med förslag till stadga angående eftersökande och bearbetande af sten kols fyndiqheter

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

N:o 4.

Kongl. Maj ds nådiga 'proposition till Riksdagen, med förslag till stadga angående eftersökande och bearbetande af sten kols fyndiqheter; gifven Stockholms slott den 14 Januari 1886.

Med öfverlemnande af de i ämnet inom Statsrådet och Högsta Domstolen förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed i nåder inhemta Riksdagens yttrande öfver närlagda förslag till stadga angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter; viljande Kongl. Maj:t, efter emottagandet af Riksdagens svar, företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och om författnings utfärdande i ämnet i nåder förordna.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

Bih. till Rihd. Prat. 1886. 1 Sami. 1 Åfd. 4 Raft.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 4.

1 FÖRSLAG

till

Stadga

angående eftersökande och bearbetande af stenkoisfyndigheter.

1 Kap.

Om koncession.

1 §•

Rättighet att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndighet är beroende på särskildt tillstånd (koncession), som meddelas af Konungen; och må förty inmutning af sådan fyndighet icke vidare ega rum.

2 §•

Ansökning om koncession göres skriftligen och ingifves till Konungens Befallningshafvande i länet. Sådan ansökning skall innehålla uppgift å

sökandens namn, hemvist och yrke;

det jordområde, hvarå koncession sökes, med angifvande af hemman eller lägenhet samt socken, der området är beläget;

huru stor ytvidd i dagen inom sagda område, som sökanden anser sig för arbetet behöfva; samt

den mark för väg till området, som kan vara erforderlig.

Bih. till llihsd. Prot. 1886. 1 Samt. 1 Afd. 4 Hiift.

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 4.

Ansökningen skall åtföljas af karta öfver området i skala af 1 : 4,000, upprättad af behörig landtmätare enligt de för kartor vid egoskiften gällande bestämmelser, samt upptagande de å området befintliga byggnader och platser af det slag, hvarom i 13 § sägs.

Sökanden skall derjemte, såvidt ske kan, uppgifva den omfattning, hvari han har för afsigt att drifva arbetet; bifoge ock de intyg, som han vill åberopa för att styrka, att arbetet kan af honom ändamålsenligt utföras och att nödiga tillgångar dertill stå till sökandens förfogande.

3 §•

Då koncessionsansökning inkommit, läte Konungens Befallningshafvande ofördröjligen kungörelse derom införas tre gånger i allmänna tidningarna; foge ock anstalt att kungörelsen jemte bevis om dagen, då den första gången varit i allmänna tidningarna införd, varder, sist inom fjorton dagar från sagde dag, uppläst i kyrkan till socken, der det i ansökningen uppgifna område är beläget, samt derjemte anslagen i sockenstugan eller annat lämpligt ställe i socknen, äfvensom, der så ske kan, införd i tidning inom orten.

Kungörelse, hvarom ofvan är sagdt, skall innehålla erinran om den i 4 § bestämda tid och ordning för bevakande af rättighet, som är af frågan beroende.

Kostnaden för ansökningens offentliggörande skall af sökanden förskjutas.

4 §.

Inom tre månader från den dag kungörelse om ansökningen första gången varit i allmänna tidningarna införd eger den, som anser sin rätt vara af frågan beroende, att hos Konungens Befallningshafvande i länet skriftligen anföra hvad lian till bevarande af sin rätt aktar nödigt.

Efter utgången af denna tid och sedan bergmästaren i orten öfver ansökningen meddelat yttrande, insände Konungens Befallningshafvande samtliga handlingarna jemte eget utlåtande till Konungen, som pröfvar, huruvida, med afseende å företagets gagn för orten och det allmänna, koncession i enlighet med denna stadga må sökanden beviljas.

5 §•

Koncession må icke omfatta område öfverstigande sjuhundrafemtio hektar.

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

6 §•

Å område, som, innan denna stadga trädt i kraft, blifvit för bearbetande af stenkolsfyndighet inmutadt eller annorledes lagligen upplåtet, vare, utan tillstånd af den som innehar sådan rätt, koncession icke gällande, såvidt den äldre rättigheten är behörigen försvarad.

7 besöka flere koncession å samma område, bestämme Konungen, oberoende af tiden då ansökningarna inkommit, hvilken af sökandena, vare sig de äro jordegare, uppfinnare eller andre, må ega företräde till koncessionens erhållande; dock vare den, som dervid visar sig hafva upptäckt fyndigheten, berättigad att, om annan erhåller koncessionen, af denne undfå skälig godtgörelse, hvars belopp i koncessionen bestämmes.

8 §•

I koncession skall utsättas:

gränserna för det område koncessionen omfattar; den ytvidd i dagen inom sagda område, som må sökanden för arbetet anvisas;

den mark för väg till området, som sökanden eger begagna; samt den årliga arbetsskyldighet koncessionens innehafvare minst skall fullgöra.

9 §•

För det område, hvarå koncession meddelats, skola gränserna på djupet räknas lodräta, såvidt det utan förnärmande af annans rätt kan ske.

10 §.

Den, som erhållit koncession, ege uteslutande rätt att, med de vilkor och inskränkningar denna stadga innehåller, inom det område

4 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

koncessionen omfattar eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig derstädes befintliga stenkolsfyndigheter äfvensom de eldfasta leror, Indika i sammanhang med sådana fjmcligheter förekomma.

Ölriga på djupet anträffade mineraliska ämnen inom området för koncessionen må äfven af koncessionsinnehafvaren brytas, i den mån sådant är erforderligt för arbetets ändamålsenliga drifvande, och ege koncessionsinnehafvaren deraf använda hvad för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes må innehafvare!! af koncessionen ock behålla, så framt det icke af jordegaren mot erläggande af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader afhemtas inom sextio dagar efter tillsägelse. Jordegarens rätt i detta afseende utöfvas å kronojord af jordens innehafvare.

År mineralfyndighet inom området inmutad, vare lag som i 17 § sägs.

11 §.

Det åligger den, som erhållit koncession, att såsom pant för skada och intrång, som genom arbetet kan jordegare eller annan tillskyndas, hos Konungens Befallningshafvande nedsätta i penningar eller svenska statens eller allmänna hypoteksbankens obligationer tvåtusen kronor, innan något arbete får börjas, samt derutöfver, innan annat arbete än fyndighetens undersökning medelst borrning får ega rum, ett belopp af femtio kronor för hvarje hektar af det område, koncessionen omfattar. År koncessionsinnehafvaren tillika egare af detta område, må i koncessionen inedgifvas honom befrielse, till hela beloppet eller viss del deraf, från nedsättning, hvarom nu är sagdt; dock med skyldighet för koncessionsinnehafvaren att sedermera, om jorden eller andel deraf kommer i annan egares hand, inom åtta dagar efter tillsägelse af nye egaren fullgöra hvad härofvan är i afseende å nedsättande af pant i allmänhet föreskrifvet.

Har nedsatt belopp blifvit till större eller mindre del för gäldande åt skadeersättningar användt, skall koncessionsinnehafvaren inom åtta dagar fylla bristen, så att beloppet åter uppgår till ofvan bestämda summa.

12 §.

1 mom. Det område i dagen, som innehafvare af koncession för arbetet behöfver, skall, med iakttagande af hvad i koncessionen är

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

stadgadt angående den i sådant afseende högst medgifna ytvidd, af bergmästaren i orten, efter kallelse å jordegaren, på stället anvisas, endera på en gång vid arbetets början, eller i mån som koncessionsinnehafvaren deraf är i behof. Det anvisade området skall vid förrättningen på marken utstakas och förses med rosen eller andra lämpliga skiljemärken samt derjemte å koncessionskartan inläggas.

Öfver förrättningen skall bergmästaren föra protokoll, upptagande fullständig beskrifning öfver det anvisade området.

Kostnaden för förrättningen skall gäldas af koncessionsinnehafvaren.

2 mom. Innan koncessionsinnehafvaren må taga i besittning område i dagen, som blifvit. enligt denna § anvisadt, eller mark till väg, då rätt dertill är i koncessionen medgifven, åligger det honom att för lösen af området eller marken ställa borgen bos Konungens Befallningshafvande i länet, som har att tillse, att sådan borgen är vederhäftig, och att densamma varder behörigen förnyad.

13 §.

1 mom. På mindre afstånd än tvåhundra meter från boningshus eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård må område för arbete i dagen enligt 12 § icke anvisas utan tillstånd af såväl egaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som den, hvilken dertill har nyttjanderätt.

2 mom. Område för arbete i dagen må ej heller sträcka sig inpå kyrkogård eller begrafningsplats eller, utan tillstånd af vederbörande myndighet, på mindre afstånd än trettio meter från sådan jernväg eller kanal, som är upplåten för allmän trafik.

3 mom. Hvad i denna § är sagdt om hinder mot anvisande af område i dagen vare dock icke gällande, om hindret tillkommit efter det koncessionen meddelades.

14 §.

1 mom. Område, som enligt 12 § af bergmästaren för arbete i dagen anvisas, skall, med det undantag som i 2 mom. härnedan sägs, af koncessionsinnehafvaren lösas med belopp, motsvarande jordens fulla värde och hälften derutöfver. Lösesumman skall, om öfverenskommelse

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

ej kan träffas, bestämmas af särskild nämnd i den ordning, som i gällande författning angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof stadgas; och fälle kostnaden härför koncessionsinnehafvaren till last. I fråga om lösesummans utbetalande och vilkoren derför lände ock samma författnings bestämmelser till efterrättelse.

2 mom. År området afsedt endast för fyndighetens undersökningmedelst borrning och vill innehafvaren af koncessionen icke under längre tid än högst tre år deröfver förfoga, vare han icke skyldig att sådant område till sig lösa; gifve dock, så länge detsamma användes, innehafvaren af jorden förskottsvis för hvarje år ersättning, motsvarande dubbla beloppet af jordens afkastning utan afdrag för brukningskostnaden. Koncessionsinnehafvaren skall derjemte, då platsen icke vidare begagnas, ersätta jordegaren eller den, som i hans ställe är till sådan godtgörelse berättigad, all skada, som marken genom arbetet för framtiden kän hafva tagit. Under tiden till dess denna ersättning blifvit erlagd, ansvare koncessionsinnehafvaren för fulla beloppet af den årliga afgiften för områdets begagnande.

3 mom. Då rätt till mark för väg är i koncessionen medgifven, gälle i fråga om lösen af sådant område eller ersättning för dess begagnande hvad som för hvartdera fallet är i denna § föreskrifvet.

4 mom. Det åligger koncessionsinnehafvare att ensam hålla stängsel kring område, som han enligt denna § fått till sig lösa.

5 mom. Å område, som blifvit enligt denna § inlöst, må lagfart icke koncessionsinnehafvaren meddelas.

15 §.

Innehafvare af koncession må icke ofvan jord taga i besittning eller eljest förfoga öfver annan del af området för koncessionen, än som blifvit honom af bergmästaren anvisad såsom i 12 § sägs.

Visar sig under arbetets fortgång att för detsamma eller för väg till området större utrymme i dagen erfordras, än som är i koncessionen medgifvet, ege koncessionsinnehafvaren att om vinnande af ökadt utrymme göra ansökning i den ordning, som för erhållande af koncession är föreskrifven.

16 §.

Under jord må innehafvare af koncession drifva arbetet å hela det område, koncessionen omfattar, allenast med de inskränkningar, att

7 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

arbetet icke utan sådant tillstånd, som i 13 § omförmäles, får ega rum lodrätt under ett område i dagen med utsträckning af femton meter från sådana byggnader och platser, som i 1 mom. af sagde § äro uppräknade, samt med utsträckning af trettio meter från sådan jernväg eller kanal, som är upplåten för allmän trafik, och att arbete ej heller får verkställas lodrätt under kyrkogård eller begrafningsplats.

Hvad i denna § är stadgadt om hinder mot arbete under jord vare icke gällande, om hindret tillkommit efter koncessionens meddelande.

17 §.

Sker å område, hvarå koncession meddelats, inmutning af mineralfyndighet, som eldigt grufvestadgan den 10 Maj 1884 är dertill upplåten, eller meddelas koncession å område, som förut är för annan mineralfyndighet än stenkol inmutadt, må arbete för fyndighetens eftersökande och bearbetande, som verkställes på grund af först vunnen rättighet, icke hindras eller uppehållas af arbete på grund af inmutning eller koncession, som senare tillkommit. Uppstår i detta fall tvist om sättet för drifvande af de särskilda slagen af arbete, bestämme bergmästaren i orten, huru arbetena skola ordnas, så att innehafvare af äldre inmutning eller koncession kan ändamålsenligt drifva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinnehafvaren.

18 §.

Skada och intrång, som tillskyndas jordegare eller annan genom arbete, som på grund af koncession verkställes, skall ersättas af den, som innehar koncessionen.

19 §.

Yppas tvist om ersättning, som enligt denna stadga skall utgå, varde frågan, der den ej gäller jordlösen, hvarom i 14 § sägs, pröfvad af tre ojäfvige skiljemän, bland hvilka eu utses af hvardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje; tredskas den, mot hvilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet af den tredje sig förena, ege Konungens Befallningshafvande eller rätten i stad och domaren å landet eller utmätningsmannen i orten

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 4.

att på ansökan af den, som anspråket vackt, om valet förordna. Varder till ersättning dömdt, skall den ersättningsskyldige ock förpligtas att gälda kostnaden för skiljemännens sammanträde samt motpartens utgifter å saken; sättes ersättningen ej högre än den ersättningsskyldige före sammanträdet bjudit, stånde hvar sina kostnader och gälde hvardera halfva sammanträdeskostnaden.

Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor annorlunda förordnar; den af parterne, som med beslutet ej nöjes, dock ej förment att tvisten under rättens pröfning draga, så framt han sin talan instämmer inom nittio dagar från det skiljemännens beslut honom tillstäldes. I skiljemännens beslut skall tydlig hänvisning lemnas om hvad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens pröfning.

Vill den, som ersättning fordrar, hellre genast lita domstol än skiljemän till, stånde det honom öppet.

20 §.

1 mom. Om innehafvare af koncession verkställer arbete utan att pant är enligt 11 § nedsatt, eller förfogar öfver område i dagen, som icke blifvit honom anvisadt, af bergmästaren såsom i 12 § sägs, eller sätter sig i besittning af anvisadt område eller af mark för väg innan borgen är enligt 12 § stöld, eller mot bestämmelserna i 16 § under jord drifver arbete å område, som är derför skyddadt, ansvare såsom för åverkan, om åtal derå i laga tid anställes.

2 mom. I fall, hvarom i 1 mom. är sagdt, så ock om koncessionsinnehafvare underlåter att enligt 11 § fylla uppkommen brist i nedsatta medel, eller att ställa sig till efterrättelse föreskrift i fråga om borgen, som af Konungens Befallningshafvande enligt 12 § meddelas, eller att utgifva ersättning enligt 14 § 2 inom.; då varde arbetet instäldt intilldess hvad i hvarje fall är föreskrifvet blifvit fullgjordt; och åligger det utmätningsmannen i orten, då han derom anlitas, att lemna den för arbetets inställande nödiga handräckning.

21 §.

Vill koncessionsinnehafvare frånträda koncessionen, göre skriftlig anmälan hos Konungens Befallningshafvande i länet, som har att låta

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 4.

underrättelse härom intagas i länskungörelserna, och upphöre koncessionen från den dag, sådan anmälan skett.

Då koncession sålunda upphört likasom då densamma genom laga kraft egande dom förklarats förverkad, ege den, som innehaft koncessionen, att återfå den af honom enligt 12 § stälda borgen, sedan han visat, att alla frågor om jordlösen inom området för koncessionen blifvit slutligen afgjorda; och vare han derjemte berättigad att, sedan ett år förflutit från koncessionens upphörande, återbekomma så stor del af det enligt 11 § nedsatta belopp, som icke motsvarar anspråk på ersättningsskyldighet, hvarom tvist då kan vara anhängig.

Önskar koncessionsinnehafvare afstå endast från viss del af det område koncessionen omfattar, göre derom ansökning hos Konungen, och varde ärendet behandladt i den ordning, som för erhållande af koncession är föreskrifven.

Medgifves koncessionsinnehafvare att afstå från en del af området för koncessionen, gälle om återbekommande af det för den delen nedsatta belopp hvad härofvan är i ty fall stadgadt.

2 Kap.

Om afgift till jordegaren.

22 §.

Egare af jord inom det område, hvarå koncession meddelats, vare berättigad att, utan deltagande i kostnaden för arbetet, af koncessionsinnehafvaren erhålla en afgift, motsvarande värdet af en femtiondedel af de stenkol och i sammanhang dermed förekommande eldfasta leror, hvilka å området vinnas och i dagen uppfordras. Denna afgift skall för hvarje arbetsår erläggas inom utgången af Januari månad nästföljande år. Åro inom området flere jordegare, njute de lott i afgiften, efter som de i jorden ega del.

23 §.

A kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning till brukning på Pilt. till Itilesd. Prof. 1886. 1 Sami. 1 Afä. 4 Haft. 2

io

Kongl. Maj: U Nåd. Proposition N:o 4.

viss tid åt annan upplåten, skall kronoåbon, boställsinnehafvare!! eller den, som eljest besittningsrätten innehar, njuta den jordegaren enligt 22 § tillkommande afgift till godo. Å annan kronojord vare koncessionsinnehafvaren från afgift befriad.

24 §.

Ej må någon för längre tid, än ban är egare eller innehafvare af jorden, till annan öfverlåta rättigheten att uppbära afgift, hvarom i 22 § sägs.

25 §.

Fråga om beloppet af den afgift, som enligt 22 § bör jordegare tillkomma, skall, der öfverenskommelse ej kan träffas, pröfvas af skiljemän, såsom i 19 § är föreskrifvet.

3 Kap.

Om arbetsskyldighet och hvilostånd.

26 §.

1 mom. Den årliga arbetsskyldighet, som enligt 8 § skall i koncessionen bestämmas, må icke sättas lägre, än att värdet af arbetet motsvarar femton dagsverken för hvarje hektar som koncessionen omfattar till och med etthundra hektar, tio dagsverken för hvarje hektar derutöfver till och med trehundra hektar, och fem dagsverken för hvarje hektar derutöfver.

Denna arbetsskyldighet skall för hvarje kalenderår innan dess slut fullgöras; och räknas första arbetsåret från den 1 Januari året efter det, då koncessionen utfärdades, der ej i följd af tvist för arbetet mött hinder, hvars undanrödjande icke af koncessionsinnehafvaren berott, i hvilket fall arbetsåret räknas från den 1 Januari året efter det, då hindret upphört.

2 mom. För de tre arbetsår, som följa näst efter koncessionens

11 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 4.

meddelande, må Konungen nedsätta arbetsskyldigheten, dock ej lägre än till en fjerdedel af hvad ofvan är föreskrifvet.

3 mom. Arbete, hvarom i denna § sägs, skall vara af beskaffenhet att kunna främja det ändamål, för hvilket koncessionen beviljats; och må arbete, som uppenbarligen afser tillgodogörande af andra ämnen än stenkolsfyndighet, icke räknas koncessionsinnehafvare tillgodo i fråga om arbetsskyldighetens fullgörande.

27 §.

Befrielse från stadgad arbetsskyldighet må, på skriftlig ansökning, af bergmästaren beviljas hvarje gång för högst fyra arbetsår, då mot arbetets fullföljande förefinnas väsentliga hinder, som icke kunnat af koncessionsinnehafvaren förekommas, eller andra giltiga anledningar till hvilostånd uppgifvas och styrkas.

Ej må dock hvilostånd medgifvas, om ej arbetsskyldigheten är för minst sex arbetsår fullgjord.

Hvilostånd skall utsättas att gälla från och med den 1 Januari året efter ansökningens ingifvande till den 1 Januari det år, då arbetsskyldigheten skall åter inträda.

28 §.

Sökes hvilostånd för sådan stenkolsgrufva, hvarifrån annan i arbete varande grufva kan under hviloståndstiden blifva af ökadt vattentillopp besvärad, må hvilostånd af bergmästaren icke beviljas förr, än antingen egaren till den angränsande grufvan sådant medgifvit, eller visas kan, att öfverenskommelse med honom om vattnets undanhållande under hviloståndstiden träffats, eller ock sökanden stält pant eller borgen, som blifvit af öfverexekutor godkänd, för all den skada, som under samma tid genom ökadt vattentillopp egaren till angränsande grufva tillskyndas.

Visar det sig, sedan hvilostånd redan är beviljadt, att angränsande grufvor, på sätt förut är nämndt, förnärmas, bestämme bergmästaren de vilkor, hvarunder hviloståndet får tillgodonjutas.

29 §.

Nytt hvilostånd må icke meddelas, med mindre än att arbetsskyl-

12 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 4.

digheten blifvit fullgjord för minst sex arbetsår från den tid, förut beviljadt hvilostånd gått till ända.

30 §.

Beslut om hvilostånd skall genom koncessionsinnehafvarens försorg inom tre månader från det beslutet meddelades uppläsasji kyrkan till socken eller församling, der området för koncessionen är beläget, vid påföljd att hviloståndet eljest förfaller, hvarom erinran bör i beslutet intagas.

31 §.

Försummas utan behörig tillåtelse den i koncessionen bestämda arbetsskyldighet för något arbetsår, vare vid det årets utgång koncessionen. och den derpå grundade rätt förverkad, så framt talan derom sker inom två år från utgången af det arbetsår, under hvilket försummelsen egt rum.

Utom den, hvars enskilda rätt är i fråga, må äfven kronans ombudsman tala å försummelse, hvarom i denna § sägs.

32 §.

Då koncessionen förverkats eller eljest upphört att vara gällande, skall all den mark, hvilken koncessionsinnehafvaren enligt 14 § inlöst, hemfalla till jordegaren utan ersättning, dock att koncessionsinnehafvare må under två år derefter å sådan mark afgiftsfritt behålla qvar byggnader och andra tillhörigheter.

Schakt och gruföppningar samt de i grufvan befintliga, för dess styrka och bestånd nödiga byggnader skola utan lösen tillfalla den, som sedermera i laga ordning förvärfvar rätt till grufvans bearbetande.

4 Kap.

Ordningsstadganden.

33 §.

Bergverksstyrelsen eger att öfver arbete för eftersökande och bearbetande af stenkol utöfva sådan tillsyn, att nödig trygghet beredes

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

arbetsmanskapet, och att icke genom sättet för arbetets drifvande grufvans framtida bestånd äfventyras eller fara för annans egendom uppstår.

Den, som icke ställer sig till efterrättelse föreskrift, som på grund af denna paragraf af bergsöfverstyrelsen eller bergmästaren meddelas, straffes med böter från och med tio till och med fem hundra kronor.

34 §.

Särskildt skall vid grufbrytning iakttagas, att inrättningar för vandring upp och ned i grufvan samt uppfordringslinor äfvensom de maskiner, hvilka för grufdriften användas, underhållas i sådant skick, att olyckshändelse genom bristfällighet derå ej må inträffa.

35 §.

Utan tillstånd af bergmästaren må icke schakt eller gruföppning igenfyllas eller de i grufvan befintliga, för dess styrka och bestånd nödiga byggnader skadas eller förstöras. Den häremot bryter straffes med böter från och med tio till och med fem hundra kronor.

36 §.

Finner bergmästaren nödigt, att i stenkolsgrufva anstalt göres till trygghet för arbetsmanskapet eller till förekommande af fara för grufgång framtida bestånd eller för annans egendom, ege bergmästaren förelägga koncessionsinnehafvaren att inom viss tid hafva utfört sådan anstalt vid äfventyr, förutom ansvar enligt 33 §, att, efter omständigheterna, det föreskrifna arbetet varder på hans bekostnad genom bergmästare^ försorg verkstäldt eller arbetet inställes, till dess sådan anstalt blifvit gjord.

37 §.

Medför arbete i stenkolsgrufva synnerlig våda för arbetsmanskapet, eller drifves det på sådant sätt, att uppenbar fara för grufvans bestånd eller annans egendom derigenom uppstår, eger bergmästaren att förbjuda arbetet; och stånde sådant förbud vid magt intill dess, på förd klagan, annorlunda varder af bergsöfverstyrelsen förordnadt.

14 Kong!. Maj:ts. Nåd. Proposition N:o 4.

38 §.

Då bergmästaren förordnat om inställande af arbete i stenkolsgrufva, må lian, der så nödigt är, för verkställighet deraf anlita kronobetjeningens biträde.

39 §.

Då koncession å annan öfvergått, skall denne, vid bot af etthundra kronor, inom trettio dagar derefter hos bergmästaren derom göra anmälan.

40 §.

Hafva flere del i koncession eller innehafves koncession af bolag, skall för hvarje år utses en föreståndare för arbetet, hvilken är ansvarig för fullgörande af de föreskrifter, hvarom i detta kapitel stadgas.

Val af föreståndare skall anmälas lios bergmästaren.

Sker ej sådan anmälan, är hvarje delegare eller, om koncessionen innehafves af bolag, hvarje ledamot af dess styrelse ansvarig såsom vore han föreståndare för arbetet.

41 §.

Öfver stenkolsgrufva, som är under arbete, skall, der icke grufvan i sin helhet är från dagen fullt åskådlig, finnas fullständig och noggrann grufkarta (markscheiderkarta) i skala 1 : 1,500; och böra nya grufarbeten inom sex månader å kartan inläggas.

Grufkarta skall, på bekostnad af koncessionsinnehafvaren, upprättas af bergstjensteman eller annan, som af bergsöfverstyrelsen förklarats behörig att verkställa grufmätningar; börande så väl kartan som kompletteringsarbetena upgöras i två exemplar, deraf det ena skall finnas vid grufvan eller på tillsägelse vara för bergmästaren eller jordegaren derstädes tillgängligt, och det andra insändas till bergsöfverstyrelsen.

Försummar koncessionsinnehafvare hvad sålunda är föreskrifvet, vare straffet böter från och med tio till och med etthundra kronor,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 4. 15

och. ege bergmästaren låta å hans bekostnad karta upprättas eller kompletteras.

42 §.

Innan den 1 Mars hvarje år skall koncessionsinnehafvaren till bergmästaren insända uppgift å de stenkol och eldfasta leror, som under föregående året brutits och uppfordrats, jemte de öfriga statistiska redogörelser, som bergsöfverstyrelsen kan föreskrifva.

Försummar koncessionsinnehafvare hvad i denna paragraf påbjudes, böte tio kronor; och ege bergmästaren förelägga ytterligare tid, hvarje gång vid vite, ej öfverstigande sjuttiofem kronor.

43 §.

Till böter enligt denna stadga må ej dömas, om å förseelsen följer straff enligt allmän lag.

Böter och viten, som jemlikt denna stadga ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.

44 §.

Öfverträdelse af stadgandena i detta kap. må af allmän åklagare åtalas, der öfverträdelsen af bergstjensteman eller målsegande till åtal angifves.

5 Kap.

Särskilda bestämmelser.

45 §.

För stenkolsgrufva, hvartill rättighet genom inmutning eller annorledes vunnits innan denna stadga trädt i kraft, skall grufvestadgan den 16 Maj 1884 i tillämpliga delar lända till efterrättelse, med följande undantag:

16 Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition No 4.

a) det afstånd, inom hvilket de i 3 § grufvestadgan angifna boningshus och åbyggnader äfvensom tomtplats och trädgård äro, enligt 11 och 26 §§ i samma stadga, mot grufarbete skyddade, skall i fråga om stenkolsgrufva i stället beräknas till 178,u meter (100 famnar);

b) innehafvare af stenkolsgrufva vare berättigad att bearbeta och tillgodogöra sig äfven de eldfasta leror, hvilka i sammanhang med stenkolsfyndigheten förekomma;

c) för stenkolsgrufva skall utmål utläggas, då fyndigheten biifvit genom borrning undersökt och prof å fyndigheten erhållits; och må i utmål tilldelas ett område af högt 356,28 meter (200 famnar) i längd och bredd;

d) den årliga arbetsskyldigheten för stenkolsgrufva må icke för hvarje inmutadt område eller utmål understiga hvad som i värde motsvarar etthundra dagsverken; och gälle i fråga om arbetets beskaffenhet hvad i 26 § 3 mom. af denna stadga är föreskrifvet;

e) afgift i stället för arbetsskyldighet enligt 41 § grufvestadgan må icke för stenkolsgrufva ega rum;

f) hvilostånd å stenkolsgrufva må icke enligt 44 § grufvestadgan förlängas; ej heller får nytt hvilostånd å grufvan meddelas, med mindre än att arbetsskyldigheten biifvit fullgjord för minst sex år från den tid, förut beviljadt hvilostånd gått till ända;

g) om ordningen för grufdriften skall för innehafvare af stenkolsgrufva gälla hvad i 4 kap. af denna stadga är för innehafvare af koncession föreskrifvet;

h) den tid, inom hvilken enligt 21 § grufvestadgan det för utmåls tilldelande erforderliga arbete skall vara fullgjordt och ansökning om utmål ingifven, skall i fråga om stenkolsgrufva, som ej erhållit utmål före den 1 Januari 1887, beräknas från sagde dag.

46 §.

Har anmälan om inmutning af stenkolsfyndighet enligt 3 och 4 §§ grufvestadgan den 12 Januari 1855 skett, men, i följd af Kongl. kungörelsen angående förbud tills vidare mot utfärdande af mutsedlar å stenkolsfyndigheter den 24 Maj 1872, mutsedel å fyndigheten ej biifvit meddelad; då ege den, hvilken enligt grufvestadgan varit till inmutning berättigad, företräde framför annan till koncession å det område, som utgjort föremål för inmutningen, derest han inom ett år efter det denna stadga trädt i kraft å området söker koncession i den ordning 2 §

17 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 4.

innehåller. Göres ej sådan ansökning inom nämnda tid eller afslås koncessionsansökningen, vare anmälan, hvarom i denna § är sagdt, förfallen.

47 §.

Vill egare af stenkolsgrufva, hvarom i 45 § sägs, å densamma söka koncession, då skall, om koncession vinnes, den äldre rättigheten till grufvan upphöra att vara gällande från den dag, koncessionen meddelades.

48 §.

Klagan öfver bergmästares beslut må föras hos bergsöfverstyrelsen genom besvär, som skola, vid talans förlust, dit insändas i mål från Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län innan klockan tolf å fyrationdefemte dagen och i mål från öfrige orter i riket innan klockan tolf å trettionde dagen från delfåendet af det beslut, som öfverklagas.

Denna stadga skall träda i kraft den 1 Januari 1887, då grufvestadgan den 12 Januari 1855 samt förordningen angående vilkoren för utländings behörighet att inom riket bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift den 12 April 1872 i de delar, der dessa författningar jemlikt grufvestadgan den 16 Maj 1884 ännu lända till efterrättelse, skola upphöra att gälla.

Bih. Ull Rihsd. Prof. 1886. 1 Sarnl. 1 Afd. 4 Häft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

1 Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 16 Oktober 1885.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Tiiemptander, Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

von Krusenstjerna och Friherre Tamm.

Chefen för Civildepartementet, Statsrådet von Krusenstjerna föredrog i underdånighet:

4:o.

Det af särskildt i nåder förordnade komiterade afgifna betänkande och förslag till stadga angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter, hvaröfver, sedan vederbörande blifvit hörde, Kommerskollegiet den 5 innevarande månad afgifvit infordradt underdånigt utlåtande.

Bih. till Riksd. Prof. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 4 Iläft.

2 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

Statsrådet tillstyrkte, att Kongl. Maj:t täcktes i anledning af komiterades betänkande och förslag samt deröfver afgifna yttrandén infordra Högsta Domstolens utlåtande.

Hvad Statsrådet i samtliga förestående mål och ärenden tillstyrkt och hemstält behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla.

Ex protocollo J. Meijer.

Stockholm, K. L. Beckman, 1886.

Kongl. Majits Nåd,. Proposition N:o 4.

t

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Tisdagen den 24 November 1885.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Wretman,

Naumann, von Hofsten,

Olivecrona,

Svedelius,

östergren,

Glimstedt.

Rådmannen Hultberg fortsatte och afslutade föredragningen af det till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemuade förslag till stadga angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter jemte deröfver afgifna yttranden, hvarefter ärendet företogs till slutlig behandling; varande ett tryckt exemplar af förslaget bilagdt detta protokoll.

Emot förslaget framstäldes följande anmärkningar:

1 §•

Justitierådet Naumann yttrade: I likhet med Kommerskollegiet och på de af detsamma utvecklade, efter min mening företrädesvis antagliga grunder anser jag mig böra i principiell afseende hemställa, att, ifall koncessionssystemet skall läggas till grund för nu ifrågavarande lagstiftning, bör eftersökandet af stenkol och styrkandet af att den angifna fyndigheten verkligen är till finnandes inom det uppgifna Bih. till Piksd. Prof. 1880. 1 Sami. 1 Afd. 4 Käft.

Förslag till stadga angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter.

•2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

området föregå handläggandet af fråga om koncessions meddelande till fyndighetens bearbetande, och att i följd häraf må uppställas tydliga stadganden, enligt hvilka en hvar är oförhindrad att å egen eller af honom disponerad grund utan särskildt tillstånd vidtaga åtgärder för eftersökande af mineralet; hvaremot, om detta skall ske å annans mark och jordegarens eller jordinnehafvarens medgifvande icke står att vinna, må erfordras vederbörande myndighets tillstånd att anställa eftersökandet inom visst område och under bestämd tid samt på i öfrigt ändamålsenliga vilkor.

7 §•

Mot det i denna § förekommande stadgande, att den, som vid konkurrerande koncessionsansökningar visade sig hafva upptäckt fyndigheten, skulle, om annan derå erhölle koncession, af denne undfå skälig godtgörelse, anmärktes af Justitieråden Wretman, Olivecrona och Östergren, att detta från franska lagstiftningen hemtade stadgande väl kunde hafva sitt berättigande, då, såsom i nämnda lagstiftning, eftersökande af mineralfyndighet föreginge koncession derå och finge företagas på grund af särskildt tillstånd af offentlig myndighet; men då, enligt förslaget, äfven rättighet till eftersökande af stenkolsfyndighet vore beroende på koncession, ansågo Justitieråden, att, såsom Kommerskollegiet. ock anmärkt, någon godtgörelse för upptäckande af stenkolsfyndighet, som skett före koncessionens meddelande, följdriktigt icke kunde i stadgan bestämmas. Senare delen af §:n från och med orden »dock vare den» etc. borde derföre, enligt Justitierådens åsigt, uteslutas.

11 §•

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Olivecrona, Svedelius och Östergren yttrade, att, då den ytvidd i dagen, som koncessionsinnehafvare egde att begagna, finge, enligt 12 §, successive i mån af behof åt honom anvisas, stadgandet i punkten a) af §:n om skyldighet för koncessionsinnehafvare att på förhand ställa borgen för lösen af hela denna ytvidd syntes vara för industrien mera betungande, än ändamålet kräfde, likasom det ej heller syntes lämpligt att ovilkorligen föreskrifva borgen, äfven om koncessionsinnehafvaren vore i tillfälle att ställa pant och föredroge denna form för säkerheten. Enklare och för jordegaren lika betryggande vore derföre att å annat ställe i stadgan, hvartill 12 §

3 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 4.

syntes bäst lämpa sig, införa en bestämmelse derom, att koncessionsinnehafvare, innan lian finge taga i besittning område i dagen, som anvisades honom af bergmästaren, vore skyldig att för lösen af det anvisade området ställa sådan pant eller borgen, som i 13 § 2 mom. af 1884 års grufvestadga föreskrifves. Punkten a) skulle då utgå, likasom näst sista stycket af §:n, hvarjemte densammas indelning i punkterna a) och b) komme att försvinna.

12 §.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Olivecrona, Svedelius och östergren förordade, att i stället för orden »med iakttagande af den i koncessionen högst medgifna ytvidd» borde såsom riktigare användas det af Kommerskollegiet föreslagna uttryckssätt »med iakttagande af hvad i koncessionen är stadgadt angående den i sådant afseende högst medgifna ytvidd».

13 §.

Då de skäl, som föranledt till det i §:n stadgade skydd för boningshus och vissa åbyggnader samt tomtplats och trädgård, syntes ega fullt lika stor giltighet i fråga om kyrka, kyrkogård och begrafningsplats, ansågs den förändring af §:n nödig, att de i 1 mom. stadgade bestämmelser om anvisande af område för arbete i dagen komme att gälla äfven för kyrka, kyrkogård och begrafningsplats.

14 §.

Med gillande af hvad Kommerskollegiet samt Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län vid 1 mom. anmärkt, ansågs, att i momentet borde, för vinnande af större tydlighet, tilläggas ett stadgande derom, att äfven med lösesummans utbetalning och vilkoren derför skulle förfaras i enlighet med gällande författning angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Vidare anmärktes vid 2 mom. den motsägelse, som i fråga om betydelsen af uttrycket »jordens afkastning» syntes förekomma mellan förslaget till stadga och de dervid fogade motiv. I stadgan talades nemligen utan vidare förklaring om jordens afkastning, hvarmed

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

torde kunna förstås äfven behållen afkomst sedan brukningskostnaderna äro afdragna. I motiven åter yttrades, att med afkastning på detta ställe menades bruttoafkastning. Ett undanrödjande af denna motsägelse torde vara af nöden, helst vid tillämpning af lagstadgandet tvekan eljest kunde uppstå om rätta tolkningen af detsamma.

16 §.

Med åberopande af anmärkningen vid 13 § tillstyrktes, att äfven kyrka, kyrkogård och begrafningsplats skulle mot arbete under jord tilläggas enahanda skydd, som vore tillförsäkradt de i 1 mom. af sagde § uppräknade byggnader och platser.

19 §.

Vid affattningen af denna §, som enligt motiven är hemtad från 8 § i Kongl. Förordningen om allmän flottled den 30 December 1880, har uteslutits den i sistnämnda § förekommande bestämmelse, att de uppräknade myndigheternas befogenhet att utse skiljeman är beroende »på ansökan af den som anspråket väckt». Ett uteslutande af sagde bestämmelse kan dock hafva till följd, att parterne för utseende af tredje skiljeman vända sig till särskilda myndigheter, som dertill förordna olika personer. Då härigenom förvecklingar kunna uppstå, torde en bestämmelse, motsvarande den uteslutna, böra i §:n upptagas.

20 §.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Olivecrona, Svedelius och Östergren erinrade vid denna §, att, om' den af Justitieråden vid 11 § gjorda anmärkning blefve iakttagen, deraf komme att föranledas de förändringar i 20 §, att dels i 1 mom. orden »utan att borgen och pant äro enligt 11 § stälda» komme att utbytas mot orden »utan att pant är enligt 11 §. stäld», samt derjemte eu bestämmelse tillsättas, som stälde koncessionsinnehafvaren under den i momentet bestämda påföljd, derest han satte sig i besittning af anvisadt område i dagen innan pant eller borgen för lösen deraf blifvit enligt 12 § stäld, och dels i 2 mom. den sats komme att utgå, som började med orden »eller att ställa» samt slutade med orden »samma § meddelas».

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 4.

21 §.

Med stöd af hvad Kommerskollegiet anmärkt ansågo Justitieråden Wretman, von Hot’sten, Olivecrona och östergren, att, då koncession på grund af anmälan upphört att vara gällande, underrättelse om förhållandet borde till vederbörandes kännedom genom Konungens Befallningshafvandes försorg i länskungörelserna intagas.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Olivecrona, Svedelius och Östergren erinrade derjemte, att, i följd af den vid 11 § gjorda anmärkning, orden »enligt 11 § stälda borgen» borde utbytas mot orden »enligt 12 § stälda pant eller borgen», samt orden »enligt samma § nedsatta belopp» mot orden »enligt 11 § nedsatta belopp».

Justitierådet Naumann gillade de vid 21 § af Kommerskollegiet gjorda anmärkningar.

22 §.

Mot uttrycket »afgift, motsvarande i värde eu femtiondedel» anmärkte Justitieråden Wretman, von Hofsten, Olivecrona och östergren, att detta uttryck icke tydligt återgaf meningen, som syntes vara afgift, motsvarande värdet af en femtiondedel etc.

24 §.

Då 22 § stadgade, att deri bestämda afgift skulle utgå till jordegaren, ansåg Justitierådet Wretman 24 § vara öfverflödig och böra ur förslaget utgå.

25 §.

För att en jordegare måtte kunna utfå honom enligt 22 § tillkommande afgift utan den tidsutdrägt, som frågans hänskjutande till domstol skulle medföra, syntes till skiljemännens afgörande böra öfverlemnas icke allenast frågan om priset å de stenkol och leror, för hvilka afgift skall erläggas, utan äfven huru mycket af dessa ämnen under året uppfordrats. Det i §:n förekommande obestämda uttrycket »fråga om värdet af den afgift» ansågs derföre böra förändras till »fråga om beloppet af den afgift».

6 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

26 §.

I anledning af hvad Kommerskollegiet och bergmästaren vid 2 mom. anmärkt, tillstyrktes att i §:n borde tydligen utmärkas, att fråga om nedsättning af arbetsskyldigheten skulle bero på Kongl. Maj:ts pröfning.

31 §.

Justitierådet Namnami anmärkte, att orden »kronans ombudsman» innebure en tvetydighet om hvilken som dermed afsåges och derföre borde utbytas mot orden »allmän åklagare».

39 §.

Med afseende derå, att enligt förslaget koncession innefattade endast nyttjanderätt till hvad som blifvit genom koncessionen upplåtet, ansågo Justitieråden Wretman, Namnami, von Hofsten, Olivecrona, Svedelius och östergren, att det i §:n begagnade uttryck »nye egaren» icke vore fullt på sin plats, utan lämpligen kunde utbytas mot ordet »denne». Derjemte anmärkte bemälde Justitieråd, att den i §:n för anmälan utsatta tid af femton dagar syntes vara altför kort, helst som motsvarande bestämmelse i 1884 års grufvestadga medgaf en tid af nittio dagar; och förordade Justitieråden derföre den förändring, att tiden för anmälan borde bestämmas till trettio dagar.

40 §.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Olivecrona, Östergren och Glimstedt förenade sig om följande yttrande:

Det i början af §:n för bestämmelserna i densamma förutsatta förhållande, att flere ega del i koncession, har, såsom af sista stycket i §:n vill synas, ansetts ega rum äfven i det fall, att koncession innehades af bolag. Ett sådant antagande torde dock icke stå tillsammans med en riktig uppfattning om den rättsliga betydelsen af bolag. Det är nemligen icke delegarne i bolaget utan bolaget sjelft som i det omnämnda fallet innehar koncessionen. En förändring af §:n i anmärkta

7 Kongl. Maj ds Nåd. 'Proposition N:o 4.

hänseendet vore derföre nödig och syntes lämpligen kunna ske derigenom, att början af §:n finge följande lydelse:

»Hafva flere del i koncession eller innehafves den af bolag, skall för hvarje år utses en föreståndare» etc.

41 §.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Olivecrona, Östergren och Svedelius yttrade:

Såsom Kommerskollegiet vid granskning af §:n anmärkt, kunde bestämmelsen, att nya grufarbeten böra sist hvarje halfår inläggas å kartan, uppfattas på det sätt, att dermed afsåges medlet och slutet af hvarje kalenderår, hvarvid i tillämpningen svårigheter mötte särskildt beträffande de mot . slutet af halfåret utförda arbeten. I följd häraf och då det med stadgandet afsedda ändamål att bereda tillfälle till kännedom om fortgången af grufarbetet torde uppfyllas om inläggningen å kartan alltid egde rum sist sex månader efter det arbetet blifvit utfördt, ansågo Justitieråden uttrycket »sist hvarje halfår» böra utbytas mot orden »inom sex månader».

46 § punkt c).

För undvikande af olika uppfattning syntes i stället för ordet »byggnader» böra sättas »boningshus och åbyggnader». I fråga om jernväg och kanal, upplåtna för allmän trafik, blefve då för äldre stenkolsgrufvor otvetydigt gällande de oförändrade bestämmelserna härom i 3 § grufvestadgan.

Ex protocollo C. P. Hagbergh.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

1 Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 14 Januari 1886.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvärd, Statsråden: Loven,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

"von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Chefen för Civildepartementet, Statsrådet von Krusenstjerna anförde i underdånighet:

»Den af Riksdagen i underdånig skrifvelse af den 13 Maj 1872 väckta fråga om förändrad gruflagstiftning har hvad grufvor i allmänhet angår fått sin lösning genom Eders Kongl. Maj:ts förnyade nådiga grufvestadga af den 16 Maj 1884. Vid den utredning af frågan, som föregick utfärdandet af nämnda författning, visade det sig emellertid, att stenkolsindustrien i så många och väsendtliga hänseenden skiljde sig från den öfriga bergverksindustrien, att den borde utgöra föremål för särskild lagstiftning. Alla bestämmelser angående Bill. till liiksd. Prat. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 4 Hälft. 1

2 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

stenkol blefvo derföre nr grufvestadgan uteslutna, och Eders Kongl. Maj:t uppdrog den 9 Maj 1884 åt en komité att, efter utredning af alla på frågan inverkande omständigheter, uppgöra förslag till nödiga lagstadganden rörande vilkoren för stenkolsfyndigheters eftersökande och bearbetande.

Af denna komité afgafs den 13 Juni 1885 betänkande och förslag till stadga angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter.

" Öfver förslaget hafva, på nådig befallning, utlåtanden afgifvits af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus och Kristianstads län, hushållningssällskapens i dessa län förvaltningsutskott, bergmästaren i södra bergmästaredistriktet, Kommerskollegiet (af den 5 Oktober 1885) och Högsta Domstolen (intaget i Domstolens protokoll för den 24 November samma år). Derjemte har den 8 December 1885 till Civildepartementet inlemnats eu underdånig skrifvelse från grefve F. Strömfelt, Disponenterna J. Frosell och Y. Berg in. fl. representanter för den nuvarande stenkolsindnstrien inom Skåne, innefattande erinringar mot komiténs förslag.'

Det är detta komitéförslag jemte deröfver afgifna yttranden, som jag nu får för Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla.

Beträffande den grund, hvarpå lagstiftningen för stenkolsindustrien borde byggas, har komitén, med åberopande af de skäl för och mot inmutningsrätten, som vid behandlingen af frågan om ny grufvestadga blifvit anförda, yttrat hufvudsakligen, att, huru det än förhölle sig med eganderätten till de mineraliska ämnen, som varit och äro föremål för inmutning, kunde dock det förhållande icke bestridas, att för tillgodogörande af dessa ämnen större eller mindre delar af jordytan måste användas. Inmutningsrätten kunde således icke utöfvas utan att intrång skedde i jordegarens rätt. I fråga om stenkol måste detta intrång vara mycket mera betydande än vid tillgodogörande af andra mineralfyndigheter. Dels vore i allmänhet den mark, hvarest, såvidt man kände, stenkol i vårt land förekomme, af vida bättre beskaffenhet och högre värde än de områden, som för annan grufdrift erfordrades. Dels måste, i följd af stenkolsflötsernas vidsträckta utbredning och ringa mäktighet, för desammas bearbetande tagas i anspråk ojemförligt större vidder än för bergmalmer. Det vore derföre naturligt, att i fråga om stenkol inmutningsrätten kunde begagnas i sådan utsträckning, att den orsakade jordegaren verklig och afsevärd skada. Att farhågan härför icke vore endast ett teoretiskt betraktelsesätt hade erfarenheten redan visat. Under åren 1858—1872 nttogos icke mindre än 32,608 mutsedlar, motsvarande ett område af omkring 838,000 tunnland eller öfver 36 qvadratmil, deribland nästan hela Luggude och Bönnebergs härad. Det missnöje, som häraf uppstått, vore så mycket mera berättigadt, som endast en ringa del af dessa inmutningar visat sig föranleda verkligt och gagneligt grufarbete, medan det stora flertalet utgjorde och möjligen endast varit afsedt att

3 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

utgöra underlag för den mutsedelshandel, som under tiden blifvit satt i gång. Jordegaren liade sålunda fatt lida intrång i sin rätt icke för allmän eller ens enskild nytta, utan för eu osund spekulation, som lände till skada för den verkliga stenkolsindustrien, i det att en särskild ej sällan hög betalning måste gifvas till dem, som genom uttagande af mutsedlar förskaffat sig monopol på fyndigheternas bearbetande. Dessa missbruk hade ock påkallat inskridande från lagstiftningens sida, i det att genom Kongl. kungörelsen den 24 Maj 1872 förbud tills vidare meddelades mot utfärdande af mutsedlar å stenkolsfyndigheter. De skäl, som föranledde detta förbud, torde fortfarande ega samma styrka. Om inmutningsrätten ånyo infördes, skulle de inmutningsansökningar, som i följd af nämnda förbud hvilat, ånyo väckas till lif, och då dessa ansökningar uppgå till icke mindre än 29,588 stycken, motsvarande ett område af omkring 760,000 tunnland, vore lätt insedt hvad följderna deraf skulle blifva. Å andra sidan åter kunde stenkolsindustrien för sitt bestånd och sin framtida utveckling knappast undvara någon utväg att förskaffa sig nödig mark, utan att dervid vara ovilkorligen beroende af jordegarens godtfinnande. Om det än i allmänhet finge antagas, att eu billig uppgörelse med jordegaren i detta afseende kunde ske, så inträffade utan tvifvel äfven fall, då en sådan uppgörelse icke vore möjlig. Med den jordstyckning, som i Skåne egde rum, skulle följden häraf blifva, att några områden väl kunde genom öfverenskommelse för stenkolsbrytning anskaffas, men att, inblandade med dessa och afskärande desamma, funnes andra på nämnda sätt oåtkomliga områden. Då, med afseende å de stora kostnader en stcnkolsanläggning kräfde, för densamma oeftergifligen fordrades större sammanhängande områden, som af anläggningen kunde tillgodogöras, så syntes följaktligen några nya stenkolsanläggningar i allmänhet svårligen kunna på frivillighetens väg komma till stånd. Ett sådant resultat vore emellertid till verklig skada för vårt land, då inom detsamma funnes stenkolslager af den beskaffenhet, att deraf redan uppkommit en större industri. Tillvaratagande af dessa tillgångar skulle alltid lända vårt land till gagn, helst som behofvet af stenkol för industriens behof vore i ständigt tilltagande. Och om vid inträffande krig tillförseln utifrån afspärrades, skulle tillvaron af en inhemsk stenkolsindustri vara äfven för det allmänna af eu betydelse, som knappast kunde öfverskattas. Då komitén af dessa skäl ansett sig icke kunna föreslå inmutningsrättens bibehållande för stenkolsfyndigheter, men deremot funnit det betänkligt att, med inmutningsrättens upphäfvande, allenast hänvisa industrien till den uppgörelse, som med jordegaren kunde träffas, hade komitén valt den utväg att till grund för sitt förslag lägga det franska koncessionssystemet. Grundtanken i detta system vore att, efter pröfning i hvarje särskilt fall, statens högsta verkställande myndighet egde att medgifva den, som ville utföra grufarbete, tillstånd dertill jemte rättighet att mot full ersättning

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

bekomma för arbetet nödigt område, för såvidt nemligen myndigheten funne sökanden så qvalificerad och företaget i öfrigt så beskaffad^ att tillståndet borde meddelas. Der ett verkligt industriel! behof förefunnes, blefve detsamma sålunda tillgodosedt. Jordegaren åter behöfde icke vika för annat än ett sådant verkligt behof och vore fredad mot det godtyckliga intrång, som inmutningsrätten medförde.

Till upplysning om betydelsen af den inhemska stenkolsindustrien redan under dess nuvarande utveckling meddelar komitén, att år 1884, då vår import af stenkol utgjorde 49,374,650 kubikfot, stenkolsproduktionen inom landet uppgick till 7,873,237 kubikfot eller nära en sjettedel af hela importen, samt att under år 1883 å statens jernvägar förbrukades 25,936,105 kilogram svenska stenkol, utgörande mer än en fjerdedel af samma jernvägars hela förbrukning af stenkol, som nämnda år uppgick till 87,588,000 kilogram.

Hvad komitén i fråga om grunden för stenkolslagstiftningen sålunda anfört torde ega giltighet. Endast genom upptagande af koncessionssystemet synes det under nuvarande förhållanden vara möjligt att bringa till stånd en lagstiftning, som tillfredsställer såväl jordegarens som industriens skäliga anspråk. Af de myndigheter, som yttrat sig öfver förslaget, hafva också de flesta ej ifrågasatt annan princip för lagstiftningen, än den af komitén föreslagna. Jag anser mig derföre böra förorda, att koncessionssystemet, såsom i komiténs förslag skett, lägges till grund för lagstiftningen angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter.»

Efter att hafva närmare redogjort för innehållet af komitéförslaget och de öfver detsamma afgifna yttranden, fortsatte Departementschefen:

»Vid den granskning komiténs förslag undergått inom Civildepartementet hafva, förutom att åtskilliga redaktionsjemkningar vidtagits, några ändringar i sak funnits erforderliga. Då jag nu anhåller få lemna en kort redogörelse för dessa ändringar och skälen derför, får jag för öfrigt i de delar, der komiténs förslag af mig ansetts böra bibehållas oförändradt, åberopa de vid förslaget fogade motiv.

Vid 1 § har Kommerskollegiet framlagt ett ändringsförslag i enahanda riktning som det, hvilket kollegiet föreslog vid granskningen af 1874 års förslag till grufvestadga, eller att rättigheten till eftersökandet af fyndigheter skulle i lagstiftningen skiljas från rättigheten till bearbetandet. Bergmästaren och en ledamot af Högsta Domstolen hafva äfven uttalat sig för en sådan ändring. Till de skäl, som i komiténs motiv redan finnas anförda mot ett dylikt särskiljande, torde endast böra läggas, att den af kollegiet, såsom nämndt, redan vid förslaget till grufvestadga ifrågasatta enahanda ändring, som icke vann tillslutning vare sig af Högsta Domstolen eller inom Biksdagen, icke upptogs i 1884 års nya grufvestadga, att vid sådant förhållande och då lagstift-

5 Kongi. Maj:ts Nåd. Projiosition No 4.

ningen angående stenkol väl icke bör i andra fall än då sådant af sakens egen natur oundgängligen betingas skilja sig från den öfriga bergverkslagstiftningen, skäl nu ej kan finnas att i den förra införa en så pass genomgripande olikhet, och slutligen att en föreskrift det rättigheten till eftersökande af stenkol är beroende af vunnen koncession icke innebär ett förbud för egare af jord att å egen mark verkställa arbete för eftersökande, utan en erinran om hvad en jordegare måste göra för att vinna trygghet att ej en annan skall tillgodogöra sig frukterna af hans arbete.

I fråga om koncessionsområdets storlek yttras af komitén, att kostnaderna för ett stenkolsverk af den beskaffenhet, att verkligt gagn för industrien deraf kunde väntas, vore så betydliga, att en längre fortvara af verksamheten måste förutsättas; och då, i följd af stenkolsflötsernas ringa mäktighet och kolens blandade beskaffenhet, den årliga brytningen vid de nu i gång varande stenkolsgrufvorna upptoge ett område af 5—15 tunnland, hade komitén föreslagit, att koncessionsområdet skulle utgöra högst 500 hektar, eller omkring 1,000 tunnland, motsvarande således en arbetstid af något öfver 60 år.

Det sålunda föreslagna området har emellertid såväl af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län som uti den från grefve Strömfelt m. fl. ingifna skriften ansetts vara otillräckligt. Till stöd härför är anfördt hufvudsakligen, att byggnader och andra anläggningar hindrade brytning å en större del af området. Dessutom komme den årliga brytningen i en grufva antagligen att framdeles blifva dubbelt så stor som för närvarande. I följd häraf skulle ett område af 500 hektar möjligen blifva utbrutet på 35 till 40 år. De till millioner uppgående kostnaderna för en stenkolsanläggning med dertill hörande verk för tillgodogörande af leran och de sämre kolen samt uppförande af arbetarebostäder fordrade emellertid med nödvändighet eu längre fortvara, helst som, efter hvad erfarenheten visat, någon utdelning under de första 20 åren ej vore att förvänta. Tillfälle borde derföre lemnas till förvärfvande af brytningsrätt å större område än 500 hektar; och hafva representanterne för industrien i detta afseende föreslagit, att, derest ett maximum skulle bestämmas, detsamma icke måtte sättas lägre än till 2,000 hektar.

Om det än icke kan anses tillrådligt, att koncessionsområdet utsträckes till en sådan vidd, hvarigenom rätt till stenkolens bearbetande kunde på några få händer monopoliseras, så torde dock goda skäl tala för att koncession må kunna medgifvas å större område än 500 hektar. Fall kunde inträffa, der det för industrien och det allmänna skulle lända till verklig skada, om en anläggning hindrades deraf, att för densamma icke finge anvisas ett område, som kunde anses betingadt af anläggningskostnaden och utgjorde ett vilkor för anläggningens tillkomst. Hvad jordegaren angår, synes hans rätt vara oberörd af frågan, huruvida större områden borde tilldelas ett färre antal anläggningar,

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

eller om det stenkolsförande distriktet skulle fördelas på flera mindre sådana. I allt fall vore den, som sökte koncession, icke berättigad till det i stadgan högst medgifna område, utan detta berodde på den pröfning, som, efter vederbörandes hörande, föregingc koncessionen. Områdets maximum synes derföre utan olägenhet kunna sättas något högre än komitén föreslagit. En vidd af 750 hektar eller omkring 1,500 tunnland torde i detta afseende motsvara skäliga anspråk och jag anser derföre koncessionsområdets högst medgifna storlek böra dertill bestämmas. Af en sådan bestämmelse torde dock icke böra följa någon ändring i stadgandena i 11 § om pant för skada och intrång eller i 26 § om arbetsskyldigheten. Ett större område medgifver arbete på flera ställen och derigenom ökad anledning till fara för skadegörelse; och då de större områdena tillkommit just för behofvet af ökad arbetsdrift, saknas skäl att för dessa områden reducera arbetsskyldigheten.

I händelse den, som innehar äldre rätt till bearbetande af en stenkolsfyndighet, icke inom den i 4 § bestämda tid eller derefter innan beslut om koncession fattas anmäler och bevakar sina anspråk, lärer det icke kunna undvikas, att, der en sådan äldre rätt icke eljest är känd, koncession möjligen kan komma att meddelas å område, hvartill annan sålunda har bättre rätt. Det i komiténs förslag förekommande stadgande, att koncession ej får å sådant område meddelas, torde således vara omöjligt att tillämpa. En ändring af ordalydelsen i §:n har derföre ansetts nödig för att utmärka, att koncession å dylikt område, äfven om den i förenämnda fall skulle komma att beviljas, likväl icke är gällande, såvida den äldre rättigheten är behörigen försvarad.

Mot det i §:n förekommande stadgande, att den, som vid konkurrerande koncessionsansökningar visade sig hafva upptäckt fyndigheten, skulle, om annan derå erhölle koncession, af denne undfå skälig godtgörelse, är af Kommerskollegiet och i Högsta Domstolen anmärkt, att, då enligt förslaget äfven rättighet till eftersökande af stenkolsfyndighet vore beroende på koncession, någon godtgörelse för upptäckande af stenkolsfyndighet, som skett före koncessionens meddelande, följdriktigt icke kunde bestämmas.

I vår lagstiftning har det dock af ålder varit regel, att den, som upptäckte en nyttig fyndighet, skulle derför erhålla belöning. Upptäckt af stenkol kan utan egentligt eftersökande möjligen ega rum, om än icke i Skåne, der förekomsten är mera undersökt och känd. En belöning för fyndighetens angifvande synes då icke sakna skäl. Jordegaren kan ock å egen grund nedlägga arbete på eftersökande af stenkol, utan att hafva på förhand genom koncession tillförsäkrat sig rätt till fyndigheten. Vid detta förhållande vore det hårdt, om han icke skulle få någon ersättning ens för sitt arbete. Anmärkningen synes derföre icke böra föranleda till uteslutande af ifrågavarande stadgande i förslaget.

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 4.

Den af Kommerskollegiet derjemte tillstyrkta ändring, att uppfinnare, om han egde nödiga qvalifikationer för arbetet, skulle ega företrädesrätt till koncessionens erhållande, torde på de af tillförordnade Presidenten i kollegiet anförda skäl icke böra i stadgan vidtagas.

På de skäl, som vid förslagets granskning blifvit i Högsta Domstolen an- 11 och 12 §§. förda, har en ändrad uppställning af dessa §§ ansetts böra ske. Bestämmelsen om borgen för lösen af jord har sålunda öfverflyttats från 11 till 12 § och konoessionsinnehafvaren befriats från skyldighet att på förhand ställa borgen för lösen af hela den ytvidd i dagen, som han enligt koncessionen eger att begagna. I stället är honom ålagdt att lemna sådan borgen endast för den del af området i dagen, som blifvit honom för arbetet af bergmästaren anvisadt, hvilket åliggande skall vara fullgjordt innan det anvisade området får tagas i besittning.

Inom Högsta Domstolen har ock blifvit ifrågasatt, att koncessionsinnehafvaren skulle ega att för jordlösen få nedsätta pant i stället för borgen. Men då beloppet af denna lösen fastställes först senare af expropriationsnämnd, torde svårighet möta att bestämma pantens storlek. Gällande författning om expropriation stadgar ock endast borgen, då fråga är om rätt att, innan lösen blifvit erlagd, få tillträda mark, hvartill expropriationsrätt vunnits.

Att konoessionsinnehafvaren sjelf eger uppbära räntan å de enligt 11 § nedsatta obligationer torde vara så uppenbart, att något särskildt stadgande derom, såsom af länsstyrelsen i Malmöhus län m. fl. ifrågasatts, icke lärer vara erforderligt.

13 § är hufvudsakligen herntad från 3 § af den nyligen utfärdade grufve- in och in §§. stadgan. Någon ändring i nämnda stadgas hithörande bestämmelser synes hvad stenkolsfyndigheter angår icke böra ske i annat fall, än att särskilda, för sådana fyndigheter egendomliga förhållanden dertill föranleda. Detta inträffar icke i afseende å behof af skydd för kyrka, kyrkogård och begrafningsplats, hvilka vid bearbetande af stenkolsfyndigheter i allmänhet icke äro utsatta för större fara, än vid annat grufarbete. Beträffande särskildt kyrka, lär anledningen, hvarföre kyrka ej i grufvestadgan omnämnts bland de skyddade byggnaderna, vara att söka deri, att kyrkan i allt fall fredas för intrång genom bestämmelsen om skydd för den omgifvande kyrkogården. Hvad Högsta Domstolen i afseende härå vid 13 § anmärkt torde således ej behöfva föranleda till någon ändring af förslaget. Deremot synes, såsom Högsta Domstolen vid 16 § erinrat, det vara nödigt att kyrkogård och begrafningsplats lika väl inom stenkolsdistrikten som vid annat grufarbete skyddas mot arbete under jord och en bestämmelse derom är i 16 § tillagd.

Beträffande i öfrigt behof af skydd mot arbete under jord, synes komiténs motivering för förslagets stadgande!! härutinnan vara tillfredsställande,

Kongl. Ma/j:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Representanterne för stenkolsindustrien hafva visserligen ansett dessa stadganden vara alltför stränga. De äro dock vida gynsammare för industrien än de i frågan hittills gällande. För närvarande äro boningshus och vissa andra åbyggnader samt tomtplats och trädgård skyddade mot allt arbete äfven under jord på ett afstånd af 100 famnar (178,14 meter). Enligt förslaget åter utgör skyddsradien mot arbete under jord i allmänhet endast 15 meter.

Beträffande särskild! jernvägar och kanaler, upplåtna till allmän trafik, så lärer, med hänsyn till den fara för allmänna säkerheten, som äfven den minsta skada å dessa anläggningar kan medföra, det rimligen icke kunna ifrågasättas, att arbete invid eller under desamma får ske utan tillstånd af vederbörande myndighet och iakttagande, om tillståndet meddelas, af de försigtighetsmått, som af myndigheten föreskrifvas.

14 å- Med anledning af Högsta Domstolens anmärkningar torde dels i 1

mom. af §:n det tillägg böra ske, att äfven i afseende å lösesummans utbetalning och vilkoren derför skall tillämpas gällande författning angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, dels ock 2 mom. böra omredigeras så, att lagtexten tydligen utmärker, att med afkastning skall, på sätt komiténs motiv innehålla, förstås bruttoafkastning.

io §. Affattningen af denna § synes böra, såsom Högsta Domstolen anmärkt,

bringas till närmare öfverensstämmelse med 8 § af förordningen om allmän flottled den 30 December 1880, hvarifrån §:n är hemtad.

20 §• En ändring af denna § är nödig i följd af den förändrade uppställnin-

gen af 11 och 12 §§.

31 §. Enligt hvad i Högsta Domstolen är anmärkt, torde vid första punkten

böra tilläggas, att, då anmälan om upphörande af koncession hos Konungens Befallningshafvande göres, underrättelse derom skall till allmänhetens kännedom intagas i länskungörelserna.

Beträffande afstående endast från viss del af det område, koncessionen omfattar, har vid förslagets granskning inom Kommerskollegiet blifvit erinradt, att egaren af den afstådda delen komme att lida orätt, då han, som af den i 22 § bestämda afgiften fått för sin mark dela med sig åt öfrige jordägare inom koncessionsområdet, icke sedermera i sin tur bekomme sådan afgift från dessas jord. Till afhjelpande häraf hade ifrågasatts intagande i stadgan af en bestämmelse om den rätt till afgift, som borde tillkomma egaren af den jord, från hvilken konoessionsinnehafvare afstått.

Vid partiel afstående af koncessionsområde kan, såsom komitön i sina motiv påpekat, en sådan orättvisa, som ofvan är anmärkt, stundom inträffa, och afståendet är också af detta skäl gjordt beroende af Konungens tillstånd. Visas det att annans rätt kommer att genom åtgärden lida, lärer utan tvifvel ansökningen blifva utslagen. Det är dock ingalunda gifvct, att afståendet alltid med-

9 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 4.

för eu sådan verkan. Om t. ex. koncessionsinnehafvaren sjelf egen all jord inom koncessionsområdet eller erhållit jordegarnes medgifvande, lärer intet hinder mot afstående! möta eller någon bestämmelse om fortfarande afgift till den afstådda jorden vara behöflig. Komiténs förslag torde derför i denna del böra bibehållas oförändradt.

Beträffande afgiften till jordegaren har uti den af mig förut omnämnda 22—25 §§. skriften från åtskilliga representanter för stenkolsindustrien uttalats den farhåga, att förslagets bestämmelser härom skulle medföra långa och kostsamma rättegångar mellan koncessionsinnehafvare och jordägare samt ovisshet om affärens ställning genom fördröjda bokslut. Från industriens sida hafva derföre uppstälts fordringar derom, att afgiften måtte bestämmas efter uppgifterna till bergmästaren angående uppfordrade stenkol och leror samt utgå med fixt belopp af ett öre för hvarje hektoliter stenkol och eldfast lera, och att möjligen uppkommande tvister om samma afgift borde afgöras icke af skiljemän utan af expropriationsnämnd.

Att i sådan riktning modifiera förslaget synes icke låta sig göra. De omnämnda statistiska uppgifterna till bergmästaren bero helt och hållet på koncessionsinnehafvaren, och att låta dennes uppgift i egen sak ligga till grund för hans betalningsskyldighet lärer svårligen vara lämpligt. Ej heller torde det vara möjligt att i en lag en gång för alla fixera en varas värde i ett penningebelopp, som snart skulle visa sig betydligt understiga det verkliga värdet. Expropriationsnämnd slutligen vore en alltför kostsam utväg för bestämmande af de stundom obetydliga belopp, som skola utgå till hvarje jordägare inom koncessionsområdet.

Deremot kan, till förekommande, såvidt möjligt, af befarade tvister om afgiften, i 25 § lämpligen vidtagas den af Högsta Domstolen föreslagna ändring, att till skiljemännens afgörande öfverlemnas icke endast frågan om afgiftens värde, utan äfven om dess belopp, vare sig tvisten derom är beroende på värdet af stenkolen och lerorna, eller deras myckenhet eller annat förhållande.

Såsom Kommerskollegiet och Högsta Domstolen anmärkt, torde det i 2 26 §.

mom. af §:n böra tydligen utmärkas, att fråga om nedsättning af arbetsskyldigheten skall bero på Konungens pröfning, hvarjemte, för underlättande af stenkolsfyndigheters eftersökande, nedsättningen enligt detta mom. synes, såsom uti skriften från Grefve Strömfelt m. fl. blifvit yrkadt, kunna utan olägenhet bestämmas ända till en fjerdedel af det eljest föreskrifna arbetsmåttet.

I bifogad reservation har en af komiténs ledamöter, till förekommande af det befarade missbruk, att, under sken af arbete för eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndighet, andra ämnen i sjelfva verket tillgodogjordes, föreslagit, att i 10 § måtte tilläggas en bestämmelse derom att, då ett dylikt tillvägagående visade sig ega ruin, koncessionen skulle kunna af Konungen återkallas.

Bill. till Piksd. Prat. 1886. 1 Samt. 1 Afd. 4 Höft.

39-41 §§. 45 § punkt a.

45 § punkt d.

1Ö Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 4.

Med reservanten är jag ense derom, att möjlighet till sådana missbruk bör såvidt ske kan i lagstiftningen förebyggas. Frågan är endast om medlet. Då koncession gäller eftersökande och bearbetande af stenkolsfyledighet är dermed redan nttaladt, att arbete, som uppenbarligen afser tillgodogörande af andra ämnen, är obehörigt. Fn ytterligare bestämmelse härom synes icke vara af nöden. Den af reservanten föreslagna påföljden åter torde lemna rum för åtskilliga betänkligheter. Att frågan om giltigheten af en i laga ordning förvärfvad rättighet undandrages pröfning och afgörande af domstolarne torde redan vara en afvikelse från allmänna rättsprinciper. Den häraf möjligen föranledda misstro till företagets trygghet skulle utan tvifvel medföra den verkan, att för industrien försvårades anskaffande af nödigt kapital. Dessa olägenheter hafva synts mig kunna undvikas och det med reservantens förslag afsedda ändamål ändock väsendtligen vinnas, derest, i stället för det föreslagna tilllägget till 10 §, en bestämmelse infördes i 26 § 3 mom., att arbete, som uppenbarligen afsåge tillgodogörande af andra ämnen än stenkol, icke räknades koncessionsinnehafvaren tillgodo i fråga om arbetsskyldighetens fullgörande.

De inom Högsta Domstolen vid dessa §§ föreslagna ändringar hafva blifvit vidtagna.

Att innehafvare af äldre grufva icke kan tillåtas att med arbete under jord gå lika nära boningshus m. m., som är koncessionsinnehafvare medgifvet, har sin förklaringsgrund deri, att väl koncessionsinnehafvaren, men icke egaren af den äldre grufvan är skyldig att nedsätta pant för skada, som af arbetet kan uppkomma. Någon ändring af bestämmelserna i denna punkt, såsom i skriften från grefve Strömfelt m. fl. blifvit ifrågasatt, kan jag derföre icke tillstyrka.

Då förslaget åt innehafvare af äldre stenkolsgrufva uttryckligen tillerkänner den förut åtminstone omtvistade rättigheten att äfven tillgodogöra sig de eldfasta leror, hvilka i sammanhang med stenkolsfyndigheten förekomma, lärer han också böra vara underkastad den mot missbruk af nämnda rättighet i stadgan intagna bestämmelse om beskaffenheten af det arbete, som länder till grufanläggningens försvar. Ett tillägg i sådant syfte torde derföre böra i denna punkt inflyta.

Hufvudgrunderna i komiténs förslag med de ändringar deri, som af mig nu blifvit ifrågasatta, kunna sammanfattas sålunda:

Rättighet att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter är beroende på koncession, som meddelas af Konungen, efter det samtlige rättsegare haft tillfälle att i ärendet sig yttra.

11 Kongl. Mqj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Till erhållande af koncession har bland flere sökande ingen företrädesrätt. Konungen pröfvar på grund af de i frågan inkomna upplysningar, huruvida och till hvem koncession må meddelas.

Koncession beviljas å ett område af högst 750 hektar, hvarest arbete under jord får ega rum. Inom detta koncessionsområde medgifves i koncessionen för arbete i dagen en viss mindre ytvidd, och bergmästaren anvisar, med iakttagande af denna ytvidd, de för arbete i dagen nödiga platser.

För område, som sålunda anvisas för arbete i dagen, skall koncessionsinnehafvaren utgifva lösen, motsvarande jordens fulla värde och hälften derutöfver. Denna lösen bestämmes af expropriationsnämnd. Begagnas området under kortare tid intill högst tre år, erlägges icke lösen utan årlig afgift, motsvarande dubbla beloppet af jordens afkastning.

Koncession medför rätt till de stenkolsfyndigheter och i sammanhang dermed förekommande eldfasta leror, som finnas inom koncessionsområdet.

För arbete skyddade äro:

boningshus samt åbyggnader vid gård äfvensom tomtplats och trädgård jemte ett omkringliggande område med radie ofvan jord af 200 meter och under jord af 15 meter;

kyrkogård och begrafningsplats såväl ofvan som under jord; samt

jernväg och kanal, upplåtna till allmän trafik, på ett afstånd af 30 meter såväl ofvan som under jord.

Den, som fatt koncession, är skyldig att på förhand nedsätta pant för skada och intrång med dels 2,000 kronor och dels, innan något annat arbete än borrning får börjas, derutöfver 50 kronor för hvarje hektar af koncessionsområdet.

Koncessionsinnehafvaren erlägger till jordegarne inom koncessionsområdet en afgift, motsvarande värdet af J<, af de stenkol och eldfasta leror, hvilka å området vinnas och i dagen uppfordras.

Arbetsskyldigheten utgör minst 15 dagsverken för hvarje hektar till och med 100 hektar, 10 dagsverken för hvarje hektar derutöfver till och med 300 hektar och 5 dagsverken för hvarje hektar .derutöfver.

Ilvilostånd må meddelas under högst fyra år; och skall arbetsskyldigheten vara fullgjord för minst sex arbetsår, innan nytt hvilostånd får meddelas.

Försummas arbetsskyldigheten under något år, är koncessionen förverkad.

Ordningsstadgandena för grufdriften äro hufvudsakligen desamma, som i gällande grufvestadga finnas föreskrifna.

I fråga om redan befintliga stenkolsgrufvor skall grufvestadgan den 16 Maj 1884 i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock med vissa undantag för bibehållande af dessa grufvor vid fullkomligt lika god rätt, som de för närvarande ega.

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 4.

De redan befintliga grafurna hafva dessutom uttryckligen tillerkänts rätt till de eldfasta leror, hvilka i sammanhang med stenkolsfyndigheten förekomma.

Slutligen är arbetsskyldigheten för dessa grufvor bestämd till minst värdet af 100 dagsverken för hvarje inmutadt område eller utmål.»

Sedan Departementschefen härefter uppläst författningsförslaget, sådant det lydde efter vidtagande deri af de nu omnämnda ändringarne, hemstälde Statsrådet, att, då detta förslag torde böra handläggas i enahanda ordning, som förslaget till den af Kongl. Maj:t under den 16 Maj 1884 utfärdade förnyade grufvestadga, Kongl. Maj:t måtte genom nådig proposition inhemta Riksdagens yttrande öfver det nu anmälda förslaget till stadga angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter och afvakta Riksdagens svar, innan Kongl. Maj:t, efter slutlig pröfning, om ifrågavarande författnings utfärdande i nåder förordnade.

Hans Maj:t Konungen behagade i nåder gilla hvad Statsrådet sålunda hemstält samt befalla, att i öfverensstämmelse med det af Departementschefens nu upplästa förslag nådig proposition skulle till Riksdagen aflåtas af innehåll bilagan till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo Aug. Alströmer.

Stockholm, K. L. Beckman, 1886.