Prop. 1873:16

angående förändrad bestäm- stämmelse i fråga om nedgrafven skatt. bottenfynd eller annat dy¬ likt, hvartill egare ej finnes

Typ: Proposition
Källa: weburn.kb.se

Kongl Majds Måd. Proposition JV:o id.

1 M:o 16,

Ank. till Riksd. Kansli den 22 Febr. 1873, kl. 11 f. m.

Kongl. Majds nådiga Proposition till Riksdagen, angående förändrad bestämstämmelse i fråga om nedgrafven skatt. bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes; Gifven Stockholms Slott den 18 Januari 1873.

De föreskrifter, som i fråga om statens lösningsrätt till hittade fornsaker af vissa slag nu äro här i riket gällande och innefattas dels i det från 48 Kap. 2 § Missgernings-balken hem tade stadgandet i 16 § 3 inom. af Förordningen den 16 Februari 1864 om nya strafflagens införande, nemligen att nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat slikt, hvartill egare ej linnés, skall, när det består af »gammalt mynt, guld, silfver, koppar, metall eller andra konststycken», af upphittaren hembjudas åt Konungen, hvilken, om lian inlöser fyndet, gifver upphittaren »fulla värde! och en åttondedel dertill», dels ock i 8 § af Förordningen den 29 November 1867 angående forntida minnesmärkens fredande och och bevarande, hvarigenom sättet för det anbefallda hembjudande! af guld-, silfver-, koppar- och brons-fynd närmare bestämmes med tillägg, att Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-Akademien, der den finner hela fyndet eller någon del deraf höra för statens samlingar inlösas, skall erlägga för det som inlöses af guld eller silfver falla metallvärdet med eu åttondedel förhöjning samt för koppar och brons hvad utöfver metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde, men deremot hembjudande! åt kronan af andra tillfälligtvis anträffade fornsaker göres beroende af innehafvarens egen önskan, hafva, i hvad angår fornfynd af brons eller, såsom det i förstnämnda författning kallas, »metall», blifvit tid efter annan gjorda till föremål för anmärkningar och ändringsförslag af personer, som med nit och kärlek egna! sig åt fornforskningen och derigenom förvärfva! en obestridlig erfarenhet i hithörande ämnen.

JJih. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 8 Ptäft,

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

De betänkligheter, hvilka sålunda yppat sig mot den gällande lagstiftningen, äro till Kongl. Maj:t framburna, i det att Svenska Fornminnesföreningen, hvars ändamål är att efterforska och undersöka våra fosterländska fornminnen och att i landet sprida upplysning om och deltagande för desamma, genom sin styrelse under den 30 April 1871 gjort underdånig hemställan om förändring af 8 § 1 mom. i nådiga Förordningen den 29 November 1867 derhän, att äfven bronsfynd, likasom redan nu fynd af sten och jern samt andra fornsaker af ringa materiel! värde, må af finnaren fritt disponeras. Föreningen, som förmält sig dermed åsyfta möjliggörandet för fornforskaren att i vidsträcktare morr, än hittills kunnat ske, lagenligt verka för de svenska fornminnenas bevarande och tillgodogörande för den allmänna odlingen, vetenskapen och den nationel andans utveckling, har till stöd för sin framställning om ändring af 1867 års förordning anfört hufvudsakligen följande:

»Donna nådiga förordning åsyftar att, hvad lösa fornsaker af dyrare eller mera sällsynta metaller — guld, silfver och brons — beträffar, rädda dessa undan vinnings- och förstörelselystnaden genom åläggande för hittaren att mot lösen hembjuda desamma åt staten. Beträffande deremot lösa fornsaker af ringare materiel!: värde, af sten och jern, står det hittaren fritt, att, om han det föredrager, dem behålla eller till annan person afyttra. Sådana uppköpas ock af ett stort antal vetenskapsidkare och samlare inom landet, hvilka deremot icke få bilda fornsakssamlingar af guld, silfver eller brons. Erfarenheten har dock tyvärr visat, att just sådana fornsaker, hvilka det är enskilde inhemska samlare förbjudet att förvärfva och ega,' trots. den åberopade nådiga förordningen, hvilken icke kan tillräckligt öfvervakas, af utländske kringresande uppköpare efterforska och förvärfvas, så att till och med en systematisk transitohandel med slika svenska fornsaker eger rum öfver Danmark till England och flera andra länder.»

»Den äldre lagstiftningen i afseende på fosterländska fornsaker grundar sig tydligen på den åsigte.n, att slika lösa så väl som fasta fornlemningar, likasom andra fornminnen af ändlig art, för hvilka ingen lagstiftning kunnat ifrågakomma, vore det allmännas, samhällets tillhörighet, och ej rätteligen kunde såsom enskild persons egendom anses, om också en belöning under namn af lösen lemnades till fyndens finnare eller öfverlemnare. Till och med den Kongl. Förordningen af den 17 April 1828 ålade derföre upphittaren af hvarje antiqvariskt fynd, äfven af sten eller jern, att desamma till Kongl. Maj:t och Kronan hembjuda, vid straff af böter eller kroppsplikt. Men åtskilliga fornforskningens målsmän funno sedermera, att en sådan exklusivitet lade väsendtligt hinder i vägen just för ernåendet af de ändamål, som med bevarandet och samlandet af inhemska fornfynd åsyftats. Och i samma mon, som de staten tillhöriga fornsakssamlingarne högst betydligt ökades, insåg man såväl onödigheten af att på ett ställe sammanföra ett obegränsad! antal fullkomligt likartade exemplar af de särskilda typiska fornsaksformerna, som ock det för den allmänna bildningen och fornforskningen menliga af detta öfverdrifna centraliserande, hvilket hindrade kännedomen om våra lösa fornsaker att blifva allmännare

3 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

spridd, och särskild! beröfvade kulturhistorikern, ethnologen, konstkritikern och den studerande ungdomen möjligheten att på mer än ett enda ställe få ex visu studera desamma, Förordningen hade också ingenstädes kunnat upprätthållas; större och mindre samlingar hade bildats, till fromma så väl för statens archeologiska museum, — som till en ganska betydlig del bildats just genom dylika enskilda samlingar, hvilka efter hand med densamma införlifvats, — som för fornkunskapen öfverhufvud. Andra enskilda samlingar bilda nu här och der medelpunkter för i landsorterna upprättade fornminnesföreningar, eller hafva skänkts till läroverken och framkalla ho g för archeologiens studium. Dessa skal låg o antagligen till grund för de medgifvanden, som i 1867 års nådiga förordning gjordes i afseende på fynd af vissa »tillfälligtvis anträffade fornsaker af ringare materiel! värde», hvarmed hufvudsakligen afsågs fornsaker af sten och jern.»

»Fornforskningen har till syftemål, att efterforska menniskoslägtets lefnadsförliällanden från de aldra äldsta tider, till dess historien öfver skilda länder utbredt sitt ljus. Men det ocftergifliga vilkoret för all verklig forskning rörande denna förhistoriska tid, är fri tillgång till de fornsaker, som karakterisera densamma, icke blott till dylika saker af sten och jern, utan äfven af brons; och om det är forskaren medgifvet, att på nära håll studera det material, som ligger till grund för tvänne perioder af ifrågavarande tid, så är dock forskningen i sin helhet omöjlig, om det är förbjudet att samla och ega något enda slag af detta material, Nämnda Kongl. förordning medgifver emellertid icke bildande af samlingar utaf i jorden funna bronssaker, och det står således den enskilde forskaren fritt att egna sitt arbete åt undersökningen af stenåldern och jernålder!!, men den mellanliggande bronsåldern måste af honom förbigås, såvida han ej är nog lycklig att vara bosatt eller har tillfälle till att längre tid uppehålla sig på den enda plats inom fosterlandet, der samlingar af bronssaker finnas eller få finnas. Detta hinder, som ifrågavarande Kongl. förordning lägger för tillgången till materialet för kännedomen om en särdeles vigtig period af vårt lands utveckling, lägger också hinder i vägen för vetenskapen, eller gör vetenskapsmannen till en lagbrytare.»

»Då den länk i forskningskedjan öfver menniskoslägtets äldre utvecklig, som utgöres af bronsåldern, saknas, är donna kedja afbruten i midten, just der den är märkvärdigast, enär bronsen är den första metall, som af de gamle användes till något annat än prydnader, och derefter den ena stammen efter den andra , just genom biträde af densamma, kunna! inträda ur vildhetens tillstånd i den börjande civilisationens stadium. Tillika är det af vigt att kunna studera de lösa bronssakerna i den ort der de blifvit funna, och der det folk, som hos oss infört bronsen, bott, och dervid anställa jemförelse!? med samma orts fasta fornminnesmärken från samma tidrymd.»

»I den händelse att afsigten med bronsens undantagande varit den, att nationalmuseet måtte erhålla en så fullständig samling för ifrågavarande period som möjligt, så tillåter sig Föreningen uttala den åsigt, att sannolikt ett sådan! ända-

4 Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

mål lättare, mindre kostsamt och utan att förnärma landsortsmuseers billiga anspråk, vunnits, om förbudet hvarken funnits i den senaste eller i 1828 års författning, enär en stor del af de bronser, som nu förvaras i nationalmuseet, erhållits från enskilda samlingar, och att sådana skulle funnits i större antal, om intet förbud utfärdats emot deras anläggande. Förpligtelsen att till staten hembjuda äfven materiel t värdelösa jernsaker förorsakar ofta, åt t dessa bortkastas eller förstöras för att undvika trassel med kronobetjeningen. År deras innehafvande fritt för en hvar, så bevaras de snarare, och kommma vanligen ur enskild till någon offentlig samling.»

»Svenska fornforskningens Nestor, Professor Emeritus och Kommendören m. in. Sven Nilsson har i en längre skrifvelse, införd i Svenska Fornminnesföreningens tidskrift, l:a häftet, yrkat att Föreningen måtte hos Kong!. Maj:t underdånigst anhålla om ändring af ifrågavarande nu gällande nådiga förordning, i den syftning, att äfven fynd af bronssaker, likasom förut de af sten eller jern, måtte få af finnaren behållas eller till annan person afyttras, och Svenska Fornminnesföreningen kan icke annat än erkänna den bindande bevisningskraften i de skäl, som af honom för en sådan förändring anförts.»

»Bland annat hänvisar Professor Nilsson till vårt grannrike Danmark, hvars hufvudstad har en af de största och bäst ordnade antiqvariska samlingar, som finnas i något land, och som likväl tillkommit utan det ringaste förbud. Dess grundläggare, och ända till sin död dess föreståndare, Konferensrådet Thomsen, påyrkade alltid fullständig frihet för en hvar att samla antiqviteter, och uppmanade särskilt alla, som han faun dertill ega ho g, att anlägga privatsamlingar, dels för att uppmuntra till studium af vetenskapen, dels emedan han visste att de enskilda samlingarne förr eller senare komma att förenas med de allmänna.»

»Fornminnesföreningeu vill för närvarande lemna förut omnämnda grundsats — om det allmännas rättighet till fornfynden — å sido, men den nödgas framhålla det ändam ålsvidriga i dess tillämpning, då donna afser alltför vidsträckta och uteslutande rättigheter för en enda samling.»

Sedan Föreningens underdåniga ansökning blifvitt remitterad till Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademien, som deröfver infordrat Riksantiqvariens yttrande, har denne afgifvit sådant yttrande deri, jemte redogörelse för den äldre lagstiftningen i förevarande hänseende, derå ifrågavarande stadgande grundar sig och som skulle haft till följd, att Sverige egde ett fosterländskt fornsaks-museum, som i rikedom och vetenskapligt värde står långt framom likartade samlingar i andra länder, i öfrigt hufvudsakligen blifvit anfördt:

att Förordningen af den 29 November 1867 ingalunda innehölle någon utsträckning af äldre stadgande om hembud af jordfynd, utan i stället en väsendtlig eftergift, i det Kong!. Maj:t icke förbehållit sig hembud af andra jordfynd, än fornsaker af guld, silfver och koppar eller brons, lemnande fritt åt den, som hittar andra jernsaker att, om han så, vill, desamma Kong!. Maj:t och Kronan hembjuda;

5 Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

att Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademiens underdåniga tillstyrkande af donna eftergift hade sin grund deri, att statens historiska museum numera egde högst betydliga förråd af jernsaker af ringare materiel värde, särdeles af sten, och sålunda inom donna afdelning ej vidare behöfde annan tillökning, än af enstaka pjes er, hvithet ingalunda vore förhållandet med jernsaker af guld, silfver och brons, deraf årligen inkommo nya förmer och variationer;

att bibehållandet af föreskriften af hembud af bronsfynd äfven afsett hittarens fördel, enär många saknade förmåga att skilja mellan guld och brons, och det sålunda ej sällan kunde inträffa, att den, som hittat en fornsak af guld, blefve förledd att för en obetydlig penning lemna den ifrån sig, hvithet ej kunde hända, om hittaren enligt lagens föreskrift hembjöd sitt fynd åt staten;

att föreskrifterna i den äldre förordningen af år 1828 jemte de underrättelser om förordningens innehåll, som blifvit införda i almanachorna och som haft till följd, att den hos en stor del af allmogen äfven efter 1734 bibehållna föreställningen, att Kronan egde utan lösen behålla två tredjedelar af hembjudet jordfynd, blifvit skingrad, ledt derhän att, då före 1828 sällan flere än 2, 3 eller möjligen ett tiotal af fynd under ett år hembjödos, både efter nämnda förordnings utfärdande antalet städse mer och mer tilltagit och uppgått till hundratal på året, hvarigenom och medelst inköp af enskilda samlingar riksmuseet vunnit en sådan tillväxt, att detsamma med afseende å den förhistoriska tiden intog ett af de främsta rummen, vetenskapen till fromma och fäderneslandet till heder;

att samtidigt med utfärdandet af 1828 års förordning och medan den ännu var gällande, de dittills föga rika museerna i Upsala och Lund vunnit betydligare tillväxt, än förut, hvarförutan en och annan gymnast! samling börjat bildas och äfven en stor mängd enskilda samlingar, innehållande talrika fornsaker från sten-, bronsoch jernålder!! uppstått, hvithet allt ovedersägligen visade, att nämnda förordning, på samma gång den möjliggjort bildandet af ett nationalmuseum, icke lågt hinder för samlingars bildande vid läroverken eller för den enskilde forskarens samlingslust;

att, hvad som bland annat anfördes derom, dels att det skulle vara onödigt att på ett ställe sammanföra ett obegränsadt antal fullkomligt likartade exemplar af de särskilda typiska fornsaksformerna, dels att det för den allmänna bildningen och fornforskningen skulle ligga något menligt i ett öfverdrifvet centraliserande, hvithet hindrade kännedomen om våra lösa fornsaker att blifva allmännare spridd och särskild! beröfvade kulturhistorikern, ethnologen, konsthistorikern och den studerande ungdomen möjligheten att på mer än ett enda ställe få ex visa studera desamma, ej syntes förtjena särdeles afseende;

att, hvad beträffade den omtalade försäljningen till utlandet af svenska fornsaker, uppenbart vore, att sådan ej skulle upphöra, utan snarare förökas, der den föreslagna lagförändringen vidtoges;

att vidkommande de åberopade exemplen från Danmark och andra länder, der något förbud för fyndens fria användande ej skulle finnas, så vore donna upp-

6 K&ngl. Maj:ts Nåd.. Proposition N:o 16.

gift, hvad angick Danmark, så till vida oriktig, som der ännu gällde den gamla lagen, enligt hvilken fynd af guld och silfver ovilkorligen skall hembjudas staten, hvarförutan förhållandena i Danmark i (ifrigt vore helt olika mot i Sverige, och af de öfriga uppgifna länderna, hvilka, åtminstone ej alla, saknade fyndlagar, funnes icke något enda, som hade ett nationalmuseum, hvithet i afseende å den inhemska förhistoriska tiden kunde jemföra® med det Danska eller Svenska;

att hittills gällande lagstiftning medfört en fördel, som i vetenskapligt afseende egde stor betydelse, nemligen att de fynd, som antingen direkte eller genom Kong!. Maj:ts Befallningshafvande hembjödos, åtföljdes af uppgifter om lokalen, der de anträffats, om hvad som funnits tillsammans jemte andra omständigheter, som kunde sprida ljus öfver de funna sakernas ålder och användande, under det dylika uppgifter i en stor del af de enskilda samlingar, som för museum inköpts, saknades; samt

att afseende val ock, såsom ofvan nämnes, borde fästas vid hittarens rätt, hvilken, erkänd i våra äldsta lagar, alltsedan år 1734 varit af allmänna lagen värnad, icke blott med uppoffring af statens ursprungliga andel, utan äfven med beviljande af lösen, öfverstigande fyndets materiela värde, och att i detta hänseende särskildt vore att märka, att enär fornsaker af brons hade ringa sådant värde, hade 1867 års förordning bestämt, att, om sådant fynd för statens museum af Akademien inlöstes, skulle till hittaren erlägga® hvad som utöfver metallvärdet kunde anses motsvara fyndets vetenskapliga värde, hvilket Akademien otvifvelaktigt bestämde med större säkerhet, än kringströfvande uppköpare;

Och har, då sålunda förändring i fyndlagen i don riktning Fornminnesföreningen ifrågasatt skulle tillintetgöra möjligheten att fortfarande gifva statens historiska museum en större och för vetenskapens främjande ensidig utveckling; då erfarenheten visat, att denna lag icke hindrat bildandet af andra offentliga och äfven enskilda samlingar inom fäderneslandet, ej heller i ringaste mon verkat menligt på den archeologiska vetenskapens utbildning och spridande; då lagens upphäfvande skulle hafva till följd, att våra fornsaker skulle i större mängd och mera obehindradt, än hittills, af uppköpare föras ur landet; och då slutligen en sådan förändring skulle för hittaren medföra väsendtlig skada, på grund af allt detta Riksantiqvarien hemställt, om icke Akademien skulle finna skäl att hos Kong!. Maj:t tillstyrka, att Fornminnesföreningens anhållan om förändring i ifrågavarande Förordning måtte lemnas utan afseende.

Med öfverlemnande af detta Biksantiqvariens yttrande, har Vitterhets- Historie- och Antiqvitet®-Akademien för egen del anfört, att, alldenstund samlingen af bronsantiqviteter ännu vore jemförelsevis fattig i statens historiska museum och behöfde fortfarande ökas, och då erfarenheten visat, att den gällande lagen icke medfört någon olägenhet för den archeologiska vetenskapens främjande och spridande, icke heller lågt hinder för bildandet af andra offentliga och äfven enskilda samlingar, men deremot lagens upphäfvande skulle ofelbart hafva till följd, att vå-

Kongl. Majzts Nåd. Proposition N:o 16. fy

ra fornsaker mera, än hittills, skulle ur landet bortföras, ansåg Akademien sig böra afstyrka bifall till Fornminnesföreningens hemställan om ändring i 1867 års förordning, hvars ur allmänna lagen hemtade föreskrifter rörande hembud af jordfynd icke kunde ändras eller upphäfvas i annan ordning, än den 87 § Regeringsformen bestämde.

Slutligen har Justitie-kanslersembetet, i anbefaldt underdånigt utlåtande, för sm del instämt i hvad Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademien i saken anfört, jemväl i afseende å ifrågavarande stadgandes egenskap af sådan lag, som omförmäles i § 87 Regeringsformen; på grund hvaraf och med anledning af hvad Riksantiqvarien -indrägtt, Justitie-kanslersembetet hemställt, att Kongl, Maj:t måtte förklara Fornminnesföreningens underdåniga ansökning för närvarande ej höra till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Vid jemförelse af hvad sålunda blifvit i ärendet anfördt, anser Kongl. Maj:t frågan, huruvida föreskriften om bronsfynds hembjudande må upphäfvas, höra bedömas med afseende å den archeologiska vetenskapens eget bästa. I detta hänseende torde det vara klart, att, om en hvar berättigas, utan hembud till staten, samla äfven inhemska bronsfynd, allt flera personer inom landet skola fatta intresse för bildande af samlingar af fornsaker, livilka de egde ostördt behålla, föröka och studera, utan fruktan för anspråk från statens sida att derur bekomma de måhända värdefullaste föremålen. Med visshet lärer det ock kunna antagas, att de aldra flesta sådana samlingar i sinom tid, antingen genom gåfva eller genom köp, komma att öfvergå till statens historiska museum, hvilket just på detta sätt skulle vinna den största förkofran. Om ock lagens stadgande angående hembudsskyldio'heten och påföljderna för dess underlåtande icke i verkligheten skulle tillämpas, synes det dock mindre riktigt att bibehålla ett lagbud, hvars blotta tillvaro måste för en samvetsgrann medborgare gorå betänkligt att förvärfva sig dylika fynd, äfven om derigenom kunde förhindras deras afyttrande till utländsk man.

Kongl. Maj:t finner således göda skål tala för upphäfvande af skyldigheten att hembjuda bronsfynd; och då donna skyldighet grundar sig å ofvan anmärkta stadgande i Förordningen den 16 Februari 1864, hvaraf 8 § i den uti administrativ väg utfärdade Förordningen den 29 November 1867 endast utgör en tillämpning, vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af de i Högsta Domstolen och Statsrådet i detta ärende hållna protokoll, jemlik! § 87 Regeringsformen, föreslå Riksdagen antagandet af följande:

»Förordning angående nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes.

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

Med upphäfvande af 16 § 3 mom. 1 Förordningen den 16 Februari 1864 om nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, förordnas som följer:

Af nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes, tage jordegaren hälften och hälften den som hittade, der det ej utgöres af forntida mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl eller andra fornsaker. Dessa fälle upphittaren ensam till; vare han dock skyldig, om fyndet är af guld, silfver eller koppar, att, i den ordning Konungen stadgat, det till staten hembjuda. Anses fyndet böra för statens räkning inlösas, njute upphittaren för det som inlöses af guld eller silfver fulla värdet med en åttondedels förhöjning samt för koppar hvad utöfver metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.

Om skeppsfynd och strandvrak skils i Sjölagen.»

Derest detta förslag af Riksdagen antagen vill Kongl. Maj:t tillse att 8 § 1 mom. i Förordningen den 29 November 1867 kommer i öfverensstämmelse med det nya lagstadgandets innehåll.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Axel Adlercreutz.

U tdrag

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

9 Utdrag af Protokollet öfver Ecklesiastik-årenden,. hållet inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet å Stockholms Slott den 1 November 1872.

Närvarande:

Hans Excellens, Herr Justitie-statsministern, Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Grefve von Plåten, Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Älströmer,

Weidenhielm.

Efter verkställd justering — — — — — — — — — — — — föredrog Departements-chefen, Statsrådet Wennerberg:

2:o

En af Svenska Fornminnes-föreningens styrelse gjord underdånig ansökning, att Kongl. Maj:t, för att för fornforskare gorå det möjligt att med framgång verka för de svenska fornminnenas bevarande, täcktes i 8 § 1 mom. af Förordningen den 29 November 1867, angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande, vidtaga den ändring, att äfven bronsfynd, likasom redan nu fynd af sten och jern samt andra forns ak er af ringa materiel!: värde, må af finnaren fritt disponeras; öfver hvilken ansökning Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademien, äfvensom Justitiekanslers-embetet med infordrade utlåtanden inkommit.

Bill. till Riksd. Prot. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 8 Höft.

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

Föredragande Departements-chefen yttrade:

»Vid jemförelse af hvad i detta ärende blifvit anförd t för och emot det af Fornminnesföreningen ifrågasätta upphäfvande! af föreskriften om bronsfynds hembjudande, har jag ansett, för min del, frågan höra bedömas med afseende å den arkeologiska vetenskapens eget bästa. I detta hänseende synes mig vara klart, att om en hvar berättigas, utan hembud till staten, samla äfven inhemska bronsfynd, allt flera personer inom landet skola fatta intresse för bildande af samlingar af fornsaker, Indika de egde ostördt behålla, föröka och studera, utan fruktan för anspråk från statens sida att derur bekomma de måhända värdefullaste föremålen. Med visshet tror jag mig ock kunna antaga, att de aldra flesta sådana samlingar i sinom tid, antingen genom donation eller genom köp, komma att öfvergå till statens historiska museum, hvilket just på detta sätt skulle vinna den största förkofran. Då dessutom, om ock lagens stadgande angående hembudsskyldigheten och påföljderna af dess underlåtande icke i verkligheten skulle tillämpas, det synes mindre riktigt att bibehålla ett lagbud, hvars blotta tillvaro dock måste för en samvetsgrann medborgare gorå betänkligt att förvärfva sig dylika fynd, äfven om derigenom kunde förhindras deras hemliga afyttrande till utländsk man, synes mig göda skäl tala för bifall till den underdåniga ansökningen. Men då åtgärd i sådan syftning förutsätter ändring i det från Missgerningsbalken i 1734 års lag bibehållna stadgande, som omförmäles i 16 § 3 mom. af Förordningen den 16 Februari 1864 om nya Strafflagens införande m. m., och frågan om ändring i sistnämnda författning torde höra behandlas i den ordning, 87 § .Regeringsformen bestämmer, hemställer jag i underdånighet, att de till detta ärende hörande handlingar måtte till Justitie-departementet öfverlemnas för utarbetande af ifrågavarande lagförslag».

Donna underdåniga hemställan, i hvilken Stats-Rådets öfluga ledamöter instämde, blef af Hans Maj:t Konungen i nåder bifallen.

Ex protocollo J. E. Wahlström.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

11 Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-årenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet ä Stockholms Slott den 8 November 1872,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Grefve von Plåten, Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet att, sedan Svenska Fornminnesföreningens styrelse i underdånighet anhållit att Kongl. Maj:t, för att för fornforskare göra det möjligt att med framgång verka för de svenska fornminnenas bevarande, täcktes i 8 §:s 1 mom. af Förordningen den 29 November 1867, angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande, vidtaga klen ändring, att äfven bronsfynd, likasom redan nu fynd af sten och jern samt andra jernsaker af ringa materielt värde, må af den, som det funnit, fritt disponeras; och Kongl. Maj:t, efter det Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademien äfvensom Justitiekanslers-embetet med infordrade utlåtanden öfver ansökningen inkommit, den 1 i denna månad, på föredragning af Chefen för Ecklesiastikdepartementet, enär göda skål syntes tala för bifall till den underdåniga ansökningen, men åtgärd i sådan syftning, som dermed afsåges, förutsatte ändring i det från Missgerningsbalken i 1734 års lag bibehållna stadgande, som omförmäldes i 16 § 3 mom. af Förordningen den 16 Februari 1864 om nya Strafflagens införande m. m., och frågan om ändring i sistnämnda författning borde behandlas i den ordning 87 § Regeringsformen bestämde, förordnat att de till ärendet hörande handlingar skulle till Justitie-departementet öfverlemnas för utarbetande af ifrågava-

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

rande lagförslag. Hans Excellens låtit utarbeta förslag till författning i omförmälda hänseende, så lydande:

»Förordning angående nedgräfva skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej linnés.

Med upphäfvande af 16 § 3 inom. i Förordningen den 16 Februari 1864, om nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, förordnas som följer:

Af nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes, läge jordpäron hälften och hälften den som hittade, der det ej utgöres af forntida mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl eller andra fornsaker. Dessa fälle upphittaren ensam till; vare han dock skyldig, om fyndet är af guld, silfver eller koppar, att, i den ordning Konungen stadgat, det till staten hembjuda. Anses fyndet böra för statens räkning inlösas, njute upphittaren för det som inlöses af guld eller silfver fulla värdet med en åttondedels förhöjning samt för koppar hvad utöfver metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.

Om skeppsfynd och strandvrak skils i Sjölagen».

På tillstyrkan af Hans Excellens Herr Justitie-statsministern och Stats-Rådets öfrige ledamöter, behagade Hans Maj:t Konungen i nåder förordna, att öfver detta lagförslag Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87 Regeringsformen omförmäler, medelst note ur protokollet infordras.

Ex protocollo C. II. Broberg.

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-ärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Onsdagen den 11 December 1872.

Expeditionschefen Hernmarck föredrog vidare Note ur protokollet öfver Justiti e-departementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet den 8 nästlidne November, hvarigenom, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmä-

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

ler, Högsta Domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver ett inom Justitie-departementet uppgjordt, så lydande förslag till

»Förordning angående nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes.

Med upphäfvande af 16 § 3 mom. i Förordningen den 16 Februari 1864, om nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, för ordnas som följer:

Af nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes, läge jordegaren hälften och hälften den som hittade, der det ej utgöres af forntida mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl eller andra fornsaker. Dessa fälle upphittaren ensam till; vare han dock skyldig, om fyndet är af guld, silfver eller koppar, att, i den ordning Konungen stadgat, det till staten hembjuda. Anses fyndet höra för statens läkning inlösas, njute upphittaren för det som inlöses af guld eller silfver lulla värdet med eu åttondedel förhöjning samt för koppar hvad utöfver metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.

Om skeppsfynd och strandvrak skils i Sjölagen.»

Högsta Domstolen lemnade detta förslag utan annan anmärkning, än att, enär, enligt inledningen till detsamma, skulle upphäfva allenast 16 § 3 mom. i Förordningen den 16 Februari 1864, men förslaget jemväl innefattade ändring af stadgandena i 8 § 1 mom. åt Förordningen den 29 November 1867, angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande, inledningen borde erhålla en häremot svarande, förändrad lydelse; i hvilket afseende Högsta Domstolen föreslog följande redaktion:

»Med upphäfvande ej mindre af 16 § 3 inom. i Förordningen den 16 Februari 1864, om nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, än äfven af hvad för öfrig!, i strid mot nedannämnda bestämmelser finnes stadgadt, förordnas som följer:»

Ex protocollo E. Adlerstråle.

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet å Stoekkolms Slott Lördagen den 18 Januari 1873,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Justitieråden: Naumann,

Olivecrona.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet:

att sedan, på sätt det inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet den 8 November 1872 hållna protokoll utvisar, Kongl. Maj:t i nåder förordna t att, för det ändamål § 87 Regeringsformen omförmäler, Högsta Domstolens utlåtande skulle infordras öfver ett inom Justitie-departementet utarbetadt, så lydande förslag till

»Förordning angående nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej linnés.

Med upphäfvande af 16 § 3 mom. i Förordningen den 16 Februari 1864, om nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, förordnas som följer:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16. 15

böra för statens räkning inlösas, njute upphittaren för cist som inlöses af guld eller silfver fulla värdet med en åttondedels förhöjning samt för koppar hvad utöfver metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.

Om skeppsfynd och strandvrak skils i Sjölagen;»

Så hade Högsta Domstolen, vid ärendets föredragning derstädes den 11 sist— lidne December, lemna! detta förslag utan annan anmärkning, än att, enär, enligt inledningen till detsamma, skulle upphäfva allenast 16 § 3 inom. i Förordningen den 16 Febiuari 1864, men förslaget jemväl innefattade ändring af stadgandena i 8 § 1 mom. af Förordningen den 29 November 1867, angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande, inledningen borde erhålla en häremot svarande förändrad lydelse; i hvilket afseende Högsta Domstolen föreslagit följande redaktion:

»Med upphäfvande ej mindre af 16 § 3 mom. i Förordningen den 16 Februaii 1864 om nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, än äfven hvad för öfrig! i strid mot nedannämnda bestämmelser finnes stadgadt, förordnas som följer:»

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade:

»Enär Förordningen den 29 November 1867, angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande, tillkommit i administrativ väg samt följaktligen kan och jemväl torde höra i enahanda ordning af Eders Kong], Maj:t blifva ändrad i den män anledning dertill gifves af eu ändring i sjelfva det lagstadgande, hvaraf Förordningens 8 § I inom. endast är en tillämpning, anser jag den af Högsta Domstolen framställda anmärkning ej höra till något afseende föranleda, och hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte i nådig Proposition föreslå Riksdagen att antaga ifrågavarande författning' oförändrad samt uti Propositionen tillkännagifva. att, i händelse förslaget af Riksdagen bifalles, Eders Kongl. Maj:t vill tillse, det 8 § 1 inom. i Förordningen den 29 November 1867 kommer i öfverensstämmelse med det nya lagstadgandets innehåll.»

Justitierådet Olivecrona, som bidragit till Högsta Domstolens i ärendet afgifna yttrande, åberopade detsamma; hvaremot Stats-Rådets öfriga ledamöter instämde med Hans Excellens Herr Justitie-statsministern; och täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsministern, på sätt ofvan förmärs, hemställt samt förordna, att Proposition i ämnet, sådan den finnes detta protokoll bilagd, skulle till Riksdagen aflätas.

Ex protocollo A. Th. Welin.