angående ändring af nuvarande lydelse af 22 § Regeringsformen

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

\

'%:o $2.

Ank. till Riksd. Kanal! den 9 Mars 1875, kl. 11 f. m

Kongl. Maj ds Nådiga Proposition till Riksdagen, angående ändring af nuvarande lydelse af 22 § Regeringsformen; Gifven Stockholms Slott den 19 Februari 1875.

Sedan lång tid tillbaka har i lagskipning^ visat sig ett vacklande,. som vanligen tillskrifves en icke utan fog anmärkt brist på enhet i högsta instansens beslut. Orsaken till donna brist lägges likväl med orätt Högsta Domstolen till last, så länge lagstiftningen, i stället att understödja lagskipningens naturliga sträfvan efter enhet, motverkar den genom uppställda hinder för Högsta Domstolen att vid den meningsskiljaktighet, som är oundviklig följd af mensklig», lagars ofullkomlighet, gorå gällande den rättsåsigt, hvilken omfattas af flertalet bland domstolens ledamöter. Det största hindret dervid är uppenbarligen grundlagens förbud för mer än hälften af Högsta Domstolens sexton ledamöter att på en gång deltaga i profil i ngen af något mål, hvilket utesluter möjligheten icke blott för domstolen att förekomma det en af ett erkändt fatal omfattad mening understundom måste i enskilda fall utgå såsom domstolens, utan ock för granskaren af Högsta Domstolens på stridiga rättsuppfattningar grundade beslut att med säkerhet bedöma hvilkendera uppfattningen utgör flertalets.

Omsorgen både om lagskipning^! och lagstiftningen påkallar upphäfvande! af nämnda förbud och med afseende å syftemålet att dervid bereda en utväg för Högsta Domstolen att sjelf åstadkomma enhet i dess Bill. till Biksd. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afd. 15 Käft. 1

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

rättstollming hafva uppgjorda förslag till de för ändamålet nödiga lagstiftningsåtgärder varit till Högsta Domstolens granskning öfverlemnade. Enligt dessa förslag skulle den erforderliga grundlagsändringen inskränkas till ett tillägg till 22 § Regeringsformen, hvarigenom, med bibehållande af förbudet för Högsta Domstolens ledamöter att efter godtfinnande bestämma sitt domföra antal utöfver hittills stadgad gräns, förbeiålles lagstiftningen att genom särskild lag, i den ordning 87 § 1 inom. Regeringsformen utstakar, bestämma vissa fall, i Indika Högsta Domstolens ledamöter borde samfäld! deltaga i pröfningen af dit fullföljde mål; och som hvad i Högsta Domstolen blifvit mot berörda grundlagsändring anmärkt synts Kongl. Näjd icke vara af beskaffenhet att höra hindra densamma, vill Kongl. Näjd, med öfverlemnande ad Stats-Rådets och Högsta Domstolens protokoll angående ärendet, härigenom föreslå Riksdagen att antaga följande ändrade lydelse af 22 § Regeringsformen:

»Uti Högsta Domstolen kunna ringare mål pröfva s och af gör as af Fem ledamöter, så ock af Fyra, der alla fyra äro om slutet ense. Öfver vigtigare saker, skola minst Sju döma. Ej må flere än Åtta ledamöter på en gång i pröfningen af något mål deltaga, der ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 inom. stadgar.»

Kongl. Näjd förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

OSC A R.

Edward Carleson.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

o

Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hullet inför Hans Maj:t Konungen i Stats-llådel å Stockholms Slott den 13 November 1874,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsmini steril Carlsson,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna, Statsråden: Berg,

Friherre Leijonhufvub,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Loven,

Friherre Akerhielm.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade:

»I lagskipningen har länge visat sig en brist på enhet, som redan för tjugufem år tillbaka gjordes af Rikets Ständers Ombudsman till föremål för offentlig uppmärksamhet, men vid den tiden endast föranledde ett bittert klander mot Högsta Domstolen och några fruktlösa försök att genom lagförklaringar förekomma vissa uppgillra skiljaktigheter vid lagens tillämpning. Från lagstiftningens sida har likväl ännu icke vidtagits ens ett försök att åstadkomma ett bättre förhållande, änskönt Högsta Domstolens ledamöter till antalet förökats och derjemte fördelats på två afdelningar, hvarigenom möjligheten af stridiga beslut från högsta instansen naturligtvis blifvit större än förut. I verkligheten torde sådana beslut vara vida färre än man i allmänhet föreställer sig, men de hafva ändock varit tillräckligt talrika att betaga Högsta Domstolens lagtolkning det inflytande på jurisprudensen, som eljest skulle med rätta tillkomma den, och derigenom har hän dt att en stadgad jurisprudens i vigtiga delar af rättsområdet numera saknas, hvilket oundvikligen medfört en störande in-

4 Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

verkan på allmänna rättstillståndet. Skulden härtill tillskrifves gemenligen Högsta Domstolen; men ehuru det är oneklig!, att enhet i högsta instansens lagskipning utgör ett lika nödvändigt vilkor som verksamt medel för ernående af enhet i lagskipningen i allmänhet, har likväl hittills felet legat Imf v udsakligast hos lagstiftningen, som, jemte det den både direkt och indirekt från kant domstolsprejudikater all rättsverkan, förbjudit mer än hälften af Högsta Domstolens sexton ledamöter att på en gång deltaga i pröfningen af något mål. Då Högsta Domstolens ledamöter således betagits rättigheten att gemensamt pröfva och afgöra sådana mål, hvilkas utgång är af olika lagtolkning beroende, samt besluten i dessa mål följaktligen aldrig kunna anses såsom ett uttryck af den i högsta instansen rådande rättsuppfattningen, utan måste i hvarje särskild! fall bestämmas af de för tillfälle! i afgörande! deltagande ledamöternas mening, synes mig nemligen häri ligga en förklaringsgrund till den ojemnhet i lagtillämpningen man i vissa frågor hos Högsta Domstolen anmärkt; och härtill kommer att, hindrade genom Regeringsformens 22 § att gemensamt afgöra ett af olika lagtolkning beroende mål, hafva Högsta Domstolens på skilda afdelningar tjenstgörande ledamöter blifvit genom arbetsordningen lemnade utan understöd vid bemödandet att förskaffa sig kännedom om de skiljaktiga rättsåsigter, som på den andra afdelningen kunna gorå sig gällande. För lagstiftningen är omöjligt att alldeles förekomma stridiga lagtolkningar utan att dervid ett högre syftemål uppoffras, men det åligger lagstiftningen att underlätta i stället att hindra lagskipningens naturliga sträfsam till enhet och i detta afseende synes mig framför allt angeläget att undanrödja hindret och lätta utvägen för Högsta Domstolens ledamöter, att gemensamt afgöra dem emellan stridiga lagtolkningsfrågor. Fn ändring i sådan syftning af Regeringsformens 22 § är derför, enligt min förmening, af behofvet påkallad; men i sammanhang dermed torde jemväl erfordras, att genom en af Konung och Riksdag gemensamt stiftad civillag närmare bestämmas de fall, i hvilka mål kunna och höra af Högsta Domstolens afdelningar samfäld! handläggas, och att såsom tillägg till Kongl. Maj:ts Instruktion för Dess Nedre Justitie-revision föreskrifter meddelas, hvarigenom tillämpningen af den nyssnämnde lagen samt möjligheten för Högsta Domstolens ledamöter att erhålla kännedom om hvarandras olika rättsåsigter underlättas. Visserligen skulle till en början endast erfordras nådig proposition till Riksdagen om förenämnde ändring af Regeringsformen och först efter det denna ändring egt rum, skulle lagen angående måls handläggning af Högsta Domstolens afdelningar sam-

5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

fäldt kunna Riksdagen till antagande föreläggas, men, då de olika lagstiftningsåtgärderna är o af hvarandra väsentligen beroende, tillåter jag mig i underdånighet framlägga dem i ett sammanhang och dervid sammanfatta dem i följande förslag, nemligen:

l:o) att vid slutet af 22 § Regeringsformen tilläggas orden: »der ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 inom. stadgar».

2:o) att, i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifter, stiftas eu så lydande lag:

»Stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts Högsta Domstols af delningar samfäld!

WI OSCAR etc. göre veterlig!, det Wl, med Riksdagen, funnit godt förordna:

Mom. 1.

Finnes, vid omröstning till dom å någondera af Högsta Domstolens afdelningar, den mening, om hvilken alla sig förena eller som för de Restes hållas bör, afvika från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats eller tydning af lag eller författning; då skall målet af dömas af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld!; och höra, der laga hinder icke möter, samtlige Justitieråden i målets pröfning deltaga.

Mom. 2.

Hvad i föregående mom. stadgadt är afser ej mål, som från krigsdomstol dragés under konungens pröfning; ej heller mål, som angår häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande, der sådan! mål till pröfning förekommer å tid, då blott eu afdelning af Högsta Domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstå innan båda afdelningarne kunna sammanträda; och

3:o) att såsom tillägg till Instruktionen för Kongl. Maj:ts Nedre Justitie-revision meddelas följande föreskrift: »I en eller flera för Högsta Domstolens båda afdelningar gemensamma och med nödiga register försedda minnesböcker skola de af Högsta Domstolen i förekommande mål tillämpade rättsgrundsatser eller Högsta Domstolens tydning af lag eller författning antecknas i de fall, der vid målens afgörande skiljaktiga rättsåsigter yttrats eller Högsta Domstolen eljest finner anteckningen till upplysning för framtiden erforderlig. Donna anteckning, som uppsattes af

6 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 32.

protokollsfönuKlen och uppvisas för föredraganden, bör inför Högsta Domstolen justeras innan den i minnesboken införes.»

Ehuru ensamt den föreslagna Stadgan angående måls handläggning

O o o oo o

skulle påkalla Högsta Domstolens yttrande enligt 87 § Regeringsformen, hemställer jag likväl i underdånighet att, i anseende till de framställda förslagens inbördes sammanhang och då de gemensamt afse Högsta Domstolens arbetssätt, Kongl. Maj:t täcktes förordna att genom note ur protokollet Högsta Domstolens utlåtande öfver samtlige nyssberörde förslag skall infordras.»

På tillstyrkan af Stats-Rådets ofri ge ledamöter behagade Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad sålunda hemstäldt blifvit.

Ex protocollo

Th, Wilh. Mahn.

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 32.

7 Utdrag af protokollet öfver ett Lagärende, hållet uti Kongl. Majds Högsta Domstol Thorsdagen den 28 Januari 1875.

Första Rummet. Närvarande:

Justitieråden: (Rensel,

SöDERGREN,

Cramér,

Naumann.

Huss,

Lindhagen,

SvEDELIUS.

Sedan, jemlikt Högsta Domstolens beslut den 1 December sistlidet år vid föredragning^ af det till dess utlåtande remitterade förslag till stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts Högsta Domstols af delningar samfäld! samt dermed i sammanhang stående tillägg till 22 § Regeringsformen och till Instruktion för Nedre Justitiedxevisionen, emellan Högsta Domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, företogs ärendet nu till afgörande.

De remitterade förslagen äro så lydande:

Ro) att vid slutet af 22 § Regeringsformen tilläggas orden: »der ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 inom. stadgar.»

2:o) att i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifter, stiftas en så lydande lag:

8 Kongl. Maj ris Nåd. Proposition N:o 32.

»Stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj':ts Högsta Domstols afdelningar samfäldt.»

WI OSCAR etc. göre veterlig!, det WI, med Riksdagen, funnit godt förordna:

Mom. 1.

Finnes, vid omröstning till dom å någondera af Högsta Domstolens afdelningar, den mening, om Indika alla sig förena eller som för de fiestes hållas bör, afvika från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats eller tydning af lag eller författning; då skall målet af dömas af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld!; och böra, der laga hinder icke möter, samtlig»? Justitieråden i målets pröfning deltaga.

Mom. 2.

Hvad i föregående moln. stadgadt är afser ej mål, som från krigsdomstol dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, som angår häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande, der sådant mål till pröfning förekommer å tid, då blott en afdelning af Högsta Domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstår innan båda afdelningarne kunna sammanträda;))

och 8:o) att såsom tillägg till Instruktionen för Kong!. Maj:ts Nedre Justitie-Revision meddelas följande föreskrift:

»I en eller flera för Högsta Domstolens båda afdelningar gemensamma och med nödiga register försedda minnesböcker skola de af Högsta Domstolen i förekommande mål tillämpade grundsatser eller Högsta Domstolens tydning af lag eller författning antecknas i de fall, der vid målens afgörande skiljaktliga rättsåsigter yttrats eller Högsta Domstolen eljest finner anteckningen till upplysning för framtiden erforderlig. Denna anteckning, som uppsattes af protokollsföranden och uppvisas för föredraganden, bör inför Högsta Domstolen justeras innan den i minnesboken införes.»

Högsta Domstolens ledamöter yttrade:

Justitierådet Svedelius: »Enligt min uppfattning måste mom. 1 i föreslagna stadga så tolkas, att, derest vid öfverläggning till dom å någondera af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

9 Högsta Domstolens utdelningar den mening, om hvilken alla sig förena eller som för de flestes hållas bör, finnes afvika från den rättsåsigt, hvilken, så vidt utdelningen kandi är, Högsta Domstolen näst förut i likartad! fall tillämpat, åligger det utdelningen besluta, att målet i hela dess vidd skall afHögsta Domstolens båda utdelningar samfäld! af dömas, på sätt i inom. 1 närmare bestämmes. Jag inser väl, att tillämpningen af detta stadgande skall blifva förenad med flera svårigheter och att det i synnerhet mången gång skall blifva ganska svårt att med säkerhet urskilja, huruvida ett ifrågasatt beslut verkligen utviker från den rättsåsigt, som Högsta Domstolen i ett föregående fall tillämpat, eller om i någotdera af de rättsfall, som med hvarandra jemföras, sådana omständigheter förekomma, att i följd deraf rättsfallen, ehuru skenbart öfverensstämmande, dock icke kunna såsom likartade anses, men dessa svårigheter, hvilka jag ej vill i någon mån underskatta, kan jag likväl icke tillerkänna sådan betydenhet, att de enligt min tanke höra föranleda afstyrkande af föreslagna lagförändring, som, derest den kommer till stånd, uppenbarligen skall för rättsskipningen medföra störa fördelai', en mångsidigare pröfning och skarpare bestämning af rättsgrundsatserna samt en större likstämmighet i domslut, än som hittills kunnat ega ruin.

I afseende å föreslagna minnesböckerna har jag visserligen ansett det kunna ifrågasättas, huruvida åt anteckningarna i desamma borde gifvas så vidsträckt omfattning, som förslaget bestämmer genom föreskriften att i alla de fall, der vid målens afgörande skiljaktiga rättsåsigter yttrats, anteckning skall ega ruin, men då, för vinnande af det syftemål, som med minnesböckerna afses, onekligen är af vigt, att anteckningarna erhålla all den fullständighet, som med bibehållande af öfverskådligbeten möjligen kan förenas, har jag äfven låtit denna betänklighet falla.

Jag anser mig derför höra å ifrågavarande förslag tillstyrka bifall.»

Justitierådet Lindhagen: »Att rättsskipningen i landet, och äfven uti högsta instansen, ej ägor önsklig enhet är något som icke kan förnekas. Men vill man undanrödja denna olägenhet, måste man uppsöka roten dertill på rätt ställe, emedan i annat fall omdömet missledas i afseende å rätta botemedlet. Ingen, som eger sakkännedom i denna fråga, kan vara blind för att orsaken till ojämnheterna i lagskipning^! i främsta rummet är att finna uti en dels ofullständig dels osariunanhängande eller eljest felaktig lagstiftning. Dennas inflytande på lagskipningens beskaffenhet är under öfverläggningen Bill. till Biksd. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

så fullständigt utvecklad af tvä undra ledamöter, att jag icke behöiver dermed särskilt, uppehålla mig. Af alla samverkande orsakerna till ifrågavarande onda är utan tvifvel Högsta Domstolens fördelning på två afdelningar en af de minst betydande. Med den arbetsordning, som eger ruin, på grund af hvilken ledamöter för hvarje vecka vexla emellan de två afdelningarne, existerar icke i Högsta Domstolen eu sträng åtskilnad emellan afdelningarne, såsom till exempel i Hofrätterna och de på flera afdelningar arbetande Rådst uf v orätterna. Den andel, Högsta Domstolen må hafva uti eu ojemn rättsskipning, måste derför väsendtligen bero på andra omständigheter än fördelningen på två afdelningar; och det torde också svårligen kunna visas, att den utaf Högsta Domstolen utöfva de rättsskipningen företer synnerligen flera eller större ojemnheter från och med år 1861, då fördelningen på två afdelningar började, än före donna tid. Det ligger ju äfven i sakens natur att en domstol, bestående af tolf ledamöter, deraf endast sju i sender voro tjenstgörande, skulle förete föga mindre skiljaktigheter i sammansättningen, än den nuvarande Högsta Domstolen med sexton ledamöter, deraf fjorton i sender tjenstår a med den vexling mellan de särskilda afdelningarne, hvarom nyss är antydt.

Men, ehuru jag således icke kan finna, att det öfverklagade onda i större man beror på Högsta Domstolens fördelning på två afdelningar, hyser jag dock den öfvertygelsen att saknaden af tillfälle för Högsta Domstolen att i plenum behandla och afgöra frågor är eu för Högsta Domstolens verksamhet menlig brist, som bör afhjelpas — eu brist, som efter min uppfattning likväl i föga mindre grad fördans äfven innan Högsta Domstolen fördelades på två afdelningar. Visserligen kan här icke ens uppstå fråga om att, genom inskränkning af domarens rätt och pligt att döma endast efter lagen och sitt samvete, bekläda Högsta Domstolen med rätt att stadga prejudikater, som sedermera voro lagligen bindande; men Högsta Domstolen kan och bör genom öfvertygelsens och förtroendets makt utöfva ett moraliskt inflytande till enhet i lagskipning^ både på sina egna ledamöter och andra domare. Ett sådant inflytande kan dock icke af ett lösbrutet fåtal af Högsta Domstolens ledamöter utöfvas så som genom domstolen i sin helhet; och häri ligger behofvet för Högsta Domstolen af rättighet att sammanträda och besluta i plenum.

På samma gång jag sålunda delar den af Herr Justitie-statsministern till statsrådsprotokollet yttrade åsigt om ömkligheten att bereda tillfälle för Högsta Domstolen att mera än hittills verka till enhet i lagskipningen, kan det icke undgå uppmärksamheten att det framlagda för-

Koiigl. Maj:Is Nåd. Proposition N:o 32.

slaget till stadga härutinnan, sådant det är vordet formulera dt, springer vida utöfver det mål, som 1 Herr Justitie-stntsministerns yttrande angifves samt i (ifrigt innefattar bestämmelser, som dels torde blifva omöjliga att tillämpa, dels skulle motverka i stället för främja det åsyftade målet — stadga i lagskipning^! och uppehållande af högsta domaremaktens anseende.

Det är under öfverläggningen af annan ledamot anmärkt hurusom förslaget genom att förutsätta omröstning till dom, innan öfverlemnande till plenum finge ske, samt skyldighet att efterforska Högsta Domstolens föregående beslut utan begränsning till tiden, skulle i tillämpningen förete olösliga svårigheter samt undergräfva högsta domaremaktens anseende. Emot anmärkningens första del invändes visserligen, att den preliminära omröstning hos afdelningen, på hvars utgång berodde huruvida det föredragna målet skulle öfverlemnas till plenum eller ej, icke nödvändigt behöfde tagas till protokollet. Men, utom det att i det officiel» protokollet val måste konstateras, att det fall inträffat då målet lagligen borde och finge till plenum öfverlemnas, så blefve omröstningens omförmälande i protokollet alldeles oundviklig i alla de, säkerligen ej sällan inträffande fall, då olika meningar inom afdelningen uppstråk; derom, huruvida ett föredraget mål borde öfverlemnas till plenum; och i hvarje mål, der den preliminära omröstningen eller dess resultat blifvit tagen till protokollet, hade man utsigt till det skådespelet att få se två mot hvarandra stridande omröstningsrcsultat inom Högsta Domstolen, af Indika det ena vore det, som under vanliga förhållanden hade bort utgöra Högsta Domstolens beslut men till följd af eu undantagslag ej finge derför anses, och det andra det, som på grund ad undantagslagen skulle såsom Högsta Domstolens beslut utfärdas.

Hvad angår den förutsatta skyldigheten för Högsta Domstolens ledamöter att känna och hafva i minnet Högsta Domstolens beslut under föregående tider utan begränsning, så delar jag den mening, att förslaget i donna del innebär eu omöjlighet. Dessutom huru skall det kunna afgöra s hvad som är att anse såsom eu af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats eller tydning af lag eller författning i alla de fall, der Högsta Domstolen tid efter annan fattat olika beslut? Och ändock måste afdelningarne, enligt förslagets imperativa bud, hösa den invecklade knuten vid den påföljd, som med förslagets mening kan vara förenlig.

Men hvilken är då påföljden i händelse af förbiseende? Sådant förslaget lyder finnes ingen säkerhet derför, att påföljden skulle stanna vid

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

ett moraliskt och juridiskt ansvar hos Högsta Domstolens i beslutet deltagande ledamöter för ett förbiseende, som icke rimligen borde läggas dem till last. Förslaget lägger intet hinder i vägen för sådan tolkning, att beslutet vore att anse såsom en nullitet, enär det vore fattadt af obehörig myndighet, och att i saknad af annat remedium åtminstone resning kunde och herde beviljas.

. Stadgan måste så uppställas, att hennes efterlefnad blir möjlig och att hon icke leinnar ruin för någon tvetydighet om lagligheten eller olagligheten af Högsta Domstolens åtgärder att öfverlemna frågor till plenum eller underlåtenhet att vidtaga sådan åtgärd. Detta kan vinnas derigenom att åt Högsta Domstolen och dess afdelningar öfver!emnas att sjelfva bedöma och afgöra om och när sådana omständigheter förekomma att, till beredande af enhet i lagskipning^, en fråga bör till plenum hänskjuta». Endast genom Högsta Domstolens ledamöters omsorg om lagskipningens enhet kan i hvad fall som helst någonting väsendtligt uti förevarande afseende inom Högsta Domstolen uträttas. Utan sådan omsorg blir hvarje reglementarisk anordning i det närmaste kraftlös. Det rätta sättet synes mig derför vara, att stadgan sjelf vädjar till donna omsorg och sålunda sätter en mäktig moralisk förpligtelse i stället för en mindre kraftig mekanisk regel.

Jag är vidare af den mening att endast bedömandet af rättsgrundsatsen eller, lagtolkningsfrågan, som föranleder hänskjutande! till plenum, skall dit öfverlemnas. Ändamålet med afgörande! genom plenum är ju att få ett prejudikat, Korn sedermera kunde varda af Högsta Domstolens ledamöter och andra domare taget till rättesnöre; men ett prejudikat linnés icke till så länge ännu minsta grand af målets detaljer vidlåder rättsfrågan utöfver dem som äro nödvändiga för att klart och bestämdt framställa henne. För att afgörande! genom plenum skall få något värde, måste derför rättsfrågan i hvarje händelse afsöndra» från detaljerna; och hvartill tjenar det då att ändamålslöst belasta plenum med andra saker? Det kan visserligen i visst afseende synas beqvämt både för afdelningen och för plenum att få behålla rättsfrågan insvept i målets detaljer; men den tankeskärpa och moraliska kraft, som fordra» för att bestämdt och klart uttala sin tanke om en rättsgrundsats eller en ifrågasatt tydning af lag eller författning, eger man rätt att fordra af Högsta Domstolens ledamöter. Det bör icke heller lemna» utan uppmärksamhet att plenum till följd af det störa antalet ledamöter skulle blifva särdeles olämpligt att såsom domstol handlägga rättegångsmål med alla dess detaljer — en

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 32.

anordning, som man svårligen skulle våga sätta i fråga i afseende å andra domstolar. Deremot vore plenum alls icke för mångtaligt då det gälde allenast att bedöma eu rättsgrundsats eller eu ren lagtolkningsfråga.

föredöme t till hela förslaget om Högsta Domstolens plenum är hemtadt från Preussen. I detta land stadgades först, att endast den genom ifrågasatt afvikelse från antagen rättsgrundsats eller följd tydning eller tillämpning af lagbud tvifvelaktig vordna rättsfrågan skulle dragas under Ofvertribunalets plenum. Tio år derefter eller 1846 bestämdes, att plenum skulle icke blott pröfva den tvifvelaktiga rättsfrågan utan äfven döma i sjelfva saken; men efter ytterligare tio år eller år 1856 fann man sig föranlåten att återgå till den ursprungliga bestämmelsen, med föreskrift tillika att, om eu afdelning ville afvika från en af samma afdelning förut antagen rättsgrundsats eller följd tolkning af lag, den härigenom tvifvelaktig vordna rättsfrågan icke ovilkorligen behöfde underställas pion i afgörande, utan skulle det vara hvarje afdelning obetaget att i sådant fall sjelf besluta huruvida sådan underställning skulle ega ruin. Det åberopas väl en sägen derom, att man i Preussen skulle vara missnöjd med det nuvarande förhållandet och önskade taga tillbaka 1846 års föreskrift; men ett obestridligt faktum är att preussiska lagen i förevarande hänseende qvarstår oförändrad sådan den för nitton år sedan bestämdes, hvithet, i förening med den omständigheten att det år 1846 införda motsätta förfarandet blifvit försökt och efter ej särdeles lång tid mast öfvergifvas, torde kunna gälla såsom vittnesbörd derom att det nuvarande förfarandets företräde ej blifvit af erfarenheten jäfvadt.

I öfverensstämmelse härmed stadgas och uti den år 1869 utfärdade lagen om eu högsta domstol i handelssaker för Nordtyska förbundet, hvilken domstol nu är högsta instansen i handelssaker för hela tyska riket, att, om en afdelnings uppfattning af en rättsfråga afviker från samma eller annan afdelnings eller från pleni tidigare beslut, så skall, innan målet afgöres, denna rättsfråga pröfvas af plenum, hvars beslut länder afdelningen till efterrättelse vid målets afgörande. Det i lagförslaget om domstolsorganisation för Tyska riket införda stadgandet att riksdomstolens plenum skulle i dit hänskjuta frågor pröfva och afgöra saken, strider icke mot det nu gällande förfarandet i Preussen, utan är tvärtom dermed öfverensstämmande, enär riksdomstolens befogenhet icke skulle sträcka sig vidare än att pröfva huruvida gällande lagbud blifvit orätt tolkadt eller icke tillämpad!. Skall man hemta föredöme från

14 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

annat land, bör noga tillses att kopian ej bliv allt för underlägsen originalet.

Att i hvad fall som helst åtminstone endast den del af målet, som står i omedelbart sammanhang med den stridiga rättsgrundsatsen eller lagtolkningsfrågan, bör öfverlemnas till plenum, och att detta således icke bör belastas med alla ofri ga målets delar, ofta till mycket stort antal, Indika med den förstnämnda ej hafva något närmare samband, — derom är af annan ledamot under öfverläggn ingen erinradt.

Då ett plenum för Högsta Domstolen skall inrättas, bör man enligt min tanke icke underlåta att bereda Högsta Domstolen tillfälle att i plenum behandla äfven andra frågor, än sådana, som höra till rättegångsmål. Frågor förekomma allt emellanåt af sådan beskaffenhet att de uppenbarligen borde behandlas af Högsta Domstolen samfäld!. Hvad lagfrågor särskild! angår, så är det visserligen i de flesta fall tillräckligt att de behandlas på en af Högsta Domstolens afdelningar; men fall förekomma dock, då det vore ömkligt att de kunde få handläggas af plenum, och jag behöfver i detta afseende endast åberopa den lagfråga, som nu utgör föremål för Högsta Domstolens bedömande.

För de fall då Högsta Domstolens plenum handlägger till rättegångsmål hörande frågor, torde bestämmelse i lagen icke kunna saknas om minsta antalet ledamöter, som måste vara tillstädes för att utgöra domför! antal. Saknas sådan bestämmelse, kan tvekan lätt uppstå om lagliga tillkomsten af fattade beslut; och tolkningen af stadgans mening sväfvar emellan två ytterligheter, den ena att antalet kan vara huru ringa som helst, i hvilken händelse hela ändamålet med plenum kunde förfelas, och den andra att ovilkorligen samtlig»? Justi ti eråden måste vara tillstädes, i hvilken händelse plenum esomoftast kunde göras omöjligt genom sjukdomsfall eller annat hinder.

Med åberopande af hvad jag förut erinra! derom, att i Högsta Domstolen icke existerar en sådan sträng fördelning af ledamöter på särskilda afdelningar som i Hofrätterna och de på flera afdelningar arbetande Rådstufvurätterna, måste jag anmärka såsom en oegentlighet vid förslagets redaktion, att i såväl rubriken som i lagstadgandets text talas om Högsta Domstolens afdelningar samfäld!, då det dock är meningen att samtlig»? Justitieråden, ehvad de tillhöra den eller de för tillfället tjenst görande afdelningar eller ej, skola vara pligtige och berättigade att i plenum deltaga uti ärendets handläggning. Saken torde vara hjelp! genom att i stället begagna uttrycket Högsta Domstolen samfäldt.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 82.

1 öfverensstämmelse med hvad jag sålunda yttrat borde enligt min uppfattning den ti Hämnade stadgan innehålla ungefä rligen följande föreskrifter :

Finner eu Högsta Domstolens afdelning vid handläggningen af ett rättegångsmål, att deruti förekommer fråga om rättsgrundsats eller om tydning af lag eller författning, derom så stridiga meningar kunna yppas att, för beredande af enhet i lagskipning^, derom bör af Högsta Domstolen samfäldt beslutas; då skall donna fråga af Högsta Domstolen samfäld! pröfvas, och länder samfälda domstolens beslut till efterrättelse för avdelningen vid målets afgörande. Vill afdelning sedermera i annat rättegångsmål afvika från hvad Högsta Domstolen samtal dt beslutat, skall frågan hän skjutas till samfälda domstolens pröfning.

Då fråga, på sätt nämndt är, af Högsta Domstolen samfäld! afgöres, höra alla Justitieråden vara tillstädes; dock vare Högsta Domstolen domför, der minst tolf ledamöter i afgörande! deltaga.

Hvad ofvan är sagd! afser dock icke mål, som från krigsdomstol dragés under Konungens pröfning, och ej heller mål angående häktad person, hvilket till afgörande förekommer å tid då blott en afdelning af Högsta Domstolen tjenstår och mer än två veckor återstå innan samfälda domstolen kan sammanträda.

§ 2.

På Högsta Domstolens handläggning beroende ärende, som ej är att hänföra till rättegångsmål, skall af Högsta Domstolen samfäld! behandlas, när det af någon afdelning af domstolen dit hänvisas eller samfälda domstolen sådan! beslutar.

Emot det föreslagna tillägget till 22 § Regeringsformen bär jag icke något att erinra.

Beträffande slutligen föreslagna tillägget till Instruktionen för Nedre Justitie-revisionen, så lärer, ifall sjelfva målet eller vissa delar deraf skulle af plenum pröfvas, på sätt ofvannämnda förslag till stadga innehåller, den ifrågasätta justeringen inför Högsta Domstolen icke kunna påbjudas redan af det skäl att denna justeringsåtgärd mången gång finge hela karakteren af en Högsta Domstolens efteråt gifna förklaring af Kong!. Maj:ts utfärdade dom eller utslag. Dessutom torde det icke vara lämp-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

ligt att Kongl. Maj:t, såsom här skulle ske, i administrativ väg genom en instruktion sföreskrift för annan myndighet, Nedre Revisionen bestämde om Högsta Domstolens åligganden eller befogenhet, helst angående en sådan omständighet, hvarom här vore fråga. I afseende å vigten och nödvändigheten att, för beredande af reda och öfver skadlighet åt den tillämnade minnesboken, ej belasta donna med andra anteckningar, än som finnas nödvändiga, delar jag den af Justitierådet Huss under öfverläggningen uttalade åsigt.»

Justitierådet Huss: »Befogenheten af den klagan, som länge försports öfver stundom förekommande brist på enhet och konseqvens i de domar, som meddelats af Högsta Domstolen, låter sig icke förnekas. Huruvida, såsom man velat påstå, det anmärkta missförhållandet på senare tiden tilltagit, så att sins emellan stridiga beslut rörande tillämpningen af någon viss rättsgrundsats eller tolkningen af gällande lag nu oftare än förr från Högsta Domstolen utgå, vill jag lemna osagd!; så vidt jag kunna! erfara har åtminstone rörande en och annan vigtig fråga, om hvilken meningarne bland Högsta Domstolens ledamöter förut varit synnerligen delade, just under de senare åren en fastare åsigt på Högsta Domstolens begge afdelningar gjort sig gällande. Härmed må dock förhålla sig huru som helst; den öfverklagade olägenheten qvarstå!' i allt fall i tillräckligt hög grad att påkalla lagstiftningens uppmärksamhet och mellankomst. De remitterade förslagen hafva synts mig anvisa en utväg, hvarigenom olägenheten bör kunna, väl icke helt och hållet afhjelpas, men dock småningom minskas, och jag anser dem följaktligen förtjent af framgång. Endast vid vissa detaljer af desamma har jag funnit mig ega anledning att framställa några erinringar.

Enligt den föreslagna stadgans 1 inom. skall å den Högsta Domstolens afdelning, der ett mål blifvit föredraget, omröstning till dom ske för att utröna huruvida sådan! förhållande är för hunden, som bör föranleda målets afdömande af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld! Vid tillämpning af detta stadgande torde ej kunna annorlunda förfaras, än att den gjorda omröstningen upptages i af delningens protokoll. Då likväl afdelningens ledamöter sedermera skola uti Högsta Domstolens plenum deltaga i målets afdömande, synes mig donna till protokollet tågna preliminära omröstning hvarken vara lämplig eller öfverensstämmande med naturen af en kollegial domstolsinrättning, hvartill eldigt min

17 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

tanke hör, att formlig omröstning till dom icke sker förr 'än domstolens ledamöter varit i tillfälle att afköra och öfverväga alla de skäl, som under den gemensamma öfverläggningen kunna framställas. Jag anser derför ordet »omröstning» uti ifrågavarande moment höra utbytas mot ordet »öfverläggning».

Då Högsta Domstolens ledamöter på den ena afdela ingen icke kunna ega kännedom om alla beslut, som å den andra afdela ingen fattas, och det ännu mindre är för Högsta Domstolens ledamöter möjligt att förvärfva fullständig kännedom om alla de domar, som i förflutna tider blifvit af Högsta Domstolen meddelade, kan med stadgandet i 1 mom. rimligen ej afses andra fall än de, uti livilka den Högsta Domstolens afdelning, der

ett mål föredrages, har sig bekant ett Högsta Domstolens föregående beslut, som strider emot den mening, hvilken i det föredragna målet vill

gorå sig gällande. Att sådan är förslagets mening synes mig väl uppen-

bart; men det är dock enligt min tanke nödigt att donna mening tydligare, än som skett, uttrycka, på det att, i händelse det sedermera skulle kunna visas, att ett Högsta Domstolens föregående beslut, som, om det varit för avdelningen kändt, bort föranleda målets hänskjutande till plenum, verkligen linnés, den bristande kännedomen om detta beslut ej må, med stöd af stadgans ordalydelse, kunna läggas afdelningens ledamöter såsom embetsfel till last eller det underlåtna hänskjutande!, till Högsta Domstolens plenum såsom lagstridigt tadla,s.

Skulle särskilda för avdelningen kända domar utvisa, att rörande en viss rättsgrundsats eller lagtolkning," om hvars tillämpning fråga uppstår, mot hvarandra stridande åsigter på olika tider gjort sig inom Högsta Domstolen gällande, anser jag målets öfverlemnande till afdömande af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld! höra ega rum endast i det fall, att den mening, som å avdelningen visar sig vara förborgande, afviker från den senast meddelade domen. Om nemligen donna mening öfverensstämmer med den åsigt, som senast blifvit af Högsta Domstolen genom dom uttalad, synes mig målets hänvisande till plenum mindre nödigt, enär i sådant fall kan presumera^ att, beträffande den förekomna rättsfrågan, åsigterna och lagskipningen inom Högsta Domstolen redan vunnit eller äro på väg att vinna erforderlig stadga. Jag fruktår dessutom att, om alla mål, deruti rättsfrågor förekomma angående hvilka Högsta Domstolen förut, för längre eller kortare tid tillbaka, meddela! skiljaktiga domslut, skulle blifva föremål för pröfning i Högsta Domsto- Bih. Ull Biksd. Prof. 1875. 1 Sand. 1 Åfä. 15 Häft.

18 Kong!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 32.

lens plenum,' Högsta, Domstolens tid deraf kom me att, till men för de öfrig» göromålens gång, allt för mycket upptagas.

Slutligen har jag trött att det skulle vara nyttigt om genom någon förändring af ordställningen i början af 1 inom. bestämdare uttrycktes, att den Högsta Domstolens afdelning, a, hvilken målet först föredrages, egen att afgöra frågan huruvida den rättsåsigt, som å avdelningen gör sig gällande, verkligen innefattar sådan afvikelse från en af Högsta Domstolen förut antagen rättsgrundsats eller lagtolkning, att målet hör till samfäld!, afdömande af Högsta Domstolens båda af delningar öfverlemna s, på det donna fråga icke måtte kunna i Högsta Domstolens plenum å nyo göras till föremål för pröfning.

För att antyda huru jag föreställt mig att ifrågavarande moment, med iakttagande af ofvan gjorda anmärkningar, skulle kunna komma att lyda, har jag försökt uppställa följande förslag till en i vissa delar förändrad redaktion:

»Finner någondera af Högsta Domstolens afdelningar, vid öfverläggning till dom, den mening, om hvilken alla, sig förena eller som för de flestes hållas hör, afvika från rättsgrundsats eller lagtolkning, som, efter hvad af delningen har sig bekant, förut varit af Högsta Domstolen antagen; då skall målet afdömas af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld!; och höra, der laga hinder icke möter, samt liga Just,itieråc len i målets pröfning deltaga. ,

Hafva uti särskilda för avdelningen kända domar mot hvarandra stridande åsigt,er i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning på olika tider gjort sig inom Högsta Domstolen gällande, ege hvad ofvan stadgadt är ej tillämpning i annat fall, än att den mening, om hvilken alla ä afdelningen sig förena eller som för de flestes hållas bör, af viker från den senast meddelade domen.»

Det ligger i sakens natur att uti eu kollegial domstol icke sällan en och annan bland dess ledamöter i fråga om tillämpning af en rättsgrundsats eller tydning af lag hysa en från de Ofri ges afvikande mening. Inträffar detta uti någon fråga, som i lagskipning^ ofta återkommer, blir naturligtvis hvarje gång sådan! händer den afvikande meningen till protokollet anförd. Skulle nu, såsom det remitterade förslaget angående tillägg till Instruktionen för Nedre Justitie Revisionen föreskrifter, uti alla mai, der skiljaktiga rättsåsigter inom Högsta Domstolen yttrats, de af Högsta Domstolen tillämpade rättsgrundsatser eller Högsta Domstolens tydning af lag eller författning i den föreslagna minnesboken antecknas,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

in

kominc deraf ofta att föranledas ett enligt min tanke onödigt och ända- ,nålslöst upprepande i minnesboken af samma sak, så mycket otjenligare, som icke allenast genom anteckningens föreskrifna justering inför Högsta Domstolen dennas tid klafve onyttigt förspild, utan ock sjelfva minnesboken sannolikt efter några års förlopp skulle växa till sådant omfång, att derigenom den öfverskådlighet ginge förlorad, som likväl är ett nödvändigt vilkor för att boken skall kunna uppfylla det. ändamål, som dermed afses. För min del anser jag föreskriften om bokens innehåll lämpligast kunna så afmattas, att anteckning deri bör ske om de af Högsta Domstolen tillämpade rättsgrundsatser eller Högsta Domstolens tydning af lag eller författning uti alla mål, som af Högsta, Domstolens begge afdelningar samfäld! afgöras samt för öfrig! i de fall, der Högsta Domstolen finner sådan anteckning till upplysning för framtiden erforderlig. Då det för Högsta Domstolen sjelf alltid blir af stor vigt att minnesboken med ensidig reda och öfverskådlighet förenar all nödig fullständighet, tror jag att eu sådan föreskrift skall befinnas fullt tillfyllestgörande.»

Justitieråd et, Namn ann: »Det är icke något för vårt land eller vår tid egendomligt fenomen, att eu oklar och bristfull lagstiftning förer med sig en vacklande lagskipning, hvilken åter störande inverkar på allmänna rättstillståndet, och annorlunda lian det under sådan! förhållande icke vara, ty domaren, huru mycken jurisprudens han än månde besitta, får icke i sin embetsförvaIlning ändra och inästrå den gällande lagen, — han är blott dess tilllä,ropare.

Ett hälft århundrade bär snart förflutit sedan vår svenska Lagkomité afgaf sitt, gedigna och på, den liden fullhaltiga förslag till Allmän Civillag, derunder inbegripet det till rättegångsordning. Beklagligtvis biel detta förslag icke antaget, utan har man derur, det ena årtiondet efter det andra, helt ©systematiskt så, till sägandes utmynta! eu mängd förordningar i särskilda ämnen, men dervid föga afse!! det inre sammanhanget. Sålunda har man, exempelvis, oaktadt de inånga ändringarna i andra delar af Lagen, hufvudsakligen bibehållit den gamla domstolsinrättningen, deri gamla rättegångsordningen, och ehuru sedan ett decennium tillbaka en ny strafflag blifvit hos oss antagen, qvarstå ännu 1734 års bevisningsregler i 17 kapitlet Rättegångsbalken, så, i civil- som brottmål, oförändrade. Exempel saknas till och med icke huruledes genom lag blifvit, såsom orden fallit, proklamerad eu rättssals eller uttalad eu ny

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

grundsats, utan att tillika kommit att stadgas de oundgängliga ändringar, som i dermed sammanhängande lagbud tarfvats, om den nya grundsatsen skulle kunna tillämpas.

Af sådana missförhållanden följer med nödvändighet en osäker lagskipning så hos under- och öfverrätter som hos Högsta Domstolen. Äfven andra menliga verkningar kunna dylika förhållanden hafva med sig, särdeles under tider, då den, enligt våra författningar, åt flera än eu embetsman anbefalla uppmärksamhet å lagskipningens tillstånd icke ledt till några märkligare åtgärder. I stället för den grundliga lagkunskapen, den skärpta blicken, den utbildade förmågan af en juridisk interpretation i bästa mening, kan man vid domstolarne komma att sätta hufvudsakligt värde på vidhållande af vissa invända behändiga uttryck, på förmågan af ett så kalladt »nätt)> skrifsätt, gående stundom ut på att för tillfället med en viss löslighet vidröra ämnet för att slippa uttala en grundsats. Under lagstiftningens oreda kan den frestelsen påkomma obetänksamma personer att söka förskaffa sig ett slags berömmelse genom att åvägabringa nya, oerhörda lagtolkningar, stridande mot hvad teori och praxis alltsedan lagens stiftande ända ditintills antagit och bekräftat. Ett eklatant exempel på huru sådana tilltag kunna vinna framgång ej blott vid ett och annat tillfälle, utan i tillämpningen under en följd af år, såsom vore den vränga tolkningen lag, är det bekanta sätt, hvarpå hufvudstadens underrätt och| på senaste tid flere underrätter tillåta sig att upplösa äktenskap inom några veckor, utan att andra föregåenden erfordras, än ena makans resa öfver Sundet och begges uttalade vilja, ungefär såsom förhållandet var i Frankrike under första revolutionen. Vid antydda procedur vinner 13 kapitlet Giftermålsbalken, med lösryckande af några ord från deras sammanhang, eu tillämpning, hvilken hvarken 1734 års lagstiftare eller de tusendetals domare, som under mera än ett sekel derefter i vårt land skipat lag och rätt, ens kunnat ana. Ingendera af parterna klagar i dylika mål, och oskicket har icke hittills från annat håll blifvit beifradt.

Flera exempels anförande torde vara öfverflödigt.

Att kraftiga åtgärder måtte vidtagas för afhjelpande af lagskipningens bär anmärkta brister, har länge utgjort föremål för våra önskningar och förhoppningar, men angående beskaffenheten af dessa åtgärder synas meningarne delade.

Lyckligtvis lemnar oss äfven bär vår egen lagstiftnings historia en säker anvisning.

21 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

År 1807 yttrade Kong]. Maj:t: att under loppet af en längre tid både antalet mast ökas af särskilda stadgar och förordningar, ibland Indika, allt efter förekommande omständigheter, en äldre blifvit genom en senare dels alldeles uppliäfven, dels ock i vissa delar ändrad; att i samma man som de tider äro från hvarandra aflägsnade, på Indika antingen förklaringar öfver lagen eller nya författningar utkommit, har kännedomen af de särskilda lagarnc, af deras inbördes förhållande och rätta tillämpning blifvit mera svår och invecklad; att lagverket har ock derigenom fatt en vidlyftighet, som nästan oundvikligen leder till misstag, så hos de tydande, som hos dom, åt hvilka lagarnes vård och handhafvande äro anförtrodde; att Kongl. Maj:t tillika kommit i erfarenhet huruledes särskilda domstolar och domare fattat olika meningar i åtskilliga ämnen antingen om sjelfva lagen, sådan den i bokstafvera lyder, eller ock om de såsom gällande ansedda författningar.

Således samma klagan som nu.

Men för att afhjelpa detta onda nöjde man sig icke med att (såsom på senaste liden någon gång egt ruin) framkasta förhastade uttryck om bristande jurisprudens i landet. En sådan respekterade man ar 1807 åtminstone hos den ständiga Lagkommission, hvars åliggande det pa den liden var att granska tillämnade lagförslag och deröfver afgifva utlåtanden. Man tog icke heller sin tillflykt till en blott formel åtgärd, hemtad ur eu utländsk förordning, hvilken linnés gifven blott med hänseende till eu enda domstol och är lämpad efter det främmande landets egna förhållanden. Man gick i stället till roten af det öfverklagade onda; man sökte hot der man fått sot. Regeringen tog saken om hand, skaffade sig noggrann kännedom om de fall, i hvilka domstolarne företrädesvis adagalagt olika meningar om lagens rätta förstånd, uppgjorde förslag till lagens förtydligande i dessa ämnen, hörde Lagkommissionen och utfärdade den 23 Mars 1807, såsom känd! är, Kongl. Maj:ts nådiga förklaring öfver allmänna lagens stadgande!! i åtskilliga rum och hvad i vissa ämnen, som dermed ega gemenskap, blifvit tid efter annan särskild förordnadt.

Detta är, efter min tanke, det enda grundliga medlet att rätta och förekomma eu osäker och vacklande lagskipning intill dess var nya Lagberedning hinner att på grunderna af Lagkomitéens förslag uppföra eu efter nutidens kraf lämpad varaktig byggnad, inrymmande allmänna civillagen samt civil- och kriminal-processen eller hufvudsakliga sammanhängande delar deraf. Jag hemställer alltså om utarbetande af en slik generel förklaring, för hvilken materialerna utan tvifvel äro lättare att

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Hämta, än de voro det av 1807, och böra kunna användas med lika stor raskhet, som då, samt ett dylikt lagstiftningsföretag så mycket hellre hafva att motse framgång, som Riksdagen säkerligen är för sin del beredvillig att bidraga till det äskade målets uppnående, och det är eu af Riksdagens Ombudsmans mest maktpåliggande pligter, enligt 15 § af den för honom utfärdade Instruktion, att »om han finner att antingen någon lags eller författnings otydlighet, eller domares eller andre embctsmäns skiljaktiga begrepp om dess ändamål, föranleda till olika eller oriktiga tillämpningar deraf, bör lian i sin berättelse till Riksdagen yrka eu till enhet och sammanhang i lagskipningen verkande förklaring af en sådan lag.»

Det nu remitterade förslag till stadga, angående måls handläggning i vissa fall af Konungens Högsta Domstols afdelningar samfäld t, hvithet förslag är hemtadt ur eu den 1 Augusti 1836 utfärdad, sedermera dels ändrad, dels förnyad preussisk kabinettsorder, föranleder till följande beaktansvärda special-anmärkningar.

Do) Derutinnan finnes icke nedlagd någon bindande garanti derför, att, Högsta Domstolens begge afdelningar verkligen skulle komma att sammanträda i de fall mom. 1 förutsätter. När, vid omröstning till doms, t, ex. fyra ledamöter stannat i eu mening mot tre, och någon bland minoriteten uppgåfve ett prejudikat, hvarutinnan domstolen ansågs hafva tillförene annorlunda tolkat och tillämpat lag eller författning, kunde det inträffa, att de fyra förstnämnda ledamöterna väl funno det åberopade rättsfallet något liknande den fråga, som företal des till afgörande, men icke vara af samma beskaffenhet, eller och att någon af dem företedde ett prejudikat från annan tid i motsatt riktning; hvarföre pluralitcten icke ansåg sig kunna medgifva ärendets skjutande till Högsta Domstolens plenum.

2:o) Den föreslagna stadgan låter ej alla hos Kongl. Maj:t rättssökande tillkomma deri medgifna förmånen att enligt inom. 1 få, sin sak dragen under Högsta Domstolens begge afdelningar samfäld!. Förslaget undantager nemligen i inom. 2 dels »mål, som från krigsdomstol dragés under Konungens pröfning, dels mål, som angår häktad person, eller eljest

Kongt. May.ts Nåd. Proposition No 32. 23

enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande, ifall sådant mål till pröfning förekommer å tid då blott en afdelning af Högsta domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstå innan begge afdelningarne kunna sammanträda.)) — Det behöfver dock knappt påpekas, att ett sådant undantag saknar stöd af billighet och i betänklig mån skulle kränka al las likhet inför lagen.

3:o) l Preussen finnes Jury i gröfre brottmål införd. Der ifrågakomma icke, såsom hos oss, att högre domstol får pröfva bevisningen i sa,dana mai ur underrätts protokoll, således blott efter skriftliga dokument utan att hafva parter och vittnen inför sitt skrank. Den ofvan nämn da kabinettsorder!! efter sin nuvarande lydelse kan derför intet innehålla för det fall att sjelfva bevisningen möjligen pröfvades efter olika grunder på särskilda afdelningar af landets högsta domstol. Icke heller innehåller det nu remitterade förslaget något härom, utan endast om »förut antagna rättsgrundsatser eller tydning af lag eller författning.»

Detta är dock ett vigtigt moment efter vår ännu varande domstolsinrättning, och eu osäkerhet i rättsskipningen i donna del, der det gäller anklagades lif, åra och välfärd, torde vara minst lika mycket att påakta, som då fråga är om egentlig tydning af lag.

Pa dessa skål finner jag mig förhindrad att tillstyrka den föreslagna stadgans ai i tagande.

Deremot om man skulle taga sin tillflykt äfven till formeln åtgärder, särskild! med afseende på Högsta Domstolens beslut, vore, efter min tanke, ett stadgande att tillstyrka, liknande det af Riksdagens Justitieombudsman i hans embetsberättelse åt år 1873 sid. 52 föreslagna, gående derpå ut, att derest, i anseende till ett måls tvetydiga beskaffenhet, omröstningen på någon afdelning af Högsta Domstolen, vare sig i civilmål eller i brottmål, utfölle sa, att endast genom en röst frågans utgång komme att afgöras, eller vid paria rota i civilmål genom äldste ledamotens utslagsröst eller i brottmål, såsom lag säger, genom deras mening, som friade, eller den lindrigast vore, skulle domstolen sammanträda in pleno föi- att medelst gemensam omröstning bestämma utslaget i saken, och att detta utslag, jemte domstolens protokoll vid tillfället, skulle ad notitiam genom tryck kungöras i Svensk Författningssamling eller annat offentligt blad. Jag betonar härvid orden »ad notitiam», ty af huru stort gagn och intresse det skulle vara både för allmänheten och de dömande att se de på sådan! sätt tillkomna prejudikat offentliggjorda, vore det en villfarelse att vilja tillägga dem kraft af lag, att äflas komma till den

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

ståndpunkt, från hvilken t. ex. England i denna fråga just som bäst haller på att lösgöra sig — att tillägga Högsta Domstolen ett slags prejudikatlegislation vid sidan af den lagstiftning, som enligt Regeringsformen tillkommer Konung och Riksdag.

Gjordes i nyssnämnda förslag den modifikation, att Högsta Domstolens plenum vore domför! om tolf ledamöter (domstolens ursprungliga antal) funnes tillstädes, så kunde i det förutsatta fallet utvägen användas på alla mål, helst äfven under sommarmånaderna så många ledamöter plåga vistas i hufvudstaden eller dess granskap, att vid behof tolftalet lätteligen kunde fyllas. Om man häremot framställer den anmärkning, att i slik händelse man icke komme att erfarara hvad domstolens alla sexton ledamöter både för tanke i målet, så torde lätt inses, att det icke ä,r derpå vigten ligger utan fasthellre derpå att så många deltagit i målets afgörande, som sedan århundraden tillbaka i vårt fädernesland ansetts vara ett tillräckligt antal att i Indika mål som helst i sista hand döma. En så beskaffad föreskrifts ovägerlig iakttagande skulle ej kunna genom omröstning tillintetgöras; den gälde såväl de fall, då skiljaktigheten bestod i olika uppfattning af lagbudets rätta tydning, som då den gälde bevisningens verkan; och alldenstund ingen skälig anledning finnes att undantaga krigsrättsmålen, behöfde, jemte den i nu remitterade förslaget förutsatta ändring i Regeringsformens 22 §, en hänvisning, näst efter ordet »åtta», i samma grundlags 20 § att dit lemnas.

Dock, jag upprepar det, ensamt genom formela åtgärder afhjelpes icke det öfverklagade onda. Denna hjelp är att söka i en förbättrad lagstiftning der tillämpningen varit ojemn. Att åt den så kallade doktrinen öfverlåta att fingera lag der sådan ej funnes, eller åt domarens jurisprudens att arbxtrera der han blott både att tillämpa, — vore att bereda en landsolycka.

Justierådet Gramer: Den anmärkta bristen på enhet i lagskipning^ lärer ej kunna afhjelpas endast genom förändrad anordning af domareverksamheten inom Högsta Domstolen; grunden dertill ligger djupare. Lagstiftningen i landet har ej mäktat hålla jemna steg med detta s industriela framåtskridande, så att deraf yppade rättsproblem ofta måst lösas med tilljelp af äldre lagar, stiftade för enklare, mindre komplicerade förhållanden; och många i senare tider utfärdade lagbud, afsedda att fylla de i följd af landets kulturutveckling uppkomna lucker i 1784 års lag, äro ej aftattade med

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 32.

erforderlig tydlighet, utan lemna vid tillämpningen ruin för olika, ofta stridig uppfattning. Behofvet af nya lagar har antagligen funnits så tvingande, att anmärkt saknad af harmoni emellan dem och de förut bestående, eller tvifvel om det tydliga i speciela delar mast skjutas å sido för angelägenheten af deras skyndsamma påbjudande. Kan detta ej förnekas, så torde det äfven höra medgifvas, att för vinnande af stadga och jemnhet i lagskipning^ jemväl och hufvudsakligen tarfvas samverkan från den lagstiftande makten.

Grundlagarne anvisa ock utväg för lagstiftaren att förskaffa ‘sig kännedom om företeelserna inom 1 agskipningsområdet och att bestämma åtgärder för rättssäkerhetens främjande.

Emellertid får jag ej underskatta nyttan af en sådan anordning, hvarigenom tillfälle öppnas för Högsta Domstolen alla, ledamöter att samfält utöfva domarekallet, i de fall der det för åstad komma,n de af jemnhet i lagskipningen kan finnas erforderligt. Den individuelå uppfattningen sofras genom meningsutbytet med flere, och likaså är den specielare sakkunskapen, så behöflig vid bedömandet af vissa tvisteämnen, säkrare att förvänta inom eu större domarepersonal. Det lider ej heller tvifvel, att domslut, Indika innefatta uttrycket af flertalets bland Högsta Domstolens ledamöter åsigt om en omtvistad och olika bedömd rättsfråga, skola tillmätas vigt och utöfva ett helsosamt inflytande på lagskipningens allmänna gång.

Men en lag i denna syftning fordrar varsamhet i uppställningen, så att ändamålet med densamma i möjligaste måtto kan uppnås och att den ej synes lofva mera än den kan hålla.

Ordalagen i det till granskning föreliggande förslaget förutsätta, att beslut om ett måls hänskjutande till plenum skall föregås af eu omröstning bland afdelningens ledamöter, så, fullständigt formel, att man deraf kan sluta till den mening, som bör hållas för de flestes; således eu ordentlig domsomröstning, hvilken måste antecknas i protokollet, för att jemväl för de rättsökande, hvilkas intressen på det närmaste genom omröstningen beröras, motivera beslutet om afdelningens inkompetens. Konseqvenserna häraf torde ej utfalla till fromma för lagskipningsenheten och ej eller för högsta domaremaktens anseende.

En ledamot har redan erinrat att frågan huruvida, uti ett på en Högsta Domstolens afdelning föredraget mål, det i förslaget förutsatta fall är för Hunden, så att målet skall till plenum öfverlemnas — icke alltid framstår med sådan klarhet, att ej åsigterna derom kunna vara delade, i Bill. till Biksd. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afd. 15 Haft. 4

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

hvilken händelse denna fråga måste lösas genom omröstning; och än värre, hända kunde att plenum sedermera, efter omröstning, ogillade afdelningsvis beslut i frågan.

Sammanjemkning af skiljaktiga omdömen i ett tvistemål kan förväntas så länge öfverläggning i ämnet pågår, men såsom regel får man väl antaga, att den ledamot i Högsta Domstolen, som på någon af dess afdelningar snidt till doms öfver och afgifvit sin röst i ett sedermera till plenum hänskjuta mål, icke skulle der frånträda sin på mogen öfvertygelse grundade åsigt och såmedelst gorå sig skyldig till eu klandervärd sjelfförnekelse. Fara synes mig derför vara för handen, att, synnerligen vid inträffad förändring i domspersonalen, stridiga domslut komma att utgå äfven från den ifrågasätta domstolsinstitutionen; och då donna i allmänna omdömet antagligen blefve uppskattad såsom ett betryggande värn mot ojemnhet i lagskipningen, men det visade sig att de på hennes verksamhet uppställa anspråk icke fyldcs — månne icke då tilliten till landets domstolsväsen skulle allvarligt äfventyra s?

Förslaget upptager vidare såsom enda vilkor et för måls öfverlemnande till pröfning af Högsta Domstolens sandlige ledamöter, att öfvervägande röstantalet inom afdelningen skulle »afvika från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats eller tydning af lag eller författning». Häremot erinras till en början att de begagnade orden lätteligen kunde föranleda den allmänna uppfattning, att möjlighet till kännedom huruledes ett föreliggande rättsfall förut blifvit af Högsta Domstolen bedömdt, städse skulle finnas för dess ledamöter öppen, hvilket ingalunda är förhållandet. Vi sakna här i landet ett ordnadt advokatstånd; endast sällan kan det derför påräknas att de tvistande utreda om och huru lika beskaffade tvister blifvit i högsta instansen afgjorda. Utredningen i detta hänseende måste således åstadkommas af Högsta Domstolens ledamöter sjelfve. Bristen på registratur eller minnesböcker för den förflutna liden, hvilken icke är i förslaget begränsad, utgör emellertid för slik utredning ett hinder, som trotsar de allvarligaste bemödanden. Tillämpningen af det föreslagna lagbudet måste följaktligen blifva beroende på tillfällig upplysning om tillvaron af prejudikat, stridande mot hvad afdelningen i ett föreliggande fall beslutat; och under sådana omständigheter är den förutsättningen antaglig, att inom någon af Högsta Domstolens afdelningar folie dom, stridande emot ett prejudikat, som vid afgörandet ej var kändt utan först efteråt uppdagats. Gjordes upptäckten af den tappande parten, skulle hän säkerligen i donna, samma,nstäld med författningens ordalag, se ett gifvet stöd

27 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

för ansökan om resning, ehuruväl eu sådan ansökning svårligen torde kunna bifallas. Har då ofvan antydda uppfattning hos allmänheten vunnit insteg, lära slika domslut icke undgå klander, hvilket uteslutande, ehuru alldeles oförtjent, kommer att drabba Högsta Domstolen.

Dessutom äfventyra* stridiga beslut inom Högsta Domstolen äfven under andra förhållanden, än dem, som i förslaget antydas.

Exempelvis må framhållas den visserligen ej otänkbara händelse, att fullt likartade, svårlösliga rättsfrågor förekomma nära samtidigt till afgörande inom Högsta Domstolens båda utdelningar. För sådana fall och antagligen många derå. borde väl, om gagn af reformen skall påräknas, utvägen till plenisammanträden icke vara slängd.

Ehuru jag på nu anförda grunder ej kan godkänna den form, i hvilken förslaget utgått, anser jag likväl den å bane bragd> frågan vara af sådan vigt, att jag ej får undandraga mig redogörelsen för min uppfattning om sättet för denna frågas fösning. Ändamålet vinnes, enligt min tro, som ytterligare bekräftats af hvad jag under öfverläggningen i ämnet erfarit, icke i nöjaktig mån om vilkoren för måls hänskjutande från Högsta Domstolens afdelningar till plenum uttryckligen och specifikt i lagen upptagas, utan bör det anförtros åt afdelningarne att, med hänsyn till lagskipningsenhetens befrämjande, derom i förekommande fall förordna.

Visserligen kan häremot invändas, att ett sådant af all kontroll oberoende bemyndigande utaf Högsta Domstolen antingen icke blefve användt, hvarigenom ändamålet skulle helt och hållet förfelas, eller ock kunde tagas i anspråk oftare än behofvet kräfde, till men och tidsutdrägt för de tvistande; men misstanke om pligtförgätenhet i något af dessa hänseenden lärer väl ej kunna uppstå emot de män, som skola fullgöra det dyrbara förtroendeuppdraget att döma i Konungens namn. Jag vågar derför i underdånighet föreslå att, i händelse nådig proposition om tillägg till 22 § Regeringsformen varder till Riksdagen aflåten, till Kongl. stadgan den 28 Oktober 1860 måtte fogas en § af följande innehåll:

»Skulle uti annat mål, än sådant, hvarom i 20 § Regeringsformen sägs, den Högsta Domstolens afdelning, der föredragningen skett, finna, för beredande af enhet i rättsskipningen, lämpligt att målet afdömes af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld!, och det anses kunna ske utan hinder för det skyndsamma afgörande målets beskaffenhet kan fordra; ege afdeliiingen-jiatt om målets föredragning till sådan! samfäld! afdömande förordna;. och skola då, der laga hinder ej möter, samtlige Justitieråden i pröfningen af målet deltaga.»

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Hvad angår det föreslagna tillägget till instruktionen för Nedre Revisionen, instämmer jag i det yttrande Justitierådet Lindhagen derom afgifvit.))

Justitierådet Södergren: d)en erfarenhet i afseende på domare-

embetets utöfning i allmänhet inom Högsta Domstolen, som utgör anledningen till de nu föredragna lagförslag: eu i offentligheten förspord klagan öfver bristande endrägt i besluten och saknad öfverensstämmelse i rättsgrundsatser eller i lagtydning för särskilda domslut i väsendtligt likartade rättsfall — torde höra anses hufvudsakligen tillkommen efter det att Högsta Domstolens organisation och arbetsordning senast voro föremål för lagstiftande maktens bestämmande och Kongl. stadgan den 23 Oktober 1860 meddelades. Icke dock, efter hvad mig förefaller, så, som skulle man trött sig finna den nämnda år vidtagna anstalten med vidgande af Högsta- Domstolens ledamotsantal och domstolens försättande på två afdelningar hafva nödvändigt förorsakat det nu öfverklaga,de tillståndet i lagskipningen; i hvilket fall botemedlet väl både kommit att sökas genom ett förslag till ändring af denna anstalt och återvändande till den förfina ordningen. I något annat måste då orsaken uppsökas, för att, med riktigt bedömande af det närvarande tillståndet, beräkna utsigterna för den kommande tiden samt derefter ordna de anstalter, som för rättsskipningen kunde finnas nödiga.

Hvad som härvid främst måste blifva föremål för betraktelsen, är svenska lagverkets tillstånd; ty förgäfves må man vänta en god lagskipning om lagstiftningen har motsatt egenskap. De remitterade lagförslagen leda nödvändigt granskningen rakt in på detta grannlaga ämne; och denna granskning fordrar öppen sanning. Man bemärker då genast civillagstiftningens trägna fortgång på den väg, der Sveriges åldriga civillag alltmera sönderryckes till en ruin, hvars utur systemet bortfallande delar ersättas med ett aggregat af lösa, på olika lider samt af olika hufvuden och af olika händer beredda författningar; dervid stundom, synnerligen i de lagstiftningsämnen, Indika man hör benämnas såsom »human itetsfrågor» — just den art, hvars principer vanligen finnas djupare och vidsträcktare ingripa i civilrättens hela system — sådana författningar bl Hvit utfärdade, vid hvilkas förberedande granskning af Högsta Domstolen förgäfves med varnande erinringar om fel och brister i redaktionen blifvit förutsagdt, att dessa lagar “kunde bringa oreda i lagskipningen.

V id ett sådant tillfälle, som det närvarande, der frågan är om utgrundande af orsakerna till lagskipningens haltande gång, för hvilken äfven

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

jag har att inför allmänna omdömet uppbära min tillbörliga andel i den kollektiva ansvarigheten, lärer jag vara desto mera behörig till det nu gjorda åberopande af sjelfva lagstiftningens tillstånd, som jag redan i början af min mer än sjuttonåriga embetstid i Högsta Domstolen, vid särskilda tillfällen, ända intilldess att erfarenheten tvång mig att anse det vara förgäfves, i officiel!) yttranden öfver föredragna lagförslag höjt min röst mot det begagnade lagstiftningssättet. Sålunda, utom andra tillfällen, bräde jag den 11 Mars 18(53 mot det, att, sedan man funnit en allmän lag af större omfattning vara, i följd af dess ålder, icke motsvarande tidens förhållanden och fordringar och derför höra i hela sin vidd utbytas mot en ny, till hvilken man ock genom komitier, de der under en sträcka af decennier varit anlitade, fatt förslag utarbeta dt, och ytterligare reviderad!, lagstiftningen ändock fortginge på det sätt, att spridda rättsbud i den gamla lagen enstaka framdrogos till förändring, dervid det nya stundom måste i sin princip lida jemkningar på det att detta nya utan alltför stor oreda skulle kunna i det gamla inpassas; genom hvilket partiel:» sammanflickande af gammalt och nytt, med anledning af tillfälliga spridda motioner vid flen ena riksdagen efter den andra, i ändamål att afhjelpa de mest tvingande behofven af lagreformen, den nödvändiga omsorgen för tillvägabringa»»»^ af ett ordna dt och redigt la gsystem allt mera undansköts till en obestämd framtid. Då jag villigt erkände det lämpliga, möjligen ock nödvändiga i den metod för beredande af ny civillag, att den icke i sin hela vidd på en gång företogs till ombildning, utan förslag dertill delvis framstäldes, förklarade jag mig dermed förstå, att allt hvad som tillsammans innefattade eu lmfvuädel af det störa föremålet för någon af gamla civillagens balkar framstäldes såsom ett helt för sig, då, inom detsamma kunde finnas ett konseqvent system, som genomginge och samt mmhumle detaljerna: så, som det skedde medelst sjuttonde seklets lagstiftningsverk i de vigtigare författningar, såsom T osta» nents-sta tiga»» och Förmyndare-ordningen, Indika föregingo och i väsendtligt», delar förberedde 1734 års Allmänna lag. Det torde icke vara olämpligt att jag härmed sålunda återupprepar dessa gamla erinringar, Indikas iakttagande ännu kunde hafva den göda följd, att lagskipningens tillstånd icke ytterligare förvärras just under det man söker att upptäcka botemedlet för det onda.

Under tillämpningen af ett lagväsende, som sålunda saknat både yttre och inre enhet och harmoni och hvilket för öfrig!, icke ens med donna anmärkta metod af fragmentariskt lagstiftande hunnit med behöfliga nya stadgande»» nog skyndsamt följa nutidens hastiga gång i förän-

3-

'

Kolig/. Maj-M Nåd. Proposition N:o 32.

äring af gamla och bildande af nva arter i det sociala lifvets mångfaldiga verkningskretsar, har mången gång domaren hatt att lösa frågor, som icke haft sin bestämma i gsgr und i fullständig och tydlig lag, utan fordrat tillämpning af rättsgrundsatser, hemtade från den så kallade allmänna jurisprudensen, från en doktrin, hvilken, då hon saknar fasta stödjepunkter i de positiva lagarnes innehåll, icke alltid så säkert torde vara bunden af förståndets kalla pröfning, utan stundom kan sväfva vidt ute i känslans och fantasiens fria rymd. Då har för domarepersonalen stundom, måhända ofta, möjligen mera ofta, än för domare-embetets — jag kan tillägga, äfven för lagstiftande maktens — värdighet och anseende varit ensidigt, just detsamma inträffat, som ofta händer inom eu annan rådplägning och beslutande församling, hvilken, i och för lagstiftningen, oek har att befatta sig med pröfning af rättsgrundsatser, de der ännu icke hunnit blifva i lag bestämda: Riksdagen. Den ena personen finner en ifrågastäld princip vara sann och god, sjelfva uttrycket af högsta rätt: den andra deremot finner donna samma princip vara alldeles förkastlig, ledande till högsta orätt. Och så skrider man till den slutliga metod, som i allmänna föreställningen städse ursäktas för Riksdagen, såsom der naturlig, kanske oundviklig, men åter lätt så midt rykte då man talar ensamt om högsta domareinstansen: omröstning. Och dennas utgång, vare sig hos Riksdagen eller hos nämnde domare instans, beror måhända på eu enda persons röst och skall gälla såsom det sanna och råtta — intilldess. att vid annat tillfälle, då den beslutande personalen är i någon mån ombytt, samma fråga åter kommer under afgörande och får, möjligen ock med eu enda rösts öfvervigt, motsatt utgång. Denna jemförande sammanställning af de begge myndigheternas verkningssätt är icke gjord utöfver närvarande ämnes gräns, utan fasthellre framkallar just detta ämne en sådan sammanställning. Den ena myndigheten har nemligen till sin uppgift att besluta sådana lagar, på livilkas beskaffenhet väsendtligen skall bero, om den andra myndigheten skall vid deras tillämpning nödgas tillgripa omröstningen för att säga hvad med samma lagar egentligen kan vara menad!. Finnes den senare myndighetens verksamhet icke för det allmänna rättstillståndet vara tillfredsställande, står man framför den svåra frågan: hos hvilkendera myndigheten ligger felet — eller, för att begagna värdigare talesätt: hos hvilkendera har, under alla menskligt» värka allmänna lott af ofullkomlighet, förmågan icke räckt till att motsvara viljan? Bristen kan möjligen ligga ensamt hos någondera, möjligen ock i större eller

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

mindre mån vidlåda- dem begge. Detta urskiljande skulle ankomma på en verkligt ojäfvig och tillika nog kunnig skiljedomares afgörande.

Så fullkomliga, så för alla skiftningar och rättsfall tillräckliga, att icke meningssplittringar vid domsluten skulle någonsin uppstå, lära dock lagar icke kunna i sitt ursprungliga tillstånd blifva. Det måste då tillhöra lagstiftaren att med ständigt vaken uppmärksamhet följa lagskipningens gång, för att, der meningsskiftningar, synnerligen inom högsta domareinstansen, röjt lagarnes bristfällighet, skyndsamt gorå dem fullständiga och tydliga i deras hufvudsakliga bestämningar, från hvilkas grund och mening, med hänsigt till harmonien i deras inre samband till ett- helt system, rättsnormer skola hemtas i förekommande fall, Indika icke i lagarno ega speciel uttrycklig regel. Det är, synes det mig, just i donna mening eu offentlig embetsman i den för honom gällande Instruktion fått- sig ålagdtatt vid hvarje riksdag i sin embetsredogörelse utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka bristerna uti lagar och författningar samt uppgifva förslag till deras förbättring. Ett icke. minst i tidsbestämningen vigtigt stadgande; ty underlåtenhet af en sådan an befäl d ständig va-ksamhetspligt kunde efter en mängd års förlopp hafva den följd, att, när den forskande blicken omsider kommit att falla öfver det ständigt rörliga verksamhetsfält, der lian för länge saknats, penseln väl blefve redo att måla en tafla med mörka skuggdrag öfver de inom allt för trång rymd sammanhopa.de föremålen, men der hvarken tecknaren sjelf hade eller betraktaren Unge redig urskilning om det verkliga sammanhanget emellan alla dessa föremål, och hvilken nyttig lärdom kan vara att med full sanning hemta från donna tafla.

Så länge det i domareeden uttryckta grundbegreppet af domarens pligt är oförändrad!, så att lian skall »efter sitt bästa förstånd och samvete döma efter Sveriges lag och laga stadgar», lärer det icke kunna fordras, a.tf, någon domare skall såsom för honom bindande lag erkänna de prejudikat, Indika efter hans synsätt och öfvertygelse icke skulle vara med gällande lags rätta mening och förstånd öfverensstämmande. Domaren har hitintills icke egt att åt prejudikaten tillerkänna sådan giltighet, hvarigenom lagstiftande makten skulle, i hvarjehanda ämnen tidtals öfverflyttas till domaremakten. Häraf har man naturligen att- förklara det juridiskt berättigade i de under omvexlande domarepersonal till utgången skiftande bmröstningarne i likartade rätt sfa 11. Det tyckes val då vara på lagarnes beskaffenhet det väsendtligen måste bero, om sådana meningsstrider vid deras tydning och tillämpning skola, oftare inträffa.

32 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

Utöfver hvad med nu gjorda allmänna betraktelser är sagd*, i akt och mening endast att framhålla hvad som måste tagas i öfvervägande vid bemödandet att utfinna medel till befrämjande af rättsskipningens säkra gång, inlåter jag för min del mig icke i någon förklaring till erkännande eller till förnekande af befogenheten i den anmärkning om Högsta Domstolens verksamhet under den förflutna tiden, som föränledt de remitterade lagförslagen. Frågan, om lagskipningen företett brister och fel, som icke äro att tillräkna saknad! uppfyllande af de nu antydda vi Ikoren för möjligheten af god lagskipning, bör icke af mig besvaras. Jag har att öfver de remitterade lagförslagen yttra mig på allmänt objektiva, allmänt psykologiska grunder, angående ett ordnande för framtiden, utan någon å min sida, blifvande tillämpning af något omdöme öfver flen förflutna tidens verksamhet i Högsta Domstolen.

Under sådan uppfattning afl närvarande lagstiftningsärende, tror jag mig i de grunder, på Indika lagförslagen hvila, höra erkänna såsom en vigtig sanning, att i eu domstol, hvars ledamöter utgjorde ett icke allt för stort antal och alla voro välde efter ett och samma anspråk på kunskaper, erfarenhet och lämplighet för embete!, borde det vara att förvänta, att om i något mål, der emellan eu afdelnings ledamöter uppstå!! skiljaktighet i uppfattning af lagens mening och rätta tillämpning eller af den allmänna rättsgrundsats, som i saknad af bestämdt lagbud för sådan! fall, som det då förevarande, borde antagas till norm för bedömande!, samtliga ledamöterna skulle företaga gemensam öfverläggning och gemensamt afgöra målet; så skulle dermed — så vidt ej lagstiftningens dåvarande skick i allmänhet uteslöte möjligheten af god lagskipning — kunna beredas det bästa domslutet, som tillika kunde leda till enhet i lagskipningen i framdeles förekommande likartade frågor. Och detta är ju icke annat, än den enkla, axiomatisk! antagna principen för de kollegiala domstolames inrättning. Utj öfverläggningen kan den ene ledamoten vidga den andres kritiska, uppfattning af saken med dess på afgörande! mer eller mindre verkande omständigheter: vid tydningen af ett dunkelt lagbud kan genom jemförelse emellan flera lika kompetenta rättskunnigas åskådningssätt och utläggningar sanningen lättare framträda; och det lärer val icke lida något tvifvel, att ju den domare, som i sitt ensliga begrundande fatta! ett lagbud i annan syftning, än den han vid öfverläggningen förmärker vara hos andra rådande, skall med större trygghet kunna låta sin enskilda förmodan om lagbudets verkliga mening vika för vigten af den betydelse de! större antalet med honom i donna pröfning lika behörige

Koncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

fattat ur Lagens ord. Under samhällslefnadens rastlöst fortgående utbildning i nya arter och förmer af verkningssferer, för hvilkas förvecklingar och tvisteämnen lagstiftningen ännu icke hunnit gifva tillräcklig^^ rättshud, inträder behofvet af den allmänna doktrinens vägledning, dervid det tillräckliga: måttet af förtrolig bekantskap med principerna i främmande länders laga r och i allmänhet rättsvetenskapens utveckling i sådana länder naturligtvis kan säkrare vara att förvänta inom den större domarepersonalen, än inom den trängre begränsade.

Utom det allmänna vilkoret, att icke lagstiftningens skick skall gorå en god lagskipning omöjlig, antyddes i den nu gjorda betraktelsen ett särskild! vilkor för dess giltighet: det, som af såg en viss måtta i hela antalet af domstolens ledamöter. Val har icke till min kunskap kommit någon historisk förklaring öfver bevekelsegrunden för det i afseende på Högsta Domstolen uti 20 och 22 §§ Regeringsformen intagna stadgande, som positivt förbjuder, att liera än åtta ledamöter på en gång må i pröfningen af något mål deltaga; men jag bör tro detta förbud hafva en djupare grund, än endast afsigt eu att, till undvikande af eu för doinareembetets utöfning menlig öfveransträngning för Högsta Domstolens ledamöter af oafbruten embetsutöfning, tillförsäkra dem möjligheten af någon årlig, dem emellan alternerande embetsledighet. Ett sådant ordnande, väsendtligen grundlagd! redan genom bestämningar af minimiantalet af på eu gång dömande ledamöter, hade, synes det mig, icke fordra! den skärpa formen af ett i sjelfva bestämmandet af högsta instansens organisation inlagd! förbud mot det större antalet. Till grund för bestämningarne i denna, Regeringsform la,des icke fösa hugskott; man har der att upptäcka djup besinning och klart, ändamål. Det vill synas, att motivet för detta stadgande hemtats äfven från en allmän psykologisk grund: från antagandet af eu sådan fallenhet i m ernå skolynnet i allmänhet, att under vårdnaden af anförtrodda värf hvarje särskild person för sig, äfven utan någon derom erinrande egen reflexion, stundligen har starkare känsla af uppfordran till omtanke för godt utförande af sitt värf, då detta är anförtrodt honom ensam eller till samverkan med ett litet antal med honom lika, förbundna personer, än då eu större mängd personer gemensamt hafva detta, värf. Då eu till bepröfvande framstå,hl idé röner bifall hos eu stor mängd till donna pröfning lika kompetente, ligger måhända genast i donna gemensamhets störa vidd anledning för hvar och eu till eu tillförsigt, som kan minska hans tveksamhet och dermed skärpan i hans kritiska forskning; och sålunda kan det hända, att från det störa dömande Bill. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afä. 15 Haft. 5

34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

antalet framgår ett beslut, som icke varit möjligt om den ensamma tvitiaren eller det lilla antalet, i ovetenhet ännu om den yttre verldens blifvande tanke i ämnet, haft känslan af strängt tvingande nödvändighet att så djupt och noggrant begrunda frågan, att dermed vore förutsedt, Indika inkast mot det blifvande beslutet kunde af den ännu okända främmande kritiken göras. I fråga om förvaltning af en större samfällighet^ angelägenheter må det vara lämpligt, stundom måhända nödvändigt, att beslutanderätten utöfva s af eu talrik personal delegerade. Men icke rimligtvis kunde det blifva fråga om bildande af en domstol med så stor personal som t. ex. Stockholms stadsfullmäktige. Om i detta ämne man vill från den högre synpunkten af sj elfva pligtkänslans verkan flytta tanken till den drifkraft för det göda, som ligger i medvetandet af det anförtrodda kallets ansvarighet, dervid man hellre må tala om den moraliska ansvarigheten inför allmänna omdömet, än om den otvifvelaktigt i allmänhet svagare garantien i den juridiska ansvarigheten; så lärer det icke kunna nekas, att om ansvarigheten ligger tunn! utbredd öfver eu stor yta, måste den på hvarje särskild punkt kännas lättare, än om den tätare läge öfver en trängre begränsad rymd. Till en i ordets vanliga bemärkelse fåtalig personal måste eu domstol vara inskränkt. Men siffran för detta fatal kan en allmän teoretisk regel icke bestämma.

Frågan om det vid Högsta Domstolens organisation antagna högsta antalet af på en gång i något mål dömande ledamöter bör, såsom närvarande lagförslag afser, förändras, är sålunda eu lämplighetsfråga, som endast efter ett tycke kan afgöras. Den angår ett visst förtroende till Högsta Domstolens ledamöters personliga sinnesart, äfven de nuvarandes. Jag är då må hända icke lämplig rådgifvare deruti, särdeles under de förhållanden, hvilka åberopats såsom anledning till lagförslaget. I allt fall är Högsta Domstolens utlåtande icke för någon ändring af Grundlag oundgängligt.

I fortsättning af den förut gjorda allmänna betraktelsen med särskild tillämpning på förhållandet i Högsta Domstolen, inser jag väl, att man kunde få höra det inkast, att eu votering med 8 röster emot 8 icke skulle vara mera tillfredsställande för önsknmgarne om enhet och stadga i lagskipningen, än nu eu votering med 4 röster emot 4, — eller, efter det i verkligheten vanliga 1 edamotsantalet, med 4 röster emot 3. Men skilnaden kan för lagstiftningens behof af möjlighet till säker beräkning af nödvändigheten till lagars förändring eller förtydligande ega stor vigt i så måtto, att genom pleni-voteringen b lafve känd!, huru den lag, hvarom

35 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 32.

särskild! kunde vara fråga, uppfattades af Högsta Domstolens verkliga pluralitet, då deremot, i den nu gällande ordningen, en votering bland 8 — vanligen blott 7 — af de 16 ledamöterna lemna? lagstiftande makten i ovetenhet, om icke möjligen de 8 eller 9 ledamöterna, som i voteringen ej deltagit (i förra alternativet hälften och i det senare pluraliteten af Domstolens personal) hyllar och vill tillämpa just den rättsgrund eller den lagtydning, som vid voteringen var eu Domstolens skenbara minoritet.

Jag erkänner således för urin del, att hänskjutande! till Högsta Domstolens begge afdelningars samfälda pröfning i sådana fall, som de i den föreslagna stadgan afsedda, skulle, derest icke i afseende på ledamotspersonalens antal den antydda betänkligheten mot rubbning af regeln i 22 § Regeringsformen ansåges ligga i vägen, vara en i sin grund giltig och i sin beräknelig» verkan nyttig utväg till förekommande af den ojemnhet i Högsta Domstolens lagskipning, att förut antagen rättsgrundsats eller lagtydning komme att vika för derifrån skiljaktig mening, i annan händelse, än att donna senare vore af verkliga flertalet bland Högsta Domstolens ledamöter antagen och derigenom gåfve anledning till förväntan att den i sin ordning kunde lända till framtida enhet i lagskipinligen, sä länge nemligen den verkligen bibehölle betydenheten att vara uttryck af flertalets öfvertygelse. En varaktighet utöfver denna gräns bör icke — kan icke — fordras, derest icke, såsom redan är antyda lagstiftande makten genom hyllning åt prejudikat skulle delvis och tidtals komma att öfvergå till domaremakten.

Ehuru jag sålunda erkänner och högt värderar de föreslagna författniugarne» störa och vigtiga ändamål, befrämjandet af den för allmänna rättstillståndet ytterst angelägna enheten och säkerheten i högsta instansens rättsskipning, och jag icke kan förbise, att, huru man än må söka att ordna donna angelägenhet, störa svårigheter alltid måste möta, så att icke något lagförslag i ämnet torde kunna framstå, som icke skulle i någon män gifva rum för kritikens trillande inkast; nödgas jag dock förklara, att, om än all tvekan lemnas å sido i fråga om rubbning af grundsatsen i 22 § Regeringsformen, jag dock icke kan tillstyrka de nu framlagda förslagen.

Enligt den föreslagna ändrade lydelsen af 22 § Regeringsformen, skulle i detta Grundlagsbud qvarstå ett strängt förbud mot domarekallets samfäld» utöfning af flora än åtta ledamöter utom i de vissa fall», som skulle bestämmas genom den föreslagna stadgan.

36 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Denna stadga är uppstådd med enahanda, i sjelfva ordalagen uttryckt anspråk pa matematisk precision i bestämningen af de fall, der det, som eljest vore i Grundlagen strängt förbjudet, skulle vara icke blott tillåtet, utan ock så anbefaldt, att »ett annat förfarande vore lagstridigt. Om det beskrifna fallet vore inne, upphörde domstolsafdelningens domsrätt och målet kunde lagligen icke afgöras af annan myndighet, än Hög-

sta. Domstolens plenum. Sådan stark vigt måste, efter hvad mig synes, nödvändigt tillerkännas lagtextens ord »finnes» och »då skall»; de synas utesluta afl tanke pa något ungefär, något pa lämplighetsgodtfinnande tillfälligt beroende. Det blir i afseende på parterna i målet en verklig rättsfråga.: den part, som enligt domstolsafdelningens omröstning skulle i strid mot gifna prejudikat förlora saken, både verklig rättighet att fordra dess öfverlemnande till Högsta Domstolens pleniafgörande.

Min mening med donna erinran åsyftar icke något klander deraf, att den föreslagna stadgan i donna del sålunda upptager ett rät t sbud, icke gifven ruin för något förfarande efter löst godtfinnande: en fråga hvaruti jag för närvarande icke har anledning att inlåta mig i något yttrande.

Men donna erinran har vigt i hvad jag bär vidare har att anföra om

stadgans tillämpning och följder.

Hvad sålunda, med donna uppfattning af stadgans skarpt befallande syftning, vidare förekommer till betraktande, är den föreslagna formen för urskiljande och konstaterande af det faktum, att domstolsafdelningens gemensamma eller dess pluralitet® lika förbindande mening i föredraget mai vore afvikande från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats eller tydning af Lag eller Författning och att derföre afdelningens domsrätt upphörde. Förslagets ord »f,nnes vid omröstning till dom.", synas mig icke tillstädja annan uppfattning, än att härmed betecknades just det »omlastande till dom», som i 23 Kap. Rättegångs-balken beskrifves: eu handling af den ytterliga vigt, att någon fråga icke synes kunna uppstå om möjlighet att icke dess upptagande i Domstolens protokoll skulle vara en oundgänglig pligt, så länge nemligen icke Lagen med den klaraste ordalydelse gjorde ett särskild! undantag från allmänna regeln.

Jag kan icke anse med domareembetets värdighet och sj elfva statsinrättningens ständiga behof af allmän aktning och allmänt förtroende till domaremakten det vara förenligt, att eu af domstol i laglig ordning företagen och fulländad omröstning till dom må af samma domstol, för någon art af beräkning på möjligheten af motsatt utgång i målet, till sin verkan förkastas såsom misslyckad! försök till den högsta rättvi-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32. 31

sans utöfning: — att dessa dömande ledamöter i domstolen, sedan deras i omröstningen afgifna och i protokollet upptagna meningar sålunda blifvit gjorda till föremål för den offentliga kritiken, skola i sammanträde med en annan domarepersonal ånyo afköra målets föredragning och deltaga i en öfverläggning, som alltid för hvarje domare måste innebära ändamålet att lian, intilldess han vid omröstningen slutligen sig yttrar, skall ega att genom begrundande af alla sina kollegers gjorda erinringar och betraktelser slutligen bestämma sin mening i målet: — att, derest hos dessa för andra gången i ett och samma mål dömande ledamöter den förnyade öfverläggnii igen, genom uppfyllande af sitt ständiga störa ändamål, haft verkan att gifva förändrad riktning åt deras synsätt i saken och dennas inre förhållanden eller åt deras uppfattning af lagarnas rätta tillämplighet i det förevarande fallet eller af rättsgrundsatser att tillämpas i saknad af beskrifven lag, — en händelse, som visst icke får anses otänkbar vid den i detta ämne ingående grundförutsättning, att inom Domstolen yppats motsätta meningar, hvilka naturligtvis icke kunna begge hafva träffat det enda sanna och rätta, och enär äfven, i rättsvetenskapen, såsom i andra föremål för det menskliga tankearbetet, hela lifvet i hvarje stund är en skola, icke ett tillstånd af tankens nödvändigt orubbliga stillastående på den ståndpunkt den i någon viss stund intagit, — dessa ledamöter vid det nya dömandet skola vara försatte i den ställning, att de icke kunna följa sin då fatta<le öfvertygelse utan att dermed sjelfva offentligen uttala förkastelse öfver hvad de sjelfva vid förra omröstningen lika ärligt och pligttroget utsagt och velat låta i dom utgå såsom uttryck af det sanna och rätta, — eu ställning, som synes mig långt skild från det tillstånd af själslugn och frihet från alla personligt störande intryck åt yttre tillfälligheter, som för domaren är nödigt och hvithet Lagen velat honom tillförsäkra med sina uti 13 Kap. 1 § Rättegångs-balken gulna, af tillbörlig gram dagenhet skäns 1; i och psykologisk sanning förestafva de regler.

Den svåra betänklighet, jag sålunda anfört, synes mig icke kunna afhjelpas medelst den förändring af den föreslagna lagtexten, att ordet omröstning blefve utbytt emot ordet öfverläggning. Stadgan skulle ändock anses tvinga till en sådan redogörelse i domstolens protokoll, som åtminstone i det närmaste blefve detsamma som berättelsen om en verkstad»! omröstning. Jag har redan erinrat om hela donna domstolsförhandlings nödvändiga karakter af en rättsfråga, der det fria godtycket icke finge råda, utan noga och bestämdt måste visas att det vissa fall vore inne, der dom-

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

stolsafdclningens domsrätt lagligen upphörde och Domstolens plenum inträdde i den af Grundlagen eljest strängt vägrade domsrätten för större antal, än åtta personer, — det fall, der den part, som enligt domstolsafdelningens pluralitet# mening skulle vinna saken, beröfvades förmånen af donna dom och vore hemfallen under möjligheten att vid plcnipröfningen tappa. Om af andra skal, än sådana, som, i lag erkända, kunde Öppet åberopas och i protokollet upptagas samt dermed göras till föremål för offentlig granskning, den domarepersonal, som fatt målet till sitt afgörande och företagit denna slutliga åtgärd, skulle inhibera förrättningen och tillkalla andra personel- till bestämmande af målets utgång, kunde allmänna förtroendet till domstolens oväld gå förloradt.

Vidare förekommer svår betänklighet vid den föreslagna stadgans bestämning om de fall, då hänskjutande till Högsta Domstolens plenum herde ske. Under fortgående tillämpning af urin förutsättning, att stadgan, sådan den är skrifveri, icke får antagas inrymma det fria godtyckets bestämning i hvarje särskild! fall, efter hvad som för tillfället kunde tyckas höra få namn af det lämpliga, utan måste anses hafva ändamål att gifva verkliga regler till skyldigt iakttagande, tror jag mig i donna lagförslagets hufvudpunkt mota störa svårigheter.

Den tidrymd i det förflutna, inom hvilken prejudikat borde bemärkas, för iakttagande att icke mot dem stridande domslut på någondera af Högsta Domstolens afdelningar utfölle, är i lagförslaget lemnad alldeles obegränsad och torde således höra anses utsträckt långt tillbaka, utöfver mannaminne, ända till år 1789, då en myndighet med det i lagförslaget anförda namn, Konungens Högsta Domstol, först tillkom. Väl har vårt lagväsende sedan donna aflägsna tidpunkt undergått så väsendtliga förändringar, att, för tillsynen öfver lagskipningens enhet, jemförelse!! med det fordna möjligen mera sällan kunde behöfva sträckas så långt tillbaka i tiden; men lagförslaget bär i detta ämne en så stark bestämning för den giltiga tillkomsten af nya domslut, att, när det gäller tydning och tillämpning af ännu Kvarstående delar i de vid Högsta Domstolens första inrättning befintliga lagar och författningar, någon inskränkning af nu nämnda störa tidrymd icke synes kunna antagas för jemförelse!! med det förflutna vara gjord. Orden: '»förut antagen rättsgrundsats eller tydning» äro ock dunkla i den frågan, om i de fall, der tillförene just den nu beklagade saknaden af enhet i rättsskipningen varit, så att stridiga domslut fallit, det fattade nya domslutet måste ställas i den officiel!! jemförelse!! med dess motsats bland de förutgångna besluten, fastän under senare

39 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

tid en motsats till detta sistnämnda utfallit, således ett beslut liknande det tillärnade nya. Denna dunkelhet skulle ej väcka någon oro, derest ifrågavarande stadga kunde anses vara gifven i mening, att Högsta Domstolen egde använda den fria, icke af bokstafsbestämning strängt bundna urskilning, som komme att åt detta lagbud gifva tillämpning endast då, i sann inre mening fattadt, stridighet i den senare tidens i praktiken mera stadgade rättsskipning skulle genom resultatet af någon omröstning på endera af Högsta Domstolens afdelningar blifva störd. Men — jag har det redan erinrat och måste här åter upprepa det: denna stadga har naturen af eu undantagslag, der gränsbestämningarne måste antagas vara skarpt afmatta och måste noggrant iakttagas för att icke störa någondera partens lagliga rätt. Jag vågar förutsäga såsom säkert, att om den nu omtalade friare tydningen af stadgan skulle inom Högsta Domstolen söka att i förefallande praktik gorå sig gällande, skall den icke få framgång annorlunda, än just genom den så illa anskrifna metoden af omröstning. Måhända — och hvarför skulle icke misstroendet få i sina förutsättningar sträcka sig så långt? — skulle Domstolens begge afdelningar stanna emot hvarandra i motsätta voteringsresultat i frågor om rätta sättet att använda det nya botemedlet mot — saknad af enhet i rättsskipningen.

Enligt samma stränga uppfattning af den föreslagna stadgans legislativ^ natur och ändamål får jag icke stanna i någon tvekan vid besvarandet af den frågan: huru skola domstolsafdelningens ledamöter få veta, om det tillärnade nya beslutet vore stridande mot rättsgrundsatser eller lagtydning i gifna prejudikat? Dessa ledamöter måste sjelf va, alla samfäld! och hvar och en i synnerhet, söka att, så långt det kan ligga inom deras förmåga, förskaffa sig detta för embetsutöfningen erforderliga vetande. Hvarje ofullständighet deruti vore för dem en brist i duglighet för embetet. På slumpens tillfälliga skickelse kan det väl

icke få ensamt bero, om såsom Kongl. Maj:ts domar skola utgå sådana

yttranden, som, derest inom Domstolen funnes minne och vetskap om

hvad densamma sjelf tillförene gjort, icke hade kunnat få annan verkan,

än att hänskjuta det handlagda målet till en i personalen förändrad myndighets behandling och afdömande. Sådan kraft och verkan tror jag verkligen ligga i ordet »skall» uti den föreslagna stadgans första moment; och just det ändamål, för hvilket detta lagförslag tillkommit, beredandet af enhet i rättsskipningen, tyckes icke tillstädja den tanke, att stadgans tillämpning skulle vara att påräkna endast då händelsen så fogade, att kunskap om prejudikaten vid tillfället förefunnes, utan att Dom-

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

stolsledamöterna skulle hafva någon mer eller mindre omfattande forskning efter sådana prejudikat sig såsom embetspligt positivt åliggande. För kunskapen om prejudikat, som gifvas under tiden efter den föreslagna lagens tillkomst, blefve, såsom jag tror, tillbörligen ordiiädt genom det tillika föreslagna tillägget vid Instruktionen för Nedre Justitie-revisionen; men kunskapen om hela den förutgångna tidens prejudikat? Val skulle Högsta Domstolens ledamöter veta sig vara fria från juridiskt ansvar i de händelser, då prejudikat varit för dem okända och derföre icke kommit att föranleda stadgans tillämpning; och likaledes antager jag, att Kongl. Maj:ts sålunda tillkomna domar, fastän efteråt upptäckta stridiga prejudikat blefvo åberopade, icke skulle förlora sin giltighet och på tappande partens resningsansökning upprifvas, utan förblifva bestående — såsom offentliga, beklagansvärda uppenbarelser af det högsta domareembetets o tillförlitlighet i kunskapen om händelser i dess egna förflutna verksamhet, samt under tyst och hemligt beklagande af Domstolens ledamöter, att de icke i rätt tid egt den kunskap som efteråt, för sent, dem erbjudits. Men tung ansvarighet skulle Högsta Domstolens ledamöter vara underkastade inför det offentliga moraliska fil/vaknandet, — ett godtyckets tribunal, hvars domar kunde hos månget känsligare sinne blifva smärtande, om de sammanstämde med sjelfförebråelsen för uraktlåten tillräcklig forskning i svenska rättsskipningens annaler. Huru otillräcklig eu sådan forskning för så stor tidrymd skulle blifva, är lätt att inse. Forskaren skulle nästan förgäfves öda tid och krafter, som behöfvas för domarekallets mera egentliga och väsendtliga fordringar. Under det han som mest sysselsätter sig med studiet af något visst års rättsförhandlingar i Högsta Domstolen, påkommer ett domarevärf, der denne flitige forskare låter utgå en af Domstolens ena afdelning besluten dom, som uppenbart strider emot prejudikat urder året näst efter det, i hvars handlingar studiet senast skedde. Och sedan, då upptäckt härom göres, måste den samvetsgranne domaren åtnöjas med den juridiska ansvarsfriheten för det begångna felet. Icke alla lynnen kunna tillfredsställas med en tröst af denna art.

Icke torde det höra påräknas, att parterna skola anvisa tillvarelsen af de prejudikat, hvilkas kännedom kunde behöfva^ för att bestämma målets slutliga behandlingssätt, och att hvardera parten eljest finge skylla sig sjelf för följden af bristande kännedom om dessa, prejudikat. Det är statens sak, icke parternas, att konstruera domstolen. I allt fall vore det väl icke att förvänta, att den part, som söker att vinna sin sak i

41 Kong!.. Maj ds Nåd. Proposition N:o 32.

strid mot principen i befintligt, men för domstolen obekant prejudikat, skall gerna yppa hvad i detta hänseende är en hemlighet både för hans vederpart och för domstolen. På denna väg lärer icke något ädelmodigt ifrande för enhet i rättsskipningen vara att söka.

Jag betvifla!1 icke, att ju de sålunda anförda betänkligheter varit noga bemärkta och med all af ämnets störa betydenhet påkallad sorgfällighet vägda, då förslaget uppgjordes. Det rättsskipningens skick, som föranledt, detta förslag, torde hafva skådats så mörkt, att icke ens betänkligheter af denna art ansetts höra ligga i vägen. Och dervid har förslaget, såsom det vill synas, utgått från eu förutsättning, att begagnandet af den blifvande möjligheten till hela domstolspersonalens samfäld:!, utöfning af domarekallet, för beredande af enhet i lagskipningen, der denna enhet någon gång genom en domstolsafdelnings tillernade beslut kunde storas, måste hos Högsta Domstolen manas fram genom ett mekaniskt regeltvång, till ett undantagsförfarande i afseende på den dömande personalens sammansättning. Då detta utfinnande af tvångsregler skulle ske utan rubbning af deri' förut stadgade ordning i domstolsledamöternas tjenstgöringstid, har problemet blifvit särdeles svårlöst. Sålunda har man kommit derhän, att svenska statsförfattningen — Regeringsformen och dess bihang, de begge stadgarne — skulle i sitt högtidliga program för rättvisans högsta utöfning hos Konungamakten Öppet förklara, att en tendens till sjuklighet funnes i denna utöfning af Konungens domsrätt, genom brist på enhet i rättsskipningen: att derföre under hälften af hvarje år och ett par veckor dertill vore för alla arter af förekommande rättsfrågor, med ett i följd af högsta instansens organisation nödvändigt undantag af de från krigsdomstol fullföljda mål, genom en exception,;! regel anstaltadt till iakttagande och bevarande af rättsskipningens enhet och stadga, dock med uppoffring sannolikt mången gång af förut möjlig skyndsamhet i rättstvisternas afgörande, — men att under återstoden af året, fem månader och något derutöfver, måste för en del rättsfrågor, i anseende till behofvet af skyndsamhet i deras afgörande, möjlighet lemnas öppen att rättsskipningen i högsta instansen blefve osäker och haltande, sa att domar da kunde komma att utfärdas, hvilka under annan årstid icke skulle hafva kunnat få giltighet.

I sanning ett sorgligt program för utöfningen af den till sjelfva Konungamaktens funktioner hänförda högsta rättsskipningen. Dock — jag får icke förgäta, att det är från resultaterna af Högsta Domstolens Bih. till Biksdm Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afä. 15 Haft. ö

42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

förflutna verksamhet eu tvingande anledning till detta program skall hafva framgått. Det är ock derföre jag vid detta tillfälle icke hör yttra mig vidsträcktare, än i fråga om det i förslagen beshrifna regeltvångets möjlighet och dess förmåga att rätt verka för sitt uppgifva ändamål. Och jag har för min del derom afgifvit mitt afstyrkande yttrande.

Beträffande det ifrågasätta tillägget vid Instruktionen för Nedre Justitie-revisionen, tror jag detsamma afse ett under alla förhållanden nyttigt företag, nyttigt äfven om den nu föreslagna stadgan icke skulle blifva såsom lag antagen. Dock synes det mig, att åt minnesböckerna icke bör gifvas högre betydenhet än såsom i och för sig med sina egna register utgörande officiela utförligare Register, med hvilkas ledning den säkraste kännedomen af de deruti anförda rättsfall skulle sökas i de rätta urkunderna, Högsta Domstolens protokoll och, om det ytterligare erfordras, de i Justitie-revisions-expeditionen eller i Riksarkivet förvarade akterna. Det är väl bekant, att mycken svårighet kan mota företaget att ur ett afdömdt konkret rättsfall, med alla dess ofta på sj elfva rättsfrågans säkra bestämning inverkande och stundom derför alldeles likgiltiga omständigheter och biomständigheter, med säkerhet i sammanträngd form framställa den rättsgrundsats eller den lagtydning, som skulle utgöra ett för framtiden upplysande prejudikat. I allmänhet är det icke så alldeles lätt sak att rätt urskilja, om ett domstolsbeslut verkligen bär naturen af prejudikat för ett sednare mål af skenbart lika beskaffenhet med det förut afgjord^ och det torde vara ovisst, om icke i många fall, der man beklagat sig öfver stridighet emellan Högsta Domstolens beslut i särskilda mål, orsaken må vara att finna i oriktig förutsättning af full likhet emellan de särskilda rättsfall, i hvilka man gjort sammanställande jemförelse. Stundom kan en till utseendet obetydlig omständighet i ett mål hafva inför den ene domarens omdöme varit så bestämmande i rättsfallets konstruktion och för tillämpningen af eu rättsprincip, att lian just derföre blifvit ense med annan domare, från hvars mening han åter måste afvika i annat mål, der just denna omständighet i species facil saknas. I en »minnesbok)), som aldrig tages för annat än en anvisning till urkunderna, kunde tillräckligt ändamålsenliga anteckningar göras af de i förslaget uppgiga embetsman, protokollssekreteraren och föredraganden. Skall åter minnesboken vara en urkund af högre officiel vigt och betydenhet, så att dess innehåll skall justeras inför Högsta Domstolen, som då blefve för de sammanträngda berättelsernas tulla säkerhet ansvarig, och minnesboken kunde — såsom otvifvelaktigt stode hvar man fritt, —*■ af trycket utgif-

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 32.

vas såsom Högsta Domstolens verk, är det min fulla öfvertygelse, att dessa justeringsoperationer inför de sju ledamöterna skulle bli ganska brydsamma och tidsödande; och i de händelser, då ombyte af tjenstgörande ledamotspersonal inträffade innan justering af minnesboken för de senast åtgjord» malen hunnit ske, hvithet arbete väl svårligen kan af föredraganden under pågående föredragningsvecka påräknas, vore uppehåll och oreda i justeringen att förutse. Jag tillstyrker derför, att förslagets slutord, som afse justeringen inför Högsta Domstolen, må uteslutas, hvarigenom tillika skulle undvikas det måhända icke så alldeles lämpliga deruti, att ett Högsta Domstolens embetsåliggande blefve beskrifvet och påbjudetgenom tillägg vid en för särskild! embetsverk meddelad instruktion, hvilken icke såsom lag blifvit offentligen kungjord, utan endast medelst ett till nämnde embetsverk öfverlemnadt originalexemplar är vorden till efterrättelse anbefalld.))

Justitie-rådet Quensel: ccÖkad dogmatisk giltighet åt Högsta Domstolens beslut är ej gagnelig för sjelfständig utveckling på lagskipningens område och jag anser derför och jemväl i anseende till den föreslagna lagens exceptionela natur nödigt att dess verkningar ej sträckas längre, än ändamålet, att, så vidt möjligt är, förekomma domar med stridigt innehåll från Högsta Domstolen, oundgängligen erfordrar. I öfverensstämmelse härmed bör, enligt min tanke, den ifrågasätta pleni-behandlingen omfatta endast den fråga, der kollision befaras, så att, om flera frågor förekomma i samma mål, avdelningen af dömer de öfriga. Blefve derjemte närmare bestämdt, att af delningens beslut om öfverlemnande till plenum ej får af detta häfvas och större frihet inrymd åt Högsta Domstolen att förordna om anteckningarne i minnesböckerna, vore jag med formen i öfrig! af de föreslagna stadgandena tillfredsställd, men har ingenting att invända deremot, att större precision i uttrycken införes i den mån framställda anmärkningar må finnas dertill föranleda.

Då offentliga förhandlingar visa, att frågan om afhjelpande af de brister, hvilkas bjertast framträdande följder gifvit upphof till förslagen, ådragit sig uppmärksamhet hos så väl Justitieombudsmannen som Riksdagen och Regeringen, synes mig undersökning vid detta tillfälle om orsakerna till samma brister och medlen deremot ej vara påkallad. Deremot vill jag uttala mig i ett ämne, som dermed står i ett visst sammanhang och som jag ofta öfverläggningsvis bragt å bane — jag menar den riktning behandlingen af lagärenden på senare åren tagit, Arbetet

44 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 32.

dermed företages hufvudsakligen af hvarje ledamot alldeles enskild!. Resultatet Id ifver vanligen liera yttranden, ofta, såsom i förevarande fall, lika många som ledamöter. Sanmianjemkning deraf är sällan möjlig och dessa yttranden, upptagna under omröstnings form i protokollet, som aflemnas till svar å remissen, visa val sju Justitieråds individuela åsigter, men utgöra icke frukt af Högsta Domstolens kollektiva verksamhet eller ett sådant Högsta Domstolens utlåtande till ledning vid lagstiftningsarbetet, som grundlagen synes hafva åsyftat.»

in fidem,

E. G. Hjertberg.

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartement s-ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet å Stockholms Slott den 19 Februari 1875,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Carleson,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna, Statsråden: Berg,

Wennerberg,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Lovén,

Friherre Akerhielm,

Friherre von Otter.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde att sedan, på sätt protokollet öfver Justitie-departements-ärenden för den 13 sistlidne November utvisar, Kongl. Näjd i nåder förordna!, att Högsta Domstolens utlåtande skulle infordras öfver uppgjorda förslag dels till tillägg vid 22 §

45 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Regeringsformen, dels till Stadga angående måls handläggning i vissa fall af Högsta Domstolens afdelningar samfäld! och dels till tillägg till Instruktionen för Nedre Justitie-r evisionen, så hade Högsta Domstolen genom protokoll den 28 nästlidne månad sådant utlåtande afgifvit.

Efter att hafva redogjort för Högsta Domstolens tillkännagifna tankar i ämnet, anförde Hans Excellens:

»Den störa meningsskiljaktigheten bland Högsta Domstolens i förslagens granskning deltagande ledamöter visar otvetydigt svårigheten att på ett tillfredsställande sätt lagstifta i ämnet; men denna svårighet hör till dem, som fordra att öfvervinnas och hvilka låta hvarje misslyckad! försök dertill endast tjena såsom uppslag till ett nytt. Flertalet af Högsta Domstolens förenämnde ledamöter synes antaga att lagskipningens öfverklagade brist på stadga och enhet bör i främsta rummet, om icke uteslutande, tillskrifvas den positiva rättens brist pa öfverensstämmelse, sammanhang och klarhet och således skulle genom sj elfva lagstiftningens förbättrande naturligast afhjelpas. Ett sådan! antagande förutsätter likväl ett jurisprudensens beroende af lagstiftningen, som är alldeles oförenligt icke allenast med romerska rättsutvecklingen, i synnerhet före Alexander Severi tid, utan ock med nyare rättsförfattningar, t. ex. våra grannländer Norges och Danmarks eller de Storbritanniska rikenas, i hvilka en fast och högt utbildad jurisprudens stöder och sammanhåller en positiv rätt af ingalunda större fullkomlighet än Sveriges. Att a andra sidan den positiva rättens systematiska uppställning icke utestänger behofvet af andra åtgärder för ernåendet af stadga i' lagskipning^ har visat sig i åtskilliga Tyska stater, t. ex. Preussen, der behofvet af sådan stadga för längesedan föranled! föreskrifter för rikets högsta domstol att in pleno afgöra inom densamma stridiga rättsfrågor. Men när icke i främmande länder lagstiftningens brister utgjort hinder för enhet i lagskipning^ och ej heller någon uppställning eller affattning af rättsbuden funnits tillräcklig att förekomma osäker och vacklande tillämpning af desamma, torde en föreställning att ensamt i vårt land förhållandet kunde i samma hänseenden vara motsatt, höra anses hvila på för mycket osäker grund att erkännas såsom riktig.

Att dermed frånkänna lagstiftningen all skuld till lagskipningens vacklande och juriprudensens låga ståndpunkt i Sverige kan emellertid så mycket mindre vara min mening, som jag tillförene sökt ådagalägga att grundlagens förbud för flere än åtta af Högsta Domstolens ledamöter att på en gång deltaga i pröfningen af något mål motarbetar lagskipnin-

46 Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

gens naturliga sträfvan till enhet, hvilken betingas af sådan enhet i högsta instansen. Mot ett mer eller mindre vilkorligt upphäfvande af detta förbud har icke heller, så vidt jag funnit, någon betänklighet i Högsta Domstolen förekommit, utan är det mot den ifrågasätta stadgan angående måls handläggning i vissa fall af Högsta Domstolens afdelningar samfäld!, äfvensom mot det i sammanhang dermed ifrågasätta tillägget till Nedre Justitie-revisionens instruktion anmärkningarne inom Högsta Domstolen egentligen blifvit riktade.

I afseende å dessa anmärkningar företer sig en sådan meningsbrytning, att det skulle vara ett vanskligt företag att söka derutur framdraga Högsta Domstolens åsigt angående flertalet af de frågor, hvilkas besvarande anmärkarnes särskilda yttranden kunde påkalla, och efter mitt förmenande är o icke de hvarandra delvis motsägande meningarne af beskaffenhet att föranleda väsendtliga ändringar i förslagen. Den af vissa ledamöter i Högsta Domstolen förordade ändringen att Högsta Domstolen in pleno skulle fastställa abstrakta rättssatser och afgifva lagtolkningar, icke med allmängiltighet, utan endast till efterrättelse för Högsta Domstolens afdelningar vid af dömandet af särskilda mål, synes mig lika oförenlig med grundlagens bestämning af lagstiftningsrätten som med allmänna lagens förpligtelse för domaren att döma efter lag och laga stadgar. Faran att de fullföljda målens hänskjutande till Högsta Domstolens plenum kunde menligt inverka på Domstolens öfriga göromål förlorar all betydelse om den matos efter antalet af hittills inträffade fall, der stridiga rättsåsigter af beskaffenhet att påkalla målens berörde behandling sökt gorå sig gällande. För den yttrade betänkligheten, att af Högsta Domstolens afdelningar fattade beslut om måls hänskjutande till plenum kunna af Högsta Domstolen in pleno höfvas, lemnar icke, efter min tanke, den till Högsta Domstolens utlåtande remitterade stadgan den ringaste grund då den icke tillagd Högsta Domstolen in pleno någon domsrätt öfver de, hvar inom kretsen för sin verksamhet, med Högsta Domstolens rätt beslutande afdelningarne. Några af de granskande ledamöterne hafva skildrat svårigheter och förvecklingar, som efter deras förmenande skulle uppkomma derigenom att domstolsafdelningens beslut om ett måls öfverlemnande till plenum borde föregås af en till protokoll tagen omröstning till dom; men inprotokollering^, af meningar i liufvudsaken, yttrade vid en omröstning, som endast föranledde målets öfverlemnande till plenum och således i öfrig! till all rättsverkan förfölle, vore lika litet behöflig som den i stadgan omförmäles, och de skildrade svårigheterna och förvecklingarne borde

47 Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

lika litet föranledas af den föreslagna anordningen, som de hittills föranledts af det för måls afgörande af fyra ledamöter stadgade vilkoret att alla skola vara om slutet ense, hvilket blott genom en förberedande omröstning till dom kan lagligen utrönas. Temmeligen öfverflödigt synes mig ock det af åtskilliga ledamöter yrkade förtydligandet af föreskriften att, då den mening, om hvilken alla på en afdelning sig förena eller som för de flestas hållas bör, finnes afvika från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats eller tydning af lag eller författning, målet skall afdöma^ af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäld!. En rättsgrundsats eller lagtolkning är nemligen icke att anse såsom antagen längre än till dess densamma blifvit bevisligen förkastad, och då ingen lag får anses fordra det omöjliga, vore det en uppenbart oriktig tydning af stadgan att deruti inlägga anspråket på att Högsta Domstolens ledamöter skulle ex nobili officio känna hvarje lagtolkning eller rättsuppfattning, som under förflutna tider blifvit i Högsta Domstolens beslut med större eller mindre tydlighet uttryckt. Stadgan ställer icke nya fordringar på domarens kunskapsförmåga utan anvisar för uppgifvet fall hans görande och låtande med den kunskap han har. Oaktadt sakegare och sakförare förmodligen icke underlåta att framdraga alla för dem tillgängliga prejudikater, är det likväl ganska sannolikt att, till en början och innan Högsta Domstolens minnesböcker hunnit ernå större fullständighet, skulle icke sällan inträffa att en afdelning i saknad af kännedom om ett visst prejudikat antingen hänskjöte till plenum ett mål, som, i händelse prejudikatet varit för avdelningen bekant, skolat derstädes afdömas eller ock sjelf afgjorde ett mål, som den med kännedom om prejudikatet bort öfverlemna till plenum. Intetdera kunde dock med fog läggas Högsta Domstolens ledamöter till last. Dessutom finge i förra fallet ingen skada antagas hafva skett och i senare fallet vore den ej någon annan än den, för hvilken man är utsatt i hvarje mål, som enligt gällande rättegångsordning afdomes efter en af flertalet på någon afdelning, men af fåtalet inom Högsta Domstolen omfattad rättsåsigt. En olägenhet, som ej kan undvikas, är i allt fall icke något skäl till förkastande af en fördel, som kan vinnas.

I afseende slutligen å de mot föreslagna tillägget till Nedre Justitierevisionens instruktion framställda anmärkningarne om olämpligheten att genom ett dylikt administrativt förordnande meddela föreskrift om Högsta Domstolens justeringsskyldighet samt att åt minnesboksanteckningarne gifva

48 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 32.

den ifrågasatta utsträckningen, tillåter jag mig att i underdånighet erinra, beträffande den förra anmärkningen, att den föreslagna bestämmelsen om minnesboksanteckningarnes justering är af likartad beskaffenhet med många föreskrifter i de allmänna domstolar^, i administrativ väg utfärdade arbetsordningar; att den visserligen kunde, men alldeles icke i följd af sin beskaffenhet behöfde tilldelas någon särskild egenskap derföre att den anginge Högsta Domstolen; att om, såsom en ledamot derstädes invän dt, ininnesboksanteckningen blefve genom Högsta Domstolens justering att anse såsom en förklaring af den föregående domen, vore icke derigenom anteckningens värde eller nytta minskad; samt att för den ifrågavarande bestämmelsen, så vida den eljest finnes tjenlig och ej tillägges egenskapen af civil lag, någon lämpligare plats än den i Nedre Revisionens instruktion icke kunnat anvisas. Hvad åter den klandrade utsträckningen af anteckningen i minnesböckerna angar, ma medgifvas att dessa anteckning^, i händelse af mycken meningsskiljaktighet inom Högsta Domstolen, kunna i tidernas längd växa till ett besvärligt omfång; men, när detta tänkbara förhållande inträffar, bör eu förändrad föreskrift kunna utan svårighet meddelas, och den nytta, hvilken anteckningen under tiden medfört, torde vida öfverväga den olägenhet, som varit dermed förenad.

Utan att dela de af flertalet bland Högsta Domstolens _ granskande ledamöter yttrade betänkligheter mot den föreslagna anordningen nekar jag icke att den är ofullkomlig, men tror att de motförslag särskilda ledamöter af Högsta Domstolen framställt äro mindre antagliga; att verkliga förbättringar åstadkommas säkrast med ledning af erfarenheten och att en ofullkomlig reglementering för rikets högsta domstol bör bedömas ur synpunkten att minsta möjliga reglementering är den bästa. Att näppeligen nå°'on kommer att synas tillfredsställande kan i viss man slutas deraf att intetdera af de i Högsta Domstolen framställda motförslagen blifvit af två ledamöter biträda

Emellertid och då tills vidare far anses ostridigt att lagstiftningens första åtgärd för befrämjandet af enhet i högsta instansens lagskipning, måste vara den, att undanrödja hindren för Högsta Domstolen att sjelf åstadkomma sådan enhet och för detta ändamål erfordras i främsta rummet en, grundlagsändring, kan frågan om deraf beroende ytterligare anordningar väl belysa den väg, till hvilken samma ändring leder, men icke förr än framdeles blifva föremål för lagstiftningens afgörande; och som flertalet af Högsta Domstolens ledamöter ingenting haft att mot den före-

49 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

slakna grundlagsändringens affattning invända, hemställer jag i underdånighet att Eders Kongl. Näjd behagade föreslå Riksdagen att antaga följande lydelse af Regeringsformens 22 §: »Uti Högsta Domstolen kunna ringare mål pröfvas och afgöras af Fem Ledamöter, så ock af Fyra, der alla fyra äro om slutet ense. Öfver vigtigare saker skola minst Sju döma. Ej må flera än Åtta ledamöter på en gång i pröfningen af något mål deltaga, der ej för vissa fall annorledes förordnas i flen ordning 87 § 1 mom. stadgar.»

Hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsministern sålunda hemställt behagade, uppå tillstyrkan af Stats- Rådets öfrige ledamöter, Hans Näjd Konungen i nåder bifalla; och skulle i följd deraf till Riksdagen aflåtas nådig proposition af den lydelse, bilagan till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Tli, Wilh. Malm.

Bill. till Piksd. Prof. 187r,

1 Stim!,. 1 Afd. lö Haft.

i