att anmälan om utträdande ur svenska kyrkan skall ske hos församlingens kyrkoherde och personligen förnyas efter ett förlopp af minst 2 månader, synas gifva vid handen ett erkännande af nödvändigheten att bereda kyrkan möjlighet att genom församlingens pastor fullgöra sin pligt att tala upplysande och förmanande ord till sådane af kyrkans medlemmar, som måhända af lättsinne eller yttre bevekelsegrunder stå färdiga att öfvergifva den kyrka, inom hvilkens sköte de njutit religiös omvårdnad. Erkännes det, att kyrkan eget eu sådan pligt att uppfylla, bör det väl äfven för kyrkan gifvas eu motsvarande rättighet att- gorå gällande, hvilken genom kyrkolagens stadgande!! skall bestämmas och skyddas, och af detta förhållande hemta:- jag stöd för mitt tillstyrkande i närvarande fall, att allt hvad som rörer sättet och vilkoren för utträdande ur svenska kyrkan, bör öfverföras till den författning, hvilken skall betraktas såsom innehållande föreskrifter af kyrkolags egenskap.

I afseende på det formela åtskiljandet af ämnena för ifrågavarande t värme förslag till författningar, tillåter jag mig vidare att anmärka, att, om det ock må anses tillhöra den civila lagstiftningen att bestämma de formaliteter, hvarunder ett äktenskap skall tillerkännas laga verkan, såsom till exempel lysning, vigsel eller en civil actus i vigselns ställe, kärr jag dock icke finna annat, än att stadgande!! af beskaffenhet som de, hvilka förekomma i 4 § af förslaget till förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, eller om skyldighet för kyrkoherde inom den svenska kyrkan att utfärda och afkunna lysning till äktenskap mellan främmande, måhända icke ens kristna trosbekännare, deremot måste hemfalla till kyrkolagens område. Ty om den svenska kyrkans pastor i denna sin egenskap skall handla såsom ett organ för svenska statskyrkan, bör hon äfven eg a rätt att deltaga i stiftandet af de lagbestämmelser, hvarefter hon genom sina organer skall utöfva verksamhet. Enahanda synes mig äfven förhållandet i viss mån vara

24 Kong!,. Majrfs Nåd. Proposition N:o 15.

med föreskrifterna i § 8 angående skyldighet för svenska kyrkans presterskap att i kyrkoböckerna upptaga främmande trosförvandter, hvadan jag, i öfverensstämmelse med donna uppfattning, äfven måste tillstyrka, att stad gande na i 4 och 8 §§ af förslaget till nyssnämnda förordning höra till förslaget om förordning angående ändring i vissa delar af kyrkolagen öfverflyttas.

Efter dessa allmänna anmärkningar rörande de grunder, i anledning hvaraf ämnena för de båda författningsförslagen blifvit fördelade mellan lagstiftningsområdet för civillagen och kyrkolagen, torde det tillåtas mig anföra följande specifik anmärkningar i afseende på förslaget till förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning.

Uti ingressen till detta förslag heter det: “Med upphäfvande af hvad

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning tinnes stadgadt, förordnas som följer" o. s. v. Häraf måste i förbigående den slutsats kunna dragas, att, då förordningen af den 23 Oktober 1860 sålunda upphäfves, hvilken otvifvelaktigt tillkommit i den ordning, som för stiftande af kyrkolag funnits före skrifdon, måste ock ifrågavarande lagförslag, såsom afsedt att ersätta 1860 års förordning, komma att i den ordning, som grundlagen omförmäler för behandling af kyrkolagstadganden underställas allmänt kyrkomötes godkännande.

Genom ingressens ordalydelse upphäfves äfven till en början allt hvad förut i afseende på mosaiska trosbekännares religionsöfning linnés stadgadt, men i § 19 återtages detta igen till hufvudsakligaste delar, hvilket förfarande i lagstiftande icke synes vara rätt lämpligt, såsom möjligen föranledande oreda eller tvifvelsmål, huru vidsträckt ett sådant upphäfvande skall tolkas.

Jemföras nu 1 och 3 §§ i förslaget med hvarandra, finner man, att enligt desamma skulle medlemmar af svenska kyrkan, under de deri utsätta vilkor, fritt kunna utträda derur för att:

l:o efter uppgifvandet af kristen trosbekännelse och församlingsordning bilda särskild församling, som af staten skulle erkännas, — i hvilket fall staten, å sin sida, skulle medgifva sådan församling urätt till offentlig religionsöfningu;

2:0 bilda särskild församling, utan att sådan trosbekännelse eller församlingsordning behöfde uppgifvas, — i hvilket fall staten blott skulle tolerera församlingen, men icke tillerkänna sådan församling “offentlig religionsöfning“ i likhet med de erkända församlingarne; samt 3:o vara fria från alla församlingsband, i det de icke tillträdde någon, vare sig af staten erkänd eller blott tolererad församling af kristna trosbekännare.

Jag erkänner såsom riktig grundsats, att staten och svenska kyrkan icke höra genom lagstiftningen förhindra dem, som omfattat annan troslära,

25 Kongl. 3,[aj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

att utträda ur svenska kyrkans gemenskap och antingen förena sm med andra redan, på grund af hittills gällande författningar, här i landet bildade församlingar af främmande trosbekännare, eller ock att, sedan de uppgifvit sin troslära och församlingsordning, sjelfve, om de utgöra ett tillräckligtldort antal, bilda nya, egna, församlingar, då Konungen finner skäligt ansökning härom bifalla; men vilkoren, hvarunder en fri religionsöfning åt dem synes böra meddelas, äro, enligt min tanke, de, som i 1 § af 1860 års förordning finnas uttryckta sålunda, att denna fria religionsöfning allena medgifves “inom de af lag och .sedlighet bestämda gränser, och att offentliga kyrkobruk och andaktsöfning ar endast inom dylik församlings kyrka, bönehus eller kyrkogård, må förrättas“. Jag anser att göda skål tala för bibehållandet af dessa vilkor, vare sig att församlingarne erkännas såsom sådana af staten, eller icke, helst en påminnelse i dissenterförfettningen om andaktsöfningarnes inskrankande inom de af lag och göda seder utstakade gränser väl kan vara behöflig med afseende på vissa sekters uppträdande — eu erinran, som äfven den norska dissenterlagen af den 16 Juli 1845 funnit skäligt att upptaga. Att polismyndigheten skall ega att ingripa, i händelse allmän lag öfverträdes lärer väl vara otvifvelaktigt; men då, enligt § 17, äfventyra! af ett missbrukande af lemnad religionsfrihet synes stadna vid förlust af rättighet till “offentlig religionsöfning“ om Konungen pröfvar skäligt så förordna, men icke till församlingens upplösande, torde det vara sa mycket större skål att fortfarande. bibehålla samma inskränkning för dissenters, som 1860 års författning förut uppställt såsom vilkor för fri religionsöfning. Då den i samma författning befintliga begränsning af anställandet af offentliga kyrkobruk och andaktsöfning ar till området för församlingens kyrka, bönehus eller kyrkogård blifvit ur ifrågavarande lagförslag borttagen, kan jag icke underlåta att påpeka, att dermed endast en bred väg öppnas för katolicismen, hvilken företrädesvis plägar använda mycken ståt på gatuprocessioner vid kringbärandet af helgonbilder eller reliker, med brinnande ljus och facklor, granna tronhimlar och mera dylikt, allt i ändamål att verka på den okunniga massan att väcka dess uppmärksamhet och slutligen förvärfva åt sig anhängare! Att lagstiftningen nu skulle börja gynna katolicismen i sina bemödanden att vinna insteg i Sverige, derför varnar likväl på det allvarligaste erfarenheten i vara dagar från just de länder, der katolicismen lyckats erhålla någon fast fot och der den, under ständiga konflikter med statsmakten och dess örminer ihärdigt sträfva!- att fortfarande qvarhålla massan af folket i den gröfsta okunnighet, för att så mycket lättare kunna leda den efter egen nyttiga afsigt61';. Jag anser mig derföre höra tillstyrka att förberörda, il § af 1860 års förordning upptagna vilkor för åtnjutande af fri religionsöfning fortfarande matte bibehållas, vara sig att församlingar af främmande trosbekännare Bih. till Riksd. Prof, 1873. 1 Samt, 1 Afd. 7 Iläft. 4

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

erhålla ett officiel! erkännande eller icke, och att samma vilkor följaktligen äfven införas i den proposition till författning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, som kan komma att Riksdagen föreläggas.

Ett sådant bibehållande af ofvan omförmälda vilkor för fri religionsöfning, som 1860 års författning innehåller, skulle äfven medföra den fördel, att ifrågavarande förslag till dissekering kunde erhålla en större fullständighet och derjemte uttala en tolerans, som icke inskränkte sig till blott främmande kristna och mosaiska trosbekännare. Rubriken till förslaget säger, att det skall utgöra eu förordning “angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning“, men innehållet af texten afser i de första 18 §§ allena främmande kristna, och först den 19 eller sista § mosaiska trosbekännare, men huruvida andra icke kristna trosbekännare, än mosaiska, till exempel mormoner, här i landet kunna åtnjuta fri religionsöfning — nämnes icke ett ord. Då det likväl är ett känd! faktum, att inom vårt fädernesland finnes ett icke så ringa antal mormoner, och att mormonpredikanter ej sällan härstädes uppträda, förkunnande sina lärer, utan att auktoriteterna lägga hinder i vägen derför, herde, vid stiftandet af en ny dissekering, frågan, huruvida sådana trosförvandter lagligen ega att bär i landet åtnjuta fri religionsöfning, icke helt och hållet med tystnad förbigås.

Såsom jag redan visat, skulle, enligt förslaget, den egentliga åtskilna(len mellan de af sviten erkända och de af staten icke erkända, men dock tolererade, församlingar af främmande kristna trosbekännare bestå deri, att de förra egde rätt att offentligen, äfven utom sina kyrkor, bönehus eller kyrkogårdar, anställa religionsöfningar, hvithet återigen icke skulle medgitvas de sednare, som deremot, för utöfningen af sina religionsbruk, skulle förblifva allena hänvisade till sina kyrkor, bönehus och begrafningsplatser. Men de af staten icke erkända församlingarne skulle dock, på det hela taget, komma i en bättre ställning, än de förra, enär de alls icke behöfde uppgifva någon församlingsordning och icke heller skulle blifva underkastade den officiel kontroll genom församlingens föreståndare, som § 2 föreskrifter samt dertill undslippa alla de kriga åligganden, som samma § uppräknar. Det kan derföre egentligen för katolikerna blifva af intresse att vinna eikännande af staten och dermed rätt att äfven utom kyrkorna uppträda inför den störa allmänheten med all yttre glans vid kyrkobruken, emedan det hufvudsakligen är katolikerna, som anställa religiösa processioner under bär himmel.

Betänkligast synes mig dock vara, att förslaget i § 3 medgift^- åt enhvar att utträda ur svenska kyrkan, utan att ingå ^ i något annat erkändi, eller blott tolererad!, religionssamfund, allenast han eller hon uppnått 18 ars ålder samt i öfrig! uppfyllt de i samma § bestämda iakttagelse! i afseende på anmälan om afgång från svenska kyrkans gemenskap. Det heter visserligen i den anförda §, att den, som ämnar öfvergifva svenska kyrkan, skall

27 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

vid skeende anmälan härom uppgifva det “trossamfund, hvartill han vill öfvergå'1; men det är ingalunda påbjudet, att han skall, för att varda från svenska kyrkan skiljd, styrka, det han äfven blifvit upptagen vare sig i det uppgift) a eller något annat bär i landet existerande religionssamfund. Antagandet af förevarande förslag i denna punkt skall otvifvelaktigt hafva till följd, att inom Sveriges landamäre)) snart körnare att finnas en mängd personel1, icke tillhörande något religionssamfund, personer, om hvilkas religiösa tro icke någon hade skyldighet att taga kännedom eller pligt att egna dem den ringaste religiösa omvårdnad. Jag tillåter mig att i afseende på dessa förhållanden upprepa hvad jag yttra! i Lag-Utskottet vid riksdagen 1859—1860 (se Lag-Utskottets betänkande N:o 21), helst jag under den tid, som sedan dess förflutit, icke funnit anledning att ändra min mening i detta hänseende, nemligen: att “religiös tro sammanhänger så noga med individens sedlighet och aktning för lag och samhällsordning, att det ingalunda kan vara staten värdigt, eller med dess ändamål förenligt, att tillåta individer att slita alla band med kristen församling, för att, ställda utom gemenskap med den svenska kyrkan, eller något annat känd! trossamfund, förblifva från kyrkan helt och hållet skilj de och från dess inflytande alldeles oberoende. Om man på det sociala området måste ogilla allt lösdrifveri, såsom allena ledande till hvarjehanda oordningar, så måste man af likartade skål äfven förkasta lösdrifveriet på det kyrkliga gebietet.11 Genom antagandet af ett förslag af sådant innehåll, som det nu ifrågavarande, skulle, såsom jag anförde i Lag-Utskottet, “utan tvifvel uppkomma ett slags religiösa lösdrifvare — ordet må förlåtas mig, men jag kan ej finna lämpligare — om hvilkas religiösa öfvertygelse och moralitet staten saknade all garanti. På det uppväxande slägte! skulle häraf i synnerhet visa sig en förderflig verkan. Ty föräldrar, som tråda ur den svenska kyrkan och icke heller vilja tråda till annat kristet trossamfund, lära vara föga egna de att söka ingifva sina barn aktning för religion, eller vördnad för gudomlig och mensklig ordning/' Visserligen har man i'§ 7 i sistnämnda hänseende sökt inlägga ett korrektiv genom föreskriften derstädes, att det skall åligga folkskolestyrelse, eller rektor vid vederbörande elementarläroverk, att tillse, att barn af föräldrar, som utträdt ur svenska kyrkan, ändock genom målsmans försorg erhålla 11 tillbörlig religionsundervisning11; men att en sådan föreskrift kommer att såsom en död bokstaf stanna på papperet samt i verkligheten blir utan all betydelse framgår deraf, att icke någon folkskolestyrelse eller rektor vid elementar!äroverk kan anses skyldig att förvärfva sig den kunskap om beskaffenheten af alla sekters olika dogmer, att de kunna pröfva huruvida meddelad religionsundervisning i den ena eller andra sektens lärosatser må anses vara tillbörlig11. Då en undersökning härom sannolikt blir för skolstyrelse eller rektor obehaglig, ja rent af förhatlig, lärer följden

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

snart blifva den, att, om föräldrar eller målsmän, sedan de sj elfva lemna! svenska kyrkan och icke inträdt i gemenskap med annat trossamfund, sakna religiositet och intresse för sina barns religiösa uppfostran, komma barnen icke att erhålla den religiösa omvårdnad, som kraftigast af allt bidrager till danandet af gudfruktig^ samvetsgranna och laglydiga medborgare.

I § 2 stadgas, att föreståndare för församling, hvilken tillkommer offentlig religionsöfning enligt § 1, skall “hafva tillsyn derå, att församlingens offentliga gudstjenst öfverensstämmer med dess uppgillra trosbekännelse och forsamlingsordning"; men der nära nes ej ett ord om sådan tillsyn öfver andra andaktsöfningar, än gudstjenst, t. ex. offentliga processioner och dermed sammanhang egande kyrkobruk, öfver Indika uppsigt kan vara lika erforderlig, som öfver gudstjensten. Ett tillägg i sådan syftning synes mig derföre vara nödvändigt.

Uti § 5 meddelas stadganden om äktenskaps afsilande; och föreskrifves i sådant afseende i 1 mom.,

att der begge kontrahenterna “tillhöra samma främmande trossamfund med sådant presterskap att Konungen funnit åt detsamma kunna anförtros att vigsel med laga verkan förrätta och förthy rättighet dertill medgifvit," skall afslutandet ske umed vigsel efter samfundets kyrkobruk"; samt i 2 mom.,

att om 1) begge tillhöra “olika främmande trossamfund med sådan! presterskap, som nyss är nämndt," eller 2) “om blott endera är medlem af dylikt samfund,“ eller 3) uendera är bekännare af främmande kristen troslära, men den andre tillhör svenska kyrkan" skall äktenskap kunna afslutas, antingen medelst vigsel eller inför borgerlig myndighet; hvarefter i 3 inom. tillägges “att derest ingendera

tillhör svenska kyrkan, eller sådant främmande trossamfund, som ofvan omförmäldt är"

skall äktenskapsförbindelsen alltid afslutas medelst en civil actus inför kronofogde eller magistrat.

Dessa föreslagna stadga oden synas mig hvila på vacklande grundsatser, och det är derföre att emotse osäkerhet och bryderi vid tillämpningen. För Konungen torde det blifva odiöst att i administrativ väg pröfva, dels huruvida alla de här i riket uppträdande främmande kristna trossamfund hafva sä qvalif,ceradt presterskap att åt detsamma kan anförtros, med laga verkan att förrätta vigsel, dels huruvida de inom de särskilda religionssamfunden antagna former för vigseln kunna anses så beskaffade, att af dem skall framgå en rättsgiltig verkan åt sj elfva äktenskapet. En föregående undersökning härom blefve nemligen alltid nödvändig, innan resolution kunde meddelas om ritualen för vigseln inom den ena eller den andra församlingen skulle, med afseende på nämnda ändamål gillas eller kasseras; och det

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15. 29

torde måhända blifva svårt att härvid med konseqvens genomföra någon bestämd princip.

Vigseln (benedictio sacerdotalis) är ursprungligen en judisk ceremoni, som tidigt, med någon förändring, blot sedvanlig bland de kristna församlingarna. Århundraden förflöto emellertid innan nagla bestämmelser härom upptogos i verdslig lag; och efter kanonisk rätt blef det mannens och qvinnans högtidligen uttalade samtycke till äktenskapet (consensus matrimonialis) som förlänade åt äktenskapet k ar akter en af sakrament, icke den af prestera öfver dem lasta välsignelsen (benedictio sacerdotalis). Efter Tridentinska mötets, för katolska kyrkan ännu gällande, beslut rörande detta ämne, är äktenskapssamtycket, afgifvet af mannen och qvinna)! inför prest i närvaro af 2 eller 3 vittnen, det egentligen nödvändiga vilkoret för äktenskaps afstötande, men icke ovilkorligen sjelfva välsignelsen (benedictio,) uttalad af prest öfver brudparet, hvilken välsignelse deremot betraktas såsom en sollennitet för att gorå äktenskapets ingående så mycket högtidligare. Enligt den lutherska kyrkans uppfattning är äktenskapet icke något sakrament, men vigselakten deremot en enda odelbar handling, som innefattar både afgifvande inför den vigselförrättande prosteri af äktenskapssamtycke från mannens och qvinnans sida och den derpå af vigselförrättaren uttalade välsignelsen. Men inom öfriga protestantiska trossamfund äro meningarne i dessa hänseenden från hvarandra skiljaktiga, hvilket synes, bland annat, deraf, att t. ex. baptister väl nyttja bönor och sång vid äktenskapssamtyckets afgifvande inför församlingen, men icke presterlig välsignelse.

Vid sådant förhållande, och då det från statens sida egentligen är af vigt att genom den civila lagstiftningen bestämma eu notorisk handling såsom utgångspunkt för äktenskapets juridiska verkningar, synes den på en gång enklaste och mest följdriktiga utväg, som härvid är att iakttaga, vara den, att lagstiftaren uppställer såsom regel:

l:o att äktenskap mellan makar, der begge tillhöra deri svenska kyrkan, skall, såsom hittills skott, fortfarande afslutas genom vigsel; men 2 ro att i alla de fall, der åter endera eller begge makarne icke tillhöra svenska kyrkan, skall äktenskapets afsilande ega rum genom en civil adus inför borgerlig myndighet, ankommande det sedan på makarne sj elfva, om de så önska, att låta den äktenskapliga förbindelsen helgas genom de religiösa ceremonier, som äro brukliga inom de trossamfund, hvaraf makarne kunna vara medlemmar.

Om denna regel skulle följas, kunde bestämmelserna i § 5 mom. 1,2,3 göras ganska enkla. 1 alla händelser synes ett tillägg till författningen vara erforderligt angående skilsmessa i de på civil väg ingångna äktenskapen; ty om eu lag skall stiftas angående sådana äktenskaps lagliga ingående, bör det icke heller saknas stadgande!!, huru och i hvad ordning dylika äkten-

30 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 15.

skapsföreningar m-i kunna under begge makarnes lifstid lagligen upplösas, äfvensom föreskrifter om hvilken myndighet skall utfärda skiljebref; ty det kan ingalunda vara lämpligt att kyrkoherden och kyrkorådet inom den svenska territorialförsamlingen, inom hvilken främmande trosbekännare äro boende, skola gifva oeniga makar af främmande lära de i lag föreskrifha varningar för missämja i äktenskap, ej heller att domkapitlet i orten skall med utfärdande af skiljebref taga befattning i de fall. då makarne icke tillhöra den svenska kyrkan.

Vid en jemförelse mellan 1860 års författning och förevarande förslag, finner man att det i § 8 af nämnda författning förekommande förbud för främmande trosbekännare att inrätta skola och att upplåta dem för andra, än bekännare 11 af deras egen troslära eller deras barnf1 blifvit ur förslaget helt och hållet borttaget. Att utelemna eu så högst vigtig begränsning äfven för andra främmande trosförvandter, än de mosaiske, anser jag vara ganska betänkligt.

Då till de sednares religiösa åskådningssätt och tendenser, efter hvad kändt är, alls icke hörer någon benägenhet för proselytmakeri, har man derföre icke från deras skolor anledning att frukta någon menlig inverkan på den till svenska kyrkan hörande ungdomen, men faran är så mycket större från annat håll, ty borttagandet af nämnda förbud är att rent ut inbjuda katolska emissarie!1 att bär i landet utöfva en vidsträckt verksamhet för katolicismens utbredande. Det är t. ex. bekant, huru den katolska propagandan öfverallt, hvar den kan kan finna tillfälle, anstränger sig att upprätta friskolor för fattiga barn, icke för att bibringa dem någon sann och verklig upplysning, utan allena för att medelst lockelse!1 om åtskilliga verld»- , liga och andliga fördela!1 vinna anhängare, för att sedermera kunna ockra på deras okunnighet, vantro och vidskepelse. De bedröflig-! frukterna af ett sådant förfaringssätt uteblifva icke, derom kan man vara fullt förvissad och de framträda i dagen öfverallt, der katolsk troslära hunnit rotfästa sig. Det ligger i katolicismens innersta sträfvande!! att bringa ungdomens undervisning i sina händer, för att befordra hierarkiens egoistiska syften. Undervisningsfrågan blir derföre alltid för katolska hierarkien eu hufvudfråga, som förr eller sednare leder till allvarsamma konflikter med staten, såsom det redan inträffat i våra dagar på flera ställen i Europa, och det karl derföre ingalunda vara lämpligt att lagstiftaren likasom öppnar ett vidt fält för dylika konflikter, hvilka alltid måste komma att störande inverka på samhällsutvecklingens lugna gång.

§ 14 synes mig vara öfverflödig och torde derföre höra ur förslaget utgå. Den grundsats, som § uttalar, måste nemligen anses gälla äfven utan att upprepas i dissenterlagen, ty om, i anledning af främmande troslära, icke i gällande lag några inskränkningar finnas gjorda med afseende på

81 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

medborgerliga rättigheter eller skyldigheter, lärer det icke finnas tvifvel om dessa rättigheters eller skyldigheters tillvaro för svenska medborgare.14

Justitierådet Bolin anförde: “Förslaget till förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning lemna-; af mig utan anmärkning ; likasom mot förslaget till ändring i vissa delar af kyrkolagen med dertill hörande författningar jag ej finner skäl till annan erinran, än att, dår såsom redan blifvit yttradt, det synes mindre lämpligt (eller åtminstone oegentligt) att i en förordning om ändring i kyrkolagen meddela förklarande, huruvida hvad som i annan författning finnes föreskrifvet utgör kyrkolag eller ej, jag anser orden “till kyrkolag ej hörande“ höra ur förslagets 1 § utgå. "

Justitierådet Almqvist yttrade: “Då det till Högsta Domstolen remitterade förslaget rill förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning befinnes i sina flesta och hufvudsakligaste delar vara öfverensstämmande med den af Riksdagen år 1869 beslutade och hos Kongl. Maja anmälda, men förfallna författning i ämnet, lärer det höra antagas, att de motiv, som anföras i Riksdagens derom då »flatna underdåniga skrifvelse samt i det Lag-Utskottets betänkande, hvilket för nämnda skrifvelse ligger till grund, äfven få anses gälla för det nu ifrågavarande förslaget.

Dessa motiv, Indika börja med erinran, hurusom, enligt nu gällande lag, den, som omfattar främmande lära, icke skall anses från svenska kyrkan skiljd, förrän han blifvit i annat tillåtet religionssamfund upptagen, innehåller vidare: att frågan huruvida medlem af svenska kyrkan, som.omfattat främmande lära, bör i kyrkan qvarhållas till dess han blifvit i annat religionssamfund upptagen, måste i svenska kyrkans eget intresse besvaras nekande: att det icke kunde vara någon vinst för kyrkan att genom tvång inom sig behålla olika tänkande: att ett sådant tvång vore egnadt att framkalla split och söndringar inom kyrkan: att grundsatsen af samvete- och bekännelsefrihet fordrade, att den, som bekänner sig till en främmande lära, må vinna utträde från svenska kyrkan äfven om det trossamfund, hvars lärosatser han omfattar, icke är genom någon församling här i landet representerad!, eller han ej finner liktänkande nog talrik» att kunna bilda en församling; och att lagens förbud uti ifrågavarande hänseende utan svårighet kunde kringgås derigenom, att den dissekerande först inträder i en främmande församling och sedermera derifrån utgår.

Det synes som skulle dessa obestridliga sanningar hafva bort föranleda dertill, att i Riksdagens förslag till förordning om främmande trosbekännare icke blifvit infördt eller antyd t något slags vilkor i den syftning att utträdande ur svenska kyrkan ej kunde ske utan i sammanhang med öfvergång till visst annat trossamfund. Och likväl har i Riksdagens förslag kommit att inflyta ett i 3 § af det till Högsta Domstolen nu remitterade försatt-

32 Kongl. Mapts Nåd. Proposition N:o 15.

ningsförslaget äfven upptaget stadgande, hvithet måste anses innebära ett sådant vilkor och torde vara under donna benämning åsyftadt i 1 § af det till Högsta Domstolens granskning jemväl framlagda förslaget till förordning angående ändring i vissa delar af kyrkolagen, det stadgande nemligen, att den, som utträder från svenska kyrkan, skall, vid anmälan derom hos kyrkoherden, uppgifva det trossamfund, hvartill han vill öfvergå.

För dessa ords uteslutande ur förslaget kan jag icke åberopa några vigtigare eller bättre skäl, än de i Riksdagens ofvannämnda skrifvelse anförda, hvilkas hufvudsumma är att det ifrågavarande vilkoret strider emot samvets- och tankefrihetens grundsats. Donna frihet är lika helig och oantastlig som till sitt väsende obegränsad, då densamma, såsom angående menniskans uteslutande inre angelägenheter, icke katt förnärma någon annans rätt eller frihet; hvadan staten icke bör söka tillvälla sig makt att derför i lag utstaka gränser eller uppställa vilkor; och ehuru 1860 års förordning, hvilken, fastän innehållande den föreskrift eller det vilkor, jag nu klandrar, likväl utgjorde ett verkligt, om än ofullkomligt, framsteg i jemförelse med hvad förut var stadgadt, af mig under då varande förhållanden i underdånighet tillstyrktes, kan jag numera ej-annat än afstyrka föreskriftens bibehållande, sedan hos Riksdagen gjort sig gällande deremot stridande åsigter och dessa blifvit så uttryckligt uttalade, att det synes som om Riksdagens författningsförslag i omför mål da punkt tillkommit blott genom bristande uppmärksamhet vid dess redigerande.

Den omständighet torda ej förhöja föreskriftens värde, att densamma vore ändamålslös i fall den, som beslutat skilja sig från svenska kyrkan utan att hafva hinni t något annat trossamfund, hvars lärosatser lian kan omfatta, icke droge i betänkande att, för vinnande af sitt ändamål, gorå en uppgift i det antydda hänseendet, som ej vore öfverensstämmande med sanningen och hvars riktighet för öfrig! kyrkoherden icke fatt sig ålagdt att efterforska. Men till ett sådant pris bör äfven den dyrbaraste förmån icke köpas och aldraminst bör lagen dertill innebära anledning.

I motsats således till hvad af andre ledamöter i Högsta Domstolen blifvit i detta ämne yttradt, hemställer jag, för min del, huruvida icke förslagets ifrågavarande 3 §, hvilkens första ord äfven synas mig höra utbytas emot det efter min åsigt riktigare uttrycket i motsvarande 14 § af förordningen den 23 October 1860, kunde erhålla följande lydelse:

“Faller någon af från den rena evangeliska läran och vill fördenskull ur svenska kyrkan utträda, gifve sin afsigt tillkänna för kyrkoherden i den församling, hatt tillhör. Framhärdar lian etc. “

För öfrig t instämmer jag i hvad som blifvit anmärkt om saknad af föreskrift i förslaget rörande de församlingars ställning, hvilka må hafva bildat sig eller kunna uppstå, men ej äro att hänföra till kristna trosbekännare;

33 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 15.

om 14 §:s olämplighet, såsom öfverflödig; och om oegentligheten af den föreslagna författningens inledning, jemförd med 19 §, samt anser, hvad angår förslaget till ändring i vissa delar af kyrkolagen, att 1 § kan ur förslaget helt och hållet uteslutas, enär hvad i samma § finnes stadgadt icke är annat än sådant, som kan anses inbegripet under förslagets sista eller 4 §, hvilken ålägger kyrkoherde att i afseende å främmande trosbekännare fullgöra hvad honom genom allmän lag eller författning föreskrifves.

I afseende å redaktionen af 3 § i samma förslag anser jag mig böra, med åberopande härvid jemväl af grunderna för den anmärkning jag framställt beträffande 3 § i den föreslagna förordningen om främmande trosbekännare och deras religionsöfning, tillstyrka sådan förändring, att lydelsen blefve följande:

“Å allmän begrafningsplats skall lägerstad, efter anmälan hos vederbörande kyrkoherde, upplåtas äfven för dem, som vid sin död icke tillhört svenska kyrkan. “

Justitierådet friherre Leuhusen utlät sig: “Under den öfverläggning hos Hans Maj:t Konungen i Ståts-Rådet den 30 Maj 1857, som inledde den år 1860 verkställda, sedermera år 1869 till en del förändrade lagstiftningen angående utvidgad religionsfrihet och vissa dermed gemenskap egande ämnen, antogs den grundsats, att “från rättigheten att fritt utöfva den religion, hvartill en hvar af inre öfvertygelse sig bekänner, kan icke härledas någon rätt att äfven utom eget trossamfund söka utbreda sina lärosatser och derigenom sprida söndring och oro inom både stat och kyrka; och såsom olyckligt kunde antagas, att, till förekommande af dylika söndringar, kyrkans enhet alltid måste betraktas såsom en fördel för samhället, hvars vidmakthållande, der den förefunnes, lagstiftningen icke bör underlåta att befordra, så långt det utan samvetstvång kan ske.“

Denna grundsats blef tillämpad i de tvänne förordningarne af den 23 Oktober 1860. I den ena, som angick främmande trosbekännare och deras religionsöfning, stadgades bland annat i 8 §: “Skolor och andra undervisningsanstalter må ej af främmande trosbekännare inrättas eller upplåtas för andra, än bekännare af deras egen troslära eller deras barn. Sker annorledes, värde skolan eller undervisningsanstalten stängd och föreståndaren för densamma dömd till böter från och med femtio till och med trehundra R:dr. Vid enahanda hot vare ock främmande trosbekännare förbjudet att vid sammankomst till andaktsöfning af svenska kyrkans medlemmar hålla föredrag. “

I den andra författningen, angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära, meddelades, bland annat, straffbud i 1 § för den, som offentligen förkunnade eller till annans förledande annorledes utsprida lärosatser, som mot den rena evangeliska

Bih, till Riksd. Prat. 1873. 1 Sami. 1 Åfd. 7 Häft. 5

84 Kong1. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o Ib.

lärår! vore stridande, — dock med tillägg att härigenom ej skedde någon inskränkning i den frihet i religionsöfning och undervisning, som bekännare af annan lära, än den rena evangeliska, medgifven var; — i 2 § för den som genom bedrägliga medel, hotelser eller löften om timliga fördelar söker förmå annan till affall från den rena evangeliska läran; äfvensom detta straffbud skulle gälla, om någon, hvilken af föräldrar eller målsman fatt sig anförtro»!! att uppfostra eller undervisa barn, som tillhör svenska kyrkan, söker under utöfningen af sådant uppdrag bibringa barnet annan tro, än den, som med den rena evangeliska läran öfverensstämmer;K — samt i 4 § för den, som till deltagande i främmande trosbekännare? andaktsöfning nödgar eller lockar den, som minderårig är eller under hans lydnad står och till svenska kyrkan hörer.

Uti den förordning af den 16 November 1869, som trädde i .stället för nyssnämnde förordning af den 23 Oktober 1860 om ansvar för den, som utsprider villfarande lära, blef innehållet af dess stadgande!! i 2 och 4 §§ bibehållet, blott med någon jemkning i straffbestämmelserna, men deremot hvad som påbjudits i I § upphäfdt; och hade Hans Excellens herr Justitiestatsministern vid frågans föredragning inför Hans Maj:t Konungen i Stats- Rådet förstnämnde dag förklarat sig finna det mota mindre betänklighet att upphäfva hötes- och fängelsestraffet för offentligt förkunnande och utspridande af villfarande meningar, då det sker utan bedräglig afsigt, om i lag likväl q var stode förbud för främmande trosbekännare dels att hålla offentliga andaktsöfningar utom sin egen kyrka och dels att inrätta skolor för andra än bekännare af deras egen lära.

Det har således varit och är ännu lagstiftningens uppenbara mening, att säkerheten mot proselytmakeriets inflytelse hos barn och ungdom skulle vara sökt icke endast i hvad lagen om ansvar för utspridande af villfarande lära innehaller j utan skulle, i bredd med denna, lag och jemte densamma, gälla ofvan anförda förbud i 8 § af förordningen om främmande trosbekännare och deras religionsöfning mot upplåtande af främmande trosförvandters skolor eller andra undervisningsanstalter till begagnande af andra, än bekännare af deras egen troslära eller deras barn.

I den skrifvelse af den 13 Maj 1869, hvarigenom Riksdagen hos Kongl. Maj:t anmälde den af Riksdagen för dess del beslutade nya författning angående främmande trosförvandter och deras religionsöfning, anfördes i särskilda punkter de frågor, uti hvilka Riksdagen önskade förändring i den gällande lagen af den 23 Oktober 1860, med framställning af grunderna för Riksdagens asigter i dessa frågor; och afslutades skrifvelse!! med det förklarande, att, pa grand af hvad sålunda bil fint anför dt i afseende på de hufvudsakligaste förändringar, som ansetts nödiga, Riksdagen fattat sitt beslut om den nya författningen. Donna skrifvelse omförmäla!' icke på något sätt

35 Kongl. Majds Nåd, Proposition N:o 15.

8 § i 1860 års förordning; men denna § är till hela sitt innehåll utesluten i förslaget till den nya författningen, genom hvilken nämnde förordning till hela dess vidd skulle upphäfvas. Sådant uteslutande har ock skeft i det lagförslag, som nu är remitterad! till Högsta Domstolens utlåtande.

Det synes mig vara att förmoda, det Riksdagens åtgärd i detta fall härrört från den föreställning, att det uteslutna stadgandet, i hvad det angår skolor och undervisningsanstalter, icke skulle för sitt ändamål vara behöflig!, jemte den särskilda lagen om ansvar för utspridande af villfarande lära, utan deremot att donna skulle vara tillräcklig att hindra proselytväsendet bland barn och den studerande ungdomen; samt att under den frihet till offentligt förkunnande af främmande religiösa grundsatser, som genom förordningen den 16 November 1869 beviljades, förbudet mot främmande trosbekännares föredrag vid sammankomst till andaktsöfning af svenska kyrkans medlemmar icke vidare vore lämpligt.

I donna sednare punkt kan jag, vid betraktande af lagstiftningens närvarande ståndpunkt, anse mig icke föranlåten till någon motsägelse, men i den torra frågan kan jag ingalunda biträda åsigten om lämpligheten att upphäfva förbudet i 8 § af förordningen den 23 Oktober 1860.

Om någonsin den i öfverläggningen lins Kongl. Maj:t den 30 Maj 1857 antagna, bär ofvan anförda grundsats skulle kräfva noggrann och allvarlig tillämpning, så måste det. enligt urin öfvertygelse, ^ vara genom hvad som i lagstiftningen skott och ännu eget' bestånd just i frågan om tillfällena till att förleda barn och ungdom i läroåren. Det synes mig ligga i sakens natur, att om främmande trosbekännare med lull! laglig rättighet i sin skola emottag!!, jemte sina trosförvandters ungdom, äfven den, som tillhör svenska kyrkans bekännelse, skulle emot honom fåfängt och förgäfves grundas en anklagelse enligt förordningen den 16 November 1869 på det förhållande, att, undervisningsplanen haft sin riktning efter det hufvu dsakliga ändam niet för de för svenska kyrkan främmande trosförvandterna. Der skulle icke förekomma något behof af "bedrägliga medel, hotelser eller löften om timliga fördela!", af något "nödgande och lockande" för att låta de till svenska kyrkan hörande barnens tankar, känslor, böjelser och vaner gå i samma stråt med lärarnes och medlärjungarnes. Barnen åhöra dagligen en undervisning, som för den främmande religionslära^ elever utveckla!' donna och visar förkastligheten i all annan troslära. Af skolans föreståndare och lärare hvarken nödgas eller lockas de att med de öfråga eleverna besöka gudstjensterna, men af dessa dragas de dit, då deras egna föga utvecklade begrepp icke för dem framställa någon våda häruti. De uppnå omsider konfirmationsåren och sluta sig frivilligt till den främmande religionslära!!, och om verkligen "bedrägliga medel, hotelse!', löften, nödgande eller lockande skulle komma att användas: huru skulle åklagaremakten kunna inom sko*

36 Kongl. Majds Nåd. Proposition No 15.

tillgå/*Utna ^ uPPtä°ka sådant? och huru kunde vittnen vara att

„ . „.Det, vore> bnhgt min föreställning, visst icke genom upphäfvande af 8 § i forordningen den 23 Oktober 1860 och förlitande endast på förordningen den 16 November 1869 man skulle tillbörligen afse svenska kyrkans behof af frid och enighet, eller svenska samhällsordningens behof för dess inre frid och styrka mot det, som inom Högsta Domstolen den 16 Januari 18o7, vid dess öfverläggning i fråga om lagstiftningen angående religionsfriheten, kallades patrycket af lärosatser, hvilkas sändebud tillförene hatt maktigare talan i fäderneslandets angelägenheter, än som å ena sidan gerna

kan ånyo medgi vas, och som å den andra icke eller lärer eftersättas längre, an utsigterna till framgång påfordra.”

Enligt min åsigt kan det icke eller sägas, att ifrågavarande 8 8 i förordningen den 23 Oktober 1860 till sitt ämne läge utanför lagen om främmande^ trosbekännare och deras religionsöfning. Den utgör en begränsning åt sadana trosbekännare civila rättigheter inom landet, ett undantag frän den i 13 § af nämnda förordning förkunnade likställighet för främmande kristna trosbekännare med svenska medborgare. Till lagen om ansvar för utspridande af villfarande lära hörer icke detta ämne,' enär inrättandet åt skolor och undervisningsanstalter väl inskränkes i anseende till möjligheten af dess religiösa inflytelse på den till svenska kyrkan hörande ungdom men icke i och för sig är hvad förordningen den 16 November 186J af hand] ar, nemligen utspridande af villfarande lära.

Något tvifvel synes mig icke kunna skäligen finnas om möjligheten att uttvinga lydnad för ifrågavarande förbud. Om så skulle vara, att det redan i något fall opåtalt!! blifvit öfver träd t, inses dock lätt den, i frå»a om skadans vidd, oändligt störa skilnaden emellan en åtgärd, som i följd af dess lagstridighet och af nödvändigheten till dess beslöjande hålles inom trång gräns, och det genom förbudets upphäfvande lagligen gränslösa.

I afseende på förslaget till förordning angående ändring i vissa delar af kyrkolagen med dertill hörande författningar, anhåller jag att få instämma med Justitieråd et Bolin.”

Justitieråd^ Qvensel yttrade:

”Förslaget till ändring i Kyrkolagen".

”Jag anser frågan om främmande trosbekännare och deras religionsöfning icke utgöra föremål för kyrkolagen, äfven om dessa främmande trosbekännare _ till större eller mindre del bestå af affällingar från statskyrkan och jag instämmer derför till alla delar i de af kyrkolagskomitén i detta

37 Kongl. Maj:U Nåd. Proposition N:o li>.

ämne uttalade åsigter. Emot detaljerna af det uppgjorda förelaget tiar jag endast följande att anmärka:

De i 1 § förekommande orden ej till kyrkolag hörande, synas ej val lämpa sig för lagtext. Anses den särskild t föreslagna lagen om främmande trosbekännare och deras religionsöfning icke kunna af Konung och Riksdag antagas, eller träda i kraft, förr än Kyrkomötet tillsett, och om hvad deruti finnes, som är att till kyrkolag hänföras, lär Kyrkomötets instämmande i åsigten att de särskilda förslagen rätteligen afdela! hvad som hör till ena eller andra området vara lika tydligt uttalad! genom bifall till förevarande förslag med uteslutande af de anmärkta orden. Orden af denna dag kunna alstra tvekan, huruvida förordningen om främmande trosbekännare och deras religionsöfning mä, utan Kyrkomötets hörande, ändras, fastän Kyrkomötet icke gjort anspråk på deltagande i dess beslutande. Lämpligast synes, att hela denna 1 § utgår, såsom inbegripen under stadgandet i 4 §. Dertill fordras dock att antaga, det affälling från Svenska kyrkan blifver främmande trosbekännare i och med det han omfattar främmande lära, ehvad han anmält sig till utträde ur kyrkan eller icke, ett antagande som jag finner fullt öfverensstämmande med 3 § i det andra förslaget, men betänklighet i detta hänseende kunde häfvas, om i 4 § näst efter orden främmande trosbekännare tillädes ”och deras utträde ur svenska kyrkan, som omfatta! främmande lära”, hvarefter till meningens förtydligande det följande kunde blifva ”iakttaga hvad här ofvan är stadgadt och derjemte fullgöra hvad” etc. etc.

Förslaget till förordning angående, främmande trosbekännare och deras religionsöfning.

1 §•

Då såväl 1860 års förordning som 1869 års förslag fordrat, att kristna trosbekännare af annan lära, än statskyrkans, skulle som vilkor för rättigheten att förena sig i församling söka Konungens tillstånd dertill, har åter föreliggande förslag utgått från den i min tanke riktiga grundsats, att främmande tres bekännare efterlätes, hvad svårligen kan förhindras, att bilda församling men åläggas att, såvida de önska att församlingen varder af staten erkänd, derom gorå ansökan hos Konungen. Detta statens erkännande synes mig dock, vid betraktande af slutorden i §:ns första moment jemte andra ställen i förslaget ej innebära annat, än ett medgifvande för sökanderne att under vissa begränsningar offentligen utöfva sin religion. Emellertid kan af §:ns föreslagna uppställning dragas den slutsats, att ansökningen och Konungens bifall dertill går ut på att den bildade församlingen af staten erkännes och att en, bland andra följder af sådan! erkännande är rätt

38 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 15.

till offentlig religionsöfning. Erkännandet skulle således utmärka ett begrepp af större omfång, än det, som betecknas med rätt till offentlig religionsöfning. 1 sådant fall skulle stadgandet i 17 §, att sistnämnda rätt kan i der upptagna fall, efter Konungens förordnande, upphöra, lemna rum för den tydning, att eu församling, hvars berörde rätt upphört, lika fullt vore af staten erkänd. Denna troligen emot förslagets mening stridande tydning kunde undanrödjas derigenom, att antingen föremålet för den i 1 § omtalade ansökning begränsas till församlingens önskan om offentlig religionsöfning eller ock påföljden af de i 17 § upptagna fall blifver, att Konungen, efter hopropande, återtager det gifna förklarandet att församlingen af staten erkännes.

Vid granskning af motsvarande 14 § i 1860 års förordning kunna ordalagen föranleda dertill, att affälling från statskyrkan kan derifrån skiljas, då hatt blifvit upptagen i annat, i riket tillåtet, religionssamfund, hvartill äfven är att hänföra mosa!ske trosbekännare^ Till stöd härför kunde åberopas sista punkten i förordningens 1 §, att den för i §:n kristne bekännare af annan lära, än den rena evangeliska, beviljade rätt tillkommer de, på grund af gällande författningar, redan bildade församlingar af främmande trosbestämmelser. Det i förslagets 3 § förekommande stadgande, att utträde ur statskyrkan medgifves den, som omfattat främmande kristen lära, skulle derföre kunna betraktas som en inskränkning i rättigheten att ur kyrkan utträda, på samma gång som befrielsen från vilkoret att vara i annat trossamfund upptagen vore eu utvidgning af samma rättighet, en utvidgning, som betingas deraf, att församlingar af främmande trosbekännare enligt förslaget kunna bildas utan Konungens lof, blott de ej önska att af staten erkännas, men enär, hvad angår den omförmäld a inskränkningen, anförda slutpunkt i 1 § af 1860 års förordning ej kan hafva tillämpning på andra, än kristne trosbekännare, då nemligen, enligt 16 § i förordningen, densamma icke i något fall rör mosaiske trosbekännare, de enda icke kristna, som hade församlingsrätt i riket, torde stadgandet i 14 § ej heller kunna anses innefatta tillåtelse att öfvergå till dem och förslaget således härutinnan öfverensstämma med förordningen. Eu annan fråga är om skål finnes att i statskyrkan qvarhålla den, som i verkligheten genom ombyte af tro affällig ej blott från statskyrkan, utan äfven från kristendomen, men på donna fråga inlåter jag mig ej vidare af den anledning, att jag i allmänhet ej anser mig höra sträcka granskningen af förslaget till andra delar, än dem, i Indika det afviker från hvad förut är stadgadt. I (ifrigt faster jag uppmärksamhet vid det i sista punkten af 3 § förekommande förbud för främmande för sam-

Kong!. Nåd. Proposition No 15. 39

ting att upptaga någon, som ej uppnått aderton ärs ålder, hvilket förbud väl endast bör gälla den, som tillhört statskyrkan.

Emot förslagets öfrig» bestämmelse har jag ej något att anmärka, men hemställer, om icke i afseende å upplösning af äktenskap, der båda makarne, eller endera, äro främmande trosbekännare, någon jemkning af föreskrifterna angående äktenskapsskillnader, hvad rörer statskyrkans andliga myndigheters befattning med dessa ärenden, är af nöden.”

Justitierådet Olivgrön a tilläde, att då han, lika med Justitierådet Friherre Leuhusen, anmärkt, att innehållet af § 8 i 1860 års förordning från dissenterlagförslaget uteslutits, instämde han derföre till alla delar i hvad Justitierådet Friherre Leuhusen i detta ämne yttrat.

In fidem C. J. Björkman.

Vidimeras: ex protocollo C. F. W. Lamberg.

40 KongI. Maj.is Nåd. Proposition N:o 15.

Transsumt af Protokollet öfver Justitie-departements- ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet d Stockholms Slott Torsdagen den 30 Januari 1873,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Statsministern för utrikes ärendena Herr Björnstjerna, Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm.

Justitieråden: Almqvist och Strandberg.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmäld att, till utledande af Kongl. Maj:ts den 8 November nästlid ne år meddelade nådiga befallning, Högsta Domstolen afgifvit infördradt utlåtande öfver de inom Justitiedepartementet upprättade förslag till dels förordning angående ändring i vissa delar af kyrkolagen med dertill hörande författningar och dels förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning.

Efter lemnad redogörelse för de inom Högsta Domstolen, enligt dess protokoll den 14 innevarande månad, öfver förslagen afgifna yttranden, utlät sig Hans Excellens:

”Af de liera, till eu del mot hvarandra stridande, anmärkningar, som inom Högsta Domstolen blifvit mot förslagen framställda, är af dess fleste ledamöter endast den omfattad, hvilken går derpå utr att i förordningen om ändring i vissa delar af kyrkolagen med dertill hörande författningar icke

" | | Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

borde sägas, att förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning ej vore till kyrkolag hörande. Det anmärkta uttrycket är emellertid i författningsförslaget intaget i ändamål att bereda Riksdagen och kyrkomöte! tillfälle att fatta samt i tydliga ord uttala ett beslut derom, att samtliga de i förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning upptagna ämnen, hvilka förut kunnat anses tillhöra kyrkolag, ej vadare vore dit hänförliga; och då vinnandet af fullständig reda i detta stycke utan tvifvel är af stor vigt, då någon annan utväg för syftemålets ernående icke blifvit af Högsta Domstolen ens antydd, och då vid en sannolikt inom kort tid förestående granskning af förslag till ny kyrkolag ordalagen kunna med större frihet väljas, anser jag den ifrågavarande anmärkningen ei höra till ändring i redaktionen föranleda. De öfriga anmärkningarne finner jag icke heller vara af beskaffenhet, att på dem bör grundas någon annan afvikelse från hvad de remitterade förslagen innehålla, än en jemkning af ordalagen i ingressen samt 19 § af förslaget till författning om främmande trosbekännare och deras religionsöfning, och hemställer jag alltså, att Eders Kong!. Näjd täcktes till Riksdagens antagande framlägga nedanstående förslag dels till förordning angående ändring i vissa delar af kyrkolagen med dertill hörande författningar och dels till förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning; dock med det förbehåll i afseende å den sednare förordningen, att den skall blifva gällande endast för det fall, att den förra varder jemväl af Kyrkomöte godkänd; och torde tillika höra förklaras, att under sistberörda förutsättning båda förordningarne komma att af Eders Kong!. Näjd under samma dag utfärdas.”

Hans Excellens uppläste härefter följande förslag:

Justitierådet Almqvist åberopade det af honom vid behandlingen af detta ärende i Högsta Domstolen afgifna yttrande.

Stats-Rådets öfrige ledamöter instämde uti Hans Excellens Herr Justitie-statsministerns of vanberörda hemställan; och behagade Hans Majestät Konungen densamma i nåder bifalla; i följd hvaraf nådig Proposition af den lydelse, bilagan till detta protokoll utvisar, skulle, till Riksdagen aflåtas.

. - In liden,

C. J. Björkman.

Vidimeras:

Ex protocollo C. F. W. Lamberg.

m. till Rilcsd. Prat. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 7 Käft.