Ny gruvlag

''of* National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

|9é?-.'«

Ny gruvlag

Betänkande avgivet av Gruvrättsutredningen Stockholm 1969

Statens offentliga utredningar 1969

Kronologisk förteckning

1. Faktisk brottslighet biand skolbarn. Esselte. Ju. 2. Om sexuallivet i Sverige. Esselte. U. 3. Ny sjöarbetstidslag. Esselte. K. 4. Bostadsrätt. Esselte. Ju. 5. Utsökningsrätt IX. Norstedt & Söner. Ju. 6. Offentliga tjänstemäns bisysslor. Esselte. C. 7. Kungörelseannonsering. Beckman. Ju. 8. Sexualkunskapen på grundskolans högstadium. Esselte. U. 9. ADB inom inskrivningsväsendet. Esselte. Ju. 10. Ny gruvlag. Svenska Reproduktions AB. Ju.

Anm. Om särskild tryckort ej anges är tryckorten Stockholm

Statens offentliga utredningar 1969:10 Justitiedepartementet

Ny gruvlag

Betänkande avgivet av Gruvrättsutredningen Stockholm 1969

Svenska Reproduktions AB, Sthlm 1969

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 28 juni 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga jämte sekreterare och experter med uppdrag att verkställa en allmän översyn av gruvlagstiftningen. Med stöd härav tillkallades den 20 november 1963 såsom sakkunniga numera landshövdingen i Jönköpings län Sven af Geijerstam, tillika ordförande, numera direktören Lars Erik Bolding, numera generaldirektören Karl Albert Lindbergson, numera förbundsordföranden Nils Lindell, direktören Hans Nordmark och numera departementsrådet Sven Swarting. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 28 november 1963 numera hovrättsrådet Lars Delin samt till biträdande sekreterare den 11 februari 1965 numera revisionssekreteraren Hans Gullberg. Vidare förordnade departementschefen den 6 februari 1964 f. d. bergmästaren G. Fröman att såsom expert biträda utredningen.

SOU 1969: 10

De sakkunniga har antagit namnet gruvrättsutredningen. Utredningen får härmed vördsamt överlämna sitt huvudbetänkande »Ny gruvlag» (SOU 1969: 10). Betänkandet innefattar utredningens förslag i fråga om den allmänna gruvlagstiftningen. Utredningen avser att senare avge förslag rörande övrig gruvrättslig lagstiftning. Till betänkandet är fogade reservation av ledamoten Bolding, särskilt yttrande av ledamöterna af Geijerstam och Lindell samt särskilt yttrande av experten Fröman. Stockholm den 14 maj 1969.

Sven af Geijerstam L. E. Bolding Nils Lindell

K. A. Hans

Lindbergson Nordmark

Sven Swarting Lars Delin H. Gullberg

Innehåll

Skrivelse till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

3 Författningsförslag Förslag till ny gruvlag Utkast till gruvkungörelse

9 31

INLEDNING 1

Utredningsdirektiven m. m.

. . .

2 Utredningsarbetet

3 Avgränsningen av förevarande betänkande

ALLMÄN

38 39

MOTIVERING

Kapitel 1 Principiell och historisk bakgrund 1.1 Olika gruvrättsliga system . . . . 1.2 Översikt av den gruvrättsliga utvecklingen i Sverige Kapitel 2 Gällande rätt 2.1 Gruvlagen 2.2 1963 års lag om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län 2.3 1949 års lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m 2.4 Stenkolslagen 2.5 Uranlagen 2.6 Lagen om kontinentalsockeln . . Kapitel 3 Översikt över utländsk rätt 3.1 Inledning 3.2 Översikt över gruvlagstiftningen i vissa länder 3.2.1 Länder med jordäganderättssystem SOU 1969: 10

3.2.2 Länder med koncessionssystem 3.2.2.1 Undersökningstillstånd 3.2.2.2 Förutsättningar för erhållande av bearbetningskoncession . 3.2.2.3 Koncessionsvillkor . 3.2.2.4 Kontroll avdenkoncessionerade verksamheten m. m. . . 3.2.3 Länder med inmutningssystem 3.3 Finland 3.4 Norge

Kapitel 4 Gruvhanteringen 41 41 42 50 50

55 55 56 57 58 60 60 60 60

61 61

61 61

62 62 63 65

i Sverige .

69 Kapitel 5 Malmletning 5.1 Inledning 5.2 Malmletningsteknikens utveckling. Kostnad för olika förfaranden . . 5.3 Malmletningens omfattning . . . 5.4 Behovet av fortsatt malmletning. .

73 73 73 77 81

Kapitel 6 Praxis i fråga ningar

om

inmut-

Kapitel 7 Utvecklingen i fråga om utmålen 7.1 Tillämpningen av gruvlagens regler om förutsättningarna för erhållande av utmål 7.2 Allmänt angående utmålsbeståndet 7.3 Ägareförhållanden 7.4 Vilande utmål 7.5 Gruvföretagens syn på behovet av malmreserver

88 90 94 97 99 5

Kapitel 8 Splittring av rätten till fyndigheter inom samma malmtrakt 101

Kapitel 9 Nuläget beträffande tillgodoseendet av det allmännas intresse i fråga om utnyttjandet av mineraltillgångarna 107 9.1 Inledning 107 9.2 Kronoandelsinstitutet 107 9.2.1 Avsedd användning av kronoandelsinstitutet . . . .107 9.2.2 Erfarenheter av kronoandelsinstitutet 108 9.3 Bestämmelser mot rovdrift . . . 1 1 0 9.4 Statsgruvefältinstitutet: Motiv och erfarenheter 110 9.5 Förhållandena i Norrbottens län 112 9.5.1 Allmänt 112 9.5.2 1963 års lag om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län . . . 1 1 3 9.5.3 Malminventeringen . . . . 1 1 3 9.6 Allmänna förfogandelagen . . . 1 1 4

Kapitel 10 Vissa spörsmål angående gruvorna i samhället. Nuläget 115 10.1 Konkurrens mellan gruvrättigheter och motstående intressen . . 1 1 5 10.2 Gruvnäringen i den allmänna samhällsplaneringen 121

dens längd s. 143 och 144, ansöknings- och inmutningsavgifter s. 143, viss kompetensprövning s. 144, förbud mot ommutning s. 144. Utmål 145 Kronoandelsinstitutet och samäganderättsreglerna s. 145, bevisning om malmförekomst vid utmålsläggning s. 146, begränsning av utmals giltighetstid s. 146, höjning av försvarsavgiften s. 150, skyddszon s. 150, större utmål s. 150, borrhålskarta s. 151. Inlösen av utmål 151 Inlösen i arronderingssyfte s. 151, i andra fall s. 154, bestämmande av ersättning s. 155, rättegångskostnader s. 156. Förhållandena i Norrbottens län 156 Statsgruvefältinstitutet 158 Motstående allmänna och enskilda intressen 159 Gruvorna i den allmänna samhällsplaneringen 162 Gruvorna och de internationella ekonomiska integrationssträvandena 162 Förslag i övrigt 162 Övergångsbestämmelser . . . . 1 6 3

SPECIALMOTIVERING till utredningens förslag till ny gruvlag

Kapitel 11 Nuvarande lagstiftning om mineraltillgångar i perspektivet av de europeiska ekonomiska integrationssträvandena 126

Kapitel 12 Huvudgrunderna i utredningens förslag 129 12.1 Principiell målsättning 129 12.2 Brister och reformbehov . . . . 1 3 0 12.3 Allmänna synpunkter 136 12.4 Överväganden om införandet av ett koncessionssystem 137 12.5 Utredningens förslag 143 Inmutningar 143 Inmutat områdes storlek och form s. 143, undersökningsti6

1 kap. Allmänna bestämmelser 1 § 2 och 3 §§

. .

2 kap. Inmutning 1 § 2 § 3—6 §§ 7—11 §§ 3 kap. Undersökningsarbete 1—11 §§

.165 165 166 166 166 168 173 174

. . .

.176 176

4 kap. Erhållande av utmål och förändring av utmål 179 Ansökan om utmål 1—2 §§ 179 3 och 4 §§ 180 SOU 1969: 10

Kungörande av 5 och 6 §§ 7—9 §§

utmålsförrättning 180 181

Förrättningens företagande 10 § 181 11—16 §§ 182 17—19 §§ 183 20 § 1. Förutsättningarna för att få utmål 184 2. Samband mellan inmutning och utmål . . . . 1 8 6 3. Utmålets storlek och form 188 21 § 191 22 och 23 §§ 192 24 och 25 §§ 193 Jordlösen och annan ersättning 26—29 §§

194 Förrättningskostnader 30—31 §§

194 Förrättningens 32 §

avslutande 199

Utbetalning av ersättningsmedel 33—35 §§ 200 Förändringar med avseende på utmål 36 §

5 kap. Statens rätt till andel i gruvföretag 205 1 § 205 2 § 206 3 § 208 6 kap. Rätt till brytning inom utmålet. Avgäld till jordägaren . . . . 208 1—3 §§ 208 4 och 5 §§ 209 6 § 214 7 kap. Försvarsavgift samt förverkande av rätt till gruva, m. m. . . 2 1 4 1—3 §§ 215 8 kap. Samäganderätt i gruva . 1—5 §§ 6—8 §§ 9 § SOU 1969: 10

. . 215 219 220 221

9 kap. Övergång av rätt till gruva . 1 § 2 och 3 §§

.221 221 222

10 kap. Inlösen av rätt till gruva . . . 222 1 § 222 2 § 224 3 och 4 §§ 225 5 § 229 6 § 230 7—9 §§ 231 10—12 §§ 232 13 § 233 11 kap. Tillsyn över gruvdriften 1 § 2—5 §§ 6 § 12 kap. Ans var och fullföljd 1—6 §§ 7 § 13 kap. Särskilda bestämmelser 1—3 §§ 4 § 5 §

. .

.233 233 234 236

av talan 236 237 238 . .

.238 239 240 241

14 kap. Övergångsbestämmelser . . . 241 1—3 §§ 241 4—7 §§ 242 8 § 243 1. Äldre lagstiftnings tilllämplighet på äldre gruvor 243 2. Huvudgrunderna i utredningens förslag . . . . 245 3. Fall där äldre lagstiftning alltjämt bör gälla . 245 4. Närmare angående den föreslagna huvudregeln beträffande äldre utmål 246 4.1 Inmutningsbara mineral 246 4.2 Jordägares rätt att verkställa provborrningar 246 4.3 Rätten till jordägarandel på kronojord 246 4.4 Förändring av utmål 247 4.5 Ersättning för löst mark m. m. . . . 248 4.6 Rätten till brytning inom utmålet . . . 248

4.7 Försvarsavgift och förverkande . . . . 249 4.8 Gruvkassor . . . . 2 5 1 4.9 Klagorätt . . . . 2 5 1 4.10 1918 och 1926 års lagar 252 SAMMANFATTNING

Bil. 3 Bestämmelserna i utredningens lagförslag och motsvarande i gällande gruvlag 289

. . .253

> Utredningens förslag

RESERVATIONER

Bil. 2 Några huvudpunkter i modell till ett koncessionssystem avseende inmutningsbara mineral . 285

m. m.

Reservation av ledamoten Bolding . . 267 Särskilt yttrande av ledamöterna af Geijerstam och Lindeli 272 Särskilt yttrande av experten Fröman . 274

Kartbil. 1 Inmutningar och utmål inom Vittangiområdet 1962 Kartbil. 2 Inmutningar och utmål inom Vittangiområdet 1966 Kartbil. 3 Inmutningar och utmål inom Stråssaområdet 1965 Kartbil. 4 Utmål vid Holmgruve-Haggruvefältet 1965

BILAGOR

Kartbil. 5 Inmutningar och utmål vid Sundsgruvefältet 1965

Bil. 1 Vissa större gruvföretags vilande utmål 1966/67 277

Kartbil. 6 Utmål inom Norbergs malmfält 1965

8 SOU 1969: 10

Författningsförslag

Förslag till gruvlag

Härigenom förordnas som följer. / kap. Allmänna

bestämmelser

1§. Var och en äger genom inmutning erhålla rätt att på de villkor och med de inskränkningar som föreskrives i denna lag undersöka och bearbeta sådan på egen eller annans grund belägen mineralfyndighet som innehåller 1. malm till någon av följande metaller, nämligen: guld, silver, platina, kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin, molybden, volfram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock ej sjö- och myrmalm, 2. svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit. Om vissa inskränkningar i rätten att inmuta mineralfyndighet eller förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift gäller särskilda bestämmelser. 2§. Den som vill erhålla sådan rätt som avses i 1 § {inmutningsrätt) har att göra ansökan därom hos bergmästaren. Bifalles ansökningen, skall bergmästaren utfärda mutsedel. Inom det område som anvisas i mutsedeln (inmutat område) äger sökanden (inmutaren) verkställa undersökningsarbete beträffande inmutningsbara mineral. SOU 1969: 10

Visas att inom inmutat område finnes fyndighet, innehållande mineral som är av det i 1 § angivna slaget och lämpar sig för teknisk bearbetning samt förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift, äger inmutaren efter särskild ansökan hos bergmästaren få sig anvisat ett eller flera arbetsområden (utmål) samt där bryta och tillgodogöra sig inmutningsbara mineral. 3§. Inmutningsrätten gäller i förhållande till andra inmutare från och med den dag då ansökningen därom inkom till bergmästaren. Har flera på samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis avser samma område, äger de lika rätt med avseende på det område som är gemensamt för ansökningarna. Kan någon av sökandena visa att han, innan ansökningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det område hans ansökning avser och är fyndplatsen icke belägen på område, som förut varit inmutat eller belagt med utmål, skall dock inmutningsrätten till det gemensamma området tillhöra honom ensam. 2 kap.

Inmutning

1 §• Inmutat område får omfatta högst etthundra hektar, inberäknat inskränkningar i områ9

dets yta som betingas av hinder enligt 2 eller 3 § vid mutsedelns utfärdande. Det inmutade området skall vara bestämt till läge och gränser på sådant sätt att det säkert kan återfinnas på marken. Gränserna räknas på djupet lodräta, om det kan ske utan intrång på äldre utmål. 2§. Inmutat område får icke omfatta 1. område som genom beslut av Konung och riksdag förklarats utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält statlig myndighet väckt förslag hos Konungen, såvida inmutning ej sökes för statens räkning, 2. område som avsatts till nationalpark eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet väckt förslag hos Konungen, 3. befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning Konungen bestämmer, 4. kyrkogård eller begravningsplats, 5. område beläget på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik eller från allmän flygplats eller från allmän väg eller sådan vägs sträckning enligt fastställd arbetsplan, varvid avståndet räknas från ytterkant av bank eller skärning eller, om sådan ej finnes, från själva anläggningens ytterkant, 6. område beläget på mindre avstånd än etthundra meter, i horisontalplanet räknat, från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas till bostad, eller från annan byggnad, om den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss sagts, varvid dock under byggnad ej innefattas byggnad som är belägen på inmutat eller utmålslagt område vartill gruvrätten äger bestånd, 7. område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning, 8. område som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan, 9. förut inmutat område eller utlagt utmål, såvida rätten därtill äger bestånd då den nya ansökningen inkommer, eller område vartill 10

annan på grund av stadgandet i 1 kap. 3 § äger företrädesrätt, i den mån den ansökan varpå denna grundas leder till att området inmutas, 10. område som avses med en före inmutningsansökningen eller samma dag som denna inkommen ansökan om utmål eller om utvidgning av utmål, i den mån området anvisas såsom utmål eller för utvidgning, 11. område beläget på mindre avstånd än etthundra meter från utmål eller från område som avses med en före inmutningsansökningen eller samma dag som denna inkommen ansökan om utmål eller om utvidgning av utmål, i den mån området anvisas såsom utmål eller för utvidgning, 12. förut inmutat område eller utlagt utmål, såvida rätten därtill upphört att gälla inom ett år innan ansökningen inkom, 13. område varpå sökts eller meddelats koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m., undersökningstillstånd eller koncession enligt uranlagen eller tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln, såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer i sådant samband med fyndighet som avses med ansökningen, koncessionen eller tillståndet att det ej kan tillgodogöras för sig eller utan skada för denna fyndighet. Undantag från bestämmelserna i första stycket kan medges, i fall 1—3, 6, 7 och 13 av Konungen, i fall 5 av länsstyrelsen beträffande allmän väg och i övrigt av vederbörande förvaltningsmyndighet, i fall 8 av länsstyrelsen, i fall 11 och 12 av kommerskollegium samt i fall 6, 7, 11 och 13 även av vederbörande rättsägare. Medgivande enligt 1 kan innefatta tillstånd till inmutning av fyndigheter i allmänhet eller av visst slag inom bestämt område. Medgivande av Konungen enligt 2 och 6 må lämnas endast när synnerliga skäl är därtill. 3§. Kan i annat fall än som avses i 2 § gruvdrift inom visst område antagas komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från SOU 1969: 10

allmän synpunkt, äger Konungen förordna att inmutning ej får ske inom området utan Konungens tillstånd. 4§. Ansökan om inmutningsrätt göres skriftligen hos bergmästaren i det distrikt där det med ansökningen avsedda området eller större delen av detta är beläget. Ansökningen skall innehålla beskrivning av området och uppgift om mineralfyndighetens art. Sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift samt förskott till inmutningsavgift enligt 10 § och till beräknad kostnad för mutsedelns kungörande enligt 11 §. 5§. Har sökanden ej iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller fordras i övrigt upplysning rörande omständigheter som är av betydelse för ansökningens bedömande eller har sökanden ej erlagt ansökningsavgift eller föreskrivet förskott, skall bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen, vid påföljd att ansökningen kan avvisas. Föreläggandet skall genast delges sökanden. Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i ansökan och är bristen så väsentlig att handlingarna icke kan ligga till grund för beviljande av inmutningsrätt eller består den i att föreskrivna avgifter ej erlagts, skall bergmästaren avvisa ansökningen. 6§. Har flera på samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis avser samma område, skall bergmästaren förelägga var och en av de sökande att, om han vill göra gällande att inmutningsrätten till det gemensamma området enligt 1 kap. 3 § andra stycket skall tillhöra honom ensam, inom viss tid väcka talan därom vid domstol, vid påföljd att han annars förlorat sin talan. Föreläggandet skall delges sökandena. Innan nämnda tid gått ut och, om talan väckts, tvisten slutligt avgjorts, får bergmästaren icke företaga inmutningsärendet till avgörande. SOU 1969: 10

7§. Är fråga om beviljande av inmutning beroende på prövningen av äldre ansökan om inmutning eller om anvisande eller utvidgning av utmål, skall den yngre ansökningen vila till dess den äldre slutligt avgjorts. Har myndighets tillstånd till inmutning begärts i fall då sådant fordras enligt 2 eller 3 § eller enligt särskilda bestämmelser, skall ansökningen om inmutningsrätt vila i avvaktan på myndighetens beslut. 8 §. Så snart det kan ske och sist inom fyra veckor efter det inmutningsärendet kommit i sådant skick att ansökningen kan företagas till prövning, skall bergmästaren avgöra ärendet. 9§. Ansökningen skall avslås, om 1. enligt särskilda bestämmelser fordras Konungens tillstånd till inmutning och sådant vägrats, 2. den uppgivna mineralfyndigheten icke är av det slag som anges i 1 kap. 1 §, 3. hela det med ansökningen avsedda området är beläget på område till vilket enligt 2 eller 3 § inmutningsrätt icke får beviljas. Har ansökan om inmutningsrätt helt eller delvis avvisats eller avslagits, skall sökanden genast delges underrättelse om beslutet. I underrättelsen skall anges de skäl på vilka beslutet grundas och vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga. 10 §. Föreligger ej skäl till avslag enligt 9 §, skall bergmästaren bevilja inmutningsrätt till det område denna enligt 1 § skall avse, fastställa inmutningsavgift samt utfärda mutsedel. Inmutningsavgiften bestämmes efter fem kronor per hektar eller överskjutande del därav av det inmutade området, dock minst till femtio kronor. 11 §. Bergmästaren skall genast översända mutsedeln till inmutaren. Samtidigt skall bergmästaren sända en avskrift av mutsedeln till ägare av fastighet inom området eller annan

lämplig person på platsen för att under undersökningstiden hållas tillgänglig for fastighetsägare och andra vilkas rätt kan beröras av inmutningen. Därjämte skall bergmästaren inom två månader efter mutsedelns utfärdande i en eller flera av ortens tidningar och Post- och Inrikes Tidningar införa meddelande om mutsedeln och dess innehåll samt om den plats där mutsedeln finnes tillgänglig.

3 kap.

Undersökningsarbete

1§. Minst två veckor innan arbete på det inmutade området påbörjas, skall genom inmutarens försorg underrättelse härom delges såväl ägaren av den mark där arbetet skall bedrivas som innehavare av nyttjanderätt till marken. Äges eller innehas marken av enskild person som är frånvarande och låter egendomen förvaltas av annan, får dock underrättelsen delges förvaltaren. Annan inmutare än staten skall därjämte, innan något arbete påbörjas, ställa pant eller borgen till säkerhet för ersättning enligt 6 §, såvida icke den till ersättning berättigade medger annat. Om säkerheten ej antages av denne, skall den vara godkänd av överexekutor i den ort där det inmutade området eller större delen därav finnes. 2§. Undersökningsarbetet får bestå endast i sådana åtgärder som fordras för att visa att inom det inmutade området förekommer mineralfyndighet av det slag som avses i 1 kap. 1 § samt för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt arbete skall utföras så att minsta möjliga skada orsakas. Inmutaren får icke utan tillstånd av markens ägare och innehavare på det inmutade området uppföra andra byggnader än sådana som är nödvändiga för undersökningsarbetets bedrivande. Inmutaren får begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom det inmutade området.

3§. Inmutningsbara mineral som brytes under arbetet får inmutaren icke använda på annat sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning. Produkter som utvinnes därvid äger inmutaren fritt tillgodogöra sig. På samma sätt får inmutaren utnyttja inom det inmutade området befintligt varp, som förutvarande gruvinnehavare icke, enligt bestämmelserna i 7 kap. 3 §, får föra bort och som ej är föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre lag. Icke inmutningsbara mineraliska ämnen får inmutaren bryta endast i den mån det fordras för undersökningsarbetets ändamålsenliga bedrivande. Av det brutna får inmutaren använda vad som behövs för undersökningsarbetet på fyndigheten. 4 §. Bergmästaren kan meddela särskilda föreskrifter för att förebygga att inmutaren överskrider sin rätt enligt 2 § första stycket eller 3 §. Sådana föreskrifter skall lända till efterrättelse till dess högre myndighet på förd klagan förordnar annat. 5§. Har inmutaren påbörjat arbetet i strid med 1 § andra stycket eller uppfört byggnad i strid med 2 § andra stycket äger överexekutor på ansökan av markens ägare eller innehavare förordna, i det förra fallet att arbetet skall inställas tills dess pant eller borgen ställts och i det senare fallet att byggnaden skall tagas bort på inmutarens bekostnad. Har inmutningen skett på kronojord, får ansökan som nyss sagts göras av allmän åklagare. I sådant fall skall kostnaden för förrättningen förskjutas av allmänna medel, om utmätningsmannen begär det. I övrigt gäller samma bestämmelser som är föreskrivna för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet. 6 §. För begagnandet av mark som tages i anspråk enligt 2 § skall inmutaren utge ersättSOU 1969: 10

ning till markens innehavare med en årlig avgift. Avgiften betalas förskottsvis för år. Inmutaren skall också ersätta skada som marken kan ha tagit för framtiden. Till dess sådan ersättning betalats skall inmutaren erlägga årlig avgift såsom för markens begagnande. Orsakas eljest av undersökningsarbetet förlust, skada eller intrång, skall ersättning även utges härför.

ej heller kommer att bedriva sådant arbete, kan bergmästaren dock avslå ansökningen eller bevilja förlängning för kortare tid än sökanden begärt. Visar inmutaren att arbetet på grund av tvist om inmutningsrättens bestånd eller omfattning, långvarig arbetsinställelse, naturkatastrof eller därmed jämförligt hinder ej kunnat slutföras, oaktat undersökningstiden förlängts med fyra år enligt andra stycket, eller att med hänsyn till fyndighetens beskaffenhet, särskilda naturförhållanden eller eljest synnerliga skäl finnes till ytterligare förlängning, äger kommerskollegium på ansökan medge sådan förlängning med högst fyra år beträffande det med ansökningen avsedda området eller del därav.

7§. Kan parterna ej komma överens om beloppet av årlig avgift eller annan ersättning som skall utgå enligt 6 §, äger den som fordrar ersättning påkalla att denna bestämmes av skiljemän. Beträffande sådan tvist äger lagen om skiljemän motsvarande tillämpning, varvid dock iakttages vad som föreskrives nedan i denna paragraf. Skiljedomskostnaderna erlägges av den som skiljemännen finner skyldig därtill. Sådan skyldighet får dock ej åläggas den ersättningsberättigade, såvida han icke uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl. Vill den som fordrar ersättning hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän hänskjuta den till domstols prövning, står det honom öppet. Har när utmålsförrättning hålles tvist om ersättning icke hänskjutits till avgörande av skiljemän eller domstol, skall frågan avgöras i den ordning som föreskrives i 4 kap. 28 §.

9§. Ansökan om förlängning skall inges före utgången av den löpande undersökningstiden. Sökanden skall erlägga förskott till inmutningsavgift enligt 10 §. Har sökanden ej iakttagit vad som är föreskrivet om förlängningsansökan, äger 2 kap. 5 § motsvarande tillämpning. Sökes förlängning enligt 8 § andra stycket, äger bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid inkomma med redogörelse för utförda arbeten och utredning till stöd för antagande att sökanden kommer att bedriva ett ändamålsenligt undersökningsarbete, vid påföljd att ansökningen kan avslås. Föreläggandet skall delges sökanden.

8 §. Det undersökningsarbete som enligt 1 kap. 2 § fordras för erhållande av utmål skall vara utfört inom två år från dagen för mutsedelns utfärdande, såvida ej förlängning erhålles av undersökningstiden enligt vad nedan föreskrives. Inmutaren äger efter ansökan hos bergmästaren erhålla förlängning av den i första stycket föreskrivna undersökningstiden med ett, två, tre eller fyra år beträffande hela det inmutade området eller del därav. Har sökanden ännu ej utfört något ändamålsenligt undersökningsarbete och ger omständigheterna anledning till antagande att han

10 §. I samband med beslut om förlängning av undersökningstiden skall fastställas inmutningsavgift för förlängningsperioden. Inmutningsavgiften beräknas efter tio kronor per år och hektar eller överskjutande del därav av det område förlängningen avser, dock minst efter etthundra kronor per år för hela området. Har ansökan om förlängning av undersökningstiden bifallits, skall den myndighet som meddelat beslutet sända underrättelse därom till inmutaren samt sända avskrift av beslutet till aktförvararen. Har ansökan om förlängning avvisats eller avslagits eller har

SOU 1969: 10

förlängning beviljats för kortare tid än sökanden begärt, äger 2 kap. 9 § andra stycket motsvarande tillämpning. 11 §. Är ansökan om utmål eller om förlängning av undersökningstiden vid dennas utgång beroende på prövning, får undersökningsarbetet fortgå till dess ansökningen slutligt avgjorts. Avslås ansökningen om förlängning av undersökningstiden men söker inmutaren utmål inom den i 4 kap. 1 § angivna tiden, får undersökningsarbetet därutöver fortgå till dess ansökningen om utmål slutligen prövats.

4 kap. Erhållande av utmål och förändring av utmål Ansökan om utmål 1 §• Ansökan om utmål skall göras skriftligen hos bergmästaren i det distrikt där inmutningen beviljats. Ansökningen skall inges före utgången av den i 3 kap. 8 § föreskrivna undersökningstiden eller den förlängda undersökningstid som kan ha beviljats enligt samma paragraf. Har ansökan om förlängning av undersökningstiden gjorts inom nämnda tid och har ansökningen avvisats eller avslagits, får dock ansökan om utmål göras inom fyra veckor från den dag då förlängningsansökningen slutligen prövades. Försummar inmutaren att ansöka om utmål inom tid som anges i första stycket, har han förlorat inmutningsrätten. Är det med ansökningen avsedda området i sin helhet beläget i annat distrikt än det där inmutningen beviljats, skall bergmästaren förordna att ärendet överflyttas till bergmästaren i det förra distriktet. 2§. Ansökan om utmål skall innehålla uppgift om den inmutning som åberopas samt om det område sökanden önskar erhålla som utmål. Vill sökanden därjämte taga i anspråk 14

mark för gruvdriften enligt 23 eller 24 §, skall sådan mark tydligt anges i ansökningen. Har det ej skett, får marken ej anvisas vid utmålsförrättningen utan sakägares medgivande. 3§. Har sökanden ej iakttagit vad som är föreskrivet om utmålsansökan eller önskar bergmästaren erhålla förskott enligt 30 § tredje stycket, kan bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen eller betala fordrat förskott. Föreläggandet skall delges sökanden. Efterkommes ej föreläggandet, äger bergmästaren avvisa ansökningen. Föreläggandet skall innehålla erinran därom. Har ansökningen avvisats, äger 2 kap. 9 § andra stycket motsvarande tillämpning. 4§. Är fråga om utläggande av utmål på mark utanför det inmutade området beroende på prövningen av äldre ansökan om inmutning eller om anvisande eller utvidgning av annat utmål, skall den yngre ansökningen vila till dess den äldre slutligt avgjorts. Har myndighets tillstånd till utmålsläggning begärts i fall då hinder som avses i 2 kap. 2 eller 3 § föreligger, skall ansökningen om utmål vila i avvaktan på myndighetens beslut. Kungörande av utmålsförrättning 5§. Sedan ärendet kommit i sådant skick att det kan slutligt avgöras, skall bergmästaren företaga utmålsförrättning så snart det kan ske. 6§. Bergmästaren skal! minst fyra veckor före förrättningen i Post- och Inrikes Tidningar och tidning i orten införa kungörelse om förrättningen med uppgift om tid och ställe för denna. I kungörelsen skall anges om och i vilken utsträckning sökanden avser att taga i anspråk mark enligt 23 och 24 §§. Därjämte skall genom bergmästarens försorg kungörelsen i god tid delges sökanden SOU 1969: 10

och samtliga kända sakägare samt översändas till den myndighet som förvaltar statens gruvegendom. Styrkt avskrift av ansökningshandlingarna skall samtidigt med kungörelsen översändas till ägare av fastighet inom det med ansökningen avsedda området eller annan lämplig person på platsen. I kungörelsen skall anges var avskriften finnes tillgänglig. 7§. Det åligger ägare av jordområde, som ansökningen avser, att på begäran av inmutaren eller bergmästaren utan dröjsmål uppge samtliga innehavare av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt beträffande området. Underlåter jordägaren detta och lider sådan rättsägare skada till följd av att han icke blivit kallad till förrättningen, är jordägaren skyldig att ersätta skadan, om han känt till att rättsägaren berördes av förrättningen. Erinran härom skall införas i kungörelsen.

8§. Uppskjutes eller återupptages förrättning, behöver ny kungörelse ej utfärdas. Beträffande delgivning av kallelse äger i sådant fall 6 § andra stycket motsvarande tillämpning. Har vid sammanträde tillkännagivits tid och plats för fortsatt förrättning, behöver underrättelse ej delges den som i föreskriven ordning underrättats om det sammanträde då tillkännagivandet skedde. 9|. Vistas ägare till fastighet eller ställföreträdare för denne stadigvarande utom riket och kan delgivning som avses i 6 § andra stycket ej ske här i riket med känt ombud, får handlingen lämnas till den som förvaltar eller med ägarens medgivande brukar fastigheten. Den till vilken handlingen lämnats är skyldig att snarast lämna handlingen vidare till den sökte, om så kan ske. Han skall erinras därom, när handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall bergSOU 1969: 10

mästaren därjämte med posten sända honom meddelande om delgivningen. Delgivningen anses ha skett, när handlingen lämnats enligt första stycket.

Förrättningens

företagande

10 §. Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren biträdas av två gode män, som av honom utses bland dem som i orten är valda till gode män vid fastighetsbildningsförrättning. Medverkan av gode män fordras dock icke, när vid förrättningen ej är fråga om att bestämma ersättning enligt 28 § eller 3 kap. 7§. Är god man av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från sammanträde och kan annan god man ej utan tidsutdräkt infinna sig, får bergmästaren till tjänstgöring som god man kalla någon som är valbar till sådan befattning. 11 §. När gode män biträder vid förrättningen, avgör bergmästaren och gode männen gemensamt frågor om jäv enligt 13 § samt om ersättning enligt 28 §, 30 § andra stycket, 31 § första stycket och 3 kap. 7 §. I övriga fall avgör bergmästaren ensam till förrättningen hörande frågor. 12 §. Vad som föreskrives i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för domare som står i släktskaps- eller svågerlagsförhållande till varandra att tjänstgöra samtidigt äger motsvarande tillämpning beträffande bergmästare och gode män. 13 §. Mot bergmästare och god man gäller samma jäv som mot domare. 14 §. Vet bergmästaren eller god man att sådan omständighet föreligger som kan antagas utgöra jäv mot honom, är han skyldig att självmant ge det till känna.

Vill part anföra jäv mot bergmästaren eller god man, skall han framställa invändning därom vid förrättningens början eller, om den omständighet på vilken jävet grundas då ej var känd för parten, sedan han fick sådan kännedom. Underlåter han det, är hans rätt att anföra jäv förfallen. Har sakägare i rätt tid anfört jäv, skall beslut i jävsfrågan meddelas omedelbart. Ogillas framställt jäv, får talan mot beslutet föras i samband med talan i huvudsaken. 15 §. Har bergmästaren och gode männen olika mening i frågor som de har att avgöra gemensamt, gäller såsom deras beslut vad två av dem säger. Har var och en av bergmästaren och gode männen sin mening, gäller bergmästarens mening. Är det fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd, gäller dock den mening som avser den näst största mängden. 16 §. För utredning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, får bergmästaren anlita biträde av sakkunnig. Den som står i sådant förhållande till saken eller till någon sakägare att hans tillförlitlighet kan anses förringad får ej anlitas som sakkunnig. 17 §. Bergmästaren skall föra protokoll över vad som förekommer vid förrättningen. 18 §. Vid förrättningen skall avgöras alla frågor som har samband med den begärda utmålsiäggningen. Beslut skall ange de skäl på vilka avgörande grundas, såvida motiveringen av beslutet icke kan anses överflödig. Beslut som meddelas vid förrättningen skall uppläsas för de närvarande. 19 §. Uteblir sökanden utan att ha anmält laga 16

förfall från förrättningssammanträde till vilket han kallats i föreskriven ordning, skall förrättningen inställas. Förrättningen skall dock återupptagas, om sökanden begär det inom tre veckor och senast inom tid som i 1 § är föreskriven för ansökan om utmål. Har sakägare ej i föreskriven ordning fått underrättelse om förrättningssammanträde, skall förrättningen uppskjutas, såvida icke sakägaren ändock infunnit sig eller medger att förrättningen likväl slutföres. Påbörjad förrättning får uppskjutas, om viss fråga ej kan avgöras utan ytterligare utredning eller om det eljest finnes oundgängligen erforderligt. Är sökandens närvaro ej påkallad vid den fortsatta förrättningen, kan bestämmas att denna kan slutföras utan hinder av sökandens frånvaro.

20 §. Visas vid förrättningen att de i 1 kap. 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för erhållande av utmål blivit uppfyllda, äger sökanden, om ej eljest hinder möter enligt denna lag, efter fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov erhålla ett utmål om högst femtio hektar i horisontalplanet räknat. Utmålet skall, om ej annat påkallas av förhållandena, vara fyrsidigt och begränsas av parallella räta linjer, vilkas längd ej får överstiga fyra gånger utmålets bredd, mätt vinkelrätt mot linjerna. Utmålet skall innesluta minst ett på det inmutade området beläget ställe, där inmutningsbar fyndighet påvisats. Gränserna för utmålet skall på djupet räknas lodräta där detta kan ske utan intrång på äldre utmål. Har Konungen enligt 2 kap. 2 § meddelat tillstånd till inmutning av fyndighet av visst slag inom statsgruvefält eller inom såsom statsgruvefält föreslaget område och har därefter inmutning beviljats, får utmål anvisas inmutaren endast om inom det inmutade området finnes fyndighet, innehållande mineral av det slag tillståndet avser i sådan myckenhet, att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift med avseende på detta mineral. SOU 1969: 10

21 §. Föreligger vid utmålsförrättningen inmutningshinder, som avses i 2 kap. 2 eller 3 §, skall hindret, om det fanns redan vid mutsedelns utfärdande, även gälla i fråga om utläggande av utmål inom det inmutade området. Vid utmålets utläggande utanför det inmutade området äger bestämmelserna i 2 kap. 2 § första stycket 1—11 och 13 samt 3 § motsvarande tillämpning, om hindret uppstod innan ansökningen om utmål inkom och föreligger vid förrättningen. Utmålet får dock omfatta annat inmutat område eller område som omfattas av ansökning om utmål eller om utvidgning av utmål, om innehavaren av inmutningsrätten medger det. Annat redan utlagt utmål får ej till någon del tagas i anspråk. Har samma dag, som ansökningen om utmål inkom, annan inkommit med ansökan om utmål avseende helt eller delvis samma område, äger den företräde, vars inmutningsansökan först inkom till bergmästaren. Ansökan om utvidgning av utmål äger företräde framför samma dag inkommen ansökan om utmål som avser samma område. 22 §.

Beslut om utmålsläggning skall innehålla en fullständig redogörelse för utmålets belägenhet och sträckning. Utmålets gränser skall fastställas genom att dess hörnpunkter anges med koordinater i rikets allmänna koordinatnät eller i ett lokalt koordinatsystem, hänförligt till minst två väl förankrade och markerade fixpunkter. Karta skall upprättas över utmålet och bifogas beslutet. 23 §.

Inom utmålet äger sökanden få sig anvisad den mark som behöver tagas i anspråk för arbetet ovan jord. Sådant område bestämmes i enlighet med sökandens förslag, såvida det ej är uppenbart att viss mark ej behövs för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. Den anvisade marken skall utstakas samt inläggas på kartan. SOU 1969: 10

24 §. Utanför utmålet äger sökanden få sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter och dels för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana, kraftledning, vattenledning eller avloppsledning som behövs för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. Hotas visst område av ras eller sättningar, kan också det anvisas. Den anvisade marken skall utstakas samt utmärkas på karta i lämplig skala. 25 §. I samband med utmålsläggning skall fastställas den årliga försvarsavgift, som enligt 7 kap. 1 § skall erläggas för utmålet.

Jordlösen och annan ersättning 26 §. Gruvinnehavaren skall lösa mark inom utmålet som enligt 23 § anvisas honom för arbetet ovan jord. Upplåtes mark utanför utmålet för ändamål som avses i 24 § skall, om marken helt tages i anspråk för ändamålet eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken och i annat fall utgå ersättning för skada eller intrång som orsakas. Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men, skall gruvinnehavaren lösa även denna del, om ägaren begär det. Uppkommer eljest skada eller intrång på återstoden av fastigheten, skall ersättning ges därför. Besväras mark, som skall lösas eller som lider skada eller intrång, av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt och går rättigheten förlorad till följd av utmålsläggningen eller lider den intrång, skall ersättning ges även därför. Då till följd av utmålsläggningen orsakas annan skada eller förlust, skall även sådan skada eller förlust ersättas. 17

27 §. Lösen och annan ersättning utgår i pengar på en gång, särskilt för varje sakägare. Lösen för mark, ersättning för skada eller intrång på fastighet och annan ersättning till jordägaren fastställes också var för sig. Lösen beräknas till den avträdda markens fulla värde och hälften därutöver. Annan ersättning utgår till belopp som motsvarar full gottgörelse och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan rättighet, som avses i 26 § tredje stycket, minskning av markens värde, skall till grund för den ersättning som tillkommer ägaren läggas det värde marken har med därpå vilande besvär. Fordras för tillämpning av reglerna i 34 § andra stycket detta kap. jämfört med 57 § andra stycket expropriationslagen att särskild värdering sker av marken dels med och dels utan visst besvär som vilar därpå, verkställes även sådan värdering i samband med ersättningens fastställande. 28 §.

Träffar ej parterna överenskommelse om lösen eller annan ersättning, bestämmes sådan vid förrättningen. 29 §. Uppstår efter utmålsförrättningens avslutande skada eller intrång, som ej förutsetts vid förrättningen, får särskild talan om ersättning för skadan eller intrånget föras vid allmän domstol.

derna för kungörande av förrättningen samt för ersättning som avses i första och andra stycket. Sökanden är skyldig att när bergmästaren begär det lämna förskott till dessa kostnader. 31 §. Sökanden skall ersätta annan sakägare kostnader som denne fått vidkännas för att bevaka sin rätt vid förrättningen, såvida ej annat finnes skäligt med hänsyn till omständigheterna. Återkallas ansökan om utmål innan ärendet företagits till förrättning och vill sakägare yrka ersättning för kostnader i ärendet, äger han föra talan därom vid allmän domstol.

Förrättningens

avslutande 32 §.

Sedan alla till förrättningen hörande frågor avgjorts, skall bergmästaren förklara förrättningen avslutad (avslutningsbeslut). I avslutningsbeslut skall ges till känna vad som är att iakttaga vid fullföljd av talan mot beslut vid förrättningen.

Utbetalning av ersättningsmedel 33 §.

Förrättningskostnader

Vid utmålsförrättningen fastställd ersättning jämte sex procent ränta från dagen för förrättningens avslutande skall erläggas inom tre månader från samma tid oavsett om talan föres mot förrättningen.

30 §. Till bergmästare och gode män utgår ersättning för inställelse vid förrättning enligt särskilda föreskrifter. Anlitas befattningshavare i allmän tjänst som sakkunnig, är han berättigad till ersättning endast när särskild föreskrift är meddelad. Annan sakkunnig äger rätt till ersättning för kostnader och tidsspillan på grund av uppdraget samt till skäligt arvode. Det åligger sökanden att betala kostna-

Om mark, för vilken ersättning skall betalas enligt 26 § första eller andra stycket, svarar för fordran, skall för markens ägare avsedda ersättningsbelopp, som ej utgör ersättning för personlig skada, och ersättningsbelopp, avsedda för innehavare av särskild rättighet till marken, jämte ränta nedsättas hos länsstyrelsen. Även i annat fall får den ersättningsskyldige inbetala ersättningen till länsstyrelsen.

34 §.

SOU 1969: 10

Fördelning av de nedsatta medlen verkställes av länsstyrelsen. I fråga om ordningen för fördelningen äger bestämmelserna om expropriationsersättning motsvarande tillämpning. Därvid äger länsstyrelsen meddela förordnande som avses i 35 § expropriationslagen. Om marken ej svarar för fordran, kan länsstyrelsen utbetala medlen även om talan föres mot förrättningen. Gruvinnehavaren skall ersätta kostnaderna vid fördelningen. 35 §. Erlägges icke ersättningen jämte ränta inom föreskriven tid, skall överexekutor efter framställning av den ersättningsberättigade vidtaga behövliga åtgärder för att uttaga medlen hos den betalningsskyldige. Överexekutor kan också efter bergmästarens hörande förordna att gruvarbetet skall inställas till dess ersättningen erlagts.

Förändringar med avseende på utmål 36 §. Sedan utmål erhållits gäller bestämmelserna ovan i detta kap. i tillämpliga delar, om gruvinnehavaren önskar 1. utvidga eller minska utmålet eller reglera dess gränser, 2. taga i anspråk ytterligare mark inom utmålet för arbete ovan jord enligt 23 § eller få mark anvisad utanför utmålet enligt 24, 3. till jordägaren avstå mark som tidigare tagits i anspråk för ändamål som avses under 2. Vid utvidgning eller minskning av utmål skall dock ej tillämpas bestämmelsen i 20 § att utmål skall innesluta minst ett på det inmutade området beläget ställe, där inmutningsbar fyndighet påvisats. Vid reglering av utmål skall gränserna på djupet räknas på det sätt som tillämpades vid utmålets tillkomst. Beträffande utläggning av utmål utanför det förut utmålslagda området skall, sedan undersökningstiden utgått, hinder enligt 2 kap. 2 § första stycket 1—11 och 13 samt 3 § gälla även om det tillkommit efter mutsedelns utfärdande. SOU 1969: 10

Kommerskollegium äger på ansökan förordna att utmål, som gränsar intill varandra, för gemensam gruvdrift sammanlägges till ett utmål. Sådant utmål får omfatta större ytvidd än som annars är tillåtet. Giltighetstiden för utmålet bestämmes till den längsta tid som återstår för något av de utmål som sammanlägges. Kommerskollegium äger också på ansökan medge att ett utmål uppdelas i två eller flera utmål. Om sättet för verkställigheten av sådan uppdelning förordnar kommerskollegium. Vid sammanläggning eller uppdelning av utmål skall utmålsgränserna på djupet räknas på det sätt som ursprungligen tillämpats.

5 kap. Statens rätt till andel i gruvföretag 1§. Sker inmutning av annan än staten, får staten i och med utmålsläggningen andel i gruvföretaget med hälften (kronoandel), såvida staten icke senast vid utmålsförrättningen avstått från sådan andel. Anmälan om avstående av kronoandel som ej sker vid utmålsförrättningen skall göras skriftligen hos bergmästaren. I sådant fall skall bergmästaren genast sända meddelande till inmutaren om anmälningen. 2§. Har staten ej senast vid utmålsförrättningen avstått från kronoandel, skall staten ersätta inmutaren hälften av dennes utgifter för jordlösen och annan ersättning enligt 4 kap. 26 § i samband med utmålsläggningen samt för förrättningen och fördelning av ersättningsmedel. Har inmutaren tillhörig mark vid utmålsläggningen tagits i anspråk för gruvdriften är staten också skyldig att i förhållande till sin andel ersätta inmutaren härför enligt de i 4 kap. 27 § föreskrivna grunderna. Uppstår tvist om vilket belopp staten enligt vad nu sagts har att ersätta inmutaren, skall vad i 3 kap. 7 § föreskrives för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning. 3§. I övrigt gäller beträffande förhållandet mel19

lan staten såsom innehavare av kronoandel och inmutaren bestämmelserna i 6 kap. 1 § tredje stycket och 8 kap. Staten äger överlåta eller upplåta kronoandelen eller del därav till annan.

6 kap. Rätt till brytning inom utmålet. Avgäld till jordägaren 1§. Sedan utmål blivit anvisat, äger den eller de som har del i fyndigheten {gruvinnehavaren) rätt att till utgången av tjugofemte året efter det, varunder utmålsförrättningen avslutades, bryta och tillgodogöra sig alla inmutningsbara mineral som finnes inom utmålet. Icke uppfordrade inmutningsbara mineral som härrör från äldre gruvbrytning samt uppfordrade inmutningsbara mineral som kvarligger inom utmålet på löst mark tillfaller gruvinnehavaren, i den mån de icke enligt 7 kap. 3 § får föras bort av förre gruvinnehavaren. Gruvinnehavaren får dock ej tillgodogöra sig varp som är föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre författning. Under undersökningstiden brutna inmutningsbara mineral som ej använts enligt 3 kap. 3 § skall efter utmålsförrättningen tillfalla inmutaren. Staten äger dock erhålla hälften av dylika mineral, om begäran därom framställts senast vid utmålsläggningen och staten ej avstått från kronoandel. 2§. Gruvinnehavaren får inom utmålet bryta icke inmutningsbara mineraliska ämnen i den mån det behövs för att ändamålsenligt bedriva gruvarbetet i fråga om de inmutningsbara mineralen. Av de icke inmutningsbara mineraliska ämnen som brutits före eller efter utmålsläggningen får gruvinnehavaren använda vad som behövs vid gruvarbetet samt dessutom tillgodogöra sig allt som ej kan avskiljas från de inmutningsbara mineralen förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande. Gruvinnehavaren får även i

övrigt tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen, såvida jordägaren icke inom sex månader efter tillsägelse avhämtar dem mot erläggande av därå nedlagda kostnader. Uppstår tvist om beloppet av sådan gottgörelse äger bestämmelserna i 3 kap. 7 § motsvarande tillämpning. Parterna skall dock själva vidkännas sina kostnader för skiljedomsförfarandet och betala vardera halva kostnaden för skiljemännens sammanträde. Tiden för avhämtandet räknas vid tvist varom nu är fråga från det gottgörelsens belopp slutligt bestämts. Vad i denna paragraf föreskrives om rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen gäller icke ämnen som avses med uranlagen, såvida det ej är fråga blott om att taga ut material ur fyndighet för analys eller anrikningsförsök. 3§. Jordägaren är berättigad att av gruvinnehavaren erhålla en årlig avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral som brutits inom utmålet och uppfordrats. Avgälden beräknas dock ej för något år högre än till 20 000 kr och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugo år. Sker sammanläggning eller uppdelning av utmål, är det utan verkan i de hänseenden varom nu är fråga. Finnes flera jordägare inom utmålet, skall de ha del i avgälden efter sin del i jorden. Avgälden skall för varje år betalas inom mars månad påföljande år till jordägaren eller, om flera jordägare finnes, till den person som de har att utse. Uppstår tvist om avgäldens belopp, äger bestämmelserna i 3 kap. 7 § motsvarande tillämpning. 4§. Gruvinnehavaren får icke använda utmålet i dagen eller under jord för annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet för produkternas tillgodogörande. Ej heller får område, som han utom utmål fått sig anvisat enligt 4 kap. 24 §, anSOU 1969: 10

vändas för annat än där avsett ändamål. I dagen får utmålet användas på det sätt som anges i första stycket endast till den del marken blivit inlöst. Gruvinnehavaren är skyldig att på område inom eller utom utmål, som tagits i anspråk för ändamål som avses i första stycket, ensam hålla behövligt stängsel. 5§. På ansökan av gruvinnehavaren eller delägare i gruvan äger kommerskollegium förlänga gruvrättens giltighetstid med högst tjugo år i sänder. Har sökanden under gruvrättens löpande giltighetstid eller del därav bedrivit regelbunden gruvbrytning inom utmålet eller inom utmålsfält vari utmålet ingår, skall förlängning beviljas med tjugo år. Förlängning som nu sagts skall också beviljas, om sökanden under sagda tid verkställt undersökningsarbete av större omfattning inom utmålet eller utmålsfältet på område, som var utmålslagt när arbetet utfördes, eller där utfört omfattande tillredningsarbeten eller anläggningar för upptagande av gruvdrift. I annat fall än som avses i andra stycket skall frågan om förlängning prövas med hänsyn till det allmännas intresse att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineraltillgångar. Härvid skall särskilt beaktas å ena sidan, om andra än sökanden kan antagas vara beredda att undersöka eller bearbeta fyndigheten, och å andra sidan dennas värde såsom reserv för sökanden tillhörigt förädlingsverk eller gruvföretag samt de kostnader denne nedlagt på utmålet eller utmålsfältet. 6§. Kommers kollegium äger på ansökan av gruvinnehavaren eller delägare i gruvan meddela förhandsbesked, huruvida planerade undersökningsarbeten, tillredningsarbeten eller anläggningar har sådan omfattning att arbetena, om de utföres, berättigar till förlängning enligt 5 § andra stycket. Förhandsbesked kan förbindas med de villkor som finnes påkallade. Ansökan om förlängning skall inges seSOU 1969: 10

nast ett år före utgången av gruvrättens löpande giltighetstid. Besked över ansökan om förlängning eller förhandsbesked skall meddelas av kommerskollegium inom ett år, såvida ej sökanden begär att beskedet uppskjutes. Är ansökan om förlängning vid periodens utgång beroende på prövning av högre myndighet, skall gruvrätten fortfara att gälla till dess ansökningen slutligt prövats.

7 kap. Försvarsavgift samt förverkande rätt till gruva, ra. ra.

av

1§. Gruvinnehavaren skall, vare sig arbete bedrives på utmålet eller icke, från och med året efter det varunder utmålsförrättningen avslutades utge en årlig försvarsavgift av trettio kronor för varje hektar eller överskjutande del av hektar av utmålets areal. Av avgiften tillfaller, med den jämkning som kan föranledas av andra stycket, hälften staten och hälften den jordägare på vilkens mark utmålet är beläget. Finnes flera jordägare inom utmålet, skall de ha del i avgiften efter sin del i jorden. Äger gruvinnehavaren mark inom utmålet, skall den andel i avgiften som tillkommer honom icke uttagas. Om den andel i försvarsavgift som för viss jordlott tillkommer jordägare icke utgör helt krontal, skall överskjutande ören tillfalla staten. Uppgår andelen icke till tio kronor, skall andelen i sin helhet tillfalla staten. Avgiften skall förskottsvis för varje år senast den 31 dec. föregående år inbetalas till bergmästaren samt vara åtföljd av uppgift på namn och postadress beträffande dels gruvinnehavaren eller, om flera delägare i gruvan finnes, gruvföreståndaren, dels de jordägare som enligt för gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter är berättigade till andel i avgiften. 2§. Försummar gruvinnehavaren att betala försvarsavgiften inom den i 1 § föreskrivna ti-

den, skall han senast den 31 mars påföljande år till bergmästaren inbetala dubbla beloppet av vad han försummat att betala. Vad som i enlighet härmed erlägges utöver avgift enligt 1 § skall fördelas såsom där föreskri ves. Genom bergmästarens försorg skall den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare senast den 15 mars personligen ha delgivits påminnelse om avgiftens erläggande, det belopp som skall inbetalas, tiden för inbetalningen samt påföljden om det försummas. Har delgivning skett inom angiven tid men har det i påminnelsen angivna beloppet likväl ej inbetalats senast den 31 mars, är gruvrätten förverkad vid utgången av nämnda dag, såvida bergmästaren meddelar beslut därom före årets utgång. Beslut om förverkande skall delges den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare. 3§. När rätt till gruva upphör enligt bestämmelserna i 6 kap. eller på grund av att rätten förverkats enligt 2 §, förlorar gruvinnehavaren all rätt dels till de icke uppfordrade inmutningsbara mineral som finnes inom utmålet vid tiden för upphörandet, dels till byggnader som gjorts för gruvans styrka och bestånd, dels till den mark som upplåtits för gruvdriften inom eller utom utmålet och dels till stängsel som gruvinnehavaren varit skyldig att hålla. För gruvdriften gjorda anläggningar av annat slag än som avses i första stycket samt ur gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral får avgiftsfritt kvarligga för gruvinnehavarens räkning under högst två år efter gruvrättens upphörande. Till det som icke förts bort inom nämnda tid har gruvinnehavaren förlorat all rätt. Efter gruvrättens upphörande är jordägaren berättigad att utan lösen förfoga över den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan egendom till vilken gruvinnehavaren förlorat sin rätt tillfaller också jordägaren. För gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader samt stängsel som av-

ses i första stycket skall dock utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt att bearbeta gruvan. Beträffande brutna inmutningsbara mineral gäller bestämmelserna i 6 kap. 1 § andra stycket.

8 kap. Samäganderätt

i gruva

1 §• Bestämmelserna i detta kap. avser det fall att två eller flera äger andel i samma utmål. Bestämmelserna i 3—9 §§ gäller endast i den mån delägarna icke överenskommit annat. 2§. För gruvans förvaltning skall delägarna årligen utse en gruvföreståndare. Denne skall vara svensk medborgare och bosatt i riket. G ruvföreståndaren skall vid . föreskriven påföljd iakttaga vad som enligt 11 kap. eller bestämmelser som utfärdats med stöd av denna lag åligger gruvinnehavaren. Han äger från delägarna fordra in de tillskott som behövs för detta samt för erläggande av försvarsavgift. Val av gruvföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej sådan anmälan eller har obehörig person utsetts till gruvföreståndare, är varje delägare ansvarig såsom om han vore gruvans föreståndare. 3§. Minst en gång om året skall hållas stämma med delägarna. Därvid skall företagas val av gruvföreståndare samt frågor angående gruvrörelsens bedrivande och andra gemensamma angelägenheter. Stämma skall utlysas av gruvföreståndaren när denne finner det lämpligt samt när delägare som tillsammans äger minst en fjärdedel i gruvan skriftligen begär det hos gruvföreståndaren. Finnes ej gruvföreståndare kan var och en av delägarna utlysa stämma. Delägarna skall kallas till stämma genom rekommenderade brev. Saknas kännedom om någon delägares namn och adress, skall kallelsen före stämman införas i tidning i SOU 1969: 10

orten och Post- och Inrikes Tidningar. Kallelse skall utfärdas i god tid före stämman. 4§. Vid omröstning på stämma skall varje delägares rösttal beräknas efter den lott han äger i gruvan. Val avgöres vid lika rösttal genom lottning. I andra frågor skall, dock med iakttagande av bestämmelserna i 5—7 §§, den mening som fått högsta rösttal eller vid lika rösttal biträdes av ordföranden gälla som beslut för samtliga delägare. Lån får icke upptagas för delägarnas gemensamma räkning, om ej alla samtycker till det.

5 8. Vill några delägare utföra undersökningsarbete på utmålet eller påbörja eller utöka brytning, medan andra delägare önskar att undersökning eller brytning skall ske i mindre omfattning eller icke alls, skall det större arbetet ske, om de förra innehar minst hälften i gruvan. Därvid skall dock de som begärt det större arbetet ensamma svara för merkostnaden. Delägare som erlagt merkostnad för brytning enligt första stycket skall tillgodoräknas till merkostnaden hänförlig del av den för varje år brutna malmen. 6§. Vill delägare som ej från början deltagit i det större arbetet eller i arbetet överhuvud sedermera ansluta sig till detta, får det ske efter tillkännagivande på stämma eller skriftlig anmälan hos gruvföreståndaren. Sådan delägare är skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan ersätta av det större arbetet påkallad merkostnad för tidigare anskaffad egendom eller nedlagd kostnad av följande slag, nämligen 1. byggnader och andra anläggningar, maskiner, redskap, inventarier och förråd, som är nödiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eller gruvdrift, efter det värde egendomen har vid delägarens anslutning till företaget, 2. utgifter till jordlösen och annan ersättSOU 1969: 10

ning enligt 4 kap. 26 § ävensom kostnader för utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel, 3. kostnader för sådana efter utmålsförrättningen utförda undersöknings- och tillredningsarbeten som är nödiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eller gruvdrift (geofysiska mätningar, borrning, schaktsänkning, ortdrivning och dylikt). Har delägare tillhörig mark tagits i anspråk för arbetet eller har därigenom eljest uppkommit skada för denne, är anslutande delägare även skyldig att i förhållande till sin andel utge ersättning härför efter de grunder som anges i 4 kap. 27 §. 7§. Uppstår i fall som avses i 5 och 6 §§ tvist mellan delägarna rörande avkastningens fördelning eller beloppet av tillskott eller ersättning skall vad i 3 kap. 7 § föreskrives för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning. 8§. Delägare som utfört undersökningsarbete på utmålet skall på begäran tilhandahålla annan delägare resultatet av undersökningen. 9§. Underlåter delägare att betala tillskott som infordrats av gruvföreståndaren enligt 2 § eller som fordras för bestridandet av kostnaderna för undersökningsarbete eller gruvdrift i den mån dessa belöper på delägaren och har han, sedan den för beloppets erläggande utsatta tiden gått ut, bevisligen erinrats om betalningens fullgörande men icke inom två månader efter mottagandet av sådan erinran erlagt tillskottet, har han till övriga delägare förverkat sin lott i gruvan med vad därtill hör. I sådant fall är delägaren fri från att betala tillskottet.

9 kap. Övergång av rätt till gruva 1 §• Avtal varigenom rätt till gruva eller andel däri överlåtes upprättas skriftligen. Överlåtelse som avses i första stycket gäl-

ler ej mot överlåtarens borgenärer, förrän anmälan om överlåtelsen gjorts enligt 2 §. 2§. Har rätt till gruva eller andel däri övergått till ny innehavare, är denne skyldig att skriftligen anmäla förvärvet hos bergmästaren. Make som tillskiftats sådan rätt vid bodelning är skyldig att göra anmälan endast om rätten förut tillhört andra maken. Anmälan skall ske inom tre månader efter det att rätten övergick till ny innehavare. För arvinge eller universell testamentstagare räknas tiden för anmälan, om för lottens bestämmande fordras bodelning eller skifte, från det sådan förrättning hölls eller av skiftesman verkställt skifte vunnit laga kraft, men i annat fall från det bouppteckningen avslutades. För testamentstagare skall tiden för anmälan icke i något fall börja löpa innan testamentet vunnit laga kraft. När anmälan göres, skall fångeshandlingen företes i huvudskrift samt en bestyrkt avskrift inges för att av bergmästaren bevaras för framtiden. Har fångeshandling ej företetts eller har Konungens tillstånd till förvärvet ej erhållits, när sådant erfordras enligt särskilda bestämmelser, skall bergmästaren förklara anmälan utan verkan. I annat fall skall bergmästaren göra anteckning om anmälningen i gruvregistret och förse fångeshandlingen med bevis därom. 3§. Bestämmelserna i 1 och 2 §§ äger motsvarande tillämpning, när nyttjanderätt till gruva upplåtits åt annan eller övergått till ny innehavare.

det är till gagn från allmän synpunkt och erforderligt för att få till stånd ändamålsenlig gruvdrift, efter ansökan berättiga innehavare av minst hälften i ett av utmålen att lösa annat av utmålen med vad som hör till gruvrätten eller delägares andel i sådant utmål. Inlösen får dock ej ske av utmål som är föremål för regelbunden gruvbrytning eller ingår i utmålsfält där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. Vill flera lösa, äger den företräde som bedömes äga de bästa förutsättningarna att idka gruvdrift på platsen. Finnes det vara av synnerlig vikt från allmän synpunkt att viss mineralfyndighet undersökes eller bearbetas eller att fyndighet utnyttjas på annat sätt eller i större omfattning än tidigare och vinnes härigenom tillika väsentlig teknisk och ekonomisk fördel, äger Konungen, om det behövs för tillgodoseende av allmänt intresse som nyss nämnts, med riksdagens samtycke förordna att utmål avseende fyndigheten med vad som hör till gruvrätten eller delägares andel i sådant utmål skall mot lösen avstås till den Konungen bestämmer. I förordnande om rätt till inlösen skall anges de allmänna förutsättningar beträffande utnyttjandet av inlöst rättighet som legat till grund för beslutet. 2§. Angående inlösen och ersättning enligt detta kap. gäller de allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar, i den mån annat ej är särskilt föreskrivet.

10 kap. Inlösen av rätt till gruva

3§. Medför avstående av gruvrätt enligt 1 § att annan innehavaren tillhörig egendom kommer att undergå synnerlig minskning i värde, skall på dennes begäran även sådan egendom lösas.

1§. Är utmål, som ligger nära varandra, i olika innehavares hand och innebär ett gemensamt utnyttjande av utmålen väsentlig teknisk och ekonomisk fördel vid tillgodogörande av fyndigheterna, äger Konungen, om

4§. Löseskilling för utmål med vad som hör till gruvrätten eller för andel i utmål skall motsvara rättighetens värde och bestämmas så, att den kan anses skälig även med hänsyn till den rationaliseringsvinst som kan upp-

24 SOU 1969: 10

komma vid det avsedda utnyttjandet av fyndigheten. Om icke särskilda omständigheter föranleder annat, får löseskillingen ej bestämmas till lägre belopp än som motsvarar nedlagda kostnader för inmutning och utmålsförrättning samt jordlösen och annan ersättning enligt 4 kap. 26 § gruvlagen ävensom kostnaderna för undersökningsoch tillredningsarbeten som utförts inom utmålet eller, före utmålsläggningen, inom det inmutade området och för anläggningar som hör till gruvegendomen, i den mån arbetena och anläggningarna är till nytta för den lösande. Har utmålet ej undersökts i sådan omfattning att fyndighetens storlek och beskaffenhet kan bedömas med tillräcklig säkerhet, kan löseskillingen, till den del den avser själva fyndigheten, bestämmas att utgå såsom en årlig avgäld. På yrkande av den som avstår rättigheten skall så ske, såvida det ej är uppenbart att utredningen är tillräcklig för slutlig prövning av ersättningsfrågan. Avgälden skall utgå dels såsom en fast årlig avgift och dels i form av en produktionsavgift beräknad i förhållande till mängden eller värdet av de mineral som varje år brytes inom utmålet och uppfordras. Från produktionsavgiften för visst år får avdragas den fasta avgiften för året. Grunderna för avgälden fastställes för tjugo år i sänder. Under näst sista året av varje tjugoårsperiod, räknat från beslutet om avgäldens fastställande, äger vardera parten påkalla ny prövning av grunderna för avgälden under nästföljande tjugo årsperiod. Har ej talan om sådan prövning anhängiggjorts hos expropriationsdomstolen inom den angivna tiden, skall avgälden för följande period utgå efter oförändrade grunder. Uppstår tvist om beloppet av avgäld som enligt fastställda grunder skall utgå för visst år, äger bestämmelserna i 3 kap. 7 § motsvarande tillämpning. 5§. Har avgäld bestämts enligt 4 § andra stycket och vinnes sedermera genom undersökningsarbeten, i samband med gruvdrift eller eljest sådan kännedom om fyndigheten att dess SOU 1969: 10

storlek och beskaffenhet kan bedömas med tillräcklig säkerhet, äger vardera parten påfordra att avgälden skall upphöra och frågan om löseskillingen, såvitt avser rättighetens återstående värde, slutligt avgöras. Har regelbunden gruvdrift pågått inom utmålet under sammanlagt minst tio år, äger part påfordra att så sker, såvida det ej är uppenbart att fyndighetens storlek och beskaffenhet ännu icke kan bedömas med tillräcklig säkerhet. Talan som avses i första stycket föres vid expropriationsdomstolen. Har talan väckts av den som avstått rättigheten äger den lösande påfordra att intill två tredjedelar av lösenbelopp, som kan bestämmas vid sådan prövning, skall erläggas under en tidrymd av högst tjugo år medelst årliga annuiteter, bestämda sålunda att däri ingår även ränta på oguldet kapitalbelopp efter den räntefot som i varje fall finnes skälig. 6§. Överlåtes gruvrätt, beträffande vilken föreligger rätt till avgäld enligt 4 §, gäller bestämmelserna i 4 och 5 §§ i förhållande till den nye innehavaren. Överlåtaren blir dock ej fri från ansvar för fullgörandet av förpliktelser enligt sagda paragrafer förrän nye innehavaren ställt säkerhet som avses i 11 §. Upphör gruvrätt, beträffande vilken rätt till avgäld som avses i första stycket föreligger, till följd av att den lösande eller annan innehavare av den inlösta rättigheten försummat vad han skäligen bort iakttaga för att bevara gruvrätten, är den som avstått rättigheten berättigad till ersättning av den försumlige för den förlust som härigenom tillskyndats honom, om han instämmer sin talan till expropriationsdomstolen inom ett år från det gruvrätten upphörde. 7§. I mål angående inlösen av gruvrätt är den lösande icke skyldig att svara för kostnad, som motparten i målet nedlagt på undersökning av den fyndighet rättigheten avser, i vidare mån än arbetet uppenbarligen är till nytta för den lösande. I mål om ny prövning av grunderna för avgäld enligt 4 § andra stycket och mål

enligt 5 § eller 6 § andra stycket äger domstolen, om särskilda omständigheter föranleder det, förordna att den som avstått rättigheten själv skall vidkännas sina kostnader på målet vid expropriationsdomstolen. 8§. Mål om inlösen eller ersättning enligt detta kapitel upptages av expropriationsdomstolen i den ort där utmålet är. Rör väckt talan flera inom olika expropriationsdomstolars områden belägna utmål, som ej lämpligen kan för bestämmande av löseskilling eller annan ersättning uppskattas annat än såsom en enhet, förordnar Konungen att målet skall i sin helhet upptagas av den av expropriationsdomstolarna Konungen bestämmer. I mål som avses i första stycket består expropriationsdomstol av, förutom ordförande och nämndemän, två expropriationstekniker. Dessa skall ha erfarenhet i fråga om gruvdrift. Minst en av expropriatiönsteknikerna skall därjämte ha erfarenhet i fråga om värdering av mineralfyndighet. Expropriationsteknikerna utses särskilt för varje mål av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. 9§. Avstås förutom lös egendom även fast egendom, bestämmes löseskilling särskilt för den fasta egendomen. Föreligger fall, som sägs i 10 §, bestämmes särskild löseskilling för där avsedd lös egendom. 10 §. Har någon till säkerhet för fordran hos den, som genom inlösen avstått lös egendom, panträtt i egendomen, äger han, fastän fordringen ej är förfallen till betalning, framför ägaren rätt att utfå sin fordran ur löseskillingen för denna egendom. Detsamma gäller i fråga om den som har rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet för förfallen fordran. Löseskilling för lös egendom som är utmätt för fordran hos den som avstått egendomen skall, om borgenären yrkat det, utges till utmätningsmannen. Avser löseskillingen egendom, som satts i kvarstad eller under

skingringsförbud, skall beloppet, om part begär det, utges till överexekutor. Denne har att förfara med beloppet på sätt som föreskrives i 186 § utsökningslagen för där avsett fall. Har någon på grund av företagsinteckning förmånsrätt i egendom, som skall lösas, åligger det domstolen att så snart ske kan underrätta inteckningshavaren att talan om inlösen väckts. 11 §. Har i mål om inlösen av gruvrätt bestämts att löseskilling för rättigheten skall utgå dels på en gång och dels såsom en avgäld, skall vid tillämpning av expropriationslagens bestämmelser om expropriationsersättningens erläggande och expropriationens fullbordande engångsbeloppet anses som slutlig ersättning. Är den lösande annan än staten, fordras dock för att inlösningen skall vara fullbordad och nye innehavaren vara berättigad att taga rättigheten i besittning att denne hos länsstyrelsen ställt pant eller borgen för avgälden. 12 §. Vid tillämpning av 68 § lagen om expropriation skall det med inlösningen avsedda ändamålet anses såsom övergivet, om rättigheten uppenbarligen ej använts i överensstämmelse med de allmänna förutsättningar beträffande utnyttjandet som låg till grund för inlösenbeslutet. Rätt som avses i sagda paragraf tillkommer i fråga om egendom som avståtts genom inlösen enligt denna lag den som närmast före inlösningens fullbordande innehade egendomen eller hans rättsinnehavare. Vid tillämpning av 69 § expropriationslagen får värdet av utmålet ej sättas högre än engångsersättning som bestämts enligt 4 §. 13 §.

Vill någon för inlösen enligt 1 § på annans utmål verkställa förberedande undersökningsarbete, såsom mätningar, grävningar, borrningar eller sprängningar, äger kommerskollegium på ansökan förordna att sådant arbete får utföras och att erforderligt SOU 1969: 10

tillträde till utmålet skall lämnas under viss tid. För undersökningen får icke byggnader uppföras eller vägar anläggas i vidare mån än som oundgängligen fordras för arbetets bedrivande. Resultatet av undersökningen skall tillhandahållas gruvinnehavaren. Minst två veckor före undersökningsarbetets början skall sökanden underrätta såväl gruvinnehavaren som ägare och nyttjanderättshavare till berörd mark på det sätt som föreskrives i 3 kap. 1 § första stycket. Föranleder undersökningen skada, är den skadelidande berättigad att erhålla ersättning därför av den som påkallat undersökningen. Beträffande ersättningens bestämmande äger föreskrifterna i 3 kap. 7 § motsvarande tillämpning. Före undersökningen skall annan sökande än staten hos länsstyrelsen ställa pant eller borgen för ersättning som avses i andra stycket.

11 kap. Tillsyn över

gruvdriften

1§. Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen utövar tillsyn över gruvarbete. Om arbetstagares skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbetet och om tillsyn däröver är föreskrivet i arbetarskyddslagen. 2§. Gruvarbete får icke bedrivas på sådant sätt att gruvans framtida bestånd äventyras eller att tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm omöjliggöres eller i väsentlig mån försvåras eller att eljest uppenbar misshushållning med malm äger rum. Utfraktsvägar och orter som leder till gruvans obrutna delar skall hållas öppna. För igenläggning av utfraktsväg eller ort som nu sagts fordras tillstånd av bergmästaren, vare sig gruvrätten äger bestånd eller icke. 3§. Bergmästaren äger förelägga gruvinnehavarc att inom viss tid ha vidtagit nödiga åtgärder för att förekomma fara för gruvans bestånd eller annans egendom, trygga tillträdet till SOU 1969: 10

gruvans obrutna delar eller hindra uppenbar misshushållning med malm. Efterkommes ej föreläggandet, kan bergmästaren låta utföra sådana åtgärder på gruvinnehavarens bekostnad eller förordna att gruvarbetet skall inställas till dess åtgärderna vidtagits. Erinran om detta skall intagas i föreläggandet. Bergmästaren äger också i syfte som nu sagts meddela andra föreskrifter i fråga om gruvarbetets bedrivande. Bedrives gruvarbetet på sådant sätt att uppenbar fara uppstår för gruvans bestånd eller annans egendom, äger bergmästaren förbjuda arbetets fortsatta bedrivande. Sådant beslut skall omedelbart gå i verkställighet och gälla till dess högre myndighet på förd klagan förordnar annat. Vid behov äger bergmästaren anlita polismyndighetens biträde för att verkställa beslutet. 4§. Över gruva som är under arbete skall genom gruvinnehavarens försorg upprättas fullständig och noggrann gruvkarta. På gruvkarta skall även redovisas borrhål av bestående värde. Borrhål av bestående värde som upptages på utmål utan att skyldighet att upprätta gruvkarta föreligger skall inläggas på borrhålskarta. Gruvkarta och borrhålskarta skall förvaras hos gruvinnehavaren och fortlöpande kompletteras av denne. Utdrag av sådan karta skall insändas till myndighet som Konungen bestämmer. 5§. Försummar gruvinnehavaren att iakttaga vad som är föreskrivet om gruvkarta och borrhålskarta samt utdrag därav, äger bergmästaren förelägga honom att inom viss tid antingen fullgöra sina åligganden eller lämna förskott för arbetets utförande genom bergmästarens försorg. Vid meddelande av föreläggande kan utsättas vite ej överstigande ettusen kronor. Gruva får ej utan bergmästarens tillstånd nedläggas förrän alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta. 6§. Bergmästaren för register över inmutade områden och utmål (gruvregister). 27

12 kap. Ansvar och fullföljd av talan 1 §• Till böter dömes 1. den som bearbetar mineralfyndighet av det slag som avses i 1 kap. 1 § utan att ha förvärvat inmutningsrätt, 2. inmutare som påbörjar undersökningsarbete i strid med 3 kap. 1 § eller med föreskrifter som meddelats enligt 4 § samma kap., 3. ny innehavare av rätt till gruva som försummar att göra i 9 kap. föreskriven anmälan om förvärvet eller upplåtelsen på sätt och inom tid som anges i 2 § samma kap., 4. den som utan bergmästarens tillstånd i gruva lägger igen utfraktsväg eller ort, som leder till gruvans obrutna delar, 5. den som utan bergmästarens tillstånd lägger ned gruva förrän alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta, 6. gruvinnehavare som ej rättar sig efter föreskrift som meddelats enligt 11 kap. 3 §. Om brott som avses i första stycket 2 endast förnärmar enskilds rätt, får det åtalas av åklagare blott efter angivelse av målsägande. 2§. Talan mot bergmästarens beslut över ansökan om inmutningsrätt föres hos kommerskollegium genom besvär, som skall inges till kommerskollegium. Menar annan rättsägare än sökanden att ansökningen bort avslås eller att visst område icke bör ingå i det inmutade området, får före utmålsförrättningen föras klandertalan, hos kommerskollegium om den inmutade fyndigheten ej är föremål för inmutning enligt 1 kap. 1 §, men annars, om rätten till talan ej är förlorad enligt 2 kap. 6 §, efter stämning vid domstol. Allmän åklagare äger före utmålsförrättningen föra klandertalan vid domstol, om inmutningsrätt beviljats i strid med 2 kap. 2 § första stycket 1—5, 8 eller 12, 3 § eller 9 § första stycket 1. 3§. Talan mot beslut vid utmålsförrättningen föres hos kommerskollegium i fråga som avser 28

1. huruvida de i 1 kap. 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för erhållande av utmål är uppfyllda, 2. huruvida det anvisade utmålet erhållit den storlek, form eller sträckning som betingas av fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov, 3. anvisande av mark enligt 4 kap. 23 eller 24 §. Talan föres genom besvär som skall inges till kommerskollegium inom tre månader från den dag förrättningen avslutades. 4§. Mot beslut vid utmålsförrättningen i annan fråga än som avses i 3 § föres talan vid allmän domstol efter stämning som skall inges inom ett år från förrättningens avslutande. Har utmålet vid förrättningen blivit utlagt över ett äldre utmål till vilket rätten ännu består, är dock innehavaren av det äldre utmålet för bevarande av sin rätt ej skyldig att inom nämnda tid föra klandertalan mot förrättningen. Allmän åklagare äger föra talan mot utmålsförrättning i fall som motsvarar vad i 2 § tredje stycket föreskrives i fråga om beviljande av inmutningsrätt. 5§. Staten äger ej såsom innehavare av kronoandel föra talan mot beslut vid den utmålsförrättning, vid vars avslutande kronoandelen enligt 5 kap. 1 § uppkommit. 6§. Talan mot annat beslut av bergmästaren enligt denna lag än som avses i 2—4 §§ föres hos kommerskollegium genom besvär, vilka skall inges till kommerskollegium. 7§. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i mål som avses i 4 § gäller, med tilllämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att gruvinnehavaren, om ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, alltid själv skall vidkännas sina kostnader, ävensom kostnad som åsamkas motpart genom att gruvinnehavaren instämt eller, i högre rätt, fullföljt talan. SOU 1969: 10

13 kap. Särskilda

bestämmelser

1§. Med utmålsfält förstås i denna lag sådana intill varandra gränsande utmål, i vilka samme ägare innehar minst halv andel eller eljest har ett bestämmande inflytande. 2§. På staten tillhörig jord som innehas under stadgad åborätt åtnjuter åbon de rättigheter som enligt denna lag tillkommer jordägaren.

3 8. 1 ärende som prövas av kommerskollegium enligt 2 kap. 2 § andra stycket, 3 kap. 8 § tredje stycket, 6 kap. 5 och 6 §§ samt i besvärsärende enligt 3 kap. 8 § andra stycket skall kommerskollegium inhämta yttrande från en vid dess sida inrättad nämnd (gruvnämnden). 4§. Underlåter den, som fått myndighets medgivande till inmutning i fall som avses i 2 kap. 2 eller 3 §, att uppfylla med medgivandet förbundet villkor, äger länsstyrelsen på anmälan av vederbörande myndighet vid vite ålägga honom att fullgöra sina skyldigheter. 5§. Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag utfärdas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

14 kap.

Övergångsbestämmelser

1§. Denna lag träder i kraft den 1 jan. 1973, då gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) upphör att gälla. Den nya lagen äger tillämpning även på inmutningar och utmål som lagts före lagens ikraftträdande eller lägges efter inmutningsansökan som ingivits dessförinnan, i den mån ej annat följer av vad som föreskrives nedan. 2§. Äldre lag skall tillämpas, i inmutningsärende beträffande frågor som avses i 2 kap. SOU 1969: 10

nya lagen, om ansökan om inmutning gjorts före lagens ikraftträdande, samt i ärende om anvisande eller förändring av utmål beträffande frågor som avses i 4 kap., om ansökan i ärendet gjorts före ikraftträdandet. Är i sistnämnda fall fråga om utvidgning av utmål som avses i 8 §, skall äldre lag tillämpas även beträffande rätt till kronoandel och jordägarandel. 3§. I fråga om undersökningstiden för inmutning som beviljats före nya lagens ikraftträdande skall i stället för vad därom föreskrives i 3 kap. 8 § första stycket gälla, att undersökningsarbetet skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande eller inom den förlängda tid som kan ha beviljats enligt äldre lag. Beträffande förlängning av undersökningstiden för sådan inmutning enligt 3 kap. 8 § andra eller tredje stycket skall så anses som om nya lagen gällde när inmutningen beviljades.

4 8. Beträffande sådana före lagens ikraftträdande lagda utmål, i vilka staten har rätt till kronoandel men ännu ej fått del i gruvföretaget enligt 48 § i den upphävda lagen, skall bestämmelserna i 5 kap. samma lag tillämpas till dess staten inträtt i företaget samt i fråga om de skyldigheter som till följd av inträdet åligger staten enligt 49 § samma lag. Har staten icke vid utgången av år 1982 anmält sig till begagnande av kronoandel i utmål som nu sagts, skall anses som om staten avstått från kronoandelen. 5§. Vid tillämpning av bestämmelserna i 6 kap. 1, 5 och 6 §§ i fråga om utmål, som tillkommit före nya lagens ikraftträdande, skall så anses som om utmålet lagts dagen för ikraftträdandet. 6§. Bestämmelserna i 8 kap. 6 § första stycket 3 samt 8 § äger ej tillämpning i fråga om undersökningsarbete som utförts före nya lagens ikraftträdande. 29

7§. Vad som enligt nya lagen gäller för det fall då fastighet svarar för nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt skall tillämpas även då fastighet besväras av återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller rätt till avkomst eller annan förmån.

8§. I fråga om utmål som utlagts före den 1 jan. 1940 eller på grund av inmutning som sökts dessförinnan skall vidare följande särskilda bestämmelser gälla. 1. Nya lagen inskränker ej den rätt som i fråga om dylikt utmål tillkommer gruvinnehavare och jordägare att inom utmålets hittillsvarande gränser eller på grund av donlägesrätt tillgodogöra sig de mineral rättigheten ursprungligen avsett. Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas beträffande uppkomsten av nya jordägarandelar inom sagda gränser och beträffande skyldighet för jordägare att efter att ha erhållit

sådan andel ersätta inmutaren värdet av dessförinnan anskaffade byggnader, redskap och förråd. 2. Vid tillämpning av bestämmelserna om kronoandel i 5 kap. på område, som genom framtida utvidgning tillägges utmål varom nu är fråga, skall vad där sägs om utmålsläggningen och utmålsförrättningen i stället avse utvidgningen och förrättningen för denna. Vid brytning på område som nyss sagts skall avgäld till jordägaren utgå med så stor del av avgäldens belopp enligt 6 kap. 3 § som svarar mot vad på området belöper av hela utmålets areal. 3. Enligt äldre författningar inmutade sjöoch myrmalmstäkter samt gruve- och slaggvarp, för vilka försvarsavgift enligt 7 kap. 1 § ej erlägges något av åren 1973 och 1974, skall vara förverkade den 1 jan. 1975. Försvarsavgiften för sjö- och myrmalmsutmål skall utgöra högst femhundra kronor om året för varje utmål. Sådan försvarsavgift skall i sin helhet tillfalla staten.

SOU 1969: 10

Utkast till gruvkungörelse

Med stöd av 13 kap. 5 § gruvlagen förordnas härigenom som följer. Ansökan om inmutning 1§. 1 ansökan om inmutningsrätt skall anges 1. sökandens namn, yrke, hemvist och adress, 2. mineralfyndighetens art enligt sökandens antagande, 3. det med ansökningen avsedda områdets belägenhet, ytvidd och gränser med så noggrann beskrivning att någon osäkerhet därom ej kan uppstå, 4. huruvida sökanden veterligen inom det med ansökningen avsedda området finnes område till vilket enligt 2 kap. 2 eller 3 § gruvlagen inmutningsrätt icke eller icke utan särskilt medgivande får beviljas, 5. förslag till benämning på det inmutade området, 6. förslag till sådan förvarare av mutsedel som avses i 2 kap. 11 § första stycket gruvlagen. Till ansökningen skall som bilagor fogas 1. karta i skala om minst 1:10 000 eller, om bergmästaren medgivit det, i annan skala, dock minst 1:100 000, i tre exemplar, varpå skall utmärkas såväl det med ansökningen avsedda området som närliggande områden, inom vilka enligt 2 kap. 2 eller 3 § gruvlagen inmutningsrätt ej får beviljas, 2. om tillstånd av myndighet fordras enligt 2 kap. 2 eller 3 § gruvlagen eller enligt därom gällande särskilda bestämmelser, handling som visar att sådant tillstånd lämnats eller sökts, 3. om medgivande av rättsägare fordras enSOU 1969: 10

ligt 2 kap. 2 § gruvlagen handling, som visar att sådant tillstånd lämnats. Med ansökningen skall inges ansökningsavgift om etthundra kronor för varje inmutning samt förskott till inmutningsavgift enligt 2 kap. 10 § gruvlagen och till beräknad kostnad för mutsedelns kungörande. 2§. Har ansökan om KM:ts tillstånd ingivits till bergmästaren, skall denne genast med eget yttrande översända ansökningen till vederbörande länsstyrelse, som har att insända handlingarna jämte eget yttrande till KM.

Mutsedel 3§. Mutsedel med vidhäftad karta över det inmutade området skall utfärdas i enlighet med de närmare föreskrifter som kommerskollegium meddelar.

Förlängning av

undersökningstiden

4 8. I ansökan om förlängning av undersökningstiden skall anges den tid och det område ansökningen avser. Begäres förlängning blott beträffande en mindre del av det inmutade området, skall vid ansökningen fogas beskrivning och, i tre exemplar, karta över den delen av området i skala som anges i 1 § andra stycket 1. Sökes förlängning enligt 3 kap. 8 § tredje stycket gruvlagen, skall vid ansökningen också fogas handlingar till bevisning om de om-

ständigheter inmutaren vill åberopa till stöd för ansökningen samt redogörelse för utförda undersökningsarbeten. Med förlängningsansökan skall inges förskott till inmutningsavgift enligt 3 kap. 10 § första stycket gruvlagen. 5§. Gäller beslut om förlängning av undersökningstiden blott en del av det område som dittills omfattats av inmutningen, skall vid beslutet fogas karta över det område förlängningen avser.

Ansökan om ut mål 6§. I ansökan om utmål skall anges 1. sökandens namn, yrke, hemvist och adress, 2. den mutsedel på vilken inmutningsrätten grundas, 3. fastighet där de områden är belägna som sökanden önskar a) erhålla såsom utmål b) taga i anspråk för gruvdriften enligt 4 kap. 23 och 24 §§ gruvlagen, 4. de personers namn och adress vilka är ägare av de under 3 angivna områdena eller innehar nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt beträffande dessa områden, varvid om mark är samfälld för flera fastigheter och för samfälligheten finnes styrelse eller förvaltare uppgifterna i stället kan avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren, 5. huruvida omedelbart intill det sökta utmålet sökanden veterligen finnes område där enligt 4 kap. 21 § gruvlagen utmål ej får utläggas samt, när fråga är om sådant område som avses i 2 kap. 2 § första stycket 5—7, 9, 10, 11 eller 13 samma lag, namn och adress på den som kan åberopa där avsett hinder beträffande området, 6. huruvida sökanden veterligen föreligger oavgjord tvist som avses i 3 kap. 7 § fjärde stycket gruvlagen. Till ansökningen skall som bilagor fogas 1. om sökanden icke själv sökt inmutningen och icke förut hos bergmästaren visat

behörighet att inneha och bearbeta ifrågavarande fyndighet, handlingar som utvisar att sökanden äger sådan behörighet, 2. karta över de under första stycket 3 angivna områdena jämte erforderlig beskrivning, 3. berättelse över de resultat som erhållits genom undersökningsarbetena, upprättade geologiska och geofysiska kartor och annan förefintlig utredning som är av betydelse för bedömande av om de i 1 kap. 2 § tredje stycket gruvlagen angivna förutsättningarna för anvisande av utmål föreligger, 4. om, i fall som avses i 4 kap. 21 § gruvlagen, tillstånd av myndighet fordras enligt 2 kap. 2 eller 3 § samma lag, handling som visar att sådant tillstånd lämnats eller sökts, 5. om, i fall som avses i 4 kap. 21 § gruvlagen, medgivande av rättsägare fordras enligt 2 kap. 2 § samma lag, handling som visar att sådant tillstånd lämnats, 6. styrkt avskrift av ansökningshandlingarna. De i andra stycket 2 avsedda handlingarna skall vara upprättade av lantmätare, bergstatstjänsteman eller annan sakkunnig person. Av handlingarna skall tydligt framgå områdenas belägenhet, tillstötande gränser för de i första stycket 5 avsedda områdena, det inmutade områdets läge, de ställen där inmutningsbara mineral påträffats samt övriga för inmutaren kända förhållanden som är av betydelse för att bedöma fyndighetens storlek, läge och sträckning. Karta som avses i andra stycket 2 skall i fråga om utmålet vara utförd i skala om minst 1:4 000 eller, om kommerskollegium medgivit det, i annan skala om minst 1:10 000. Beträffande mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller ledning, skall kartan vara upprättad i lämplig skala. Vill sökanden samtidigt söka utmål för flera i närheten av varandra belägna områden, får en gemensam ansökan göras för utmålen. Utmålsförrättning 7 §. Vid utmålsförrättningens början bör sökanSOU 1969: 10

den förete den mutsedel på vilken ansökningen om utmål grundas.

8§. I protokoll vid utmålsförrättning skall antecknas 1. de personer som blivit kallade till förrättningen och huruvida de är tillstädes samt deras ombud eller biträden, 2. av sakägare framställda yrkanden och anförda skäl, 3. vid förrättningen meddelade beslut. Vad i övrigt förekommer vid förrättningen skall antecknas i protokollet i den mån det kan antagas vara av betydelse i ärendet. 9§. Närmare föreskrifter angående den bevisning om fyndighet som erfordras enligt 1 kap. 2 § tredje stycket och 4 kap. 20 § första stycket gruvlagen meddelas av kommerskollegium. Beslut om utmålsläggning skall innehålla en sammanfattning av föreliggande undersökningsresultat och bergmästarens bedömning av resultaten. Finnes inom utmålet flera jordägare, skall de särskilda jordägarnas ägoområden beskrivas samt utmärkas på den karta som enligt 4 kap. 22 § gruvlagen skall bifogas beslutet. 10 §. Meddelande om utmålsläggningen och utmålets belägenhet skall ofördröjligen sändas till den myndighet som förvaltar statens gruvegendom samt till länsstyrelsen, vägförvaltningen, överlantmätaren och byggnadsnämnden. Sedan försvarsavgift fastställts enligt 4 kap. 25 § gruvlagen, skall underrättelse därom ofördröjligen sändas till varje uppgiven jordägare som berörs av beslutet. I underrättelsen skall anges dels att rätt till andel i försvarsavgift tillkommer jordägaren och hur stort belopp som efter vad vid förrättningen kunnat utredas belöper på dennes mark och dels hur jordägaren skall förfara för att få ut beloppet. SOU 1969: 10

Meddelanden vid upphörande av gruvrätt 11 §. När rätt till gruva upphör på grund av bestämmelse i 6 eller 7 kap. gruvlagen skall bergmästaren ofördröjligen sända meddelande därom till de myndigheter som anges i 10 § första stycket denna kungörelse och, när det kan ske, till jordägaren.

Gruvkarta 12 §. Upprättande av gruvkarta samt komplettering av sådan karta skall på gruvinnehavarens bekostnad verkställas av person som kommerskollegium förklarat behörig att verkställa gruvmätningar. Utdrag av gruvkarta och borrhålskarta skall insändas till kommerskollegium. I den utsträckning bergmästaren påfordrar skall utdrag insändas även till honom. Närmare föreskrifter om gruvkarta och borrhålskarta samt om verkställande av utdrag av kartorna och insändande av utdrag till kommerskollegium meddelas av kollegium.

Gruvregister 13 §. I gruvregistret skall göras anteckning, förutom om anmälan enligt 9 kap. 2 § gruvlagen, om alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som rör det inmutade området eller utmålet, ävensom beträffande andra omständigheter som är av betydelse för bedömande av rätten till gruvan. Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut om vilket anteckning bör ske i gruvregistret, skall underrättelse om beslutet så snart det kan ske sändas till bergmästaren. Närmare föreskrifter om gruvregistrets inrättande och förande meddelas av kommerskollegium.

Anmälan angående

gruvdrift

14 §. När gruvarbete påbörjas, nedlägges, avbrytes för längre tid än sex månader eller återupptages, skall anmälan om detta ofördröjligen göras hos bergmästaren. Om inkommen anmälan skall denne ofördröjligen underrätta kommerskollegium. Gruvinnehavare som försummar att göra anmälan som avses i första stycket dömes till böter.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 jan. 1973.

34 SOU 1969: 10

Inledning

1 Utredningsdirektiven

m. m.

Malmutredningen för Norrbotten 1 , som hade i uppdrag att utreda frågor som ägde samband med en inventering av Norrbottens naturtillgångar, föreslog i sitt den 28 januari 1963 avlämnade betänkande »Malmen i Norrbotten» (stencilerat, sedermera tryckt i SOU 1963: 36), förutom allmänna riktlinjer för en inventering av järnmalmstillgångarna i länet, vissa lagstiftningsåtgärder. I sistnämnda hänseende föreslog utredningen dels bestämmelser om en temporär begränsning av den fria inmutningsrätten i Norrbottens län, dels särskilda lagregler i syfte att underlätta en strukturrationalisering inom gruvnäringen samt skapa förutsättningar för gruvdrift som anses önskvärd från samhälleliga synpunkter och dels en mindre ändring i gruvlagen. Malmutredningen diskuterade i sitt betänkande kortfattat principerna för gruvlagstiftningen med avseende närmast på inmutningssystemet ävensom det andra gruvrättsliga system, som utomlands tillämpas i betydande utsträckning, nämligen koncessionssystemet. Frågan om vår allmänna gruvlagstiftnings konstruktion i stort borde enligt malmutredningens mening prövas särskilt och med beaktande icke blott av de speciella norrbottniska förhållandena utan även av hela den svenska gruvhanteringens intressen. Även i några av de remissyttranden, som avgavs med anledning av malmutredningens betänkande, höjdes röster för en grundlig revision av gruvlagen. På grundval av malmutredningens betänkande framlades i proposition till 1963 års vårriksdag (prop. 1963: 164) dels förslag om SOU 1969: 10

godkännande av vissa allmänna riktlinjer för en malminventering i Norrbottens län och dels förslag till lag om inskränkning i rätten till inmutning inom samma län. I propositionen, vilken bifölls av riksdagen 2 , uttalade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, i anslutning till nämnda förslag om revision av gruvlagstiftningen att bl. a. den hårdnande internationella konkurrensen på malmområdet och de därmed ständigt skärpta kraven på rationella produktionsbetingelser för gruvindustrin syntes påkalla en översyn över gruvlagstiftningen, vid vilken — utom annat — lämpligheten av en övergång till koncessionssystem torde få prövas ingående. Lagen om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, daterad d. 6 dec. 1963, gäller t. o. m. d. 31 dec. 1972. Gruvrättsutredningens direktiv har intagits i statsrådsprotokollet den 28 juni 1963. Statsrådet Kling anförde följande. I fråga om rätten att tillgodogöra malm- och mineralförekomster kan man i modern gruvlagstiftning urskilja tre olika system, nämligen dels det system, enligt vilket rätten att utnyttja mineralen i jorden uteslutande tillkommer jordägaren, dels koncessionssystemet, som innebär att rätten till gruva förvärvas genom beslut av vederbörande statliga myndighet, varvid denna har fri prövningsrätt i fråga om valet av koncessionär, och dels inmutningssystemet, enligt vilket den som i föreskriven ordning först anmäler sig till utnyttjande av en fyndighet erhåller rätt därtill. I svensk rätt tillämpas alla dessa tre system. Enligt gruvlagen den 3 juni 1938 gäller inmutningssystemet i fråga om vissa i lagen uppräknade mineral, däribland koppar-, 1

Landshövdingen H. M. E. Näslund, ordförande, regeringsrådet O. H. Klackenberg, professorn F. Kristensson och dåvarande överdirektören K. A. Lindbergson. 2 3 LU 1963: 38, rskr 389. 35

bly- och järnmalm. Koncessionssystemet tilllämpas enligt lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m. på stenkol, salt, olja, gas och alunskiffer samt enligt uranlagen den 2 december 1960 på uran och uranföreningar. Alla övriga mineral tillkommer jordägaren. Inmutningssystemet kan sägas ha blivit accepterat i svensk gruvrätt under förra hälften av 1700-talet och har sedan dess tillämpats i vårt land. Under förarbetena till 1938 års gruvlag diskuterade man emellertid vid olika tillfällen frågan om det system, som borde komma till användning för den nya lagstiftningen. I direktiven till 1920 års gruvlagstiftningssakkunniga framhöll sålunda föredragande departementschefen, att inmutningsrätten, sådan den utformats i då gällande gruvlagstiftning, icke tillbörligen tillgodosåg det allmännas berättigade krav och lätt medförde mindre önskvärda resultat. Själva utgångspunkten för lagstiftningen, nämligen att tillgodogörandet av landets mineralfyndigheter främjades genom utsikten av ekonomisk vinst för upptäckaren, ansågs visserligen i och för sig beaktansvärd och hade tidigare ägt än större berättigande. Men det kunde icke anses vara rationellt, att upptäckarintresset allt fortfarande tillgodosågs i den obegränsade utsträckning, som vore fallet enligt ett på fri inmutnings- och brytningsrätt grundat system. Det spörsmål, som de sakkunniga i första rummet borde taga under omprövning, måste därför bli, huruvida den nya lagstiftningen skulle grundas på ett rent koncessionssystem eller på ett blandat koncessions- och inmutningssystem. Det av gruvlagstiftningssakkunniga framlagda lagförslaget var baserat på inmutningssystemet. De sakkunniga uttalade i sitt betänkande (SOU 1924: 16) att de ingående undersökt de olika systemens inbördes företräden och därvid även prövat möjligheten av olika kombinationer av system. Enligt de sakkunnigas mening ägde inmutningssystemet som sådant avgjort företräde framför koncessionssystemet. Som skäl härför åberopade de sakkunniga, att inmutningssystemet innebar den största lockelsen till efterforskande och undersökning av mineralfyndigheter, vilka i Sverige merendels förekommer på sådant sätt att efterforskandet av dem kräver ett träget och systematiskt arbete. Tillika betonade de sakkunniga, att ett koncessionssystem skulle medföra stora administrativa svårigheter och innebära vissa osäkerhetsmoment beträffande tillämpningen. Även socialiseringsnämnden förordade i ett yttrande angående allmänna principer för en ny gruvlagstiftning, som nämnden på uppdrag av Kungl. Maj:t avgav år 1927 (SOU 1927: 14), att gruvlagen skulle byggas upp efter ett inmutningssystem av modifierad karaktär. Såsom framgår av vad tidigare sagts innebar

tillkomsten av 1938 års gruvlag icke någon övergång till koncessionssystemet. För att även med bibehållande av inmutningssystemet tillgodose det allmännas intresse inom gruvnäringen ersattes emellertid den rätt, som enligt då gällande lag tillkom jordägaren att till hälften med inmutaren deltaga i gruvföretaget, med en motsvarande rätt för kronan, den s. k. kronoandelen. Till stöd för ett bibehållande av inmutningssystemet framhöll föredragande departementschefen vid lagförslagets remitterande till lagrådet bl. a., att det självfallet var ett viktigt intresse att malmletningen fortgick i oförminskad omfattning. Tillika betonades, att denna verksamhet i vårt land är förknippad med särskilda svårigheter beroende på malmernas förekomstsätt. På grund härav måste malmletningen här huvudsakligen få karaktären av ihärdiga, systematiska undersökningar med anlitande av särskilt utbildad personal och moderna tekniska hjälpmedel. En upptäckarverksamhet av denna art syntes departementschefen åtminstone tills vidare väsentligen böra anförtros åt de enskildas initiativ och företagsamhet (prop. 1938:40 s. 102 f). Jag vill i detta sammanhang erinra om gällande bestämmelser om inskränkningar i utländska rättssubjekts rätt att förvärva fast egendom eller gruva. Dessa bestämmelser är föremål för översyn genom den i fjol tillkallade etableringsutredningen. Vissa av de synpunkter som under förarbetena till gällande gruvlag åberopades till förmån för inmutningssystemets bibehållande torde stå sig än i dag. Sålunda kan det antagas, att inmutningssystemet fortfarande är bättre ägnat att stimulera enskilda till efterforskande och undersökning av nya mineralfyndigheter än koncessionssystemet. Sedan 1930-talet har emellertid förhållandena på förevarande område förändrats i viktiga hänseenden. I motsats till vad som förutsattes vid tillkomsten av gällande gruvlag förekommer en omfattande prospektering efter malm i statlig regi för kronans räkning. I detta sammanhang må erinras om att Sveriges geologiska undersökning bedriver ett betydande prospekteringsarbete i Norrland, vilket nu avses få än större omfattning. Kungl. Maj:t har sålunda i proposition nr 164 till 1963 års riksdag begärt godkännande av vissa allmänna riktlinjer för en malminventering i Norrbottens län, innebärande bl. a. att inventeringsarbeten, som kostnadsberäknats till sammanlagt omkring 40 milj. kronor, skall utföras av Sveriges geologiska undersökning under åren 1963—1972. Här må vidare framhållas, att malmletningstekniken under senare år undergått stora förändringar, som bl. a. består i att flygprospektering avseende vidsträckta områden företages i ökande SOU 1969: 10

omfattning, ett förhållande som kan ha sin betydelse vid bedömning av frågan om lämpligaste gruvrättsliga system. Man kan i detta sammanhang inte heller förbigå, att de rent ekonomiska betingelserna för gruvdrift i betydande grad förändrats sedan tiden före andra världskriget. Såvitt avser de senaste åren har härtill självfallet bidragit att nya stora gruvor med relativt låga produktionskostnader öppnats i andra världsdelar. Utbudet av malm från dessa gruvor har, i förening med nuvarande låga fraktsatser, medfört en allt hårdare konkurrens på världsmarknaden. Skall Sverige kunna bibehålla sin nuvarande relativt stora andel i denna marknad, måste svenskt bergsbruk bedrivas av rationella produktionsenheter med väl arronderade och från kommunikationssynpunkt lämpligt lokaliserade malmfält till sitt förfogande. Att den splittring av rätten till fyndigheter inom samma malmtrakt, vartill ett på fri inmutningsrätt baserat regelsystem kan leda, under dessa förhållanden kan innebära en väsentlig olägenhet synes svårligen kunna bestridas. Hänsynen till vår exportmarknad får emellertid ej undanskymma den inhemska marknadens anspråk på en tryggad tillgång till malm för olika ändamål.

en blandform av båda dessa system ånyo bör övervägas. En ändring av lagstiftningen i detta hänseende förutsätter emellertid en närmare utredning rörande de faktorer, som kan inverka på valet av system och dessa faktorers inbördes betydelse. Vidare torde böra undersökas, vilka olika åtgärder som kan vidtagas — lagstiftningsvägen eller eljest — för att stimulera till malmletning, om ett koncessionssystem skulle väljas. Det behöver också klarläggas, om icke väsentliga förbättringar jämfört med nuvarande förhållanden skulle kunna vinnas genom punktvisa reformer inom ramen för ett även i fortsättningen tillämpat inmutningssystem. Som exempel på sådana reformer må nämnas åtgärder till motverkande av de s. k. ommutningarna, varigenom en inmutare mot lagstiftarens intentioner under lång tid kan med utestängande av andra intresserade undandraga en gång inmutade områden från effektiv undersökning. Detta spörsmål har berörts av malmutredningen. En annan lagstiftningsåtgärd, som ävenledes kan tjäna såsom exempel på vad här avses, är att skärpa förutsättningarna för erhållande av utmål. Såsom ett tredje exempel på tänkbara punktändringar må anföras ändringar i gruvlagens bestämmelser om statsgruvefält.

Bland de ytterligare omständigheter, som i förevarande sammanhang förtjänar beaktande, må främst nämnas de europeiska ekonomiska integrationssträvandena. Etableringsutredningens arbete torde icke komma att beröra själva gruvlagstiftningen, men uppenbart är att frågan om det system, som gruvlagstiftningen är uppbyggd på, är av stor betydelse från förevarande synpunkt. Vid sidan härav finnes ett flertal synpunkter, som under 1930-talet saknade aktualitet eller i vart fall var av underordnad betydelse men som i våra dagar bör beaktas. På en del av dessa har malmutredningen för Norrbotten pekat i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU 1963: 36). Denna utredning framhåller sålunda bl. a., att nuvarande gruvrätt med dess nära nog automatiskt verkande regler icke torde inrymma möjligheter att vid malmexploatering alltid åstadkomma avvägningar, som i skälig mån tillgodoser andra betydelsefulla samhällsintressen än gruvnäringens. Enligt utredningens mening är det otvivelaktigt av vikt att naturvårds-, kulturvårds- och vattenvårdssynpunkter blir beaktade vid exploateringen och att en rimlig avvägning mellan gruvnäringens intressen, å ena, och fastighetsbildnings- och planintressena, å andra sidan, kan komma till stånd. Även samernas intresse av att rennäringens krav blir beaktade kan nämnas i detta sammanhang.

I förevarande sammanhang måste också kronoandelens betydelse uppmärksammas. Bestämmelserna därom infördes som tidigare nämnts i vår gruvlagstiftning i syfte att stärka det allmännas ställning inom gruvnäringen. Att de statsfinansiella intressena kan tillgodoses genom detta torde vara oomtvistligt. Däremot har delade meningar gjort sig gällande om de faktiska möjligheterna att med kronoandelens hjälp gagna andra allmänna intressen. Till belysning av frågan om lämpligaste gruvrättsliga system torde även på denna punkt en undersökning böra utföras, varvid de erfarenheter i fråga om utnyttjandet av rätten till kronoandel, som kan ha vunnits sedan nuvarande gruvlag trädde i kraft, självfallet bör utnyttjas.

De nya förhållanden, som sålunda inträtt under de senaste decennierna, talar enligt min mening för att en övergång från inmutningssystemet till koncessionssystemet eller, möjligen, till SOU 1969: 10

En omläggning av den allmänna gruvlagstiftningen kan tänkas böra föranleda, att övrig gruvrättslig lagstiftning bringas i närmare överensstämmelse med de nya stadgandena. Vad särskilt beträffar stenkolslagen framstår denna redan nu som avsevärt föråldrad och därför i behov av en omfattande översyn. En särskild fråga som torde böra uppmärksammas vid en sådan översyn gäller, huruvida bestämmelser om kronoandel bör införas även i stenkolslagen. En första förutsättning härför lärer dock vara, att sådana bestämmelser finnes böra bibehållas i den allmänna gruvlagstiftningen, något som ingalunda torde vara givet vid en omläggning till koncessionssystem. — Kungl. Maj:t har den 5 april 1963 beslutat att inhämta lagrådets utlåtande över ett förslag till ändring i bl. a. sten-

kolslagen, men denna ändring avser främst bestämmelserna om salt-, olje- och gasfyndigheter, medan stadgandena om övriga fyndigheter i stort lämnas oförändrade. Den sålunda ifrågasatta lagändringen bör, om den genomföres, betraktas endast som en temporär förbättring av reglerna, vidtagen i avvaktan på en grundligare översyn av hela lagen. Mot bakgrunden av det sagda är det naturligt att nu företaga en samlad översyn av hela vårt gruvrättsliga regelsystem, sådant detta finnes upptaget i gruvlagen, stenkolslagen och uranlagen. Som framgår av vad jag anfört i den tidigare nämnda propositionen 1963: 164 bör denna översyn ske genom en särskild utredning. Det torde böra ankomma på utredningen att upprätta de lagförslag, vartill dess ståndpunktstagande ger anledning. Finner utredningen att behov föreligger av en ny, på koncessionssystemet grundad gruvlag, torde utredningen därvid böra överväga, om de principer för den närmare utformningen av nämnda system som varit vägledande vid uranlagens tillkomst bör tilllämpas också inom den nya lagens område och en klar åtskillnad alltså göras mellan undersökning av fyndighet och fyndighetens bearbetning. Utredningen skall emellertid självfallet vara obunden av uranlagens principer, om dessa icke befinnes lämpliga för den allmänna gruvlagstiftningen. Den sålunda föreslagna utredningen bör i erforderlig utsträckning samråda med etableringsutredningen ävensom med kammarkollegiet, som genom beslut av Kungl. Maj:t fått i uppdrag att utreda frågan om lagstiftning rörande äganderätten till de allmänna vattenområdena. Utredningen bör bedrivas med all den skyndsamhet omständigheterna medger. I den mån det finnes lämpligt bör utredningen vara oförhindrad att framlägga särskilda förslag berörande skilda delar av utredningsuppdraget. Etableringsutredningen — med vars ordförande samråd ägt rum — har genom beslut den 10 december 1965 befriats från sitt uppdrag. Sedan kammarkollegiet i december 1965 avgivit betänkande med förslag till lagstiftning, varigenom äganderätten till allmänt vattenområde skulle förklaras tillkomma kronan, har chefen för justitiedepartementet i proposition till riksdagen med förslag till lag om kontinentalsockeln m. m. (prop. 1966: 114) uttalat att om den föreslagna lagstiftningen om kontinentalsockeln genomfördes något behov i varje fall icke för det dåvarande syntes föreligga av en lagstiftning

om rätten till allmänt vattenområde. Lagen om kontinentalsockeln utfärdades d. 3 juni 1966.

2 Utredningsarbetet

Utredningen har till en början ingående studerat den gruvrättsliga utvecklingen i Sverige. Särskild tonvikt har därvid lagts vid den principdiskussion som efter tillkomsten av 1884 års gruvstadga och särskilt under 1920- och 30-talen förts i samband med olika förslag om övergång till ett koncessionssystem. Vid studiet av utländsk rätt har särskilt intresse ägnats åt den franska koncessionslagstiftningen samt 1965 års finska gruvlag. Även det norska systemet har speciellt uppmärksammats. Med hänsyn till att de olika ländernas gruvrättsliga system i allmänhet är starkt präglade av historisk tradition och ofta också av speciella geologiska förhållanden har utredningen inte ansett att studiebesök i utlandet skulle ge erfarenheter av nämnvärd betydelse för utredningsarbetet. Några utlandsresor har därför inte företagits. Däremot har utredningen genom överläggningar med industrirådet Herman Stigzelius, Helsingfors, som för ändamålet besökt Stockholm, fått närmare informationer om tilllämpningen av den finska gruvlagstiftningen samt om tillkomsten av 1965 års gruvlag. Bland utredningens handlingar finns en av Stigzelius genomsedd och kompletterad utskrift av fonogram som upptagits vid dessa överläggningar. Vidare har viss kontakt upprätthållits med 1956 års norska koncessionslovkomité och 1961 års bergverkslovkomité. För att underlätta studiet av existerande gruvrättigheter har vissa data beträffande samtliga utmål under medverkan av statistiska centralbyrån redovisats i ett hålkortssystem samt ett kortregister upplagts över befintliga utmål och utmålsfält. Kortregistret har numera överlämnats till kommerskollegium, som biträtt vid registrets upprättande. Systematiseringsarbetet i fråga har letts av utredningens expert f. d. bergmästaren G. Fröman, som också svarar för huvudparten SOU 1969: 10

av det statistiska material som åberopas i betänkandet. På utredningens begäran har Svenska gruvföreningen lämnat dels en redogörelse över malmprospekteringens utveckling i Sverige under senare år och dels en översiktlig redogörelse för svensk gruvindustri. Förstnämnda redogörelse, vid vars utarbetande medverkat representanter för Sveriges geologiska undersökning (SGU), gruvindustrin och utredningens sekretariat, utgör det huvudsakliga underlaget för kapitlet om malmletning. Från redogörelsen för gruvindustrin har hämtats främst vissa delar av materialet i kapitlet om gruvhanteringen i Sverige. För att göra sig närmare förtrogen med de förhållanden varunder gruvnäringen arbetar har utredningen besökt Renströmsgruvan, en flyttbar gruvundersökningsanläggning i Näsliden, gruvorna i Boliden, Kristineberg, Rävliden, Adak, Laisvall, Malmberget, Kiruna, Svappavaara, Mertainen, Tuolluvaara, Norberg, Garpenberg, Falun, Idkerberget, Tuna-Hästberg, Håksberg, Stollberg, Grängesberg, Stråssa, Stripa samt StällbergsPolhemsgruvorna. Under besöket i Västerbottens län studerades även SGU:s fältorganisation i Malåträsk. Vid gruvbesöken erhöll utredningen ingående informationer angående de olika gruvornas speciella förhållanden. I syfte att få fram en konkret bild av särskilt gruvföretagens skäl att försvara de många utmål som normalt »vilar» har vidare utredningens sekretariat vid besök hos kommerskollegium (för statens utmål) samt fem större gruvföretag gjort en genomgång av statens och nämnda företags utmålsbestånd tillsammans med företrädare för utmålsinnehavarna. För inhämtande av synpunkter på behovet av malmreserver har utredningen haft överläggningar med företrädare för den ekonomiska samhällsplaneringen inom finansdepartementet, Jernkontoret, LKAB och den enskilda gruvindustrin. Utöver vad nu redovisats har utredningen i skilda frågor fått biträde i utredningsarbetet av kommerskollegium, SGU och Svenska gruvföreningen. SOU 1969: 10

Yttranden har inhämtats från länsstyrelserna i flertalet av de län, inom vilka gruvdrift av någon betydelse förekommer, beträffande förhållandet mellan gruvrättigheter och bebyggelseplanering samt från statens vägverk såvitt avser förhållandet mellan sådana rättigheter och allmän väg. Beträffande samernas särskilda intressen har kontakt upprätthållits med 1964 års rennäringssakkunniga. Genom ledamoten Swarting, tillika ledamot i 1964 års geologiutredning och 1967 års gruvutredning (se 1968 års riksdagsberättelse Fi :20 och 45), har utredningen haft kontakt med dessa utredningar. Utredningen har efter remiss avgivit utlåtanden över kontinentalsockelutredningens betänkande »Kontinentalsockeln» (SOU 1965: 66), över kammarkollegiets ovannämnda betänkande angående äganderätten till allmänt vattenområde, över en inom justitiedepartementet upprättad promemoria med förslag till vissa ändringar i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, m. m. (Ju 1966:10), över en inom statsrådsberedningen den 24 april 1967 utarbetad promemoria med vissa synpunkter på utredningsbetänkanden, remissyttranden och propositioner, över 1964 års rennäringssakkunnigas betänkande »Rennäringen i Sverige» (SOU 1968: 16) samt över en inom justitiedepartementet upprättad promemoria med förslag till delgivningslag och till följdändringar i rättegångsbalken m. m. (stencil Ju 1968: 15).

3 Avgränsningen betänkande

av

förevarande

Som ovan framgått avser utredningens uppdrag verkställande av en allmän översyn av hela det gruvrättsliga regelsystemet sådant detta är upptaget i gruvlagen, stenkolslagen och uranlagen. Bland de gruvrättsliga lagarna ingår sedan den 1 juli 1966 också lagen om kontinentalsockeln. Utredningsarbetet har hittills väsentligen ägnats de mineral som omfattas av gruvlagen, sålunda de inmutningsbara mineralen. Utredningens över39

väganden i denna del har utmynnat i ett förslag till ny gruvlag som innehåller vissa koncessionspräglade moment men i princip i likhet med gällande gruvlag bygger på inmutningssystemet. Utredningen har inte funnit anledning föreslå att kretsen av de inmutningsbara mineralen minskas eller att i denna upptas mineral som nu inte omfattas av gruvlagstiftningen. Beträffande de mineral som avses i den nuvarande koncessionslagstiftningen kan enligt utredningens mening någon tvekan inte råda om att undersökning och tillgodogörande av olje- och naturgasfyndigheter alltjämt bör regleras genom koncession. Detsamma synes gälla beträffande salifyndigheter. I fråga om stenkolsfyndigheter samt alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja talar en del omständigheter för bibehållande av koncessionssystemet men även andra regler eller ett totalt avförande från gruvlagstiftningen kan böra övervägas. I samband härmed får behandlingen av vissa leror uppmärksammas. När det gäller fyndigheter på kontinentalsockeln synes ej komma i fråga att ändra nu gällande gränsdragning gentemot gruvlagen i annan riktning än att allmänt vattenområde i havet undantas från tillämpningsområdet för nämnda lag. Vissa skäl har vid utredningens förberedande undersökningar i ämnet anförts för att föra in uranfyndigheter under gruvlagen. Denna fråga har emellertid flera aspekter. Skulle en sådan åtgärd likväl befinnas motiverad kan den genomföras genom smärre tillägg i gruvlagen. Med den ståndpunkt utredningen intagit

kan dess förslag i fråga om de inmutningsbara mineralen utan olägenhet framläggas separat. Dessa mineral är av helt dominerande betydelse inom gruvnäringen. Remissbehandlingen av utredningens förslag i denna del kan väntas kräva grundlig tid. Såvitt gäller återstående del av utredningsuppdraget väntas under den närmaste tiden komma att meddelas undersökningskoncession avseende olje- och naturgasfyndigheter med giltighet för flera år framåt på de med hänsyn till eventuell förekomst av sådana fyndigheter mest intressanta delarna av Sverige och det svenska kontinentalsockelområdet. Undersökning och bearbetning av uranfyndigheter kan regleras tillfredsställande genom 1960 års uranlag. Exploatering av fyndigheter av det slag, som omfattas av den nuvarande koncessionslagstiftningen, utöver vad som nu antytts torde knappast bli aktuell inom de närmaste åren. Med hänsyn till anförda omständigheter har utredningen begränsat förevarande betänkande — som utgör utredningens huvudbetänkande — till att omfatta dess förslag till reformer inom den egentliga gruvlagstiftningen, dvs. gruvlagen och därtill anknytande författningar. Till fullgörande av återstående del av sitt uppdrag avser utredningen att senare framlägga förslag rörande de mineral m. m., som nu omfattas av stenkolslagen, uranlagen och kontinentalsockellagen. I samband därmed kommer att föreslås de smärre jämkningar på vissa punkter i huvudförslaget som kan krävas med hänsyn till nödvändiga hänvisningar mellan lagkomplexen m. m.

SOU 1969: 10

Allmän motivering

1 Principiell och historisk bakgrund 1

1.1 Olika gruvrättsliga

system

Rätten till mineraltillgångar är föremål för särskild lagstiftning i flertalet länder. Man kan härvid i länder med väsentligen samma ekonomiska system som Sverige i stort sett urskilja tre olika system, nämligen jordäganderättssystemet, inmutningssystemet och koncessionssystemet. Enligt grundtanken i jordäganderättssystemet tillkommer mineralen ägaren av den mark där tillgångarna anträffas. Principen i fråga, som härstammar från den romerska rätten, anses ha präglat gruvrätten i Sverige under medeltiden och tillämpas i vårt land alltjämt i fråga om mineral som inte omfattas av gruvlagstiftningen. Jordäganderättssystemet behärskar i stor utsträckning engelsk och amerikansk rätt. Koncessionssystemet innebär att rätt att eftersöka och bearbeta mineralfyndigheter upplåts efter diskretionär prövning av statlig myndighet. Systemet leder i sin nuvarande gestaltning sitt ursprung från den under franska revolutionens tid proklamerade grundsatsen att alla gruvor skulle stå till nationens förfogande i den meningen att de inte fick drivas utan nationens samtycke. Koncessionssystemet gäller bl. a. i Frankrike, Belgien, Nederländerna, Italien, Spanien, Portugal och ett flertal utomeuropeiska länder. Dessutom tilllämpas koncessionssystemet på stenkols-, olje- och naturgasfyndigheter i åtskilliga länder — därSOU 1969: 10

ibland Sverige — där annat system tillämpas i fråga om malmfyndigheter. Inmutningssystemet innebär att i princip vem som helst, som upptäcker en mineraltillgång, efter iakttagande av vissa formaliteter kan förvärva ensamrätt att utnyttja fyndigheten. Systemet har på grundval av regalrättsliga åskådningar utbildats i Tyskland, där det framträdde i sachsiska och bömiska »Bergordnungen» från slutet av 1400-talet och början av 1500-talet. Enligt det regalrättsliga betraktelsesättet är det i princip staten som upplåter rätten till mineral till inmutaren. Enligt en annan teori, som hävdar att mineralen före upptäckandet inte ägs av någon, är inmutningsrätt närmast att jämställa med en ockupationsrätt. Inmutningssystemet upprätthålls numera huvudsakligen beträffande malmfyndigheter i Sverige, Finland, Norge, Västtyskland och Österrike samt på s. k. public lands i Förenta Staterna. I Norge gäller dock en koncessionslagstiftning parallellt med inmutningssystemet. Inmutningssystemet har sedan gammalt ansetts äga det företrädet framför koncessionssystemet att det inneburit en stark stimulans till eftersökande och undersökning av nya malmfyndigheter. Som den viktigas1

En mera utförlig framställning återfinns i 1920 års gruvlagstiftningssakkunnigas betänkande SOU 1924: 16 s. 43—52 och 290—319 samt Digman, Svensk gruvrätt, 1953, s 13 —39. 41

te fördelen med koncessionssystemet har betraktats möjligheten att åstadkomma en bättre kontroll från det allmännas sida över mineraltillgångarnas utnyttjande. Den praktiska betydelsen av de olika systemen för gruvrättens utformning får inte överdrivas. Genom särskilda regler kan t. ex. i ett koncessionssystem det diskretionära inslaget minskas och i ett inmutningssystem det allmännas inflytande på olika sätt stärkas så att skillnaderna i fråga om systemens verkningar i olika hänseenden utjämnas. 1.2 Översikt av den gruvrättsliga utvecklingen i Sverige Den äldsta kända svenska gruvlagstiftningen är från 1300-talet. Den utgörs av en del för särskilda bergslag eller gruvor utfärdade bergsordningar och privilegier. Under 1500- och 1600-talen gjorde sig kronans anspråk i fråga om bergverken starkt gällande. I flera kungl. brev och författningar från denna tid uttalas att gruvorna »lydde till kronan» eller var »kronans regalverk». Med hänsyn till de avgifter och skatter av skilda slag som utgick från gruvrörelsen och järntillverkningen hade kronan ett starkt ekonomiskt intresse i gruvhanteringens utveckling. För att uppmuntra till upptagande av nya gruvor började kronan begagna regalrätten till att tillförsäkra upptäckaren viss andel i fyndighet som upptäckts av honom. Även jordägaren erhöll del i fyndigheten, närmast för att han inte skulle lägga hinder i vägen för malmletningen eller hemlighålla något fynd. Utvecklingen mot ett av lagstiftningen reglerat inmutningssystem, vilken avspeglades i bergsförfattningar från 1600talet, kan anses fullbordad genom Kungl. Maj:ts plakat och förordning den 10 september 1723. Sedan genom 1723 års förordning för första gången getts fasta regler om de enskildas rätt att tillgodogöra sig mineralfyndigheter, förlorade regalrätten praktisk betydelse. Jordägaren fick generell rätt att själv bearbeta mineralfyndigheter på sin mark, och den som upptäckt en fyndighet på annans

mark fick i fråga om flertalet malmer ta del i gruvdriften med en fjärdedel. Under slutet av 1720-talet blev det regel att bergmästaren utfärdade mutsedel. Såväl upptäckarens som jordägarens rätt var beroende av att gruvan hölls i behörig drift och föreskrivna avgifter erlades. Gruvdriften stod under inseende och administration av en 1630 inrättad bergöverstyrelse, som 1649 fick namnet bergskollegium. Tendensen i den följande 1700-talslagstiftningen — 1741 års förordning om gruvors utmål m. m. och en förordning av år 1757 — gick mot en ökning av upptäckarens rätt på jordägarens bekostnad. I 1757 års förordning stadgades att jordägaren och inmutaren skulle njuta del med hälften vardera i nya gruvor. Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet gjorde sig, delvis under intryck av strömningar från franska revolutionen, jordägarsynpunkter gällande med förnyad styrka. Genom 1855 års gruvstadga inskränktes den tidigare mycket omfattande inmutningsrätten till att avse 1) alla metaller och malmer (även sjö- och myrmalm), 2) svavelkis, blyerts och stenkol samt 3) varp vid ödelagda gruvor avseende nämnda mineral. Kronan avstod från jordägarandel. Utvecklingen gick därefter till en början i samma riktning. Ett inom civildepartementet 1882 uppgjort förslag byggde på inmutningsrättens avskaffande och grundsatsen om jordägarens rätt till mineralen. Förslaget rönte emellertid stark opposition från skilda håll. Ett inom departementet utarbetat nytt förslag ledde till antagandet av 1884 års gruvstadga. Genom 1884 års stadga, som innefattade en omarbetning av 1855 års stadga, skedde en närmare bestämning av de inmutningsbara mineralen, varvid särskilt sjö- och myrmalm undantogs från inmutning. Reglerna om gränserna för inmutningsområde och utmål ändrades, bl. a. på det sättet att gränserna på djupet alltid skulle vara lodräta. Vidare gavs nya bestämmelser om tiden för gruvarbetets påbörjande, arbetsskyldighet och villkoren för beviljande av vilostånd. Bl. a. fick gruvinnehavare möjlighet att under ett SOU 1969: 10

år fullgöra arbetsskyldigheten — som skulle motsvara sprängning av visst antal kubikmeter berg — för fyra därefter närmast följande arbetsår och att, om han hade flera intill varandra gränsande utmål, fullgöra arbetsskyldigheten för dem alla inom något eller några av utmålen. Vidare fick gruvinnehavare som fullgjort arbetsskyldigheten för minst tre arbetsår möjlighet att få befrielse från arbetsskyldigheten, om han i stället betalade en årlig avgift om femtio kronor per utmål. Kort efter tillkomsten av 1884 års stadga föranledde de vid denna tid aktualiserade stora mineraltillgångarna på kronojord i Norrbotten en reaktion mot grundsatsen att kronan inte var berättigad till jordägarandel i fyndigheter på kronojord. Vid 1899 års riksdag antogs en lagändring som innebar att kronan skulle äga rätt till jordägarandel på odisponerad kronojord och att, om denna rätt inte begagnades, kronans jordägarandel under viss begränsad tid skulle tillfalla inmutaren mot en i lagen fastställd avgäld. I anslutning till det ökade intresset för de lappländska järnmalmsfyndigheterna framkom också förslag att inmutningsrätten borde upphävas beträffande fyndigheter på kronojord och ersättas med ett koncessionssystem. År 1902 antog riksdagen en lag om förbud mot inmutning på odisponerad kronojord i Norrbottens län att i avvaktan på definitiv lagstiftning gälla under ett år. Beslutet grundade sig i första hand därpå att i samband med upptäckten av nämnda fyndigheter förekommit vissa missbruk av inmutningsrätten, såsom ommutningar och en osund handel med inmutningsrätter, varjämte betydelsefulla fyndigheter kommit i utländska händer. Det provisoriska inmutningsförbudet, som förnyades årligen och 1907 utsträcktes att gälla även Västerbottens och Jämtlands län, upphävdes delvis genom en likaledes provisorisk lag 1918. Genom denna lag, som föranleddes av den under krigstiden rådande bristen på vissa metaller, begränsades inmutningsförbudet till att gälla järnmalmsfyndigheter, medan andra fyndigheter skulle få inmutas med vissa inskränkningar. Lagen, som prolongeSOU 1969: 10

rades årligen, ersattes senare av en lag 1926 om inskränkning i rätten till inmutning i vissa län. I denna lag stadgades att inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län inmutning för annans än kronans räkning inte fick ske på odisponerad kronojord utan Kungl. Maj:ts för särskilt fall givna tillstånd. Lagen upphävdes vid gruvlagens ikraftträdande den 1 jan. 1940. Strävandena att skydda statens gruvintressen på kronojord tog sig också uttryck i de år 1910 i gruvstadgan införda bestämmelserna om statsgruvefält, varigenom möjlighet erhölls att förbjuda inmutning inom områden omkring statliga fyndigheter på kronojord. Jämsides med den provisoriska lagstiftningen med inmutningsförbud förekom under 1900-talets två första decennier ett omfattande arbete i syfte att åstadkomma en definitiv reglering beträffande mineralfyndigheter på kronojord. En statlig utredning framlade år 1907 ett förslag till bestämmelser rörande tillgodogörande av fyndigheter på kronojord i hela landet, byggt på annan grund än inmutningssystem. Med anledning av anmärkningar mot förslaget utarbetades 1908 inom justitiedepartementet ett nytt förslag. Enligt förslaget skulle rätt för enskilda att verkställa undersökning (skärpning) och bearbetning (gruvdrift) av fyndighet på odisponerad kronojord vara beroende av särskilda tillstånd. För skärpningstillstånd, som skulle meddelas av bergmästaren, skulle i huvudsak krävas samma förutsättningar som för erhållande av mutsedel. Den som fått skärpningstillstånd skulle äga företrädesrätt att erhålla gruvdriftstillstånd, vilket skulle meddelas av Kungl. Maj:t. Efter femton år skulle kronan kunna säga upp tillståndet, med fem års uppsägningstid och skyldighet för kronan att erlägga viss lösen och gottgörelse. För upplåtelsen skulle erläggas viss avgäld. Vid ärendets fortsatta behandling i propositioner till 1909 och 1910 års riksdagar underströks nödvändigheten av att staten ägde ett visst inflytande över malmbrytningen och malmexporten samt nödvändigheten att hindra att värdefullare svenska gruvor föll i

utländska händer. Förslag om införande av koncessionssystem i hela landet väcktes av en ledamot i Högsta domstolen och i riksdagsmotioner. Vid behandlingen av motioner i ämnet vid 1910 års riksdag framhölls i vederbörande utskott bl. a. att gruvindustrin enligt sin natur alltid varit av riskabel beskaffenhet, varför det fordrades en stark uppmuntran för den enskilde för att han skulle driva sådan verksamhet och stå risken därför. Utskottet ansåg det därför inte tillrådligt att införa ett helt nytt system i hela landet. En minoritet inom utskottet uttalade sig till förmån för ett koncessionssystem. Då kamrarna stannade i olika beslut, kom någon lagstiftning i frågan inte till stånd. Frågan om en ny gruvlagstiftning fick därefter vila till dess Kungl. Maj:t 1916 uppdrog åt gruvlagstiftningskommittén att företa en förnyad allsidig granskning av 1910 års förslag om gruvdrift på kronojord. Kommittén avgav 1919 ett betänkande med förslag till gruvlag m. m., som byggde på att inmutningsrätten i princip skulle bibehållas. Beträffande kronojord föreslogs bl. a. den modifikationen att kronan vid utgången av trettionde året efter utmålsförrättningen och i fortsättningen vart tionde år skulle ha rätt att övertaga gruvan mot viss lösenskyldighet. Då förslaget anmäldes i statsrådet den 6 febr. 1920, gjorde dåvarande chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren vissa uttalanden av principiell natur beträffande gruvlagstiftningens utformning. Själva utgångspunkten för den gällande lagstiftningen, nämligen att tillgodogörandet av landets mineralfyndigheter främjades genom utsikten av ekonomisk vinst för upptäckaren, var enligt departementschefen visserligen i och för sig beaktansvärd. Det måste emellertid framstå som ett berättigat krav, att nyupptäckta fyndigheter i högre grad och mera direkt bragtes under det allmännas inflytande. Härigenom bereddes också större möjlighet att förebygga ett ur samhällelig synpunkt oekonomiskt förslösande av landets mineraltillgångar samt att främja utvecklingen av en inhemsk förädlingsindustri. Med hänsyn till de samhällsproblem som var för-

bundna med större gruvföretag var det en brist att varje kontroll saknades på vederbörande företagares förutsättningar att sätta i gång och utöva gruvdrift. Då dessa synpunkter inte tillgodosågs genom kommitténs förslag, ansåg departementschefen en förnyad allsidig utredning erforderlig. Därvid borde i första hand tas under omprövning om den nya lagstiftningen skulle grundas på ett rent koncessionssystem eller också på ett blandat koncessions- och inmutningssystem. En ny utredning, gruvlagstiftningssakkunniga, tillsattes samtidigt och avgav betänkande år 1923 (SOU 1924: 16). Utredningens majoritet fann efter ingående överväganden att inmutningssystemet var att föredra framför koncessionssystemet. Som skäl härför framhölls att inmutningssystemet innebar den största lockelsen till efterforskande och undersökning av nya fyndigheter. Den omständigheten att lagen tillförsäkrade upptäckaren en verklig rätt till den upptäckta fyndigheten gjorde att den enskilde kunde riskera stora kostnader på efterforsknings- och undersökningsarbeten. Inmutningssystemets verkningar i fråga om upptagande av nya fyndigheter bestyrktes av en lång historisk utveckling, och den fria inmutningsrätten hade inneburit en kraftig hävstång för bergsbrukets utveckling i vårt land. Det var alltjämt av största vikt, att efterforskandet av nya mineraltillgångar uppmuntrades. Lagstiftningen borde därför inte genom övergång till ett helt nytt och oprövat system äventyra, att intresset för nya förekomsters upptagande förslappades. Ett koncessionssystem skulle enligt de sakkunniga innebära åtskilliga olägenheter i administrativt hänseende och ha till följd osäkerhetsmoment av skilda slag vid tillämpningen. De sakkunniga tog därefter upp frågan i vad mån det var möjligt att på inmutningssystemets grund tillgodose de allmänna intressen som föranlett önskemålen om införande av koncessionssystem. I dessa hänseenden upptog förslaget bl. a. bestämmelser om anvisande av malm till inhemsk förbrukare, om arbetarnas bostadsförhållanden, om rätt för kronan att efter viss tid övertaga SOU 1969: 10

gruva samt vissa stadganden som syftade till att förhindra rovdrift och konstlat uppehållande av malmpriser. Den föreslagna rätten för kronan att övertaga gruva skulle inträda vid utgången av sextionde året efter det år under vilket utmålsförrättningen avslutats och, om rätten då inte begagnades, vid utgången av vart tjugonde år därefter. Principen att jordägaren var berättigad att till hälften med inmutaren taga del i gruvföretaget bibehölls i förslaget. Särskilda bestämmelser för gruvor på kronojord ansågs ej erforderliga. Två av de sakkunniga, riksdagsmannen Bernhard Eriksson samt riksdagsmannen och bergmästaren C. I. Asplund, reserverade sig mot väsentliga delar av förslaget som de båda ansåg ej i tillräcklig mån tillgodose behovet av allmänt inflytande över mineraltillgångarnas utnyttjande. Asplund framlade ett lagförslag som i åtskilliga punkter — dock med bibehållande av inmutningssystemet — avvek från majoritetsförslaget. Asplunds förslag innehöll bl. a. att ommutning inte skulle få företas av annan än kronan förrän två år förflutit efter den tidigare inmutningsrättens upphörande samt att Kungl. Maj:ts tillstånd skulle erfordras vid brytande av större årlig kvantitet än 20 000 ton berg. Till förekommande av skadlig fältspärrning föreslog Asplund vidare att kronan eller inhemsk förbrukare skulle kunna få igångsätta brytning på utmål som icke eller blott obetydligt bearbetats inom tio år efter utmålsförrättningen, dock med rätt för gruvinnehavaren att erhålla vinsten av brytningen och att när som helst överta driften. Bernhard Eriksson förordade ett system enligt vilket rätten till inmutning endast skulle innebära rätt att företaga undersökningsarbete och försöksbrytning. För den egentliga gruvbrytningen borde fordras av Kungl. Maj:t meddelad koncession. Upptäckaren av en fyndighet — inmutaren — borde ha företrädesrätt till koncession, om han uppfyllde för koncessionens erhållande stadgade förutsättningar och var villig att underkasta sig de villkor för erhållande av koncession som uppställdes. Fick annan än inmutaren koncession, borde den senare ha rätt att av koncessionsinnehavaren få ersättning för undersökningskostnader och skälig ersättning för själva upptäckten. Koncession borde lämnas på obestämd tid, med rätt för kronan att efter 25 år överta fyndigheten utan ersättning och inlösa byggnader och maskiner. Endast sökande som visade att han kunde utföra gruvSOU 1969: 10

arbetet på ett ändamålsenligt sätt och att nödiga tillgångar därtill stod till hans förfogande borde kunna få koncession. Bland villkor som borde kunna föreskrivas upptogs föreskrifter angående tid för igångsättande av gruvdrift, maximal brytning, produktionens avsättning för export och inhemsk förbrukning samt årlig avgäld till kronan. Efter särskilt uppdrag avgav socialiseringsnämnden i augusti 1927 ett yttrande angående allmänna principer för en ny gruvlagstiftning och gruvlagstiftningssakkunnigas förslag (SOU 1927: 14). Socialiseringsnämnden föreslog vissa allmänna grunder för en ny gruvlagstiftning, syftande till att ge staten ökad möjlighet att utöva direkt inflytande på malmhushållningen och tillgodogöra sig del av vinsterna vid mineralens exploatering. Ägande- och förfoganderätten till oupptäckta eller outnyttjade mineraltillgångar skulle enligt nämnden förklaras tillkomma allenast staten. Lagstiftningen skulle byggas upp efter ett inmutningssystem. Enligt detta skulle inmutaren och staten njuta andel med hälften vardera i gruvföretag. Inmutarens rätt skulle få karaktären av en tidsbegränsad nyttjanderätt, som skulle upphöra efter trettio år, räknat från närmare angiven tidpunkt, såvida staten före utgången av det tjugufemte året gjorde anmälan om övertagande av gruvan. Avstod staten då från anmälan skulle nyttjanderätten förlängas i femtonårsperioder. Statsgruvefält skulle få utläggas även på enskild jord. Jordägaren, av vars positiva insatser gruvnäringen inte längre var beroende, skulle inte längre få rätt till andel i inmutad fyndighet, men ersättning för skada och förlust skulle utgå med femtio procents förhöjning. Efter remissbehandling av socialiseringsnämndens yttrande blev frågan om ny gruvlagstiftning föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet där ett nytt förslag till gruvlag utarbetades. Förslaget remitterades till lagrådet den 29 maj 1936. Därvid anförde departementschefen, statsrådet Schlyter, bl. a. (prop. 1938:40 s. 100 ff). Ett statligt inflytande inom gruvnäringen var motiverat ur skilda synpunkter. Fyndigheternas geografiska belägenhet och andra omständighe-

ter medförde mången gång att lönande gruvbrytning inte kunde komma till stånd med mindre staten medverkade genom anordnande av tillfredsställande kommunikationsmöjligheter eller lösande av andra tekniska eller kommersiella problem. Om staten sålunda i den allmänna folkhushållningens intresse vidtog särskilda anstalter för att trygga produktionsmöjligheterna, ankom det även på staten att bevaka att mineralfyndigheterna utnyttjades på ett sätt som inte lät syftet med statens åtgärder bli förfelat. Vidare kunde det hushållningsproblem, som berodde på att gruvdriften var baserad på utnyttjande av en naturtillgång som inte kunde successivt förnyas efter hand som den togs i anspråk, knappast lösas tillfredsställande av annan än staten. Ur social synpunkt var det ett viktigt önskemål att inte gruvföretag igångsattes som saknade ekonomisk bärkraft eller eljest var onödiga och olämpliga ur samhällsekonomisk synpunkt. Slutligen var det ett statligt intresse att fördelarna genom mineraltillgångarnas utnyttjande i skälig omfattning kom hela folket till godo. Beträffande valet av gruvrättsligt system framhöll departementschefen att koncessionssystemet gav staten möjlighet att anförtro gruvrätten åt den som hade de bästa förutsättningarna att på ett för folkhushållet gagneligt sätt utnyttja mineralfyndigheten och att fullfölja en planmässig malmpolitik. Vid utformandet av koncessionsvillkoren erbjöds möjlighet att allt efter de lokala förhållandena samt gruvföretagets beskaffenhet uppställa regler beträffande gruvbrytningens omfattning och utförande, malmens användning för särskilda ändamål samt sociala välfärdsanordningar för arbetare och tjänstemän. Även statens fiskaliska intressen kunde tillvaratagas på ett mera smidigt och effektivt sätt. Å andra sidan syntes inmutningssystemet, genom att upptäckaren erhöll en ovillkorlig rätt till den upptäckta fyndigheten, i högre grad än koncessionssystemet vara ägnat att uppmuntra till efterforskande och undersökning av nya malmförekomster. Det var ett viktigt intresse att malmletningen fortgick i oförminskad omfattning. Denna var i vårt land förknippad med särskilda svårigheter beroende på malmernas förekomstsätt. Medan mineralen flerstädes i utlandet förekom såsom sammanhängande flötser med jämförelsevis stor yta vänd mot dagen, var de svenska fyndigheterna ofta splittrade i mindre malmådror som stupade tämligen vertikalt mot djupet och vilkas relativt ringa övre yta vanligen täcktes av mäktiga lager av ofyndig materia. Malmletningen måste därför huvudsakligen få karaktären av ihärdiga, systematiska undersökningar med anlitande av särskilt utbildad personal och moderna tekniska hjälpmedel. En upptäckarverksamhet av denna art,

som förutsatte att ansenliga kapitaltillgångar riskerades för tämligen ovissa vinstutsikter, synes åtminstone tills vidare väsentligen böra anförtros åt de enskildas initiativ och företagsamhet. En ny gruvlag borde därför utformas så att den i tillräcklig grad uppmuntrade den enskilda malmletningen. Denna uppgift fylldes väl av ett inmutningssystem så utformat att det inte i alltför hög grad kringskar upptäckarens vinstutsikter. Ett skäl för bibehållande av inmutningssystemet utgjorde enligt departementschefen även den omfattande förekomsten i vårt land av smärre fyndigheter utan ekonomisk betydelse. Det praktiska sätt på vilka dessa utgallrades under detta system skulle gå förlorat om koncessionssystem infördes. Koncessionsprövning i alla fall för vilka hittills mutsedel utfärdades skulle medföra en avsevärd ökning av myndigheternas arbetsbörda, medan å andra sidan en begränsning av koncessionskravet till större fyndigheter var svår att genomföra. Beträffande frågan hur de allmänna intressena skulle tillgodoses vid bibehållande av inmutningssystemet ansåg departementschefen till en början att frågor om sociala välfärdsanordningar och malmpolitiska spörsmål borde behandlas utanför gruvlagstiftningen. En rätt för kronan att efter sextio år övertaga gruva torde med hänsyn till den långa upplåtelsetiden endast i undantagsfall kunna bereda det allmänna någon verklig förmån. önskemålet om stärkande av det allmännas inflytande över gruvnäringen borde, yttrade departementschefen, i stället lösas efter en annan linje. Från tiden omkring sekelskiftet hade statsmakterna börjat intaga en positiv inställning med avseende å kronans privatekonomiska intressen i gruvnäringen, vilket bl. a. kommit till uttryck i 1907 års avtal med Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund angående statligt delägarskap i LKAB, inmutningar som för statens räkning verkställts av SGU samt nya malmfältsavtal. En vidareutveckling i samma riktning av statens privatekonomiska intressesfär syntes enligt departementschefen vara ägnad att skapa förutsättningar för staten att fullfölja sina särskilda uppgifter inom gruvnäringen på ett lämpligare och smidigare sätt än genom speciella lagbud eller andra i kraft av statens höghetsrätt vidtagna åtgärder. Detta syfte skulle kunna nås, om den rätt som dittills tillkommit jordägaren, i överensstämmelse med socialiseringsnämndens förslag i stället tillföll staten. Ett dylikt utbytande av jordägareandelen mot en kronoandel syntes vara ägnat att vidmakthålla och så småningom stärka det allmännas inflytande över gruvnäringen. Den intressegemenskap mellan inmutaren och staten som en dylik anordning i allmänhet skulle medföra, SOU 1969: 10

syntes även i skilda hänsenden kunna bli till nytta för näringen som sådan. Det kunde inte antagas att en andelsrätt för staten skulle vålla något avbräck i den enskilda letar- och företagarverksamheten. Borttagandet av jordägarens andelsrätt var särskilt motiverat med hänsyn till att jordägaren inte längre i denna sin egenskap kunde antagas göra några nämnvärda insatser till gruvnäringens fromma. Inte heller hade jordägareandelen i allmänhet någon ekonomisk betydelse för jordägarna. Gentemot uppfattningen att jordägareandelens borttagande vore ett obehörigt ingrepp i enskild äganderätt framhöll departementschefen att rätten att förfoga över mineral i äldre tid tillkom kronan såsom ett regale men genom senare lagstiftning enligt vissa villkor tillerkänts inmutaren samt jordägaren. Dennes andelsrätt var sålunda av regalt ursprung och utgjorde inte ett moment i själva jordäganderätten. Enligt departementschefens mening torde därför några principiella hinder mot en lagstiftning, som i viss utsträckning återupplivade kronans rätt, inte kunna påvisas. Med hänsyn till den föreslagna lösningen fann departementschefen inte skäl ifrågasätta att införa lösningsrätt för kronan. Departementsförslaget upptog även bestämmelser om statsgruvefält. Lagrådet framhöll vid sin granskning av förslaget till gruvlag att inmutningsrätten finge betraktas som en anordning i allmänt ekonomiskt intresse. Med denna uppfattning var frågan om inmutningsrättens framtida bibehållande i lagstiftningen oberörd av privaträttsliga synpunkter och kom att helt bestämmas av lämplighetsskäl; kunde samma ändamål uppnås på annat och bättre sätt, mötte ett avskaffande av inmutningsrätten näppeligen någon betänklighet av rättslig natur. De ansatser som förekommit i denna riktning, såsom då inmutningsrätten under senare tid partiellt eller temporärt upphävts på kronojord, hade emellertid inte manat till efterföljd, i det att kronan inte i någon väsentlig mån var beredd att ens såsom jordägare åtaga sig inmutarens uppgift. — Jordägarens andelsrätt ansåg lagrådet böra bibehållas i en ny lagstiftning. Oavsett teoretiska utgångspunkter rörande den rättsliga grundvalen för jordägarandelen i gruvföretag hade jordägarandelen sådan den i verkligheten tillgodogjordes ägt bestånd under så lång tid att även emot en avlägsen rättshistorisk SOU 1969: 10

bakgrund dess avskaffande måste tilläggas betydelsen av ett ingrepp i obestridlig äganderätt som inte borde företagas utan att verkliga och betydande samhällsintressen med nödvändighet krävde det. Att så var fallet hade inte på ett övertygande sätt visats. I den proposition (1938: 40), varigenom förslaget till gruvlag förelades riksdagen, vidhöll vederbörande departementschef, statsrådet Westman, förslaget att utbyta jordägarandelen mot kronoandel. I en motion i första kammaren av hr Lindhagen (nr 234) hemställdes bl. a. att samhället skulle förklaras vara ägare till ännu ej exploaterade mineraltillgångar i landet och att ett koncessionssystem måtte införas. Första lagutskottet yttrade i sitt utlåtande (1LU 1938: 24) bl. a. Valet mellan inmutnings- och koncessionssystem syntes i hög grad beroende av vilken vikt man ville tillerkänna den av enskilda bedrivna malmletningen. Då koncessionssystemet inte medgav upptäckaren en ovillkorlig rätt att bearbeta den funna mineraltillgången, kunde detta system uppenbarligen icke i samma grad som den fria inmutningsrätten uppmuntra till eftersökande av nya fyndigheter. Motionärens förordande av koncessionssystemet stod i nära samband med det i motionen likaledes framställda yrkandet att den av staten bedrivna malmletningen borde privilegieras och att privat upptäckarverksamhet inte borde tillåtas annat än i särskilda fall. Enligt utskottets mening utgjorde en så fullständig kännedom som möjligt om landets mineraltillgångar en viktig förutsättning för en planmässig malmhushållning samt en rationell utveckling av kommunikationsväsen och näringsliv. Staten syntes åtminstone inte för närvarande vara beredd att riskera de ansenliga kapitalbelopp, som särskilt med hänsyn till de speciella naturbetingelserna i vårt land skulle erfordras för att tillräckligt effektivt ersätta den privata upptäckarverksamheten med statlig malmletning. Under sådana förhållanden anslöt sig utskottet till grundtanken att tillgodoseendet av det allmännas intressen inom gruvnäringen borde ske med bibehållande av själva inmutningsprincipen. När det gällde att bedöma vilken ställning inom gruvlagstiftningen som borde tillerkännas jordägaren, syntes enligt utskottet avseende böra fästas vid att mineralen såsom beståndsdelar av marken inrymdes i jordägarens ägovälde, en omständighet som redan i och för sig gav jordägaren möjlighet att — om än i annan form än genom idkande av verklig gruvdrift — utnyttja

den substans vari mineralen ingick. Därtill kom att principen om jordägareandel upprätthållits under en jämförelsevis lång tidsperiod. Med hänsyn till dessa förhållanden ansåg utskottet förslaget i viss utsträckning böra jämkas till jordägarens förmån. I detta syfte förordade utskottet att jordägaren tillförsäkrades viss rätt till andel i avkastningen av varje gruvföretag på hans mark och föreslog att bestämmelser om en årlig avgäld till jordägaren skulle införas i 53 § av lagförslaget. Propositionen antogs av riksdagen med de ändringar som föreslagits av utskottet. Genom en lag den 21 december 1949 om inlösen i vissa fall av rätt till gruva in. m. skapades möjlighet att i svensk ägo överföra gruvföretag, som ägs av utländska rättssubjekt eller av svensk samfällighet som enligt 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag inte får förvärva inmutad mineralfyndighet utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Genom lag den 6 december 1963 om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län föreskrevs att under tiden t. o. m. den 31 december 1972 inmutning inom länet inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd får beviljas annan än kronan. Den koncessionslagstiftning som för närvarande gäller beträffande stenkol, salt, olja, gas, alunskiffer och uran har väsentligen byggts upp inom ramen för eller genom utbrytning från 1886 års lag angående eftersökande och bearbetande av stenkolsfyndigheter. Speciell karaktär har den år 1966 antagna lagen om kontinentalsockeln. Brytning av stenkol i Skåne förekom redan under den danska tiden. Under den första svenska tiden utfärdade bergskollegium privilegier för eftersökande och bearbetning av stenkol. I 1855 års stadga upptogs stenkol bland de inmutningsbara mineralen. Genom 1886 års lag övergick man till ett koncessionssystem. Bakgrunden härtill var i korthet följande. På grund av stenkolsflötsernas vidsträckta utbredning och ringa mäktighet måste ojämförligt mycket större vidder tas i anspråk för stenkolsbrytning än för annan gruvdrift. Marken i de ifrågavarande områdena hade i allmänhet högre värde än

marken i malmtrakter. Efter 1800-talets mitt hade utfärdats en oerhörd mängd mutsedlar och spekulation hade förekommit till förfång för jordägarna och stenkolsindustrin. Att å andra sidan ersätta inmutningssystemet med frivilliga uppgörelser med jordägarna skulle kunna hindra uppkomsten av nya stenkolsanläggningar, eftersom sådana krävde stora sammanhängande markområden. Genom ett koncessionssystem skulle man tillgodose såväl jordägarens som industrins skäliga anspråk. Koncession skulle medges blott om ett verkligt industriellt behov förefanns. Därigenom blev jordägaren fredad mot det godtyckliga intrång som inmutningsrätten medförde. Stenkolslagens syfte var sålunda främst att genomföra en tillfredsställande reglering av förhållandet mellan stenkolsindustrin och jordägarna (jfr prop. 1886:4). Genom en lagändring 1917 intogs även saltfyndigheter under stenkolslagen. Härvid hänvisades till att salt av geologiska orsaker endast kunde finnas inom trakter som i avseende på odling och bebyggande liknade dem, där stenkol förekom, och till att de skäl som föranlett koncessionsförfarandet beträffande stenkol var tillämpliga även i fråga om saltfyndigheter (jfr prop. 1917:165). År 1933 utsträcktes stenkolslagen till att gälla även olje- och gasfyndighet er. De skäl som varit bestämmande i fråga om stenkolsoch saltfyndigheternas införande under koncessionssystemet ansågs tillämpliga även beträffande olje- och gasfyndigheter (jfr prop. 1933:85). År 1942 gjordes genom ett nytt tillägg till stenkolslagen även rätten att för utvinnande av olja eftersöka och bearbeta alunskifferfyndigheter beroende på koncession. I den inom justitiedepartementet upprättade promemoria i ämnet, som låg till grund för ändringen, framhölls att det vore konsekvent att stenkolslagen, som förut reglerade tillgodogörandet av olja när den påträffades i flytande form, också kom att reglera tillgodogörandet av skifferolja. Departementschefen, statsrådet Westman, uttalade i propositionen om lagändringen (prop. 1942: 330), att då den ifrågavarande naturtillgången upSOU 1969: 10

penbarligen var av största betydelse för utvinnande av olja, det syntes välmotiverat att Kungl. Maj:t genom koncessionsförfarande fick befogenhet att bestämma vem som skulle få göra den till föremål för bearbetning. Departementschefen påpekade också att Kungl. Maj:t skulle få möjlighet att med tanke på framtida behov begränsa produktionen samt fria händer att såsom villkor för koncessionen stadga den minimiproduktion som Kungl. Maj:t fann lämplig. Departementschefens uttalanden synes genom betoningen av de möjligheter koncessionssystemet erbjuder att tillgodose det allmännas intressen markera en viss förskjutning av motiven i jämförelse med de skäl som anförts för den tidigare koncessionslagstiftningen. År 1945 infogades i stenkolslagen bestämmelser om rätt att eftersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m. I propositionen angående lagändringen (prop. 1945: 372) framhöll vederbörande departementschef att det med hänsyn till den utomordentliga och säregna betydelse som uran och uranföreningar redan hade och framdeles kunde få inte minst ur försvars- och utrikespolitisk synpunkt framstod som uppenbart att avsevärda olägenheter och vådor var förbundna med en ordning enligt vilken vem som helst ägde fritt förfoga över naturtillgångar av dylik beskaffenhet samt att det var angeläget att snabbt vidta åtgärder, varigenom utnyttjandet av sådana tillgångar ställdes under statlig kontroll. Då såvitt känt uranhaltigt mineral av beskaffenhet att kunna praktiskt tillgodogöras i vårt land huvudsakligen förekom inom alunskifferfyndigheter, ansågs bestämmelserna beträffande dylika fyndigheter i stort sett kunna få motsvarande tillämpning med avseende på fyndigheter av uranhaltigt mineral. I samband med tillkomsten av atomenergilagen år 1956 (lag den 1 juni 1956 om rätt att utvinna atomenergi m. m.) överfördes från stenkolslagen till nämnda lag de bestämmelser som avsåg rätt till bearbetning av uran samt rätt till utförsel därav. Stenkolslagens återstående bestämmelser angående fyndigheter av uranhaltigt mineral SOU 1969: 10

m. m. ersattes år 1960 av uranlagen (lag den 2 december 1960 om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m.). I propositionen angående lagen (prop. 1960: 160) framhöll departementschefen att uranfyndigheterna sannolikt inom en nära framtid komme att spela en betydande roll för folkhushållet och att med hänsyn därtill starka skäl måste föreligga för att samhället skulle avhända sig de möjligheter att befordra och kontrollera tillgodogörandet av uranfyndigheter som en tillämpning av koncessionssystemet beträffande sådana fyndigheter innebar. Även om sålunda skäl inte fanns att i dåvarande läge uppge kravet på koncession, kunde man enligt departementschefen givetvis inte bortse från möjligheten att förhållandena i framtiden kunde ändra sig på sådant sätt att det framstod som naturligt att lätta på samhällets kontroll på området. År 1963 genomfördes vissa ändringar i stenkolslagen som främst syftade till en förbättring av lagens bestämmelser om saltfyndigheter samt olje- och gasfyndigheter. Sålunda infördes möjlighet att begränsa koncession beträffande dylika fyndigheter till att avse endast undersökning och, i samband med sådan begränsning, till att gälla under viss tid. Koncessionsområdena skulle kunna göras betydligt större än tidigare, och bestämmelserna om arbetsskyldighet ersattes med mera allmänt hållna föreskrifter om möjlighet för Kungl. Maj:t att stipulera undersökningsplikt. I anslutning till en i Geneve år 1958 antagen konvention om kontinentalsockeln antogs slutligen 1966 en lag om kontinentalsockeln, enligt vilken rätten att utforska sockeln och utvinna dess naturtillgångar förklarades tillkomma staten och föreskrifter meddelades angående upplåtande av rättigheter för annan än staten att bedriva sådan verksamhet. Samtidigt genomfördes smärre ändringar i gruvlagen och stenkolslagen. Bl. a. infördes i den senare lagen möjlighet att begränsa även bearbetningskoncession avseende olje- och gasfyndighet till viss tid samt att förbinda sådan koncession med skyldighet att erlägga royalty till staten.

2 Gällande rätt

antimon och arsenik, dock ej sjö- och myrmalm, samt 2) svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit (1 §). Den som först söker inmutning får utan föregående diskretionär prövning från myndighets sida en rätt till den fyndighet ansökningen avser. Även staten måste söka inmutningsrätt. Den som bearbetar inmutningsbar fyndighet utan att ha förvärvat inmutningsrätt är förfallen till ansvar oavsett om han själv äger marken eller ej (73 §). Ett undantag från den fria inmutningsrätten stadgas i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bo2.1 Gruvlagen lag. Enligt denna lag får utländsk medborGruvlagen trädde i kraft den 1 januari 1940. gare eller utländsk juridisk person ej utan Den är tillämplig på alla inmutningar som tillstånd för varje särskilt fall här i riket insökts efter lagens ikraftträdande och därpå muta mineralfyndighet eller förvärva eller grundade utmål. Har inmutning sökts före bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idlagens ikraftträdande, skall enligt övergångs- ka gruvdrift. Sådan åtgärd får inte heller bestämmelserna beträffande därigenom upp- utan särskilt tillstånd företas av svenskt hankomna rättsförhållanden i princip äldre för- delsbolag, svensk ekonomisk förening eller fattningar fortfarande gälla. Omfattande un- svenskt aktiebolag, vars aktiebrev på sätt i lagen närmare anges kan ägas av utländska dantag från denna grundsats finns dock. Gruvlagen bygger som nämnts i det före- intressen. Tillstånd lämnas av Kungl. Maj:t. gående på inmutningssystemet. Envar äger Inmutning söks hos någon av de fyra genom inmutning erhålla rätt att på egen bergmästardistrikt — med ämbetslokaler i eller annans mark undersöka och bearbeta Luleå, Falun, Nora och Hälsingborg — vari mineralfyndighet som innehåller 1) malm till landet är indelat. I ansökningen, som skall någon av följande metaller, nämligen guld, åtföljas av karta, skall uppgift lämnas bl. a. silver, platina, kvicksilver, koppar, bly, zink, angående de fastigheter och ägare därav som järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, berörs av ansökningen samt om den s. k. invanadin, molybden, volfram, tenn, vismut, mutningspunktens belägenhet. Sökanden be-

Regler om undersökning och bearbetning av mineralfyndigheter finns i gruvlagen den 3 juni 1938, lagen den 6 dec. 1963 om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m., uranlagen den 2 dec. 1960 samt lagen den 3 juni 1966 om kontinentalsockeln. Nämnas bör också lagen den 21 dec. 1949 om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m. Rätten till fyndigheter som inte omfattas av de nämnda lagarna, såsom sand, grus, kvarts, fältspat och kalk, tillkommer jordägaren.

50 SOU 1969: 10

behöver inte visa att inmutningsbara mineral finns men skall uppge arten av den mineralfyndighet som avses (6 §). Vid bifall till inmutningsansökan utfärdar bergmästaren matsedel för sökanden (inmutaren). Denne äger därefter anställa undersökningsarbete på inmutningsbara mineral av alla slag inom det område som anvisas i mutsedeln (det inmutade området (2 §). Mutsedeln skall översändas till inmutaren och en avskrift skall sändas till jordägaren. Mutsedeln skall dessutom kungöras i allmänna tidningarna och tidning i orten (10 §). Inmutningsrätten gäller i förhållande till andra inmutare från och med den dag då ansökningen därom inkom till bergmästaren. Om på samma dag flera inkommit med ansökningar, som helt eller delvis avser samma område, njuter de lika rätt med avseende på det gemensamma området. Dock skall, om någon av sökandena kan visa att han, innan ansökningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det område hans ansökning avser samt fyndstället icke är beläget på område som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det gemensamma området tillkomma honom ensam (3 §). Inmutat område skall vara cirkelformigt och ha en radie av 200 meter, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas av hindersbestämmelserna i 5 §. När särskilda skäl är därtill, får även annan inskränkning i områdets yta ske på begäran av inmutaren. Inmutnings maximistorlek är sålunda 12,56 hektar. Medelpunkten i inmutningscirkeln (inmutningspunkten) skall vara till sitt läge bestämd på marken. Gränserna skall på djupet räknas lodräta, såvida intrång inte därigenom sker på äldre utmål (4 §). Enligt hindersbestämmelserna i 5 § får inmutningspunkten inte vara belägen på och det inmutade området inte heller omfatta vissa fredade områden. Inmutningshinder gäller sålunda på 1. område på kronojord som genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen förklarats skola utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält statSOU 1969: 10

lig myndighet väckt förslag hos Kungl. Maj:t, såvitt avser inmutning av annan än kronan, 2. område som avsatts till nationalpark eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet väckt förslag hos Kungl. Maj:t, 3. befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer, 4. kyrkogård eller begravningsplats, 5. område på mindre avstånd än trettio meter från järnväg eller kanal som är upplåten till allmän trafik, 6. område beläget på mindre avstånd än 100 meter från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas till bostad, från annan åbyggnad som är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård vid sådan bostadsbyggnad, 7. område som upptas av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning, 8. förut inmutat eller utmålslagt område, såvida rätten därtill äger bestånd då den nya ansökningen inkommer, samt 9. område som omfattas av koncession avseende stenkol eller alunskifferfyndigheter eller av undersökningstillstånd eller koncession enligt uranlagen eller tillstånd enligt kontinentalsockellagen eller av ansökan om koncession eller tillstånd enligt uranlagen eller kontinentalsockellagen, allt under förutsättning bl. a. att begärd inmutning avser mineral som inte kan tillgodogöras för sig. Dispens från inmutningshindren kan ges av Kungl. Maj:t beträffande hindren enligt 1, 2 och 6, när synnerliga skäl är därtill, samt beträffande hindren under 7 och 9, ävensom av vederbörande ämbetsmyndighet såvitt gäller hinder enligt 5. Beträffande hinder enligt 6, 7 och 9 kan därjämte undantag medges av vederbörande rättsägare. Undersökningsarbetet får bestå endast i sådana åtgärder som erfordras för att ådagalägga, att inom inmutningsområdet förekommer fyndighet av inmutningsbart mineral samt för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. På det inmutade området får inmu51

tåren ej uppföra andra byggnader än som oundgängligen erfordras för undersökningsarbetet. Inmutaren äger begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom det inmutade området (13 §). För begagnandet av marken för undersökningsarbete skall inmutaren till jordägaren ge full ersättning i årlig avgift. Inmutaren skall jämväl ersätta skada som marken kan ha tagit för framtiden. Då eljest av undersökningsarbetet vållas förlust, skada eller intrång, skall full ersättning ges därför (17 §). Om parterna ej kan sämjas om ersättningen, skall frågan avgöras av skiljemän. Den ersättningsberättigade äger dock, om han det hellre vill, omedelbart draga tvisten inför domstol (18 §). Minst fjorton dagar innan undersökningsarbete påbörjas skall inmutaren underrätta markägaren och eventuell nyttjanderättshavare därom (12 § första stycket). Annan inmutare än staten skall därjämte, om annat ej överenskoms, innan arbete påbörjas ställa av överexekutor godkänd pant eller borgen för all den ersättning han kan vara skyldig utgiva (12 §). Undersökningsarbetet skall enligt huvudregeln vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande (19 §). Har ansökan om utmål icke ingivits till bergmästaren inom denna tid, går inmutningsrätten förlorad. Undersökningstiden kan dock enligt bestämmelser i nämnda paragraf förlängas i följande tre fall, nämligen 1 av bergmästaren under lika lång tid som den varunder arbete icke kunnat bedrivas under undersökningstiden på grund av tvist om inmutningsrättens bestånd eller omfattning, 2 av bergmästaren med högst två år utöver den normala eller enligt 1 förlängda tiden, om undersökningsarbetet inte kunnat fullgöras på grund av markens beskaffenhet, arbetsinställelse, särskilda naturförhållanden o. d. samt 3 av kommerskollegium med högst tre år utöver den normala eller enligt 1 eller 2 förlängda tiden, när eljest synnerliga skäl finns därtill och det kan ske utan olägenhet eller med allenast ringa sådan för markens ägare eller innehavare. Inmutaren får inte använda vid undersökningsarbetet brutna inmutningsbara mineral 52

på annat sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning. Icke inmutningsbara mineraliska ämnen får av inmutaren brytas endast om det erfordras för undersökningsarbetets ändamålsenliga bedrivande, och av dem äger inmutaren använda vad som behövs för undersökningsarbetet (14 §). Visar inmutaren, att inom det inmutade området finns inmutningsbart mineral som lämpar sig för teknisk bearbetning och förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift, äger han, efter ansökning, vid särskild förrättning (utmålsförrättning) av bergmästaren få sig anvisat visst arbetsområde (utmål) samt inom detta bryta och tillgodogöra sig inmutningsbara mineral (2 §). Utmålets areal får inte överstiga 16 hektar (30 §). Utmålet, som skall avpassas efter fyndighetens sannolika sträckning och gruvdriftens behov samt i regel vara fyrsidigt med räta vinklar och begränsas av räta linjer, skall vid förrättningen utstakas samt förses med rosen eller skiljemärken ävensom inläggas på karta (32 §). För utmål gäller i huvudsak samma hindersbestämmelser som för inmutning (31 §). Sökanden äger själv bestämma hur stort utrymme inom utmålet han vill taga i anspråk för arbete ovan jord (33 §). Detta område skall särskilt utstakas och inläggas på kartan. Utanför utmålet äger sökanden vid förrättningen få sig anvisad nödig mark för upplagsplats, byggnad, väg m. m. (34 §). Områden, som erfordras för de i 33 och 34 §§ angivna ändamålen bör utstakas och preciseras vid förrättningen även om marken skulle tillhöra sökanden. Dispositionsrätten till marken kommer därefter att ingå i gruvegendomen, så länge gruvrätten äger bestånd, och gälla även gentemot ny ägare av marken. Efter utmålsläggningen kan på ansökan ytterligare mark för sagda ändamål anvisas vid särskild förrättning (45 §). Gruvinnehavaren får inte använda utmålet i dagen eller under jord för annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet för produkternas tillgodogörande, och område som anvisats utom utmål SOU 1969: 10

får användas endast för i 34 § angivet ändamål. I dagen får utmålet användas endast till den del det blivit löst. Annan än gruvinnehavaren tillhörig mark inom utmålet, som tas i anspråk för arbetet ovan jord, skall lösas. Jämväl mark som enligt 34 § upplåts utom utmålet skall lösas, om den helt tas i anspråk för avsett ändamål eller lider synnerligt men av upplåtelse. I annat fall skall för den utom utmålet upplåtna marken ersättning utgå för skada och intrång. Skall en del av fastighet avstås, och lider därigenom eller genom markens begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men, skall också denna del lösas, om ägaren begär det. Uppkommer eljest skada eller intrång på återstod av fastighet, skall ersättning ges härför. Även innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten kan vara berättigad till ersättning, om rätten går förlorad eller intrång förorsakas till följd av utmålsläggningen. Då till följd av utmålsläggningen förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall också sådan skada eller förlust ersättas (36 §). Lösen och annan ersättning skall enligt 37 § bestämmas i penningar att utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. 50 procents förhöjning utgår. Sämjas ej parterna om lösen eller annan ersättning, skall denna bestämmas av bergmästaren med gode män (38 §). Uppstår efter utmålsförrättnings avslutande skada eller intrång, som ej förutsetts vid förrättningen, kan särskild talan härom föras vid domstol (39 §). Vid utmålsförrättning fastställd lösen och annan ersättning skall inom 90 dagar från dagen för förrättningens avslutande oavsett förd talan utbetalas till den ersättningsberättigade (42 §). I vissa fall, såsom då den lösta marken är intecknad för fordran, skall ersättningsbeloppet dock i stället nedsättas hos länsstyrelsen. Försummelse med avseende på utbetalning eller nedsättning av ersättningsmedel kan bl. a. medföra att handräckning kan påkallas för gruvarbetets inställande. Länsstyrelsen har att fördela ersättningssumman i huvudsak i enlighet med reglerna om fördelning av köpeskilling för utmätSOU 1969: 10

ningsvis såld egendom (43 §). Sker inmutning av annan än staten, är staten (kronan) berättigad att till hälften med inmutaren deltaga i företaget (kronoandel). Kronoandelen kan begagnas till fullo eller till viss del (46 §). Kronan kan när som helst sedan mutsedel utfärdats anmäla sig till begagnande av kronoandel. Kronan har dock inte rätt att delta i undersökningsarbetet under undersökningstiden eller att uppträda med inmutares rättigheter vid utmålsläggningen. Från den tid kronan anmäler sig till begagnande av kronoandel eller, om inmutaren erhållit utmål, fr. o. m. året efter det då sådan anmälan skett, njuter staten del i gruvföretaget med skyldighet att vidkännas motsvarande andel i alla kostnader som därefter erfordras för arbetets bedrivande (48 §). Anmälan om kronoandel skall ske skriftligen hos bergmästaren sist inom en månad efter det regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått under en tid av sex månader från det bergmästaren erhållit underrättelse om påbörjande av sådan brytning. Anmälan kan dock alltid ske inom två år från utgången av det år under vilket utmålsförrättningen avslutats (47 §). Har anmälan om kronoandel inte skett inom den stadgade tiden, har inmutaren ensam rätt till gruvföretaget (50 §). För att kronan skall kunna bilda sig en säkrare uppfattning om fyndighetens värde föreskrivs att kronan före anmälan om begagnande av kronoandel äger verkställa provborrning eller annan liknande undersökning av mera begränsad omfattning. Inmutaren och kronan skall på begäran tillhandahålla varandra resultaten av verkställda undersökningar (47 §). Vid sitt inträde i företaget skall kronan enligt 49 § i förhållande till sin andel ersätta inmutaren för dessförinnan av denne anskaffad egendom eller nedlagd kostnad av följande slag, nämligen 1. byggnader och andra anläggningar, maskiner, redskap, inventarier och förråd, som är nödiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift, efter det värde egendomen har vid kronans inträde, 2. utgifter till jordlösen och annan ersättning enligt 36 § samt kostnader för ut-

målsförrättning och fördelning av ersättningsmedel, samt 3. kostnader för sådana efter utmålsförrättningen utförda tillredningsarbeten, som är nödiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift (schaktsänkning, ortdrivning och dyl.). Beträffande utmål som tillkommit före gruvlagens ikraftträdande eller på grund av dessförinnan sökt inmutning tillkommer motsvarande rätt i stället jordägaren (jordägarandel). Rätten att anmäla sig till begagnande av jordägarandel kan alltjämt aktualiseras, nämligen då gruvarbetet först efter utmålsläggningen kommer in på viss jordägares mark eller då utvidgning sker av äldre utmål. Enligt 19 § i 1884 års gruvstadga äger nämligen den, på vars ägovälde gruvarbete inkommer först efter utmålsläggningen, anmäla sig till begagnande av sin jordägarandel senast inom sex månader sedan arbetet kommit in på hans grund och han underättats därom av inmutaren. Gruvinnehavaren är skyldig att årligen till jordägaren erlägga en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral som brutits och uppfordrats inom utmålet. Avgälden är dock maximerad till 10 000 kronor för år och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden brytning pågått under sammanlagt 20 år (53 §). Gruvinnehavaren är vidare pliktig att, vare sig arbete bedrivs eller ej, utge en årlig försvarsavgift av tjugo kronor för varje hektar eller överskjutande del därav som utmålet omfattar. Av denna avgift tillfaller i princip hälften jordägaren och hälften kronan. Är gruvinnehavaren själv ägare av mark inom utmålet, skall hans andel i avgiften ej uttas (55 I). Om försvarsavgift trots påminnelse inte erläggs inom föreskriven tid, kan bergmästaren meddela beslut om gruvrättens förverkande (56 §). Genom förverkandet går gruvinnehavare förlustig all rätt dels till inom utmålet befintliga, icke uppfordrade inmutningsbara mineral, dels till de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna, dels till den mark som inom eller utom utmålet upplåtits för gruvdriften, dels ock till

stängsel som det ålegat gruvinnehavaren att hålla (57 § första stycket). Andra för gruvdriften gjorda anläggningar än de nu nämnda ävensom ur gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral får under högst två år efter förverkandet avgiftsfritt kvarligga för gruvinnehavarens räkning. Till det som inte inom denna tid bortförts, förlorar gruvinnehavaren all rätt. Marken äger jordägaren förfoga över utan lösen. Annan förverkad egendom tillfaller också jordägaren; dock skall de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna samt stängsel utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande. Icke uppfordrade inmutningsbara mineral ävensom uppfordrade sådana, som kvarligger inom utmålet på löst mark, tillfaller likaledes ny gruvinnehavare, i den mån de inte enligt vad nyss sagts får bortföras av den förre gruvinnehavaren. Beträffande rätten till brytning inom utmålet meddelas bestämmelser i 51 och 52 §§ gruvlagen. Sedan utmål blivit anvisat, äger den eller de som har del i fyndigheten (gruvinnehavaren) rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet befintliga inmutningsbara mineral (51 § första stycket). Även brutna sådana mineral, som härrör från äldre gruvbrytning, tillfaller gruvinnehavaren i den mån de antingen inte alls uppfordrats eller, uppfordrade, kvarligger inom utmålet på löst mark, dock med förbehåll för den i det föregående berörda rätt, som den förre gruvinnehavaren enligt 57 § äger att bortföra de brutna mineralen. Beträffande icke inmutningsbara mineral gäller, att dessa får brytas av gruvinnehavaren i den mån så erfordras för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga om de inmutningsbara mineralen (52 § första stycket). Av dessa icke inmutningsbara mineral får gruvinnehavaren använda vad vid gruvarbetet behövs och dessutom tillgodogöra sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från de inmutningsbara mineralen. Han får även i övrigt tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen, såvida icke dessa — mot erläggande av därå nedlagda kostnaSOU 1969: 10

der — av jordägaren avhämtas inom sex månader efter tillsägelse (52 § andra stycket). Gruvlagen innehåller även regler för det fall att två eller flera deltar i samma gruvrörelse. Främst har reglerna betydelse när kronan på grund av kronoandelen eller, beträffande äldre utmål, jordägaren innehar ena hälften och inmutaren andra hälften i utmål. Delägarna skall årligen utse en gruvföreståndare för gruvans förvaltning (59 §). Denne skall från delägarna infordra tillskott som behövs för erläggande av försvarsavgift och för iakttagande av föreskrifter som enligt bestämmelserna i 10 kap. om tillsyn över gruvarbetet meddelas av kommerskollegium eller bergsstatstjänsteman (60 §). Delägarna skall hålla stämma minst en gång om året, varvid gruvföreståndare skall väljas och andra gemensamma angelägenheter behandlas (61 §). Vid omröstning på stämman skall varje delägares rösttal beräknas efter den lott han äger i gruvan. Val avgöres vid lika rösttal genom lottning. I andra frågor skall den mening gälla såsom beslut för alla delägare vilken erhållit högsta rösttal eller vid lika rösttal biträds av ordföranden (62 §). Undantag härifrån har gjorts för det fall, att oenighet föreligger om brytningens omfattning. I 63 § stadgas sålunda bl. a. följande: Vill några delägare bryta mera och andra mindre och innehar de förra minst hälften i gruvan, får den större brytningen ske. De som påkallat denna är dock skyldiga att ensamma utge tillskott som erfordras utöver behovet för den mindre brytningen. Detsamma gäller, om några delägare vill börja brytning eller efter utmålsläggningen företaga arbeten för undersökning av fyndighet och andra inte vill deltaga däri. Reglerna i 59 och 60 §§ är indispensabla. I övrigt gäller samäganderättsreglerna endast i den mån delägarna inte avtalar om annat. Vid gruvlagens tillkomst antogs, att parterna alltid skulle komma att reglera sina mellanhavanden genom särskilda överenskommelser i sådana fall, då en verklig gruvbrytning planerades, varför gruvlagens samäganderättsregler ansågs få sin huvudsakliga betydelse därutinnan, att de kunde bidraga SOU 1969: 10

till att fixera själva utgångsläget för parternas förhandlingar (prop. 1938: 40 s. 167). I 9 kap. gruvlagen (65—67 §§) regleras formerna för överlåtelse av gruva eller andel däri och i 10 kap. (68—78 §§) meddelas åtskilliga bestämmelser om tillsyn över gruvdriften. I l l kap. gruvlagen slutligen meddelas vissa särskilda bestämmelser angående den rätt i gruvrättsligt hänseende som tillkommer innehavare av stadgad åborätt samt regler om talan mot bergmästarens beslut i vissa fall ävensom forum- och åtalsbestämmelser m. m. 2.2 1963 års lag om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län Inom Norrbottens län får inmutningsrätt enligt gruvlagen inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd beviljas annan än kronan (1 §). Tillstånd kan avse särskild fyndighet eller också fyndighet i allmänhet eller av visst slag inom område som anges i tillståndet. Tillstånd kan förbindas med de villkor som finns påkallade (2 §). Har efter tillstånd inmutning beviljats, får utmål anvisas inmutaren endast om inom det inmutade området finns fyndighet innehållande mineral av det slag tillståndet avser i sådan myckenhet, att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift med avseende på detta mineral (3 §). Ansökan om Kungl. Maj:ts tillstånd till inmutning inges till bergmästaren. Har ansökan ingetts, skall inmutningsansökan enligt gruvlagen vila i avbidan på Kungl. Maj:ts beslut (4 §). Underlåter någon som fått Kungl. Maj:ts tillstånd till inmutning att uppfylla med tillståndet förknippade villkor, kan länsstyrelsen på anmälan av vederbörande myndighet vid vite ålägga honom att fullgöra sina skyldigheter (5 §). Lagen gäller t. o. m. d. 31 dec. 1972.

2.3 1949 års lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m. Om rätt till gruva eller andel däri innehas av utländsk medborgare eller juridisk person eller av svensk samfällighet, som enligt 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att 55

förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd får förvärva inmutad mineralfyndighet, äger Kungl. Maj:t, om synnerliga skäl föreligger att säkerställa svenskt inflytande över gruvföretaget, förordna att rättigheten i fråga skall mot lösen avstås till kronan eller annan som Kungl. Maj:t bestämmer (1 §). Beträffande inlösen skall de allmänna bestämmelserna i expropriationslagen tillämpas, i den mån ej annat föreskrivs i inlösenlagen (3 §). Särskilda föreskrifter är meddelade bl. a. rörande utvidgning av inlösen (2 §), expropriationsdomstol (4 §), bestämmande av särskild löseskilling för viss egendom (5 §), skydd för innehavare av panträtter m. m. (6 och 7 §§).

2.4 Stenkolslagen

Rätten att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndighet är beroende på särskilt tillstånd (koncession) som meddelas av Kungl. Maj:t (1 §). Vid prövning av koncessionsansökan har Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida med hänsyn till företagets gagn för orten och det allmänna koncession enligt lagen bör beviljas sökanden (4 §). Söker flera koncession på samma område skall Kungl. Maj:t, oberoende av tiden då ansökningarna inkommit, bestämma vilken av sökandena, vare sig de är jordägare, upptäckare eller andra, som skall få företräde. Den som upptäckt fyndighet är dock berättigad att, om annan erhåller koncession, av denne få skälig gottgörelse (7 §). Ansökan om koncession skall göras till vederbörande länsstyrelse (2 §), som ofördröjligen skall ombesörja dess kungörande (3 §). Koncession får inte omfatta område överstigande 1 600 hektar (5 §). I koncessionen skall utsättas gränserna för området, den ytvidd i dagen som må anvisas för arbete och mark för väg samt den årliga arbetsskyldighet som minst skall fullgöras (8 §). Den som fått koncession äger uteslutande rätt att eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig inom området befintliga stenkolsfyndigheter ävensom de eldfasta leror

som förekommer i sammanhang med sådana fyndigheter (10 § första st.), övriga på djupet anträffade mineraliska ämnen får också brytas, i den mån det är erforderligt för arbetets ändamålsenliga bedrivande (10 § andra stycket). Område för arbete i dagen skall anvisas av bergmästaren vid särskild förrättning (12 § 1 mom.). Sådant område skall i allmänhet lösas av koncessionsinnehavaren (14 § 1 mom.). Den som fått koncession skall innan något arbete får utföras inom koncessionsområdet ställa säkerhet för skada eller intrång som genom arbetet kan tillskyndas jordägare eller annan (11 §). I viss överensstämmelse med gruvlagens regler om inmutningshinder finns bestämmelser att område för arbete i dagen inte får anvisas eller arbete under jord äga rum inom vissa särskilt fredade områden (13 och 16 §§). Vissa bestämmelser finns om kollision mellan koncession och inmutning. I princip har den först vunna rättigheten företräde (17 §). Koncession får inte överlåtas utan Kungl. Maj:ts medgivande (8 §). Vill koncessionsinnehavaren frånträda koncessionen skall han göra skriftlig anmälan därom hos länsstyrelsen (21 §). Jordägaren är berättigad att utan att delta i kostnaden för arbetet erhålla en avgift motsvarande värdet av 1/75-del av de stenkol och eldfasta leror som uppfordras i dagen. Finns flera jordägare inom koncessionsområdet skall de njuta lott i avgiften efter sin del i jorden (22 §). Den årliga arbetsskyldigheten får inte sättas lägre än att värdet av arbetet motsvarar femton dagsverken för varje hektar som koncessionen omfattar till och med 100 hektar, 10 dagsverken för varje hektar därutöver t. o. m. 300 hektar och 5 dagsverken för varje hektar därutöver (26 § 1 mom.). När omständigheterna föranleder därtill kan Kungl. Maj:t meddela den som innehar koncession på flera intill varandra gränsande områden tillstånd att, så länge koncessionen innehas av honom, under ett eller flera år genom arbete inom något eller några av områdena fullgöra arbetsskyldigheten för dem alla. Viss nedsättning av arbetsskylSOU 1969: 10

digheten kan medges för de tre första åren (2 mom.)- Därtill kommer att bergmästaren kan meddela s. k. vilostånd, varje gång för högst fyra år, men arbetsskyldigheten måste då vara fullgjord för minst sex år (27 §). Försummas arbetsskyldigheten kan koncessionen förverkas (31 §). Även beträffande stenkolsgruva finns bestämmelser om tillsyn m. m. (4 kap.). Beträffande salt-, olje- och gasfyndigheter gäller i stort sett samma bestämmelser som i fråga om stenkol. Vissa betydelsefulla skillnader råder dock efter lagändringar den 1 jan. 1964 och den 1 juli 1966. Koncession avseende olje- eller gasfyndigheter kan begränsas till att gälla under viss tid och till att avse endast undersökning av fyndighet (51 § första stycket). Liknande bestämmelser gäller beträffande saltfyndigheter. Här kan dock endast undersökningstillstånd tidsbegränsas (49 § första stycket). Kungl. Maj:t är inte bunden att till innehavare av bearbetningskoncession utse den som innehar undersökningskoncession, men man räknar med att den senare i regel också skall få bearbetningskoncession. Bearbetningskoncession avseende olje- eller gasfyndighet kan förenas med villkor att innehavaren skall till staten erlägga en årlig avgift beräknad efter mängden eller värdet av utvunnen olja eller gas (51 § tredje stycket). Bestämmelserna om arbetsskyldighet är beträffande salt-, olje- och gasfyndigheter ersatta med rätt för Kungl. Maj:t att vid meddelande av koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheter skall undersökas för att den rätt som grundas på koncessionen skall äga bestånd. Kungl. Maj:t kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta ämne. Koncession kan återkallas, om föreskrivna undersökningar inte utförs eller om eljest synnerliga skäl är därtill (49 § tredje och fjärde st., 52 § andra stycket). Maximiarealen för koncessionsområde avseende salt-, olje- och gasfyndighet utgör 10 000 hektar (50 § 2 mom., 52 § andra st.). Sveriges geologiska undersökning (SGU) eller annan myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall på begäran beredas tillfälle SOU 1969: 10

att genom geologisk sakkunnig följa koncessionsinnehavarens arbete och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma (50 § 3 mom. andra st., 52 § andra st.). Bestämmelserna rörande koncession för stenkolsbrytning är i huvudsak tillämpliga även beträffande alunskifferfyndigheter. Vid meddelande av koncession bestämmer Kungl. Maj:t i vilken omfattning skifferfyndigheten årligen får utnyttjas och vilka åtgärder som skall vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Vid koncessionen skall vidare fogas de föreskrifter som finns påkallade för att förebygga att annat industriellt företag hindras i sin utveckling eller som eljest finnas erforderliga ur allmän eller enskild synpunkt. Kungl. Maj:t äger tillika vid meddelande av koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas för att den rätt som grundas på koncessionen skall äga bestånd (56 §). Den som fått koncession på alunskifferfyndighet äger uteslutande rätt att inom koncessionsområdet för utvinnande av olja eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig där befintlig alunskifferfyndighet. Sedan område för arbete i dagen anvisats för inlösen, får alunskifferfyndigheten därinom inte heller eljest utnyttjas av annan. Koncession kan inskränkas till viss metod för fyndighetens tillgodogörande (58 §). Koncessionsinnehavaren får tillgodogöra sig kalksten och andra mineraliska ämnen som måste brytas för tillgodogörande av skiffern (58 §). Avgift till jordägaren utgår med 15 kronor för ar av den mark, inom vilken skiffer brutits i dagen eller under jorden eller olja utvunnits, vare sig marken blivit inlöst eller inte (60 §). Stenkolslagen är inte tillämplig på allmänt vattenområde i havet (48 a §). 2.5

Uranlagen

I uranlagen skiljs mellan undersökning och bearbetning av uranfyndighet. Undersökningsarbete får i stor utsträckning utföras utan särskilt tillstånd. Sålunda äger jordägare på sin mark, innehavare av gruvrätt på sitt gruvområde samt inneha-

vare av koncession enligt stenkolslagen eller uranlagen på koncessionsområdet utföra undersökningsarbete utan tillstånd av myndighet (2 §). Kan den, som vill utföra undersökningsarbete, inte utverka jordägarens medgivande därtill, eller vill undersökaren skaffa sig en skyddad ensamrätt att utföra undersökningsarbete, kan han söka särskilt tillstånd (undersökningstillstånd) hos kommerskollegium (1 och 4 §§). Vid prövning av ansökan skall kollegium beakta, huruvida ur det allmännas synpunkt tillstånd kan medges sökanden (9 §). Undersökningstillstånd får inte omfatta större område än 100 hektar (10 §). Undersökningstillstånd skall beviljas för viss tid, längst till utgången av tredje kalenderåret efter det då tillståndet beviljades (11 §). Vissa möjligheter till förlängning finns (14 §). Undersökningstillstånd får inte överlåtas utan medgivande av kommerskollegium (11 §). Kollegium äger uppställa särskilda villkor för undersökningstillstånd. Iakttas inte villkor eller föreligger eljest synnerliga skäl, äger kommerskollegium återkalla undersökningstillståndet (12 §). För bearbetning av uranfyndighet fordras alltid tillstånd av Kungl. Maj:t (koncession; 1 §). Frågan huruvida koncession skall beviljas sökanden skall i första hand bedömas med hänsyn till det allmännas intresse. Söker flera koncession på samma område, bestämmer Kungl. Maj:t vilken av sökandena som med hänsyn till det allmännas intresse bör få företräde (29 §). Den som har upptäckt en fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad att, om annan får koncession, få skälig gottgörelse av denne (45 §). Även koncessionsområdets maximistorlek är 100 hektar (30 §). För koncession äger Kungl. Maj:t uppställa särskilda villkor. I sådant hänseende kan meddelas föreskrifter, som finnes påkallade för att förebygga att annat industriellt företag hindras i sin utveckling. Om koncession beviljas på område, vartill gruvrätt tillkommer annan, kan bestämmelser meddelas för att reglera förhållandet mellan sökanden och innehavare av sådan rätt. När särskilda skäl föranleder det, kan föreskrivas vilka åtgärder, som skall vidtas för att åter-

ställa marken i lämpligt skick, sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Även andra villkor, som erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt, kan uppställas. Kungl. Maj:t äger tillika, när särskilda skäl är därtill, vid meddelande av koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas. Kungl. Maj:t kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende (31 §). Mark inom eller utom koncessionsområde, som koncessionsinnehavare behöver för gruvarbetet, skall anvisas vid bergmästareförrättning i huvudsaklig överensstämmelse med reglerna i gruvlagen angående utmålsförrättning. Också i fråga om koncessionsinnehavares skyldighet att lösa mark och utge ersättning för skada och intrång gäller bestämmelser, som i allt väsentligt överensstämmer med gruvlagens motsvarande regler (36—42 §§). Avgäld till jordägaren för brutna mineral utgår i överensstämmelse med gruvlagens regler. Förfarandet vid ansökan om undersökningstillstånd, koncession och bergmästareförrättning för markanvisning är i huvudsak utformat efter förebild från reglerna i gruvlagen om inmutning och utmålsförrättning. Koncession kan återkallas av Kungl. Maj:t, om uppställt villkor inte uppfyllts eller om eljest synnerliga skäl är därtill. Koncession får ej överlåtas utan medgivande av Kungl. Maj:t (33 §). SGU eller annan myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att genom geologisk sakkunnig följa arbetet och ta del av de vetenskapliga resultaten av detsamma (55 §). Inte heller uranlagen äger tillämpning inom allmänt vattenområde i havet (66 §). 2.6 Lagen om

kontinentalsockeln

Kontinentalsockellagen äger tillämpning på havsbottnen och dess underlag inom allmänt vattenområde samt på havsområdet utanför territorialgränsen ut till gränsen för grannstaternas del av kontinentalsockeln. LaSOU 1969: 10

gen reglerar främst eftersökande och tillgodogörande av mineraliska och andra icke levande naturtillgångar på havsbottnen. Lagen är dock inte tillämplig på inmutningsbart mineral inom allmänt vattenområde i havet (1 §). Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar tillkommer staten (2 §). Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer kan meddela tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtillgångar från denna. Tillstånd skall avse bestämt område och viss tid (3 §). Vid tillstånd kan fogas föreskrift som är påkallad från allmän synpunkt, såsom föreskrift om företagets ledning, sättet för arbetenas utförande, anläggningar på kontinentalsockeln för arbetena, karta över arbetena, provtagning, rapportering rörande verksamheten, användningen av produkterna och åtgärder till bevarande av fyndighet eller borrhål samt föreskrift till förebyggande av vattenförorening eller till skydd för sjöfarten, fisket eller annat allmänt eller enskilt intresse. Bestämmelser kan meddelas om omfattningen av undersökningsarbete eller utvinning. Tillstånd kan också förbindas med villkor om statligt deltagande i verksamheten, royaltyavgifter till staten eller liknande villkor (4 §). Tillstånd får inte överlåtas utan

SOU 1969: 10

medgivande av den som meddelat tillståndet. Samma myndighet kan återkalla tillståndet om föreskrift eller villkor för tillståndet åsidosätts eller om synnerliga skäl föreligger i annat fall (5 §). Lagen innehåller vidare bestämmelser om säkerhetszon omkring anläggning på kontinentalsockeln (6 §), kollision med inmutning på allmänt vattenområde (7 §), tillsyn över efterlevnaden av tillståndsföreskrifter (8 §), skyldighet för tillståndshavare att låta SGU eller annan myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer följa arbetet i geologiskt avseende och ta del av de geologiska resultaten därav (9 §), tillämpning av svensk lag på anläggning på kontinentalsockeln (10 §), ansvar vid brott mot lagen eller tillstånds föreskrifter (11 §), vitesföreläggande och handräckning (12 §), tystnadsplikt för vissa befattningshavare (13 §), svensk domstolskompetens och åtal (14 §), fullföljd av talan mot vissa beslut enligt lagen (15 §) samt bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda tillämpningsföreskrifter (16 §). Bestämmelser om tillsynsmyndighet, ansökningsförfarande, delegation av tillståndsgivning beträffande sand-, grus- och stentäkt till kommerskollegium m. m. har meddelats i en kungörelse d. 3 juni 1966 ang. tillämpningen av lagen om kontinentalsockeln.

3.1 Översikt över utländsk rätt

Inledning

Av framställningen i 1 kap. framgår att olika länders lagstiftning angående rätten till mineraltillgångar i huvudsak vilar på ett av tre skilda system, jordäganderättssystemet, koncessionssystemet och inmutningssystemet. Vilket system som behärskar ett lands gruvlagstiftning torde främst bero på historisk tradition och näringspolitiska överväganden. Av betydelse är också fyndigheternas natur och förekomstsätt. Redogörelser för utländsk gruvlagstiftning finns bl. a. i Digman, Svensk gruvrätt s. 39—53, i betänkande med förslag till uranlag (SOU 1958:41 s. 30—40) och i betänkandet Malmen i Norrbotten (SOU 1963: 36 s. 40—46). Utredningen begränsar därför sin framställning angående utländsk gruvrätt till en jämförande översikt. Utförligare redogörelser ges dock för finsk och norsk gruvrätt. Förutsättningarna ur geologisk synpunkt för malmfynd synes i Finland och Norge vara likartade med vad som gäller i Sverige. Rättsläget i Finland och Norge har dessutom ett särskilt intresse eftersom gruvlagstiftningen där nyligen varit föremål för en omfattande översyn. Denna har i Finland resulterat i en ny gruvlag. I Norge har förslag framlagts om ny gruvlag och om viktiga ändringar i den allmänna koncessionslagen.

3.2 Översikt över gruvlagstiftningen länder

i vissa

3.2.1 Länder ined jordäganderättssystem I Storbritannien, Förenta staterna och delvis även i Kanada tillkommer rätten till mineralfyndighet i princip jordägaren. För Storbritanniens del finns betydande undantag från den sålunda gällande grundsatsen. Så tillhör guld- och silvergruvorna i England sedan gammalt kronan. Under senare år har lagstiftningsåtgärder genomförts i avsikt att öka det statliga inflytandet inom gruvnäringen. Rätten till alla kolfyndigheter i Storbritannien har överförts till en statlig styrelse (the National Coal Board). Regler finns om tvångsförvärv för staten av ämnen användbara för produktion av atomenergi. Kolväten i naturligt tillstånd under jorden tillkommer kronan. Beträffande tillgodogörandet av fyndigheter på mark i statens ägo har i Förenta staterna utbildat sig regler som påminner om inmutningssystemet. Varaktig rätt till en fyndighet (belägen på s. k. mining lands) kan erhållas genom köp från staten av det berörda markområdet. Rätt härtill kan en upptäckare försäkra sig om genom att ta området i besittning under i lagen föreskrivna former. För bevarandet av rätten till det området fordras att årligen utförs ett försvarsarbete. Om vissa prestanda fullgjorts utfärdar vederbörande myndighet på ansökan och mot erläggande av ett fixerat pris SOU 1969: 10

köpebrev på området, varefter det med full äganderätt tillhör köparen. Som nämnts gäller i Kanada jordäganderättssystemet endast delvis. Rätt till mineralfyndigheter är i stor utsträckning förbehållen kronan och kan då upplåtas genom koncession på olika tider och villkor. 3.2.2 Länder med koncessionssystem Koncessionssystemet tillämpas som nämnts i kap. 1 i bl. a. Danmark, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Italien, Spanien och Portugal. Beträffande reglernas närmare utformning förekommer betydande variationer länderna emellan. 3.2.2.1 Undersökningstillstånd. I de flesta länder förekommer en uppdelning i undersökningstillstånd och koncession (bearbetningstillstånd). Undersökning utan ensamrätt får i några länder bedrivas fritt efter medgivande av markägaren eller, om detta ej kan utverkas, av myndighet. Så är bl. a. fallet i Frankrike och Belgien. Undersökningstillstånd med ensamrätt utfärdas i allmänhet diskretionärt av vederbörande myndighet, oftast regeringen eller en minister. I Frankrike och Italien krävs för erhållande av undersökningstillstånd att sökanden visar sig ha erforderliga tekniska och ekonomiska resurser att fullgöra undersökningsarbetet. Enligt den franska lagen skall sökanden vidare presentera ett allmänt program för arbetena samt förbinda sig att nedlägga en viss minimikostnad på undersökningarna. Beträffande undersökningsområdets storlek synes ingen maximigräns finnas i Frankrike, Italien och Belgien, utan området bestäms i tillståndsbeslutet. I vissa andra länder är undersökningsområdets storlek reglerad i lag. Undersökningstillståndets giltighetstid är i allmänhet två—tre år. Möjlighet till förlängning torde i regel finnas. I Frankrike, där förlängning kan ske i två omgångar med varje gång högst tre år, kan vid varje förlängning tillståndsområdet minskas intill hälften av dess föregående storlek. SOU 1969: 10

Skyldighet för tillståndshavaren att utföra undersökningsarbeten föreligger i vissa länder. I Frankrike kan sålunda undersökningstillstånd återkallas, om tillståndshavaren inte fullgör sina åtaganden enligt programmet, och i Italien måste undersökningsarbetet påbörjas inom en bestämd tid vid äventyr att tillståndet förverkas. 3.2.2.2 Förutsättningar för erhållande av bearbetningskoncession. Koncession meddelas i allmänhet efter diskretionär prövning av landets regering. Som förutsättning för att koncession skall erhållas gäller vanligen att sökanden besitter nödiga tekniska och ekonomiska resurser för att genomföra exploateringen. I några länder krävs att koncessionären skall ställa säkerhet för fullgörandet av sina åligganden. Av särskilt intresse är frågan om innehavaren av undersökningstillstånd är tillförsäkrad företrädesrätt att erhålla bearbetningskoncession inom undersökningsområdet. I allmänhet synes detta inte vara fallet. I Frankrike och Belgien avgör regeringen genom diskretionär prövning vem som skall ha företräde av flera sökande. Koncession kan alltså ges även åt den som inte innehar undersökningstillstånd. Upptäckare som inte får koncession är berättigad till gottgörelse av den som får koncession. Enligt den danska lagen omfattar å andra sidan koncession både undersökning och bearbetning. Och i Italien synes koncession ej meddelas åt annan än den som innehar undersökningstillstånd. I Frankrike finns vid sidan av koncession en enklare tillståndsform, bearbetningstillstånd, som meddelas för högst fem år och synes vara avsedd för produktion i mindre skala. Förlängning kan ske två gånger med högst fem år varje gång. Innehavare av undersökningstillstånd har rätt att erhålla bearbetningstillstånd om han påvisar fyndighet inom undersökningsområdet. Bearbetningstillstånd medför ej företrädesrätt till koncession. 3.2.2.3 Koncessionsvillkor. I flertalet länder (Danmark, Frankrike, Nederländerna, 61

Belgien, Italien) finns inga legala begränsningar beträffande koncessionsområdets storlek, utan detta bestäms vid koncessionens meddelande. Koncessionstiden är i princip obegränsad i Frankrike, Nederländerna, Belgien och Portugal. Å andra sidan föreligger i allmänhet möjligheter att återkalla koncession eller förklara den förverkad, om vissa koncessionsvillkor inte fullgöres. Koncessionsvillkoren upptar i allmänhet bestämmelser om exploaterings bedrivande. Som villkor för koncessionsgiltighet krävs i Danmark att koncessionsinnehavarens verksamhet i landet inte nedläggs, att bearbetning påbörjas före utgången av en i koncessionen angiven efterforskningsperiod av högst 10 år samt att efterforskning eller bearbetning inte ligger nere två år i följd. I Frankrike kan i visst fall återkallelse ske av koncession som varit obearbetad under 10 år. Bearbetningstillstånd kan återkallas om det inte tages i anspråk eller om arbetet ligger nere under mer än sex månader. I Belgien förverkas koncession om bearbetning inte påbörjats inom fem år efter koncessionens beviljande eller ligger nere under en femårsperiod. Kontinuerlig bearbetning krävs i Italien. I Portugal är koncessionsinnehavaren skyldig att påbörja bearbetningen inom tre månader, att genomföra gruvdriften enligt en godkänd plan och att hålla gruvan i konstant drift. Underlåter koncessionsinnehavaren att fullgöra föreskriven arbetsskyldighet, torde koncessionen i allmänhet kunna förklaras förverkad. Som exempel på inskränkningar i koncessionärens rätt må anföras att i Frankrike koncession kan förenas med villkor rörande etablering av bolag eller filial för transport, försäljning och export eller anslutning till redan existerande dylika organ eller anläggande eller underhåll av kemiska fabriker, järnverk eller metallindustri m. m. I samband med koncession förekommer allmänt avgifter dels till jordägaren och dels till staten. Angående bestämmelserna i Frankrike om statlig avgift kan nämnas att årlig avgäld fastställs genom konseljbeslut med beaktande av arealens storlek och fyn62

dighetens art. Partiell eller total befrielse från avgälden kan beviljas. Härvid tas hänsyn till intensiteten av exploaterings- och undersökningsarbetena. 3.2.2.4 Kontroll av den koncessioner ade verksamheten m. m. I flertalet länder är koncessionsinnehavaren underkastad övervakning av statligt tillsynsorgan. I Frankrike skall var och en som utför en borrning, ett arbete under jord eller en grävning vars djup överstiger tio meter oavsett vad ändamålet är kunna visa att anmälan gjorts till gruvinspektionen. Ingenjörerna vid gruvinspektionen, byrån för geologiska undersökningar och geologiska kartverket har tillträde till alla borrningar, grävningar och underjordiska arbeten. De är berättigade att ta del av alla prov, handlingar och upplysningar rörande geologiska, hydrologiska eller gruvtekniska förhållanden. Alla geofysikaliska mätningar skall i förväg anmälas till gruvinspektionen och resultaten skall meddelas till denna. På detta sätt insamlade handlingar och uppgifter får, såvida ej den som tillhandahållit handlingarna och uppgifterna lämnar sitt medgivande, inte utlämnas under tio år. Vissa undantag härifrån gäller dock. — Skyldighet att lämna rapporter till statlig geologisk institution angående undersökningsresultat m. m. föreligger även i en del andra länder. 3.2.3 Länder med

inmutningssystem

Inmutningssystemet tillämpas, som förut nämnts, beträffande malmfyndigheter i bl.a. Finland, Västtyskland, Österrike och — i kombination med ett koncessionssystem — Norge. Inmutningssystemen är i huvudsak uppbyggda efter samma principer som de svenska reglerna. Bland de förekommande avvikelserna må nämnas följande. I Tyskland gäller i flertalet stater att förläning (utmål) inte får avse större område än 220 hektar och att avståndet från upptäcktpunkten till områdets yttre gräns inte får överstiga 2 000 m och inte understiga 100 m. Förläning avser visst mineral, och SOU 1969: 10

flera förläningar kan därför förekomma på samma område. Om ur det allmänna intressets synpunkt övervägande skäl talar emot att driften inte hålles igång, kan gruvägare föreläggas att igångsätta eller återupptaga driften vid äventyr av gruvrättens förlust. Frågan kan dras inför domstol. Enligt Österrikes gruvlag föreligger skyldighet att utföra undersökningsarbeten på inmutat område. Utmål kan omfatta 4,8 hektar. För att få utmål och därmed rätt till bearbetning måste sökanden visa att han funnit mineral som kan anses brytvärda samt göra troligt att han förfogar över erforderliga medel för rationell gruvdrift. Arbetsskyldighet föreligger. För finsk och norsk rätt redogörs i avsnitt 3.3 och 3.4. 3.3 Finland Den finska gruvlagstiftningen bygger i flera avseenden på samma principer som den svenska. Ny gruvlag utfärdades den 17 september 1965. Tidigare gällde en gruvlag av år 1943. Gruvlagen är i princip tillämplig även på uranfyndigheter. Framställning och användning av ämnen ägnade för utvinning av atomenergi är emellertid underkastad kontroll enligt 1957 års atomenergilag. Reglerna i 1965 års lag avser även kalkstensgruvor. Angående stenkols- och oljefyndigheter, som hittills inte påträffats i Finland, saknas bestämmelser. Enligt vad som anfördes i propositionen med förslag till den nya lagen åsyftades med förslaget bl. a. att, mot bakgrunden av den förbättring av metoderna för malmletning och gruvdrift som den tekniska utvecklingen medfört, genom vidareutveckling av inmutningssystemet bereda företagare som bedriver systematisk malmletning bättre möjligheter att utföra förberedande letningsarbete inom vidsträckta områden och tillräckligt lång tid för utförande av undersökningar inom begränsade områden (prop, nr 122/ 1962). I den nya lagen stadgas rätt för envar SOU 1969: 10

att, mot ersättning för uppkommen skada, även på annans mark utföra geologiska och geofysikaliska observationer samt andra mätningar som anses nödiga vid letning efter mineral. Vissa områden är dock undantagna. Inmutningsområdets storlek har utsträckts från högst 9 hektar till högst 100 hektar. Ansökan om mutsedel görs hos handelsoch industriministeriet. Vissa inmutningshinder finns av liknande slag som i svensk rätt. Vidare gäller hinder mot ommutning utan tillstånd av ministeriet, såframt ej två år förflutit från det inmutningen eller fem år från det gruvrätten förfallit. Detta innebär en uppmjukning i förhållande till vad tidigare gällde. Då erfordrades nämligen ministeriets tillstånd vid ommutning oberoende av den tid som förflutit. Genom 1965 års gruvlag upphävdes tidigare gällande bestämmelser om statsgruvefält under motivering att de onödigtvis kringskar företagsamheten och att statens intressen kunde tryggas genom inmutning. Inmutare kan på förhand förbehålla sig företrädesrätt till inmutande av viss fyndighet inom ett uppgivet område av högst 900 hektar. Förbehållsanmälan, som är avgiftsfri, görs hos länsmannen eller magistraten i den ort där fyndigheten är belägen. I sådant fall skall ansökan om mutsedel inges inom ett år efter anmälningen. Ny förbehållsanmälan beträffande området får ske först sedan två år förflutit efter det föregående förbehåll upphört att gälla. — Stor vikt fästes i Finland vid den enskildes insatser inom malmletningen. Avsikten med institutet förbehållsanmälan är att underlätta för den enskilde att trygga gjorda fynd. Den nuvarande utformningen av bestämmelserna har emellertid, enligt vad som uppgivits, lett till att malmletningsorganisationerna gjort förbehållsanmälningar i en utsträckning som ej avsetts med lagstiftningen. Ansöker flera om mutsedel till samma område har den som först inlämnat ansökan eller anmälan prioritet till inmutning. Inmutning ger rätt att utföra undersökningsarbete. 63

Inmutaren är skyldig att erlägga årlig inmutningsavgift till staten. Inmutaren skall vidare erlägga årlig inmutningsersättning till jordägare. Inmutaren får frånträda inmutningsrätt till inmutningsområdet eller del därav genom anmälan till ministeriet. Inmutaren är pliktig att inom ett år från det inmutningsrätten frånträtts eller förverkats (genom att ansökan om utmålsläggning ej gjorts inom stadgad tid) till ministeriet inlämna detaljerad redogörelse för undersökningsarbetena på inmutningsområdet och resultaten av dem jämte kartbilagor. I redogörelsen bör enligt gruvförordningen 1) anges arten av de utförda undersökningsarbetena samt när och under vems ledning de utförts 2) redogöras för beskaffenheten av de bergarter, som påträffats vid djupborrning, resultaten av analyser av dem samt de väsentliga resultaten av anrikningsprov och andra undersökningar, som företagits för utredande av fyndighetens användbarhet, samt 3) uppges de viktigaste skälen till att inmutaren icke sökt utmålsläggning. Till redogörelsen skall fogas kartor, utvisande de väsentliga resultaten av de geologiska, geofysikaliska och geokemiska undersökningar, som företagits på området, borrhålens läge och riktning samt de viktigaste provtagningsställena. Redogörelserna är offentliga handlingar. Ådagalägger inmutaren att inmutningsbart mineral finns inom inmutningsområdet så rikligt och i sådan form, att fyndigheten sannolikt kan utnyttjas, är han berättigad att erhålla utmål. Ansökan om utmålsläggning görs hos ministeriet inom fem år från den dag mutsedel utfärdades. Förlängning av undersökningstiden kan medges med i allmänhet högst tre år. Utmålet utläggs vid särskild förrättning, varom ministeriet förordnar. Utmål skall utgöra ett enhetligt område och till storlek och form motsvara praktiska krav. Prövning sker av ministeriet. I utmålet kan medtas sådana områden som är nödvändiga för fyndighetens utnyttjande, såsom industri-, förråds-, avfalls- och bostadsområden, områden för vägar, transport64

anläggningar, kraft- och vattenledningar och avlopp samt sådana områden i närheten av fyndigheten varpå finnes jordart lämplig till fyllnadsjord vid gruvdriften eller annat material som erfordras såsom tillsatsmaterial vid förädling av gruvprodukter. Utmål får inte göras större än fyndighetens art och storlek skäligen kan anses förutsätta. Någon maximistorlek anges inte i den nya lagen. Föreskrifter om utmålets maximala storlek ges i ministeriets beslut angående utmålsförrättningen. Ansluts inte område som behövs för vägar m. m. till utmål, kan sådant område utanför utmålet anvisas såsom hjälpområde. Sedan utmål blivit utlagt får utmålsinnehavaren bearbeta och tillgodogöra sig alla inmutningsbara mineral inom utmålet. För varje utmål skall innehavaren årligen till ministeriet insända utredning, varav framgår huruvida och i vilken omfattning gruvarbete utförts inom utmålet. Till gruvarbete räknas också arbeten av förberedande natur som visar att innehavaren strävar till utförande av egentligt gruvarbete. Utredningen kan hemligstämplas. Har gruvarbete inte påbörjats inom tio år från utmålsläggningen skall ministeriet, efter att ha hört gruvrättsinnehavaren, förordna om att gruvdrift skall inledas inom två år, vid äventyr att gruvrätten eljest kan förklaras förverkad. Då allmänt intresse det kräver och på grund av behov av gruvmineralreserver eller på andra synnerliga skäl kan på begäran tiden för driftens inledande förlängas med högst fem år i sänder. Motsvarande gäller om gruvdrift inletts inom stadgad tid men därefter inställts under längre tid än fem år. Angående tillämpningen av bestämmelsen om föreläggande att inleda gruvdrift har upplysts att bestämmelsen, som i princip haft samma utformning sedan 1932, tolkas liberalt och att ingripande skett endast i några enstaka fall. Genom 1965 års gruvlag har tidigare bestämmelser om jordägarandel avskaffats. I stället skall till jordägaren erläggas en årlig brytningsavgift för utvunnen mineral. Brytningsavgiften fastställs av ministeriet efter hörande av en gruvnämnd. SOU 1969: 10

Tidigare utgick för varje inmutningsområde och utmål försvarsavgift, varav hälften tillföll staten och hälften jordägaren. Försvarsavgiften höjdes successivt fr. o. m. det sjätte året efter utmålsläggningen, om gruvarbetet då inte påbörjats. I den nya lagen har försvarsavgiften i utmålsskedet slopats vad angår avgiften till staten och i övrigt ersatts med en årlig utmålsavgift, som erläggs till jordägaren och vars storlek bestäms per ytenhet. Gruvlagen innehåller även vissa säkerhetsföreskrifter och bestämmelser om den övervakning av gruvarbetet som ankommer på ministeriet. För förberedande behandling av gruvfrågor av principiell natur och betydande räckvidd samt av andra i lagen nämnda ärenden biträds ministeriet av en gruvnämnd. Medlemmarna i denna förordnas av ministeriet bland företrädare för gruvindustrin, jordägarna och gruvarbetstagarna. Den geologiska, bergtekniska och juridiska sakkunskapen skall därjämte vara tillräckligt företrädd. Exploatering av malmfyndigheter i Finland sker till större delen genom statliga bolag. Däremot ligger kalkstensbrytningen i privata händer. Det har upplysts att av landets gruvindustri i dess helhet är ungefär hälften statsägd. 3.4

Norge

De norska gruvrättsliga bestämmelserna finns dels i lag den 14 juli 1842 angående bergverksdriften och dels i en allmän koncessionslag av den 14 december 1917. Enligt sistnämnda lag gäller koncessionstvång för förvärv av vattenfall, bergverk och fast egendom, m. m. Bergverkslagen bygger på inmutningssystemet. Envar får på annans mark företa skärpning efter metaller och malmer med undantag av myr- och sjömalm och alluvialt guld. Den som utan markägarens tillstånd bedriver skärpningsarbete på annans mark skall vara försedd med skärpningssedel, som utfärdas av bergmästare, länsman eller polismästare. SOU 1969: 10

Upptäckaren av en fyndighet skall för att bevara företrädesrätten göra anmälan om fyndet till länsmannen eller polismästaren. För att behålla den rätt som förvärvats genom anmälningen skall upptäckaren sedan inom viss tid, som för olika fall varierar mellan 18 månader och tre år, med företeende av »pr0vestuff» begära inmutning hos bergmästaren. Visar sig »pr0vestuffet» innehålla inmutningsbart mineral utställer bergmästaren mutningsbrev. Därefter har inmutaren rätt enligt bergverkslagen att igångsätta gruvdrift. Konungen eller den han förordnar kan medge att även mark, som erfordras för metallurgisk behandling eller annan förädling av utvunna metaller och malmer, skall avstås till inmutaren när det med hänsyn till rationell drift anses önskvärt att förädling sker i anslutning till utvinningen. På liknande sätt kan inmutaren kräva att också mark, där skärpning ej får ske utan jordägarens samtycke, skall avstås för gruvdriften, därest fråga är om metaller eller malmer av särskilt värdefullt eller samhällsnyttigt slag. Inmutningen medför även rätt att med företräde framför senare anmälare få anvisat utmål. Inom utmålet har inmutaren ensamrätt till gruvdrift. Endast en liten del av försvarade inmutningar — 7.290 stycken den 1 januari 1966 — är utmålslagda. Jordägaren är berättigad att deltaga i driften med en tiondel. I bergverkslagen bestämdes ursprungligen att inmutningsrätten skulle upphöra om gruvan ej hölls i oavbruten drift. Möjlighet fanns dock att inom en månad efter avbrottet begära anstånd hos bergmästaren. Praxis då det gällde att bevilja anstånd blev efter hand synnerligen liberal. Genom ändring år 1952 i bergverkslagen upphävdes bestämmelserna om anstånd och ersattes med ett avgiftssystem. Enligt detta är inmutningsrätten ej beroende av om drift igångsattes eller anstånd beviljas utan endast av att vissa avgifter, för närvarande 50 kronor per inmutning, årligen betalas till staten. När undersökning av en fyndighet av-

slutats eller inställts skall rapport om undersökningen och dess resultat jämte karta inges till bergmästaren. Lämnade upplysningar skall på begäran av uppgiftsgivaren hemlighållas så länge gruvrätten försvaras genom betalande av årsavgift. Enligt koncessionslagen får ingen annan än staten eller norska kommuner utan koncession igångsätta regelbunden gruvdrift på inmutningsbara mineral. Försöksarbete (pr0vedrift) av viss omfattning får företagas utan koncession. Koncession meddelas för viss tid, högst 50 år. Vid tidens utgång tillfaller gruvan med tillhörande mark, rättigheter, byggnader och maskiner inom koncessionsfältet staten med full äganderätt utan vederlag, övriga till bergverket hörande byggnader, maskiner och anläggningar kan staten lösa. Vid koncessionens beviljande kan bestämmelser meddelas i fråga om storleken av företagets aktiekapital och säkerhet för drift under tre månader. Arbeten till förberedelse av gruvdrift skall påbörjas inom bestämd frist. Driften skall ske på bergsmässigt sätt. Om vederbörande departement finner att driften väsentligen avviker från det bergsmässiga kan plan för arbetet begäras. Drift skall sedan ske i enlighet med den av departementet godkända planen. I koncessionen kan vidare föreskrivas att gruvprodukterna skall förädlas inom landet och att norska industriföretag skall få köpa produkterna för gängse pris. Ytterligare kan meddelas bestämmelser av social natur (angående bostäder m. m.) samt om skyldighet för koncessionsinnehavaren att bekosta vissa utgifter som föranleds av företagets tillkomst, exempelvis för sjukhus och vägar. För koncessionen kan bestämmas en produktionsavgift. Avgiften går till en bergfond för gruvforskning m. m. Angående tillämpningen av det blandade systemet i Norge har upplysts att det är ytterst sällsynt att inmutare vägras koncession. I de enstaka fall då så skett synes anledningen ha varit att man velat hindra utländska kapitalintressen att få för stort inflytande. På förfrågan i vilken utsträckning myn-

digheterna använt möjligheten att begära plan för gruvdriften har uppgivits, att detta inte torde ha förekommit. Speciella koncessionslagar har utfärdats om förvärv av kalkstensförekomster och kvartsförekomster. Genom lag den 15 februari 1946 om tilllägg till lagstiftningen om bergverksdriften har föreskrivits att det icke är tillåtet för annan än staten eller den som uppträder på statens vägnar att skärpa efter, anmäla, muta eller på annat sätt utnyttja förekomster av metall, som enligt Konungens förordnande anses vara av särskilt samhällsviktig betydelse, eller att förvärva eller utnyttja förekomster av mineral som innehåller sådan metall. Förordnanden har förekommit beträffande uran, torium, niob och tantal men har upphävts så att nu inte något mineral omfattas av lagen. Rätten till bearbetning av olje- och gasfyndigheter på norskt landterritorium tillkommer jordägaren. Speciell rättslig reglering av denna fråga saknas, vilket uppenbarligen sammanhänger med att de geologiska förutsättningarna för kolväteförekomster på fastlandet anses vara ogynnsamma. En revidering av den norska gruvrätten torde vara förestående. År 1961 tillsattes en kommitté, bergverkslagkommittén, med uppgift att göra en samlad genomgång av bergverkslagen för att bringa den i överensstämmelse med nutidens förhållanden och behov. Samtidigt uttalades att två kommittéer, bergverkskommittén av år 1951 och koncessionslagkommittén av år 1956, under senare tid dryftat spörsmålet om inmutningssystemet borde bibehållas och att båda enhälligt uttalat att systemet i princip borde upprätthållas. Mandatet för bergverkslagkommittén begränsades därför till en revision med bibehållande av inmutningsprincipen. Bergverkslagkommittén avgav i december 1967 betänkande med förslag till lag om bergverk. Ändringar föreslås som i väsentliga delar haft de svenska och finska gruvlagarna till förebilder. Huvuddragen i förslaget är följande. SOU 1969: 10

Envar har rätt att söka efter (skärpa), inmuta och få utmål på förekomst av inmutningsbara mineral. Med skärpning förstås arbeten som är nödvändiga för att eftersöka inmutningsbara mineral och som utförs på marken eller medför ingrepp i marken. Bestämmelsen om skärpningssedel faller bort men liksom enligt gällande rätt finns bestämmelser om ställande av säkerhet. Institutet anmälan om fynd slopas. I stället blir ansökan om inmutning det första ledet i förvärvet av en gruvrätt. Inmutning beviljas av bergmästaren utan att någon bevisning förekommer om fyndigheten. Inmutningsområdet skall ha rätvinkliga sidor och får inte vara större än 30 hektar. Inmutningen medför rätt att göra undersökningsarbeten och att företaga sådant försöksarbete som enligt koncessionslagen får bedrivas utan koncession. Beträffande områden som är fredade för skärpning utan jordägarens tillåtelse kan samtycke av departementet i vissa fall ersätta jordägarens medgivande. Ansökan om utmål skall göras inom fem år. Bergmästaren kan medge förlängning med högst tre år. Har flera inmutat samma område börjar fristen för den senare tillkomna inmutningen att löpa först då tidigare inmutningar förfallit. Innehavaren av den äldsta inmutningen kan hos bergmästaren begära utmål om han gör sannolikt att fyndighet av inmutningsbart material inom rimlig tid är brytvärd. I stort sett samma regler som för inmutningsområdet gäller om utmålets storlek och form. Genom utmålsläggningen erhålls rätt till gruvdrift när dessutom villkoren enligt den allmänna koncessionslagen uppfyllts. Utmålsläggning som en förutsättning för gruvdrift skall gälla även för dem som inmutat före lagens ikraftträdande. Fristen att söka utmål räknas i dessa fall från ikraftträdandet. Jordägarens deltagarrätt avskaffas och ersätts med en rätt till årlig avgift, utgörande en promille av värdet på det brutna men maximerad till 6.000 kronor om året per utmål. För beståndet av rätt till inmutning och utmål krävs att årlig avgift betalas till staSOU 1969: 10

ten med 10 kronor per hektar av inmutningsområdet respektive 15 kronor per hektar av utmålet. Bestämmelserna om uppgiftsskyldighet angående undersökningar övertas med smärre ändringar. Det tilläggs en bestämmelse att årlig rapport skall lämnas till bergmästaren om företagna undersökningar i gruvor och resultatet av dem. Förslag föreligger även till ändringar i den allmänna koncessionslagen. Genom proposition till odelstinget nr 69 — 1966/ 67 har, på grundval av ett år 1960 avgivet betänkande av koncessionslagkommittén, föreslagits i huvudsak följande. Koncessionsplikt införs vid förvärv av äganderätt eller nyttjanderätt till fyndighet som annan anmält eller inmutat enligt bergverkslagen. Förvärv av staten och norska kommuner undantas liksom vissa familjerättsliga fång och överlåtelser mellan nära anhöriga. Det anses sålunda att köp och liknande förvärv av fyndigheter bör vara förbundet med plikt att igångsätta regelbunden drift. I propositionen uttalas att naturresurser av denna karaktär bör utnyttjas och inte vara föremål för köp och försäljning som annan fast egendom. Gällande lags regler om koncessionsplikt vid igångsättande av regelbunden gruvdrift bibehålls. Förslaget innehåller därjämte en bestämmelse, som företer viss likhet med den finska gruvlagens regel om föreläggande att inleda gruvdrift. Den som förvärvat gruvrätt genom anmälan och inmutning och alltså ej behövt söka koncession vid förvärvet skall vara skyldig att inom 10 år igångsätta försöksarbete eller söka koncession för regelbunden drift. Bestämmelsen skall endast vara tillämplig beträffande dem som beviljats inmutning efter lagens ikraftträdande. Anstånd kan beviljas av departementet. I propositionen anförs att departementet lägger största vikt vid att gruvrättigheter undersöks så att drift eventuellt kan igångsättas och att endast de som har sådana avsikter bör få lägga beslag på gruvrättigheter. Bergverkslagkommittén yttrar sig i sitt betänkande angående den begränsning som 67

sålunda föreslås i gruvinnehavarens rätt. Kommittén anser att fristen gärna kan vara något längre, t. ex. 15 år. Vidare anför kommittén att uttryckligen i lagen bör fastslås dels att förlängning ej bör nekas om fyndigheten kan anses vara en rimlig reserv för innehavarens gruvdrift och dels att förlängning i allmänhet ej bör vägras om det finns rimlig grund att antaga att gruvdrift kan komma i gång om förlängning medges. Slutligen konstateras att man varit inne på tanken att föreslå bestämmelser om möjlighet att avskaffa äldre gruvrättigheter som ej sätts i drift. Kommittén har dock stannat vid att det i vart fall för närvarande inte finns behov av sådana bestämmelser. I propositionen föreslås vidare att man för gruvornas vidkommande upphäver bestämmelserna att koncessionstiden skall vara begränsad och att gruvan vid koncessionstidens slut skall tillfalla staten. I stället införs enligt förslaget möjlighet att ge koncession utan tidsbegränsning men med rätt för staten att kräva revision av koncessionsvillkoren efter 50 år. Beträffande koncessionsvillkoren föreslås ytterligare att nedläggning av gruva endast får ske efter samtycke av departementet. Vidare införs möjlighet att i samband med koncession meddela villkor av naturvårdskaraktär. Slutligen må nämnas att produktionsavgiften till bergfonden föreslås upphävd. Propositionen har ännu inte lett till lagstiftning.

4 Gruvhanteringen i Sverige

Gruvhanteringen i vårt land har anor sedan början av medeltiden. Redan tidigt på 1200talet bildades i Mellansverige sammanslutningar, s. k. bergslag, för att bryta och förädla skilda malmer. Med undantag för Sala silvergruvas och Falu koppargruvas storhetstid på 1500- och 1600-talen har järnhanteringen dominerat. Hanteringen var länge koncentrerad till Bergslagen. Sedan de stora fyndigheterna i Kiruna och Malmberget omkring sekelskiftet genom järnväg anknutits till hamnarna i Narvik och Luleå, har tyngdpunkten i järnmalmsproduktionen flyttats till dessa fyndigheter. Bristen på andra metaller än järn under första världskriget föranledde en år 1918 påbörjad ännu pågående intensiv malmletningsverksamhet inom det s. k. Skelleftefältet i norra Västerbotten. Arbetet ledde efterhand till upptäckten av en rad fyndigheter av sulfidmalmer, dvs. malmer innehållande svavelföreningar (sulfider) med framför allt järn (svavelkis), koppar, bly, zink och silver samt gediget guld och till upptagande av gruvdrift i betydande omfattning. Stenkolsbrytning har bedrivits i nordvästra Skåne alltsedan den första kolflötsen upptäcktes i närheten av Hälsingborg år 1571. Kolen är emellertid av låg kvalitet och flötserna är tunna. I samband med kolets minskade betydelse som bränsle har kolbrytningen i Skåne numera i det närmaste upphört. SOU 1969: 10

Vidare har brytning av alunskiffer för framställande av olja på senare tid förekommit på Kinnekulle och i Kvarntorp. Brytning av alunskiffer för detta ändamål har numera upphört. Exploatering av uranfyndigheter pågår sedan 1965 vid Ranstad. Åren 1955—1964 eller under delar av denna period var 93 gruvor i drift, varav 69 järnmalmsgruvor och 24 gruvor avseende annan malm, huvudsakligen sulfidmalmer. Antalet driftsgruvor minskade betydligt under senare delen av perioden. Den 1 jan. 1968 var 43 järnmalmsgruvor, 17 sulfidmalmsgruvor samt 1 manganmalmsgruva i produktion. Av järnmalmsgruvorna låg 7 i Norrbotten och 36 i Bergslagen samt av sulfidmalmsgruvorna 9 i Västerbotten och Norrbotten samt 8 i Bergslagen, där även manganmalmsgruvan är belägen. Gruvbrytningen i Sverige sker numera med få undantag under jord. Djupast är f. n. gruvan i Ställberg, som når ned till 916 m. under markytan. Vanligen sker brytningen på djup mellan 100 och 500 m. Schakt upptages från dagen ned till gruvans fyndiga delar. Schaktet används som förbindelseled till marken och mellan olika nivåer i gruvan. Malmen bryts genom borrning och sprängning samt transporteras till kross- eller schaktfickor. Efter grovkrossning under jord uppfordras det brutna materialet, vilket består av en blandning av malm (direkt användbar malm och/eller anrikningsmalm) och ofyndigt berg (gråberg),

till markytan för behandling i ovanjordsanläggningar. Vid järnmalmsgruvorna sovras det uppfordrade berget i ett sovringsverk, varvid man beroende på malmens järnhalt erhåller direkt användbar malm i form av styckemalm och mull samt anrikningsmalm och ofyndigt berg. Anrikningsmalmen transporteras till anrikningsverk för ytterligare nedkrossning och målning med efterföljande separering, varvid de järnrika mineralkornen skiljs från gråbergsmineralen och bildar slig. Vid sulfidmalmsgruvorna går det uppfordrade malmhaltiga berget i regel direkt till anrikningsverk för krossning, målning och separering. Den svenska gruvindustrins produktivitet är hög. Verksamheten har i betydande utsträckning mekaniserats i takt med vad som varit tekniskt möjligt, och produktionen har, när förutsättningar funnits, koncentrerats till större enheter. En ökad produktivitet har därvid erhållits bl. a. genom utveckling och nykonstruktioner av maskinparken, förbättrad borrningsteknik och rationaliserade transporter. Möjligheten att mekanisera och förenkla brytning och upplastning av malm har samband med den brytningsmetod som används. Denna bestäms i sin tur huvudsakligen av den enskilda malmkroppens dimensioner och stupningsförhållanden, malmens karaktär samt berghållfastheten. De tekniska möjligheterna att ytterligare rationalisera här avsedd del av produktionsprocessen når därför vanligen en optimal gräns redan vid brytning av en relativt liten malm och är i princip oberoende av produktionens storlek. Har en gruva väl utbyggts i sådan omfattning att utvecklingen på den maskintekniska sidan kan fullt utnyttjas, står därefter med nuvarande teknik i allmänhet inga större produktivitetsförbättringar att vinna genom ökad stordrift vid själva brytningen. Om man t. ex. för ökning av driften upptar nya centralschakt, vilket erfordras i dylika fall, får man i produktivitetshänseende i huvudsak multiplar i förhållande till tidigare drift. Det sagda utesluter givetvis inte möjligheten att nya metoder för den direkta gruvbrytningen framdeles kan skapa 70

förutsättningar för att ännu större brytningsenheter än de, som är aktuella i dag, blir ekonomiskt fördelaktiga. Om sålunda möjligheterna att ytterligare rationalisera den direkta malmbrytningen är förhållandevis oberoende av produktionens omfattning, är däremot kostnaderna för bergets transport till schakt, för uppfordring samt för malmens behandling ovan jord i hög grad kvantitetsberoende. En större produktion medger insättande av mera ekonomiska transportenheter i orter och schakt samt sänker anläggnings- och driftskostnaderna per ton för sovring, anrikning, serviceanläggningar etc. Under i övrigt likartade förhållanden ger därför en stor, samlad malmkropp de största möjligheterna att rationalisera verksamheten totalt sett, men även vid exploatering av ett antal mindre, varandra närliggande malmer kan stordriftens fördelar utnyttjas. Samordnade transporter av brutet berg kan därvid ske under jord till gemensamma uppfordringsschakt eller ovan jord. Transportmöjligheterna under jord begränsas särskilt vid mindre gruvor av de höga kostnaderna för utsprängning av transportvägar. Ovanjordstransport med stora moderna enheter kan däremot utföras till så låg kostnad att man i många fall, framför allt i fråga om sulfidmalmer, kan utnyttja centrala anrikningsverk även om transportvägen uppgår till flera mil. Vid järnmalmsbrytning utgörs som nämnts de färdiga produkter som lämnar gruvan huvudsakligen av styckemalm, mull och slig. Styckemalm används som direkt hyttbeskickning och, i mindre omfattning, som färskningsmalm vid stålframställning. Muller och sliger måste för den metallurgiska behandlingen vanligen överföras i styckeform. Detta sker i allmänhet genom sintring — pannsintring eller bandsintring — vid hyttan eller genom kulsintring (pellitisering). De olika järnmalmskvaliteternas avsättning sammanhänger med de metallurgiska processerna för järn- och stålframställning. Bland dessa märks thomas-, elektrostål- och martinprocesserna samt de under senare år tillkomna speciella syrgasmetoderna LD och Kaldo. Av betydelse för de olika SOU 1969: 10

metodernas användbarhet är bl. a. malmens fosforhalt. I Mellansverige är fördelningen på fosforfattiga och fosforrika malmer — till de senare hör t. ex. Grängesberg, Idkerberget och Blötberget — tämligen jämn, medan de fosforrika malmerna dominerar i lapplandsgruvorna. Produktionen i ton räknat vid de svenska gruvorna har mer än fördubblats sedan 1949. År 1966 uppfordrades ur gruvorna totalt cirka 48,5 milj. ton malm och berg. Härur erhölls cirka 28 milj. ton järnmalmsprodukter och cirka 3,7 milj. ton annan malm, huvudsakligen sulfidmalm, varur utvanns cirka 0,8 milj. ton slig. Malmproduktionens saluvärde beräknades 1966 till 1,5 miljarder kronor, och dess andel av industrins totala förädlingsvärde utgjorde 3,1 %. Antalet inom gruvindustrin sysselsatta personer utgjorde samma år omkring 12.700, motsvarande 1,3 % av antalet sysselsatta i hela industrin. Förädlingsvärdet per sysselsatt är cirka 2,5 gånger högre än motsvarande genomsnittsvärde inom den svenska industrin. Järnmalmen är en av de stora enskilda posterna i den svenska exporten. Malmprodukternas exportvärde var 1966 1.006 milj. kr, vilket motsvarade cirka 4,6 % av det totala exportvärdet. Järnmalmsproduktionen 1966 motsvarade 4,5 % av världsproduktionen. Den svenska järnmalmsexporten samma år utgjorde drygt 14 % av världshandeln över haven med järnmalm. Tillgången på inhemsk järnmalm har haft väsentlig betydelse för den svenska järn- och stålindustrins utveckling. Av järnmalmsproduktionen 1966 belöpte cirka 21,8 milj. ton på norrbottensgruvorna och cirka 6,2 milj. ton på Bergslagsgruvorna. Cirka 80 % av produktionen kommer från de tre stora enheterna Kiruna, Malmberget och Grängesberg. Andelen direkt användbar malm (huvudsakligen styckemalm) utgjorde i Norrbotten cirka 18,8 milj. och i Bergslagen cirka 3,4 milj. ton. Av produktionen i Lappland avsattes 96 % på export. Exportandelen från Bergslagsgruvorna utgjorde cirka 49 % eller 2,8 milj. ton, varav huvuddelen styckemalm. De viktigaste avSOU 1969: 10

nämarländerna var Västtyskland, Storbritannien och Belgien. Huvudparten av Bergslagsgruvorna ägs av företag som har egna järnverk och använder en stor del av malmen vid de egna verken. Lapplandsmalmerna utskeppas över Narvik och Luleå. Den största exporthamnen för järnmalm i Mellansverige är Oxelösund. Övriga utförselhamnar för den mellansvenska järnmalmen är Gävle, Hargshamn, Västerås och Köping. Beträffande den framtida utvecklingen av järnmalmsproduktionen har 1965 års långtidsutredning (SOU 1966:51 bil. 4, s. 74 ff) räknat med en årlig sexprocentig produktionsökning fram till år 1970 samt en fortsatt, något långsammare ökning under 1970-talet. Utvecklingen är emellertid svår att bedöma. Flera faktorer har tillstött, som försämrar de svenska gruvornas konkurrenssituation. Den viktigaste anledningen därtill är att utbudet av järnrik eller lättanrikad malm ökat utomordentligt starkt genom att nya gruvor öppnats i Kanada, Sydamerika, Västafrika och Australien. Dessa fyndigheter bryts i dagbrott med låga produktionskostnader. Därtill kommer att transportkostnaderna sjunkit radikalt genom tillkomsten av större fartygsenheter, vilket minskat den fraktfördel den svenska malmen tidigare haft i jämförelse med malm från andra världsdelar. Båda faktorerna har lett till betydande prisfall. Vidare har det försteg som de fosforrika svenska exportmalmerna haft vid hittills brukliga metallurgiska processer minskats genom att man nu utvecklat billiga och effektiva stålprocesser som grundas på fosforfattig malm och syrgasblåsning. Slutligen väntas världens efterfrågan på järnmalm komma att stiga relativt långsamt. De lappländska gruvornas lönsamhet har redan påverkats negativt av de anförda omständigheterna. Tack vare produktionens storlek, gynnsamma brytningsförhållanden och malmens höga järninnehåll torde man enligt långtidsutredningen likväl kunna räkna med viss fortsatt produktionsökning i framtiden, varvid sannolikt åtgärder för defosforering av de lämpligaste malmtyper71

na kommer att krävas. Prognosen för malmbrytningen i Grängesberg, som förutom export på grund av närheten till de mellansvenska järnverken kan påräkna en viss inhemsk marknad, är i stort sett densamma. För de övriga mellansvenska järngruvornas del ter sig situationen annorlunda. Begränsade malmareor och låg järnhalt, som gör produktionskostnaderna upp till tre gånger högre än vid lapplandsgruvorna, medför att möjligheterna för flertalet av gruvorna i fråga att upprätthålla exporten i nuvarande omfattning måste betraktas med skepsis. Den hårdnande konkurrensen har redan lett till att vissa på export inriktade gruvor lagts ned. Bergslagsgruvorna kommer troligen i framtiden främst att få tjäna som leverantörer till de mellansvenska järnverken, varvid dessas behov av tackjärn blir utslagsgivande för gruvornas expansionsmöjligheter. Sulfidmalmsgruvornas produktion av anrikningsmalm och direkt användbar malm fördubblades under åren 1950—1966. Produktionsökningen hänförde sig i första hand till blymalm. Även koppar- och zinkmalmsproduktionen har stigit, ehuru i väsentligt lägre takt. Närmare 90 procent av den svenska sulfidmalmsproduktionen kommer

från olika fyndigheter i Skelleftefältet, vilka ägs av Boliden AB eller för statens räkning drivs av bolaget, samt från bolaget tillhöriga fyndigheter i Laisvall i Norrbottens län och i Bergslagen. Utvinningen av malmernas innehåll av koppar, arsenik och ädelmetaller samt del av svavel- och blyinnehållet sker i bolagets smältverk i Rönnskär. Något inhemskt zinksmältverk finns inte, utan produktionen av zinkslig går helt på export, företrädesvis till hyttor i Norge och Belgien. Produktionen av svavelkis utnyttjas för tillverkning av svavelsyra inom den kemiska industrin samt för beredning av sulfitkoksyra inom cellulosaindustrin. Sulfidmalmerna är i allmänhet s. k. komplexmalmer med låga metallhalter. Genom att förädlingen fram till färdig metall i stor utsträckning sker inom landet och genom att produktvärdena är relativt höga spelar transportkostnaderna ej någon avgörande roll för produkternas avsättning. Marknadsläget har för sulfidmalmsgruvornas del varit tämligen gott under senare år. Sedan en ny kopparmalmsgruva öppnats i Aitik i Norrbotten kan en betydande ökning av sulfidmalmsproduktionen väntas.

SOU 1969: 10

5.1 Malmletningen

Inledning

De malmer och vissa andra mineral av speciellt intresse som är inmutningsbara enligt gruvlagen förekommer som mer eller mindre skarpt avgränsade kroppar. Till formen kan dessa kroppar beskrivas som mer eller mindre regelbundna skivor eller linjaler. De intar vanligen ett upprest läge. Deras utgående i bergytan under jordtäcket — som till mer än 95 % täcker den svenska berggrunden — får därigenom formen av långsträckta, relativt smala band eller linser med mycket varierande förhållanden mellan längd och bredd. Arealen på horisontella snitt genom malmkroppen (malmarean) varierar i Sverige mellan extremvärdena 8 n r (Holmtjärnsgruvan i Västerbotten) och 350 000 n r (Kiirunavaara). Allmänt kan sägas att de svenska malmerna på grund av sitt i regel uppresta läge har relativt liten malmarea. Fyndigheterna är ofta små och — särskilt sulfidmalmerna — svårupptäckta. De kan ligga på långt avstånd från varandra men vanligen finner man ett antal separata malmkroppar samlade inom ett begränsat område, ett malmfält. Som jämförelse kan nämnas de horisontellt liggande franska minettemalmerna som utbreder sig över mer än tio kvadratmil. I sammanhanget bör också nämnas att de fossila bränslena och saltfyndigheterna har ett helt annat uppträdande än de inmutningsbara mineralen. Stenkolen bildar tunna lager med stor horiSOU 1969: 10

sontell utbredning. Utmärkande för oljeoch gasförekomster är att de uppträder i sammanhängande fält med relativt stor areal och att de är av ekonomiskt intresse även på betydande djup. För att gruvhanteringen i vårt land skall kunna vidmakthållas och expandera krävs att kända malmtillgångar undersöks ytterligare och att dessa tillgångar successivt utökas genom upptäckt av nya mineralfyndigheter. För detta ändamål bedrivs sedan länge en omfattande prospekterings- och undersökningsverksamhet i landet. I det följande skall lämnas en översiktlig redogörelse för denna verksamhet och därmed sammanhängande förhållanden i den mån de kan anses ha betydelse för utformningen av det gruvrättsliga systemet. 5.2 Malmletningsteknikens utveckling. Kostnad för olika förfaranden. De flesta äldre malmförekomster har upptäckts genom att malmerna varit blottade eller lämnat spår i form av blocksamlingar eller vittringsprodukter. Under 1600-talet började man i Sverige använda gruvkompassen, med vars hjälp man kunde upptäcka magnetiska mineral även inom jordtäckta områden. Ända fram till slutet av första världskriget utgjordes de mest praktiserade metoderna för malmletning av, förutom den magnetiska metoden, direkt uppsökande av malmutgåenden, blockletning, systematisk

vaskning, grävning av undersökningsdiken och provgropar samt rördrivning och borrning. Emellertid skapade den geologiska vetenskapens utveckling under 1800-talet, då en systematisk geologisk kartering påbörjades, bättre förutsättningar för letandet efter malmer. Områden där malmmineraliseringar föreföll möjliga kunde skiljas från ofyndiga områden samtidigt som framsteg gjordes beträffande förståelsen av malmernas uppkomstsätt och deras samband med geologiska strukturer. De geologiskt skolade malmletarna hade dock ända fram till slutet av första världskriget begränsade tekniska hjälpmedel till förfogande för sina arbeten. Sedan första världskriget har malmletningstekniken genomgått en snabb utveckling som tillfört prospekteringen flera nya vetenskapliga undersökningsmetoder och som bl. a. möjliggjort att för rimliga kostnader systematiskt genomsöka stora arealer. Till det väsentliga i den nya malmletningstekniken hör den systematiska användningen av geofysiska undersökningsmetoder. Dessa metoder bygger på det förhållandet att bergarter och malmer företer olikheter beträffande vissa fysikaliska egenskaper som magnetiserbarhet, elektrisk ledningsförmåga, volymvikt, elasticitet och radioaktivitet. Man talar därför om magnetiska, elektriska, gravimetriska, seismiska och radiometriska metoder. Magnetiska och gravimetriska metoder är särskilt betydelsefulla vid letning efter järnmalmer och elektriska och gravimetriska metoder vid sulfidmalmsprospektering. Vid andra världskrigets slut började man företaga magnetiska mätningar med flygburen apparatur. Senare har också konstruerats instrument för elektriska mätningar och radioaktivitetsmätningar från flygplan. Flygmätningar av detta slag görs numera i mycket stor omfattning. Sådana mätningar, vilka fått stor betydelse för översiktliga undersökningar, behöver kompletteras med geofysiska markmätningar. Vid slutet av 1930-talet framkom metoder för geokemisk malmletning. Dessa syftar till att finna anomala, från malmmineraliseringar härrörande metallhalter i täckande 74

jordlager eller i fast berggrund och vatten. Geokemiska undersökningar är särskilt värdefulla vid prospektering efter legeringsmetaller som molybden och volfram, då fyndigheter av dessa ämnen som regel ej kan lokaliseras med tidigare omnämnda geofysiska metoder. Insamlade geokemiska prov undersöks vanligen spektralanalytiskt med långt driven automatik. Man har även gjort försök med mekanisk anrikning av tunga mineral från jordartsprover. Både när det gäller geofysiska mätningar och geokemiska undersökningar är det endast under särskilt gynnsamma omständigheter möjligt att direkt lokalisera ev. malmkroppar. Detta sammanhänger med att man erhåller anomala värden icke enbart över malmförekomsterna utan även på andra ställen. När det gäller ytligt belägna magnetitjärnmalmer är såväl de magnetiska som gravimetriska indikationerna vanligen så särpräglade i förhållande till omgivningen att de framstår mycket tydligt på anomalikartorna. De elektriska anomalier man erhåller över sulfidmalmer skiljer sig däremot icke från anomalier över andra vanligt förekommande elektriskt ledande kroppar (grafitförande skiffrar, krosszoner m. m.). För att kunna få fram sulfidmalmer och djupbelägna malmer krävs därför som regel omfattande efterföljande prospekterings- och undersökningsarbeten av skiftande slag. I detta sammanhang bör framhållas att en av de traditionella metoderna i malmprospektering, nämligen blockletning, alltjämt har stor betydelse. Man använder sig därvid av det förhållandet att inlandsisen, där den glidit fram över nu moräntäckta malmer, fört med sig block som kvarlämnats när isen smälte. Genom kartläggning av funna block och en geologisk utredning av isens transportriktningar kan blockens ungefärliga utgångsort lokaliseras.1) De indikationer som misstänks vara orsakade av malmförekomster undersöks i de flesta fall genom diamantborrning. Borr1

Genom att landets kvartärgeologiska historia blir allt bättre känd, kan också bedömningen av blockfynd bli allt säkrare. SOU 1969: 10

ningsprogrammet kan vara mer eller mindre omfattande. Genom analys av borrkärnor från borrhål med olika placering, lutning och längd samt utredning av de geologiska förhållandena erhålls erforderliga data för beräkning av malmens storlek och sammansättning. Även inom malmgeologin har under de sista decennierna väsentliga landvinningar gjorts. Man känner nu betydligt bättre än tidigare den geologiska utvecklingen i Skandinavien samt sambandet mellan malmerna och denna utveckling. Härtill kommer de nya möjligheter till mera detaljerat och avancerat geologiskt arbete som öppnat sig genom den i det föregående redovisade utvecklingen inom geofysik och geokemi. I Sverige, där som nämnts ytan till större delen är täckt av jord och vatten, var berggrundsgeologen tidigare i sin kartering nästan uteslutande hänvisad till observationer på de sparsamt förekommande bergblottningarna. Ur de anomalikartor som är resultat av de geofysiska och geokemiska fältmätningarna kan ett stort antal viktiga geologiska upplysningar utläsas om bergarternas stryknings- och stupningsförhållanden, berglagrens veckningar, bergartsgränser o. dyl. Tillsammans med hällobservationerna gör dessa upplysningar det möjligt att framställa mycket mera detaljerade och tillförlitliga geologiska kartor över undersökningsområdena än vad annars skulle vara tänkbart. Härigenom har geologen även fått betydligt bättre möjligheter att avgränsa de platser eller stråk där utsikter för malmfynd finnes och där olika slag av specialarbeten (geofysiska och geokemiska mätningar, diamantbergborrningar) bör insättas. Prospekteringen är sålunda ett växelspel mellan olika tekniska och vetenskapliga förfaranden som kräver ett intimt samarbete mellan specialister av skilda slag. Den närmare uppläggningen och genomförandet av arbetet måste alltid anpassas till de särskilda geologiska betingelser som förefinns i varje enskilt fall. I fråga om arbetsförloppet vid malmletning skiljer man mellan regionalprospektering, lokalprospektering och gruvundersökSOU 1969: 10

ning. Regionalprospektering syftar till att avgränsa områden som motiverar närmare undersökningar. Lokalprospektering avser detaljundersökningar av avgränsade malmstråk och separata malmobjekt. Gruvundersökning utgör det sista stadiet i undersökningsarbetet och inbegriper i regel schaktsänkning och ortdrivning 1 . Beträffande de olika leden vid malmletning har sammanställts följande väsentligen på gruvföreningens redogörelse för malmprospekteringen grundade beskrivning. En regionalprospektering inleds ofta med magnetiska flygmätningar. Om det gäller eftersökandet av kismalmer, grafitfyndigheter eller andra mineralförekomster med god elektrisk ledningsförmåga installeras också instrument för elektromagnetiska mätningar i flygplanet. Mätningarna utförs på låg höjd — 30 till 100 m — längs ett system av parallella linjer på ett avstånd av vanligtvis 100—400 m från varandra. Undersökningsområdets storlek kan variera från några tiotals till tusentals kvadratkilometer. På grundval av de registreringar som erhålls vid flygningarna upprättas s. k. anomalikartor eller indikationskartor över undersökningsområdet. De geofysiska flygkartorna blir föremål för en ingående granskning. Ofta förekommer ett stort antal indikationsstråk och separata indikationer, av vilka dock vanligen endast några få eller rent av ingen direkt kan utpekas som lovande malmuppslag. På grundval av indikationskartorna kan dock som regel mycket stora delar av det överflugna området omedelbart avföras från vidare undersökningsarbeten. Vidare ger dessa kartor värdefulla upplysningar för klarläggande av områdets allmänna geologiska uppbyggnad. Genom fältarbeten i form av geologisk kartering och blockletning samt en närmare analys och eventuella markkontroller av geofysiska indikationer inom de kvarstående områdena avgränsas de arealer, som anses böra bli föremål för detaljerade undersökningar. Arbetena kan därmed sägas övergå till lokalprospektering. Vid detaljundersökningar eller lokalprospektering utförs såväl ingående geologiska karterings- och blockletningsarbeten som omfattande geofysiska markmätningar — i allmänhet av flera slag — samt därav eventuellt föranledda 1

Gränserna mellan de angivna arbetsetapperna är flytande, och terminologin på området i fackkretsar är inte enhetlig. Den av utredningen använda terminologin följer beskrivningen i den redogörelse för malmprospekteringens utveckling i Sverige under senare år, vilken som nämnts i inledningskapitlet på utredningens begäran utarbetats av en arbetsgrupp inom Svenska gruvföreningen. 75

diamantborrningar och blottningsarbeten. Undersökningsområdenas storlek varierar från någon kvadratkilometer till tiotals kvadratkilometer. För att säkerställa en noggrann orientering av alla enskilda observationspunkter och utsättningar av arbetsplatser inleds arbetet med upprättande av ett s. k. staksystem. Detta byggs upp av ett nät av i terrängen upphuggna och markerade linjer, vilka indelar undersökningsområdet i ett rätvinkligt rutnät. När det är fråga om järnmalmsprospektering görs, vid sidan av de geologiska undersökningarna, i första hand magnetiska tätmätningar med precisionsinstrument. Vid letning efter kismalmer inleds de geofysiska arbetena vanligen med elektriska detaljundersökningar och eventuellt samtidigt utförda magnetiska mätningar. De indikationer, som därvid erhålls, tillåter en noggrann lokalisering av de skilda störningsobjekten. Det är dock i många fall inte möjligt att med någon större säkerhet bedöma, om de enskilda indikationerna härrör från ekonomiskt värdefulla fyndigheter eller är orsakade av fattiga malmimpregnationer eller helt värdelösa objekt som t. ex. grafitförande skiffrar. I andra fall kan man ha anledning misstänka att det förekommer malmfyndigheter, som icke kan indikeras med de förut nämnda geofysiska metoderna. Detta är exempelvis förhållandet med rena hämatitförekomster (blodstensmalmer), som varken kan lokaliseras med hjälp av magnetiska eller elektriska metoder, och med extrema kopparhårdmalmer, där de elektromagnetiska standardmetoderna ofta inte är tillräckliga för indikering. När problem av ovan antytt slag uppträder tillgrips som regel undersökningar med andra geofysiska metoder som tyngdkraftmätningar, elektriska potentialmätningar och inducerad polarisation. Under senare år har framträtt en tendens att i ökad utsträckning använda geokemiska metoder vid malmprospekteringen. På de indikationer som efter genomförandet av de geologiska och geofysiska detaljundersökningarna bedöms kunna vara orsakade av malmmineraliseringar utförs diamantborrningar eller i vissa fall blottningsarbeten genom grävning av gropar och övertvärande diken. Placeringen av borrhål eller gropar sker på grundval av de uppgifter om undersökningsobjektens läge och form, som erhållits vid tolkningen av hela det insamlade materialet. Under senare år har stor uppmärksamhet ägnats inte bara åt den egentliga mätningstekniken utan även åt att utveckla tolkningsmetodiken och att med alla moderna hjälpmedel rationalisera och förfina denna, så att de följande kostsamma borrnings- och gruvundersökningsarbetena kan planeras bättre och därigenom utföras både snabbare och billigare. Såväl vid regional som vid lokal prospek-

tering är tendensen att undersökningarna i allt större utsträckning utförs med ett flertal olika geologiska, geofysiska och geokemiska metoder. Den fortgående utvecklingen av instrumenttekniken ger ibland anledning till förnyade mätningar på samma område. Exempel finns på att malmfält av större intresse uppmätts fjorton gånger. De beräkningar som resultaten från lokalprospekteringen möjliggör får tjäna som underlag för bedömning om malmen är av sådan storlek och kvalitet att den kan komma i fråga för gruvunder sökning. G ruvundei sökning är i regel nödvändig för erhållande av den kännedom som fordras för att avgöra huruvida en med hänsyn till de tekniska och ekonomiska förutsättningarna brytvärd malm föreligger eller icke. Det är här fråga om ett långvarigt och dyrbart arbete som omfattar avsänkning av schakt invid malmkroppen och sprängning av s. k. orter på olika nivåer in till och i malmen. Från orterna görs ytterligare diamantborrningar samt kompletterande mätningar och bestämningar av olika slag. Prov av malmen för anrikningsförsök uttags även. Kostnaderna för olika slag av prospekterings- och undersökningsarbeten är av betydelse bl. a. med hänsyn till frågan om ensamrätt till fynd som görs vid sådana arbeten. Enhetskostnaderna för dylika arbeten varierar avsevärt beroende på bl. a. de lokala förutsättningarna och arbetenas omfattning. Den ungefärliga storleksordningen för olika slags undersökningsarbeten belyses i tabell 1. Tabell 1. Riktkostnader för olika prospekteringsarbeten i 1965 års prisläge. kr/km 2 Geologisk översiktskartering 30 Grov rekognosering; arbeten efter karta i skala 1 : 100 000 i Norrbotten—Västerbotten Flygburen magnetisk översiktsmätning 70 Flygning med 200 m linjeavstånd, 30 m flyghöjd; anomalikarta i skala 1 : 20 000—1 : 50 000 Geokemisk bäckprospekiering 70 4 prov per km-; anomalikartor i skala 1:20 000—1: 50 000 Geologisk detaljkartering 500 Geofysiska mätningar och/eller flygfotobilder utgör underlag; kartor i skala 1 : 2 000—1 : 10 000 SOU 1969: 10

Magnetisk markmätning 40 m punkt- och linjeavstånd; beräkningsarbete; originalkartor i skala 1 : 2 000, sammanställningskarta i skala 1 : 10 000 Elektrisk slingrammätning Ungefär samma betingelser som vid magnetisk markmätning Elektrisk djupmätning 40 m punkt- och linjeavstånd; beräkningsarbete; kartor i skala 1 : 2 000 Gravimetermätning Avvägning; Bouguer- och terrängkorrektion, ev. någon derivering; karta i skala 1 : 2 000 Geokemisk prospektering (jordprovtagning) Provberedning; laboratoriekostnader; anomalikarta i skala 1:2 000— I : 5 000 Diamantborrning Längder upp till 300 m. Vid större djup stiger kostnaderna väsentligt Undersökningsschakt

4 000— 6 000

4 000— 6 000 15 000— 20 000 20 000— 25 000— 5 000— 10 000 kr/m 60—140

3 000— 6 000 Undersökningsort 250—500 Av tabell 1 framgår att flygmätning och geologisk översiktskartering kan utföras till låg kostnad per k n r räknat. Geofysiska markmätningar och geokemisk prospektering kostar normalt väsentligt mindre än 10 000 kr per km". Elektrisk djupmätning och gravimetermätning kostar dock dubbelt eller mera per arealenhet än andra geofysiska mätningar. Kostnaderna för diamantborrning rör sig om betydligt större tal. För att konstatera en medelstor fyndighets storlek, sträckning och beskaffenhet krävs vanligen flera borrhål av varierande djup till kostnader som sällan understiger 100 000 kr men ofta uppgår till betydligt högre belopp. En ordinär gruvundersökning kostar cirka 3—10 milj. kr. Prospektering efter djupmalmer, dvs. malmer vars översta del ligger hundratals meter under markytan, tilldrar sig allt större intresse. Såväl de geofysiska och geokemiska undersökningarna för indikering av djupmalmer som framförallt de för uppslutningen av malmen erforderliga borrningarna är väsentligt mera kostnadskrävande än i fråga om malmer vars övre del ligger närmare markytan. SOU 1969: 10

5.3 Malmletningens

omfattning

Malmletningen i Sverige är av betydande omfattning. Flera stora gruvföretag (Boliden AB, Stora Kopparbergs Bergslags AB, Grängesbergsbolaget, Ställbergsbolagen, Johnsonkoncernen) bedriver kontinuerligt prospektering genom egna prospekteringsavdelningar. Företag som mera tillfälligt utför malmprospektering anlitar som regel privata prospekteringsfirmor och konsulter för att planlägga undersökningarna och utföra erforderliga geologiska och geofysiska arbeten. Sedan 1920-talet bedrivs en omfattande malmprospektering i norra Sverige av Sveriges Geologiska Undersökning (SGU). Prospekteringen utförs inom SGU av dess malmbyrå, som är organiserad på en geologisk, en geofysisk och en teknisk sektion. Under åren 1963—1972 genomför SGU en allmän inventering av järnmalmstillgångarna i Norrbottens län enligt av 1963 års riksdag godkända riktlinjer (prop. 1963: 164, 3LU 38, rskr 389). Kostnadsmässigt torde av den i landet under senare år bedrivna prospekteringsverksamheten ungefär hälften falla på SGU och hälften på enskilda företag. Gruvundersökningsarbetena, vilka drar mer än dubbelt så stor kostnad som prospekteringen, utförs till övervägande del av enskilda företag. Enligt av Svenska gruvföreningen insamlade och sammanställda uppgifter har de årliga prospekterings- och undersökningskostnaderna under perioden 1955—1964 stigit successivt från 22,1 milj. kr 1955 till 46,8 milj. kr 1964. Av det senare beloppet belöper 28,1 milj. kr på Norrland. Bortser man från gruvundersökningar, långsiktiga tillredningar och andra underjordsarbeten samt från speciell uranprospektering har beloppet av de årliga prospekteringskostnaderna stigit från omkring 6 milj. kr 1955 till omkring 13 milj. kr 1964. Prospekterings- och undersökningskostnadernas fördelning på olika slag av arbeten under ifrågavarande period redovisas i tabell 2.

Tabell 2. Sammanställning av prospekterings- och undersökningskostnaders fördelning på olika arbetsslag åren 1955—1964. Kostnader Mkr Arbetsslag

Fördelning %

Övr. Sverige S:a

1. Forskning, utveckling, försök 2. Geologi, blockletning 3. Geofysikaliska mätningar: flyg marken 4. Skärpningar, borrning 5. Schakt och orter 6. Långsiktiga tillredningar 7. Flyttbara anordningar

O. j .

U.J.

— —

2,6 17,3

10,9 30,9

2,8 8,1

2,8 5,5

3,4 7,5 25,2 65,6 44,2 5,3

6,7 22,5 75,5 130,9 91,1 15,5

1,7 5,9 19,7 34,0 23,7 4,1

1,7 5,8 12,7

2,6

3,2

0,1 7,0 34,0 23,7 0,9

— —

Summa:

212,9

171,1

384,0

100%

31,7

68,3

varav i dagen

83,4

38,4

121,8

60,8

under jord

129,5

132,7

262,2

Norr39,2 land Övr. 22,4 Sverige

Tabellen visar att kostnaderna för de arbeten — fram till och med geofysiska markmätningar — som syftar till att lokalisera anomalier eller uppslag som senare kan visa sig vara en malmfyndighet varit relativt små (cirka 16 %) och att huvudparten av kostnaderna (cirka 82 %) avsett därefter utförda arbeten för att fastställa malmens storlek och egenskaper. Fördelningen mellan ovan- och underjordsarbeten är i medeltal cirka 32 respektive 68 %. Flygmätningarna har svarat för mindre än 2 % av de totala undersökningskostnaderna. Sedan 1950 har omkring hälften av Sveriges yta varit föremål för någon form av geofysisk malmprospektering. De prospekterade områdenas utsträckning anges på vidstående karta, som sammanställts inom gruvföreningen. Enligt uppgiftslämnama säger kartan emellertid ingenting om den varierande kvaliteten på de utförda arbetena. Huvudparten av de redovisade områdena är endast magnetiskt karterade. Mera detaljerade karteringsflygningar torde vid tiden för kartans upprättande (1965) endast ha utförts över 10 % av landets yta. Å andra sidan uppges cirka 50 % av det mellansvenska prospekteringsområdet täckas av minst två olika geofysiska mätningar. Den

78 S:a

77,6

centrala delen av området har mätts 3—4 gånger och smärre arealer 5—6 gånger. Inom Skelleftefältet har vissa områden i genomsnitt flygmätts två gånger och markmätts en och en halv gång. Som exempel på hur ett och samma område belagts med prospekteringar vid olika tider kan nämnas sökandet efter järnmalm i Norrbotten. De flesta upptäckterna har skett 1) före 1727, 2) omkring 1895 i anslutning till idrifttagandet av Kiruna och Malmberget, 3) 1915—1920 huvudsakligen genom arbeten av företaget Nordsvenska Malmfält samt 4) efter 1940 genom prospektering av SGU, Johnsonkoncernen, Stora Kopparberg, Boliden och LKAB. Prospekteringsepokerna fr. o. m. slutet av 18004alet illustreras på kartan s. 80. Det är att märka att resultat från de undersökningar som skett i samband med den 1963 beslutade malminventeringen inte förelåg när kartan upprättades. När samma område blir föremål för upprepade undersökningar, sammanhänger det ofta med att någon betydelsefull utveckling skett inom undersökningstekniken. Vidare kan upptäckter i omgivningen eller andra omständigheter föranleda ny bedömning av äldre uppslag. Dubbla undersökningar kan naturligtvis också orsakas av att olika föreSOU 1969: 10

Sammanställning av geofysiskt prospekterade områden — malmer utom uranmalmer 1965

SOU 1969: 10

)

E o

80 SOU 1969: 10

tag inte haft tillgång till varandras undersökningsresultat. Malmprospekteringen i Sverige står på en hög nivå internationellt sett både i fråga om omfattning och kvalitet. I avseende på järn- och basmetaller anses Sverige vara det mest prospekterade och kanske även mest prospekterande av de nordiska länderna. Internationellt sett anses att i Sverige läggs ner väsentligt mer på prospektering efter nya malmer i förhållande till produktionens värde än vad genomsnittligt är fallet. 5.4 Behovet av fortsatt

malmletning

Utan malmletning och upptäckt av förut okända fyndigheter tär gruvindustrin oavlåtligt på landets disponibla malmtillgångar. Dessa är långtifrån outtömliga. Att ett behov av malmletning föreligger är därför såsom redan antytts i inledningen till detta kapitel ställt utom allt tvivel. Vad som kan diskuteras är prospekteringens omfattning med hänsyn till de kända malmreservernas och den beräknade produktionens storlek, de ekonomiska, tekniska och geologiska förutsättningarna för malmfynd samt andra faktorer av betydelse för bedömningen av landets framtida behov av malmråvaror. Utredningen, som inte anser sig ha anledning att företa någon ingående analys av detta omfattande ämne, inskränker sig i det följande väsentligen till att ange några siffror och synpunkter i anslutning till vad som är känt om malmtillgångar och nuvarande produktion. Järnmalmstillgångarna i Norrbotten har i nuläget uppskattats till något över 3 miljarder ton. Av dessa ligger 2,65 miljarder inom eller i omedelbar närhet av de nu bearbetade malmfälten Kiruna, Leveäniemi och Malmberget. Inom dessa fält bröts 1966 omkring 25 milj. ton. Med en brytning i denna storleksordning skulle tillgångarna i nämnda fält räcka till för drift under omkring 100 år framåt. Norrbottens övriga järnmalmer utgörs huvudsakligen av rikmalmer med varierande fosforhalter samt av anrikningsmalmer med 30—40 % järn vilka i allmänhet är svavelrika. SOU 1969: 10

Under den period av intensiv prospektering, som tog sin början under senare hälften av 1940-talet, har enligt uppgift från SGU framkommit omkring 900 milj. ton malm med lägst 30 % järn. Härav härrör uppskattningsvis omkring 400 milj. ton från prospektering utanför tidigare utmålslagda områden. I sistnämnda kvantitet — som överstiger brytningen under samma tid — ingår en av två under de senaste åren påträffade ganska betydande djupmalmer. Dessa fyndigheter utgör exempel på tidigare ej uppmärksammade prospekteringsobjekt som tilldrar sig intresse sedan utsikterna att finna stora, magnetiskt påvisbara ytmalmer minskat. Sett ur här angivna synpunkter kan utvecklingen under senare år i fråga om järnmalmstillgångarna i Norrbotten bedömmas som gynnsam. De mellansvenska järnmalmstillgångarna uppgår enligt en inom Svenska gruvföreningen år 1967 verkställd inventering till i runt tal 975 milj. ton, varav 280 milj. ton utgörs av fosforrika apatitmalmer och 695 milj. ton av fosforfattiga malmer, huvudsakligen anrikningsmalmer med 30 a 35 % järn. Dessa malmreserver motsvarar vid 1966 års produktion — 4,9 milj. ton apatitmalm och 8,2 milj. ton övrig malm — 57 respektive 85 årsbrytningar. Även i Bergslagen har malmreservernas storlek undergått en betydande ökning under de senaste decennierna, framför allt genom undersökningsarbeten på tidigare kända malmkroppar. I Bergslagen påträffas så gott som överallt inom senare tiders undersökningsområden spår efter tidigare gruvförsök. Det är därför svårt att få kvantitetsuppgifter för fyndigheter som under de senaste decennierna upptäckts utanför förut kända malmkroppar. Tydligt är emellertid att malmtillskottet från dessa fyndigheter inte hållit jämna steg med brytningen. Utsikterna att inom Bergslagens väl genomletade malmförande områden finna förut okända, ytligt belägna järnmalmer av betydelse måste bedömas som små. Den framtida prospekteringen där torde, när det gäller järn, i allt större utsträckning komma att inrikta sig på djupmalmer. 81

Någon uppskattning av landets tillgångar på sulfidmalmer föreligger inte och är svår att åstadkomma, bl. a. med hänsyn till att bedömningen av vad som bland föreliggande mineraliseringar skall betraktas som (brytvärd) malm är beroende av de starkt växlande metallpriserna och till att sulfidmalm inte är något enhetligt begrepp vad metallinnehållet beträffar. En förenklad bild av de komplicerade förhållandena på området kan ges genom några uppgifter från statens och Bolidenbolagets verksamhet. Statens och Bolidens kända (uppslutna) malmtillgångar uppgår till omkring 115 milj. ton. Härtill kommer betydande tillgångar inom fyndigheter, som ännu inte undersökts närmare, samt den kvantitet i storleksordningen 100 milj. ton kopparmalm i Aitikfyndigheten som icke kan brytas i dagbrott men som utgör en potentiell tillgång. Dessa malmtillgångar har till största delen byggts upp under de femtio år som letning efter sulfidmalmer pågått inom de båda nordliga länen. Prospekteringen har under denna tid icke blott täckt den löpande produktionens behov utan även tryggat malmförsörjningen vid en brytning av samma storlek som 1966 — 3,3 milj. ton — för ytterligare 35 år (de ännu icke uppslutna och potentiella malmtillgångarna oräknade). Letningen efter sulfidmalmer under denna tid har sålunda givit ett gott resultat, men fortsatt prospektering är en nödvändig förutsättning för att den nuvarande produktionen skall kunna bibehållas och om möjligt även ökas på längre sikt. — Förutsättningarna för påträffande av nya sulfidmalmer bedöms som relativt goda. Under senare år har fyndigheter med

ferrolegeringsmetallerna mangan, krom, nickel, molybden, volfram, kobolt, vanadin och i någon mån titan tilldragit sig ökad uppmärksamhet. Den svenska kvalitetståltillverkningens behov av sådana metaller tillgodoses för närvarande helt genom import. Samtliga de nämnda metallerna förekommer emellertid inom landet och har delvis brutits i mindre skala under de två världskrigen. Volframmalm bröts 1935—63. Vanadin och titan förekommer i mycket stora kvantiteter tillsammans med järn i vissa järnmalmer och kan utvinnas genom anrikning i kombination med metallurgiska processer. I övriga fyndigheter är metallhalterna för låga och malmtillgångarna för små för en under normala förhållanden lönsam brytning. En ökning av reserverna av sådana malmer framstår som en angelägen beredskapsåtgärd. Geologiska förutsättningar finns för förekomst av brytvärda fyndigheter av volfram, molybden, mangan och nickel. Svårigheten består i att lokalisera dessa relativt små koncentrationer, vilka med undantag för nickel inte kan spåras genom magnetiska och elektriska metoder. Kemisk prospektering och tungmineralprospektering kan komma till användning vid systematiska undersökningar, men i övrigt får man på detta område huvudsakligen alltjämt lita till slumpvis gjorda fynd. Vad slutligen angår uranmalmer bedöms förutsättningarna för nyfynd som goda med hänsyn till de geologiska förhållandena i Sveriges berggrund. Med hänsyn till avgränsningen av förevarande betänkande går utredningen inte nu närmare in på denna fråga.

SOU 1969: 10

6 Praxis i fråga om inmutningar

Indikationer i samband med malmletning skyddas i första hand genom inmutningar. Under tidsperioden 1920—1939 utfärdades i landet i medeltal 1.175 mutsedlar årligen. Inmutningsfrekvensens utveckling under perioden 1940—1967 illustreras i tabell 3. Det bör anmärkas att en inmutning efter år 1939 täcker ett fyra gånger större område än tidigare. Av de 50.244 inmutningar som beviljades under sagda period hänförde sig 18.618 till Norrbottens län, 12.798 till Västerbottens län, 4.320 till Jämtlands län, 3.228 till Kopparbergs län, 4.777 till Örebro län, 1.132 till Värmlands län, 781 till Västmanlands län och 974 till Gävleborgs län. Inmutningarna inom nämnda län representerade över 90 % av samtliga inmutningar. Återstoden av inmutningarna var utspridda på samtliga övriga län med undantag av Hallands län och Stockholms stad. Statistiken visar att en tydlig ökning av inmutningarnas antal ägt rum från omkring år 1950. Ökningen har sammanhang med att flygprospektering då började komma till allmän användning. Inmutning i anslutning till prospektering sker i varierande omfattning och på olika stadier i arbetet beroende på uppslagets karaktär, geografiska läge, uppslagets betydelse ur ekonomisk synpunkt och andra omständigheter. Det har förekommit att massinmutningar tagits över vidsträckta områden före igångsättning av regionalprospektering. Vanligen söks emellertid inmutning SOU 1969: 10

Tabell 3. Utfärdade mutsedlar 1940—1967 Är

Järnmalm

övriga

1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967

76 66 81 99 404 93 130 96 147 521 261 110 547 889 695 489 232

567 251 274 485 242 354 352 372 275 394 825 469 588 697 671 941

Summa Medeltal

Summa 6431

317 355 584 646 447 482 468 422 915 1.086

552 950 515 487

1.412 2.329 1.242 2.254 3.067 1.566

1.135 1.586 1.366 1.430 2.938 4.732 2.848 3.858 4.447 2.114 2.520 3.693 1.794 3.204 3.582 2.053

19.371 691,8

30.873 1.102,6

50.244 1.794,4

2.639 1.582 1.991 1.988 1.259 1.108 1.364

2.706 2.093 1.266 1.867 2.459

först som förberedelse för lokalprospektering. Diamantborrningar företages normalt aldrig innan inmutning sökts. Upptäckt av malmfyndigheter är såsom torde ha framgått av det föregående nume1

Därav 401 enligt 1884 års gruvstadga.

ra i regel resultatet av kvalificerad, systematisk prospekteringsverksamhet. Fortfarande förekommer dock i enstaka fall att fynd görs av amatörgeologer eller helt tillfälligt av enskilda personer. Gruvföretagen begagnar sig i viss utsträckning av upplysningar från enskilda personer om iakttagelser som kan tyda på förekomsten av en mineralfyndighet. Enligt uppgifter från bergmästarna inträffar numera ganska sällan att inmutning begärs av enskilda personer eller företag, som ej har förutsättningar att bedriva ett ändamålsenligt undersökningsarbete. Även under senare tid har dock förekommit en del fall där enskilda personer inmutat och utmålslagt fyndigheter. I detta sammanhang bör beröras de s. k. skyddsinmutningarna. Särskilt i samband med vattenkraftutbyggnad i de norra delarna av landet har i viss utsträckning förekommit att sökanden i vattenmål tagit inmutningar inom sådana områden, som avsetts att överdämmas utan att därvid i första hand syfta till att bedriva gruvdrift. Genom inmutningarna har erhållits skydd mot eventuella ersättningskrav i vattenmålet från främmande inmutares sida. Företeelsen i fråga har numera ringa omfattning. I norra bergmästardistriktet beviljades år 1957 629, 1958 185, 1959 67, 1960 588, 1961 71, 1962 62, 1963 16, och 1965 21 skyddsinmutningar. Åren 1960—61 föranleddes sammanlagt 69 av dessa inmutningar av järnvägsbyggnad. 1964, 1966 och 1967 förekom inga skyddsinmutningar i nämnda distrikt. Inom de övriga bergmästardistrikten har företeelsen i fråga inte haft någon nämnvärd omfattning. Inmutningscirklarnas ringa storlek i förhållande till de undersökningsområden som krävs vid modern malmletning har föranlett att prospektörerna i betydande omfattning lagt ut sammanhängande komplex av inmutningar. Företeelsen belyses av följande uppgifter som erhållits från kommerskollegium som svar på förfrågan angående antalet beviljade inmutningar inom några representativa större och mindre inmutningskomplex, avsedda att skydda vid regional prospektering erhållna indikationer.

84 För perioden 1955—1964 redovisas för östra, västra och södra bergmästardistrikten två inmutningskomplex om 203 respektive 208 inmutningar samt sex komplex om 42—93 inmutningar. För norra distriktet — som under samma tid svarade för cirka 80 % av samtliga utfärdade mutsedlar — har bergmästarämbetet lämnat nedanstående sammanställning:

Klass Antal inmutningar per inmutningsområde

Frekvens Antal inmutningsområden inom varje klass

1 2—10 11—20 21—30 31—40 41—50 51—100 101—200 201—300 301—400 401—500 1.424-(Maximivärde)

106 309 82 45 26 24 34 21 6 1 1 1

År 1967 har SGU i Arjeplogsområdet tagit cirka 5.000 inmutningar i ett sammanhängande område. Det alldeles övervägande antalet inmutningar upphör vid undersökningstidens utgång utan att leda till utmålsläggning. De indikationer som föranlett inmutningarna har alltså i dessa fall vid närmare undersökning befunnits vara ointressanta eller, även om malmförekomster påvisats, ej tillräckligt lovande för att motivera fortsatta arbeten. Tabell 4 visar antalet lagda utmål i procent av utfärdade mutsedlar årsvis under perioden 1940—1967. (Det är härvid att märka att utmålsläggning sker några år efter inmutning. Någon årlig parallellitet föreligger därför inte.) Antalet under perioden lagda utmål utgör i medeltal blott 2,5 % av antalet under samma tid beviljade inmutningar. Bortses från den höga utmålsfrekvensen i början på 1940-talet, vilken sammanhänger med att utmål som lagts på grund av inmutning sökt före d. 1 jan. 1940 enligt övergångsbestämmelserna till gruvlagen i viktiga hänseenden är underkastad äldre lag, blir relaSOU 1969: 10

tionstalet ej obetydligt lägre. Antalet under perioden 1954—1967 lagda utmål utgjorde 1,3 % av antalet under samma tid utfärdade mutsedlar. Under perioden 1920—1939 var motsvarande procenttal 4,9 %. Tabell 4. Lagda utmål i procent av utfärdade mutsedlar årsvis 1940—1967 Antal utmål

Ar 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 Summa

utfärdade anvisade utfärdade mutsedlar utmål mutsedlar

643 317 355 584 646 447 482 468 422 915

17,6 29,3 41,1 16,6

1.135 1.586 1.366 1.430 2.938 4.732 2.848 3.858 4.447 2.114 2.520 3.693 1.794 3.204 3.582 2.053

113 93 146 97 44 24 27 17 9 24 42 30 7 18 25 23 25 38 28 53 62 45 32 43 62 25 32 51

2,5

6,8 5,4 5,6 3,6 2,1 2,6 3,9 5,2 0,6 1,1 1,8 1,6 0,9 0,8 1,0 1,4 1,4 2,1 1,3 1,2 3,5 0,8 0,9 2,5

Skyddsbehovets varaktighet på prospekteringsstadiet belyses på sitt sätt även av följande förfarande, som under 1950-talet och början av 1960-talet praktiserades inom östra bergmästardistriktet. De komplicerade ägoförhållandena inom detta distrikt har i en del fall medfört att tidsödande utredningar krävts för upprättande av fullständiga inmutningsansökningar och även medfört balans vid behandlingen av inmutningsärenden. Med utnyttjande av det förhållandet att inmutningsansökan ger prioritet från och med den dag då den inges har gruvföretagen i dylika situationer med ingivanSOU 1969: 10

de av ofullständiga ansökningshandlingar begärt inmutningar över hela det område, där detaljmätningar planerats och samtidigt hemställt att senare få komplettera ansökningen. Sedan sökanden därefter genom relativt snabba markmätningar, utförda efter överenskommelse med markägarna, lokaliserat läget för lovande indikationer, har ansökan återkallats beträffande ej längre aktuella områden och fullföljts med markägarförteckningar m. m. blott i fråga om en ringa del — ibland 10—20 % — av de med ansökningen ursprungligen avsedda områdena. Förfarandet har såsom antytts framför allt praktiserats i östra bergmästardistriktet, där i samband med en stark ansvällning av antalet inmutningar i början av 1950-talet förekommit en betydande eftersläpning i behandlingen av inmutningsärendena. Under tiden 1 jan. 1951—30 sept. 1965 inkom till nämnda ämbete ansökningar om 18.651 inmutningar, av vilka under samma tid endast 3.699 ledde till utfärdande av mutsedel medan 12.817 återkallades eller avslogs. Förhållandena har dock numera normaliserats. Allmänt är det emellertid en ej ovanlig företeelse att en inmutare medelst geofysiska undersökningar i ett förhållandevis tidigt skede av undersökningstiden konstaterar att det inmutade området är ointressant ur hans synpunkter. Den nuvarande normala undersökningstiden tre år har i allmänhet varit fullt tillräcklig för att ge inmutaren tid att fastställa huruvida erhållna indikationer motiverat fortsatta undersökningsarbeten och att när detta varit fallet utföra för utmålsläggning erforderliga undersökningsarbeten. I åtskilliga fall har emellertid denna undersökningstid befunnits otillräcklig. Orsakerna härtill har varit av skilda slag. Sedan vid regionalprospektering erhållits ett antal indikationer, som skyddats genom inmutning, sker de fortsatta undersökningarna ofta enligt undersökningsprogram, innebärande att olika delar av området systematiskt genomgås med olika instrument. Resultaten kräver en tidsödande bearbetning som, om fältarbetet gjorts under sommarhalvåret, ofta utförs under vinterhalvåret. Ofta ger den förs85

ta bearbetningen ej något entydigt svar, utan kompletterande undersökningar, vilkas resultat i sin tur kräver överarbetning och analys, måste utföras vid lämplig tidpunkt. Är inmutningsområdena svårtillgängliga på grund av geografiska och klimatiska förhållanden, kan arbetet ytterligare fördröjas. Undersökning av djupmalmer kräver som regel längre tid än tre år. De möjligheter som enligt nuvarande lagstiftning står företagen till buds för att få tillräcklig tid att slutföra undersökningsarbetet är att begära förlängning av undersökningstiden enligt 19 § gruvlagen eller att muta om fyndigheterna vid undersökningstidens utgång. Beträffande frekvensen av beviljade förlängningar har från bergmästarämbetet i norra distriktet, som har det största antalet inmutningar, inhämtats att antalet av ämbetet förlängda inmutningar perioden

1955—1964 utgjorde 13 % av det totala antalet inmutningar under samma period. I östra bergmästardistriktet var antalet förlängningar omkring 27 % av antalet under perioden utfärdade mutsedlar. Uppgifter från västra och södra distrikten pekar på en väsentligt lägre förlängningsfrekvens. Kommerskollegium har under ifrågavarande period medgivit förlängning i 11 fall och i intet fall avslagit ansökan om förlängning. Frekvensen av ommutningar är mycket hög. Antalet ommutningar under perioden 1940—1967 redovisas i tabell 5. Uppgifterna om ommutningar avser alla fall där en inmutad fyndighet tidigare varit föremål för inmutningsrätt (jfr 6 § 2 mom. 6/gruvlagen). Man kan emellertid utgå från att den alldeles övervägande delen av ommutningarna avser sådana fall där den tidigare inmutaren erhållit ny inmutning omedelbart

Tabell 5. Mutsedlar och ommutningar 1940—1967 Järnmalm

Övriga

År

Nya

Omm.

Nya

Omm.

Summa

1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967

29 25 48 52 336 72 89 65 126 472 241 70 494 835 596 241 184

478 210 231 363 144 216 186 271 140 175 590 276 381 405 344 639

89 41 43 122 98 138 166 101 135 219 235 193 207 292 327 302 462 305 495

643 317 355 584 646 447 482 468 422 915

881 815 771 321 648 191 273

47 41 33 47 68 21 41 31 21 49 20 40 53 54 99 248 48 149 116 286 838 378 293 593 231 302 324 214

14.686 524,5 75,8

Summa Medeltal

%

2.490 1.466 1.705 1.150

731 796

1.135 1.586 1.366 1.430 2.938 4.732 2.848 3.858 4.447 2.114 2.520 3.693 1.794 3.204 3.582 2.053

4.685 167,3

17.202 614,3

13.671 488,3

50.244 1.794,4

24,2

55,7

44,3

2.244 1.788

771 845 1.135

281 478 766 860 1.458

1.022 1.324

574 934 1.563

382 796

SOU 1969: 10

efter undersökningstidens utgång. Enligt tabellen har 36,5 % av de inmutningar som beviljades under denna period utgjorts av ommutningar. Betraktar man inmutningarna för järnmalm och övriga malmer för sig blir procenttalet ommutningar under perioden cirka 24 % i fråga om den förra och cirka 44 % i fråga om den senare gruppen inmutningar. Överlåtelser av inmutningar förekommer relativt sällan. Antalet inmutningar, som varit föremål för överlåtelse under perioden 1940—1967, översteg inte 25 per år i genomsnitt, om man bortser från överlåtelser inom koncernföretag. Frågan i vad mån det förekommer att gruvrättigheter genom inmutningar av olika intressenter i samma malmtrakt uppsplittras på ett sätt som kan hindra rationell prospektering och gruvdrift berörs i kap. 8.

SOU 1969: 10

7 Utvecklingen i fråga om utmålen

7.1 Tillämpningen av gruvlagens regler om förutsättningarna för erhållande av utmål Enligt 2 § tredje stycket gruvlagen skall för erhållande av utmål visas att inom det inmutade området finnes fyndighet, innehållande inmutningsbara mineral, att mineralen lämpar sig för teknisk bearbetning och att de förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift. Visar sökanden vid bergmästarförrättning att dessa förutsättningar är uppfyllda, är han enligt 30 § första stycket berättigad att efter fyndighetens sannolika sträckning och gruvdriftens behov erhålla ett utmål om högst sexton hektar i horisontalplanet räknat. Fordringarna berör således såväl fyndighetens sammansättning som dess storlek. Lagtexten och uttalanden i motiven ger bergmästarna stor frihet vid tillämpningen av dessa regler. Några normer för tillämpningen har inte fastställts, och praxis har inte blivit fullt enhetlig. Generellt kan sägas att tillämpningen är liberal. Skärpningar eller naturlig blottning godtas som bevisning om malmförekomst. Likaså godtas i allmänhet malmblottning genom ett diamantborrhål per utmål i förening med en geofysisk indikationskarta. I överensstämmelse med uttalande i motiven upprätthålls inte något krav på att en påvisad fyndighet skall framstå som sannolikt brytvärd under de malmkonjunkturer som råder vid tiden 88

för utmålsläggningen. Hänsyn tas till att den tekniska och ekonomiska utvecklingen kan förbättra förutsättningarna för gruvdrift. Om malm påvisats kan utmål sålunda i allmänhet erhållas till förhållandevis ringa kostnad. Liberala principer tillämpas även vid bestämmandet av utmålets storlek. Vid förTabell 6. Antalet lagda och försvarade utmål 1920—1939 Järnmalm

Övriga

År

FörsvåFörsvaLagda rade Lagda rade Summa

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939

98 78 53 14 31 3 3 7 1 9 12 19 6 6 3 4 12 30 38 81

3.276 3.297 3.324 3.298 3.309 3.267 3.092 3.127 3.113 3.077 3.057 3.027 2.984 2.942 2.895 2.856 2.858 2.910 2.982 3.044

24 953 20 927 16 906 19 910 26 946 29 888 24 857 62 900 33 875 24 884 35 870 19 849 50 879 44 918 16 900 20 915 27 941 52 1.012 20 1.030 88 1.107

Summa 508

648 Medel-

32,4

25,4

4.229 4.224 4.230 4.208 4.255 4.155 3.949 4.027 3.988 3.961 3.927 3.876 3.863 3.860 3.795 3.771 3.799 3.922 4.012 4.151

SOU 1969: 10

Tabell 7. Antalet lagda, sonade och försvarade utmål 1940—1967 (Försvarade + under året lagda utmål = antal den 31/12) Järnmalm

övriga

Ar

Lagda

Sonade

Försvarade

Lagda

Sonade

1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967

54 63 92 71 20 15 16 4 7 17 9 14 3 6 5 4 13 18 21 26 41 12 31 35 48 16 26 42

4 4 3 2 1 — 41 — 3 1 3 — 4 — 21 9 — — — — 6 — 30 15 16 11 9 33

3.058 3.320 3.400 3.306 3.356 3.372 3.349 3.539 3.361 3.367 3.367 3.385 3.396 3.398 3.382 3.377 3.384 3.395 3.403 3.438 3.454 3.495 3.478 3.494 3.513 3.549 3.559 3.552

59 30 54 26 24 9 11 13 2 7 33 16 4 12 21 18 12 20 7 27 21 33 1 8 14 9 6 9

30 3 5 — — 5 20 2 1 1 2 1 1 — 6 — 14 — — 7 — 4 44 14 2 4 2 18

Summa

729 26,0

216 7,7

506 Medel-

186 6,6

18,1

Försvarade 1.110

942 958 1.239 1.247 1.259 1.247 1.260 1.269 1.274 1.278 1.306 1.321 1.331 1.331 1.357 1.358 1.365 1.380 1.383 1.398 1.414 1.402 1.392 1.400 1.410 1.419 1.410

Summa 4.168 4.262 4.358 4.545 4.603 4.631 4.596 4.619 4.630 4.641 4.645 4.691 4.717 4.729 4.713 4.734 4.742 4.760 4.783 4.821 4.852 4.909 4.880 4.886 4.913 4.959 4.978 4.962

tal rättningen är i regel den ifrågavarande fyndighetens horisontella sträckning nöjaktigt påvisad genom geofysiska mätningar samt enstaka skärpningar eller borrhål. Däremot är utredningen ofta ofullständig när det gäller sådana för utmålets sträckning betydelsefulla faktorer som malmens sido- och fältstupning samt djupgående. Praxis har här blivit att utmålen, om inmutaren begärt det och markägarna inte opponerat sig, utan krav på ytterligare bevisning lagts med maximistorleken 16 hektar. Gruvlagens bestämmelser att inom utmålet skall ligga såväl inmutningspunkten som minst en inom inmutningen belägen malmblottning i förening med utmålens relativt ringa storlek och bestämmelsen om deras form gör det ibland omöjligt att anSOU 1969: 10

passa ett utmål efter fyndighetens sträckning. Detta gäller särskilt donlägiga malmer med relativt flack sidostupning och stor längd i stupningsriktningen 1 . För att skydda fyndighetens djupare belägna delar krävs i sådana fall utläggning av ytterligare ett eller flera utmål, vilket medför dryga borrningskostnader för malmblottning. I en del fall har gruvägarna i dylika situationer sökt skydda sig genom inmutningar och om1

En malmkropps sträckning i dagen och mot djupet bestäms av dess strykning samt sidooch fältstupning. Strykningen avser malmens utsträckning på längden i horisontalplanet. Sidostupningen avser malmens lutning vinkelrätt mot strykningsriktningen samt fältstupningen lutningen i strykningsriktningen. Ordet donläge används företrädesvis för att beteckna malmens sidostupning. Jfr rättsfallet NJA 1957 s. 571. 89

Tabell 8. Utmålsbeståndet den 31 dec. 1967 Lag l=före 1855 års stadga, lag 2=1855 års stadga, lag 3 = 1884 års stadga, lag 4=1918 års ningsansökan.1

Norrbottens län

Västerbottens län

Areal hektar Lag nr

Areal hektar

Anta utmå

%

1/1 1940 2

31/12 1967

%

Medel- Ant al area utm ål

Järnmalm 1 — 2 31 3 676 6 135

3,7 80,3 16,0

104,9 3.081,4

104,9 3.114,0 1.862,6

2,1 61,2 36,7

3,4 4,6 13,8

—

S:a

100,0

3.186,3

5.081,5

100,0

6,0

—

Övriga malmer 1 — 2 — 3 157 66,8 4 — 5 19 8,1 6 59 25,1

409,6

812,6

44,0

5,2

47,8

184,2 848,2

10,0 46,0

9,7 14,3

240 25 20 106

S:a

457,4

1.845,0

100,0

7,9

100,0

1/1 1940 2

31/12 1967

%

61,4 6,4 5,1 27,1

1.179,1 131,3 75,2

1.900,9 165,1 153,7 1.658,3

49,0 4,3 4,0 42,7

7,9 6,6 7,7 15,6

100,0

1.385,6

3.878,0

100,0

9,9

61,4 6,4 5,1 27,1

1.179,1 131,3 75,2

1.900,9 165,1 153,7 1.658,3

49,0 4,3 4,0 42,7

7,9 6,6 7,7 15,6

100,0

1.385,6

3.878,0

100,0

9,9

%

Medelarea

Samtliga malmer 2 3 4 5 6

31 833 — 19 194

2,9 77,3

104,9 3.491,0

104,9 3.926,6

1,5 56,7

3,4 4,7

1,8 18,0

47,8

184,2 2.710,8

2,7 39,1

9,7 14,0

240 25 20 106

S:a

100,0

3.643,7

6.926,5

100,0

6,4

mutningar gränser.

utanför

det primära

7.2 Allmänt angående

utmålets

utmålsbeståndet

Antalet ut mål i riket utgjorde den 31 december 1967 omkring 5.000. Utvecklingen av utmålsbeståndet sedan 1920 belyses av tabellerna 6 och 7. Tabellerna grundar sig på den officiella bergverksstatistiken. Av tabellerna framgår att antalet utmål var tämligen konstant åren 1920—1939 och att under perioden 1940—1967 inträtt en måttlig ökning, ökningen har fördelat sig tämligen jämnt på järnmalmsutmål och övriga utmål. Antalet nylagda utmål för järnmalm uppgick under båda perioderna till omkring 25 per år, medan medeltalet nylagda övriga utmål sjönk från 32,4 till 18,1.

90 Påfallande är att antalet årligen sonade utmål beträffande båda fyndighetskategorierna sjönk från 22,3—21,2 under första perioden till 7,7—6,6 under sista perioden. Vid jämförelse mellan de båda perioderna bör uppmärksammas att maximistorleken för utmål som lagts på grund av inmutning den 1 jan. 1940 och senare är 16 hektar jämfört med 4 hektar beträffande utmål lagda under den första perioden. Enligt övergångsbestämmelserna till 1938 års gruvlag, som trädde i kraft den 1 januari 1940, skall i viktiga avseenden äldre författningar gälla beträffande utmål som tillkommit på grund av inmutning före nämnda datum. Det övervägande flertalet av nu existerande utmål är hänförliga till denna kategori. Utmålsbeståndets fördelning på olika lagar och därmed i viss mån dess SOU 1969: 10

uppdelat på olika lagar lag, lag 5 = 1926 års lag, lag 6=1938 års lag. Lagtillhörigheten är grundad på dagen för inmut-

övriga län

Hela landet Areal hektar

Antal utmål

%

555 408 1.567 267

19,8 14,6 56,1 9,5

56 55 516 1

—

Areal hektar

1/1 19402

31/12 1967

%

Medel • Antal area utmål %

1/1 1940 2

5.485,4 1.381,7 4.779,1

5.752,5 1.880,1 8.855,8 3.709,1

28,5 9,3 43,8 18,4

10,4 4,6 5,7 13,9

5.485,4 5.752,5 1.486,6 1.985,0 7.860,5 11.969,8 5.571,7

100,0 11.646,2

20.197,5

100,0

7,2 3.639 100,0 14.832,5 25.279,0 100,0 7,0

7,5 7,3 68,6 0,1

385,3 459,8 2.676,6 4,0

7,0 8,4 48,7 0,1

6,9 8,4 5,2 4,0

361,1 370,5 1.702,8 4,0

555 439 2.243 402

56 55 913 26 39 289

16,5

—

1.966,8

35,8

15,9

100,0

2.438,4

5.492,5

100,0

7,3

611 463 2.083 1

17,2 13,1 58,7

—

5.846,5 1.752,2 6.481,9 4,0

6.137,8 2.339,9 11.532,4 4,0

11,0

—

5.675,9

23,9 10,0 611 494 9,1 5,1 44,9 5,5 3.156 4,0 26 — 39 22,1 14,5 691

100,0 14.084,6

25,690,0

100,0

—

3.549 1

7,2

Denna regel om lagtillhörigheten gäller enligt övergångsbestämmelserna i 1938 års gruvlag. Motsvarande bestämmelser saknas i de tidigare gruvstadgorna men med stöd av uttalanden och prejudikat, återgivna av Digman i Svensk Gruvrätt sid. 431—433, har utredningen utan att därmed ta ståndpunkt i tolkningsfrågan tillämpat denna regel i samtliga fall. Om tiden för utmålsläggningen lägges till grund för lagtillhörigheten kommer antalet utmål lagda enligt 1855 års stadga och tidigare att minska. Enligt en 1947 gjord undersökning fanns vid denna tid 585 utmål lagda enligt lag 1 och 461 enligt lag 2. Uppgiftslämnarna har tydligen utgått från den senare tolkningen. Enligt tabell 7 och 12 uppgår antalet utmål den 31/12 1967 till 5.013 utmål resp. 5.015. Enligt tabell 8 uppgår antalet utmål vid samma tidpunkt till 5.017, vartill kommer 2 kalkstens- och 1 skifferutmål. Differensen sammanhänger med att sistnämnda tabell huvudsakligen framkommit genom databehandling av hålkort. Någon utredning om orsaken till differensen har inte ansetts motiverad.

15,3 12,1 61,6 11,0

4,1 4,0 66,3 1,9 2,8 20,9

361,1 370,5 3.291,5 135,3 123,0

—

31/12 1967

385,3 459,8 5.390,1 169,1 337,9 4.473,3

%

Medelarea

22,8 10,4 7,9 4,5 47,3 5,3 22,0 13,9

3,4 4,1 48,1 1,5 3,0 39,9

6,9 8,4 5,9 6,5 8,7 15,5

1.378 100,0 4.281,4 11.215,5 100,0 8,1

12,2 5.846,5 6.137,8 9,8 1.857,1 2.444,8 62,9 11.152,0 17.359,9 0,5 135,3 169,1 0,8 123,0 337,9 13,8 — 10.045,0

16,8 10,0 6,7 4,9 47,6 5,5 0,5 6,5 0,9 8,7 27,5 14,5

5.017 100,0 19.113,9 36.494,5 100,0

7,3

I bergverksstatistiken redovisas årligen lagda, sonade och försvarade utmål. De årliga nettoförändringarna överensstämmer emellertid inte med uppgifterna om antalet försvarade utmål. Anledningen härtill är främst att gruvstadgans försvarsregler ej gav bergmästarna möjlighet att i detalj följa utmålsbeståndets växlingar. Avvikelserna är därför särskilt framträdande under perioden 1920— 1939 samt, på grund av övergångsbestämmelsernas utformning, under de tre första åren efter gruvlagens ikraftträdande. Under perioden 1920—1939 har enligt uppgift 445 järnmalmsutmål och 425 övriga utmål sonats, vilket motsvarar i medeltal 22,3 resp 21,2 utmål per år. Om antalet sonade utmål beräknas med ledning av antalet 1920 försvarade och därefter lagda utmål i förhållande till utmålsbeståndet 1939, har inte mindre än 1.112 utmål sonats under perioden. Detta motsvarar 58,5 per år och 27,8 % av det genomsnittliga utmålsbeståndet. I tabell 7 har även redovisats antalet årligen sonade utmål trots de brister som enligt ovan vidlåder även dessa uppgifter.

Häri ingår icke arealen av utmål lagda enligt lag 3 efter 1/1 1940. SOU 1969: 10

åldersfördelning redovisas i tabell 8. Av denna framgår att av samtliga utmål endast 691 eller 13,8 % lagts enligt 1938 års lag. På grund av den genom nämnda lag höjda maximistorleken svarar dock dessa utmål för 27,5 % av den utmålslagda arealen i landet. Procenttalet nya utmål varierar i olika delar av landet. I Norrbottens län med totalt 1.077 utmål är andelen nya utmål sålunda 18 %. I Västerbottens län är motsvarande siffror 391 och 27,1 % samt i övriga län 3.549 och 11 %. 62,9 % av samtliga utmål har tillkommit enligt 1884 års stadga. Inte mindre än 1.105 utmål eller 22,0 %, representerande 14,9 % av hela den utmålslagda arealen, härrör från tiden före 1884. Dessa utmål förekommer så gott som uteslutande inom »övriga län», som i detta sammanhang främst avser Bergslagen. I dessa län härrör inte mindre än 30,4 % av utmålen från tiden före 1884. Ser man på olika malmslag är 11,0 % av de 3.639 järnmalmsutmålen i riket och 20,9 % av de 1.378 utmålen avseende övriga malmer lagda enligt 1938 års lag. 27,4 % av järnmalmsutmålen och 8,1 % av utmålen avseende övriga malmer är från tiden före 1884. Tabellen visar vidare att medelarealen för de nya utmålen är 14,5 hektar, medan medelarealen för de utmål som lagts enligt de äldre lagarna varierar mellan 4,5 och 10,4 hektar. Beträffande de många utmålen lagda enligt 1884 års gruvstadga är medelarealen — på grund av utvidgningar — 5,5 hektar. Tabell 9. Utmålsenheternas fördelning på arealklasser d. 1 januari 19641 Storlek hektar

Beräknad medelarea hektar

0—16 16—25 25—32 32—50 50—100 100—150 150—200 200—

8 20,5 28,5 41 75 125 175 —

1 Utförligare redovisning s. 189

92 Antal utmålsenheter 530 70 51 84 113 37 15 24 924

Utmålens ringa storlek i förhållande till malmernas utsträckning har lett till att utmålen i betydande omfattning koncentrerats i sammanhängande utmålskomplex. De cirka 5.000 utmål som fanns i riket den 1 januari 1964 var fördelade på omkring 920 utmålsenheter, bestående av enstaka utmål eller sammanhängande utmålsfält. Av dessa enheter hade 42,6 % en area som översteg 16 hektar. Utmålsenheternas fördelning på olika arealstorlekar vid nämnda tidpunkt redovisas i tabell 9 och 10. Endast en mindre del av samtliga utmål är under bearbetning. Detta illustreras i tabell 11. Denna visar att under åren 1955— 1964 i medeltal blott 10,1 % av samtliga utmål var under brytning. För järnmalmsutmålen utgjorde motsvarande procenttal 11,4 och för utmål avseende annan malm 6,7. Däremot ingick i medeltal så många som 1.441 utmål eller 29,8 % av samtliga i utmålsfält under brytning. Sedan 1964 har antalet utmål under brytning nedgått ej oväsentligt. Utmålsfälten under brytning avser i betydande utsträckning fält som med längre eller kortare avbrott varit föremål för gruvdrift sedan mycket lång tid tillbaka. Förhållandet är särskilt markant i fråga om järnmalmsutmålen. En tillbakablick på utvecklingen tiden 1920—1965 visar att under hela eller någon del av denna period regelbunden brytning av järnmalm förekommit i cirka 110 gruvor. 91 av dessa var i arbete redan 1920. Av dessa 91 har 36 varit i så gott som oavbruten drift till periodens slut. Till denna grupp hör dels de utpräglade exportgruvorna (Grängesbergs Exportfält, Idkerberget och Stripa samt LKAB:s gruvor) och dels de fält som utgör den huvudsakliga malmbasen för de mellansvenska järnbruken. Tiden 1920—25 inställdes arbetet i ett tjugotal järnmalmsgruvor. Depressionen i början av 1930-talet föranledde kortare stillestånd i ett flertal gruvor. Under 1940-talet var cirka 80 järnmalmsgruvor i produktion. Antalet har sedan i samband med minskad lönsamhet och rationaliseringsåtgärder nedgått till omkring 40 vid årsskiftet 1968/69. SOU 1969: 10

Tabell 10. Gruvfält med större areal än 200 hektar Namn

hektar

Norrbottens län Laisvallfältet Akkavare-Melkof alten Gällivarefältet Kiirunavaarafältet Luossavaarafältet Masugnsby fälten

819 360 597 318 210 215

Västerbottens län Adak-Kuorbevaref alten Kristinebergsfältet Löfstrandfältet

288 289 464

Stockholms Utöfältet

län

Upplands län Dannemorafältet

256 Västmanlands län Hedkärrafältet Riddarhyttefältet Norbergsfälten

246 425 426

Kopparbergs län Laxsjöfältet Blötbergs-Fredmundbergsf alten Kvarnbergs-Tuna Hästberg-Smörbergsfälten Torrstensbergs-Gräsbergs-HåksbergsIvikenfälten Finnäs-Väsmanf alten Vassbofältet

389 415 208 623 279 400

Värmlands län Horrsjöbergsfältet Persbergsfältet

299 434

Örebro län Pershyttefältet Stribergsfältet

217 218

En något annorlunda bild företer koppar-, zink- och blygruvorna. Beträffande dessa malmer präglas utvecklingen av till-

komsten av en helt ny bergslag i Västerbotten och angränsande del av Norrbotten. Antalet under redovisningsperioden nyöppnade gruvor är stort. Reguljär gruvdrift avseende fyndigheter av nu ifrågavarande mineral har någon gång åren 1920—1965 förekommit i 30 gruvfält. Av de 20 gruvfält som var i drift 1965 hade endast 4 (Falu gruva, Åmmeberg, Saxberget och Garpenberg) brutits kontinuerligt sedan 1920, och 10 av fälten hade upptäckts under perioden i fråga. Bolidengruvan var i oavbruten drift 1926—1967. Som exempel på sulfidmalmsgruvor som haft en relativt kort livslängd och brutits ut under redovisningsperioden kan nämnas Holmtjärnsgruvan (brytningstid 2 år), Granlundsfältet (3 år), Äkulla (11 år), La ver (13 år) samt östra Högkulla (9 år). Under perioden i fråga har även brytning förekommit av ett antal i regel små fyndigheter innehållande grafit, mangan, volfram, molybden, nickel och krom. Med undantag för grafitförekomsterna i Norrbotten, volframfyndigheterna samt tre lågprocentiga manganmalmsgruvor är det här fråga om fyndigheter som brutits främst under avspärrningen i samband med andra världskriget för att förse järnverken med nödvändiga legeringsmetaller men som under normala förhållanden ej kan tillgodogöras ekonomiskt. Överlåtelser av utmål har enligt uppgifter från bergmästarämbetena under senare tid förekommit i relativt ringa omfattning, om man bortser från överlåtelser av jordägareandelar till inmutaren samt från transaktioner mellan företag inom samma koncern.

Tabell 11. Bearbetade utmål i medeltal åren 1955—1964 Antal utmål i fält under brytning

Utmål under brytning

Antal b

% av a

Antal

Malmslag

Utmål totalt a

% av b

% av a

Järnmalm Annan malm

3.443 1.385

1.114,3 326,6

32,4 23,6

393,7 93,4

35,3 28,6

11,4 6,7

Tillsammans

1.440,9

29,8

487,1

33,8

10,1

SOU 1969: 10

Tabell 12. Utmålsbeståndet den 3 1 / 1 2 1967 fördelat på olika ägarkategorier (Uppgifterna i tabellen g r u n d a r sig p å 1966 års förteckningar över inbetalade försvarsavgifter med tillägg av 1967 lagda utmål. D e t betalande företaget h a r i regel räknats som ägare) Antal utmål inom resp. bergmästardistrikt

1. Större gruvägare Staten Aktiebolaget Statsgruvor LKAB Boliden AB Billeruds AB Fagersta Bruks AB Grängesbergsbolaget Johnsonkoncernen Stora Kopparbergs Bergslags AB Svenska Kullagerfabriken (Hofors Bruk) Ställbergsbolagen Uddeholms AB

Norra (Y, Z, AC, BD län)

östra Västra Södra (A, B, C (O, P, R, (E, F, G, H, SumU, W, X län) S, D, T län) I, K, L, M, ma Nlän)

2 239

1 18 91 66 57 110 86

251 26 233 99 200

490 258 336 780 92 290 209 417

48 113 109

12 117 182

336 417

60 230 291 4.119 1

Summa

2. Samägda gruvbolag 3. Mindre gruvägare som idkat gruvdrift 1955—1964 AB. Fäbohöjdsgruvan Hedin, L Herrängs Gruvaktiebolag Norrbottens Järnverks AB AB Mineralprodukter Sandvikens Jernverks AB AB Smålands Taberg Surahammars Bruks AB Vieille Montagne Yxsjö Gruvintressenter

229 Summa

4. Wargöns Aktiebolag 5. övriga gruvägare (se tabell 14)

1 69

333 Summa

5.013 1

36 113

4 1 29 4 11

4 28

7 2 30 4 10 11 28 41 9

52 Tillkommer 2 varputmål 7.3 Ägare för hållanden Ä g a n d e r ä t t e n till landets o m k r i n g 5.000 utmål är fördelad p å o m k r i n g 150 olika företag och personer. N ä r flera delägare finns i ett utmål, har härvid som ägare räknats inn e h a v a r e n av inmutarandelen eller, m e d hänsyn till att det i fråga o m gamla u t m å l

ibland är oklart vilken denna andel är, det företag som den för utmålet utsedda gruvföreståndaren representerar. I tabell 12 redovisas utmålsbeståndets fördelning på olika kategorier av ägare den 3 1 / 1 2 1967. I tabellen h a r gruvägarna uppdelats i följande grupper, nämligen 1) större gruvägare, 2) S O U 1969: 10

Tabell 13. Utmål tillhöriga av mellansvenska järnbruk samägda gruvbolag. (Uppgifterna grundar sig på 1966 års förteckningar över inbetalade försvarsavgifter med tillägg av under 1967 lagda utmål.) Antal utmål i resp. bergmästardistrikt Norra östra Västra

Gruvbolag

Huvuddelägare

Bastkärns Gruvaktiebolag

Billerud Fagersta Sandviken Stora Kopparberg

8 Bispbergs Aktiebolag

Fagersta Sandviken Stora Kopparberg

25 Bråt- och Långgruve bolag

Johnsonkoncernen Stora Kopparberg

3 Säters Gruvbolag

Johnsonkoncernen Stora Kopparberg

2 AB Dannemora Gruvor

Fagersta Stora Kopparberg Iggesund

13 AB Holmgruvan

Fagersta Sandviken

6 Kramsta Aktiebolag öjebergets Gruvbolag (ej Spigerverk)

Kungsgruve Aktiebolag Under Norbergs Grufförvaltning lydande bolag: Norbergs G rufaktiebolag

r Billerud Bofors Fagersta Sandviken SKF Uddeholm Christiania , Spigerverk Sandviken SKF

13 Summa 28

14 Johnsonkoncernen Fagersta Sandviken SKF

103 Storgrufve Aktiebolag

Fagersta Johnsonkoncernen Sandviken Surahammar SKF Stora Kopparberg Iggesund

13 Tio mindre gruvbolag

Fagersta Johnsonkoncernen Sandviken Surahammar

11 Stribergs Grufveaktiebolag m. fl.

Fagersta Uddeholm Bofors

Tuolluvaara Gruvaktiebolag

Fagersta Sandviken Uddeholm Bofors Iggesund

17 Summa

SOU 1969: 10

gruvaktiebolag som med olika andelar är samägda av mellansvenska järnverk, 3) mindre gruvägare som idkat gruvdrift tiden 1955—1964 eller under del av denna tid, 4) Wargöns AB samt 5) övriga gruvägare. De samägda gruvbolagen under 2) och deras andelsägare redovisas i tabell 13. Wargöns AB redovisas separat med hänsyn till att bolaget innehar ett betydande antal utmål med manganmalm, avsedd som reserv för bolagets tillverkning av manganjärn. I tabell 14 anges fördelningen länsvis av utmål tillhöriga »övriga gruvägare». Tabell 14. »övriga gruvägares» 333 utmål, fördelade länsvis Län

Antal utmål

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kalmar Kronobergs Kristianstads Göteborgs- och Bohus Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

7 5 20 38 6 10 3 8 1 28 38 5 78 17 8 5 1 55

Av tabellerna 12 och 13 framgår att staten och omkring tio större företag disponerar över nära 90 % av samtliga utmål i landet. Flertalet av de enskilda företagen i denna grupp har egna verk för förädling av malmprodukterna, nämligen Boliden, Stora Kopparberg, Grängesbergsbolaget, Fagersta, Uddeholm och SKF. Eget järnverk har även Johnsonkoncernen i Avesta järnverk, som emellertid numera ej använder malm från koncernens gruvor. De nämnda integrerade företagen förfogar tillsammans med inräknande av utmål tillhörande samägda gruvbolag över drygt 3.000 utmål eller 60 % av samtliga utmål (Surahammar och Sandviken inräknade). I gruppen större gruvföretag är det bland de enskilda företagen en-

dast Ställbergsbolagen som bedriver gruvdrift utan egen järn- eller metalltillverkning. Beträffande ifrågavarande integrerade företag har i den mellansvenska bergslagen sedan äldsta tid rått ett nära samband mellan äganderätt till hyttor och rätt till malmfångst. När de gruvrättsliga förhållandena reglerades under 1700-talet var malmfyndigheterna uppdelade på ett stort antal hyttägare och delägare i hyttor jämte ett antal »gruvbrytare» som bröt malm i egna gruvor och sålde malmen till hyttorna. En utveckling mot större enheter började på 1700-talet, då bergsmanshyttorna av tekniska och ekonomiska skäl måste vika för järnbruken. I samband med »den stora bruksdöden» under senare delen av 1800talet vidtog en ännu pågående utveckling varigenom de bruksägda gruvorna sammanfördes på ett allt färre antal bruksföretag. Som ett exempel på denna rationaliseringsprocess kan nämnas Dannemorafältet. Inom detta fält fanns 1878 54 separata brytningsenheter med 1—12 olika bruk som delägare. År 1916 hade genom bildandet av brytningsbolag antalet brytningsenheter minskat till 11 och antalet andelsägande bruk genom köp och sammanslagningar nedgått till 7. Av denna heterogena och i fråga om delägarskapet starkt splittrade gruvegendom bildades i början av 1930-talet Aktiebolaget Dannemora Gruvor med fyra intressenter som aktieägare. Antalet aktieägare har därefter ytterligare minskat till tre. Det traditionella sambandet gruva—hytta innefattade ursprungligen även skog, som användes för brytning genom tillmakning, och för träkol till hyttorna, samt vattenkraft för länshållning och uppfordring ur gruvorna och för hyttornas bälgar. Denna kombination av naturtillgångar präglar till stor del alltjämt de mellansvenska bruksföretagen. Bolidenbolagets innehav av sulfidmalmsfyndigheter i Skelleftefältet har vuxit fram med utgångspunkt från den malmletning som bolagets föregångare 1918 påbörjade inom nämnda fält och från upptäckten av Bolidenfyndigheten 1924. SOU 1969: 10

7.4 Vilande utmål

Av det föregående har framgått att normalt omkring 10 % av utmålen i landet är under brytning och att omkring 30 % av samtliga utmål ingår i utmålsfält där brytning förekommer. Skälen till att återstoden av utmålen »vilar» är av mångahanda slag. För att närmare belysa frågan om dessa utmål har utredningen från vissa större företag inhämtat detaljerade upplysningar angående företagens vilande utmål och de skäl som åberopas för att sådana utmål försvaras. Uppgifter i detta hänseende har sålunda inhämtats beträffande de utmål som innehas av 1) staten och statliga bolag 2) Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag såsom ett integrerat företag på järnmalmssidan, 3) Grängesbergsbolaget, 4) ett renodlat gruvföretag, Ställbergsbolagen, 5) Boliden AB såsom det dominerande företaget på sulfidmalmssidan samt 6) Johnsonkoncernen. Uppgifterna avser förhållandena i början av år 1967. Staten och dess bolags utmål. LKAB:s drygt 300 utmål ligger samtliga inom eller i nära anslutning till driftsgruvorna i Malmberget och Kiruna. Brytning äger vidare rum i gruvfält om sammanlagt ett par hundra utmål genom AB Statsgruvor samt genom företag till vilka av bolaget eller kommerskollegium förvaltade gruvor upplåtits på arrende 1 eller enligt legodriftsavtal. I drygt 500 av kommerskollegium förvaltade utmål förekommer ingen gruvdrift. De flesta utmålen inom sistnämnda grupp ligger i Norrbottens län och avser järnmalm. Omkring en tredjedel av dessa utmål har blivit så pass undersökta att förutsättningarna för gruvdrift preliminärt kan bedömas. Brytning anses för närvarande inte lönsam. Flertalet av utmålen omfattas av den pågående malminventeringen. Huvudparten av de övriga staten tillhöriga utmål, som ej är under brytning, ligger i Västerbottens län och avser sulfidmalmer. Flertalet har utlagts under 1920-talet och senare. Åtskilliga har varit föremål för borrningar i samband med utmålsläggningen och senare, varvid god kännedom vunSOU 1969: 10

nits om fyndigheterna. I Stekenjokkfältet har gruvundersökning förekommit. Gruvdrift kommer troligen att igångsättas där inom de närmaste åren. Stora Kopparbergs Bergslags AB:s, Grängesbergsbolagets, Ställbergsbolagens och Bolidenbolagets utmål. En betydande del — varierande mellan en tredjedel och en fjärdedel — av företagens utmål ingår i utmålsfält under bearbetning. I det närmaste lika många betecknas som reserver för järn- och metallverk samt befintliga gruvanläggningar som tillhör företagen. För Stora Kopparbergs del finns huvuddelen av reserverna — järnmalmsfyndigheter avsedda för Domnarvets järnverk — i stråket Risbergsfältet — Blötberget — Håksberg — Gräsberg — Södra och Norra Torrstensbergsfälten — Tuna Hästberg samt Laxsjöfältet. Flera av utmålen i detta stråk ligger i nära anslutning till fält under brytning. En stor del av malmerna beräknas bli brutna inom de närmaste 50 åren. Huvuddelen av Grängesbergsbolagets järnmalmsreserver ligger samlade i närheten av driftsgruvorna Grängesbergs Exportfält och Stråssa. De utmål som av Ställbergsbolagen betecknas som reserver ligger inom 20 km från bolagets driftsgruvor, där behandling av malmen avses kunna ske i en del fall. Gruvundersökning har skett i flera fall. Tidpunkten för upptagande av brytning bestäms framför allt av marknadsförhållandena. Beträffande vissa fyndigheter anses brytning kunna bli aktuell först i en obestämd framtid. Bolidens utmålsreserver utgörs främst av sulfidmalmsutmål i Västerbotten och södra Norrbotten avsedda för bolagets gruvrörelse. Utmålsfälten i fråga har antingen varit föremål för gruvundersökning eller diamantborrning. Företagets sulfidmalmsutmål i Mellansverige får ses mot bakgrund av bolagets strävan att förstärka sin förhållandevis svaga malmbas därstädes. Dessa utmål är i allmänhet ännu 1

Håksbergsutmålen, som när redogörelsen skrevs var utarrenderade till Stora Kopparberg, har hösten 1968 av AB Statsgmvor överlåtits till förstnämnda bolag.

inte lika väl undersökta som utmålen i Västerbotten. Delvis har detta samband med att över hälften av utmålen förvärvades vid fusionen med AB Zinkgruvor 1958. Ett betydande antal järnmalmsutmål betecknas av företagen såsom utmål avsedda för självständig brytning vid lämplig konjunktur. För Stora Kopparbergs del är det här fråga om järnmalmsfyndigheter, belägna på stort avstånd från Domnarvet — t. ex. Doverstorpsgruvan i Östergötlands län och Karstorpsfältet i Örebro län — vilka till stor del förvärvades under 1950-talet och i då rådande konjunkturer ansågs lämpliga för export, sulfidmalmsfyndigheter som kan bli aktuella för brytning vid stigande sulfidmalmspriser samt fyndigheter innehållande andra malmslag som kan få betydelse i en avspärrningssituation. Bland de Ställbergsbolagen tillhöriga utmål som kan hänföras till denna grupp återfinns Utö- och Väsmanfälten, i vilka fält sedan början av 1950talet företagits gruvundersökningar för över 20 milj. kr. Stora Kopparbergs järnmalmsutmål i Gällivare och Arjeplogs socknar karakteriseras numera i första hand som bytesobjekt'1. Bolaget har sedan 1957 lagt ned omkring 1 milj. kr. på undersökningar av fyndigheterna i Norrland. Samma beteckning ges vissa bolaget tillhöriga järnmalmsfyndigheter inom Grängesbergsbolagets och Ställbergsbolagens intresseområden. Åtskilliga av dessa fyndigheter kom i Stora Kopparbergs ägo i samband med förvärvet av Stjernfors— Ställdalen 1961. Ställbergsbolagen redovisar något tiotal fall där företaget har utmål intill andra företag tillhöriga gruvfält eller främmande utmål förekommer inom företagets intresseområde på sådant sätt att byte kan komma i fråga. Som utmål av tvivelaktigt värde eller sekundärt intresse karakteriseras totalt cirka 300 utmål. Till stor del är det här fråga om utmål som i sen tid kommit i företagens hand i samband med bruksförvärv (Stjernfors—Ställdalen, Guldsmedshyttan, AB Zinkgruvor). Fyndigheterna som ligger spridda på skilda håll har i allmänhet brutits i äldre tid. Ytterligare undersökningar

är t. v. inte aktuella om inte särskild anledning yppar sig. Samtliga nu ifrågavarande fyra företag bedriver kontinuerligt en omfattande undersöknings- och prospekteringsverksamhet. Undersökningarna är till stor del inriktade på sådana gruvfält som betecknas som reserver eller avses för självständig brytning. Som skäl för att utmål där brytning inte kan förutses bli aktuell inom överskådlig tid likväl försvaras, anförs från företagens sida bl. a. I fråga om gamla utmål kan nedläggning av driften i äldre tid ha föranletts av brist på då attraktiv malm, omstruktureringar eller eftersatta undersökningar. Ofta finns kvarstående malmer. Nedlagda gruvor kan användas som utgångspunkt för undersökningar av fyndigheter i närheten eller för gruvundersökning inriktad på mera djupt liggande malm. Äldre utmål undersöks då och då på nytt. Ibland kan ströutmål vid lämpligt tillfälle tas in i ett långsiktigt undersökningsprogram. Det är nästan aldrig uteslutet att till synes obetydliga fyndigheter kan bli värdefulla i något sammanhang. Nya mätningsmetoder öppnar nya möjligheter. Småfyndigheter kan brytas om en större fyndighet påträffas i närheten eller om ett anrikningsverk anläggs på rimligt transportavstånd. En mera utförlig redogörelse för berörda företags vilande utmål lämnas med företagens medgivande i Bil. 1. Johnson-koncernens utmål. Sedan brytningen vid Kärrgruvan-Nyberget och Pershyttan nedlades våren 1967 är f. n. intet av företagets omkring 400 utmål under bearbetning. Härvid bortses från fyra sulfidmalmsutmål som bryts såsom undersökningsgruva (Gränsgruvan). Omkring en fjärdedel av koncernens utmål ligger i Norrbottens län. Dessa utmål har huvudsakligen tillkommit efter 1940. Huvudparten av koncernens utmål består av järnmalmsutmål i Bergslagen, av vilka de flesta varit kända sedan gammalt och brutits tidigare. Dessa 1

Ifrågavarande fyndigheter har 1968 överlåtits till AB Statsgruvor i samband med att Stora Kopparberg från detta bolag förvärvat Håksberg. SOU 1969: 10

utmål får ses mot bakgrunden av att företaget i början av 1900-talet, då ännu många små gruvor försörjde närbelägna hyttor, var Sveriges största tackjärnsproducent. Ett stort antal utmål ligger inom en mil från Nybergsfältet. Ett tiotal utmålsfält, huvudsakligen belägna i Bergslagen, avser sulfidmalmer. Företaget har nedlagt betydande belopp på malmprospektering i Norrland och Mellansverige. Koncernen som har gamla traditioner inom gruvhanteringen behåller sina utmål i förhoppning om ändrade malmkonjunkturer. Utvecklingen följs uppmärksamt så att företaget med stöd av nya rön inom gruvforskningen och sin kännedom om utmålen skall kunna bedöma när det är lämpligt att upptaga gruvdrift eller ytterligare undersökningar på utmålen. Landets utmålsbestånd i övrigt. De utmål som innehas av staten och ovannämnda fem företag representerar omkring två tredjedelar av samtliga utmål i riket. Beträffande övriga utmål som ingår i de i tabell 12 (s. 94) upptagna grupperna 1—4 (1. Större gruvägare, 2. Samägda gruvbolag, 3. Mindre gruvägare som idkat gruvdrift 1955— 1964 och 4. Wargöns AB) torde kunna antagas att förhållandena i vad avser utnyttjandet av vilande utmål i stort sett är desamma som beträffande de stora mellansvenska gruvföretagens och Bolidens utmål. Undersökningsaktiviteten torde dock i allmänhet vara lägre. Återstående 333 utmål ( = grupp 5. i tabell 12) består av strödda utmål och mindre utmålskomplex tillhörande ungefär 100 olika ägare. Utmålen är spridda över större delen av landet med viss koncentration till Bergslagen. Några av dem har brutits i äldre tid. Malmtillgångarna i utmålen är inte närmare kända. I viss utsträckning har fyndigheterna kunnat identifieras i existerande geologiska standardverk. Fyndigheterna avser till största delen små och fattiga malmtillgångar. Några förekomster kan möjligen komma att exploateras i samband med brytning av närliggande fyndigheter. Kronoandel eller kronan tillkommande jordägarandel finns i omkring en fjärdedel av de 333 utmålen. I många fall torde några rationella SOU 1969: 10

skäl för bibehållandet av utmålen i denna grupp inte kunna åberopas. 7.5 Gruvföretagens malmreserver

syn

på

behovet

av

Vid genomgången av vissa större gruvföretags utmålsbestånd underströks från företagens sida starkt de vilande utmålens betydelse som malmreserv. Malmreservsfrågan diskuterades mera ingående vid en överläggning den 31 oktober 1966 med företrädare för olika företag och sammanslutningar inom gruvnäringen och för den ekonomiska samhällsplaneringen. De synpunkter som från gruvföretagens sida anlagts på denna fråga kan sammanfattas på följande sätt. Bedömningen av frågan om malmreserver försvåras av att malm inte är ett klart fixerat begrepp. Malm kan definieras som en mineralanhopning av sådan kvalitet och kvantitet att den ekonomiskt kan bearbetas. Malmreservernas storlek blir därför i stor utsträckning beroende av malmpriserna och variationer i metallinnehållet. Som exempel kan nämnas värderingen av fosforhaltiga järnmalmer före och efter Thomasmetodens tillkomst samt den låghaltiga kopparmalmen i Aitik, som blivit brytvärd först på senare tid tack vare kopparprisets stegring och rationellare brytnings- och transportmetoder. Fluktuationerna i priserna på järnmalm är i allmänhet mycket utdragna, beroende på gruvhanteringens långsiktiga karaktär. Den tid som förflyter mellan de första prospekteringsarbetena och produktionsstarten är i regel mycket lång. Undersökningsarbeten för fastställande av malmens storlek och kvalitet kan ta flera år. Från det man bestämt sig för gruvundersökning kan det dröja tio år till dess erforderliga tillredningsarbeten och ovanjordsanläggningar utförts, så att driften kan börja. Den långa investeringscykeln medverkar till att såväl prisfall i samband med överproduktion som prisstegring på grund av malmbrist efter av prisfall orsakade gruvnedläggningar gärna får långvarig karaktär. Konjunktursvängningarna rycker undan grunden för den äldre inställningen att påträffade malmer under alla omständigheter skall brytas så snart det finns en möjlighet därtill. Avgörande bör i stället vara vad som i varje särskilt fall bedöms vara ekonomiskt lönsamt. På grund av att förberedelsearbetena är så kostnadskrävande måste malmreserverna i anslutning till en planerad brytning räcka för

åtminstone 25—30 år framåt. Reserverna bör då helst vara sådana att de kan antagas förbli brytvärda under denna tid även med beaktande av framtidsprognoserna för malmpriser och produktionskostnader. För ett renodlat gruvföretag är det nödvändigt att ha tillgång till en differentierad och till storleken betydande råvarubas, om möjligheter till en sund expansion skall finnas. Eftersom de olika förädlingsprocessernas lönsamhet snabbt kan ändras genom forskning och nya metoder, kommer olika råvarusortiment att ha mycket olika värden från tid till annan. En bred råvarubas gör det möjligt att inrikta produktionen mot de vid varje tidpunkt mest eftertraktade malmkvaliteterna. Reserver som ligger inom ett begränsat avstånd från en driftsgruva och helst också innehåller samma malmtyp som denna har i allmänhet ett högre värde än längre bort belägna malmer av samma storleksordning. I anslutning till en större gruvanläggning kan det också vid gynnsamma konjunkturer vara möjligt att under kortare tid utnyttja närbelägna småfyndigheter som aldrig skulle kunna brytas självständigt. Sulfidmalmerna i Skelleftefältet består i viss utsträckning av småfyndigheter som kan utnyttjas ekonomiskt endast i den mån det i trakten förekommer eller upptäcks andra fyndigheter som motiverar uppförande av ett centralt anrikningsverk inom rimligt transportavstånd från småfyndigheterna. över huvud kan sägas att ju större malmreserver ett gruvföretag har, desto bättre är företagets möjligheter att genom rationell planering på grundval av de olika slagen av fyndigheter åstadkomma optimalt resultat av gruvrörelsen. Det gäller också att genom ökning av malmbasen göra det möjligt för företaget att leva så länge som möjligt. För de med gruvor integrerade järn- och metallverken är det långsiktiga och organiska sambandet med gruvorna utomordentligt betydelsefullt. Tillgången till egna gruvor är en väsentlig förutsättning för de mellansvenska järnverkens utveckling. De stora investeringar som t. ex. Bergslaget nedlagt i en ny ståltillverkningsprocess förutsätter jämn och säker tillgång till malm under mycket lång tid. Ett liknande exempel utgör tillförseln av malm

från SKF:s egna gruvor till bolagets masugnar i Hofors, varifrån tackjärnet går vidare till det bolaget tillhöriga stora specialverket för kullagerstål. Tillgången till egna malmreserver ger de integrerade bruksföretagen en mycket tryggare grundval för utbyggnad av förädlingsverken än om de för sin malmförsörjning varit helt beroende av leveranser från in- eller utländska gruvföretag. Långfristiga leveransavtal kan inte ge samma trygghet. Betecknande är att stora utländska stålverk går in som delägare i transoceana gruvföretag för att försäkra sig om långsiktigt samarbete i fråga om malmleveranserna. Den stora betydelse en säker malmförsörjning har exempelvis för Domnarvets järnverk gör att Bergslaget strävar efter att skaffa sig malmreserver för mycket lång tid framåt framförallt i Mellansverige men även på andra håll. Särskilt när hela samhällen är för sitt bestånd beroende av utnyttjandet av malmfyndigheter, såsom fallet är beträffande Kiruna och Malmberget, måste vid bedömandet av malmreservsfrågan även tagas hänsyn till andra aspekter än de rent företagsekonomiska. Den optimala brytningstakten kan i sådana fall böra bestämmas med beaktande av önskad livslängd hos samhällena och av de samhällskostnader av olika slag som är förbundna med exploateringen. Sådana hänsyn kan motivera uppskov med viss brytning som det från företagsekonomisk synpunkt kunde vara befogat att sätta i gång på ett tidigare stadium. I detta sammanhang har det från LKAB:s sida pekats på att djupt liggande malmer, som påträffats i närheten av Kiruna möjligen kan få stor betydelse för samhället i framtiden. Beträffande sådana fyndigheter kan det enligt bolagets bedömning vara riktigt att låta det anstå med verkställandet av mera ingående undersökningsarbeten till längre fram i tiden. Med hänsyn till de anförda omständigheterna måste enligt företagens mening såväl integrerade som fristående gruvföretag anses ha behov att få reservera malm för lång tid framåt.

SOU 1969: 10

8 Splittring av rätten till fyndigheter inom samma malmtrakt

I utredningens direktiv framhålls att den splittring av rätten till fyndigheter inom samma malmtrakt, vartill ett på fri inmutningsrätt baserat regelsystem kan leda, kan innebära en väsentlig olägenhet med hänsyn till nödvändigheten av att svenskt bergsbruk för att upprätthålla sin internationella konkurrenskraft bedrivs av rationella produktionsenheter med väl arronderade malmfält till sitt förfogande. Uttalandet torde kunna föras tillbaka till ett påpekande av malmutredningen för Norrbotten (SOU 1963: 56 s. 36) att något legalt hinder inte finns mot uppkomsten av situationer innebärande att en inmutare låser en annan eller att två eller flera inmutare låser varandra samt att sådana spärrar, oavsett om de uppkommit oavsiktligt eller avsiktligt, innebär risker för att rationell brytningsplanering eller gruvbrytning över huvud omöjliggörs inom de av spärrarna berörda områdena. För att närmare belysa denna fråga har gruvrättsutredningen låtit företaga vissa undersökningar angående förekomsten av splittring beträffande rätten till inmutningar och utmål inom de tre malmregionerna Norrbotten, Skelleftefältet och Bergslagen. Vad först angår Norrbotten kom största delen av järnmalmsfyndigheterna i denna region i statens eller i det numera till 95,7 % statsägda LKAB:s hand genom 1907 års malmavtal. Staten har därefter genom senare förvärv och egna inmutningar tillförts ytterligare några av de mer betydande fynSOU 1969: 10

digheterna (Svappavaara, Masugnsbyn, Kaunisvaara, Vathanvaara, Kallak m. fl.). Av i malmutredningens betänkande, tabell 1 (SOU 1963: 36 s. 15) redovisade järnmalmstillgångar i Norrbotten om 2 720 milj. ton, avseende järnmalmer med en area om minst 10 000 nr, förfogar staten själv eller genom statliga bolag över cirka 98,7 % samt innehar därutöver jordägar- eller kronoandel i samtliga i tabellen upptagna privatägda fyndigheter. Av samtliga omkring 800 järnmalmsutmål i Norrbotten har staten eller statliga bolag mindre andel än 50 % endast i 13 utmål, vilka avser obetydliga spridda fyndigheter utan praktiskt värde. De statsägda järnmalmstillgångarna ligger till största delen inom statsgruvefält, skyddade för intrång från andra inmutares sida. De enda undantagen av någon betydelse bildas av Tuolluvaara inom Kiruna statsgruvefält samt några smärre utmål i anslutning till Lannavaara- och Kaunisvaarafälten. I samtliga dessa fall innehar staten dock jordägareller kronoandel. Alla kända titan- och vanadinhaltiga malmer tillhör numera staten. Ett femtiotal utmål i Norrbotten avser graf itfyndigheter. Av de större och rikare fyndigheterna, belägna huvudsakligen i området väster om Vittangi och cirka 3 km sydost om Masugnsbyn, äger Johnsonkoncernen samt staten direkt eller genom Norrbottens järnverk uppskattningsvis hälften vardera.

Sulfidmalmsutmålen i Norrbotten, uppgående till ett par hundra, ägs huvudsakligen av Boliden men staten har i viss utsträckning jordägar- eller kronoandel i utmålen. De viktigaste är blymalmsfyndigheten vid Laisvall i Arjeplogs socken samt kopparfyndigheten Aitik 15 km sydost om Gällivare. Staten har även ett mindre antal spridda egna sulfidmalmsutmål vartill kommer sulfidmalmsfyndigheter inom vissa statsgruvefält. Inne i fjällkedjan ligger några bly- och kopparmalmer, som tillhör enskilda personer (Sjangeli m. fl.). Såsom illustration av de svårigheter som vid en framtida exploatering kan vållas av splittrade gruvrättigheter hänvisade malmutredningen till en karta över de gruvrättsliga förhållandena i Vittangiområdet, avseende förhållandena den 6 juli 1962. Kartan bifogas som Kartbilaga 1. Järnmalmstillgångarna i Vittangiområdet fördelar sig på tre separata fält med relativt låg järn- och fosforhalt i områdets nordvästra del, Vathanvaara, Nunasjärvifyndigheterna samt Tervaskoski, av vilka de båda förstnämnda ägs av staten och Tervaskoski av Boliden och staten (kronoandel). De tre fälten ligger på ett inbördes avstånd av cirka 7 km. Även om brytning kan ske i separata enheter, vore sannolikt gemensam administration och malmbehandling till fördel. Förutom dessa större fält finns inom området mindre, spridda förekomster varav 2 tillhör Boliden och staten (kronoandel) samt 4 Johnsonkoncernen med staten som delägare på grund av kronoandel i den största. Grafitfyndigheterna inom Vittangiområdet ligger i områdets sydöstra del inom Nunasvaara statsgruvefält samt nordost och sydost om fältet. Staten äger fyndigheterna inom statsgruvefältet och Johnsonkoncernen de övriga med staten som innehavare av kronoandel i utmålen söder om Torne älv. Därjämte äger staten Kuusi Nunasvaara grafitfält och Johnsonkoncernen några ströutmål med obetydliga tillgångar. Den sammanlagda fyndiga arean inom området beräknas uppgå till 120 000 nr, varav Johnsonkoncernen uppskattningsvis äger 2/3 och 102

staten 1/3. När det gäller inmutning utvisar kartan över läget i juli 1962 i vad avser den centrala delen av Vittangiområdet resterna av ursprungligen mera sammanhängande inmutningsområden som utlagts i anslutning till indikationer erhållna vid regional flygprospektering. I en som Kartbilaga 2 intagen karta visas de gruvrättsliga förhållandena inom samma område den 31/1 1966. Av denna framgår att de 1962 existerande inmutningarna till betydande del avvecklats samt att bl. a. järnmalmsfältet Tervaskoski utmålslagts av Boliden. De båda kartorna åskådliggör i viss mån skeendet när ett gruvföretag börjar prospektera inom en malmtrakt som tidigare dominerats av andra företag. Vittangiområdets utmål har sedan gammalt varit delade mellan staten och Johnsonkoncernen. Sedan Boliden på senare år börjat intressera sig för området, blev resultatet efter en första utgallring dels ett antal separata undersökningsområden, dels inmutningar i direkt anslutning till äldre, Boliden icke tillhöriga utmål. Denna situation illustreras av 1962 års karta. Ytterligare undersökningar har därefter lett till utmålsläggning av några fyndigheter som med reservation för Tervaskoski är belägna på så långt avstånd från de äldre fyndigheterna att gemensam exploatering knappast kan ifrågakomma. Inmutningarna invid äldre utmål har däremot i intet fall visat sig innehålla fyndigheter värda att utmålsläggas, något som tyder på att utmålsinnehavarna väl skyddat de till deras huvudfyndigheter anknytande malmtillgångarna. Förhållandena i Norrbottenregionen kan sammanfattas på följande sätt. Staten behärskar nära nog fullständigt järnmalmstillgångarna och kan genom utnyttjande av hälftenandel i närliggande privatägda utmål åstadkomma en arrondering i den mån detta i en framtid kan vara till fördel vid driften. Beträffande sulfidmalmerna har Boliden i egenskap av exploatör och utmålsägare en dominerande ställning. I fråga om grafitfyndigheterna är ägarebilden mera splittrad. SOU 1969: 10

Fyndigheter som ligger nära varandra ägs här av staten och Johnsonkoncernen var för sig eller gemensamt genom statens innehav av kronoandel. Grafitfyndigheter av ifrågavarande kvalitet kan dock f. n. inte ekonomiskt tillgodogöras. Inom Skelleftefältet har SGU samt Bolidenbolaget och dess föregångare alltsedan 1918 bedrivit ett omfattande prospekteringsoch undersökningsarbete. Med undantag för två betydelselösa ströutmål, varav ett med kronoandel, ägs utmålen inom området av staten och Boliden antingen var för sig eller gemensamt. I sistnämnda fall innehar Boliden vanligen inmutarandelen och staten jordägar- eller kronoandel. För undvikande av kollisioner och dubbelarbete vid prospekteringen har tidigare förekommit överenskommelser mellan SGU och Boliden om skilda intresseområden. Detta har medfört att Boliden äger inmutarandelen och i regel även jordägarandelen på enskild mark inom fältets östra del, medan staten dominerar inom den västra. Inom gränsområdet förekommer en viss uppdelning av rätten till fyndigheter som ligger relativt nära varandra såtillvida, att Bolidens utmål i stort sett följer en nordligare och statens en sydligare malmförande zon. Det enda undantaget av betydelse från uppdelningen i intresseområden är Kristinebergsfältet och det angränsande Kimhedenfältet. Dessa fyndigheter, som ägs av Boliden, ligger på några få kilometers avstånd från de statsägda fyndigheterna Rävliden, Rävlidmyran och Hornträskstranden. Förhållandet är historiskt betingat och sammanhänger med upptäckten av Kristinebergsfyndigheten 1918. I fråga om exploateringen av fyndigheterna i Skelleftefältet har ett betydande samarbete ägt rum mellan staten och bolaget. Därvid har i flertalet fall statens andelar i gruvfyndigheter upplåtits på arrende till Boliden, som mot erläggande av arrendeavgift självt och för egen räkning ombesörjt brytning. I ett fall (Adak) har staten uppdragit åt Boliden att på statens bekostnad och närmast såsom entreprenör svara för brytningen och anrikningen, varvid Boliden enligt fastställda regler och villkor övertagit produkSOU 1969: 10

terna. Uppdelningen av Skelleftefältets fyndigheter mellan staten och Boliden torde inte ha utgjort något hinder för rationell gruvbrytning och malmbehandling. Huvudparten av de kända fyndigheterna inom fjällområdet i södra Västerbotten och angränsande delar av Jämtland tillhör staten. Helt skilda från dessa ligger några Bolidenbolaget tillhöriga utmål i Tärnaområdet samt Johnsonkoncernens kopparfyndigheter vid Jormlien i Frostvikens socken. Någon anmärkningsvärd splittring i fråga om inmutningar har inte förekommit inom Västerbottenområdet. Inmutningar som gjorts i anslutning till äldre utmål har som regel tagits av utmålens innehavare. Inom Bergslagen är de gruvrättsliga förhållandena mera komplicerade än i de båda nordliga länen. Det nära samband som inom detta område sedan äldsta tid rått mellan äganderätt till hyttor och hyttandelar samt rätt till malmfångst medförde att malmtillgångarna tidigt uppdelades på ett mycket stort antal separata ägare. Som antytts i det föregående har sedan början av 1700-talet fortgått en av tekniska och ekonomiska förhållanden betingad utveckling mot allt större enheter, varvid särskilt de bruksägda gruvorna samlats på ett fåtal händer. Även om denna ännu fortgående process lett till en efter moderna produktionsförhållanden bättre anpassad korrespondens mellan gruvrättigheter och malmtillgångar, erbjuder den nuvarande bilden i detta hänseende alltjämt flera irrationella inslag. En undersökning av de förhållanden i fråga om utmålen som rådde 1964/1965 — vilka i stort sett även avspeglar det nuvarande läget — ger vid handen att omkring 1/4 av det mellansvenska utmålsbeståndet om cirka 3 350 utmål ingår i utmålsfält, i vilka gruvdrift bedrivs av gruvföretag ingående i den i det föregående redovisade gruppen större gruvföretag (se s. 94, grupp 1) eller av gruvbolag som domineras av dessa företag (grupp 2). Inom dessa utmålsfält ligger av de beräknade järnmalmstillgångarna i Mellansverige samtliga apatitmalmer med ett undantag (Lekombergsfältet) och cirka 55 % av de fosforfattiga malmerna. 103

mindre äganderättsligt enhetliga komplex eller utgörs av avsides liggande ströutmål med små malmtillgångar. Återstående cirka 600 utmål fördelar sig på ett 80-tal fält med mer eller mindre splittrade äganderättsförhållanden. Några av de mest utpräglade splittringsfallen i denna grupp redovisas i tabell 15.

Inom dessa båda grupper förekommer utmålssplittring i inemot tio fall. Splittringen är av obetydlig omfattning utom i Norberg och i Stråssafältets sydliga del. I sistnämnda område om totalt 39 utmål finns 5 olika ägare, varav 1 med 26, 1 med 6, 1 med 4, 1 med 2 och 1 med 1 utmål. Det stora flertalet av övriga utmål i Bergslagen ingår antingen i större eller

Tabell 15. Några av de mest utpräglade fallen av utmålssplittring i Bergslagen Antal utmål

Gruvfält

Kommun

Antal ägare Totalt

Största delägare

Holmgruve-Haggruvefältet

Garpenberg

1 äg. med 4 utmål 1 » 3 »

Flogbergsfältet

Norrbärke

1 » 1

»

Holängsfältet

» >

3 » 1 » 2 » 1 » 2 » 1 » 1 »

» » »

2 1 8

»

»

»

Siksjöbergsfältet Sundsgruvefältet Norra Ställbergsfältet

Ljusnarsberg

»

12 Utmålsförhållandena vid Stråssafältets sydliga del samt två av de i tabell 15 upptagna gruvfälten, där splittringen framstår som särskilt markant, nämligen Holmgruve-Haggruvefältet och Sundsgruvefältet, åskådliggörs på bifogade kartor, Kartbilaga 3, 4 och 5. Splittringen inom utmålsfälten i drift synes hittills inte påtagligt ha försvårat rationell brytning. Det finns emellertid fog att antaga att splittringen i några fall hindrat en ändamålsenlig uppläggning av undersökningsarbeten i anslutning till den pågående driften. Av det vilande 80-tal utmålsfält, som företer splittrade ägandeförhållanden, synes förutsättningar för exploatering inom överskådlig tid möjligen föreligga beträffande något tiotal fält. Inom de övriga fälten är malmtillgångarna relativt begränsade och ofta uppdelade på smärre malmkroppar på sådant sätt att det, även om splittringen skulle hävas, knappast är möjligt att inom en överskådlig framtid tillskapa rationella 104

Övriga delägare

2 1

»

»

» »

»

2 1

vardera vardera vardera

»

produktionsenheter på grundval av dessa fält. Vid den förut omnämnda genomgången av vissa större gruvföretags utmålsbestånd diskuterades med företrädare för företagen några observerade splittringsfall, där en omfördelning av gruvrättigheterna uppenbarligen skulle ge ökade möjligheter till rationalisering vid en eventuell framtida brytning. Företagen syntes medvetna härom och inställda på att medverka till en lösning genom köp, byte eller samgående när ett utnyttjande blev aktuellt. Till dess föreföll äganderättsfrågorna vara ställda på framtiden med hänsyn till de tidsödande utredningar som måste föregå sådana transaktioner. Ett specialfall representerar de gruvrättsliga förhållandena beträffande Norbergs malmfält. Huvuddelen av malmtillgångarna där, vilka är bland de största i Mellansverige, täcks av ett sammanhängande gruvfält omfattande cirka 120 utmål, tre friligSOU 1969: 10

gande fält om 28 utmål och två enstaka utmål. År 1904 arbetade inom området 63 olika gruvbolag. 1908 hade antalet nedgått till omkring 30. Antalet ägare inom det stora fältet har numera reducerats till fyra, nämligen Norbergs Gruf AB (cirka 90 utmål), Surahammars Bruks AB (13 utmål), AB Statsgruvor (cirka 20 utmål) samt en privatperson som innehar tre utmål. Av de friliggande utmålen tillhör flertalet Norbergs Gruf AB och Storgrufve AB samt de övriga skilda företag, bl. a. Stora Kopparberg och Fagersta Bruks AB. Ägareförhållandena inom Norbergs malmfält vid 1963 års utgång belyses närmare på särskild karta, Kartbilaga 6. Aktierna i Norbergs Gruf AB och Storgrufve AB var vid nämnda tidpunkt fördelade på olika bruksföretag enligt följande uppställning. Andel i procent av aktiekapitalet i Norbergs Storgrufve Gruf AB AB

Ägare Fagersta Bruks AB Johnsonkoncernen (Avesta Jernverk) Sandvikens Jernverks AB SKF Hofors Bruk Surahammars Bruks AB Iggesunds Bruks AB Stora Kopparberg Summa

38 24 15

16 17 9 10 5 1

100 AB Statsgruvors gruvrättigheter i Norberg arrenderas sedan 1964 av Surahammar. Driften vid detta företags gruvor upprätthålls alltjämt. I övrigt nedlades brytningen i Norbergsgruvorna i november 1967. Dessförinnan skedde driften vid Norbergs Gruf AB:s och Storgrufve AB:s gruvor enhetligt genom Norbergs gruvförvaltning, ett för de båda företagen gemensamt verkställighetsorgan. Närmare 60 % av produktionen vid de av förvaltningen administrerade gruvorna exporterades, medan återstoden avsattes främst till olika delägare. Produktionen vid de av Surahammar innehavda gruvorna, vilka drivits separat men i SOU 1969: 10

visst administrativt samarbete med Norbergs gruvförvaltning, går väsentligen till eget verk. Även inmutningsverksamheten företer mera komplicerade drag i Bergslagen än i de båda nordliga länen. Inmutningsområdenas storlek är genomsnittligt mindre och antalet inmutare avsevärt större än i norr, och splittringen såväl mellan inmutare inbördes som i förhållande till äldre utmål har blivit mera framträdande. Som ett fall må nämnas Stråssaområdet. Såsom framgår av kartan över detta område (Kartbilaga 3) förekom här vid 1965 års början inom ett cirka 20 km 2 stort område med sammanlagt 39 utmål, fördelade på 5 ägare, ett stort antal inmutningar tagna av två inmutare, av vilka endast den ene (Grängesbergsbolaget) också ägde utmål inom området. Den andre inmutaren (Ställbergsbolagen) hade ett stort antal inmutningar omkring och delvis insprängda mellan olika utmål. Förekommande fall av splittring i fråga om inmutningar är dock sällan lika utpräglade som situationen i Stråssaområdet vid nämnda tidpunkt. En mera typisk kollisionsbild visar kartan över Sundsgruvefältet (Kartbilaga 5), där innehavaren av det dominerande utmålsfältet inmutat dettas omgivningar, varvid en del inmutningar på grund av en splittrad utmålsstruktur även kommit att gränsa till främmande utmål. Det är sålunda möjligt att i Mellansverige leta fram ett betydande antal fall där kollisioner mellan inmutningar eller mellan inmutningar och utmål åtminstone teoretiskt erbjuder förutsättningar för framtida konflikter. Härvid måste emellertid ihågkommas att som nämnts i annat sammanhang genomsnittligt mer än 97 % av alla inmutningar upphör efter avslutat undersökningsarbete utan att leda till utmålsläggning. Den letning efter djupmalmer, som antas komma att dominera den framtida prospekteringen i Bergslagen såvitt gäller järn (se 5 kap. 4) torde med hänsyn till den undersökningsmetodik som används i dylika fall väsentligen komma att ske med utgångspunkt från orter i befintliga gruvor. Allmänt sett torde de fall av kollisioner i fråga om inmutning105

ar, som resulterar i konfliktsituationer ägnade att försvåra en rationell brytning av närliggande fyndigheter, kvantitativt spela en underordnad roll jämfört med den redan föreliggande splittringen i fråga om utmålen. Givetvis kan splittringen beträffande inmutningar i en del fall vara till hinder för en rationell prospektering.

106 SOU 1969: 10

9.1 Nuläget beträffande tillgodoseendet av det allmännas intresse i fråga om utnyttjandet av mineraltillgångarna

40) yttrade chefen för justitiedepartementet bl. a.

Inledning

I detta kapitel behandlas frågan vilka medel som f. n. finns att tillgodose det allmännas intresse att kunna öva ett direkt inflytande över mineraltillgångarnas exploatering i syfte att utnyttja eller reservera dessa för ändamål som samhället vill främja samt det sätt på vilket dessa medel hittills utnyttjats. Viktigast av de instrument som gruvlagstiftningen inrymmer i detta avseende är bestämmelserna om kronoandel i 5 kap. gruvlagen. Vissa regler i 10 kap. gruvlagen syftar till att förebygga rovdrift och uppenbar misshushållning med malm. Liksom kronoandelsinstitutet innebär reglerna om statsgruvefält samt 1963 års lag om inskränkning i rätten till inmutning i Norrbottens län en viss förmånsställning för staten inom gruvhanteringen. Slutligen ger allmänna förfogandelagen statsmakterna vidsträckta befogenheter att i krig eller krissituationer bestämma angående malmproduktion. 9.2

Kronoandelsinstitutet

9.2.1 Avsedd användning institutet

av

kronoandels-

Rörande motiven för införandet av institutet samt innebörden av gällande bestämmelser om kronoandel hänvisas till framställningen på s. 45 ff respektive 53 f. I propositionen avseende 1938 års gruvlag (1938: SOU 1969: 10

När staten funne med sin fördel förenligt att bevaka rätten till kronoandel skulle mellan inmutaren och staten uppstå ett kompanjonskap enligt reglerna om samäganderätt i gruva. Detta omedelbart på lagens stadgande tillkomna rättsförhållande lärer emellertid regelmässigt komma att avlösas genom ett mellan parterna slutet avtal rörande formen och sättet för fyndighetens exploaterande. Vid förhandlingarna angående avtalsvillkoren torde utgångsläget för vardera parten rättsligt sett böra vara detsamma, och lagens skulle sålunda icke — såsom dittills i viss mån varit fallet — öppna möjlighet för ett gynnande av den part, som icke från början vill ikläda sig de därmed förbundna riskerna. Tydligt är emellertid, att staten även under denna förutsättning har goda möjligheter att vid avtalsslutet få det allmännas intressen beaktade i den utsträckning, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finnes rimlig. På denna väg torde kunna uppnås åtskilliga av de fördelar som man avsett att vinna genom införande av koncessionssystem. De former, i vilka en gruvdrift med staten såsom intresserad part skulle kunna bedrivas, måste antagas komma att växla efter de särskilda fallens natur. En bolagsbildning, därvid åt staten förbehålles visst aktieinnehav, kan komma att visa sig vara den naturligaste lösningen, särskilt när det gäller en fyndighet av större betydelse. I andra fall åter kan det befinnas lämpligast för båda parterna att kronoandelen utarrenderas. Vad slutligen angår fyndighet, som av någon anledning ej finnes böra omedelbart bliva föremål för bearbetning, lärer det understundom kunna ifrågakomma att staten förskaffar sig 107

ensamrätt till fyndigheten genom att inlösa inmutarens andel. En dylik åtgärd, varigenom viss malm reserveras för framtida behov, kan tydligen vara särskilt motiverad i sådana fall, där hänsyn till landets självförsörjning under extraordinära förhållanden göra sig påminta. Slutligen torde få erinras, att den ifrågasatta lagändringen uppenbarligen icke förutsätter att staten skall utnyttja sin rätt till kronoandel i alla uppkommande situationer. Bortsett från det självklara önskemålet, att staten såvitt möjligt bör undvika att inträda i förlustbringande företag, kunna omständigheterna, när det gäller en fyndighet av mindre betydelse, ofta nog vara sådana, att staten lämpligen bör avstå från att göra andelsrätten gällande. Genom en vidsynt tillämpning av detta förfaringssätt torde staten — utan att det allmännas intressen därigenom trädas för nära — kunna göra det lättare för enskilda företagare, vilka med nuvarande rättsregler måhända icke skulle ha förmått övervinna den belastning som jordägarens andelsrätt kan innebära, att få till stånd en ekonomiskt bärkraftig produktion. Första lagutskottets yttrande angående förslaget om införande av kronoandel (3LU 1938:24 s. 36 ff). Utskottet delar uppfattningen att genom den föreslagna anordningen med kronoandel kan uppnås åtskilliga av de fördelar som man avsett att vinna genom införande av koncessionssystem. Då kronan enligt förslaget skall åtnjuta lika stor andel i fyndigheten som inmutaren måste det nämligen antagas, att kronan blir i tillfälle att med inmutaren ingå sådant avtal angående fyndighetens nyttiggörande, som väsentligen tillgodoser icke blott kronans rent privatekonomiska intresse utan även andra samhälleliga önskemål, såsom exempelvis reserverande av malm för särskilda ändamål, sociala välfärdsanordningar för arbetarna samt åtgärder till stöd för vederbörande kommun när driften nedlägges. Dylika syften torde i allmänhet kunna uppnås oberoende av den form kronans delaktighet i företaget iklädes, om detta konstitueras såsom aktiebolag eller om kronoandelen — såsom kan antagas bliva regel vid fyndigheter av mindre betydelse — utarrenderas till inmutaren. Det torde även kunna förutses att kronan understundom skall finna med sin fördel förenligt att genom köp av inmutarens andel förvärva ensamrätt till viss fyndighet eller att avtalsvis förbehålla sig sådan framtida inlösningsrätt, som i det särskilda fallet kan befinnas lämplig. Utskottet finner den föreslagna anordningen vara förenad särskilt med den fördelen, att den möjliggör en smidig tillämpning, därvid all hänsyn kan tagas till fyndigheternas storlek, beskaffen-

het och värde samt till de skilda betingelser i övrigt varunder olika gruvföretag arbeta. 9.2.2 Erfarenheter

av

kronoandelsinstitutet

De nuvarande bestämmelserna om kronoandel gäller som nämnts endast i fråga om utmål som tillkommit på grund av inmutning vilken sökts efter gruvlagens ikraftträdande den 1 jan. 1940. Vid 1967 års utgång hade anmälan om begagnande av kronoandel gjorts1 eller fanns kronoandel latent i 13,8 % av samtliga utmål. Räknat efter arealen täckte de utmål där kronan innehade anmäld eller latent kronoandel 27,5 % av den totala utmålslagda arealen. Fördelat efter malmregioner utgjorde antalet utmål med kronoandel 18,0 % i Norrbottens län (39,1 % av utmålsarealen i länet), 27,1 % i Västerbottens län (42,7 % av utmålsarealen) samt 11,0 % i landet i övrigt (22,1 % av utmålsarealen; ur utmålssynpunkt domineras detta område helt av Mellansvenska bergslagen). Ser man till olika malmslag fanns vid nämnda tidpunkt kronoandel i 11,0 % av samtliga järnmalmsutmål (sammanlagt 3.639 st.) samt i 20,9 % av utmålen avseende övriga malmer (sammanlagt cirka 1.378 st.). Riksdagen har (genom skrivelser den 29 febr. 1932, nr 56, och d. 15 mars 1940, nr 110) medgivit, att Kungl. Maj:t tills vidare får åt svenska medborgare, i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer, mot årlig avgift och under de villkor i övrigt, som Kungl. Maj:t fastställer, under en tid för varje gång av högst tjugu år upplåta begagnandet av kronan tillhörande jordägareandelar, kronoandelar och kronan såsom inmutare tillkommande andelar i gruvor. Kronans rätt i fråga om anmälan om begagnande av kronoandel bevakas av kommerskollegium, som i förekommande fall framlägger förslag om utarrendering av kronoandelar hos Kungl. Maj:t. I yttrande till gruvrättsutredningen den 24 maj 1965 har kommerskollegium bl. a. redovisat följande erfarenheter och synpunkter i fråga om kronoandelsinstitutet. 1

Inberäknat utmål där staten är inmutare och vari kronoandel formellt ej uppkommer. SOU 1969: 10

Anmälan till begagnande av kronoandel har skett beträffande 103 utmål. Samtliga dessa kronoandelar är upplåtna på arrende till innehavaren av inmutareandelen. I ett fall har kronan avstått från kronoandelen och i övriga 382 fall står rätten till begagnande av kronoandel alltjämt öppen. Anmälan om kronoandel på inmutningsstadiet har hittills icke skett i något fall, emedan en sådan anmälan, utan att ge någon påtaglig fördel, skulle innebära att staten skulle engagera sig i enskilda projekt vilkas framtid i allmänhet är synnerligen oviss. Om avsikten är att upplåta en kronoandel på arrende men något avtal rörande malmbrytningen inom utmålet ej föreligger, har staten normalt inte anledning att göra anmälan om kronoandelen förrän på ett sent stadium, då förutsättningarna för bearbetning och villkoren för arrende eller annan form för tillgodogörande av malmen bättre kan bedömas. Statens inträde i gruvföretaget är förenat med vissa ekonomiska förpliktelser i form av ersättning till inmutaren för vissa av denne nedlagda kostnader enligt 49 § gruvlagen samt andel i försvarsavgifter och kostnader för gruvrörelsen enligt bestämmelserna om samäganderätt i 8 kap. gruvlagen. För bedömning av de åtaganden staten tar på sig genom anmälan bör därför enligt kollegiet en överenskommelse om dessa förhållanden ha träffats med gruvägaren eller i varje fall en utredning därom ha skett innan anmälan görs. I alla de fall som hittills förekommit har före anmälan träffats ett arrendeavtal med inmutaren, genom vilket brytningsrätten upplåtits till denne mot en årlig avgift per ton på kronans andel av den brutna malmen och med befrielse för kronan från att vid inträdet i gruvföretaget eller under arrendetiden deltaga i förekommande kostnader. Initiativet till förhandlingar kommer i regel från inmutaren som för sina ekonomiska kalkyler önskar få vetskap om staten kommer att begagna sin kronoandel och om villkoren för en upplåtelse av statens andel. Vid förhandlingarna söker kollegiet att på basis av uppgifter från inmutaren och vad som eljest är känt bilda sig en uppfattning om gruvbrytningens ekonomi i de skilda fallen och om den arrendeavgift som med hänsyn härtill kan anses skälig. Vid förhandlingar om arrendeavtal strävar kollegiet så långt det är möjligt och lämpligt att nå enhetlighet i villkoren såväl vad beträffar avgifterna, med hänsyn till att den ekonomiska belastningen genom kronoandelen bör vara likvärdig för olika företagare, som i fråga om villkoren i övrigt, med hänsyn till att detta medför förenklad handläggning och minskar risken för tolkningstvister. På grund av att SOU 1969: 10

samtidigt gällande avtal tillkommit under en lång tidsperiod med ändrade förhållanden förekommer dock rätt stora skiljaktigheter. I vissa fall kommer även sociala hänsyn in i bedömningen, nämligen då det allmänna kan ha intresse av att gruvdrift upptas i ett område där sysselsättningssvårigheter föreligger, även om statens direkta inkomst av kronoandelen blir ringa eller ingen. Sedan preliminär överenskommelse om arrendeavgiften och om avtalsvillkoren i övrigt träffats, avlåter kollegiet skrivelse till Kungl. Maj:t med förslag till avtal, som tecknas efter erhållet bemyndigande. Arrendetiden är i normala fall 20 år. Statens inkomster genom utarrendering av gruvegendom har under de senaste tio åren växlat mellan 2 och 4 milj. kr per år. Härtill kommer överskottet av legodriften i Adak, som under samma period växlat mellan 3 och 10 milj. kr per år. Malmbrytningen i gruvor, i vilka staten utarrenderat sin andel eller hela brytningsrätten, utgjorde under 1964 omkring 2 milj. ton, varav omkring hälften järnmalm och hälften andra malmer. Anmälan till begagnande av kronoandel har sålunda hittills alltid skett i samband med utarrendering av kronoandelen, vilken därvid, såsom förutsattes som regel vid kronoandelssystemets tillkomst, upplåtits till inmutaren. Ett tillsvidare endast formellt avsteg från denna regel har gjorts i några fall såtillvida, att vissa avtal även gäller för kronans andel i tillkommande utmål inom en viss rayon, även om arrendatorn inte har inmutarandelen i dessa. Syftet härmed har varit att undvika splittring av brytningsrätten i vissa avskilt liggande områden, i vilka arrendatorn gjort en pionjärinsats. Begagnande av kronoandelen som ett aktivt instrument för att få till stånd viss malmbrytning har således inte förekommit. De skäl en inmutare kan ha till en negativ inställning till upptagande av brytning torde merendels vara av sådan art, att de gör sig mer eller mindre starkt gällande även för statens del. De särskilda motiv staten kan ha för sitt ingripande måste därför enligt kollegiet vara mycket starka. Ett sådant motiv kan vara att staten i ett trängt försörjningsläge kan önska att få igång eller utöka inhemsk produktion av en viss råvara. Så var förhållandet i fråga om kopparoch nickelmalm under andra världskriget. Liksom skedde då torde frågan om ny eller ökad produktion i regel kunna lösas genom förhandlingar och avtal mellan staten och inmutaren. Ett annat motiv kan vara en önskan från det allmännas sida att genom upptagande av gruvdrift förbättra sysselsättningsförhållandena i ett område där inte utnyttjade möjligheter till

gruvdrift anses föreligga. Åtgärder i sådant syfte måste föregås av mycket omsorgsfulla utredningar om malmens brytvärdhet, driftens lönsamhet under växlande marknadsförhållanden, storleken av erforderliga investeringar, tillgången på skolad arbetskraft, gruvans livslängd med hänsyn till kända malmtillgångar m. m. Även i sådana fall torde det vara möjligt och för staten förmånligast att överenskommelse träffas mellan staten och inmutaren om en eller annan form av samverkan i gruvrörelsen. Någon praktisk erfarenhet av hur gruvlagens samäganderättsregler verkar om de tillämpas fullt, torde inte finnas. Förekommande fall har såvitt känt lösts genom överenskommelse mellan parterna såväl när det gäller jordägarandelar enligt gruvstadgan som kronoandelar enligt gruvlagen. Sammanfattningsvis framhåller kommerskollegium att kronoandelsinstitutet ger staten möjligheter att genom utövning av sin hälftenrätt tillgodose näringspolitiska och andra allmänna intressen utan inmutarens medverkan och att genom denna rätt påverka inmutaren i hans ställningstaganden i den mån denne inte är benägen att upptaga brytning eller vill hålla malmproduktionen vid en lägre nivå än vad staten anser lämpligt. Däremot kan staten enligt gruvlagens bestämmelser inte hindra inmutaren att bryta malm i den större omfattning han önskar, om statens intressen skulle tala för att brytning ej skall ske, eller gruvan drivas med lägre produktion, t. ex. i syfte att spara en malmtillgång för framtida behov. Kommerskollegium har inte redovisat några negativa erfarenheter av kronoandelsinstitutet. Såvitt redogörelsen utvisar har dock de möjligheter detta institut ger staten till ett direkt inflytande inte utnyttjats. Sålunda synes det inte ha varit på tal att staten skulle förvärva även inmutarens andel eller tillsammans med denne bilda aktiebolag för gruvdrift.

9.3 Bestämmelser mot rovdrift I gruvlagens 10 kap. om tillsyn över gruvdriften finns vissa bestämmelser till förebyggande av rovdrift. Sålunda skall enligt 69 § tillsynsmyndigheterna tillse, att gruvarbetet inte bedrivs på sådant sätt att gruvans framtida bestånd äventyras eller tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm omöjliggörs eller i väsentlig mån försvåras eller eljest uppenbar misshushåll110

ning med malm äger rum. Bergmästaren äger enligt 71 § såväl förelägga gruvinnehavaren att göra de anstalter som erfordras till förhindrande av sådan misshushållning som i samma syfte meddela andra föreskrifter i fråga om gruvarbetets bedrivande. Bestämmelsen i fråga hade föreslagits av gruvlagstiftningssakkunniga. De sakkunniga anförde (SOU 1924: 16 s. 68) att ett ingripande från det allmännas sida i sättet för gruvdriftens utövande måste ske med stor försiktighet och icke gå längre än behovet kräver. Å andra sidan borde det allmänna tillse, att gruvbrytningen icke bedrevs på ett sätt som med fullständigt förbiseende av framtidens intressen endast vore inriktat på högsta möjliga tillfälliga vinst. En dylik drift, vilken kunde karakteriseras såsom rovdrift, borde det vara lagstiftningens uppgift att söka förhindra. Det torde icke vara lätt att generellt ange, vad som kunde anses vara rovdrift. Såsom sådan måste emellertid karakteriseras ett förfaringssätt, varigenom tillgodogörandet av kvarlämnad känd malmtillgång omöjliggjordes eller i väsentlig mån försvårades. I dylika fall hade endast vissa och givetvis de bästa delarna av fyndigheten brutits utan tanke på att bevara möjligheten till brytning av även andra partier. Men även i andra fall kunde enligt de sakkunniga en sådan misshushållning med malmtillgången föreligga, att det allmänna borde ingripa däremot. I regel låg det i gruvägarens eget intresse att malmtillgången utnyttjades på bästa sätt. Enligt de sakkunnigas mening borde det endast vara i sådana fall, då man på grund av själva sättet att behandla malmen kunde anse en uppenbar misshushållning därmed äga rum, som det allmännas organ skulle kunna ingripa. Såvitt känt har något föreläggande i syfte att hindra misshushållning med malm inte givits under gruvlagens giltighetstid. 9.4 Statsgruvefältinstitutet: farenheter

Motiv

och er-

Som framgått av redogörelsen för den historiska utvecklingen infördes statsgruveSOU 1969: 10

fältinstitutet år 1910 genom en ändring i 1884 års gruvstadga. Beslutet är att betrakta som ett led i de åtgärder som åren 1899— 1910 vidtogs för att tillförsäkra staten bestämmanderätt framförallt beträffande de vid denna tid särskilt aktuella, mycket stora järnmalmsfyndigheterna i Norrbotten. Sedan staten 1899 återfått rätten till jordägarandel på icke disponerad kronomark och 1902 utfärdats provisoriskt inmutningsförbud på dylik mark inom Norrbottens län — 1907 utsträckt att gälla även inom Västerbottens och Jämtlands län — föreslogs genom särskilda propositioner till 1910 års riksdag dels en permanentning av inmutningsförbudet (prop. 1910: 50), dels en reglering av gruvrätten inom förbudsområdena genom »skärpningstillstånd» och gruvdriftstillstånd (prop. 1910: 51) och dels utläggande av statsgruvefält till skydd för vissa statliga gruvfält (prop. 1910:53). Som förut nämnts avslogs de båda förstnämnda propositionerna, medan propositionen om utläggande av statsgruvefält bifölls. Avsikten med statsgruvefältsinstitutet framgår av följande anförande till statsrådsprotokollet av chefen för jordbruksdepartementet: Enligt dessa förslag (prop. 50 och 51) skulle, samtidigt med att inmutningsrätten å viss kronojord upphävdes, enskilda berättigas att i viss ordning av kronan förvärva rätt att undersöka och tillgodogöra sig mineralfyndigheter å dylik jord. Dock skulle särskilda inskränkningar göras i den rätt som i förevarande hänseende avsågs att tillkomma enskilda. Jag erinrar här, hurusom statsrådet och chefen för justitiedepartementet redan vid behandling inför Kungl. Maj:t den 4 december 1908 av förslag i föreliggande ämne framhöll, att enär kronan för det dåvarande vore på grund av köp ägare av åtskilliga efter inmutning upptagna gruvor på kronojord och vore i andra sådana intresserad, det icke kunde anses vara förenligt med kronans intressen, att enskilde ägde å den till dessa gruvor hörande jord och närmast däromkring befintlig mark skaffa sig den rätt till gruvdrift, som eljest skulle genom skärpning vinnas, och att förslagen därför förutsatte, att områden, vilka sålunda eller av annan anledning funnes böra fredas från intrång, skulle i särskild ordning förklaras för statsgruvefält, och att å dylikt statsgruvefält skärpning ej finge äga rum. I propositionen angående 1938 års gruvSOU 1969: 10

lag yttrade vederbörande departementschef i anslutning till förslag av socialiseringsnämnden att statsgruvefält skulle få utläggas även på enskild jord bl. a. (s. 117). Med inmutningssystemet torde inte vara avsett att uppmuntra vem som helst att under vilka omständigheter som helst förvärva rätt att undersöka och bearbeta mineral. En osund spekulation i inmutningar och en överdriven konkurrens mellan flera inmutare i samma malmfält borde i möjligaste mån motarbetas. Däremot förelåg all anledning att gynna den inmutare genom vars forskningsarbete förekomsten av malm i ett visst fält först blivit ådagalagd. Det kunde inte anses otillbörligt eller stridande mot inmutningssystemets grundtanke, om för en sådan inmutare i viss mån bereddes ökad möjlighet att utestänga tillskyndande konkurrenter, vilka inte själva iklätt sig några uppoffringar för malmletningen. Det var tydligt att en institution som statsgruvefält i berörda avseende skulle kunna medföra vissa fördelar. Här kunde erinras om att det inmutningsförbud, som följde av ett områdes förklarande för statsgruvefält, fyllde en ingalunda oviktig uppgift därutinnan, att ett gruvföretag inom statsgruvefältet skyddades mot besvärande fältspärrning eller andra olägenheter som skulle kunna uppkomma om enskilda tilläts verkställa inmutningar i närheten av den till företaget hörande fyndigheten. En obegränsad befogenhet att utlägga statsgruvefält syntes emellertid enligt departementschefen öppna möjlighet för statsmakterna att i annan ordning än den som gällde för stiftande av allmän lag efter hand tillskapa ett rättstillstånd som väsentligen avvek från det med gruvlagstiftningen avsedda. Ehuru det inte torde behöva antagas att statsmakterna skulle komma att missbruka nämnda möjlighet, syntes det dock påkallat att i själva gruvlagen uppställa en viss begränsning av befogenheten att utlägga statsgruvefält. Vid sådant förhållande torde det emellertid knappast kunna förordas att nämnda befogenhet överhuvud taget gjordes vidsträcktare än vad dittills var fallet. Mot att utlägga statsgruvefält å enskild jord talade bl. a. den omständigheten att en privat jordägare, som upptäckt en fyndighet på sin mark, skäligen borde vara berättigad att förvärva inmutningsrätt till densamma. I överensstämmelse med riksdagens beslut utlades 1910 åtta statsgruvefält, huvudsakligen omfattande områden närmast omkring utmål i Norrbottens län som staten förvärvat genom utmålsläggning eller genom 1907 och 1908 års malmavtal eller 111

som tillhörde bolag, vilkas samtliga aktier staten förvärvat genom 1907 års malmavtal. För närvarande finns följande statsgruvefält: A. Enligt kungörelse den 2/12 1910 (SFS 137) följande åtta statsgruvefält i Norrbottens län, nämligen 1) Kiiruna statsgruvefält; 2) Ekströmsbergs statsgruvefält väster om Kiruna (gränserna delvis ändrade enligt kungörelse 12/4 1929, SFS nr 59); 3) Svappavaara statsgruvefält sydost om Kiruna; 4) Toppi statsgruvefält vid Riksgränsbanan söder om Torneträsk; 5) Nakerivaara statsgruvefält vid Torneträsk; 6) Gellivare statsgruvefält; 7) Salmivaara statsgruvefält norr om Gällivare; 8) Ruotivare statsgruvefält väster om Jokkmokk (gränserna ändrade enligt kungörelse SFS 1929: 59); B.

Enligt kungörelse den 11/6 1918 (SFS nr 372) det likaledes i Norrbottens län belägna 9) Liikavaara statsgruvefält strax öster om Gällivare;

C. Enligt kungörelse den 20/5 1921 (SFS nr 297) och den 24/3 1939 (SFS nr 83) följande två statsgruvefält i Vilhelmina socken i Västerbottens län, nämligen 10) Stekenjokks statsgruvefält (utökat år 1962 enligt kungörelse SFS nr 190); och 11) Remdalens statsgruvefält; D. Enligt kungörelse den 12/4 1929 (SFS nr 59) följande fyra statsgruvefält i Norrbottens län, nämligen 12) Pellivuoma statsgruvefält vid Pajala häradsallmänning; 13) Sautusvaara statsgruvefält vid Jukkasjärvi häradsallmänning; 14) Vathanvaara statsgruvefält vid Jukkasjärvi häradsallmänning och Vittangi bys mark samt 112

15) Nunasvaara statsgruvefält vid Vittangi by i Jukkasjärvi socken. E. Enligt kungörelse den 22/9 1933 (SFS nr 557) 16) Kaunisvaara statsgruvefält i Pajala socken, Norrbottens län. Statsgruvefältens storlek varierar från någon km2, som Nunasvaara, till vidsträckta områden med upp till tre mils utsträckning på längden (Ruotivare). Gruvorna i Kiruna, Svappavaara och Malmberget är belägna inom respektive statsgruvefält. Övriga statsgruvefält i Norrbotten omfattas av den malminventering som utförs i länet i överensstämmelse med 1963 års riksdagsbeslut. I samband med inventeringen har hittills geologiska och geofysiska undersökningar utförts på samtliga ifrågavarande fält utom Ruotivare samt borrningar verkställts inom Ekströmsberg, Nakerivaara, Liikavaara, Pellivuoma, Sautusvaara och Kaunisvaara. Liknande undersökningar har skett inom Stekenjokks och Remdalens statsgruvefält. I Stekenjokk har dessutom gjorts en gruvundersökning. Tidigare har aktiviteten inom statsgruvefälten varit obetydlig. Med hänsyn till att de områden, där statsgruvefälten är belägna, under perioden 1902—1939 med få undantag även omfattats av generella inmutningsförbud på kronojord inom de nordliga länen hade statsgruvefälten knappast någon självständig betydelse före sistnämnda år. Därefter har statsgruvefälten i en del fall utgjort det enda skyddet för fyndigheter inom fälten och i andra fall haft betydelse som skydd för utmålslagda malmers donlägiga fortsättning utanför de lodräta utmålsgränserna. 9.5

Förhållandena i Norrbottens

9.5.1 Allmänt

län

Naturrikedomarna i de norrbottniska järnmalmsfälten har av olika anledningar ansetts intaga en sådan särställning att man sedan länge oberoende av skilda ekonomiska samhällsuppfattningar strävat efter att överföra tillgångarna i samhällets ägo. Som viktiga etapper på vägen mot förverkligandet SOU 1969: 10

av detta mål framstår 1899 års beslut att återge kronan rätten till jordägarandel på kronojord, de åren 1902—1939 gällande inmutningsförbuden på kronojord, 1907 års malmavtal, varigenom staten tillförsäkrade sig nyttjanderätten till Luossavaara malmfält och äganderätten till ett antal andra malmfält, 1908 års malmavtal, som tillförde staten Svappavaara, Leveäniemi, Tansari och Salmivaara malmfält, införandet av statsgruvefältsinstitutet 1910, 1927 års malmavtal, varigenom staten med äganderätt erhöll samtliga gruvor och inmutade områden inom Norrbottens län som tidigare tillhörde TGO samt 1955 års beslut om statens inlösen av TGO:s aktier i LKAB. Vid sidan härav har främst på grundval av undersökningsarbeten som utförts av SGU ett betydande antal inmutningar gjorts för statens räkning. Statens ställning beträffande järnmalmsfyndigheterna i Norrbotten har ytterligare stärkts genom det förhållandet att staten på grund av sitt stora markinnehav i länet — 1963 ägde staten 69 % av landarealen där — fått jordägarandel i flertalet utmål som efter 1899 lagts enligt 1884 års gruvstadga samt genom rätt till kronoandel i utmål lagda enligt gällande gruvlag. Resultatet av utvecklingen har blivit att staten numera direkt eller genom statliga bolag förfogar över mer än 95 % av de kända järnmalmstillgångarna i Norrbotten och därutöver har jordägar- eller kronoandel i flertalet övriga järnmalmsfyndigheter i länet. Statens innehav av riksgränsbanan, som f. n. utgör den enda möjliga vägen för uttransport av malmproduktionen vid Kiruna, Svappavaara och Malmberget samt flertalet andra tänkbara produktionsställen, bidrar ytterligare till att befästa statens ställning i fråga om järnmalmsfyndigheterna i Norrbotten. 9.5.2 1963 års lag om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län Lagen den 6 december 1963 om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, som gäller t. o. m. den 31 december 1972, utfärdades i samband med att SOU 1969: 10

statsmakterna beslöt att en systematisk inventering avseende järnmalm och andra mineral inom Norrbottens län åren 1963— 1972 skulle utföras genom SGU:s försorg till en beräknad kostnad av omkring 40 milj. kr. Som huvudmotiv för lagen anfördes att det mot bakgrunden av den beslutade inventeringen och det samtidiga beslutet att tillkalla sakkunniga för att överväga utformningen av den framtida gruvlagstiftningen, däribland frågan om en övergång från inmutnings- till koncessionssystem, förelåg en betydande risk för förstärkning av de tendenser till splittring av rätten till de brytvärda norrbottensmalmerna som kunnat skönjas. En sådan utveckling ansågs snabbt kunna leda till att den norrbottniska gruvindustrins framtida struktur blev felaktigt inriktad och dess arrondering olämplig vilket vore olyckligt med hänsyn till frågans vikt från arbetsmarknadspolitiska och andra samhällsekonomiska synpunkter. För att förebygga den befarade utvecklingen förordades en temporär inskränkning av enskildas inmutningsrätt i Norrbottens län (prop. 1963: 164 s. 31 f.). Förutom att lagen tillgodoser syftet att hindra en olämplig uppdelning av rätten till malmfyndigheter i Norrbotten innefattar den givetvis också en förstärkning av det statliga gruvföretagets förmånsställning i Norrbotten. Dispens från inmutningsförbudet i Norrbotten har under tiden 1964—1968 lämnats i 15 fall. Flertalet av dessa avser Stora Kopparbergs järnmalmsfyndigheter i Arjeplogs socken samt dispenser för Boliden avseende inmutning av andra mineral än järnmalm. I 4 fall har ansökningar om dispens helt avslagits. Avslagsbesluten har avsett ansökningar av enskilda personer om inmutning av bly-, molybden-, guld-, järnoch kismalmer i Arvidsjaurs, Gällivare, Piteå och Jörns socknar. 9.5.3

Malminventeringen

Som motiv för den år 1963 beslutade malminventeringen i Norrbotten anfördes rådande ofullständiga kännedom om malmföre113

komsterna och gynnsamma geologiska förutsättningar för upptäckt av nya järnmalmsförekomster. Det ansågs föreligga behov att inom en ganska nära framtid erhålla en ingående kännedom om de totala järnmalmsreserverna för en bedömning av frågan om en från samhälls- och företagsekonomiska synpunkter lämplig produktionsnivå. Inventeringen borde utformas så att den kunde ingå som ett led i samhällets planeringsåtgärder i övrigt för näringslivets utveckling i Norrbotten. Inventeringen skulle omfatta såväl regionalprospektering främst inom de norra och västra delarna av länets inland med undantag av fjällregionen som även lokalprospektering med inriktning främst på vissa viktigare fyndigheter. Den närmare utformningen av inventeringsprogrammet, vilket som nämnts avsågs att genomföras åren 1963—1972, skulle ske successivt i anslutning till de årligen återkommande anslagsprövningarna (prop. 1963: 164). Enligt uppgift från SGU har till hösten 1968 utförts flygmätningar till cirka 80 %, markgeofysiska arbeten till cirka 70 % samt geologiska arbeten och borrning till cirka 50 % av det ursprungligen planerade programmet. Av arbetet på nyupptäckta malmmineraliseringar samt av bearbetningen av erhållna undersökningsresultat återstår mer än hälften.

9.6 Allmänna

förfogandelagen

Bestämmelserna i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 kan, förutom vid krig och krigsfara, sättas i tillämpning om till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen (1 och 2 §§). I sådana fall äger Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke förordna att lagens bestämmelser helt eller delvis skall äga tilllämpning under viss tid, högst ett år varje gång. När så skett kan Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer föreskriva att gruvinnehavare skall till kronan upplåta gruvan eller del därav jämte tillhörande inredning eller utrustning eller ålägga denne att ombesörja att för ovannämnda ändamål erforderlig förnödenhet (malm) frambringas och, där så erfordras och lämpligen kan ske, bereds för kronans räkning (4 och 5 §§). Skälig ersättning skall ges (18—25 §§).

SOU 1969: 10

Vissa spörsmål angående gruvorna i samhället. Nuläget

10.1 Konkurrens mellan gruvrättigheter och motstående intressen Utnyttjandet av gruvrättigheter kan självfallet i många fall komma i konflikt med annan pågående eller planerad användning av den berörda marken. Som exempel på intressen som kan komma att stå i motsats till gruvintresset kan nämnas bebyggelse, naturvård, kommunikationer, vattenreglering och vattenvård samt renskötsel. Dessa konkurrensfrågor regleras för närvarande, i den mån någon lösning över huvud anvisas i lagstiftningen, förutom genom bestämmelser i gruvlagen, av bestämmelser av förfoganderättsinskränkande eller expropriate natur främst i byggnadslagen, lagen om allmänna vägar, naturvårdslagen och vattenlagen samt av grannelags- och immissionsrättsliga regler1. I den egentliga gruvlagstiftningen har inmutaren sedan gammalt en stark ställning i förhållande till andra intressen. Gruvlagen uppställer i princip inga andra spärrar mot uppkomsten av gruvrättigheter än att inmutning eller utmålsläggning inte utan dispens eller inte alls får ske på vissa i lagen angivna, som kvalificerat skyddsvärda ansedda områden samt att gruvrättsinnehavare är skyldig att utge ersättning för mark som tas i anspråk för gruvdriften och för genom denna uppkommande skador. Redogörelse för bestämmelserna om hinder mot inmutning och utmålsläggning samt för ersättSOU 1969: 10

ningsreglerna har lämnats i kap. 2 s. 51 ff, vartill hänvisas. När det gäller gruvrättigheternas förhållande till förfoganderättsinskränkande och expropriativa regler i annan lagstiftning torde numera anses klart att gruvrättigheterna i princip kan bli föremål för expropriation eller inskränkningar i utnyttjandet i samma omfattning som äganderätt till jord samt nyttjanderätt, servitut och andra sakrätter 2 . Innehavare av gruvrättigheter är vidare i samma mån som innehavare av nyssnämnda rättigheter bunden av de bestämmelser som gäller om verksamhet som medför s. k. immissioner på omgivningen, t. ex. vattenoch luftförorening. Genom planläggning enligt byggnadslagen fastställs regler för markens användning inom tätbebyggelseområden främst genom planinstituten generalplan, stadsplan och byggnadsplan. Hinder föreligger inte mot att intaga inmutningar och utmål i sådana planer. I den mån detta aktualiseras skall nödig hänsyn tagas till gruvrättigheterna så att 1

Rättsläget beträffande förhållandet mellan gruvrättigheter och motstående intressen är i vissa hänseenden oklart. Härom hänvisas till Digman, s. 117 ff, samt en uppsats av Phillips Hult, Något om gruvornas rättsliga ställning vid upprättande av stads- och byggnadsplaner samt anläggandet av allmänna vägar, järnvägar m. m., intagen i meddelanden från Jernkontorets gruvbyrå 1949 nr 50. 2 Ledamoten Bolding anser för sin del att rättsläget måste betraktas som oklart i dessa avseenden. 115

gruvdriften ej motverkas eller hindras1. Nybyggnad får inte utan dispens företagas i strid mot fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan (13, 34 och 110 §§). Detsamma gäller om vissa förberedande beslut fattats angående fastställande av generalplan eller stadsplan eller om ändring i sådan plan (14 och 35 §§). Inom område som ingår i fastställd generalplan och stadsplan får schaktning, fyllning, trädfällning, eller annan därmed jämförlig åtgärd inte vidtagas, såvitt åtgärden uppenbarligen är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets användning för avsett ändamål (17 och 40 §§). Motsvarande förbud kan meddelas bl. a. för område beträffande vilket förberedande beslut fattats eller fråga väckts om fastställande eller ändring av generalplan eller stadsplan eller för område som ingår i byggnadsplan (17, 40 och 110 §§). Finnes område som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra särskilt skyddas med hänsyn till förefintlig, från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken, äger länsstyrelsen enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen förordna, att nybyggnad inom området inte får företas utan länsstyrelsens tillstånd. I närheten av befästning, allmän flygplats och atomenergianläggning får vidare enligt 81 § nybyggnad, schaktning, fyllning m. m. inte företas utan medgivande av länsstyrelsen. Enligt 82 § kan länsstyrelsen också förordna att 81 § skall äga tillämpning när beslut fattats om uppförande eller utvidgning av sådan anläggning. Förbud enligt byggnadslagen utgör som ovan framgått ej hinder mot inmutning eller utmålsläggning men kan däremot omöjliggöra ett faktiskt utövande av rättigheterna. Möjligheterna för gruvrättsinnehavare att erhålla gottgörelse som kan tillskyndas honom härigenom är begränsade. Intrång genom förbud i anledning av förestående planläggning berättigar i princip ej till ersättning. Innebär fastställda planer hinder att uppföra byggnader som erfordras för gruvdrift, torde ersättningsmöjligheter fin-

nas i vissa fall, om inmutningen skett före planfastställelsen (22 och 116 §§). Skall mark enligt stadsplan användas för annat ändamål än enskilt bebyggande och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, är staden skyldig att lösa marken (48 §). I sådan händelse torde i vart fall ersättning kunna utgå för skada som drabbar gruvinnehavare genom att av honom löst mark måste avstås. Vid förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, luftfarten m. m. kan rätt till ersättning föreligga om inmutningen skedde innan inskränkningen i möjligheten att utnyttja marken inträdde (83 §). För att få en uppfattning om hur förhållandet mellan gruvrättigheter och den fysiska bebyggelseplaneringen gestaltat sig i praktiken har utredningen gjort förfrågningar i ämnet hos länsstyrelserna i flertalet av de län där gruvhantering av någon betydelse förekommer. Av de inkomna svaren att döma synes antalet kollisionsfall ha varit relativt få, och de fall som förekommit har i allmänhet kunnat lösas i samförstånd mellan berörda parter. Sålunda säger sig länsstyrelsen i Norrbottens län ej ha erfarit att gällande gruv- eller byggnadslagstiftning lagt hinder i vägen för lösning av konflikter mellan gruvnäringen och andra samhällsintressen. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län har inga konflikter uppstått mellan bebyggelseplanering och gruvrättigheter i länet, vilket synes ha samband med att gruvor inte upptagits i eller i närheten av tätbebyggelse. Länsstyrelsen framhåller att gruvrättigheter bör redovisas i inventeringsarbetet för kommunernas generalplaner, så att därmed sammanhängande förhållanden kan beaktas av planmyndigheterna på ett tidigt stadium av bebyggelseplaneringen. Liknande synpunkter anges av länsstyrelsen i Värmlands län. Länsstyrelsen i Uppsala län uppger att motsättningar mellan samhällsplanerings- och gruvdriftsintressen endast förekommit omkring Dannemora gruvor, där frågorna emellertid lösts genom samråd och ömse1

Bexelius m. fl., Byggnadslagstiftningen, 1961 års upplaga, s. 358 och 369. SOU 1969: 10

sidigt hänsynstagande. Länsstyrelsen anser det angeläget att det allmänna får skäliga möjligheter att öva inflytande i dispositionen av markanläggningarna i samband med gruvdrift både inom och utanför utmålsområdet. Länsstyrelsen i Västmanlands län, som under senare år inte varit inkopplad på ärenden rörande konflikter mellan bebyggelse och utmål, betonar angelägenheten av att bebyggelse och vägar läggs på sådant sätt att gruvdrift ej hindras. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte möjlighet borde införas att mot ersättning hindra glesbebyggelse inom området. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att det samhälleliga intresset i stort sett är tillfredsställande tillgodosett med nuvarande reglering av förhållandet mellan bebyggelseplanering och gruvrättigheter. Som framgår nedan ifrågasätter länsstyrelsen dock ändring i visst avseende. Önskemål om en ny reglering på ifrågavarande område framförs däremot av länsstyrelsen i Örebro län, som hänför sig till ett gemensamt yttrande av överlantmätaren och länsarkitekten i länet. Dessa påtalar att hinder mot inmutning och utmålsläggning inte föreligger inom fastställd detaljplan, trots att det är fråga om en nära förestående tätbebyggelse som förutsätter kommunala investeringar. Ett upprivande av planen i händelse av gruvdrift kunde få vittgående ekonomiska konsekvenser. Även om planen enligt byggnadslagen utgör hinder för vissa åtgärder i samband med gruvdrift, synes det oklart huruvida den lägger hinder i vägen exempelvis för underjordisk brytning inom planområdet. Enligt överlantmätarens och länsarkitektens mening bör gruvlagen kompletteras med bestämmelser om förbud mot inmutning eller utmålsläggning inom 100 meter från område med fastställd stadseller byggnadsplan, med möjlighet för Kungl. Maj:t att dispensera från förbudet. — Bestående gruvrättigheter kan i allmänhet beaktas vid planläggning. Emellertid är det i fråga om ett stort antal utmål ovisst om de någonsin kommer att utnyttjas. I Örebro län där många spridda utmål finns läggs då och då detaljplan över utmålsområde. Även om detta sker i samförstånd med SOU 1969: 10

gruvägaren, råder enligt överlantmätaren och länsarkitekten osäkerhet om verkningarna för framtiden beträffande möjligheterna att utnyttja utmålet för gruvdrift. Då ett och samma område inte bör ifrågakomma både för tätbebyggelse och gruvdrift bör, om detaljplanering ifrågakommer inom 100 meter från utmål, utmålet för undanröjande av rättsosäkerhet i erforderlig mån inskränkas eller sonas, innan planen fastställs. — Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter om inte byggnadsnämnden borde höras vid ansökan om inmutning och utmålsläggning. En föreskrift härom skulle möjliggöra för nämnden att klargöra motstående samhällsintresse på grund av bebyggelse och framtvinga en avvägning mellan de skilda intressena hos tillståndsmyndigheten. Flera länsstyrelser framhåller att behov finns av regler som möjliggör att mark, som tagits i anspråk för gruvdriften ovan jord men sedermera ej längre behövs för ändamålet, kan avstås av gruvinnehavaren oberoende av om utmålet sonas. Nu rådande svårigheter i detta hänseende har medfört olägenheter när man velat utnyttja marken för annat ändamål. Gruvdrift medför i allmänhet större eller mindre ingrepp i landskapet. Äldre tiders brytning ger sig ofta till känna genom kvarvarande dagöppningar och schakt. De allvarligaste problemen från landskapsvårdssynpunkt vållas numera genom upplag av ofyndigt berg och det efter anrikningen kvarblivande avfallet. Ett känt exempel på en konflikt mellan gruvdrift och naturvårdsintresset utgör Smålands Taberg. Taberg ligger i nordligaste delen av småländska höglandet omkring 12 km söder om Vättern. Det utgör högsta punkten av höglandet i denna del och höjer sig omkring 140 m över den omgivande terrängen. Sett från norr och från Vätterns strand har berget en karakteristisk profil. Från bergets topp möter en vidsträckt utsikt. Dess flora har stort naturvetenskapligt intresse. Berget anses som ett betydande naturminnesmärke. Geologiskt består Taberg praktiskt taget i sin helhet av en enda stor malmkropp. Denna innehåller cirka 30 % järn, 3 % titan och 117

0,2 % vanadin. Till sin ytutsträckning är malmen närmast jämförlig med Kiirunavaara. Järnmalmen i Taberg var föremål för brytning redan under medeltiden. Sedan bearbetningen upphört 1892 upptogs den på nytt 1937. Brytning pågick därefter till början på 1960-talet. Därefter har gruvdrift inte förekommit. Vid brytningen har upptagits öppna kratrar som bildar fula sår i terrängen. Vid nuvarande malmpriser torde järnmalmsbrytning inte vara lönsam. Då de senaste årens tekniska utveckling gett titan en ökad betydelse, är det ej uteslutet att titantillgångarna i Taberg, vilka är de största i landet, kan komma få ett betydande värde. Frågan om skydd för Tabergs naturvärden togs upp i riksdagsmotioner 1952. År 1953 framlades en utredning i frågan (SOU 1953: 33) samt ett förslag till avtal med gruvbrytningsbolaget, Aktiebolaget Smålands Taberg. 1954 anslog statsmakterna medel för kostnader i samband med en eventuell fridlysning. 1955 träffades mellan staten och bolaget ett nytt preliminärt avtal, avsett att gälla till 1975. Enligt avtalsförslaget skulle ovanjordsbrytningen begränsas till viss del av berget och maximeras till vissa kvantiteter. Förslaget har inte föranlett annan åtgärd från statens sida än att Kungl. Maj:t år 1963 uppdrog åt statens naturvårdsnämnd (numera naturvårdsverket) att följa utvecklingen rörande skydd för Smålands Tabergs naturvärden och inkomma med de förslag i ämnet som kunde finnas påkallade (jfr. prop. 1963:71 s. 117 f). Enligt den nya naturvårdslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1965, har det allmänna vidsträckta befogenheter såväl att undanta naturområden från gruvdrift som att förmå gruvinnehavare att vidta åtgärder för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden. I syfte att bevara större sammanhängande områden av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan sålunda staten tillhörig mark avsättas som nationalpark (4 §). Inom nationalpark råder enligt 5 § gruvlagen inmutningsförbud. Område, som finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet eller emedan området är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv, kan av länsstyrelsen förklaras som naturreservat (7 §). I beslutet kan föreskrivas de inskränkningar i rätt att förfoga över fastig-

het som finnes nödiga för att trygga ändamålet med reservatet, såsom förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel (8 §). Då fråga uppkommit om bildande av naturreservat kan länsstyrelsen för viss tid, högst tre år, meddela förbud mot att beträffande det berörda området utan länsstyrelsens tillstånd vidtaga åtgärder som strider mot syftet med de ifrågasatta reservatföreskrifterna. Om särskilda skäl är därtill, kan förbudets giltighetstid av länsstyrelsen förlängas med högst tre år (11 §). Reservatföreskrifter kan ändras eller upphävas om synnerliga skäl är därtill (12 §). Genom meddelande av s. k. strandskyddsförordnande kan länsstyrelsen av hänsyn till allmänhetens friluftsliv medmedela förbud att uppföra ny byggnad m. m. inom högst 300 meter från strandlinjen utan länsstyrelsens tillstånd (15 och 16 §§). Finns anledning anta att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag av visst slag som ej omfattas av det enligt lagen gällande generella tillståndstvånget för takt av sten, grus, sand och lera — t. ex. gruvarbete och anläggningar för gruvdrift — skulle inom visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, kan länsstyrelsen förordna att företag av det slaget inte får utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med tillstånd kan länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas (19 §). Även om dylikt förordnande inte givits bör, innan företag som kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden utförs, samråd ske med länsstyrelsen, som beträffande sådant företag kan förelägga företagaren att vidta de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, finnes erforderliga för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden (20 §). Hinder föreligger inte mot inmutning eller utmålsläggning inom naturreservat eller strand- eller landskapsskyddsområde. Den som inmutat inom sådant område efter SOU 1969: 10

det reservatföreskrifterna respektive strandeller landskapsskyddsförordnandet meddelades har emellertid ej rätt till ersättning om han genom bestämmelserna hindras från att utnyttja gruvrätten (25 och 28 §§). På grund av den korta tid naturvårdslagen varit i kraft torde några erfarenheter från lagens tillämpning i vad avser nyttjandet av gruvrättigheter knappast föreligga ännu. Det bör dock nämnas att landskapsskyddsförordnande enligt 19 §, innefattande bl. a. förbud att bryta malm i dagbrott utan tillstånd, innevarande år (1969) meddelats beträffande Taberg. Beträffande allmän väg ifrågasattes under förarbetena till de år 1952 vidtagna ändringarna i gruvlagen om inte skyddet för trafiksäkerheten i 5 § gruvlagen borde utsträckas till landsvägar. Tillräckliga skäl härtill ansågs emellertid då inte föreligga. Även om sålunda hinder inte finns mot inmutning eller utmålsläggning på allmän väg, är dock allmän väg skyddad mot intrång genom gruvarbete på grund av andra bestämmelser. Inom 12 meter från vägbanans mitt får enligt 33 § väglagen inte utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad eller förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara för trafiksäkerheten. Avståndet kan i särskilda fall utsträckas till högst 30 m. Enligt 38 § får utmed väg inte upptagas grop eller grav av beskaffenhet att medföra fara för vägens bestånd. Är mark avsatt till väg i fastställd plan enligt byggnadslagen, uppkommer även härigenom visst skydd mot intrång genom gruvarbete. Gruvrättsinnehavare som lider skada till följd av förbudet enligt 33 § väglagen kan erhålla ersättning härför, om gruvrätten uppkom innan förbudet blev gällande (33 a). Hinder mot att framdraga allmän väg över inmutning eller utmål föreligger inte. Tas utmålsmark i anspråk med vägrätt enligt lagen om allmänna vägar, anses utmålsinnehavarens rätt att nyttja den berörda markytan bortfalla, varvid denne under vissa förutsättningar blir berättigad till erSOU 1969: 10

sättning. För anläggande av allmän väg torde även expropriation av gruvrätt enligt expropriationslagen kunna ifrågakomma. Vid upprättande av arbetsplaner för väg brukar vägförvaltningen genom förfrågningar hos bergmästarämbetet och gruvägare göra sig underrättade om förekomsten av gruvrättigheter i trakten och ta hänsyn till dessa vid valet av vägsträckning. Statens vägverk har efter hörande av samtliga vägförvaltningar i yttrande till utredningen framhållit att den nuvarande regleringen av förhållandet mellan gruvrättigheter och allmän väg i huvudsak fungerat tillfredsställande ur vägväsendets synpunkt. Vägverket påpekar dock att det skydd för trafiksäkerheten som erhålls genom bestämmelserna i 33 och 38 §§ väglagen inte längre är tillfyllest efter de senare årens utveckling inom vägbyggandet och på grund av den allt intensivare trafiken. Vägverket föreslår att allmän väg i fråga om skydd mot inmutning jämställs med järnväg och kanal som är upplåten till allmän trafik. Dessutom framställs önskemål om att vägförvaltningarna på ett så tidigt stadium som möjligt skall få meddelande om nytillkomna gruvrättigheter. Hinder föreligger inte mot inmutning på flygfält. Statlig flygplats och annan än staten tillhörig flygplats för allmänt bruk åtnjuter emellertid enligt de ovannämnda stadgandena i 81 och 82 §§ byggnadslagen skydd mot sådan verksamhet i flygplatsens närhet, som skulle försvåra flygplatsens användning för avsett ändamål eller eljest åsamka luftfarten avsevärt men. Flygfält som är intaget i generalplan och stadsplan är därjämte skyddat enligt planbestämmelserna. För anläggande av allmän flygplats torde expropriation kunna ske av befintliga gruvrättigheter. Åtgärder som medför ingrepp i vattenförhållandena förekommer vid gruvdrift främst för tillgodoseendet av vattenbehovet vid malmbehandlingen samt vid utsläpp av avloppsvatten. Vattenbehovet vid sovring, våtmekaniska anrikningsprocesser och flotation är relativt stort och tillgodoses i allmänhet genom 119

ytvattentäkter i sjöar och vattendrag. För sådan åtgärd fordras tillstånd av vattendomstol enligt bestämmelserna om byggande i vatten i 2 kap. vattenlagen. Problemen i samband med utsläpp av avloppsvatten hänför sig främst till anrikningsvattnet och den i detta uppslammade avfallet. Detta sedimenteras vanligen i invallade eller uppdämda avsättningsmagasin, som samtidigt utgör klarningsbassänger för anrikningsvattnet. Det utgående vattnet är förorenat genom vittringssalter, reagens, lakningslösningar m. m. Föroreningarna kan sprida sig långt ned i vattendraget. Frågor om utsläpp av avloppsvatten från gruvdrift prövas f. n. enligt vattenlagen. Vattenlagens bestämmelser i detta hänseende skall enligt proposition till 1969 års riksdag (prop. 1969: 28) ersättas med en miljöskyddslag. Denna lag blir bl. a. tillämplig på utsläpp av avloppsvatten eller fast avfall från gruvdrift i vattenområde. Enligt lagförslaget är den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet — vartill bl. a. räknas utsläpp av avloppsvatten — skyldig att vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Kungl. Maj:t kan föreskriva att vissa slag av fabriker inte får anläggas och att visst avloppsvatten eller avfall inte får utsläppas i vattenområde utan att tillstånd givits av koncessionsnämnden för miljöskydd. I tillstånd skall anges vilka villkor som skall gälla för detsamma. Undantag från tillståndstvång som nu sagts skall kunna ges av statens naturvårdsverk efter prövning i varje särskilt fall. I detta sammanhang bör nämnas att enligt bestämmelse i vattenlagen (2 kap. 63 §) den som vill utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag eller vidtaga annan åtgärd som kan befaras medföra menlig inverkan på grundvattentillgång, vilken tillgodogörs eller kan antagas komma att framdeles tillgodogöras, är skyldig att till skydd för grundvattnet vidta de anordningar och tåla den begränsning av verksamheten ävensom i övrigt iakttaga de för120

siktighetsmått, som skäligen föranledes av omständigheterna. Om ett vattenbyggnadsföretag, som befunnits tillåtligt enligt vattenlagen, medför att inmutning eller utmål överdäms torde gruvrättighetens innehavare i vissa fall kunna tillerkännas ersättning för intrång i gruvrätten enligt vattenlagens ersättningsregler. Blir ett utmål mer eller mindre värdelöst genom överdämningen, torde innehavaren även kunna påfordra att gruvrätten inlöses enligt vattenlagens regler. Den med kollisionsrisken sammanhängande företeelsen med s. k. skyddsinmutningar har berörts i annat sammanhang (s. 84). I praktiken har frågan om konkurrens mellan existerande gruvrätt och planerat kraftverk varit aktuell i visst fall, varvid förhandlingsuppgörelse skedde. Frågan om konkurrens mellan gruvrättigheter och vattenbyggnadsföretag synes generellt ej ha givit upphov till några problem av större praktisk betydelse. Allmänt kan sägas att gruvdrift när det gäller inverkan på vattenförhållanden är underkastad samma regler som annan industriell verksamhet och att tillämpningen av dessa regler i praktiken på gruvor och gruvrättigheter inte torde ha föranlett problem som till arten eller omfattningen nämnvärt skiljer sig från dem som normalt kan uppkomma i samband med sådan verksamhet. Malmbehandlingsanläggningar vid gruva ger mera sällan upphov till luftföroreningar av någon betydelse. Dammbemängd luft från kross- och anrikningsverk utsläpps i regel först efter rening. De förbränningsgaser från sligtorkar, som utsläpps från vissa verk, underkastas vanligen både torr- och våtrening. Den nyss berörda förestående lagstiftningen om skydd mot miljöfarlig verksamhet är avsedd att omfatta även användning av fast egendom på sätt som kan medföra störning för omgivningen genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant, om störningen ej är helt tillfällig. Under bestämmelserna faller bl. a. dylika störningar som orsakas av gruvdrift. I landets norra delar har gruvdrift i en SOU 1969: 10

del fall kommit i kollision med samernas intressen. De grundläggande bestämmelserna angående samernas rättigheter återfinns i lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (SFS 309) med däri senare vidtagna ändringar. Rätt till renskötsel tillkommer främst den som är av lapsk härkomst och dessutom uppfyller vissa andra förutsättningar. Renskötselberättigad har befogenhet att i de trakter där han äger uppehålla sig med sina renar begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna (1 § 2 mom. första stycket). Den allmänna renskötselrätten innefattar bl. a. rätt att flytta med renarna (21—24 §§), uppföra stängsel (25 §), anlägga vissa byggnader och upptaga odlingar (41—43 §§), företaga skogsavverkning ( 4 5 _ 5 4 §§), jaga och fiska (55 §). Till skydd för renskötselrätten stadgas förbud mot ofredande av renar medan de befinner sig på område där renar får föras på bete och mot obehörigt fördrivande av renar från sådant område (36 §). Renskötselrätten gäller inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovan och nedanför odlingsgränsen samt på renbetesfjällen i Jämtlands län ävensom på betydande områden utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där s. k. sedvanerätt till renskötsel föreligger. Rättigheterna är olika starkt utbildade i olika delar av renskötselområdet. Ingrepp i samernas rättsutövning kan f. n. företas jämlikt expropriationslagen och andra på fastigheter i allmänhet tilllämpliga författningar, såsom vattenlagen, väglagstiftningen och gruvlagen. Rätten att driva renskötsel kan dessutom inskränkas eller partiellt upphävas genom avgöranden enligt speciella föreskrifter i renbeteslagen. Den mest långtgående av dessa avser den i 5 § stadgade befogenheten för Kungl. Maj:t att undanta visst område från samernas begagnande, om det befinns oundgängligen erforderligt för särskilt ändamål av större betydelse. Viss ersättning till samerna kan utgå såväl vid undantagande enligt 5 § renbeteslagen som vid expropriativa ingrepp enligt annan lagstiftning. SOU 1969: 10

Samernas möjligheter att få sina intressen tillgodosedda vid utmålsförrättning och gruvdrift är med nuvarande ordning begränsade, bl. a. beroende på oklarhet beträffande de materiella regler efter vilka uppkommande intressekollisioner skall bedömas och på det förhållandet att belopp som utgår i ersättning i allmänhet inte tillfaller de samer som drabbats av intrånget utan tillförs lappfonden. Ett förslag till ny rennäringslagstiftning har i februari 1968 framlagts av rennäringssakkunniga i ett betänkande »Rennäringen i Sverige» (SOU 1968: 10). En redogörelse för förslaget i de delar som berör gruvrätten lämnas i kap. 12. 10.2 Gruvnäringen i den allmänna samhällsplaneringen Vid sidan av de medel gruvlagstiftningen erbjuder har det allmänna också möjlighet att påverka tillkomsten och utnyttjandet av gruvrättigheter genom de alltmer utvecklade instrument som kommer till användning vid den allmänna samhällsplaneringen. I det följande skall lämnas en översiktlig redogörelse för samhällsplaneringen på områden som har särskild betydelse för gruvnäringen. För bebyggelseplaneringen anvisar byggnadslagen de fyra nämnda planinstituten regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan. Regionplan skall upprättas, om för flera kommuner eller samhällen gemensam planläggning bör äga rum beträffande grunddragen för markens användning. Regionplan är i princip ej tvingande. Institutet har prövats endast i ett fåtal fall. Generalplan antas av kommunen och fastställs av Kungl. Maj:t. Sådan plan är avsedd för översiktlig planläggning av kommun eller del av kommun och skall ange markens användning till olika ändamål, såsom bostadsområde, viktigare industriområden, vägar och hamnar. Den bör bygga på utredningar bl. a. rörande näringslivets och befolkningens utveckling. Stadsplan och byggnadsplan antas av kommunen och fastställs av Kungl. Maj:t. I föregående avdelning har berörts länsstyrelsens befogenheter att ut121

färda byggnadsförbud till skydd för från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse m. m. samt bestämmelserna om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, luftfarten m. m. (s. 116). Enligt byggnadslagen föreskrivna förbud mot bebyggelse i strid mot fastställda planer eller förestående planläggning m. m. gäller som förut nämnts även utnyttjandet av gruvrättigheter inom berört område. Planväsendet har nära samband med fastighetsbildningen. Lantmäteriväsendets huvuduppgift är tillskapandet av nya fastigheter för bebyggelse, industri, jordbruk, skogsbruk m. m. och rationalisering av fastighetsbeståndet allt eftersom behov därav uppkommer. Sambandet med bebyggelseplaneringen har i fastighetsbildnings- och jorddelningslagarna kommit till uttryck i bestämmelser, som å ena sidan tillförsäkrar planmyndigheterna ett medinflytande på fastighetsbildningsverksamheten och å andra sidan föreskriver att man vid fastighetsbildningen — och då främst den som sker genom avstyckning — skall ta hänsyn till gällande planer och andra föreskrifter rörande markens bebyggelse. Beslut om inrättande av nationalpark fattas av Kungl. Maj:t och riksdagen. I övrigt är ansvaret för samhällets åtgärder på naturvårdens område fördelat på statens naturvårdsverk såsom central instans, länsstyrelserna och kommunerna. Naturvårdsverket har att svara för den översiktliga naturvårdsplaneringen i landet. På länsstyrelserna ankommer flertalet beslutsfunktioner inom naturvården samt huvuddelen av den regionala inventerings- och planeringsverksamhet som fordras för att i praktiken omsätta av 1963 års riksdag antagna riktlinjer för naturvårdspolitiken (prop. 1963: 71). För kommunerna är det en viktig uppgift att skaffa sina invånare tillgång till naturområden och att ta initiativ och medverka inom andra delar av naturvården, såsom strandskydd och landskapsvård. Inskränkningar i markanvändningen som länsstyrelsen med stöd av naturvårdslagen beslutar för tillgodoseende av naturvårdsändamål kan som framgått av det föregående även riktas mot arbe-

ten för utnyttjande av gruvrättigheter. På vattenvårdens område finns särskilda organ för kontroll och tillsyn. Den centrala tillsynen åvilar naturvårdsverket. Länsstyrelserna har den fortlöpande tillsynen. Det legislativa underlaget för tillsynsverksamheten utgörs av lagen den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Tillsynsorganen har befogenhet att meddela råd och anvisningar angående åtgärder mot vattenförorening. Länsstyrelsen kan meddela föreläggande om förbud eller åtgärder för att motverka vattenförorening. Naturvårdsverket har dessutom möjlighet att föra talan vid vattendomstol mot förorenare. Den föreslagna miljöskyddslagen innehåller liknande bestämmelser om tillsyn. Enligt nämnda lagförslag skall bl. a. statens naturvårdsverk hos koncessionsnämnden kunna påkalla prövning av fråga om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller om åläggande att vidtaga försiktighetsmått. I förevarande avseende är vidare att märka att länsstyrelsen enligt bestämmelse i 2 kap. vattenlagen för att bereda skydd för grundvattentillgång äger fastställa erforderligt skyddsområde omkring denna samt meddela allmänna föreskrifter om vad som skall iakttagas av den som inom skyddsområde vill utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag eller vidta annan åtgärd som kan befaras medföra menlig inverkan på grundvattentillgången. Den tillsyn som enligt den föreslagna lagstiftningen om skydd mot miljöfarlig verksamhet skall utövas av naturvårdsverket och länsstyrelserna avser även buller och luftföroreningar. Möjligheterna att tillgodogöra viss mineralfyndighet kan i hög grad vara beroende av existerande eller planerade vägförbindelser. Fråga om byggande av allmän väg prövas av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen. Vid meningsskiljaktighet mellan dessa myndigheter skall ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:t. Vanligen tas vägbyggnadsfrågor upp av länsstyrelsen på anmodan av Kungl. Maj:t, efter framställning av vägSOU 1969»: 10

verket eller på länsstyrelsens eget initiativ. Initiativ till byggande av allmän väg kan emellertid också tas av kommun, företag, sammanslutning och enskild person genom ansökan hos länsstyrelsen, som därvid om fog finns utreder vägens betydelse och angelägenhetsgrad. Den tekniska projekteringen av vägbyggandet handhas i regel av vägförvaltningen, vägverkets länsorgan för vägfrågorna. Med hänsyn till det nära sambandet mellan vägfrågor, fastighetsbildning och bebyggelseplanering samarbetar vägförvaltningen med överlantmätaren, länsarkitekten m. fl. Till ledning vid fördelningen av de medel som beviljas för vägbyggnadsändamål skall länsstyrelsen vart tredje år upprätta flerårsplaner, omfattande fem år, för byggande av riksvägar, länsvägar och ödebygdsvägar. Flerårsplanerna fastställs av vägverket. Till grund för planeringsverksamheten inom vägväsendet i landet ligger en av 1959 års riksdag i princip godtagen vägplan som efter uppdrag av Kungl. Maj:t framlagts av vägoch vattenbyggnadsstyrelsen i betänkandet Vägplan för Sverige (SOU 1958: 1). Som ett led i uppföljandet av vägplanen bedriver statens vägverk en kontinuerlig planeringsoch utredningsverksamhet, avseende bl. a. uppgifter och prognoser beträffande befolkningsunderlaget samt näringslivets utveckling och lokalisering. Genom den av verket tillsatta Samarbetsdelegationen för vägväsendet, vari bl. a. ingår representanter för näringslivet, upprätthålls kontakt med andra myndigheter och vägintressenter. Av betydelse i förevarande sammanhang är även reglerna om statsbidrag till enskild väghållning. Enligt dessa regler (SFS 1952: 793 och 417) prövar länsstyrelsen ansökningar om statsbidrag till byggande och underhåll av enskild väg, om lånegaranti för anskaffning av maskin och om statsbidrag till anskaffning av redskap. Byggnadsbidrag till vägföretag kan utgå med normalt högst 60 % av kostnaderna. Av vikt vid investering i gruvanläggningar är vidare den samhällsplanering som äger rum i fråga om bostadsförsörjningen. Riksdagen fastställer för varje år låneSOU 1969: 10

ramar, inom vilka bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna får meddela beslut om lån. Länsbostadsnämnden skall underrätta länsstyrelsen om sina sammanträden och de ärenden som därvid skall förekomma. Ansvaret för bostadsplaneringen åvilar främst kommunerna. Enligt lag den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande (se numera SFS 1967: 309) skall kommun i den omfattning som Kungl. Maj:t bestämmer fortlöpande upprätta bostadsbyggnadsprogram i syfte att främja att bostadsbyggandet inom kommunen förbereds och genomförs på ett ändamålsenligt sätt. Närmare föreskrifter om bostadsbyggnadsprogram meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer (se kung. d. 14/12 1962 (nr 655) angående kommunala bostadsbyggnadsprogram samt kung. d. 9 juni 1967 (nr 311) om upphävande av 1 § i 1962 års kungörelse). Planeringen går till så att kommunerna upprättar femåriga bostadsbyggnadsprogram, vilka revideras varje år. Syftet är väsentligen att få till stånd en konkret produktionsplanering grundad på bedömning av såväl bostadsefterfrågans utveckling under planeringsperioden som utvecklingen i fråga om produktionsmöjligheterna. Härvid förutsätts att näringslivets utveckling noga följs. När utbyggnad av en industri eller serviceanläggning på en ort aktualiseras, skall det därav föranledda behovet av bostäder beaktas på ett tidigt stadium. En viss påverkan från samhällets sida av investeringar inom gruvnäringen kan ske genom den aktiva lokaliseringspolitik för vilken riktlinjer fastlades av 1964 års riksdag (prop. 1964: 185; B:oU 48; rskr 408). Enligt dessa riktlinjer bör lokaliseringspolitiken syfta till att främja en sådan lokalisering av näringslivet, att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade och fördelade på sådant sätt, att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande främjas. Detta syfte skall man i första hand söka nå genom en målmedvetet inriktad samhällsplanering. Därjämte ingår i de lokaliseringspolitiska åtgärderna direkt ekonomiskt stöd till företagsamhet i de orter eller områden 123

där man finner särskilt angeläget att söka påverka strukturomvandlingen. Enligt kungörelse den 23/4 1965 (nr 101) om statligt lokaliseringsstöd utgår lokaliseringsstöd till industrin och turistnäringen i form av lokaliseringslån och lokaliseringsbidrag i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län och i vissa kommunblock i andra län (det s. k. norra stödområdet) samt i särskilda fall till industrier även i andra delar av landet. Lokaliseringsstöd utgår bara till verksamhet, som bedöms medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften och få tillfredsställande lönsamhet, i ort där goda förutsättningar finns för verksamheten. Ärende rörande lokaliseringsstöd avgörs i regel av arbetsmarknadsstyrelsen. För att tillgängliga medel skall användas på lämpligaste sätt ankommer det på länsstyrelsen och länsarbetsnämnden att, även innan ansökan om lokaliseringsstöd föreligger, i samverkan göra förberedande undersökningar och överlägga med företag och sammanslutningar. Utrednings- och planeringsfunktionerna inom lokaliseringsverksamheten avses få sin tyngdpunkt i länen. Enligt de nämnda riktlinjerna bör i varje län planer utarbetas rörande olika åtgärder, som kan påverka lokaliseringspolitikens mål. Det framhålls också som önskvärt att man från näringslivets sida ger lokaliseringsorganen så fullständiga informationer som möjligt om förhållanden som kan ha betydelse för värderingen av olika lokaliseringsfaktorer. Ett förhållande som blir alltmera markerat är att utbyggnaden av offentlig service, såsom kommunikationer, skolor, sjukhus och andra kommunala anläggningar av olika slag, i stor utsträckning indirekt styr det enskilda näringslivets investeringar. En industri av någon storlek förläggs numera inte gärna till en ort med dålig service. Med dagens strävanden inom samhällsplaneringen kan denna styrning komma att utvecklas ytterligare genom en mera aktiv och samordnad regional politik, utformad i samverkan mellan staten, kommunerna och näringslivet. För samordning av de olika planerings124

uppgifter som åvilar länsstyrelsen och till denna knutna fackorgan skall enligt kungörelse den 29/1 1965 (nr 10) om planeringsråd i länen i varje län finnas ett planeringsråd. Planeringsrådet har nio ledamöter, varav fyra utses av Kungl. Maj:t bland personer som är väl förtrogna med arbetsmarknaden, näringslivet och förhållandena i övrigt. Planeringsrådets uppgift är att som rådgivande organ deltaga i länsstyrelsens handläggning av sådana ärenden om samhällsplanering eller kommunal, administrativ eller judiciell indelning eller näringslivets lokalisering som är av allmän betydelse eller större vikt. Vidare skall enligt länsstyrelseinstruktionen vid länsstyrelsen finnas en länsplanerare (planeringsdirektör, byrådirektör). Planeringsrådet kan uppenbarligen fylla en viktig funktion bl. a. vid lösandet av olika samordningsfrågor i samband med investeringar för gruvdrift. Då den nuvarande ordningen på detta område har betydelse vid ställningstagandet till frågan om lämpligaste gruvrättsliga system skall här lämnas en redogörelse för planeringsrådets uppgifter såsom dessa beskrivits i en inom inrikesdepartementet i juni 1965 upprättad promemoria rörande arbetsuppgifter i samband med lokaliserings-, planerings- och utredningsverksamhet i länen. Planeringsrådet bör enligt nämnda promemoria utarbeta riktlinjer för lokaliseringspolitiken i länet. För samordning av planeringsrådets rådgivnings- och upplysningsverksamhet till företag i lokaliseringsfrågor bör utses en arbetsgrupp, bestående av t. ex. länsplaneraren, länsarbetsdirektören och företagareföreningens direktör. En lokalisering som får mera väsentliga konsekvenser för planerings- och investeringsverksamheten bör så snart det kan ske anmälas för planeringsrådet. Planeringsrådet bör medverka till en samordnad översiktlig planering beträffande den samhällsplanering som bedrivs av olika fackorgan på länsplanet. Rådet bör delta i länsstyrelsens handläggning av frågor om översiktlig bebyggelseplanering. Detsamma kan i vissa fall gälla detaljplanläggning, utomplansbestämmelser, förbud mot bebyggelse — inklusive strandSOU 1969: 10

skydd — och dispens från sådant förbud. Med hänsyn till det nära sambandet mellan bebyggelse- och bostadsplaneringen bör planeringsrådet medverka i strävandena till samordning med den i särskild ordning bedrivna kommunala bostadsplaneringen. Planeringsrådet bör även medverka genom initiativ och samordnande planering beträffande kommunikationsleder, samhällsservice, natur-, landskaps-, kulturminnes- och allmän miljövård, rekreationsområden och fritidsbebyggelse. Samordningen och planeringen inom dessa och andra sektorer bör på längre sikt utmynna i någon form av mark- och resursanvändningsplan för länet. I sina samordningssträvanden bör planeringsrådet också beakta förhållandena inom angränsande län och länets ställning inom riksplaneringen på olika områden. Formerna för ett sådant regionalt planeringsarbete håller på att utvecklas (jfr 1968 års statsverksproposition, bil. 13 s. 110), och en särskild beredning inom Kungl. Maj:ts kansli har till uppgift att leda och samordna verksamheten.

SOU 1969: 10

11 Nuvarande lagstiftning om mineraltillgångar i perspektivet av de europeiska ekonomiska integrationssträvandena

Bland omständigheter som kan ha betydelse vid bedömning av frågan om lämpligaste gruvrättsliga system nämns i utredningens direktiv de europeiska ekonomiska integrationssträvandena. Härmed torde främst åsyftas att utredningen vid övervägande av olika gruvrättsliga system bör uppmärksamma i vad mån de ger möjlighet för de svenska myndigheterna att vid ett förverkligande för Sveriges del av dessa strävanden beakta från svensk samhällelig synpunkt primära intressen i fråga om utnyttjandet av mineraltillgångar. Sverige är som känt för närvarande medlem av Europeiska frihandelssammanslutningen (European Free Trade Association), Efta. Vad som ur de ovan angivna synpunkterna tilldrar sig det största intresset är givetvis de gruvrättsliga konsekvenserna av en eventuell svensk anslutning till den Europeiska ekonomiska gemenskapen (European Economic Community), EEC. I det följande lämnas en sammanfattning av de regler som inom dessa sammanslutningar gäller angående rätt för medborgare i medlemsland att förvärva och utnyttja mineraltillgångarna i annat medlemsland. I vad gäller EEC grundas framställningen på den av handelsdepartementet år 1968 publicerade skriften Sverige och EEC. Som en bakgrund ges först en översikt av viktigare nu gällande svenska bestämmelser beträffande utlänningars förvärv av mineraltillgångar m. m. 126

Störst betydelse har här den i kap. 2 berörda lagen av år 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag m. m., enligt vilken utländska rättssubjekt och vissa svenska juridiska personer vari utländskt inflytande på i lagen närmare angivet sätt kan förekomma, inte får förvärva eller bearbeta mineralfyndighet utan tillstånd av Kungl. Maj:t. Även den tidigare nämnda 1949 års lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m. (se s. 55) riktar sig mot utländska gruvintressen i Sverige. I sammanhanget bör vidare erinras om att riksdagen enligt skrivelser d. 29 febr. 1932 och d. 15 mars 1940 medgivit Kungl. Maj:t att tills vidare under högst 20 år åt gången åt svenska medborgare upplåta kronan tillhöriga jordägarandelar, kronoandelar och kronan såsom inmutare tillkommande andelar i gruvor. Bland för näringslivet generellt gällande utlänningsbestämmelser bör nämnas aktiebolagslagens föreskrift att styrelseledamöter och verkställande direktör i aktiebolag skall vara svenska medborgare. Dispens härifrån kan ges men får i fråga om styrelseledamöter ej avse mer än en tredjedel av hela antalet. Enligt lag den 29 nov. 1968 om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket får utländskt företag idka näring i Sverige endast efter tillstånd av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Undantag från denna reSOU 1969: 10

gel kan medges av Kungl. Maj:t om det är påkallat med hänsyn till internationell överenskommelse. Med stöd av valutalagen den 22 juni 1939 och valutaförordningen av år 1959 upprätthålls restriktioner i avseende på kapitalöverföringar mellan Sverige och utlandet. Efta-konventionen (se prop. 1960:25) syftar främst till att frigöra handeln mellan medlemsstaterna och ger inte i och för sig staternas medborgare full frihet att upptaga tillverkning eller exploatera naturtillgångar inom hela Efta-området. I konventionen stadgas blott förbud mot sådan diskriminering, som skulle kunna motverka fördelarna av handelns frigörelse (art. 16 p. 1). Enligt föreskrift i tillämpningsregler till konventionen avser denna inte att hindra en medlemsstat att utöva kontroll över bl. a. äganderätten till naturtillgångar. Sedan det i 1916 års utlänningsförbudslag tidigare stadgade ovillkorliga inmutningsförbudet genom en lagändring 1967 gjorts dispensabelt, anses de gällande svenska restriktionerna i fråga om utländskt rättssubjekts förvärv av mineraltillgångar ej vara oförenliga med Efta-konventionen. Detsamma torde vara fallet beträffande 1949 års inlösenlag. En av målsättningarna för EEC är enligt det till grund för gemenskapen liggande Romfördraget att skapa en gemensam marknad, inom vilken fri rörlighet tillförsäkras såväl industri- och jordbruksvaror som arbetskraft, tjänster och kapital. Den gemensamma marknaden skall vara genomförd under en övergångstid av tolv år (1.1.1958— 31.12.1969), uppdelad på tre etapper om fyra år. Reglerna om etablering intar en central plats i Romfördraget. De innebär att företagare i ett medlemsland skall medges rätt att starta och driva självständig förvärvsverksamhet i annat medlemsland på samma villkor som detta lands egna rättssubjekt. Lagar och förvaltningsföreskrifter i etableringslandet som diskriminerar medborgare i andra EEC-stater skall avvecklas. Detta gäller inte bara bestämmelser som formellt diskriminerar utan också de villkor som enligt föreskrifter eller administrativ praxis SOU 1969: 10

uppställs för att ta upp eller utöva självständig verksamhet och som, ehuru formellt tillämpliga utan avseende på nationalitet, dock i praktiken uteslutande eller huvudsakligen hindrar utlänningar från sådan verksamhet. Förverkligandet av nondiskriminationsprincipen på etableringsområdet sker i första hand genom fastställandet av allmänna program och utfärdande av direktiv. I direktivet angående etableringsfrihet och frihet att utföra tjänster inom den råvaruutvinnande industrin, vilket trädde i kraft den 9 jan. 1965 och bl. a. avser brytning av mineral och exploatering av oljekällor samt kompletterande verksamhet som är nödvändig för t. ex. anrikning av malmer, såsom krossning, slamning, sortering m. m., anges exempel på restriktioner som skall upphävas. Till dessa hör kravet för utländska näringsutövare i Tyskland att inneha s. k. Reisegewerbekarte och särskilt tillstånd i vissa fall för utövande av yrkesverksamhet samt i Belgien och Frankrike förekommande krav på innehav av s. k. Carte professionelle resp. Carte d' identité d' etranger commercant. För franskt vidkommande nämns vidare vissa nationalitetskrav i fråga om sammansättningen av styrelsen för vissa bolag. Såvitt gäller Italien tas i direktivet upp bl. a. kravet på s. k. socialt säte i landet för utländska bolag för att de skall få exploatera viss typ av råvara (hydrocarbures). Av intresse är en i motiven till direktivet förekommande diskussion av vissa i Belgien förekommande bestämmelser om hemvist i detta land som villkor för erhållande av gruvkoncession. Bestämmelserna anses inte stå i strid med direktivet under motiveringen att de inte kan anses besvära ett utländskt bolag mera än t. ex. ett krav på att utse ett ombud med fullmakt att ta emot delgivningar. En fullständig etableringsfrihet i den meningen att varje legalt villkor för etablering skall avskaffas åsyftas inte. Varje medlemsstat är principiellt berättigad att bibehålla de etableringsvillkor som den finner lämpliga och att ställa upp nya sådana villkor blott de inte — vare sig formellt eller reellt 127

— är riktade mot rättssubjekt från andra medlemsstater eller innebär ett särskilt gynnande av rättssubjekt från den egna staten. Fördraget ingriper inte i medlemsstaternas egendomsordning. Detta innebär bl. a. att nationaliseringsåtgärder i princip är tilllåtna. Det får dock antas vara stridande mot fördraget att vidta sådana åtgärder på ett diskriminerande sätt, dvs. huvudsakligen i syfte att eliminera främmande rättssubjekts ekonomiska inflytande. För att bestämmelserna på etableringsrättens område skall få verklig betydelse, krävs en motsvarande liberalisering av kapitalrörelserna inom EEC. Romfördraget föreskriver att medlemsstaterna under övergångstiden och i den utsträckning det är nödvändigt för den gemensamma marknadens funktion skall undanröja såväl restriktioner avseende rörligheten för kapital som diskriminerande behandling gentemot övriga medlemsstater. Vidare åligger det medlemsstaterna att medge medborgarna i and-

ra medlemsstater nationell behandling i fråga om rätt att förvärva delägarskap i bolag. Medborgare i ett medlemsland kan sålunda, utan etablering i egentlig mening, förvärva såväl minoritets- som majoritetsposter av aktierna i ett bolag i ett annat medlemsland. Vid ett svenskt godkännande av EECreglerna får man räkna med att undantag måste göras från bl. a. bestämmelserna om krav på särskilda tillstånd m. m. för utländska rättssubjekt enligt 1916 års lag, aktiebolagslagen och 1968 års lag om rätt för utlänning eller utländskt företag att idka näring här i riket liksom också från 1949 års lag om inlösen av rätt till gruvor, i vad gäller medborgare i EEC-länderna. Däremot torde bestämmelserna om kronoandel och om statsgruvefält i gruvlagen samt om krav på koncession i stenkols-, uran- och kontinentalsockellagarna kunna bibehållas, eftersom dessa bestämmelser inte är utlänningsdiskriminerande. Detsamma gäller t.ex. byggnadslagstiftningen och naturvårdslagen.

SOU 1969: 10

12 Huvudgrunderna i utredningens förslag

12.1 Principiell målsättning Sverige är rikt på malm och gruvhanteringen i vårt land har anor sedan medeltiden. De geologiska förhållandena i olika delar av landet, särskilt Övre Norrland och Mellansverige, är gynnsamma för förekomst både av järnmalmer och sulfidmalmer. Däremot torde förutsättningarna vara sämre i fråga om stenkol, och några oljefyndigheter har ännu inte upptäckts i Sverige. Den goda tillgången på rika järnmalmer och även vissa sulfidmalmsfyndigheter har varit en viktig förutsättning för en relativt tidig industriell utveckling. Tyngdpunkten har härvid legat på järnhanteringen, där Sverige långt in på 1800-talet var en av världens ledande producenter av handelsjärn. Numera har förhållandena ändrats både på malmmarknaden och i fråga om förädlingsindustrin, men alltjämt är Sverige i förhållande till sin storlek en betydande järnmalmsproducent med en produktion motsvarande 4,5 % av världsproduktionen. Malmprodukternas exportvärde var för några år sedan cirka en miljard kronor eller cirka 4,5 % av det totala exportvärdet, och dess andel av industrins totala förädlingsvärde utgjorde 3,1 %. Redan av dessa summariska uppgifter1 framgår att gruvhanteringen utgör en för vår ekonomi och försörjning viktig näringsgren både i och för sig och som råvarubas för de inhemska järn- och metallverken och därpå vilande förädlingsinSOU 1969: 10

dustri. Trots den på senare tid starkt skärpta konkurrensen ifrån nya transoceana malmfyndigheter anses ekonomiska förutsättningar finnas för att järnmalmsproduktionen skall kunna vidmakthållas och ytterligare ökas. Prognoserna på sulfidmalmssidan är inte ogynnsamma. Ett nödvändigt villkor för fortsatt produktion och expansion på längre sikt är att den för brytningen erforderliga malmbasen vidgas genom prospektering efter nya mineralfyndigheter och ytterligare undersökningar av nu blott bristfälligt kända malmer. De geologiska betingelserna för sådan verksamhet anses som nyss antytts vara goda. Malmrikedomen och gruvhanteringens betydelse gör att den rättsliga regleringen av näringen sedan gammalt varit ganska detaljerad och omfattande och att det samhälleliga inflytandet varit stort. På 15- och 1600talen ansågs malmerna tillkomma det allmänna. Då upptäckaren med stöd av denna regalrätt under det sistnämnda århundradet började tillerkännas andel i fyndigheten, var det för att stimulera till nya malmfynd. Under 1700-talet utvecklades härur och efter mönster från en i Tyskland likaledes på regalrättslig grund utbildad ordning ett renodlat inmutningssystem, dvs. upptäckaren tillförsäkrades under vissa förutsättningar ensamrätt att utnyttja fyndigheten. En av dessa förutsättningar var att så verkligen 1

En utförligare redovisning lämnas i kap. 4. 129

skedde. Och även om denna skyldighet att försvara utmålet efter hand uttunnats, så kvarstår den i form av en formell försvarsavgift. Inmutningsrätten har av lagrådet i dess utlåtande över förslaget till nuvarande gruvlag betecknats som en anordning i allmänt ekonomiskt intresse. Över huvud har detta intresse och inte mer teoretiska tankegångar varit dominerande vid utformningen av den senare svenska gruvlagstiftningen. Det är mot den angivna bakgrunden naturligt. Socialiseringsnämnden har med hänvisning härtill i sitt år 1927 framlagda yttrande angående allmänna principer för en ny gruvlagstiftning uttalat att vid bedömandet av den inriktning, som bör ges åt en lagstiftning på detta område, ingen annan grundsats än det allmännas bästa får vara avgörande samt tillagt: Folkhushållets välfärd är prövostenen för i vilken grad utrymme inom en dylik lagstiftning bör givas åt de skilda grupper, vilka ha eller anses ha speciella intressen att bevaka inom gruvhanteringen. Staten, inmutaren och jordägaren ha från denna utgångspunkt sett inga anspråk på att ovägda få taga plats bland dem, som skola omhänderhava denna del av näringslivet. I den mån de äro nyttiga och nödiga för gruvnäringen i den meningen, att deras insatser öka de fördelar folkhushållet kan utvinna ur densamma, må de beredas inflytande över den; i den mån åter det kan visas, att en faktor upphört att ha betydelse för näringen eller att en ny tillkommit, bör detta återspeglas i den nya lagstiftningen. Utredningen har funnit att den allmänna inriktning för gruvlagstiftningen som sålunda angivits fortfarande är aktuell. »Inmutaren» torde därvid få anses representera upptäckaren och gruvinnehavaren. I enlighet härmed vill utredningen ange lagstiftningens huvudsyfte vara att främja prospekteringsverksamheten och befordra ett ändamålsenligt utnyttjande av naturtillgångarna, varvid som ändamål kan anges gruvnäringens utveckling och därmed folkhushållets välfärd i stort och dess planmässiga försörjning med den råvarutillgång som malmen utgör. Såsom understryks i utredningens direktiv bör lagstiftningen samtidigt vara sådan att en rimlig avvägning åstadkoms mellan gruvnäringens intressen och naturvårds-, vatten-

vårds- och bebyggelseplaneringssynpunkter m. m. 12.2 Brister och reformbehov Det nu gällande gruvrättsliga systemet är i sina väsentliga delar utformat med hänsyn till förfarandet vid malmletning och bergsbruk i äldre tid och då rådande synsätt. De förändringar som skett efter inmutningssystemets genombrott i början av 1700-talet har endast i mindre mån gällt de grundläggande principerna i inmutningssystemet. 1855 års gruvstadga innebar huvudsakligen en begränsning av föremålen för inmutning. Nyheterna i 1884 års gruvstadga avsåg främst vissa bestämmelser om gränserna för inmutningsområde och utmål samt om arbetsskyldighet. Den viktigaste nyheten i 1938 års gruvlag var att den jordägaren tidigare tillkommande rätten att njuta andel med hälften i gruvföretag utbyttes mot institutet kronoandel, i vad avsåg nytillkommande gruvrättigheter. Inte heller den år 1952 genomförda revideringen av gruvlagen innebar några mera betydelsefulla ändringar i inmutningssystemets uppbyggnad. Samtidigt har, inte minst under tiden efter gruvlagens tillkomst, betydande framsteg gjorts i fråga om prospekterings- och gruvbrytningsteknik och en snabb omvandling ägt rum på olika samhällsområden. Mot den skildrade bakgrunden vore det närmast egendomligt om den i så hög grad av äldre betraktelsesätt präglade gruvlagstiftningen skulle framstå som ändamålsenlig med hänsyn till nutida krav på en sådan lagstiftning. Utredningen har också vid sin kartläggning av gruvnäringens förhållanden kommit fram till att den nuvarande regleringen i fråga om gritvrättigheterna — även om den i många stycken fungerat väl — lett till mindre tillfredsställande resultat i vissa hänseenden. Även på åtskilliga punkter där detta inte är fallet framstår lagstiftningen som föga tidsenlig. I dessa avseenden upptar utredningen följande. Vad först angår den rättsliga regleringen av malmletningen är de nuvarande inmutningarna företrädesvis lämpade för att bereda tillfälle för enskilda personer och företag, SOU 1969: 10

som inom ett begränsat område gjort iakttagelser tydande på malmförekomst, att framför allt genom grävning, sprängning och borrning göra undersökningar på platsen och därefter bearbeta eventuellt påträffade fyndigheter. Numera sker emellertid malmletningen till alldeles övervägande del genom att tekniskt och ekonomiskt välrustade företag — inklusive SGU — systematiskt genomsöker stora arealer med vetenskapliga undersökningsmetoder. Malmletningsteknikens utveckling har medfört behov av stora undersökningsområden. Behovet täcks i praktiken genom utläggning av mer eller mindre sammanhängande komplex av inmutningar. Det innebär emellertid en opraktisk ordning och onödigt besvär både för myndigheter och gruvföretag att flera tiotal inmutningar skall behöva utläggas vid en normal lokalprospektering. För att genomföra en rationell lokalprospektering krävs sålunda i regel betydande tekniska och ekonomiska resurser. Kostnaderna är merendels av sådan storleksordning att arbetena knappast kan genomföras av ett enskilt företag om vederbörande ej kan påräkna viss företrädesrätt till fyndigheter som kan påträffas. Den ensamrätt inmutningen innebär får när det gäller dylik prospektering anses motiverad från allmän synpunkt. Inmutningar nyttjas emellertid i praktiken inte enbart som skydd för rationell lokalprospektering. Som redovisats i kap. 6 förekommer alltjämt — ehuru i ringa omfattning — att inmutningar beviljas personer som uppenbarligen saknar förutsättningar att bedriva ett nyttigt undersökningsarbete. De i sagda kapitel omnämnda skyddsinmutningarna är heller inte motiverade med hänsyn till undersökningsarbeten. Vidare har det förhållandet att inmutning kan erhållas utan prövning och till förhållandevis ringa kostnad lett till att i en del fall såsom förberedelse för regionalprospektering tagits massinmutningar, varigenom mycket betydande arealer temporärt spärrats från undersökning av andra intressenter. Ur allmän synpunkt är detta förfarande, som främst förekommit i Norrbottens och Västerbottens län, otillfredsställande, om därigenom de unSOU 1969: 10

dersökningar som i sådana fall sker inom de enskilda inmutningsområdena blir alltför obetydliga för att den ensamrätt under en treårig undersökningstid som inmutningen medför skall framstå som motiverad. Malmletningsteknikens utveckling har vidare medfört att den i gruvlagen stadgade normala undersökningstiden om tre år i åtskilliga fall ej är tillräcklig för att undersökningsarbetet skall hinna slutföras och resultaten slutbearbetas. Detta gäller inte minst undersökningar beträffande djupmalmer, som numera börjat få allt större betydelse. Inmutarna har därför i betydande omfattning antingen begärt och erhållit förlängning av undersökningstiden enligt 19 § gruvlagen eller också, vilket är möjligt med nuvarande lagstiftning, mutat om samma fyndighet en eller flera gånger. Frekvensen av ommutningar är som redovisas i kap. 6 mycket hög. Även om ommutningarna i stor utsträckning tillgodosett ett legitimt behov av längre undersökningstid och trots att ommutning inte medför ett fullständigt skydd gentemot inmutning av andra, står företeelsen som sådan inte i överensstämmelse med syftet med inmutningssystemet. Ommutning ger nämligen inmutaren i praktiken en relativt säker möjlighet att under lång tid undanhålla ett område från undersökning av andra intressenter utan att han själv behöver utföra några undersökningsarbeten. När ett verkligt behov av förlängning av den normala undersökningstiden föreligger, bör detta ske på annat sätt än genom ommutning. Enligt utredningens mening finns sålunda behov såväl att i vissa avseenden förstärka den ensamrätt inmutningsrätten innebär som att skapa bättre garantier för att inmutningsområden utan oskäligt dröjsmål utnyttjas för undersökningsarbete av den typ som i det föregående benämnts lokalprospektering. I åtskilliga fall förekommer att en inmutare medelst geofysiska undersökningar förhållandevis snabbt konstaterar att ett inmutningsområde ur hans synpunkter är ointressant. Att inmutningen i dylika fall likväl spärrar området för andra intressenter undersökningstiden ut synes ej rationellt. Som framgår av kap. 8 har utredningen

vid sin kartläggning av de gruvrättsliga förhållandena konstaterat att en viss — till omfattningen dock ej särskilt betydande — splittring i fråga om inmutningarna såväl mellan inmutarna inbördes som i förhållande till äldre utmål förekommit framför allt i Bergslagen. Även om såsom belysts i kap. 6 numera endast 1—2 % av de inmutningar som tas leder till utmål, föreligger givetvis i enstaka fall risk för att inmutningar i närheten av andras inmutningar eller utmål kan försvåra rationell drift i framtiden. Inmutningar av flera företag inom samma trakt kan också vara till hinder för en rationell prospektering inom området. Såvitt är utredningen bekant har dock några nämnvärda olägenheter i sistnämnda hänseende inte gjort sig märkbara under senare tid. Förhållandet torde sammanhänga med att frekvensen av enstaka inmutningar numera är mycket låg. I stället lägger prospektörerna oftast ut ett komplex av inmutningar som förberedelse för markundersökningar och borrningar (lokalprospektering) inom ett avgränsat sammanhängande indikationsområde. Den ständigt fortgående utvecklingen av malmletningstekniken har lett till att ett område, som en gång undersökts utan framgång, senare kan komma att genomgås på nytt både en och flera gånger med andra instrument eller på grund av nya uppslag beträffande tolkningen av tidigare resultat. Sedan äldre inmutningar eller utmål förfallit förekommer ej sällan att sådana förnyade undersökningar utförs av annat företag än det som verkställt de tidigare undersökningarna. I allmänhet har prospektören därvid inte tillgång till de resultat som nåddes vid de äldre undersökningarna, varigenom visst dubbelarbete blir oundvikligt. Det måste betecknas som en brist att inte resultaten av åtminstone mera kostnadskrävande undersökningsarbeten bevaras på ett betryggande sätt och står till förfogande för framtida prospektörer. Bakom den förmånsställning som det gruvrättsliga systemet i skilda avsenden ger dem som letar efter mineraltillgångar ligger givetvis syftet att gruvrättigheterna förr eller se-

nare skall utnyttjas till gruvdrift. De garantier som lagstiftningen erbjuder för att rättigheterna verkligen kommer till användning för detta ändamål eller i vart fall för reservering av fyndigheter för brytning inom en inte alltför avlägsen framtid är för närvarande obetydliga. Där en mineralförekomst går upp i dagen eller kunnat blottats genom grävning eller andra enklare arbeten, kan utmål i praktiken erhållas för en ringa kostnad. Under gynnsamma omständigheter kan även en för utmålsläggning erforderlig diamantborrning genomföras förhållandevis billigt. Det krävs inte att den som söker utmål har tekniska och ekonomiska resurser att upptaga gruvdrift. Utmål kan behållas av innehavaren under obegränsad tid utan annan uppoffring än erläggande av försvarsavgiften om 20 kr. per hektar och år. Det visar sig också att under senare tid i genomsnitt endast omkring 10 % av landets samtliga cirka 5 000 utmål varit under brytning, medan återstående 90 % »vilat». Räknas utmål som ingår i sammanhängande utmålsfält där brytning förekommer såsom »aktiva», sjunker procenttalet vilande utmål till cirka 70. Vid närmare undersökning angående härmed sammanhängande förhållanden har följande bild kommit fram. Det övervägande flertalet av existerande utmål är mycket gamla. Över 4 300 utmål (86,2 %) av antalet, täckande cirka 72 % av den utmålslagda arealen i riket, har lagts enligt den lagstiftning som gällde före d. 1 jan. 1940. Inte mindre än cirka 22 % av alla utmål (15 % av arealen) härrör från tiden före 1884. Medeltalet nylagda utmål per år utgjorde under perioden 1958—1967 42 st. Den brytning som förekommer för närvarande sker i betydande utsträckning i fält som med längre eller kortare avbrott varit föremål för gruvdrift sedan mycket lång tid tillbaka. Förhållandet är särskilt markant i fråga om järnmalmsgruvor och indicerar att en mängd utmål avseende järnmalm vilat under avsevärd tid. I fråga om sulfidmalmsgruvorna har rörligheten varit större. Flertalet nu i drift varande sulfidmalmsgruvor har upptäckts efter år 1920. Av betydelse för frågan vilken vikt som SOU 1969: 10

bör tillmätas det förhållandet att en avsevärd del av utmålsbeståndet normalt ej utnyttjas för gruvdrift är bl. a. ägandestrukturen. I detta hänseende har framkommit att staten och cirka 10 större enskilda bruksoch gruvföretag den 31/12 1967 tillsammans disponerade över cirka 4 500 utmål — varav staten och statsägda företag 1 084 — eller cirka 90 % av samtliga utmål. Av återstoden tillhörde 150 stycken mindre gruvägare, som bedrivit brytning någon gång under perioden 1955—1964, 52 Wargöns AB (avsedda att vid avspärrning utgöra malmbas för bolagets tillverkning av manganjärn) samt cirka 330 strödda utmål ungefär 100 olika ägare. Av statens och de större gruvföretagens utmål ingår en betydande del i utmålsfält under brytning. En annan stor grupp av dessa utmål betecknas av utmålshavarna med hänsyn till belägenhet i närheten av dem tillhöriga driftsgruvor eller järn- och metallverk som reserver avsedda att tillgodogöras i anriknings- eller brytningstekniskt samband med befintliga gruvanläggningar eller i verket. Att både förädlingsverk och gruvföretag har behov av malmreserver för sin långsiktiga planering har starkt understrukits från företagarhåll. Styrkan i detta behov är uppenbarligen skiftande och beroende av bl. a. den erforderliga råvarans beskaffenhet samt verkets respektive gruvföretagets karaktär och struktur. Som en annan betydelsefull grupp i de större företagens utmålsbestånd kan urskiljas utmålsfält i vilka företagen nedlagt ofta mycket betydande investeringar i undersökningsarbeten i avsikt att upptaga självständig brytning där vid lämpliga konjunkturer. Av statens och de större enskilda gruvföretagens utmål torde slutligen 15—20 % kunna sammanföras under beteckningen utmål av tvivelaktigt värde. I vad gäller de enskilda företagen utgörs en betydande del av denna grupp av utmål som erhållits i samband med förvärv i sen tid av bruksföretag och som, trots begränsade förväntningar, avses bli undersökta vid lämpligt tillfälle i framtiden. Anledningen till att dessa och andra utmål av tvivelaktigt värde behålls av företagen torde många gånger vara den SOU 1969: 10

låga försvarskostnaden och inställningen att fyndigheterna möjligen kan få ett visst värde för företaget i något framtida sammanhang. I fråga om de cirka 330 strödda utmålen torde i många fall några rationella skäl inte kunna åberopas för utmålens bibehållande. De ledande gruvföretagens och de integrerade företagens utmålspolitik är till stor del inriktad på att genom breddning av malmbasen skapa underlag för vidmakthållande och framtida expansion av gruvdrift samt, i vad gäller de senare företagen, att trygga tillgången till malm för de egna järnoch metallverken. Med hänsyn till gruvhanteringens långsiktiga karaktär bör företagen enligt utredningens mening ha möjlighet att inom rimliga gränser reservera malm för att kunna ta upp undersökning och bearbetning av fyndigheterna när det befinns mest lämpligt ur skilda synpunkter. Bland dessa kan nämnas hänsyn till optimalt utnyttjande av företagets prospekteringsorganisation, instrumentteknikens utveckling, malmkonjunkturen och växlingar i efterfrågan av olika malmsorter samt behovet av malm till egna förädlingsverk och dylika verks förnyelse och vidareutveckling. En väsentlig förutsättning härför, om man så vill ett mått på rimligheten, är att reserveringen kan anses berättigad ur mera allmän synpunkt — framför allt med tanke på folkhushållet i allmänhet — och att möjlighet ges till insyn för en objektiv bedömning härav. Såvitt utredningen funnit disponeras det nuvarande utmålsbeståndet till betydande del på detta sätt. Detta innebär emellertid inte att garantier finns att så sker även i framtiden. Bedömningarna av de nämnda faktorernas större eller mindre tyngd i relation till de skäl som kan tala mot att utmålen hålls i reserv kan vara olika särskilt om, som nyss antytts, avvägningen sker mot de allmänna intressen av utnyttjande eller frisläppande för undersökning av en malmfyndighet, som kan vara för handen. Det är ur denna synpunkt olyckligt om ett utmål, som ej är i drift, under obegränsad tid undandras en objektiv prövning av de berörda faktorernas inbördes styrka.

Härtill kommer vidare att det som nyss antytts i landet förekommer ett betydande antal äldre utmål, som ej varit föremål för aktivitet under mycket lång tid och som innehavarna behåller utan synbar avsikt att under överskådlig tid undersöka eller bearbeta fyndigheterna och utan att utmålen över huvud har något påvisbart värde för dem. Visserligen har flertalet av dessa utmål i dagens läge sannolikt inte heller något nämnvärt värde för andra intressenter. I viss utsträckning kan ett bibehållande av sådana utmål innebära en fördel, nämligen i den mån utmålsområden, som sannolikt skulle lämnas åt sitt öde om de sonades, hålls under viss observation. Detta är emellertid långtifrån alltid fallet. Med den snabba utveckling som numera äger rum på skilda områden finns enligt utredningens mening all anledning att räkna med möjligheten att utmål av ifrågavarande typ kan komma att tilldra sig intresse i framtiden, t. ex. i samband med ny teknik eller uppkommet intresse för andra mineral än dem som föranlett utmålsläggningen. Det får heller inte bortses från att inmutningssystemet gör det möjligt för enskilda att inneha utmål i rent spekulativt syfte. Utmål av den typ varom nu är fråga kan uppenbarligen vara till hinder för rationell prospektering från statens eller seriösa gruvföretags sida. De nu påtalade verkningarna av de gällande reglerna kan inte anses tillfredsställande. Det synes mindre väl förenligt med gruvlagstiftningens syfte att gruvrättigheter skall kunna behållas under obegränsad tid utan annan prestation från innehavarens sida än erläggande av den förhållandevis låga försvarsavgiften. Utredningen anser det angeläget att bättre garantier skapas för att gruvutmål kommer till användning på ett från samhällsekonomisk synpunkt godtagbart sätt samt att, i den mån så inte sker, en utrensning kommer till stånd så att områdena blir tillgängliga för prospektering, undersökning och eventuellt utnyttjande av andra intressenter. Om möjligt bör en sådan omprövning av gruvrätten omfatta även det befintliga utmålsbeståndet, där genom att kronoandel saknas staten i regel inte har möj134

lighet att få till stånd sådana åtgärder på utmålet. Den med gruvlagen införda ökningen av utmålens maximiareal från 4 till 16 hektar har visat sig vara otillräcklig. I ett stort antal fall har det varit nödvändigt att lägga ut många utmål i sammanhängande fält för att täcka det malmförande området. Den ringa utmålsarealen i förening med gällande formbestämmelser har dessutom medfört svårigheter att skydda donlägiga malmers fortsättning på djupet. Utredningens undersökning angående förekommande splittring av utmålsrättigheter inom samma malmtrakt (8 kap.) har givit vid handen att någon för upptagande av rationell gruvdrift hindersam splittring av gruvrättigheter f. n. knappast kan sägas förekomma i Norrbotten eller Västerbotten, bortsett från vissa för närvarande inte brytvärda grafitfyndigheter i Norrbotten. Inom den mellansvenska bergslagen förekommer däremot enligt vad utredningen konstaterat åtminstone något tiotal fall där en sådan splittring är för handen. Det gäller utmål på närbelägna fyndigheter eller på olika delar av samma fyndighet, beträffande vilka finns vissa förutsättningar för exploatering inom överskådlig tid men som är uppsplittrade på flera händer på sådant sätt att ett rationellt utnyttjande av fyndigheterna knappast kan komma till stånd utan samverkan i någon form mellan ägarna. Väsentligen rör det sig här om rester av en historisk utveckling, som började redan under 1700talet och som kännetecknats av sammanslagningar till allt större enheter. De berörda utmålen är med få undantag inte i drift. Den tidigare utvecklingen ger anledning förmoda att samverkan mellan vederbörande utmålsägare i en eller annan form kommer till stånd i flertalet fall om och när en enhetlig brytning skulle bli lönsam. För utredningen har dock påvisats fall där utmålshavares inställning varit till hinder för upptagande av rationellt undersökningsarbete. Ett av hindren för överlåtelser i och för enhetligt utnyttjande är svårigheten att på förhand värdera ett utmål. I den mån framsteg inom brytnings- och ortdrivningstekniken SOU 1969: 10

samt i fråga om möjligheter till gemensam malmbehandling gör det ändamålsenligt med enhetlig drift inom geografiskt mera vidsträckta områden än för närvarande, kommer sannolikt förhållanden i fråga om det bestående utmålsbeståndet, vilka nu inte uppfattas som besvärande att framstå som rationaliseringshämmande splittring. För att underlätta strukturrationaliseringen inom gruvnäringen behövs enligt utredningens mening lagregler som gör det möjligt att i vissa situationer framtvinga ett enhetligt utnyttjande av utmål som ligger nära varandra. Från nu ifrågavarande synpunkter är det givetvis också ett starkt önskemål att nya gruvrättigheter om möjligt inte utläggs så att en splittringssituation grundläggs redan från början. Som framgått av redogörelsen i kap. 8 förekommer särskilt i Bergslagen flera äldre, numera såsom aktiebolag arbetande gruvor som till skilda andelar ägs av olika mellansvenska bruk. Det finns fall där delägarna sedan gammalt förbehållit sig att få ta emot producerad malm efter sin andel och därvid även kunnat ställa särskilda krav på malmens beskaffenhet. Det säger sig självt att dylika, av historiska förhållanden betingade uppgörelser inte alltid främjat en effektiv drift. Ett exempel utgör förhållandena i Norbergsfältet. De komplicerade ägande- och organisationsförhållandena där får antas ha bidragit till den utveckling som ledde till driftens nedläggande 1967 inom större delen av fältet. Det kan givetvis även inträffa att en fyndighet av andra skäl än de ovan berörda utnyttjas mindre effektivt eller ligger obearbetad, trots att brytning skulle vara lönsam och önskvärd från allmän synpunkt. Berörda förhållanden riktar uppmärksamheten på frågan om samhällets möjligheter att ingripa i syfte att få till stånd ett rationellt och ur samhällsekonomisk synpunkt tillfredsställande utnyttjande av vårt lands mineraltillgångar. I motsvarande syfte har lagstiftningen angående jord, vatten och gruvor sedan gammalt inbegripit ett visst mått av samhällelig reglering beträffande utnyttjandet av dessa naturtillgångar. På gruvrättens område har staten från år 1940 genom SOU 1969: 10

bestämmelserna om kronoandel rätt att ta del med hälften i varje nyupptäckt fyndighet. Flertalet av de argument som på sin tid anfördes som motiv för kronoandelsinstitutet har enligt utredningens åsikt bärkraft även i dagens läge. Rättvisesynpunkter och synpunkten att det allmänna får svara för de samhälleliga investeringar som merendels är en förutsättning för gruvbrytning kan alltjämt åberopas som skäl för statlig delaktighet i gruvrättigheter. Om den tidigare åberopade möjligheten för det allmänna att öva inflytande på malmhushållningen och avvägningen mellan olika generationers delaktighet i malmtillgångarna numera knappast kan tillmätas samma betydelse som förut, så torde å andra sidan samhällets behov att kunna genom direkt statligt engagemang eller på annat sätt i konkreta fall få till stånd undersökning eller gruvdrift som anses samhällsekonomiskt önskvärd ha större styrka än tidigare. Kronoandelsinstitutet har emellertid hittills inte begagnats för sagda ändamål. I sammanhanget bör påpekas att institutets värde som instrument för angivna ändamål förringas av att kronoandel förekommer endast i utmål som lagts enligt 1938 års lag. Dessa motsvarar blott cirka 13,8 % av samtliga utmål eller, mätt efter arealen, cirka 27,5 % av den totala utmålslagda arealen i riket. De stora järnmalmsfyndigheterna i norr, i vilkas exploatering staten särskilt under det senaste decenniet gjort en avgörande insats, har sedan seklets början varit föremål för särskilt skydd genom inmutningsförbud och utläggande av statsgruvefält. I fråga om mineraltillgångar skiljer sig Norrbottens län från landet i övrigt bl. a. genom järnmalmstillgångarnas storlek, det stora statliga engagemanget i brytningen, de stora lappländska gruvsamhällenas beroende av denna samt den pågående statliga malminventeringen i länet. Förhållandena i Norrbotten påkallar särskild uppmärksamhet vid utformningen av en ny gruvlagstiftning. Vad slutligen angår förhållandet mellan gruvnäringen och motstående allmänna intressen har samhället genom 1965 års naturvårdslag fått betydande möjligheter att åstad-

komma en avvägning mellan gruvintresset och naturvårdens behov. På byggnadslagstiftningens område har utredningen genom förfrågningar hos flertalet berörda länsstyrelser konstaterat att fallen av kollision mellan gruvintresse och bebyggelseplanering hittills varit relativt få och i allmänhet kunnat lösas tillfredsställande med tillämpning av gällande bestämmelser. Härvid har den genom 1963 års lagändring införda befogenheten för Kungl. Maj:t att medge dispens från bestämmelsen om bostadshus m. m. såsom inmutningshinder visat sig särskilt betydelsefull. Konkurrens mellan allmän väg och gruvrättigheter löses enligt uppgift från statens vägverk i allmänhet utan större svårigheter. Att gruvdrift i fråga om vattenförorening behandlas och, beträffande luftföroreningar, i föreliggande förslag till miljöskyddslag förutsätts bli behandlat på samma sätt som annan förorenande industri synes enligt utredningens mening ändamålsenligt. I fråga om samernas rättigheter har rennäringssakkunniga i sitt 1968 avlämnade betänkande »Rennäringen i Sverige» (SOU 1968: 16) föreslagit en ordning som innebär en förstärkning av de renskötselberättigades skydd gentemot intrång från gruvföretag samtidigt som det i princip låter sig förenas med det nuvarande gruvrättsliga systemet. Inte heller i fråga om förhållandet till andra med gruvdrift konkurrerande allmänna intressen har några behov av genomgripande lagändringar gett sig till känna. 12.3 Allmänna synpunkter Som framhållits i det föregående är malmletning i vårt land förknippad med särskilda svårigheter beroende på malmernas förekomstsätt. Fyndigheterna är ofta små och svårupptäckta. För att få fram ekonomiskt brytvärda malmförekomster måste vanligen betydande kapital riskeras i undersökningsarbeten med tämligen ovissa vinstutsikter. Med hänsyn till dessa förhållanden kan lagändringar, som i alltför hög grad beskär malmletarnas möjlighet att få tillgodogöra sig resultatet av prospekterings- och undersökningsarbeten, antas få en negativ effekt 136

på det enskilda prospekteringsintresset. En faktor av stor betydelse när det gäller att ta ställning till vilka lagstiftningsåtgärder som bör vidtas för att komma till rätta med de i det föregående påtalade bristerna i nuvarande ordning är därför spörsmålet, i vad mån det i framtiden kommer att finnas behov att stimulera till enskild malmletning. Det material som framlagts i kap. 5 ger enligt utredningens mening klart vid handen att det från allmän synpunkt är i högsta grad önskvärt att malmletningsverksamheten i landet vidmakthålls och om möjligt avsevärt ökar i omfattning i jämförelse med nuvarande nivå. I fråga om järnmalm synes härvid tonvikten i vad avser Norrbottens län ligga på behovet att vinna ökad kännedom om järnmalmsförekomsterna i länet i syfte att den förväntade ökningen av produktionen skall kunna koncentreras till malmförekomster som med hänsyn till storlek, beskaffenhet, transportförhållanden och möjligheter till samhällsservice erbjuder de på lång sikt bästa förutsättningarna för lönsam gruvdrift. I Mellansverige tilldrar sig utsikterna att finna djupt liggande järnmalmer särskilt intresse. Påträffandet av nya sulfidmalmer, vartill utsikterna bedöms relativt gynnsamma såväl i de nordliga länen som i Mellansverige, är en nödvändig förutsättning för bibehållande och ökning av sulfidmalmsproduktionen. Särskild vikt bör vidare tilläggas möjligheterna att påträffa fyndigheter med legeringsmetaller som nickel, molybden och volfram. Förbrukningen av dylika metaller stiger snabbt såväl i Sverige som i andra industriländer. Av den under senare år bedrivna malmletningsverksamheten har SGU kostnadsmässigt svarat ungefär för hälften och enskilda företag för hälften. Den statliga prospekteringen har hittills så gott som uteslutande avsett Norrbotten och Västerbotten. Det finns inte anledning anta att denna aktivitet blir så omfattande att inte enskild prospektering samtidigt skulle te sig angelägen inom dessa landsdelar. I Mellansverige har någon prospekteringsinsats av betydelse från statens sida hittills inte förekommit. I fråga om den viktiga letningen efter legeringsmeSOU 1969: 10

taller är man med hänsyn till nuvarande prospekteringsmetoder alltjämt i viss utsträckning hänvisad till enskilda undersökningar i mindre skala. Erfarenheterna från Västerbotten tyder på att det förhållandet att både statlig och enskild prospektering förekommit haft en gynnsam effekt på malmletningen där. Enligt utredningens uppfattning kommer gruvnäringen under överskådlig framtid alltjämt i betydande utsträckning vara hänvisad till enskild prospektering för att få fram nya malmtillgångar i den takt som erfordras för näringens fortbestånd och utveckling. Vid övervägande av reformer inom gruvlagstiftningen för att komma till rätta med de brister och tillgodose de behov av förbättringar som angivits i föregående avsnitt måste därför enligt utredningens mening stor vikt läggas vid att behovet av stimulans blir i skälig mån tillgodosett. Innan utredningen diskuterar olika alternativ till lösning av föreliggande problem skall något beröras vissa principiella synpunkter beträffande de rättsliga utgångspunkterna för en ny gruvlagstiftning. Som framgått av den historiska översikten har olika teorier om gruvegendomens rättsliga natur spelat en betydande roll i äldre lagstiftningsarbete. Frågan om landets mineraltillgångar skall anses tillhöra staten eller jordägaren diskuterades livligt ännu vid tillkomsten av 1938 års gruvlag och har väl knappast blivit löst genom nämnda lag. Spörsmålet torde numera huvudsakligen ha teoretiskt intresse. Något behov av ställningstagande i frågan från utredningens sida synes inte föreligga. När det gäller grundläggande av nya gruvrättigheter kan enligt utredningens mening sådana frågor som angående graden av allmänt inflytande samt upptäckarens och jordägarens ställning helt lösas med utgångspunkt från praktiska överväganden. Härvid bör målet vara det för lagstiftningen här förut i princip angivna eller kort sagt att säkerställa en riktig avvägning mellan olika intressen för att befordra näringens utveckling. Detta torde inte kunna ske utan att ett väsentligt inflytande alltjämt förbehålls det allmänna. Vad angår jordägarnas intressen har dessa under lång tid SOU 1969: 10

tillgodosetts på olika sätt i gruvlagstiftningen. En positiv inställning från jordägarnas sida är otvivelaktigt alltjämt till gagn vid prospekteringsarbetet. Jordägarens nuvarande ställning bör därför enligt utredningens mening rubbas endast om så befinnes erforderligt för att främja allmänna intressen av betydelse. Det nyss sagda har avsett fyndigheter som vid ikraftträdandet av en ny lagstiftning inte omfattas av rättigheter enligt äldre lag. Med hänsyn till gruvhanteringens långsiktiga karaktär kommer äldre fyndigheter som omfattas av sådana rättigheter att inta en dominerande plats inom näringen under mycket lång tid framåt. Som påvisats i det föregående finns även anledning att överväga åtgärder som riktar sig mot bestående gruvrättigheter. I den mån sådana åtgärder aktualiseras måste de givetvis utformas under skäligt hänsynstagande till dessa rättigheters innehåll. 12.4

Överväganden om införandet av ett koncessionssystem

Utredningen har enligt sina direktiv att överväga huruvida de förändringar som under de senaste decennierna inträtt på olika områden motiverar en övergång från inmutningssystemet till ett koncessionssystem eller, möjligen, till en blandform av båda dessa system. Med hänsyn till direktivens innehåll på denna punkt har utredningen i första hand sökt utröna i vad mån de aktuella reformbehoven lämpligen bör lösas genom införande av ett koncessionssystem. Ett sådant system, vilket såsom utvecklats i annat sammanhang kännetecknas av att tillstånd och villkor för undersökning och bearbetning i väsentliga delar görs beroende av diskretionär prövning, kan givetvis utformas på olika sätt. För att underlätta bedömningen av alternativa lösningar har utredningen utarbetat en modell upptagande vissa huvudpunkter i ett tänkt koncessionssystem. Modellen, som antas avse mineral som för närvarande är inmutningsbara, har bifogats såsom Bil. 2. Det förutsätts att undersökningskoncession enligt modellen väsentligen meddelas

för arbeten av lokalprospekteringskaraktär men däremot ej för regionalprospekteringsarbeten. Arbeten av sistnämnda slag förutsätts då i väsentlig grad komma att liksom hittills vidtas i huvudsak inom ramen för de befogenheter som tillkommer envar även såvitt avser annan tillhörig mark och utan att någon företrädesrätt säkras i förväg. Modellen innefattar en ganska stark sammankoppling mellan undersökningskoncession och rätt till bearbetningskoncession (p. 14). Att alltför mycket tunna ut detta samband, så att den som utfört ett omfattande koncentrerat undersökningsarbete ej med en betydande grad av säkerhet kunde påräkna att vid fynd få rätt till bearbetning, skulle med all sannolikhet få synnerligen negativ effekt på den privata prospekteringen. Modellen förutsätter att kronoandelsinstitutet avskaffas. Institutet skulle eventuellt kunna ersättas med en i lagen stadgad möjlighet att förbinda koncession med villkor om statligt deltagande i undersökning eller bearbetning. De fördelar som brukar anföras till förmån för en övergång från nuvarande inmutningssystem till ett koncessionssystem torde kunna sammanfattas i följande huvudpunkter: 1. Det allmänna kan tillse att koncession endast ges åt företag som har tekniska och ekonomiska resurser att bedriva rationell undersökning och bearbetning samt även i övrigt kan anses lämpligt för uppgiften. 2. Koncessionsområdena kan ges en omfattning, som är lämplig med hänsyn till vad som krävs för rationell undersökning och bearbetning, och i överensstämmelse härmed bestämmas så att splittring förebyggs. 3. Genom koncessionsvillkor angående omfattningen av undersökningsarbete och brytning i förening med möjlighet till återkallelse vid överträdelse av föreskrifterna vinns garanti för att koncession utnyttjas effektivt. Samma syfte främjas genom tidsbegränsning eller möjlighet att med vissa mellanrum ompröva koncessionsvillkoren. 4. Samhälleligt inflytande över mineraltillgångarnas utnyttjande kan säkras genom att koncession ges åt statligt företag eller genom koncessionsvillkor av olika slag, t. ex. 138

förbehåll om statligt deltagande i verksamheten. 5. Vid koncessionsgivning kan en samhällsekonomiskt rimlig avvägning mellan gruvintresset och motstående allmänna och enskilda intressen säkerställas såväl genom att viss mark undantas från koncession som genom särskilda koncessionsvillkor. Synpunkten att gruvrättigheter endast bör ges åt ekonomiskt och tekniskt kvalificerade företag kan givetvis väl tillgodoses vid ett koncessionssystem, när endast en kompetent sökande anmäler sig. Begär flera ur angivna synpunkt likvärdiga sökande undersökningskoncession till samma område, uppkommer lätt svårigheter för koncessionsmyndigheten att avgöra vem som enligt samhällsekonomiska kriterier bör erhålla koncession. Här bör rimligen frågan till vilket företags naturliga intressesfär området närmast hör tillmätas betydelse. Bedömningen härav måste emellertid i många fall bli utomordentligt vansklig. Detta gäller inte minst Mellansverige, där gränserna för olika företags naturliga intresseområden är särskilt svåra att dra, men också Norrbotten och Västerbotten. Liknande svårigheter uppkommer när det gäller att avgränsa områden för undersökningskoncession så att en eventuell fyndighet kommer att bilda underlag för en rationell produktionsenhet. Fyndighetens närmare beskaffenhet och läge är ju obekanta när undersökningskoncession ges. Ej heller kan då med någon större grad av säkerhet förutses hur produktionsförhållandena i närliggande fyndigheter kommer att gestalta sig i den kanske avlägsna framtid då brytning i koncessionsområdet aktualiseras. De — låt vara begränsade — erfarenheter som hittills vunnits vid tillståndsprövning enligt 1963 års lag om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län vittnar enligt vad som uppgivits för utredningen tydligt om svårigheterna för en myndighet att bedöma gruvkoncessionsfrågor enligt företags- och samhällsekonomiska kriterier. Om sålunda ett koncessionssystem i många fall skulle medföra svårigheter för myndigheterna att träffa samhällsekonomiskt riktiga avgöranden i frågan vem som bör erhålla SOU 1969: 10

koncession beträffande visst område, måste det allmänt te sig än svårare för presumtiva prospektörer att förutse sina möjligheter att erhålla undersöknings- och bearbetningskoncession på ett område. Det synes ofrånkomligt att detta förhållande skulle få en starkt negativ inverkan på företagens intresse att bedriva regionalprospektering. Områden som kan uppfattas såsom visst företags intressesfär skulle komma att försummas av andra företag och totalt prospekteras mindre intensivt än med nuvarande ordning. Möjligheterna att genom koncessionsvillkor i verklig mening reglera omfattningen av undersökningsarbete och brytning torde i realiteten vara tämligen begränsade. Intensiteten och metoderna i arbetet måste anpassas efter vad som efter hand blir känt om fyndighetens beskaffenhet och andra vid koncessionsgivningen ej kända förhållanden. Brytningens omfattning måste nödvändigtvis bli beroende av lönsamhet och avsättningsmöjligheter. Allmänt hållna föreskrifter om att arbetet skall bedrivas rationellt torde ej vara till större nytta. Om koncessionsmyndigheten ansett sig kunna bestämma mera preciserade villkor, lär det bli oundvikligt att efter ansökan gång på gång ändra villkoren. En omprövning med längre mellanrum av de allmänna förutsättningarna för en koncessions fortbestånd synes däremot vara av större värde från allmän synpunkt. Att säkerställa ett direkt samhälleligt inflytande över en malmfyndighet genom att tilldela koncession åt statligt företag synes ej medföra särskilda problem utöver dem för vilka nyss redogjorts. Skall staten ha möjlighet att i samband med koncession förbehålla sig rätt till deltagande i företaget torde, för att prospekteringen ej skall hållas tillbaka, böra krävas att de närmare villkoren härför är stadgade i lag eller åtminstone kända för intresserade företag innan mera omfattande prospektering igångsätts. Sådana villkor finge uppenbarligen utformas med varsamhet, om man vill undvika den antydda effekten. De svenska malmernas förekomstsätt med relativt många små och svårupptäckta fyndigheter är i och för sig ej så väl lämpat SOU 1969: 10

för ett koncessionssystem. Man skulle få ett mycket stort antal koncessionsärenden. Ett koncessionssystem torde fungera bäst där det med hänsyn till fyndigheternas uppträdande är ändamålsenligt med stora sammanhängande koncessionsområden. Ett koncessionssystem ger vissa möjligheter att vid exempelvis en svensk anslutning till EEC beakta från svensk samhällelig synpunkt primära intressen i fråga om utnyttjandet av mineraltillgångar. Det måste dock understrykas att enligt Romfördraget koncession inte får utnyttjas för att diskriminera utländska företag och inte heller i längden torde kunna användas på detta sätt. Som en väsentlig fördel med ett koncessionssystem har traditionellt betraktats möjligheterna att i samband med koncession åstadkomma en skälig, av formella hänsyn obunden avvägning mellan gruvintresset och motstående intressen av skilda slag. Vid närmare skärskådande framkommer emellertid omständigheter som gör att denna uppfattning i dagens samhälle ej ter sig alltigenom lika vägande som tidigare. Utredningen vill i denna del peka på följande förhållanden. Samhällets möjligheter att påverka gruvföretagens lokalisering är med hänsyn till bundenheten vid mineraltillgångarna begränsade. Förläggningen av anläggningar för gruvdrift bestäms av tekniska och ekonomiska överväganden med utgångspunkt från fyndigheternas läge och beskaffenhet. Positivt kan frågan huruvida bearbetning av viss fyndighet skall upptas eller ej påverkas genom lokaliseringspolitiska medel såsom lokaliseringsstöd samt genom utbyggnad av vägar och offentlig service. En negativ påverkan kan utövas av planeringsmyndigheterna genom utfärdande av förbud enligt naturvårdslagen, fastställande av skyddsområde för grundvattentillgångar eller planläggning enligt byggnadslagstiftningen. Uppkommer konkurrens mellan gruvintresse och ett samhällsintresse som kräver annan användning av marken, t. ex. naturvårdsintresset, bör en avvägning ske efter de skilda intressenas tyngd. Det synes mest ändamålsenligt att denna prövning liksom beträffande annan industri i första hand verkställs 139

av samhällets planeringsorgan och ej av en gruvkoncessionsmyndighet, eftersom gruvintresset i samhällsplaneringen uppenbarligen måste framstå som ett — låt vara mycket betydelsefullt — särintresse vid sidan av andra intressen. På samma sätt är det beträffande den nya lagstiftningen om skydd mot miljöfarlig verksamhet uppenbarligen mera rationellt att prövningen av frågor om vatten- och luftförorening eller buller i samband med gruvdrift omhänderhas av de samhällsorgan, på vilka det enligt nämnda lagstiftning skall ankomma att övervaka omgivningsstörande verksamhet i allmänhet, än av en gruvkoncessionsmyndighet. Denna bedömning ändras inte genom det förhållandet att i vad angår gruvintresset den åsyftade avvägningen mera sällan kan ske på ett samhällsekonomiskt riktigt sätt innan ett områdes värde med hänsyn till förekomst av mineraltillgångar klarlagts genom undersökningsarbeten och att därför försiktighet bör iakttas när det gäller att på förhand, innan sådana arbeten utförts, definitivt undanta ett område från gruvdrift till förmån för motstående intressen. Försiktighet i detta hänseende är även påkallad med hänsyn till att det i många fall finns goda möjligheter att samordna gruvdrift med till synes motstående intressen. Fyndigheterna är nämligen ofta belägna på sådant djup att de kan exploateras utan att det erfordras särskilt omfattande eller störande ovanjordsanläggningar. Någon påtaglig fördel synes ej stå att vinna genom att låta den med hänsyn till redan nedlagda undersökningskostnader särskilt känsliga intresseavvägningen före påbörjande av brytning ankomma på en gruvkoncessionsmyndighet i stället för på de allmänna planeringsmyndigheterna. Det bör här erinras om att denna avvägning med hänsyn till den betydelse en framgångsrik exploatering av malmfyndigheter har för samhället kan antas i allmänhet komma att utfalla till gruvintressets förmån eller i vart fall resultera i en för detta acceptabel jämkning. Vad gäller möjligheterna att låta en koncessionsmyndighet meddela detaljföreskrifter angående den hänsyn koncessionsinnehava-

ren bör ta till motstående intressen i fråga om markanvändningen kan myndigheten visserligen i åtskilliga hänseenden meddela preciserade villkor om beaktande av inom koncessionsområdet eller i dess närhet redan etablerade företag eller av tilltänkta företag för vars förverkligande långt framskridna planer föreligger. Föreskrifterna kan därvid innehålla att koncessionären skall respektera ifrågavarande intressen, vidta skadeförebyggande åtgärder eller vara berättigad att göra intrång på desamma mot ersättning. Resultaten kommer i stort att överensstämma med vad som uppnås genom nuvarande regler om hinder mot inmutning och utmålsläggning, dispens från sådana hinder samt ersättning för skada och intrång. Däremot torde det vara ogörligt eller förenat med betydande svårigheter att redan i koncessionen ge bestämmelser för lösandet av kollisioner som i en mera avlägsen framtid kan uppkomma mellan gruvdriftens behov och gamla eller nytillkommande motstående intressen. Även vid ett koncessionssystem måste ofrånkomligen finnas möjlighet att i framtiden till särskild reglering upptaga såväl gruvdriftens behov att göra ytterligare intrång på motstående intressen (t. ex. genom ianspråktagande av naturreservat eller utsläpp av vattenförorening) som frågor att låta det etablerade gruvintresset vika för samhällsbehov som då anses böra prioriteras, t. ex. inrättande av naturreservat. Att några fördelar skulle vinnas genom att lägga avgörandet av dylika frågor på en gruvkoncessionsmyndighet är svårt att se. Beträffande t. ex. tillstånd till åtgärder som inverkar på vattenförhållanden torde en detaljreglering genom gruvkoncessionsmyndigheten av praktiska skäl kunna betraktas som utesluten. I dagens samhälle löses enligt utredningens mening konkurrensfrågor som kan uppkomma mellan ett tillåtet gruvföretag och motstående intressen av skilda slag bättre genom befintliga planeringsorgan framför allt på länsplanet och tillämpning av gällande lagstiftning angående markanvändningen än genom bestämmelser i en gruvkoncession. Det förutsätts härvid att gruvrättigheterna enligt nuvarande lagstiftSOU 1969: 10

ning främst fyller funktionen att grundlägga en civilrättslig rätt för innehavaren att bedriva undersökning och bearbetning, men att utövandet av rättigheterna till den del det inkräktar på markytan i princip är underkastat samhällelig kontroll och planering i samma utsträckning som exempelvis utövandet av äganderätt och nyttjanderätt till mark. En annan viktig omständighet som talar emot övergång till ett koncessionssystem avser förhållandet till bestående gruvrättigheter. Införs ett koncessionssystem skulle detta visserligen redan efter några år komma att tillämpas på all undersökningsverksamhet utanför bestående utmål. Därest ej mycket radikala övergångsregler infördes — vilket utredningen anser både praktiskt och principiellt olämpligt — skulle däremot undersökningsarbete efter utmålsstadiet samt gruvdrift komma att under flera decennier framåt till övervägande del alltjämt regleras enligt gruvlagens bestämmelser. Det kan nämnas att medeltalet nytillkomna utmål perioden 1940—1967 understeg 50 per år eller 1 % av det totala utmålsantalet. Ett koncessionssystem skulle alltså — även om vissa bestämmelser övergångsvis kunde göras omedelbart tillämpliga på befintliga utmål — i väsentliga delar inte komma att få någon verkan förrän efter en mycket lång övergångstid, varunder de skilda systemen finge tillämpas parallellt. Tages därvid även i beaktande att rätt till jordägarandel enligt äldre bestämmelser länge ännu kommer att finnas i stora delar av utmålsbeståndet, innebär det att tre olika system skulle gälla samtidigt. Även om olägenheterna härav inte får överdrivas, måste ett sådant förhållande anses klart otillfredsställande ur praktisk synpunkt. Vid övervägande av frågan om införande av koncessionssystem måste vidare stor vikt fästas vid kronoandelsinstitutet. De möjligheter detta institut erbjuder till samhälleligt inflytande över mineraltillgångar är unika i västerländsk gruvlagstiftning. Att foga in institutet med i huvudsak oförändrat innehåll i ett koncessionssystem skulle innebära en dubbel belastning på gruvnäringen som SOU 1969: 10

enligt utredningens mening ej gärna kan komma i fråga med hänsyn till verkningarna på prospekteringsintresset och gruvornas internationella konkurrenssituation. Kronoandelsinstitutet har visserligen hittills väsentligen begagnats endast på ett av de olika användningssätt som rekommenderades i samband med institutets införande i lagstiftningen, nämligen utarrendering av kronoandelen till inmutaren. Detta torde emellertid enligt utredningens mening inte i första hand bero på att det på grund av sin konstruktion skulle vara otjänligt för andra ändamål — gruvlagens samäganderättsregler ger i själva verket staten såsom hälftendelägare vidsträckta handlingsmöjligheter. Huvudskälet torde i stället vara att det hittills saknats en bestämd målsättning för statens verksamhet på mineralområdet och på att det centrala organet för förvaltningen av statens gruvegendom haft begränsade resurser att föra en aktiv gruvpolitik. Enligt uttalande i proposition nr 51 till 1968 års riksdag angående vissa frågor rörande statliga företag förutses att statens mineralexploatering kommer att öka betydligt i framtiden. Denna fråga, liksom möjligheterna att uppnå en effektiv samordning av exploateringen med statens mineralprospektering och förvaltning av mineralintressen, övervägs för närvarande inom industridepartementet. Om såsom utredningen förutsätter dessa planer förverkligas så, att en stark organisation skapas för tillvaratagande av statens mineralintressen, får det allmänna praktiska möjligheter att genom användande av kronoandelen främja en ur samhällets synpunkt önskvärd inriktning av gruvhanteringen och avhjälpa en del av de olägenheter som blivit en följd av det nuvarande systemet. Kronoandelen och med denna följande brytningsvitsord kan bl.a. utnyttjas till att sätta i gång undersökning eller brytning på vilande utmål antingen i statlig regi eller genom upplåtelse av andelen till intresserat företag. Vid splittrade ägareförhållanden kan staten med begagnande av kronoandelarna i närliggande utmål antingen själv ta upp enhetlig gruvdrift eller utarrendera andelarna åt ett och samma företag i och för enhetligt utnyttjande. Statens

möjligheter att på detta sätt påverka gruvnäringens struktur blir större efter hand som det relativa antalet utmål med kronoandel ökar. Genom att utnyttja kronoandelen på antydda sätt bör man kunna vinna åtskilliga av de fördelar som anses förknippade med ett koncessionssystem utan att för den skull framkalla de olägenheter som följer med ett sådant system. I sammanhanget bör enligt utredningens mening viss vikt även tillmätas det förhållandet att man i Finland så sent som 1965 antagit en ny gruvlag grundad på inmutningssystemet samt att ett i Norge i december 1967 framlagt kommittéförslag beträffande revidering av 1842 års norska gruvlag likaledes är grundat på inmutningssystemets bibehållande. Att i Norge igångsättning av gruvdrift därjämte är underkastad koncessionstvång enligt 1917 års allmänna koncessionslag — som även avser annan verksamhet än gruvdrift — beror som förut nämnts väsentligen på strävan att förebygga alltför stort inflytande för utländska kapitalintressen. Koncession synes över huvud ej ha vägrats annat än i något enstaka fall där sådana synpunkter spelat in. Den i koncessionslagen stadgade möjligheten för departementet att i vissa fall begära plan för gruvdriften har enligt uppgift aldrig utnyttjats. Något behov att, såsom kan ske enligt den norska koncessionslagen, i koncession kunna meddela föreskrifter om förädling av malm inom landet, rätt för inhemska industriföretag att köpa gruvprodukterna samt skyldighet för koncessionsinnehavare att bekosta bostäder, sjukhus och vägar synes knappast föreligga i vårt land, där dylika frågor även i framtiden torde böra regleras i annan ordning. Det förhållandet att inmutningssystemet i Norge är påbyggt med den allmänna koncessionslagen kan därför enligt utredningens mening ej tilläggas större betydelse i förevarande sammanhang. Utredningen sammanfattar de ovan anförda synpunkterna på frågan om de rådande reformbehoven bör tillgodoses genom en övergång till koncessionssystemet sålunda. Ett koncessionssystem skulle visserligen innebära vissa fördelar främst genom att det 142

allmänna finge möjlighet att reservera undersökningsarbete och därmed även exploateringen av påträffade fyndigheter för därtill kompetenta och även i övrigt lämpade företag. Det är emellertid ofrånkomligt att ett koncessionssystem skulle komma att inverka starkt negativt på den enskilda prospektering som enligt utredningens uppfattning alltjämt är en viktig förutsättning för gruvhanteringens utveckling. En koncessionsmyndighet skulle ställas inför betydande svårigheter vid konkurrens mellan flera likvärdiga sökande eller vid prövningen huruvida en viss undersökningskoncession kan vara till men för rationell brytning i framtiden eller inte. Möjligheterna att genom koncessionsvillkor reglera omfattningen av undersökningsarbete och brytning är i realiteten begränsade. Någon påtaglig förbättring av de redan för närvarande goda möjligheterna att säkerställa ett direkt statligt inflytande i nya gruvföretag skulle inte vinnas. När det gäller att inordna undersökning och gruvdrift i den allmänna samhällsplaneringen samt att lösa konflikter med gruvdriften motstående intressen synes övergång till ett koncessionssystem inte innebära någon fördel i jämförelse med nuvarande ordning, i vilken gruvdrift i samhällsplaneringen och vid konkurrens i fråga om markanvändningen i stort sett likställs med annan industriell verksamhet. Snarare kan befaras att en särskild koncessionsprövning beträffande undersökning och bearbetning kan försvåra den samlade bedömning som eftersträvas inom samhällsplaneringen. Införande av ett koncessionssystem skulle medföra att det blev nödvändigt att tillämpa flera system samtidigt under en mycket lång övergångstid, vilket uppenbarligen skulle medföra praktiska olägenheter. Om, såsom utredningen förutsätter, föreliggande planer att aktivera statens gruvpolitik och organisatoriskt stärka förvaltningen av den statliga gruvegendomen förverkligas, ger kronoandelsinstitutet det allmänna väsentliga möjligheter att påverka gruvnäringens utveckling i en från samhällets synpunkt önskvärd riktning. I de två övriga nordiska länder där gruvdrift föreSOU 1969: 10

kommer, Finland och Norge, har nyligen manifesterats att inmutningssystemet skall bibehållas. Utredningen anser sig på de anförda skälen ej kunna förorda övergång till ett renodlat koncessionssystem. 12.5 Utredningens förslag Utredningen har i stället kommit till uppfattningen att de konstaterade bristerna hos inmutningssystemet i dess nuvarande utformning bör avhjälpas genom att partiella reformer med vissa koncessionspräglade inslag vidtas inom ramen för inmutningssystemet. Ett förslag till ny gruvlag, innefattande ett dylikt »blandat system», har utarbetats av utredningen. Förslaget upptar följande huvudgrunder. Utredningen anser att det för att den enskilda prospekteringsverksamheten skall vidmakthållas i den omfattning som är önskvärd från allmän synpunkt är angeläget att i princip upprätthålla den fria inmutningsrätten och den därmed förenade rätten för inmutare att under vissa förutsättningar tillgodogöra sig av honom påträffade mineralfyndigheter. Storleken och formen av området för en inmutning bör anpassas till den moderna malmletningstekniken och till vad som ur ändamålssynpunkt bör vara inmutningens huvudfunktion. Inmutningens huvuduppgift bör enligt utredningens mening vara att bereda skydd för investeringar i undersökningsarbeten i form av ensamrätt till fyndigheter som påträffas vid undersökningarna. Sådant skydd synes i princip böra utformas närmast med tanke på undersökningsarbeten som normalt drar en tämligen hög kostnad per arealenhet, dvs. vanligen s. k. lokalprospektering. Det bör däremot inte avpassas med hänsyn till undersökningsområdets storlek vid flygprospektering, översiktliga markmätningar eller annan regionalprospektering. Införande av ett så omfattande skydd skulle enligt utredningens mening innebära att vidsträckta områden temporärt skulle komma att avspärras från undersökning av andra proSOU 1969: 10

spektörer även i sådana fall då undersökningsintensiteten per arealenhet kan beräknas bli ringa. Utredningen föreslår från dessa utgångspunkter och på grundval av beräkningar rörande lokalprospekteringens behov m. m., vilka redovisas i specialmotiveringen, att inmutningsområde skall omfatta högst 1 km 2 och att något krav på bestämd form hos inmutningsområde inte skall upprätthållas. Bestämmelserna om den normala undersökningstidens längd bör bättre anpassas efter det faktiska behovet. I denna del föreslår utredningen dels att seriösa gruvföretag skall kunna utsträcka undersökningstiden till sex år utan prövning av behovet och dels att det skall vara möjligt att efter två år avstå från en inmutning. Av utredningen konstaterad praxis i fråga om inmutningar — särskilt förfarandet att genom sammanhängande inmutningskomplex täcka hela regionalprospekteringsområden med inmutningar samt systemet med ommutningar — gör det angeläget att genom olika åtgärder söka uppnå att inmutningar utnyttjas för intensivt undersökningsarbete och inte bibehålls längre än som är nödvändigt för detta ändamål. Även den föreslagna utsträckningen av undersökningstiden gör dylika åtgärder behövliga. I nu angivna syfte föreslås till en början att den nuvarande ansökningsavgiften vid inmutning om 10 kr. höjs till 100 kr. samt att inmutaren skall utge per år och areal beräknade inmutningsavgifter som efter vissa år utgår med förhöjt belopp. Med inmutningssystemets nuvarande utformning kan inmutning och utmål erhållas utan prövning av sökandens kompetens att bedriva undersökningsarbete eller gruvdrift. De åtgärder som förordats i det föregående samt den skärpning av beviskraven vid utmålsläggning som föreslås i det följande kommer enligt utredningens uppfattning att avsevärt minska risken för att gruvrättigheter upplåts åt personer eller företag som saknar tekniska och ekonomiska förutsättningar att bedriva ett ändamålsenligt undersöknings- eller gruvarbete eller som uppenbarligen inte har för avsikt att utföra så143

dant arbete. Även om denna bedömning är riktig framstår emellertid avsaknaden av varje möjlighet till kompetensprövning som principiellt otillfredsställande. Utredningen har ingående övervägt olika möjligheter att komplettera de gruvrättsliga reglerna med bestämmelser som möjliggör viss sådan prövning utan att prospekteringsintresset fördenskull hämmas. Härvid har i första hand diskuterats ett förslag att införa en kompetensprövning i omedelbart samband med inmutning och utmålsläggning. Enligt detta förslag skulle inmutning och utmål inte få beviljas någon som uppenbarligen saknar förutsättningar att bedriva ett ändamålsenligt undersökningsarbete respektive att bedriva gruvdrift eller eljest utnyttja en fyndighet på ett ändamålsenligt sätt. Prövningen skulle därvid utövas av bergmästaren utom beträffande utmålsansökan, som ej skulle få avslås på ifrågavarande grund annat än efter beslut av kommerskollegium. Flera invändningar kan emellertid riktas mot ett dylikt förslag. Vad till en början gäller inmutningar föreligger betydande svårigheter att i samband med inmutningsansökan pröva en sökandes kompetens att företaga ett ändamålsenligt undersökningsarbete. Främst sammanhänger detta med att omfattningen av de krav som bör ställas på arbetet i stor utsträckning beror på fyndighetens beskaffenhet. Denna är på ifrågavarande stadium okänd både för sökanden och bergmästaren. Exempel finns på att värdefulla fyndigheter kommit fram genom obetydligt undersökningsarbete. Vidare har även i senare tid i flera fall förekommit att enskilda personer upptäckt och utmålslagt malmfyndigheten Det måste antas att intresset för dylik enskild malmletningsverksamhet — som är särskilt värdefull när det gäller legeringsmetaller — i hög grad skulle minska genom införande av ett kompetenskrav som i allmänhet ej skulle kunna uppfyllas av enskilda personer. Vad utmålsläggningen beträffar innebär den skärpning av kraven på bevisning om malmförekomst som föreslås i det följande att betydande resurser i allmänhet krävs för utmålsläggning. Därtill kom144

mer att staten normalt blir hälftendel ägare — och därmed innehavare av brytningsvitsord — i nya utmål och att det sålunda oberoende av inmutarens kompetens alltid kommer att finnas en delägare som har resurser att ta upp brytning. Med hänsyn till det anförda har utredningen förkastat tanken att införa kompetensprövning i omedelbart samband med ansökan om inmutning och utmål. Utredningen föreslår i stället att frågan om kompetensprövning löses på det sättet att förlängning av undersökningstiden utöver två år skall kunna vägras, om sökanden ej utfört något ändamålsenligt undersökningsarbete och det finns anledning antaga att han ej heller kommer att bedriva sådant arbete. Härigenom blir det möjligt att hindra personer eller företag, som saknar förutsättningar att utföra ett rationellt undersökningsarbete eller som uppenbarligen inte har för avsikt att bedriva sådant arbete, från att i spekulativt syfte under en längre tid undanhålla markområden från undersökning av kompetenta prospektörer. En kompetensprövning på detta stadium är lättare att praktiskt genomföra. Samtidigt bibehålls möjligheten för enskilda personer att skaffa sig ett visst skydd för av dem påträffade fyndigheter, av värde exempelvis vid förhandling om överlåtelse av fyndet till gruvföretag. Den föreslagna prövningsmöjligheten tjänar också tillsammans med inmutningsavgifterna som en spärr mot missbruk av den föreslagna regeln om sexårig undersökningstid. Som en ytterligare åtgärd för att hindra missbruk av inmutningssystemet förordar utredningen införande av förbud mot ommutning. Inmutning bör sålunda inte utan dispens få företas på område som under året närmast före inmutningsansökningen omfattats av inmutning eller utmål. Härigenom skapas garanti mot att inmutningar, såsom nu sker i stor omfattning, bibehålls under mycket lång tid utan prövning av behovet. När verkligt behov av längre undersökningstid föreligger, bör detta i första hand liksom nu är möjligt tillgodoses genom förlängning efter särskild prövning. Förenklade regler för sådan förlängning föreslås. SOU 1969: 10

Inmutningssystemet med däri ingående, i princip automatiska rätt för inmutare att erhålla ensamrätt till undersökning och bearbetning har såsom förut berörts valts därför att det har en starkt undersökningsfrämjande effekt. Några garantier för att gruvrättigheter verkligen utnyttjas för undersökning och bearbetning ligger emellertid inte i systemet. För att uppnå optimal effekt i detta avseende bör man enligt utredningens mening — i den mån det är görligt utan att oförmånliga verkningar i andra hänseenden uppkommer — även i fråga om utmål genom lagstiftningsåtgärder söka uppnå att rättigheterna utnyttjas för sitt syfte och inte bibehålls längre än som med hänsyn härtill är försvarligt. Som påvisats i det föregående kan ur dessa synpunkter vissa anmärkningar riktas mot inmutningssystemets verkningar och funktionssätt. Anmärkningarna avser framför allt det förhållandet att utmål i en del fall bibehålls under lång tid utan att utnyttjas för gruvdrift eller undersökningsarbeten. Syftet med att utmål läggs och ensamrätt att bedriva gruvdrift därmed tillförsäkras innehavaren är ju att utmålet utnyttjas för sådant ändamål eller åtminstone för undersökningsarbeten. Uppfylls inte detta syfte, t. ex. därför att innehavaren inte anser det ekonomiskt lönsamt i nuläget men vill behålla utmålet för att i framtiden undersöka och eventuellt exploatera det, måste som redan antytts frågan om det samhällsekonomiskt och eljest ur allmän synpunkt berättigade i en sådan bedömning komma under en såvitt möjligt objektiv prövning. Annars blir ju områdena i fråga på ett inte godtagbart sätt avstängda från prospektering och bearbetning av andra intressenter. Som framhållits i det föregående erbjuder kronoandelsinstitutet väsentliga möjligheter när det gäller att få till stånd ett ändamålsenligt utnyttjande av utmål, om såsom utredningen förutsatt föreliggande planer för en mera aktiv statlig gruvpolitik förverkligas. Kronoandelen kan då i förekommande fall utnyttjas till att sätta i gång undersökning eller gruvdrift på vilande utmål i statlig regi eller i samarbete med inmutaren eller genom upplåtelse av andelen till intresseSOU 1969: 10

rat företag. Utredningen förordar därför att det värdefulla instrument för det allmänna att påverka gruvnäringens struktur som kronoandelsinstitutet utgör bibehålls. Mot bakgrunden av att staten hittills endast i ett fall avstått från kronoandel i utmål föreslår utredningen i detta sammanhang en förenkling av reglerna på området innebärande i huvudsak att kronoandel i princip skall uppkomma automatiskt i och med utmålsläggningen. Som en brist hos kronoandelsinstitutet har stundom framhållits att det inte ger det allmänna möjlighet att hindra exploatering som bedöms olämplig från samhällsekonomisk synpunkt. Behovet av en dylik möjlighet torde emellertid vara obetydligt. Om ett sådant behov någon gång skulle yppas, torde de möjligheter till ingripande som ges genom allmänna förfogandelagen och de medel i övrigt som samhället redan nu förfogar över vara till fyllest. Viss, ehuru begränsad, möjlighet i ifrågavarande hänseende ger också bestämmelserna i nuvarande gruvlag om misshushållning med malm, vilka avses skola bibehållas. Värdet av kronoandelsinstitutet skulle givetvis ytterligare förhöjas om det kunde göras tillämpligt även beträffande utmål som utlagts enligt den lagstiftning som gällde före 1940. Av skäl som redovisats i det följande (s. 163) har utredningen dock avstått från att framlägga förslag härom. Av stor betydelse för kronoandelsinstitutets användbarhet är reglerna om samäganderätt i gruva i 8 kap. gruvlagen. De där intagna reglerna, vilka hade motsvarighet i 1884 års stadga, ger staten vidsträckta handlingsmöjligheter och är genom den initiativmöjlighet, som enligt bestämmelserna om brytningsvitsord (63 §) ges åt en aktiv delägare, avsedda att främja aktivitet beträffande en samägd fyndighet. Ett steg i denna riktning togs 1938, då man i samband med gruvlagens tillkomst avskaffade den rätt till del i överskottet av brytning som tidigare tillkom även passiv delägare. Att från det allmännas sida hittills ej visats den aktivitet som förutsattes vid kronoandelens införande torde som utredningen tidigare framhållit i 145

första hand få tillskrivas avsaknaden av bestämd målsättning och ändamålsenlig organisation för förvaltningen av statens gruvegendom. Inför ett förverkligande av planerna på en mera aktiv statlig gruvpolitik bör emellertid enligt utredningens mening också övervägas vissa ytterligare regler i syfte att främja aktivitet från såväl statens som inmutarens sida. En sådan åtgärd är införande av den nyss förordade ordningen att staten automatiskt inträder som delägare vid utmålsläggningen. Härigenom får även staten på ett tidigt stadium anledning att på gruvstämma ta ställning till frågan om utmålets utnyttjande och att därvid eventuellt också själv ta initiativ till arbeten. För att stimulera delägarna till aktivitet föreslår utredningen vidare att varje delägare i samägt utmål skall kunna påfordra att få del av resultatet av undersökningsarbeten som annan delägare utfört på utmålet. Denna rätt föreslås bli förbunden med skyldighet för passiv delägare att, om han sedermera tar aktiv del i gruvföretaget, efter sin andel utge ersättning för kostnaderna för sådana efter utmålsförrättningen utförda undersökningsarbeten som är nödiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eller gruvdrift. Även vissa ytterligare reformer i syfte att främja aktivitet inom samägda utmål har diskuterats inom utredningen. På skäl som utvecklas i specialmotiveringen (s. 215 ff) har utredningen emellertid ansett att frågan om en mera genomgripande revision av kronoandels- och samäganderättsreglerna bör anstå tills vidare och bli beroende i första hand på de erfarenheter som kan vinnas vid en aktiv statlig gruvpolitik. Enbart genom en aktivering av kronoandelsinstitutet vinns emellertid enligt utredningens mening ej tillräckliga garantier för att gruvrättigheter utnyttjas på ett sätt som överensstämmer med gruvlagstiftningens syfte. Vid sidan av en sådan aktivering krävs enligt utredningens mening framför allt väsentliga ändringar av reglerna rörande rätten till bearbetning av fyndighet, dvs. i första hand bestämmelserna om utmål. I angivna syfte föreslår utredningen till en 146

början att en viss skärpning genomförs beträffande kraven på den bevisning angående malmförekomst som måste presteras för att utmål skall kunna erhållas. Mest angeläget för uppnående av att gruvrättigheter används i överensstämmelse med gruvlagstiftningens syfte anser emellertid utredningen vara att införa en ordning som gör rättigheternas bestånd under längre tid beroende av att de utnyttjas på ett sätt som gagnar gruvnäringen och samhället. Utredningens överväganden angående detta problem har väsentligen kommit att röra sig omkring tre alternativa lösningar, som alla syftar till att få till stånd en tidsbegränsning av utmål, som ej längre nyttjas på nyss angivna sätt, samt olika kombinationer mellan alternativen i fråga. De olika lösningarna innebär i huvudsak följande.

I. Föreläggande Om regelbunden gruvbrytning eller undersökningsarbete av större omfattning inte sedan tio år tillbaka förekommit inom visst utmål eller inom utmålsfält, vari utmålet ingår, och därjämte minst tjugo år förflutit från det utmålet lades, skall kommerskollegium, om det är av synnerlig vikt från allmän synpunkt för att främja undersökning och bearbetning av mineraltillgångar, kunna förelägga gruvinnehavaren att inom viss tid uppta gruvdrift eller undersökningsarbete inom utmålet. Vid prövning huruvida föreläggande bör meddelas skall särskilt beaktas å ena sidan, om andra än gruvinnehavaren kan antas vara beredda att undersöka eller bearbeta fyndigheten och å andra sidan fyndighetens värde såsom reserv för gruvinnehavaren tillhörigt förädlingsverk eller gruvföretag samt de kostnader denne nedlagt på utmålet eller utmålsfältet. Efterkoms inte föreläggande skall gruvrätten vara förverkad vid fristens utgång, om kommerskollegium meddelar beslut härom inom viss kortare tid. Det tänkta föreläggandeinstitutet är utformat efter förebild av 50 § i den nya finska gruvlagen. Liknande bestämmelser finns också i den västtyska och österrikiska gruvlagstiftningen. Förslaget kan sägas innebära ett återinförande i begränsad utsträckning av de gamla bestämmelserna om arbetsskyldighet men bygger till skillnad från dessa på uppfattningen att arbetsskyldighet är motiverad endast i speciella, ganska sällan förekommande situationer. Som en variant till denna lösning har inom utredningen diskuterats ett av dess expert framSOU 1969: 10

lagt förslag innebärande, att föreläggande skulle kunna ges uteslutande på initiativ av någon som förklarat sig beredd att sätta i gång undersökningsarbete. Denne skulle därvid erhålla rätt att utföra sådana arbeten samt, om dessa visade att betingelser för gruvdrift förelåg, kunna utverka rätt att mot ersättning lösa utmålet. Förutsättningarna för inlösen skulle vara ungefär desamma som för meddelande av föreläggande enligt ovannämnda huvudalternativ. II. Tidsbegränsning av ulmåls giltighetstid Utmål beviljas för en bestämd, tämligen lång tidsperiod. Längden av denna första period kan med hänsyn till den långa förberedelsetid som normalt krävs innan gruvdrift kan igångsättas, avskrivningstiden för maskiner och anläggningar, m. m. lämpligen bestämmas till tjugofem år. Kommerskollegium äger på ansökan av gruvinnehavaren eller delägare i gruvan förlänga utmålets giltighetstid med högst tjugo år i sänder. Har sökanden under någon del av utmålets löpande giltighetstid bedrivit regelbunden gruvbrytning inom det ifrågavarande utmålsfältet, skall förlängning beviljas med tjugo år. Sådan förlängning skall också automatiskt beviljas om sökanden under utmålets löpande giltighetstid verkställt undersökningsarbete av större omfattning inom utmålsfältet eller där utfört omfattande tillredningsarbeten eller anläggningar för upptagande av gruvdrift. I annat fall skall frågan om förlängning prövas med hänsyn till det allmännas intresse att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineraltillgångar. Härvid skall särskilt beaktas samma omständigheter som vid prövning av fråga om föreläggande enligt alternativ I. Förhandsbesked skall kunna erhållas huruvida planerade undersökningsarbeten m. m. är tillräckligt omfattande för att kvalificera till automatisk förlängning.

III. Successiv avgiftshöjning Nuvarande försvarsavgift höjs ungefär i den omfattning som motsvarar penningvärdets fall efter 1960. Vid sidan härav skall sedan tio år förflutit från utmålsläggningen erläggas en utmålsavgift som beräknas per år och hektar och utgår efter en stigande skala. Avgift för utmål skall dock inte utgå beträffande år då innehavaren verkställt regelbunden gruvbrytning eller undersökningsarbete av större omfattning på utmålet eller det utmålsfält vari utmålet ingår. Har synnerligen omfattande undersökningsarbete utförts, äger kommerskollegium på ansökan besluta om befrielse från utmålsavgift för tio år framåt. Nedläggs gruvdrift, skall utmålsavgift inte utgå under de närmast följande tio åren. När tid, för vilken avgift på nyss angivna SOU 1969: 10

grund ej skall utgå, gått till ända, beräknas avgiften med utgående från avgiftsskalans lägsta belopp. Som tänkbar avgiftsskala har utredningen räknat med två olika alternativ. Enligt det ena alternativet utgår den årliga utmålsavgiften med 30 kr per hektar under 11—15 året efter utmålsläggningen och stiger därefter vart femte år med 10 kr per hektar tills den nått upp till 80 kr per hektar. Det andra alternativet, som innebär lägre avgifter i början men en starkare upptrappning, börjar med 10 kr per hektar åren 11—15 och fördubblas därefter vart femte år till slutnivån 320 kr per hektar från och med 45:e året. Syftet med den tänkta utmålsavgiften är att gruvinnehavare, som inte utnyttjar sin rätt för undersökning eller bearbetning, skall förmås att kontinuerligt pröva halten av de skäl han har för att likväl behålla utmålet och därmed undandraga det från aktivitet från andra intressenters sida. Är dessa skäl inte särskilt starka ur samhällsekonomisk synpunkt, är det angeläget att utmålsområdena blir fria. Kravet härpå växer i styrka ju längre tid som förflutit från utmålsläggningen. Utmålsavgiften avses fungera som ett mått på det värde utmålsinnehavaren sätter på att få ha kvar utmålet trots att han för tillfället ej undersöker eller bearbetar det. Bland de olika lösningarna för att tidsbegränsa utmålen har utredningen efter ingående överväganden stannat för att förorda det som betecknats som alternativ II. Härvid har utredningen lagt särskild vikt vid följande synpunkter. Föreläggandealternativet är enligt utredningens mening ett alltför ofullständigt instrument när det gäller att få till stånd aktivitet på vilande utmål. Förslaget förutsätter att i föreläggande skall anges den huvudsakliga omfattningen av det arbete som skall utföras och utsättas viss tid inom vilken arbetet skall vara påbörjat eller verkställt. Det innebär ett stort ansvar och en vansklig uppgift för en myndighet att tvinga sådana föreskrifter på utmålshavaren, som har all detaljkännedom om utmålet och ytterst svarar för det ekonomiska utnyttjandet. Risken att ett föreläggande skulle ge anledning till felinvestering är ej obetydlig. Sannolikt skulle nämnda omständigheter leda till att institutet aldrig komme att tillämpas och sålunda komma att helt förfela sitt syfte. Erfarenheter från tillämpningen av den finska gruvlagen talar i denna riktning. Samtidigt skulle institutet innebära en osäkerhets-

riod. Myndigheternas bedömning underlättas av att uppgiften att visa det berättigade i att utmålet bevaras i princip läggs på den som begär förlängning. Utredningen förutsätter att gruvföretagen även i övrigt underlättar myndigheternas prövning genom att också vid andra tillfällen än då fråga är om förlängning av giltighetstiden för egna utmål på begäran frivilligt redovisar sina planer beträffande utnyttjandet av olika fyndigheter. Förslaget ger gruvinnehavama betydande frihet vid utmålens utnyttjande och goda möjligheter till långsiktig planering. Med hänsyn härtill och till syftet med gruvlagstiftningen kan den form av arbetsskyldighet, som bestämmelserna om automatisk förlängning genom därtill kvalificerande arbeten innebär, enligt utredningens mening inte anses betungande för gruvnäringen, särskilt inte i betraktande av de möjligheter till förlängning som enligt förslaget skall finnas även om sådana arbeten inte utförts. Enligt utredningens åsikt torde inte behöva befaras att de föreslagna reglerna skall medföra vare sig att företagen kommer att göra till tid eller plats nationalekonomiskt oriktiga investeringar för att försäkra sig om utmals fortbestånd eller att prospekteringsintresset hämmas i nämnvärd mån. Utredningen delar i det stora hela den Enligt utredningens mening är de förde- från företagarhåll framförda uppfattningen lar som skulle vinnas genom utrensningen att tillgången till malmreserver har väsentlig av ett antal i dagens läge föga attraktiva ut- betydelse för såväl de integrerade företagens mål inte tillräckligt betydande för att moti- som de rena gruvföretagens långsiktiga plavera en dylik extra belastning på gruv- nering. Vid prövning av förlängningsfrågor näringen. Det synes angeläget att söka bör därför största hänsyn tas till de behov nå eftersträvad effekt genom åtgärder som som kan dokumenteras från företagens sida ej är ägnade att försämra de besvärliga eko- i detta hänseende. Storleken av de kostnader nomiska villkor under vilka särskilt åtskil- som nedlagts på ett utmål bör också komma liga mellansvenska järnmalmsgruvor arbetar. med i bilden. Stor vikt bör vidare tillmätas Om avgiftsbeläggningen begränsas till utmål vilka utsikter som finns att ett visst utm ålssom läggs efter lagens ikraftträdande kan område kommer att undersökas eller bearman emotse motsvarande problem i fram- betas av andra intressenter, om det lämnas tiden. fritt. I denna del är att märka att ingenting Det av utredningen förordade alternativ II hindrar en gruvinnehavare att i förtid överinnebär att det allmänna får möjlighet att låta utmål till en intressent som, om han pröva huruvida det från samhällsekonomisk företar undersökning eller bearbetning, kan synpunkt finns tillräckliga motiv för att en påräkna automatisk förlängning. Allmänt gruvägare skall få bibehålla mer eller min- bör emellertid gälla att ju mer befogade dre vilande utmål under ytterligare en pe- gruvinnehavarens intressen framstår, desto

faktor för gruvinnehavama. Den redovisade varianten av föreläggandealternativet — som likaledes skulle medföra sådan osäkerhet — skulle enligt utredningens mening alltför starkt beskära det allmännas möjligheter att komma till rätta med de problem som enligt vad som utvecklats i det föregående föranlett behovet av tidsbegränsning av utmål. Verkningarna av regler om successiv avgiftshöjning är givetvis beroende på avgifternas höjd. Bestäms utmålsavgifterna i enlighet med de ovan skisserade skalorna och antas vidare att de även tas ut på nu existerande utmål, torde man kunna räkna med att de större gruvföretagen behåller flertalet av de utmål som avser direkta malmreserver för egna verk och gruvanläggningar liksom en del objekt som beräknas kunna bli föremål för självständig brytning inom en inte alltför avlägsen framtid, medan framför allt utmål av tvivelaktigt värde uppges. Utmålsavgiften komme att verka som en extra skatt på företagens malmreserver. Inom utredningen företagna beräkningar visar att merutgiften för sådana företag som Stora Kopparberg och Ställbergsbolagen vid angivna avgiftsskalor — därest företagen mot förmodan skulle bibehålla hela sitt nuvarande utmålsbestånd — kommer att röra sig om flera hundratusen kronor per år.

148 SOU 1969: 10

starkare grund bör krävas för förväntningar att utmålsområdet vid frisläppande kommer att bli föremål för aktivitet från andra intressenters sida. Syftet med förslaget är som framgått av det sagda i första hand att utmålsområde som inte utnyttjas på ett samhällsekonomiskt godtagbart sätt skall lämnas helt fritt. Framstår det i något fall som angeläget från allmän synpunkt att rättigheterna överförs till ett bestämt företag, till vilket förväntningarna om framtida aktivitet är knutna, kan detta ske genom att företaget ges dispens från det av utredningen föreslagna ommutningsförbudet. Förslaget ger i olikhet mot föreläggandealternativet inte det allmänna möjlighet att ingripa under utmals löpande giltighetstid för att få till stånd aktivitet. Utredningen fäster i detta avseende stor vikt vid de möjligheter för det allmänna att vidta åtgärder i sådant syfte vilka kronoandelsinstitutet erbjuder. I speciella fall kan även tillämpas de bestämmelser om inlösen av gruvrättigheter som föreslås i det följande. I stor utsträckning torde man kunna räkna med att utmål, vilkas bibehållande uppenbarligen ej är försvarligt från samhällsekonomisk synpunkt, kommer att uppges i förtid. För att de förordade reglerna om begränsning av utmals giltighetstid skall få någon effekt inom överskådlig tid bör de i princip tillämpas även på utmål som lagts före lagens ikraftträdande. Utredningen föreslår härutinnan att vid reglernas tillämpning på dylika utmål skall så anses som om utmålen lagts vid den nya lagens ikraftträdande. De gamla utmålen kommer därigenom utan vidare att gälla under tjugofem år från nämnda tidpunkt, med möjlighet till ytterligare förlängning under samma förutsättningar som gäller beträffande utmål som lagts efter ikraftträdande. Utredningen har ingående övervägt frågan om en övergångsregel av denna innebörd kan innebära ett sådant intrång i bestående rättigheter som ur rättssäkerhetssynpunkter inte bör komma i fråga. Beträffande ifrågavarande spörsmål må till en början erinras om att en gruvinnehavare enligt nuvaSOU 1969: 10

rande regler har möjlighet att behålla ett utmål i all framtid oberoende av huruvida någon som helst aktivitet förekommer i anslutning till utmålet och utan att dess bevarande förorsakar honom nämnvärda kostnader. Tidsbegränsningsregeln och den föreslagna övergångsbestämmelsen beträffande äldre utmål kan anses innebära att en form av den i princip alltjämt erkända men i sak ej längre upprätthållna arbetsskyldigheten1 i begränsad utsträckning återinförs i lagstiftningen. Detta sker på det sättet att en gruvinnehavare, som utför vissa arbeten, har en garanterad rätt att framdeles och principiellt utan tidsbegränsning behålla sitt utmål. Genom att den arbetsskyldighet, som fordras för automatisk förlängning, enligt förslaget kan hänföras till valfritt utmål i ett utmålsfält och fullgöras vid valfri tidpunkt under gruvrättens löpande giltighetstid står de föreslagna bestämmelserna i relativt god överensstämmelse med de regler om arbetsskyldighet, försvarsavgifter och dylikt som tidigare förekommit inom gruvlagstiftningen. Slutligen bör erinras om att betydande möjligheter att erhålla förlängning kommer att finnas enligt de föreslagna bestämmelserna även i sådana fall, då arbeten inte förekommit på utmål, om rimliga skäl härför kan åberopas. Med hänsyn till inmutningssystemets natur och syfte samt innebörden och utformningen av ifrågavarande bestämmelser kan de inskränkningar, som sålunda läggs på äldre utmål, enligt utredningens mening inte anses gå längre än vad utmålsinnehavarna skäligen bör vara skyldiga att tåla utan särskild gottgörelse. Någon rätt för gruvrättsinnehavare att få ersättning av det allmänna, om äldre utmål till följd av de nya reglerna upphör vid tjugofemsårsperiodens utgång, föreslås därför inte. Enligt lagen om företagsinteckning kan meddelas företagsinteckning i den näringsverksamhet, som näringsidkaren vid varje tid utövar inom ett län eller inom en eller flera kommuner i länet eller i verksamhet av viss art inom länet eller inom en eller 1

Nuvarande försvarsavgift har som framgår av namnet trätt i stället för äldre bestämmelser om arbetsskyldighet. 149

flera kommuner i länet. Inteckning i gruvdrift kan begränsas till den verksamhet som hänför sig till ett eller flera utmål eller koncessionsområden. Beträffande tidsbegränsningsregelns inverkan i fall där vid lagens ikraftträdande befintliga utmål är föremål för företagsinteckning må framhållas att lånetiden för industrilån i allmänhet ej överstiger 20 år. I den mån tidsbegränsningsregeln i en del fall skulle medföra en successiv nedgång i säkerhetens värde, torde denna sällan vara större än som motsvaras av överenskommen amortering. Skulle följden undantagsvis bli en mera betydande minskning av värdet, har inteckningshavaren enligt 15 § sagda lag möjlighet att kräva betalning för den intecknade fordringen i förtid. Förekomsten av företagsinteckning i utmål torde med hänsyn till det anförda knappast vålla några problem av betydelse i förevarande sammanhang, särskilt som automatisk förlängning med 20 år beviljas beträffande utmål i drift. Utredningen har övervägt att som ett ytterligare incitament att avhålla företagen från att behålla utmål utan samhällsekonomiskt godtagbara skäl föreslå en måttlig höjning av försvarsavgiften utöver vad som motsvaras av penningvärdets fall sedan 1960, då en justering med hänsyn till penningvärdets förändring ägde rum. Av skäl som anförts i fråga om den diskuterade utmålsavgiften har utredningen emellertid ansett sig böra avstå härifrån och nöjt sig med att förorda en höjning till 30 kr. per hektar och år. Höjningen föreslås också gälla enligt äldre lag tillkomna utmål, beträffande vilka försvarsavgiften för närvarande är maximerad till 50 kr för varje utmål såvitt avser ytvidden den 31 december 1939. I sammanhanget noterar utredningen att enligt approximativa beräkningar statens inkomster i samband med administrationen av det gruvrättsliga systemet med sålunda bestämda försvarsavgifter och med de av utredningen föreslagna inmutningsavgifterna ungefärligen kommer att täcka kostnaderna för kommerskollegiums och bergsstatens handläggning av ärenden angående gruvrättigheter. Skulle framtida erfarenheter visa att de av utredningen

föreslagna åtgärderna inte är tillräckliga för att uppnå åsyftad verkan, bör frågan om ytterligare höjning av avgifterna upptas till förnyat övervägande. Härvid behöver inte nödvändigtvis försvarsavgiften till jordägaren höjas. Självfallet bör eftersträvas att nya gruvrättigheter inte grundläggs på ett sätt som försvårar ett rationellt tillgodogörande av malmfyndigheter. Som antytts i annat sammanhang (s. 138) är det emellertid av olika skäl — främst kravet på samband mellan undersöknings- och bearbetningstillstånd, bristande kännedom om fyndigheternas beskaffenhet och om framtida produktionsförhållanden samt intresset att ej minska prospekteringen — knappast möjligt att helt förebygga uppkomsten av olämplig splittring av rätten till närliggande fyndigheter. Vissa åtgärder som verkar i förebyggande riktning bör dock vara möjliga. I angivna syfte föreslår utredningen till en början att omkring befintliga utmål skall finnas en skyddszon om 100 meter inom vilken annan än gruvinnehavaren inte utan tillstånd av denne eller av kommerskollegium kan erhålla inmutning eller utmål. Vidare föreslås att maximistorleken för utmål höjs från 16 till 50 hektar och att kravet på viss form hos utmål mildras. Genom detta förslag, som bl. a. medför ökade möjligheter att i utmål täcka in en fyndighets donlägiga fortsättning på djupet, förbättras möjligheterna att genom utmålsläggning skydda all malm som kan tas ut vid exploatering av en huvudfyndighet. Förslaget innebär också att motsvarande möjligheter öppnas vid utvidgning av utmål. Såsom tidigare påpekats måste det betecknas som en brist att det inte finns bättre garantier för att resultaten av åtminstone mera kostnadskrävande undersökningsarbeten bevaras på ett betryggande sätt och hålls tillgängliga för framtida prospektering. Utredningens förslag om skärpning av förutsättningarna för utmålsläggning innebär en förbättring i berörda hänseende såtillvida, att vid utmålsansökan som regel skall fogas geologiska och geofysiska kartor över utmålsområdet samt att protokollet från utmålsförrättningen skall innehålla en fullständig SOU 1969: 10

redogörelse för undersökningsarbetets resultat och omfattning, varvid såväl kartorna som protokollet liksom hittills avses utgöra offentliga handlingar. Härutöver bör enligt utredningens mening införas sådana bestämmelser att resultatet av borrningar som senare verkställs på utmålet skall bevaras för framtiden, även om arbetena inte leder till att gruvdrift igångsätts. Utredningen föreslår fördenskull att gällande regler om upprättande av gruvkarta kompletteras med föreskrift att gruvinnehavare, som utför borrningar utan samband med gruvdrift och sålunda utan att skyldighet föreligger att upprätta gruvkarta, skall inlägga borrhål av bestående värde på borrhålskarta, som föreslås vara offentlig på samma sätt som gruvkarta. Vidare föreslås att nu förekommande bruk att redovisa borrhål på gruvkarta lagfästs. I det föregående har påvisats att i Bergslagen förekommer ett ej obetydligt antal fall där i huvudsak äldre utmål avseende närbelägna fyndigheter är uppsplittrade på flera händer på sådant sätt att ett rationellt utnyttjande av fyndigheterna knappast kan komma till stånd utan samverkan i någon form mellan ägarna. Viss splittring har även konstaterats beträffande några grafitfyndigheter i Norrbotten. Det finns knappast anledning antaga annat än att erforderlig samverkan i flertalet fall skulle komma till stånd, om enhetlig brytning skulle bli lönsam. Beträffande nytillkommande utmål visar erfarenheten att gruvföretagen är angelägna om att genom inmutning och utmålsläggning skydda mineraltillgångar i huvudfyndigheternas omgivning. Möjligheterna härtill förbättras genom skyddszonerna och ökningen av utmålsstorleken. Risken för att nytillkommande utmål skall medföra splittring, som försvårar ett rationellt tillgodogörande av mineralfyndigheter, måste därför bedömas som ringa, sett i perspektivet av nu praktiserade brytnings- och malmbehandlingsmetoder. Å andra sidan är det ingalunda uteslutet att för exploatering nödvändigt samgående beträffande äldre närliggande utmål omöjliggörs genom motstånd från någon utmålsägare eller att nya utmål SOU 1969: 10

tillkommer som vållar skadlig splittring. Den snabba tekniska utvecklingen gör att fyndigheter som i dagens läge ej med fördel kan tillgodogöras i enhetlig drift i framtiden kan böra brytas med utnyttjande av gemensamma gruv- och malmbehandlingsanläggningar. Även om kronoandelen i en del fall skulle kunna begagnas för att uppnå ett gemensamt tillgodogörande, är denna utväg stängd i fråga om utmål som ej tillkommit enligt 1938 års gruvlag och kan i fråga om nya utmål av olika skäl ej alltid användas för ifrågavarande ändamål, t. ex. därför att andelen redan är utarrenderad eller därför att en tilltänkt exploatör ej godtar arrende av kronoandelar som tillräckligt säker grundval för verksamheten. Utredningen föreslår därför att regler införs som gör det möjligt att tvångsvis sammanföra utmålsrättigheter avseende samma fyndighet eller närliggande fyndigheter. Olika vägar är tänkbara för en lagstiftning i angivna syfte. En utväg kan synas vara att skapa regler om tvångssamfällighet för gruvdrift efter förebild av exempelvis vattenregleringsföretag och dikningssamfälligheter enligt vattenlagen. Mot denna tanke talar emellertid främst svårigheterna att skapa en effektiv förvaltningsform för en dylik gemenskap, i vilken vitt skilda intressen kan vara företrädda, och att finna en grundval för att bestämma de olika utmålsinnehavarnas delaktighetstal. De olika utmålens värde kan i allmänhet inte beräknas i förväg utan ingående undersökningsarbeten. Att tvinga fram sådana undersökningar på ett tidigt stadium skulle ofta vara samhällsekonomiskt olyckligt. Ett utmals »egenvärde» och nytta av en sammanslagning skulle ofta komma fram tidigast när brytningen kommit in på det utmålet. Att i detta skede genom ett slags avräkningsförfarande korrigera en eventuell tidigare preliminärfördelning av kostnader och vinst mellan delägarna skulle bli mycket komplicerat. Bildande av tvångssamfälligheter för gemensam gruvdrift kan därför inte förordas som en lämplig ordning. Inom utredningen har också diskuterats tanken att Kungl. Maj:t skulle kunna på an151

sökan av innehavare av ett av flera närbelägna utmål under vissa förutsättningar berättiga denne att arrendera de övriga utmålen. Utredningen har emellertid inte heller funnit tvångsarrendering vara en lämplig lösning. En sammanslagning av gruvrättigheter får antas komma till som en strukturrationaliseringsåtgärd avsedd att bestå för framtiden. Med hänsyn härtill synes det föga rationellt att låta utmålets tidigare innehavare och dennes successorer formellt kvarstå som utmålsägare och uppbära arrendeavgift under en obestämd framtid. Ett tvångsarrendeinstitut för ifrågavarande ändamål måste dessutom te sig som en otymplig, juridiskt svårhanterlig konstruktion med trepartsförhållande mellan staten, ägaren och arrendatorn. Utredningen har i stället kommit till uppfattningen att man bör lösa problemet om sammanförande av splittrade gruvrättigheter genom att införa regler om inlösen av utmål. Beträffande frågan vilka förutsättningar som bör vara uppfyllda för att inlösen i arronderingssyfte skall få äga rum vill utredningen framhålla följande. Rationaliseringsvinster genom samgående mellan ägare till olika mineralfyndigheter eller till olika delar av samma fyndighet kan först och främst uppnås genom gemensamma anordningar för själva gruvdriften, såsom centralschakt, ortssystem, uppfordringsverk och andra anläggningar för driften ovan och under jord. Möjligheterna att på detta sätt uppnå fördelar genom stordrift begränsas främst av malmkropparnas storlek samt av transportkostnaderna ovan och under jord. I Mellansverige torde malmfält, där enhetlig drift i ovan avsedda bemärkelse för närvarande är lönsam, sällan ha större utsträckning än några km. Malmfältet i Kiruna har en längd av omkring fem km. Rationaliseringsfördelar kan vidare vinnas genom gemensamt anrikningsverk. Anrikningsverk för järnmalm måste med hänsyn till transportkostnaderna ligga nära gruvan. Större transportavstånd än några km förekommer sällan. I fråga om sulfidmalmer sker stundom malmtransporter till anrik152

ningsverk på flera mils avstånd. Gemensamt sinterverk är inte på samma sätt som anrikningsverk bundet vid malmtrakten utan förläggs ibland vid järnverk eller hamn på betydande avstånd från de gruvor som betjänas. För flera gruvföretag enhetlig organisation för prospektering eller försäljning kan genomföras oberoende av gruvornas läge. Slutligen kan genom samverkan mellan integrerade gruvföretag inbördes och mellan sådana företag och rena gruvföretag åstadkommas att ett verk förses med malm från de närmast belägna gruvor som kan leverera önskade malmsortiment. När det gäller frågan vilka typer av rationaliseringsmöjligheter som skall kunna åberopas som motiv för inlösen är att beakta att det föreslagna tvångsförfarandet innebär expropriation omedelbart till förmån för enskilt vinstintresse (även om det yttersta syftet är att gagna det allmänna). Lagstiftaren har hittills varit restriktiv i fråga om tvångsrättigheter för sådana ändamål. De viktigaste fallen utgör inlösen av främmande falldelar, vattenuppdämning och reglering enligt vattenlagen, expropriation för kraftledning och andra starkströmsanläggningar, linbana, oljeledning och atomenergianläggning samt expropriation för stärkande av ofullständigt jordbruk. Störst intresse i förevarande sammanhang har vattenlagens regler i fråga om tillgodogörande av strömfall tillhörigt flera ägare. Enligt 2 kap. 5—7 §§ vattenlagen föreligger tvångsrätt för falldelägare att lösa eller mot ersättning tillgodogöra sig återstående falldelar. Som förutsättning härför gäller bl. a. att det gemensamma tillgodogörandet av hela den till utbyggnad ifrågasatta fallsträckan innebär en väsentlig ekonomisk eller teknisk fördel. Situationen företer betydande likhet med det ovan först beskrivna fallet där rationaliseringsvinster uppnås genom gemensamma anordningar för själva gruvdriften. I båda fallen är det fråga om naturtillgångar som kan utnyttjas på ett tekniskt rationellt sätt endast om tillgodogörandet sker gemensamt. Det är fråga om väsentliga tekniska fördelar vid det omedelbara, mekaniska framtagandet av naturtillSOU 1969: 10

gången. Under alla omständigheter bör enligt utredningens mening inlösen av utmål kunna ske för att nå rationaliseringsvinster av ifrågavarande typ. Anrikning av uppfordrad malm sker i regel vid gruvan eller inom ett ganska nära avstånd från denna. Huruvida inlösen skall få tillgripas för uppnående av en rationaliseringsfördel som kan vinnas genom gemensamt anrikningsverk bör enligt utredningens mening avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Ju mer en gemensam anrikning framstår som ett naturligt led i tillgodogörandet av en fyndighet, desto närmare till hands ligger det att inlösen skall kunna ske för uppnående av en sådan rationalisering. Samtidigt bör kravet på att det skall vara fråga om fyndigheter som ligger nära varandra sätta en gräns för möjligheterna att tillgripa inlösen för att möjliggöra gemensam anrikning av fyndigheter som är belägna på miltals avstånd från anrikningsverket. När det gäller gemensamma anordningar av annat slag — serviceverkstäder, transport till allmänna kommunikationsleder, prospektering, försäljning etc. — är anknytningen till gruvornas inbördes läge och själva den tekniska driften mera uttunnad. Tvångsregler för genomförande av rationaliseringsåtgärder av denna typ torde knappast finnas på andra håll i lagstiftningen. En klar avgränsning av tillämplighetsområdet för sådana regler bleve svår att åstadkomma. Osäkerhet skulle uppkomma bland gruvägarna. Önskvärd samordning i ifrågavarande hänseende torde liksom hittills bäst åstadkommas på frivillighetens väg av företagen själva och deras organisationer samt genom eventuella ingripanden av samhällets planeringsorgan. Utredningen anser sålunda att tvångsinlösen ej kan komma i fråga för att tillgodose nu avsedda ändamål. Detsamma gäller åtgärder för erhållande av en samhällsekonomiskt riktig samordning mellan järnverk och gruvor. En förutsättning för att inlösen skall kunna ske bör sålunda vara att ett gemensamt utnyttjande av utmål, tillhörigt någon som begär inlösen, och utmål som avses med anSOU 1969: 10

sökningen skulle innebära väsentlig teknisk och ekonomisk fördel vid tillgodogörande av fyndigheterna. Givetvis skall finnas grundad anledning anta att sökanden, om han får lösa, kommer att upptaga gruvdrift på fyndigheten inom en nära framtid. Det måste också framstå som ett samhällsekonomiskt intresse att så sker. Förhållandena bör vidare vara sådana att utsikter ej finns att rationell gruvdrift skall komma till stånd genom överenskommelse mellan utmålsinnehavarna eller eventuellt genom utnyttjande av kronoandelsinstitutet. För rätt till inlösen bör vidare krävas att sökanden innehar minst hälften i ett av de aktuella utmålen och sålunda har brytningsvitsord. Bl. a. med hänsyn till svårigheten att jämföra olika utmals betydelse synes däremot ej böra fordras att sökanden har ett dominerande inflytande inom den berörda utmålsgruppen sedd som en enhet. Huruvida inlösen skall kunna ske även av utmål eller utmålsfält som redan är föremål för regelbunden gruvbrytning synes tveksamt. Inlösen skulle i så fall kunna avse anläggningar av betydande värde. Risk finns för att en så långtgående inlösenmöjlighet kan skapa sådan osäkerhet i fråga om rätten att behålla en gruvanläggning i framtiden att investeringsintresset påverkas negativt. Samtidigt torde troligen de fall där inlösen av en i drift varande gruva skulle medföra samhällsekonomiska fördelar vara sällsynta. Med hänsyn härtill och då syftet med ett inlöseninstitut liksom enligt vattenrätten i första hand bör vara att möjliggöra ett rationellt, enhetligt tillgodogörande av outnyttjade naturtillgångar förordar utredningen att inlösen varom nu är fråga ej skall kunna ske beträffande utmål som är föremål för regelbunden gruvbrytning eller ingår i utmålsfält där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. Utredningen vill understryka att utredningen räknar med att bestämmelserna om inlösenrätt i ifrågavarande situationer inte behöver tillämpas annat än i rena undantagsfall. Deras blotta existens kan antas komma att främja tillkomsten av samarbetsavtal eller överenskommelser om överlåtelse 153

eller utarrendering av gruvrättigheter på ett sådant sätt att bestämmelsemas huvudsakliga syfte tillgodoses. Om den gällande gruvlagstiftningen reformeras enligt de riktlinjer som förordats i det föregående, blir det enligt utredningens mening möjligt att i flertalet fall tillfredsställande tillgodose det allmännas intresse av att nya fyndigheter eftersöks och undersöks och att påträffade fyndigheter utnyttjas på ett rationellt sätt. Vissa betydelsefulla fall nås emellertid inte genom de föreslagna reglerna. De mellansvenska järngruvornas traditionella anknytning till järnverken i förening med gruvlagstiftningens samägandeformer har som tidigare antytts i vissa fall lett till att delägarna i äldre samägda fyndigheter reserverar på deras lott fallande andelar i fyndigheterna för det egna verket eller eljest för egen räkning. Härvid har kravet på anpassning av gruvans produktion till delägarnas olika önskemål stundom medfört att det kunnat göras gällande att utnyttjandet av fyndigheten med tiden blivit mindre rationellt. I och för sig synes visserligen den omständigheten att en fyndighet inte utnyttjas på det mest ändamålsenliga sättet ej utgöra tillräckligt skäl för samhällsingripande, särskilt som erfarenheten visat att de ekonomiska realiteterna efter hand tvingar företagen att självmant vidta rationaliseringsåtgärder på detta område. Leder det oekonomiska utnyttjandet emellertid till att en gruva som har betydelse för ett samhälles existens eller för många människors försörjning nedläggs, trots att lönsam brytning åtminstone på sikt skulle vara möjlig vid mera rationell drift, kan avsaknaden av möjligheter till samhälleligt ingripande för att få till stånd dylik brytning framstå som en allvarlig brist. Det förutsätts då att förhållandena är sådana att reglerna om inlösen i arronderingssyfte inte är tillämpliga och att ej heller kronoandelsinstitutet kan användas. Även andra fall kan tänkas där allmänna synpunkter av särskild styrka talar för att inlösen borde kunna ske utöver vad som är möjligt enligt de föreslagna reglerna om inlösen i arronderingssyfte. 154

Som ovan antytts synes expropriation för att möjliggöra rationalisering inom en industri på sätt nyss ifrågasatts för närvarande knappast vara möjlig enligt svensk lagstiftning. Det är emellertid i nu avsedda situationer fråga om åtgärder för att i särskilt angelägna fall möjliggöra ett rationellt utnyttjande av landets naturtillgångar. Jämförelser kan göras med reglerna i 1 kap. 14 § vattenlagen om ianspråktagande av annan tillhörig vattenkraft, som ej är utnyttjad på ändamålsenligt sätt, där det finnes nödigt från allmän synpunkt för tillgodoseende av kraftförsörjningens planmässiga utveckling, med bestämmelserna i 4 kap. 9 § samma lag om rätt för kronan att, där det påkallas för allmänt behov, vart fyrtionde år lösa till sig utbyggt strömfall samt med 1947 års lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom. Enligt sistnämnda lag kan Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke förordna att jordbruksegendom skall mot lösen avstås till kronan, om på egendomen förekommer synnerligen grov vanhävd av den odlade jorden eller för jordbruket erforderliga byggnader och det med hänsyn till vanhävdens omfattning och egendomens storlek eller av andra särskilda skäl finnes nödigt att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtas i annan ordning än som stadgas i lagen om uppsikt på jordbruk. Med hänvisning till det anförda föreslår utredningen att Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke skall kunna förordna om inlösen av utmål i situationer av det speciella slag som ovan åsyftats. Som ett villkor för att inlösen skall få ske i nu ifrågavarande fall bör uppställas att det bedöms vara av synnerlig vikt från allmän synpunkt att viss mineralfyndighet undersöks eller bearbetas eller att fyndighet utnyttjas på annat sätt eller i större omfattning än tidigare och att därigenom tillika vinns väsentlig teknisk och ekonomisk fördel. För att hindra driftsavbrott i fall när en gruvägare givit till känna att han avser att lägga igen gruva eller när det eljest är uppenbart att en nedläggning är förestående bör ingripande kunna ske även beträffande utmål i drift. Genom kravet på synnerlig vikt från SOU 1969: 10

allmän synpunkt markeras att det skall vara lig. Utredningen föreslår med hänsyn härtill fråga om uppnående av mycket betydande en ordning enligt vilken löseskillingen i vad fördelar för samhällsekonomien. Självfallet avser själva fyndigheten skall, om den som måste fordras att dessa väger ojämförligt avstått utmålet begär det och det ej är upmycket tyngre än de nackdelar som kan penbart att utredningen är tillräcklig för drabba den som får avstå från gruvrättig- slutlig prövning av ersättningsfrågan, beheten i fråga. Det avsedda utnyttjandet mås- stämmas såsom en årlig avgäld. Avgälden te vidare bedömas som tekniskt och ekono- skall fastställas för tjugo år i sänder och miskt rationellt på lång sikt. Inlösen avses utgå dels såsom en fast årlig avgift och dels sålunda inte kunna ske för att av sysselsätt- i form av en produktionsavgift beräknad i ningsskäl hålla i gång en definitivt oräntabel förhållande till mängden eller värdet av migruva. En förutsättning bör givetvis här som neral som uppfordras från utmålet. vid arronderingsinlösen vara att det befunDärjämte föreslås att vardera parten unnits att det avsedda syftet inte kan vinnas der vissa förutsättningar skall äga påkalla på annat sätt, t. ex. genom överenskommelse att avgälden skall upphöra och ersättning mellan berörda intressenter. för rättighetens återstående värde slutligt beFörutsättningar för tillämpning av en in- stämmas att utgå med ett engångsbelopp. Liksom malmutredningen anser gruvrättslösenregel av nu angivna innebörd kan antas komma att föreligga endast i alldeles utredningen att den som tvångsvis får avstå speciella fall. Liksom beträffande möjlig- från en gruvrättighet normalt bör garanteheten till inlösen i arronderingssyfte torde ras viss minimiersättning. Det synes skäligt emellertid redan regelns blotta existens vara att denna skall avse det belopp som den löägnad att underlätta den nödvändiga struk- sande, om han själv inmutat fyndigheten, skulle ha fått vidkännas för inmutning, jordturrationaliseringen inom gruvhanteringen. Bestämmandet av ersättning för gruvrätt lösen och annan ersättning enligt 36 § gälsom avstås genom expropriation erbjuder lande lag ävensom kostnaderna för utförda tillredningsarbeten speciella problem. Malmutredningens för undersökningsarbeten, Norrbotten förslag till ersättningsregler in- och anläggningar, i den mån arbetena och nebar att gottgörelse skulle utgå med ett en- anläggningarna är till nytta för den lösande. gångsbelopp, med garanti för minimiersätt- Ersättningen bör i dessa hänseenden bestämning motsvarande vissa av rättighetsinneha- mas i samband med inlösningen och utgå på varen nedlagda kostnader. Förslaget kriti- en gång. Enligt malmutredningens förslag skulle serades bland annat av Svenska gruvföreningen. Enligt gruvrättsutredningens me- vid värderingen bortses från den värdestegning är det med hänsyn till gruvrättigheter- ring rättigheten kunde undergå genom att nas natur inte lämpligt att uppställa som fyndigheten efter inlösningen kunde exploahuvudregel att ersättningen i samband med teras gemensamt med den lösandes fyndiginlösningen skall bestämmas till ett engångs- heter. Enligt gruvrättsutredningens uppfattbelopp. Det kan antas att ett utmål när in- ning kan den rationaliseringsvinst som åsyflösen skall ske sällan är så väl undersökt tas knappast jämställas med sådan i 8 § exatt föreliggande upplysningar om fyndighe- propriationslagen avsedd värdeförändring tens storlek och beskaffenhet ger tillräcklig som uppstår endast till följd av expropriagrundval för en värdering. En regel av an- tionsrättens beviljande eller det avsedda äntytt innehåll skulle driva fram undersök- damålets genomförande och till vilken enningsarbeten vid en tidpunkt och i en om- ligt lagrummet i fråga hänsyn inte får tagas fattning som ofta skulle vara olämplig från vid expropriationsersättningens bestämmanföretags- och samhällsekonomiska synpunk- de. Även om inlösen inte kommer till stånd ter. En ersättningsprövning som ej bygger måste värdet av ett utmål, som med fördel på ordentliga undersökningar skulle å andra skulle kunna tillgodogöras gemensamt med sidan lätt framstå som obillig och godtyck- ett närliggande utmål, påverkas positivt av SOU 1969: 10

denna möjlighet. Att helt bortse härifrån vid värdering av utmålet i fråga vore ej rimligt. I analogi med den princip som tillämpas vid bestämmande av ersättning för ianspråktagen fallhöjd enligt vattenlagen (VL 9: 20) föreslår utredningen att ersättning för utmål som inlöses i arronderingssyfte skall bestämmas så att den kan anses skälig även med hänsyn till den rationaliseringsvinst som kan uppkomma vid ett gemensamt tillgodogörande av fyndigheterna. Härmed avses givetvis inte att rationaliseringsvinsten skall proportioneras ut på de berörda utmålen. Den lösande, som utför brytningen och ensam står företagarrisken, bör tillgodoräknas huvuddelen av vinsten. I vilken utsträckning det kan anses skäligt att beräknad rationaliseringsvinst kommer den inlösta rättighetens innehavare till godo får bedömas av expropriationsdomstolen med hänsyn till omständigheterna. — Rationaliseringsvinst genom samgående bör givetvis beaktas även när inlösen ej skett i direkt arronderingssyfte utan med stöd av den vidsträcktare inlösenregel som enligt utredningens förslag skall kunna tillämpas i speciella fall. Beträffande rättegångskostnader i mål om inlösen av utmål bör i princip expropriationslagens regler tillämpas. Den lösande skall sålunda som regel vara skyldig att ersätta motpartens kostnader. Vissa modifikationer i denna regel är emellertid enligt utredningens mening erforderliga. Främst gäller detta rätten till ersättning för undersökningsarbete som den mot vilken inlösningsförfarande riktas utför till utredning om fyndighetens värde. Arbete för undersökning av utmål utgör ett normalt led i rättighetens utnyttjande och kan såsom framgått av kap. 5 vara mycket dyrbart. Sådana undersökningar kan i och för sig drivas mycket långt och inbegripa exempelvis gruvundersökning. Att i ett inlösningsmål bedöma i vilken utsträckning kostnader för undersökning av den ifrågavarande fyndigheten kan anses skäliga för tillvaratagande av den tidigare ägarens rätt skulle vara en synnerligen vansklig uppgift. Som påpekats i annat sammanhang kan det från såväl företagsekonomisk som nationalekonomisk syn156

punkt vara förkastligt att redan i samband med inlösningen verkställa mycket omfattande undersökningar eller att nya undersökningar över huvud utförs innan brytning börjat ske i områdets närhet. Om såsom utredningen föreslagit möjlighet införs att låta sådan del av löseskillingen som avser själva fyndigheten utgå såsom en årlig avgäld, minskar behovet att ha ingående kunskaper om fyndigheten vid inlösningen. Rimliga grunder för avgäld kan nämligen bestämmas redan på grundval av en mera ytlig kännedom om en fyndighet. När en avgäld sedermera enligt utredningens förslag bringas att upphöra i samband med en slutlig prövning av ersättningsfrågan, förutsätts att man genom tidigare brytning och driftsmässigt betingade undersökningar i anslutning härtill på ett naturligt sätt fått tillgång till så mycket material som krävs för en bedömning av fyndighetens återstående värde. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att den lösande i princip icke skall vara skyldig att svara för kostnad som motparten i målet nedlagt på undersökning av den ifrågavarande fyndigheten i vidare mån än arbetet uppenbarligen är till nytta för den lösande. När det gäller behovet av allmänt inflytande över malmtillgångar kräver som konstaterats i det föregående förhållandena i Norrbottens län särskild uppmärksamhet. På grund av de speciella förhållandena i länet har särskilda bestämmelser beträffande mineraltillgångarna där gällt ända sedan 1902, om man bortser för tiden 1940—1963. Här erinras också om att statsgruvefältinstitutet fått sin huvudsakliga tillämpning i Norrbotten. På frågan om en särreglering alltjämt bör upprätthållas för Norrbotten anlägger utredningen följande synpunkter. En faktor av största betydelse när det gäller det allmännas inflytande över gruvhanteringen i Norrbotten är den roll gruvdriften vid Kiruna och Malmberget kommit att spela för dessa samhällen och för Norrbottens näringsliv över huvud. Verksamheten i Kiruna och Malmberget är helt avhängig av gruvdriften. Större förändringar SOU 1969: 10

i förutsättningarna för dess upprätthållande skulle skapa stora problem för gruvsamhällena och därmed även för det allmänna. Den ökning av malmbrytningen, som kan väntas på längre sikt, är av mycket stor betydelse med hänsyn till sysselsättningen i Norrbotten. En kraftig nedgång i brytningen skulle nödvändiggöra stora statliga insatser för överförande av befolkningen till andra verksamhetsgrenar och andra delar av landet. Dessa förhållanden gör att det i fråga om järnmalmsfyndigheterna i Norrbotten framstår som särskilt angeläget att brytningen ej sker uteslutande med utgångspunkt från ett rent företagsekonomiskt betraktelsesätt utan att gruvdrift och undersökningar för framtagande av nya malmreserver sker under hänsynstagande till de förutsättningar som på lång sikt kan föreligga för samhällsbildning och sysselsättning. Det bör sålunda eftersträvas att exploateringen av fyndigheterna även sker på ett samhällsekonomiskt riktigt sätt, och en icke rationell splittring av rätten till nya fyndigheter måste undvikas. Från dessa synpunkter är det enligt utredningens mening väsentligt att i varje fall rätten till fyndigheter, som brytningstekniskt bör tillgodogöras i anslutning till de existerande anläggningarna, förbehålls staten eller organ över vilket staten har ett väsentligt inflytande. Även obearbetade, nu kända statliga fyndigheter bör, vare sig de är utmålslagda eller enbart säkrade genom statsgruvefält, enligt utredningens mening beredas sådant skydd att en rationell gruvdrift är möjlig. Vissa svårigheter i detta avseende föreligger för närvarande i en del fall när det gäller fyndigheters donlägiga fortsättning på djupet utanför utmålsgränserna. Det synes vidare naturligt att staten tillförsäkras bestämmanderätt i fråga om nyttjandet av de fyndigheter som påträffas vid den pågående, av 1963 års riksdag beslutade malminventeringen i Norrbotten. Att hindra en olämplig uppsplittring av sådana fyndigheter var huvudmotivet för det gällande temporära inmutningsförbudet i Norrbotten. Däremot synes det mera tveksamt om behov finns av ett mera långtgående skydd för statens gruvintressen i Norrbotten. Om staSOU 1969: 10

tens rätt till ovan åsyftade fyndigheter säkras, torde behovet att kunna planera brytningen på lång sikt med tanke på gruvsamhällenas fortbestånd och med samtidig inriktning på en ekonomiskt rationell drift vara väl tillgodosett. Rätten till kronoandelar i eventuellt nytillkommande järnmalmsfyndigheter i länet utgör en ytterligare säkerhet i nämnda hänseende. Risken för att nya exploateringsföretag öppnar järnmalmsgruvor som skulle kunna menligt påverka nämnda planering kan enligt utredningens åsikt betraktas som minimal, bl. a. med tanke på att endast exploatering i stor skala kan tänkas bli lönsam och på att brytning av stora kvantiteter malm knappast är möjlig utan omfattande investeringar i landtransport- och hamnanläggningar. Samtidigt bör framhållas att malminventeringen inte innebär sista ordet beträffande möjligheterna att påträffa nya järnmalmsfyndigheter i Norrbotten. Ett självständigt tillgodogörande av sådana fyndigheter, med uttransport exempelvis över Norge eller Finland, torde ej vara alldeles uteslutet, även om en sådan utveckling för dagen ter sig avlägsen. Framför allt måste man utgå ifrån att Norrbotten kan rymma sulfidmalmer och legeringsmalmer av olika slag. Det är ett betydande allmänt intresse att ytterligare eftersökande av sådana mineral sker i Norrbotten. Ett koncessionssystem eller ett fortsatt långvarigt inmutningsförbud med dispensmöjligheter — eventuellt utläggande av statsgruvefält på vida områden — skulle otvivelaktigt vara ägnat att avsevärt dämpa gruvföretagens intresse för malmprospektering i Norrbotten på grund av den tungroddhet och svårberäknelighet i fråga om tillståndsgivningen som svårligen skulle kunna undvikas. Teoretiskt låter det sig givetvis göra att införa koncessionssystem, inmutningsförbud eller förbud mot utmålsläggning uteslutande beträffande järnmalmsfyndigheter i Norrbotten. I praktiken skulle emellertid en sådan särreglering bereda stora svårigheter, då undantag av praktiska skäl måste göras beträffande järnmalm som påträffas i sulfidmalmsutmål m. m., eftersom olika malmslag i en 157

gruva rimligen bör tillgodogöras gemensamt. Även av andra skäl bör enligt utredningens mening en dylik differentiering av regleringen efter malmslag så långt möjligt undvikas. Enligt utredningens mening väger fördelarna med att i princip upprätthålla den fria inmutningsrätten i Norrbotten tyngre ur samhällsekonomisk synpunkt än de skäl som kan andras för att tillförsäkra de statliga gruvintressena där ett starkare skydd än som ovan antytts. Utredningen föreslår att, i den mån så erfordras, de statliga organen för erhållande av sådant skydd bereds tillfälle att genom inmutningsförbudets bibehållande under en kortare övergångstid efter den nya lagens ikraftträdande genom utmålsläggning eller utvidgning av utmål enligt de av utredningen föreslagna bestämmelserna försäkra sig om rätten till fyndigheter av det slag, som enligt vad utredningen nyss förordat bör förbehållas staten, men att de nya reglerna efter övergångstidens slut blir fullt tillämpliga även i Norrbotten. De föreslagna nya bestämmelserna om utmål innebär som framgått bl. a. bättre möjligheter att skydda donlägig malm på djupet. I denna del hänvisas även till följande avsnitt. Med ovanstående sammanhänger nära frågan om statsgruvefältinstitutet. Som framgår av redogörelsen i kap. 9 (s. 241 f.) var det huvudsakliga syftet med statsgruvefalten när institutet inrättades 1910 att förebygga att de helt eller delvis statsägda fyndigheterna på odisponerad kronomark och dessas närmaste omgivning inkräktades genom inmutning från enskilda intressenters sida. Av de nuvarande sexton statsgruvefälten ligger samtliga utom två (Stekkenjok och Remdalen) i Norrbottens län. Före den nu pågående malminventeringen har statsgruvefälten endast i obetydlig omfattning varit föremål för undersökningsarbete. I en del fall har statsgruvefälten haft betydelse som skydd för utmålslagda statliga fyndigheters donlägiga fortsättning på djupet utanför utmålsgränserna. Inom sju statsgruvefält finns för närvarande inga utmål. Socialiseringsnämnden föreslog i sitt betänkande 1927 att statsgruvefält skulle få 158

utläggas även på enskild mark. I samband med att Kungl. Maj:t genom en lagändring 1952 fick befogenhet att medge dispens från inmutningshindret på statsgruvefält framhölls att dispensmöjligheten kunde vara lämplig under övergångstiden till dess en eventuell allmän revision av institutionen genomförts. Härmed torde ha åsyftats ett förslag att frisläppa statsgruvefälten sedan de systematiskt undersökts av SGU. I anslutning härtill kan nämnas att Daningens statsgruvefält släpptes 1962 sedan sådana undersökningar utförts. I sammanhanget må vidare erinras om att statsgruvefältsstadgandena i tidigare finsk gruvlagstiftning borttagits i den nya lagen av år 1965. Som skäl härför anfördes att institutet onödigtvis kringskar företagsamheten och att statens intressen kunde tryggas genom inmutning. Den nuvarande begränsningen av statsgruvefältinstitutets användningsområde till kronojord ter sig efter jordägarandelens avskaffande helt irrationell. Den ringa aktivitet som tidigare förekommit inom fälten kan närmast synas tala för att institutet helt avskaffas. Erforderligt skydd för omgivningen till statliga fyndigheter bör enligt utredningens mening i första hand åvägabringas på samma sätt som i fråga om andra fyndigheter, dvs. genom inmutning och utmålsläggning samt genom skyddszonerna. Å andra sidan har institutet mer än ett halvsekels hävd inom svensk gruvlagstiftning. Med vissa efter de ändrade förhållandena anpassade ändringar i fråga om tilllämpningsområde och huvudsakligt användningssyfte bör statsgruvefältinstitutet såsom utvecklas i det följande enligt utredningens mening kunna fylla en funktion som en värdefull komplettering av de övriga av utredningen förordade reformerna i gruvlagstiftningen. Dessa reformer syftar som framgått av det följande väsentligen till att stärka garantierna för att landets mineralfyndigheter utnyttjas på ett från samhällsekonomisk synpunkt riktigt sätt utan att fördenskull de olägenheter, som ofrånkomligen är förenade med ett koncessionssystem, skall behöva uppkomma. Den tekniska och ekonomiska SOU 1969: 10

utvecklingen kan emellertid leda till situationer där avsaknaden av de befogenheter för det allmänna att öva omedelbar kontroll över gruvrättigheters uppkomst och ställa villkor för deras utnyttjande som kännetecknar ett koncessionssystem skulle framstå som en allvarlig brist ur allmän synpunkt. Som exempel på dylika situationer kan nämnas att inom vissa begränsade delar av landet påvisas betingelser för förekomst av inmutningsbara mineral som av olika skäl, såsom till följd av nya tekniska uppfinningar, fått vital betydelse för samhällsekonomin eller som kan få det i en avspärrningssituation och där ett vanligt inmutnings- och utmålsförfarande inte kan anses vara lämpligt ur allmän synpunkt. I ett sådant läge kan det te sig som ett angeläget samhällsintresse att det allmänna har möjlighet att snabbt tillförsäkra sig en mera fullständig kontroll över undersökning och bearbetning av dylika fyndigheter än vad de föreslagna reformerna tillsammans med kronoandelsinstitutet medger. När det gäller järnmalmsfyndigheterna i Norrbotten vill utredningen särskilt peka på problem i samband med vissa järnmalmsfyndigheter på stort djup. Kirunafyndigheterna beräknas fortsätta på djupet utanför utmålsgränserna i sådan omfattning att inte heller utmål med den av utredningen föreslagna maximistorleken torde vara tillräckliga för att utan orimliga undersökningskostnader bereda önskvärt skydd för fyndigheterna. Vidare kan pekas på de indikationer på djupmalmer som kan framkomma under malminventeringen i Norrbotten. Sådana malmers läge under hundratals meter ofyndigt berg gör att för utmålsläggning erforderliga borrningar och andra undersökningar blir mycket tidsödande och dyrbara. Att företaga sådana undersökningar inom den legala undersökningstiden är i allmänhet ej nationalekonomiskt motiverat med hänsyn till att brytning inte kan bli aktuell inom överskådlig framtid. Samtidigt kan emellertid finnas ett behov att skydda indikationerna mot en spekulativ inmutningsverksamhet. Med hänvisning till det anförda föreslår utredningen att statsgruvefältinstitutet bibeSOU 1969: 10

hålls med i huvudsak nuvarande utformning och att tillämpningsområdet utsträcks till all mark i hela landet. Samtidigt förutsätter utredningen att institutet i fortsättningen företrädesvis får karaktären av ett beredskapsinstrument och i princip reserveras för fyndigheter som har sådan betydelse från allmän synpunkt att en starkare samhällelig reglering än som är möjlig genom de ordinära gruvrättsliga reglerna bedöms som nödvändig. Med hänsyn till att beslut om utläggande av statsgruvefält skall fattas av Kungl. Maj:t och riksdagen torde missbruk av institutet inte behöva befaras. De nuvarande statsgruvefälten bör enligt utredningens åsikt avvecklas successivt, efter hand som de undersöks, och fyndigheterna där det anses befogat skyddas genom utmål, i den mån inte skäl av ovan angivet slag talar för bibehållande av visst statsgruvefält. Som tidigare konstaterats har den nuvarande ordningen när det gäller lösningen av konflikter mellan gruvrättigheter och motstående allmänna och enskilda intressen i stort sett fungerat tillfredsställande. Systemet med inmutningshinder, som allmänt innebär att vissa som särskilt skyddsvärda ansedda intressen ges företräde framför gruvintresset på så sätt att inmutning eller utmålsläggning inte utan dispens får ske på berörda områden, kan givetvis inte innefatta en från alla synpunkter oantastlig prioritering. Det är emellertid ägnat att underlätta en snabb behandling av inmutningsärenden i de många fall där inmutningshinder inte föreligger. Ett viktigt skäl för bibehållande av systemet i fråga utgör det tidigare poängterade förhållandet att beträffande undersökning och bearbetning av gruvmineral inte föreligger lika goda möjligheter att genom en förhandsprövning göra en avvägning mellan gruvintresset och motstående intressen som t. ex. i fråga om vattenbyggnadsföretag eller grustäkt, beroende på att man i regel först efter ingående undersökningsarbeten kan få en uppfattning om ett visst områdes värde med hänsyn till möjligheterna att uppta gruvdrift. Innan sådana undersökningar ägt rum, saknas 159

underlag för bedömningen av vilken betydelse som vid en dylik prövning bör tillmätas den ena jämförelsefaktorn. Man bör därför iaktta viss försiktighet när det gäller att av hänsyn till motstående intressen på förhand utesluta gruvdrift genom förbud mot inmutning eller på liknande sätt. I samband härmed bör särskilt understrykas det förut anmärkta förhållandet att genom inmutning i första hand konstitueras en rättighet av civilrättslig natur, vid vars utövande innehavaren i princip är underkastad bl. a. sådana inskränkningar i fråga om markanvändningen som föreskrivs enligt vatten-, byggnads-, naturvårds- och immissionslagstiftningen. Samtidigt har gruvinnehavaren också de möjligheter att utverka jämkning till gruvintressets förmån som kan finnas enligt berörda lagstiftning. Utredningen anser följaktligen att den nuvarande regleringen av förhållandet mellan gruvrättigheter och motstående intressen i princip bör bibehållas. De synpunkter och erfarenheter som redovisas i 10 kap. föranleder emellertid utredningen att föreslå ändringar på vissa punkter i de nuvarande bestämmelserna om inmutningshinder, såvitt nu är i fråga, liksom vissa andra ändringar i gruvlagen. Sålunda synes de senare årens utveckling inom vägbyggandet motivera att allmän väg och området närmast däromkring skall vara inmutningshinder. Detsamma föreslås gälla i fråga om allmän flygplats. Utredningen har även ansett att inmutningshinder bör gälla inom område med fastställd stadsplan eller byggnadsplan. Inom dylikt område kan ha gjorts betydande investeringar i vatten- och avloppsanläggningar m. m., innan ännu uppförts någon bebyggelse som konstituerar inmutningsförbud enligt 5 § 6). Över huvud synes rimligt att. gruvrättigheter inte bör kunna grundläggas inom område med så intensiv markanvändning som detaljplaneområde utan prövning från planmyndigheternas sida. Dispenssökande har i förekommande fall möjligheter att efter medgivande av markägare utföra förberedande undersökningar till belysning av området geologi m. m. Materialet i dispensärende kan givetvis i en del fall ge 160

myndigheterna anledning att överväga ändringar i detaljplan, så att framtida gruvdrift möjliggörs. Även om föreslagna kompletteringar beträffande inmutningshindren genomförs, kan givetvis förekomma andra fall där det framstår som ett starkt allmänt intresse att med hänsyn till inom visst område pågående eller planerad verksamhet inmutningsrätt inte bör få uppkomma inom området utan särskild prövning. Här åsyftas främst sådana med gruvdrift oförenliga, ur allmän synpunkt betydelsefulla former av markutnyttjande beträffande vilka inmutningshinder inte gäller och som inte heller kan skyddas i tillräcklig grad genom byggnadslagstiftningens eller naturvårdslagens institut. Andra, nu ej förutsebara fall kan lätt nog aktualiseras genom den snabbt framskridande samhällsutvecklingen. I sammanhanget må också pekas på de s. k. skyddsinmutningarna. Även om denna företeelse väsentligt avtagit i omfattning i samband med den under senare tid inträdda, sannolikt bestående minskningen i vattenkraftutbyggnadsverksamheten och problemet med skyddsinmutningar därför numera inte har nämnvärd praktisk betydelse, är det givetvis inte uteslutet att ett starkt behov av kontroll över inmutningar inom ett planerat kraftstations- eller dämningsområde kan ge sig till känna i speciella fall. Utredningen föreslår med hänsyn till det anförda att en reservregel införs av innehåll att Kungl. Maj:t får befogenhet att förordna om dispensabelt inmutningsförbud beträffande område där, i andra fall än som avses med de uppräknade inmutningshindren, gruvdrift kan antas komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Som en åtgärd för att förbättra anpassningen mellan gruvrättigheter och annan markanvändning föreslår utredningen vidare en regel, varigenom mark som lösts för gruvdriften men ej längre behövs för ändamålet kan återföras till markägaren utan samband med att utmålet sonas, vilket inte är möjligt för närvarande. SOU 1969: 10

I fråga om inverkan på vattenstånd, vatten- och luftföroreningar samt buller till följd av gruvdrift anser utredningen som förut antytts det vara mest ändamålsenligt att gruvdrift likställs med annan industri i överensstämmelse med vad som sker enligt gällande lagstiftning och även förutsätts skola ske enligt den lagstiftning om skydd mot miljöfarlig verksamhet som inom kort kan väntas bli genomförd. Som framhållits i det föregående är det enligt utredningens mening av flera skäl ej lämpligt att ställning tas till sådana frågor redan i samband med gruvrättigheternas tillkomst. På naturvårdens område erbjuder enligt utredningens uppfattning naturvårdslagen tillräckliga möjligheter att i normala fall åstadkomma erforderlig avvägning mellan gruvdrift och naturvårdsintresset. Särskilt betydelsefull är här länsstyrelsens befogenhet att genom förordnande enligt 19 § nämnda lag skaffa sig kontroll över att anläggningar för gruvdrift i ett naturskönt område utförs på sådant sätt att skadan på landskapsbilden blir så ringa som möjligt eller, i extrema fall, hindra att dylika anläggningar kommer till stånd inom visst område. Befinns det i speciella fall angeläget att också hindra inmutning inom ett naturvårdsområde, kan detta ske genom tillämpning av nyssnämnda reservregel. När det gäller samernas rättigheter har rennäringssakkunniga i sitt betänkande (SOU 1968: 16) föreslagit en ny lag om rennäringen, avsedd att ersätta 1928 års renbeteslag. Som en utgångspunkt för förslaget anges att renbetesrätten ej skall behöva vika annat än i vissa i lagen särskilt angivna fall, varvid ersättning skall lämnas för uppkommande intrång. Är visst område, där renskötsel är tillåten, oundgängligen erforderligt för ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna, skall Kungl. Maj:t kunna förordna, att området skall undantas från renskötsel, och i samband därmed meddela de bestämmelser angående åtgärd till förebyggande av olägenhet för rennäringen i orten som påkallas av undantagandet. För skada och intrång, som genom undantagandet orsakas rennäringen och ortens renskötselberättigade, skall ersättSOU 1969: 10

ning lämnas av den för vars räkning området undantas. Ersättningen, som skall bestämmas av expropriationsdomstol, skall enligt bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t fördelas mellan statens rennäringsfond och den eller de renbyar vilkas medlemmar berörs av undantagandet (1 kap. 5 §). Till komplettering av dessa regler föreslås vissa bestämmelser som i princip hindrar ägare och brukare av mark, som omfattas av renskötselrätten, från sådant ändrat utnyttjande av marken som skulle avsevärt skada renskötseln. Innan förordnande enligt 5 § meddelats får sålunda ägare eller brukare av mark, där renskötsel idkas och där den enligt förslaget skall vara tillåten under hela året, ej vidtas sådan väsentlig ändring i markens nyttjande att avsevärd skada därigenom kan uppkomma för rennäringen i orten. Undantag härifrån föreslås blott för bebyggelse inom område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, samt för företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen (6 §). De föreslagna reglerna utgör inte hinder för inmutning eller utmålsläggning inom renskötselområde. Tvärtom synes undantagande enligt 5 § i syfte att bedriva gruvarbete kunna begäras endast av den som redan har gruvrättighet på området. Däremot får arbete av sådan omfattning att det kan medföra avsevärd skada för rennäringen i orten inte utföras förrän undantagande skett. Om förslaget genomförs förutsätter utredningen att reglerna kommer att tillämpas på ett sådant sätt att intresset för undersökningsarbete inom renskötselområdet inte motverkas. Sålunda får undantagande antas i allmänhet bli nödvändigt först när det efter utmålsläggning blir fråga om att uppta gruvdrift i stor skala. Utredningen förutsätter vidare att gruvdrift så gott som alltid anses ha så väsentlig betydelse för det allmänna att undantagande inte kommer att vägras. Med angivna förbehåll anser utredningen den föreslagna ordningen innefatta en godtagbar avvägning mellan gruvintresset och samernas särskilda rättigheter. Den yttersta garanti för otillbörligt intrång på dessa rättigheter som förslaget innebär torde om berörda förbehåll 161

iakttas inte medföra olägenheter för gruvnäringen av praktisk betydelse. I detta sammanhang bör vidare uppmärksammas ett av utredningen framlagt förslag angående ersättning för sakägares kostnader vid utmålsförrättning. Detta förslag innebär en förbättring av samernas möjligheter att tillvarata sina intressen vid utmålsläggning (se specialmotiveringen vid 4 kap. 31 § s. 194 ff). Möjligheterna att påverka gruvindustrins lokalisering genom åtgärder i samband med den allmänna samhällsplaneringen är som tidigare poängterats mycket begränsade med hänsyn till industrins bundenhet vid mineraltillgångarna. Genomförs den av utredningen förutsatta effektiviseringen av förvaltningen av statens gruvegendom får det allmänna vissa möjligheter inte bara att påverka gruvnäringens struktur genom utnyttjande av kronoandelarna utan också att vid behov använda dessa som ett instrument i sysselsättnings- och lokaliseringspolitiken samt vid den fysiska samhällsplaneringen. Frågan om bearbetning av en fyndighet kan som tidigare påpekats också påverkas genom allmänna lokaliseringspolitiska medel. Möjligheterna till »negativ påverkan» förbättras i viss mån genom förslaget att inmutningsförbud skall gälla inom detaljplaneområden. Planeringsmyndigheternas huvuduppgift i fråga om utnyttjandet av mineralfyndigheter torde emellertid även i framtiden vara att med utgångspunkt från gruvföretagens investeringsplaner efter överläggningar med företagen upprätta planer för bostads- och industriområden, offentlig service och kommunikationer i anslutning till gruvanläggning. I sammanhanget kan anmärkas att en större gruvanläggning i allmänhet torde kräva anläggningar ovan jord i sådan omfattning att det blir fråga om tätbebyggelse som avses i 6 § byggnadslagen och som inte får komma till stånd utan föregående planläggning enligt samma lag. Som antytts i annat sammanhang anser utredningen att det från organisatoriska och administrativa synpunkter är lämpligast att det primära ansvaret för exploateringens inordnande i samhällsplaneringen liksom för närvarande åvilar 162

samhällets planeringsorgan, i första hand länsstyrelsen och kommunerna. Med hänsyn till gruvornas betydelse vid samhällsplaneringen är det angeläget att planeringsmyndigheterna så tidigt som möjligt får underrättelser om förberedelser för gruvdrift. Utredningen föreslår att bergmästarna för detta ändamål åläggs att lämna meddelande angående utmålsläggning och upphörande av utmål till vissa sådana myndigheter. Vid ett förverkligande för Sveriges del av de internationella ekonomiska integrationssträvandena erbjuder kronoandelsinstitutet, som icke är utlänningsdiskriminerande, goda möjligheter för myndigheterna att beakta från svensk samhällelig synpunkt primära intressen i fråga om utnyttjandet av mineraltillgångar. Den föreslagna tidsbegränsningsregeln kan väntas få till följd att det relativa antalet utmål med kronoandel ökar i påskyndad takt. I sammanhanget bör inte bortses från förslagen om inlösen av utmål och om användningen av statsgruvefältinstitutet, liksom inte heller övriga medel av ej diskriminerande natur som den ekonomiska och fysiska samhällsplaneringen förfogar över. Mot den angivna bakgrunden finns enligt utredningens mening inte anledning att införa speciella regler i gruvlagen med tanke på nämnda integrationssträvanden. Skulle exempelvis en svensk anslutning till EEC komma till stånd, torde såsom antytts i kap. 11 1949 års inlösenlag liksom de nuvarande utlänningsdiskriminerande bestämmelserna beträffande inmutning och gruvdrift i 1916 års lag få upphävas, i vad gäller medborgare i EEC-1 änderna. / övrigt föreslår utredningen vissa reformer beträffande förfarandet vid inmutning och utmålsläggning, sakägares rätt till kostnadsersättning vid utmålsförrättning och vissa andra detaljfrågor ävensom, i anslutning till upprättat förslag till ny gruvlag, vissa sakliga ändringar i gällande bestämmelser vilka väsentligen har samband med moderniseringen av lagstiftningen och överflyttning av en del bestämmelser till administrativ författning. Vidare förordas att vid SOU 1969: 10

kommerskollegiums sida skall finnas en rådgivande nämnd, vars yttrande skall inhämtas i ärenden angående förlängning av utmals giltighetstid och vissa andra frågor som enligt utredningens förslag skall prövas av kollegium. I nämnden skall ingå företrädare för gruvnäringen. I dessa delar hänvisas till specialmotiveringen.

skulle innebära ett stort steg mot en utjämning av skillnaderna mellan »nya» och »gamla» utmål samt en betydelsefull utvidgning av kronoandelsinstitutets användningsområde. I ifrågavarande avseende har inom utredningen diskuterats såväl möjligheten att staten redan efter lagens ikraftträdande skall kunna under vissa villkor inträda som hälfUtredningen föreslår att de nya reglerna tendelägare i gamla utmål som alternativet i princip görs tillämpliga också på utmål att rätt till kronoandel införs i samband med som existerar vid reglernas ikraftträdande. förlängning av sådana utmål. Bägge lösFrågan om övergångsreglerna behandlas när- ningarna möter emellertid allvarliga komplimare i specialmotiveringen. Beträffande den kationer. Ett överförande till staten av halva s. k. tidsbegränsningsregelns tillämpning på gruvrätten kan rimligen inte ske annat än nu ifrågavarande utmål hänvisas till fram- genom expropriation mot ersättning till rättighetsinnehavarna. Detta gäller även det fall ställningen ovan s. 149. Ett särskilt problem i förevarande sam- att myndigheterna vid det sist anförda altermanhang utgör de utmål som tillkommit en- nativet efter fakultativ prövning medgivit förligt före den 1 januari 1940 gällande lag- längning, eftersom prövningen förutsätts ske stiftningen. Enligt övergångsreglerna till efter objektiva kriterier, varvid rättighetens gruvlagen tillämpas med vissa angivna un- bevarande hos innehavaren antas vara av dantag grundsatsen att bestämmelserna i värde för denne och samhället. Expropriaäldre författningar fortfarande skall gälla tion av hälftendelägarskap framstår ej som beträffande rättsförhållanden som uppkom- en särskilt rationell anordning. Särskilda regmit före gruvlagens ikraftträdande. Detta ler skulle krävas för det fall att utmål vari leder ej sällan till svårigheter när det är frå- hälften skall avstås innehas av flera delägaga om att fastställa vilka regler som gäller re. Även andra svårlösta komplikationer för ett äldre utmål. Av praktiska skäl är det skulle uppkomma. Utredningen har därför önskvärt att sådana utmål i så stor utsträck- inte velat förorda en sådan lösning. ning som möjligt förs in under samma beDen från flera synpunkter önskvärda avstämmelser som senare tillkomna utmål. Ut- vecklingen av vissa gamla utmål torde som redningen föreslår att i stället för nämnda antytts i annat sammanhang komma att pågrundsats skall gälla principen att den nya skyndas genom den föreslagna tidsbegränslagens regler skall tillämpas också på utmål ningsregeln. Många utmål som i dagens läge varom nu är fråga, såvida annat ej uttryck- saknar värde för innehavarna torde komma ligen anges. Utredningens förslag i dessa att släppas mycket snart efter lagens ikrafthänseenden redovisas i specialmotiveringen. trädande. Nya utmål som eventuellt läggs i Sagda förslag innefattar inte att jordägar- dessas ställe är förenade med kronoandel. andelen i äldre utmål skall ersättas av krono- Utredningen räknar sålunda med att de föreandel. Utredningen har övervägt möjligheten slagna reglerna även utan möjlighet till statatt införa regler varigenom staten skulle få lig expropriation av hälftendelägarskap tämrätt att inträda som hälftendelägare i utmål ligen snart kommer att medföra en ytterlidär kronoandel saknas. En sådan ordning gare utbredning av kronoandelsinstitutet.

SOU 1969: 10

Specialmotivering

Utredningen har ägnat huvuddelen av sitt arbete åt de reformer av mera principiell innebörd som redovisats i den allmänna motiveringen. Under arbetets gång har, främst genom förfrågningar hos kommerskollegium och bergmästarna samt på föranledande av utredningens expert, framkommit behov av vissa sakliga ändringar i gruvlagen även i andra hänseenden. Vid sin översyn av lagen har utredningen vidare ansett det påkallat att modernisera framförallt bestämmelserna om utmålsförrättning. Reglerna om delgivning och underrättelse till part har ansetts böra utformas med beaktande av ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till delgivningslag m. m. (stencil Ju 1968:15). Med hänsyn till att de lagändringar som erfordras för nu angivna ändamål är synnerligen omfattande och då gruvlagen allmänt har en ålderdomlig utformning har utredningen ansett det mest ändamålsenligt att ge sitt förslag formen av en ny gruvlag. Gruvlagens systematik och allmänna uppläggning kännetecknas bl. a. av en långt driven särbehandling av reglerna om inmutning och utmålsläggning, med få gemensamma bestämmelser, samt av en utförlig reglering av förfarandet. Detta har samband både med den starka anknytningen till äldre gruvlagstiftning och med de mycket speciella betingelserna för en rättslig reglering av undersökning och bearbetning av mineralfyndigheter. Utredningens lagförslag följer i huvudsak gruvlagens uppställning. '

SOU 1969: 10

De nu på olika håll i lagen förekommande bestämmelserna om ansvar och fullföljd av talan har dock sammanförts i ett särskilt kapitel närmast före »Särskilda bestämmelser». De nya reglerna om inlösen av rätt till gruva har fått sin plats i ett kapitel mellan reglerna om övergång av rätt till gruva och om tillsyn över gruvdriften. I hänseenden som inte berörts i den allmänna motiveringen är de föreslagna ändringarna till stor del av formell karaktär. Ändringar i sakligt avseende har gjorts framförallt i kapitlen om inmutning och utmålsförrättning samt i samband med förslag till förenkling och förtydligande av reglerna om kronoandel. Slutligen har i lagförslaget utrensats bestämmelser i vissa frågor som med fördel kan regleras i administrativ ordning. Hit hör främst detalj regler angående innehållet av ansökningar om inmutning och utmål, protokollföring, sådana meddelanden från myndigheter som inte har omedelbar rättslig betydelse, gruvkarta och gruvregister. Bestämmelser i dessa ämnen har intagits i ett av utredningen upprättat utkast till gruvkungörelse (s. 31). En översikt över de föreslagna reglernas motsvarigheter i gällande gruvlag återfinns i Bil. 3. 1 KAP. Allmänna bestämmelser 1§. Kommerskollegium, SGU och Sveriges In165

dustriförbund — vilket i sin tur stött sig på yttranden från Svenska gruvföreningen och Sveriges kemiska industrikontor — har på förfrågan från utredningens sida förklarat att enligt deras mening ej föreligger något behov att utvidga eller minska kretsen av inmutningsbara mineral. Vid den metallurgiska bearbetningen av sliger från inmutningsbara malmer kan även erhållas exempelvis vissa sällsynta metaller såsom kadmium, indium, germanium och gallium samt ämnen av annan karaktär såsom selen och tellur, vilka ingår i vissa svenska malmer utan att bilda självständiga fyndigheter. Dessa ämnen som under senare år fått växande betydelse inom elektronikoch fotoindustrin förekommer i Sverige i så små mängder att de normalt inte kan ekonomiskt tillgodogöras annat än vid avspärrning eller andra extrema bristsituationer. Då ämnena uppträder tillsammans med inmutningsbara mineral på sådant sätt att de inte kan avskiljas från dessa förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande, får de enligt 52 § gruvlagen (motsvarande 6 kap. 2 § i lagförslaget) tillgodogöras av inmutaren. Anledning att upptaga dessa metaller bland de inmutningsbara mineralen synes ej föreligga. Utredningen har ej heller funnit anledning nu framlägga förslag att bland de inmutningsbara mineralen föra in sådana för näringslivet betydelsefulla mineraliska råämnen som kalk, dolomit, fältspat och kvarts, vilka med hänsyn till karaktär avsevärt skiljer sig från de inmutningsbara mineralen. Med hänvisning till det anförda har i förslaget ej gjorts någon ändring beträffande kretsen av inmutningsbara mineral. Härvid har bortsetts från den utökning som eventuellt kan aktualiseras i samband med översynen av koncessionslagstiftningen. 2§. Paragrafen motsvarar 2 § i gällande lag. I tredje stycket anges förutsättningarna för erhållande av utmål i överensstämmelse med motsvarande regler i 2 § tredje stycket gällande lag. Frågan om förutsättningarna för utmålsläggning har nära sam-

band med reglerna om utmals storlek i 4 kap. 20 § i förslaget (motsvarande 30 § gruvlagen). Den skärpning som enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen (s. 146) bör genomföras beträffande kraven på den bevisning angående malmförekomst som måste presteras för anvisande av utmål, har i lagförslaget markerats i formuleringen av 4 kap. 20 §. Frågan om förslagets innebörd i nämnda hänseende behandlas närmare vid sagda paragraf. Såsom där utvecklas avses hinder inte skola möta mot att lägga flera utmål på grundval av en inmutning. 3§. Paragrafen motsvarar 3 § i gällande lag. 2 KAP. Inmutning 1 §• Paragrafen har motsvarighet i 4 § i gällande lag. Inmutnings maximala areal enligt nyssnämnda stadgande utgör 12,56 hektar. Storleken har avpassats med hänsyn till den storlek man ansett lämpligt att bestämma för utmål. Enligt 1884 års stadga var maximiarealen för utmål 4 hektar och inmutningscirkelns radie 100 meter ( = en yta av 3,14 hektar). I samband med att maximistorleken på utmål vid införandet av 1938 års gruvlag höjdes från 4 till 16 hektar, bestämdes inmutningscirkelns radie till 200 meter. Ändringen synes ha vidtagits såsom en följd av ökningen av utmålets maximiareal utan särskild avsikt att tillgodose det behov av större sammanhängande undersökningsområden som till följd av nya malmletningsmetoder börjat göra sig gällande redan under gruvstadgans tid. Cirkelformen infördes genom 1884 års stadga. Den i första stycket angivna maximistorleken om 100 hektar är av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen avsedd att motsvara behovet av skydd vid modern lokalprospektering. Fastställandet av maximiarealen har skett med ledning bl. a. av fölSOU 1969: 10

jande på nutida inmutningspraxis grundade beräkningar. På grundval av uppgifterna i tabellen på s. 84 över inmutningskomplex inom norra bergmästardistriktet perioden 1955—1964 har — efter frånräknande av det exceptionella fallet med 1 424 inmutningar samt 20 s. k. skyddsinmutningar för kraftverks- och järnvägsbyggen — utarbetats vidstående tabell avseende inmutningsenheternas genomsnittliga storlek (tabell

17). Under antagande att varje inmutning täcker 16 hektar ( = en kvadrat som omsluter inmutningscirkeln) och att inmutningarna fördelar sig jämnt inom de olika storleksklasserna har framräknats medelarea för inmutningsenheterna (enstaka inmutning -f- inmutningskomplex) inom de olika storleksklasserna (kol. 2), antalet inmutningar inom varje storleksklass (kol. 4) samt den totala arealen för samtliga inmutningsenheter inom varje storleksklass (kol. 5).

Tabell 17. Inmutningsenheternas genomsnittliga storlek i norra bergmästardistriktet 1955 —1964. Antal inm. per inmutningsenhet Kol. 1

Medelarea hektar

Antal inmutningsenheter

Antal inmutningar

Antal hektar

Kol. 2

Kol. 3

Kol. 4

Kol. 5

1 2—10 11—20 21—30 31—40 41—50 51—100 101—200 201—300 301—400

16 96 248 408 568 728 1208 2 408 4 008 5 608

106 1 824 1255 1 122 888 1 046 2 114 2 558 1 503 350 12 766

1696 29 184 20 088 17 952 14 200 16 744 33 824 40 936 24 048 5 608 204 280

106 304 81 44 25 23 28 17 6 1 Summa 635

De i tabellen redovisade 635 inmutningsenheterna täcker sammanlagt ett inmutningsområde av 204 280 hektar. Den aritmetiska medelstorleken på en inmutningsenhet är cirka 320 hektar, motsvarande 20 inmutningar. Med en storlek av 320 hektar per inmutning skulle av de 635 enheterna 491 eller 77,3 % rymmas inom vardera en inmutning samt återstående 144 enheter rymmas inom 479 inmutningar. Sammanlagt skulle sålunda krävas 970 inmutningar jämfört med nuvarande 12 766, sålunda en minskning med 92,4 %. Görs motsvarande beräkning under antagande av en storlek per inmutning av 1 km2 ( = 100 hektar) kommer man till att de redovisade inmutningsområdena skulle rymmas inom 2 187 inmutningar motsvarande en minskning med cirka 83 %. Den obetydliga nedgången från 92,4 till 83 % vid en minskning av maximistorleken från 320 till 100 hektar beror på att de större områdena blir sämre utnyttjade inom de lägre storleksklasserna. Av de anförda siffrorna och tabellen framgår att inom norra bergmästardistriktet ett inmutningsområde om 1 km 2 under den ifrågavarande perioden skulle, även om det SOU 1969: 10

varit otillräckligt som skydd för ett undersökningsområde av medelstorlek och man sålunda fortfarande fått räkna med viss komplexbildning, ha inneburit en mycket betydande minskning av antalet inmutningar. En ökning av maximiarealen till 3 km 3 hade endast medfört en obetydlig ytterligare minskning av antalet inmutningar. Beträffande övriga bergmästardistrikt finns anledning antaga att inmutningsenheterna under den ifrågavarande perioden genomsnittligt varit betydligt mindre än i norra distriktet. Ett undersökningsområde om 1 km2 är fullt tillräckligt för detaljundersökning av en relativt stor fyndighet. En maximistorlek om 1 km2 överensstämmer med den nya finska gruvlagens bestämmelser om inmutningsområden och motsvarar också maximiarealen för undersökningstillstånd enligt uranlagen. Cirkelformen hos inmutning, vilken som nämnts infördes med 1884 års gruvstadga, har den fördelen att områdets gränser kan

enkelt anges genom att medelpunktens läge på marken fixeras. Med hänsyn till vissa med cirkelformen förenade olägenheter föreslog 1916 års gruvlagstiftningskommitté en övergång till rektangulära inmutningar. I anledning av stark kritik häremot från bergmästarna och kommerskollegium, som starkt underströk nyssnämnda fördel med cirkelformen, bibehölls denna i 1924 års förslag. Den viktigaste nackdelen med cirkelformen är att den inte kan anpassas efter fyndigheternas form. Denna olägenhet skulle kraftigt accentueras vid övergång till en maximiareal om 1 km2 (motsvarande en radie om 564 m). Med hänsyn till de svenska malmernas vanligen långsträckta form skulle cirklarna i många fall komma att täcka mycket större områden än inmutaren vore intresserad av att undersöka. Onödig fältspärrning skulle sålunda bli följden. Vidare komme mellanrummen mellan cirklarna att bli så stora, att betydande »överlappningar» bleve ofrånkomliga, vilket i sin tur skulle medföra flera inmutningar och onödiga kostnader. Med hänsyn till det anförda skulle det vara olämpligt att bibehålla cirkelformen som ett obligatorium vid en ökning av inmutningsområdet till maximalt 1 km2. Fastställs 1 km 2 som maximistorlek för inmutning, finns enligt utredningens mening överhuvud ej anledning att uppställa krav på en bestämd form hos det inmutade området. Av praktiska skäl bör alltför små inmutningsområden undvikas. I detta syfte har de i 2 kap. 10 § och 3 kap. 10 § föreskrivna inmutningsavgifterna minimerats till 50 kr. per inmutning respektive 100 kr. per inmutning och år. Inmutat område bör vara sammanhängande och inte omfatta flera geografiskt skilda områden. Däremot bör hinder inte finnas mot att smärre områden innanför inmutnings yttergränser undantas. Har sådana områden, med noggrann uppgift om läge och gränser, uttryckligen undantagits i ansökningen, bör de inte omfattas av inmutningen och sålunda inte inräknas i inmutningsområdets areal. Sådana undantag kan

givetvis avse områden där inmutningshinder föreligger. Har undantag ej gjorts i ansökningen, bör däremot dylika smärre hindersområden medräknas vid beräkningen av det inmutade områdets areal. Anledningen härtill är de praktiska svårigheterna att vid varje inmutning bestämma den yta som berörs av föreliggande inmutningshinder. Liksom för närvarande bör inmutningshinder gälla även om hindrets existens blivit känt först efter mutsedelns utfärdande. Avskaffas den obligatoriska cirkelformen är det viktigt att inmutningsområdets gränser beskrivs på ett sådant sätt att området lätt kan identifieras på marken. För små inmutningsområden torde cirkelformen alltjämt vara lämplig i många fall. Tänkbara former vid större områden är en kvadrat eller en rektangel, som kan hänföras till lämpligt koordinatsystem, eller mera obundna former i anslutning till fastighetsgränser, vägar, vattendrag eller liknande. Även i fråga om inmutningsområdets form överensstämmer förslaget med den nya finska gruvlagen och bestämmelserna om undersökningskoncessioner i uranlagen. Bestämmelserna i tredje stycket om inmutnings gränser på djupet överensstämmer med gällande lag. 2§. Paragrafen motsvarar 5 § gruvlagen. Som nya inmutningshinder har införts statsgruvefält på enskild mark (1), allmän väg och allmän flygplats (5), fastställd stadsplan eller byggnadsplan (8), område som omfattas av ansökan om utmål (10), skyddszon (11) samt område som omfattats av gruvrätt inom ett år före inmutningsansökningen (12). Bestämmelser om undantag från inmutningshinder har sammanförts i andra stycket. 1. Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen (s. 159) föreslår utredningen att statsgruvefältinstitutet i fortsättningen skall kunna användas både beträffande kronojord och enskild mark samt företrädesvis ha karaktären av ett beredskapsinstrument avsett för fyndigheter av extraordinär beSOU 1969: 10

tydelsc för samhället. Vid sådan användning av institutet synes det ej motiverat att bibehålla kravet på synnerliga skäl för beviljande av dispens från inmutningsförbudet. Det finns anledning att räkna med att en dispens kommer att förenas med villkor av skilda slag. Detta torde visserligen i viss utsträckning vara möjligt redan med nuvarande lydelse (jfr prop. 1952:17 s. 35 och 38 samt 1963:176 s. 47). Någon begränsning avseende gruvrättens innehåll torde dock inte kunna upptas som dispensvillkor. Med det nu föreslagna användningsområdet för institutet torde behov finnas att kunna förknippa en dispens med villkoret att utmål får anvisas endast om mineralfyndighet av visst slag kan påvisas inom det inmutade området. Bestämmelser i ämnet har intagits i andra stycket samt i 4 kap. 20 § tredje stycket. Möjligheten att begränsa dispens till visst mineral synes böra utnyttjas restriktivt och endast om mineralen lämpligen kan brytas för sig. Beträffande möjlighet att framtvinga efterlevnad av villkor av annat slag, som knutits till dispens från inmutningsförbud enligt denna paragraf, se vid 13 kap. 4 §. 2. Till skillnad från nationalpark utgör naturreservat f. n. ej inmutningshinder. Detta torde sammanhänga med att omfattningen av de begränsningar som gäller beträffande markanvändningen inom ett reservat bestäms av de reservatföreskrifter som meddelats i det enskilda fallet. Dessa kan variera kraftigt från långtgående restriktioner till sådana obetydliga inskränkningar i ägarens rådighet som förbud mot jakt eller mot användande av bekämpningsmedel. En aktivitet av det slag som undersökningsarbete innebär torde i stor utsträckning kunna bedrivas utan att komma i konflikt med reservatföreskrifter. Går undersökningseller gruvarbete inte att förena med dessa, kan en inmutare söka utverka upphävande av eller undantag från föreskrifterna enligt bestämmelser i naturvårdslagen. Med hänsyn till den mera flexibla reglering som sålunda redan gäller i fråga om naturreservat, anser SOU 1969: 10

sig utredningen ej ha anledning föreslå att inmutningsförbud införs även beträffande sådana områden. Skulle i något fall behov av inmutningsförbud likväl anses föreligga beträffande dylikt område, kan 3 § tillämpas. 3. I enlighet med förslag från militära myndigheter förordas ingen ändring beträffande det inmutningshinder som avses i p. 3. Erfordras skydd för militära skjutfält eller andra militära områden som inte utgör befästningsområden, kan detta erhållas med stöd av den generella bestämmelsen i 3 §. I kungörelse den 30 juni 1947 ang. förbud mot inmutning inom vissa områden har förordnats om inmutningsförbud inom vissa angivna skyddsområden. Genom kungörelse den 19 jan. 1967 (nr 10) om skyddsområden m. m. har fastställts nya skyddsområden samt s. k. kontrollområden. De skyddsområden som avses i 1947 års kungörelse överensstämmer inte med nu gällande skydds- och kontrollområden. En ny kungörelse i ämnet bör utfärdas. 5. Genom det föreslagna tillägget till motsvarande hindersbestämmelse i gällande lag likställs allmän väg och sådan vägs sträckning enligt fastställd arbetsplan ävensom allmän flygplats i fråga om skydd mot inmutning med sådan järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik. Anläggningskostnaderna för allmän väg är numera regelmässigt betydligt högre per meter räknat än för en järnväg. Med hänsyn till det grundliga och dyrbara planeringsarbete som nu föregår byggandet av allmän väg bör skyddet mot inmutning inträda redan när arbetsplanen för vägen fastställs. Enligt 15 § lagen om allmänna vägar förfaller beslut om fastställelse av arbetsplan, om inte vägens sträckning blivit utmärkt på marken och vägarbetet påbörjats inom fem år från utgången av det år då beslutet vann laga kraft. Enligt 33 § väglagen får inte utan länsstyrelsens tillstånd utmed väg uppföras byggnad m. m. på mindre avstånd än tolv meter från vägbanans mitt. Om särskilda skäl föreligger, kan

länsstyrelsen föreskriva ökning av detta avstånd till högst trettio meter. En anpassning av hinderbestämmelserna härefter kunde övervägas. Det vore också tänkbart att göra en differentiering t. ex. på grundval av den i vägstadgan förekommande indelningen i riksvägar, länsvägar och ödebygdsvägar. Denna klassificering avspeglar emellertid inte den starkt skiftande standarden hos olika vägar. Åtskilliga länsvägar överträffar standarden hos stora delar av riksvägnätet, medan andra är av enkel beskaffenhet. Begreppet ödebygdsväg avses komma att utgå ur väglagstiftningen. Utredningen har med hänsyn till det anförda stannat för att bestämma skyddsavståndet från väg i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om järnväg och kanal samt, i enlighet med önskemål från statens vägverk, föreslagit enhetliga bestämmelser för samtliga vägar. I sammanhanget kan erinras om att även den finska gruvlagstiftningen upptar ett motsvarande generellt skyddsavstånd av 30 meter från väg. Utredningen förutsätter att länsstyrelsen kommer att meddela dispens från inmutningsförbudet i alla de fall där förhållandena medger det. Hinder bör heller inte föreligga att länsstyrelsen meddelar generellt tillstånd till inmutning t. ex. inom visst kortare avstånd från vissa angivna länsvägar. I samband med dispens kan i förekommande fall uppställas villkor om t. ex. viss högsta nivå för gruvarbete under väg. — Inom städer och stadsliknande samhällen, som själva är väghållare, upphör trafikleds beskaffenhet av allmän väg i den mån den upplåts till allmänt begagnande som gata. I sådana fall torde gatan regelmässigt vara skyddad mot inmutning enligt p. 6 eller den föreslagna nya bestämmelsen i p. 8. Med allmän flygplats förstås enligt luftfartslagen den 6 juni 1967 (nr 297) flygplats till allmänt bruk. För inrättande och drift av allmän flygplats fordras i princip tillstånd av Kungl. Maj:t. Sträckningen av det område som räknas till flygplatsen torde framgå av beslut angående denna. 8. Beträffande förslaget om område med fastställd stads- eller byggnadsplan som in170

mutningshinder hänvisas till den allmänna motiveringen. Det synes lämpligt att dispensgivningen omhänderhas av länsstyrelsen. 9. Bestämmelsen har motsvarighet i 5 § 8) i gällande lag. Nuvarande regel synes innebära att redan äldre ansökan om inmutning utgör inmutningshinder. Enligt utredningens mening bör så vara fallet endast i den mån den äldre ansökningen verkligen leder till inmutning. I avbidan på besked härom bör en senare ansökan vila. Denna fråga regleras i 7 §. 10. Skälen för att inmutningshinder föreslås skola gälla även inom område som omfattas av ansökan om utmål utvecklas vid 4 kap. 21 §. Även i nu ifrågavarande konkurrensfall bör gälla att ansökan om utmål eller om utvidgning av utmål skall utgöra hinder mot senare inkommen inmutningsansökan endast om det visar sig, att den äldre ansökningen verkligen föranleder utmålsläggning beträffande det för ansökningarna gemensamma området. Då ställning till frågan om utmålsläggning ej kan tas förrän vid utmålsförrättningen, bör inmutningsansökan också i ifrågavarande situation vila till dess den äldre ansökningen slutligt avgjorts. I sistnämnda avseende finns som nämnts bestämmelse i 7 §. 11. Genom bestämmelsen i p. 11 etableras omkring utmål samt område som berörs av ansökan om utmål eller om utvidgning av utmål en skyddszon, inom vilken inmutning i princip inte får ske utan medgivande av gruvinnehavaren eller kommerskollegium. Syftet med skyddszonen är som framgått av den allmänna motiveringen att förebygga uppkomsten av olämplig splittring av rätten till samma fyndighet eller till fyndigheter som ligger nära varandra. Av särskild betydelse är att skyddszonen tillsammans med den ökade maximistorleken för utmål förbättrar möjligheterna att skydda en utmålslagd fyndighets donlägiga fortsättning på djupet. Vidkommande skyddszonens omfattning är det självfallet ogörligt att skapa en geneSOU 1969: 10

rell regel som å ena sidan griper in i alla fall då tekniska förutsättningar finns för enhetlig brytning och å andra sidan inte samtidigt undantar stora områden där allmän prospektering bör stimuleras. Omfattningen av det område omkring ett utmål som med hänsyn till fyndighetens sträckning och tekniska möjligheter är av intresse vid ett gemensamt tillgodogörande varierar i hög grad efter de lokala förhållandena. Eftersom utomståendes intresse att inmuta inom skyddszon torde bli begränsat, skulle alltför vida skyddszoner — t. ex. intill 1 km från utmålsgräns — komma att få starkt prospekteringshämmande effekt. I vissa delar av Bergslagen skulle med hänsyn till utmålstätheten sådana skyddszoner medföra att hela regioner komme att uppdelas i intresseområden för olika gruvor, och i andra delar korame de fria områdena att bli så små att främmande intressenter inte skulle anse det värt att prospektera i trakten. När utredningen vid avvägningen mellan behovet av skyddszon och vikten av att prospekteringen ej onödigt hämmas bestämt skyddszonens storlek till 100 m från utmålsgräns, har utredningen räknat med att vid utmålsläggning normalt kommer att anvisas så stort område som erfordras för rationell gruvdrift. Den föreslagna skyddszonen ger företagen möjlighet att mera obundet disponera sin prospekteringsverksamhet på områden i utmålets närmaste omgivning som inte är av omedelbart intresse men där främmande inmutningar i framtiden kan verka hindrande. Samtidigt får det allmänna möjlighet att på grundval av omständigheterna i aktuella fall väga förutsättningarna för en framtida rationell produktionsenhet mot fördelarna av den aktivitet, som en dispenssökande kan antas vara beredd att prestera, ur synpunkten av vad som bäst gagnar gruvnäringen. Med hänsyn till skyddszonens relativt begränsade omfattning torde några nämnvärda nackdelar för den allmänna prospekteringen inte behöva befaras. Inmutningshinder bör självfallet inte gälla inom skyddszonsavståndet, om gruvinnehavaren lämnar sitt medgivande. Av bestämmelsen härom — intagen i andra stycket — SOU 1969: 10

följer att gruvinnehavaren själv fritt kan inmuta inom skyddszonsavståndet. Ett särskilt spörsmål utgör frågan i vad mån skyddszon även skall utgöra hinder mot utmålsläggning eller utvidgning av utmål. Har inmutning en gång beviljats bör enligt utredningens mening senare inträffade omständigheter, såsom tillkomsten av nytt utmål nära det inmutade området, inte kunna hindra inmutaren från att få utmål inom det inmutade området. En annan ordning skulle innebära alltför stora risker för prospektörerna. Vid utläggande av utmål utanför det inmutade området eller utvidgning av utmål bör däremot skyddszon, som konstitueras av annat, närliggande utmål eller av ansökan om sådant utmål eller om utvidgning därav respekteras, även om hindret uppkommit efter inmutningsansökningen. Skyddszon som grundas på utmålsansökan som är äldre än konkurrerande ansökan bör gälla mot den senare. Detta följer av konkurrensbestämmelserna i 4 kap. 21 § andra stycket. Har ansökningarna inkommit samma dag är enligt tredje stycket i samma lagrum dagen för inmutningsansökan avgörande. Inkommer ansökan om utvidgning av utmål samma dag som utmålsansökan skall dock skyddszon som grundas på den förra ansökningen gälla. I fall där avståndet mellan två närliggande utmål är kortare än 100 meter innebär regeln att skyddszon gäller till förmån för ett vart av utmålen så, att ingendera av gruvinnehavarna kan få inmutning eller få utvidga sitt utmål på det mellanliggande området utan medgivande av den andre eller av kommerskollegium. 12. Införande av förbud mot ommutning föreslogs på sin tid av gruvlagstiftningskommittén och diskuterades även av malmutredningen för Norrbotten. Den senare utredningen fäste uppmärksamheten på en speciell metod att utnyttja möjligheterna till ommutning (SOU 1963:36 s. 65): Det enda som. kan avhålla en inmutare från att välja denna väg är risken för att någon annan kan komma att inge inmutningsansökning sam-

ma dag som ommutaren, en risk som i praktiken lärer vara ganska ringa. Därtill kommer att det är möjligt att så gott som helt eliminera denna risk genom utnyttjande av ett stadgande i 19 § fjärde stycket (gruvlagen), enligt vilket undersökningsarbetet, om ansökning om utmål eller förlängning av undersökningstiden vid dennas utgång är beroende på prövning, får fortgå intill dess ansökningen slutligen prövats. Innehavaren av en inmutningsrätt kan nämligen, genom att exempelvis på ett sent stadium inge en ansökning om utmål och efter den normala undersökningstidens utgång återkalla ansökningen, själv bestämma tidpunkten för inmutningsrättens upphörande och påföljande dag, innan återkallelsen hunnit bli känd för annan än ansökningsmyndigheten, begära ny inmutning. Syftet med det i p. 12 upptagna ommutningsförbudet är såsom framhållits i den allmänna motiveringen främst att komma till rätta med det nu utbredda bruket att utnyttja ommutningsmöjligheten för att på ett bekvämt sätt få undersökningstiden förlängd i önskad omfattning utan någon prövning av behovet. Restriktioner beträffande möjligheterna till ommutning utgör också ett nödvändigt komplement till de föreslagna reglerna om begränsning av utmals giltighetstid, eftersom dessa i annat fall alltför lätt skulle kunna kringgås. Har i fall som avses i det nyss refererade stadgandet i 19 § fjärde stycket (motsvarande 3 kap. 11 § i utredningens förslag) undersökningsarbetet fått fortgå efter undersökningstidens slut på grund av då anhängig ansökan om utmål eller om förlängning av undersökningstiden och har ansökningen sedermera avslagits eller återkallats, bör naturligen som utgångspunkt för den tid varunder ommutningsförbud skall gälla räknas den tid då rätten till fortsatt undersökningsarbete upphörde. Annars skulle öppnas möjligheter att kringgå ommutningsförbudet. Särskilt stadgande i ämnet synes ej erforderligt. För att hindra att den tidigare gruvrättshavaren verkställer ommutning genom bulvan föreslås förbudet gälla generellt, sålunda även mot annan inmutningssökande. En förbudstid av ett år har ansetts erforderlig för att det i händelse av dispensansökan skall finnas tillräcklig tid för en om172

sorgsfull prövning, vilken eventuellt kan behöva föregås av undersökning på marken. Att tiden ej bestäms alltför snävt är också motiverat av att de vidgade möjligheter för inmutare att bestämma över undersökningstidens längd som föreslås av utredningen i viss mån försvårar prospektörernas bevakning av tiderna för inmutningars upphörande. Det förhållandet att ett tidigare inmutnings- eller utmålsområde på detta sätt undantas från möjlighet till inmutning under en ettårsperiod behöver enligt utredningens mening inte föranleda några olägenheter ur allmän prospekteringssynpunkt. Dispens från förbudet bör beviljas endast om verkliga skäl kan åberopas. En förutsättning för att dispens skall beviljas den gamle gruvrättshavaren bör vara att alla möjligheter att erhålla förlängning av undersökningstiden enligt bestämmelserna i 3 kap. 8 § redan utnyttjats. Så kan vara fallet vid force majeure eller vid tvist angående inmutningsrätten, vars avgörande dragit ut på tiden. Har vägran att förlänga giltighetstiden för gruvrättshavares utmål haft samband med att en annan intressent förklarat sig beredd att uppta undersökningsarbete inom området i fråga kan det befinnas lämpligt att utnyttja dispensmöjligheten till att trygga dennes förvärv av gruvrätt till området. Tillräcklig anledning att ej låta ommutningsförbudet gälla också mot staten föreligger inte enligt utredningens mening. När ettårsfristen utgått, är enligt förslaget den gamle gruvrättsinnehavaren jämställd med andra intressenter i fråga om möjligheterna att erhålla ny inmutning. Inom utredningen har diskuterats tanken att öka effekten av ommutningsförbudet genom att ge andra intressenter företräde till ny inmutning framför den gamle gruvrättshavaren första dagen efter tidens utgång. Till stöd för en sådan regel kunde också anföras att man bör söka hindra att inmutningsrätt uppdelas på flera, när inmutningsförbud upphör. Risken för uppsplittring elimineras emellertid inte genom en dylik regel. Verkan därav skulle snarast bli ökade möjligheter för utomstående utan allvarliga undersökningsavsikter att spekulera i fynSOU 1969: 10

digheten. Fall torde dessutom kunna uppkomma då det är klart olämpligt att missgynna en tidigare inmutare som med stöd av föregående erfarenheter önskar återuppta undersökningarna av fyndigheten med användande av nya metoder. Utredningen har därför förkastat denna tanke. Inges inmutningsansökan närommutningsförbud råder skall ansökningen avslås, såvida dispens ej söks från förbudet. Avslag bör i sådant fall meddelas även om ettårstiden gått ut innan inmutningsansökningen hinner behandlas. Beviljas gjord ansökan om dispens, har inmutningsansökningen givetvis prioritet enligt 1 kap. 3 § från den dag då den inkom till bergmästaren. 13. Beträffande här avsedda inmutningshinder har eftersträvats en förenkling av de svårlästa konkurrensreglerna i gruvlagen 5 § 9). De ändringar i sak som de föreslagna reglerna innefattar torde ej ha större praktisk betydelse. Reglerna i fråga måste uppmärksammas på nytt i samband med den kommande översynen av koncessionslagstiftningen. I andra stycket avses med vederbörande rättsägare i fall 6 och 7 ägare eller nyttjanderättshavare till ifrågavarande byggnad, tomt eller anläggning samt i fall 11 och 13 den som sökt eller innehar den rättighet som skulle kunna lida förfång genom den sökta inmutningen. 3

§.

Beträffande motiveringen för den reservmöjlighet att i särskilda fall förordna om inmutningsförbud av hänsyn till motstående intressen som upptas i förevarande paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 160). 4

§.

Paragrafen har motsvarighet i 6 § gällande lag. Detaljbestämmelserna rörande innehållet av inmutningsansökan m. m. föreslås bli intagna i gruvkungörelsen (1 §). Beträffande dessa bestämmelser må anmärkas följande. SOU 1969: 10

Med hänsyn till de nya reglerna om tillkännagivande av inmutningar i 11 § detta kapitel — vartill hänvisas — innehåller kungörelsen ingen motsvarighet till gruvlagen 6 § 2 mom. 3). På grund av att bestämmelserna om inmutningspunkt slopas är det särskilt viktigt att inmutningsansökan innehåller en så noggrann beskrivning av det tilltänkta inmutningsområdets storlek och gränser, att någon osäkerhet om dess sträckning på marken inte kan uppstå. Beskrivningen kan exempelvis hänföra sig till fastighetsbeteckningarna, på officiella kartor förekommande geografiska punkter och linjer samt ägogränser. Enligt föreslagna administrativa föreskrifter skall inmutningsansökan alltid åtföljas av en karta i tre exemplar. Av dessa skall ett förvaras hos bergmästaren samt de två övriga tillsammans med mutsedeln och en avskrift av denna tillställas inmutaren respektive aktförvararen. Inmutningskartans skala bör liksom nu anpassas efter behovet samt tillgången på lämpligt kartmaterial. Den ekonomiska kartans skala 1:10 000 torde i regel vara fullt tillräcklig. Inom områden där inga eller få fastighetsgränser förekommer bör den topografiska kartan i skala 1:50 000 eller 1:100 000 kunna godtagas. Beträffande ansökningsavgiften och det förskott till inmutningsavgift som enligt tredje stycket skall bifogas ansökningen hänvisas till 10 § samt till motiveringen vid 3 kap. 8 §. — I stället för äldre bestämmelser om stämpel och lösen för mutsedel gäller numera 1964 års expeditionskungörelse. Enligt denna skall för mutsedel erläggas en expeditionsavgift om 50 kr. Beträffande uppbörd och redovisning finns bestämmelser i nämnda kungörelse. 5§. Paragrafen motsvarar 7 § första stycket i gällande lag. — Genom den föreslagna texten avses inte att utesluta möjligheten att avvisa en ansökan till viss del. 6§. Paragrafen motsvarar 7 § andra stycket i gällande lag. 173

7 1. Beträffande regeln i första stycket hänvisas tiil motiven vid 2 § första stycket 9 och 10. Har inmutningssökande i fall där Kungl. Maj:ts tillstånd till inmutning fordras ingivit ansökan om sådant tillstånd, skall enligt 8 § gällande lag ansökningen om inmutning vila i avbidan på Kungl. Maj:ts beslut i ärendet. Enligt utredningens förslag tillkommer åtskilliga nya fall, där myndighet kan lämna dispens från inmutningshinder. Det synes rimligt att inmutningsansökan får vila i avbidan på myndighetens beslut i ärendet i samtliga fall då dispens begärs hos myndighet. I anslutning härtill har i den föreslagna gruvkungörelsen upptagits en föreskrift att inmutningssökande i fall då tillstånd av myndighet fordras enligt 2 eller 3 § eller enligt därom gällande särskilda bestämmelser skall vid ansökningen foga handling som visar att sådant tillstånd lämnats eller sökts. Finner bergmästaren att inmutningsansökan berör område beträffande vilket dispensabel t inmutningshinder föreligger utan att sökanden bifogat handling som nyss nämnts, bör sökanden — om påminnelse under hand ej ger resultat — med stöd av 5 § föreläggas att inkomma med sådan handling vid äventyr att ansökningen avvisas. Föreläggande bör även meddelas, om medgivande av enskild rättsägare krävs enligt 2 § men ej bifogats. Kan i dylikt fall medgivande ej företes inom förelagd frist, skall inmutningsansökningen avslås. 8§. Paragrafen motsvarar 9 § 1 mom. i gällande lag. 9§. Första stycket motsvarar 9 § 2 mom. i gällande lag. Som antytts vid 1 § behöver bergmästaren ej vid beviljande av inmutning närmare undersöka, i vad mån hinder mot inmutning föreligger beträffande smärre områden inom det sökta inmutningsområdet. Av praktiska skäl får inmutningsområdet bestämmas med bortseende från förekommande mindre inmutningshinder. Sådana hinder är likväl 174

gällande. Framgår det däremot av handlingarna att inmutningshinder föreligger beträffande klart avgränsade delar av det sökta inmutningsområdet, bör inmutning ej beviljas beträffande dessa delar. Befinns det att inmutningshinder föreligger beträffande hela området, skall ansökningen avslås. Avslagsgrunden i p. 1 avser det fall att tillstånd till inmutning fordras enligt 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. Avslagsgrunden i p. 3 avses inbegripa det fall att sökanden begärt men vägrats dispens av myndighet eller samtycke av rättsägare enligt 2 § andra stycket eller 3 §. Andra stycket har utformats efter mönster av 19 kap. 13 § i det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk. 10 §. Paragrafen har motsvarighet i 9 § 3 mom. i gällande lag. I fråga om inmutningsavgiften hänvisas till motiveringen vid 3 kap. 8— 11 §§. 11 §. Paragrafen, som har motsvarighet i 10 § gällande lag, upptar vissa nya regler om tillkännagivande av inmutningar. De nuvarande bestämmelserna i 6 § 2 mom. att den som söker inmutning i ansökningen skall redovisa fastighets- och ägarförhållanden inom inmutningsområdet samt föreskriften att bergmästaren skall översända avskrifter av mutsedeln till markägarna inom området har i många fall nödgat inmutningssökande att företaga tidsödande och dyrbara äganderättsutredningar och varit betungande även för bergmästarna. Särskilt inom Kopparbergs län med dess splittrade ägoförhållanden har utredningsarbetet avsevärt försenat handläggningen av inmutningsärendena. Från detta län har anförts exempel på att bergmästaren för en inmutning haft att sända mer än 50 mutsedelsavskrifter till markägare. Det är ej ovanligt att mutsedelsavskrifterna återkommer därför att adressaten ej kunnat anträffas, vilket medfört tidsödande efterforskningar. SOU 1969: 10

Enligt 1884 års gruvstadga var inmutningssökandes uppgiftsskyldighet i förevarande hänseende begränsad till »hemman och lägenhet samt socken och län» (4 §). Publicering åstadkoms genom att inmutaren var skyldig att inom sextio dagar från mutsedelns utfärdande låta kungöra densamma i kyrkan. När de nu gällande bestämmelserna infördes genom gruvlagen, anfördes som motivering att det, oaktat jordägaren inte tillerkändes andelsrätt i gruva, ur olika synpunkter torde vara önskvärt att fastighetens ägare snarast fick kännedom om den rättighet som genom inmutningen grundlades på hans mark. Risken för att markägare och andra rättsinnehavare skall tillskyndas rättsförlust eller ekonomisk skada, om de inte omedelbart får kännedom om en inmutning, är utomordentligt ringa. Här erinras om att inmutat område inte får omfatta område beläget på mindre avstånd än etthundra meter från bostadsbyggnad, tomtplats eller trädgård m. m. utan samtycke av ägare eller nyttjanderättshavare eller dispens av Kungl. Maj:t (5 § 6 p. i gällande lag och 2 kap. 2 § första stycket p. 6 och andra stycket i utredningens lagförslag). De undersökningsarbeten som utförs inom ett inmutat område före utmålsläggning är mera sällan av den art att bestående skada på marken uppkommer. Oftast berörs blott en mindre del av området. I det övervägande flertalet fall upphör inmutningen vid undersökningstidens slut utan att leda till utmålsläggning. Minst fjorton dagar innan undersökningsarbete på det inmutade området påbörjas skall inmutaren bevisligen underrätta jordägaren och eventuell nyttjanderättshavare därom. Pant eller borgen för ersättning skall ställas, såframt inte den till ersättning berättigade medgivit annat (12 § resp. 3 kap. 1 §). Inmutaren skall för begagnandet av den mark han tar i anspråk till markens innehavare utge full ersättning i årlig avgift, som skall betalas förskottsvis för år, samt ersätta skada som marken kan ha tagit för framtiden och annan förlust som undersökningsarbetet kan förorsaka (17 § resp. 3 kap. 6 §). Frånsett att jordSOU 1969: 10

ägaren på nämnda villkor måste tåla att undersökningsarbetet bedrivs utgör inmutningen ej hinder för honom att disponera över den inmutade marken efter gottfinnande. Om han efter inmutningen uppför byggnad inom området kan detta visserligen vid utmålsläggningen komma att ingå i utmålsområdet. Gruvinnehavaren får emellertid då inte ta i anspråk marken i fråga för gruvarbete, med mindre marken med tillhörande byggnad löses, och är även eljest skyldig att ersätta förlust som kan åsamkas markägaren genom gruvarbetet. Lösen och ersättning skall beräknas med 50 % förhöjning (37 § resp. 4 kap. 27 §). Möjligen kan sägas att ett avskaffande av delgivningen med markägarna kan bli till nackdel ur inmutarens synpunkt med hänsyn till risken att en markägare i ovetskap om inmutningen uppför en byggnad eller annan anläggning som inmutaren efter utmålsläggning kan se sig nödsakad att lösa. Som nämnts är emellertid inmutaren inte garderad mot en sådan åtgärd från markägarens sida även om denne känner till inmutningen. Det kan antas att en inmutare som planerar större undersökningsarbeten inom ett inmutat område i eget intresse underrättar markägaren härom i god tid, om bergmästarens underrättelseplikt avskaffas. Med hänsyn till anförda omständigheter kan den förenkling i fråga om uppgiftsplikt och delgivning, som de nya bestämmelserna innebär, enligt utredningens mening genomföras utan åsidosättande av skälig hänsyn till enskild rätt. Mutsedelsförvararen bör utses av bergmästaren på förslag av inmutningssökanden. Om den obligatoriska delgivningen slopas, torde ofta vara motiverat att kungörelsen om inmutningen införs i minst två ortstidningar förutom i allmänna tidningarna. Självfallet skall mutsedelsförvararen vara berättigad till ersättning av inmutaren för besvär i anledning av förvaringen. Särskild bestämmelse härom torde ej behövas.

3 KAP. Undersökningsarbete 1—7 §§. Paragraferna överensstämmer i sak med 12 —18 §§ i gällande lag.

8—11 §§. Paragraferna ersätter nuvarande bestämmelser i 19 § gruvlagen. De nya reglerna upptar de förslag angående undersökningstidens längd, viss kompetensprövning samt inmutningsavgifter m. m. som redovisats i den allmänna motiveringen (s. 143 f.). Syftet med de nya bestämmelserna om inmutnings giltighetstid är att uppnå bättre anpassning till prospekteringens behov. Malmletningsteknikens utveckling har såsom påvisats i det föregående medfört att den nu föreskrivna normala undersökningstiden om tre år i ett stort antal fall är för kort. De indikationer som erhålls vid regionalprospektering är ofta utspridda över stora väglösa områden. Vissa arbeten kan av klimatiska skäl endast bedrivas sommartid. Inom myrområden och på sjöar sker åter en del undersökningsarbeten lämpligen vintertid, då myrarna och vattendragen är tillfrusna. Vid större prospekteringsorganisationer krävs möjligheter till rationell arbetsplanering och turordning mellan olika arbetsuppgifter. Vid flertalet undersökningsmetoder fordras en kvalificerad och tidsödande bearbetning av mätningsresultaten på annat håll för utvärdering av dessa. Härvid kan yppas behov av kompletterande fältundersökningar med andra metoder, varvid ytterligare resultatanalys erfordras. Anförda förhållanden kan antas utgöra den viktigaste orsaken till den höga ommutningsfrekvensen. Samtidigt förekommer i många fall att de indikationer, som föranlett inmutningar, efter förberedande detaljmätningar på marken redan på ett tidigt stadium avförts från ytterligare undersökningar. I sådana fall bör det vara en fördel ur allmän prospekteringssynpunkt, om en inmutning kan upphöra tidigare än efter tre år. En förlängning av undersökningstidens 176

längd medför behov av garantier för att ändamålsenliga undersökningar kommer till stånd utan dröjsmål. Teoretiskt skulle sådana garantier kunna skapas genom att inmutningssökande i samband med beviljande av inmutning förpliktades att fullgöra visst undersökningsprogram, vars åsidosättande skulle kunna medföra förlust av rättigheten. En sådan ordning skulle dock föra med sig många av de olägenheter, som enligt utredningens mening är förenade med ett koncessionssystem, och skulle förutsätta en kraftig utbyggnad av bergsstaten. Utredningen har ansett att man i stället bör söka åvägabringa de önskvärda garantierna i första hand genom ett automatiskt verkande avgiftssystem, med vissa möjligheter för inmutaren att på ett tidigt stadium avstå från inmutningsområdet eller sådana delar därav som han funnit sig ej längre ha behov av. Det ideala mönstret för ett sådant system synes vara årliga, med vissa intervaller stigande avgifter i kombination med möjlighet för inmutaren att vid valfria tidpunkter släppa genomsökta områden. En dylik ordning skulle emellertid medföra olägenheter i andra avseenden. Såväl myndigheterna som gruvprospektörerna skulle få svårt att överblicka det aktuella läget beträffande inmutningar. Den årliga avgiftsindrivningen samt ständiga beslut om ändring av områdenas gränser och avgifternas belopp skulle medföra betydande administrativ omgång. Enligt utredningens förslag (8 §) skall inmutning beviljas för två år samt inmutaren därutöver i princip vara berättigad att erhålla en ej behovsprövad förlängning med, efter eget val, ett, två, tre eller högst fyra år beträffande hela det inmutade området eller viss del därav. Med en sådan reglering uppnås i stort det eftersträvade målet utan större administrativ omgång och utan att berörda parters möjligheter att överblicka situationen nämnvärt försämras. Har förlängning första gången begärts endast för ett år, är inmutaren oförhindrad att senare begära ytterligare förlängning inom ramen för den totala förlängningstiden fyra år. Reducering av det inmutade området kan ske vid varje förlängning. SOU 1969: 10

Beträffande skälen för den sist i 8 § andra stycket intagna regeln angående viss möjlighet till prövning av inmutares kompetens m. m. hänvisas i första hand till den allmänna motiveringen (s. 143 f). Regeln är som där antytts inte avsedd att lägga hinder i vägen för seriösa gruvföretags utnyttjande av sina inmutningar. När förlängning söks av dylika företag, har bergmästaren sålunda normalt att bifalla ansökningen utan undersökning vare sig huruvida något arbete utförts eller skälen för ansökningen. En närmare undersökning är befogad först om bergmästaren känner tvekan om sökandens kvalifikationer eller avsikter. I sådana fall skall bergmästaren enligt bestämmelse i 9 § andra stycket kunna förelägga sökanden att inom viss tid inkomma med redogörelse för utförda arbeten och utredning till stöd för antagande att sökanden kommer att bedriva ett ändamålsenligt undersökningsarbete. Föreläggande bör kunna preciseras i olika hänseenden, t. ex. till att avse fyndighetens beskaffenhet, sökandens planer beträffande det fortsatta arbetet och de resurser som står honom till buds för detta. Om ett föreläggande ej efterkoms, utgör detta självfallet ett starkt indicium för att skäl till avslag föreligger. I uppenbara fall bör förlängningsansökan kunna avslås även utan att föreläggande givits. Som framgår av lagtexten (8 § andra stycket) skall bergmästaren i stället för att avslå en ansökan om förlängning av undersökningstiden kunna begränsa förlängningen till kortare tid än sökanden begärt. Detta kan vara lämpligt om sökanden framlagt vissa planer för fortsatt arbete men frågan huruvida dessa kommer att förverkligas likväl synes tveksam. Ehuru den nu behandlade prövningen får sin största betydelse när förlängning söks första gången, har utredningen ansett att möjlighet till prövning även bör finnas i fall då sedermera ny förlängning begärs hos bergmästaren. Något behov att komplettera regeln i fråga med motsvarande prövning i samband med överlåtelse av inmutning synes ej föreligga. SOU 1969: 10

Genom den föreslagna ordningen har en inmutare sålunda normalt möjlighet att disponera inmutningsområdet för undersökningar under sex år. I särskilda fall kan givetvis finnas motiv för förlängning även efter utgången av denna tid, t. ex. om inmutningsområdet ligger i fjällen eller om man fått indikationer på en djupt liggande malm, för vars påvisande fordras exceptionellt tidskrävande undersökningar. I nuvarande bestämmelser nämns som skäl till förlängning bl. a. tvist som avser inmutningsrättens bestånd och arbetsinställelse. Med hänsyn till eventualiteten att arbetet hindras eller fördröjs av förhållanden sådana som de nyss nämnda bör även i fortsättningen finnas möjlighet att under speciella omständigheter utverka ytterligare förlängning efter särskild prövning av myndighet. Hinder av det slag som åsyftas i den nuvarande bestämmelsen i 19 § andra stycket torde ytterst sällan ha sådan varaktighet eller sammanfalla med andra hinder på sådant sätt att undersökningstiden för den skull behöver utsträckas över sex år. Enligt utredningens förslag sammanförs, med slopande av nuvarande uppdelning i olika särfall, de fall där förlängning bör kunna ske efter särskild prövning i en enda bestämmelse i 8 § tredje stycket, enligt vilken kommerskollegium när alldeles speciella omständigheter föreligger skall kunna medge förlängning med högst fyra år utöver sexårsperioden. Närmare föreskrifter om vilka uppgifter m. m. som normalt bör åtfölja förlängningsansökan har intagits i gruvkungörelsen (4 §). Om ansökningen är ofullständig på det sättet att sökanden ej iakttagit vad där föreskrivs om bifogande av inmutningsavgift, karta eller handlingar till bevisning om omständigheter som sökanden vill åberopa för erhållande av förlängning enligt 8 § tredje stycket, bör bergmästaren respektive kommerskollegium ge föreläggande om komplettering. Bestämmelse härom har intagits i 9 § andra stycket. Den föreslagna ordningen innebär att undersökningstiden maximalt kan utsträckas till tio år. Härigenom torde de krav som 177

den moderna malmletningstekniken ställer tillgodoses i det alldeles övervägande antalet fall. Skulle undantagsvis, t. ex. vid ytterligt långvarig force majeure, en ännu längre undersökningstid anses motiverad, återstår som en sista utväg möjligheten att bevilja inmutaren dispens från förbudet mot oramutning. För att utökningen av undersökningstidens längd inte skall leda till att områden obefogat undandras från prospektering från andra intressenter har som nämnts föreslagits införande av ett system med inmutningsavgifter. Dessa bör avvägas så att de avhåller från okynnesinmutningar samt främjar syftet att gjorda inmutningar utan oskäligt dröjsmål utnyttjas för ett ändamålsenligt undersökningsarbete och inte behålls längre av inmutarna än som erfordras för detta ändamål, samtidigt som de inte sätts så höga att prospekteringsintresset motverkas. Från dessa utgångspunkter har utredningen till en början funnit lämpligt föreslå att ansökningsavgiften höjs från 10 till 100 kr. per inmutning samt att i samband med beviljande av inmutning skall erläggas en inmutningsavgift beräknad efter fem kr. per hektar eller överskjutande del därav av det inmutade området, dock minst 50 kr. (2 kap. 10 §). Den höjda ansökningsavgiften får ses mot bakgrunden av den föreslagna ökningen av inmutningsområdenas maximistorlek och är allmänt ägnad att avhålla från obefogade inmutningar. Den föreslagna inmutningsavgiften för de första två åren motsvarar 500 kr. per inmutning med maximiarealen 1 km2 och knappt 65 kr. för en inmutning med nuvarande maximistorlek. Att denna avgift satts förhållandevis låg sammanhänger med att gruvföretag som bedriver rationell prospektering har behov att i inledningen av en lokalprospektering ta ut ett ganska stort antal inmutningar och att det synes angeläget att undersökningsarbeten av denna förberedande karaktär inte onödigt betungas med höga avgifter. Anledningen till att en minimiavgift stipulerats har berörts vid 2 kap. 1 §. Vid förlängning skall enligt 10 § inmutningsavgift beräknas efter 10 kr. per hektar

och år av det inmutade området dock minst efter 100 kr. per år för hela området. Den högre avgiften vid förlängning — motsvarande 1 000 kr. per år för en inmutning med maximal areal — är avsedd att förmå inmutarna att så långt möjligt slutföra undersökningsarbetet under tvåårsperioden och begära förlängning endast när detta ej låtit sig göra. Utredningen har övervägt att i stället för en enhetlig avgift under förlängningsperiod föreslå en successiv upptrappning av avgifterna för att åstadkomma en kontinuerligt stegrad press på inmutarna. En sådan ordning skulle emellertid medföra en fördyring av prospekteringen i de många fall då fullgoda skäl finns för en förhållandevis lång undersökningstid och skulle ha gjort det nödvändigt att införa möjlighet till befrielse från eller nedsättning av inmutningsavgift när särskilt starka skäl för förlängning kunde påvisas. Att genomföra en klar avgränsning av de fall där avgiftslindring skulle kunna medges är förenat med stora svårigheter. Vilka kriterier som än valdes torde förvirring och godtycke vid tillämpningen inte kunna undgås. De föreslagna avgifterna vid förlängning är enligt utredningens mening inte så höga att dispensmöjlighet krävs men samtidigt tillräckliga för att en inmutare skall förmås att lämna ifrån sig inmutningar på vilka han inte avser att lägga ned vidare undersökningsarbete av betydelse. Ekonomiskt måste det te sig föga lockande att vidare behålla sådana inmutningar mot bakgrunden av att de förfaller senast efter det sjätte året, om för utmålsläggning erforderligt undersökningsarbete inte presterats eller om förlängning med hänvisning till synnerliga skäl inte kan utverkas. Av skäl som anförts vid 2 kap. 11 § synes enligt utredningens mening ej erforderligt att kungöra förlängningsbeslut på annat sätt än genom översändande av en avskrift därav till aktförvararen. I övrigt är bestämmelserna i 10 § andra stycket i huvudsak analoga med dem som förordats beträffande underrättelse om beslut angående inmutning. Automatisk förlängning enligt 8 § andra stycket första punkten skall alltid avse hela SOU 1969: 10

år. Även förlängning enligt andra punkten samma stycke med kortare tid än sökanden begärt, liksom förlängning enligt tredje stycket, bör avse hela år. Då förlängning alltid kommer att avse bestämd tid synes ej finnas anledning att i 11 § bibehålla gruvlagens bestämmelse i 19 § fjärde stycket sista punkten om underrättelse till bergmästaren som villkor för att undersökningsarbete skall få upptagas efter avgörandet om tvist om inmutningsrätten. 4 KAP. Erhållande av utmål och förändring av utmål I detta kapitel regleras utmålsförrättningen och därmed sammanhängande frågor. Beträffande kapitlets innehåll må här anmärkas följande. Detaljbestämmelser rörande ansökningens innehåll har ansetts kunna överföras till administrativ författning. Detsamma gäller bl. a. föreskrifter om vad som skall upptagas i förrättningsprotokollet samt angående vissa meddelanden från bergmästaren. Bestämmelserna om kallelse till utmålsförrättning har utformats med beaktande av föreliggande förslag till delgivningslag. Vid utarbetandet av reglerna om utmålsförrättningen har det förslag till fastighetsbildningslag, som den 19 april 1968 remitterades till lagrådet, tjänat till förebild. Bl. a. det förhållandet att utmålsförrättning normalt kan slutföras på ett sammanträde har dock föranlett avvikande reglering på flera punkter. Den nuvarande ordningen att särskilda beslut fattas i olika frågor allteftersom de behandlas vid förrättningen har bibehållits av praktiska skäl. Särskilda bestämmelser föreslås beträffande uppskjutande av påbörjad förrättning för ytterligare utredning m. m. (19 §). Gruvlagens bestämmelser om anteckning i protokollet av vissa avgöranden har reviderats i överensstämmelse med den moderna uppfattningen att rättsliga avgöranden skall ges formen av beslut. Utmålsförrättning föreslås kunna hållas av bergmästaren utan medverkan av gode män i fall då väsentligen endast frågor av teknisk SOU 1969: 10

natur förekommer (10 §). Kapitlet innehåller vidare bl. a. de föreslagna bestämmelserna angående förutsättningarna för utmålsläggning samt utmålets storlek och form (20 §), avstående av löst mark utan samband med utmålets sonande (36 §) samt sakägares rätt till ersättning för kostnader vid utmålsförrättning (31 §). Bergmästaren har tillagts viss bestämmanderätt beträffande omfattningen av den mark som anvisas för arbete ovan jord inom utmål (23 §). Bestämmelserna om utbetalning av ersättningsmedel (33—35 §§) har förkortats samt utformats med beaktande av det förslag till jordabalk, som den 11 febr. 1966 remitterades till lagrådet. Slutligen har nuvarande föreskrifter om fullföljd av talan mot beslut vid förrättningen som tidigare nämnts överflyttats till ett nytt kap. 12.

Ansökan

om utmål

1 §. Paragrafen har motsvarighet i 20 § i gällande lag. Slopas bestämmelserna om inmutningspunkten i enlighet med utredningens förslag, kan den situationen inträffa att ingen del av det begärda utmålet ligger inom det bergmästardistrikt där inmutningen beviljats. Med hänsyn bl. a. till de frister som gäller för ingivande av utmålsansökan skall ansökningen även i detta fall inges till bergmästaren i nämnda distrikt. Denne skall emellertid överflytta ärendet till bergmästaren i granndistriktet, vilken har att överta den fortsatta handläggningen av ärendet. 2§. Paragrafen har motsvarighet i 21 § 1 mom. i gällande lag. Detaljbestämmelser angående ansökningshandlingarna föreslås bli upptagna i gruvkungörelsen (6 §). Enligt paragrafens andra stycke skall sökanden lämna uppgift även om den mark han önskar ta i anspråk för gruvdriften inom eller utom utmålet. Anledning härtill är de av utredningen föreslagna reglerna om kostnadsersättning, vilka förutsätter att jordägare av kungörelsen om utmålsförrättning-

en kan inhämta, hurvida sökanden avser att ta i anspråk hans mark. Se härom ytterligare vid 31 §. Enligt förslaget till gruvkungörelse skall i ansökningen bl. a. anges de personers namn och adress vilka är ägare av sådana områden som avses i första stycket eller innehar nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt beträffande områdena, varvid om mark är samfälld för flera fastigheter och för samfälligheten finns styrelse eller förvaltare uppgifterna i stället kan avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren (6 § första stycket 4). Dessa bestämmelser bygger på det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk. De nu i inteckningsförordningen upptagna sakrätter, som kan belasta fastighet, reduceras där till — förutom panträtt — nyttjanderätt och servitut. Härtill kommer ett nytt institut, samfällighetsrätt. Se vidare vid övergångsbestämmelserna i 14 kap. 7 §. I ansökningen bör sökanden utöver vad som nu fordras bl. a. lämna uppgift angående intilliggande områden som omfattas av skyddszon samt huruvida sökanden veterligen föreligger oavgjord tvist som avses i 3 kap. 7 § fjärde stycket. Behovet av uppgift i sistnämnda hänseende sammanhänger med de föreslagna bestämmelserna i 10 § angående gode mäns medverkan vid förrättningen. Bestämmelse om möjlighet att inge gemensam ansökan om utmål för flera i närheten av varandra belägna områden — motsvarande 21 § 3 mom. gruvlagen — har intagits i förslaget till gruvkungörelse (6 § fjärde stycket). 3§. Paragrafen motsvarar 22 § i gällande lag. Enligt nämnda stadgande är påföljden för försummelse att efterkomma föreläggande om fullständigande av ansökningshandlingarna m. m. att ansökningen inte skall anses ha inkommit förrän den dag det förelagda blivit fullgjort. Enligt förslaget åter äger bergmästaren avvisa ansökningen om föreläggandet inte efterkoms. Bergmästaren är alltså inte nödsakad att invänta den i 1 § första stycket avsedda tidens utgång innan 180

han avvisar ansökningen. Sökande, som efter avslagsbeslut vill komplettera handlingarna, kan inge ny ansökan före nämnda tids utgång. Den föreslagna ordningen är främst motiverad av att utmålsansökan enligt utredningens förslag kan omfatta betydande arealer utanför det inmutade området samt dessutom under vissa förutsättningar medför inmutningshinder och konstituerar s. k. skyddszon. Det är då angeläget med ett snabbt avgörande, om skäl till avvisning föreligger, så att ansökningen inte onödigtvis är till förfång för andra intressenter. 4§. Första stycket har motsvarighet i 2 kap. 7 § första stycket i förslaget. De konkurrenssituationer som åsyftas regleras i 21 § andra stycket. Begärs dispens från inmutningshinder beträffande område utanför det inmutade området, skall enligt andra stycket utmålsansökningen vila i analogi med vad som för liknande fall föreslås i 2 kap. 7 § andra stycket i fråga om inmutningsansökan. Kungörande

av utmalsjör rättning

5§. Paragrafen har motsvarighet i 23 § 1 mom. i gällande lag. Även utan särskilt stadgande gäller givetvis att för malmblottningen tjänlig årstid får avvaktas. 6 §. Paragrafen motsvarar 23 § 2 och 3 mom. samt 25 § första stycket i gällande gruvlag. Om det i ingressen till specialmotiveringen omnämnda förslaget till delgivningslag genomförs, skulle ej behövas bestämmelser om kungörelseförfarande vid utmålsförrättning. Enligt nämnda förslag får nämligen delgivning med en obestämd krets personer ske genom anslag, varvid meddelande om delgivning kan kungöras i lämplig tidning. En anledning till att utredningen likväl behållit regeln om att kungörande alltid skall ske är att man aldrig lär kunna bortse från möjligheten att det begärda utmålet berör äldre utmål, som är okända för sökanden SOU 1969: 10

och om vilka närmare upplysningar inte heller finns att tillgå på bergmästarämbetet utan vidlyftiga undersökningar. Ytterligare ett skäl är att det torde vara av värde för prospektörer att i tidningarna kunna följa vilka utmålsansökningar som görs. Av skäl som redovisas i samband med föreslagna regler om sakägares rätt till kostnadsersättning (se vid 31 §) bör i kungörelsen anges om och i vilken utsträckning sökanden avser att ta i anspråk mark enligt 23 eller 24 §. Någon bestämd tid för verkställande av delgivning med sakägarna anges inte i andra stycket. I detta hänseende föreligger överensstämmelse med förslaget till fastighetsbildningslag. Beträffande skälen härför må hänvisas till motiveringen till sagda förslag (Del 1, s. 249, i det till lagrådet d. 19 april 1968 remitterade förslaget till fastighetsbildningslag). Ofta torde det vara lämpligt att en avskrift av ansökningshandlingarna sänds till den aktförvarare som utsetts i samband med inmutningen. Ibland kan det dock med hänsyn till det tillämnade utmålsområdets belägenhet eller eljest vara lämpligare att handlingarna förvaras hos annan person. Något stadgande motsvarande 23 § 3 mom. tredje stycket i gällande gruvlag torde ej behövas med hänsyn till de bestämmelser som föreliggande förslag till delgivningslag innehåller. Ej heller upptas i lagförslaget någon motsvarighet till 25 § andra stycket i gällande lag. Skall staten kallas till förrättningen i egenskap av markägare, torde kallelsen i princip böra sändas till den myndighet som förvaltar egendomen i fråga. 7§. Paragrafen motsvarar 24 § i gällande lag. Stadgandet äger tillämpning även för det fall att fastighet besväras av återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller rätt till avkomst eller annan förmån. Se härom vid 14 kap. 7 §. 8§. Paragrafen, som ej har någon direkt motsvarighet i gällande lag, har delvis utformats SOU 1969: 10

efter förebild i 3 kap. 19 § förslaget till fastighetsbildningslag. De föreslagna reglerna torde ansluta till det förfarande som tilllämpats av bergmästarna i det fåtal fall, då påbörjad förrättning uppskjutits eller inställd förrättning återupptagits enligt 28 § gruvlagen. Angående återupptagande av förrättning se 19 § detta kap. 9§. Paragrafen, som innehåller bestämmelser om surrogatdelgivning av fastighetsägare som vistas utom riket, har utformats efter förebild i 4 kap. 21 § förslaget till fastighetsbildningslag. Vid sidan av hänvisning till allmänna bestämmelser om delgivning har i nämnda förslag, förutom motsvarighet till det i förevarande paragraf upptagna stadgandet, upptagits vissa ytterligare specialregler om delgivning. Sålunda kan enligt 4 kap. 20 § efter sakägarnas hörande vid sammanträde bestämmas särskild ordning för delgivning. Att detta stadgande ej efterbildats i utredningens lagförslag beror på att normalt endast ett sammanträde hålls under utmålsförrättningen. Vidare tillåts enligt 4 kap. 22 § förslaget till fastighetsbildningslag ett förenklat delgivningsförfarande vid delgivning med delägare i fastighet, som innehas med samäganderätt av flera än tio, och med innehavare av servitut eller samfällighetsrätt, som gäller till förmån för flera än tio fastigheter med skilda ägare. En förutsättning för tillämpning av detta förfarande är dock att stridiga intressen i saken inte föreligger mellan delägarna eller rättighetshavarna. Någon motsvarighet till ifrågavarande stadgande har inte upptagits i utredningens lagförslag bl. a. med hänsyn till de svårigheter som kan finnas att avgöra om stridiga intressen som nyss sagts föreligger.

Förrättningens

företagande

10 §. Paragrafen motsvarar 26 § första stycket första punkten i gällande lag. Det är ganska vanligt att sökande ej begär att få ta i anspråk mark vid själva ut181

målsläggningen eller vid utvidgning av utmål. Vid förrättningen handläggs då endast rent tekniska frågor rörande förutsättningarna för utmålsläggning och fyndighetens sannolika utsträckning m. m. I åtskilliga sådana fall framstår medverkan av gode män som överflödig. Genomförs utredningens förslag att utmålssökande i ansökningen måste uppge i vad mån han vid förrättningen önskar ta i anspråk annans mark ovan jord, skapas förutsättningar för att bergmästaren skall kunna på förhand bedöma huruvida vid förrättningen kan väntas uppkomma frågor vid vilkas avgörande gode männens biträde är av vikt, dvs. frågor om ersättning för mark och markskador. I överensstämmelse med det anförda har i första stycket stadgats att medverkan av gode män skall vara obligatorisk endast, när vid förrättningen är fråga om att bestämma ersättning enligt 28 § eller 3 kap. 7 §. I anslutning härtill föreslås att ansökningen skall innehålla uppgift huruvida oavgjorda ersättningsfrågor som avses i sistnämnda stadgande kvarstår (gruvkungörelsen 6 § första stycket 6). I andra fall, dvs. då inga ersättningsfrågor förekommer eller då det inte är fråga om att bestämma ersättning annat än i enlighet med överenskommelse mellan parterna eller för förrättningskostnad, skall medverkan av gode män inte vara obligatorisk. Även i sådana fall skall bergmästaren givetvis kunna tillkalla gode män, om han anser det behövligt. Andra stycket har utformats efter mönster av 4 kap. 3 § andra stycket i förslaget till fastighetsbildningslag. 11 §. I paragrafen, som har motsvarighet i bl. a. 26 § första stycket andra punkten gällande lag, anges vilka frågor som skall avgöras av bergmästaren och gode männen gemensamt och i vilka frågor bergmästaren beslutar ensam. Bestämmelserna överensstämmer med gällande rätt med de modifikationer och tillägg som föranleds av de nya reglerna om företagande av förrättning utan biträde av gode män samt om sakkunnig och ersättning för sakägares kostnader.

182 Motsvarighet till bestämmelsen i 26 § tredje stycket gruvlagen om ersättning till de vid förrättningen tjänstgörande återfinns i 30 § i utredningens förslag. 12 §. Paragrafen har förebild i 4 kap. 4 § i förslaget till fastighetsbildningslag. 13 §. Paragrafen motsvarar 26 § andra stycket i gällande gruvlag. 14 §. Paragrafen har motsvarighet i 29 § i gällande lag. Första och andra styckena har utformats efter förebild av motsvarande bestämmelser i 4 kap. 6 § förslaget till fastighetsbildningslag. Bestämmelsen i fjärde stycket överensstämmer med vad som nu gäller men skiljer sig från sistnämnda lagförslag, enligt vilket talan mot beslut varigenom jäv ogillats skall föras särskilt. Den nuvarande ordningen föreslås bibehållen främst med hänsyn till det förhållandet att utmålsförrättning normalt genomförs på en sammanträdesdag. 15 §. Paragrafen motsvarar 29 § första stycket andra punkten och 38 § andra och tredje punkterna i gällande lag. Tillägget för det fall att vid omröstningen är fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd har förebild i 4 kap. 17 § förslaget till fastighetsbildningslag. 16 §. Paragrafen har motsvarighet i 26 § första och andra styckena i gällande lag. Enligt gällande bestämmelser skall bergmästaren när behov föreligger biträdas av sakkunnig. För förordnande av annan sakkunnig person än lantmätare eller bergsstatstjänsteman krävs förordnande av länsstyrelsen. Enligt det föreslagna stadgandet, som utformats efter förebild i 4 kap. 34 § i förslaget till fastighetsbildningslag, överlåts helt åt bergmästaren att avgöra om biträde av sakkunnig skall anlitas. Sakkunnig får givetSOU 1969: 10

vis anlitas även före förrättningen för att verkställa till denna erforderliga utredningar, t. ex. geologisk och geofysisk bedömning av undersökningsmaterial som åberopas av sökanden. Frågan om ersättning till sakkunnig regleras i 30 §.

ten avses gälla även beträffande sammanträde för fortsatt förrättning. Självfallet är den ej tillämplig, om bergmästaren enligt tredje stycket bestämt att sökandens närvaro ej påkallas vid den fortsatta förrättningen. Rörande motivet till bestämmelsen att begäran om förrättningens återupptagande måste göras senast inom tre veckor hänvisas till vad som anförts vid 3 §. Begärs ej 17 §. Paragrafen överensstämmer nära med 27 § förrättningens återupptagande inom föreskriven tid, har bergmästaren att avskriva ärenförsta stycket i gällande lag. det. I protokollet bör upptas de personer som Andra stycket har delvis utformats efter blivit kallade till förrättningen och huruvida mönster i 4 kap. 23 § förslaget till fastighetsde är tillstädes samt deras ombud eller biträbildningslag. Bestämmelsen inbegriper det den, av sakägare framställda yrkanden och fall att utebliven sökande inte kallats i föreanförda skäl samt vid förrättningen meddeskriven ordning. Befinns det undantagsvis lade beslut. Vad i övrigt förekommer vid skäligt att förrättning uppskjuts på begäran förrättningen bör antecknas i protokollet av sakägare som är närvarande trots att han i den mån det kan antagas vara av betydelse i ärendet. Föreskrift i angivna avseenden inte kallats i föreskriven ordning, bör detta kunna ske med tillämpning av tredje stycket. har intagits i gruvkungörelsen (8 §). Gruvlagen utgår från att utmålsförrättning, som inte måst inställas på grund av 18 §. att sökanden uteblivit eller att sakägare inte Paragrafen har delvis motsvarighet i 40 § kallats på föreskrivet sätt, skall slutföras i gällande lag. ett sammanhang. Denna ordning har i allVid förrättningen skall i första hand med- mänhet kunnat följas utan olägenheter. I en delas beslut i de frågor som avses i 20—28 del fall har dock förekommit att påbörjad samt 30—32 §§. Som exempel på andra förrättning uppskjutits för införskaffande av med utmålsläggningen sammanhängande kompletterande utredning. Vidare har från frågor kan nämnas fastställande av överens- bergmästarhåll framförts önskemål om möjkommelse som parterna träffat i ersättnings- lighet till rådrum för meddelande av beslut fråga. Såsom förut antytts förutsätts att lik- i mera komplicerade frågor. Bl. a. med hänsom hittills beslut fattas i olika frågor eftersyn till förslaget om större utmål torde man hand som handläggningen fortskrider. enligt utredningens mening få räkna med Andra stycket har utformats efter före- en viss ökning av sådana fall där uppskov bild i 4 kap. 17 § förslaget till fastighets- med förrättningen blir ofrånkomligt. I tredje bildningslag. Närmare föreskrifter beträf- stycket har därför upptagits en regel av fande motivering av beslut i visst avseende innehåll att påbörjad förrättning får uppföreslås intagen i gruvkungörelsen (9 § skjutas, om viss fråga ej kan avgöras utan andra stycket). Se härom vid 20 §. ytterligare utredning eller om det eljest finUpplysning om vad som är att iaktta vid nes oundgängligen erforderligt. Betingas fullföljd av talan mot beslut som medde- uppskovet exempelvis av att kartor måste las under förrättningen skall enligt 32 § ges ritas om till följd av att felaktighet konstavid förrättningens avslutande. teras i ingivet kartmaterial eller därför att sökanden inskränker sitt yrkande rörande utmålets sträckning, bör förrättningen kunna 19 §. avslutas utan att parterna behöver vara närParagrafen har motsvarighet i 28 § 2 mom. varande. Med hänsyn härtill har tillika förei gällande lag. skrivits att bergmästaren, om sökandens närBestämmelsen i första stycket första punkSOU 1969: 10

varo ej är påkallad vid den fortsatta förrättningen, skall kunna bestämma att denna kan slutföras i sökandens frånvaro. Genom den föreslagna bestämmelsen i tredje stycket bereds också möjlighet för bergmästaren att, om i undantagsfall oundgängligen krävs rådrum för avfattande eller meddelande av beslut i viss fråga av komplicerad eller vidlyftig beskaffenhet, uppskjuta förrättningen någon vecka till slutsammanträde på bergmästarens kontor, varvid beslut meddelas i frågan samt fullföljdshänvisning ges beträffande samtliga beslut vid förrättningen. — Är den fråga, för vars skull förrättning uppskjutits, undantagsvis av sådan beskaffenhet att gode mäns medverkan ej krävs enligt 10 §, avses frågan kunna avgöras av bergmästaren ensam även om gode män biträtt vid det första sammanträdet. Även om sålunda legala former föreslås för uppskjutande av påbörjad förrättning, vill utredningen betona att som huvudprincip alltjämt avses gälla att utmålsförrättning skall slutföras i ett sammanhang. Uppskov avses få ske endast om det är oundgängligen nödvändigt. Avsikten med bestämmelsen är sålunda inte att uppskov normalt skall beviljas för att bereda part möjlighet att komma med ytterligare utredning i ersättningsfråga till bemötande av vad som anförts från motsidan. Förrättningsmännens prövning måste med nödvändighet vara tämligen summarisk. Uppskov för ytterligare utredning bör ifrågakomma endast om förrättningsmännen finner underlaget otillräckligt för sin prövning. Är parterna ej tillfreds med förrättningsmännens beslut, får mera fullständig utredning förebringas vid domstol. Utredningen har ej ansett det behövligt att i lagförslaget upptaga någon motsvarighet till bestämmelsen i 28 § 1 mom. gruvlagen angående bergmästares uteblivande eller om ersättningsskyldighet för god man, som utan giltigt förfall underlåter att infinna sig. God man torde ha fullt ämbetsansvar enligt reglerna i 20 kap. 12 § brottsbalken. Därav följer att gode mannen riskerar ansvarspåföljd och ersättningsskyldighet, om han utan giltigt förfall underlåter att inställa sig. 184

20 §. Paragrafen, som har motsvarighet i 30 § i gällande lag, innehåller regler avseende de förslag rörande kraven på bevisning om malmförekomst vid utmålsläggning samt rörande utmals storlek och form vilka berörts i den allmänna motiveringen. 1. Förutsättningarna för att få ut mål. En skärpning av förutsättningarna för utmålsläggning kan, såvitt gäller själva fyndigheten, avse såväl de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för gruvdrift med hänsyn till fyndighetens malminnehåll, mineralsammansättning och övriga inverkande faktorer (2 § gällande lag) som arten och omfattningen av de undersökningar som skall ligga till grund för bergmästarens bedömning av fyndighetens brytvärdhet och fastställandet av utmålets storlek och sträckning (2 och 30 §§ samma lag). I förstnämnda avseende krävs enligt 2 § tredje stycket — liksom enligt 1 kap 2 § tredje stycket i lagförslaget — för utmålsläggning att fyndigheten innehåller inmutningsbart mineral som lämpar sig för teknisk bearbetning och förekommer i sådan myckenhet att den sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift. I överensstämmelse med uttalande av gruvlagstiftningssakkunniga upprätthålls i praxis ej något krav på att en fyndighet skall vara brytvärd under de vid tiden för utmålsläggningen rådande konjunkturerna, utan hänsyn tas till möjligheterna av ett framtida ekonomiskt utnyttjande av fyndigheterna. I dagens läge är ett stort antal utmålslagda järnmalmer icke brytvärda. Beträffande sulfidmalmer kan nämnas att kopparmalmerna i Aitik vid den första utmålsläggningen i slutet av 1930-talet var en i högsta grad tvivelaktig tillgång men numera blivit brytvärda tack vare en successivt ökad malmbas, en mera avancerad teknik och höjda kopparpriser. Enligt utredningens mening vore det orealistiskt att nu som villkor för utmålsläggning uppställa krav på att fyndigheten under alla förhållanden skall vara brytvärd. Ett sådant krav skulle förhindra flertalet utmålsläggningar av det slag som nu föreSOU 1969: 10

kommer och göra det svårt för gruvindustrin att bedriva ett rationellt och på längre sikt planerat undersöknings- och utvecklingsarbete. Nuvarande praxis i ifrågavarande hänseende innebär att det inte kan undvikas att en och annan fyndighet utan framtidsvärde blir utmålslagd. Skadan härav ur samhällets synpunkt torde emellertid vara obetydlig. Med de föreslagna reglerna om utmals giltighetstid kan man räkna med att ett dylikt utmål kommer att upphöra senast vid den första giltighetstidens utgång. Med hänsyn till det anförda har utredningen inte ansett någon skärpning motiverad när det gäller fyndighetens brytvärdhet. Beträffande undersökningsarbetets art och omfattning ger gruvlagen ingen annan vägledning än som följer av syftet att arbetet skall ge de upplysningar som erfordras för att avgöra om villkoren i 2 § är uppfyllda och för att fastställa fyndighetens sannolika sträckning i och för bestämning av utmålets gränser enligt 30 §. Enligt bergmästarnas nuvarande praxis blir i regel förekomsten av en fyndighet samt dess utsträckning i dagen och därmed utmålets ena dimension nöjaktigt påvisade genom geofysiska mätningar i förening med enstaka skärpningar och grunda borrningar. I avsaknad av enhetliga normer förekommer dock stundom att utmål beviljas på ganska svag bevisning. Fyndighetens sido- och fältstupning samt djupgåendet är i motsats till sträckningen i dagen mera sällan fastställda med större säkerhet vid utmålsläggningen. Om de geologiska förhållandena och geofysiska mätningar ej motsäger gjorda antaganden om stupning och djupgående, torde bergmästarna på sökandens begäran lägga utmål med maximiarealen 16 hektar. Enligt utredningens mening bör anspråken på undersökningsarbete i samband med utmålsläggning alltjämt begränsas till vad som kan anses nödvändigt för bedömningen av fyndighetens brytvärdhet och sträckning. En skärpning av kraven därutöver skulle innebära, att dyrbara investeringar ofta skulle komma att företas alltför tidigt från ekonomisk synpunkt med hänsyn till tidpunkten för brytning. Däremot synes det önskvärt SOU 1969: 10

att man genom fastställande av vissa riktlinjer söker åstadkomma en mera fast och enhetlig praxis vid tillämpning av nyssnämnda grundsats. Härvid måste särskilt uppmärksammas konsekvenserna av den föreslagna höjningen av utmals maximistorlek till 50 hektar. Nuvarande praxis att utlägga utmål med maximiareal utan att denna är motiverad av fyndighetens konstaterade stupning och djupgående kan givetvis inte bli regel när maximiarealen höjs till 50 hektar. Det måste då i allmänhet krävas starkare bevisning beträffande fyndighetens stupning och djupgående. Vanligen kommer detta att innebära dyrbara och tidsödande djupborrningar. I vissa fall bör dock en fullt betryggande bevisning kunna åstadkommas genom borrning i kombination med geofysiska mätningar. Vid fastställandet av utmålets gränser bör en måttlig extrapolering med hänsyn till fyndighetens donlägiga fortsättning på djupet vara tillåten. Med hänsyn till mineralfyndigheternas mycket varierande geologi torde det inte vara lämpligt eller möjligt att i lagtexten närmare precisera de krav på borrning som sålunda bör upprätthållas. Den avsedda skärpningen i bergmästarnas praxis har i utredningens lagförslag markerats genom att ordet »sannolika» i 30 § första stycket fått utgå vid stadgandets överflyttning till nya lagen. I övrigt bör enligt utredningens mening den åsyftade skärpningen och enhetligheten i tillämpningen väsentligen åstadkommas genom att kommerskollegium i samråd med bergsstaten och den föreslagna gruvnämnden meddelar närmare föreskrifter om den bevisning som bör krävas för utmålsläggning och fortlöpande följer tilllämpningen av föreskrifterna. Ett bemyndigande för kollegiet att meddela sådana föreskrifter har intagits i förslaget till gruvkungörelse (9 §). Vid utformningen av dylika föreskrifter bör enligt utredningens åsikt bl. a. följande synpunkter beaktas.

1. Regler bör fastställas beträffande uttagning och förvaring av malmprov. 185

2. Sakkunnigt utförda och tolkade geofysiska mätningar och beräkningar får betraktas som utslagsgivande i den mån de inte motsägs av de geologiska förhållandena och borrningarna. 3. Vid fastställandet av utmålets gränser bör en måttlig extrapolering av fyndighetens utsträckning i fält och mot djupet vara tillåten. Till underlättande av bergmästarens prövning bör vid utmålsansökningen fogas kopior av geologiska och geofysiska kartor över området, i den mån sökanden upprättat sådana. Föreskrift härom har intagits i förslaget till gruvkungörelse (6 § andra stycket 3). I förekommande fall skall dylika kartor kunna infordras genom föreläggande enligt 3 § i förevarande kapitel. När så erfordras för bedömningen av ingivet material bör bergmästaren kunna påkalla biträde av geolog eller geofysiker enligt 16 §. Som en ytterligare garanti för en omsorgsfull prövning av förutsättningarna för utmålsläggning föreslår utredningen slutligen att bergmästaren åläggs att i beslut om utmålsläggning lämna en sammanfattning av föreliggande undersökningsresultat och ange grunderna för sin bedömning av dessa. Bestämmelse härom föreslås bli införd i gruvkungörelsen (9 § andra stycket). Om anvisningar och bestämmelser utfärdas i enlighet med vad ovan föreslagits och tillämpningen av dessa följs av kommerskollegium torde bergmästarna erhålla det stöd som erfordras för att upprätthålla en fast och enhetlig praxis i fråga om beviskraven vid utmålsläggning. Utredningen förutsätter att de skisserade riktlinjerna kommer att innebära en skärpning i förhållande till nuvarande praxis utan att undersökningsarbetet för den skull blir så kostsamt och tidsödande att den legitima prospekteringsverksamheten hämmas. I detta sammanhang bör särskilt betonas att trots skärpningen en tillämpning av sagda riktlinjer i förening med den föreslagna ökningen av utmålsstorleken innebär en förbättring av möjligheterna att till rimlig kostnad skydda en större malms fortsättning på djupet, i det att uppborrning av malmen ofta torde bli erforderlig i mindre utsträck186

ning än om fyndigheten skulle ha täckts med ett flertal mindre utmål.

2. Sambandet mellan inmutning och utmål. Enligt nuvarande ordning är inmutningspunkten bestämmande för utmålets läge. Inom utmålet skall ligga såväl inmutningspunkten som minst ett på det inmutade området beläget ställe vara påvisats inmutningsbar fyndighet. Man kan ej genom upprepad minskning och utvidgning förflytta ett utmål, så att det kommer att ligga utanför inmutningspunkten. Utmålets identitet bestäms av inmutningspunkten. Sambandet mellan inmutning och utmål framhävs vidare bl. a. av att inmutningsområdets maximiareal är anpassad till utmålsstorleken. Eftersom inmutningspunkten i regel fixerats innan fyndighetens läge och stupning blivit närmare känd, har de kategoriska bestämmelserna om utmålets beroende av inmutningspunkten och malmblottningsställe ibland föranlett svårigheter att vid utmålsläggningen även uppfylla kravet att utmålet skall anpassas efter fyndighetens sträckning. Det har förekommit att inmutaren av denna anledning måste begära fyllnadsinmutningar och göra extra borrningar för malmblottning för att utmålet skall få den rätta sträckningen. Förslaget att slopa bestämmelserna om inmutningspunkten och att öka inmutningsområdets maximiareal aktualiserar frågan i vad mån korrespondens alltjämt bör krävas mellan inmutning och utmål. Gruvrättens viktigaste innehåll är rätten att inom ett bestämt område — utmålet •— tillgodogöra sig en påvisad mineralfyndighet. I och för sig skulle man kunna tänka sig att den som påvisat malm skulle kunna erhålla utmål direkt utan föregående inmutning. Att gruvlagstiftningen ej upptar regler om en sådan möjlighet torde historiskt sammanhänga med att en fyndighet ansetts normalt inte kunna påvisas utan föregående undersökningsarbete. Beviljande av inmutning skulle kunna betraktas som ett beslut om anstånd beträffande ansökan om utmål i syfte att bereda sökanden tillfälle att med bevarande av företrädesrätten söka föreSOU 1969: 10

bringa den för utmålsläggning erforderliga utredningen angående malmförekomster 1 . Med detta betraktelsesätt synes krav på geografiskt samband mellan inmutning och utmål ej behöva uppställas i vidare mån än som erfordras för att inmutningen skall kunna fylla den centrala funktionen att ge inmutaren företrädesrätt att tillgodogöra sig mineral som upptäckts inom det inmutade området. Detta synes leda till att åtminstone ett ställe, där malm påvisats inom det inmutade området, bör ligga inom det område som anvisas som utmål. I övrigt talar enligt utredningens mening starka ändamålssynpunkter för att, sedan undersökningar på grundval av en inmutning en gång fört fram till upptäckt av mineralfyndigheter inom inmutningsområdet, utmålsområdet i princip bestäms på grundval av den påträffade fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov, oavsett om utmålet härigenom kommer att sträcka sig utanför det inmutade området. När utmålsläggning väl skett synes några sakliga skäl inte kunna åberopas för att utmålets sträckning även i forsättningen skall vara fast bunden vid det ursprungliga blottningsstället inom inmutningsområdet. Det synes naturligt att utmålets gränser sedermera skall kunna ändras med hänsyn till nya rön i fråga om fyndighetens sträckning och till gruvdriftens behov i övrigt oberoende av platsen för den ursprungliga malmblottningen, förutsatt givetvis att de allmänna kraven beträffande bevisning om malmförekomst, gruvdriftens behov samt utmålets storlek och form är uppfyllda och att inga hinder mot utvidgning av hänsyn till närbelägna gruvrättigheter m. m. föreligger. Ett genomförande av en sådan ordning innebär tydligen att ett utmål teoretiskt kan komma att förflyttas genom utvidgning och minskning allt eftersom tyngdpunkten genom brytning eller nya upptäckter förskjuts från malmblottningen inom inmutningen. Den föreslagna ordningen aktualiserar frågan om möjlighet bör öppnas att lägga utmål helt oberoende av föregående inmutning. En sådan möjlighet skulle måhända vara av ett visst värde exempelvis beträffande sonade fyndigheter, där blottningar SOU 1969: 10

redan finns. Emellertid torde det även i dylika fall, inte minst med hänsyn till den skärpning beträffande förutsättningarna för erhållande av utmål som föreslås av utredningen, i allmänhet fordras tämligen ingående undersökningar för att brytvärd fyndighet skall kunna påvisas. Något praktiskt behov av en reform i ifrågavarande hänseende har inte gett sig tillkänna under utredningsarbetet. Inget hinder finns mot att utmål söks omedelbart efter det inmutning beviljats. Utredningen har med hänsyn härtill inte funnit anledning att framlägga förslag till en dylik reform, som skulle kräva väsentliga ändringar i gruvlagens systematik. Den föreslagna maximistorleken för inmutning kan medföra att inom samma inmutningsområde påträffas flera fyndigheter på sådant avstånd från varandra att kriterierna för utmålsläggning inte medger utläggning av ett sammanhängande utmål omfattande samtliga fyndigheter. I sådant fall bör på grundval av inmutningen kunna läggas flera utmål. Detta har markerats genom ett tillägg i 1 kap. 2 § tredje stycket. I detta sammanhang bör beröras frågan om den s. k. inmutningsresten. För närvarande gäller att gruvrätten efter utmålsläggningen består endast i det utmålslagda området. Den del av inmutningen som befinner sig utanför nämnda område har därefter ej någon rättslig betydelse. Genomförs utredningens förslag beträffande inmutningsområdets storlek m. m. — vilket innebär en 1

I den vid mitten av 1800-talet gällande tyska gruvrätten, som övat inflytande på utformningen av 1855 års stadga, skilde man mellan »fullständig» och »ofullständig» inmutning. Fullständig inmutning var blott en ansökan om utmål och förutsatte att fyndigheten redan var så väl undersökt att ansökningen kunde prövas. Om så ej var fallet, var inmutningen ofullständig. I detta fall fastställde myndigheterna en frist för kompletterande undersökningsarbete. Sökanden kunde redan i ansökningen begära en sådan frist, i syfte att skaffa sig företrädesrätt, om undersökningsarbetet ännu ej hunnit tillräckligt långt. Det kan förmodas att den svenska lagstiftaren ansett undersökningsarbetet normalt vara ett ofrånkomligt moment och därför gett inmutningen karaktären av en ofullständig inmutning, med uteslutande av den primära funktionen som ansökan om utmål. 187

uppluckring av nuvarande samband mellan inmutning och utmål — måste frågan om inmutningsresten bedömas från nya utgångspunkter. Inom ett inmutningsområde om en km2 kan finnas flera fyndigheter som måste utmålsläggas för sig. Det finns ej anledning att tvinga inmutaren att undersöka samtliga fyndigheter i sådan utsträckning att utmålsläggningarna skall kunna göras vid en förrättning. Inmutaren bör ha möjlighet att under den första tvåårsperioden koncentrera undersökningarna till en av fyndigheterna och efter utmålsläggning av denna erhålla förlängning beträffande andra delar av inmutningsområdet för undersökning av där förekommande fyndigheter. Sker utmålsläggning beträffande en begränsad del av ett inmutningsområde bör därför i fråga om återstoden av området inmutningen kvarstå orubbad perioden ut eller längre, om förlängning erhålls. I det senare fallet bör självfallet inmutningsavgiften beräknas med bortseende från utmålsområdet. Förslagets innebörd i nu ifrågavarande avseende har markerats genom bestämmelse i 36 § andra stycket (»sedan undersökningstiden utgått»). 3. Ut målets storlek och form. Såsom utvecklats i den allmänna motiveringen syftar den föreslagna höjningen av utmals maximiareal till att åstadkomma bättre anpassning till den moderna gruvbrytningens krav, malmfyndigheternas storlek och behovet av skydd för all malm som kan tas ut vid exploatering av en huvudfyndighet. Härvid är bl. a. av vikt att förbättra möjligheterna att i utmålet täcka in fyndighetens donlägiga fortsättning på djupet. Förslaget om 50 hektar som lämplig maximiareal för utmål grundas på följande närmare överväganden och beräkningar. Vad först angår behovet av en i lag stadgad maximiareal kan givetvis förekomsten av betydande variationer i de lokala förhållandena åberopas som stöd för tanken att såsom i den nya finska gruvlagen låta utmålets storlek utan någon bestämd maximigräns anpassas efter fyndigheten och behovet av malmfria områden för anläggningar. En stor maximiareal kommer ju att sakna 188

betydelse beträffande mindre utmål. Samtidigt kan det inte undvikas att en maximigräns föranleder en geologiskt och brytningstekniskt omotiverad uppdelning på flera utmål i de fall då en fyndighet inte ryms inom maximiarealen. Å andra sidan torde förekomsten av en maximiareal vara ägnad att ge viss stadga åt bergmästarnas praxis och förebygga att alltför spridda fyndigheter får gemensamt utmål. En lämpligt avpassad maximering hindrar inte i och för sig en rationell utformning av utmålsområdena. Den administrativa fördel genom mycket stora utmål som skulle vinnas i vissa fall, om maximigräns ej stipuleras, torde ha föga betydelse. Utredningen har därför ansett det riktigt att lagen även i fortsättningen upptar bestämmelser om maximiareal. Enligt 1884 års stadga var maximiarealen för utmål 4 hektar. När maximiarealen genom gruvlagen höjdes till 16 hektar, anfördes som huvudmotiv önskemålet att en fyndighet av normal storlek borde kunna rymmas inom ett utmål — varigenom det administrativa arbetet skulle minska både för myndigheterna och gruvföretagen — och behovet av utrymme för anläggningar som erfordrades för driften samt behovet av bättre skydd för malmens donlägiga fortsättning mot djupet. Erfarenheten har visat att maximiarealen 16 hektar inte uppfyller dessa krav. Utmålen måste fortfarande i betydande utsträckning utläggas i sammanhängande utmålsfält. De omkring 900 utmålsenheter — bestående av enstaka utmål eller sammanhängande utmålsfält — på vilka såsom tidigare redovisats landets utmålsbestånd den 1 jan. 1963 var uppdelat, var vid nämnda tidpunkt fördelat på olika arealklasser på sätt som framgår av tabell 18. Av tabell 18 framgår att 57,5 % av samtliga utmålsenheter faller inom storleksklassen 0—16 hektar. Dessa utmålsenheter representerar dock endast cirka 12 % av den sammanlagda utmålsarealen. Inom storleksklassen 32—50 hektar och klasserna därunder ryms cirka 80 % av samtliga utmålsenheter och cirka 30 % av den sammanlagda arealen. Medelarealen för samtliga utmålsenheter utgör 38,5 hektar. BeSOU 1969: 10

Tabell 18. Utmålsenheternas fördelning på arealklasser.1 Storlek hektar

Beräknad medelarea hektar

Utmålsenh . pr storleksklass % Ackum. Antal %

Summa hektar

%

0—16 16—25 25—32 32—50 50—100 100—150 150—200 200—

8 20,5 28,5 41 75 125 175

530 70 51 84 113 37 15 24

57,5 7,6 5,5 9,1 12,1 4,0 1,6 2,6

4 240 1 435 1 453 3 444 8 475 4 625 2 625 9 321

11,9 4,0 4,1 9,6 23,8 13,0 7,4 26,2

—

57,5 65,1 70,6 79,7 91,8 95,8 97,4 100,0

Ackum.

% 11,9 15,9 20,0 29,6 53,4 66,4 73,8 100,0

35 618

924 Tabell 19. Storleken av utmålsenheter i arbete 1955—1964. Storlek hektar

Total areal

Utmålsenheter antal

%

ack. %

hektar

%

ack. %

0—16 16—25 25—32 32—50 50—100 100—150 150—200 200—

7 3 5 13 30 15 6 14

7,6 3,2 5,4 14,0 32,3 16,1 6,4 15,0

7,6 10,8 16,2 30,2 62,5 78,6 85,0 100,0

75 71 142 514 2 074 1 755 1 031 5 888

0,7 0,6 1,2 4,5 17,9 15,2 8,9 51,0

0,7 1,3 2,5 7.0 24,9 40,1 49,0 100,0

Summa Medelarea

93 Medelarea hektar 10,7 23,6 28,4 39,5 69,1 117,0 171,8 420,6

11550 124,2

träffande utmålsenheter som var i arbete 1955—1964 (tabell 19) blir motsvarande siffror helt naturligt andra. Av dessa utmålsenheter ryms blott 7,6 % av antalet enheter och 0,7 % av enheternas areal inom storleksklassen 0—16 hektar. Inom storleksklassen 32—50 hektar faller cirka 30 % av antalet enheter och 7 % av enheternas sammanlagda areal. Medelarealen för dessa utmålsenheter utgör 124,2 hektar. Som betonats i det föregående bör vid bestämmande av utmålsstorleken särskild vikt fästas vid att skydd kan beredas mal-

mernas donlägiga fortsättning på djupet. Gruvlagens bestämmelser att utmålets längd inte får överstiga dubbla bredden ger tillräckligt skydd i nämnda avseende för det fall att malmens längd ej överstiger utmålets minimibredd men är inte lämpade för malmer med stor längd och därvid vanligt större djupgående. Skyddseffekten vid olika utmålsarealer och olika proportioner mellan längd och bredd illustreras i tabell 20. I samtliga där angivna fall har utmålet lagts med sin längdaxel vinkelrätt mot malmens strykning ( =

Fältindelningen grundar sig på bergmästarämbetenas utmålsmatriklar eller på förslag av bergmästarna i samband med upprättandet av utmals- och fältkort för utredningens räkning. Inom gruppen över 200 hektar förekommer en del fält som i matriklarna av historiska skäl redovisats med olika namn men som geografiskt och brytningstekniskt hör nära sam-

man och därför redovisats som en enhet. Någon granskning av primärmaterialet med hänsyn till sambandet mellan de ingående malmkropparna har icke gjorts. Fördelningen på arealklasser kan med denna metod bli något missvisande, men sammanställningen torde dock ge en i huvudsak rättvisande bild av storleksförhållandena.

SOU 1969: 10

malmkroppens längdutsträckning i horisontalplanet, se not s. 89), och av utmålet har för schakt och ovanjordsanläggningar reser-

verats en 200 m. bred malmfri remsa efter den ena kortsidan, vilket torde motsvara det maximala behovet vid en medelstor gruva.

Tabell 20. Utmalets areal

Förhållandet

längd:bredd meter

Skydd mot djupet vid stupningen Skydd 60° 45° vertikalt djup meter

16 hektar

2:1 3 1 4 1 2 1 3 1 4 1 2 1 3 1 4 1

566:283 693:231 800:200 800:400 978:326 1 128:282 1 000:500 1 224:408 1 412:353

634 854 1 039 1 039 1 348 1 607 1 386 1774 2 099

32 hektar 50 hektar

366 493 600 600 778 928 800 1 024 1212

Det stora flertalet svenska malmer har !80 % av samtliga utmålsenheter i landet en sidostupning överstigande 45° från horiinom arealstorleken 50 hektar. Begränsas ursontalplanet räknat. Undantag utgör bl. a. valet till utmålsenheter i drift är procenttalet de till yngre sedimentformationer knutna utmål inom nämnda storleksklass alltjämt så malmerna (Laisvalltyp), som ligger nästan högt som 30. Beträffande lämplig utmålshorisontellt, samt ett mindre antal urbergs- istorlek i framtiden har utredningen vidare malmer med flack stupning. Malmaxelns 1beaktat att den tekniska utvecklingen går längd i stupningsriktningen och därmed även imot brytning i större enheter samt att i fråga djupgåendet varierar inom vida gränser. Som <om malmernas donlägiga fortsättning på djuen regel med många undantag kan uppstäl- ]pet nuvarande maximiareal om 16 hektar är las att beträffande vissa vanliga malmtyper 1helt otillräcklig som skydd för en malm längden i stupningsriktningen ökar med imed normalt förekommande sidostupning längden i horisontalplanet 1 . Efter hand som (och måttligt djupgående. Utgår man i sistgruvbrytning och borrningar nått större djup inämnda hänseende från att ett utmål bör har det visat sig att malmernas djupgående 1kunna skydda en 45° stupande malm till kan vara betydande. Kirunavaara är känt 31 000 m djup, fordras vid förhållandet 3:1 genom borrhål ned till 1 000 m djup, och ett imellan längd och bredd en utmålsareal i antagande att malmen fortsätter till 1 500 å sstorleken 50 hektar. Vid proportionerna 4:1 2 000 m torde inte vara orealistiskt. Även eerhålls vid samma areal och stupning skydd åtskilliga av de mellansvenska sedimentära ttill cirka 1 200 m djup. malmerna samt vissa tektoniskt starkt påUtredningen har med beaktande av anverkade malmkroppar torde fortsätta till fförda omständigheter antagit att en maximi1 000 m djup eller mer. Någon maximi- aareal för utmål om 50 hektar är lämplig gräns för djupgåendet kan inte anges. Med rmed hänsyn till vanlig storlek hos fyndighehänsyn till att borrningar från dagen för 1 Enligt en 1915 publicerad undersökning av malmblottning på stort djup både är vanskmalmens djupgående beräknades på grundval liga och mycket dyrbara torde man emellerav uppgifter om 453 mellansvenska järntid kunna räkna med en ekonomisk gräns malmsgruvor längden på den nedåt riktade malmaxeln till 2,35 gånger malmens största vid förslagsvis 1 000 m, under vilken någon horisontella längd. Vid begränsning av beräkrisk för intrång från konkurrerande inmutningen till malmer med högst 50 m längd ningar knappast föreligger. blev motsvarande förhållande 3,55. Relationstalet sjunker vid ökad storlek på malmen. Som visats i det föregående ryms cirka (B. Högbom, Teknisk tidskrift 1915). 190

SOU 1969: 10

terna och gruvdriftens behov. Möjlighet ges att skydda en stor, medelbrant stupande fyndighets donlägiga fortsättning på djupet utan dubblering av utmålen. Den nya maximiarealen möjliggör vidare en rimlig minskning av antalet utmål, varigenom såväl myndigheternas som gruvägarnas arbete med administration och kontroll kan minskas väsentligt. Beträffande utmålets form gäller för närvarande att utmål, där ej annat påkallas av förhållandena, skall begränsas av räta linjer och vara fyrsidigt med räta vinklar samt att utmålets längd inte får överstiga dubbla bredden. Enligt utredningens mening bör, med bibehållande av möjligheten till undantag i särskilda fall, vissa begränsningar beträffande utmålets form alltjämt gälla. Ett borttagande av kravet att utmål i princip skall begränsas av räta linjer skulle försvåra gränsernas inmätning och markering. Att gränserna dras som räta linjer är vidare nödvändigt om de såsom föreslås i annat sammanhang skall kunna fixeras genom angivande av hörnpunkternas koordinater. Däremot synes kravet på räta vinklar kunna slopas och en uppmjukning kunna ske i fråga om proportionerna mellan längd och bredd. Genom den föreslagna bestämmelsen att utmål skall vara fyrsidigt och begränsas av parallella räta linjer, vilkas längd ej får överstiga fyra gånger utmålets bredd, mätt vinkelrätt mot linjerna, erhålls ökade möjligheter att anpassa utmålet efter sido- och fältstupningen samt till behovet av malmfritt område för schakt och ovanjordsanläggningar. Samtidigt förebyggs utläggande av mycket smala eller eljest från praktisk synpunkt olämpligt formade utmål. Allmänt tjänar de kvarvarande bestämmelserna som ett stöd för bergmästaren vid utmålsläggningen. Bestämmelsen i tredje stycket är föranledd av förslaget att dispens för inmutning inom statsgruvefält skall kunna begränsas till att avse fyndighet av visst slag. Se härom vid 2 kap. 2 § första stycket 1. 21 §. Paragrafen har motsvarighet i 31 § i gällande lag. SOU 1969: 10

Enligt nämnda stadgande skall sådant inmutningshinder enligt 5 § gruvlagen som fanns redan då mutsedeln utfärdades även utgöra hinder för utmals utläggande, om hindret alltjämt föreligger vid utmålsförrättningen. I fråga om hinder som uppstått först efter mutsedelns utfärdande — exempelvis utläggning av statsgruvefält eller uppförande av bostadshus — gäller att de i princip saknar betydelse för utmålets utläggande. Undantag utgör dock annan inmutning eller annat utmål, som tillkommit efter den ifrågavarande inmutningen. Har sådan inmutning tillkommit, får man inte utan medgivande av innehavaren inkräkta på inmutningen i vidare mån än som erfordras för att utmålet skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer som tangerar den till grund för utmålet liggande inmutningscirkeln. Vidare får redan utlagt utmål inte till någon del tas i anspråk. Genomförs de föreslagna bestämmelserna om inmutnings- och utmålsområdenas form och storlek kan berörda bestämmelser i 31 § gruvlagen inte bibehållas oförändrade. Vid övervägandet av lämpliga regler i ämnet synes anledning finnas att göra åtskillnad mellan hinder inom och utanför området för den inmutning, på vilken utmålsansökningen grundas. Beträffande det inmutade området synes i princip alltjämt böra gälla att hinder som förelåg vid mutsedelns utförande — men däremot ej senare tillkomna hinder — också skall utgöra hinder för utmålsläggning. De situationer som behandlas i första stycket avser främst fall där vid inmutningen föreliggande hinder på grund av att det ej observerats eller av annan anledning inte — ehuru gällande — föranlett att undantag för området i fråga uttryckligen gjorts vid mutsedelns utfärdande. — Har påbörjad förrättning undantagsvis uppskjutits till senare dag, bör givetvis förhållandena den dagen vara avgörande. I andra stycket behandlas frågan om hinder för utläggande av utmål utanför det inmutade området. En följd av de nya reglerna om inmutning och utmål är att utmål kan komma att sträcka sig långt utanför in191

mutningsområdet. Ä andra sidan medför den omständigheten att inmutningsområdets maximiareal blir dubbelt så stor som utmålets att utmålet mycket ofta torde komma att rymmas inom inmutningsområdets gränser. Utredningen har ansett att problemet om hinder vid utmålsläggning utanför det inmutade området rationellast löses så, att förhållandena vid den tidpunkt då utmålsansökningen inges blir avgörande på det sättet, att avseende fästes vid alla då existerande hinder oberoende av när de tillkommit, förutsatt att hindret alltjämt består vid förrättningen. Det sagda skall gälla såväl nya inmutningar som andra tillkomna hinder. Ommutningsförbud bör dock inte i detta fall utgöra hinder mot utmålsläggning, eftersom de skäl som föranlett förslaget om ommutningsförbud i allmänhet ej torde ha relevans i förevarande situation. Beträffande konkurrerande inmutningar krävs som komplettering en bestämmelse att ansökan om utmål eller om utvidgning av utmål från och med den dag ansökningen inkom till bergmästaren skall gälla som inmutningshinder, i den mån det av ansökningen omfattade området anvisas såsom utmål eller för utvidgning. I annat fall skulle området efter utmålsansökningen kunna spärras genom främmande inmutningar. En regel i ämnet har upptagits i 2 kap. 2 § första stycket 10. I förening med bestämmelserna om hinder mot utmålsläggning i förevarande paragraf innebär sagda regel också att, om två ansökningar om utmål berör samma område, företräde skall ges åt den först inkomna ansökningen.

den ansökan om utmål eller om utvidgning av utmål som konstituerar zonen. 22 §. Paragrafen motsvarar 32 § i gällande lag. Kravet på stakning och rösning av utmålsgränser har särskilt i fråga om utmål som lagts i starkt kuperad terräng eller i svårtillgängliga områden vållat betydande kostnader för utmålsinnehavarna och tidsödande kontrollmätningar under utmålsförrättningen. Vid utmålsläggning på vattenområde kan stakning och rösning över huvud inte ske. Betydelsen av att utmålens gränser markeras synligt på marken är begränsad bl. a. med hänsyn till att utmålsläggningen som sådan inte medför någon inskränkning i markägarens rätt att förfoga över markytan. Som berörts i det föregående är det väl sörjt för att markägarna får underrättelse om utmålsförrättningen, vid vilken utmålets läge anges. Om säkra uppgifter angående gränserna finns tillgängliga på bergmästarämbetena, synes det varken ur myndigheternas synpunkt eller med hänsyn till gruvföretag, jordägare eller andra berörda parter finnas anledning att upprätthålla krav på att utmålsgränserna skall stakas och rosas. Utredningen föreslår därför att nuvarande bestämmelser i nämnda hänseende ersätts med föreskrift att utmålets hörnpunkter skall anges med koordinater i rikets allmänna koordinatnät eller ett lokalt koordinatsystem, hänförligt till två noggrant beskrivna fixpunkter. Dessa skall givetvis vara förankrade i marken på ett betryggande sätt.

En konkurrenssituation som inte löses genom de nu behandlade reglerna kan uppkomma, om flera samma dag inkommer med ansökningar om utmål eller utvidgning av utmål vilka helt eller delvis avser samma område. Utredningen föreslår att denna säkerligen sällan uppkommande konfliktsituation löses i enlighet med reglerna i tredje stycket.

Nuvarande bestämmelse angående redovisning i förekommande fall av olika jordägares ägoområden inom utmålet har överflyttats till den föreslagna gruvkungörelsen (9 § tredje stycket).

Som framgår av specialmotiveringen till reglerna om skyddszon i 2 kap. 2 § första stycket 11 avses att skyddszon i konkurrenshänseende skall likställas med det utmål eller

23 §. Paragrafen motsvarar 33 § i gällande lag. Enligt sistnämnda stadgande får sökanden

192 Beträffande mark som tas i anspråk inom eller utom utmål enligt 23 eller 24 § finns ej anledning att efterge nu gällande krav på utstakning.

SOU 1969: 10

själv bestämma hur stort område inom utmålet som han vill ta i anspråk för arbetet ovan jord. Denna grundsats bör enligt utredningens mening i princip alltjämt upprätthållas. Bestämmelserna om ersättning med 50 % förhöjning torde vanligen utgöra tillräcklig garanti för att onödigt stora områden ej tas i anspråk. Särskilt i betraktande av den förslagna ökningen av utmals maximistorlek från 16 till 50 hektar samt de nya reglerna om statens skyldighet att genast erlägga den på kronoandelen belöpande andelen av marklösenkostnaderna m. m. vid utmålsläggningen har utredningen emellertid ansett det befogat att införa någon slags spärr mot alltför vidsträckta krav från sökandens sida. I detta syfte har i första stycket införts en möjlighet för förrättningsmannen att anvisa mindre område än sökanden föreslagit, såvida det är uppenbart att viss mark ej behövs för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. Liksom för närvarande avses att även sökanden tillhörig mark skall anvisas för ändamål varom nu är fråga. I dylika fall finns uppenbarligen särskild anledning till officialprövning med hänsyn till de nya kronoandelsreglerna. I praktiken är det ej ovanligt att anvisande av mark inte sker vid utmålsläggning utan först vid en senare förrättning. Någon ändring av denna praxis synes ej påkallad. Ofta torde det vara svårt att överblicka behovet av mark för arbetet ovan jord redan vid utmålsförrättningen, eftersom lång tid kan förflyta mellan utmålsläggningen och upptagande av gruvdrift. 24 §. Paragrafen har motsvarighet i 34 § i gällande lag. I stadgandet har inte upptagits någon motsvarighet till de i sistnämnda paragraf intagna förbehållen beträffande anvisande av mark för elektrisk kraftledning och anläggning av järnväg för allmän trafik. Även i andra än dessa fall förekommer att åtgärder i samband med gruvdriften kräver tillstånd enligt annan lagstiftning än gruvlagen liksom att tvångsrätt kan medges i samband SOU 1969: 10

med sådant tillstånd, utan att förbehåll härom gjorts i gruvlagen. Som exempel må nämnas att gruvinnehavare i samband med tillstånd enligt vattenlagen att utsläppa avloppsvatten från gruvanläggning kan berättigas att ta i anspråk annans mark för uppförande av reningsanläggning. Normalt torde en gruvinnehavare inte önska lösa mark för elektrisk kraftledning, om han inte först utverkat tillstånd enligt 1902 års lag innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Om han likväl i något fall skulle vilja lösa mark för ändamålet enligt gruvlagen — t. ex. för att vinna snabbare handläggning av ersättningsfrågan — och tillstånd enligt 1902 års lag sedan lösen skett vägras, finns enligt utredningens förslag möjlighet för gruvinnehavaren att avstå marken till förre ägaren. Utredningen har ansett ifrågavarande bestämmelser kunna utmönstras såsom praktiskt betydelselösa. 25 §. Paragrafen motsvarar 35 § första punkten i gällande lag. Enligt gruvlagen kan bergmästarens bestämmande av försvarsavgift överklagas1. Anledning att ändra på denna ordning synes ej föreligga. Med hänsyn härtill bör regeln om fastställande av försvarsavgift enligt utredningens mening alltjämt ha sin plats i lagen. Bestämmelserna om underrättelse till jordägarna föreslås däremot bli överförda til! tillämpningskungörelsen (10 §). Enligt sista punkten i 35 § gruvlagen finnes möjlighet att när fråga är om mark, som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, sända meddelande om försvarsavgift antingen till den som förvaltar samfälligheten eller till en av delägarna. Denna bestämmelse föreslås utgå med hänsyn till reglerna om delgivning med samfällighet i förslaget till delgivningslag. Enligt dessa regler får i här avsett fall handling överbringas till ledamot i styrelse eller förvaltare av samfällighetens angelägenheter. Dessa regler torde utan vidare kunna tillämpas analogt i fråga om underrättelser som ej behöver del1

Digman s. 242 f.

ges. Styrelse eller förvaltare torde praktiskt taget alltid vara utsedd, när antalet delägare inte är obetydligt. Jordlösen och annan

ersättning

26 och 27 §§. Paragraferna motsvarar 36 och 37 §§ i gällande lag. Vad i paragraferna föreskrivs för det fall att fastighet besväras av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt avses även gälla när fastighet besväras av återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller rätt till avkomst eller annan förmån. Se härom vid 14 kap. 7 §. 28 §.

Paragrafen motsvarar 38 § första punkten i gällande lag. Att beslut i fall varom är fråga i paragrafen skall fattas av bergmästaren och gode männen gemensamt följer av 10 och 11 §§. Fastställs ersättning i enlighet med överenskommelse mellan parterna, avses som nämnts vid 10 § att medverkan av gode män inte skall vara obligatorisk. 29 §. Paragrafen motsvarar 39 § i gällande lag. Förrättningskostnader 30 §.

Paragrafen har motsvarighet i 21 § 4 mom. samt 26 § tredje stycket gällande lag. Enligt nuvarande ordning är sökanden skyldig att ersätta kostnaderna för förrättningsmännens inställelse. Gode män åtnjuter enligt kungörelse den 22 april 1960 ersättning efter samma grunder som god man vid lantmäteriförrättning. Skäl kan anföras för att kostnaderna för förrättningsmännens inställelse i likhet med vad som i lagrådsremissen av förslaget till fastighetsbildningslag (s. 94) förordas beträffande gode män vid lantmäteriförrättning helt skall betalas av statsmedel. Genomförs en sådan ordning, torde det bli ofrånkomligt att kompensera statsverkets kostnader genom in-

förande av en särskild taxa, enligt vilken avgifter skulle erläggas för förrättningar enligt gruvlagen. Kostnaderna för förrättningsmännens inställelse varierar starkt. Medan exempelvis en utmålsförrättning i Falun kan hållas praktiskt taget utan att några resekostnader uppkommer för förrättningsmännen, förekommer det i fjälltrakterna ej sällan att förrättningsstället är beläget på en plats till vilken transport med helikopter måste användas. I dylika och liknande fall är det nuvarande systemet utan tvivel ägnat att underlätta anordnadet av gemensamma transporter och därmed att nedbringa de totala kostnaderna för förrättningen. Svårigheter torde föreligga att konstruera enhetliga taxor som ej leder till obilliga resultat. Utredningen har med hänsyn till det anförda ej ansett sig böra föreslå någon ändring av nuvarande ordning i ifrågavarande hänseende. Andra stycket har utformats efter förebild i 34 § i förslaget till fastighetsbildningslag. Som framgår av 11 § i förevarande kapitel avses att frågan om ersättning till sakkunnig skall prövas av bergmästaren ensam eller, i förekommande fall, av förrättningsmännen gemensamt. 31 §. Stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande lag1, upptar regler om rätt för sakägare till ersättning för kostnader i anledning av utmålsförrättning. Första stycket. I motioner vid 1963 års riksdag av herr Osvald (1:378) samt herrar Larsson i Umeå och Jönsson i Ingemarsgården (11:452) yrkades att riksdagen måtte hemställa hos Kungl. Maj:t om en översyn av nu gällande regler angående rättegångskostnader och deras fördelning vid ingrepp enligt gruvlagen. Kritik riktades i motionerna bl. a. mot att vid utmålsförrättning enligt gruvlagen ersättning icke utgår till sakägare för erforderlig juridisk och teknisk utredning. I utlåtande över motionerna hemställde tredje 1

21 § 4 mom. gruvlagen avser ej ersättning för sakägares inställelse och biträdeskostnader. Jfr regeringsrättens årsbok 1941 not. H 50. SOU 1969: 10

lagutskottet (1963:36) under hänvisning till att frågan omfattades av gruvrättsutredningens uppdrag att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet härmed. Remissbehandlingen av riksdagsmotionerna. De inledningsvis nämnda riksdagsmotionerna remitterades av tredje lagutskottet till vissa myndigheter och organisationer för yttrande. Bland remissinstanserna yppades delade meningar rörande behovet av den ifrågasatta lagändringen. Motionärernas yrkande biträddes av hovrätten för Övre Norrland, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) och Svenska samernas riksförbund samt — mindre bestämt — av kommerskollegium. Från remissvaren antecknas här följande. Hovrätten för övre Norrland konstaterade till en början att vid ersättningsfrågans avgörande av skiljemän (beträffande skador under undersökningstiden) ordalydelsen av 18 § gruvlagen inte torde lägga hinder i vägen för att tillerkänna den ersättningskrävande gottgörelse för kostnader, även om hans talan i huvudsaken helt eller delvis ogillas, medan skyldighet för den ersättningskrävande att ersätta motpartens kostnader kunde komma i fråga endast om han befanns ha påkallat förfarandet utan skäl. Denna reglering måste enligt hovrättens mening anses tillfredsställande. Beträffande kostnaderna för utmålsförrättning måste det enligt hovrättens mening i princip anses mindre tilltalande att den mot vilket ett tvångsförfarande av nämnd art företogs icke kunde få ersättning för kostnaderna för sin talan. Särskilt vid jämförelse med den reglering motsvarande spörsmål erhållit i 67 § expropriationslagen framstod gruvlagens ståndpunkt som otillfredsställande. Även i de fall, i vilka ersättningstalan fördes vid allmän domstol, blev den ersättningskrävande sämre ställd i fråga om möjligheterna till kostnadsgottgörelse än om ersättningen skolat bestämmas enligt expropriationslagen. Olägenheterna härav kunde emellertid i viss utsträckning elimineras genom att part, om förutsättningarna härför i övrigt var för handen, kunde erhålla fri rättegång. För övrigt syntes dessa spörsmål inte äga särskilt stor praktisk betydelse. Under tiden 1953—1962 hade i Västerbottens västra domsaga, Västerbottens norra domsaga och Gällivare domsaga inte handlagts något mål om ersättning för skada eller intrång, som uppstått efter utmålsförrättning. SOU 1969: 10

Kommerskollegium framhöll att frånvaron av bestämmelse om rätt till kostnadsersättning vid utmålsförrättning anslöt sig till den i vårt land gällande huvudregeln, att part i ett förvaltningsärende själv får stå för sina kostnader. Detta torde i sin tur sammanhänga med uppfattningen att parts utgifter i sådana ärenden vanligen är förhållandevis små. Stadgandena av motsatt innebörd i t. ex. expropriations- och vattenmål vore att betrakta som undantag från huvudregeln och grundade sig uppenbarligen på den omständigheten att i dylika mål kostnaderna lätt kunde bli avsevärda. Erfarenheten visade att utredning, avseende redan vid utmålsförrättningen förutsedda skador, vanligen icke åsamkade gruvinnehavarens motpart nämnvärda kostnader. Kommerskollegium fann inte särskilt starka skäl föreligga för bifall till den av motionärerna begärda översynen men förklarade sig icke vilja motsätta sig att frågan närmare undersöktes. Bergmästaiämbetet i västra distriktetbetonade att det på utmålsstadiet endast vore fråga om relativt små belopp och att värderingarna i regel följde fasta normer. De verkligt stora skadorna aktualiserades först därefter genom exempelvis utsläpp av avloppsvatten samt vägbyggen, varvid normalt allmän lag vore tilllämplig. RLF förklarade att förbundet under de senaste åren genom sin juridiska avdelning biträtt vid ett antal förrättningar enligt gruvlagen. Det hade därvid visat sig att frågor om ersättning för avstådd mark och intrång i olika avseenden medfört behov av juridiskt och tekniskt biträde på markägarsidan. Enligt förbundets mening rådde ej någon tvekan om att i fråga om rättegångskostnaderna samma regel borde gälla i gruvlagen som i expropriationslagen eller vattenlagen. Svenska samernas riksförbund ansåg att gällande ordning medför oskäliga och orimliga konsekvenser för samerna. Ersättning till sakägare för rättegångskostnader borde generellt utgå vid ingrepp enligt gruvlagen. Enligt Svenska gruvföreningens uppfattning förelåg icke tillräckligt bärande sakskäl för lagändring. Vid utmålsförrättning och lösen av mark enligt gruvlagen hade sökanden nämligen att inge utredning som underlag för sin ansökan. I den mån sakägarna önskade vidare teknisk och juridisk utredning ombesörjdes denna enligt gruvföreningen för samernas vidkommande av lappfogdarna och länsstyrelserna. Kammarkollegiet framhöll att det för kollegiet inte vore känt att nuvarande kostnadsersättningsregler i gruvlagen skulle för sakägare i allmänhet medföra sådan svårighet, att med principiell omprövning av desamma ej kunde anstå till dess besvärssakkunniga slutredovisat sina överväganden.

Regler om kostnadsersättning i annan lagstiftning angående tvångsförvärv. Enhetliga bestämmelser saknas i svensk rätt beträffande sakägares rätt till ersättning för kostnader i samband med tvångsförvärv. Nedan lämnas en redogörelse för vissa bestämmelser av intresse i förevarande sammanhang. Enligt lagen den 12 maj 1917 om expropriation gäller i fråga om rättegångskostnad i expropriationsmål att den exproprierande är pliktig att, i den mån ej annat föranleds av bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, ersätta motparten hans kostnader i expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens fördelning och eljest i anledning av expropriationen (67 § första stycket). Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i expropriationsmål i högre rätt gäller, med tillämpning i i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att den exproprierande, där ej annat föranleds av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, alltid själv skall vidkännas sina kostnader, liksom kostnad som åsamkas motpart genom att den exproprierande fullföljt talan (67 § andra stycket). Enligt 11 kap. 65 § vattenlagen den 28 juni 1918 gäller beträffande ansökningsmål i princip att sökanden, även om hans talan bifalles, skall åläggas att gottgöra motpart sådana kostnader i målet som prövas ha varit nödiga för tillvaratagande av hans rätt. Genom 11 kap. 65 § andra stycket ges möjlighet att ålägga svarandepart, som genom vårdslöshet vållat kostnad, att gottgöra sökanden därav föranledda utgifter. Beträffande kostnaderna i högre rätt gäller, såvitt angår bl. a. mål om byggande i vatten, vattenreglering och vattentäkt, enligt 11 kap. 106 § sista stycket samma princip som vid fullföljd av talan i expropriationsmål. I fråga om vissa ansökningsmål enligt vattenlagen gäller avvikande regler. Sålunda skall i mål enligt 7 eller 8 kap. (torrläggnings- respektive avloppsföretag) bestämmelserna i 10 kap. 79 § tredje stycket beträffande syneförrättning äga motsvarande tillämpning. I detta hänseende gäller att delägare icke är berättigad till ersättning för sin talans bevakande vid syneförrättningen. Har annan sakägare måst vidkännas särskild kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet eller eljest för bevakande av sin rätt, skall han i utlåtandet tillerkännas skälig gottgörelse därför. I fråga om företag enligt 8 kap. är sakägare, som fört talan allenast med hänsyn till befarad olägenhet genom förorening, berättigad till gottgörelse som nu sagts endast såframt sökanden påfordrat fastställande av ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit av betydelse för sakägaren att i ärendet bevaka sin rätt.

196 Enligt lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt prövas mål om sådan ersättning i första instans av fiskevärderingsnämnd (2 §). Beträffande rättegångskostnaderna gäller att kronan, i den mån ej annat föranleds av bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, skall ersätta sökanden hans kostnader i målet vid nämnden (4 §). Enligt lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar skall, om överenskommelse om ersättning för upplåtelse av mark till väg inte träffats, den som vill framställa ersättningsanspråk instämma sin talan till ägodelningsrätten. Väghållaren är pliktig vidkännas på ömse sidor uppkomna kostnader å målet såvitt inte ägodelningsrätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annorlunda (23 §). Föranleder vägs framdragande synnerligt men vid nyttjandet av fastighet, kan ägaren fordra att fastigheten skall lösas. Förklarar ägodelningsrätten väghållaren lösningspliktig, hänvisas parterna att ansöka om stämning hos expropriationsdomstolen, varvid expropriationslagens regler om kostnadsersättning blir tillämpliga (24 §). Vid lantmäteriförrättningar enligt jorddelningslagen har sakägare ej möjlighet erhålla ersättning för kostnader för tillvaratagande av sin rätt vid förrättningen. Detsamma gäller enligt förslaget till fastighetsbildningslag (departementschefen har vid lagrådsremissen av detta förslag anfört att en särskild regel om ersättning för kostnader i förrättningsinstansen inte är önskvärd främst av det skälet, att regeln skulle motverka den koncentration till domstolen av de enskilda sakägarnas bevisning som anses böra eftersträvas). I lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar är förfarandet utformat på olika sätt beroende på om fråga är om väg inom område med tätare bebyggelse (3 kap.) eller icke (2 och 4 kap.). I båda fallen handläggs ärendet till en början vid förrättning. Bestämmelser om rätt till kostnadsersättning vid sådan förrättning finns ej. Besvär över förrättningen handläggs i ärende enligt 3 kap. hos länsstyrelsen men eljest av ägodelningsrätten. För vägfrågor som på detta sätt kommer under ägodelningsrättens prövning gäller rättegångsbalkens allmänna regler om rättegångskostnad i tvistemål. Är 3 kap. tillämpligt skall ersättningsfrågan genom stämning hänskjutas till ägodelningsrätten. Om kostnaderna i denna rättegång föreskrivs att vägsamfälligheten skall vidkännas såväl sina egna som motpartens rättegångskostnader, såvida ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna (86 §). Denna princip synes gälla i alla instanser. Enligt naturvårdslagen den 11 december 1964 förutsätts att frågor om ersättning på grund av tvångsåtgärder enligt lagen i första hand löses genom förhandlingar mellan länsstyrelsen och SOU 1969: 10

vederbörande sakägare. Har överenskommelse ej träffats, åligger det den som påkallar ersättning att inom viss tid väcka talan mot kronan vid expropriationsdomstolen (33 §). Härvid skall kronan vidkännas på ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt inte domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annat (36 § andra stycket). Inga allmänna författningsbestämmelser eller rättsgrundsatser finns som öppnar möjligheter för enskild part att av det allmänna erhålla ersättning för sina kostnader hos statlig eller kommunal myndighet i förvaltningsärende. I vissa — sällan förekommande — förvaltningsärenden, där enskilda parter med motsatta intressen uppträder, har regeringsrätten tillerkänt vinnande enskild part kostnadsersättning från tappande enskild part. Sammanfattningsvis synes praxis ge vid handen att regeringsrätten ej följer en huvudregel motsvarande den i 18:1 rättegångsbalken stadgade, att tappande part skall ersätta vinnande part hans rättegångskostnad. Kostnadsfrågorna synes snarare bliva diskretionärt bedömda. Besvärssakkunniga har i sitt betänkande »Lag om förvaltningsförfarandet» (SOU 1964:27) framlagt vissa förslag till regler om kostnader i förvaltningsärende. Som huvudregel föreslås att för part uppkommande kostnader i förvaltningsärende skall bestridas av parten själv, såvida ej annat följer av vissa undantagsbestämmelser. Beträffande ärende som väsentligen avser tvist mellan enskilda parter föreslås, att part skall kunna åläggas att helt eller delvis ersätta motparts kostnad, varvid bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken skall lända till efterrättelse i tillämpliga delar (19 kap. 3 §)\ Sedermera (1968) har åt utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden uppdragits att utreda och göra en samlad bedömning av frågorna om kostnaderna i förvaltningsförfarandet, om rättshjälp i förvaltningsärenden samt om förordnande av offentligt biträde åt part i vissa sådana ärenden (direktiv: riksdagsberättelsen år 1969 Ju 56). Förslag i ämnet torde kunna väntas tidigast 1970. Utredningens förslag. Enligt gruvlagen kan innehavare av gruvrätt tvångsvis mot ersättning ta i anspråk mark ovan jord som erfordras för undersökning och bearbetning. Att jordägaren och andra sakägare hittills inte haft rätt att få ersättning för kostnader för bevakande av sin rätt vid utmålsförrättning torde bl. a. ha samband med att jordägaren tidigare haft möjlighet att själv ta del i gruvföretaget. Även den omständigheten att skadorna i allmänhet varit obetydSOU 1969: 10

liga torde ha spelat in. Alltjämt har jordägaren genom rätten till avgäld och del av försvarsavgiften visst intresse i saken. Vidare bör nämnas att lösen och ersättning i princip utgår med 50 % förhöjning. Slutligen har utmålsförrättningen delvis karaktären av ett förvaltningsärende. Beträffande dylika ärenden är parts rätt till kostnadsersättning som förut framgått starkt begränsad. De speciella förmåner som enligt gruvlagstiftningen tillförsäkrats jordägaren kan enligt utredningens mening numera knappast anses så betydande att denne på grund därav ej bör äga rätt till gottgörelse för kostnader i samband med utmålsförrättning. Innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken, t. ex. samerna, åtnjuter ej jordägaravgäld. Rätt till 50-procentig förhöjning vid skadeersättning föreligger även enligt vattenlagen utan att detta påverkar rätten till kostnadsersättning. Även om uppkommande markintrång i allmänhet är obetydligt kan dock i en del fall ganska omfattande anspråk aktualiseras. Prövningen av ersättningsfrågor synes principiellt ha samma judiciella karaktär som motsvarande avgöranden enligt annan expropriativ lagstiftning. Utredningen anser övervägande skäl tala för att en sakägare i princip bör vara berättigad till gottgörelse för kostnad som han fått vidkännas för att tillvarataga sin rätt vid förrättningen. Frågan har emellertid flera aspekter. Markägare och andra rättsägare beträffande mark som berörs av utmålsansökan har i allmänhet mycket små möjligheter att påverka själva utmålsläggningen. Även om ianspråktagande av mark inom eller utom utmålet inte begärs, har han givetvis giltig anledning att personligen eller genom ombud på platsen inställa sig vid förrättningen, men i allmänhet är det då opåkallat att anlita tekniskt eller juridiskt biträde. Begär sökanden att få ta i anspråk mark ovan jord kan det naturligtvis i en del fall bli fråga om besvärliga värderingsspörsmål. Stundom kan markägaren ha anledning motsätta sig att viss mark inom eller utom utmålet löses 1

SOU 1964:27 s. 43 och 683 ff.

(23 och 24 §§). Det kan emellertid antagas att marklösenfrågorna i det stora flertalet fall alltjämt kommer att vara av enkel beskaffenhet. Enligt utredningens mening finns viss risk för att en generell rätt till kostnadsersättning vid förrättning i en del fall skulle föranleda med hänsyn till omständigheterna obefogade eller onödigt vidlyftiga utredningar m. m. De skäl som ovan antagits ligga bakom den nuvarande ordningen i fråga om sakägares kostnader vid utmålsförrättning har inte helt förlorat sin betydelse. Vid övervägande av det anförda har utredningen föreslagit att sökanden skall vara skyldig att gottgöra annan sakägare kostnader som denne fått vidkännas för bevakande av sin rätt vid förrättningen med den modifikationen att förrättningsmännen skall kunna förordna annorlunda om det finnes skäligt med hänsyn till omständigheterna. Sistnämnda förbehåll har utformats i analogi med liknande bestämmelser i väglagen, lagen om enskilda vägar och naturvårdslagen. Av 10 och 11 §§ följer att frågor om ersättning för sakägares kostnader vid utmålsförrättning avgörs av bergmästaren och gode männen, om sådana biträder vid förrättningen, men annars av bergmästaren ensam. Vid bedömningen av fråga om viss kostnad skäligen varit påkallad för tillvaratagande av sakägares rätt är det som framgått av det anförda av betydelse huruvida sökanden vid utmålsläggningen skall ta i anspråk mark ovan jord. Med hänsyn härtill bör såväl i utmålsansökningen som i kungörelsen om förrättningen anges i vilken utsträckning sökanden ämnar ta i anspråk sådan mark. Underlåtenhet att i ansökningen tydligt ange sådan mark bör medföra den påföljden att marken inte får anvisas vid utmålsförrättningen utan medgivande av vederbörande sakägare. Föreskrifter i nämnda hänseenden har intagits i 4 kap. 2 § andra stycket samt 6 § första stycket. Staten skall givetvis inte i förevarande sammanhang betraktas som sakägare enbart på grund av rätten till kronoandel. Fullföljs talan mot beslut vid förrättning

hos allmän domstol, gäller för närvarande i fråga om rättegångskostnaderna i målet de allmänna reglerna i 18 kap. rättegångsbalken. I detta avseende är sålunda den ersättningsberättigade för närvarande sämre ställd än sakägare i vattenmål och expropriationsmål. Det synes följdriktigt att en förbättring av sakägarnas ställning genomförs även såvitt nu är i fråga. Med hänsyn till den prövning som förutsätts ha ägt rum vid utmålsförrättningen bör reglerna härvidlag enligt utredningens mening utformas i analogi med expropriationslagens och vattenlagens bestämmelser om kostnadsersättning i högre rätt. Vid angivna ställningstagande har inte bortsetts från att vid allmän domstol kan föras talan även mot vissa vid utmålsförrättning träffade avgöranden som rör annat än lösen och ersättning. I 41 § 2 mom. gruvlagen ( = 1 2 kap. 4 § i utredningens lagförslag) nämns det fallet att utmål utlagts över ett äldre utmål som alltjämt äger bestånd. Sådana fall torde dock vara sällsynta, och utredningen anser anledning saknas att med hänsyn till dessa göra undantag från de föreslagna reglerna för kostnadsersättning. I mål enligt 39 § gruvlagen ( = 4 kap. 29 § i lagförslaget) om ersättning för sådan efter utmålsförrättning uppkommen skada, som inte förutsetts vid förrättningen, tillämpas nu rättegångsbalkens regler om rättegångskostnad. Uppkommer efter expropriation fråga om ersättning för skada eller intrång, som uppstått efter expropriationsmålets slutliga avgörande och ej kunnat förutses i målet, äger enligt 34 § andra stycket expropriationslagen bestämmelserna i nämnda lag ej tillämpning. I sådant fall får ersättningstalan föras vid allmän domstol, varvid liksom i det i 39 § gruvlagen avsedda fallet allmänna regler om rättegångskostnad tillämpas. Beträffande skador som inträffat efter utmålsläggningen torde ofta finnas utrymme för tvekan huruvida skadan är ersättningsgill såsom uppkommen »till följd av utmålsläggningen» eller om ersättningsfrågan skall bedömas enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. I förstnämnda fall torde ersättningen skola beräknas med SOU 1969: 10

50 % förhöjning. Utredningen anser sig mot bakgrunden av det anförda inte böra förorda någon ändring av gällande regler på nu ifrågavarande punkt. Ej heller finns enligt utredningens mening anledning att vidtaga ändring av nuvarande regler beträffande kostnadsersättning i samband med skador genom arbete under undersökningstiden. Begär den ersättningsberättigade skiljeförfarande, får hans intressen i fråga om kostnadsersättning anses tillräckligt tillgodosedda genom bestämmelserna i 3 kap. 7 § lagförslaget. Har tvist i ersättningsfråga ej hänskjutits till skiljemän eller domstol, skall frågan avgöras vid utmålsförrättningen, varvid de av utredningen förordade kostnadsersättningsreglerna blir tilllämpliga. Vid angivna förhållanden synes ej erforderligt att införa specialreglering för det fall att den ersättningsberättigade föredrar att hänskjuta tvist om ersättning varom nu är fråga direkt till domstol. Beslut vid utmålsförrättning över vilka besvär skall anföras hos kommerskollegium torde mera sällan avse frågor vars utgång kan nämnvärt påverkas av markägarnas ståndpunkt. Fråga om rätt till kostnadsersättning i sådana ärenden vid processen hos kommerskollegium eller vid fullföljd av talan mot kollegiets beslut torde få avgöras efter samma grunder som vid förvaltningsärenden i allmänhet. Andra stycket. Återkallas en utmålsansökan sedan kallelse till förrättningen utfärdats bör det vara möjligt att inställa förrättningen. Om detta sker bör sakägare som i anledning av kungörelsen exempelvis verkställt utredning angående markskador ha möjlighet att få gottgörelse för sina kostnader av sökanden. För denna situation har i andra stycket efter mönster av 11 kap. 25 § vattenlagen införts en bestämmelse om rätt för sakägare att yrka ersättning för sina kostnader i ärendet vid allmän domstol. Återkallelse av utmålsansökan har hittills mycket sällan förekommit.

SOU 1969: 10

Förrättningens

avslutande

32 §. Paragrafen har motsvarighet i 40 § gruvlagen. Med hänsyn till att förrättningen normalt förutsätts bli genomförd i ett sammanhang synes meddelande av fullföljdshänvisning beträffande olika beslut, som meddelats under förrättningen, liksom hittills kunna anstå till förrättningens avslutande. Fullföljdshänvisningen knyts till ett särskilt avslutningsbeslut. Föreskriften härom har delvis utformats efter förebild i 4 kap. 29 § förslaget till fastighetsbildningslag. Att avslutningsbeslutet skall uppläsas för de närvarande följer av 18 § andra stycket. — Har förrättning, varunder vissa beslut meddelats, uppskjutits till senare dag, kommer fullföljdshänvisning beträffande dessa beslut att meddelas först sistnämnda dag. Några olägenheter av denna ordning, varigenom bl. a. erhålls gemensam utgångspunkt för klagotiden beträffande samtliga beslut under förrättningen, torde inte uppkomma i det fåtal fall där anledning att uppskjuta förrättning kan antas komma att föreligga. Sedan förrättningen avslutats skall bergmästaren såsom berörts vid 25 § sända meddelande angående försvarsavgiften till jordägarna. Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen (s. 162) bör även föreskrivas att meddelande om utmålsläggningen och utmålets belägenhet skall tillställas, förutom den myndighet som förvaltar statens gruvegendom, länsstyrelsen, vägförvaltningen, överlantmätaren och byggnadsnämnden. Bestämmelse härom — liksom om avsändande av motsvarande underrättelser vid utmals upphörande — har intagits i förslaget till gruvkungörelse (10 § första stycket resp. 11 §). Att meddelande om utmålsläggning även sänds till överlantmätaren synes lämpligt med hänsyn till den omfattande arkivering av uppgifter angående fastigheter som sker på länslantmäterikontoren och den centrala plats som upplysningskälla som dessa har. Önskvärt är att meddelandet intas i den vid kontoren förda förteckningen över förrättningsakter. Uppgifterna i dessa förrätt-

ningsakter registreras nämligen enligt vad utredningen inhämtat på kartor som fortlöpande förs vid kontoren. Uppenbarligen skulle det underlätta planmyndigheternas bedömningar, om på länslantmäterikontoren finns tillgängliga kartor som även avspeglar det aktuella utmålsbeståndet. I framtiden torde beslut om utmålsläggning och marklösen böra införas i det nya fastighetsregister som är under uppbyggnad enligt beslut av 1968 års riksdag. Utbetalning av

ersättningsmedel

33—35 §§. Paragraferna motsvarar 42—44 §§ i gällande lag. Vid förrättning enligt gruvlagen har parterna full frihet att överenskomma om ersättning för mark som upplåtits för gruvdrift eller därmed sammanhängande verksamhet. Här förekommer alltså inte, såsom enligt expropriationslagen, officialprövning beträffande frågan om den ersättningsberättigade uppgett sin rätt till förfång för innehavare av fordringsinteckning. Ej heller finns, såsom enligt vattenlagen, möjlighet för inteckningshavare att påkalla sådan prövning. Som skäl för gruvlagens ståndpunkt har åberopats att mark, för vilken skall utgå ersättning, i allmänhet är av relativt obetydligt värde (se NJA 1939 II s. 381). Som ett ytterligare skäl för att inte begränsa parternas frihet att träffa uppgörelse kan anföras att någon ersättning till markägare över huvud inte kommer i fråga då marken ägs av gruvinnehavaren. Även i detta fall kan dock, med de konsekvenser detta medför för inteckningshavarna, rätten till marken bli en integrerande del av gruvrätten (jfr lagrådets anförande återgivet i NJA II 1952 s. 245 ff). Med hänsyn till att parterna helt disponerar över ersättningens storlek är det anmärkningsvärt att nedsättning och utbetalning till fordringsägare av den vid förrättningen bestämda ersättningen är obligatorisk, om marken svarar för fordran och i 43 § fjärde stycket gruvlagen nämnt undantagsfall inte föreligger. En inteckningshavare kan alltså inte, vare sig före eller efter det nedsätt-

ning skett, med bibehållen inteckningsrätt medge att medlen betalas direkt till fastighetsägaren (jfr rättsfallet NJA 1930 s. 536). För att belysa den ståndpunkt gruvlagen sålunda intar beträffande inteckningshavares ställning må följande anföras om äldre rätt och frågans behandling vid förarbetena till gruvlagen. Enligt 1884 års stadga kunde nedsättning undvikas efter medgivande av samtliga inteckningshavare. Gruvlagstiftningssakkunniga ansåg att denna princip borde bibehållas. Därjämte föreslog de sakkunniga en uttrycklig bestämmelse att förutsättning för att en fördelning enligt utsökningslagen skulle komma till stånd var att inteckningshavarna ej medgivit markens ägare att lyfta för honom avsedd ersättning. Någon motsvarande regel upptogs ej i 1936 års departementsförslag. Beträffande fördelningsreglernas tillämpning upptog detta vidare ingen annan förutsättning än att marken svarade för fordran. Departementschefen anförde i anslutning härtill (prop. 1938:40 s. 148 f). Hithörande regler ha sin särskilda betydelse med hänsyn till inteckningsväsendet. De bilda tillsammans med liknande regler i andra lagar, såsom expropriationslagen, vattenlagen m. fl., ett visst system, som i fastighetskreditens intresse syftar till att skydda inteckningshavarna mot sådana åtgärder med avseende å fastigheten, varigenom inteckningshavarnas säkerhet skulle kunna minskas. Att inom området för en speciell näringslag sådan som gruvlagen bryta detta system torde knappast vara lämpligt. Tvärtom lärer en viss naturlig önskan om likformighet göra sig gällande, ett önskemål som med hänsyn till nu föreliggande smärre skiljaktigheter synes påkalla vissa jämkningar i annan riktning än den som i yttrandena åsyftas. Vad åter angår en eventuell förenkling av nämnda, ett flertal rättsområden berörda system, synes det uppenbart att frågan härom icke i förevarande sammanhang bör upptagas till behandling. Såsom sammanhängande med inteckningsväsendet i allmänhet torde denna fråga lämpligen böra bedömas i samband med den förut omförmälda utredningen rörande revision av jordabalken. I det förslag till ny jordabalk som nyligen varit föremål för lagrådsbehandling har i 6 kap. 14 § tagits upp regler, som gäller inteckningshavares möjlighet att avstå från sin SOU 1969: 10

rätt till betalning vid fördelning av medel genom myndighets försorg. Om reglerna genomförs kommer de att gälla också i fråga om medel som nedsatts enligt gruvlagen. Reglerna innebär att om rättsägare före fördelningen avstått från sin rätt till betalning så inverkar fördelningen inte på inteckningen. I fråga om gemensam inteckning krävs vissa ytterligare sakägarmedgivanden för att inteckningen skall kvarstå. Med hänsyn till att frågan om utbetalning direkt till fastighetsägaren sålunda kan väntas får en generell lösning i förslaget till jordabalk, synes inga särskilda regler i ämnet vara behövliga i den nya gruvlagen. Utredningen har övervägt om nedsättning skulle kunna underlåtas efter s. k. oskadlighetsprövning av bergmästaren och gode männen. Regler om sådan prövning har upptagits i andra liknande sammanhang, såsom jorddelningslagen (8 kap. 2 § sista stycket och 13 kap. 2 § sista stycket), lagen om vissa gemensamhetsanläggningar (36 § andra stycket) och det till lagrådet remitterade förslaget till fastighetsbildningslag (5 kap. 16 § första stycket). Bl. a. med hänsyn till att en sådan prövning synes falla utanför bergmästarens och gode männens kompetens har utredningen emellertid avstått från att i den föreslagna nya gruvlagen uppta regler angående prövning av nedsättningsskyldigheten. Genomförs förslaget till ny jordabalk, finns som nämnts en möjlighet att även då marken svarar för fordran undvika nedsättning och utbetala medlen direkt till fastighetsägaren, nämligen om vederbörande rättsägare lämnat medgivande på sätt anges i 6 kap. 14 § andra stycket i sagda förslag. Genom hänvisningen till expropriationslagen i 34 § har gruvlagens bestämmelser om fördelningen kunnat förkortas. Då regeln i 67 § expropriationslagen om kostnader ej torde innefattas i hänvisningen har särskilt utsagts att gruvinnehavaren skall ersätta kostnaderna vid fördelningen. I övrigt innehåller förevarande paragrafer inga sakliga ändringar av betydelse i förhållande till gällande rätt.

SOU 1969: 10

Förändringar med avseende på utmål 36 §. Stadgandet har överförts från 45 § gällande lag med vissa jämkningar samt med tillägg av en bestämmelse om avstående av tidigare löst mark inom eller utom utmål. Nuvarande bestämmelser om utvidgning och minskning av utmål synes i stort sett kunna tillämpas också på utmål som utläggs enligt de av utredningen föreslagna reglerna. Som utvecklats vid 20 § skall utvidgning och minskning av utmål kunna ske oberoende av om detta slutligen leder till att utmålet kommer att ligga utanför det inmutningsområde som låg till grund för utmålsläggningen. Reglerna om utmålets form och maximistorlek skall iakttas. För att utvidgning skall få ske krävs utredning om att utvidgningen är befogad med hänsyn till fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov på samma sätt som om det gällt att redan vid utmålsläggningen ta in området i fråga i utmålet. I konsekvens med förslaget att slopa bestämmelserna om rösning och stakning av utmål har ej upptagits någon motsvarighet till nuvarande bestämmelse om ny utstakning av utmals gränser. Har ett äldre utmals gränser blivit osäkra därför att utsatta rosen och skiljemärken under tidernas lopp försvunnit, bör fastställande av gränserna på det sätt som föreskrivs i 22 § kunna ske med utnyttjande av institutet reglering av utmals gränser, vilket bibehållits i förslaget. Gällande lag innehåller inga regler som gör det möjligt för en gruvägare att avstå från löst mark på annat sätt än genom att sona utmålet. Detta har från myndigheters och gruvföretags sida påtalats som en olägenhet. Det har förekommit att löst mark som ej längre behövts för gruvarbete ovan jord lämpat sig för annan användning, varvid svårigheter uppstått att arrangera önskad överföring av marken till annat rättssubjekt. Sådan överföring möjliggörs genom det föreslagna tillägget i första stycket 3. Enligt expropriationslagens bestämmelser om lösningsrätt till exproprierad egendom (68 §) kan fastighetsägaren kräva återlösen 201

av exproprierad egendom, om den ej kommit till användning för avsett ändamål och ändamålet är att anse som övergivet eller om den i väsentlig omfattning används för annat ändamål än det avsedda. Så länge ett utmål består låter det sig knappast sägas att ändamålet med en tidigare skedd markinlösen är övergivet, eftersom marken på nytt kan komma att behövas för gruvdriften. Det synes rimligt att gruvinnehavaren under den tid han enligt tidsbegränsningsreglerna har rätt att behålla utmålet ensam får avgöra, om tidigare löst mark skall avstås eller icke. Enligt förslaget skall därför endast gruvinnehavaren kunna ta initiativet till avstående av inlöst mark. Tvångsavstående av sådan mark mot gruvinnehavarens önskan förutsätts liksom för närvarande i speciella fall kunna ske med stöd av expropriationsrättsliga regler i andra lagar, i den mån förutsättningar härför föreligger. Ärende om avstående av löst mark skall anhängiggöras genom ansökan hos bergmästaren och handläggas vid förrättning. Avstås endast en del av ett tidigare inlöst markområde, skall den nya gränsen utstakas och inläggas på karta, vilken bifogas beslutet i ärendet. Marken tillfaller givetvis markägaren. Frågan om ersättning till gruvinnehavaren avses helt få bero på överenskommelse mellan parterna. I överenskommelsen bör även regleras frågor rörande anläggningar och annan gruvegendom som eventuellt kan finnas kvar på marken vid avståendet. De i andra stycket inskjutna orden »sedan undersökningstiden utgått» markerar att den s. k. inmutningsresten skall kvarstå till dess undersökningstiden utgått. Se härom vid 20 § (s. 188). Vid tillämpning av reglerna om tidsbegränsning av utmål avses identitet föreligga med det ursprungliga utmålet såtillvida, att giltighetstiden alltid räknas från utmålsläggningen oberoende av när utvidgning skett. De utökade möjligheterna att utvidga och minska utmål bör enligt utredningens mening även tillämpas på utmål som finns vid lagens ikraftträdande. Härigenom vinns

framförallt förbättrade möjligheter att skydda med äldre utmål belagda fyndigheters donlägiga fortsättning utanför nuvarande gränser. Ett särskilt problem i detta sammanhang utgör frågan huruvida rätt till kronoandel och jordägaravgäld skall inträda beträffande utmål som tillkommit före 1940 eller därmed rättsligt likställda utmål. För närvarande gäller att sådana äldre utmål får utvidgas till den i gruvlagen stadgade maximiarealen 16 hektar och att det utvidgade området därvid behåller sin ursprungliga karaktär såtillvida att reglerna om jordägarandel gäller i den del, varmed utmålet utvidgats enligt gruvlagens regler1. Åtskilliga omständigheter kan anföras till förmån för en fortsatt tillämpning av denna princip även beträffande de utvidgningar av äldre utmål som möjliggörs genom de av utredningen förordade reglerna. Medelarealen för samtliga utmål, som tillkommit före den 1 januari 1940 eller på grund av dessförinnan skedd inmutning, utgjorde den 31/12 1967 6,1 hektar. Omkring 9 0 % av dessa utmål ingår emellertid i sammanhängande utmålsfält med betydligt större yta. De möjligheter som kan ha funnits att genom utvidgning av äldre utmål eller läggande av nya utmål fånga in malmkropparnas mera flacka fortsättning utanför de ursprungliga utmålsområdena torde i allmänhet redan vara utnyttjade. En tillämpning av dessa regler på äldre utmål kommer därför knappast att aktualisera andra utvidgningar av dessa än sådana som syftar till att skydda malmernas donlägiga fortsättning på djupet. De malmtillgångar det härvid kan bli fråga om ligger på stort djup. Brytning kan knappast bli aktuell inom överskådlig tid. En rätt till kronoandel skulle inte gärna kunna utövas förrän brytningen nått ned till ifrågavarande del av malmen. För att få deltaga i brytningen av denna skulle staten bli nödsakad att ersätta gruvinnehavaren andel i ovanjordsanläggningarna och schakt till många hundra meters djup. De ekonomiska förutsättningarna för ett dylikt engagemang 1

Digman s. 291. SOU 1969: 10

från statens sida torde sällan vara gynnsamma. Mot det nu förda resonemanget kan främst anföras synpunkter av principiell natur. Med hänsyn till den fortgående avvecklingen av jordägarandelsinstitutet och de överväganden som ligger bakom kronoandelsinstitutets införande ter det sig föga tillfredsställande att tillåta den äldre ordningen på ifrågavarande område att breda ut sig i takt med utvidgningen av äldre utmål. Att med säkerhet förutse den omfattning som dylika utvidgningar kommer att ta är inte möjligt. Utgår man från de nyss gjorda antagandena rörande den tid när brytning av ifrågavarande djupmalmer kan bli aktuell samt beträffande kostnaderna för utövandet av kronoandel till dessa, blir det av ringa betydelse från gruvinnehavarens synpunkt om rätt till kronoandel införs beträffande utvidgad del av äldre utmål. Skulle olägenheterna med en uppdelning av gruvrättigheten i något fall bli påtagliga, bör från statens sida kunna övervägas att avgiftsfritt upplåta kronoandelen till utmålshavaren. I sammanhanget bör för övrigt påpekas att en utvidgning av äldre utmål även enligt nuvarande ordning kan medföra en uppdelning av gruvrätten till följd av rätten för jordägare, på vars ägovälde gruvarbete inkommer först efter utmålsläggningen, att inom viss tid anmäla sig till begagnande av jordägarandel. Skall reglerna om kronoandel tillämpas vid utvidgning av äldre utmål synes det ej finnas anledning att göra undantag för sådan utvidgning intill 16 hektar, beträffande vilken hittills den äldre ordningen tillämpats. Ett dylikt undantag skulle skapa onödiga komplikationer, förutom att det skulle motverka övergången till enhetliga regler inom gruvrätten. Det bör framhållas att gällande regler om utvidgning av utmål näppeligen kan innebära ett ständigt skydd för de möjligheter en gruvägare, så länge reglerna består, har att skaffa sig en fördel för gruvrörelsen. Ändras reglerna utan att gruvägaren under tiden för deras giltighet begagnat sig av dem, lär denne endast ha att anpassa sig härefter. Utredningen har därför föreslagit att regSOU 1969: 10

lerna om kronoandel och jordägaravgäld skall gälla beträffande genom framtida utvidgning nytillkommande delar av äldre utmål. I fråga om kronoandelen bör därvid utvidgningen av utmålet och förrättningen för denna ha samma betydelse som utmålsläggningen respektive utmålsförrättningen enligt utredningens förslag skall ha vid anvisande av utmål. Som antytts i det föregående torde staten mera sällan ha ekonomiskt intresse av att utnyttja kronoandelen i utvidgningsområde varom nu är fråga. Blir ett utnyttjande aktuellt, får förutsättas att uppgörelse träffas mellan parterna. Härvidlag bör i fråga om förhållandet mellan staten och inmutaren utgångspunkten — i analogi med vad som anses gälla när flera jordägare har del i samma utmål1 — vara den att staten har rätt att deltaga i brytning endast inom utvidgningsområdet. Vidare skall naturligtvis blott brytning inom nämnda område föranleda rätt till jordägaravgäld samt avgälden fördelas uteslutande mellan jordägarna inom området. En viss begränsning av avgäldens storlek i sådant fall har föreskrivits i övergångsreglerna i 14 kap. 8 § (p. 2). Förslaget att bestämmelserna om kronoandel och jordägaravgäld skall tillämpas beträffande utvidgningsområde varom nu är fråga kan i vissa fall tänkas medföra intrång i en gruvinnehavares bestående rättigheter eller förfogandemöjligheter. Enligt äldre lag kunde nämligen en gruvinnehavare under vissa förutsättningar vid utvidgning av utmål förfoga över jordägarens andel i utvidgningsområdet. Detta var fallet bl. a. om området var beläget på samma fastighet som det ursprungliga utmålet och jordägaren antingen avstått från att anmäla sig till begagnande av jordägarandel enligt bestämmelserna i äldre lag — vare sig detta skett enligt överenskommelse med inmutaren eller ej — eller också till gruvinnehavaren överlåtit sin rätt till jordägarandel på ännu ej inmutade områden av fastigheten. Sådan överlåtelse har dock ansetts ej ha bindande verkan mot ny ägare av fastigheten i vad avser fyndig1

Digman s. 384 ff. 203

heter som inmutas efter dennes förvärv av fastigheten (NJA 1946 s. 517). Det synes antagligt att bedömningen blivit densamma, om fyndigheten efter fastighetens försäljning kommit att omfattas av utvidgning av utmål. Som ytterligare ett fall då gruvinnehavare vid utvidgning av utmål förfogar över jordägarens andel i utvidgningsområdet må nämnas det fall att utmål lagts på kronomark på den tid, då kronan ej hade rätt till jordägarandel, varvid jordägarandel för kronan ej kan uppkomma i utvidgningsområde. Anledning att överväga särskilda övergångsbestämmelser i ifrågavarande hänseende synes knappast finnas i andra fall än då gruvinnehavare och jordägare på grund av oneröst avtal kan göra anspråk på att få utnyttja fyndighet på utvidgningsområde respektive uppbära royalty på brytningen där. Härtill må till en början anmärkas att före år 1940 ingångna avtal avseende fyndigheter på framtida utvidgningsområden skäligen ej bör kunna åberopas beträffande utvidgningar utöver den före nämnda år gällande maximiarealen för utmål, 4 hektar, och att numera endast ett fåtal utmål — främst utmål tillkomna enligt 1855 års stadga — har mindre ytvidd än 4 hektar. Efter 1940 torde sällan ha förekommit att avtal ingåtts rörande rätten till fyndigheter som kan komma att omfattas av framtida utvidgningar av utmål med jordägarandel. Men även om avtal av nu angivna innehåll i en del fall alltjämt skulle vara i kraft — eller om före 1940 slutits avtal om rätten till jordägarandelen i framtida utmål över huvud — måste beaktas att sådana avtal baserats på förutsättningen att rätten till dittills ej utmålslagda fyndigheter i framtida gruvlagstiftning skulle regleras på samma sätt som vid avtalens ingående. Om denna förutsättning ändras genom införande av ny lagstiftning, torde detta i varje fall ej kunna grunda ersättningsanspråk gentemot det allmänna. Verkningarna beträffande förhållandet mellan gruvinnehavaren och jordägaren torde vid eventuell tvist få prövas av domstol med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Med hänsyn till det

anförda har utredningen ej funnit skäl föreslå att möjlighet skulle öppnas för gruvinnehavare eller jordägare att under en övergångstid väcka talan om ersättning eller annat i anledning av införandet av kronoandel i område, som genom utvidgning tilläggs äldre utmål. Sammanläggning av utmål har i senare tid förekommit endast i något enstaka fall. Anledningen härtill torde ha varit dels att sammanlagt utmål anses ej kunna utvidgas utöver 16 hektar och dels att bestämmelsen av kommerskollegium tillämpats restriktivt vid ifrågasatt sammanläggning av utmål underkastade olika lagar. Betänkligheterna i dessa avseenden kan antas minska, om utmålens maximistorlek ökas och de äldre utmålen förs in under den nya gruvlagen i enlighet med utredningens förslag. Därtill kan förslaget om tidsbegränsning av utmals giltighetstid väntas öka benägenheten att sammanlägga utmål i ett utmålsfält till ett större utmål. Utredningen har därför bibehållit sammanläggningsinstitutet i den nya lagen. Med hänsyn till tidsbegränsningsreglerna i 6 kap. krävs en regel beträffande gruvrättens giltighetstid vid sammanläggning enligt förevarande paragraf. En sådan har infogats i tredje stycket. Det får förutsättas att sammanläggning inte beviljas, om regeln skulle leda till att giltighetstiden för visst utmål skulle förlängas för väsentligt längre tid än som skulle ha skett vid prövning enligt 6 kap. 5 §. Är detta händelsen, kan sammanläggning likväl möjliggöras om sökanden samtycker till att tiden bestäms kortare än till den längsta tid som återstår för något av utmålen. I övrigt avses ingen ändring i fråga om sammanläggnings verkan beträffande de berörda utmålen. Exempelvis avses självfallet inte att sammanläggning av utmål med och utan kronoandel — om sådan anses böra medgivas — skall medföra att kronoandel kommer att gälla i hela det sammanlagda utmålet. Anledning synes ej finnas att bibehålla nuvarande bestämmelser om begränsning av möjligheterna att utvidga utmål som uppkommit genom uppdelning. SOU 1969: 10

5 KAP. Statens rått till andel i gruvföretag Reglerna om kronoandel och samäganderätt i gruva, för vilkas huvuddrag redogjorts i kap. 2 (s. 53 f och 55), är tämligen komplicerade och i vissa stycken ej helt otvetydiga. Vägledande praxis saknas i viktiga avseenden. Viss osäkerhet har rått bl. a. beträffande omfattningen av de förpliktelser i ekonomiskt avseende som anmälan om kronoandel medför för staten. Enligt utredningens mening innebär reglerna i fråga ur synpunkten av statens möjligheter att utnyttja kronoandeisinstitutet i huvudsak följande. Frågan om begagnande av kronoandel kan hållas latent till dess viss kortare tid förflutit efter det gruvdrift upptagits. Genom anmälan om begagnande av kronoandel blir staten skyldig att vid sitt inträde i företaget ersätta inmutaren hälften av utgifterna för marklösen och annan ersättning samt av kostnaderna för utmålsförrättningen. Inträdet i företaget anses ske vid utmålsläggningen, om anmälan gjorts dessförinnan, samt vid utgången av året efter det då anmälan skedde, om anmälan görs efter utmålsläggningen. Staten blir också genom anmälningen skyldig att erlägga sin del av försvarsavgifterna för utmålet samt av kostnaderna för fullgörande av vissa föreskrifter som kan meddelas av myndigheterna enligt 10 kap. gruvlagen. Har anmälan gjorts först efter utmålsläggningen måste staten därjämte betala sin del av sådana för fortsatt gruvdrift nyttiga anläggnings- eller tillredningsarbeten som kan ha utförts före statens inträde i företaget. Görs anmälan strax efter utmålsläggningen — varvid inträde som nämnts sker från och med året efter utmålsläggningen — lär vanligen några större arbeten av nämnda slag inte hinna utföras före sistnämnda tidpunkt. I kostnaderna för framtida arbeten skall staten i princip delta efter sin andel. Önskar staten emellertid efter inträdet inte delta i gruvarbetet kan staten genom åberopande av reglerna om brytningsvitsord i 63 § tills vidare undgå att lägga ned ytterligare kostnader på SOU 1969: 10

utmålet. Staten har därefter möjlighet att vid lämpligt tillfälle i framtiden själv sätta i gång undersökning eller gruvdrift på utmålet eller ta del i dylikt arbete, som dessförinnan kan ha påbörjats av inmutaren, mot erläggande av sin andel av kostnader för sådana anläggningar m. m. som tidigare utförts av inmutaren och som är till nytta för fortsatt gruvdrift. Kronoandelen med åtföljande rättigheter och skyldigheter kan upplåtas till arrendator eller överlåtas. Genom att göra anmälan om kronoandel i samband med utmålsläggningen får staten sålunda utan att i princip drabbas av annan omedelbar utgift än hälften av kostnaderna för markersättning vid utmålsförrättningen och av förrättningskostnaderna möjlighet att i framtiden utnyttja sin hälftenandel i utmålet på lämpligaste sätt. Som framhållits i den allmänna motiveringen räknar utredningen med att kronoandeisinstitutet framdeles skall nyttjas som instrument för en aktiv gruvpolitik i en helt annan utsträckning än som hittills förekommit. De nuvarande reglerna om kronoandel får till stor del sitt reella innehåll genom sammankopplingen — medelst hänvisningen i 48 § gruvlagen — med bestämmelserna om brytningsvitsord i 63 § och övriga regler om samäganderätt i gruva i 8 kap. samma lag. Av skäl som utvecklas i ingressen till 8 kap. i lagförslaget föreslår utredningen att frågan om en mera genomgripande revision av krono- och samäganderättsreglerna får anstå tills vidare. Vid utformningen av de nya reglerna om kronoandel har utredningens strävan varit att med bevarande av de väsentliga momenten hos det nuvarande kronoandeisinstitutet sådana utredningen uppfattar dem genomföra av hittills gjorda erfarenheter motiverade förenklingar samt göra reglerna tydligare och lättillgängligare än för närvarande. Samtidigt har visst avseende fästs vid att dessa ges en sådan konstruktion att staten får anledning att deltaga i diskussionen om utmålets utnyttjande på ett tidigare stadium än hittills. 1 §• Staten har hittills endast i ett fall avstått från 205

att göra anmälan om kronoandel inom föreskriven tid. I allmänhet har kommerskollegium dröjt med att göra anmälan till dess inmutaren börjat förbereda arbeten på utmålet, varvid kronoandelen utarrenderats till denne. Genom att göra anmälan i samband med utmålsläggningen och utnyttja bestämmelserna om brytningsvitsord kan staten på sätt framgått av det föregående begränsa omfattningen av sina förpliktelser såsom delägare. Anmälan före utmålsläggningen berättigar ej staten att delta i arbete under undersökningstiden. Mot bakgrunden av det anförda har det synts naturligt att slopa anmälningsförfarandet och som huvudregel stadga att kronoandel, dvs. delägarskap för staten i fyndigheten (jfr 6 kap. 1 p.), uppkommer automatiskt i och med utmålsläggningen, såvida staten inte senast vid förrättningen avstått från sådan andel. Formen för avstående av kronoandel regleras i andra stycket. Anmälan om avstående måste göras innan utmålsförrättningen avslutats. Ett överklagande av denna avses inte medföra att fristen förlängs. För närvarande har staten enligt 47 § tredje stycket gruvlagen efter utmålsläggningen rätt att verkställa provborrningar och andra undersökningar av utmålet av begränsad omfattning innan anmälan om begagnande av kronoandel görs. Någon motsvarighet till denna möjlighet att underlätta statens ställningstagande beträffande kronoandelen — en möjlighet som hittills torde ha utnyttjats i mycket ringa omfattning — upptas inte i utredningens förslag. Enligt utredningens mening bör det undersökningsmaterial som inmutaren har att redovisa i samband med utmålsansökningen ge statens representanter tillräckligt underlag för att bedöma om skäl finns att avstå från kronoandelen. Den risk staten ikläder sig genom att ej avstå från kronoandelen är som framgått föga betydande. Efter utmålsläggningen kommer staten enligt 8 kap. 8 § att få tillgång till resultatet av undersökningar som inmutaren utför på utmålet. Något behov att bibehålla den hittills veterligen aldrig utnyttjade möjligheten att begagna kronoandel blott till viss del synes 206

ej föreligga. Motsvarande resultat bör i förekommande fall kunna åstadkommas genom att del av kronoandelen utan vederlag överlåts eller upplåts till inmutaren eller annan.

2§. Slopandet av anmälningsförfarandet kräver en ny reglering av statens skyldigheter att bidra till kostnaderna för utmålet. Enligt de nuvarande reglerna har staten såsom framgått av ingressen till detta kapitel möjlighet att genom att göra anmälan om begagnande av kronoandelen i anslutning till utmålsläggningen och avstå från deltagande i brytning enligt 63 § undgå att tills vidare behöva bidra till andra kostnader än markersättning i samband med utmålsläggningen samt förrättningskostnaderna. Görs anmälningen senare, måste staten därjämte enligt 49 § 1 mom. efter sin andel ersätta inmutaren för under mellantiden nedlagda kostnader av annat slag, såsom byggnader för gruvdriften. I ett fall kan tvekan uppkomma om omfattningen av statens ersättningsskyldighet, nämligen om anmälningen skett efter utmålsläggningen och inmutaren därefter men före årets utgång utfört anläggningar för gruvdriften eller haft andra utgifter av det slag som avses i 49 § 1 mom. Eftersom staten i detta fall enligt 48 § ej får del i gruvföretaget förrän vid årets utgång och följaktligen ej heller kan avstå från deltagandet i sådana arbeten enligt 63 §, skulle staten formellt inte kunna undgå att utge ersättning för sådana arbeten även om staten från början tillkännager att den ej önskar delta i arbetena. Om frågan skulle ställas på sin spets synes det dock troligt att man skulle anlägga ett mindre formellt betraktelsesätt och ta hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Vid hittillsvarande praxis synes frågan om statens skyldigheter att bidra till utmålskostnaderna i allmänhet ha aktualiserats endast på det sättet att i kontrakt om utarrendering av kronoandelen stipulerats att arrendatorn, dvs. normalt inmutaren, skall svara för sådana kostnader som enligt 49 § ankommer på staten. SOU 1969: 10

Utredningen har övervägt olika möjligheter att genomföra den erforderliga nyregleringen på ifrågavarande område så, att en förenkling uppnås utan att den rådande balansen mellan staten och inmutaren nämnvärt rubbas. Den valda lösningen innebär att staten omedelbart skall betala sin andel av utgifterna för marklösen och annan ersättning i samband med utmålsläggningen — inberäknat kostnaderna för fördelning av ersättningsmedel och för utmålsförrättningen — medan däremot frågan om bidrag till kostnader av detta slag i fortsättningen skall bli beroende på om staten deltar i driften eller inte. Reglerna kan synas innebära en viss utvidgning av statens nuvarande skyldigheter genom att dess andel av marklösen och förrättningskostnader måste erläggas omedelbart. Det kan också invändas att staten inte har något inflytande på omfattningen av marklösen och att utmålssökande på grund av rätten till ersättning från staten skulle kunna lockas att påkalla anvisande av markområde tidigare eller i större omfattning än som annars skulle ha skett samt att staten kan komma i sämre ställning än för närvarande vid förhandling om utarrendering med hänsyn till att den redan vid utmålsläggningen fått lämna bidrag till ifrågavarande kostnader. Häremot måste emellertid vägas andra synpunkter, som enligt utredningens mening har större relevans. Genomförs utredningens förslag om skärpning av beviskraven vid utmålsläggning krävs i framtiden generellt sett större insatser för erhållande av utmål än för närvarande. Mot bakgrunden härav och av den föreslagna rätten för delägare i gruva att få ta del av annan delägares undersökningsresultat samt med hänsyn till att kronoandelen antas i framtiden komma att utnyttjas mera aktivt än hittills synes det rimligt att statens delägarskap i utmål redan från början manifesteras, inte bara genom bidrag till försvarsavgifterna utan även genom deltagande i de ifrågavarande kostnaderna i samband med utmålsläggningen. Marklösenkostnaderna har hittills med något enstaka undantag varit förhållandevis obetydliga. Utredningens i annat sammanhang framlagda förslag SOU 1969: 10

att bergmästaren i viss utsträckning skall kunna pröva omfattningen av den mark som får tas i anspråk för arbete ovan jord inom utmålet eliminerar risken för anvisning av orimligt stora markområden. Som förut framhållits kan staten redan vid nuvarande ordning bäst skydda sig mot risken att mot egen önskan behöva delta i kostnader för arbeten m. m. genom att på ett tidigt stadium göra anmälan om kronoandel, med åtföljande betalningsskyldighet för kostnaderna för utmålsläggningen och därvid skedd marklösen. Det synes naturligt att staten genom erläggande av dessa med uppkomsten av dess delägarskap omedelbart sammanhängande kostnader så att säga löser inträdesbiljetten till delägarskapet och att staten efter utmålsläggningen i fråga om rättigheter och skyldigheter blir likställd med delägare, vars delägarskap uppkommit på annat sätt. Vid senare utvidgning av utmålet kommer staten i så fall t. ex. att liksom annan delägare behöva delta i då uppkommande förrättnings- och marklösenkostnader endast om staten deltar i de arbeten som föranlett ifrågavarande åtgärder. Vid utarrendering av utmål torde staten ha vissa möjligheter att kompensera sig för erlagda markersättnings- och förrättningskostnader. Med hänsyn till dessa kostnaders ringa storlek synes denna fråga för övrigt ha mindre betydelse. En viktig fördel med den föreslagna ordningen är slutligen att de ekonomiska skyldigheter som följer med kronoandelen blir klart fixerade. Sammanfattningsvis anser utredningen fördelarna med de föreslagna reglerna från förenklings- och stimulanssynpunkt vara så väsentliga att de väl uppväger de extra kostnader som kan uppkomma för staten. Enligt de nuvarande reglerna om kronoandel har staten ej något inflytande på utmålsläggningen och vad som där förekommer. Utredningen avser inte att föreslå någon ändring på denna punkt. Då de nya reglerna, enligt vilka staten blir delägare i och med utmålsläggningen, kunde föranleda tvekan i fråga om statens möjligheter att föra talan mot beslut om marklösen och annat vid utmålsläggningen har i 12 kap. 5 § ut207

tryckligen föreskrivits att sådan talan icke skal! kunna föras. 3§. Sedan staten efter utmålsläggningen genom kronoandelen blivit delägare i utmålet avses att statens rättigheter och skyldigheter i denna egenskap — bortsett från dess förpliktelser enligt 2 § — skall regleras enligt de allmänna bestämmelserna om delägarskap i gruva i 8 kap. Hänvisningen till 6 kap. 1 § tredje stycket avser de från 51 § tredje stycket gruvlagen överförda bestämmelserna om statens rätt till inmutningsbara mineral som brutits under undersökningstiden. Enligt gällande lag möter inte hinder mot att kronoandelen överlåts eller upplåts till annan. Utarrendering kan ske även till annan än inmutaren. Med hänsyn till kronoandelens offentligrättsliga karaktär och den betydelse dessa användningsmöjligheter har för institutets avsedda utnyttjande har utredningen ansett att en uttrycklig bestämmelse i ämnet bör upptas i lagen. Efter överlåtelse blir kronoandelen i princip jämställd med annan andel i gruva. I sammanhanget må erinras om den möjlighet att även utan överenskommelse med inmutaren avstå från uppkommen kronoandel som föreligger enligt 8 kap. 9 §. 6 KAP. Rätt till brytning inom utmålet. Avgäld till jordägaren 1 §• Detta stadgande, som motsvarar 51 § i gällande lag, innehåller den grundläggande bestämmelsen rörande begränsning av utmals giltighetstid. Beträffande skälen för tidsbegränsningsreglerna hänvisas i första hand till den allmänna motiveringen. Den föreslagna första giltighetsperioden om 25 år i förening med möjligheterna till förlängning ger enligt utredningens mening gruvföretagen stor frihet att planera undersökningsarbeten och brytning av fyndigheterna efter vad som är lämpligast ur företagsekonomisk synpunkt samtidigt som det

allmänna får möjlighet att tillse att utmål, som inte längre används i enlighet med de syften gruvlagstiftningen skall tillgodose, bringas att upphöra. Beträffande den valda tidslängden 25 år må erinras om att en av ledamöterna av gruvlagstiftningssakkunniga (Bernhard Eriksson) på sin tid förordade ett koncessionssystem med rätt för kronan att efter 25 år överta en koncessionerad fyndighet samt att socialiseringsnämnden förordade att inmutningsrätten skulle få karaktären av en tidsbegränsad nyttjanderätt som under vissa förutsättningar skulle kunna bringas att upphöra efter 30 år. Enligt de av utredningen föreslagna reglerna kan utmålsinnehavaren genom utförande av ett ordentligt undersökningsarbete eller igångsättning av gruvdrift någon gång under tjugofemårsperioden säkra rättighetens bestånd under ytterligare 20 år efter periodens utgång och har även om sådant arbete inte utförts möjligheter att efter särskild prövning få giltighetstiden förlängd. De föreslagna tidsfristerna är enligt utredningens åsikt tilltagna med betryggande marginal även i betraktande av gruvnäringens långsiktiga karaktär. Av praktiska skäl och med hänsyn till beräkningen av försvarsavgift har föreslagits att tjugofemårsperioden skall räknas från utgången av det år varunder utmålsläggningen skedde. När utmål upphör vid giltighetstidens utgång, skall bergmästaren göra anteckning härom i gruvregistret (13 § i förslaget till gruvkungörelse). Den jämkning som företagits i tredje stycket i jämförelse med motsvarande bestämmelse i 51 § gruvlagen betingas av de ändrade reglerna om kronoandel. 2§. Stadgandet har utan ändring i sak överförts från 52 § gällande lag. 3§. Paragrafen motsvarar 53 § i gällande lag. När jordägarandelen avskaffades vid gruvlagens ikraftträdande 1940 infördes som kompensation åt jordägaren dels principen SOU 1969: 10

om 50 % förhöjning vid bestämmandet av ersättning för mark, skada och intrång och dels de i förevarande paragraf upptagna föreskrifterna om avgäld till jordägaren. Avgäldens maximibelopp utgjorde ursprungligen 5 000 kr men höjdes år 1960 till 10 000 kr med hänsyn till den förändring i penningvärdet som ägt rum sedan gruvlagens tillkomst. Jordägarens intressen i fråga om mineraltillgångar har som skildrats i kap. 1 i olika former tillgodosetts i lagstiftningen under mycket lång tid. Utbytandet av jordägarandelen mot kronoandel och det samtidiga införandet av jordägaravgäld var ett mycket betydelsefullt steg. Om inmutningssystemet i enlighet med utredningens förslag i princip bibehålls, synes frågan om jordägaravgäldens fortsatta bestånd främst vara att betrakta som ett praktiskt och politiskt spörsmål. Några rättsliga hinder för dess avskaffande lär inte föreligga. Till stöd för systemets bibehållande kan alltjämt anföras att jordägaren i kraft av sin äganderätt har vissa möjligheter att, låt vara i annan form än gruvdrift, utnyttja den substans vari mineralen ingår, att en positiv inställning till malmletning och gruvdrift hos jordägarna är av värde för gruvnäringen samt att principen om jordägarens rätt till andel, senare royalty, upprätthållits under lång tid. Enligt utredningens åsikt bör jordägarens ställning enligt den gällande gruvlagstiftningen inte rubbas i något betydelsefullt avseende annat än om det fordras för att främja allmänna intressen av betydelse. Detta är enligt utredningens mening inte fallet. Utredningen anser därför att avgälden bör bibehållas och att den avvägning som vid gruvlagens införande gjordes mellan olika i mineraltillgångarnas utnyttjande involverade intressen i princip bör upprätthållas, i vad gäller jordägarens ställning. Utredningens förslag om höjning av utmals maximiareal från 16 till 50 hektar medför att innebörden av nuvarande bestämmelser om beräkning av jordägaravgälden i viss mån ändras till jordägarnas nackdel. Därjämte är en uppräkning av avgäldens maximibelopp påkallad med hänsyn till penSOU 1969: 10

ningvärdets förändring sedan 1960. Utredningen har med hänsyn till anförda förhållanden föreslagit att avgäldens maximibelopp höjs till 20 000 kr per år. 4 §. Stadgandet har med i sak oförändrat innehåll överförts från 54 § gruvlagen. 5§. Denna paragraf innehåller huvudstadgandet angående möjligheterna att erhålla förlängning av gruvrätts giltighetstid utöver den i 1 § bestämda tiden. Ansökan om förlängning avses kunna göras även av minoritetsdelägare ensam. Prövningen av förlängningsansökan föreslås ankomma på kommerskollegium. Enligt 13 kap. 3 § skall kollegium i dylika ärenden inhämta yttrande från den gruvnämnd som föreslås skola finnas vid kollegiets sida. Den maximala förlängningsperioden utgör enligt första stycket tjugo år. Denna tid överensstämmer med den avtalstid som brukar förekomma vid arrendering av utmål liksom med den längsta tid på vilken Kungl. Maj:t enligt medgivande av riksdagen kan upplåta kronans gruvrättigheter på arrende (riksdagens skrivelser d. 29 febr. 1932 och d. 15 mars 1940, intagna i lagboken under 50 § gruvlagen). Därutöver kan en utmålsinnehavare genom utförande av arbete under förlängningsperiod försäkra sig om rätt till ytterligare förlängning. Automatisk rätt till förlängning med tjugo år föreligger enligt andra stycket först och främst, om sökanden under gruvrättens löpande giltighetstid eller del därav bedrivit regelbunden gruvbrytning inom utmålet eller inom utmålsfält vari utmålet ingår. I det senare fallet åsyftas fältet i dess omfattning vid tiden för ansökningen. Vid vilken tidpunkt under sagda period som arbetet utförts saknar betydelse. Enligt 6 § andra stycket skall förlängningsansökan inges senast ett år före giltighetsperiodens utgång. Säger sökande, som inger förlängningsansökan strax före fristens utgång utan att då kunna åberopa utfört arbete, att han exempelvis avser att påbörja gruvdrift under det 209

återstående året av giltighetsperioden, bör kommerskollegium, om skäl för fakultativ förlängning inte finns, på begäran av sökanden vänta med beslutet i fråga om automatisk förlängning till giltighetsperiodens slut i avvaktan på gruvarbetets igångsättning. Uttrycket »regelbunden gruvbrytning» anknyter till en på flera ställen i gruvlagen använd terminologi (jfr t. ex. 47 och 70)1. Med regelbunden gruvbrytning bör likställas länshållning av gruva. Kvalificerande för automatisk förlängning skall vidare vara undersökningsarbete av större omfattning. Härmed avses förutom gruvundersökning främst sedvanliga systematiska diamantborrningar. Magnetiska, elektriska och gravimetriska mätningar bör däremot normalt inte ensamma medföra rätt till automatisk förlängning. Detsamma gäller ett enstaka diamantborrhål inom ett utmålsfält. En exakt bestämning av vilka krav som skall vara uppfyllda för att undersökningsarbete skall anses såsom omfattande kan av naturliga skäl inte ges. Med hänsyn till den bakomliggande synpunkten att en utmålsinnehavare bör prestera ett visst mått av aktivitet för att säkert få ha kvar sitt utmål bör storleken av nedlagda kostnader tillmätas väsentlig betydelse. Åberopas arbete på annat utmål i det utmålsfält vari med ansökan avsett utmål ingår, synes vid bedömningen viss hänsyn böra tas till det utförda arbetets omfattning i relation till utmålsfältets storlek. I allmänhet torde någon tvekan inte behöva råda i ifrågavarande hänseende. Enligt 6 § första stycket har utmålsinnehavare, som är tveksam huruvida visst planerat arbete är tillräckligt omfattande för att kvalificera till automatisk förlängning, möjlighet att genom förhandsbesked få klarhet i denna fråga. Inom utredningen har diskuterats tanken att även omfattande undersökningsarbeten som utförts såsom förberedelse för utmålsläggningen skulle kunna kvalificera till automatisk förlängning. Syftet härmed skulle vara att stimulera företagen till att göra en grundlig undersökning i samband med utmålsläggning och att minska risken att gruvägaren, med inskränkande av arbetet före 210

utmålsläggningen till ett minimum på ett med hänsyn till splittringen av insatserna ekonomiskt ofördelaktigt sätt, uppskjuter de mera omfattande arbetena till ett senare stadium för att kunna tillgodoräkna dessa som grund för förlängning. Utredningen har emellertid avvisat denna tanke. Att företagen enbart på grund av att arbeten före utmålsläggning inte kvalificerar till automatisk förlängning skulle handla på antytt sätt anser utredningen föga troligt. Det finns starka skäl att förvänta att företagen alltjämt kommer att i huvudsak låta normala ekonomiska, gruvtekniska och marknadsmässiga synpunkter vara bestämmande när det gäller undersökningsarbetens omfattning och förläggning i tiden. Utredningen anser ej anledning föreligga att genom införande av bestämmelser av antydd innebörd stimulera till mera långtgående undersökningar i samband med utmålsläggningen än som kommer att krävas om den föreslagna skärpningen av bergmästarnas praxis vid utmålsläggning genomförs. Fördelarna av en sådan ordning skulle enligt utredningens mening inte uppväga de nackdelar som det med hänsyn till ändamålet med de föreslagna reglerna skulle innebära från allmän synpunkt om ett stort antal utmål redan från början fick en giltighetstid av 45 år. Med hänsyn till det anförda har utredningen ansett riktigast att även i fråga om undersökningsarbeten upprätthålla principen att endast arbeten under ett utmals löpande giltighetstid får åberopas som grund för automatisk förlängning. En annan sak är att omfattningen av ett undersökningsarbete i samband med utmålsläggning kan vara en omständighet som bör beaktas vid prövning av fråga om fakultativ förlängning. Automatisk förlängning kan slutligen erhållas om sökanden inom utmålet eller utmålsfältet under gruvrättens giltighetstid utfört omfattande tillredningsarbeten eller an1

Angående innebörden av uttrycket regelbunden gruvbrytning se NJA II 1952 s. 254 f, Digman bl. a. s. 410 f. samt Alariks uppsats »Kronans gruvrättigheter enligt gruvlagen och deras utnyttjande» i Meddelanden från Svenska Gruvföreningen, nr 87, volym 6 (1959), s. 17 ff. SOU 1969: 10

läggningar för upptagande av gruvdrift. Beträffande spörsmålet när sådana arbeten skall anses tillräckligt omfattande får anläggas samma synpunkter som beträffande undersökningsarbeten. Vägledande i frågan vad för slags anläggningar som skall beaktas vid tillämpningen av den ifrågavarande bestämmelsen bör vara, om anläggningarna räknas till gruvegendomen (jfr Digman s. 226). Med utmålsfält skall enligt definitionen i 13 kap. 1 § förstås sådana intill varandra gränsande utmål, i vilka samma ägare innehar minst halv andel eller eljest har ett bestämmande inflytande. För att till stöd för ansökan om automatisk förlängning av visst utmål skall få åberopas arbete som bedrivits på annat utmål i samma utmålsfält fordras att arbetet i fråga utförts av sökanden. Skäl att låta denne tillgodoräkna sig arbete som bedrivits av annan delägare i fältet synes inte föreligga. Även arbete som utförts av någon från vilken sökanden härleder sin rätt genom köp, byte, arv eller annat laga fång eller av bolag eller förening, varöver sökanden har ett bestämmande inflytande, eller av någon från vilken sådan juridisk person härleder sin rätt bör få åberopas. Särskilt stadgande härom synes inte erforderligt. — Om sökanden utfört arbete inom ett närbeläget utmål utan att utmålen enligt nämnda definition skall anses ingå i samma utmålsfält är detta givetvis en omständighet som särskilt bör beaktas vid prövning av fråga om fakultativ förlängning. Enligt andra stycket gäller vidare som villkor för automatisk förlängning bl. a. att kvalificerande arbete skall ha bedrivits på område som var utmålslagt när arbetet verkställdes. Bestämmelsen syftar dels på det fallet att undersökningsarbeten utförts på ej utmålslagt område för utvidgning av det utmål som avses med ansökningen och dels på situationen när sökanden under detta utmals giltighetstid i närheten av utmålet verkställt undersökningsarbete vilket resulterat i utmål som vid tiden för förlängningsansökningen ingår i samma utmålsfält som det med ansökningen avsedda utmålet. Enligt bestämmelsen i fråga skall undersökSOU 1969: 10

ningsarbetet inte i något av dessa fall få åberopas som grund för automatisk förlängning. Utredningen har ansett det följdriktigast att även i sådana fall upprätthålla principen att endast arbete inom utmålslagt område skall kvalificera till automatisk förlängning och att hänsyn sålunda ej skall tas till arbete som erfordrats för grundläggande av utmålsrättighet. Med en annan ordning skulle uppkomma vissa möjligheter att förlänga utmals giltighetstid i strid mot syftet med de föreslagna tidsbegränsningsreglerna. Problemställningen illustreras på den på s. 212 intagna schematiska tablån över ett utmålsfält. Utmålsfältet i tablån antas under perioden 1993—1998 omfatta utmålen 1, 2, 4 och 5. För den ansökan om automatisk förlängning av utmål 1 som inges 1996 kan ej åberopas andra undersökningsarbeten än dem som sökanden antas ha utfört på utmål 5 omkring år 1981. Att undersökningsarbetet på utmål 3 ej kan åberopas, beror på att det sonats och sålunda ej längre ingår i utmålsfältet när förlängning begärs av utmål 1. I övrigt avser de arbeten, vilka enligt tablån utförts i anslutning till utmålen inom fältet, sådana arbeten för utmålsläggning och utvidgning av utmål som enligt förslaget ej får tillgodoräknas för automatisk förlängning; arbetena i fråga utfördes på mark som ännu ej var utmålslagd. — Beträffande utmål 2 har någon ansökan om förlängning ännu ej ingivits. — I fråga om utmål 4 kan automatisk förlängning ej ifrågakomma, eftersom efter utmålsläggningen 1983 inte (bortsett från arbete på område som ej var utmålslagt då arbetet gjordes) utförts något undersökningsarbete av större omfattning vare sig inom utmålet eller på övriga i fältet ingående utmål. Frågan om fakultativ förlängning får bedömas enligt 5 § tredje stycket. — Ansökningen om automatisk förlängning av utmål 5 skall beviljas på grund av det år 1981 verkställda kvalificerande arbetet på utmålet. — Beträffande utmålsfältet i fråga bör lämpligen bestämmas gemensam sluttid för utmålen 1, 4 och 5 (se nedan). Såväl automatisk som fakultativ förlängning skall som nämnts i princip kunna beviljas när som helst under ett utmals löpande giltighetstid. Denna ordning är avsedd alt underlätta företagens långsiktiga planering. Administrativt bör det ofta bli möjligt att få förlängningsfrågan prövad i ett samman211

Schematisk

tablå över utmålen i ett

utmålsfält.

År 2010 2009 25 år 2008 2007 2006 25 år 2005 2004 2003 2002 2001 2000 1999 25 år 1998 Ansökan om Ansökan om automatisk fakultativ 1997 Ansökan om förlängning förlängn. ^ autom.förl. 1996 Utvidgn. Utvidgning 1995 1994 UndersökningsUtmålsläggn arbete 1993 1992 Undersök 1991. ^Inmutning nings1990 arbete 1989 1988 1987 1986 1985 Utmåls1984 läggning UndersökningsÄldre utmål upphör arbete av större 1983 Underomfattning 1982 ., ^ . •$> sökn.arb. 4* Inmutning 1981 Utmålsläggn. 1980 Undersök1979 Undersök- 71 ningsarbete 1978 av större ningsarbete Inmutning omfattning 1977 V 1976 Utvidgning 1975 UtmålsX^/j^Undersökn. 1974 läggning arbete 1973 N^/j^Undersökn. 1972 art Inmutnr^ >ete 1971 1970 Utmål 1 Utmål 2 Utmål 3 Utmål 4 "Utmål 5

X7f.

Diagrammet visar beträffande fem närliggande utmål tidpunkter för inmutning, utmålsläggning, utvidgning, undersökningsarbete i och för utmålsläggning resp. utvidgning samt i annat sammanhang utfört undersökningsarbete av större omfattning ävensom giltighetstidens utgång. Ansökningar om förlängning av utmålens giltighetstid antas åren 1996 och 1997 ha ingivits beträffande utmålen 1, 4 och 5. 212

SOU 1969: 10

hang beträffande samtliga eller flertalet utmål i ett utmåltfält även om utmålen har olika ålder. Söks förlängning beträffande flera utmål i samma utmålsfält, bör kommerskollegium i den mån det befinnes lämpligt och möjligt med hänsyn till förlängningsreglerna kunna bestämma gemensam sluttid för utmålen. För bestämmande av kortare förlängningstid än tjugo år, när rätt till automatisk förlängning föreligger, krävs givetvis samtycke av sökanden. I sammanhanget bör framhållas att utmålsfälten efterhand kommer att i betydande utsträckning ersättas av större utmål, om utredningens förslag om höjning av utmålens maximiareal genomförs. Som förut framgått skall vid sammanläggning av utmål enligt 4 kap. 36 § i lagförslaget giltighetstiden bestämmas till den längsta tid som återstår för något av de ursprungliga utmålen. Förutsättningarna för beviljande av fakultativ förlängning behandlas i tredje stycket. Utredningens principiella syn på denna fråga har utvecklats i den allmänna motiveringen. I det följande skall tillfogas ytterligare några synpunkter som enligt utredningens mening bör beaktas vid tillämpningen av stadgandet i fråga. Som understrukits i den allmänna motiveringen bör stor vikt tillmätas frågan huruvida andra än sökanden kan antas vara beredda att undersöka eller bearbeta fyndigheten. Informationer i detta hänseende bör kommerskollegium kunna erhålla genom den föreslagna gruvnämnden — vilken bl. a. är avsedd att tjäna som ett kontaktorgan med gruvnäringen — från SGU och eventuellt genom framställningar från enskilda företag. Å andra sidan har inte ansetts böra krävas att formliga utfästelser om insatser från utomståendes sida skall föreligga eller ens att det generellt skall råda stor sannolikhet för att sådana insatser skall komma till stånd. Förhållandena i angivna avseende skall ju vägas mot styrkan hos de motiv gruvinnehavaren anför för att få behålla utmålet. Ter sig dessa diffusa eller eljest mindre övertygande, kan det från allmän synpunkt med hänsyn till intresset att frilägga outnyttjade utmålsområden för allmän prosSOU 1969: 10

pektering vara befogat att utmål bringas att upphöra även om mera konkreta planer i fråga om det framtida utnyttjandet inte föreligger. Till gruvinnehavarens förmån skall särskilt uppmärksammas behovet av malmreserver för integrerat järn- eller metallverk eller för utnyttjandet av befintlig gruvanläggning liksom storleken av de kostnader som nedlagts på utmålet eller utmålsfältet. Till sådana kostnader räknas, förutom eventuella kostnader för köp av utmålet, kostnader för undersökningsarbeten inom utmålsområdet eller utmålsfältet vare sig arbetena utförts före eller efter utmålsläggning. Som regel bör vid fakultativ förlängning undersökningsarbeten tillmätas större betydelse ju närmare giltighetsperiodens slut de utförts. Ett äldre undersökningsarbete bör sålunda ha större omfattning än ett nyare arbete för att tillmätas samma betydelse som detta. Ett fall där starka skäl till förlängning i allmänhet torde finnas är, när omfattande arbeten för utvidgning av ett utmål utförts under senare delen av giltighetsperioden. I samband med ansökning om fakultativ förlängning torde det ofta vara naturligt att sökanden presenterar en plan över hur han avser att utnyttja utmålet i fråga. Återhållsamhet synes böra iakttagas i fråga om beviljande av fakultativ förlängning i ett tidigt skede av ett utmals löpande giltighetstid. Då föreliggande underlag för bedömning av sådana betydelsefulla omständigheter som fyndighetens värde som malmreserv eller främmande prospekteringsintresse kan ju komma att ändras väsentligt närmare periodens utgång. Angivna förhållande ligger även till grund för förslaget att fakultativ förlängning skall kunna begränsas till kortare tid än tjugo år. För beviljande av maximal fakultativ förlängning när lång tid återstår till den löpande periodens slut synes böra krävas att de av sökanden åberopade skälen har sådan tyngd att gruvmyndigheten kan säga sig att det oavsett nytillkommande omständigheter, som kan verka i annan riktning, måste vara rimligt att medge sådan förlängning. Som exempel må nämnas 213

att gruvinnehavaren nyligen utfört synnerligen omfattande undersökningsarbeten för utmålsläggning inom den ifrågavarande malmtrakten eller påbörjat utbyggnad av förädlingsverk, vars lönsamhet uppenbarligen beror av säker och långsiktig tillgång till malmreserver inom honom tillhöriga utmål. Som exempel på fall då fakultativ förlängning kan böra medges på kortare tid än tjugo år må nämnas att sökanden i samband med ansökan i ett tidigt skede uppger sig ämna utföra vissa undersökningsarbeten i enlighet med en företedd plan, eller att av honom åberopade undersökningsarbeten är av mindre omfattning eller ligger mycket långt tillbaka i tiden. Avslag på en förlängningsansökan i början av löpande giltighetsperiod hindrar givetvis inte bifall till en ny ansökan som inges senare i ett läge, då nya omständigheter tillkommit eller, vid fakultativ förlängning, det över huvud föreligger bättre möjligheter att överblicka utvecklingen efter den löpande periodens slut. På motsvarande sätt kan ett tidigare meddelat förlängningsbeslut, avseende en kortare tid, senare på ansökan efterföljas av ett beslut om förlängning på längre tid eller om automatisk förlängning. 6§. Första stycket innehåller bestämmelser om möjlighet för gruvinnehavare att erhålla förhandsbesked huruvida planerade arbeten eller anläggningar är av den omfattning att de berättigar till automatisk förlängning om de utförs. Utredningen har ansett det rimligt att en sådan möjlighet skall föreligga med hänsyn till att måttet av de arbeten som kvalificerar till automatisk förlängning ej preciserats närmare i lagtexten. Förhandsbesked skall kunna förbindas med de villkor som finnes påkallade. Ett huvudvillkor måste naturligtvis alltid vara att sökanden utför arbeten av minst den omfattning som anges i beskedet. Att förhandsbesked ej föreslås kunna ges i fråga om fakultativ förlängning sammanhänger med det i föregående anmärkta förhållandet att tillräckligt material för bedömning av förlängningsfrågan i detta fall i all214

mänhet föreligger först mot periodens slut. Med hänsyn härtill skulle den erforderliga sammanvägningen av olika faktorers inbördes styrka och betydelse sällan kunna ske i samband med ett förhandsbesked. I förekommande fall torde sökandens intresse kunna tillgodoses genom beslut om fakultativ förlängning under lämplig tidrymd. Medges inte förlängning, skall gruvrätten i princip upphöra vid den löpande periodens slut. Förlängningsfrågan bör med hänsyn därtill normalt vara avgjord dessförinnan. För att möjliggöra detta föreskrivs i andra stycket att ansökan om förlängning skall inges senast ett år före utgången av utmålets löpande giltighetsperiod. Härtill ansluter föreskriften att kommerskollegium skall meddela besked över ansökan inom ett år, såvida ej sökanden begär att beskedet uppskjuts. Ett fall när tillmötesgående av en sådan begäran kan vara befogat är, när en sökande på sätt berörts i det föregående i slutet av en period påkallar automatisk förlängning under åberopande av ännu ej utförda arbeten. — I dylikt fall samt när ett avslagsbesked överklagas kan man inte alltid räkna med att slutligt avgörande hinner träffas innan perioden går ut. Därför har stadgats att gruvrätten skall fortfara att gälla intill dess förlängningsansökan slutligt prövats. Med hänsyn till gruvägarnas intresse av snabb behandling av förlängningsärenden har föreskrivits att även ansökan om förhandsbesked skall avgöras av kommerskollegium inom ett år.

7 KAP. Försvarsavgift samt förverkande av rätt till gruva, m. ni. Ändringen i rubriken jämfört med gällande lag är föranledd av att förverkandereglerna avses bli tillämpliga även när gruvrätt upphör i samband med att giltighetstiden för gruvrätt gått till ända enligt de nya reglerna i 6 kap. SOU 1969: 10

1 §. Paragrafen motsvarar 55 § i gällande lag. Beträffande den föreslagna höjningen av försvarsavgiften hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 150). Med hänsyn till motivet för höjningen och då utredningen såsom framhållits vid 6 kap. 3 § ej ansett sig böra föreslå någon principiell ändring i fråga om jordägarens ställning bör även i fortsättningen hälften av försvarsavgiften tillfalla jordägaren. Det belopp vartill dennes andel minst måste uppgå för att ej tillfalla kronan har höjts från fem till tio kr. 2§. Paragrafen har motsvarighet i 56 § i gällande lag. Nuvarande föreskrift angående underrättelse om förverkande föreslås bli överflyttad till gruvkungörelsen (11 §) såvitt avser meddelande till myndighet som förvaltar statens gruvegendom samt till jordägaren. 3§. Paragrafen motsvarar 57 § i gällande lag. Enligt de föreslagna reglerna i 6 kap. 1, 5 och 6 §§ upphör gruvrätten vid utgången av tjugofemte året efter det då utmålsläggningen skedde, såvida inte förlängning beviljats eller, under motsvarande förutsättning, vid utgången av förlängd period. Avslås förlängningsansökan, har detta sin grund i att gruvrätten enligt myndigheternas bedömande vid den avvägning som skall ske enligt 6 kap. 5 § ej längre skall bestå. Det synes naturligt att gruvrättens upphörande i sådant fall eller då förlängning ej söks skall föranleda enahanda rättsverkningar i fråga om gruvegendomen som förverkande i anledning av underlåtenhet att erlägga försvarsavgift. Särskilda bestämmelser om rättsverkningarna beträffande gruvegendomen har ej föreslagits för det fall att en gruvinnehavare enligt 4 kap. 36 § till jordägaren avstår från löst mark som ovan jord tagits i anspråk för gruvdriften inom eller utanför utmålet utan att gruvrätten samtidigt upphör. Det får förutsättas att frågor rörande anläggningar ovan jord, stängsel och på marken kvarligSOU 1969: 10

gande mineral regleras i överenskommelsen om markens avstående. Frågan om stängsel omkring gruvhål inom utmål som sonats regleras ej i gruvlagen. Om uppenbar fara föreligger för människor eller husdjur kan i sådana fall stängsel anordnas och vidmakthållas på statsverkets bekostnad. Enligt ämbetsskrivelse till länsstyrelserna den 13 januari 1956 åligger det vederbörande polismyndighet att i förekommande fall anmäla behov av skyddsanordning till länsstyrelsen, som om det finnes erforderligt har att låta ombesörja utförandet av skyddsanordningen. 8 KAP. Samäganderätt i gruva Gällande regler om samäganderätt i gruva, som har förebild i liknande regler i 1884 års stadga, är utformade för att reglera samdrift mellan enskilda delägare i gruva och därvid stimulera till aktivitet. Till övervägande del är reglerna dispositiva. Den dispositiva karaktären underströks vid gruvlagens tillkomst av departementschefen, som antog att parterna om verklig gruvbrytning planerades komme att reglera sina mellanhavanden genom särskilda överenskommelser. Den huvudsakliga betydelsen av reglerna låg enligt departementschefen i att de kunde bidra till att fixera själva utgångsläget för parternas förhandlingar. För sådant ändamål kunde det knappast vara erforderligt eller lämpligt att meddela bestämmelser av mera djupgående detaljutformning. I samband med 1952 års reformer i gruvlagen gjordes beträffande samäganderättsreglerna ändringar endast i 63 §, av vilka de viktigaste var att bestämmelserna om brytningsvitsord uttryckligen gjordes tillämpliga inte bara i frågan vilken kvantitet som skall brytas utan även på undersökningsarbete efter utmålsförrättningen och på upptagande av brytning. I samband med ändringarna framhölls att det vore ytterst vanskligt att gå in på närmare reglering av förhållandet mellan delägarna i ett gruvföretag. Gruvlagstiftningen angåve vissa prin215

ciper som man ytterst hade att falla tillbaka på. Ytterligare bestämmelser ansågs förutsätta mycket grundliga undersökningar och utredningar. Samäganderättsreglerna har numera framförallt betydelse när det gäller förhållandet mellan staten såsom innehavare av kronoandel och inmutaren. I fråga om reglerna om kronoandel har utredningen föreslagit den ändringen att institutet anmälan om begagnande av sådan andel avskaffas och ersätts med en ordning, enligt vilken kronoandel i princip uppkommer automatiskt efter utmålsläggningen. Som framgått av den allmänna motiveringen (s. 146) förordar utredningen därjämte i fråga om samäganderättsreglerna att innehavare av andel i utmål skall få möjlighet att fortlöpande ta del av resultatet av de undersökningar som annan delägare utför på utmålet. Såsom motvikt avses därvid den senare under vissa förutsättningar bli berättigad att av den andre delägaren erhålla ersättning för undersökningskostnaderna, om och när denne tar aktiv del i gruvföretaget. De sålunda föreslagna ändringarna har aktualiserat frågan om behovet av mera genomgripande ändringar av ifrågavarande regler. Vissa förslag i denna riktning har diskuterats inom utredningen. Till förmån för en reform har därvid i första hand anförts följande synpunkter. De nuvarande reglerna är i alltför hög grad ägnade att främja passivitet. Om en delägare vill sätta igång en kostnadskrävande gruvundersökning, kan den andre delägaren avvakta resultatet av arbetet och sedan begära att få deltaga i brytning mot erläggande av viss begränsad ersättning för anläggningskostnader m. m. men utan skyldighet att utge kompensation för den risk den aktive tagit genom gruvundersökningen. Ger denna negativt resultat, kan den andre delägaren tillsvidare, med bibehållande av sin gruvrätt, avstå från att deltaga i arbete på utmålet. Den aktive får sålunda ensam bära risken av att undersökningsarbetet misslyckas. Att en passiv delägare har möjlighet att när som helst begära att få deltaga i arbetet medför olägenheter för den aktive genom att han när

han står inför en investering inte vet, om han ensam skall få tillgodogöra sig resultatet av denna, och överhuvud genom att han till följd av osäkerhet om den passives handlande har svårt att på ett fördelaktigt sätt infoga fyndigheten i sina produktionsplaner. I vad gäller kronoandelen har frågan hittills i allmänhet lösts genom att andelen i samband med igångsättning av större arbeten på utmålet utarrenderats till inmutaren, men på senare tid har förekommit några fall där brytning på grund av svårigheter att få till stånd avtal om arrende av statens andel påbörjats utan att sådant avtal träffats. Inom utredningen har vidare framförts den synpunkten att de föreslagna reglerna om statens automatiska delägarskap i utmål samt om tillhandahållande av undersökningsresultat är ägnade att ytterligare accentuera de antydda olägenheterna. Med de nuvarande reglerna skulle nämligen för bibehållande av kronoandel under total passivitet krävas två ansvarsfulla beslut från myndigheternas sida, nämligen dels anmälan om begagnande av andelen och dels beslut enligt 63 § att staten icke önskar deltaga i arbete, vilket skulle utgöra en viss garanti för att ett reellt ställningstagande från statens sida kommer till stånd när ett större arbete på utmål aktualiseras. Denna garanti skulle enligt detta synsätt försvagas, om staten automatiskt blir delägare vid utmålsläggningen. Vidare skulle den föreslagna rätten att fortlöpande få del av delägares undersökningsresultat göra det än mer lockande för en delägare att avvakta utfallet av annan delägares arbete. Totalt måste enligt detta betraktelsesätt bestämmelserna verka hämmande på båda delägarnas intresse att engagera sig i arbete på det gemensamma utmålet. Det finge därför anses angeläget att införa bestämmelser varigenom en aktiv part i samband med igångsättande av ett större arbete på ett utmål kan framtvinga ett mer eller mindre definitivt ställningstagande från den andres sida beträffande dennes deltagande i arbetet. Härvid borde enligt denna åsikt särskild vikt tillmätas gruvundersökning med hänsyn till den stora och riskfyllda investering ett sådant arbete innebär. SOU 1969: 10

Å andra sidan har inom utredningen från en annan utgångspunkt framförts synpunkten att kronoandels- och samäganderättsreglerna även med den föreslagna utformningen av reglerna innebär ett alltför ensidigt gynnande av en aktiv delägare, eftersom en sådan delägare har möjlighet att, om en annan delägare av kostnadsskäl eller annan anledning inte vill deltaga i brytning, tillgodogöra sig dennes andel i fyndigheten utan någon som helst gottgörelse. I anslutning till de anförda synpunkterna har inom utredningen skisserats olika alternativ för jämkning av samäganderättsreglerna i sådan riktning att de i högre grad än för närvarande tvingar delägare att när ett större arbete aktualiseras ta ställning till frågan om deltagande i företaget. Av alternativen återges här följande fyra. Samtliga utgår från den lagtext beträffande kronoandel och samäganderätt i gruva som utredningens lagförslag innehåller. Med gruvundersökning avses i de alternativ där detta begrepp förekommer sådant omfattande undersökningsarbete som är ägnat att uttömmande klarlägga huruvida fyndighet kan göras till föremål för gruvdrift. Som framgått av kap. 5 uppgår kostnaderna för en gruvundersökning normalt till cirka 3—10 milj. kr. Alt. 1. Vill delägare som har brytningsvitsord verkställa gruvundersökning på utmål, där sådan undersökning ej skett tidigare, är annan delägare skyldig att inom ett år från det han fått del av plan för arbetet lämna besked huruvida han vill delta i undersökningen. Ger denne ej positivt besked, har han förverkat sin andel i utmålet till den aktiva parten, när undersökningen utförts, men har därvid rätt att av denne få ersättning för anskaffad egendom eller nedlagd kostnad enligt grunderna i 8 kap. 6 §. Uppkommer tvist huruvida av delägare planerat eller verkställt undersökningsarbete utgör gruvundersökning eller vid vilken tidpunkt gruvundersökning kan anses slutförd, skall tvisten i första hand lösas av skiljemän enligt 3 kap. 7 §. Innan gruvundersökning kommer till stånd samt i det fall att delägarna gemensamt utför sådan undersökning, skall samäganderättsreglerna i 8 kap. gälla fullt ut. Alt. 2. Vill delägare som har brytningsvitsord verkSOU 1969: 10

ställa gruvundersökning, är annan delägare skyldig att inom ett år från det han fått del av plan för arbetet lämna besked huruvida han vill deltaga i undersökningen. Ger denne ej positivt besked, får han, om undersökningen utförs inom skälig tid, inte delta i arbete på utmålet förrän tjugo år förflutit från det undersökningen slutförts men har rätt till ersättning för kostnader på samma sätt som enligt alt. 1. Innan gruvundersökning sker samt sedan tjugoårsperioden gått till ända gäller de vanliga samäganderättsreglerna. I sistnämnda fall gäller detta även om brytning pågår, när perioden går ut. Görs därefter på nytt gruvundersökning, börjar en ny tjugoårsperiod att löpa. Eventuella tvister angående viss undersöknings karaktär m. m. löses på samma sätt som enligt alt. 1. Alt. 3. Vill delägare som har brytningsvitsord verkställa gruvundersökning eller upptaga regelbunden gruvdrift, är annan delägare skyldig att inom ett år från det han fått del av plan för arbetet lämna besked, huruvida han vill delta i detta. Lämnar denne ej positivt besked, får han ej delta i arbete på utmålet under den tid som den aktive skäligen behöver för att verkställa undersökningen eller komma i gång med brytningen. Den aktive får inlösa den andres andel i utmålet, om talan därom väcks vid expropriationsdomstolen inom ett år från det gruvundersökningen slutförts eller regelbunden brytning pågått under sex månader. Beträffande inlösen av andel gäller bestämmelserna i 10 kap. i tilllämpliga delar. Vid tvist huruvida visst arbete utgör gruvundersökning m. m. tillämpas 3 kap. 7 §. Innan gruvundersökning eller gruvarbete aktualiseras eller sedan fråga därom förfallit samt vid gemensamt deltagande i arbete tillämpas de vanliga samäganderättsreglerna. En variant av detta alternativ är att frågan om inlösen avgörs av Kungl. Maj:t efter prövning huruvida en sådan åtgärd är till gagn från allmän synpunkt och erforderlig för att få till stånd ändamålsenlig gruvdrift. Alt. 4. Ökat tryck på passiv delägare att ta ställning samt ökad trygghet för aktiv delägare åstadkoms på det sättet att delägare som i efterhand ansluter sig till ett tidigare påbörjat arbete skall erlägga ersättning för anskaffad egendom eller nedlagd kostnad enligt 8 kap. 6 § med femtio procents förhöjning. — En variant av detta alternativ är att begränsa förhöjningen till kostnader för gruvundersökning och annat undersökningarbete som utförts före igångsättande eller återupptagande av regelbunden gruvbrytning. Utredningen har övervägt de olika synpunkter och förslag som sålunda framkom-

mit beträffande utformningen av samäganderättsreglerna. Utredningen delar uppfattningen att dessa regler inte är ändamålsenliga i alla stycken. Åtskilliga omständigheter kan åberopas till förmån för en allmän revision av bestämmelserna liksom av de därtill anslutande reglerna om kronoandel. Vid bedömandet av frågan måste emellertid beaktas även vissa andra synpunkter och förhållanden än de förut refererade. Utredningen vill särskilt framhålla följande omständigheter. Som anförts i det föregående har samäganderättsreglerna numera framförallt betydelse när det gäller förhållandet mellan staten såsom innehavare av kronoandel och inmutaren. Erfarenheter av samdrift mellan staten och annan delägare saknas helt. Hur samäganderättsreglerna i sin nuvarande gestaltning tjänat syftet att fixera utgångspunkten för förhandlingar har väsentligen prövats blott i samband med utarrendering av kronoandelen. Några ogynnsamma erfarenheter härvidlag har inte kommit till utredningens kännedom. Det har dock gjorts gällande att under de senaste åren uppkommit osäkerhet för gruvföretag genom att frågan om arrendeavtal beträffande statens andel i utmål, på vilka gruvundersökning eller brytning aktualiserats, i några fall fördröjts eller skjutits på framtiden. Beträffande balansen mellan delägarna må allmänt anföras att risktagandet i samband med gruvundersökning bör bedömas mot bakgrunden av att det är sällsynt att en dylik undersökning — som vanligen även innefattar vissa tillredningsarbeten — ej leder till att gruvdrift upptas inom en med hänsyn till investeringens storlek rimlig tid. Uppenbarligen har vidare den som utfört en gruvundersökning, oavsett vilka undersökningsresultat som utlämnats, ett faktiskt försteg framför en passiv delägare, när det gäller att ta ställning till frågan om brytning. Visar det sig att brytningen blir mycket lönsam, är den fördel som den aktive vinner genom att kostnadsfritt få utnyttja den passives del i fyndigheten betydande. I sådant fall föreligger ett starkt incitament för den passive att söka få till stånd ett avtal. Är brytningen 218

mindre lönsam, är detta incitament visserligen svagare, men då finns å andra sidan viss anledning att räkna med att det kapitaltillskott, som den passive har att erlägga vid eventuell senare anslutning till företaget, kan uppväga olägenheter för den aktive i andra avseenden till följd av inträdet. I flertalet av de diskuterade alternativen har frågan om deltagande i gruvundersökning eller icke tillagts avgörande betydelse. Att åstadkomma en i förevarande sammanhang godtagbar definition av detta begrepp är förenat med svårigheter. Särskilt bör påpekas att en gruvundersökning ofta kan utföras för betydligt lägre kostnad i fråga om en järnmalmsfyndighet än beträffande en sulfidmalmsfyndighet. Det kan heller inte utan vidare tagas för givet att just gruvundersökning bör vara avgörande när det gäller rättsförhållandet mellan delägare. Sedan en dylik undersökning utförts kan utan tvivel förekomma ytterligare arbeten av liknande karaktär eller andra investeringar för gruvdrift som med samma berättigande skulle kunna åberopas som skäl för att framtvinga en uppgörelse mellan parterna. I sammanhanget må ytterligare framhållas att frågan om lämplig tidpunkt för och omfattning av en gruvundersökning beror på många omständigheter och att det bl. a. med hänsyn härtill kan te sig obilligt att en delägares ovillighet att delta i visst sådant av annan delägare initierat undersökningsprojekt skall medföra sådana påföljder som förlust av gruvrätten definitivt eller för en längre tid. Huruvida ett genomförande av alternativet med förhöjd ersättning för nedlagda kostnader verkligen skulle främja aktivitet från statens sida och medföra bättre balans i förhandlingsläget synes högst osäkert. Uppfattningen att den föreslagna skyldigheten för delägare att tillhandahålla varandra undersökningsresultat skulle allvarligt rubba balansen mellan delägarna är enligt utredningens mening betydligt överdriven. Som framhållits vid 8 § avser bestämmelsen endast faktiska resultat — analyser och borrprotokoll m. m. — men ej skedd utvärdering av resultaten. Skyldigheten i förevarande SOU 1969: 10

hänseende uppvägs enligt utredningens me- de. Att skapa effektiva regler för beslutsfatning väl av det föreslagna införandet av rätt tandet i sammanslutning vari två parter har för undersökaren att få ersättning för un- del med hälften vardera är i och för sig ett dersökningsarbetet för den händelse motpar- svårlöst problem som fordrar ingående associationsrättsliga överväganden. Mot bakten senare vill delta i arbete på utmålet. Enligt utredningens mening är ej heller de grunden av det anförda har utredningen anföreslagna lagändringarna beträffande upp- sett att frågan om en eventuell genomgrikomsten av kronoandel ägnade att rubba ba- pande revision av krono- och samägandelansen mellan delägarna. I princip innebär rättsreglerna bör anstå tills vidare och bli dessa regler blott att de möjligheter att ut- beroende i första hand på de erfarenheter nyttja kronoandelen som redan finns kom- som kan vinnas vid den mera aktiva polimer till klarare uttryck i lagen. I viss mån tik beträffande utnyttjandet av kronoandelskommer reglerna att medföra ytterligare in- institutet, som utredningen förutsätter skola citament för staten att ta ställning till enga- komma till stånd. Utredningen utgår härvid gemang i ett utmål på ett tidigare stadium från att aktiviteten från statens sida bör än för närvarande, eftersom staten redan komma till uttryck i att man regelmässigt från början har att ikläda sig vissa utgifter träffar avtal om utnyttjandet av fyndigheten för utmålet samt att deltaga i gruvstämma på ett så tidigt stadium som möjligt och att, och fatta ståndpunkt i där uppkommande om detta av någon anledning inte sker, man frågor. På detta sätt tillgodoser sålunda i ett senare förhandlingsläge visar den geden föreslagna nya ordningen i viss utsträck- nerositet som kan påkallas av att motparten ning de önskemål som ligger bakom de olika tagit stora risker. Med hänsyn till det anförda har utredalternativen. ningen överflyttat de nuvarande samägandeVid bedömningen av samäganderättsregrättsreglerna till lagförslaget utan andra saklerna måste beaktas att de inte är avsedda liga ändringar av betydelse än som betingas att tillämpas i praktiken utan endast att utgöra en grund för förhandlingar. Utredning- av förslaget om tillhandahållande av underen är medveten om önskvärdheten av att sökningsresultat och skyldighet för delägare parterna vid sådana förhandlingar snarast som i efterhand ansluter sig till visst arbete kommer fram till överenskommelser som att utge ersättning för undersökningskostnamöjliggör ett rationellt utnyttjande av fyn- der. digheten i fråga. Ändring av samägande1 §• rättsreglerna i den riktning som de olika Paragrafen motsvarar 58 § gruvlagen. alternativen avser skulle emellertid enligt Genom den föreslagna lydelsen utsägs utredningens mening kunna rubba balansen klart att samäganderättsreglerna i princip mellan delägarna på ett sätt som knappast avses vara tillämpliga genast efter utmålskan överblickas utan omsorgsfulla underläggningen, oberoende av om undersöksökningar grundade på konkreta erfarenheter. Hänsyn måste bl. a. tas till verk- ningsarbete eller gruvdrift kommit igång. ningarna med avseende på möjligheterna att 2§. utnyttja kronoandelen som ett instrument för att i olika avseenden tillvarata det all- Paragrafen motsvarar 59 och 60 §§ gruvmännas intressen inom gruvnäringen. Det lagen. sätt på vilket den statliga gruvpolitiken 3 och 4 §§. kommer att utvecklas i framtiden är självParagraferna motsvarar 61 respektive 62 §§ fallet av betydelse när det gäller den lämpgruvlagen. ligaste utformningen av ifrågavarande reg5§. ler. Denna fråga är för närvarande oviss. Något påtagligt behov av en nyreglering på Paragrafen motsvarar 63 § första, andra och området synes knappast ha gjort sig gällan- fjärde styckena gruvlagen. SOU 1969: 10

Med den nya formuleringen med ordet »merkostnad» åsyftas ingen saklig ändring utan endast ett enklare sätt att ange »det tillskott som utöver behovet för den mindre brytningen (och undersökningen) erfordras». — Skyldigheten för delägare att svara för av det större arbetet påkallad merkostnad avser givetvis hela kostnaden i det fallet att den andre delägaren ej alls deltar i arbetet. 6§. Paragrafen har motsvarighet i 63 § tredje och fjärde styckena gruvlagen och de bestämmelser i 49 § samma lag vartill förstnämnda paragraf hänvisar. I första stycket regleras förfarandet, då delägare som enligt 5 § avstått från att deltaga i arbetet på utmål sedermera vill ansluta sig till arbetet, samt dennes skyldighet att i sådant fall ersätta annan delägare för nedlagda kostnader. Med hänsyn till de nya bestämmelserna om kronoandel har det ansetts lämpligt att överflytta ifrågavarande ersättningsregler till 8 kap. Beträffande bakgrunden till förslaget att även kostnader för undersökningsarbeten skall ersättas hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 146) och till 8 §. Enligt första stycket 1 och 3 skall för ersättningsskyldighet vara avgörande inte bara anläggningarnas och arbetenas nytta för fortsatt gruvdrift utan även nyttan för fortsatta undersökningsarbeten, i den mån fråga är om deltagande i sådana arbeten. — Då undersökningsresultat — även om de är negativa — mera sällan är utan värde för det fortsatta arbetet på utmålet, torde ersättning för utförda undersökningsarbeten oftast komma att visa sig befogad. Har dessa enligt sakkunnig bedömning varit onödigt omfattande eller kostsamma, får ersättningen jämkas med hänsyn härtill. Är i fall som avses i första stycket 2 fråga om kronoandel, skall givetvis avdrag göras för ersättning som utgivits enligt 5 kap. 2 §. Detsamma gäller naturligtvis andra fall där viss egendom eller kostnad ersatts tidigare. Särskilt stadgande härom torde ej erfordras. Den föreslagna skyldigheten för delägare

som i efterhand ansluter sig till arbete på utmål att ersätta även kostnader för tidigare utförda undersökningsarbeten synes skäligen ej böra gälla undersökningsarbeten som verkställts innan den av utredningen föreslagna lagstiftningen trätt i kraft. Bestämmelse härom återfinns i 14 kap. 6 §. 7§. Paragrafen motsvarar 63 § femte stycket gruvlagen. 8§. Paragrafen innehåller bestämmelse om skyldighet för delägare i utmål att tillhandahålla annan delägare undersökningsresultat. Såsom berörts i den allmänna motiveringen anser utredningen det vara rimligt och ägnat att öka utsikterna att få i gång ett rationellt utnyttjande av utmål, om såväl staten som annan delägare på föreslaget sätt får möjlighet att ta del av varandras undersökningsresultat. Utredningen har övervägt att begränsa rätten att kräva redovisning varom nu är fråga till delägare som har brytningsvitsord men funnit att allmän öppenhet på detta område alla delägare emellan ur olika synpunkter är att föredraga. Möjligheten att utan omedelbar kostnad få ta del av annan delägares undersökningar i utmål innebär givetvis en favör för en passiv delägare. Här bör emellertid erinras om den betydande fördel det innebär för en aktiv delägare att, såsom samäganderättsreglerna tillåter, kunna utan ersättning tillgodogöra sig en passiv delägares andel i gruvan. Vidare erinras om att passiv delägare enligt gällande regler har möjlighet att dra nytta av annan delägares undersökningsarbete genom att gå in i den gruvdrift arbetet möjliggjort utan att behöva kompensera inmutaren för det risktagande undersökningsarbetet inneburit. I sistnämnda hänseende innebär förslaget en förbättring av den aktives ställning genom den i 6 § första stycket stadgade rätten till gottgörelse för kostnaderna för sådana tidigare gjorda undersökningsarbeten som vid den tidpunkt då motparten börjar ta del i verksamheten är till nytta vid fortsatt drift. I denna del innefatSOU 1969: 10

tar förslaget ett frångående av den hittills upprätthållna principen att inmutaren ensam har att bära alla undersökningskostnader. Totalt sett innebär den föreslagna ordningen enligt utredningens bedömande inte någon rubbning av betydelse av den hittillsvarande balansen mellan inmutarens och statens rättigheter. Beträffande arten av de undersökningsresultat som skall tillhandahållas kan ledning hämtas från motiven till 47 § tredje stycket sista punkten gruvlagen, där det stadgas att inmutaren och kronan på begäran skall tillhandahålla varandra resultaten av verkställda undersökningar (se Digman s. 319). Till resultat som måste utlämnas hör exempelvis analyser av borrprov men däremot ej utvärdering av undersökningsresultat, liksom inte heller upplysningar om kostnader och andra ekonomiska förhållanden. Undersökningsresultat som staten får del av med stöd av de föreslagna reglerna torde vid behov kunna sekretessbeläggas enligt lagen om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Den föreslagna skyldigheten för delägare att tillhandahålla varandra resultaten av utförda undersökningsarbeten synes ej böra gälla undersökningsarbeten som utförts före lagens ikraftträdande. En bestämmelse härom har intagits bland övergångsbestämmelserna i 14 kap. 6 §. I fråga om utmål med kronoandel, beträffande vilka anmälan om begagnande av kronoandelen ännu ej gjorts vid nya lagens ikraftträdande, följer av övergångsbestämmelse i 14 kap. 4 § att staten och inmutaren enligt 47 § gruvlagen är skyldiga att tillhandahålla varandra resultaten även av undersökningar som verkställts före nya lagens ikraftträdande. 9§. Paragrafen motsvarar 64 § första stycket gruvlagen. I den föreslagna lagtexten har, till skillnad mot gällande lag, utryckligen angivits att även underlåtenhet att utge infordrat tillskott till undersökningskostnader medför den föreskrivna påföljden. I 64 § andra stycket stadgas att delägare SOU 1969: 10

som enligt första stycket i samma paragraf förverkat sin lott i gruva, skall njuta ersättning för sin andel i gruvan tillhörande jordegendom och vara fri från betalning av tillskott. Vad som här skall förstås med till gruva hörande jordegendom är oklart 1 . Till gruva kan ej höra någon jordegendom. Utredningen har ej ansett det motiverat att uppta ifrågavarande del av stadgandet i den nya lagen. Innehar delägare i gruva gemensamt fastigheter, som i ett eller annat avseende utnyttjas för gruvdriften utan att marken anvisats för ändamålet enligt bestämmelser härom i gruvlagen eller dess föregångare, kommer alltså delägare vars andel i gruvan förverkats enligt förevarande paragraf att bibehålla sin andel i fastigheten.

9 KAP. Övergång av rätt till gruva De föreslagna reglerna om övergång av rätt till gruva överensstämmer i huvudsak med vad som nu gäller. Med rätt till gruva avses här liksom enligt gällande lag begreppen inmutning och utmål med allt vad som hör till gruvrättigheten. Straffbestämmelsen i 66 § gruvlagen har överflyttats till kap. 12 (1 § första stycket 3). 1 §• Paragrafen ersätter 65 § i gällande lag. Både enligt förslaget och enligt gällande lag skall överlåtelse av rätt till gruva upprättas skriftligen. I gruvlagen stadgas dessutom att i överlåtelsehandlingen skall upptas samtliga villkor som betingas och att ändring eller tillägg som ej avfattas skriftligen är utan verkan. I senare rättspraxis har ett totalt krav på skriftlig form ej upprätthållits ens beträffande villkor vid fastighetsköp. Spörsmålet behandlas av departementschefen i det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk. Därvid uttalas att ett krav på att alla köpevillkor skall tas in i köpehandlingen inte bör uppställas. Enligt jordabalksförslaget skall 1

Se Digman s. 391 f. 221

köpehandlingen innehålla uppgift om köpevillkoren i vissa angivna fall som i stort sett motsvarar de fall där formkravet upprätthålls i nuvarande praxis. När det gäller överlåtelse av gruvrätt torde kravet på skriftlig form kunna begränsas till att avse själva avtalet. Detta bör naturligen innehålla uppgifter om parterna, föremålet för överlåtelsen och köpeskillingen, om sådan avtalats, samt en överlåtelseförklaring. I övrigt torde det vid överlåtelse av rätt till gruva inte på samma sätt som vid överlåtelse av fastighet vara av betydelse för parterna att i lagen anges vissa villkor som oundgängligen måste tas in i överlåtelsehandlingen. Även om lagtexten inte innehåller något sådant krav är det givetvis av stort värde för parterna att överlåtelsevillkor av betydelse tas in i avhandlingen. 2 och 3 §§. Paragraferna har motsvarighet i 66 och 67 §§ i gällande lag. 10 KAP. Inlösen av rätt till gruva Detta kap. innehåller bestämmelser om inlösen av rätt till gruva. Sedan utmålsläggning skett skall enligt utredningens förslag inlösen under vissa förutsättningar kunna ske dels i arronderingssyfte och dels i vissa andra fall när allmänna synpunkter av särskild styrka talar därför. I fråga om den allmänna motiveringen för bestämmelserna hänvisas i första hand till s. 151 ff. Såsom objekt för inlösen skiljer sig gruvrätt från äganderätt till fastighet i flera avseenden. En fastighets fysiska beskaffenhet och faktiska användningsmöjligheter kan i allmänhet fastställas utan större svårighet. Den utredning som fordras för att fastställa värdet avser till stor del omständigheter utanför lösenobjektet, såsom prisbildning beträffande liknande fastigheter och inverkan av den offentliga byggnadsplaneringen. Fastighetens avkastning vid olika användningssätt låter sig någorlunda väl uppskattas. Gruvrätten innebär till sin natur inte förfo222

ganderätt till vissa på förhand kända mineraltillgångar utan väsentligen en rätt för innehavaren att inom ett bestämt område leta efter och undersöka sådana tillgångar samt tillgodogöra sig de fyndigheter som eventuellt påträffas vid undersökningen. För en säker bedömning av omfattningen och beskaffenheten av mineraltillgångarna i ett utmål fordras i allmänhet omfattande och dyrbara undersökningar. Den ekonomiska brytvärdheten kan ofta bedömas först efter gruvundersökning. Undersökningsarbetet utgör normalt ett moment i gruvrättens utnyttjande. Något ortspris på utmål kan sällan konstateras. Med hänsyn till att gruvdrift närmast innefattar en långsiktig realisation av mineraltillgångar kan man ej heller tala om avkastningsvärde i egentlig mening. De antydda skillnaderna i fråga om lösenobjektets egenskaper är enligt utredningens mening av den art att expropriationslagens ersättningsregler inte utan modifikationer i väsentliga avseenden kan tillämpas vid inlösen av gruvrätt. Avvikelser från dessa regler har synts påkallade såväl i fråga om värderingsprinciperna som när det gäller värderingsförfarandet och därmed sammanhängande procedurregler. Särreglering har ansetts erforderlig även i vissa andra avseenden. 1 §. Första stycket av paragrafen upptar förutsättningarna för arronderingsinlösen. Rörande dessa hänvisas till den allmänna motiveringen. Bestämmelserna avses kunna tillämpas både i det fall då samma fyndighet är uppdelad på flera utmål i olika innehavares hand och när utmål avseende flera varandra närbelägna fyndigheter tillhör olika ägare. Någon närmare precisering av vad som skall förstås med kriteriet närbelägen kan inte ges och torde inte vara nödvändig. Man kan utgå från att kravet på närbelägenhet alltid uppfylls av fyndigheter som med fördel kan bearbetas med utnyttjande av sådana gemensamma anordningar för gruvdriften som centralschakt, ortsystem, uppfordringsverk, malmkross och andra anläggningar ovan SOU 1969: 10

och under jord. Frågan om anrikningsverk har berörts i den allmänna motiveringen. För att inlösen skall vara till gagn från allmän synpunkt bör bl. a. krävas att det är ett samhällsekonomiskt intresse att rationell gruvdrift kommer till stånd på platsen inom en tämligen nära framtid. Givetvis bör beaktas huruvida en inlösen skulle medföra påtagliga olägenheter med hänsyn till den drabbade utmålsinnehavarens aktivitet eller behov av malmreserver. Är detta fallet bör naturligtvis för att inlösen skall få ske fordras att vid en samlad bedömning fördelarna av ett gemensamt utnyttjande finnes vara så stora att de från allmän synpunkt klart överväger de olägenheter som uppkommer för utmålsinnehavaren. Genom kravet att tvångsingripandet skall vara erforderligt för att få till stånd ändamålsenlig gruvdrift markeras att inlösenförfarandet är avsett att användas endast om ett rationellt utnyttjande inte kan komma till stånd på frivillig väg eller eventuellt genom utnyttjande av kronoandelar. Inlösen skall kunna begränsas till att omfatta endast något eller några utmål i en grupp av flera närbelägna utmål eller till att avse endast viss delägares andel i ett utmål. Ehuru utredningen ej funnit anledning att undanta kronoandel från inlösen, torde med hänsyn till ändamålet med kronoandelsinstitutet mera sällan ifrågakomma att inlösa sådan andel. Bortsett från detta fall bör inlösen normalt omfatta samtliga främmande andelar i ett närliggande utmål. Inlöseninstitutet bör sålunda i princip inte utnyttjas för inlösen av blott så stor andel i ett närliggande utmål som krävs för att den lösande skall få brytningsvitsord i detta. Skulle så ske finns ett korrektiv i 3 §, som under där angivna förutsättningar ger motparten möjlighet att fordra att även återstående del av hans andel löses. Syftet med arronderingsinlösen är att uppnå ett enhetligt nyttjande av närbelägna utmål. Arronderingsinlösen skall inte kunna användas enbart för att upplösa samäganderätt i gruva. Den omständigheten att utmålshavare, som önskar lösa ett närliggande utmål, innehar en andel i även detta utmål, SOU 1969: 10

avses å andra sidan inte utgöra hinder mot inlösen av övriga andelar i sistnämnda utmål. Såsom hörande till gruvrätten bör räknas såväl befintliga, för gruvdriften avsedda byggnader och andra anläggningar som rätt till mark vilken gruvinnehavaren kan ha erhållit med stöd av 4 kap. 23 eller 24 §. Nedlagt anrikningsverk bör kunna inlösas om det är uppfört i direkt anslutning till gruva som skall lösas. Även till förmån för gruvan förvärvade rättigheter, såsom servitut och rätt till elektrisk kraft, skall lösas. I lösenförordnandet bör anges i vad mån dylika rättigheter och annan egendom skall ingå i inlösningen. Med regelbunden gruvbrytning torde liksom i 6 kap. 5 § böra jämställas att gruva hålls läns. Skulle innehavaren av ett utmål bedriva gruvbrytning inom ett närbeläget utmål utan att utmålen likväl enligt definitionen i 13 kap. 1 § ingår i samma utmålsfält bör ett dylikt förhållande givetvis betraktas som ett skäl mot inlösenförordnande. Vill flera lösa, bör enligt första stycket företräde ges åt sökande som har de bästa förutsättningarna att idka gruvdrift på platsen. Här bör avseende fästas vid sådana faktorer som sökandenas erfarenheter av gruvdrift i den skala, som det kan bli fråga om, deras förutsättningar att lösa transport- och avsättningsfrågor samt deras möjligheter att skaffa erforderligt kapital. Betydelse bör även kunna tillmätas sådana omständigheter som att en sökande framstår som aktiv huvuddelägare beträffande de fyndigheter, som avses skola brytas gemensamt, eller att en sökandes andel av mineraltillgångarna är väsentligt värdefullare än konkurrenternas. Andra stycket av förevarande paragraf innehåller bestämmelser om möjlighet att lösa in utmålsrättigheter i andra fall än som avses i första stycket. Beträffande skälen för stadgandet hänvisas till den allmänna motiveringen s. 154. Som förebild till kravet på riksdagens samtycke har tjänat motsvarande bestämmelse i lagen den 30 juni 1947 om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

Ett villkor för inlösen enligt första eller andra stycket är som antytts att rationell gruvdrift kan antas komma till stånd inom en tämligen nära framtid. I intet fall bör inlösen få ske blott för att tillföra en sökande ytterligare malmreserver för användning i en avlägsen framtid. En annan sak är att gruvdriften av tekniska skäl kan böra påbörjas inom en avgränsad del av ett fält och först efter någon tid kommer att beröra ett bestämt utmål. Skulle den lösande underlåta att fullfölja de planer som legat till grund för inlösenförordnandet, bör den som avstått rättigheten rimligen inte lämnas utan möjligheter att återta utmålet. Denna fråga har lösts så, att reglerna i 68 § expropriationslagen om lösningsrätt till exproprierad egendom enligt 12 § görs tillämpliga även på gruvrättigheter och annan egendom som inlösts enligt bestämmelserna i förevarande paragraf. För att rätt till återlösen enligt berörda regler i expropriationslagen skall inträda krävs bl. a. att exproprierad fastighet eller genom expropriation förvärvad särskild rätt ej kommit till användning för det avsedda ändamålet eller att dess användande för ändamålet upphört och att ändamålet är att anse såsom övergivet. Vidare måste talan om återlösen väckas inom tjugo år från expropriationens fullbordande. På grund av gruvdriftens karaktär kan utan tvivel betydande svårigheter möta att i visst fall avgöra huruvida ändamålet med en inlösning skall anses som övergivet eller inte. Med hänsyn härtill föreskrivs i tredje stycket i förevarande paragraf att i förordnande om rätt till inlösen skall anges de allmänna förutsättningar beträffande utnyttjandet av inlöst rättighet som legat till grund för beslutet. Med anknytning härtill föreskrivs i 12 § att vid tillämpning av 68 § expropriationslagen det med inlösningen avsedda ändamålet skall anses såsom övergivet, om rättigheten uppenbarligen ej använts i överensstämmelse med de allmänna förutsättningar beträffande utnyttjandet som låg till grund för inlösenbeslutet.

2§. Inlösen kominer företrädesvis att avse lös egendom. Ehuru lagen om expropriation i princip avser endast fast egendom, synes det likväl lämpligt att — om vissa modifierande och kompletterande bestämmelser meddelas — låta de expropriationsrättsliga reglerna om expropriation av fastighet gälla även i fråga om inlösen och ersättning som kan utgå i anslutning därtill enligt nu ifrågavarande kapitel. I förevarande paragraf har därför såsom huvudregel föreskrivits, att de allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation skall i tillämpliga delar gälla beträffande inlösen och ersättning. Expropriationslagens regler om expropriation av fastighet blir därigenom i tillämpliga delar gällande i fråga om inlösen av rättigheter enligt bl. a. gruvlagen (jfr 3 § expropriationslagen). Modifikationerna och tilläggen återfinns i de följande paragraferna. Där har sålunda föreskrifter intagits som har avseende på utvidgning av inlösningen (3 §), expropriationsersättningen (4—6 §§), rättegångskostnader (7 §), rättegångsförfarandet (8 §), bestämmandet av särskild löseskilling för vissa slag av egendom m. m. (9 §), löseskillingens fördelning m. m. (10 §), inlösningens fullbordande (11 §) samt återlösen av inlöst egendom (12 §). Vissa problem i dessa hänseenden behandlas i det följande under respektive paragraf. Ytterligare några spörsmål tas upp i förevarande sammanhang. Vad först beträffar Kungl. Maj:ts handläggning av ansökan om inlösen enligt de föreslagna bestämmelserna kommer — på grund av hänvisningen till expropriationslagens allmänna bestämmelser — föreskrifterna i 4 § sista stycket nämnda lag att gälla vid inlösningen. Härav följer att tillfälle skall lämnas innehavaren av det utmål eller den gruvrättsandel, som ansökningen avser, att yttra sig om huruvida avståendet är förenat med särskild olägenhet, om annat lämpligt utmål kan tagas i anspråk med mindre olägenhet eller om det eljest finnes något att erinra i anledning av ansökningen. I inlösningsärende bör givetvis också yttrande inhämtas från kommerskollegium och den särSOU 1969: 10

skilda gruvnämnd som skall inrättas enligt utredningens förslag. Sedan remissförfarandet avslutats, kan ansökningen upptas till prövning av Kungl. Maj:t. Bland tillämpliga bestämmelser i expropriationslagen må ytterligare nämnas stadgandena i 5 § om avvägning mellan olika tänkbara expropriativa rättsförändringar m. m., om särskilda bestämmelser till tryggande av egendomens användning för avsett ändamål och om tid för fullföljande av expropriationsfrågan. Enligt 6 § expropriationslagen får expropriationsrätt inte övergå från innehavaren till annan utan Kungl. Maj:ts medgivande. Genom hänvisningen i 2 § blir expropriationslagens bestämmelser om förtida tillträde tillämpliga även på inlösen av gruvrätt eller andel däri. 3§. Med vad till gruvrätten hör åsyftas i 1 § första stycket egendom som enligt gällande rätt anses ingå i gruvegendomen. Skulle viss sådan egendom undantagsvis ej omfattas av meddelat inlösenförordnande, bör expropriaten med analog tillämpning av 12 § expropriationslagen vara berättigad att kräva inlösen av egendomen. I förevarande paragraf avses främst egendom som inte anses ingå i gruvegendomen. Egendom vartill inlösen skall kunna utvidgas kan självfallet vara av olika slag, såväl fast som lös. Förutsättning för inlösen föreslås vara att egendomen undergår synnerlig värdeminskning genom att gruvrätten avstås. Har exempelvis en fastighet förvärvats för att användas såsom industriområde vid en gruva, bör inlösen av gruvrätten sålunda kunna utsträckas till fastigheten om denna skulle väsentligt förlora i värde. Som ett annat exempel har förut nämnts det fallet att ett inlösenförordnande omfattar vissa men ej alla av en gruvägares utmål inom ett fält. I dylikt fall bör gruvägaren under de i paragrafen angivna förutsättningarna kunna kräva att även hans återstående utmål i fältet löses. Det bör anmärkas att den föreslagna bestämmelsen inte är avsedd att inskränka den rätt till ersättning som kan föreligga enligt expropriationslagens regler. Rätt till erSOU 1969: 10

sättning enligt 7 § första stycket andra och tredje punkten nämnda lag kan t. ex. under vissa förutsättningar finnas i ett fall, där uppkommande värdeminskning inte är så betydande som krävs för tillämpning av förevarande paragraf. 4§. Förevarande paragraf innehåller vissa från grundsatsen i 7 § första stycket första punkten expropriationslagen avvikande regler för bestämmande av löseskilling för utmål. I fråga om annan ersättning, t. ex. ersättning för skada som åsyftas i tredje punkten i nämnda lagrum, avses expropriationslagens regler skola tillämpas fullt ut. Detta innebär bl. a. att ersättning för sådan skada ej kan bestämmas i form av avgäld enligt denna paragraf. Beträffande huvudlinjerna för de föreslagna ersättningsreglerna hänvisas till den allmänna motiveringen s. 155 f. Huvudprincipen vid bestämmande av lösenskilling för gruvrättighet är inskriven i första styckets första punkt och innebär liksom vid expropriation att den som får avstå från en gruvrättighet skall erhålla full kompensation för rättighetens värde. Vid uppskattningen av detta värde kan i allmänhet ledning inte hämtas från något ortspris. Avgörande betydelse bör i stället tillmätas den sannolika lönsamheten vid bearbetning av de ifrågavarande mineraltillgångarna. För att den sannolika lönsamheten vid framtida bearbetning av en fyndighet skall kunna bedömas fordras först och främst en uppskattning av fyndighetens storlek och beskaffenhet. På grundval av en sådan uppskattning kan antaganden göras angående tänkbar omfattning av gruvdriften, brytningskostnaderna och värdet av den uppfordrade malmen. Vid beräkningen av det senare värdet får beaktas prisutvecklingen under en längre period för det malmslag som det är fråga om och, såvitt möjligt, pristendensen för framtiden. Antaganden rörande avsättningsmöjligheter och fraktkostnader får givetvis betydelse. Det sagda gäller självfallet oberoende av om löseskillingen bestäms att utgå på en gång eller såsom en årlig avgäld. 225

Första stycket innehåller också bestämmelser om viss minimiersättning. Föreskrifterna härom är utformade efter förebild av liknande förslag av malmutredningen för Norrbotten, som ansåg bestämmelse om minimiersättning skälig med hänsyn till möjligheten att en gruvrätt som skulle inlösas kunde befinnas helt sakna värde i innehavarens hand (SOU 1963:36 s. 75 och 99). Om rationaliseringsvinsten i motsats till vad malmutredningen tänkte sig beaktas vid ersättningsberäkningen i enlighet med gruvrättsutredningens förslag, bortfaller i viss mån behovet av en minimigaranti beträffande löseskillingens storlek. En allmän förutsättning för inlösen är ju att de berörda utmålen kan antas bli föremål för rationell gruvdrift. Ersättningen för själva fyndigheten kan emellertid enligt utredningens förslag normalt väntas utgå som en årlig avgäld bestämd väsentligen i förhållande till produktionens värde. Då den framtida utvecklingen beträffande gruvdriften alltid inrymmer ovisshetsmoment, har utredningen ansett det rimligt att garantier om minimiersättningen infogas även i de av utredningen föreslagna inlösningsreglerna. Om på grund av utmålets ålder eller andra omständigheter exakta uppgifter inte kan erhållas beträffande sådana kostnader för inmutning, utmålsläggning, jordlösen och intrångsersättning m. m. som i visst fall skall ersättas enligt garantiregeln, får en skälighetsuppskattning göras. För att kostnader för undersöknings- och tillredningsarbeten samt för anläggningar skall ersättas enligt bestämmelserna om minimiersättning måste förhållandena vara sådana att det kan antagas att motsvarande arbeten och anläggningar hade måst utföras av den lösande vid ett enhetligt och rationellt utnyttjande av samtliga de ifrågavarande fyndigheterna. Härvid bör mindre vikt fästas vid den lösandes egna planer än vid vad som får anses ändamålsenligt vid en objektiv bedömning. Befinns att utförda arbeten eller anläggningar endast till vissa delar är till nytta vid den fortsatta driften skall minimiersättningen begränsas till de kostnader som ett isolerat utförande av des226

sa delar skulle ha betingat. Det synes ej rimligt att den lösande under alla förhållanden skall utge ersättning för tidigare utförda arbeten, vare sig dessa är till nytta vid det framtida utnyttjandet eller inte. Det sagda innebär inte att den som avstår ett utmål aldrig kan påräkna ersättning t. ex. för befintliga schakt och orter som inte kommer till användning vid den tillämnade enhetliga brytningen. Kan det göras sannolikt att det utmål som avstås skulle ha kunnat bearbetas ensamt med viss lönsamhet under utnyttjande av befintliga schakt och orter, bör skälig ersättning för dessa alltid utgå med stöd av huvudregeln i första punkten. Kan anläggningarna i fråga inte heller utnyttjas på detta sätt, får de antas vara värdelösa och bör inte ersättas särskilt. Ett villkor för att undersökningsarbeten skall ersättas bör givetvis vara att utmålsinnehavaren tillhandahåller den lösande protokoll, borrprov, analysresultat och dylikt från undersökningarna, i den mån sådant finns i behåll. Enligt 34 § expropriationslagen skall expropriationsersättning i princip bestämmas i penningar att utgå på en gång. Enligt förslaget skall denna princip alltid tillämpas när det gäller ersättning för tidigare nedlagda kostnader av olika slag, arbeten, anläggningar och annat, som ej hänför sig till själva fyndigheten. Detta gäller oberoende av om ersättning i sådana hänseenden bestämts enligt huvudregeln i första stycket första punkten eller med tillämpning av bestämmelserna om minimiersättning i andra punkten. När det gäller den del av ersättningen som avser själva fyndigheten har utredningen av skäl som angetts i den allmänna motiveringen ansett det nödvändigt att göra avsteg från den expropriationsrättsliga huvudregeln att ersättning skall fastställas att utgå på en gång. Bestämmelser om möjlighet att bestämma löseskillingen i nämnda del såsom en årlig avgäld är upptagna i andra stycket. Svensk rätt är av olika skäl negativt inställd mot tillskapande av nya avgälder. Exempel saknas dock inte på att man i nuSOU 1969: 10

tida expropriativ lagstiftning infört möjlighet till årliga ersättningar i vissa fall där bevissvårigheterna beträffande framtida skada är särskilt påtagliga. Enligt 9 kap. 47 § vattenlagen kan sålunda skadeersättning till följd av företag enligt 6 kap. (allmän flottled) eller till följd av förorening genom avloppsvatten fastställas att utgå i årlig avgift, när skälig anledning förekommer därtill. Ersättning till markägare i anledning av inrättande av naturreservat eller vägrat tillstånd till bebyggelse inom strand- eller landskapsskyddsområde eller till grustäkt m. m. kan enligt 30 § naturvårdslagen på begäran fastställas att utgå med visst årligt belopp, om särskilda skäl är därtill. Enligt utredningens mening erbjuder en ordning enligt vilken löseskillingen för utmål till väsentlig del kan utgå såsom en avgäld bestämd i förhållande till produktionen den enda utvägen att nå en någorlunda tillfredsställande löseskillingen i vad avser själva fyndigheten som uppkommer vid inlösen av gruvrätt. I andra stycket har som villkor för att löseskillingen i vad avser själva fyndigheten skall kunna bestämmas såsom en avgäld uppställts att utmålet inte undersökts i sådan omfattning att fyndighetens storlek och beskaffenhet kan bedömas med erforderlig säkerhet. Det är framför allt svårigheterna att få klarhet i dessa hänseenden som konstituerar skillnaden mellan värdering av gruvrättigheter och värdering av fastigheter eller lös egendom i allmänhet. Huruvida angivna förutsättning är uppfylld skall i första hand prövas av domstolen ex officio. Då frågan kan vara vansklig att avgöra och den som drabbas av inlösen i tveksamma fall kan väntas ha intresse av att engångsersättning ej utdöms har vidare föreslagits att fastställande av avgäld skall vara obligatoriskt på yrkande av denne, såvida det ej är uppenbart att det föreliggande utredningsmaterialet är tillräckligt för slutlig prövning av ersättningsfrågan. Ger exempelvis — som kan vara fallet vid inlösen enligt 1 § andra stycket — utredningen uppenbarligen vid handen, att fyndighetens värde är så obetydligt att den som avstått rättigheten även med beaktande av uppSOU 1969: 10

kommande rationaliseringsvinst inte bör tillerkännas någon ersättning utöver stadgad minimiersättning, skall löseskillingen givetvis ej till någon del utgå i form av avgäld. I överensstämmelse med vad som är vanligt i arrendeavtal rörande utmål föreslås att avgälden skall utgå dels såsom en fast årlig avgift och dels i form av produktionsavgift beräknad i förhållande till mängden eller värdet av de mineral som varje år brytes inom utmålet och uppfordras. Den fasta avgiften är avsedd som en minimiavgift som skall utgå endast i den mån den överstiger produktionsavgiften för visst år. Då några säkra hållpunkter för beräkning av utmålets värde inte antas föreligga när den fasta avgiften bestäms, synes denna i allmänhet böra sättas förhållandevis lågt. Avgiftens storlek får i övrigt bero på vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Är det uppenbart att gamle ägaren inte själv skulle ha kunnat utnyttja utmålet under lång tid framåt, är detta en omständighet som talar för en särskilt låg fast avgift. I motsatt riktning bör verka en sådan omständighet som att inlösenbeslutet grundats på antagandet att sökanden skall sätta igång en omfattande och lönsam gruvdrift inom en nära framtid, över huvud bör ledning kunna hämtas från vad som är brukligt i arrendeavtal. Tyngdpunkten vid fastställande av avgäld avses ligga på produktionsavgiften. Beroende på en dylik avgifts anknytning till den faktiska brytningen är det möjligt att bestämma en skälig avgäld även utan ingående kännedom om fyndighetens storlek och beskaffenhet. Vid slutande av arrendeavtal beträffande utmål saknas sålunda ofta sådana kunskaper. Också beträffande grunderna för produktionsavgiften synes ledning kunna hämtas från de principer som tillämpas särskilt vid utarrendering av kronans gruvrättigheter. Det synes sålunda lämpligt att avgälden bestäms för tjugo år i sänder med möjlighet för parterna att mot slutet av en period påkalla ny prövning av grunderna för avgälden för följande period. Om part hade möjlighet att påkalla omprövning av avgälden 227

närhelst ändrade förhållanden kunde åberopas skulle detta enligt utredningens mening kunna inverka på den lösandes kalkyler för driften på ett sätt som skulle motverka syftet med inlösningen. Beräkning av arrendeavgift i relation till värdet av uppfordrad malm förekommer allmänt i avtalen rörande utarrendering av statliga gruvrättigheter. Då de härvid använda beräkningsmetoderna kan tjäna till ledning vid fastställande av produktionsavgift vid inlösen av utmål, skall här lämnas en redogörelse för dessa metoder. Enligt tidigare brukliga avtal angående utarrendering av kronans andelar i järnmalmsgruvor bestämdes arrendeavgiften till viss procent av malmens värde, dvs. värdet av malmen sedan den brutits, uppfordrats och eventuellt underkastats sovring. Detta värde bestämdes på så sätt, att från försäljningspriset avdrogs arrendatorns fraktkostnader, andra leveranskostnader samt försäljningskostnaderna och i förekommande fall kostnaderna för anrikning och annan särskild behandling av malmen. Däremot gjordes intet avdrag för brytnings- och uppfordringskostnader. Detta sätt att beräkna arrendeavgiften, lämpligen betecknat bruttosystemet, föreskrevs i den 1956 upphävda kungörelsen den 20 oktober 1899 om begagnande av kronans jordägarandel i gruva och torde kunna återföras på vissa bestämmelser om avgäld i 1884 års gruvstadga. Bruttosystemet gäller också för beräkning av jordägaravgäld enligt gruvlagen. I de äldsta arrendeavtalen fastställdes avgiften i regel till 1/50 av den uppfordrade malmens totala värde, dvs. 4 procent av värdet av kronans andel i malmen. I avtal avseende järnmalmsgruvor i Norrbottens län har avgiften sedermera höjts till 13 procent av värdet av kronans andel i malmen. Bruttosystemet innebär att utmålsägaren normalt får uppbära avgäld även när gruvan går med ringa vinst eller med förlust — den uppfordrade malmen torde sällan helt sakna värde — samtidigt som en konjunkturuppgång på malmmarknaden med höga malmpriser kommer honom till godo i mindre mån än om han haft del i vinsten. En annan metod, betecknad nettosystemet, som på senare tid börjat tillämpas i arrendekontrakt mellan staten och LKAB, är att beräkna arrendeavgiften såsom en andel av malmens värde i gruvan (in situ). Normgivande torde här vara ett arrendeavtal den 15 oktober 1964 mellan staten och LKAB beträffande inmutar- och jordägarandelar i Leveäniemi

malmfält inom Svappavaara statsgruvefält. Enligt avtalet skall LKAB erlägga en arrendeavgift motsvarande 22,5 procent av värdet i gruvan av all den järnmalm som brutits inom utmålen i fråga och som under året i form av olika malmprodukter levererats för export eller till mottagare inom landet. Nämnda värde skall motsvara det genomsnittliga nettoförsäljningspriset per ton under året för respektive produkter från gruvan minskat med dels försäljningskostnaderna och de däri ingående fraktoch leveranskostnaderna och dels drifts- och kapitalkostnader för malmens brytning, uppfordring, anrikning och sintring. Försäljningskostnaderna skall beräknas till 2 procent av det fakturerade nettoförsäljningspriset. Såsom kapitalkostnad räknas bokförd värdeminskning på anläggningar och maskiner samt 6 procent ränta på det vid årets ingång redovisade kapitalet i ifrågavarande maskiner och anläggningar. Som minimiavgift skall, vare sig brytning förekommit eller inte, erläggas 200 kr per utmål. Tvist om tillämpning av bestämmelserna skall avgöras av skiljemän. — I ett senare avtal (ang. Tuolluvaara) utgör arrendeavgiften 25 procent av värdet i gruvan. Nettosystemet innebär att ersättningen kommer att variera efter lönsamheten. Motiven för övergång till nettosystemet vid utarrendering av järnmalmsfyndigheter till LKAB utvecklades av kommerskollegium i en skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 maj 1964. Kollegiet framhöll att beräkningen av avgälden enligt bruttosystemet tidigare ställde sig jämförelsevis enkel, eftersom det endast gällde att fastställa de kvantiteter som brutits ur gruvan under ett visst år samt saluvärdet av dessa på arbetsplatsen. Numera har gruvföretagen i stor utsträckning gått över till att leverera malmen i form av anrikad slig och ytterligare förädlade produkter. Kostnaden för anrikning och sintring skall då dragas av från försäljningspriset vid beräkning av malmvärdet vid gruvan. På grund av den tekniska utvecklingen har skillnaden mellan de båda systemen kommit att bestå endast i att vid nettosystemet även brytning och uppfordring — vilka kostnader är lättast att beräkna — skall ingå i kostnadsavdragen. Vid nettosystemet varierar arrendeavgiften i direkt proportion till lönsamheten. Den arrendeavgift som enligt bruttosystemet kommer att utgå även vid fattiga malmer och lågkonjunktur kan bli avgörande för om brytning skall ske eller om ett malmparti skall lämnas kvar som icke brytvärt. Principiellt synes det enligt kollegiets mening även vara riktigast att arrendeavgiften grundas på värdet av den upplåtna nyttigheten, dvs. i detta fall malmen såSOU 1969: 10

dan den befinner sig i berggrunden, vilket talar för nettosystemet. Beträffande arrendeavgiftens beräkning vid ett nettosystem yttrade kollegiet i nämnda skrivelse: Vid övergång till nettosystem kommer avgiften att grundas på det lägre malmvärdet i gruvan, och procenttalet måste följaktligen höjas om icke avgiftsnivån skall sjunka (jämfört med bruttosystemet). De omständigheter, som är att beakta vid bedömning av procenttalets storlek, synes i huvudsak vara följande. Staten ställer malmtillgången i sin helhet eller viss andel i gruvrätten, ofta hälften, till arrendatorns förfogande. Arrendatorn satsar anläggnings- och driftskapital och ombesörjer driften och produkternas försäljning med insats av det tekniska och ekonomiska kunnande som hans organisation besitter och under arrendetiden förvärvar. Staten tar ingen ekonomisk risk. Arrendatorn tar risken för oräntabla investeringar, vilken på grund av marknadsväxlingar och i många fall föreliggande ovisshet om malmtillgångarnas verkliga storlek och beskaffenhet är större vid gruvdrift än inom de flesta andra verksamhetsområden. Staten bidrar dock, i den mån gruvrörelsen icke går med förlust, med en andel av kapitalkostnaderna vilka ingår i kostnadsavdragen. — Som en belastning för staten ur förhandlingssynpunkt vid utarrendering till någon som innehar hälften i gruvan framstår att denne, om staten ej vill deltaga i driften, är berättigad att driva gruvan för egen räkning, med rätt för staten att, om anmälan till begagnande av statens gruvandel skett, senare lösa in sig i rörelsen på villkor som är fastställda i gruvlagens bestämmelser om samäganderätt i gruva. Vid sin bedömning har kollegiet kommit till den uppfattningen att omkring en fjärdedel av malmvärdet i gruvan normalt skulle vara en rimlig avgift vid utarrendering av gruvegendomen. Brutto- och nettosystemen sådana de här beskrivits har hittills ansetts lämpa sig mindre väl för beräkning av arrendeavgifter beträffande sulfidmalmsutmål, främst beroende på dessa malmers komplexa natur och därmed sammanhängande svårigheter att fastställa försäljningspriset för malmerna. I arrendeavtal mellan staten och Boliden används bl. a. olika grundavgifter, tilläggsavgifter, variabler och indexregleringar, vilka ger ersättning per ton för olika malmer som brutits och uppfordrats. Vilken av de nämnda metoderna som bör SOU 1969: 10

användas vid bestämmande av avgäld i visst inlösenfall, eller om eventuellt någon annan metod bör tillämpas, bör få avgöras av domstolen, liksom också sättet för beräkning av brytningskostnaderna och den andel av malmens värde som skall tillkomma den som avstått utmålet. Vid beräkning av brytningskostnaderna bör givetvis även beaktas vad den lösande utgivit såsom engångsersättning för utmålsförrättning och undersökningsarbeten m. m. I mål rörande löseskilling för utmål är båda parter självfallet skyldiga att förete de anteckningar angående erhållna undersökningsresultat som de kan förfoga över. Editionsföreläggande enligt rättegångsbalken kan meddelas rörande undersökningsprotokoll och dylikt. Särskilt stadgande härom torde inte erfordras. Tvist om beloppet av årlig avgäld beträffande vilken grunderna sålunda fastställts synes, i analogi med vad som enligt 6 kap. 3 § föreslås gälla beträffande tvist om avgäld till jordägaren, lämpligen böra lösas med tillämpning av bestämmelserna i 3 kap. 7 § i lagförslaget. 5§. Som förut framgått förutsätts för att inlösen skall få komma ifråga i princip att den lösande avser att uppta rationell gruvdrift inom berörda gruvfält. Det kan antas att vid de undersökningsarbeten som erfordras som förberedelse för brytning eller i samband med själva driften efterhand framkommer tillräckligt material för bedömning av fyndighetens storlek och beskaffenhet. N ä r så blivit fallet föreligger ej längre de motiv som vid inlösningen utgjorde grunden för beslutet om avgäld. Bl. a. med hänsyn till rättsordningens negativa inställning till ständiga avgälder bör i detta läge finnas möjlighet att bringa avgälden att upphöra. I förevarande paragraf har föreskrivits att vardera parten under sagda förutsättning skall äga påfordra, att avgälden skall upphöra och frågan om löseskillingen, såvitt avser rättighetens återstående värde, slutligt avgöras. Har regelbunden gruvdrift pågått inom utmålet under sammanlagt minst tio år,

bör så ske på yrkande av part, såframt det ej är uppenbart att fyndighetens storlek och beskaffenhet ännu inte kan bedömas med erforderlig säkerhet. Detta kan vara fallet om brytningen varit begränsad till en liten del av utmålet eller om arbetet av speciell anledning ej resulterat i erforderlig kännedom om återstoden av fyndigheten. Den slutliga prövningen kan givetvis leda både till utdömande av ett engångsbelopp och till beslut om att någon ytterligare ersättning ej skall utgå, enär den kvarvarande delen av fyndigheten befunnits sakna värde. Restersättning som bestäms vid prövning varom nu är fråga kan komma att uppgå till betydande belopp. Har i sådant fall avlösningen påkallats av den som avstått rättigheten, kan den lösande genom skyldigheten att utbetala beloppet vid en tidpunkt som han ej kunnat förutse tillfogas avbräck till men för den fortsatta driften. Med hänsyn härtill har utredningen ansett det rimligt att den lösande, om avlösningen påkallats av motparten, bereds möjlighet att erlägga en väsentlig del av slutersättningen medelst årliga annuiteter under förslagsvis tjugo år. Ett stadgande härom, delvis utformat efter förebild från 9 kap. 23 § vattenlagen, har intagits i andra stycket. Avlösen av avgäld skall givetvis även kunna ske genom överenskommelse mellan parterna. 6§. Om en inlöst gruvrättighet överlåts till annan medan rätt till avgäld enligt 4 § föreligger, skall enligt förslaget den lösandes rättigheter och skyldigheter enligt 4 och 5 §§ övergå på den nye innehavaren. Anledning synes inte föreligga att låta den lösande alltjämt vara ansvarig gentemot den som avstått rättigheten för fullgörandet av förpliktelserna enligt dessa bestämmelser. Av hänsyn till den senares säkerhet föreslås dock att överlåtelsen inte skall medföra befrielse från berörda förpliktelser förrän den nye innehavaren ställt pant eller borgen som avses i 11 §. Om ett utmål, beträffande vilket rätt till avgäld enligt 4 § föreligger, förverkas eller upphör på grund av att den lösande urakt-

låtit att erlägga försvarsavgift för utmålet eller att begära förlängning av utmålets giltighetstid, förlorar den som avstått gruvrättigheten möjlighet till ytterligare ersättning enligt 4 och 5 §§. Finns mineraltillgångar av värde kvar inom utmålet synes det inte rimligt att denne skall gå miste om full ersättning för den avstådda rättigheten på grund av försumlighet från den lösandes eller dennes rättsinnehavares sida. För det fall att försvarsavgift ej erlagts har utredningen övervägt att ge den som avstått rättigheten möjlighet att återfå densamma genom att själv inom viss tid inbetala den oguldna avgiften. Beslut om rättighetens återgång skulle i så fall meddelas av bergmästaren. Tanken att en lösande skulle underlåta att försvara ett inlöst utmål av värde är emellertid ganska orealistisk. Möjligheten till illojala manövrar i syfte att undgå ersättningsskyldighet är ringa till följd av det föreslagna förbudet mot ommutcing. En regel som den antydda skulle inte kunna tillämpas när inlöst utmål upphört på grund av att förlängning ej beviljats. Utredningen har därför ansett att det för samtliga nu ifrågavarande fall är tillfyllest med en regel att den som avstått rättigheten skall, om denna upphör till följd av att den lösande eller annan innehavare av rättigheten försummat vad han skäligen bort iakttaga för rättighetens bevarande, vara berättigad till ersättning av den försumlige för den förlust som härigenom tillskyndas honom, såvida han inom viss tid instämmer sin talan till expropriationsdomstolen. — Har utmål upphört under förhållanden varom nu är fråga, synes detta även vara en omständighet som bör beaktas av prövningsmyndigheten, om den ursprunglige innehavaren av utmålet söker dispens från ommutningsförbudet i syfte att genom ny inmutning återfå fyndigheten. Vill en gruvinnehavare i något fall sona ett inlöst utmål, t. ex. därför att han funnit fyndigheten inte vara brytvärd, torde han i allmänhet kunna skaffa sig trygghet mot ersättningsanspråk enligt andra stycket genom att först erbjuda den som avstått utmålet att få överta detsamma utan vederlag. SOU 1969: 10

7§. I fråga om rättegångskostnaderna avses i princip expropriationslagens regler skola tilllämpas vid inlösen av gruvrättighet. Detta följer av hänvisningen i 2 §. Den lösande blir sålunda som regel skyldig att ersätta motpartens kostnader vid expropriationsdomstolen. Vissa modifikationer i denna regel är emellertid erforderliga enligt utredningens mening. Den viktigaste modifikationen är att, av skäl som utvecklats i den allmänna motiveringen, den lösande föreslås icke vara skyldig att svara för kostnad som motparten i mål om inlösen nedlagt på undersökning av den ifrågavarande fyndigheten i vidare mån än arbetet uppenbarligen är till nytta för den lösande. För att sistnämnda krav skall vara uppfyllt, måste förhållandena vara sådana, att det i betraktande av det avsedda utnyttjandet av utmålet med fog kan antas, att den lösande eljest själv skulle ha fått verkställa motsvarande undersökningar. I dylikt fall måste undersökningsresultatet givetvis tillhandahållas den lösande. Bestämmelsen avser även mål om ny prövning enligt 4 § andra stycket eller 5 §. Beträffande kostnader av nyssnämnda slag i mål om ersättning enligt 6 § andra stycket avses däremot huvudregeln i expropriationslagen skola gälla. I mål om ny prövning av grunderna för avgäld enligt 4 § andra stycket och mål enligt 5 § eller 6 § andra stycket skulle en undantagslös tillämpning av expropriationslagens regler om fördelning av rättegångskostnader kunna medföra att part lockades att inleda rättegång utan sakligt underlag. Till förekommande härav föreslås expropriationsdomstolen få befogenhet att i dylika mål, om särskilda omständigheter föranleder därtill, förordna att den som avstått rättigheten själv skall vidkännas sina kostnader på målet vid expropriationsdomstolen.

utredningen föreslagna reglerna. Vissa kompletterande föreskrifter synes erforderliga i fråga om bestämmelserna om laga domstol och om expropriationsdomstolens sammansättning. I förstnämnda avseende föreslås enligt första stycket som huvudregel att mål angående inlösen eller ersättning enligt förevarande kapitel skall upptagas av expropriationsdomstolen i den ort där utmålet är beläget. Gäller målet flera, inom olika domstolsområden belägna utmål, vilka inte lämpligen kan för bestämmande av löseskilling eller annan ersättning uppskattas annat än såsom en enhet, föreslås i analogi med bestämmelserna i 20 § expropriationslagen att forumfrågan skall avgöras av Kungl. Maj:t. De värderingsfrågor som aktualiseras vid inlösen av gruvrättighet är av synnerligen speciell och komplicerad natur. Med hänsyn härtill har föreslagits att i mål varom nu är fråga båda expropriationsteknikerna skall ha erfarenhet av gruvdrift och minst en av dem därjämte erfarenhet i fråga om värdering av mineralfyndighet. Antalet sakkunniga inom landet på berörda områden är begränsat. Uppkommer fråga om inlösen, finns risk att en eller flera av dem är jäviga. Det synes därför lämpligast att expropriationsteknikerna utses särskilt för varje mål av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

8§. Expropriationslagens regler om domstolar och rättegång i expropriationsmål torde i huvudsak vara lämpade även för mål angående inlösen eller ersättning enligt de av

10 §. Förevarande paragraf innehåller bestämmelser — utformade efter förebild av stadgande i 25 § allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 — till skydd för innehavare av

SOU 1969: 10

9§. Bestämmelserna i denna paragraf innebär, att om även fast egendom löses, löseskilling alltid skall bestämmas särskilt för denna egendom. Därvid skall självfallet expropriationslagens bestämmelser härom beaktas. Uppdelning av löseskilling för lös egendom erfordras — förutom när viss del av löseskillingen enligt 4 § skall utgå i form av en avgäld — i fall som avses i 10 §.

panträtter m. m. i egendom som löses med stöd av den nya lagen. Skyddet synes även böra gälla i fråga om avgälder och slutersättning som utfaller efter inlösningen. Om egendom som löses enligt förevarande kapitel omfattas av företagsinteckning, torde det kunna bli fråga om tillämpning av vad i 10 och 15 §§ lagen om företagsinteckning föreskrives om följden av att egendom i vilken företagsinteckning gäller överlåts m. m. Den i tredje stycket intagna bestämmelsen om underrättelseskyldighet avser att ge inteckningshavare tillfälle att bevaka sina intressen i dylika fall. Bestämmelsen avses också innebära att domstolen är skyldig att undersöka, huruvida någon företagsinteckning finnes i den egendom som skall lösas. I fråga om ersättningens erläggande må påpekas att domstolen enligt 2 § förevarande kap. jämförd med 48 § första stycket expropriationslagen har möjlighet att medge att nedsättning inte behöver äga rum, varvid den lösande i stället skall göra anmälan hos länsstyrelsen. Vid inlösen av gruvrätt torde i allmänhet föreligga skäl till sådant medgivande utom då fråga är om engångsersättning som även avser fast egendom. 11 §. Om det vid inlösen av gruvrätt bestäms att löseskilling skall utgå förutom med ett engångsbelopp — avseende kostnader för utmålsförrättning, undersökningsarbeten och anläggningar m. m. — med en årlig avgäld, kan ersättningen inte anses slutligt erlagd förrän avgälden genom senare beslut bragts att upphöra och i samband därmed eventuellt fastställd slutersättning betalts. För att inlösningen skall vara fullbordad bör det emellertid vara tillfyllest att den lösande fullgjort sina åligganden beträffande det omedelbart bestämda engångsbeloppet samt, om den lösande är annan än staten, ställt säkerhet för avgälden hos länsstyrelsen. Också i övrigt bör engångsbeloppet vid tilllämpning av expropriationslagens bestämmelser om expropriationsersättningens erläggande och expropriationens fullbordande anses som slutlig ersättning.

12 §. Som en följd av den föreslagna bestämmelsen i 2 § blir även reglerna i 68 § expropriationslagen om lösningsrätt till exproprierad egendom tillämpliga på gruvrättigheter och annan egendom som inlösts enligt den nya lagen. Vissa särbestämmelser erfordras i fråga om återlösen av gruvrättighet. Föreskriften i första punkten av förevarande paragraf korresponderar med bestämmelsen i 1 § tredje stycket. Beträffande syftet med föreskriften hänvisas till specialmotiveringen till sistnämnda bestämmelse. Här må också erinras om att Kungl. Maj:t kan ha meddelat särskilda bestämmelser för att trygga gruvrättighetens användning för det avsedda ändamålet med stöd av 5 § tredje stycket expropriationslagen. Har en längre tid förflutit utan att den lösande utfört undersökningsarbete eller gruvdrift i enlighet med vad som förutsattes vid inlösenbeslutet, får ändamålet med inlösningen anses övergivet. När hel fastighet exproprierats, tillkommer enligt 68 § expropriationslagen lösningsrätten den, som närmast före expropriationens fullbordande var fastighetens ägare eller hans rättsinnehavare. I fråga om egendom som inlösts enligt de nu ifrågavarande reglerna bör tydligen rätten till återlösen inte tillkomma jordägaren utan den som närmast före inlösningens fullbordande innehade egendomen eller hans rättsinnehavare. Vid återlösen enligt expropriationslagen får värdet inte sättas högre än den expropriationsersättning som utgivits (69 §). Sker återlösen av utmål bör enligt utredningens mening den som avstått utmålet i varje fall inte behöva utge högre ersättning än som svarar mot den engångsersättning som erlades vid inlösningen. Vid tillämpning av den åsyftade regeln i expropriationslagen skall hänsyn alltså inte tagas till erlagda avgälder. — Ersättning vid återlösen av utmål avses liksom vid återlösen av exproprierad egendom skola bestämmas som ett engångsbelopp. Reglerna om återlösen är givetvis inte tilllämpliga beträffande inlösta gruvrättigheter som förverkats eller som upphört att gälla SOU 1969: 10

på grund av de föreslagna bestämmelserna om begränsning av utmals giltighetstid. I fråga om den tidigare rättighetsinnehavarens möjligheter att tillvarata sina intressen i dylika fall hänvisas till 6 §. 13 §. Den som vill utverka förordnande om inlösen enligt 1 § bör kunna verkställa förberedande undersökningsarbeten på utmålet såväl för att skaffa sig nödigt underlag för bedömning av hur utmålet bäst skall kunna utnyttjas som, om förordnande om inlösen redan meddelats, såsom förberedelse för värderingen i expropriationsmålet. Då det är oklart om sådana arbeten faller inom ramen för stadgandet om förundersökning i 71 § expropriationslagen (jfr prop. 1958 A: 149 s. 15 och 22 samt 3LU 1958 B: 1 s. 25) har en särskild bestämmelse i ämnet ansetts böra upptagas i gruvlagen. Undersökningstillstånd varom nu är fråga bör enligt utredningens mening kunna meddelas av kommerskollegium. En förutsättning för undersökningstillstånd bör vara att ett klart behov av förberedande undersökningsarbeten föreligger. Har inlösenförordnande ej redan meddelats, bör tillstånd självfallet inte ges med mindre det uppgivna ändamålet är sådant som avses i 1 § och det kan ifrågakomma att medge sökanden rätt till inlösen. — Anledning att medge undersökningsarbeten av mera omfattande slag, såsom schaktsänkning och ortdrivning, torde sällan föreligga. — Undersökningsarbeten enligt förevarande paragraf avses kunna utföras på all mark inom utmål, sålunda även utanför område som tagits i anspråk enligt 4 kap. 23 §. Den som utför undersökningsarbete varom nu är fråga bör vara skyldig att låta gruvinnehavaren få del av undersökningsresultatet. Har borrningar verkställts, bör borrhålen inläggas på borrhålskarta (jfr 11 kap. 4 §), av vilken en kopia bör överlämnas till gruvinnehavaren. Föreskrifter angående insändande av utdrag av sådan karta till myndighet m. m. bör i mån av behov kunna meddelas av kommerskollegium.

SOU 1969: 10

11 KAP. Tillsyn över gruvdriften Förevarande kapitel överensstämmer i huvudsak med 10 kap. gruvlagen. Bortsett från de nya bestämmelserna om redovisning av borrhål, vilka berörts i den allmänna motiveringen, grundar sig de smärre sakliga ändringar som vidtagits väsentligen på reformförslag som under hand framförts till utredningen från kommerskollegium och bergmästarna. Föreskrifterna i 70 § gruvlagen om anmälan till bergmästaren vid påbörjande av gruvarbete m. m. jämte därtill anknytande straffbestämmelse föreslås bli överflyttade till gruvkungörelsen (14 §). Dit har även överförts vissa detaljbestämmelser angående gruvkarta m. m. (12 §) och gruvregister (13 §). Övriga straffbestämmelser i gruvlagens 10 kap. har i lagförslaget sammanförts i 12 kap. 1 §. Bestämmelsen i 77 § gruvlagen angående skyldighet för bergmästarna att insända statistiska uppgifter till kommerskollegium har utmönstrats. Efter en företagen omorganisation sänds dylika uppgifter numera till statistiska centralbyrån, som enligt bestämmelser i kungörelsen den 25 febr. 1966 om statistiska uppgifter från rörelseidkare och ägare av flerfamiljshus har möjlighet att infordra uppgifter av det slag som avses i 77 § gruvlagen. 1 §• I paragrafen, som har motsvarighet i 68 § gruvlagen, fastslås den allmänna tillsynsplikt beträffande gruvarbete som åvilar kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen. 2§. Paragrafen motsvarar 69 § första och andra stycket gruvlagen. Första stycket innefattar ingen saklig ändring i gällande bestämmelser. Frågan om innebörden av begreppet misshushållning med malm behandlas av Digman s. 407 f. Enligt andra stycket i nämnda lagrum skall utfraktsvägar och orter som leder till

gruvans obrutna delar underhållas på ett betryggande sätt samt alltid hållas tillgängliga. Syftet med bestämmelsen är att förhindra sådana åtgärder med avseende på gruvgångarna att tillträdet till obruten malm i framtiden omöjliggörs eller avsevärt försvåras. Ur denna synpunkt är det inte nödvändigt att gångarna underhålls genom skrotning och alltid hålls omedelbart tillgängliga. Förutsatt att från arbetarskyddssynpunkt erforderliga provisoriska avstängningsanordningar är vidtagna bör det vara tillfyllest, om malmen utan större svårigheter kan nås efter avlägsnande av dessa och skrotning av tillträdesvägen. Med hänsyn härtill har i stället föreskrivits att ifrågavarande vägar skall hållas öppna. Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därigenom bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall enligt 69 § tredje stycket gruvlagen bergmästaren, vare sig rätten till förstnämnda gruva äger bestånd eller icke, tillse att till förekommande härav lämpliga åtgärder vidtas. Någon motsvarighet till denna bestämmelse har inte upptagits i 2 §. Bestämmelsen är en kvarleva från den tid då vattenundanhållningen var ett av de största problemen vid gruvdrift och var då knuten till beviljande av vilostånd. Innebörden är ej fullt klar. I vart fall anses av stadgandet följa att innehavare av nedlagd gruva eller, om gruvan sonats, jordägaren är skyldig att tåla att innehavaren av närliggande gruva som besväras av vattentillopp från den förra gruvan i denna vidtar åtgärder för att minska vattentillströmningen från densamma. 1 Numera förekommer emellertid ytterst sällan att gruvor tillhörande olika ägare är belägna så nära varandra eller eljest på sådant sätt att dylik inverkan kan uppkomma. Vattenundanhållningen i gruvor erbjuder vidare ej alls samma problem som tidigare. Veterligen har stadgandet ej tillämpats i senare tid. Om den däri avsedda situationen skulle inträda i något fall, torde åtminstone under vissa förutsättningar bestämmelser i vattenlagen vara tillämpliga. Utredningen har med hänsyn till det anförda ansett att stadgandet utan olägenhet kan utgå ur gruvlagen.

3 §. Paragrafen motsvarar 71 § gruvlagen. 4 och 5 §§. I paragraferna, som har motsvarighet i 74— 76 §§ gruvlagen, har infogats de nya bestämmelserna om redovisning av borrhål. Som nämnts i den allmänna motiveringen föreslår utredningen att bestämmelserna om gruvkarta kompletteras dels så att det blir obligatoriskt att på gruvkarta redovisa borrhål av bestående värde och dels med föreskrifter innebärande att dylika borrhål, som verkställts utan att skyldighet att upprätta gruvkarta föreligger, dvs. under tiden innan gruvarbete igångsätts, skall inläggas på borrhålskarta. Bortsett från den redovisning som kan begäras av staten såsom innehavare av kronoandel föreligger för närvarande skyldighet för gruvrättsinnehavare att till myndigheterna redovisa resultat av undersökningsarbeten i två fall. Dels skall vid ansökan om utmål fogas berättelse över de resultat som erhållits genom undersökningsarbeten och annan utredning av betydelse för bedömningen huruvida förutsättningarna för utmålsläggning är för handen (21 § 2 mom. gruvlagen). Dels skall över gruva som är under arbete — varmed här torde jämställas gruvundersökning — upprättas gruvkarta som skall kompletteras fortlöpande. Utdrag av kartan, som skall förvaras av gruvinnehavaren, skall sändas till kommerskollegium och, i den utsträckning bergmästaren påfordrar, även till denne (74 §). Gruvkartan ger en mycket fullständig bild av samtliga gruvarbeten och fyndighetens geologi. Ehuru det inte är obligatoriskt inläggs numera allmänt på gruvkarta även diamantborrhål, försedda med geologiska beteckningar. Nu avsedda handlingar är offentliga. Därutöver går gruvinnehavarna frivilligt myndigheterna tillhanda med undersökningsresultat i vissa andra hänseenden. Sålunda brukar gruvföretagen till bergmästarna översända redogörelser för verksamheten vid undersöknings- och driftsgruvor samt för verk1

Se Digman s. 409 f. SOU 1969: 10

ställd prospektering för att utnyttjas som underlag vid författandet av bergmästarnas årliga ämbetsberättelser till kommerskollegium. Dessa redogörelser samt ämbetsberättelserna är sekretessbelagda enligt lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Vidare synes gruvföretagen allmänt vid utarbetandet av gruvmonografier, regionala geologiska kartor och andra vetenskapliga eller praktiskt-vetenskapliga arbeten frivilligt lämna väsentliga bidrag i form av kartor, statistiska och historiska uppgifter m. m. Utredningens förslag om skärpning av förutsättningarna för utmålsläggning innebär såsom framgått av det föregående (s. 186) bl. a. att kartor och undersökningsresultat från undersökningsarbetet blir allmänt tillgängliga i betydligt större utsträckning än för närvarande. Till grund för utredningens förslag att därutöver skall införas skyldighet för gruvinnehavare att inlägga borrhål av bestående värde på borrhålskarta ligger följande överväganden. Enligt utredningens mening är det ett betydande allmänt intresse att resultat som erhållits vid undersökning av mineralfyndigheter inte går förlorade utan bevaras för framtiden och i största utsträckning görs allmänt tillgängliga. Härigenom kan man undvika oekonomiskt dubbelarbete, när som ofta är fallet vid prospektering förnyade undersökningar sätts in på ett område som tidigare varit föremål för undersökning. En sammanställning av resultat från undersökningar inom skilda delar av ett område kan ge informationer om den geologiska strukturen i hela trakten. Bevarandet av undersökningsresultat bör också vara till betydande nytta för den geologiska vetenskapen. Slutligen kan de informationer undersökningsresultaten ger användas vid myndigheternas prövning i ärenden om förlängning av utmals giltighetstid eller inlösen. Samtidigt bör emellertid rimlig hänsyn tagas till gruvföretagens krav på sekretess i fråga om sina undersökningar. Vidare är det angeläget att en redovisningsskyldighet utformas så att den inte medför onödig belastning för företagen. Inte minst från denna synpunkt är det SOU 1969: 10

viktigt att redovisningsskyldigheten inte görs så omfattande att det inkommande materialet inte kan ordnas och utnyttjas på ett meningsfullt sätt. Utifrån dessa synpunkter har utredningen till en början ej funnit tillräckliga skäl föreligga att införa redovisningsskyldighet i fråga om undersökningsresultat som erhållits vid regionalprospektering (utan inmutning) eller vid undersökningar inom inmutningar som inte lett till ansökan om utmål. Företagen får anses ha legitim anledning att ensamma få förfoga över undersökningsresultat avseende områden som inte skyddas av gruvrättigheter för utnyttjande vid förnyade undersökningar i framtiden. Beträffande de undersökningsarbeten som utförs på utmål under tiden mellan utmålsläggningen och påbörjandet av gruvarbete är det enligt utredningens mening av vikt från allmän synpunkt att särskilt resultaten av diamantborrningar bevaras för framtiden, framförallt beroende på de exceptionellt höga kostnaderna för sådana arbeten. Redovisning av sådana borrningsresultat torde inte medföra någon nämnvärd belastning för företagen eller någon olägenhet ur sekretessynpunkt. Arkiveringen kan med fördel ske i samma ordning som gäller i fråga om gruvkarta. När det gäller elektriska, magnetiska och andra geofysiska mätningar som företas på utmål efter utmålsläggning, skulle för att en redovisning skulle bli till någon nytta bl. a. krävas en fortlöpande sortering, systematisering och utvärdering av inkommande uppgifter, vilka i sin tur borde lämnas enligt ett omsorgsfullt utarbetat standardformulär. De på detta sätt bearbetade uppgifterna borde förvaras lätt tillgängliga i ett centralt arkiv. Utredningen anser det emellertid tveksamt om nyttan med ett sådant arrangemang är så stor att den motsvarar kostnaderna för arkiveringen och bearbetningen. En utvidgning av redovisningsskyldigheten till att omfatta även sådana resultat skulle innebära en icke obetydlig belastning för företagen. Utredningen har därför ansett att det för närvarande inte finns skäl att föreslå redovisningsskyldighet även beträffande nu ifrågavaran235

de undersökningsresultat. Det behov som från allmän synpunkt kan finnas att få tillgång till undersökningsresultat utöver dem som enligt förslaget obligatoriskt skall redovisas till myndigheterna torde även i framtiden kunna antas i stort sett bli tillgodosett genom samverkan mellan gruvföretagen å ena sidan samt bergmästarna och vetenskapliga institutioner å andra sidan. Huvudbestämmelserna rörande redovisning av borrhål inom utmål har intagits i 4 §. Med bestämningen borrhål av bestående värde avses att utesluta s. k. slamprovhål, korta diamantborrhål och andra tillfälliga undersökningsborrningar. Bruket att redovisa borrhål på gruvkarta lagfästs. För att en redovisning av undersökningsborrningar skall ha något värde måste borrhålen placeras i sitt geologiska sammanhang genom att läggas in på en geologisk eller geofysisk karta. Som lämpligt underlag bör kunna tjäna någon av de kartor som bifogats utmålsansökningen eller som eljest, i fråga om äldre utmål, vanligen upprättats av företagen i samband med utmålsläggningen. Finns inte sådan karta, torde företagen i allt fall i samband med borrningsarbeten ha upprättat en arbetskarta över borrhålen. En kopia av denna bör då kunna utnyttjas som borrhålskarta. Borrhålskartan får karaktären av en preliminär gruvkarta. Något krav på att borrhålskarta skall upprättas av bergsstatstjänsteman eller behörig gruvmätare synes inte böra upprätthållas. Vissa detaljföreskrifter om upprättande av gruvkarta samt översändande av utdrag av kartorna m. m. har intagits i den föreslagna gruvkungörelsen (12 §). Där föreslagen bestämmelse att upprättande av gruvkarta skall verkställas av person som kommerskollegium förklarat behörig att verkställa gruvmätningar — vilken avviker något från motsvarande föreskrift i 74 § gruvlagen — sammanhänger med att ej alla bergsstatstjänstemän har behörighet att verkställa gruvmätningar. — Inom kommerskollegium övervägs för närvarande att överflytta förvaringen av gruvkartorna från kollegiets gruvkartekontor till bergmästarna. Om eventuellt förslag härom från kollegiets 236

sida godtas, bör den föreslagna bestämmelsen i 12 § andra stycket gruvkungörelsen jämkas härefter. I kungörelsen har också intagits en bestämmelse innefattande bemyndigande för kommerskollegium att meddela närmare föreskrifter om upprättande av gruvkarta och borrhålskarta (12 § tredje stycket). 6§. Paragrafen har motsvarighet i 78 § gruvlagen. Vissa bestämmelser angående registrets förande föreslås intagna i gruvkungörelsen (13 §). Befogenhet att meddela närmare föreskrifter i ämnet torde lämpligen kunna delegeras till kommerskollegium. 12 KAP. Ansvar och fullföljd av talan Bestämmelserna om ansvar och fullföljd av talan, vilka i gruvlagen är uppsplittrade på flera kapitel, har i förslaget sammanförts i kap. 12. Några sakliga ändringar av betydenhet föreslås inte. Besvär över bergmästarnas beslut har hittills anförts i mycket ringa omfattning, och något behov att ändra de nuvarande reglerna om fullföljd av talan hos kommerskollegium har knappast gett sig till känna. Utredningen är medveten om att en modernisering av dessa utöver vad utredningen föreslagit likväl kan böra övervägas på vissa punkter. Då en sådan modernisering lämpligen synes böra ske i anpassning till den lagstiftning angående enhetliga regler om förvaltningsförfarandet, vari föreliggande, ännu ej departementsbehandlade förslag till förvaltningslag (SOU 1968:27) kan utmynna, har utredningen emellertid inte ansett sig ha anledning att ta upp denna fråga till närmare behandling. De nya bestämmelserna om rättegångskostnad när talan mot beslut vid utmålsförrättning förs vid allmän domstol har fått sin plats sist i kapitlet. Någon motsvarighet till forumbestämmelsen i 81 § gällande lag har inte upptagits, eftersom bestämmelserna i rättegångsbalken 10 kap. 8 och 10—12 §§ SOU 1969: 10

torde ge tillräcklig anvisning om forum. Vid tillämpning av dessa bestämmelser får begreppet »gruva» anses inbegripa inmutning. 1 §. I paragrafen har sammanförts straff- och åtalsbestämmelserna i respektive 73 §, 16 § första stycket, 66 § femte stycket, 72 § första stycket, 76 §, 72 § andra stycket och 82 § första stycket första punkten gruvlagen. 2§. Paragrafen motsvarar 11 § i gällande lag. Åklagarens talerätt synes i princip böra avse sådana fall där inmutningsrätt beviljats i strid med inmutningsförbud som väsentligen skyddar allmänna intressen. 3§. Paragrafen motsvarar 41 § 1 mom. i gällande lag. Att talan föreslås kunna föras även mot beslut om anvisande av mark inom utmål beror på den möjlighet till officialprövning som införts i 4 kap. 23 §. Förslaget upptar ej någon motsvarighet till bestämmelsen i 41 § 1 mom. gruvlagen om skyldighet för klagande att inge protokollsutdrag. För närvarande insänder bergmästarna fortlöpande till kommerskollegium protokoll angående utmålsförrättningar och förrättningar enligt 45 § gruvlagen. Vid fullföljd av talan torde kollegium om erforderliga handlingar likväl inte skulle vara tillgängliga ha att infordra akten i ärendet från bergmästaren. 4§. Paragrafen motsvarar 41 § 2 mom. i gällande lag. 5§. Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag, hänvisas till motiveringen vid 5 kap. 2 §. 6§. Paragrafen motsvarar 80 § i gällande lag. Talan mot bergmästares beslut om inmutning förs i regel hos kommerskollegium men SOU 1969: 10

i vissa fall — om annan rättsägare än sökanden gör gällande att inmutningsansökningen bort helt eller delvis avslås på annan grund än att fyndigheten ej är inmutningsbar — genom stämning till allmän domstol (2 § andra stycket). Besvär över åtgärd eller beslut vid utmålsförrättning anförs hos kommerskollegium i vissa frågor av övervägande teknisk karaktär, varemot den som är missnöjd med åtgärd eller beslut under utmålsförrättning i annan fråga, skall instämma sin talan vid domstol (4 §). I övriga fall får klagan över bergmästarens beslut enligt förevarande paragraf föras hos kommerskollegium. Klagan över kommerskollegiums beslut enligt gruvlagen förs hos Kungl. Maj:t. Härvid upptas av regeringsrätten enligt regeringsrättslagen 2 § 14:o) första stycket mål om inmutning eller utmålsläggning, enligt 2 § 17:o) tionde stycket mål om föreläggande vid vite och enligt 2 § 18:o) handräckningsmål. Enligt praxis är regeringsrätten behörig att pröva mål rörande sådana förändringar med avseende på utmål, som omnämns i 45 § första stycket gruvlagen. Regeringsrätten har också ansetts äga pröva mål om förverkande av gruvrätt på grund av underlåtenhet att erlägga försvarsavgift. Vissa skäl kan anföras för att mål om anteckning i gruvregistret faller inom regeringsrättens kompetensområde på grund av 2 § 14:o) femte stycket regeringsrättslagen. I övrigt upptas besvär över beslut av kommerskollegium i mål och ärenden enligt gruvlagen av Kungl. Maj:t i statsrådet. Förslag angående ändringar i kompetensfördelningen mellan regeringsrätten och Kungl. Maj:t i statsrådet som bl. a. berör mål enligt gruvlagen har framlagts dels i betänkandet Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4 s. 260 ff) och dels i Förvaltningsdomstolskommitténs betänkande »Förvaltningsrättskipning» (SOU 1966:70 s. 578 ff), vid vars utarbetande förslagen i förstnämnda betänkande tagits i beaktande. Förvaltningsdomstolskommittén — som bl. a. föreslagit att de flesta målgrupperna inom regerings-

rättens kompetensområde redan på mellan- fördelningen knappast kan komma i fråga planet skall prövas av en domstolsinstans, att hänskjuta dylika ärenden till administrakammarrätten — har under framhållande tiv domstol. Att vid kompetensfördelningen av att de frågor, som kan uppkomma i mål skilja mellan ärenden om automatisk förrörande besvär över beslut av kommerskolle- längning och ärenden om fakultativ förlänggium enligt gruvlagen, i allmänhet är av ning skulle vara synnerligen opraktiskt. Det rättslig natur, såsom huvudregel förordat att kan t. ex. väntas att en begäran om automadessa mål skall prövas av administrativ dom- tisk förlängning ofta åtföljs av ett alternastol. Undantag görs dock beträffande vissa tivt yrkande om fakultativ förlängning. Uttyper av beslut, som anses vara av den natur redningen förordar med hänsyn till det anatt besvär över desamma bör handläggas av förda att ärenden om förlängning av utmals Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta gäller i giltighetstid upptas av Kungl. Maj:t i statsförsta hand beslut av kommerskollegium rådet. som ej rör ett särskilt fall utan har en geneMed hänsyn till det lagstiftningsarbete rell karaktär, frågor om beskaffenheten av beträffande den administrativa rättskipningkarta m. m., om behörighet att verkställa en som pågår inom justitiedepartementet angruvmätningar samt om tillstånd att igen- ser sig utredningen inte ha anledning att lägga utfraktsväg o. d. och att nedlägga lägga fram i lagtext formulerade förslag till gruva. Kommitténs förslag har ännu ej lett de ändringar i regeringsrättslagen som ertill lagstiftning. fordras för genomförande av förvaltningsHuvudlinjen vid kompetensfördelningen domstolskommitténs förslag i fråga om överär att sådana mål, i vilka rättsfrågorna nor- flyttning av vissa gruvärenden från Kungl. malt framstår som det väsentliga, bör hand- Maj:t i statsrådet till regeringsrätten. läggas av administrativ domstol, medan sådana ärenden, i vilka lämplighetsfrågorna 7§. regelmässigt dominerar, bör prövas av Paragrafen innehåller bestämmelser om sakKungl. Maj:t i statsrådet. Från denna ut- ägares rätt till kostnadsersättning i mål vid gångspunkt synes den av förvaltningsdom- allmän domstol enligt 4 § första stycket. Bestolskommittén föreslagna överflyttningen träffande motiveringen hänvisas till vad av ärenden till administrativ domstol följd- som anförts vid 4 kap. 31 §. riktig. Av samma skäl synes mål angående inmutningsavgifter böra upptas av admi13 KAP. nistrativ domstol. När det däremot gäller ärenden angående Särskilda bestämmelser förlängning av undersökningstiden eller av utmals giltighetstid samt dispens från för- I detta kapitel har, förutom stadgandet anbud mot ommutning och mot inmutning gående åbos rättigheter i 79 § gruvlagen, ininom skyddszon talar starka skäl för att be- tagits en definition av det i de nya bestämsvär över kommerskollegiets beslut bör upp- melserna om tidsbegränsning och inlösen av tagas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Ärende gruvrättigheter använda begreppet utmålsom förlängning av utmals giltighetstid är fält samt bestämmelser angående gruvnämnvisserligen närmast att betrakta som en rätts- den och om möjlighet att framtvinga efterfråga i den mån klagande gör anspråk på levnad av villkor i samband med dispens automatisk förlängning under åberopande från inmutningshinder. Motsvarigheter till av utförd arbetsprestation. Vid prövning av bestämmelserna om fullföljd av talan, forum ärende angående fakultativ förlängning och åtal i 11 kap. gruvlagen återfinns i 12 kommer däremot näringspolitiska avväg- kap. av förslaget. ningar och beaktande av allmänna samhällsintressen i förgrunden i sådan grad att det 1 §. enligt vedertagna principer för kompetens- I de föreslagna reglerna om tidsbegränsning 238

SOU 1969: 10

av utmål (6 kap. 5 §) och om inlösen av rätt till gruva (10 kap. 1 §) behandlas flera i ett utmålsfält ingående utmål som en enhet såtillvida, att vid prövning av ärende rörande ett utmål aktivitet från innehavarens sida i vissa fall tillmäts samma betydelse vare sig den ägt rum på utmålet eller i utmålsfält vari utmålet ingår. Att så skall ske är naturligt med hänsyn till att en modern gruvanläggning baseras på malmtillgångar inom ett flertal utmål. Begreppet utmålsfält, som inte förekommer i gruvlagen, är emellertid inte entydigt. För tillämpningen av nämnda bestämmelser krävs en definition av begreppet. I fackmannakretsar används uttrycket vanligen som beteckning på mer eller mindre sammanhängande utmål med någorlunda enhetliga ägareförhållanden. Till utmålsfält kan härvid stundom räknas utmål som ligger hundratals meter från huvudkomplexet men naturligt hör samman med detta genom ägareförhållanden, malmstruktur och sättet för blivande exploatering, liksom också utmål som ehuru sammanhängande med huvudkomplexet ligger på långt avstånd från huvudmalmen, har annan struktur och olika ägare eller av annan anledning knappast kommer att exploateras gemensamt med denna under överskådlig tid. Enligt bestämmelse i 1884 års gruvstadga kunde gruvägare som innehade flera intill varandra gränsande utmål få tillstånd att genom arbete inom något eller några av utmålen fullgöra arbetsskyldigheten för dem alla. En hänsyftning härpå förekommer i p. 2 i gruvlagens övergångsbestämmelser. Enligt den i förevarande paragraf upptagna definitionen av begreppet utmålsfält krävs också att utmålen skall vara geografiskt sammanhängande — antingen direkt eller genom annat utmål som likaledes uppfyller fordringarna enligt definitionen. Utredningen har ansett kravet på sammanhängande fält medföra en betydande fördel vid tillämpningen genom regelns klarhet. Utredningen förutsätter att sådana omständigheter som att utmål, vilka inte omedelbart gränsar till ett närliggande fält, likväl naturligt hör till detta, särskilt beaktas SOU 1969: 10

vid prövningen i ärende om förlängning eller inlösen av utmål. För att varandra angränsande utmål skall bilda ett utmålsfält krävs enligt definitionen i förevarande paragraf ytterligare att samme ägare innehar minst halv andel i utmålen eller eljest har ett bestämmande inflytande i dessa. Innehav av hälftenandel i flera utmål har med hänsyn till reglerna om brytningsvitsord ansetts ge erforderlig gemenskap i fråga om dispositionsrätten. Att flera utmål som en gruvinnehavare disponerar över dels direkt och dels genom exempelvis ett helägt dotterbolag skall bilda ett utmålsfält synes klart. Definitionen i fråga innebär bl. a. att varandra angränsande utmål med kronoandel räknas som ett utmålsfält även om inmutarandelarna tillhör olika företag. Här bör emellertid erinras om att en förutsättning för särskilt skydd enligt bestämmelserna om tidsbegränsning och inlösen är att vederbörande ådagalagt aktivitet inom det fält vari utmålet ingår. 2§. Paragrafen motsvarar 79 § i gällande lag. 3§. Paragrafen innehåller bestämmelser om inrättande av en gruvnämnd. Enligt utredningens förslag skall det ankomma på kommerskollegium att pröva bl. a. ärenden rörande dispens från inmutningsförbudet inom skyddszon och från ommutningsförbudet (2 kap. 2 § andra stycket), förlängning av undersökningstiden i speciella fall (3 kap. 8 § tredje stycket), förlängning av utmals giltighetstid och förhandsbesked i sådan fråga (6 kap. 5 och 6 §§) samt besvär i anledning av att ansökan om förlängning av undersökningstiden helt eller delvis avslagits på grund som anges i 3 kap. 8 § andra stycket. Prövningen av sådana ärenden kräver stor förtrogenhet med de förhållanden under vilka gruvnäringen arbetar. Sakkunskap erfordras såväl i fråga om gruvdrift och prospektering som beträffande den integrerade järn- och metallindustrins malmförsörjnings-

problem. Utredningen har diskuterat olika lösningar för säkerställande av att kommerskollegium vid sin prövning har tillgång till expertis på dessa områden. Som en tänkbar lösning har diskuterats tanken att föreskriva att i kommerskollegiums handläggning av ärenden av nu ifrågavarande slag skall deltaga av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter som företräder sakkunskap som nyss nämnts. En sådan anordning skulle emellertid starkt kontrastera mot kommerskollegiums nuvarande organisation, enligt vilken generaldirektören beslutar ensam i flertalet ärenden. Utredningen har därför inte ansett sig böra lägga fram förslag i denna riktning, detta så mycket mindre som frågan om en översyn av kommerskollegiums organisation för närvarande är under övervägande. Utredningen förutsätter emellertid att vid en omorganisation av kommerskollegium hänsyn tas till att kollegiet har att avgöra viktiga gruvärenden. Som angetts i den allmänna motiveringen föreslår utredningen i stället att vid kommerskollegiums sida inrättas en särskild nämnd, gruvnämnden, vars yttrande bör inhämtas innan kollegiet avgör ärenden av nu ifrågavarande slag. Ordföranden i nämnden bör vara en opartisk, i allmänna värv erfaren person som, jämte suppleant, utses av Kungl. Maj:t. I övrigt föreslås i nämnden ingå minst fyra andra ledamöter vilka, jämte personliga suppleanter för var och en av dem, lämpligen utses av Kungl. Maj:t efter förslag exempelvis av Sveriges geologiska undersökning, Svenska gruvindustriarbetarförbundet, Svenska gruvföreningen och Jernkontoret. Sekreterare i nämnden bör vara en tjänsteman vid kommerskollegium som generaldirektören utser. Denne bör ha rätt att närvara vid nämndens sammanträden. Nämnden bör givetvis också vara skyldig att yttra sig i andra gruvärenden än de nu åsyftade vilka hänskjuts dit från kommerskollegium eller annan myndighet. Utöver nu angivna funktion bör gruvnämnden enligt utredningens mening kunna tjäna som ett allmänt kontaktorgan mellan kommerskollegium och gruvnäringen. För

fullgörande av denna uppgift bör nämnden vid behov hålla informella överläggningar med företrädare för näringen. Om generaldirektören är närvarande vid sådana förhandlingar, bör han leda dessa. Närmare föreskrifter om gruvnämndens sammansättning och verksamhet torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t med stöd av bemyndigandet i 5 §. Om sakkunskap beträffande gruvhantering etc. får göra sig hörd på angivna sätt genom gruvnämnden vid tillämpningen av de nya reglerna om begränsning av utmals giltighetstid m. m., bör enligt utredningens mening hos gruvinnehavarna kunna skapas den tillit till en riktig och opartisk bedömning från myndigheternas sida som är en förutsättning för att reglerna skall erhålla de avsedda gynnsamma verkningarna för gruvnäringen. 4§. Som antytts vid 2 kap. 2 § torde det utan särskilt stadgande i viss utsträckning vara möjligt att vid dispens från inmutningshinder knyta sådana villkor som kan anses erforderliga för att tillgodose de intressen som hindersbestämmelserna avser att skydda. Som exempel kan nämnas föreskrift att arbete skall bedrivas på visst avstånd från markytan inom område för trafikanläggning eller inom grönområde enligt fastställd detaljplan eller att visst transportsätt skall användas inom det område dispensen avser. Efterkoms inte sådant villkor, bör givetvis finnas möjlighet att åstadkomma rättelse. Enligt förevarande paragraf, vilken utformats efter förebild från 5 § lagen om inskränkning i rätten till inmutning i Norrbottens län, kan efterlevnad av dispensvillkor som uppställts av myndighet framtvingas genom vitesföreläggande. Vid överträdelse av villkor som knutits till medgivande av enskild person eller bolag torde rättelse kunna uppnås genom talan vid domstol.

SOU 1969: 10

14 KAP. Övergångsbestämmelser Som berörts i den allmänna motiveringen förordar utredningen att den nya lagen i princip görs tillämplig även på utmål som lagts före lagens ikraftträdande. Detsamma bör gälla då befintliga inmutningar, inmutningar och utmål som läggs på grund av före ikraftträdandet ingiven ansökan samt utmål som söks efter nämnda tidpunkt på grund av dessförinnan sökt inmutning. Övergångsregelns innebörd i fråga om den föreslagna tidsbegränsningen av utmål har behandlats i annat sammanhang (s. 149). Såvitt avser gruvrättigheter som tillkommit enligt gruvlagen synes ett genomförande av huvudregeln i övrigt ej vålla några problem. En närmare analys av regelns tillämpning och verkningar krävs däremot i fråga om gruvrättigheter som grundar sig på äldre lagstiftning. De undantag och särskilda bestämmelser som ansetts behövliga anges i 2—8 §§. 1 §• Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1973, vid vilken tidpunkt 1963 års lag om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län upphör att gälla. I sistnämnda del må dock erinras om att det kan komma i fråga att bibehålla 1963 års lag en kort tid efter nämnda tidpunkt (jfrs. 158). 2§. Om inmutning söks före lagens ikraftträdande utan att ärendet då ännu avgjorts talar såväl praktiska skäl som hänsyn till sökanden att bestämmelserna i 2 kap. gamla lagen tillämpas i inmutningsärendet. Bl. a. innebär detta att någon inmutningsavgift inte uttas. I övrigt torde de nya bestämmelserna kunna tillämpas beträffande inmutning som beviljas på grund av ansökan varom nu är fråga. Likaså synes i ärende om utmålsläggning eller utvidgning av utmål vilket är anhängigt vid tiden för nya lagens ikraftträdande SOU 1969: 10

äldre bestämmelser böra tillämpas i de ämnen som regleras i 4 kap. nya lagen. Avser en vid ikraftträdandet anhängig ansökan utvidgning av utmål som tillkommit före den 1 januari 1940 eller på grund av inmutning som sökts dessförinnan, synes äldre lag böra tillämpas även i fråga om rätt till kronoandel och jordägarandel. I annat fall skulle nämligen frågan om kronoandel i det utvidgade området bli beroende på om bergmästaren hann företa utvidgningsförrättningen före lagens ikraftträdande eller inte, vilket synes mindre lämpligt. Beträffande utmål som efter lagens ikraftträdande söks på grund av dessförinnan beviljad inmutning, synes däremot nya lagen kunna tillämpas utan inskränkning. Såvitt avser 4 kap. 21 § första stycket följer av kravet att hinder för att beaktas vid utmålsläggningen måste ha förefunnits redan vid mutsedelns utfärdande att vid tillämpningen av berörda stadgande ej kommer att beaktas hinder som införts genom de nya bestämmelserna i 2 kap. 2 och 3 §§. Vid anvisande av utmål på grund av inmutning varom nu är fråga skall givetvis 4 kap. 21 § andra stycket tillämpas så, att även en före lagens ikraftträdande gjord, konkurrerande utmålsansökan som inkommit tidigare utgör hinder mot utläggande av förstnämnda utmål utanför det inmutade området. 3§. Beträffande inmutningar som beviljats före nya lagens ikraftträdande bör gälla att undersökningsarbetet skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande eller inom den förlängda tid som före ikraftträdandet kan ha beviljats enligt äldre lag. Om det efter lagens ikraftträdande blir fråga om förlängning av undersökningstiden för sådana inmutningar synes däremot de nya förlängningsreglerna böra tillämpas och inmutningsavgift uttas. Vid bedömandet av rätten till förlängning bör anses som om nya lagen gällde när inmutningen beviljades. Förlängning av den ursprungliga treåriga undersökningstiden bör sålunda enligt 3 kap. 8 § andra stycket nya lagen kunna ske med högst tre år. Har undersökningstiden 241

redan förlängts enligt bestämmelserna i 19 § gamla lagen, skall även frågan om möjlighet till ytterligare förlängning bedömas med utgångspunkt från inmutningsdagen. 4§. Beträffande utmål vari staten redan före lagens ikraftträdande anmält sig till begagnande av kronoandel och inträtt i företaget avses bestämmelserna i den nya lagens 5 kap. bli omedelbart tillämpliga. Detta innebär att staten i fortsättningen anses som delägare enligt 1 § i samma kap. Några speciella problem torde inte uppkomma härigenom. Statens ekonomiska skyldigheter enligt 49 § gruvlagen förutsätts redan vara reglerade. När det gäller utmål beträffande vilka anmälan om kronoandel ännu inte gjorts vid lagens ikraftträdande, skulle en omedelbar tillämpning av nya lagen medföra att staten genast finge betala marklösen och utmålsförrättningskostnader för alla dessa utmål. För att undvika detta har i förevar ande paragraf föreskrivits att bestämmelserna i 5 kap. gamla lagen skall tillämpas till dess staten inträtt i företaget samt i fråga om de skyldigheter som till följd av inträdet åligger staten enligt 49 § samma lag. Med hänsyn till angelägenheten av att en enhetlig reglering i fråga om kronoandelarna uppnås inom en ej alltför avlägsen framtid har vidare föreslagits att staten skall anses ha avstått från kronoandelen, om anmälan om begagnande därav ej gjorts inom tio år från lagens ikraftträdande. Genom de föreslagna reglerna torde behovet att på ett lämpligt sätt sprida ställningstagandet beträffande statens engagemang i dessa utmål över en längre tidrymd bli tillgodosett i tillräcklig mån. Anledningen till att statens inträde i gruvföretaget och inte anmälan enligt 47 § fått bli avgörande är främst att anmälan enligt gällande regler kan uppskjutas till efter det regelbunden gruvbrytning igångsatts. I dylika fall bör statens bidrag till kostnaderna för redan uppförda anläggningar för driften regleras enligt 49 § och ej enligt 5 kap. i nya lagen.

5§. Beträffande den föreslagna övergångsregeln till 6 kap. 1, 5 och 6 §§ hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 149). Det totala antalet utmål utgör för närvarande omkring 5 000. Med hänsyn till att ansökan om förlängning i princip skall kunna inges när som helst under den första tjugofemårsperioden, torde man kunna räkna med att ansökningar om förlängning av äldre utmål sprids över en stor del av perioden. Eftersom utmålen är fördelade på högst cirka 150 gruvinnehavare kan det vidare antagas att en förlängningsansökan i allmänhet kommer att innefatta ett stort antal utmål. Slutligen torde man kunna utgå från att åtskilliga av de nuvarande utmålen kommer att sonas utan att förlängning begärs. Med hänsyn till anförda omständigheter har utredningen inte ansett det erforderligt att föreslå särskilda regler i syfte att förebygga en ur administrativ synpunkt besvärande anhopning av förlängningsansökningar mot slutet av tjugofemårsperioden. 6§. övergångsbestämmelserna till 8 kap. 6 och 8 §§ har berörts vid dessa paragrafer. 7§. 4 kap. 7, 26 och 27 §§ i lagförslaget innehåller vissa bestämmelser för det fall att fastighet besväras av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt. Motsvarande föreskrifter i gällande lag upptar förutom nyttjanderätt och servitut rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån samt, i vad avser 7 §, även återköpsrätt (24, 36 och 37 §§ gruvlagen). I anslutning till upphävandet år 1968 av lagen om återköpsrätt till fast egendom borttogs bestämmelser om återköpsrätt i 36 och 37 §§ genom en ändring i gruvlagen den 29 nov. 1968 (nr 699), varvid övergångsvis föreskrevs att äldre bestämelser alltjämt skall gälla i fråga om återköpsrätt som bestod vid lagändringens ikraftträdande den 1 jan. 1969. Som nämnts i specialmotiveringen vid 4 kap. 2 § utgår utredningens lagförslag i vad avser begränsade sakrättigheter till fast egendom från SOU 1969: 10

det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk, i vilket återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft och rätt till avkomst eller annan förmån utmönstrats. Det får förutsättas att äldre sådana rättigheter kommer att bestå tills vidare även sedan jordabalksförslaget genomförts. Med hänsyn till det anförda har i 7 § av det föreslagna kapitlet med övergångsbestämmelser föreskrivits att vad som enligt nya lagen gäller för det fall då fastighet svarar för nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt skall tillämpas även då fastighet besväras av återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller rätt till avkomst eller annan förmån. 8§. Enligt övergångsreglerna till gruvlagen skall i fråga om utmål som uppkommit på grund av inmutning som sökts före den 1 januari 1940 äldre bestämmelser alltjämt gälla utom i särskilt angivna avseenden. Utredningen föreslår såsom berörts i det föregående att den nya lagen i princip även skall tillämpas på dylika utmål. I denna fråga vill utredningen anföra följande.

1. Äldre lagstiftnings tillämplighet på äldre gruvor Som allmän grundsats anses gälla att förvärvade gruvrättigheter regleras av de bestämmelser som var tillämpliga vid rättens uppkomst. Gruvstadgorna innehåller visserligen endast speciella hänvisningar till äldre rätt (främst 36 och 49 §§ i 1884 års stadga och 40 § i 1855 års stadga). Av motiven till stadgorna framgår emellertid att enligt äjdre författningar förvärvade rättigheter ansågs bestå principiellt orubbade. Samma uppfattning synes ofta kunna utläsas även ur gruvförfattningar som föregick stadgorna. Å andra sidan föreskrevs i äldre författningar understundom att viss bestämmelse skulle gälla beträffande gruvrättighet antingen denna uppkommit före eller efter författningens utfärdande. Som exempel kan nämnas bestämmelserna om utvidgning av äldre utmål i 37 § i 1884 års stadga och SOU 1969: 10

41 § i 1855 års stadga, samt om arbetsskyldighet i 39 § i 1884 års stadga. Man torde över huvud kunna utgå från att bestämmelserna i senast utfärdade författning ansågs tillämpliga även på äldre rättigheter i den mån detta inte var till nackdel för rättigheternas innehavare. Principen om äldre lagstiftnings tillämplighet på äldre gruvor uttrycks i gruvlagens övergångsregler så, att bestämmelserna i äldre författningar fortfarande skall gälla beträffande rättsförhållanden som uppkommit genom inmutning som sökts eller utmål som utlagts före gruvlagens ikraftträdande. I övergångsbestämmelserna anges följande undantag från angivna princip: 1) I stället för 37 och 38 §§ i 1884 års gruvstadga skall gruvlagens 45 § om förändringar av utmål gälla. 2) Bestämmelserna om arbetsskyldighet och vilostånd i 39—48 §§ nämnda stadga skall inte tillämpas utan i stället bestämmelserna i gruvlagens 7 kap. Den årliga försvarsavgiften skall dock ej överstiga 50 kronor för varje utmål. Detta gäller likväl endast den del som den 31 december 1939 ingick i utmålet. 3) Bestämmelserna i gruvlagens 9 kap. om övergång av rätt till gruva, 10 kap. om tillsyn över gruvdriften samt 80 och 82 §§ skall tillämpas i stället för vissa motsvarande bestämmelser i stadgan och i 1918 års lag innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län. 4) I stället för stadgans 7 kap. om samäganderätt i gruva skall motsvarande bestämmelser i gruvlagens 8 kap. gälla. 5) Har inmutning skett enligt 2 § i 1918 års lag och påkallas förrättning för fastställande av lösen för den mark inmutaren tagit i anspråk och av den ersättning inmutaren i övrigt har att erlägga, skall gruvlagens tilllämpliga stadganden gälla. 6) I vissa ej längre aktuella fall har kro-

digheter av uranhaltigt mineral m. m. I samband härmed synes ej ha diskuterats huruvida bestämmelsen innebar någon rubbning av betydelse beträffande äldre gruvrätter.

nan kunnat anmäla sig till begagnande av jordägarandel i äldre gruvor (jfr 17 § tredje stycket i stadgan och 6 § andra stycket i 1918 års lag). 7) Vad enligt äldre författning gäller om rätt för inmutaren att tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen skall, med visst undantag, inte tillämpas på ämne som avses med uranlagen. Bestämmelsen tillkom i sin ursprungliga lydelse på tillskyndan av första lagutskottet vid infogandet i stenkolslagen av bestämmelser om rätt att eftersöka och bearbeta fyn-

8) Jordägare, som äger anmäla sig till begagnande av jordägarandel, skall ha rätt att verkställa provborrningar och dylikt. I tabell 21 belyses hur utmålen (exklusive utmål enbart avseende stenkol, kalksten och skiffer samt sjö- och myrmalm den 31 december 1967 fördelade sig på tiderna för olika gruvförfattningars giltighet.1

Tabell 21. Författning

Antal utmål

%

Areal har

%

Före 1855 års stadga 1855 års stadga 1884 års stadga 1918 års lag 1926 års lag 1938 års gruvlag

611 494 3 156 26 39 691

12,2 9,8 62,9 0,5 0,8 13,8

6 138 2 445 17 360 169 338 10 045

16,8 6,7 47,6 0,5 0,9 27,5

Summa

5 017

36 495

100 Utmålen enligt författningar före 1855 års stadga har inte uppdelats på de särskilda författningarna, eftersom en sådan uppdelning skulle förutsätta vidlyftig utredning. Av tabellen framgår i vart fall klart att utmålen enligt författning före gruvlagen kraftigt dominerar och att en icke obetydlig del av utmålen följer bestämmelser äldre än 1855 års stadga. Sistnämnda utmål har till allra största delen tillkommit under tiden 1758— 1855. Vissa ännu äldre utmål existerar dock fortfarande. De fall där äldre gruvlagstiftning fortfarande har betydelse synes främst avse följande frågor. a) Uppkomst och upphörande av gruvrätt. b) Ämnens inmutningsbarhet. c) För gruvdrift upplåtet områdes utsträckning. d) Brytningsrättens omfattning. e) Inmutares och jordägares andelar i gruvrätten. f) Förändring av utmål. g) Ersättning för löst mark m. m.

h) Arbetsskyldighet i stället för försvarsavgift (varp- samt sjö- och myrmalmsutmål). i) Förvaltning av gruvkassor och malmöreskassor. j) Tid för klagan över bergmästares beslut. I sammanhanget bör även anmärkas följande. Av redogörelsen för gruvlagens övergångsbestämmelser framgår att vissa bestämmelser i gruvlagen skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser i 1884 års stadga. Om motsvarande regler före 1884 års stadga kan vara tillämpliga beror alltså egentligen i första hand på tolkningen av övergångsbestämmelserna till nämnda stadga. I den mån gruvlagen enligt dess övergångsbestämmelser trätt i stället för 1884 års stadga torde man dock kunna utgå från att inte heller författningar äldre än stadgan är tillämpliga. 1

Lagtillhörigheten har bestämts med utgångspunkt från tiden för inmutningsansökningen. SOU 1969: 10

2. Huvudgrunderna

i utredningens

förslag

Som framgår av föregående avsnitt ger gruvlagen ännu nästan 30 år efter ikraftträdandet inte upplysning om vad som är gällande rätt för det stora flertalet gruvor. Det sätt varpå förhållandet till äldre gruvlagstiftning reglerats leder ej sällan till svårigheter då det gäller att fastställa vilka regler som gäller för ett äldre utmål. Det kan här bli fråga om att tolka en kedja av övergångsbestämmelser och att slutligen ta ställning till innebörden av ett månghundraårigt lagstadgande, avsett för förhållanden helt avvikande från nutidens. Och även om den gällande gruvlagen i själva verket är till största delen tillämplig även på äldre gruvor skapar den allmänna hänvisningen till äldre författningar osäkerhet om vad som gäller i det särskilda fallet. Med hänsyn till det anförda framstår det, för att förhållandena på området inte skall bli alltför svåröverskådliga, som i hög grad önskvärt att tillämpningen av de äldre rättsreglerna begränsas till så få fall som möjligt. En särskild anledning att nu söka åstadkomma en enklare och klarare reglering är att, såsom utvecklats i annat sammanhang, den av utredningen föreslagna tidsbegränsningsregeln beträffande utmål avses bli tilllämplig även på äldre gruvrättigheter. Om en sådan ändring genomförs, skulle det framstå som inkonsekvent att låta äldre författningar kvarstå i delar av mindre betydelse. Utredningens förslag innebär att den nya gruvlagen görs generellt tillämplig även på äldre gruvrättigheter med vissa i lagen särskilt angivna undantag. Dessa har i princip begränsats till sådana fall där ett slopande av äldre bestämmelsers giltighet skulle innebära ett påtagligt intrång i förvärvade rättigheter. 3. Fall där äldre lagstiftning gälla

alltjämt

bör

Av de i föregående avsnitt angivna huvudgrunderna följer i första hand att äldre gruvrättigheter som existerar när nya lagen träSOU 1969: 10

der i kraft i princip skall bestå även i framtiden (under utmålens fortsatta giltighetstid sådan denna anges i 5 §). Frågan huruvida en gruvrättighet uppkommit eller vid nämnda tidpunkt upphört måste självfallet alltjämt bedömas enligt äldre lag. Samma är förhållandet beträffande inmutares och jordägares andelar i gruvrätten inom utmålets hittillsvarande gränser. Äldre lag bör naturligen även gälla i fråga om äldre utmals gränser i dagen och på djupet. Rätten till donlägig malm utanför utmals gränser i dagen, som ingår i gruvrättigheter uppkomna före den 1 jan. 1885 och kan ha stor betydelse för rättigheternas värde, bör alltjämt respekteras, i den mån så skett enligt gällande rätt. Äldre gruvrättigheter kan i vissa fall innefatta rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra sig även andra mineral än sådana som är inmutningsbara enligt 1 § i gällande lag. Som exempel må nämnas stenkol, kalksten och skiffer. Rätten att bearbeta sådana numera inte inmutningsbara mineral bör enligt utredningens mening i princip alltjämt bestå såvitt avser utmålets utsträckning vid nya lagens ikraftträdande — självfallet dock inte i vidare mån än motsvarande äldre rättigheter beträffande alltjämt inmutningsbara mineral. Som framgår av det föregående skall redan uppkomna jord ägarandel ar respekteras. Rätten att anmäla sig till begagnande av jordägarandel kan alltjämt aktualiseras, nämligen då gruvarbetet först efter utmålsläggningen kommer in på viss jordägares mark. Liknande förhållanden kan inträda då utvidgning sker av äldre utmål. Principen i dessa fall har hittills ansetts vara att de äldre reglerna skall tillämpas för bestämmande av omfattningen av den rätt som uppkommer för jordägaren. Av skäl som utvecklats vid 4 kap. 36 § förordar utredningen att den nya lagens regler om kronoandel och jordägaravgäld skall gälla beträffande genom framtida utvidgning tillkommande delar av utmål, lagda enligt lagstiftningen före 1940. Genom den förordade regeln elimineras ett av de fall då rätt att anmäla sig till begagnande av jordägarandel fortfarande kan uppkom245

ma. Vad angår fallet att gruvarbete efter utmålsläggningen inkommer på ny jordägares mark kunde ifrågasättas att även här låta gruvlagens regel om jordägaravgäld ersätta äldre bestämmelser om jordägarandel. Emellertid är dessa latenta jordägarandelar i regel mycket obetydliga till arealen, och antalet fall där sådana andelar kan aktualiseras torde vara ringa. Dessutom skulle härigenom praktiska problem uppkomma med hänsyn till avgäldens beräkning m. m. Utredningen har därför ansett att äldre bestämmelser alltjämt bör tillämpas när det gäller uppkomsten av nya jordägarandelar inom gränserna för äldre utmål. I sistnämnda fall bör äldre bestämmelser tillämpas även när det gäller jordägarens skyldighet att efter anmälan om begagnande av sin jordägarandel ersätta inmutaren värdet av dessförinnan anskaffade anläggningar och redskap m. m. (18 § i 1884 års stadga och 22 § i 1855 års stadga). Beträffande det framtida arbetet skall däremot samäganderättsreglerna i 8 kap. i lagförslaget tillämpas. I överensstämmelse med den i avsnittet 4.5 i det följande angivna principen skall också nya lagens bestämmelser om marklösen m. m. tillämpas.

ning som sökts mellan 1884 och 1940 omfattar aldrig vanadin och endast i vissa fall apatit och magnesit. Så länge en på så sätt begränsad äldre gruvrättighet består är det ej möjligt att få inmutning på dessa mineral (5 § p. 8 i gruvlagen). Situationen kan alltså beträffande en under nämnda tid uppkommen gruvrättighet vara den att vanadin, apatit och magnesit över huvud taget inte kan tillgodogöras. I praktiken lär möjligheter att utvinna ifrågavarande mineral i allmänhet finnas enligt reglerna i 52 § gruvlagen om gruvinnehavares rätt till icke inmutningsbara mineral. Vanadin ingår sålunda som en beståndsdel i vissa järnmalmer och kan endast avskiljas genom metallurgiska processer. Även apatit är bunden till järnmalm. Den kan efter finmalning avskiljas genom flotation men följer i regel med malmen till järnverket. Magnesit bildar däremot separata förekomster. Utredningens förslag innebär att äldre gruvrättigheter skall avse i allt fall de mineral som numera är inmutningsbara. Gruvrättigheter enligt 1884 års stadga kommer sålunda att avse även vanadin, apatit och magnesit. Med bestämmelsen i 8 § p. 1 avses ej inmutarens rätt till icke inmutningsbara mineral. Se härom nedan 4.6.

4. Närmare angående den föreslagna huvudregeln beträffande äldre utmål m. m. Enligt utredningens förslag skall den nya lagens bestämmelser med ovan angivna undantag även gälla i fråga om sådana vid lagens ikraftträdande bestående utmål som utlagts före gruvlagens ikraftträdande eller på grund av inmutning som sökts dessförinnan. Beträffande huvudregelns innebörd och vissa föreslagna kompletteringar till regeln anför utredningen följande.

4.1 Inmutningsbara

mineral

I samband med äldre gruvlagstiftning har antalet inmutningsbara mineral i allmänhet alltmer begränsats i jämförelse med innehållet i tidigare författningar. Vissa undantag från denna utveckling finns dock. Inmut246

4.2 Jordägares rätt att verkställa ningar

provborr-

Bestämmelsen i gruvlagens övergångsbestämmelser om jordägarens rätt att verkställa provborrningar och dylikt skulle tydligen i fortsättningen komma att avse nya jordägarandelar som uppkommer inom gränserna för äldre utmål. Med hänsyn till vad ovan sagts om dessas beskaffenhet synes bestämmelsen komma att sakna praktisk betydelse. Den har därför ej bibehållits.

4.3 Rätten till jordägarandel på

kronojord

Om jordägarandelen på kronojord föreskrivs i 17 § 1884 års stadga att på kronoSOU 1969: 10

jord, som innehas under ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe, kronoåbon eller boställshavaren skall njuta jordägarandelen till godo. S. k. gruvskog skulle också räknas till denna kategori. I gruvlagen (79 §) har rätten att inträda i jordägarens rättigheter bortfallit för boställshavare och innehavare av gruvskog. Rätten torde dock i princip fortfarande kvarstå beträffande de äldre utmålen. Samtliga gruvskogar är numera inlösta. Ej heller torde de gamla boställena (civilstatboställen, militieboställen och ecklesiastika boställen) längre existera som sådana. Med hänsyn till det anförda synes något särskilt stadgande angående boställshavares och gruvskogsinnehavares rättigheter ej erforderligt i övergångsbestämmelserna till nya lagen. En redan aktualiserad rättighet till jordägarandel som tillkommer boställshavare eller gruvskogshavare, bör givetvis det oaktat bestå. 4.4 Förändring av utmål I gruvlagens övergångsbestämmelser föreskrivs att i stället för 37 och 38 §§ i 1884 års gruvstadga skall gälla vad som stadgas i 45 § gruvlagen. 37 § ger uttryckligen besked om att den gällde även beträffande utmål lagda före 1885. Även 38 § torde ha varit tillämplig på sådana utmål. Följaktligen gäller 45 § gruvlagen även för dessa utmål. 37 och 38 §§ i stadgan handlar endast om utvidgning och sammanläggning av utmål. Av övriga i gruvlagens 45 § upptagna fall behandlas i stadgans 35 § frågorna om ianspråktagande av ytterligare mark inom utmål samt om upptagande av väg till gruvan och anläggande av kraftledning. Bestämmelser om minskning av utmål, om reglering eller ny utstakning av utmålsgränser, om anvisande av mark utanför utmål i den utsträckning som kan ske enligt 34 § gruvlagen och uppdelning av utmål saknas i stadgan. Emellertid torde samtliga i 45 § gruvlagen upptagna fall få anses tillämpliga på äldre utmål. Hänvisningen i 45 § gruvlagen till »vad SOU 1969: 10

om utmålsförrättning är stadgat» kan i och för sig avse såväl gruvlagens regler därom som gruvstadgans motsvarande bestämmelser. I formellt avseende torde bergmästarna numera genomgående tillämpa gruvlagens bestämmelser om kungörande och förrättningens verkställande. Vidare anses utvidgning av äldre utmål få ske till den i gruvlagen stadgade maximiarealen 16 hektar. Efter utvidgning eller minskning av utmål skall gränserna på djupet räknas lodräta. De ursprungliga gränserna på djupet skall däremot bestå efter reglering, ny utstakning, sammanläggning eller uppdelning av utmål. 45 § motsvaras i lagförslaget av 4 kap. 36 §. I ovan angivna avseenden innebär den nya huvudregeln tydligen ingen egentlig ändring. Utvidgat områdes rättsliga karaktär har hittills bestämts av de äldre reglerna. Enligt utredningens förslag skall emellertid vid framtida utvidgning av äldre utmål den nya gruvlagens regler vara tillämpliga på det tilllagda området såväl i frågan vilka mineral som får tillgodogöras som beträffande kronoandel och jordägaravgäld. Att bibehålla nu föreliggande möjlighet att genom utvidgning av äldre utmål få inmutningsrätt till ej längre inmutningsbara mineral utanför det gamla utmålets gränser synes olämpligt med hänsyn till den betydande arealutvidgning som kan åstadkommas enligt utredningens förslag. Beträffande motiven för att rätt till kronoandel och jordägaravgäld skall gälla i utvidgade delar av äldre utmål hänvisas till specialmotiveringen vid 4 kap. 36 §. I 8 § p. 2 i förevarande kapitel regleras vissa frågor om tillämpningen av denna regel. Om jordägaravgälden vid sådan utvidgning skulle beräknas helt efter samma grunder som i ett nytt utmål, skulle detta enligt utredningens mening innebära en oskälig belastning för gruvinnehavaren med hänsyn till att jordägarandelen i princip kvarstår i den äldre delen av utmålet. Utredningen har därför föreslagit att vid brytning på det tillagda området jordägaravgälden enligt 6 kap. 3 § skall utgå med så stor del av avgäldens belopp enligt sagda paragraf som sva247

rar mot vad på området belöper av hela utmålets areal. 4.5 Ersättning för löst mark m. m. Regeln om 50 procents förhöjning vid bestämmande av jordlösen och annan ersättning enligt 36—39 §§ gruvlagen innebar en nyhet i förhållande till tidigare gällande rätt. I fråga om ersättningsreglerna vid förrättning för utvidgning av äldre utmål ansågs i rättsfallet NJA 1946 s. 517 att tillägg med 50 procent ej skulle utgå för lösen av mark vid utvidgning av äldre utmål. I detta fall tillämpades alltså äldre regler. Detta ståndpunktstagande torde sammanhänga med att beträffande äldre utmål jordägaren ansågs ha rätt till jordägarandel även i den utvidgade delen, varför anledning saknades att bereda jordägaren förmånen av förhöjning enligt gruvlagen. Slopas rätten till jordägarandel i den utvidgade delen i enlighet med utredningens förslag finns det ingen anledning att vid utvidgning tillämpa andra ersättningsregler än gruvlagens. Något tveksammare ställer sig ersättningsfrågan vid anvisande av ytterligare mark inom utmål vari jordägarandel redan gäller. I detta fall kan fortfarande sägas att anledning saknas att bereda jordägaren den särskilda förmånen av 50 procents tillägg som infördes då jordägarandelen togs bort. Med hänsyn till att 31 § i 1884 års stadga beträffande själva värderingen ger en för jordägaren fördelaktigare uppskattningsmetod än 37 § andra stycket gruvlagen lär emellertid den praktiska betydelsen av att äldre ersättningsregler slopas vara ringa. Då nu eftersträvas att åstadkomma en enklare och klarare reglering beträffande äldre rättigheter kan det därför knappast komma i fråga att införa ett specialstadgande angående tillämplig lag vid bestämmande av ersättning för ytterligare mark inom äldre utmål. Det kan för övrigt erinras om att beräkningsgrunden i gruvlagen tillämpas även beträffande ersättning till andra sakägare än jordägare. Enligt utredningens förslag skall sålunda ersättning varom nu är fråga bestämmas enligt nya lagens regler. 248

Olika uppfattningar har förekommit i frågan huruvida innehavare av utmål, som tillkommit före den 1 januari 1855, kan taga i anspråk ytterligare mark inom utmålet utan att erlägga lösen (se Digman, s. 294 f). Genomförs utredningens förslag till övergångsregler skall lösen alltid bestämmas när gruvinnehavare tar i anspråk mark över vilken han ej tidigare förfogat för arbete ovan jord. Möjligheten att efter utmålsförrättning föra talan om skada och intrång av utmålet är enligt 39 § gruvlagen (4 kap. 29 § lagförslaget) beroende av att fråga är om skada eller intrång som ej förutsetts vid förrättningen. De äldre reglerna i 33 § i 1884 års stadga och 38 § i 1855 års stadga innehöll ej denna begränsning. Då nu föreslås att göra nya lagens ersättningsbestämmelser tilllämpliga även beträffande äldre utmål torde anledning saknas att göra undantag i fråga om rätt till ersättning för skada eller intrång som uppkommit efter en förrättning, vilken hållits enligt regler som gällde före gruvlagens ikraftträdande. 4.6 Rätten till brytning inom utmålet Det är önskvärt att samma regler gäller för alla gruvor i fråga om rätten att utnyttja inmutningsbara och icke inmutningsbara mineral inom utmålet. Gruvlagen och 1884 års gruvstadga ger i huvudsak överensstämmande regler i detta ämne. I båda författningarna stadgas som grundläggande princip att gruvinnehavaren har rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet befintliga inmutningsbara mineral (51 § första stycket gruvlagen och 8 § första stycket gruvstadgan). En jämförelse mellan gruvlagens och 1884 års stadgas bestämmelser i ämnet ger i övrigt följande resultat. 51 § andra stycket gruvlagen angående rätten till brutna inmutningsbara mineral från äldre gruvbrytning jämfört med förverkandebestämmelserna i 57 § överensstämmer till innebörden med stadgans 9 § jämfört med 48 §. Stadgandet i 51 § tredje stycket gruvlagen angående mineral som brutits under undersökningstiden saknar motsvarighet i stadSOU 1969: 10

gan. Bestämmelsen torde inte kunna bli tilllämplig beträffande äldre utmål. I väsentliga delar överensstämmande regler ges även om gruvinnehavarens rätt till icke inmutningsbara mineral (52 § första, andra och tredje styckena gruvlagen och 8 § andra och tredje styckena gruvstadgan). Här gäller dock vissa olikheter beträffande förfarandet. Tiden för jordägaren att avhämta icke inmutningsbara ämnen vid gruvan är sålunda bestämd på annat sätt i stadgan än i gruvlagen. Vidare innebär hänvisningar till 18 § i gruvlagen respektive 12 § i stadgan i händelse av tvist smärre olikheter. Några betänkligheter mot att i dessa avseenden göra den föreslagna nya lagens — med gruvlagens regler överensstämmande — bestämmelser tillämpliga även på äldre rättigheter torde icke finnas. — Därjämte föreligger den skiljaktigheten att enligt 8 § andra stycket i stadgan jordägarens rätt till icke inmutningsbara mineral på kronojord, som innehas under ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe, utövas av kronoåbon eller boställsinnehavaren. Enligt 79 § gruvlagen är det endast innehavare av stadgad åborätt som äger åtnjuta sådan rätt på kronojord. Liksom beträffande rätten till jordägarandel på kronomark torde härvidlag något praktiskt behov inte finnas av ett särskilt stadgande om boställshavares ifrågavarande rätt med avseende på äldre utmål. Före 1884 års stadga saknades bestämmelser om gruvägarens rätt till andra mineral än dem varpå mutsedeln lydde. Enligt motiven till stadgan lär emellertid praxis enligt den tidigare rätten i allmänhet ha varit att gruvägaren fritt förfogade över alla såväl inmutningsbara som andra mineraliska ämnen inom utmålet. Det påpekades samtidigt att inmutaren genom inmutningen inte kunde ha förvärvat ovillkorlig rätt att tillgodogöra sig även icke inmutningsbara fyndigheter. Därigenom skulle nämligen den i inmutningsrätten stadgade begränsningen till vissa uppräknade slag av mineral kunna göras betydelselös. Tolkningsmässigt synes angivna praxis enligt den före 1884 års stadga gällande rätSOU 1969: 10

ten ha haft föga fog. Att beträffande dessa äldre gruvrättigheter göra särskilt undantag från eljest gällande regler om rätten till icke inmutningsbara mineral synes därför inte påkallat. Kan emellertid gruvinnehavaren visa att han — på grund av uttryckligt avtal med jordägaren eller eljest på grund av vad mellan dem måste anses överenskommet — har vidsträcktare rätt till icke inmutningsbara mineral inom utmålet än som följer av bestämmelserna i den nya lagen, skall dessa självfallet inte lända till inskränkning i denna rätt. Stadgandet i 52 § fjärde stycket gruvlagen om ämnen som avses i uranlagen motsvaras för de äldre utmålens del av punkt 7 i övergångsbestämmelserna till gruvlagen. Övergångsbestämmelsen synes bli överflödig om utredningens förslag om den nya lagens principiella tillämplighet på äldre utmål godtas. I lagförslaget upptas i 6 kap. 1 och 2 §§ bestämmelser som, bortsett från den nya tidsbegränsningsregeln, i sak överensstämmer med 51 och 52 §§ gruvlagen. Användningen av utmålsområdet regleras i 54 § gruvlagen (motsvarande 6 kap. 4 § i lagförslaget). Däri behandlade frågor är mera knapphändigt reglerade i äldre rätt. Något intrång i äldre rättigheter lär det dock inte innebära om gruvlagens till nya lagen överflyttade bestämmelser görs tilllämpliga även för äldre utmål. Frågan om vissa begränsningar i brytningsrätten enligt 1918 och 1926 års lagar behandlas i avsnitt 4.8. 4.7 För sv årsavgift och

förverkande

Bestämmelserna i 55 —57 §§ gruvlagen om försvarsavgift och förverkande gäller enligt lagens övergångsbestämmelser i stället för 1884 års stadgas regler i 39—48 §§ om arbetsskyldighet och vilostånd, vilka enligt 39 § i stadgan i sin tur ersatte tidigare gällande bestämmelser. I stadgans 49 § föreskrivs emellertid att vad i 39—48 §§ stadgas inte är tillämpligt på enligt äldre författning inmutade sjö- och myrmalmstäkter samt gruve- och slaggvarp. Eftersom 49 § inte in249

begrips i gruvlagens nuvarande övergångsbestämmelser har lagens regler om försvarsavgift och förverkande hittills inte varit tilllämpliga i fall som avses i denna paragraf. Sjö- och myrmalmstäkter samt gruve- och slaggvarp var inmutningsbara enligt 1855 års stadga. Vissa specialbestämmelser gällde. Bland annat var bestämmelserna om årligt försvarsarbete inte tillämpliga beträffande sjömalmstäkter samt gruve- och slaggvarp (men däremot för myrmalmstäkter). De fick dock enligt 42 § i 1855 års stadga ej lämnas obegagnade mer än högst tre år. Försvar av utmål av denna typ sker fortfarande enligt reglerna i 42 §. Det utförda arbetet torde vara av ringa omfattning och av närmast symbolisk beskaffenhet. För närvarande försvaras två varputmål, det ena om 1,14 hektar och det andra om 11,53 hektar. För dessa synes en övergång till betalning av försvarsavgifter enligt gruvlagen vara utan vidare genomförbar. Enligt 31 § i 1855 års stadga skulle vidden av sjö- och myrmalmsutmål »lämpas efter omständigheterna och inmutarens behov, dock så, att det ej omfattar mera än en hel sjö eller kärrtrakt av ringare omfång, och i fråga om större sjöar eller kärrtrakter ej överstiger en vidd, motsvarande i sjö en halv kvadratmil (motsvarande cirka 5 700 hektar) och i kärr och myrar 300 famnar i längd och bredd» (motsvarande cirka 28,5 hektar). Dessa utmål har sålunda en helt annan ytvidd än övriga. Alltjämt försvaras 43 sjömalmsutmål. De är alla belägna i Småland. De flesta omfattar hela sjöar men även uppdelning av en sjö på flera utmål förekommer. Utmålens arealer är inte protokollförda och har enligt yttrande från kommerskollegium inte kunnat bestämmas. Även om sjömalmsutmålens arealer kunde fastställas skulle försvarsavgifter med samma avgift per hektar som för övriga utmål knappast kunna införas beträffande sjömalmsutmålen med hänsyn till de stora arealer det här är fråga om. Lämpligt torde vara att i stället låta det nuvarande symboliska försvarsarbetet ersättas med en fast avgift per utmål. Avgiften bör vara så pass 250

hög att gruvinnehavaren inte föranleds att i onödan behålla utmålet, samtidigt som den givetvis inte bör sättas orimligt högt i förhållande till rättighetens innehåll. I intet fall bör försvarsavgiften bli högre än om den beräknats enligt nya lagens regler. Från dessa utgångspunkter föreslår utredningen att försvarsavgift skall erläggas för sjö- och myrmalmsutmål med högst 500 kronor per år för varje utmål. Denna avgift synes lämpligen i sin helhet böra tillfalla staten. Beträffande varp- samt sjö- och myrmalmsutmål bör även observeras följande. Enligt 1855 års stadga, liksom enligt 1884 års stadga, var en gruva ej att anse som sonad enbart på grund av underlätet försvar. Förlustig gruvan blev ägaren först sedan han anmält att han övergivit den eller sedan gruvan fråndömts honom på talan som skulle väckas inom två år från utgången av det arbetsår, under vilket försummelsen att försvara gruvan ägt rum. Enligt 56 § andra stycket gruvlagen gäller numera att underlåtenhet att för visst år betala försvarsavgift medför gruvrättens förverkande, om bergmästaren meddelar beslut härom före utgången av samma år. Av intresse då det gäller att bedöma om en äldre gruvrättighet fortfarande kvarstår är att det i gruvlagen ursprungligen inte fanns någon tidsfrist för åberopande av försummelse att erlägga försvarsavgift, utan försummelse medförde automatiskt förverkande. Ändring i detta avseende skedde först genom lagändring 1952, som ej är retroaktivt verkande. Då gruvlagens regler om försvarsavgift och förverkande ej varit tillämpliga på varpsamt sjö- och myrmalmsutmål kan man emellertid inte i fråga om dessa såsom beträffande övriga utmål utgå från att gruvrätt som ej försvarats åren 1940—1952 upphört. Utöver försvarade varp- samt sjö- och myrmalmsutmål har man alltså fortfarande anledning att räkna med ytterligare sådana utmål, som utlagts men ej försvarats. Den osäkerhet detta medför har påtalats bl. a. av bergmästarämbetet i södra distriktet. Utredningen föreslår på grund av det anförda införande av en preklusionsbestämmelse, som innebär att ifrågavarande utmål SOU 1969: 10

skall automatiskt — utan beslut av bergmästaren enligt 7 kap. 2 § — vara förverkade vid utgången av en tvåårsperiod efter ikraftträdandet av den av utredningen föreslagna lagstiftningen, såvida inte försvarsavgift enligt samma kapitel erlagts under något av de två åren närmast efter ikraftträdandet. Försvarsavgiften för övriga äldre utmål bör enligt utredningens mening utgå efter samma grunder som för nya utmål. 4.8 Gruvkassor I 69 § 1884 års stadga föreskrevs att de gruv- och malmöreskassor, som blivit bildade enligt äldre författning, i fortsättningen fick förvaltas av delägarna själva. Delning av sådan kassa eller utbrytning av viss andel var dock enligt stadgandet ej tillåten utan att Kungl. Maj:t lämnat tillstånd därtill. Enligt gruvlagstiftningssakkunnigas förslag skulle 69 § i 1884 års stadga alltjämt gälla. I den slutliga lagtexten blev paragrafen utesluten i övergångsbestämmelserna. Stadgandet torde dock alltjämt kunna vara tillämpligt. För att förfoga över kassorna skall sålunda iakttagas föreskrifterna i stadgan. Ifrågavarande kassor har länge saknat praktisk betydelse för det ändamål som ursprungligen uppställdes, nämligen att de skulle huvudsakligen användas till delägande gruvors understöd vid påkommande behov. Enligt uppgift från kommerskollegium existerar följande gruv- och malmöreskassor: 1. Västerbergslagens gruve- och malmöreskassa 2. Filipstads bergslags norra och västra gruvfondskassa 3. Filipstads bergslags östra gruvfondskassa 4. Norbergs bergslags malmöreskassa 5. Grythytte bergslags malmöreskassa 6. Hjulsjö bergslags malmöreskassa 7. Nya Kopparbergs malmöreskassa 8. Lindes och Ramsbergs malmöreskassa 9. Lekebergs bergslags malmöreskassa SOU 1969: 10

10. Nora bergslags gruvkassa 11. Lerbäcks bergslags malmöreskassa 12. österbergslagens gruvkassa 13. Östergötlands bergslags gruvkassa 14. Södermanlands läns gruvkassa Av kassorna förvaltas 1—9 av delägarna och 10—14 av kommerskollegium. Värdet av förvaltade medel understiger 200 000 kronor, överläggningar har ägt rum mellan kommerskollegium, Jernkontoret och berörda bruk, varvid undersökts möjligheterna att överföra medlen till bergsskolan i Filipstad, ett ändamål som skulle ha god anknytning till det ursprungligen uppställda. Av utredningens förslag följer att 69 § i stadgan upphör att gälla. Kungl. Maj:ts tillstånd skulle alltså i fortsättningen ej erfordras vid avveckling av kassorna.

4.9 Klagorätt Bestämmelser i äldre författningar om att klagan över bergmästares beslut skulle föras inom viss tid efter delfåendet av det beslut som överklagades (jfr bl. a. 37 och 70 §§ 1884 års gruvstadga) kan fortfarande vara tillämpliga beträffande äldre utmål. Hinder torde numera inte föreligga mot att, som följer av utredningens förslag, dessa bestämmelser upphävs. Endast rent teoretiskt torde detta ha någon betydelse. Till en början må påpekas att, enligt gruvlagens gällande övergångsbestämmelser punkt 3, 80 § gruvlagen skall gälla i stället för 70 § i 1884 års stadga, såvitt denna paragraf avser sättet för klagan över bergmästares beslut enligt 6 kap. i stadgan. Vidare må framhållas att gruvlagens regler i 41 § angående fullföljd av talan mot åtgärd eller beslut vid utmålsförrättning redan gäller beträffande alla förrättningar som hållits efter gruvlagens ikraftträdande. De äldre reglerna kan alltså här vara tilllämpliga endast i de fall då klagotiden ännu inte börjat löpa eftersom viss rättsägare ej fått del av ett enligt äldre rätt meddelat beslut. I sammanhanget erinras även om att bestämmelsen om skyldighet att inom viss tid instämma klander mot utmålsförrättning

inte gäller innehavare av äldre gruva i förhållande till senare inmutare (41 § 2 mom. gruvlagen och 12 kap. 4 § lagförslaget). 4.10 1918 och 1926 års lagar Lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län avsåg rätten till inmutning av mineralfyndighet på sådan inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län belägen jord, som tillhörde kronan och inte innehades under ständig besittningsrätt eller var anslagen till boställe. Enligt 1918 års lag fick inmutning av järnmalmsfyndighet ske endast för kronans räkning. Med avseende på andra inmutningar av annan än kronan gällde i vissa hänseenden särskilda regler vid sidan av 1884 års stadga. Inmutaren skulle, sedan 20 år förflutit från mutsedelns utfärdande, vara underkastad de förändrade bestämmelser som kunde bli fastställda genom ny lagstiftning och som avsåg rätten att nyttja den genom inmutningen uppkomna gruvanläggningen eller gruvdriftens bedrivande på densamma. Inmutning fick inte utläggas på annan mark än sådan kronan tillhörig mark som avsågs i 1918 års lag. Särskilda bestämmelser gavs vidare om kronans jordägarandel, om lösen för mark m. m. och om överlåtelse av inmutningsrätten. Lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län trädde i kraft den 1 maj 1926. Samtidigt upphävdes 1918 års lag, som dock fortfarande skulle gälla beträffande inmutning som skett med stöd av lagen. 1926 års lag innehöll i övrigt endast den bestämmelsen att inom Norrbottens, Västerbottens och

252 Jämtlands län inmutning för annans än kronans räkning ej fick ske utan Kungl. Maj:ts tillstånd på kronojord, som ej innehades under ständig besittningsrätt eller var anslagen till boställe. Resolutioner på grund av 1926 års lag har utfärdats av två olika typer. De skiljer sig från varandra väsentligen genom att den ena innehåller undantag för järnmalm, vilket ej är fallet med den andra. I övrigt innehåller resolutionerna föreskrifter om att inmutaren är underkastad ändrade bestämmelser genom ny lagstiftning, dock inte förrän 20 år förflutit från mutsedelns utfärdande. Utmål fick ej utläggas på annan mark än odisponerad kronojord. Förbudet mot utnyttjande av järnmalm inom utmålen enligt 1918 års lag och, i förekommande fall, enligt 1926 års lag kvarstår fortfarande. Likaså synes förbud gälla mot utmålens utvidgning över annan mark än odisponerad kronomark. övriga specialbestämmelser (punkt 6 i gruvlagens övergångsbestämmelser inbegripen) torde i den mån de ej uttryckligen upphävts ha mist sin aktualitet. Från bergmästarämbetet i norra distriktet har inhämtats att, såvitt av ämbetets gruvregister framgår, järnoxider inom befintliga utmål enligt 1918 och 1926 års lagar förekommer endast i mängder av föroreningskaraktär. Enligt yttrande från kommerskollegium synes ifrågavarande lagar numera sakna betydelse. Utredningens förslag innebär att 1918 och 1926 års lagar upphör att gälla även i fråga om rättigheter som inmutats enligt dessa lagar.

SOU 1969: 10

Sammanfattning

Gruvrättsutredningens uppdrag avser enligt utredningens direktiv att företa en samlad översyn av hela vårt gruvrättsliga regelsystem sådant detta finns upptaget i gruvlagen, stenkolslagen och uranlagen. Förevarande betänkande, som utgör utredningens huvudbetänkande, innefattar utredningens förslag till reformer inom den allmänna gruvlagstiftningen. Förslag framläggs till ny gruvlag. Utredningen avser att senare lägga fram förslag rörande återstående delar av regelsystemet. Gällande gruvlag, som utfärdades 1938, bygger på inmutningssystemet. I utredningens direktiv anförs att sedan 1930-talet i åtskilliga avseenden inträtt nya förhållanden som talar för att en övergång från inmutningssystemet till ett koncessionssystem eller, möjligen, till en blandform av dessa system bör övervägas. Härvid pekas bl. a. på det omfattande prospekteringsarbete som numera för statens räkning bedrivs i Norrland av Sveriges geologiska undersökning (SGU), förändringar inom malmletningstekniken, behovet av rationella produktionsenheter inom bergsbruket, de europeiska ekonomiska integrationssträvandena samt det förhållandet att det numera på annat sätt än på 1930-talet framstår som angeläget att vid gruvhantering även beakta naturvårdssynpunkter och andra betydelsefulla samhällsintressen än gruvnäringens. I kap. 1 av betänkandet lämnas en redogörelse för gruvlagstiftningens principiella SOU 1969: 10

och historiska bakgrund. Enligt grundtanken i jordäganderättssystemet tillkommer mineralen ägaren av den mark där tillgångarna anträffas. Koncessionssystemet innebär att rätt att eftersöka och bearbeta mineral fyndigheter upplåts efter diskretionär prövning av statlig myndighet. Inmutningssystemet, som sedan gammalt ansetts i högre grad än de övriga systemen stimulera till eftersökande och undersökning av nya malmfyndigheter, karakteriseras av att i princip vem som helst, som upptäcker en mineraltillgång, efter iakttagande av vissa formaliteter kan förvärva ensamrätt att utnyttja fyndigheten. Gruvrätten i Sverige anses under medeltiden ha präglats av jordäganderättssystemet. Under 1500- och 1600-talen gjorde kronan anspråk på regalrätt till malmtillgångarna. För att uppmuntra till upptagande av nya gruvor började kronan begagna regalrätten till att tillförsäkra den som upptäckt en fyndighet viss andel i denna. Härur skedde en utveckling mot ett inmutningssystem, fullbordad genom en förordning 1723. Nya gruvförfattningar utfärdades 1723, 1741, 1757, 1855 och 1884. Genom dessa stärktes upptäckarens ställning ytterligare. I anslutning till det ökade intresset för de stora mineraltillgångarna i Norrbotten framträdde omkring sekelskiftet 1900 strävanden att skydda statens gruvintressen på kronojord. 1899 erhöll staten rätt till jordägarandel på kronojord, vilket den då ej 253

hade. 1902 utfärdades provisoriskt inmutningsförbud på kronojord i Norrbottens län, vilket 1907 utsträcktes till Västerbottens och Jämtlands län och efter förlängningar kom att gälla ända till gruvlagens ikraftträdande den 1 jan. 1940. Under 1900-talets första decennier framfördes upprepade förslag om införande av koncessionssystem. Den nuvarande gruvlagstiftningen grundar sig på ett förslag av gruvlagstiftningssakkunniga av år 1923, som förordade ett bibehållande av den fria inmutningsrätten och principen om inmutarens och jordägarens rätt att ta del i gruvföretag med hälften vardera. I ett på särskilt uppdrag år 1927 avgivet yttrande över förslaget föreslog socialiseringsnämnden i syfte att öka det allmännas möjligheter att öva inflytande på malmhushållningen och tillgodogöra sig del av exploateringsvinsterna att staten och inmutaren skulle få andel med hälften vardera i gruvföretag och att inmutarens rätt skulle upphöra efter trettio år, med vissa möjligheter till förlängning i femtonårsperioder. Detta förslag ledde till att jordägarandelen avskaffades i 1938 års gruvlag, såvitt avsåg nya gruvrättigheter, och ersattes med en rätt för staten att få del med hälften i nya gruvor (kronoandel). Enligt förarbetena till lagen avsåg man att genom kronoandelsinstitutet vinna åtskilliga av koncessionssystemets fördelar. I kap. 2 lämnas en redogörelse för den gällande gruvlagstiftningen. Enligt gruvlagen gäller i princip att envar kan genom inmutning erhålla rätt att på egen eller annans mark undersöka och bearbeta fyndigheter som innehåller malm till vissa uppräknade metaller m. m. (inmutningsbara mineral). Rätten till fyndighet tillkommer den som först söker inmutning. Inmutning söks hos bergmästaren i det bergmästardistrikt, i vilket fyndigheten är belägen. Inmutat område skall vara cirkelformigt med 200 meters radie. Inmutningen medför ensamrätt att under tre år utföra undersökningsarbeten inom det inmutade området. Undersökningstiden kan förlängas med i allmänhet högst fem år. Visar inmutaren att inom det inmutade 254

området finns inmutningsbara mineral som lämpar sig för teknisk bearbetning och förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift är han berättigad att vid särskild förrättning (utmålsförrättning) av bergmästaren få sig anvisat visst arbetsområde (utmål). Utmålet skall ha viss form och dess areal får inte överstiga 16 hektar. Sökanden kan få lösa mark för arbete ovan jord inom utmålet samt även få sig anvisad mark för upplagsplats, byggnad, väg m. m. utanför utmålet. Den rätt till bearbetning som erhålls genom utmålsläggningen är ej begränsad till tiden. Gruvinnehavaren är emellertid, vid äventyr att gruvrätten förverkas, pliktig att utge en årlig försvarsavgift av 20 kr. för varje hektar som utmålet omfattar. Hälften av avgiften tillfaller jordägaren och hälften staten. Gruvinnehavaren är skyldig att årligen till jordägaren erlägga en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral som brutits och uppfordrats inom utmålet, dock högst 10 000 kr. per år. Avgälden skall upphöra sedan regelbunden brytning pågått under sammanlagt 20 år. önskar staten begagna rätt till kronoandel, skall anmälan därom göras inom viss tid. Har anmälan skett åtnjuter staten i princip efter utmålsläggningen del i gruvföretaget med hälften, med skyldighet att vidkännas sin andel i alla kostnader som erfordras för arbetets bedrivande. Begagnas ej kronoandelen, har inmutaren ensamrätt till företaget. Sedan staten inträtt i företaget, regleras förhållandet mellan staten och inmutaren enligt särskilda regler om samäganderätt i gruva. Enligt en lag av år 1963, som gäller t.o.m. den 31 december 1972, får inmutnnig inom Norrbottens län inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd beviljas annan än staten. Rätten att eftersöka och bearbeta fyndigheter innehållande stenkol, salt, olja och gas samt alunskiffer för utvinnande av olja regleras i 1886 års lag angående stenkolsfyndigheter m. m. Rätt till undersökning och brytning meddelas av Kungl. Maj:t genom koncession. Någon motsvarighet till kronoSOU 1969: 10

andelsinstitutet finns inte, men när det gäller olja och gas kan bestämmas att koncessionsinnehavaren vid produktion skall erlägga royalty till staten. Även uranlagen av år 1960 bygger på koncessionssystemet. 3 kap. upptar en översikt över utländsk gruvlagstiftning. Jordäganderättssystemet behärskar i stor utsträckning engelsk och amerikansk rätt. Inmutningssystemet upprätthålls numera huvudsakligen beträffande malmfyndigheter i Sverige, Finland, Norge, Västtyskland och Österrike samt på s. k. public lands i Förenta Staterna. I Norge gäller dock en koncessionslagstiftning parallellt med inmutningssystemet. Koncessionssystemet, som leder sitt ursprung från den under franska revolutionens tid proklamerade grundsatsen att alla gruvor skulle stå till nationens förfogande i den meningen att de inte fick drivas utan nationens samtycke, gäller bl. a. i Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark, Italien, Spanien, Portugal och ett flertal utomeuropeiska länder. Dessutom används koncessionssystemet på stenkols-, olje- och naturgasfyndigheter i åtskilliga länder där annat system tillämpas i fråga om malmfyndigheter. I de flesta länder som tillämpar koncessionssystemet förekommer en uppdelning i undersökningstillstånd och koncession (bearbetningstillstånd). Såväl undersökningstillstånd som bearbetningskoncession meddelas i allmänhet efter diskretionär prövning av landets regering. Vanligen krävs att sökanden visar sig ha erforderliga tekniska och ekonomiska resurser för arbetets utförande. Innehavare av undersökningstillstånd synes i regel inte vara tillförsäkrad företrädesrätt till bearbetningskoncession men kan i stället ha rätt till gottgörelse av den som får sådan koncession. När det gäller bearbetningskoncession är koncessionstiden ofta obegränsad, men möjlighet till återkallelse finns vid brott mot koncessionsvillkoren. Dessa innehåller oftast bestämmelser om arbetsskyldighet. Allmänt förekommer att avgifter skall betalas såväl till staten som till jordägaren. I Finland har 1965 antagits en ny gruvlag, som i huvudsak bygger på samma principer som den svenska. Den finska lagen SOU 1969: 10

har dock ej bestämmelser om kronoandel och statsgruvefält. Tidigare bestämmelser om jordägarandel har ersatts med regler om brytningsavgift till jordägaren. Inmutningsområdenas storlek har utsträckts till högst 100 hektar. Undersökningstiden är fem år. Årlig inmutningsavgift skall erläggas. Har gruvarbete inte påbörjats inom tio år från utmålsläggning skall ministeriet förordna att gruvdrift skall inledas inom två år, vid påföljd att gruvrätten annars kan förklaras förverkad. Fristen kan förlängas med fem år i sänder. Inmutare är skyldig att till ministeriet redovisa resultatet av verkställda undersökningsarbeten. De norska gruvrättsliga bestämmelserna finns dels i en lag av år 1842 angående bergverksdriften och dels i den allmänna koncessionslagen av 1917. Bergverkslagen bygger på inmutningssystemet. I ett av bergverkskommittén 1967 framlagt förslag till ny bergverkslag föreslås ändringar som i väsentliga delar har de svenska och finska gruvlagarna till förebild. Inmutningsområde får vara högst 30 hektar. Undersökningstiden föreslås till fem år. Genom utmålsläggningen erhålls rätt till gruvdrift när dessutom villkoren enligt den allmänna koncessionslagen uppfyllts. Årliga inmutnings- och utmålsavgifter föreslås utgå. Jordägarens tidigare deltagarrätt ersätts med rätt till avgäld vid brytning. Enligt den allmänna koncessionslagen — som även avser annan verksamhet än gruvdrift — får ingen annan än staten eller kommun börja regelbunden gruvdrift utan koncession. Koncession meddelas för högst femtio år och kan förbindas med villkor av olika slag. Arbeten för upptagande av gruvdrift skall ha påbörjats inom bestämd frist. Vid koncessionstidens utgång tillfaller gruvan staten utan vederlag. I en 1967 framlagd proposition med förslag till ändringar i den allmänna koncessionslagen förordas att man för gruvornas vidkommande upphäver bestämmelserna att koncessionstiden skall vara begränsad och att gruvan vid koncessionstidens slut skall tillfalla staten. I stället skall koncession kunna ges utan tidsbegränsning men med rätt för staten att kräva revision av koncessionsvillko255

ren efter femtio år. I Danmark förekommer ej någon gruvdrift. 4 kap. innehåller en översikt över gruvhanteringen i Sverige. Den svenska gruvbrytningen är huvudsakligen koncentrerad till Norrbotten, Västerbotten och Mellansverige. 1966 producerades cirka 48,5 milj. ton järnmalm och cirka 3,7 milj. ton annan malm, huvudsakligen sulfidmalm. Malmproduktionens saluvärde beräknades 1966 till 3,1 procent av industrins totala förädlingsvärde. Järnmalmen är en av de stora enskilda posterna i den svenska exporten och motsvarade 1966 4,5 % av världsproduktionen. På senare år har de svenska järnmalmsgruvornas konkurrenskraft försämrats till följd av att flera stora nya dagbrottsgruvor med låga kostnader öppnats i transoceana länder samtidigt som sjöfraktkostnaderna sjunkit. I fråga om sulfidmalmer har marknadsläget under senare år varit tämligen gynnsamt. Möjligheten till rationalisering inom gruvhanteringen beror när det gäller brytning och upplastning i huvudsak på den enskilda malmkroppens dimensioner och stupningsförhållanden, malmens karaktär samt berghållfastheten och är på dessa områden förhållandevis oberoende av produktionens omfattning. Kostnaderna för bergets transport till schakt, för uppfordring samt för malmens behandling ovan jord är däremot i hög grad kvantitetsberoende. En stor samlad malmkropp ger betydande möjligheter för rationalisering i dessa avseenden, men stordriftens fördelar kan även utnyttjas vid exploatering av ett antal mindre, varandra närliggande malmer framförallt genom utnyttjande av gemensamma malmbehandlingsanläggningar. Av betydelse vid utformningen av de gmvrättsliga reglerna är bl. a. tillvägagångssättet vid malmletning och därmed sammanhängande frågor. En redogörelse för malmletningen lämnas i kap. 5. Berggrunden i Sverige är till mer än 95 % täckt av jord. Malmerna intar i allmänhet ett upprest läge, och malmarean ( = ytan i horisontellt snitt genom malm256

kroppen) är därför i regel relativt liten. Fyndigheterna är ofta små och — särskilt sulfidmalmerna — svårupptäckta. Sedan första världskriget har malmletningstekniken genomgått en snabb utveckling, som gjort det möjligt att med vetenskapliga metoder genomsöka stora arealer. Härvid begagnar man sig av blockletning, geofysiska undersökningsmetoder (magnetiska, elektriska, gravimetriska, seismiska och radiometriska mätningar), geokemisk malmletning och diamantborrning. Efter andra världskrigets slut utförs magnetiska och elektriska mätningar samt radioaktivitetsmätningar också från flygplan. I fråga om arbetsförloppet vid malmletning skiljer utredningen mellan regionalprospektering, lokalp rospektering och gruvundersökning. Regionalprospektering syftar till att avgränsa områden som motiverar närmare undersökningar och innefattar flygmätningar och översiktliga geologiska och geofysiska markundersökningar inom mycket vidsträckta områden. Lokalprospektering avser detaljundersökningar av avgränsade malmstråk och separata malmobjekt. Arbetet innefattar bl. a. detaljerade geofysiska markmätningar och därav eventuellt föranledda diamantborrningar och blottningsarbeten. Undersökningsområdets storlek varierar från någon kvadratkilometer till tiotals kvadratkilometer. Gruvundersökning, som i förekommande fall utförs på grundval av resultatet från lokalprospekteringen, är nödvändig för att avgöra huruvida en tekniskt och ekonomiskt brytvärd malm föreligger eller ej. Arbetet innefattar i regel avsänkning av schakt invid malmkroppen och sprängning av orter på olika nivåer. Flygmätning kan utföras till förhållandevis låg kostnad per km 2 räknat. Geofysiska markmätningar och geokemisk prospektering kostar normalt mindre än 10 000 kr. per km 2 . Kostnaderna för de borrhål som behövs för att konstatera en medelstor fyndighets storlek och beskaffenhet understiger sällan 100 000 kr. En ordinär gruvundersökning kostar cirka 3—10 milj. kr. Sedan länge bedrivs en omfattande malmletningsverksamhet av staten genom SGU SOU 1969: 10

samt av enskilda företag. Av prospekteringen faller ungefär hälften på SGU. Gruvundersökningsarbetena utförs till övervägande del av gruvföretag. För att gruvhanteringen i vårt land skall kunna vidmakthållas och expandera krävs att kända malmtillgångar undersöks ytterligare och att dessa tillgångar successivt utökas genom upptäckt av nya mineralfyndigheter. I fråga om järnmalmstillgångar kan utvecklingen i Norrbotten under senare år bedömas som gynnsam. I Bergslagen har däremot malmtillskottet från fyndigheter som under de senaste decennierna upptäckts utanför förut kända malmkroppar inte hållit jämna steg med brytningen. Letningen efter sulfidmalmer i landet under senare tid har givit gott resultat, men en fortsatt prospektering är nödvändig, om den nuvarande produktionen skall kunna bibehållas och om möjligt även ökas på längre sikt. Som en angelägen beredskapsåtgärd framstår att öka reserverna av de för kvalitetsståltillverkningen erforderliga ferrolegeringsmetallerna, mangan, krom, nickel, molybden, volfram och kobolt. Indikationer i samband med malmletning skyddas i första hand genom inmutningar. En redogörelse för praxis i fråga om inmutningar lämnas i kap. 6. Inmutning söks vanligen först som förberedelse för lokalprospektering. Diamantborrningar företas normalt aldrig innan inmutning sökts. Att inmutning söks av privatpersoner som gjort fynd är numera mindre vanligt men förekommer dock alltjämt i en del fall. Inmutningscirklarnas ringa storlek i förhållande till de undersökningsområden som krävs vid modern malmletning har föranlett att prospektörerna i betydande omfattning lagt ut sammanhängande komplex av inmutningar. I några fall har utlagts massinmutningar som förberedelse för regionalprospektering. Det alldeles övervägande antalet inmutningar upphör vid undersökningstidens utgång utan att leda till utmålsläggning. Ofta kan inmutaren genom markundersökningar på ett relativt tidigt stadium av undersökSOU 1969: 10

ningstiden konstatera att han ej har anledning att fortsätta undersökningarna inom inmutningsområdet. Å andra sidan har i åtskilliga fall den nuvarande normala undersökningstiden tre år av olika anledningar befunnits otillräcklig. Inmutarna har sålunda i ganska stor utsträckning begärt och fått förlängning av undersökningstiden eller företagit ommutning. Utvecklingen i fråga om utmålen behandlas i 7 kap. Gruvlagens regler om förutsättningarna för utmålsläggning och om utmals storlek tillämpas liberalt i praktiken. Skärpningar eller naturlig blottning godtas som bevisning om malmförekomst, liksom malmblottning genom ett borrhål per utmål i förening med en geofysisk indikationskarta. Krav upprätthålls ej att en påvisad fyndighet skall framstå som sannolikt brytvärd under rådande malmkonjunkturer. Om en fyndighets horisontella sträckning är nöjaktigt påvisad, beviljas i allmänhet utmål med maximistorleken 16 hektar, även om utredningen är ofullständig beträffande malmens sido- och fältstupning eller djupgåendet. De nuvarande bestämmelserna gör det ibland omöjligt att anpassa ett utmål efter fyndighetens sträckning. För att skydda donlägiga malmer med relativt flack sidostupning och stor längd i stupningsriktningen krävs ofta utläggning av flera utmål, med därav föranledda borrningskostnader. Antalet utmål utgjorde vid årsskiftet 1967 /1968 omkring 5 000. Av dessa hade endast 691 eller 13,8 % lagts enligt 1938 års lag. På grund av den 1938 höjda maximistorleken för utmål svarade dessa utmål dock för 27,5 procent av den utmålslagda arealen i landet, övriga utmål har utlagts enligt äldre lagar. Utmålens ringa storlek i förhållande till malmernas utsträckning har lett till att utmålen i stor utsträckning koncentrerats i sammanhängande utmålskomplex. Antalet utmålsenheter — enstaka utmål eller sammanhängande fält — utgör omkring 900. Av samtliga utmål är normalt endast omkring 10 procent under brytning. Omkring 30 procent ingår dock i fält i drift. 257

De befintliga cirka 5 000 utmålen är fördelade på omkring 150 olika företag och personer. Av utmålen disponerade staten och cirka 10 större enskilda bruks- och gruvföretag den 31 d e c 1967 tillsammans över cirka 4 500 utmål — varav staten och statsägda företag 1 084 — eller 90 % av samtliga utmål. Av återstoden tillhörde 150 utmål mindre gruvägare som bedrivit brytning under senare tid, 52 utmål ett enskilt bolag och cirka 330 strödda utmål ungefär 100 olika ägare. Som nyss nämnts är större delen av utmålen inte i drift. Beträffande skälen till att vilande utmål försvaras har närmare upplysningar inhämtats dels i fråga om statens utmål och dels från fem större enskilda gruvföretag. Beträffande de fyra i gruppen ingående enskilda företag som f. n. bedriver gruvbrytning ingår mellan en tredjedel och en fjärdedel av företagens utmål i utmålsfält under bearbetning. I det närmaste lika många betecknas av företagen som reserver för järn- och metallverk samt befintliga gruvanläggningar som tillhör företagen. Dessa utmål avses i allmänhet bli föremål för brytning inom överskådlig framtid. Ett betydande antal utmål betecknas av företagen såsom utmål avsedda för självständig brytning vid lämplig konjunktur. En annan grupp utmål företrädesvis belägna inom främmande företags »intressesfär» anses utgöra lämpliga bytesobjekt. Som utmål av tvivelaktigt värde eller sekundärt intresse karakteriseras totalt cirka 300 utmål. Dessa har till stor del kommit i företagens hand i samband med bruksförvärv i senare tid. Företagens undersöknings- och prospekteringsverksamhet är främst inriktad på gruvfält som betecknas som reserver eller avses för självständig brytning. Det femte företaget i gruppen bedriver för närvarande ej någon gruvbrytning och endast obetydligt undersökningsarbete. På de staten tillhöriga utmål som ej ligger i fält under brytning anses gruvdrift inte lönsam för närvarande. I fråga om dessa och övriga vilande utmål i landet utanför driftsfält är aktiviteten i allmänhet tämligen låg. I många fall torde några rationella skäl för bibehållandet av utmålen 258

ej kunna åberopas. I kap. 8 redovisas en undersökning rörande splittring av rätten till fyndigheter inom samma malmtrakt. Inom Norrbottenregionen behärskar staten nära nog fullständigt järnmalmstillgångarna och kan genom utnyttjande av hälftenandel i närliggande privatägda utmål åstadkomma en arrondering i den mån detta skulle vara till fördel vid driften. Beträffande sulfidmalmerna har Bolidenbolaget i egenskap av exploatör och utmålsägare en dominerande ställning. I fråga om grafitfyndigheter är ägarebilden mera splittrad. Sulfidmalmsfyndigheterna i Skelleftefältet är uppdelade mellan staten och Boliden på ett sätt som inte synes ha utgjort något hinder för rationell gruvbrytning och malmbehandling. Inom Bergslagen är de gruvrättsliga förhållandena mera komplicerade, beroende på sambandet med den historiska utvecklingen. Inom de utmålsfält som är under brytning förekommer utmålssplittring av i allmänhet obetydlig omfattning i inemot tio fall. Det stora flertalet övriga utmål i Bergslagen ingår antingen i äganderättsligt enhetliga komplex eller utgörs av avsides liggande ströutmål med små malmtillgångar. Återstående cirka 600 utmål fördelar sig på ett 80-tal fält med mer eller mindre splittrade äganderättsförhållanden. Bland dessa fält synes förutsättningar för exploatering inom överskådlig tid möjligen finnas inom något tiotal fält. I fråga om inmutningsverksamheten förekommer någon anmärkningsvärd splittring i huvudsak blott i Bergslagen. Man kan där leta fram ett betydande antal fall där kollisioner mellan inmutningar eller mellan inmutningar och utmål åtminstone teoretiskt erbjuder förutsättningar för framtida konflikter. I kap. 9 ges en redogörelse för de medel som f. n. finns att tillgodose det allmännas intresse att kunna öva ett direkt inflytande över mineraltillgångarnas exploatering i syfte att utnyttja eller reservera dessa för ändamål som samhället vill främja samt det sätt på vilket dessa medel hittills utnyttjats. Viktigast är här den år 1938 införda kronoanSOU 1969: 10

delen samt statsgruvefältinstitutet. Vid 1967 års utgång hade staten anmäld eller latent kronoandel eller var själv inmutare beträffande 13,8 % av samtliga utmål. Räknat efter arealen täckte de ifrågavarande utmålen 27,5 % av den totala utmålslagda arealen. Anmälan till begagnande av kronoandel har hittills alltid skett i samband med att andelen utarrenderats till inmutaren. Begagnande av kronoandelen som ett instrument för att få till stånd viss malmbrytning har således inte förekommit. I ett fall har staten avstått från kronoandelen. Till skydd för statliga malmtillgångar har utlagts 16 statsgruvefält, varav 14 i Norrbotten och 2 i Västerbotten. Inom statsgruvefält ligger bl. a. gruvorna i Kiruna, Svappavaara och Malmberget samt Stekenjokkfältet. Bortsett från arbetena inom dessa fält samt undersökningar som utförts inom ramen för den av 1963 års riksdag beslutade malminventeringen i Norrbotten har aktiviteten inom statsgruvefälten hittills varit ringa. I fråga om järnmalmstillgångarna i Norrbotten har staten en dominerande ställning genom sitt stora utmålsinnehav samt innehavet av riksgränsbanan, som f. n. utgör den enda möjliga vägen för uttransport av malm från flertalet tänkbara produktionsställen. Ställningen har ytterligare förstärkts genom 1963 års lag om inmutningsförbud i länet. I kap. 10 behandlas vissa spörsmål angående gruvorna i samhället. Utnyttjandet av gruvrättigheter kan givetvis i många fall komma i konflikt med annan pågående eller planerad användning av den berörda marken. Dessa konkurrensfrågor regleras för närvarande, förutom genom föreskrifter i gruvlagen, av bestämmelser av förfoganderättsinskränkande eller expropriativ natur främst i byggnadslagen, lagen om allmänna vägar, naturvårdslagen och vattenlagen samt av grannelags- och immissionsrättsliga regler. Gruvinnehavare torde i princip vara underkastad sådana föreskrifter angående markens användning, som ges enligt nämnda lagstiftning, i samma utsträckning som fastighetsägare och andra innehavare av SOU 1969: 10

rättigheter beträffande marken. Å andra sidan föreligger ej hinder mot inmutning eller utmålsläggning i annan mån än som följer av gruvlagens bestämmelser om inmutningshinder. I fråga om bebyggelseplanering och vägbyggnad uppges den nuvarande regleringen i förhållande till gruvrättigheter i allmänhet ha fungerat tillfredsställande. Genom 1964 års naturvårdslag har öppnats nya möjligheter att tillvarata naturvårdsintresset vid gruvarbeten. Beträffande utsläpp av avloppsvatten från anrikningsverk tillämpas f. n. reglerna i 8 kap. vattenlagen. Dessa avses inom kort bli ersatta av en lag om miljöskydd som även kommer att vara tillämplig på gruvdrift. Beträffande förhållandet till samernas rättigheter har 1968 framlagts ett förslag till ny rennäringslagstiftning, vilket även berör gruvrättigheter. I dagens samhälle påverkas tillkomsten och utnyttjandet av gruvrättigheter även av de instrument som används i den allmänna samhällsplaneringen. Bebyggelseplaneringen genom instituten regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan skall bygga på utredningar bl. a. rörande näringslivets och befolkningens utveckling. De tre sistnämnda planinstituten kan binda även utnyttjandet av gruvrättigheter. Detsamma gäller sådana med stöd av naturvårdslagen meddelade beslut vartill främst naturvårdsverkets och länsstyrelsernas planering på naturvårdsområdet kan leda. Den kontinuerliga planeringen inom det allmänna vägväsendet sker med beaktande av näringslivets utveckling och lokalisering. Detsamma gäller kommunernas planering för bostadsförsörjningen. En viss påverkan från samhällets sida av investeringar inom gruvnäringen kan vidare ske genom lokaliseringspolitiken. Det planeringsråd som skall finnas i varje län, bör kunna fylla en viktig funktion bl. a. vid lösandet av olika samordningsfrågor i samband med gruvdrift. I kap. 11 behandlas den nuvarande gruvlagstiftningen i perspektivet av de europeiska ekonomiska integrationssträvandena. Kap. 12 innehåller utredningens överväganden och huvudgrunderna i utredningens förslag. 259

I ett avsnitt om principiell målsättning har utredningen angett gruvlagstiftningens huvudsyfte vara att främja prospekteringsverksamheten och befordra ett ändamålsenligt utnyttjande av naturtillgångarna. Såsom understryks i direktiven bör lagstiftningen samtidigt vara sådan att en rimlig avvägning åstadkoms mellan gruvnäringens intressen samt naturvårds-, vattenvårds- och bebyggelseplaneringssynpunkter m. m. Under ett avsnitt om brister och reformbehov konstateras inledningsvis att den nuvarande regleringen i fråga om gruvrättigheterna — även om den i många stycken fungerat väl — lett till mindre tillfredsställande resultat i vissa hänseenden. Även på åtskilliga punkter där detta inte är fallet framstår lagstiftningen som föga tidsenlig. I vad avser undersökningsstadiet har till en början malmletningsteknikens utveckling medfört behov av undersökningsområden som bättre än de nuvarande inmutningarna är anpassade till skyddsbehovet vid en normal lokalprospektering. Den normala undersökningstiden om tre år är i åtskilliga fall otillräcklig, vilket haft till följd en hög frekvens av ommutningar. Samtidigt är den treåriga undersökningstiden onödigt lång i en del fall där inmutaren tidigt kunnat konstatera att området är utan intresse för honom. Några nämnvärda olägenheter genom att inmutningar i samma malmtrakt gjorts i närheten av främmande inmutningar eller utmål har knappast gjort sig märkbara på senare tid. Som en brist måste betecknas att inte resultaten av åtminstone mera kostnadskrävande undersökningsarbeten alltid bevaras och står till förfogande för framtida prospektörer. De ledande gruvföretagens och de integrerade företagens utmålspolitik är till stor del inriktad på att genom breddning av malmbasen skapa underlag för vidmakthållande och framtida expansion av gruvdrift samt, i vad gäller de senare företagen, att trygga tillgången till malm för de egna järn- och metallverken. Med hänsyn till gruvhanteringens långsiktiga karaktär bör företagen enligt utredningens mening ha möjlighet att

inom rimliga gränser reservera malm för att kunna ta upp undersökning och bearbetning av fyndigheterna när det befinns mest lämpligt ur skilda synpunkter. En väsentlig förutsättning härför måste dock vara att reserveringen kan anses berättigad ur mera allmän synpunkt och att möjlighet ges till insyn för en objektiv bedömning härav. Det har konstaterats att i landet förekommer flera hundra äldre utmål som ej varit föremål för aktivitet under mycket lång tid och som innehavarna uppenbarligen ej heller har för avsikt att undersöka eller bearbeta inom överskådlig tid. Utredningen anser det angeläget att bättre garantier skapas för att gruvutmål kommer till användning på ett från samhällsekonomisk synpunkt godtagbart sätt samt att, i den mån så inte sker, en utrensning kommer till stånd så att områdena blir tillgängliga för undersökning och eventuellt utnyttjande av andra intressenter. Den med gruvlagen införda ökningen av utmålens maximiareal från 4 till 16 hektar har visat sig otillräcklig. För att underlätta strukturrationaliseringen inom gruvnäringen behövs enligt utredningens mening lagregler som gör det möjligt att i vissa situationer framtvinga ett enhetligt utnyttjande av utmål som ligger nära varandra men tillhör olika ägare. Från angivna synpunkter är det även ett önskemål att nya gruvrättigheter om möjligt inte utläggs så att en splittringssituation grundläggs redan från början. Det finns anledning antaga att det också förekommer fall där en fyndighet av andra skäl än de nyss antydda utnyttjas mindre effektivt eller ligger obearbetad, trots att brytning skulle vara lönsam och önskvärd från allmän synpunkt. Kronoandelsinstitutet innebär en möjlighet till ingripande i sådana fall men har hittills inte begagnats för ändamålet. Institutets användbarhet härför förringas av att de efter den 1 jan. 1940 utlagda utmålen, vilka är de enda där kronoandel kan finnas, ännu utgör en mindre del av utmålsbeståndet. Vid utformningen av en ny gruvlagstiftning måste särskild uppmärksamhet ägnas förhållandena i Norrbottens län, som i fråga SOU 1969: 10

om mineraltillgångar skiljer sig från landet i övrigt bl. a. genom järnmalmstillgångarnas storlek, det stora statliga engagemanget i brytningen, de stora lappländska gruvsamhällenas beroende av denna samt den pågående statliga malminventeringen i länet. Vad slutligen angår förhållandet mellan gruvnäringen och motstående allmänna intressen har utredningen funnit att den nuvarande ordningen i stort sett fungerar tillfredsställande. När det gäller frågan vilka lagstiftningsåtgärder som bör vidtas för att avhjälpa konstaterade brister i det nuvarande systemet har utredningen anlagt följande allmänna synpunkter. Trots den omfattande statliga prospekteringsverksamheten torde gruvnäringen under överskådlig framtid alltjämt komma att i betydande utsträckning vara hänvisad till enskild prospektering för att få fram nya malmtillgångar i den takt som erfordras för näringens fortbestånd och utveckling. Med hänsyn härtill och till de särskilda svårigheter som på grund av malmernas förekomstsätt är förknippade med malmletning i vårt land är det av vikt att reformerna inte får en alltför negativ effekt på det enskilda prospekteringsintresset och att sålunda behovet av stimulans till malmletning blir i skälig mån tillgodosett. I fråga om de rättsliga utgångspunkterna för en ny gruvlagstiftning kan enligt utredningens mening sådana frågor som angående graden av allmänt inflytande samt upptäckarens och jordägarens ställning helt lösas på grundval av lämplighetsöverväganden, såvitt gäller grundläggandet av nya gruvrättigheter. Lagstiftningsåtgärder som avser bestående gruvrättigheter måste givetvis utformas under skäligt hänsynstagande till dessa rättigheters innehåll. I enlighet med direktiven har utredningen i första hand övervägt huruvida de förändringar som under de senaste decennierna inträtt på olika områden motiverar en övergång från inmutningssystemet till ett koncessionssystem. En modell upptagande vissa SOU 1969: 10

huvudpunkter i ett sådant system har utarbetats. Ett koncessionssystem skulle visserligen innebära vissa fördelar främst genom att det allmänna finge möjlighet att reservera undersökningsarbete och därmed även exploateringen av påträffade fyndigheter för därtill kompetenta och även i övrigt lämpade företag. Det måste emellertid antas att ett koncessionssystem skulle komma att inverka starkt negativt på den enskilda prospektering som enligt utredningens uppfattning alltjämt är en viktig förutsättning för gruvhanteringens utveckling. En koncessionsmyndighet skulle ställas inför betydande svårigheter vid konkurrens mellan flera likvärdiga sökande eller vid prövningen huruvida en viss undersökningskoncession kan vara till men för rationell brytning i framtiden eller inte. Möjligheterna att genom koncessionsvillkor reglera omfattningen av undersökningsarbete och brytning är i realiteten begränsade. Någon påtaglig förbättring av de redan för närvarande goda möjligheterna att säkerställa ett direkt statligt inflytande i nya gruvföretag skulle inte vinnas. När det gäller att inordna undersökning och gruvdrift i den allmänna samhällsplaneringen samt att lösa konflikter i förhållande till gruvdriften motstående intressen synes övergång till ett koncessionssystem inte innebära någon fördel i jämförelse med nuvarande ordning, i vilken gruvdrift i samhällsplaneringen och vid konkurrens i fråga om markanvändningen i stort sett likställs med annan industriell verksamhet. Snarare kan befaras att en särskild koncessionsprövning beträffande undersökning och bearbetning kan försvåra den samlade bedömning som eftersträvas inom samhällsplaneringen. Införande av ett koncessionssystem skulle medföra att det blev nödvändigt att tillämpa flera system samtidigt under en mycket lång övergångstid, vilket uppenbarligen skulle medföra praktiska olägenheter. Om, såsom utredningen förutsätter, föreliggande planer att aktivera statens gruvpolitik och organisatoriskt stärka förvaltningen av den statliga gruvegendomen förverkligas, ger kronoandelsinstitutet det allmänna vä261

sentliga möjligheter att påverka gruvnäringens utveckling i en från samhällets synpunkt önskvärd riktning. I de två övriga nordiska länderna där gruvdrift förekommer, Finland och Norge, har nyligen manifesterats att inmutningssystemet skall bibehållas. Utredningen har på de anförda skälen ansett sig ej kunna förorda övergång till ett renodlat koncessionssystem. Utredningen har i stället kommit till uppfattningen att de konstaterade bristerna hos inmutningssystemet i dess nuvarande utformning bör avhjälpas genom att partiella reformer med vissa koncessionspräglade inslag vidtas inom ramen för inmutningssystemet. Det förslag till ny gruvlag som utarbetats av utredningen innefattar ett dylikt blandat system. Utredningens förslag innebär i huvudsak följande. Den fria inmutningsrätten och den därmed förenade rätten för inmutare att under vissa förutsättningar tillgodogöra sig av honom påträffade mineralfyndigheter upprätthålls i princip. För anpassning till den moderna malmletningstekniken och funktionen att skydda undersökningsarbeten vid s. k. lokalprospektering ökas inmutningsområdes maximistorlek till 100 hektar, varjämte den obligatoriska cirkelformen slopas. I syfte att bättre anpassa bestämmelserna om undersökningstidens längd efter det faktiska behovet föreslås att seriösa gruvföretag skall kunna utsträcka undersökningstiden till sex år utan behovsprövning samt att förlängning med ytterligare högst fyra år skall kunna erhållas efter särskild prövning. Vidare skall det bli möjligt att avstå från en inmutning efter två år. För uppnående av att inmutningar utnyttjas för intensivt undersökningsarbete och inte bibehålls längre än som är nödvändigt för detta ändamål föreslås till en början att den nuvarande ansökningsavgiften vid inmutning höjs samt att inmutaren skall utge per år och areal beräknade inmutningsavgifter som efter viss tid utgår med förhöjt belopp. I samma syfte föreslås vidare att 262

förlängning av undersökningstiden utöver två år skall kunna vägras, om sökanden ej utfört något ändamålsenligt undersökningsarbete och det finns anledning antaga att han ej heller kommer att bedriva sådant arbete. Som en ytterligare åtgärd för att hindra missbruk av inmutningssystemet förordar utredningen införande av förbud mot ommutning. När verkligt behov av längre undersökningstid än den normala föreligger, bör detta i första hand tillgodoses genom förlängning efter särskild prövning. Förenklade regler för sådan förlängning föreslås. Även i fråga om utmål bör vidtas åtgärder för erhållande av bättre garantier att gruvrättigheterna utnyttjas för sitt syfte och inte bibehålls längre än som med hänsyn härtill är försvarligt. I denna del förutsätter utredningen till en början att det värdefulla instrument för det allmänna att påverka gruvnäringens struktur som kronoandelsinstitutet utgör bibehålls. I samband härmed föreslås en förenkling av reglerna på området, innebärande i huvudsak att kronoandel i princip skall uppkomma automatiskt i och med utmålsläggningen. De för institutets utnyttjande betydelsefulla reglerna om samäganderätt i gruva föreslås bli kompletterade med vissa regler syftande till att främja aktivitet från såväl statens som inmutarens sida. Sålunda föreslås att varje delägare i samägt utmål skall kunna påfordra att få del av resultatet av undersökningsarbeten som annan delägare utfört på utmålet. Denna rätt föreslås bli förbunden med skyldighet för passiv delägare att, om han sedermera tar aktiv del i gruvföretaget, efter sin andel utge ersättning för kostnaderna för sådana efter utmålsförrättningen utförda undersökningsarbeten som är nödiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eller gruvdrift. Vid sidan av en aktivering av kronoandelsinstitutet krävs enligt utredningens mening framför allt väsentliga ändringar av reglerna rörande rätten till bearbetning av fyndighet, dvs. i första hand bestämmelserna om utmål. Härvidlag föreslås till en början att en viss skärpning genomförs beträffande SOU 1969: 10

kraven på den bevisning angående malmförekomst som måste presteras för att utmål skall kunna erhållas. Som den mest angelägna åtgärden såvitt nu är i fråga framstår emellertid införandet av en ordning som gör utmålsrättigheternas bestånd under en längre tid beroende av att de utnyttjas på ett sätt som gagnar gruvnäringen och samhället. Efter övervägande av olika alternativ, som alla syftat till att få till stånd en tidsbegränsning av utmål som ej längre nyttjas på nyss angivna sätt, har utredningen stannat för en lösning av i huvudsak följande innebörd. Utmål beviljas för en tid av tjugofem år. Kommerskollegium äger på ansökan av gruvinnehavaren förlänga utmålets giltighetstid med högst tjugo år i sänder. Har sökanden under någon del av utmålets löpande giltighetstid bedrivit regelbunden gruvbrytning inom det ifrågavarande utmålsfältet, skall förlängning beviljas med tjugo år. Sådan förlängning skall också automatiskt beviljas om sökanden under giltighetstiden verkställt undersökningsarbete av större omfattning inom utmålsfältet eller där utfört omfattande tillredningsarbeten eller anläggningar för upptagande av gruvdrift. I annat fall skall frågan om förlängning prövas med hänsyn till det allmännas intresse att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineraltillgångar. Härvid skall särskilt beaktas å ena sidan, om andra än gruvinnehavaren kan antas vara beredda att undersöka eller bearbeta fyndigheten och å andra sidan fyndighetens värde såsom reserv för gruvinnehavaren tillhörigt förädlingsverk eller gruvföretag samt de kostnader denne nedlagt på utmålet eller utmålsfältet. Förhandsbesked skall kunna erhållas huruvida planerade undersökningsarbeten m. m. är tillräckligt omfattande för att kvalificera till automatisk förlängning. För att de förordade reglerna om tidsbegränsning skall få någon effekt inom överskådlig tid föreslås att de i princip skall tilllämpas även på utmål som lagts före lagens ikraftträdande. Sådana utmål föreslås i fråga om giltighetstiden bli behandlade som om de lagts vid tiden för lagens ikraftträdande. Reglerna om tidsbegränsning får anses stå i SOU 1969: 10

relativt god överensstämmelse med de regler om arbetsskyldighet och försvarsavgifter som tidigare förekommit inom gruvlagstiftningen. Med hänsyn härtill samt till inmutningssystemets natur och syfte kan de inskränkningar som enligt förslaget läggs på äldre utmål enligt utredningens mening inte anses gå längre än vad utmålsinnehavarna skäligen bör vara skyldiga att tåla utan gottgörelse. Försvarsavgiften för utmål föreslås höjd från 20 till 30 kr. per hektar. Höjningen avses också gälla enligt äldre lag tillkomna utmål, beträffande vilka försvarsavgiften för närvarande är maximerad till 50 kr för varje utmål såvitt avser ytvidden den 31 dec. 1939. I syfte att såvitt möjligt förebygga att nya gruvrättigheter grundläggs på ett sätt som försvårar ett rationellt tillgodogörande av malmfyndigheter förordar utredningen att omkring befintliga utmål skall finnas en skyddszon om 100 meter, inom vilken annan än gruvinnehavaren inte utan medgivande av denne eller av kommerskollegium kan erhålla inmutning eller utmål. Vidare föreslås att maximistorleken för utmål höjs från 16 till 50 hektar och att kravet på viss form hos utmål mildras. Förslaget innebär bl. a. en förbättring av möjligheterna att genom utmålsläggning skydda all malm som kan tas ut vid exploatering av en huvudfyndighet. I samband med ökningen av utmålens maximiareal föreslås att den avgäld vartill jordägaren är berättigad höjs till högst 20 000 kr. per år. För att säkerställa att resultaten av sådana borrningar som verkställs på utmål utan samband med gruvdrift bevaras för framtiden föreslår utredningen att reglerna om upprättande av gruvkarta kompletteras med föreskrift att gruvinnehavare skall inlägga dylika borrhål på en borrhålskarta, vilken skall vara offentlig på samma sätt som gruvkarta. För främjande av ett enhetligt utnyttjande av gruvrättigheter avseende samma fyndighet eller närliggande fyndigheter föreslår utredningen att inlösen under vissa förutsättningar skall kunna äga rum av utmål 263

som ligger nära varandra. Om sådana utmål är i olika innehavares hand och ett gemensamt utnyttjande av utmålen innebär väsentlig teknisk och ekonomisk fördel, skall sålunda Kungl. Maj:t, såvida det är till gagn från allmän synpunkt och erforderligt för att få till stånd ändamålsenlig gruvdrift, efter ansökan kunna berättiga den som innehar minst hälften i ett av utmålen att inlösa ett eller flera av de övriga utmålen med vad därtill hör eller delägares andel i sådant utmål. Inlösen skall dock ej få ske av utmål som är föremål för regelbunden gruvbrytning eller ingår i utmålsfält där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. Vill flera lösa skall den ha företräde som bedöms äga de bästa förutsättningarna att idka gruvdrift på platsen. Vissa betydelsefulla fall där allmänna synpunkter av särskild styrka talar för att inlösen bör kunna ske nås som förut antytts inte av de föreslagna reglerna om inlösen i arronderingssyfte. Ett sådant fall är att ett oekonomiskt utnyttjande av en fyndighet leder till att en gruva som har betydelse för ett samhälles existens eller många människors försörjning nedläggs, trots att lönsam brytning åtminstone på sikt skulle vara möjlig vid mera rationell drift. Avsaknaden av möjligheter till samhälleligt ingripande för att få till stånd dylik brytning kan i sådana och liknande fall framstå som allvarlig brist. Tvångsåtgärder för att i särskilt angelägna fall möjliggöra ett rationellt utnyttjande av landets naturtillgångar är inte något nytt i svensk rätt. Utredningen föreslår att Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke skall i situationer av det speciella slag som nyss berörts kunna förordna att utmål med vad därtill hör skall mot lösen avstås till den Kungl. Maj:t bestämmer. Som villkor för inlösen uppställs att det bedöms vara av synnerlig vikt från allmän synpunkt att viss mineralfyndighet undersöks eller bearbetas eller att fyndighet utnyttjas på annat sätt eller i större omfattning än tidigare och att därigenom tillika vinns väsentlig teknisk och ekonomisk fördel. En förutsättning för inlösen i ifrågavarande fall skall vidare, liksom i fråga om arronderingsinlösen, vara

att det avsedda syftet inte kan vinnas på annat sätt, t. ex. genom utnyttjande av kronoandelen eller genom frivillig överenskommelse. Utredningen räknar med att de föreslagna bestämmelserna om inlösenrätt inte behöver tillämpas annat än i rena undantagsfall. Deras blotta existens kan väntas underlätta den nödvändiga strukturrationaliseringen inom gruvhanteringen. Bestämmandet av ersättning för gruvrätt som avstås genom inlösen erbjuder särskilda problem med hänsyn till svårigheten att uppskatta en fyndighets värde innan mycket dyrbara undersökningar gjorts och eventuellt även brytning pågått en tid. Utredningen föreslår härvidlag regler av innebörd att löseskillingen i vad avser själva fyndigheten skall bestämmas såsom en årlig avgäld, om den som avstått utmålet begär det och det ej är uppenbart att utredningen är tillräcklig för slutlig prövning av ersättningsfrågan. Avgälden skall bestämmas dels såsom en fast årlig avgift och dels i form av en produktionsavgift beräknad i förhållande till mängden eller värdet av de mineral som uppfordras. Från produktionsavgiften för visst år får avdragas den fasta avgiften för året. Grunderna för avgälden fastställs för tjugo år i sänder. Därjämte föreslås att vardera parten under vissa förutsättningar skall äga påkalla att avgälden skall upphöra och ersättning för rättighetens återstående värde slutligt bestämmas att utgå med ett engångsbelopp. Vidare föreslås att den som tvångsvis får avstå från en gruvrättighet normalt garanteras viss minimiersättning, avseende nedlagda kostnader för jordlösen m. m. samt för undersökningsarbeten, tillredningsarbeten och anläggningar, i den mån dessa är till nytta för den lösande. Beträffande förhållandena i Norrbottens län är det med hänsyn till den roll gruvdriften vid Kiruna och Malmberget kommit att spela för dessa samhällen och för länets näringsliv över huvud angeläget att brytningen ej sker uteslutande med utgångspunkt från ett rent företagsekonomiskt betraktelsesätt utan att gruvdrift och undersökningar för framtagande av nya malmreSOU 1969: 10

server sker under hänsyntagande till de förutsättningar som på lång sikt kan föreligga för samhällsbildning och sysselsättning. Från dessa synpunkter är det enligt utredningens mening väsentligt att i varje fall rätten till fyndigheter, som brytningstekniskt bör tillgodogöras i anslutning till de existerande anläggningarna, förbehålls staten eller organ över vilka staten har ett väsentligt inflytande. Det synes vidare naturligt att staten tillförsäkras bestämmanderätt bl. a. i fråga om de fyndigheter som påträffas vid den pågående malminventeringen. Att hindra en olämplig uppsplittring av sådana fyndigheter var huvudmotivet för det gällande temporära inmutningsförbudet i Norrbotten. Samtidigt är det emellertid ett betydande allmänt intresse att ytterligare eftersökande av i första hand sulfidmalmer och legeringsmalmer kommer till stånd i Norrbotten. Ett koncessionssystem för Norrbotten eller ett fortsatt långvarigt inmutningsförbud med dispensmöjligheter skulle otvivelaktigt minska de enskilda gruvföretagens intresse för prospektering i länet. Enligt utredningens mening väger fördelarna med att i princip upprätthålla den fria inmutningsrätten i Norrbotten tyngre än de skäl som kan andras för att tillförsäkra de statliga gruvintressena ett starkare skydd än ovan antytts. Utredningen föreslår att, i den mån så erfordras, de statliga organen bereds tillfälle att genom inmutningsförbudets bibehållande under en kortare övergångstid efter den nya lagens ikraftträdande genom utmålsläggning eller utvidgning av utmål enligt de av utredningen föreslagna bestämmelserna tillförsäkra staten rätten till fyndigheter av det slag som enligt vad utredningen nyss förordat bör förbehållas staten men att de nya reglerna efter övergångstidens beslut blir fullt tillämpliga även i Norrbotten. Med ovanstående sammanhänger nära frågan om statsgruvefältinstitutet. Utredningen föreslår att detta institut bibehålls med i huvudsak nuvarande utformning och att tillämpningsområdet, som nu är begränsat till kronomark, utsträcks till all mark i hela landet. Samtidigt förordas emellertid att institutet i fortsättningen företrädesvis SOU 1969: 10

får karaktären av ett beredskapsinstrument och i princip reserveras för fyndigheter som har sådan betydelse från allmän synpunkt att en starkare samhällelig reglering än som är möjlig genom de ordinära gruvrättsliga reglerna bedöms som nödvändig. De nuvarande statsgruvefälten bör enligt utredningens åsikt avvecklas successivt efter hand som de undersöks, och fyndigheterna bör där det anses befogat i stället skyddas genom utmål, i den mån inte speciella skäl talar för bibehållande av visst statsgruvefält. Ett sådant skäl kan enligt utredningen vara behov att skydda vissa på stort djup belägna järnmalmsfyndigheter som inte är aktuella för brytning under överskådlig tid och inte kan utmålsläggas utan exceptionellt dyrbara borrningar. När det gäller lösandet av konflikter mellan gruvrättigheter och motstående allmänna och enskilda intressen har den nuvarande ordningen som förut antytts i stort sett fungerat tillfredsställande. I denna del föreslås ändringar endast på några punkter. Sålunda har de senare årens utveckling inom vägbyggandet ansetts motivera att allmän väg skall vara inmutningshinder. Detsamma föreslås gälla ifråga om allmän flygplats. Utredningen föreslår också att inmutningshinder skall gälla inom område med fastställd stadsplan eller byggnadsplan. Vidare förordas att en reservregel införs innebärande att Kungl. Maj:t får befogenhet att förordna om dispensabelt inmutningsförbud för område där, i andra fall än som avses med de i lagen uppräknade inmutningshindren, gruvdrift kan antas komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Som en åtgärd att underlätta anpassningen mellan gruvrättigheter och annan markanvändning föreslår utredningen därjämte en regel, varigenom mark som lösts för gruvdriften men ej längre behövs för ändamålet kan återföras till fastigheten i fråga utan samband med att utmålet sonas, vilket inte är möjligt för närvarande. När det gäller samerna anser utredningen med vissa förbehåll att den av rennärings265

sakkunniga föreslagna nya lagen om rennäringen innefattar en godtagbar avvägning mellan gruvintresset och samernas särskilda rättigheter. Av gruvrättsutredningen framlagt förslag angående ersättning för sakägares kostnader vid utmålsförrättning innebär en förbättring av samernas möjligheter att tillvarata sina intressen vid utmålsläggning. Vid ett förverkligande för Sveriges del av de internationella ekonomiska integrationssträvandena erbjuder särskilt kronoandelsinstitutet goda möjligheter för myndigheterna att beakta från svensk samhällelig synpunkt primära intressen i fråga om utnyttjandet av mineraltillgångar. Mot bakgrunden härav finns enligt utredningens mening inte anledning att införa speciella regler i gruvlagen med tanke på de nämnda strävandena. I övrigt innehåller utredningens lagförslag bl. a. vissa reformer beträffande förfarandet vid inmutning och utmålsläggning, sakägares rätt till kostnadsersättning vid ut-

målsförrättning och vissa andra detaljfrågor. Bestämmelser i vissa ämnen som kan regleras i administrativ ordning har överflyttats till ett av utredningen upprättat utkast till gruvkungörelse. Vidare föreslås att vid kommerskollegiums sida skall inrättas gruvnämnd med rådgivande funktion. 13 kap. innehåller specialmotivering till utredningens lagförslag. Enligt gällande övergångsregler till gruvlagen tillämpas med vissa angivna undantag grundsatsen att bestämmelserna i äldre författningar fortfarande skall gälla beträffande rättsförhållanden som uppkommit före gruvlagens ikraftträdande. Utredningen föreslår att de nya reglerna med vissa i lagen särskilt angivna undantag görs tillämpliga på samtliga utmål som existerar vid lagens ikraftträdande. Vid betänkandet är fogade en reservation av ledamoten Bolding ävensom särskilda yttranden av ledamöterna af Geijerstam och Lindeli samt av experten Fröman.

SOU 1969: 10

Reservationer m. m.

Reservation av ledamoten Bolding

Allmänna synpunkter Svensk gruvhantering har nått en utvecklingsnivå i fråga om prospektering, produktion och rationell drift som ligger mycket högt internationellt sett. Att de positiva sidorna dominerat även från samhällsekonomisk synpunkt torde vara helt klart. Med hänsyn till den utveckling som ständigt pågår inte minst inom gruvnäringen kan man självfallet inte påstå eller ens betrakta som önskvärt att förhållandena vid varje tidpunkt skall framstå såsom i alla avseenden tillfredsställande eller att alla möjligheter till ytterligare rationaliseringar och strukturella förändringar skall vara helt utnyttjade. Anledning att räkna med förbättringar finns alltid och måste alltid finnas. Viktigt är emellertid att iakttagelser om sådana möjligheter uppfattas icke såsom brister inom näringen eller den lagstiftning som reglerar verksamheten, utan i stället som en effekt av den väldokumenterade utveckling som äger rum inom gruvnäringen. Mot denna bakgrund måste krävas, innan sådana ändringar i gruvlagstiftningen vidtas som väsentligt rubbar förutsättningarna för gruvhanteringen, att behovet av reformerna blivit klart dokumenterat. Enligt min mening har inte ett sådant behov av reformer kunnat påvisas beträffande vissa betydelsefulla delar av majoritetens förslag. Utredningsmaterialet ger sålunda icke tillräckligt belägg för uppfattningen att SOU 1969: 10

utmål ligger oundersökta eller obearbetade i en omfattning och på ett sätt som skulle medföra några egentliga olägenheter från samhällsekonomisk synpunkt. Några allvarliga missförhållanden orsakade av splittring av rätten till fyndigheter som ligger nära varandra har ej kunnat påvisas. När man i vissa fall dock iakttagit tendenser till splittring har det normalt rört sig om situationer, där berörda parter genom praktiska resultat dokumenterat sin förmåga att på lämpligt sätt successivt anpassa sig till nya förhållanden; en anpassning som särskilt inom gruvnäringen omöjligen kan ske från en dag till en annan. När jag trots nu angivna synpunkter anslutit mig till förslaget om tidsbegränsning av utmals giltighetstid, har jag att framhålla att detta skett icke på grundval av de skäl majoriteten i första hand åberopat utan enbart från den principiella utgångspunkten, att jag inte anser det rimligt att ensamrätt till mineraltillgångar av det slag varom här är fråga skall kunna vidmakthållas under obegränsad tid utan någon insats av betydelse, ekonomiskt eller praktiskt sett, från innehavarens sida. Jag ansluter mig även i princip till majoritetens uppfattning att bestämmelserna om tidsbegränsning bör tillämpas även beträffande nu existerande gruvrättigheter. Jag har härvid fäst avgörande betydelse vid den särskilda utformningen av rätten till automatisk förlängning av utmålens giltighetstid 267

och uttalandena om principerna för förläng- konfliktssituationer uppkommit, lösningar ning i andra situationer (s. 147 f och 209 ff). ernåtts genom överenskommelser senast när Som framgår av lagförslaget och betänkan- brytning aktualiserats. Sammanfattningsvis i det (kap. 14 § 1 och s. 241) innebär utred- detta avseende vill jag framhålla som min ningens förslag emellertid att den nya lag- uppfattning, att några problem i vad avser stiftningen även i andra avseenden föreslås arrondering och skapandet av rationella probli generellt tillämplig på äldre gruvrättig- duktionsenheter icke föreligger för Norrbotheter med vissa i lagen särskilt angivna tens och Västerbottens vidkommande och undantag. Jag vill mot bakgrund av det nu att även de mellansvenska gruvföretagen anförda betona, att förslagets utformning i lyckats skapa förutsättningar för en rationell detta avseende är föranlett av önskemålet drift så långt detta varit möjligt med de att undvika nu föreliggande osäkerhet om ofta små samt geologiskt och geografiskt vad som gäller i fråga om gruvrättigheter varierande malmerna. som tillkommit under äldre författningars Vid belysandet av de nuvarande reglernas giltighetstid (s. 245) och att syftet i huvud- verkningar i fråga om utnyttjandet av utmål sak endast är att söka åstadkomma en enk- har i viss, men enligt min mening icke i tilllare och klarare reglering än vad som skulle räcklig utsträckning betonats hur viktigt det erhållas genom fortsatt tillämplighet av la- är med hänsyn till gruvhanteringens stora gar från olika epoker. För undvikande av investeringar och långsiktiga karaktär att oväntade konsekvenser finner jag därför gruvföretagen har full säkerhet beträffande anledning understryka att utredningens för- rätten till framtagna objekt under utmålens slag måste innebära (jfr s. 245) att de före- giltighetstid. De båda föreslagna inlösenslagna övergångsbestämmelserna inte får le- instituten har erhållit en sådan utformning da till att äldre bestämmelser upphävs i att viss osäkerhet inom näringen kan uppsådana fall, då detta skulle innebära ett stå, och det kan icke heller anses uteslutet verkligt intrång i en förvärvad rättighet. att företagens möjlighet och villighet att Enligt min åsikt har majoriteten fäst allt- göra de långsiktiga investeringar som är en för stor vikt vid nackdelarna av vissa nu nödvändig förutsättning för gruvnäringens gällande regler samtidigt som man icke i utveckling i framtiden påverkas. tillräcklig omfattning belyst reglernas förMajoritetens principiella inställning att delaktiga konsekvenser i andra hänseenden. Norrbottens län skulle inta en särställning Om exempelvis en splittring föreligger i den när det gäller den gruvrättsliga problematimeningen att närliggande gruvrättigheter är ken kan jag inte dela. Det förhållandet att i olika ägares händer, kan splittringen givet- staten upptäckt mycket få av malmerna i vis ur vissa synpunkter framstå såsom en Norrbotten kan därvid kanske vara utan icke önskvärd företeelse men kan ur andra betydelse, medan det däremot är av intresse illustrera ett i högsta grad önskvärt förhål- att framhålla att det av sammanlagt 988 (år lande: Den uppkomna situationen förutsät- 1963) utmål i Norrbotten endast förekomter nödvändigtvis att innehavaren av det mer 8 utmål avseende järnmalm i vilka staäldsta utmålet visat ringa intresse för under- ten har mindre andel än 50 procent. Dessa sökningar inom regionen. Splittringen är 8 järnmalmsutmål är dessutom av obetydligt följaktligen en konsekvens av att någon, intresse. Detta innebär att staten beträffande trots närheten till annans fyndighet, velat samtliga nu aktuella och framtida järnmaligångsätta undersökning av ett område för mer i Norrbotten har s. k. brytningsvitsord vilket gruvägaren icke visat intresse. Ur och därav följande rätt att besluta om gruvsamhällsekonomisk synpunkt torde det en- drifts påbörjande. Man bör dessutom beakta ligt min mening som regel vara fördelakti- att järnvägen samt hamnarna i Luleå och gare att fyndigheter i sådana områden fram- Narvik nära nog behärskas av staten (och kommer än att de förblir oupptäckta. Er- LKAB). Vidare gäller, att intim samverkan farenheten visar att i den mån i dylika fall med olika både statliga och kommunala 268

SOU 1969: 10

myndigheter och organ alltid är erforderlig vid gruvetablering. Jag har därför svårt att inse att några särregler skulle erfordras för Norrbotten ens för det fall att man genom dylika regler skulle ha för avsikt att förhindra gruvetablering. Även ur samhällssynpunkt har frågeställningarna enligt min mening samma karaktär var än gruvdrift bedrives. Den enda faktiska skillnad av betydelse i detta avseende är omfånget av den gruvhantering som förekommer vid Kiruna och Malmberget. Visserligen är gruvsamhällena i anslutning till dessa fyndigheter mycket stora, men i stället för påståendet att detta innefattar särproblem finns anledning betona, att problemen i samband med samhällsbildningar bör vara förhållandevis mindre, när dessa, såsom här är fallet, förekommer i anslutning till fyndigheter, vilka i fråga om produktion och sannolik varaktighet är särpräglat fördelaktiga. I olika sammanhang i betänkandet anges att utredningen räknar med eller förutsätter att staten kommer att föra en »aktiv gruvpolitik». Innebörden härav har inte närmare angivits i betänkandet. Det ligger nära till hands att utgå ifrån att man därmed avsett ett direkt deltagande från statens sida i gruvverksamhet. I samband med nu gällande gruvlags tillkomst uttalades, att kronoandelen kunde utnyttjas på olika sätt, t. ex. genom direkt deltagande i gruvverksamheten, genom upplåtelse på arrende eller genom att andelen avstås till förmån för inmutaren. Enligt min mening är det viktigt att klarlägga att en aktiv gruvpolitik inrymmer hela registret och alltså innebär att man av olika tänkbara former väljer de som för utnyttjandet av statens gruvandelar ter sig fördelaktigast. Jag understryker detta ganska självklara förhållande mot bakgrund av följande: Kronoandelen är i och för sig ett resultat av en passivitet och uppkommer utan insatser på grund av annans verksamhet. Då det är sannolikt att en gruvidkare bedriver prospektering och utför undersökningar särskilt intensivt inom de områden, där eventuella fyndigheter låter sig på lämpligast möjliga sätt infogas inom ramen för SOU 1969: 10

gruvidkarens övriga aktivitet är det också i hög grad sannolikt att statens andel i ett sålunda nytillkommet objekt bäst nyttiggörs genom upplåtelse i någon form till vederbörande gruvidkare. Utredningens förslag framläggs enligt majoritetens beslut i form av en ny gruvlag och icke såsom ändring av gällande lag. Förslaget skulle enligt min mening väl kunnat utformas såsom ändring av gruvlagen. Överskådligheten i förhållande till lagkommentarer och förarbeten hade då bibehållits. Åtskilliga bestämmelser i gällande gruvlag överförs till den föreslagna lagen utan annan upplysning än att bestämmelserna överensstämmer med hittillsvarande regler. Om man framlägger förslagen i form av ny lagstiftning borde dylika bestämmelser ha belysts på ett fullständigare sätt. Betänkandet innehåller även i vissa andra avseenden värderingar och förslag till vilka jag inte kan ansluta mig.

Särskilda frågor Inlösen av gruvrättigheter Införandet av en legal möjlighet att i vissa situationer tvångsvis sammanföra gruvrättigheter avseende närbelägna fyndigheter skulle även enligt min mening i vissa fall kunna vara ägnat att främja en strukturrationalisering inom gruvnäringen. En bestämd förutsättning härför är dock att dylika regler kringgärdas med modifikationer och villkor på sådant sätt att gruvägarna inte kommer att känna osäkerhet beträffande den framtida giltigheten av de gruvrättigheter på vilka investeringarna i undersökningar och anläggningar baseras. För att inlösen skall kunna medges bör enligt min åsikt utöver vad majoriteten föreslagit bl. a. ställas följande krav. Endast den som framstår såsom en aktiv huvuddelägare inom ett utmålsfält bör vara berättigad att få inlösa utmål inom fältet. Den lösandes utmål måste i storlek eller betydelse överväga det 269

utmål som avses för inlösen. Begäran om inlösen måste omfattas av samtliga delägare i det utmål till vars förmån inlösen söks. Vidare bör inlösenbeslutet inte få träda i kraft förrän viss, ganska lång tid förflutit från beslutet, allt i syfte att möjliggöra frivilliga uppgörelser. Utmål, som existerar vid den nya lagens ikraftträdande bör inte få lösas förrän viss tid förflutit från ikraftträdandet. Då de förordade reglerna om inlösen i arronderingssyfte (10 kap. 1 § första stycket) går avsevärt längre i fråga om möjlighet till inlösen än vad sålunda angivits, kan jag inte ansluta mig till utredningens förslag i den form det nu föreligger. I sammanhanget har jag även beaktat att det här principiellt är en fråga om vad man brukar kalla expropriation i enskilt intresse och att vår lagstiftning där hittills ställt sig restriktiv. Majoritetens motivering för förslaget om möjlighet till inlösen av gruvrättighet även i vissa andra fall (10 kap. 1 § andra stycket) är svagt underbyggd. Den gjorda jämförelsen med vattenlagen och vanhävdslagstiftningen är ej relevant. Regeln skulle skapa en osäkerhet inom gruvnäringen som skulle kunna få allvarliga konsekvenser när det gäller framtida investeringar. Jag måste därför ta avstånd från förslaget i denna del. Kronoandelen m. m.

och

samäganderättsreglerna

Reglerna om kronoandel och samäganderätt i gruva bör vara så utformade att de främjar aktivitet från såväl statens som inmutarens sida. På skäl som utvecklats på s. 216 är de av utredningen föreslagna nya reglerna om kronoandel (5 kap.) samt om skyldighet för delägare att tillhandahålla annan delägare undersökningsresultat m. m. (8 kap. 8 §) ägnade att verka hämmande såväl på statens som på inmutarens intresse för aktivitet på ett utmål. Jag kan därför inte ansluta mig till majoritetens förslag i denna del. En eventuell reform av reglerna i fråga bör i stället ske efter linjer som närmast anknyter till alternativ 4 i betänkandet (s. 217).

270 Kronoandel vid utvidgning av utmål som tillkommit enligt den före den 1 jan. 1940 gällande lagstiftningen När utvidgning sker av ett äldre utmål, i vilket kronoandel ej finns, skall enligt majoritetens förslag kronoandel uppkomma i utvidgningsområdet. Detta förslag är enligt min mening principiellt oriktigt och även praktiskt olämpligt, eftersom besvärliga komplikationer vid utövande av delägarskap i utvidgat utmål knappast kan undgås. Jag förordar att i dylikt fall äldre lag skall tilllämpas inom hela det utvidgade utmålet, såvitt nu är i fråga.

Inmutningsförbudet i Norrbottens Statsgr uv e fältinstitutet

län.

Jag anser det angeläget att den nu pågående malminventeringen i statlig regi bedrivs så att den kan avslutas inom ursprungligen förutsatt tid och att lagen om inmutningsförbud därefter och planenligt kan upphöra att gälla före den 1 januari 1973. Det synes därför knappast finnas anledning och det skulle med hänsyn till hittillsvarande erfarenheter av inmutningsförbudet vara olämpligt att såsom majoriteten föreslagit förlänga inmutningsförbudslagen ens under en kortare övergångstid efter nämnda tidpunkt. Till skillnad från majoriteten anser jag vidare att statsgruvefältinstitutet — som otvivelaktigt hämmat aktivitet inom berörda områden — helt och så snart som möjligt bör avvecklas, sedan inom befintliga statsgruvefält förekommande fyndigheter skyddats genom utmålsläggning. Förslaget att statsgruvefältinstitutet skall omvandlas till en sorts beredskapsinstrument och kunna användas även på enskild mark kan jag inte biträda. Härigenom skulle möjlighet öppnas att sätta gruvlagen ur spel på stora områden på annan väg än genom lagstiftning. Inmutningshinder Förslaget att allmän väg skall utgöra inmutningshinder går enligt min åsikt alltför SOU 1969: 10

långt med tanke på det stora antal obetydligt trafikerade vägar av mindre god beskaffenhet som finns inte minst i Norrland. Jag anser att tillräckliga skäl för upptagande av allmän väg bland inmutningshindren finns endast såvitt avser riksvägar och länshuvudvägar. Enligt majoritetens förslag skall Kungl. Maj:t kunna förordna att dispensabelt inmutningsförbud skall gälla inom visst område även i andra fall än som avses i 2 kap. 2 §, om gruvdrift inom området kan antas komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. En sådan regel skulle, på liknande sätt som förslaget om statsgruvefält på enskild mark, öppna möjlighet att på administrativ väg sätta gruvlagen ur kraft på betydande områden. Detta förslag kan jag inte biträda.

SOU 1969: 10

Särskilt yttrande av ledamöterna af Geijerstam och Lindell

Utredningen har som framgår av den allmänna motiveringen (s. 163) inte velat förorda den under utredningsarbetet övervägda möjligheten att jordägarandelen i äldre utmål (tillkomna enligt gruvstadgan eller ännu äldre författningar) skulle ersättas med kronoandel i samband med en eventuell förlängning av sådana utmål enligt de föreslagna reglerna i 6 kap. gruvlagen. Vi kan inte dela denna uppfattning. Dessa utmål representerar f. n. cirka 85 % av hela utmålsbeståndet eller om man räknar efter ytan 72,5 % av den utmålslagda arealen i landet. Den värdefulla möjlighet, som kronoandelsinstitutet erbjuder till samhälleligt inflytande över mineraltillgångarnas användning och vars vikt utredningen i olika sammanhang understrukit (se t. ex. s. 141 f) och fäst avseende vid t. ex. vid ställningstagandet mot ett koncessionssystem, är därför endast av betydelse i fråga om den återstående ganska begränsade delen av de nu befintliga utmålen i landet samt då det gäller utmål som läggs enligt den nya gruvlagen. I själva verket talar alltså åtskilligt för att staten genom en särskild regel i denna lag får rätt att omedelbart inlösa jordägarandelen i dessa gamla utmål. Vi har emellertid böjt oss för de skäl som anförts mot en sådan ordning (s. 163), speciellt då med tanke på de möjligheter som de i 10 kap. föreslagna inlösenreglerna ger. Däremot kan vi inte finna att dessa skäl bör gälla vid den ganska avlägsna tidpunkt om mer än ett kvartssekel, då förlängning kan bli aktuell. Även om en del av de nämnda gamla utmålen senast vid denna tidpunkt sannolikt kommer att upphöra genom sonande eller avslag på framställning 272

om förlängning på grund av de föreslagna bestämmelserna om tidsbegränsning av utmål, bör man, om förslaget härom genomförs, vid en normal utveckling kunna räkna med att ett inte ringa antal utmål kommer att automatiskt eller fakultativt förlängas i ytterligare 20 år. Det synes mindre tillfredsställande att man inte i detta sammanhang skulle ha möjlighet att genom kronoandelen effektivera exploateringen, där så behövs, och överhuvud tillgodose det starka allmänna intresse som här kan finnas. Enligt vår mening borde därför i den nya gruvlagstiftningen införas regler om rätt för staten att efter inlösen i samband med förlängning vid giltighetstidens utgång få hälftendel i sådana gamla utmål, där kronoandel saknas. Dessa bestämmelser bör med hänsyn till risken för att eljest i onödan investeras i arbeten, som ger rätt till automatisk förlängning, gälla även vid sådan förlängning, möjligen med undantag för de utmål som är i drift. Överhuvud bör bestämmelserna endast ge en möjlighet till inlösen och denna bör utnyttjas med varsamhet och enbart i de fall då detta är påkallat av de intressen som uppbär kronoandelsinstitutet. Rätt tillämpade bör de kunna bli till gagn för näringens utveckling. De bör exempelvis kunna vara en värdefull utgångspunkt för förhandlingar mellan gruvinnehavare och samhällets företrädare i samband med behandling av förlängningsansökan under den senare hälften av perioden. I den mån gruvrätten alltjämt har ett värde vid tidpunkten för inlösen, bör självfallet ersättning utgå till jordägaren eller anSOU 1969: 10

nan rättsinnehavare för den inlösta gruvrätten. Med hänsyn till att de regler vi alltså vill förorda får aktualitet först de sista åren av detta sekel har vi avstått från att utforma konkreta förslag. Om vår principiella inställning godtas, bör en deklaration härom göras redan nu och i god tid före 25-årsperiodens utgång en närmare utredning komma till stånd om detaljutformningen. Härvid kan man tillgodogöra sig erfarenheter av verkningarna av den nya lagstiftningen.

SOU 1969: 10

Särskilt yttrande av experten Fröman

Vid fullgörande av mitt uppdrag som sakkunnig har jag varit nödsakad att vid behandlingen av vissa förslag anmäla en från utredningen eller dess majoritet avvikande uppfattning. Som bidrag till en allsidig bedömning av dessa förslag skall jag i det följande redovisa några av de synpunkter jag framfört under utredningsarbetets gång. I fråga om föreslagen tidsbegränsning av utmål ger utredningsmaterialet enligt min erfarenhet inte belägg för uppfattningen att det sätt, på vilket utmålsbeståndet nu disponeras, skulle hämma prospekteringen eller medföra påtagliga olägenheter från samhällsekonomisk synpunkt som icke kan avhjälpas genom den föreslagna rätten till inlösen eller genom begagnande av eventuella kronoandelar. Anses en ytterligare möjlighet att avveckla enskild gruvrätt påkallad, bör detta enligt min mening ej ske genom generell tidsbegränsning utan genom en utvidgad inlösenrätt förslagsvis i linje med den av mig förordade utformningen av föreläggandealternativet (s. 146 f). Förslaget att tidsbegränsa gruvrätt som grundar sig på äldre lagstiftning synes betänkligt från rättslig synpunkt. Beträffande utformningen av den föreslagna tidsbegränsningsregeln vill jag anföra följande synpunkter. Vid beviljandet av automatisk förlängning får hänsyn inte tas till undersökningsarbete som utförts före utmålsläggningen. Då undersökningsarbetet före den egentliga gruvundersökningen på grund av sin natur inte kan bedrivas över en viss, ofta ganska snäv gräns tvingas inmutaren att inskränka undersökningarna före utmålsläggningen till ett minimum för att kunna inrymma ett se-

nare större undersökningsarbete i ett ekonomiskt försvarbart undersökningsprogram. Inmutaren hindras att utan ovidkommande hänsyn lägga upp detta så, att gruvlagens krav på bevisning blir väl tillgodosedda och en med hänsyn till tid och kostnader rationell fördelning av arbetet uppnås. För det allmänna blir följden att syftet med den föreslagna skärpningen av beviskraven för utmål motverkas där en stimulans vore mer motiverad. Fördelen av att en fyndighets malmtillgångar blir så långt möjligt konstaterade redan vid utmålsläggningen är av så stort värde för statens ställningstagande i fråga om kronoandelens utnyttjande att redan detta borde vara tillräckligt för att motivera en ändring av förslaget på denna punkt. Beslut om fakultativ förlängning skall grundas på en sammanvägning av sinsemellan inkommensurabla storheter. Då de olika faktorernas betydelse inte är graderad och klara normer svårligen kan uppställas torde sammanvägningen få grundas på principiella värderingar som växlar från tid till annan. Förutom de allmänpolitiska synpunkterna träder ett mycket svårbedömt malmpolitiskt spörsmål i förgrunden nämligen avvägningen mellan behovet av reserver för den inhemska industrin och en snabbare exploatering för export. Redan kriteriet »ändamålsenligt utnyttjande» förutsätter i det stora flertalet fall en svår långsiktig framtidsbedömning. Utgången av den samhällsekonomiska avvägningen i ett framtida förlängningsärende är av angivna skäl mycket svår att förutse. Man måste därför räkna med att företagen kommer att satsa på automatisk förlängning SOU 1969: 10

av rätten till redan kända fyndigheter i stället för att disponera tillgängliga medel på en dyrbar och vad resultatet beträffar osäker letning efter nya malmer. Av utredningens motiveringar framgår att den föreslagna tidsbegränsningsregeln utformats med hänsyn till det nuvarande utmålsbeståndet och dess ägarefördelning, inte till de förhållanden som med ganska stor säkerhet kan väntas föreligga om 25 år och därefter. Den utrensning av mer eller mindre värdelösa utmål som utgör ett väsentligt motiv för införande av tidsbegränsning pågår redan med för närvarande mer än 30 utmål årligen. Den föreslagna höjningen av försvarsavgifterna med 50 %, för ett äldre utmål om 4 hektar från 50 till 120 kronor, kan väntas påskynda denna sanering, och då en skärpning av praxis vid utmålsläggning begränsar uppkomsten av nya utmål av denna kategori, kommer utmålens genomsnittsvärde att bli avsevärt högre än för närvarande. Saneringen går främst ut över enskilda personers och små gruvföretags utmål, vilket tillsammans med den pågående strukturrationaliseringen inom järnindustrin kommer att medföra att utmålen i än högre grad än för närvarande kommer att ägas av ett fåtal förädlingsverk och gruvföretag. 25 år efter lagens ikraftträdande torde komma att finnas några hundra äldre utmål och utmålskomplex, vars fortbestånd är beroende av fakultativ förlängning. Samtliga kan väntas innehålla fyndigheter av så stort värde att de i händelse av förverkande sannolikt kommer att omedelbart efter karensårets utgång åter inmutas av förre ägaren och ett antal mer eller mindre seriösa spekulanter. Det uppstår då så komplicerade och svårlösta rättsförhållanden att denna situation måste förhindras. Kommerskollegium blir därför nödsakat att då förlängningsansökan avslås ge staten eller en-

SOU 1969: 10

skilt gruvföretag dispens från inmutningsförbudet under karensåret och ställs därvid inför samma svårigheter som vid val av koncessionär i ett koncessionssystem. Förslaget om en 100 m bred skyddszon omkring utmål är enligt min mening orealistiskt. Höjningen av utmålens maximiareal till 50 hektar ger inmutarna praktiskt taget obegränsade möjligheter att skydda sina fyndigheter och deras närmaste omgivning genom utmålsläggning och utvidgning av äldre utmål. Den enda påtagliga effekten av skyddszonen torde därför bli att företagen minskar på den säkerhetsmarginal som nu alltid ingår i utmålen, vilket medför minskade kostnader för utmålsläggningen och lägre försvarsavgifter. Även detta förslag kommer att motverka syftet med den föreslagna skärpningen av praxis vid utmålsläggning. Som exempel på fall där statsgruvefältinstitutet skulle kunna utnyttjas som ett beredskapsinstrument nämner utredningen den tänkta situationen att inom vissa delar av landet påvisats betingelser för förekomst av inmutningsbara mineral som till följd av nya tekniska uppfinningar fått vital betydelse för samhällsekonomin (s. 159). Med hänsyn till att de mineral som synes komma i fråga i detta sammanhang förekommer som små, sporadiskt över hela eller stora delar av landet spridda malmkroppar, torde statsgruvefältsinstitutet vara mindre väl lämpat för användning i det anförda exemplet. — Redan av statlig myndighet väckt förslag om utläggande av statsgruvefält medför såväl enligt gällande lag som enligt förslaget automatiskt totalt inmutningsförbud oavsett om statsgruvefältet blir utlagt eller ej. Vid föreslagen utvidgning av statsgruvefältinstitutet kan detta således utnyttjas för temporär spärrning av vidsträckta områden.

Bilaga 1

Vissa större gruvföretags vilande utmål 1966/67

Utmål tillhöriga Stora Kopparbergs slags AB

Berg-

Med frånräknande av utmål, tillhöriga de av bolaget nyligen förvärvade företagen Wikmanshyttan och Ulfshyttan, omfattar bolagets utmålsbestånd omkring 570 utmål. Av dessa ingår cirka 140 i utmålsfält under arbete. Återstående 430 utmål kan, grovt räknat, indelas i följande grupper: 1 Utmål avsedda som reserver för Domnarfvets Jernverk och för gruvor som betjänar detta verk (cirka 160 utmål) samt för anrikningsverket i Falun (sulfidmalmer, cirka 20 utmål), sammanlagt cirka 180 2 Utmål avsedda för självständig brytning vid lämpliga konjunkturer cirka 90 3 Utmål lämpliga som bytesobjekt cirka 50 4 Utmål av tvivelaktigt värde cirka 120 1. Reserver för Domnarfvets Jernverk och de gruvor som betjänar detta samt för anrikningsverket i Falun (omkring 180 utmål) Järnmalmsförbrukningen i Domnarvet uppgår f. n. till omkring 1,2 milj. ton per år. Stora Kopparbergs malmreserver skulle med nuvarande förbrukning vid Domnarvet räcka ungefär 100 år. Huvuddelen av reserverna finns i stråket Risbergsfältet — Blötberget — Håksberg SOU 1969: 10

(arrende) 1 — Gräsberg — Södra och Norra Torrstensbergsfälten — Tuna Hästberg samt Laxsjöfältet. I stråket förekommer brytning på fyra ställen, nämligen i Risbergsfältet, Blötberget, Håksberg och Tuna Hästberg 2 . En stor del av malmerna i stråket beräknas bli brutna inom de närmaste femtio åren. Flera utmålsfält inom ifrågavarande grupp ligger i omedelbar eller nära anslutning till fält under brytning. Gudmundsbergsfältet skall undersökas och bearbetas från det på 700 meters avstånd belägna Risbergsfältet. Undersökning är nära förestående. Finnäsfältet ligger i direkt anslutning till Blötbergsfältet och skall brytas från Blötberget eller Håksbergs centralschakt. Burängsbergsfältet, cirka 14 km från Blötberget, har blivit föremål för en ännu ej avslutad gruvundersökning. Då denna började avsågs att påbörja brytning inom sju år, men efter konjunkturförsämringen och arrendet av Håksberg dröjer det kanske 50 år, innan brytning blir aktuell. Bäckbergs- och Fjätterbäcksfälten kan brytas i samband med Burängsberg, om de visar sig brytvärda. Gräsbergsfälten ansluter direkt till Håksberg och kommer förmodligen att brytas inom 20 år. Kalvbergsfältet utgör Gräsbergsfältens fortsättning mot norr. Det stora Laxsjöfältet, som har diamantborrats, ligger i omedelbart samman1 2

Håksberg har numera förvärvats av Stora Kopparberg. Brytningen i Tuna Hästberg numera nedlagd.

hang med Tuna Hästberg och skall brytas därifrån, när Domnarvet behöver malmen. Brytningen kan dröja många tiotal år ännu. Laxsjöfältet skyddas på djupet av Limbergsfältet cirka 1 km från Tuna Hästberg. Nära Tuna Hästberg ligger också Bagghyttefältet och Dammsjöbergsfältet. Det är osäkert, om det senare fältets fyndigheter är så stora, att de kommer att brytas. Utanför stråket men nära Domnarvet ligger Sellnäsfältet, som nyligen undersökts för 300.000—400.000 kronor och betraktas som en långsiktig reserv för Domnarvet. Brytning lär knappast komma i fråga inom 50 år. Andra järnmalmsreserver nära Domnarvet, vilka inte heller beräknas bli brutna tidigare, utgör det genom borrningar undersökta Fornäsfältet i Vika socken vid sjön Runn och de ävenledes undersökta Bingsbo- och Blackbergsfälten i Åls socken. Även Salbobergsfältet i Ljusnarsbergs socken och Rishöjdsbergsfältet därintill i Hjulsjö socken, Örebro län, nämns som framtida reserver för Domnarvet. Båda fälten tillfördes Stora Kopparberg genom förvärvet av Stjernfors—Ställdalen år 1958. Som reserver för anrikningsverket i Falun kan räknas Skytt- och Näverbergsfältet i Falu stad (zink), Insjö gruva i Åls socken (koppar), Tomtebofältet i Stora Skedvi socken (koppar), där gruvundersökning pågår, och Bodafältet i Boda socken (zink-, bly- och silver). Huruvida det senare fältet någonsin kommer att brytas synes dock tveksamt bl .a. på grund av besvärliga brytningsförhållanden. Större delen av ifrågavarande utmål har tillförts Stora Kopparberg under tidigare skeden av bolagets historia, företrädesvis under 1800-talet. Laxsjöfältets 42 utmål lades omkring 1920 och de femton utmålen i Sellnäsfältet 1941.

2. Utmål avsedda för självständig brytning vid lämpliga konjunkturer (cirka 90 utmål)

olika platser från Jämtland till Östergötland. Utmålen ligger på sådant avstånd från Domnarvet och Falun, att fyndigheterna ej gärna kan betraktas som reserver för järnverket och anrikningsverket på dessa platser. Utmålsfälten i fråga kan uppdelas i följande kategorier: a) Järnmalmsfyndigheter, som utmålslades eller köptes i slutet på 1950-talet och under då rådande malmkonjunkturer ansågs lämpliga för export. Exempel utgör Doverstorpsgruvan i Finspångs socken, Östergötlands län, Karstorpsfältet i Hammars och Lerbäcks socknar i Örebro län, Åmmefältet i Hammars socken, Fransåsbergsfältet i Ramsbergs socken och Vibysjöfältet i Viby socken, allt i samma län, samt Stenebofältet i Ukna socken, Kalmar län. Vid den järnmalmskonjunktur som rådde i början av år 1967 är brytning ej lönsam. b) Sulfidmalmsfyndigheter, som vid stigande sulfidmalmspriser kan bli aktuella för brytning. Flera av utmålen har undersökts eller står på bolagets undersökningsprogram. Exempel är Flätsbofältet i Alfta socken, Lindbastmorafältet i Grangärde socken, Rödkärrsgruvan i Nora socken, det nyssnämnda Åmmefältet i Örebro län, Blybergsfältet och Byggmyrsgruvan i Ljusnarsbergs socken, Håkansbodafältet i Ramsbergs socken, samma län, Svarthällsfältet i Kung Karls socken, Södermanlands län, Grufvålen i Ljusnedals socken i Jämtlands län och Hässlefältet i Tystberga socken, Södermanlands län. c) Fyndigheter innehållande andra malmslag: Tybblefältet i Östergötlands län och Fästadsfältet i Lofta, Gamleby och överums socknar, Kalmar län (båda innehållande uran), Kårarvsgruvan i Stora Kopparbergs socken (volfram), Mårdshyttefältet i Linde socken, Västmänlands län (molybden) samt det under a) nämnda Karstorpsfältet i Örebro län (kobolt). Dessa malmer kan få betydelse i händelse av avspärrning.

Flertalet utmål inom denna grupp har lagts enligt nya gruvlagen, många i slutet av 1950-talet, eller förvärvats av bolaget i senare tid (en del i samband med förvärvet av Stjernfors—Ställdalen) och är spridda på

278 SOU 1969: 10

3. JJtmål lämpliga som bytesobjekt 50 utmål)

(cirka

En avskild kategori inom denna grupp bildar Stora Kopparbergs utmål i Lappland. Akkavarefältet i Gällivare socken omfattar 14 järntitanmalmsutmål, som borrades med 14 borrhål i samband med utmålsläggningen 1958. Avståndet till Porjus är 2 mil. Fyndigheten är ganska väl känd. F. n. har bolaget inga planer på närmare undersökning. Peltovaarafältet i Gällivare socken, omfattande tio utmål lagda 1964, ligger vid järnväg samt vid landsvägen mellan Gällivare och Porjus. Malmen, som är en sedimentär järnmalm, kan brytas i dagbrott och är lätt att anrika. Norr om Hornavan i Arjeplogs socken har Stora Kopparberg sedan 1963 gjort inmutningar på ett område av 5 mils utsträckning. Området är färdigborrat och skall utmålsläggas (utmål lagda 1967). Fyndigheten, en sedimentär manganhaltig järnmalm, är så stor, att en hytta skulle kunna sättas upp. Väg håller på att byggas av Vattenfallsstyrelsen. F. n. är fyndigheten inte ekonomiskt brytvärd. Stora Kopparberg har sedan 1957 lagt ned omkring 1 milj. kronor på undersökningar av fyndigheterna i Norrland. Bolaget betraktar numera fyndigheterna i första hand som bytesobjekt1. Av övriga fyndigheter inom grupp 3 ligger Krigstjärnsfältet och Sundsgruvefältet i Ljusnarsbergs socken samt Idkerbergsfältet i Stora Tuna socken inom Ställbergsbolagets intresseområde. De två första fälten förvärvades genom Stjernfors—Ställdalen. Sjösafältet i Helgona och Svärta socknar nära Oxelösund, utmålslagt 1965, och Håkansbodafältets järnmalmer i Ramsbergs socken, som blivit föremål för gruvundersökning i början av 1950-talet och skulle kunna brytas från Stråssa, är tänkbara bytesobjekt med Grängesbergsbolaget. Silkesbergsfältet i Ljusnarsbergs socken, som tillhörde Stjernfors—Ställdalen, bör brytas från Basttjärn. Samtliga nu nämnda utmål avser järnmalm.

SOU 1969: 10

4. Utmål av tvivelaktigt utmål)

värde (cirka 120

Drygt halva antalet utmål i denna grupp ingår bland och utgör huvudparten av de utmål, som tillfördes Stora Kopparberg genom förvärvet av Stjernfors—Ställdalen 1961. Utmålen är belägna i Hjulsjö, Järnboås och Ljusnarsbergs socknar i Örebro län. Fyndigheterna anges vara typiska för Hjulsjö bergslag och har ofta brutits i äldre tid. Några utmålsfält har brutits under 1900-talet, såsom Gröndalsfältet (in på 1940-talet), Rishöjdsbergsfältet (1913) och ösjöbergsfältet (nedlagt för tre år sedan). Stora Kopparberg har inga förväntningar beträffande dessa utmål. I dagens läge finns det ingen anledning att göra närmare undersökningar. övriga utmål inom förevarande grupp utgörs huvudsakligen av utmål, som ligger utspridda på olika håll i Bergslagen och Uppland och har tillförts bolaget i samband med bruksköp m. m. under 1800-talet. Brytning har förekommit i äldre tid. Fyndigheterna bedöms i allmänhet som små och värdelösa. I en del fall grundar sig bedömningen på undersökningar, som företagits av Stora Kopparberg. Planer på ytterligare undersökningar finns f. n. inte. Anledningen till att utmålen försvaras anges i somliga fall vara, att det är svårt att sona utmål, när flera delägare finns. I gruppen fanns tidigare också några nya utmål, såsom Mariedammsfältet i Lerbäcks socken, Örebro län, lagt 1958 för järn men av intresse främst med hänsyn till uranförekomst, och Järnafältet i överjärna socken, Södermanlands län, lagt 1962. Båda dessa fyndigheter har sonats, eftersom de är så fattiga, att det är tveksamt, om brytning någonsin kommer till stånd. Stora Kopparberg bedriver normalt prospektering för ett par miljoner kronor om året. Prospekteringen och bevarandet av bolagets utmålsbestånd erfordras enligt bolaget för att trygga dess behov av malmreserver. 1 Stora Kopparbergs fyndigheter i Gällivare och Arjeplogs socknar har numera överlåtits till AB Statsgruvor. 279

Grängesbergsbolagets utmål

om Stråssa, 9 km därifrån och 1 km sydväst om Stripa, ligger Rebodafältet om 8 Grängesbergsbolaget producerade 1966 vid utmål jämte, i fältets fortsättning åt sydsina gruvor i Grängesberg och Stråssa cirka väst, 10 strödda utmål. Magnetiska mät2,8 milj. ton styckemalm, slig och kulsinter ningar har gjorts, och borrningar planeras. (varav vid Grängesberg 2,3 milj. ton stycke- Exploateringen bör ske tillsammans med malm). Stripa eller i samband med det omkring två Bolaget hade i början av år 1967 drygt mil sydsydväst om Stråssa belägna fältkom200 utmål. Dessa ligger ovanligt väl sam- plexet Fanthyttefältet, Mårdhyttefältet och lade i närheten av driftsgruvorna. Dammsjöbergsfältet. Detta utmålskomplex, Cirka 100 av utmålen ingår sålunda i elsom innehåller magnetit, koppar, bly, zink ler ansluter till Grängesbergs exportfält. och molybden, har borrats upp med 100 m Själva Exportfältet omfattar 43 utmål. Det avstånd. Det skulle kunna brytas i en självdirekt angränsande Lombergsfältet om 17 ständig anläggning och är en av de intresutmål, där brytningen nedlades före första santaste reserverna i Bergslagen. Lämplig världskriget, skyddas såsom industriområde. tidpunkt för brytning avvaktas. F. n. kan 1,5 km sydost om Exportfältet ligger Öraen brytning ur lönsamhetssynpunkt ej tänbergsfältet om 8 utmål, en volfram- och mo- kas. Blir brytning aktuell, blir det intressant lybdenfyndighet, och 400 meter sydost däratt göra djupundersökningar i det alldeles om Björnbergets 9 järnmalmsutmål. Dessa, intill belägna Högbansfältet. Några i samma som diamantborrades 1956, anges skola vid stråk inom 1 km längre i sydväst belägna tidpunkt, som beror på företagets tillverkutmål har ännu ej undersökts och kommer ningsprogram, djupundersökas för brytning sist i angelägenhetsgrad. i anslutning till Exportfältet. Om den plaI ett annat område, 7—8 km nordväst nerade kulsinteranläggningen på Lomberom Guldsmedshyttan, ligger Gullblanka— get uppförs, kan behovet att blanda in nåGlittrafältet som är av intresse genom att gon gångart i beskickningen göra det akman vid borrning påträffat rikmalm som tuellt att bryta Björnberget. Porkagruvans skulle kunna avsättas utan anrikning. Av utmål 1 km söder om Björnberget, förvärmindre intresse är Silvergruvefältet strax vad 1962, innehåller volfram och molybden söder om Stripa, som behålls främst därför och skall undersökas under den närmaste att det ligger nära Guldsmedshyttans induframtiden. striområde, samt Svartbergsfältet 5 km väsI Stråssa är Stråssa-Blankafälten och Ny- ter om Stripa. Svartbergsfältet skall vid tillbergsfältet, sammanlagt 16 utmål, under arfälle undersökas närmare, men några större bete. 100 meter från Blankafältet ligger förhoppningar knyts inte till detsamma. Håkansbodafältet om 6 utmål, där underGrängesbergsbolaget har fem borrmaskisökningar skall företagas under de närmasner i gång året om. I första hand intresserar te åren. 300—400 m väster om Blankafäl- man sig för områden som ligger i direkt tet ligger Tyska fall med 7 utmål. Detta är anslutning till företagets järnväg. Det anses allmänt sett ett intressant mineraliseringsvärdefullt att kunna behålla ströutmål för område och skall undersökas sedan viss utatt vid lämpligt tillfälle ta in dem i ett långveckling av prospekteringstekniken skett. siktigt undersökningsprogram. Blankafältet, Tyska fall-fältet och Håkansbodafältet tillfördes Grängesbergsbolaget Ställbergsbolagens utmål genom förvärvet av Guldsmedshyttan 1957. Fälten bör brytas gemensamt. Ställbergsbolagen har i början av 1967 fyra Till Grängesbergsbolaget hör också vissa gruvfält i drift, nämligen Ställberg, Stripa, andra utmål på något större avstånd från Idkerberget och Forsbo. Produktionen vid Stråssa, huvudsakligen förvärvade med dessa har under senare år utgjort omkring Guldsmedshyttan 1957. I ett stråk sydväst 800.000 ton styckemalm och slig, varav vid 280

SOU 1969: 10

Idkerberget drygt 300.000 ton, vid Stripa omkring 250.000 ton, vid Ställberg omkring 200.000 ton och vid Forsbo drygt 50.000 ton. Den övervägande delen av produktionen har gått på export. Företaget har cirka 230 utmål fördelade på omkring 50 fält. Av utmålen ingår 54 i de gruvfält som är i arbete. 42 st. finns inom 20 km från Ställberg, Stripa eller Idkerberget och kan anses som direkta reserver för driftsgruvorna. Företagets verksamhet präglas av stark aktivitet. Nära hälften av utmålen har tillkommit under gruvlagens tid. I de icke bearbetade fälten uppges 89 utmål ha blivit gruvundersökta och 54 diamantborrade. Samtliga utmål har undersökts magnetiskt. De utmål som ej ingår i de under arbete varande gruvfälten kan indelas i följande grupper. 1 Utmål betecknade som direkta reserver för driftsgruvorna och belägna inom 20 km från dessa 42 2 Utmål ingående i gruvundersökta utmålsfält avsedda för självständig brytning vid lämplig konjunktur 63 3 Utmål avsedda att undersökas ytterligare 26 4 Bytesobjekt o. dyl. 17 5 Utmål av tvivelaktigt värde 23 6 övriga 5 Beträffande utmålen i grupp 1 må nämnas följande. Sundsgruvan, som omfattar 6 utmål och är belägen 9 km från sovringsverket i Ställberg, förvärvades 1927 och kompletterades med nya utmål 1940—41. Gruvundersökning skedde 1941—1947. Sundsgruvan är avsedd som en ersättning för Ställberg. Konjunkturutvecklingen bestämmer när brytningen skall börja. Malmen i Storön omkring 1,5 mil söder om Ställberg (4 utmål lagda 1963) bör efter försovring på platsen kunna behandlas i Ställberg. Ytterligare undersökningar skall göras vid bättre konjunkturer. Ingelsgruvan, som är belägen 4,5 km nordost om Stripa och omfattar 13 utmål lagda 1821—1940, har varit i Ställbergs ägo sedan 1936. Gruvundersökningar har gjorts i anslutning till äldre brytning. Gruvan anges som en klar malmSOU 1969: 10

bas för Stripa. Karlandsfältet mellan Stripa och Ingelsgruvan består av en rad små fyndigheter, som brutits tidigare. Fältet kan möjligen innehålla djupmalmer från Stripa. En ev. brytning ligger långt i framtiden. Reserver för Stripa i en obestämd framtid utgör också Jönshyttan (1 utmål 1955, stor indikation), Närvretsgruvorna (2 utmål 1906 och 1907) med järnmalm av samma typ som Stripa, samt Uskaboda (utmål 1909 och 1963). Bland utmålen under grupp 2, vilka är belägna utanför driftsgruvornas basområden, märks först och främst 30 utmål på Utö, lagda 1792—1848 och förvärvade av Ställbergsbolagen omkring år 1943. Brytning har skett i äldre tid. Gruvundersökning företogs 1952—1958, då undersökningen avbröts med hänsyn till begynnande prisfall. Företaget har lagt ned omkring 10 milj. kr. på Utö-området. Malmen, innehållande omkring 45 procent järn, är anrikningsbar och ämnad för självständig brytning för export. I Väsmanfältet mellan Håksberg och det Stora Kopparberg tillhöriga Finnäsfältet gjordes gruvundersökning 1960—1963 för minst 10 milj. kr. Fyndigheten, som är Bergslagens största friliggande vilande fyndighet, kan brytas självständigt vid bättre konjunkturer. I utmålen vid Värmlandsberg (9 st. lagda 1963) intill Nordmarks odalfält pågår gruvundersökning. Gruvundersökning i Klara gruvor (6 utmål mellan Örebro och Karlskoga lagda 1956) motsvarade inte förväntningarna men gruvorna kan möjligen komma in i annat sammanhang. Bland de utmål som avses för ytterligare undersökningar (grupp 3), märks Snösjön (utmål lagda 1961 en mil sydost om Ludvika), Kvistmaren-Fallet (6 utmål 1962— 1966 vid Örebro) där rätt stora indikationer erhållits, Lobergsfältet (1 utmål 1943 utanför Nora), Knapptjärn (10 utmål 1960 söder om Hedemora), Furbosjön (utmål 1911—1919) norr om Smedjebacken och Bäckbergsfältet vid Grangärde (3 utmål 1901). Till grupp 4 har förts något tiotal fall där Ställbergsbolagen har utmål intill and281

ra företag tillhöriga gruvfält eller främmande utmål förekommer inom Ställbergsbolagens intresseområde. I några av dessa fall har borrningar gjorts och diskussioner förts med de främmande utmålens innehavare. I andra fall — där de främmande intressena dominerar — har Ställbergsbolagen inga aktuella planer beträffande utmålen. Ett mindre antal utmål eller utmålsfält, ofta härrörande från äldre tid eller förvärvade i samband med markköp, betecknas som troligen ej brytvärda eller som ointressanta. Som exempel må nämnas Strömhagsgruvan (gruvundersökt) och Slesbyfältet i Uppland, Kolviken och Skarviken vid Ludvika, Furbosjön en mil norr om Smedjebacken, Rotarbrogruvan, Strandgruvan samt Västra och Östra Carlbohedsgruvorna utanför Nora. Ytterligare undersökningar av dessa utmål kommer t. v. ej att företas, om särskild anledning därtill inte yppar sig. Anledningen till att utmål likväl behålls där brytning inte kan förutses inom överskådlig tid, kan vara att man lagt ned undersökningskostnader på området. Tidigare erhållna indikationer måste bli föremål för upprepade och ofta mycket tidskrävande undersökningsåtgärder. Att utmålskomplex kring äldre nedlagda gruvfält ofta behålls beror på att nedläggningen kan ha föranletts av brist på då attraktiv malm, omstruktureringar eller eftersatta undersökningar. Ofta finns kvarstående malmer. Schakt och ortsystem kan användas för undersökningar på angränsande områden. Eftersom malmletning bedrivs kampanjvis, hopar sig utmålen vid vissa perioder. Undersökningen fram till avgörandet av fyndighets brytvärdhet är svårare och mera tidskrävande än framskaffandet av malmindikationer, beroende på att de mellansvenska malmerna i regel har så låg järnhalt att brytningen vid varje konjunkturnedgång tangerar lönsamhetsgränsen. Behovet av malmreserver understryks.

ström, Kristineberg, Rävlidmyran, Rutjebäcken, Laisvall och i legodriftsgruvorna i Adakfältet, allt i Västerbotten, samt i företagets egna gruvor i Vassbo, Garpenberg, Svärdsjö, Saxberget och Ljusnarsberg i Mellansverige. Centrala anrikningsverk finns i Boliden, Kristineberg, Garpenberg, Saxberget samt i Adak. Anrikningsverket i Adak tillhör staten. Dessutom finns anrikningsverk i Laisvall och Vassbo. Utmålen i Västerbotten har i regel tillkommit på 1920-talet och senare, medan de mellansvenska utmålen till övervägande del härrör från äldre tid. Bolidens utmålsbestånd uppges vid årsskiftet 1966/67 uppgå till 756. Härtill kommer 23 st. från staten helt arrenderade utmål i Rutjebäcken och Rävliden, och 28 utmål som bearbetas av bolaget inom legodriften i Adak. Utmålen inom utmålsfält i drift uppges uppgå till 310 inklusive legodriften och de arrenderade utmålen. Vid sekretariatets genomgång av Bolidens utmålsbestånd med representanter för företaget indelade dessa bolagets övriga utmål i följande grupper: Utmål (utmålsfält) där gruvundersökning eller andra undersökningar pågår 126 Nedlagda gruvor 37 Reserver av intresse 185 Relativt små och splittrade utmål, f. n. av sekundärt intresse för fortsatt undersökning 149 Utmål (utmålsfält) går (126 utmål)

där undersökningar

på-

I denna grupp, som bl. a. inbegriper områden under utbyggnad till drift, ingår bl. a. Aitik (18 utmål), Kimheden (4 utmål norr om Kristineberg), Rakkejaur 16, Näsliden 14, Kedträsk och Åsen (57 utmål i olika stråk väster om Renström), Bellviksberg (3 utmål) samt Ljusnarsberg och Kaveltorp (vid Kopparberg, 31 utmål).

Bolidenbolagets utmål Boliden bröt 1966 3,3 milj. ton malm innehållande koppar, zink, bly och svavelkis. Brytningen skedde i Boliden, Långsele, Ren-

282 Reserver av intresse (185 utmål) Två utmålsfält i denna grupp avser järnmalm, nämligen Tervakoski i VittangiomSOU 1969: 10

rådet, en fattig järnmalm som diamantborrats men ej är brytvärd f. n., och Ruutijärvi i Pajala socken, lagt omkring 1950. Det senare innehåller en indikation som ännu ej hunnit undersökas. Prospekteringsavdelningen önskar undersöka utmålet vid tillfälle. I övrigt består utmålen inom ifrågavarande grupp av sulfidmalmer. Omkring 85 av utmålen ligger i Västerbotten och södra Norrbotten. Utmålsfälten i fråga har antingen blivit föremål för gruvundersökning eller diamantborrning och synes utgöra påtagliga reserver för Bolidens gruvrörelse i Västerbotten. Sålunda kan Majva, 5 km från Laisvall, bli aktuell när malmbasen där minskar. Mensträsk och Elvaberget, varav den förra gruvundersökts, anses potentiellt brytvärda. Svansele tillhör Kedträskfältet där schaktsänkning gjorts och görs och där sannolikheten är stor för produktion inom ganska nära framtid, varvid hela detta fält skulle bilda en naturlig malmbas. Om anrikningsverk anläggs i Bellviksberg, kommer de närbelägna välundersökta fälten Lövstrand och Ormsjö in i bilden. De av företagets utmål i Mellansverige som förts till ifrågavarande grupp företer en mera splittrad bild. De får ses mot bakgrund av bolagets strävan att förbättra sin förhållandevis svaga malmbas i Mellansverige. Utmålen är i allmänhet inte lika väl undersökta som motsvarande grupp i Västerbotten. Delvis förklaras detta av att över hälften av utmålen förvärvades av Boliden i samband med fusionen med AB Zinkgruvor 1958. Några av utmålsfälten är så belägna att malmen skulle kunna transporteras till Bolidens anrikningsverk i Garpenberg, t. ex. Grönbogruvan (en icke färdigundersökt kopparförekomst) och LobergsSilvbergsgruvan. Floholm i Bjursås socken diamantborrades senast 1966. Skärpningsarbeten eller diamantborrningar har utförts inom samtliga utmål. På prospekteringsavdelningens program står bl. a. Källmossgruvan, Melltorp (nära Åmmeberg) och Fredriksberg (Fröderyds socken i Jönköpings län). Beträffande Lindesby-Järboåsfältet i SOU 1969: 10

Örebro län var det för några år sedan tal om schaktsänkning, som emellertid uppsköts t. v. Utmål av sekundärt intresse (149 utmål) Denna grupp är fördelad med cirka 60 i Norrland och 90 i Mellansverige. Av Norrlandsutmålen ligger ett 20-tal i malmstråk i Västerbotten inom räckhåll för bolagets anrikningsverk. 7 utmål i Krångfors i Skellefteälvens dalgång, som förvärvades 1966 från en privatperson, har ännu ej hunnit undersökas. Fyndigheter i Tärna (15 utmål) har borrats men räcker ej för anrikningsverk. Prospektering fortsätter i omgivningarna. 11 utmål i Åretrakten har diamantborrats i modern tid. Bolagets 10 utmål i Los, som lades 1932, innehåller nickel och svavelkismalm. Brytning har skett i slutet av 1800-talet. Fyndigheterna är små och bedöms som relativt ointressanta. Mycket undersökningsarbete har utförts. Blockletning och elektriska mätningar skedde 1929—1932. Diamantborrning företogs 1931—1937. Området behålls eftersom stora kostnader nedlagts. Skulle någon brytvärd fyndighet påträffas i närheten, skulle de nu kända småfyndigheterna kanske kunna tas ut. Ett utmål i Laver nära Älvsbyn försvaras med hänsyn till kvarvarande anläggningar och ett minnesmärke som rests. Av de till ifrågavarande grupp hänförda fyndigheterna i Mellansverige härrör omkring 2/3 från AB Zinkgruvor. Många av dessa har varit i drift tidigare, såsom Kusån i Stora Tuna (nickel) och Digertäktsgruvan i Stora Kopparberg samt Rosbergsgruvan i Grangärde och Mariedammsfältet i Godegård. I en del fall har bolaget gjort undersökning med negativt resultat (Mariedammsfältet, Digertäktsgruvan). Prospektering utförs i omgivningen till sistnämnda gruva. Bolaget avser att systematiskt undersöka alla gruvor som övertogs med AB Zinkgruvor.

Av bolaget nedlagda gruvor (37 utmål) Gruppen omfattar gruvor som nedlagts av Bolidenbolaget efter det att företaget bedrivit produktion i dessa. Gruvorna kan enligt bolaget användas som utgångspunkt för undersökningar av fyndigheter i närheten eller bilda utgångspunkt för gruvundersökning inriktad på mera djupt liggande malmer; den tidigare brytningen har i allmänhet rört förhållandevis ytliga fyndigheter. Allmänt framhålls från bolagets sida i fråga om försvaret av äldre utmål bl. a. följande. Med några få undantag har inga av företagets fyndigheter ansetts brytvärda när de upptäcktes. Det är nästan aldrig uteslutet att till synes obetydliga fyndigheter kan bli värdefulla i något sammanhang. Nya mätningsmetoder öppnar nya möjligheter. Äldre utmål undersöks då och då på nytt, särskilt i samband med framsteg i mätningstekniken. Brytnings- och anrikningsteknik samt transportmöjligheter förbättras fortlöpande. »Småskvättar» kan brytas, om en större fyndighet påträffas i närheten eller om ett anrikningsverk kommer till på rimligt transportavstånd. Undersökning och planering för brytning sker på mycket lång sikt. Från det man bestämt sig för gruvundersökning dröjer det minst tio år innan brytning kan påbörjas.

284 SOU 1969: 10

Bilaga 2

Några huvudpunkter i modell till ett koncessionssystem avseende inmutningsbara mineral

1. Rätt att företaga grävning, sprängning, borrning, schaktsänkning, ortdrivning eller annat arbete, som innebär ingrepp i naturen av någon betydelse, i syfte att leta efter eller närmare undersöka mineralfyndighet (undersökningsarbete) samt rätt att bearbeta dylik fyndighet är beroende på koncession. 2. Koncession gäller inte inom vissa fredade områden såvida dispens ej meddelats (ungefärligen = gruvlagens inmutningshinder). 3. Koncession meddelas normalt av ett ämbetsverk (»gruvstyrelsen»). Vissa koncessionsfrågor bör dock hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning. 4. Koncession får inte överlåtas utan medgivande av gruvstyrelsen. 5. Koncession meddelas särskilt för undersökningsarbete (undersökningskoncession) och särskilt för bearbetning (bearbetningskoncession). Undersökningskoncession 6. Undersökningskoncession beviljas för viss tid, minst två och högst sex år, och får omfatta högst 20 km 2 . Undersökningsområdet får inte vara större än att det kan antas komma att i sin helhet undersökas genom ändamålsenligt undersökningsarbete. 7. Gruvstyrelsen prövar huruvida ur det allmännas synpunkt undersökningskoncession bör beviljas sökanden. Undersökningskoncession får inte bevilSOU 1969: 10

jas annan än den som har nödiga tekniska och ekonomiska förutsättningar att bedriva ett ändamålsenligt undersökningsarbete. Innebär det väsentlig teknisk eller ekonomisk fördel om mineralfyndigheter, som kan förekomma inom visst område, bearbetas i anslutning till pågående gruvdrift, får undersökningskoncession på området beviljas annan än gruvans innehavare endast om synnerliga skäl är därtill. Söker flera undersökningskoncession på samma område och föreligger inte beträffande någon av ansökningarna hinder som avses i andra eller tredje stycket, skall vid bedömande av frågan vilken av sökandena som skall få företräde särskilt beaktas om någon av sökandena inom området gjort fynd eller undersökningsarbete för vilket koncession inte erfordras. 8. Är upptagande av gruvdrift inom visst område oförenligt med markanvändning som planeras av myndigheter eller enskilda, får undersökningskoncession på området beviljas endast om gruvdrift där uppenbarligen skulle kunna få sådan betydelse att den bör äga företräde framför annan ifrågasatt markanvändning. 9. Gruvstyrelsen äger uppställa särskilda villkor för undersökningskoncession. I detta hänseende kan föreskrivas, i vilken omfattning undersökningsarbete skall utföras och vilka åtgärder som skall vidtas för att återställa marken i lämpligt skick sedan arbetet slutförts. Även andra villkor, som finns på285

kallade för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt, kan uppställas. 10. Viss årlig undersökningsavgift skall erläggas, beräknad efter undersökningsområdets storlek. 11. Gruvstyrelsen kan på ansökan förlänga undersökningstiden med högst fyra år och i samband därmed uppställa nya koncessionsvillkor. 12. Gruvstyrelsen kan återkalla undersökningskoncession, om innehavaren försummar att erlägga undersökningsavgift eller eljest grovt åsidosätter koncessionsvillkor. Bearbetningskoncession 13. Bearbetningskoncession meddelas för obestämd tid. Koncessionsområdet skall avse ett sammanhängande område som kan antas svara mot fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov. 14. Gruvstyrelsen prövar huruvida ur det allmännas synpunkt bearbetningskoncession bör beviljas sökanden. Bearbetningskoncession får inte meddelas, med mindre 1) inom området påvisats mineralfyndigheter av sådan omfattning och beskaffenhet att de sannolikt ensamma eller tillsammans med andra fyndigheter som sökanden förfogar över kan göras till föremål för rationell gruvdrift, 2) sökanden äger nödiga tekniska och ekonomiska förutsättningar att upptaga rationell gruvdrift, 3) det kan antas att sökanden kommer att påbörja brytning senast inom tjugofem år, samt 4) den avsedda gruvdriften kan anses ha sådan betydelse ur det allmännas synpunkt att den bör ges företräde framför annan, med gruvdriften ej förenlig markanvändning som planeras av myndigheter eller enskilda. Innehavare av undersökningskoncession, som före undersökningstidens utgång inger ansökan om bearbetningskoncession på koncessionsområdet, får om villkoren under 1)—3) är uppfyllda vägras bearbetningskoncession endast om sådan koncession skulle 286

vara till synnerligt men för allmänt intresse av vikt. Vägras innehavare av undersökningskoncession bearbetningskoncession i fall som avses i föregående stycke, är han berättigad till ersättning av det allmänna för sådana kostnader för undersökningsarbete inom koncessionsområdet som kan hänföras till fyndigheten i fråga, jämte förhöjning med 50%. 15. Gruvstyrelsen äger som villkor för bearbetningskoncession meddela de föreskrifter som är påkallade för att skydda allmänna eller enskilda intressen. Tillika kan bestämmas i vilken omfattning fyndighet skall utnyttjas. Bearbetningskoncession kan förbindas med skyldighet för innehavaren att till staten erlägga en årlig produktionsavgift, beräknad efter värdet av utvunnet mineral. 16. Innehavare av bearbetningskoncession skall till staten erlägga viss årlig försvarsavgift, beräknad efter koncessionsområdets storlek. 17. Omprövning av koncessionsvillkor som avses under p. 15 kan ske vart tjugonde år efter koncessionens meddelande. Fastställs vid omprövning nya koncessionsvillkor, får de tillämpas först efter fem år. Har under något av de närmast föregående fem åren regelbunden gruvdrift förekommit inom koncessionsområdet, får vid omprövning inte fastställas nya villkor som skulle vara oskäligt betungande vid fortsatt gruvdrift. 18. Gruvstyrelsen kan återkalla bearbetningskoncession a) om mineralfyndighet i strid mot koncessionsvillkor under två år i följd ej alls bearbetats eller bearbetats i en omfattning som väsentligt avviker från sådant villkor, b) vid försummelse att erlägga försvars- eller produktionsavgift, c) om eljest villkor som är av synnerlig vikt från allmän synpunkt eller med hänsyn till enskild rätt grovt åsidosätts. 19. Kungl. Maj:t äger genom uppsägning bringa bearbetningskoncession att upphöra vid utgången av fyrtionde året efter koncessionens meddelande och därefter vid utSOU 1969: 10

gången av varje följande period om tjugo år. Uppsägning skall ske under femte året före det då koncessionen skall upphöra. Uppsägning får dock inte ske utan synnerliga skäl, om under något av de fem närmast föregående åren regelbunden gruvdrift förekommit inom koncessionsområdet. Upphör koncession på grund av uppsägning, är staten skyldig ersätta koncessionsinnehavaren värdet av brutna mineral och för driften uppförda anläggningar m. m. 20. Innehavare av bearbetningskoncession kan jrånträda koncessionen genom anmälan till gruvstyrelsen tre månader i förväg. 21. Den som upptäcker mineralfyndighet på område som inte omfattas av koncession skall kunna göra fyndanmälan och, om sedermera annan får bearbetningskoncession beträffande fyndigheten, bli berättigad att få skälig gottgörelse av denne. 22. Straff stadgas för den som utan koncession utför undersökningsarbete eller bearbetning samt för brott mot koncessionsvillkor.

SOU 1969: 10

Övergångsbestämmelser 23. I fråga om utmål som tillkommit före lagens ikraftträdande skall äldre bestämmelser i princip fortfara att gälla under en period av tjugofem år efter ikraftträdandet. Därefter behandlas utmålen som om de vid periodens slut beviljats såsom bearbetningskoncessioner. Koncessionsvillkor fastställs av gruvstyrelsen under åren närmast före sistnämnda tidpunkt. Villkoren får inte tillämpas förrän fem år förflutit efter fastställandet. Har regelbunden gruvdrift förekommit inom utmål under något av de närmast föregående fem åren, får inte fastställas villkor som skulle vara oskäligt betungande vid fortsatt gruvdrift. Finns vid tjugofemårsperiodens slut kronoandel eller eljest flera delägare i utmål, skall anses som om bearbetningskoncession beviljats för delägarna gemensamt. 24. Under tjugofemårsperioden skall utmål som ligger nära varandra men tillhör olika ägare eller andel i sådant utmål kunna inlösas i arronderingssyfte av någon av utmålsägarna efter beslut av Kungl. Maj:t.

Bilaga 3

Översikt över bestämmelserna i utredningens lagförslag och motsvarande i gällande lag, m. m.

1. Den föreslagna gruvlagens motsvarigheter

i gällande gruvlag.

Förslaget till ny gruvlag

Gällande gruvlag

Förslaget till ny gruvlag

Gällande gruvlag

1 kap. 1§ 2§ 3§

3 § st. 1 och 2 st. 3 4§ 5§ 6 § st. 1 st. 2

22 §

1§ 2§ 3§

—

st. 3 7§ 8§ 9§ 10 § st. 1 p. 1 p.2 st. 2

'— —

2 kap. 1§ 2 § st. 1 p. 1 p.2 P.3 p.4 p.5 p.6 p.7 p.8 p. 9—10 p. 11 p. 12 p. 13 st. 2 3§ 4§ 5§ 6§ 7 § st. 1 st. 2 8§ 9 § st. 1 st. 2 10 § 11 § 3 kap. 1§ 2§ 3§ 4§ 5§ 6§ 7§ 8—11 §§ 4 kap. 1 § st. 1 och 2 st. 3 2§ SOU 1969: 10

4§ 5 §p. 1 5§p. 2 5§p. 3 5§p. 4 5§p. 5 5§p. 6 5§p. 7

—

5 §p. 8

— —

5§p. 9 5 § p. 1—3, 5—7, 9

—

6§ 7 § st. 1 7 § st. 2

—

8§ 9 § 1 mom. 9 § 2 mom.

—

9 § 3 mom. 10 §

12 § 13 § 14 § 15 § 16 § st. 2 17 § 18 § 19 § 20 §

—

21 § 1 mom.

11 § 12 § 13 § 14 § st. 1 st. 2 och 3 st. 4 15 § 16 § 17 § 18 § 19 § 20 § st. 1 och 2 st. 3 21 § st. 1 och 2 st. 3 22 § 23 § 24 § 25 § 26 § 27 § 28 § 29 § 30 § st. 1 och 2 st. 3 31 § 32 § 33—35 §§ 36 §

23 § 1 mom. 23 § 2 mom. 23 § 3 mom. st. 1 och 25 § st. 1 23 § 3 mom. st. 2 24 § 26§st. l p . 1

—

28 § 1 mom. st. 1 p. 2 och 29 § st. 2 26 § st. 1 p. 2, 29 § st. 1 p. 1,38 § p . 1

—

26 § st. 2

—

29 § st. 1 p. 1 29 § st. 3 29 § st. 1 p. 2, 38 § p. 2 st. 3 26 § st. 1 och 2 27 § st. 1 27 § st. 3 och 40 § 28 § 2 mom. 30 § 31 §

—

32 § 33 § 34 § 35 § p . 1 36 § 37 § 38 § p . 1 39 § 26 § st. 3 21 § 4 mom.

—

40 § 42—44 §§ 45 § 289

Förslaget till ny gruvlag 5 kap. 1§ 2 § st. 1 st. 2 st. 3

Gällande gruvlag

Gällande gruvlag

10 kap. 46 §, 47 § st. 1 och 2, 48 § och 50 § 49 § 1 mom. st. 1 p. 2 49 § 1 mom. st. 2 49 § 2 mom.

3§ 6 kap. 1§ 2§ 3§ 4§ 5§ 6§

—

7 kap. 1§ 2§ 3§

55 § 56 § 57 §

8 kap. 1§ 2§ 3§ 4§ 5§ 6§

Förslaget till ny gruvlag

51 § 52 § 53 § 54 §

11 kap. 1§ 2§ 3§ 4 § s t . l p . 1, 4 och 5 P- 2 och 3 5 § st. 1 st. 2 6§

7§ 8§ 9§ 9 kap. 1§ 2§ 3§

65 § 66 § st. 1—4 67 §

—

75 § 76 § p. 1 78 §

12 kap. 1 §st. 1

st. 2 58 § 59§,60§ 61 § 62 § 63 § st. 1,2 och 4 63 § st. 3 och 4, 49 § 1 mom. 63 § st. 5 47 § st. 3 p. 5 64 §

68 § 69 § st. 1 och 2 71 § 74 §

P- 1 P- 2 P- 3 P- 4 P- 5 P- 6

2§ 3§ 4§ 5§ 6§ 7§

80 §

—

13 kap. 1§ 2§ 3§ 4§ 5§

2. Gällande gruvlags motsvarigheter i utredningens

73 § 16 § st. 1 66 § st. 5 72 § st. 1 76 § 72 § st. 2 82 § st. 1 p. 1 11 § 41 § 1 mom. st. 1 41 § 2 mom.

79 §

— —

(74 § st. 3 och 78 § st. 3)

förslag.

GL och GK = utredningens förslag till ny gruvlag resp. gruvkungörelse. Gällande gruvlag

Utredningens förslag

1§ 2§ 3§ 4§ 5§

1:1 GL 1:2 G L 1:3 GL 2:1 G L p. 1) P-2) P.3) p.4) p.5) P-6) p.7)

2:2 st. 1 p. 1 och st. 2 GL 2:2 st. 1 p. 2 och st. 2 G L 2:2 st. 1 p. 3 och st. 2 GL 2:2 st. 1 p. 4 G L 2:2 st. 1 p. 5 och st. 2 GL 2:2 st. 1 p. 6 och st. 2 GL 2:2 st. 1 p. 7 och st. 2 GL

Gällande gruvlag

Utredningens förslag

P.8)

2:2 st. 1 p. 9 och 10 G L 2:2st. l p . 13 och st. 2 G L 2:4 st. 1 G L 2:4 st. 2 G L och 1 § st. 1 p. 1—5 §§ G K

P-9) 6 § 1 mom. 2 mom. p. D--5) och7) P-6) 3 mom. 7 § st. 1 st. 2 8§ 9 § 1 mom. 2 mom.

—

2:4 st. 3 G L och 1 § st. 2 och 3 G K 2:5 G L 2:6 G L 2:7 st. 2 G L och 2 § GK 2:8 G L 2:9 st. 1 G L

SOU 1969: 10

Gällande gruvlag

Utredningens förslag

Gällande gruvlag

Utredningens förslag

9 § 3 mom. 10 § 11 § 12 § 13 § 14 § 15 § 16 § st. 1 st. 2 17 § 18 § 19 §

2:10 GL, 3 § GK 2:11 st. 1 o c h 2 G L 12:2 G L 3:1 G L 3:2 G L 3:3 G L 3:4 G L 12:1st. l p . 2 G L 3:5 G L 3:6 G L 3:7 G L 3:8—11 G L samt 4 och 5 §§ G K 4:1 st. 1 o c h 2 G L 4:2 G L och 6 § st. 1 p. 1—5 G K 6 § st. 2 p. 1—3 och 6 samt st. 3 GK 6 § st. 4 G K 4:30 st. 3 G L 4:3 st. 1 o c h 2 G L 4:5 G L 4:6 st. 1 G L 4:6 st. 2 G L 4:6 st. 3 G L

41 § 2 mom. 42—44 §§ 45 § 46 § 47 § st. 1

12:4 GL 4:33—35 GL 4:36 G L 5:1st. 1 G L 5:1 st. 1 och st. 2 p. 1 G L 5:1st. 2 p . 2 GL

20 § 21 § 1 mom. 2 mom. 3 mom. 4 mom. 22 § 23 § 1 mom. 2 mom. 3 mom. st. 1 st. 2 st. 3 24 § 25 § st. 1 25 § st. 2 26 § st. 1 p. 1 p.2 st. 2 st. 3 27 § st. 1 st. 2 st. 3 28 § 1 mom. st. 1 p. 1 p.2 st. 2 28 § 2 mom. 29 § st. 1 p. 1 p.2 st. 2 st. 3 30 § 31 § 32 § 33 § 34 § 35 § p. 1 p.2 p.3 36 § 37 § 38 § p. 1 p. 2 och 3 39 § 40 § 41 § 1 mom. st. 1 st. 2

SOU 1969: 10

4:7 G L 4:6 st. 2 G L

—

4:10 st. l p . 1 och 4:16 p. 1 G L 4:11 p. 2 G L 4:13 och 4:16 p. 2 G L 4:30 st. l o c h 2 G L 4:17 G L 8 § st. 1 p. 1 GK 4:18 st. 2 G L och 8 § st. 1 p. 2 G K 4:10 st. 2 G L 4:19 G L 4:14 st. 2 och 3 G L 4:15 G L 4:10 st. 2 G L 4:14 st. 4 G L 4:20 st. 1 och 2 G L 4:21 st. 1 o c h 2 G L 4:22 G L och 9 § st. 3 GK 4:23 G L 4:24 G L 4:25 G L 10§st. 2 G K 4:26 G L 4:27 G L 4:28 G L 4:15 G L 4:29 G L 4:18 st. 1 och 3 samt 4:32 G L 12:3 G L

st. 2 47 § st. 3 p. 1—4 p.5 48 § 49 § 50 § 51 § 52 § 53 § 54 § 55 § 56 § 57 § 58 § 59 § 60 § 61 § 62 § 63 § st. 1 st. 2 st. 3 st. 4 st. 5 64 § 65 § 66 § st. 1—4 st. 5 67 § 68 § 69 § st. 1 st. 2 st. 3 70 § p. 1 p.2 p.3 71 § 72 § st. 1 st. 2 73 § 74 § 75 § 76 § p. 1 p.2 77 § 78 § 79 § 80 § 81 § 82 § st. 1 p. 1 p.2 st. 2

—

8:8 GL 5:1 st. 1 G L 5:2, 8:6 och 7 G L 5:1st. 1 G L 6:1 GL 6:2 G L 6:3 G L 6:4 G L 7:1 G L 7:2 G L och 11 § GK 7:3 GL 8:1 GL 8:2 st. l.st. 2 p . 1 och st. 3 GL 8:2 st. 2 p. 2 GL 8:3 GL 8:4 G L 8:5 st. 1 G L 8:5 st. 2 G L 8:6 G L 8:5 st. 1 G L 8:7 G L 8:9 G L 9:1 G L 9:2 GL och 13 § st. 1 GK 12:1st. l p . 3 G L 9:3 GL 11:1 GL 11:2 st. 1 G L 11:2 st. 2 G L

—

14 § p. 1 GK

—

14 § p . 2 G K 11:3 GL 12:1 st. l p . 4 G L 12:1 st. l p . 6 G L o c h 14 § st. 2 G K 12:1 st. l p . 1 G L ll:4GLochl2§GK 11:5 st. 1 G L 11:5 st. 2 G L 12:1 st. l p . 5 G L

—

ll:6GLochl3§GK 13:2 GL 12:6 GL

—

12:1 st. 2 G L

— —

— 291

KVmt. RfSL* 1 O JUN 1969 STÖÖrvM . tfVf

Nordisk udredningsserie (Nu) 1969

Kronologisk förteckning

1. Utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete. 3. Nordforsks miljövårdsutredning. 4. Förslag till utbyggnad av den samnordiska fortbildningen för journalister.

Statens offentliga utredningar 1969

Systematisk förteckning

J ustit i ed apa rtementet Faktisk brottslighet bland skolbarn. [1] Bostadsrätt. [4] Utsökningsritt IX. [5] Kungöresamonsering. [7] ADB inom hskrivningsväsendet. [9] Ny gruvlag. [10]

Kommunikationsdepartementet Ny sjöaroetstidslag. [3]

Utbildningsdepartementet Om sexuallivet i Sverige. [2] Sexualkunskapen på grundskolans högstadium. [8]

Civildepartementet Offentliga tjänstemäns bisysslor. [6]

Anm. Siffrcrna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i dan kronologiska förteckningen.

K L Beckmans Tryckerier AB 1969

Kartbilaga 1. Karta utvisande statsgruvefält, utmål och inmutningar inom generalstabsbladet 10. Vittangi. Inmutningsförhållanden den

För spridning godkänd i Rikets allmanna kartverk den 1 3 / 1 2 1968.

6 / 7 1962

VITTANGI 1962

Kartbilaga 2. Karta utvisande statsgruvefält, utmål och inmutningar

VITTANGI 1966

inom generalstabsbladet 10. Vittangi. Inmutningsförhållanden den 31/1 1966

k Ai

V)TTANGI

KAl

^

SVAPPAVAARA

k

ÄGARE Utmål

Inmutningar Staten

O

Staten

Johnson-koncernen

#

Johnson-koncernen

Boliden AB

©

Boliden AB

Övriga

©

Övriga

o För spridning godkänd i Rikets allmänna kartverk den 1 3 / 1 2 1968.

10km —i

SVENSKA REPRODUKTIONS AB, Stockholm 1969

\

Stråssa odalutmål

Kartbilaga 3.

Grängesbergsbolaget Fagersta Bruks AB Stal I bergskoncernen Stora Kopparbergs Bergslags AB u M

Kungsgruve AB Enskild ägare

Inmutningar

STRÅSSAOMRÅDET 1965 För spridning godkänd i Rikets allmänna karlverk den 1 3 / 1 2 1968.

500 SVENSKA REPRODUKTIONS AB, Stockholm 1969

\lP

Grängesbergsbolaget

\U

Ställbergskoncernen

Kartbilaga 4.

HOLMGRUVE - HAGGRUVEFÄLTET 1965 ÄGARE Utmå E

3 Fagersta Bruks AB

11 I I 11

Stora Kopparbergs Bergslags AB

!::::::!

AB Holmgruvan

I >

ftj

Haggruvekonsortiet

1000 m SVENSKA REPRODUKTIONS AB, Stockholm 1969

För spridning godkänd i Rikets allmänna kartverk den 1 3 / 1 2 1968.

Kartbilaga 5.

SUNDSGRUVEFÄLTET 1965

Stora Kopparbergs Bergslags AB Ställbergskoncernen AB Nya Kopparbergs Bergslag Grängesbergsbolaget Bastkärn GAB

Inmutningar \£/

Ställbergskoncernen

1000 m =1 SVENSKA REPRODUKTIONS AB, Stockholm 1969

Kartbilaga 6.

NORBERGS MALMFÄLT

ÄGARE (majoritetsdelägare)

1965 Y//A

Norbergs Gruv AB

t '. '. '.: Il

AB Statsgruvor

e_±_g

Surahammars Bruks AB

P—r-l

Storgruve AB

1IIII

Stora Kopparbergs Bergslags AB

t-

-I

Fagersta Bruks AB

isMa

Diverse gruvägare

Boten

Kalven\

Norén

Bålsjön

•.A

500 A

A

A

1000 m

=1 För spridning godkänd i Rikets allmänna kartverk den 1 3 / 1 2 1968.

SVENSKA REPRODUKTIONS AB, Stockholm 1969