med förslag till Lag angående ansvarighet för skada i följd af jernväg s drift

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 3.

1 N:0 3.

Kongl. Maj-.ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till Lag angående ansvarighet för skada i följd af jernväg s drift; gifven Stockholms slott den 18 December 1885.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen förda protokoll vill Kongl. Maj:t jemlikt 87 § Regeringsformen föreslå Riksdagen att antaga följande:

Lag angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Med jernväg förstås i denna lag sådan staten eller annan tillhörig jernväg, å hvilken befordran af person eller gods verkställes medelst ångkraft.

Varder, under pågående anläggning af jernväg, densamma eller någon del deraf befaren med användande af ångkraft, skall äfven i afseende å sådan ofullbordad jernväg denna lag tillämpas.

2 §•

Har i följd af jernvägs drift någon ljutit döden eller lidit kroppsskada, och ligger vållande dertill jernvägens förvaltning eller betjening till last, skall jernvägens innehafvare utgifva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder såsom om han sjelf vållat skadan.

3 §.

Varder i följd af jernvägs drift någon, som är anstäld i jernvägens tjenst eller arbete, under förrättandet deraf dödad eller skadad, Bih. till Riksd. Prot. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 3 Raft. 1

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

vare, ändå att icke någon annan af jernvägens förvaltning eller betjening vållat skadan, jernvägens innehafvare skyldig gälda skadestånd, der icke han, som skadan led, genom öfverträdelse af gällande föreskrifter eller annan grof vårdslöshet sjelf ådragit sig skadan.

Har skadan skett i följd af annan jernvägs drift, och är icke denna jernvägs innehafvare på grund af 2 § pligtig ersätta skadan, kåfve innehafvaren af den jernväg, i hvars tjenst eller arbete den dödade eller skadade var stadd, samma skyldighet att gälda skadestånd, som enligt hvad nyss är sagdt skolat åligga honom, om skadan timat i följd af driften af hans egen jernväg.

4 §■

År den, som lidit kroppsskada, i följd deraf berättigad att från kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag af jernvägens innehafvare, erhålla pension eller annat understöd, eller har den skadade på bekostnad af jernvägens innehafvare blifvit försäkrad mot olycksfall, skall, i den mån skadan sålunda varder ersatt, jernvägens innehafvare njuta befrielse från ersättningsskyldighet.

5 §•

Kommer eld lös från lokomotiv eller från eldstad i annat jernvägsfordon, och sker derigenom skada å fast egendom eller å lös egendom, som icke af jernvägens förvaltning eller betjening för befordran mottagits, ersätte jernvägens innehafvare skadan.

Har egaren af den skadade egendomen, genom underlåtenhet att fullgöra honom jemlikt åtagande eller på annan grund åliggande skyldighet mot jernvägens egare eller innehafvare, sjelf föranledt skadan, vare han icke berättigad till ersättning. År han jemlikt åtagande eller på annan grund pligtig att sjelf vidkännas den från jervägstrafiken härrörande eldfara, vare han ej heller till ersättning berättigad, der icke skadan har sin orsak i vårdslöshet vid jernvägens drift.

År skadan, utan att hafva sin orsak i sådan vårdslöshet, föranledd derigenom, att annan än jernvägens innehafvare, efter det jernvägens anläggning påbörjades, utanför jernvägens område på kortare afstånd från närmaste jernvägsspår än 30 meter upplagt bränbart löst gods utan säkert skydd, eller uppfört byggnad af lätt antändligt ämne eller täckt förut uppförd byggnad med sådant ämne, eller vidtagit annan dylik åtgärd, som uppenbarligen i väsentlig mån ökat den från jernvägstrafiken hotande eldfara; då vare jernvägens innnehafvare från ersättningsskyldighet fri.

Kongl. Maj:t a Nåd. Proposition No 3.

B

6 §•

Varder annorledes, än i 5 § sägs, gods, som icke af jernvägens förvaltning eller betjening för befordran mottagits, i följd af jernvägens drift skadadt, och ligger vållande dertill jernvägens förvaltning eller betjening till last, ersätte jernvägens innehafvare skadan.

7 §•

Låter innehafvare af jernväg driften af densamma i större eller mindre omfattning besörjas af personer, som icke äro i jernvägens tjenst anstälde, skola desse, såvidt angår den befattning de taga med jernvägens drift, i afseende å bestämmelserna i 2, 5 och 6 §§ anses såsom tillhörande jernvägens förvaltning eller betjening.

8 §•

Begagnas bangård eller annat jernvägsområde af två eller flera jernvägar gemensamt, svare för skada, som der i följd af ena eller andra jernvägens drift timar af sådan beskaffenhet som i 2 eller 6 § sägs, innehafvaren af den jernväg, hvars förvaltning eller betjening vållat skadan. År skadan vållad af personer, anstälde vid särskilda jernvägar, vare dessa jernvägars innehafvare, en för alla och alla för en, ansvarige för skadan och dele sins emellan densamma i förhållande till den större eller mindre skuld, som pröfvas ligga hvarderas förvaltning eller betjening till last.

År skadan sådan, som i 5 § sägs, ansvare derför innehafvaren af den jernväg, från hvars fordon elden kommit.

9 §•

Jernvägs egare, som åt annan öfverlåter nyttjanderätten till sin jernväg, vare för skada, som derefter i följd af jernvägens drift timar, ansvarig lika som jernvägens innehafvare, dock ej med annan sin egendom, än jernvägen och hvad dertill hör enligt 1 § af förordningen angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg med mera den 15 Oktober 1880; och må egaren söka sitt åter af jernvägens innehafvare.

4 Kong!,. Maj:ts Nåd. Preposition N:o 3.

10 §.

Hvar, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall inom två år från den dag, då skadan timade, sin talan hos domstol anhängiggöra. Försummas det, hafve han sin talan förlorat.

11 §•

Hvad jernväg^ egare eller innehafvare utgifvit i skadestånd, eger han söka åter af den, som skadan vållat, der icke denne sjelf lidit skadan och enligt 3 § är berättigad att derför njuta ersättning.

12 §.

I fråga om jernvägs egares eller innehafvares ansvarighet för skada å gods, som jernvägens förvaltning eller betjening för befordran mottagit, gälle hvad derom är eller framdeles varder särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1887.

Kong]. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kong!, nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

o.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Fredagen den 30 Oktober 1885,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvård,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet:

Styrelsens för statens järnvägstrafik den 29 innevarande månad afgifna utlåtande öfver det i statsrådsprotokollet för den 3 sistlidne Juli omförmälda förslag till lag angående jernvägs innehafvares och egares ansvarighet för skada i följd af jernvägens drift.

På Statsrådets hemställan förordnade Hans Maj:t Konungen, att öfver ifrågavarande förslag Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet infördas.

Ex protocollo Th. Wilh. Malm.

Bih. till Riksd. Prof. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft.

FÖRSLAG

till

LAG

angående jern vägs innehafvares och egares ansvarighet för skada i följd af jernvägens drift.

STOCKHOLM

ISAAO MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG.

1885.

') A

& $A

L.l

r.*: • ,X‘.!

Vin-);

‘ • Ii / i/i ! ’•;_)!

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Justitiedepartementet.

Sedan Kongl. Maj:t den 15 November sistlidet år bemyndigat Chefen för Kongl. Justitiedepartementet att låta utarbeta förslag till föreskrifter angående ersättningar i händelse af olycksfall vid jernvägstrafik äfvensom att, vid beredande af nämnda fråga, kalla till biträde sakkunnige män, anstälde vid statens och enskildes jernvägar, samt undertecknade Sparre och Agrelius den 21 April innevarande år af Herr Statsrådet och Chefen för nämnda departement erhållit uppdrag att i departementet biträda vid uppgörande af förslag till lag i berörda ämne, få vi härmed vördsamt aflemna förslag till “lag angående jernvägs innehafvares och egares ansvarighet för skada i följd af jernvägens drift11, jemte motiv, äfvensom en af undertecknad Sparre afgifven reservation.

Stockholm den 23 Juni 1885.

ERNST HERSLOW.

K. U. SPARRE.

MARCUS AGRELIUS.

. i t’ •.1: >:0‘m•

00 TiOH fiiT

/i ii;;

. i !•

< ;

5 Förslag

till

Lag angående jernvägs innehafvares och egares ansvarighet för skada i följd af

jernvägens drift.

1 §■

Med jernväg förstås i denna lag sådan staten eller annan tillhörig jernväg, å hvilken befordran af person eller gods verkställes medelst ångkraft.

Varder, under pågående anläggning af jernväg, densamma eller någon del deraf befaren med lokomotiv, skall äfven i afseende å sådan ofullbordad jernväg denna lag tillämpas.

2 §.

Har i följd af jernvägs drift någon ljutit döden eller lidit kroppsskada och ligger vållande dertill jernvägens förvaltning eller betjening till last, ersätte jernvägens innehafvare skadan såsom om han sjelf vållat densamma.

3 §.

Var den, som i följd af jernvägs drift blifvit dödad eller skadad, dervid anstäld i samma jernvägs tjenst eller arbete och med förrättande af tjensten eller arbetet sysselsatt, vare, ändå att icke någon annan af jernvägens folk vållat skadan, jernvägens innehafvare skyldig gälda skadestånd enligt de i 1, 2 och 4 §§ af 6 kapitlet strafflagen stadgade grunder, der icke han, som skadan led, genom öfverträdelse af gällande föreskrifter eller annan grof vårdslöshet sjelf ådragit sig skadan.

6 Varder den, som är anstäld i jernvägens tjenst eller arbete, under förrättandet deraf dödad eller skadad i följd af annan jernvägs drift, och är icke sistnämnda jernvägs innehafvare på grund af 2 § pligtig ersätta skadan, hafve innehafvare!! af den jernväg, i hvars tjenst eller arbete den dödade eller skadade var stadd, samma skyldighet att gälda skadestånd, som enligt hvad nyss är sagdt skolat åligga honom, om skadan timat i följd af driften af hans egen jernväg.

4 §•

År den, som blifvit skadad, i följd deraf berättigad att från kassa, som helt och hållet eller i väsentlig mån bildats genom bidrag af jernvägens innehafvare, erhålla pension eller annat understöd, eller har den skadade på bekostnad af jernvägens innehafvare blifvit försäkrad mot olycksfall, skall, i den mån skadan sålunda varder ersatt, jernvägens innehafvare njuta befrielse från ersättningsskyldighet.

5 §•

Kommer eld lös i följd af gnistor från lokomotiv eller i annat jernvägsfordon anbragt eldstad, och sker derigenom skada å fast egendom eller ock lös, som icke af jernvägens förvaltning eller betjening för befordran mottagits, ersätte jernvägens innehafvare skadan.

Har skadan icke sin orsak i vårdslöshet i afseende å jernvägens drift, och är antingen egaren af den egendom, som blifvit skadad, jemlikt åtagande eller på annan grund pligtig att sjelf vidkännas den från jernvägstrafiken härrörande eldfara eller ock skadan föranledd derigenom, att annan än jernvägens innehafvare, efter det jernvägens anläggning påbörjades, utanför jernvägens område på kortare afstånd från närmaste jernvägsspår än 30 meter upplagt bränbart löst gods utan säkert skydd eller uppfört byggnad af eller täckt förut uppförd byggnad med lätt antändligt ämne eller vidtagit annan dylik åtgärd, som uppenbarligen i väsentlig mån ökat den från jernvägstrafiken hotande eldfara; då vare jernvägens innehafvare från ersättningsskyldighet fri.

Lag samma vare, der egaren af den egendom, som blifvit skadad, genom underlåtenhet att fullgöra honom jemlikt åtagande eller på annan grund gentemot jernvägens egare eller innehafvare åliggande skyldighet sjelf föranledt skadan.

6 §■

Varder annorledes, än i 5 § sägs, gods, som icke af jern vägens förvaltning eller betjening för befordran mottagits, i följd af jernvägens drift skadadt, och ligger vållande dertill jernvägens förvaltning eller betjening till last, ersätte jernvägens innehafvare skadan.

7 i-

Låter innehafvare af jernväg driften af densamma i större eller mindre omfattning besörjas af personer, som icke äro i jernvägens tjenst anstälde, skola de, såvidt angår den befattning de taga med jernvägens drift, i afseende å bestämmelserna i 2, 5 och 6 §§ anses såsom tillhörande jernvägens förvaltning eller betjening.

Hvad nu är sagdt gälle icke om den, som, medan han är i en jernvägs tjenst eller arbete, inom samma jernvägs område tager befattning med annan jernvägs drift.

8 §•

Begagnas bangård eller annat jernvägsområde af två eller flera jernvägar gemensamt, svare för skada, som der i följd af ena eller andra jernvägens drift timar af sådan beskaffenhet som i 2 eller 6 § sägs, innehafvare!! af den jernväg, hvars folk vållat skadan. År skadan vållad af personer, anstälde vid särskilda jernvägar, vare dessa jernvägars innehafvare, en för alla och alla för eu, ansvarige för skadan och dele sinsemellan densamma lika.

År skadan sådan, som i 5 § sägs, ansvare derför innehafvare!! af den jernväg, från hvars fordon elden kommit.

9 §•

Jernvägs egare, som åt annan öfverlåter nyttjanderätten till sin jernväg, vare för skada, som derefter i följd af jernvägens drift timar, ansvarig lika som jernvägens innehafvare, dock ej med annan sin egendom, än jernvägen och hvad dertill hör enligt 1 § af förordningen innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg så ock i fråga om förvaltningen af jernväg under konkurs den 15 Oktober 1880, och söke sitt åter af jernvägens innehafvare.

10 §.

Hvad jernvägs innehafvare utgifvit i ersättning för skada, som af annan vållats, eger den förre söka åter af den, som vållat skadan, der icke han, som skadan led, sjelf föranledt densamma och det oaktadt enligt 3 § är berättigad att njuta skadestånd.

11 §•

I fråga om jernvägs innehafvares eller egares ansvarighet för skada å gods, som jernvägens förvaltning eller betjening för befordran mottagit, gälle hvad derom är eller framdeles varder särskilt stadgadt.

9 Motiv.

Förevarande lagförslag har, såsom de deri intagna bestämmelser närmare utvisa, till ändamål, att reglera den innehafvare och egare af jernväg åliggande ansvarighet för skada, som genom jernvägens drift tillfogas annan till person eller sådan egendom, som icke för befordran öfverlemnats till jernvägen. Hvad deremot angår sådant gods, som jernvägens innehafvare mottagit för befordran, så uppkommer genom mottagandet mellan honom och afsändaren ett obligatoriskt förhållande, hvars beskaffenhet för närvarande bestämmes, beträffande statens jernvägar, genom det af Konungen för trafiken å nämnda jernvägar utfärdade reglemente den 4 April 1862 och, hvad enskilda jernvägar vidkommer, genom det trafikreglemente, som Konungen jemlikt Kongl. kungörelsen den 11 December 1874 för hvarje i förevarande lagförslag afsedd enskild jernväg fastställer innan densamma får öppnas för allmän trafik.

1 §•

Den grund, hvarpå förevarande lagförslag väsentligen hvilar, är, såsom lätteligen inses, den, att jernvägsdrift är en rörelse, som väl å ena sidan bereder samhället så vidsträckt gagn, att dess ändamålsenliga utöfvande ej må på något sätt hindras, men å andra sidan kräfver en mer än vanlig omsorg och noggranhet i afseende å bedrifvandet af rörelsen, så framt icke det afsedda gagnet skall förbjtas i olycka och förderf för menniskor och egendom. Då jernvägsdriftens farlighet företrädesvis beror derpå, att trafiken å jernväg i regeln besörjes medelst ångkraft, så följer häraf, att i de undantagsfall, då för trafikerandet af jernväg användes annan kraft än ånga den föreslagna lagen icke bör eg a tillämplighet, men att, derest en under anläggning varande jernväg, såsom ofta är händelsen, befares med lokomotiv, samma lag bör gälla äfven i afseende å sådan ofullbordad jernväg.

2 §.

Men hänsyn särskild! till jernvägsdriftens farlighet icke allenast för dem, som dermed taga befattning, utan äfven för allmänheten, är det uppenbarligen af synnerlig vigt, att endast sådana personer, som besitta nödig skicklighet och erfarenhet i jernvägsdriften och tillika gjort sig kända för pligttrohet och nit, varda deri använde. Häraf följer, att det måste anses såsom en oeftergiflig pligt för jernvägs innehafvare att noga se sig före vid valet af dem, åt hvilka besörjandet af jernvägens drift anförtros, och då det enda lämpliga och fullt verksamma medel att förmå jernvägs innehafvare att fullgöra denna sin pligt torde bestå deri, att han i så måtto varder ansvarig för jernvägspersonals fel och försummelser i tjensten, att honom åligger att upprätta all derigenom uppkommen skada lika som om han sjelf vållat densamma, har en sådan jernvägs innehafvare åliggande ansvarighet utgjort den ledande grundsatsen vid upprättandet af förevarande lagförslag.

Den i förslagets 2:dra § med tillämpning af berörda grundsats uppstäda allmänna regel, att jernvägs innehafvare är ansvarig för all genom jernvägsdriften uppkommen skada å person, som vållats af jernvägens förvaltning och betjening, är, såsom ordalagen i samma § torde utmärka, afsedd att gälla, ehvad den dödade eller skadade, då olyckan timade, var anstäld vid jernvägen eller såsom passagerare åtföljde bantåg eller af annan anledning befann sig å jernvägens område eller i dess närhet, hvarvid dock är att märka, att jernvägs innehafvares ansvarighet, hvad jernvägens egen personal angår, är enligt förslagets 3 § i så måtto vidare utsträckt, att skada, som i följd af jernvägs drift drabbar någon af jernvägens personal under förrättande af tjenst eller arbete för jernvägen, skall, ändå, att icke någon annan af samma personal vållat skadan, och således äfven om skadan timat af rätt våda eller vållats af någon, som icke hör till jernvägspersonalen, ja till och med om den skadade genom vårdslöshet af mindre svår beskaffenhet sjelf ådragit sig skadan, ersättas af jernvägens innehafvare.

Att i den föreslagna lagtexten närmare utveckla och förklara hvad begreppet af vållande innebär, har synts mindre lämpligt; dock torde det här icke vara ur vägen att påpeka, att en skada lär böra anses vållad af jernvägens personal icke blott då den uteslutande är föranledd genom nämnda personals fel eller försummelse i tjensten, utan äfven då den i fråga varande skadan, ehuru närmast framkallad

af annan orsak t. ex. en naturtilldragelse eller annans brottsliga tilltag, dock tillika indirekt härrör deraf, att någon af jernvägens folk eftersatt den omtänksamhet och vaksamhet, som honom ålegat.

Då jernvägs innehafvare enligt förevarande paragraf är skyldig att ersätta den deri omförmälda skada såsom om han sjelf vållat densamma, torde häraf vara uppenbart, att berörda ersättningsskyldighet är af principal beskaffenhet och således kan mot honom göras gällande, oberoende deraf huruvida talan föres mot den eller dem, som vållat skadan, äfvensom att jernvägsinnehafvarens ersättningsskyldighet i detta fall normeras af de i 6 kapitlet strafflagen meddelade regler för skadestånd i brottmål.

3 §•

Enär det icke kan undgås, att de, som användas i jernvägs tjenst eller arbete, derunder utsättas för faror af mångahanda slag, kan det näppeligen anses billigt, att jernvägens tjenste- och arbetarepersonal skulle ensam bära det med tjensten eller arbetet förknippade äfventyr af icke allenast ett personligt lidande, som i sjelfva verket icke står att godtgöra, utan derjemte den förmögenhetsförlust, hvilken är en ovilkorlig följd af hvarje svårare kroppsskada. Den risk, enhvar af jernvägens personal i berörda afseende löper, är något, som aldrig låter sig på förhand beräknas och således icke heller kan läggas till grund för bestämmande af den lön, som hvarje särskild befattning vid jernvägen skäligen bör betinga. Vid sådant förhållande synes rättvisan fordra att skada, hvaraf, i följd af jernvägsdriften, någon af driftpersonalen utan sitt eget förvållande träffas medan han är med jernvägens tjenst eller arbete sysselsatt, skall, ändå att icke någon annan af samma personal vållat skadan och denna följaktligen antingen timat af våda eller vållats af någon, som icke hör till driftpersonalen, så vidt den står att godtgöra, ersättas af jernvägens innehafvare, hvilken således i förhållande till sin personal kommer i en ställning, liknande den, som en försäkringsgifvare intager till dem, hvilka hos honom vunnit försäkring mot olycksfall. Men enär det vidare svårligen kan förekommas att i jernvägstrafiken inträffa sådana oförutsedda fall, der trafikens säkerhet väsentligen beror af dess betjenings rådighet och oförskräckthet, måste det i jern vägsdriftens eget intresse vara angeläget att, såvidt möjligt är, söka förebygga att driftspersonalen må känna sig frestad att företrädesvis sörja för sin egen trygghet och sätta trafikens säkerhet i andra rummet. En sådan frestelse skulle dock otvifvelaktigt framställa sig för jernvägspersonalen, derest lag-

stiftningen ålade den att sjelf vidkännas all sådan i tjensten ådragen skada, som kunde anses kafva härrört från den skadades egen oförsigtighet.

På dessa grunder har, hvad angår sådan kroppsskada, som i följd af jernvägsdrift drabbar jernvägens personal under dess förrättande af tjenst eller arbete för jernvägen, jernvägsinnehafvarens ansvarighet blifvit genom förslagets 3 § sålunda utsträckt att sådan skada skall af honom ersättas, der icke den, som lidit skadan, sjelf ådragit sig densamma genom öfverträdelse af gällande föreskrifter eller annan grof vårdslöshet.

Det torde måhända invändas, att föreskriften om jernvägs innehafvares ansvarighet äfven för sådan skada, som dess personal genom ringare vårdslöshet ådrager sig i tjensten, är egnad att, tvärt emot syftet af berörda föreskrift, medföra den verkan att jernvägspersonalens vaksamhet slappas och trafikens säkerhet dymedelst minskas; men enär det ansvar och den ersättningsskyldighet, hvarför enhvar af jernvägspersonalen enligt nu gällande lag utsätter sig, derest han genom vårdslöshet i tjensten, vare sig gröfre eller mindre, tillskyndar annan person skada, icke genom förevarande förslag blifvit i något afseende upphäfda eller inskränkta, lärer en sådan verkan af den ifrågavarande föreskriften, som nyss är omförmäld, icke med skäl vara att befara; hvaremot samma föreskrift, såsom uppenbarligen Renande att göra den vid jernvägen anstälde mindre rädd om sin egen person, svårligen kan annat än befrämja jernvägstrafikens säkerhet.

Då det icke kan vara rimligt, att jernvägs innehafvares skyldighet att ersätta skada, som i följd af jernvägens drift drabbar dess personal, skulle under något förhållande blifva större eller vidsträcktare än om han sjelf vållat skadan, innehåller förslaget, att de i 1, 2 och 4 §§ af 6 kapitlet strafflagen stadgade grunder skola tillämpas äfven å jernvägs innehafvares ersättningsskyldighet enligt förslagets förevarande §.

Enahanda ansvarighet gent emot jernvägens tjenste- eller arbetarepersonal, som enligt 1 punkten af denna paragraf ålagts jernvägens innehafvare i händelse till följd af driften af hans egen jernväg någon af samma personal under förrättande af jernvägens tjenst eller arbete skadas, torde äfven åligga jernvägsinnehafvaren i det fall, att, såsom ofta kan inträffa isynnerhet å stationer, som äro gemensamma för flere jernvägar, någon af hans folk under utöfning af tjensten eller arbetet ~ för hans jernväg lider skada i följd af annan jernvägs drift och sistnämnda jeimvägs innehafvare icke på grund af förslagets 2 § är pligtig att ersätta skadan. Föreskrift härom är intagen i 2 punkten af förevarande paragraf.

4 §•

För den vid statens jernvägstrafik anstälda personal har genom bidrag, som lemuats och fortfarande lemnas dels af staten och dels af samma personal, åstadkommits en pensionsinrättning, hvarifrån hvarje delegare i inrättningen, hvilken till följd af kroppsskada, som han i tjensteutöfning vid statens jernvägstrafik sig ådragit, icke vidare kan sin befattning behörigen sköta och fördenskull afskedas, är berättigad att erhålla viss årlig pension under sin återstående lifstid. Der någon vid statens jernvägstrafik anstäld person på sådant sätt helt och hållet eller delvis vinner ersättning för en i tjensten erhållen kroppsskada, torde staten, änskönt bemälde person sjelf betalt bidrag till pensionsinrättningen, böra få räkna sig nämnda ersättning till godo och således, på grund af den jernvägs innehafvare enligt förslaget åliggande ansvarighet för dylik skada, endast hafva skyldighet att fylla hvad, med beräkniug af pensionen, möjligen brister i fullt skadestånd; ty eljest skulle kroppsskadan kunna lända den skadade personen till vinning, hvilket strider mot det med såväl pensionsinrättningen som förevarande lagförslag åsyftade ändamål. Samma förmån har enligt förslaget ansetts böra komma innehafvare af enskild jernväg till godo, der pensionsinrättning eller annan understödsanstalt blifvit för jernvägens personal bildad på bekostnad väsentligen af jernvägens innehafvare. Likaledes torde, i händelse jernvägs innehafvare låtit, på sin bekostnad, mot olycksfall försäkra jernvägens personal i särskild försäkringsinrättning, jernvägens innehafvare, i den mån en i följd af jernvägsdriften timad kroppsskada på sådan grund varder af försäkringsinrättningen ersatt, böra njuta befrielse från ersättningsskyldighet.

Derest någon till följd af jernvägsdrift ljuter döden, skall skadestånd till make eller barn, som den döde efterlemna!., enligt hvad förslagets 2 och 3 §§ innebära, jemfördt med 6 kapitlet 4 § strafflagen, icke under något förhållande utgå, med mindre samma make eller barn sakna nödigt underhåll. Häraf följer, att, der make eller barn efter någon, som till följd af jernvägsdrift ljutit döden, ehvad han tillhör jernvägens personal eller icke, genom dennas försäkring mot olycksfall eller på annat sätt beredts tillräckliga medel till sin bergning, jernvägens innehafvare är från ersättningsskyldighet fri, oberoende deraf huruvida de för den efterlemnade familjens försörjning nödiga medlen vunnits på bekostnad af jernvägens innehafvare eller annan person.

5 §.

Såsom förut blifvit sagdt, är förevarande lagförslag väsentligen uppgjordt i öfverensstämmelse med den grundsats, att jernvägs innehafvare skall stå i ersättningsansvar för den af jernvägens förvaltning eller betjening genom fel eller försummelse i tjensten vållade skada. Men i förslagets nu ifrågavarande § är jernvägs innehafvares ansvarighet än vidare utsträckt i så måtto att han, livad särskildt angår den skada å egendom, som uppkommer genom eldgnistor från lokomotiv eller i annat jernvägsfordon anbragt eldstad, i regeln har skyldighet att ersätta sådan skada, ehvad den har sin orsak i vårdslöshet i afseende å jernvägens drift eller icke.

Något fullt verksamt medel till förekommande deraf att, vid eldning i lokomotiv för erhållande af nödig ångkraft, eldgnistor utsläppas från lokomotivets skorsten är hittills icke uppfunnet. Hvarje i jernvägens närhet befintligt, bränbart föremål utsättes följaktligen genom jernvägens trafikerande medelst lokomotiv särdeles under väderleksförhållanden, som äro gynnande för elds utbrott och spridning, för större eller mindre eldfara, äfven om trafiken besörjes med all möjlig omsorg och försigtighet. Väl är det sant att, enligt hvad erfarenheten ådagalagt, den eldfara, som jernvägstrafiken medför, icke är synnerligt stor, der icke jernvägen angränsas af mosse, ljung- eller skogsmark éller ock byggnader, täckta med halm eller annat lätt antändligt ämne, befinna sig i jernvägens närhet; men enär jernvägarne i vårt land till stor, om icke större del äro anlagda å mark af berörda beskaffenhet, har den från jernvägstrafiken hotande eldfara i Sverige en ganska betydlig utsträckning. Då det svårligen kan förnekas, att den, som företager en handling oaktadt han på förhand vet att han derigenom utsätter annans egendom för eu bestämd och omedelbar fara att skadas, är, äfven om staten, såsom förhållandet är med jernvägstrafiken, med hänsyn till dess nytta för det allmänna ansett sig böra tillåta företaget, dock, derest den befarade skadan verkligen inträffar, betydligt närmare att vidkännas densamma, än den skadade egendomens egare, som icke på något sätt gifvit anledning till skadan, torde, huru angeläget det än må vara att jern vägsdriften ej betungas med alltför svåra vilkor, rättvisa och billighet fordra, att jernvägs innehafvare sjelf bär den med jernvägstrafiken oundgängligen förbundna fara och i följd deraf har skyldighet att ersätta den på förut omförmälda sätt uppkomna eldskada å annans egendom, ändå att den icke härrört från vårdslöshet i afseende å jernvägens drift.

15 Denna i början af förevarande § uppstälda allmänna regel har dock ansetts tarfva följande undantag och modifikationer:

l:o.) Ehuru hittills icke vanligt, har det dock någon gång händt och kan måhända i framtiden än oftare förekomma, att, vid upplåtande af mark till jernväg, ersättningen för den afträdda marken och den genom jernvägars anläggning för egare af angränsande jord uppkommande skada blifvit bestämd med särskild beräkning af den med jernvägstrafiken oundgängligen förenade eldfara. Så t. ex. har jernvägsegare stundom åtagit sig eller af expropriationsnämnd fått sig ålagdt att godtgöra egaren af en i jernvägens granskap belägen, hos brandförsäkringsinrättning försäkrad byggnad den förhöjning af årliga försäkringsafgiften, som komme att blifva eu följd af jernvägens anläggning och den derigenom ökade risken för byggnaden. Att, der egare af någon i jernvägens närhet befintlig egendom sålunda af jernvägens eg are erhållit ersättning för beräknade värdet af den med jernvägens befarande med lokomotiv oundgängligen förenade eldfara, den senare bör åtnjuta frihet från att ersätta genom jernvägstrafiken uppkommen eldskada å samma egendom, så framt den icke har sin orsak i vårdslöshet i afseende å jernvägens drift, torde vara uppenbart.

2:o.) Anläggandet af en jernväg medför vanligen den följd, att, i anseende till den genom jernvägen åstadkomna lättnad och beqvämlighet i afseende å sainfärdselsförhållandena, handel och industri slå sig ned i jernvägens omedelbara närhet. Synnerligen vid jernvägens stationer uppföres den ena byggnaden efter den andra, och massor af hvarjehanda mer eller mindre lätt antändligt löst gods, såsom timmer, stenoch träkol m. m., hopas alldeles invid jernvägens staket. Att jernvägens innehafvare skulle bära den efter jernvägens tillkomst sålunda mångfaldigt förökade risk, synes orimligt, helst de, hvilka, efter det jernvägens anläggning påbörjades, förlagt sin egendom i jernvägens granskap, kunnat och bort taga i beräkning den från jernvägstrafiken hotande eldfara och genom lämpliga preventiva åtgärder förebygga densamma. Det torde vara billigt, att den, som frivilligt utsätter sin egendom för en fara, som han vant i tillfälle att inse, skall, derest skada derigenom inträffar, sjelf vidkännas densamma; och något obehörigt intrång i den egare eller innehafvare af jord tillkommande fria dispositionsrätt öfver densamma kan rimligen icke anses vara åstadkommet derigenom, att lagen bjuder, att den, hvilken eger eller innehar mark, angränsande jernväg, skall vid utöfvande af sin dispositionsrätt taga hänsyn till det genom jernvägars anläggning redan uppkomna faktiska förhållande. Gör han det ej, utan tvärtom, oaktadt den från jernvägstrafiken hotande eldfara, i jernvägens omedelbara granskap

upplägger eller låter upplägga bränbara föremål eller uppför byggnad af lätt antändligt ämne eller vidtager annan dylik åtgärd, hvarigenom nämnda eldfara uppenbarligen i väsentlig mån ökas, och sålunda så att säga räcker faran handen, torde ett sådant förfarande rätteligen vara att anse såsom oförsigtighet och böra medföra den följd att, der, än.skönt alla möjliga försigtighetsmått till förekommande af eldsolycka från jernvägsinnehafvarens sida iakttagits, antändning ändock sker, jernvägens innehafvare skall åtnjuta befrielse från ansvarighet för skadan, ehvad elden stannat å den oförsigtiges egen mark eller derifrån utbredt sig äfven till sådan egendom, som i följd af sitt afstånd från jernvägen skulle befunnit sig utom området för eldfaran från jernvägstrafiken. På dessa grunder har jernvägs innehafvare i förslaget förklarats fri från skyldighet att ersätta sådan i följd af gnistor från lokomotiv eller i annat jern vägsfor don anbragt eldstad timad skada å annans egendom, som, jemte det den icke har sin orsak i vårdslöshet i afseende å jernvägens drift, tillika är föranledd derigenom, att annan än jernvägens innehafvare, efter det jernvägens anläggning påbörjades, utanför jernvägens område på kortare afstånd från närmaste jernvägsspår än 30 meter (den längsta sträcka, som, enligt hvad på grund af gjorda iakttagelser synes vara ådagalagdt, en från lokomotivskorsten utslungad eldgnista kan tillryggalägga med förmåga att tända) upplagt bränbart löst gods utan säkert skydd eller uppfört byggnad af eller täckt förut uppförd byggnad med lätt antändligt ämne eller vidtagit annan dylik åtgärd, hvarigenom den från jernvägstrafiken hotande eldfara uppenbarligen i väsentlig mån ökats.

3:o.) Det inträffar understundom, att egaren af en intill jernväg gränsande mark genom aftal med jernvägens innehafvare förbinder sig att till undanrödjande eller minskande af den från jernvägstrafiken hotande eldfara verkställa någon viss åtgärd, såsom att flytta en byggnad, hålla den till jernvägen närmast belägna jordremsan fri från skog eller i stället för tall- eller barrskog, som jorden dittills burit, derå plantera löfträd. Någon gång har också expropriationsnämnd tillagt jordegare ersättning för verkställande af sådan, af nämnden såsom nödig ansedd åtgärd. Om nu bemälde jordegare försummar att fullgöra hvad honom sålunda ålegat och hans egendom i följd häraf genom jernvägstrafiken tager skada, lärer han sjelf böra vidkännas skadan, ehvad nödig försigtighet i afseende å jernvägens drift iakttagits eller icke. I öfverensstämmelse med denna åsigt är sista punkten af förevarande § affattad.

6 §•

Denna § afser, såsom ordalagen deri torde tydligen utmärka, äfven skada af eld, som i jernvägs drift användes, med undantag blott af sådan skada, som uppkommer i följd af gnistor från lokomotiv eller i annat jernvägsfordon anbragt eldstad och hvarom närmast föregående § handlar. Den föreslagna olika ansvarigheten har naturligen sin grund i den väsendtligt olika faran.

7 och 8 §§.

Det i lista punkten af 7 § förekommande stadgande, att personer, som af jernvägs innehafvare användas för driften af hans jernväg utan att vara anstälda i jernvägens tjenst, skola, såvidt angår den befattning de taga med jernvägens drift, i afseende å bestämmelserna i 2, 5 och 6 §§, anses såsom tillhörande jernvägens förvaltning eller betjening, är, såsom ordalagen i 7 § torde tydligen utmärka, afsedt att gälla icke blott i fråga om tillfälliga arbetare, som jernvägs innehafvare begagnar för driften af sin jernväg, utan äfven i det fall att driften af en jernväg i större eller mindre omfattning besörjes af en annan jernvägs personal. Detta senare fall är icke sällsynt. Så t. ex. verkställes, i följd af öfverenskommelse mellan styrelsen för statens jernvägstrafik och Vexiö—Alfvestads jernvägsaktiebolag, befordringen af resande och gods å nämnda bolags jernväg uteslutande medelst statens lokomotiv, vagnar och tågbetjening, hvaremot banans bevakning och underhåll samt den s. k. stationstjenstgöringen vid samma jernväg upprätthållas af bolagets egen personal. Ett liknande förhållande eger äfven rum vid Krylbo—Norbergs jernväg. Att en jernvägs personal i någon, ehuru ringare mån biträder vid besörjande af annan jernvägs trafik, förekommer ganska ofta å hvarje jernväg, som med annan sådan står i samtrafik. Då emellertid jernvägs innehafvare är ensam rådande inom det samma jernväg tillhörande enskilda område, och det uteslutande af honom berott, att i driften af hans jernväg det främmande jernvägsfolket fått deltaga, torde det vara fullt befogad!, att han äfven för detta folk, såvidt angår dess befattning med driften af hans jernväg, får bära ansvaret i ifrågavarande afseende. Den, som till följd af vårdslöshet i afseende å jernvägs drift lider skada, lärer böra om ersättning derför eg a hålla sig till jernvägens innehafvare och icke kunna af honom afvisas på den grund, att den, som vållat skadan, icke tillhör jernvägens förvaltning eller betjening.

18 Men den sålunda uppstälda regel, att innehafvare af jernväg är ansvarig äfven för annan jernvägs personal, såvidt den med driften äf hans jernväg får taga befattning, synes, såsom väsentligen stödjande sig på den förutsättning, att hvarje jernvägs innehafvare ensam disponerar öfver sin jernvägs område och följaktligen eger att derinom ensam anordna alla för trafiken nödiga åtgärder, tarfva ett undantag för sådant fall, der berörda förutsättning icke förefinnes. Å bangård eller annat jernvägsområde, som gemensamt begagnas af två eller flere jernvägar, är den ena jernvägens drift vanligen icke så skild och kan icke heller utan onödigt besvär och kostnad så skiljas från driften af den eller de andra, att det i hvarje fall kan med visshet afgöras, huruvida en af den ena jernvägens folk vidtagen åtgärd skett uteslutande i samma jernvägs drift eller äfven tillhört driften af den eller de andra jernvägarne. Dessutom torde ett sådant områdes egenskap af att vara samfäldt för flere jernvägar föranleda, att icke hvilken som helst af dessa jernvägars innehafvare utan särskild anledning ensam kan göras ansvarig för hvad inom samma område göres eller underlåtes. Om t. ex., såsom vanligen lärer vara förhållandet, underhållet af det gemensamma området uteslutande åligger innehafvaren af den ena jernvägen, synes det icke vara skäligt och billigt att, om han eller hans folk försummar sin skyldighet i detta afseende, den eller de andrajernvägarnes innehafvare derför skola bära ansvaret. På dessa grunder är i 2:dra punkten af 7 § föreslaget, att nyssnämnda regel icke skall gälla i fråga om den, som, medan han är i en jernvägs tjenst eller arbete, inom samma jernvägs område tager befattning med annan jernvägs drift; hvarjemte 8 § innehåller särskilda föreskrifter, åsyftande hufvudsakligen att i afseende å skada, som timar å ett för två eller flere jernvägar gemensamt område, hvardera jernvägens innehafvare icke skall vara ansvarig för den eller de andra jernvägarnes personal, ändå att han för sin jernvägs drift af samma personal betjenats. Att, der i detta hänseende annorlunda öfverenskommits mellan innehafvarne af de jernvägar, för hvilka något visst område är gemensamt, sådan öfverenskommelse skall mellan dem vara gällande, ehuru den icke får inverka på tredje mans rätt, har ansetts vara så klart, att det icke behöft i den föreslagna lagen särskildt antydas.

9 §•

Enär det torde vara af synnerlig vigt att den, som i följd af jernvägs drift lidit skada, alltid må för vinnande af skadestånd kunna hålla sig till jernvägen med hvad dertill hör, har, på det att nämnda

förmån icke skall vara honom betagen i det fall att jernvägen innehafves och disponeras af annan än dess egare, det i förevarande § föreslagits, att jernvägs egare, som åt annan öfverlåter nyttjanderätten till sin jernväg, skall för skada, som derefter i följd af jernvägens drift timar, ansvara lika som jernvägens innehafvare, dock ej med annan sin egendom, än jernvägen och hvad dertill enligt 1 § af förordningen den 15 Oktober 1880 hör, men eger söka sitt åter af jernvägens innehafvare.

10 §.

Hvad denna § innehåller lärer icke erfordra någon särskild motivering.

u §•

I afseende å innehållet af denna § hänvisas till hvad i början af dessa motiv redan är anfördt.

Reservation.

Undertecknad anser sig af nedan angifna skäl icke kunna biträda lagförslaget i livad angår bestämmelserna i 7 §, sista momentet, och 8 §.

Skulle dessa bestämmelser varda gällande, lärer det för person, som till följd af jern vägsdriften lidit skada, i många fall blifva förenadt med stor svårighet, stundom helt och hållet omöjligt att utröna, mot hvilken jernvägs förvaltning han eger att vända sig för utbekommande af skadesersättning. Att bevisa, hvilken person som vållat skadan, torde nemligen ofta blifva särdeles svårt, om än upplysning lätt nog kan vinnas, huruvida skadan uppstått i någon särskild jernvägs drift eller i trafik gemensam för tvenne eller flere jernvägar.

Dertill kommer att de anförda bestämmelserna skulle äfven för jernvägsförvaltningar medföra stora olägenheter och i vissa fall orättvisor med afseende på redan ingångna aftal eller af Kongl. Maj:t meddelade eller genom kompromissutslag faststälda föreskrifter för gemensamt begagnande af bangårdar eller andra jernvägsområden.

Då hvarje jernvägs förvaltning har frihet att sköta sin trafik med egen personal eller med personal, tillhörande annan jernväg, med hvilken aftal i sådant hänseende träffats, synes det mig billigt att 7 § 1 mom. gäller jemväl vid gemensamt begagnande af bangård eller annat jernvägsområde, derest icke i aftalet om det gemensamma begagnandet jernvägsförvaltningarna emellan annorlunda blifvit stadgadt. I motsatt fall skulle innehafvaren af jernvägsstation, hvars personal besörjer en annan der anslutande jernvägs lokaltrafik, varda försäkringsgifvare för de genom denna trafik inom stationens område i vissa fall uppkommande skador, men måste då ock för sådan försäkring betinga sig särskilda afgifter utöfver dem, som erläggas såsom bidrag till stationspersonalens aflönande samt stationens underhåll. Mig veterlig! förekommer dock icke sådant aftal i några mellan jernvägsförvaltningar uppgjorda kontrakt och lärer, der ouppsägbart kontrakt till äfventyrs ingåtts, möjligen icke heller kunna ifrågasättas.

Slutligen anser jag att lagförslaget endast bör afse allmänhetens rätt gent emot jernvägsförvaltningarna, men icke dessas inbördes för-

hållande till hvarandra, hvilket, såsom beroende af lokala och andra omständigheter, torde höra ordnas endast genom aftal mellan dessa förvaltningar.

På grund af hvad jag här ofvan anfört, föreslår jag att 7 § sista mom. må utgå ur lagförslaget samt att 8 § må erhålla följande lydelse:

»Timar inne å bangård eller annat jeruvägsområde, som begagnas af två eller flere jernvägar gemensamt, i följd af den gemensamma driften, skada af sådan beskaffenhet, som i 2 eller 6 § sägs, vare de jernvägar, i hvilkas gemensamma drift skadan timat, en för alla och alla för en ansvarige för skadan.

År skadan sådan, som i 5 § sägs, ansvare derför innehafvaren af den jernväg, från hvars fordon elden kommit.»

Stockholm den 23 Juni 1885.

K. IT. SPARRE.

RÄTTELSER:

Sid. 10 rad 10 och 11 uppifrån står: för jemvägspersonals; läs: för sin jern vägspersonals. Sid. 15 rad 6 uppifrån och rad 3 nedifrån står: jernvägars; läs: jernvägens.

Sid. 16 rad 11 uppifrån står: jernvägen skulle; läs: jemvägen eljest skulle.

*

1 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 3.

Till Konungen.

I remiss af den 3 sistlidne Juli har Styrelsen för statens järnvägstrafik blifvit anbefald inkomma med underdånigt utlåtande öfver ett inom Kongl. Justitiedepartementet, med biträde af sakkunnige, vid statens och enskilda jernvägar anstälde män, utarbetadt förslag till lag angående jern vägs innehafvares och egares ansvarighet för skada i följd af jernvägens drift, och får Styrelsen till efterkommande af denna nådiga befallning i underdånighet andraga följande.

Nu föreslagna lag afser, efter hvad som framgår af innehållet och särskildt uttryckes i de förslaget bifogade motiv, att ordna den innehafvare eller egare af jernväg åliggande ansvarighet för skada, som genom jernvägens drift tillfogas annan till person eller sådan egendom, som icke för befordran öfverlemnats till jernvägen, beträffande hvilken ansvarighet hittills endast de bestämmelser varit och äro gällande, som finnas i allmän lag. Men som den svenska allmänna lagen icke upptager ansvar för annan skada än sådan som någon genom brott annan tillfogar eller hvartill tillskyndelsen är att söka hos viss person, och sålunda icke berör skador, som kunna föranledas genom sjelfva den fara, som är förknippad med en viss industri, huru varsamt denna än bedrifves, och då det är billigt, att den som skadats till följd af sådan industris utöfning erhåller ersättning för sitt lidande eller sin förlust, äfven om viss person icke kan bindas vid att hafva varit till skadan vållande eller upphofsmannen är oförmögen att bestrida ersättningen, så är en lag af behofvet påkallad, som gifver uttryck åt det allmänna rättsmed vetandet i detta hänseende.

Från jernvägarnes sida kan så mycket mindre invändning göras mot att denna billighetsprincip varder genom lag faststäld som fall redan förekommit der ersättningar, utan att vara genom domstol jernvägen ådömda, utbetalats till skadade eller deras efterlefvande, eller der jernvägsinnehafvare iklädt sig underlydandes ersättningsskyldighet.

Bh. till Riksd. Prat. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft. I

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Men vid granskningen af det nu föreliggande förslaget, åt hvilket det erkännande måste gifvas att det är uppgjordt med stor följdrigtighet och affattadt i synnerligen koncist språk, har det synts Styrelsen som om den ansvarighetsprincip, som ligger till grund för detsamma, erhållit en väl stor utsträckning och att jernvägar kunna komma att på grund af förenämnda lag förklaras skyldige stånda ansvar äfven för sådana fall, för Indika hvarje annan, än en jernvägsförvaltning, vore enligt lag från ansvar fri.

Hvad som gifver anledning till denna åsigt är det förhållandet, att uti lagens så väl benämning som text begagnas uttrycket »jernvägens drift» och att detta uttryck icke är nog tydligt för att ej lemna rum för olika uppfattningar af hvad dermed rätteligen skall förstås. Dels kan dermed menas hvad som är jernvägarnas egentliga uppgift, nemligen verkställandet af transporter och begagnandet af de derför afsedda transportmedlen, dels kan uttrycket beteckna alla de mångfaldiga bestyr, som äro förenade med skötandet af en jernvägsrörelse, och deribland dem, som på intet vis skilja sig från de i det vanliga borgerliga lifvet förekommande arterna af verksamhet; och det är tydligt att ju vidsträcktare betydelse inlägges uti detta uttryck, desto större blir det ansvar som ålägges jernvägarne.

Men då jernvägarne i vårt land mestadels arbeta under ogynsamma förhållanden, hvilket nogsamt skönjes deraf, att bland det sjuttiotal banor, som för närvarande trafikeras, det endast är ett fåtal, som gifver sina egare någon afkomst på det af dessa i företaget nedlagda kapitalet, synes det ej vara obilligt att det ansvar, som pålägges dem genom särskild jernvägslag, begränsas till hvad som oundgängligen påkallas genom det för jern vägsrörelsen egendomliga, och att ansvaret för öfrigt lemnas att regleras genom hvad som redan allmänt är eller framdeles kan varda stadgadt rörande skadeersättningar, och detta så mycket hellre, som redan en sålunda begränsad ansvarighet ålägger dem förpligtelse^ som kunna blifva högst betungande, och medföra oberäkneliga utgifter för så väl ersättningarne i och för sig som för åtgärder och anordningar, hvilka blifva af nöden för att i möjligaste mån skydda sig för de genom lagen ökade äfventyr.

Den ofvan antydda begränsningen af begreppet jernvägsdrift har ock gjort sig gällande vid tillämpningen af de tyska och österrikiska jernvägsansvarighetslagarne, i hvilka motsvarande uttryck, »Betrieb» och »Verkehr», förekomma. I flera mål har nemligen den tyska Riksöfverhandelsrätten förklarat, att ansvarighet enligt jernvägslagen ej egde rum i alla sådana fall, vid hvilka skadan å person ej stode i omedelbart sammanhang med befordringen å banan eller med lokomo-

3 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

tivens och vagnarnes rörelse å banans spår, såsom olycksfall, livilka tilldraga sig i jernvägens verkstäder, vid lastning och lossning af vagnar, som stå på jernvägsspåren, eller reparationer vid banan eller andra dylika arbeten, och den österrikiska öfverdomstolen har uttalat enahanda åsigt, då den förklarat, att med Verkehr förstodes detsamma som i den tyska lagen med Betrieb.

För en härmed öfverensstämmande uppfattning talar ock hvad i motiven för närvarande förslag anföras vid §§ 2 och 3. Ber säges nemligen, att grunden, hvarpå förslaget egentligen hvilar, är den, att jern vägsdriften kräfver en mer än vanlig omsorg och noggrannhet, så framt icke gagnet af densamma skall förbytas i olycka och förderf för menniskor och egendom, och att, då jernvägstrafikens farlighet företrädesvis beror derpå, att trafiken å jernväg i regeln besörjes medelst ångkraft, häraf följer, att i de fall, då för trafikerandet användes annan kraft än ångans, den föreslagna lagen ej borde ega tillämplighet. Härigenom är framhållet att lagförslaget afser endast sådana skador, som förorsakats eller uppkommit i följd af ångkraftens användning eller af jernvägsfordons förflyttning å banan eller af sjelfva befordringen, och lemnar skador, som å jern vägen uppkommit genom omständigheter, de der ej stå i direkt samband med jernvägsbefordringen, oberörda.

Men till följd af den obestämdhet, som, enligt hvad ofvan påpekats, ligger i ordet jernvägsdrift, framgår ej med erforderlig klarhet den uppfattning deraf, som gjort sig gällande hos så väl de åberopade utländska domstolarne som hos författarne af förslaget; och, då så väl allmänheten som de, hvilka komma att gent mot denna stå såsom svarande, hafva befogade anspråk på att lagens innebörd tydligt angifves, torde en förklaring af hvad med jernvägsdrift förstås vara af nöden. Någon betänklighet mot att införa en sådan förklaring i lagtexten torde så mycket mindre möta som i lista § redan är intagen en definition på bemärkelsen af ordet jernväg.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt tillåter sig Styrelsen derföre hemställa, att i samma lista § måtte intagas en förklaring af innehåll att med jern vägs drift förstås i denna lag lokomotivs och vagnars rörelse å jernvägen och hvad dermed står i omedelbart sammanhang.

Jernvägsinnehafvares ansvarighet för skada å person behandlas i §§ 2 och 3. I den förra § förklaras jernvägsinnehafvare, om skadan är föranledd af jernvägens drift och om vållande till skadan ligger jernvägens förvaltning eller betjening till last, vara skyldig ersätta skadan såsom om han sjelf vållat densamma; i den senare utsträckes jernvägsinnehafvarens ansvar derhän, att lian vid skador å i jernvägens tjenst eller arbete anstälde och med tjenstens eller arbetets förrättande

4 Kong],. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

sysselsatte personer skall gälda skadestånd äfven i det fall, att icke någon annan af jernvägens folk vållat skadan, så vida icke den, som led skadan, sjelf ådragit sig henne genom öfverträdelse af gällande föreskrifter eller annan grof vårdslöshet, en ersättningsskyldighet, som äfven gäller i händelse skadan skett i följd af annan jern vägs drift, och der jernvägens innehafvare ej enligt 2 § är skyldig ersätta densamma. Lindring i sagda ansvarighet kan dock jernvägsinnehafvaren enligt § 4 åtnjut* genom att bilda eller i väsentlig mån bidraga till åstadkommandet af pensions- eller understödskassor till förmån för dem, som kunna blifva skadade, och genom att bekosta deras försäkring mot olycksfall.

Rigtigheten uti att jern vägs innehafvare skall ersätta sådana skador, som genom jernvägsdriften tillfogats person och hvartill jernvägens förvaltning eller betjening varit vållande, lär ej kunna bestridas, liksom ej heller befogenheten af att jernvägspersonalen tillförsäkras understöd för det lidande den kan ådraga sig under förrättande af sin tjenst, till och med när skadan ej föranledts af annan till jernvägen hörande person. Men å andra sidan lär ej förnekas, att det ökade ansvar, som härigenom pålägges jern vägar ne, kan blifva för dem eu svår börda, helst om man besinnar att jernvägarne utom sin mera beständiga personal använda en stor mängd tillfälliga arbetare och biträden af alla slag, för Indika det ålägges jernvägarne att sörja eller ikläda sig ersättningsskyldighet i vida större mån än hvartill hvarje annan arbetsgivare är pligtig.

De i dessa paragrafer gifna bestämmelser äro derföre egnade att hos innehafvare!! af jernväg väcka bekymmer att möjligen blifva bunden vid ett alldeles oinskränkt ansvar för olyckshändelser, som inträffa på eller invid jernvägens område. Hufvudsakligen är det den i det föregående antydda mångtydigheten hos uttrycket jernvägens drift, som gifver anledning till farhågor i nämnda hänseende, och skulle dessa till större delen häfvas, om det af Styrelsen förordade närmare angifvandet af detta uttrycks betydelse blefve i lagen infördt.

Paragraferne 5 och 6 handla om ansvar för skador å fast eller lös egendom. Den förra af dessa §§ afser brandskador, uppkomna i följd af gnistor från lokomotiv eller i annat jernvägsfordon anbragt eldstad. Det torde härvid ej lemnas oanmärkt att eldsvåda äfven uppkommit å jernväg eller i dess närhet genom glödande kol, som nedfallit ur den under ett jernvägsfordon befintliga asklåda, och då brandskadans orsak i sådant fall är af enahanda art som vid antändning genom gnistor, torde i ingressen till § insättas »glöd eller gnistor», så vida ej möjligen det senare ordet kan anses inbegripa äfven sådana glödande kolstycken,

o

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition JS:o 3.

som ej medfölja röken från eldstaden. Mot den bär stadgade ansvarigheten kan ej gerna någon gensaga inläggas, då orsaken till skadan är i oförtydbara ord angifven och oemotsägligen betingad af jern vägsrör elsens natur.

I de båda öfriga momenten af denna paragraf upptages de fall, då undantag medgifves från sagda allmänna ansvarsskyldighet, och äro dessa enligt det 2:a momentet: då skadan ej förorsakats genom vårdslöshet i jernvägens drift och på samma gång antingen den skadade egendomens egare är pligtig sjelf vidkännas den från jernvägstrafiken härrörande eldfaran eller annan än jernvägens innehafvare, efter jernvägsanläggningens påbörjande, på kortare afstånd än 30 meter utanför närmaste jernvägsspår upplagt brännbart löst gods utan säkert skydd eller uppfört byggnad af eller täckt byggnad med lätt antändligt ämne eller vidtagit annan åtgärd, som uppenbarligen i väsentlig mån ökat den från jernvägstrafiken hotande eldfara, samt

enligt det 3:dje momentet: då den skadade egendomens egare sjelf föranled t skadan genom underlåtenhet att fullgöra eu honom gent emot jernvägens egare eller innehafvare åliggande skyldighet.

1 dessa bestämmelser ligger onekligen stor vigt på den betydelse man fäster vid de begagnade orden: »då vare jernvägens innehafvare från ersättningsskyldighet fri». Af motiven till ifrågavarande § framgår, att då å jernvägens sida ingen vårdslöshet begåtts, men främmande person vidtagit åtgärd, som i väsentlig man ökat den från jernvägstrafiken hotande eldfaran, jernvägsinnehafvaren bör vara befriad från ansvarighet för skadan, ehvad elden stannat å den oförsigtiges egen mark eller spridt sig äfven till sådan egendom, som till följd af sitt afstånd från jernvägen skulle befunnit sig utom området för eldfaran från jernvägstrafiken, och i det fall att den skadade egendomens egare har att sjelf vidkännas den från jernvägstrafiken härrörande eldfaran, synes ansvarigheten gälla endast i afseende på denne egares tillhörigheter men ej på den annan person tillhörig egendom, till hvilken branden utsträckt sig från den först antända.

Men vid i 3:dje momentet behandlade fall, att egarén af den skadade egendomen genom underlåtenhet att fullgöra honom åliggande skyldighet föranledt till skadan, är det ej fullt klart om jernvägens innehafvare fritages från att ersätta äfven den skada, som tillskyndats annan persons egendom till följd af den hos den förre uppstandna eldsvådan. Att jernvägens ansvarsfrihet i detta fall borde vara fullständig torde vara obestridligt, men som förslagets ordalag möjligen tillåta en annan tolkning, vågar Styrelsen framhålla önskvärdheten af att detta moments lydelse blefve i sagda hänseende erforderligt förtydligad.

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Den 6:te paragrafen ålägger jernvägsinnehafvaren ersättningsskyldighet för gods, som skadats i följd af jernvägsdriften på annat sätt än genom gnistor från jernvägsfordon, så vida vållande till skadan ligger jernvägens förvaltning eller betjening till last, och tillämpas således på skador å gods samma ansvarsbestämmelse som § 2 innehåller rörande skador å person. Vid densamma är följaktligen intet att erinra under förutsättning att den ofvan förordade närmare bestämningen af begreppet jernvägens drift varder i lagen intagen.

Efter det att i de föregående paragraferna jernvägarnes ansvarighet gent emot allmänheten blifvit bestämd, utsäga §§ 7 och 8 huru denne ansvarighet skall tolkas i de fall, då jernvägsinnehafvare låter sin jernvägs drift besörjas af personer, som icke äro i hans tjenst anstälda, samt då skada uppstått inom jern vägsområde, som begagnas af två eller flere jernvägar gemensamt. För det förra fallet stadgar § 7 att de vid jernvägen icke anstälda personerna skola, så vidt den angår den befattning de taga med jernvägens drift, anses i afseende å bestämmelserna i 2, 5 och 6 §§ såsom tillhörande jernvägens förvaltning eller betjening, hvarvid dock i andra momentet af paragrafen göres undantag för dem, Korn, medan det de äro i eu jernvägs tjenst eller arbete anstälde, inom samma jernvägs område taga befattning med annan jernvägs drift.

Behörigheten af sagda allmänna stadgande måste erkännas, då det står i full öfverensstämmelse med den ansvarighetsprincip, som ligger till grund för hela lagen, men deremot torde vissa betänkligheter uppstå beträffande lämpligheten af det uppstäda undantaget, hvilka redan gifvit sig tillkänna i den vid förslaget fogade reservation beträffande lydelsen af ifrågavarande två paragrafer.

Vid formuleringen af undantagsbestämmelsen synes uppmärksamheten hafva varit fästad å den så att säga blandade tjenstgöring, som ©ger rum inom ett område, hvithet gemensamt begagnas af flera jernvägar och der de å platsen anstälde hafva att bestyra så väl med sin egen jernvägs drift som med de ofri ga jernvägarnes. Nu kunna emellertid dessa bestyr innefatta dels åtgärder, som skola verkställas å sjelfva platsen, dels anordningar för en jernvägs drift utanför det gemensamt nyttjade området, i afseende på hvilka denna jernvägs befäl uteslutande lemnar föreskrifter. Om nu olyckligtvis genom missuppfattning af eu gifven föreskrift eller saknad af kännedom om de för ögonblicket rådande förhållanden å den främmande banan eller af annan dylik orsak eu åtgärd vidtagits, till följd hvaraf en skada uppstått å samma bana, bör väl icke den omständigheten, att åtgärden vidtagits af en person, tillhörande annan jernväg, befria den främmande banans innehafvare att ersätta skadan. Man får ju icke som regel antaga, att jernvägen

7 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

i fråga är utsatt för större risk genom att lian låtit eu annan banas tjensteman eller betjent lägga hand vid jernvägsdriften eller att den ena banans personal är mindre pålitlig än den andras. Men en sådan fritagelse kan anses ligga i förevarande undantagsstadgande, på sätt det i förslaget är affattadt, och torde derföre en rättelse böra göras i detsamma, helst denna nära nog kan ske endast genom en omflyttning af orden. Skrifver man nemligen: »Hvad nu är sagdt gäller icke om den, som medan han är anstäld i en jern vägs tjenst eller arbete tager befattning med annan jernvägs drift inom den förra jern vägens område», blir den, enligt Styrelsens tanke, afsedda meningen med stadgandet uttryckt med erforderlig tydlighet.

Men fråga kan vara huruvida icke hela detta moment kan ur lagen utgå. Detta beror naturligtvis på, huru bestämmelserna rörande jernvägs innehafvares ansvar vid skador, som tima å ett af flera banor gemensamt begagnadt område, affattas. Härom innehåller nu förslagets 8 § att, när den derstädes skedda skadan är af den beskaffenhet, som i § 2 eller 6 sägs, den jernvägsinnehafvare svarar för skadan, hvars folk henne vållat; att, om personer anstälde vid flere jernvägar varit till skadan vållande, desse jernvägars innehafvare skola vara för skadan ansvarige, en för alla och alla för en, samt dela henne sins emellan lika och att, när skadan är sådan som säges i § 5, den ansvarar, från hvars fordon elden kommit.

Beträffande dessa bestämmelser har reservanten, med blicken på deras praktiska tillämpning, gjort flera anmärkningar, utgående derpå att det, till följd af skyldigheten att bevisa hvilken, som varit till skadan vållande, blefve för den skadade i många fall svårt, stundom omöjligt att utröna mot hvilken jernvägsförvaltning han borde vända sina ersättningsanspråk;

att, med afseende på redan ingångna aftal eller af Kongl. Maj:t eller genom kompromissutslag faststälda föreskrifter om gemensamt begagnande af jernvägsområde, bestämmelserna skulle för jernvägsförvaltningarne medföra flera olägenheter och i vissa fall orättvisor; samt att innehafvare af jernvägsstation, hvars personal besörjde en annan der anslutande banas lokaltrafik, gjordes till försäkriugsgifvare för skador, uppkomna inom stationens område till följd af denna trafik, utan att derföre kunna erhålla någon ersättning, åtminstone i det fall då ouppsägbart kontrakt redan ingåtts;

hvarjemte han framhållit, att ansvarighetslagen borde afse endast allmänhetens rätt gent emot jernvägsförvaltningarne och att dessas inbördes förhållande borde ordnas endast genom aftal samt att, då det stode hvarje jernvägsförvaltning fritt att sköta sin trafik med egen perso-

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o S.

nal eller personal tillhörande annan jernväg, billigheten syntes fordra, att bestämmelsen i mom. 1 af § 7 gälde äfven vid gemensamt begagnande af område, och har han, med afseende på anförda förhållanden, föreslagit, att sista momentet i § 7 måtte utgå och att i 8 § blefve stadgadt att, då skada af den beskaffenhet, som i §§ 2 och 6 sägs, timade inom gemensamt begagnadt jernvägsområde, de jernvägar, i hvilkas gemensamma drift skadan tima!, vore för skadan ansvarige en för alla och alla för eu.

Alla de betänkligheter, som sålunda funnit sitt uttryck i reservationen, måste Styrelsen erkänna sig hafva delat och det af så mycket större skäl som statens jern vägstrafik, hvars målsman hon är, och som är innehafvare af ett större antal föreningsstationer, enligt förslagets bestämmelser finge sitt redan förut stora ansvar väsentligt forökadt genom skyldigheten att svara äfven för de skador, som inom stationens område kunde inträffa i de anslutande banornas egna trafik, utan att den förpligtelse, som sålunda ålades statsbanan, motsvarades af något slags vederlag. Att den fördelning, billigheten onekligen påkallade, af ansvaret på alla de jernvägar, som draga fördel af föreningsstationen, stadgades genom sjelfva lagen, var derföre ett önskningsmål, hvilket ansågs kunna förverkligas genom ett lagbud af ungefärligen det innehåll, som i reservationen framlagts eller som gjorde de i stationens trafik intresserade banorna solidariskt ansvariga, utan afseende på hvilkens folk vållandet läge till last.

Vid närmare begrundande befiunes dock, att genom fastställande af solidaritets-principen i sjelfva verket ingenting väsentligt vunnes, utom möjligen det, att eu klagande kunde rigta sina kraf mot hvilken som helst af de på föreningsstationen sammanlöpande jernvägarne; sjelfva fördelningsfrågan åter förblefve olöst. I hvad mån de olika jernvägarne hade att deltaga i skadeståndet, komme nemligen ytterst att bero på de aftal, som jernvägarne sins emellan träffat; men för uppgörelsen af ett sådant aftal lägga stadgandena i § 8 intet hinder, och hela skilnaden blefve sålunda den, att den aftalade fördelningsgrunden komme att tillämpas i ena fallet efter det skadeståndet ådömts jernvägarne gemensamt och i det andra efter det en viss jernväg eller flere förklarats böra gälda ersättningen.

I ett afseende kan det ej förnekas att stadgandet af en gemensam ansvarighet skulle bereda en fördel, nemligen genom att göra alla intressenterna benägna för en utjemning af den börda, som dem pålägges, men häråt torde blott tillerkännas en underordnad betydelse i betraktande af vigten af att lagens bud äro fullt tydligt uttalade och i öfverensstämmelse med den princip, hvarpå lagen är byggd.

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

1 afseende på tydligheten och följdrigtigheten synes sagde § uppfylla alla anspråk. De i l:a och 3:e punkterna intagna bestämmelserna utgöra endast förklaringar, att i §§ 2, 5 och 6 gifna ansvarsstadgandena skola tillämpas äfven inom de gemensamma jernvägsområdena och skilja sig från dessa stadganden endast deruti, att egare af jernvägsfordon, från hvars eldstad brandskada föranledts, gjorts ansvarig i stället för jernvägens innehafvare. Den 2:a punkten behandlar det fall, att skadan vållats af personer, anstälda vid flere banor, och stadgas härvid, att dessa jernvägars innehafvare skola vara gemensamt ansvarige för skadan och dela densamma sins emellan lika. Sistnämnda föreskrift ger ruin för den anmärkningen, att densamma föreskrifver skadeståndets fördelning utan afseende på graden af den förseelse, som kan ligga de olika jernvägarnes personal till last. Tänker man sig t. ex., att den ena jernvägens folk gjort sig saker till ett groft tjenstefel, under det att, hvad den andras personal beträffar, endast ett mindre förbiseende kan uppvisas, och betänker man, att det förra kunnat ega rum till följd af jernvägsinnehafvarens efterlåtenhet i disciplinens upprätthållande och det senare vara sådant, att det icke skulle ådragit sig uppmärksamheten, om ej skadan inträffat, synes domaren böra vara oförhindrad att taga dessa särskilda omständigheter under pröfning vid bestämmande af den hvardera jernvägen åliggande betalningsskyldighet. Hvad sålunda blifvit påpekadt torde innebära skäl för en ändring af denna punkt, i det syfte att de gemensamt ansvarige jernvägsinnehafvarne skola dela skadan efter hvad hvarderas folk till vållandet bidragit.

Hvad det förut behandlade andra momentet af § 7 beträffar, så bör detsamma naturligtvis qvarstå, när § 8 bibehålies.

Förslagets återstående paragrafer, den 9:de, 10:de och ll:te, af hvilka den förstnämnda bestämmer att den jernvägsegare, som åt annan öfverlåtit nyttjanderätten till sin jernväg, är för skada, uppkommen till följd af jernvägens drift, ansvarig lika som jernvägens innehafvare, dock ej med annan sin egendom än jernvägen med hvad dertill hörer, och den andra derpå följande att jernvägsinnehafvare eger för utbetald ersättning regress till den som skadan vållat, samt den sista hänvisar till redan gällande eller framdeles blifvande stadganden om ansvarighet för gods, som till befordran å jernväg mottagits, gifva ej anledning till någon särskild erinran.

Bih. till Rihsd. Prof. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 3 Bäft.

II

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Slutligen får Styrelsen med afseende derpå, att, sedan en lag sådan som den nu föreslagna trädt i kraft, ersättningsanspråk antagligen oftare än förr skola väckas mot jernvägarne, och på de svårigheter, som äro förbundna med utredningen af frågor, som basera sig på tilldragelser, timade lång tid tillbaka, framhålla önskvärdheten af att närvarande lag, i likhet med den tyska ansvarighetslagen, äfven innehölle en bestämmelse om viss tid, inom hvilken anspråk på skadeersättning borde framställas. En sådan bestämmelse vore företrädesvis af nöden med hänsyn till fall, der ersättning kräfves på grund af sjuklighet, som förmenas hafva sitt upphof i en till följd af jernvägsdriften liden skada, och skulle under alla omständigheter både tjena till att betrygga jernvägsförvaltningarna mot att nödgas bemöta anspråk, som grunda sig på olycksfall, om hvilkas förlopp minnet hunnit under årens längd fördunklas, och utgöra en anmaning för kärande att förebringa sina fordringar medan utsigt ännu finnes att kunna till fullo ådagalägga deras rättmätighet.

Den remitterade handlingen varder härhos bifogad.

Underdånigst

C. O. TROILIUS.

Stockholm den 29 Oktober 1885.

C. hofman.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

1 Utdrag af protokollet, hållet uti Kongl. May.ts Högsta Domstol Fredagen den 12 November 1885.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Wketman,

Olivecrona, von Segebaden,

Hernmarck,

Wedberg,

Ahlgren,

Abergsson.

Tillförordnade Byråchefen, Revisionssekreteraren Herslow fortsatte och slutade föredragningen af det till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade förslaget till lag angående jernvägs innehafvares och egares ansvarighet för skada i följd af jernvägens drift; hvilket förslag i tryckt exemplar är bifogadt detta protokoll.

Högsta Domstolen ansåg förslaget föranleda till följande anmärkningar :

I afseende å öfverskriften till den föreslagna lagen hemstälde Högsta Domstolen, huruvida icke denna öfverskrift lämpligen kunde förkortas till »lag angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift».

1 §■

För beredande af bättre öfverensstämmelse emellan denna §:s två särskilda moment, ansåg Högsta Domstolen, att det i andra momentet begagnade uttryck »befaren med lokomotiv» borde utbytas mot orden »befaren med användande af ångkraft».

12 Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

2 §•

Högsta Domstolen anmärkte att, då förevarande § innehölle den allmänna regeln i fråga om jernvägsinnehafvares skyldighet att ersätta skada å person, och skadeståndet enligt denna §, lika så väl som enligt den nästföljande §:n, hvilken endast hade till ändamål att göra jernvägsinnehafvaren, i förhållande särskildt till den af honom i jernvägsdriften anlitade personal, ersättningsskyldig äfven i vissa fall, hvarom

2 § icke handlade, skulle utgå enligt de i strafflagen stadgade grunder, föreskriften om dessa grunders tillämpning rätteligen hade sin plats i förevarande § och icke, såsom i förslaget vore förhållandet, i

3 §. Med anledning häraf hemstälde Högsta Domstolen, att förevarande § måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Har i följd af — — — till last, skall jernvägens innehafvare utgifva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder såsom om han sjelf vållat skadan».

3 §•

Med hänvisning till den vid nästföregående § gjorda anmärkning, ansåg Högsta Domstolen, att denna § lämpligen kunde erhålla följande lydelse:

»Varder i följd af jernvägs drift någon, som är anstäld i jernvägens tjenst eller arbete, under förrättandet deraf dödad eller skadad, vare, ändå att icke någon annan af jernvägens förvaltning eller betjening vållat skadan, jernvägens innehafvare skjddig gälda skadestånd, der icke han — — — — sjelf ådragit sig skadan.

Sker skadan i följd af annan jernvägs drift, och är icke denna

jernvägs innehafvare på grund af —---driften af hans egen

jernväg».

4 §•

Enär denna § icke skulle ega tillämplighet i det fall, att den, som blifvit skadad, ljutit döden, ansåg Högsta Domstolen att i öfverensstämmelse med innehållet af 2 §, der ordet kroppsskada användes i den inskränkta bemärkelse att det ej omfattade sådan skada, som medfört döden, de i början af ifrågavarande § förekommande orden »den som blifvit skadad» borde utbytas mot uttrycket »den som lidit kroppsskada».

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

5 §•

Då föreskrifterna i denna § uppenbarligen borde ega tillämplighet äfven i det fall, att brandskadan härrörde från glödande kol, som nedfallit ur den under vissa jernvägsfordon befintliga asklåda, men, såsom Styrelsen för statens järnvägstrafik anmärkt, det möjligen skulle kunna ifrågasättas, huruvida sådana glödande kol rätteligen vore att hänföra under det i lista momentet af förevarande § begagnade uttrycket »gnistor», ansåg Högsta Domstolen, äfven med någon jemkning af detta moments affattning i öfrigt, att detsamma lämpligen kunde lyda sålunda:

»Kommer eld lös från lokomotiv eller från eldstad i annat jernvägsfordon, och sker derigenom skada å fast egendom eller å lös egendom, som icke af jernvägens —--— skadan».

Hvad angick sista momentet af förevarande §, så enär med grunden för det i samma moment meddelade stadgande öfverensstämde, hvad också syntes vara förslagets mening, att, i händelse någon, såsom i detta moment sägs, genom underlåtenhet att fullgöra honom i förhållande till jernvägen åliggande skyldighet sjelf föranledt en å hans egendom timad brandskada och elden derifrån spridt sig till egendom, tillhörande annan, som icke haft någon dylik förpligtelse mot jernvägen eller, der en sådan skyldighet ålegat honom, icke eftersatt densamma, sistnämnde egare, utan binder af den förres försummelse, vore berättigad att för den skada, han lidit, njuta ersättning af jernvägens innehafvare; men hvad ofvanbemälda stj^relse vid detta moment anmärkt syntes utmärka, att momentet med dess nuvarande affattning kunde lemna rum för tvekan huru detsamma i berörda hänseende skulle tolkas, ansågo Justitieråden Wretman, von Segebaden och Ahlgren, att ifrågavarande moment kunde erhålla följande lydelse:

»Der egare af den skadade egendomen, genom underlåtenhet att fullgöra honom jemlikt åtagande eller på annan grund åliggande skyldighet emot jernvägens egare eller innehafvare, sjelf föranledt skadan, vare han icke berättigad till ersättning».

Justitieråden Olivecrona, Hernmarck och Abergsson, som ansågo, att samma otydlighet, hvilken blifvit anmärkt vid sista momentet, kunde anses förefinnas i afseende å första delen af 2:dra momentet, och att genom en förändrad uppställning af båda momenten kunde tydligare angifvas de olika fall, då jernvägens innehafvare är befriad från ersättning till alla brandskadade och då befrielsen afser endast en viss brandskadad men icke hans grannar, hemstälde att dessa moment måtte erhålla följande lydelse:

14 Kong!,. Maj ris Nåd. Proposition N:o 3.

»Har egaren af den skadade egendomen, genom underlåtenhet att fullgöra honom jemlikt åtagande eller på annan grund åliggande skyldighet mot jernvägens egare eller innehafvare, sjelf föranledt skadan, vare han icke berättigad till ersättning. År han jemlikt åtagande eller på annan grund pligtig att sjelf vidkännas den från jernvägstrafiken härrörande eldfara, vare han ej eller till ersättning berättigad, der icke skadan har sin orsak i vårdslöshet i afseende å jernvägens drift.

År skadan, utan att hafva sin orsak i sådan vårdslöshet, föranledd derigenom, att annan än jernvägens innehafvare, efter det jernvägens anläggning påbörjades, utanför jernvägens område på kortare afstånd från närmaste jernvägsspår än 30 meter upplagt brännbart löst gods utan säkert skydd, eller uppfört byggnad af, eller täckt förut uppförd byggnad med lätt antändligt ämne, eller vidtagit annan dylik åtgärd, som uppenbarligen i väsentlig mån ökat den från jernvägstrafiken hotande eldfara; då vare jernvägens innehafvare från ersättningsskyldighet fri».

1 §•

Då senare momentet af denna §, enligt hvad motiven till förslaget antydde, syntes endast hafva till ändamål att hänvisa till föreskriften i nästföljande §, funno Justitieråden Wretrnan, Olivecrona, von Segebaden, Hernmarck, Ahlgren och Abergsson berörda moment, såsom öfverflödigt och möjligen vilseledande, böra utgå.

Justitierådet Wedberg lemnade ifrågavarande § utan annan anmärkning än att, hvad angick det fall att å station, der två jernvägar anslöte sig till hvarandra, någon vid den ena jernvägen anstäld person toge befattning med den andra jernvägens drift, t. ex. genom att medelst telegram underrätta den främmande jernvägens personal att dess bantåg finge framgå till stationen, och genom en dylik åtgärd föranledde skada, såsom sammanstötning af bantåg inom den främmande jernvägens enskilda område, förslaget väl genom stadgandet i förevarande moment befriade innehafvaren af den jernväg, inom hvars område skadan timat, från ansvarighet för densamma, men, då bestämmelserna i 8 § icke egde tillämplighet å berörda fäll, saknade föreskrift derom, att innehafvaren af den jernväg, vid hvilken den, som föranledt skadan, vore anstäld, skulle bära ansvaret för olyckan.

8 §•

Högsta Domstolen biträdde hvad Styrelsen för statens jernvägstrafik anmärkt derom att, derest skada, som timat å område, hvarom

15 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

förevarande § liandlade, vore vållad af personer, anstälda vid särskilda jernvägar, dessa jernvägars innehafvare, ehuru solidariskt ansvarige för skadan, sins emellan borde taga del i densamma i förhållande till den större eller mindre skuld, som pröfvades ligga hvarderas personal till last; hvarjemte anmärktes att, i likhet med hvad vid 3 § blifvit föreslaget, ordet »folk» lämpligen kunde utbytas mot uttrycket »förvaltning eller betjening».

10 §.

Högsta Domstolen ansåg, att denna §, för vinnande af erforderlig fullständighet och tydlighet, borde erhålla följande lydelse:

»Hvad jernvägs egare eller innehafvare utgifvit i skadestånd egethan söka åter af den, som skadan vållat, der icke denne sjelf lidit skadan och enligt 3 § är berättigad att derför njuta ersättning».

På de af Styrelsen för statens jern vägstrafik anförda grunder fann Högsta Domstolen, att den föreslagna lagen jemväl borde innehålla föreskrift derom, att anspråk på skadestånd enligt denna lag borde anhängiggöras inom viss tid efter det skadan timat; i hvilket afseende Högsta Domstolen hemstälde, huruvida icke sådan tid kunde bestämmas till två år.

Ex protocollo

Tli. Wilh. Malm.

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartements ärenden^ hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms Slott Fredagen den 18 December 1885,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptandek,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehbensvård,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Justitieråden: Ahlgren,

Abergsson.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet:

l:o.

Högsta Domstolens yttrande öfver det till Högsta Domstolen remitterade förslag till lag angående jernväg^ innehafvares och egares ansvarighet för skada i följd af jernvägens drift.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde Departementschefen :

»De af Högsta Domstolen i afseende å öfverskriftenftill den föreslagna lagen samt vid 1, 2, 3 och 4 §§, l:sta momentet af 5 § samt 10 § gjorda anmärkningar, hvilka alla afse uteslutande redaktionen, hafva blifvit i förslaget iakttagna; hvarjemte 5 §:ns 2 och 3 moment, till förtydligande af meningen, erhållit den förändrade affattning, hvarom tre ledamöter i Högsta Domstolen hemstält.

17 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5,

Med anledning af hvad Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärkt mot senare momentet af 7 § har detta moment blifvit uteslutet.

Vid 8 § har Högsta Domstolen anmärkt att, derest skada, som timat å område, hvarom nämnda § handlar, vållats af personer anstälde vid särskilda jernvägar, dessa jern vägars innehafvare, ehuru solidariskt ansvarige för skadan, sins emellan borde taga del i densamma i förhållande till den större eller mindre skuld, som pröfvades ligga hvarderas personal till last. Ehuru mot bestämmande af sådan grund för skadans fördelning den betänklighet möter, att en fullt rättvis uppskattning af förhållandet emellan den olika skuld, hvardera jernvägens personal har till en af dem gemensamt vållad skada, i de flesta fall måste blifva ytterst vansklig, har dock, då berörda delningsgrund uppenbarligen bäst motsvarar den materiella rättvisans fordran, ifrågavarande § blifvit ändrad i öfverensstämmelse med Högsta Domstolens hemställan.

Enär jernvägs innehafvare synes ega berättigad anledning att fordra, att den, hvilken anser sig hafva lidit skada i följd af jernvägens drift och derför vill af innehafvaren njuta ersättning, icke dröjer med anspråkets instämmande så länge, att omständigheter, som kunnat på saken inverka, hunnit falla ur minnet, har, i enlighet med hvad Högsta Domstolen hemstält, och efter föredömet af derå främmande länders lagstiftning, i förslaget intagits föreskrift derom, att anspråk på skadestånd skall, vid talans förlust, hos domstol anhängiggöras inom två år från den dag, då skadan timade. Härvid torde böra bemärkas att, såsom de i denna del af förslaget begagnade ordalag utmärka, denna prescriptionstid icke är afsedd att gälla i fråga om regresstalan, som jernvägs egare eller innehafvare på grund af 8 § 1 mom. 2:dra punkten eller 9 eller näst sista § kan vilja framställa. Att jernvägs egares eller innehafvares rätt att af vederbörande söka sitt åter lämpligen icke kan underkastas samma prescriptionstid som den skadades rätt att kräfva skadestånd, framgår tydligen deraf att, i händelse den, som lidit skada, framkomme med sitt ersättningsanspråk först inemot slutet af den stadgade prescriptionstiden, dennas tillämpning å berörda regresstalan skulle kunna afskära möjligheten till sådan talans behöriga anhängiggörande.

Såsom Eders Kongl. Maj:t af hvad jag nu anfört täcktes finna, har Högsta Domstolen lernnat de grunder, på hvilka den föreslagna lagstiftningen hvilar, utan anmärkning. Det indirekta omdöme till förmån för förslaget, som ligger i Domstolens yttrande, torde man finna bekräftadt vid en jemförelse mellan förslagets vigtigare stadganden och de hufvudgrunder, på hvilka lagstiftningen i förevarande ämne är byggd i åtskilliga af Europas Öfrige kulturstater.

Bill. till Bilcsd. Prot. 1886. 1 Samt. 1 Afd. 3 Käft.

III

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Beträffande skada å person, har i tyska riket antagits en lag af den 7 Juni 1871, enligt hvilken jernvägsinnehafvare är ansvarig för all genom jern vägsdriften uppkommen skada af sagda beskaffenhet, så framt han icke styrker att skadan härrört från högre makt eller från den skadades eget vållande; och eger denna regel tillämplighet ehvad den skadade var anstäld vid jernvägen eller såsom passagerare åtföljde bantåg eller af annan anledning befann sig å jernbanan eller i dess närhet. Väsentligen enahanda stadganden gälla för Österrike-Ungern. I England, Frankrike, Belgien och Italien ansvarar deremot jernvägsinnehafvare för skada å person endast i det fall, att skadan visas hafva sin orsak i vårdslöshet i afseende å jernvägsdriften, dervid driftspersonalens fel tillräknas jernvägsinnehafvaren.

Det nu framlagda förslaget ansluter sig i ifrågavarande hänseende närmast till lagstiftningen i de fyra sist nämnda länderna. Den grundsats, hvarifrån Tysklands och Österrike-Ungerns lagar utgå, att nemligen, i händelse någon person vid jernvägs drift skadas, skulden dertill må anses ligga hos jernvägens innehafvare eller dess folk till dess motsatsen bevisas, torde icke vara öfverensstämmande med svensk rättsuppfattning. Men det föreliggande förslaget skiljer sig' i så måtto från samtlige förut nämnde länders lagstiftning, att förslaget ålägger jernvägsinnehafvaren eu utsträckt ansvarighet i förhållande särskild! till den af honom i jernvägsdriften begagnade personal; i sammanhang hvarmed förslaget, i viss likhet med tyska lagen, anvisar jernvägsinnehafvaren utvägen att, genom bildande af pensions- eller annan understödskassa eller medelst personalens försäkrande mot olycksfall, göra den risk, han i förhållande till sitt folk löper, mindre betungande och lättare att beräkna.

I afseende å skada å egendom, vållad genom eld från lokomotiv, tillämpas i de uppräknade länderna de i hvardera landet gällande allmänna lagbestämmelser beträffande skyldighet att ersätta skada. Tyskland hyllar, i fråga om rättsförhållandet emellan jernvägen och dess grannar, hufvudsakligen den i romerska rätten antagna grundsats, att jordegares dispositionsrätt öfver sin grund har sin begränsning af skyldigheten att afhålla sig från sådana åtgärder, hvarigenom skadebringande föremål inkomma på annans egendom. I enlighet härmed anses jernvägsinnehafvare pligtig att ersätta brandskada, som å angränsande egendom uppkommit i följd af eldgnistor från lokomotiv, oberoende deraf huruvida vårdslöshet vid jernvägens drift egt rum eller icke. Deremot är i England, Frankrike, Belgien och Italien, jernvägsinnehafvare ansvarig allenast för sådan eldskada, som åstadkommits genom oförsigtigt besörjande af trafiken. I Belgien är det dessutom, till min-

19 Kongl. Maj:ts Nåd. 'Proposition N:o 3.

åkande af eldfaran från jernvägstrafiken, genom särskild förordning förbjudet att inom visst afstånd från jernväg utan vederbörande myndighets tillåtelse uppföra byggnader, täcka bus med halm eller annat antändligt ämne eller anlägga sädesstackar eller upplag af bränbara föremål med mera.

Utgående från det genom erfarenheten till fullo ådagalagda förhållande, att den för bantågs framdrifvande nödiga ångkraft icke kan vinnas utan att en eldfara, som icke genom något hittills uppfunnet medel står att alldeles förebygga, på samma gång uppstår, har förslaget, i likhet med tyska lagen, uppstad; den, såsom det synes, rättskänslan bäst tillfredsställande allmänna regel att den från jernvägstrafiken härrörande eldfara, vare sig den har sitt upphof i ett vårdslöst besörjande af trafiken eller icke, skall bäras af jernvägsinnehafvaren, som framkallat faran. Undantagen från denna regel hafva sin grund dels i skyldigheten för jernvägens grannar att respektera ingångna aftal eller eljest behörigen tillkomna föreskrifter, dels ock i den lika billiga som för jernv ägs driftens bestånd oafvisliga fordran, att allmänheten icke må ega rätt att genom åtgärder, hvilkas olycksdigra beskaffenhet ligger i öppen dag, i obegränsadt mått öka den med driften af hvarje särskild jernväg ursprungligen förenade, i och för sig redan nog tunga risken.

Hvad angår skada å egendom i öfrigt, är i samtliga förutnämnda länder jernvägsinnehafvare för sådan skada ansvarig endast så vida han eller hans folk vållat skadan. Detta är ock förslagets ståndpunkt.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet, att förslaget, sådant det af mig nu förordats, måtte af Eders Kongl. Maj:t godkännas och enligt 87 § Regeringsformen Riksdagen till antagande föreläggas.»

Justitierådet Ahlgren åberopade sin vid förslagets granskning i Högsta Domstolen gjorda anmärkning i afseende å 5 §.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande Departementschefen hemstält; och skulle proposition i ämnet till Riksdagen aflåtas i enlighet med bilagan Ditt. A. vid detta protokoll.

Ex protocollo C. P. Hagbergli.