Prop. 1885:11

med förslag till lag angående ändring i 9, Öl och 52 §§ Konkurslagen

Typ: Proposition
Källa: weburn.kb.se

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

1 N:o 11.

Ank. till Riksd. Kansli den 27 Jan. 1885, kl. 2 e. m.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående ändring i 9, Öl och 52 §§ Konkurslagen; gifven Stockholms slott den 9 Januari 1885.

Med öfverlemnande af de i Statsrådet och Högsta Domstolen i ärendet hållna protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed jemlikt 87 § Regeringsformen hafva i nåder föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag angående ändring i 9, 51 och 52 §§ Konkurslagen.

Härigenom förordnas, att nedannämnda paragrafer i Konkurslagen den 18 September 1862 skola erhålla följande förändrade lydelse:

9 §•

Vid konkursansökning foge gäldenär uppteckning å boets egendom och gäld, med uppgift å borgenärers namn och hemvist, så ock å de böcker och handlingar, som boet röra; och vare uppteckningen med edsförpligtelse underskrifven. År ej bouppteckning bifogad, eller uppstår konkurs i följd af borgenärs yrkande och aflemnar ej gäldenär vid förklarings afgifvande bouppteckning; varde, i stad af rätten och å landet af domaren, förordnande genast meddeladt magistratsperson, kronofogde, länsman, rättens betjent eller annan lämplig person att uppteckningen utan dröjsmål förrätta; och åligge gäldenären att allt, som till boet hörer, under edsförpligtelse redligen uppgifva. Kan ej Bill. till Riksd. Prof. 1885. 1 Sami. 1 Afd. 8 Höft. 1

2 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 11.

fullständig uppteckning genast ske, bör skriftlig uppgift å borgenärerne och deras hemvist rätten eller domaren ofördröjligen tillställas.

Då konkurs uppstått, varde förordnande genast meddeladt person, som nu nämnd är, att gäldenärs böcker och andra handlingar, som hans rörelse angå, under försegling sätta eller i förvar taga, så ock, der rätten eller domaren så nödigt anser, att låta konkursboets kända egendom under säker vard hållas och boets angelägenheter bevakas intilldess, såsom framdeles sägs, gode män utsedde blifvit. År ej bouppteckning af gäldenären ingifven, varde förordnande, på sätt nyss nämndt är, alltid meddeladt. På yrkande af gäldenären eller någon af borgenärerne ege rätten eller domaren att, i stället för förordnande hvarom nu är nämndt, uppdraga åt en eller flere skicklige män att boet jemte de böcker och handlingar, som nämnda äro, omhändertaga och med den befogenhet, som tillkommer gode män, boet förvalta, intilldess gode män utsedde blifvit.

. Varder annan än den, som domare- eller tjensteed aflagt, till förrättningsman enligt denna § förordnad; svärje inför rätten eller domaren, att han det uppdrag redligen fullgöra skall; och hafve sedan samma pligt och njute lika skydd, som enligt lag tillkommer dem, hvilka rättens ärenden gå.

Öl §.

Fast egendom må ej annorledes än å offentlig auktion säljas, der ej alla vid sammankomsten närvarande borgenärer, så ock gäldenären, dertill samtycka. År sådan egendom för gäld intecknad, då må försäljning utom offentlig auktion ej ske, der ej de inteckningshafvare, hvilkas rätt må vara deraf beroende, bifall dertill lemnat; sker försäljningen å auktion, varde de inteckningshafvare, som kände äro, dertill kallade. Ej må å sådan auktion egendom säljas under inteckningarnes värde, sammanlagdt med det belopp, som med förmånsrätt framför desamma enligt lag bör ur egendomen utgå, der ej borgenäleme i den ordning 59 och 60 §§ stadga, så ock de inteckningshafvare, hvilkas rätt är deraf beroende, till den försäljning bifall lemna. Kan försäljning sålunda ej ske, ega borgenärerne hos vederbörande myndighet äska försäljning i den ordning, som om fast egendom, den der utmätt blifvit, särskildt är stadgadt.

Lös egendom må ej heller säljas annorledes än å auktion, den der blifvit lagligen kungjord, der ej borgenärerne i den ordning, som * ^ och ^ §§ stadgas, besluta, att egendomen eller någon del deraf må säljas under hand, samt rättens ombudsman efter gäldenärens

3 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 11.

hörande dertill lemnar bifall. Lös egendom, deri borgenär har panträtt eller annan förmånsrätt, som endast i viss egendom gäller, må ej i något fall utan hans samtycke säljas utom auktion.

52 §.

Sedan afgjordt är, att ackord ej kommer till stånd, skall försäljning af boets egendom, så fort ske kan, ega rum, der ej borgenärerne besluta uppskof med försäljningen. Sådant uppskof må dock ej emot någon borgenärs eller gäldenärens vid sammankomst gjorda bestridande bestämmas till längre tid än ett år. Ej heller må sådant beslut lända till inskränkning i den rätt, i fråga om försäljning af egendom, som enligt lag tillkommer inteckningshafvare eller borgenär, hvarom i 54 § sägs.

Väckes fråga om sådant uppskof, skola borgenärerne sammankallas att öfver frågan besluta; skolande i kallelsen till borgenärssammanträdet utsättas, att dylik fråga å sammanträdet förekommer till afgörande.

Kong!. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steg er n.

4 Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Fredagen den 21 November 1884,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

9:o.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anförde:

»Under de senare åren har fyrfaldiga gånger inom Riksdagen väckts förslag om en lag, hvarigenom en på obestånd kommen köpmans tillgångar skulle kunna öfvertagas till förvaltning af borgenärerna, utan att konkurs behöfde inträda. Såsom skäl för ett dylikt förslag har anförts, att fall kunde inträffa, då konkurslagens föreskrifter ej vore i allo tillämpliga och då boets realisation oberoende af de i konkurslagen gifna regler kunde lemna ett fördelaktigare resultat så väl för borgenärerna som för gäldenären. De bestämmelser i konkurslagen, mot hvilka anmärkningar framstälts, äro följande:

I 9 § åläggeB rätten eller domaren att utse lämplig person att under försegling sätta eller i förvar taga gäldenärens böcker och andra

5 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 11.

handlingar, som hans rörelse angå, så ock, der rätten eller domaren så nödigt anser, låta konkursboets kända egendom under säker vård hållas och boets angelägenheter bevakas, intill dess gode män blifvit utsedde. Det syntes alltså vara lagens mening, att, så snart konkurs inträffade, all gäldenärens rörelse skulle afstanna och rättens uppmärksamhet hufvudsakligen rigtas derpå, att hvad som funnes i boet, när konkursen började, ock skulle oförskingradt öfverlemnas till borgenärerna, när de genom gode män toge boet om hand. Ett sådant afbrott i en större affärsverksamhet, vare sig handel, sjöfart eller fabriksrörelse, kunde emellertid ej blott lända konkursboet till verklig skada, utan ock försätta i arbetslöshet med deraf följande ekonomiskt betryck en talrik, hos gäldenäi-en anstäld arbetspersonal.

51 § konkurslagen innehåller, att konkursboets lösa egendom skall försäljas på offentlig auktion, der ej alla vid sammankomst närvarande borgenärer och gäldenären dertill samtycka; dock att borgenärerna i vanlig ordning ega besluta om försäljning under hand af varulager eller af ett eller annat stycke af annan lös egendom. I 52 § föreskrifves derjemte, att försäljningen ej får mot någon borgenärs eller gäldenärens bestridande uppskjutas längre tid efter inställelsedagen, än som till kungörelse derom nödig är. En sådan forcerad försäljning af all gäldenärens lösa egendom på auktion kunde leda till ett oskäligt nedtryckande af priset på densamma, i synnerhet då det gälde att realisera en myckenhet egendom af samma slag, hvaremot bättre försäljningsvilkor kunde vara att förvänta, om egendomen finge utbjudas under hand, och större rådrum medgåfves för underhandling med spekulanter. I synnerhet vore detta fallet, då, såsom någon gång inträffade, tillfälliga orsaker vållade stockningar inom affärsverlden och nödgade köpmän att inställa sina betalningar, utan att derföre verklig brist i tillgångarna förefunnes.

Slutligen har ock anmärkning gjorts mot den tidsutdrägt, som vållades genom iakttagande af de i konkurslagen stadgade formaliteter i fråga om boupptecknings verkställande, borgenärernas sammankallande och boets realisering, samt mot de kostnader, hvilka vore en följd af konkursutredningen. Det har ej heller saknats antydan derom, att det för gäldenären personligen vore angenämare och för möjligheten att återupptaga hans verksamhet förmånligare, om konkurs ej behöfde inträda.

Häraf har man dragit den slutsats, att lagen borde gynna ett förfarande, hvarigenom på ansökan af gäldenär, som vore köpman, konkursboet öfverlemnades till borgenärernas förvaltning utan att konkurs inträdde. Hufvuddragen af den föreslagna lagstiftningen äro i

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

öfrigt, att öfver en dylik hos rätten gjord ansökning borgenärerna skulle inom viss kort tid höras, att administration ej skulle komma till stånd, derest ej en viss pluralitet af borgenärerna derom förenade sig och rätten gåfve sitt bifall, att borgenärerna skulle välja administratörer af boet och bestämma deras arfvode, samt att förvaltningen ej finge fortgå längre än ett år utan rättens tillstånd. Att under nämnda tid lös. egendom finge säljas under hand är väl meningen, ehuru det ej blifvit uttryckligen utsagdt. I öfrigt innehåller det sista och utförligaste förslaget närmare bestämmelser angående beskaffenheten af den fordran, för hvilken rösträtt skulle få utöfvas, hvarjemte meddelas stadganden rörande den verkan, som ansökning om administration skulle utöfva på senare ingifven ansökan om gäldenärens försättande i konkurs samt på de exekutiva åtgärder, som mot gäldenären redan börjats eller under administrationens fortgång ifrågasattes.

Förslaget har icke tillvunnit sig Riksdagens bifall. Mot detsamma hafva dels vid särskilda tillfällen af Riksdagens Lag-Utskott, dels af Justitieombudsmannen i hans berättelse till 1879 års Riksdag gjorts vigtiga erinringar. Förslaget åsyftade, har man sagt, att genom några borgenärers beslut hindra andra att anlita vanliga exekutiva åtgärder för. att göra sin rätt gällande, samt att tvinga dem att deltaga i en administration. Derföre fordrades att alla borgenärer finge tillfälle att i beslutet deltaga, och att fordringarna och den på dem grundade rösträtt blifvit rättsligen faststälda, men intetdera kunde ega rum enligt förslaget, som medgaf borgenärerna så kort tid att fatta sitt beslut, att alla ej kunde inställa sig, ännu mindre få sina fordringar pröfvade. Skulle detta ske, blefve tidsutdrägten ej mindre än den nu är vid konkurs. . Om anmärkningar gjordes mot anmäld fordran, funnes ingen utväg anvisad att få densamma pröfvad. Att hänskjuta en sådan tvist till profning af domstol i vanlig ordning skulle vålla större tidsutdrägt., än om ärendet behandlades enligt konkurslagen. Denna lags föreskrifter i 36 § om återvinning till konkursboet af egendom, som under den närmaste tiden före konkursen afhändts boet till borgenärernas skada, skulle ej vara tillämplig i fråga om administration. Likaså 38 § om säljares rätt att ej annorledes än mot betalning till konkursboet- utlemna varor, som gäldenären köpt men ej betalt. Och slutligen skulle en gäldenär, som lyckats få till stånd ett beslut om administration, icke vara underkastad lagens stadganden om ansvar å bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär i konkurs.

Genom dessa erinringar, hvilkas befogenhet ej lärer kunna bestridas, torde vara ådagalagdt, att en lagstiftning om administration ingalunda är eu så lätt uppgift, som man förestält sig. För att lösa den så, som

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

en lagstiftningsuppgift bör lösas, fordras en lag af föga mindre omfång än konkurslagens.

En sådan lagstiftning är emellertid, enligt mitt förmenande, icke nödvändig för det afsedda ändamålet. Deraf att förhållanden finnas, på hvilka vissa af konkurslagens nuvarande föreskrifter ej äro fullt tillämpliga, följer icke att sådana förhållanden böra ställas helt och hållet utom konkurslagens verkningsområde. Konkurslagens bestämmelser sakna ingalunda mottaglighet för förändringar, egnade att sätta den ganska väl i stånd att motsvara de kraf, hvilka i en utvecklad affärsverksamhets intresse kunna ställas på densamma. Visserligen kan det ej undvikas, att hvarje konkursförfarande för gäldenären medför vissa obehag och möjligen försvårar hans utsigter att kunna återupptaga sin verksamhet. Men denna brist, om den ens så får kallas, gör sig gällande icke blott i de större konkurser, hvilka man vill förekomma genom administrationsförfarandet, utan ock i de mångfaldiga små, der detta förfarande enligt förslaget ej skulle komma till användning, och jag inser ej något skäl att skapa en undantagsställning för de förra. Dessutom betviflar jag, att eu gäldenär anseende skulle vinna särdeles mycket derpå, att han i stället för konkurs underkastades ett legalt förfarande, som, derest lagstiftningen angående detsamma gjordes fullständig, knappast i något afseende utom till namnet komme att skilja sig från konkurs.

Mot införande af administrationsförfarandet hos oss talar jemväl den omständighet, att detta förfarande i följd af de missbruk, hvartill en från offentlig myndighets sida okontrollerad förvaltning af gäldenärs egendom visat sig leda, icke vunnit varaktigt insteg i något lands lagstiftning, med undantag af Englands; samt att i sistnämnda land, der det nästan gjordes till regel genom 1869 års konkurslag, dess användning genom eu år 1883 antagen ny lag betydligt inskränkts.

De nu anförda betänkligheterna delas jemväl af den komité, som år 1879 fick i uppdrag att taga i öfvervägande frågan om hvilka särskilda föreskrifter må finnas lämpliga för utredning af tillgångar, som blifvit till borgenärers förnöjande afträdda af enskilda banker och andra dermed jemförliga bolag och affärsfirmor, samt i detta ämne afgifva förslag. Komitén erkänner befogenheten af de flesta bland de anmärkningar, som, enligt hvad jag anfört, blifvit mot vissa konkurslagens stadgande!! gjorda, men den vill undanrödja de anmärkta bristerna genom ändringar i konkurslagen, hvilka komitén sålunda motiverar:

»Bland de med rätta anmärkta bristerna i nu gällande konkurslag möter först saknaden af en fullt tillfredsställande form för förvaltningen af gäldenärens tillgångar under tiden från den offentliga stäm-

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 11.

ningens utfärdande och intill dess gode män blifvit utsedde, hvilken tid kan utgöra ända till tre veckor och derutöfver. Om nemligen gäldenären drifvit en omfattande handelsrörelse eller en större industriel verksamhet eller idkat t. ex. skeppsredareaffärer, kan en dylik verksamhet icke ögonblickligen afbrytas, eller länder åtminstone ett dylikt afbrott helt säkert boet till skada. Men det stadgande, som i 9 § konkurslagen förekommer, att rätten skall förordna eu person att gäldenärens böcker och andra handligar, som hans rörelse angå, under försegling sätta eller i förvar taga samt att, der så nödigt anses, låta konkursboets kända egendom under säker vård hållas och boets angelägenheter bevakas, hvilar på förutsättningen, att den verksamhet, gäldenären utöfvat, helt och hållet skall afbrytas, och uppdraget att bevaka boets angelägenheter torde endast afse de rättsliga åtgärder, som kunna ifrågakomma för skyddande af desamma. Denna uppfattning har åtminstone i praxis gjort sig gällande, och nekas kan icke, att lydelsen af ifrågavarande stadgande ej gifver stöd för antagandet, att den enligt nämnda föreskrift förordnade personen skulle ega vidtaga några egentliga förvaltningsåtgärder. Det är denna brist i lagstiftningen, komiterade velat afhjelpa genom ett tillägg till sist åberopade paragraf, deri komiterade anvisat gäldenären eller den borgenär, som yrkar derpå, en utväg att genom rättens förordnande för den tid, som föregår godmansvalet, få till stånd en förvaltning, utrustad med samma befogenhet, som tillkommer gode männen. Då komiterade ansett behofvet af eu oafbruten förvaltning icke kunna i någon afsevärd mån göra sig gällande i andra fall, än der gäldenären är köpman eller, enligt detta ords betydelse i konkurslagen, drifvit sådan rörelse, att han varit skyldig föra handélsböcker, har stadgandet blifvit inskränkt till gäldenärer, som äro köpmän.

»Den andra anmärkningen, som efter komiterades tanke med fog kan göras mot gällande konkurslag, afser föreskriften i 52 § konkurslagen, att sedan afgjordt är att ackord ej kommer till stånd, må ej mot någon borgenärs eller gäldenärens vid sammankomst gjorda bestridande försäljning af boets egendom uppskjutas längre tid efter inställelsedagen, än som till kungörelse derom nödig är.

»Denna föreskrift kan onekligen i vissa fall för borgenärerne medföra skada. I följd af de större affärsförhållanden, som här i landet under tiden efter konkurslagens antagande uppstått, inträffar numera att till konkurs afträdes tillgångar af den beskaffenhet och omfattning, att deras försäljning icke utan stor förlust låter sig verkställas inom den i 52 § konkurslagen bestämda korta tid, hvari emot gäldenärens eller eu enda borgenärs bestridande någon förlängning nu

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

icke kan ske, äfven om sådant uppenbarligen skulle leda till en fördelaktig realisation. Det är med den nuvarande föreskriften icke ens möjligt för borgenärernes flertal att få försäljningen uppskjuten till en årstid, som mera lämpar sig derför.

»Men att t. ex. kunna afvakta sjöfartens öppnande, att, i fråga om varulager och upplag, kunna anordna försäljningen så, att ej hela lagret behöfver på en gång afyttras, att vinna längre rådrum för egendoms utbjudande under hand eller för att lemna spekulanter tillfälle att vidtaga åtgärder för att bereda sig till öfvertagandet af eu större affär, kan dock vara af den vigt för en gynsam realisation, att det synes böra vara borgenärernes flertal medgifvet att besluta ett visst uppskof med försäljningen, och att det icke bör få bero på en enda gäldenär att omintetgöra hvad flertalet i detta afseende finner för konkursboet vara fördelaktigast. A andra sidan, och då konkurs innebär liqvidation åt fordringsegarne så långt tillgångarne förslå, kan med de principer, hvarå konkurslagstiftningen hvilar, ej vara förenligt, att med liqviden uppskjutes huru länge som helst, och komiterade hafva derföre icke velat förorda, att uppskof med realisationen får beslutas för längre än ett år. Det är likaledes klart, att ett sålunda beslutadt uppskof icke kan verka någon inskränkning i inteckningsliafvares rätt att få intecknad fast egendom utan uppskof försåld i öfverensstämmelse med hittills gällande föreskrifter, samt att panthafvare äfven bibehålies vid den rätt, hvarom förmäles i 54 § konkurslagen.

»Med dessa båda ändringar i konkurslagen synes det komiterade, att man i hvad på lagstiftningen ankommer undanröjt de med rätta öfverklagade olägenheter, som den nuvarande konkurslagstiftningens tillämpning å konkurser af större omfattning ej sällan fört med sig.»

Enligt komiterades förslag skulle till andra stycket af 9 § fogas ett så lydande tillägg: »År gäldenären köpman, ege rätten eller domaren på yrkande af gäldenären eller någon af borgenärerna, att, i stället för förordnande, hvarom nu är nämndt, uppdraga åt eu eller flera skickliga män att boet jemte de böcker och handlingar, som nämnda äro, omhändertaga och med den befogenhet, som tillkommer gode män, boet förvalta, intill dess gode män utsedde blifvit.» Och 52 § skulle enligt samma förslag lyda så: »Sedan afgjordt är, att ackord ej kommer till stånd, skall försäljning af boets egendom, så fort ske kan, ega rum, der ej borgenärerne besluta uppskof med försäljningen. Sådant uppskof må dock ej emot någon borgenärs eller gäldenärens vid sammankomst gjorda bestridande bestämmas till längre tid än ett år. Ej heller må sådant beslut lända till inskränkning i den rätt i fråga Bill. till Iiiksd. Prof. 1885. 1 Sami. 1 Afd. 8 Haft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

om försäljning af egendom, som enligt lag tillkommer inteckningshafvare och borgenär, hvarom i 54 § sägs.»

Vid granskning af detta förslag gjordes i Högsta Domstolen endast den anmärkning, att i 52 § borde intagas föreskrift att, der fråga väcktes om uppskof, borgenärerne skulle sammankallas att öfver frågan besluta, samt att i kallelsen till borgenärssammanträdet borde utsättas, att dylik fråga förekomme till afgörande å sammanträdet.

Förslaget kom ej under Kongl. Maj:ts pröfning, emedan lösningen af den fråga, det afhandlar, ansågs inbegripen i det vidsträcktare uppdrag, som lemnades åt den år 1881 tillsatta bankkomitén. Denna har enhälligt omfattat förslaget med den af Högsta Domstolen föreslagna ändring.

Det synes mig vara allt skäl att söka bereda framgång åt ett förslag, som sålunda af ett ganska stort antal med affärslifvets förhållanden och dess behof förtrogne män ansetts motsvara de för handen varande fordringarna, och som ur juridisk synpukt icke hos Högsta Domstolen väckt några betänkligheter. I ett hänseende skulle jag dock vilja till förslaget foga ett tillägg, som endast är ett förtydligande af den mening, som redan deri ligger, eller att lös egendom må under uppskofstiden säljas utom auktion. Det kan ej utan fog sättas i fråga, om ej samma skäl, som betinga en sådan rätt, tala för dess utsträckning äfven till andra fall, än då uppskof med försäljning af egendomen eger rum. Detta förordades af tre ledamöter i Högsta Domstolen, när förslaget till gällande konkurslag der föredrogs. Desse ledamöter ville göra försäljning under hand beroende på gäldenärens samtycke. En allt för stor makt skulle derigenom läggas i en motsträfvig gäldenärs händer. Hans fördel liksom minoritetens bland borgenärerna synes tillräckligt till godo sedd derigenom, att såsom vilkor för dylik försäljning fordras samtycke af rättens ombudsman, sedan gäldenären, i likhet med borgenärerna, fått tillfälle att framlägga sina skäl.

Att borgenärerna äfven i andra konkurser än köpmäns skulle få besluta uppskof med egendoms försäljning, synes mig innefatta en förbättring af det inom Riksdagen väckta förslaget, emedan anledningar till sådant uppskof lika väl kunna förekomma t. ex. i en jordbrukares som i en köpmans konkurs.

Förslaget innehåller intet stadgande, som direkt syftar att påskynda konkursutredningen. Detta skulle svårligen kunna ske annorlunda än genom förkortning af den tid, inom hvilken borgenärerna skola kallas att sina fordringar i konkursen bevaka. Men just i konkurser af större omfång, der gäldenären haft affärsförbindelser med personer, bosatta långt utom den ort, der han haft sitt hemvist, torde

11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

den nu bestämda tiden — näst efter två och sist inom fyra månader — ej tåla någon väsentligare nedsättning, derest alla borgenärerna skola hinna få del af kallelsen och vidtaga nödiga förberedelser för bevakningen. Föreskriften att försäljning af lös egendom får ske underhand leder naturligtvis indirekt äfven till en minskning i tidsutdrägt genom frikallelsen från iakttagande af de i fråga om auktion föreskrifna formaliteter.

Detta medgifvande minskar äfven konkurskostnaderna, och dessa kunna ytterligare nedsättas genom anlitande af den utväg 67 § konkurslagen anvisar att genom rättens förordnande få arfvodet till rättens ombudsman nedsatt. Just i konkurser, der uppskof med försäljning eger rum och sysslomännens besvär ökas genom försäljning under hand, är ett dylikt vädjande till rätten synnerligen befogadt.

Då det af mig nu förordade förslag innehåller ett vigtigt tillägg till det, öfver hvilket Högsta Domstolen förut hörts, torde inhemtande af dess yttrande öfver förslaget vara nödigt. Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes för det ändamål, hvarom 87 § Regeringsformen förmäler, inhemta Högsta Domstolens yttrande öfver det vid detta protokoll under bilagan litt. B fogade förslag till Lag angående ändring af konkurslagens §§ 9, 51 och 52.»

Hvad Departementschefen sålunda hemstält täcktes, uppå tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter,. Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.

Ex protocollo C. P. Hagbergh.

12 Kongl. M.aj:ts Nåd, Proposition N:o 11.

Förslag

till

Lag angående ändring i 9, 51 och 52 §§ konkurslagen.

Härigenom förordnas, att nedannämnda paragrafer i konkurslagen den 18 September 1862 skola erhålla följande förändrade lydelse:

9 §•

Vid konkursansökniug foge gäldenär uppteckning å boets egendom och gäld, med uppgift å borgenärers namn och hemvist, så ock å de böcker och handlingar som boet röra; och vare uppteckningen med edsförpligtelse underskrifven. År ej bouppteckning bifogad, eller uppstår konkurs i följd af borgenärs yrkande och aflemna!' ej gäldenär vid förklarings afgifvande bouppteckning; varde, i stad af rätten och å landet af domaren, förordnande genast meddeladt magistratsperson, kronofogde, länsman, rättens betjent eller annan lämplig person att uppteckningen utan dröjsmål förrätta; och åligge gäldenären att allt, som till boet hörer, under edsförpligtelse redligen uppgifva. Kan ej fullständig uppteckning genast ske, bör skriftlig uppgift å borgenärerna och deras hemvist rätten eller domaren ofördröjligen tillställas.

JDå konkurs uppstått, varde förordnande genast meddeladt person, som nu nämnd är, att gäldenär böcker och andra handlingar, som hans rörelse angå, Tinder försegling sätta eller i förvar taga, så ock, der rätten eller domaren så nödigt anser, att låta konkursboets kända egendom under säker vård hållas, och boets angelägenheter bevakas intilldess, såsom framdeles sägs, gode män utsedde blifvit. År ej bouppteckning af gäldenären ingifven, varde förordnande, på sätt nyss nämndt är, alltid meddeladt. År gäldenären köpman, ege rätten eller domaren på yrkande af gäldenären eller någon af borgenärerne att, i

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

stället för förordnande hvarom nu är nämndt, uppdraga åt en eller flere skicklige män att boet jemte de böcker och handlingar, som nämnda äro, omhändertaga och med den befogenhet, som tillkommer gode män, boet förvalta, intill dess gode män utsedde blifvit.

Varder annan än den, som domare- eller tjensteed aflagt, till förrättningsman enligt denna § förordnad; svärje inför rätten eller domaren, att han det uppdrag redligen fullgöra skall, och hafve sedan samma pligt och njute lika skydd, som enligt lag tillkommer dem, hvilka rättens ärenden gå.

51 §.

Fast egendom må ej annorledes än å offentlig auktion säljas, der ej alla vid sammankomsten närvarande borgenärer, så ock gäldenären, dertill samtycka. År sådan egendom för gäld intecknad, då må försäljning utom offentlig auktion ej ske, der ej de inteckningshafvare, hvilkas rätt må vara deraf beroende, bifall dertill lemnat; sker försäljningen å auktion, varde de inteckningshafvare, som kände äro, dertill kallade. Ej må å sådan auktion egendom säljas under inteckningarnes värde, sammanlagdt med det belopp, som med förmånsrätt framför desamma enligt lag bör ur egendomen utgå, der ej borgenärerne i den ordning 59 och 60 §§ stadga, så ock de inteckningshafvare, hvilkas rätt är deraf beroende, till den försäljning bifall lemna. Kan försäljning sålunda ej ske, ega borgenärerne hos vederbörande myndighet äska försäljning i den ordning, som om fast egendom, den der utmätt blifvit, särskildt är stadgadt.

Lös egendom må ej heller säljas annorledes än å auktion, den der blifvit lagligen kungjord, der ej borgenärerne i den ordning, som i 59 och 60 §§ stadgas, besluta, att egendomen eller någon del deraf må säljas under hand, samt rättens ombudsman efter gäldenärens hörande dertill lemnar bifall. Lös egendom, deri borgenär har panträtt, må ej i något fall utan hans samtycke säljas utom axxktion.

52 §.

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

till inskränkning i den rätt, i fråga om försäljning af egendom, som enligt lag tillkommer inteckningshafvare eller borgenär, hvarom i 54 § sägs.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

15 Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Tisdagen den 2 December 1884.

Andra Rummet.

N ärvarande:

Justitieråden: von Hofsten,

Rabe,

von Segebaden,

Hernmarck,

Ahlgren,

Örbom,

Abergsson.

Expeditionschefen Lilienberg föredrog i underdåninghet:

Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 21 nästlidne November, hvarmedelst, för det ändamål 87 § Regeringsformen förmäler, Högsta Domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver ett förslag till Lag angående ändring i 9, Öl och 52 §§ Konkurslagen, så lydande som bilagan till detta protokoll utvisar.

Justitierådet Abergsson yttrade: Hvad beträffar frågan om konkursboets vård och förvaltning under tiden intill dess gode män blifvit af borgenärerne valde, skulle det enligt min åsigt vara gagneligt, om det icke berodde på rättens eller domarens pröfning i hvarje särskildt fall, huruvida någon person skall förordnas eller icke att om boet taga vård och dess angelägenheter bevaka, utan det alltid ålåge rätten eller domaren att förordna en eller flere förvaltare med enahanda befogenhet, som gode män, samt med skyldighet att omhänderhafva förvalt-

16 Kong!,. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 11.

ningen intill dess gode män blifvit utsedde, och detta utan hänsyn dertill, om gäldenären är köpman eller icke och om yrkande angående sådant förordnandes meddelande blifvit af gäldenären eller någon af borgenärerne framstäldt eller icke. Anses emellertid förordnande af sådan förvaltare böra ifrågakomma endast i det särskilda fall, som i föreliggande förslag afse®, har jag mot förslagets formulering icke något att erinra.

Mot den föreslagna förändringen af 51 §, angående rätt för borgenärerne att i samma ordning som i afseende å andra förvaltningsfrågor fatta beslut rörande sättet för lös egendoms försäljning, har jag icke annat att anmärka, än att den i sammanhang dermed meddelade bestämmelsen, att lös egendom, deri borgenär har panträtt, ej i något fall må utan hans samtycke säljas utom auktion, efter min tanke borde göras mera omfattande, så att den skyddade icke blott de borgenärers rätt, hvilka i lös egendom hafva panträtt och således i regeln sjelfve innehafva och kunna enligt 54 § disponera öfver egendomen, utan äfven lände till förmån för sådana borgenärer, som eg a, icke panträtt, utan allenast förmånsrätt till betalning ur viss egendom såsom innehafvare af förlagsinteckning med flere; i följd hvaraf och då uttrycket »borgenärer, som ega förmånsrätt till betalning ur viss lös egendom» jemväl omfattar pantinnehafvare, jag hemställer, att ifrågavarande bestämmelse måtte gifvas följande lydelse:

»Har borgenär förmånsrätt till betalning ur viss lös egendom, må ej i något fall den egendom utan lians samtycke säljas utom auktion».

Förslaget till förändrad lydelse af 52 § lemnas af mig utan anmärkning.

Justitierådet Örbom anförde: Enahanda förhållanden, som tala för den i 9 § föreslagna anordningen af en provisorisk förvaltning af konkursbo, kunna vara för handen äfven i andra konkurser än sådana, der gäldenären är köpman, såsom t. ex. då han i större omfattning bedrifvit jordbruk eller affärsrörelse hvaröfver han dock icke varit pligtig att föra handelsbok. Uppenbarligen är det sjelfva rörelsens och den till konkurs afträdda egendomens beskaffenhet, som vida mer än gäldenärens skyldighet att föra handelsbok bör vara bestämmande i fråga om behofvet af den ifrågasatta anordningen. Jag anser mig derföre böra uttala såsom önskvärd!, att den förmån, som genom förslaget skulle beredas köpmans till konkurs afträdda bo, äfven måtte utsträckas till annan gäldenär konkursbo, derest sådant yrkas och af rätten, på grund af förekomna omständigheter, anses lämpligt.

Uti den föreslagna nya 9 § har upptagits enahanda bestämmelse om edgång af förrättningsman, som förefinnes i den nuvarande lydel-

17 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o It

sen af samma §. Under de decennier, som förflutit efter det gällande konkurslag trädde i kraft, har emellertid eu väsentlig förändring inträdt i det allmänna åskådningssättet i fråga om edgångs behöflighet och lämplighet i vissa fall. Den allmänna meningen synes numera med mycken styrka kräfva att ingen ny edgång införes eller någon redan påbjuden bibehålies, så vidt ej oafvisligt nödtvång föranleder dertill. Delande denna uppfattning, har jag derföre ansett mig böra äfven i förevarande fall tillse, huruvida den omnämnda edgången verkligen är af behofvet påkallad. Dervid har jag kommit till den öfvertygelse att samma edgång, i likhet med de flesta andra löfteseder, som endast innebära en i allmänna ordalag åtagen förpligtelse att redligt eller ordentligt fullgöra vissa åtagna bestyr, är helt och hållet öfverflödig för den, som träder till uppdraget med redligt uppsåt, men deremot för den, hos hvilken redbar vilja saknas, betydelselös, då löftesbrottet icke är såsom mened straffbart enligt statens lagar. I hvilketdera fallet som helst äfventyrar man att edgången kommer att betraktas såsom en tom formalitet och till följd deraf, långt ifrån att lända till fromma för den borgerliga lagens helgd eller sann religiositet, snarare verkar till motsatsen deraf. Vid sådant förhållande föranlåtes jag hemställa, att samtidigt dermed att ny lydelse gifves åt förevarande § i vissa delar, den nu föreskrifna edgången derur må helt och hållet uteslutas.

Skulle en sådan åtgärd icke anses lämplig och edgången sålunda lemnas qvarstående, torde uppmärksamheten böra fästas derå, att gode män och sysslomän i konkurs i allmänhet icke hafva edgång sig ålagd och att följaktligen de gode män, som enligt förslaget skulle i förevarande fall förordnas af domstol eller domare, skulle underkastas en edgångspligt, som ej förefinnes för gode män, som väljas eller förordnas enligt konkurslagens 39 och 40 §§, äfvensom att edgångens fullgörande understundom kan medföra en omgång och tidsutdrägt, hvarigenom ändamålet med anordningen i viss mån förfelas.

Vid förslaget i 51 § anser jag mig böra erinra, att försäljningen å offentlig auktion af konkursboets lösa egendom utan tvifvel i regeln lemnar den bästa garantien för ett godt resultat. Den medför tillika den stora fördelen att icke allenast förebygga sådana oärliga transaktioner, som vid försäljning under hand äro möjliga, utan äfven utesluta den eljest dervid lätt uppstående misstanken om tillvaron af dylika transaktioner. De allmänna och betydande olägenheter, hvilka sålunda kunna tänkas förbundna med försäljningen under hand, uppväga efter min åsigt fullkomligt de fördelar af snabbare realisation och möj- Bih. till Ri/csd. Prot. 1885. 1 Sami. 1 Afd. 8 Raft. 3

18 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 11.

ligen äfven högre köpeskilling, som till äfventyrs någon gång i enstaka fall skulle kunna genom dylik försäljning ernås. Med hänsyn tillika till de lättnader i fråga om realisation under hand af lös egendom, hvilka redan äro i konkurslagen medgifna, och då, så vidt jag kunnat inhemta, behofvet af utsträckt frihet i detta hänseende icke är af erfarenheten så vitsordadt, att jag obetingadt kan antaga att utsträckningen skulle lända till de i konkursbo intresserades sannskyldiga nytta, vågar jag derföre icke förorda förslaget i denna del.

I öfrigt lemnar jag förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Ahlgren instämde med Justitierådet Åbergsson i fråga om hans anmärkning mot 51 §, men lemnade förslaget i öfrigt utan anmärkning.

Justitierådet Hernmarck lemnade förslaget utan annan anmärkning än att, då genom afträdd lös egendoms försäljning under hand borgernär, som på grund af förlagsinteckning eller eljest enligt lag eger förmånsrätt i viss del af egendomen, möjligen kan blifva i sin rätt förnärmad, Justitierådet ansåg det böra stadgas, att sådan borgenärs samtycke erfordras för att lösegendomen skulle kunna utom auktion försäljas; hvadan Justitierådet föreslog, att sista punkten i 51 § erhåller följande lydelse: »Lös egendom, hvari borgenär har panträtt eller annan förmånsrätt, som endast i viss egendom gäller, må ej i något fall utan hans samtycke säljas utom auktion.»

Justitierådet von Segebaden instämde med Justitierådet Ahlgren.

Justitierådet Rabe yttrade: Jag lemnar förslaget utan annan anmärkning, än beträffande ändringen af 51 § konkurslagen, till hvars vidtagande, efter mitt omdöme, hvarken den omständighet, att enligt den föreslagna nya lydelsen af 52 § nämnda lag, borgenärerna skulle få i allmänhet rätt att besluta uppskof ända till ett år med försäljningen af konkursboets egendom, bör gifva anledning eller giltigt skäl eljest förekommer. De förslag om uppskof med försäljning af konkursbos egendom, som förut framstälts, hafva icke heller, så vidt jag förstår, förutsatt eller inneburit, att konkursboets egendom skulle få afyttras i annan ordning, än som föreskrifves i 51 §, sådan den för närvarande lyder.

Jag kan ej inse annat, än att, derest i fråga om bästa sättet att afyttra sådan lös egendom, till hvars försäljning annorledes än å auktion, som blifvit lagligen kungjord, nu erfordras samtycke af alla vid sammankomst närvarande borgenärer, så ock af gäldenären, olika meningar ega rum, egendomens afyttrande å lagligen kungjord auktion är det lämpligaste försäljningssättet, såsom förekommande till och med blotta misstanken, att försäljningssättet skulle gynna en eller annans

19 Kong!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 11.

möjliga beräkning att åtkomma egendomen för underpris. Och hvad särskildt gäldenären angår, synes mig jemväl hans rättmätiga intresse kräfva, att, då auktionskungörelsen bringar försäljningen till allmän kännedom och måste antagas framkalla största antalet spekulanter, honom icke bör i vidare mån, än efter gällande konkurslag redan är fallet, förvägras att få egendomen försåld å lagligen kungjord auktion. Justitierådet von Hofsten instämde med Justitierådet Hernmarck.

Ex protocollo C. P. Hagbergh.

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 11.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Fredagen den 9 Januari 1885,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyeen,

Hammarskjöld.

Richert,

Ryding. ©

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Justitieråden: Rabe,

von Segebaden.

Statsrådet Friherre von Otter anmäldes vara af sjukdom hindrad att komma tillstädes.

Chefen för Justititiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet:

4:o.

att Högsta Domstolen afgifvit utlåtande öfver det till Domstolen remitterade förslag till Lag angående ändring i 9, Öl och 52 §§ Konkurslagen.

Departementschefen redogjorde för innehållet af Högsta Domstolens utlåtande och anförde derefter:

21 Koncgl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 11.

»I fråga om ändringen i konkurslagens 9 § har jag ansett mig böra fästa uppmärksamhet vid den af en ledamot i Högsta Domstolen uttalade erinran att enahanda förhållanden, som tala för den ^siag anordningen af en provisorisk förvaltning af konkursbo, kunna vara för handfil äfven i andra konkurser än sådana der ga,ldenaren ar opman såsom t. ex. då han i större omfattning bedrift jordbruk eller affärsrörelse, hvaröfver han dock icke vant pligtig att f«ra^d^i8^- Jag anser det i likhet med denna ledamot önskvärd! att d^ forman, som genom förslaget skulle beredas köpmans till konkurs afladda bo, äfven måtte utsträckas till annan gäldenär^ konkursbo.

Vid 51 8 hafva Högsta Domstolens fleste ledamöter anmarkt att bestämmelsen-att lös egendom, deri borgenär har panträtt, ej i något fall må utan hans samtycke säljas utom auktion, borde göras mera omfattande, så att den skyddade icke blott de borgenarei^ rat^ hvflka i lös egendom hafva panträtt, utan äfven landa till forman för sada na borgenärer, som ega allenast förmånsrätt till betalnmg ur v^ss egendom såsom innehafvare af förlagsmtecknmg, m. fl. Rigtigheten åt denna anmärkning, som gäller konkurslagens nuvarande lydelse, väl som förslaget, kan jag icke bestrida och anser forslaget hora

lighet med dea®a““a ^ & tt förslaget, med iakttagande af de af mig nu" för or d^de 6 än dringar, måtte afWs Kong!. Maj:t före äggas Riksdagen till antagande i enlighet med 87 § Regeringsformen.))

Justitieråden Rabe och von Segebaden åberopade sina vid forslagets granskning i Högsta Domstolen gjorda anmarkmngar.

På tillstyrkan af Statsrådets öfriga ledamöter täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande departementschefen hemstält; och skulle proposition i ämnet till Riksdagen aflåtas i enlighet med bil. litt. D vid detta protocoll.

Ex protocollo C. P. IJagbergh.

Vill. till Piksd, Prof, 1885. 1 Samt, 1 Afä. 8 llåft.