Doc 1884:3

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 3.

1 N:o 3,

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition. till Riksdagen, med förslag till lag angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom; gifven Stockholms slott den 12 Januari 1884.

Under åberopande af hosföljande i Statsrådet och Högsta Domstolen förda protokoll vill Kongl. Maj:t jemlikt 87 § Regeringsformen föreslå Riksdagen att antaga följande:

Lag’ angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom.

Med upphäfvande af förordningen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom den 24 September 1861, stadgas som följer:

1 §•

Förmynderskap stånde under vårdnad af den rätt, som förordnat förmyndare. Har någon, såsom i 20 Kap. Arfdabalken sägs, utan rättens förordnande tillträd t förmynderskap, ligge vårdnaden å den rätt, som eljest egt att förmyndare förordna.

Har den omyndige sitt hemvist inom annan rätts domvärjo, eller eger han inom annan rätts domvärjo fastighet, som utgör hans hufvudsakligaste tillgång, och finner förty den rätt, hvilken vårdnaden åligger, nödigt att vårdnaden å den andra rätten öfverflyttas, meddele derom beslut och gifve det ofördröjligen så väl den andra rätten som förmyndaren tillkänna.

Bill. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3 Haft.

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

2 §•

Vid rätten skall öfver de förmynderskap, som stå under dess vårdnad, föras särskild bok, innehållande de för vårdnadens utöfvande nödiga anteckningar, i enlighet med bestämmelser, som af Konungen meddelas.

3 §.

I stad välje stadsfullmägtige eller, der sådana ej finnas, allmän rådstuga gode män, en eller flere, att hafva tillsyn å förmynderskap. Å landet skall hvarje kommun å kommunalstämma utse gode män, en eller flere; och må flere kommuner, lydande under samma rätt, till god man utse samme person.

God man väljes för fyra år. I samtlige kommuner i riket bör före Oktober månads utgång innevarande år och derefter inom samma tid hvart fjerde år val af gode män förrättas för nästföljande fyra kalenderår. Afgår god man innan den tid är ute, för hvilken lian blifvit vald, utses ofördröjligen annan för den återstående tiden.

Då val förrättats, varde det rätten i stad eller domaren å landet inom fjorton dagar derefter tillkännagifvet. Har val i behörig tid ej skett, skall rätten eller domaren derom göra anmälan hos Konungens Befallningshafvande, som det åligger tillse, att valet så fort ske kan varder hållet.

4 §•

God man kan ej den vara, som icke uppnått 25 års ålder; ej den, som icke råder öfver sig och sitt gods; ej den, som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke, på sätt lag förmår, gitter visa, att han är från deras kraf fri; ej den, som genom domstols beslut förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig att inför rätta föra andras talan; ej heller den, som är tilltalad eller under framtiden stäld för brott, som medför förlust af medborgerligt förtroende. Ej må annan sådant uppdrag sig afsåga, än den, som icke är bosatt inom den kommun, der valet förrättas; embets- eller tjensteman, som af sin befattning är hindrad att uppdraget fullgöra; den, som efter fyra års tjenstgöring såsom god man är i ordning att från befattningen afgå; den, som uppnått 60 års ålder, samt den, som eljest uppgifver förhinder, hvilket af valmyndigheten godkännes.

3 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

5 §•

Förmynderskap, som för afliden persons arfvinge tillträdes, skall stå under tillsyn af gode männen i den kommun, der den aflidne vid dödsfallet haft sitt hemvist. Varder den, som uppnått myndig ålder, stäld under förmyndare, sker tillsynen der den omyndige då har sitt hemvist.

Upphör omyndig att vara boende i kommun, der tillsynen utöfvas, eller finnes eljest för förmynderskapets öfvervakande nödigt, att tillsynen flyttas från eu kommun till en annan, ankomme på rätten att derom förordna; dock skall tillsynen å förmynderskap,,derå vårdnaden tillkommer underrätt, alltid utöfvas inom kommun, lydande under rättens domvärjo.

6 §•

Förmyndare afslute för hvart kalenderår räkning öfver allt det han har om händer, med uppgift af den säkerhet, mot hvilken den omyndiges reda penningar äro utsatte, och ingifve före den 15 Februari följande år räkningen till vederbörande gode män. Förmyndarräkning skall 'innehålla fullständig uppgift på förmyndarens och den omyndiges hemvist, så ock, då ombyte deraf skett, sedan sista räkningen afgafs, tillkännagifvande derom. Saknar den omyndige tillgångar, varde det af förmyndaren för gode männen inom samma tid anmäldt; och vare förmyndaren derefter från skyldighet att afgifva räkning fri, intill dess tillgång af beskaffenhet att redovisning derför bör afgifvas, fallit den omyndige ‘till.

Har förmynderskap upphört, i ty att den omyndige uppnått myndiga år eller af annan orsak, skall förmyndaren inom den tid, som ofvan sägs, derom göra anmälan hos gode männen, och åligge honom, der gode männen det fordra, att med intyg af vederbörande myndighet styrka sin uppgift.

Öfver räknings ingifvande, så ock öfver gjord anmälan, som i denna paragraf sägs, ege förmyndaren att af gode männen utan afgift erhålla bevis.

7 §•

Öfver de ingifna räkningarna, så vidt de ej angå förmynderskap, som lyda under hofrätt, åligge gode männen att upprätta förteckning, upptagande förmyndarnes och de omyndigas namn och bostad, och, om denna blifvit ombytt, äfven den bostad, som i förra årets förteckning finnes angifven. Har anmälan skett, att omyndig saknar tillgångar, eller

4 Kongl. Mpj.-ts Nåd. Proposition N:o 3.

bär förmynderskap upphört, varde det ock å förteckningen uppgifvet. Gode männen aflemne förteckningen före den 15 Mars i stad till rätten och å Jandet till domaren. Har inom kommunen ingen räkning för det förflutna året inkommit, åligge gode männen att inom samma tid sådant anmäla.

8 §•

Försummar förmyndare att i rätt tid aflemna förmyndarräkning, eller gode män att i rätt tid aflemna förteckning eller anmälan, hvarom i nästföregående paragraf sägs, förelägge rätten den försumlige vid lämpligt vite att sin skyldighet fullgöra, och förfare i öfrigt efter omständigheterna.

9 §•

Lyder förmynderskap under hofrätt, skall förmyndaren förö den 15 Mars i hofrätten med bevis af vederbörande gode män styrka, att förmyndarräkning eller anmälan, i enlighet med 6 §, blifvit till dem aflemnad. Försummar han det, galle för hofrätten hvad i 8 § om underrätt sägs.

10 §.

Gode männen åligge att granska inkomna förmyndarräkningar. Finna gode männen för detta ändamål nödigt att taga kännedom af omyndigs värdehandlingar, vare förmyndare pligtig att på begäran hålla dem gode männen tillhanda; egande gode männen att för handlingarnas granskning anlita gode männen i annan kommun, om förmyndaren der har sitt hemvist.

11 §•

Finner god man vid granskningen eller eljest, att förmyndare ej rätteligen förvaltat den omyndiges egendom, eller att han af annan orsak ej är lämplig att förmynderskapet förestå, göre derom skyndsamt anmälan hos rätten, som af omständigheterna pröfvar, huruvida annan förmyndare må förordnas. Anser god man nödigt, att förmyndare lemnar inteckning eller annan säkerhet för den omyndiges medel, anmäle det ock för rätten, och förordne derom rätten, efter förmyndarens hörande, såsom nödigt och skäligt pröfvas.

Sådan åtgärd, som i denna paragraf sägs, må ock af rätten vidtagas utan anmälan af god man.

5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Rättens beslut gånge i verkställighet utan hinder deraf, att detsamma i högre rätt öfverklagas.

12 §.

God man åligge att i hvad till hans befattning hörer tillhandagå rätten eller domaren med de upplysningar, som äro för gode mannen tillgängliga. Der rätten i anledning af gjord anmälan eller eljest finner nödigt, må rätten förordna god man eller annan person att mot förmyndare föra omyndigs talan; och ege den, som sålunda förordnats, rätt till ersättning af den omyndiges medel, der ej förmyndaren kännes skyldig och eger tillgång att ersättningen utgifva.

13 §•

Är, enligt hvad här ofvan sägs, genom rättens beslut vite förelagdt förmyndare eller god man, eller har rätten eljest i anledning af bestämmelserna i denna lag förelagt förmyndare att sig förklara, varde beslutet i stad af rättens betjente och å landet genom kronobetjentes försorg vederbörande tillstäldt.

14 §.

Den omyndiges fränder må hos gode männen taga del af förmyndarräkning och ege i afseende derå enahanda rätt till anmälan, som i 11 § tillägges gode män. År omyndig till de år kommen, att lian sjelf kan finna, att förmyndaren ej väl förvaltar hans egendom, stånde ock den omyndige fritt att det hos rätten angifva.

15 §.

Till gode männen varde såsom arfvode af förmyndaren årligen inbetaldt ett för hundrade aR den omyndiges räntor och andra inkomster.

16 §.

Der förmyndarekammare finnes, lände hvad derom särskild! är stadgadt till efterrättelse.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Ivongl. nåd och ynnest städse välbevågen. #

OSCAR.

Nils von Steyern.

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Fredagen den 29 Juni 1883,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Statsråden: Lovén,

von Steyekn,

Hederstierna,

Richert,

Themptander,

Ryding.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anförde i underdånighet :

»Sedan Riksdagens Justitieombudsman i sin till 1881 års Riksdag afgifna embetsberättelse väckt förslag om förändrade föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges medel, har Riksdagen i underdånig skrifvelse den 19 April 1881 tillkännagifvit, att Riksdagen, som ansåge, att ett ordnande af den svenska förmynderskapslagstiftningen, på sätt Justitieombudsmannen förordat, efter förebild af den norska icke borde ifrågasättas, emellertid funnit vissa anmärkta bristfälligheter i förordningen den 24 September 1861 böra föranleda utarbetande på nämnda förordnings grundval af bestämmelser, som mera än de nuvarande kunde bereda trygghet för förvaltningen af omyndiges medel. Efter att hafva framhållit de hufvudsakligaste bristerna i nämnda förordning på sätt, hvarför det torde tillåtas mig att i det följande närmare redogöra, har Riksdagen såsom en sammanfattning af de särskilda antydningar, som lemnats angående lämpligaste sättet att afhjelpa dessa brister, tillkänna-

7 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

gifvit, att man inom Riksdagen i allmänhet ansett, det mycket skulle kunna vinnas i större betryggande af omyndiges medel, derest gode männen eller kommunalnämnden ålades ökade skyldigheter samt de derjemte erhölle utsträckt befogenhet. Under åberopande af hvad i skrifvelsen anförts har Riksdagen slutligen anhållit, det täcktes Eders Kongl. Maj:t låta öfverse nu gällande lagstiftning angående tillsynen å förmyndares förvaltning af omyndiges egendom samt, med bibehållande af hufvudbestämmelserna i förordningen den 24 September 1861, föreslå de ändringar i eller tillägg till samma förordning, som på grundvalen af ökade skyldigheter för gode männen och utsträckt befogenhet för dem i förening med andra ändamålsenliga bestämmelser kunde leda till större trygghet vid förmyndaremedels förvaltning, eller ock, der Eders Kongl. Maj:t funne detta syfte kunna med andra grunder för förvaltningen bättre vinnas, till Riksdagen göra den framställning i ämnet, som deraf blefve en följd.

Vid beredningen till underdånig föredragning af det nu anmälda ärendet har det således i första rummet bort tagas i öfvervägande, huruvida en förändring af grunderna för den nu gällande lagstiftningen om förvaltning af omyndiges medel är af behof påkallad och möjlig att genomföra. Om det än icke kan förnekas, att ur synpunkten af de omyndiges säkerhet vigtiga skäl tala för en anordning, hvarigenom hos oss, liksom i flera främmande länder och särskildt Norge, de omyndiges egendom stäldes under omedelbar förvaltning af offentlig myndighet, måste jag dock betvifla möjligheten att nu genomföra en sådan lagstiftning. Man har i Sverige hittills nöjt sig med en af domstolarna och kommunala förtroendemän utöfvad kontroll å förmyndarnes förvaltning; och detta system har en så fast rot i folkets vanor, liksom ock resultatet af dess tillämpning i allmänhet ansetts så tillfredsställande, att de betydande röster, som höjts för en systemförändring, hittills icke lyckats göra sig gällande inom Riksdagen. I ett ämne, som berör så många och ömtåliga intressen, torde man derför, åtminstone för närvarande, ej kunna komma längre än till en revision af förordningen den 24 September 1861, om hvilkens behöflighet alla synas vara ense.

Efter det ett förslag i denna rigtning blifvit inom Justitie-departementet utarbetadt, har Eders Kongl. Maj:t under den 17 Juli 1882 förordnat, att öfver detsamma utlåtanden skulle afgifvas af hofrätter, rådstufvurätter och domhafvande å landet, äfvensom att Riksdagens Justitieombudsman skulle lemnas tillfälle att öfver förslaget sig yttra. Med föranledande af dessa till Justitiedepartementet inkomna yttranden har förslaget blifvit i vissa delar omarbetadt, och tillåter jag mig att nu

8 Kongl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 3.

inför Eders Kongl. Maj:t framlägga detsamma i det skick, det sålunda erhållit, med bifogande af en kort motivering af stadgandena i hvarje paragraf.

Vid § 1.

Vid motsvarande paragraf, likaledes den första, i 1861 års förordning, har Riksdagen anmärkt, att föreskrifter saknades i fråga om hvilken rätt borde hafva vårdnad å förmynderskap i vissa fall, såsom då en omyndig icke haft eller hade känd fader, d. v. s. vore född utom äktenskap. Att jemväl andra fall behöfde upptagas, derest man ville fullfölja den plan, som synes hafva legat till grund för uppställningen af 1 § i 1861 års förordning, har blifvit i åtskilliga af de inkomna yttrandena erinradt. Det förefaller mig dock som om det, just för att med säkerhet omfatta alla upptänkliga fall, vore lämpligare att gifva stadgandet en mera generel form. Meningen med denna paragraf är icke att reglera huru ett förmynderskap skall uppstå och hvilken rätt som skall förordna förmyndare. Bestämmelserna härom måste antagas vara annorstädes gifna. Här gäller det endast att bestämma hvilken rätt, som skall utöfva vårdnad å ett redan tillkommet förmynderskap. Regeln i detta hänseende synes mig ej kunna blifva någon annan än den, att sådan vårdnad tillkommer den rätt, som förordnat förmyndare. Denna regel tarfvar dock ett fullständigande för det fall att, jemlikt 20 kap. 1—4 §§ Arfdabalken, fader, moder eller någon af dem utsedd person, eller skyldeman till omyndig tillträdt förmynderskap utan rättens förordnande. I allmänhet lärer väl äfven i dylika fall ett förordnande af rätten meddelas, men antagligt är att på vissa Ställen detta förfarande ej iakttages. — I sammanhang härmed bör jag nämna, att denna saknad af föreskrift om rättens skyldighet att i vissa fall utfärda förmyndareförordnanden från flera håll framkallat yrkanden om ändring i 20 kap. Arfdabalken. De i denna balk gifna stadganden om förmyndarväsendet synas visserligen så i detta som andra hänseenden tarfva en revision, hvilken ej länge kan uteblifva. Men för det ändamål, som med den nu under arbete varande författningen åsyftas, torde det vara tillräckligt att i 1 § uttryckligen erinra derom, att rätten skall hafva vårdnad äfven å de förmynderskap, om hvilka förordnanden ej utfärdats. Kännedom om dessa förmynderskap bör rätten vara i tillfälle att förskaffa sig vid mottagande af bouppteckningar efter de inom rättens område aflidne.

Fullgoda skäl äro i de ingifna yttrandena anförda för den mening, att ett förmynderskap ej bör kunna flyttas från en rätt till en annan

9 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

utan förra rättens beslut. Endast på detta sätt blir det möjligt att förekomma, att åtskilliga förmynderskap blifva i saknad af all kontroll från rättens sida. Att sådan flyttning sker, när omyndig ombyter hemvist, står i öfverensstämmelse med grunderna för stadgandet i första stycket, ehuru flyttning ej ens då bör ovilkorligen föreskrifvas. Dels kan ombytet vara mera tillfälligt, såsom fallet understundom är med tjenstehjon, dels kunna syskon, som vid förmynderskapets öfvertagande hade samma hemvist, sedermera flytta åt olika håll utan att detta i vanliga fall behöfver föranleda att förmynderskapet delas, eller kommer att lyda under särskilda domstolar. Men äfven andra orsaker än myndlingens ombyte af hemvist kunna påkalla flyttning af förmynderskap, såsom då en omyndig inom annan rätts domvärjo eger fastighet, som utgör all hans tillgång m. m. Att på förhand fastslå de anledningar, som kunna betinga flyttning af förmynderskap, möter stor svårighet. Full säkerhet att det ej sker i oträngdt mål torde ligga i stadgandet att flyttning medgifves när rätten finner nödigt eller skäl dertill vara för handen.

Vid § 2.

Den förteckning öfver förmynderskap, som vid rätten skall föras enligt 2 § af 1861 års förordning, kan lämpligen till skilnad från de förteckningar, som längre fram i författningen omförmälas, kallas förmynderskapsbok. I afseende på bestämmelserna rörande dess innehåll hafva flerfaldiga önskningar uttalats af de domare, som yttrat sig i ärendet. Om det vigtigaste af bokens innehåll antydes i förordningen, torde de mera speciella bestämmelserna få bero på Konungens afgörande. Sådana bestämmelser äro, såsom bekant, redan af Konungen gifna genom kungörelsen den 28 Januari 1876.

Vid §§ 3 och 4.

Mot 3 § i 1861 års förordning har anmärkts dels af Riksdagen, att viss tid icke funnes bestämd för uppdraget att vara god man, dels af de i ärendet hörda myndigheter, bland annat, att bestämmelser saknades angående behörighet att vara god man och rätt att sådant uppdrag sig afsåga, att magistratens befattning med val af gode män i stad borde upphöra, sedan detta val numera öfvergått till stadsfullmägtige eller allmän rådstuga, att enligt nu gällande kommunallagstiftning det icke funnes någon form, under hvilken flera kommuner kunde, såsom i författningen medgifves, gemensamt utse gode män, att kommunalnämnden

Bill. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 2

10 Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

vore dels för talrik i afseende på antalet ledamöter, dels för mycket upptagen af andra angelägenheter för ^tt åt förmyndarvården egna nödig tillsyn, samt att det skulle verka till åstadkommande af en kraftig kontroll om rätten finge ett visst inflytande på tillsättningen af gode män.

Anmärkningen i fråga om kommunalnämndens granskning af förmyndarräkningar synes mig förtjena afseende. Att låta tillsynen å förmynderskap bero på ett kommunalt uppdrag är eu tanke, hvilken på förmynderskapslagstiftningens nuvarande ståndpunkt hvarken bör eller kan uppgifvas. Men den förutsätter att kommunen hyser verkligt intresse för denna vigtiga angelägenhet och att den följaktligen icke undandrager sig mödan att genom särskilda, val till gode män utse de bästa, som för ändamålet äro att tillgå. Ett sådant val bör derföre påläggas äfven landskommunerna såsom en ovilkorlig pligt. Kommunalnämndens ledamöter blifva derigenom ingalunda utestängda från förtroendeuppdraget. År någon af dem företrädesvis dertill lämplig, blir han ock antagligen af kommunalstämman utsedd. — Att gode männens antal måtte, så vidt sig göra låter, begränsas, är visserligen ett önskningsmål, men bestämmandet af en låg siffra, utöfver hvilken antalet ej skulle få stiga, möter svårigheter i anseende till vissa kommuners stora utsträckning. Nödig hänsyn dertill, att den på eu hvar af gode männen belöpande andel i arfvodet ej må blifva för ringa, torde ock innefatta eu tillräcklig maning till kommunerna att ej bestämma deras antal öfver höfvan stort.

Angående befogenheten af öfriga omförmälda anmärkningar och det sätt, hvarpå man sökt undanrödja dem, torde vidare erinran ej erfordras än att de i en särskild paragraf sammanförda stadgandena om behörighet att vara god man och om rättighet att afsåga sig detta uppdrag äro hemtade från kommunallagarna.

Vid § 5.

I afseende på 4 § i förordningen af år 1861 är af Riksdagen anmärkt, att föreskrift saknades derom, hvilken kommuns granskningsmän skulle granska redovisningen för förmynderskapet, när det inträffat, att den omyndige efter fadrens död flyttat till annan kommun och i den kommun, dit han flyttat, egde fastighet, som till äfventyrs utgjorde hans hela förmögenhet.

En brist i 1861 års förordning är onekligen saknaden af tydliga föreskrifter i fråga om kompetensförhållandet mellan särskilda kommuners gode män för granskning af förmynderskap. Det är endast stadgadt, att gode männen i stad skola hafva tillsyn å förmynderskap inom

11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

staden och följaktligen gode män inom landskommun öfver förmynderskap inom kommunen, men om härmed menas förmyndarens eller myndlingens kommun, eller någon annan, i hvilken redovisningen af ett eller annat skäl kan beqvämligen försiggå, lemnas osagdt. Att sålunda åt förmyndaren lemna en viss frihet i valet af de gode män, inför hvilka han skall redovisa, kan medföra våda för myndlingen och försvåra domstolens kontroll. Det synes mig derföre vara lika nödigt att noggrant bestämma inför hvilka gode män redovisningen skall ega rum, som att för hvarje förmynderskap bestämma ett visst domstolsforum. De myndigheter, som gjort denna del af frågan till föremål för särskildt yttrande, synas vara öfverens derom, att granskningen bör ske af gode männen i den kommun, hvilken den omyndige tillhör. I öfverensstämmelse med denna åsigt, som lärer hafva vid tillämpning af nu varande, stadgande i ämnet gjort sig i allmänhet gällande, har förslagets 5 § redigerats. Man har dervid ock trott sig böra uttala den med 1 § i öfverensstämmelse stående regel, att de under eu härads- eller rådstufvurätt lydande förmynderskap skola stå under tillsyn af gode män inom samma rätts domvärjo, hvilket underlättar förbindelsen mellan rätten och gode .männen och möjliggör väsentliga förenklingar i de i författningens följande paragrafer intagna bestämmelserna om det sätt, hvarpå rätten skall få vetskap om de förmyndare, som ordentligen fullgjort sin redovisningsskyldighet.

I fråga om de grunder, efter hvilka rätten skall förfara vid öfverflyttande af tillsynen från en kommun till en annan, när sådan åtgärd erfordras, åberopas hvad som blifvit anfördt vid § 1 beträffande vårdnadens öfverflyttande till annan rätt.

Vid §§ 6 och 7.

Riksdagens erinran, att ovisshet rådde, huruvida förmyndarredovisning borde afslutas efter kalenderår, eller året allt framgent beräknas från den dag, på hvilken förmyndaren blifvit förordnad eller öfvertagit förmynderskapet, har i denna paragraf gifvit anledning till den föreskrift, att förmyndarräkning skall afslutas för kalenderår.

En ganska allmänt uttalad önskan från de myndigheters sida, som i ärendet sig yttrat, har varit att den nu varande föreskriften, att räkningen skall aflemnas vid årets början, måtte utbytas mot en mera bestämd, på det att gode männen måtte hinna i god tid begynna och fullborda sin granskning och rätten sättas i tillfälle att tidigare än hittills varit möjligt förelägga försumlige förmyndare att fullgöra sin skyl-

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

dighet i detta hänseende. Den tid, inom hvilken räkningarna böra vara till gode männen aflemnade, har derföre blifvit föreslagen till den 15 Februari.

En vigtig förändring har i dessa paragrafer föreslagits i fråga om det summariska utdrag ur förmyndarräkningarna, som enligt 4 § af 1861 års förordning hittills bort jemte räkningen till gode männen ingifvas, för att derefter, försedt med deras intyg att förmyndarräkning aflemnats, till förmyndaren återställas och af honom ingifvas till rätten eller domaren. Riksdagen har i fråga härom erinrat, att genom nu stadgade skyldighet för hvarje särskild förmyndare att ingifva det summariska utdraget både för domare och förmyndare större besvär uppstode, än om dessa utdrag, socknevis ordnade, genom vederbörande granskningsmän eller kommunalnämnd ingåfves till rätten. Nästan alla myndigheter hafva uttalat sitt erkännande af ändarifålsenligheten i en dylik åtgärd, och en och annan har derjemte framkastat det spörsmål, huruvida under sådana förhållanden det summariska utdraget icke kunde anses helt och hållet öfverflödigt. För min del kan jag ej annat än instämma i denna mening. Den uppgift om de omyndigas behållning, som utdraget skall innehålla, är alldeles otillräcklig för att tjena rätten till ledning vid bedömande deraf, huru förmynderskapet blifvit förvaltadt, och lärer väl knappast af någon domstol användas för detta ändamål. Det vigtigaste af hela utdraget torde vara det derå tecknade intyget af gode männen att förmyndarräkning afgifvits, hvarigenom rätten eller domaren sättes i tillfälle att derom göra anteckning i förmynderskapsboken, och förmyndaren befrias från anmärkning från rättens sida i fråga om fullgörande af denna skyldighet. Men detta mål vinnes, om man, såsom i 6 och 7 §§ föreslås, ålägger gode männen att till rätten eller domaren ingifva förteckning å de aflemnade förmyndarräkningarna, samt tillställa förmyndare^ till hans säkerhet bevis, att han aflemnat sin räkning. Gode männen tillskyndas härigenom föga mer besvär än om de skulle förse samtliga utdragen med bevis. Rätten eller domaren befrias från skyldigheten att mottaga, ordna och förvara en mängd utdrag af förmyndarräkningar utan motsvarande nytta.

_ Riksdagen har anmärkt, att tillförlitligheten af förmynderskapsboken alltid måste blifva vansklig, så länge det icke vore föreskrifvet, att förmyndare skall hos rätten anmäla, när myndling blifvit myndig eller aflida, eller qvinlig myndling ingått gifte, samt att icke stadgadt funnes, det underrättelse skulle meddelas rätten när förmyndare aflede eller förmyndare eller myndling flyttade från ort till annan. Uppgiften om förmyndares död hör till det kapitel i lagen, der det stadgas när och huru

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

förmyndare skola förordnas, och aflemnande af sådan uppgift föreskrifves ock i 20 kap. 7 § Ärfdabalken såsom en skyldighet för den dödes arfvingar. I öfriga nu nämnda hänseenden äro erforderliga bestämmelser meddelade i § 6.

Det har ock ansetts nödigt att här lemna en bestämd föreskrift om befrielse för förmyndare att årligen redovisa, då den omyndige saknar tillgångar. Saknaden af en uttrycklig föreskrift lärer stundom hafva ådragit förmyndare ett ansvar, som det nu föreslagna tillägget afser att förebygga. Härvid möter visserligen den svårighet, att någon offentlig kontroll öfver arfskiftesväsendet icke hos oss finnes, och att domstolarna vid sådant förhållande icke alltid kunna veta, huruvida barn, som stå under förmyndarvård, från början haft eller sedermera förvärfvat någon förmögenhet, för hvilken bör redovisas. Denna svårighet har dock hittills visat sig icke vara oöfvervinnelig. Att i detta afseende utvidga domstolarnas kontroll skulle säkert möta stora betänkligheter.

Vid § 10.

Det heter i 6 § af detta förslag liksom i 4 § af 1861 års förordning, att förmyndare skall i räkningen årligen uppgifva den säkerhet, mot hvilken den omyndiges reda penningar äro utsatta. Hittills har någon utväg ej varit gode männen beredd att kontrollera rigtigheten af denna uppgift. Utan en sådan rätt är dock hela granskningsåtgärden af föga värde, då intet hindrar en mindre samvetsgrann förmyndare att år efter år uppgifva säkerheter, som i verkligheten ej finnas till. Det föreslås derföre i denna paragraf, att förmyndaren skall vara pligtig att, när gode männen det äska, för dem förete den omyndiges värdehandlingar, samt att, då dessas förevisande inom annan kommun, än der förmyndaren har sitt hemvist, skulle förorsaka denne öfverflödigt besvär och äfventyr, gode männen skola för handlingarnas granskning i sådant fall få anlita gode männen i annan kommun.

Vid § 11.

Enligt 5 § i 1861 års förordning åligger det gode männen att om de vid granskning af förmyndarräkning finna, att förmyndaren ej rätteligen förvaltat den omyndiges egendom, derom göra anmälan hos rätten. Denna skyldighet är enligt förslaget utsträckt till de fall, att förmyndaren ej är vederhäftig, eller enligt 20 kap. 8 § Ärfdabalken ej är skicklig att förestå förmynderskapet, hvarjemte föreskrifvits, att anmälan hos

14 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

rätten skall ske, så snart gode männen finna anledning dertill förekomma, vare sig med eller utan sammanhang med förmyndarräkningens granskning. I rättens befogenhet att med anledning af gjord anmärkning besluta är ändring ej gjord. Om det än må antagas blifva regel, att rätten infordrar förmyndarens yttrande, innan denne skiljes från förmynderskapet, lemnar dock lagen tillfälle öppet att förbigå denna formalitet, derest rätten finner angeläget att ombyte af förmyndare sker utan uppskof. Då förslaget tillägger rätten magt att utan anmälan af god man företaga en sådan åtgärd, när anledning dertill förekommer, torde, genom hvad sålunda och i öfrigt i detta hänseende föreslagits och erinrats, den Riksdagens anmärkning vid 1861 års förordning vara undanröjd att rätten i brist af uttrycklig föreskrift icke vid förekommande giltig anledning vare sig på grund af anmälan eller annorledes, att förmyndare vore mindre vederhäftig, ansåge sig kunna utan hans hörande skilja honom från förmyndareuppdraget.

Samma paragraf, den 5:te, i 1861 års förordning ålägger gode männen att för rätten anmäla, om de anse nödigt att förmyndaren lemnar inteckning eller annan säkerhet för de medel, som hos honom innestå, och har i sådant fall rätten att efter förmyndarens hörande förordna derom såsom nödigt och skäligt pröfvas. Emot detta stadgande har Riksdagen erinrat, att af detsamma icke kunde inheintas, huru en sådan skriftlig handling bör upprättas, som för intecknings ernående erfordras, ej heller huru den intecknade handlingen eller annan lemnad säkerhet skall förvaras, derest förmyndaren, i hvilkens fastighet inteckningen beviljats eller hvilken lemnat säkerheten, fortfarande bibehölles vid förmynderskapets förvaltning. Vid jemförelse af nämnda lagrum med 1 och 2 §§ i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875 synes mig visserligen någon tvekan icke böra uppstå om beskaffenheten af den handling, på grund hvaraf i det här afsedda fallet inteckning skall kunna beviljas, och efter hvad jag erfarit pläga domstolarna, der ej andra handlingar finnas, teckna inteckningsbeviset på den till gode männen aflemnade förmyndareräkningen. Deremot är det otvifvelaktigt, att den del af Riksdagens nu ifrågavarande anmärkning, som afser bristen på stadgande huru den intecknade handlingen eller annan lemnad säkerhet skall förvaras, träffar en mycket svag punkt i det nu varande systemet. Den ofvan citerade paragrafen i 1861 års förordning lemnar visserligen domstolen rätt att med afseende derå förordna såsom nödigt och skäligt pröfvas; men då inga offentliga depositionsanstalter finnas och domstolen svårligen kan med förmyndarens bibehållande vid förmynderskapet förordna, att myndlingens värdehandlingar skola ned-

15 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

sättas i annan enskild persons eller inrättnings vård, är domstolens berörda befogenhet utan verklig betydelse. Man kan derföre med skäl mot det nuvarande systemet anmärka, att, så länge ofvanberörda förhållande fortfar, någon full säkerhet ej finnes, att de värdehandlingar, som i förmyndareräkningen upptagits såsom myndlingen tillhöriga, äfven å slutredovisningens dag finnas för myndlingen tillgängliga och från förmyndarens egna handlingar behörigen afskilda. För att åstadkomma en förbättring härutinnan utarbetades under sistlidet år inom Justitie-departementet ett förslag till inrättande af förmyndarekassor inom de län, der landstingen ville åtaga sig ansvaret för medel, som i kassan insattes dels på grund af domstols beslut, dels frivilligt af förmyndaren. Det afsågs att härigenom småningom bereda en öfvergång till förmyndarekamrar, åt hvilka förvaltning af samtlige omyndiges medel skulle anförtros. Men då endast några få landsting förklarade sig förorda en dylik anordning, måste förslaget derom tills vidare förfalla. I en del af de nu omhandlade fallen torde den i 10 § föreslagna rätt för gode männen att granska omyndiges värdehandlingar visa sig tillfyllestgörande. Den enda fullt verksamma åtgärd rätten kan vidtaga, då den finner det icke kunna anförtros åt förmyndaren att vårda den omyndiges värdehandlingar, måste dock blifva att entlediga förmyndaren från hans befattning.

Vid § 12.

En lifiigare samverkan än hittills i allmänhet egt rum mellan rätten och domaren, å ena sidan, samt gode männen, å den andra, torde vara ett så nödvändigt vilkor för vinnande af det mål, hvartill författningen syftar, att angelägenheten deraf bör på något sätt i författningen uttalas. En sådan samverkan bör leda ej blott till en skärpt kontroll der sådan erfordras, utan ock till afvärjande i vissa fall af en öfverdrifven stränghet i lagens tillämpning mot förmyndare. Det låter lätt tänka sig, att ett föreläggande, som formelt taget har lagens bokstaf för sig, men som i följd af särskilda omständigheter, såsom ofullständighet i förmyndarbokens anteckningar, i sjelfva verket innefattar en materiel orättvisa, skulle kunna undvikas genom en upplysning, meddelad af gode männen.

Med anledning af Riksdagens erinran att, då anmärkning mot förmyndares årsräkning eller mot förmyndares vederhäftighet skall af rätten pröfvas, hvarken granskningsman eller någon annan vore förpligtad att föra talan för den omyndige, har ett särskildt moment i denna paragraf införts. I allmänhet torde den omyndige med den magt att i ären-

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

dets behandling och till dess utredning ingripa, som tillkommer rätten i egenskap af öfverförmyndare, ej vara i behof af särskilt ombud, som förer hans talan, men då ett motsatt förhållande väl kan tänkas, har rätten genom det föreslagna stadgandet fått sig anvisadt att i fall af behof förordna en af gode männen eller ock annan person att fora den omyndiges talan.

Vid § 13.

Slutligen anmärker Riksdagen, att det icke funnes stadgadt, huru domstol å landet hade att förfara med delgifvande af föreläggande för förmyndare, som försummat sin redovisningsskyldighet. Då skyldighet att verkställa ett sådant delgifvande enligt förslaget skulle tillkomma kronobetjeningen, förutsättes härvid att denna handräckning, som ofta kan vara ganska besvärlig, sker mot ersättning af den som dertill är skyldig.

Jag hemställer underdånigst att öfver det nu omhandlade, vid detta protokoll fogade förslag till förordning angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom Högsta Domstolens yttrande måtte för det. ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet, infordras.»

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i nåder lemna bifall.

Ex protocollo

Th. Wilh. Mahn.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

17 Förslag till Förordning angående tillsyn å förmyndares förvaltning

af omyndigs egendom.

Med upphäfvande af förordningen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom den 24 September 1861, stadgas som följer:

1 §•

Förmynderskap stånde under vårdnad af den rätt, som förordna!, förmyndare. Har någon, såsom i 20 Kap. Ärfdabalken sägs, utan rättens förordnande tillträdt förmynderskap, ligge vårdnaden å den rätt, som eljest egt att förmyndare förordna.

Har den omyndige icke sitt hemvist under rättens domvärjo och finner rätten förty nödigt att vårdnaden öfverflyttas å annan rätt, eller anser rätten eljest skäl dertill vara för handen, meddele derom beslut och gifve det den andra rätten tillkänna.

O

2 §•

Vid rätten skall öfver de förmynderskap, som stå under dess vårdnad, föras särskild bok utvisande de omyndigas jemte deras föräldrars namn och hemvist, de omyndigas födelseår samt förmyndarnes namn och hemvist; och gälle i fråga om bokens innehåll i öfrigt de bestämmelser, som äro eller varda af Konungen meddelade.

3 §•

I stad välje stadsfullmägtige eller, der sådana ej finnas, allmän rå ölstuga gode män, en eller flere, att hafva tillsyn å förmynderskap. A landet skall hvarje kommun å kommunalstämma utse gode, män, en eller flere; och må flere kommuner, lydande under 'samma rätt, till god man utse samme person.

God man väljes för fyra år. I samtlige kommuner i riket bör före innevarande års slut och derefter inom hvart fjerde års utgång val af gode män förrättas för nästföljande fyra år. Afgår god man innan den tid är ute, för hvilken han blifvit vald, utses ofördröjligen annan för den återstående tiden.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3 Haft.

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Då val förrättats, varde det rätten i stad eller domaren å landet tillkännagifvet.

4 §•

God man kan ej den vara, som icke uppnått 25 års ålder; ej den, som icke råder öfver sig och sitt gods; ej den, som afträdt äll sin egendom till borgenärer och icke, på sätt lag förmår, gitter visa, att han är från deras kraf fri; ej den, som genom domstols beslut förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig att inför rätta föra andras talan; ej heller den, som är tilltalad eller under framtiden stäld för brott, som medför förlust af medborgerligt förtroende. Ej må annan sådant uppdrag sig afsåga, än embets- eller tjensteman, som af sin befattning är hindrad att uppdraget fullgöra; den, som efter de fyra sistförflutna årens tjenstgöring såsom god man är i ordning att från befattningen afgå; den, som uppnått 60 års ålder, samt den, som eljest uppgifver förhinder, hvilket af valmyndigheten godkännes.

5 §.

Förmynderskap, som för afliden persons arfvinge tillträdes, skall stå under tillsyn af gode männen i den kommun, der den aflidne haft sitt hemvist. År den, som uppnått myndig ålder, stäld under förmyndare, sker tillsynen der den omyndige har sitt hemvist.

Upphör omyndig att vara boende i kommun, der tillsynen utöfvas, eller finnes eljest för förmynderskapets öfvervakande nödigt, att tillsynen flyttas till annan kommun, ankomme på rätten att derom förordna; dock skall tillsynen å förmynderskap, derå vårdnaden tillkommer underrätt, alltid utöfvas inom kommun, lydande under rättens domvärjo.

6 §•

Förmyndare afslute för hvart kalenderår räkning öfver allt det han har om händer, med uppgift af den säkerhet, mot hvilken den omyndiges reda penningar ärö utsatte, och ingifve före den 15 Februari följande år räkningen till vederbörande gode män. Förmyndarräkning skall innehålla fullständig uppgift på förmyndarens och den omyndiges hemvist, så ock, då ombyte deraf skett, sedan sista räkningen afgafs, tillkännagifvande derom.

Saknar den omyndige tillgångar, varde det af förmyndaren för gode männen inom samma tid anmäldt; och vare förmyndaren derefter från

19 Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

skyldighet att afgifva räkning fri, intill dess tillgång "af beskaffenhet att redovisning derför bör afgifvas, fallit den omyndige till.

Har förmynderskap upphört, i ty att den omyndige uppnått myndiga år eller af annan orsak, skall förmyndaren inom den tid, som ofvan sägs, derom göra anmälan hos gode männen; och åligge honom, der gode männen det fordra, att med intyg af vederbörande myndighet styrka sin uppgift.

Öfver räknings ingifvande, så ock öfver gjord anmälan, som i denna paragraf sägs, ege förmyndaren att af gode männen utan afgift erhålla bevis.

7 §•

Öfver de ingifna räkningarna, så vidt de ej angå förmynderskap, som lyda under hofrätt, åligge gode männen att upprätta förteckning, upptagande förmyndarnes och de omyndigas namn och bostad, och, om denna blifvit ombytt, äfven den bostad, som i förra årets förteckning finnes angifven. Har anmälan skett, att omyndig saknar tillgångar, eller har förmynderskap upphört, varde det ock å förteckningen uppgifvet. Gode männen aflemne förteckningen före den 15 Mars i stad till rätten och å landet till domaren. Har inom kommunen ingen räkning för det förflutna året inkommit, åligge gode männen att inom samma tid sådant anmäla.

8 §•

Försummar förmyndare att i rätt tid aflemna förmyndarräkning, eller gode män att i rätt tid aflemna förteckning eller anmälan, hvarom i nästföregående paragraf sägs, förelägge rätten den försitmlige vid lämpligt vite att sin skyldighet fullgöra, och förfare i öfrigt efter omständigheterna.

9 §•

Lyder förmynderskap under hofrätt, skall förmyndaren före den 15 Mars, vid äfventyr, som i 8 § sägs, i hofrätten med bevis af vederbörande gode män styrka, att förmyndarräkning eller anmälan, i enlighet med 6 §, blifvit till dem aflemnad.

10 §.

Gode männen åligge att granska inkomna förmyndarräkningar. Finna gode männen för detta ändamål nödigt att taga kännedom af omyndigs

20 Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 3.

värdehandlingar, vare förmyndare pligtig att på begäran hålla dem gode männen tillhanda; egande gode männen att för handlingarnas granskning anlita gode männen i annan kommun, om förmyndaren der har sitt hemvist.

11 §•

Finner god man vid granskningen eller eljest, att förmyndare ej rätteligen förvaltat den omyndiges egendom, eller att han ej är vederhäftig eller skicklig att förmynderskapet förestå, göre derom skyndsamt anmälan hos rätten, som af omständigheterna pröfvar, huruvida annan förmyndare må förordnas. Anser god man nödigt, att förmyndare lemnar inteckning' eller annan säkerhet för den omyndiges medel, anmäle det ock för rätten, och förordne derom rätten, efter förmyndarens hörande, såsom nödigt och skäligt pröfvas.

Sådan åtgärd, som i denna paragraf sägs, må ock af rätten vidtagas utan anmälan af god man.

Rättens beslut gånge i verkställighet, utan hinder deraf, att detsamma i högre rätt öfverklagas.

12 §.

God man åligge att i hvad till hans befattning hörer tillhandagå rätten eller rdomaren med erforderliga upplysningar.

Der rätten i anledning af gjord anmälan eller eljest finner nödigt, må rätten förordna god man eller annan person att mot förmyndare föra omyndigs talan; och ege den, som sålunda förordnats, rätt till ersättning af den omyndiges medel, der ej förmyndaren kännes skyldig och eger tillgång att ersättningen utgifva.

13 §.

År, enligt hvad här ofvan sägs, genom rättens beslut vite förelagdt förmyndare eller god man, eller har rätten eljest i anledning af bestämmelserna i denna författning förelagt förmyndare att sig förklara, varde beslutet i stad af rättens betjente och å landet genom kronobetjentes försorg vederbörande tillstäldt.

14 §.

Den omyndiges fränder må hos gode männen taga del af förmyndarräkning och ege i afseende derå enahanda rätt till anmälan, som i 11 §

21 Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 3.

tillägges gode män. År omyndig till de år kommen, att han sjelf kan finna, att förmyndaren ej väl förvaltar hans egendom, stånde ock den omyndige fritt att det hos rätten angifva.

15 §.

Till gode männen varde såsom arfvode af förmyndaren årligen inbetaldt ett för hundrade af den omyndiges räntor och andra inkomster.

16 §.

Der förmyndarekammare finnes, lände hvad derom särskildt är stadgadt till efterrättelse.

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Torsdagen den 29 november 1883.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: von Hopsten,

Rabe,

Huss,

von Segebaden,

Hernmarck,

Östergren,

Ahlgren.

Sedan, enligt Högsta Domstolens beslut den 16 sistlidne Augusti, det till Högsta Domstolens utlåtande remitterade förslag till förordning angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom cirkulerat emellan Högsta Domstolens ledamöter, så företogs nu detta ärende till slutligt afgörande; varande ett tryckt exemplar af berörda förslag bilagdt detta protokoll.

Anmärkningar mot förslaget framstäldes i följande afseenden:

1 §•

Första stycket.

Justitierådet Ahlgren yttrade: Med det i första stycket af denna

paragraf föreslagna stadgande har antagligen icke åsyftats att inom kretsen af de förmynderskap, som skulle vara underkastade offentlig kontroll, draga jemväl den vårdnad, hvartill fader, hvilken utan särskildt förord-

23 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

ilande, på grund af 20 kap. 1 § Arfdabalken, är sina barns förmyndare, sålunda är förbunden äfven der någon förvaltning af den beskaffenhet, föreslagna förordningen afser, ej kan ifrågakomma, såsom i det fall att båda föräldrarne lefva och barnen icke hafva några egna tillgångar. De i förslaget använda ordalag synas emellertid möjligen kunna gifva anledning till en motsatt uppfattning. På grund häraf och då förslagets syftemål torde få antagas endast hafva varit att meddela sådana bestämmelser, som med säkerhet omfattade alla de vare sig genom eller utan särskilt förordnande tillkomna förmynderskap, som ansågos böra stå under offentlig kontroll, och nu gällande stadgande!) i det afseendet, enligt mitt förmenande, icke lida af annan väsentlig brist, än att, såsom Riksdagen anmärkt, föreskrift saknas för det fall, att fader vore okänd, hemställes, huruvida icke nuvarande stadganden i ämnet kunde bibehållas, allenast med det tillägg, som för nyssberörda, af Riksdagen anmärkta fall erfordras.

Justitierådet Östergren yttrade: Af föreslagna stadgandet i andra

punkten af paragrafens första stycke, jemfördt med § 6, skulle följa, att fader, som utan särskildt förordnande, på grund af 20 kap. 1 § Arfdabalken, är sina barns förmyndare, blefve underkastad offentlig kontroll äfven innan någon egendomsförvaltning ifrågakommit, såsom i det fall att begge föräldrarne lefva och barnen icke hafva egne tillgångar. En så betydlig utsträckning af den kontroll, som nu utöfvas, synes mig vara hvarken behöflig eller lämplig. Men oafsedt detta skulle berörda stadgande i tillämpningen leda till följder, som antagligen icke varit åsyftade. Om t. ex. en familjefader, som flere gånger ombytt hemvist, tillträdt förmynderskap för sitt äldsta barn under det han bodde i Stockholm, för sitt andra barn, sedan han bosatt sig i Göteborg, och för ett tredje efter flyttning till Norrköping, så skulle vårdnaden å desse förmynderskap, enligt föreslagna nya stadgandet, tillhöra för äldsta barnet Stockholms rådstufvurätt, för det andra i ordningen rådstufvurätten i Göteborg och för det tredje rådstufvurätten i Norrköping; och fadren, förmyndaren, finge på tre skilda orter aflemna sina förmynderskapsräkningar eller anmälningar. Vid nu antydda förhållanden förenar jag mig med Justitierådet Ahlgren i hans hemställan, att nu gällande stadgande i ämnet med det af honom föreslagna tillägg må bibehållas.

Justitieråden von Hofsten, Huss, von Segebaden och Hernmarck förenade sig om följande yttrande: Enär efter vårt omdöme gällande stadganden i det ämne, hvarom första stycket af denna paragraf handlar, skäligen icke gifva anledning till annan anmärkning än den, att föreskrift saknas rörande utöfvande af förmynderskapsvårdnad i det fall, att den

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

omyndiges fader är okänd, samt den föreslagna förändrade redaktionen af nämnda stadgande!! lätteligen kan, såsom de af Justitieråden östergren och Ahlgren afgifna yttranden jemväl utvisa, gifva anledning till antagande, att lagstiftaren åsyftat att i ämnet gifva nya, från de förut gällande afvikande föreskrifter, hvilket dock ej lärer vara med förslaget afsedt och ej heller synes vara af behof påkalladt, instämma vi uti den af Justitierådet Ahlgren i denna del gjorda hemställan.

Justitierådet Rabe anförde: Då icke en hvar, hvilken är förmyn-

dare utan rättens förordnande, behöfver derom hos rätten eller domaren göra anmälan eller vidtaga annan särskild åtgärd, utvisande att han tillträdt sådant förmynderskap, synes mig andra punkten i första stycket af denna paragraf böra erhålla en förändrad lydelse, som otvetydigt utmärker, att, om någon på grund af stadgandena i 20 kap. Arfdabalken innehar förmynderskap utan rättens förordnande, vårdnaden skall ligga å den rätt, som egt förordna förmyndare, der så erfordrats.

Andra stycket.

Enär rigtigast vore, att de fall bestämdt angifvas, då förrnynderskapsvården må från en till annan rätt öfverflyttas, hemstälde Högsta Domstolen, att ifrågavarande stycke måtte i sådan syftning omredigeras, hvarvid tillika torde böra dels uttryckligen uttalas till hvilken rätt öfverflyttningeri får ske, dels äfven föreskrift meddelas, att beslutet om öfverflyttningen skall ofördröjligen gifvas såväl den andra rätten som förmyndaren tillkänna; — och syntes Högsta Domstolen icke nödigt att öfverflyttning af förmynderskapsvården medgifves i andra fall, än då den omyndige icke har sitt hemvist inom rättens domvärjo eller den omyndige inom annan rätts domvärjo eger fastighet, som utgör hans hufvudsakligaste tillgång.

2 §.

Justitieråden von Hofsten, Huss, von Segebaden, Hernmarck, Östergren och Ahlgren förenade sig om följande yttrande: Då enligt Kongl.

kungörelsen den 28 Januari 1876 det deri påbjudna formulär till förmynderskapsförteckningar skall lända till efterrättelse endast i fråga om förmynderskap, som tillkommit efter början af år 1877, men införandet i förordningen af de med nämnde formulär öfverensstämmande föreskrifter, enligt hvilka anteckningarna böra vara i viss mån utförligare än 1861 års förordning fordrade, kunde hafva till följd, att dylika anteckningar komme att påfordras äfven i fråga om förmynderskap, som till-

25 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

kommit före 1877, synes förslagets lydelse böra ändras så att en dylik tillämpning förekommes. — För öfrigt anse vi att, i likhet med hvad uti 1861 års förordning iakttagits, jemväl den nu ifrågasatta förordningen bör innehålla föreskrift om införande i förteckningen af de för den åsyftade kontrollens utöfvande nödiga uppgifterna angående fullgörandet af förmyndares skyldighet att aflemna räkning eller göra stadgad anmälan samt om de förelägganden, som i detta hänseende blifvit förmyndare gifna; och torde denna föreskrift lämpligen böra intagas i förevarande paragraf, hvilken dock i sådant fall lärer böra få sin plats längre fram i förordningen, sedan frågorna om räknings aflemnande och om förelägganden blifvit behandlade.

Justitierådet Rote anförde: Enär meningen icke torde vara, att i

stället för hittills förda förteckningar öfver förmynderskap »särskild bok» deröfver skall uppläggas eller att stadgandet i denna paragraf skall erhålla vidsträcktare tillämpning, än som åt motsvarande bestämmelse i 1861 års förordning gifvits genom Kongl. kungörelsen den 28 Januari 1876, anser jag mig böra hemställa, att början af 2 § måtte få lika lydelse med början af 2 § i 1861 års förordning, så att det Ange heta: Rätten i stad och domaren å landet hålle öfver förmynderskap särskild förteckning, utvisande — —

3 §.

Justitierådet Östergren, med hvilken Justitierådet Huss instämde, yttrade: Gällande lagstiftning gifver nödig garanti för att personer eller myndigheter verkligen finnas, som hafva till pligt att öfva tillsyn öfver förmyndareförvaltningen i landet. Den ålägger städernas magistrater att ombesörja val af gode män, och hvad landskommunerne angår har en myndighet, som kommunerne för sina egna ekonomiska angelägenheter omöjligen kunna undvara, och hvilken derför kan antagas alltid vara att tillgå, fått berörda tillsyn sig ålagd, derest särskilde gode män icke blifvit för ändamålet å kommunalstämma utsedde. Föredragna lagförslaget deremot lemnar icke en sådan garanti. Att godmansval blefve förrättade komme helt och hållet att bero på stadsfullmägtiges och kommunalstämmornas ordförandes pligttrohet och påpasslighet. Nu lärer emellertid erfarenheten, att man icke får sätta allt för stor tillit till en del kommunalstämmoordförandes ordentlighet. Det har nemligen inträffat, att innebyggarne i mer än en kommun blifvit i följd af kommunalstämmoordförandes okunnighet eller försummelse hindrade att välja riksdagsman, och detta ehuru grundlagen sörjt för att slika val af offentlig embetsman utlysas. Anledning saknas således icke till det antagande, att

Bill. till Iiiksd. Prof. ISS 4. 1 Sami. 1 Afd. 3 Ila fl. 4

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

en eller annan kommunalstämmoordförande kunde af försummelse uraktlåta att föranstalta om val af gode män. Förmyndarne blefve då satte ur stånd att i rätt tid för granskning aflemna sina räkningar; och vederbörande domhafvande finge förgäfves vänta på de förteckningar, som enligt § 7 borde till honom insändas. — Blotta tanken på att sådana oregelbundenheter lätteligen kunna förekomma synes mig böra mana dertill, att, om befattningen med valen af gode män i stad fråntages magistraten och den nu stadgade fakultativa rättigheten för kommunerne å landet att välja gode män förvandlas till en obligatorisk skyldighet, det uppdrages åt rätten i stad och domhafvanden på landet att vaka deröfver att godmansval i föreskrifven tid hållas. Vidare anser jag det vara nödigt att vid desse val jemväl utses suppleanter, ty gode männen kunna aflida, få laga förfall eller blifva till befattningens utöfvande obehörige; och det kan blifva omöjligt att anställa nytt val innan föreskrifven tid för räkningars och anmälningars mottagande är inne. Hvad slutligen angår tiden, inom hvilken de hvart fjerde år återkommande allmänna omvalen skola vara afslutade, torde denna böra tillbakaflyttas. Om det stadgades att valen skola förrättas inom September månads utgång och att tillkännagifvanden om valen skola insändas till rätten eller domhafvanden före den 15 Oktober, så sattes rätten eller domhafvanden i tillfälle att kontrollera om val i rätt tid hållits och att, i motsatt fall, vidtaga åtgärder i ändamål att få gode män utsedde innan deras funktionstid med det nästföljande kalenderåret ingår.

Under förutsättning att ingen vore skyldig att mottaga val till god man inom annan kommun än der han är boende, hvarom hemställan vid nästföljande paragraf kommer att ske, synes mig giltigt skäl saknas till den i rättigheten för flere kommuner att till god man utse samma person föreslagna inskränkningen, att kommunerna skola lyda under samma rätt.

Justitierådet HernmarcJc yttrade: Lika med Justitierådet Östergren

anser jag det vara en brist uti förevarande förslag, att detsamma ej innehåller sådana stadganden, som till fullo betrygga, att i hvarje stad och i hvarje kommun på landet gode män för tillsyn å förmyndareförvaltningen komma att finnas. Till afhjelpande af denna brist synes det mig dock ej Vara tillfyllestgörande att allenast uppdraga åt rätten i stad och domaren på landet att vaka deröfver att godmansval i föreskrifven tid hållas; ty dessa myndigheter förfoga icke öfver sådana rättsmedel, hvarigenom de i händelse af försummelse å de kommunala myndigheternas sida kunna framtvinga ett val, och genom ett stadgande i nyssnämnda syftning skulle således det afsedda ändamålet icke uppnås. Vid

27 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

sådant förhållande och i betraktande af de betänkliga olägenheter samt de lidanden och förluster, som för de omyndige skulle kunna uppstå, i fall den med förslaget åsyftade kontrollen å förmyndareförvaltningen till följd af saknaden af gode män helt och hållet uteblefve, är det efter min uppfattning nödigt att eventuelt öfverflytta befogenheten att utvälja gode män till rätten i stad eller domaren å landet; och hemställer jag i sådant afseende att i förevarande paragraf måtte stadgas:

att de hvart fjerde år återkommande valen skola förrättas inom Oktober månads utgång;

att tillkännagifvande om valet skall tillställas rätten i stad eller domaren å landet senast den 15 påföljande November, vid äfventyr att, om sådant försummas, rätten eller domaren eger att utse gode män; samt

att, der gode män varda i sistnämnda ordning utsedde, kungörelse derom skall af rätten eller domaren utfärdas och i stadens eller landtkommunens kyrkor uppläsas.

Emot förevarande paragraf anser jag mig för öfrigt böra framställa den anmärkning, att då skyldigheten att mottaga uppdraget såsom god man skäligen ej kan åligga annan än den, som är boende inom den kommun, der valet hålles, men å andra sidan giltig grund ej synes förefinnas vare sig att göra någon inskränkning i den enskildes frihet att antaga ett val af annan kommun, än den han genom sin bosättning tillhör eller att förmena kommunen att till god man utse den, som är boende inom en kommun, hörande till annan rätts domvärjo, stadgandet i paragrafens första stycke, att flere kommuner, lydande under samma rätt, må till god man utse samme person, hvilket stadgande torde kunna blifva vilseledande och ej heller är lämpligt, synes böra ur förslaget utgå.

4 §•

Då mottagandet af uppdraget att vara god man syntes icke böra vara en skyldighet för andra personer än de, som vore bosatta inom den kommun, der valet förrättas, ansåg Högsta Domstolen att rätt till afsägelse af detta uppdrag uttryckligen borde medgifvas personer, boende utom kommunens område; och ville Högsta Domstolen i öfrigt hafva anmärkt de i betraktande af tiden för godmansvalen oegentliga ordalag, som begagnats i fråga om god mans rättighet att efter fyra års tjenstgöring blifva från uppdraget befriad.

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

5 §•

Under förutsättning att forum för vårdnadens utöfning blefve angifvet i enlighet med hvad Högsta Domstolens fleste ledamöter vid 1 § hemstält, ansågo Justitieråden von Hof'sten, Huss, von Segebaden, Östergren och Alilgren bestämmelserna i förevarande 5 § böra affattas i öfverensstämmelse dermed, rätten öppet lemnadt att förordna om tillsynens öfverflyttande från eu kommun till en annan, när skäl dertill förefinnas, dock med iakttagande af den i slutet af denna paragraf stadgade allmänna regel.

Justitierådet Eabe, med hvilken Justitierådet Hernmarck sig förenade, yttrade: »Efter mitt omdöme är ändamålsenligast,

att förmynderskap skall stå under tillsyn af gode männen i den kommun, till hvilken den omyndige hörde, när förmyndare förordnades eller förmynderskapet eljest tillkom;

att, om förmynderskapsvårdnaden öfverflyttas från en till annan rätt, tillsynen skall utöfvas af gode männen i den kommun, till hvilken den omyndige då hörde, så framt ej öfverflyttningen sker till rätt, inom hvars domvärjo den omyndige har fast egendom utan att der hafva sitt hemvist, i hvilket fall tillsynen bör tillkomma gode männen i den kommun, der den omyndiges fasta egendom eller större delen deraf eller hufvudgården är belägen; samt

att, om rätt, under hvars vårdnad förmynderskap står, finner skäl att öfverflytta tillsynen öfver förmynderskapet från gode männen i en kommun till gode männen i annan, under rättens domvärjo lydande, kommun, rätten eger derom förordna;

och hemställer jag, att ifrågavarande paragraf måtte i öfverensstämmelse härmed omredigeras».

6 §•

Justitieråden von Hojsten, Huss, von Segebaden och Alilgren funno denna paragraf ej föranleda annan anmärkning, än att de ansågo stadgandet om skyldighet för förmyndare att hos gode männen anmäla, det den omyndige saknar tillgång, böra så affattas att det ej må kunna anses ega tillämpning på förmynderskap, som fäder innehafver för barn, så länge barnets moder lefver och barnet ej eger några tillgångar, som böra stå under förmyndares vård.

Justitierådet Eabe yttrade: Den uppfattning af stadgandena i 1861 års förordning, hvars tillämpande skulle förekommas genom innehållet af andra stycket i förevarande paragraf, synes mig sakna giltig grund och

29 Kongd. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

förty ej behöfva genom lagförändring motas. Omförmälda förordning, så väl som det remitterade lagförslaget, förutsätter, att omyndig har egendom, som förmyndaren skall förvalta. En anmälan af förmyndaren, att hans myndling saknar tillgång, utgör icke bevis derom, men kan, om den ålägges honom såsom skyldighet, möjligen föranleda att gode männen taga förmyndarens uppgift för god utan vidare forskning' om dess rigtighet. Det är visserligen sant, att, såsom Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet anfört, »någon offentlig kontroll öfver arfskiftesväsendet icke hos oss finnes och att domstolarne vid sådant förhållande icke alltid kunna veta, huruvida barn, som stå under förmyndarevård, från början haft eller sedermera förvärfvat någon förmögenhet, för hvilken bör redovisas»; men då, efter hvad Herr Statsrådet tillägger, »denna svårighet hittills visat sig icke vara oöfvervinnelig» samt någon verklig garanti, att berörda svårighet skulle afhjelpas, icke uppkommer genom att ålägga förmyndaren den föreslagna anmälningsskyldigheten, synes mig på dessa och ofvan anförda skäl andra stycket i 6 § böra utgå, desto hellre, som förmyndare i deras ändock så betungande befattning ej torde böra förpligtas till skyldigheter, som ej äro nödvändiga, eller omyndiga barn, hvilka hafva sina föräldrar i lifvet och ej ega några tillgångar, behöfva upptagas i de förteckningar, som rätten eller domaren skall hålla öfver förmynderskap.

Justitierådet Hernmarck anförde: Att åt förmyndare, hvars mynd-

ling är i saknad af tillgångar, i lagen medgifva rättighet att genom en en gång för alla derom gjord anmälan vinna befrielse från räknings afgifvande, intill dess samma förhållande upphört, anser jag för min del

icke lämpligt, då en årlig anmälan af nämnda beskaffenhet synes för

förmyndaren föga betungande och inga medel kunnat anvisas, genom hvilka inträdandet af hans skyldighet att afgifva räkning skulle kunna öfvervakas, utan fullgörandet af denna skyldighet således väsentligen komme att bero af förmyndarens egen goda vilja; och hemställes derför, att uti andra stycket af paragrafen orden från och med »och vare förmyndaren» till och med »de omyndige till» må utgå.

Justitierådet Östergren yttrade: Fastän lagförslaget i 11 § inrymmer ett stadgande, som gifver rätten befogenhet att, äfven utan anmälan af gode män, skilja förmyndare från sin befattning eller ålägga honom ställa säkerhet för den omydiges medel, har likväl ur förslaget uteslutits i nu gällande lag förekommande föreskrift om skyldighet för förmyndare att låta till rätten eller domhafvanden ingifva utdrag ur räk-

ningen, innehållande summarisk uppgift af den omyndiges behållning i lös och fast egendom. Denna uteslutning länder visserligen förmyndaren

30 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

till beqvämlighet, men derigenom beröfvas ock rätten en af de upplysningar, som den har af nöden, om den skall, såsom 11 § förutsätter, kunna, utan anmälan af gode män, vidtaga åtgärd hvarom samma paragraf handlar. — Mig vill det synas, som om det omförmälda nya stadgandet i 11 § snarare bort föranleda föreskrift i syfte att gifva rätten ökad kännedom om förmyndareförvaltningen, hvilket lätteligen kunnat ske genom ett påbud, att uti det för rätten afsedda utdraget af förmyndareräkningen skall införas jemväl hvad hufvudräkningen innehåller om den säkerhet, mot hvilken den omyndiges reda penningar äro utsatte.

Andra stycket i paragrafen gifver mig anledning erinra, att af hvad jag anfört vid 1 § framgår, att jag anser fader, som är förmyndare för sina barn, icke, så länge barnens moder lefver och egendomsförvaltning för barnen ej ifrågakommer, böra belastas med skyldighet att göra anmälan derom, att barnen ingen tillgång hafva. Stadgas en sådan anmälningsskyldighet, skola deraf föranledda anteckningar komma de vid rätterne förda förmynderskapsförteckningar att svälla ut till svårhandterliga volymer, utan att något gagn af denna anmälningsskyldighet vinnes. Angifna syftemålet med stadgandet i förevarande stycke är ej fullt klart, men det lärer väl ha varit att förekomma expedierandet från rätten af föreläggande om förmyndareräknings aflemnande i fall, då intet finnes att gorå räkning öfver. Om ett nytt stadgande för detta ändamål anses behöfligt, torde det emellertid rätteligen hafva sin plats i § 8, som handlar om rättens föreläggande, samt böra meddelas i sådana ordalag, att det icke, för minskning af besvär på ett håll, åstadkommer större sådant på ett annat.

7 §•

Justitierådet Östergren utlät sig: Den i förslaget vidtagna anordning, hvarigenom förmyndare, som tyda under rådstufvu- eller häradsrätt, befrias från hittills häfd skyldighet att styrka det de aflemnat räkningar samt gode männen i stället fått sig ålagdt att upprätta och till rätten insända förteckningar å aflemnade räkningar och anmälningar, kan lätteligen komma att föranleda oreda, besvär och kostnader. Om nemligen gode männen icke vore ordentlige och noggranne vid upprättandet af förteckningarne utan råkade utesluta någre räkningar eller anmälningar, så blefve rätten häraf förledd att gifva förmyndare, som fullgjort sina skyldigheter, onödiga förelägganden, hvilket naturligtvis medförde obehag, besvär och omkostnader för andre än dem, som vållat, att de onödige föreläggandena expedierats och kommunicerats. — Om, oaktadt

31 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

hvad jag nu anfört, berörda anordning skulle finnas lämplig, får jag, under oberopande af hvad jag erinrat vid § 6, hemställa, att gode männen ålägges att uti förteckningarne öfver aflemnade räkningar införa jemväl uppgifter om de omyndiges behållning i löst och fast och om den Säkerhet, mot hvilken deras reda penningar äro utsatte.

9 §•

Justitierådet Östergren anförde: I fråga om det önskvärda deri, att

rätten såsom öfverförmyndare erhåller kännedom om storleken af de omyndiges förmögenhet och om den säkerhet, mot hvilken deras reda penningar äro utsatte, hänvisar jag till mitt yttrande vid § 6.

10 §.

Justitierådet Östergren, med hvilken Justitierådet Hernmarek instämde, yttrade: Det nya stadgandet i denna paragraf om skyldighet för för-

myndare att hålla omyndiges värdehandlingar för gode män tillgänglige, hvilket stadgande jag finner välgrundad!, gifver mig anledning ifrågasätta, om det icke vore skäl att ytterligare skärpa kontrollen öfver förmyndareförvaltning genom att gifva gode männen tillgång jemväl till andra för en ordentlig granskning af aflemnade räkningar erforderlige handlingar såsom bouppteckningar, arfskiftesinstrument och verifikationer till utbetalningarne.

11 §•

Justitieråden von Hofsten, Huss, von Segebaden, Hernmarek och Östergren förenade sig om följande yttrande: Då uttrycket vederhäftig, om

ock antaget i allmänna språkbruket, likväl vore till betydelsen allt för obestämdt, anse vi nämnda ord böra undvikas derigenom att i mera allmänna ordalag antydes förmyndares olämplighet att vidare förestå förmynderskapet.

För den afvikelse från nu gällande förordnings lydelse, som förekommer i senare punkten af första stycket, anse vi desto mindre skäl förefinnas, som uttrycket »den omyndiges medel» möjligen kunde föranleda stadgandets tillämpning icke allenast å medel, som hos förmyndaren innestå, utan äfven å sådane, som äro utlånade.

Justitierådet Rabe utlät sig: Då det icke alltid bör anses nödigt

och understundom till och med kan vara omöjligt att till förmyndare

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

förordna någon, som har så stor förmögenhet att den utgör säkerhet för omyndigs medel, och

då förslaget torde böra antagas hafva, likasom nu gällande förordning af den 24 September 1861, till ändamål att gode männen skola utöfva tillsyn å förmynderskap så vidt angår förmyndares förvaltning af den omyndiges egendom, men ej att ingå i bedömande af hans lämplighet i öfrigt att förmynderskapet förestå, samt den förmyndare, hvilken rätteligen förvaltat sin myndlings egendom, icke lärer kunna anses vara oskicklig att samma förvaltning fortfarande bestrida,

synes mig satsen: »eller att han ej är vederhäftig eller skicklig att förmynderskapet förestå» böra utgå.

Justitierådet Ahlgren lemnade denna paragraf utan annan anmärkning, än att han ansåg sig böra hemställa, huruvida icke i stället för det i första stycket vid angifvande af omfånget utaf gode männens befogenhet använda uttryck: »att han icke är vederhäftig eller skicklig att förmynderskapet förestå» lämpligen kunde begagnas mera allmänna ordalag, såsom »att sådana förhållanden äro för handen, att han ej vidare må förmynderskapet förestå».

12 §.

Justitieråden Huss, von Segébaden och Hernmarch förenade sig om följande yttrande: Enär den skyldighet att tillhandagå med erforderliga upplysningar, som skulle åligga god man, torde blifva allt för betungande derest densamma komme att utsträckas till anskaffande af andra upplysningar, än dem som för gode mannen sjelf vore tillgängliga, anse vi ifrågavarande stadgande böra affattas i sådana ordalag, som tydligen utmärka, att gode mannens skyldighet i förevarande afseende vore inskränkt till upplysningar af sistnämnda beskaffenhet.

Hvad angår senare momentet, anse vi, dels att förordnande af ifrågavarande slag uttryckligen borde inskränkas till det fall, att fråga uppstått om förmyndares entledigande och dels att då syftemålet med ett dylikt förordnande syntes vara att i nyssnämnda fall den förordnade skulle biträda öfverförmyndaren med att åstadkomma den närmare utredning, som kunde vara erforderlig, men med en sådan uppfattning af den förordnades ställning det icke läte förena sig att han, såsom af den föreslagna redaktionen syntes framgå, skulle ega befogenhet att mot rättens beslut fullfölja talan, ordalag borde väljas, som uttalade nämnda syftemål och på samma gång utmärkte, att den förordnade icke egde öfverklaga rättens beslut.

33 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Justitierådet Rabe yttrade: Enligt andra stycket i denna paragraf

skalle rätten ega förordna god man eller annan person att mot förmyndare föra omyndigs talan, när rätten i anledning af gjord anmälan eller eljest finner sådant nödigt. Men då den talan, som här afses, endast kan gå ut på antingen annan förmyndares förordnande eller åläggande för förmyndaren att lemna inteckning eller annan säkerhet för den omyndiges medel, och rätten eger sjelf affordra förmyndaren alla de upplysningar, hvaraf rätten kan vara i behof för pröfningen af omförmälda frågor, inser jag icke nödvändigheten eller lämpligheten att hvad dem angår förordna god man eller annan person att mot förmyndaren föra omyndigs talan, desto mindre, som jemlik! första stycket i förevarande paragraf det skulle åligga god man att i hvad till hans befattning hörer tillhandagå rätten eller domaren med erforderliga upplysningar. Kan ej förmyndaren för rätten fullt nöjaktigt undanrödja befogenheten af eu anmärkning mot hans förvaltning af den omyndiges egendom eller ådagalägga att giltig anledning saknas att ålägga honom att lemna inteckning eller annan säkerhet, bör rätten icke vidare kunna hysa till förmyndaren det förtroende, att han må vid förmynderskapet bibehållas eller utan lemnande af inteckning eller annan säkerhet fortfarande innehafva myndlingens medel. På grund häraf och enär det ifrågavarande stadgandet, om det blefve lag, synes mig möjligen kunna hafva till följd, att rätten i tvifvelaktiga fall tillämpade detsamma hellre än att genast förordna annan förmyndare eller ålägga förmyndaren att lemna inteckning eller annan säkerhet till förekommande af fara att den omyn-» diges egendom origtigt förvaltades eller kunde gå förlorad, hemställer jag, att andra stycket i 12 § måtte utgå.

Justitierådet Östergren förenade sig i hvad anginge första stycket af paragrafen med Justitieråden Huss, von Segebaden och Hernmarck men i öfrigt med Justitierådet Rabe.

Ex protocollo

Otto Rooth.

5 Bill. till Rilcsd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft.

34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utdrag af protokollet öfver justitie-departementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Lördagen den 12 Januari 1884,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild, Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Eyding,

von Krusenstjerna,

Justitieråden: Wretman,

Ahlgren.

l:o.

Departementschefen Statsrådet von Steyern föredrog i underdånighet Högsta Domstolens yttrande öfver det enligt statsrådsprotokollet öfver justitie-departementsärenden för den 29 Juni 1883 dit remitterade förslag till förordning angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom.

Departementschefen anförde vidare: »Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärka vid § 1, att gällande stadganden i det ämne, hvarom första stycket af denna paragraf handlade, skäligen icke gåfve anledning till annan anmärkning än den, att föreskrift saknades rörande utöfvande af förmynderskapsvårdnad i det fall, att den omyndiges fader vore okänd, hvadan dessa stadganden med nu nämnda tillägg borde bibehållas.

För det ändamål, som förslagets 1 § afser att främja, eller att intet förmynderskap skall lemnas utan domstols vårdnad, kan någon säkrare

35 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

regel ej uppställas än den, att, så snart domstolen förordnat en förmyndare, samma domstol ock omedelbart öfvertager vårdnaden å förmynderskapet och skyldigheten att anteckna detsamma i sin bok, samt att vårdnaden sedermera ej får flyttas utan domstolens beslut. Lagens nuvarande lydelse tillfredsställer ej dessa anspråk, dels emedan den för vårdnadens öfvertagande af viss rätt uppställer fristående regler, hvilkas öfverensstämmelse med reglerna om rättens behörighet att förordna förmyndare möjligen kunna blifva tvist underkastade, dels emedan den lemnar rum för den tolkning, att vårdnaden utan rättens beslut flyttas, när fader, under det han utöfvar förmynderskapet, ombyter hemvist. Af dessa skäl anser jag stadgandet i förslagets första punkt böra bibehållas oförändradt.

Detta stadgande fordrar dock, såsom jag vid ett föregående tillfälleerinrat, en komplettering för det fall att, jemlikt 20 kap. 1—4 §§ Årfdabalken, fader, moder eller någon* af dem utsedd person eller skyldeman till omyndig tillträdt förmynderskap utan rättens förordnande. Det föreslås att i sådant fall vårdnaden skall ligga å den rätt, som det ålegat att förordna förmyndare, derest sjelfskrifven förmyndare ej funnits. Ofvannämnda ledamöter af Högsta Domstolen befara, att härigenom skulle inom kretsen af de förmynderskap, som vore underkastade offentlig kontroll, dragas jemväl den vårdnad, hvartill fader vore förbunden, äfven der någon förvaltning af den beskaffenhet, förslaget afsåge, ej kunde ifrågakomma, såsom i det fall att båda föräldrarna lefde och barnen icke hade några egna tillgångar. Det kan visserligen icke förnekas, att ordalagen i 20 kap. 1 § Ärfdabalken medgifva, att under benämningen förmynderskap innefattas jemväl den vård en fader under ännu oupplöst äktenskap egnar sina barn, utan att dessa hafva egna tillgångar, som tarfva förvaltning. Men denna utsträckning af förmynderskapsbegreppet är dock temligen främmande för den vanliga uppfattningen och har, sä vidt jag kunnat erfara, aldrig gjort sig gällande vid tillämpningen af 1861 års förordning, ehuru äfven dennas 1 § är så redigerad, att den kan omfatta antydda art af förmynderskap. Rättens kontroll öfver dylika förmynderskap är för öfrigt faktiskt omöjlig, emedan lagstiftningen ej lemnar rätten någon utväg att inhemta kännedom om deras tillvaro. Jag kan derföre ej föreställa mig att något förtydligande af förslaget är af nöden vare sig i denna paragraf eller i den sjette, vid hvilken samma anmärkning inom Högsta Domstolen framställs.

Högsta Domstolens samtlige ledamöter hafva föreslagit den ändring i andra stycket af § 1, att der skulle bestämdt angifvas de två fall, då enligt domstolens mening vårdnaden å förmynderskap borde få flyttas

36 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

från en rätt till en annan. Jag tillstyrker, om ock med någon tvekan, Eders Rongl. Maj:t att biträda detta förslag. Visserligen kunna andra fall än de af Högsta Domstolen uppgifna tänkas, då det för förmyndaren skulle vara synnerligen beqvämt, om vårdnaden flyttades, utan att derföre kontrollen öfver hans förvaltning behöfde blifva mindre verksam. Ett sådant fall har eu af Högsta Domstolens ledamöter anfört vid granskningen af § 1. Det torde dock böra medgifvas, att sådana fall ej ofta förekomma, och att å andra sidan möjligen en obegränsad rätt för domstolen att afsåga sig vårdnaden af förmynderskap kunde någon gång föranleda missbruk.

Derest den i 2 § omhandlade förmynderskapsbokens innehåll skulle så utförligt beskrifvas som Högsta Domstolens fleste ledamöter föreslagit, återstode ej någon anledning att förbehålla Konungen rätt att meddela närmare bestämmelser i ämnet. Så till vida torde dock anmärkningen ej sakna fog, att de ur förslaget uteslutna föreskrifterna kunna anses vara af lika stor vigt som en eller annan af de i förslaget upptagna. Då emellertid boken ingalunda är af den betydelse för allmänheten, som t. ex. fastighetsböckerna, utan densamma endast har till uppgift att för domaren underlätta utöfvandet af den honom åliggande kontrollen öfver förmynderskap, torde, om endast denna uppgift antydes i lagen, det kunna lemnas åt Konungen att meddela samtliga för ändamålet nödiga föreskrifter.

All grund saknas måhända ej för den af några ledamöter i Högsta Domstolen uttalade farhåga, att val af gode män skulle kunna genom en eller annan valförrättares försummelse uraktlåtas. En föreskrift om skyldighet för rätten eller domaren att anmäla sådant hos Konungens Befallningshafvande samt för denna myndighet att, med anlitande af de utvägar kommunalförfattningarna erbjuda, tillse det val förrättas, synes derföre ej opåkallad.

Högsta Domstolens fleste ledamöter hafva ogillat den afvikelse från nu gällande förordnings lydelse, som förekommer i senare punkten af 11 §:ns första stycke, helst uttrycket: »den omyndiges medel» möjligen kunde föranleda stadgandets tillämpning icke allenast å medel, som hos förmyndaren innestode, utan äfven å sådana, som vore utlånade. En sådan tillämpning har just varit ändamålet med den ändrade ordalydelsen. Såsom allmän regel torde böra gälla, att förmyndaren är myndlingen ansvarig lika val för de medel han utlånar till andra, som dem han använder i egen rörelse. I rättens pligt att efter förmyndarens hörande förordna såsom nödigt och skäligt pröfvas ligger en trygghet för förmyndaren att ej i oträngdt mål betungas med säkerhets anskaffande.

37 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

I 12 § föreslås, att rätten, der den i anledning af gjord anmälan, eller eljest, finner nödigt, må förordna god man eller annan person att mot förmyndare föra omyndigs talan. Tre af Högsta Domstolens ledamöter anmärka, att förordnande af ifrågavarande slag uttryckligen borde inskränkas till det fall, att fråga uppstått om förmyndares entledigande, samt att, då syftemålet med ett dylikt förordnande syntes vara att i nyssnämnda fall den förordnade skulle biträda öfverförmyndaren med att åstadkomma den närmare utredning, som kunde vara erforderlig, men med en sådan uppfattning af den förordnades ställning det icke läte förena sig, att han, såsom af den föreslagna redaktionen syntes framgå, skulle ega befogenhet att mot rättens beslut fullfölja talan, ordalag borde väljas, som uttalade nämnda syftemål och på samma gång utmärkte, att den förordnade icke egde öfverklaga rättens beslut. Två andra ledamöter hafva ansett, att då rätten egde sjelf affordra förmyndaren alla de upplysningar, hvaraf rätten kunde vara i behof för pröfningen af den mot förmyndaren gjorda anmälan, samt enligt första stycket i 12 § det skulle åligga god man att i hvad till hans befattning hörde tillhandagå rätten eller domaren med erforderliga upplysningar, andra stycket i samma paragraf kunde utgå.

1 den skrifvelse af den 8 April 1881, i hvilken Riksdagen begärde en revision af lagstiftningen om tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, anfördes såsom eu af bristerna i denna lagstiftning, att, då anmärkning mot af förmyndare afgifven årsräkning eller eljest mot förmyndares vederhäftighet skulle af rätten pröfvas, hvarken god man eller någon annan vore förpligtad att föra talan för den omyndige. I flera af de yttranden, som af vederbörande domare afgifvits i detta ärende, har den antydda bristen och behofvet af dess afhjelpande kraftigt framhållits. Det erinras, hurusom rätten har svårt att pröfva behörigheten af eu af god man gjord anmärkning, då hvarken gode mannen eller någon annan är pligtig att uppträda inför rätten mot förmyndaren och förebringa den bevisning, som må vara att tillgå. Det anföres exempel derpå, huru omyndiges tillgångar förfaras genom saknaden af föreskrift i detta hänseende. Såsom synnerligen anmärkningsvärdt framhålles, att sedan underrätt på grund af sin kännedom om en förmyndares person och ställning skilt honom från förmynderskapet eller förordnat någon till hans medförmyndare, men förmyndaren i öfverrätt vunnit ändring i beslutet, har god man förklarats enligt nu gällande lag icke vara behörig att öfverklaga öfverrättens utslag hos Kong]. Maj:t. Dessa och andra omständigheter göra det enligt mitt förmenande nödigt, att i den nya lagen upptaga ett stadgande om rättighet för domstol

Bih. till Riksd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 6

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

att i vigtiga fall förordna god man eller annan person att mot förmyndare föra omyndigs talan, der så erfordras genom alla instanserna. Det medgifves gerna, att i många, kanske de flesta, fall rättens på dess egenskap af öfverförmyndare grundade pligt att sjelfmant tillgodose den omyndiges bästa gör förordnande af ett särskildt rättegångsombud för denne öfverflödigt. Men sådana fall kunna väl tänkas, då rättens öfverförmynderskap vore för den omyndige en tunga, om det beröfvade honom förmånen att genom särskildt ombud få sin talan vid rätten utförd och få den pröfvad af högre rätt.

I fråga om de ändringar i förslaget, som icke blifvit här omförmälda, åberopas de i Högsta Domstolen gjorda anmärkningar.

Jag hemställer underdånigst, att det sålunda i vissa delar ändrade förslaget måtte af Eders Kongl. Maj:t godkännas och jemlikt 87 § Regeringsformen Riksdagen till antagande föreläggas».

Justitierådet Ahlgren åberopade sina vid förslagets granskning i Högsta Domstolen gjorda anmärkningar i de delar, der förslaget ej blifvit i enlighet med dessa anmärkningar ändradt.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter behagade Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad föredragande Departementschefen hemstält; och skulle i följd häraf proposition till Riksdagen allåtas, af innehåll bilagan litt. Å vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Tli. Wilh. Mahn.

Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1884.