med förslag till Lag om skydd för varumärken

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

1 N:o 21.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till Lag om skydd för varumärken; gifven Stockholms slott den 30 Januari 1884.

Sedan en komité blifvit tillsatt med uppdrag bland annat att utarbeta förslag till författning om skydd för varumärken, samt komiterade bemyndigats att med komiterade, som för samma ändamål utsetts i Norge och Danmark, sammanträda för att söka åstadkomma så vidt möjligt öfverensstämmande lagförslag inom de tre rikena, kafva de särskilda ländernas komiterade afgifvit i allt väsentligt lika lydande förslag i ämnet. Sedan öfver det svenska förslaget yttranden afgifvits af Kommerskollegium efter vederbörandes hörande och af Högsta Domstolen, vill Kongl. Magt, med bifogande af Statsrådets och Högsta Domstolens i ämnet hållna protokoll, till Riksdagens godkännande jemlik! 87 § Regeringsformen öfverlemna närlagda förslag till Lag om skydd för varumärken.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

Bill. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft.

*

)

\

i 4

%

\

'

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

k

Förslag

till

lag om skydd för varumärken.

1 §•

Hvar som här i riket idkar fabriks- eller handtverksrörelse, jordbruk, bergsbruk, handel eller annan näring, må, jemte det han eger rätt att såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma eller namnet å honom tillhörig fast egendom, genom registrering i enlighet med denna lags föreskrifter förvärfva uteslutande rätt att begagna särskildt varumärke, för att i den allmänna handeln skilja sina varor från andras. Sådan rätt skall omfatta alla slag af varor, der den ej blifvit vid registreringen till vissa varuslag inskränkt.

Varumärke anbringas å sjelfva varan eller å kärl eller omslag (emballage), hvari den förvaras.

2 §■

yarumärkesregistret föres för hela riket i Stockholm af eu dertill förordnad myndighet.

3 §•

Den, som vill låta registrera varumärke, skall till registreringsmyndigheten ingifva eller i betaldt bref insända skriftlig ansökan, innehållande tydlig beskrifning å märket samt fullständig uppgift om sökandens namn eller firma, yrke och postadress, så ock, der rätt till varumärke skall omfatta endast vissa slag af varor, uppgift å dessa varuslag.

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Med ansökan skola följa:

1) afbildning af märket på fast papper i tre exemplar om högst tio centimeters höjd och femton centimeters bredd;

2) två till märkets tryckning tjenliga stampar (clichéer) åt samma storlek som af bildningarna;

3) fyratio kronor, utgörande afgift för registreringen och dess kungörande.

Registrerings myndigheten åligger att ofördröjligen hålla sökanden tillhanda eller, om fullständig adress uppgifvits, med posten öfversända skriftligt intyg om ansökans mottagande och om dag och tid på dagen, då det skedde; skolande vid intyget fästas ett af de inlemnade exemplaren af varumärket.

4 §•

Varumärke må ej registreras:

1) om det består endast af siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka sig genom så egendomlig form, att märket kan såsom figurmärke anses;

2) om deri obehörigen intagits annat namn eller annan firma än sökandens eller namnet på annans fasta egendom;

3) om det innehåller offentliga vapen eller stämplar;

4) om det innehåller framställningar, som kunna väcka förargelse;

5) om det är helt och hållet likt varumärke, som redan är för annans räkning registreradt eller behörigen anmäldt till registrering, eller med dylikt märke företer sådan likhet, att, oaktadt skiljaktigbeter i vissa delar, märkena i sin helhet lätt kunna förvexlas; dock att registrering ej må vägras, om likheten beror af sådana beteckningar, som omförmälas i 7 §, eller om begge märkena afse olika varuslag.

5 §•

Vägras registrering, skall underrättelse om detta beslut med skälen derför skriftligen delgifvas sökanden så, som i 3 § stadgas för der afsedda fall.

År sökanden med beslutet missnöjd, eger han att vid talans förlust innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets dag deröfver hos Konungen anföra besvär.

o

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

6 §.

Möter icke något hinder för registreringen, skall märket intagas i registret samt kungörelse derom ofördröjligen införas i allmänna tidningarna och i en genom det allmännas försorg utgifven regis trering stidning.

i §•

Innehåller varumärke, som blifvit för någons räkning registreradt, siffror, bokstäfver eller ord, hvilka icke utmärka sig genom så egendomlig form, att märket kan anses såsom figurmärke, eller består det endast eller till en del af sådant tecken eller märke, som allmänneligen nyttjas i viss näring, utgör registreringen ej hinder för annan att använda samma beteckningar såsom varumärke eller del af varumärke.

8 §•

Rättigheten till registreradt varumärke må ej öfverlåtas annorledes än tillsammans med den rörelse, för hvilken det begagnas.

Öfverlåtes rörelse till annan egare, öfvergår rättigheten till registreradt varumärke, som begagnas för rörelsen, från öfverlåtaren till den nye egaren, der ej aftal sker, att märkesrätten må af den förre behållas, eller att begge må använda märket för olika slag af varor.

9 §.

Skyddet för registreradt varumärke upphör, när ej ansökan om förnyelse skett första gången inom tio år från registreringsdagen och sedermera inom tio år från sista förnyelsen.

Vill någon låta förnya registrering, ingifve eller insände, på sätt i 3 § sägs, skriftlig ansökan derom och bifoge i ett exemplar sådan afbildning, som der föreskrifves, jemte tio kronor i registreringsafgift. Har märket varit registreradt för annan än den, som begär förnyelsen, skall jemväl sökandens rätt till märket styrkas.

'Förnyelse skall genast införas i registret och intyg derom delgifvas sökanden på enahanda sätt, som i 3 § stadgas angående der omförmälda intyg.

Finner registreringsmyndigheten något vara underlätet af hvad här föreskrifvits, skall han vägra förnyelse. Angående delgifvande af beslutet och klagan deröfver gäller hvad för motsvarande fall stadgas i 5 §.

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hl.

10 §.

Finner Konungen, på derom gjord anmälan, att varumärke på grund af 4 § 3 eller 4 mom. icke bort registreras, skall detsamma ur registret afföras.

Har registrering skett af varumärke, som endast består af sådant tecken eller märke, som allmänneligen nyttjas i viss näring, eger hvarje idkare af sådan näring rätt att fordra registreringens upphäfvande. 1 detta fall så ock eljest då någon förmenar, att registrering af varumärke skett honom till förfång, må talan om registreringens upphäfvande föras vid domstol.

11 §•

Då registrering blifvit upphäfd, eller skyddet för registreradt varumärke upphört, eller den, som är till märket berättigad, det begär, skall märket afföras ur registret och kungörelse derom införas i de tidningar, som omförmälas i 6 §.

Varder i följd af Konungens beslut enligt 10 § varumärke ur registret affördt, skall registreringsmyndigheten tillika derom underrätta den, för hvilken registreringen skett.

12 §.

Den som å varor, hvilka till salu hållas, eller å kärl eller omslag, i hvilka de förvaras, obehörigen sätter annans namn eller firma eller namnet på annans fasta egendom eller varumärke, som han vet vara för annans räkning registreradt, så ock den, som håller till salu varor, hvilka honom veterligen äro, enligt hvad ofvan sägs, olagligen märkta, straffes med böter från och med tjugu till och med två tusen kronor, eller, om synnerlig skada af gerningen kommit, eller den eljest är förenad med särdeles försvårande omständigheter, med fängelse från och med en månad till och med två år; ersätte ock all skada.

På den sakfäldes bekostnad skola de olagligen anbragta märkena utplånas eller, om utplåningen annorledes ej kan ske, varorna eller de kärl eller omslag, hvari de äro förvarade, förstöras, så vida de fortfarande äro i den sakfäldes besittning, eller han eljest förfogar öfver dem.

Förbrytelse, som i denna § sägs, åtalas endast af målsegande.

7 Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition No Hl.

13 §.

Hvad i 12 § stadgas skall, äfven om annans namn eller firma eller namnet på annan tillhörig fast egendom eller annans registrerade varumärke icke oförändradt återgifvits, ega tillämpning, så vida ändringarna ej äro större, än att, oaktadt skiljaktigheter i vissa delar, namnen eller märkena i sin helhet lätt kunna förvexlas,

14 §.

Hvad i denna lag stadgas medför ej ändring i gällande författningars föreskrift derom, att vissa jerneffekter skola vara med stämpel försedda. Sådan stämpel skall för de slag af varor, för hvilka den godkänts, gälla såsom varumärke enligt denna lag, och bör stämpeln förty vara inrättad efter samma lags föreskrifter, hvilka ock i öfrig! skola lända till efterrättelse i fråga om stämpelns registrering och verkan af dylik registrering. Registrering af jernstämplar förnyas utan särskild anmälan genom registreringsmyndighetens försorg.

15 §.

De i näst föregående § omförmälda, i vederbörlig ordning godkända stämplar, som ega bestånd när denna lag träder i kraft, skola utan särskild anmälan intagas i varumärkesregistret af registreringsmyndigheten, som det ock åligger att derom införa kungörelse i registreringstidningen.

Brukar näringsidkare i annat fall, än i nästföregående mom. afses, vid denna lags trädande i kraft lofligen särskild! märke, och har han inom sex månader från det lagen trädt i kraft sökt registrering af märket på sätt i 3 § sägs, kan annan icke genom tidigare registrering vinna rätt till samma märke eller märke, som är så likt detta, att det lätt kan dermed förvexlas. Hafva två eller flera sålunda låtit för samma varuslag registrera varumärken, hvilka sins emellan förete sådan likhet, som nyss är nämndt, eger den af dem, som jemlik! Kongl. kungörelsen den 13 Juni 1862 först offentliggjort märket såsom sitt, företrädesrätt till dess begagnande för det slag af varor, för hvilka det vid denna lags utfärdande begagnades, der ej någon af de andra visar, att det ursprungligen varit ett af honom brukad t märke, som den förre tillegna! sig.

I de fall, som i denna § omförmälas, skall märket, om det brukats före lagens utfärdande, oberoende af bestämmelserna i 4 § regi-

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

streras i den form, hvari det brukats; och skall, ändå att märket endast eller hufvudsakligen består af siffror, bokstäfver eller ord, hvilka icke utmärka sig genom egendomlig form, det ej vara annan tillåtet att för de slag af varor, för hvilka märket före registreringen brukades, få registreradt eller eljest använda samma märke eller märke, som är så likt detta, att det lätt kan dermed förvexlas. Ej må dock sådan registrering, med undantag för jernstämplar och skeppningsmärken å trävaror, medföra hinder för någon att såsom varumärke begagna begynnelsebokstäfverna till sitt namn eller sin firma.

16 §.

Konungen eger efter aftal med främmande stat och under förutsättning af ömsesidighet förordna, att skydd för varumärke enligt denna lag må tillkomma äfven den, hvilken utom riket drifver sådan näring, som omförmäles i 1 §; skolande i sådant fall gälla samma lags föreskrifter med iakttagande af följande särskilda regler i afseende på varumärke, som registreras:

1) ansökan om registrering skall åtföljas af bevis, att sökanden uppfyllt de vilkor, som i den främmande staten fordras för att bereda skydd åt varumärket;

2) den, för hvilken registreringen blir gällande, skall hafva ett här i riket, bosatt ombud, som eger att härstädes å hans vägnar svara i alla saker, hvilka angå varumärket; och åligger det honom förty att, då ansökan göres, samt sedermera vid ombyten af ombud uppgifva ombudets namn och vistelseort, vid äfventyr att, i händelse föreskriften derom skulle finnas icke vara iakttagen, domaren må på anmälan i förekommande fall med laga verkan utse sådant ombud;

3) varumärket skyddas icke i vidsträcktare mån eller för längre tid än i den främmande staten.

Med afseende på varumärke, registreradt i stat, som för svenska varumärken gör motsvarande medgifvande, eger Konungen dessutom meddela följande bestämmelser:

4) varumärket må, derest det icke strider mot sedlighet eller god ordning, registreras i den form, hvari det är gällande i den främmande staten;

5) har någon inom högst fyra månader, från det hans varumärke blifvit anmäldt till registrering i den främmande staten, sökt registrering af samma märke här i riket, må denna ansökan i förhållande till andra ansökningar betraktas så, som vore den gjord samtidigt med anmälan i den främmande staten;

9 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 21.

6) vägras registrering på grund, af 4 § 5 mom. och styrker sökanden efter stämning å den, som innehar rättigheten att begagna det förut anmälda eller registrerade märket, att detta märke ursprungligen är ett af sökanden brukadt märke, som annan tillegnat sig, må domstolen förklara sökanden berättigad att erhålla registrering med uteslutande rätt till märkets begagnande för det slag af varor, för hvilket han brukade märket vid den tid då det ömsesidiga skyddet inträdde. Talan härom må ej väckas senare, än sex månader från nämnda tid;

7) ingås aftalet med stat, hvars lagstiftning om varumärken öfverensstämmer med denna lag, kan Konungen derjemte förordna, att äldre varumärke, som i sådan stat är behörigen registreradt och som endast eller hufvudsakligen består af siffror, bokstäfver eller ord, hvilka ej utmärka sig genom egendomlig form, skall, när det skyddas i den främmande staten, här i riket njuta det särskilda skydd, att andra ej må använda samma siffror, bokstäfver eller ord såsom varumärke för samma slags varor, med mindre de begagnat dem innan det ömsesidiga skyddet inträdde. Ej må dock någon härigenom hindras att såsom varumärke begagna begynnelsebokstäfverna till sitt namn eller sin firma. Registrering med sådan verkan, som här sägs, må endast ega rum inom viss tid, som bestämmes af Konungen.

17 §.

Närmare föreskrifter om varumärkesregistret, registreringstidningens utgifvande samt tid och sätt för de i denna lag omförmälda kungörelsers offentliggörande meddelas af Konungen.

18 §.

Tvist om varumärke instämmes till den rätt, hvarunder svaranden har sitt hemvist, eller, då fråga är om främmande märke, till Stockholms rådstufvurätt.

19 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan; saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de' enligt allmän strafflag.

20 §.

Denna lag skall gälla till efterrättelse från och med den 1 Januari 1885.

Bill. till Biksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 13 Raft.

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott Fredagen den 15 December 1882,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hederstjerna,

Hammarskjöld,

Richert,

ThEMPT ANDRE,

Ryding.

l:o.

Under erinran att Kommerskollegium den 8 sistlidne September erhållit nådig befallning att, efter vederböraudes hörande, inkomma med underdånigt utlåtande öfver de af komiterade för utarbetande af förslag till författning angående handelsfirma och procura m. m. i underdånighet öfverlemnade förslag till

l:o lag angående skydd för varumärken;

2:o förordning om införande af lagen angående skydd för varumärken och hvad i afseende derå skall iakttagas; och

3:o till ändrad lydelse å strafflagens kap. 22 § 16; anmälde Departementschefen Statsrådet von Steyern, att Kommerskollegium uti underdånig skrifvelse den 28 sistlidne November — med öfverlemnande af yttrande trån fullmägtige i Jernkontoret. samt sär-

11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

skilda af Öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län samt magistraterna i Upsala, Norrköping, Vadstena, Jönköping, Vexiö, Visby, Karlskrona, Malmö, Halmstad, Göteborg, Vesterås och Gefle insända yttranden i ämnet — för egen del deri sig utlåtit; och hemstälde föredraganden i underdånighet, att Kongl. Magt behagade för det ändamål, 87 § Regeringsformen omförmäler, öfver ifrågavarande, vid detta protokoll fogade förslag inhemta Högsta Domstolens underdåniga utlåtande.

Till denna, af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Magt Konungen lemna bifall.

Ex protocollo.

Th. Wilh. Malm.

1 Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Fredagen den 9 Mars 1883.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Wretman,

Naumann, von Hofsten,

Rabe,

Huss,

Lindhagen,

GtLIMSTEDT.

Fortsattes och slutades öfverläggningen till utlåtande öfver de till Högsta Domstolen remitterade förslag till lag angående skydd för varumärken, till förordning om införande af nämnda lag och hvad i afseende derå skall iakttagas, samt till ändrad lydelse å strafflagens kap. 22 § 16, jemte de öfver förslagen afgifna yttranden, hvarefter ärendet företogs till slutlig behandling; varande ett tryckt exemplar af förslagen bilagdt detta protokoll.

l:o. Förslaget till lag angående skydd för varumärken.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Det faller genast i ögonen hurusom språket i detta lagförslag dels är i hög grad afvikande från det, som eljest i svenska lagar är vanligt, t. ex.

§ 1: “sälja varor11 — idka handel,

§ 3 första stycket: “om det är firma11 = om rörelsen drifves under firma,

Bill. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd.

§ 3 sista stycket: “aflemna11,

§ 5 andra stycket: “finner sökanden sin rätt kränkt genom afslaget“ = åtnöjes ej sökanden med detta beslut,

§ 12 4:de och 5:te raderna: “kan, på käromål af den, hvars rätt blifvit för nära trädd,“ = varde, på talan af målsegande,

dels ock lider af sådan obestämdhet och dunkelhet att ofta texten icke kan i och för sig utan endast genom studium af motiven förstås, t. ex.

§ 4 p. 1. “egendomlig form“,

p. 4. “framställningar, som kunna väcka förargelse'4,

hela punkten 5,

§ 7: '■'‘innehåller registreradt varumärken

§ 13: “när annan eftergör hans namn eller firma med ändringar".

Denna dunkelhet når sin kulmination i §§ 14 och 15, hvilka svårligen kunna tydas äfven med det trägnaste anlitande af den kommentar, som motiven innehålla.

Vidare finnes att texten icke alltid innehåller allt hvad densamma enligt motiven skall innehålla, ty t. ex. icke kan, enligt det i vår lagstiftning gällande språkbruk, “tillverka varor44 omfatta jemväl det, att idka jordbruksnäring, eller uttrycket “tid44 anses omfatta ej allenast den dag, då en ansökning till en myndighet inkommer, utan jemväl den tid på dagen då sådant sker. Ån mindre lärer ordet “afbildning44 innebära något om färgläggning.

På grund af hvad jag sålunda anmärkt hemställer jag, att, ehvad afseende må fästas å de särskilda anmärkningar, som emot förslagets bestämmelser komma att framställas, texten må varda omarbetad, så att densamma öfversättes till ett språk, som närmare öfverensstämmer med svenskt lagspråk och bättre uppfyller de anspråk på bestämdhet och tydlighet, man bör kunna ställa på en lagtext, äfvensom att sådana stadganden, som må åsyftas, men icke äro uttryckta i texten, må varda deruti införda.

Justitieråden Naumann, von Hofstat, Huss och Lindhagen yttrade: Vid granskningen af äldre förslaget till förordning angående skydd för varumärken yttrade fem af Högsta Domstolens ledamöter: “Enär bland handlingar, som i allmänna strafflagen med ansvar beläggas, äfven upptagits i 22 kap. 16 § den att olofligen å tillverkning, som till salu hålles, sätta annans märke än rätte tillverkarens, borde ifrågavarande författningsförslag hafva till ändamål, icke att genom ansvarsbestämmelser gifva skydd för varumärken, hvarigenom förslaget inginge på ett område, som tillhörde allmänna strafflagen, utan endast att meddela bestämmelser om sättet och vilkoren för vinnande af uteslutande rätt till begagnande af särskilda varumärken samt om vilkoren för sådan

rätts åtnjutande och om dess upphörande, men erforderligt skydd för varumärken beredas derigenom, att ofvan berörda lagrum ändrades.“ Ehuru detta förfaringssätt blifvit hufvudsakligen iakttaget vid uppgörandet af nu föreliggande förslag, är dock ordet skydd behållet i förslagets rubrik. Den mera omfattande benämning, som uppkommer genom borttagande af orden “skydd för“, synes i hvarje händelse noggrannare motsvara den tillämnade författningens innehåll än den föreslagna.

§ 1-

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hof sten, Huss, Lindhagen och Glimstedt anförde: Här har införts ett för en lag om varumärken främmande ämne genom inskjutande af orden: “jemte den honom tillkommande rätt att såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma eller namnet å honom tillhörig fast egendom.“ Inskjutningen förefaller visserligen vid första påseendet såsom endast en oskyldig erinran om ett, oberoende af författningen bestående, sakförhållande; men af § 12 synes uppenbart, att meningen varit att här verkligen lagstifta om detta främmande ämne. Den tillämnade varumärkeslagen skulle hafva till ändamål att genom föreskrift om registrering bereda uteslutande rätt att begagna ett varumärke. De varumärken, för hvilka registrering ej söktes eller eljest icke vunnes, skulle följaktligen ej innehafvas med sådan rätt, men personens namn och firma samt namnet å hans fasta egendom anses vara af beskaffenhet att medföra uteslutande rätt uti ifrågavarande afseende utan registrering. Dessa senare hafva således enligt förslagets egen mening en motsatt egenskap mot varumärkena och böra följaktligen ej sammanblandas med dem, på sätt här skett. Det hemställes alltså, att frågan om rätt att, oberoende af registrering, såsom varumärke begagna eget namn eller firma eller namnet å egen fastighet icke må utgöra föremål för någon vare sig direkt eller indirekt lagstiftning i varumärkeslagen.

Justitieråden Lindhagen och Glimstedt tilläde: Hvad firma angår lärer det vara alldeles omöjligt att derom intaga någonting i författningen, då hos oss ännu icke finnes någon lag om hvad firma rätteligen är eller om vidden af den befogenhet en antagen firma innebär. I uppdraget åt den komité, som affattat förevarande förslag, ingick äfven att uppgöra förslag till lag om firma. Det vill synas klart, att det senare förslaget bort föregå eller åtminstone komma samtidigt med förslaget om varumärken. Men de komma nu i bakvänd ordning.

Justitieråden Wretman, Naumann, von 11 of st en, Lindhagen och Glimstedt yttrade vidare: Det torde vara temligen allmänt erkändt, att

bruket af varumärken kommit på afvägar, då man bland dem upptagit äfven handelsmärken, hvarigenom varumärket förlorat sin ursprungliga och rätta betydelse af att vara ett tillverkarens kännemärke på hans egen tillverkning. Äfven lagstiftningen om varumärken har naturligen härigenom blifvit svårare, ja snart sagdt omöjlig att bestämdt och följdrigtigt genomföra. En gifven följd af att bland varumärkena upptaga handelsmärken är, att rätten för ett varumärkes innehafvare att uteslutande begagna detsamma ej längre kan, såsom en sund varumärkeslagstiftning fordrar, inskränkas till viss tillverkning eller visst slag af varor, utan måste göras generelt gällande för alla slags varor, som ingå uti innehafvarens rörelse, enär märket eljest icke fyller ändamålet med ett handelsmärke. Att alldeles utesluta handelsmärkena torde emellertid ej kunna med framgång sättas i fråga. Men det vore särdeles önskligt, att de blefvo genom någon lagbestämd tillsats tydligen skilda från tillverkningsmärken, utan att sådant behöfde leda derhän, att, om samma person idkar både varutillverkning och handel med andra varor, än de af honom tillverkade, hans handelsmärke i öfrigt behöfde på minsta sätt skilja sig från hans tillverkningsmärke. Det hemställes alltså, huruvida det icke kunde lämpligen föreskrifvas, att varumärke, afsedt att gagnas af den som idkar handel med andra varor än de af honom sjelf tillverkade, skall innehålla tydlig, i lagen bestämd beteckning, angifvande dess egenskap af handelsmärke.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten och Lindhagen anförde häruppå: Ivomiterade hafva visserligen i sina motiv förklarat förslagets mening vara att ej göra varumärket generelt äfven i den mening att det skulle gå och gälla utan förbindelse med verklig och bestämd rörelse; och de hafva i förslagets § 8 i fråga om öfverlåtelse af varumärke infört det stadgande att rättigheten till registreradt varumärke ej må öfverlåtas annat än tillsammans med den rörelse, för hvilken det gagnas. Men för hela den mängd märken, som aldrig öfverlåtes, och för alla öfriga, så länge de fortfarande innehafvas af dem, för hvilkas räkning de registrerats, finnes ingen bestämmelse om att de skola vara fästade vid verklig rörelse; och äfven i fråga om öfverlåtelse finnes ingen påföljd stadgad för det fall att öfverlåtelsen af märket sker utan förening med öfverlåtelse af den rörelse, för hvilken detsamma gagnats. Visserligen invändes, att bestämmelser i sådant syfte skulle vara magtlösa så till vida, att det dels vore vanskligt att finna verksam kontroll å deras efterlefnad, dels vore mycket lätt att kringgå dem genom att till registreringsmyndigheten uppgifva den rörelse, vid hvilken märket skulle vara fästadt, så allmänt och sväfvande, att i allt fall ingenting vore vunnet. Men lagstiftningen

torde icke vara så alldeles utan verksamma utvägar, som man måhända föreställer sig, och i allt fall är det en origtig föreställning att anse en lagstiftning vara utan ändamål derför att hon i några fall kan kringgås, så att man ej kan med henne vinna allt. Dessutom är det en pligt att vid ifrågavarande lagstiftning ej alldeles förbise den köpande allmänheten, som också har ett stort intresse med i denna fråga, men hvilket skulle gifvas till spillo, om man lemnade användningen af varumärkena så regellös, som förslaget gör. Skall åt näringsidkarne beredas uteslutande rätt till varumärken, är det ock i sin ordning att lagstiftningen derom uppgöres så, att allmänheten ej vilseledes genom dessa märken, utan tvärt om i dem har någon ledning för sitt omdöme hvarest goda varor äro att tillgå. Det bör derföre stadgas, att registreradt märke gäller endast för den eller de rörelsegrenar, som vid registreringen blifvit angifna, och hvarom anteckning skall ske i registret; samt att, om märkesinnehafvare önskar få märket gällande för andra rörelsegrenar, han skall derom göra anmälan hos registreringsmyndigheten till införande i registret. Först i förening med sådana föreskrifter blir äfven det stadgande af någon betydelse, som förekommer i § 8 derom att rättigheten till registreradt varumärke ej må öfverlåtas annat än tillsammans med den rörelse, för hvilken det gagnas.

Att ordet “tillverka11 ej fullständigt motsvarar det begrepp, som här skall uttryckas, är redan erinradt af Kommerskollegium.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Den rätt, som genom registreringen må vinnas, är enligt motiven afsedd att vara fästad vid viss rörelse, så att märkesrätten följer rörelsen åt, ej kan öfverlåtas annorledes än med samma rörelse och upphör i och med det rörelsen upphör. Med afseende å detta samband emellan varumärke och rörelse, och då således ett varumärke ej må kunna af en näringsidkare gagnas i alla de särskilda rörelser, han framdeles kan komma att idka, synes mig nödigt att den rörelse, hvartill märket må höra, varder, så vidt ske kan, bestämd, hvarföre rättigheten till vinnande af registrering torde inskränkas, hvad angår jordbruksnäring, till den, som eger eller innehar fastighet, och i öfrigt till den, som i den ordning, näringsförfattningarna föreskrifva, idkar varutillverkning eller handel.

§ 3.

Högsta Domstolen ansåg dels att, på sätt Kommerskollegium anmärkt, det i denna § förekommande ordet afbildning icke uttryckte hvad dermed enligt motiven afsåges eller att de i märket förekommande färger äfven skulle återgifvas, hvadan en ändring af ordalagen

härutinnan vore af nöden, dels att orden till sökanden aflemna borde 'utbytas till “hålla sökanden till handa“, dels ock att, om med ordet tiden afsåges att uttrycka jemväl bestämd tid på dagen, ordalagen borde ändras så, att detta tydligen framginge.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hojsten och Lindhagen erinrade, i öfverensstämmelse med hvad som yttrats vid § 1, att i förevarande § 3 borde föreskrifvas att den, som söker inregistrering af varumärke, skall vid ansökningen foga ej blott hvad som fordras till en tydlig postadress, hvithet, enligt hvad komiterades motiv visa, ensamt afsåges med föreskrifterna i slutet af första stycket, utan äfven bestämd uppgift om det eller de slag af rörelse, för hvilka märket önskas gällande, det eller de ställen der rörelsen drefves eller der man ämnade drifva densamma, med mera som kunde fordras för att nöjaktigt bestämma rörelsen eller de särskilda rörelsegrenarna.

Justitierådet Naumann tilläde härvid: Då förslaget, oaktadt det mera obundna system detsamma upptagit, dock uttryckligen i texten såväl som i motiverna hyllar den sats, att varumärket står i samband med den rörelse, för hvars varor det begagnas, torde, för att ej ställa lagstiftningen i ämnet på eu alltför lös fot, registreringssökanden åligga att ej allenast uppgifva utan äfven styrka, det han inom riket idkar åtminstone någon slags näring.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Ehvad rörelsen drifves under firma eller eget namn, torde böra i ansökningen uppgifvas orten, hvarest rörelsen drifves; och med afseende å hvad jag vid 1 § i fråga om behörigheten att vinna registrering för varumärke anfört, anser jag att bevis om sådan behörighet bör vid ansökningen fogas.

Justitieråden Radie och Huss anförde: Enär vi icke hafva något att erinra deremot, att, såsom af förslagets innehåll, efter vårt omdöme, följer, rättigheten till begagnande af registreradt varumärke skall för tillverkare eller säljare af varor, hvilken för sin räkning erhållit registrering af märket, vara generel och ej fästad vid vissa varuslag eller vid bestämdt ställe, der rörelse idkas, hemställa vi att, då, enligt motiven till förslaget, föreskriften om uppgift i registreringsansökningen af sökandens bostad eller, när sökanden är en firma, stället, der dess näring drifves, afser allenast, att kännedom skall erhållas om sökandens postadress, orden: “yrke, namn och bostad eller, om det är firma, denna och stället, der näringen drifves,“ måtte utbytas mot: namn eller firma, yrke och postadress.

§4.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, 7/uss och Lindhagen yttrade: Det här förekommande uttrycket: “som icke utmärka

sig genom egendomlig form14 förefaller allt för sväfvande och skulle otvifvelaktigt leda till synnerlig osäkerhet i tillämpningen. Det torde ock innebära ett vida större medgifvande att uteslutande begagna bokstäfver, än som kan vara lämpligt, särdeles sedan det numera blifvit så vanligt att i tryck, skrift och teckning gifva bokstäfver den mest fantastiska utstyrsel, och det synes ej heller rådlig! eller lämpligt att, såsom i förslaget skett, så utsträcka rättigheten att bruka endast bokstäfver eller siffror, att en aldrig så obetydlig och nästan omärklig tillsats till dem blir tillfyllestgörande. Grundmeningen är ju att såsom varumärken erkänna endast sådana, som verkligen ega karakteren af figurmärken, i motsats mot bokstafsmärken. Det vill då synas både lättare, klarare och mera egentligt att söka få denna tanke i författningen uttryckt genom ett stadgande i det syfte, att varumärke ej må registreras, om det består uteslutande eller hufvudsakligen af siffror, bokstäfver eller ord, såvida ej genom tillsatser eller anordningen i öfrig! märket är sådant att det kan anses ega karakteren af figurmärke. Ordet “märken44 i stycket 3 synes, på sätt Kommerskollegium erinrat, lämpligen kunna ändras till “stämplar44.

Justitierådet Rabe anförde: Till förtydligande af meningen med stadgandena i lista och 5:te punkterna hemställer jag,

att i lista punkten efter orden: “egendomlig form44 måtte tilläggas: så att det kan som Jigurmärke anses; och

att 5:te punkten måtte erhålla en förändrad lydelse, enligt hvilken registrering utom i fall, som omförmälas i § 7, ej skulle få ske af varumärke, som vore lika med förut registreradt, ur varumärkesregistret ej utstruket, märke eller vore med sådant märke så lika, att förvexling dermed lätt kunde ske; dock att registrering af varumärket finge, om det förut registrerade, efter ty i §§ 14 och 15 sägs, gäller endast för vissa varuslag, medgifvas för andra.

Justitierådet Giimstedt yttrade: Det synes mig aldrig kunna anses behörigt att å vara anbringa vilseledande märke, hvarföre ordet “obehörigen44 i punkten 2 torde böra utgå. Deremot anser jag förbudet mot inregistrering böra utsträckas jemväl till det fall då i märket är intaget namn å annan ort än den, der rörelsen drifves. Jag kan nemligen ej dela komiterades betänkligheter mot ett sådant förbud, som rimligen ej kunde gälla i sådant fall der ortnamn ingiuge såsom eu del af varunamnet.

8 Ehuru det är klart att registrering ej må beviljas för varumärke, som är lika med ett märke, hvilket redan är för annans räkning registreradt, vore väl tjenligt att uttryckligt stadgande härom till registreringsmyndighetens ledning blefve i förslaget infördt.

Likaså synes vid jemförelse med § 9 mom. 1 det vara klart, att, sedan ansökan om inregistrering blifvit gjord men innan beslut öfver samma ansökning är vordet meddeladt och vuirnit laga kraft eller blifvit faststäldt, ansökning af annan person om registrering för lika eller väsentligen lika varumärke ej må bifallas; men huruvida sådan senare ansökning bör direkt afslås eller lemnas hvilande i afbidan på beslut i fråga om den första ansökningen, derom torde förslaget böra innehålla föreskrifter.

Likaså anmärkes att föreskrift saknas för ledning vid det, helst då ansökningar få insändas direkt med posten, lätt tänkbara kollisionsfall, att ansökningar från särskilda personer om registrering af lika eller väsentligen lika varumärken vid samma tid på dagen inkomma till registreringsmyndigheten.

Beträffande punkten 5 erinrade Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Huss och Lindhagen hurusom afsigten med och omfånget af hänvisningen till §§ 14 och 15 syntes särdeles dunkla och att denna hänvisning i hvarje händelse vore obehöflig. I afseende å återstående delen af punkten syntes det rigtigare och tydligare att, i stället för hänvisning till annan §, införa det undantagsfall, man afsåge, hvilket, på sätt nedan vid §§ 12 och 13 anföres, närmast kan återgifvas sålunda, att varumärke ej må registreras om det befinnes vara alldeles lika med ett förut registreradt märke eller så likt detsamma, att det kan lätt dermed förvexlas.

§ 5.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Håle, Huss och Lindhagen ansågo meningen i första stycket klarare och rigtigare återgifvas om i stället för orden “När registrering vägras på grund af föreskrifterna i §§ 3 och 4“ infördes orden “Vägras registrering11.

Justitierådet Glimstedt yttrade härom: I första stycket af denna

§ omförmäles det fall att registrering vägras på grund af föreskrifterna i §§ 3 och 4; men i § 3 finnes icke någon föreskrift, innefattande förbud mot inregistrering. Väl torde det kunna antagas att förslaget afser att stadga det sökande, som ej fullgör föreskrifterna i 3 §, ej må vinna registrering, men i formelt afseende är det antingen en ofullständighet att uttryckligt stadgande i sådant afseende saknas eller ock en felaktighet i redaktionen, grundande sig derpå att ett afslag på

grund af en föreskrift förvexla» med ett afslag på grund af underlåtenhet att fullgöra en föreskrift.

I afseende å andra stycket yttrade Högsta Domstolen: Då delgifningen skall ske genom registreringsmyndigheten, oftast genom bref, och i sådana fall bevis om tiden, då sökanden fått del af beslutet, ej erhålles, lärer klagotiden ej kunna, såsom förslaget innehåller, räknas från delfående!. Så illa det än må vara att bär behöfva meddela annan föreskrift om Överklagande af en förvaltande myndighets beslut, än den allmänt gällande, så lärer dock annan utväg ej finnas än att, på sätt Kommerskollegium hemstält, räkna besvärstiden från beslutets fattande, då den af kollegium föreslagna tid af sextio dagar synes lämplig. Skulle stadgandet åter anses böra stå qvar hufvudsakligen med den föreslagna lydelsen, torde i allt fall orden “i den ordning'1 böra utbytas mot “inom den tid“, så att den allmänna föreskriften om ställande af borgen folie bort.

§

Justitieråden Wretman, Naumann, von IIof sten, Huss och Lindhagen yttrade: Det vill synas som om denna dunkelt affattade § i sig innebure eu allt för stor inskränkning af rättigheten att i nytt varumärke använda ett redan registreradt märkes detaljer. Genom registrering af ett varumärke kan ej billigtvis vinnas uteslutande rätt till de i märket ingående särskilda tecken, blott att den, som vill använda en eller flere af dem, iakttager den allmänna regeln, att hans nya märke ej får göras så lika mod något förut registreradt att det kan lätt dermed förvexla». Denna i sakens egen natur liggande regel synes snarare vara det som i förevarande § bör uttryckas genom ett stadgande i den syftning att det är hvar och en obetaget att, derest det i öfrigt lagligen eger rum, i sitt varumärke begagna siffror, bokstäfver, ord eller figurer, som vare sig enbart eller i förening med andra ingå uti redan registreradt märke, så vida det senare märket genom sin anordning i öfrigt så skiljer sig från det redan registrerade, att det ej kan lätt dermed förvexlas. Hvad särskildt angår orden: “som icke utmärka sig genom egendomlig form,“ hänvisas till hvad vi yttrat vid § 4.

Justitierådet Rabe anförde: På sätt motiven utvisa, skulle hvad denna § innehåller gå ut derpå, att, om registrering för någons räkning skett af varumärke, hvilket hufvudsakligen innehåller siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka sig genom egendomlig form, eller endast eller hufvudsakligen består af sådana tecken eller märken, som allmän- Bih. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 2

neligen nyttjas i vissa slag af näringar, registreringen ej skall utgöra hinder för annan att använda eller få registreradt alldeles lika eller väsentligen lika varumärke; men då denna mening ej lärer vara angifven med tillräcklig tydlighet, torde, för vinnande deraf, §:n höra omredigeras.

§ 8.

Justitieråden Wretman och von Hofsten yttrade: Enär, enligt vår åsigt, det skydd, som tillkommer registrerade varumärken, hufvudsakligen afser att gifva förtroende åt tillverkningarne vid den eller de särskilda näringsgrenar, som vid ansökningen om registreringen i sådant hänseende blifvit uppgifna, och den person, som förvärfvat en sådan rätt, ostridigt kan densamma jemte sin rörelse på annan öfverlåta, anse vi den omständighet att eu person, hvilken idkar flera dylika näringsgrenar, på annan person öfverlåter eu sådan rörelse, icke skäligen böra föranleda dertill, att denne skulle derigenom förlorat rätt att för tillverkningarne vid sin bibehållna rörelse begagna sitt eljest icke förverkade varumärke, helst olägenheterna af samma varumärkes användande för olika slag af varor ej böra vara större, om de särskilda tillverkningarne bedrifvas af en och samma eller af olika personer.

Någon emot denna grundsats stridande tydning kunna vi icke gifva åt föreskrifterna i denna §, hvarför vi lemna densamma utan anmärkning.

Justitieråden Eabe, Huss och Lindhagen anförde: Efter vår uppfattning af meningen med stadgandena i denna §, innebära de, att rättigheten till användande af registreradt varumärke ej skulle få öfverlåtas utan i förening med rörelse, för hvilken märket begagnas, äfvensom att, om sådan rörelse eller någon del deraf öfverlåtes eller eljest öfvergår till ny egare, utan att förbehåll gjorts, att varumärkesrätten skall af dess förre innehafvare bibehållas, varumärkesrätten i hela sin vidd jemväl å nye egaren öfvergår; och häremot hafva vi ej något att erinra. Men då olika åsigter råda om §:ns rätta betydelse, hemställa vi, att §:n måtte i ofvan angifna syfte omredigeras.

Justitierådet Lindhagen tilläde för sin del, deruti Justitierådet Naumann instämde, att öfverlåtelse eller annan öfvergång af varumärke, äfvensom förändring af tillverknings- eller försäljningsort, borde inom viss i lagen utsatt tid anmälas hos registreringsmyndigheten.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Öfverlåtelse af rörelse är ett för vår gällande näringslagstiftning alldeles främmande begrepp, och i afseende å annan öfvergång af rörelse från en till en annan person förekommer hos oss ej annat stadgande än att, då näringsidkare dör, rörel-

sen må kunna under ett år derefter för sterbhusdelegarnes räkning fortsättas. Följaktligen och då i sistnämnda fall det torde ligga i sakens natur att den varumärkesrätt, som varit med den aflidnes rörelse i hans lifstid förenad, fortfarande följer rörelsen åt så länge densamma på grund af omförmälda stadgande drifves af sterbhusdelegare, torde denna § böra utgå.

Derest likväl det skulle anses nödigt att här lagstifta för sådana fall, som, ehuru oegentligt, i dagligt tal kunna falla under uttrycket “öfverlåtelse eller öfvergång af rörelse44, torde skilnad böra göras emellan det fall, då rörelsen kommer att fortsättas under oförändradt namn eller firma och således någon anmälan i enlighet med Förordningen den 18 Juni 1864 ej är erforderlig, och det fall, då rörelsen kommer att drifvas under annat namn och således den senare egaren måste genom anmälan i enlighet med nämnda förordning bereda sig rätt till rörelsens utöfvande; och synes mig ligga i sakens natur att i förra fallet varumärket må följa rörelsen åt, men i senare fallet icke kunna utan genom ny inregistrering få i den nye egarens rörelse begagnas.

§ 9.

Justitieråden Wretman^Naumann, von Hofsten och Lindhagen yttrade: Då, enligt 1 §, det afsedda skyddet för varumärken inträder just med inregistreringen, samt af flere anledningar någon, stundom längre, tid kan komma att förflyta emellan tiden för ansökningens emottagande och sjelfva registreringen, hvarunder märket väl ej bör skäligen tillerkännas något särskild! skydd; samt tiden för senare förnyelser af vunnen registrering, enligt vår åsigt, bör ske inom bestämd tid, räknad från den dag då förra förnyelsen meddelades och icke, såsom förslaget innehåller, från det anmälan derom gjordes, hemställes att l:sta punkten af denna § må erhålla följande lydelse:

“Skyddet för registreradt varumärke räknas från registreringsdagen och upphör när ej anmälan om förnyelse skett, första gången inom 10 år från registreringsdagen och sedermera inom 10 år från sista förnyelsen.44

Justitieråden Rote och Huss instämde i så måtto uti detta yttrande, att de ansågo skyddet för registreradt varumärke böra räknas från registreringsdagen.

Justitierådet Glimstedt anförde: Likasom tiden för sökande af förnyelse första gången efter inregistreringen blifvit, såsom mig synes, begreppsenligt bestämd att räknas icke från den dag, då inregistreringen söktes, utan från den, då densamma verkstäldes, d. v. s. bevilja-

des, så torde ock tiden för sökande af senare förnyelse böra räknas icke från dagen då nästföregående förnyelsen söktes utan från dagen då densamma beviljades; hvadan jag anser att ordet “anmälan“ i lista stycket bör ändras till “förnyelse14.

I enlighet med hvad jag vid § 8 anfört, anser jag att senare punkten i 2:dra stycket bör utgå.

§§ 10 och 11.

Justitieråden Wretman och Naumann yttrade: Då det icke synes lämpligt att i lag meddela någon föreskrift om innehållet af Konungens beslut i fall, hvarom § 10 handlar, och i allt fall det här begagnade uttrycket om varumärkes “utstrykning ur registret44 kunde föranleda till misstydning af den dermed åsyftade åtgärd, hemställes att nämnda § måtte lyda så:

“Finner Konungen att varumärke på grund af § 4 mom. 3 eller 4 icke bort registreras, skall detsamma ur registret afföras.44

Med tillämpning af hvad sålunda blifvit anmärkt, torde det i 1 inom. af § 11 förekommande ordet “utstrykas44 varda utbytt mot “afföras44, samt 2 mom. i samma § erhålla följande lydelse:

“Varder till följd af Konungens beslut, enligt § 10, varumärke ur registret affördt, skall registreringsmyndigheten tillika44 etc.

Äfven Justitieråden Lindhagen och Glimstedt ansågo, i likhet med Kommerskollegium, det böra till förekommande af missförstånd uttryckas, att märkena i de nämnda fallen skulle afföras, ej utstrykas, ur registret.

Justitierådet Lindhagen anförde särskildt: Hvad i första stycket föreskrifves kan möjligen lätt utföras i Norge och Danmark genom chefen för vederbörande departement; men i Sverige, der det skulle ske så högtidligen som genom Konungen i Statsrådet, faller det sig vida svårare. De fall, som genom besluten skulle bedömas, nemligen att registreradt märke innehölle offentliga vapen eller stämplar eller också framställningar, som kunde väcka förargelse, skulle merendels röra sig omkring saker, hvilka, i sig sjelfva helt obetydliga, ofta voro retsamma eller slippriga och lätt framkallande skandal. Besluten skulle fattas efter angifvelse, vare sig af främmande sändebud eller af tjenstemän eller enskilda personer inom landet, utan mellanhand af offentlig myndighet. De skulle fattas af Konungen i hans råd och intagas i statsrådsprotokollet. Att sålunda inblanda landets högsta myndighet i frågor af sådant slag, der besluten, ehvad de blefvo friande eller fällande, mycket ofta skulle, om ej annat derför att de kommo från rege-

ringel], efterföljas af hån och nedsättande tillmålen, kan icke vara välbetänkt. Kan afgörandet ej öfverlemnas åt vederbörande departementschef, så torde det kunna uppdragas åt Kommerskollegium in pleno, eller Justitiekansleren eller annan myndighet, med förbehållen rätt att öfverklaga beslutet hos Kongl. Maj:t.

Sista punkten i andra stycket af § 10 kan svårligen förstås utan kommentar. Punkten bör derför skrifvas om; och i fall dervid skulle, för att tydliggöra hvad man menar, vara af nöden att i lagtexten anföra något af de fall, som afses, så synes detta vida bättre än att hafva lagbudet så dunkelt som för närvarande.

§§ 12 och 13.

Justitieråden Naumann, von Hofsten, fluss och Lindhagen yttrade: I öfverensstämmelse med hvad som anförts vid § 1 hemställes, att här ej må lagstiftas angående namn eller firma eller namnet å annans fasta egendom; och i allmänhet synes första stycket af § 12 tarfva en omarbetning för att mera bestämdt och tydligt uttrycka hvad der afses att stadga.

Då karakteristiken af de i strafflagen upptagna lagöfverträdelser bör framgå ur denna lag sjelf, kan det ej vara rigtigt att här uppställa eu sådan karakteristik, såsom i andra stycket af § 12 skett genom orden “med vetskap om annans bättre rätt14. Meningen torde ej heller hafva varit att uttrycka annat än det att, om gerningen vore begången under sådana omständigheter, att ansvar och skyldighet att utgifva skadestånd borde derå följa enligt allmän lag, så gälde hvad strafflagen härutinnan stadgar.

Föreskriften i § 13, hvilken torde böra erhålla en något ändrad redaktion, dervid också allt tal om namn och firma samt hvad som rätteligen hör till strafflagen bortfaller, synes lämpligast hafva sin plats i första stycket af § 12, hvilket sålunda och i öfverensstämmelse med hvad förut är yttradt skulle innehålla stadgande derom, att, om någon håller till salu varor, i afseende å hvilka det befinnes att de, eller de kärl eller omslag i hvilka de förvaras, äro obehörigen försedda med annans registrerade varumärke eller med varumärke så likt detta att det kan lätt dermed förvexlas, eger den, hvilkens rätt härigenom kränkes, att vid domstol påkalla åläggande för honom att utplåna nämnda märken eller, om utplånandet ej kan på annat sätt verkställas, att förstöra varorna eller deras kärl eller omslag, såvida de fortfarande äro i hans besittning eller han eljest förfogar öfver dem.

Justitierådet Glimstedt instämde uti detta yttrande, med undantag

allenast deraf, att lian ansåg den föreslagna påföljden för den, som håller till salu varor så betecknade som här sägs, icke skäligen böra stadgas för annat fall än det, att han finnes hafva vid sitt inköp af varorna egt vetskap om beteckningens obehörighet.

Justitierådet Rabe anförde: Af motiven inhemtas, att orsaken, hvarföre straffbestämmelser för intrång i varumärkesrätten icke i förslaget införts, varit den, att varumärkeslagen icke borde ingå på ett område, som tillhörde allmänna strafflagen, hvarom erinran i Högsta Domstolen skett vid granskningen af det förut i sammanhang med förslag till förordningar angående patent samt angående skydd för mönster och modeller uppgjorda förslag till förordning om skydd för varumärken. Från sistnämnda förslag, sådant det enligt Högsta Domstolens åsigter borde lyda, skiljer sig emellertid det nu föreliggande väsentligen i flera hänseenden. Så t. ex. skulle det förra förslaget afse allenast att bereda skydd för figurmärken, hvaremot det nu ifrågavarande afser att gifva skydd äfven mot begagnande såsom varumärke af annans namn eller firma eller namnet på annans fasta egendom. Vidare skulle efter förra förslaget stadgandet i 22 kap. 16 § strafflagen bibehållas, men efter nu uppgjorda förslag upphäfvas och till en del komma att angå hittills för allmänna strafflagen främmande ämnen. Härtill kommer att ett hufvudsakligt ändamål med det förslag, som nu utgör föremål för Högsta Domstolens granskning, är, bland annat, dels att i ämnet få med hvarandra, så vidt möjligt, öfverensstämmande lagar i de skandinaviska länderna, dels ock att äfven i öfrigt bereda de inhemska varumärkena skydd på den utländska marknaden, — ett ändamål, som, då skyddet mot intrång i varumärkesrätten egentligen består just i straffet derför, lättast torde uppnås, derest man af innehållet i sjelfva varumärkeslagen kan göra sig förvissad, om och i hvad mån skydd för varumärken är stadgadt. Vid dessa förhållanden synes mig lämpligast, att straffbestämmelserna mot intrång i varumärkesrätten införas i varumärkeslagen.

För öfrigt anser jag den påföljd, som § 12 innehåller, böra likasom kriminelt ansvar stadgas endast när gerning, hvarom §:n handlar, sker mot bättre vetande, enär dels det, efter min tanka, vore orättvist, om någon genom ett förfarande i god tro skulle drabbas af straff, eller förlust af sina varor, derest de otillåtna märkena ej kunde utplånas annorledes än genom varornas förstörande, dels den till visst varumärkes begagnande berättigade alltid kunde genom meddelande af kännedom om sin rätt förekomma, att annan hölle till salu varor utan vetskap om deras olagliga beteckning.

15 På grund af det anförda hemställer jag, att § 12 måtte omredigeras och dervid i densamma

dels införas stadgande, enligt hvilket den, som å varor, hvilka till salu hållas, eller å deras kärl eller omslag, obehörigen sätter annans namn eller firma eller namnet på annans fasta egendom, eller varumärke, som han vet vara för annans räkning registreradt., så ock den, som håller sålunda olagligen betecknade varor, med vetskap derom, till salu utan lof af den, hvilkens rätt blifvit genom varubeteckningen kränkt, skall straffas med böter från och med 20 till och med 2,000 kronor eller, om synnerlig skada af gerningen kommit eller den eljest är förenad med särdeles försvårande omständigheter, dömas till fängelse;

dels föreskrifvas, att, på den sakfäldes bekostnad, skola, om målseganden det äskar, de otillåtna märkena utplånas eller, om utplåningen annorledes ej kan ske, varorna eller deras kärl eller omslag förstöras, så vida de fortfarande äro i den sakfäldes besittning;

dels ock förklaras, att brotten ej må åtalas af annan än målseganden.

I afseende å § 13 hemställer jag, att densamma måtte, för dess bringande i full öfverensstämmelse med § 12 och till förtydligande af meningen, erhålla en förändrad lydelse, hvarigenom förklaras, att hvad i § 12 är stadgadt skall, äfven om annans namn eller firma eller namnet på annan tillhörig fast egendom, eller annans registrerade varumärke, icke oförändradt återgifvits, ega tillämpning, så vida ändringen ej kan lätt märkas.

I Justitierådet Rabes yttrande instämde Justitierådet Wretman, utom att Justitierådet ansåg dels att här ej borde lagstiftas om begagnande af annans namn eller firma eller namnet på annans fasta egendom, dels ock att böterna ej borde sättas högre än 1,000 kronor.

§ 14.

Justitieråden Wretman, von ilofsten ^ Huss och Lindhagen yttrade: Hvad man haft för afsigt att i denna § stadga synes vara, att Konungen eger, under förutsättning af ömsesidighet, förklara, att uteslutande rätt till varumärke enligt denna författning kan vinnas äfven af den, hvilken i främmande stat drifver näring, som afses i § 1, och att för den, som vill vinna och åtnjuta sådan förmån, gälla de särskilda regler, som uppställas i styckena 1—4, samt föreskrifterna i denna författning, så vidt ej derifrån göras undantag i nämnda regler. Meningen bör emellertid tydligt och bestämdt uttryckas, hvilket ej skett genom lydelsen af förevarande §, hvilken så väl härutinnan som i flera andra afseenden tarfvar en omarbetning.

16 Angående mom. 2 yttrade Justitieråden von Hofsten, Håle, Buss och Lindhagen: Stadgandet i stycket 2 att, i fall vederbörande uraktlåter att för sig uppgifva ett ombud, dess namn och hemvist, domaren eger utse ett sådant, innebär en cirkel i tankegången, i ty att ombudets hemvist skulle bestämma hvilken domare som egde meddela förordnandet, hvadan, då sådant hemvist ej är uppgifvet, någon kompetent domare ej heller funnes. I anledning häraf och då det synes vara att föredraga att låta allmänna domstolen i den ort, der registreringsmyndigheten har sitt säte, vara laga domstol i de mål, som afses uti förevarande punkt, hemställes att Stockholms rådstufvurätt förklaras vara laga domstol i nämnda mål, då det också tillkommer samma rätt att förordna ombud uti det ifrågasatta fallet.

Justitieråden Wretman och Naumann ansågo någon föreskrift om laga forum i denna § icke böra intagas i annat afseende än att förordna ombud för en främmande registreringssökande, som ej uppgifvit sådant ombud, och hemstälde att Stockholms rådstufvurätt borde bemyndigas att dylikt förordnande meddela.

Justitierådet Glimstedt ansåg att i fall, som afses i detta inom., det borde tillkomma registreringsmyndigheten att förordna ombud.

I afseende å mom. 3 yttrade Justitieråden Wretman och Ra,be: Då, enligt hvad motiven utvisa, meningen med stadgandet i första satsen uti 3 mom. allenast är att medgifva ett undantag från regeln i 4 § 1 inom., torde berörda sats böra, för att ej få en vidsträcktare tillämpning, omredigeras, dervid orden: “för så vidt det icke strider mot sedlighet eller god ordning11, lära med hänsyn till innehållet i 4 punkten af 4 § böra, till förekommande af missförstånd, utgå.

Justitieråden von Hofsten, Buss och Lindhagen anförde i denna del: Uttrycket i stycket 3: “för så vidt det icke strider mot sedlighet eller god ordning'4 afser antingen detsamma som punkterna 3 och 4 i § 4 eller ock något annat. I förra fallet bör uttrycket vara ord förord lika på begge ställena eller ock, hvilket synes vara bättre, strykas i § 14 såsom öfverflödigt. Skulle meningen åter vara att här bestämma någonting annat än i § 4, så är det mycket svårt att inse hvarföre större friheter skulle medgifvas för utländska märken än för inhemska. Det synes tvärt om böra uttryckligen stadgas, att utländskt märke ej må registreras, om i afseende å detsamma förekommer något, som skulle hindra registreringen i fall märket vore inhemskt. Det i punkten 3 gagnade uttrycket “i den form44 återger ej rätt hvad som bör uttalas, nemligen att det utländska märke, som här i riket registreras, skall till alla delar vara fullkomligt lika med det märke, som gäller i utlandet.

17 Angående mom. 4 yttrade Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rabe och Huss: Enär det icke öfverensstämmer med svenskt rätts-

bruk att annorlunda än i sammanhang med afgörande af ett tvistigt rättsförhållande meddela förklarande angående tillvaron af ett visst faktiskt förhållande, synes oss det i 4:de punkten förekommande stadgande böra i så måtto ändras, att om den, som söker registrering för visst varumärke, vägras sådan på grund deraf att det är lika eller väsentligen lika med förut för annan registreradt varumärke, domstol, på talan af sökanden mot innehafvaren af rättigheten att begagna sistnämnda varumärke, må, om sökanden styrker, att detta märke ursprungligen är ett af honom i allmänna handeln brukadt märke, som annan sig tillegnat, förklara sökanden berättigad att erhålla registrering med uteslutande rätt till märkets begagnande för det slag af varor, för hvilket han brukade märket vid det ömsesidiga skyddets inträdande.

Justitierådet Lindhagen anförde: Den -förmån, som i stycket 4 medgifves innehafvare af utländskt märke, synes vara densamma som enligt sista raderna i § 15 uti der omtalade fall tillkommer innehafvare af inhemskt märke. Om en sådan förmån skall finnas, hvilket ju kan hafva skäl för sig, torde den dock böra göras gällande generelt för alla tillämpliga fall, så att hvar och eu som lagligen ådagalägger, att annan obehörigen tillegnat sig hans i allmänna handeln brukade märke, kan genom registrering inom föreskrifven tid vinna uteslutande rätt till detta märke, fastän det förut är för annan registreradt.

§ 15-

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rabe och Glimstedt anförde: Emot hvad fullmägtige i Jernkontoret anfört för bibehållande af nu gällande stadganden angående stämpling af jerneffekter, anse vi oss icke höra tillstyrka upphäfvande af omförmälta stadganden; och hemställa vi förty, att, om denna vår åsigt godkännes, § 15 måtte i öfverensstämmelse dermed omredigeras.

Justitieråden Naumann och Huss lemnade hvad förslaget i nu nämnda afseende innehåller utan anmärkning.

Justitierådet Rabe erinrade: Om 4 §:ns 5:te punkt och 13 § ändras, på sätt jag ansett nödigt, bör i 2:dra och 4:de styckena af 15 § hänvisas icke till “§ 13“ utan till § 4.

Justitierådet Huss yttrade: Den i 2:dra stycket af § 15 medgifna rättigheten att under vissa vilkor kunna bereda skydd åt ett äldre lofligen brukadt varumärke skulle, om märkets innehafvare tillhörde främmande stat, komma att bero, bland annat, deraf, huruvida denna främ- Bih. till Likså. Brot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3

mande stats lagstiftning angående varumärken vore öfverensstämmande med den svenska varumärkeslagen. Då i förslaget ej lemnas någon anvisning om sättet för afgörande af frågan huruvida en sådan öfverensstämmelse mellan den svenska och den utländska lagstiftningen vore för handen, komme pröfningen deraf antagligen att i första hand tillhöra registreringsmyndigheten. Olämpligheten deraf inses dock lätt om man besinnar den grannlaga beskaffenheten af en sådan pröfning. Om t. ex. de af komiterade uppgjorda särskilda förslag till lagstiftning angående varumärken i de tre nordiska länderna, i det skick de nu föreligga, tagas i betraktande, torde man nödgas erkänna att just med afseende å förevarande § väsentliga olikheter förefinnas emellan det svenska och det danska förslaget. Det svenska förslaget medgifver nemligen åt] danske varutillverkare eller handlande rätt att genom registrering bereda skydd i Sverige för alla slags äldre af dem lösligen begagnade varumärken, under det att deremot i det danska förslaget åt svenske varutillverkare eller handlande annat medgifvande i berörda hänseende ej lemnas, än att de må genom registrering kunna bereda skydd i Danmark åt äldre varumärken “för Jern- og Traelastvarer, o g som alene bestaae i Tal, Bogstaver eller Navne liden fremtreedende eiendommelig Form“, och äfven detta icke såsom en af sjelfva lagen härflytande rättighet, utan såsom en med orden “kan det framdeles ved Gjensidighedens Trmden i Kraft fastsmttes“ förespeglad möjlighet. Enär således det svenska förslaget uti ifrågavarande hänseende åt dansk man i Sverige medgifver en rättighet, som det Danska förslaget förnekar svensk man i Danmark, lära de begge förslagen ingalunda kunna anses vara med hvarandra öfverenstämmande. — Att åt registreringsmyndigheten öfverlemna afgörandet af dylika frågor om öfverensstämmelsen emellan särskilda lagstiftningar anser jag emellertid, såsom ofvan sagts, olämpligt och hemställer förty att de anförda orden “eller hvars lagstiftning angående varumärken är öfverensstämmande med denna lag“ må utgå och att äfven i här afsedda fall det må bero af Konungen att förklara huruvida stadganderne i förevarande 15 § äro tillämpliga jemväl på viss främmande magts undersåtar.

Justitieråden Wretman och Rabe ansågo hvad andra stycket innehåller angående varutillverkare eller handlande i främmande stat böra utgå, med afseende dels å 14 §:ns innehåll, dels ock enär det syntes Justitieråden olämpligt att åt registreringsmyndigheten eller domstol öfverlemna pröfningen deraf, huruvida främmande stats lagstiftning beträffande varumärken är med den i riket gällande öfverensstämmande eller ej.

Justitieråden Wretman, Rabe och Huss anförde: Den i tredje styc-

ket intagna föreskriften, att märket, om det brukats före lagens utfärdande, skall, oberoende af bestämmelserna i § 4, registreras i den form, hvari det brukats, synes tarfva någon inskränkning, enär det ej torde vara lämpligt att tillåta registrering t. ex. af ett märke, som kan väcka förargelse eller hvari obehörigen intagits annat namn eller annan firma, än sökandens, eller namnet på annans fasta egendom, äfven om bruket af märket förut fått opåtaldt passera.

Justitierådet Glimstedt anförde: I afseende å andra stycket anmärkes att i förslaget saknas all bestämning, på grund hvaraf det må kunna med någon grad af objektivitet bedömas när lagar, som äro affattade på olika språk och icke utgöra den ena en ordagrann öfversättning af den andra samt jemväl i sak förete mer eller mindre väsentliga skiljaktigheter sins emellan, ändå skola anses vara med hvarandra öfverensstämmande.

Uttrycket “förordning” i fjerde stycket torde vara beroende på någon misskrifning.

Justitierådet Lindhagen yttrade: Vid första stycket instämmer jag uti Kommerskollegii hemställan att de här omförmälda stämplar skola anmälas till registrering inom ett år från det författningen träder i kraft, hvilket synes hafva goda skäl för sig.

Hvad angår andra stycket, så synes meningen dermed vara att ordna förhållandet mellan Sverige, Norge och Danmark i afseende å äldre märken. Det synes bättre att utan omsvep bestämdt uttrycka denna mening, än att uttala något så dunkelt och sväfvande, som i förslaget skett. Hvad här talas om främmande stat, med hvilken aftal träffats, synes vara utan praktisk vigt och bidrager blott att göra stadgandet än mera oegentligt och dunkelt.

Vid tredje stycket hänvisas till hvad som blifvit yttradt vid § 14 om uttrycket “registreras i den form” och vid § 4 angående uttrycket ”som icke utmärka sig genom egendomlig form”.

Vid femte stycket hänvisas till hvad derom blifvit erinradt vid § 14.

Angående hela denna § gäller den erinran, att han behöfver omarbetas för att göra föreskrifterna mera bestämda och lättfattliga, dervid äfven några mindre förbiseenden i afseende å ordalagen kunna rättas.

2:o. Förslag till förordning om införande af lagen angående skydd för varumärken och hvad i afseende derå skall iakttagas.

Högsta Domstolen anförde: Det synes obehöfligt att här hafva en särskild promulgationslag, helst denna ej skulle innehålla mer än fem helt korta stadgande!!, hvilka utan minsta svårighet kunde föras in i sjelfva författningen. Flertalet af dessa stadganden, nemligen om tiden,

då författningen skulle träda i kraft, om registreringsmyndigheten och laga domstol i tvist om varumärke, äro ock af den art, att de ovilkorligen böra utgöra en integrerande del af sjelfva författningen om varumärken och ej behöfva sökas på annat ställe. Slutligen innebär anordningen eu onödig afvikelse från de norska och danska förslagen, hvilka ej veta utaf någon promulgationslag. Det hemställes alltså, att ifrågavarande promulgationsförordnings stadganden må, efter vidtagande af nödiga jemkningar, införas i hufvudförfattningen om varumärken.

Justitieråden Lindhagen och Glimstedt förmälde, att de så mycket hellre deltogo i denna anmärkning, som det i allmänhet syntes synnerligen olämpligt att utfärda särskilda s. k. promulgationslagar, i hvilka ofta lagstiftades om de mest olikartade ämnen, hvilka mången gång voro så vidt skilda från innehållet i de författningar, till hvilka promulgationslagarna stälde sig såsom bihang, att man ej kunde ana sig till deras behandling der.

Justitierådet Lindhagen anförde: Hvad angår innehållet, så synes det svårligen vara lyckligen funnet att göra Kommerskollegium till registreringsmyndighet, icke ens såsom blott öfvergångsåtgärd betraktadt. Kollegium in pleno kan omöjligen vara registreringsmyndighet, och att till sådan myndighet konstituera en tjensteman hos kollegium vore än mindre lämpligt. Om man åter sätter registreringsmyndigheten såsom en fristående afdelning inom kollegium, så skiljer sig eu sådan anordning endast till namnet från en alldeles särskild registreringsmyndighet.

Justitieråden von Hofsten, Rahe, Huss och Lindhagen erinrade i anledning af § 3 om hvad de yttrat vid § 14 mom. 2 i förslaget till varumärkeslag.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rahe och Glimstedt åberopade med afseende å § 4 hvad de yttrat vid § 15 i förslaget till varumärkeslag.

3:o. Förslag till ändrad lydelse å strafflagens kap. 22 § 16.

Justitieråden Wretman och Rahe yttrade: Af hvad vi under granskningen af förslaget till lag angående skydd för varumärken yttrat vid §§ 12 och 15 följer, att vi ej kunna tillstyrka bifall till den föreslagna ändringen af 16 § i 22 kap. strafflagen.

Justitieråden Naumann, von Hofsten, Huss och Lindhagen ansågo ifrågavarande § i strafflagen böra uttrycka att, om någon olofligen sätter å varor, som hållas till salu, eller å kärl eller omslag, hvari de förvaras, annans namn, eller varumärke, till hvars begagnande annan honom veterligen har uteslutande rätt, eller varumärke så likt detta

att det kan lätt dermed förvexlas, eller håller ändå till salu varor, hvilka honom veterligen äro, på sätt nämndt är, olofligen på olaga sätt betecknade, skall han straffas med böter eller fängelse efter ty i § 13 stadgas; och skola de olagligen anbragta märkena utplånas eller, om det ej kan verkställas på annat sätt, varorna eller de kärl eller omslag, hvari de aro. förvarade, förstöras, såvida de fortfarande äro i den brottsliges besittning eller lian eljest förfogar öfver dem.

Och tilläde Justitierådet Huss att han för sin del ansåg att i förevarande § borde, på sätt i komiterades förslag skett, upptagas jemväl de fall att å varor, som hållas till salu, eller å kärl eller omslag, hvari de förvaras, olofligen utsättes annans firma eller namnet å annans fasta egendom.

Justitierådet Glimstedt anförde: Under förutsättning att hvad i förslaget till lag angående varumärken finnes upptaget om annans namn eller firma eller namn å annans fasta egendom varder derifrån uteslutet, och

då det fall att märke anbringas å varas kärl eller omslag torde utan. tvifvel kunna anses i brottslighet likstäldt med det, då märket anbringas å sjelfva varan,

då ifrågavarande lagrum äfven med dess nuvarande lydelse torde, vid jemförelse med 1 § i 22 kap. strafflagen, vara tillämpligt jemväl på den, som i uppsåt, som afses i samma kap., håller falskeligen märkta varor till salu, samt

då någon förhöjning i straffet för brott af den beskaffenhet, hvarom här är fråga, icke synes mig vara erforderlig;

så finner jag ifrågasatta ändring i strafflagen icke vara af den föreslagna varumärkeslagstiftningen med någon grad af nödvändighet betingad.

Ex protocollo Tli, Wilh. Malm.

Bill. till RiJcsd. Prof. 18S4, 1 Sami 1 Afä.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

1 Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartements ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott «

Onsdagen den 30 Januari 1884, i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Thempt ander,

Ryding,

von Krusenstjerna.

Justitieråden: Rabe,

Östergren.

l:o.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet ett af komiterade från Sverige, Norge och Danmark uppgjordt förslag till lag angående skydd för varumärken jemte deröfver afgifna yttranden dels af Högsta Domstolen, dels af Kommerskollegium, som innan dess utlåtande afgafs lemnat tillfälle åt yrkesföreningarna i riket, sågverks- och trävaruexportföreningen i Stockholm samt de industriidkare, som sådant önskade, att i ärendet sig yttra, äfvensom inhemtat utlåtande af fullmägtige i Jernkontoret.

Departementschefen anförde vidare: UI afseende på tillkomsten af detta lagförslag torde Eders Kongl. Maj:t draga sig till minnes, hurusom Riksdagen i skrifvelse den 9 Maj 1876 anhöll att Eders Kongl.

Bih. till Pilcsd. Prof, 1884. 1 Sami. 1 Afd. 13 Käft. 1

2 Kong]. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för utarbetande af en fullständig handelslag för Sverige, äfvensom egna omsorg deråt, att öfverensstämmelse, så vidt ske kunde, med motsvarande norsk och dansk lagstiftning dervid åstadkommes. Det gemensamma lagstiftningsarbete, som med anledning af Riksdagens sålunda uttalade och af Eders Kong]. Maj:t äfvensom af norska och danska regeringarna omfattade önskan kommit till stånd, har, såsom kändt är, redan burit frukt i antagande år 1880 af vexellagar af lika innehåll för de tre rikena. Efter framställning från svenska regeringen angående det internationela arbetets fortsättande hafva inom hvardera af rikena komiterade blifvit tillsatta för utarbetande af förslag till författningar angående handelsfirma och procura, samt angående skydd för varumärken, och bemyndigades de särskilda rikenas komiterade att med hvarandra sammanträda för att söka åstadkomma så vidt möjligt öfverensstämmande lagförslag i de angifna ämnena. Komiterade, hvilka först sysselsatt sig med den del af uppdraget, som afsåg lagen om varumärken, hafva nu afgifvit det förslag till dylik lag, hvilket jag inför Eders Kong!. Maj:t anmält. “

Efter att hafva redogjort för förslagets och de öfver detsamma afgifna yttrandens innehåll fortsatte Departementschefen:

“De näringsidkare, som med någon egentlig fördel begagna sig af varumärken och som följaktligen erfara ett mera kännbart behof att vinna skydd mot obehörigt användande af samma eller liknande märken i annans rörelse, äro företrädesvis sådana, som tillverka icke blott för förbrukning på den plats, der de drifva sin näring, eller närmaste trakten deromkring, utan för aflägsnare marknader och i all synnerhet för afsättning på utrikes ort. Skyddet är alltså för dem ganska ofullkomligt, om det endast betryggar deras rätt till varumärkes begagnande inom eget land. Först i den mån skydd utom riket kan dem beredas, blir lagstiftningen af verklig och fullständig nytta. Detta är en synpunkt, som uttryckligen framhålles i flera af de yttranden, hvilka blifvit öfver komiterades förslag af yrkesmän afgifna. Vid den lagstiftning, som i detta ämne kommer till stånd, måste derföre hufvudsaklig hänsyn tagas dertill, att den lämpar sig att lägga till grund för överenskommelser med främmande stater om ömsesidigt skydd för varumärken. Lättast låter sig eu dylik öfverenskommelse åvägabringa, om lagstiftningen hos de begge kontraherande staterna är fullkomligt lika. Det måste derföre anses såsom ett mycket godt resultat af komiterades arbete att det lyckats dem åstadkomma i det närmaste lika lydande lagförslag för de tre rikena, hvarigenom utsigt beredes till en öfverensstämmande lagstiftning hos oss och våra närmaste grannländer, med hvilka vi drifva en ekonomisk samfärdsel, som redan nu är ganska lif-

3 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 21.

lig, men som synes mäktig af eu ojemförligt större utveckling, om blott man lyckas undanrödja de icke minst inom lagstiftningens område ännu qvarstående hindren för samfärdselns lugna och ostörda gång.

Men vida utöfver dessa gränser hafva komiterade sökt utsträcka verkningarna af den nya lagen genom att i sitt förslag upptaga de vigtigaste af de grundsatser, som redan äro eller synas på väg att göra sig gällande inom samtliga europeiska stater i fråga om skydd för den industriella eganderätten. I syfte att bestämma grunderna för en likformig lagstiftning i dessa ämnen var redan år 1878 en internationel kongress samlad vid verldsutställningen i Paris och sedan en af kongressen utsedd kommission utarbetat grunddrag till en allmän förening till skydd för den industriella eganderätten, sammanträdde i Paris år 1880 för granskning af detta förslag delegerade för tretton europeiska stater, deribland Sverige och Norge samt alla stormakterna utom Tyskland, vidare Nordamerikas förenta stater, Brasilien och några andra amerikanska stater. Resultatet af förhandlingarna vid denna konferens blef ett förslag till konvention för bildande af en förening (union) till den industriella eganderättens skydd. Från de grundsatser, hvilka af konferensen uppstäldes, torde intet land, som ej vill ställa sig utom samfärdseln med de öfriga, kunna i någon väsentlig punkt afvika. Komiterade hafva följt dem så långt de under närvarande omständigheter ansett möjligt och lämpligt.

Antagligen till väsentlig del på grund af nu omförmälda förtjenster har komiterades arbete vunnit i det närmaste enhälligt godkännande bland de näringsidkare, som yttrat sig öfver förslaget, och hvilka bättre än någon annan böra vara i stånd att bedöma, huruvida deras intressen blifvit, genom lagstiftningen vederbörligen tillgodosedda, eller icke.

I betraktande af dessa praktiska företräden hos förslaget synes man mig ej böra fästa alltför uteslutande vigt vid de ur sträng systematisk synpunkt visserligen ganska beaktansvärda anmärkningar, som vid åtskilliga delar af förslaget framställe af vederbörande ernbetsmyndigheter. En uppoffring af ett eller annat, som ur denna synpunkt varit att ytterligare önska, böra vi så mycket hellre kunna underkasta oss, som vi, i saknad af nästan all lagstiftning i ämnet, ej hafva några äldre, i tillämpningen bepröfvade rättsgrundsatser att göra gällande och bevara.

Vid den granskning af komiterades förslag, som i de särskilda rikenas regeringsdepartement försiggått, och dervid man, med det undantag, hvarom längre fram förmäles, efter ömsesidiga jemkningar förenat sig om den lagtext, hvilken jag nu går att för Eders Kongl. Maj:t framlägga och korteligen motivera, har man af nyss antydd anledning

i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

förnämligast, rigtat sin uppmärksamhet på att söka undanrödja sådana otydligheter och oegentligheter i uttryck och redaktion, som i en lagtext, hvars affattande samtidigt fortgått på olika språk, lätt kunna insmyga sig vid den första bearbetningen, men hvilkas utplånande är af vigt i en författning, egnad att så direkt tjena till rättesnöre för den praktiske mannens verksamhet. I vissa fall hafva dock skäl förekommit att ifrågasätta ändringar i förslagets innehåll, för livilka jag får tillfälle att i det följande närmare redogöra, liksom ock anledningar torde yppa sig att korteligen andraga skälen, hvarföre i särskilda vigtigare fall de af vederbörande föreslagna ändringar icke blifvit iakttagna.

Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärka att genom stadgandet i 1 § om rätt för näringsidkare att såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma eller namnet på honom tillhörig fast egendom i lagen införts ett för densamma främmande ämne, enär lagen hade till ändamål att genom föreskrift om registrering bereda uteslutande rätt att begagna ett varumärke, under det att namn, firma och namn på fast egendom skulle skyddas utan registrering. — Denna uppfattning af lagens uppgift saknar enligt mitt förmenande tillräcklig grund. Lagen afser att bereda skydd icke blott åt registrerade varumärken utan åt alla varumärken af beskaffenhet att den, som använder dem, bör hafva lagliga anspråk att få dem skyddade. Visserligen fordras i allmänhet för beredande af sådant skydd, att märket registreras, men vissa såsom varumärke begagnade beteckningar äro af den art, att lagen anser deras användande såsom en naturlig rätt, i hvars utöfning märkets ' innehafvare eger åtnjuta lagens skydd utan att behöfva underkasta sig det besvär och de kostnader en registrering medför. Sådana beteckningar äro eget namn, firma och namnet på egen fast egendom. För denna uppfattning innebära lagens stadganden angående detta slag af varumärken ingen oegentlighet. Det må vara sant, hvad tillika anmärkts derom, att här i riket någon lag ännu ej fins om hvad med firma rätteligen skall förstås. Fn sådan lag är dock föremål för komiterades nu pågående arbeten och lärer inom kort tid komma i det skick, att den kan af Eders Kongl. Maj:t föreläggas Riksdagen till ant tagande. Begreppet firma torde emellertid redan nu hafva, låt vara vid sidan af lag, inom affärsverlden så utbildats, att i de allra flesta fall någon olägenhet ej kan uppstå deraf, att en lagbestämmelse af sådant innehåll, som den nu föreslagna, blir gällande under någon kortare tid innan firmalagen hunnit utfärdas.

Beträffande användandet af registrerade varumärken hafva Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärkt, hurusom genom upptagande af

0 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

h an dels mark en varumärket förlorat sin ursprungliga och rätta betydelse att, vara ett tillverkarens kännemärke på hans egen tillverkning. Att utesluta handelsmärkena kunde emellertid icke med framgång sättas i fråga. Men deremot kunde det lämpligen föreskrifvas, att varumärke, afsedt att begagnas af den, som idkar handel med andra varor, än de af honom sjelf tillverkade, skulle innehålla tydlig i lagen bestämd beteckning, angifvande dess egenskap af handelsmärke.

Äfven om det kunde antagas, att genom en dylik skilnad, uppdragen mellan fabriks- och handelsmärken, någon verklig fördel för den konsumerande allmänheten kunde vinnas, måste jag dock betvifla, att ett sådant särskiljande är möjligt med den rigtning affärsverksamheten i vissa grenar hos oss tagit och i hvilken den antagligen kommer att ytterligare fortgå. I de fall, der vissa delar af fabrikatet införts från utlandet i färdigt skick, medan andra tillverkats af fabrikanten, eller der fabrikatet införts i halffärdig!, skick och endast fått sin fulländning af fabrikanten, är det omöjligt att bestämma, hvilket märke som skall åsättas. I alla händelser blir kontrollen öfver märkenas rätta användande omöjlig att utöfva, och hela föreskriften derigenom utan verklig betydelse.

Flere ledamöter i Högsta Domstolen hafva anmärkt, att bestämmelse saknades derom, att begagnande af varumärke skulle vara fästadt, ej blott vid verklig rörelse, utan jemväl vid viss uppgifven rörelse, så att den köpande allmänheten ej genom märkena vilseleddeé, utan tvärtom i dem hade någon ledning för sitt omdöme, hvarest goda varor vore att tillgå. Det borde derföre stadgas, att registreradt märke gälde endast för den eller de rörelsegrenar, som vid registreringen blifvit angifna och hvarom anteckning skulle ske i registret, samt att, om märkesinnehafvare önskade få märket gällande för andra rörelsegrenar, han skulle derom göra anmälan hos registreringsmyndigheten till införande i registret. — Att varumärke bör vara förbundet med utöfvande af verklig rörelse är tillräckligt tydligt angifvet, genom stadgandena i § 1 att rätt till varumärke tillkommer näringsidkare, i § 3 att vid registrering af varumärke skall uppgifvas sökandens yrke och i § 8 att varumärke ej får öfverlåtas utan i sammanhang med rörelse. Yrkandet att varumärke skall vara fästadt vid viss rörelse torde ej innebära, att den svenska lagstiftningen skulle liksom några utländska medgifva registrering endast för vissa speciela slag af varor, med rätt för andra näringsidkare att registrera samma märke för andra varuslag. Fastmer erinra samma ledamöter af Högsta Domstolen i ett annat sammanhang (sid. 4), att en gifven följd af att bland varumärkena upptaga handelsmärken är att rätten för ett varumärkes innehafvare att uteslutande

6 Kongl. Majrfs Nåd. Proposition N:o 21.

begagna detsamma icke kan inskränkas till viss tillverkning eller visst slag af varor, utan måste göras generelt gällande för alla slags varor, som ingå i innehafvarens rörelse. Anmärkningen afser således ej att frångå den jemväl af Kommerskollegium godkända grundsatsen om generela varumärken. Meningen synes endast vara att efterhand som det generela märket begagnas i flera näringsgrenar eller för derå slags varor anmälan derom skall ske till registret. Sålunda inskränkt synes mig föreskriften vara af mycket oväsentlig betydelse och egnad att förorsaka näringsidkaren besvär och kostnad utan motsvarande nytta, liksom det ock vore ytterst svårt att öfvervaka dess iakttagande. Det ändamål, som dermed skulle vinnas, eller eu ledning för allmänheten, hvar goda varor finnas att tillgå, kan ej genom eu sådan anmälan uppnås, och torde i öfrigt ligga utom varumärkeslagens egentliga uppgift. Den skyddar innehafvaren af ett välkändt märke mot andra näringsidkare, som kunna finna en fördel i att sätta samma eller liknande märke på sina underhaltiga varor för att sålunda bereda dem afsättning och möjligen undantränga den förstnämndes ur marknaden. Men den kan ej försäkra allmänheten derom, att man hos den rättmätige innehafvaren af märket fortfarande endast har att påräkna goda varor. Att uppehålla märkets anseende ligger visserligen i hans intresse, men omsorgen derom hvilar i vanliga fall uteslutande på honom sjelf. Att lagstiftningen i vissa fall föreskrifver varustämpling för befordrande af goda varors spridning och underDyckande af de underhaltigas är eu känd sak, men varumärkeslagen har icke, åtminstone icke direkt, med en sådan uppgift något att skaffa.

I visst samband med ifrågavarande i Högsta Domstolen framstälda anmärkning står ett tillägg, som i det reviderade förslaget gjorts till § 1. Af komiterades motivering inhemtas, att den rätt till varumärke, som genom registrering vinnes, enligt regeln skall omfatta alla slag af varor, (sid. 20—23), men att, af skäl som anföras å sid. 42, registrering af varumärke endast för vissa varor eller varuslag ej bör vägras, om sökanden vill afstå från de förmåner, som åtfölja ett generelt märke. Denna grundsats om generelt märke såsom regel och specielt märke såsom undantag har ej fått något bestämdt uttryck i sjelfva lagtexten, som tvärtom genom den i 3 § intagna föreskrift att vid ansökan om registrering visst näringsyrke skall uppgifvas, kan framkalla den föreställning, att märket i regeln endast får gälla de i det uppgifna yrket tillverkade varor. Den osäkerhet i lagtillämpningen, som af en sådan tvetydighet kan vållas, synes böra förebyggas genom ett bestämdt stadgande i lagens 1 §. Dermed sammanhänger ock ett tillägg till de

7 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:ö 21.

i § 3 meddelade föreskrifter om de uppgifter, som vid anmälan om registrering skola lemnas.

Uttrycket “tillverka varor44 i § 1 kan svårligen sägas omfatta jordbruksnäringen. Af detta skäl och då den § i komiterades förslag, den I4:de, som handlar om utländings rätt till skydd för varumärke, hänvisar till “näring som i 1 § omförmäles44 hafva begynnelseorden i 1 § omredigerats.

Det torde ej vara lämpligt att i den ordning, som för lagstiftningär stadgad, bestämma hvilken embetsmyndighet som skall verkställa registreringen. Frågan derom är för närvarande under utredning inom den komité, hvilken har till uppgift att föreslå organisationen af det embetsverk, som skall träda i Kommerskollegii ställe. Jag antager således att denna fråga, äfvensom frågan om registreringsafgiftens användande, under en annan form kommer att ofördröjligen underställas Fjders Kongl. Maj:ts pröfning.

Då det skulle medgifvas den, som vill låta registrera varumärke, att utan anlitande af ombud insända sin ansökning med posten och dervid bifoga föreskrift^ afgifter, vore det ändamålsenligt att dessa afgifter utginge med ett på förhand för alla händelser bestämdt belopp, livilket ej synes vara fallet med den af komiterade i § 3 mom. 3 föreslagna afgiften för registreringens kungörande. Ändamålet vinnes genom att låta denna afgift inbegripas i afgiften för sjelfva registreringen, 40 kronor, hvilket sistnämnda belopp eljest, måhända ej utan allt skäl, ansetts vara för våra förhållanden väl högt beräknadt.

Till de bilagor, som skola åtfölja ansökning om registrering, hör enligt komiterades förslag en afbildning i tre exemplar af varumärket. Komiterade anföra i sina motiv, att enär färger ofta ingå såsom en vigtig beståndsdel i ett märke, och de i allmänt förvar befintliga märken derför böra jemväl i detta hänseende vara till ledning för bedömande af likhet med andra märken, hade komiterade för de exemplar, som skulle vid ansökningen fogas, begagnat uttrycket afbildning, för att dermed utmärka, att i dem skulle återgifvas jemväl färgerna i ett märke. Högsta Domstolen och Kommerskollegium anmärkte, att ordet afbildning ej uttryckte hvad dermed afsågs, hvadan eu ändring härutinnan vore af nöden. Denna uppfattning bekräftas genom den praxis, som utbildat sig i Danmark, der gällande varumärkeslag innehåller samma föreskrift, hvilken alltid tillämpats så, att registrering medgifvits oberoende deraf, huruvida märkets färger upptagits i afbildningen eller ej. Denna praxis önskar man i Danmark bibehålla och det torde ej heller vara skäl att i författningen inlägga någon föreskrift, egnad att inleda en motsatt lagtillämpning. Det är möjligt, att den som begagnar märke

8 Kongl. Majds Nåd. Proposition No 21.

med viss färg, endast vill hafva denna färg skyddad; men det kan ock hända, att han vill hafva märket skyddadt i alla färger, och han skulle i sådant fall, om afbildningen ovilkorligen skulle innehålla färger, nödgas registrera märket upprepade gånger med olika färger hvarje gång. En sådan föreskrift skulle jemväl bereda svårigheter vid afhandlingar med främmande makter, hvilka sakna eu dylik bestämmelse i sina lagar. Det naturligaste torde vara, att, om sökanden anser en viss färg vara eu väsentlig beståndsdel af märket, det må stå honom fritt att utmärka detta genom att aflemna eu färgad afbildning, utan att detta ålägges honom såsom en skyldighet. Stadgandet, sådant det lyder i komiténs förslag, har derför lemnats oförändradt, och antager jag lika med Högsta Domstolen att det kommer att tolkas såsom förhållandet visat sig vara i Danmark.

öfriga ändringar i denna § hafva tillkommit i anledning af anmärkningar, framstälda af Kommerskollegium och Högsta Domstolen, och afse endast ett noggrannare uttryck af förslagets mening..

4 §, som uppräknar de fall då varumärke ej. får registreras, innehåller i 1 mom. ett förbud för registrering då märket består endast af siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka sig genom egendomlig form. Högsta Domstolens fleste ledamöter anse detta uttryck vara allt för sväfvande och ledande till synnerlig osäkerhet i tillämpningen. Det torde ock, enligt dessa ledamöters mening, innebära ett vida större medgifvande att uteslutande begagna bokstäfver, än sona kunde vara lämpligt, särdeles sedan det numera blifvit så vanligt att i tryck, skrift och teckning gifva bokstäfver den mest fantastiska utstyrsel, och det syntes ej heller rådligt eller lämpligt att, såsom i förslaget skett, så utsträcka' rättigheten att bruka endast bokstäfver eller siffror, att en aldrig så obetydlig och nästan omärklig tillsats till dem blefve tillfyllestgörande. Grundmeningen vore, att såsom varumärken erkänna endast sådana, som verkligen egde karakteren af figurmärken i motsats mot bokstafsmärken. Det ville då synas både lättare, klarare och mera egentligt att söka få denna tanke i författningen uttryckt genom ett stadgande i det syfte, att varumärke ej finge registreras, om det bestode uteslutande eller hufvudsakligen af siffror, bokstäfver eller ord, så vida ej genom tillsatser eller anordningen i öfrigt märket vore sådant, att det kunde anses ega karakter af figurmärke.

Jag medgifver med dessa ledamöter af Högsta Domstolen, att komiterades regel ej motsvarar sitt ändamål, då de bokstäfver, af hvilka ett märke uteslutande består, kunna vara ganska egendomligt utstyrda, utan att märket derigenom förlorar den karakter af bokstafsmärke, som det icke får ega, om registrering skall kunna medgifvas. I mom. 1 har

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

derföre gjorts ett tillägg, föreslaget af en ledamot i Högsta Domstolen, hvarigenom slutorden skulle lyda: “som icke utmärka sig genom så egendomlig form, att märket kan såsom figurmärke anses.“ I fråga om märken, som uteslutande bestå af siffror, bokstäfver eller ord, torde anledningen till flertalets inom Högsta Domstolen anmärkning härigenom vara undanröjd. Men anmärkningen gäller äfven det förhållande, att § 4 mom. 1 indirekt medgifver registrering af märken, som hufvudsakligen eller nästan uteslutande bestå af siffror, bokstäfver eller ord, men derjemte hafva någon mindre framstående tillsats, som icke betager märket dess öfvervägande karakter af bokstafsmärke. Så väl komiterade som Högsta Domstolens flertal ogilla sådana märken, men de vilja gå olika vägar för att hindra deras användande. Högsta Domstolen vill förbjuda registrering af märken, som bestå hufvudsakligen af siffror, bokstäfver eller ord, om ej tillsatserna eller anordningen i öfrig! är sådan, att märket kan anses ega karakter af figurmärke. Komiterade, som ansett betänkligt att i den registrerande myndighetens hand lägga pröfningen deraf, huruvida ett märke hufvudsakligen består af siffror, bokstäfver eller ord, ålägga myndigheten att registrera så snart märket innehåller den ringaste tillsats af andra beteckningar, men vill motverka användandet af dylika märken på det sätt att, såsom af 7 § inhemtas, det tillätes hvilken annan som helst att i den allmänna rörelsen använda liknande märken. Registrering af dylikt märke skänker således intet fullständigt skydd och följden deraf bör blifva, att sålunda inrättade märken ej förekomma till registrering. Den pröfning af märkets beskaffenhet, som enligt Högsta Domstolens mening skulle tillkomma registreringsmyndigheten, innan registrering medgifves, öfverlemnas af komiterade åt domstolarne att fullgöra, när efter verkstäld registrering åtal af märkesinnehafvaren väckes mot den, som i allmänna rörelsen begagnar ett märke lika med hans eller liknande hans. För min del kan jag ej anse den af Högsta Domstolen förordade utväg ega ett så afgjordt företräde framför komiténs, att jag vågar föreslå en afvikelse från denna, helst jag har mig bekant, att man i Norge och Danmark hyser en stor obenägenhet att utvidga registreringsmyndighetens befogenhet på ett sätt, som skulle ställa allt för höga fordringar på registratorsbefattningens innehafvare.

I enlighet med Kommerskollegii, af Högsta Domstolens fleste ledamöter biträdda förslag är ordet “märkenu i mom. 3 utbytt mot “stämplare. I afseende på tolkningen af denna bestämmelse är man inom de tre rikena ense derom, att den afser statens och dess embetsverks vapen och stämplar, kommuners af regeringen stadfästade vapen Bih. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 13 Häft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

samt främmande staters vapen, de sistnämnda endast då bestämmelsens tillämpning på sådant vapen begäres af vederbörande stat.

Mom. 5 torde ej afse annat än att registrering skall vägras, om det anmälda märket är alldeles likt annat för samma slags varor eller alla slags varor redan anmäldt eller registreradt märke, eller så likt dylikt märke, att märkena lätt kunna förvexlas; dock att registrering får ske, om likheten eger rum mellan sådana delar af de särskilda märkena, som bestå af siffror, bokstäfver eller ord. (Jfr. § 7). Då svårighet ej bör möta att uttrycka denna mening på ett mera direkt’ sätt än i komiterades förslag skeft, har detta mom. blifvit omredigeradt.

Ändringarna i § 5 påkallas af de till stöd för desamma i Högsta Domstolen och Kommerskollegium anförda skäl.

Sedan de föregående §§ afhandla! sättet och vilkoren för ett varumärkes registrering, angifver den 7:de ett fall, då denna registrering icke medför någon verkan. Emot den af Högsta Domstolens fleste ledamöter härvid framstälda anmärkning torde få åberopas hvad redan vid § 4 mom. 5 anförts om betydelsen af § 7. Den bär undergått en förtydligande omredaktion i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den af en ledamot i Högsta Domstolen yttrade mening.

Bestämmelserna i § 8 af komiténs förslag äro så atfattade, att de åtminstone i hela sin utsträckning knappast ega tillämplighet på annan öfverlåtelse än den, som sker frivilligt genom aftal, hvarföre orden: “eller öfvergår eljest44 i törsta stycket uteslutits. För det fall som dessa ord afse, eller öfvergång genom arf, synas ej heller några stadganden behöfliga, då det väl i alla händelser är uppenbart, att märkesrätten tillfaller den bland sterbhusdelegarne som öfvertagit den rörelse, vid hvilken märkesrätten varit fästad. I Högsta Domstolen hafva olika meningar uppstått om rätta tolkningen af de återstående stadgandena i denna §. Meningen torde vara den, att, när rörelsen eller någon del deraf öfverlåtes till ny egare, skall i regeln varumärkesrätten i hela sin vidd öfvergå till nye egaren, som således eger ensam begagna densamma; kontrahenterna dock obetaget att träffa aftal antingen derom, att säljaren ensam behåller märkesrätten för att använda den i rörelse som han fortfarande drifver, eller att begge må använda märket för olika slag af varor. I enlighet härmed är förslaget ändradt.

Att skyddet för registreradt varumärke, såsom i 9 § sägs, räknas från den dag ansökning om registrering skedde, eger visserligen sin giltighet beträffande förhållandet mellan två registreringssökande, men ej då det gäller att bestämma tidpunkten från hvilken innehafvaren af märket har skydd mot andra, som begagna detsamma. Här torde endast vara fråga om den tid, under hvilken märket skall qvarstå i re-

11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

gistret såsom ett skyddadt märke, men för detta ändamål erfordras ingen annan föreskrift än att skyddet uppkör, när ej ansökan om förnyelse skett, första gången inom tio år från registreringsdagen och sedermera inom tio år från sista förnyelsen.

De i Högsta Domstolen föreslagna redaktionsändringarna i 10 och 11 §§ äro vederbörligen iakttagna. Derjemte har en omskrifning skett af senare stycket i 10 §, hvarigenom det torde tydligare framgå hvad som denna § afser att uttrycka, nemligen dels hvilken myndighet som i hvarje särskildt fall eger förordna om ett märkes afförande ur registret, dels hvem som eger att om en sådan åtgärd föra talan.

Vid 12 § i komiterades förslag möter en fråga af principiel betydelse. Den svenska komité, som år 1877 tilllsattes för att, jemte förslag till författning om patent, tillika utarbeta förslag till varumärkeslag, hade ifrågasatt att i sistnämnda lag skulle införas bestämmelser angående straff för öfverträdelser af lagen. Vid granskningen i Högsta Domstolen af detta förslag anmärkte Domstolens fleste ledamöter att enär bland handlingar, som i allmänna strafflagen med ansvar belädes, äfven upptagits i 22 kap. 16 § den, att olofligen å tillverkning, som till salu hålles, sätta annans märke än rätte tillverkarens, borde författningen om varumärken hafva till ändamål, icke att genom ansvarsbestämmelser gifva skydd för varumärken, hvarigenom författningen inginge på ett område, som tillhörde allmänna strafflagen, utan endast att meddela bestämmelser om sättet och vilkoren för vinnande af uteslutande rätt till begagnande af särskilda varumärken samt om vilkoren för en sådan rätts åtnjutande och om dess upphörande, men erforderligt skj^dd för varumärken beredas derigenom, att strafflagen ändrades. Detta uttalande hafva de svenske komiterade ställt sig till efterrättelse, medan deremot i varumärkeslagens norska text alla straffbestämmelserna intagits, och i den danska visserligen åberopats strafflagens bestämmelser men dock ett) väsentligt tillägg till dessa bestämmelser gjorts i varumärkeslagen.

Vid komiterades förslag har af två ledamöter i Högsta Domstolen erinrats, att detta förslag i flera hänseenden väsentligen skilde sig från det, hvaröfver Högsta Domstolen senast yttrade sig. Så t. ex. skulle det förra förslaget afse endast att bereda skydd för figurmärken, hvaremot det nu ifrågavarande afsåge att gifva skydd äfven mot begagnande såsom varumärke af annans namn eller firma eller namnet på annans fasta egendom. Vidare skulle efter förra förslaget stadgandet i 22 kap. 16 § strafflagen bibehållas, men efter nu uppgjorda förslag upphäfvas och till en del komma att angå hittills för allmänna strafflagen främmande ämnen. Härtill komme, att ett hufvudsakligt ända-

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

mål med det senare förslaget vore bland annat dels att i ämnet få med hvarandra så vidt möjligt öfverensstämmande lagar i de skandinaviska länderna, dels ock att äfven i öfrigt bereda de inhemska varumärkena skydd på den utländska marknaden — ett ändamål som, då skyddet mot intrång i varumärkesrätten egentligen består just i straffet derför, lättast torde uppnås, derest man af innehållet i sjelfva varumärkeslagen kunde göra sig förvissad om och i hvad mån skydd för varumärken vore stadgadt. Vid dessa förhållanden syntes det lämpligast, att straffbestämmelserna mot intrång i varumärkesrätten infördes i varumärkeslagen.

Dessa skäl synas mig svårligen kunna vederläggas, liksom jag ej kan föreställa mig att uppfattningen af strafflagens ställning till speciallagar i Sverige är synnerligen afvikande från den, som gäller i de öfriga skandinaviska länderna. Någon betänklighet torde derföre ej möta att i varumärkeslagen införa nödiga straffbestämmelser, under förutsättning att Eders Kongl. Maj:t har för afsigt att framlägga lagen till Riksdagens antagande i den ordning, som för allmän lag är föreskrifven. Vid den omredaktion af denna §, som i öfverensstämmelse härmed skett, har hufvudsakligen med anledning af yttranden inom Högsta Domstolen iakttagits, att ej blott straff af böter och fängelse, utan ock påföljden af skyldighet att utplåna de obehörigen anbragta märkena, bestämts endast för det fall att den tilltalade ej varit i god tro, utan haft vetskap om den olagliga beteckningen. Synnerligen obilligt vore det särskilt mot handlande att fordra, det han, innan han håller en vara till salu, skall göra sig förvissad om att det på densamma anbragta märke ej är obehörigen åsatt, vid äfventyr att eljest nödgas förstöra varorna, der märket ej kan på annat sätt utplånas. Med svenska rättens grundsatser i likartade fall öfverensstämmer ej en sådan stränghet. Märkets rättmätige innehafvare bör ock, såsom i Högsta Domstolen erinrats, alltid kunna genom meddelande af kännedom om sin rätt förekomma, att annan håller till salu varor utan vetskap om deras olagliga beteckning. För den mildare lagbestämmelsen talar i alla händelser den omständighet, att man nu för första gången i lag stadgar straff och påföljder för handlingar, hvilka hittills ansetts strafflösa. — Det är visserligen att beklaga att härigenom den svenska texten kommer att i denna § skilja sig från den norska och danska, men en skiljaktighet förefanns redan enligt komiterades förslag och i öfrigt torde full öfverensstämmelse i ett ämne, som står på gränsen till kriminallagstiftningens område, icke böra eftersträfvas om det måste ske med uppoffring af grundsatser, på hvilka man anser sig i det ena eller andra landet fortfarande böra hålla.

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Ändringarna i § 13 afse endast redaktionen.

Enligt Kongl. förordningen den 12 Januari 1855 om svenska jerneffekters stämpling skall hvarje för blåsning af tackjern eller för detsammas nedsmältning och beredande till smidigt jern eller för stålberedning eller för annan gröfre jernförädling tillåten verkstad hafva en af Bergsöfverstyrelsen godkänd stämpel, hvarmed dess tillverkningar böra märkas. Denna tvungna stämpling af vissa jerneffekter skulle enligt komiterades förslag i § 15 upphöra, och tillverkare af sådana effekter för framtiden vara underkastad varumärkeslagens bestämmelser, enligt hvilka det står en hvar näringsidkare fritt att genom registrering af varumärke bereda skydd för detsamma. Mot denna förändring hafva fullmägtige i jernkontoret i sitt, enligt hvad förut förmälts, i ärendet afgifna yttrande, enhälligt uttalat sig. “För afnämare af svenskt jern14, säga fullmägtige, “är det af högsta vigt att kunna förlita sig på de stämplar, som å varan finnas anbragta, och säkerligen skulle afsättningen på utrikes ort af svenskt jern i hög grad försvåras, i fall missbruken genom anbringande af falska stämplar blefve allmännare än de för närvarande äro. Det lider intet tvifvel, att dylika missbruk skulle än mera vara att befara, derest det här blefve tillåtet att vågföra och till salu hålla icke stämpladt svenskt jern, ty borthuggandet eller utplånandet af stämplar icke blott medför kostnader utan måste äfven hos de arbetare, som dervid användas, framkalla en klarare insigt och tydligare medvetenhet om att de göra sig skyldige till delaktighet i ett bedrägligt förfarande, än om fråga endast vore att anbringa märke på en förut ostämplad vara, hvilket för andra slag af varor än jerneffekter ej sällan kan ske i icke brottslig afsigt. För svenska jernhandteringen och dess kikare anse fullmägtige således det vara nyttigt och nödigt, att skyldighet att förse jerneffekter med tillverkningsställets stämpel kommer att fortfara.44 Fullmägtige hemställa alltså, att i varumärkeslagen måtte föreskrifvas, att i afseende å stämpling af jerneffekter skall gälla hvad derom är eller framdeles varder särskild! stadgadt.

Mot den af representanterna för bergshandteringen sålunda afgifna enhälliga protest kan det ej vara skäl att påtvinga denna näring en lagstiftning, som dess idkare, åtminstone med sin nuvarande uppfattning af frågan, anse för näringen menlig. Den tvungna jernstämplingen torde derföre böra tills vidare bibehållas. Men deremot kan det ingalunda lända till bergshandteringens förmån, att densamma, såsom fullmägtige synas önska, ställes helt och hållet utom den lagstiftning, som med varumärkeslagen afses. Tvärtom måste det vara en förmån för denna näring, om åt densamma, med bibehållande af stämpeltvånget, kunde beredas det skydd utom riket, som varumärkeslagen erbjuder, men

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

som genom den hittills gällande stämpellagstiftningen ej kunnat vinnas. Jag har ock gjort mig förvissad derom, att fullmägtige i Jernkontoret önska en sådan förmedling af den äldre och den blifvande lagstiftningen i ämnet, under vilkor att den senare komme att hvila på följande grunder, nemligen: att de redan godkända jernstämplarna, på sätt komiterade föreslagit, genom registreringsmyndighetens försorg öfverflyttas till varumärkesregistret, för så vidt de ega bestånd när varumärkeslagen träder i kraft; att stämplar, som efter nämnda tid anmälas på grund af förordningen om den tvungna jernstämplingen, skola tillika gälla såsom varumärken och intagas i varumärkesregistret; att dessa nya märken böra vara så beskaffade, som varumärkeslagen föreskrifver; att denna lags stadganden i afseende på registrering, afgifter derför och registreringens verkningar skola gälla för jernmärkena, men att förnyelse af registreringen, om sådan erfordras, sker genom offentlig myndighets försorg, således utan afgift, så väl för äldre märken som för blifvande. Jag kan visserligen ej frigöra mig från all farhåga derför att den tvungna registrering i varumärkesregistret, som skulle åtfölja den tvungna jernstämplingen, blir ganska svår att sammanställa med lagens allmänna stadganden, och att densamma i följd deraf kommer att medföra åtskilliga olägenheter för bruksegarne sjelfve. Vill bruksegaren t. ex. låta märket gälla för andra varor, måste han registrera det ånyo såsom särskilt märke, ty det följer då i flera afseenden olika regler mot jernmärkena. Det skall förnyas af innehafvaren och kan bli föremål för aftal enligt senare stycket af 8 §, hvilket åter ej kan bli fallet med jernmärket, som är fästadt vid tillverkningsorten och ej kan derifrån skiljas. Jag föreställer mig att några af dessa olägenheter kunde undvikits, om man med bibehållande af den tvungna jernstämplingen låtit det bero på innehafvaren af en stämpel att, om han det önskade, anmäla den till varumärkesregistret och derigenom vinna det större skydd, varumärkeslagen erbjuder. Derigenom hade dessa märken kommit, så vidt möjligt, i samma ställning som andra, och lagens tillämplighet på dem hade blifvit i alla afseenden tydlig. Men då fullmägtige i Jernkontoret ansett öfvervägande fördelar vara att hemta deraf, att begge slagen af registrering skedde på samma anmälan, och att någon skyldighet att hålla märket vid lif genom registreringens förnyande ej ålåge märkets innehafvare, torde eu lagstiftning i detta syfte böra försökas, helst några större olägenheter deraf ej böra uppkomma för andra innehafvare af registrerade märken. Särskilda svårigheter möta emellertid hvarje stadgande om förnyelse af registrering för jernmärke. Man kan ej, på samma gång man ålägger bruksegaren jernstämpling såsom ett tvång, föreskrifva att han skall

15 Kong1, Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

hvart tionde år förnya stämpeln vid äfventyr att uteslutanderätten till dess begagnande upphör. Ålägger man åter registreringsmyndigheten att förnya, komma antagligen åtskilliga märken att upplifvas, hvilka för länge sedan upphört att begagnas. En sådan förnyelse torde dock höra ske, på det att man måtte kunna vara säker derom, att märket erhåller skydd i utlandet, der förnyelse utgör vilkor för skyddets åtnjutande. Möjligen kan i författningen om jomstämpling föreskrifvas någon åtgärd, hvarigenom utdöda märken komme att afföras ur registret. Att denna författning i åtskilliga delar tarfvar omarbetning för att ställas i full öfverensstämmelse med varumärkeslagen är uppenbart, men denna åtgärd kan ske på administrativ väg. Huruvida särskildt stämpelregister hädanefter behöfver föras, och huruvida jernstämplarna för att underlätta förnyelseåtgärden böra föras i en särskild afdelning af varumärkesregistret, blir ock föremål för administrativa bestämmelser, af hvilka en del komma att ingå i den instruktion för registreringsmyndigheten, som Eders Kongl. Maj:t kommer att utfärda.

Då i komiterades förslag tredje stycket af 15 § afser jemväl äldre jernstämplar, hvilket åter icke är fallet med fjerde stycket, har det sistnämnda flyttats upp i sammanhang med det andra.

I tredje stycket af 15 § lärer komiterades mening vara att stadga, ej blott att äldre märke inom sex månader från lagens trädande i kraft får registreras i den form, hvari det brukas, således äfven när det består af siffror, bokstäfver eller ord, som icke hafva egendomlig form, utan ock att i sistnämnda fall märket utan hinder af 4: 6 och 7 §§ får fullständigt skydd i fråga om de varuslag, för hvilka det före registreringen brukades. Detta är bestämdare uttryckt i det omredigerade förslaget.

Ordningen mellan §§ 14 och 15 i komiterades förslag har förändrats, emedan det synts lämpligare att i ett sammanhang behandla de inhemska märkena, innan man öfvergår till stadgandena om Konungens rätt att ingå aftal om märkesskydd med främmande stater.

Dessa stadganden innehållas i det reviderade förslagets 16 §, som sålunda motsvarar 14 § i komiterades.

Stadgandena i denna § sönderfalla i två skilda slag; de ena innefatta förpligtelse!- eller inskränkningar, hvilka åligga hvarje innehafvare af utländskt märke, som i Sverige vill vinna skydd; de öfriga inrymma vissa rättigheter åt innehafvare af märken från sådan stat, som beviljar oss motsvarande förmåner. Hvad de sistnämnda stadgandena beträffar, har man inom Högsta Domstolen anmärkt såsom en oegentlighet, att de tillförsäkra utländska märken större förmåner än som i allmänhet tillkomma de svenska. Denna oegentlighet är emeller-

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

tid oundviklig, så länge de särskilda staternas lagar bestämma olika vilkor för varumärkens registrering. Vid konventioners ingående om ömsesidigt skydd måste hvarje stat låta sig angeläget vara, att dess märken komma att hos traktatmakten åtnjuta fullständigt skydd, äfven om märket icke skulle vara inrättadt i full öfverensstämmelse med hvad sistnämnda makt fordrar af sina inhemska märken. Då en mängd af våra äldre märken, särskild! trä- och jernmärken, äro så beskaffade, att de ej motsvara främmande lagars fordringar, skulle det vara för oss omöjligt att bereda dem nödigt skydd i utlandet, om vi ej hade utväg att erbjuda utländska märken, som ej motsvara våra fordringar på de inhemska, samma skydd hos oss.

Den vid mom. 2 i komiterades förslag i Högsta Domstolen gjorda anmärkning, att Stockholms rådstufvurätt bör vara forum för tvister angående utländska märken, är iakttagen vid den §, den 18, i detta förslag, der det stadgas om laga domstol i allmänhet.

Uttrycket i mom. 4: “derest det ej strider mot sedlighet eller god ordning11 motsvarar § 4 mom. 3 och 4 och bibehålies här, emedan det är ett i konventioner makterna emellan häfdvunnet uttryck.

Det måste anses såsom ett önskningsmål, att den nya lagen affattas så, att Eders Kongl. Maj:t kan utan Riksdagens vidare hörande biträda den förening till den industriel eganderättens skydd, hvars bildande, såsom förut är nämndt, föreslogs på en konferens i Paris 1880. För detta ändamål hafva komiterade ansett erforderliga, utöfver hvad förslagets text innehåller, jemväl några andra i motiven å sid. 51 formulerade stadganden. I anledning af dessa förslag har dels ingressen till 16 § ändrats, dock på ett något olika sätt mot hvad komiterade föreslagit, så att man måtte kunna undvika det för oss främmande uttrycket: “varumärke som har sitt hemland i främmande stat”, dels intagits det stadgande som nu förekommer i mom. 5. Detta stadgande afviker så till vida skenbart från unionsfördraget, att det bestämmer tiden, inom hvilken registrering skall sökas här i riket, till högst 4 månader efter det anmälan skett i den främmande staten. Man vill härigenom bereda sig möjlighet att åvägabringa öfverenskommelse med England, som i sin nyligen antagna varumärkeslag bestämt denna tid. Men ingenting hindrar att med andra makter aftala om de tider unionsfördraget bestämmer, d. v. s. tre månader för europeiska och fyra för andra länder. — Införselförbudet för olagligen märkta varor lärer enligt unionsfördraget icke vara ovilkorlig! och förekommer ej heller i den engelska lagen, oaktadt England, såsom det uppgifves, står i begrepp att biträda unionen. Förbudet har derföre ej heller upptagits i förslaget.

17 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Mom. 6 i 16 § är ändradt i enlighet med anmärkningar, som gjorts i Högsta Domstolen.

Sista stycket i 16 § innehåller ett stadgande, som rörer endast två andra makter, nemligen Norge och Danmark. Då det tillika afser uteslutande äldre märken, har det af komiterade sammanförts med de i 15 § af komiterades förslag upptagna öfvergångsstadganden, som bestämma vilkoren för äldre svenska märkens fortfarande giltighet här i riket. Det har emellertid, isynnerhet efter den omredaktion stadgandet sedermera undergått, ansetts rigtigare att införa detsamma bland dem, som i öfrigt röra förhållandet till främmande makter.

De stater, på hvilka detta mom. är tillämpligt, betecknas genom en omskrifning: “stat, hvars lagstiftning om varumärken öfverensstämmer med denna lag“, och då stadgandet i komiténs förslag var så formuleradt, att dess tillämpning skulle inträda i och med lagens trädande i kraft, anmärktes det i Högsta Domstolen, att någon anvisning ej lemnats om sättet för afgörande af frågan, huruvida öfverensstämmelse mellan den svenska och den främmande lagstiftningen vore för ^un5-en’ sam.^ a^ Pröfningen deraf antagligen komrne att i första hand tillhöra registreringsmyndighet eller domstol, hvilket ej kunde anses lämpligt. ^ För tydlighets skull hade det visserligen varit att föredraga, om de^ två stater, hvilka i detta mom. afses, blifvit uttryckligen nämnda, men då man lågt vigt uppå att anledningen till det ifrågavarande ömsesidiga medgifvandet — den öfverensstämmande lagstiftningen — fick ett uttryck i lagen, kan deremot icke vara något att erinra. Emellertid är det uppenbart, att det ej bör få bero af underordnad myndighet att bestämma,. hvilka stater här åsyftas. Likaså måste det anses såsom en oegentlighet,, att enligt den svenska texten de främmande märkenas rätt inträder vid lagens trädande i kraft, medan det i danska texten heter, att Konungen förordnar om stadgandets tillämpning. Om svenska texten affattas på samma sätt, torde begge oegentligheterna vara undanröjda.

^ a^seel?^e på stadgandets innehåll, vid hvars angifvande man, för att så vidt möjligt bevara reciprociteten, följt den danska texten, der den varit afvikande från den svenska, kan det vid första anblicken förefalla, som om Danmarks rätt voro bättre tillgodosedd än Sveriges, då vi förbundit oss att skydda Danmarks alla äldre bokstafsmärken, men Danmark utfäst sig att skydda endast våra äldre jern- och trä varumärken. Verkliga förhållandet är dock att Danmark, som icke har några äldre bokstafsmärken, egentligen ej vinner någon fördel genom ifrågavarande stadgande, och derföre ej heller vill underkasta sig något Bill. till Riksd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 13 Käft. 3

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

medgifvande i afseende på andra varuslag än sådana, hvilka ej i nämnvärd mån äro föremål för tillverkning inom Danmarks industri. För oss kan det deremot vara en fördel att få åtminstone våra trä- och jernmärken under alla förhållanden skyddade i Danmark, ej blott mot danska producenter, utan ock mot andra länders, då afsättning af deras produkter sker i Danmark.

18 och 20 §§ äro öfverflyttade från den af komiterade föreslagna promulgationslagen, hvilken, då innehållet i dess 2 § ej bör vara föremål för lagstiftning och 5 § torde kunna saklöst utelemnas, ej skulle vidare vara behöflig.

Om tiden för lagens trädande i kraft bestämmes till den 1 Januari 1885, blir den 1 Juli samma år den tidpunkt, inom hvilken äldre svenska märken böra registreras, för att komma i åtnjutande af skydd enligt lagens 15 §. Då lagen, derest den af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen godkännes, bör kunna vara offentliggjord omkring den 1 Juli innevarande år, skulle således den tid, som medgifves svenske industriidkare att förbereda en dylik registrering, faktiskt utsträckas till ett år, såsom af Kommerskollegium föreslagits.

Jag hemställer underdånigst, att det sålunda reviderade förslaget till lag om skydd för varumärken måtte af Eders Kongl. Maj:t jemlikt 87 § Regeringsformen till Riksdagens antagande öfverlemnas.u

Justitierådet Östergren yttrade: Komiterade hafva i sina motiv på, såsom mig synes, goda skäl ansett lagförslaget böra hvila på den grundsats, att rättigheten till registreradt varumärke skall vara fästad vid den rörelse, som af märkets innehafvare utöfvas, så att skyddsrätten för märket följer rörelsen åt, öfverlåtes och upphör med denna samt ej kan, till innehafvarens fördel men allmänhetens förvillande, qvarlefva sedan den affär upphört, i hvilken det ursprungligen begagnats. I komiterades lagförslag har, såsom Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten och Lindhagen erinrat, denna grundsats likväl icke blifvit med erforderlig konseqvens följd; och jag instämmer derföre i bemälde fyra justitieråds vid 1 och 3 §§ gjorda hem ställningar om införande i lagen af stadganden: att registreradt märke skall gälla endast för den eller de rörelsegrenar, som vid registreringen blifvit angifna och i registret antecknade; att den, som söker inregistrering af varumärke, skall i ansökningen bestämdt uppgifva det eller de slag af rörelse, för hvilka märket önskas gällande, äfvensom det eller de ställen, der rörelsen idkas; samt att, om innehafvaren af märkesrätten sedan önskar få märket" gällande för annan rörelsegren än som vid

Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. 19

registreringen uppgifvits, han skall derom göra anmälan hos registreringsmyndigheten.

Anmärkningen mot komiterades förslag derom, att omförmälda grundsats icke blifvit nöjaktigt genomförd, kan med ännu större skäl göras emot det af chefen för Justitiedepartementet nu framlagda reviderade förslaget, ty det har, i stället för att, såsom ensidigt varit, åtdraga det af komiterade åsyftade föreningsbandet mellan varumärket och rörelsen, tvärtom lossat detta band. Undantagsstadgandet i senare momentet af 8:de §, enligt hvilket egare af varumärke, som å annan öfverlåter sin rörelse, må behålla qvar märkesrätten, tillstädjer nämligen att denna rätt skiljes från den rörelse, för hvilken den begagnats; och märket blir då icke, såsom komiterade tänkt sig, en adpertinens till rörelsen, utan eu personlig förmån för den, som låtit inregistrera detsamma. Vid förevarande 8 § erinras dessutom, att den synes mig vara ofullständig i så måtto, att stadgande saknas derom, huruvida märkesrätten må genom testamente eller arf kunna öfvergå till annan, och om den i sistnämnda fall kan gå i skifte, utan att åtfölja den rörelse, för hvilken märket begagnats.

I den omredigerade 14 § af förslaget bibehålies det i förordningen den 12 Januari 1855 siadgade tvång för jeimtillverkare att låta stämpla vissa jerneffekter, hvarjemte i samma § stadgas, att jernstämpel skall gälla såsom varumärke och att varumärkeslagens föreskrifter skola lända till efterrättelse i fråga om stämpelns registrering och verkan deraf; dock med det undantag att registreringen skall utan särskild anmälan förnyas genom registreringsmyndighetens försorg. En slik anordning kan jag ej tillstyrka, enär det ligger i sakens natur att stadgandena uti den ifrågasatta varumärkeslagen, hvilka äro afsedda för frivillig varumärkning, icke kunna vara lämpliga för den i särskild lag tillverkare vid straffpåföljd ålagda stämpling af jerneffekter. Stöd för denna åsigt hemtar jag från stadgandet i sista punkten om förnyelse af stämpelregistrering utan särskild anmälan genom registreringsmyndighetens försorg, ett stadgande, hvars olämplighet genast faller i ögonen. Först framställer sig den frågan, hvartill förnyelsen skall tjena; ty ändamålet dermed kan icke vara det, som åsyftas med förnyelse af inregistrerad t varumärke, nämligen att erfara om den som begagnar märket fortfarande vill tillgodonjuta skydd derför, eftersom sådant ändamål icke vinnes med mindre förnyelseåtgärden göres beroende på anmälan af varutillverkaren. Vidare kan man spörja, hvad följden skulle blifva af uraktlåtenhet å registreringsmyndighetens sida att i rätt tid förnya inregistrering af stämpel, om stämpelns egare för sådant fall förlorar skyddet för stämpeln och om stämpeln skall afföras ur

20 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

registret. I öfrigt instämmer jag beträffande denna § i komiterades (pag. 47 i betänkandet) uttalade mening, att om man vill bibehålla stämpeltvånget för jerneffekter måste jernstämplarne ställas helt och hållet utanför varumärkeslagstiftningen.

Justitierådet Rabe åberopade sina vid förslagets granskning i Högsta Domstolen afgifna yttranden, för så vidt hvad i dessa yttranden anförts ej blifvit vid förslagets omarbetande iakttaget.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter behagade Hans Maj:t Konungen bifalla, hvad föredragande Departementschefen hemstält, och skulle i följd häraf till Riksdagen aflåtas nådig proposition af det innehåll, som bilagan litt. A till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo Otto Rooth.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1884.