med förslag till förordning rörande Lapparne i de förenade konunga¬ rikena Sverige och Norge

Xongl. Majds Nåd. Proposition N:o 18.

1 N:0 18.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till förordning rörande Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge; gifven Stockholms Slott den 13 Januari 1882.

Efter det Norska Regeringen i underdånig Indstilling den 13 Juni 1879 förordat återupptagande af förhandlingarne angående ordnandet af förhållandet emellan de flyttande Lapparne och den bofasta befolkningen i begge rikena, och i sådant syfte afgifvit förslag till förordning angående Lapparne i de förenade, konungarikena Sverige och Norge, har detta förslag undergått grundlagsenlig behandling i Högsta Domstolen och sedermera blifvit öfversedt och i vissa delar ändradt.

Öfver det förändrade förslaget har Norska Regeringen afgifvit infordradt yttrande, hvarefter detsamma blifvit i några punkter jemkadt, och har Kongl. Maj:t i sammansatt svenskt och norskt Statsråd denna dag beslutat föreslå Sveriges Riksdag och Norges Storthing vid deras nästa sammanträden att antaga det sålunda öfversedda förslaget.

Med öfverlemnande af de i ämnet inom Statsrådet och Högsta Domstolen förda protokoll samt af andra till frågan hörande handlingar vill Kongl. Maj:t alltså härmed, jemlikt 87 § Regeringsformen, till Riksdagens antagande öfverlemna närlagda förslag till

Förordning rörande Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

Bill. till Rihsd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 11 Häft.

I

2 Kongl. Mjj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

♦

Förslag

till

Förordning rörande Lapparne i de förenade konungarikena

Sverige och Norge.

i §•

Lapp, som vill, på sätt här nedan tillätes, med sina renar flytta fram och tillbaka emellan Sverige och Norge, skall vara antingen svensk eller norsk undersåte.

2 §•

Önskar svensk Lapp att blifva norsk eller norsk Lapp att blifva svensk undersåte, skall utflyttningsattest, då laga hinder derför ej möter, på begäran meddelas honom i Sverige af vederbörande länsman och kyrkoherde samt i Norge af vederbörande fogde och sockneprest; dock vare han från skatter och andra allmänna förpligtelser i det rike, hvars undersåte han förut varit, icke fri, förrän han, enligt de i andra riket gällande föreskrifter, blifvit dettas undersåte och bevis derom hos förenämnde embetsmän företett, samt upphört att i det rike, hvarifrån han utflyttat, begagna bete för sina renar utöfver hvad enligt 3 § tillåtet är.

3 §.

Lapparne äro berättigade att årligen med sina renar flytta från det ena riket in i det andra och uppehålla sig å de trakter, hvilka hvartdera rikets Lappar efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, samt att der, under iakttagande af de i denna förordning meddelade föreskrifter, betjena sig af land och vatten såväl till underhåll för sig och sina renar som till jagt och fiske. Utan vederbörande jordegares eller brukares samtycke må ej svenska Lappar med sina renar uppehålla sig i Norge under annan del af året, än Maj, Juni, Juli, Augusti

3 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

och September månader, eller norska Lappar under nämnde månader med sina renar vistas i Sverige; dock ega Lapparne i de trakter, der de efter gammal sedvana plägat under hvilken årstid som helst beta sina renar å fjellen på ömse sidor af riksgränsen, att fortfarande utöfva denna rätt i samma utsträckning som hitintills. Öfverträdelse af det i denna § gifna förbud straffas med böter, till belopp första gången af högst 40 kronor och annan gång af högst dubbelt.

4 §•

Under sin vistelse inom de trakter, som i 3 § omförmälas, ega Lapparne att i skog till eget behof begagna torra träd och vindfällen samt en och videbuskar äfvensom växande löfträd. Der skogen tillhör staten, erlägges härför icke någon betalning. Ej heller erlägges betalning för ton-a träd och vindfällen samt en och videbuskar i enskilda skogar. För växande löfträd, som Lapparne taga ur skog, hvilken tillhör enskild man, skall deremot af dem gifvas en billig ersättning, som i brist af åsämjande bestämmes vid syn, hvilken förrättas af länsmannen eller annan, som af amtmannen dertill blifvit förordnad, jemte två gode män utsedde en af hvardera parten. Underlåter någon af parterna att utse god man, åligger det förrättnings mannen att i partens ställe utse sådan bland lagrättsmännen. Om kallelse till syn gälle hvad om kallelse till förlikningskommission är stadgadt. För syneförrättningen tillkommer förrättningsmannen den för länsman bestämda skjuts ersättning och dagtraktamente. Af förrättningsmannen utsedd god man åtnjuter för hvarje förrättningsdag 1 krona 60 öre. Synerätten bestämmer om och i hvad mån synekostnaden skall fördelas mellan parterna eller om den af endera parten skall gäldas. Besvär öfver synen må ej anföras hos öfversynerätt. För det vid synen bestämda ersättningsbeloppet jemte synekostnaden eger utmätning rum utan dom eller utslag.

Lapp, som fäller eller tager träd af annat slag än ofvan är nämndt eller tager mer än till hans eget behof erfordras, eller som försummar att, innan han höst eller vår flyttar, för egaren uppgifva hvad han af växande löfträd sig tillegnat i enskild skog, straffes med böter högst 40 kronor, der ej förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar. Växande löfträd, som af Lapparne tagas i statens skogar för att användas till stängsel, skola af Lapparne afbarkas. Lapp, som underlåter detta, böte högst 40 kronor. Virke, som Lapparne på deras vistelseort under sommaren lagligen användt till stängsel, gammer, tältstänger eller annat dylikt varaktigt bruk, må ej af jordegaren utan

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Lapparnes samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordegare, som häremot bryter, straffes med böter högst 40 kronor, der ej förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar.

5 §•

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande afhägnader må Lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande äro för dem behöfliga. Hafva sådana vägar redan blifvit på omförmälda sätt stängda, skola de genom statens föranstaltande åter göras för Lapparne tillgängliga.

6 §•

De landsträckor, der Lapparne söka bete för sina renar, kunna indelas i särskilda distrikt, inom hvilka de Lappar, som der med sina renar sig uppehålla, skola i de fall och på det sätt, som nedan i 9 § 3 och 4 mom. sägs, vara underkastade ansvarighet för skada, som af renarne tillskyndas de jordbrukande invånarnes egendom.

För att en trakt, hvarest Lapparne ega rätt att söka bete för sina renar, skall kunna i distriktindelning ingå, måste inom densamma finnas eller beredas sådana renvägar, att vid deras begagnande Lapparne kunna, med iakttagande af tillbörlig bevakning, afhålla renarne från odlad mark. Distrikten böra med nödig hänsyn till djurens natur samt landskapets utsträckning, beskaffenhet och odling begränsas på sådant sätt, att de renar, som söka bete inom hvarje distrikt, kunna antagas komma att-, der bevakning saknas, under betestiden ströfva omkring i hela distriktet, utan att öfvergå till annat distrikt.

I hvilka trakter distriktindelning skall eg a rum bestämmes af Konungen. Han fastställer ock distriktens gränser.

7 §•

Lapp, som vill med renar flytta till trakt der distriktindelning eger rum, åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva sitt eget och medföljande husfolks namn, det distrikt, inom hvilket han ärnar uppehålla sig, äfvensom antalet af de renar, han kommer att medföra, och dessas egare. Flyttar någon utan att hafva lemnat sådan uppgift, böte högst 40 kronor. Lag samma vare, der det medförda renantalet med en femtedel eller mera öfverstiger det af honom uppgifna.

I hvartdera riket skola de Lappar, hvilka anmält sig vilja uppehålla sigj inom ett och samma distrikt, inför vederbörande länsman

5 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 18.

inom sig välja en förman och en andre förman. För de valde utfärdas förordnande af landshöfdingen eller amtmannen; förmannen erhåller ock af länsmannen förteckning å alla de lappar, som komma att stå under hans tillsyn, hvilken förteckning tillika upptager de af Lapparne, enligt föregående moment, till länsmannen aflemnade uppgifter. Af denna förteckning insände länsmannen dessutom två exemplar till landshöfdingen eller amtmannen, som sänder det ena exemplaret till amtmannen eller landshöfdingen i det amt eller län, distriktet tillhör, jemte uppgift å de utsedde förmännen och andre förmännen. Skulle sistnämnde amtman eller landshöfding finna, att större antal renar är uppgifvet för något visst distrikt än detsamma väl kan mottaga, har han att hänvisa det öfverskjutande antalet till närmaste distrikt eller område, der utrymme finnes, och att derom underrätta landshöfdingen eller amtmannen i det län eller amt, derifrån flyttningen skall ske, så tidigt att Lapparne kunna få kännedom om beslutet, innan flyttningen företages.

Lapp, som sålunda fått sig anvisadt- visst distrikt eller område, men flyttar annorstädes, och icke inom den tid, som af landshöfdingen eller amtmannen bestämmes, förer de renar, som äro under hans tillsyn, till det anvisade området, straffes med böter första gången af högst 40 kronor och annan gång af högst dubbelt. Vid områdenas fördelning iakttages att, såvidt hjordarnes storlek tillåter, hvarje renegare hänvisas till det distrikt eller område, hvarest han sjelf eller, om han lefvat tillsammans med föräldrar eller svärföräldrar, dessa det föregående året haft bete för sina djur. Skall på grund af bristande utrymme någon hänvisas till annan ort, ege den renegare företrädesrätt att qvarblifva på stället, som längst der haft bete för sina djur.

Tid och sätt för afgifvande af de i denna § föreskrifna uppgifter äfvensom för val af förman och andre förman bestämmas af landshöfdingen eller amtmannen, hvilken jemväl för öfrigt, i händelse dessa bestämmelser skulle visa sig otillräckliga för dermed afsedda ändamål, eger att gifva de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas nödiga.

Hvad i denna § blifvit stadgadt, skall ock tillämpas i fråga om Lapp, som vill med renar flytta till trakt, som ej är i distrikt indelad, men med afseende å hvilken Konungen särskildt förordnat, att anmälningsskyldighet skall ega rum; skolande i detta fall Lapp för länsmannen i hemorten uppgifva, i stället för distrikt, den socken eller liknande område, hvarinom han ämnar uppehålla sig.

8 §.

Det åligger hvarje förman och andre förman:

G

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

a) att infinna sig i sitt distrikt senast å samma tid som dit först ankommande Lappar och att förblifva der intilldess de till hans distrikt hörande, inflyttade Lapparne allmänt begifvit sig derifrån;

b) att inom åtta dagar efter ankomsten till distriktet för länsmannen uppvisa sitt förordnande jemte förteckningen öfver de Lappar, som anmält sig ämna uppehålla sig inom distriktet, samt tillika uppgifva stället, der förmannen och andre förmannen vanligen träffas;

c) att förskaffa sig kännedom om de till distriktet hörande Lappars uppehållsställen äfvensom angående de Lappar, som flytta genom distriktet, samt i händelse det skulle visa sig, att Lappar, hvilka ej äro upptagna i förteckningen, der uppehålla sig, derom hos länsmannen göra anmälan.

Det åligger vidare förman eller, då han har förfall, andre förman:

d) att tillse, det Lapparne noga bevaka sina renar, samt i öfrigt befordra god ordning och vid uppkommande tvister med den jordbrukande befolkningen söka bilägga desamma;

e) att efter behörig kallelse inställa sig vid besigtningar samt syner och värderingar, hvilka anställas i anledning af skada, som någon uppgifver hafva blifvit honom af renar inom distriktet tillskyndad, samt att, när dervid eller vid förekommande rättegångar fråga uppstår om skyldighet för de under förmannens tillsyn stående Lappar att för uppkommen skada gemensamt ansvara, föra dessas talan, hvarvid han, om skäl dertill finnes, eger att å nämnda Lappars vägnar ingå förlikning angående såväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader;

f) att söka upptäcka genom hvilkens eller hvilkas renar angifven skada inom distriktet blifvit förorsakad och att, efter undfången kallelse till besigtning, syn eller värdering å skadan, till förrättningen inkalla den eller de skyldige, om de äro honom bekante.

Förman väljes hvarje gång för ett år. Han kan afsåga sig nytt val till förman eller till andre förman under så lång tid, som han senast innehaft uppdraget. Andre förman väljes äfven hvarje gång för ett år, och kan nästa år väljas till förman eller andre förman. Har han innehaft uppdraget i två år, är han under ett år för val fri.

9 §•

1. Lapparne åligger ej allenast att noga taga sig till vara för att sjelfva tillfoga landets invånare någon skada å deras egendom, utan ock att omsorgsfullt bevaka sina renar, så att skada ej åt dem föröfvas.

2. Skada, som af renar göres å åker, äng, växande skog eller hjortronland, ersättes af den eller dem, genom hvilkas renar skadan

7 Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

blifvit förorsakad. Lag samma vare i fråga om skada å utängsslåtter, som äro inhägnade med sådant stängsel, som af Konungen blifvit förordnadt, eller, utan att vara inhägnade, år efter annat varit till höfångst brukade, och dertill brukas, samt genom qvarstående hässjor, diken, rödjning eller på annat sätt tydligen framträda såsom utängsslåtter. Sker skadan med uppsåt eller grof vårdslöshet vid renarnes bevakning, böte dessutom den skyldige för hvar gång högst 40 kronor, hvilka böter dock ej ifrågakomma, der förlikning träffas om skadans ersättande. Lapp, af hvars renvaktare sådan förseelse nu sagd är blifvit föröfvad, vare ansvarig för gäldande af de böter, som kunna renvaktaren ådömas.

3. Sker skada å egor af ofvannämnda beskaffenhet inom sådant distrikt, hvarom i 6 § förmäles, och kan det ej utrönas, genom hvilkens eller hvilkas renar den förorsakad blifvit, åligger ersättningsskyldigheten de Lappar, hvilka uppehöllo sig i distriktet, och varde ersättningsbeloppet jemte syne- och rättegångskostnader dem emellan fördeladt i förhållande till det antal renar, hvarmed en hvar tillhörer distriktet. Om vid den tid skadan skedde renar, tillhörande andra Lappar, än dem, som anmält sig vilja i distriktet uppehålla sig, voro stadda på flyttning derigenom eller eljest der sig uppehöllo, skola äfven dessa främmande Lappar i förhållande till antalet af sådana deras renar i ersättningen deltaga. Visar Lapp, förr än förlikning träffats, eller dom i målet gifvits, att skadan ej blifvit föröfvad af hans renar, vare han från deltagande i ersättningen fri. Inom trakter, der distriktindelning ej skett, eger sådan gemensam ansvarighet, som i detta mom. stadgas, ej rum.

4. Skada å utmark, som ej ofvan är omnämnd, ersättes jemväl efter ofvan stadgade grunder, dock endast i det fall, att jordens egare eller innehafvare genom densamma kommit i saknad af erforderligt bete för sina hemdjur. Hvad Tromsö amt särskildt angår eger ej ersättningsskyldighet rum, om renar komma in och beta å sådan utmark under tiden före den 8 Juli hvarje år, när denna förmån ej af Lapparne begagnas sålunda, att någon jordegare eller innehafvare särskildt derigenom i väsentlig mån betungas. I Tromsö amt skall ej heller skada å sådan utmark ersättas, der utmarken är belägen på ett afstånd af sex kilometer eller derutöfver från jordegarens eller brukarens fasta bostad.

10 §.

Har under Lapparnes uppehåll i Norge skada genom deras renar någon derstädes förorsakats såsom i 9 § sägs och vill den, som skadan

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

lidit, göra sin rätt till ersättning gällande, läte han, der ej syn, hvarom i 11 § sägs, kan hållas inom tre gånger 24 timmar, sedan skadan upptäcktes, så fort ske kan, tillkalla två ojäfvige och kunnige män, hvilka böra samtidigt infinna sig på stället samt, efter besigtning af skadan och undersökning om densammas tillkomst, derom efter bästa förstånd och under edlig förpligtelse afgifva utlåtande. Till denna förrättning kallas den ersättningsskyldige, der han är känd, samt om skadan skett inom distrikt, hvarom i 6 § formäles, äfven förmannen eller andre förmannen för de Lappar, som der uppehålla sig; och skola, om inom distriktet Lappar från båda rikena uppehålla sig, såväl den svenska som norska förmannen tillkallas. Möter hinder för sådan kallelses delgifvande inom 48 timmar efter det skadan upptäcktes, tillkallas i stället en af de i närheten varande Lappar, eller, der skadan skett inom distrikt, der både svenska och norska Lappar sig uppehålla, en af hvartdera folket. Kan ej heller detta ske inom nyssnämnda tid, eller uteblifver någon af de tillkallade, må förrättningen deraf ej uppehållas.

11 §■

Varder vid den i 10 § nämnda förrättning ersättningsfrågan ej i godo bilagd, åligger den, som skadan lidit, der han sitt ersättningsanspråk fullfölja vill, att skyndsamligen hos länsmannen i orten eller annan man, som af amtmannen blifvit förordnad att hålla dylika förrättningar, begära ny syn på stället för skadans värderande. Till denna syn, hvilken förrättas af länsmannen eller den, som dertill blifvit särskildt förordnad, med biträde af två lagrättsmän, dem han utser inom den i norska lagen den 28 Augusti 1854 18 § föreskrifna nämnd, eller, om sådane män icke utan tidspillan kunna komma tillstädes, bland de män, som äro upptagna å den allmänna listan öfver lagrättsmän, skall den ersättningsskyldige, om han är känd, eller, der fråga är om sådan ansvarighet, som i 9 § 3 mom. förmäles, förmannen eller andre förmannen instämmas medelst kallelse, som bör delgifvas senast dagen före förrättningen, om den, som kallas skall, uppehåller sig inom tjugu kilometer från förrättningsstället. Uppehåller han sig på längre afstånd derifrån, varde kallelsetiden förlängd med 24 timmar för hvarje fulla tjugu kilometer. I de fall der den ersättningsskyldige eller förmannen eller andre förmannen icke kan instämmas eller inkallas, t. ex. då de redan hafva lemnat distriktet utan att hafva i god tid förut uppgifvit för förrättningsmannen någon inom distriktet bosatt man, som kan på deras vägnar inkallas, bör synen ändock hållas; och skall förrättningsmannen i protokollet anteckna anledningen dertill att vederbörande

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:0 18.

icke blifvit instämda. I dylika fall skola såväl förrättningsmannen som synemännen ständigt hafva sin uppmärksamhet fästad derpå att den frånvarandes rätt icke förnärmas. Vid synen skall den, som lidit skadan, medhafva de män, hvilka hållit den första besigtningen, eller, om sådant ej kan ske, framlägga deras skriftliga intyg om förloppet dervid. Han bor ock, om så nödigt anses, förevisa de handlingar, hvarpå hans egande- eller nyttjanderätt till den mark, der skadan skett, sig grundar. Förrättningsmännen skola, så vidt möjligt är, söka åstadkomma och i protokoll intaga noggrann utredning angående skadans uppkomst och vidsträckthet, ställets belägenhet och beskaffenhet, om marken är inhägnad eller oinhägnad m. m., äfvensom angående den eller de personer, hvilka eg a de renar, som gjort skadan, renarnas antal och storleken af de hjordar, de tillhöra.

En hvar, som är tillstädes der förrättningen hålles, är pligtig att på förrättningsmannens uppmaning tillkännagifva allt, som kan vara honom bekant och lända till upplysning i saken, och står hvar och en för innehållet af sitt yttrande i samma ansvar, som om det afgifvits inför domstol.

Vid skadans värderande skola synemännen noga taga hänsyn till såväl markens beskaffenhet och fruktbarhet, dess större eller mindre uppodling, grödans godhet och huruvida annan boskap än renar bidragit till skadan, som ock, der skada å utmark skett, de omständigheter, hvaraf enligt 9 § 4 mom. ersättningsskyldighet i detta fäll är beroende, samt alla andra förhållanden, som eg a inflytande å skadeersättningens belopp. I öfrigt skola synemännen till protokollet afgifva förklaring, under edsförpligtelse, der de icke förut aflagt ed såsom lagrättsmän, att värderingen är gjord efter deras bästa förstånd och öfvertygelse. Innan synen börjas, erinre förrättningsmannen synemännen om de skyldigheter, som, på grund af hvad här är stadgadt, dem åligger; och skall om denna erinran göras anteckning i protokollet.

Förrättningsmannen, som ej eger vid värderingen rösta, titom i händelse olika meningar mellan synemännen uppkomma, då den mening gäller, hvilken förrättningsmannen biträder, skall dock i hvarje fall vid protokollets afslutande afgifva sitt utlåtande, huruvida han anser det åsätta värdet skäligt och billigt, samt huruvida han i öfrigt i något hänseende har att anmärka något, som kan hafva inflytande på saken.

Innan förrättnmgens slut skall förrättningsmannen söka åstadkomma förlikning mellan parterne. Träffas förlikning, har den samma verkan, som om den vore ingången inför förlikningskommissionen.

Bih. till Bi/csd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 11 Häft. II

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Värdering, som omtalas i denna §, kan i händelse af rättegång förändras af domstolen, om skäl dertill förefinnes.

12 §.

För syneförrättning, hvarom i 11 § sägs, tillkommer förrättningsmannen, jemte den för länsman bestämda skjutsersättning och dagtraktamente, för kallelse af en hvar af lagrättsmännen 80 öre, för hållande af synen 4 kronor om dagen och för utdrag af protokollet deröfver 70 öre arket. För nämnande af lagrättsmän och för bevittnande äf protokollsutdragets riktighet erhålles ingen betalning. Lagrättsmännen åtnjuta för hvarje förrättningsdag 1 krona 60 öre.

13 §.

Kan ej heller vid den i 11 § omförmälda förrättning saken genom förlikning afgöras, åligger förrättningsmannen, om den, som skadan lidit, sådant påyrkar, till vederbörande amtman insända afskrift af förrättningsprotokollet med dertill hörande handlingar jemte eget yttrande angående de mäns trovärdighet, hvilka förrättat den föregående besigtningen, hvarefter amtmannen genast eller efter ytterligare undersökning, om sådan anses nödig, afgör, om skäl finnes till åtals anställande, i hvilket fall han föranstaltar om dylikt åtal enligt de för offentliga politisakers behandling gällande former — hvarvid dock föreläggande af straff icke eger rum — mot den eller dem, hvilka antingen, enligt hvad som förekommit, kunna anses öfvertygade om skadegörelsen eller eljest till följd af 9 § äro för densamma ansvarige. Sådana mål kunna efter omständigheterna handläggas antingen vid extra rätt eller vid tingen och står det den eller de tilltalade fritt att i dessa mål svara genom ombud.

Har skada af ifrågavarande beskaffenhet skett, men är skadan ringa, kan amtmannen besluta att allmänt åtal ej anställes, i hvilket fall det till amtmannen insända protokoll med bilagor tillställes den, som lidit skadan, med underrättelse det han eger att sjelf anhängiggöra och utföra sin talan, om han dertill finner sig befogad.

Ej heller eger allmänt åtal rum i de trakter, der distriktindelning icke förekommer.

Talan, som af enskild part anställes angående ersättning för skada af renar, utföres i enlighet med denna förordning, så vidt den å sådan talan är tillämplig; och kan anspråk på ersättning icke göras gällande, derest ej hvad i 10 och 11 §§ stadgas blifvit iakttaget. Målets instämmande till förlikningskommission är ej erforderligt.

11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o IS.

14 §.

Hvad i 4, 10, 11, 12 och. 13 §§ stadgas i afseende å behandlingen af deri omförmälda ersättningsfrågor eger ej tillämpning å dylika frågor, som uppkomma i Sverige, utan förfares med dessa efter allmän lag.

15 §.

Talan emot Lappar om sådan gemensam ansvarighet, som i 9 § stadgas, anhängiggöres emot den, hvilken tjenstgjorde såsom förman i distriktet på den tid skadan skedde. Uppehöllo sig derstädes vid nämnde tid Lappar från begge rikena, skola såväl den svenske som den norske förmannen instämmas. Förmannen stämmes att svara i målet å vederbörande Lappars vägnar.

Tilltror förmannen sig kunna visa genom hvilkens eller hvilkas renar skada blifvit förorsakad eller att jemte de under hans tillsyn stående Lappar äfven andra böra för skadan ansvara, ege han att den eller de skyldige eller i senare fallet dem, emot hvilka anspråk om deltagande i ersättningen väckes, låta instämma till gemensamt svaromål i saken.

Der i det fall, hvarom denna § handlar, hinder möter att stämma förman, skall stämningen delgifvas de Lappar, emot hvilka talan föres; och gälle då för dem hvad i föregående mom. om förman är sagdt.

Vill man yrka, att någon ådömes böter, skall i hvarje fall den, mot hvilken sådant yrkande framställes, sjelf instämmas.

16 §.

Lappar, hvilka, efter hvad i 9 § 3 mom. sägs, blifvit till ansvarighet för inträffad skada dömde, eller, efter det värdering af skadan enligt 11 § egt rum, ingått förlikning om erläggande af en ersättning, som icke öfverstiger den genom värderingen bestämda med tillagd godtgörelse för omkostnader, vare oförhindrade att mot den eller dem, som skadan förorsakat, i händelse kännedom derom sedermera erhålles, eller emot andra Lappar, hvilka, vid den tid skadan skedde, haft renar inom distriktet och sålunda böra i skadeersättningen deltaga, väcka talan om återgäldande af hvad de erlagt eller den del deraf, som å öfriga Lappar belöper. Sådan talan må dock ej anhängiggöras senare än två år, efter det skadan skedde.

17 §'

Laglig stämningstid, när Lappar i sitt hemland skola stämmas till domstol i andra riket, är tre månader. Den, hvars vistelseort är

12 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 18.

okänd, njuter tre månaders tid efter stämningens kungörande i Sverige i kyrkan eller i Norge vid kyrkan i den socken, der han senast haft sitt hemvist.

18 §.

1. Den, som olofligen fäller eller misshandlar Lapparnes renar, skall, utom full ersättning för skadan, bota högst 40 kronor, så framt icke förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar. Lag samma vare, om någon med uppsåt eller af groft vållande förorsakar, att renarne genom skrämskott, hundar eller på annat otillbörligt sätt ofredas på tillåtna uppehållsställen, eller söker att dem derifrån fördrifva.

2. Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, skall skada, som derigenom tillfogas renen, af hundens egare till fullo ersättas, äfven om skadan icke förorsakats genom någons uppsåt eller vållande.

3. I de trakter, der distriktindelning eger rum, skola under den tid, Lappar från det andra riket enligt 3 § eg a att med sina renar der uppehålla sig, den bofasta befolkningens hundar antingen hållas bundna eller vara försedda med klubba ; landshöfdingen eller amtmannen dock obetaget att från nämnda föreskrift för vissa trakter eller särskilda fall medgifva undantag, der det finnes kunna ske utan att det med densamma afsedda ändamål förfelas. Bestämmelser om storleken af klubban äfvensom närmare föreskrifter i öfrigt i afseende på klubbningen gifvas af landshöfdingen eller amtmannen, som jemväl må kunna förordna, att i trakt, der distriktindelning icke eger rum, de bofastes hundar under tid, som nämnd är, skola hållas bundna eller klubbade. Hund, som har till vana att jaga renar äfven på tillåtet uppehållsställe eller att döda renar, skall af egaren, efter föreskrift af polismyndigheten, dödas; och åligger det polismyndigheten att, der egaren sådant underlåter, genast låta döda hunden. Underlåter egare af hund att ställa sig till efterrättelse hvad här ofvan stadgas, eller de af landshöfdingen eller amtmannen i öfverensstämmelse dermed gifna föreskrifter, straffes med böter högst 40 kronor.

4. När Lapp hos länsmannen eller den, som af amtmannen blifvit förordnad att upptaga dylika mål, klagar öfver sådan förnärmelse, som ofvan i 1 och 2 mom. är nämnd, skall denne efter föregången undersökning så fort ske kan, såvida han ej kan åstadkomma förlikning, i hvilket fall ansvar ej eger rum, om saken afgifva berättelse till landshöfdingen eller amtmannen, som, derest skäl förefinnes att ställa någon till ansvar, skall föranstalta om sakens utförande genom allmän åklagare, hvad Norge angår, enligt de i 13 § bestämda grunder, men i motsatt fall sänder berättelsen till den, som skadan

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

lidit, med tillkännagifvande att det öfverlemnas åt honom sjelf att anhängiggöra och utföra sin talan, i hvilken händelse saken ej behöfver till förlikningskommission instämmas.

1» §•

De i 3, 4 och 7 §§ samt 18 § 3 mom. omförmälda förseelser åtalas i Norge efter amtmannens föranstaltande inför politirätt. I Sverige skola dylika förseelser äfven vara underkastade allmänt åtal.

20 §.

Dom, hvarigenom någon i det ena riket blifvit dömd till böter eller skadeersättning enligt denna förordning, kan i det andra riket bringas till verkställighet, om den eger laga kraft, den dömde dermed förklarat sig nöjd eller, då domen är meddelad i Norge, vad emot domen icke blifvit inom stadgad tid anmäldt (Appellationsfristen er udlpben) eller, i en genom allmän åklagare utförd rättegång, domen blifvit den sakfälde kungjord, utan att han påyrkat densammas pröfning i högre rätt. önskar någon doms verkställande i det andra riket, vände sig till landshöfdingen eller amtmannen i det län eller amt, der domen är gifven, och teckne denne, derest sådant förhållande ådagalägges, på grund hvaraf den sökta verkställigheten må ega rum, bevis derom å domen samt sände handlingarna till vederbörande amtman eller landshöfding i det andra riket, hvilken föranstaltar om domens verkställande och de indrifna medlens öfversändande till förstnämnde landshöfding eller amtman.

Hvad om domar nu sagdt är, gälle ock om sådana i fråga om ersättning för skada, som i denna förordning omförmäles, träffade förlikningar, hvilka ega kraft af dom; börande landshöfdingen eller amtmannen, då sådan förlikning, ingången i det ena riket, för verkställighet öfversändes till det andra, tillika meddela bevis, att förlikningen enligt förstnämnda lands lagar eger samma gällande verkan, som laga kraft vunnen dom.

I afseende å böters förvandling vid bristande tillgång till deras gäldande, förfares enligt det lands lagar, der böterna skola uttagas.

21 §.

I Sverige skall kungörandet af norsk dom, meddelad på grund af denna förordning, verkställas genom kronobetjent med vittne eller genom två stämningsmän eller nämndemän. Dervid skall ock, om

14 Kongl. Maj:ts Isåd. Proposition N:o IS.

rättegången är genom allmän åklagare utförd, den sakfälde affordras förklaring, huruvida han påyrkar domens pröfning i högre rätt. I mål, som enligt 15 § blifvit mot förman utfördt, skall domen kungöras denne, som har att i nämnda hänseende sig förklara.

22 §.

I de mål, der svensk Lapp är part i Norge eller norsk Lapp i Sverige, må ej stämpladt papper användas.

23 §.

I öfrigt komma de i hvartdera riket i allmänhet gällande lagar att tillämpas å Lapparne under deras vistande derstädes.

24 §.

När i denna förordning talas om Lapparnes renar förstås dermed icke allenast deras egna utan ock andras renar, hvilka äro under deras vård.

Bofaste renegare hafva, såvida de hålla sina renar under egen vård, i afseende å dessa samma rättigheter och skyldigheter som Lapparne.

25 §.

Embets- och tjenstemän, och särskildt landshöfdingar och amtman, skola tillse, att de öfverflyttande Lapparne ej förnärmas i utöfvande af dem tillagda rättigheter.

26 §.

Der i ettdera af rikena å något visst område vid kusten eller inne i landet renars underhåll pröfvas för den jordbrukande befolkningen vara i synnerlig mån betungande, kan Konungen förordna, att det området ej vidare må till sådant ändamål begagnas mot det att erforderlig betesmark Lapparne anvisas på annan landsträcka, som dertill finnes tjenlig.

Betesmark, som sålunda blifvit anvisad åt Lapparne, må till den utsträckning, som är af nöden för att lemna bete till de renar, hvilka år efter annat dit föras, icke underkastas intrång genom rödjning, odling, säterbruk eller betande af hemdjur; dock att hvad här är stadgadt icke utgör hinder för upprödjning och odling, efter offentlig myndig-

15 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 18.

hets beslut, af platser inom dessa trakter till skjutsstationer eller herbergen för resande.

27 §.

Visar det sig nödigt för det i föregående § omförmälda ändamål eller för att åt Lapparne bereda nödiga vägar till deras betesmarker eller för att uppföra stängsel till förekommande af skada af renar att använda jord, som eges eller brukas af enskild man, vare i Norge egaren eller brukaren, när sådant af staten påfordras, skyldig att afstå jorden mot ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse ej kan träffas, bestämmes Igenom värdering. I Sverige förfares härmed enligt gällande förordning angående jords afstående för allmänt behof.

28 §.

De bestämmelser i denna förordning, hvilka ordna förhållandet emellan Lapparne och den jordbrukande befolkningen, gälla icke inom Finnmarkens amt. Skulle svensk Lapp söka sommarbete i detta amt för sina renar, komma de för amtets norska Lappar särskildt gällande bestämmelser att å honom tillämpas.

29 §.

Denna förordning träder i kraft, sedan enahanda bestämmelser blifvit antagna i Norge, från den dag Konungen för båda rikena bestämmer. Från samma dag upphör första bihanget eller codicillen till gränsetraktaten af X7U Oktober 1751 att vara gällande.

Beslut om upphäfvande eller ändring af denna förordnings bestämmelser blifver i hvartdera riket, så vidt angår det andra riket eller dess undersåtar, först gällande, när motsvarande beslut är fattadt från den andra sidan, eller tre år förflutit, efter det i någotdera riket — jemte det beslut fattats om upphäfvande af denna förordnings bestämmelser — tillika stiftats ny lag angående Lapparne från det andra riket, utan att dess trädande i kraft gjorts beroende deraf, huruvida i detta rike motsvarande bestämmelser meddelats; dock må sådan för hvarje rike särskild lag icke stiftas, förr än tio år äro förflutna från den dag, då denna förordning trädt i kraft, och skall en hvar lagstiftning, som träder i stället för denna förordning, hvila på följande grunder: begge rikenas Lappar skola allt framgent, som hittills, kunna

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

hvarje år under Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader uppehålla sig med sina renar i Tromsö, Nordlands, Nordre och Söndre Trondhjems amt i Norge samt den öfriga delen af året i de angränsande Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands länd Sverige, med lika rättigheter som de, hvilka i nämnda amt eller län tillkomma hvarje rikes egna Lappar; de i denna förordning Lapparne tillförsäkrade rättigheter till bete, jagt, fiske, skogsfång och renvägar må icke inskränkas eller upphäfvas; den i förordningen faststälda begränsning i Lapparnes ansvar för skada, som af renar föröfvas på utängsslåtter och utmark, må icke till Lapparnes skada förändras; samt den i förordningen medgifna rätt till verkställighet i det ena riket af domar gifna och förlikningar ingångna i det andra icke^upphäfvas eller inskränkas.

STOCKHOLM, ISAAC MATtCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1882.

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

1 Gjenpart af den Kongelige Norske Regjerings underdanigste Indstilling af 13 Juni 1879, bifaldt ved Kongelig Resolution af 21 Juli s. Å.

Chefen for Departementet for det Indre, Statsraad Selmer, har underdanigst föredraget Folgende:

Departementet tillader sig att foreslaa Gjenoptagelse afForhandlingerne om en Ordning ved Lov af Forholdet vedkommende Lapperne i de forenede Riger. Efter nmrvmrende underdanigste Föredrags Hensigt, idet det er tmnkt åt skulle tjene som Grundlag for en Henvendelse til vedkommende svenske Myndigheder, for paany åt knytte de i flere Aar afbrudte Underhandlinger om en Faelleslov herom, vil det ikke viere att undgaa, åt Föredraget for nogen Del kommer til åt indeholde Gjentagelser af forskjellige Forklaringer o g Redegjorelser, som Departementet, siden Sägen senest forhandledes med det andet Rige, har havt Anledning til åt forekegge Deres Majestät i underdanigste Föredrag, der i sin Tid naadigst ere befalede oversendte det norske Storthing.

Departementet skal ikke vidtloftiggjdre neervserende Fremstilling ved nogen Rekapitulation af denne Sags Historie, der strrekker sig tilbage lige til .1843, da förste Gång eu Komité af norske og svenske Mrend blev nedsat for att undergive Forholdet vedkommende Lapperne i de forenede Riger en ffelles Behandling. En saadan fuldstasndigere Anfdrsel af hvad der tidligere er passeret, vil findes i de forskjellige Aktstykker, som laa til Grund for og ledsagede de overensstemmende naadigste Förslag til en Lov om Lapperne i de forenede Riger, som — ifplge Beslutninger i sammensat svensk og norsk Statsraad den 23de December 1870 samt i särskilt norsk Statsraad den 21de Januar og i s£ei'skilt svensk Statsraad den 14de Januar naestefter — i 1871 samtidig blev fremsat for Norges Storthing og Sveriges Rigsdag.

Af den for Storthinget fremsatte Proposition med Udkast til Lov, hvilken er indtaget i Storthingsforhandlingerne for 1871, 3die Del, som Oth. Prp. No. 2, folger her et Aftryk. Det for Rigsdagen og Storthinget ved denne Proposition fremsatte Lovforslag var i det Vmsentlige bygget paa Grundlag af et Förslag, som i 1866 var afgivet. af en samme Aar nedsat faelles Kommission af norske og svenske Meeud; denne Kommissions Förslag er indtaget i Storthingsforhandlingerne for 1868—1869, 5te Bind, som Oth. Prp. No. 1. Et Separataftryk af samme Bih. till Bilcsd. Prot. 1882. 1 Sand. 1 Afd. 1

2 Forska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

vedlsegges her. I Förbindelse med Propositionen og indtaget i Aftrykket af samme (Oth. Prp. No. 2) er trykt foruden Lovforslaget:

1. Den Norske Regjerings Indstilling af 15de Oktober 1867, bifald-t ved Kongelig Resolution af 24de s. M., i hvilken Indstilling Kommissionens Indstilling blev undergivet den förste Behandling fra den norske Regjerings Side.

2. Do. af 2den Februar 1869 — bifaldt ved Kongelig Resolution af 9de s. M. — i det Vsesentlige indeholdende Imedegaaelse fra norsk side af den af den svenske Heiesteret afgivne Betänkning i Sägen.

3. Do. af 12te August 1870, bifaldt ved Kongelig Resolution af lste September s. A., indeholdende yderligere Bemserkninger ved Sägen fra norsk Side, i det Vsesentlige foranlediget ved et af Hs. En'C. den svenske Justitiestatsminister af fatt et ^ forpvrigt for den vsesentlige Del med det norske Udkast stemmende, men dog noget omarbeidet Lnvforsiag; og

4. Protokoll, fort i sammensat norsk og svensk Statsraad for Hs. Maj. Kongen den 23de December 1870.

Idet det Förslag till en fselles Lov, som Departementet underdanigst tillader sig nedenfor åt fremssette, i sit Princip saavelsom i sine vsesentligere Bestemmelser vil slutte sig til Forslaget i 1871, kan Departementet med Hensyn til Forslagets Begrundelse saavel i faktisk Henseende som forpvrigt i alt Vsesentligt henholde sig till de Oplysninger, som indeholdes, og de Forhandlinger, som ere gjengivne i de ovenfor paaberaabte Aktstykker, der laa til Grund for den tidligere Proposition. Nasst en Redegjprelse for hvad der senere i Sägen er passeret, hvorunder kommer forskjellige administrative Forfpininger og Foranstaltninger, der ere ivserksatte i Lappeflytningens Interesse og til dens Lettelse og Fremme, vil nedenfor i det Vsesentlige alene blive omhandlet dels enkelte mere fremtrsedende af de foreliggende Spprgsmaal, som Departementet har antaget tiltrsenger nogen nsermere Redegjprelse og Udvikling, dels forskjellige, dog ingenlunde indgribende iEndringer i Forslaget, som yderligere stedfundne Forhandlinger med lokale Autoriteter eller senere vunden Erfaring formenes åt begrunde.

Den for Rigsdag og Storthing i 1871 foreslaaede Lovordning kom, som bekjendt, ikke istand. Departementet har tidligere ha vt Anledning til åt forklare, åt den svenske Rigsdags tvende Kamre ikke bleve enige om Bifald, og åt Spprgsmaalet derför ifplge Rigsdagsordningens § 63 for samme Rigsdag bortfaldt. Lagutskottets Flertal indstillede paa Bifald til den Kongelige Proposition, dog med fplgende Modifikationer: en Fraktion indstillede — med Förkastelse af Propositio-

3 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

nens § 28, som definitivt ophrever lste Codicil til Grmndsetraktaten af 1751 o g gjpr Lovens Ophrevelse eller Förändring i et af Rigerne afhängig af tilsvarende Beslutning i det andet Rige — åt Loven efter 4 Aars Forl0b skulde kunne fra hvilkensomhelst af Siderne opsiges med 12 Maaneders Varsel, o g åt, saafremt inden nmvnte Frist ikke andre gjensidige Bestemmelser i begge Riger vare vedtagne, skulde f0rnmvnte Codicil betragtes som kun midlertidig suspenderet og atter traede i Kraft. En anden Fraktion af Pluraliteten, hvilken Fraktion i dette Punkt holdt paa Propositionen uden Förändring, indstillede derimod paa et Tilleeg til dennes § 25, sigtende til for stedse åt sikre Lapperne den uforstyrrede og uindskrasnkede Brug af de Strrekninger som i §’ens Medf0r maatte blive dem anviste til Betesmark istedetfor Omraader, som andetsteds maatte blive dem unddragne. Et Mindretal i Utskottet indstillede paa, åt Propositionen for tiden ikke skulde bifaldes, idet det antoges, åt man burde afvente Fuldf0relsen af de inden begge Rigelaf Hensyn til Lappeviesenet da paagaaende Opmaalings- og Kartarbeider. Den 25de April toges Utskottets Indstilling af begge Rigsdagens Kamre under Behandling, og blev Mindretallets Indstilling, bvorefter Propositionen ikke skulde bifaldes, vedtaget i 2det Kammer. I f0rste Kaminer derimod bleve samtlige Propositionens Bestemmelser bifaldte, dog med det ovennaevnte Tilleeg til § 25.

Senere er ikke naadigst Proposition i Sägen fremsat for den svenske Rigsdag, jfr. dette Departements underdanigste Föredrag af9de.Januar 1872 (Storthingsforbandlingerne for s. A., 5te Del, Dok. No. 11), hvor det er oplyst, att den davserende svenske Justitiestatsminister paa dette Departements Henvendelse havde meddelt, åt Hs. Exc., da, saavidt barn bekjendt, ingen Förändring i Forholdene var indtraadt, siden Forslaget behandledes paa Rigsdagen i 1871, ikke fandt F0ie til åt tilraade, åt Forslaget paany blev fremsat for den kommende Rigsdag (1872).

I Henbold til dette Departements underdanigste Indstilling i det nysnasvnte Föredrag blev det derhos ved Kongelig Resolution af 20de Januar 1872 bestemt, åt Lovforslaget, der ikke var kommet under Behandling paa Storthinget i 1871, ikke skulde gjenoptages for det i 1872 sammantrredende Storthing (jfr. Konstitutions-Komiteens Indstilling paa Storthinget samme Aar, Storthingsforbandlingerne 6te Del, Indst. No. 178, Side 189).

I det underdanigste Föredrag af dette Departement, som ligger til Grund for denne sidstnrevnte Resolution, var Beslutningen om, åt Sägen icke skulde forelregges for Storthinget i 1872 vresentlig motive-

4 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

ret ved 0nskeligheden af, åt den Opmaaling, Kartlaegning och Befaring af Tromg0 Amt, som var paabegyndt i 1869 — i Henhold til Beslutning af s. A’s. Storthing— se dets Forhandlinger for 1868—1869, lste Del S. No. 6, Side 144 ff. o g 8de Del Side 213—14 — o g til hvilke Arbeider der netop var sigtet ved det af Lagutskottets Mindretal stillede Krav, kunde blive tilendebragt saaledes, åt derved fuldstmndigere kunde vtere sörget for Sägens Belysning ogsaa for dem, som ikke kjende Lokalforholdene. I 1872 blev ogsaa Opmaalingen (i TWinns) o g Krokeringen af Amtet fserdig, hvorimod Befaringen af Beterne först tilendebragtes i 1873. Kartet er senere fuldfört og i Handelen i 4 Blade. Der er derhos erhvervet fotografiske Aftryk af samme. Kartet er ledsaget af en af Rigets geografiske Opmaaling i 1874 udgivet “Beskrivelse over Tromsö Amt“. Et fotografisk Aftryk saavelsom et Exemplar af Beskrivelsen vedlmgges her.

I Förbindelse hermed er ivserksat eu agronomisk Beskrivelse af Tromsö Amt med specielt Hensyn til Forholdet mellem Jordbrugets og Nomadelivets Omraade i Amtet og de forskjellige Distrikters Skikketlied for de forskjellige Nasringer. Dette Arbeide er udfört af den tidligere i Noi-dlands Amtskommunes Tjeneste ansatte Agronom I. Haukland i Förening med to Lapper som Skjönsmsend. Den nmrmere Beskaffenhed af det Hverv, som blef överdraget Haukland, vil erfares af den ham meddelte Instrux, der er indtaget i Beskrivelsen Side 6 og 7; hans Rapport angaaende Resultatet af de foretagne Undersögelser og de derunder givne Skjön er indtaget sammesteds som Anhang II Side XXIV ff. Paa de fotografiske Aftryk af Kartet ere de af ham angivne Straekninger, der ansees skikkede for Renbete, betegnede med gulbrun Far ve.

Et fotografisk Aftryk af Ivartet tilligemed et Exemplar af Beskrivelsen er af Departementet under 2den Oktober 1875 oversendt det svenske Justitsdepartement.

En Udsigt over disse Arbeiders Gång indeholdes forövrigt i de aarlige Budgetsforslag i Storthingsforhandlingerne lste Del No. 1 C-— for 1871 Side 36, for 1872 Side 83—84, for 1873 Side 155 og 161, for 1874 Side 76 samt for 1875 Side 98—99 og 116.

Med Hensyn til de Oplysninger om de faktiske Forhold, som gjennem disse Skjön og Befaringer ere erhvervede og det Udbytte for nservmrende Sag, som de have givet, skal Departementet hidsmtte, hvad man derom har underdanigst anfört i et Föredrag af 21de April 1876, af hvilket Föredrag Gjenpart ved naadigst Resolution af 18de Mai nasstefter naadigst blev befälet oversendt Storthinget. Man anförte der:

“Et väsentligt Formaal ved disse Befaringer og Skjön var åt

5 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

tilveiebringe Oplysning om det Antal Ren, som paa ethvert Sted inden Amtet kan finde Bete, og pvrige Betingelser for deres Trivsel. Det blev i denne Henseende — (se Beskrivelsen, Anhanget Side LXXVII til LXXIX samt Side LXXXV) —skjonnet, åt der, under Forudsaetning af en passende Fordeling af Dyrene, en försvarlig Fremgangsmaade fra Lappernes Side, samt af åt der til Lettelse for disse traeffes forskjellige Foranstaltninger med Aabning af Renveie, Opf0relse af Broer, Gj aer der m. V., uden Skade for Amtets Jordbrug vilde vaere Plads for et Antal af omtrent 142,000 Stykker Ren. Iierved bringes i Erindring, åt ifolge vedkommende Amtmands Indberetning om Lappeopsynets Virksomhed i Distriktet i 1875 ant.oges det Antal Ren, som i naevnte Aars Sommer i Virkeligheden havde Tilhold i Amtet, kun åt udgjore omtrent 94,000 Stykker *) — for tidligere Aar er det endog opgivet adskillig lavere (Storthingsforhandlingerne for 1876, Sth. Prp. No. 1 C Side 139, kfr. for 1875, 5te Del, Dok. No. 49).

I Förbindelse hermed skal paa dette Sted naevnes, åt der gjennem disse Befaringer antagelig vil findes åt vaere tilveiebragt Oplysninger, som i nogen Grad ville virke til åt modificere tidligere Opfatninger af disse Forhold og det netop i et Par Punkter, der kunne vaere af Betydning med Hensyn til Retningen af det Offentliges Bestraebelser for deres Ordning. Under 0nskeligheden af saavidt muligt åt fjerne Anledningen til Konflikter mellem Lapperne og de Fastboende og navnlig af åt beskytte Distriktets fremskridende Jordbrug mod de Hindringer af forskjellig Art, som Nomadevaesenet bereder det, var der saaledes, navnlig af den faelles Kommission af 1866 reist Sp0rgsmaal om Muligheden af —- i Lighed med hvad der i stor Udstraekning er gjennemf0rt i Sverige — åt anvise Lapperne til vaesentlig eller udelukkende Afbenyttelse sammenhaengende Strgekninger i det Indre af Landet eller långs Graendsen, saakaldte Lapmarker, der skulde udsondres fra Jordbruget, hvilken sidste Bedrift Kystegnene, Dalstrpgene og 0erne ialfald i det Store taget skulde vaere forbeholdt. Af Befaringerne fremgaar det ogsaa, åt der i Amtets indre paralelt med Rigsgraendsen l0bende Strpg er Strmkninger, som isaer noget laengere frem paa Sommeren — altsaa navnlig for de Lapper, som ikke flytte fra Sverige for i Juni Maaned — kunne tilfredsstille et st0rre Antal Ren, end der for Tiden pleier åt have Tilhold der og saaledes kan bidrage til åt formindske Traengselen i de mere opdyrkede og bebyggede Egne og långs Kysten. Disse Straekninger have imidlertid vist sig åt vaere

*) För 1877 er Antallet opgivet til omtr. 100,000 Stykker Rensdyr og for 1878 til 104,000 Stykker.

6 Korska Regeringens IndstUling den 13 Juni 1879.

baade for inskrasnkede og for hyppigt afbrudte ved naturlige Hindringer til åt kunne danne nogen sammenhaengende Lapmark, ialfald i den Förstånd, hvori en saadan er opstaaet i Sverige, og selv uden Hensyn hertil antages den store Masngde af Lapper, der indfinde sig her i Landet tidligere paa Vaaren, ikke åt ville kunne undvasre de lavere liggende Egne i Dalene og långs Kysten, idet liine Straskninger i det Indre f0rst blive snebare laengere ud paa Sommeren.

Af den agronomiske Befaring fremgaar ogsaa, åt Skjpnsmasndene, ialfald ikke i dens fulde Omfång, have kunnet dele den tidligere almindelige Antagelse om, åt Amtets 0er, som smidig skikkede for Jordbrug, efterhaanden burde s0ges fuldkommen frigjorte for Sommerophold af Renhjorde. De have saaledes udtalt, åt der paa Kvalpen under försvarlig Vogtning, og naar det forbydes Lapperne åt före sine Dyr derhen for tidligt paa Vaaren, 1)0r vaere Sommerhavn for 4500 Ren, åt Senjenpen kan modtage 8000 Ren, Ringvadsp 3500, Arnp og Renp tillsammen 1400.“

Paa dette Sted skal Departementet tillige hidsastte nogle Forklaringer og Oplysninger vedkommende forskjellige andre Foranstaltninger og Forfpininger, som ere blevne trufne i Lappeflytningens Interesse og til Betryggelse af Forholdet mellem Lapperne og de Fastboende i Almindelighed.

Kommissionen af 1866 bragte i Förslag forskjellige administrative Forfpininger, sigtende til åt lette Lapperne Besvasret med Hjordenes Bevogtning og forhindre Skade paa de Fastboendes Eiendom paa Steder, hvor den ellers vanskelig kunde undgaaes (se Kommissions- Indstillingen Side 31). Disse og lignende Forfpininger ere senere omhandlede af vedkommende Amtmand i forskjellige Iienvendelser til Departementet, ligesom ogsaa under de ovenfor omhandlede Befaringer af Amtsdistriktet (se “Beskrivelse over Tromsp Amt“ Anhanget Side XXIII). Kommissionens Forudsastning var vistnok, åt der dels forinden dels samtidigt skulde udkomme en Lov, som indfprte Faellesansvar, og hvad der ellers fornpdigedes for åt skjasrpe Bevogtningen og forskaffe de Fastboende Adgang til Erstatning for Skade af dens Undladelse. Efterhaanden som det imidlertid viste sig, åt det vilde tage lasngere Tid end oprindelig paaregnet med åt istandbringe en tilfredsstillende Ordning ad Lovgivningsveien, fandt man ikke åt burde udsastte med de npdvendigste af de Forfpininger af omhandlede Art, som under enhver Forudsastning om Lovens Indhold maatte ansees hensigtsmmssige baade för Fremtiden og for åt afhjaslpe 0ieblikkets mest paatrasngende Krav.

7 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Man har saaledes i Löbet af de sidste 10 Aar ved Hjselp af dertil af Storthinget efter Deres Majestasts Förslag' givne Bevilgninger indkjöbt Gaarden Brödskifte paa Ålteidet, den Part af Gaarden Zachariasjord (Ramfjorden), som ligger mermest Lappernes Flytningsvei, Gaarden Laxvandet i Balsfjord, samt en Part af Gaarden Bonses i Salangen, saa åt der nu paa disse Steder, hvor hyppige Konflikter forhen land t Sted, er fuldkommen fri og ubehindret Flytningsvei. Fremdeles er der truffet Forfpining til, åt de Staten tilhörende Rydningspladse Indsset i Bardo, Hagen i Tagelvdalen og Rostanass i Maalselven ikke komme til åt gaa o ver i privat Mands Eie. Forsög paa åt faa indkjöbt flere Eiendomme have hidindtil strandet dels paa bestemte Afslag fra Eiernes Side dels paa ubillige Salgsbud og have saaledes maattet ställes i Bero, indtil den i Lovpropositionens § 26 foreslaaede Expropriationsret kan tnede i Kraft. En för Renflytningen meget vigtig större Bro er opfört ved Gaarden Foshaug i Bardo, ligesom ogsaa en Bro ved Kitdalen i Lyngen. Fremdeles har Amtmanden i förrige Aar foreslaaet Opförelse af en större Bro over Tamokelven i Maalselven, hvilket Arbeide er nsevnt i Departementets Budgetförslag for Terminen 1879—80 som et, hvortil taenkes anvendt en Del af den beholdne Bevilgning til de heromhandlede 0iemed. Paa forskjellige Steder er for åt lette Lapperne Flytningen Rengjserder blevne opförte; saaledes tvende Gjserder ved en Gaard og en Stöter i Kitdalen, ligesom Bidrag af offentlige Midler er ydet til Opförelse af et Gjserde om Gaarden 0vergaards Hjemmark i Balsfjorden, samt ligeledes til endel Personer i Lyngens Prsestegjafld til Opförelse af et Gjserde og Erstatning for Afstaaelse af Grund i samme Anledning. Endelig har Amtmanden i sin Tid som Foranstaltninger, hvorom der, tildels dog först efter videre anstillede Undersögelser, kan blive Spörgsmaal, nsevnt Opförelse af Gjserder ved Jökelfjord i Kvtenangen, ved Ålteidet, i Nordlenangen i Ulfsfjord, ved Sortjosen og ved Seljeelv i Balsfjord samt Flytning af et Gjserde i Bunden af Storfjorden i Lyngen. Paa Sägens nuvserende Trin kan Departementet selvfölgelig ikke nsermere udtale sig om Nödvendigheden eller Hensigtsmsessigheden i det Enkelte af de Forföininger, som ere bragte i Förslag. Man skal kun bemserke, åt det efter Sägens Natur er antageligt, åt endnu flere og videregaaende Foranstaltninger i samme Retning efterhaanden ville vise sig nödvendige eller liensigtsmsessige; i hvilken Udstrsekning dette vil blive Tilfseldet, antages imidlertid ikke lidet åt aflisenge af den Ordning af disse Forhold, som det maatte lykkes åt opnaa gjennem Lov og af de Erfaringer, som, naar en saadan Lov har virket nogen Tid, maatte vsere vundne.

I Förbindelse hermed skal Departementet hidssette nogle Oplys-

8 Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

ninger om det extraordinsere Politiopsyn, som lige siden 1865 aarlig har vseret. vedligeholdt i Troms0 Amt nnder Lappernes Flytninger til og fra Distriktet o g Ophold der. Dette Opsyn, der fra först af institueredes med kun 4 Opsynsmmnd og alene omfattede et Par af de vgesentligere Flytningspunkter, nemlig S0rbotten i Ramfjorden i Nmrheden af Tromsö samt Overfartsstedet mellem Fastlandet og Kvalöen, er senere og navnlig omtrent siden 1870 stadig udvidet, saaledes åt det for Tiden er udstrakt til alle de vgesentligere Punkter i Amtet, hvor Lappeflytningen kommer i naermere Ber0relse med den fastboende Befolkning. I 1877 og 1878 var ved samme anvendt henholdsvis 25

Betjente 25 20

I det sidste Aar har desuden 2 Lensmsend og nogle faa Assistenter tildels forrettet- ved Opsynet.

Den Udvidelse, Opsynet efterhaanden har erholdt, viser sig ogsaa gjennem de stadigt stigende Udgifter til samme.

Disse udgjorde:

Den aarlige Bevilgning til Opsynet udgjpr for Tiden 8,000 Kr.

Allerede i 1872 anmodede Departementet Amtmanden i Tromsö Amt om, naar de ovenfor nrevnte Arbeider med Amtets Kartlregning og Befaring vare tilendebragte, åt meddele Departementet sin Förmening om de videre Forf0ininger, som maatte antages hensigtsmgessigen åt kunne trseffes til Ordning af Forholdet vedkommende Lapperne, og da Kartet i Fotografi var fserdigt i 1873 og Beskrivelsen i Aftryk i Begyndeisen af 1874, tilstillede man ham disse som Materialier til Opfyldelse af Departementets ngevnte Begjaering. Under 29de April 1875 afgav Amtmanden sin udf0rlige og motiverede Betänkning i Sägen. Af denne Betänkning tillader man sig her åt vedhegge et Aftryk.

9 Norska Regeringens Indstillmg den 13 Juni 1879.

Det vii af denne Amtmandens Betänkning erfares, åt lian fandt, åt Forholdene i hans Distrikt fremdeles vare af den Beskaffenhed, åt de paakrmvede en Inskriden fra den lovgivende Magts Side i det Vaesentlige i den Retning, som var forudsat ved de tidligere Förslag i denne Sa g. Amtmanden fremsatte mere eller mindre indgribende Förslag til Forandringer i de tidligere Lovudkast, men han udtalte tillige den Mening, åt en Ordning af de heromhandlede Forhold nu burde s0ges tilveiebragt gjennem en udelukkende norsk Lov liden Medvirkning fra svensk Side og indeholdt, Betmnkningen hans motiverede Udkast til en saadan norsk “Lov om Lapperne.“

Departementet kommer nedenfor til udf0rligere åt omhandle Spergsmaalet om, hvorvidt der for Tiden er Foie til fra norsk Side åt slaa ind paa den af Amtmanden sidstantydede Yei, et Sporgsmaal, som dengang ikke kom til åt foreligge, da man antog, åt de i Betsenkningen indeholdte Oplysninger om Forholdene og navnlig, om Omfanget og Beskaffenheden af de gjensidige Skadetilf0ielser mellem Lapperne og de Fastboende i Troms0 Amt vare af den Beskaffenhed, åt det maatte ansees rettest endnu i nogen Tid åt se Tiden an og navnlig erhverve nogen yderligere Erfaring om, hvad der ved en Fortsmttelse og maaske Udvidelse af Politiopsynsforanstaltningerne videre vilde kunne udrettes til en Forbedring af Forholdene.

Departementet skal i denne Henseende bringe i Erindring, hvad man gjentagende tidligere har havt Anledning til åt omhandle, åt der fra 1873 af har vaeret samlet statistiske Oplysninger om Omfanget og Betydenheden af de Konflikter, som have fundet Sted mellem Nomaderne og de Fastboende, gjensidige Skadestilf0ielser m. V., idet vedkommende Amtmand har medgivet samtlige Opsynsbetjente trykte Schemata, hvori de havde åt inf0re alle indkomne Anmeldelser om Skadestilfoielser, disses Beskaffenhed og de Pengebelpb hvortil de kunne ansasttes, med Oplysninger om de Resultater, hvortil Opsynets Forfpininger i Anledning af dem have ledet.

(Disse Beretninger ere trykte for Aarene 1872—1875 som Bilag til Storth. Prp. No. 1 C for de respektive Aar i Storthingsforhandlingernes lste Bind; Beretningen for 1876 er trykt som Bilag til Storth. Prp. No. 40 for 1877 og Beretningerne for 1877 og 1878 vedlmgges her. De 2de sidste ere särskilt tilstillede Storthinget i Henhold til Kongelige Resolutioner af 31te Januar 1878 og lste Februar 1879).

Departementet tillader sig åt hidseette en Sammenstillen af disse Opgaver for de 6 Aar 1873—1878 inkl.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

10 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Op-

over de til Lappe-Opsynet i Tromsö Amt i efternmvnte Aar

*) Anm. Et af de i 1873 taxerede, men ikke forligte Tilfelde, angik Skade, foraarsaget derved, åt Ren havde ned-

Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

g a v e

indkomne Klager over Skadetilf0ielser mellem Lapper og Fastboende.

trampet G nes paa en Udslaatte, hvorigjennem gik en meget befserdet Renvei. Skaden blev sat til 60 Spd.

12 Norska Beger ingens IndstOUng den 13 Juni 1879.

I det underdanigste Föredrag, som Departementet under 21de April 1876 afgav i Anledning af Amtmandens ovennaavnte Betänkning, og af h vilket Föredrag Gjenpart ved kongelig Resolution af 18de Mai naestefter naadigst blev befälet tilstillet Storthinget, havde Hensyn kun kunnet tages til de foranstaaende Oplysninger for de förste 3 Aar — 1873, 1874 og 1875 -— ved Siden af hvilke der kun forelaa nogle mindre fuldstendige Oplysninger for et tidligere Aar 1872. Efter Amtmandens Udtalelser maatte der vmre Grund til åt antage, åt de i disse Opgaver indeholdte Oplysninger om Skadetilfoielserne, disses Betydning m. V. vare saavidt muligt fuldstfendige, saaledes åt man ved dem kunde gaa ud fra, åt alle eller ialfald de allerfleste af de Jordbrugere, som i Treaarets Lob have lidt Skade ved Ren, ogsaa havde anmeldt det for Opsynet. Noget anderledes antog derimod Amtmanden, åt det forholdt sig med den Skade, som Lapperne have lidt. Det var ham nemlig bekjendt, bemmrkede han, åt disse i adskillige Tilfadde havde undladt åt anmelde den dem tilfoiede Skade for Opsynet, idet de have foretrukket åt henvende sig til deres af den svenske Reglering i TromsO antagne SagfOrer, som, efter hvad der oplystes i Indberetningen for 1874, i dette Aar havde modtaget 21 Klager fra svenske Lapper o ver formentlige Skadetilfoielser. Ogsaa i 1875 havde, oplyste Amtmanden, naevnte SagfOrer modtaget et noget lignende Antal Klager, hvoraf en Del gaar ud paa Renty veri, en Del paa Skade paa Ren ved Mennesker uden Tyvshensigt og en Del paa, åt de Fastboendes Hunde i Flok og Folge streife omkring i Udmarken og jage Ren.

Departementet kom til den Opfatning, den man udtalte i Föredraget, åt de i disse Opgaver indeholdte Oplysninger, naar de sammenholdtes med tidligere Skildringer af Forholdene, maatte lede til Antagelse om, åt der i disse i de senere Aar var indtraadt en vsesentligere Forbedring. Efter hvad der gjentagende udtrykkelig var udtalt i Indberetningerne, maatte dette formentlig hovedsagelig tilskrives det ansatte Politiopsyn, der allerede fra fprst af saaes åt have vundet megen Anerkjendelse. Efter denne Erfaring maatte det efter Departementets Mening kunne haabes, åt der ved en Fortsfettelse og maaske videre Udvikliug af disse Foranstaltninger i Förbindelse med de ovrige til Lettelse for Lappeflytningen sigtende Forfoininger, som vare bragte paa Bane, fremdeles med Held vilde kunne virkes til yderligere af indskrmnke ialfald de positive Skadetilf0ielser. I Henhold hertil tilraadede Departementet, hvad der fandt Deres Majestets naadigste Bifald, åt der endnu skulde henstaa nogen Tid med videre Forfbininger til nye Lovreglers Istandbringelse (jfr. Konstitutionskomiteens Indstilling paa

13 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Storthinget i 1876 — se Storthingsfhdl. for s. A. 6te Del, Indst. 0. No. 92, Side 223—224).

Det vil sees, åt de indkomne Klager over Skadetilf0ielser i de tvende sidste Aar, foranstaaende Opgave omfatter, (1877 o g 1878) have vaeret- ikke lidet st0rre end i det forudgaaende Tidsrum. For Aaret 1877 kan det ifplge vedkommende Amtmands Indberetning af 31te December f. A. antages åt have vmret medvirkende till denne For0gelse, åt Sneen laa usmd vanlig laenge, o g åt den förste Del af Sommeren var köld og fugtig; Rensdyrene holdt sig da långt nede i Betesmarkerne, hvilket fremkaldte adskillige Klager fra de Fastboendes Side og foranledigede endel Uenighed mellem dem og Lapperne.

ForOvrigt er, som det vil sees, de Oplysninger, som fremgaa af disse Opgaver, temmelig ens det ene Aar som det andet, og der er efter Departementets Mening efter Opgavernes Beskaffenhed ingen Grund til åt antage, åt der ad denne Vei vil fremkoinme noget yderligere Materiale, der skulde Ove nogen Inflydelse af Betydning paa Retningen og Inholdet af en Lov om disse Forhold. Åt en saadan Lov fremdeles med Nödvendighed paakrmves, er Departementet, i fuld Overensstemmelse med de lokale Autoriteter, overbevist om.

Enhver Politiforanstaltning, som maatte vsere eller blive truffet til Opretholdelse af Orden i disse Forhold, vil savne en nodvendig Forudssetning for en indgribende og heldbringende Virksomhed, saalrenge den maa vasre liden de Retsmidler, som alene en Lov kan give. Amtmanden ytrer herom i sin Betänkning (Side 2):

»Det er imidlertid en Selvfolge, åt Opsynets Virksomhed under de nuvmrende Lovbestemmelser, som ikke sasrlig ere tillempede for disse Forhold, ikke har kunnet vasre saa kraftig og heldbringende, som jeg haaber den vil blive under en ny Lov. Som Loven nu er, indeholder den nemlig ingen Opfordring til Angjaeldende om åt vgere tilstede ved Skjon over Skade eller ved Forligsmaegling, ligesom den heller ikke indeholder nogen Spore for Angjseldende til åt s0ge Sägen bilagt ved rimeligt Förlig. Åt udeblive fra Skjon og ikke åt indgaa Förlig, er nu netop den sikreste Udvei for Angjasldende til åt undgaa alt Ansvar. Opnaaes ikke Förlig, har nemlig den Skadelidende i Regelen ingen anden Udvei end åt anlmgge privat S0gsmaal, men efter Forholdenes Natur er saadant S0gsmaal kun lidet skikket til åt skaffe Vedkommende sin Ret. Opsynet vil kunne optraade med en ganske

14 NorsJca Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

anden Vaegt, naar det med en ny Lov i Haanden kan foreholde den eller de Angjaeldende, åt de i Mangel af Förlig udsasttes for offentlig Sags Anleeg, og åt Udeblivelse fra en Skj0nsforretning, som vil blive lagt til Grund for en Dom, kun kan vsere til deres egen Skade. Som Forholdene nu ere, maa det ansees for et heldigt Resultat af Opsynets Virksomhed, åt det har kunnet faa förligt over Halvdelen af de for samme anmeldte Tvistigheder.»

Heller ikke t0r der mod Nodvendigheden af en Lovordning af disse Forhold kunne hentes nogen Erindring fra den i pekunier Henseende mindre Betydning, som de gjensidigen for0vede Skadestilfpielser, tagne som en Helhed, ifolge Opgaverne viser sig Aar om andet åt kave havt. Departementet skal i denne Henseende bringe i Erindring, hvad man udtalte i det titnasvnte underdanigste Föredrag af 2Ide April 1876, nemlig, åt naar Departementet havde faestet sig ved, hvad der gjennem Opsynsforanstaltninger kunde ventes udrettet til en Forbedring af Forholdene, saa var det ikke, fordi man jo var fuldt opmaerksom paa, åt de menlige Fplger af Forholdet mellem Nomadevresenet og Jordbruget i Troms0 Amt ingenlunde helt udtrykkes ved Opgaverne over saadanne Skadelidelser eller ved de anforte Talst0rrelser; den hyppige AEngstelse for Sammenstod og for 0dela3ggelse af Eiendom, hvorunder en Del af Befolkningen lever, den Agtpaagivenhed det paa mange Steder kraever åt undgaa dem og ved Siden herafNomadelivet.s Inflydelse til for0vrigt åt besvaerliggjpre Jordbruget og endog åt hemme dets Udvikling, ytrede man, er altsammen Faktorer, der ikke kunne lades ud af Betragtning ved Bedommelsen af disse Forhold i deres Ilelhed.

Til hvad man her anforte skal Departementet endvidere fpie, åt Kravene paa en Ordning af disse Forhold ikke mindst ere begrundede i Bevidstheden om, åt det, om Skade sker, i de fserreste Tilfelde er muligt åt faa Ret paa de Erstatningspligtige, samt fra den gjensidige Uvillie, paa den ene Side over Lappernes ustraffede Skjodesloshed i Bevogtningen, paa den anden Side over de Fastboendes igjennem de länge Tiders Retlpshed stserkt udviklede Tilbpielighed til åt tage sig selv tilrette. Åt Forbitrelsen isrer fremtraeder hos de Fastboende, er let förklarligt og vil vedblive åt vaere Tilfaddet, saalrenge som den Servitut, der er tillagt andet Riges eller andet Distrikts Indvaanere over de Fastboendes ofte dyrt erhvervede og beskattede Eiendom, ikke ved Lov begramdses til et bestemt og rimeligt Omfång, og saalasnge der ikke gives dem Retsmidler ihaende til åt veerge sig mod Overskridelser.

De i senere Tid trufne administrative Forfpininger og navnlig

15 Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Kjobet af nogle Eiendomme i Balsfjord o g Ramfjord, i Förening med Politiopsynet have selvf0lgelig bidraget til åt forbedre Tilstanden indenfor disse Forf0iningers Rmkkevidde, men Feldtet er, selv om man holder sig udelukkende til Tromsp Amt, megét for stort til, åt nogen gjennemgaaende og varig Forbedring af Forholdene ad den Yeiskulde vasre åt opnaa. Med Hensyn til Indkjob af Jord til Renveie og Indhegning af saadanne er det, som ovenfor antydet, ingenlunde Meningen, åt der bpr standses med, hvad der hidtil er gjort; men Hensyn til Udgifterne paa den ene og Jordbrugets Krav paa den anden Öide maa dog sEette en Grasndse for, hvad der i den Retning kan forlanges. Skulde man ad den Yei forhindre Muligheden af Sammenstpd mellem Jordbrug og NomadevEesen inden Troms0 Amt, maatte ikke alene al videre Nyrydning i Amtet ophpre, men ogsaa en ganske betydelig Del af den til Privateiendom overgaaede og for Amtets nuvEfereude Folketal ingenlunde overflpdige Havnegang og Slaattemark laegges aaben for Renhjordene. Det er ovenfor oplyst, åt der inden tidtnmvnte Amt er skjpnnet åt vrere Plads for et Antal af omtrent 142,000 Ren, medeus Antallet ikke vides endnu noget Aar åt have översteget 104,000. Det er altsaa ikke Beteplads, som mangler, men det er Orden i Renhjordenes Fordeling udover det store Feldt og Omhu i Bevogtningen, som mangler, og disse Mangler kunne ikke hseves alene paa administrativ Yei. Hvad Opsynet angaar, hvis Tjeneste for endel har bestaaet i en mseglende Virksomhed, men vaesentlig har vseret en prseventiv Vagttjeneste paa enkelte vanskelige Punkter, nodvendiggjort derved, åt Lapperne selv dels slet ikke, dels kun mangelfuldt, bevogte sine Hjorde, da bpr det med Rette kunne kraeves, åt denne extraordinrere Indretning, om den ikke aldeles vil kunne ophseves, dog efterhaanden indskraenkes til en mindre Styrke, saavidt fornpaiges til Assistance for Lensmaendene i Udfprelsen af de Forretninger, en eventuel Lov maaske vil paalaegge dem. Åt det Offentlige for stedse skulde paatage sig åt udfpre en stprre eller mindre Del af den Renhjorjenes Eiere naturligen og traktatmsessigen paahvilende Bevogtningspligt, har ialfald ikke vreret Tanken hidindtil. Ethvert Humanitetshensyn i denne Retning maa vasre iagttaget, naar Staten bortskalfer de Hindringer, som hidindtil paa visse Punkter have gjort det umuligt eller i sser Grad vanskeligt for Lapperne åt opfylde sin Pligt saa tilstrEekkeligt, åt Skade har kunnet afvmrges.

Fn omfattende og varig Forbedring formenes overhovedet ikke åt kunne opnaaes uden ved en Lov, der paa den ene Side saa npiagtigt, som det efter Omstaendighederne kan ske, bestemmer Omfanget af Lappernes Nyttesret til fremmed Eiendom og paa den anden Side fastsastter de Retsregler, som ere fornpdne for en effektiv Paatale af

16 Norska Regeringens lndstilling den 13 Juni 1870.

gjensidige Forurettelser. Det er ved en saadan Lov, åt man kan liaabe efterhaanden som den voxer sig ind i Folkets Bevidsthed, åt fremkalde hos Fastboende som hos Lapper den forn0dne gjensidige Respekt for hinandens Rettigheder,- Omhu hos Lapperne i Bevogtningen og Villighed hos de Fastboende til åt underkaste sig den lovlige Byrde af Nomadevmsenet, som vistnok er uundgaaelig, saalmnge det bestaar her i Landet. Paa en saadan Lov har der nu med kortere eller lasngere Afbrydelser veeret arbeidet i over 30 Aar; i 1871 var man kommen saa långt, åt Enighed var tilveiebragt mellem den norske og svenske Regjering om en Fmlleslov, bygget paa Principer, hvorom Kommittérede fra begge Sider havde forenet sig, og som er tiltraadt saavel af den nuvferende Amtmand i Tromso Amt, som af hans Formand. Som ovenfor antydet, antages der ikke åt vtere noget Udbytte åt vente af en laengere Fremtids Erfaring om Virkningen af administrative Forföininger, efteråt man allerede har en saa lång Aamekkes Erfaringer for sig, medens derimod en videre Udssettelse med dette Arbeide, paa hvis Afslutning baade Lapper og Fastboende i Decennier have ventet, alene kan vsere skikket til åt bringe Ophidselsen, som for 0ieblikket synes åt have lagt sig noget, til åt blusse op paany. Det nuvaerende Tidspunkt synes i det Hele beleiligt til åt fremme Sägen til et endeligt Resultat, ikke mindst paa Grund af den naevnte Bedring i de paagjaeldende Forholde, der levner större Ro til åt forhandle Lovens ikke lette Detailler. Fra norsk Synspunkt b0r ogsaa som en Grund til nu endelig åt fremme denne Sag nsevnes Forholdene vedkommende de udelukkende norske Lapper i Finmarkens Amt, et Anliggende, som i lång Tid har paakrmvet en lysning, men som af Hensyn til den Förbindelse, som er mellem disse Sager, vanskelig lader sig fremme, f0rend ntervaerende Sag er bragt til en Afslutning.

I en Forestilling til Departementet af 18de December 1876 har ogsaa Amt.manden stasrkt fremhtevet Nbdvendigheden af en Ordning ved Lov af disse Forhold, den han Under ikke i nogen Maade b0r paavirkes af hvor store eller hvormange de gjensidige Skadetilföielser ere, som Aar om andet faktisk lade sig paavise. Departementet indtager her nedenstaaende Udtalelser af ham herom:

»De Oplysninger», anförer han, »som ved Opgaverne over Klager og Skadetilf0ielser i 1873 til 1876 nu er indhentede, have ikke i nogen Henseende forandret min Mening om, hvorvidt en Lov b0r s0ges givet.

Dels var nemlig den Oplysning, som gjennem disse Opgaver synes tilveiebragt, nemlig åt Vmrdien af de paaviselige Skadetilfpielser, ansat i Penge, er ubetydelig i Forhold til de mange Beklagelser, som höres, mig ikke noget nyt eller overraskende, dels er jeg enig i, åt det

17 Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

ikke b0r vse re det afgjprende med Hensyn til Lovens Tilbliven, hvor mange eller hvor store de gjensidige Skadetilf0ielser ere, men åt der derimod gives flere andre Hensyn, som gj0r det 0nskeligt åt faa Sägen ordnet ved Lov. Uagtet de vassentligste af disse Hensyn allerede ere nasvnte i Indstillingen af 21de April 1876, og uagtet det saaledes kunde synes överflödigt, nmrmere åt paavise dem, skal jeg dog tilläde mig her i Korthed åt udtale min Mening derom.

Hvad der er en stor og hvad en liden Skadetilfoielse, er naturligvis ganske relativt efter Forholdene paa Stedet. Jordbrugsforholdene her i Amtet ere, sammenlignede med endel sydlige Egne, i det Hele taget smaa, og der gjpr sig desuden mange smaalige Hensyn gjseldende.

Den Omstsendighed, åt en efter almindelige Begreber liden Skadetilfpielse bliver uerstattet, vaskker derför ofte blandt den hervserende Befolkning ligesaa megen Uvillie, som om der var Tale om en stor Sag. Hertil kommer den ogsaa i Regjeringens Indstilling nmvnte, vistnok undertiden ugrundede, men derför ikke mindre plagsomme TEngstelse for, åt der muligens kan ske Skade. De fleste Jordeiendomme her ere uindhegnede eller ialfald ikke tilstraekkelig indhegnede, og Renen er et Dyr, som i ubevogtet Tilstand streifer let og vidt omkring. Mange leve derför i TEngstelse for Skade, og denne TEngstelse for0ges derved, åt der ingen Fmllesansvarlighed finder Sted mellem Lapperne, og åt det derför i Tilfelde er usikkert, om Erstatning bliver åt erholde. Endelig skal jeg paapege den mindre Fuldstaendighed og Klarhed, hvormed Traktaten af 1751 begraendser Lappernes Rettigheder, noget som ogsaa gj0r en ny Lov 0nskelig, samt den Omstamdighed, åt Parterne nu udelukkende ere hen viste til privat Spgsmaal for åt faa Erstatning. Denne Omstasndighed beklages baade af Fastboende og af Lapper. Den Skade, hver enkelt kan komme til åt lide, er i Regelen for liden til, åt Vedkommende skulde ville koste Procesudgifter paa Sägen. Kan derför ikke Opsynet gjennem Parternes gode Villie opnaa Förlig, saa anlmgger den Skadelidte i Regelen ikke Sag, men beklager sig for Naboer og Kjendinge og for0ger derved PEngstelsen og Forbitrelsen ofte ud over rimelige Graendser. For Lappernes Vedkommende er der vistnok rettet noget herpaa derved, åt den svenske Regjering, som f0r anfprt, har antaget en her boende Mand som fast Sagfprer for dem og derved lettet dem Adgangen til åt anlsegge privat S0gsmaal, men netop denne Hjaelp for Lapperne gj0r, åt de Fastboende nu mere end fpr beklage sig over, åt det Offentlige ikke ogsaa giver dem en lettet Adgang til åt faa sine Klager behandlede og paadpmte paa hurtig og billig Maade.

IM. till Biksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

18 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

I det Hele taget har jeg gjort den Erfaring, åt smaa Skadestilfpielser og Fornaermelser i dette Forhold mellem Flytlapper og Fastboende ofte vmkke et ganske usmdvanlig bittert Sindelag bos Parterne. Dertil bidrage deres Leveveies modsatte Interesser, deres forskjellige Nationalitet og Sprog samt den oven nsevnte /Ergrelse bos ialfald en Del af de Fastboende over, åt der er paabundet deres Eiendomme en Byrde, som er ukjendt i de sydlige Bele af Biget, hvortil paa den anden Side kommer den hos Lapperne tilstedevmrende F0lelse af, åt de Fastboendes Opdyrkning af Landet har ber0vet og fremdeles lidt efter lidt berpver dem Adgangen til Strsekninger, lavor de eller deres Forfsedre streifede frit omkring. Forholdet er saaledes i og for sig — uden Hensyn til Skadestilfpielsernes St0i'relse eller Antal — sparndt, og paa Grund deraf er det i dette Forhold mere end i noget andet pnskeligt, åt Lovreglerne om gjensidige Piigter og Rettigheder ere saavidt muligt bestemte og tydelige, og åt Adgangen til åt faa Sager om Skadestilfpielser — store eller smaa — opgjorte eller paadpmte, er letvindt, eller med andre Ord åt Paatalen besprges af det Offentlige, hvilkelt alt, saavidt jeg kan skjpnne, kan baabes opnaaet ved det af Kommissionen af 1866 foreslaaede LovudkastA —

Som ovenfor naeviat bar Amtmanden i sin Tid udtalt sig for, åt en Ordning af de heromhandlede Forhold bpr soges tilveiebragt gjennem en udelukkende norsk Lov uden Medvirkning fra svensk Side. Ogsaa under Forhandlinger i Storthinget er denne Mening gjentagende kommet frem. Pluraliteten inden Konstitutionskomiteen paa Storthinget i 1872 udtalte sig — i Anledning af den naadigste Meddelelse om, åt Propositionen af 1871 ikke vilde blive fornyet for Storthinget i 1872 — saaledes (se Stortb. Forbandi, for 1872, 6te Del O. No. 78 Side i89):

“Den noi’ske Regjeidng og de nedsatte Kommissioner have i staerke og bestemte Udtryk gjentagende frembsevet, åt nye Lovregler ere fornpdne, og den ovenomtalte Erklasidiag fra Stiftamtmanden i Ti'oms0 forudsgetter ogsaa saadanne som endeligt Maal.

Men er der saaledes Fpie til åt antage, åt man om kortere eller laengere Tid atter vil komme til åt optage Tanken om åt ordne Forholdet mellem de Fastboende og Flytlapperne ved Lov, kan man ikke

19 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

undgaa Sp0rgsmaalet om, ad hvilken Vei denne Lovgivning kan og b0r s0ges fremmet.

Hidindtil er man gaaet ud fra, åt der burde tilveiebringes en Fgelleslov, der, idet den afl0ste Traktaten af 1751, navnlig dennes fprste Codicil, skulde vgere af traktatmeessig Karakter og ikke kunne forandres i noget Punkt uden begge Rigers Samtykke.

Erfaring har imidlertid noksom vist, åt en saadan bindende Overenskomst er vanskelig åt tilveiebringe, og det folger af sig selv, åt det samme vilde gjgelde om Rettelser og Forbedringer af denne, der af Fremtiden kunde paakreeves.

Saavel af denne Grund, som fordi det Naturligste under alle Omstaendigheder er, åt hvert af Rigerne ud0ver Lovgivningsmagten inden sine Grtendser alene, förekommer det Komiteen rigtigst åt S0ge Ulemperne ved den nu bestaaende Tilstand äfhjulpne gjennem direkte Udpvelse af norsk Lovgivningsmyndighed.“

Efteråt Komiteen har s0gt åt paavise en saadan Forf0inings Forenelighed med Codicillen af 1751, paaberaaber den sig den svenske Justitiestatsministers Erklgering i kombineret Statsraad af 22de September 1869 (Aftrykket O No. 2 Side 50), der gaar ud paa, åt Meningen af Traktaten ikke kan vgere anden, end åt Lapperne inden hvert Rige skulde nyde “de Rettigheder, som tiikomme Landets egne Undersaatter, medens man ipvrigt inden sit eget Lands Omraade forbeholdt sig alle Flpihedsrettigheder og saaledes ogsaa fri Lovstiftningsret“, samt åt Fremadskridning af Opdyrkningen eller Jords Afstaaelse til Private, forsaavidt Saadant kunde geraade Lapperne til Förfång, ikke kan vgere forbudt, hvilket sidste saameget mindre kan paastaaes fra svensk Side, som “Sverige selv ved Ordningen af Nybyggernes Ret og Lovgivningen forresten inden sine Lapmarker ei har anseet sig bunden af nogen Norge traktatmgessig tilkommende Ret.“ Komiteen fortsgetter derefter Side 192:

“Der t0r saaledes vel antages åt vgere fuld Enighed mellem den norske og svenske Regjering om, åt der ikke i Traktaten af 1751 ligger nogen Hindring for Norges Statsmagter til åt ordne Flyttelappernes Forhold til de Fastboende ved norsk Lov, naar herved kun iagttages, åt de svenske Lapper ikke stilles under andre Yilkaar end de norske nomadiserende Lapper i vedkommende Distrikter.

Under disse Omsteendigheder er der efter Komiteens Opfatning ikke Opfordring til åt fastholde den tidligere Plan om åt s0ge Forholdene ordnede ved en traktatmgessig Feelleslov, medmindre det kan godtgj0res, åt man alene paa den Maade kan opnaa en tilfredsstillende Ordning.

20 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Men dette er neppe Tilfseldet.

Det Storthinget i 1871 forelagte Lovforslag var forberedt med den yderste Omhu, o g det er derför rimeligt åt antage, åt dette indebokler Alt, hvad der hidindtil har fremstillet sig som hensigtsmmssigt og virksomt til Fremme af Sägen.

Men tager man dette for sig, vil det snart sees, åt de allerfleste af dets vassentligere Bestemmelser uden Yanskelighed kunne optages i en norsk Lov, uden åt derved det Omraade for en saadan, som den norske og svenske Reglering har godkjendt, overskrides.

Navnligen synes det klart, åt Udstrmkningen af de Rettigheder til Renbete, Skov, Fiskeri og Jagt, der i Forslaget indrommes Nomaderne, med tilstrsekkelig Tydelighed og N0iagtighed vil kunne bestemmes i en norsk Lov, ligesaa Regler om Ansvar for Skadetilf0ielse og de administrative Forholdsregler, der maatte vaere npdvendige for åt gjpre Lovens Regler effektive.

Men i den Raekke af Bestemmelser, der omfatte de saaledes neevnte Gjenstande, indeboldes Lovforslagets Kjerne.

Hvad den foreslaaede Faellesansvarlighed angaar, bvorpaa der synes åt vaere lagt seerlig Vaegt, gjaelder det Samme.

Der kan vistnok vaere Tvivl om, hvorvidt Indf0relse af Faellesansvarlighed i og for sig selv er en försvarlig Forholdsregel, og det t0r vaere muligt, åt For0gelse af Opsyn vil gj0re en saadan Bestemmelse overflpdig, men fra svensk Side kan der ialfald ikke reises nogen Indvending mod, åt norsk Lov opstilier en saadan Regel for de svenske Lapper, da denne allerede ved Forordningen af lite November 1817 er godkjendt.

De foreslaaede Rettergangsregler vilde vistnok falde lettere end de nu gjaeldende og kunne neppe fuldt ud gjennemf0res ved norsk Lov, men det synes dog rimeligt, åt en saadan ogsaa i denne Henseende maatte kunne opstille en ganske tilfredsstillende Ordning.

Derimod gaar Forslagets Regler om Exigibilitet af Domme i andet Land videre, end Bestemmelserne i Codicillens §§ 22—25 og videre end det enkelte Lands Lovgivningsmagt kan fastsaette.

Men det synes ikke rimeligt, åt disse Bestemmelser kunne vaere af serdeles Yigtighed eller n0dvendige for åt faa Forholdene ordnede paa hensigtsmaessig Maade. Vedkommende Skadegjprende vil jo altid kunne rammes i Henhold til norsk Lov og Dom for hans mod norske Undersaatter forpvede Misgjerninger, naar han eller hans Gods her i Landet antraeffes, og heri ligger vel den npdvendige Betryggelse.

Under alle Omstasndigheder er de med saadan gjensidig Exigibilitet forbundne Fordele ikke saa store, åt man alene för den Sags Skyld

21 Norska Begeringens Inästilling den 13 Juni 1879.

b0r underkaste sig Ulemperne ved åt vasre afhängig af et andet Land med Hensyn til Spprgsmaalet, baade om hvorvidt man i det Hele skal faa en Ordning af disse Forhold istand, og hvorvidt man senere skal kunne rette paa de engang trufne Foranstaltninger efter Tidens Medf0r.

Komiteen antager saaledes:

åt forsaavidt frem tidige Erfaringer skulde bekreefte den tidligere fra alle Sider antagne Mening, åt nye Lovregler ere n0dvendige til Ordning af Forholdet mellem Flytlapper og Fastboende i Troms0 Am t, kan Traktaten af 1751 med dens Codicil ikke laegge nogen Hindring i Veien for, åt saadanne Lovregler stiftes ved Udpvelse af norsk Lovgivningsmyndighed alene, og åt Ordning ved Faelleslov ikke medf0rer Fordele, der opveie de dermed forbundne Ulemper.

Men kan Komiteen ikke saaledes erkjende, åt Traktaten af 1751 paalasgger den norske Lovgivningsmyndighed Baand, indrpmmer den dog meget villigt, åt enhver Lovstiftning i denne Sag maa ske med omsorgsfuldt Hensyn til de Forholde, hvorunder de nomadiserende Lapper leve. 0iemedet maa vaere, paa samme Tid som man s0ger åt tilveiebringe Rets- og Eiendomssikkerhed, åt forsone den stedfindende Strid mellem Lappernes og de Fastboendes Interesser, samtpaa retfaerdig och billig Maade betrygge Lappernes fremtidige Tilvasrelse.

Den Humanitet ligeoverfor den hjeml0se Nomade, der danner et saa fremtrmdende Träck i Traktaten af 1751, og som i Lovforslaget af 1871 er fastholdt, maa til alle Tider blive Udgangspunkt og Rettesnor for enhver Lovgivning i denne Retning. Historiskt Forhold og almindelige Betragtninger tale med lige Styrke derför".

Et Medlem af Komiteen (Professor Aschehoug) reserverer sig dog mod hine Udtalelser, idet han bemssrker, åt den svenske Rigsdags Förkastelse af den Kongelige Proposition til en Mellemrigslov angaaende Flytlapperne ikke kan opfattes sotn noget endeligt Afslag, men kun som en Udsacttelse, indt.il den Del af Norges Territorium, hvor de svenske Flytlapper holde til eller tsenkes anvist Renbete, er opmaalt, og åt han under disse Omstmndigheder ikke finder, åt der er fuld Grund til åt opgive Fors0get paa åt faa ordnet Forholdet ved Ovérenskomst mellem begge Riger. Under den ved Indstillingen foranledigede korte Diskussion i Odelsthinget, — se Odelsthingstidende for 1872, Side 547 ff- — ytrede nogle Talere sig for en Faelleslov, medens Andre troede, åt alt Vacsentligt kunde opnaaes ved en udelukkende norsk Lov.

Samme Anskuelse ligger ogsaa til Grund for Pluralitetens Udtalelser i en Indstilling fra samme Komité for Stortliinget i 1873 i An-

22 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

ledning af et for dette Storthing fremsat privat Förslag til en udelukkende norsk Lov om denne Gjenstand, hvilken Lov Komiteen dog ikke anbefalede til Antagelse, väsentlig fordi den fandt, åt man, inden nogen endelig Lovordning blev vedtaget, burde afvente Resultaterne af den da paagaaende Opmaaling og Befaring af Tromsp Amt og de Erfaringer og Oplysninger om Forholdene, som deraf kunde bentes (se Storthingsforhandlingerne for 1873, Indst. O. Side 95 ff.).

Private Förslag til en udelukkende norsk Lov er senere gjentagende paany fremsat for Storthinget. Et ligelydende med det i 1873 fremsatte blev fremsat i 1875, men blev da tilbagekaldt af Forslagsstillerne selv, fordi — som det forklares i Konstitutionskomiteens Indstilling — “de vare gjorte bekjendte med, åt de Förberedelser, der fra det Offentliges Side have vaeret foranstaltede, ere saavidt fremskredne, åt der til nmste Stortbing kan ventes en Kongelig Proposition i denne Materie“. Samme Förslag indbragtes paany for Storthinget i 1876, men blev ogsaa denne Gång tilbagekaldt med den Erklasring, åt Forslagsstillerne efter Indholdet af dette Departements ovenfor titnasvnte Föredrag af 21de April 1876 fandt Grund til for sit Vedkommende åt stille Sägen i Bero. For Storthinget i 1878 blev som privat Förslag fremsat det ovennsevnte af Amtmanden forfattede Udkast til en “Lov om Lapperne“ (Storthingsforhandlingerne for 1878, Dokument No. 21). Dette Förslag besluttedes oversendt Regjeringen (Storthingsforhandlingerne for 1878, 6te Del, Indst. O. No. 64 og 7de Del Pag. 97).

Amtmanden har udfprligen spgt åt begrunde sin Mening om, åt man nu bensigtsmsessig b0r s0ge Ordningen tilveiebragt gjennem en udelukkende norsk Lov, ved hvilken han antager, åt man vil kunne opnaa alt Vaesentligt af, hvad en Fselleslov vilde kunne byde. Departementet tror her åt burde indtage en Del af denne Amtmandens Begrundelse. Han anf0rer:

“Medens man i de tidligere Forhandlinger om Loven er gaaet ud fra, åt denne burde gives som eh norsk—svensk eller en for begge Riger fgelles Lov, som kunde aflpse de herhen bprende Dele af Traktaten af 1751, har derimod Pluraliteten af Konstitutionskomiteen paa Storthinget i 1872 udtalt sig for, åt Sägens Ordning ved en Fmlleslov ikke antages åt medf0re Fordele, som opveie de dermed forbundne IJlemper, og åt man selvf0lgelig b0r s0ge åt ordne Sägen gjennem en udelukkende norsk Lov af den Beskaffenhed, åt den kan bestaa ved Siden af Traktaten. Da jeg antager, åt det Kongelige Departementet 0nsker åt h0re min Mening ogsaa om denne Side af Sägen, skal jeg her udtale, åt jeg maa vtere enig med Konstitutionskomiteen, naar den har bemmrket,

23 NorsJca Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

åt Erfaring har vist, åt det er vanskeligt åt tilveiebringe en Faelleslov, åt det er åt befrygte, åt det Samme vil bli ve Tilfseldet med de Forbedringer eller Rettelser, som i Fremtiden fra norsk Side maatte 0nskes i en Faslleslov, o g

åt det saavel af denne Grund, som fordi det naturligste er, åt hvert af Rigerne ud0ver Lovgivningsmagten inden sine Grasndser alene, maa, hvis saadant efter Forholdene lader sig gjpre, ansees rigtigst, åt s0ge Ulemperne ved den nu bestaaende Tilst-and afhjulpne gjennem en blot norsk Lov.

Naar man gaar ud fra dette Ståndpunkt, bliver altsaa Sp0rgsmaalet, om det lader sig gj0re åt afhjaelpe Ulemperne ved den nuvasrende Tilstand gjennem en norsk Lov. Lader dette sig gjpre, b0r man formenlig give en norsk Lov. Antager man derimod, åt dette er ugj0rligt, maa man s0ge åt faa en Faslleslov istand.

Jeg skal dog i denne Förbindelse bemasrke, åt der ogsaa kunde taenkes en anden Grund, som fra norsk Side kunde gjpre en Faslleslov 0nskelig. Hvis nemlig norske Lapper nu i samme Antal som f0r S0gte ind i Sverige om Vinteren med sine Ren, kunde man sige, åt det vilde vasre pnskeligt for Norge åt se disse dets Undersaatters Retsforhold i Sverige sikrede ved en Faslleslov. Denne Betragtning var det naturligvis, som i sin Tid gjorde, åt man s0gte Forholdet ordnet ved Traktaten af 1751. Omstasndighederne have imedlertid som bekjendt senere forandret sig derhen, åt norske Lapper enten slet ikke eller kun i ringe Masngde nyde Godt af Renbete i Sverige, og denne Grund for Norge til åt s0ge en Fselleslov istandbragt existerer saaledes ikke mere. I ethvert Fald maa de faa norske Lapper, som nu sende sine Ren ind i Sverige, vasre tilstraekkelig sikrede derved, åt Traktaten af 1751 fremdeles bestaar.

Det Sp0rgsmaa], som her b0r s0ges besväret, bliver altsaa, som fbr bemasrket, om Lappeforholdene inden Norges egne Grasndser lade sig ordne paa en tilfredsstillende Maade ved en norsk Lov.“

Med Hensyn hertil bemasrker Amtmanden videre:

“Mangelen ved en udelukkende norsk Lov vil fornemmelig bestaa deri, åt man ikke gjennem den opnaar, åt Domme, afsagte i Norge over svenske Lapper, kunne forlanges fulbyrdede i Sverige. Det er vistnok en mulig Ting, åt Adgang dertil i Fremtiden kan opnaaes ved en svensk Lov under Forudsastning af en tilsvarende Indr0mmelse fra norsk Side. Men dette er jo ogsaa blot en Mulighed, og man faar altsaa, naar man giver en norsk Lov, gaa ud fra, åt de Förlig eller Domme, som erhverves over svenske Lapper, maa spges fuldbyrdede

24 NorsJca Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

inden det norske Riges Grmndser. Sp0rgsmaalet bliver altsaa, om dette altid vil vasre muligt. Ved Besvarelsen af dette Spprgsmaal er det npdvendigt åt se lien til Lappernes Levevis. Som bekjendt bevogte Lapperne om Vinteren stadig sine Ren, fplge dem fra Beteplads til Beteplads med sine Telte og bele Familie og have da i Regelen kun sine egne Ren i Hjorden. Ikke saa om Sommeren. Lapperne opbolde sig da ofte ikke ved Hjorden, som tilstedes en vis Frilied til åt sprede sig og efter eget Behag s0ge sin F0de snart hist snart her, efter Veirets Beskaffenhed snart paa de h0ieste Fjeldtinder, snart i Dalene. Lapperne selv opholde sig dels kortere dels lsengere Tid paa eller ved de forskjellige dyrkede og bebyggede Bumandspladse, som de anse det forn0dent åt beskytte mod Rensdyrene, dels ere de paa Reiser til By eller Handelssted, dels streife de ofte flere Dage paa Rad omkring i Marken for åt bolde 0ie med Renflokkene. Den enkelte Laps Renhjord splitter sig i mange Smaapartier, som kommer sammen med andre Lappérs Ren, og Fölgen deraf er, åt man om Sommeren i Almindelighed i en Flok Ren finder Individer, som tilbpre mange forskjellige Eiere. Om Vinteren vil det i Regelen ikke medföre nogen Vanskelighed åt faa en Exekutionsforretning afholdt hos rette vedkoinmende Lap i hans Dyr. Alle saadanne Forretninger som Exekutioner, Registreringer etc. hos Lapper afholdes derför ogsaa i de Egne, hvor Lapper bolde til det hele Aar rundt, altid om Vinteren. Derimod vil det skjonnes, åt Lappens Levemaade om Sommeren lasgger mange Hindringer iveien for, åt en Exekution af en Namsdom over en reneiende Lap kan blive afholdt paa lovlig Maade. Exekutor skal jo efter vor Lovgivning indfinde sig paa Debitors Boptel, men Lappen har ofte ingen Bopafl, ialfald vil det mod hans Villie ofte vtere umuligt åt paavise, hvor hans Bopafl er. 0nsker Lappen åt forstikke sig, fordi han ved, åt der forestaar en Exekution hos ham, vil saadant i Regelen falde ham ganske let. Han behöver blot i den korte Sommertid åt opholde sig tilfjelds snart hist snart her; det vil da ofte v ture umuligt for Retsbetjenten åt Ande ham. Er denne Vanskelighed imidlertid overvundet og Lappen fundet paa sin midlertidige Bopml, saa skal Udlmg gjöres i hans Eiendele. Af saadanne förer Lappen — naar Ren undtages — i Regelen ikke andet med sig om Sommeren end nogle tarvelige Klmdningsstykker, nogle Traekopper, et eller to ikke sjeldent gamle og lidet vaerdifulde Telte, en 0xe, et Par Gryder og deslige Ting, der kun have en saa ringe Vaerdi og ere saa nödvendige for det daglige Behov, åt deri intet Udlmg kan ske. Man maa altsaa gjöre Udlaeg i Rensdyr, men disse findes lösgaaende hist og her tilfjelds uden åt det er muligt for andre end Lapperne selv åt kjende hver enkelt Laps Ren. I Al-

25 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

mindelighed vil Lappen endog ganske kunne undgaa Udlaeg ved åt sige, åt hans Ren ere lobne bort fra ham, og åt han ikke kan finde dem igjen.

Det vil af det Anf0rte sees, åt naar vedkommende Lap vil slaa sig vrång, vil det med vore nuveerende Retsregler have sine store Vanskeligheder åt faa afholdt en Exekution hos ham om Sommeren, men dette er jo den eneste Aarstid, livori man her i Riget kan holde Exekution hos de svenske Lapper, som om Vinteren ere udenfor Riget.

Vanskeligheden ved ad faa afholdt Exekution hos rette Vedkommende for0ges derved, åt Säger angaaende Skadetilf0ielser ved Ren vel ikke i Almindelighed ville kunne ventes behandlede og paad0mte saa hurtigt vid Domstolene, åt Exekution kan afholdes i den samme Somrner, hvori Skaden er skeet. Men det er jo ganske uvist, om Vedkommende den eller de neeste Sommere er tilstede her i Riget, eller om hans Ren da kan paavises.

Hvad vore egne her i Riget om Vinteren vaärende Lapper og Reneiere angaar, da vil disse Vanskeligheder ikke indtrmde, da man altid kan finde dem og deres L0s0re og Ren paa Vinteropholdsstedet.

Jeg maa nok saaledes vmre af den Mening, åt det er en Fordel ved en Fadleslov, åt man derved opnaar åt faa norske Förlig og Domme fuldbyrdede i Sverige, og åt det er vanskeligt åt ordne Forholdet ved en norsk Lov saaledes, åt den Skadelidte tilslut kan komme til sin Ret ved endeligt Udlaäg og Realisation af det Udlagte.

Efter disse forel0bige Bemaarkninger skal jeg nmrmere udvikle, hvorledes jeg dog tror, åt Sägen kan ordnes under en norsk Lov.

Jeg skal f0rst holde mig til de Distrikter, hvori Frellesansvar maatte blive gjort gjaäldende, idet jeg skal tilf0ie, åt naar jeg nedenfor naävner Domme, saa gjaslder de samme Bemmrkninger ogsaa om Förlig.

De Domme, som ville blive afsagte i saadanne Distrikter, kunne vaere af to Slags.

Enten er den eller de rette Skyldige ikke opdaget, og da b0r Dommen, som jeg allerede forhen har bemserket, komme til åt lyde paa, åt Formanden for de i Aaret N. N. i N. N. Distrikt ansvarshavende Lapper har paa disse Lappers Vegne åt udrede Erstatning og Omkostninger med N. N. Belpb til N. N.

Eller ogsaa er den Skyldige opdaget, og da vil Dommen naturligvis komme til åt lyde paa hans Navn.

I f0rste Tilfmlde er det formentlig en ligefrem F0lge af Faällesansvarlighedsprincipet, åt Exekution maa kunne ske i hvilkesomhelst af de paa Exekutionstiden i Distriktet vaärende Ren.

Bill. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

26 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Formanden (Opsynsmanden), som efter § 14 i den Kongelige Proposition (kfr. § 14 i Udkastet til norsk Lov) skal stevnes til paa vedkommende Lappers Vegne åt svare i Sägen o g modtage Dom, er naturligvis ikke personlig forpligtet, men kun dpmt som Representant for samtlige vedkommende Lapper, i hvis felles Eiendom, Rensdyrene, Udleg altsaa maa kunne ske uden ILensyn til, hvem der eier Dyrene.

I det andet Tilfelde derimod, altsaa naar Dommen lyder paa en eller flere navngivne Skyldige, er det en Selvf0lge, åt Exekution, hvis den Skyldige og hans Eiendom kan findes o g paavises, maa ske i bemeldte Eiendom. Men for det modsatte Tilfelde, eller naar den Domfeldte eller hans Eiendom ikke kan findes, fremtrmde Vanskelighedene. Jeg har ovenfor paavist, hvor let det er for vedkommende Lap ikke åt lade sig Ande, samt, om han end selv findes, åt gj0re sig tilsyneladende uformuende. Skal man nu under alle Omstrendigheder vsere npdt til blot åt holde sig til den Domfafidtes Eiendele, saa have ingen af de pvrige i Distriktet vmrende Lapper nogen egen Interesse i åt paavise og skaffe frem den Domfieldtes Ren. Men nu er det netop disse pvrige Lapper, som ere de eneste, for hvem det, naar Angjfeldende selv dertil er uvillig, er muligt åt paavise, hvilke Ren der tilhpre Domfafidte, og hvor disse Ren ere åt finde.

Jeg mener derför, åt man bliver npdt til åt forme Loven saaledes, åt den kommer til åt indeholde en stasrk Opfordring for alle i Distriktet vasrende Lapper til åt paavise og skaffe tilveie Domfafidtes Eiendele. Denne strnrke Opfordring kan kun opnaaes derved, åt man giver Domhaveren Ret til, naar Domfafidtes Eiendele ikke kunne fremskaffes, åt holde sig til hvilkesomhelst af de i Ansvarsdistriktet vmrende Ren. Kun ved dette Middel opnaaes, åt der bliver Sandhed og Alvor i Fajllesansvaret. Har man nemlig ikke denne Regel, kunne Lapperne i vedkommende Distrikt med Lethed mage det saa, åt en enkelt af dem bliver opgivet som den Skyldige og altsaa dpmt. Naar nu Dommen skal exekveres, kunne denne Enkeltes Ren praktiseres vask til Naboriget, stikkes ind i andre stprre Hjorde, hvori ingen Retsbetjent kan skjelne Angjafidendes Ren fra de andre Ren, og deslige. Deraf bliver F0lgen, åt intet Udlmg faaes. Man vil mod den Ordning af Forholdet, hvorefter Domhaveren skal have Ret til åt fordre Udlteg i hvilkensomhelst af de i Distriktet vterende Ren, maaske gjpre den Indvending, åt man paa denne Maade kan komme til åt gj0re Udheg i Andenman ds Ren för et Ansvar, som efter Dom paahviler en aldeles uveederheftig Lap, og saaledes udssette denne Andenmand for ikke åt faa Refusion. Jeg tror imidlertid ikke, åt denne Indvending har stor Veegt; thi her tales jo blot om Skade, skeet ved Ren, og den som ikke eier

27 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Ren kan altsaa ikke giore o g altsaa heller ikke blive d0mt for saadan Skade. Man kan altsaa gaa ud fra, åt enhver Lap, som d0mmes for saadan Skade, bär Ren o g altsaa ikke er uvtederheftig. Jo mindre hans Renflok er, des mindre Skade vil den kunne gjdre, og desto mindre bliver ogsaa den Erstatning, han kan blive idömt. Derimod ville vistnok ikkeskyldige Lapper kunne komme til åt staa i Forskud for den Skyldige, men dette er Noget, som ofte maa blive en ligefrem Felge af Faellesansvaret og ikke blot af den Maade, hvorpaa Udlmgget kan ske. Jeg skal forresten her tilföie den Bemmrkning, åt naar man blot i Loven har den Förskrift, åt der ogsaa for Domme, lydende paa en enkelt eller flere navngivne Skyldige, kan i Nödsfald gjöres Udlgeg i samtlige i Distriktet vmrende Ren, saa vil der vistnok i Virkeligheden sjelden eller aldrig blive Brug for denne Nödhjaelp. Vedkommende Lappers Egeninteresse vil da nemlig tilskynde dem til åt drage den Skyldige eller hans Eiendele frem for Exekutor.

I alle de Tilfmlde, hvor Exekution saaledes ikke er skeet i en enkelt domfafldt Laps Ren, men i de i Fmllesdistriktet vaerende Ren uden Hensyn til hvem, der er Eiermanden, bor Loven naturligvis saavidt muligt sorge for, åt den Ikkeskyldige, i hvis Ren Udlseg er gjort, sasttes istand til åt soge Refusion hos rette Vedkommende, altsaa enten hos alle dem, paa hvilke Easllesansvar ifölge § 10 c og § 15 skal fordeles, eller hos den rette Skyldige. For åt ssette Lapperne istand til åt foretage dette inbyrdes Opgjör, er det förnöden!, åt de kunne have Adgang til åt erhverve Oplysning, om hvem der er Eier af de Ren, hvori Udlseg maatte vasre gjort. Saadan Oplysning bör det altsaa paalaegges Éestyreren af Exekutionsforretningen åt tilveiebringe, hvilket kan ske enten derved, åt han hos tilstedevaerende og med Renmserkerne kjendte Lapper söger Underretning om, hvem der er Dyrenes Eier, eller hvis dette ikke kan ske, åt han tager nöiagtige Afklip af de exekverede Dyrs 0ren, hvilke Afklip komme til åt bero hos vedkommende Amtmand eller Landshövding til Eftersyn for Lapperne. I vedlagte Lovudkast har jeg derför indtaget en Bestemmelse herom, samt om åt Lapperne ved Sögsmaal inbyrdes ere berettigede til åt fordele Udlseggene paa rette Vedkommende.

Hvad jeg hidtil har anfört, gjmlder som för bemserket blot de Strsekninger, hvori Distriktsinddeling og Fsellesansvar finder Sted. Udenfor disse Distrikter vil det ogsaa kunne hsende, åt en Lap, som er dömt til Ansvar, forstikker sig selv eller sine Ren eller förer disse over til Sverige, hvoraf Fölgen kan blive, åt Dommen ikke kan exekveres. Jeg ved imidlertid ikke åt paavise noget extraordinmrt Retsmiddel, hvorved man skulde kunne sikre sig mod en saadan Mulighed.

28 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879,

Heller ikke tror jeg, åt noget extraordinärt Middel udenfor Faellesdistrikterne vil vmre af nogen videre Npdvendighed. Til Faellesdistrikterne ville formentlig blive henlagt alle Straekninger, hvor Lapper og Ren findes i nogen Msengde, og hvor som Fplge deraf Renernes Sammenblanding og den deraf fplgende Umulighed for de Fastboende og for Rettens Betjente i åt faa Rede paa, hvem der er Eier til hver enkelt Ren, frembringe de Vanskeligheder, som gjpr extraordinasre Foranstaltninger fornpdne. Udenfor Faellesdistrikterne vil kun findes faa Ren og faa Reneiere; der vil altsaa kun sjelden ske Skade, og hvor saadan sker, vil de ssedvanlige Lovbestemmelser i Almindelighed vmre tilstrcekkelige til åt skaffe baade Dom og Udleeg for Erstatning. Skulde end en enkelt domfaeldt Lap paa ovenanforte Maade undgaa Udlaeg, saa er det jo ikke andet, end hvad der kan haende med andre Debitorer, som vide åt bringe sig og sine Eiendele ud af norsk Lovs Omraade.»

Overensstemmende med Foranstaaende har Amtmanden i det af liam forfattede Udkast til en udelukkende norsk Lov som § 18 foreslaaet indtaget de Bestemmelser, som han anser fornpdne for, åt der i Faellesdistrikter altid kan blive en juridisk Mulighed for åt faa Udlrng. Amtmanden har dernsest naermere udtalt sig om Effektiviteten af dette hans Förslag, eller om hvorvidt, det altid vil vaere faktisk muligt åt faa fanget og taget fast de Ren, hvori Udlasg skal gj0res. »Ialfald den st0rre Del af Rensdyrene er», anf0rer han, »som bekjendt halvvilde Dyr, som man i Almindelighed ikke kan faa samlet uden ved Hjselp af dertil afrettede Hunde og ikke faa fanget uden ved Hjaelp af Kastebaandet, et Redskab, som i Regelen kun Lapperne forstaa åt bruge. For åt faa udlagte Ren solgte ved Tvangsauktion er det npdvendigt, åt hver enkelt Ren haves tilstede bunden for strax åt overlevereres till Kjpberen. Slipper man en Ren, hvori Udla?g er gjort, saa forsvinder den i Flokken, og da vil den i Regelen ingen Vaerdi have for Kjpberen, med mindre denne er Fjeldfin.

Naar Retsbetjenten er kommen tilstede ved en Flok Ren, hvori Udlseg skal gjpres, er der maaske ingen Lap tilstede, eller ogsaa nrngte de Lapper, som maatte vmre forhaanden åt bistaa med åt fånge Renerne, noget hvortil de ikke kunne tvinges. Det Tilfselde vil selvf0lgelig kunne indtraeffe, åt den, som skal afholde Exekutionen, ikke kan faa Dyrene fast.

Jeg tror dog, åt disse praktiske Vanskeligheder i Regelen ville kunne overvindes isser i Distrikter, hvor man har et Lappeopsyn, og det er naturligvis netop i disse Distrikter, åt der oftest bliver Sp0rgsmaal om disse Anliggender. Man vil nemlig kunne indrette en Del af

29 Norska Regeringens Indstilliny clcn 13 Juni 1879.

Opsynet saaledes, åt det er dueligt baade til åt samie og fånge -Ren. Dette har jeg tildels allerede i de forlpbne Aar sat i Vaerk, idet jeg til enkelte Tider og Steder, hvor saadant bar vaeret anseet fornpdent, har havt de til Fangning af Ren forn0dne Folk med Hunde ansat ved Opsynet. Et saadant fangende Opsyn vil naturligvis kunne flyttes fra Sted til Sted og anvendes der, hvor det i Npdsfald beh0ves. Forresten gjaelder her det samme, som jeg i Anledning af andre extraordinäre Forf0ininger har anf0rt paa andre Steder i denne Forestilling, nemlig åt disse extraordinmre Forfpininger ikke ofte ville komme til Anvendelse, fordi Lapperne, naar de fprst mserke, åt man er Herre over Situationen, ikke ville have nogen Opfordring til åt slaa sig vrange.

Imidlertid vil det af denne Fremstilling noksom fremgaa, åt det vanskeligste Punkt ved den hele Sag er åt faa Domme, hvorved svenske Lapper ere tilpligtede åt betale Skade gjort ved Ren, exekverede her i Riget. Åt det vilde vmre 0nskeligt åt kunne undgaa åt give saadanne extraordinmre Lovregler, som i mit Udkast § 18 foreslaaet, er en Selvfplge, men jeg kan paa den anden Side ikke skjpnne, åt dette kan undgaaes, medmindre man faar Ret til åt fordre norske Domme over svenske Lapper exekverede i Sverige. For det Tilfaelde, åt man skulde kunne opnaa saadant gjennem en svensk Lov, har jeg i § 19 indtaget en Bestemmelse, hvorefter samme Adgang i Tilfelde tilstaaes til åt faa svenske Domme fuldbyrdede i Norge.»

Departementet skal i Anledning af det heromhandlede Sp0rgsmaal bemmrke Fplgende:

Man deler i alt Vaesentligt de af Konstitutionskomiteen i 1872 udtalte Anskuelser med Hensyn til Udstraekningen af det norske Lovgivningsomraade i det heromhandlede Auliggende. Man er selvfplgelig ogsaa enig med Konstitutionskomiteens Flertal deri, åt det er det Naturligste, åt hvert af Rigerne udpver Lovgivningsmagten inden sine Graendser alene, og ser heller ikke bort fra de Vanskeligheder, der hidtil have stillet sig iveien for Tilveiebringelsen af en Overenskomst med Sverige, og som muligens vilde forhindre eller ialdfald forsinke de Rettelser og Forbedringer, den i Fremtiden matte vise sig åt tiltraenge. Men Departementet tror, åt paa den ene Side disse Vanskeligheder dels overvurderes dels ved en Förändring i Overenskomstens Form, hvorom Mere nedenfor, lade sig fjerne, og åt paa den anden Side saavel Konstitutionskomiteens Flertal som Amtmanden undervurderer de Fordele, som ville opnaaes for Sägens Realitet ved en Fselleslov i det Vmsentlige af Indhold, som det i 1871 for Storthing og Rigsdag fremlagte Förslag.

I sidstnmvnte Henseende maa for norsk Betragtning f0rst frem-

30 Norska Begeringens lndstilling den 13 Juni 1879.

stille sig den Adgang til Forkyndelse og Exekution af norske Domme samt til Exekution af norske Förlig i Sverige, som omhandles i Forslagets §§ 19 og 20 og som efter Departementets Formening ere af saadan Betydning for en tilfredsstillende Ordning og udgj0r en saa vmsentlig Del af de Fordele, der alene staa til åt opnaa ved en Fafileslov, åt hine §§ers Vedtagelse bpr udgjpre Betingelsen for, åt enFselleslov foretrmkkes.

Amtmanden har spgt åt angive et Middel, hvorved Exekution og Udlmg af Domme over Lapper skulde sikres ogsaa under Forudsastning af en udelukkende norsk Lov, i hvilket Tilfaelde disse Retshandlinger vilde vmre indskraenkede til åt foregaa under Lappernes Ophold her i Landet vaesentlig i Sommertiden. Hans Förslag gaar ud paa, åt naar i et Distrikt, hvor Faellesansvarlighed finder Sted, den Skyldige, fra hvis Dyr Skaden hidrprer, ikke har kunnet opdages og derför endelig Dom er afsagt af det Indhold, åt Formanden paa vedkommende Lappers Vegne er tilpligtet åt udrede Erstatning, skal saadan Dom exekveres paa den Maade, åt der gives »Udheg i hvilkesomhelst Ren, der paa Exekutionstiden findes i Distriktet.» Samme Fremgangsmaade skal i de nsevnte Distrikter finde Sted ogsaa ved Exekution af Dom for Skade, som anfprt, »om end den eller de Skyldige kjendes og Dommen derför lyder paa, åt Skaden skal betales af en eller flere navngivne Lapper», naar denne eller disse Lapper paa Exekutionstiden ikke ere åt finde eller der ikke kan paavises dem tilhprende Eiendele, hvori Udheg kan ske.

Departementet har i dets underdanigste Föredrag af 2Ide April 1876, hvori man forelpbig udtalte sig om dette Förslag, gjort opmserksom paa, åt dette indeholder en omfattende Udvidelse af det System med et Slags fgelles Ansvar, som indeholdes i de tidligere Udkast til Lov om denne Gjenstand (§§ 6, 9 No. 3 og 15 i Propositionen af 1871) og gaar meget videre end under alle tidligere Forhandlinger forudsat. Det fselles Ansvar efter de tidligere Lovudkast skulde kun komme til Anvendelse i det Tilfselde, åt det ikke kan opdages, ved hvis Ren Skaden er tilfpiet og skulde da Erstatningspligten paahvile samtlige Lapper,! som have sit Tilhold i Distriktet, i Forhold til det Antal Ren, hvormed Enhver af dem tilhprer dette. Efter Amt.mandens Förslag skulde derimod Exekution kunne ske i hvilkesomhelst sig i Distriktet opholdende Ren, om det end var opdaget og fuldkommen bevist, ved hvis Ren Skaden var tilfpiet og Dommen derför ogsaa lpd paa bestemt Persons Navn som den Skyldige.

Departementet indser ikke rettere, end åt de principielle Erindringer, som saa ofte og fra forskjellige Sider ere liprte mod det faelles

31 Norska, Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Ansvar, der tilsigtedes etableret i hine Lovudkast, vinde i Styrke ligeoverfor dette Förslag. Det tor maaske — uanseet de praktiske Vanskeligheder, hvormed Gjennemforelsen af Forslaget vil vtere förbunden og som af Amtmanden tilstraekkelig ere fremstillede — efter de af ham afgivne Forklaringer antages godtgjort, åt der ved dette Förslag er paavist en Mulighed for åt skaffe den Skadelidende Fyldestgjorelse, ogsaa om Exekutionen bliver indskraenket til åt ske under Lappernes Ophold her i Landet. Men det er efter Departementets Mening et Sporgsmaal, om derigjennem kan ventes tilveiebragt et Retsmiddel, som vil vise sig åt kunne virke med den Regelmaessighed og Sikkerhed, som bor kraeves for Dommens Fuldbyrdelse, hvis ikke de Virkninger, man venter sig af det i Loven foreslaaede Rettergangsapparat, i det Hele skal forspildes. Departementet nasrer Tvivl herom, naar hensees til de Forhold, hvorunder disse Exekutioner efter de af Amtmanden selv meddelte Forklaringer ville komme til åt foregaa, og som maa befrygtes altför meget åt ville begunstige Lappernes Tilboielighed til åt unddrage sig Rettens Middel. Uden Hensyn til de Omkostninger, som ville vane forbundne med disse Exekutioner, og som formenlig snart ville vise sig åt blive uforholdsmaessig store i Forhold til det Erstatningsbelob eller dest, som indtales, t@r Departementet, saaltenge ingen utvivlsommere Vei til 0iemedets Opnaaelse er paavist, ikke tilraade åt forlade den Forudsastning om Adgang til Dommens Exekution i Sverige, som en Faalleslov vilde medfore, og det saameget mindre som den af Amtmanden foreslaaede Regel alene vil vaere anvendelig i de Distrikter, hvor Fasllesinddeling og Fmllesansvarlighed finder Sted.

Amtmanden saavel som Konstitutionskomiteen af 1872 have ved åt sammenstille Fordelene ved en saadan norsk Lov med en Fmlleslov i det Vassentlige alene seet hen til ExekutionsspOrgsmaalet, og Amtmanden har ved sit ovenomhandlede Förslag udelukkende havt Troms0 Amt for 0ie. Men ogsaa i andre Henseender formenes en Fallasslov åt frembyde overveiende Fordele.

Det er allerede ber0rt, åt de af Amtmanden foreslaaede extraordinasre Retsmidler, sigtende til åt muliggj0re Exekution i Lappernes Ren, om de lade sig praktisere, kun ere anvendelige i de Distrikter, hvor Fmllesansvarlighed er indfprt, og hvor der tillige haves et Opsyn, medens de 0vrige Distrikter, navnlig altsaa, efter hvad man hidindtil har forudsat, hele Nordlands Amt, samt Nordre og Söndre Throndhjems Amter og Hedemarkens Amt, henvises til den almindelige Lovgiviiing.

Amtmanden gaar ud fra, åt der i disse Amter kun findes faa Ren og faa Reneiere, åt Skade der kun sjelden vil ske, og åt, hvor saadan sker, de stedvanlige Lovbestemmelser i Almindelighed ville

32 Norslca Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

vmre tilstrsekkelige til åt skaffe baade Dom og Udlrng for Erstatning. Åt Antallet af Ren i disse Amter er forholdsvis lidet, forholder sig vistnok saa, men det er dog ingenlunde saa lidet, eller Forholdet mellem Lapper og Fastboende saa tilfredsstillende, åt man ved den forestaaende Ordning af disse Forhold kan sjette disse Amter ganske ud af Betragtning. Det er saaledes for Komiteen af 1866 oplyst, åt Nomadevsesenet var Befolkningen af Saltens Fögderi i Nordlands Amt til iklce ringe Uleilighed. Vedkommende Amtmasnd have paa Foranledning for Departementet oplyst, åt de ovennasvnte 4 Amter i 1874 og 1875 have vmret bespgte af gjennemsnitlig henholdsvis 29,500, 3,700, 3,000 og 2,000 svenske Ren, og åt der hyppig indkommer Besvaeringer fra den fastboende Befolkning over Skade, tilfpiet deres Eiendomme af Lappernes Ren.

I Spndre Trondhjems Amt, fornemmelig paa Tydaiskanten, hpre if0lge Amtmandens Meddelelse af 1875 Konflikter mellem Flytlapperne og de Fastboende saagodtsom til Dagens Orden, og over Skadetilfpielser af Rensdyr inden Roros Herred fores stmrke Besvseringer i 2de Forestillinger, som ifolge Storthingets Beslutning af 12te Juni 1878 ere oversendte Regjeringen, kfr. Stil. Forhandl. for 1878, 5te Del, Dokument No. 21. Af Hensyn til det i Forhold til Sommerbetets Udstrmkning ikke store Antal Ren, som s0ger disse Amter, har Komiteen af 1866 gaaet ud fra, åt en Sammenblanding af forskjellige Eieres Hjorde saaledes som i Tromsp Amt dersteds kun lidet förekommer, og åt man derför paa disse Strog i Regelen vil kunne vide og tillige f@re Bevis for, hvem der eier de Dyr, ved hvilke Skaden er forvoldt, og altsaa uden serdeles Vanskelighed faa Dom paa rette Vedkommende. Man har derför forudsat, åt indtil Videre ikke tiltrsenges Distriktsinddeling og den deraf betingede Fsellesansvarlighed udenfor Tromsp Amt. Departementet slutter sig til denne Forudsmtning, saalangt som den raikker, men det indser ikke, åt Forholdet med Hensyn til de praktiske Vanskeligheder ved Exekution stiller sig bedre udenfor end indenfor Tromsp Amt. Der maa antages överalt åt vrnre den samme Fristelse og den samme lette Adgang for Lapper, der trues af Exekution til åt skaffe sig og sine Dyr tilside, og dermed ogsaa for Enhver, der lider Skade ved deres Dyr, den samme Interesse i, åt Erstatningen sikres paa den Maade, hvorpaa det mest betryggende kan ske, nemlig naar Ansvaret i Mangel af mindelig Afgjprelse i Norge felger Lapperne over i deres Hjemland.

Af mindre, men dog af nogen Betydning, er de Fordele, som ved en Fselleslov sikres norske Eiere af Ren, som sendes paa Vinterbete i Sverige. Som bekjendt er dette Vederlag for svenske Rensdyrs Som-

33 Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

merbetning i Norge ved den i 1852 stedfundne Afstängning af det finländske Territorium for norske Ren formindsket til mindre end f Dele af,. hvad det f0r den Tid var, d. e. til de Renhjorde, som hore hjemme i Troms0 og sydligere Amter, forsaavidt som' de overvintre i Sverige. Imidlertid udgjorde dog Antallet af norske Ren udenfor det nuvserende Finmarkens Amt i 1875 omkring 31,000, hvoraf i Troms0 Amt 5,800, i Nordlands Amt 14,800, i Nordre Throndhjems Amt 7,300, i S0ndre Throndhjems Amt 3,200. For Hedemarkens Amt haves ingen Opgave, men Antallet antages ganske ubetydeligt.

Det antoges tidligere, åt den st0rste Del af de norske Rensdyr pleiede åt overvintre i Sverige. Ifplge Opgaver fra vedkommende Amtmtend maa imidlertid denne Övervintring af norske Ren i Sverige i den senere Tid vaere betydelig reduceret. Der skal saaledes i 1873 og 1874 kun ha ve overvintret i Sverige af norske Ren omtrent 5,000 fra Troms0 Amt, 1,400 fra Nordlands Amt, 1,200 fra Nordre og 2,000 fra S0ndre Throndhjems Amt samt ingen fra Hedemarkens Amt. Amtmanden i Troms0 Amt, som ber0rer denne Side af Sägen — Betamkningens Side 5 — henviser til Codicillen af 1751 som tilstrmkkelig til åt betrygge den heromhandlede norske Interesse, idet Codicillen vilde blive bestaaende ved Siden af den norske Lov, som ordnede Forholdene i Norge. Dette forholder sig vistnok ogsaa saa, men selv for det indskraenkede Brug, norske Reneiere for Tiden gjpre af deres Ret til åt S0ge Vinterophold i Sverige, kan det ikke nasgtes, åt det vil vtere af Interesse gjennem en Fmlleslov åt s0ge bortryddet Anledningen til al den Tvivl og Tvist om de gjensidige Rettigheder og Förpligtelse^ som iidtnasvnte Codicil har forvoldt.

Det sidste gjaelder ogsaa Bestemmelserne om Lappernes undersaatlige eller politiske Stilling. Denne kan formentlig ikke ordnes uden ved en Faslleslov. De enkle og efter Nutidens Forholde og Behov afpassede Regler, som indeholdes i §§ 1 og 2 i Propositionen af 1871 ere piensynligen åt foretreekke for Codicillens Bestemmelser derom., som knytte sig til Dåtidens Forhold, da Lapperne almindelig eiede »Skatteland» i Sverige eller »Bygselland» i Norge. Dette Forhold er nu ismr i Norge saagodtsom forsvundet, og kan saaledes ikke lamgere afgive Grundlag for Bestemmelsen om hvilket Rige enhver Lap skal tilhpre, paa samme Tid som blandt Andet, den i de nordlige Landsdele voxende kommUnale Beskatning gjpr det til en Sag af stprre Vigtighed nu end fpr, åt klare og bestemte Regler i heromhandlede Henseende haves. Ifplge den fpr paaberaabte Meddelelse fra Amtmanden i Spndre Throndhjems Amt hersker der i Amtet Urede med Hensyn til Bih. till Biksd. Prof. 1882. 1 Sand. 1 Afd. 5

34 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Lappernes Nationalitet, en Urede, som formentlig vilde vere let åt l0se efter de i 1871 foreslaaede Regler. Ogsaa denne Fordel maa om ikke opgives, saa dog udsettes til en saei-skilt senere Förhandling, til hvis Gjenoptagelse i don nermeste Fremtid der neppe fra nogen af Sidefne' vil vise sig nogen Tilbpielighed, naar Lappeforholdene ipvrigt ere henviste til Ordning ved hvert Riges egen Lovgivning, og de om ep Fsellesordning stedfnndne Underhandlinger afbrudte.

En Indretning, som af alle Vedkommende er anseet uundverlig for en tilfredsstillende Ordning af Nomadevmsenct, er den i Propositionen af 1871 dens § 7 foreslaaede Optagelse ved Hjemlandets iArcsmamd af npiagtige Opgaver over de til andet Rige flyttende Lapper samt disses Valg af Opsynsmamd. Uden de naavnte Opgaver, indrettede saaledes som 1. c. foreslaaet og navnlig udvisende til hvilket Distrikt Ephver agter sig hen, og afgivne i betimelig Tid fpr Flytningen, bliver det, saavidt indsees, umuligt for vedkommende Amtmand åt hindre de enkelte Distrikters Overfyldning med Ren ved en passende Fordeling af Lapper og Hjordo udover de dertil skikkede St.rpg, en Myndighed, som navnlig Amtmanden i Tromso Amt ved den nu stedfundne Opmaaling og udtpmroende Beskrivelse af Amtets Natur- og Vegetationsforhold er saf istand til åt udpve med fuld Oversigt over Lokaliteterne. 1 de ljidtil fremkomne Förslag til norsk Lov har man efter Forbilledet i det af 1866 Aars Komité forfattede Udkast til provisorisk Anordning maattet indskramke sig til et Paabud om, åt Amtmanden i betimelig Tid skal lade sig forelmgge de i Codicillens §§ 17 og 18 foreskrevne Opgaver, som skulde udvexles mellem begge Ländes Lappelensmmnd, men tilfpiet åt disse Opgaver ber indeholde Oplysning om, i hyilket Distrikt Vedkommende agter åt tage Ophold. Noget ubetinget Paabud eller Befaling i denne Retning har man ikke troet, åt der var Adgang til i en norsk Lov åt stile til svenske Lapper og svenske Funktionmrer. Men hvormeget man end t0r regne paa Impdekommen fra de Sidstnmvntes Side ogsaa efter en Afbrydelse af Underhandlingerue, förekommer det dog Departementet dristigt derpaa åt bygge Lovregler, som indeslutte et uundvmrligt Led i den Organisation, hvormed man skulde ordne Forholdet i en ensidig norsk Lov.

Fremdeles bpr det som en Fordel ved en Feelleslov fremfor en udelukkeude norsk Lov ngevnes, åt man i Forslagene til denne sidste — istedetfor de i Propositionen af 1871 § 7 foreslaaede Opsynsmaend, yalgte af Lapperne selv og derefter beskikkede af deres egen Overpvrighed, altsaa i Besiddelse af al den Autoritet, som praesumtivt indehaves af ep af vedkommende Lapper valgt Representant, der tjllige er udrustet af Hjemlandets 0vrighed med den fornodne Politimyndig-

35 Norska; Regeringens IndstiUing den 13 Juni 1879.

hed, o g i Tilfaelde af Forspmmelighed eller Uretvished er ansvarlig for Domstolene ogsaa i sit Hjemland — har maattet hjaelpe sig med 0'psynsmasnd vistnok udtagne af Lappernes Midte, men ved Opnaevnelse af det fremmede Lands Amtmand, om end denne efter Amtmandens Forslags § 8 skulde tage Bensyn til de af Lapperne i saa Henseende muligens afgivne Förslag. Paa nogen bedre Maade kan vel Sägen ikke ordnes, om man henvises til ensidig norsk Lov. Men Enhver ser dog lettelig Svagheden i dette Surrogat. Uagtet Departementet ikke betvivler den norske Stats Befoielse til åt paahegge fremmede Undersaatter under deres midlertidige Ophold her i Riget personlige Onera, altsaa vedkommende Lappers Förpligtelse til åt overtage Ombudet, er der vel paa den anden Side al Grund til åt befrygte, åt de af den norske Amtmand udnasvnte Opsynsmaend hverken selv ville fple sit Ansvar, eller af de pvrige Lapper respekteres i Bestillingen saaledes, som Tilfmldet vil vmre, naar den er Vedkommende paalagt ved svensk Lov, ved Valg af dem med hvis Forhold i Norge de skulle före Opsyn, o g paa hvis Vegne de i mange Tilfaelde skulle handle, og endelig ved Indsaettelse i Bestillingen af deres egen Overpvrighéd. Hvad man t0r paaregne hos de af den fremmede Overovrighed beskikkede Opsynsmaend er den udvortes Opfyldelse af de af Bestillingens Pligter, hvis Fors0mmelse kan paadrage Sträf eller andet retsligt Ansvar, men ikke den indre Lovlydighed, der betinger en nidkjaer Opfyldelse af et Hverv, som efter dets Natur krm ver Offere af Tid og Uleiliglied i ikke länge Udstraekning. Til åt frembringe saadan Pligtopfyldelse fornpdiges vistnok Former, der betegne Sägen saa, åt det gjaelder Pligt mod svensk Lov og 0vrighed. Gjennemgaar man de forskjellige Funktioner, hint Hverv omfatter, saaledes som de ere opregnede i Propositionens § 8 og Amtmandens Udkast til norsk Lov dets § 9, finder man deribland! den Opsynsmanden tillagte Myndighed til åt indgaa Förlig paa vedkommende Lappers Vegne angaaende Skadeserstatninger m. V., en Myndighed som udentvivl vil blive af ikke liden praktisk Betydning, forsaavidt den foreslaaede Bestemmelse om, åt ved Förlig om Erstatningen bortfalder alt Spprgsmaal om Beder (kfr. Propositionens § 9, 2, Udkastet.s § 10 b) ophpies til Lov. Men det förekommer Departementet lidet troligt, åt en Opsynsmand, som ikke har denne Myndighed i Kraft af sine Kammeraters Valg, lettelig skulde driste sig til åt binde dem ved et frivilligt Förlig, hvor staerke materielle Grunde, der end i det givne Tilfaelde kunde fåle for en saadan Afgjprelse. Denne Departementets Anskuelse af de amfeopiimvnte Opsynsmaends Stilling indeholder ogsaa Grunden til, åt man ved Behandlingen oven-

36 Norslca Begeringens Inästilling den. 13 Juni 1879.

for af Exekutionsspprgsmaalet ikke har troet åt kunne paaregne nogen Hjrnlp i Opsynsmsendene.

Et anclet Hensyn, som i denne Förbindelse ikke kan lades ud af Betragtning er, åt man i Mangel af Faelleslov maa give Slip paa den Fordel, åt Opsynsmanden allerede kan trrnde i Virksomhed fra den Stund Lapperne begynde åt tilflytte Distriktet, se Propositionens § 8 a, sammenholdt med de tilsvarende Bestemmelser i det norske Udkast. Megen Uorden o g Skade, som ved Hjgelp deraf kunde vrnre förebygget, kan allerede vaere opstaaet ister i de fjernere Trakter, förend nogen Opsynsmand er opnsevnt eller underrettet om sin Opnsevnelse.

Endelig bliver man liden en Faelleslov afskaaret Adgangen til i de 7 Maaneder af Aaret, hvori svensk Lap. opholder sig i Sverige, åt forkynde barn Stmvning til Mpde for norsk Domstol. Allé processuelle Handlinger fra den fers te Besigtelse af Skaden til Exekutionen, begge inklusive, maa under bin Forudsmtning sammentrienges inden Forkäbet af de 0vrige 5 Maaneder, og umuliggjpres ganske i Tilfaslde af, åt den Skyldige er opdaget, saalaenge det lykkes barn under Opholdet i Norge åt forstikke sig for Staevnevidnerne. Man vil i saa Henseende vsere noget bedre faren, naar den Skyldige ikke er opdaget, da man isaafald, idetmindste forsaavidt Indtale af Erstatning angaar, kan staevne Opsynsmanden, som forudssettes åt opbolde sig i vedkommende Distrikt, saalaenge der endnu findes nogen Lap i samme, se Udkastet § 14. Åt dette i mange Tilfaelde vil lede til Rettergangens Forsinkelse og til Chikaner fra vrangvillige Lappers Side er åt forudse.

Har Departementet om end kun tilmermelsesvis Ret i sinVurderen af de Fordele, en Fmlleslov tilbyder, saa synes det lidet försvarligt ligeoverfor de Interesse!', Sp0rgsmaalet gjmlder, åt give Slip paa dem af Hensyn, som ikke ere af mere tvingende Art end de, der ere fremkomne under den bidtil stedfundne Diskussion. Departementet skal, med Henvisning til hvad der i saa Henseende ovenfor er anfprt af Konstitutionskomiteens Indstilling i 1872 og af Amtmandens Betänkning, bringe i Erindring, åt det af Forhandlingerne i denne Sag i det Hele taget fremgaar, åt Grunden til åt dens Behandling har medtaget en saa lång Tid, hidr0rer fra Anliggendets Natur, der maa erkjendes åt frembyde ei faa vanskelige Sp0rgsmaal, som have vmret Gjenstand for Meningsforskjel ogsaa mellem Vedkommende i Norge.

I Förbindelse hermed tror Departementet åt burde i Oversmttelse liidsmtte en Skrivelse fra Hs. Excellence den svenske Justitiestatsminister af 12te Oktober 1875, hvori denne leilighedsvis ogsaa udtaler sig om det ber omhandlede af Amtmanden forfattede Udkast til en udelukkende norsk Lov. Under 2den s. M. havde nemlig Departemen-

37 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

tet, der da havde Amtmandens Betänkning af 29de April 1875 under Behandling, men som dengang endnu ikke havde modtaget de ovenomhandlede statistiske Oplysninger, der bevmgede Departementet til åt bevirke Sägens videre Fremme forelpbig stillet i Bero, idet man tilstillede det svenske Justitiedepartement den naevnte Betänkning tilligemed det fotografiske Aftryk af Kartet over Troms0 Amt med Beskrivelse, forespurgt hos det naevnte Departement om, hvorvidt der — under Forudsaetning, åt naadigst Proposition til en Faelleslov maatte bli ve förelagt for Storthinget i 1876 — var Udsigt til, åt lignende Proposition kunde blive förelagt for samme Aars Rigsdag i Sverige. Dette Departement anfprte i denne Anledning, åt efter de Vanskeligheder, som havde vaeret forbundne med åt faa en saadan Fmllesordning tilveiebragt, havde Tanken fra flere Hold vaeret henvendt paa en udelukkende norsk Lov og tilfpiede man, åt om Departementet end i mange Henseender maatte anse det pnskeligt og fandt åt burde foretraekke en Faelleslov, vilde man dog paa den anden Side ikke vaere uden vassentlige Betmnkeligheder ved paany åt optage de i 1871 afbrudte Forhandlinger, ifald det skulde med Rimelighed kunne befrygtes, åt en endelig Ordning derved skulde blive end yderligere udsat.

_ I det naevnte Brev af 12te Oktober 1875 udtalte Hs. Excellence Justitiestatsministeren i det Vassentlige, åt han, da nogen särskilt Anledning til fra svensk Side after åt optage Spprgsmaalet om en faelles Lov angaaende Lapperne i de forenede Riger ikke i de senere Tider i det Mindste ikke siden han paany indtraadte som Chef for Justitie- Departementet havde förekommet, hidtil ikke havde truffet nogen Forf0ining til Förberedelse af en saadan Lov, og under disse Omstamdiglieder saa han neppe nogen Mulighed i åt faa et nyt Lovforslag färdigt til Forelasggelse for Rigsdagen i 1876. Det forekom ham nemlig npdvendigt åt indhente de svenske Lokalautoriteters Udtalelse om, hvorvidt Erfaring i de senere Tider og ikke tidligere tilgjasngelige Oplysninger maatte udkraeve nogle Forandringer i den i 1871 fremsatte Kongelige Proposition, ligesom den b.0ieste Domstols Betänkning maatte indhentes, inden Propositionen kunde foretages til endelig Behandling i sammensat Statsraad. Sägens dilikate og for de Fleste fremmede Beskaffenhed, samt de vidt.loftige Forhandlinger, som have fundet Sted, og i hvilke Enhver, som faar nogen Befatning med Spprgsmaalet, maa ssette sig ind, kommer, anforte Hs. Excellence, sandsynligvis til åt medtage en ikke ubetydelig Tid paa hvert af de Stadier, Sp0rgsmaalet har åt gjennemgaa. Imidlertid var der da kun tre Maaneder igjen til Rigsdagens Begyndelse.

Forpvrigt udtalte Hs. Excellence sig med dette Departement enig

38 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

i, åt en Ordning af Forholdene ved en for begge Rigel- fgelles Lov frembyder flere Fordele, som ikke kunne opnaaes ved en udelukkende norsk Lov og det saa meget mere, anfprte Hs. Excellence, som han efter en flygtig Granskning af det af Amtmanden i Troms0 udarbeidede Lovforslag, havde faaet den Opfatning, åt ikke alle i dette Förslag indtagne Bestemmelser turde vsere i saadan Overensstemmelse med Traktaten af 1751, åt de burde indtages i en udelukkende norsk Lov. Forsaavidt det beroede paa ham, vilde han derför, erklmrede Hs. Excellence, gjerne virke for Tilveiebringelsen af en fgelles Lov saa hurtigt, som Omstsendighederne tilläde. Han fandt dog åt burde henlede Opmmrksomheden paa, åt den Kgl. Proposition af 1871 allerede mpdte Betsenkeligheder i Sverige som vel byrdefuld for Lapperne, ogatVanskelighederne ved åt faa en ny Lov vedtagen i vmsentlig Grad vilde forpges, om endnu haardere Vilkaar opstilledes for dem, hvilket antoges åt ville blive Fplgen af en og anden Bestemmelse i det af Amtmanden i Tromsp udarbeidede Förslag.

Departementet har ovenfor i en anden Förbindelse gjengivet Indholdet af Konstitutionskomiteens Indstilling paa Storthinget i 1872 (Storth. Forh. for s. A., 6te Del O. No. 78, S. 189 ff.). Der förekommer deri nogle Ytringer, hvoraf fremgaar, åt Komiteen antog-, åt der muligens kunde vmre nogen Tvivl om, hvorvidt Indförelse af Ftellesansvarliglied for Lapper for Skadest.ilfpielser mod de Fastboende, saaledes som dette Ansvar er bestemt i § 9 No. 3 i Propositionen af 1871, i og for sig selv er en försvarlig Forholdsregel, hvorhos Komiteen antyder Muligheden af, åt en Forpgelse af Opsynet vilde gj0re en saadan Bestemmelse overfl0dig. Den samme Opfatning kommer ogsaa tilsyne i Konstitutionskomiteens Indstilling for Storthinget i 1873 angaaende det paa dette Storthing fremsatte private Förslag •— Storthingsforh. for 1873 O. No. 46, Side 96 — idet Komiteen dog erkjender, åt Indf0relsen af Ftellesansvarlighed efter dens Opfatning kan forsvares, forsaavidt som det alene gjennem en saadan er muligt åt tilveiebringe Eiendoms- og Retssikkerhed.

Departementet kan med Hensyn til dette Sp0rgsmaal i det Hele henvise til den udfprlige Behandling og Drpftelse, som er blevet det til Del i den norske Regjerings ovenfor nsevnte forskjellige underdanigste Föredrag af 15de October 1867 og 2den Februar 1869 — se det vedlagte Aftryk af Propositionen af 1871 henholdsvis Side 9 tf. og

89 Norska Regeringens Inästilling åen 13 Juni 1879.

Hide 37 fl'. Man skal kun til, hvad der er anfprt til Begrundelse af Npdvendigheden af Fsellesansvarets Indf0relse — en Föranstaltning, hvorom alle de, der have staaet Forholdene nasr og deriblandt samtlige saavel svenske som de norske Medlemmer af de to kombinerede Kommissioner af 1843 og 1866, have veeret enige — f0ie en Henvisning til hvad Amtmanden har ytret herom i sin Betänkning af 29de April 1875, Side 4 og 5. Efter Departementets Formening har Amtmanden her med Styrke godtgjort, åt selv med et lpnnet Politi saa talrigt, åt Omkostningerne vilde vmre uoverkommelige, vil dog ingen tilfredsstillende Ordning opnaaes, medmindre Lapperne ved den foreslaaede Indf0relse af Ftellesansvarlighed tvinges til den fornpdne Omhu i Bevogtningen.

Naar Departementet imidlertid her berprer Spprgsmaalet om Fmllesansvaret, er det ikke fordi man har antaget, åt dette, der er et Kardinalpunkt i den hele foreslaaede Ordning, fra norsk Side tiltrmnger nogen yderligere Begrundelse eller Stptte. Spprgsmaalet er heller ikke — saavidt det af Forhandlingerne kan erfares — under Sägens Behandling paa den svenske Rigsdag kommet frem blandt de Betsenkeligheder, som der ledede til Forslagets Förkastelse. Det Flertal i vedkommende Utskott, der anbefalede Lovens Antagelse, antog ogsaa, åt Fadlesansvarligheden var en n0dvendig Forutsmtning for en tilfredsstillende Ordning af disse Forhold; Flertallets Udtalelse herom gjengives her i Oversmttelse saaledes:

“For Fastsaättelsen af fadles Erstatningspligt, mod hvilket, ogsaa med den Begrsendsning, som det foreliggende Förslag har gjort deri, der uden Tvivl kan gjpres forskjellige Indvendinger fra et abstrakt Retssynspunkt, tåler derimod fra Nyttens og Billighedens Synspunkter den vigtige Grund, åt alene derigjennem opnaaes det med den foreslaaede Lov tilsigtede 0iemed, åt bihegge Stridighederne og forebygge de voldsomme Optrin mellem den fastboende Befolkning og Lapperne. Disse Stridigheder og Voldsomheder hidrpre nemlig for en hovedsagelig Del derfra, åt det for Eiere eller Brugere af Jord, som tilfpies Skade af Renen, er nmsten umuligt ad retslig Vei åt tilveiebringe Bevis for, hvem Renerne tilhpre, og saaledes komme i det Tilfmlde, åt de kunne gjpre deres Fordring paa Erstatning gjmldende. De Fastboende kjende ikke Renernes Mmrker, og alene ved Lappernes Hjselp kunne de erholde Oplysning herom. Men for Nan-vmrende have Lapperne ingen Opfordring til åt gaa tilhaande dermed. Helt anderledes blev Forholdet om den fadles Erstatningspligt var fastsat ved Lov. Det blev da for enhver Lap af Vigtighed åt paase, åt Alles Rener vogtedes omsorgsfuldt, og naar Skade forvoldtes af Renerne, åt spge åt opdage Renernes Eiere for ikke selv åt rammes af nogen Andel i Estatningen.

40 Norslca Ilegeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Under saadanne Omstaendigheder og da Erstatning, hvad enten den erlagdes af Reneieren eller af samtlige Lapper, i alle Tilfaelde vilde vaere åt svare, skulde de Fastboende ikke engang v ture fristede til, som efter hvad der er oplyst nu altför ofte sker, åt skyde Renerne eller draebe dem ved Hunde för åt skaffe Rede paa deres Maerker og derigjennem Bevis mod deres Eiere. Og oph0rte igjen disse Overgreb fra de Fastboendes Side, saa fandtes heller ikke paa Lappernes Side, isaer med de naermere bestemte Rettigheder med Hensyn til Benyttelsen af Udmark, som ved Lovforslaget. blev tillagt dem, nogen rimelig Anledning til Misn0ie, thi som saadan kunde vel ikke betragtes den strengere Bevogtning af Renerne, som for de hidtil muligens mindre paapasselige blandt dem herefter vilde udfordres“.

Der faldt imidlertid under Forhandlingerne paa Rigsdagen nogle Ytringer, der gik ud paa, åt der som et Vilkaar for Indr0mmelse af denne Fsellesansvarlighed burde kraeves, åt der til Lappernes Beskyttelse og Sikkrelse tillige skulde etableres et Fasllesansvar for de Fastboende for den Skade, som af disses Hunde maatte tilfpies Lapperne eller deres Renhjorde — Udtalelser, som for0vrigt fandt Im0degaaelse under Forhandlingerne. Idet Departementet for0vrigt herom henholder sig til den Im0degaaelse, lignende Bemasrkning fremsat i den af den svenske Hhiesteret afgivne Betänkning, har faaet i Departementets Föredrag af 2den Februar 1869 — Aftrykket Side 42 — skal man fastholde, åt her ikke er nogen Aarsagernes Lighed tilstede. Den Skade paa Ager, Eng osv. som i Tilfaelde kan blive Gjenstand for Faellesansvar af reneiende Lapper, og som bestaar i Nedtrampning og Afbetning af saadan Betydenhed, åt Skaden kan sees og taxeres, kan efter Forholdenes Medf0r i hine Egne ikke vaere foraarsaget ved noget andet end ved Renflokke. Man har her Vished for Skadens Oprindelse. Den forholdsvis ubetydelige Skade, som kan tilfpies Renhjordene af de Fastboendes Hunde, er i sine Spor paa Dyréne ikke forskjellige fra den Skade, der tilfpies dem af Lappernes Hunde eller af Rovdyr. Loven kan ikke her uden åt udsaette sig for grove Feiltagelser opstille nogen almindelig Praesumtion mod de Fastboendes Hunde. Rensdyrene befinde sig i Tilfseldet paa Andenmands Eiendom, Iiundene, selv de, der jage videst omkring, holde sig dog inden den Eiendoms Graendser, hvilken de tilhpre. Lapperne leve af og ved sine Hjorde, åt vogte disse er idetmindste i den Aarstid, hvori de faerdes i Norge, deres eneste eller dog vaesentligste Dagsgjerning, og under denne staar det meget vel i den enkelte Laps Evne tillige åt have eller skaffe sig Rede paa, hvor de 0vrige til Distriktet hprende Ren holde til. Af den fastboende Jordbruger eller Fisker kan det derimod ikke uden Urimelighed for-

41 Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

långes, åt han skal selv eller ved sine Folk vogte sin Hund eller ved Fängsling gj0re den utjenlig til åt vogte Gaardens Bofe, af Hensyn til den Mulighed, åt der kan komme Rensdyr i en större eller mindre Neerhed af Gaarden, for hvilke Hunden kan blive farlig. Endmindre kan det af ham forlanges, åt han skal bolde 0ie med Andres Hunde. De Tilfelde, hvori den af Renhjordene Enkeltmands Eiendom tilf0iede Skade uden Forskriften om Fmllesansvar förbliver uerstattet, ville udgjpre Regien, fordi aldrig nogen anden end Lapperne selv, saaledes som Renholdet arter sig i de Egne, hvor Faellesansvar vil blive indfprt, kan vide, hvem Dyrene tilhpre, medens det vil vtere en ganske sjelden Undtagelse, åt i Tilfelde af Bevis for, åt Skade er skeet ved Hund, ikke dennes Hjem eller Eier kan opsp0rges. Forpvrigt skal i denne Förbindelse bemterkes, åt Amtmanden har foresläaet en Skjterpelse i anden Retning i de Fastboendes Ansvar for Skade paa Renhjordene forpvet ved Hunde, hvilken Departementet vil anbefale til åt tages tilfplge o g hvorom det Ntermere nedenfor.

Som ovenfor oplyst bragte en Fraktion inden Lagutskottet paa den svenske Rigsdag, hvilken Fraktion forpvrigt anbefalede Propositionens Antageise, i Förslag en Förändring i dennes Slutningsparagraf (§ 28), der definitivt opheever lste Kodicil til Gramdsetraktaten af 1751 og gjPr Lovens Ophasvelse eller Förändring i et af Rigerne afhängig af tilsvarende Beslutning i det andet Rige. Det foresloges nemlig, åt det istedetfor denne Bestemmelse skulde fastsmttes, åt Loven efter 4 Aars Forlpb skulde kunne fr a hvilkens omhelst af Siderne ojisiges med 12 Maaneders Varsel, og åt, saafremt inden nmvnte Frist ikke andre gjensidige Bestemmelser i begge Riger vare vedtagne, skulde fprntevnte Kodicil betragtes som kun midlertidig suspenderet og atter trsede i Kraft.

Det bpr antages, åt de Befenkeligheder ved det föreliggande Lovforslag, som i sin Tid gjorde sig gjseldende hos enkelte af de svenske Statsmyndigheder, i ikke liden Grad have v ter et grundede i, åt der har vmret tilsigtet en absolut bindende, uden begge Rigers Samtykke uoplpselig Overenskomst, en Ordning, som maa erkjendes åt medfpre nogen Ufuldkommenhed ogsaa med Hensyn til Gjennemfprelsen af iEndringer eller Forbedringer i Loven, som Erfaring eller forandrede Forhold i en ntermere eller fjernere Fremtid maatte paakrteve. Ogsaa den Bemasrkning af 1872 Aars Storthings Konstitutionskomite, hvilken De- Bih. till Rilcsd. Prot. 1882. 1 Sand. 1 Afd. 6

42 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

partementet ialmindelighed tilfulde maa godkjende, “åt det Naturligste under alle Omstamdigheder er, åt hvert af Rigerne udöver Lovgivningsmagten inden sine Gramdser alene“, er vel nairmest fremkaldt ved den samme Form af en bindende o g uigjenkaldelig Lov, som Departementet i sin Tid troede åt burde tilra ade, o g som af begge Regjeringer vedtoges i 1871. Det bliver derför åt undersoge, hvorvidt man ved åt Dse i passende Grad paa denne bindende Form og give Loven Karakteren af en opsigelig Traktat, vil kunne fjerne hine Betamkeligheder, og om dette kan ske liden Skade for Realiteten af den Ordning, hvorpaa Forholdet gjpr Krav.

Der har om dette Punkt gjort sig forskjellige Meninger gjaddende. Komiteen af 1843 havde til Öjagave åt “afgive Förslag om de Forandringer i og Tilhug til Gramdsetraktaten af G October 1751 — forsaavidt samme angaar Forholdene med Hensyn til Lapperne i de forenede Riger — som maatte befindes n0dvendige og hensigtsmasssige44. Komiteen fandt det imidlertid uforn0dent og uhensigtmsessigt åt holde sig til denne Form eller åt öfre selve Traktaten nogen Revision, hvorirnod den fandt det rettest åt omarbeide Traktatens lste Kodicil, og liden åt beskjadlige sig med Sporgsmaalet om under hvilken Form det burde emanere — kun afgive “Förslag til forskjellige Bestemmelser vedkommende Fjeldfinnerne i de forenede Riger Norge og Sverige14. Dettes sidste § lpd saaledes: “Fra den Tid af, da disse Bestemmelser traede i Kraft, ophmves den lsfe Kodicil til Traktaten af -,h October 1751“. I Finantsdepartementets Föredrag af 7de Mai 1845, hvori tilraadedes Udfmrdigelse for Norges Vedkommende af en Lov — medens man selvfplgelig ikke indlod sig paa hvilke Former der maatte bef0lges paa svensk Side, — optoges hin § uforandret efter Komiteens Förslag, men med Tilf0ielse af en ny § saalydende: “Foranstaaende. Bestemmelser forblive gjceldende, forsaavidt og saalamge som lignende Bestemmelser for Sveriges Vedkommende ere i Kraft44. I det af naervaerende Departement under 18de Juli 1862 afgivne Udkast til Lov blev de to §§ slaaede sammen i en sidste § saalydende: “Foranstaaende Bestemmelser trmde i Kraft under Betingelse af, åt tilsvarende Bestemmelser vedtages for Sveriges Vedkommende og da fra ilen Dag, som Kongen for begge Riger fastsaetter. Fra samme Dag opliorer Isto Tillseg eller Kodicil til Gramdsetraktaten af V October 1751 åt vane gjaddende. Beslutning om Ophasvelse eller Förändring af mervasrende Bestemmelser er i hvert Rige, forsaavidt de vedkomme det andet Rige eller dets Undersaatter, först gyldig, naar tilsvarende Beslutning er fattet fra den anden Side. Ligesom det derimod overhoved förbliver hvert Rige uforment åt ordne Forhold, som udelukkende angaa det eller dets Indbyg-

43 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

gere paa anden Maade, saaledes er mervaerende Lov navnlig ikke gjseldende, forsaavidt angaar norske Fjeldfinners Forhold i Hjemlandet i det egentlige Finmarken (Altens, Hammerfest, Tanens og Varangers Fögderier) og deres Forhold til den fastboende Befolkning sammesteds44.

Hs. Excellence den svenske Justitiestatsminister bemasrkede berved, åt det i dette Udkast tagne Forbehold af hvert Riges Ret til åt ordne Forholde som udelukkende angaa dets egne Undersaatter baade var overflpdigt og kunde lede til Misforstaaelse paa andre Omraader. Til denne Bemterkning sluttede sig den kombinerede Kommission af 1806, som, idet den derhos gjorde Undtagelsen af det nuvmrende Finmarkens Amt til Gjenstand för en egen §, udelod bele det sidste Punktum af förän citerede Udkast, men tiltraadte det pvrige med et Par uvmsentlige Redaktionsforandringer.

Kommissionens svenske Medlemmer lode imidlertid i dens Slutningsmpde Protokollen til före, “åt de i Betragtning af de vigtige Forandringer i bestaaende Lov angaaende Lapperne, som ere foreslaaede, og Vanskeligbeden i paa Forhaand åt bedpmme, bvorledös de nye Bestemmelser, om de vedtages, skulle komme til åt virke, ville have i Protokollen antegnet sin Anskuelse, åt det i saa Fald var hensigtsmaessigst (“lämpligast44), åt den xtye Förordning til en Begyndelse antages alene paa Prpve for en vis bestemt Tid, eller med gjensidig Opsigelsesret, i hvilket sidste Fald den lste Codicil til Traktaten afx7¥ Oktober 1751 atter skulde traide i Kraft, forsaavidt ikke inden Opsigelsesfristens Udlob ny Overenskomst er truffen.44

De norske Medlemmer forbeholdt sig angaaende dette Punkt den fornpdne Udtalelse, hvilken indeboldes i Kommissionens Indstilling, Storthingsforh. for 18 ff 5te Del O. Ko. 1 Side 28. De gik paa den ene Side ud fra, åt dersom Erfaring skulde vise Npdvendigheden eller Hensigtsmmssigheden af nogen Förändring i de mellemrigske Bestemmelser om Lapperne enten i disses eller i de Fastboendes Interesse, begge Rigers Lovgivningsmyndigheder da vilde indgaa derpaa, betragtende Lapperne som et gammelt Fadlesfolk, hvis Tarv og Trång begge Rigel’ pligte åt antage sig, uanseet hvilket Rige Individerne retsligt tilhpre. Paa samme Tid som de derför ansaa et saadant Tvangsmiddel som Opsigelsesret og en eventuel Gjenopgivelse af den formldede uklare Codicil af 1751 u fornO den t for åt fremkalde hos noget af Rigerne Villighed til åt indgaa paa gavnlige og retfrerdige Forandringer i den Mellemrigslov, som nu maatte besluttes, ansaa de det derhos for dennes Haandhsevelse lidet heldigt, om den ikke skulde udkomme som en fast og endelig Ordning, men kun som et Forspg, hvis Opgivelse stilles i Udsigt. “Denne Lov,44 hedder det videre, “skal ordne et Forhold, som

44 NorsJca Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

i länge Tider har foranlediget Uenighed og Ophidselse vaesentligst paa Grund af de stridende Parters ensidige Henseen hver til sin Fordel, og som ved Siden deraf har bragt mange Udenforstaaende til åt tage ivrigt Parti blindt hen enten med de Fastboende eller med Lapperne, medens Loven, som stiller sig paa et upartisk Ståndpunkt og omfatter begge Parters Tarv med lige stor Omhu, selvfplgelig ikke vil vinde Begges udelte Tilfredshed. Ben har derhos sin Virkekreds inden et Nomadefolk, som staar paa et lavt Kulturtrin, og som for eu stor Del faardes paa 0destr£ekninger, hvor Politiopsyn er saagodtsom umuligt. Det gjselder derför, åt den nye Lov optrreder med en Lovs fulde Autoritet uden åt levne Rum for den Tanke, åt Ulydighed mod og Omgaaen af dens Bestemmelser eller Skrig af Utilfredshed lettelig skal kunne fremkalde Forandringer deri. Med den Tillid, som Undertegnede naere til den foreslaaede Lovs Retfgerdighed og Hensigtsmaessighed, kunne vi derför ikke andet end indtrsengende tilraade, åt Loven udkommer i den af os foreslaaede ubetingede Forin.u

De svenske Kommiterede have derimod ved åt indsende til sin Regjering et med de norskes enslydende Udkast til Faslleslov ledsaget samme med en Udtalelso, der i 0versa3ttelse lyder saaledes: “Sluttelig skal Komiteens svenske Medlemmer i Underdanighed henlede Deres Ivongelige Majestsets naadige Opmaerksomhed paa den Reservation, disse Medlemmer have seet sig foranledigede til ved Forslagets Underskrift åt afgive till Protokollen. Om og nsevnte Förslag — ved hvis Istandbringelse hovedsageligt Hensyn maa rettes paa Npdvendigheden af, åt begge Ländes Autoriteter blive enige derom, idet Uenighed dem imellem i noget vigtigere Punkt kunde gjpre hele Arbeidet ipvrigt hensigts- 10st —- som ovenfor er nsevnt og Motiverne medfpre, i det Hele synes Komiteen egnet til åt opfylde de dermed tilsigtede 0iemed og saaledes åt afhjselpe de Uleiligheder, hvis Paaklage foranledigede Komiteens Nedssettelse, har man dog ikke kunnet se bort fra, åt dette Sp0rgsmaal i vsesentlig Mon beror paa den Ivserksasttelse de foreslaaede Bestemmelser erholde. Det har ligget i Sägens Natur saavel åt Forskrifterne i visse vigtige Dele, saasom angaaende Lappernes Betesret, maa blive af smikleles ubestemt Beskaffenhed, åt den Myndighed, som er lagt i Hmnderne paa den offentlige Anklagemyndigheds Udpvere, er bleven stor og vilkaarlig, og åt mange andre af Lovforslagets Bestemmelser ere affattede paa en Maade, som efterlader et vidstrakt Feldt for den mest ulige Fortolkning, som og åt Ivasrksaettelsen af alle disse Förskrifter i de fleste Tilfadde maa tillkomme Myndigheder, over hvis Gjpren og Laden nogen Kontrol ei kan finde Sted fra svensk Side, samt åt Loven saaledes kan komme til åt medf0re helt andre Virk-

45 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

ninger end dermed af de svenske Komitemedlemmer tilsigtet, liden åt Saadant, naar Loven overensstemmende med sidste §s Indhold blev definitivt antagen, skuldc kunne afhjaslpes af Sveriges Reglering o g Rigsdag. Det er af denne Grund, åt de svenske Medlemmer under Paaberaabelse , af ovenngevnte Reservation tro åt burde i Underdanighed foreslaa: åt Loven, om den for0vrigt vinder Bifald, alene vedtages for en vis. kortere Tid, eller med gjensidig Opsigelsesret, saaledes åt f0rste Codicil af 1751 Äars Traktat skulde, naar den bestemte Tid er udleben eller Opsigelse sker, uden åt ny Overenskomst trmffes, komme til atter åt trmde i Kraft.“

I samme Retning udtalte sig den svenske Hyfiesteret.

Den af de norske Komiterede anbefalede Form fandt imidlertid saavel den svenske som den norske Regjerings Tilslutning og er den Ord til andet befulgt i de Storthing og Rigsdag i 1871 forelagte Lovforslag.

Som allerede ovenfor oplyst sluttede derimod Flertallet af vedkommende Rigsdagsutskot sig til de af de svenske Komiterede udtalte Betaenkeligheder mod en definitiv Ordning. Flertallets Förslag' var saalydende:

“Denne Lov trmder i Kraft paa Vilkaar, åt lignende Bestemmelser udfaerdiges i Norge, og da fra den Dag, Kongen for begge Riger bestemmer. Den förbliver gjseldende til Udl0bet af tolv Maaneder fra den Dag, da dens Bestemmelser fra noget af Rigernes Side bliver opsagt, hvilket dog ikke maa ske, f0rend fire Aar efter Lovens Ikrafttraeden. Skulde inden tolv Maaneder, efteråt Opsigelse er skeet, andre gjensidige Bestemmelser i denne Materie ikke blive vedtagne inden begge Rigerne, skal fprste Tillseg eller Codicil til Graandsetraktaten af tV Oktober 1751, som, saalmnge denne Lov giselder, er ugyldig, atter trsede i Kraft. “

Denne Utskots-Pluralitetens Indstilling blev, som förän oplyst, vedtaget i lste Kammer; hvad der i dette Punkt havde Pluralitet for sig i 2det Kammer, kan ikke med Sikkerhed sees af Forhandlingerne.

Departementet, efter hvis Mening den Faslleslov, som her bringes i Förslag, vil vaere vel skikket til åt fyldestgj0re Retfmrdighedens og Hensigtsmmssighedens Krav, helder fremdeles til den Mening, åt det vilde vtere det heldigste åt bibeholde den i Propositionen af 1871 i heromhandlede Henseende foreslaaede Ordning. Man har i denne Henseende i Tanke dels den Indflydelse med Hensyn til Lovens Autoritet, dens Opsigelighed kan befrygtes åt ville 0ve paa de paagjaeldende Parter og dels'den Resiko, som den norske Stat i Tilfaslde vi lobe ved i den nmrmeste Fremtid åt traeffe forholdsvis bekostelige For

46 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

fpininger, hvis Forutssetninger for en vagsentlig Del vil bortfalde i det 0ieblik Loven opsiges. Det kan ogsaa siges åt veere et mindre tilfredsstillende Resultat af et mangeaarigt Arbeide ikke åt opnaa en ordnet Tilstand liden samtidig åt underkaste sig den Mulighed, åt den om nogle Aar kan ophpre.

Paa den anden Side t0r det baabes, åt man ved åt give Loven Form af en opsigelig Traktat for en vtesentlig Del vil kunne fjerne de Betaenkeligheder, som ore komne tilorde dels med Hensyn til den foreslaaede Fadleslovs Indgriben i bvert Riges Autonomi, dels med Hensyn til de Iiindringer dens Karakter af uopsigelig Traktat vilde laegge i Yeien for fremtidige Rettelser og Forbedringer.

Departementet tror derför åt burde bringe under Overveielse, om der ikke skulde gives en Form for en Fselleslov, hvorved man opnaaede den Betryggelse paa begge Sider, som ligger i Lovens Opsigeligbed, liden i noget Mon, som kan volde serdeles Betmnkelighed, enten åt sv adike den Autoritet, hvormed Loven fra först af bor optrsede, eller udsaette Lapper og Fastboende for Ulykkerne af en lovbis Tilstand i den Tid, som i Tilfselde maatte medgaa udover Opsigelsesfristen, inden begge Riger enedes om nye Bestemmelser, eller hvert Rige for sig kunde bringe saadanne istand. I begge Henseender er formentlig den inden den svenske Rigsdag foreslaaede Redaktion af Lovens sidste § kun lidet tillfredsstillende. Det Tidsrum af 4 Aar, hvori Loven skal vagre uopsigelig og den Frist af 1 Aar, som er levnet til åt istandbringe nye Bestemmelser, efteråt de gamle ere opsagte, ere begge efter Departementets Skjpn meget for korte. Paa den ene Side er 4 eller — Opsigelsesfristen medregnet — 5 Aar en altför kort Tid ikke alene til derpaa åt bygge administrative Forfpininger fra Norges Side i nogen Udstnekning, som i vsesentlig Grad kunne lette Lapperne Hjordenes Bevogtning, men ogsaa til åt bringe den nye Ordning ind i begge Parters Bevidsthed og til åt indpve alle Vedkommende, ogsaa Embeds- og Bestillingsrmend, i dens praktiske Gjennemfprelse. Paa den anden Side bebpver man ikke engang åt ty til de Erfaringer denne Sag selv frembyder for åt kunne overbevise sig om, åt der ikke lettelig paa saa kort Tid som 1 Aar skal kunne istandbringes en ny Fadleslov angaaende Lapperne og ligesaalidt nogen udelukkende norsk eller svensk Lov. Hvilke Tidsfrister der i begge Henseender ere passende, beror paa et Skjpn. Nogen Analogi fra andre Traktater kan ikke med Fpie paaberaabes for et Forhold af saa eiendommelig Natur som dette. Departementet er bleven staaende ved 10 Aar som det Tidsrum, hvori Loven ikke bpr kunne opsiges, ög ved 2 Aar som Opsigelsesfrist. Naar man tror med Hensyn till Fristen for Opsigelsen

47 Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

åt kunne hjaelpe sig med et saa kort Tidsrum som 2 Aar, er det fordi man gaar ud fra, åt nogen Opsigelse af Loven ikke fra nogen af Siderne vil ske, forinden Fors0g er gjoi't paa åt faa istandbragt ny Overenskomst og disse Fors0g bave vist sig frugteslpse; Fristen, 2 Aar, vil ikke vane mere end forn0diges, for åt der kan sprges for Istandbringelsen af den sasrskilte Lov, hvortil man da vil vmre henvist.

Man kan dernäst ikke opgive Forslaget om, åt Codicillen af 1751 definitivt og uden eventuel Gjenoplivelse udtrykkelig erklmres bortfaldt. Den har udenfor selve Principet o: Lappernes Eet til att flytte med sine Hjorder mellem Rigerne og brugc disses Territorium til Ophold for sig og sine Dyr, saavidt ske kan liden åt gj0re Landets Indbyggere Skade —, ingensomhelst nu praktikabel Regel til Principets Gjennemfprelse. Hvad angaar Spprgsmaalet om titnasvnte Codicil för’ Tiden er forpligtende for Norge, henholder Departementet sig til sine Udtalelser i underdanigst Föredrag af 2den Februar 1869, Aftrykket Side 46 ff. Hvad der imod samme er ytret inden vedkommende Utskot og af enkelte Talere paa den svenske Rigsdag i 1871, Under Departementet for Tiden saa meget mindre Grund til åt opliolde sig ved, som disse Ytringer tildels ere im0degaaede paa Stedet, Departementet slutter sig ganske til Konstitutionskomiteens Indstilling af 1872, na ar det deri heder åt der er liden Opfordring til åt fpre n0ie Regnskab Landene imellem med Hensyn til de Omstasndigheder, der liave rokket Codicillens Fundament, og ialfald un0dvendigt, forsaavidt som Traktaten ved sine egne Bestemmelser noksom viser, åt den ikke tilsigter åt lmgge noget Baand paa det enkelte Riges frie Lovgivningsinyndighed inden sit eget Omraade. Naar Departementet desuagtet foreslaar, åt der i Ftellesloven optages en udtrykkelig Bestemmelse om, åt den bortfalder, sker dette i den Hensigt åt faa den Anledning til Tvist, som Codicillen frembyder, ved venskabelig Overenskomst bragt ud af Verden. Efter Alt hvad der om dette Punkt er anfprt, er det overfl0digt nu åt tilfiaie, åt det fra norsk Side fremkomne Förslag om, åt Codicillen skal erklmres bortfaldt, ikke indeholder nogen Erkjendelse af, åt den er forpligtende for Norge.

Der kan imidlertid gjores den Bemmrkning, åt naar Loven gjpres opsigelig, maa man se hen til den Mulighed, åt begge Riger ikke enes om nogen ny Fmlleslov, og åt den fremtidige Ordning altsaa vil blive overladt livert af Rigerne ved sterskilte, af hinanden uafhmngige Love. Nmrvmrende Lov b0r altsaa indeholde et Korrektiv imod, åt noget af Rigerne kan. ved ensidige og vilkaarlige Bestemmelser udssette Lappernes Existens tor Fare. I dette 0iemed antages det npdvendigt men ogsaa tilstraekkeligt, åt der tages udtrykkeligt Forbehold om, åt hvil-

48 Norslca Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

ken Ordning der end — enten gjennem nservferende Fselleslovs Förändring, dens fuldstsendige Opheevelse eller ved nye sterskilte Love — for hvert af Rigerne maatte blive etableret med Hensyn til Lapperne og deres Rettigheder, saa skal enhver saadan Ordning hvile paa den Grundsanning, åt begge Rigers Lapper altid skulle med lige Ret som hidintil kunne opholde sig i hvert Aars Mai, Juni, Juli, August og September Maaneder i de samme Amter i Norge som nu og i den 0vrige Del af Aaret i de tilst0dende Dele af Sverige, derunder nydende lige Rettigheder med vedkommende Amters og Lehns egne Lapper. Ved et saadant Forbehold vil man nemlig, hvad der er Hensigten, opnaa åt sikre Lapperne det Vsesentligste af de Rettigheder, som hjemledes ved Codicillen af 1751.

I Overensstemmelse med de her givne Antydninger er nedenstaaende Lovudkast’s §§ 29 og 30 affattede.

Med undtagelse af det heromhandlede Spprgsmaal om Lovens Opsigelighed fastholder Departementet, som ovenfor nmvnt, i alt Vfesentligt de i Propositionen af 1871 indeholdte Bestemmelser. Som allerede berprt, vil man dog tilraade endel JEndringer i samme. Som det vil vane seet, har Amtmanden i Tromsp undergivet Propositionen en gjennemgaaende Granskning og som Resultat deraf begrundet og foreslaaet en Rmkke af Forandringer for det Tilftelde, man maatte beslutte sig for en Fselleslov. Departementet vil under Henvisning til Amtmandens Betänkning udtale sig om hvert enkelt af de deri indeholdte Förslag til Forandringer, ogsaa forsaavidt man ikke har kunnet bifakle dem, ligesom man vil have åt bringe i Förslag enkelte Affendringer eller Tillfeg udenfor de af Amtmanden foreslaaede.

§ 2 i Propositionen af 1871.

Det har, efter hvad der for Departementet er oplyst, i de senere Aar vist sig, åt Udflytning af norske Lapper fra Kautokeino i Norge til Karasuando eller Enontekis i Sverige har fundet. Sted under idetmindste delvis Iagttagelse af de i denne § foreslaaede Former, uden åt Udflytning er foregaaet faktisk d. v. s. de Udflyttede ere vedblevne under en stprre eller mindre Del af Yinteren åt benytte sit gamle Vinterbete inden Kautokeino Herreds Grtendser. Herredet har altsaa mistet Skatteydere uden nogen tilsvarende Lettelse i den Trängsel om Vinterbetet, hvoraf nfevnte Herred i saa hpi Grad lider efter den i 1872 stedfundne Afspterring af de finländske Betesmarker. Imod saadan Elusion

49 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

liar Kautokeinos Kommune med vedkommende norske 0vrigheds Bifald veerget sig ved åt iligne de Udflyttede Kommnneskatter ogsaa til Kautokeino, uanseet åt de formaliter ere udflyttede til Sverige, der ere indf0rte i Mandtal og f0lgelig ogsaa der afkrteves Kommuneskat. § 2 i dens nuvserende Skikkelse vil imidlertid ber0ve Kommunerne dette naturlige Korrektiv mod Udflytninger pro forma, og Departementet vil derför bringe i Förslag, åt §en gives fplgende Tillteg: “samt har ophprt, udenfor de i § 3 tilladte Aarstider, åt benytte Bete for sine Ren i det Rige, hvorfra ban er udflyttet“. Forsaavidt som det kan indvendes, åt det forn0dne Korrektiv haves i de i § 3 fastsatte Bpder for åt opholde sig i noget af Rigerne udenfor de der bestemte Aarstider, maa det bemterkes, — foruden åt jo Anvendelsen af dette Korrektiv er betinget af, åt ikke vedkommende Jordeier giver sit Samtykke, Noget som dog b0r vtere uden Indflydelse paa Kommunens Ret — åt det ganske beror paa de konkrete Omsttendigheder, bvorvidt hint Korrektiv vil vtere stterkt nok. De tilsigtede Fordele ved de stedfundne pro forma Udflytninger fra Kautokeino til Sverige have vteret dels Besparelse i de kommunalo Skatter, som i de norske Greendsedistrikter have vteret betydeligt st0rre end i de svenske, dels Adgang til i en vis Tid af Vinteren åt kunne benytte de for norske men ikke for svenske Lapper afstrengte finländske Mosemarker. Kommer hertil den tredie Fordel åt kunne samtidigt beholde de tilvante norske Vinterbeter uden anden Risiko end de i § 3 fastsatte forholdsvis ubetydelige Bpder, saa turde det ister for de stprre Reneiere fremdeles stille sig som regningssvarende åt tage Udflytningsattest og dermed forringe vedkommende norske Kommunes — efter hvad der for Departementet er oplyst — meget haardt anstrtengte Skatteevne. I ethvert Fald synes det billigt, åt vedkommende Kommuners naturlige Skatteret ikke seettes i Fare, og skulde Erfaring vise, åt Bpdebestemmelsen i § 3 er tilstrsekkelig til åt regulere Forholdet, vil ialfald hint i og för sig rimelige Tillasg til § 2 ikke gj0re nogen Skade.

§ 3 i Propositionen af 1871.

Efter den siden 1871 forandrede Myntlovgivning b0r formentlig samtlige Lovens B0desatser bestemmes i Kronemynt.

§ 4 i Propositionen af 1871 (cfr. Stiftamtmand Kjerschows Betänkning Side 6 tf. samt 27).

§en er paa et fra svensk Side foreslaaet tydeliggjprende Tillteg nmr enslydende med den i 1866 nedsatte norsk-svenske Komite’s Förslag. Dette var en betydelig Indr0mmelse till Lapperne, sammenholdt med hvad der var foreslaaet af Komiteen af 1843, der alene vilde indrpmme Lapperne Ret til åt benytte Skoven i Statens Almindinger.

Rili. till Riksä. Prof. 188.2. 1 Sand. 1 A/d. 7

50 Norska Regeringens Inåstilling den 13 Juni 1870.

Komiteen af 1866 medgiver dog, åt forsaavidt som den begramdser Lappernes Ret i privat Skov til att benytte Tprt og Vindfald, er dette snarest en Indskraenkning i, hvad der har Aarliundreders Saedvane for sig, da Lapperne i Almindelighed have troet sig i Besiddelse af Ret til åt tage ogsaa voxende Tioner og stadigt benytte denne formentlige eller virkelige Ret. Komiteen har dog troet ikke åt kunne gaa den private Skoveier nmrmere o g har paa den anden Side —- saavidt Departementet har opfattet den — anseet det Indrpmmede saavidt tillstrsekkeligt for Lappernes Behov, åt de for det Manglende bor henvises til Overenskomst med Skoveierne. Idet Amtmanden i Tromsp Arnt nasrmere specificerer den Brug, som Lapperne under deres Flytninger have for Trävirke, fremhaever han, hvorledes Lapperne — uanseet den dem indrpmmede Rot til åt tage Tprt og Nedfald — paa sino Steder og til sit Brug npdvendigvis kunde komme i pieblikkeligt Behov af friske Lovtrseer, uden åt de kunne naa enten til Statens Skove eller til private Skoveiere, for af disse åt kjobe eller erhverve Hugsttilladelse. Videre paaviser Amtmanden, hvorledes Lapperne umuligen kunne transportere det fornpdne Traevirke til Gj gerd er, Teltstmnger, Kraker osv. nogen Imngere Vei til sine Sommerpladse. Lapperne maa altsaa, naar de ikke skulle idelig fristes til åt gjpre sig skyldige i Ulovligheder, have Lovens Tilladelse till ogsaa i privat Skov åt tage voxende Lpvtraeer. Men dette bor efter Amtmandens Mening kun ske mod Erstatning til Eieren, fordi dette vil tvinge Lapperne til åt omgaaes mere sparsommeligt med Skoven og fordi en Tilladelse til åt hugge friske Traeer uden Erstatning vilde vaere i Strid med den Grundregel i Kodicillen af 1751, åt Lapperne ikke maa tillfpie Landets Indbyggere Skade paa deres Skov.

Departementet maa efter det Anforte og navnlig af Hensjm til den af Amtmanden og af 1843 Aars Komité berprte Mulighed, åt man ved åt forbyde Lapperne åt hugge friske Lpvtraeer uden Eierens Tilladelse indirekte kan afskjasre dem fra den indrommende Betesret i privat Udmark, tillträde Amtmandens Förslag. IndrOmmelsen af denne Ret vil formentlig vsere i Overensstemmelse med det Princip, som har dikteret Kriminallovens Kap. 22 § 16 kfr. Kap. 26 § 6. Det bor heller ikke lädes ubemserket, åt Lapperne ifplge den svenske Lovgivning — Kongl. Stadga om afvittring i Westerbottens och Norrbottens Lehns Lapmarker, dateret 30 Mai 1873, § 8 — have Ret saavel paa privat som paa Statens Grund til åt benytte Skoven til Husbehov i den Udstrmkning, som er förnöden for Betesrettens Udovelse. Paa den anden Side kan Departementet ikke indse, åt man ved åt paabyde Erstatning skulde gaa Lapperne for nmr ligeoverfor den i Materien paaberaabte Hoiesteretsdom

51 Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

af 1862. Denne kan nemlig ikke have villet afgive noget Prejudikat i Strid med Kodicillens § 16 for Lappernes Ret i Almindelighed. Den har Intet afgjort udenfor det smidige Retsforhold mellem de dengang procederende Individer og de under Sägen speciell omhandlede “Lappestraekninger44 i Nordlands Amt.

Departementet tilltrmder ogsaa Amtmandens Förslag til de fornpdne processuelle Regler i Tilfadde da vedkommende Lap og Skovens Eier ikke i Mindelighed enes om Erstatningen.

Endelig har Amtmanden gjort opmterksom paa, åt der kan opstaa T vivi om det kriminalretlige Sporgsmaal, naar enten Lapper overskride den dem tilkommende Brugsret i Skoven, eller Skoveiere uden vedkommende Lappers Samtykke bemaegtige sig det af dem lovligen benyttede Trävirke af det Slags, som de ti.ltrasnge Aar efter Aar. Amtmanden foreslaar, att Loven bor afskjmre saadan Tvivl ved i begge Tilfselde åt bestemme Sträf af Roder. Departementet, der tiltrteder Amtmandens Begrundelse, er deri enig, idet man dog antager, åt den herhenhorende Bestemmelse vil kunne redigerés noget anderledes, end af Amtmanden foreslaaet. Man foreslaar saaledes Propositionens § 4 ombyttet med en §, hvis förste Led bliver enslydende med förste Led i § 3 af Amtmandens Udkast till norsk Lov, medens som 2det Led tilfoies:

“Lap, som over Hugst eller bemasgtiger sig Trävirke af andet Slags end ovenfor mevnt eller af större Mamgde end til eget Brug förnöden!, eller som undlader inden sin Tilbageflytning Host eller Vaar åt anmelde for vedkommende Eier, hvad han har taget af voxende Lovtrmer i privat Skov, ansees med Boder. Trsevirke, som af Lapper lovligen er benyttet paa deres Sommeropholds,steder, til Gjaerder, Gammer, Teltstmnger eller andre lignende varige Indretuinger, maa ikke af Grundens Eier bortfpres eller gjores utjenligt for vedkommende Lapper uden disses Samtykke. Grundeier, som handier herimod, ansees med Boder.“

§ 6 i Propositionen af 1871 (kfr. Amtmandens Betänkning, Side 10 og 27).

Forsaavidt i nasrvmrende §’s förste Led Ordene: “skulle de i Tilftelde og paa den Maade, som nedenfor ntermere omhandles, vtere underkastede Ftellesansvarlighed for Skade“ osv., ere ombyttede med: “skulle i de Tilfolde og paa den Maade, som omhandles i ncervcerande Lovs § 9 tredie og fjerde Led, v;ere underkastede Ansvar for Skade“ osv. —, henvises til, hvad Departementet nedenfor i sine Bemterkninger til Udkastets § 9 har tilladt sig åt anfpre om det heromhandlede Ansvars Udstraekning.

Amtmanden foreslaar derhos fplgende Forandringer, sigtende til

52 NorsJca Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

åt fjerne rrrulige Misforstaaelser ved Lovens Anvendelse og sikrere

ramme, hvad der har vmret dens Mening:

a. åt i §ens Begyndelse Ssetningen “hvor Saadant til Ud0velse af det forn0dne Opsyn med Lapperne og deres Ren findes forn0dent“ udgaar, og åt i Förbindelse dermed Ordene ublive at“ ombyttes med “kunne“. Departementet tilltrmder dette Förslag paa de af Amtmanden anfprte Grunde, da hin Sastning dels ikke adaekvat udtrykker Distriktsinddelingens Hensigt, dels i ethvert Fald er overflpdig. Departementet, som derhos er enigt med Amtmanden i, åt man — fordi der muligens ialfald i en lmngere Tid efter Lovens Ikrafttrasden — vil blive bestaaende et lpnnet Opsyn ved Siden af de i § 7 foreslaaede Ombudsmasnd, — for åt forebygge Förvexling b0r benrevne de sidste Formaend, Under i Konsekventse dermed, åt ogsaa Benaevnelsen “Opsynsdistrikt“ b0r opgives og ombyttes med ‘‘Distrikt1' eller hvor dette Ords Betydning ikke efter Sammenhaengen er klar, med “Formandsdistrikt“;

b. åt i §ens 2det Led det f0rste Punktum b0r aldeles udgaa, eller om man vil beholde det, da Ordet “til“ ombyttes med “inden“ og “de tillst0dende Eiendomme“ med “dyrket Mark“. Det vil sees, åt Bestemmelsen i sin Helbed er indkommen efter Förslag fra svensk Side, kfr. Departementets Föredrag af 12te August 1870,

S. 58—59. Uagtet Departementet maa vasre enigt med Amtmanden - i, åt Lapperne i den heromhandlede Henseende har al den Sikkerbed, der b0r forlanges, i Propositionens § 5, skulde man dog anse det lidet hensigtsmasssigt åt gjenoptage Forhandlingerne angaaendo en Bestemmelse, hvorpaa der fra svensk Side er lagt saamegen Yasgt og hvorom Enighed derefter er opnaaet, medens det paa den anden Side praktiskt taget neppe kan siges, åt derved stilles nogen ny Fordring til Norge udenfor den Byrde, man allerede vil have i en loyal Gjennemfprelse af § 5. Derimod maa Departementet ganske tilltraede de af Amtmanden foreslaaede Rettelser af Bestemmelsens Udtryk. Man henholder sig i saa Henseende til Amtmandens Begrundelse og skal kun tillfpie, åt den davaerende svenske Justitiestatsminister ved Udtrykket “tilstpdende Eiendomme“, som vistnok kun ved en Inkurie fra begge Sider er indkommet i Lovtexten, aabenbart ikke bar taenkt paa andre Eiendomme end dyrket Mark, se det Uddrag af Hs. Exellences Begrundelse, som indeboldes i det nysciterede Föredrag, S. 59, lste Spalte.

c. Åt andet Leds sidste Punktum reduceres til den af 1866 Aars

Komité foreslaaede enkle Regel, åt der altsaa ved Distriktsindde-

53 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

lingen ikke skal tages Hensyn til, hvorvidt Rensdyrene kunne antages åt ville “dele sig i stadigt fra hinanden adskilte Flokke“. Som det vil sees af det sidst citerede Föredrag, er ogsaa dette Tillasg foreslaaet fra svensk Side, og Departementet er kun modstrmbende gaaet. ind derpaa. Uagtet Departementet, som fpr berprt, kun npdigen gjenoptager Spprgsmaal, hvorom efter stedfunden Meningsforskjel Forhandlingerne mellem begge Regjeringer i sin Tid have fundet en Afslutning, Under man dog, hvad det heromhandlede Punkt angaar, en Förändring saa npdvendig, åt man ser sig npdt til åt bringe det under fornyet Overveielse. Hensigten med den anfprte Betingelse skulde vaere åt forhindre, åt Distrikterne gj0res for store, medens den af Komiteen af 1866 foreslaaede Betingelse alene indeholder Korrektiv imod, åt Distrikterne gjpres for smaa. Man har derför villet tillfpie en Bestemmelse, som antyder, “åt Distrikterne ikke maa gjpres stprre, end åt de Lapper, som inden samme s0ge Bete for sine Rensdyr, tilsammen kunne danne et Fplge eller Selskab, som i Fmlleskab ordner Tilsynet med Rensdyrene“. I sit Föredrag af 12te August 1870 Pag. 60 har Departementet herimod iudvendt, åt Bevogtningen fra Lappernes Side paa de fleste Steder lettest vil udfpres paa den Maade, åt de, som tilhpre samme Distrikt, ved åt opslaa deres Telte i de forskjellige Gaardes eller Grandelags stprst mulige Nrerhed i Förening danne en Kordon, indenfor hvilken Renhjordene i Regelen og navnlig udenfor den korte Melketid faa tumle sig frit, en Tilstand, der bedst fremmer deres Trivsel, samt åt det af Idensjm hertil vil vaere mest i Lappernes Interesse, åt Distrikterne ikke gjpres for smaa, medens det nu foreslaaede Tillaeg peger i den modsatte Retning og samtidig antages åt vanskeliggjpre den af Lokaliteterne angivne Delingsplan, som Komiteen havde havt for 0ie. Departementet tilfpiede imidlertid, åt dersom der fra svensk Side fandtes Grund til fremdeles åt fastholde hint Tilkcg, fandt man ikke Betmnkelighederne ved samme saa afgjprende, åt man burde modsmtte sig det.

Det maa erkjendes, åt Komiteens Affatning af §ens 2det Led lider, som fra svensk Side udhtevet, af Ensidighed. Men det Tilleeg, hvorved man har S0gt åt afhjaflpe den, kan bogstavelig fortolket virke til den modsatte Side i en saadan Grad, åt det System for Inddelingen, som Komiteen med Lokaliteterne for 0ie, under Befaring af Distriktet og Examination af Lapper og Fastboende har opgjort, ganske kuldkastes. Komiteen har tasnkt sig Distrikterne omgivne af naturlige Grsendser. Dette sees af den i de norske Medlemmers Indstilling Side

54 Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

19 specificerede Inddeling, og af de svenske Medlemmers Motiver til §en, hvori det forudssettes, åt Landets naturlige Beskaffenhed vil vtere det Ledende ved Inddelingen af Distrikterne, og åt disses Grrendser väsentlig ville udgjores af Berg, Elve, Havstranden osv. Dette er betegnet ved den af Komiteen brugte Affatning. Hovedsagen var åt udelukke Tanken om åt benytte kunstige Grmndser, f. Ex. Sogne- eller Herredsgraendser, saaledes som foreslaaet af den addre Komité, og i deres Sted srette Grtendser, hvis egen naturlige Beskaffenhed har Indflydelse paa Rensdyrenes Omstreifen. Det maa imidlertid indrpmmes, åt Affatningen fra 1866 lider af den Mangel, åt man med Loven i Haand kunde gjöre Distrikterne for store og derved dels frambringe et unaturligt udenfor Fasllesansvarlighedens Grund og Hensigt gaaende Fadlesskab mellem fjernt fra hinanden liggende Hjorde, dels gjöre det uoverkommeligt for vedkommende Opsynsmand (Formand) åt före det barn paahvilende Tilsyn. Vil man derför ikke, hvad Departementet vistnok skulde anse ganske ubeta-nkeligt:, udelade det bele Punktum i Tillid til, åt Distriktsinddelingen fastsmtt.es af Kongen og, om grundede Besvmringer fra Lapperne skulde indlobe, af samme Myndighed kan omgj0res, — saa er det en rimelig Fordring, åt det i Komiteens Regel liggende ensidige Korrektiv mod for smaa Distrikter ledsages af en modsvarende Regel til åt afvmrge for store Distrikter. Noget andet er heller ikke ifolge Begrundelsen tilsigtet ved det svenske Förslag, men det har faaet en Redaktion, som aabenbart förer videre end dets Hensigt. Det er Renens Natur ligesom Faarets åt flokke sig sammen, og det Almindelige vil saaledes vsere, åt de Renhjorde, som tilhöre et vist Distrikt, bolde sig samlede i större og mindre Flokke i större eller mindre Afstånd fra hinanden. Om Individerne i hver Flok altid ere de samme og om de tilhpre en eller flere Reneiere er en Tilfteldighed, som lidet beror paa Renens almindelige Natur, men dels beror paa Terrainet, dels og isan paa den Grad af Strsenghed, hvormcd enhver Ficr holder sine Dyr samlede og adskilte fra Andres. De halvvilde Ren sOge ikke hverandre ved Hjaflp af det samme Instinkt, som bevirker, åt samme Eiers Bofae gjerne holder sig sammen. Men Distriktsinddelingen, der haenger sammen med Fsellesansvarligheden og Opsynseller Formands-Institutionen, bör seBTolgelig ikke omgjöres alt eftersom Distrikternes Reneiere skifte eller efter den större eller mindre Ornhu i Bevogtningen, som Aar om andet floder Sted i det enkelte Distrikt. Den bor vistnok ikke vane fast eller uigjenkaldelig, naar der kan paavises Mangler ved det Bestaaende, men Loven selv bor ikke binde den til Kriterier, som efter sin Natur kunne vexle fra Aar til Aar.

Hvad der ved det omhandlede Til la'g fra svensk Side er tilsigtet,

Nors!,-a Regeringens Inästilling åen 13 Juni 1879. 55

skiller sig neppe fra, livad der liar vasret Tanken fra norsk Side, Hemlig åt et Distrikt ikke raaa vasre större, end åt der er en Mulighed for, åt hvilkesomhelst af de til Distriktet hörende Rensdyr, naar man tam k er sig Dyrene overladte til sig selv, streife Distriktet rundt og altsaa hunne liave deltaget i den Skade, der sker paa livilketsomlielst Punkt inden Distriktet. Holde samtlige Reneiere sine Dyr under omhyggelig Bevogtning, vil ingen Skade ske, og der bliver da heller ikke Spörgsmaal om Erstatningsansvar. I Henhold hertil antager Departementet, åt Meningen fra begge Sider maa kunne rammes ved fölgende Redaktion af §ens neestsidste Punktum:

»Distrikterne bör, under fornödent Hensyn til Dyrenes Natur samt til Landskabets Udstreekning, Beskafifenhed og Bebyggelsesforliold, begraendses saaledes, åt de Ren, som söge Bete inden livert Distrikt, kunne antages i Mangel af Bevogtning åt ville i Löbet af Betningstiden streife omkring i det hele Distrikt men liden åt gaa over til noget andet Distrikt.»

Idet Departementet tillader sig åt bringe denne Förändring i Förslag, skal man her oplyse, åt ifplge en modtaget Meddelelse fra Amtmanden i Tromsö Amt finder han, åt den Distriktsinddeling, som er opgjort af de norske Medlemmer af 1866 Aars Kommission — se Kommissionens Indstilling Side 18 og 19 — i Hovedpunkterne og forsaavidt Fastlandet angaar, er hensigtsmasssig og ved den endelige Bestemmelse af Distriktsinddelingen i det Vassentlige maa blive åt tage tilfölge. Dog anseer han det ikke usandsynligt, åt man ved den endelige Regulering vil Ande åt burde gjöre nogle Forandringer, hvilke han mermere angiver, og som vassentlig bestaa i, åt nogle af 0erne ere indtagne under Distriktsinddelingen.

For Anskuelighedens Skyld har Departementet paa vedlagte Kart over Tromsö Amt ladet opdrage med Rödt Distrikternes Grasndser, saaledes som de forelöbig ere bragte i Förslag.

§ 7 i Propositionen af 1871 (kfr. Stiftamtmand Kjerschows Betänkning S. 11 og 28).

I denne § foreslaar Amtmanden fplgende Forandringer:

a. åt der bestemmes Ansvar af Bpder for den Lap, som, efteråt Amtmanden til Forebyggelse af enkelt Distrikts Overfylding har henvist ham til andet Distrikt, förbliver saadan Ordre overliörig. Departementet tiltrasder dette Förslag, hvorved en ingenlunde uvaesentlig Mangel i denne Del af Loven vil vasre afhjulpen. Den norske Lovgivning har nemlig ingen almindelig Förskrift om det Ansvar, som forvirkes ved Privatmands Ulydighed mod 0vrighedsbud. Forövrigt. maa Departementet vasre enigt med Amt-

56 Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

manden i Hensigtsmmssigheden af den i Betamkningen Side 22 anbefalede Fremgang&maade, åt Troms0 Amtmand i Henhold til de Skj0n, man nu har over Betets Udsträckning i de forskjellige Distrikter, meddelcr saavel vedkommende svenske Landsh0vding som Finmarkens Amtmand, hvor stort Antal Ren der kan indtages i ethvert Distrikt saa betimeligt, åt Lapperne allerede ved Afgivelsen af de befalede Opgaver have Anledning til åt opgjpre sine Flytningsplaner saaledes, åt de ikko udsmtte sig for nogen Omflytning efter Ankomsten till Troms0 Amt. Amtmanden anser det derhos selvfplgeligt, åt de Lapper, som i lasngst Tid have havt sit Sommerbete i en bestemt Trakt, ogsaa for Fremtiden blive anseede som naermest berettigede til fremdeles åt forblivo der. Ligesom dette vistnok har Medhold i den naturlige Retsbevidsthed, saaledes synes det ogsaa rimeligt, hvad der ogsaa er gjort opmgerksom paa i den i “Beskrivelsen over Troms0 Amt“ indtagne Rapport fra den ved Amtets Opmaaling ansatte Topografofficier — se Side XXII — åt naar de samme Bumiend (Fastboende) og Lapper Aar efter Aar komme i Nserheden af hverandro, vil der omsider ske en Tilnasrmelse og Sgfmvirken til begge Parters Fordel. Departementet skulde tro det rigtigst, åt Loven selv indeholder en udtrykkelig Regel i det heromhandlede Punkt med fornpden Tillempning paa det blandt Lapperne gjasngse patriarchalske Förhold. Man vil derför foreslaa §ens lste Led tilfpiet et Punktum saalydende: “Ved Rummets Fordeling iagttages, saavidt Hjordenes Stprrelse det tillader, åt hver Reneier henvises til det Distrikt eller andet Omraade, hvor han selv eller, om han har levet i Frnllig med Formldre eller Svigerforseldre, disse Aaret forud havde Bete for sine Dyr. Maa Nogen paa Grund afRummets Utilstraskkelighed dog vises andetsteds hen, har den Reneier Fortrinsret til åt forblive paa Stedet, som leengst der har havt Bete for sine Dyr.“

b. åt uOpsynsmand“ ombyttes med “Formand“. Som allerede anfprt finder Departementet denne Förändring hensigtsmmssig.

c. åt der förliden en Formand ogsaa for hvert Distrikt vtelges en Suppleant eller Nmstformand, som kan overtage Formandens Funktioner i Tilfmlde af dennes Sygdom, Fravser fra Distriktet o. desl. Det maa formentlig erkjendes, åt ogsaa dette vil vaere en Forbedring. Foruden de anfprte Forfald kan endvidere indtrieffe D0dsfald og Afsmttelse. Yadges der saaledes för hvert Distrikt en Formand og Nmstformand, vil rimeligvis Sägen i Praxis udvikle sig derhen, åt den sidste ogsaa udenfor absolute Forfald, fornemmelig

Norska Neger ingens Inäst äling den 13 Juni 1879. 57

i Distrikter med vanskeligere Forhold, bliver et Slags Assistent nos den förste, der dog udenfor absolute Forfaldstilfmlde bliver den, hvem det juridiske Ansvar paahviler, o g med hvem det Offentlige handier.

0verensstemmende med det Anforte vil Departementet foreslaa de fornodne Afmndringer i §en; med Hensyn derhos til, åt Lappernes Vaar- og Hostflytnmg ikke alene foregaar fra det ene Rige til det andet, men for Kautokeinolappernes Vedkommende fra et Amt i Norge til det andet, er en ändring ogsaa företaget med Hensyn til Bestemmelsen om Forsendelsen mellem Amtmmndene og Landshovdingerne af de aarhge Fortegnelser over de flyttende Lapper.

§ 8 i Propositionen af 1871 (Amtmandens Betänkning, Side 28).

Idet Departementet her foreslaar de Tillaeg, som fornodiges paa Grund af den foreslaaede Nasstformandsstilling, har man med Hensyn til Begrmndsningen af Nasstformandens Funktionstid i Udkastet noget modificeret den af Amtmanden foreslaaede Form for Tilhegget.

§ 9 i Propositionen af 1871 (kfr. Betamkningens § fl).

Amtmanden foreslaar åt udelade af §ens 3die Led de deri indeholdte Fordelingsregler og overflytte dem til § 15 for åt faa samlet paa et Sted “de Regler, hvorefter Lapperne indbyrdes kunne fordre fselles Erstatningsbelob fordelte sig imellem og hvorefter de kunne fordre saadanne Belob refunderede af den rette Skyldige, om denne opdages“. I Förbindelse hermed har Amtmanden i Prmmisserne til § 15 i Udkastet til norsk Lov udtalt sig for Hensigtsmaessigheden af en Bestemmelse, hvorefter k ordelingen skulde ske ved 0vrighedsforf0ininosaaledes som foreslaaet i den Kongelige Proposition af 1862 til Lov om Bevogtning af Rensdyr i Finmarkens Amt. Endelig har Amtmani T, ^®ta3nknin&en Side 15-19 — udtalt den Forudsastning, åt naar den Skyldige ikke er opdaget, kommer Dommen til åt lyde paa, åt k ormanden i N. N. Distrikt tilpligtes paa samtlige de i Aaret N. N. i bemeldte Distrikt ansvarshavende Lappers Vegne åt udrede til N. N. Erstatning med N. N. Belob osv., hvorefter det skulde blive vedkommende Lappers egen Sag senere åt udrede, hvilke Lapper, der skulde deftage i Erstatnmgen og med hvor stor Andel.

Dette hidrOrer fra en Forstaaelse af 3dje Led i § 9, som ikke stemmer med den, der formentlig ligger i Ordene. Det maa nemlig enndres, åt naar det i Lovudkastet paa forskjellige Steder (8 6 i nmrvasrende §’s 3die Led; § 15) udtales, åt Lapper under de heromhandlede k orhold paadrage sig et “Faellesansvar11, saa har dette Udtryk alene Hensyn til, åt der er en Pelles Grund for deres Ansvar, nemli^ GJ. till Ni/csd. Prof. 1882. 1 Sand. 1 Afä. 8 &

58 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

den åt de samtlige have vaaret naarvaarende i Distriktet paa den Tid, Skadetilfpielsen skede. Der ligger derimod ikke deri, åt de tillige ere ftelles om Ansvarets Udredelse; denne paahviler, som naarvaarende Led af § 9 tydelig udtrykker sig, enhver af dem “i Forhold til det Antal Ren, hvormed Enhver af dem tilhorer Distriktet14. Ligesom Departementet derför ovenfor har bragt en tilsvarende Förändring i Förslag i Udtrykket i § 6, saaledes vil man her foreslaa, åt de Ord “i Faellesskab“ i § 9 tredje Led udgaa, saaledes åt det alene kommer til åt hedde: “paahviler Erstatningspligten de Lapper, som have“ o. s. v.

Med den naavnte Forudsaetning om Ansvarets Beskaffenhed og IJdstraakning förekommer det Departementet, åt Budet om Ansvarets Fordeling rettest stiles til Dommeren, ligesom ogsaa Fordringen til en Doms Endelighed tilfredsstilles bedst ved den Opfatning, åt Fordelingen sker ved den fprste Dom i Henhold til de under Sägen fremkomne Öplysninger, om hvilke Renhjorde der tilh0re Distriktet eller have flyttet igjennem samme. De Domme, som afsiges i Kraft af den her bestemte Faallesansvarlighed, skulle altsaa efter Departementets Formening ikke lyde paa “Formanden paa vedkommende Lappers _Vegne“, men paa lutter navngivne Lapper hver med sit af Dommeren i Forhold til An tall et af hvers Ren beregnede og i Dommen med Tal og Bogstaver noiagtigt angivne Belpb. De til Regnestykket fornpdne Data skulle indhentes under Sägen, forsaavidt som de ikke allerede ere tilveiebragte ved den i § 11 omhandlede Taxtforretning, se §ens Iste Led i. f. I samme Retning pege Bestemmelserne i Propositionens § 8 c og f samt § 14, 2det Led, ifolge hvilke Bestemmelser vedkommende Formand, som ved § 7, 4de Punktum, er sat istand til allerede ved Taxtforretningen åt fremlaagge Opgave over de til Distriktet hprende Lapper og deres Hjorde, tillige skal kontrollere, hvilke fremmede Lapper der til enhver Tid flytte gjennem Distriktet, og spge. opdao-et, ved hvis Ren en opgiven Skade er foraarsaget, samt i Tilfaalde fade den eller de Skyldige eller Medansvarlige indstaavne til under Et åt svare i Sägen. Med denne Opfatning staar det i god Sammenhamg, åt Forskrifterne om Refusionsspgsmaal, som anlaegges, naar Kundska b senere erholdes, enten om hvem der er den virkelig Skyldige, eller om åt der ere Flere, som efter Reglerne i § 9 burde have deltaget i Faallesansvaret, ere henviste til en egen §. Forsaavidt Amtmanden i ironisp Amt muligen kan vaare gaaet ud fra en anden stramgere Forudsaetning om det saakaldte “Fmllesansvars“ Betydning og Udstrsaltning, end Departementet ifplge det Foranfprte finder åt vaare den utvivlsomt rigtige, tor det maaske vaare Tilfaaldet, åt han dertil har vaaret, foranlediget ved en Tilegnelse af det i Propositionen angaaende de norske Lapper

59 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

i det egentlige Finmarken af 1862 foreslaaede Udligningssystem; hans Opfatning har imidlertid ikke Rod i den nu foreslaaede Lovs egen Bygning eller Udtryksmaade. Naar det i § 14 hedder, “åt Spgsmaal mod Lapper i Anledning af Faellesansvar skal rettes mod vedkommende Opsynsmand“ (Formand), er selvfplgelig dermed ikke ment noget Andet end åt det for åt faa Dom over vedkommende Lapper kun udkraives, åt Stmvning, klausuleret som sedvanligt, forkyndes for Formanden, uagtet Aktionsordren ifplge § 12 skal navngive samtlige Skyldige eller Erstatningspli gtige.

Departementet kan saaledes ikke tiltrasde Amtmandens Förslag om åt overflytte Fordelingsreglerne fra § 9 til § 15. Heller ikke finder Departementet det hensigtsmasssigt åt indtage den af Amtmanden foreslaaede Bestemmelse om, åt naar Antallet af gjennemflyttende Ren ikke npiagtig kan oplyses, skal Dommeren vere berettiget til enten ganske åt sette samme ud af Betragtning eller åt ansette det efter et rimeligt Skj0n; der er formentlig ikke F0ie til for hint Tilfelde åt gj0re nogen Undtagelse fra de almindelige Procesregler, hvorefter der skal d0mmes efter de fremkomne Bevisligheder.

§ 10 i Propositionen af 1871 (kfr. Amtmandens Betenkning § 12).

Amtmanden finder åt Loven ikke beh0ver åt give og ikke b0r give noget Paabud om, åt en saadan forelobig Besigtelse over Skade, som antages forvoldt ved Ren, i ethvert Fald skal holdes, men åt det b0r överlädes til den Skadelidte, om han finder den åt vmre i sin Interesse, fordi Beviset ellers kan tabes. Amtmanden bemgerker, åt ved Hjtelp af det l0nnede Opsyn, blandt hvilket han tmnker sig Amtmanden bemyndiget til åt opnasvne Bestyrere af de i § 11 omhandlede Taxt- og Unders0gelsesforretninger, som Propositionen alene har tsenkt sig udf0rt ved Lensmsendene, vil det kunne paaregnes, åt de sidstnsevnte Forretninger kunne af holdes saa hurtigt efteråt Skaden er skeet, åt den forel0bige Besigtelse og det dermed forbundne Besvrnr derved bliver overfl0digt. Videre bemmrker lian, åt de forel0bige Besigtelser let kunne lede til Mundhuggerier og Fiendskab i Anledning af Smaating, idet de bringe de stridende Parter, som ofte ikke forstaa hinandens Sprog, i en umiddelbar af ingen overordnet Indflydelse modereret Ber0relse med hinanden, samt åt de Mrnnd, som efter Loven skulle tilkaldes, og hvem den derved tillmgger en vis Autoritet, kun vaslges af den ene Part, ikke efter Forholdene have nogen stserk Prassumtion for åt vaire uvillige. Af Hensyn dertil kommer Amtmanden til det Resultat, åt §en b0r udelades og de deraf flydende Forandringer gj0res i den nseste §.

I Förbindelse dermed opkaster Amtmanden det Sp0rgsmaal, om

60 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

i Tilfaelde, åt §en bliver staaende, Virkningen af åt den Skadelidte undlader den forelobige Besigtelse vil vgere, åt Adgang til Erstatning tabes.

Dette Sp0rgsmaal maa efter Departementets Formening besvares bekrgeftende, saaledes åt ngevnte Besigtelse ligesaavel som den i § 11 foreskrevne Lensmandsforretning er en nodvendig Betingelse for, åt det Offentlige indlader sig paa Sägen, og åt altsaa Berammelse af den sidstngevnte Forretning b0r af Lensmanden ngegtes, naar forelobig Besigtelse ikke er afholdt. Om Propositionen uforandret bliver Lov, skj0nnes heller ikke rettere, end åt efter dens § 12 sidste Led private S0gsmaal der, hvor Distriktsinddeling ei er indf0rt, ikke kan lede til Domfgeldelse, naar § 10 ikke er iagttagen. §ens Anvendelse ogsaa paa nasvnte Slags S0gsmaal er udtrykkelig forudsat, idet der i §en selv er givet forskjellige Regler om, hvem der skal indkaldes, eftersom Skaden er skeet inden Opsynsdistrikt eller ikke. Det Samme maa formenlig efter Analogi gjeelde private Spgsmaal inden de Jurisdiktioner, hvor der er Distriktsinddeling og hvor altsaa det Offentliges Mellemkomst i Almindelighed kan erholdes, men hvor den for Tilfseldet enten neegtes i Henhold til § 12, 2det Led, eller af Vedkommende ikke attraaes. Den Utydelighed, hvoraf Propositionen i saa Henseende lider, b0r selvf0lgelig nu afhjaslpes, hvorom det Ngermere under § 12.

Uagtet Departementet i nogen Grad indr0mmer Betydningen af, hvad Amtmanden har anf0rt imod den heromhandlede Besigtelses Prmsumtion for Paalidelighed og den Anledning den kan give til personlige Sammenstod, vover man dog ikke åt udelade den som lste Led i det Apparat af Procesregler, der er foreslaaet til åt afl0se den nuvmrende Retl0shed. Den er af 1843 Aars Komité motiveret ved Hensynet til, åt naar det Offentlige antager sig selv disse Sager, er det dobbelt interesseret i, åt Skadens virkelige Tilveerelse, dens Omfång og Oprindelse er oplyst til den störst, mulige Grad af objektiv Vished. Hertil vil — efter disse Beskadigelsers Natur — i Almindelighed udkrseves, åt Aastedet saavidt muligt uden Ophold bliver besigtet. Da det nu ikke altid tor forudsmttes, åt Lensmanden med Lagrette kan komme til Stedet, forend Sporene ere mere eller mindre udviskede, maa der sorges for, åt der dog i ethvert Tilfadde er holdt, en 0ieblikkelig Besigtelse af Aastedet saa betryggende som Omstgendighederne tilläde, idet det faar vaere Domstolene forbeholdt åt tilkegge samme den Beviskraft, som den efter de konkrete Omstasndigheder kan tilkomme. Åt de Skadelidtes Naboer, som dog ville tilh0re den Folkeklasse, hvorfra, naar Vidnebevis i disse Sager tiltramges, i Regelen Vidner maa soges, og om hvis Trovgerdighed der i Almindelighed vel ikke t0r reises Tvivl,

61 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

skulde staa mindre til Troende, naar de, hvad her er Forudssetningen, optrmde som Vidner i Henhold til det af dem som Besigtelsesmmnd gjorte Edstilbud, kan Departementet ikke indse. Derhos maa ikke glemmes den Betryggelse, som baade med Hensyn til den heromhandlede Forretnings Paalidelighed og med Hensyn til Formandens senere Optrasden i Sägen ligger deri, åt denne eller Naestformanden, saavidt som det er muligt, skal tilkaldes til Forretningen, og derved faar Anledning til med egne 0ine åt se de forskjellige Skadetilfpielser og i Tilfadde han Under Klagerne grundede, ogsaa lettere Anledning til åt forfplge vedkommende Dyr og deres Vogtere paa friske Spor og ialfald til strax åt skride til Unders0gelser, som det siden kan vmre for sent åt foretage. Der kan formentlig ogsaa tamkes Tilfadde, hvor den Skyldige er tilstede, og hvor det vil kunne lykkes Formanden åt mmgle Förlig, hvorved Besvmret og Omkostningerne ved videre Retsforf0lgning undgaaes.

Idet Departementet saaledes tror åt burde fastholde §en som almindelig Regel, maa man dog vrnre enig med Amtmanden i, åt den foretebige Besigtelse bliver overflpdig, hvor enten Lensmanden eller nogen Anden dertil af Amtmanden autoriseret befinder sig i saadan Nasrhed, åt den i § 11 foreskrevne endelige Besigtelse kan afholdes ligesaa eller nmsten ligesaa tidligt som hin. Departementet vil derför foreslaa § 10 saaledes affattet, åt dens Regel i saadanne Tilfadde bortfalder, hvilket antagelig vil kunne ske ved åt indskyde i §ens Begyndeke efter Ordene “skal han‘: f0lgende Saltning: “saafremt saadan Forretning som i naeste § foreskrevet. ikke kan blive afholdt senest 3 Gånge 24 Timer efteråt Skaden er opdaget“. Det faar da afgjpres af Lensmanden, Amtmanden eller i sidste Haand af Domstolene, om Fritagelsesgrunden i det givne konkrete Tilfadde har vasret tilstede eller ikke.

Departementet er bleven opmasrksom paa en i §en saaledes som den lyder i Propositionen af 1871 indlpben Skriv- eller Trykfeil, idet der i 2det Punktum staar “Opsynsdistriktet“, istedetfor “Opsynsdistrikt“. Det b0r nu forandres till “Formandsdistrikt“.

§§ 11 og 12 i Propositionen af 1871 (kfr. Amtmandens Betänkning S. 13—14).

Den nysnsevnte Förändring i § 10 kreever et Par mindre AEndringer i Ordlyden saavel i § 11 som i § 12.

Derhos foreslaar Amtmanden f0lgende Forandringer: i § 11: a. åt Bestyrelsen af de deri omhandlede Forretninger kan af Amtmanden överdrages til Andre end Lensmanden;

b. åt Administratör kan i N0dsfald ogsaa benytte Lagrettes-

62 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

msend udenfor det i Lagretteslovens § 18 foreskrevne Udvalg;

c. åt Administratör skal til Protokollen udtrykkelig erklsere, om han Under den satte Taxt rimelig, og om hvorvidt han ellers har Noget ved Sägen åt bemserke;

d. åt det tillädes, i Lighed med, Irvad der i et analogt Tilfselde er bestemt ved S0fartslovens § 126 — åt afholde Skj0nsforretningen uden åt tilkalde Formand eller Nsestformand, naar dette er umuligt;

i § 12: åt der under Paaberaab af Lov om Strafsagers Behandling af 17de Marts 1866 § 38 frafaldes N0dvendigheden af Forelseg.

Departementet finder i Henhold til Amtmandens Begrundelse åt burde tiltrmde samtlige disse Förslag. Dog b0r Fritagelseu for åt indkalde Vedkommende til Skj0nsforretning vsere betinget af, åt ingen af vedkommende Lapper betimeligt for Administratör har opgivet nogen inden Distriktet bosat Mand, som paa Vedkommendes Vegne kan indkaldes. Man skal derhos gj0re opmmrksom paa, åt i § 11, 2det Punktum, er eftér Ordene “skal den Skyldige“ udeladt Ordene “om han kjendes“, som indeholdes i den tilsvarende § i Departementets Lovforslag af 15de Oktober 1867. Dette er, saavidt man kan se, skeet uden nogen Begrundelse enten fra svensk eller fra norsk Side, men hidr0rer 0iensynlig derfra, åt Ordene ere udeladte i den i sammensat Statsraad den 22de September 1869 fremlagte svenske Lovtext. Dersom dette er Andet end en Inkurie, maa Grunden formentlig have vasret, åt man har fundet Tillsegget overf]0digt, da den Skyldige selvf0lgelig ikke kan stsevnes, naar han ikke kjendes, i hvilket Fald man da har ment, åt Vedkommende gaar til det andet Alternativ åt stsevne Opsynsmanden (Formanden). Men man har derved overseet, åt Tillaegget har den samme Betydning i § 11 som i § 10 i de Landsdele, hvor Distriktsinddeliug ikke er indf0rt og Opsynsmsend altsaa ikke haves, og hvor dog disse §§ if0lge § 12, sidste Led, skulle anvendes ved private S0gsmaal. Der maa vaere Adgang til åt faa Skaden i betimelig Tid konstateret og taxeret, om den Skyldige ikke for 0ieblikket kjendes, fordi han har vidst åt unddrage sig. Uden liint Tillseg kunde §en i hine Landsdele vmre udsat for den Fortolkning, åt naar det ubetingede Bud om den Skyldiges Indkaldelse ikke kan opfyldes, kan heller ingen Forretning afholdes. Departementet maa altsaa foreslaa Tillsegget gjenoptaget.

Med Hensyn til den af Amtmanden foreslaaede Sportelbestemmelse har Departementet af det af ham anf0rte praktiske Hensyn Intet åt erindre imod, åt den uden Henvisning til anden Lov affattes med

63 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

bestemte Satser saaledes som foreslaaet, dog åt Sportlerne bestemmes i Kronemynt. Da eu lignende Bestemmelse forn0diges ogsaa for de i § 4 nmvnte Underskj0nsforretninger, er det i sin Orden, åt begge disse Sportelbestemmelser samles i en egen §, som formentlig rettest faar sin Plads imellem Propositionens §§11 og 12.

Som allerede under Behandlingen af § 10 ber0rt, lider § 12 af den Mangel, åt det ikke deraf med tilstreekkelig Klarhed fremgaar, hvorvidt den i § 10 foreskrevne Besigtelse er en npdvendig Betingelse for, åt Dom til Erstatning for Skade ved Ren kan erholdes gjennem privat Sögsmaal. §ens 2det Lod omhandler kun de Tilfselde, da Amtmanden efter åt have gransket Akterne frasiger det Offentlige videre Befatning med Sägen, men hvor det altsaa er Forudsaetningen, åt begge de Retshandlinger, som ifölge §ens lste Led skulle gaa lorud, f'0r Sägen kommer til Amtmanden, ere udf0rte. Herfra kan i og for sig ingen Veiledning hentes for de Tilfaelde inden de samme Distrikter, da den Skadelidte fra förste Fjerd skulde foretrmkke åt anlaegge privat Spgsmaal. Analogien fra §ens sidste Led maatte vel vsere afgjörende, men der er selvf0lgelig Intet til Hinder for, åt Loven taler tydeligere om dette Punkt, om det end ikke kan antages åt have megen praktisk Betydning.

Fn anden Tvivl kunde rimeligvis §en med dens nuvmrende Afbitning efterlade, nemlig om, hvorvidt N0dvendigheden af Sägens Behandling ved Forligelseskommissionen bortfalder ogsaa for de i dens sidste Led omhandlede Sager. Ogsaa dette b0r udtiykkelig siges. Departementet antager begge Mangler afhjulpne, naar af nmstsidste Led Slutningsordene: “i hvilket Fald N0dvendigheden af Sägens Paaklage til Forligelseskommissionen bortfalder^ udgaar, og åt derefter sidste Led ombyttes med Fölgende:

“Pleller ikke paataler det Offentlige Sägen i de Laudsdele, hvor Distriktsinddeling ikke er indf0rt.

Private Spgsmaal til Indtale af Erstatning for Skade af Ren udföres iövrigt overensstemmende med denne Lovs Forskrifter, forsaavidt de derpaa ere anvendelige, og kan navnlig Indtale af Erstatning ikke finde Sted, medmindre de i §§ 10 og 11 indeholdte Förskrifter ere iagttagne. N0dvendigheden af Paaklage til Forligelseskommissionen bortfalder.41

2det Passus i Propositionens § 12 (nedenstaaende Udkast § 13) lyder saaledes:

“Er Skade af heromhandlede Beskaffenhed vel skeet men af saa ringe Betydenhed, åt den ikke staar i rimeligt Forhold til de med dens

64 Norska Regeringens In dstilling den 13 Juni 1879.

Paatale forbundne Omkostninger, anordnes ikke Tiltale af det Offentlige, hvorimod — osv. —“.

Departementet tror, åt Lovens Hensigt bedre vil fyldestgj0res, om denne Passus modificeres saa, åt det bliver overladt til Amtmanden i det enkelte Tilfselde, hvor Skaden har vseret af ringe Betydenhed, åt afgj0re, om Tiltale bpr linde Sted eller ikke. Man antager, åt nmvnte Passus i dette 0iemed kan gives felgende Form:

“Er Skade af heromhandlede Beskaffenhed vei skeet, men af ringe Betydenhed, kan Amtmanden bestemme, åt Tiltale ikke anordnes af det Offentlige, i hvilket Fald — osv. —“.

§ 14 i Propositionen af 1871 (nedenstaaende Udkasts § 15), (kfr. Betrenkningens Side 14 og 30).

I Slutningen af denne §’s lste Led er i Henhold til, hvad der er anfprt oven ved § 9, 3die Led i nedenstaaende Udkast (§ 15) udeladt Ordene: “samt modtage Dom angaaende Udredelse af Skadeserstatningen tilligemed samtlige Omkostninger.“

Amtmanden i Tromsp Amt har foreslaaet denne § forandret derhen, åt de deri omhandlede S0gsmaal kunne rettes mod den paa Segsmaalstiden inden Distriktet fungerende Formand eller Nasstformand, uanseet om Vedkommende indehavde Funktionen paa den Tid, Skaden skede. Derved skulde da Spprgsmaalet om den i Propositionen foreslaaede Indsteevning af samtlige de Lapper, mod hvem Ansvar s0ges gjort gjseldende, naar der ikke er Adgang til åt staevne Formanden, — bortfalde. Förändringen motiveres vgesentlig derved, åt det paa Grund af Lappernes korte Ophold i Norge, og fordi de om Vinteren ville vtere udenfor Riget, ofte vil hmnde, åt Spgsmaal ikke kan anlsegges eller behandles i det Aar, hvori Skaden skede, åt det ligesaa hyppigt vil hamde, åt d.en som var Formand paa Skadens Tid, det neeste Aar ikke er åt finde, enten fordi han er d0d eller udenfor Riget eller fordi han ikke vil lade sig finde, og åt den subsidisere Udvei åt stfevne de Tapper, mod hvem Ansvar spges gjort gjaeldende, er til liden Nytte paa Grund af den Lethed, hvormed Lapperne kunne enten forstikke sig eller g)0re sig fattige.

Det forholder sig, som af Amtmanden antydet, åt i det utrykte Föredrag af 18de Juli 1862 var det foreslaaet, åt dersom det Tilfselde skulde intrseffe, åt der ingen Anledning er til åt stgevne Opsynsmanden, det da skulde veere tilstrsekkeligt att stgevne en hvilkensomhelst af Distriktets Tapper. Dette var ogsaa foreslaaet af 1843 Aars Komité og ligeledes af Finantsdepgrrtementet i dets Föredrag af 1845. Men i Hs. Exc. den svenske Justitie-Statsministers Forestilling af 22de December 1862 var imod Forslaget bemgerket, åt det af Bestemmelserne

65 Norska Regeringens Inästilling den 13 Juni 1879.

kunde blive en F0lge, åt vedkommende Lappers Sag blev utfprdafen Person, til hvem de ikke nserede nogen Tillid, o g som ikke havde tilstrajkkelig Interesse i åt varetage deres Tarv, hvorfor Bestemmelserne kunde blive skadelige for Lapperne og ialfald lidet betryggende for deres Ret, ligesom den forpvrigt ikke stemmede med den gjseldende Rettergangsordning i Sverige, se Departementets Föredrag af 15de Oktober 1867 Pag. 20. Komiteen af 1866 fandt sig herved foranlediget til i sit. Förslag åt holde sig til det almindelige ogsaa i norsk Rettergang gjmldende Princip, åt Ingen kan dpmmes uden åt vsere stsevnt. Det kan heller ikke oversees, åt under Forudssetning af en Faslleslov kan Stsevnemaal forkyndes for Lapperne i deres Vinterhjem i Sverige, og åt det ved behprig Konduite fra den norske Retsbetjenings Side ved navnlig åt udseette Sagerne paa besternt Tid — vil kunne undgaaes, åt Stsevning behpver åt forkyndes mere end en Gång i b.ver Sag. Det kan da kun blive ganske undtagelsesvis, åt nogen af de Lapper, som det foregaaende Aar tilhprte vedkommende Distrikt, ikke skulde kunne findes ved Stsevnemaalet. Departementet kan derför ikke overbevise sig om, åt Propositionens Regel i §ens 3die Led skulde vsere i den Grad upraktisk, åt der bpr udfindes en anden. Og man Under dette saameget mindre npdvendigt, som det dog maa antages, åt der kun meget sjelden vil blive Spprgsmaal om den heromhandlede subsiditere Udvei, selv om man — hvad Departementet vil tilraade — fastholder Propositionens Regel, åt kun den Formand (eller Nsestformand), som var ansat i Distriktet paa den Tid, Skaden skede, kan indstajvnes paa vedkommende Lappers Vegne. Naar det erindres, åt Stsevnemaalet kan forkyndes i Sverige, samt åt Formamdene dog i Regelen maa forudssettes åt blive valgte baade iblandt de mest formuende og tillige de for Orden och Skikkelighed bedst anseede Lapper, som altsaa maa forudssettes ikke lettelig enten åt kunne eller åt ville forstikke sig, og naar saa dertil erindres, åt ikke alene Formanden, men ogsaa — saafremt Forslaget derom vinder Bifald — Nsstformanden skal inden nogle Maaneder, efteråt han har forladt Distriktet, enten dp eller forsvinde, fprend den af Amtmanden befrygtede Forlegenhed vil inträde, saa tinder Departementet, åt man uden nogen Bekymring i saa Hänseende bpr kunne blive staaende ved Propositionens Regler. I ethvert Fald vil Departementet ikke kunne tilraade, åt et paafplgende Aars Formand og Nmstformand, der maaske er aldeles ubekjendt med Renforholdene inden Distriktet det foregaaende Aar, og selv ikke er medansvarlig og ikke har kunnet afvasrge Skaden, skal besvacres med Spgsmaal og Retsmpder m. V., der realiter ere ham Bill. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 9

66 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

ganske uvedkommende. Faellesansvarligheden saaledes som den under denne Sags Forhandlinger hidindtil er bleven begraendset, har i enhver Henseende vaeret bunden til Ophold i samme Aar inden vedkommende Distrikt. Åt forlade dette Princip og binde den til Distriktet i den Förstånd, åt Fsellesansvar fremkaldes ogsaa ved et i paaf0lgende Aar stedfindende Ophold i samme Distrikt, fremstiller sig för Departementet ligesaavel med Iiensyn til Formandens Forpligtelser som med Hensyn til Dom og Exekution åt vaere vidtgaaende i den Grad, åt derom ikke bpr vaere Spprgsmaal, isaer hvis man med Departementet erkjender, åt det her mere gjadder de Fastboendes Bekvemmelighed end deres Ejendomssikkerhed. Med behprig Skyndsomhed i Varetagelsen af sit Tarv maa de Fastboende kunne naa sin Ret med Propositionens Regler.

Forsaavidt Amtmanden i sit Udkast til norsk Lov har foreslaaet en Regel for Dommes Affatning, som er i Strid med den derom under § 9 udviklede Synsmaade, skal Departementet ikke derved nu opholde sig. En Regel angaaende Dommes Forkyndelse i den Retning, som af Amtmanden foreslaaet, vil formenlig tiltraenges under en norsk Lov, men fornpdiges ikke samtidigt med Faelleslovens § 19.

Amtmandens Udkast indeholder derhos, åt ikke alene Formanden men ogsaa den Skyldige skal indstsevnes, naar Spprgsmaalet tilsigter foruden Skadeserstatning ogsaa åt faa nogen Vedkommende ilagt Beder. Dette Under Departementet åt maatte tiltraede som principrigtigt og udfyldende et Hul i Propositionen. Den Indstsevning af den eller de Skyldige, som §ens 2det Led overlader til Formanden, er i dennes Idaand kun et Forsvarsmiddel, som han i Egenskab af de faellesansvarlige Lappers Representant efter eget Tykke kan benytte eller ikke, liden Hensyn til om Aktionsordren eller Stevnemaalet lyder paa Bpdeansvar eller blot paa Indtale af Erstatning. Vil man derför have, åt den til Bpder forfaldne Skyldige, saaledes som i vor Rettergang er den almindelige Regel, personlig staevnes til åt modtage Bpdedom, bpr vistnok Loven rette et positivt Bud derom til Politiaktor. Departementet vil saaledes foreslaa §en tilfpiet et 4de Led saalydende:

“I ethvert Fald maa den eller de Skyldige selv indstsevnes, forsaavidt der mod Nogen agtes nedlagt Paastand om Idpmmelse af Bpder.u

§ 14 i Propositionen af 1871 (nedenstaaende Udkasfs § 16), (kfr. Amtmandens Betänkning Side 23).

Det Fornpdne til Impdegaaelse af Amtmandens Bemaerkninger ipvrigt er anfprt ovenfor under Behandlingen af § 9. Hvad angaar Slutningsbemaerkningen om det Utilstraekkelige i den foreslaaede I rist af 2 Aar, bortfalder formentlig denne med den Forstaaelse af Propo-

67 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

sitionen, åt Fasllesansvaret skulde ilasgges Formanden mod senere Regres til de Erstatningspligtige. Indskrasnkes saaledes overensstemmende med Propositionens Tanke §ens Omraade til Spgsmaal, som ere en Fplge af, åt man, efteråt Dom er falden eller Förlig indgaaet, opdager, enten hvem der er den virkelig Skyldige, eller åt Flere have havt Ren inden Distriktet end ved Dommen eller Forliget forudsat, saa formenes den foreslaaede Frist af 2 Aar regnet fra den Tid, da Skaden skede, åt maatte vaere tilstrmkkelig.

Det bemasrkes for0vrigt med Hensyn til naervaarende §, åt naar det i Propositionen bestemmes, åt vedkommende Lapper, der ere id0mte Skadeserstatning, kunne spge Tilbagebetaling hos de Skyldige af “det id0mte eller omforligte Erstatningsbel0b“, saa er dette ikke korrekt, idet Betingelsen maa vrnre, åt de virkeligen have udlagt eller betalt Belpbet; herhen er Udtrykket berigtiget.

§ 17 i Propositionen af 1871 (nedenstaaende Udkast’s § 18) (kfr. Amtmandens Betänkning Side 15.)

Denne §’s förste Led er paa en ubetydelig Redaktionsforandring mer saaledes affattet som foreslaaet af 1866 Aars Komité, hvilken igjen har fulgt — med nogen Förändring i Formen — den Opfatning, som er brugt af Finants- og Indredepartementerne i deres Indstillinger af 1845 og 1862. 1843 Aars Komité var ikke kommen til fuld Enighed

om Sporgsmaalet, og Finantsdepartementet fandt, efter åt have indhentet Justitsdepartementets Betänkning, åt burde afgjore Sp0rgsmaalet derhen, åt offentlig Paatale og Bpder i Anledning af Beskadigelse af Rensdyr ved Hunde osv. kun skulde finde Sted, naar den kunde tilskrives Forsast eller grov Uagtsomhed; andre Tilfaelde overlod man til den almindelige Lovgivning.

Efter hvad der nu af Amtmanden er oplyst om Udstraekningen af den Fare, hvorfor Lappernes Eiendom udsasttes ved uforsvarligt Hundehold, tror Departementet åt burde tiltrasde hans Förslag om et 3die Led i §en, sigtende til åt sikre Lapperne i ethvert Tilfsslde, hvor Klagen viser sig begrundet, fuld Erstatning og tillige offentlig Paatale. Dette Tillägg bpr dog kun gjaslde for Skade, som Hundene maatte tilfoie Rensdyrene paa disses retmcessige Opholdssteder; sker Skaden altsaa paa Indmark eller paa lignende Steder udenfor den lovlige Betesmark for Renerne, bpr det blive ved den tidligere Regel, åt Skaden kun erstattes forsaavidt den er skeet med Forsast eller af grov Uagtsomhed.

Departementet har heller Intet åt erindre mod Amtmandens Förslag om, åt Amtmanden bemynaiges til åt benytte Andre end Lensmanden til de heromhandlede Underspgelser.

68 NorsJca Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

§§ 18 o g 19 i Propositionen af 1871 (nedenstaaende Udkast’s §§ 19 og 20).

Departementet finder ikke tilstreekkelig Grund til med Amtmanden i Troms0 Amt, saaledes som skeet. i § 17 i hans Udkast til Lov åt optage de gjensidige Förseelser i Skoven — § 4 — blandt dem, der skulde paatales af det Offentlige. Derimod maa Departementet anse det ligesaa npdvendigt åt erholde Adgang til Execution i Sverige for Domme og Förlig gjaeldende Skovforseelser, som for de 0vrige i denne Lov omhandlede Förseelser eller Skadetilfpielser. Departementet vil derför foreslaa, åt Begyndeisen af § 20 redigeres saaledes:

“Domme, hvorved Nogen i det ene Rige er fasidet til Boder eller Skadeserstatning efter denne Lov, kunne fuldbyrdes i det andet Rige“ osv.

2det Led angaaende Förlig er saaledes affattet, åt deri ingen Förändring tiltraenges.

§ 25 i Propositionen af 1871 (nedenstaaende Udkasfs § 26).

Hensigten med den i §en indeholdte Bemyndigelse for Kongen til åt frigjore visse Omraader aldeles for Lappernes Betesret mod åt anvise dem fornpden tjenlig Betesmark paa andre Strsekninger, var saavidt muligt og efterhaanden som det kunde ske, åt udsondre fra Jordbrugets Behov en egen Lapmark naermere Rigsgrsendsen, hvor Lapperne med deres Hjorde kunde bevasge sig frit og med Eneret til Terrsenets Benyttelse uden Anledning till Kollisioner med de Fastboende, saalasnge Dyrene ikke överlädes aldeles til sig selv. Idet man holdt sig til Forbilledet fra de svenske Lapmarker, hvor Udsondringen er gjennemfort i stor Udstraskning, antog man dog, åt de sasregne Naturforhold inden Tromso Amts Fastlandsdele ikke vilde tilläde, åt Renholdet ganske eller endog for nogen st0rre Del fjernes fra Kysten, men åt Meget dog vilde vasre vundet, naar et st0rre Antal Ren kunde traekkes bort fra 0er og Nses, hvor et fremadskridende Jordbrug har gjort Rummet trångt, og anvises Pläds paa Steder, hvor de vanskeligere kunne anrette Skade. Med dette for 0ie var det, åt Komiteen af 1866 — se dens Indstilling Side 9 ff. — tilraadede den nu stedfundne topografiske Opmaaling af Amtet og Bonitering af dets Renbetestreekninger. Derved alene vilde man erhverve den for 0iemedet forn0dne Oversigt over Terraenforholdene, en Oversigt, der allerede ti 1traengtes som det eneste sikkre Grundlag for den Amtmanden ved Propositionens § 7 givne Myndighed til i et passende Forhold åt fordele Renhjordene udover hele det til Sommerbete skikkede Te men.

Det er ovenfor oplyst, åt det som Resultat af den ivaerksatte Befaring og Bonitering af Beterne fremgaar, åt det forholder sig saaledes som forudsat, åt der i Tromsp Amts indre, parallelt med Rigsgraendsen

69 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

l0bende, Str0g findes Straskninger, som iseer noget laengere frem paa Sommeren, altsaa navnlig for de Lapper, der ikke flytte fra Sverige f0rend i Juni Maaned, kunne tilfredsstille et stprre Antal Ren og derved bidrage til åt formindske Konfluxen til Kysten, men åt paa den anden Side Inne Vidder ere for indskrasnkede og for hyppigt afbrudte af mellemkommende Naturhindringer til åt de kunne komme til åt danne nogen sammenhsengende “Lapmark“ i den Förstånd, hvori en saadan findes i Sverige. Det er navnlig den Omstmndighed, åt de indre Strtekninger ikke blive snebare f0rend tidligst i Juni og tildels senere, der gj0r dem mindre anvendelige for det tilsigtede Brug., end der ellers vilde vaeret Tilfaeldet efter deres Vsextforbold og 0vrige Beskaffenhed. Vil det saaledes end vise sig, åt et st0rre Antal Ren end tidligere vil kunne Ande Underholdning paa saadanne Strsekninger senere hen paa Sommeren, vil det i Almindelighed dog blive n0dvendigt for disse Iijordes Eiere om Vaaren åt ty lmngere ned mod Kysten. Om det end altsaa bestemmes, åt hine Str0g skulle danne en Lapmark, d. e. udelukkende vmre til Lappernes Brug, ville de dog i Regelen ikke kunne anvises nogen Reneier i den Förstånd, åt lian ikke nogen Tid af Aaret maa lade sine Dyr bete udenfor deres Grmndser. De maa kun, saaledes som forudsat af 1866 Aars Komité ved dens Förslag til Distriktsinddeling, danne den 0verste Del af vedkommende Distrikt, inden hvilket de til samme overensstemmende med § 7 henlagte Hjorde til de forskjellige Aarstider bevmge sig frit, kun med den Begraendsning, som ligger i Lappernes eget Skj0n om en hensigtsmasssig Fordeling, i Formandens Virksomhed i samme Retning (§ 8—-d) og endelig i Lovens Bestemmelser om Ansvar for Skade paa Andenmands Eiendom.

Ligeoverfor denne ringe Udsigt til åt kunne danne en fra Jordbruget skarpt afgrmndset og for Lappernes Behov tilstrsekkelig Lapmark, er det imidlertid en beroligende Omstnendighed, åt der — som ovenfor oplyst — ifplge de for hvert enkelt Beteomraade afgivne Skj0n, findes Sommerbete inden Troms0 Amts Graendser liden Skade for dets Jordbrug for et Antal af ikke mindre end 142,000 Ren, medens if0lge Amtmandens Indberetning for 1878 det hele Antal norske og svenske Ren, som s0gte Sommerbete i Amtet i nmvnte Aar, kun udgjorde omtrent 100,000 Stykker, saaledes åt der ikke b0r kunne tvivles om, åt Amtet — med eller uden udsondret saakaldt Lapmark — kan modtage til Sommerbete et endog meget st0rre Antal Ren end det, som nu spger derhen.

I Förbindelse hermed bringes i Erindring, hvad der ovenfor er oplyst, åt der ifblge den af Skjonsmmndene under den agronomiske Befaring udtalte Mening ikke — ialfald ikke i den Grad som tidligere

70 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

förment — er Föie til åt frigjore Amtets 0er, uanseet disses fremskredne Jordbrug, for Sommerophold af Renhjorde. Ovenfor er ogsaa naevnt det ikke ubet.ydelige Antal Ren, som flere af de betydeligere af disse 0er antages åt kunne modtage til Sommerhavn.

Amtmanden i Troms0 Amt, der i sit Udkast til en udelukkende norsk Lov har optaget en til den heromhandlede § i Propositionen svarende Bestemmelse, Under dog dens Nödvendighed eller praktiske Betydning ialfald i vor Tid tvivlsom — se hans Betänkning Side 25. Departementet skal ikke lier foregribe Behandlingen af de Sp0rgsmaal, som i Henhold til denne § ville foreligge Administrationen, o g skal derför her indskrsenke sig til den Bemaerkning, åt om end Sommerhavning af Ren kunde foregaa f. Ex. paa Kvalo o g Senjeno uden saerdeles Uleilighed for den jordbrugende Befolkning, maa dog de länge Ftytninger derhen og derfra gjennem taet befolkede Dele af Fastlandet i hoi Grad egne sig til åt fremkalde Konflikter med Jordbruget. Det maa efter Departementets Formening vmre en uimodsigelig Vinding for en tilfredsstillende Ordning af disse Forhold, om Lapperne, uden åt tabe Noget af hvad der i det Vaesentlige betinger Dyrenes Trivsel, kunde bringes til åt holde Flytningernes Udstraekning inden snaevrere Graendser end de nuvaerende, som antagelig ofte hidrore fra Vane og Slendrian eller fra Rendriften uvedkommende Motiver, f. Ex. enkelte Lappers 0nske om att deltage i Havfisket.

Under disse Omstsendigheder finder Departementet, åt om end de ved TromsO Amts Befaring fremkomne Oplysninger gjpre det troligt, åt §en ikke inden dette Amt vil faa en saa udstrakt Anvendelse som oprindelig paatåenkt, den dog ingenlunde derved er bleven överflödig. Departementet antager, åt den bor bibeholdes som en Udvei, Administrationen isaer under fremtidige forandrede Forhold muligens kan Ande hensigtsmaessig til deres Regulering i eller udenfor det naevnte Amt. Ved Sägens Behandling i det svenske Lagutskott foreslog en Fraktion af dette, åt §en burde gives folgende Tillaeg:

“Betesmark, som sålunda blifver Lapparne anvisad, skall sedermera icke vara underkastad intrång genom rödjning, odling eller på annat sätt, utan altid få af Lapparne till deras renars underhåll oförkränkt begagnas11.

Hensigten var heri åt S0ge en Garanti for den beständige Tilvserelse af en Lapmark, hvis Omraade skulde veere uafhaengigt, og ukraenkeligt, af Jordbrugets mulige Tendents til Udvidelse i det Indre af Landet. Med dette Tillaeg var det, som ovenfor oplyst, åt Loven blev bifaldt af Rigsdagens lste Kammer. Departementet kan i Hovedsagen slutte sig til den Tanke, der har motiveret Forslaget om denne Tillaegsbestemmelse. Ogsaa. Departementet anser det af Vigtighed, åt der i

71 Norska Begeringens Iudst äling den 13 Juni 1879.

det Forhold, som nservasrende § tilsigter åt etablere, s0ges opretholdt saa megen Stabilitet som muligt, for åt de Gebeter, hvortil Lapperne i Medhold af samme maatte blive henviste, for Eftertiden af dem ubeskaaret kunne paaregnes. Tillmgget staar forsaavidt ogsaa i Samklang med, hvad der har vaeret det oprindelige Motiv til §en, idet man tilsigtede om muligt åt udsondre en eller flere “Lapmarker“, bestaaende af mere eller mindre sammenhamgende Strog i det Indre af Landet, som ere af forsvindende Betydning for Jord eller Smterbrug eller for Skovdrift, medens de tilbyde de fornodne Betingelser for Rensdyrets Trivsel i Sommertiden. Uden åt ville nu foregribe Unders0gelser og Overveielser, som h0re Fremtiden til, skal Departementet dog i denne Förbindelse tilläde sig åt henvise til Agronom Hauklands Beskrivelse af Renbeterne, Side XXXIV—LXXIII, hvor der beskrives Streekninger af naevnte Beskaffenhed, der efter de af Lapper afgivne Skj0n tilsammen skulde kunne tjene til Sommerbete for omtrent 50,000 Ren, og om hvis Anvendelse til noget Gavn for Landets egne Indvaanere der i Betragtning af disse Strsekningers Vmxtforhold og afsides Beliggenhed det ikke er tmnkeligt, åt der i nogen Fremtid kan blive Sp0rgsmaal. Men Overveielserne derom Ande formentlig sin rette Plads, hvergang der reises Sp0rgsmaal om åt anvende §ens f0rste Del.

Paa den anden Side förekommer det Departementet, åt den fra svensk Side foreslaaede Bestemmelse er givet en noget mere ubetinget Form end forn0dent. Den 0nskelige Garanti for, åt der ei for Jordbrugets Skyld gj0res utilberligt Indgreb i de Lapperne eugang udlagte Betesmarker synes åt kunne opnaaes, uden åt derför, saaledes som Tilfeldet vilde blive efter Ordlyden af den svenske Tillmgsbestemmelse, Adgangen beh0ver åt opgives til i Tidernes L0b åt foretage med Hensyn til Betesmarkernes Udstraskning saadanne mindre Lempninger, hvis Hensigtsmmssighed naturligen maatte fremgaa af, åt visse Trakter helt eller paa det nsermeste af Lapperne maatte blive forladte og opgivne, og saaledes vise sig åt vasre overfLdige for deres Behov. Departementet tror åt kunne bringe i Förslag f0lgende Affattning af §ens sidste Del:

“Betesmark, som saaledes bliver Lapperne anvist, maa i den Udstrmkning, hvori samme fornediges til åt afgive Bete for de Ren, der Aar om andet derhen f0res, ikke underkastes Indgreb ved Rydning, Dyrkning, Smterbrug eller Grisning af Bofee. Dog skal det under alle Omstsendigheder vsere det Offentlige uforment i saadan Mark åt lade oprydde og dyrke Pladse bestemte til Skydsstationer eller til Herberger for Reisende“.

•Det sidste Punktum er bragt i Förslag af Amtmanden i Troms0

72 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Amt, der har paapeget, åt Lapperne selvf0lgelig ikke bpr kunne hindre, åt der til Fremme af Samfasrselen mellem Rigerne i hine Egne ryddes o g opdyrkes den forn0dne Jord til Anlaeg af Skydsstationer og Herberger m. Y.

Propositionens § 26 (nedenstaaende Udkasfs § 27).

Amtmanden i Troms0 Amt bar i sin Betänkning Side 4 anf0rt, åt han angaaende Opf0relse af Gjcerder paa forskjellige Steder sigtende til åt forebygge Indtraengen af Ren paa privat Eiendom, bvor saadant. ved almindelig Bevogtning vanskelig kan undgaaes, dels bar anstillet forel0bige Underspgelser, dels indledet Underhandlinger, liden åt disse endnu have ledet til noget endeligt Resultat. Efter den Erfaring, han saaledes bar gjort, finder Amtmanden det n0dvendigt eller ialfald 0nskeligt, åt den nye Lov ogsaa bemyndiger det Offentlige til åt forlange Grund afgivet efter Taxt til Opferelse af Gjmrder. Departementet er heri enigt og vil bringe i Förslag et dertil sigtende Tillägg i nmrveerende §.

Depai-tementet skal sluttelig naevne (kfr. Sth. Indst. No. 45, 1879, S. 138), åt nservserende Udkast til underdanigst Föredrag med Lovudkast har vaeret förelagt for Amtmanden i Troms0 Amt, og bar denne hertil erklseret, åt han intet Vassentligt bar fundet åt anmaerke ved samme. Sserlig udtaler han sig enig saavel i det af Departementet foreslaaede Tillägg til § 25 i Propositionen af 1871 (det nu affattede Udkasfs § 26) som i den foretagne Förändring i Propositionens § 12 (Udkastets § 13).

Endelig skal Departementet tilläde sig åt henlede Opmaerksombeden paa, åt man ved förrige Leilighed, da man bragte nmrvaerende Sag under Förhandling, tillod sig underdanigst åt udtale, åt det efter Sägens Beskaffenhed formentlig ikke vilde vmre hensigtsmasssigt, åt den bebandledes samtidig i Rigsdag og Storthing, saaledes åt hver af Repraesentationerne under Behandlingen var ubekjendt med den andens Beslutninger, og efter Sägens davasrende Stilling ansaa Departementet det naturligt, åt den fprst forelagdes i Sverige. (Se Föredraget af2den Februar 1869, S. 48, 2den Spalte, trykt som Bilag ved Oth. Prp. No. 2 for 1871). Departementet bär oven fremholdt, åt dets Anskuelse nu som ved förrige Leilighed er, åt der kun gjennem en for begge

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879. 73

Riger faslles Lov vil i disse Forhold naaes en fuldt tilfredsstillende Ordning. Ved Siden heraf er Departementet imidlertid opmasrksom paa, åt det af vedkommende Storthingskomite, hvem Sägen var sendt til Behandling, blev saavel i 1872 som i 1873 udtalt, (se Storthforhdl. for 1872, 6te Del, O. No. 78, S. 192 o g for 1873, 6te Del, O. No. 46, S. 95 — 97) åt Ordning ved Faslleslov turde findes ikke åt medfore Försele, der opveie de dermed forbundne Ulemper. Ved de folgende Leihgheder, hvor Komiteen har havt Anledning til åt ber0re nmrvserende Sag, i Aarene 1875 18 i8 og nu senest i 1879, har Komiteen vistnok

ikke paany ladet denne Anskuelse komme til Orde (se Storthingsfhdl. for 1875, VI p. 496, 1876 VI p. 223, 1877 VI p. 208, 1878 VI p. 166 og 1879 VI p. 138), og Departementet gaar efter hvad man förän har tilladt sig åt udvikle ud fra, åt en saadan Opfatning ikke vil blive raadende, naar Sägen kommer til Behandling inden Storthinget. Men efter dette anser Departementet det dog for hensigtsmasssigst, åt Forslaget denne Gång behandles först i Norge.

I Henhold til det Anforte tillader Departementet sig saaledes åt afgive vealagte Udkast til Lov angaaende Lapperne i de forenede Kongeriger Norge og Sverige.

Departementet tillader sig åt gjore opmmrksom paa, åt nservsérende Sag i sin Tid forelobig vil vmre åt behandle i sammensat Statsråd, hvorefter man gaar ud fra, åt det naadigst vil behage Deres Majestset, saafremt Departementets Lovforslag bifaldes, i norsk Statsråd åt befale Kongelig Proposition til Lov om den omhandlede Gjenstand overensstemmende med vedlagte Udkast fremsat for förstkommande Storthing og i svensk Staatsraad åt befale tilsvarende Proposition förelagt forstkommende Rigsdag.

I Henhold til Foranforte, der af Statsraadets 0vrige Medlemmer i det Vaasentlige tiltrsedes,

indstilles underdanigst:

Åt Gjenpart af naervaerende underdanigste Föredrag med Bilage og af vedlagte Lovudkast betrseffende Ordning af Forholdene vedkommende Lapperne i de forenede Riger, naadigst befales tilstillet det Kongelige svenske Justitiedepartement.

Bih. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

74 Norska, Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

U dkast

til Lov angaaen.de Lapperne i de forenede Kongeriger Norge og Sverige.

§ I-

Enhver Lap, som paa den her nedenfor tilladte Maade vil flytte med sine Ren frem og tilbage mellem Norge og Sverige, skal vasre enten norsk eller svensk Undersaat.

§ 2-

0nsker norsk Lap åt blive svensk eller svensk Lap åt blive norsk Undersaat, skal, naar ipvrigt derför ingen lovlig Hindring er, Udflytningsattest paa Forlangende meddeles ham af vedkommende Foged og Sogneprmst. Dog er han ikke fri for Skatter eller andre offentlige Forpligtelser i det Rige, hvis Undersaat han hidtil har vmret, forinden han, overensstemmende med de i det andet Rige derom gjseldende Forskrifter, er bleven dettes Undersaat og har forevist Attest herom hos fornmvnte Embedsmsend, samt har ophprt, udenfor de i § 3 tilladte Aarstider, åt benytte Bete for sine Ren i det Rige, hvorfra han er udflyttet.

§ 3.

Lapperne have Frihed til aar lig åt flytte med sine Ren fra det ene Rige ind i det andet og åt opholde sig paa de Steder, hvor hvert Riges Lapper efter gammel Ssedvane hidindtil have spgt hen, samt, under lagttagelse af de Forskrifter, som indeholdes i denne Lov, åt betjene sig af Land og Vand saavel til egen og deres Rens Underholdning, som til Jagt og Fiskeri. Medmindre vedkommende Jordeieres eller Brugeres Samtykke dertil erhverves, maa svenske Lapper med sine Ren ikke opholde sig i Norge til andre Tider af Aaret end i Mai, Juni, Juli, August og September Maaneder, eller norske Lapper under de nsevnte Maaneder med sine Ren opholde sig i Sverige. Overtrmdelse

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879. 75

af dette Förbud straffes med Boder, förste Gång indtil 40 Kröner og i Gjentagelsestilfaelde indtil det Dobbelte.

§ 4.

Under sit Ophold paa de i § 3 rnevnte Steder have Lapperne Ret til i Skov åt betjene sig til egen Fornodenbed af Tort og Vindfald samt tillige af voxende Lovtraser. I Statens Skove erleegges herfor ingen _ Betaling og heller ikke i private Skove for Tort og Vindfald. Derimod ere Lapperne forpligtede til for de voxende Lovtreeer, som de benytte i private Skove, åt erlasgge en Erstatning, som, livis vedkommende Lap og Skovens Eier ikke blive enige, bestemmes ved Skjon afgivet af Lensmanden eller hvem anden Amtmanden dertil bemyndiger, samt af to af Administratör opnasvnte Lagrettesmmnd. Underskjpnnet kan paaankes til et af Sorenskriveren administreret Overskjon af 4 Lagrettesmmnd. Vedkommende Skjonsret bestemmer, om og i saa Fald hvorledes Udgifterne ved Skjonnet skulle fordeles paa Parte1'116^ eller om de kun skulle falde den ene Part og i saa Fald hvilken tillåst. Varsel til Underskjon gives saaledes som for Forligelseskommissionen bestemt. Overskjon kan ikke forlanges senere end 4 Ugei efter Undeiskjonnet. Lap, som Over Hugst eller bemsegtiger sig- Trävirke af andet Slags end ovenfor nmvnt eller af större Miengde end til eget Brug fornodent, eller som undlader inden sin Tilbageflytning Host eller Vaar åt anmelde for vedkommende Eier, hvad han har taget af voxende Lovtraeer i privat Skov, ansees med Boder. Trävirke, som af Lapper lovligen er benyttet paa deres Sommeropholdssteder til Gjmrder, Gammer, Teltstaenger eller andre lignende varige Indretningei, maa ikke af Grundens Eier bortfores eller gjores utjenligt för vedkommende Lapper liden disses Samtykke. Grundeier som handier herimod, ansees med Boder.

§ 5.

Ved Rydning, Dyrkning eller Indhegning af Jord maa Lapperne ikke beroves saadanne gamle Renveie, som fremdeles ere for dem fornodne. Ere saadanne Veie allerede paa ommeldte Maade blevne stasngte, skulle de ved offentlig Föranstaltning igjen aabnes for Lapperne.

§ 6.

De Striekninger, i hvilke Lapperne soge Bete for sine Ren, kunne

76 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1S79.

inddeles i Distrikter, inden hvilke de Lapper, som der opholde sig med sine Ren, skulle i de Tilfmlde og paa den Maade, som omhandles i nmrvserende Lovs § 9 tredie og fjerde Led, vmre underkastede Ansvar for Skade, som af Rensdyrene tilf*0ies den jordbrugende Befolknings Eiendom.

For åt en Strykning, hvor Lapperne have Ret til åt s0ge Bete for sine Ren, skal kunne medtages under Distriktsinddelingen, maa der findes eller aabnes Renveie inden samme af saadan Beskaffenhed, åt Lapperne ved åt betjene sig af dem kunne med tilb0rlig Bevogtning afholde Renerne fra dyrket Mark. Distrikteime b0r, under forn0dent Hensyn til Dyrenes Natur samt til Landskabets Udstrmkning, Beskaffenlied og Bebyggelsesforbold, begrmndses saaledes, åt de Ren, som soge Bete inden hvert Distrikt, kunne antages i Mangel af Bevogtning åt ville i L0bet af Betningstiden streife omkring i det hele Distrikt, men uden åt gaa over til noget andet Distrikt.

I hvilke Trakter Distriktsinddeling skal Ande Sted samt Distrikternes Grmndser bestemmes af Kongen.

§ 7. •

Enhver Lap, som vil flytte med Ren til noget andet Sogn i Hjemlandet end det, hvori han h0rer hjemme, eller over Grsendsen ind i det andet Rige, er forpligtet til for Hjemstedets Lensmand åt opgive sit eget og medfolgende Husfolks Navne, det Distrikt, eller, hvor Distriktsinddeling ikke finder Sted, det Sogn eller andet lignende Omraade, inden hvilket han agter åt tage Ophold, saavelsom Antallet af de Ren, han vil f0re med sig, og hvem der eier disse. Flytter Nogen uden åt have meddelt denne Opgave, eller opgiver han sine Ren saameget som en Tiendedel under det virkelige Antal, boder han indtil 40 Kröner. I hvert Rige skulle de Lapper, som have anmeldt, åt de ville tage Ophold inden et og samme Distrikt, ved en Forretning, som bestyres af vedkommende Lensmand, vadge af sin egen Midte en Formand og en Naestformand. Naar disse ere valgte, meddeles dem Beskikkelse, hver i sin Egenskab, af Amtmanden eller Landshövdingen, hvorhos Formanden af Lensmanden erholder en Fortegnelse over alle de Lapper, der komme til åt staa under hans Opsyn, hvilken Fortegnelse tillige skal indeholde de af disse overensstemmende med foranstaaende Bestemmelse til Lensmanden afgivne Opgaver. Af disse Fortegnelser indsender desuden Lensmanden 2 Exemplarer til Amtmanden eller Landshövdingen, som for de Lappers Vedkommende, der flytte over til andet Amt eller det andet Rige, oversender det ene Exemplar

77 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

til vedkommende Amtmand eller Landshövding tilligemed Opgaver over de valgte Formmnd o g Naestformamd. Skulde sidstnasvnte Landshövding eller Amtmand Ande, åt et större Antal Ren, end Rummet med Rimelighed tillader, er opgivet for noget enkelt Distrikt eller andet Omraade, har han åt henvise det overskydende Antal til naermeste Distrikt eller Omraade, hvor Rum findes, o g derom åt underrette Amtmanden eller Landshövdingen i det Amt eller Lehn, fra hvilket Flytningen skal ske, saa betimeligt, åt Lapperne kunne faa Kundskab om den trufne Bestemmelse, inden Flytningen foretages. Lap, som saaledes er henvist til et vist Distrikt eller Omraade, men flytter andetsteds hen og ikke inden en af Amtmanden eller Landshövdingen fastsat Frist flytter de under hans Tilsyn vaerende Ren til det anviste Omraade, ansees med Böder. Ved Rummets Fordeling iagttages, saavidt Hjordenes Störrelse det tillader, åt hver Reneier henvises til det Distrikt eller andet Omraade, hvor han selv eller, om han har levet i Fadlig med Foraeldre eller Svigerforasldre, disse Aaret forud havde Bete for sine Dyr. Maa Nogen, paa Gi-und af Rummets Utilst.raekkelighed, dog vises andetsteds hen, har den Reneier Fort-rinsret til åt forblive paa Stedet, som Lengst der har havt Bete for sine Dyr.

Tiden og Formen for Afgivelsen af de i denne § foreskrevne Opgaver, ligesom ogsaa for Valg af Formaend, bestemmes af Amtmanden eller Landshövdingen, hvilken ogsaa forövrigt, hvor disse Bestemmelser matte vise sig utilstrmkkelige til 0iemedets Opnaaelse, traeffer de dertil fornödne yderligere Forfoininger.

§ 8-

Det paaligger enhver Formand og Naestformand:

a. åt indfinde sig i sit Distrikt senest til samme Tid som de didhen först ankommende Lapper og åt forblive der, indtil de til hans Distrikt hörende indflyttede Lapper i det Hele have begivet sig derfra;

b. inden 8 Dage efter Ankomsten til Distriktet for vedkommende

Lensmand åt forevise sin Beskikkelse tilligemed Fortegnelsen over de Lapper, som have anmeldt åt ville tage Ophold inden Distriktet, samt tillige åt opgive det Sted, hvor saavel Formanden som Nmstformanden sedvanlig vil vaere åt traeffe;

c. åt erkyndige sig om de til Distriktet hörende Lappers Opholdsteder saavelsom om dem, der flytte gjennem Distriktet, og i Tilfaelde af åt Lapper, som ikke ere optagne paa Fortegnelsen, opholde sig der, åt anmelde saadant for Lensmanden.

78 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

Det skal videre vsere Formandens eller i hans Forfald Nsestformandens Pligt:

d. åt tilse, åt Lapperne med Omhu vogte sine Renhjorde, o g i det Hele taget åt befordre god Orden samt i Tilfaelde af Tvistigheder med den jordbrugende Befolkning S0ge åt bilsegge disse;

e. efter beh0rig Indkaldelse åt indfinde sig ved Besigtelser samt Syn o g Skj0n, der afboldes i Anledning af Skade, som Nogen opgiver åt vsere bleven barn tilf0iet af Ren inden Distriktet, o g naar derunder eller ved forefaldende Rettergang Sp0rgsmaal opstaar om Skyldighed for de under Opsynsmandens Tilsyn staaende Lapper til Faellesansvar for opstaaet Skade, da åt handle paa deres Vegne, hvorved han, om dertil findes Grund, har Ret til paa nmvnte Lappers Vegne åt indgaa Förlig om Erstatning for Skade o g derved foranledigede Skj0ns- o g Sagsomkostninger;

f. åt S0ge opdaget, ved hvis Ren opgiven Skade er bleven foraarsaget

inden Distriktet, o g, naar han tilkaldes til Besigtelse, Syn eller Skj0n over Skaden, til Forretningen åt indkalde den eller de Skyldige, om disse ere ham bekjendte.

Formaendene vaalges hver Gång for et Aar. De kunne undslaa sig for Gjenvalg til Formand eller Nsestformand i ligesaa lång Tid som den, hvori de senest have indehavt Ombudet. Nasstformaendene vaslges ligeledes for et Aar ad Gången, men kunne det fplgende Aar gjenvaelges til Formaend eller til Naestformaend. Efter åt have indehavt Ombudet to Aar ere de fri et Aar.

§ 9.

1. Det paaligger Lapperne ej alene n0ie åt tage sig i Agt for selv åt tilfbie Landets Indvaanere nogen Skade paa deres Eiendom, men ogsaa med Omhu åt vogte sine Ren, saa åt Skade ikke af dem for0ves.

2. Skade, som af Ren forvoldes paa Ager, Eng, Udengsslaatter, Skov eller Multebserland, skal erstattes af den eller dem, ved hvis Ren Skaden er foraarsaget. Gj0res saadan Skade med Forsset eller förmedelst grov Uagtsomhed i Dyrenes Bevogtning, skal den Skyldige desuden for hver Gång b0de indtil 40 Kröner, hvilke B0der dog bortfalde, naar Förlig indgaaes om Skadeserstatningen. Lap, af hvis Renvogter saadan Förseelse, som nysnsevnt, er begaaet, skal ansvare for Udredelsen af de Bpder, som maatte id0mmes Renvogteren.

79 Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

3. Sker Skade paa Eiendom af ovenuasvnte Beskaffenhed inden saadant Distrikt, som i § 6 omhandles, o g kan det ikke opdages, ved hvis Ren Skaden er foraarsaget, paahviler Erstatningspligten de Lapper, S0m have sit Tilhold i Distriktet, og skal Erstatningsbel0bet tilligemed Skj0ns- og Sagsomkostninger fordeles paa dem i Forbold til det Antal Ren, hvormed enbver af dem tilh0rer Distriktet. Dersom paa den Tid, da Skade skede, Ren, tilh0rende andre Lapper end dem, som have anmeldt åt ville tage Ophold i Distriktet, vare paa Flytning gjennem samme eller for0vrigt opholdt sig der, skulle ogsaa disse fremmede Lapper i et til Antallet af deres Ren svarende Forhold deltage i Erstatningen. Inden Strsekninger, hvor Distriktsinddeling ei er ivaerksat, finder den ber fastsatte Faellesansvarlighed ikke Sted.

4. Sker Skade paa Udmark, som ikke ovenfor er omhandlet, saa åt Jordens Eier eller Bruger derved kommer til åt savne forn0dent Bete for sit Bofas, erstattes Skaden ligeledes efter samme Forskrifter, som her ovenfor ere givne. Dog skal det, hvad särskilt angaar Troms0 Amt, ikke medfbre Erstat.ningsansvar, om Ren komme ind og bete paa saadan Udmark i Tiden f0r hvert Aars 8de Juli, naar denne Frihed kun ikke af Lapperne benyttes saaledes, åt Enkeltmand derved i vassentlig Grad bebyrdes.

§ io.

Er under Lappers Ophold i Norge Skade ved deres Ren tilfpiet nogen dersteds Boende, saaledes som i § 9 omhandlet, og vil den Skadelidte gj0re sin Ret til Erstatning gjasldende, skal han, saafremt saadan Forretning som i nasste § foreskrevet ikke kan blive afholdt senest 3 Gånge 24 Timer efteråt Skaden er opdaget, snarest muligt lade tilkalde 2 uvillige og kyndige Maend, der samtidigt b0r m0de paa Aastedet samt efter foretagen Besigtelse af Skaden og Unders0gelse af sammes Oprindelse derom afgive Erklasring efter bedste Skj0n, saaledes som de med sin Ed ville forsvare. Til denne Forretning skal den Skyldige, om lian er kjendt, samt, naar Skaden er skeet inden Formandsdistrikt, tillige vedkommende Formand eller Nmstformand for de Lapper, som der have sit Tilhold, og, hvis disse tilh0re begge Riger, saavel den norske som den svenske Formand eller Naestformand tilkaldes. Er der ikke Adgang til åt forkynde saadan Kaldelse for Vedkommende inden 48 Timer, efteråt Skaden er opdaget, tilkaldes i Stedet en af de i Nmrheden vasrende Lapper, eller, naar Skaden er skeet

80 Norska Regeringens Ivdstilling den 13 Juni 1879.

inden Distrikt, hvor baade norske og svenske Lapper opholde sig, en af hvert Folk. Lader heller ikke dette sig gjpre inden nysanfprte Frist, eller udebliver nogen af de tilkaldte Mmnd, skal Forretningen dog derved ikke opholdes.

§ 11.

Dersom Erstatningssp0rgsmaalet ikke ved saadan Forretning som naevnt i § 10 bliver afgjort i Mindelighed, paaligger det den Skadelidte, om han vil forfplge sin Erstatningspaastand, snarest muligt hos Distriktets Lensmand eller nogen Anden, som af Amtmanden maatte vasre bemyndiget til åt afholde deslige Forretninger, åt begjmre Besigtelsesforretning paa Aastedet til Yurdering af Skaden. Til denne Forretning, hvortil Administratör opnaevner 2 Lagrettesmmnd, blandt det i Lov af 28de August 1854 § 18 foreskrevne Udvalg, eller hvis saadanne Mmnd ikke uden Tidsspilde kunne faaes tilstede — af det almindelige Lagrettesmandtal, skal den Skyldige, om han kjendes, eller hvor der er Spprgsmaal om saadan Fmllesansvarlighed, som i § 9, 3die Led omhandles, vedkommende Formand eller Nasstformand indvarsles ved Kaldelse, som bpr forkyndes senest Dagen fpr Forretningen, om den, som skal indvarsles, opholder sig inden en Omkreds af 2 Mil fra Forretningsstedet. Opholder lian sig i lamgere Afstånd fra samme, forlmnges Varseistiden med 24 Timer for hver 2 Mil. Skulde det Tilfaelde indtrmffe, åt det ikke er muligt åt faa inkaldt eller varslet den Skyldige eller vedkommende Formand eller Nasstformand, f. Ex. fordi de allerede have forladt Distriktet uden i betimelig Tid åt opgive for Administratör nogen inden Distriktet bosat Mand, som paa deres Vegne kan indkaldes, bpr Forretningen dog afholdes, idet Administratör til Protokollen afgiver Förklaring om Grunden til, åt Vedkommende ikke er varslet. I deslige Tilfaslde bpr saavel Administratör som Skjpnsmsendene stadig have sin Opmasrksomhed henvendt paa, åt de Fravaerende ikke forurettes. Ved Besigtelsesforretningen skal den Skadelidte fremstille de Maend, som i Tilfmlde have afholdt den fprste Besigtelse, eller, hvis dertil ikke er Anledning, fremltegge deres skriftlige Bevidnelse om dennes Udfald. I fornpdent Fald bpr han derhos forevise det Hjemmelsdokument, hvorpaa hans Eiendoms- eller Brugsret til den Mark, paa hvilken Skaden er skeet, grunder sig. De Manad, som afholde Forretningen, skulle — saavidt muligt — spge åt tilveiebringe og i Protokollen indtage npiagtig Förklaring angaaende Skadens Oprindelse og Omfång, Stedets Beliggenhed og Beskaffenhed, om Marken er indheg-

Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879. 81

net eller uindhegnet m. m. saavelsom ogsaa om den eller de Personer, der eie de Ren, som have bevirket Skaden, disses Antal og Störreisen af de Hjorde, de tilhöre.

Enhver, som er tilstede der, hvor Forretningen holdes, er pligtig til paa Administratörs Opfordring åt afgive Förklaring om Alt, som kan vaere ham bekjendt og tjene til Oplysning i Sägen, og staar han for Indholdet af sin Förklaring til Ansvar, som om den var afsdvet for Retten. ö

Skjönsmsendene skulle ved Taxten tage nöie Hensyn saavel til Jordens Beskaffenked og Frugtbarhed, dens större eller mindre Rydning eller Dyrkning, Avlingens Godhed, og hvorvidt Bofse ogsaa har bidraget til Skaden, som ogsaa, hvor Skade er anrettet paa Udmark, til de Omstasndigheder, hvorpaa efter § 9, sidste Led, Erstatningspligten i dette Tilfaslde beror, samt til enhver anden Omstmndighed, som har Indflydelse paa Skadeserstatningens Störrelse. Forövrigt bör Msendene afgive til Protokollen Erklsering under Eds Tilbud, hvis de ikke forhen h ve aflagt Lagrettesed, eller i Kraft af tidligere Ed om, åt Taxten er afgivet efter Overbevisning og bedste Skjön. Administratör bör, forinden Forretningen begynder, foreholde Skjönsmsendene de Pligter, som paa Grund af foranstaaende Bestemmelser paahvile dem, osr derom snöre Tilförsel i Protokollen.

Administratör, som ved Taxten ikke har Stemme undtagen i Tilfselde af Uenighed mellem Skjönsmsendene, i hvilket Fald han gjör Udslaget, skal dog i ethvert Tilfselde til Slutning tilföre til Protokollen sin. Erklfering om, hvorvidt han anseer den satte Taxt rimelig og billig, og hvorvidt han forövrigt i nogen Henseende har noget åt bemasrke, som kan have Indflydelse paa Sägen.

Inden Forretningen slutter, skal Administratör söge åt tilveiebringe Förlig mellem Parterne. Indgaaes Förlig, har dette samme Virkning, som om det var indgaaet ved Forligelseskommissionen.

Det Skjön, som omhandles i denne §, kan i Tilfselde af Rettergang forandres af Dommer og Lagrette, om samme dertil finder Grund.

§ 12-

I Anledning af de i §§ 4 og 11 omhandlede Underskjönsforretninger tilkommer Forretningens Bestyrer for Tilsigelse af hver af Lagrettesmmndene 80 0re, for Forretningens Afholdelse 4 Kr. daglig og for dens Beskrivelse 70 0re for Arket samt derhos den for Lensmasnd bestemte Skyds- og Dimtgodtgjörelse. For Opnmvnelse af Msend Bih. till Riksd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 11

82 Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1S79.

og for Bekrseftning betales Intet. Lagrettesmmndene tillkommer 1 Krone og 60 0re for hver Dag, Forretningen varer.

§ 13-

Er Sägen heller ikke under den i § 11 omhandlede Forretning bleven afgjort ved Förlig, har Administratör, dersom den Skadelidte förlänger det, åt indsende Tidskrift af Forretningen med derunder fremlagte Dokumenter til vedkommende Amtmand, ledsaget af sin Erklmring angaaende de Mamds Trovserdighed, der i Tilfaslde have afholdt den forehtbige Besigtelse, hvorefter Amtmanden strax eller efter foretagen yderligere Unders0gelse, om saadan findes n0dvendig, afgjpr, om der er skjellig Grund til Sagsanlteg. I bekrseftende Fald foranstalter han Tiltale i de for offentlige Politisager gjteldende Former, — hvorved dog N0dvendigheden af Forelmg bortfalder — mod den eller dem, som enten ved de fremkomne Oplysninger maa ansees overf0rte åt vsere de Skyldige eller ifplge § 9 ere de for Tilfmldet Erstatningspligtige. Sager af dette Slags blive efter Omstamdighederne åt behandle enten ved Extraret eller ved Thingene. Det skal staa Tiltalte frit for åt lade m0de ved Sagf0rer.

Er Skade af heromhandlede Beskaffenhed vel skeet, men af ringe Betydenhed, kan Amtmanden bestemme, åt Tiltale ikke anordnes af det Offentlige, i hvilket Fald den til Amtmanden indsendte Udskrift med Bilage tilstilles den Skadelidte med Tilkjendegivende, åt det överlädes til ham selv ved privat S0gsmaal åt indtale sin Ret.

Heller ikke paataler det Offentlige Sägen i de Landsdele, hvor Distriktsinddeling ikke er indf0rt.

Private S0gsmaal til Indtale af Erstatning för. Skade af Ren udfores overensstemmende med denne Lovs Förskrifter, forsaavidt. de derpaa ere anvendelige, og kan navnlig: Indtale af Erstatning ikke finde Sted, medmindre de i §§ 10 og 11 indeholdte Förskrifter ere iagttagne. N0dvendigheden af Paaklage til Forligelseskommissionen bortfalder.

§ 14-

De i §§ 4, 10, 11, 12 og 13 med Hensyn til Behandlingen af de deri omhandlede Erstatningssp0rgsmaal givne Forskrifter komme. ikke til Anvendelse paa deslige Sp0rgsmaal, naar de opstaa i Sverige, i hvilket Fald de derimod behandles efter der gjmldende Lov.

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

§ 15-

1. S0gsmaal mod Lapper i Anledning af saadant Fmllesansvar, som i § 9 er omhandlet, skal rettes mod den, der havde åt forrette som Formand i Distriktet paa den Tid, da Skaden skede. Have til nmvnte Tid Lapper fra begge Riger der havt Tilhold, skal saavel den svenske som den norske Formand indstevnes. Formanden stevnes til paa vedkommende Lappers Vegne åt svare i Sägen.

2. Dersom Formanden tror sig istand til åt kunne paavise, ved hvis Ren Skade er foraarsaget, eller åt ogsaa andre end de under hans Tilsyn staaende Lapper b0r svare for Skaden, skal han lade den eller de Skyldige, eller i sidste Fald dem, mod hvem Paastand om Delagtighed i Erstatningspligten fremsmttes, indstevne til under Et åt svare i Sägen.

3. Hvis der i de i denne § omhandlede Tilfmlde ikke er Adgang til åt stevne Formanden, skal Stevningen forkyndes for de Lapper, mod hvem Ansvar s0ges gjort gjmldende, o g gjmlder da for disses Vedkommende, hvad ovenfor i denne § om Formanden er bestemt.

4. I ethvert Fald maa den eller de Skyldige selv indstevnes, forsaavidt der mod Nogen agtes nedlagt Paastand om Idpmmelse af B0dér.

§ 16-

Lap, som i Henhold til § 9, 3die Led, er bleven id0mt Ansvar for indtruffen Skade eller, efter åt Vurdering af Skaden overensstemmende med § 11 har fundet Sted, har indgaaet Förlig om Erlmggelse af en ikke st0rre Erstatningssum, end der ved saaden Vurdering er bestemt, med paalebende Omkostninger, har Ret til mod den eller dem, som have foraarsaget Skaden, forsaavidt Kundskab derom senere erholdes, eller mod andre Lapper, som paa den Tid, da Skaden skede, havde Ren inden Distriktet o g saaledes b0r deltage i Skadeserstatningen, åt reise Spgsmaal om Tilbagebetaling af hvad han har udlagt eller den Del deraf, som falder paa de 0vrige Lapper. Saadant S0gsmaal maa dog senest anhsengiggjeres inden 2 Aar efter åt Skaden er skeet.

§ 17-

Lovligt Varsel til Lapper, naar de i deres Hjemland stevnes til en Domstol i det andet Rige, er i Almindelighed 3 Maaneder, men

84 Norska Ilegeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

ikkun 6 Uger, naar den, der stevnes, opholder sig i et Amt eller Lehn, livis Gtraandser st0de til det Lehn eller Amt, hvori den Domstol findes, til hvilken Indkaldelsen sker. Den, hvis Opholdsted ikke kjendes, gives 3 Maaneders Varsel gjennem Stevningens Lassning ved, eller i Sverige i, Kirken i det Sogn, hvor han senest h0rte hjemme.

§ 18-

Dersom Nogen ulovligen fadder eller mishandler Lappernes Ren, skal han — foruden fuld Erstatning for Skaden — erlasgge B0der af indtil 40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivning medf0rer stprre Ansvar. Samme Bestemmelser gjaalder, om Nogen med Forsast eller af grov Uagtsomhed forvolder, åt Ren ved Skrasmmeskud, Hunde eller paa nogen anden utilb0rlig Maade ufredes paa sine retmasssige Opholdssteder, eller s0ger åt fordrive dem derfra.

Skade, som Hund tilfpier Ren paa dens retmasssige Opholdssteder, bliver, om den end ikke er foraarsaget ved Nogens Forsast eller Uagtsomhed, fuldtud åt erstatte af Hundens Eier.

Naar nogen Lap for vedkommende Lensmand eller den, som af Amtmanden bemyndiges til åt behandle deslige Sager, f0rer Klage over saadan Förnärmelse, som ovenfor omhandlet, skal Vedkommende efter foreUbig Unders0gelse snarest muligt, — saafremt han ikke formaar mellem Parterne åt tilveiebringe Förlig, i Tilfaelde af hvis Opnaaelse Strafansvar bortfalder, — gjpre Indberetning om Sägen til Amtmanden eller Landsh0vdingen, som, hvis der findes F0ie til åt drage Nogen til Ansvar, skal foranstalte Sägen paatalt af det Offentlige, i Norge efter de i § 13 indeholdte Förskrifter, men i modsat Fald sende Indberetningen til den Skadelidte med Tilkjendegivende, åt det överlädes til denne selv åt anhamgiggjore Sägen for Retten, i hvilket Fald den dog ikke beh0ver f0rst åt paaklages ved Forligelseskommissionen.

§ 19.

De i §§ 3 og 7 omhandlede Overtrasdelser paatales i Norge efter Amtmandens Föranstaltning ved Politiret. I Sverige skulle Overtraedelser af disse §§ ogsaa vasre underkastede offentlig Tiltale.

§ 20.

Dom me, hvorved Nogen i det ene Rige er fseldet til B0der eller Skadeserstatning efter denne Lov, kunne fuldbyrdes i det andet Rige,

85 Norska Regeringens lndstilling den 13 Juni 1879.

forsaavidt Dommen er endelig, af den Domfasldte er vedtagen, eller, naar Dommen er afsagt i Norge, Appellationsfristen for samme er udl0ben, eller, forsaavidt angaar Dom i offentlig anlagt Sag, denne er bleven forkyndt for den Domfasldte, uden åt han har begjaert Paaanke. Naar Fuldbyrdelse af en i det ene Rige afsagt Dom skal ske i det andet, har Vedkommende åt henvende sig til Amtmanden eller Landshpvdingen i det Amt eller Lehn, hvor Dommen er afsagt. Er foranf0rte Betingelse for Fuldbyrdelsen tilstede, har denne med Bevidnelse herom åt oversende Dokumenterne til vedkommende Landsh0vding eller Amtmand i det andet Rige, som foranstalter Dommen fuldbyrdet og det inddrevne Bel0b tilstillet forstnasvnte Amtmand eller Landsli0vding.

De her om Domme givne Forskrifter gjaslde ogsaa om saadanne i Sp0rgsmaal om Erstatning for Skade, som i denne Lov omhandles, indgaaede Förlig, der have Doms Kraft, og b0r vedkommende Amtmand eller Landsh0vding, naar saadant Förlig, indgaaet i det ene Rige, sendes til Fuldbyrdelse i det andet, tiJlige meddele Erklasring om, åt Forliget efter det f0rstnasvnte Lands Love har samme bindende Virkning som en endelig Dom.

Med Hensyn til B0ders Afsoning forholdes efter Lovgivningen i det Rige, hvor B0derne s0ges inddrevne.

§ 21.

I Sverige skal Forkyndelse af norske Domme, afsagte i Henhold til nservserende Lov, og, forsaavidt Sägen er paatalt af det Offentlige, Indhentelse af Domfasldtes Erklaering angaaende sammes Appel ske ved . Kronebetjenten med Vidne eller ved 2 Nasvndemasnd. I Sager, der if0lge § 15 ere rettede mod vedkommende Formand, skal Dommen forkyndes for Formanden, der har åt afgive Erklasring angaaende dens Appel.

§ 22.

I de Sager, hvori norsk Lap er Part i Sverige eller svensk Lap er Part i Norge, finder Brug af stemplet Papir ikke Sted.

§ 23.

Ipvrigt blive de i hvert Rige i Almindelighed gjaeldende Love åt anvende med Hensyn til Lapperne under deres Ophold dersteds.

86 Norska Begeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

§ 24.

Naar der i denne Lov handles om Lappernes Ren, forstaaes derved ikke alene deres egne, men ogsaa Andres Ren, der ere under deres Tilsyn.

Fastboende. Reneiere have, forsaavidt de selv vogte sine Ren, med Hensyn til disse samme Rettigheder og Forpligtelser som Lapperne.

§ 25.

Embeds- og Bestillingsmmnd, iseerdeleshed Amtmmnd og Landshovdinger, skulle have Indseende med, åt de overflyttende Lapper ikke krtenkes i Ud0velsen af de dem tillagte Rettigheder.

§ 26.

Dersom i noget af Rigerne paa noget vist Omraade ved Kysten eller inde i Landet Renholdet findes åt vsere den jordbrugende Befolkning i serdeles Grad til Uleilighed, kan Kongen afgive Bestemmelse om, åt saadant Omraade unddrages Lappernes Betesret, mod åt der anvises dem fornpden Betesmark paa andre Strsekninger, som dertil kunne ansees tjenlige.

Betesmark, som saaledes bliver Lapperne anvist, maa i den Udstrsekning, hvori samme fornodiges til åt afgive Bete for de Ren, der Aar om andet derhen fores, ikke underkastes Indgreb ved Rydning, Dyrkning, Smterbrug eller Grisning af Bofse. Dog skal det under alle OmstEendigheder vmre det Otfentlige uforment i saadan Mark åt lade oprydde og dyrke Pladse bestemte til Skydsstationer eller til Herberger for Reisende.

‘ § 27.

Yiser det sig npdvendigt i det i förrige § omhandlede 0iemed eller for åt aabne Lapperne de fornpdne Veie til deres Betesmarker, eller til Opf0relse af Gjserder til Forebyggelse af Skade ved Ren, åt anvende Jord, som er i privat Eie eller Brug, er Eieren eller Brugeren, naar det af det Otfentlige forlanges, pligtig åt afstaa samme mod Erstatning, hvilken i Mangel af mindelig Overenskomst bestemmes ved Taxt. I Sverige forholdes hermed efter gjeeldende Förordning angaaende Jords Afstaaelse til offentlig Brug.

Norska Regeringens Indstilling den 13 Juni 1879.

§ 28.

De Bestemmelser i denne Lov, som ordne Forholdet mellem Lapperne o g den jordbrugende Befolkning, gjaslde ikke inden Finmarkens Amt. Skulde svensk Lap spge Sommerbete i nasvnte Amt for sine Ren, gaar han ind under de for Amtets norske Lapper särskilt gjgeldende Bestemmelser.

§ 29.

Denne Lov trasder i Kraft fra den Dag, Kongen for begge Riger bestemmer, efter åt modsvarende Regler ere vedtagne for Sveriges Vedkommende.

Fra samme Dag ophprer lste Tillasg eller Codicil til Grasndsetraktaten af 7/i8 Oktober 1751 åt vasre gjaeldende.

Naervaerende Lov vedbliver åt gjaslde, indtil andre Bestemmelser gives for begge Riger eller 2 Aar ere forlpbne, efter åt der i et af Rigerne er fattet Beslutning om Förändring eller Ophasvelse af den, uden åt samme er gjort afhängig af, åt modsvarende Bestemmelser afgives for det andet Rige. Saadan Beslutning maa dog ikke i noget af Rigerne afgives fprend 10 Aar ere forlpbne fra den Dag, åt nmrvaerende Lov er traadt i Kraft. Enhver Ordning, der enten for Rigerne faslies eller for noget af dem trasder istedet for nasrvasrende Lov, skal hvile paa den Grundsastning, som indeholdes i nedenstaaende § 30.

§ 30.

Begge Rigers Lapper skulle altid som hidindtil kunne i hvert Aars Mai, Juni, Juli, August og September Maaneder spge Ophold for sig og sine Dyr i Tromsp, Nordlands, Nordre- og Spndre-Throndhjems Amter i Norge og i den pvrige Del af Aaret i de tilstpdende Nordbottens, Vesterbottens og Jemtelands Lehn i Sverige, med lige Rettigheder som de, der tilstaaes vedkommende Amts eller Lehns egne Lapper.

88 Protokoll i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

Utdrag af protokollet öfver Justitie-departementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet d Stockholms slott Fredagen den 24 September 1880,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,

Statsråden: Lovén,

Forssell, von Steyern,

Friherre von Otter,

Taube,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet:

l:o.

att, sedan Kongl. Maj:t vid underdånig föredragning den 1 September 1879 af Norska Regeringens Indstilling af den 13 förutgångne Juni, hvarigenom till svenska Justitiedepartementet öfverlemnats ett inom norska Departementet för det Indre uppsatt förslag till Lov angaaende Lapperne i de forenede Kongeriger Norge og Sverige, i nåder förordnat att ifrågavarande förslag skulle till svenska språket öfversättas och till trycket befordras samt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län derefter anbefallas att, hvar för sig, med underdånigt utlåtande öfver samma förslag till Kongl. Maj:t inkomma, de infordrade underdåniga utlåtandena från Kongl. Maj:ts bemälde Befallningshafvande numera inkommit; och hemstälde föredraganden att Högsta Domstolens utlåtande måtte, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, öfver förevarande, förslag genom nöte ur protokollet infordras.

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lemna nådigt bifall.

Ex protocollo C. P. Hagbergh.

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

89 Förslag

till

Förordning rörande Lapparne i de förenade konungarikena Sverige

och Norge,

§ i.

Lapp, som vill, på sätt här nedan tillätes, med sina renar flytta fram och tillbaka emellan Sverige och Norge, skall vara antingen svensk eller norsk undersåte.

§ 2.

Önskar svensk Lapp att blifva norsk eller norsk Lapp att blifva svensk undersåte, skall, då i öfrigt laga hinder derför ej möter, utflyttningsattest på begäran meddelas honom af vederbörande kronofogde och kyrkoherde; dock vare han från skatter och andra allmänna förpligte ser i det rike, hvars undersåte harr förut varit, icke fri, förrän han, enligt de i andra riket gällande föreskrifter, blifvit dettas undersåte och bevis derom hos förenämnde embetsmän företett, samt upphört att å annan årstid än den, som enligt § 3 tillåten är, begagna bete för sina renar i det rike, hvarifrån han utflyttat.

§ 3.

Lapparne äro berättigade att årligen med sina renar flytta från det ena riket in i det andra och uppehålla sig å de trakter, lxvilka hvartdera rikets Lappar efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, samt att der, under iakttagande af de i denna förordning meddelade

Bill. till Bilcsd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 12

90 Bilaga Ull protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

föreskrifter, betjena sig af land och vatten såväl till underhåll för sig och sina renar som till jagt och fiske. Utan vederbörande jordegares eller brukares samtycke må dock ej svenska Lappar med sina renar uppehålla sig i Norge under annan del af året, än Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader, eller norska Lappar under nämnde månader med sina renar vistas i Sverige. Öfverträdelse af detta förbud straffas med böter, till belopp första gången af högst 40 kronor och annan gång af högst dubbelt.

§ 4.

Under sin vistelse inom de trakter, som i § 3 omförmälas, eg a Lapparne att i skog till eget behof begagna torra träd och vindfällen äfvensom växande löfträd. Der skogen tillhör kronan erlägges härför icke någon betalning. Ej heller erlägges betalning för torra träd och vindfällen i enskilda skogar. För växande löfträd, som Lapparne taga ur skog, hvilken tillhör enskild man, skall deremot af dem gifvas ersättning, som i brist af åsämjande bestämmes vid syn, hvilken förrättas af länsmannen eller annan, som af amtmannen dertill blifvit förordnad, jemte två af förrättningsmannen utsedde lagrättsmän. Besvär öfver denna syn kunna anföras hos Öfversynerätt, hvilken består af sorenskrifvaren och fyra lagrättsmän. Synerätten bestämmer om och i hvad mån synekostnaden skall fördelas mellan parterne eller om den af endera parten skall gäldas. Om kallelse till syn gälle hvad om kallelse till förlikningskommission är stadgadt. Öfversyn må ej påkallas senare än fyra veckor efter synen. Lapp, som fäller eller tager träd af annat slag än ofvan är nämndt eller tager mer än till hans eget behof erfordras, eller som försummar att, innan han höst eller vår flyttar, för egaren uppgifva hvad han af växande löfträd sig tillegnat i enskilda skogar, straffes med böter. Virke, som Lapparne på deras vistelseort under sommaren lagligen användt. till stängsel, gammer, tältstänger eller annat dylikt varaktigt bruk, må ej af jordegare utan Lapparnes samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordegare, som häremot bryter, straffes med böter.

§ 5-

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande afliägnader må Lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande äro för dem behöfliga.

Hafva sådana vägar redan blifvit på omförmälda sätt stängda,

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880. 91

skola de genom statens föranstaltande åter göras för Lapparne tillgängliga.

§ 6-

De landsträckor, der Lapparne söka bete för sina renar, kunna indelas i särskilda distrikt, inom hvilka de Lappar, som der med sina renar sig uppehålla, skola i de fall och på det sätt, som nedan i § 9 mom. 3 och 4 sägs, vara underkastade ansvarighet för skada, som af renarne tillskyndas de jordbrukande invånarnes egendom.

För att en trakt, hvarest Lapparne ega att söka bete för sina renar, skall kunna i distriktindelning ingå, måste inom densamma finnas eller beredas sådana renvägar, att vid deras begagnande Lapparne kunna, med iakttagande af tillbörlig bevakning, afhålla renarne från odlad mark. Distrikten böra med nödig hänsyn till djurens natur samt landskapets utsträckning, beskaffenhet och odling begränsas på sådant sätt, att de renar, som söka bete inom hvarje distrikt, kunna antagas komma att, der bevakning saknas, under betestiden ströfva omkring i hela distriktet, utan att öfvergå till annat distrikt.

I hvilka trakter distriktindelning skall ega rum bestämmes af Konungen. Han fastställer ock distriktets gränser.

§ 7.

Lapp, som vill med renar flytta till annan socken i hemlandet än den, hvarest han har sitt hemvist, eller öfver gränsen till det andra riket, åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva sitt eget och medföljande husfolks namn, det distrikt eller, der distriktindelning ej eger rum, den socken eller annat liknande område, inom hvilket han ärnar uppehålla sig, äfvensom antalet af de renar, han kommer att medföra och dessas egare. Flyttar någon utan att hafva lemnat sådan uppgift, böte högst 40 kronor. Lag samma vare, der det medförda renantalet med en tiondedel eller mera öfverstiger det af honom uppgifna.

I hvartdera riket skola de Lappar, hvilka anmält sig vilja uppehålla sig inom ett och samma distrikt, inför vederbörande länsman inom sig välja en förman och en andre förman. För de valde utfärdas förordnande af landshöfdingen eller amtmannen; förmannen erhåller ock af länsmannen förteckning å alla de Lappar, som komma att stå under hans tillsyn, hvilken tillika upptager de af Lapparne, enligt föregående moment, till länsmannen aflemnade uppgifter. Af denna

92 Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

förteckning insände länsmannen dessutom två exemplar till landshöfdingen eller amtmannen, som, i hvad angår de Lappar, hvilka flytta till annat län eller till andra riket, sänder det ena exemplaret till amtmannen eller landshöfdingen derstädes, jemte uppgift å de utsedde förmännen och andre förmännen. Skulle sistnämnde amtman eller landshöfding finna, att större antal renar är uppgifvet för något visst distrikt eller annat område än detsamma väl kan mottaga, har han att hänvisa det Överskjutande antalet till närmaste distrikt eller område, der utrymme finnes, och att derom underrätta landshöfdingen eller amtmannen i det län eller amt, derifrån flyttningen skall ske, så tidigt att Lapparne kunna få kännedom om beslutet, innan flyttningen företages.

Lapp, som sålunda fått sig anvisadt visst distrikt eller område, men flyttar annorstädes, och icke inom den tid, som af landshöfdingen eller amtmannen bestämmes, förer de renar, som äro under hans tillsyn, till det anvisade området, straffes med böter. Vid områdenas fördelning iakttages att, såvidt hjordarnes storlek tillåter, hvarje renegare hänvisas till det distrikt eller område, hvarest han sjelf eller, om han lefvat tillsammans med föräldrar eller svärföräldrar, dessa det föregående året haft bete för sina djur. Skall på grund af bristande utrymme någon hänvisas till annan ort, ege den renegare företrädesrätt att qvarblifva på stället, som längst der haft bete för sina djur.

Tid och sätt för afgifvande. af de i denna § föreskrifna uppgifter äfvensom för val af förman och andre förman bestämmas af landshöfdingen eller amtmannen, hvilken jemväl för öfrigt, i händelse dessa bestämmelser skulle visa sig otillräckliga för dermed afsedda ändamål, eger att gifva de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas nödiga.

§ 8.

Det åligger hvarje förman och andre förman:

a) att infinna sig i sitt distrikt senast å samma tid som dit först ankommande Lappar och att förblifva der intilldess de till hans distrikt hörande, inflyttade Lapparne allmänt begifvit sig derifrån;

b) att inom åtta dagar efter ankomsten till distriktet för länsmannen uppvisa sitt förordnande jemte förteckningen öfver de Lappar, som anmält sig ämna uppehålla sig inom distriktet, samt tillika uppgifva stället, der förmannen och andre förmannen vanligen träffas;

c) att förskaffa sig kännedom om de till distriktet hörande Lappiars uppehållsställen äfvensom angående de Lappar, som flytta genom distriktet, samt i händelse det skulle visa sig, att Lappar, hvilka ej äro upptagna i förteckningen, der uppehålla sig, derom hos länsmannen göra anmälan.

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 2å September 1880. 93

Det åligger vidare förman eller, då han har förfall, andre förman:

d) att tillse, det Lapparne noga bevaka sina renar, samt i öfrigt befordra god ordning och vid uppkommande tvister med den jordbrukande befolkningen söka bilägga desamma;

e) att efter behörig kallelse inställa sig vid besigtningar samt syner och värderingar, hvilka anställas i anledning af skada, som någon uppgifver hafva blifvit honom af renar inom distriktet tillskyndad, samt att, när dervid eller vid förekommande rättegångar fråga uppstår om skyldighet för de under uppsyningsmannens tillsyn stående Lappar att för uppkommen skada gemensamt ansvara, föra dessas talan, hvarvid han, om skäl dertill finnes, eger att å nämnda Lappars vägnar ingå förlikning angående såväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader;

/) att söka upptäcka genom hvilkens eller hvilkas renar angifven skada inom distriktet blifvit förorsakad och att, efter undfången kallelse till besigtning, syn eller värdering å skadan, till förrättningen inkalla den eller de skyldige, om de äro honom bekante.

Förman väljes hvarje gång för ett år. Han kan afsåga sig nytt val till förman eller till andre förman under så lång tid, som han senast innehaft uppdraget. Andre förman väljes äfven hvarje gång för ett år, och kan nästa år väljas till förman eller andre förman. Har han innehaft uppdraget i två år, är han under ett år för val fri.

§ 9.

1. Lapparne åligger ej allenast att noga taga sig till vara för att sjelfva tillfoga landets invånare någon skada å deras egendom, utan ock att omsorgsfullt bevaka sina renar, så att skada ej af dem föröfvas.

2. Skada, som af renar göres å åker, äng, utängsslåtter, växande skog eller hjortronland, ersättes af den eller dem, genom hvilkas renar skadan blifvit förorsakad. Sker sådan skada med uppsåt eller grof vårdslöshet vid renarnes bevakning, böte dessutom den skyldige för hvar gång högst 40 kronor, hvilka böter dock ej ifrågakomma, der förlikning träffas om skadans ersättande. Lapp, af hvars renvaktare sådan förseelse nu sagd är blifvit föröfvad, vare ansvarig för gäldande af de böter, som kunna renvaktaren ådömas.

3. Sker skada å egor af ofvannämnda beskaffenhet inom sådant distrikt, hvarom i § 6 förmäles, och kan det ej utrönas genom hvilkens eller hvilkas renar den förorsakad blifvit, åligger ersättningsskyldigheten de Lappar, hvilka uppehålla sig i distriktet, och varde er-

94 Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

sättningsbeloppet jemte syne- och rättegångskostnader dem emellan fördeladt i förhållande till det antal renar, hvarmed en hvar tillhörer distriktet. Om vid den tid skadan skedde renar, tillhörande andra Lappar, än dem, som anmält sig vilja i distriktet uppehålla sig, voro stadda på flyttning derigenom eller eljest der sig uppehålla, skola äfven dessa främmande Lappar i förhållande till antalet af sådana deras renar i ersättningen deltaga. Inom trakter, der distriktindelning ej skett, eger sådan gemensam ansvarighet, som i detta mom. stadgas, ej rum.

4. Skada å utmark, som ej ofvan är omnämnd, ersättes jemväl efter ofvan stadgade grunder, dock endast i det fall, att jordens egare eller innehafvare genom densamma kommit i saknad af erforderligt bete för sina hemdjur. Hvad Tromsö amt särskildt angår eger ej ersättningsskyldighet rum, om renar komma in och beta å sådan utmark under tiden före den 8 Juli hvarje år, när denna förmån ej af Lapparne begagnas sålunda, att någon jordegare eller innehafvare särskildt derigenom i väsentlig mån betungas.

§ io.

Har under Lappars uppehåll i Norge skada genom deras renar någon derstädes förorsakats såsom i § 9 sägs och vill den, som skadan lidit, göra sin rätt till ersättning gällande, läte han, der ej syn, hvarom i § 11 sägs, kan hållas inom tre gånger 24 timmar, sedan skadan upptäcktes, så fort ske kan, tillkalla två ojäfvige och kunnige män, hvilka böra samtidigt infinna sig på stället samt, efter besigtning af skadan och undersökning om densammas tillkomst, derom efter bästa förstånd och under edlig förpligtelse afgifva utlåtande. Till denna förrättning kallas den ersättningsskyldige, der han är känd, samt om skadan skett inom distrikt, hvarom i § 6 förmäles, äfven förmannen eller andre förmannen för de Lappar, som der uppehålla sig; och skola, om inom distriktet Lappar från båda rikena uppehålla sig, såväl den svenska som norska förmannen tillkallas. Möter hinder för sådan kallelses delgifvande inom 48 timmar efter det skadan upptäcktes, tillkallas i stället en af de i närheten varande Lappar eller, der skadan skett inom distrikt, der både svenska och norska Lappar sig uppehålla, eu af hvartdera folket. Kan ej heller detta ske inom nyssnämnda tid, eller uteblifver någon af de tillkallade, må förrättningen deraf ej uppehållas.

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

§ 11-

Varder vid den i § 10 nämnda förrättning ersättningsfrågan ej i godo bilagd, åligger den, som skadan lidit, der lian sitt ersättningsanspråk fullfölja vill, att skyndsamligen hos länsmannen i orten eller annan man, som af amtmannen blifvit förordnad att hålla djdika förrättningar, begära ny syn på stället för skadans värderande. Till denna syn, hvilken förrättas af länsmannen eller den, som dertill blifvit särskilt förordnad, med biträde af tvä lagrättsmän, dem han utser inom den i norska lagen den 28 Augusti 1854 § 18 föreskrifna nämnd, eller, om sådane män icke utan tidsspillan kunna komma tillstädes, bland de män, som äro upptagna å den allmänna listan öfver lagrättsmän, skall den ersättningsskyldige, om han är känd, eller, der fråga är om sådan ansvarighet, som i § 9 mom. 3 förmäles, förmannen eller andre förmannen instämmas medelst kallelse, som bör delgifvas senast dagen före förrättningen, om den, som kallas skall, uppehåller sig inom två mil från förrättningsstället. Uppehåller han sig på längre afstånd derifrån, varde kallelsetiden förlängd med 24 timmar för hvarje fulla två mil. I de fall der den ersättningsskyldige eller förmannen eller andre förmannen icke kan instämmas eller inkallas, t. ex. då de redan hafva lemnat distriktet utan att hafva i god tid förut uppgifvit för förrättningsmannen någon inom distriktet bosatt man, som kan på deras vägnar inkallas, bör synen ändock hållas; och skall förrättningsmannen i protokollet anteckna anledningen dertill att vederbörande icke blifvit instämda. I dylika fall böra såväl förrättningsmännen som synemännen ständigt hafva sin uppmärksamhet fästad derpå att den frånvarandes rätt icke förnärmas. Vid synen skall den, som lidit skadan, medhafva de män, hvilka hållit den första besigtningen, eller, om sådant ej kan ske, framlägga deras skriftliga intyg om förloppet dervid. Han bör ock, om så nödigt anses, förevisa de handlingar, hvarpå hans egande- eller nyttjanderätt till den mark, der skadan skett, sig grundar. Förrättningsmännen skola, så vidt möjligt är, söka åstadkomma och i protokoll intaga noggrann utredning angående skadans uppkomst och vidsträckthet, ställets belägenhet och beskaffenhet, om marken är inhägnad eller oinhägnad m. m., äfvensom angående den eller de personer, hvilka ega de renar, som gjort skadan, antal och storleken af de hjordar, de tillhöra.

En hvar, som är tillstädes der förrättningen hålles, är pligtig att på förrättningsmannens uppmaning tillkännagifva allt, som kan vara honom bekant och lända till upplysning i saken, och står hvar och en

96 Bilaga till protokollet i. svenska Statsrådet den 24 September 1880.

för innehållet af sitt yttrande i samma ansvar, som om det afgifvits inför domstol.

Vid skadans värderande skola synemännen noga taga hänsyn till såväl markens beskaffenhet och fruktbarhet, dess större eller mindre uppodling, grödans godhet och huruvida annan boskap än renar bidragit till skadan, som ock, der skada å utmark skett, de omständigheter, hvaraf enligt § 9 sista mom. ersättningsskyldighet i detta fall är beroende, samt alla andra förhållanden, som ega inflytande å skadeersättningens belopp. I öfrigt skola synemännen till protokollet afgifva förklaring, under edsförpligtelse, der de icke förut aflagt ed såsom lagrättsmän, att värderingen är gjord efter deras bästa förstånd och öfvertygelse. Innan synen börjas, erinre förrättningsmannen synemännen om de skyldigheter, som, på grund af hvad här är stadgadt, dem åligger; och skall om denna erinran göras anteckning i protokollet.

Förrättningsmannen, som ej eger vid värderingen rösta, utom i händelse olika meningar mellan synemännen uppkomma, då den mening gäller, hvilken förrättningsmannen biträder, skall dock i hvarje fall vid protokollets afslutande afgifva sitt utlåtande, huruvida han anser det åsätta värdet skäligt och billigt, samt huruvida han i öfrigt i något hänseende har att anmärka något, som kan hafva inflytande på saken.

Innan förrättningens slut skall förrättningsmannen söka åstadkomma förlikning mellan parterne. Träffas förlikning, har den samma verkan, som om den vore ingången inför förlikningskommissionen.

Värdering, som omtalas i denna §, kan i händelse af rättegång förändras af domstolen, om skäl dertill förefinnes.

§ 12-

För syneförrättning, hvarom i § 4 eller 11 sägs, tillkommer förrättningsmannen, jemte den för länsman bestämda skjutsersättning och dimtgodtgörelse, för kallelse af en hvar af lagrättsmännen 80 öre, för hållande af synen 4 kronor om dagen och för protokollet deröfver 70 öre arket. För nämnande af lagrättsmän och deras förordnande erhålles ingen betalning. Lagrättsmännen åtnjuta för hvarje förrättningsdag 1 krona 60 öre.

§ 13-

Kan ej heller vid den i § 11 omförmälda förrättning saken genom förlikning afgöras, åligger förrättningsmannen, om den, som ska-

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880. 97

dan lidit, sådant påyrkar, till vederbörande amtman insända afskrift af förrättningsprotokollet med dertill börande handlingar jemte eget yttrande angående de mäns trovärdighet, hvilka förrättat den föregående besigtningen, hvarefter amtmannen genast eller efter ytterligare undersökning, om sådan anses nödig, afgör, om skäl finnes till åtals anställande, i hvilket fall han föranstaltar om dylikt åtal enligt de för offentliga politisakers behandling gällande former, hvarvid dock föreläggande af straff icke eger ruin mot den eller dem, hvilka antingen, enligt hvad som förekommit, kunna anses öfvertygade om skadegörelsen eller eljest till följd af § 9 äro för densamma ansvarige. Sådana mål kunna efter omständigheterna handläggas antingen vid extra rätt eller vid tingen och står det den eller de tilltalade fritt att i dessa mål svara genom ombud.

Har skada af ifrågavarande beskaffenhet skett, men är skadan ringa, kan amtmannen besluta att allmänt åtal ej anställes, i hvilket fall det till amtmannen insända protokoll med bilagor tillställes den, som lidit skadan, med underrättelse det han eger att sjelf anhängiggöra och utföra sin talan, om han dertill finner sig befogad.

Ej heller eger allmänt åtal rum i de trakter, der distriktindelning icke förekommer.

Talan, scui af enskild part anställes angående ersättning för skada af renar, utföres i enlighet med denna förordning så vidt den å sådan talan är tillämplig; och kan anspråk på ersättning icke göras gällande, derest ej hvad i §§ 10 och 11 stadgas blifvit iakttaget. Målets instämmande till förlikningskommission är ej erforderligt.

§ 14-

Hvad i §§ 4, 10, 11, 12 och 13 stadgas i afseende å behandlingen af deri omförmälda ersättningsfrågor eger ej tillämpning å dylika frågor, som uppkomma i Sverige, utan förfares med dessa efter här gällande lag.

§ 15.

1. Talan emot Lappar om sådan gemensam ansvarighet, som i § 9 stadgas, anhängiggöres emot den, hvilken tjenstgjorde såsom förman i distriktet på den tid skadan skedde. Uppehöllo sig derstädes vid nämnde tid Lappar från begge rikena, skola såväl den svenske som den norske förmannen instämmas. Förmannen stämmes att svara i målet å vederbörande Lappars vägnar.

Bih. till Eiksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

98 Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

2. Tilltror förmannen sig kunna visa genom hvilkens eller hvilkas renar skada blifvit förorsakad eller att jemte de under hans tillsyn stående Lappar äfven andra böra för skadan ansvara, ege han att den eller de skyldige eller i senare fallet dem, emot hvilka anspråk om deltagande i ersättningen väckes, låta instämma till gemensamt svaromål i saken.

3. Der i det fall, hvarom denna § handlar, hinder möter att stämma förman, skall stämningen delgifvas de Lappar, emot hvilka talan föres; och gälle då för dem hvad i föregående mom. om förman är sagdt.

4. Vill man yrka, att någon ådömes böter, skall i hvarje fall den, mot hvilken sådant yrkande framställes, sjelf instämmas.

§ 16-

Lappar, hvilka, efter hvad i § 9 mom. 3 sägs, blifvit till ansvarighet för inträffad skada dömde eller, efter det värdering af skadan enligt § 11 egt rum, ingått förlikning om erläggande af en ersättning, som icke öfverstiger den geftom värderingen bestämda med tillagd godtgörelse för omkostnader, vare oförhindrade att mot den eller dem, som skadan förorsakat, i händelse kännedom derom sedermera erhålles, eller emot andra Lappar, hvilka, vid den tid skadan skedde, haft renar inom distriktet och sålunda böra i skadeersättningen deltaga, väcka talan om återgäldande af hvad hos honom uttagits eller den del deraf, som å öfriga Lappar belöper. Sådan talan må dock ej anhängiggöras senare än två år, efter det skadan skedde.

§ I?-

Laglig stämningstid, när Lappar i sitt hemland skola stämmas till domstol i andra riket, är i allmänhet tre månader, men endast sex veckor när den, som stämmes, uppehåller sig i län eller amt, som gränsar till amt eller län, hvari domstolen, dit kallelse sker, finnes. Den, hvars vistelseort är okänd, njuter tre månaders tid efter stämningens kungörande i Sverige i kyrkan eller i Norge vid kyrkan i den socken, der han senast haft sitt hemvist.

§ 18-

Den, som olofligen fäller eller misshandlar Lapparnes renar, skall, utom full ersättning för skadan, bota högst 40 kronor, så framt icke

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880. 99

förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar. Lag samma vare, om någon med uppsåt eller af groft vållande förorsakar, att renarne genom skrämskott, hundar eller på annat otillbörligt sätt ofredas på tillåtna uppehållsställen, eller söker att dem derifrån fördrifva.

Skada, som hund tillfogar ren på tillåtet uppehållsställe, skall af hundens egare till fullo ersättas, äfven om skadan icke förorsakats genom någons uppsåt eller vållande.

När Lapp hos länsmannen eller den, som af amtmannen blifvit förordnad att upptaga dylika mål, klagar öfver sådan förnärmelse, som ofvan är nämnd, skall denne efter föregången undersökning så fort ske kan, såvida han ej kan åstadkomma förlikning, i hvilket fall ansvar ej eger rum, om saken afgifva berättelse till landshöfdingen eller amtmannen, som, derest skäl förefinnes att ställa någon till ansvar, skall föranstalta om sakens utförande genom allmän åklagare, hvad Norge angår, enligt de i § 13 bestämda grunder, men i motsatt fall sänder berättelsen till den, som skadan lidit, med tillkännagifvande att det öfverlemnas åt honom sjelf att anhängiggöra och utföra sin talan, i hvilken händelse saken ej behöfver till förlikningskommission instämmas.

§ 19-

De i §§ 3 och 7 omförmälda förseelser åtalas i Norge efter amtmannens föranstaltande inför politirätt. I Sverige skola dylika förseelser äfven vara underkastade allmänt åtal.

§ 20.

Dom, hvarigenom någon i det ena riket blifvit dömd till böter eller skadeersättning enligt denna förordning, kan i det andra riket bringas till verkställighet, om den eger laga kraft, den dömde dermed förklarat sig nöjd eller, då domen är meddelad i Norge, vad emot domen icke blifvit inom stadgad tid anmäldt (Appellationsfristen er udlpben) eller, i en genom allmän åklagare utförd rättegång, domen blifvit den sakfälde kungjord, utan att han påyrkat densammas pröfning i högre rätt. Önskar någon doms verkställande i det andra riket, vände sig till landshöfdingen eller amtmannen i det län eller amt, der domen är gifven, och teckne denne, derest sådant förhållande ådagalägges, på grund hvaraf den sökta verkställigheten må ega rum, bevis derom å domen samt sände handlingarna till vederbörande amtman eller landshöfding i det andra riket, hvilken föranstaltar om domens verkställande och de indrifna medlens öfversändande till förstnämnde landshöfding eller amtman.

100 Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

Hvad om domar nu sagdt är, galle ock om sådana i fråga om ersättning för skada, som i denna förordning omförmäles, träffade förlikningar, hvilka ega kraft af dom; börande Iandshöfdingen eller amtmannen, då sådan förlikning, ingången i det ena riket, för verkställighet öfversändes till det andra, tillika meddela bevis, att förlikningen enligt förstnämnda lands lagar eger samma gällande verkan, som laga kraft vunnen dom.

I afseende å böters förvandling vid bristande tillgång till deras gäldande, förfares enligt det lands lagar, der böterna skola uttagas.

§ 21.

I Sverige skall kungörandet af norsk dom, meddelad på grund af denna förordning, verkställas genom kronobetjent med vittne eller genom två nämndemän. Dervid skall ock, om rättegången är genom allmän åklagare utförd, den sakfälde affordras förklaring, huruvida han påyrkar domens pröfning i högre rätt. I mål, som enligt § 15 blifvit mot förman utfördt, skall domen kungöras denne, som har att i nämnda hänseende sig förklara.

§ 22.

I de mål, der svensk Lapp är part i Norge eller norsk Lapp i Sverige, må ej stämpladt papper användas.

§ 23.

I öfrigt komma de i hvartdera riket i allmänhet gällande lagar att tillämpas å Lapparne under deras vistande derstädes.

§ 24.

När i denna förordning talas om Lapparnes renar förstås dermed icke allenast deras egna utan ock andras renar, hvilka äro under deras vård.

Bofaste renegare hafva, såvida de hålla sina renar under egen vård, i afseende å dessa samma rättigheter och skyldigheter som Lapparne.

§ 25.

Embets- och tjensteman, och särskildt landshöfdingar och amt-

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880. 101

män, skola tillse, att de öfverflyttande Lapparne ej förnärmas i utöfvande af dem tillagda rättigheter.

§ 26.

Der i ettdera af rikena å något visst område vid kusten eller inne i landet renars underhåll pröfvas för den jordbrukande befolkningen vara i synnerlig mån betungande, kan Konungen förordna, att det området ej vidare må till sådant ändamål begagnas mot det att erforderlig betesmark Lapparne anvisas på annan landsträcka, som dertill finnes tjenlig.

Betesmark, som sålunda blifvit anvisad åt Lapparne, må till den utsträckning, som är af nöden för att lemna bete till de renar, hvilka år efter annat dit föras, icke underkastas intrång genom rödjning, odling, säterbruk eller betande af hemdjur; dock att hvad här är stadgadt icke utgör hinder för upprödjning och odling, efter offentlig myndighets beslut, af platser inom dessa trakter till skjutsstationer eller herbergen för resande.

§ 27.

Visar det sig nödigt för det i föregående § omförmälda ändamål eller för att åt Lapparne bereda nödiga vägar till deras betesmarker eller för att uppföra stängsel till förekommande af skada af renar att använda jord, som eges eller brukas af enskild man, vare i Norge egaren eller brukaren, när sådant af staten påfordras, skyldig att afstå jorden mot ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse ej kan träffas, bestämmes genom värdering. I Sverige förfares härmed enligt gällande förordning angående jords afstående för allmänt behof.

§ 28.

De bestämmelser i denna förordning, hvilka ordna förhållandet emellan Lapparne och den jordbrukande befolkningen, gälla icke inom Finnmarkens amt. Skulle svensk Lapp söka sommarbete i detta amt för sina renar, komma de för amtets norska Lappar särskildt gällande bestämmelser att å honom tillämpas.

§ 29.

Denna förordning träder i kraft, sedan enahanda bestämmelser blifvit antagna i Norge, från den dag, Konungen för båda rikena be-

102 Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 24 September 1880.

stämmer. Från samma dag upphör forsta bihanget eller codicillen till gränsetraktaten af 7/18 Oktober 1751 att vara gällande.

Denna förordning förblifver gällande intill andra bestämmelser äro gifna för båda rikena, eller två år äro förflutna sedan i ettdera riket beslutits upphäfvande eller förändring i denna förordnings bestämmelser, utan att beslutet gjorts beroende deraf att motsvarande bestämmelser blifva gifna för det andra riket. Sådant beslut må dock ej i något af rikena fattas förr än tio år förflutit från den dag denna förordning trädde i kraft. Hvarje förordnande, som antingen för rikena gemensamt eller för något af dem träder i stället för denna förordning, skall hvila på den grund, som i § 30 är stadgad.

§ 30.

Begge rikenas Lappar skola städse, som hittills, kunna hvarje år under Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader uppehålla sig med sina renar i Tromsö^ Nordlands, Nordre och Söndre Trondhjems amter i Norge och den öfrige delen af året i de angränsande Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län i Sverige och åtnjuta de rättigheter, som tillkomma nämnda amters eller läns egna Lappar.

Kongl. Maj:ts Befällningshafvandes i Norrbottens län utlåtande. 103

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län underdåniga utlåtande angående förslag till förordning rörande lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Till åtlydnad af en under den 20 sistlidne Oktober från Herr Statsrådet och Chefen för Eders Kongl. Maj:ts Justitiedepartement aflåten befallning får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed underdånigst. afgifva utlåtande öfver ett inom det norska departementet för det Indre uppsatt förslag till Lov angaaende Lapperne i de forenede Kongeriger Norge og Sverige, hvilket förslag blifvit till svenska språket öfversatt och jemte en mängd till ärendet hörande handlingar hit öfverlemnadt.

Innan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfvergår till granskning af detta förslag, anser sig Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande böra, under hänvisning till det, som derom linnes anfördt af så väl komitén af år 1843 som kommissionen af år 1866, i underdånighet lemna en redogörelse för lapparnes i de till länet hörande lappmarkerna flyttningståg för nutiden och för andra förhållanden rörande dem, hvilka kunna tjena till ledning och upplysning vid bedömandet dels af det behof, som för dem må förefinnas att begagna bete för renhjordarna uti Norge, dels af de åtgärder, som må vidtagas för att på ett tillfredsställande sätt ordna förhållandet emellan de bofaste och nomaderne så väl i allmänhet som ock särskildt uti Norge.

Gränsspärrningen år 1852 har orsakat att norska lappar, hvilka derförut hört hemma i Kautokeino, tid efter annan, medförande sina renar, nödgats inflytta till de svenska lappmarkerna och att många af de finska lappar, som flyttat med sina renar på norra sidan af Köngämä eif, inflyttat till svenska Enontekis (Karesuando). Den förstnämnda inflyttningen är en helt naturlig följd deraf att utrymmet i Finnmarken blef för inskränkt för de renhjordar, som derstädes funnos, då deras

104 Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande.

egare icke kunde för dem begagna sig af vinterbete i Sverige; den senare åtgärden har vidtagits för att derigenom bereda renbetsrätt i Norge under sommarmånaderna. Af inhemtade upplysningar framgår, att flere af de lappar, som inflyttat från finska till svenska Enontekis, fortfarande låta sina renar beta på norra sidan af Köngämä eif under höst och vår och under vintern sällan beträda svenskt område samt att en del af de finska lappar, som flytta i samma trakt, men icke låtit skrifva sig i Enontekis, när de komma till norska gränsen, öfverlemna sina renar till vård under sommarmånaderna åt svenska lappar och återtaga dem i egen vård, när de på hösten åter komma inom svenskt eller finskt område. Detta allt, jemte det att renarne under de senare åren i allmänhet haft godt bete och icke så, som en del år derförut inträffat, omkommit genom sjukdomar eller till betydligt antal dödats af vargar, har gjort att renhjordarna i synnerhet inom Enontekis tillväxt och att lapparne, för att erhålla sommarbete åt dem i Norge och för att förekomma att det på vissa trakter skulle blifva för öfverfullt af renar, nödgats flytta med dem till trakter, som tillförene ej begagnats till renbete. Så t. ex. låta de nu sina renar beta på Öar, till hvilka förut ej renar förts. Detta oaktadt kan man säga att å vissa trakter i Tromsö amt under sommarmånaderna varit så mycket renar att renbetet der blifvit knappt. Dessutom har .en sed börjat inrota sig bland en del af Enontekis-lapparne, den nemligen att föra renarne till Norge så tidigt på våren, att ej vajorna (renkorna) ännu kalfvat, hvilket för ett eller annat tiotal af år sedan icke lärer hafva förekommit. Vanligast är dock ännu att flyttningen till Norge, företages omkring midsommar, sedan kalfvarna hunnit blifva så försigkomna att de kunna uthärda med och åtfölja vajorna vid flyttningen. Nyssnämnda sed eller tilltag torde hafva sin rätta förklaringsgrund deruti,, att det blifvit så öfverfullt af renar uti Enontekis socken, att tillräckligt bete under vårtiden för dem ej är att tillgå inom svenskt område. En annan sed, hvilken är allmän bland Enontekis-lapparne och äfven vunnit insteg bland andra lappar, är att flyttningen till Norge företages i tvenne omgångar på så sätt att oxrenarne tåga förut under slapp, tillsyn af de yngre och oerfarnare bland barn och tjenare och att vajorna med kalfvarna, förda af husbondfolket och de mera erfarne tjenarena, komma två å tre veckor senare. Sedan lapparne kommit till sina sommarvisten, hvilket, med undantag för dem, som ditflyttat före kalftiden, kan antagas ega rum i början eller medlet af Juli, qvarstanna de der till slutet af Augusti eller början af September, hvarefter de anträda återflyttningen till Sverige och intaga sina inom svenska området belägna höstvisten. Dessa flyttningar ske emellertid icke sam-

Kongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Norrbottens län utlåtande. 105

tidigt för de lappar, som hafva samma flyttningsväg, utan med en eller annan dags uppehåll; detta för att i någon mån förekomma sammanblandning af renhjordarne. Då renarna på våren trå vesterut och på hösten österut, är det, synnerligast under oväder, snöyra, dimma m. m., svårt att hålla en renhjord tillsamman under flyttningståget. Sammanblandning af renar från olika egare uppstår derföre alltid vid flyttningarne i mer eller mindre grad; flockar af renar skilja sig från hjorden och begifva sig utan ledare förut till de af dem kända och eftertraktade betesmarkerna, eller sälla de sig till en annan lapps hjord. När en lapp, stadd på flyttning, kommer i närheten af en sådan frånskild flock, inkorporerar han den så att säga med sin egen hjord. Omedelbart efter sedan de kommit fram till sina sommarvisten och under vintern företages så kallad skiljning af renarna, så att hvar och en lapp under några veckor på sommaren och senare delen af vintern intill vårflyttningen egentligen kan sägas hafva blott sina egna renar och de renar, som han sköter för bofaste, under sin vård.

Enligt deras egna till vederbörande länsman lemnade uppgifter medförde Enontekis-lapparne förra året 35,190 renar till Tromsö amt. Huru ringa tillit, som kan ställas till dessa uppgifter, ådagalägges af närslutne af ombudet i Tromsö för de svenska lapparna hit meddelade afskrift af den redogörelse, stiftsamtmannen i Tromsö derom ingifvit till det norska departementet för det Indre. Han beräknar på grund dels af uppsyningsmännens uppgifter, dels af andra källor, hela det antal renar, som haft sommarbete uti amtet nämnda år till 104,000, då det enligt lapparnas egna uppgifter icke skulle uppgått till stort mera än hälften deraf eller 55,100. Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande tager för afgjordt att den af stiftsamtmannen lemnade uppgiften kommer det rätta nära och att antalet af honom icke uppgifvits för högt, samt att lapparna från Enontekis, hvilka sjelfva för nutiden ega omkring 50,000 renar, föra med sig till sommarbete i Tromsö amt icke allenast dessa, utan äfven, enligt hvad ofvanföre blifvit påpekadt, en mängd andra renar, som tillhöra finska lappar. Från Enontekis kommer således det jemförelsevis största antalet af de renar, som endast under sommarmånaderna äro inom Tromsö amt.

Lapparne från Jukkasjärvi flytta äfven med sina renar till Norge och uppehålla sig derstädes under Juli och Augusti. Dessa lappar hafva i allmänhet namn om sig att egna renarna god vård. De under de senare åren till denna lappmarkssocken inflyttade lapparna från Kautokeino äro deremot illa tålda både af bofaste och af andra lappar för bristande omvård, tjufaktighet m. m. För öfrigt gäller om denna sockens lappar och deras flyttningståg mycket af hvad som här ofvan Bih. till RiJcsd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 14

106 Kongl. Maj:ts Befallning skafvandes i Norrlottens län utlåtande.

blifvit anfördt om deras grannar från Enontekis. Uppgiften, som lapparne lemnat om det antal renar, de fört med sig till Norge år 1878, är påtagligen alldeles origtig. Man torde utan fara för låg beräkning, kunna antaga detta antal till omkring 15,000 eller tre gånger större än det de sjelfve uppgifvit.

Af lapparne uti Gellivare flytta några familjer med sina renhjordar till Nordlands amt och uppehålla sig der på de fjell, som ligga omkring de inre fjordarna, under den varmaste tiden af sommaren. Flertalet lappar i denna socken flytta icke längre än till närheten af riksgränsen, der de uppehålla sig en eller annan vecka under högsommaren, låtande renarne beta än på den ena än på den andra sidan nämnda gräns. Dessa senare lappar komma sällan i beröring med de bofaste, och, efter hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inhemtat, lärer förhållandet emellan de förstnämnda lapparne, hvilka föra med sig till Norge omkring 2,500 renar, och de bofaste, med hvilka de komma i beröring, vara godt. Om de i denna socken inkomne Kautokeinolapparne gäller samma omdöme, som för dem inom Jukkasjärvi här ofvan blifvit lemnadt. De äro ett plågoris för de bofaste, men i ännu högre grad för de öfrige lapparne, emedan de icke synas hafva begrepp om ärlighet och redbarhet och emedan de tränga sig in-på och helt enkelt låta sina renar beta på marken, som tillförene begagnats af andra, samt derigenom ofta nog nödga dessa att flytta till andra trakter, icke så 'mycket derföre att renbetet genom detta intrång varder otillräckligt på de från gammalt begagnade beteslanden utan egentligen derföre att dessa Kautokeino-lappar efter de andra nomadernas uppfattning äro värre att hafva i sin närhet än varg och järf. För öfrigt får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande rörande lapparnes i denna socken flyttningar meddela, att likasom de i allmänhet icke gå längre på sommaren än till trakterna omkring sjelfva riksgränsen, utsträckas de ej heller på vintern längre mot öster än till trakter, som ungefär ligga på samma meridian som Gellivare kyrka, hvadan deras flyttningståg hafva den minsta utsträckning i längd af fjell-lapparnes i länet.

Fjell-lapparne uti Jockmock uppehålla sig under vintermånaderna i östra delen af socknen, begifva sig i slutet af April till sina vårvisten, belägna i björkregionen å de stora platåer, med hvilka fjellryggarne afslutas mot skogslandet, samt flytta derifrån omkring midsommar mot norska gränsen. Några flytta aldrig så långt som till denna gräns utan vända redan 3 å 4 mil öster om den åter till höstvistena, hvilka i allmänhet äro belägna på samma ställen som vårvistena. Andra flytta närmare gränsen mot Norge, men komma aldrig inom norskt område; andra deremot utsträcka sina flyttningståg öfver riksgränsen och låta

Kongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Norrbottens län utlåtande. 107

sina renar under en å två veckor i slutet af Juli månad beta än på ena än på andra sidan af denna gräns. Vid slutet af Augusti månad äro de fleste af dessa lappar åter i närheten af de ställen, hvilka de vid midsommartiden lemnade. Hit kan man äfven räkna några lappar, som hafva hemortsrätt i Norge och som under gynnsamma år uppehålla sig der hela året om, men hvilka i allmänhet omkring medlet af September månad komma med sina renhjordar öfver riksgränsen samt derefter uppehålla sig på svenskt område 7 å 8 månader innan de åter begifva sig till Norge.

Hvad ändtligen fjell-lapparne uti Arjepluog vidkommer, så flytta de af dem, som hafva sina renbetestrakter omkring Pite eif och dess bigrenar, i likhet med dem i Jockmock, således dels blott inom svenskt område, dels till riksgränsen, der de några veckor uppehålla sig betande renarne än inom Sverige än i Norge. En och annan lapp, som inflyttat till Norge, håller sig äfven omkring riksgränsen under varmaste delen af sommaren samt uppehåller sig med sina renar under vintrarna antingen i Norge eller i Sverige, beroende detta på hvarest de för året tro sig erhålla bästa renbetet. De fjell-lappar åter i denna socken, som flytta söder om Pite eif efter de bergssträckningar och fjell, som ligga omkring Skellefte- och Laiselfvens vattensystem, uppehålla sig under vintrarna uti skogslandet inom Pite lappmark och flytta till och med vissa år ända ned till de vid hafvet liggande socknarne i Norroch Vesterbottens län, vistas på de närmast skogslandet liggande fjellplatåerna under vår- och hösttid, men flytta en vecka efter midsommar, görande blott helt korta uppehåll, efter de egentliga fjellen in på norskt område och stanna der, betande sina -renhjordar å de fjell och de dalar, som ligga omkring och emellan Rån en- och Saltenfjord till in uti September, då de lika hastigt som på dittåget återvända till sina höstvisten. Flere af dessa lappar hafva skatteland uti Norge, ehuru de hafva hemortsrätt i Sverige, hvilket synes vara stridande emot § 2 i första codicillen till gränsetraktaten. Många af de fjell, som ligga emellan norska gränsen och lapparnes höstvisten, begagnas numera ej till bete för renar, sedan dels renhjordarna sammansmält till följd af orsaker, som det här icke torde vara nödigt anföra, dels den nyssnämnda seden att en större del af sommaren låta renarne beta uti Norge, ehuru det skulle finnas sådant för stora hjordar. Lapparne sjelfva uppgifva att de fjellsträckningar, som de fått sig upplåtna till renbetesland uti Norge, äro ypperliga sådana och att renarne derstädes kunna bättre hållas tillsamman m. m.

För fullständighetens skull torde här böra omnämnas att så kallade skogsrenär finnas uti Pajala, Gellivare, Jockmock, Arjepluog och

108 Kongl. May.ts Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande.

Arvidsjaur, att dessa renar egas inom Pajala, Gellivare och Jockmock af bofaste, hvilka antingen bredvid hemmansbruket idka renskötsel eller öfverlemna dem till skötsel åt skogslappar, inom Arjepluog och Arvidsjaur egentligen af lappar. Skogsrenarne komma sällan ur skogslandet. Någon gång under mycket varma somrar hålla de sig på skoglösa höjder eller stora myrar. De flyttningar, som företagas med skogsrénarna, äro icke långa. Många skogslappar hålla sig med sina renar året om på sina renbetesland, hvilka hafva en areal af en qvadratmil och derunder. En del flytta på vintern med dem ned till kusten; synnerligast göra de lappar det, som sköta renar åt hemmansegare på nedre landet.

Af det ofvan anförda framgår, att våra nomader inom de särskilda lappmarkerna hafva olika sedvanor, specielt i afseende på deras flyttningståg. Sjelfmant torde ock af denna redogörelse framkallas det spörsmålet: är det möjligt för de svenska lappar, som nu under sommartiden låta sina renar beta på norskt område, att i stället året om hålla dem i Sverige? Då förhållandet är att de renar, som hela året om vistas i skogen, varda betydligt större än fjellrenarna, då dertill kommer att de fjellrenar vanligen äro större och starkare utbildade, hvilka icke föras vidt omkring och till långt ifrån hvarandra belägna vändningspunkter på bete, än de, för hvilka detta sker, synes det som man borde kunna antaga, att det vore ändamålsenligt, om flyttningstågen finge mindre utsträckning och om vistelsen inom Norge kunde undvikas; men sådant är emellertid icke öfver allt möjligt; ty dels är skogslandet uti Sverige numera så upptaget af bofaste, att der icke finnes utrymme för flere skogsrenar, dels, och detta är det väsentligaste skälet, äro sjelfva fjellen inom svenska området så olika till sin naturbildning i skilda delar af lappmarken, att de icke gifva lika möjlighet till renvård, icke lemna lika goda betesplatser, med ett ord icke i lika grad erbjuda det, som utgör vilkor för att renar skola hafva trefnad på ett land och der kunna hållas qvar. Fjellen i Lule och Pite lappmark, synnerligast de som ligga på vattendelaren mellan Lilla och Stora Lule eif som mellan denna senare och Pite eif och de som ligga vid riksgränsen, dana ypperliga renbeten, emedan fjellsidorna bära en riklig vegetation af de gräs och små viden, som renarne älska, emedan dalarne äro djupt nedskurna, emedan fjellen uppgå i höga spetsar, emedan snö och is här och hvar på dem qvarligger, sommaren må vara huru varm som helst. Så är det icke i Torne lappmark. Fjellen, som der icke nå någon betydlig höjd, bestå egentligen af stora sammanhängande platåer, å hvilka snön qvarligger in i Juli och som icke förete någon egentlig gräsvegetation utan förnämligast en sådan af renlaf.

Kongl. May.ts Befältningshafvandes i Norrbottens län utlåtande. 109

Vissa trakter af de närmast riksgränsen liggande delarne af Tromsö amt äro äfven likartade. Deraf kommer, att de delar af Torne lappmark, som utgöra dess egentliga fjell-land, och vissa sträckningar af de närmast riksgränsen liggande delarne af Tromsö amt icke annat än under den sista delen af sommaren och början af hösten erbjuda något dugligt renbete och att detta således måste för våren och den egentliga delen af sommaren sökas å lokaler, som genom sin bildning och sitt läge tidigare varda befriade från snö och omedelbart derefter beklädas med gräs. Sådana finnas i Tromsö amt, synnerligast å de stora näs, som ligga emellan de djupt i landet inskurna och i alla rigtningar sig sträckande fjordarne, och för lapparnes i Torne lappmark existens är det alldeles nödvändigt att deras renar der få beta.

Om än det kan ledas i bevis, att lapparnes flyttningar med sina renhjordar så långt in på norskt område, som för nutiden icke är något, som för sig har urminnes häfd, så har den dock under tvenne århundraden egt rum; och om den än kan antagas hafva haft sin första orsak deruti, att lapparne blifvit genom kustlandets invid Bottenviken bebyggande och bosättningarne inom de svenska lappmarkerna utträngda från sina gamla betesmarker och nödgats uppsöka nya, så har dock derigenom de marker, som icke kunnat på annat sätt användas, blifvit till nytta. Om än någon, i motsats till hvad här ofvan är yttradt, skulle påstå att det icke är absolut nödvändigt för renskötselns fortvara i Törne lappmark, att betesrätt för renhjordarne finnes uti Norge under vissa tider af året, så förutsätter detta åtminstone, att renantalet i denna lappmark skulle nedsättas till en ren obetydlighet mot det närvarande, ty det är redan nu så stort, att det endast med tillitande af bete i närgränsande kustsocken Pajala är möjligt under en del af året framföda detsamma och renlafmarkerna, använda till renbete under sommaren, skulle om några år upphöra att vara dugliga till renbete. Hvad Gellivare socken vidkommer, så kunna lapparna derstädes under de flesta år finna tillräckligt bete för sina renar uti socknens fjell-land. Det händer dock tid efter annan att snödigra vintrar efterträdas af kalla somrar, hvarigenom snön kommer att qvarligga länge i fjellen på denna sida riksgränsen. Dessa lappar nödgas då söka bete för renarne inom norskt område och fördenskull är det äfven nödvändigt för dem att rättigheten till renbete derinom varder åt dem förvarad för framtiden. Hvad åter Jockmocks och norra Arjepluogs fjell-lappar angår, så är det för dem visserligen icke af någon nödvändighet att beta renarne uti Norge, utan blott af gammal sedvana, som en del af dem en eller annan vecka vistas derinom. Betena äro nemligen inom svenska området i dessa trakters fjell-land mycket goda och fullt till-

110 Kongl. Maj:ts Befallning skaf v andes i Norrbottens län utlåtande.

räckliga för renhjordarna och fjellen omkring de störa sjöarne, som ligga nära riksgränsen, varda så tidigt på vårarna bara, att renarne i god tid på sommaren der finna fullt tillräckligt bete. För de renhjordar, som tillhöra södra delen af Arjepluog åter, finnes otvifvelaktigt äfven tillräckliga betesmarker inom svenskt område, så att man kan säga att lapparne icke flytta till Norge under sommaren, för att sådant fattas dem i hemlandet, men de göra det af förr uppgifne orsaker, som ock deraf att mindre mygg der finnes och mera snö på fjellen, hvilket för renarnas välbefinnande är om ej alldeles nödvändigt dock fördelaktigt under den varma årstiden.

Om det således, såvida renhjordarna fortfarande skola kunna bibehållas vid den storlek, de för närvarande hafva, och den näring, af hvilken den betydligaste delen af befolkningen i Torne lappmark har sin utkomst, skall kunna framgent utöfvas till den omfattning nu eger rum, för lapparna uti denna lappmark är nödvändigt att med sina renar uppehålla sig inom Tromsö amt i Norge, och om det derjemte är nödvändigt för en del af länets öfrige nomader att, när förhållandena sådant påkalla, för bevarande af renhjordarna hafva en sådan rättighet åt sig förvarad, hvad de närmast riksgränsen liggande trakterna af Nordlands amt vidkommer, så ligger det dock — när bosättningarna numera uti dessa amt tagit den utsträckning, att de icke allenast förekomma vid hafskusten och vid fjordarne utan äfven trängt långt in i floddalarne, i vissa till och med ända till närheten af riksgränsen, samt när dertill kommer att den befolkning, som upptagit land i dessa djupt nedskurna dalgångar med sina till dels skogbeväxta och af en yppig gräsvegetation beklädda fjellsidor, hafva sin egentliga och ofta nog enda näring af nötboskaps- och ladugårdsskötsel — i sakens natur att sammanstötningar skola ega rum mellan de bofasta och nomaderna, och att stridigheter skola uppstå dem emellan. Sådant varder förhållandet i än högre grad, sedan en del af jordbrukarena börjat föra sina kreatur under sommarmånaderna till sätrar belägna längre upp i fjelldalarne, för att derigenom erhålla både ett bättre mulbete och fred för den vid hemgårdarne uppodlade marken, hvilken i allmänhet ej är inhägnad. Likasom det egentligen är i Tromsö amt, som lapparne begagna renbete på de flesta dertill lämpliga fjellsträckningar, så är det ock inom detta amt, som de egentliga striderna och olägenheterna för de båda särskilda nationaliteterna förekomma. Om man å ena sidan icke kan anse de klagomål, som jordbrukarena framställa öfver skada på åker, äng, skog, utslåtter m. m. af renarne, oberättigade och om än den ständiga fruktan, i hvilken de måste vara för att äringen å åker och äng skall varda nedtrampad och förstörd af förbiflyttande ren-

Kongl. Maj.is Befallningshafvandes i Norrlottens län utlåtande. 111

hjordar, kan man ej å andra sidan undra på, om nomaderna, hvilka så långt deras traditioner gå, varit vana att år efter år låta sina renhjoidai beta på samma fjell, när de, återkomna från vistelsen i Sverige till de gamla betesplatserna, finna dem intagna af andra, finna bostäder i deras väg, åkertegar der deras renar från ålder tågat fram, att de äfven klaga, begå olagligheter, finna sig förfördelade i hvad de anse vara deras lagliga rättigheter och börja misströsta, till följd af den öfvertygelsen, som de bygga på en långvarig erfarenhet, att de till sist skola i denna strid med de bofaste komma att draga det kortare strået. Den nyupprättade kartan öfver Tromsö amt visar ett land, sönderskuret i smärre partier och med en_ fjell-natur så vild, att det icke finnes många trakter, med hvilka det i dessa hänseenden kan jemföras. Dessa djupa inskärningar, dessa i alla rigtningar gående fjordar, dessa ed mellan fjordarna, sönderdela terrängen i en mängd skilda delar. I dalgångarna på och vid fjordarnas stränder bo jordbrukare här och hvar med sina egor omkring sig. Det är påtagligt att lapparne, för att komma tram genom en sådan terräng och förbi dessa egor till och från sina sömmarvisten, skola, äfven om de än göra sitt bästa i att sköta renarna och så att såga hafva dem i sina händer, svårligen kunna undgå att göra skada på egor, som ligga i eller nära deras flyttningsväg samt att de dervid i det minsta skola ses med oblida ögon af samt framkalla stor fruktan hos jordegarena. Förundransvärdt är det dock att bosättningen vågats på sådana öfvergångsställen från ett fjellparti till ett annat, som från ålder varit af lapparne begagnade, och å andra stallen, som ligga i de gamla renvägarnas omedelbara närhet. Man kunde nästa vara böjd tro att sådant skett mest för att trakassera och preja lapparne; ty icke kan det ligga något lockande och inbjudande deruti att slå upp bopålar och odla mark på sådana ställen, der renarne utgöra ett ständigt hot derför, att skadegörelse skall tillfogas och nedlagdt arbete varda utan frukt.

Emellan så skilda intressen som jordbrukarens och nomadens, skall det alltid varda omöjligt så ordna, att jemnvigt kommer att uppstå mellan bådas; men det är emellertid hög tid att något åtgöres för att det nuvarande rättslöshetstillståndet må upphöra och förhållandet emellan de bofaste och lapparne regleras genom stadganden, som kunna göra det uthärdligt.

Efter den mångåriga och vidlyftiga behandling, som frågan om lapparnes flyttningståg mellan Sverige och Norge undergått först vid tvenne af Eders Kongl. Maj:t nedsatta komitéer, vidare under en omsorgsfull långvarig pröfning af de förenade rikenas regeringar efter föregången granskning af Vår Högsta Domstol samt slutligen vid svenska

112 Kong!,. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande.

Riksdagen, har Norges regering än ytterligare egnat frågan en uttömmande pröfning, efter det stiftsamtmannen i Tromsö vid det för de båda ländernas representationer framlagda förslaget framstält en mängd anmärkningar, hvilka till stor del grundats pa den erfarenhet, som vunnits dels genom att inom amtet under de senare åren varit tillsatta uppsynmgsmän med uppdrag att söka förekomma förorättelser emellan de bofaste och nomaderna, dels genom den kartläggning och beskrifning öfver Tromsö amt, som genom norska regeringens försorg blifvit verkstäld, med specielt mål att lemna upplysning om marker tjenliga till renbete, renvägar m. m., som för frågans rätta bedömande kunde vara erforderligt. Af beskrifningen öfver Tromsö amt och stiftsamtmannens framställningar erfares bland annat: att den inrättade uppsyningsmansinstitutionen verkat mycket godt, derigenom att en mängd tvister blifvit bilagda, ersättningar utgifna och fiyttningstågen bättre öfvervakade; att det finnes sommarbete inom amtet för icke mindre än 144,000 renar; att en del egendomar äro så belägna, att det är nödvändigt inköpa och utlägga dem till allmänningar, för att möjliggöra fiyttningstågen med renar; att nya renvägar på en del ställen af samma anledning måste beredas; och att några broar böra byggas öfver elfvar för att underlätta fiyttningstågen och förekomma skadegörelse å egendom under flyttningar ne. Dessutom inhemtas af dessa handlingar, att några gårdar redan blifvit af staten inköpta, egor inhägnade och broar uppförda. Af all den ytterligare utredning, som på detta sätt blifvit åstadkommen, kommer man fortfarande till samma, åsigter, som tillförene af komitéerna framhållits, att det är ett oafvisligt behof att få dessa förhållanden genom en lag närmare bestämda och ordnade än hvad som skett i 1751 års codicill. De förhållanden, som då existerade i nordliga Norge, hafva under tidernas lopp så märkbart förändrats genom nybyggesanläggningar, odlingar samt en flerdubblad folkmängd, att lapparnas rättigheter derstädes numera synas föga skyddade genom bestämmelserna i nämnda codicill, hvilket erfarenheten nogsamt bekräftat. Denna codicill, hvilken dessutom blifvit olika tolkad från svensk och norsk synpunkt, har veterligen icke heller kommit till någon allmännare tillämpning, till följd hvaraf det oefterrättlighets tillstånd uppstått, hvaraf upprepade klagomål tid efter annan försports i synnerhet från norsk sida. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan fördenskull icke annat än tillstyrka stiftandet af en lag, som, såvidt möjligt är, på ett rättvist och billigt sätt tryggar, lapparnes tillvaro och rättigheter på samma gång den införer ordning i förhållandet mellan bofaste och lappar. Det är ock antagligt att lapparne sjelfva hellre skola underkasta sig den påföljd för af dem eller deras renar förorsa-

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande. 113

kad skadegörelse, som efter laga utredning och på laglig väg kan varda dem ålagd, än att fortfarande vara utsatte för de vexationer och den godtyckliga behandling, som från de bofastes sida ofta tillfogas dem. Det nu existerande förhållandet synes blifva så mycket betänkligare för lapparne, som Hans Excellens Herr Justitiestatsministern under frågans behandling vid 1871 års riksdag upplyst, att Norges Hpjeste Ret nyligen derförut gifvit en dom, hvarigenom det förklarats endast vara sjelfpantning, att en bofast, för att skaffa sig säkerhet och godtgörelse för lidna skador, skjutit ner renar och behållit dem intill dess skadan blifvit honom godtgjord. Om de bemödanden att få dessa förhållanden ordnade medelst en internationel lag, som norska regeringen ytterligare lagt i dagen genom här ofvan omrörda undersökningar och framställningar, nu åter varda från svensk sida tillbakavisade, är det högst sannolikt, att en sådan praxis i lagtolkning rörande bofastes rätt till sjelfpantning fortfarande skall göra sig i Norge gällande, hvarigenom lapparnes vistelse derstädes komme att för dem medföra ständiga bekymmer, faror och förluster. Dessutom torde af ett sådant tillbakavisande varda den följd, och för hvilken åtgärds vidtagande redan nu flere stämmor höjas i broderlandet, att norrmännen beslutat sig att för dessa förhållandens ordnande stifta en uteslutande norsk lag, ett slut på denna fråga, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke kan finna vara i något afseende önskvärdt.

Ehuru Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande således på det högsta tillstyrker utfärdande af en internationel förordning rörande lapparne i Sverige och Norge, hvilken för nutiden skulle få sin egentliga tillämpning för Tromsö amf, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dock icke kunnat tillstyrka antagande af det nu framstälda förslaget oförändradt utan funnit sig föranlåten att vid detsamma, som i hufvudsakliga delar öfverensstämmer med det af Eders Kongl. Maj:t till 1871 års Riksdag framlagda, göra följande anmärkningar till det afseende Eders Kongl. Maj:t derpå kan nådigst fästa.

Vid § 1.

Då lapparne icke allenast hafva egna renar under sin vård utan äfven andras, t. ex. bofastes såväl i Sverige som i Norge, och då det till och med finnes lappar, som alldeles sakna egna renar och blott äro renskötare åt andra, torde måhända uttrycket sina “renar“ redan här böra förtydligas. Genom att tillfoga ett 2:dra moment till denna § skulle detta kunna ske. Genom att insätta orden “svenska och norska Bill. till RiJcsd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 15

114 Kongl, Majrts Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande.

undersåtars44 har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afsett att förekomma det oskick att svenska lappar taga finska (ryska) undersåtars renar i sin vård under vistelsen i Norge.

Enligt Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvandes förslag skulle detta andra moment således böra erhålla följande lydelse:

uMed en lapps renar förstås icke allenast hans egna utan ock andre svenska och norska undersåtars renar, hvilka äro under hans vård11.

Skulle hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande här föreslagit vinna godkännande, bör l:sta momentet af § 24 utgå.

Vid § 2.

Emedan kronofogdarne, här i länet åtminstone, icke hafva någon beröring med lapparne, vore den föreskriften lämpligare, att utflyttningsattest skulle utfärdas af kyrkoherde och kronolänsman. Innefattas i orden 44då i öfrigt laga hinder derför ej mota44 skyldighet för attestutgifvarena att före attestens utfärdande höra kommunalnämndens ordförande, om personen, som vill utflytta, har kommunalutskylder oguldna eller om genom hans utflyttning kommunen på annat sätt kan ådragas utgifter, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingen anmärkning deremot att framställa, men kan dylik skyldighet icke sägas deruti vara inbegripen, vågar Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hemställa, att paragrafen i sådant afseende förtydligas. Om ett dylikt stadgande icke är lämpligt för Norge, vore dock skäl att särskildt föreskrifva det för Sverige. Anses det ej heller lämpligt att i förordning utbyta kronofogde mot kronolänsman borde det för Sverige föreskrifvas, att utflyttning sattest ej af kronofogde och kyrkoherde finge utfärdas, förrän kronolänsman och ordförande i kommunalnämnd lemnats tillfälle att öfver utflyttningshegäran sig yttra.

Enligt nådiga förordningen den 4 Juni 1868, hvilken hittills följts i fråga om norsk lapps inflyttning till Sverige, betraktas den inflyttade såsom svensk undersåte, så snart han inlemna! flyttningsbetyg och låtit mantalsskrifva sig. Då emellertid erfarenheten visat, att lappar, som inflytta, ofta nog äro i hög grad tjufaktiga eller oförmögna att på ärligt sätt sig försörja, d. v. s. sådana, hvilkas utflyttning vederbörande så litet som möjligt söka förhindra, synes det ganska obilligt att en kommun skulle nödgas, utan utväg att fria sig derifrån, mottaga en huru illa känd person som helst, hvadan något särskildt stadgande, i likhet med hvad såsom vilkor för utländings i allmänhet inflyttning finnes föreskrifvet, synes Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande vara af nöden. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har ansett sig här böra

Kongl. Maj.is Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande. 115

framhålla detta, ehuru det icke är afsedt såsom någon anmärkning mot förslaget i nu föreliggande paragraf, utan blott att i underdånighet påpeka behofvet deraf att genom från svenska sidan utfärdade föreskrifter söka stäfja den betydliga inflyttningen från Kautokeino af oärliga och derför illa tålda lappar, hvilken inflyttning, enligt hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ofvanföre har i underdånighet anfört, hotar att undergräfva all moral bland lapparne i allmänhet och i icke ringa mån bidragit att öka stridigheterna mellan de bofaste och nomaderna.

Det tillägg, som i slutet af denna paragraf är gjordt till 1871 års nådiga proposition, synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på de skäl, som derför från norsk sida blifvit anförda, vara välbetänkt.

Vid § 4.

Under vistelsen i fjellen på den svenska sidan äro lapparne i allmänhet hänvisade att bränna qvistar af en, vide och dvergbjörk. Något annat bränsle använda de antagligen icke heller i Norge. Ytterst sällan torde bränsle tagas af växande löfträd (björk). Detta skulle då vara i yttersta nödfall, ty björk är i rått tillstånd snart sagdt oduglig dertill. Den utredning, stiftsamtmannen i Tromsö lemnat rörande förslaget i denna §, är i öfrigt uttömmande, men på samma gång han framhåller, att lapparne icke vanvårda skogen samt att de icke annat än till de oundgängligaste behofven taga växande löfträd, vill han att lapparne, som skola vara berättigade taga dylika löfträd fritt från kronans mark, skola ersätta det af dylik skog, som de hemta från enskildas, hvilken ersättning, i händelse öfverenskommelse derom ej kan ske i godo, skall bestämmas vid syn. Vill någondera parten klaga öfver denna syn, föreslås en ganska invecklad procedur, som kan komma att kosta en enda lapp mera än värdet af alla de löfträd, som lapparne i gemen under en hel sommares vistelse inom Tromsö amt behöfva använda.

Lapparne behöfva taga växande löfträd till tältstänger, till ställningar, i hvilka de upphänga sina effekter, till renhagar, till lagning af sådana och till lagning af sina gammer, i händelse de hafva sådana. Litet emellan händer det ock, synnerligast under återflyttningen från Norge på hösten, att de nödgas här och der slå läger, då hvarje gång ett eller annat träd kan behöfva fällas samt ock att hugga tillfällig renhage, för att under hårdt väder nattetid hålla hjorden tillsammans. Det torde vara klart att en syn, vid dessa stundom inträffande tillfälliga behof af att tillgripa växande löfträd, skall varda mer än skäligt

116 Kongl. Maj.is Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande.

kostsam innan derigenom kan utrönas ungefärliga antalet träd, en lappfamilj afverkat från hvar och en enskild jordegares mark. Då den åsigten äfven synes hysas i Norge, att det är en ren obetydlighet af växande löfträd lapparne behöfva — tältstänger, renhagar och dylikt räcka flera år —, då de derjemte ej gjort sig kända för att ovarsamt fara fram med skog, vill det förekomma Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som det icke deruti skulle ligga någon fara för skogens bestånd, om lapparne under sin vistelse uti Norge finge fritt till sina hushållsbehof taga växande löfträd från såväl allmän som enskild mark. Detta synes Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande vara både rättvist och billigt.

Codicillen till 1751 års gränsetraktat bjuder att lapparne icke skola tillfoga landets inbyggare skada på deras skog, men detta kan väl icke tolkas så, att lapparne icke skulle vara berättigade fritt begagna sig af skogen till de behof, som för dem sjelfva och för renvården äro alldeles oundgängliga, ty detta skulle ju ingripa på den dem enligt samma codicill tillerkända rätt att “lika med landets undersåtare få betjena sig af land“ till underhåll för sina djur och sig sjelfve. Det är väl sant att förhållandena nu äro annorlunda än år 1751, derigenom att bosättningar numera skett öfverallt efter dalgångarna; men om lapparne enligt ofta nämnda codicill hade rätt taga skog fritt till sina behof vid tiden för dess utfärdande, så synes detta vara en servitut, som fortfarande bör ligga på jorden, då de nuvarande egarena icke kunna besitta den med bättre rätt än förutvarande egare. För öfrigt skulle, i händelse paragrafen antages, såsom den nu föreligger, de lappar, som uppehålla sig å statens allmänningar, helt och hållet varda befriade från någon utgift för de växande löfträd, de behöfva afverka, hvarigenom dessa komme i en bättre ställning än de lappar, som bo på enskildes mark, hvilket synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande obilligt och orättvist. Vid bedömmandet af denna sak torde äfven böra tagas hänsyn till hvilka fördelar lapparne i detta hänseende äro beredda i Sverige. De ega nemligen öfverallt inom lappmarkerna “att, i den mån för betesrättens utöfvande är nödigt, till hushållsbehof begagna skogen“ (Afvittr. Stadgan den 30 Maj 1873 § 8). Utom det att de vintertiden förbruka ojemförligt mycket mera skog till bränsle äro de vissa år, när isskorpa betäcker marken, hänvisade att föda renarne med laf ifrån barrträden. Sådana fällas då till stor myckenhet, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vågar tro, att en lapp från Norge, som har sina renar på vinterbete i Sverige, ett enda sådant år nödgas fälla många barrträd; värdet af de förmåner i afseende på tillitandet af skogen, som norska lappar äro beredda i Sverige,

Kongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Norrbottens län utlåtande. 117

torde således många gånger uppväga värdet af de löfträd, som de svenska lapparne nödgas för sin existens afverka uti Norge.

Då lapparne till bränsle ofta begagna en och vide, torde det för tydlighetens skull och till undvikande af tvister vara skäl att intaga dessa buskarter bland det i skogen, som de afgiftsfritt få använda.

De växande löfträd, som lapparne använda till ställningar och hägnader, bry de sig sällan om att afbarka. Detta gör att de inom några år ruttna och varda odugliga, hvaremot de, afbarkade, hafva en ganska stor uthållighet. Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande har derföre ansett en föreskrift för lapparne att fullständigt afbarka de löfträd, de hemta ur skogarna i Norge och använda till dylika ändamål, skola lända till en högst betydlig minskning i förbrukningen af sådant virke.

På grund af det ofvan anförda och då lapparne hittills i Norge tagit sitt lilla behof af virke utan ersättning till jordegaren, får Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande föreslå att paragrafen må erhålla följande lydelse:

“Under sin vistelse inom de trakter, som i § 3 omförmälas, ega lapparne i skog till eget behof utan ersättning begagna torra träd, vindfällen, en- och videbuskar, äfvensom till renhägnader, tältstänger, ställningar för upphängning af sina förnödenheter och till gammer växande löfträd; dock skola dessa före användandet fullständigt af barkas. Lapp, som fäller eller tager träd af annat slag än ofvan är nämnd t eller mer än till hans eget behof erfordras, eller som uraktlåter att före begagnandet fullständigt afbarka löfträden, straffes med böter. Virke, som lapparneu etc. (lika med förslaget till slutet).

Möter det svårigheter Irån norsk sida att få här ofvan föreslagna eller med dem enliga bestämmelser upptagna i förordningen, och hålles det deremot derpå, att lapparne skola utgifva ersättning för de växande löfträd, som de för sitt behof nödgas afverka, finnes enligt Eders Kongl. Majrts Befallningshafvandes förmenande intet annat sätt för denna saks ordnande, än att genom noggrann undersökning en gång för alla varder bestämdt det behof, som en lappfamilj har af växande löfträd för sommaren, att detta uppskattas till ett visst värde, samt att kronolänsmannen i hemorten före flyttningen till Norge uppbär det faststälda beloppet af hvarje dit flyttande lappfamilj, och öfversänder detsamma till landshöfdingen, som derefter låter det komma vederbörande amtman till handa för att genom hans försorg fördelas mellan de jordegare, ur hvilkas skog växande löfträd af lapparne hemtas.

Skulle icke eller en sådan anordning vinna godkännande, så får Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande hemställa, att paragrafen in-

118 Kongl. Maj:ts Befallning skaf'vandes i Norrbottens län utlåtande.

skränkes till den lydelse, som den haft såväl i de svenska och norska komiterades förslag af år 1866, som ock i den af Eders Kongl. Maj:t till 1871 års Riksdag afgifna nådiga proposition. Om lapp begår skogsåverkan kan han ju tilltalas och straffas efter hvartdera landets strafflag.

Vid § 6

har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande intet annat att yttra än att verkliga skäl synas vara anförda för de förändringar, som blifvit från norsk sida föreslagna i den ursprungliga lydelsen af denna paragraf. En blick på kartan öfver Tromsö amt klargör för hvar och en att, der indelning i distrikt kan ifrågakomma, sjelfva terrängen anvisar deras storlek och utsträckning.

Vid § 7.

Rörande föreskriften i denna paragraf, såvida den kan hafva afseende på flyttningar, som ega rum till annan socken i Sverige än den, i hvilken en renegande lapp är skrifven, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anmärka, att lapparne, då renbetet i allmänhet är godt, icke behöfva söka sådant på ett angränsande sockenområde, men, när renbetet är sämre, kan detta stundom inträffa med de lappar, hvilkas flyttningståg gå närmare gränsen till en annan socken. Att likväl på förhand kunna veta, när sådant tillfälligtvis måste ske, är dem icke möjligt, och när flyttning in på angränsande sockenområde icke kan undvikas, är det dem för sent att derom äfvensom om antalet renar m. m. göra anmälan hos den på flere mils afstånd boende länsmannen och afbida utgången af dennes anmälan derom hos landshöfdingen i länet. Denna och andra bestämmelser, såvidt de röra förhållanden de svenska lapparne emellan, synas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vara allt för mycket invecklade, vore ock i vanligaste fall omöjliga att efterlefva och skulle föranleda till trakasserier, hvilka för lapparne blefve odrägliga. Några enkla bestämmelser rörande de svenska lappsocknarnes ömsesidiga förhållanden här vid lag torde vara tillräckliga.

I anseende till svårigheten och nära nog omöjligheten för en lapp att så noga, som här föreskrifves, uppgifva antalet af sina renar, hvilka icke eller, enligt hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förut i underdånighet anfört, vid den tidpunkten, då uppgiften derom måste aflemnas (i December eller Januari), kunna alla vara hopsamlade, föreslås att böter ej må komma i fråga, så framt ej det medförda renantalet med en femtedel eller mera öfverstiger det uppgifna.

Kongl. Majds Befallning skaf vandes i Norrbottens läns utlåtande. 119

Uti andra momentet af denna paragraf är den ändring i 1871 års förslag vidtagen, att de lappar, som ämna uppehålla sig i samma distrikt uti Norge, skola inom sig utse en förman och en andre förman. På de skal, som äro anförda dels för namnförändringen, dels för utseendet af en andre förman, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ändringsförslaget tillstyrka. För lapparne sjelfve skulle det utan tvifvel varda fördelaktigt att hafva förmansinstitutionen införd äfven för de trakter, der distrikt-indelning ej komme att eg a rum, om än ej samma befogenhet förman der kunde tillkomma.

Mot det denna paragraf tillagda tredje momentet är ingenting annat att anmärka än att för undvikande af misstydning ordet derifrån bör insättas framför orden “till det anvisade området“, hvarigenom ock öfverensstämmelsen med den norska texten torde blifva större. Den tolkning skulle måhända eljest häraf kunna göras, att en lapp, som icke inom föreskrifven tid förer sina renar till honom anvisadt distrikt, skulle kunna åläggas böter äfven om lappens flyttning öfver fjellen af en eller annan anledning fördröjes, så att han först något längre fram på våren eller sommaren hinner till sitt anvisade område, och hvaraf ingen skada uppkommer samt hvarför någon anledning att bötfälla honom ej eller kan förekomma.

Vid § 8.

Enligt hvad Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande här förut omnämnt, begås numera ofta renstölder af lappar. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har, för att underlätta möjligheten att kunna beifra sådana brott och få de skyldige sakfälda, nödgats upplifva den gamla lapplänsmansinstitutionen. Lapplänsmännen hafva förordnats af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och aflagt ed vid häradsrätten i orten, detta senare för att i lapparnes ögon gifva större vigt åt befattningarne. Desse lapplänsmän hafva varit till mycket stort gagn. Kunde bland förmannens och andre förmannens åligganden ingå utöfvandet af så vidsträckt polisuppgift som möjligt inom distriktet, blefve desse lapplänsmän öfverflödige, då förmannens och andre förmannens åligganden komme att innefatta äfven de, som nu tillhöra lapplänsmännen.

I afseende å den förmannen eller andre förmannen här tillagda rätt att ingå förlikning om den af renar inom distriktet tillskyndade skada torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke denna rätt kunde i. någon mån inskränkas. Det låter ju tänka sig att de lappar inom distriktet, hvilkas rätt är i fråga, kunna se saken ur en annan

120 Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens lån utlåtande.

synpunkt än förmannen och i sådant fall torde deras åsigt icke böra alldeles undertryckas, helst saken, derest förlikning icke mellankommer, fortgår i stadgad ordning. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser sig derföre böra hemställa, om icke till slutet af denna punkt kunde tilläggas orden: så vidt icke minst hälften af de inom distriktet sig uppehållande lappar sådan förlikning bestrida.

I sista momentet föreskrifves att förman och andre förman skola väljas hvarje gång för ett år. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vågar föreslå att tjenstgöringsperioden måtte bestämmas till två år, att valet således sker hvart annat år samt att de öfrige bestämmelserna i detta moment ändras i öfverensstämmelse dermed.

Vid § 9.

Att uppställa föreskrifter angående sådant, som beröres i denna paragraf, med hvilka både jordegare och nomader skulle finna sig tillfredsstälda, är omöjligt. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande håller visserligen före, att lapparne i allmänhet kunna och böra egna större vårdnad om sina renhjordar och att de, genom en omsorgsfull skötsel af dem, kunna undgå föröfva en del af den skadegörelse å jordbrukarenas egendom, hvaröfver nu så mycket klagas; men, sedda med deras ögon, äro föreskrifterna uti denna paragraf, om de strängt tillämpas, liktydiga med utfärdandet af ett förbud för lapparne att om sommaren uppehålla sig med sina renhjordar inom Norge och specielt inom Tromsö amt. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vågar ock tro att de kunna tåla vid någon modifikation, och att jordegarena böra åläggas vissa skyldigheter, som kunna möjliggöra och underlätta för lapparne renvården, så att ohägn och skada ej af renar föröfvas.

Med åker och äng förstås antagligen de till en del uppodlade egor, den norske jordbrukaren har i närheten af sitt hem. Omkring dessa egor är högst sällan hägnadt. Utängsslåtter äro i allmänhet små gräsbärande fläckar, kringspridda i skogen och på kärren. Slutligen utgöres hjortronlanden af små likaledes kringspridda mossar här och der i skogen. Hvarken utängsslåttarne eller hjortronlanden äro någonsin inhägnade eller på något sätt utmärkta, hvarigenom de kunna skiljaso från annan myr- och skogsmark.

Å växande skog lära renar ej kunna göra skada; de afslita visserligen löf från de lägre grenarna, men skada ej sjelfva träden. Om lapparne anses böra ersätta af renarne förorsakad skada på odlad åker och äng, oaktadt det icke alltid låter sig göra afhålla renarne från dessa egor, sa torde jordegarena äfven böra åläggas att stänga omkring

121 Eongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Norrbottens län utlåtande.

sina odlade egor, af hvilka till och med finnas de, som ligga i lapparnes gamla flyttningsvägar. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har förut sett uppgifvas att saknad af hägnad omkring de odlade egorna egentligen hade sin orsak deruti, att det i dessa trakter saknades hägnadsvirke. Beskrifningen och uppmätningen samt rekognoseringen af Tromsö amt visar deremot, att någon brist på hägnadsvirke icke kan sägas vara för handen annat än på de ytterst vid hafvet liggande delarne af amtet. Svårt, ja omöjligt torde det vara för lapparne att förhindra skadegörelse genom renarne å utängsslåtter och hjortronland, hvadan föreskriften, att dessa skador af dem skola ersättas, synes vara väl hård. Renarne, hvilkas kropp ända till början af September skyddas af helt kort och tunnt hår och hvilkas hud längs ryggen är genombruten af en mängd efter bortfallen “korm“ uppkomna hål, hvilka ej fullständigt helna förf än i September, uppehålla sig under vackert väder helst på de höga kala bergstopparne, men, så snart storm eller snöyra inträffar, rusa de, trotsande allt motstånd af folk och hundar, ner i dalarne för att söka skydd. Så snart de hinna de första träden äro de redan inne på den mark, der utängsslåtter och hjortronland ligga. Utängsslåtterna äro enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förmenande i allmänhet af ringa värde. För jordbrukarena vore det antagligen mycket bättre, om de nedlade arbete på att till gräsbärande mark uppodla den omkring bostäderna liggande jorden, än att befatta sig med dessa utängs- och kärrslåtter, hvilka afkasta ett foder, som har ringa näringsvärde. Undantag härifrån kunna naturligtvis finnas, men äro utängsslåtter värdefulla, vill det synas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande som jordegarena uti Norge, likasom det numera sker i de svenska lappmarkerna, borde hägna omkring dem, för att förekomma att gräset å dem nedtrampas af renar eller af egna och andras kreatur. Om icke nu ifrågavarande bestämmelse kan helt och hållet uteslutas, hvilket Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på grund af det ofvan anförda anser vara det rättaste, så och då dertill kommer att utängsslåtter och hjortronland synas vara väl sväfvande begrepp, hemställes i underdånighet att ett stadgande måtte i förordningen inrymmas, som ålägger jordbrukarena att, der ej hägnad om utängsslåtter pröfvas nödig, på något lämpligt sätt på marken utmärka såväl dessa som hjortronlanden, så att lapparne må kunna få kännedom om deras belägenhet och blifva i tillfälle att afhålla sina renar derifrån.

Med utmark förstås antagligen, utom annat, den mark, som jordegarena begagna till mulbete. Jordegarena låta sina kreatur beta icke allenast uti skogsregionen utan äfven på fjellsidorna och platåerna.

Bih. till Riksd. Frot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 16

122 Kongl. Maj.-ts Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande.

Under varma dagar hålla sig kreaturen med förkärlek på de sistnämnde. Utmarken skulle således innefatta såväl skogsregionen som en betydlig del af fjellregionen. Renar och kor hafva hittills betat tillsammans så väl rundt omkring lapparnes kåtor, som ock öfverallt i dalar och på fjell. Skulle renarne utestängas från utmarken, denna tagen i den omfattning, som här ofvan är angifven, funnes ej annan loflig uppehållsort för dem än de höga spetsarne af fjellen, der en oafbruten vistelse ovilkorligen för de flesta djur skulle medföra svält och slutligen död. JDå ändamålet med tillåtelsen för svenska lappar att vistas i Norge är tillgodoseendet af deras behof af bete för renarne, synes detta ändamål varda kringskuret, såvida fjerde momentet af denna paragraf kommer att qvarstå. Det är visserligen sant att lapparne icke kunna ådömas skadeersättning, så framt ej jordens egare eller innehafvare kommit i saknad af bete för sina husdjur; men skall det icke i alla fall leda till trakasserier, om stadgandet kommer att qvarstå? Huru skall värdet af den förlust jordegaren åsamkats genom förloradt bete för kreaturen kunna bestämmas? Kan det vara möjligt för en syneförrättning att derom uttala ett omdöme, som kommer sanningen nära? Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande är fullt öfvertygad om att detta är alldeles omöjligt. Visserligen har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sett att jordegare fordrat ersättning af lappar derför att de genom minskadt och förstördt mulbete, orsakadt genom renar, haft några kannor mindre af mjölk per dag än de beräknadt. Men icke lärer någon med säkerhet kunna påstå, att den minskade mjölkafkastningen har blott den orsaken att renarna betat i utmarken. Dertill kan vara många andra orsaker, såsom värme, mygg, torka, kyla m. m. Allraminst kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tro, att brist på bete för hemdjuren kan uppstå i fjelldalarne uti Norge, hvilka hafva en så rik och hastigt uppspirande gräsvegetation, äfven om många flere renar än nu skulle dela detta bete med dem. På grund af det nu anförda, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande föreslå att fjerde punkten af denna paragraf må helt och hållet utgå.

Vid § 10.

Det är anmärkt och detta med rätta att hela den föreslagna proceduren för skadeersättningars utredande och bestämmande blir mycket invecklad och i hög grad kostsam för den tappande parten, hvilken i de flesta fall måste blifva någon enskild lapp eller alla lappar inom ett distrikt, samt ej befordrar skyndsamhet vid tvisternas afgörande. Lapparne uti Enontekis hafva upplyst att tvister emellan dem och de

Kongl. Maj:ts Befallning skafvandes i Norrbottens län utlåtande. 123

bofaste uti Norge ofta nog uppgöras på så sätt att, sedan en jordegare låtit genom tillkallade grannar värdera skadan och framstält sitt ersättningsanspråk, den ersättningsskyldige utsett två trovärdige män, hvilka med iakttagande af rätt och billighet värderat skadan en gång till, hvarefter jordegaren vanligen betydligt nedsatt sina anspråk.

Nyssnämnde lappar hafva ock föreslagit ett sätt för tvisters i fråga om skada å skog, åker och äng afgörande, det nemligen, att detta måtte ske genom en slags kompromiss, bestående af tre lagrättsmän eller andra trovärdiga personer, af hvilka den, som lidit skadan, utser en, den ersättningsskyldige den andra och dessa båda den tredje.

Vid denna kompromiss’ sammanträde, till hvilket parteima inställa sig och under hvilket länsmannen eller annan af amtmannen förordnad person förer protokollet med skyldighet att till det afgifva eget yttrande, synas och värderas skadan samt meddelas omedelbart derefter beslut; och skulle den missnöjde inom viss tid eg a deröfver i vanlig rättegångsväg klaga.

Ehuru Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke anser det möjligt att komma till rätta med oftanämnde tvistefrågor på det enkla sätt, lapparne från Enontekis tänkt sig dem behandlade, emedan, bland mycket annat, som skulle kunna anföras, detta sätt förutsätter att den ersättningsskyldige är känd och villig att utse en person till ledamot i kompromissen, hvilket i allmänhet ej kan antagas, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dock ansett sig böra meddela detta af dem framlagda förslag, för att visa, att de anse författningsförslagets procedur för ifrågavarande måls handläggning vara allt för vidlyftig och kostsam.

För egen del är Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böjd att instämma i stiftsamtmannens i Tromsö hemställan att hela denna paragraf må utgå, då de skäl för dess bibehållande, som det norska Departementet för det Indre framlagt, icke synas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fullt giltiga, och då det dertill är skäl att införa behandlingen af ersättningsfrågan i så enkla former som möjligt, och då intet hinder lärer vara derför, att den, som lidit skada genom renar, kan föranstalta om förberedande besigtning å stället, i händelse han anser sådant nödvändigt för skadans utrönande. Dessutom håller Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande före, att om skadan är sådan, att den vid den tid, då den i 11 § föreskrifna syn sist skall hållas, icke kan till sitt omfång och sin beskaffenhet fullständigt utrönas, så torde man kunna antaga att den icke eller varit nämnvärdt stor.

Med anledning af det ofvan anförda får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underdånigst hemställa att denna paragraf må utgå.

124 Kongl. Maj ds Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande.

Vid § 11

anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande först och främst ej böra lemna oanmärkt att i momentet 1 blifvit tillagdt ett stadgande att, då ersättningsskyldige eller förmännen icke kunna instämmas eller inkallas, t. ex. då de redan lemnat distriktet utan att hafva förut uppgifvit för förrättningsmannen någon inom distriktet bosatt man, som kan på deras vägnar inkallas, synen dock bör hållas. Utom att det synes betänkligt ålägga lapparne att under sin frånvaro från Norge hålla ombud derstädes, torde det ock möta stora svårigheter för dem att kunna derstädes förskaffa sig sådana ombud, till hvilka fullt förtroende kan hysas. Då detta stadgande dessutom är så extensivt, att syn i allmänhet skulle kunna hållas, när den ersättningsskyldige eller förmännen af en eller annan tillfällig anledning icke strax anträffas, anser Eders Kongl. Mapts Befallningshafvande hela detta tillägg så mycket hellre böra och kunna utgå, som det sällan torde inträffa att lapparne så plötsligt uppbryta från Norge att vederbörande icke kunna med kallelse anträffas, derest tillräcklig omsorg deråt egnas.

Ordet “börau å första raden å sidan 8 °) torde utbytas mot uskolau.

Den mening litet längre ned, som börjas med “Han bör ock“ etc. torde böra erhålla följande lydelse:

Han skall ock medhafva och om så påfordras förevisa de handlingar etc.

Ordet udessasu torde i sista raden af momentet 1 böra insättas framför “antal“.

I öfverensstämmelse med den hemställan, att § 9 momentet 4 skall utgå, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ock föreslå att i momentet 3 af denna paragraf de ord, som börja med “som ock“ och sluta med “beroende11, må utelemnas.

I händelse § 10 skulle komma att, såsom Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande hemstält, utgå, torde nu förevarande paragraf böra redigeras i enlighet med § 11 i stiftsamtmannens förslag med de rättelser deri, som här ofvan blifvit underdånigst föreslagna.

Vid § 12.

Ordet “eller“ å första raden torde böra utbytas mot ock. *)

*) Se sidan 95 rad. 16 nedifrån.

Kongl. Majds Befallningshafvandes i Norrbottens län utlåtande. 125

Vid § 13.

När forrättningsmannen skall, enligt sista momentet af § 11, vid protokollets afslutande afgifva utlåtande öfver det, som på ersättningsfrågans bedömande kan hafva inflytande, torde den i nu förevarande paragraf gifna föreskriften, att han skall afgifva yttrande om de mäns trovärdighet, som förrättat den föregående besigtning en, vara öfverflödig.

Vid § 16.

Här anmärkes, dels att ordet ‘‘honom11 i slutet af paragrafen ändras till “dem“ eller ock att paragrafen allt igenom förändras så att den blir öfverensstämmande med dess lydelse i det norska förslaget, dels att orden “af hvad hos honom uttagits“ förändras till uaf hvad han har utlagtu.

Vid § 17.

Med afseende på de långa afstånden och svårigheten att under vissa tider af året kunna komma mellan Sverige och Norge, och med afseende derpå att eljest i de allra flesta fäll laga stämningstiden skulle blifva sex veckor, hvilken är allt för kort, hemställes: att de ord i denna paragraf, som börja med “men endast“ och sluta med ufinnesa, må ur paragrafen utgå, hvarigenom laglig stämningstid, när lappar stämmas i sitt hemland till domstol i andra riket, alltid blefve tre månader.

Vid § 18

tillåter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sig underdånigst hänvisa till “Bemerkning vid § 17 i den kongelige Proposition11 af Stiftsamtmannen Kjerschow (sid. 15, 16 och 17 af “Lapperne i de forenede Riger“). Af dessa anmärkningar, hvilka synas mig grundade på noggranna iakttagelser, borde dock, efter Eders Kongl. Maj:ts förmenande, slutet hafva blifvit ett förslag om gemensam ansvarighet för alla hundegare uti ett distrikt att ersätta den skada, som af hundar förorsakas å renhjordarne inom distriktet; men ehuru stiftsamtmannen synes varit benägen att uppställa ett sådant förslag, säger han sig dock ej hafva vågat det på grund af de flere praktiska svårigheter, som vid tillämpningen skulle uppstå. Han angifver emellertid icke några af dessa. En sådan gemensam ansvarighet, som här ofvan sagts, vore

126 Kongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Norrbottens län utlåtande.

emellertid enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningsliafvandes åsigt det enda möjliga sätt, på hvilket lapparne, som vistas inom ett distrikt, kunde varda tillförsäkrade ersättning för skadegörelse af hundar, hvilken eljest genom de föreslagna stadgandena i denna paragraf blefve lika svår att utbekomma, som för nutiden. Många anmärkningar hafva framstälts emot införandet af den gemensamma ansvarigheten för lapparne inom ett distrikt för skadegörelse af renar, men alla dessa hafva måst tystna, för att kunna införa lag och ordning inom ett område, der rättslöshet förr herskat. Hvarföre icke då taga steget fullt ut och lagstifta så att deraf synes, att det är afsigten icke allenast att införa lag och ordning bland lapparne i deras förhållande till de bofaste utan äfven tvärtom? Då det i högst enstaka fall kan lyckas för lapparne att bevisa genom hvilkens eller genom hvilkas hundar skada å renar är gjord, förnämligast derföre att dessa ej komma så nära att de kunna igenkännas och att hundarne i allmänhet äro lika hvarandra, såsom varande af samma ras, så stå ju lapparne nästan helt och hållet rättslösa i det, som förorsakar den egentliga skadan å deras renhjordar under deras vistelse på norskt område, såvida icke gemensam ansvarighet för sådan skadegörelse kan införas. En sådan föreskrift skulle dessutom onekligen leda derhän, att det af amtmannen i Tromsö utfärdade påbudet, att de fastboendes hundar skola vara “klubbade11 under den tid, renarna äro på sommarbete uti Norge, blefve efterföljdt, hvilket nu ingalunda lärer vara förhållandet, i det antingen denna klubbning sker på ett sätt, som icke hindrar hundarne från att springa omkring i skog och mark, eller ock helt och hållet uraktlåtes. Föröfrigt anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra påpeka det faktum, att hund, som en gång börjat drifva och bita ren, sedermera icke derifrån kan afvänjas, utan varder han snarare deruti värre och värre; samt det faktum att äfven den största noggrannhet och omsorg i renvården varder vanmäktig, då hundar, som hafva för vana att jaga efter renar, komma i närheten af renhjorden.

Med stöd af det nu anförda och då antagligen derigenom i många fall skulle kunna erhållas bevis om hvilkens eller hvilkas hundar, som föröfvat skadegörelsen, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet föreslå: att gemensam ansvarighet för skada, som af hund förorsakas å renar inom ett distrikt, må åligga alla de fastboende inom detta distrikt, som hålla hundar, i förhållande till det antal hvar och en innehar, der ej hundens egare kan uppgifvas eller af hundegaren i bevis kan ledas att hans hund eller hundar vid tiden för skadegörelsen antingen varit fullständigt klubbade eller hållits i band.

Mot momentet 2 tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshaf-

127 Kongl. Maj:ts Befallningshaf'vandes i Norrbottens län utlåtande.

vande anmärka att orden “på tillåtet uppehållsställe" böra utgå. Skada, som af hund förorsakas å renar, kan ofta nog vara begången på ställen der ej renar få uppehålla sig, men hunden kan hafva jagat dem från ett tillåtet till det otillåtna uppehållsställe, hvarest skadegörelsen å renarna först egt rum. Det är ju orimligt att renegaren för ett sådant antagligen ganska ofta förekommande fall skall varda utan ersättning.

Vid § 24.

Rörande momentet 1 af denna paragraf hänvisas till hvad som är anfördt vid § 1.

Vid § 29.

På de skäl, som från norsk sida äro anförda för den i denna paragraf vidtagna förändring i dess ursprungliga lydelse, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till densamma tillstyrka nådigt bifall.

För att tjena till upplysning rörande omfånget och beskaffenheten af de tvister, som ega rum mellan jordegarena och nomaderna, närslutas afskrift af det diarium, som ombudet i Tromsö för de svenska lapparne under år 1878 fört, äfvensom afskrift af hans skrifvelse till Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande af den 30 December samma år, jemte de bilagor, som vid denna skrifvelse i öfrigt voro fogade.

Derjemte tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bifoga dels afskrift af nådiga brefvet den 4 November 1817, dels aftryck af 15 kapitlet ur “Lappland och lapparne af G. von Duben", det senare för den händelse deruti skulle finnas något, som kunde tjena till ledning och upplysning i förevarande invecklade, egendomliga och synnerligen svårlösta fråga.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste tjenare och undersäte

H. A. WIDMARK.

Y. A. Genberg.

Luleå Landskansli den 31 December 1879.

128 Kongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Jemtlands län utlåtande.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande^ i Jemtlands län underdåniga utlåtande angående förslag till förordning rörande lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Jemlikt nådig befallning åligger det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län att afgifva underdånigt utlåtande öfver ett inom norska Departementet för det Indre uppsatt, utaf Norska Regeringen till Eders Kongl. Maj:ts Justitiedepartement öfverlemnadt och i svensk öfversättning hit remitteradt “förslag till förordning rörande lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge“.

Eders Kongl. Majds Befallningshafvande, som trott sig kunna antaga, att afsigten med denna remiss varit, mindre att erhålla ett ur allmänna synpunkter fullständigt motiveradt, än ett på de för detta län särskilda förhållanden grundadt yttrande öfver förslagets lämplighet, har i sådant ändamål låtit anbefalla länsmännen i de distrikter, der lappar finnas, att vid sammanträde med några af de mera framstående bland dem meddela desse förslagets innehåll, anteckna deremot förekommande anmärkningar och inhemta infordrade upplysningar om lapparnes flyttningar.

Efter det meddelanden i anledning häraf från länsmännen inkommit, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed i djupaste underdånighet afgifva följande utlåtande.

Till en början bör då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande upplysa, att lapparne inom flere distrikter alls icke flytta in på norskt område; att flertalet bland de öfrige icke eller i regel företaga dylik flyttning, utan endast undantagsvis, när trängande omständigheter dertill mana; att dessa sällan, om ens någonsin, utsträcka denna flyttning ned till norska kusten ; att deremot en del af länets lappar sedan uråldriga tider och allt hitintills plägat vintertiden söka bete på norska fjellen närmare riksgränsen, en flyttnings- och betesrätt, hvaraf de

Kongl. Maj:ts JBefallningsliafvandes i Jemtlands län utlåtande. 129

fortfarande äro i verkligt behof; samt att norska lappar icke eller åtminstone till något afsevärdt antal flytta till de jemtländska lappområdena.

Vid sådant förhållande skulle det föreliggande lagförslaget i högst obetydlig mån röra de jemtländska förhållandena, så framt nemligen förslaget endast afsåge att ordna rättigheter och skyldigheter för flyttlapparne under deras tillfälliga besök inom det andra rikets område och så framt icke de jemtländska lapparnes urgamla betesrätt vintertiden på andra sidan riksgränsen vore genom förslaget dem betagen.

Emellertid synes väl knappast någon tvekan kunna uppstå derom, att åt lagförslaget icke får gifvas nyssnämnda tydning, som dock låtit sig förnimma och i förslagets föregåenden kunde finna en förklaringsgrund. Så väl - förslagets rubrik, som flere dess särskilda bestämmelser antyda ett syfte att jemväl ordna förhållandena mellan hvartdera rikets lappar och dess bofasta befolkning, hvilket, hvad norska förhållandena angår, under förhandlingarne blifvit å norska sidan uttryckligen framhållet. Med denna uppfattning får förslaget jemväl för detta län en bet}Melse, som det eljest icke skulle hafva; och det blir derföre så mycket nödigare att tillse, huruvida med-afseende å de särskilda förhållanden, som här förefinnas, förslaget låter sig genomföras utan kränkning af enskild egande- och besittningsrätt.

Inom Jemtlands län har ej funnits egentliga lappmarker i samma mening som inom de två nordligare länen. Ingen allmän gräns emellan de hufvudsakligen för odling tjenliga delarne af landet och dem, som hufvudsakligen egnade sig för renskötsel, hade före eller under afvittringen blifvit uppdragen. Vid denna afvittring, som härstädes redan för många år sedan afslutades, bestämdes hvad af kronans oafvittrade marker, hvarå lapparne sedan uråldriga tider enligt gammal sedvänja flyttat omkring och öfvat betesrätt för sina renhjordar, skulle å ena sidan under kronans egen disposition bibehållas, till nybyggen eller såsom fyllnadsord till redan skattelösta hemman anslås och å andra sidan komma att tillhöra lapparnes skattefjell. Gränserna mellan dessa sålunda från hvarandra skilda områden bestämdes och utstakades, utan att något sådant förbehåll, som numera är föreskrifvet för den ännu pågående afvittringen inom Vester- och Norrbottens lappmarker, dervid gjordes, att lapparne äfven efter afvittringen skulle vara berättigade att å vissa trakter utom det egentliga, dem tilldelade området och med eller utan inskränkning till viss årstid såsom dittills söka bete för sina renhjordar samt, i den mån för renbetesrättens utöfning vore nödigt, till husbehof begagna skogen.

Bih. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

130 Kongl. Majits Befallning skaf v andes i Jemtlands län utlåtande.

Det. visade sig snart, och har under den sista tiden allt skarpare framstått, att ett sådant förbehåll varit ytterst behöfligt,. Den bördighet och tjenlighet särdeles för grässkörd, som landets jordmån eger ända upp i dalsänkningarne bland fjellen samt till och med å vissa delar af dessa, hade förmått afvittringsmyndigheterna att, i odlingens förmenta intresse och utan tillräckligt afseende å lappens behof, tilldela den fasta befolkningen sträckor in ibland och uppå sjelfva fjellen, som lämpligen bort bibehållas under skattefjellens besittningsrätt. Gränserna emellan bådas områden fingo härigenom på allt för många ställen ett för grannsämjan olycksbringande läge, i det att lappen, som mångenstädes endast invid denna gräns kunde — ofta blott på ett otillräckligt sätt — tillfredsställa sitt behof af skog till bränsle och skydd mot ijellstormarne samt af gräsbete för renarne, sålunda nödgas tidtals uppehålla sig med sina hjordar så nära den bofasta grannens slåtterlägenheter, fäbovallar och ibland jemväl hans åker och odlade äng, att det under vissa omständigheter snart sagdt blir för honom en omöjlighet att derifrån afhålla de föga tama, oftast ohandterlig^ rendjuren, hvilka icke kunna, i fråga om skyldighet att om dem taga vård, anses likstälde med sådana hpmdjur, som afses i gällande stängselförordning. De menliga följderna af nu berörde förhållanden hafva särdeles under de sista åren inom vissa delar af länet allt bjertare trädt i dagen medelst häftiga stridigheter mellan lappens ännu orubbade tro på sin urgamla flyttnings- och betesrätt å ena samt den fasta befolkningens välgrundade uppfattning af sin ovilkorliga egande- och besittningsrätt å andra sidan. När härtill kommer, att inom vissa delar af länet denna befolkning använder renmossa såsom ett vigtigt, ofta oundgängligt bidrag till vinterutfodring af sin hornboskap, så inses lätt hvarför den fasta befolkningen börjat allt mera bestrida lappens under någon tid efter afvittringen tolererade vistelse å egor, som blifvit, utan förbehåll deraf, med full eganderätt åt henne upplåtne, likasom också att denna befolkning skall med skäl finna sin eganderätt kränkt genom en lag med bestämmelser sådana som ifrågavarande lagförslag, hvilket medgifver lapparne, såväl svenska som norska, rätt att under vissa tider uppehålla sig å de trakter, de efter gammal sedvana hitintills besökt, samt att der betjena sig af land och vatten såväl till underhåll för sig och sina renar, som till jagt och fiske, äfvensom att der taga vissa slag af skog utan, andra mot ersättning.

I saknad af den urkund, l:sta kodicillen till 1751 års gränsetraktat, hvilken synes ligga till grund för de vigtigare bestämmelserna i förslaget, anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ej kunna tillförlitligt bedöma, huruvida berörde rättigheter med skäl kunna

131 Kongl. Maj ds Befallning shafvandes i Jemtlands län utlåtande.

grundas på.densamma, likasom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ej tilltror sig att afgöra, om dessa rättigheter kunna med fog betingas af det förhållande, att kronan, som före afvittringen och på grund af åberopade traktat hade medgifvit lapparne å ömse sidor betesrätt å sina dåvarande områden, icke kunde vid afvittringen upplåta dessa till enskilde med bättre rätt än den sjelf egde, och att alltså den omständighet att något vilkor om fortvaron af denna betesrätt ej blifvit vid upplåtelsen gjordt icke skulle hafva något att för frågan betyda.

En annan anledning till tvekan om det föreliggande förslagets rättslighet torde ligga deri, att besittningsrätten till hvarje af de s. k. skattefjellen är, i den ordning Eders Kongl. Maj:ts bref‘den 5 Februari 1808, meddeladt genom Kammarkollegii cirkulär den 29 i samma månad, föreskrifver, vid åboledigheters besättande, mot en genom särskild skattläggning bestämd ränta, äfven här utan vilkor om tillfällig nyttjanderätt för andra, åt vissa lappar upplåten till renbete, jagt och fiske. På grund häraf anse sig dessa icke vara pligtige att på sitt skatteområde inrymma andra, vare sig norska eller svenska. Ett fall föreligger redan, då lappar, såsom innehafvare af ett skattefjell, yrkat vräkning å andra, som utan de förres medgifvande der slagit sig ned. Då emellertid denna besittningsrätt, efter hvad inrvmningsbrefven uttryckligen innehålla, för innehafvarne endast medför rätt till bete för deras renar, förutom jagt- och fiskerätten, synes hinder icke förefinnas att jemte dessa inrymma andra, dock endast under förutsättning, att betet dertill förslår och att de sist inrymde med de öfrige deltaga

i. räntans utgörande. Med sådan uppfattning bör då erinras, att det ifrågavarande lagförslaget medgifver fri flyttning jemväl på härvarande skattlagda renbetesfjäll, utan afseende å utrymme och utan skyldighet för inflyttande främling att deltaga i skatten eller gifva ersättning för betet.

Ofvergående härefter till granskning paragrafsvis af förslagets öfriga bestämmelser, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vid följande §§ ytterligare erinra:

§ 3. Förslaget innehåller här vidare en sådan inskränkning i tiden för de ömsesidiga lapparnes rätt till flyttning in på det andra rikets område, att, hvad de svenska lapparne angår, de icke få vistas i Norge under annan tid, än månaderna Maj—September. På sätt ofvan är antydt, står detta stadgande i strid med vissa jemtländska lappars gamla sedvana att emellanåt vintertiden flytta öfver till de norska fjellen och der för sina renhjordar söka bete, egentligen blott när i följd. af vissa väderleksförhållanden mossan på hemtrakterna blir oåthomlig, såsom ofta händer under ogynsamma vintrar; och det uppgif-

132 Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Jemtlands län utlåtande.

ves att å flera trakter, hvarifrån denna vinterflyttning eger rum, lapparne, derest fortfarande rätt dertill dem betoges, skulle hotas af undergång.

Efter den tolkning, som gifvits åt 10 § af ofvannämnda kodicill, skulle svenska lappens vistelse i Norge under vintern icke vara genom denna § medgifven, utan dem blott tillåtits att flytta till Norge på våren och åter på hösten. Då nu emellertid — denna tolkning må vara riktig eller ej — det föreliggande lagförslaget icke synes afse allenast att förtydliga de rättigheter och skyldigheter, lapparne hade enligt berörde kodicill, utan att utgöra en på sjelfständig grund fotad lag till ordnande af de ömsesidiga lappförhållandena, så torde kodicillens innehåll i allt fall ej böra lägga hinder för ordnande af den förevarande frågan i öfverensstämmelse med de på gammal sedvana grundade billighetsskäl och de talande omständigheter i öfrigt, som föreflnnas.

Förhandlingarne i frågan utvisa, att den för uppgörande af förslag i ämnet först tillsatta svensk-norska komité — hvars uppdrag afsåg att afgifva “förslag om de förändringar och tillägg till gränstraktaten af 7/18 Oktober 1751, som beträffande lapparne i de förenade rikena kunde finnas nödvändiga och ändamålsenliga4', och hvilket förslag skulle träda i stället för traktatens l:a kodicill — icke föreslog någon inskränkning i flyttlapparnes betestid. Klagomål hade emellertid inom Norge yppats deröfver, att svenska lappar, som brukade sommartiden uppehålla sig vid kuststräckorna i de nordliga delarna af Norge, på senare tider stundom företagit sig att der qvarstanna öfver vintern och således hela året om, hvarigenom ökade stridigheter med der bofasta befolkning uppstått. Af denna anledning påyrkades en tidsbegränsning. Å dessa trakter på ömse sidor om riksgränsen voro nu förhållandena sådana, att sommarbete var det enda, som de svenska lapparne verkligen behöfde tillita inom Norge, helst deras egna områden innehöllo mer är tillräckligt mossa för vinterbete, hvad deremot saknades å de norska fjellområdena, der eljest något hinder för vinteruppehåll ej tyckes hafva förefunnits. I den senare komiténs förslag blef i följd häraf tiden för de svenska lapparnes vistelse i Norge inskränkt på sätt, som nu jemväl skett i det föreliggande, hvaruti, för likställighetens skull, en motsvarande inskränkning skett i tiden för norska lappars uppehåll i Sverige. Man förbisåg dervid eller kände icke, att förhållandena inom Jemtland och de delar af Norge, som gränsa dertill, voro helt andra. De norska fjelltrakterna på denna gränssträcka ega, med större utsträckning än de jemtländska, lika god rnosstillgång som dessa, och hafva derför, på sätt nämndt är, under

133 Kongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Jemtlands län utlåtande.

vissa väderleksförhållanden sedan gamla tider och allt hitintills utgjort en af behofvet påkallad tillflyktsort vintertiden för vissa jemtländska lappfamiljer, utan att, så vidt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande erfarit, någon olägenhet, vare sig för Norges lappar eller för dess öfriga befolkning, deraf uppstått eller öfverklagats, såsom förhållandet var i de nordliga delarne af Norge. I följd häraf borde hinder ej möta för en sådan ändring af lagförslagets § 3, att svenska lappar bibehållas vid sin urgamla rätt att under någon del af vintern flytta öfver och uppehålla sig å sådana norska trakter, som de under sådan tid efter gammal sedvana hitintills besökt. En reciprok rätt till sommarbete i Sverige borde i sådant fall medgifvas de norska lapparne. Då man med den anmärkta tidsbegränsningen endast åsyftat att förhindra det ofvan nämnda, först under senare tid inträffade undantagsförhållandet, att svenska lappar någon gång stannat vintern öfver vid norska. kusten, torde detta syfte och det af Eders Kongl. Majfl.s Befallningshafvande nu framhållna på enklaste sättet kunna vinnas genom en sådan omskrifning af § 3 i förslaget, att tiden för vistelsen gjordes, likasom trakten derför, beroende af gammal sedvana.

Väl innebär nämnda § en möjlighet för lappen att, jemväl tinder den i allmänhet ej medgifna tiden, få uppehålla sig på sina gamla betestrakter på andra sidan riksgränsen, nemligen så framt han lyckas på rimliga vilkor derom träffa öfverenskommelse med vederbörande egare eller brukare, men troligt är, att en sådan uppgörelse stundom skulle för lappen medföra oskäligt dryga och utarmande afgifter; och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vågar derför i djupaste underdånighet till Eders Kongl. Maj:ts behjertande hemställa, att Eders Kongl. Maj:t måtte bereda den i förevarande hänseende föreslagna ändringen.

Några af länets lappar uppgifvas hafva sina “sittplatser" (boplatser) så nära intill riksgränsen, att det vore för dem snart sagdt omöjligt att hålla sina renar från de norska områdena, när desse under vissa väderleksförhållanden vintertiden ej kunna åtkomma mossa på hemtrakten och derför af hungern oemotståndligen drifves att söka föda, der den närmast finnes. Under sådana omständigheter borde i alla fall lappen ej vara till bötesansvar förfallen.

§ 4. Åberopande hvad ofvan blifvit i allmänhet anfördt angående den rätt till skogsfång på enskildes egor, som enligt förslaget skulle medgifvas lapparne, får Eders Kongl. Maj:t.s Befallningshafvande vidare erinra, att denna rätt, för undvikande af ett berättigadt missnöje å de enskilda egarnes sida och deraf framkallade stridigheter, i allt fall lämpligen synes böra åtminstone sålunda begränsas, att lapparne icke finge, utan särskildt medgifvande, tillita enskildes hemsko-

134 Kongl. Maj.is Befallningshafvanäes i Jemtlands län utlåtande.

gar på närmare afstånd från egarnes bostäder, än till exempel £ mil, äfven hvad angår torra träd och vindfällen, som allmogen vanligen plägar sjelf till bränsle använda.

§ 7. Vid l:a momentet hafva lapparne anmärkt, att det vid vissa tillfällen vore för dem omöjligt att före eller samtidigt med flyttningen aflemna här föreskrifna uppgifter, såsom då.flyttning måste i hast företagas, när renhjorden blefve ansatt af vargar eller då efter regn stark köld inträffade, så att renarne för den sålunda bildade isskorpa ej kunde komma åt mossan. Vid dessa tillfällen vore hela lappbefolkningen så sysselsatt med att vårda och sammanhålla sina renar, att ingen vore ledig att verkställa uppgifterna. I slika fall borde dessa få afgifvas senast inom 14 dagar efter flyttningen och lappen vara för böter fri, hvilket synes vara skäligt.

Vidare förmena lapparne, att det nästan är omöjligt för dem att på ett eller annat tiotal när kunna räkna det antal renar, de hafva under sin vård. De anse derför, att något bötesansvar för felaktig uppgift icke borde vid flyttning socknar emellan ifrågakomma, åtminstone icke i annat fall än att verkliga antalet med en femtedel eller mera öfverstiger det uppgifna.

Medgifvande svårigheten för den flyttande lappen att med noggrannhet kunna beräkna de medföljande renarnes antal, anser dock Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande den i förslaget medgifna missräkningssiffran vara tillräcklig. Vid de flyttningar, som härstädes ske socknar emellan, kunde dock hela uppgiften vara temligen öfverflödig.

Emot förmansinrättningen har den tvekan uttalats, huruvida det icke för de små lappsamhällena skulle blifva ytterst svårt, om ens möjligt, att upprätthålla en sådan inrättning. För de internationella förhållandena på dessa trakter synes densamma ej eller vara af behof påkallad. För de rent inhemska, eller flyttningarne inom länet, torde den väl knappast vara afsedd, ehuru förslaget ej tydligt uttrycker detta. Vanliga förhållandet vid de jemtländska lapparnes tillfälliga flyttningar in på norskt område synes vara, att de små lapphushållen hvar för sig slå sig ned oftast på vidt skilda trakter. Huruvida de kunna undvara någon af sina fåtaliga medlemmar till det tidsödande förmansbestyret inom ett större distrikt, der möjligen ett par, tre hushåll på stora afstånd från hvarandra uppehålla sig, är Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ej i tillfälle att med full sakkännedom bedöma. Bäst vore, om författningarne medgåfve länsmyndigheterna inom orter med förhållanden, som de antydda, att afgöra, huruvida förmäns tillsättande vore af nöden.

§ 9. Bland de vigtigare frågor, förslaget haft att bereda, är

Kongl. Maj:ts Bcfallningshafvandes i Jemtlands län utlåtande. 135

otvifvelaktigt den om lapparnes skyldighet att ansvara för den skadegörelse å annans egor, deras rendjur förorsaka, I den mån, som odlingen framträngt till och gjort större framsteg på spridda ställen ända in bland och stundom uppe å sjelfva fjellen eller på de områden, der lapparne fordom fått fritt flytta omkring utan fara för sammanstötningar med den fasta befolkningens intressen, i samma mån har denna fara ökats och lappen blifvit utan sitt vållande allt mera försatt i den ställning att äfven med bästa vilja knappast kunna förhindra omförmälde skadegörelse å den fasta befolkningens allt för närbelägna egor. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som hufvudsakligen betraktar frågan med hänsyn till härvarande förhållanden, har, på grund af hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande under resor i fjelltrakterna och sammanträden med lapparne sjelf erfarit och vidare inhemtat genom den ännu ej fullt afslutade lokalundersökning å vissa skattefjell, som Eders Kongl. Maj:t medgifvit Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att låta verkställa, fått den öfvertygelsen allt mera befästad, att berörda förhållanden inom längre eller kortare tid nödvändigt skola sätta lapparnes tillvaro på spel, så framt icke dels statsmakterna ingripa och genom inlösen af enskildes jord eller upplåtelse af kronans utvidga lapparnes områden, der behofvet kräfver, så att de innefatta alla oundgängliga vilkor för renskötselns bedrifvande, utan uppenbar våda för antydde konflikter, dels ock, intill dess detta skett, med största varsamhet behandla den förevarande frågan om lappens ansvarighet för renarnes åverkan. Då staten här och mångenstädes eljest åt den jordbrukande befolkningen upplåtit så stora och så belägna delar af de trakter, der lappen fordom med oinskränkt rätt färdades omkring med sina renhjordar, att han numera på vissa håll saknar tillräckligt utrymme att utan konflikt med jordbruksintresset kunna lifnära sina hjordar, så vore det allt för obilligt att på det stränga och under nuvarande förhållanden för lappens bestånd ytterst vådliga sätt, som nu föreslås, utkräfva ersättning för sådan skadegörelse, som han ej kunnat förhindra och till förhindrande hvaraf inkräktaren af hans områden icke ålägges att medelst hägnadsskyldighet bidraga.

Det är ofvan antydt, att renen icke kan hänföras till sådant hemdjur, som afses i gällande förordning om egors fredande emot skada af annans hem djur m. m., och följaktligen må denna förordning ej eller anses tillämplig på lapparne och lappförhållandena, en uppfattning, som också vinner stöd af Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 3 Oktober 1866 med anledning af en framställning utaf Norrbottens landsting, att 1857 års berörda förordning måtte förklaras gällande för lappmarkerna. Denna framställning föranledde nemligen blott till det

136 Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Jemtlands län utlåtande.

förklarande, bland annat, att renegare, vid påföld, som stadgas i den åberopade förordningen och strafflagen, skulle åligga taga sådan vård om sina renar, att de icke skada växande eller afskuren gröda å åker, äng eller slåttermyrar under tiden från den 1 Juni till den 1 September.

Jemför man nu det föreliggande lagförslagets bestämmelser i förevarande hänseende med åberopade förordning, så synes renegarens, lappens, ställning vara i viss mån sämre, än egarens till det tama hemdjuret. Begge skola taga sådan vård om sina respektive djur, att de ej föröfva skada å annans egor. För hemdjurets egare är detta möjligt och lätt, för renens åter i allmänhet långt svårare och under vissa förhållanden omöjligt, på sätt ofvan blifvit antydt. Under det vidare den förre kan mot angränsande jordegare åberopa stängselvitsord till ytterligare lättnad i vården om sina hemdjur, så finnes en sådan rätt icke för rendjurets egare, så framt den uppfattning är rigtig, att 1857 års förordning icke är på lappförhållandena tillämplig.

Vid de omfattande undersökningar, som på norska sidan blifvit i frågan verkstälda, är emellertid upplyst, att på trakter, der den jordbrukande befolkningen inhägnat sina odlade egor, nästan ingen skada genom flyttlapparnes renar på sådana egor förorsakats af det skäl, att, efter hvad der allmänt medgifvits, renen icke springer öfver hägnader, så framt han icke är förföljd, hvadan man på dessa trakter varit fullt ense derom, att inhägnad jord är tryggad mot åverkan af renarne. (Se Kapten Bangs vid den tryckta beskrifningen öfver Tromsö afait fogade rapport pag. Vill, Afsnit II.) Der uttalas också, att likasom inegorna på dessa trakter redan vore tryggade genom hägnad, så skulle antagligen äfven utslåtterlägenheter blifvit det, i fall ej särskilda växtlighetsförhållanden gjorde det öfverflödigt. Häraf vill sålunda synas, som om en viss hägnadsskyldighet gent emot lapparne skulle kunna jordegarne åläggas och bereda å ena sidan ett hittills i allmänhet saknadt skydd emot renarnes åverkan och å den andra en lättnad för lappen i hans ändock nog mödosamma vård om renarne. Åtminstone borde inom lappmarkerna eller der, såsom här är förhållandet, egentliga lappmarker ej finnas, inom fjelltrakterne till det omfång och med den begränsning, Eders Kongl. Maj:t skulle ega bestämma, skyldighet åläggas jordegare att kringgärda sina odlade hemegor och måhända jemväl sådane värdefullare utslåtter, från hvilka, i anseende till deras läge och andra omständigheter, lapparne hade synnerligen svårt att under vissa förhållanden afhålla sina renar, hvilket erfarenheten nog visar och i händelse af tvist kunde genom utsedde synemän afgöras. Då det emellertid kunde blifva väl mycket betungande för jordegaren att ensam bekosta sådan stängsel, och med grundsatserna i gällande

137 Kongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Jemtlands län utlåtande.

stängselförordning vore öfverensstämmande, att lappen, om han stängsel påkallade, borde deruti till hälften deltaga, men kostnaden derför skulle öfverstiga hans krafter, borde staten, som vållat hans trångmål och behofvet af nu ifrågasatt åtgärd, när detta behof vore fullt ådagalagdt, träda emellan på det sätt till exempel, att jordegaren erhölle ett bidrag, motsvarande halfva hägnadskostnaden, mot skyldighet att uppföra och under viss tid underhålla hela den erforderliga hägnaden.

Om detta förslag anses medföra olägenheter i tillämpningen borde staten på sätt ofvan är antydt undanrödja de svårare lokala anledningarne till stridigheter genom att, der sådant för ändamålet funnes nödigt och tjenligt, inköpa och till lappens besittning upplåta vissa nu enskilde tillhöriga trakter.

Innan endera åtgärden eller begge vidtagits eller genom lagstiftningen påbjudits, borde lappen vara fri från skyldighet att ersätta annan skada af hans renar å enskildes egor åtminstone inom ett visst fjellområde, än sådan, som han uppsåtligen vållat, eller som skett genom grof vårdslöshet i renarnes bevakning och eljest kunnat förekommas, men icke, såsom nu föreslås, ansvara jemväl för den skada, han med bästa vilja icke kunnat afvärja. Med denna uppfattning kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som eljest icke skulle hafva något att anmärka emot den gemensamma ansvarighet, förslaget innebär, dock för närvarande ej godkänna densammas införande.

Slutligen anser sig Edei-s Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra fästa uppmärksamhet derå, att bestämmelserne i 9 § icke synas tydligt utmärka, om och i hvad mån bofasta renegare, som hafva sina renar i lappens vård, skola deltaga i skada, som förorsakats vare sig genom vårdarens af egne och de bofastes renar bestående hjord, utan att utrönas kan, hvilkenderas renar gjort skadan, eller ock under de i 9 § 3 mom. förutsatta omständigheter. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som icke förbisett innehållet af 24 §, anser dock åtminstone nyss åberopade mom. i 9 § vara i omförmälda hänseende otydligt eller tvetydigt, när det heter att ersättningsskyldigheten i sistnämnda fall åligger de “lappar“, som uppehålla sig i distriktet. Om lappen skall drabbas af ersättningsskyldighet, äfven i det fall att han gjort allt hvad han kitnnat för att förekomma skadan, så bör ersättningen derför äfven drabba den bofaste renegaren för de renar, som han lemnat i lappens vård och såsom sådana tillhöra hans hjord. Erfarenheten från vissa delar af länet har tydligen visat, att ingenting mera bidragit till stridigheter och tilltagande åverkan af renarne, än just den omständighet, att de bofasta renegarne tro sig kunna söka skydd för allt skadestånd Bih. till Riksd. Prof. 1882. 1 Sami 1 Afd. 18

138 Kongl. Maj:ts Befallningshaf'vandes i Jemtlands län utlåtande.

bakom deras renars utfattige vårdare, som ej eger något synnerligt att vedervåga och derför med liknöjdhet sköter sitt vårdarekall.

Med djupaste undersåtlig vördnad, nit och trohet framhärdar,

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste tjenare och undersåte

G. ASPLUND. Carl H. Ekberg.

Östersund i Landskontoret den 31 December 1879.

Kougl. Maj:ts Befallninyshafvandes i Vest erbottens län utlåtande. 139

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Yesterbottens län underdåniga utlåtande angående förslag till förordning rörande lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Under tillkännagifvande, att, vid underdånig föredragning af ett utaf Norska Regeringen till Kongl. svenska Justitiedepartementet öfverlemnadt, inom norska Departementet för det Indre uppsatt förslag till Lov angaaende Lapperne i de forenede Kongeriger Norge og Sverige, Eders Kongl. Maj:t i nåder förordnat, att ifrågavarande förslag skulle till svenska språket öfversättas och till trycket befordras, samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län anbefallas att hvar för sig med underdånigt utlåtande • öfver samma förslag skyndsamligen inkomma, har Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Justitiedepartementet i skrifvelse den 20 sistlidne Oktober anmodat Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Yesterbottens län att, så fort ske kunde, inkomma med underdånigt utlåtande öfver förslaget till förordning rörande lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge.

Till åtlydnad häraf och sedan så väl kronofogden i lappmarksfögderiet, jemte kronolänsmännen i de lappmarkssocknar, hvarifrån lapparne med sina renar stundom begifva sig in på norska området, som ock de tvenne äldste och med ifrågavarande ärende mest förtrogne revierförvaltarena i lappmarken blifvit hörda, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afgifva det infordrade underdåniga utlåtandet.

Ifrågavarande förslag synes hufvudsakligen afse skydd för den norska bofasta befolkningens egor emot den skada, som dem tillskyndas af lapparnes renkreatur.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som icke eger kännedom om förhållandena i Norge, är derföre icke i tillfälle att bedöma,

140 Kongl. Maj-.ts Befallning skafvandes i Vesterbottens län utlåtande.

huruvida föreslagna bestämmelserna må vara derstädes tillämpliga och ändamålsenliga; men att de icke äro det i afseende å den renegande lappska befolkningen i Vesterbotten, det anser jag mig kunna bestämdt förklara; hvarföre jag i likhet med flertalet af nämnde tjenstemän, som sig i saken yttrat, är af den åsigt, att förslaget icke bör vinna nådig fastställelse beträffande Vesterbottens län tillhörande lappar. Deras antal är ej eller stort, blott omkring 1,400, eller icke fullt en fjortondedel af lappmarksfögderiets hela folkmängd, 20,441 menniskor; af hvilka lappar dessutom många icke äro nomader, utan bofasta. Antalet af renkreatur inom länet är icke tillförlitligen kändt, men antages icke öfverstiga 45 å 50,000. I Norrbottens län deremot, hvarest lappmarkssocknarnes sammanlagda folkmängd endast bestiger sig till omkring 13,000 menniskor, lärer lapparnes antal uppgå till mer än en tredjedel af nämnde folkmängd.

För öfrigt har jag anledning antaga, att icke någon större del af de vesterbottniska lapparne pläga med sina renhjordar tränga långt in i Norge. Härom yttrar länsmannen i Vilhelmina socken, dels att det är troligt, att renarne å många ställen inom Norge åstadkomma skada, men att han, som i Vilhelmina varit länsman i trettio år, aldrig hört talas derom, ehuru nämnde socken gränsar till Norge och lapparne från Vilhelmina årligen under sommarmånaderna vistas på gränsen och inom Norge, dels ock att förbud kunde utfärdas för svenska lappar att öfverskrida norska gränsen, hvilket ej eller vore för lapparne behöfligt, enär sådant i forna tider ej var brukligt, då lapparne med sina renar likväl befunno sig bättre än nu för tiden.

Skulle Eders Kongl. Maj:t emellertid i nåder finna, att omförmälde förslag bör i vissa delar gälla äfven Vesterbottens lappmark, hvarmed åtminstone torde böra dröja till dess afvittring öfvergått lappmarken, hvarefter gränserna för lapplanden kunde närmare ordnas och bestämmas; så får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande emot förslagets särskilda delar göra följande anmärkningar.

§ 2-

Det torde icke ofta inträffa, att lapparne förändra nationalitet; hvarföre det skäligen kan sättas i fråga, huruvida för sådan händelse annat förfarande bör iakttagas, än då rikets öfriga inbyggare vilja blifva norska undersåter. Men, om det i denna § föreslagna sätt för utflyttning till Norge skall blifva gällande, bör utflyttningsattesten, förutom af kyrkoherden, kunna meddelas af vederbörande länsman, som af lappen träffas lättare och på närmare håll än kronofogden. Det för

Kongl. Maj:ts Befallning skaf vandes i Vesterbottens län utlåtande. 141

flyttningen föreskrifna vilkoret, att “laga hinder derför i öfrigt ej möter“, är något sväfvande; och pröfningen i detta fall kan blifva svår nog för vederbörande kyrkoherde och kronofogde eller länsman.

§ 4-

I denna § omförmälda syneförrättningar, hvilka skola eg a rum i Norge, blifva antagligen så kostsamma, att i de flesta fall värdet af den fälda skogen icke uppgår till de med synen förenade kostnader, hvarigenom jordegaren kan i hög grad uppdrifva sina ersättningsanspråk, enär lappen i allmänhet torde hafva svårt att utreda beloppet af den skadeersättning, som lian erbjudit jordegaren, och derföre hellre underkastar sig utgifvandet af en oskälig ersättning, än de med synen förenade kostnader.

Ett särskildt slag af åverkan, för hvilken de svenska skogarne äro utsatta, består deri, att lapparne, i synnerhet då snön borttinar och marken isbelägges, så att renarna icke åtkomma mossan, nedhugga större och mindre sträckor af tall- och äfven granskog, som är behängd med laf, hvilken tjenar renarne till föda. Detta sätt att utöda skog borde förbjudas, ehuru lapparne, hvilka, enligt § 8 i gällande afvittringsstadga, “ega att, i den mån för betesrättens utöfvande är nödigt, till husbehof begagna skogen“, möjligen på grund af detta stadgande, om de derom hafva kännedom, anse sig vara lagligen berättigade till berörde skogsförödelse. Om lapparne skulle använda laf endast af torra och torkande granar i till timmerproduktion odugliga grantjälar, vore deremot icke mycket att erinra.

§ 5.

Hela denna § anses böra utgå, enär den lägger hinder i vägen för landets uppodling, der så ske kan, och statens i 2:a mom. föreslagna åliggande att hålla renvägarne öppna torde blifva förenadt med stora kostnader.

§§ 6, 7, 8.

Enligt den kännedom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eger om förhållandena i Vesterbottens lappmark och de upplysningar sakkunnige personer i ämnet meddelat, kunna de i dessa tre §§ förekommande föreskrifter om lapplandens distriktindelning, val af förmän och dessas åligganden m. m. svårligen tillämpas inom nyssnämnde lappmark.

142 Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Vesterbottens län utlåtande.

Lapparne hysa en vidskeplig fruktan för att uppgifva antalet af sina renar, och lära icke ens för sina närmaste anhöriga omtala detta, utan anse ett tillkännagifvande om det antal renar de eg a vålla renhjordens förskingrande och ödeläggelse. Att under sådana förhållanden ålägga lapparne lemna uppgifter om renantalet — livilket lapparne sjelfva för öfrigt stundom ej bestämdt känna — det är att såra dem i deras ömtåligaste punkt och torde bringa dem till lagöfverträdelser, enär det är att befara, att ingen lag skulle förmå dem till aflemnande af sanningsenliga och tillförlitliga uppgifter uti nämnde hänseende.

Stadgandet om skyldighet för lapparne att, när de vilja med sina renar flytta till annan socken i hemlandet än den, hvarest de hafva sitt hemvist (äro mantalsskrifna?), eller öfver gränsen till det andra riket, för länsmannen i hemorten uppgifva eget och medföljande husfolks namn, det distrikt, eller den socken, eller annat område, inom hvilket de ämna uppehålla sig, äfvensom antalet af de renar de komma att medföra, blifver mången gång, kanske oftast, praktiskt outförbart och synes för ingen del komma att medföra nytta, motsvarande de stora olägenheter, som genom tillämpning af stadgandet skulle tillskyndas lapparne.

Ofta inträffar, att det icke är lappen, utan renhjorden, som bestämmer uppehållsorten. Om nemligen renbetet pa en trakt, der lappen med sin renhjord befinner sig, blifver klent, eller om, såsom mången gång händer, rofdjur infinna sig bland renarne, som då icke kunna sammanhållas, måste lappen, med eller mot sin vilja, med sin renhjord flytta till annan socken, eller annan trakt, der betet är bättre, eller der renarne kunna, i följd af andra förhållanden, såsom djupare snö m. m., lättare sammanhållas och skyddas för rofdjur, som i allmänhet äro varg och järf. Lappen kommer således ofta att med sina renar besöka trakter, dit han vid uppbrottet från hemmet på hösten icke trött sig komma. Under vanliga betesförhållanden pläga de vesterbottniska lapparne med sina renar icke flytta längre ner än till lappmarkens nedersta socknar, eller till dem, som gränsa derintill; men stundom nödgas en del lappar, för erhållande af renbete, med sina renar begifva sig ned till trakterna kring Umeå, Örnsköldsvik och Hernösand. Vid sådana tillfällen är det för lapparne alldeles omöjligt att på hösten uppgifva det distrikt eller de socknar, hvarest de för vintern skola uppehålla sig; ty de veta ej sjelfva lång tid förut, om, när och hvarthän de skola flytta. Vid dylika färder ned till kusten, äfvensom då lappen befinner sig högt upp bland fjellen och der nödgas ombyta vistelseort, kan han vara på ett afstånd af 10, 15 till 20 mil och derutöfver från länsmannen i lappens hemort. Men om man äfven

Kongl. Maj:ts Befallning skafvandes i Vesterbottens län utlåtande. 143

antager, att lappen kan och vill, vid sitt uppbrott, göra en någorlunda tillförlitlig anmälan om det antal renar han medför, så kan det hända, att, innan han kommer till en annan socken, eller till Norge, flere skockar vilsekomna renar tillstöta hans renhjord, hvarigenom han kommer att medföra 50 eller 100 renar mer än han uppgifvit. Han kan då, utan minsta uppsåt att öfverträda lagen, varda dömd till böter. Att under sådana omständigheter fordra de i § 7 föreskrifna uppgifter, är orimligt. Lagen derom skulle icke kunna efterlefvas, men skulle gifva anledning till en mängd trakasserier och lidanden för lapparne. För öfrigt lärer det väl näppeligen blifva möjligt för landshöfdingen att bedöma, huru stort antal renar ett distrikt eller en socken kan mottaga, eller att till annat distrikt eller område hänvisa ett visst antal renar, en föreskrift, som, om den äfven lemnades, med all säkerhet icke skulle iakttagas af lapparne, i händelse den ej vore enlig med deras fördel.

Med afseende å lapparnes obenägenhet för inskränkning i deras frihet och å de säregna förhållanden, som i flere fall förekomma med de/jna ociviliserade folkstam, skulle det möta största svårighet att bland lapparne påträffa personer, hvilka såsom förmän skulle kunna och vilja fullgöra de i § 8 gifna föreskrifter; desto mindre som de äro mycket obenägna att förråda eller angifva hvarandra för förbrytelser, vare sig dessa begås med uppsåt, eller af våda och försummelse. Ifrågavarande förmanskap lärer för öfrigt ingen lapp vilja åtaga sig utan ersättning, enär denna befattning, om den skall rigtigt skötas, upptager ej så ringa tid och hindrar dess innehafvare från vården om egna renar och angelägenheter. Men af förslaget vill synas, som skulle nämnde förmanskap blifva ett slags lönlöst kommunalbestyr.

§ 9-

Ur 2:a mom. i denna § torde ordet “hjortronland“ böra uteslutas, enär renarne derå göra föga skada, men det mången gång kan vara svårt för lappen att hålla renarne från dessa mossar. Deremot borde kanske i stället efter orden “växande skog“ få inflyta orden: “hö i hässjor“.

De i 9, 16 och 17 §§ förekommande stadganden angående dels gemensam ansvarighet för lappar inom samma distrikt för derstädes åstadkommen skada, dels rättighet att inom två år åtala den verkligt skyldige, derest han upptäckes, dels sättet att genom publikation i kyrkan instämma den, hvars vistelseort är okänd, m. m., äro mer eller mindre olämpliga undantagsstadganden, den lappska befolkningen till

144 Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Vesterbottens län utlåtande.

men och skada. Stadgandet, att, om skada sker å egor af uppgifven beskaffenhet inom ett visst distrikt och det ej kan utrönas genom hvilkens eller hvilkas renar den blifvit förorsakad, ersättningsskyldigheten för skadan, äfvensom syne- och rättegångskostnader, skall påläggas de lappar, hvilka uppehålla sig i distriktet, tyckes vara orättvist och alltför obilligt samt stridande emot den gällande satsen, att hvar och en skall bota för sig. Någon nödvändighet lärer ej vara för handen att uti ifrågakomne hänseende ställa lapparne utom den för andra rikets invånare gällande lag.

I § 17 föreskrifves, bland annat, att den lapp, hvars vistelseort är okänd, njuter tre månaders tid efter stämningens kungörande i den sockens kyrka, der han senast haft sitt hemvist. Nu kan det inträffa, att en lapp med sina renar senast vistats och således haft sitt hemvist i en socken vid kusten, derifrån lian på våren skyndsamt måste flytta uppåt fjellen. Eget och besynnerligt vore väl, om lappen skulle anses lagligen stämd derigenom, att stämningen, vare sig medan lappen är qvar i nämnde socken, eller sedan han derifrån begifvit sig bort, uppläses i kyrkan i samma socken, dit han möjligen aldrig i sin lifstid återkommer.

§ 30.

Vesternorrlands län omtalas icke i denna §, ehuru de flesta af Asele häradslappar lära vintertiden uppehålla sig inom nämnde länsgränser, i synnerhet i Anundsjö och Björna socknar.

Åtskilligt annat vore väl att emot förslaget i fråga erinra; men Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inskränker sig till hvad redan är i underdånighet anfördt; endast med det tillägg, att kronofogden i lappmarksfögderiet förklarat sig anse, att följden af den föreslagna förordningen, om den upphöjes till lag, blefve den, att den innan kort skulle leda till svenska lappbefolkningens undergång, hvilken icke borde genom nya skärpta lagar påskyndas, enär den ty förutan skulle i sinom tid ega rum.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar,

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigate tjenare och undersåte

AXEL WÅSTFELT.

J. Cygrums.

Landskausliet i Umeå den 17 Januari 1880.

Högsta Bomstolens protokoll den 21 Mars 1881.

145 Protokoll öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Måndagen den 21 Mars 1881.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Almqvist,

Carleson,

Naumann,

Olivecrona,

Huss,

SVEDELIUS,

Glimstedt.

Sedan, jemlikt Högsta Domstolens beslut den 22 Oktober 1880, det till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade förslaget till “Förordning rörande lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge“ cirkulerat emellan Högsta Domstolens ledamöter, så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande ett exemplar af förslaget detta protokoll bilagdt.

§ 1-

Justitierådet Naumann anmärkte, det Justitieråd et, i likhet med Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län, ansåg 1 afdelningen af § 24 böra hit förflyttas.

§

Justitieråden Almqvist och Naumann ansågo, att de allmänna föreskrifterna om naturalisation borde utan förändring gälla äfven för lapparne och att denna § således vore öfverflödig.

Bih. till Biksd. Prof. 1882. 1 Sami 1 Afd.

146 Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

Särskildt ville Justitierådet Naumann fästa uppmärksamheten på innehållet af Kongl. Förordningen den 4 Juni 1868 angående utsträckt frihet för Kongl. Maj:ts norske undersåtar att här i riket drifva näring m. m.

Justitieråden Huss och Glimstedt yttrade: Att, då svensk lapp, som blifvit upptagen till norsk, och norsk lapp, som blifvit upptagen till svensk undersåte, syntes böra, sedan han derom hos vederbörande företett bevis, vara i fråga om rättigheter och skyldigheter likstäld med öfrige medborgare i det land, hvars undersåte han blifvit, den i 1871 års förslag ej förekommande, men i nu förevarande förslag tillagda föreskrift att lapp, som förändrat nationalitet, ej skall vara fri från skatter och andra allmänna förpligtelse!’ i det rike, hvars undersåte han förut varit, förr än han upphört att å annan årstid än den, som enligt § 3 är tillåten, begagna bete för sina renar i det rike, hvarifrån han utflyttat, borde enligt Justitierådens mening utgå, helst vid tillämpningen af sagde föreskrift misstag och förvecklingar lätt torde kunna uppkomma samt i allt fall den i § 3 stadgade bötespåföljd syntes innefatta tillfyllestgörande korrektiv mot de befarade missbruken.

§ 3-

Justitieråden Almqvist, Naumann, Huss och Glimstedt yttrade: Enligt hvad af Konungens Befallningshafvande i Jemtlands län blifvit upplyst, plägar en del af länets lappar emellanåt vintertiden flytta öfver till de norska fjellen och der för sina renhjordar söka bete, då i följd af vissa väderleksförhållanden mossan på hemtrakterna i Sverige blifver oåtkomlig, — en betesrätt, som de efter gammal sedvana utöfvat och hvaraf de äro i verkligt behof; och har af Konungens Befallningshafvande i detta län blifvit anfördt, att å flera trakter, hvarifrån denna vinterflyttning eger rum, lapparne, derest fortfarande rätt dertill dem betages, skulle hotas af undergång. Så vidt Konungens Befallningshafvande erfarit har genom denna betesrätt icke uppstått någon olägenhet vare sig för Norges lappar eller för dess öfriga befolkning, och ej heller har någon klagan deröfver försports från norsk sida.

Likaledes uppgifves af Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län, att en och annan af lapparne från Arjeploug med sina renar uppehåller sig om vintrarne antingen i Norge eller Sverige, beroende derpå, hvarest de för året tro sig erhålla bästa renbetet.

Vid nu angifna förhållanden, och då af de förhandlingar, hvilka föregingo aflåtandet utaf den till 1871 års Riksdag framstälda Kongl. proposition i ämnet, syntes framgå, att anledningen till den i före-

147 Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

varande § stadgade inskränkning i tiden, under hvilken vistelse i det ena landet stode öppen för lapparne från det andra, uteslutande kunde sökas i de missbruk af betesrättigheter i Norge, hvartill de lappar, som från norra delen af Torneå lappmark vårtiden flyttat till Tromsö amt, derstädes gjort sig skyldiga, samt sålunda antagas kunde att med det föreslagna stadgandet icke varit afsedt att upphäfva den enligt gammal sedvana af de vid riksgränsen bosatta lapparne utöfvade betesrätt å ömse sidor om nämnda gräns, dervid förpligtelse för dem att endast under en viss årstid hålla sina renar i det land, hvars undersåtar de ej äro, hittills icke egt rum, ansågs från det i senare stycket af förevarande § föreslagna stadgandet att utan vederbörande jordegares eller brukares samtycke svenska lappar ej må uppehålla sig i Norge under annan del af året än Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader eller norska lappar under nämnda månader med sina renar vistas i Sverige, uttryckligt undantag i paragrafen böra göras för de trakter, der lapparne af ålder haft för sedvana att å fjellen på ömse sidor om riksgränsen beta sina renar i hvilken årstid som helst.

§

Justitierådet Naumann yttrade: Ej mindre i den på offentligt föranstaltande i Norge utgifna beskrifningen öfver Tromsö amt, än ock i det betänkande angående lagstiftningen i ämnet, som af amtmannen i nämnda amt afgifvits, är vitsordadt att någon egentlig skada å skogen derstädes ej förorsakas af lapparne, samt att de skogsprodukter, som af dem till fyllande af deras hufvudsakliga behof användas, kunna uppskattas endast till ett ringa värde.

Vid sådant förhållande och då, såsom af Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län blifvit anmärkt, det i denna § ifrågasatta förfarande för utrönande af ersättningsbeloppet för använda växande löfträd, tagna från enskild jordegares mark, måste för lapparne blifva alltför kostsamt, samt billigheten syntes kräfva, att då, enligt hvad utredt blifvit, tillåtelsen för lapparne att begagna torra träd och vindfällen samt i statens skogar växande löfträd icke motsvarade lapparnes nödtorftiga skogsbehof, lapparne tillätes att för sina hushållsbehof till nödtorft begagna skogen, der de hittills varit vane, syntes öfvervägande skäl tala för den af Konungens nyssnämnde Befallningshafvande uttalade åsigt, att lapparne fortfarande borde tillerkännas rätt att äfven på enskild mark till de af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande närmare angifna ändamål utan ersättning taga växande löfträd. Till stöd derför syntes ock kunna åberopas att gällande lagstiftning i Sverige ut-

148 Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

tryckligen tillerkänner lapparne rätt att öfverallt inom lappmarkerna till husbehof använda skogen i den mån sådant för betesrättens utöfvande är nödvändigt.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt tillstyrkte bemälde Justitieråd att paragrafen måtte omredigeras i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad ofvan är nämndt.

§ 7.

Justitieråden Almqvist, Naumann, Huss och Glimstedt yttrade: Mot tillämpligheten af de i denna paragraf gifna föreskrifter för de flyttningar, som af lapp företagas från den socken, inom hvilken häri är skrifven och således måste antagas hafva sitt hemvist, till annan socken inom riket, hafva Konungens Befallningshafvande såväl i Norrbottens som Vesterbottens län anmärkt att behofvet af dylika flyttningar inom Sverige, hvilket behof oftast uppkommer då renbetet i någon trakt blifvit sämre än vanligt, icke kan på förhand af lapparne bestämmas, hvadan i dylika fall den föreskrifna anmälningspligten icke kan af lapparne i behörig ordning fullgöras.

Med anledning häraf och då de föreslagna stadgandena angående anmälningsskyldigheten syntes egentligen behöfliga med afseende å de orter i Norge, hvarest distriktindelning vore afsedd att införas, hemstäldes att de i 1 mom. uti denna paragraf gifna föreskrifter måtte varda inskränkte att gälla blott de lappar, som ärna flytta till de trakter i Norge, der distriktindelning eger rum.

De särskilda föreskrifter i fråga om skyldighet att göra anmälan, hvilka med afseende å de lappar, som flytta från en socken till en annan inom samma rike, kunde finnas erforderliga, syntes deremot rätteligen böra meddelas icke i nu ifrågasatta gemensamma lag för båda de förenade rikena, utan i särskild författning, hvilken hvartdera landet för sig kunde komma att utfärda.

Godkändes hvad sålunda blifvit anmärkt, borde deraf påkallade förändringar jemväl i paragrafens öfriga delar vidtagas.

§ 8 mom. e.

Justitieråden Naumann och Huss yttrade: Den förmannen här medgifna rätt att å lapparnes vägnar ingå förlikning, utan att de sådant uttryckligen medgifvit, synes ej väl förenlig med de i svensk lag i fråga om befogenhet att ingå förlikning gifna stadganden, och torde böra ur förslaget uteslutas.

Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

§ 9-

I fråga om skyldighet för lapparne att ersätta skada, som af deras rendjur förorsakas å utängsslåtter, har såväl i beskrifningen öfver Tromsö amt, som af Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län i förenämnde em betsutlåtande blifvit upplyst, att utängsslåtterna i allmänhet äro af ringa värde för jordegarne, så att till och med det första steget för boskapsskötselns utveckling skulle ligga deri, att arbetet med bergandet af hö på dylika slåtter ersattes genom en bättre skötsel af hemegorna; och derjemte har af Konungens nyssnämnde Befallningshafvande blifvit anmärkt, att lapparne icke kunna hindra sina renar att, då de i följd af oväder taga sin tillflykt till trädregionen, beträda dessa utängsslåtter, livilka understundom äro belägna ända upp vid trädgränsen.

På dessa skäl och då utängsslåtterne, der de ej äro inhägnade, mången gång icke lära med säkerhet kunna skiljas från den omgifvande utmarken, ansågo Justitieråden Almqvist, Naumann, Huss och Glimstedt ersättningsskyldigheten för lapparne med afseende å den skada, som af renar förorsakades å oinhägnade slåtterlägenheter, icke böra ega rum; samt hemstälde i följd deraf att i andra stycket framför ordet “utängsslåtter44 måtte införas ordet “inhägnade44.

Justitierådet Naumann anmärkte vid tredje punkten i denna §, såsom en hufvudsaklig omständighet, hvad äfven Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län framhållit, dels att, öfverallt der i denna lag den gemensamma ersättningsskyldigheten är stadgad, det undantag, som Kongl. brefvet den 4 November 1817 innefattar, måtte tilläggas: att om någon af de inom distriktet sig uppehållande lappar kan styrka, att skadan icke blifvit af hans renar förorsakad, frikallas han från deltagande i ersättningen; dels att, på sätt jemväl Konungens Befallningshafvande i nämnda län föreslagit, jordegarne må åläggas stänga omkring sina odlade egor öfverallt der material för sådan stängsel förefinnes.

Justitierådet Huss ansåg, lika med Justitierådet Naumann, att undantag från den gemensamma ersättningsskyldigheten borde stadgas för den lapp, som kunde visa att skadan icke blifvit af hans renar förorsakad.

Beträffande paragrafens fjerde punkt erinrades af Justitieråden Almqvist, Naumann och Glimstedt, hurusom, i afseende å skyldigheten att ersätta skada af renarne å den egentliga utmarken, inom Högsta Domstolen vid granskningen af föregående förslag, der föreskrift om en

150 Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

dylik ersättningsskyldighet äfven var intagen, blifvit anmärkt, att skyldigheten att ersätta skada å utmark vid de fall, då jordinnehafvarne genom renars betande å utmarken komme att sakna erforderligt bete för sina egna kreatur eller i väsentlig mån betungades, syntes vara alltför obestämd och derigenom föranledande till mångfaldiga tvister samt slutligen leda derhän, att renegare ej vågade låta sina djur uppehålla sig å någon enskild utmark, enär svårligen på förhand kunde beräknas, om jordinnehafvaren egde så många kreatur att allt betet för dem erfordrades eller han eljest slutligen pröfvades hafva blifvit genom renarnes vistande å denna mark i väsentlig mån betungad; och, enär denna anmärkning syntes fortfarande eg a giltighet, hemstälde bemälde ledamöter att nämnde fjerde punkt i denna § måtte uteslutas.

§§ 10-13.

Justitierådet Naumann yttrade: Den i dessa §§ föreslagna vidlyftiga procedur synes visserligen vara väl afpassad till beqvämlighet för den fasta befolkningen i Norge, men måste otvifvelaktigt blifva i högsta grad betungande för de svenska lappar, hvilka för sina renar söka bete under sommarmånaderna i Norge, derest renarne skulle förorsaka skada på nybyggarnes marker. En enklare, vida mindre kostsam procedur borde kunna utfinnas, hvilken på en gång betryggade den bofasta befolkningens rättmätiga anspråk på ersättning för liden skada af kringströfvande renar, men som tillika icke pålade de nomadiserande lapparne sådana extra kostnader, mångdubbelt öfverskridande värdet af den af renarne vållade skada, som förevarande förslag, om det varder lag, måste föranleda. Af dessa skäl hemstälde Justitierådet om en omarbetning af ifrågavarande §§, på det att den anmärkta olägenheten må kunna undvikas.

§ 18.

Justitieråden Raumann, Russ och Glimstedt förenade sig i följande yttrande: De skäl, som under behandlingen af föregående förslag i ämnet hafva anförts för behofvet att i fråga om skada, tillfogad af renar å de orter, der distriktindelning eger rum, stadga, att, då ej utrönas kan genom hvilkens renar skadan förorsakats, ansvarigheten derför skall drabba alla de lappar, hvilka hade sitt tillhåll i distriktet, när skadan skedde, synas lika kraftigt tala derför, att, då inom distriktet skada af hund tillfogas renar på tillåtet uppehållsställe, skadan skall, då det ej kan utrönas genom hvilkens hund den förorsakats,

151 Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

likaledes ersättas af samtliga jordegare inom distriktet, hvilka hålla hundar. Behofvet af ett dylikt stadgande synes äfven vara erkändt af amtmannen i Tromsö amt, hvilken i motiven till det af honom framstälda lagförslag i ämnet yttrar: ‘‘bevis att det är en viss jordegares hund eller hundar, som gjort skadan, skall ofta icke kunna åstadkommas, då dels de hundar, som den bofasta befolkningen i allmänhet håller, till en stor del äro af samma ras och det således ofta ute å marken möter svårighet att skilja den ena hunden från den andra, dels lapparne naturligtvis icke kunna känna alla hundar, som hållas af de bofasta, och sålunda lappar, hvilka se en hund jaga renar, icke kunna uppgifva hvem hunden tillhörer, dels slutligen, om ock en lapp igenkänner hunden och känner dess egare, han ändock icke kan åstadkomma tillräckligt bevis att skadan skett genom en viss hund, alldenstund skadan sker i utmarken och det icke alltid är fallet att målseganden har med sig vittnen'4. Det är endast på grund af praktiska svårigheter, som amtmannen säger sig icke våga att låta alla liundegare i ett distrikt gemensamt ansvara för skada af hundar tillfogad lapparnes renar.

Under åberopande af bland annat de utaf nämnde amtman anförda skäl har ock Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län uti förenämnda embetsutlåtande föreslagit “att gemensam ansvarighet för skada, som af hund förorsakas å renar inom ett distrikt, måtte åligga de bofaste inom detta distrikt, hvilka hålla hundar, i förhållande till det antal, hvar och en innehar, der ej hundens egare kan uppgifvas eller af hundegaren i bevis kan ledas att hans hund eller hundar vid tiden för skadegörelsen antingen hållits fullständigt klubbade eller i band“.

Då sålunda, enligt sammanstämmande uppgifter af sakkunnige från såväl svensk som norsk sida, den lapparne i denna § tillerkända rätt till ersättning för skada, som hund tillfogar ren, skulle i de flesta fall blifva omöjlig att utkräfva, derest förslagets stadganden i förevarande hänseenden bibehölles oförändrade, hemstäldes af bemälde Justitieråd att samma grundsats om gemensam ansvarighet, som ofvan i 9 § 3 mom. blifvit antagen i fråga om ersättningsskyldighet för skada, som tillfogas jordegare utaf renar, äfven måtte i förevarande fall vinna tillämpning och paragrafen följaktligen i sådan syftning omskrifvas.

Justitierådet Naumann tilläde för sin del, att han ansåg ersättningen icke böra inskränkas till blott det fall att hund tillfogar ren skada “på tillåtet uppehållsställe14; ty det kan lätteligen inträffa, att hund jagar renarne från det tillåtna uppehållsstället in på ett för bete otillåtet område, och först der skadar eller dödar djuren, i hvilken händelse skadeersättning bör gifvas till renarnes egare, hvilka icke

152 Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

vållat att dessa inkommit på sådan mark, men likväl lidit förlust i afseende på sin egendom. Orden “på tillåtet uppehållsställe44 i andra stycket af denna § torde derföre böra utelemnas.

§ 21.

Bland de personer, hvilka enligt denna § skulle kunna med laga verkan i Sverige kungöra en i Norge fäld dom, ansågo Justitieråden Almqvist, Naumann, Huss, Svedelius och Glimstedt, med anledning af bestämmelserna i Kongl. Förordningen den 10 Augusti 1877 angående stämning smän, jemväl desse böra upptagas.

§§ 29-30.

I fråga om den tid, under hvilken förordningen i ämnet, der den komme att antagas, skulle förblifva gällande, innehöll det vid 1871 års riksdag framlagda förslaget i 28 § den föreskrift, att beslut om upphäfvande af eller förändring i förordningens bestämmelser blefve, i hvartdera riket, för så vidt anginge andra riket eller dess undersåtar, gällande först när motsvarande beslut vore fattadt å den andra sidan; och vid framläggande af nu förevarande förslag till gemensam lagstiftning i fråga om lapparne, uttalades af norska Departementet för det Indre, att departementet fortfarande omfattade den mening, att det i fråga om den tid, under hvilken den föreslagna förordningen skulle ega gällande kraft, vore lämpligast att bibehålla de i det äldre förslaget förekommande bestämmelser, ehuru departementet för att aflägsna de betänkligheter, som blifvit uttalade dels med afseende å den föreslagna författningens ingripande i hvartdera landets sjelfständiga lagstiftningsrätt, dels med hänsyn till de hinder en öfverenskommelse utan uppsägningsrätt antogs komma att förorsaka för framtida rättelser och förbättringar, föreslog att författningen under vissa förutsättningar skulle kunna ensidigt af hvartdera riket upphäfvas, allenast den lagstiftning, som trädde i stället för förevarande förordning, hvilade på den grund, att begge rikenas lappar kunde hvarje år under månaderna Maj, Juni, Juli, Augusti och September upphålla sig i Tromsö, Nordlands samt Nordre och Söndre Trondhjems amt i Norge och den öfriga delen af året i de angränsande länen i Sverige och åtnjuta de rättigheter, som tillkomme nämnda amts eller läns egna lappar.

De af Departementet för det Indre anförda grunder för bibehållandet äf det föregående förslagets bestämmelser uti detta hänseende — det inflytande på lagens auktoritet, som formen af en traktat, un-

Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881. 153

derkastad uppsägning, måste medföra, samt det föga tillfredsställande resultatet . af ett mångårigt arbete, derest man icke kunde ernå ett ordnadt tillstånd utan att man samtidigt underkastade sig möjligheten deraf, att detsamma kunde om några år komma att upphöra •— synas dock vara af den vigt, att de betänkligheter, som föranledt departementet att i förslaget intaga bestämmelsen om rättighet för hvartdera riket att ensidigt upphäfva författningen, torde böra förfalla; och detta så mycket hellre som grundade invändningar kunna göras mot giltigheten af dessa betänkligheter.

Ordnandet genom en mellanrikslag af de nomadiserande lapparnes vandringar i norra delarne af den skandinaviska halfön — hvilka vandringar i följd af naturförhållandena måste af dem utsträckas till begge de förenade rikena — samt af de rättigheter, som under dessa vandringar skola dem tillkomma i förhållande till den bofasta befolkningen, torde lika litet, som ordnandet af öfriga rättsförhållanden emellan begge rikenas invånare, hvilka blifvit genom mellanrikslagar reglerade, kunna med skäl anses såsom någon inskränkning i den autonomi, som tillkommer hvartdera riket. Och har en författning uti ifiagavarande ämne genom sammanstämmande beslut i Sverige och Norge blifvit oaktadt de svårigheter, hvarmed förevarande lagstiftningsarbete är förenadt — antagen såsom gemensam lag för båda rikena, torde den farhåga icke med skäl kunna hysas, att enighet ej skulle kunna uppnås emellan de särskilda lagstiftningsfaktorerna i fråga om de rättelser och förändringar, hvilka af erfarenheten under författningens tillämpning visa sig vara af nöden.

Härtill ^ kommer, att den i 30 § intagna bestämmelsen om den grund, hvar a hvarje framtida författning i ämnet skall hvila, synes föga egnad. att. utgöra tillräckliga garantier för lapparne att blifva bibehållna vid sin gamla rätt att betjena sig efter gammal sedvana af land och vatten till underhåll för sig och sina renar samt till jagt och fiske. Allenast inskränkningarne blifva lika för lapparne af de båda nationaliteterna, innehåller den angifna grunden icke något hinder att inskränka deras rättigheter nästan huru mycket som helst, till och med i den omfattning, att. den gifna tillåtelsen att under vissa tider på året vistas i hvartdera riket skulle kunna i väsentlig måtto omintetgöras.

la grund häraf tillstyrkte Justitieråden Almqvist, Namnmin, Huss och Svedelius att i stället för 29 och 30 §§ i förslaget måtte införas 28 § i det. af Kongl. Maj:t vid 1871 års riksdag framlagda förslag.

Slutligen anmärktes af Justitieråden Almqvist, Naumann, Huss, Bill., till Riksd. Prof. 188:3. 1 Sand. 1 Afd. 20

154 Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

Svedelius och Glimstedt att, enär de i lagförslaget omförmälda förseelser, för hvilka bötesansvar blifvit utsatt, i allmänhet voro likartade eller jemförliga, skäl syntes saknas att, då för vissa af dessa förseelser bötesbeloppet blifvit bestämdt till högst 40 kronor, för de öfriga stadga böter utan sådan begränsning.

Justitierådet Carleson afgaf följande af Justitierådet Olivecrona biträdda yttrande: Mot förslaget, så vidt det öfverensstämmer med det förslag i samma ämne, hvaröfver Högsta Domstolen den 16 November 1868 afgaf sitt utlåtande, tillåter jag mig att åberopa de hufvudsakliga anmärkningar, som dervid af Högsta Domstolens flesta ledamöter framstäldes.

Lika litet som det blifvit ådagalagdt, att den så kallade fjellrenens naturdrift att under sommarmånaderna söka hafskusten låter sig afvändas och att det hittills antagna vilkoret för fjellbefolkningens existens, d. v. s. den af ålder begagnade flyttningsrätten, kan utan denna befolknings förderf underkastas föreslagne inskränkningar och förbehåll, i och hvarmed den skenbara förmånen måste, efter min tanke, i verkligheten förfalla, lika litet är utredt att väsentligen bättre bevakning öfver renen än hitintills kan af lappen, i synnerhet under flyttningstiderna, utöfvas. Ej heller har jag funnit anledning att frångå den tolkning af första bihanget eller codicillen till 1751 års gränsetraktat, hvilken af Högsta Domstolens förenämnde ledamöter omfattades. När denna codicill, föranledd af att, såsom det i traktaten heter, “ömse sidors lappar behöfva begge Riksens land till deras rendjurs uppehälle", förklarade att det skulle lapparne “efter gammal sedvana vara tillåtet höst och vår att flytta med deras rendjur öfver gränsen in uti ett annat rike, och hädanefter såsom tillförene, lika med landets undersåtare, undantagande på sådane ställen, som här nedanför anföras, få betjena sig af land och strand till underhåll för sina djur och sig sjelfva“, hade efter min föreställning en hvar af de kontraherande makterna, utan att afstå från någon höghetsrätt inom eget land, förbundit sig att icke begagna denna sin rätt på ett mot fördraget stridande sätt vare sig direkt genom tillstängande af de för flyttningsrättens begagnande nödiga renvägarne eller indirekt genom utfärdandet af vexatoriska lagar. Ingendera staten var förhindrad att, till enskilda upplåta statsjord eller meddela rättighet till nybyggens anläggande så länge sådant kunde ske med iakttagande att, enligt fördraget, lapparne kunde efter gammal sedvana flytta med sina renhjordar öfver gränsen i annat rike och dädanefter såsom tillförene, lika med. det senare landets undersåtare, få betjena sig af land och strand, till underhåll för sina djur och sig

155 Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

sjelfva, undantagande på särskilda angifna ställen; ej heller var någondera staten förhindrad att efter godtfinnande lagstifta för egna undersåtar så vidt icke lapparne derigenom betogos de förmåner, som blifvit för dem betingade och åt dem utlofvade. Det åsyftade ändamålet innefattade ett humanitetsintresse, som af fördraget förklarades sammanfalla med staternas ömsesidiga politiska intressen. Farhågan för svårare eller stadigvarande konflikter mellan den bofaste och nomaden utestängdes af hänsynen till det på den tiden öfverflödiga (och på svenska sidan fortfarande tillräckliga) utrymmet för nomadbefolkningen, och det synes fullt antagligt att de under senare tider u ppkom ne och öfverklagade stridigheterna i Tromsö amt af Norge hafva sin egentliga rot i det ostridiga förhållandet, att den bofasta befolkningen i nämnde amt, hvilken efter gränsetraktatens afslutande lärer vunnit en högst betydlig tillväxt, fått efter hand uttränga och fortfarande uttränger lapparne från så väl de af dem från äldre tider till renbeten begagnade områdena, som ock de vanliga flyttningsvägarne. Men om så är, synes rättvisa och billighet fordra, att den mark, som fått inkräktas å gamla och fortfarande behöfliga renvägar, exproprieras och att de som qvarbo på områden, till hvilka lapparnes flyttningsrätt sträcker sig, åläggas att med tjenlig stängsel förse den mark, som skall anses undantagen från den gemensamma betesrätten. På sådan grund uppförd borde också en gemensam lagstiftning kunna, med lika iakttagande af nomadens som af den bofastes rätt, undanrödja de af flyttningsrätten härrörande anledningarne till tvist. Om expropriationskostnaden förefölle för dryg för ena staten ensam, kunde den icke vara det för begge och vore i allt fall påkallad af ett gemensamt mensklighetsintresse.

Vill man åter, med frångående af den humanitära grunden för den åberopade codicillen till 1751 års fördrag, åsidosätta nomadbefolkningens behof för den förmenta odlingens kraf, bör ändamålet på ett enklare och ingalunda sämre sätt vinnas genom flyttningsrättens upphäfvande och lapparnes tvingande att sjelfve tillgodogöra sig sina renar, för så vidt dessa icke kunna utan bibehållande af sagda rätt bevaras, än att förknippa flyttningsrätten med oundvikliga skadeersättningar, som mera långsamt och på en omväg leda till målet. Ur denna synpunkt kan den ryska gränsspärrningen uppfattas, men annorlunda ses saken i det remitterade förslaget, hvars kärnpunkt ligger i den lapparne ålagda gemensamma ansvarigheten. För att bedöma verkan af denna ansvarighet bör tagas i betraktande att den förutsätter att de af lapparne besökta landsträckorna indelas i vissa distrikter, hvilka ej lära kunna göras mindre än att understundom milslånga afstånd måste skilja olika renhjordar från hvarandra; att hjordarnes nog-

150 Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

granna bevakning inom dessa vidsträckta områden förhindras genom den bofasta befolkningens underlåtenhet att begagna stängsel kring sina inegor och blir rent af omöjlig vid de icke sällsporda tillfällen, då denna befolkning låter sina till jagt å lapparnes renar inöfvade hundar spränga hjordarne; samt att under sådana omständigheter de skadeersättningar, hvilka den gemensamma ansvarigheten skulle medföra för oskyldiga som för skyldiga, måste blifva oundvikliga och på samma gång i betydenhet beroende af anspråken. Att den bofasta befolkningen skulle genom bättre vård om sina renjagande hundar eller bättre stängsel kring sina eg or minska den säkra inkomst i skadeersättningar, som ett efter denna befolknings beqvämlighet och fördel inrättadt exekutionssätt erbjöde, kan visserligen vara att önska men icke att hoppas. Med grundsatsen om lapparnes gemensamma ansvarighet för deras renar, kunde väl också den af både svenska och norska myndigheter förordade grundsatsen om de bofastes gemensamma ansvarighet för deras hundar synas vara förenlig och derjemte betingad af de olika befolkningarnes likställighet inför lag, om sådan varit åsyftad, men lagförslaget, som sökt på bästa sätt sörja för de bofastes anspråk på skadeersättningar, har deremot icke på något sätt sökt underlätta möjligheten för lapparne att genom den omsorgsfullaste bevakning af sina renar undgå dessa skadeersättningar. Fordrande af lapparne noggrannare bevakning af hvarandras kreatur än de under gifna förutsättningar rimligen kunna åstadkomma, och åläggande den ena lappen att bota för den andres fel, mäter förslaget den bofastes och nomadens rätt med olika mått och afviker så mycket från de lagstiftningsgrunder, som i Sverige varit af ålder gällande, attjagförmin del måste fortfarande afstyrka detsammas godkännande — trots de förbättringar det efter hand undergått.

I öfrigt och hvad angår den från norsk sida framstälda åsigten om Norges berättigande att ensidigt och utan afseende å 1751 års fördrag lagstifta för de lappar, som uppehålla sig i nämnde rike, torde något yttrande derom ej ligga inom omfånget af det nu från Högsta Domstolen infordrade utlåtandet. Det oaktadt och i anledning af följande anförande af dåvarande chefen för norska Departementet för det Indre: “Departementet holder sig blot til den uimodsigelige Kjendsgjerning, åt Sverige siden 1852 (då den ryska s. k. gränsspärrningen började) er sat ud af Stånd til åt opfylde endog kun Halvdelen af den som Vederlag for dets Lappers Rettigheder i Norge overtagne Prestation. Spprges der nu, hvilken Indflytelse dette har paa Norges retslige Stilling til Sägen, saa er det altsaa åt overveie, om ikke Kodicillen fra samme Tidspunkt har ophprt åt veere juridisk forpligtende for Norge

157 Högsta Domstolens protokoll den 21 Mars 1881.

og om ikke dette Rige har faaet en gyldig Adkomst til åt erkleere sig 10st fra det bele Kontraktsforhold. Dette Sp0rgsmaal maatte formentlig besvares bekreeftende, hvis der handledes om et privatretlig Forhold, og hvad der maatte blive åt overveie, er altsaa, om det ikke er åt besvare paa samme Maade, naar det handles om et traktatmaessigt,44 vågar jag erinra, att då genom 1751 års traktat ingetdera riket åtog sig att underhålla någon viss del af rikenas nomadbefolkning, torde den framstälda jemförelsen mellan traktaten och ett privatfördrag sakna tillämplighet — äfven om beggederas ändamål kunde vara likartade; att om Finnmarkens lappar genom ryska gränsspärrningenblifvithindrade att begagna renbete inom de af Sverige efter 1751 afträdda områden, så hafva ock nämnde lappar tillika blifvit befriade från konkurrensen med andra om renbetet inom Finnmarken; att ännu icke blifvit ens påstådt att de norska flyttlapparne sakna för dem behöfligt renbete i Sverige; och att lapparnes år 1751 erkända behof af: “begge Riksens land till deras rendjurs uppehälle14 icke kan antagas hafva upphört.

Slutligen må anmärkas, att om Sverige skulle antingen icke kunna eller vilja häfda den värnlösa nomadbefolkningens rätt utom rikets gräns, lärer icke detta innefatta något skäl för samma rike att gifva sitt bifall till någon lag, hvarigenom sagde rätt undertryckes.

In fidem E. Adlerstråhle.

158 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

Utdrag af protokollet öfver ett justitiedepartements-ärende, hållet å Stockholms Slott Torsdagen den 8 December 1881 inför Hans Maj:t konungen uti sammansatt svenskt och norskt Statsråd,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

Hochschild,

Hans Excellens norska Herr Statsministern Kjerule,

Svenska Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Taube,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Norska Statsråden: Johansen,

Jensen.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet att sedan Kongl. Maj:t i svenskt Statsråd den 24 September sistlidet år i nåder förordnat att Högsta Domstolens yttrande skulle infordras öfver det förslag till förordning, rörande Lapparue i de förenade konungarikena Sverige och Norge, som innehölles i Kongl. Norska Regeringens underdåniga indstilling af den 13 Juni 1879, och hvaröfver utlåtanden förut afgifvits af Konungens Befallningshafvande i Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län, så hade Högsta Domstolens protokoll den 21 sistlidne Mars, innehållande det infordrade yttrandet, till Justitiedepartementet inkommit.

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 159

Efter att hafva redogjort för förslaget och de öfver detsamma afgifna yttranden, anförde Departementschefen:

“Det nu föredragna förslaget, för hvilket det lagförslag i samma ämne, som förelädes 1871 års Riksdag och Storthing, i hufvudsakliga delar ligger till grund, synes mig framför detta innebära ganska väsendtliga fördelar. I åtskilliga punkter torde förslaget likväl, företrädesvis med anledning af de öfver detsamma af vederbörande myndigheter afgifna yttranden, böra undergå förändringar, innan det kommer i det skick, att det må kunna af Eders Kongl. Maj:t godkännas. Hvilka dessa förändringar äro och hvilka skäl som föranledt deras ifrågasättande, derför torde det nu tillåtas mig att inför Eders Kongl. Maj:t redogöra.

Vid 2 §.

Enär kronofogdarne, enligt hvad Konungens Befallningshafvande i Vesterbottens och Norrbottens län upplyst, äro bosatte utom Lappmarken och sällan hafva någon beröring med Lapparne, torde åliggandet att, jemte kyrkoherdarne, utfärda flyttningsattester för Lappar, som önska ombyta nationalitet, böra åtminstone i Sverige tillkomma länsmännen.

Vid 3 §.

På sätt vid denna § erinrats ej mindre af Konungens Befallningshafvande i Jemtlands och Norrbottens län än ock af Högsta Domstolens flesta ledamöter, plägar en del af Lapparne i nämnda län understundom vintertiden flytta öfver till de norska fjellen och der för sina renhjordar söka bete, då i följd af vissa väderleksförhållanden mossan på hemtrakterna i Sverige blifver oåtkomlig, — en betesrätt, som Lapparne efter gammal sedvana utöfvat och hvaraf de äro i verkligt behof; och skulle, enligt hvad upplyst blifvit, Lapparne å flere trakter hotas af undergång, derest rätt till en dylik flyttning dem betages.

Då förhandlingarne angående de vid 1871 års Riksdag och Storthing framstälda propositioner i ämnet utvisa, att anledningen till den i denna § föreslagna inskränkning i tiden, under hvilken vistelse i det ena landet står öppen för Lapparne från det andra, uteslutande kan sökas i de missbruk af betesrättigheter i Norge, hvartill Lappar, som från norra delen af Torneå Lappmark vårtiden flyttat till Tromsö amt, derstädes gjort sig skyldiga, samt sålunda antagas kan, att med det föreslagna stadgandet icke varit afsedt att upphäfva den enligt gam-

160 Protokoll i sammansatt svensJct och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

mal sedvana af de vid riksgränsen bosatta Lappar begagnade rätt till renbete å ömse sidor om nämnda gräns, dervid någon förpligtelse hittills ej ålegat dem att endast under viss årstid hålla sina renar i det land, hvars undersåtar de ej äro, har jag ansett ett stadgande i denna § böra införas, hvarigenom från förbudet för Lapparne att utan vederbörande jordegares eller brukares samtycke uppehålla sig, svenska Lappar i Norge under vintern och norska Lappar i Sverige under sommaren, undantag göres för de trakter, der Lapparne af ålder haft för sedvana att å fjellen på ömse sidor om riksgränsen beta sina renar hvilken årstid som helst.

Vid 4 §.

Af Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län har vid denna § blifvit anmärkt, dels att Lapparne, hvilka hittills ansett sig berättigade att utan ersättning nyttja skogen till hvarjehanda ändamål, såsom till bränsle, tältstänger, renhagar, gammer o. d., borde fortfarande bibehållas vid en sådan rätt och följaktligen för ifrågavarande behof få utan ersättning taga växande löfskog jemväl på enskild mark, dels ock att det föreslagna förfarandet vid bestämmandet af ersättningsbeloppet för växande löfträd, tagna å enskild mark, skulle för Lapparne blifva alltför kostsamt; och har jemväl inom Högsta Domstolen uttalats samma åsigt.

I Norska Regeringens indstilling framhålles å andra sidan, att sedan i förevarande förslag tillagts Lapparne rätt att utan ersättning taga torra träd och vindfällen samt å statens skog dessutom växande löfträd, skulle en utsträckning af Lapparnes rättigheter derhän, att dem blefve tillåtet att jemväl utan ersättning taga växande löfskog i enskilde tillhörande skogar, stå i strid mot grundregeln i 1751 års kodicill, att Lapparne icke må tillfoga landets inbyggare skada å deras skog; hvarförutom derigenom skulle framkallas ett mindre sparsamt bruk af skogen.

Lapparnes behof att för omfönnälda ändamål använda växande löfskog gör sig gällande icke blott under det de uppehålla sig i aflägsna fjelltrakter, der ett måttligt bruk af löfskogen icke kan anses medföra något synnerligt men för landets bofasta befolkning, utan ock under deras vistelse å ställen så närbelägna den bofasta befolkningens gårdar, att mången gång fällandet af växande löfskog å jordegarens mark för denne medför verklig skada, helst tillgången på dylik skog i många delar af de nordliga norska amten uppgifves vara ganska sparsam. Mot hvad Norska Regeringen erinrat, kan det derföre svårligen ifrågasättas att i förslaget upptaga den af Konungens Befallningshafvande i

Protokoll i sammansatt norskt och svenskt Statsråd den 8 I)ec. 1881. 161

Norrbottens län i främsta rummet förordade utsträckningen af Lapparnes rätt till skogsfång.

Deremot måste man erkänna det befogade i Konungens Befallningshafvandes anmärkning derom, att det föreslagna sättet för fastställande af ersättningsbeloppet kan för Lapparne blifva onödigt betungande. På ett mindre kostsamt och ändock tillräckligt betryggande sätt bör ändamålet kunna vinnas derigenom, att man, då öfverenskommelse om ersättningens belopp ej kunnat mellan parterna träffas, öfverlemnar afgörandet deraf till en kompromiss, hvars beslut ej får öfverklagas, och som skulle bestå af länsmannen eller annan af amtmannen dertill förordnad person såsom ordförande äfvensom af två ledamöter, valde en af hvardera parten. Detta sätt att värdera uppkommen skada är af Lapparne sjelfva förordadt, och bör jemväl för den bofasta befolkningen innebära vissa fördelar. Om derjemte såsom en anvisning åt kompromissarierna föreskrifves, att den ersättning, som af Lapparne bör uti förevarande fäll till den enskilde skogsegaren erläggas, skall vara en “billig44 ersättning, torde genom de sålunda föreslagna ändringarne i paragrafen den farhågan kunna anses förebyggd, att Lapparne genom möjliga ersättningskraf för skogens nyttjande skulle kunna oskäligt betungas. Ersättningen till förrättningsmannen synes för en så enkel förrättning som den ifrågavarande ej behöfva öfverstiga den för länsmän bestämda skjutsersättning och dagtraktamente.

Slutligen torde, på sätt af Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län erinrats, en- och videbuskar böra upptagas bland de skogsalster Lapparne ega rätt att afgiftsfritt använda.

I afseende på bötesbeloppen i denna § hafva Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärkt, att då de i lagförslaget omförmälda förseelse]-, för hvilka bötesansvar blifvit utsatt, i allmänhet vore likartade eller jemförliga, skäl saknades att, under det för vissa af dessa förseelser bötesbeloppets maximum blifvit bestämdt till högst 40 kronor, för de öfriga stadga böter utan begränsning. I anledning häraf och då de förseelser, som i denna § beläggas med böter, äro af beskaffenhet att under vissa förhållanden kunna ådraga ansvar efter allmän lag, föreslås att böterna må bestämmas till högst 40 kronor, der ej förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar.

Vid 7 §.

Då de i denna § gifna bestämmelser, på sätt anmärkt blifvit, icke äro tillämpliga med afseende å de flyttningar, som Lapparne Bih. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 21

162 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

inom Sverige företaga från en socken till annan, då renbetet i någon trakt blifvit sämre än vanligt, synas ifrågavarande föreskrifter böra inskränkas till att enligt regeln gälla endast de Lappar, hvilka flytta till trakter, der distriktindelning eger rum; dock att, enär undantagsvis behof af den föreskrifna anmälningsskyldigheten kan komma att yppa sig med afseende å någon särskild trakt utan att densamma blifvit indelad i distrikt, ett stadgande bör tilläggas i syfte att på Konungen må bero att genom särskild!' förordnande införa anmälningsskyldighet äfven med afseende å sådan trakt. Föreskrifter, som eljest kunna finnas erforderliga i fråga om flyttning emellan socknar inom samma rike, böra, på sätt inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt, rätteligen meddelas i särskild författning, som hvartdera landet för sig kan komma att utfärda.

Enär, såsom af Konungens Befallningshafvande i Jemtlands och Norrbottens län blifvit upplyst, Lapparne anmärkt att det för dem skulle möta svårighet att så noga som förslaget fordrar uppgifva det antal renar, de hafva under sin vård, torde det i paragrafen stadgade bötesansvar för felaktiga uppgifter böra inskränkas till de fall, att verkliga antalet med en femtedel eller mera öfverstiger det uppgifna.

Vid 9 § 2 mom.

Enär upplyst blifvit, dels att utängsslåtterna i allmänhet äro af ringa värde för jordegarne och, der de ej äro inhägnade, mången gång icke lära med säkerhet kunna skiljas från den omgifvande utmarken, dels att Lapparne icke kunna hindra sina renar att, när de i följd af oväder taga sin tillflykt till trädregionen, beträda dylik mark, hvilken understundom är belägen ända upp vid trädgränsen, hafva Högsta Domstolens fleste ledamöter ansett ersättningsskyldighet för Lapparne med afseende å den skada, som af renar förorsakas å oinhägnade utängsslåtter, icke böra eg a rum.

Då emellertid, enligt hvad inhemtats, jordegarne sjelfve vanligen ej genom stängsel utan genom vallning freda dylika utängsslåtter från skada af liemdjuren, samt härtill kommer, att nödig tillgång till hägnadsvirke ej i alla delar af Tromsö amt lärer finnas inom så nära afstånd från de slåtterlägenheter, som erfordra stängsel, att icke den ifrågasatta hägnadsskyldigheten skulle för den bofasta befolkningen blifva synnerligen betungande, tvekar jag att såsom oundgängligt vilkor för Lapparnes skyldighet att ersätta skada å utängsslåtter ifrågasätta att dylika lägenheter skola vara inhägnade.

En inskränkning i nämnda ersättningsskyldighet synes mig dock

Protokoll i sammansatt norskt och svenskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 163

på ofvan angifna skäl vara önskvärd, och anser jag det åsyftade målet kunna vinnas derigenom, att såsom vilkor för ersättningsskyldigheten i det fall, att utängsslåtterna ej äro försedda med stängsel, som af Konungen förordnas, föreskrifves i första rummet att lägenheterna skola vara af egarne år efter annat till slåtter använda och fortfarande dertill brukade. Härigenom blifver förebygdt, att jordegaren förklarar än en än en annan oinhägnad trakt af utmarken, der gräsväxten är något rikare än vanligt, vara utängsslåtter, och på sådant sätt allt mer inskränker det område, der Lapparne utan ersättningsskyldighet ega att söka bete för sina renar. Derjemte synes det böra fordras, att den del af oinhägnade utmarken, hvilken skall såsom utängsslåtter betraktas, är försedd med sådana tecken, hvarigenom dess egenskap af utängsslåtter tydligt framträder, på det att okunnighet hos Lapparne om hvad såsom slåttermark skall skyddas icke må kunna förefinnas. I andra momentet af denna paragraf hafva derföre blifvit intagna förenämnda vilkor för Lapparnes skyldighet att ersätta skada, som af renar göres å utängsslåtter.

Vid 9 § 3 mom.

Med anledning af den inom Högsta Domstolen framstälda erinran, att i förslrget icke blifvit intaget det i Kongl. brefvet den 4 November 1817 gjorda undantag från den gemensamma ersättningsskyldigheten, nemligen att om någon af de inom ett distrikt sig uppehållande Lappar kan styrka, att skadan icke blifvit af hans renar förorsakad, han är från deltagande i ersättningen fri, har jag ansett ett sådant undantag böra i paragrafens tredje moment införas; dervid dock såsom vilkor för åtnjutande af en dylik befrielse bör stadgas, att erforderlig bevisning derom, att skadan icke blifvit föröfvad genom någon viss Lapps renar skall af honom vara åvägabragt förr än förlikning träffats eller dom i målet gifvits. Sedan genom förlikning eller dom skadan blifvit på särskilda Lappar fördelad, fordrar nödig hänsyn till ersättningstagandens rätt, att icke någon af dem, på hvilka fördelningen af ersättningsbeloppet redan skett, må kunna undandraga sig att utgifva hvad honom blifvit ålagdt. Eljest skulle en ny fördelning af detta belopp på de öfriga Lapparne blifva nödig, och den omgång och svårighet för ersättningens utfående, som derigenom förorsakades, synes den ersättningstagande icke skäligen böra vara underkastad. För den, hvilken i dylika fall fått utgifva ersättning för skada, som skett genom annans renar, lemna de i 16 § gifna bestämmelser utväg att af den skyldige, hvilken kan antagas i de flesta fall vara af Lapparne känd, utkräfva den förskjutna ersättningen.

164 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

Vid 9 § 4 mom.

Vid paragrafens fjerde moment har inom Högsta Domstolen erinrats, att skyldigheten att ersätta skada å utmark vid de fall, dåjordinnehafvarne genom renars betande å utmarken komme att sakna erforderligt bete för sina egna kreatur eller i väsentlig mån betungades, syntes vara alltför obestämd och derigenom föranledande mångfaldiga tvister samt slutligen ledande derhän att renegare ej vågade låta sina djur uppehålla sig å någon enskild utmark, enär svårligen på förhand kunde beräknas, om jordinnehafvaren egde så många kreatur, att allt betet för dem erfordrades, eller han eljest slutligen pröfvades hafva blifvit genom renarnes vistande å denna mark i väsentlig mån betungad; hvadan påyrkats att detta moment måtte uteslutas.

Med afseende å denna anmärkning, hvilken af Högsta Domstolen blifvit framstäld jemväl mot det år 1871 framlagda förslaget, har af Norska Regeringen blifvit erinradt, att, när en jordegares betesmark begagnades af Lapparne i den utsträckning, att egaren eller brukaren komme att sakna nödigt bete för sina hemdjur, när t. ex. en Lapp uppehölle sig med hela sin hjord på en särskild jordegares mark och läte den afbeta allt gräs, det icke torde kunna nekas att egaren led skada å sin egendom, en skada, som mången gång vore lika känbar, som då hans åker eller äng skadades af renarne. Å en sådan skada måste codicillens bestämmelse i 16 § vara tillämplig, då utmark i Norge såväl som i Sverige vore föremål för skifte och enskild eganderätt, och dylik mark för ett jordbruk, som ej kände stallfodring annat än vintertid, vore lika nödvändig som äng och utängsslåtter. Väl kunde erkännas, att den föreslagna formen för begränsningen af Lapparnes frihet att beta å utmarken kunde vid tillämpningen i vissa fall framkalla tvifvel, men när en hvar måste erkänna, att en begränsning vore absolut nödvändig, måste man uppställa den så, som en billig hänsyn till förhandenvarande förhållanden kräfde, äfven om häraf blefve följden, att regelns användning i särskilda fall, då tvist uppstod, måste öfverlemnas till domstolens fria bedömande.

I samma rigtning uttalar sig Lag-Utskottet, vid 1871 års riksdag, då LRskottet anför: “Man kan visserligen anse de stadganden om begränsning af den ömsesidiga rätten till bete å ifrågavarande utmarker, som i den senast citerade paragrafen förekomma, vara alltför * obestämda för att till fullo förebygga rättstvister emellan den bofasta befolkningen och Lapparne, och önskvärdt, hade utan tvifvel varit, om mera bestämda föreskrifter kunnat uppställas; men fråga är, om den obestämdhet, som härvid till en viss grad onekligen förefinnes, har sin

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Bec. 1881. 165

anledning i den föreslagna författningen eller i sjelfva de förhållanden, för hvilkas reglerande den är föreslagen. Utskottet tvekar icke att anse det senare vara fallet, hvilket synes uppenbart, om man besinnar, att det möter helt andra svårigheter att, såsom af denna lag erfordras, begränsa rättsförhållandet i afseende å jorden och dess begagnande emellan bofaste egare eller innehafvare af viss jord, å ena sidan, och å den andra nomader, hvilka ock skola hafva betesrätt inom samma trakter, än der frågan endast är att emellan två eller flera bofaste jordegare skifta jord eller begränsa nyttjanderätt till sådan, och om man vidare dertill lägger, att, enligt de af 1866 års komité rade inhemtade upplysningar, virke i de ifrågavarande trakterna saknas till åstadkommande af några vidsträcktare hägnader. Noggrant bör äfven bemärkas, att, om ock 1751 års codicill tillerkänner Lapparne rätt till begagnande af land och strand lika med rikets egna undersåtar, den dock alldeles icke tillägger de förstnämnda någon slags företrädesrätt framför de senare i detta hänseende. Fullständigaste lösningen af frågan, huru vidsträckt betesrätt borde Lapparne tillkomma, vore utan tvifvel att ernå medelst uppdragande af en lokal gräns emellan de områden, der den jordbrukande befolkningen och Lapparne hvar för sig egde att drifva sina särskilda, med hvarandras ömsesidiga trefnad, såsom det vill synas, ej lätt förenliga näringsfång. Till uppnående af detta å begge sidorna åtminstone för en framtid önskvärda och, i mån af allt vidare fortgående odling, å ena, allt talrikare renhjordar, å andra sidan, förr eller sednare nödvändiga mål torde ock en utväg vara anvisad i en sjTtesenlig tillämpning af föreliggande förslags 25 § (numera 26 §), hvarom Utskottet skall längre fram sig yttra. Att man nu ej föreslagit till omedelbart vidtagande denna åtgärd, finner sin förklaring deruti, att en sådan omedelbar tillämpning i närvarande ögonblick ej för Lapparne vore önskvärd, utan fastmer för dem skulle medföra skada. Om nemligen en sådan gräns nu skolat uppdragas, hade detta nödvändigt måst förorsaka Lapparnes uteslutande från ganska många områden, der, enligt hvad de bofaste sjelfva inför 1866 års komité uppgifvit, tillgång på bete finnes för såväl deras hemdjur som en talrik mängd renar. Och till dess en sådan lokal begränsning af omständigheterna oundgängligen fordras och blifver en verklighet, torde någon lämpligare begränsning, än förslaget innehåller, svårligen stå att finna.u

Emot hvad sålunda blifvit af Norska Regeringen erinradt och från svensk sida medgifvet tilltror jag mig icke att påyrka ett enkelt uteslutande af ifrågavarande § 9 mom. 4. En förändring deri, gående i den af Lag-Utskottet antydda rigtning, synes mig dock af vigt att få genomförd, på det att stadgandet icke må kunna — emot hvad jag

166 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

anser hafva varit dess ursprungliga mening — tillämpas jemväl i fråga om sådan utmark, hvilken ligger aflägse från de bofastes gårdar. 1866 års komité, från hvilken stadgandet leder sitt upphof, har svårligen förestält sig, att skada, som föranleder ersättningsskyldighet, skulle genom renarnes betning kunna åstadkommas å annan utmark än den, som närmast omgifver gårdarna och derföre i främsta rummet tages i anspråk för hemdjurens underhåll. Sedan nämnda tid hafva emellertid invånarne i Tromsö amt, särdeles i Målselfvens och Bardo socknar, begynt anlägga sätrar, till en del högt uppe i fjellen, just i de trakter, som äro oumbärliga för Lapparne, och hvarest dessa hittills fritt och utan att behöfva frukta någon ersättningsskyldighet fått beta sina renar. Att med afseende å sådana trakter den omständighet, att de börjat begagnas till bete jemväl för den bofasta befolkningens hemdjur, icke bör kunna för Lapparne medföra någon ersättningsskyldighet äfven då betet för hemdjuren och renarne tillsamman blifver knappt, synes mig uppenbart.

Då något annat sätt att utmärka skilnaden emellan förenämnda båda delar af utmarken icke lärer finnas än genom att angifva afståndet från gården, synes mig utmarken böra delas i två klasser, af hvilka den ena, som ligger gården närmast och kan anses såsom för gårdsbrukets bedrifvande mest nödvändig, skulle åtnjuta det i 4:de momentet af förevarande paragraf stadgade skydd; under det att den andra, den från gården mera aflägsna, skulle af Lapparne få begagnas utan skadeersättningsskyldighet. Enligt hvad jag erfarit lärer med afseende å naturförhållandena i Tromsö amt en i allmänhet lämplig och för Lapparne så väl som för den bofasta befolkningen tillfredsställande gräns emellan de båda klasserna komma att vinnas, om skilnaden dem emellan dragés 6 kilometer från gården. 1 följd häraf är den ändring i momentet af mig föreslagen, att deri stadgade ersättningsskyldighet inom Tromsö amt endast skall gälla utmark, som ligger inom ett afstånd af 6 kilometer från jordegarens eller brukarens fasta bostad.

Vid 17 §.

Stämningstiden synes mig, på de af Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län anförda skäl, städse böra blifva tre månader, då Lapp i sitt hemland skall stämmas till domstol i det andra riket.

Vid 18 §.

Andra stycket af denna paragraf synes mig böra omredigeras så

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 167

att deri tydligare än enligt förslagets redaktion utmärkes att skada, som hund tillfogar ren, skall ersättas äfven i det fall, att hunden börjat ofreda renen på tillåtet uppehållsställe, men derifrån jagar in honom på åker eller äng, innan han tillfogar honom skada.

Såväl af Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län som inom Högsta Domstolen har erinrats, att liksom gemensam ansvarighet föreskrifvits för Lappar inom ett distrikt med afseende å den skada, som förorsakas af deras renar, i de fall att ej utrönas kan, genom hvilkens renar skadan skett, det jemväl borde stadgas att egarne till hundar inom distriktet skulle gemensamt ansvara för skada, tillfogad renar af hund, då hundens egare är obekant. Såsom skäl för ett dylikt stadgande är af Konungens Befallningshafvande andraget: att det endast i enstaka fall kan lyckas för Lapparne att bevisa genom hvilkens hundar skada å renar är gjord, förnämligast derför, att dessa ej komma så nära, att de kunna igenkännas, och att hundarne i allmänhet äro lika hvarandra såsom varande af samma ras; att en hund, som en gång börjat drifva och bita ren, sedermera icke kan derifrån afvänjas, utan blifver snarare allt värre; samt att den största noggrannhet och omsorg i renvården blifver vanmäktig, då hundar, som hafva för vana att jaga efter renar, komma i närheten af renhjorden.

A andra sidan har upprepade gånger, företrädesvis i Norska Regeringens indstilling af den 2 Februari 1869, anförts, att yrkandet på den gemensamma ansvarigheten berodde på den föreställning, att de bofaste liksom i sluten kedja läge i fält mot Lapparne och deras hjordar, för detta ändamål hölle hundar i stort antal och gjorde sig ett näringsfång af att jaga renar. Verkliga förhållandet vore, att på hvarje gård hölles 1 till 2 hundar, som vore nödvändiga för att värja hemdjuren mot rofdjur och inegorna mot främmande kreatur, att många af dessa hundar fått ovanan att förfölja renhjordarne äfven utanför inegorna, ofta beto ihjel djur eller jagade dem förderfvade, och att stundom egaren af uppsåt eller åtminstone grof försumlighet hade skuld deri. Medan man borde göra allt hvad göras kunde för att få denna olägenhet afhjelpt, vore det å andra sidan uppenbart, att med hänsyn till skada, som skedde af gårdshundar, icke mera i de här ifrågavarande trakter, än i andra delar af Sverige eller Norge, behöfdes solidariskt ansvar för samtliga inom ett visst område liggande gårdar. Hundarne hölle sig hvar på sin gård och läte sig af Lapparne likaväl som af egaren och hans grannar individualisera och efter beskrifning igenkänna. Här saknades således de skäl, som framkallat förslaget om gemensam ansvarighet för skada af ren -— å ena sidan dessa halfvilda djurs ovanliga antal och åtrå att blanda sig om hvarandra utan hänsyn till hvil-

168 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

kens hjord de tillhörde, och å andra sidan omöjligheten för de bofaste att individualisera djuren i en hjord, som kunde bestå af hundra eller tusen, till skapnad och färg lika djur, hvilkas märken endast Lapparne kände.

Vid öfvervägande af hvad sålunda blifvit anfördt, synes mig gemensam ansvarighet för skada, som af de bofastes hundar tillfogas Lapparne, icke böra påyrkas, utan fastmer uppmärksamheten rigtas på det mål, hvars vinnande så väl Konungens Befallningshafvande som, ännu mera uttryckligen, Norska Regeringen framhållit såsom eftersträfvansvärdt, nemligen att söka förekomma renarnes ofredande af de bofastes hundar. En ganska beaktansvärd trygghet i detta afseende torde kunna beredas Lapparne utan att man derigenom beröfvade de bofaste den nytta, som med hundarna afses, derest i lagen intagas föreskrifter derom, att i de trakter, der distrikt-indelning eger rum, skola, under den tid Lapparne från det andra riket med sina renar ega der uppehålla sig, den bofasta befolkningens hundar antingen hållas bundna eller vara försedde med klubba; att hund, som har till vana att jaga eller bita renar, skall dödas; samt att om egare af hund ej ställer sig till efterrättelse de i nämnda hänseenden gifna föreskrifter han skall vara underkastad böter, hvilkas belopp torde kunna bestämmas till högst 40 kronor. Närmare föreskrifter om klubbningens verkställande kunna meddelas af Amtman eller Konungens Befallningshafvande, som ock synes böra vara berättigad att medgifva undantag från den stadgade skyldigheten, äfvensom att kunna påbjuda hundarnas klubbning med afseende å trakt, der distriktindelning ej eger rum.

Vid 19 §.

Såväl de i 3 och 7 §§ som i 4 § och 18 § 3 mom. omförmälda förseelser synas lämpligen böra blifva föremål för offentligt åtal, hvadan hänvisning till sistnämnda paragrafer blifvit uti förevarande paragraf intagen.

Vid 21 §.

I enlighet med Högsta Domstolens erinran har stämningsman upptagits bland dem, hvilka i Sverige kunna verkställa kungörandet af norsk dom.

Vid 29 och 30 §§.

På de af Högsta Domstolens fleste ledamöter anförda skäl synes

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 169

mig i stället för 29 och 30 §§ i förslaget böra införas 28 § i det af Kongl. Maj:t vid 1871 års riksdag framlagda förslag i ämnet.

Med iakttagande af dessa ändringar skulle förslaget erhålla följande lydelse:

Förslag

till

Förordning rörande Lapparne i de förenade konungarikena

Sverige och Norge.

1 §•

Lapp, som vill, på sätt här nedan tillätes, med sina renar flytta fram och tillbaka emellan Sverige och Norge, skall vara antingen svensk eller norsk undersåte.

2 §■

Önskar svensk Lapp att blifva norsk eller norsk Lapp att blifva svensk undersåte, skall utflyttningsattest, då laga hinder derför ej möter, på begäran meddelas honom i Sverige af vederbörande länsman och kyrkoherde samt i Norge af vederbörande fogde och sockneprest; dock vare han från skatter och andra allmänna förpligtelser i det rike, hvars undersåte han förut varit, icke fri, förrän han, enligt de i andra riket gällande föreskrifter, blifvit dettas undersåte och bevis derom hos förenämnde embetsmän företett, samt upphört att i det rike, hvarifrån han utflyttat, begagna bete för sina renar utöfver hvad enligt 3 § tillåtet är.

3 §•

Lapparne äro berättigade att årligen med sina renar flytta från det ena riket in i det andra och uppehålla sig å de trakter, hvilka hvartdera rikets Lappar efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, samt att der, under iakttagande af de i denna förordning meddelade föreskrifter, betjena sig af land och vatten såväl till underhåll för sig och sina renar som till jagt och fiske. Utan vederbörande jordegares Bih. till Biksd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 22

170 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

eller brukares samtycke ma ej svenska Lappar med sina renar uppehålla sig i Norge under annan del af året, än Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader, eller norska Lappar under nämnde månader med sina renar vistas i Sverige; dock ega Lapparno i de trakter, der de efter gammal sedvana plägat under hvilken årstid som helst beta sina renar å fjellen på ömse sidor af riksgränsen, att fortfarande utöfva denna rätt i samma utsträckning som hitintills. Öfverträdelse af det i denna § gifna förbud straffas med böter, till belopp första gången af högst 40 kronor och annan gång af högst dubbelt.

4 §•

Under sin vistelse inom de trakter, som i 3 § omförmälas, ega Lapparne att i skog till eget behof begagna torra träd och vindfällen samt en och videbuskar äfvensom växande löfträd. Der skogen tillhör kronan erlägges härför icke någon betalning. Ej heller erlägges betalning för torra träd och vindfällen samt en och videbuskar i enskilda skogar. För växande löfträd, som Lapparne taga ur skog, hvilken tillhör enskild man, skall deremot af dem gifvas en billig ersättning, som i brist af åsämjande bestämmes vid syn, hvilken förrättas af länsmannen eller annan, som af amtmannen dertill blifvit förordnad, jemte två gode män utsedde en af hvardera parten. Underlåter någon af parterna att utse god man, åligger det förrättningsmannen att i partens ställe utse sådan bland lagrättsmännen. Om kallelse till syn gälle hvad om kallelse till förlikningskommission är stadgadt. För syneförrättningen tillkommer förrättningsmannen den för länsman bestämda skjutsersättning och dagtraktamente. Af förrättningsmannen utsedd god man åtnjuter för hvarje förrättningsdag 1 krona 60 öre. Synerätten bestämmer om och i hvad mån synekostnaden skall fördelas mellan parterna eller om den af endera parten skall gäldas. Besvär öfver synen må ej anföras hos öfversynerätt. För det vid synen bestämda ersättningsbeloppet jemte synekostnaden eger utmätning rum utan dom eller utslag.

Lapp, som fäller eller tager träd af annat slag än ofvan är nämndt eller, tager mer än till hans eget behof erfordras, eller som försummar att, innan han höst eller vår flyttar, för egaren uppgifva hvad han af växande löfträd sig tillegnat i enskild skog, straffes med böter högst 40 kronor, der ej förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar. Virke, som Lapparne på deras vistelseort under sommaren lagligen användt till stängsel, gammer, tältstänger eller annat dylikt varaktigt bruk, må ej af jordegaren utan Lapparnes samtycke bortföras eller

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 171

göras för dem obrukbart. Jordegare, som häremot bryter, straffes med böter högst 40 kronor, der ej förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar.

5 §•

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande afhägnader må Lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande äro för dem behöfliga. Hafva sådana vägar redan blifvit på omförmälda sätt stängda, skola de genom statens föranstaltande åter göras för Lapparne tillgängliga.

6 §•

De landsträckor, der Lapparne söka bete för sina renar, kunna indelas i särskilda distrikt, inom hvilka de Lappar, som der med sina renar sig uppehålla, skola i de fall och på det sätt, som nedan i 9 § 3 och 4 mom. sägs, vara underkastade ansvarighet för skada, som af renarne tillskyndas de jordbrukande invånarnes egendom.

För att en trakt, hvarest Lapparne eg a rätt att söka bete för sina renar, skall kunna i distriktindelning ingå, måste inom densamma finnas eller beredas sådana renvägar, att vid deras begagnande Lapparne kunna, med iakttagande af tillbörlig bevakning, afhålla renarne från odlad mark. Distrikten böra med nödig hänsyn till djurens natur samt landskapets utsträckning, beskaffenhet och odling begränsas på sådant sätt, att de renar, som söka bete inom hvarje distrikt, kunna antagas komma att, der bevakning saknas, under betestiden ströfva omkring i hela distriktet, utan att öfvergå till annat distrikt.

1 hvilka trakter distriktindelning skall ega ruin bestämmes af Konungen. Han fastställer ock distriktens gränser.

7 §■

Lapp, som vill med renar flytta till trakt der distriktindelning eger rum, åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva sitt eget och medföljande husfolks namn, det distrikt, inom hvilket han äruar uppehålla sig, äfvensom antalet af de renar, han kommer att medföra, och dessas egare. Flyttar någon utan att hafva lemnat sådan uppgift, böte högst 40 kronor. Lag samma vare, der det medförda renantalet med en femtedel eller mera öfverstiger det af honom uppgifna.

I hvartdera riket skola de Lappar, hvilka anmält sig vilja uppehålla sig inom ett och samma distrikt, inför vederbörande länsman

172 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Bec. 1881.

inom sig välja en förman och en andre förman. För de valde utfärdas förordnande af landshöfdingen eller amtmannen; förmannen erhåller ock af länsmannen förteckning å alla de lappar, som komma att stå under hans tillsyn, hvilken förteckning tillika upptager de af Lapparne, enligt föregående moment, till länsmannen aflemnade uppgifter. Af denna förteckning insände länsmannen dessutom två exemplar till landshöfdingen eller amtmannen, som sänder det ena exemplaret till amtmannen eller landshöfdingen i det amt eller län, distriktet tillhör, jemte uppgift å de utsedde förmännen och andre förmännen. Skulle sistnämnde amtman eller landshöfding finna, att större antal renar är uppgifvet för något visst distrikt än detsamma väl kan mottaga, har han att hänvisa det Överskjutande antalet till närmaste distrikt eller område, der utrymme finnes, och att derom underrätta landshöfdingen eller amtmannen i det län eller amt, derifrån flyttningen skall ske, så tidigt att Lapparne kunna få kännedom om beslutet, innan flyttningen företages.

Lapp, som sålunda fått sig anvisadt visst distrikt eller område, men flyttar annorstädes, och icke inom den tid, som af landshöfdingen eller amtmannen bestämmes, förer de renar, som äro under hans tillsyn, till det anvisade området, straffes med böter första gången af högst 40 kronor och annan gång af högst dubbelt, Vid områdenas fördelning iakttages att, såvidt hjordarnes storlek tillåter, hvarje renegare hänvisas till det distrikt eller område, hvarest han sjelf eller, om han lefvat tillsammans med föräldrar eller svärföräldrar, dessa det föregående året haft bete för sina djur. Skall på grund af bristande utrymme någon hänvisas till annan ort, ege den renegare företrädesrätt att qvarblifva på stället, som längst der haft bete för sina djur.

Tid och sätt för afgifvande af de i denna § föreskrifna uppgifter äfvensom för val af förman och andre förman bestämmas af landshöfdingen eller amtmannen, hvilken jemväl för öfrigt, i händelse dessa bestämmelser skulle visa sig otillräckliga för dermed afsedda ändamål, eger att gifva de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas nödiga.

Hvad i denna § blifvit stadgadt, skall ock tillämpas i fråga om Lapp, som vill med renar flytta till trakt, som ej är i distrikt indelad, men med afseende å hvilken Konungen särskihlt förordnat, att anmälningsskyldighet skall ega rum; skolande i detta fall Lapp för länsmannen i hemorten uppgifva, i stället för distrikt, den socken eller liknande område, hvarinom han ämnar uppehålla sig.

8 §.

Det åligger hvarje förman och andre förman:

Protokoll i sammansatt svensJct och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 173

a) att infinna sig i sitt distrikt senast å samma tid som dit först ankommande Lappar och att förblifva der intilldess de till hans distrikt hörande, inflyttade Lapparne allmänt begifvit sig derifrån;

b) att inom åtta dagar efter ankomsten till distriktet för länsmannen uppvisa sitt förordnande jemte förteckningen öfver de Lappar, som anmält sig ämna uppehålla sig inom distriktet, samt tillika uppgifva stället, der förmannen och andre förmannen vanligen träffas;

c) att förskaffa sig kännedom om de till distriktet hörande Lappars uppehållsställen äfvensom angående de Lappar, som flytta genom distriktet, samt i händelse det skulle visa sig, att Lappar, hvilka ej äro upptagna i förteckningen, der uppehålla sig, derom hos länsmannen göra anmälan.

Det åligger vidare förman eller, då han har förfall, andre förman:

d) att tillse, det Lapparne noga bevaka sina renar, samt i öfrigt befordra god ordning och vid uppkommande tvister med den jordbrukande befolkningen söka bilägga desamma;

e) att efter behörig kallelse inställa sig vid besigtningar samt syner och värderingar, hvilka anställas i anledning af skada, som någon uppgifver hafva blifvit honom af renar inom distriktet tillskyndad, samt att, när dervid eller vid förekommande rättegångar fråga uppstår om skyldighet för de under förmannens tillsyn stående Lappar att för uppkommen skada gemensamt ansvara, föra dessas talan, hvarvid han, om skäl dertill finnes, eger att å nämnda Lappars vägnar ingå förlikning angående saväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader;

f) att söka upptäcka genom hvilkens eller hvilkas renar angifven skada inom distriktet blifvit förorsakad och att, efter undfången kallelse till besigtning, syn eller värdering å skadan, till förrättningen inkalla den eller de skyldige, om de äro honom bekante.

iörman väljes hvarje gång för ett år. Han kan afsåga sig nytt val till förman eller till andre förman under så lång tid, som han senast innehaft uppdraget. Andre förman väljes äfven hvarje gång för ett. år, och kan nästa år väljas till förman eller andre förman. Har han innehaft uppdraget i två år, är han under ett år för val fri.

9 §’

_ 1- Lapparne åligger ej allenast att noga taga sig till vara för att sjelfva tillfoga landets invånare någon skada å deras egendom, utan ock att omsorgsfullt bevaka sina renar, så att skada ej af dem föröfvas.

2. Skada, som af renar göres å åker, äng, växande skog eller hjortronland, ersättes af den eller dem, genom hvilkas renar skadan

174 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

blifvit förorsakad. Lag samma vare i fråga om skada å utängsslåtter, som äro inhägnade med sådant stängsel, som af Konungen blifvit förordnadt, eller, utan att vara inhägnade, år efter annat varit till höfångst brukade, och dertill brukas, samt genom qvarstående hässjor, diken, rödjning eller på annat sätt tydligen framträda såsom utängsslåtter. Sker skadan med uppsåt eller grof vårdslöshet vid renarnes bevakning, böte dessutom deri skyldige för hvar gång högst 40 kronor, hvilka böter dock ej ifrågakomma, der förlikning träffas om skadans ersättande. Lapp, af hvars renvaktare sådan förseelse nu sagd är blifvit föröfvad, vare ansvarig för gäldande af de böter, som kunna renvaktaren ådömas.

3. Sker skada å egor af ofvannämnda beskaffenhet inom sådant distrikt-, hvarom i 6 § förmäles, och kan det ej utrönas genom hvilkens eller hvilkas renar den förorsakad blifvit, åligger ersättningsskyldigheten de Lappar, hvilka uppehöllo sig i distriktet, och varde ersättningsbeloppet jemte syne- och rättegångskostnader dem emellan fördeladt i förhållande till det antal renar, hvarmed en hvar tillhörer distriktet. Om vid den tid skadan skedde renar, tillhörande andra Lappar, än dem, som anmält sig vilja i distriktet uppehålla sig, voro stadda på flyttning derigenom eller eljest der sig uppehöllo, skola äfven dessa främmande Lappar i förhållande till antalet af sådana deras renar i ersättningen deltaga. Visar Lapp, förr än förlikning träffats, eller dom i målet gifvits, att skadan ej blifvit föröfvad af hans renar, vare han från deltagande i ersättningen fri. Inom trakter, der distriktindelning ej skett, eger sådan gemensam ansvarighet, som i detta mom. stadgas, ej rum.

4. Skada å utmark, som ej ofvan är omnämnd, ersättes jemväl efter ofvan stadgade grunder, dock endast i det fall, att jordens egare eller innehafvare genom densamma kommit i saknad af erforderligt bete för sina hemdjur. Hvad Tromsö amt särskildt angår eger ej ersättningsskyldighet rum, om renar komma in och beta å sådan utmark under tiden före den 8 Juli hvarje år, när denna förmån ej af Lappande begagnas sålunda, att någon jordegare eller innehafvare särskildt derigenom i väsentlig mån betungas. I Tromsö amt skall ej heller skada å sådan utmark ersättas, der utmarken är belägen på ett afstånd af sex kilometer eller derutöfver från jordegarens eller brukarens fasta bostad.

10 §.

Har under Lapparnes uppehåll i Norge skada genom deras renar någon derstädes förorsakats såsom i 9 § sägs och vill den, som skadan

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Lee. 1881. 175

lidit, göia sin rätt till ersättning gällande, läte lian, der ej syn, hvarom i 11 § sägs, kan hållas inom tre gånger 24 timmar, sedan skadan upptäcktes, så. fort. ske kan,, tillkalla två ojäfvige och kunnige män, hvilka böra samtidigt infinna sig på stället samt, efter besigtning af skadan och undersökning om. densammas tillkomst, derom efter bästa förstånd och under edlig, förpligtelse afgifva utlåtande. Till denna förrättning kallas den ersättningsskyldige, der han är känd, samt om skadan skett inom distrikt, hvarom i 6 § förmäles, äfven förmannen eller andre förmannen för de. Lappar, som der uppehålla sig; och skola, om inom distriktet lappar från . båda rikena uppehålla sig, såväl den svenska som norska förmannen tillkallas. Möter hinder för sådan kallelses delgifvande inom 48 timmar efter det skadan upptäcktes, tillkallas i stället en af de i närheten varande Lappar, eller, der skadan skett inom distrikt, der både svenska och norska Lappar sig uppehålla, en af hvartdera folket. Kan ej heller detta ske inom nyssnämnda tid, eller uteblifver någon'af de tillkallade, må förrättningen deraf ej uppehållas.

11 §•

Varder vid. den i 10 § nämnda förrättning ersättningsfrågan ei i godo bilaga, åligger den, som skadan lidit, der han sitt ersättningsanspråk fullfölja vill, att skyndsamlingen hos länsmannen i orten eller annan man, som af amtmannen blifvit förordnad att hålla dylika förrättningar, begära ny syn på stället för skadans värderande. Till denna

hvilken förrättas af länsmannen eller den, som dertill blifvit särs vildt förordnad, med biträde af två lagrättsmän, dem han utser inom den i norska lagen den 28 Augusti 1854 18 § föreskrifna nämnd, eller, om sadane män icke utan tidspillan kunna komma tillstädes, bland de män, som äro upptagna å den allmänna listan öfver lagrättsmän, skall den ersättningsskyldige, om han är känd, eller, der fråga är om sådan ansvarighet, som i 9 § 3 mom. förmäles, förmannen eller andre förmannen instämmas medelst kallelse, som bör delgifvas senast dagen föie förrättningen, om .den, som kallas skall, uppehåller sig inom tjugu nometer från förrättningsstället. Uppehåller han sig på längre afstånd derifrån, varde kallelsetiden förlängd med 24 timmar för hvarje fulla tjugu kilometer. I de fall der den ersättningsskyldige eller förmannen eller andre förmannen icke kan instämmas eller inkallas, t. ex. då de redan hafva lemnat distriktet utan att hafva i god tid förut uppgifvit tor förrättnmgsmannen någon inom distriktet bosatt man, som kan på deras vagnar inkallas, bör synen ändock hållas; och skall förrättningsmannen i protokollet anteckna anledningen dertill att vederbörande

176 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 18S1.

icke blifvit instämda. I dylika fall skola såväl förrättningsmannen som synemännen ständigt liafva sm uppmärksamhet fästad derpå att den frånvarandes rätt icke förnärmas. Vid synen skall den, som lidit skadan, medkafva de män, k vilka kållit den första besigtningen, eller, om sådant ej kan ske, framlägga deras skriftliga intyg om förloppet dervid. Han bör ock, om så nödigt anses, förevisa de handlingar, hvarpå hans egande- eller nyttjanderätt till den mark, der skadan skett, sig grundar. Förrättningsmännen skola, så vidt möjligt är, söka åstadkomma ock i protokoll intaga noggrann utredning angående skadans uppkomst ock vidsträckthet, ställets belägenhet ock beskaffenhet, om marken är inhägnad eller oinhägnad m. m., äfvensom angående den eller de personer, hvilka ega de renar, som gjort skadan, renarnas antal och storleken af de hjordar, de tillhöra.

En hvar, som är tillstädes der förrättningen hålles, är pligtig att på förrättningsmannens uppmaning tillkännagifva allt, som kan vara honom bekant och lända till upplysning i saken, och står hvar och en för innehållet af sitt yttrande i samma ansvar, som om det afgifvits inför domstol.

Vid skadans värderande skola synemännen noga taga hänsyn till såväl markens beskaffenhet och fruktbarhet, dess större eller mindre uppodling, grödans godhet och huruvida annan boskap än renar bidragit till skadan, som ock, der skada å utmark skett, de omständigheter, hvaraf enligt 9 § 4 mom. ersättningsskyldighet i detta fall är beroende, samt alla andra förhållanden, som ega inflytande å skadeersättningens belopp. I öfrigt skola synemännen till protokollet afgifva förklaring, under edsförpligtelse, der de icke förut aflagt ed ^såsom lagrättsmän, att värderingen är gjord efter deras bästa förstånd och öfvertygelse. Innan synen börjas, erinre förrättningsmannen synemännen om de skyldigheter, som, på grund af hvad här är stadgadt, dem åligger; och skall om denna erinran göras anteckning i protokollet.

Förrättningsmannen, som ej eger vid värderingen rösta, utom i händelse olika meningar mellan synemännen uppkomma, då den meniim- gäller, hvilken förrättningsmannen biträder, skall dock i hvarje fall0 vid protokollets afslutande afgifva sitt utlåtande, huruvida han anser det åsätta värdet skäligt och billigt, samt huruvida han i öfrigt i något hänseende har att anmärka något, som kan hafva inflytande

på saken. „ ,

Innan förrättningens slut skall förrättningsmannen söka åstadkomma förlikning mellan parterne. Träffas förlikning, har den samma verkan, som om den vore ingången inför förlikningskommissionen.

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 177

Värdering, som omtalas i denna §, kan i händelse af rättegång förändras af domstolen, om skäl dertill förefinnes.

12 §.

För syneförrättning, hvarom i 11 § sägs, tillkommer förrättningsmannen, jemte den för länsman bestämda skjutsersättning och dagtraktamente, för kallelse af en hvar af lagrättsmännen 80 öre, för hållande af synen 4 kronor om dagen och för protokollet deröfver 70 öre arket. För nämnande af lagrättsmän och deras förordnande erhålles ingen betalning. Lagrättsmännen åtnjuta för hvarje förrättningsdag 1 krona 60 öre.

13 §.

Kan cj heller vid den i 11 § omförmälda förrättning saken genom förlikning afgöras, åligger förrättningsmannen, om den, som skadan lidit, sådant påyrkar, till vederbörande amtman insända afskrift af förrättningsprotokollet med dertill hörande handlingar jemte eget yttrande angående de mäns trovärdighet, hvilka förrättat den föregående besigtningen, hvarefter amtmannen genast eller efter ytterligare undersökning, om sådan anses nödig, afgör, om skäl finnes till åtals anställande, i hvilket fall han föranstaltar om dylikt åtal enligt de för offentliga politisakers behandling gällande former — hvarvid dock föreläggande af straff icke eger rum — mot den eller dem, hvilka antingen, enligt hvad som förekommit, kunna anses öfvertygade om skadegörelsen eller eljest till följd af 9 § äro för densamma ansvarige. Sådana mål kunna efter omständigheterna handläggas antingen vid extra rätt eller vid tingen och står det den eller de tilltalade fritt att i dessa mål svara genom ombud.

Har skada af ifrågavarande beskaffenhet skett, men är skadan ringa, kan amtmannen besluta att allmänt åtal ej anställes, i hvilket fall det till amtmannen insända protokoll med bilagor tillställes den, som lidit skadan, med underrättelse det han eger att sjelf anhängiggöra och utföra sin talan, om han dertill finner sig befogad.

Ej heller eger allmänt åtal rum i de trakter, der distriktindelning icke förekommer.

Talan, som af enskild part anställes angående ersättning för skada af renar, utföres i enlighet med denna förordning, så vidt den å sådan talan är tillämplig; och kan anspråk på ersättning icke göras gällande, derest ej hvad i 10 och 11 §§ stadgas blifvit iakttaget. Målets instämmande till förlikningskommission är ej erforderligt.

Bih. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sand. 1 Afd.

178 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

14 §.

Hvad i 4, 10, 11, 12 och 13 §§ stadgas i afseende å behandlingen af deri omförmälda ersättningsfrågor eger ej tillämpning å dylika frågor, som uppkomma i Sverige, utan förfares med dessa efter allmän lag.

15 §.

Talan emot Lappar om sådan gemensam ansvarighet, som i 9 § stadgas, anhängiggöres emot den, hvilken tjenstgjorde såsom förman i distriktet på den tid skadan skedde. Uppehöllo sig derstädes vid nämnde tid Lappar från begge rikena, skola såväl den svenske som den norske förmannen instämmas. Förmannen stämmes att svara i målet å vederbörande Lappars vägnar.

Tilltror förmannen sig kunna visa genom livilkens eller hvilkas renar skada blifvit förorsakad eller att jemte de under hans tillsyn stående Lappar äfven andra böra för skadan ansvara, ege han att den eller de skyldige eller i senare fallet dem, emot hvilka anspråk om deltagande i ersättningen väckes, låta instämma till gemensamt svaromål i saken.

Der i det fall, hvarom denna § handlar, hinder möter att stämma förman, skall stämningen delgifvas de Lappar, emot hvilka talan föres; och galle då för dem hvad i föregående mom. om förman är sagdt.

Vill man yrka, att någon ådömes böter, skall i hvarje fall den, mot hvilken sådant yrkande framställes, sjelf instämmas.

16 §.

Lappar, hvilka, efter hvad i 9 § 3 mom. sägs, blifvit till ansvarighet för inträffad skada dömde, eller, efter det värdering af skadan enligt 11 § egt rum, ingått förlikning om erläggande af en ersättning, som icke öfverstiger den genom värderingen bestämda med tillagd godtgörelse för omkostnader, vare oförhindrade att mot den eller dem, som skadan förorsakat, i händelse kännedom derom sedermera erhålles, eller emot andra Lappar, hvilka, vid den tid skadan skedde, haft renar inom distriktet och sålunda böra i skadeersättningen deltaga, väcka talan om återgäldande af hvad de erlagt eller den del deraf, som å öfriga Lappar belöper. Sådan talan må dock ej anhängiggöras senare än två år, efter det skadan skedde.

H §•

Laglig stämningstid, när Lappar i sitt hemland skola stämmas till domstol i andra riket, är tre månadei1. Den, hvars vistelseort är

Protokoll i sammansatt sOenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 179

okänd, njuter tre månaders tid efter stämningens kungörande i Sverige i kyrkan eller i Norge vid kyrkan i den socken, der han senast haft sitt hemvist.

18 §.

1. Den, som olofligen fäller eller misshandlar Lapparnes renar, skall, utom full ersättning för skadan, bota högst 40 kronor, så framt icke förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar. Lag samma vare, om någon med uppsåt eller af groft vållande förorsakar, att renarne genom skrämskott, hundar eller på annat otillbörligt sätt ofredas på tillåtna uppehållsställen, eller söker att dem derifrån fördrifva.

2. Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, skall skada, som derigenom tillfogas renen, af hundens egare till fullo ersättas, äfven om skadan icke förorsakats genom någons ujjpsåt eller vållande.

3. I de trakter, der distriktindelning eger rum, skola under den tid, Lappar från det andra riket enligt 3 § ega att med sina renar der uppehålla sig, den bofasta befolkningens hundar antingen hållas bundna eller vara försedda med klubba; landshöfdingen eller amtmannen dock obetaget att från nämnda föreskrift för vissa trakter eller särskilda fall medgifva undantag, der det finnes kunna ske utan att det med densamma afsedda ändamål förfelas. Bestämmelser om storleken af klubban äfvensom närmare föreskrifter i öfrigt i afseende på klubbningen gifvas af landshöfdingen eller amtmannen, som jemväl må kunna förordna, att i trakt, der distriktindelning icke eger rum, de bofastes hundar under tid, som nämnd är, skola hållas bundna eller klubbade. Hund, som har till vana att jaga renar äfven på tillåtet uppehållsställe eller att döda renar, skall af egaren, efter föreskrift af polismyndigheten, dödas; och åligger det polismyndigheten att, der egaren sådant underlåter, genast låta döda hunden. Underlåter egare af hund att ställa sig till efterrättelse hvad här ofvan stadgas, eller de af landshöfdingen eller amtmannen i öfverensstämmelse dermed gifna föreskrifter, straffes med böter högst 40 kronor.

4. När Lapp hos länsmannen eller den, som af amtmannen blifvit förordnad att upptaga dylika mål, klagar öfver sådan förnärmelse, som ofvan i 1 och 2 mom. är nämnd, skall denne efter föregången undersökning så fort ske kan, såvida han ej kan åstadkomma förlikning, i hvilket fall ansvar ej eger rum, om saken afgifva berättelse till landshöfdingen eller amtmannen, som, derest skäl förefinnes att ställa någon till ansvar, skall föranstalta om sakens utförande genom allmän åklagare, hvad Norge angår, enligt de i 13 § bestämda grunder, men i motsatt fall sänder berättelsen till den, som skadan

180 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881.

lidit, med tillkännagifvande att det öfverlemnas åt honom sjelf att anhängiggöra och utföra sin talan, i hvilken händelse saken ej behöfver till förlikningskommission instämmas.

19 §.

De i 3, 4 och 7 §§ samt 18 § 3 mom. omförmälda förseelser åtalas i Norge efter amtmannens föranstaltande inför politirätt. I Sverige skola dylika förseelser äfven vara underkastade allmänt åtal.

20 §.

Dom, hvarigenom någon i det ena riket blifvit dömd till böter eller skadeersättning enligt denna förordning, kan i det andra riket bringas till verkställighet, om den eger laga kraft, den dömde dermed förklarat sig nöjd eller, då domen är meddelad i Norge, vad emot domen icke blifvit inom stadgad tid anmäldt (Appellationsfristen er udlpben) eller, i en genom allmän åklagare utförd rättegång, domen blifvit den sakfälde kungjord, utan att han påyrkat densammas pröfning i högre rätt. Önskar någon doms verkställande i det andra riket, vände sig till landshöfdingen eller amtmannen i det län eller amt, der domen är gifven, och teckne denne, derest sådant förhållande ådagalägges, på grund hvaraf den sökta verkställigheten må ega rum, bevis derom å domen samt sände handlingarna till vederbörande amtman eller landshöfding i det andra riket, hvilken föranstaltar om domens verkställande och de indrifna medlens öfversändande till förstnämnde landshöfding eller amtman.

Hvad om domar nu sagdt är, gälle ock om sådana i fråga om ersättning för skada, som i denna förordning omförmäles, träffade förlikningar, hvilka eg a kraft af dom; börande landshöfdingen eller amtmannen, då sådan förlikning, ingången i det ena riket, för verkställighet öfversändes till det andra, tillika meddela bevis, att förlikningen enligt förstnämnda lands lagar eger samma gällande verkan, som laga kraft vunnen dom.

I afseende å böters förvandling vid bristande tillgång till deras gäldande, förfares enligt det lands lagar, der böterna skola uttagas.

21 §.

I Sverige skall kungörandet af norsk dom, meddelad på grund af denna förordning, verkställas genom kronobetjent med vittne eller genom två stämningsmål! eller nämndemän. Dervid skall ock, om

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 Dec. 1881. 181

rättegången är genom allmän åklagare utförd, den sakfälde alfordras förklaring, huruvida han påyrkar domens pröfning i högre rätt. I mål, som enligt 15 § blifvit mot förman utfördt, skall domen kungöras denne, som har att i nämnda hänseende sig förklara.

22 §.

I de mål, der svensk Lapp är part i Norge eller norsk Lapp i Sverige, må ej stämpladt papper användas.

23 §.

I öfrigt komma de i hvartdera riket i allmänhet gällande lagar att tillämpas å Lapparne under deras vistande derstädes.

24 §.

När i denna förordning talas om Lapparnes renar förstås dermed icke allenast deras egna utan ock andras renar, hvilka äro under deras vård.

Bofaste renegare hafva, såvida de hålla sina renar under egen vård, i afseende å dessa samma rättigheter och skyldigheter som Lapparne .

25 §.

Embets- och tjenstemän, och särskildt landshöfdingar och amtmän, skola tillse, att do öfverflyttande Lapparne ej förnärmas i utöfvande af dem tillagda rättigheter.

26 §.

Der i ettdera af rikena å något visst område vid kusten eller inne i landet renars underhåll pröfvas för den jordbrukande befolkningen vara i synnerlig mån betungande, kan Konungen förordna, att det området ej vidare må till sådant ändamål begagnas mot det att erforderlig betesmark Lapiparne anvisas på annan landsträcka, som dertill finnes tjenlig.

Betesmark, som sålunda blifvit anvisad åt Lapparne, må till den utsträckning, som är af nöden för att lemna bete till de renar, hvilka år efter annat dit föras, icke underkastas intrång genom rödjning, odling, säterbruk eller betande af hemdjur; dock att hvad här är stadgadt icke utgör hinder för upprödjning och odling, efter offentlig myndig-

182 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 I)ec. 1881.

hets beslut, af platser inom dessa trakter till skjutsstationer eller her* bergen för resande.

27 §.

Visar det sig nödigt för det i föregående § omförmälda ändamål eller för att åt Lapparne bereda nödiga vägar till deras betesmarker eller för att uppföra stängsel till förekommande af skada af renar att använda jord, som eges eller brukas af enskild man, vare i Norge egaren eller brukaren, när sådant af staten påfordras, skyldig att afstå jorden mot ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse ej kan träffas, bestämmes genom värdering. I Sverige förfares härmed enligt gällande förordning angående joi-ds afstående för allmänt behof.

28 §.

De bestämmelser i denna förordning, bvilka ordna föidiållandet emellan Lapparne och den jordbrukande befolkningen, gälla icke ixiom Finnmarkens arnt. Skulle svensk Lapp söka sommarbete i detta amt för sina renax-, komma de för amtets norska Lappar säx*skildt gällande bestämmelser att å honom tillämpas.

29 §.

Denna förordning träder i kraft, sedan enahanda bestämmelser blifvit antagna i Norge, från dexi dag, Konungen för båda rikena bestämmer. Från samma dag upphör första bihanget eller codicillen till gränsetraktaten af XV Oktober 1751 att vara gällande.

Beslut om upphäfvande af eller förändring i denna förordnings bestämmelser äro i hvartdera riket, för så vidt angår andra riket eller dess undersåtar, först gällande, när motsvarande beslut är fattadt å den andra sidan.

Öfver detta förslag hemställer jag i underdånighet att Norska Regeringens utlåtande måtte inhemtas“.

Denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.

Ex protocollo T/t. Wilh. Malm.

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

183 Den Kongl. Norske Regjerings underdanigste Indstilling af 27 December 1881, bifaldt ved Kongelig Resolution af

7 Januari 1882,

Stormaegtigste naadigste Konge!

Chefen for Departementet for det Indre, Statsraad Vogt, har underdanigst föredraget Folgende:

Under 13 Juni 1879 afgav Departementet det her vedliggende e) underdanigste Föredrag, hvori man foreslog Gjenoptagelse af de gjennem lmngere Tid fprte, i 1871 forehlbigen standsede, Forhandlinger om en Ordning ved Lov af Forholdene vedkommende Lapperne i de forenede Riger. Departementet fremlagde med dette Föredrag Udkast till Lov om Lapperne i de forenede Kongeriger Norge o g Sverige. Forslaget tilsigtede, som det vil erindres, ligesom den i 1871 for Norges Storthing o g Sveriges Rigsdag fremsatte Kgl. Prop., åt ordne disse Forhold ved en ftelles norsk o g svensk Lov, der skulde trmde istedetfor de i lste Codicil til Grämd setraktaten af J-g Oktober 1751 indeholdte Bestemmelser om samme Gjenstand. Om Indholdet af Departementets Förslag, der med nogle mere o g mindre vaesentlige Modifikationer var bygget paa det for de tvende Nationalforsamlinger i 1871 fremlagte, ligesom om denne Sags tidligere Historie henviser man til det vedlagte Aftryk o g de der citerede Aktstykker.

Ved Kgl. Resolution af 21te Juli 1879 blev det naadigst bestemt, åt Gjenpart af Departementets ntevnte underdanigste Föredrag med Bilage blev åt tilstille det Kgl. svenske Justitiedepartement. Dette skede med Skrivelse fra dette Departement af 7de August 1879.

Departementet har nu gjennem den norske Statsraadsafdeling modtaget en Protokol, f0rt i sammensat svensk-norsk Statsraad hos *)

*) Trykt förän nservserencle Indstilling.

184 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Deres Majestset den 8de December 1881, hvori dette Lovforslag omhandles. Chefen for det svenske Justitiedepartement anförer her, åt Deres Majestset under 24de September 1880 havde bestemt, åt den svenske Höiesterets Betänkning skulde indhentes angaaende det omhandlede Lovforslag, over hvilket Erkheringer allerede var bleven afgivet af Landshövdingerne i Jemtlands, Westerbottens og Norrbottens Len. I Medhold heraf var Höiesterets Protokol af 2 Ide Mars 1881, indeholdende den forlangte Betänkning, indkommet till Justitiedepartementet.

Det svenske Justitiedepartements Chef udtaler, åt det nu foreliggende Förslag, for hvilket det Lovforslag i samma Emne, som forelagdes 1871 Aars Rigsdag og Storthing, hovedsagelig ligger till Grund, förekommer ham åt have vsesentlige Fortrin fremfor dette. I enkelte Punkter antager han dog, åt Forslaget, inden det bliver egnet. til åt bifaldes af Deres Majestset, bör undergaa Forandringer, foranlediget navnlig ved de over Forslaget af vedkommende Myndigheder afgivne Betsenkninger. Justitiedepartementets Chef har derpaa ved de enkelte Paragrafer nsermere redegjort for disse Hlndringer og sluttelig afgivet Förslag til, hvorledes Lovudkastet med de paapegede Forandringer antages åt burde lyde.

Ved Deres Majestsets naadigste Resolution blev det derefter i Henhold til Justitiedepartementets Indstilling bestemt, åt den norske Regjerings Udtalelse over sidstnsevnte Förslag skulde indhentes.

Man indtager her i Oversmttelse det af det svenske Justitiedepartement sendrede Lovudkast. Man har i Texten udhsevet de Punkter, hvori det skiller sig fra dette Departementes Udkast af 1879:

Udkast

til Lov angaaende Lapperne i de forenede Kongeriger Sverige og Norge.

§ 1-

Lap, som paa den her nedenfor tilladte Maade vil flytte med sine Ren frem og tilbage mellem Sverige og Norge, skal vsere enten svensk eller norsk Undersaat.

§ 2.

0nsker svensk Lap åt blive norsk eller norsk Lap att blive svensk Undersaat, skal, naar iövrigt derför ingen lovlig Hindring er, Udflyt-

Norslca Regeringens IndstUling clcn 27 December 1881. 185

ningsattest paa Forlangende meddeles ham i Sverige af vedkommende Lens mand o g Kyrkoherde, i Norge af vedko m m ende Foged og Sogneprsest. Dog er han ikke fri for Skatter"eller andre offent! i ge Forpligtelser i det Rige, hvis Undersaat han hidtil har vmret, forinden han, overensstemmende med de i det andet Rige derom gjaddende Forskrifter, er bleven dettes Undersaat og har forevist Attest herom hos fornasvnte Embedsmasnd, samt har ophprt i det Rige, hvorfra han er udflyttet, åt benytte Bete udenfor hvad der i S 3 er t i Ilad t.

§ 3.

Lapperne have Frihed til aarlig åt flytte med sine Ren fra det ene Rige ind i det andet og åt opholde sig paa de Steder, hvor hvert Riges Lapper efter gammel Ssedvane hidintil have s0gt hen, samt, under Iakttagelse af de Forskrifter, som indeholdes i denne Lov, åt betjene sig af Land og Vand saavel til egen og deres Rens Underholdning, som till Jagt og Fiskeri. Medmindre vedkommende Jordeieres eller Brugeres Samtykke dertil erherves, maa svenske Lapper med sine Ren ikke opholde sig i Norge til andre Tider af Aaret end i Mai, Juni, Juli, August og September Maaneder, eller norske Lapper under de nmvnte Maaneder med sine Ren opholde sig i Sverige; do0, have Lapperne i de Trakter, hvor de efter gammel S sed vane have pleiet til hvilkensomhelst Aarstid åt s0ge Bete for sine Ren paa Fjeldene paa begge Sider nser Rigsgrsendsen, fremdeles hertil Ret i samme Udstrsekning som hidtil. Overtrmdelse af det i denne § givne Förbud straffes med Bpder, fprste Gång indtil 40 Kröner og i Gjentagelsestilfselde indtil det dobbelte.

§ 4.

Under sit Ophold paa de i § 3 nsevnte Steder have Lapperne Ret til i Skov åt betjene sig til egen Fornpdenhed af T0rt og Vindfald, Ener og Vidiebuske, samt tillige af voxende Lpvtraser. I Statens Skove erlaegges herfor ingen Betaling och hellerikke i private Skove for Tprt og Vindfald, Ener og Vidiebuske. Derimod ere Lapperne forpligtede til for de voxende Lpvtrseer, som de benytte i private Skove, åt erlsegge en billig Erstatning, som, hvis vedkommende Lap og Skovens Eier ikke blive enige, bestemmes ved Skj0n afgivet af Lensmanden eller hvem anden Amtmanden dertil bemyndi- Bih. till RiJcsd. Prot. 1882. 1 Sarnl. 1 Afd. 24

18G

Norslca Regeringens IndstiUing den 27 December 1881.

ger, samt af to Msend, en opnmvnt af liver af Parterne. Undlader nogen af Parterne åt udse Skjönsmand, opnmvner Administratör denne blandt Lagrettesmfendene. Varsel til Skjonnet gives som for Forligelseskommi ssionen bestemt. ForSkjpnsforretningen tilkommer dens Bestyrer den for Lensmasnd bestemte Skyds- og Disetgodtgjorelse. Den af Administratör opnsevnte Lagrettesmand tilkommer 1 Kr. 60 0re for liver Forretningsdag. Skjpnsretten bestemmer, om og isaafald hvorledes Udgifterne ved Skjonnet skulle fordeles paa Parterne eller om de kun skulle falde den ene og isaafald hvilken af Parterne tillåst. Skjonnet er ikke Gjenstand for Overskj0n eller seerskilt Paaanke, og kan det ved samme fastsatte Bel0b og Forretningens Omkostninger strax inddrives ved Udpantning.

Lap, som 0ver Hugst eller bemaegtiger sig Trävirke af andet Slags end ovenfor nmvnt eller af större Maangde end til eget Brug forn0dent, eller som undlader inden sin Tilbageflytning H0st eller Vaar åt anmelde for vedkommende Eier, hvad han har taget af voxende Lpvtrseer i privat Skov, ansees med Boder indtil 40 Kr., saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivning medforer större Ansvar. Trävirke, som af Lapper lovligen er benyttet paa deres Sommeropholdssteder til Gjmrder, Gammer, Teltstmnger eller andre lignende varige Indretninger, maa ikke af Grundens Eier bortfores eller gjOres utjenligt for vedkommende Lapper uden disses Samtykke. Grundeier, som handier herimod, ansees med Boder indtil 40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivning medforer större Ansvar.

§ 5.

Ved Bydning, Dyrkning eller Indhegning af Jord maa Lapperne ikke beroves saadanne gamle Renveie, som fremdeles ere for dem fornpdne. Ere saadanne Veie allerede paa ommeldte Maade blevne stmngte, skulle de ved offentlig Föranstaltning igjen aabnes for Lapperne.

§ 6.

De Strsekninger, i hvilke Lapperne soge Bete for sine Ren, kunne inddeles i Distrikter, inden hvilke de Lapper, som der opholde sig med sine Ren, skulle i de Tilfselde og paa den Maade, som omhandles i naervasrende Lovs § 9, tredie og fjerde Led, vmre underkastede Ansvar

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 187

for Skade, som af Rensdyrene tilfpies den jordbrugende Befolknings Eiendom. For åt en Streckning, hvor Lapperne have Ret til åt spge Bete for sine Ren, skal kunne medtages under Distriktsinddelingen, maa der findes eller aabnes Renveie inden samme af saadan Beskaffenhed, åt Lapperne ved åt betjene sig af dem kunne med tilbprlig Bevogtning afholde Renerne fra dyrket Mark. Distrikterne bpr, under forn0dent Hensyn til Dyrenes Natur samt til Landskabets Udstrrekning, Beskaffenhed og Bebyggelsesforhold, begreendses saaledes, åt de Ren, som s0ge Bete inden hvert Distrikt, kunne antages i Mangel af Bevogtning åt ville i L0bet af Betningstiden streife omkring i det hele Distrikt, men liden åt gaa over til noget andet Distrikt.

I hvilke Trakter Distriktsinddeling skal finde Sted samt Distrikternes Gramdser, bestemmes af Kongen.

§ 7.

Lap, som vil med Ren flytte til Trakt, hvor Distriktsinddeling finder Sted, er forpligtet til for Hjemstedets Lensmand åt opgive sit eget og medfplgende Husfolks Navne, det Distrikt, inden hvilket han agter åt tage Ophold, saavelsom Antallet af de Ren, han vil f0re med sig, og hvem der eier disse. Flytter Lap uden åt have meddelt denne Opgave, eller opgiver han sine Ren saameget som en Femtedel under det virkelige Antal, bpder han indtil 40 Kröner. I hvert Rige skulle de Lapper, som have anmeldt, åt de ville tage Ophold inden et og samme Distrikt, ved en Forretning, som bestyres af vedkommende Lensmand, vaslge af sin egen Midte en Formand og en Nmstformand. Naar disse ere valgte, meddeles dem Beskikkelse, hver i sin Egenskab, af Landshpvdingen eller Amtmanden, hvorhos Formanden af Lensmanden erholder en Forteguelse over alle de Lapper, der komme til åt staa under hans Opsyn, hvilken Fortegnelse tillige skal indeholde de af disse overensstemmende med foranstaaende Bestemmelse til Lensmanden afgivne Opgaver. Af denne Fortegnelse indsender desuden Lensmanden 2 Exemplarer til Landshpvdingen eller Amtmanden, som oversender det ene Exemplar til Landsh0vdingen eller Amtmanden i det Len eller Amt, Distriktet tilhprer, tilligemed Opgaver over de valgte Formaend og Nmstformmnd. Skulde sistnmvnte Landsh0vding eller Amtmand finde, åt et st0rre Antal Ron, end Rummet med Rimelighed tillader, er opgivet for noget enkelt Distrikt, har han åt henvise det overskydende Antal til nairmeste Distrikt eller Omraade, hvor Rum findes, og derom åt underrette Landshpvdingen eller Amtmanden i det Len eller Amt, fra hvilket Flytningen skal ske, saa betimeligt, åt Lap-

188 NorsJca Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

perne kunne faa Kundskab om den trufne Bestemmelse, inden Flytningen foretages. Lap, som saaledes er henvist til et vist Distrikt eller Omraade, men flytter andetsteds hen og ikke inden en af Landsh0vdingen eller Amtmanden fastsat Frist flytter de under hans Tilsyn vserende Ren til det anviste Omraade, ansees med B0der f0rste Gång indtil 40 Kr. og i Gjentagelsestilfselde indtil det dobbelte. Ved Rummets Fordeling iagttages, saavidt Hjordenes Stprrelse det tillader, åt hver Reneier henvises til det Distrikt eller andet Omraade, hvor han selv eller, om han har levet i Faellig med Foraddre eller Svigerforaeldre, disse Aaret forud havde Bete for sine Dyr. Maa Nogen, paa Grund af Rummets Utilstraakkelighed, dog vises andetsteds hen, har den Reneier Fortrinsret til åt forblive paa Stedet, som lasngst der har havt Bete for sine Dyr.

Tiden og Formen for Afgivelsen af de i denne § foreskrevne Opgaver, ligesom ogsaa for Valg af Formsend, bestemmes af Landshpvdingen eller Amtmanden, hvilken ogsaa forpvrigt, hvor disse Bestemmelser maatte vise sig utilstraskkelige til 0iemedets Opnaaelse, traeffer de dertil yderligere Forfpininger.

Hvad i denne § er bestemt, skal ogsaa gjaslde om Lap, som vil med Ren flytte til Trakt, der ikke er inddelt i Distrikt, men med Hensyn til hvilken Kongen särskilt bestemmer, åt Anmeldelsespligt skal finde Sted, og skal i dette Tilfmlde af Lappen for Hjemstedets Lensmand opgives istedetfor Distrikt det Sogn eller lignende Omraade, inden hvilket han agter åt tage Ophold.

§ 8.

Det paaligger enliver Formand og Naestformand:

a) åt indfinde sig i sit Distrikt senest til samme Tid som de didhen fprst ankommende Lapper og åt forblive der indtil de til hans Distrikt h0rende indflyttede Lapper i det Hele have begivet sig derfra;

b) inden 8 Dage efter Ankomsten til Distriktet for vedkommende Lensmand åt forevise sin Beskikkelse tilligemed Fortegnelsen over de Lapper, som have anmeldt åt ville tage Ophold inden Distriktet, samt tillige åt opgive det Sted, hvor saavel Formanden som Nasstformanden sedvanlig vil vsere åt treeffe;

c) åt erkyndige sig om de til Distriktet h0rende Lappers Opholdssteder saavelsom om dem, der flytte gjennem Distriktet, og i Tilfselde af åt Lapper, som ikke ere optagne paa Fortegnelsen, opholde sig der, åt anmelde saadant for Lensmanden.

189 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Det skal videre vrnre Formandens eller i hans Forfald Naestformandens Pligt:

d) åt tilse, åt Lapperne med Omhu vogte sine Renhjorde, o g i det hele taget åt befordre god Orden samt i Tilfaelde af Tvistigheder med den jordbrugende Befolkning spge åt bilsegge disse;

e) efter behörig Indkaldelse åt indfinde sig ved Besigtelser samt Syn o g Skjpn, der afholdes i Anledning af Skade, som Nogen opgiver åt vaere bleven ham tilfoiet af Ren inden Distriktet, og naar derunder eller ved forefaldende Rettergang Spprgsmaal opstaar om Skyldighed for de under Formandens Tilsyn staaende Lapper till Fmllesansvar for opstaaet Skade, da åt handle paa deres Vegne, hvorved han, om dertil findes Grund, har Ret til paa naevnte Lappers Vegne åt indgaa Förlig om Erstatning for Skade og derved foranledigede Skjpns- og Sagsomkostninger;

■ f) att soge opdaget, ved hvis Ren opgiven Skade er bleven foraarsaget inden Distriktet, og, naar han tilkaldes til Besigtelse, Syn eller Skjpn over Skaden, til Forretningen åt inkaide den eller de Skyldige, om disse ere ham bekjendte.

Formaendene vaelges hver Gång for et Aar. De kunne undslaa sig for Gjenvalg til Formand eller Naestformand i ligesaa lång Tid som den, hvori de senest have indehavt Ombudet. Naestformaendene vaelges ligeledes for et Aar ad Gången, men kunne det folgende Aar gjenvaelges til Formaend eller til Naestformaend. Efteråt have indehavt Ombudet 2 Aar ere de fri et Aar.

§ 9.

1. Det paaligger Lapperne ei alene noie åt tage sig i Agt for selv åt tilfpie Landets Indvaanere nogen Skade paa deres Eiendom, men ogsaa med Omhu åt vogte sine Ren, saa åt Skade ikke af dem foroves.

2. Skade, som af Ren forvoldes paa Ager, Eng, Skov eller Multebaerland, skall erstattes af den eller dem, ved hvis Ren Skaden er foraarsaget. Det samme gjaelder om Skade paa Udengslaatter, som ere forsynede med saadant Hegn, som af Kongen bestemmes, eller, uden åt vaere indhegnede, Aar om andet have vaeret brugte og bruges til Slaat samt ved gjenstaaende Hesjer, Grofter, Rydning eller paa anden Maade tydelig fremtraede som Slaatteland. Gjores saadan Skade med k^orsaet eller förmedelst grov Uagtsomhed i Dyrenes Bevogtning, skal den Skyldige desuden tor hver Gång bode indtil 40 Kröner, hvilke Bpder dog

190 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

bortfalde, naar Förlig indgaaes om Skadeserstatningen. Lap, af hvis Renvogter saadau Förseelse, som nysnsevnt, er begaaet, skal ansvare for Udredelsen af de Bpder, som maatte id0mmes Renvogteren.

3. Sker Skade paa Eiendom af ovennsevnte Beskaffenhed inden saadant Distrikt, som i § 6 omhandles, og kan det ikke opdages, ved hvis Ren Skaden er foraarsaget, paahviler Erstatningspligten de Lapper, som have sitt Tilhold i Distriktet, og skal Erstatningsbel0bet tillige med Skjpns- och Sagsomkostninger fordeles paa dem i Forhold til det Antal Ren, hvormed enhver af dem tilhprer Distriktet. Dersom paa den Tid, da Skade skede, Ren, tilhprende andre Lapper end dem, som have anmeldt åt ville tage Ophold i Distriktet, vare paa Flytning gjennem samme eller forpvrigt opholdt sig der, skulle ogsaa disse fremmede Lapper i et til Antallet af dis se deres Ren svarende Forhold deltage i Erstatningen. Kan Lap, forinden i Sägen Förlig er indgaaet eller Dom falden, goyltgjpre, åt Skaden ikke er forpvet ved hans Ren, er han fri for åt deltage i Erstatningen. Inden Strackninger, hvor Distriktsinddeling ei er ivaerksat, finder den her fastsatte Fsellesansvarlighed ikke Sted.

4. Sker Skade paa Udmark, som ikke ovenfor er omhandlet, saa åt Jordens Eier eller Bruger derved kommer til åt savne fornpdent Bete for sit Bofae, erstattes Skaden ligeledes efter samme Forskrifter, som her ovenfor ere givne. Dog skal det, hvad särskilt angaar Tromsp Amt, ikke medfpre Erstatniogsansvar, om Ren komme ind og bete paa Udmark i Tiden fpr livert Aars 8de Juli, naar denne Frihed kun ikke af Lapperne benyttes saaledes, åt Enkeltmand derved i vmsentlig Grad bebyrdes. Ei heller skal i Tromsp Amt Skade paa saadan Udmark erstattes, naar Udmarken er beliggende i en Afstånd af 6 Kilometer eller derover fra Jordeierens eller Brugerens fäste Boprnl.

§ io.

Er under Lappernes Ophold i Norge Skade ved deres Ren tilfpiet nogen dersteds boende, saaledes som i § 9 omhandlet, og vil den Skadelidte gjpre sin Ret til Erstatning gjseldende, skal han, saafremt saadan Forretning som i nseste § foreskrevet, ikke kan blive afholdt senest 3 Gånge 24 Timer efteråt Skaden er opdäget, snarest muligt tilkalde 2 uvillige og kyndige Mmnd, der samtidigt bpr mpde paa Aastedet, samt efter foretagen Besigtelse af Skaden og Underspgelse af sammes Oprindelse derom afgive Erkleering efter bedste Skjpn, saaledes som de med sin Ed ville forsvare. Til denne Forretning skal den Skyl-

191 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

dige, om lian er kjendt, samt, naar Skadeu er skeet inden Formandsdistrikt, tillige vedkommende Formand eller Nmstformand for de Lapper, som der have sit Tilhold, og hvis disse tilh0re begge Riger, saavel den svenske som den norske Formand eller Nmstformand tilkaldes. Er der ikke Adgang till åt forkynde saadan Kaldelse for Vedkommende inden 48 Timer, efteråt Skaden er opdaget, tilkaldes i Stedet en af de i Nserheden vaärende Lapper, eller, naar Skaden er skeet inden Distrikt, livor baade svenske og norske Lapper opholde sig, en af hvert Folk. Lader heller ikke dette sig gj0re inden nys anfprte Frist, eller udebliver nogen af de tilkaldte Mmnd, skal Forretningen dog derved ikke opholdes.

§1L.

Dersom Erstatningssp0rgsmaalet ikke ved saadan Forretning som nmvnt i § 10 bliver afgjort i Mindelighed, paaligger det den Skadelidte, om han vil forf0lge sin Erstatningspaastand, snarest muligt hos Distriktets Lensmand eller nogen Anden, som af Amtmanden maatte vmre bemyndiget til åt afholde deslige Forretninger, åt begjmre Besigtelsesforretniug paa Aastedet til Vurdering af Skaden. Til denne Forretning, hvortil Administratör opnsevner 2 Lagrettesmmnd blandt det i Lov af 28de August 1854 § 18 foreskrevne Udvalg, eller, hvis saadanne Mmnd ikke uden Tidsspilde kunne faaes tilstede — af det almindelige Lagrettesmandtal, skal den Skyldige, om han kjendes, eller hvor der er Sp0rgsmaal om saadan Fmllesansvarlighed, som i § 9 3die Led omhandles, vedkommende Formand eller Nmstformand indvarsles ved Kaldelse, som b0r forkyndes senest Dagen f0r Forretningen, om den, som skal invarsles, opholder sig inden en Omkreds af 20 Kilometer fra Forretningsstedet. Opholder han sig i Imngre Afstånd fra samme, forlsenges Varseistiden med 24 Timer for hver 20 Kilometer. Skulde det Tilfadde indtraeffe, åt det ikke er muligt att faa indkaldt eller varslet den Skyldige eller vedkommende Formand eller Naestformand, f. Ex. fordi de allerede have forladt Distriktet uden i betimelig Tid åt opgive for Administratör nogen inden Distriktet bosat Mand, som paa deres Vegne kan indkaldes, b0r Forretningen dog afholdes, idet Administratör til Protokollen afgiver Förklaring om Grunden til, åt Vedkommende ikke er varslet. I deslige Tilfaslde skal saavel Administratör som SkjAnsmmndene stadig have sin Opmmrksomhed henvendt paa, att de Fravmrende ikke forurettes. Ved Besigtelsesforretningen skal den Skadelidte fremstille de Msend, som i Tilfelde have afholdt den f0rste Besigtelse, eller, hvis dertil ikke er Anledning, fremlsegge deres skriftlige Bevidnelse om dennes Udfald. I forn0dent

192 Norslca Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Fald bpr han derhos forevise det Hjemmelsdokument, hvorpaa hans Eiendoms- eller Brugsret til den Mark, paa hvilken Skaden er skeet, grunder sig. De Miend, som afholde Forretningen, skulle — saavidt muligt — s0ge åt tilveiebringe o g i Protokollen indtage n0iagtig Förklaring angaaende Skadens Oprindelse o g Omfång, Stedets Beliggenhed og Beskaffenhed, om Marken er indhegnet eller uindhegnet m. m. saavelsom ogsaa, om den eller de Personer, der eie de Ren, som have bevirket Skaden, disses Antal o g St0rrelsen af de Hjorder, de tillh0re.

Enhver, som er tilstede der, hvor Forretningen holdes, er pligtig til pa Administratörs Opfordring åt afgive Förklaring om Alt, som kan vaere ham bekjendt o g tjene til Oplysniug i Sägen, o g staar han for Indholdet af sin Förklaring til Ansvar, som om den var afgivet for Retten.

Skjpnsmeendene skulle ved Taxten tage n0ie Hensyn saavel til Jordens Beskaffenhed og Frugtbarhed, dens stprre eller mindre Rydning eller Dyrkning, Avlingens Godhed, og hvorvidt Bofe ogsaa har bidraget til Skaden, som ogsaa, hvor Skade er anrettet paa Udmark, til de Omsfendigheder, hvorpaa efter § 9, 4de Led, Erstatningspligten i dette Tilfelde beror, samt til enhver anden Omstsendighed, som har Indflydelse paa Skadeserstatningens St0rrelse. For0vrigt bpr Mmndene afgive til Protokollen Erkfering under Eds Tilbud, hvis de ikke forhen have aflagt Lagrettesed, eller i Kraft af tidligere Ed, om åt Taxten er afgivet efter Overbevisning og bedste Skjpn. Administratör b0r, forinden Forretningen begynder, foreholde Skjpnsmmndene de Pligter, som paa Gund af foranstaaende Bestemmelser paahvile dem og derom gjore Tilfprsel i Protokollen.

Administratör, som ved Taxten ikke har Stemme undtagen i Tilfelde af Uenighed mellem Skjpnsmamdene, i hvilket Fald han gjpr Udslaget, skal dog i ethvert Tilfelde til Slutning tilfpre Protokollen sin Erkfering om, hvorvidt han anser den satte Taxt rimelig og billig, og hvorvidt han forpvrigt i nogen Henseende har noget åt bemasrke, som kan have Indflydelse paa Sägen.

Inden Forretningen slutter, skal Administratör spge åt tilveiebringe Förlig mellem Parterne. Indgaaes Förlig, har dette samme Virkning, som om det var indgaaet ved Forligelseskommissionen.

Det Skjpn, som omhandles i denne §, kan i Tilfelde af Reffelgång forandres af Dommer og Lagrette, om samme dertil finder Grund.

§ 12.

I Anledning af de i § 11 omhandlede Underskjpnsforret.ninger tilkommer Forretningens Bestyrer for Tilsigelse af hver af Lagrettes-

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 193

masndene 80 0re, for Forretningens Afholdelse 4 Kröner daglig o g for dens Beskrivelse 70 0re for Arket samt derhos den for Lensmasnd bestemte Skyds- og Diaetgodtgjprelse. For Opnasvnelse af Msend o g for Bekreeftning betales intet. Lagrettesmmndene tillkommer 1 Kr. 60 0re for hver Dag, Forretningen varor.

§ 13.

Er Sägen heller ikke under den i § 11 omhandlede Forretning bleven afgjort ved Förlig, har Administratör, dersom den Skadelidte förlänger det, åt indsende Udskrift af Forretningen med derunder fremlagte Dokumenter til vedkommende Amtmand, ledsaget af sin Erklmring angaaende de Mfeuds Trovterdighed, der i Tilfselde have aflioldt den forel0bige Besigtelse, hvorefter Amtmanden strax eller efter foretagen yderligere Underspgelse, om saadan findes npdvendig, afgjpr, om der er skjellig Grund til Sagsanlseg. I bekrmftende Fald foranstalter lian Tiltale i de for offentlige Politisager gjseldende Former — hvorved dog Npdvendigheden af Foreleeg bortfalder — mod den eller dem, som enten ved de fremkomne Oplysninger maa ansees overfbrte åt vmre de Skyldige eller if0lge § 9 ere de for Tilfasldet Erstatningspligtige. Sager af dette Slags blive efter Omstamdigbederne åt behandle enten ved Extraret eller ved Thingene. Det skal staa Tiltalte frit for åt lade mpde ved Sagfprer.

Er Skade af heromhandlede Beskaffenhed vel skeet, men af ringe Betydenhed, kan Amtmanden bestemme, åt Tiltale ikke anordnes af det Offentlige, i hvilket Fald den til Amtmanden indsendte Udskrift med Bilage tilstilles den Skadelidte med Tilkjendegivende, åt det överlädes til ham sel v ved privat Spgsmaal åt indtale sin Ret.

Heller ikke paataler det Offentlige Sägen i de Landsdele, hvor Distriktsinddeling ikke er indf0rt.

Private Spgsmaal til Indtale af Erstatning for Skade af Ren udfpres overensstemmende med denne Lovs Forskrifter, forsaavidt de derpaa ere anvendelige, og kan navnlig Indtale af Erstatning ikke finde Sted, medmindre de i §§ 10 og 11 indeholdte Forskrifter ere iagttagne. N0dvendigheden af Paaklage til Forligelseskomissionen bortfalder.

§ H.

De i §§ 4, 10, 11, 12 og 13 med Hensyn til Behandlingen af de deri omhandlede Erstatningsspprgsmaal givne Förskrifter komme ikke til Anvendelse paa deslige Spprgsmaal, naar de opstaa i Sverige, i hvilket Fald de derimod behandles efter den almindelige Lovgivning.

Bih. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 25

]0 l Norska Regeringens Indstilling den 27 december 1881.

§ 15.

Bogsmaal mod Lapper i Anledning af saadant Faellesansvar, som i § 9 er omhandlet, skal rettes mod den, der havde åt forrette som Formand i Distriktet paa den Tid, da Skaden skede. Have til naevnte Tid Lapper fra begge Riger der havt Tilhold, skal saavel den svenske som den norske Formand indstevnes. Formanden stevnes til paa vedkommende Lappers Vegne åt svare i Sägen.

Dersom Formanden tror sig istand til åt kunne paavise, ved livis Ren Skade er foraarsaget, eller åt ogsaa andre end de under hans Tilsyn staaende Lapper bpr svare for Skaden, skal han lade den. eller de Skyldige, eller i sidste Fald dem, nrod hvem Paastand i Delagtighed i Erstatningspligten fremsasttes, indstevne til under Et åt svare i Sägen.

Hvis der i de i denne § omhandlede Tilfolde ikke er Adgang til åt stevne Formanden, skal Stavningen forkyndes for de Lapper, mod hvem Ansvar söges gjort gjaddende, og gjselder da for disses Vedkommende, hvad ovenfor i denne § om Formanden er bestemt.

I ethvert Fald maa den eller de Skyldige selv indstevnes, forsaavidt der mod Nogen agtes nedlagt Paastand om Idpmmelse af Bpder.

§ 16.

Lap, som i Henhold til § 9, t.redic Led, er bleven id0mt Ansvar for indtruffen Skade eller, efter åt Värdering af Skaden overensstemmende med § 11 har fundet Sted, har indgaaet Förlig om Erlaeggelse af en ikke större Erstatningssum, end der ved saadan Vurdering er bestemt, med paalpbende Omkostninger, har Ret til mod den eller dem, som have foraarsaget Skaden, forsaavidt Kundskab derom senere erholdes, eller mod andre Lapper, som paa den Tid, da Skaden skede, havde Ren inden Distriktet og saaledes bor deltage i Skadeserstatningen, åt reise Spgsmaal om Tilbagebetaling af, hvad han har udlagt eller den Del deraf, som falder paa de ovrige Lapper. Saadant Spgsmaal maa dog senest anhaengiggjöres inden 2 Aar, efter åt Skaden er skeet.

§ 17.

Lovligt Varsel til Lapper, naar de i deres Hjemland stevnes til en Domstol i det andet Rige, er 3 Maaneder. Den, hvis Opholdssted ikke kjendes, gives 3 Maaneders Varsel gjennem Stevningens Lassning i Sverige i Kirken, i Norge ved Kirken i det Sogn, hvor han senest horte hjemme.

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

§ 18.

1. Dersom Nogen ulovligen faelder eller mishandler Lappernes Ren, skal han — förliden fuld Erstatning for Skaden — erliegge Boder af indtil 40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivningmedforer större Ansvar. Samme Bestemmelse gjselder, om Nogen med Försatt eller af grov Uagtsomhed forvolder, åt Ren ved Skrmmmeskud, Hunde eller paa nogen anden utilb0rlig Maade ufredes paa sine retmasssige Opholdssteder, eller soger åt fordrive dem derfra.

2. Ufredes Ren paa tilladt Oplioldssted af Hund, bliver Skade, som derved tilfoies Renen, om den end ikke er foraarsaget ved Nogens Forsset eller Uagtsomhed, fuldtud åt erstatte af Hundens Eier.

3. I de Ejgne, hvor Distriktsinddeling finder Sted, skulle i den Tid af Aaret, Lapper fra det andet Rige if0lge § 3 have Ret til åt opholde sig der med Ren, de Fastboendes Hunde enten holdes bundne eller vsere forsynede med Klubbe; dog saaledes, åt vedkommende Landshövding eller Amtmand for visse Trakter eller Tilfselde kan tilstede Undtagelse fra nsevnte Förskrift, naar det findes åt kunne ske, uden åt det ved samme tilsigtede 0iemed forfeiles. De naermere Forskrifter om Klubbens Storrelse og om Klubningen forOvrigt, gives af Landshövdingen eller Amtmanden, som ligeledes kan bestemme, åt de Fastboendes Hunde i naivnte Tid skulle holdes bundne eller klubbede i Trakt, hvor Distriktsinddeling ikke er indfprt. Hund, som har den Vane åt jage Ren ogsaa paa dennes tilladte Oplioldssted eller åt driebe den, bor af Hundeeieren efter Paalieg af Politiet, draebes og paaligger det Politiet, hvis saadant af Eieren forspmmes, strax åt hide Hunden draibe. Undlader Hundens Eier åt efterkomme de tuevnte Paabud og Regler, straffes han med indtil 40 Kroners Boder.

4. Naar nogen Lap for vedkommende Leusmand eller den, som af Amtmanden bemyndiges til åt behandle deslige Sager, forer Klage over saaden Förnärmelse som ovenforilste og 2det Led omhandlet, skal Vedkommende efter forelpbig Undersogelse snarest muligt, — saafremt han ikke formaar mellem Parterne åt tilveiebringe Förlig, i Tilfselde af hvis Opnaaelse Straffeansvar bortfalder, — gjöre Indberetning om Sägen til Landshövdingen eller Amtmanden, som, hvis der findes Foie til åt drage Nogen til Ansvar, skal foranstalte Sägen paatalt af det Offentlige, i Norge efter de i § 13 indeholdte Forskrifter,

196 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

men i modsat Fald sende Indberetningen til deri Skadelidte med Tilkjendegivende, åt det överlädes til denne selv åt anhaengiggj0re Sägen for Retten, i hvilket Fald den dog ikke beh0ver f0rst åt paaklages ved Fprligelseskommissionen.

§ 19.

De i §§ 3, 4 og 7 samt 18, 3die Led, omhandlede Overtrasdelser paatales i Norge efter Amtmandens Föranstaltning ved Politiret. I Sverige skulle Overtrmdelser af disse §§ ogsaa vsere underkastede offentlig Tiltale.

§ 20.

Domme, hvorved Nogen i det ene Rige er feldet til Bpder eller Skadeserstatning efter denne Lov, kunne fuldbyrdes i det andet Rige, forsaavidt Dommen er endelig, af den Domfseldte er vedtagen, eller, naar D,ommen er afsagt i Norge, Appellationsfristen for samme er udl0ben, eller, forsaavidt angaar Dom i offentlig anlagt Sag, denne er bleven forkyndt for den Domfseldte, uden åt han har begjaert Paaanke. Naar Fuldbyrdelse af en i def ene Rige afsagt Dom skal ske i det andet, har Vedkommende åt henvende sig til Landsh0vdingen eller Amtmanden i det Len eller Amt, hvor Dommen er afsagt. Er foranferte Betingelse for Fuldbyrdelsen tilstede, har denne med Bevidnelse herom åt oversende Dokumenterne til vedkommende Amtmand eller Landshpvding i det andet Rige, som foranstalter Dommen fuldbyrdet og det inddrevne Belpb tilstillet fprstnsevnte Landsh0vding eller Amtmand.

De her om Domme givne Förskrifter gjaslde ogsaa om saadanne i Sp0rgsmaal om Erstatning for Skade, som i denne Lov omhandles, indgaaede Förlig, der have Doms Kraft, og b0r vedkommende Landsli0vding eller Amtmand, naar saadant Förlig, indgaaet. i det ene Rige, sendes til Fuldbyrdelse i det andet, tillige meddele Erklasring om, åt Forliget efter det f0rstna3vnte Lands Love har samme bindende Virkning som en endelig Dom.

Med Hensyn til B0ders Afsoning forholdes efter Lovgivningen i det Rige, hvor Bpderne s0ges inddrevne.

§ 21.

I Sverige skal Forkyndelse af norske Domme, afsagte i Henhold (il naervserende Lov, og forsaavidt Sägen er paatalt af det Offentlige,

197 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Indhentelse af Domfaeldtes Erklasring angaaende sammes Appel ske ved Kronebetjenten med Yidne eller ved 2 Stevningsmiend eller Nmvndemsend. I Sager, der ifplge § 15 ere rettede mod vedkommende Formand, skal Dommen forkyndes for Formanden, der liar åt afgive Erklaering angaaende dens Appel.

§ 22.

I de Sager, hvori svensk Lap er Part i Norge eller norsk Lap er Part i Sverige, Under Brug af stemplet Papir ikke Sted.

§ 23.

Ipvrigt blive de i livert Rige i Almindeligbed gjaeldende Love åt anvende med Hensyn til Lapperne under deres Opbold dersteds.

§ 24.

Naar der i denne Lov handles om Lappernes Ren, forstaaes derved ikke alene deres egne, men ogsaa Andres Ren, der ere under deres Tilsyn.

Fastboende Reneiere have, forsaavidt de selv vogte sine Ren, med Hensyn til disse samme Rettigheder og Forpligtelser som Lapperne.

§ 25.

Embeds- og Bestillingsmeend, isterdeleslied Landshpvdinger og Amtmaend, skulle have Indseende med, åt de overflyttcndc Lapper ikke kraenkes i Udpvelsen af de dem tillagte Rettigheder.

§ 26.

Dersom i noget af Rigerne paa noget vist Omraade ved Kysten eller inde i Landet Renholdet. findes åt vasre den jordbrugende Befolkning i serdeles Grad til Uleilighed, kan Kongen afgive Bestemmelse om, åt sandan-t Omraade unddrages Lappernes Betesret, mod åt der anvises dem fornpden Betesmark paa andre Striekninger, som dertil kunne ansees tjenlige.

Betesmark, som saaledes bliver Lapperne anvist, maa i den Udstrsekning, hvori samme fornpdiges til åt afgive Bete for de Ren, der Aar om andet derhen föres, ikke underkastes Indgreb ved Rydning,

198 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Dy ritning, Sseterbrug eller Greesning af Bofae. Dog skal det under alle Omstsendigheder vasre det Offentlige uforment i saadan Mark åt lade oprydde og dyrke Pladse bestemte til Skydsstationer eller til Herberger for Reisende.

§ 27.

Viser det sig npdvendigt i det i förrige § omhandlede 0iemed eller for att aabne Lapperne de fornpdne Veie til deres Betesmarker, eller til Opfprelse af Gjaerder til Forebyggelse af Skade ved Ren, åt anvende Jord, som er i privat Eie eller Brug, er Eieren eller Brugeren, naar det af det Offentlige forlanges, pligtig åt afstaa samme mod Erstatning, hvilken i Mangel af mindelig Överenskomst bestemmes ved Taxt. I Sverige forholdes hermed efter gjasldende Förordning angaaende Jords Afstaaelse til offentligt Brug.

§ 28.

De Bestemmelser i denne Lov, som ordne Forholdet mellem Lapperne og den jordbrugende Befolkning, gjselde ikke inden Finmarkens Amt. Skulde svensk Lap spge Sommerbete i nasvnte Amt for sine Ren, gaar han ind under de for Amtets norske Lapper saerskilt gjasldende Bestemmelser.

§ 29.

Denne Lov trasder i Kraft fra den Dag, Kongen for begge Riger bestemmer, efter att modsvarende Regler ere vedtagne for Norges Vedkommende. Fra samme Dag oph0rer lste Tillfeg eller Codicil til Grsendsetraktaten af Jg- Oktober 1751 åt vasre gjasldende. Beslutning om Ophfevelse af eller Förändring i denne Lovs Bestemmelser er i hvert Rige, forsaavidt de vedkomme det andet Rige eller dets Undersatter, f0rst gjfeldende, naar tilsvarende Beslutning er fattet fra den anden Side.

Departementet gaar over til nasrmere åt omhandle de Afvigelser, soin Under Sted mellem foranstaaende fra svensk Side fremlagte Udkast og det af Departementet i 1879 afgivne, og skal gjengive, hvad der af det svenske Justitiedepartement er anfert til Begrun lelse af de Forandringer, som af samme bringes i Förslag.

199 Norska Regeringens IndstiUing den 27 December 1881.

Departementet skal her forudskikke, åt, uaar man finder nedenfor åt kimue anbefale, åt de af det svenske Justitiedepartement lier foreslaaede Afvigelsex. fra Departementets Udkast af 1879 paa en enkelt Undtagelse mer optages i den Proposition, som senere vil blive åt fremssette, er dette tildels åt forklare ved, åt det svenske Justitiedepartements ändringsförslag ere fremkomne efter forberedende Overlaegninger, der i den forlobne Host have fundet Sted dels i dette Departement med Expeditionschefen i det svenske Justitiedepartement og dels i Tromso mellem Amtmanden og nogle andre med Amtets og specielt Lappernes Forhold kjendte Mauid. Ved disse Overlsegninger have de Modifikationer i Lovforslaget vau-et undergivet en forelpbig Drpftelse, om hvilke man erfarede, åt der var SpOrgsmaal paa Grundlag af de fra de svenske Autoriteter allerede foreliggende Erklseringer i Sägen. Departementet modtog i sidstafvigte Juli Maaned fra det svenske Justitiedepartement underhaanden Aftryk af de ovennmvnte Betaenkninger, som vare afgivne om Lovforslaget af Landshpvdingerne i Norrbottens, Vesterbottens og Jemtlands Len samt af den svenske Hpiesteret, den sidste dateret 2Ide Marts d. A. Disse Bemserkninger ffllge i Overssettelse som Bilage ved mervgerende IndstiUing °). Det vil sees, åt disse Dokumenter indeholde Indvendinger mod adskillige af Bestemmelserne i Lovudkastet af 1879. Navnlig har Landshövdingen i Norrbotten gjort Sägen til Gjenstand for en indgaaende Behandling fra sit Ståndpunkt.

Man foretog först her i Departementet sammen med Expeditionschefen i det svenske Justitiedepartement i Begyndeisen af September sidstleden en mundtlig Gjennemgaaelse af de i Betaenkningerne fremkomne Udsmttelser ved Forslaget. Ved denne havde man tilstede en af Amtmaendene i Tromso forelobig til Departementets Chef afgiven Udtalelse, hvori han havde til Brug for den paateenkte Konferance udtalt sin Mening om de fra svensk Side fremkomne Indvendinger og ligeoverfor disse f rem fort sine Modbemserkninger. Medens man ved den mundtlige Overlasgning i Departementet troede forpvrigt i det vsesentlige åt kunne komrne til en Udjevning af Meningerne, blev der imidlertid — her ogsaa bortseet fra Spprgsmaalet om den paatasnkte Lovs Opsigelighed og hvad dermed staar i Förbindelse (Lovudkastets §§ 29 og 30), hvilket man senere särskilt skal omhandle — filbåge nogle Punkter, hvorpaa der syntes fra svensk Side ogsaa efter Amtmandens Modbemaerkninger og den forte Diskussion åt hegges Vaegt, og om hvilke Departementet fandt ikke åt kunne opgjpre sig nogen *)

*) Trykt som Bilag 1—4.

200 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

bestemtere Mening uden yderligere åt h0re Amtmandens Anskuelse. Disse Punkter dreiede sig vassentlig om Lovudkastets § 4 (Spprgsmaalet om, hvorvidt Lappen kun mod Erstatning skulde liave Ret til i privat Skov åt benytte friske Lpvtrseer), andet og fjerde Led i § 9 (om Udstrmkningen af Lappens Ansvar for Skade, forvoldt af Ren paa de Fastboendes Udengslaatter og Udmark og hvad sidstnasvnte angik, specielt paa Saetermark). Yidere voldte Sporgsmaalet om et Middel til åt skaffe Lapperne större Sikkerhed mod Skade paa deres Ren af de Fastboendes Hunde Vanskeligheder. (Udkastets § 18.)

I et Brev til Amtmanden af 14de September sidstleden bleve disse Dissentspunkter, saaledes som de efter den forelpbige Diskussion fremstillede sig, nsermere udviklede. Man henstillede til Amtmanden ved den fornyede Behandling af de her antydede Punkter åt tilkalde nogle Mfend inden Amtet, der ligeledes maatte have npie Indsigt i de paagjaeldende Forhold. I Slutningen af September fandt dernsest en saadan Overlasgning Sted i Tromsp. I denne deltog med Amtmanden Storthingsmand, Lensmand i Balsfjorden, Wennberg, der i en Raekke af Aar har vaeret ansat ved Lappeopsynet i Lyngen og i de sidste Par Aar har vaeret beskjaeftiget ved Opsynet i Balsfjord, samt Lensmand i Tromspsundet, Schjetlein, og Lappeopsynsbetjent With. Lensmand Schjetlein har, efter hvad Amtmanden oplyser, havt megen Befatning med Opsynet og Lappeforholdene i Tromspsundet og Opsynsbetjent With har mangeaarig Erfaring om disse Forhold i Maalselven, Bardo og Salangen. De neevnte tre Maend ere saaledes, anfprer Amtmanden, i Besiddelse af Sagkyndighed i Lappeforholdene netop i de Distrikter, som i sandig Grad fple Vanskelighederne ved de nrevnte Forhold. Efter Sägens Beskaffenhed ansaa man det derhos hensigtsmsessigt, åt vedkommende Bureauchef i dette Departement, der havde deltaget i Konferancen med den svenske Expeditionschef, övervar den nmvnte Overlaegning mellem de lokalkyndige Maend. Han har til dette 0iemed opholdt sig i Tromsp i nogle Dage i Slutningen af September.

Om Resultatet af disse Overlregninger har Amtmanden redegjort i en Erklaering dateret 30te September sidstleden, hvori til Impdekommen af de fra svensk Side fremsatte Indvendinger Lovudkastet sserlig i de nys antydede Punkter foreslaaes noget modificeret. Idet man nedenfor ved Gjennemgaaelsen af de enkelte Bestemmelser i Lovudkastet, som der bliver Spprgsmaal om åt forandre, skal nrermere redegjpre for, hvad der i denne Erklsering anfpres, bemmrkes her, åt samtlige de Mrend, der deltog i Overlasgningen, efter hvad Amtmanden oplyser, havde erkheret sig enigo i de i Erklseringen foreslaaede Forandringer.

Under en ny Konferance i Departementet med Expeditionschefen

201 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

i det svenske Justitiedepartement i de sidste Dage af November og Begyndeisen af December blev Sägen undergivet fornyet Diskussion. Man samlede sig i det Vmsentlige om de Modifikationer, som vare bragte i Förslag under Mpdet i Tromsp. Kun med Hensyn til 2det Led af § 9 holdtes der fra svensk Side paa en derfra noget afvigende Affatning af Bestemmelsen om den Udstreekning, hvori den Fastboende skal bave Beskyttelse for uUdengslaatter“. Det nasrmere beröm vil blive forklaret paa sit Sted. Her bemasrkes kun, åt Amtmanden berfra tilspurgtes om sin Mening angaaende den Redaktion af dette Punkt, ved hvilken man senest blev staaende, hvorpaa lian i et Telegram til Departementet bar givet den sin Tilslutning.

Disse Bemasrkninger vise altsaa, åt det svenske Justitiedepartements foranstaaende Förslag er fremkommet ved Hjmlp af et forelpbigt Samarbeide med vedkommende Departement, hvorunder gjensidige Lempninger bar fundet Sted, paa samme Tid som selvfplgelig fuld Fribed ved Sägens senere officielle Behandling bar vasret forbelioldt.

Man gaar efter dette over til de enkelte §§er i Lovudkastet, idet bemserkes, åt man ikke anser det fornpdent åt ombandle de i det nye Udkast gjorte JEndringer, forsaavidt disse kun angaar Redaktionen.

ad § 2.

Chefen for det svenske Justitiedepartement bemaerker, åt naar i Sverige Fogderne, efter hvad Landshpvdingen i Westerbottens og Norrbottens Len oplyser, ere bosatte udenfor Lapmarken og sjelden har nogen Berpring med Lapperne, ber formentlig det Hverv ved Siden af vedkommende Sognepreest åt udfaerdige Udflytningsattest for Lapper, som pnsker åt ombytte Nationalitet, ialfald i Sverige istedet paaligge Lensmanden. Der kan antagelig intet vsere åt erindre mod, åt en hertil sigtende Förändring i Udkastet foretages for Sveriges Vedkommende.

ad § 3.

Den svenske Justitieministers Bemterkninger ved denne § er af fplgende Indhold:

Saaledes som det ved denne § er bleven bemmrket, ikke blot JM. till Rilcsd. Drot, 1882. 1 Sami. 1 Afd, 26

202 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

af Landshpvdingerne i Jemtlands og Norrbottens Len, men ogsaa af de fleste Medlemmer af Hoiesteret, pleier endel af Lapperne i naevnte Len undertiden om Yinteren åt flytte over til Fjeldene i Norge og der spge Bete for sine Renhjorde, nemlig naar Renmosen paa Grund af visse Yeirforholde ikke er tilgjaengelig paa Hjemstederne i Sverige, en Betesret, som Lapperne efter gammel Smdvane have udovet og som de liar et virkeligt Behov for, og Lapperne skulde, efter hvad der er bleven oplyst, i flere Trakter blive truede med Undergång, hvis Ret til saadan Flytning betoges dem..

Forhandlingerne angaaende de for Rigsdagen og Storthinget i 1871 fremsatte Propositioner udvise, åt Anledningen til den i naevnte § foreslaaede Indskraenkning i den Tid, i hvilken det staar Lapperne fra det ene Rige frit åt opholde sig i det andet, udelukkende er åt s0ge i de Misbrug af Betesrettigheden i Norge, hvori de Lapper, som fra den nordlige Del af Torneå Lapmark om Vaaren flytte til Tromsp Amt, her have gjort sig skyldige. Det maa saaledes antages, att det ikke har vaeret Hensigten med den. foreslaaede Lov åt ophaeve den efter gammel Saedvane af de ved Rigsgraendsen bosatte Lapper ud0vede Ret til Renbete paa. begge Sider omkring naevnte Gramdse, idet der for disse ikke hidtil har fundet nogen Förpligtelse Sted til alene paa visse Aarstider åt holde sine Rensdyr i det Land, hvis Undersaatter de ikke ere. Der bpr derför form.entlig indtages en Bestemmelse i denne §, hvorved der tra det givne Förbud for Lapperne mod uden vedkommende Jordeiers eller Brugers Samtykke åt opholde sig, svenske Lapper om Vinteren i Norge og norske Lapper om Sommeren i Sverige, gjpres LTndtagelse för de Trakter, hvor Lapperne efter gammel Saedvane have pleiet til hvilkensomhelst Aarstid åt spge Bete for sine Ren paa begge Sider omkring Rigsgraendsen.

Med Hensyn til det naermere om disse Forhold henviser man til hvad der er forklaret af Landshpvdingen i Jemtlands Len under §. 3 og i Norrbottens Landshpvdings Betänkning i Indledningsbemgerkningerne, livoraf vil sees, åt der her sigtes til nogle inde ved Rigsgraendsen siddende Lapper i fprstnsevnte Len samt i Arjeploug Sogn i Norrbottens Len, hvilke til alle Tider af Aaret holde til dels paa den svenske dels paa den norske Side af Graendsen. Amtmanden i Tromsp Amt, har erklaeret sig enig i, åt § 3 gives et Tillaag, der aabner Adg.ang til åt respektere disse sserlige Forhold, hvilket han formener ikke vil have nogen Betaenkelighed, naar Förändringen redigeres saaledes, åt Lapperne ikke derigjennem faa nogen Ret til åt tage Vinterophold andetsteds end i de Rigsgraendsen naermest, liggende Dele af Fastlandet og

NorsJca Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 208

specielt ikke derigjennem kunne tiltage sig nogen Ret til åt opholde sig i Kystegnene eller paa 0erne i Troms0 Amt om Vinteren. Departementet antager, åt dette Hensyn vil fyldestgjpres ved foranstaaende Redaktion, hvor vedkommende Omraade er betegnet saaledes: “paa Fjeldene paa begge Sider naer Rigsgrmndsen41.

Dette Tillseg i § 3 liar som det vil sees givet Anledning til en liden Modifikation i Udtryket i Slutningen af § 2.

ad § 4.

Den af Chefen for det svenske Justitiedepartement gjorte Anmärkning er af fplgende Indhold:

Landsh0vdingen i Norrbottens Len har ved denne § anmaärket, åt Lappérne, der hidtil har anseet sig berettigede til uden Erstatning åt benytte sig af Skoven til hvilketsomhelst 0iemed, saasom til Brmndsel, Teltstmnger, Ringgjerder, Gammer o g deslige, fremdeles b0r beholde en saadan Ret, o g åt de derför for de her paagjseldende Behov b0r uden Erstatning kunne tage voxende L0vtrseer ogsaa i private Skove. Derhos antager han, åt den foreslaaede Frerngangsmaade ved Bestemmelsen i Tilfelde af Erstatningsbel0bet for voxende Lpvtrmer tagne paa privat Grund skulde for Lapperne blive altför bekostelig. Liden BAiesteret er den samme Mening ogsaa kommen til Orde.

I den Norske Regjerings Indstilling fremholdes paa den anden Side, åt efteråt der i det foreliggende Förslag er tillagt Lapper en Ret til uden Erstatning åt tage T0rt og Vindfald samt i Statens Skove voxende L0vtrmer, skulde en Udstrsekning af Lappernes Rettigheder derhen, åt det blev dem tilladt ogsaa uden Erstatning åt tage voxende L0vtrmer i private Skove, fremkalde et mindre sparsomt Brug af Skoven og desuden staa i Strid med den Grundregel i Kodicilen af 1751, åt Lapperne ikke maa tilfpie Landets Indbyggere Skade paa deres Skov.

Lappernes Trång til åt anvende voxende Lpvtrmer til de ovennievnte 0iemed gj0r sig gjaildende ikke blot medens de opholde sig i afsidesliggende Fjeldtrakter, hvor L0vskovens Anvendelse til de mevnte 0iemed ikke kan antages åt medfpre nogen Skade for Landets fastboende Befolkning, men ogsaa under deres Ophold paa Steder, der ligge den fastboende Befolknings Gaarde saa naer, åt Jordeieren ofte vil tilf0ies virkelig Skade ved åt voxende Lpvtraser paa hans Mark fseldes, saameget mere som Tilgangen paa saadan Skov i mange Dele af Amterne i det nordlige Norge opgives åt

204 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

vsere temmelig sparsom. Ligeoverfor hvad den Norske Regjering saaledes har anfprt, kan der derför vanskelig blive Spprgsmaal om i Forslaget åt optage den af Landshpvdingen i Norrbottens Len principalt anbefalede Udstrsekning af Lappernes Ret til Trävirke.

Derimod maa man medgive det Befpiede i Landshpvdingens Anmärkning om, åt den foreslaaede Fremgangsmaade for Erstatningsbelpbets Bestemmelse kan blive betyngende for Lapperne. Paa en mindre kostbar o g dog tilstrsekkelig betryggende Maade bor 0iemedet kunne opnaaes ved, åt man, hvis Overenskomst om Erstatningens Stprrelse ikke har kunnet trasffes, overlader Afgjprelsen deraf til et Skjpn, hvis Bestemmelse blev inappellabel, og som skulde afgives af Lensmanden eller en anden af Amtmanden dertil bemyndiget Person og to Msend, en valgt af hver af Parterne. Lapperne have selv udtalt sig for en saadan Fremgangsmaade ved Värdering af indtruffen Skade, og denne t0r ogsaa for den fastboende Befolkning have visse Fordele. Om det ved Siden heraf som en Anvisning for Skjpnsmsendene foreskrives, åt den Erstatning, som af Lapperne b0r i det her forliaandenvserende Tilfselde erltegges til den private Skoveier, skal v;ere en “billig Erstatning“, t0r ved de saaledes foreslaaede iEndringer i Paragrafen den Frygt kunne antages förebygget, åt Lapperne skulle kunne blive ubilligen betyngede med mulige Erstatningskrav for deres Benyttelse af Skoven.

Den Skjpnsforretningens Bestyrer tilkommende Godtgjprelse synes for en saa enkel Forretning som den her paagjmldende ikke åt behpve åt ssettes hpiere end til den for Lensmsend bestemte Skydsog Dimtgodtgjprelse.

Slutteligen bpr formentlig, som af Landshövdingen i Norrbottens Len bemserket, Ener og Vidiebuske optages blandt de Arter af Trävirke som Lapperne skulle have Ret til afgiftsfrit åt benytte.

Med Hensyn til Bpdernes Belpb i denne § har Hpiesterets Flertal anmgerket, åt da de i Lovforslaget omhandlede Förseelser, for hvilke Bpder ere fastsatte, i Almindelighed ere ligeartede eller naer beslsegtede, er der formentlig ikke tilstrsekkelig Grund til, naar for nogle af disse Förseelser Bpdebelpbets Maximum er bestemt til hpist 40 Kröner, for de pvrige åt fastssette Bpder uden Begrsendsning. I Anledning heraf, og da de Förseelser, som i denne § belaegges med Bpder, ere af den Beskaffenhed, åt de i visse Tilfmlde kunne medfpre Sträf efter den almindelige Lovgivning, foreslaaes, åt Bpderne bestemmes til hpist 40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivning medfprer stprre Ansvar.

Amtmanden har i sin Erklsering af 30te September sidstl. udtalt,

205 Norska Begeringens Indstilling den 27 December 1881,

åt man maa have Betasnkelighed ved åt indrömme Lapperne Ret til i private Skove åt tage voxende Lpvtraeer uden Erstatning’. Det antages, åt Traktaten af 1751 hjemler de Fastboende Adgang til Erstatning for den Skade paa Skoven, som Lapperne gjore, og derhos maa man anse Paabudet om Erstatning som det sikkreste Middel til efterliaanden åt vrnnne Lapperne till den Sparsomhed med Skoven, som de nu i altför mange Tilfmlde ikke vise, men som i vore skovfattige Kystegne er saa nodven dig baade for Lappernes og for de Fastboendes Ophold sammesteds.

Derimod har Amtmanden intet åt indvende mod, åt man for åt imodekomme det fra svensk Side udtalte 0nske (se Landshövdingen i Westerbottens Betänkning under § 4) om åt gjore Procesmaaden saa enkel og. billig som muligt, giver §’en den i foranstaaende Udkast foreslaaede Redaktion. Departementet tror åt kunne anbefale, åt man optager denne Förändring sigtende til Förenkling af Fremgangsmaaden og Formindskelse af Omkostningerne ved Erstatningens Bestemmelse.

Ligeledes har Amtmanden fundet åt kunne tilraade, åt der förän Ordet “Erstatning41 indskydes Ordet “billig44 som en Anvisning till Skjpnsretten om åt Erstatningen bor smtt-es efter et billigt Skjpn, som blandt andet tager Plensyn til den Sparsommelighed og Omhyggelighed for Skovens Bevarelse, som Lapperne i Udpvelsen af deres Rettigheder maatte have udvist. Departementet tror ligeledes åt turde anbefale, åt Tillaegget “billig44 her optages. Man har troet i nogen Grad åt maatte mode den Frygt, der, som oven anfört, fra svensk Side er bleven udtalt, om åt Erstatningen her kunde blive srerlig trykkende for Lapperne. Paa den anden Side trnnker man sig i den naevnte Tilfpielse ikke lagt mere, end åt Skjonnet skal vasre “rimeligt44 eller afgives “efter Billighed44. Paa nogen Underpris (saaledes som man vel i Regelen forstaar Udtrykket “ved en billig Taxt44 i Loven om Aasmdesretten af 9de Mai 1863) har man her ikke teenkt. Det er derhos selvfplgeligt, hvad ogsaa Amtmanden antyder, åt en saadan Begrsendsning ikke bpr hindre, åt virkeligt Overgreb, som matte fremtrmde som aabenbar unodigt, ansmttes efter anden Maalestok, og forOvrigt t0r det vel ogsaa antages, åt man i den offentlige Funktionär, der skal deltage i Skjonnet ved Siden af Mmndene, vil have den tilstrmkkelige Garanti for, åt ingen af Parterne gaaes for nmr.

Med Amtmanden tror man videre åt kunne indgaa paa, åt saaledes som af det svenske Justitiedepartementet begjsert, Ener og Vidiebuske optages blandt det Skovfang, Lapperne afgiftsfrit kunne benytte. Amtmanden har i denne Anledning bemrerket, åt i skovfattige Egne vistnok ogsaa disse Skovprodukter ere af V"a3rdi for de Fast-

206 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

boende, men man har dog troet i dette Punkt åt burde imodekomme Lapperne, naar blot den langsommere voxende Birkeskov bliver Gjenstand for Erstatning o g den derigjennemtilsigte.de sparsommelige Behandling.

Under Henvisning til hvad der af det svenske Justitiedepartement er anfört, Under man derhos åt burde anbefale, åt der fastssettes det samme Maximum for Boderne efter nmrvmrende § af 40 Kröner som Lovforslaget forpvrigt har. Til hvad i denne Anledning oven er bemmrket, kommer, åt man ved en Lov, hvis Bestemmelser skal anvendes i begge Riger, formentlig bpr undgaa ved Henvisning til den almindelige Lovgivnings Regel om Bodernes Maximum, der i Rigerne kan vasre forskjelligt, åt bevirke, åt den samme Förseelse i det ene Land kan blive belagt med hpiere Boder end i det andet. Den skede Tilfpielse, hvorved den almindelige Lovgivnings Anvendelse reserveres, forsaavidt Förseelsen efter denne medfprer större Ansvar, vil sees ogsaa åt staa i Samklang med hvad der senere er bestemt i § 18.

I Amtmandens Betänkning af 30te Septbr. anfores videre, åt naar saaledes Benyttelse af voxende Lovtraser i private Skove bliver Gjenstand for Betaling, har man ikke troet, åt der — saaledes som af Landshövdingen i Norrbotten i hans Betänkning under § 4 antydet— bor blive Spprgsmaal om åt paalmgge Lapperne under Sträf åt afbarke Trmer, som de benytte til Gjerder. Man erkjender vistnok det nyttige og hensigtsmaessige i åt Afbarkning finder Sted, men naar Lapperne skulle betale for Brugen af privat Skov, menes det ikke åt veere i sin Orden, åt de ogsaa skulle faa Paalseg om hvorledes de skulle behandle, hvad de saaledes betale for. Ialfald antages Pligten til åt betale åt ville bringe Lapperne til selv åt indse Nodvendigheden af åt gjpre Trmvgerket saa varigt som muligt, altsaa til åt afbarke. Derimod, anfpres det videre i Betasnkningen, antages et saadant Paabud åt veere paa sit rette Sted for de Staten tilhprende Lpvskoves Vedkommende, hvilke Lapperne uden Betaling benytte. Dette Paabud antager Amtmanden bor gjeelde alle Gjerder, altsaa baade de Gjerder, hvori Lapperne samle sine Ren, og de Gjerder, som de tildels opfore for åt holde Renen indenfor visse Betesmarker. Departementet slutter sig til det i Amtmandens Betänkning her gjorte Förslag, og anbefaler, åt der i Udkastet, som det efter det svenske Justitiedepartements Afmätning föreligger, gjOres et hertil sigtende Tillfeg som 3die sidste Punktum af §en. Naar Paabudet holdes indskrtenket til Statens Skove, som Lapperne gratis kunne benytte, antages det ikke åt ville mode Betasnkelighed. Det kan formentlig lyde saaledes:

“Voxende Lpvtrteer, som hugges i Statens Skove for af Lap-

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 207

perne åt benyttes til Gfjerder, skulle af dem afbarkes. Lap, som fors0mmer dette, straffes med B0der indtil 40 Kroner“.

ad § 7.

Den af den svenske Justitieminister gjorte Anmärkning har folgende Indhold:

Da de i denne § givne Bestemmelser, efter hvad der er bleven anmserket, vanskelig ere anvendelige med Hensyn til de Flytninger, som Lapperne i Sverige foretage fra.et Sogn til et andet, naar Renbetet i nogen Trakt er bleven misligere end sedvanligt, synes de paagjseldende Forskrifter åt burde indskrenkes til som Regel åt gjelde blot de Lapper, som flytte til Trakter, hvor Distriktsinddeling finder Sted. Da imidlertid undtagelsesvis den foreskrevne Anmeldelsespligt kan komme til åt vise sig forn0den med Hensyn til nogen särskilt Trakt, som ikke er bleven inddelt i Distrikter, b0r formentlig et Tillfeg gj0res om, åt Kongen gjennem särskilt Bestemmelse skal kunne indfore Anmeldelsespligt ogsaa med Hensyn til saadan Trakt. Forskrifter, som ellers kunne findes fornodne med Hensyn til Flytning mellem Sogn o g Sogn inden samme Rige, synes, som af Hoiesteret bemserket, rettest åt burde meddeles i särskilt Bestemmelse, som hvert Rige för sig vil kunne udferdige.

Som af Landshövdingen i Norrbottens Len oplyst have Lapperne fremholdt, åt det for dem skulde mode \"anskelighed åt opgive det Antal Ren, de have under sin Bevogtning, saa noiagtigt, som Forslaget fordrer. Det i Paragrafen fastsatte Ansvar af Boder for feilagtige Opgaver bor derför formentlig indskrasnkes til det Tilfelde, åt det virkelige Antal överstiger det opgivne med en Femtedel eller mere.

Departementet antager med Amtmanden, åt der intet er åt erindre mod åt § 7 undergaar de Modifikationer, som her er antydet, vesentlig sigtende til åt befri Lapperne for Anmeldelsespligt for Flytninger i Sverige Sognene imellem. Som §en er omredigeret, udelukkes, som det vil sees, ikke Kautokeinolapperne fra Anmeldelsespligt for sine Flytninger til TromsO Amt, hvor Distriktsinddeling tfenkes åt skulle indfores, o g forOvrigt vil i fornodent Fald serskilte Bestemmelser kunne trseffes med Hjemmel af den til §en foreslaede Slutningsbestemmelse.

Departementet antager derhos efter Amtmandens Anbefaling åt kunne forandre Ordet “en Tiendedel“ til “en Femtedel“.

208 Norsha Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

ad § 9, 2det Led.

Den af Chefen for det svenske Justitiedepartement her fremf0rte Anmärkning er af f0lgende Indhold:

Det synes oplyst, dels åt Udengsslaatterne i Almindelighed ere af ringe Vasrdi for Eieren, o g, hvor de ikke ere inhegnede, ofte ikke med Sikkerhed kunne skjelnes fra den dem omgivende Udmark, dels åt Lapperne ikke kunne hindre sine Rensdyr fra, naar de paa Grund af Uveir tage. sin Tilflugt til Trasregionen, åt betrasde saadan Mark, der undertiden er beliggende lige oppe ved Traegraendsen. H0iesterets Flertal har derför antaget, åt Erstatningspligt ikke b0r finde Sted med Hensyn til den Skade, som af Ren forvoldes paa uindhegnede Udengslaatter.

Efter hvad der er bleven oplyst pleie imedlertid Jordeierne selv ikke åt frede saadanne Udengslaatter för Skade af Bofaset ved Hjaelp af Gjasrder, men ved åt gjete Dyrene, hvortil kommer, åt forn0den Tilgang paa Gjasrdesfang ikke i alle Dele af Troms0 Amt synes åt tindes i saa kort Afstånd fra de Slaatter, som kraeve Hegn, åt ikke den omkvaestionerede Gjaerdespligt vilde for de Fastboende blive i sasrlig Grad trykkende. Man har derför Betasnkelighed ved åt opstille som ubetinget Yilkaar for Lappernes Pligt til åt erstatte Skade paa Udengslaatter, åt saadant Terrain skal vasre indhegnet.

En Indskrasnkning i naevnte Erstatningspligt formenes dog af de oven angivne Grunde åt vsere 0nskelig, og antagelig vil det tilsigtede 0iemed kunne naaes ved som Vilkaar for Erstatningspligten i det Tilfaelde åt Udengslaatterne ikke ere forsynede med saadant Hegn som af Kongen bestemmes, åt foreskrive: for det f0rste åt Slaatterne skulle af Eieren Aar om andet have vaeret brugte som saadanne og fremdeles dertil anvendes. Herved vil man forebygge, åt Eieren erklasrer snart en snart en anden Trakt af Udmarken, hvor Grassvasxten er noget rigere end sedvanligt, for åt vasre Udengslaatter og paa saadan Maade alt mere og mere indskrasnker det Omraade, hvor Lapperne have Lov til uden Erstatningspligt åt s0ge Bete for sine Rensdyr. Ved siden heraf synes det åt burde fordres, åt den Del af den uindhegnede Udmark, der skal betragtes som Udengslaatter, skal vasre forsynet med saadanne Tegn, åt derigjennem dens Egenskab af Udengslaatter tydeligen fremtrasder, for åt Lapperne ikke skulle kunne vasre i Uvidenhed om, hvad der skal beskyttes som Slaatteland. I 2det Led af denne Paragraf har man derför indtaget de her nasvnte Vilkaar for Lappernes Pligt til åt erstatte Skade, som af Ren gjeres paa Udengslaatter.

Norska Begeringens lndstilling den 27 December 1881. 209

Som allerede oven antydet har det under den forelpbige Diskussion voldt ikke liden Vanskelighed åt udfinde en for begge Parter tilfredsstillende Affatning af Bestemmelsen om Udengslaatter, naar man fandt ikke åt kunne indgaa paa den af Landshpvdingen i Norrbotten og den svenske Hpiesteret opstillede Fordring om, åt alle Skatter, for hvilke man vilde have stmrkere Beskyttelse end for den pvrige Udmark, skulde vacre indhegnede. Amtmanden har i Betacnkningen af 30to September mod en saadan almindelig Regel om Indhegning af Slaatterne paany fremholdt, åt paa en stor Del af den Kyststrmkning og' af de 0er, som Lapperne om Sommeren bespge, er Skoven saa fattig og medtaget, åt Beboerne mangle fornpdent Materiale til Gjerder, hvilke bvor de ere fornpdne — med stor Bekostning maa opfpres enten af Sten eller af langveis fra hentet. Trsevirke. Hvor Udengslaatterne, bemserker Amtmanden, stadig benyttes Aar om andet, ville de ogsaa vaere vel bekjendte for Lapperne, der jo i Regelen det ene Aar efter det andet spge samme Trakt og derför ere ligesaa godt lokaliserede °S kjendte som nogen af de Fastboende. Der er derför ingen Grund til åt betvivle, mener Amtmanden, åt Lapperne godt kjende rog kunne vogte sig for Skade paa de aarlig benyttede Udslaatter. Disse ville desuden i Regelen vasre let kjendelige paa de der staaende Hesjer, paa den i Regelen stedfundne Rydning og paa de Grpfter, som ievnliff ontages för åt aflede Vandet. ' 6 J

Efter disse Forklaringer bar man under den forelpbige Overlaegning om dette Punkt troet, åt der ikke vilde vacre vtesentlig- Betmnkelighed ved, åt man til Betegnelse af de Skatter, som jevnligen af de Fastboende bruges til Skat, indtager i Loven en nsermere Beskrivelse, naar denne ikke stilles strengere end af Justitiedepartementet nu foreslaaet, nemlig saaledes, åt de paa en synlig Maade skulle betegne sig i TJdmarken som Slaatteland, saasom ved gjenstaaende Hesjer, Grpfter, Rydning eller paa anden Vis, (d. e. gjennem de Kjendemmrker, som de brugte Skatter, efter hvad Amtmanden har forklaret, uden nogen särskilt Föranstaltning alligevel ville bave).

Hvad dernäst angaar Strmkninger af Udmarken, som de Fastboende aldrig bave pleiet, åt brage til Slaatteland, men som Nogen tmnker åt optage til saadant, bar man troet ikke åt kunne modsaette sig — ligesom det, synes i sig selv ikke ubilligt — åt man gaar ud fra den Forudsastning, åt de Fastboende ikke skulle kunne krmve dem paa borbaand stmrkere beskyttet end anden Udmark, medmindre de forsynes med et Slags Hegn. kil den bastboende ikke hegne en saadan Sträckning, som lian agter åt hpste, faar han alltsaa fprst gjennem Bill. till Biksd. Prof. 188.2. 1 Sami. 1 Afd. 27

210 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

noR'le Åars — og da muligens under Konkurance med Lapperne udpvet Brug af samme gjort den til en Slaat, der uden Hegn kan krmve Beskyttelse efter 2det Led i § 9. Ved saadanne nyoptagne Strsekninger, bemmrker Amtmanden i Betsenkningen af 30te September, vil Erfaring ikke have Lurt Lapperne deres Brug som Skatter, og de ville som Regel mangle de oven mevnte Tegn. Departementet skal derhos bringe i Erindring, åt der efter naervserende Lov tilsigtes ogsaa åt aabne Adgang til åt vise Lapper, som hidtil have pleiet åt opholde sie: i visse Strog, hen til andre, naar Betet i de förste bliver för trångt, or hvor saadant maatte ske, ville de saa meget mere savne det fornodne Lokalkjendskab til åt vogte sig, hvor Slaatterne ikke have sär- Som det vil sees har den Indrpmmelse, man her tilsigter åt gjbre, en långt mindre indgribende Karakter end der fra först af har vmret Sporgsmaal om, og naar derhos, som i det foranstaaende Uclkast loreslaaet, Fastssettelsen af Hegnets Beskaffenhed överlädes til Kongen, vil der vmre Anledning til naermere åt afpasse F ordrmgen til Hegnets Fuldstmndighed i de forskjellige Strog efter disses större eller mindre Fattigdom paa Trävirke og andre Forhold. , ,

Den heromhandlede Redaktion af Bestemmelsen om Udengslaatterne, der nu er indtagen i det svenske Justitiedepartements foranstaaende Udkast, kom, som allerede oven antydet, först istand under den senest i Departementet stedfundne Overlmgmng, og den skiller sig noo-et fra hvad der i Amtmandens Betänkning af 30te September blev foreslaaet. Departementet meddelte derför i Telegrain af lste December sidstleden Amtmanden den paateenkte nye Redaktion og erholdt i Telegram af 2den samme Maaned det Svar fra Amtmanden, åt han mod samme intet vassentligt havde åt indvende. .

I Henhold hertil og efter hvad man förän har tilJadt sig åt an-.

före, vil Departementet anbefale den antagen.

ad § 9, 3die Led.

Justitiedepartementets Chef har her gjort en Anmärkning af föl-

öende^Indh^^ Betänkning er gjort den Bemaerkning, åt i Forslaget ikke er bleven optaget den i det Kongelige Brev af 4de November 1817 o-iorte Undtagelse fra det fmlles Erstatningsansvar, nem ig a om nogen af de Lapper, som opholde sig inden et Distrikt, kan godtgjore, åt Skaden ikke er forOvet ved hans Ren, skulde lian vmre fn för åt deltage i Erstatningen. En saadan Undtagelse bor formentlig indtages i Paragrafens 3die Led; imidlertid bor det antagehg som

Norska Regeringens Inästilling den 27 December 1881. 211

Vilkaar for en saadan Fritagelse bestemmes, åt fornpdent Bevis for, åt Skaden ikke er bleven for0vet ved en bestemt Laps Ren, skal af barn vtere tilveiébragt, fprend i Sägen Förlig er indgaaet eller Bom falden. Efteråt ved Förlig eller Dom Skadeserstatningen er bleven fordelt, paa de forskjellige Lapper, fordrer Hensynet til den Erstatninsberettigedes Ret, åt ikke nogen af dem, paa hvem Erstatningsbelobet allerede er bleven fordelt, skal kunne unddrage sig fra åt betale, livad der er bleven lagt paa ham. Ellers skulde en ny Fordeling af det fastsatte Erstatningsbelob paa de 0vrige Lapper blive nodvendig, og de Omsvpb o g Vanskeligheder ved Erstatningens Infordring, som deraf skulde bli ve en Folge, synes den Erstatningsberettigede ikke billigen åt burde vmre underkastet. For den, som i saadant Tilfeldc liar maattet er begge Erstatning for Skade, som er forpvet ved en Andens Ren, aabner de i § 16 givne Bestemmelser Udvei til åt krm ve den forskudte Erstatning tilbage af den Skyldige, hvilken kan antages i de fleste Tilfeelde åt vmre kjendt af Lapperne.

Det blev ogsaa förrige Gång, da nservmrende Sag var til Behandling i den svenske Hpiesteret, af denne foreslaaet åt indtage et saadant Forbehold ved Bestemmelsen om Fmllesansvarligheden. Departementet fremforte i sit Föredrag af 2den Februar 1869 (se Oth. Prp. No. 2 for 1871, Side 39) nogle Beimerkninger mod samme, der vmsentlig gik ud paa, åt det for en Lap, der havde Ren inden et Opsynsdistrikt, antagelig vilde blive en ren Tilfaddighed, om han kunde före Bevis for, åt hans Dyr ikke havde liavt nogen Del i en paafort Skade.

I sin Betänkning af 30te September har Amtmanden erklmret sig for det foreslaaede Tilheg, og Departementet tror heller ikke, åt der, naar Bestemmelsen begrasndses saaledes som oven antydet, er nogen vmsentlig Betmnkelighed ved åt optage den, naar den fremdeles fra svensk Side ansees önskelig. Det bemmrkes, åt man formentlig maa gaa ud fra, åt Bestemmelsen om Ffellesansvarligheden i Praxis vil blive anvendt saaledes, åt Erstatningen, naar den Skyldige ikke udfindes, vil blive ilagt samtlige de Lapper, der i Lensmandens Fortegnelse ere opfprte som hprende til vedkommende Lappedistrikt, uden åt der fpr Forliget eller Dommen skal ske en Undersegelse af, om nogen af Distriktets Lapper, da Skaden skede, allerede vare hjemflyttede eller paa Hjemflytning og derved eller af anden Grund aktuelt udenfor vedkommende Lappedistrikts Grmndser. Under denne Forudsmtning vil der saaledes nok kunne blive Tilfselde, i hvilke Lappen kan tilveiebringe det fornödne Bevis til sin Befrielse, og det antydede Forbehold, der fra et theoretisk Synsjmnkt ter paastaaes åt vmre befpiet, kan saaledes maaske for Lapperne ogsaa ha ve sin praktiske Betydning.

212 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

I Slutningen af 3die Leds nasstsidste Punktum er Udtrykket: “Antallet af deres Reh“, forandret til: “Antallet af disse (svensk: sådana) deres Ren“ hvilket kun er til Tydeliggj0relse af Meningen, idet det formentlig alene b0r vasre efter Antallet af de dem tilh0rende Dyr, som findes inden Distriktet, åt disse Lapper skulle deltage i Erstatningen.

ad § 9, 4de Led.

Den svenske Justitieministers Bemaerkninger er her af felgende Indhold:

Ved Paragrafens 4de Led er inden ERiiesteret bleven bemasrket, åt Förpligtelse!! til åt erstatte Skade paa Udmark i Tilfaslde af, åt Jordens Eier eller Bruger ved Renernes Betning paa Udmarkeu kommer til åt savne fornpdent Bete for sit Bola; eller derved i vassentlig Grad bebyrdes, syntes åt vasre altför ubestemt o g derved åt kunue lede til mangfoklige Tvistigheder og slutteligen til, åt Reneiere ikke vilde vove åt lade sine Dyr opholde sig paa nogen privat Udmark, idet det vanskelig paa Forhaand vilde kunne beregnes, om Jordens Indehaver eiede saa mange Kreaturer, åt disse tiltrsengte hele Betet, eller om han ellers tilsidst vilde kunne bevise åt vasre bleven ved Rensdyrenes Ophold paa denne Mark i vaesentlig Grad bebyrdet. Det tilraadedes derför, att dette Led i §en maatte udgaa.

Ligeoverfor denne Anmärkning, som H0iesteret ogsaa fremsatte mod det 1871 Aars Rigsdag forelagte Förslag, har den Norske Regjering anf0rt°), åt naar en Jordeiers Betesmark benyttes af Lapperne i den Udstraskning, åt Eieren eller Brugeren kommer til åt savne forn0dent Bete for sit Bofas, naar en Lap t. Ex. laegger sig före med sin hele Renhjord paa enkelt Mands Udmark og lader den afbete Grassset til sidste Rest, saa er det 0iensynligt, åt der sker Eieren Skade paa hans Eiendom, eu Skade, der i mange Tilfaslde vil vaere ham ligesaa folelig, som naar Renen beskadiger hans Ager eller Eng. Paa en saadan Skade maatte Kodicillens Bestemmelser i § 16 vasre anvendelige, aldenstund Udmark i Norge som i Sverige er Gjenstand for Udskiftning og särskilt Eiendomsret., og saadan Mark for et Jordbrug, der aldrig har kjendt Staldfodring uden om Vinteren, er ligesaa uundvaerlig som Eng og Udengslaatter. Det kunde erkjendes, åt den Form, hvori Begraendsningen af Lappernes Frihed til Bete i Udmarken blev fastsat, i Anvendelsen ofte kunde efterlade Tvivl, men naar det af Euhver maatte erkjendes, åt en Be- *)

*) Se Oth. Prp. No. 2 1871 S. 36.

Norska Regeringens IndstiUing den 27 December 1881. 213

grasndsning var absolut förnöden, saa maatte man opstille den saaledes, som en billig Betragtning af Forholdene tilsagde, om det end deraf vilde bli ve en Fölge, åt Anvendelsen i de enkelte mödende Tilfaslde, livori Tvist maatte opstaa, maatte afgjöres ved Skjön.

I samme Retning udtaler sig Lagutskottet paa 1871 Aars Rigsdag. Utskottet anförer: Man kan vistnok anse de Bestemmelser om Begramdsning af den gjensidige Ret til Bete paa de omspurgte Udmarker, som ere indtagne i den sidst citerede §, for åt vmre altför ubestemte til fuldkommen åt forebygge Retstvistigheder mellem den fastboende Befolkning og Lapperne, og det havde uden Tvivl vaeret önskeligt, om mere bestemte Forskrifter havde kunnet opstilles. Men Spörgsmaalet er, om den Ubestemthed, som her til en vis Grad unfegtelig findes, er åt tilskrive Lovforslaget eller solve de Forhold, til hvis Ordning dette er fremkommet. Utskottet betaenker sig ikke paa åt antage, åt det sidste er Tilfmldet, hvilket synes aabenbart, naar man erindrer, åt det möder ganske andre Vanskeligheder, saaledes som det her gjselder, åt begramdse Retsforholdet i Henseende til Jorden og dens Benyttelse mellem fastboende Eiere eller Brugere af bestemt Jord paa den ene Side og paa den anden Nomader, som ogsaa skulle have Betesret inden samme Trakter, end hvor Spörgsmaalet alene gjmlder åt skifte Jord eller begramdse Brugsret til saadan mellem to eller flere fastboende Eiere. Hertil kommer endvidere, åt ifölge de af 1866 Aars Kommission indhentede Oplysninger savnes i de paagjeeldendo Trakter Trävirke til Opförelse af Gjei-der af nogen synderlig Udstnekning. Det maa derhos nöie mterkes, åt om ogsaa Kodicillen af 1751 tilkjender Lapperne Ret til Benyttelse af Land og Strand lige med Rigets egne Undersaatter, tillasgger den dog aldeles ikke de förstneevnte nogen Slags Fortrinsret fremfor de sidstnajvnte i denne Henseende. Den fuldstamdigste Lösning af Spörgsmaalet om, hvor omfattende Betesret Lapperne burde tilkomme, var uden Tvivl åt opnaa ved att optrmkke en lokal Gramdse mellem de Omraader, inden hvilke den jordbrugende Befolkning og Lapperne hver for sig kunde drive sine smrskilte, med hinandens gjensidige Trivsel som det synes ikke let forenelige, Nmringsveie. Til Opnaaelse af dette paa begge Sider ialfald for en lasngere Fremtid önskelige og for en fremadskridende Opdyrkning paa den ene og Renhjordernes Forögelse paa den anden Side tidligere eller senere nödvendige Maal turde ogsaa en Udvei vmre anvist i en dertil sigtende kEndring i det foreliggende Forslags § 25 (nu § 26), hvorom Utskottet lasngere nede skal udtale sig. Åt man ikke nu foreslaar til umiddelbar Vedtagelse denne Föranstaltning, har sin Förklaring i,

214 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

åt en saadan umiddelbar Forf0ining i nservserende 0ieblik ikke for Lapperne vilde vasre önskelig, men tvertimod vilde in cd före Skade för dem. Om nemlig en saadan Graendse nu skulde optrmkkes, vilde dette nödvendigvis maatte lede til Lappernes Udelukkelse fra mange Omraader, hvor der, efter hvad de Fastboende selv have opgivet for Kommissionen i 1866, findes tilstraekkeligt Bete saavel for deres B o fe som for en talrig Maengde Ren. Og indtil en saadan lokal Begnendsning uomgjsengelig bliver kraevet af Omstaendighederne og ivterksmttes, turde en lempeligere Begraendsning, end Forslaget indeholder, vanskelig vsere att finde.

Ligeoverfor hvad der saaledes er bleven anfört af den norske Reglering og fra svensk Side medgivet, fortsietter Justitiedepartementet, vo ver man ikke åt forlange en ligefrem Udslettelse af 4de Led i den 1'oreliggende § 9. En Förändring deri, gaaende i den af Lagutskottet antydede Retning, synes det dog af Vigtighed åt faa gjennemfört, for åt Bestemmelsen ikke — i Strid med hvad der formentlig har vaeret dens oprindelige Mening — skal kunne faa Anvendelse ogsaa paa saadan Udmark, som ligger fjernt fra selve Gaardene. Kommissionen i 1866, fra hvilken Bestemmelsen skriver sig, har neppe taenkt sig, åt Skade, for hvilken der skal svares Erstatning, skulde ved Renernes Betning kunne foraarsages paa anden Udmark end den, som naermest omgav Gaardene, og paa hvilken der saaledes först og fremst fegges Beslag til Bofeets Underhold. Siden nmvnte Tid have imidlertid Indvaanerne i Tromsö Amt, navnlig i Maalselven og Bardo Sogne, begyndt åt anfegge Sm tre tildels höit oppe i Fjeldene, just i de Trakter, som ere uundvaerlige for Lapperne, og hvor disse hidtil frit og uden åt behove åt frygte for nogen Erstatningspligt have kunne bete sine Ren. Åt med Hensyn til saadanne Trakter den Omstmndighed, åt ogsaa de Fastboende have begyndt åt anvende dem til Bete för sit Bofe, ikke bör kunne medföre nogen Erstatningspligt for Lapperne, selv om Betet for Bofeet og Rensdyrene tilsammen bliver knapt, synes aabenbart.

Da noget andet Skjelnemserke mellem begge de fornmvnte Bele af Udmarken ikke synes åt kunne paapeges, bör Udmarken formentlig rettest deles i to Klasser, af hvilke den ene, som ligger Gaarden nasrmest og kan antages åt vaere mest nödvendig for Gaardsdriften, skulde nyde den i 4de Led af den foreliggende Paragraf fastsatte Beskyttelse, medens den anden, den fra Gaarden mest afsidesliggende, skulde af Lapperne kunne benyttes uden Erstatningspligt. Efter hvad man har erfaret, skal med Hensyn paa Naturforholdene i Tromsö Amt en i Almindelighed påseende og för Lapperne saavel som for

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 215

den fastboende Befolkning tilfredsstillende Grsendse mellem begge Klasserne kunne opnaaes, naar Skillet mellem dem traskkes G Kilometer fra Gaarden. I Henhold hertil foreslaaes den ändring i 4de Led, åt den deri fåstsatte Erstatningspligt for Tromsd Amts Vedkommende alene skal gjaelde Udmark, som ligger inden en Afstånd af G Kilometer fra Jordeiernes eller Brugemes fäste Bopml“.

Det erkberes i den fra Troms0 Amt afgivne Betänkning af 30te September, åt man fremdeles ikke tpr anbefale, åt No. 4 i § 9 aldeles ndgaar, idet man med Bestemthed maa udtale, åt de Fastboende for den Gaarden nmiddelbart tilliggende Udmark (Havnegang) ikke kunne undvsere den i det-te No. bestemte Beskyttelse. Derimod antages, åt man kan im0dekomme de fra svensk Side fremsatte Bemaarkninger, forsaavidt angaar de fra Gaarden mere fjernt liggende Dele afHavne-

gangene. ..

Departementet skal bemterke, åt hvad der formenthg i vaasenthg Grad maa bidrage til åt stötte den fra svensk Side fremsatte Begjaning om, åt der med Hensyn til Lappernes Erstatningspligt for Skade paa Udmark ved Fastsaettelse af en bestemt Afstånd fra Gaarden sondres mellem nsermere liggende og afsides Straakuinger, er de af Justitiedepartementet berorte Oplysninger, der siden Kommissionen af 186G ere tremkomne om, åt Beboerne i visse Egne af TromsO Amt, sserlig i Maalselven og Bardo, have begyndt åt drive Saaterbrug og opfore Saetre, tildels långt oppe tilfjelds, lige i Lappernes Flytveie og Betesmarker, saa åt Lapperne, dersom § 9, 4de Led, skal kunne gjdres anvendelig paa saadanne Sgetre,, ville vsere udsatte for åt maatte betale for Skade, som de ikke kan undgaa, saalrenge deres Betesret skal bestaa.

Amtmanden har om de her omhandlede Saitre paa Depaitementets Foranledning i et Brev af lOde September sidstleden forklaret, åt efter de Oplysninger, han da var i Besiddelse af, er deres Antal i Maalselven, Bardo og Salangen omtrent 60. Deraf antages omtrent 45 åt ligge paa privat Grund og de Ovrige paa Statens Grund. Herved er dog åt rmerke, åt Angivelsen af Grmndserne for Gaardene i disse Strpg, hvilke alle ere solgte af Staten, olte ei saa sveevende og ubestemt, åt det er vanskeligt åt sige, hvilke Fjeldstrmkninger der endnu tillhore Staten, og hvilke der ere gaaede over i privat Exe. Stetrene ligge i Regelen fra 4 indtil 2 norske Mile borte fra de Gaarde, hvis Buskab beter paa Stetrene. Den Strykning, bemmrkede Amtman-

216 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

den \idere i Brevet af lOde September, over hvilken Sastrene ere udbiedte, bestaar af hele Maalselvdalen med Undtagelse af den nederste Del, af hele Bardodalen o g af den 0vre Del af Salangsdalen, en Strykning, som omtrent holder 5 norske Mile i Leengde og 3 norske Mile i Bredde. Antallet af Melkekj0r paa hver Syter kan formentlig i Gjennemsnit syttes til mindst 20, altsaa ialt cirka 900 Kj0r for de 45 paa privat Grund liggende Srntre, hvortil desuden kommer Ungfy og Smaakreaturer. I dette samme Str0g beter der hver Sommer omkring 30,000 Ren, og vil det heraf sees, bemyrker Amtmanden, åt Sp0rgsmaalet om, hvorledes Sammenstod mellem Gaardbrugerne og Lapperne paa Smtermarken skal l0ses, ikke er uden Betydning for det her omhandlede Distrikt.

Amtmanden anfprer senere i Betynkningen af 30te September, åt de Mynd, som havde deltaget i den fdrnyvnte Overlygning i Troms0, ligeledes havde erklyret sig enige om det formentlig Ubillige i åt tilphgte_ Lapperne Erstatningsansvar i de Tilfylde, hvori de bete sine Ren i de egentlige Fjeldtrakter og syrlig omkring en Del fjernt fra Gaardene tilfjelds liggende Sytre. Imidlertid blev det under denne Overlygning oplyst, _at der ogsaa i nogle andre Dele af Amtet end de nysnyvnte Egne drives Syterbrug, samt åt Ssetrene paa disse Steder ligge saa nyr ved Gaardene og ere saa uundvyrlige for Bofyet, åt det ikke vil vyre åt anbefale — som af Amtmanden fprst paatynkt — åt undtage allé Syterbrug fra Erstatningsretten. Man blev derför staaende ved. det Expedient, som vil sees åt vyre optaget, af det svenske Justitiedepartement, åt dele samtlige Havnegange i to Klasser, af hvilke den ene, der ligger Gaarden nyrmest og er uundvyrlig for de h astboende, skulde nyde den i 4de Led af § 9 nyvnte Beskyttelse, inedens der paa den anden Klasse, der ligger lyngere borte fra Gaarden, skulde kunne tilstedes Lapperne en med Erstatningspligt ikke betynget Betesret. Amtmanden paapeger, åt allerede Agronom Haukland, der^ har affattet den for nyrvyrende Sag ivyrksatte agronomiske Beskrivelse af Tromsp Amt (se S. 3 i foranstaaende Indstilling af 13de Juni 1879), sees åt have vyret inde paa denne Tanke, idet han paa flere Steder i nyvnte Beskrivelse (se f. Ex. S. LIV, LIX, LXIX, LXXVI o. fl.) taler om “Renbetesgryndserne mod de Fastboendes Havnegange“. Han sees imidlertid åt have tynkt sig disse Gryndser optrukne syrskilt efter Lokalforlroldene paa de forskjellige Steder. En saadan Bestemmelse af Renbetesgryndser syrskilt for hvert enkelt af de mange inden Troms0 Amt liggende Renbetesomraader vilde imidlertid, paapeger Amtmanden, udkryve en välloflig og kostbar Befaring af det hele Amt, og vilde desuden ikke yde den tilsigtede praktiske

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 217

Nytte, hvis den blot stod paa Papiret og ikke tydeliggjordes ved Mserker i selve Fjeldegnene, et Arbeide, som i dette udstrakte, alpedannede Distrikt vilde blive saa godt som uoverkommeligt. For åt skjelne mellem de to Klasser af Havn blev man derför formentlig henvist til i Loven åt nsevne en vis Afstånd fra Gaardene, indenfor hvilken de Fastboende kan vente den i 4de Passus nmvnte Beskyttelse, og udenfor hvilken Lapperne og de Fastboende bete sine Dyr med lige Ret. Hvor lång denne Afstånd b0r vasre, bemserker Amtmanden, beror paa et Skj0n, og det skal vistnok indrpmmes, åt en for det hele Amt ligelig sat Grmndse ikke paa allé Steder kan blive den hensigtsmmssigste. Imidlertid, anf0res det, har man dog efter det Lokalkjendskab, hvoraf de Mmnd ere i Besiddelse, der med Amtmanden har afgivet Betsenkningen, troet, åt man vil trmffe et i Almindelighed for det hele Amt passende Forhold ved åt seette Grmndsen til 6 Kilometer fra Gaardenes Huse eller, som man med mere Bestemthed tror åt kunne udtrykke det, fra de fäste Bopmle. Ved Fastsasttelse af en saadan Grmndselinie antages begge Parter åt maatte blive tilfredse. De Fastboende formenes derved åt ville blive tilsikrede et tilstrmkkeligt Omraade om sine Gaarde, indenfor hvilket Skade paa deres IPavnegange ved Ren vil vmre Gjenstand for den i 4de Passus nmvnte betingede Erstatning, medens paa den anden Side Lapperne opnaa, åt de i de egentlige Fjeldtrakter, og naar de opholde sig i en bestemt Afstånd fra beboede Pladse, fri t ville kunne bete sine Ren uden Frygt for Erstatningskrav. Smtter man Grsendsen, som nmvnt, til 6 Kilometer, hedder det videre i Betsenkningen, ville ikke ubetydelige Strmkninger, fornemmelig paa Fastlandet, falde udenfor denne Grsendse. Specielt vil dette i Regelen vmre Tilfeeldet med de Ssetre, som lmgges eller som ere lagte oppe i Renbetestrakterne. Man kan derför ikke tro andet, udtaler Amtmanden, end åt vedkommende svenske Lapper ville anse Fastsmttelsen af en saadan Greendselinie for en vmsentlig Indr0mmelse. Herved maa vistnok bemmrkes, åt denne Grasndselinie intet faar åt bestille med §ens andet Led, hvoraf altsaa Fplgen er, åt Udengsslaatter af den der nsevnte Beskaffenhed faa Ret til Erstatning, om de end ligge mere end 6 Kilometer fra Gaarden. Imidlertid vil det ikke ofte vmre Tilfseldet, åt Udslaatterne ligge saa långt fjernede fra Gaardene, og ialfald har man nu ved den modificerede Redaktion af §ens 2det Led bestrmbt sig for åt udtrykke, åt saadanne Skatter maa, for åt blive beskyttede efter sidstnmvnte Bestemmelse, fremtrmde med tilstrmkkelig Tydelighed i Marken.

Departementet har troet, åt man ligeoverfor de fra svensk Side Bih. till Riksd. Prot. 1882. t Sand. 1 Afd. 28

218 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

fremholdte Indvendinger mod Bestemmelsen i 4de Led om Erstatningspligten for Skade paa Udmarken, saaledes som den i Udkastet af 1879 föreligger, n0des til en Lempning. Efter den XJdtalelse, som de med Forholdene nmrmest kjendte Msend have afgivet om den i Udkastet nu foreslaaede Modifikation, tror Departementet åt turde anbefale denne optaget. Man anser det tilraadeligt, åt den omhandlede Grasndsebestemmelse af 6 Kilometer holdes indskrsenket til kun åt gjselde Trornsp Amt. Til åt bed0mme dens Anvendelighed i de s0ndenfor liggende Amter savner man forn0den Oplysning om Lokalforholdene, o g som oven forklaret er det derhos sserlig de i Troms0 Amt fremtraadte nye Smterforhold, som steerkest har fsestet Tanken paa, åt man i Bestemmelsen neppe kan undgaa en Begrtendsning.

ad § 17.

Justitiedepartementets Chef bemmrker, åt efter hvad Landsh0vdingen i Norrbotten har anf0rt, antages Varslet altid åt burde vaere tre Maaneder, naar Lap i sit Hjemland skal stevnes til Domstol i det andet Rige. j Dette :Departement er enig heri. Amtmanden har udtalt, åt ogsaa efter hans Mening et Varsel af 6 Uger ofte kan vrnre for kort.

ad § 18.

Justitiedepartementets Chef har her anfbrt Folgende:

“Andet Passus af denne Paragraf b0r efter min Mening omredigeres saaledes, åt det tydeligere end efter Forslagets Redaktion fremgaar, åt Skade, som Hund tilfpier Ren, ogsaa skal erstattes i det Tilfselde, åt Hunden har begyndt åt ufrede Renen paa dens retmsessige Opholdssted, men derfra jager den ind paa Ager eller Eng, inden den tibbier den Skade“.

Departementet antager med Amtmanden, åt den her foreslaaede Förändring i Bestemmelsen vil vrnre en Forbedring.

Den svenske Justitieministers Anmärkning har videre f0lgende Indhold:

Saavel af Landsh0vdingen i Norrbotten som inden H0iesteret er den Bemasrkning bleven gjort, åt naar der bestemmes fgelles Ansvar for Lapper inden et Distrikt for den Skade, som foraarsages af deres Ren, dersom det ikke kan oplyses, ved hvis Ren Skaden er skeet, saa burde det formentlig ligeledes fastsmttes, åt Eierne af Hunde inden Distriktet i Fadlesskab skal svare for Skade, der tilf0ies Rensdyr af Hund, naar Hundens Eier er ubekjendt. Til Stptte for en

Norska Beger ingens IndstiUing den 27 December 1881. 219

saadan Bestemmelse har Landshövdingen anfört, åt det blot i enkelte Tilfeelde kan lykkes Lapperne åt bevise, ved hvis Hunde Skade paa Ren er gjort, navnlig fordi Hundene ikke komme saa neer, åt de kunne gjenkjendes, o g fordi Hundene i Almindelighed ere af samme Race o g derför ligne hverandre. Videre bemterker Landshövdingen, åt en Hund, som engang har begynt åt jage o g bide Ren, siden ikke kan afvamnes derfra, men bliver snarere vaarre og vaerre, samt åt den störste Nöiagtighed og Omhu i Renvogtningen bliver afmeegtig, naar Hunde, som have for Vane åt jage efter Ren, komme i Nmrheden af Renhjorden.

Paa den anden Side har det gjentagne Gånge, navnlig i den Norske Regjerings IndstiUing af 2den Februar 1869, veeret anfört cj, åt Kravet paa et Feellesansvar her beroede paa den Forestilling, åt de Fastboende ligesom i sluttet Kjaede ligge tilfelts mod Lapperne og deres Hjorde, i dette 0iemed bolde Hunde i stort Antal og gjöre sig en Nmringsvei af åt efterstrmbe Rensdyrene. Det virkelige Forhold er, åt der paa hver Gaard holdes 1 å 2 Hunde, som ere nödvendige for åt vaerge Bofaset mod Rovdyr og Hjemjorden for fremmede Kreaturer, åt mange af disse Hunde have faaet den Uvane åt forfölge Renhjorden, ogsaa undenfor Pljemjorden, ofte bide enkelte Dyr ihjel eller jage dem i Uföre, og åt undertiden Eieren forsmtligt eller idetmindste ved grov Uagtsomhed har Skyld deri. Medens man maa gjöre alt, hvad gjöres kan, for åt se denne Mislighed afhjulpen, er det paa den anden Side indlysende, åt der med Hensyn till Skade, som sker ved Gaardshunde, ikke mere i de her omhandlede Egne end i andre Egne af Sverige eller Norge tiltrasnges et solidarisk Ansvar mod samtlige i en vis Strykning liggende Gaarde. Hundene holde sig hver paa sin Gaard og lade sig af Lapperne ligesaavel som af Eieren og hans Naboer individualisere og efter Beskrivelse gjenkjende. Man har saaledes ikke her de Hensyn, som have fremkaldt Forslaget om Fasllesansvar for Skade paa Ren — paa den ene Side disse halvvilde Dyrs overordentlige Mamgde og Drift til åt blande sig om hverandre uden Hensyn til, hvis Hjord de tilhöre, og paa den anden Side Umuligheden for de Fastboende af åt individualisere Dyrene i vedkommendes Hjord, der kan bestaa af Hundreder eller Tusinder af ensartet dannede og ensartet farvede Dyr, hvis Mmrker kun Lapperne kjende.

I Betragtning af hvad der saaledes i den norske Regjerings Förslag er anfört bör man formenlig ikke fastholde Begjaeringen om *)

*) Se Oth. Prop. No. 2 for 1871 Side 42.

220 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881,

fselles Ansvarlighed for Skade, som af de Fastboendes Hunde tilfpies Lapperne, men heller feeste Opmasrksomheden paa det Maal, hvis Opnaaelse saavel Landshövdingen i Norrbotten, som endnu udtrykkeligere den norske Regjering har fremholdt som Önskelig, nemlig åt s0ge åt forebygge, åt Rensdyrene ufredes af de Fastboendes Hunde, En ganske anselig Betryggelse i denne Henseende turde kunne beredes Lapperne, uden åt man berpvede de Fastboende den Nytte, som med Hundene tilsigtes, naar man i Loven indtager Forskrifter om, åt i de Trakter, hvor Distriktsinddeling finder Sted, skal i den Tid, Lapperne fra det andet Rige der opholder sig med sine Rensdyr, de Fastboendes Hunde enten holdes bundne eller vrnre forsynede med Klubbe; videre åt Hunde, som har den Vane åt jage eller bide Ren, skal drrnbes, samt åt Hundeeieren, dersom han ikke efterkommer de i nsevnte Henseende givne Forskrifter, skal kunne ilsegges Boder, hvis Belob skulde kunne bestemmes til hpist 40 Kröner. De nmrmere Forskrifter med Hensyn til Klubningen kunne formentlig meddeles af Amtmanden eller Landshövdingen, som ogsaa antages åt burde vane berettigede til åt tilstede Undtagelse fra den nasvnte Förskrift ligesom ogsaa til åt paabyde Hundenes Klubning i Trakt, hvor Distriktsinddeling ikke finder Sted.

Amtmanden i Tromso Amt og de lokaliserede Msend, hvis Anskuelse er kommen til Orde i den tidtnaavnte Betänkning af 30te September sidstleden, have, paa samme Tid som de fraraade, åt der soges etableret Fsellesansvarlighed for Skade af Hund paa Ren, antaget, åt man kan indgaa paa, åt der optages en Bestemmelse om, åt de Fastboendes Hunde, forsaavidt de ikke holdes bundne, skal vrnre forsynede med “Klubbe“ under Rensdyrenes Tilhold i Amtet, og åt Bestemmelsen faar et Indhold som förän i § 18, 3die Led af Udkastet angivet. Amtmanden anforer, åt det allerede for en Tid siden, nemlig ved en Bekjendtgjprelse fra Amtet af lite Februar 1864, blev tilholdt Eierne af Hunde i de Egne, hvor Lapperne lovligen kommer med sine Rensdyr og i den Tid, disse er der, åt bolde Hundene klubbede. Det forklares i denne Bekjendtgjorelse, åt “Klubben" bestaar i en kort Stök, som ved et Baand om Hundens Hals anbringes i Ligevaegt förän dens Bryst og Forben, og som er stor nok til åt hindre Hunden fra åt naa og bide Renen, naar den forfolger denne, men dog ikke saa stor, åt den ogsaa hindrer Hunden fra åt jage Renen bort fra Ager og Eng. Man har ogsaa, anfprer Amtmanden, i senere Instruxer paalagt Opsynet (saaledes i en Instrux dateret 15de April 1875 fra Amtmanden i TromsO Amt) åt opfordre de Fastboende til åt iagttage dette. Foranstaltningen erklaeres af Amtmanden for åt vsere hensigtsmmssig og har ogsaa til-

221 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

dels vasret ivaerksat, men da der hidtil ikke har vasret noget lovligt Middel til åt bringe Hundeeieren til åt rette sig efter Opfordringen, har det blot vaeret Undtagelse, åt Klubning har vaeret anvendt. Amtmanden udtaler, åt naar der i Loven videre indtages en bestemt Ordre til Politiet om åt drasbe vanefulde Hunde, samt naar endelig Lapperne faa offentlig Bistånd til åt indtale fuld Erstatning for Skade ved Hund, bpr der formentlig ikke laengere gjdres Paastand om de Fastboendes Faellesansvar for Hunde, en Föranstaltning, som vilde foranledige Optagelser af Hundefortegnelser, Distriktsinddeling for Hundene, Valg af Formaend for Hundeeierne og i det Hele et altför vidtlpftigt Maskineri.

Departementet tror efter de ovenstaaende Forklaringer åt turde antage, åt man ved denne fra Amtet fremkomne Udtalelse, paa samme Tid som Bestraebelsen har vaeret rettet paa åt finde et Middel til i Lappernes Interesse åt uskadeliggj0re Hundene, har vaeret tilstraskkelig opmaerksom paa, åt disse selvfplgelig ikke maa udygtiggj0res bl. A. for Kvaegr0gten. Man finder åt kunne anbefale, åt der i § 18 som 3die Led indtages en Bestemmelse om Klubning af de Fastboendes Hunde m. v. redigeret overensstemmende med foranstaaende Udkast.

ad § 19.

Justitiedepartementets Chef bemaerker, åt saavel de i §§ 3 og 7 som i § 4 og § 18, 3die Led omhandlede Förseelser synes rettest åt burde vaere Gjenstand for offentlig Paatale, hvorfor Henvisning til de naevnte Paragrafer i Udkastet er indtaget i nasrvaerende §. Dette Departement er ligesom Amtmanden enig heri.

ad § 21.

Overensstemmende med hvad den svenske H0iesteret har bemasrket, har Justitiedepartementets Chef optaget “Stevningsmaendu blandt dem, som i Sverige kunne foretage Forkyndelse af norsk Dom. Herved kan man intet have åt bemaerke.

§§ 29 og 30.

Det svenske Justitiedepartements Chef har her udtalt:

“I Henhold til de af H0iesterets fleste Medlemmer anf0rte Grunde

222 NorsJca Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

antager jeg, åt § 28 i det af Hs. Maj. for Rigsdagen i 1871 fremsatte Förslag b0r indtages istedetfor §§ 29 og 30 i Forslaget“.

Man skal hidsastte den svenske H0iesterets Bemasrkninger ved disse Paragrafer, der angaar Sp0rgsmaalet om den paatsenkte Lovs Varighed:

“Med Hensyn til den Tid“, anf0res det i H0iesterets Betasnkning, “i hvilken den tilsigtede Lov, om den vedtages, skulde forblive gjasldende, indeholdt det for 1871 Aars Rigsdag fremlagte Förslag den Regel, åt Beslutning om Ophasvelse af eller Förändring i Lovens Bestemmelser skulde i hvert Rige, forsaavidt de vedkom det andet Rige eller dets Undersaatter, fprst vasre gjasldende, naar tilsvarende Beslutning var fattet fra den anden Side. Ved Afgivelsen af det nu foreliggende Förslag til faslies Lov om Lapperne har det norske Departement for det Indre udtalt, åt det fremdeles helder til den Mening, åt det med Hensyn til den Tid, i hvilken den foreslaaede Lov skal gjaelde, vilde vasre det heldigste åt bibeholde de i det aeldre Förslag vedtagne Bestemmelser. For imidlertid åt fjerne de Betasnkeligheder, som vare komne til Orde dels med Hensyn til den foreslaaede Lovs Indgriben i hvert Riges Autonomi dels med Hensyn til de Hindringer, dens Karakter af uopsigelig Traktat vilde lrngge iveien for fremtidige Rettelser og Forbedringer, har dog Departementet nu foreslaaet, åt Loven under visse Forudssetninger skal kunne ensidig af hvert Rige ophteves, naar blot den Ordning, der traeder istedetfor den her tilsigtede Lov, hviler paa den Grundsanning, åt begge Rigers Lapper hvert Aar kunne i Maanederne Maj, Juni, Juli, August og September opholde sig i Tromso, Nordland, samt Nordre og Spndre Throndhjems Amter i Norge og den 0vrige Del af Aaret i de tilgrasndsende Len i Sverige og nyde de Rettigheder, som tilkommer vedkommende Amts eller Lens egne Lapper.

De af Departementet for det Indre anf0rte Grunde for Bibehold af det tidligere Forslags Bestemmelser i saa Henseende — nemlig den Indflydelse paa Lovens Autoritet, som Formen af en, Opsigelse underkastet, Traktat maa medfpre, samt det lidet tilfredsstillende Resultat af et mangeaarigt Arbeide, som det vil vasre ikke åt opnaa en ordnet Tilstand uden samtidig åt underkaste sig den Mulighed, åt den om nogle Aar kan ophpre — synes dog åt vasre af den Vasgt, åt de Betaenkeligheder, som have foranlediget Departementet til i Forslaget åt indtage en Bestemmelse om Ret for hvert Rige til ensidigt åt ophasve Loven, synes åt burde bortfalde, og det saameget mere som grundede Indvendinger kunne gj0res mot Gyldigheden af disse Betasnkeligheder.

223 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Ordningen gjennem en Mellemrigslov af de nomadiserende Lappers Vandringer i de nordre Dele af den skandinaviske Halv0 — livilke Vandringer som F0lge af Naturforholdene af dem maa udstraekkes til begge de forenede Riger — samt af de Rettigheder, som under disse Vandringer skulle tilkomme dem ligeoverfor den fastboende Befolkning, synes ligesaalidt som Ordningen af andre Retsforhold mellem begge Rigers Indvaanere, som ere blevne regulerede gjennem Mellemrigslove, åt kunne med Grund ansees som nogen Indskrmnkning i den Autonomi, som tilkommer hvert Rige. Og er en Ordning i det forhaanden veerende Emne gjennem konform Beslutning i Sverige og Norge, — uagtet de Vanskeliglieder, hvormed det foreliggende Lovgivningsarbeide er förbundet — bleven vedtagen som fselles Lov for begge Riger, saa turde den Frygt ikke med Grund nrnres, åt Enighed ikke skulde kunne opnaaes imellem de smrskilte Lovgivningsfaktorer med Hensyn til de Rettelser eller kEndringer, som Erfaringen under Lovens Anvendelse maatte vise åt Vfere fornpdne.

Hertil kommer, åt den i § 30 vedtagne Bestemmelse om den Grundsanning, hvorpaa enhver fremtidig Ordning i Emnet skal hvile, synes lidet egnet til åt udgjpre tilstrmkkelige Garantier for, åt Lapperne ville komme til åt bibeholde sin gamle Ret til åt betjene sig efter gammel Smdvane af Land og Vand til Underhold for sig og sine Ren, samt til Jagt og Fiskeri. Naar blot Indskrmnkningerne blive lige for Lapperne af begge Nationaliteter, inaeholder den angivne Grundsaetning ikke nogen Hindring for åt indskraenke deres Rettigheder neesten til hvilkensomhelst Grad, til og med i den Udstraekning, åt den givne Tilladelse til i visse Tider af Aaret åt fasrdes i hvert Rige kunde i vassentlig Mon tilintetgj0res.“

Det vil fremgaa af de Ytringer fra dette Departement i Föredraget af 1879, som den svenske Hpiesteret her har anfbrt (se Föredragets S. 28—32), åt naar Departementet da valgte åt forlade det i 1871 i heromhandlede Punkt fremsatte Förslag og istedet åt spge givet de tilsigtede Bestemmelser til en vis Grad Karakteren af en opsigelig Traktat, saa skede dette Valg fra Departementets Side under adskillig Tvivl. Det var egentlig kun modstreebende, åt Departementet troede åt burde i noget Mon trrnde filbåge fra den Anskuelse, som man — t. Ex. i Föredraget af 15de Oktober 1867 S. 23 — med ikke liden Bestemthed havde fremholdt, åt en Klausul om ensidig Opsigelse neppe vilde vasre Loven gavnlig i dens forventede Virkninger. Departementet havde imidlertid paa samme Tid som der kunde erkjendes ibland! Lovens Bestemmelser åt findes adskillige Punkter af saadant Indhold,

224 Norska Begeringens Indstilling den 27 December 1881.

åt det med Hensyn til Forandringer i dem er naturligere, åt man ikke er absolut bunden af det andet Rige, — troet åt kunne forstaa forskjellige, om end tildels indirekte Antydninger i Storthing og Rigsdag ved Leiligheder, hvor der havde vseret Anledning til åt ber0re Sägen, derhen, åt der turde vsere Haab om en heldigere Skjsebne i Nationalforsamlingerne for Forslaget, hvis dette til en vis Grad befriedes for den Form af en gjensidigt bindende og uigjenkaldelig Lov, som det efter Propositionerne af 1871 havde.

Dette Indtryk har Departementet heller ikke efter den svenske Hbiesterets ovenanfprte Bemserkninger kunnet frigj0re sig for. Man tror ikke det skulde vsere tilraadeligt, som nu fra svensk Side begjaeret, åt gaa tilbage til den enkle Bestemmelse i § 28 af 1871 Aars Proposition. Derimod tror man, åt de tilsvarende Bestemmelser i Departementets seneste Udkast kan vsere modtagelige for en AEndring, hvorved forhaabentlig de fra svensk Side fremfprte Betsenkeligheder kan fjernes.

Som det sees, har den svenske H0iesteret lagt Vsegt paa, åt naar der i. det norske Förslag gives hvert Rige Adgang til ensidig åt ophaeve Loven, antages der, naar samtidig Kodicillen af 1751 definitivt ssettes ud af Kraft, ikke med den Afmätning, som Forslagets § 30 har, åt vsere givet Lapperne fyldestgj0rende Garanti under vexlende Tiders Opfatning for, åt de ogsaa i Fremtiden kunne bestaa og 0ve sin Nseringsvei med lige Rettigheder som hidtil. Det udtales i Hpiesteretsbetaenkningen, åt det norske Udkast i § 30 formentlig vil bane det ene Rige Adgang til i utilbprlig Grad åt beskjsere de Rettigheder, som tilkommer de fremmede Lapper inden Riget, naar blot Indskrsenkningen samtidig gjores gjseldende for Landets egne Lapper inden vedkommende Amt eller Len.

Departementet skal ikke her komme tilbage til Sp0rgsmaalet om, hvad Baand Kodicillen af 1751 rettelig fortolket endnu kan antages åt paalsegge det enkelte Lands Lovgivning. Denne Materie er dr0ftet i Departementets seldre Föredrag.

Man er efter den noiere Overveielse, som man har undergivet Inholdet af § 30, tilb0ielig til åt antage, åt denne Bestemmelse har faaet en Affatning, som kan synes mindre tilfredsstillende, forsaavidt den maa forstaaes som nylig forklaret derhen, åt de Tilsagn, som gives de fremmede Lapper, kun gaar ud paa, åt de skulle behandles lige med de indenlandske Lapper i vedkommende Amt eller Len. Naar man saaledes tager for 0ie Forholdene i Troms0 Amt, hvor de norske Lappers Antal er lidet i Forhold til de svenske Lappers, ligger maaske ikke den Tanke for fjern, åt de sidstneevnte i Tidens Lob ikke lgengere

NorsJca Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

viJde have fuld formel Betryggelse i det Hensyn, som vil blive taget til de fprstnmvnte. Man skal i denne Förbindelse bemaerke, åt Antalle åt norske Flytlapper (Reneiere) lfplge Folketsellingen i 1875 skulde vmre: i Troms0 Amt hjemmehprende 13, i Nordlands 50, i Nordre lrondhjems 28, i Spndre Trondhjems 23.

Man skal forpvrigt ikke lade ubemasrket, åt Departementets lierben hprende Bemaerknmger i Föredraget af 1879 tildels tyde paa, åt man neppe ganske bar taenkt sig en saa vidtgaaende Tolkning af Bestemmelsen som den ber paapegede. Det anfpres i Föredraget 8 30 åt Hensigten med . det i Slutningsbestemmelsen indtagne Forbehold var åt opnaa åt sikre Lapperne det Vsesentligste af de Rettigheder som hjemledes ved Kodicillen af 1751, og kan det mmrkes, åt man paa det citerede Sted ved Betegnelsen af den tilsigtede Paragrafs Indhold udtrykker den Grundsmtning, som skal opstilles, saaledes, åt begge Rigers Lapper altid skulle med lige Ret som hidindtil kunne opbolde sig“ osv., medens i Udkastet Smtningen har faaet det mindre praegnante Udtryk åt “Lapperne skulle som hidindtil kunne» osv. Som _ Bestemmelsen imidlertid i Lovforslaget er bleven udtrykt maa den vistnok medgives åt kunne blive fortolket som i den svenske lipiesterets Betänkning ber skeet.

Departementet tror, åt man for åt mpde de fra svensk Side ber tremfprte Betmnkeligheder bpr indgaa paa i Loven åt give et bestemtere Udtryk for - hvad ogsaa Forslaget af 1879 efter det oven an- 0rte formenes egentlig åt bave tmnkt sig — åt Lapperne skulle, om nmrvserende Lov maatte ensidigen af noget af Rigerne blive ophsevet, kunne gjdre Regning paa åt beholde i sine Hovedtrask de Rettigheder som de efter Kodicillen af 1751 have udpvet. Naar man, saaledes som det sees nu ogsaa fra svensk Side, er enig i, åt der ikke bpr vmre Spprgsmaal om nogen eventuel Gjenoplivelse af selve Kodicillen, har Departementet troet, åt man til 0iemedet vil vsere henvist til åt lade det nu i § 30 Lapperne givne almindelige Tilsagn faa et Tillaeg, bvori man nmvner i sine Grundtrask de Rettigheder efter den tilsigtede Lov som maa antages for dem åt vmre de vassentlige, og som derför ikke bpr berpves dem. _ De ville sees åt bestaa i deres Rettigheder til Bete Jägt, Fiske Tra3virke og Renveie samt Begrsendsningen i deres Ansvar tor Skade åt Ren paa Udengslaatter og Udmark. Paa samme Tid maa det imidlertid formenthg krteves, åt der i Tilfelde heller ikke gipres nogen i orandrmg _ i den i Loven givne Adgang til Fuldbyrdelse af omme og Förlig i det andet Rige. Ved Siden heraf bliver der altsaa vassentlige Partier af Loven, over hvilke hvert Rige fremdeles faar Bih. till Rilcsd. Frot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 29

226 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Raadighed, saaledes Bestemmelserne om Anmeldelse, Distriktsinddeling, Faellesansvaret, det processuelle Apparat, Reglerne om Skade foraarsaget ved Hunde, o g livad dermed staar i Förbindelse, m. v. Den naermere Redaktion, i hvilken Restemmelsen efter dette formentlig bliver åt affatte, skal man strax nedenfor give. Man skal fprst nsevne en anden Modifikation, som antagelig b0r gj0res i § 29.

Man er nemlig bleven opmserksom paa, åt Bestemmelsen i §’ens 3die Punktum, som den i Departementets Udkast af 1879 er affattet, ikke vil vmre ganske fyldestgj0rende til åt forebygge den Eventualitet, åt det enkelte Rige ved ensidigen åt ophseve nmrvmrende Lov bliver staaende uden Lovforskrifter overhovedet om Lappeforholdene. Hvis nemlig den ensidige Ophsevelse af nservmrende Lov, som der her. forbeholdes Adgang til, i noget af Rigerne ikke ledsages af Emanation i samme af en separat Lov om Lapperne, vilde dette Rige ikke beholdo tilbage anden Regel om det andet Riges Lapper end den i § 30 staaende abstrakte Grundssetning, der altsaa i det tasnkte Tilfselde vil have sin Plads i en opheevet Lov. Departementet har antaget, åt 3die Punktum af Paragraf 29 af det heromhandlede Hensyn b0r undergaa nedennmvnte Modifikation.

Derhos tror man det rettest åt forlaenge Opsigelsesfristen fra 2 til 3 Aar. Til åt istandbringe nye Regler i en Materie som denne vil sidstnmvnte Tidsrum visselig ikke vasre mere end fornpdent (jfr. Departementets förrige Föredrag S. 31).

Ved den paatamkte Omredaktion af Lovens Slutningsbestemmelser antages det hensigtsmmssigt, åt samtlige disse gives Plads i en eneste Paragraf istedetfor som i Udkastet af 1879 i to, og foreslaar man efter Ovenstaaende f0lgende Bestemmelse optaget istedetfor §§ 29 og 30 som Lovens § 29:

“Denne Lov traeder i Kraft fra den Dag, Kongen for begge Riger bestemmer, efter åt modsvarende Regler ere vedtagne for Sveriges

Vedkommende. _ .

Fra samme Dag ophprer lste Tillseg eller Codicil til Grasndsetraktaten af T\ Oktober 1751 åt vmre gjmldende.

Beslutning om Ophsevelse af eller Förändring i denne Lovs Bestemmelser er i hvert Rige, forsaavidt de vedkomme det andet Rige eller dets Undersaatter, fprst gjmldende, naar tilsvarende Beslutning er fattet fra den anden Side, eller 3 Aar ere forlpbne, efteråt der tilligemed Beslutning om Ophmvelse af denne Lovs Bestemmelser er bleven givet ny Lov angaaende Lapperne fra det andet Rigo, uden åt dens Ikrafttrseden er gjort afhängig af, åt modsvarende Bestemmelser afgives paa den anden Side; dog maa saadan for hvert Rige särskilt

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 227

Lov ikke gives, fprend 10 Aar ere forl0bne fra den Dag, åt nservaerende Lov er traadt i Kraft, o g skal enhver Ordning, der trasder istedetfor naervmrende Lov, hvile paa fplgende Grundlag: Begge Rigers Lapper skulle altid som hidindtil kunne i hvert Aars Mai, Juni, Juli, August o g September Maaneder spge Ophold for sig og sine Dyr i Tromsp, Nordlands, Nordre og S0ndre Trondhjems Amter i Norge og i den 0vrige Del af Aaret i de tilstpdende Norrbottens, Westerbottens og Jemtelands Lehn i Sverige, med lige Rettigheder som de, der i vedkommende Amt eller Lehn tilstaaes hvert Riges egne Lapper; de i denne Lov Lapperne tilsagte Rettigheder till Bete, Jagt, Fiske, Trävirke og Renveie maa ikke indskrmnkes eller opbasves, den i Loven fastsatte Begrsendsning i Lappernes Ansvar for Skade af Ren paa Udengsslaatter og Udmark maa ikke til Lappernes Skade forandres, samt den i Loven givne Adgang til Fuldbyrdelse af Domme og Förlig i det andet Rige ikke ophseves eller indskraenkesu.

Man tillader sig åt vedlmgge et Lovudkast, hvori de Forandringer i Departementets Udkast af 1879, for livilke man i det Foranstaaende har udtalt sig, ere optagne. De ville sees åt stemme med det svenske Justitiedepartements Förslag, naar undtages Affatningen af Lovens § 29. Videre har man indtaget det förän omhandlede lille Tillägg i § 4 om Lappernes Pligt til åt afbarke Trteer, som de tage i Statsskov.

Departementet skal ikke undlade åt bemmrke, åt der ogsaa, siden Departementets Föredrag af 1879 blev afgivet, har vmret udtalt stmrkt 0nske saavel inden Storthinget som fra vedkommende Distrikter om åt faa denne Lovsag saa snart som muligt fremsat. Man kan saaledes masrke Indstillingerne fra Storthingets Konstitutionskomite saavel i 1880 som i 1881, Storthingsforhandlingerne for de nmvnte Aar 6te Del Side 392—93 og Side 344—45 (cfr. Storthingstidenden for 1881 Side 775-—76). Fra Troms0 Amt er til Departementet i indevasrende Aar indsendt en af Amtsformandskabet under 8de Juli sidstleden enstemmig fattet Beslutning, hvori Amtmanden anmodes om åt indgaa til Regjeringen med Forestilling'om, åt Forholdet mellem Flytlapperne og de Fastboende snarest muligt maa blive ordnet ved Lov. I Indstillingen til denne Amtsformandskabets Beslutning anfpres, åt det for-

228 Norska Begeringens Indstilling den 27 December 1881.

menes åt vaere af st0rste Vigtighed, åt der snarest muligt kommer en Lov istand angaaende disse Forhold; thi disse blive alt vserre og vaerre, og det i de forskjellige Distrikter ordnede Opsyn antages heller ikke åt kunne virke til nogen st0rre Nytte, naar det ikke har en Lovgivning åt stptte sig til.

Amtmandens Indberetninger om det i Troms0 Amt f0rte Opsyn med Lappernes Omflytninger for de to sidst forlpbne Aar vise ligeledes, åt Trangen til en Bedring af Forholdene mellem Nomaderne og de Fastboende stadig f0les dybere. Antallet. af Klager fra de Fastboende over Skadetilfpielser og de Belpb, hvortil disse ere blevne taxerede, har efter Opgaverne tiltaget ganske vaesentlig, og Uviljen mod Lapperne synes Aar for Aar åt antage en skarpere Karakter. Amtmandens sidste Beretning, dateret 23de December 1880, som af Departementet blev Deres Majestät underdanigst förelagt under lite Januar neestefter, er i saa Maade ikke lidet illustrerende, og Departementet tillader sig åt vedltegge den naervmrende Indstilling som Bilag No. 5 °). Departementet kan efter dette ogsaa for sit Yedkommende kun slutte sig til det almindelige 0nske om, åt denne Sag nu snarlig maa kunne naa sin Afgjprelse.

Departementet skal slutteligen henvise til den i dets Föredrag af 13de Juni 1879 Side 45—46 indtagne Bemasrkning om, åt man efter denne Sags nuvmrende Stilling antager det hensigtsmaessigst, åt Forslaget denne Gång behandles fprst i Norge.

I Henhold til Foranf0rte, der af Statsraadets 0vrige Medlemmer i det Vsesentlige tiltrmdes,

indstilles unjderdanigst:

Åt Gjenpart af naervmrende underdanigste Föredrag med Bilage, foranlediget ved en i sammensat svensk og norsk Statsraad den 8de December 1881 f0rt Protokol betrreffende Lovforslag om Lapperne i de forenede Riger naadigst befales tilstillet det Kongelige svenske Justitiedepartement. *)

*) Trykt som Bilag No. 5.

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

229 Udkast

til Lov angaaende Lapperne i de forenede Kongeriger Norge og Sverige.

§ 1.

Lap, eom paa den her nedenfor tilladte Maade vil flytte med eine Ren frem og tilbage mellem Norge og Sverige, skal vasre enten norsk eller svensk Undersaat.

§ 2.

0nsker norsk Lap åt blive svensk eller svensk Lap att blive norsk Undersaat, skal, naar ipvrigt derför ingen lovlig Hindring er, Udflytningsattest paa Forlangende meddeles ham, i Norge af vedkommende Foged og Sogneprasst, i Sverige af vedkommende Lensmand og Kyrkoherde. Dog er han ikke fri for Skatter eller andre offentlige Förpligtelse!’ i det Rige, hvis Undersaat han hidtil har vasret, forinden han, overensstemmende med de i det andet Rige derom gjafldende Forskrifter, er bleven dettes Undersaat og har forevist Attest herom hos fornmvnte Embedsmmnd, samt har ophprt i det Rige, hvorfra han er udflyttet, åt benytte Bete udenfor hvad der i § 3 er tilladt.

§ 3.

Lapperne have Frihed til aarlig åt flytte med sine Ren fra det ene Rige ind i det andet og åt opholde sig paa de Steder, hvor hvert Riges Lapper efter gamm el Ssedvane hidintil have spgt hen, samt, under Iakttagelse af de Förskrifter, som indeholdes i denne Lov, åt betjene sig af Land og Vand saavel til egen og deres Rens Under-

230 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

holdning, som til Jagt og Fiskeri. Medmindre vedkommende Jordeieres eller Brugeres Samtykke dertil erhverves, maa svenske Lapper med sine Ren ikke opholde sig i Norge til andre Tider af Aaret end i

Mai, Juni, Juli, August og September Maaneder, eller norske Lapper

under de naevnte Maaneder med sine Ren opholde sig i Sverige; dog have Lapperne i de Trakter, hvor de efter gammel Smdvane have

pleiet til hvilkensomhelst Aarstid åt spge Bete for sine Ren paa Fjel-

dene paa begge Sider nrnr Rigsgrmndsen, fremdeles hertil Ret i samme Udstraakning som hidtil. Overtrasdelse af det i denne § givne Förbud straffes med Bpder, förste Gång indtil 40 Kröner og i Gjentagelsestilfaelde indtil det dobbelte.

§ 4.

Under sit Ophold paa de i § 3 neevnte Steder have Lapperne Ret til i Skov åt betjene sig til egen Fornpdenhed af Tort og Vindfald, Ener og Vidiebuske, samt tillige af voxende Lovtraeer. I Statens Skove erlaegges herfor ingen Betaling och heller ikke i private Skove for Tort og Vindfald, Ener og Vidiebuske. Derimod ere Lapperne forpligtede til for de voxende Lovtraeer, som de benytte i private Skove, åt erlsegge en billig Erstatning, som, hvis vedkommende Lap og Skovens Eier ikke blive enige, bestemmes ved Skjon afgivet af Lensmanden eller hvem anden Amtmanden dertil bemyndiger, samt af to Maend, en opnasvnt af hver af Parterne. Undlader nogen af Parterne åt udse Skjönsmand, opneevner Administratör denne blandt Lagrettesmeendene. Varsel til Skjonnet gives som for Forligelseskommissionen bestemt. For Skjpnsforretningen tilkommer dens Bestyrer den for Lensmaend bestemte Skyds- og DiaetgodtgjOrelse. Den af Administratör opnsevnte Lagrettesmand tilkommer 1 Kr. 60 0re for hver Forretningsdag. Skj0nsretten bestemmer, om og isaafald hvorledes Udgifterne ved Skjpnnet skulle fordeles paa Parterne eller om de kun skulle falde den ene og isaafald hvilken af Parterne tillåst. Skj0nnet er ikke Gjenstand for Overskj0n eller särskilt Paaanke, og kan det ved samme fastsatte Bel0b og Forretningens Omkostninger strax inddrives ved Udpantning.

Lap, som 0ver Hugst eller benuegtiger sig Trävirke af andet Slags end ovenfor nsevnt eller af st0rre Maengde end til eget Brug forn0dent, eller som undlader inden sin Tilbageflytning H0st eller Vaar åt anmelde for vedkommende Eier, hvad han har taget af voxende L0vtrreer i privat Skov, ansees med Bpder indtil 40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivning medfprer stprre Ansvar.

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 231

Voxende Lpvtrseer, som hugges i Statens Skove for af Lapperne åt benyttes til Gjaerder, skulle af dem afbarkes. Lap, som forspmmer dette, straffes med Boder indtil 40 Kröner. Trävirke, som af Lapper lovligen er benyttet paa deres Sommeropholdssteder til Gjaerder, Gammer, Teltstmnger eller andre lignende varige Indretninger, maa ikke af' Grundens Eier bortfpres eller gjores utjenligt for vedkommende Lapper liden disses Samtykke. Grundeier, som handier kerimod, ansees med Boder indtil 40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivning medfprer större Ansvar.

§ 5.

Ved Rydning, Dyrkning eller Indhegning af Jord maa Lapperne ikke berpves saadanne gamle Renveie, som fremdeles ere for dem fornpdne. Ere saadanne Veie allerede paa ommeldte Maade blevne stsengte, skulle de ved offentlig Föranstaltning igjen aabnes for Lapperne.

§ 6.

De St.raekninger, i hvilke Lapperne spge Bete for sine Ren, kunne inddeles i Distrikter, inden hvilke de Lapper, som der opholde sig med sine Ren, skulle i de Tilfmlde o g paa den Maade, som omhandles i mervaerende Lovs § 9, tredie og fjerde Led, vasre underkastede Ansvar for Skade, som af Rensdyrene tilfpies den jordbrugende Befolknings Eiendom. For åt en Streckning, hvor Lapperne have Ret til åt spge Bete for sine Ren, skal kunne medtages under Distriktsinddelingen, maa der findes eller aabnes Renveie inden samme af saadan Beskaffenhed, åt Lapperne ved åt betjene sig af dem kunne med tilbprlig Bevogtning afholde Renerne fra dyrket Mark. Distrikterne bor, under fornpdent Hensyn til Dyrenes Natur samt til Landskabets Udstraskning, Beskaffenhed og Bebyggelsesforhold, begraendses saaledes, åt de Ren, som spge Bete inden hvert Distrikt, kunne antages i Mangel af Bevogtning åt ville i Lpbet af Betningstiden streife omkring i det hele Distrikt, men uden åt gaa over til noget andet Distrikt.

I hvilke Trakter Distriktsinddeling skal finde Sted samt Distrikternes Grtendser bestemmes af Kongen.

§ i

Lap, som vil med Ren flytte til Trakt, hvor Distriktsinddeling finder Sted, er forpligtet til for Hjemstedets Lensmand åt ojigive sit

232 Norslca Regeringens IndstiUing den 27 December 1881.

eget og medf0lgende Husfolks Navne, det Distrikt, inden hvilket han agter åt tage Ophold, saavelsom Antallet af de Ren, han vil före med sig, og hvem der eier disse. Flytter Lap uden åt have meddelt denne Opgave, eller opgiver han sine Ren saameget som en Femtedel under det virkelige Antal, böder han indtil 40 Kröner. I hvert Rige skulle de Lapper, som have anmeldt, åt de ville tage Ophold inden et og samme Distrikt, ved en Forretning, som bestyres af vedkommende Lensmand, vmlge af sin egen Midte en Formand og en Nmstformand. Naar disse ere valgte, meddeles dem Beskikkelse, hver i sin Egenskab, af Amtmanden eller Landshövdingen, hvorhos Formanden af Lensmanden erholder en Fortegnelse over alle de Lapper, der komme til åt staa under hans Opsyn, hvilken Fortegnelse tillige skal indeholde de af disse overensstemmende med foranstaaende Bestemmelse til Lensmanden afgivne Opgaver. Af denne Fortegnelse indsender desuden Lensmanden 2 Exemplarer til Amtmanden eller Landshövdingen, som oversender det ene Exemplar til Amtmanden eller Landshövdingen i det Amt eller Lehn, Distriktet tilhörer, tilligemed Opgaver over de valgte Formamd og Neestformsend. Skulde sidstnmvnte Landshövding eller Amtmand finde, åt et större Antal Ren, end Rummet med Rimelighed tillader, er opgivet for noget enkelt Distrikt eller andet Omraade, har han åt henvise det overskydende Antal til nmrmeste Distrikt eller Omraade, hvor Rum findes, og derom åt underrette Amtmanden eller Landshövdingen i det Amt eller Lehn, fra hvilket Flytningen skal ske, saa betimeligt, åt Lapperne kunne faa Kundskab om den trufne Bestemmelse, inden Flytningen foretages. Lap, som saaledes er henvist til et vist Distrikt eller Omraade, men flytter andetsteds hen og ikke inden en af Amtmanden eller Landshövdingen fastsat Frist flytter de under hans Tilsyn vserende Ren til det anviste Omraade, ansees med Böder förste Gång indtil 40 Kröner og i Gjentagelsestilfadde indtil det dobbelte. Yed Rummets Fordeling iagttages, saavidt Hjordenes Störrelse det tillader, åt hver Reneier henvises til det Distrikt eller andet Omraade, hvor han selv eller, om han har levet i Frellig med Foraddre eller Svigerforseldre, disse Aaret forud havde Bete for sine Dyr. Maa Nogen, paa Grund af Rummets Utilstraekkelighed, dog vises andetsteds hen, har den Reneier Fortrinsret til åt forblive paa Stedet, som lrengst der -har havt Bete for sine Dyr.

Tiden og Formen for Afgivelsen af de i denne § foreskrevne Opgaver, ligesom ogsaa for Valg af Formmnd, bestemmes af Amtmanden eller Landshövdingen, hvilken ogsaa forövrigt, hvor disse Bestemmelser maatte vise sig utilstraakkelige til 0iemedets Opnaaelse, trseffer de dertil yderligere Forföininger.

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 233

Hvad i denne § er bestemt, skal ogsaa gjaslde om Lap, som vil med Ren flytte til Trakt, der ikke er inddelt i Distrikt, men med Hensyn til hvilken Kongen särskilt, bestemmer, åt Anmeldelsespligt skal Ande Sted, og skal i dette Tilfaelde af Lappen for Hjemstedets Lensmand opgives istedetfor Distrikt det Sogn eller lignende Omraade, inden hvilket han agter åt tage Ophold.

§ 8.

Det paaligger enhver Formand og Naestformand:

a) åt indfinde sig i sit Distrikt senest til samme Tid som de didhen fprst ankomne Lapper og åt forblive der indtil de til hans Distrikt hörende indflyttede Lapper i det Hele have begivet sig derfra;

b) inden 8 Dage efter Ankomsten til Distriktet for vedkommende Lensmand åt forevise sin Beskikkelse tilligemed Fortegnelsen over de Lapper, som have anmeldt åt ville tage Ophold inden Distriktet, samt tillige åt opgive det Sted, hvor saavel Formanden som Naestformanden sedvanlig vil vasre åt trmfte;

c) åt erkyndige sig om de til Distriktet hprende Lappers Opholdssteder saavelsom om dem, der flytte gjennem Distriktet, og i Tilfaelde af åt Lapper, som ikke ere opt.agne paa Fortegnelsen, opholde sig der, åt anmelde saadant for Lensmanden.

Det skal videre vaere Formandens eller i hans Forfald Naestformandens Pligt:

cl) åt tilse, åt Lapperne med Omhu vogte sine Renhjorde, og i det hele taget åt befordre god Orden samt i Tilfaelde af Tvistigheder med den jordbrugende Befolkning spge åt bilaegge disse;

e) efter beh0rig Indkaldelse åt indfinde sig ved Besigtelser samt Syn og Skjpn, der afholdes i Anledning af Skade, som Nogen opgiver åt vaere bleven ham tilf0iet af Ren inden Distriktet, og naar derunder eller ved forefaldende Rettergang Sp0rgsmaal opstaar om Skyldighed for de under Formandens Tilsyn staaende Lapper till Faellesansvar for opstaaet Skade, da åt handle paa deres Vegne, hvorved han, om dertil findes Grund, har Ret til paa naevnte Lappers Vegne åt indgaa Förlig om Erstatning for Skade og derved foranledigede Skjons- og Sagsomkostninger;

f) att spge opdaget, ved hvis Ren opgiven Skade er bleven foraarsaget inden Distriktet, og, naar han tilkaldes til Besigtelse, Syn eller Skjön over Skaden, til Forretningen åt inkaide den eller de Skyldige, om disse ere ham bekjendte.

Rih. till Riksd, Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

234 Norska Begeringens Indstilling den 27 December 1881.

Formaendene vadges hver Gång for et Aar. De kunne undslaa sig for Gjenvalg til Formand eller Neestformand i ligesaa lång Tid som den, livori de senest liave indehavt Ombudet. Neestformaendene vaelges ligeledes for et Aar ad Gången, men kunne det folgende Aar gjenvselges til Formsand eller til Naestformsend. Efteråt have indeliavt Ombudet 2 Aar ere de fri et Aar.

§ 9-

1. Det paaligger Lapperne ei alene noie åt tage sig i Agt for selv åt tilf0ie Landets Indvaanere nogen Skade paa deres Eiendom, men ogsaa med Omliu åt vogte sino Ren, saa åt Skade ikke af dem for0ves.

2. Skade, som af Ren forvoldes paa Ager, Eng, Skov eller Multeb»irland, skall erstattes af den eller dem, ved hvis Ren Skaden er foraarsaget. Det samme gjaslder om Skade paa Udengsslaatter, som ere forsynede med saadant Hegn, som af Kongen bestemmes, eller, uden åt vasre indhegnede, Aar om andet have vaaret brugte og bruges til Slaat samt ved gjenstaaende Hesjer, Grpfter, Rydning eller paa anden Maade tydelig fremtreede som Slaatteland. Gjpres saadan Skade med Forsaat eller förmedelst grov Uagtsomhed i Dyrenes Bevogtning, skal den Skyldige desuden for hver Gång bede indtil 40 Kröner, bvilke Roder dog bortfalde, naar Förlig indgaaes om Skadeserstatningen. Lap, af hvis Renvogter saadan Förseelse, som nysnaavnt, er begaaet, skal ansvare for Udredelsen af de Roder, som maatte idommes Renvogteren.

3. Sker Skade paa Eiendom af ovennsevnte Beskaffenhed inden saadant Distrikt, som i § 6 omhandles, og kan det ikke opdages, ved hvis Ren Skaden er foraarsaget, paahviler Erstatningspligten de Lapper, som have sit Tilhold i Distriktet, og skal Erstatningsbelobet tillige med Skjons- och Sagsomkostninger fordeles paa dem i Forhold til det Antal Ren, hvormed enhver af dem tilhorer Distriktet. Dersom paa den Tid, da Skaden skede, Ren, tilhorende andre Lapper end dem, som have anmeldt åt ville tage Ophold i Distriktet, vare paa Flytning gjennem samme eller forovrigt opholdt sig der, skulle ogsaa disse fremmede Lapper i et til Antallet af disse deres Ren svarende Forhold deltage i Erstatningen. Kan Lap, forinden i Sägen Förlig er indgaaet eller Dom faldcn, godtgjere, åt Skaden ikke er forpvet ved hans Ren, er han fri for åt deltage i Erstatningen. Inden Strsekninger, hvor Distriktsinddeling ei er ivaarksat, Under den lier fastsatte Fadlesansvarlighed ikke Sted.

4. Sker Skade paa Udmark, som ikke ovenfor er omhandlet,

235 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

saa åt Jordens Eier eller Bruger derved kommer til åt savne fornodeut Bete for sit Bofm, erstattes Skaden ligeledes efter samme Förskrifter, som her ovenfor ere givne. Dog skal det, hvad särskilt angaar Tromso Amt, ikke medfore Erstatningsansvar, om Ren komme ind og bete paa saadan Udmark i Tiden för hvert Aars 8de Juli, naar denne Frihed kun ikke af Lapperne benyttes saaledes, åt Enkeltmand derved i va> sentlig Grad bebyrdes. Ei heller skal i Tromsö Amt Skade paa saadan Udmark erstattes, naar Udmarken er beliggende i en Afstånd af 6 Kilometer eller derover fra Jordeierens eller Brugerens fäste Bopael.

§ 10.

Er under Lappernes Ophold i Norge »Skade ved deres Ren ti 1 foiet nogen dersteds boende, saaledes som i § 9 omhandlet, og vil den Skadelidte gjore sin Ret til Erstatning gjieldende, skal han, saafremt saadan Forretning som i meste § foreskrevet, ikke kan blive afholdt senest 3 Gånge 24 Timer, efteråt Skaden er opdaget, snarest muligt tilkalde 2 uvillige og kyndige Meend, der samtidigt bor mode paa Aastedet samt efter foretagen Besigtelse af Skaden og Undersogelse af sammes Oprindelse derom afgive Erkbering efter bcdste Skjon, saaledes som de med sin Ed ville forsvare. Til denne Forretning skal den Skyldige, om han er kjendt, samt, naar Skaden er skeet inden Formandsdistrikt, tillige vedkommende Formand eller Nmstformand for de Lapper, som der have sit Tilhold, og livis disse tilhoro begge Riger, saavel den norske som den svenske Formand eller Nmstformand tilkaldes. Er der ikke Adgang till åt forkynde saadan Kaldelse for Vedkommende inden 48 Timer, efteråt Skaden er opdaget, tilkaldes i Stedet on af de i Nmrheden vaerende Lapper, eller, naar Skaden er skeet inden Distrikt, hvor baade norske og svenske Lapper opholde sig, en af hvert Folk. Lader heller ikke dette sig gjore inden nys anforte Frist, eller udebliver nogen af de tilkaldte Meend, skal Forretningen dog derved ikke opholdes.

§ ii.

Dersom ErstatningsspOrgsmaalet ikke ved saadan Forretning som naevnt i § 10 bliver afgjort i Mindelighed, paaligger det deri Skadelidte, om han vil forfolge sin Erstatningspaastand, snarest muligt hos Distriktets Lensmand eller nogen Anden, som af Amtmanden maatte vmre bemyndiget til åt afholde deslige Forretninger, åt begjeere Besigtelsesforretning paa Aastedet til Vurdering af Skaden. Til denne

236 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Forretning, hvortil Administratör opnaevner 2 Lagrettesmaend blandt det i Lov af 28de August 1854 § 18 foreskrevne Udvalg, eller, hvis saadanne Maend ikke liden Tidsspilde kunne faaes tilstede — af det almindelige Lagrettesmandtal, skal den Skyldige, om han kjendes, eller hvor der er SpOrgsmaal om saadan Faellesansvarliglied, som i § 9 3die Led omhandles, vedkommende Formand eller Nasstformand indvarsles ved Kaldelse, som bor forkyndes senest Dagen för Forretningen, om den, som skal invarsles, opholder sig inden en Omkreds af 20 Kilometer fra Forretningsstedet. Opholder han sig i hengre Afstånd fra samme, forlacnges Varseistiden med 24 Timer for hver 20 Kilometer. Skulde det Tilfaelde indtraeffe, åt det ikke er muligt att faa indkaldt eller varslet den Skyldige eller vedkommende Formand eller Naestformand, f. Ex. fordi de allerede have forladt Distriktet liden i betimelig Tid åt opgive for Administratör nogen inden Distriktet bosat Mand, som paa deres Vegne kan indkaldes, bor Forretningen dog afholdes, idet Administratör til Protokollen afgiver Förklaring om Grunden til, åt Vedkommende ikke er varslet. I deslige Tilfaelde bor saavel Administratör som SkjOnsmaendene stadig have sin Opmaerksomhed henvendt paa, att de Fravaerende ikke forurettes. Ved Besigtelsesforretningen skal den Skadelidte fremstille de Maend, som i Tilfaelde have afholdt den förste Besigtelse, eller, hvis dertil ikke er Anledning, fremlaegge deres skriftlige Bevidnelse om dennes Udfald. I fornodent Fald bor han derhos forevise det Hjemmelsdokument, hvorpaa hans Eiendoms- eller Brugsret til den Mark, paa hvilken Skaden er skeet, grunder sig. De Maend, som afholde Forretningen, skulle — saavidt muligt — sOge åt tilveiebringe og i Protokollen indt.age noiagtig Förklaring angaaende Skadens Oprindelse og Omfång, Stedets Beliggenhed og Beskaffenlied, om Marken er indhegnet eller uindhegnet m. m. saavelsom ogsaa, om den eller de Personer, der eie de Ren, som have bevirket Skaden, disses Antal og Storrelsen af de Hjorder, de tillhore.

Enhver, som er tilstede der, hvor Forretningen holdes, er pligtig til pa Administratörs Opfordring åt afgive Förklaring om Alt, som kan vaere ham bekjendt og tjene til Oplysning i Sägen, og staar han for Indholdet af sin Förklaring til Ansvar, som om den var afgivet, for Retten.

SkjOnsmaendene skulle ved Taxten tage noie Hens}^ saavel til Jordens Beskaffenlied og Frugtbarhed, dens större eller mindre Rydning eller Dyrkning, Avlingens Godhed, og hvorvidt Bofae ogsaa har bidraget til Skaden, som ogsaa, hvor Skade er anrettet paa Udrnark, til de Omstaendigheder, hvorpaa efter § 9, 4de Led, Erstatningspligten i dette Tilfaelde beror, samt til enhver anden Omstaendighed, som har Indfly-

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 237

delse paa Skadeserstatningens StOrrelse. Forpvrigt bpr Maendene afgive til Protokollen Erklmring under Eds Tilbud, livis de ikke forlien have a Ilagt Lagrettesed, eller i Kraft af tidligere Ed, om åt Taxten er afgivet efter Overbevisning og bedste Skjpn. Administratör bor, forinden Forretningen begynder, foreliolde Skjpnsmtendene de Pligter, som paa Grund af foranstaaende Bestemmelser paahvile dem og derom gjore Tilfprsel i Protokollen.

Administratör, som ved Taxten ikke bar Stemme undtagen i Tilfailde af Uenighed mellem Skjpnsmaendene, i livilket Fald lian gjpr Udslaget, skal dog i etbvert Tilfaelde til Slutning tilfpre Protokollen sin Erklmring om, hvorvidt lian anser den satte Taxt rimelig og billig, og hvorvidt lian forpvrigt i nogen Henseende liar noget åt bemairke, som kan have Indfiydelse paa Sägen.

Inden Forretningen slutter, skal Administratör spge åt tilveiebringe Förlig mellem Parterne. Indgaaes Förlig, har dette samme Virkning, som om det var indgaaet ved Forligelseskommissionen.

Uet Skjpn, som omhaudles i denne §, kan i Tilfaelde af Rettergang forandres af Domuier og Lagrette, om samme dertil Under Grund.

§ 12.

I Anledning af de i § 11 omhandlede Underskjpnsforretninger tilkommer Forretningens Bestyrer for Tilsigelse af hver af Lagrettesmaendene 80 0re, for Forretningens Afholdelse 4 Kröner daglig og for dens Beskrivelse 70 0re for Arket samt derhos den for Lensrmend bestemte Skyds- og Diaetgodtgjprelse. For Opnmvnelse af Maend og for Bekraeftning betales intet. Lagrettesm aendene tillkommer 1 Kr. 60 0re for hver Dag, Forretningen varer.

§ 13.

Er Sägen heller ikke under den' i § 11 omhandlede Forretning bleven afgjort ved Förlig, har Administratör, dersom den Skadelidte förlänger det, åt indsende Udskrift af Forretningen med derunder fremlagte Dokumenter til vedkommende Amtmand, ledsaget af sin Erklmring angaaende de Maends Trovierdighed, der i Tilfaelde have afholdt den forelpbige Besigtelse, hvorefter Amtmanden strax eller efter foretagen yderligere UndersOgelse, om saadan tindes nodvendig, afgjor, om der er skjellig Grund til Sagsanlaeg. I bekraeftende Fald foranstalter han Tiltale i de for offentlige Politisager gjmldende Former — hvorved dog Nodvendigheden af Forelaeg bortfalder — mod den eller dem,

288 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

som enten ved de fremkomne Oplysninger maa ansees overforte åt vaere de Skyldige eller ifolge § 9 ere de för Tilfaeldet Erstatningspligtige. Sager af dette 'Slags bliver efter Omstaendighederne åt behandle enten ved Extraret eller ved Thingene. Det skal staa Tiltalte frit for åt lade mpde ved Sagfprer.

Er Skade af heromhandlede Beskaffenbed vel skeet, men af ringe Betydenbed, kan Amtmanden bestemme, åt Tiltale ikke anordnes af det OfFentlige, i livilket Fald den til Amtmanden indsendte Tidskrift med Bilage tilstilles den Skadelidte med Tilkjendegivende, åt det overladeB til ham selv ved privat Spgsmaal åt indtale sin Bet.

Heller ikke paataler det Offentlige Sägen i de Landsdele, hvor Distriktsinddeling ikke er indfprt.

Private Sfigsmaal til Indtaegt af Erstatning for Skade af Ren udfpres overensstemmende med denne Lovs Forskrifter, forsaavidt de derpaa ere anvendelige, og kan navnlig Indtale af Erstatning ikke finde Sted, medmindre de i §§ 10 og 11 indeholdte Forskrifter ere iagttagne. N0dvendigliedon af Paaklage til Forligelseskomissionen bortfalder.

§ M.

De i §§ 4, 10, 11, 12 og 13 med Hensyn til Behandlingen af de deri omhandlede Erstatningsspprgsmaal givne Forskrifter komme ikke til Anvendelse paa deslige Sporgsmaal, naar de opstaa i Sverige, i bvilket Fald de derimod behandles efter den almindelige Lovgivning.

§ 15-

S0gsmaal mod Lapper i Anledning af saadant Fmllesansvar, som i § 9 er omhandlet, skal rettes mod den, der havde åt forrette som Formand i Distriktet paa den Tid, da Skaden skede. Have til naevnte Tid Lapper fra begge Riger der liavt Tilhold, skal saavel den svenske som den norske Formand iudstevnes. Formanden stevnes til paa vedkommende Lappers Vegne åt svare i Sägen.

Dersom Formanden tror sig istand til åt kunne paavise, ved hvis Ren Skade er foraarsaget, eller åt ogsaa andre end de under hans Tilsyn staaende Lapper b0r svare for Skaden, skal han lade den eller de Skyldige, eller i sidste Fald dem, mod hvem Paastand om Delagtighed i Erstatningspligten frernsmttes, indstevne til under Et åt svare i Sägen.

Hvis der i de i denne § omhandlede Tilfselde ikke er Adgang til åt stevne Formanden, skal Stevningen forkyndes for de Lapper, mod hvem Ansvar s0ges gjort gjmldende, og gjmlder da for disses Vedkommende, hvad ovenfor i denne § om Formanden er bestemt.

NorsJca Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 239

I ethvert Fald maa den eller de Skyldige selv indstevnes, forsaavidt der mod Nogen agtes nedlagt Paastand om Idpmmelse af Peder.

§ 1 6.

Lap, som i Henhold til § 9, tredie Led, er bleven idomt Ansvar for indtruffen Skade eller, efter åt Värdering af Skaden overensstemmende med § 11 har fnndet Sted, har indgaaet Förlig om Erlasggelse af en ikke större Erstatningssum, end der ved saadau Värdering er bestemt, med paalobende Omkostninger, har Ret til mod don eller dem, som have foraarsaget Skaden, forsaavidt Knndskab derom senere erholdes, eller mod andre Lapper, som paa den Tid, da Skaden skede, havde Ren inden Distriktet og saaledes bor deltage i Skadeserstatningen, åt reise Sogsmaal om Tilbagebetaling af, hvad han har udlagt eller den Del deraf, som falder paa de ovrige Lapper. Saadant Spgsmaal maa dog senest anhamgiggjores inden 2 Aar, efter åt Skaden er skeet.

§ 17-

Lovligt Varsel til Lapper, naar de i deres Hjemland stevnes til en Domstol i det andet Rige, er 3 Maaneder. Den, hvis Opholdssted ikke kjendes, gives 3 Maaneders Varsel gjennem Stevningens Lassning ved, eller i Sverige i Kirken i det Sogn, hvor han senest horte hjemme.

§ 18-

1- Dersom Nogen ulovligen fadder eller mishandler Lappernes Ren, skal han — förliden fuld Erstatning for Skaden — erlaag-ge Boder af indtil 40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivning medforer större Ansvar. Samme Bestemmelse gjselder, om Nogen med Forsret eller af grov Uagtsomhed forvolder, åt Ren ved Skrmmmeskud, Hunde eller paa nogen anden utilborlig Maade ufredes paa sine retmsessige Opholdssteder, eller seger åt fordrive dem derfra.

2. Ufredes ^ Ren paa tilladt Opholdssted af Hund, bliver Skade, som derved tilfoies Renen, om den end ikke er foraarsaget ved Nogens Forsmt eller Uagtsomhed, fuldtud åt erstatte af Hundens Eier.

3. I de Egne, hvor Distriktsinddeling fläder Sted, skulle i den Tid af Aaret, Lapper fra det andet Rige ifolge § 3 have Ret til åt opholde sig der med Ren, de Fastboendes Hunde enten holdes bundne eller vane forsynede med Klubbo; dog saaledes, åt vedkommende Amt-

240 Norska Ilegeringens Indstilling den 87 December 1881,

mand eller Landshövding for visse Trakter eller Tilfaslde kan tilstede Undtagelse fra nsevnte Förskrift, naar det findes åt kunne ske, liden åt det ved samme tilsigtede 0iemed forfeiles. De nasrmere Forskrifter om Klubbens St0rrelse og om Klubningen for0vrigt gives af Amtmanden eller Landsh0vdingen, som ligeledes kan bestemme, åt de Fastboendes Hunde i nsevnte Tid skulle holdes bundne eller klubbede i Tyakt, hvor Distriktsinddeling ikke er indfort. Hund, som har den Vane åt jage Ren ogsaa paa dennes tilladte Opholdssted eller åt draebe den, bpr af Hundeeieren efter Paalaeg af Politiet drsebes og paaligger det Politiet, hvis saadant af Eieren forspmmes, strax åt lade Hunden drie.be. Undlader Hundens Eier åt efterkomme de nsevnte Paabud og Regler, straffes han med indtil 40 Kroners Boden

4. Naar nogen Lap for vedkommende Lensmand eller den, som af Amtmanden bemyndiges til åt behandle deslige Sager, f0rer Klage over saaden Fornasrmelse som ovenfor i lste og 2det Led omhandlet, skal Vedkommende efter forelobig Unders0gelse snarest muligt —saafremt han ikke formaar mellem Parterne åt tilveiebringe Förlig, i Tilfaelde af hvis Opnaaelse Straffeansvar bortfalder — gjore Indberetning om Sägen til Amtmanden eller Landsh0vdingen, som, hvis der findes F0ie til åt dragé Nogen til Ansvar, skal foranstalte Sägen paatalt af det Offentlige, i Norge efter de i § 13 indeholdte Förskrifter, men i modsat Fald sende Indberetningen til den Skadelidte med Tilkjendegivende, åt det överlädes til denne selv åt anhasngiggjore Sägen för Retten, i hvilket Fald den dog ikke behover först åt paaklages ved Forligelseskommissionen.

§ 19.

De i §§ 3, 4 og 7 samt 18, 3die Led, omhandlede Overtrasdelser paatales i Norge efter Amtmandens Föranstaltning ved Politiret. I Sverige skulle Överträdelser af disse §§ ogsaa v as re underkastade offentlig Tiltale.

§ 20.

Domme, hvorved Nogen i det ene Rige er fasidet til Roder eller Skadeserstatning efter denne Lov, kunne fuldbyrdes i det andet Rige, forsaavidt Dommen er endelig, af den Domfasldte er vedtagen, eller, naar Dommen er afsagt i Norge, Appellationsfristen for samme er uÖloben, eller, forsaavidt angaar Dom i offentlig anlagt Sag, denne er bleven forkyndt for den Domfasldte, uden åt han har begjaert Paaanke. Naar

Norska Begeringens IndstiUing den 27 December 1881. 241

Fuldbyrdelse af en i det ene Rige afsagt Dom skal ske i det andet, har Vedkommende åt henvende sig til Amtmanden eller Landshövdingen i det Amt eller Lehn, hvor Dommen er afsagt. Er foranf0rte Betingelse for Fuldbyrdelsen tilstede, har denne med Bevidnelse herom åt oversende Dokumenterne til vedkommende Landsli0vding eller Amtmand i det andet Rige, som foranstalter Dommen fuldbyrdet og det inddrevne Bel0b tilstillet fprstnmvnte Amtmand eller Landsh0vding.

De her om Domme givne Förskrifter gjaslde ogsaa om saadanne i Sp0rgsmaal om Erstatning for Skade, som i denne Lov omhandles, indgaaede Förlig, der have Doms Kraft, og bpr vedkommende Amtmand eller Landshövding, naar saadant Förlig, indgaaet i det ene Rige, sendes til Fuldbyrdelse i det andet, tillige meddele Erklasring om, åt Forliget. efter det f0rstnasvnte Lands Love har samme bindende Virkning som en endelig Dom.

Med Hensyn til B0ders Afsoning forholdes efter Lovgivningen i det Rige, hvor B0derne spges inddrevne.

§ 21.

I Sverige skal Forkyndelse af norske Domme, afsagte i Henhold til nservjerende Lov, og forsaavidt Sägen er paatalt af det Offentlige, Indhentelse af Domfeldtes Erklasring angaaende sammes Appel ske ved Kronebetjenten med Vidne eller ved 2 Stevningsmsend eller Nmvndemasnd. I Sager, der if0lge § 15 ere rettede mod vedkommende Formand, skal Dommen forkyndes for Formanden, der har åt afgive Erklsering angaaende dens Appel.

§ 22.

I de Sager, hvori norsk Lap er Part i Sverige eller svensk Lap er Part i Norge, finder Brug af stemplet Papir ikke Sted.

§ 23.

Ipvrigt blive de i hvert Rige i Almindelighed gjseldende Love åt anvende med Hensyn til Lapperne under deres Ophold dersteds.

§ 24.

Naar der i denne Lov handles om Lappernes Ren, forstaaes derved ikke alene deres egne, men ogsaa Andres Ren, der ere under deres Tilsyn.

Bih. till Biksd. Prof. 1882. 1 Sami 1 Afd.

242 Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881.

Fastboende Reneiere have, forsaavidt de selv vogte sine Ren, med Hensyn til disse samme Rettigheder og Forpligtelser som Lapperne.

§ 25.

Embeds- og Bestillingsmmnd, isasrdeleshed Amtmaend og Landslipvdinger, skulle liave Indseende med, åt de overflyttende Lapper ikke krrenkes i Udpvolsen af de dem tillagte Rettigheder.

§ 26.

Dersom i noget af Rigerne paa noget vist Omraade ved Kysten eller inde i Landet Renholdet findes åt vsere den jordbrugende Befolkning i serdeles Grad til Uleilighed, kan Kongen afgive Bestemmelse om, åt saadant Omraade unddrages Lappernes Betesret, mod åt der anvises dem fornpden Betesmark paa andre Strmkninger, som dertil kunne ansees tjenlige.

Betesmark, som saaledes bliver Lapperne anvist, maa i den Udstrsekning, bvori samme fornpdiges til åt afgive Bete for de Ren, der Aar om andet derhen f0res, ikke underkastes Indgreb ved Rydning, Dyrkning, Sasterbrug eller Grisning af Bofse. Dog skal det under alle Omstsendigheder värre det Offentlige uforment i saadan Mark åt lade oprydde og dyrke Pladse bestemte til Skydsstationer eller til Herberger for Reisende.

§ 27.

Viser det sig n0dvendigt i det i förrige § omhandlede 0iemed eller for åt aabne Lapperne de forn0dne Veie til deres Betesmarker, eller til Opfprelse af Gjasrder til Forebyggelse af Skade ved Ren åt anvende Jord, som er i privat Eie eller Brug, er Eieren eller Bru’geren, naar det af det Offentlige forlanges, pligtig åt afstaa samme mod Erstatning, hvilken i Mangel af mindelig Overenskomst bestemmes ved Taxt. I Sverige forholdes hermed efter gjmldende Förordning angaaende Jords Afstaaelse til offentligt Brug.

§ 28.

De Bestemmelser i denne Lov, som ordne Forholdet mellem Lapperne og den jordbrugende Befolkning, gjaelde ikke inden Finmarkens Amt. Skulde svensk Lap spge Sommerbet^e i naavnte Amt for sine

Norska Regeringens Indstilling den 27 December 1881. 243

Ren, gaar lian ind under de for Amtets norske Lapper särskilt gjaeldende Bestemmelser.

§ 29.

Denne Lov traeder i Kraft fra den Dag, Kongen for begge Riger bestemmer, efter åt modsvarende Regler ere vedtagne for Sveriges Vedkommende.

Fra samme Dag ophprer lste Tillseg eller Codicil til Grmndsetraktaten af TV Oktober 1751 åt vaere gjaeldende.

Beslutning om Ophaevelse af eller Förändring i denne Lovs Bestemmelser er i hvert Rige, forsaavidt de vedkomme det andet Rige eller dets Undersaatter, fprst gjeeldende, naar tilsvarende Beslutning er fattet fra den anden Side, eller 3 Aar ere forlpbne, efteråt der tilligemed Beslutning om Ophaevelse af denne Lovs Bestemmelser er bleven givet ny Lov angaaende Lapperne fra det andet Rige, uden åt dens Ikrafttraeden er gjort afhängig af, åt modsvarende Bestemmelser afgives paa den anden Side; dog maa saadan for hvert Rige särskilt Lov ikke gives, fprend 10 Aar ere forlpbne fra den Dag, åt neervaerendo Lov er traadt i Kraft, og skal efihver Ordning, der traederistedetfor naervaerende Lov, hvile paa fplgende Grundlag: Begge Rigers Lapper skulle alltid som hidintil kunne i hvert Aars Mai, Juni, Juli, August og September Maaneder s0ge Ophold for sig og sine Dyr i Troms0, Nordlands, Nordre og S0ndre Trondhjems Amter i Norge og i den 0vrige Del af Aaret i de tilstpdende Norrbottens, Westerbottens og Jemtelands Lehn i Sverige, med lige Rettigheder som de, der i vedkommende Amt eller Lehn tilstaaes hvert Riges egne Lapper; de i denne Lov Lapperne tilsagte Rettigheder til Bete, Jagt, Fiske, Trävirke og Renveie maa ikke indskraenkes eller ophasves; den i Loven fastsatte Begraendsning i Lappernes Ansvar for Skade af Ren paa Udengsslaatter og Udmark maa ikke til Lappernes Skade forandres, samt den i Loven givne Adgang til Fuldbyrdelse af Dom me og Förlig i det andet Rige ikke opliaeves eller indskraenkes. ^

244 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

Utdrag af protokollet öfver ett Justitiedepartementsärende, hållet ä Stockholms slott Fredagen den 13 Januari 1882 inför Hans Maj:t Konungen uti sammansatt svenskt och norskt Statsråd,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

Hochschild,

Hans Excellens norska Herr Statsministern Kierulf,

Svenska Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Taube,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Norska Statsråden: Johansen,

Jensen,

Justitieråden: Svedelius,

# Glimstedt.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anförde i underdånighet:

‘‘Sedan Norska Regeringen i underdånig indstilling den 13 Juni 1879 afgifvit förslag till förordning angående Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge, samt öfver berörda förslag yttranden afgifvits af Konungens Befallningshafvande i Jemtlands, Vester-

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 245

bottens och Norrbottens län, äfvensom af Högsta Domstolen, blef genom Eders Kongl. Maj:ts beslut i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 8 December 1881 Norska Regeringens utlåtande inhemtadt öfver ett inom Justitiedepartementet i vissa delar omarbetadt förslag till förordning i samma ämne. Detta utlåtande har nu af Norska statsrådsafdelningen i Stockholm i följd af nådig resolution den 7 denna månad blifvit till Justitiedepartementet öfverlemnadt.

Då jag, efter att hafva tagit del af detta utlåtandes innehåll, trott mig finna att frågan nu kommit i det skick, att den kan ånyo föreläggas de begge rikenas representationer, tillåter jag mig att efter handlingar, hörande till ärendets tidigare handläggning, erinra om vissa omständigheter, som synas egnade att inverka på Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut i ämnet.

Det är bekant, att de svenska Lapparne, hvilka under vintern hafva tillräckligt bete för sina renar på mosstrakterna i svenska Lappland, sedan långliga tider tillbaka plägat under sommarmånaderna uppehålla sig med sina renar i Norge och derunder sprida sig ända ned till hafskusten öfver de rika och kraftiga gräsbeten, som de vestra sluttningarna af fjellryggen frambringa i vida ymnigare mått än de östra. Å andra sidan flytta norska Lappar, om ock i mycket ringare antal, om hösten öfver till Sverige, der tillgången på renmossa erbjuder lättare tillfälle till renhjordarnas underhåll under den tid af året, då marken är täckt af snö. Af de svenska Lappar, som deltaga i dessa flyttningståg, äro de flesta bosatta inom Norrbottens län, och do trakter, de i Norge besöka, tillhöra förnämligast Tromsö amt, samt till någon mindre del Nordlands amt. De angränsande trakterna, i norr Finmarkens amt, i söder de Trondhjemska amten, beröras deremot, liksom i Sverige Yesterbottens och Jemtlands län, ganska litet eller alls intet af flyttningarna.

De regler, efter hvilka den bofasta befolkningens och Lapparnes ömsesidiga rättigheter och skyldigheter skola bedömas, innefattas i en vid gränsetraktaten af den Oktober 1751 fogad kodicill. Till de §§ i denna kodicill, som hafva särskild betydelse för den föreliggande frågan, hör i främsta rummet den tionde, så lydande: “Alldenstund Lapparne behöfva begge rikenas land, skall det dem efter gammal sedvana vara tillåtet höst och vår att flytta med deras renhjordar öfver gränsen in uti ett annat rike, och hädanefter såsom tillförene lika med landets undersåtare, undantagande på sådana ställen, som här nedanföre anföres, få betjena sig af land och strand till underhåll för deras djur och sig sjelfva, då de vänligen skola emottagas, beskyddas och hjelpas till rätta — — —.“ 12 § innehåller de antydda undantagen i fråga

246 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

om Lapparnes rätt att idka jagt och fiske å vissa fridlysta ställen i Norge. 13 och 14 §§ meddela bestämmelser angående den lega, som för betesrätten samt för jagt och fiske skall betalas. 16 § innehåller åter ett hufvudstadgande af följande lydelse: “Lapplänsmännen och nämndemännerne skola reciproc» besörja, att de öfverflyttande Lappar för deras djur njuta tillräckligt underhåll, dock så att Lappen sjelf, som för landet skattar, icke af främmande Lappar uttränges och lider brist. För den orsaken skull skola Lapparnes länsmän och nämndemän väl känna beskaffenheten af skattelanden på deras sida, samt veta antal på de djur, som den Lappen eger, hvilken skattar för landet, på det främmande Lappar, om så behöfves och begäres, till beqvämliga ställen må kunna anvisas. Å ömse sidor skola de främmande Lappar noga akta sig, att de icke under deras flyttningar göra landets egna invånare någon skada, hvarken vinter eller sommar på skog, åker och äng, multebärs- eller hjortronmyrar eller något annat, vid laga plikt, och bör skadan ersättas efter mätismanna ordom“.

Med så allmänna och .till en del mindre tydliga bestämmelser kunde man nöja sig, så länge nybyggarnes antal i Tromsö amt ännu var temligen ringa och kollissionerna mellan Lapparne och de bofaste i samma mån obetydliga. Men förhallandena hafva sedan medlet af förra århundradet i högst väsentlig mån förändrats. Den fasta befolkningen i Tromsö amt utgör nu mer än 50,000 personer. Utefter de djupt i landet inskjutande fjordarna och vidare utefter de elfvar, som i dem utmynna, har rest sig den ena gården efter den andra. Betydliga vidder af den mark, der Lapparne fordom obehindradt rörde sig med sina hjordar, hafva nu upptagits såsom inegor till gårdarna, och ännu större tagas i anspråk såsom betesmarker för hemdjuren, hvilkas sommarutfodring icke sällan försiggår omkring sätrar, anlagda inom sjelfva fjellregionen. Lapparne trängas efter hand undan från de områden, öfver hvilka de hittills obehindradt förfogat, och finna någon gång de oundgängliga vägarna till sina beten stängda genom de bofastes odlingsföretag. 1 andra sidan blifva de bofastes odlade egor, ju längre de framskjutas, desto mer utsatta för skadegörelse af renarna, när dessa i stora skaror, ofta illa bevakade, draga förbi på sina flyttningståg. Deraf och af de stora bristerna i den gällande lagstiftningen, som ingalunda förmår skaffa den lidande å någondera sidan rätt, har alstrats ett tillstånd inom dessa bygder, som å ömse sidor karakteriseras såsom hardt nära outhärdligt. Det hör — för att endast anföra ett exempel — ingalunda till sällsyntheterna att de bofaste skjuta Lapparnes renar för att göra sig betäckta för liden skada och att de hetsa sina hundar på renhjordarna, så snart dessa komma i gårdarnas när-

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 247

het, medan Lapparne å sin sida taga sig sjelfva rätt genom att dräpa de bofastes hundar. Uppenbart är, att den förbittrade sinnesstämning, hvarom dessa och dylika tilltag bära vittne, skall, under den dagliga beröring, hvartill de begge folkstammarna af naturförhållandena nödgas, gifva sig luft i mindre rättskränkningar af mångahanda slag, af hvilka endast den ringare parten kommer till vederbörande myndigheters kännedom.

Tillståndet har förvärrats genom,den år 1852 af ryska regeringen anbefalda spärrning af gränsen mellan Finland och Finmarkens amt i Norge. Sistnämnda amt skiljes, såsom man finner af kartan, från Norrbottens län genom en inskjutande flik af storfurstendömet Finland. Enligt 1751 års kodicill egde Finmarkens Lappar, liksom i allmänhet de norska, att vintertiden söka bete för sina renar såväl på det finska, då till Sverige hörande området, som på det der bortom belägna svenska, liksom de finska Lapparne om sommaren begagnade gräsbetet i Finmarkens amt. Detta förhållande undergick till en början ej någon förändring genom Finlands afträdande till Ryssland. Men år 1852 förbjöd ryska regeringen flyttningen öfver gränsen mellan Finmarken och Finland. Genom denna gränsespärrning beröfvades många af Finmarkens Lappar möjligheten att under vintern, liksom åtskilliga af de finska Lapparne att under sommaren underhålla sina renar, och dessa Lappar, förut bosatta i Kautokeino i Norge och Enontekis i Finland, valde derför den utväg att flytta öfver till Norrbottens län och blifva svenska undersåtar. I denna egenskap begagna de sig, liksom öfriga Norrbottens Lappar, af rättigheten att om somrarna beta sina renar i angränsande delar af Norge, och trängseln inom Tromsö amt ökades härigenom med ett antal renar, som beräknats till 16,500 för de från Norge och ännu flera för de från Finland inflyttade Lappar.

Redan förut hade man emellertid sett sig nödsakad att vidtaga förberedande åtgärder för att förbättra lagstiftningen angående de lappska förhållandena. En svensk-norsk komité hade för ändamålet tillsatts år 1843, men dess arbete medförde icke något varaktigt resultat. Af större betydelse blef den komité, bestående af tre svenske och tre norske män, som tillsattes år 1866 och sammanträdde i Tromsö, för att, efter på stället inhemtad kännedom angående förhållandet med Lapparne, afgifva förslag till ordnande af detsamma. Efter att hafva under Juli och Augusti månader nämnda år besökt en stor del af de trakter i granskapet, der Lapparne för tillfället befunno sig, och hållit förhör med såväl dem som den jordbrukande befolkningen, afgafkomitén sitt förslag, som gick ut på upphäfvande af 1751 års kodicill och

248 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

dess ersättande med en helt ny lagstiftning. Denna innehöll närmare bestämmelser angående den tid af året, under hvilken Lappar från det ena riket skulle få uppehålla sig i det andra, och angående den rätt att begagna bete, renvägar och skog, som skulle Lapparne tillkomma. Den medgaf vidare att de trakter, der flyttlappar uppehöllo sig, skulle kunna af Konungen indelas i distrikt med den påföljd, att de Lappar, som med sina renar uppehöllo sig inom samma distrikt, skulle gemensamt ansvara för den skada, som genom distriktets renar föröfvades å de bofastes egor, derest det ej kunde bevisas, hvilkens renar varit orsaken till skadan. Den garanti, som sålunda bereddes de bofaste att under alla förhållanden utfå ersättning för timad skada, skulle betaga dem anledning att såsom hittills sjelfve taga sig rätt, och å andra sidan skulle delaktigheten i ansvaret och medvetandet om att det icke kunde undgås mana Lapparne till större omvårdnad om renarna och att, när skada det oaktadt inträffade, upptäcka den, som borde derför svara. Särskilda bestämmelser gåfvos derjemte för renarnas jemnare fördelning mellan distrikten. Äfven Lapparne tillförsäkrades ökadt skydd mot de förnärmelser, för livilka de varit mest utsatta. Enklare former föreslogos för behandlingen af ersättningsfrågor. Allmänna åklagares befogenhet att i dessa mål föra talan å den förorättades vägnar utsträcktes, och stadgande meddelades om rätt att för domar, som i ettdera af rikena fäldes, påkalla verkställighet i det andra.

Sedan detta förslag vid fortsatta underhandlingar undergått hvarjehanda jemkningar, afläts en i hufvudsak dermed öfverensstämmande Kongl. proposition till 1871 års Riksdag och Storthing. Riksdagens Lagutskott tillstyrkte förslaget och det antogs af Första Kammaren med ett mindre betydande tillägg, hvaremot det af Andra Kammaren förkastades, dock först efter votering, som utföll med 62 röster för och 78 röster mot den Kongl. propositionen. Under diskussionen gjordes visserligen anmärkningar mot flera vigtiga bestämmelser i förslaget, men det torde med visshet kunna antagas, att ett ej ringa antal bland dem, som röstade mot detsamma, endast i likhet med två af Kammarens representanter inom Utskottet önskade ett uppskof med afgörandet, intill dess de trakter, hvilka enligt lagförslaget skulle anvisas Lapparne, blifvit uppmätta, indelta och kartlagda, hvarmed början redan voro gjord, och efter fullbordande af hvilket arbete det först blefve möjligt att bedöma, huruvida Lapparne kunde med iakttagande af förslagets stadganden begagna sig af sin betesrätt.

Vid den utgång frågan således fick vid svenska Riksdagen, kom den ej under behandling i Storthinget.

Under den tid förhandlingarna mellan rikena i frågan derefter

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 249

hvilat, har man, såsom af Norska Regeringens indstilling kan inhemtas, i Norge stadigt arbetat på att bringa den närmare till en, så vidt möjligt, för begge parterna tillfredsställande lösning. Ett vilkor derför är fullgjordt derigenom, att den år 1869 började uppmätning och kartläggning af Tromsö amt blef fullbordad år 1872. I sammanhang dermed föranstaltades en undersökning på stället af renbetena och en agronomisk beskrifning öfver amtet med särskild hänsyn till förhållandet mellan jordbrukets och nomadlifvets område derstädes och de särskilda distriktens lämplighet för särskilda näringars bedrifvande. Denna undersökning och beskrifning är utförd af en agronom med biträde af två lappar. Ett väsentligt ändamål med densamma var att åvägabringa upplysning om det antal renar, som på hvarje dertill egnad trakt inom amtet kunde finna bete. I detta hänseende utröntes, att, under förutsättning af en lämplig fördelning af renarna mellan särskilda distrikt, en försvarlig bevakning å Lapparnes sida, samt vissa anstalter till underlättande af bevakningen, såsom upptagande af renvägar, uppförande af broar, stängsel m. m. skulle, utan skada för amtets jordbruk, der vara plats för omkring 142,000 renar, under det att det antal, som verkligen haft sommarbete i amtet, norska såväl som svenska inberäknade, ännu icke något år lärer hafva öfverstigit 104,000. Undersökningen har vidare ådagalagt, att afskiljandet af en särskild sammanhängande landsträcka utefter riksgränsen, att af Lapparne med uteslutande rätt begagnas, på samma sätt som man i Sverige afsatt särskilda Lappmarker, icke i följd af landets beskaffenhet låter sig göra, i det att denna landsträcka skulle blifva alltför inskränkt till omfånget och alltför afbruten af naturliga hinder för att dana en sammanhängande Lappmark. Å andra sidan är det utredt, att, utan skada för jordbruket, så väl af kusttrakten som af amtets öar ganska stora sträckor kunna upplåtas till renbete, derest renarna försvarligen vaktas, och att således någon nödvändighet ej förefinnes att för jordbruket förvärfva uteslutande rätt till dessa nejder.

Under de senast förflutna tio åren hafva vidare åtskilliga gårdar, som genom sitt läge invid eller på de af Lapparne begagnade flyttningsvägar voro synnerligen utsatta för skada af renhjordarna, blifvit af staten inköpta, och anstalter fogade att förhindra det annan staten tillhörig mark med sådant läge skall öfvergå i enskild persons ego. Försök hafva gjorts att få inköpa flera gårdar, men då den begärda ersättningen varit alltför hög, måste med fullföljande af dessa åtgärder anstå, till dess den i lapplagens 27 § föreslagna expropriationsrätt kan träda i kraft. För renflyttningen vigtäga broar äfvensom stängsel på ställen, der svårigheten att afhålla renhjordarna från odlad mark varit Bih. till Piksd. Prat. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 32

250 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

störst, hafva på norska statens bekostnad uppförts. Det är antagligt, säger norska Departementet för det inre, “att ännu flera och mer omfattande åtgärder i samma rigtning efter hand skola visa sig nödvändiga och ändamålsenliga; i hvilken utsträckning det skall blifva fallet, antages emellertid ej litet .bero af det ordnande af dessa förhållanden, som det kan lyckas att uppnå genom lag, och af den erfarenhet, som, när en sådan lag har verkat någon tid, kan vara vunnen11.

I sammanhang härmed må ock anmärkas, att sedan år 1865 i Tromsö amt på norska statens bekostnad underhållits en extra polisstyrka, afsedd att hålla uppsigt samt söka förekomma och bilägga stridigheter å sådana ställen inom amtet, der Lapparne komma i närmare beröring med den bofasta befolkningen.

Man kan ej undgå att egna sitt erkännande åt de bemödanden Norska Regeringen sålunda lagt i dagen att trots en bristfällig lagstiftning söka göra förhållandena mellan Lapparne och den bofasta befolkningen så drägliga som möjligt. Utan tvifvel har Norska Regeringen derigenom tillvunnit sig ökade anspråk på tillmötesgående från svensk sida, då Regeringen nu återupptagit förhandlingarna om lagstiftningens medverkan till dessa förhållandens ordnande. Det är nemligen detta som skett genom Norska Regeringens flera gånger omförmälda indstilling af den 13 Juni 1879.

Det förslag, som innefattas i denna indstilling, är i sina väsentligaste delar öfverensstämmande med det, som af Kongl. Maj:t framlades för 1871 års Riksdag och Storthing. Följaktligen är såsom ett hufvudstadgande bibehållen bestämmelsen derom, att, der distriktindelning eger rum, Lappar, hvilka uppehålla sig inom ett distrikt, skola gemensamt ansvara för skada, som der förorsakas af renar, derest det ej kan utrönas, genom hvilkas renar skadan föröfvats. Vid förslagets granskning i Högsta Domstolen hafva två af dess ledamöter såsom ett af de hufvudsakliga skälen till förslagets afstyrkande åberopat just den gemensamma ansvarigheten. Denna skulle enligt desse ledamöters mening förutsätta, att de af Lapparne besökta landssträckorna indelades i vissa distrikt, hvilka ej kunde göras mindre, än att understundom milslånga afstånd måste skilja olika renhjordar från hvarandra. Hjordarnas noggranna bevakning inom dessa vidsträckta områden skulle förhindras genom den bofasta befolkningens underlåtenhet att begagna stängsel kring sina inegor och blefve rent af omöjlig vid de icke sällsporda tillfällen, då denna befolkning läte sina till jagt å Lapparnes renar inöfvade hundar spränga hjordarna. Under sådana omständigheter måste de skadeersättningar, hvilka den gemensamma an-

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 251

svårigheten skulle medföra för oskyldiga som för skyldiga, blifva oundvikliga och på samma gång i betydenhet beroende af anspråken.

Emot denna uppfattning tillåter jag mig att åberopa hvad till sammansatta svenska och norska Statsrådets protokoll den 22 September 1869 af dåvarande Justitiestatsministern hufvudsakligen yttrades angående befogenheten ur rättslig synpunkt af ifrågavarande bestämmelse, nemligen att någon lämpligare utväg att förebygga eller åtminstone förminska de förvecklingar, som mellan Lapparne och de bofaste uppkomma i följd af svårigheten eller vanligen omöjligheten att upptäcka och bevisa af hvilkens renar en viss skada blifvit förorsakad, icke syntes förefinnas, än att ålägga alla de Lappar, som söka sitt tillhåll inom ett viss område, gemensam ansvarighet för skada af renar, som der sker, och hvartill upphofsmannen ej kan upptäckas. “Derigenom tvingas de Lappar, som följas åt, att ordna eftersynen af renarne på det ändamålsenligaste sätt såsom en gemensam angelägenhet; om skada det oaktadt inträffar, blir det ock ett gemensamt intresse för Lapparne att uppdaga, huruvida densamma vållats genom någon enskilds åtgärd eller försummelse, och med den kännedom, Lapparne böra förutsättas ega om hvarandra och om renarne, torde i de flesta fall kunna emotses, att den skyldige ej kan såsom nu undandraga sig skadeersättningens gäldande. Under förutsättning att åt stadgandena om gemensam ansvarighet gifves en nödig begränsning, synes det icke innebära någon orättvisa att föreskrifva en dylik gemensamhet i ansvar såsom vilkor för ett samfäldt begagnande af den betesrättighet, som åt Lapparne medgifves. En sådan gemensam ansvarighet för Lappar, hvilka äro i ett följe, är redan stadgad genom Kongl. brefvet den 4 November 1817, hvilket dock af skäl, som af Norska Regeringen blifvit uppgifna, ej kommit i tillämpning44. — I enlighet härmed uttalade sig ock Lagutskottet vid 1871 års riksdag; och Lapparne sjelfva hafva vid förhör, som med dem anstälts inför 1866 års komité, förklarat sig icke hafva något att mot den gemensamma ansvarigheten erinra. Naturligtvis ligger i detta hänseende stor makt uppå, huru distriktindelningen kommer att af Konungen slutligen fastställas. Men mot det förslag till sådan indelning, som af de norska ledamöterne i 1866 års komité upprättades och som af de norska myndigheterna fortfarande anses i hufvudsak tillfredsställande, lära några väsentliga anmärkningar ej kunna göras. Distrikten synas ej större än terrängens beskaffenhet och öfriga förhållanden kräfva, och de äro skilda från hvarandra genom naturliga gränser, såsom fjordar, elfvar och kala fjellryggar, å hvilka renbete saknas.

Någon oöfverstiglig svårighet synes mig ej heller möta att genom

252 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1832.

en skälig begränsning af den skada, hvilken bör af Lapparne ersättas, i den ifrågasatta lagstiftningen undvika uppställandet af fordringar på noggrannare bevakning af renarne, än Lapparne under förhanden varande förhållande rimligen kunna åstadkomma, liksom ock de svårigheter vid bevakningen, som förmenats uppstå genom det sätt, hvarpå den bofasta befolkningen använder sina hundar, torde kunna genom särskilda åtgärder i det hufvudsakliga undanrödjas. Till dessa och andra med den gemensamma ansvarigheten sammanhängande frågor får jag tillfälle att återkomma vid behandlingen af förslagets specialbestämmelser.

Om således den gemensamma ansvarigheten fortfarande utgör förslagets kärnpunkt, hvilket efter mitt förmenande är nödvändigt, så vida detsamma under närvarande omständigheter skall ega utsigt till framgång, så erbjuder förslaget i öfriga delar ganska beaktansvärda företräden framför det 1871 framlagda, och dessa hafva ytterligare ökats, sedan Norska Regeringen i hufvudsak godkänt de förändringar, som genom det inom Justitiedepartementet något omarbetade och genom nådigt beslut den 8 sistlidne December Norska Regeringen tillstälda förslag varit ifrågasatta. Då jag nu går att redogöra för lagens innehåll i dess särskilda delar, torde detta böra ske i form af en jemförelse mellan 1871 års förslag och det, hvarom man efter nu afslutade förhandlingar mellan de begge rikena blifvit ense. Derigenom torde dettas företräden framför det förra bäst träda i dagen. För de delar af lagen, som vid dessa förhandlingar lemnats orubbade, hänvisas till hvad under ärendets tidigare behandling blifvit anfördt och utveckladt.

• Vid 2 §.

Den i §:n förekommande bestämmelsen derom, att Lapp, som utflyttat från det ena riket till det andra, dock ej skall vara fri från skatter och andra allmänna förpligtelser i det rike, hvars undersåte han varit, förr än han upphört att i sistberörda rike begagna bete för sina renar utöfver hvad enligt följande § är tillåtet, har i det af Norska Regeringen framlagda förslaget blifvit införd till förekommande af ett i Kautokeino härad i Norge, enligt hvad uppgifvits, icke sällan förekommande missbruk, att Lappar väl vidtaga de formaliteter, som för utflyttning äro föreskrifna, men det oaktadt underlåta att i verkligheten utflytta, utan fortfarande under större eller mindre del af vintern begagna sina gamla vinterbeten inom nämnda härad. Lapparnes afsigt med detta tillvägagående lär vara bland annat att undgå de höga kommunalskatterna i norska gränsdistrikten. Häradet har således

Protokoll i sammansatt svenslct och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 253

gått i mistning af kommunalskatt från dessa Lappar, utan att vinna någon motsvarande lättnad i den trängsel om vinterbetet, hvaraf nämnda härad i hög grad lider efter 1852 års gränsespärrning. Till förekommande häraf lära redan nu med offentlig myndighets bifall dylika Lappar, oaktadt de formelt utflyttat till Sverige, åläggas gälda kommunalutskylder inom Kautokeino härad. Vid sådant förhållande synes mig den ifrågasatta bestämmelsen, om ock obehöflig i Sverige, dock utan skada kunna i förslaget qvarstå.

För den förändring §:n i öfrigt undergått, bestående deri, att länsman, i stället för kronofogde, skulle vara den myndighet, som i Sverige eger afgifva flyttningsattest, finnas skälen angifna i mitt till statsrådsprotokollet den 8 sistlidne December afgifna yttrande.

Vid 3 §.

Af anledning, som i nämnda statsrådsprotokoll förmäles, föreslog jag i denna § ett tillägg, som till alla tider på året utsträckte vissa Lappars rätt att å ömse sidor om riksgränsen beta sina renar. Detta tillägg är af Norska Regeringen godkändt.

Vid 4 §.

Under sin vistelse i det främmande landet behöfva Lapparne använda der växande skog till bränsle, renhagar, tältstänger, gammer

o. d. 1751 års kodicill förbjöd likväl Lapparne att göra skada på skogvid äfventyr af plikt och skadeersättning. Detta har i Norge tolkats såsom ett förbud att på enskild mark taga någon skog utan ersättning, medan deremot Lapparne ansett en dylik rätt följa af den allmänna, i kodicillen dem tillförsäkrade, att nyttja land och strand till underhåll för sina djur och sig sjelfva.

1871 års förslag tilläde Lapparne rätt att i skog till eget behof taga torra träd och vindfällen samt i statens skog äfven växande löfträd. Hvad de vidare behöfde af trävirke finge ej tagas utan egarens tillstånd. I följd af ett sådant stadgande skulle Lapparnes betesrätt lätt kunna öfver höfvan inskränkas genom jordegarnes vägran att afstå den för rättighetens utöfvande nödiga skogstillgång. Norska Regeringen har derföre sjelf tagit första steget till åstadkommande af en för Lapparne i detta hänseende billigare lagstiftning. Under hänvisning till hvad i statsrådsprotokollet för den 8 December förekommer angående förhandlingarna i denna punkt, har jag nu endast att erinra, att enligt det förslag, som, på sätt af Norska Regeringens senaste utlåtande

254 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

inhemtas, blifvit resultatet af dessa förhanlingar, en och videbuskar upptagits bland de skogsalster, som Lapparne utan ersättning skulle få taga jemväl å enskild mark, samt att å sådan mark äfven växande löfträd må användas, dock mot billig ersättning, som i brist af åsämjande bestämmes af en kompromiss, deri hvardera parten utser hvar sin medlem. — Rättigheten för Lapparne att utan tillstånd taga skog på enskild persons mark bör naturligtvis ej missbrukas derhän, att mera virke fälles än som är oundgängligen nödvändigt, och likaledes bör skyldigheten att ersätta virket medföra förpligtelse att anmäla det tagna, äfvensom skydd för den del deraf, som af Lapparne ej förbrukas, på det att virket må kunna till ett annat år fortfarande användas. I dessa hänseenden innehåller förslaget nödiga stadganden.

Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län har i sitt utlåtande framhållit önskvärdheten af ett stadgande, hvarigenom Lapparne ålades att afbarka de löfträd de egde att utan ersättning taga, och hvilka användas till hägnader o. d., enär virket genom afbarkningen vunne större varaktighet, och behofvet att anlita skogen följaktligen minskades. Då Norska Regeringen nu föreslagit ett sådant stadgande i afseende på växande löfträd, som af Lapparne tagas i statens skog, och således ej af dem ersättas, lärer från svensk sida ej vara något att deremot erinra.

Vid 6 §.

Förändringarna i denna § afse ej att göra någon ändring i innehållet, sådant man utan tvifvel från begge sidor tänkt sig detta, utan endast att gifva detsamma ett klarare och egentligare uttryck.

Vid 7 §. .

De i statsrådsprotokollet för den 8 December 1881 föreslagna och der motiverade förändringarna i denna § äro af Norska Regeringen godkända. Skyldigheten att anmäla tilltänkt inflyttning är således, derest ej Konungen annorlunda förordnar, inskränkt till de fall, då flyttningen sker till trakt, der distriktindelning eger rum, och ansvar för origtig uppgift om antalet renar, som vid flyttningen medföres, inträder först när det verkliga antalet med en femtedel öfverstiger det uppgifna.

I öfrigt är i denna § på Norska Regeringens förslag upptagen en för Lapparnes trefnad och beqvämlighet ganska vigtig anvisning i fråga om grunderna för deras fördelning mellan särskilda distrikt.

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1883. 255

Hvarje renegare bör nemligen, så vidt ske kan, hänvisas till det område, hvarest han sjelf eller, om han lefvat tillsammans med föräldrar eller svärföräldrar, dessa det föregående året haft bete för sina djur. Skall på grund af bristande utrymme någon hänvisas till annan ort, eger den renegare företrädesrätt att qvarblifva på stället, som längst der haft renbete. — Att Lapp, som ej åtlyder landshöfdings eller amtmans föreskrifter angående fördelningen, straffas med böter, hvilka dock ej må öfverstiga 40 kronor, eller vid upprepad förseelse dubbla beloppet, är ett nytt stadgande, som ej torde finnas obilligt.

Benämningen uppsyningsman har blifvit utbytt mot förman, på det ej förblandning må ega rum med de på norska statens bekostnad anstälde uppsyningsmän.

Vid 9 §.

Denna §, som innehåller de mycket vigtiga bestämmelserna om Lapparnes skyldighet att ersätta skada, hvilken renarna förorsaka å inegor, skog och utmark, var i det af Norska Regeringen afgifna förslaget upptagen till väsentligen lika lydelse med motsvarande § i 1871 års förslag. Sedan Norska Regeringen i hufvudsak biträdt de enligt oftanämnda statsrådsprotokoll från svensk sida väckta förslag till ändring i vissa delar af §:n, skulle denna komma att innehålla följande från 1871 års förslag afvikande stadganden, för hvilka skäl anföras i nämnda protokoll. Skada, som af ren föröfvats å utängsslåtter, skulle enligt 1871 års förslag alltid godtgöras. Nu föreslås, att den ersättes endast då, när slåttern är försedd med sådan stängsel, som af Konungen förordnas, eller ock år efter annat varit till höfångst brukad och derjemte genom qvarstående hässjor, diken, rödjning eller på annat sätt tydligen framträder såsom utängsslåtter. — Å utmark i Tromsö amt, som ligger utom ett afstånd af sex kilometer från jordegarens eller brukarens fasta bostad, skulle Lapp kunna beta sina renar utan någon som helst ersättningsskyldighet för skada å sjelfva utmarken. — Och slutligen skulle undantag från deltagande i den gemensamma ersättningen för skada medgifvas Lapp, som förr än dom eller förlikning i målet gifvits kan visa, att skadan icke föröfvats af hans renar.

Vid 10—13 §.

I dessa §§, som afhandla den procedur, hvilken bör iakttagas vid utsökande af ersättning för skada, som af renar föröfvas, har Norska Regeringen till begge parternas båtnad föreslagit vissa smärre förän-

256 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

dringar, såsom i 10 § att der omförmälda besigtning icke behöfver hållas då tillfälle gifves att inom tre dygn anställa den i 11 § föreskrifna syn, samt i 11 § att denna syn kan hållas äfven af annan person än länsman, hvarmed särskildt afses de fall, att länsmannen är aflägse boende eller har andra förrättningar eller möjligen icke förstår lappska språket. Såsom en förmån för Lapparne bör anses att förrättningsmannen, som i vanliga fall ej skulle vid synen hafva rösträtt, dock alltid bör afgifva sitt utlåtande, huruvida han anser det åsätta värdet skäligt och billigt, samt huruvida han i öfrigt i något afseende har att anmärka något, som kan hafva inflytande på saken. Detta stadgande har tillkommit på förslag af amtmannen i Tromsö amt, som ansett att domstolen i detta yttrande af en opartisk person skall finna en god ledning för omdömet, huru vida värderingen bör förändras eller ej.

Amtmannen har ock fäst uppmärksamhet vid det förhållande, att det möjligen kan inträffa, att föreskriften om den ersättningsskyldiges eller förmannens kallande till den i 11 § stadgade syn icke kan fullgöras, såsom då Lapparne lemnat distriktet, när skadan upptäcktes. Då synen i alla händelser måste försiggå, derest det skall blifva möjligt att värdera skadan, hafva föreskrifter gifvits till betryggande af de frånvarandes rätt.

Att den ersättning, som bör tillkomma förrättningsmännen, blifvit bestämd i sjelfva lagen (§ 12) och ej, såsom i 1871 års förslag, genom hänvisning till annan författning, synes vara en förbättring.

I 13 § föreslås ett tillägg, som för den med norska förhållanden obekante tarfvar en förklaring. Tillägget innehåller att då offentligt åtal enligt de för politisakers behandling gällande former anställes, dervid dock skall göras det undantag från dessa former att föreläggande af straff icke eger rum. Härmed förhåller det sig så, att i polismål, när straffet är böter, den embetsman, som förordnar om åtal, tillika skall utsätta ett bestämdt straff för förbrytelsen med föreläggande för den tilltalade att inom viss tid förklara sig, om han åtnöjes med straffet. Gör han detta, är saken utan hans vidare hörande afgjord. Denna formalitet önskar man från norsk sida utesluta, hufvudsakligen emedan den i de mål, hvarom här är fråga, anses ytterst sällan skola leda till önskadt resultat.

Vid 15 §.

En bestämmelse att, då yrkande göres om någons fällande till böter, denne alltid bör personligen instämmas, är i denna § tillagd.

Protokoll i sammansatt svenskt och ncrrskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 257

Vid 17 §.

Genom Norska Regeringens bifall till hvad jag enligt statsrådsprotokollet, för den 8 sistlidne December föreslagit i afseende på stämningstiden har denna antagits till tre månader i alla fall, då Lapp i sitt hemland skall stämmas till domstol i andra riket.

Vid 18 §.

Enligt Norska Regeringens förslag skulle Lapparne, då skada af hund tillfogades deras renar, undfå full godtgörelse för skadan och rättighet att för dess utsökande anlita offentlig myndighets biträde äfven i det fall att skadan icke — såsom 1871 års förslag förutsatte — skett genom uppsåt eller groft vållande af hundens egare. Dessutom hafva genom de af Norska Regeringen sedermera gjorda medgifvanden i förslaget intagits bestämmelser om klubbning af hundar och om skyldighet för egaren att döda hund, hvilken har för vana att jaga renar. Längre torde lagstiftningen icke kunna gå i meddelande af föreskrifter till förekommande af skada, som kan af hundar tillfogas renarna.

Vid 19 §.

Förmånen att vid utförande af sin talan erhålla biträde af allmän åklagare är enligt denna § utsträckt äfven till dem, som lidit skada i följd af öfverträdelse af de i 4 § och 18 § 3 mom. gifna föreskrifter.

Vid 20 §.

Rättigheten till exekution i ena landet af domar fälda och förlikningar ingångna i det andra har genom någon ändring i ordalagen i begynnelsen af denna § blifvit utsträckt till alla fall, då skadeersättning eller böter ådömts efter den föreslagna författningen.

Vid 21 §.

I denna § hafva stämningsmän upptagits bland dem, som ega med laga verkan i Sverige kungöra norsk dom.

Vid 26 §.

Här har det af Riksdagens Första Kammare vid 1871 års förslag gjorda tillägg i väsentliga delar upptagits, dock med förbehåll att of- Bih. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 33

258 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

fentlig myndighet må kunna å de till Lapparnes uteslutande bruk upplåtna trakter låta uppodla eller rödja platser till skjutsstationer eller herbergen för resande.

Vid 27 §.

Skyldigheten för de bofaste att afstå jord är här utsträckt äfven till det fall, att stängsel anses böra uppföras till skyddande af deras egor mot skada, som af renar kan föröfvas.

Vid 29 §.

I fråga om den tid, under hvilken förordningen i ämnet, der den komme att antagas, skulle förblifva gällande, innehöll det vid 1871 års riksdag framlagda förslaget i 28 § den föreskrift, att beslut om upphäfvande af eller förändring i förordningens bestämmelser blefve, i hvartdera riket, för så vidt anginge andra riket eller dess undersåtar, gällande först när motsvarande beslut vore fattadt å den andra sidan. Vid framläggande af nu förevarande förslag till gemensam lagstiftning i fråga om Lapparne, förklarade sig Norska Regeringen fortfarande omfatta den mening, att det i nämnda hänseende vore lämpligt att bibehålla de i det äldre förslaget förekommande bestämmelser. För att aflägsna vissa betänkligheter, som blifvit uttalade dels med afseende på den föreslagna författningens ingripande i hvartdera landets sjelfständiga lagstiftningsrätt, dels med hänsyn till de hinder en öfverenskommelse utan uppsägningsrätt antogs kunna förorsaka för framtida rättelser och förbättringar, föreslog regeringen dock, att författningen skulle under vissa förutsättningar kunna ensidigt af hvartdera riket upphäfvas, allenast den lagstiftning, som trädde i stället, hvilade på den grund, att begge rikenas Lappar skulle framgent, som hittills, kunna hvarje år under Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader uppehålla sig med sina renar i Tromsö, Nordlands, Nordre och Söndre Trondhjems amt i Norge och den öfriga delen af året i de angränsande Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län i Sverige, och åtnjuta de rättigheter, som tillkomma nämnda amts eller läns egna Lappar.

Vid förslagets granskning i Högsta Domstolen anförde dennas fleste ledamöter, att de af Norska Regeringen åberopade grunder för bibehållande af det föregående förslagets bestämmelser i detta hänseende — det inflytande på lagens auktoritet, som formen af en traktat, underkastad uppsägning, måste medföra, samt det föga tillfreds-

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 259

ställande resultatet af ett mångårigt arbete, derest man icke kunde ernå ett ordnadt tillstånd utan att man samtidigt underkastade sig möjligheten deraf, att detsamma kunde om några år komma att upphöra — dock syntes vara af den vigt, att de betänkligheter, som föranledt regeringen att i förslaget intaga bestämmelsen om rättighet för hvardera riket att ensidigt upphäfva författningen, torde böra förfalla. Härtill komme, att bestämmelsen om den grund, hvarpå framtida författning i ämnet skulle hvila, syntes föga egnad att utgöra tillräckliga garantier för Lapparne att blifva bibehållna vid sin gamla rätt att betjena sig efter gammal sedvana af land och vatten till underhåll för sig och sina renar samt till jagt och fiske. Allenast inskränkningarna blefve lika för Lapparne af de båda nationaliteterna, innehölle den angifna grunden icke något hinder att inskränka deras rättigheter nästan huru som helst, till och med i den omfattning, att den gifna tillåtelsen att under vissa tider på året vistas i hvartdera riket skulle kunna i väsentlig måtto omintetgöras.

Under åberopande af dessa grunder hemstälde jag, på sätt af statsrådsprotokollet för den 8 sistlidne December inhemtas, att i stället-för 29 och 30 §§ i förslaget måtte införas 28 § i det vid 1871 års riksdag framlagda förslag.

Norska Regeringen, som i sitt utlåtande häröfver vidhållit den uppfattning, att förslaget skulle röna ett bättre mottagande hos representationerna, om det till en viss grad befriades från den form af en ömsesidigt bindande och oåterkallelig lag, som det hade i propositionerna af år 1871, har dock ansett att bestämmelserna i 1879 års förslag kunde vara mottagliga för en ändring, hvarigenom de från svensk sida anförda betänkligheter antagligen kunde aflägsnas. Denna ändring skulle bestå deri, att i lagen gjordes ett tillägg, hvarigenom Lapparne för framtiden tillförsäkrades de särskilda rättigheter, som kunde antagas vara för dem väsentliga, och hvilka derför icke borde dem beröfvas. Regeringen föreslår i detta syfte, att det ursprungliga förslagets 29 och 30 §§ måtte utbytas mot en enda, som i svenska texten skulle erhålla denna lydelse:

“Denna förordning träder i kraft, sedan enahanda bestämmelser blifvit antagna i Norge, från den dag Konungen för båda rikena bestämmer. Från samma dag upphör första bihanget eller codicillen till gränsetraktaten af T7¥ Oktober 1751 att vara gällande.

Beslut om upphäfvande eller ändring af denna förordnings bestämmelser blifver i hvartdera riket, så vidt angår det andra riket eller dess undersåtar, först gällande, när motsvarande beslut är fattadt från den andra sidan, eller tre år förflutit, efter det i någotdera riket —

260 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

jemte det beslut fattats om upphäfvande af denna förordnings bestämmelser — tillika stiftats ny lag angående Lapparne från det andra riket, utan att dess trädande i kraft gjorts beroende deraf, huruvida i detta rike motsvarande bestämmelser meddelats; dock må sådan för hvarje rike särskild lag icke stiftas, förr än tio år äro förflutna från den dag, då denna förordning trädt i kraft, och skall en hvar lagstiftning, som träder i stället för denna förändring, hvila på följande grunder: begge rikenas Lappar skola allt framgent, som hittills, kunna hvarje år under Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader uppehålla sig med sina renar i Tromsö, Nordlands, Nordre och Söndre Trondhjems amt i Norge samt den öfriga delen af året i de angränsande Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län i Sverige, med lika rättigheter som de, hvilka i nämnda amt eller län tillkomma hvarje rikes egna Lappar; de i denna förordning Lapparne tillförsäkrade rättigheter till bete, jagt, fiske, skogsfång och renvägar må icke inskränkas eller upphäfvas; den i förordningen faststälda begränsning i Lapparnes ansvar för skada, som af renar föröfvas på utängsslåtter och utmark, må icke till Lapparnes skada förändras; samt den i förordningen medgifna rätt till verkställighet i det ena riket af domar gifna och förlikningar ingångna i det andra icke upphäfvas eller inskränkas.u

För min del måste jag fortfarande anse den af Högsta Domstolen förordade redaktion af denna § vara den rigtiga. Till de af Högsta Domstolen anförda skäl skulle jag vilja lägga svårigheten att med full säkerhet bedöma beskaffenheten af en lagstiftning, hvartill endast vissa allmänna grundlinier finnas uppdragna. Så vidt det är möjligt att på förhand bedöma de af Norska Regeringen nu föreslagna grunder, på hvilka hvarje ny af ettdera riket ensidigt vidtagen lagbestämmelse i ämnet måste hvila, synas emellertid dessa grunder i det hela betryggande för Lapparne och i alla händelser mera betryggande än de sväfvande uttrycken i 1751 års kodicill. Jag anser mig derföre, helst från norsk sida synnerlig vigt synes vara fäst vid förslagets antagande i dess nu föreslagna form, kunna tillstyrka detsamma äfven för Sveriges räkning.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört, skulle förslaget dels med svensk, dels med norsk text erhålla den lydelse, som bilagorna Litt. A och B vid detta protokoll utvisa.

Jag hemställer i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes besluta att föreslå Sveriges Riksdag och Norges Storthing vid deras nästa sammanträden att antaga nu framlagda förslag till förordning rörande Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge, samt att nådiga propositioner härom måtte i hvartdera rikets särskilda Statsråd utfärdas.u

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 261

Statsrådets öfriga svenske ledamöter äfvensom de närvarande medlemmarne af den norska statsrådsafdelningen instämde i chefens för Justitiedepartementet ofvanberörda hemställan;

och behagade Hans Maj:t Konungen densamma i nåder bifalla.

Ex protocollo

• Th. Wilh. Malm.

Bil. Litt. A.

Bil. Litt. B.

Udkast

till Lov angaaende Lapperne i de forenede Kongeriger Norge och Sverige.

§ I-

Lap, som paa den her nedenfor tilladte Maade vil flytte med sine Ren frem og tilbage mellem Norge og Sverige, skal vasre enten norsk eller svensk Undersaat.

§ 2.

0nsker norsk Lap åt blive svensk eller svensk Lap att bJive norsk Undersaat, skal, naar ipvrigt derför ingen lovlig Hindring er, Udflytningsattest paa Forlangende meddeles ham, i Norge af vedkommende Foged og Sogneprasst, i Sverige af vedkommende Lensmand og Kyrkoherde. Dog er han ikke fri for Skatter eller andre offentlige For-

262 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

pligtelser i det Rige, hvis Undersaat lian hidtil har vseret, forinden han, overensstemmende med de i det ande t Rige derom gjasldende Förskrifter, er bleven dettes Undersaat o g har forevist Attest herom hos fornsevnte Embedsmamd, samt har ophprt i det Rige, hvorfra han er udflyttet, åt benytte Bete udenfor hvad der i § 3 er tilladt.

§ 3-

Lapperne have Frihed til aarlig åt flytte med sine Ren fra det ene Rige ind i det andet o g åt opholde sig paa de Steder, hvor hvert Riges Lapper efter gamm el Smdvane hidintil have s0gt hen, samt, under Iagttagelse af de Forskrifter, som indeholdes i denne Lov, åt betjene sig af Land o g Vand saavel til egen og deres Rens Underholdning, som til Jagt og Fiskeri. Medmindre vedkommende Jordeieres eller Brugeres Samtykke dertil erhverves, maa svenske Lapper med sine Ren ikke opholde sig i Norge til andre Tider af Aaret end i Mai, Juni, Juli, August og September Maaneder, eller norske Lapper under de nmvnte Maaneder med sine Ren opholde sig i Sverige; dog have Lapperne i de Trakter, hvor de efter gammel Smdvane have pleiet til hvilkensomhelst Aarstid åt s0ge Bete for sine Ren paa Fjeldene paa begge Sider n®r Rigsgrmndsen, fremdeles hertil Ret i samme Udstraskning som hidtil. Overtrsedelse af det i denne § givne Förbud straffes med B0der, f0rste Gång indtil 40 Kröner og i Gjentagelsestilfselde indtil det dobbelte.

§ 4.

Under sit Ophold paa de i § 3 nrnvnte Steder have Lapperne Ret til i Skov åt betjene sig til egen Fornpdenhed af Tprt og Vindfald, Ener og Vidiebuske, samt tillige af voxende Lpvtrmer. I Statens Skove erlmgges herfor ingen Betaling och heller ikke i private Skove for T0rt og Vindfald, Ener og \ idiebuske. Derimod ere Lapperne forpligtede til for de voxende L0vtrseer, som de benytte i private Skove, åt erlsegge en billig Erstatning, som, hvis vedkommende Lap og Skovens Eier ikke blive enige, bestemmes ved Skj0n afgivet af Lensmanden eller hvem anden Amtmanden dertil bemyndiger, samt af to Mmnd, en opnsevnt af hver af Parterne. Undlader nogen af Par- •terne åt udse Skjonsmand, opnmvner Administratör denne blandt Lagrettesmaendene. Varsel til Skj0nnet gives som for Forligelseskommissionen bestemt. For Skjpnsforretningen tilkommer dens Bestyrer den for Lensmrend bestemte Skyds- og DiretgodtgjVrelse. Den af Admini-

Protokoll i sammansatt svenskt och norsks Statsråd den 13 Jan. 1882. 263

strator opnasvnte Lagrettesmand tilkommer 1 Kr. 60 0re for hver Forret.ningsdag. Skjpnsretten bestemmer, om o g isaafald hvorledes Udgifterne ved Skjpnnet skulle fordeles paa Parterne eller om de kun skulle falde den ene og isaafald hvilken af Parterne tillåst. Skj0nnet er ikke Gjenstand for Overskj0n eller särskilt Paaanke, og kan det ved samme fastsatte Bel0b og Forretningens Omkostninger strax inddrives ved Udpantning.

Lap, som 0ver Hugst eller bemmgtiger sig Trävirke af andet Slags end ovenfor nmvnt eller af stprre Maengde end til eget Brug fornpdent, eller som undlader inden sin Tilbageflytning H0st eller Yaar åt anmelde for vedkommende Eier, hvad han har taget af voxende L0vtrrner i privat Skov, ansees med B0der indtil 40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivning medf0rer st0rre Ansvar. Voxende Lpvtraeer, som hugges i Statens Skove for af Lapperne åt benyttes til Gjasrder, skulle af dem| afbarkes. Lap, som fors0mmer dette, straffes med B0der indtil 40 Kröner. Trävirke, som af Lapper lovligen er benyttet paa deres Sommeropholdssteder til Gjasrder, Gammer, Teltstasnger eller andre lignende varige Indretninger, maa ikke af Grundens Eier bortf0res eller gjpres utjenligt for vedkommende Lapper uden disses Samtykke. Grundeier, som handier herimod, ansees med Bpder indtil 40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivning medfprer stprre Ansvar.

§ 5-

Ved Rydning, Dyrkning eller Indhegning af Jord maa Lapperne ikke ber0ves saadanne gamle Renveie, som fremdeles ere for dem fornpdne. Ere saadanne Veie allerede paa ommeldte Maade blevne stasngte, skulle de ved offentlig Föranstaltning igjen aabnes for Lapperne.

§ 6.

De Straskninger, i hvilke Lapperne s0ge Bete for sine Ren, kunne inddeles i Distrikter, inden hvilke de Lapper, som der opholde sig med sine Ren, skulle i de Tilfaslde og paa den Maade, som omhandles i nasrvasrende Lovs § 9, tredie og fjerde Led, vasre underkastede Ansvar for Skade, som af Rensdyrene tilfpies den jordbrugende Befolknings Eiendom. For åt en Strykning, hvor Lapperne have Ret til åt spge Bete för sine Ren, skal kunne medtages under Distriktsinddelingen, maa der findes eller aabnes Renveie inden samme af saadan Beskaffenhed, åt Lapperne ved åt betjene sig af dem kunne med tilbprlig Be-

264 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

vogtning afholde Renerne fra dyrket Mark. Distrikterne b0r, under forn0dent Hensyn til Dyrenes Natur samt til Landskabets Udstrmkning, Beskaffenhed og Bebyggelsesforliold, begraendses saaledes, åt de Ren, som s0ge Bete inden hvert Distrikt, kunne antages i Mangel af Bevogtning åt ville i L0bet af Betniugstiden streife omkring i det hele Distrikt, men uden åt gaa over til noget andet Distrikt.

I hvilke Trakter Distriktsinddeling skal finde Sted samt Distrikternes Grmndser bestemmes af Kongen.

§

Lap, som vil med Ren flytte til Trakt, hvor Distriktsinddeling finder Sted, er forpligtet til for Hjemstedets Lensmand åt opgive sit eget og medfplgende Husfolks Navne, det Distrikt, inden hvilket han agter åt tage Ophold, saavelsom Antallet af de Ren, han vil fpre med sig, og hvem der eier disse. Flytter Lap uden åt have meddelt denne Opgave, eller opgiver han sine Ren saameget som en Femtedel under det virkelige Antal, b0der han indtil 40 Kröner. I hvert Rige skulle de Lapper, som have anmeldt, åt de ville tage Ophold inden et og samme Distrikt, ved en Forretning, som bestyres af vedkommende Lensmand, vaslge af sin egen Midte en Formand og en Nmstformand. Naar disse ere valgte, meddeles dem Beskikkelse, hver i sin Egenskab, af Amtmanden eller Landshpvdingen, hvorhos Formanden af Lensmanden erholder en Forteguelse over alle de Lapper, der komme til åt staa under hans Opsyn, hvilken Fortegnelse tillige skal indeholde de af disse overensstemmende med foranstaaende Bestemmelse til Lensmanden afgivne Opgaver. Af denne Fortegnelse indsender desuden Lensmanden 2 Exemplarer til Amtmanden eller Landshpvdingen, som oversender det ene Exemplar til Amtmanden eller Landsh0vdingen i det Amt eller Lehn, Distriktet tilh0rer, tilligemed Opgaver over de valgte Formsend og Nrestformasnd. Skulde sidstnaevnte Landshpvding eller Amtmand finde, åt et stprre Antal Ren, end Rummet med Rimelighed tillader, er opgivet for noget enkelt Distrikt eller andet Omraade, har han åt henvise det overskydende Antal til neermeste Distrikt eller Omraade, hvor Rum findes, og derom åt underrette Amtmanden eller Landsh0vdingen i det Amt eller Lehn, fra hvilket Flytningen skal ske, saa betimeligt, åt Lapperne kunne faa Kundskab om den trufne Bestemmelse, inden Flytningen foretages. Lap, som saaledes er henvist til et vist Distrikt eller Omraade, men flytter andetsteds hen og ikke inden en af Amtmanden eller Landsh0vdingen fastsat Frist flytter de under hans Tilsyn vaerende Ren til det anviste Omraade, ansees med B0der

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 265

f0rste Gång indtil 40 Kröner og i Gjentagelsestilfmlde indt.il det dobbelte. Ved Rummets Fordeling iagttages, saavidt Hjordenes St0rrelse det tillader, åt hver Reneier henvises til det Distrikt eller andet Omraade, hvor han selv eller, om han har levet i Fmllig med Foraeldre eller Svigerforaeldre, disse Aaret forud havde Bete for sine Dyr. Maa Nogen, paa Grund af Rummets Utilstrmkkelighed, dog vises andetsteds hen, har den Reneier Fortrinsret til åt forblive paa Stedet, som laengst der har havt Bete for sine Dyr.

Tiden og Formen for Afgivelsen af de i denne § foreskrevne Opgaver, ligesom ogsaa for Valg af Forinmnd, bestemmes af Amtmanden eller Landshpvdingen, hvilken ogsaa for0vrigt, hvor disse Bestemmelser maatte vise sig utilstraskkelige til 0iemedets Opnaaelse, traslfer de dertil yderligere Forfbininger.

Hvad i denne § er bestemt, skal ogsaa gjaelde om Lap, som vil med Ren flytte til Trakt, der ikke er inddelt i Distrikt, men med Hensyn til hvilken Kongen särskilt bestemmer, åt Anmeldelsespligt skal finde Sted, og skal i dette Tilfselde af Lappen for Hjemstedets Lensmand opgives istedetfor Distrikt det Sogn eller lignende Omraade, inden hvilket han agter åt tage Ophold.

§ 8.

Det paaligger enhver Formand og Naestformand:

a) åt indfinde sig i sit Distrikt senest til samme Tid som de didhen f0rst ankomne Lapper og åt forblive der indtil de til hans Distrikt h0rende indflyttede Lapper i det Hele have begivet sig derfra;

b) inden 8 Dage efter Ankomsten til Distriktet for vedkommende Lensmand åt forevise sin Beskikkelse tilligemed Fortegnelsen over de Lapper, som have anmeldt åt ville tage Ophold inden Distriktet, samt tillige åt opgive det Sted, hvor saavel Formanden som Nmstformanden sedvanlig vil vmre åt trmffe;

c) åt erkyndige sig om de til Distriktet hprende Lappers Oplioldssteder saavelsom om dem, der flytte gjennem Distriktet, og i Tilfelde af åt Lapper, som ikke ere optagne paa Fortegnelsen, opholde sig der, åt anmelde saadant for Lensmanden.

Det skal videre vmre Formandens eller i hans Forfald Nmstformandens Pligt:

d) åt tilse, åt Lapperne med Omhu vogte sine Renhjorde, og i det hele taget åt befordre god Orden samt i Tilfmlde af Tvistighedei med den jordbrugende Befolkning spge åt bileegge disse;

liih. till Biksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

266 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

e) efter behörig Indkaldelse åt indfinde sig ved Besigtelser samt Syn og Skj0n, der afboldes i Anledning af Skade, som Nogen opgiver åt vsere bleven ham tilfpiet af *Ren inden Distriktet, og naar derunder eller ved forefaldende Rettergang Spprgsmaal opstaar om Skyldighed for de under Formandens Tilsyn staaende Lapper til Fsellesansvar for opstaaet Skade, da åt handle paa deres Vegne, hvorved han, om dertil findes Grund, har Ret til paa nsevnte Lappers Vegne åt indgaa Förlig om Erstatning for Skade og derved foranledigede Skj0ns- og Sagsomkostninger;

f) att s0ge opdaget, ved hvis Ren opgiven Skade er bleven foraarsaget inden Distriktet, og, naar han tilkaldes til Besigtelse, Syn eller Skj0n over Skaden, til Forretningen åt inkaide den eller de Skyldige, om disse ere ham bekjendte.

Formsendene vaelges hver Gång for et Aar. De kunne undslaa sig for Gjenvalg til Formand eller Naestformand i ligesaa lång Tid som den, hvori de senest have indehavt Ombudet. Nmstformsendene vaelges ligeledes for et Aar ad Gången, men kunne det f0lgende Aar gjenveelges til Formsend eller til Nmstformsend. Efteråt have indehavt Ombudet 2 Aar ere de fri et Aar.

§ 9-

1. Det paaligger Lapperne ei alene n0ie åt läge sig i Agt for selv åt tilfpie Landets Inclvaanere nogen Skade paa deres Eiendom, men ogsaa med Omhu åt vogte sine Ren, saa åt Skade ikke af dem forpves.

2. Skade, som af Ren forvoldes paa Ager, Eng, Skov eller Multeb»irland, skall erstattes af den eller dem, ved livis Ren Skaden er foraarsaget. Det samme gjtelder om Skade paa Udengsslaatter, som ere forsynede med saadant Hegn, som af Kongen bestemmes, eller, uden åt vaare indhegnede,! Aar om andet have vasret brugte og bruges til Slaat samt ved gjenstaaende Hesjer, Grpfter, Rydning eller paa anden Maade tydelig fremtrsede som Slaatteland. Gjpres saadan Skade med Forsset eller förmedelst grov Uagtsomhed i Dyrenes Bevogtning, skal den Skyldige desuden for hver Gång bpde indtil 40 Kröner, hvilke Bpder dog bortfalde, naar Förlig indgaaes om Skadeserstatningen. Lap, af hvis Renvogter saadan Förseelse, som nysnsevnt, er begaaet, skal ansvare for Udredelsen af de Bpder, som maatte idpmmes Renvogteren.

3. Sker Skade paa Eiendom af ovennaevnte Beskaffenhed inden saadant Distrikt, som i § 6 omhandles, og kan det ikke opdages, ved hvis Ren Skaden er foraarsaget, paahviler Erstatningspligten de Lap-

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 267

per, som have sit Tilhold i Distriktet, og skal Erstatningsbelöbet tillige med Skj0ns- och Sagsomkostninger fordeles paa dem i Forbold til det Antal Ren, hvormed enhver af dem tilh0rer Distriktet. Dersom paa den Tid, da Skaden skede, Ren, tilh0rende andre Lapper end dem, som liave anmeldt åt ville tage Ophold i Distriktet, vare paa Flytning gjennem samme eller for0vrigt opholdt sig der, skulle ogsaa disse fremmede Lapper i et til Antallet af disse deres Ren svarende Forhold deltage i Erstatningen. Kan Lap, forinden i Sägen Förlig er indgaaet eller Dom falden, godtgjore, åt Skaden ikke er for0vet ved hans Ren, er han fri for åt deltage i Erstatningen. Inden Straskninger, livor Distriktsinddeling ei er ivmrksat, finder den her fastsatte Fgellesansvarlighed ikke Sted.

4. Sker Skade paa Udmark, som ikke ovenfor er omhandlet, saa åt Jordens Eier eller Bruger derved kommer til åt savne forn0deut Bete for sit Bofse, erstattes Skaden ligeledes efter samme Forskrifter, som her ovenfor ere givne. Dog skal det, hvad särskilt angaar Trorns0 Amt, ikke medf0re Erstatningsansvar, om Ren komme ind og bete paa saadan Udmark i Tiden f0r hvert Aars 8de Juli, naar denne Frihed kun ikke af Lapperne benyttes saaledes, åt Enkeltmand derved i veesentlig Grad bebyrdes. Ei heller skal i Troms0 Amt Skade paa saadan Udmark erstattes, naar Udmarken er beliggende i en Afstånd af 6 Kilometer eller derover fra Jordeierens eller Brugerens fäste Bopsel.

§ io.

Er under Lappernes Ophold i Norge Skade ved deres Ren tillbiet nogen dersteds boende, saaledes som i § 9 omhandlet, og vil den Skadelidte gj0re sin Ret til Erstatning gjeeldende, skal han, saafremt saadan Forretning som i nasste § foreskrevet, ikke kan blive afholdt senest 3 Gånge 24 Timer, efteråt Skaden er opdaget, snarest. muligt tilkalde 2 uvillige og kyndige Maend, der samtidigt b0r m0de paa Aastedet samt efter foretagen Besigtelse af Skaden og Unders0gelse af sammes Oprindelse derom afgive Erklmring efter bedste Skj0n, saaledes som de med sin Ed ville forsvare. Til denne Forretning skal den Skyldige, om han er kjendt, samt, naar Skaden er skeet inden Formandsdistrikt, tillige vedkommende Formand eller Nsestformand for de Lapper, som der have sit Tilhold, og hvis disse tilh0re begge Riger, saavel den norske som den svenske Formand eller Nmstformand tilkaldes. Er der ikke Adgang til åt forkynde saadan Kaldelse for Vedkommende inden 48 Timer, efteråt Skaden er opdaget, tilkaldes i Stedet en af de i Nterheden vserende Lapper, eller, naar Skaden er skeet inden Distrikt,

268 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

hvor baade norske og svenske Lapper opholde sig, en af hvert Folk. Lader heller ikke dette sig gjpre inden nys anfprte Frist, eller udebliver nogen af de tilkaldte Maend, skal Forretningen dog derved ikke opholdes.

§ n.

Dersom Erstatningsspprgsmaalet ikke ved saadan Forretning som nsevnt i § 10 bliver afgjort i Mindelighed, paaligger det den Skadelidte, om han vil forf0lge sin Erstatningspaastand, snarest muligt hos Distriktets Lensmand eller nogen Anden, som af Amtmanden maatte vaere bemyndiget til åt afholde deslige Forretninger, åt begjmre Besigtelsesforretning paa Aastedet til Vurdering af Skaden. Til denne Forretning, hvortil Administratör opneevner 2 Lagrettesmsend blandt det i Lov af 28de August 1854 § 18 foreskrevne Udvalg, eller, hvis saadanne Msend ikke uden Tidsspilde kunne faaes tilstede — af det almindelige Lagrettesmandtal, skal den Skyldige, om han kjendes, eller hvor der er Sp0rgsmaal om saadan Fmllesansvarlighed, som i § 9 3die Led omhandles, vedkommende Formand eller Nsestformand indvarsles ved Kaldelse, som b0r forkyndes senest Dagen f0r Forretningen, om den, som skal invarsles, opholder sig inden en Omkreds af 20 Kilometer fra Forretningsstedet. Opholder han sig i lrnngre Afstånd fra samme, forkenges Yarselstiden med 24 Timer for hver 20 Kilometer. Skulde det Tilfmlde indtrteffe, åt det ikke er muligt att faa indkaldt eller varslet den Skyldige eller vedkommende Formand eller Nmstformand, f. Ex. fordi de allerede have forladt Distriktet uden i betimelig Tid åt opgive for Administratör nogen inden Distriktet bosat Mand, som paa deres Vegne kan indkaldes, b0r Forretningen dog afholdes, idet Administratör til Protokollen afgiver Förklaring om Grunden til, åt Vedkommende ikke er varslet. I deslige Tilfmlde bor saavel Administratör som Skjonsmtendene stadig have sin Opmeerksomhed henvendt paa, att de Fravserende ikke forurettes. Ved Besigtelsesforretningen skal den Skadelidte fremstille de Masnd, som i Tilfselde have afholdt den förste Besigtelse, eller, hvis dertil ikke er Anledning, fremlasgge deres skriftlige Bevidnelse om dennes Udfald. I fornpdent Fald bor han derhos forevise det Hjemmelsdokument, hvorpaa hans Eiendoms- eller Brugsret til den Mark, paa hvilken Skaden er skeet, grunder sig. De Mrnnd, som afholde Forretningen, skulle — saavidt muligt — s0ge åt tilveiebringe og i Protokollen indtage noiagtig Förklaring angaaende Skadens Oprindelse og Omfång, Stedets Beliggenhed og Beskaffenhed, om Marken er indhegnet eller uindhegnet m. m.

Protokoll i sammansatt svenskt och■ norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 269

saavelsom ogsaa, om den eller de Personer, der eie de Ren, som have bevirket Skaden, disses Antal og St0rrelsen af de Hjorder, de tillh0re.

Enhver, som er tilstede der, livor Forretningen lioldes, er pligtig til paa Administratörs Opfordring åt afgive Förklaring om Alt, som kan vmre ham bekjendt og tjene til Oplysning i Sägen, og staar han for Indholdet af sin Förklaring til Ansvar, som om den var afgivet for Retten.

Skjpnsmaendene skulle ved Taxten tage n0ie Hensyn saavel til Jordens Beskaffenhed og Frugtbarked, dens stprre eller mindre Rydning eller Dyrkning, Avlingens Godhed, og hvorvidt Bofrn ogsaa har bidraget til Skaden, som ogsaa, hvor Skade er anrettet paa Udmark, til de Omstaendigheder, hvorpaa efter § 9, 4de Led, Erstatningspligten i dette Tilfelde beror, samt til enhver anden Omstaendighed, som har Indflydelse paa Skadeserstatningens Stprrelse. For0vrigt b0r Maendene afgive til Protokollen Erklaering under Eds Tilbud, hvis de ikke forhen have aflagt Lagrettesed, eller i Kraft af tidligere Ed, om åt Taxten er afgivet efter Overbevisning og bedste Skj0n. Administratör b0r, forinden Forretningen begynder, foreholde Skj0nsmaendene de Pligter, som paa Grund af foranstaaende Bestemmelser paahvile dem og derom gjpre Tilfprsel i Protokollen.

Administratör, som ved Taxten ikke har Stemme undtagen i Tilfelde af Uenighed mellem Skjpnsnmendene, i livilket Fald han gj0r Udslaget, skal dog i ethvert Tilfadde til Slutning tilfpre Protokollen sin Erklaering om, hvorvidt han anser den satte Taxt rimelig og billig, og hvorvidt han for0vrigt i nogen Henseende har noget åt bemeerke, som kan have Indflydelse paa Sägen.

Liden Forretningen slutter, skal Administratör s0ge åt tilveiebringe Förlig mellem Parterne. Indgaaes Förlig, har dette samme Virkning, som om det var indgaaet ved Forligelseskommissionen.

Det Skj0n, som omhandles i denne §, kan i Tilfaelde af Rettergang forandres af Dommer og Lagrette, om samme dertil finder Grund.

§ 12.

I Anledning af de i § 11 omhandlede Underskjpnsforretninger tilkommer Forretningens Bestyrer for Tilsigelse af hver af Lagrettesmsendene 80 0re, för Forretningens Afholdelse 4 Kröner daglig og for dens Beskrivelse 70 0re for Arket samt derhos den for Lensmsend bestemte Skyds- og DiastgodtgjVrelse. For Opnmvnelse af Maend og for Bekraaftning betales intet. Lagrettesmamdene tillkommer 1 Kr. 60 0re for hver Dag, Forretningen varer.

270 Protolcoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

§ 13.

Er Sägen heller ikke under den i § 11 omhandlede Forretning bleven afgjort ved Förlig, har Administratör, dersom den Skadelidte förlänger det, åt indsende Udskrift af Forretningen med derunder fremlagte Dokumenter til vedkommende Amtmand, ledsaget af sin Erklaering angaaende de Mmnds Trovasrdighed, der i Tilfmlde have afholdt den forel0bige Besigtelse, hvorefter Amtmanden strax eller efter foretagen yderligere Unders0gelse, om saadan findes npdvendig, afgj0r, om der er skjellig Grund til Sagsanlseg. I bekrmftende Fald foranstalter han Tiltale i de for offentlige Politisager gjasldende Former — hvorved dog Npdvendigheden af Forelaeg bortfalder — mod den eller dem, som enten ved de fremkomne Oplysninger maa ansees overfprte åt vrnre de Skyldige eller ifplge § 9 ere de för Tilfasldet Erstätningspligtige. Sager af dette Slags bliver efter Omstfendighederne åt behartdle enten ved Extraret eller ved Thingene. Det skal staa Tiltalte frit for åt lade m0de ved Sagfprer.

Er Skade af heromhandlede Beskaffenhed vel skeet, men af ringe Betydenhed, kan Amtmanden bestemme, åt Tiltale ikke anordnes af det Offentlige, i hvilket Fald den til Amtmanden indsendte Udskrift med Bilage tilstilles den Skadelidte med Tilkjendegivende, åt det överlädes til ham selv ved privat S0gsmaal åt indtale sin Ret.

Heller ikke paataler det Offentlige Sägen i de Landsdele, livor Distriktsinddeling ikke er indfert.

Private Spgsmaal til Indtaegt af Erstatning for Skade af Ren udf0res overensstemmende med denne Lovs Förskrifter, forsaavidt de derpaa ere anvendelige, og kan navnlig Indtale af Erstatning ikke finde Sted, medmindre de i §§ 10 og 11 indeholdte Forskrifter ere iagttagne. Npdvendigheden af Paaklage til Forligelseskomissionen bortfalder.

§ 14-

De i §§ 4, 10, 11, 12 og 13 med Hensyn til Behandlingen af de deri omhandlede Erstatningsspprgsmaal givne Förskrifter komme ikke til Anvendelse paa deslige Spprgsmaal, naar de opstaa i Sverige, i hvilket Fald de derimod behandles efter den almindelige Lovgivning.

§ 15-

Spgsmaal mod Lapper i Anledning af saadant Fmllesansvar, som i § 9 er omhandlet, skal rettes mod den, der havde åt forrette som Formand i Distriktet paa den Tid, da Skaden skede. Have til nasvnte

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 271

Tid Lapper fra begge Riger der havt Tilhold, skal saavel den svenske som den norske Formand indstevnes. Formanden stevnes til paa vedkommende Lappers Vegne åt svare i Sägen.

Dersom Formanden tror sig istand til åt kunne paavise, ved livis Ren Skade er foraarsaget, eller åt ogsaa andre end de under hans Tilsyn staaende Lapper ber svare for Skaden, skal han lade den eller de Skyldige, eller i sidste Fald dem, mod hvem Paastand om JDelagtighed i Erstatningspligten fremsmttes, indstevne til under Et åt svare i Sägen.

Hvis der i de i denne § omhandlede Tilfaelde ikke er Adgang til åt stevne Formanden, skal Stevningen forkyndes for de Lapper, mod hvem Ansvar spges gjort gjasldende, og gjeelder da for disses Vedkommende, hvad ovenfor i denne § om Formanden er bestemt.

I ethvert Fald maa den eller de Skyldige selv indstevnes, forsaavidt der mod Nogen agtes nedlagt Paastand om Idommelse af B0der.

§ 16-

Lap, som ^i Henhold til § 9, tredie Led, er bleven idpmt Ansvar for indtruffen Skade eller, efter åt Vurdering af Skaden overensstemmende med § 11 har fundet Sted, har indgaaet Förlig om Erlaeggelse af en ikke st0rre Erstatningssum, end der ved saadan Vurdering er bestemt, med paalpbende Omkostninger, har Ret til mod den eller dem, som have foraarsaget Skaden, forsaavidt Kundskab derom senere erholdes, eller mod andre Lapper, som paa den Tid, da Skaden skede, havde Ren pinden Distriktet og saaledes b0r deltage i Skadeserstatningen, åt reise S0gsmaal om Tilbagebetaling af, hvad han har udlagt eller den Del deraf, som falder paa de 0vrige Lapper. Saadant S0gsmaal maa dog senest anhaengiggjpres inden 2 Aar, efter åt Skaden er skeet.

§ 17-

Lovligt Varsel til Lapper, naar de i deres Hjemland stevnes til en Domstol i det andet Rige, er 3 Maaneder. Den, hvis Opholdssted ikke kjendes, gives 3 Maanedex-s Varsel gjennem Stevningens Laxsning- ved, eller i Sverige i Kirken i det Sogn, hvor han senest hftrte lijemme.

§ 18-

1. Dersom Nogen ulovligen faslder eller mishandler Lappernes Ren, skal han — förliden fuld Erstatning for Skaden — erkugge Bpder af indtil

272 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivning medf0rer större Ansvar. Samme Bestemmelse gjselder, om Nogen med Forseet eller af grov Uagtsomhed forvolder, åt Ren ved Skraemmeskud, Hunde eller paa nogen anden utilbprlig Maade nfredes paa sine retmmssige Opholdssteder, eller soger åt fordrive dem derfra.

2. Ufredes Ren paa tilladt Opholdssted af Hund, bliver Skade, som derved tilf0ies Renen, om den end ikke er foraarsaget ved Nogens Forsget eller Uagtsomhed, fuldtud åt erstatte af Hundens Eier.

3. I de Egne, hvor Distriktsinddeling finder Sted, skulle i den Tid af Aaret, Lapper fra det andet Rige ifplge § 3 have Ret til åt opliolde sig der med Ren, de Fastboendes Hunde enten holdes bundne eller vsere forsynede med Klubbe; dog saaledes, åt vedkommende Amtmand eller Landsh0vding for visse Trakter eller Tilfselde kan tilstede Undtagelse fra ngevnte Förskrift, naar det findes åt kunne ske, liden åt det ved samme tilsigtede 0iemed forfeiles. De nmrmere Forskrifter om Klubbens Stprrelse og om Klubningen forpvrigt gives af Amtmanden eller Landshpvdingen, som ligeledes kan bestemme, åt de bastboendes Hunde i ngevnte Tid skulle holdes bundne eller klubbede i Trakt, hvor Distriktsinddeling ikke er indfprt. Hund, som har den Vane åt jage Ren ogsaa paa dennes tilladte Opholdssted eller åt draebe den, bpr' af Hundeeieren efter Paalteg af Politiet drsebes og paaligger det Politiet, hvis saadant af Eieren forspmmes, strax åt lade Hunden drasbe. Undlader Hundens Eier åt efterkomme de nmvnte Paabud og Regler, straffes han med indtil 40 Kroners Bpder.

4. Naar nogen Lap for vedkommende Lensmand eller den, som af Amtmanden bemyndiges til åt behandle deslige Sager, fprer Klage over saaden Förnärmelse som ovenfor i lste og 2det Led omhandlet, skal Vedkommende efter forelpbig Underspgelse snarest muligt saafremt han ikke formaar mellem Parterne åt tilveiebringe Förlig, i Tilfgelde af hvis Opnaaelse Straffeansvar bortfalder — gjpre Indberetning om Sägen til Amtmanden eller Landshpvdingen, som, hvis der findes Fpie til åt drage Nogen til Ansvar, skal foranstalte Sägen paatalt af det Offentlige, i Norge efter de i § 13 indeholdte Forskrifter, men i modsat Fald sende Indberetningen til den Skadelidte med Tilkjendegivende, åt det överlädes til denne selv åt anhtengiggjpre Sägen för Retten, i hvilket Fald den dog ikke behpver fprst åt paaklages ved Fprligelseskommissionen.

§ 19.

De i §§ 3, 4 og 7 samt 18, 3die Led, omhandlede Overtrsedelser paatales i Norge efter Amtmandens Föranstaltning ved Politiret. I

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 273

Sverige skulle Overtrsedelser af disse §§ ogsaa vsere underkastede offentlig Tiltale.

§ 20.

Domme, hvorved Nogen i det ene Rige er fseldet til B0der eller Skadeserstatning efter denne Lov, kunne fuldbyrdes i det andet Rige, forsaavidt Dommen er endelig, af den Domfasldte er vedtagen, eller, naar Dommen er afsagt i Norge, Appellationsfristen for samme er udl0ben, eller, forsaavidt angaar Dom i offentlig anlagt Sag, denne er bleven forkyndt for den Domfaeldte, uden åt han har begjasrt Paaanke. Naar Fuldbyrdelse af en i det ene Rige afsagt Dom skal ske i det andet, har Vedkommende åt henvende sig til Amtmanden eller Landsh0vdingen i det Amt eller Lehn, livor Dommen er afsagt. Er foranferte Betingelse for Fuldbyrdelsen tilstede, har denne med Bevidnelse herom åt oversende Dokumenterne til vedkommende Landshpvding eller Amtmand i det andet Rige, som foranstalter Dommen fuldbyrdet og det inddrevne Bel0b tilstillet fprstnsevnte Amtmand eller Landsh0vding.

De her om Domme givne Forskrifter gjselde ogsaa om saadanne i Sp0rgsmaal om Erstatning for Skade, som i denne Lov omhandles, indgaaede Förlig, der have Doms Kraft, og b0r vedkommende Amtmand eller Landshövding, naar saadant Förlig, indgaaet i det ene Rige, sendes til Fuldbyrdelse i det andet, tillige meddele Erklsering om, åt Forliget efter det f0rstnaevnte Lands Love har samme bindende Virkning som en endelig Dom.

Med Hensyn til Bpders Afsoning forholdes efter Lovgivningen i det Rige, hvor B0derne s0ges inddrevne.

§ 21.

I Sverige skal Forkyndelse af norske Domme, afsagte i Henhold til naervserende Lov, og forsaavidt Sägen er paatalt af det Offentlige, Indhentelse af Domfseldtes Erklsering angaaende sammes Appel ske ved Kronebetjenten med Vidne eller ved 2 Stevningsmsend eller Nsevndemaend. I Sager, der ifplge § 15 ere rettede mod vedkommende Formand, skal Dommen forkyndes for Formanden, der har åt afgive Erklsering angaaende dens Appel.

§ 22.

I de Sager, hvori norsk Lap er Part i Sverige eller svensk Lap er Part i Norge, finder Brug af stemplet Papir ikke Sted. jBih. till Piksd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd.

274 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882.

§ 23.

l0vrigt blive de i hvert Rige i Almindelighed gjasldende Love åt anvende med Hensyn til Lapperne under deres Ophold dersteds.

§ 24.

Naar der i denne Lov handlös om Lappernes Ren, forstaaes derved ikke alene deres egne, men ogsaa Andres Ren, der ere under deres Tilsyn.

Fastboende Reneiere have, forsaavidt de selv vogte sine Ren, med Hensyn til disse samme Rettigheder o g Forpligtelser som Lapperne.

§ 25.

Embeds- og Bestillingsmasnd, isasrdeleshed Amtmasnd og Landshpvdinger, skulle liave Indseende med, åt de overflyttende Lapper ikke kreenkes i Udpvelsen af de dem tillagte Rettigheder.

§ 26.

Dersom i noget af Rigerné paa noget vist Omräade ved Ivysten eller inde i Landet Renholdet findes åt vaere den jordbrugende Befolkning i serdeles Grad til Uleilighed, kan Kongen afgive Bestemmelse om, åt saadant Omraade unddrages Lappernes Betesret, mod åt der anvises dem förnöden Betesmark paa andre Streekninger, som dertil kunne ansees tjenlige.

Betesmark, som saaledes bliver Lapperne anvist, maa i den Udstraskning, hvori samme fornodiges til åt afgive Bete for de Ren, der Aar om andet derhen fores, ikke underkastes Indgreb ved Rydning, Dyrkning, Seeterbrug eller (brassning af Bofas. Dog skal det under alle Omstsendigheder vmre det Offentlige uforment i saadan Mark åt lade oprydde og dyrke Pladse bestemte til Skydsstationer eller til Herberger for Reisende.

§ 27.

Viser det sig nodvendigt i det i förrige § omhandlede 0iemed eller for åt aabne Lapperne de fornodne Veie til deres Betesmarker, eller til Opforelse af Gjaerder til Forebyggelse af Skade ved Ren, åt anvende Jord, som er i privat Eie eller Brug, er Eieren eller Brugeren, naar det af det Offentlige forlanges, pligtig åt afstaa samme mod

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 13 Jan. 1882. 275

Erstatning, hvilken i Mangel af mindelig Overenskomst bestemmes ved Taxt. I Sverige forholdes hermed efter gjaeldende Förordning angaaende Jords Afstaaelse til offentligt Brug.

§ 28.

De Bestemmelser i denne Lov, som ordne Forholdet mellem Lapperne og den jordbrugende Befolkning, gjselde ikke indext Finmarkens Amt. Skulde svensk Lap s0ge Sommerbete i nasvnte Amt for sine Ren, gaar han ind under de for Amtets norske Lapper särskilt gjaeldende Bestemmelser.

§ 29.

Denne Lov traeder i Kraft fra den Dag, Kongen for begge Riger bestemmer, efter åt modsvarende Regler ere vedtagne for Sveriges Vedkommende.

Fra samme Dag oph0rer lste Tillägg eller Oodicil til Grasndset.raktaten af TV Oktober 1751 åt vasre gjaeldende.

Beslutning om Ophsevelse af eller Förändring i denne Lovs Bestemmelser er i hvert Rige, forsaavidt de vedkomme det andet Rige eller dets Undersaatter, fbrst gjaeldende, naar tilsvarende Beslutning er fattet fra den anden Side, eller 3 Aar ere forlebne, efteråt der tilligemed Beslutning om Ophaevelse af denne Lovs Bestemmelser er bleven givet ny Lov angaaende Lapperne fra det andet Rige, uden åt dens Ikrafttrseden er gjort afhängig af, åt modsvarende Bestemmelser afgives paa den anden Side; dog maa saadan for hvert Rige sasrskilt Lov ikke gives, fprend 10 Aar ere forlobne fra den Dag, åt naerva?rende Lov er traadt i Kraft, og skal enhver Ordning, der traeder istedetfor nservaerende Lov, hvile paa fplgende Grundlag: Begge Rigers Lapper skulle alltid som hidintil kunne i hvert Aars Mai, Juni, Juli, August og September Maaneder S0ge Ophold for sig og sine Dyr i Troms0, Nordlands, Nordre og S0ndre Trondhjems Amter i Norge og i den 0vrige Del af Aaret i de tilstodende Norrbottens, Westerbottens og Jemtelands Lehn i Sverige, med lige Rettigheder som de, der i vedkommende Amt eller Lehn tilstaaes hvert Riges egne Lapper; de i denne Lov Lapperne tilsagte Rettigheder til Bete, Jagt, Fiske, Trävirke og Renveie maa ikke indskraenkes eller ophasves; den i Loven fastsatte Begraendsning i Lappernes Ansvar for Skade af Ren paa Udengsslaatter og Udmark maa ikke til Lappernes Skade forandres, samt den i Loven givne Adgang til Fuldbyrdelse af Domme og Förlig i det andet Rige ikke ophasves eller indskrasnkes.

276 Protokoll i svenska Statsrådet den 13 Januari 1882.

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans May.t Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott Fredagen den 13 Januari 1882,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Taube,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander.

4:o.

Till åtlydnad af Kongl. Maj:ts i sammansatt svenskt och norskt Statsråd denna dag fattade beslut, anmälde härefter Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern förslag till Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen om antagande af en förordning rörande Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge.

I enlighet med Statsrådets tillstyrkan täcktes Hans Maj:t Konungen gilla berörda förslag samt förordna att i öfverensstämmelse dermed skulle till Riksdagen aflåtas nådig proposition af den lydelse, bilagan Litt. D till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo Otto Rooth.

STOCKHOLM, 1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1882.