Prop. 1884:29

med förslag till lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid vatten och bröd jemte dermed samman¬ hang egande författningar

Typ: Proposition
Källa: weburn.kb.se

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

1 N:o 29.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid vatten och bröd jemte dermed sammanhang egande författningar; gifven Stockholms slott den 21 Mars 1884.

Med öfverlemnande af de i Statsrådet och Högsta Domstolen i ärendet hållna protokoll vill Kongl. Maj:t härmed jemlikt 87 § Regeringsformen hafva i nåder föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till:

l:o) Lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid vatten och bröd;

2:o) Lag om ändring i 13 § strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881; samt

3:o) Förmaning angående ändring i bestämmelserna om verkställande af fängelsestraff hvartill böter förvandlats.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

Bill. till lliksd. Prof. 1884. 1 Sand. 1 Afd. 20 Höft.

2 Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 29.

Förslag

till

Lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid

vatten och bröd.

Härigenom förordnas, att 6, 10, 11, 12 och 13 §§ i 2 kapitlet och 7 § i 4 kapitlet strafflagen samt 2 punkten i 11 § af förordningen om nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864 skola erhålla följande förändrade lydelse:

Strafflag en.

2 kap.

6 §•

Fängelse kan antingen omedelbart för brott ådömas, eller i stället för ålagda böter användas, om tillgång till deras gäldande saknas.

Fängelse, som omedelbart för brott ådömes, må ej i andra fall, än som i 4 kap. 5 och 7 §§ omtalas, sättas under en månad eller öfver två år.

Om fängelse, hvartill böter förvandlas, skils i 10 och 11 §§.

10 §.

Saknas hos den, som blifvit till böter fäld, tillgång till deras fulla gäldande, skola böterna förvandlas till fängelse.

11 §•

Vid sådan förvandling, som i 10 § sägs, svare tre dagars fängelse

3 Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 29.

mot böter icke öfverstigande fem riksdaler, fyra dagars fängelse mot böter utöfver fem till och med tio riksdaler, samt hvarje följande dags fängelse mot tio riksdalers böter, dock med iakttagande, att fängelsestraffet ej må sättas öfver sextio dagar, så att

böter icke öfverstigande 5 rdr svara emot 3 dagars fängelse

12 §.

Skola böter förvandlas, de der genom flera domar ålagda äro; varde den förvandling efter böternas sammanräknade belopp gjord, på sätt i 11 § sägs. Har någon del af böterna redan blifvit till fängelsestraff förvandlad; vare den förvandling förfallen och förvandling af samtliga böterna verkstäld, såsom nu nämndt är. Lag samma vare, om till verkställighet på en gång förekomma särskilda fängelsestraff, hvartill böter efter 11 § förvandlade blifvit.

13 §.

Om förvandling af böter efter 11 eller 12 § förordne Konungens Befallningshafvande, der ej för särskildt fall finnes annorlunda stadgadt.

4 kap.

7 §•

År någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på viss tid, tillika förfallen till böter, och saknar han tillgång till deras fulla gäldande; då skall det emot böterna enligt 2 kap. 11 § svarande fängelsestraff, under iakttagande af de i 5 och 6 §§ här ofvan stadgade grunder, med öfriga straffet förenas.

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Förordningen den 16 Februari 1864.

11 §•

2. att om någon, som, i brist af tillgång till sådana böter, som i 9 § omförmälas, är till fängelse förfallen, tillika gjort sig skyldig till böter eller viten, de der, om de ensamt varit ådömda, bort till fängelse jemlikt 2 kap. 10 och 11 §§ i strafflagen förvandlas, det mot sistnämnda böter och viten svarande fängelse skall med det öfriga fängelsestraffet sammanläggas enligt 4 kap. af samma lag.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Oktober 1884.

De enligt dittills gällande lag bestämda förvandlingsstraff, hvilka före nämnde dag börjat verkställas, skola dock jemlikt derom meddelade beslut fullbordas; men dylikt beslut, som först sagde dag eller senare till verkställighet förekommer, skall anses förfallet och ny förvandling ske med tillämpning af denna lag.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

5 Förslag

till

Lag om ändring i 13 § Strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881.

Härigenom förordnas, att 13 § i Strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881 skall erhålla följande förändrade lydelse:

13 §.

Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej öfver två år, som blifvit honom ådömdt för brott, hvarom i 5, 7 eller 10 kap. af denna lag förmäles, eller fängelse, som blifvit honom omedelbart eller såsom förvandlingsstraff ålagdt för brott mot denna lag, bör, der så kan ske, straffet verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under a), b) eller d) i 2 §, skall undergå fängelse, som blifvit honom för brott mot allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagdt.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Oktober 1884.

6 Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition 29.

Förslag

till

Förordning angående ändring i bestämmelserna om verkställande af fängelsestraff,

hvartill böter förvandlats.

Med ändring af livad förordningen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 21 December 1857 innehåller, stridande mot här nedan meddelade bestämmelser, förordnas, att fånge, som skall undergå fängelsestraff, hvartill ådömda böter förvandlats, ej må förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås, samt att han är skyldig verkställa tjenligt arbete, hvarpå tillgång finnes; skolande hvad sålunda stadgas ej eg a tillämpning, då förvandlingsstraffet sammanlägges med annat fängelsestraff.

Denna förordning skall lända till efterlefnad från och med den 1 Oktober 1884, dock att förvandlingsstraff af fängelse, som före nämnda dag begynt verkställas, skall enligt dittills gällande bestämmelser fullbordas.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 29.

7 Utdrag af protokollet öfver justitiedepartements-ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 30 Januari 1884,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre IIochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding,

von Krusenstjerna.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet Riksdagens skrifvelse den 4 April 1883 angående upphörande af vatten- och brödstraffet jemte fångvårdsstyrelsens deröfver afgifna underdåniga utlåtande.

Departementschefen anförde vidare:

“Den 23 Januari 1880 föredrog dåvarande Chefen för Justitiedepartementet, Statsrådet Almqvist, inför Eders Kongl. Maj:t ett inom Justitiedepartementet uppgjordt förslag till förordning om afskaffande af vatten- och brödstraffet. Han åberopade såsom stöd för sitt förslag, hurusom vid detta ärendes behandling vid flera af de senast förflutna Riksdagarna erinrats, att fängelse vid vatten och bröd såsom förvandlingsstraff utdömts redan af Lagkomitén, som dock bibehöll detsamma såsom en svårare art af fängelse, hvilket kunde omedelbart ådömas; att Högsta Domstolen vid granskning af Lagkomiténs förslag

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

uttalade sig för afskaffande af detta straff, ock att denna åsigt äfven gjorde sig gällande hos Lagberedningarna; samt att såsom skäl för straffets afskaffande framhållits inkonseqvensen deraf, att ehuru böter utgjorde den lindrigaste i lag bestämda straffarten och jemförelsevis större förbrytelser bestraffades med enkelt fängelse, skulle likväl böter, vid bristande tillgång till deras gäldande, förvandlas till fängelse vid vatten och bröd, som icke allenast vore ett svårare straff än enkelt fängelse, utan äfven i följd af sin fysiskt affliktiva egenskap ansetts icke böra såsom omedelbar straffart i lagen bibehållas. Då de kroppsligt affliktiva straffen blifvit i allmänhet förkastade så väl i Sverige som i andra civiliserade folks lagstiftningar, ansåg Departementschefen, vid betraktande jemväl af hvad hos Lagkomitéerna, Högsta Domstolen och Riksdagen förekommit, det kunna slutas, att hvarken från den juridiska vetenskapens synpunkt eller eljest någon invändning skulle göras mot borttagande af ifrågavarande, det enda till omförmälda kategori i viss mån hänförliga straff, som ännu i vår lag qvarstode, så framt det skäl kunde undanrödjas, som för nödvändigheten att bibehålla fängelse vid vatten och bröd såsom förvandlingsstraff blifvit anfördt, nemligen att utrymme i fängelserna saknades för verkställande af det betydligt längre enkla fängelsestraff, som antagits böra sättas i stället.

Det borde då tillses, om fängelse vid vatten och bröd ej lämpligen kunde ersättas med enkelt fängelse under kortare tid än hittills varit föreslaget. Efter Departementschefens öfvertygelse borde och måste man frångå den i lag nu gällande bestämningen att vid böters öfvergång till enkelt fängelse detta skulle sättas till tre gånger så långtid som för fängelse vid vatten och bröd vore stadgad. Ty böters förvandling till så långvarigt fängelse som nyss nämndes medförde, oafsedt fängelsernas otillräcklighet, för den sakfälde ett lidande, som åtminstone i fråga om de ringaste förselserna och vid förvandling af de lägsta bötesbeloppen måste ofta och hvad särskildt anginge den, hvilken hade i dagligt arbete enda utvägen att uppehålla sig och de sina, vara svårare än det nu mot böterna svarande kortare fängelset vid vatten och bröd.

Enligt det förslag, som på dessa grunder utarbetats, skulle för de vid bötesförvandling oftast förekommande lägsta talen af tre och fyra dagar förvandlingen ske helt och hållet i öfverensstämmelse med hvad nu gälde för fängelse vid vatten och bröd, hvilket under dessa första dagar ej betraktades väsendtligt svårare än enkelt fängelse, men derefter skulle mot hvarje dags fängelse svara mot tio kronor i böter, intill det nu antagna högsta talet af sextio dagar, sålunda att

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

och så vidare.

Vid föredragning i Högsta Domstolen af detta förslag yttrade sig ingen af Domstolens ledamöter i princip emot vatten- och brödstraffets afskaffande, men de fleste afstyrkte antagande af det då föreliggande förslaget. Fyra ledamöter anmärkte, att med afseende på det stora antal personer, som årligen dömdes för fylleri, hvarför straffet vore böter högst 20 kronor, det utan fara för misstag kunde antagas, att de hvilka fäldes till icke högre böter än 15—20 kronor, men ej förmådde gälda dessa böter, hufvudsakligen utgjordes af lättjefulla eller oordentliga, i ekonomiskt hänseende nästan alldeles utblottade personer. Om dessa, då de ej erlade böterna, komme att hållas i vanligt fängelse i endast tre eller fyra dagar, kunde förvandlingsstraffet icke antagas för dem innefatta något afskräckande, i det de under de få dagar, då friheten vore dem betagen, erhölle, utom andra förmåner, mycket bättre föda, än om de befunne sig på fri fot, samt tillika, enär arbetstvång ej vore med frihetsförlusten förenadt, finge fortfarande öfverlemna sig åt lättja. Med skäl kunde befaras, att förvandlingsstraffet, långt ifrån att leda till minskning af lagöfverträdelser eller hos de bötfälda framkalla någon benägenhet och något sträfvande att söka betala ådömda böter, skulle hafva en motsatt verkan, dervid tillökningen i statens fångvårdskostnader ingalunda blefve den mest betänkliga följden. Fängelsestraffet vore i öfrigt i de flesta fall kortare än det bort bestämmas, på det att ej fängelset vid jemförelse med bötesstraffet skulle anses lindrigare än detta och den brottsliga af sådan anledning frestas att på allt möjligt sätt söka slippa bötesstraffet och i stället få undergå förvandlingsstraff. En ledamot framhöll ännu uttryckligare och utförligare att fängelse på det sätt det nu tillämpades inom rikets straffanstalter ej kunde användas såsom lämpligt förvandlingsstraff, utan att en längre strafftid stadgades, och att det vore en brist i vårt straffsystem, att ett mellanting mellan straffarbete och enkelt fängelse der saknades. Samtlige dessa ledamöter ansågo i öfrigt den föreslagna förvandlingstariffen ej stå i full öfverenstämmelse med det till grund för 1864 års strafflag lagda system af straff eller med de på åtskilliga ställen i lagen stadgade minimi- och maximibelopp af böter.

Två ledamöter tillstyrkte i hufvudsak förslaget, men anmärkte att förvandlingstariffen var för lång, dervid särskild! erinrades, att för Bih. till Bilcsd. Prof. 1884. 1 Samt. 1 Afd. 20 Höft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

vissa bötesbelopp mellan 20 och 80 kronor det enkla fängelset till och med skulle blifva kortare än vatten- och brödstraffet. Dessa ledamöter föreslogo derföre hvar sin särskilda förvandliugstariff. Enligt den ena skulle

böter icke öfverstigande 5 kronor svara mot 3 dagars fängelse deröfver „ „

ii ii 11

ii ii ii

ii 11 ii

V ^ 11 11

och så vidare, 1 dag för hvarje tio kronors böter, dock ej öfver 60 dagar. Den andra tariffen satte lägsta fängelsetiden till 5 dagar och innehöll i öfrig!, att hvarje dags fängelse skulle under de första 20

dagarna svara mot fem, under de andra 20 dagarna mot tio och under de derpå följande högst 20 dagarna mot femton kronor.

Såväl med anledning af dessa inom Högsta Domstolen gjorda anmärkningar mot förslaget, som förnämligast derföre, att det under de närmast följande åren tillväxande antalet fångar lade hinder i vägen för tillämpningen af hvarje lagstiftning, som ökade antalet bestraffningsdagar, har någon vidare åtgärd hittills icke blifvit i ärendet vidtagen.

I den skrifvelse af den 4 April nästlidet år, jag nu för Eders Kongl. Maj:t anmält, har Riksdagen, med förmälan, att i anledning af gjord framställning om vatten- och brödstraffets afskaffande, Riksdagen, enär ännu alltjemt bristande utrymme i cellfängelserna torde utgöra hinder för ett omedelbart genomförande af denna af båda statsmakterna önskade reform i vårt straffväsende, ansett sig icke kunna för närvarande lemna bifall till en sådan framställning; men då Riksdagen fortfarande, liksom tillförene, funne nämnda straffart olämplig, anhöll Riksdagen, att Eders Kongl. Maj:t, så snart utrymmet i rikets cellfängelser medgåfve, att straff af fängelse vid vatten och bröd kunde utbytas mot enkelt fängelsestraff, ville för Riksdagen framlägga förslag till lagändringar, hvarigenom all tillämpning af fängelse vid vatten och bröd måtte för framtiden upphöra.

öfver denna framställning infordrades utlåtande från Fångvårdsstyrelsen, som tillika anmodades meddela utredning, dels huruvida med hänsyn till utrymmet i fängelserna hinder numera kunde anses möta

11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

för utbyte af fängelse vid vatten och bröd mot annat fängelse, ej blott efter den i Högsta Domstolen granskade utan ock efter de två särskilda af ledamöter i Högsta Domstolen föreslagna förvandlingsgrunder, dels på hvilka orter och i hvilken omfattning utvidgning af befintliga fängelsebyggnader i sådant fall skulle erfordras, dels huruvida det ansåges lämpligt att förvandlingsstraffet med hänsyn till den korta tid, som kunde tillmätas detsamma, skärptes på annat sätt än genom kostens bestämmande till vatten och bröd. Derjemte begärdes en ungefärlig beräkning å det belopp, hvarmed i händelse af lagförändringens genomförande statens kostnad för förvandlingsstraffets verkställande kunde komma att ökas, under förutsättning att deras antal, som underginge samma straff, förblefve oförändradt.

I sitt med anledning häraf afgifna underdåniga utlåtande har Fångvårdsstyrelsen erinrat, att de flesta bestraffningar vid vatten och bröd stannade vid 3 eller 4 dagar; att öfvervägande antalet deraf förekomme vid några få fängelser; att verkställighet af förvandlingsstraffen egde rum företrädesvis å vissa tider af året eller under höst- och vårmånaderna; att oaktadt årligen inom riket förekomme mer än 50,000 domstols- och myndighetsbeslut, hvarigenom personer blifvit fälda till böter eller viten, likväl allenast 9 till 10,000 fall årligen inträffat, då böter aftjenats med vatten och bröd, hvilket antal dock under de senare åren något ökats; samt att det, i händelse vatten- och brödstraffet utbyttes mot allenast fängelse, kunde inträffa att hos mängden bötfälde icke visade sig lika bemödande som nu att anskaffa medel till böternas gäldande. Särskild! med afseende på sistnämnda omständighet saknades tillräcklig grund för beräkning af det behof af cellutrymme inom rikets fängelser, som efter lagförändringens genomförande skulle uppstå. Beräkningen kunde ske endast så, att antalet straffdagar ökades efter den olika skala, som vid förvandlingen kunde antagas blifva gällande.

Enligt en vid Fångvårdsstyrelsens yttrande fogad tabell, grundad på förhållandena under år 1882, utgjorde antalet af dem, hvilka nämnda år undergingo vatten- och brödstraff, 10,392 och deras straffdagar tillsammans 47,134. Straffdagarnas antal skulle, om böterna förvandlats efter det i Högsta Domstolen granskade förslag, uppgått till 46,981, samt efter de af ledamöter i Högsta Domstolen uppgjorda förslag till respektive 61,544 och 67,913. I de begge sista fallen, hvilka medförde en ökning af 30 till 45 proc. af straffdagarnas antal, skulle ett ganska betydligt ökadt cellutrymme vid flera fängelser enligt Fångvårdsstyrelsens mening tagas i anspråk. Styrelsen, som emellertid ansett den föreslagna tillökningen i strafftiden icke göra bestraffningen

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

väsentligen mer afskräckande, har uppgjort och förordat en särskild förvandlingstariff, som bestämmer fängelsestraffet för böter af högst 20 kronor till 4 dagar, men i öfrigt i allo öfverensstämmer med det i Högsta Domstolen granskade förslaget. En sådan förvandlingsskala, hvarigenom bestraffningsdagarnas antal år 1882 skulle utgjort 52,836 eller ökats med 5,702, skulle, enligt hvad Fångvårdsstyrelsen anför, under förutsättning att böter äfven vid förändradt förvandlingsstraff gäldades i lika mån som tillförene, genom anlitande af några vissa städers fäugelser och andra åtgärder tills vidare kunna bringas i verkställighet, intill dess erforderliga byggnadsarbeten hunne vidtagas.

Till närmare upplysning om utrymmet inom de fängelser, der förvandlingsstraff verkställes, har Fångvårdsstyrelsen låtit sitt yttrande åtföljas af en tabell, utvisande antalet fångar och särskildt vatten- och brödfångar vid dessa fängelser under år 1882. Man inhemtar af denna sammanställning, att om ock fängelselokalerna i allmänhet varit tillräckliga att rymma äfven det högsta antal fångar, som der samtidigt förvarats, har dock vid vissa fängelser ett motsatt förhållande egt rum. Så har det högsta antalet cellfångar öfverstigit antalet celler med 18 vid Stockholms stads ransakningsfängelse, 2 vid Linköpings länsfängelse, 10 vid Norrköpings kronohäkte, 28 vid Malmö länsfängelse, 4 vid Engelholms och 1 vid Landskrona kronohäkte, 21 vid Göteborgs, 4 vid Falu och 6 vid Gefle länsfängelse, 7 vid Hudiksvalls kronohäkte, 5 vid Hernösands, 6 vid Östersunds, 6 vid Umeå och 4 vid Luleå länsfängelse, samt 6 vid Lycksele och 11 vid Haparanda kronohäkte. Vid dessa fängelser, utom Norrköpings, Göteborgs och Haparanda, har dock medeltalet fångar understigit cellernas antal och öfverskottet vid nämnda 3 fängelser har varit endast respektive 1, 4 och 6. Vid alla dessa fängelser skulle emellertid åtminstone vissa tider en förhöjd tariff för förvandling af böter till fängelse verka menligt. Men Fångvårdsstyrelsen har det oaktadt ej ifrågasatt att utvidga dem alla. Dels af Fångvårdsstyrelsens yttrande, dels af uppgifterna i tabellen kan nemligen inhemtas, att Linköpings, Norrköpings, Malmö och Göteborgs fängelser skulle genom den, såsom det är att hoppas, snart förestående åtgärden att från cellfängelserna förflytta de till allmänt arbete dömda, som nu i brist på arbetsanstalter der förvaras, vinna stor lättnad, och hvad de två sistnämnda fängelserna äfvensom Landskrona beträffar, finnes utväg att åtminstone tillfälligtvis anlita de närbelägna straffängelselokalerna. Bristen vid Falu, Gefle och Hudiksvalls häkten skulle afhjelpas genom den redan beslutade utvidgningen af Gefle cellfängelse och anläggningen af ett häkte vid Bollnäs. Svårare är att finna dylika utvägar för de i Östersund, Hernösand och

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

orterna norr derom anlagda fängelser, med afseende på transporternas längd. Särskildt för afledande af det starka tilloppet i Haparanda fängelse säger sig Fångvårdsstyrelsen vara betänkt på afgifvande af förslag till anläggande af ett kronohäkte i Pajala. Fångvårdsstyrelsen har ej antydt någon åtgärd för afhjelpande af trängseln i de öfriga norrländska fängelserna. Antagligen skulle den ganska obetydliga tillökning i utrymme, som der erfordras, kunna beredas genom en för tillfället förändrad inredning eller genom tillbyggnad af det ringa omfång, att den kan bestridas af fångvårdsanslaget utan dettas öfverskridande.

Svårast ställer sig förhållandet i afseende på Stockholm. Fångvårdsstyrelsen yttrar härom, att stadens ransakningsfängelse, der förvandlingsstraff nu underginges, vore uppfördt till hufvudsakligaste delen för kommunens medel och afsedt för stadens ransaknings- och polisfångar samt innehölle 147 celler jemte reservrum; men fångantalet hade någon gång uppgått ända till 165 och högsta antalet vatten- och brödfångar på en dag hade varit 59. Att dessa vatten- och brödfångar fått aftjena straffet i stadens ransakningsfängelse grundade sig icke på någon statens rättighet utan endast på ett tyst medgifvande af vederbörande myndighet, sedan Kongl. Maj:t genom nådigt Bref den 9 Februari 1856 efter kommunalmyndighetens hörande afslagit en af styrelsen gjord framställning, att sagda straff måtte i nämnda fängelse få aftjenas. Skulle nu bestraffningsdagarna i någon nämnvärd mån ökas, vore det antagligt, att den utväg, som hittills stått staten öppen att för sådant ändamål få begagna ransakningsfängelset i Stockholm, skulle upphöra, och att staten blefve nödsakad att der uppföra ett nytt fängelse, hvilket med afseende derå att nuvarande kronohäktet å Långholmen för sitt ändamål redan vore alldeles otillräckligt, torde böra beräknas till omkring 100 celler. Den kostnad, som i första rummet skulle påkallas i följd af en förändrad förvandlingsgrund för böter, vore alltså för uppförande af en fängelsebyggnad i Stockholm.

I fråga om ändamålsenligheten att skärpa fängelsestraffet, då det användes vid förvandling af böter, har Fångvårdsstyrelsen hemstält, att fången måtte underkastas skyldighet att verkställa arbete, hvarpå tillgång funnes; att han ej finge förskaffa sig eller mottaga underhåll eller annat utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås; samt att han ej finge utan vederbörandes tillåtelse mottaga besök af andratpersoner än fängelsets tjensteman. Denna mening delades dock ej af byråcheferna i Fångvårdsstyrelsen, hvilka ansett den föreslagna skärpningen af straffet ej böra ega rum, då i sådant fall den inkonseqvensen skulle komma att qvarstå, som just utgjort anledningen till den ifråga-

14 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 29.

satta lagförändringen, att nämligen, ehuru böter utgjorde den lindrigaste i lag bestämda straffart och jemförelsevis större förbrytelser bestraffades med enkelt fängelse, böter likväl vid bristande tillgång förvandlades till en strängare straffart, fängelse vid vatten och bröd.

Vidkommande slutligen den ökade årliga kostnad, som skulle blifva en följd af lagförändringens genomförande, upplyser Styrelsen,, att utspisningskostnaden för vatten- och brödfångar under år 1882

uppgått till ........................................................................... kronor 7,763: io,

att den skulle för samma antal fängelsefångar uppgå enligt det i Högsta Domstolen granskade förslaget till ,, 16,002: 76,

enligt de af ledamöter i Högsta Domstolen uppgjorda

förslag till...................................................................... „ 20,891: 96

eller........................................................................................... ,, 23,191: 87

samt enligt det i Styrelsen uppgjorda till omkring ... „ 18,000: —

Mot afskaffande af fängelse vid vatten och bröd såsom förvandlingsstraff har ingen af de i ärendet hörde yttrat sig, men deremot hafva meningarna varit ganska delade beträffande omfattningen och beskaffenheten af det fängelsestraff, som bör träda i stället. Alla synas ense derom, att det nya förvandlingsstraffet bör vara lika kraftigt till sin verkan som vatten- och brödstraffet, *gå att ej förändringen medför den påföljd, att en större del af de till böter dömde, än hittills, söker undandraga sig böternas gäldande för att i stället undergå förvandlingsstraffet, hvarigenom icke blott statens årliga utgifter för fångunderhållet öfver höfvan ökas, utan äfven betydliga kostnader tagas i anspråk för utvidgning af fängelserna. Redan af hänsyn härtill måste tanken på förvandlingsstraffets skärpande genom någon väsentligare tillökning af strafftidens längd öfvergifvas. Derför talar ock den mer och mer allmänt omfattade åsigt, att en förvandling, som närmar sig till den i nu gällande lag stadgade grund af tre dagars fängelse mot en dags fängelse vid vatten och bröd, är i synnerhet i fråga om de lägre bötesbeloppen ganska obillig mot dem, som behöfva med dagligt arbete bidraga till de sinas försörjning. Det återstår således endast att höja verkan af fängelsestraffet genom sådana medel, som tillåta dess bibehållande vid ungefär samma längd som vatten- och brödstraffet, men sakna dettas kroppsligt affliktiva karaktär. Såsom ett sådant medel erbjuder sig närmast förbud för den, som undergår förvandlingsstraffet, att bereda sig eller mottaga bättre kost och större beqvämlighet i

15 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

öfrig!, än i fängelset vanligen bestås. Denna skärpning är desto mer påkallad, som man bör kunna fordra, att den, som kan skaffa utvägar att förbättra sin belägenhet inom fängelset, i främsta rummet använder de tillgångar, hvilka stå honom till buds, att betala böterna. Emellertid torde endast ett fåtal förvandlingsfångar vara i den ställning, att ett dylikt förbud för dem innebär någon försakelse. Verksammare för flertalet och i synnerhet för det stora antal, som utom fängelset tillbringar sitt lif i sysslolöshet och lättja, vore föreskriften att fången skulle förrätta Renligt arbete, der tillgång derpå funnes. För min del finner jag ingen synnerlig betänklighet vid att tillstyrka detta, om det ock vid vissa fängelser torde blifva svårt att för fångarna anskaffa lämpligt arbete. Den anmärkning om bristande konseqvens, som rigtats mot eu sådan anordning, synes mig sakna fog. Inkonseqvent kan det kallas, att sedan man med hänsyn till ett straffs kroppsligt affliktiva natur utdömt detsamma såsom direkt påföljd för såväl gröfre som ringare förbrytelser, dock behålla det såsom förvandlingsstraff för böter. Men om man för att i fångens eget intresse kunna i möjligaste mån nedsätta strafftiden skärper straffet på ett sätt, som hvarken innebär något för fången nedsättande eller för hans helsa menligt, samt skärpningen i öfrigt ej är svårare, än att straffet, åtminstone så länge det motsvarar lägre bötesbelopp, i stränghet långt understiger lägsta fängelsestraffet, kan jag ej finna att häri ligger någon inkonseqvens.

Det bör i öfrigt anmärkas, att straffet, äfven med de skärpningar jag nu ifrågasatt, icke sammanfaller med vanligt straffarbete. Den som undergår förvandlingsstraff skulle få använda egna kläder samt ej vara underkastad de inskränkningar i rättigheten att mottaga besök och i allmänhet att meddela sig med personer utom fängelset, hvilka åläggas straffången. Sammanlägges förvandlingsstraffet med annat fängelsestraff och ökas följaktligen fängelsetidens längd, böra skärpningarna försvinna.

Under förutsättning att det fängelsestraff, som skulle utgöra förvandlingsstraff för böter, sålunda skärpes, bör något hinder ej möta att i hufvudsak följa den i Högsta Domstolen granskade förvandlingstariffen, dock med den förändring, att lägsta fängelsetiden, 3 dagar, motsvarar endast lägsta bötesbeloppet, fem kronor, hvarefter fängelsetiden ökas till 4 dagar för böter till och med tio kronor och derefter med en dag för hvarje tiotal af kronor. Man undgår derigenom den anmärkningen, att antalet fängelsedagar i vissa fall skulle understiga det nu bestämda antalet vatten- och bröddagar. Hvad särskildt angår lägsta fängelsetidens bestämmande till tre dagar eller lika med hvad som nu gäller för fängelse vid vatten och bröd, må erinras att för så

16 Rongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 29.

kort tid dessa begge straff ej torde mycket skilja sig från hvarandra i stränghet, och att i alla händelser de tre dagarna motsvara endast 5 kronors böter eller derunder, i stället för att nu tre dagars fängelse vid vatten och bröd svara mot ända till 15 kronors böter.

För år 1882 skulle enligt den af mig nu föreslagna förvandlingsgrund antalet straffdagar hafva varit 57,012, motsvarande en tillökning i nuvarande antalet af 9,878 och i det antal, som skulle uppkomma enligt Fångvårdsstyrelsens förslag, af 4,176. Denna tillökning skulle dock, enligt hvad jag inhemtat, icke i och för sig medföra nödvändighet att på något enda ställe utvidga fängelselokalerna, der ej en sådan nödvändighet förefinnes redan af annan anledning. I detta hänseende tillåter jag mig erinra, att Fångvårdsstyrelsen visserligen ansett de nya förvandlingsstraffen enligt styrelsens förslag kunna bringas till verkställighet, men dock endast tills vidare, intill dess erforderliga byggnadsarbeten hunnit vidtagas. De arbeten, hvarpå Fångvårdsstyrelsen här syftar, äro nya fängelser i Stockholm och i Norrbottens län, som dock äro nödiga, hvilken utgång än må förestå vatten- och brödfrågan. Emellertid synes det mig uppenbart, att i dessa begge orter icke någon tillökning i fångantalet bör genom lagstiftningens åtgärd föranledas utan att tillika fängelseutrymmet ökas. Visserligen har Riksdagen begärt vatten- och bröd straffets afskaffande först när utrymmet i fängelserna det medger; men då denna tidpunkt, hvad Stockholms och Haparanda fängelser angår, aldrig lärer inträffa utan fängelsernas utvidgning, torde Eders Kong!. Maj:t finna nödvändigheten deraf, att byggnadsfrågan afgöres åtminstone samtidigt med lagstiftningsfrågan.

Utom de ändringar i Strafflagen med tillhörande promulgationslag samt i författningen om verkställighet af fängelsestraff, hvilka för vatten- och brödstraffets afskaffande erfordras, torde det vara lämpligt att i sammanhang dermed ändra 13 § i Strafflagen för krigsmakten, som handlar om verkställighet bland annat af nämnda straff, när det i öfverensstämmelse med stadgandena i allmän lag ålägges.

På grund häraf hemställer jag att Eders Kongl. Maj:t täcktes

dels för det ändamål 87 § Regeringsformen förmäler infordra Högsta Domstolens yttrande öfver de vid detta protokoll fogade förslag till

l:o) Lag om upphäfvande af Strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid vatten och bröd;

2:o) Lag om ändring i 13 § Strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881 samt

3:o) Förordning angående ändring i bestämmelserna om verkställande af fängelsestraff, hvartill böter förvandlats;

17 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

dels anbefalla Fångvårdsstyrelsen att inkomma med fullständig utredning af det behof af ökadt utrymme vid cellfängelserna i Stockholm och i Haparanda, som må förefinnas, samt tillika ingifva ritningar och kostnadsförslag till de byggnader, som i anledning häraf må erfordras.

Hvad Departementschefen sålunda hemstält täcktes Hans Maj:t Konungen på tillstyrkan af Statsrådets öfriga ledamöter i nåder bifalla.

Ex protocollo Otto Rooth.

BIL till Rilcsd. Prat. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 20 Bäft.

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Förslag

till

Lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid

vatten och bröd.

Strafflagen.

2 kap.

6 §•

Fängelse kan antingen omedelbart för brott ådömas, eller i stället för ålagda böter användas, om tillgång till deras gäldande saknas.

Fängelse, som omedelbart för brott ådömes, må ej i andra fall, än som i 4 kap. 5 och 7 §§ omtalas, sättas under en månad eller öfver två år.

Om fängelse, hvartill böter förvandlas, skils i 10 och 11 §§.

10 §.

Saknas hos den, som blifvit till böter fäld, tillgång till deras fulla gäldande, skola böterna förvandlas till fängelse.

Kongl. Maj:ts Nåd. Broposition N:o 29.

11 §•

Vid sådan förvandling, som i 10 § sägs, svare tre dagars fängelse mot böter icke öfverstigande fem riksdaler, fyra dagars fängelse mot böter utöfver fem till och med tio riksdaler, samt hvarje följande dags fängelse mot tio riksdalers böter, dock med iakttagande, att fängelsestraffet ej må sättas öfver sextio dagar, så att

böter icke öfverstigande 5 rdr svara emot 3 dagars fängelse

Skola böter förvandlas, de der genom flera domar ålagda äro; varde den förvandling efter böternas sammanräknade belopp gjord, på sätt i 11 § sägs. Har någon del af böterna redan blifvit till fängelsestraff' förvandlad; vare den förvandling förfallen och förvandling af samtliga böterna verkstäld, såsom nu nämndt är. Lag samma vare, om till verkställighet på en gång förekomma särskilda fängelsestraff, hvartill böter efter 11 § förvandlade blifvit.

13 §.

Om förvandling af böter efter 11 eller 12 § förordne Konungens Befallningshafvande, der ej för särskild! fall finnes annorlunda stadgadt.

4 kap.

7 §•

År någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på viss tid, tillika förfallen till böter, och saknar han tillgång till deras

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

fidla gäldande; då skall det emot böterna enligt 2 kap. 11 § svarande fängelsestraff, under iakttagande af de i 5 och 6 §§ här ofvan stadgade grunder, med öfriga straffet förenas.

Förordningen den 16 Februari 1864.

11 §•

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Oktober 1884.

De enligt dittills gällande lag bestämda förvandlingsstraff, hvilka förenämnde dag börjat verkställas, skola dock jemlikt derom meddelade beslut fullbordas; men dylikt beslut, som först sagde dag eller senare till verkställighet förekommer, skall anses förfallet och ny förvandling ske med tillämpning af denna lag.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

21 Förslag

till

Lag om ändring i 13 § Strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881.

Härigenom förordnas, att 13 § i Strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881 skall erhålla följande förändrade lydelse:

13 §.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under a), b) eller d) i 2 §, skall undergå fängelse, som blifvit honom för brott mot allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagdt.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Oktober 1884.

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Förslag

till

Förordning angående ändring i bestämmelserna om verkställande af fängelsestraff,

hvartill böter förvandlats.

Med ändring af hvad förordningen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 21 December 1857 innehåller, stridande mot här nedan meddelade bestämmelser förordnas, att fånge, som skall undergå fängelsestraff, hvartill ådömda böter förvandlats, ej må förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet utöfver hvad honom vid strafifinrättningeu bestås; samt att han är skyldig verkställa Renligt arbete, hvarpå tillgång finnes; skolande hvad sålunda stadgas ej ega tillämpning, då förvandlingsstraffet sammanlägges med annat fängelsestraff.

Denna förordning skall lända till efterlefnad från och med den 1 Oktober 1884, dock att förvandlingsstrafif af fängelse, som före nämnda dag begynt verkställas, skall enligt dittills gällande bestämmelser fullbordas.

Kong!,. Maj:ts Nåd. Propositin N:o 29.

23 Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Ma.j:ts Högsta Domstol Onsdagen den 13 Februari 1884.

P ■ ' ; 1 ' • ■;; ri*- ■' '0,'ii-i 1!m ;■ fn in

Andra rimmet.

N är varande:

Justitieråden Wketman,

Rabe,

von Segebaden,

Hernmaeck,

Weubeeg,

Ahlgren,

Annerstedt.

Tillförordnade byråchefen, revisionssekreteraren Lilienberg föredrog i underdånighet:

Note ur protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 30 nästlidne Januari, hvarmedelst, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, Högsta Domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver följande inom Justitiedepartementet utarbetade förslag, nemligen:

l:o. Förslag till lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid vatten och bröd;

2:o. Förslag till lag om ändring i 13 § strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881 samt

3:o. Förslag till förordning angående ändring i bestämmelserna om verkställande af fängelsestraff hvartill böter förvandlats; varande berörda förslag bilagda detta protokoll.

24 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 29.

Justitieråden Wretman och Ahlgren lemnade förevarande förslag utan anmärkning.

Justitierådet Hernmarck anförde: Vid slutlig behandling inom Högsta Domstolen den 5 April 1880 af ett inom Justitiedepartementet utarbetadt, med det nu föredragna i hufvudsakliga delar öfverensstämmande förslag till vatten- och brödstraffets upphörande såsom förvandlingsstraff och dess utbytande mot enkelt fängelse, ansåg jag mig i afseende å den föreslagna förvandlingsgrunden, enligt hvilken hvarje dags fängelse skulle under de fyra första dagarna svara mot fem och under de följande dagarne mot tio kronor, dock med iakttagande att fängelsestraffet ej finge sättas under tre och ej öfver sextio dagar, böra anmärka, att efter denna grund straffet i allmänhet blefvq väl lindrigt och att det derföre vore att befara att, om förslaget upphöjdes till lag, flertalet bötfälde skulle komma att finna förvandlingsstraffet så föga afskräckande, att de hellre underkastade sig detsamma än den ekonomiska förlust, som genom böternas erläggande blefve dem tillskyndad, hvaraf följden måste blifva ökadt fångantal och ökade kostnader för statsverket. Utgående från den åsigten att förvandlinsstraffet borde i allmänhet och företrädesvis för de oftast förekommande mindre bötesbeloppen blifva strängare än förslaget innehölle, trodde jag att, i likhet med hvad af lagberedningen föreslogs, tiden för detta straff ej borde sättas under fem dagar; och syntes i öfrigt en väl afpassad proportion mellan bötesbeloppet och fängelsetiden komma att ega rum, om det blefve stadgadt, att hvarje dags fängelse svarade under de första 20 dagarna mot fem, under de andra 20 dagarna mot tio och under de derpå följande högst 20 dagarna mot femton kronor.

Uti det förslag, som nu utgör föremål för granskning, är skalan för förvandlingen, jemförd med det förra förslagets, väl något höjd, med bibehållande likväl af 3 dagars fängelse såsom straffminimum, hvarjemte i ändamål att göra förvandlingsstraffet mera kännbart, föreslagits, att fånge, som skall undergå sådant straff, ej må förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås, samt att han är skyldig verkställa tjenlig!; arbete, hvarpå tillgång finnes. Huruvida dock härigenom i verkligheten någon skärpning i straffet kommer att inträda synes mig, hvad angår det allra största antalet af förvandlingsbestraffningar, nemligen dem, hvarmedelst allenast smärre bötesbelopp aftjenas, vara ganska tvifvelaktigt. De, som ej mäkta gälda 10 eller 20 kronors böter, lära sällan, om någonsin, vara i tillfälle att bereda sig bättre kosthållning eller större beqvämlighet än den, som i fängelset bjudes dem, och för dessa fångar kommer det derföre att varda fullkomligt likgiltigt, om

25 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 29.

ett förbud i nämnda afseende finnes eller icke. Hvad åter beträffar det ifrågasatta arbetstvånget, så fordras, för att detta skall blifva effektivt, att inom läns- och kronofängelserna, der förvandlingsstraffen skola undergås, tillgång på tjenligt arbete alltid skall finnas. Att det länge varit förenadt med de största svårigheter att på lämpligt sätt sysselsätta de i nämnda fängelser förvarade fångarne är ett kändt faktum, och Fångvårdsstyrelsens i detta ärende afgifna underdåniga utlåtande gifver icke någon visshet om att förhållandet härutinnan numera förbättrats. Dessutom torde skäl ej saknas för den farhågan, att såvida ej särskilda anordningar för ändamålet vidtagas, hvarom dock något förslag veterligen icke blifvit väckt, ifrågavarande straffanstalter i allmänhet kunna erbjuda tillfälle endast till arbeten af den beskaffenhet, att deras verkställande egentligen icke kommer att för fången innebära något lidande, utan snarare skall af honom betraktas såsom en fördel i jemförelse med ett sysslolöst vistande i den afstängda cellen. Ur synpunkten af att fängelsestraffet efter den nu framlagda förvandlingstariffen är, synnerligast i de fall att detsamma räcker endast några få dagar, i behof af skärpning, kan jag således icke tillmäta de i sådant syfte föreslagna bestämmelserna någon betydelse; och en efter min uppfattning fullt tillfredsställande lösning af frågan skulle derföre kunna vinnas endast på det sätt, att tidslängden för förvandlingstraffet varder något ökad utöfver nämnda tariff. Då emellertid enligt den af Fångvårdsstyrelsen åstadkomna utredning bestraffningarne med eu sådan förlängning icke kunna med nuvarande utrymme inom fängelserna verkställas, samt det efter min åsigt är särdeles önskvärdt, att den sedan årtionden ifrågasatta reformen om vatten- och brödstraffets afskaffande varder utan vidare uppskof genomförd, hafva de betänkligheter, jag i ofvanberörda afseende hyser mot de remitterade förslagen, ej synts mig vara af den vigt, att ett afstyrkande af dem borde derpå stödjas; och lemnar jag förslagen i öfrigt utan anmärkning.

Justitierådet Wedberg yttrade att, ehuru Justitierådet helst skulle hafva sett att, vid böters förvandling till annat straff, valts närmast högre straffart eller fängelse utan sådan skärpning, som nu föreslagits, åtminstone då tiden för fängelsestraffet uppginge till eller öfverstege den tid af en månad, som var den kortaste tid, hvartill omedelbart ådömdt fängelsestraff finge sättas, Justitierådet likväl, då hvad nu blifvit föreslaget vore att föredraga framför gällande stadgande om böters förvandling till fängelse vid vatten och bröd, ansåg sig icke böra afstyrka förslagens antagande.

Justitieråden Rabe, von Segebaden och Annerstedt förenade sig om Bih. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft. 4

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

följande yttrande: Hvad angår förslaget till Lag om upphäfvande af strafflagens stad g anden angående fängelsestraff vid vatten och bröd, få i afseende å den tariff för böters förvandling till vanligt fängelse, som, efter förslaget, 11 § i 2 kap. strafflagen skulle komma att innehålla, och enligt hvilken böter, icke öfverstigande 5 riksdaler, skulle svara mot 3 dagars fängelse och böter deröfver till och med 10 riksdaler mot 4 dagars sådant fängelse, vi, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad af Högsta Domstolens fleste ledamöter blifvit anmärkt vid det till Högsta Domstolen den 23 Januari 1880 remitterade förslag om afskaffande af vatten- och brödstraffet, erinra,

att, på grund deraf att, enligt gällande strafflag, mot 3 dagars fängelse vid vatten och bröd svara böter till högst 15 riksdaler, samt med hänsyn jemväl till det stora antal personer, hvilka årligen blifvit dömda för fylleri, hvarå straffet är böter, högst 20 riksdaler, det torde, utan fara för misstag, kunna antagas, att de, som, sedan nuvarande strafflag trädde i verksamhet, undergått bestraffning med fängelse vid vatten och bröd i 3 eller 4 dagar, till största delen fört ett lättjefullt och oordentligt lefnadssätt samt befunnit sig i synnerligt utblottadt tillstånd;

att det synes icke vara tvifvel kunna underkastadt, att ju äfven de, hvilka hädanefter fällas till icke högre böter, än 10 riksdaler, men ej förmå gälda desamma, komma att hufvudsaligen utgöras af lättjefulla eller oordentliga, i ekonomiskt hänseende nästan utblottade personer;

att om dylika personer, då de ej erlägga dem ådömda böter till högst 10 riksdalers belopp, komme att hållas i vanligt fängelse uti 3 eller 4 dagar, förvandlingsstraffet icke lärer kunna antagas för dem innefatta något afskräckande, i det de under den korta tid friheten vore dem betagen, erhölle, utom andra förmåner, mycket bättre föda, än om de befunne sig på fri fot, samt tillika, när arbetstvång ej vore med frihetsförlusten förenadt, finge fortfarande öfverlemna sig åt lättja, samt

att förty med skäl kunde befaras, att förvandlingsstraffet, långt ifrån att leda till minskning af lagöfverträdelser eller hos den bötfälde framkalla benägenhet och sträfvande att söka betala ådömda böter, skulle hafva en motsatt verkan;

och anse vi, på nu anförda skäl, vanligt fängelsestraff såsom förvandlingsstraff för böter hafva i den föreslagna tariffen bort sättas åtminstone icke under 5 dagar.

För öfrigt och hvad vidare angår omförmälda tariff, synes oss tiden för fängelsestraffet enligt densamma, äfven då böterna öfverstiga 10 riksdaler, blifva kortare, än som bort bestämmas, på det ej fängelse-

27 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

straffet, vid jemförelse med bötesstraffet, skulle af mången betraktas lindrigare, än' det sednare, och den brottslige af sådan anledning frestas att på allt möjligt sätt söka slippa bötesstraffet och i stället få undergå fängelsestraffet; hvarförutan vi anse oss böra, i likhet med hvad af Högsta Domstolens fleste ledamöter blifvit anmärkt vid den i det till Högsta Domstolen den 23 Januari 1880 remitterade förslaget intagna tariff för böters förvandling till vanligt fängelse, erinra, att giltigt skäl icke synes förekomma, hvarföre ej,-Såsom hittills, mot det i allmänhet stadgade högsta bötesbeloppet, 500 riksdaler, skall svara högsta förvandlingsstraffet och att tariffen skulle åstadkomma missförhållande emellan straffbestämmelserna i 20 kap. 1 § strafflagen för snatteri, i hvilket lagrum straffet för sådant brott är bestämdt till böter, högst 100 riksdaler, eller fängelse i högst 6 månader. Om emot 100 riksdalers böter skulle, i stället för 33 dagars fängelse jemlikt gällande strafflag, svara, efter den föreslagna nya tariffen, allenast 13 dagars fängelse, komma nämligen straffbestämmelserna för snatteri icke att öfverensstämma med de grunder, som följts vid stadgandet af alternativa straff af böter och fängelse, eller af fängelse och straffarbete, derest icke straffet för snatteri höjes så, att förvandlingsstraffet för högsta bötesbeloppet åtminstone blefve lika med det lägsta fängelsestraff, som för snatteri kunde omedelbart ådömas.

Beträffande derefter förslaget till förordning angående ändring i bestämmelserna om verkställande af fängelsestraff, hvartill böter förvandlats; så hafva vi, under förutsättning, att det här ofvan först omförmälda förslag varder lag, icke något att anmärka deremot, att fånge, som bör undergå fängelsestraff, hvartill ådömda böter blifvit förvandlade, skall hållas till tjenligt arbete, hvarpå tillgång finnes, och derunder ej få förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås; men, efter vårt omdöme, bör, likasom enligt nuvarande strafflag det svårare förvandlingsstraffet är satt till tiden kortare, än det lindrigare, tiden för fängelse med arbetstvång, såsom förvandlingsstraff för böter, bestämmas kortare, än tiden för fängelse utan arbetstvång, då det såsom förvandlingsstraff användes. Det kan icke vara med rättvisa öfverensstämmande att t. ex. på sätt af de remitterade förslagen kunde följa, två personer, dömde till lika bötesbelopp, komme, om tillgång på. tjenligt arbete funnes för den ene, men ej för den andre, att under lika. lång tid hållas den ene i fängelse med arbetstvång och den andra i fängelse utan arbetstvång, eller, med andra ord, undergå den ene ett svårare och den andre ett lindrigare förvandlingsstraff. Ski.lnaden emellan de olika förvandlingsstraffen synes oss derföre böra utjemnas

28 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.

derigenom, att det till qvaliteten svårare straffet blir qvantitativt mindre, än det till arten lindrigare. Derigenom skulle ock i icke obetydlig mån samma fördelar för den bötfälde, hans familj och det allmänna kunna vinnas, som det till tiden korta förvandlingsstraffet af fängelse vid vatten och bröd nu medför. I omförmälda hänseende vore, i vår tanke, lämpligast, om tiden för fängelse med arbetstvång ej finge öfverskrida 40 dagar, j hvilket fall, så framt 11 § i 2 kap. Strafflagen erhåller den föreslagna nya lydelsen, dock ändrad i öfverensstämmelse med hvad vi förut anfört, borde stadgas, att från tiden för fängelsestraffet enligt nämnda lagrum skulle, derest fången komme att undergå fängelse med arbete, afdragas 1 3, hvarvid brutet dagatal, om sådant uppkomme, torde få förfalla. Varder ej skilnaden emellan de begge förvandlingsstraffen utjemnad så att de kunna betraktas lika, bör, efter vår åsigt, ur förslaget utgå det deri förekommande stadgande, att fångens hållande till arbete icke skall ega tillämpning, när förvandlingsstraffet sammanlägges med annat fängelsestraff. Berörda stadgande, som strider mot gällande strafflag, enligt hvilken den, som gjort sig skyldig till fängelse och tillika är förfallen till böter, väl får vid bristande tillgång böterna förvandlade till enkelt fängelse, men i 3 gånger längre tid, än om han skolat undergå det svårare förvandlingsstraffet, skulle eljes leda dertill, att den som för brott gjort sig skyldig till böter, får för dem undergå ett lindrigare straff derföre att han är för annat brott förfallen till fängelse samt att af två personer, hvilka dömts till lika böter, men den ene jemväl omedelbart till fängelse, den senare erhåller ett lindrigare straff i stället för böterna, än den mindre brottslige.

Vidkommande slutligen förslaget till lag om ändring i 13 § Strafflagen för krigsmakten dm 7 Oktober 1881 hafva vi icke anledning till annan erinran, än att omförmälda förslag lärer icke böra blifva lag, med mindre förslaget till författning om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid vatten och bröd varder såsom lag antagen.

_ Och tilläde Justitierådet Annerstedt: Genom de sålunda antydda

ändringarne torde väl förslaget blifva bragt i närmare öfverensstämmelse med de stadganden, som enligt strafflagen äro i öfrigt gällande för användningen af frihetsstraff. Men sådant oaktadt qvarstår enligt min uppfattning den betänklighet i fråga om det föreslagna utbytet af vatten- och brödstraffet emot fängelse, äfven förenadt med arbete, att vid de. kortare strafftiderna förslagets tariff icke kan anses innefatta tillräckliga garantier derför att ej en stor del af de till ringare bötesbelopp sakfälde skola söka undandraga sig böternas gäldande för att i

29 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

stället undergå förvandlingsstraffet. Enligt hvad erfarenheten redan visat möter ej ringa svårighet att vid läns- och kronocellfängelserna anskaffa lämplig sysselsättning för fångarne; och man torde utan fara för misstag kunna antaga, att den sysselsättning som, äfven efter det ifrågavarande lagförslag träd! i gällande kraft, skall kunna åt fångarne anskaffas, kommer att utgöras af lättare arbeten, t. ex. förfärdigandet af papperspåsar, tändsticksaskar m. m , hvilka utan några egentliga arbetsverktyg och utan särskild arbetsskicklighet kunna af fångarne i cellerna verkställas. Men ett dylikt arbete under en så kort tid, som till exempel tre till fem dagar, hvilken tid enligt förslaget skulle komma att motsvara de oftast förekommande bötesbeloppen, kan omöjligen utöfva någon inverkan på den stora klass af straffskyldige, hvilka inträda i fängelset för att undergå förvandlingsstraff omedelbart efter ett i lättja, fylleri eller annan oordentlighet och ekonomiskt betryck tillbragt lif. Skall fängelse med arbete å sådana personer utöfva någon verkan, måste arbetstvånget fortgå under någon längre tid, enär lefnadssättet i fängelset helt visst för dessa personer icke blifver sämre än det, hvartill de på fri fot kunna förskaffa sig tillgång, samt sålunda äfven den föreslagna skärpningen att ej få emottaga eller förskaffa sig underhåll eller beqvämlighet utöfver hvad vid straffinrättningen bestås i fråga om dem saknar all betydelse. Emot ett allmänt förhöjande af den föreslagna tariffens minimum talar dock, på sätt af Chefen för Justitiedepartementet blifvit anfördt, icke blott det för en sådan förhöjning alldeles otillräckliga utrymmet i rikets fängelser utan äfven den obillighet, som deri skulle ligga emot sådana straffskyldige, hvilka genom eget arbete verkligen bidraga till sitt och de sinas underhåll. Vid angifna förhållande måste de erforderliga garantierna på annan väg sökas, och sådana kunna ock, enligt min uppfattning, utan svårighet erhållas genom införande i strafflagen af den grundsats i fråga om bestämmande af förvandlingsstraffets storlek, som i samtliga de nyaste strafflagarne i de europeiska kulturländerna blifvit tillämpad.

I den danska strafflagen af 1866, den belgiska af 1867, den tyska af 1870, den för Ungern af 1878 samt den för Nederländerna af 1881 finnes stadgadt, att domaren skall, för den händelse den till böter fälde saknar tillgång till deras gäldande, inom vissa af lagen utsatta gränser fastställa tidslängden för det frihetsstraff, till hvilket böterna skola öfvergå.

Ett sådant stadgande ifråga om sättet för förvandlingsstraffets bestämmande är uppenbarligen en följdriktig tillämpning af det i strafflagen i öfrigt med afseende å frihetsstraffen använda latitudsystemet, och det torde icke kunna bestridas att härigenom rättvisans kraf biff-

30 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

ver bättre tillgodosedt och straffets ändamål fullständigare uppnådt än genom tillämpningen af en bestämd tariff, den må vara upprättad efter hvilka grunder man än väljer. Ty då frihetsstraff och bötesbelopp icke stå till hvarandra i något oföränderligt förhållande, blifver det endast genom en viss frihet för domaren vid bestämmandet af det straff, som skall träda i stället för böterna, möjligt att förekomma att straffet i vissa fall blifver för ringa och följaktligen utan den dermed åsyftade verkan, i andra åter strängare än behöfligt är och rättvisan klöfver.

Genom ett dylikt stadgande skulle domaren uppenbarligen få i sin hand ett tillräckligt kraftigt medel att i de fall, der behofvet sådant verkligen påkallade, ålägga den straffskyldige ett arbetstvång, som genom sin tidslängd komme att uppfattas såsom ett strafflidande, utan att någon öfverbefolkning i fängelserna derigenom skulle förorsakas. Med visshet låter sig nemligen förutse att vid en sådan frihet för domaren äfven de fall icke skola blifva sällsynta, då det ådömda bötesansvaret bör förvandlas till ett ringare frihetsstraff än det som i den föreslagna tariffen upplages.

Af sålunda anförda skäl synes mig vid vatten- och brödstraffets borttagande ofvan angifna grundsats i fråga om förvandling af böter till frihetsstraff böra i strafflagen intagas i stället för bestämd tariff för bötesförvandlingen.

Ex protocollo Otto Rooth.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

31 Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Fredagen den 21 Mars 1884,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Justitieråden: Huss,

Ahlgren.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde, att Högsta Domstolen numera afgifvit det enligt statsrådsprotokollet öfver Justitiedepartementsärenden för den 30 sistlidne Januari infordrade utlåtandet öfver ett inom Justitiedepartementet utarbetadt förslag till Lag om upphäfvande af Strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid vatten och bröd jemte andra dermed sammanhang egande författningar. Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll, anförde Departementschefen:

“Två af Högsta Domstolens ledamöter hafva således lemnat förslagen utan anmärkning och ytterligare två hafva tillstyrkt deras an-

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

tagande i oförändradt skick, enär desamma, om ock i vissa delar lemnande rum för erinringar, dock vore att föredraga framför gällande stadganden om böters förvandling. De tre återstående ledamöterna antaga under åberopande af de i Högsta Domstolen vid granskning af ett äldre förslag anförda skäl, för hvilka jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet för den 30 Januari innevarande år redogjorde, att lägsta förvandlingsstraffet ej bort sättas under fem dagar, och att tariffen jemväl i öfrigt bort höjas. I afseende härå åberopar jag hvad jag förut anfört, och vill endast tillägga, att äfven om tariffen skulle, såsom dessa ledamöter rätteligen anmärkt, åstadkomma missförhållande mellan straffbestämmelserna angående snatteri i 20 kap. 1 § Strafflagen, detta icke synes mig vara ett afgörande skäl för tariffens ändring, derest den i öfrigt befinnes nöjaktig, helst den tid ej torde vara aflägsen, då straffbestämmelserna i nämnda kapitel i sin helhet komma att undergå revision.

Bland Högsta Domstolens ledamöter har endast en uttalat den mening, att böter helst borde ersättas med enkelt fängelse, ehuru äfven han ej funnit sig häraf föranledd att afstyrka det remitterade förslaget. Samtliga öfrige ledamöter anse fängelse med arbete vara ett lämpligt förvandlingsstraff, men tre af dem hafva gjort åtskilliga erinringar vid det sätt, hvarpå förslaget i detta hänseende är affattadt. Då det kunde inträffa, att tillgång på Renligt arbete inom ett fängelse saknades, och att således två till lika bötesbelopp dömda under lika lång tid komme att hållas den ene i fängelse med arbetstvång och den andre i fängelse utan arbetstvång, ansågo desse ledamöter skilnaden mellan de olika förvandlingsstraffen böra utjemnas derigenom att den förre finge strafftiden förkortad med en tredjedel. Hvad förslaget innehåller i denna del är emellertid intet annat än hvad redan i Förordningen den 21 December 1857 stadgas angående straffarbete. Den som är dömd till straffarbete skall sysselsättas med det arbete, hvarpå tillgång kan finnas. Då straffarbete under de två första åren skall verkställas i cell, är det uppenbart, att alldeles samma svårigheter skola uppstå att hålla alla straffångar med arbete, som att anskaffa dylikt åt arbetsfångar enligt förslaget. Likväl har det ej satts i fråga, att de strafffångar, som verkligen arbeta, skola åtnjuta afkortning i strafftiden. Detta vore ock ganska olämpligt. Då strafftidens längd onekligen är det mest afskräckande vid frihetsstraffet, skulle det på en underordnad myndighets mer eller mindre verksamma anordningar i fråga om anskaffande af lämpligt arbete bero, huruvida den ene fången skulle beredas en ganska stor fördel i jemförelse med den andre.

Samme ledamöter önska borttagande ur förslaget af det stad-

33 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

gande, att fången ej skall hållas till arbete, när förvandlingsstraffet sammanlägges med annat fängelsestraff. “Berörda stadgande41, säges det, “som strider mot gällande strafflag, enligt hvilken den, som gjort sig skyldig till fängelse och tillika är förfallen till böter, väl får vid bristande tillgång böterna förvandlade till enkelt fängelse, men i tre gånger längre tid än om han skolat undergå det svårare förvandlingsstraffet, skulle eljest leda dertill, att den, som för brott gjort sig skyldig till böter, får för dem undergå ett lindrigare straff derföre att han är för annat brott förfallen till fängelse, samt att af två personer, hvilka dömts till lika böter, men den ene jemväl omedelbart till fängelse, den senare erhåller ett lindrigare straff i stället för böterna, än den mindre brottslige44.

Dessa skäl synas mig emellertid icke tillräckliga att frångå det af Högsta Domstolens pluralitet jemväl i denna del gillade förslaget. Jag har redan erinrat att frihetsstraffets stränghet väsentligen beror på dess längd, så att t. ex. den 50:de dagen i fängelset måste anses svårare än den första. År den, som skall undergå förvandlingsstraffet, för annat brott dömd till fängelse, som ju, då det omedelbart ålägges, ej får understiga 30 dagar, men i allmänhet torde stiga vida derutöfver, blir det förvandlingsstraff, som dertill omedelbart sluter sig, tillräckligt strängt utan att behöfva skärpas genom arbetsskyldighet. För öfrigt skulle föreskriften att fången under en del af strafftiden skall arbeta, under återstoden ej, endast förorsaka oreda. Man finner ock att vid sammanläggning af fängelse och straffarbete reglerna för den ena straffarten förfalla och hela straffet verkställes efter de regler, som gälla för den andra.

På dessa skäl har jag ej ansett mig kunna tillstyrka någon ändring i de granskade förslagen.

Samtidigt med deras remitterande till Högsta Domstolen täcktes Eders Kongl. Maj:t anbefalla Fångvårdsstyrelsen att inkomma med fullständig utredning af det behof af ökadt utrymme vid cellfängelserna i Stockholm och i Haparanda, som kunde förefinnas, samt tillika ingifva ritningar och kostnadsförslag till de byggnader, hvilka i anledning deraf erfordrades.

I fråga om fängelsebyggnaden i Stockholm har Fångvårdsstyrelsen i underdånigt utlåtande den 4 innevarande Mars anfört, att antalet manspersoner, som under åren 1880—83 skolat vid kronohäktet å Långholmen undergå dem ådömdt fängelse eller straffarbete under kortare tid än två år äfven som deras sammanlagda strafftid efter afdrag Pik. till Bilcsd. Prof. 1884. 1 Samt. 1 Afd. 20 Häft. 5

34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

af den genom Kong]. Förordningen den 21 December 1857 stadgade afkortning varit:

år 1880 1881 1882 1883

För att kronohäktet å Långholmen skulle lemnat tillräckligt utrymme för dessa fångar från Stockholms stad både sålunda, om förhållandet år 1882 lades till grund för beräkningen, erfordrats ett antal af 166 celler, hvilket antal emellertid, då bestraffningarne icke lika jemnt folie på årets olika tider, samt ett mindre antal celler alltid måste finnas i reserv, ytterligare borde höjas med omkring 34 celler, så att det erforderliga cellantalet blefve omkring 200. Då vid kronohäktet funnes endast 90 ljusa celler, hade det varit nödigt att till andra fängelser förflytta straffångar, hvilkas antal och sammanlagda återstående strafftid utgjort:

år 1880 „ 1881 „ 1882 „ 1883

Skulle nu vatten- och brödstraffet komma att utbytas mot fängelse och detta sistnämnda straff aftjenas icke i Stockholms stads ransakningsfängelse utan i kronohäktet å Långholmen, skulle, då antalet af de år 1882 på bestraffning vid vatten och bröd i Stockholm insatte personers bestraffningsdagar varit 14,325 eller i medeltal för dag 39, och antalet bestraffningsdagar, om böter förvandlats till fängelse enligt den i styrelsen uppgjorda förvandlingstariff, utgjort 17,001 eller i medeltal för dag 47, samt högsta antalet vatten- och brödfångar på en dag varit 59, vid kronohäktet utom förenämnda 200 celler erfordras ytterligare minst 60 celler. Då emellertid någon mindre del af de till straffarbete under två år dömda fångar i Stockholm fortfarande för straffets undergående skulle utan särdeles olägenhet kunna intagas i andra cellfängelser, har styrelsen ansett den utvidgning af kronohäktet å Långholmen, som nu till en början borde ifrågakomma, kunna inskränkas dertill, att fängelset komme att innehålla omkring 200 celler.

35 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.

Fångvårdsstyrelsen liar på grund häraf låtit uppgöra ritningar och kostnadsförslag till en utvidgning af ifrågavarande kronohäkte med 101 ljusa och 4 mörka celler äfvensom med åtskilliga behöfliga ekonomilägenheter, så att hela häktet skulle innehålla 191 ljusa och 7 mörka celler. Kostnaden för tillbyggnaden samt åtskilliga förändringar i den gamla cellbyggnaden uppgår till 220,000 kronor, dervid man beräknat, att en del af arbetet skulle verkställas af fångar.

Öfverintendentsembetet har vid dessa ritningar och förslag ej haft något att erinra.

Ehuru Fångvårdsstyrelsen vid beräkning af behofvet af ökadt cellutrymme lågt till grund det år, 1882, då fångantalet i Stockholm varit störst, synes mig dock beräkningen icke vara för hög, när man tager i betraktande att med folkmängdens hastiga tilltagande fångantalet antagligen kommer att allt mer ökas, samt att Fångvårdsstyrelsen ej upptagit någon tillökning i beräkningen i följd af förvandlingsfångarnes öfverflyttande till kronohäktet från Stockholms stads ransakningsfängelse, utan antagit att, derest sådan flyttning komme att ske, utrymme å kronohäktet, åtminstone till en del, skulle beredas genom transport af straffångar till andra cellfängelser.

Att en sådan förflyttning icke kan länge uppskjutas synes uppenbart. Redan nu har, såsom till protokollet i detta ärende för den 30 sistlidna Januari erinrats, fångantalet i Stockholms stads ransakningsfängelse understundom öfverstigit antalet celler, och detta förhållande kommer att allt oftare inträda, dels emedan antalet ransakningsfångar ökas, dels emedan vatten- och brödstraffets afskaffande synnerligen i de större städerna med deras talrika lösa befolkning utan tvifvel kommer att öka straffdagarnas antal. Att staden ej har någon skyldighet att å ransakningsfängelset inrymma dem som undergå förvandlingsstraff är redan medgifvet genom Kongl. brefvet den 9 Februari 1856.

Innan jag tillstyrker Eders Kongl. Maj:t att till Riksdagen göra framställning om anslag för att åstadkomma den utvidgning af Stockholms kronohäkte med omkring 100 celler, som sålunda synes nödig, derest detta fängelse skall kunna rymma alla dem, som enligt hittills gällande bestämmelser böra dit förpassas, i synnerhet om vatten- och brödstraffet afskaffas, anser jag dock af vigt att utredning förebringas, huruvida ej någon del af denna fångpersonal skulle kunna inrymmas i straffängelserna. De på längre tid dömda straffångarnes antal har nemligen under senare åren enligt fångvårdsstyrelsens årligen till Eders Kongl. Maj:t afgifna berättelser betydligt minskats, och då några af straffängelserna äro försedda med celler, synes det kunna ifrågasättas om ej till dessa straffanstalter kunde öfverflyttas en del af dem, som

36 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 29.

nu undergå straffarbete under två år i länscellfängelser eller kronohäkten. Om en sådan åtgärd utan men för fångvården kunde vidtagas, skulle utrymmet, särskildt i Stockholms kronohäkte, motsvara behofvet i större mån än Fångvårdsstyrelsen antagit. En sådan utredning antager jag kunna verkställas så skyndsamt, att proposition om anslag till fängelseom den fortfarande anses nödig, kan aflåtas till innevarande

Riksdag.

I fråga om behofvet af cellfängelser i Norrbottens län har Fångvårdsstyrelsen i utlåtande den 11 sistlidne Februari anfört att detta län med sin öfver en vidsträckt yta glest spridda befolkning vore i förhållande till rikets öfriga provinser synnerligen illa lottadt med afseende på cellutrymme, och att under senare åren otillräckligheten deraf i synnerhet vid kronohäktet i Haparanda, som vore afsedt för Torneå domsaga och Haparanda stad, mer och mer framträdt, i det att i detta häkte med 16 celler under år 1882 i medeltal dagligen förvarats 22 fångar, hvilket fångantal vissa dagar uppgått till 27, så att emot hvad med cellsystemet varit afsedt två fångar måst förvaras i samma cell. Denna olägenhet hade icke såsom i öfriga delar af riket med deras lätta samfärdsmedel kunnat afhjelpas genom straffångars förflyttning till andra fängelser, der bättre utrymme funnits. Fångvårdsstyrelsen hade derföre länge varit betänkt på en framställning för afhjelpande af detta behof och derför vidtagit förberedande åtgärder, då Pajala kommun i början af nästlidna år hos styrelsen gjorde förfrågan om och under hvilka vilkor ett kronohäkte med lämplig tingstad kunde uppföras i Pajala, samt under hvilka vilkor tingstaden kunde upplåtas för begagnande vid lagtima ting och andra sammanträden inför härads- och egodelningsrätterna. Sedan Fångvårdsstyrelsen låtit upprätta ritning och kostnadsförslag till ett kronohäkte med 12 celler, jemte tingshusbyggnad, för en kostnad af 20,000 kronor, deraf 5,700 kronor belöpte å tingshuset, förklarade sig Pajala sockens tingshusbyggnadsskyldige vid kommunalstämma den 18 November 1883 villiga att till byggnaden bidraga med 5,700 kronor äfvensom att till byggnadens uppförande upplåta en plats, som vid afvittring blifvit afsatt för allmänna byggnader inom Pajala by. För tingshusbyggnadens underhåll hafva de byggnadsskyldige förpligta! sig att till fångvården utbetala från och med det år, under hvilket byggnaden blifvit godkänd, 50 kronor under hvarje af de 20 första åren och under följande år 100 kronor.

Fångvårdsstyrelsen anser uppförandet af ett kronohäkte i Pajala vara att föredraga framför utvidgning af kronohäktet i Haparanda. Då afstånden från Enontekis, Jukkasjärvi och Pajala till Haparanda

37 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

vore respektive 37, 27 och 17 mil, och eu resa från Pajala till Haparanda och åter medtoge en tid af sex dagar, insåges lätt icke endast hvilket ökadt strafflidande förorsakades den som, ofta under svåra väderleksförhållanden, med fångskjuts inforslades till Plaparanda, utan äfven hvilka betydliga transportkostnader deraf tillskyndades statsverket. I medeltal verkstäldes 40 transporter om året från Pajala till Haparanda, och då kostnaden för hvarje sådan transport i medeltal uppginge till 75 kronor, torde kostnaden för samtliga transporter kunna beräknas till omkring 3,000 kronor årligen. I betraktande häraf syntes det styrelsen som om uppförandet af ett kronohäkte i Pajala, som vore beläget der Torneå och Muonio elfvar jemte de längs dessa elfvar löpande vägar sammanstötte, och der nödig tillsyn å häktet samt läkare- och själavård kunde beredas, skulle vara för det allmänna vida fördelaktigare än tillbyggandet af kronohäktet i Haparanda, helst de ökade administrationskostnader, som ett nytt häkte i Pajala nödvändiggjorde, icke komme att öfverstiga de årliga transportkostnaderna.

I fråga om fängelsets storlek syntes det styrelsen som, då det lämpligen borde blifva kronohäkte ej mindre för Enontekis och Jukkasjärvi lappmarkers samt Pajala tingslag, än äfven för Korpilombolo tingslag, derifrån afståndet till Pajala vore 4} mil och till Haparanda 13 mil, ett mindre häkte än med 12 celler icke böra ifrågasättas.

Het allmännas liksom kommunens intresse syntes bäst tillgodosedt dermed att tingslokal för Pajala tingslag förlädes i fängelsets ekonomibyggnad, helst i öfverensstämmelse med de vid 1840—41 årens riksdag uttalade och sedan följda grundsatser läns- och kronocellfängelserna nästan Titan undantag blifvit på statens bekostnad försedda med särskilda lokaler för brottmålsransakningars hållande derstädes. Hå de tingshusbyggnadsskyldige nu förbundit sig att ersätta hela kostnaden för tingslokalen, samt att lemna ett årligt underhållsbidrag, hvilket styrelsens biträdande arkitekt förklarat vara för ändamålet tillräckligt, hade någon tvekan icke synts böra förefinnas derom, att tingslokalens uppförande och underhåll borde af statsverket öfvertagas.

Ofverintenderitsembetet godkände såväl ritningarne som kostnadsförslagets slutsumma, men erinrade, att utredning saknades rörande de omständigheter, hvilka föranledde byggnadens verkställande af trä i stället för, jemlikt Förordningen den 31 Juli 1876, af sten — eu utredning, hvilken ej torde kunna anses öfverflödig, då jemte det att kronans under Fångvårdsstyrelsens inseende stälda hus ej brandförsäkrades, frågan gälde uppförande af ett tvåvånings trähus, afsedt att inrymma bland annat äfven ett antal med jerngaller försedda celler,

88 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

hvilka i händelse af eldsolycka svårligen kunde utan tidsutdrägt utrymmas.

Fångvårdsstyrelsen, hvars förnyade utlåtande med anledning af denna anmärkning infordrades, erinrade, under åberopande af ett af styrelsens biträdande arkitekt afgifvet yttrande, att 1776 års bref ej vidare vore tillämpligt på fängelsebyggnader, sedan Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 22 Januari 1850 faststält normalritningar till uppförande af städs- och häradshäkten, jemväl af trä; att Fångvårdsstyrelsen låtit enligt af Öfverintendentsembetet utan anmärkning granskade och af Kongl. Maj:t stadfästade ritningar uppföra kronohäkten af trä vid Svanesund, Skellefteå, Lycksele och Kisa samt länsfängelse i Luleå, hvarjemte Öfverintendentsembetet likaledes utan anmärkning granskat ritningarna till ett transporthäkte i Bollnäs med två våningar för 16 celler, hvartill Riksdagen beviljat anslag; att i den trakt, der ifrågavarande kronohäkte skulle uppföras, andra dugliga byggnadsmaterialier än trä måste hemtas på långa afstånd med betydlig tillökning i byggnadskostnaden; att i detta nordliga klimat alla byggnader uppfördes af trä och vore betydligt varmare än stenhus; samt att vid inträffande eldsvåda i en cellfänge sebyggnad af trä någon fara för de deri förvarades räddning ej gerna 1 kunde finnas, då en vaktkonstapel hela dygnet om vore posterad i cellkorridoren.

Under antagande att Riksdagen skall finnas villig att anslå medel till uppförande ej mindre af ett kronohäkte i Pajala än äfven af den tillb3rggnad af kronohäktet å Långholmen, som efter utredning kan finnas nödig, finner jag ingen betänklighet att redan nu tillstyrka framläggande af lagen om vatten- och brödstraffets afskaffande, att tillämpas från den 1 Oktober 1884, då efter hvad jag anfört Fångvårdsstyrelsen ansett de föreslagna straffen kunna bringas till verkställighet, om ock endast tills vidare, intill dess de erforderliga byggnadsarbetena hunnit vidtagas.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att jemlikt 87 § Regeringsformen antaga följande förslag till

Ro. Lag om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid vatten och bröd;

2:o. Lag om ändring i 13 § Strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881; samt

3:o. Förordning angående ändring i bestämmelserna om verkställande af fängelsestraff, hvartill böter förvandlats.“

39 Kongl. Maj:s Nåd. Proposition N:o 29.

På hemställan af Statsrådets öfrige ledamöter täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad Departementschefen sålunda föreslagit äfvensom förordna att proposition till Riksdagen skulle aflåtas i enlighet med bil. litt. F. vid detta protokoll.

Ex protocollo Otto Eooth.