Gruvrättslig speciallagstiftning

V) N o

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Statens offentliga utredningar

1970:45 Justitiedepartementet

Gruvrättslig speciallagstiftning

Betänkande avgivet av Gruvrättsutredningen Stockholm 1970

Statens offentliga utredningar 1970

Kronologisk förteckning

1. Barns utemiljö. Tryckeribolaget. C. 2. Om stat och kyrka. Beckman. U. 3. Balanserad regional utveckling. Esselte. In. 4. Reformerad lärarutbildning. Svenska Reproduktions A B . U. 5. Statligt stöd till fiskehamnar. Esselte. J o . 6. Ny livsmedelsstadga m.m. Del I. Förslag och motiv. Tryckeribolaget. S. 7. Ny livsmedelsstadga m.m. Del II. Bilagor. Tryckeribolaget. S. 8. Yrkesteknisk högskoleutbildning. Svenska Reproduktions A B . U. 9. Snöskotern-fordonet och föraren. Esselte. K. 10. Fria läromedel. Beckman. U. 1 1 . Folktandvårdens utbyggande och reglering. Beckman. S. 12. Värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde. Esselte. Fö. 13. Sveriges energiförsörjning. Energipolitik och organisation. Svenska Reproduktions AB. I. 14. Urbaniseringen i .Sverige. Bilagedel I till Balanserad regional utveckling. Esselte. In. 15. Regionalekonomisk utveckling. Bilagedel II till Balanserad regional utveckling. Esselte. In. 16. Riksdagsgrupperna ^Regeringsbildningen. Norstedt & Söner. J u . 17. Ersättare för riksdagsledamöterna. Esselte. J u . 18. Upphandling av byggnader. Del 2. Administrationen. Beckman. Fi. 19. Svensk FN-lag. Esselte. J u . 20. Behörighet, meritvärdering, studieprognos. Specialundersökningar av kompetensfrågor. Esselte. U. (Utkommer senare.) 2 1 . Vägar till högre utbildning. Esselte. U. 22. Pedagogisk utbildning och forskning. Berlingska Boktryckeriet Lund. U. 23. Understödsföreningar. Svenska Reproduktions A B . Fi. 24. Rationell bensinhandel. Esselte. H. 25. Aspirationer, möjligheter och skattemoral. Göteborgs Offsettryckeri A B , Surte. Fi. 26. Körkort och körkortsregistrering. Norstedt & Söner. K. 27. Allmänna val på våren ? Norstedt & Söner. Ju. 28. Tjänstgöringsbetyg. Norstedt & Söner. Fi. 29. Decentralisering av statlig verksamhet. Esselte. Fi. 30. Stordriftsfördelar inom industriproduktionen. Esselte. Fi. 3 1 . Militära straff och disciplinmedel. Esselte. J u . -j 32. Polisen i samhället. Esselte. Ju. 33. Medel för styrning av byggnadsverksamheten. Norstedt & Söner. In. 34. Svenska folkets inkomster. Esselte. In. 35. Hemförsäljning. Göteborgs Offsettryckeri A B , Surte. J u . 36. Kilometerbeskattning. Berlingska Boktryckeriet, Lund. Fi37. Översyn av vissa punktskatter. Esselte. Fi.

A n m . Om särskild tryckort ej anges är tryckorten Stockholm.

38. Förtrolig företagsinformation och börshandel. Esselte. Fi. 39. Seualkunskapen på grundskolans låg- och mellanstadier. Esselte. U. 40. Revision av vattenlagen. Norstedt & Söner. J u . 4 1 . Företag och Samhälle. Del 1. Esselte. I. 42. Företag och Samhälle. Del 2. Esselte. I. 43. Ungdom — Bostad. Esselte. In. 44. Språkundersökningen bland finländska barn och ungdomar i Sverige. Esselte. U. 45. Gruvrättslig speciallagstiftning. Svenska Reproduktions AB. Ju.

Statens offentliga utredningar 1970:45 Justitiedepartementet

Gruvrättslig speciallagstiftning

Betänkande avgivet av Gruvrättsutredningen Stockholm 1970

Svenska Reproduktions AB, Sthlm 1970 02854

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 28 juni 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga jämte sekreterare och experter med uppdrag att verkställa en allmän översyn av gruvlagstiftningen. Med stöd härav tillkallades den 20 november 1963 såsom sakkunniga landshövdingen i Jönköpings län Sven af Geijerstam, tillika ordförande, direktören Lars Erik Bolding, generaldirektören Karl Albert Lindbergson, förbundsordföranden Nils Lindell, direktören Hans Nordmark och departementsrådet Sven Swarting. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 28 november 1963 hovrättsrådet Lars Delin samt till biträdande sekreterare revisionssekreteraren Hans Gullberg. Vidare förordnade departementschefen den 6 februari 1964 f. d. bergmästaren G. Fröman att såsom expert biträda utredningen. De sakkunniga, som antagit namnet gruvrättsutredningen, överlämnade med skrivelse den 14 maj 1969 sitt huvudbetänkande "Ny gruvlag" (SOU 1969:10). Betänkandet innefattade utredningens förslag i fråga om

SOU 1970:45

den allmänna gruvlagstiftningen. Utredningen anmälde att den avsåg att senare avge förslag rörande övrig gruvrättslig lagstiftning. Utredningen får härmed vördsamt överlämna betänkandet "Gruvrättslig speciallagstiftning" (SOU 1970:45). Till betänkandet är fogade reservationer av ledamöterna Bolding, Lindbergson och Swarting. Med betänkandet har utredningen slutfört sitt uppdrag. Stockholm den 30 juni 1970.

Sven af Geijerstam L. E. Bolding

K. A. Lindbergson

Nils Lindell

Hans Nordmark

Sven Swarting Lars Delin H. Gullberg

Innehåll

Kapitel 4 Alunskiff er fyndigheter

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG Lag om vissa mineralfyndigheter . . Lag om ändring i lagen om kontinentalsockeln Ändringar i förslaget till gruvlag . . Kungörelse om tillämpningen av lagen om vissa mineralfyndigheter . . ALLMÄN

7 16 17 18

MOTIVERING

Kapitel 1 Inledning

23 Kapitel 2 Olje-, gas- och saltfyndigheter

2.1 2.2 2.3 2.4

25 26 27

Geologiska förutsättningar . . . Prospektering efter olja och gas . . Utvinning av olja och gas . . . Något om utländsk lagstiftning rörande olje- och gasfyndigheter . . 2.4.1 Allmänt 2.4.2 Översikt över de europeiska OECD-ländernas lagstiftning angående olje- och naturgasfyndigheter (på eget territorium) 2.4.3 Förenta staterna 2.5 1963 och 1966 års ändringar i stenkolslagens regler om olje-, gas- och saltfyndigheter 2.6 Lagstiftningen rörande olje-, gasoch saltfyndigheter i praxis . . . 2.7 Reformbehov Kapitel 3 Fyndigheter av uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral 3.1 3.2 3.3 3.4 3.5

Förekomstsätt Uranprospektering Utländsk uranlagstiftning . . . . Tillämpningen av uranlagstiftningen Av utredningen inhämtade synpunkter på uranlagstiftningen . . 3.6 Den svenska uranpolitiken . . . 3.7 Atomenergilagen 3.8 Reformbehov SOU 1970:45

27 27

27 30

30 31 33

.

.

4.1 Förekomst och användning . . . 4.2 Reformbehov

42 43

Kapitel 5 Fyndigheter av stenkol och leror

5.1 Stenkolsfyndigheternas förekomstsätt 5.2 Brytningen av stenkol och leror . . 5.3 Regleringen av rätten att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter och i sammanhang därmed förekommandeleror 5.3.1 Olika typer av rättigheter . . 5.3.2 Privilegieområdet . . . . 5.3.3 Regler angående stenkolsgruvor till vilka rättigheter uppkommit före 1887 . . . . 5.3.4 Närmare om privilegieinnehavarens ställning . . . . 5.3.5 Särskilt angående rätten till leror 5.4 Av utredningen inhämtade allmänna synpunkter på lagstiftningen angående stenkol och leror . . . . 5.5 Utredningens synpunkter på lagstiftningen om fyndigheter av stenkol och leror

52 Kapitel 6 Samordning av lagstiftningen rörande koncessionspliktiga mineral

45 45

46 46 46

48 49 49

35 35 35 36 37 37 38 39 39

Kapitel 7 Huvudgrunderna i utredningens lagförslag Rättsliga utgångspunkter . . . . Uppdelning i undersökningskoncession och bearbetningskoncession . Koncessionstid och koncessionsområde Förhållandet till motstående intressen

57 57 58 59 59 5

Koncessionsvillkor i övrigt . . . Anvisande av mark Fredade områden Avgifter till jordägaren . . . . Återkallelse av koncession . . . Förberedande undersökningar . . Fyndanmälan och ersättning åt upptäckare övergångsregler Kapitel 8 Rätten till inmutningsbara mineral på allmänt vattenområde i havet

61 63 63 65 65 66 67 68

69 SPECIALMOTIVERING Förslag till lag om vissa mineralfyndigheter Allmänna bestämmelser (1—11 §§) . Särskilda bestämmelser om undersökning av fyndighet (12—20 § § ) . . . Särskilda bestämmelser om bearbetning av fyndighet (21—30 § § ) . . . Förberedande undersökningar (31 §) . Tillsyn m. m. (32—37 § § ) . . . . Ansvarsbestämmelser m. m. (38— 42 §§) Övergångsbestämmelser (43 §) . . . Förslag till lag om ändring i lagen om kontinentalsockeln Ändringar i förslaget till ny gruvlag . . SAMMANFATTNING

.

.

.

72 73 79 80 86 86 87 88 92 93 94

RESERVATIONER Reservation av ledamoten Bolding . . 98 Reservation av ledamöterna Lindbergson och Swarting 100 BILAGA Översikt över bestämmelserna i utredningens lagförslag och motsvarande bestämmelser i gällande lagstiftning . . 1 0 1

6 SOU 1970:45

Författningsförslag

Förslag till Lag om vissa mineralfyndigheter

Allmänna

bestämmelser 1§.

Rättighet att undersöka och bearbeta 1. olje-, gas- eller saltfyndighet, 2. alunskifferfyndighet för utvinnande av olja eller gas, 3. stenkolsfyndighet och fyndighet av sådana eldfasta eller klinkrande leror som förekommer i sammanhang med stenkolsfyndighet, 4. fyndighet av uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral är, med de undantag som föreskrives i 3 §, beroende på koncession. För rättighet som beviljas genom koncession gäller de villkor och inskränkningar som innefattas i eller föreskrives med stöd av denna lag. Koncession meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

2§. Koncession kan avse en eller flera av de grupper av fyndigheter som anges i 1 §. Koncession skall avse bestämt område och viss tid samt meddelas antingen som undersökningskoncession eller bearbetningskoncession. Koncessionsområdes gränser på djupet räknas lodräta, såvitt det kan ske utan förnärmande av annans rätt. SOU 1970:45

3§. Rätt att utan koncession, med uteslutande av andra som ej har koncession, undersöka fyndighet som avses i 1 § tillkommer på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller, 1. inmutare på inmutat område, 2. gruvinnehavare på utmålsområde och därmed likställt område, 3. innehavare av bearbetningskoncession på koncessionsområdet i fråga om annan grupp av fyndigheter än som avses med koncessionen, 4. jordägare på annan mark än sådan som avses under 1—3, 5. den som av vederbörande rättsägare fått på sig överlåten rätt som avses under 1—4. Inmutare, gruvinnehavare, koncessionsinnehavare och deras rättsinnehavare får dock icke utan koncession avseende fyndighet varom fråga är utföra undersökningsarbete rörande fyndigheten på område som avses under 1—3, om genom undersökningsarbetet sker intrång i jordägarens rätt till området och medgivande till arbetet ej lämnats av denne och innehavare av nyttjanderätt till området. Rätt att utan koncession bearbeta fyndighet som avses i 1 § första stycket 2 och 3 tillkommer jordägaren och hans rättsinnehavare, så länge beträffande marken annan ej erhållit inmutning, utmål, undersökningskoncession avseende fyndigheten i fråga eller bearbetningskoncession.

Gas som framkommit vid borrning efter vatten eller eljest annorledes än i samband med eftersökande av gasfyndighet får utnyttjas för husbehovsförbrukning utan hinder av koncession.

4§. Anvisande av mark enligt 27 § första stycket får ej avse och undersökning eller bearbetning av fyndighet får utanför anvisad mark ej äga rum på 1. område som avsatts till nationalpark eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet väckt förslag hos Konungen, 2. befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning Konungen bestämmer, 3. kyrkogård eller begravningsplats, 4. område beläget på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik eller från allmän flygplats eller från allmän väg eller sådan vägs sträckning enligt fastställd arbetsplan, varvid avståndet räknas från ytterkant av bank eller skärning eller, om sådan ej finnes, från själva anläggningens ytterkant, 5. område beläget på mindre avstånd än etthundra meter, i horisontalplanet räknat, från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas till bostad, eller från annan byggnad, om den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss sagts, 6. område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning, 7. område som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan. Undantag från bestämmelserna i första stycket kan medges, i fall 1—3, 5 och 6 av Konungen, i fall 4 av länsstyrelsen beträffande allmän väg och i övrigt av vederbörande förvaltningsmyndighet och i fall 7 av länsstyrelsen samt i fall 5 och 6 även av vederbörande rättsägare. Medgivande av Konungen enligt 1 och 5 må lämnas endast när synnerliga skäl är därtill. I fråga om bearbetningskoncession gäller 8

första stycket ej hinder som uppkommit efter koncessionens meddelande. 5§. Kan i annat fall än som avses i 4 § undersökning eller bearbetning av fyndighet inom visst område antagas komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, äger Konungen förordna att 4 § skall äga motsvarande tillämpning på området i fråga. Hinder som avses i sagda paragraf anses därvid uppkomma när förordnande meddelas. Undantag från meddelat förordnande kan medges av Konungen. 6§. Koncession får på inmutat område eller utlagt utmål eller annat område som avses i 2 kap. 2 § första stycket 9 och 10 gruvlagen 1 icke utan särskilda skäl meddelas annan än inmutaren eller gruvinnehavaren beträffande mineral, som förekommer i sådant samband med den med gruvrätten avsedda fyndigheten att mineralet ej kan tillgodogöras för sig eller utan skada för fyndigheten. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om meddelande av koncession för någon av de fyndighetsgrupper som avses i 1 § första stycket på område, varpå gäller koncession för annan fyndighetsgrupp. 7§. Vid koncession kan fogas föreskrift som är påkallad från allmän synpunkt, såsom föreskrift om företagets ledning, sättet för arbetenas utförande, karta över arbetena, provtagning, rapportering rörande verksamheten och användningen av utvunna produkter samt föreskrifter till skydd för allmänna intressen eller enskild rätt. När koncession meddelas, kan bestämmas i vilken omfattning undersökning eller bearbetning skall ske för att den rätt som 1

Med gruvlagen avses här gruvrättsutredningens förslag till ny gruvlag. SOU 1970:45

grundas på koncessionen skall äga bestånd. Koncession kan även förbindas med villkor om statligt deltagande i verksamheten eller om utgivande till staten av avgifter för koncessionen, beräknade i förhållande till koncessionsområdets areal eller till mängden eller värdet av utvunna produkter eller på annat sätt, eller av andel av produkterna eller med liknande villkor. 8§. Koncession får ej överlåtas utan medgivande av koncessionsmyndigheten. 9§. Vill koncessionsinnehavare frånträda koncessionen, skall han inge anmälan därom till koncessionsmyndigheten. Om ej annat föreskrivits i koncessionen, upphör denna sex månader från den dag sådan anmälan skett. Önskar koncessionsinnehavare avstå endast från viss del av koncessionsområdet, skall han göra ansökan därom hos koncessionsmyndigheten. Koncession kan återkallas av koncessionsmyndigheten, om föreskrift eller villkor för koncessionen åsidosattes eller om synnerliga skäl i annat fall föreligger. 10 §. På staten tillhörig jord som innehas under stadgad åborätt åtnjuter åbon de rättigheter som enligt denna lag tillkommer jordägaren.

för utvinnande av mineral som avses med koncessionen inom koncessionsområdet utföra undersökningsarbete beträffande fyndigheter av sådana mineral. Undersökningskoncession kan förenas med rätt för innehavaren att erhålla bearbetningskoncession beträffande exploaterbar fyndighet som påträffas vid undersökningsarbetet. Därvid skall de huvudsakliga villkoren för sådan koncession anges i undersökningskoncessionen. 13 §. Vid prövning av ansökan om undersökningskoncession skall beaktas huruvida från det allmännas synpunkt koncession bör medges sökanden. Söker flera undersökningskoncession på samma område beträffande fyndigheter tillhörande samma grupp, skall vid bedömande av frågan om företräde särskilt beaktas, förutom det allmännas intresse, om någon av sökandena gjort fynd eller verkställt undersökningsarbete på området. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning om ansökningarna avser olika fyndighetsgrupper och enligt 6 § ej alla kan bifallas. 14 §. Undersökningsområdets storlek och koncessionens giltighetstid bestämmes efter vad som är skäligt med hänsyn till fyndighetens art och omfattningen av de undersökningsarbeten sökanden avser att utföra. 15 §.

11 §•

Denna lag äger icke tillämpning på allmänt vattenområde i havet.

Särskilda bestämmelser om av fyndighet

undersökning

12 §.

Undersökningskoncession medför rätt för innehavaren att, med uteslutande av andra, SOU 1970:45

Minst två veckor innan arbete på område för undersökningskoncession påbörjas skall genom koncessionsinnehavarens försorg underrättelse härom delges såväl ägaren av den mark där arbetet skall bedrivas som innehavare av nyttjanderätt till marken. Äges eller innehas marken av enskild person som är frånvarande och låter egendomen förvaltas av annan, får dock underrättelsen delges förvaltaren. Annan koncessionsinnehavare än staten skall därjämte, innan något arbete påbörjas,

ställa pant eller borgen till säkerhet för ersättning enligt 19 §, såvida icke den till ersättning berättigade medger annat. Om säkerheten ej antages av denne, skall den vara godkänd av överexekutor i den ort där koncessionsområdet eller större delen därav finnes.

16 §. Undersökningsarbetet får bestå endast i sådana åtgärder som fordras för att visa att inom koncessionsområdet förekommer fyndighet av det slag som avses med undersökningskoncessionen samt för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och exploaterbarhet. Allt arbete skall utföras så att minsta möjliga skada orsakas. På koncessionsområdet får den som verkställer undersökning icke utan tillstånd av markens ägare och innehavare uppföra andra byggnader än sådana som är nödvändiga för undersökningsarbetets bedrivande. Undersökaren får begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom koncessionsområdet.

17 §. Kan ej med jordägaren eller annan rättsinnehavare träffas överenskommelse om var arbetet i dagen får verkställas eller om väg till eller inom området, skall bergmästaren, på ansökan av koncessionsinnehavaren och efter kallelse på rättsinnehavarna, på stället anvisa det område som får användas för ändamålet. Anvisandet kan ske antingen på en gång vid arbetets början eller i den mån behov därav sedermera uppkommer under undersökningstiden.

18 §. Under arbetet brutna eller eljest utvunna mineral av det slag som avses i undersökningskoncessionen får koncessionsinnehavaren icke använda på annat sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning. Produkter 10

som utvinnes därvid får koncessionsinnehavaren fritt tillgodogöra sig. På samma sätt får koncessionsinnehavaren utnyttja inom koncessionsområdet befintligt varp, som förutvarande rättsinnehavare enligt 26 § icke får föra bort och som ej är föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre lag. Andra mineraliska ämnen än som avses i koncessionen får koncessionsinnehavaren bryta endast i den mån det fordras för undersökningsarbetets ändamålsenliga bedrivande. Av det brutna får koncessionsinnehavaren använda vad som behövs för undersökningsarbetet på fyndigheten. 19 §. För begagnandet av mark som tages i anspråk enligt 16 § skall koncessionsinnehavaren utge ersättning till markens innehavare med en årlig avgift. Avgiften betalas förskottsvis för år. Koncessionsinnehavaren skall också ersätta skada som marken kan ha tagit för framtiden. Till dess sådan ersättning betalats skall koncessionsinnehavaren erlägga årlig avgift såsom för markens begagnande. Orsakas eljest av undersökningsarbetet förlust, skada eller intrång, skall ersättning även utges härför. 20 §.

Kan parterna ej komma överens om beloppet av årlig avgift eller annan ersättning som skall utgå enligt 19 §, äger den som fordrar ersättning påkalla att denna bestämmes av skiljemän. Beträffande sådan tvist äger lagen om skiljemän motsvarande tillämpning, varvid dock iakttages vad som föreskrives nedan i denna paragraf. Skiljedomskostnaderna erlägges av den som skiljemännen finner skyldig därtill. Sådan skyldighet får dock ej åläggas den ersättningsberättigade, såvida han icke uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl. Vill den som fordrar ersättning hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän hänskjuta den till domstols prövning, står det honom öppet. SOU 1970:45

Särskilda bestämmelser fyndighet

om bearbetning av

Tiden för avhämtandet räknas vid tvist varom nu är fråga från det gottgörelsens belopp slutligt bestämts.

21 §. 23 §.

Bearbetningskoncession medför rätt för innehavaren att, med uteslutande av andra, för utvinnande av mineral som avses med koncessionen inom koncessionsområdet undersöka och bearbeta fyndigheter av sådana mineral. Från äldre gruvbrytning härrörande icke uppfordrat mineral av det slag som avses med koncessionen ävensom uppfordrat sådant mineral som kvarligger inom koncessionsområdet på löst mark får koncessionsinnehavaren tillgodogöra sig, i den mån det icke enligt 26 § eller enligt 7 kap. 3 § gruvlagen 1 bortföres av tidigare rättsinnehavare.

Innehavare av bearbetningskoncession äger ej använda koncessionsområdet i dagen eller under jord för annat ändamål än undersökning eller bearbetning av fyndigheten och därmed sammanhängande verksamhet för produkternas tillgodogörande och ej heller område, som han utom koncessionsområdet fått sig anvisat enligt 27 § andra stycket, för annat än där avsett ändamål. T dagen får koncessionsområdet användas för annat än undersökningsarbete endast till den del marken anvisats vid förrättning enligt 27 §.

22 §.

24 §.

Även andra mineraliska ämnen än som avses i 21 § får brytas av koncessionsinnehavaren, i den mån det fordras för arbetets ändamålsenliga bedrivande. Av dessa ämnen får han använda vad som behövs vid bearbetningen samt dessutom tillgodogöra sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från det ämne som avses med koncessionen. Koncessionsinnehavaren får även i övrigt tillgodogöra sig sådana ämnen, såvida de icke inom sex månader efter tillsägelse avhämtas av jordägaren eller annan rättsinnehavare mot erläggande av kostnader som koncessionsinnehavaren nedlagt därpå. Första stycket medför ej rätt för koncessionsinnehavaren att tillgodogöra sig exploaterbar fyndighet av inmutningsbart mineral eller mineral enligt denna lag av annat slag än som avses med koncessionen, såvida det ej är fråga blott om att taga ut material ur fyndigheten för analys eller anrikningsförsök. Uppstår tvist om beloppet av gottgörelse som avses i första stycket äger 20 § motsvarande tillämpning. Parterna skall dock själva vidkännas sina kostnader för skiljedomsförfarandet och betala vardera halva kostnaden för skiljemännens sammanträde.

För meddelande av bearbetningskoncession fordras att fyndighet som kan ekonomiskt tillgodogöras blivit påvisad. Är sökande icke på grund av villkor i undersökningskoncession berättigad att erhålla bearbetningskoncession, prövar koncessionsmyndigheten huruvida från allmän synpunkt koncession bör meddelas sökanden. Söker flera bearbetningskoncession på samma område och är ingen av sökandena berättigad till koncession på grund som angivits i andra stycket, prövar koncessionsmyndigheten vilken av sökandena som med hänsyn till det allmännas intresse bör äga företräde till erhållande av koncession. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning om ansökningarna avser olika fyndighetsgrupper och enligt 6 § ej alla kan bifallas eller om beträffande samma område sokes dels undersökningskoncession dels bearbetningskoncession.

SOU 1970:45

25 §. Området för bearbetningskoncession och koncessionens giltighetstid bestämmes efter 1

Med gruvlagen avses här gruvrättsutredning ens förslag till ny gruvlag. 11

vad som är skäligt med hänsyn till fyndighetens art och storlek samt övriga betingelser för bearbetning. 26 §. När bearbetningskoncession upphör att gälla, förlorar koncessionsinnehavaren all rätt dels till sådant ej uppfordrat mineral, som finnes inom koncessionsområdet vid tiden för upphörandet, dels till byggnader som verkställts för gruvans styrka och bestånd, däri inbegripet inklädnad av borrhål, dels till den mark som upplåtits för bearbetningen inom eller utom koncessionsområdet och dels till stängsel som koncessionsinnehavaren varit skyldig att hålla. Andra för bearbetningen gjorda anläggningar samt uppfordrat, med koncessionen avsett mineral får avgiftsfritt kvarligga för koncessionsinnehavarens räkning under högst två år efter koncessionens upphörande. Till det som ej borttagits inom nämnda tid har koncessionsinnehavaren förlorat all rätt. Efter koncessionens upphörande är jordägaren berättigad att utan lösen förfoga över den mark som varit upplåten enligt 27 §. Annan egendom som koncessionsinnehavaren enligt vad förut sagts går förlustig, tillfaller likaledes jordägaren. Byggnader, borrhålsinklädnad och stängsel som avses i första stycket skall dock utan lösen övergå till den som sedermera erhåller bearbetningskoncession beträffande området. Beträffande brutna eller eljest utvunna mineral föreskrives i 21 § andra stycket. 27 §.

Inom området för bearbetningskoncession äger sökanden vid förrättning på stället få sig anvisat det område som behöver tagas i anspråk för arbetet ovan jord. Med de inskränkningar som följer av 4 § eller förordnande enligt 5 § eller kan ha föreskrivits vid koncessionens meddelande bestämmes sådant område i enlighet med sökandens förslag, såvida det icke är uppenbart att viss mark ej behövs för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. 12

Utanför koncessionsområdet äger koncessionsinnehavaren vid sådan förrättning få sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av malm eller mineral som utvinnes vid bearbetningen samt varp eller andra avfallsprodukter och dels för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana, kraftledning, vattenledning eller avloppsledning som behövs för bearbetningen eller därmed sammanhängande verksamhet. Hotas visst område av ras eller sättningar, kan också det anvisas. När skäl är därtill, kan anvisande av mark begränsas till att avse högst fem år. Markanvisning kan ske antingen på en gång vid arbetets början eller senare efter hand som behov därav uppkommer. Anvisat område skall utstakas samt utmärkas på karta i lämplig skala. 28 §.

Mark som anvisas enligt 27 § skall lösas av koncessionsinnehavaren, om anvisandet ej är begränsat till högst fem år. Vid anvisande enligt 27 § andra stycket fordras därutöver för lösenskyldighet att marken helt tages i anspråk för ändamålet eller lider synnerligt men av upplåtelsen. Löses ej marken, skall ersättning utgå för skada och intrång som förorsakas. Ansökan om anvisande av mark skall göras skriftligen hos bergmästaren i det distrikt där det med ansökningen avsedda området eller större delen därav är beläget. I övrigt skall i fråga om förrättning för anvisande av mark, lösen och ersättning i anledning av sådant anvisande samt avstående av mark som tidigare anvisats enligt 27 § i tillämpliga delar gälla vad i 4 kap. 2, 3, 5—19 och 26—35 §§ samt 36 § första stycket gruvlagen 1 föreskrives för motsvarande fall. 29 §. I fråga om undersökningsarbete i dagen inom område för bearbetningskoncession på 1

Med gruvlagen avses här gruvrättsutredningens förslag till ny gruvlag. SOU 1970:45

mark som ej anvisats enligt 27 § första stycket gäller 15—20 §§ i tillämpliga delar. 30 §.

-

Jordägaren är berättigad att av innehavare av bearbetningskoncession beträffande fyndighetsgrupp som avses i 1 § första stycket 2—4 erhålla en årlig avgäld, motsvarande en procent av värdet av de med koncessionen avsedda mineral som brutits och uppfordrats inom koncessionsområdet. I fråga om varje fyndighetsgrupp gäller dock att avgälden ej för något år skall beräknas högre än till 20 000 kr. och att den skall upphöra att utgå, sedan regelbunden brytning pågått under sammanlagt tjugo år. Finnes inom koncessionsområdet flera jordägare, skall de ha del i avgälden efter sin del i området. Avgälden skall för varje år betalas inom mars månad påföljande år till jordägaren eller, om flera jordägare finnes, till den person som de har att utse. Uppstår tvist om beloppet, äger 20 § motsvarande tillämpning.

Förberedande

undersökningar 31 §.

Vill någon såsom förberedelse för ansökan om undersökningskoncession eller bearbetningskoncession verkställa undersökningsarbete på annans mark, äger tillsynsmyndigheten på ansökan och efter hörande av vederbörande rättsägare förordna att sådant arbete får utföras och att erforderligt tillträde skall lämnas under viss tid. Sådant tillstånd kan förbindas med de villkor som finnes påkallade. För undersökningen får icke byggnader uppföras eller vägar anläggas i vidare mån än som oundgängligen fordras för arbetets bedrivande. Arbetet får ej inkräkta på arbete som bedrives av innehavare av inmutningsrätt eller koncession. Minst två veckor före undersökningsarbetets början skall sökanden underrätta vederbörande rättsägare på det sätt som föreskrives i 15 §. Föranleder undersökningen skada, är den skadelidande berättigad att erSOU 1970:45

hålla ersättning därför av den som påkallat undersökningen. Beträffande ersättningens bestämmande äger 19 och 20 §§ motsvarande tillämpning. Före undersökningen skall annan sökande än staten hos länsstyrelsen ställa pant eller borgen för ersättning som avses i andra stycket, såvida icke den till ersättning berättigade medger annat.

Tillsyn

m.m. 32 §.

Tillsyn över undersökning och bearbetning samt över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för koncession utövas av myndighet som Konungen bestämmer. Innehavare av koncession skall på anfordran lämna tillsynsmyndigheten de upplysningar och handlingar som fordras för tillsynens utövande. Tillsynsmyndigheten äger meddela bestämmelser för att trygga efterlevnaden av föreskrift eller villkor som gäller för koncession. Den som har att taga befattning med tillsyn äger tillträde till gruva eller anläggning, där verksamhet som omfattas av koncession bedrives, och får göra sig underrättad om förhållande av betydelse för tillämpningen av föreskrift eller villkor för koncessionen. 33 §.

Om arbetstagares skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbete och om tillsyn däröver är föreskrivet i arbetarskyddslagen. 34 §.

Beviljas inmutning enligt gruvlagen på område, på vilket finnes koncession enligt denna lag, eller meddelas koncession beträffande viss grupp av fyndigheter på område som omfattas av koncession avseende annan fyndighetsgrupp eller av inmutningsrätt, får arbete som verkställes på grund av först uppkommen rättighet icke hindras eller uppehållas av arbete på grund av rättighet som tillkommit senare. Uppstår tvist om sättet för drivande av de särskilda slagen av 13

arbete, skall tillsynsmyndigheten, med iakttagande av vad som kan ha föreskrivits i frågan i koncessionen, bestämma hur arbetena skall ordnas, så att innehavaren av äldre rättighet kan ändamålsenligt driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren. 35 §. Bearbetning får ej bedrivas på sådant sätt att gruvas framtida bestånd äventyras eller att tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm eller mineral omöjliggöres eller i väsentlig mån försvåras eller att eljest uppenbar misshushållning med sådan tillgång äger rum. Utfraktsvägar och orter som leder till gruvas obrutna delar skall hållas öppna. Borrhål avseende olje-, gas- eller saltfyndighet skall vara försett med mynningsskydd. För igenläggning av utfraktsväg, ort eller borrhål som nyss sagts fordras tillstånd av tillsynsmyndigheten, vare sig koncessionen äger bestånd eller icke. 36 §. Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att följa koncessionsinnehavarens arbete i geologiskt avseende och taga del av de geologiska resultaten av arbetet. 37 §.

Har innehavare av koncession handlat i strid med 15, 16 eller 23 § eller underlåtit att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats med stöd av 7 § första stycket eller vad som åligger honom enligt 35 eller 36 § eller att efterkomma an fordran eller föreskrift som tillsynsmyndighet meddelat med stöd av 32 § andra eller tredje stycket, äger tillsynsmyndigheten ålägga honom vid vite att fullgöra sina skyldigheter. Medför koncessionsinnehavarens handlande eller underlåtenhet uppenbar fara för allmänt eller enskilt intresse, äger tillsynsmyndigheten förbjuda arbetets fortsatta bedrivande och låta genom polismyndighetens 14

försorg vidtaga rättelse på koncessionsinnehavarens bekostnad.

Ansvarsbestämmelser

m. m. 38 §.

Till böter dömes 1. den som utan bearbetningskoncession, där sådan erfordras, bearbetar fyndighet som avses i 1 § första stycket 1 eller 4, 2. den som bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 7 § första stycket, 3. den som underlåter att efterkomma vad tillsynsmyndighet fordrar eller föreskriver med stöd av 32 § andra eller tredje stycket, 4. den som lägger igen utfraktsväg, ort eller borrhål i strid med 35 §, 5. den som vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som är förbunden med koncession eller som är föreskriven i eller som ålagts enligt 32 § andra stycket uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, 6. koncessionsinnehavare som påbörjar undersökningsarbete innan han fullgjort vad som åligger honom enligt 15 § eller olovligen förfogar över område i dagen som icke anvisats enligt 27 §. I fall som avses i första stycket 1 kan mineral som utvunnits förklaras förverkat till staten. Om brott som avses i första stycket 6 endast förnärmar enskilds rätt, får det åtalas av åklagare blott efter angivelse av målsägande. 39 §. Den som deltager eller deltagit i tillsyn över efterlevnaden av denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter eller villkor eller som anlitats såsom biträde vid tillsynens utövande eller som på annat sätt tagit befattning med ärende som avses i lagen, får ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och får ej heller, om det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförSOU 1970:45

farande eller affärsförhållande varom han sålunda fått kännedom. Bryter någon häremot, domes till böter eller fängelse i högst ett år. 40 §.

Mot beslut vid förrättning som avses i 28 § i vad gäller annan fråga än som rör anvisat områdes storlek, form eller sträckning eller anvisande av mark utanför koncessionsområdet föres talan vid allmän domstol efter stämning, som skall inges inom ett år från förrättningens avslutande. Talan mot bergmästarens beslut i annat fall enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter föres hos kommerskollegium genom besvär, vilka skall inges till kommerskollegium. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i mål som avses i första stycket gäller, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att koncessionsinnehavaren, om ej annat föranledes av 18 kap. 6 eller 8 § samma balk, alltid själv skall vidkännas sina kostnader ävensom kostnad som åsamkas motpart genom att koncessionsinnehavaren instämt eller, i högre rätt, fullföljt talan. 41 §. Uppstår tvist om beräkningen av avgift eller andel som skall utges till staten på grund av villkor som avses i 7 § tredje stycket, äger vad i 20 § föreskrives för där avsett fall motsvarande tillämpning, dock med undantag av bestämmelsen i 20 § andra stycket andra punkten. 42 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Ö ver gångsbestämmelser 43 §.

Denna lag träder i kraft den 1 jan. 1973, då lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående SOU 1970:45

stenkolsfyndigheter m. m. och uranlagen den 2 dec. 1960 (nr 679) upphör att gälla. Den nya lagen äger tillämpning även på sådana privilegier och utmål avseende stenkolsgruva, koncessioner enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. och uranlagen samt undersökningstillstånd enligt sistnämnda lag, vilka tillkommit före nya lagens ikraftträdande, i den mån ej annat följer av vad som föreskrives nedan. Rättigheterna skall därvid anses såsom undersökningseller bearbetningskoncessioner enligt nya lagen. Rättigheter som innefattar bearbetning och som är meddelade utan tidsbegränsning skall anses beviljade att gälla till dess tjugofem år förflutit från lagens ikraftträdande. I fråga om äldre rättigheter skall vidare gälla följande. 1. Hinder enligt 4 och 5 §§ skall, oberoende av när det uppkommit, gälla i fråga om arbete och anvisande av mark inom område för undersökningskoncession, som träder i stället för äldre rättighet enligt uranlagen eller lagen angående stenkolsfyndigheter m. m., samt inom område för bearbetningskoncession som träder i stället för privilegier avseende stenkolsgruva. 2. I fråga om avgift till jordägare på grund av koncession som träder i stället för äldre stenkolsrättighet skall äldre lag fortfarande gälla. 3. För koncession som träder i stället för äldre stenkolsrättighet är innehavaren skyldig att, vare sig arbete bedrives på koncessionsområdet eller icke, till staten utge en årlig avgift av femton kronor för varje hektar eller överskjutande del av hektar av området. Avgiften skall förskottsvis för varje år senast den 31 dec. föregående år inbetalas till kommerskollegium och skall erläggas första gången för år 1974. Konungen kan på ansökan av koncessionsinnehavare medge att avgiften nedsättes eller ersattes med viss arbetsskyldighet. 4. Söker innehavare av bearbetningskoncession, som träder i stället för äldre rättighet, senast ett år före utgången av ovannämnda period om tjugofem år förlängning av koncessionens giltighetstid, skall förlängning på skäliga villkor beviljas, om sökanden efter 15

sådan ansökan särskilt beaktas fyndighetens värde såsom reserv för sökanden tillhörigt förädlingsverk eller företag för mineralutvinning.

nya lagens ikraftträdande bedrivit regelbunden bearbetning inom området i fråga eller där utfört undersökningsarbete av större omfattning. I annat fall skall vid prövning av

Förslag till Lag om ändring i lagen den 3 juni 1966 (nr 314) om kontinentalsockeln Härigenom förordas att 1 och 7 §§ lagen den 3 juni 1966 om kontinentalsockeln samt övergångsbestämmelserna till samma lag skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) 1§.

Med kontinentalsockeln Med kontinentalsockelns

om kontinentalsockeln. dess underlag.

Inom allmänt vattenområde äger denna lag ej tillämpning på sådan undersökning och bearbetning av inmutningsbart mineral som avses i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) och ej heller på fångst av sådana levande naturtillgångar som omfattas avsvensk lagstiftning angående fiske.

Inom allmänt vattenområde äger denna lag ej tillämpning på fångst av sådana levande naturtillgångar som omfattas av svensk lagstiftning angående fiske.

7§. Beviljas inmutning enligt gruvlagen på område, till vilket rätt föreligger på grund av tillstånd enligt 3 §, eller avser sådant tillstånd inmutat område, får arbete för undersökning eller bearbetning, som verkställes på grund av först uppkommen rättighet, icke hindras på grund av rättighet som tillkommit senare. Uppstår tvist om hur de särskilda slagen av arbete skola bedrivas, skall bergmästaren, med iakttagande av föreskrift som enligt 4 § har fogats vid tillståndet, bestämma hur arbetena skola ordnas för att innehavaren av äldre rättighet skall kunna driva sitt arbete ändamålsenligt och med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.

16 Meddelas tillstånd enligt denna lag i fråga om viss naturtillgång på område, som omfattas av förut beviljat tillstånd avseende annan naturtillgång, får arbete för undersökning eller bearbetning, som verkställes på grund av först uppkommen rättighet, icke hindras på grund av rättighet som tillkommit senare. Uppstår tvist om hur de särskilda slagen av arbete skola bedrivas, skall tillsynsmyndigheten, med iakttagande av föreskrift som enligt 4 § har fogats vid tillståndet, bestämma hur arbetena skola ordnas för att innehavaren av äldre rättighet skall kunna driva sitt arbete ändamålsenligt och med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.

SOU 1970:45

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Denna lag I fråga —

juli 1966. särskilda bestämmelser.

Avser tillstånd enligt denna lag område som omfattas av koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. eller uranlagen eller av undersökningstillstånd enligt sistnämnda lag, äga bestämmelserna i 7 § för det fall att tillstånd avser område som är inmutat enligt gruvlagen motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973. I fråga om inmutningsrätt som före nya lagens ikraftträdande uppkommit på allmänt vattenområde i havet föreskrives i gruvlagen (1972: ). Beträffande arbete på område som omfattas av såväl inmutningsrätt som nyss sagts som tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln gäller 7 § i sin äldre lydelse.

Ändringar i gruvrättsutredningens den 14 maj 1969 framlagda förslag till gruvlag (SOU 1969:10) vilka betingas av förslagen till lag om vissa mineralfyndigheter och till lag om ändring i lagen om kontinentalsockeln Förslag till gruvlag (Lydelse enligt SOU 1969:10)

(Ny lydelse) 2 kap. 2 §.

Inmutat område får icke omfatta 1. område som 13. område varpå sökts eller meddelats koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m., undersökningstillstånd eller koncession enligt uranlagen eller tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln, såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer i sådant samband med fyndighet som avses med ansökningen, koncessionen eller tillståndet att det ej kan tillgodogöras för sig eller utan skada för denna fyndighet.

ansökningen inkom, 13. område varpå sökts eller meddelats koncession enligt lagen om vissa mineralfyndigheter, såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer i sådant samband med fyndighet som avses med ansökningen eller koncessionen att det ej kan tillgodogöras för sig eller utan skada för denna fyndighet.

Undantag från

är därtill.

SOU 1970:45

(Ny lydelse)

(Lydelse enligt SOU 1969:10)

6 kap. 2 §. Gruvinnehavaren får A v jjg

inmutningsbara mineralen. slutligt bestämts.

Vad i denna paragraf föreskrives om rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen gäller icke ämnen som avses med uranlagen, såvida det ej är fråga blott om att taga ut material ur fyndighet för analys eller anrikningsförsök.

Vad som föreskrives ovan i denna paragraf medför icke rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra sig exploaterbar fyndighet av mineral som avses med lagen om vissa mineralfyndigheter, såvida det ej är fråga blott om att taga ut material ur fyndighet för analys eller anrikningsförsök.

13 kap. 5 §. Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag utfärdas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag äger icke tillämpning mänt vattenområde i havet.

på all-

13 kap. 6 §. Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag utfärdas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

14 kap. 9 §. Bestämmelsen i 13 kap. 5 § hindrar ej att inmutning eller utmål lägges på allmänt vattenområde i havet efter inmutningsansökan som ingivits före nya lagens ikraftträdande. I fråga om utmål på sådant vattenområde gäller ej bestämmelserna i 6 kap. 5 och 6 §§.

Utkast till Kungörelse om tillämpningen av lagen om vissa mineralfyndigheter Koncessionsmyndighet 1§. Undersökningskoncession och bearbetningskoncession enligt lagen om vissa mineralfyndigheter meddelas av Kungl. Maj:t. 18

Tillsynsmyndighet 2§. Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för koncession utövas av kommerskollegium. Det åligger kollegiet att vid SOU 1970:45

tillsynen samverka med annan myndighet vars verksamhet beröres av koncessionen. Kommerskollegium biträdes i tillsynen av bergsstatstjänstemännen. Finner bergmästare anledning förekomma till ingripande enligt 37 § lagen om vissa mineralfyndigheter, skall han omedelbart göra anmälan härom till kollegiet.

Ansökan om

undersökningskoncession 3§.

Till Kungl. Maj:t ställd ansökan om undersökningskoncession inges till kommerskollegium i sex exemplar och skall innehålla 1. uppgift om sökandens namn, yrke, hemvist och adress, 2. uppgift om det slag av fyndigheter ansökningen avser, 3. uppgift om det område och den tid ansökningen avser, 4. uppgift om den planerade verksamhetens art och sannolika omfattning, 5. uppgift om de åtgärder sökanden anser erforderliga för att förebygga skada och intrång på allmänna och enskilda intressen, 6. karta, upprättad enligt kommerskollegiets anvisningar, jämte beskrivning över det område som avses med ansökningen, 7. om sökanden önskar att begärd undersökningskoncession skall vara förenad med rätt till bearbetningskoncession, uppgift om de huvudsakliga villkor som enligt sökandens mening bör gälla för sådan koncession, 8. uppgift huruvida sökanden veterligen inom det med ansökningen avsedda området förekommer inmutning, utmål eller koncession, med angivande av det område rättigheten avser och dess innehavare, 9. uppgift om sökandens tekniska och ekonomiska förutsättningar för verksamheten, 10. intyg som sökanden vill åberopa för att styrka uppgifter som avses i 9. SOU 1970:45

Med ansökningen skall inges ansökningsavgift om kronor samt förskott till beräknad kostnad för kungörelse av ansökningen.

4§. Är ansökningshandlingarna ofullständiga eller har sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott, skall kommerskollegium förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen, vid påföljd att ansökningen kan avvisas. Föreläggandet skall delges sökanden. Efterkommes ej föreläggandet, äger kommerskollegium avvisa ansökningen. Föreläggandet skall innehålla erinran därom.

5§. Sedan eventuella brister i ansökningshandlingarna avhjälpts, skall kommerskollegium införa kungörelse om ansökningen i Post- och Inrikes Tidningar och tidning i orten. I den mån tillgängliga uppgifter gör det möjligt och ger anledning därtill, bör även meddelande om ansökningen med posten tillställas länsstyrelsen, kommuner, industriella företag, innehavare av inmutning, utmål och koncessioner inom området i fråga samt andra som beröres av ansökningen. I kungörelsen och meddelandena skall anges, att erinringar mot ansökningen skall göras skriftligen hos kommerskollegium inom viss angiven tid, minst fyra veckor efter det att kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Innehar sökanden förut inmutning, utmål eller koncession avseende det tillämnade koncessionsområdet, äger kommerskollegium, om det finnes motiverat av omständigheterna, behandla ärendet utan kungörelse enligt första stycket. I sådant fall räknas den i första stycket angivna tiden från meddelandenas avsändande. Efter utgången av erinringstiden och sedan yttrande inhämtats från bergmästaren skall kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t. 19

Ansökan om

bearbetningskoncession 6§.

Till Kungl. Maj:t ställd ansökan om bearbetningskoncession inges till kommerskollegium i sex exemplar. I ansökningen skall anges 1. sökandens namn, yrke, hemvist och adress, 2. de slag av fyndigheter ansökningen avser, 3. det område och den tid ansökningen avser, 4. fastigheterna inom det avsedda koncessionsområdet samt de personers namn och adress vilka äger eller innehar nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt till fastigheterna, varvid om mark är samfälld för flera fastigheter och för samfälligheterna finnes styrelse eller förvaltare uppgifterna i stället kan avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren, 5. huruvida sökanden innehar undersökningskoncession beträffande det område som avses med ansökningen och, om så är fallet, benämningen på denna, 6. de åtgärder sökanden anser erforderliga för att förebygga skada och intrång på allmänna och enskilda intressen, 7. huruvida sökanden veterligen inom det med ansökningen avsedda området förekommer inmutningar, utmål eller koncessioner eller hinder enligt 4 eller 5 § lagen om vissa mineralfyndigheter, 8. sökandens tekniska och ekonomiska förutsättningar för verksamheten, 9. de huvudsakliga villkor som enligt sökandens mening bör gälla för den bearbetningskoncession som sökes. Till ansökningen skall som bilagor fogas 1. karta över det med ansökningen avsedda området jämte erforderlig beskrivning, 2. berättelse över de resultat som erhållits vid undersökningsarbeten, upprättade geologiska och geofysiska kartor och annan förefintlig utredning som är av betydelse för bedömande huruvida sökanden påträffat exploaterbar fyndighet inom området,

3. arbetsprogram för den tillämnade verksamheten, 4. intyg som sökanden vill åberopa för att styrka uppgifter som avses i första stycket 6 och 8 samt andra stycket 3, 5. ansökningsavgift om kronor samt förskott till beräknad kostnad för kungörelse av ansökningen. De i andra stycket 1 avsedda handlingarna skall vara upprättade av lantmätare eller annan sakkunnig person. Av handlingarna skall tydligt framgå det begärda koncessionsområdets belägenhet, belägenheten av områden som avses i första stycket 7, de ställen där fyndigheter av det med ansökningen avsedda slaget påträffats samt övriga för sökanden kända förhållanden som är av betydelse för att bedöma fyndighetens storlek, läge och sträckning. Karta som avses i andra stycket 1 skall vara utförd i skala om minst 1:4 000 eller, om kommerskollegium medgivit det, i annan skala om minst 1 : 20 000. Innehar sökanden förut beträffande det begärda koncessionsområdet utmål eller bearbetningskoncession för fyndighet av annat slag än som avses med ansökningen äger kommerskollegium medge av omständigheterna betingad inskränkning i de ovan i denna paragraf föreskrivna uppgifterna. 7§. I fråga om erforderlig komplettering av ansökningen äger 4 § motsvarande tillämpning. 8§. Sedan eventuella brister i ansökningshandlingarna avhjälpts, skall kommerskollegium införa kungörelse om ansökningen i Postoch Inrikes Tidningar och tidning i orten Kollegiet skall även genom meddelande med posten underrätta länsstyrelsen, kommuner, fastighetsägare, nyttjanderättshavare och inindustriella företag, som beröres av ansökningen, ävensom innehavare av inmutning, utmål eller koncession inom det med ansökningen avsedda området. I kungörelsen och meddelandena skall anges, att erinringar mot ansökningen skall göras skriftligen hos komSOU 1970:45

merskollegium inom viss angiven tid, minst fyra veckor efter det kungörelsen varit införd i Post- och Inrikes Tidningar. Innehar sökanden förut utmål eller bearbetningskoncession avseende det tillämnade koncessionsområdet, äger. kommerskollegium, om det finnes motiverat av omständigheterna, behandla ärendet utan kungörelse enligt första stycket. I sådant fall räknas den i första stycket angivna tiden från meddelandenas avsändande. Efter utgången av erinringstiden och sedan yttrande inhämtats från bergmästaren skall kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t.

Fr anträdande av koncession m. m. 9§. Har koncessionsinnehavaren anmält att han önskar frånträda koncessionen skall kommerskollegium på hans bekostnad låta införa kungörelse om anmälan i Post- och Inrikes Tidningar och tidning i orten. Ansökan om avstående från del av koncessionsområde skall behandlas på samma sätt som är föreskrivet beträffande ansökan om koncession. I fråga om förlängning av koncessions giltighetstid äger 3—8 §§ motsvarande tilllämpning.

Vissa allmänna koncessionsvillkor enligt 7 § första stycket lagen om vissa mineralfyndigheter. 10 §. Borrhål för utvinning av olja eller gas får ej utan tillstånd av kommerskollegium placeras eller på djupet drivas närmare gränsen för bearbetningskoncessionen än etthundratjugofem meter.

11 §• Koncessionsinnehavare är skyldig att föra journal och avge rapporter angående underSOU 1970:45

sökningsarbete och bearbetning som utförts av honom. Närmare föreskrifter härom meddelas av kommerskollegium. 12 §.

Över bearbetning av fyndighet skall genom koncessionsinnehavarens försorg och på hans bekostnad upprättas karta. På kartan skall även redovisas borrhål av bestående värde. Dylika borrhål som upptages på område för bearbetningskoncession utan att skyldighet att upprätta karta föreligger skall inläggas på borrhålskarta. Karta över bearbetning skall upprättas av person som kommerskollegium förklarat behörig att verkställa gruvmätningar. Närmare föreskrifter angående upprättande, komplettering och förvaring av sådan karta samt insändande av utdrag därav till kommerskollegium eller andra myndigheter meddelas av kollegiet. 13 §. Innehavare av bearbetningskoncession är skyldig att på område som tagits i anspråk för undersökning eller bearbetning ensam hålla behövligt stängsel samt att utföra de övriga anordningar till skydd för allmänheten som tillsynsmyndigheten föreskriver. 14 §.

När bearbetning påbörjas, nedlägges, avbrytes för längre tid än sex månader eller återupptages, skall anmälan om detta ofördröjligen göras hos bergmästaren. Om inkommen anmälan skall denne ofördröjligen underrätta kommerskollegium.

Erinran om annan lagstiftning 15 §. Innehavare av koncession eller tillstånd enligt 31 § lagen om vissa mineralfyndigheter är skyldig att underkasta sig den prövning av verksamheten som kan fordras enligt annan lagstiftning. 21

Register

m.m. 16 §.

Kommerskollegium fastställer benämning på varje koncession.

slutet så snart det kan ske sändas till kommerskollegium.

Vid lagens ikraftträdande ansökningar

anhängiga

17 §.

18§.

Kommerskollegium för register över undersökningskoncessioner, bearbetningskoncessioner och förordnanden enligt 31 § lagen om vissa mineralfyndigheter (mineralregister). I registret skall göras anteckning om alla sådana av Kungl. Maj:t, kommerskollegium, bergmästaren, domstol eller annan myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som rör koncessionsområde eller område för förordnande som nyss sagts, ävensom beträffande andra omständigheter som är av betydelse för bedömande av rätten till mineralfyndighet inom sådant område. Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut, om vilket anteckning bör ske i mineralregistret, skall underrättelse om be-

Ansökningar om undersökningstillstånd eller koncession enligt uranlagen eller om koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m., vilka är anhängiga hos bergmästare eller länsstyrelse vid ikraftträdandet av lagen om vissa mineralfyndigheter, skall av dessa myndigheter överlämnas till kommerskollegium och skall behandlas som ansökningar om koncession enligt sistnämnda lag. Har ansökningarna dessförinnan vederbörligen kungjorts är ny kungörelse enligt 5 eller 8 § ej erforderlig.

22 Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1973.

SOU 1970:45

Allmän motivering 1

Inledning

Gruvrättsutredningen har enligt sina direktiv att företa en samlad översyn av hela vårt gruvrättsliga system, sådant detta finnes upptaget i gruvlagen, stenkolslagen och uranlagen. Direktiven är återgivna i utredningens betänkande rörande den allmänna gruvlagstiftningen, »Ny gruvlag» (s. 35 ff), vartill hänvisas. Bland de gruvrättsliga lagarna ingår sedan den 1 juli 1966 också lagen om kontinentalsockeln. Nämnda betänkande innehåller utredningens förslag till reformer inom den egentliga gruvlagstiftningen, dvs. gruvlagen och därtill anknytande författningar. I betänkandet uttalas att utredningen inte funnit anledning föreslå att kretsen av de inmutningsbara mineralen minskas eller att i denna upptas mineral som nu inte omfattas av gruvlagstiftningen. Beträffande de mineral som avses i den nuvarande koncessionslagstiftningen har utredningen i enlighet med direktiven sett som sin huvuduppgift att undersöka ändamålsenligheten av gällande regler och föreslå de reformer beträffande de av reglerna omfattade mineralen som därvid kunde befinnas motiverade. Den nuvarande koncessionslagstiftningen är vad gäller landområde begränsad till ett fåtal mineral som på grund av sin sällsynthet, speciella förekomstsätt och betydelse för industrin eller samhällsekonomin ansetts böra vara underkastad särskild reglering. Från samhällsekonomiska eller allmänpolitiska utgångspunkter kan måhända anföras motiv SOU 1970:45

för att även utnyttjandet av andra mineral och i jorden ingående naturtillgångar än dem som nu omfattas av gruvlagstiftningen, såsom kalksten, kvarts, fältspat, grus och sand, bör göras beroende av koncession. Det må här erinras om den tillståndsplikt som redan föreligger enligt naturvårdslagen och miljöskyddslagen med hänsyn till exploateringens inverkan på landskapsbilden samt vatten- och luftförorening mm. Utredningen har emellertid inte ansett det falla inom sitt uppdrag att överväga frågan om en utvidgning av det allmännas inflytande över dispositionen av dylika råvarutillgångar utifrån andra synpunkter än dem som ligger till grund för gällande gruvlagstiftning. För sin översyn av koncessionslagstiftningen har utredningen inhämtat synpunkter från kommerskollegiets bergsbyrå, föreståndaren för SGU:s filial i Lund förste statsgeologen E. Mohrén och Svenska gruvföreningen. I fråga om uranfyndigheter har utredningen fått föredragningar av överingenjören vid AB Atomenergi E. Svenke samt byråchefen G. Kautsky och förste statsgeologen B. Lundberg vid SGU. Svenke har också gett synpunkter och material beträffande utnyttjande av alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja eller gas. Detta spörsmål har även belysts i ett yttrande av professorn E. Schjånberg. I vad avser stenkolsfyndigheter och därmed sammanhörande leror har utredningen besökt Höganäs aktiebolags anläggningar i Höganäs, Bjuv och 23

Skromberga, varvid information erhållits om bolagets verksamhet för tillgodogörande av sådana fyndigheter, samt haft överläggningar i Malmö med företrädare för länsstyrelsen i Malmöhus län, Nordvästra Skånes kommunalförbund, gruvföreningen, Höganäsbolaget, Fyleverken AB och RLF:s avdelning i Malmö samt med bergmästaren i södra distriktet. Beträffande slutligen oljeoch gasfyndigheter har utredningen i stor utsträckning byggt på de uppgifter i ämnet som lämnas i kontinentalsockelutredningens betänkande »Kontinentalsockeln» (SOU 1965: 66). Utredningens förslag i förevarande betänkande och i huvudbetänkandet är att betrakta som en enhet. På åtskilliga punkter förutsätts sålunda att en ny gruvlag införs. Å andra sidan påkallar utredningens nu framlagda förslag såsom förutskickats i huvudbetänkandet vissa jämkningar i förslaget till ny gruvlag. Dessa redovisas i detta betänkande. Beträffande det huvudsakliga innehållet i stenkolslagen, uranlagen och lagen om kontinentalsockeln samt den historiska bakgrunden till lagstiftningen hänvisas i första hand till framställningen i »Ny gruvlag» s. 56—59 respektive s. 41, 48 f. Efter avlämnandet av huvudbetänkandet har utredningen avgivit infordrade remissyttranden över informationsutredningens betänkande »Kungörelseannonsering» (SOU 1969: 7) samt över vissa vid 1970 års riksdag väckta motioner angående naturvårdsskyddet för Smålands Taberg.

24 SOU 1970:45

2.1 Geologiska

Olje-, gas- och saltfyndigheter

förutsättningar

Olja och naturgas (kolväten) anses ha bildats genom omvandling av organisk substans, som avsatts i sediment. Närvaron av sediment innehållande dylik substans anses därför vara en första förutsättning för förekomst av olja eller gas. Oftast förekommer de exploateringsbara kolvätena ej i primärt läge, utan de har på grund av sina fysikaliska egenskaper och under inverkan av yttre faktorer, såsom tryck, lämnat de lager där de bildats och ansamlats i högre liggande sediment, som därigenom kommit att bilda gas- och/eller oljereservoarer. För att en bergart skall kunna tjänstgöra som kolvätereservoar fordras bl.a. en viss porositet (genomsläpplighet) hos bergarten i fråga. Vidare skall det porösa bergartskomplexet täckas av för kolväten ogenomträngliga lager. Genom deformation av lagerserien kan strukturer bildas, vilka effektivt fångar in kolvätena och förhindrar rörelse av dessa även i sidled. Om intet hinder föreligger för kolvätenas rörelser, läcker gas och olja så småningom fram vid markytan eller på havsbottnen. Gas och olja har påträffats och exploaterats från markytan ned till över 6.500 meters djup. Inom Sverige och havsområdena utanför den svenska kusten finns sedimentära avlagringar med förutsättningar för ackumulering av kolväten i Skåne, på Öland och Gotland samt i södra Östersjön. I Skåne SOU 1970:45

uppgår den maximala sedimentmäktigheten sannolikt till mer än 5.000 meter. Förutsättningar för ackumulering av kolväten finns också i delar av Bottenhavet. På 1940och 50-talen utfördes i statlig regi fem djupborrningar på Falsterbohalvön. Vid Ljunghusen erhölls spår av gas på omkring 1.800 meters djup och vid Höllviken spår av olja. Olja och gas har påträffats bl.a. i Baltikum, Polen och Östtyskland nära östersjökusten samt i norra Västtyskland. I sistnämnda område finns ett flertal betydande olje- och naturgasfält. Salt uppträder i naturen ej sällan tillsammans med olja och gas. Med saltfyndighet förstås i stenkolslagen fyndighet, innehållande stensalt eller andra salter, vilkas förekomstsätt är likartat med stensaltets (49 §). Av förarbetena till ifrågavarande bestämmelser framgår att lagen ej avser saltfyndigheter av andra slag än sådana som kan uppdagas genom djupborrningar. Bestämmelserna äger tillämpning på saltfyndigheter vare sig saltet förekommer i fast eller flytande form. Förste statsgeologen Mohrén har i yttrande till utredningen bl.a. anfört. Förekomst av salt är vanligen betingat av att havsvatten eller vatten i ökenartade områden indunstat i slutna bäcken. Sekundärt kan det så indunstade, fasta saltet under ändrade klimatiska eller geologiska förhållanden ha upplösts och uppträda i form av saltlösningar. Även primära saltlösningar kan i form av s.k. remanerande saltvatten förekomma i jord- och bergarter. Salthalten är dock i sådana fall så 25

låg, att man helt torde kunna bortse från detta förekomstsätt i detta sammanhang. På grund av det fasta saltets plasticitet återfinns ej alltid saltkroppen eller -lagret på sin ursprungliga plats i lagerföljden. Genom riktat jordskorpetryck kan saltkroppen förskjutas, som regel mot markytan (saltdomer). I ännu högre grad förekommer dylik vandring vad beträffar saltlösningar. Som djupborrningar i Skåne visat, är en stor del av sydvästra Skånes berggrund »genomsaftad» av dylika lösningar med mot djupet tilltagande saltkoncentration. Saltvattnet är med all sannolikhet ej primärt vare sig i rätlias- eller kritbergarterna utan av äldre datum. Under sin vandring kan saltlösningarna genom jonbyte eller andra kemiska reaktioner ändra sin sammansättning. Saltfyndigheter kan i vårt land antingen beräknas förekomma som saltlösningar eller — om fyndigheterna uppträder som fast salt, vilket i så fall torde ske på mycket stort djup — utvinnas genom läkning. Olja och gas uppträder i naturen ej sällan tillsammans med domer av fast salt eller saltlösningar och »migrerar» i berggrunden på samma sätt som saltlösningar.

2.2 Prospektering efter olja och gas Förekomst av gas eller olja kan ej påvisas genom mätningar utom i de enstaka fall då olja eller gas sipprar fram på havsbotten eller vid markytan. Det är endast genom djupborrningar, som förekomsten kan fastställas. Då djupborrningar är mycket kostnadskrävande söker man genom olika geologiska och geofysiska undersökningar utröna huruvida djupborrningar är motiverade och på vilka platser de i så fall bör företas. De inledande geologiska arbetena består i att från tillgängliga litteraturuppgifter åstadkomma en översiktlig bild av prospekteringsområdets geologi. Härtill fogas resultat, som erhålls vid geologisk kartering. Nu nämnda arbeten ger en översiktlig bild av sedimentens utbredning. För att få upplysningar om de konsoliderade sedimentens mäktighet och strukturella uppbyggnad fordras geofysiska undersökningar. Som tidigare nämnts måste vissa strukturer förefinnas för uppfångande av kolvätena. Det är därför av största vikt att de strukturella förhållandena klarläggs inom prospekte-

ringsområdet. Av speciellt intresse är sådana strukturer som antiklinaler (»ryggar»), saltdomer ( = i lagerserien uppressade saltlager) och förkastningar. Genom geofysiska undersökningar kan även antydningar erhållas om de ur prospekteringssynpunkt betydelsefulla faciesförhållandena ( = a v bildningsmiljön betingade utbildningsformer hos sedimenten). Dessa yttrar sig bl.a. i variationer i horisontalled hos en sedimentär bergartsenhet. En skiffer kan sålunda övergå till sandsten, som vanligtvis är en för kolväteackumulation lämpad bergart. Den första etappen i det geofysiska prospekteringsarbetet utgörs av flygmagnetiska undersökningar, i regel utförda från några hundra meters höjd. Genom dessa undersökningar erhålls en allmän bild av sedimentområdenas mäktighet och eventuella förekomster av sådana bergarter som exempelvis diabasgångar i sedimenten. På grundval av resultaten av de flygmagnetiska undersökningarna planeras seismiska mätningar. Vid seismiska undersökningar bestäms gångtiden för akustiska vågor, framkallade genom sprängningar, mellan två punkter på jordytan. Tidsskillnaden gör det möjligt att dra slutsatser rörande sedimentens lagerföljd och ibland även om deras beskaffenhet. I anslutning till de seismiska undersökningarna utförs gravimetriska mätningar. Dessa ger en bild av täthetsfördelningen i den underliggande berggrunden och är speciellt väl lämpade, när det gäller att fastställa förekomsten av saltdomer. Om resultaten av de geologiska och geofysiska undersökningarna föranleder därtill, utväljs med ledning av dessa resultat platser för borrningar inom områden som bedöms som mest lovande. Borrhålet drivs genom rotaryborrning. De bergartsbitar (cuttings) som härvid bryts loss, transporteras kontinuerligt medelst spolvätskan upp till ytan. Geologiska data erhålls bl.a. genom undersökning av »cuttings». I intressantare bergavsnitt tillämpas kärnborrning, som ger sammanhängande prov men är betydligt dyrbarare. I borrhålet görs även geofysiska mätningar. Djupborrning är mycket kostnadskrävanSOU 1970:45

de. Ett borrhål på land kan kosta ett par tre milj. kr. Vid borrning till över 1 000 m djup stiger borrningskostnaden per längdenhet kraftigt. Borrning i havsbottnen, som måste ske från fasta eller flytande plattformar eller för borrning utrustade fartyg, är 3—4 gånger dyrare än borrning på land. Redan vid prospekteringsborrningar måste särskilda anordningar vidtagas till skydd mot läckage av olja och gasutbrott (»blow out preventors»).

2.3 I Förenta staterna tillkommer rätten till olje- och gasfyndigheter jordägaren, såvitt gäller enskild mark. På s.k. public lands gäller särskilda regler. Beträffande utländsk lagstiftning för fyndigheter på kontinentalsockeln hänvisas till betänkandet »Kontinentalsockeln» (SOU 1965: 66 s. 41—53). Lagstiftning rörande naturtillgångar på kontinentalsockeln har sedermera tillkommit bl. a. i Storbritannien (1966), Italien och Portugal (1967), Irland (1968) och Belgien (1969).

Utvinning av olja och gas

Har vid en undersökningsborrning påträffats en kommersiellt exploateringsbar fyndighet, iordningställs borrhålet för produktion. Detta innebär att borrhålets väggar förstärks samt pumpar och ventiler installeras och kopplingar för ledningar och rör färdigställs. Ställda i relation till prospekteringskostnaderna torde produktionskostnaderna i allmänhet vara väsentligt lägre vid olje- och gasutvinning än vid malmbrytning. — Vid utvinning av olja och gas, som i allmänhet sker på betydande djup under markytan, torde man sällan kunna mera exakt fastställa utsträckningen av det område under jord från vilket tillströmning av olja och gas till produktionsborrhålet sker.

2.4 Något om utländsk lagstiftning rörande olje- och gasfyndigheter

2.4A

Allmänt

I de flesta olje- eller naturgasproducerande länder i västvärlden bildar lagar och bestämmelser angående undersökning och bearbetning av olje- och gasfyndigheter vanligen ett särskilt regelkomplex vid sidan av den allmänna gruvlagstiftningen. För undersökning och bearbetning krävs normalt koncession. Oftast meddelas koncession särskilt för undersökning (undersökningstillstånd) och särskilt för bearbetning (bearbetningstillstånd). Tillstånd och koncessioner meddelas normalt av staten. SOU 1970:45

2.4.2 Översikt över de europeiska OECDländernas1 lagstiftning angående olje- och naturgasfyndigheter (på eget territorium) Produktion Som bakgrund till en översikt över de europeiska OECD-ländernas lagstiftning på området må först lämnas följande uppgifter om dessa länders produktion av olja och naturgas 1968.2

Storbritannien Västtyskland Österrike Frankrike Italien Nederländerna Spanien Turkiet

Råolja tusen ton

Naturgas milj. m 3

81 7 982 2 724 2 688 1 506 2 147 127 3 104

2 019 5 103 1630 5 682 10 412 14 551

— —

1 Sverige, Norge, Danmark, Finland, Storbritannien, Västtyskland, Österrike, Frankrike, Italien, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Spanien, Portugal, Grekland, Schweiz, Irland, Island och Turkiet. Finland och Norge saknar lagstiftning för olje- och gasfyndigheter på landterritoriet, varför eventuella fyndigheter där i dessa länder torde tillkomma jordägaren. — Uppgifterna under förevarande avsnitt är väsentligen hämtade ur en inom handelsdepartementet i april 1964 upprättad promemoria angående de europeiska OECDländernas lagstiftning rörande undersökning och bearbetning av olja och naturgas; komplettering har skett med hänsyn till skedda lagändringar fram till hösten 1969.

2 Uppgifterna är hämtade från statistik publicerad av OECD:s specialkommitté för olja.

I övriga OECD-länder förekom 1968 ingen produktion av olja eller naturgas. Beträffande oljeproduktionen kan som jämförelse nämnas att förbrukningen av oljeprodukter i Sverige år 1968 utgjorde cirka 22 milj. ton. — Gasproduktionen i Västeuropa härrörde 1967 från nära 200 fält. De kända reserverna uppskattades då till cirka 4 000 miljarder m 3 . Undersökningstillstånd Undersökningstillstånd utfärdas diskretionärt av myndigheten. Tillståndsinnehavarens rättigheter och skyldigheter regleras i lag eller i vissa fall genom överenskommelse mellan staten och tillståndshavaren. I en del fall åligger det tillståndshavaren att ställa garanti för att han kommer att fullgöra sina åligganden. Undersökningstillstånd kan inte överlåtas utan godkännande av den myndighet som utfärdat det. Tillstånd innebär i regel ensamrätt att utföra undersökningar under en bestämd tidsperiod på ett bestämt område. Innehavare av undersökningstillstånd äger, under förutsättning att jordägaren hålls skadeslös, rätt att förfoga över den mark som behövs för undersökningen. Undersökningstillståndens giltighetstid kan i de flesta länder förlängas en eller flera gånger. Som allmän regel gäller, att förnyelse kräver fullgörande av ett visst undersökningsprogram och att tillståndsinnehavare, som uppfyllt detta krav, kan påräkna förlängning. I Schweiz och Turkiet sker dock förlängning efter diskretionär prövning av myndigheterna. I Österrike, Belgien och Irland finns inga regler för tillståndets giltighetstid och antalet möjliga förlängningar. I Tyskland är första perioden 5 år med möjlighet till ett obegränsat antal förlängningar med 3 år. Den totala giltighetstiden inklusive möjliga förlängningar uppgår till 3 a 10 år i Italien, Storbritannien, Schweiz och Turkiet. I Frankrike och Spanien är maximala giltighetstiden cirka 15 år, i Danmark 50 år och i Portugal 99 år. I de båda sistnämnda

länderna täcks i stort sett hela territoriet av en koncession för både undersökning och bearbetning. Storleken av det område, som kan täckas av ett undersökningstillstånd, varierar i hög grad. Endast i ett fåtal länder — Italien, Spanien och Turkiet — är områdets storlek begränsad i lag. Maximiytan uppgår i dessa länder till cirka 50 000 hektar. I de länder där undersökningsområdets storlek ej regleras genom lagar och förordningar bestäms ytan oftast genom överenskommelse mellan den som söker tillstånd och myndigheterna. I Frankrike minskas området med 50 procent vid första förlängningen av tillståndet, i Italien och Spanien med 25 procent. Vid varje efterföljande förlängning av tillståndet skärs området ner ytterligare. Områdena måste vidare ofta vara av kvadratisk eller rektangulär form. Det antal områden som en och samma person kan erhålla rätt till är i de länder, där maximistorleken regleras i lag, vanligen begränsat. Innehavare av undersökningstillstånd är skyldig att uppfylla vissa tekniska villkor, som är ägnade att garantera att undersökningsarbetena bedrivs med största möjliga effektivitet. Förpliktelserna varierar från land till land. I de flesta länder krävs deklarationer och periodiska rapporter. I Frankrike och Italien måste undersökningsarbetet utföras i överensstämmelse med ett av myndigheterna godkänt arbetsprogram. Ibland måste arbetet påbörjas inom en bestämd tidsperiod efter utfärdandet av tillståndet. Uppehåll i verksamheten kan få till följd att tillståndet dras in. Genom granskning av handlingar eller genom undersökningar på platsen tillser myndigheterna att bestämmelserna efterlevs. Bearbetningstillstånd Bearbetningskoncession beviljas av samma myndighet som beviljar undersökningstillstånd. I de flesta fall regleras koncessionsinnehavarens rättigheter och skyldigheter i avtal med staten. Den som ansöker om koncession måste kunna påvisa exploaterbar fyndighet och visa att han förfogar över SOU 1970:45

erforderliga tekniska och finansiella resurser. Övergången från undersökning till bearbetning kan ske på olika sätt. I Nederländerna och — i de fall kombinerat undersöknings- och bearbetningstillstånd ej från början utfärdats — även i Belgien har myndigheterna rätt till diskretionär prövning av koncessionsansökningarna, ehuru den sökande vid avslag är berättigad till kompensation. Motsatt ytterlighet representeras av Danmark och Portugal, där tillståndet avser såväl undersökning som bearbetning. I de flesta övriga länder har innehavare av undersökningstillstånd som fullgjort sina skyldigheter rätt att efter ansökan erhålla koncession. I Västtyskland och Frankrike kan innehavare av undersökningstillstånd på förhand erhålla provisoriskt tillstånd att bearbeta fyndigheter till dess koncession hinner beviljas. Liksom vid undersökningstillstånd krävs ibland att den som erhåller koncession ställer pant. För överlåtelse av koncession krävs myndigheternas tillstånd. I Frankrike är överlåtelse i princip förbjuden. Koncessioner kan liksom undersökningstillstånd förverkas eller dras in i de fall koncessionsinnehavaren ej uppfyller sina förpliktelser. Innehavaren äger även rätt att frånträda koncessionen. I flertalet länder är koncessionens totala giltighetstid — inberäknat en eller flera förlängningar — begränsad; i Italien är maximitiden 40 år, i Danmark och Frankrike 50 år, i Spanien och Turkiet 60 år, i Schweiz 80 år och i Portugal 99 år. Koncession beviljas i Storbritannien i allmänhet på sex år med möjlighet till 40 års förlängning. I Nederländerna beviljas koncession på obegränsad tid, medan i Västtyskland förlängning sker automatiskt och ett obegränsat antal gånger. I Belgien, Österrike och Irland fastställs koncessionens giltighetstid från fall till fall. Koncessionsområdets storlek är vanligen ej begränsad i lag. De länder som i lag begränsar undersökningsområdets storlek — dvs. Italien, Spanien och Turkiet — tillämpar dock liknande regler för koncessionsSOU 1970:45

område. I Turkiet är koncessionsområdet begränsat till högst hälften, dvs. cirka 25 000 hektar, av undersökningsområdes maximiareal, medan i Italien gränsen är satt vid 3 000 hektar och i Spanien vid 10 000 hektar. Dessa länder har även maximerat den totala areal, som får bearbetas av en och samma person. I flertalet västtyska delstater gäller i princip en begränsning av koncessionsområdes storlek till 440 hektar. Bearbetningsrättigheterna är ibland förknippade med vissa inskränkningar i rätten att förfoga över utvunna produkter. Koncessionsinnehavaren måste ge prioritet åt nationella behov. — Koncessionsinnehavaren äger mot ersättning ta i anspråk den mark han behöver för sitt arbete. I Tyskland åligger det koncessionsinnehavaren att bedriva utvinningsarbetet så länge det är tekniskt och ekonomiskt möjligt. I Frankrike skall maximal avkastning av fyndigheten uppnås så snabbt som möjligt. En rad bestämmelser med liknande syfte finns. I Danmark får sålunda uppehåll i bearbetningen inte göras under mer än två år i följd. I Italien fordras myndigheternas medgivande för vilostånd. I Frankrike och Italien måste ett bearbetningsprogram underställas myndigheterna. Om samma fyndighet berörs av flera intill varandra belägna koncessioner, är innehavarna i regel skyldiga att träffa överenskommelse om gemensam bearbetning. Avgifter

m. m.

Undersökningskoncessioner kombineras i de flesta länder med arealavgifter till det allmänna. Avgifterna syftar till att begränsa områdenas storlek. Vanligen höjs avgiften med vissa tidsintervaller eller vid förlängning av undersökningstillstånd. De flesta länder tar vid bearbetning ut en särskild skatt eller royalty på utvunna produkter. Skattesatserna varierar i stort sett mellan 5 och 15 procent på produktionens värde. Beskattningen är vanligen proportionell, men Frankrike och Italien tillämpar ett progressivt system enligt vilket skattesatsen höjs vid ökad produktion från en fyn-

dighet. — Arealavgifter förekommer vid bearbetning liksom vid undersökning. Arealavgifterna får dock ofta dras av från royalties på utvunna produkter. Avgifter till jordägaren förekommer i regel ej, bortsett från att i vissa länder (Belgien, Nederländerna) utgår viss årlig avgift eller engångsavgift per hektar bearbetningsområde.

2.4.3 Förenta staterna 1 Förenta staterna tillkommer som nämnts rätten till olje- och gasfyndigheter på enskild mark jordägaren. Utnyttjandet av fyndigheterna är emellertid föremål för viss kontroll genom federal och delstatlig lagstiftning, framför allt för att tillgodose säkerhets- och sundhetssynpunkter men även för reglering av markanvändningen. Föreskrifter kan meddelas angående borrning, mellanrum mellan borrhål och handhavandet av fyndigheter för att hindra misshushållning. I sistnämnda syfte kan ges föreskrifter om högsta tillåten dagsproduktion inom ett oljefält och om maximiproduktion inom en delstat, som ibland bestäms med hänsyn till rådande efterfrågeförhållanden. Exploatering av gas- och oljefyndigheter på public lands regleras i Mineral Leasing Act av år 1920. Sådana fyndigheter upplåts på arrende av de federala myndigheterna. Villkoren för erhållande av arrende är olika allteftersom ett område ligger inom eller utanför den kända geologiska strukturen av ett i produktion varande olje- eller gasfält. Områden inom en känd sådan struktur utarrenderas genom ett auktionsförfarande (competitive leases), medan övriga områden utarrenderas till förste sökande (noncompetitive leases). Enligt reglerna om noncompetitive leases kan genom anmälan till myndighet förvärvas exklusiv rätt att undersöka och utvinna fyndigheter inom ett område om högst 2 560 acres (1 037 hektar) under en period av fem år och så lång tid därefter som olja eller gas produceras med ekonomiskt utbyte. 12% procent royalty på produktionen

utgår. Vid competitive leases erhåller den högstbjudande arrende på högst tjugo år, med företrädesrätt till förlängning tio år i sänder, till ett område om högst 640 acres (cirka 260 hektar). Arrendatorn måste betala royalty varierande från 12% till 25 procent för olja och från 12% till 16% procent för gas. Arrendatorn måste lämna noggranna redogörelser för undersökningsresultat, borrningar, produktion m. m. och skall vid arrendetidens slut återställa marken i tidigare skick och ersätta eventuella skador.

2.5 1963 och 1966 års ändringar i stenkolslagens regler om olje-, gas- och saltfyndigheter Som framgår av redogörelse i »Ny gruvlag» (s. 49) genomfördes 1963 och 1966 vissa ändringar i rubricerade regler. Genom 1963 års ändringar infördes möjlighet att begränsa koncession beträffande salt-, olje- och gasfyndigheter till att avse endast undersökning av dylik fyndighet och, i samband med sådan begränsning, till att gälla under viss tid. Vidare höjdes koncessionsområdes maximistorlek från 1 600 till 10 000 hektar. Tidigare bestämmelser om arbetsplikt ersattes med mera allmänt hållna föreskrifter om möjlighet för Kungl. Maj:t att stipulera undersökningsplikt. Efter mönster från uranlagen infördes möjlighet att återkalla koncession. Nya regler infördes angående den utredning som sökanden bör förebringa i koncessionsärende. Ur den departementspromemoria som låg till grund för ändringarna i fråga må här antecknas följande (prop. 1963: 176). Förhållandena är olika när det gäller eftersökandet av exempelvis en oljefyndighet, å ena, och bearbetandet av en sådan fyndighet, å andra sidan. Prospekteringen kräver ett så vidsträckt område som möjligt. För bearbetningen erfordras däremot knappast tillgång till några mer betydande arealer. Även beträffande den s. k. arbetsskyldigheten synes andra föreskrifter ofta böra gälla under bearbetningen än under SOU 1970:45

prospekteringen. I utländsk rätt görs också regelmässigt åtskillnad mellan reglerna för eftersökandet och dem för bearbetandet. När det gäller koncession som endast avser eftersökande och undersökning kan det med hänsyn till såväl det allmännas som enskildas intressen anses önskvärt att kunna begränsa giltighetstiden. De äldre bestämmelserna — med 1 600 hektar som maximistorlek för koncessionsområde — beaktar inte behovet av vidsträckta områden för prospektering. Det synes innebära en lämplig avvägning att bestämma maximiarealen till 10 000 hektar, dvs. ett område motsvarande en kvadrat med en mils sida. Därigenom blir det möjligt att i vissa fall låta koncessionsområde sammanfalla med kommuns område eller med en eller flera jordregistersocknar, varigenom arbetet med upprättandet av fastighetsförteckningar och koncessionskarta synes kunna i någon mån underlättas. Bestämmelserna om arbetsskyldighet ansågs i olikhet mot äldre föreskrifter böra ge utrymme för ett fritt lämplighetsbedömande i det särskilda fallet. Vederbörande departementschef framhöll att det enligt hans mening i regel inte torde föreligga något intresse från det allmännas sida att tvinga fram bearbetning av fyndigheter. Däremot ansåg han det påkallat att Kungl. Maj:t skulle kunna meddela föreskrifter om undersökningar. I varje fall i fråga om andra än kortvariga koncessioner avseende eftersökande och undersökning av fyndighet måste det nämligen vara av vikt att undersökning av koncessionsområdena skedde i den utsträckning som var påkallad bl. a. av geologiska skäl. Enligt gällande bestämmelser är Kung]. Maj:t inte bunden av särskild lagbestämmelse att till innehavare av bearbetningskoncession för en fyndighet utse den som innehar koncession avseende eftersökande och undersökning av samma fyndighet. I anslutning härtill uttalade departementschefen bl. a. att även om innehavaren av en koncession avseende eftersökande och undersökning inte i lagen uttryckligen tillerkänts företrädesrätt till bearbetningskoncession, dennes intresse borde vinna synnerligt beaktande i koncessionsärendet. BearbetningsSOU 1970:45

koncession borde sålunda som regel tillfalla honom, om han genomfört eftersökningsoch undersökningsarbetena på ett sätt som ur det allmännas synvinkel framstod som förtjänstfullt och han tillika bedömdes äga förutsättning att exploatera fyndigheten till gagn för orten och det allmänna. I detta sammanhang betonade departementschefen också som angeläget att de synpunkter som skulle beaktas i ärende om bearbetningskoncession i möjlig mån beaktades redan vid prövningen av ansökning om koncession avseende eftersökande och undersökning. 1966 års ändringar i stenkolslagen vidtogs i samband med antagandet av lagen om kontinentalsockeln. Enligt denna lag (se s. 58 f i »Ny gruvlag») tillkommer rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar staten. Vidsträckta möjligheter att ställa villkor i samband med koncessionsgivning finns. Det allmännas möjligheter att bestämma över utnyttjandet av sådana tillgångar är väsentligt större än vid koncession enligt stenkolslagen. Ändringarna i stenkolslagen avsåg att undanröja de mest påfallande skillnaderna mellan lagarna i fråga om olje- och gasfyndigheter och innebar att möjlighet infördes att tidsbegränsa bearbetningskoncession i fråga om sådana fyndigheter samt att uttaga royaltyavgifter vid bearbetning. Därjämte undantogs allmänt vattenområde i havet från stenkolslagens tillämpning.

2.6 Lagstiftningen rörande olje-, gas- och saltfyndigheter i praxis Utvinning av olje-, gas- och saltfyndigheter enligt bestämmelserna i stenkolslagen har hittills inte förekommit. Enligt uppgift från kommerskollegium hade år 1968 sedan tillkomsten av bestämmelserna om olje- och gasfyndigheter 1933 beviljats sammanlagt tre koncessioner (områden i Skåne samt på Öland och Gotland), vilka alla numera frånträtts. För närvarande gäller inga andra koncessioner beträffande olje-, gas- och saltfyndigheter än de som den 27 juni 1969 31

beviljades det halvstatliga företaget Oljeprospektering aktiebolag.1 Kungl. Maj:t meddelade då i ett beslut koncessioner för bolaget att under åtta år genom borrning söka efter gas- och oljefyndigheter inom 27 områden i Malmöhus län, ett område i Kristianstads län och 27 områden i Gotlands län och att inom samtliga områden med undantag av områdena på Gotland tillika söka efter saltfyndighet. Samtidigt fick bolaget genom beslut enligt kontinentalsockellagen tillstånd att, med uteslutande av andra, under åtta år för eftersökande av olja, gas och salt utforska kontinentalsockeln genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt inom hela det svenska kontinentalsockelområdet med undantag för Bottenviken, Bottenhavet och den del av Östersjön som ligger norr om 59:e breddgraden. De 55 landkoncessionerna täcker i huvudsak de landområden i Sverige som anses ha intresse med hänsyn till möjlig förekomst av kolväten. Beträffande koncessionsvillkoren må här antecknas följande. Koncessionsområdenas gränser är noggrant beskrivna, på fastlandet i allmänhet med utgående från sockengränserna och på Gotland, där områdena omfattar allt land och enskilt vatten inom beskrivna kvadrater, genom angivande av koordinater för en hörnpunkt i kvadraterna. Arbetsskyldighet är bestämd på det sättet att bolaget under de fem första åren av koncessionstiden skall inom de 55 koncessionsområdena samt tillståndsområdet på havet utföra geologiska och geofysiska undersökningsarbeten samt borrningar för en kostnad av sammanlagt minst 100 milj. kr. Omfattningen av de undersökningsarbeten som skall utföras under den återstående treårsperioden bestäms, efter hörande av bolaget, av Kungl. Maj:t på grundval av framkomna resultat, dock under en kostnadsgräns av sammanlagt 150 milj. kr. för arbetena under hela den åttaåriga undersökningstiden. Bestämmelser ges om journalföring och rapportering. Närmare föreskrifter i ämnet meddelas av kommerskollegium eller annan myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Bolaget tillförsäkras rätt att under vissa angivna förutsättningar — vid påträffande av kommersiellt utvinningsbar fyndighet inom något koncessionsområde, force majeure beträffande undersökningsarbete eller endast efter

fullgörande av koncessionsvillkoren — få koncessionstiden förlängd i skälig omfattning eller, i sistnämnda fall, med fem år. Förlängning kan begränsas till att avse blott vissa koncessionsområden. Bolaget tillförsäkras vidare rätt att erhålla utvinningskoncession, om inom koncessionsområde påträffas kommersiellt utvinningsbar fyndighet av det slag som omfattas av vederbörande koncession och bolaget är berett att exploatera fyndigheten. Vissa huvudvillkor som skall gälla för sådan koncession anges. Utvinningskoncessionen skall sålunda gälla under fyrtio år och avse området för den undersökningskoncession där fyndet gjorts och, i den utsträckning så erfordras för erhållande av ett utvinningsområde som är av tillräcklig omfattning med hänsyn till den påträffade fyndighetens art och storlek, även angränsande koncessionsområde. För utvunna produkter skall erläggas royalty till staten enligt angivna grunder. I övrigt skall bolaget ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och villkor som kan meddelas i samband med utvinningskoncessionens beviljande. Bolaget äger ej utan Kungl. Maj:ts medgivande upplåta rättighet på grund av koncession till annan eller träffa avtal med annan om rätt till andel i produktion. Bolaget erinras om den reglering av den tillåtna verksamheten som kan gälla enligt annan lagstiftning än stenkolslagen. Särskilt erinras om bolagets skyldighet att vid genomförande av undersökningsarbetena iakttaga bestämmelserna i 2 kap. 63 § vattenlagen och därvid samråda med vederbörande länsingenjör. Den samtidigt meddelade koncessionen för havsområdet innehåller motsvarande villkor samt därjämte — utöver hänvisning till bestämmelserna i kungörelsen den 3 juni 1966 om tillämpning av lagen om kontinentalsockeln — bl. a. följande föreskrifter: Fast eller flytande anläggning för borrning i havsbottnen eller annat ändamål får inte inrättas förrän Kungl. Maj:t efter framställning från bolaget lämnat särskilt medgivande därtill. Bolaget skall underkasta sig de föreskrifter som kan meddelas i samband med sådant medgivande. Upphör undersökningstillståndet, skall borrhål inom område, som inte omfattas av efterföljande utvinningstillstånd för bolaget, tillfalla staten. 1

Delägare: Vattenfallsverket, LKAB, AGA, Boliden, Fosfatbolaget, Rederi AB Nordstjernan, Nynäs Petroleum, KF, OK, Sydkraft, Granges, Voxna Kraft AB, ASEA. SOU 1970:45

Vid arbetena skall vidtas de åtgärder som skäligen kan erfordras till förebyggande av vattenförorening och till skydd för sjöfarten, fisket och annat allmänt eller enskilt intresse. Bolaget har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som i dessa hänseenden meddelas av kommerskollegium eller annan myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Återkallas undersökningstillståndet av annan anledning än att bolaget åsidosatt föreskrifter eller villkor för tillståndet, är bolaget berättigat att erhålla skälig gottgörelse av staten. Aktier i Oljeprospektering aktiebolag får inte utan Kungl. Maj:ts medgivande överlåtas till annan än staten eller övriga delägare i bolaget. Tvist härflytande av det genom undersökningstillståndet grundlagda rättsförhållandet mellan staten och bolaget avgörs enligt lagen om skiljemän, i den mån rättsförhållandet är att anse som avtalsmässigt reglerat. Ifrågavarande koncessioner enligt stenkolslagen och kontinentalsockellagen föregicks av långvariga förhandlingar mellan företrädare för staten och de berörda företagen.

2.7 Reformbehov

Eventuella fynd av olje- eller gastillgångar i Sverige kan få stor betydelse för den svenska samhällsekonomin. Med hänsyn härtill är det enligt utredningens uppfattning angeläget att det allmänna förbehåller sig ett avgörande inflytande på såväl undersökningsarbeten som exploatering. Därigenom bör det vara möjligt att få garantier för att verksamheten kommer att bedrivas rationellt och i övrigt på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till landets intressen. Det måste också tillses att motstående intressen inte förorsakas otillbörligt intrång. I vissa fall kan det tänkas uppkomma behov av villkor angående produkternas användning. Även statens ekonomiska intressen bör i skälig mån tillgodoses. Innehållet av de föreskrifter och villkor som sålunda kan behöva förbindas med tillstånd att eftersöka eller utnyttja naturtillgångar varom nu är fråga måste i hög grad bli beroende av bl. a. sådana varierande omständigheter som de geoSOU 1970:45

logiska förutsättningarna, vederbörande intressents beredvillighet att binda sig för en viss prospekteringsinsats, metoder och kostnader för planerad undersökning samt lokala förhållanden. Lagstiftningen bör överhuvud utformas på sådant sätt att den främjar upptäckt och tillgodogörande av fyndigheter. (Jfr uttalande av dep.chefen i prop. 1966: 114 s. 46). Nu anförda synpunkter var endast i ringa mån tillgodosedda i den före 1963 gällande lagstiftningen på området, vilken i första hand hade till syfte att åstadkomma en tillfredsställande reglering av förhållandet mellan den berörda industrin och jordägarna (jfr »Ny gruvlag» s. 48). Genom de år 1963 och 1966 genomförda lagändringarna har den legala regleringen beträffande ifrågavarande fyndigheter kommit att stå i bättre samklang med de principer som enligt vad nyss antytts bör prägla en lagstiftning på området. Här må särskilt erinras om möjligheterna till uppdelning i undersökningskoncession och bearbetningskoncession, tidsbegränsning av koncession, stipulering av viss undersökningsplikt som villkor för undersökningskoncession samt fastställande av royaltyavgifter till staten. Berörda lagändringar innebär som antytts enligt utredningens mening att de från materiell synpunkt mest angelägna reformbehoven tillgodosetts. Det har exempelvis visat sig möjligt att med stöd av gällande lagstiftning ge de nyligen utfärdade omfattande koncessionerna för Oljeprospektering AB en utformning och ett innehåll som i huvudsak torde få anses tillfredsställande såväl från allmän synpunkt som för bolaget. De ytterligare kompletteringar beträffande regleringen av ifrågavarande fyndigheter som är påkallade eller bör övervägas vid den allmänna översyn av denna som utredningen har att företa inskränker sig enligt utredningens mening till vissa justeringar för en mera fullständig anpassning till ovan antydda principer samt en del ändringar av övervägande teknisk karaktär. Behov av reformer synes sålunda bl. a. föreligga i följande avseenden. Det inflytande som enligt vad förut sagts

bör tillkomma det allmänna beträffande un- uppgörelse med markinnehavaren. Detta är dersökning och bearbetning av nu ifråga- givetvis en otillfredsställande ordning som varande fyndigheter kommer i kontinental- bör rättas till i samband med ny lagstiftsockellagen till uttryck bl. a. genom stad- ning. Modern prospektering efter olja och gas gande att tillstånd kan förbindas med villkor om statligt deltagande i verksamheten är mycket kostsam. En rationell uppläggeller om utgivande till staten inte bara av ning av arbetet fordrar i allmänhet att unroyaltyavgifter utan också av arealavgifter dersökningsarbeten bedrivs systematiskt i eller andel av utvunna produkter eller med stor skala och att prospektören har tillgång annat liknande villkor. Utredningen anser till vidsträckta undersökningsområden. De att motsvarande bestämmelse bör gälla be- 55 undersökningskoncessioner, fördelade på träffande landkoncessioner. I sammanhanget ett fåtal sammanhängande områden, som kan påpekas att det med den diskretionära meddelades Oljeprospektering AB i juni prövningsrätt som enligt gällande lag till- 1969 tyder på att den höjning av maximikommer Kungl. Maj:t redan nu torde vara storleken för koncessionsområde från 1 800 möjligt att t. ex. bifalla en koncessionsan- till 10 000 hektar som genomfördes 1963 sökan endast på det sättet att koncession numera är otillräcklig. Utvecklingen synes meddelas ett av sökanden och staten ge- ge anledning överväga om man inte bör ta bort bestämmelserna om maximigräns för mensamt bildat bolag. I de förut nämnda undersökningskonces- undersökningsområde ur lagen och i stället sionerna för Oljeprospektering AB har bo- helt bestämma koncessionsområdets storlek laget ansetts kunna tillförsäkras rätt att med hänsyn till omständigheterna i varje framdeles erhålla även bearbetningskonces- särskilt fall. En annan brist hos gällande bestämmelsion, om vissa förutsättningar uppfylls. Då möjligheten av en dylik sammankoppling ser utgör enligt utredningens uppfattning mellan undersöknings- och bearbetningskon- det förhållandet att bearbetningskoncession cession kan ha stor praktisk betydelse, synes ej kan förenas med skyldighet för koncesuttryckligt stadgande härom böra upptas i sionsinnehavaren att fullgöra viss minimiprestation i fråga om bearbetningen. En möjlagen. lighet att meddela dylika föreskrifter synes När lagstiftningen angående olje- och gasfyndigheter tillkom, var borrning den i vissa situationer kunna vara behövlig från undersökningsmetod man framförallt hade i allmän synpunkt och står överhuvud i övertankarna. Koncessionsreglerna beträffande ensstämmelse med principer angående fördessa ämnen är därför formulerade så att svar av gruvrätt som sedan gammalt erkänts de avse rättighet att för utvinnande av olja inom svensk gruvlagstiftning (jfr »Ny gruveller gas genom borrning eftersöka och be- lag» s. 149). Slutligen är åtskilliga av de regler i stenarbeta olje- eller gasfyndighet. Som framgår av redogörelsen under 2.2 ovan inne- kolslagen, vilka på grund av hänvisningar i fattar modern prospektering efter ifråga- bestämmelserna om olje-, salt- och gasfynvarande ämnen åtskilliga undersökningsar- digheter är tillämpliga på sådana fyndighebeten för förberedelse till borrning, såsom ter, föga tidsenliga eller anpassade för de geologiska och geofysiska — bl. a. seismiska särskilda förhållandena i samband med un— undersökningar. Den nuvarande lagstift- dersökning och bearbetning av dylika fynningen synes ej inbegripa någon tvångsrätt digheter. för koncessionsinnehavare att ta i anspråk annans mark för sådana undersökningar mot ägarens bestridande, utan koncessionsinnehavaren är, i den mån tillträde och erforderliga åtgärder ej kan ske med stöd av allemansrätten, hänvisad till att söka träffa

34 SOU 1970:45

3.1 Fyndigheter av uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral

Förekomstsätt

Uranlagen reglerar undersökning och bearbetning av uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral för utvinnande av uran eller uranförening respektive torium eller toriumförening. Uran är ett metalliskt grundämne som i olika föreningar förekommer relativt allmänt i jordskorpan. Som regel är emellertid uranhalten mycket låg. Granit innehåller stundom cirka 25 gram per ton. Primärt uppträder uran i naturen i sura bergarter och i pegmatiter och hydrotermala gångar, som ansluter sig till dessa bergarter. Genom vittring av eruptivbergarter kan uran ansamlas i vissa sedimentbergarter. De största kända uranfyndigheterna såväl i Sverige som utomlands uppvisar den sistnämnda mineraliseringstypen. Stundom förekommer uran i samband med inmutningsbara mineral. Sverige har i Närke (Kvarntorp) och Västergötland (Billingen) mycket stora tillgångar av låghaltig uranskiffer. Uranhalten i de uranrika zonerna i Billingen är i genomsnitt cirka 300 gram uran per ton skiffer. Motsvarande siffra för Kvarntorp är 250 gram. De mellansvenska uranskiffrarna utgör i själva verket efter vad som är känt i dag världens största samlade uranfyndigheter. Fyndigheterna är dock inte ekonomiskt brytvärda med nuvarande marknadsförhållanden. SOU 1970:45

Torium är ett ämne av liknande natur som uran. Nämnvärda fynd av torium har ännu ej gjorts i Sverige. Ämnet förekommer liksom uran i samband med mineral av olika slag. De geologiska förutsättningarna att påträffa nya uranförekomster i Sverige betecknas som goda. Cirka 50 % av världens nu kända ekonomiska uranreserver förekommer i områden med prekambriska bergarter (urberg), dvs. i samma bergartstyp som utgör huvuddelen av Sveriges berggrund. I fråga om yngre bergarter består vidare den skandinaviska fjällkedjan delvis av bergarter av samma ålder som de uranförande mellansvenska skiffrarna. Möjligheterna att finna brytvärd uran även där kan ej uteslutas.

3.2 Uranprospektering

Uran är som nämnts ett metalliskt element, och dess uppträdande i berggrunden bestäms av samma kemisk-fysikaliska och geologiska lagar som gäller för andra metaller. Liksom i fråga om inmutningsbara mineral kan prospektering efter uran uppdelas i översiktlig prospektering (regionalprospektering), dvs. en allmän inventering och kartering av uranindikationer, och en projektbunden prospektering (lokalprospektering), varvid indikationerna blir närmare undersökta och utvärderade. 35

Vid prospekteringen används vissa speciella metoder som baserar sig på uranets radioaktiva strålning. Vid sidan härav tilllämpas samma metoder som vid letning efter järn- och sulfidmalmer (blockletning, geologiska undersökningar, geofysiska flygoch markmätningar, geokemiska undersökningar, diamantborrning). Rationaliseringar kan ofta vinnas genom sammankoppling av uranprospektering och övrig malmprospektering. Utanför de nämnda sedimentära bildningarna förekommer uran ganska allmänt utspritt över stora ytor men i små, icke brytvärda halter. Stora eller extremt rika fyndigheter krävs för att exploatering skall vara möjlig. Uranprospektering anses vara relativt sett väsentligt dyrare än annan malmletning. Inom Sverige bedrevs prospektering efter uran under senare delen av 1950-talet och början av 1960-talet av AB Atomenergi. Arbetet utfördes delvis i samarbete med ett antal svenska gruv- och skogsindustrier. Undersökningarna har huvudsakligen varit koncentrerade till bergarter i vilka uraninnehållet länge varit känt. Översiktliga radioaktivitetsmätningar med regional utbredning har dock företagits. Flera smärre indikationer har påträffats med förhållandevis höga uranhalter, men möjligheter att kommersiellt utnyttja dessa föreligger inte. Hittills har endast en indikation av större betydelse framkommit, nämligen i Tåsjöområdet i västra Ångermanland, där uran påträffats i fjällrandens skiffrar. Dessa skiffrar är emellertid av en annan karaktär än de mellansvenska skiffrarna, och någon ekonomisk metod att utvinna uran ur dem har ännu inte utvecklats. Sedan AB Atomenergis undersökningar avslutats har ansvaret för den statligt finansierade prospekteringen efter uran fr. o. m. budgetåret 1967/68 överförts till SGU. I statsverkspropositionen för 1970/71 är medelstilldelningen för verksamheten upptagen till drygt 3,3 milj. kr. De tre föregående budgetåren utgjorde anslaget respektive 450 000, 615 000 och 1,6 milj. kr.

3.3 Utländsk

uranlagstiftning

I den finska gruvlagen av år 1965 ingår uran och torium bland de inmutningsbara mineralen. I Norge finns numera inte någon gruvrättslig särreglering beträffande uran och torium, utan dessa mineral behandlas helt enligt bestämmelserna i 1842 års gruvlag och 1917 års koncessionslag. Den franska gruvlagen av år 1956 indelar mineralen i tre klasser, les mines, les miniéres och les carriéres. Under les mines är utom de vanliga malmerna upptagna fyndigheter innehållande helium, radium, torium, uran och andra radioaktiva ämnen. Commissariat å Ténergie atomique organiserar och kontrollerar prospektering och utvinning av viktigare mineral som kan tjäna atomenergiändamål. Atomenergikommittén skall höras vid beviljande, förlängning, återkallande eller överlåtelse av eller avstående från undersökningstillstånd avseende ämnen som kan tjäna atomenergiändamål. Vidare skall atomenergikommittén höras, då fråga är om sådana ämnen, vid meddelande av bearbetningstillstånd och av koncession. I Västtyskland har staten förbehållit sig rätten att eftersöka och utvinna uran och torium. En privatperson kan förvärva rätt därtill endast i form av koncession. Tillstånd att eftersöka ifrågavarande fyndigheter är alltid återkalleliga eller gällande för vissa år. Tillstånd kan meddelas endast den som finansiellt och fackmässigt kan garantera ett ändamålsenligt genomförande av undersökningen. Undersöknings- och utvinningsverksamheten står under uppsikt av högsta gruvmyndigheten i vederbörande förbundsland. De som är verksamma med arbete måste inge noggranna planer för arbete, av vilka det framgår, hur uran- och toriumfyndigheterna skall utforskas. Dessa planer granskas av myndigheterna och godkänns till utförande endast om de ej är förbundna med nackdelar ur allmän synpunkt. Dessutom skall de geologiska myndigheterna enligt en särskild lag hållas underrättade. I Kanada gäller numera samma regler för eftersökande av uran och torium som för SOU 1970:45

andra mineral och något särskilt tillstånd behövs ej. Upptäckaren får sälja eller eljest disponera över fyndet på samma sätt som i fråga om andra mineral. Först när man funnit radioaktiva mineral inträder en kontroll från de federala myndigheternas sida. Denna kontroll tar sikte på att, med åstadkommande av så ringa olägenhet som möjligt för den enskilde, möjliggöra för myndigheterna att få säkra informationer om uranfyndigheter i landet och kontrollera dispositionen över dem. Kontrollen effektueras enligt Atomic Energy Control Act 1946. Den som vill exploatera en fyndighet skall ha tillstånd från The Atomic Energy Control Board. Månatliga rapporter skall avgivas. Åtgärder har nyligen vidtagits för att begränsa utlänningars rätt att äga uranproducerande företag. I U.S.A. gäller i stort sett samma bestämmelser för eftersökande och utvinnande av uran och torium som för andra viktigare mineral. Speciella regler, huvudsakligen angående försäljning och annan överlåtelse av utvunnen uran och torium, gäller enligt Atomic Energy Act av år 1954.

3.4 Tillämpningen

av

uranlagstiftningen

Under mitten och senare delen av 1950-talet meddelades ett stort antal undersökningskoncessioner för uran (enligt dåvarande 9 kap. i stenkolslagen). Av 251 inkomna ansökningar beviljades sålunda enligt uppgift från kommerskollegium åren 1956—1962 166 stycken, varjämte 19 ansökningar avslogs och 66 återkallades. Därefter har ansökningarna avtagit i antal. För närvarande (april 1970) föreligger intet giltigt undersökningstillstånd. Fem urankoncessioner gäller, nämligen i Kvarntorp för Svenska Skifferoljeaktiebolaget (Lilla Kvarntorpskoncessionen, beviljad 16.4.1948), i Kumla för Yxhults stenhuggeriaktiebolag (Kumlakoncessionen nr Br 1, beviljad för Svenska Skifferoljeaktiebolaget 31.1.1958) och i Ranstad för AB Atomenergi (Ranstadkoncessionerna Br nr 1—3, beviljade 1.9.1960). SOU 1970:45

Undersökningstillstånd eller koncession enligt uranlagen har enligt uppgift inte meddelats i något fall.

3.5 Av utredningen inhämtade på uranlagstiftningen

synpunkter

Samtliga bergmästare har uttalat sig till förmån för att uran och torium upptas bland de inmutningsbara mineralen. Härvid har bl. a. anförts att uran och torium naturligt hör till dessa mineral och att de kontrollsynpunkter som vid uranlagens tillkomst åberopades till förmån för en koncessionslagstiftning numera ej är bärande. Ett överförande till gruvlagen underlättas genom den av gruvrättsutredningen föreslagna ökningen av maximistorleken för utmål. Det görs även gällande att den nuvarande lagstiftningens utformning kan ha bidragit till att intresset för enskild uranprospektering synes ha upphört. Svenska gruvföreningen yttrar: Uran har nu sin huvudsakliga användning inom en ständigt ökande civil verksamhet. Utgår man från att uran har civil karaktär och att önskemål uppkommer om en stimulerad uranletning, borde ett inmutningsförfarande enligt gruvlagen vara motiverat och tänkbart. Gruvföreningen har då även ansett att det allmännas intresse för sådana fyndigheter väl tillgodoses genom kronoandel i utmål. Negativa effekter t. ex. för åtkomsten av de kalk- och sandstenar, som förekommer i anslutning till uranhaltiga skiffrar, kan ej heller anses uppstå med ett inmutningsförfarande. Gruvföreningen är å andra sidan medveten om att det inte behöver medföra någon större och omedelbar nackdel, om urankoncessionssystemet tills vidare bibehålls. Eventuella nyfynd av betydelse kan nämligen förväntas i fjällens och fjällrandens skiffrar utanför de nuvarande malmregionerna. En sådan regional prospektering avseende enbart uran framstår som mindre åtråvärd för enstaka gruvföretag. Vid den på s. 23 omnämnda föredrag-

ningen av överingenjören Svenke vid Aktiebolaget Atomenergi framkom tvivel på att utformningen av den nuvarande uranlagstiftningen i nämnvärd mån bidragit till det minskade prospekteringsintresset. Under 1960-talet har knappast förekommit någon prospektering alls i världen. Från teknisk synpunkt talar enligt Svenke bl. a. det förhållandet, att uranmineraliseringar förutom i sedimentära bergarter kan förekomma tillsammans med järnmalm och andra malmer, för att uran görs inmutningsbart. Den bevakning som behövs från det allmännas sida kan ske med stöd av atomenergilagen. Om det uppstår ett verkligt intresse för uranprospektering, torde å andra sidan även en koncessionslagstiftning kunna fungera tillfredsställande. I så fall är det emellertid enligt Svenkes mening angeläget att möjligheter finns att tillförsäkra den som utför undersökningsarbete på ett område rättighet att dra nytta av arbetet.

3.6 Den svenska uranpolitiken Vid 1969 års vårriksdag antogs ett utvecklingsprogram rörande utvinning av uran enligt vissa riktlinjer. Angående dessa må från propositionen i ärendet (1969: 49) och den inom industridepartementet upprättade departementspromemoria (1969:2, stencil) som låg till grund för propositionen antecknas följande. Förberedelser för att utnyttja de mellansvenska uranskiffrarna har utgjort ett viktigt led i den svenska atomenergiverksamheten. Arbetet har bedrivits huvudsakligen i anslutning till fyndigheterna vid Billingen, där Aktiebolaget Atomenergi under åren 1958—1965 uppförde Ranstadsverket. Under de därpå följande åren har verket drivits i begränsad omfattning. Trots de svårigheter som betingats av skiffrarnas mycket låga uranhalt har det tekniska resultatet av provdriften varit gott. Kostnaderna för det producerade uranet ligger emellertid även vid full drift väsentligt högre än nuvarande världsmarknadspris. 38

Den atomkraftutbyggnad som nu är planerad i vårt land kommer att medföra en växande efterfrågan på uran. Utbyggnaden väntas åtminstone till en början komma att ske uteslutande med lättvattenreaktorer, som drivs med anrikat uran. Den s. k. bränslecykeln omfattar vid sådana reaktorer förenklat uttryckt följande led, nämligen uranmalm — behandling för erhållande av urankoncentrat — konvertering till uranhexafluorid — anrikning av klyvbar uranisotop — bränsleelementtillverkning — energiutvinning i reaktorn — upparbetning av utbränt bränsle för utvinning av kvarvarande uran (som efter konvertering anrikas på nytt) och plutonium (som direkt kan användas för bränsleelementtillverkning). Anrikningen är med nu tillämpade metoder en invecklad och kapitalkrävande process, vilken kan utföras endast av de stormakter som uppfört s. k. diffusionsanläggningar i huvudsakligen militärt syfte. Vissa andra processer i bränslecykeln för atomreaktorer kan emellertid utföras i vårt land, t. ex. framställning av urankoncentrat samt tillverkning av bränsleelement av såväl anrikat som naturligt uran. Anförda omständigheter innebär att möjligheten att helt basera utbyggnaden av atomkraftverk på inhemska råvaruresurser och inhemsk bearbetning av dessa för närvarande är utesluten. Försörjningen med naturligt uran för det svenska atomkraftprogrammet antas tills vidare få ske genom import. Formella förutsättningar för en sådan import föreligger genom ingångna regeringsavtal med bl. a. Förenta staterna, Storbritannien, Kanada och Sovjetunionen. Även om sålunda den svenska atomkraftutbyggnaden tills vidare synes kunna baseras på import bör emellertid enligt de av riksdagen godtagna riktlinjerna produktion av uran ur Billingenskiffer betraktas som ett reellt försörjningsalternativ för framtiden. Det hänvisas här till den stora osäkerhet som råder beträffande den långsiktiga marknadsutvecklingen för uran. Tillräckliga skäl att påbörja ett utvecklingsarbete i syfte att få fram beslutsunderlag för en inhemsk uranutvinning i stor skala ansågs visserligen SOU 1970:45

inte föreligga. Däremot anvisade riksdagen anslag för utvecklingsarbete rörande uran enligt ett program med mera begränsad målsättning. Detta innefattar ett projektinriktat utvecklingsarbete under tre år, avsett att åstadkomma en tillfredsställande handlingsberedskap i fråga om att ta upp en produktion i stor skala. Andra frågor rörande Sveriges framtida uranförsörjning, bl. a. ökade insatser för prospektering, avses enligt vad departementschefen uttalade i propositionen i fråga tas upp sedan vissa utredningar — främst 1964 års geologiutredning och energikommittén — slutfört sitt arbete och vissa förhandlingar slutförts. Departementschefen erinrade i sammanhanget om att det aktuella utredningsarbetet rörande nordiskt ekonomiskt samarbete omfattar även ett närmare samarbete på atomenergiområdet och att det nyligen överenskommits att därvid uppmärksamma bl. a. frågan om uranproduktion, inklusive uranprospektering.

3.7 Atomenergilagen

Enligt lagen d. 1 juni 1956 om rätt att utvinna atomenergi m. m. får ingen utan tillstånd av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller eljest ta befattning med uran, plutonium eller annat ämne, som användes som bränsle (atombränsle) i anläggning för utvinning av atomenergi (atomreaktor), eller förening vari sådant ämne ingår. Detsamma gäller i fråga om torium och annat ämne som är ägnat att omvandlas till atombränsle (1 §). Tillstånd krävs också för att uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning av ämne eller förening som förut nämnts (2 §). Slutligen fordras tillstånd för att ur riket utföra sådant ämne eller sådan förening, mineral med halt av sådant ämne, vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilken sådant ämne ingår (3 §). Tillstånd kan förenas med villkor och kan återkallas (4 §). överträdelse av bestämmelSOU 1970:45

serna medför straffpåföljd. Tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna utövas av delegationen för atomenergifrågor. Av redogörelsen framgår att brytning av uranmalm inte kräver tillstånd enligt atomenergilagen. Tillstånd fordras däremot för att föra ut sådan malm ur riket. Beträffande de olika leden i bränslecykeln för lättvattenreaktorer synes tillstånd erforderligt för befattning med urankoncentrat och produkterna i därefter följande led i förädlingsprocessen.

3.8 Reformbehov

Utredningen vill först beröra frågan huruvida tillräckliga skäl föreligger att ta upp uran bland de inmutningsbara mineralen. Denna fråga var föremål för diskussion redan i samband med tillkomsten av uranlagen. Under remissbehandlingen av det betänkande med förslag till uranlag (SOU 1958:41) som låg till grund för lagstiftningen förordade ett fåtal remissinstanser att uran borde göras inmutningsbart enligt gruvlagen. Till stöd härför anfördes bl. a. att tyngdpunkten i fråga om uranets utnyttjande numera förskjutits till fredlig användning inom atomkraftindustrin. Vid bibehållet koncessionssystem kunde uranets förekomstsätt föranleda konfliktsituationer i förhållande till den egentliga gruvrätten. Ett överförande till gruvlagen skulle stimulera intresset för uran. Det allmännas behov av kontroll ansågs väl tillgodosett genom bestämmelserna i atomenergilagen. I propositionen angående uranlagen (prop. 1960: 160) anförde departementschefen i förevarande fråga bl. a. följande. När genom lagstiftning år 1945 stenkolslagens koncessionssystem gjordes tillämpligt på uranfyndigheter, torde motivet i första hand ha varit den stora betydelse som dessa fyndigheter ansågs ha framför allt ur försvars- och utrikespolitisk synpunkt. Genom den utveckling som därefter ägt rum har uranets betydelse som energikälla för fredliga behov starkt ökat. Man kan räkna med att allt vidare fält kommer att öppnas för atomkraftens använd-

ning på det rent civila området och uranfyndigheterna kommer av allt att döma att i en nära framtid spela en betydande roll för folkhushållet. På grund av den betydelse uranet sålunda redan nu har och än mer kan antagas få måste starka skäl föreligga för att samhället skall avhända sig de möjligheter att befordra och kontrollera tillgodogörandet av uranfyndigheter, som en tillämpning av koncessionssystemet i vad gäller bearbetning av sådana fyndigheter innebär. Det kan enligt min mening icke med fog hävdas, att den kontroll samhället kan utöva med stöd av atomenergilagen — som reglerar rätten att inneha, överlåta och bearbeta uran och andra atombränslen — därvid är tillfyllest. Endast om tillämpningen av ett koncessionssystem på förevarande område är på ett eller annat sätt förenat med olägenheter av allvarligare art, bör det övervägas att överge detta system i vad gäller tillgodogörandet av uranfyndigheter. Det har gjorts gällande att inmutningssystemet till sin natur är bättre ägnat än koncessionssystemet att uppmuntra till eftersökande av fyndigheter av betydelse för atomenergiutvinning. Emellertid bör erinras om att redan den nu gällande lagstiftningen på ifrågavarande område bygger på koncessionssystemet samt att de erfarenheter man hittills haft av denna lagstiftning icke ger belägg för ett antagande att uranprospekteringen på ett för landet menligt sätt hämmats genom koncessionstvånget. Av stor vikt synes mig även vara att man inom koncessionssystemets ram har lättare att hävda de anspråk i fråga om ekonomiska resurser samt allmän lämplighet över huvud, som måste kunna ställas på dem som anförtros utvinningen av en för vårt land så viktig naturtillgång som uran utgör. Även om sålunda skäl ej föreligger att i dagens läge uppge kravet på koncession för rätt att bearbeta uranfyndighet, kan man givetvis icke bortse från möjligheten att förhållandena i framtiden kan ändra sig på sådant sätt, att det framstår som naturligt att lätta på den kontroll som enligt den föreslagna lagstiftningen skall utövas från samhällets sida på förevarande område. Utvecklingen på området bör följas med uppmärksamhet, så att lagstiftningen efter hand kan anpassas efter uppkommande behov. Otvivelaktigt kan vissa skäl, främst uranets förekomstsätt, anföras för att uranmalm bör upptas bland de inmutningsbara mineralen. Om i sådant fall särskilt behov av

kontroll från det allmännas sida utöver de möjligheter härtill som atomenergilagen erbjuder anses föreligga, skulle detta kunna tillgodoses exempelvis genom införande i gruvlagen av en bestämmelse att utmålsinnehavare inte får bearbeta uranfyndighet utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t och att sådant tillstånd kan förbindas med de villkor som påkallas från allmän synpunkt. Alternativt kunde man tänka sig att komplettera atomenergilagen så att den inbegriper all befattning med bruten och uppfordrad uranmalm, eventuellt också brytning av sådan malm. Enligt utredningens mening har emellertid de skäl som vid uranlagens tillkomst fällde utslaget till förmån för bibehållande av koncessionssystemet beträffande uranfyndigheter alltjämt giltighet. Förutsättningarna i fråga om exploatering av uranfyndigheter och användning av uran synes inte sedan 1960 ha ändrats i sådan riktning att det för närvarande finns anledning att överge det nuvarande systemet. Den nedgång i uranletningen i Sverige som inträdde i början av 1960-talet sammanföll med en motsvarande minskning av intresset för prospektering efter uran i andra delar av världen och torde inte i nämnvärd mån ha påverkats av utformningen av den nuvarande lagstiftningen. Så länge nuvarande avsättningsförhållanden för uran består, torde såsom antyds i gruvföreningens yttrande de enskilda gruvföretagens intresse för uranprospektering utanför de nuvarande malmregionerna förbli begränsat, oavsett vilket system som gäller. Ansvaret för den prospektering som anses önskvärd med hänsyn till den framtida energiförsörjningen i landet torde t. v. väsentligen komma att vila på SGU. Utredningen anser sålunda att det för närvarande inte föreligger tillräckliga skäl att ta upp uran bland de inmutningsbara mineralen. Vad härefter angår den framtida utformningen av koncessionslagstiftningen beträffande uran har som förut framgått hittills inte meddelats några undersökningstillstånd eller koncessioner enligt uranlagen. Ehuru SOU 1970: 45

praktiska erfarenheter av lagen sålunda saknas, finns enligt utredningens mening ej anledning antaga annat än att den i stort sett är lämplig för sitt ändamål. Vid sin översyn av Jagen har utredningen dock funnit skäl att överväga jämkningar i vissa hänseenden. Inför utredningen har sålunda från experthåll understrukits vikten av att den som utför ett omfattande och dyrbart undersökningsarbete beträffande uranfyndigheter måste kunna säkert räkna med att också få tillgodogöra sig de fyndigheter som påträffats vid undersökningsarbetet. I annat fall skulle detta te sig alltför riskfyllt. Uranlagen, enligt vilken undersökningstillstånd meddelas av kommerskollegium och bearbetningskoncession av Kungl. Maj:t, medger inte en sådan sammankoppling av rätt till undersökning och bearbetning. Genom att rättigheterna meddelas av olika myndigheter är det vidare knappast görligt att redan i samband med undersökningstillstånd företa en allsidig bedömning av en sökandes lämplighet att bedriva även exploatering av eventuella fyndigheter. För att främja prospekteringsintresset synes det enligt utredningens uppfattning påkallat att lagstiftningen åtminstone öppnar möjlighet att vid behov förena ett undersökningstillstånd med rätt för innehavaren att under vissa förutsättningar erhålla även bearbetningskoncession. I samband härmed kan befinnas erforderligt att förlägga tillståndsgivningen beträffande båda slagen av tillstånd hos en och samma myndighet. Prospektering efter uran utanför de mellansvenska skifferområdena kräver med hänsyn till fyndigheternas spridning i berggrunden och de förhållandevis höga kostnaderna för undersökningsarbete undersökningsområden av betydande utsträckning. Med hänsyn härtill bör enligt utredningens mening övervägas att väsentligt utöka nuvarande maximiareal för undersöknings- och koncessionsområde eller att helt slopa bestämmelserna härom. Uranlagen innehåller inte någon motsvarighet till gruvlagens bestämmelser om kronoandel. Ej heller finns såsom i fråga om olja och gas möjlighet att föreskriva royaltySOU 1970:45

avgifter till staten. Detta framstår enligt utredningens mening som en brist med hänsyn till det starka allmänna intresset i fråga om urantillgångarna. Att foga in ett kronoandelsinstitut med i huvudsak oförändrat innehåll i ett koncessionssystem har utredningen ansett ej gärna kunna komma i fråga beträffande de mineral som omfattas av gruvlagen med hänsyn till verkningarna på prospekteringsintresset och gruvornas internationella konkurrenssituation (jfr »Ny gruvlag» s. 141). Även om väsentliga skillnader finns, t. ex. med hänsyn till den dominerande roll det allmänna hittills spelat inom uranprospekteringen och atomkraftindustrin, torde vid en sådan kombination av koncessionssystem och kronoandel risker i nämnda hänseende ej heller kunna helt uteslutas när det gäller uranfyndigheter. Däremot synes det enligt utredningens mening möjligt att i skälig mån tillgodose behovet av allmänt inflytande utan sådana risker av betydelse genom att införa liknande föreskrifter i fråga om statligt deltagande och royaltyavgifter m. m. som utredningen förordat beträffande olje- och gasfyndigheter (s. 34 ovan). Man torde knappast behöva räkna med dylika risker om t. ex. redan i samband med undersökningstillstånd fastställs de efter förhållandena i varje särskilt fall anpassade villkor i nämnda hänseenden som skall gälla vid eventuell bearbetningskoncession. Huruvida nu diskuterade jämkningar lämpligen bör genomföras genom ändringar i uranlagen eller i samband med att uranfyndigheter inordnas i en allmän koncessionslagstiftning, omfattande även andra mineral, får enligt utredningens mening bero på överväganden rörande samordningen av reglerna beträffande koncessionspliktiga mineral överhuvud. Denna fråga diskuteras närmare på s. 54 ff i det följande. Vad ovan sagts om uranfyndigheter är i huvudsak tillämpligt även beträffande toriumfyndigheter.

4 Alunskifferfyndigheter

4.1 Förekomst och användning Alunskiffern har sitt namn av att den förr användes till alunframställning. Alunskiffern är en med kolväteföreningar impregnerad, svart-brunsvart lerskiffer. Dess uppträdande i Sverige är i geologiskt hänseende bundet till vissa delar av de kambro-ordoviciska systemen. Regionalt förekommer alunskiffer i delar av Skåne, på Öland och Östgötaslätten, under vissa av Västgötabergen, på Närkesslätten samt i Jämtland. Vidare uppträder den i delar av den skandinaviska fjällkedjan. I princip uppträder alunskiffer geologiskt sett på liknande sätt som stenkol, nämligen som vitt utbredda, vanligen horisontellt liggande sediment. Möjligheterna att ekonomiskt utnyttja alunskiffer sammanhänger med dess innehåll av kolväteföreningar (bitumen), svavelkis, svart kalksten samt små mängder av aluminium-, kalium- och fosforföreningar, vanadin, molybden och uran. Kolväteföreningarna är nedbrytningsprodukter av den djur- och växtvärld som fanns i det kambro-ordoviciska havet. Dessa organiska föreningar kan genom upphettning sönderdelas till gasformiga, flytande eller halvfasta kolväten. Därför har alunskiffern flerstädes använts som bränsle, framför allt för »kalkbränning» av den kalksten som finns tillsammans med eller i anslutning till alunskiffern. Av samma anledning användes den 42

bl. a. under andra världskriget för framställning av petroleumprodukter. När bestämmelserna om alunskifferfyndigheter 1942 upptogs i stenkolslagen räknade man med två olika metoder att utvinna olja ur sådana fyndigheter. Den ena metoden förutsatte brytning av skiffern. Därjämte hade utexperimenterats en ny metod, som ej fordrade brytning, nämligen elektrisk uppvärmning av berget in situ (Ljungströmsmetoden). De för oljeutvinning eventuellt brytvärda skiffrarna i Närke och Östergötland, på Öland och Kinnekulle utgör en betydande energireserv. Oljeinnehållet har uppskattats till inalles omkring 450 milj. ton, därav 85 för Närke, 190 för Östergötland, 7 för Kinnekulle och 170 för Öland. Av dessa anses, enligt samma uppskattning, teoretiskt sett 75 % kunna utvinnas ur skiffern. Hela bruttoinnehållet torde emellertid inte vara större än något decenniums importbehov av olja. Förutom det värde som alunskiffern har som bränsle och som delvis kan uttagas i form av olja innehåller den som antytts vissa substanser som kan tänkas bli utvunna som biprodukter. Vanadin förekommer förhållandevis rikligt på vissa håll i Falbygdens, Östergötlands, Ölands, Skånes och Norrlands alunskifferområden. Uran förekommer dels i själva alunskifSOU 1970:45

fern till en mängd av upp till några hundra gram per ton dels koncentrerat i den s. k. »kolmen», små linser av kol med en eller ett par procent uran i askan. I vissa alunskiffrar, särskilt i Skåne och Lappland, förekommer tungspat. Brytning av alunskiffer för utvinnande av olja upptogs under andra världskriget vid Kvarntorp i Örebro län av det statliga Svenska Skifferoljeaktiebolaget, vilket bildades 1941 för att genom utvinning av olja ur skiffertillgångarna i östra Närke medverka till försörjningen med flytande bränsle. Vid Kvarntorp uppfördes, förutom anläggningar för brytning och transport samt krossning och annan beredning av skiffern jämte ugnar för skifferdestillation, en s. k. Ljungströmsanläggning, i vilken skiffergasen erhölls genom elektrisk upphettning av skifferlagren utan brytning. Vidare anlades 1954 en ammoniakfabrik i syfte att på ett ekonomiskt sätt tillvarata överskottsgas. Produktionens storlek belyses av följande siffror: 1944/45 1946/47 1959/60 Bensin, m3 31.200 Eldningsolja, nv* 45.300 Svavel, ton 20.700 Gasol, ton — Kalk, ton — Ammoniak, ton — Ammoniumsulfat, ton —

18.700 39.200 16.700 300 9.800 — —

34.900 82.700 38.100 11.100 48.600 20.800 2.500

Bolaget gick med årliga förluster, som täcktes genom statliga bidrag och subventioner. Efter riksdagsbeslut avvecklades driften successivt 1961—1965. Sistnämnda år överläts rörelsen till Yxhults stenhuggeriaktiebolag, som också övertog Skifferoljeaktiebolagets koncessioner avseende alunskiffer. Någon produktion av olja ur alunskiffer förekommer numera inte i landet och torde för närvarande ej kunna genomföras ekonomiskt. För närvarande (mars 1970) förekommer sju alunskifferkoncessioner, varav fyra i Örebro län och tre i Skaraborgs län. Samtliga utom en tillkom under krigstiden eller omedelbart efter krigsslutet. En år 1958 beviljad koncession avser även uran. I samtSOU 1970:45

liga fall har befrielse från föreskriven arbetsskyldighet beviljats eller begärts.

4.2 Reformbehov

I motiven till den år 1942 genomförda lagstiftningen om alunskifferfyndigheter anfördes att då den naturtillgång som alunskifferfyndigheterna utgjorde uppenbarligen var av största betydelse för landets bränsleförsörjning, det syntes välmotiverat att Kungl. Maj:t genom koncession fick befogenhet att bestämma vem som fick göra den till föremål för bearbetning. Frågan kunde ej lämpligen lösas med hjälp av allmänna förfogandelagen, eftersom denna kunde sättas i kraft endast under extraordinära förhållanden och saknade särskilda bestämmelser om jordägarens rätt. Med hittills tillämpade metoder är det inte ekonomiskt lönsamt i fredstid att utnyttja de svenska alunskiffertillgångarna för utvinning av olja eller gas. Uppdagande av alunskifferfyndigheter torde inte vara förenat med sådana svårigheter att särskild lagstiftning är påkallad för att stimulera eftersökandet av dylika fyndigheter. Exploatering av alunskifferfyndigheter för andra ändamål än oljeutvinning, t. ex. inom byggnadsindustrin, är ej underkastad koncessionsplikt enligt gruvlagstiftningen. Åtskilliga skäl synes sålunda tala för att man bör avföra alunskiffer från nämnda lagstiftning. I så fall skulle den, som vill söka utvinna olja ur alunskiffer, bli hänvisad till att träffa avtal med jordägaren på samma sätt som för närvarande måste ske vid utnyttjande av skifferfyndigheter för annat ändamål. Å andra sidan kan man ej helt bortse från möjligheten att nya metoder kan framkomma för ekonomisk produktion av olja eller gas ur alunskiffer. I Förenta staterna, som har mycket stora oljeskiffertillgångar, bedrivs ett betydande forskningsarbete i syfte att få fram mera ekonomiska metoder för oljeutvinning. Det anses vara av väsentligt intresse att utvecklingen av nya skifferbearbetningsförfaranden utomlands syste-

matiskt och noggrant följs i Sverige. Vissa åtgärder härför vidtogs i samband med avvecklingen av Skifferoljebolagets verksamhet i Kvarntorp. Sedermera (1968) har överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap hemställt hos Kungl. Maj:t att ingenjörsvetenskapsakademin får i uppdrag att följa utvecklingen på området. I ett beredskapsläge anses Ljungströmsmetoden särskilt lämplig genom att den kan användas för att på kort tid bygga upp en ej obetydlig oljeproduktion. Även om den nu gällande allmänna förfogandelagen av år 1954 erbjuder bättre möjligheter än den tidigare beredskapslagstiftningen att få till stånd sådan produktion, synes ett ianspråktagande med stöd av ifrågavarande lagstiftning alltjämt förenat med vissa nackdelar, främst sammanhängande med ersättningsreglernas utformning och den begränsade varaktigheten av upplåtelse enligt förfogandelagen. Under utredningsarbetet har inte framkommit att ett bibehållande av koncessionslagstiftningen

för alunskifferfyndigheter skulle medföra några olägenheter av betydelse från allmän synpunkt eller med hänsyn till enskild rätt. Med hänvisning till det anförda anser utredningen att det för närvarande inte föreligger tillräckliga skäl att avhända det allmänna den möjlighet att kontrollera och främja ett eventuellt framtida utnyttjande av alunskiffertillgångarna för oljeutvinning som en koncessionslagstiftning innebär. De nuvarande reglerna angående alunskifferfyndigheter innehåller åtskilliga detaljbestämmelser, varav en del mer eller mindre starkt avviker från motsvarande bestämmelser beträffande andra koncessionspliktiga mineral. Bl. a. med hänsyn till den sannolikt ringa framtida frekvensen av koncessioner för sådana fyndigheter torde goda förutsättningar finnas att utan mera omfattande särbestämmelser foga in fyndigheterna i fråga i en eventuell enhetlig mineralkoncessionslag med karaktär av ramlagstiftning.

SOU 1970:45

5 Fyndigheter av stenkol och leror

5.1 Stenkolsfyndigheternas

förekomstsätt

Stenkol torde inom svenskt landområde endast förekomma i den stenkolsförande formationen, rät-lias, i Skåne. De två viktigaste flötserna, betecknade A (övre) och B (undre), tillhör båda den rätiska avdelningen och utgör gränslager i triassystemet mot den ovanliggande juran, dit lias hör. Rätlias har i Skåne sin i praktiskt och ekonomiskt hänseende viktigaste utbredning i landskapets nordvästra del i området Höganäs - Ängelholm - Åstorp - Skromberga Vallåkra - Hälsingborg. Den rätiska avdelningen utgörs huvudsakligen av leriga sediment, i vilka de båda stenkolsflötserna A och B finns. Juradelen av lagerserien består övervägande av sandstenar eller finsandiga lerskiffrar. Här och var förekommer dock tunna kolflötser. Likåldriga lager torde förekomma mer eller mindre sammanhängande under hela sydvästra Skåne, sydväst om en linje Hälsingborg - Lund - Romeleåsen - Ystad - Sandhammaren. Men kolflötserna synes alltmer tunna ut mot sydväst och ersättas av lerigtfinsandigt material. Rätlias-lagren ligger här på minst 1 000 meters djup, täckta av kritsystemets bergarter. Även närmast nordost om linjen Ängelholm—Söderåsen förekommer ett område med sammanhängande utbredning av rätlias, dock såvitt känt utan egentliga kolbildningar. Ännu längre mot nordost har formationen SOU 1970:45

tidigare haft en större utbredning. Man finner i de centrala delarna av Skåne åtskilliga »uteliggare», nedsänkta genom förkastningar och tack vare detta bevarade och i regel blott täckta av några meter istidsbildningar. Den europeiska kontinentens viktiga stenkolslager, som tillhör karbonsystemet, är väsentligt äldre än de skånska. Dessa lager har ej hittills påvisats inom svenska landområden. Helt uteslutet är väl icke, att de skulle kunna påträffas inom svenskt intresseområde i södra Östersjön. Sannolikheten härför får dock anses ringa.

5.2 Brytningen av stenkol och leror Stenkolsbrytning i Skåne är känd sedan 1560-talet. På grund av de tunna flötserna, stenkolens sekunda beskaffenhet med ringa värmevärde och hög askhalt, förkastningar, riklig grundvattentillströmning m. m. har stenkolsbrytningen i Skåne alltid haft stora svårigheter av teknisk och ekonomisk art att kämpa mot. Först i och med att man lärde sig att i större skala utnyttja de leror, som uppträder samman med kolflötserna, blev situationen bättre. Dessa leror är dels »eldfasta» dels »klinkrande». De eldfasta lerorna har hög kaolinithalt och är därför rika på aluminium. De utmärker sig genom hög smältpunkt. Denna betingas även av mycket låg halt av alkalier och kalk. De eldfasta lerorna används

som huvudsakligaste råvara för framställning av ugnstegel till masugnar o. d. (Höganäs AB:s anläggningar i Bjuv och Höganäs). De klinkrande lerorna har lägre kaolinithalt men en högre halt av alkalier och kalk. Detta har till följd att vid upphettning av leran en sammanfattning (sintring) sker av partiklar i leran innan denna smälter. Leran »klinkrar» till en tätare produkt med högre mekanisk och kemisk resistens än lervaror i allmänhet. Klinkerleran används vid framställning av material för golv och väggbeklädnad (Höganäs AB:s anläggningar i Skromberga). De senare årens kostnadsläge och utvecklingen av prisförhållandet mellan olja och kol har medfört att de skånska stenkolens värde som bränsle blivit av helt underordnad betydelse. Det är i stället lerorna, i synnerhet de eldfasta, som är huvudprodukten. År 1950 var ännu fem gruvor i drift. För närvarande drivs endast en gruva under jord (Bjuv) och där utvinns kolet endast som biprodukt till leran. Under senare år har dagbrott öppnats i kolfältens utkanter, där lerorna ligger på måttligt djup under täcket av lösa jordlager. Förutom lerorna i sammanhang med stenkolsfyndigheter förekommer i Skåne och angränsande delar av Blekinge även andra leror med hög smältpunkt (Ivö, Axeltorp m. fl. platser i Näsums och angränsande kommuner). Liksom stenkolsformationens

leror är dessa leror av kaolintyp (kaolinitleror). De exploateras av Höganäs AB och har tidigare brutits även av AB Iföverken.

5.3 Regleringen av rätten att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter och i sammanhang därmed förekommande leror

5.3.1 Olika typer av rättigheter Man har för närvarande att räkna med tre olika typer av rättigheter när det gäller utvinning av stenkol och leror. Rättigheter, som tillkommit efter år 1886, utgörs av koncessionsrätt enligt 1886 års lag angående stenkolsfyndigheter m. m. (ang. denna se »Ny gruvlag» s. 48 och 56 f). Rätt, som tillkommit dessförinnan, kan grunda sig antingen på inmutning enligt den vid rättens tillkomst gällande gruvlagstiftningen eller på privilegier. Gällande rättigheter till stenkol och leror fördelar sig (med bortseende från områden beträffande vilka rättighet alltjämt föreligger men ansökan eller anmälan gjorts om avstående) enligt nedanstående förteckning.

5.3.2 Privilegieområdet

Den kände industrimannen Jonas Alströmer sträckte sitt intresse för det svenska

Förteckning över gällande stenkolsrättigheter

(samtliga i Malmöhus

Område m. m.

Tillkomstår

Ungefärlig areal i hektar

Privilegierat område (Höganäs AB)

1737, 1738, 1788, 1898 1866--1886 1881, 1889 1867, 1889

1878, 1887 1893 1892 1895 1899 1959 1942 1944 1942

140 132 517 245 383 418 24 23 14

Billesholms utmål (71 st; Höganäs AB) Ljungsgårds utmål (12 st; Höganäs AB) Stabbarps sammanlagda utmål (sammanläggning 1920; Höganäs AB) Skrombergafältets utmål (11 st; Höganäs AB) Sellebergakoncessionen (Höganäs AB) Skrombergakoncessionen nr 1 (Höganäs AB) Skrombergakoncessionen nr 2 (Höganäs AB) Norra Vrams-koncessionen (Höganäs AB) Vramstorpskoncessionen (Höganäs AB) Fylekoncessionen nr 1 (Fyleverken AB) Fylekoncessionen nr 2 (Fyleverken AB) Bechkoncessionen (Niels Bech)

län) Anm.

821 157 273

Vilostånd Vilostånd Ej arbete

SOU 1970:45

näringslivet även till stenkolsfyndigheterna i Skåne. Alströmer vände sig år 1726 till bergskollegiet med ansökan om privilegium på stenkolsfyndigheter vid Hälsingborg samt »allehanda sorter sten eller andra nyttiga fossilier och jordarter, som gemenligen äro stenkolens följeslagare». Sedan kollegiet förordnat om uppskov för att höra jordägarna om de ville delta i driften, associerade sig med Alströmer bergmästaren Anton Swab och geschwornern vid Stora Kopparberget Erik Stockenström. För Alströmer och sig själva ingav de år 1737 till bergskollegiet en ansökan om bifall till Alströmers framställning om privilegier. Den 18 februari 1737 beviljade bergskollegiet det sökta privilegiet med nio frihetsår och övriga förmåner, som lag och bergsordningar medgav. Genom bergskollegiets resolution den 29 mars 1738 utsträcktes privilegiet till Vallåkra samt trakten däremellan och Landskrona. Stenkolsverket såldes 1786. Efter ansökan av den nye innehavaren preciserade bergskollegiet i utslag den 14 november 1788 utsträckningen av det område, till vilket privilegierna hänförde sig. I utslaget förklarades att Luggude och Rönnebergs härader hädanefter skulle anses som ett för stenkolsverket utstakat och fastställt distrikt, inom vars gränser innehavaren skulle åtnjuta 1737 och 1738 års privilegier. 1877 utfärdades en förordning enligt vilken bergverkstionden skulle avskaffas. De verk, som åtnjöt vissa privilegier, skulle i gengäld avstå från dessa för att komma i åtnjutande av tiondefriheten. I proposition till 1888 års riksdag föreslogs att den för övriga bergverk i riket medgivna tiondefriheten skulle tillämpas även på Höganäs stenkolsverk, som dittills endast tills vidare befriats från tiondet. Propositionen bifölls av andra kammaren utan villkor men av första kammaren under förutsättning att stenkolsverket i fråga om upptagande av nya gruvor skulle vara underkastat 1886 års stenkolslag. Sedan frågan förfallit till följd av kamrarnas olika beslut uppdrogs åt kammar- och kommerskollegierna att gemensamt avge utlåtande huruSOU 1970:45

vida Höganäs stenkolsverk åtnjöt några sådana privilegier eller förmåner, vilkas upphörande borde göras till villkor för eftergift av tiondeskyldigheten. Kollegierna föreslog i utlåtande den 1 november 1888 att bolaget — mot det att den Höganäs stenkolsverk åliggande tiondeskyldigheten definitivt förklarades upphörd samt ett arbetsområde, bestående av den jordrymd bolaget själv ägde eller eljest belagt med gruvarbete och möjligen därutöver vad som för ett ändamålsenligt bestämmande av arbetsområdet kunde anses erforderligt, fastställdes för bolaget — skulle avstå från sina privilegier att inom Luggude och Rönnebergs härader i övrigt eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter. I infordrat yttrande erinrade Höganäs stenkolsbolag, att det område, som genom de för Höganäs stenkolsverk gällande privilegierna tilldelats detsamma för eftersökande och bearbetande av stenkol, omfattade en areal av 85 131 hektar. Bolaget hemställde, att ett på visst sätt angivet mindre område måtte fastställas såsom det arbetsområde inom vilket de för stenkolsverket hittills gällande privilegierna fortfarande borde äga bestånd. I sådant fall var bolaget villigt att, mot det att den Höganäs stenkolsverk åliggande tiondeskyldigheten definitivt förklarades upphörd, avstå från sina privilegier beträffande rättigheten att inom Luggude och Rönnebergs härader i övrigt eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter. Den sålunda avsedda arealen omfattade 28 800 hektar. Bergmästaren i distriktet framhöll i avgivet utlåtande, att det av bolaget angivna området borde minskas med dels 15 800 hektar, till största delen omfattande ofyndig mark, och dels ett område, där viss person fått rätt till några utmål. I så fall skulle för bolaget återstå omkring 12 924 hektar, omfattande den mäktigaste och bäst belägna stenkolsfyndigheten. Sedan Höganäs stenkolsbolag förklarat, att bolaget inte hade något att erinra mot de ifrågasatta inskränkningarna, föreslogs i proposition nr 66 till 1898 års riksdag, att den för övriga bergverk i riket medgivna tiondefriheten skulle tillämpas även för Höganäs stenkolsverk under villkor att bola-

gets privilegier endast fick göras gällande beträffande området om 12 924 hektar. Departementschefen anförde bl. a.: Innebörden af dessa nu ifrågavarande privilegier synes, hvad angår bolagets förhållande till det allmänna, vara hufvudsakligen den, att bolaget inom det angifna området eger eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter utan att behöfva ställa sig till efterrättelse eljest gällande föreskrifter i afseende å sättet för förvärfvande af tillstånd till dylika fyndigheters eftersökande och bearbetande. Den ställning, bolaget i följd af samma privilegier må intaga i förhållande dels till vederbörande jordegare, dels ock till andra eftersökare eller bearbetare af stenkolsfyndigheter inom det i privilegierna afsedda området, synes vara mera oviss. Frågan härom torde i allt fall vara af beskaffenhet att icke kunna af Eders Kongl. Maj:t i administrativ ordning afgöras, utan tillhöra domstols pröfning. Propositionen bifölls av riksdagen. Privilegierna innehas numera av Höganäs AB.

5.3.3 Regler angående stenkolsgruvor till vilka rättighet uppkommit före 1887 För de på inmutning grundade stenkolsrättigheterna gäller enligt 45 § 1 mom. i stenkolslagen 1884 års gruvstadga med vissa i punkterna a—h i sagda mom. angivna undantag. Detsamma är enligt paragrafens ordalydelse fallet med stenkolsgruva, vartill rättighet vunnits på annat sätt före 1887. Innehavaren av privilegierna har emellertid som framgår av redogörelsen i avsnitt 5.3.4 i vissa avseenden en undantagsställning. Genom de i 45 § stenkolslagen angivna undantagen kommer beträffande stenkolsgruvor, till vilka rättighet uppkommit före 1887, att i vissa praktiskt betydelsefulla avseenden gälla motsvarande regler som för stenkolsrättigheter upplåtna genom koncession enligt stenkolslagen. Sålunda ger en sammanställning av 45 § 1 mom. a) stenkolslagen med 3 § 2 mom. 1884 års gruvstadga vid handen att i huvudsak samma hindersregler gäller för in-

nehavare av stenkolsutmål som enligt 13 och 16 §§ stenkolslagen gäller för koncessionshavare. Hindersavståndet ovan jord från hus och hem är dock 178,14 meter (100 famnar, detsamma som enligt 1855 års stadga) mot 100 meter (ursprungligen 200 meter) enligt stenkolslagen. I punkt a) stadgas även att avgiftsbestämmelsen i 22 § stenkolslagen skall tillämpas vid den underjordsbrytning som kan förekomma inom skyddsavståndet 178,14 meter. Stadgandet förklaras av att 1855 års gruvstadga ej tillät sådan brytning. — Det kan i sammanhanget nämnas att äldre regler om jordägarandel samtidigt synes kvarstå oförändrade. Enligt 45 § 1 mom. b) stenkolslagen är innehavare av äldre stenkolsgruva berättigad att bearbeta och tillgodogöra sig även de eldfasta leror, som förekommer i sammanhang med stenkolsfyndigheten. Här ges alltså utan skillnad i sak samma bestämmelse som stadgas i stenkolslagen för koncessionsinnehavare. I fråga om arbetsskyldighet och vilostånd gäller enligt 45 § 1 mom. d)—f) stenkolslagen i huvudsak samma regler som då koncession meddelats. Dock hänförs den årliga arbetsskyldigheten till varje utmål och får inte understiga vad som i värde motsvarar 100 dagsverken per utmål. Som utmål kan enligt punkt c) i samma mom. tilldelas ett område om högst 356,28 meter (200 famnar, samma som i 1855 års stadga) i längd och bredd. Samma bestämmelser om tillsyn gäller enligt 45 § 1 mom. g) för innehavare av äldre stenkolsrätt som för innehavare av koncession. Vidare synes i stort sett samma regler gälla om upphörande av äldre stenkolsrättighet och koncession på grund av försummelse av arbetsskyldighet (47 och 48 §§ 1884 års stadga, 31 och 32 §§ stenkolslagen). Av bestämmelser som skiljer sig beträffande äldre stenkolsrättigheter och rättigheter på grund av koncession kan nämnas reglerna om ersättning till jordägare efter anvisande av mark för arbete i dagen. SOU 1970:45

Särskilda regler utan motsvarighet i stenkolslagen kunde även tänkas vara att tillämpa vid utvidgning av utmål. Enligt vad som inhämtats från bergmästaren i södra distriktet har dock, sedan stenkolslagen infördes, aldrig varit tal om utvidgning av stenkolsutmål utan i stället har vid behov koncession begärts på angränsande område.

5.3.4 Närmare ställning

om

privilegieinnehavarens

Som redan framhållits har privilegieinnehavaren i vissa avseenden en undantagsställning. Förhållandet berördes av departementschefen i samband med att Höganäs stenkolsverk genom beslut av 1898 års riksdag medgavs tiondefrihet mot begränsning av privilegieområdet (se avsnitt 5.3.3). I sammanhanget kan även nämnas att kammar- och kommerskollegierna i sitt utlåtande i frågan (se nyssnämnda avsnitt) påpekade, att endast punkterna a), b) och g) av de i 45 § stenkolslagen angivna undantagen syntes kunna vara gällande för stenkolsverket. Att ej heller punkt a) är helt tillämplig framgår av nedan anförda rättsfall NJA 1958 s. 326. Frågan om privilegieinnehavarens ställning har belysts i vissa rättsfall, av vilka må nämnas följande. NJA 1881 s. 142. I rättsfallet behandlades bl. a. frågan om jordägares rätt att delta i gruvarbete på grund av privilegierna. Enligt HD:s dom kan jordägares rätt till deltagande ha blivit prekluderad genom underlåtenhet att vederbörligen göra framställning härom. NJA 1930 s. 330. Rättsfallet gällde inlösen av mark inom privilegieområdet. HD anförde i sin dom att enligt privilegierna, jämförda med de i ämnet gällande författningarna, fick privilegieinnehavaren anses berättigad att inom det område, som privilegierna omfattade, ta i anspråk mark, som befanns vara erforderlig för gruvdriften. Därvid var dock innehavaren underkastad den inskränkningen att boningshus och annan i 3 § 1884 års stadga angiven anläggning skulle vara skyddade mot dylikt arbete inom ett avstånd av 178,14 meter, även om byggnaden eller anläggningen tillkommit efter privilegiernas meddelande, såvida inte SOU 1970:45 4

särskilda omständigheter vid dess tillkomst föranledde annat. NJA 1958 s. 326. Fråga om skyldighet att beträffande privilegierat område erlägga avgift enligt 45 § 1 mom. a) stenkolslagen. Stadgandet har behandlats i avsnitt 5.3.3. Det kan ytterligare anmärkas att svensk gruvlagstiftning, innan 1855 års gruvstadga trädde i kraft, saknade egentliga skydds- eller andra hindersbestämmelser. HD konstaterade i sin dom att tidigare innehavare av privilegierna redan före tillkomsten av 1855 års stadga haft en på privilegierna och äldre gruvförfattningar grundad obegränsad rätt att under jord bedriva gruvarbete inom privilegieområdet. Vid denna rätt fick privilegiernas innehavare anses ha bibehållits genom bestämmelsen i 40 § nämnda stadga. Med hänsyn härtill förelåg ej skyldighet för innehavaren att erlägga ifrågavarande avgift. NJA 1964 s. 460. Enligt 14 kap. 2 § vattenlagen skall vad i vattenlagen stadgas angående rättigheter och skyldigheter, som är förenade med äganderätt till fast egendom, äga motsvarande tillämpning på rätt till gruva, för vars tillgodogörande utmål anvisats eller koncession meddelats. Innehavaren av privilegierna ansökte hos vattendomstol om tillstånd att utföra dammbyggnad för torrläggning av visst område och hänvisade bl. a. till att privilegierna medförde att anförda stadgande i vattenlagen var tillämpligt. HD avvisade ansökningen med motivering, i den del som här är av intresse, att privilegierna inte kunde anses medföra sådana befogenheter med avseende på det synnerligen vidsträckta distrikt de omfattade, att innehavarens gruvrätt skulle kunna jämställas med innehav av utmål eller koncession utan utmålsläggning eller liknande åtgärd. I fråga om försvarsskyldigheten för privilegieområdet tillämpas bestämmelserna i 45 § 1 mom. stenkolslagen på det sättet att området anses som ett utmål.

5.3.5 Särskilt angående rätten till leror Kretsen av inmutningsbara mineral var enligt äldre gruvförfattningar mycket omfattande men inskränktes genom 1855 års gruvstadga. Bland inmutningsbara mineral upptar stadgan stenkol men inte lera. I förarbetena till stenkolslagen (Betänkande och förslag till stadga angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndig-

heter, Stockholm 1885, s. 54) påpekas att — ehuru uttrycklig regel om rätt till de eldfasta lerorna saknades i 1855 års stadga — dessa hittills opåtalt disponerats av gruvägaren. I anknytning härtill uttalas att stenkolsindustrin knappast skulle kunna äga bestånd utan fritt förfogande över de eldfasta lerorna och att hela lagstiftningen om stenkol skulle bli förfelad om icke däri inrymdes den för denna industri nödvändiga rättigheten att tillgodogöra även de i sammanhang med stenkolen förekommande eldfasta lerorna. Ernberg (Grunder för gruverätt till stenkol och eldfasta leror, Lund 1948) har utrett stenkolsgruvägares rätt till eldfasta leror enligt 10 och 45 §§ stenkolslagen. Ernberg avvisar den tolkningen att ordet »sammanhang» skulle vara liktydigt med »omedelbart sammanhang», så att ett lerlager komme in under stadgandena endast om och i den mån det har sådant sammanhang med ett stenkolslager. Likaså avvisar han en av Hammarskjöld (Om grufregal och grufegendom i allmänhet, 1891, s. 110) framförd åsikt, enligt vilken endast de leror, som utgör underbädd för stenkolsflötserna eller skikt i dessa, skulle i lagens mening förekomma i sammanhang med stenkolsflötserna. Ernberg anser att man i stället bör uppfatta de eldfasta lerornas i lagen angivna sammanhang som ett geologiskt sammanhang. Enligt Ernberg bör därför bestämningen att de eldfasta lerorna skall förekomma / sammanhang med stenkolsfyndigheterna ges samma betydelse som skulle förelegat om i lagtexten talats om de eldfasta leror som förekommer jämte stenkolsfyndigheterna. Varken i stenkolslagens lagtext eller i motiven till denna anges att de eldfasta lerornas sammanhang med stenkolsfyndigheter skall vara beskaffat på något speciellt sätt. Det förtjänar vidare att påpekas att beskrivningen av de geologiska förhållandena inom Skånes stenkolsförande formation intar en framträdande plats i motiven. Man torde enligt utredningens mening kunna utgå från att den av Ernberg förordade tolkningen är riktig.

50 De klinkrande lerorna räknas i varje fall med nu vedertagen definition (se avsnitten 5.2 och 5.4) inte till de eldfasta lerorna. I enlighet härmed skulle de därför kunna brytas och tillgodogöras av koncessionsinnehavare endast under de förutsättningar som anges i 10 § andra stycket stenkolslagen. Vad gäller den motsvarande rätten för innehavare av äldre gruvrättigheter hänvisas till framställningen i »Ny gruvlag» s. 249. En del av klinkerlerorna torde ligga under stenkolsflötserna. I den mån så är förhållandet skulle i vart fall koncession strängt taget inte medföra någon som helst rätt till leran. Enligt vad som inhämtats av bergmästaren i södra distriktet bygger emellertid praxis på en liberal tolkning av bestämmelserna. Klinkerlerorna har sålunda vid tillämpningen i stort sett likställts med de eldfasta lerorna.

5.4 Av utredningen inhämtade allmänna synpunkter på lagstiftningen angående stenkol och leror Bergmästaren i södra distriktet, det enda där stenkolsbrytning är aktuell, har anfört: Stenkolen synes ha spelat ut sin roll men de eldfasta lerorna är ännu betydelsefulla. En del tvistigheter har förekommit beträffande tolkningen av begreppet eldfasta leror som förekommer i sammanhang med stenkolsfyndighet. Det föreslås att regleringen i fråga om stenkol bibehålls men att möjlighet införs att meddela koncession även på enbart eldfasta leror (leror tillhörande rät-liasformationen). Svenska gruvföreningen har yttrat: Stenkolslagen sammankopplar stenkol och eldfasta leror. Detta har betingats inte endast av geologiska utan även av ekonomiska skäl. En intresseförskjutning har ägt rum från kol till lera. Detta motiverar en ändring så att eldfasta leror kan utgöra ensamt objekt för koncession. Det är tänkbart att även andra råvaror för den keramiska industrin, såsom kaolin, bör inrymmas i stenkolslagen. Föreståndaren för Sveriges geologiska unSOU 1970:45

dersöknings avdelning i Lund, förste statsgeolog E. Mohrén, har i en till utredningen överlämnad promemoria erinrat om de ifrågavarande kolflötsernas ringa mäktighet i Sverige och det minskade intresset för stenkolsbrytning samt yttrat: Det är föga sannolikt att nya ansökningar att eftersöka och/eller bryta stenkol i Skåne eller inom svenskt landområde överhuvudtaget kan beräknas inkomma. Det kan av dessa skäl ifrågasättas, huruvida nuvarande lag angående stenkolsfyndigheter bör bibehållas. De ekonomiska och juridiska förhållandena torde kunna regleras genom avtal mellan jordägare och vederbörande gruvintressent. — Inga skäl torde föreligga att låta lertäkter i allmänhet falla under stenkolslagen. Även om de eldfasta lerorna kan anses rätt väl definierade: smältpunkt > 1570° = segerkägla 26, så finns dock alla övergångar ned till tegelleror av enklaste slag. Från Höganäsbolagets sida har vid utredningens överläggningar med bolaget anförts: Omfattningen av stenkolsbrytningen regleras numera snarast av vad som framkommer av stenkol vid brytningen av de eldfasta leror, som förekommer i sammanhang med stenkolsfyndigheterna. Av den stenkol, som erhålls härvid, går huvudparten till chamottebränning. (Chamottetegel är huvudtypen av eldfast tegel. Halvfabrikatet utgörs av chamotte, dvs. på en stenkolsbädd fältbränd eldfast lera.) Resten av stenkolen säljs utom företaget. Det kan nämnas att bolagets stenkol på grund av sina speciella egenskaper vunnit en ny användning på det metallurgiska området, nämligen vid framställning av s. k. ferrokrom carboré. — Som framgått av det sagda har tyngdpunkten för bolagets gruvverksamhet förskjutits från stenkolsbrytning till brytning av åtföljande eldfasta leror. Dessa leror, med en smältpunkt över 1700°, utgör basen för bolagets tillverkning av eldfast tegel. Vid tillverkningen ingår som en nödvändig ingrediens även de högeldfasta och i Sverige sällsynta kaolinleror som bolaget bryter i trakten av Näsum. Bolagets tillverkning av eldfast tegel är den enda i Sverige. Genom tillverkningen tillgodoses för närvarande SOU 1970:45

hälften av de svenska järn- och stålverkens behov av eldfast tegel. Tillverkningen av eldfast tegel utgör en s. k. K-industri, som i händelse av krig skall upprätthållas för att trygga landets hela behov av sådant tegel. Bolaget lagrar råvaror för tegeltillverkning för överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskaps räkning. I bolagets anläggningar i Bjuv och Höganäs, vilka investeringsmässigt har ett värde av omkring 40 miljoner kronor, sysselsätts direkt cirka 400 personer med tillverkning av eldfast material, som har ett årligt försäljningsvärde av 40— 50 miljoner kronor. — En särställning i förhållande till kvartärleror intar också de inom rätliasformationen förekommande klinkerlerorna. Dessa används till en mindre del som bindemedel vid tillverkningen av chamottetegel. Klinkerlerornas huvudsakliga användning är dock i den keramiska tillverkning, som bolaget bedriver i Skromberga och som omfattar keramiska plattor och klinkers för byggnadsändamål. Anläggningarna i Skromberga kan uppskattas ha ett investeringsvärde i storleksordningen 30 miljoner kronor och sysselsätter omkring 375 man. Det årliga försäljningsvärdet av där tillverkade produkter utgör i runda tal 25 miljoner kronor. — Stålindustrin ställer allt större krav på det eldfasta materialets motståndskraft, vilket tvingar den keramiska industrin att förbättra tekniken för höjning av eldfastheten hos ingångsmaterialet. För dessa anrikningsprocesser lämpar sig ofta relativt fattiga ingåenden, som är lättare att behandla än rikare leror. Sedan våren 1969 arbetar ett anrikningsverk med sandig kaolinlera på fyndigheten vid Näsum. Det finns anledning att förvänta en liknande utveckling beträffande vissa leror i stenkolsformationen av lägre eldfasthet än de som nu bryts (dock med en smältpunkt över 1570°). — Den begränsade tillgången på eldfast lera inom landet och dess betydelse för järn- och stålindustrin gör det nödvändigt att säkerställa möjligheterna att få tillgodogöra sig leran. Bolagets möjligheter härvidlag är i hög grad beroende av den rätt till inlösen av fyndigheter, som bolaget har till följd av sina koncessioner. Bolagets 51

råvaruförsörjning kan annars bli beroende på jordägarnas inställning. Att driva tillverkningarna i Bjuv och Skromberga på basis av importerade råvaror är otänkbart ur ekonomisk synpunkt. — Bolaget anser sammanfattningsvis att koncession bör kunna meddelas för eftersökande och brytning av stenkol samt leror i den skånska stenkolsformationen och andra kaolinleror, samtliga med en sådan halt av kaolin att de ger möjlighet till ekonomisk utvinning för tillverkning av produkter med eldfasta eller klinkrande egenskaper. Beträffande privilegieområdet har Höganäsbolaget upplyst att där för närvarande endast förekommer obetydlig verksamhet, huvudsakligen brytning av vissa specialleror av dels eldfast och dels klinkrande beskaffenhet. Dessa leror ingår i tillverkningen av eldfast material. Underjordsbrytning har ej bedrivits inom privilegieområdet sedan början av 1960-talet. Från RLF.s juridiska avdelning AB:s malmökontor har bl. a. anförts: Intresset för stenkolsbrytning är i dagens läge praktiskt taget obefintligt. Stenkolsfyndigheterna i landet är väl lokaliserade och de i och för sig brytvärda är redan koncessionsbelagda. Det finns därför ingen anledning att anta att någon i framtiden skall begära koncession för att bryta enbart stenkol. Stenkolslagen torde kunna upphävas i sin nuvarande form, varvid dock redan meddelade koncessioner bör bibehållas. — Flera betydande keramiska industrier har kunnat byggas upp utan hjälp av någon koncessionslagstiftning. Detta visar att en koncessionslagstiftning beträffande lera inte är nödvändig för industrin. Möjligheter finns att träffa frivilliga uppgörelser med markägarna — låt vara att dessa stundom prissätter sin egendom efter enligt exploatörens mening irrationella grunder. Skulle man gå in för en så vansklig sak som att medge en koncessionsrätt beträffande leror, måste lagstiftningen under alla förhållanden begränsas till speciella typer av leror, som visas vara särskilt värdefulla och sällsynta. Begreppet kaolinlera är alltför svävande för att kunna användas. Inte heller kan en all-

män koncessionsrätt till leror inom rätliasformationen godtas. Vid utredningens överläggningar i Malmö har företrädare för länsstyrelsen i Malmöhus län och för Nordvästra Skånes kommunalförbund uttalat, att Höganäsbolagets anläggningar ligger i en region med starkt bebyggelsetryck och med på sikt goda möjligheter till sysselsättning men att den där bedrivna keramiska industrin under alla förhållanden måste anses värdefull för regionen.

5.5 Utredningens synpunkter på lagstiftningen om fyndigheter av stenkol och leror I landet finns sedan lång tid en särskild rättslig reglering av rätten att bryta stenkol och de eldfasta leror som förekommer i sammanhang därmed. Fyndigheterna är i huvudsak lokaliserade till ett begränsat område i Skåne. Enligt de uppgifter som lämnats till utredningen har brytningen av stenkol alltmer trätt i bakgrunden för en ökad brytning av leror i sammanhang med stenkolsfyndigheterna. Stenkolsförekomsten synes i flera fall ha fått tjäna som en förevändning för tillstånd att bryta eldfast lera. Detta har även från industrins sida anförts som otillfredsställande. Vad beträffar den framtida brytningen räknar man knappast med att en exploatering av kvarvarande stenkolsförekomster i Skåne kan bli lönsam såvitt angår ett enbart till stenkolen begränsat tillgodogörande. I hägnet av gällande lagstiftning har emellertid uppstått en betydelsefull industri med tillverkning på basis av eldfasta leror och klinkerleror. Att förutsättningarna för denna industri bevaras är uppenbarligen ett intresse redan med hänsyn till de omfattande investeringar som skett i befintliga anläggningar och den utveckling av verksamheten som planeras med stöd av gällande reglering. Härtill kommer att det eldfasta material som tillverkas är av stor betydelse för järn- och stålindustrin. Att denna tillSOU 1970:45

verkning bedrivs med i huvudsak inhemska råvaror är av särskild vikt i en avspärrningssituation. Det har anförts att andra keramiska industrier byggts upp utan stöd av någon särskild reglering. Det kan också erinras om att detsamma är fallet med flera andra betydelsefulla industrier, som är beroende av råvaror i form av mineral. En viktig omständighet i sammanhanget är emellertid att den typ av lera på vilken tillverkningen av eldfast material bygger utgör ett inom landet sällsynt mineral. Om den särskilda regleringen beträffande utnyttjandet av dessa råvaror nu upphävs, kan resultatet lätt bli svårigheter för industrin att få till stånd skäliga uppgörelser med markägarna och därmed en försämring av förutsättningarna för tillvaratagande av den inhemska naturtillgång som ifrågavarande leror utgör. En sådan utveckling synes böra accepteras endast om ett avskaffande av regleringen skulle medföra fördelar från allmän synpunkt. Här kan pekas på att de ifrågavarande fyndigheterna är lokaliserade till ett tättbebyggt område där ytterligare kraftig exploatering för bebyggelse m. m. kan väntas och att detta förhållande är ägnat att skärpa kraven på skyddsvärde hos fyndigheterna. En reglering bör emellertid kunna genomföras så att den innefattar en från allmän synpunkt lämplig avvägning mellan industrins behov och övriga intressen. Enligt utredningens mening finns inte anledning anta att ett upphävande av regleringen skulle medföra några speciella fördelar för det allmänna vare sig med hänsyn till nu berörda förhållanden eller eljest. Fastmera kan en reglering ge större möjlighet till insyn och inflytande från det allmännas sida, t. ex. genom statligt deltagande i företaget, än om brytningen blev beroende enbart av uppgörelser med markägarna. Dessa överväganden leder till att något slag av reglering bör upprätthållas på området. Vid valet av form för regleringen torde de skäl som i förarbetena till stenkolslagen anfördes mot ett inmutningssystem och för ett koncessionssystem (se »Ny gruvlag» s. 48) fortfarande vara giltiga. Det sySOU 1970:45

nes sålunda lämpligt att koncessionssystemet bibehålls. Mot bakgrund av nuvarande praxis och vad i det föregående anförts om de eldfasta och klinkrande lerornas förekomstsätt och de produktionstekniska förhållandena bör därvid enligt utredningens mening ske en anpassning till utvecklingen så att koncession i vart fall skall kunna meddelas inte bara för stenkolsfyndighet utan även för fyndighet av sådana eldfasta och klinkrande leror som förekommer i stenkolsformationen. Kaolinleror utanför stenkolsformationen har hittills brutits utan stöd av särskild lagstiftning. Beträffande dessa leror kan delvis anföras samma skäl till stöd för en reglering som åberopats i fråga om lerorna i stenkolsformationen. Utredningen har emellertid inte funnit dessa skäl tillräckligt starka för att förorda att koncessionssystem nu införs även beträffande ifrågavarande fyndigheter. Frågan torde lämpligen tas upp i ett vidare sammanhang, om en allmän utvidgning av koncessionsplikten skulle aktualiseras (jfr s. 23). Stenkolslagens regler är i stora delar ålderdomliga. Regleringen av rätten till stenkol och leror torde i åtskilliga avseenden kunna förenklas. Vid regleringen torde på samma sätt som antytts beträffande andra koncessionspliktiga mineral behovet av det allmännas inflytande och beaktande av motstående intressen böra tillgodoses främst genom införande av bättre möjligheter att ställa villkor i samband med koncession. Detta synes särskilt påkallat med hänsyn till de speciella förhållandena inom de tättbebyggda områden varom här är fråga.

6 Samordning av lagstiftningen^rörande koncessionspliktiga mineral

Som framgått av det föregående bör enligt utredningens mening koncessionssystem alltjämt tillämpas beträffande fyndigheter av uran och torium, olja, gas och salt, alunskiffer samt stenkol. Koncession bör vidare kunna meddelas för undersökning och bearbetning av sådana eldfasta leror och klinkerleror som förekommer i sammanhang med stenkolsfyndigheter. Samordningen och den allmänna uppläggningen i övrigt av lagstiftningen på området kan genomföras på olika sätt. En möjlighet är att den relativt nya uranlagen lämnas orörd, bortsett från sådana ändringar som kan vara motiverade utifrån de i kapitel 3 anförda synpunkterna, och att stenkolslagen ersätts med en ny lag, inbegripande övriga nu ifrågavarande mineral. I så fall skulle även kontinentalsockel] agen i princip bibehållas oförändrad. Man kan också tänka sig att undersökning och bearbetning av här berörda mineral på landområde regleras i en lag, varvid kontinentalsockellagen likaledes bibehålls. En tredje möjlighet är att bestämmelserna rörande ifrågavarande mineral och kontinentalsockellagen sammanförs i en enda lag. Vid övervägande av denna fråga anlägger utredningen följande synpunkter, varvid först behandlas förhållandena på land. Gemensamt för de ifrågavarande mineralen är att aktiviteten när det gäller undersökning och bearbetning av fyndigheter som inte omfattas av gällande rättigheter

kan antas bli av begränsad omfattning under den framtid som nu kan överblickas. Några mera betydande koncessioner avsesende olja, gas och salt utanför de områden, vilka täcks av 1969 års koncessioner för Oljeprospektering AB, torde sålunda knappast komma att aktualiseras på länge. Intresset för uranprospektering från enskilda företags sida synes vara obetydligt. Utnyttjande av alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja torde inte bli aktuellt i fredstid, såvida man inte lyckas få fram mera lönsamma metoder för utvinningen än som praktiserats hittills. Behov av nya koncessioner för stenkol och lera utanför nuvarande koncessionsområden torde framdeles uppkomma endast i begränsad utsträckning. Har man på sätt antytts att räkna med ett mycket ringa antal koncessionsärenden, är det enligt utredningens uppfattning föga meningsfullt att genom lagregler i detalj reglera sådana frågor som koncessionstidens längd, möjlighet till förlängning av koncessionstiden, koncessionsområdets maximistorlek, arealavgifter m. m. Dylika frågor bör då med större fördel från allmän och enskild synpunkt kunna avgöras av koncessionsmyndigheten med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall efter förhandlingar mellan myndigheten och sökanden, och lagstiftningen behöver i detta hänseende endast uppta vissa grundläggande regler om koncession och de villkor som kan förSOU 1970: 45

enas därmed. Dessa regler torde kunna ges ett enhetligt innehåll beträffande de mineralfyndigheter varom nu är fråga. Kontinentalsockellagen synes härvidlag kunna tjäna som mönster. En mera utförlig reglering i lag fordras däremot beträffande frågor som berör förhållandet mellan koncessionsinnehavare och den som disponerar över marken. Här avses i första hand bestämmelser om ianspråktagande av mark för undersökningsarbeten och bearbetning, om ersättning för skador i samband därmed samt om eventuell avgift till jordägaren. Regler i dessa hänseenden torde i stor utsträckning kunna beträffande samtliga mineral utformas efter mönster av uranlagens och gruvlagens bestämmelser i ämnet. Särbestämmelser för visst mineral torde vara erforderliga endast i obetydlig omfattning. Uranlagen innehåller åtskilliga detaljföreskrifter som enligt numera vanlig lagstiftningsteknik brukar få sin plats i tilllämpningsföreskrifter. Det förhållandet att lagen hittills ej fått någon tillämpning i praktiken bör minska betänkligheterna mot att, oaktat den varit i kraft knappt tio år, i förevarande sammanhang företas den revidering av lagstiftningen på området som kan finnas lämplig från systematiska och andra synpunkter. Allmänt torde det vara ett önskemål att reglerna om koncessionspliktiga mineral inte är uppsplittrade på flera lagar än nödvändigt. Vid övervägande av anförda omständigheter har utredningen funnit ändamålsenligt att åtminstone regleringen för landområde beträffande ifrågavarande mineral sammanförs i en lag med vissa grundläggande regler angående koncessionsgivning och ianspråktagande av mark m. m. vilka i princip är gemensamma för samtliga berörda mineral. Närmare detaljer angående ansökningsförfarandet m. m. bör i så fall kunna intagas i tillämpningsföreskrifter. Om det framdeles skulle bli större frekvens av koncessionsärenden rörande visst mineralslag, beträffande vilket enhetliga koncessionsvillkor anses kunna gälla, t. ex. angående underSOU 1970:45

sökningstid och maximiareal för undersökningskoncession, bör bestämmelser härom kunna utfärdas i administrativ ordning. En fördel med en ramlagstiftning av här avsedd typ är bl. a. att det blir möjligt att utan större omgång avföra visst mineral från lagen eller att i densamma ta upp vissa mineral eller liknande naturtillgångar som nu inte omfattas av den speciella gruvlagstiftningen, om detta skulle anses påkallat. Som ovan antytts bör en gemensam koncessionslag för landområde i viss utsträckning kunna utformas efter mönster från kontinentalsockellagen. Man kan då ställa frågan om det inte vore lämpligast med en gemensam koncessionslagstiftning för landområde och havet. Enligt utredningens mening kan emellertid vägande invändningar anföras mot en sådan tanke. Förhållandena gestaltar sig nämligen väsentligt olika på land och på havsområde i flera från lagstiftningssynpunkt relevanta avseenden. Sålunda gäller kontinentalsockellagen samtliga mineraliska och andra icke levande naturtillgångar på och under havsbotten ävensom vissa levande organismer, medan den nu aktuella lagstiftningen för landområde avser blott ett fåtal mineralslag. Enligt kontinentalsockellagen tillkommer rätten till naturtillgångarna på sockeln staten. Av skäl som utvecklas i följande avsnitt bör enligt utredningens mening någon legal deklaration av liknande innehåll inte göras i fråga om de aktuella mineralfyndigheterna på land. Kontinentalsockellagens specialregler om sjöfart och fiske, säkerhetszon och straffrättslig behandling av utlänning fordrar ingen motsvarighet i lagstiftningen för landområde. Samtidigt måste denna innehålla åtskilliga bestämmelser om fredade områden, undersökningsarbete och bearbetning på annans mark samt avgäld till jordägare, m. m. som ej behövs i kontinentalsockellagen. Med hänsyn till det anförda förefaller det föga sannolikt att en gemensam lagstiftning för land och kontinentalsockeln skulle vara ägnad att skapa ökad klarhet och överskådlighet till nytta för tilllämpningen. Utredningen föreslår alltså att lagstift-

ningen rörande de mineral som nu omfattas av uranlagen och stenkolslagen, däri inbegripet eldfasta leror och klinkerleror, sammanförs i en ny lag, benämnd »Lag om vissa mineralfyndigheter» samt att kontinentalsockellagen bibehålls i princip oförändrad.

56 SOU 1970:45

7 Huvudgrunderna i utredningens lagförslag

Rättsliga utgångspunkter Enligt 2 § i lagen om kontinentalsockeln tillkommer rätten att utforska sockeln och utvinna dess naturtillgångar staten. En dylik deklaration, som överensstämmer med liknande förklaringar i utländsk kontinentalsockellagstiftning, ansågs naturlig och rimlig i nämnda lag med hänsyn till att allmänt vattenområde i havet är undandraget enskild äganderätt och till att lagen även omfattar område utanför Sveriges territorialgräns (jfr prop. 1966: 114 s. 25 f och 48). När det gäller den allmänna gruvrätten, där frågan om mineraltillgångarna skall anses tillhöra staten eller jordägaren tidigare varit föremål för livlig diskussion, har utredningen ansett att något behov av ställningstagande i denna fråga inte föreligger, utan att sådana spörsmål som graden av allmänt inflytande samt upptäckarens och jordägarens ställning såvitt avser nya rättigheter helt bör lösas med utgångspunkt från praktiska överväganden (se »Ny gruvlag» s. 137). Beträffande fyndigheter som omfattas av stenkolslagen och uranlagen har motsvarande teoretiska fråga ej varit föremål för diskussion på samma sätt. Även här torde rättsläget i ifrågavarande hänseende kunna betecknas som oklart. Åtminstone när det gäller stenkolsfyndigheter talar måhända vissa omständigheter för en starkare betoning av jordägarens rätt än i fråga om de inmutningsbara mineralen. Dels förekomSOU 1970:45

mer ej någon kronoandel i stenkolslagen och dels anses jordägaren oförhindrad att tillgodogöra sig sådana fyndigheter på egen mark, så länge koncession ej tilldelats annan. Jordägarens rätt till avgäld är mera omfattande än enligt gruvlagen. I fråga om övriga mineral underströks å andra sidan vid införandet av bestämmelserna angående alunskifferfyndigheter och fyndigheter av uranhaltigt mineral vikten av kontroll från det allmännas sida (se »Ny gruvlag» s. 48). Beträffande olje-, gas- och saltfyndigheter måste sambandet mellan de befogenheter som är typiska för jordäganderätten och tillgodogörandet av dylika vanligen på mycket stort djup förekommande fyndigheter betraktas som svagt. De år 1966 införda bestämmelserna om royalty till staten och begränsning av koncessionstiden beträffande olja och gas markerar en ökning av det statliga inflytandet även i fråga om sådana fyndigheter. En legal förklaring att fyndigheter av olja, gas och salt tillkommer staten skulle i och för sig kunna göras utan större betänkligheter med hänsyn till det ringa sambandet med jordägarens vanliga rådighetssfär och det förhållandet att någon kommersiell utvinning av sådana fyndigheter hittills ej förekommit i landet. Å andra sidan är det praktiska behovet av en dylik rättighetsdeklaration föga framträdande. Utredningen förutsätter då som självklart att krav med hänvisning till några principiella

rättigheter för jordägaren även till fyndigheter djupt under markytan inte under några förhållanden kan ställas. Den tänkta lagstiftningen utgår från att eventuella sådana rättigheter här är så uttunnade att de saknar reellt innehåll. Skulle fyndigheter av detta slag, t. ex. i form av utströmmande naturgas, yppa sig vid markytan i ekonomiskt betydelsefull omfattning, kan saken i den delen komma i ett annat läge. Även med hänsyn härtill vore en rättighetsdeklaration till förmån för staten tveksam. I fråga om mera ytligt förekommande fyndigheter såsom alunskiffer och stenkol skulle en dylik deklaration passa mindre väl samman med annan lagstiftning angående nyttigheter i marken. Utredningen anser sig med åberopande av det anförda inte ha anledning vare sig att föreslå att i nya lagen intages en deklaration om rätten till de fyndigheter som skall omfattas av lagen eller att överhuvud — utöver vad som nu skett — ta ställning till ifrågavarande teoretiska spörsmål. I stället bör enligt utredningens mening sakfrågorna liksom beträffande den allmänna gruvlagstiftningen lösas med utgångspunkt från praktiska överväganden. I konsekvens härmed torde koncessionsgivning rörande ifrågavarande fyndigheter på landområde alltjämt böra betraktas såsom en i princip offentligrättslig akt. Uppdelning i undersökningskoncession bearbetningskoncession

och

Av skäl som utvecklats i kapitel 6 bör den nya koncessionslagen enligt utredningens åsikt i fråga om en koncessions innehåll och villkor begränsas till vissa grundläggande bestämmelser. Härutinnan synes till en början lämpligt att i lagen skilja mellan undersökningskoncession och bearbetningskoncession. Skälen härtill är flera. Undersökningsarbete beträffande ifrågavarande fyndigheter bedrivs ofta över vidsträckta områden. Bearbetning är däremot normalt begränsad till ett mindre område där en fyndighet lokaliserats. Medan undersökningsarbeten normalt genomförs under förhållandevis kort tid, kräver bearbetningen

oftast betydligt längre tid. Erforderligt ianspråktagande av annans mark är därför i princip mindre ingripande och kan regleras genom enklare förfarande i fråga om undersökning än vid bearbetning. Då det med hänsyn till det anförda i flera avseenden måste gälla olika regler för undersökningsarbete och bearbetning, innebär det en lagteknisk fördel att skilja mellan begreppen undersökningskoncession och bearbetningskoncession. En sådan åtskillnad görs numera redan i gällande lagstiftning beträffande flera av ifrågavarande mineralslag och synes vara vanlig i utländsk lagstiftning. Som förutsättning för meddelande av bearbetningskoncession synes böra uppställas att exploaterbar fyndighet bedöms förekomma inom det område som avses med ansökningen. Uppdelningen i undersökningskoncession och bearbetningskoncession bör enligt utredningens mening inte medföra hinder att, om övriga förutsättningar är uppfyllda, meddela bearbetningskoncession direkt utan föregående undersökningskoncession. Detta torde kunna visa sig lämpligt t. ex. vid bearbetningskoncession för fyndigheter av alunskiffer eller av stenkol och lera, där fyndigheternas belägenhet i stor utsträckning är allmänt känd. Såsom antytts i det föregående är det enligt utredningens mening från skilda synpunkter önskvärt att av lagen klart framgår att undersökningskoncession kan förenas med rätt för innehavaren att under vissa förutsättningar erhålla även bearbetningskoncession, varvid bör anges de huvudsakliga villkoren för sådan koncession. Givetvis bör hinder inte föreligga att meddela undersökningskoncession som ej är förenad med rätt till bearbetningskoncession. Detta blir aktuellt särskilt när fråga är om stora undersökningsområden och undersökningsarbetena avses bli av mera översiktlig karaktär. En sammankoppling av undersökningsoch bearbetningskoncession på sätt nu angivits förutsätter att en prövning av sökandes lämplighet att bedriva exploatering av SOU 1970:45

en fyndighet kan ske redan i samband med beviljande av undersökningskoncession. En sådan ordning torde fordra att prövningen av båda slagen av koncessioner omhänderhas av samma myndighet. Denna prövning bör enligt utredningens mening ankomma på Kungl. Maj:t. Då det i vissa fall, t. ex. vid stor frekvens av undersökningskoncessioner utan rätt till bearbetningskoncession, kan befinnas lämpligt att delegera koncessionsgivningen beträffande vissa typer av koncessioner till annan myndighet, bör lagen uppta bestämmelse om sådan delegationsrätt. Koncessionstid

och

koncessionsområde

Enligt nuvarande ordning beviljas bearbetningskoncession för andra mineralfyndigheter än olja och gas utan begränsning i tiden. Även om möjligheter finns att återkalla eller framtvinga förverkande av en koncession om villkoren för denna åsidosätts, bör enligt utredningens mening det allmänna alltid ha möjlighet att efter en tids förlopp ta upp frågan om koncessionen och villkoren för denna till förnyad prövning i hela dess vidd. Med den snabba utveckling som numera äger rum på alla områden måste man räkna med att underlaget för prövningen i samband med koncessionsgivning snart nog kan förändras på ett avgörande sätt. Koncession bör därför enligt utredningens mening alltid meddelas på viss tid. Mot bakgrunden av den väntade ringa frekvensen av koncessionsärenden finns däremot enligt utredningens uppfattning ej anledning att i lagen fastställa maximitid för undersöknings- eller bearbetningskoncession. Ej heller finns enligt utredningens mening skäl att ha föreskrifter om maximiareal för sådana koncessioner. Förhållandet

till motstående

intressen

Förhållandet mellan koncessionerad verksamhet och motstående allmänna och enskilda intressen regleras för närvarande framför allt på det sättet att arbeten för undersökning och bearbetning är underkastade bestämmelser i annan lagstiftning om SOU 1970:45

användning av mark och vatten, t. ex. vattenlagen, byggnadslagen, naturvårdslagen och miljöskyddslagen. Förhållandet till motstående intressen regleras vidare genom stenkolslagens och uranlagens regler om anvisande av mark för arbete i dagen och om s. k. fredade områden, där arbete i dagen eller under jord inte får äga rum överhuvud eller inte utan särskilt tillstånd. Därjämte kan i koncession för uran- och alunskifferfyndigheter bestämmas vilka åtgärder som skall vidtas för att återställa marken i lämpligt skick sedan fyndighet tillgodogjorts samt meddelas de föreskrifter som behövs för att förebygga att annat industriellt företag hindras i sin utveckling eller som eljest anses erforderliga från allmän eller enskild synpunkt (31 § uranlagen och 56 § stenkolslagen). Beträffande alla ifrågavarande slag av fyndigheter äger kommerskollegium och bergmästare meddela föreskrifter för att förhindra att det uppstår fara för annans egendom genom arbetet (50 § respektive 37 §). Frågan om regleringen av förhållandet till motstående intressen i samband med koncession har stor betydelse bl. a. med hänsyn till innehållet i koncessionärens rättigheter. Som en väsentlig fördel hos koncessionssystemet har traditionellt betraktats möjligheterna att i samband med koncession åstadkomma en skälig, av formella hänsyn obunden avvägning mellan gruvintresset och motstående intressen av skilda slag. Möjligheterna att i samband med koncessionsgivning åstadkomma en definitiv reglering härvidlag är emellertid av olika skäl — varav några utvecklats i »Ny gruvlag» s. 139 f. — i realiteten tämligen begränsade. Följande huvudalternativ till lösning av frågan synes tänkbara. 1. Motstående intressen beaktas ej alls vid koncessionsgivningen (möjligen med förbehållet att viss mark skulle kunna undantas från anvisning för arbete i dagen eller under jord). Koncessionens betydelse reduceras då till konstituerande av en civilrättslig rätt att disponera över marken för undersökning och tillgodogörande av fyndigheter, varemot de faktiska möjligheterna att utöva denna rätt blir beroende av of-

fentligrättslig lagstiftning beträffande användande av mark m. m. Denna ordning får för närvarande anses gälla beträffande stenkolsfyndigheter samt olje-, gas- och saltfyndigheter. 2. Vid koncessionsgivningen sker en allsidig och definitiv prövning av förhållandet till motstående intressen. Samtidigt undantas företaget från tillämpning av annan lagstiftning angående markanvändning. Företaget skulle exempelvis i fortsättningen ej behöva riskera att bli utsatt för ingripande enligt naturvårdslagen eller underkastas prövning enligt miljöskyddslagen. Undantagsbestämmelser härom finge intagas i dessa och andra lagar av liknande karaktär (jfr exempelvis undantaget beträffande elektrisk anläggning m. m. i 1 § andra stycket miljöskyddslagen). Koncessionsansökan finge gå på remiss till alla berörda myndigheter och koncession innehålla detaljerade föreskrifter bl. a. av samma typ som vid tillstånd enligt miljöskyddslagen. 3. Sedan koncession meddelas, får förbud mot den koncessionerade verksamheten inte meddelas enligt annan lagstiftning, vilken däremot i övrigt skall vara tillämplig på verksamheten i fråga. En förebild finns i 6 § tredje stycket miljöskyddslagen, enligt vilken tillåtlighetsbestämmelserna i paragrafen ej hindrar att sådan flygplats, väg eller järnväg, vars anläggning prövas i särskild ordning, används för avsett ändamål. 4. Vid koncessionsgivningen sker en relativt summarisk prövning av företagets inverkan på motstående intressen. Prövningen kan föranleda att koncession exempelvis ej meddelas för oljeutvinning intill en större vattentäkt eller i ett naturvårdsområde som anses böra skyddas mot industriföretag. Till skydd för motstående intressen meddelas eventuellt vissa allmänna föreskrifter, t. ex. att bearbetning ovan jord inte får ske inom viss trakt, att område för dagbrott efter brytningens avslutande skall återställas i ett från naturvårdssynpunkt godtagbart skick eller att borrtorn av hänsyn till lufttrafik inte får överskrida viss höjd eller förläggas närmare flygplats än angivet minimiavstånd. Denna summariska prövning medför emellertid inte att företaget ej är underkastat den allmänna lagstiftningen angående användningen av mark och vatten. I extrema fall skulle genomförandet av en koncessionerad verksamhet t. o. m. kunna förbjudas exempelvis enligt miljöskyddslagen. Koncessionsföreskrifterna skulle sålunda endast innebära vissa minimiföreskrifter som koncessionären under alla förhållanden är skyldig att tåla. En sådan ordning torde motsvara vad

som för närvarande gäller beträffande alunskiffer och uran liksom, enligt kontinentalsockellagen, på allmänt vattenområde i havet. Den i alternativ 1 skisserade ordningen representerar visserligen en klar linje men kontrasterar enligt utredningens mening alltför mycket mot en grundtanke hos koncessionssystemet. Det synes otillfredsställande om t. ex. bearbetningskoncession skulle kunna meddelas beträffande ett begränsat område utan beaktande av de speciella betingelserna för verksamheten med hänsyn till miljön på platsen. Det system som avses i alternativ 2 synes knappast kunna tillämpas vid undersökningskoncession. Sådan koncession får antas normalt avse ett vidsträckt område, varvid platserna där borrning och andra undersökningsarbeten kommer att företas knappast kan vara kända i förväg. Beträffande bearbetningskoncession, som får antas omfatta ett väsentligt mindre område, har man på ett annat sätt än vid undersökningskoncession att göra med ett konkret projekt. En prövning med hänsyn till aktuella bebyggelse-, naturvårds- och miljöskyddsintressen bör vara genomförbar i detta fall. Att i samband med koncession meddela behövliga detaljföreskrifter i olika avseenden torde dock föranleda praktiska svårigheter. Frågan i vad mån en koncessionär skall åtnjuta skydd mot sådana i framtiden uppträdande intressen, vars tillgodoseende skulle innebära intrång i den koncessionerade verksamheten, lär knappast kunna regleras definitivt i koncessionsärendet. Med hänvisning till det anförda kan utredningen ej heller förorda en lösning enligt detta alternativ. Vad angår alternativ 3 torde prövningen i samband med undersökningskoncession av skäl som nyss antytts inte kunna bli så fullständig att man bör utesluta möjligheten av förbud enligt exempelvis miljöskyddslagen. Huruvida det föreligger tillräckliga skäl att utesluta en sådan möjlighet i fråga om bearbetningskoncession synes tveksamt. Även vid dylik koncession torde det kunna bli fråga om arbeten på olika tider och platser SOU 1970:45

i sådan utsträckning att verkningarna för motstående intressen inte vid koncessionsgivningen i alla delar kan överblickas med den säkerhet som erfordras för en definitiv prioritering. Utredningen förordar i stället att frågan löses enligt den linje som skisserats i alternativ 4, sålunda en mera allmän prövning med hänsyn till motstående intressen i samband med koncessionsgivningen samtidigt som lagstiftningen angående användningen av mark och vatten i allmänhet är fullt ut tillämplig på verksamheten i fråga. Enligt utredningens mening finns goda förutsättningar för att en sådan ordning skall kunna fungera tillfredsställande. Även i detta fall bör i varje fall en ansökning om bearbetningskoncession normalt remitteras till berörda länsstyrelser m. fl. myndigheter. Remissyttrandena bör emellertid kunna inskränkas till en allmän bedömning av företagets inverkan med hänsyn till myndighetens ansvarsområde. Efter en sådan beredning bör det knappast behöva inträffa att utövandet av en koncessionerad verksamhet omöjliggörs t. ex. genom att området för bearbetningskoncession tas in i naturvårdsreservat enligt naturvårdslagen eller avsätts för bostadsbebyggelse genom planläggning enligt byggnadslagen eller att verksamheten förbjuds enligt miljöskyddslagen. I fråga om undersökningskoncessioner torde remissförfarande inte vara påkallat i samma utsträckning som vid ansökan om bearbetningskoncession. Den skisserade ordningen synes vara väl förenlig med miljöskyddslagen. Enligt 2 § nämnda lag skall utöver bestämmelserna i lagen beträffande miljöfarlig verksamhet gälla vad som föreskrivs i hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning eller i annan lagstiftning. Av motiven framgår att avsikten är att sådan lagstiftning skall gälla vid sidan av miljöskyddslagen och att de organ som genom särlagstiftningen tilläggs olika befogenheter alltjämt skall ha att utöva dessa, i den mån ej annat särskilt anges i miljöskyddslagen. Ifrågavarande hänvisning i miljöskyddslagen anges också innebära att de myndigheter som har att handSOU 1970:45

lägga frågor om immissioner kan ha att beakta sådana bestämmelser som i särskilda hänseenden meddelas i annan lagstiftning (prop. 1969: 28 s. 261). Det torde stå i överensstämmelse med det anförda att myndighet som har tillsyn över undersöknings- och bearbetningskoncessioner för konkreta fall meddelar närmare föreskrifter t. ex. beträffande skydd mot buller eller vattenförorening i samband med borrning eller i fråga om seismiska prov. Sådana föreskrifter innebär som nämnts minimibestämmelser. Är tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen inte obligatorisk för arbetena i fråga, lär koncessionsinnehavaren knappast behöva räkna med ingripande från miljövårdsmyndigheterna annat än om allvarlig risk för störande immissioner skulle uppkomma trots nämnda föreskrifter. Krävs tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen eller vattenlagen eller dispens från landskapsskyddsförordnande enligt 19 § naturvårdslagen, synes erinran härom lämpligen böra intas i koncessionsföreskrifterna. Till frågan om anvisande av mark och s. k. fredade områden återkommer utredningen längre fram. Koncessionsvillkor

i övrigt

Av vad ovan anförts i fråga om förhållandet till motstående intressen följer att koncession bör kunna förenas med de föreskrifter som anses erforderliga till skydd för allmänna intressen eller enskild rätt. I motiven till kontinentalsockellagen framhålls att fynd av olja och naturgas kan få stor betydelse för den svenska samhällsekonomin och att det med hänsyn därtill är angeläget att staten förbehåller sig ett avgörande inflytande på såväl undersökningsarbeten som exploatering (prop. 1966: 14 s. 46). Dessa synpunkter har enligt utredningens mening även relevans såväl beträffande sådana fyndigheter på landområde som i fråga om uranfyndigheter. I ett beredskapsläge skulle detsamma kunna komma att gälla också beträffande alunskifferfyndigheter och vissa leror. Med hänsyn till det anförda bör en ny 61

minerallag enligt utredningens mening lämpligen innefatta befogenhet för koncessionsmyndigheten att meddela från allmän synpunkt påkallade föreskrifter av liknande innehåll som 4 § första stycket kontinentalsockellagen. Ehuru behovet av allmänt inflytande måhända inte är lika starkt när det gäller stenkol och lera som i fråga om övriga fyndigheter, synes anledning ej finnas att i nämnda föreskrifter göra undantag för dessa mineral. Såväl undersökningskoncession som bearbetningskoncession bör kunna förknippas med skyldighet för koncessionsinnehavaren att fullgöra vissa minimiprestationer i fråga om undersökning eller bearbetning. Bestämmelse härom synes kunna utformas efter mönster av 4 § andra stycket kontinentalsockellagen. Tillstånd enligt kontinentalsockellagen kan även förbindas med villkor om statligt deltagande i verksamheten eller om utgivande till staten av avgifter för tillståndet, beräknade i förhållande till mängden eller värdet av utvunna produkter eller på annat sätt, eller av andel av produkterna eller med annat liknande villkor (4 § tredje stycket). Att en dylik regel upptogs i nämnda lag var naturligt mot bakgrunden av deklarationen att rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar tillkommer staten. Den föreslagna lagen om vissa mineralfyndigheter avses som berörts i annat sammanhang ej innehålla någon motsvarande förklaring. Enligt utredningens mening kan emellertid det oaktat anföras skäl för att även en ny minerallag bör innehålla en liknande bestämmelse om rätt till statligt deltagande m. m. Genom den fria prövningen vid koncessionsgivningen har Kungl. Maj:t redan nu vissa möjligheter att förbehålla en koncession exempelvis åt ett företag där staten är delägare. En tänkbar åtgärd i förevarande sammanhang är att införa kronoandel i analogi med den allmänna gruvlagens bestämmelser i ämnet. Emellertid synes, bortsett från de risker härmed som antytts i annat sammanhang (se s. 41), dylika detaljerade regler om delaktighet m. m.

vara mindre lämpliga beträffande nu ifrågavarande mineralfyndigheter, där förutsättningarna för undersökning och bearbetning varierar i så hög grad. En bättre anpassning efter omständigheterna bör kunna åstadkommas exempelvis genom att i undersökningskoncession för enskilt företag föreskrivs att koncessionären kan påfordra att bearbetningskoncession i händelse att fynd görs skall ges åt ett för ändamålet särskilt bildat bolag, i vilket företaget och staten skall ha del med andelar som — jämte de huvudsakliga villkoren för bearbetningskoncessionen — fixerats i undersökningskoncessionen mot bakgrund av de vid beviljandet av denna rådande förutsättningarna i skilda hänseenden. Kan i andra fall befaras att krav på statligt deltagande i bearbetning skulle, exempelvis med hänsyn till exceptionellt ringa prospekteringsutsikter, verka tillbakahållande på en från allmän synpunkt önskvärd undersökningsverksamhet, bör villkoren i undersökningskoncessionen kunna formuleras så att sådant deltagande utesluts. Förutom genom direkt statligt engagemang i undersökning eller bearbetning kan det allmännas intresse att få tillgodogöra sig del av vinsten vid exploatering av ifrågavarande mineralfyndigheter tillgodoses genom uttagande av royalty eller liknande avgifter i samband med bearbetning. Dylika avgifter — som i utlandet regelbundet uttages vid utvinning av olja eller gas — kan principiellt likställas med de avgifter som staten betingar sig vid utarrendering av kronoandelar enligt gruvlagen. Royaltyavgiften för olja och gas varierar i de västeuropeiska länderna i stort sett mellan 5 och 15 % av produktionens värde. Vanligen utgår avgiften proportionellt, men stundom tillämpas ett progressivt system. I de nyligen i Sverige beviljade koncessionerna för Oljeprospektering AB har royaltyavgiften bestämts med hänsynstagande till lönsamheten. Mot bakgrunden av den väntade ringa frekvensen av koncessioner anser utredningen lämpligast att frågan om eventuell royaltyavgifts storlek och sättet för avgiftens beräkning avgörs med hänsyn till omständigSOU 1970:45

heterna i varje särskilt fall. I stället för (eller jämsides med) royaltyavgift bör staten kunna förbehålla sig andel av produktionen. På flera håll i utlandet tar man ut arealavgifter — stundom efter en stigande skala — i syfte att förmå innehavare av undersökningskoncession att påskynda undersökningarna och snarast lämna ifrån sig koncessionsområdet eller del därav. Här må vidare erinras om de inmutningsavgifter som föreslagits av utredningen i fråga om den allmänna gruvlagstiftningen (»Ny gruvlag» s. 143 och 178). Av liknande skäl kan det stundom vara motiverat att förena även bearbetningskoncession med bestämmelse om arealavgifter (jfr »Ny gruvlag» s. 147). Med hänvisning till det anförda förordar utredningen att även bestämmelser motsvarande 4 § andra och tredje styckena kontinentalsockellagen intas i den nya lagen. Den föreslagna regleringen ger uppenbarligen det allmänna väl så goda möjligheter att öva inflytande på undersökning och bearbetning som en konstruktion med kronoandel. Anvisande av mark Eventuella motsättningar mellan en koncessionerad verksamhet samt andra allmänna och enskilda intressen konkretiseras när koncessionsinnehavaren skall ta i anspråk mark för arbete i dagen inom koncessionsområdet. Enligt stenkolslagen skall i koncession utsättas den ytvidd i dagen som högst får anvisas sökanden för arbetet samt den mark för väg till koncessionsområdet som sökanden äger begagna (8 §). Däremot bestäms marken inte till läge och gränser vid koncessionsgivningen. Någon motsvarande bestämmelse upptogs ej i uranlagen under hänvisning till strävan efter anslutning till gruvlagen och till att den ifrågavarande schematiska prövningen vid koncessionsgivningen syntes ha ringa värde. Enligt såväl stenkolslagen som uranlagen anvisas i övrigt den mark som behövs för arbete i dagen vid bergmästarförrättning, varvid i princip sökanden själv torde få bestämma vilket SOU 1970:45

område som skall tas i anspråk (12 § 1 mom. stenkolslagen och 36 § 1 mom. uranlagen). En spärr mot att onödigt stora områden tas i anspråk utgör i första hand regeln att ersättning för marken m. m. skall utgå med femtio procent förhöjning. Enligt stenkolslagen gäller därjämte att markanvisning inte utan vederbörligt medgivande får ske inom vissa fredade områden (13 §). Bearbetning av de fyndigheter varom nu är fråga torde — bortsett från olja och gas — komma att ske i dagbrott i betydligt större utsträckning än som är fallet vid bearbetning av inmutningsbara mineral. De kända fyndigheterna är vidare i högre grad än dessa mineral koncentrerade till södra och mellersta Sveriges jordbruksbygder. Med hänsyn till det sagda kan skäl anföras för att även markanvisningen inom ett koncessionsområde borde ske efter en allsidig prövning med beaktande av samtliga berörda intressen. Prövningen kunde förslagsvis anförtros kommerskollegium. En sådan ordning skulle emellertid i praktiken innebära en dubblering av koncessionsprövningen. Om denna i enlighet med utredningens förslag skall innefatta en summarisk prövning med hänsyn till motstående intressen — varvid bl. a. bör kunna bestämmas att viss del av koncessionsområdet (t. ex. område som ingår i befintligt naturreservat) inte får anvisas för arbete i dagen — bör risken för uppkomsten av problem i samband med sådana intressen minskas. En ytterligare garanti mot obehöriga ingrepp mot motstående intressen av betydelse bör kunna åstadkommas genom en bestämmelse att mark inte får anvisas inom "fredade områden" utan vederbörligt tillstånd (se nedan). Vidare föreslår utredningen att förrättningsmannen liksom enligt förslaget till ny gruvlag (4 kap. 23 §) får möjlighet att anvisa ett mindre område än sökanden föreslagit, såvitt det är uppenbart att viss mark ej behövs för bearbetningen eller därmed sammanhängande verksamhet. Fredade

områden

Ovan har förutsatts att den nya lagen lik-

I gruvlagen är fredningsbestämmelserna som gällande lagstiftning skall innehålla bestämmelser om fredade områden. Systemet utformade som hinder mot inmutning och med fredade områden, vilket som förut an- utmålsläggning (5 och 31 §§). Av stenkolstytts innebär att vissa som särskilt skydds- lagens bestämmelser i ämnet innefattar någvärda ansedda områden ej alls eller endast ra hinder mot anvisning av mark för arbete efter särskilt medgivande får användas för i dagen (13 § 1 och 2 mom.) och andra förundersökning eller bearbetning, synes gå väl bud mot underjordsarbete inom fredade samman med ett koncessionssystem mot områden (16 §). Enligt uranlagen får inte bakgrund av att det vid koncessionsgivning- undersökningstillstånd eller koncession omen av praktiska skäl inte är möjligt att över- fatta eller undersökningsarbete eller bearblicka alla de intressekonflikter beträffande betning av fyndighet äga rum inom de fremarkanvändningen som kan uppkomma vid dade områdena (3 §). Inmutningshinder enutövandet av den koncessionerade verksam- ligt gruvlagen gäller endast om hindret föreheten. Blir det aktuellt att för dennas skull låg när mutsedeln utfärdades (4 §). På motgöra intrång på fredat område, kommer det svarande sätt gäller stenkolslagens hindersi förekommande fall, om sakägarens med- bestämmelser inte i fråga om hinder som givande inte kan utverkas, till stånd en pröv- uppkommit efter koncessionens meddelanning med avvägning mellan de olika in- de (13 och 16 §§). Uranlagens ståndpunkt i förevarande avseende synes ej fullt klar, tressena. De fredade områdena är i viss mån be- men med hänsyn till den eftersträvade anstämda olika i gruvlagen, stenkolslagen och knytningen till gruvlagen torde få antas att uranlagen. I stenkolslagen skiljs vidare mel- samma princip gäller i fråga om undersöklan hinder mot arbete ovan jord och under ningstillstånd och koncession för uranfynjord (13 och 16 §§). Som fredade områden dighet. Fredningsbestämmelserna i en ny minebör i den nya lagen enligt utredningens merallag bör enligt utredningens mening lämpning lämpligen upptas i första hand samma områden som de, där inmutningshinder före- ligen utformas så att anvisning av mark ligger enligt 2 kap. 2 § första stycket 2—8 inte får ske och undersökningsarbete eller förslaget till ny gruvlag. Av skäl som ut- bearbetning utanför anvisad mark inte äga vecklats i motiven till gruvlagsförslaget (s. rum inom fredade områden, med mindre 160) har fredningsbestämmelserna i nämn- tillstånd erhålls. Däremot bör i och för sig da förslag kompletterats med en reservregel inte finnas hinder att låta sådana områden av innehåll att Kungl. Maj:t får befogenhet ingå i koncession. Dels torde vid koncesatt förordna om fredande av område även sionsgivningen föreligga svårigheter att överi andra fall, för den händelse det kan blicka förekomsten av fredade områden antas att undersökning eller bearbetning inom det tilltänkta koncessionsområdet och inom området skulle komma att hindra el- dels kan omständigheterna vara sådana att ler avsevärt försvåra sådan förekommande dispens bör medges. När det gäller frågan om fredade omeller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän syn- råden bör kunna uppkomma under koncespunkt. När det gäller den gruvrättsliga spe- sions giltighetstid eller om förhållandena ciallagstiftningen är behovet av en mot- vid koncessionsgivningen bör vara avgöransvarande reservregel mindre påtagligt med de på samma sätt som enligt gällande laghänsyn till den prövning som sker i sam- stiftning synes man böra göra skillnad melband med koncessionsgivningen. Då det kan lan undersökningskoncession och bearbetvara svårt att vid denna prövning förutse ningskoncession. De undersökningsområden alla i framtiden uppkommande situationer, som tilldelats Oljeprospektering AB genom har utredningen emellertid ansett att en lik- 1969 års landkoncessioner har tillsammannande regel bör upptas i den föreslagna tagna mycket stor ytvidd. Även undersökningsområde för uran kan i framtiden ankoncessionslagen.

tas få ganska stor omfattning. Vid mycket stora undersökningsområden måste arbetsintensiteten per arealenhet med nödvändighet bli ganska ringa. Att alla bostadshus, industrianläggningar m. m., som under en undersökningskoncessions giltighetstid tillkommer inom koncessionsområdet, skulle åtnjuta sämre skydd mot undersökningsarbeten än anläggningar som tillkommit före koncessionsgivningen synes föga motiverat. Utredningen förordar att även anläggningar m. m. som tillkommer under en undersökningskoncessions giltighetstid skall åtnjuta skydd enligt fredningsbestämmelserna. Detta innebär bl. a. att förordnande om fredningsområde enligt nyss berörda reservregel skall kunna meddelas under undersökningstiden med omedelbar verkan. I fråga om bearbetningskoncession bör man kunna räkna med att koncessionsområdet har tämligen begränsad omfattning och att betydande delar därav under lång tid blir föremål för aktivitet i samband med exploatering. Det synes med hänsyn härtill naturligt att bibehålla den nuvarande ordningen beträffande dylik koncession, dvs. anläggningar som annan än koncessionsinnehavaren under koncessionstiden uppför inom koncessionsområdet blir ej särskilt fredade. Det bör emellertid erinras om att den som uppför sådana anläggningar på ej inlöst mark inom koncessionsområdet alltjämt skall ha rätt till ersättning vid intrång från koncessionsföretaget. Avgifter till jordägaren Enligt gällande rätt är jordägaren berättigad till avgifter vid bearbetning av samtliga de slag av fyndigheter varom nu är fråga. Reglerna härom får ses som ett utflöde av åskådningen att fyndigheterna i fråga ytterst tillkommer jordägaren. Frågan om avgiftens bibehållande synes numera främst vara att betrakta som ett praktiskt och politiskt spörsmål. Några rättsliga hinder för dess avskaffande lär inte föreligga. När utredningen ansett systemet i fråga böra kvarstå i den allmänna gruvlagstiftningen, har till stöd härför anförts bl. a. att jordägaren i SOU 1970:45

kraft av sin äganderätt har vissa möjligheter att, låt vara i annan form än gruvdrift, utnyttja den substans vari mineralen ingår, att en positiv inställning till malmletning och gruvdrift hos jordägarna är av värde för gruvnäringen samt att principen om jordägarens rätt till andel, senare avgäld, upprätthållits under lång tid (»Ny gruvlag» s. 209). Motsvarande synpunkter kan i stort sett anläggas också på den jordägaravgift som utgår vid brytning av stenkol, lera, alunskiffer och uran. Motiven för ett bibehållande av avgiften beträffande dessa fyndigheter förstärks av det förhållandet att den brytning, som eventuellt kan bli aktuell, i stor utsträckning torde komma att ske i dagbrott. Med hänvisning till det anförda förordar utredningen att jordägaravgiften i princip bibehålls i fråga om nyssnämnda mineral. När det gäller olja, gas och salt är uppenbarligen sambandet mellan de befogenheter som är typiska för jordäganderätten och ifrågavarande, normalt synnerligen djupt liggande fyndigheter mycket uttunnat. Vid nuvarande maximiareal för koncession beträffande sådana mineral, 10 000 hektar, blir den avgift en enskild jordägare inom området kan påräkna vid utvinning tydligtvis ytterst obetydlig. Någon utvinning av ifrågavarande mineralslag som föranlett erläggande av jordägaravgift har hittills inte förekommit i landet. Ovan redovisade argument till stöd för bibehållande av jordägaravgift har knappast tillämpning på olje-, gas- och saltfyndigheter. I de västeuropeiska länder, där utvinning av sådana produkter är aktuell, har jordägaren i intet fall rätt till avgift på utvunna produkter. Utredningen föreslår med hänsyn till det sagda att jordägaravgiften avskaffas i fråga om olja, gas och salt. Återkallelse av koncession Enligt uranlagen kan såväl undersökningstillstånd som koncession återkallas, om uppställda villkor inte uppfylls eller om eljest synnerliga skäl är därtill (12 och 33 §§). I motiveringen för bestämmelsen, som formu-

lerats i anslutning till 4 § tredje stycket atomenergilagen, anförs att det kan tänkas uppkomma en sådan försörjningssituation i fråga om uran att återkallelse kan vara försvarlig för att få till stånd en produktion av synnerlig betydelse för det allmänna. Samtidigt framhålls att bestämmelsen bör tillämpas med största varsamhet, så att inte enskild person tillskyndas ekonomisk skada genom otillräckligt grundat återkallelsebeslut. I fråga om stenkol och alunskiffer finns inga bestämmelser om återkallelse av koncession. Däremot kan koncession förverkas, om arbetsskyldigheten åsidosätts (31 och 62 §§). Beträffande alunskifferfyndighet kan förverkande också ske om föreskrift om maximibrytning eller föreskrift som ansetts erforderlig ur allmän eller enskild synpunkt åsidosätts. I fråga om alunskiffer krävs för förverkande också att försummelsen är avsevärd (62 §). Talan om förverkande förs vid allmän domstol av den, vars enskilda rätt är i fråga, och av kronans ombudsman. I fråga om olje-, gasoch saltfyndigheter gällde tidigare regler om förverkande, men i samband med 1963 års ändringar i stenkolslagen ersattes dessa med bestämmelser om återkallelse av samma innehåll som i uranlagen. I motiven anförs bl. a. att återkallelse med stöd av bestämmelsen inte bör ske så att koncessionsinnehavaren åsamkas en oberättigad förlust utan endast vid försummelse från hans sida eller när koncessionen inte utnyttjats under längre tid och godtagbara skäl härför inte anförs (prop. 1963: 176). Under hänvisning till nu berörda regler om återkallelse upptogs en motsvarande bestämmelse även i kontinentalsockellagen (5 §). Även i detta sammanhang underströks att återkallelsemöjligheten borde utnyttjas med varsamhet och under långtgående hänsyn till tillståndshavarens rätt. Det borde tillses att tillståndshavaren inte oförskyllt tillskyndades förlust (prop. 1966: 114 s. 53). Möjligheten att återkalla koncession oberoende av försummelse från koncessionsinnehavarens sida, vilken bestämmelse torde ha ytterst få motsvarigheter i utländsk rätt, är otvivelaktigt ägnad att minska konces-

sionsinnehavarens trygghet. Motiven för regeln minskar i tyngd, om koncession kan tidsbegränsas och förenas med arbetsskyldighet. På land föreligger inte den risk för internationella komplikationer som kan utgöra ett motiv för återkallelse av tillstånd på kontinentalsockeln. Å andra sidan kan det inte uteslutas att en återkallelsemöjlighet i ett givet läge kan visa sig vara av värde för det allmänna, framförallt med hänsyn till den betydelse som fyndigheter av uran, olja och gas kan komma att få för landets energiförsörjning. Risken för negativa verkningar av en sådan regel, vilken som understrukits i olika sammanhang självfallet bör utnyttjas med stor varsamhet, bör inte överdrivas. Utredningen förordar med hänsyn till det anförda att den ifrågavarande regeln även upptas i den nya lagen. I det år 1969 för Oljeprospektering A B meddelade undersökningstillståndet för kontinentalsockeln föreskrivs att bolaget är berättigat att erhålla skälig gottgörelse av staten, om undersökningstillståndet återkallas av annan anledning än att bolaget åsidosatt föreskrifter eller villkor för tillståndet. Någon liknande utfästelse återfinns ej i de samtidigt meddelade landkoncessionerna, tydligen beroende på att detta ej ansetts möjligt med stöd av stenkolslagen. Med den generella utformning av reglerna för koncessionsgivning som förordas av utredningen bör hinder inte möta att bland koncessionsföreskrifterna intages förbehåll om rätt till ersättning för koncessionsinnehavaren för den händelse koncessionen återkallas oberoende av försummelse från dennes sida. Förberedande

undersökningar

Skall undersökningskoncession meddelas av Kungl. Maj:t och föregås av prövning med remissförfarande, måste man räkna med att en ansökan kräver visst förberedelsearbete och att ganska lång tid kan komma att förflyta mellan ansökningens ingivande och koncessionsbeslutet. Med hänsyn härtill kan enligt utredningens mening finnas behov av bestämmelser som gör det möjligt SOU 1970:45

för intresserade företag att genom ett snabbt och enkelt förfarande erhålla rätt att som förberedelse för ansökan om koncession utföra undersökningsarbete på annans mark oberoende av ägarens medgivande och utan att tillstånd till sådant arbete medför ensamrätt av något slag. Här åsyftas i första hand geofysiska undersökningar. Sådant tillstånd synes lämpligen böra avse ett bestämt arbete på angiven plats och tid och bör meddelas av kommerskollegium.

tigad att av denne få skälig gottgörelse med belopp som bestäms i koncessionen (7 §). Bestämmelsen gäller samtliga mineral som omfattas av stenkolslagen. Redan vid införandet av reglerna om fyndanmälan gav lagstiftaren uttryck åt viss tveksamhet om ändamålsenligheten av institutet. Detta har fått ringa användning i praktiken och uppenbarligen inte haft den stimulerande effekt på uranletningen som man tänkte sig. Beträffande prioritetsfrågan när flera söker undersökningstillstånd är att märka, att Fyndanmälan och ersättning åt upptäckare enligt uranlagen prioritet i fråga om fynd Uranlagen innehåller bestämmelser om s. k. inte har avgörande betydelse för vem som fyndanmälan (44 §). Enligt dessa bestäm- vid konkurrens mellan flera skall erhålla melser äger den som upptäckt fyndighet av undersökningstillstånd samt att fyndanmäuranhaltigt mineral göra skriftlig anmälan lan endast utgör ett bevismedel med avsedärom till bergmästaren. Anmälan bör in- ende på tidigare fynd. Dagböcker eller innehålla noggranna uppgifter om tiden för terna rapporter hos SGU eller seriöst gruvfyndet och fyndplatsen samt om fyndets företag torde exempelvis äga minst lika beskaffenhet. Fyndplatsen bör anges på kar- stort bevisvärde. Därtill kommer att en fyndta jämte detaljskiss. anmälan enligt motiven bör vara "väl unEnligt lagen och motiven till denna kan derbyggd" för att tillerkännas bevisvärde fyndanmälan ha betydelse i två fall. Söker och att härför allmänt sett krävs att anflera undersökningstillstånd på samma om- mält fynd har det värde att sökanden är råde, skall beträffande frågan om företräde beredd att bekosta undersökningsarbete särskilt beaktas, förutom det allmännas in- därpå. Om detta är fallet ligger det emeltresse, om någon av sökandena gjort fynd- lertid nära till hands att undersökningstillanmälan eller eljest visar sig ha gjort fynd stånd begärs. Vidare måste man räkna med eller verkställt undersökningsarbete på om- att en upptäckare kan finna det oförenligt rådet (9 §). En fyndanmälan kan vidare med sina intressen att i förväg bekantgöra tjäna som underlag vid tillämpning av reg- sitt fynd. Med hänsyn till det anförda finlerna om ersättning till upptäckare. ner utredningen att institutet fyndanmälan Enligt sistnämnda regler är den som upp- knappast fyller någon funktion av betydelse täckt en fyndighet av uranhaltigt mineral från prioritetssynpunkt, när det gäller uran. berättigad att, om annan erhåller konces- Motsvarande gäller i än högre grad i fråga sion, få skälig gottgörelse av denne (45 §). om olja, gas och salt med hänsyn till att Ersättningsfrågan avgörs, om överenskom- påvisande av sådana fyndigheter kräver inmelse ej kan träffas, av domstol. satser av sådan storlek att de knappast komReglerna om fyndanmälan och ersättning mer till stånd utan att undersökningskontill upptäckare antogs vid införandet i urancession beviljats. Landets förekomster av lagen vara ägnade att stimulera prospekte- stenkol, lera och alunskiffer torde i stort ringsverksamheten (prop. 1960: 160 s. 119 sett vara kända. ff). Som underlag för bestämmelse om ersättBestämmelse om ersättning åt upptäcka- ning åt upptäckaren synes fyndanmälan beren finns även i stenkolslagen. Söker flera träffande uran teoretiskt vara av intresse koncession på samma område och visar sig främst med hänsyn till möjligheterna att en av dem ha upptäckt fyndigheten, är stimulera enskilda personer att leta efter han, om annan erhåller koncessionen, berät- uran. Förekomst av uran konstateras vanSOU 1970:45

ligen genom påvisande av en radioaktiv strålning utöver det normala. Förhöjd strålningsintensitet förekommer emellertid på en mängd platser utan att det för den skull finns förutsättningar för ekonomisk uranbrytning. Om intresset för uranletning skulle tilltaga, finge man förmodligen räkna med en mängd fyndanmälningar utan nämnvärt värde, med åtföljande besvär med registrering. Önskar ett gruvföretag medverkan från allmänhetens sida vid uranletning, kan detta lämpligen ske genom utfästelse om belöning för upptäckter. Denna metod har beträffande malmletning överhuvud med viss framgång praktiserats såväl av SGU som av enskilda gruvföretag. När det gäller olja, gas och salt, kan möjligheten att en enskild person skall göra något fynd av betydelse praktiskt taget anses utesluten. Landets tillgångar av stenkolsfyndigheter och därmed sammanhängande leror samt av alunskiffer är som nämnts i stort sett kända. Mot bakgrunden av det anförda har utredningen i sitt lagförslag inte upptagit någon motsvarighet till institutet fyndanmälan. Vad ovan anförts ger enligt utredningens mening vid handen att inte heller en bestämmelse om fyndersättning kan ha någon nämnvärd betydelse för att stimulera enskilda personer till mineralletning. Större betydelse kan en sådan bestämmelse möjligen ha för det fall att undersökningskoncession beviljas annan än den, som verkställt förberedande undersökningsarbete efter tillstånd av kommerskollegium, eller bearbetningskoncession annan än den, som dessförinnan innehaft undersökningskoncession på området. I sådana fall kan en viss ersättning för utfört undersökningsarbete och såsom »hittelön» te sig motiverad åtminstone från principiell synpunkt. Emellertid torde ett företag, om man i enlighet med utredningens förslag inför möjlighet att förena undersökningskoncession med rätt till bearbetningskoncession i händelse av fynd, sällan vara berett att utföra mera dyrbara undersökningsarbeten utan garantier av detta slag. De undersökningsarbeten, som ett företag i andra fall kan ha intresse av att utföra, torde komma till stånd oberoende

av om möjlighet till fyndersättning finns eller inte. Bevisningen om sambandet mellan en bearbetningskoncession och tidigare fynd liksom bestämmandet av ersättningen måste uppenbarligen bereda svårigheter. Skulle det i något fall framstå som uppenbart obilligt att en upptäckare lämnas utan ersättning bör, om uppgörelse härom ej kan träffas, föreskrift i frågan kunna intas bland koncessionsvillkoren såsom påkallad från allmän synpunkt. Utredningen har på grund av det anförda ej heller upptagit någon bestämmelse om rätt till fyndersättning i sitt lagförslag. Ö vergångsregler Utredningen föreslår att den nya lagen i princip görs tillämplig också på koncessioner samt, i fråga om stenkol och lera, privilegier och utmål som existerar vid lagens ikraftträdande. Det problem som sammanhänger med att sådana rättigheter i flertalet fall inte är begränsade till tiden synes i fråga om rättigheter som innefattar bearbetning lämpligen kunna lösas så att dessa anses beviljade vid lagens ikraftträdande för en tid av 25 år och att innehavaren ges möjlighet att vid utgången av denna tid erhålla fortsatt koncession under ungefär samma förutsättningar som enligt förslaget till gruvlag gäller för förlängning av utmål. Speciella övergångsproblem föreligger i fråga om rättigheter avseende stenkol och lera. Frågan om övergångsreglerna behandlas utförligt i specialmotiveringen.

SOU 1970:45

8 Rätten till inmutningsbara mineral på allmänt vattenområde i havet

Enligt särskild undantagsbestämmelse i kontinentalsockellagen (1 § tredje stycket) äger denna lag inom allmänt vattenområde i havet ej tillämpning på sådan undersökning och bearbetning av inmutningsbart mineral som avses i gruvlagen. Undantaget motiverades enligt förarbetena av hänsyn till gruvrättsutredningens då pågående arbete (prop. 1966: 114 s. 22 och 49). Sedan utredningen nu lagt fram förslag angående den allmänna gruvlagstiftningen, grundat på inmutningsrättens bibehållande, samt förordat att kontinentalsockellagen skall bestå med i huvudsak oförändrat innehåll, vill utredningen, såsom förutskickats i betänkandet »Ny gruvlag» (s. 40), ta upp frågan om griinsdragningen mellan kontinentalsockellagen och gruvlagen. Med all sannolikhet finns betydande tillgångar av olika malmslag under havsbotten. Exploatering av malmfyndigheter under havsbottnen har emellertid hittills varit begränsad till områden nära kusten och i allmänhet skett medelst orter som från land drivits ut under havsbottnen. Sålunda har exempelvis brutits järnmalm utanför Finlands kust (Jussarö) och, i betydande utsträckning, utanför Newfoundland. Under senare år har intresset att utvinna malmfyndigheter under havet ökat. Det kan nämnas att Boliden AB nyligen i Skelleftefältets förlängning i Bottenviken dels tagit ut ett par hundra inmutningar på allmänt vattenområde dels begärt tillstånd enligt kontinentalSOU 1970:45

sockellagen att utföra undersökningsarbeten därutanför på det svenska kontinentalsockelområdet. I framtiden torde man på allvar ha att räkna med möjligheten att gruvöppningar upptas även från plattformsanläggningar i havet. Enligt utredningens mening talar starka skäl för att kontinentalsockellagen bör göras tillämplig även på inmutningsbara mineral inom allmänt vattenområde i havet. Utredningen vill särskilt peka på följande omständigheter. Undersökningsarbete på och under havsbottnen av den intensitet som enligt den allmänna gruvlagstiftningen fordras för erhållande av utmål torde normalt kräva så omfattande och dyrbara anordningar att de knappast kan utföras av enskilda personer eller mindre företag. I vårt land torde i själva verket blott ett fåtal företag besitta resurser att på ett ändamålsenligt sätt leta efter och utvinna malm under havsbottnen. Med hänsyn härtill lär det knappast ha någon betydelse från stimulanssynpunkt om erforderliga rättigheter konstitueras genom inmutning eller koncession. Från allmän synpunkt synes det däremot angeläget att sådana rättigheter i första hand förbehålls företag som kan väntas utnyttja dem till en intensiv och rationell insats för undersökningar och exploatering. Med hänsyn härtill kan det knappast vara en ändamålsenlig ordning att det på havsområde skall vara möjligt för envar att erhålla inmutning och

utmål utan prövning av vederbörandes lämplighet och kvalifikationer i övrigt. Redan kravet att på ett rationellt sätt utnyttja de dyrbara anstalter som måste vidtas för undersökningsarbete på havsområde torde medföra behov av betydligt större undersökningsområden än den av utredningen föreslagna maximiarealen för inmutningar. Vissa svårigheter torde föreligga att på ifrågavarande havsområde med erforderlig noggrannhet fixera positionen för så små arealenheter som inmutningar och utmål. Gruvlagens bestämmelser om undersökningsarbete och om förrättning för utmålsläggning är anpassade efter förhållandena på land. På havsområde där någon enskild äganderätt inte finns kan bestämmelserna i fråga till stor del ej alls tillämpas. I stället träder i förgrunden förhållandet till sådana allmänna intressen som fiske, sjöfart och på sina håll även bad och friluftsliv. Mot bakgrund härav synes naturligt att gruvrättigheter inte tillåts uppkomma på allmänt vattenområde i havet utan att det samtidigt sker åtminstone en summarisk prövning med hänsyn till avsedda arbetens inverkan på motstående intressen. Slutligen måste det vara till fördel för den praktiska tillämpningen att samma regler gäller beträffande alla slags mineral på kontinentalsockeln och att den geografiska gränsen för kontinentalsockellagens tillämpningsområde är enhetligt bestämd och inte som för närvarande olika i fråga om olika slag av naturtillgångar. Det sagda har i första hand tagit sikte på undersökning och bearbetning som utförs från havsytan. Då allmänt vattenområde vanligen vidtar redan 300 meter från land, finns uppenbarligen förutsättningar att undersöka och bearbeta malmfyndigheter där medelst orter som från schakt på land drivs ut under havsbotten. I den mån detta är fallet, har tydligen ovan anförda synpunkter beträffande verkningarna för sjöfart, fiske m. m. ingen relevans. Man skulle här möjligen kunna tänka sig en regel att kontinentalsockellagen ej skall utgöra hinder mot att innehavare av utmål utför sådana

undersökningsarbeten under jord, som med utgångspunkt från utmålet kan företas under havsbottnen på allmänt vattenområde, och erhåller utmål på grundval av malmförekomst som påvisats vid sådana undersökningar. En förutsättning finge därvid vara att arbetena inte inkräktar på utövningen av rättigheter som beviljats enligt kontinentalsockellagen. Enligt utredningens mening torde emellertid behovet av en speciell reglering för ifrågavarande troligen ganska sällsynta fall inte vara så stort att man för den skull bör frångå principen om en enhetlig geografisk gränsdragning mellan kontinentalsockellagen och gruvlagstiftningen på land. Blir det aktuellt att tillämpa kontinentalsockellagen i antydd situation, får man utgå från att utmålsinnehavaren normalt erhåller tillstånd på skäliga villkor att företa undersökning och bearbetning under allmänt vattenområde med utgående från den befintliga gruvan. Utredningen förordar sålunda att kontinentalsockellagen görs tillämplig även på inmutningsbara mineral inom allmänt vattenområde i havet och att gränsen därvid också på djupet strikt följer gränsen mellan allmänt och enskilt vatten. I detta sammanhang må erinras om att det på vissa håll i landet i anslutning till hamnanläggningar m. m. gjorts omfattande utfyllnader på allmänt vattenområde i havet. Det är uppenbarligen mindre tillfredsställande att kontinentalsockellagen är tilllämplig på dylika områden. Då ifrågavarande områden — som torde vara föga intressanta med hänsyn till förekomsten av mineraltillgångar — emellertid efterhand torde komma att intagas i fastighetsindelningen och rättsligen avföras från allmänt vattenområde, har utredningen ej funnit anledning att föreslå särbestämmelser för dessa fall. Som antytts i det föregående kan det bli aktuellt att undersöka och exploatera malmtillgångar på kontinentalsockeln med utnyttjande av orter, som från schakt på land drivs ut under havsbottnen på allmänt vattenområde. Är det härvid fråga om en malmtrakt som har sin början på land, bör SOU 1970:45

om erforderliga förutsättningar finns nödiga schakt, orter och anläggningar i övrigt kunna utföras på område som utmålslagts enligt gruvlagen. I speciella fall kan självfallet inträffa att denna utväg inte står till buds. Utredningen har övervägt att för denna situation — som i princip kan aktualiseras även i fråga om andra naturtillgångar än gruvmineral — föreslå införande i kontinentalsockellagen av en särskild bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t i dylika fall skulle kunna medge koncessionsinnehavare rätt att mot ersättning ta i anspråk för ändamålet erforderligt område innanför det allmänna vattenområdet. Emellertid torde finnas anledning anta att ett eventuellt behov av tvångsrätt i sådana fall i framtiden skall kunna tillgodoses i annan ordning. Enligt det av expropriationsutredningen nyligen framlagda förslaget till allmän expropriationslag (SOU 1969: 50) får expropriation äga rum bl. a. för att bereda utrymme åt näringsverksamhet eller anläggning därför av större betydelse för riket eller orten eller för viss befolkningsgrupp (2 kap. 5 §). Genomförs detta förslag, bör vissa möjligheter finnas för vederbörande gruvföretag att genom expropriation förvärva för landanläggningarna erforderliga rättigheter (jfr SOU 1969: 50 s. 103 f). Utredningen har därför ansett sig ej behöva föreslå särskilda regler för ifrågavarande, sannolikt tämligen ovanliga situation. Flygprospektering och sådana översiktliga geofysiska markmätningar m. m. som kan utföras med stöd av allemansrätten regleras inte i gruvlagen, stenkolslagen eller uranlagen. Kontinentalsockellagen är däremot i princip tillämplig också på sådan verksamhet även i vad gäller prospektering efter inmutningsbara mineral. Då emellertid behovet av kontroll av sådan verksamhet tills vidare ansetts mindre framträdande, har i administrativ väg förordnats om visst undantag från denna regel. Enligt 3 § kontinentalsockelkungörelsen fordras sålunda inte tillstånd enligt kontinentalsockellagen för vetenskaplig undersökning som utförs av svensk vetenskaplig institution, om arbetet kan bedrivas utan förfång för verksamhet SOU 1970:45

som utövas enligt tillstånd. Detsamma gäller i fråga om annan undersökning, som bedrivs av svensk fysisk eller juridisk person innanför territorialgränsen, när undersökningen ej avser letning efter salt, olja eller gas eller innefattar sprängning, borrning, inrättande av anläggning eller annat ingrepp i naturen av någon betydelse. Undersökning skall dock anmälas skriftligen till kommerskollegium minst fjorton dagar före arbetets början. Utredningen, som anser det betydelsefullt att prospektering efter gruvmineral även i fortsättningen får bedrivas obehindrat åtminstone på den del av kontinentalsockeln som utgörs av allmänt vattenområde, förutsätter att angivna ordning upprätthålls även i framtiden.

Specialmotivering

Förslag till lag om vi: a mineralfyndigheter Som anförts i den allmänna motiveringen har utredningen vid utformningen av förslaget till lag om vissa mineralfyndigheter hämtat förebilder såväl från uranlagen och förslaget till ny gruvlag som från lagen om kontinentalsockeln. Uranlagen och förslaget till ny gruvlag har därvid stått modell huvudsakligen för bestämmelser som behandlar undersökningsarbete och bearbetning samt förhållandet till markinnehavaren i allmänhet, medan kontinentalsockellagen följts framförallt i fråga om bestämmelser angående koncessionsvillkor, tillsyn och ansvar. I lagförslaget har gjorts hänvisningar till gruvlagsförslaget beträffande förrättning för anvisande av mark samt bestämmande av lösen och ersättning. I övrigt upptar förslaget direkta lagstadganden även i den mån dessa har full motsvarighet i förslaget till gruvlag eller i kontinentalsockellagen. Ett alltför stort antal hänvisningar är uppenbarligen ägnat att göra lagen svårläst och svåröverskådlig. Undantaget beträffande reglerna om förrättning och markanvisning — vilka i stor utsträckning är avsedda för tillämpning av myndighet — har motsvarighet i uranlagen. I den inledande avdelningen "Allmänna bestämmelser" (1—11 §§) har sammanförts vissa grundläggande bestämmelser om koncessionsrätt, koncessionsföreskrifter, fredade områden m. m. som i huvudsak är gemensamma för undersökningskoncession och be-

arbetningskoncession. Därefter följer separata avsnitt med särskilda bestämmelser om undersökning av fyndighet (12—20 §§) och bearbetning av fyndighet (21—30 §§). Efter en bestämmelse om förberedande undersökningar (31 §) följer så under rubriken "Tillsyn m. m." bestämmelser om tillsyn, regler för vissa kollisionsfall samt vissa betydelsefulla villkor för bearbetning, som har generell karaktär och delvis även rör tredje man (32—37 §). Ett sista avsnitt innehåller bestämmelser om ansvar och fullföljd av talan m. m. ( 3 8 ^ 2 §). I lagförslaget har ej upptagits motsvarigheter till uranlagens hänvisningar till samäganderättsreglerna i gruvlagen (57 § uranlagen) eller till stenkolslagens bestämmelser om ansvarig föreståndare för arbetet då flera har del i koncession (40 §). Om i något fall flera skulle erhålla del i koncessionsrätt, torde förhållandet mellan dem få regleras enligt vanliga associationsrättsliga regler samt vanliga ansvarighetsprinciper tillämpas. Med hänsyn till kravet på tillstånd av koncessionsmyndigheten för överlåtelse av koncession har utredningen ej heller ansett erforderligt att i lagen hänvisa till gruvlagens regler om övergång av rätt till gruva (jfr 57 § uranlagen och 39 § stenkolslagen). Detaljregler angående ansökningsförfarande och vissa standardvillkor m. m. har intagits i ett av utredningen upprättat utkast till tillämpningskungörelse (s. 18 ff). SOU 1970:45

En översikt över de föreslagna reglernas motsvarigheter i gällande lag återfinns i en bilaga till betänkandet.

1§. Paragrafens första stycke har motsvarighet i 1, 10, 49, 51 och 56 §§ stenkolslagen samt 1 och 65 §§ uranlagen. Indelningen av koncessionsfyndigheterna i fyra grupper har genomförts väsentligen med tanke på de geologiska sammanhang i vilka fyndighetema förekommer. Vid eftersökande av olje- och gasfyndigheter är det ofta ovisst vilket slag av dessa fyndigheter man eventuellt kommer att påträffa. Stenkol och här avsedda leror förekommer i sådant sammanhang att de ej lämpligen kan tillgodogöras separat. Ur alunskiffer kan vanligen utvinnas såväl olja som gas. Enligt uranlagen gäller urankoncession även för fyndighet av toriumhaltigt mineral (65 §). Som framgår av 2 § första stycket avses koncession alltid skola omfatta alla mineral inom en fyndighetsgrupp. Att undersökning och bearbetning av andra fyndigheter än alunskifferfyndigheter skall syfta till utvinnande av respektive mineral torde inte behöva särskilt anges i förevarande sammanhang. Det är mindre sannolikt att det i vårt land kan bli aktuellt att utföra djupborrningar enbart för utvinnande av salt. Att salt likväl bibehålls som koncessionsmineral beror på möjligheten att utvinna salt från borrhål, som upptagits för utvinnande av olja eller gas utan att sådana mineral påträffats. Utredningen har ej ansett det erforderligt att i lagförslaget uppta motsvarighet till definitionen av saltfyndighet i 49 § andra stycket stenkolslagen. Denna definition avser enligt uttalande i förarbetena (prop. 1917: 165) att markera att lagen inte gäller saltfyndigheter av andra slag än sådana som kan uppdagas genom djupborrningar och alltså ej exempelvis gnejs och andra silikatbergarter, varur kalisalter eller andra salter kan framställas, och ej heller magnesit. Genom den skedda indelningen i fyndighetsgrupper torde utan särskilt stadganSOU 1970:45

de vara klart att dessa fyndigheter, som geologiskt inte förekommer i sammanhang med olje- och gasfyndigheter, ej omfattas av lagförslaget. — Ej heller torde det vara nödvändigt att såsom i gällande lag särskilt markera syftet att "tekniskt" utvinna salt (jfr prop. 1917: 165 s. 13). Med klinkrande lera avses en lera som börjar partiellt smälta (klinkra) vid en väsentligt lägre temperatur, 1 200° å 1 300°, än den vid vilken fullständig smältning och formförändring äger rum (vanligen cirka 1 500°). Denna egenskap skiljer de klinkrande lerorna från såväl de eldfasta lerorna som de vanliga keramiska lerorna, hos vilka det nämnda temperaturintervallet är för kort för att kunna tekniskt utnyttjas. Några svårigheter att avgränsa klinkrande leror från de vanliga keramiska lerorna torde inte föreligga i praktiken. Se även s. 46 i den allmänna motiveringen. Uttrycken uranhaltigt mineral och toriumhaltigt mineral täcker de i uranlagen använda begreppen uran och uranförening respektive torium och toriumförening. Uran och torium förekommer i naturen endast i form av uranförening respektive toriumförening. Andra stycket har motsvarigheter i 1 och 24 §§ uranlagen samt 10 § stenkolslagen. Bland betydelsefulla legala inskränkningar kan nämnas bestämmelserna om fredade områden i 4 och 5 §§ lagförslaget. Såsom framhållits i annat sammanhang är koncessionsinnehavaren även underkastad den prövning av verksamheten som kan fordras enligt miljöskyddslagen, naturvårdslagen, byggnadslagstiftningen och annan offentligrättslig lagstiftning rörande användningen av mark och vatten. Beträffande tredje stycket hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 59).

2§. Motiven till bestämmelsen i första stycket har berörts vid 1 §. I fråga om andra stycket hänvisas i första hand till den allmänna motiveringen (s. 59 f).

Hinder avses givetvis inte möta mot att koncessionsmyndigheten på ansökan medger att den ursprungliga koncessionstiden — med eller utan ändring av övriga koncessionsvillkor — förlängs på viss tid. Huruvida fortsatt koncessionsinnehav medges i form av ny koncession eller förlängning av den ursprungliga koncessionen har såvitt gäller bearbetningskoncession betydelse bl.a. med hänsyn till bestämmelserna i 26 § om rätten till gruvegendomen m. m. vid upphörande av koncession och bestämmelserna i 30 § om beräkning av jordägaravgäld. Beträffande undersökningskoncession synes denna fråga ha mindre betydelse. Ansökan om förlängning av koncessionstiden bör i princip behandlas på samma sätt som ansökan om ny koncession. Föreskrift härom har intagits i utkastet till tillämpningskungörelse. Att koncession skall meddelas på viss tid bör inte heller utesluta att bland koncessionsvillkoren intas föreskrift om rätt till förlängning av koncessionstiden, förutsatt att möjligheten till förlängning är begränsad till tiden. Koncession avseende redan förut kända fyndigheter av exempelvis stenkol, lera eller alunskiffer torde lämpligen meddelas i form av omedelbar bearbetningskoncession. Tredje stycket har motsvarighet i 9 § stenkolslagen samt 10 och 30 §§ uranlagen.

3§. Första och andra styckena har motsvarighet i 2 § uranlagen. Förslaget innebär att jordägaren i princip har rätt att på sin mark utföra undersökningsarbeten på fyndigheter som avses i lagen, så länge marken inte omfattas av någon för annan meddelad undersöknings- eller bearbetningskoncession avseende fyndigheten i fråga. Omfattas marken av inmutning eller utmål enligt gruvlagen eller av bearbetningskoncession avseende annan fyndighetsgrupp än den till vilken den ifrågavarande fyndigheten hör, har dock gruvrätts- eller koncessionsinnehavaren enligt första stycket företräde framför jordägaren

att undersöka fyndigheten. Företrädesrätten — som kommer till uttryck i orden »med uteslutande av andra som ej har koncession» — har här, med hänsyn till begränsningen i andra stycket, reell betydelse framför allt på löst mark och under jord, där undersökningsarbete knappast kan sägas göra intrång i jordägarens rätt. 1 ) I nyssnämnda hänseenden överensstämmer förslaget i huvudsak med principerna i uranlagen. Inom område för undersökningskoncession ges enligt förslaget jordägaren företräde framför koncessionsinnehavaren, såvitt gäller undersökning av andra mineral av de i 1 § angivna grupperna än som avses med koncessionen. En sådan ordning synes skälig med hänsyn till de vidsträckta områden det här kan röra sig om. Beviljas undersöknings- eller bearbetningskoncession avseende fyndigheten i fråga för annat företag, bortfaller de under 1—5 angivna rättsägarnas rätt att bedriva undersökningsarbete beträffande den aktuella fyndigheten. Den nyss citerade formuleringen i första stycket är avsedd att ge uttryck även åt detta förhållande. Sedan koncession beviljats, har koncessionsinnehavaren ensamrätt till undersökning enligt 12 eller 21 §. Angående innebörden av uttrycket "därmed likställt område" se prop. 1960:160 s. 68. Som berörs vid 38 § stadgas i förslaget ej straff för den som utför undersökningsarbete utan koncession. Detsamma gäller i fråga om den som bedriver sådant arbete utan rätt som avses i förevarande paragraf. Där angivna rättsägares ensamrätt — liksom ensamrätt på grund av undersökningskoncession — innebär emellertid bl. a. att rättsskydd mot störningar i arbetet kan utverkas genom civil talan vid domstol. I vissa fall torde kunna ifrågakomma ansvar enligt brottsbalkens bestämmelser om skadegörelse m. m. Bearbetning utan koncession av koncessionspliktiga fyndigheter kan för närvarande, om jordägarens samtycke inhämtas, ske *) Jfr prop. 1960: 160 s. 66. SOU 1970:45

utan straffpåföljd utom beträffande uranoch toriumfyndigheter. Behovet av allmänt inflytande torde när det gäller alunskifferfyndigheter, stenkol och leror inte motivera någon straffsanktionering av koncessionsplikten. Alunskifferfyndigheter har som framgått av det föregående numera väsentligen andra användningsområden än för oljeutvinning. Tillgodogörande av exempelvis en inom en fastighet förekommande mindre fyndighet av eldfasta leror och klinkerleror torde vid uppgörelse mellan vederbörande industriföretag och fastighetsägaren i flera fall kunna ske på kort tid utan att hämmas av den teoretiska risken att ett utomstående företag dessförinnan hinner få koncession på fyndigheten. Enligt utredningens mening bör i lagen klart utsägas att jordägaren och hans rättsinnehavare har rätt att utan koncession bearbeta fyndigheter av alunskiffer, stenkol och leror. I analogi med motsvarande förbehåll i första stycket bör undantag göras för det fall att marken omfattas av till förmån för annan gällande inmutning, utmål, undersökningskoncession avseende fyndigheten i fråga eller bearbetningskoncession. Bestämmelser i ämnet har upptagits i tredje stycket. Enligt 55 § stenkolslagen får anläggning för utvinnande av gas till husbehov, vilken var i bruk den 1 januari 1933, fortfarande begagnas utan hinder av beviljad koncession. I motiven till bestämmelsen framhölls att det inte var meningen att koncession skulle erfordras för sådant tillgodogörande av gas för hushållsändamål, som sedan årtionden pågått på viss angiven egendom. Sannolikt finns numera några dylika anläggningar för gasutvinning från tiden före 1933 ej längre i bruk. Under tiden därefter har emellertid gasutvinning för husbehov upptagits på några platser i Östergötland, Västergötland och Närke. Enligt uppgift har gasen i dessa fall framkommit i samband med borrning efter vatten. Koncession har inte sökts och ej heller varit erforderlig enligt gällande lag. Enligt utredningens mening är det i dylika fall ej motiverat vare sig att kräva koncession för utvinningen eller att låta bearbetningskoncession för annan avseende SOU 1970:45

det ifrågavarande området innebära förbud för markinnehavaren att tillvarataga gasen. Med hänsyn härtill har i fjärde stycket föreskrivits att gas som framkommit vid borrning efter vatten eller eljest annorledes än i samband med eftersökande av gas får utnyttjas för husbehovsförbrukning utan hinder av koncession. Bestämmelsen avser självfallet ej att skydda gaskällans innehavare mot åtgärder från koncessionsinnehavares sida som medför att gasutströmningen upphör, t. ex. borrning i närheten eller ianspråktagande av det ifrågavarande området enligt 27 §. 4§. Paragrafen, som innehåller bestämmelser om s. k. fredade områden, har motsvarighet i 3 § uranlagen, 4, 5 och 31 §§ gruvlagen, 2 kap. 2 § förslaget till ny gruvlag samt 13 §, 16 § och 57 § andra stycket stenkolslagen. Statsgruvefält har ej medtagits bland de fredade områdena. De behov som föranlett statsgruvefältinstitutet bör helt kunna tillgodoses vid prövningen av koncessionsärende hos Kungl. Maj:t, som både är koncessionsmyndighet och den myndighet som prövar dispensärenden inom statsgruvefält. Om vissa slag av koncessionsärenden delegeras till underordnad myndighet, bör samtidigt föreskrivas att ansökningar om koncession inom statsgruvefält skall avgöras av Kungl. Maj:t. I fråga om fredningsbestämmelserna hänvisas i första hand till den allmänna motiveringen s. 63 ff. Den föreslagna konstruktionen av bestämmelserna innebär att en koncession i princip även omfattar inom koncessionsområdet förefintliga fredade områden, inom vilka emellertid markanvisning eller arbete inte får ske utan dispens eller medgivande från vederbörande rättsägare. Vid prövning av koncessionsansökan behöver sålunda inte närmare undersökas i vad mån inom det avsedda koncessionsområdet finns områden som är fredade enligt nu ifrågavarande regler. Framgår av handlingarna att en ansökan berör visst fredat område, beträffande vilket dispens uppenbarligen ej kommer att beviljas, t. ex. natio-

nalpark, bör naturligtvis koncessionsområdet likväl begränsas med hänsyn härtill. Med undersökning avses givetvis arbeten som är av mera ingripande natur, däremot ej exempelvis mätningar som kan företas med stöd av allemansrätten. I samband med undersökningsarbete av mera varaktig karaktär, t. ex. skärpning eller djupborrning, kan tänkas förekomma att det sedan arbetet igångsatts inträffar omständigheter som enligt förevarande paragraf skulle utgöra hinder mot arbetet om de förelegat när detta påbörjades. I dylikt fall bör bestämmelserna tolkas så att de inte innefattar hinder mot att arbetet fullföljs. Detta torde vara klart utan särskilt stadgande. Fredningsbestämmelserna avses gälla åtgärder för undersökning eller bearbetning oavsett om arbetena utförs ovan eller under jord. I fråga om djupborrning bör man i princip utgå från borrhålets sträckning i hela sin längd vid avgörande huruvida fredat område berörs eller ej. Det ligger emellertid i sakens natur att ett strikt upprätthållande av denna grundsats knappast kan vara motiverat t. ex. om ett borrhål på mycket stort djup råkar komma in under ett fredat område. I detta sammanhang föreslår utredningen att Kungl. Maj:t får befogenhet att meddela dispens även från fredningsbestämmelsen i p. 3. — Till område som ej berörs av arbetet på annat sätt än att olja eller gas sugs därifrån till borrhålet synes hänsyn ej böra tagas vid tilllämpning av fredningsbestämmelserna. I lagförslaget har inte upptagits någon motsvarighet till 3 § 3 mom. uranlagen. Har sökanden inmutningsrätt eller koncessionsrätt till hindersområde, skall enligt detta stadgande uranlagens fredningsbestämmelser inte utgöra hinder för att undersökningsarbete och rätt till undersökningsarbete eller koncession utsträcks även till sådant område. Med bestämmelsen torde avses att skapa likformighet mellan olika mineral inom ett och samma koncessionsområde (jfr prop. 1960: 160 s. 73). Tillämpad på de av utredningen förordade hindersreglerna skulle en dylik grundsats i vad till en början gäl-

ler undersökningskoncession närmast innebära att meddelad dispens från visst hinder skulle gälla även sådant arbete på ifrågavarande område som sedermera utförs där på grund av senare meddelad koncession beträffande annat fyndighetsslag. Med hänsyn till de skilda betingelserna för olika slag av undersökningsarbeten och de skiftande verkningarna av dessa för de skyddade intressena synes en sådan ordning knappast vara lämplig i detta fall. I fråga om bearbetningskoncessioner tillkommer det förhållandet att hinder som uppkommer efter koncessionens meddelande ej beaktas. Det kunde här synas rimligt att den koncessionsinnehavare, som sedermera söker koncession på samma område även för annat fyndighetsslag än som avses med den ursprungliga koncessionen, ej heller vid arbete på grund av den nya koncessionen skulle behöva ta hänsyn till hinder som uppkommit efter meddelandet av den äldre koncessionen. Utredningen har dock ansett att hänsyn till de intressen, som skyddas genom fredningsbestämmelserna, motiverar att de olika koncessionerna också i förevarande avseende behandlas för sig. Några olägenheter härigenom torde inte behöva befaras med hänsyn till dispensmöjligheterna.

5§. Beträffande denna paragraf, som har motsvarighet i 2 kap. 3 § förslaget till ny gruvlag, hänvisas till den allmänna motiveringen s. 64. Har förordnande meddelats beträffande visst område, får därefter markanvisning eller arbete på området ej ske utan tillstånd av Kungl. Maj:t. Förordnande avses kunna meddelas såväl innan koncession beviljats som beträffande område vilket omfattas av undersökningskoncession. I det senare fallet har förordnandet samma verkan som om exempelvis en nationalpark inrättats på området. Inom området för en redan existerande bearbetningskoncession kan fredning ej åstadkommas genom förordnande enligt förevarande paragraf, eftersom 4 § enligt paragrafens tredje stycke ej avses gälSOU 1970: 45

la hinder som uppkommit efter meddelandet av sådan koncession. Möjligheten att meddela förordnande enligt denna paragraf sedan undersökningskoncession beviljats bör uppenbarligen utnyttjas med varsamhet. Detta gäller i särskilt hög grad om koncessionen är förenad med rätt till bearbetningskoncession och betydande kostnader nedlagts på undersökningsarbeten inom området i fråga. I sådant fall bör förordnande meddelas endast i undantagsfall, om utomordentligt starka skäl för åtgärden föreligger.

6§. Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelande av koncession på område, där annan förut har inmutning eller utmål enligt gruvlagen eller koncessionsrätt enligt den föreslagna lagen beträffande fyndighet av annat slag än som avses med förstnämnda koncession. Bestämmelsen har motsvarighet i 3 § 2 mom. uranlagen. Beträffande det besläktade fallet att inmutning eller utmål aktualiseras på område som omfattas av koncession eller tillstånd enligt stenkolslagen, uranlagen eller kontinentalsockellagen finns regler i 5 § 9) gruvlagen och 2 kap. 2 § första stycket 13 och andra stycket förslaget till ny gruvlag. Nära samband med berörda bestämmelser har reglerna i 17 § stenkolslagen, 46 § uranlagen och 7 § kontinentalsockellagen rörande arbetets bedrivande för det fall att samma område omfattas av både gruvrätt och koncessionsrätt eller av koncessioner avseende olika slags mineral. Reglerna innebär i huvudsak att den som verkställer arbete på grund av först vunnen rättighet har företräde vid bedrivandet av de särskilda slagen av arbete och att om tvist uppstår bergmästaren skall bestämma hur arbetena skall ordnas så att innehavare av äldre inmutning eller koncession kan ändamålsenligt driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren. I förevarande sammanhang bör även nämnas stadgandet i 31 § uranlagen att Kungl. Maj:t om koncession beviljas på område vartill gruvrätt tillkommer annan kan meddela beSOU 1970:45

stämmelser för att, med iakttagande av bestämmelserna i 46 §, reglera förhållandet mellan sökanden och innehavare av sådan rätt. Om utredningens förslag till gränsdragning mellan å ena sidan kontinentalsockellagen och å andra sidan gruvlagstiftningen för land genomförs, kan i princip ej vidare förekomma konflikt mellan rättigheter enligt gruvlagen och kontinentalsockellagen. De kollisioner som kan aktualiseras inom gruvlagens och den föreslagna minerallagens tilllämpningsområde synes i praktiken huvudsakligen gälla sammanträffande dels mellan inmutningsbara mineral och uran eller alunskiffer dels mellan uran och alunskiffer. I dessa fall torde situationen ofta vara den att det ena mineralet ej kan tillgodogöras för sig eller utan skada för det andra mineralet. I sistnämnda hänseende har i förarbetena till bestämmelserna om alunskiffer (prop. 1942:330 s. 39) nämnts det teoretiska exemplet att inmutningsbar fyndighet med stor horisontell utsträckning förekommer under alunskiffern och i sådant läge att dess brytning skulle kunna, genom sprickbildning, ras e. d., äventyra alunskifferns utnyttjande. I nu avsedda situationer bör enligt utredningens mening gruvrätt eller koncessionsrätt på område, som omfattas av tidigare uppkommen rättighet, inte beviljas annan än rättighetens innehavare såvida inte särskilda skäl är därtill. Sådana skäl kan föreligga t. ex. om innehavaren av den äldre rättigheten lämnat sitt medgivande eller inte utnyttjat sin rättighet under lång tid eller om en inmutning i något fall uppenbarligen uttagits enbart i avsikt att underlätta för innehavaren att erhålla koncession. Som ytterligare exempel må nämnas beviljande av undersökningskoncession för uran på inmutade områden. I dylika fall torde undersökningsarbetena ej sällan kunna bedrivas jämsides utan olägenhet, och hinder bör inte möta att meddela åtminstone undersökningskoncession som ej är förenad med rätt till bearbetningskoncession. Skall föreskrift om sådan rätt finnas, torde däremot lämpligen i undersökningskoncessionen beträffande omfattningen av rätten till bearbet-

ningskoncession intagas förbehåll med hänsyn till eventuell utmålsläggning. Kollision mellan å ena sidan stenkol och lera och å andra sidan inmutningsbara mineral, uran eller alunskiffer är osannolik med hänsyn till de geologiska förhållandena. Däremot finns vissa möjligheter att särskilt undersökningskoncessioner avseende olja, gas och salt kan beröra koncessioner avseende andra mineral eller gruvrätter. I sådana fall torde emellertid i allmänhet inte finnas praktiska hinder att arbetet bedrivs jämsides. I eventuell utvinningskoncession exempelvis för olja och gas bör vid behov med stöd av 7 § i lagförslaget kunna ges föreskrifter för reglering av förhållandet till innehavare av äldre gruvrättighet. Förevarande paragraf har utformats i överensstämmelse med vad nu anförts. Lagförslaget föranleder, som förutskickats i betänkandet "Ny gruvlag" (s. 173), ändrad formulering av den korresponderande bestämmelsen i 2 kap. 2 § första stycket 13 i sistnämnda lagförslag. Se härom även s. 17 och 93. Skulle vid utövandet av gruv- eller koncessionsrättigheter avseende samma område uppkomma tvist angående arbetenas bedrivande, bör denna kunna lösas med tilllämpning av 34 § i förslaget, vilken till innehållet motsvarar 17 § stenkolslagen och 46 § uranlagen.

7§. Paragrafen är utformad efter mönster av 4 § kontinentalsockellagen. Beträffande motiven till de föreslagna bestämmelserna hänvisas till s. 59 ff i den allmänna motiveringen. Genom föreskrifter enligt första stycket kan t. ex. bestämmas att undersökning eller bearbetning inte får ske ovan jord inom viss del av koncessionsområdet, att produktionsborrhål ej får placeras inom visst avstånd från koncessionsområdets gräns, att bearbetning får ske endast medelst viss metod (aktuellt särskilt beträffande alunskiffer), att den årliga brytningen ej får överstiga viss mängd, att under eller efter brytning i dagbrott skall vidtagas särskil-

78.

da åtgärder för att motverka eller begränsa skadan på landskapsbilden samt att behövligt stängsel skall hållas omkring brytningsområde .1 sistnämnda hänseende må särskilt nämnas att hinder ej möter att bearbetningskoncession förenas med skyldighet för koncessionären att även efter det koncession upphört svara för erforderliga skyddsanordningar omkring gruvhål o. dyl., intill dess ny koncession meddelats eller stängsel frågan eljest lösts på tillfredsställande sätt (jfr "Ny gruvlag s. 215 samt 13 § i utkastet till tillämpningskungörelse). I sammanhanget må särskilt framhållas den betydelse som koncessionsmyndighetens prövning beträffande verkningarna för motstående intressen har därigenom, att koncessionären självfallet inte framdeles kan fordra ersättning av det allmänna i anledning av inskränkningar som med stöd av 7 § ålagts honom av hänsyn exempelvis till miljö- eller naturvårdsintressen. Föreskrifter enligt första stycket avses vara straffsanktionerade, i motsats till villkor om arbetsskyldighet och avgifter m. m. enligt andra och tredje styckena. Med hänsyn härtill är det angeläget att koncessionsbestämmelserna utformas på sådant sätt att någon tvekan inte kan råda huruvida visst villkor meddelats med stöd av 7 § första stycket eller ej. Enligt 42 § i lagförslaget äger Kungl. Maj:t meddela närmare föreskrifter för tilllämpningen av lagen. Om förhållandena påkallar det kan med stöd härav i tillämpningsförfattning intagas standardvillkor i hänseende som avses i 7 § att gälla beträffande varje koncession eller vissa slag av koncessioner. Vissa sådana villkor har intagits i utredningens utkast till tillämpningskungörelse. Paragrafen avses också kunna tillämpas på det sättet att Kungl. Maj:t i koncession delegerar åt myndighet att i angivet avseende, t. ex. journalföring, rapportering, provtagning och förvaring av borrkärnor, senare meddela detalj föreskrifter vilka koncessionären har att underkasta sig. Detta tillvägagångssätt bör givetvis ej tilllämpas i frågor som har väsentlig betydelse för koncessionsrättens innehåll. SOU 1970:45

8§. Paragrafen har motsvarighet i 8 § andra stycket stenkolslagen, 11 och 33 §§ uranlagen samt 5 § kontinentalsockellagen. Bestämmelsen utgör i och för sig inte hinder mot att koncessionären, med bibehållet ansvar för uppfyllandet av koncessionsföreskrifterna, mer eller mindre tillfälligt upplåter utnyttjandet av rättighet enligt koncessionen åt annan. I koncessionen kan emellertid med stöd av 7 § första stycket stadgas förbud mot sådan upplåtelse i andra hand.

Tredje stycket, som rör återkallelse av koncession, har motsvarighet i 49 och 52 §§ stenkolslagen, 12 och 33 §§ uranlagen och 5 § kontinentalsockellagen. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (s. 65 f).

10 §.

Paragrafen har motsvarighet i 64 § uran lagen, 23 § stenkolslagen, 79 § gruvlagen och 13 kap. 2 § förslaget till ny gruvlag.

9§.

11 §.

Första och andra styckena har motsvarighet i 21 § stenkolslagen, 15 och 34 §§ uranlagen samt 5 § kontinentalsockellagen. Enligt stenkolslagen och uranlagen kan koncession och undersökningstillstånd frånträdas genom anmälan till myndighet, varvid rättigheten omedelbart upphör. I kontinentalsockellagen är frågan inte reglerad på annat sätt än genom stadgande att i samband med tillstånd kan föreskrivas på vilka villkor tillståndshavaren äger frånträda tillståndet eller avstå från en del av det område detta omfattar. Som antytts i den allmänna motiveringen avses en koncession enligt lagförslaget väsentligen ha offentligrättslig karaktär. Med detta synsätt bör koncessionsinnehavaren i princip — och om annat ej framgår av koncessionen — ha möjlighet att frånträda koncessionen, när helst han så önskar, t. ex. om han anser sig inte längre kunna fullgöra föreskriven arbetsskyldighet. Med hänsyn till att behovet av varseltid torde kunna skifta i hög grad efter koncessionens art, har såsom huvudregel föreslagits att koncession upphör sex månader från den dag anmälan om frånträdande ingivits till koncessionsmyndigheten, såvida annat ej föreskrivits i koncessionen. Ansökan om avstående av del av koncessionsområde bör behandlas på samma sätt som koncessionsansökan, eftersom nya föreskrifter kan erfordras i fråga om arbetsskyldighet, avgifter, gränser m. m.

Beträffande denna paragraf, som har motsvarighet i 48 a § stenkolslagen och 66 § uranlagen, hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 69 ff).

SOU 1970:45

12 §. Paragrafen inleder de särskilda bestämmelserna om undersökning av fyndighet och innehåller de grundläggande bestämmelserna om den rätt undersökningskoncession medför. Första stycket har motsvarighet i 10 och 58 §§ stenkolslagen samt 1 § uranlagen. Rätten att utföra undersökningsarbete är underkastad inskränkningar i åtskilliga avseenden. Se bl. a. vid 1 § andra stycket och 7 §. Att undersökningsarbete skall syfta till att utvinna med koncessionen avsett mineral har betydelse särskilt i fråga om alunskiffer. Undersökningsarbete som avser att klarlägga exempelvis möjligheten att använda skiffern som byggnadsmaterial omfattas ej av lagförslaget. Beträffande andra stycket hänvisas till den allmänna motiveringen s. 58 f. Med huvudsakliga villkor för bearbetningskoncession åsyftas bl. a. villkor som rör koncessionstidens längd, eventuellt statligt deltagande i biarbetning samt royalty. Skäliga föreskrifter till skydd för motstående intressen som kan skadas genom bearbetningen måste koncessionären alltid räkna med.

13 §. Paragrafen har motsvarighet i 4 och 7 §§ stenkolslagen samt 9 § uranlagen. Undersökningstillstånd meddelas enligt uranlagen av kommerskollegium. Ansökan skall ställas till kommerskollegium och inges till bergmästaren. Uranlagen innehåller utförligare regler angående det fortsatta ansökningsförfarandet (4—8 §§). Koncession enligt stenkolslagen, som meddelas av Kungl. Maj:t, söks hos länsstyrelsen, vilken efter kungörelse och hörande av bergmästaren med eget utlåtande översänder handlingarna i ärendet till Kungl. Maj:t (2—4 §§). Enligt utredningens förslag skall koncessionsärenden normalt avgöras av Kungl. Maj:t. Det synes lämpligt att den förberedande handläggningen i ärendet sker hos den myndighet som skall öva tillsyn över lagens efterlevnad. Som framgår av det följande (jfr s. 86) tänker sig utredningen att denna uppgift tills vidare skall ankomma på kommerskollegium. Bl. a. med hänsyn till att ansökan om undersökningstillstånd ej har prioritetsverkan och i övrigt har begränsad betydelse i rättsligt hänseende synes erforderliga detaljföreskrifter angående ansökans innehåll och handläggningen av ansökningsärende lämpligen kunna meddelas i administrativ väg. Föreskrifter i ämnet har intagits i det av utredningen upprättade utkastet till tillämpningskungörelse.

med utgångspunkt från vad som är ägnat att bäst tillgodose det allmännas intresse att få till stånd en rationell prospekteringsverksamhet. I vissa fall torde detta syfte kunna ytterligare främjas genom fastställande av lämpligt avvägda arealavgifter (jfr s. 63). 15—20§§. Förevarande paragrafer, vilka behandlar villkoren för utförande av undersökningsarbete, har utformats efter förebild av 16—19, 21 och 22 §§ uranlagen, 12—14 och 16— 18 §§ gruvlagen samt 3 kap. 1—3 och 5— 7 §§ förslaget till ny gruvlag. Beträffande olja och gas innebär reglerna den nyheten att rätt kan erhållas att söka efter dessa mineral inte bara medelst borrning utan också medelst seismiska mätningar och andra metoder som används före borrningsskedet. Enligt 20 § uranlagen kan bergmästaren meddela särskilda föreskrifter i syfte att förebygga att undersökare överskrider sin rätt i vissa avseenden. Särskild föreskrift härutinnan har inte upptagits i lagförslaget med hänsyn till den generella befogenheten att trygga efterlevnaden av koncessionsföreskrifter som enligt 32 § i förslaget tillkommer tillsynsmyndigheten. — Utredningen har ej heller ansett erforderligt att i lagförslaget införa motsvarighet till bestämmelsen i 21 § 2 mom. uranlagen om beräkning av skadeersättning när område för inmutningsrätt och undersökningstillstånd enligt uranlagen sammanfaller.

14 §. Paragrafen anger de riktlinjer som bör vara vägledande vid bestämmande av undersökningskoncessions giltighetstid och undersökningsområdets storlek. Beträffande undersökningstiden framhålls i propositionen angående kontinentalsockellagen att undersökningstillstånd i regel inte torde böra ges för längre tid än 3—5 år (prop. 1966: 114 s. 52 f). Uttalandet bör enligt utredningens mening kunna tjäna som riktpunkt även vid tillämpningen av den föreslagna lagen. Såväl undersökningstidens längd som undersökningsområdets storlek bör bestämmas

21 §. Paragrafen har motsvarighet i 24 § uranlagen och delvis även i 10 § stenkolslagen, 51 § gruvlagen och 6 kap. 1 § gruvlagsförslaget. Angående inskränkningar i den rätt som erhålls genom bearbetningskoncession, se bl. a. vid 1 och 7 §§. I fråga om alunskifferfyndigheter innebär det uppställda ändamålskravet att bearbetningskoncession inte medför rätt att undersöka och bearbeta sådan fyndighet i annat syfte än för utvinnande av olja eller gas. SOU 1970:45

Enbart koncessionen avstänger sålunda inte markägaren från att bryta skiffer för användning exempelvis som bränsle i kalkugn. Har viss mark inom koncessionsområdet däremot anvisats koncessionsinnehavaren enligt 27 § första stycket, får markägaren givetvis inte disponera fyndigheten inom den anvisade marken för mineralbrytning av något slag. Särskilt stadgande härom torde ej vara erforderligt (jfr 58 § första stycket stenkolslagen samt prop. 1942: 330 s. 25 och 28 f samt Bil. A till sagda prop., s. 15). Om på koncessionsområde kvarligger från äldre gruvbrytning härrörande malm, som inte inom föreskriven tid bortförts av markägaren, bör malmen i den mån den innehåller med koncessionen avsett mineral få tillgodogöras av koncessionsinnehavaren, oavsett om den tidigare rättigheten utgjorts av en koncession eller av utmål enligt gruvlagen. Den från gällande lagstiftning hämtade bestämmelsen i andra stycket har kompletterats i överensstämmelse härmed. Enligt 51 § andra stycket stenkolslagen äger den som innehar koncession för utvinnande av olja eller gas genom borrning också tillgodogöra sig kolväte i fast form som anträffas inom koncessionsområdet. Med kolväte i fast form torde närmast åsyftas asfalt och liknande ämnen. Om sådana ämnen påträffas i de djupt liggande formationer, varifrån utvinning eventuellt kan ske av olja och gas, torde ekonomiskt tillgodogörande av ämnena knappast vara möjligt. Någon motsvarighet till nämnda bestämmelse har därför inte ansetts erforderlig. Förslaget innehåller inte motsvarighet till bestämmelsen i 58 § andra stycket stenkolslagen att innehavare av koncession beträffande alunskiffer får tillgodogöra sig kalksten och andra mineraliska ämnen som måste brytas för tillgodogörande av skiffern eller som eljest förekommer i sådant samband med denna att de ej kan tillgodogöras för sig. Enligt utredningens mening finns ej tillräckliga skäl att behandla sådan kalksten, som måste brytas för tillgodogörande av alunskiffer, på annat sätt än andra mineraliska ämnen som av tekniska orsaker måste brytas vid tillgodogörande av koncessionsSOU 1970:45

mineral. Utredningen föreslår att de i följande paragraf intagna reglerna i detta avseende angående hembudsskyldighet m. m. blir tillämpliga även beträffande kalksten. 22 §.

Paragrafen har motsvarighet i 24 § uranlagen, 10 och 58 §§ stenkolslagen, 52 § gruvlagen och 6 kap. 2 § gruvlagsförslaget. Andra stycket avser den situationen att i det mineral som avses med koncessionen förekommer inslag av annat koncessionsmineral eller av inmutningsbart mineral. Om mineral av det senare slaget förekommer i exploaterbar omfattning får koncessionsinnehavaren inte tillgodogöra sig detta mineral utan särskild koncession eller inmutning. Utan en sådan bestämmelse skulle första stycket kunna utnyttjas för att kringgå gruvlagen och koncessionstvånget i den föreslagna lagen. Undantag bör göras för det fall att fråga är blott om att ta ut material ur fyndigheten för analys eller anrikningsförsök (jfr 52 § fjärde stycket gruvlagen och 10 § fjärde stycket stenkolslagen). Motsvarande jämkning bör göras i 6 kap. 2 § förslaget till ny gruvlag. Skäl kan anföras för att Kungl. Maj:t borde ha möjlighet att dispensera från bestämmelsen i andra stycket, för den händelse inom område för bearbetningskoncession förekommer mindre kvantiteter av inmutningsbara mineral eller av annat koncessionsmineral än som avses med koncessionen. Utredningen har övervägt denna fråga. Då antalet fall där frågan kan få aktualitet torde vara ringa och problemet normalt bör kunna utan större omgång eller kostnad lösas genom inmutning eller meddelande av bearbetningskoncession för det mineral varom fråga är, har utredningen emellertid ej ansett att någon dylik dispensföreskrift behövs. 23 §.

Paragrafen har motsvarighet i 25 § uranlagen. Genom de jämkningar som skett i förhållande till berörda stadgande har beaktats

att bearbetningskoncession avses inbegripa rätt till undersökningsarbeten. Angående verkställandet av sådana arbeten i dagen utanför anvisad mark föreskrivs i 29 §.

24 §.

Det i första stycket uppställda kravet för erhållande av bearbetningskoncession har berörts i den allmänna motiveringen (s. 58). För uppfyllande av detta krav bör det enligt utredningens mening vara tillräckligt om det bedöms att möjligheter finns till ett framtida ekonomiskt utnyttjande av fyndigheten. Lika litet som vid utmålsläggning avses således krävas att fyndigheten skall vara kommersiellt exploaterbar vid ansökningens ingivande. Beträffande arten och omfattningen av de undersökningar som en sökande har att prestera som grund för prövningen av en koncessionsansökan bör viss ledning kunna hämtas från vad som enligt utredningens förslag skall gälla i detta hänseende vid utmålsläggning (se "Ny gruvlag" s. 184 ff). Närmare föreskrifter i ämnet torde inte fordras med hänsyn till den fria prövningen i koncessionsärenden. Andra och tredje styckena har motsvarighet i 13 § detta lagförslag, 29 § uranlagen samt 4 och 7 §§ stenkolslagen. Förslag till närmare föreskrifter angående ansökningsförfarandet har intagits i det av utredningen upprättade utkastet till tillämpningskungörelse. I denna fråga hänvisas till vad som anförts vid 13 § i fråga om ansökan om undersökningskoncession.

25 §. Beträffande detta stadgande hänvisas i första hand till den allmänna motiveringen (s. 59 f). Bearbetningskoncession bör inte omfatta större område än som är motiverat av fyndighetens sträckning och behovet av mark för driftsanläggningar. Bl. a. med hänsyn till att en bearbetningskoncession i praktiken innebär en avsevärd inskränkning i möjligheterna att disponera marken för annat än82

damål vill utredningen starkt understryka vikten av att frågan om koncessionsområdets storlek prövas ingående i koncessionsärendet. Som riktpunkt synes kunna uppställas att en bearbetningskoncession inte utan starka skäl bör omfatta större område än den maximiareal som utredningen föreslagit beträffande utmål, sålunda 50 hektar. — Som berörts i annat sammanhang kan arealavgift fastställas för bearbetningskoncession. Bestämmandet av gränserna för en bearbetningskoncession för olja, gas och salt kan erbjuda särskilda problem. Som framhållits i det föregående (s. 27) torde man vid utvinning av olja och gas sällan kunna exakt fastställa utsträckningen av det område under jord från vilket tillströmning av olja och gas till produktionsborrhålet sker. Enligt 2 § tredje stycket i lagförslaget skall koncessionsområdes gränser på djupet räknas lodräta, såvitt det kan ske utan förnärmande av annans rätt. Fråga uppkommer då, om det skall anses förbjudet för koncessionsinnehavare att medelst borrhål inom koncessionsområde suga upp olja eller gas från område därutanför. Med hänsyn till svårigheterna att fastställa en kolvätestrukturs gränser och att konstatera huruvida en insugning av nyssnämnda slag äger rum bör enligt utredningens mening något dylikt förbud inte gälla. Däremot bör man i princip eftersträva att bestämma koncessionsområdets gränser på sådant sätt att sannolikheten för sådan påverkan är ringa. Av angivna skäl synes det vidare lämpligt att bearbetningskoncession beträffande olja och gas i likhet med vad som förekommer utomlands generellt innehåller föreskrift att produktionsborrhål inte utan tillstånd av tillsynsmyndigheten får placeras närmare koncessionsgränsen än 125 meter. En sådan bestämmelse har intagits i utredningens utkast till tillämpningskungörelse (10 §). Vidare bör, om en fyndighet undantagsvis skulle sträcka sig över flera koncessionsområden, i koncession kunna ges föreskrifter om gemensamt utnyttjande av fyndigheten, i den mån detta anses önskvärt för att få till stånd en rationell exploatering. SOU 1970:45

I propositionen angående lagen om kontinentalsockeln har departementschefen uttalat att utvinningstillstånd inte bör ges för längre tid än 40 år (prop. 1966: 114 s. 53). Enligt utredningens mening bör på land en så lång koncessionstid medges endast i undantagsfall, då speciella skäl föreligger. Normalt synes en koncessionstid av högst omkring 25 år vara lämplig. Utredningen erinrar om att giltighetstiden för utmål i förslaget till gruvlag begränsats till 25 år, med vissa möjligheter till förlängning. Angående förlängning av koncessions giltighetstid, se vid 2 §.

26 §. Paragrafen motsvarar 35 § uranlagen, 32 § stenkolslagen, 57 § gruvlagen och 7 kap. 3 § gruvlagsförslaget. Frågor i samband med övergivna borrhål diskuteras närmare vid 35 §. De frågor som behandlas i förevarande paragraf avser enbart rätten till gruvegendomen när bearbetningskoncession upphör. Erforderliga föreskrifter om återställande av brytningsområde eller andra naturvårdsåtgärder i anslutning till verksamhetens upphörande kan som nämnts i annat sammanhang meddelas såväl i samband med koncessionen som i tillstånd enligt miljöskyddslagen, när sådant behövs. — Frågan om stängselhållning sedan koncession upphört har berörts vid 7 §.

Tredje stycket upptar vissa för markanvisning gemensamma bestämmelser. Den föreslagna regeln om möjlighet att begränsa markanvisning till högst fem år har viss motsvarighet i 38 § 2 mom. uranlagen, enligt viJket stadgande koncessionsinnehavare, om anvisat område endast är avsett för undersökningsarbete eller väg och koncessionsinnehavaren inte vill förfoga däröver mer än högst tre år, inte är skyldig att lösa området. Liknande bestämmelser finns i 14 § 2 mom. och 59 § stenkolslagen. Särskilt brytning av stenkol och lera får i framtiden antas komma att ske i dagbrott, varvid jordtäcket först avskalas med grävmaskin. Då i sådant fall fyndighet på viss fastighet ofta torde uttagas tämligen snabbt, varefter koncessionsinnehavaren ej längre har intresse av att behålla området, bör enligt utredningens mening finnas möjlighet att tidsbegränsa markupplåtelse till förslagsvis högst fem år. 1 dylikt fall bör marken inte lösas, utan ersättning för utnyttjandet och därigenom uppkommande skador lämpligen bestämmas i samma ordning som ersättning för skador i samband med icke tidsbegränsad markupplåtelse. Vid ersättningsberäkningen bör självfallet hänsyn tas till det skick i vilket marken kan förutsättas bli återlämnad. Visar sig sedermera antagandena i denna fråga oriktiga, kan markägaren föra talan om ersättning för oförutsedd skada. Andra och tredje punkten i tredje stycket har motsvarighet i 36 § 1 mom. uranlagen respektive 4 kap. 23 och 24 §§ gruvlagsförslaget.

27 §.

Första och andra styckena har motsvarighet i 36 § 1 mom. och 37 § uranlagen, 12 § 1 mom. stenkolslagen, 33 och 34 §§ gruvlagen samt 4 kap. 23 och 24 §§ gruvlagsförslaget och ansluter sig närmast till sistnämnda förslag. Förslaget att visst område i koncessionen skall kunna undantas från arbete ovan jord och att bergmästaren skall kunna vägra anvisning av mark som uppenbarligen inte erfordras för bearbetningen har berörts i den allmänna motiveringen (s. 60, 61, 63). SOU 1970:45

28 §.

Första stycket har motsvarighet i 38 § 1 mom. uranlagen, 14 § 1 mom. stenkolslagen, 36 § gruvlagen och 4 kap. 26 § förslaget till ny gruvlag. Det i första stycket behandlade fallet att upplåtelse av mark begränsas till högst fem år har berörts vid 27 §. Enligt andra stycket skall ansökan om markanvisning göras skriftligen hos bergmästaren i det distrikt där det med ansökningen avsedda området eller större delen 83

därav är beläget. I övrigt föreslås att såväl der överskådlig tid. Med hänsyn till det anförrättning för markanvisning som bestäm- förda har utredningen inte ansett tillräckliga skäl föreligga att på ifrågavarande mande av lösen och ersättning m. m. skall punkt göra avsteg från den ordning som gälske med tillämpning av den föreslagna nya gruvlagens regler. Hänvisningen till dessa i ler enligt den allmänna gruvlagstiftningen. tredje stycket har viss motsvarighet i 36 § 2 mom. sista stycket samt 41 § uranlagen och innebär i stort sett följande. 29 §. Det område sökanden önskar få sig anEnligt 21 § i förslaget innefattar bearbetvisat skall tydligt anges i ansökningen (4 ningskoncession även rätt att utföra underkap. 2 §). Är ansökningen ofullständig, kan sökningsarbeten inom koncessionsområdet. bergmästaren ge föreläggande om kompletInom område som upplåtits enligt 27 § förstering (3 §). Förrättning skall företagas så ta stycket kan uppenbarligen sådana arbeten snart ske kan (5 §). Tillämpliga blir vidare utföras utan vidare. I fråga om undersökbestämmelserna om kungörelse m. m. (4 ningsarbete på annat till koncessionen hökap. 6 §), uppgift om nyttjanderättshavare rande område synes lämpligen i princip böm. fl. (7 §), uppskov med förrättning (8 §), ra gälla samma regler som för undersökdelgivning när fastighetsägare vistas utom- ningsarbete inom område för undersöklands m. m. (9 §), förrättningens företa- ningskoncession. Bestämmelse härom har gande (10—19 §§), lösen och annan ersättintagits i förevarande paragraf. ning (26—29 §§), förrättningskostnader (30 och 31 §§), förrättningens avslutande (32 §), utbetalning av ersättningsmedel (33—35 §§) 30 §. samt avstående till jordägaren av tidigare Paragrafen har motsvarighet i 43 § uranlaianspråktagen mark (36 § första stycket 3). gen, 22 och 60 §§ stenkolslagen, 53 § gruvlaEnligt 14 § 1 mom. stenkolslagen skall lagen och 6 kap. 3 § förslaget till ny gruvlag. gen om expropriation tillämpas beträffande Som närmare utvecklas i den allmänna lösen av mark som anvisats av bergmästaren (med den skillnaden att lösenbeloppet motiveringen (s. 65) förordar utredningen skall utgå med 50 % förhöjning). Löseskil- att jordägaravgälden avskaffas i fråga om lingen bestäms sålunda i detta fall omedel- olja, gas och salt men bibehålls beträffande övriga koncessionsmineral. bart av expropriationsdomstolen. Vissa skäl Den allmänna regeln om avgäld i stenför en sådan ordning synes kunna anföras inte bara i fråga om stenkol och leror utan kolslagen, som gäller även för olja, gas och även beträffande framförallt uran och alun- salt, finns i 22 §. Avgälden skall motsvara 1/75-del av vad som brutits och uppskifferfyndigheter med hänsyn till att brytfordrats. Koncessionsinnehavaren äger på ning av samtliga ifrågavarande mineral måsavgiften avräkna så stor del som belöper på te antas ofta komma att ske i dagbrott i södlöst område i förhållande till hela koncesra och mellersta Sveriges jordbruksbygder. Mot bakgrund härav har utredningen över- sionsområdet. Finns inom sistnämnda omvägt att införa möjlighet för bergmästaren råde flera jordägare fördelas avgiften mellan dem efter vad de äger del i jorden. Reatt hänskjuta mera vidlyftiga ersättningsfrågor till expropriationsdomstol. Vid tillämp- geln har ej ändrats sedan stenkolslagens tillning av den gällande koncessionslagstift- komst 1886. ningen har emellertid uppkommande ersättI fråga om alunskiffer gäller enligt 60 § ningsfrågor i allmänhet lösts genom frivil- samma lag att jordägaren skall vara belig uppgörelse mellan parterna. Behovet av rättigad till en avgift av 15 kr för ar av markupplåtelser för bearbetning av ifråga- den mark, inom vilken brytning skett eller varande mineralfyndigheter torde, såvitt nu olja utvunnits, vare sig marken blivit inlöst kan bedömas, vara tämligen obetydligt un- eller inte. Avgiften utgår endast för mark

84 SOU 1970:45

som under föregående år varit föremål för bearbetning. Enligt motiven för bestämmelsen ansågs en fördelning på samtliga jordägare inom koncessionsområdet leda till alltför godtyckliga resultat (prop. 1942: 330). Att beräkningen skall göras efter berörd areal utan hänsyn till de brutna produkternas värde synes sammanhänga med svårigheterna att fastställa något värde på bruten skiffer. Uranlagens huvudregel i ämnet ansluter sig till gruvlagens bestämmelser om jordägaravgäld. Jordägaren har sålunda rätt till en avgäld motsvarande en procent av värdet av uranhaltigt mineral som brutits och uppfordrats inom koncessionsområdet. Liksom enligt gruvlagen skall avgälden dock ej för något år uppgå till högre belopp än 10 000 kr, och tiden är begränsad till tjugo år. Fördelning sker mellan jordägarna efter vars och ens del i den jord som ingår i området. Gruvlagens regler om jordägaravgäld har överförts till gruvlagsförslaget utan annan ändring än att avgäldens maximibelopp höjts till 20 000 kr. Som skäl för höjningen har, förutom penningvärdets fall, åberopats att enligt förslaget utmål skall kunna utläggas om högst 50 hektar mot för närvarande högst 16 hektar ("Ny gruvlag" s. 209). Enligt utredningens mening talar såväl praktiska som principiella skäl för att koncessionslagens bestämmelser om jordägaravgäld beträffande samtliga ifrågavarande mineral ges en utformning som så nära som möjligt ansluter sig till motsvarande regler i gruvlagen. 30 § har avfattats i överensstämmelse därmed. Förslaget innebär bl. a. att vid brytning av fyndighet varom nu är fråga en avgäld om högst 20 000 kr skall fördelas mellan jordägarna inom koncessionsområdet efter arealen. Eftersom någon maximiareal ej avses gälla för koncessionsområde, skulle regeln kunna befaras leda till alltför godtyckliga resultat ur jordägarnas synpunkt. Utredningen erinrar emellertid om att den i annat sammanhang (s. 82) starkt understrukit vikten av att bearbetningskoncession inte beviljas för större område än som fordSOU 1970:45

ras med hänsyn till fyndighetens storlek och betingelserna för bearbetning. Då område för bearbetningskoncession om dessa krav iakttas sällan torde bli större än den föreslagna maximiarealen för utmål, 50 hektar, behöver man enligt utredningens mening inte räkna med några nämnvärda olägenheter i ifrågavarande avseende. Att beräkna ett värde på bruten alunskiffer torde inte möta alltför stora svårigheter. Från eventuellt saluvärde på olja får dras alla kostnader utom brytningskostnaderna. Används Ljungströmmetoden — som hittills inte visat sig ekonomisk och väl knappast kommer att tillämpas — torde uppborrningen av fyndigheten i och för elektrisk upphettning få likställas med brytning. Ett särskilt problem är hur avgälden skall beräknas, när koncessioner avseende olika slag av fyndigheter (grupper av fyndigheter som avses i 1 §) eller koncession och utmål enligt gruvlagen helt eller delvis täcker varandra. De sammanträffanden som med hänsyn till geologiska förhållanden kan få aktualitet avser framförallt uran och inmutningsbara mineral (företrädesvis järnmalm), uran och alunskiffer samt alunskiffer och inmutningsbara mineral (företrädesvis vanadin). Enligt uranlagen gäller för liknande fall att om uran förekommer tillsammans med mineral som är inmutade enligt gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt stenkolslagen, uranet i fråga om avgäld till jordägaren i varje särskilt fall likställs med de mineral för vilka avgäld skall utgå (43 § tredje stycket). En liknande bestämmelse skulle kunna tänkas för kollisionsfall enligt den föreslagna lagen. Tillämpningen av en sådan bestämmelse kan emellertid medföra åtskilliga komplikationer, framförallt i fråga om maximibeloppets bestämmande och fördelningen mellan jordägarna inom de berörda koncessionsområdena samt tillämpningen av tjugoårsregeln (några exempel anförs i SOU 1958:41 s. 92 f). Uranlagens bestämmelse för ifrågavarande situationer torde få ses mot bakgrunden av de olika regler om jordägaravgäld som hittills gällt. Dessa skillnader avses nu bli eliminerade. Det är därjämte ett önskemål 85

att man har en regel som är lätt att tillämpa även i kollisionsfall. Utredningen förordar därför den lösningen av problemet att varje grupp av fyndigheter behandlas för sig vid beräkningen av avgälden. Någon särskild kollisionsregel erfordras då inte. Om t. ex. uran- och alunskifferkoncessioner helt eller delvis täcker varandra, får sålunda särskilda beräkningar med avseende på maximibelopp, tid och område göras beträffande brytningen av de olika fyndighetsslagen. Detta gäller vare sig dessa upplåtits genom en koncession, avseende både uran och alunskiffer, eller genom skilda koncessioner. Motsvarande avses gälla vid samtidig brytning av inmutningsbara mineral och uran inom utmål som helt eller delvis täcks av koncessionsområde. De svårigheter som möjligen kan uppkomma att vid samtidig brytning fördela produktvärdet på skilda mineralslag torde vara obetydliga i jämförelse med de komplikationer som kan uppstå, om utgångspunkten vid avgäldsberäkningen är att olika fyndighetsslag skall likställas i kollisionsfall. Den omständigheten att den föreslagna regeln teoretiskt i vissa situationer kan leda till högre avgäldsbelopp än principen i uranlagen synes ej böra tillmätas större betydelse i sammanhanget.

31 §. Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 66 f) samt — i fråga om tillsynsmyndigheten — till vad som sägs vid följande paragraf. Med uttrycket "vederbörande rättsägare" avses även innehavare av gruv- eller koncessionsrätt. I och för sig synes hinder inte böra föreligga mot att tillstånd varom här är fråga ges till arbete även inom område som omfattas av annans gruvrätt (koncession). Arbetet bör dock inte få inkräkta på arbete som bedrivs av rättighetsinnehavaren.

32 §.

Paragrafen har utformats efter mönster av 8 § kontinentalsockellagen. Den ersätter helt eller delvis bestämmelserna i 20, 47, 48,

50 och 55 §§ uranlagen samt 33, 36, 37 och 42 §§ stenkolslagen. Tillsyn över gruvarbete m. m. utövas enligt stenkolslagen och uranlagen av kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen. I flera fall har bergmästaren tillagts befogenhet att ingripa med förbud eller föreskrifter m. m. beträffande gruvarbetet. Som nämnts vid 7 § utgår utredningen från att Kungl. Maj:t vid meddelande av koncession i viss utsträckning kommer att delegera åt myndighet att utfärda detaljföreskrifter i särskilda frågor, t. ex. angående journalföring, rapportering och förvaring av borrkärnor. Sådana föreskrifter kan även behöva utfärdas exempelvis till förebyggande av vatten- eller luftförorening eller av s. k. "blow out" vid borrning. I de 1969 meddelade koncessionerna rörande olja, gas och salt har föreskrivits att närmare bestämmelser i dylika frågor meddelas av kommerskollegium eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Enligt utredningens mening synes det lämpligt att samma organ som har att meddela kompletterande detaljföreskrifter av nämnda slag också får huvudansvaret för tillsynen över lagens efterlevnad. Kommerskollegiums arbetsuppgifter och organisation är för närvarande föremål för översyn av kommerskollegieutredningen (se 1969 års riksdagsberättelse H 12). Denna fråga berörs också av pågående överväganden inom 1964 års geologiutredning rörande förvaltningen av statens gruvegendom m. m. Vissa övervakningsfunktioner torde av praktiska skäl alltjämt böra vila omedelbart på bergmästarna. Med hänsyn till det anförda har utredningen funnit lämpligt att i lagen ange endast att tillsynen utövas av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Närmare föreskrifter i frågan förutsätts sålunda komma att utfärdas på administrativ väg. I avvaktan på den omorganisation som kan föranledas av kommande förslag från kommerskollegieutredningen och geologiutredningen har gruvrättsutredningen i sitt utkast till tillämpningskungörelse upptagit kommerskollegium som tillsynsmyndighet. Kollegiet föreslås i sin tillsyn skola biträdas av bergstatstjänstemännen. SOU 1970:45

33 §.

37 §.

Paragrafen motsvarar 47 § andra stycket uranlagen, 34 § stenkolslagen, 68 § andra stycket gruvlagen samt 11 kap. 1 § andra stycket i förslaget till ny gruvlag.

Paragrafen har motsvarighet i 12 § kontinentalsockellagen. Den ersätter liknande föreskrifter i 50, 52, 54, 55, 60 och 61 §§ uranlagen samt 36—38 §§ stenkolslagen. I fråga om motiven till stadgandet hänvisas till prop. 1966: 114 s. 75 f.

34 §.

Paragrafen motsvarar 46 § uranlagen, 17 § stenkolslagen samt 7 § lagen om kontinentalsockeln.

35 §. Paragrafen, som innehåller bestämmelser om misshushållning med mineral och om skydd för orter och djupborrhål, har motsvarighet i 48 § uranlagen, 35 § stenkolslagen, 69 § gruvlagen och 11 kap. 2 § gruvlagsförslaget. Djupborrning efter olja, gas eller salt är som framgått av redogörelsen i kap. 2 ett mycket kostsamt företag. Ett övergivet djupborrhål kan ibland komma till användning i framtiden som utgångspunkt för borrning till än större djup eller för andra undersökningar. Stundom kan ett sådant borrhål utnyttjas för vattentäktsändamål. Vid sidan av föreskrift angående igenläggning av utfraktsvägar föreslås därför en analog bestämmelse av innehåll att borrhål varom nu är frågan skall vara försett med mynningsskydd och inte får igenläggas utan tillstånd av tillsynsmyndigheten, vare sig koncessionen äger bestånd eller inte. Med igenläggning åsyftas rasering genom avlägsnande av befintlig cement- eller rörinklädnad eller av rör som nedslagits i lösa jordlager i borrhåls övre del. Tillstånd erfordras således om markägaren önskar utnyttja marken t. ex. för byggnadsändamål eller på annat sätt som medför att borrhålet spolieras.

36 §. Stadgandet har motsvarighet i 55 § andra stycket uranlagen, 50 § 3 mom. andra stycket stenkolslagen och 9 § kontinentalsockellagen. SOU 1970:45

38 §.

Paragrafen har motsvarighet i 58, 59 och 62 §§ uranlagen, 12 kap. 1 § förslaget till ny gruvlag, 11 § kontinentalsockellagen samt i ett flertal straffbestämmelser i stenkolslagen och gruvlagen. Som berörts vid 3 § avses att jordägaren i princip skall ha rätt att utföra undersökningsarbeten på sin mark så länge denna inte omfattas av någon för annan meddelad koncession avseende den fyndighet undersökningen gäller. Möjligen skulle kunna ifrågasättas om koncession inte borde vara obligatorisk beträffande borrning efter olja och gas till förebyggande av att myndigheterna försätts i en tvångssituation genom att koncessionssökande redan utfört sådan borrning. Med hänsyn till de mycket betydande kostnaderna för djupborrning finns emellertid enligt utredningens mening ej anledning räkna med att någon kommer att företaga sådant arbete utan att dessförinnan ha fått undersökningskoncession med vissa garantier om bearbetningskoncession. Bestämmelsen i 58 § 1 mom. uranlagen om straff för den som undersöker uranfyndighet utan undersökningstillstånd, där sådant erfordras, synes ha räckvidden begränsad till fall där jordägare utför undersökningsarbete på områden där annan har koncession och liknande situationer. Någon motsvarighet till detta straffskydd för gruvrättsinnehavarens ensamrätt finns varken i gruvlagen eller stenkolslagen, och enligt utredningens mening finns knappast behov av sådant skydd. I förslaget har därför inte stadgats någon straffpåföljd för den som utför undersökningsarbete utan koncession. Bearbetning utan koncession av koncessionspliktiga fyndigheter är för närvarande 87

straffbelagd endast beträffande uran- och toriumfyndigheter. Straffet för olovlig bearbetning av sådana fyndigheter är dagsböter, och vad som utvunnits kan förklaras förverkat till kronan (58 § 1 mom.)- Såväl i gruvlagen (73 §) som i förslaget till ny gruvlag (12 kap. 1 § 1) stadgas straff för den som bearbetar inmutningsbar mineralfyndighet utan att ha förvärvat inmutningsrätt. I den allmänna motiveringen har det allmännas intresse i fråga om exploatering av olje-, gas- och uranfyndigheter särskilt framhävts (jfr bl. a. s. 61). Det kontrollbehov som föreligger med hänsyn till dessa fyndigheters betydelse för samhällsekonomin gör det enligt utredningens mening motiverat att bearbetning av sådana fyndigheter utan koncession är förenad med straffpåföljd. Beträffande bearbetning utan koncession av alunskifferfyndigheter, stenkol och leror hänvisas till motiveringen vid 3 § tredje stycket (s. 75).

39 §. Paragrafen har utformats efter mönster av 13 § lagen om kontinentalsockeln. Befattningshavare, som utövar tillsyn över den föreslagna lagens efterlevnad eller i övrigt har att ta befattning med ärende som avses i lagen, kan därunder komma att få kännedom om arbets- eller affärsförhållanden som tillståndshavare önskar hålla hemliga. Exempel härpå är undersökningsteknik och försäljningsavtal rörande produktionen. Med hänsyn härtill bör enligt utredningens mening bestämmelser om tystnadsplikt tas in i lagen. Bestämmelserna i 21 och 34 §§ lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar torde kunna bli tillämpliga beträffande vissa handlingar som upprättats i tillståndsärende.

40 §.

Första och andra styckena har utformats efter förebilder i 63 § uranlagen och 12 kap. 3, 4 och 6 §§ gruvlagsförslaget. Det torde

finnas anledning överväga att överföra mål, som enligt stadgandet skall handläggas av allmän domstol — liksom motsvarande mål enligt den allmänna gruvlagstiftningen — till fastighetsdomstol. Denna fråga torde emellertid få bedömas i ett vidare sammanhang. Tredje stycket har motsvarighet i 12 kap. 7 § förslaget till ny gruvlag. Utredningen hänvisar i frågan om kostnadsersättning vid förrättning och vid fullföljd av talan mot beslut vid förrättning till behandlingen av motsvarande spörsmål i betänkandet »Ny gruvlag» (s. 194 ff).

41 §. Paragrafen har motsvarighet i 51 § tredje stycket stenkolslagen. Bestämmelsen synes lämplig med hänsyn till karaktären av de tvister som här kan komma i fråga. Partsställningen i sådana tvister har ansetts motivera det gjorda undantaget i förhållande till 20 §. Som utredningen framhållit i annat sammanhang (s. 58) torde koncessionsgivning enligt den föreslagna lagen böra betraktas såsom en i princip offentligrättslig akt. Bortsett från åtal vid överträdelse av koncessionsföreskrift torde utrymmet för domstolsprövning av tvister rörande koncessionsvillkor vara begränsat. Utredningen, som ej anser sig ha anledning att gå närmare in på denna fråga, vill emellertid poängtera att avsikten inte är att förevarande paragraf skall tolkas e contrario på det sättet, att skiljemannaförfarande och domstolsprövning skulle vara uteslutna i fall som ej omfattas av lagregeln.

Ö ver gångsbestämmelser Som berörts i den allmänna motiveringen förordar utredningen att den nya koncessionslagen i princip görs tillämplig även på äldre rättigheter (s. 68). En sådan ordning synes önskvärd inte minst av praktiska skäl. Ett genomförande av denna grundsats kräSOU 1970:45

ver emellertid modifikationer och särskilda bestämmelser i olika avseenden framförallt beträffande äldre stenkolsrättigheter.

43 §.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1973 samtidigt med den föreslagna nya gruvlagen. Som undersökningskoncession avses skola behandlas undersökningskoncession för olja, gas och salt, som meddelats med stöd av 49 och 51 §§ stenkolslagen, samt undersökningstillstånd enligt uranlagen. Övriga äldre rättigheter varom nu är fråga blir att betrakta som bearbetningskoncessioner enligt den föreslagna lagen. Nu gällande koncessionsrättigheter som innefattar rätt till bearbetning har meddelats utan begränsning i tiden. Enligt utredningens lagförslag skall koncessioner i framtiden alltid beviljas för bestämd tid. Bakgrunden härtill är att utredningen, såsom närmare utvecklats i betänkandet "Ny gruvlag" (s. 146 ff), ansett det angeläget att införa en ordning som gör gruvrättigheters bestånd beroende av att de utnyttjas på ett sätt som gagnar gruvnäringen och samhället. Förslaget att icke tidsbegränsade äldre gruvrättigheter som innefattar bearbetning skall anses beviljade att gälla till dess tjugofem år förflutit från lagens ikraftträdande anknyter till den tidsgräns som i nämnda betänkande förordats i fråga om äldre utmål. Regeln kompletteras i punkt 4 med bestämmelser om vissa möjligheter för koncessionsinnehavaren att vid tjugofemårsperiodens utgång få koncessionstiden förlängd på skäliga villkor. Vad som skall anses utgöra skäliga villkor bör givetvis bedömas med beaktande av koncessionsinnehavarens tidigare rätt. Detta bör emellertid inte utesluta exempelvis att i samband med förlängning av koncessionstiden görs förbehåll om rätt för staten att efter inlösen samt ersättning för anläggningar m. m. ta del i driften, om detta skulle anses påkallat från allmän synpunkt. Om övergångsreglerna utformas på angivna sätt anser utredningen att avkortningen av de äldre SOU 1970:45

rättigheternas giltighetstid inte behöver föranleda betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. I denna fråga hänvisas till utredningens överväganden på s. 149 i sagda betänkande. Enligt 49 och 51 §§ stenkolslagen kan undersökningskoncession avseende olja, gas och salt beviljas utan tidsgräns. Några dylika koncessioner gäller emellertid inte för närvarande och torde knappast komma att beviljas. Särskild bestämmelse om tidsbegränsning av äldre undersökningskoncessioner har därför inte ansetts erforderlig. Har äldre rättighet vid sin tillkomst förknippats med särskilda villkor — exempelvis föreskrift i koncession om begränsad giltighetstid eller om arbetsskyldighet — är dessa att betrakta som koncessionsvillkor enligt nya lagen. Föreskrifter i äldre lag om vad rättighetsinnehavare har att iakttaga under rättighetens giltighetstid — t. ex. i fråga om undersökningsarbete, avgäld till jordägaren och arbetsskyldighet — liksom föreskrifter om förrättning för ianspråktagande av mark, lösen och annan ersättning, tillsyn, ansvar etc. avses i princip bli ersatta av motsvarande bestämmelser i nya lagen eller, om sådana saknas, skola upphöra att gälla. Vissa undantag eller särskilda bestämmelser i anslutning till denna grundsats synes emellertid erforderliga. Föreskrifter härom ges i punkterna 1—3. En fråga som måste särskilt uppmärksammas gäller tillämpningen av hindersbestämmelserna i 4 och 5 §§ samt dessas motsvarigheter i äldre lag. En huvudprincip i gällande lag är att hinder som uppkommit efter meddelandet av viss rättighet — t. ex. bostadsbyggnad som uppförts inom koncessionsområde efter koncessionens beviljande — inte beaktas. Särskilda föreskrifter erfordras om vad som skall gälla i detta hänseende beträffande koncessioner som träder i stället för äldre rättigheter. Vad först angår undersökningskoncessioner utgörs de enda motsvarande äldre rättigheter som för närvarande existerar av de 55 undersökningskoncessioner avseende olja, gas och salt som 1969 beviljades Olje-

prospektering aktiebolag. Särskilt med hänsyn till den långa undersökningstiden, åtta år med betydande möjligheter till förlängning, och koncessionsområdenas stora utsträckning är det enligt utredningens mening önskvärt att de föreslagna hindersbestämmelserna i 4 och 5 §§ lagförslaget görs omedelbart tillämpliga på koncessionerna. Detta torde inte behöva medföra nämnvärda olägenheter för koncessionsinnehavaren. Bearbetningskoncession kan enligt utredningens förslag ej drabbas av hinder enligt 4 eller 5 § som ej existerade vid tidpunkten för koncessionens meddelande. En modifikation i denna grundsats synes påkallad beträffande det Höganäs AB tillhöriga privilegieområdet. Detta område omfattar cirka 13 000 hektar. Privilegierna härrör från 1700-talet (se s. 46 f). De torde innefatta en i princip obegränsad rätt att bedriva gruvarbete under jord inom hela privilegieområdet. Privilegieinnehavaren har å andra sidan vid markanvisning ansetts underkastad hindersbestämmelser även beträffande anläggningar som tillkommit efter privilegiernas meddelande (jfr s. 49). Underjordsarbete har inte bedrivits inom privilegieområdet sedan början av 1960-talet. Om arbete för utvinning av stenkol och lera i framtiden upptas inom privilegieområdet, kommer detta av praktiska och ekonomiska skäl med all sannolikhet att ske genom ovanjordsbrytning. Underjordsbrytning inom ifrågavarande område är ej sällan förenad med risk för ras och sättningar. Samtidigt är markutnyttjandet inom området för andra ändamål intensivt. Arbete ovan jord bedrivs för närvarande endast i obetydlig omfattning. Med hänsyn till anförda omständigheter och privilegieområdets stora utsträckning förordar utredningen att hinder enligt 4 och 5 §§ skall, oberoende av när hindret uppkommit, gälla även inom privilegieområdet. En sådan regel drabbar tydligen främst underjordsarbete inom hindersområden enligt nya lagen. Även återupptagande av arbete i äldre gruvgångar inom dylika områden berörs. Det intrång i bestående rättigheter som genom den föreslagna ordningen må tillskyndas privilegieinnehavaren kan enligt utredningens mening ej anses mera

betungande än att det skäligen bör tålas utan ersättning. De i 30 § föreslagna reglerna om jordägaravgäld innebär ingen ändring av praktisk betydelse i fråga om uran eller torium utom i den mån dessa mineral bryts i samband med alunskifferfyndighet. Någon brytning som avses i nämnda undantagsfall förekommer inte för närvarande och torde knappast bli aktuell inom överskådlig tid. Detsamma gäller brytning av enbart alunskiffer för utvinnande av olja eller gas. I fråga om olje-, gas- och saltfyndigheter existerar för närvarande inga bearbetningskoncessioner. De nyligen beviljade undersökningskoncessionerna för olja, gas och salt, vilka i stort sett täcker de områden i Sverige där förutsättningar anses finnas att påträffa sådana mineral, är visserligen förenade med rätt för koncessionsinnehavaren att under vissa betingelser erhålla bearbetningskoncessioner. I den mån det någon gång i framtiden kan bli aktuellt att meddela bearbetningskoncessioner torde dessa emellertid komma att avse mycket begränsade delar av de vidsträckta områden som undersökningskoncessionerna omfattar. Någon rättslig grund för att markägarna inom alla dessa områden bör bibehållas vid rätten till avgäld i händelse av framtida bearbetningskoncessioner torde ej kunna åberopas. Ej heller synes kunna göras gällande att ett avskaffande av avgäldsrätten nu medför någon ekonomisk förlust för markägarna. En övergångsregel av innebörd att rätten till jordägaravgäld bibehålls i förevarande fall skulle uppenbarligen göra den av utredningen förordade principen att avgäld ej skall utgå vid bearbetning av ifrågavarande fyndigheter praktiskt innehållslös. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att de nya reglerna görs omedelbart tillämpliga såväl beträffande uran, torium och alunskiffer som i fråga om olja, gas och salt. I fråga om stenkolsfyndigheter och leror synes däremot förhållandena motivera en annan reglering. Här pågår bearbetning i flera fall. Därvid utgår avgäld med nuvarande högre avgift, motsvarande 1/75 av SOU 1970: 45

produkternas värde, vilken avgift ej är maximerad till visst belopp. En omedelbar anpassning till de nya reglerna skulle i vissa fall kunna innebära en påtaglig inskränkning i markägarnas rättigheter. Vidare är privilegieinnehavare och — med visst undantag enligt 45 § 1 mom. a) stenkolslagen — utmålsinnehavare ej skyldiga att erlägga jordägaravgäld (jfr beträffande privilegieinnehavare s. 49). Av anförda skäl har i punkt 2 intagits en bestämmelse av innebörd att äldre lag fortfarande skall gälla i fråga om avgift till jordägaren på grund av koncession som enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna träder i stället för äldre rättighet avseende stenkol jämte därmed sammanhörande leror. Skulle mot förmodan fråga om jordägarandel aktualiseras beträffande äldre stenkolsrättighet (jfr s. 48) torde övergångsbestämmelserna till den föreslagna nya gruvlagen kunna tillämpas analogivis. Särskild föreskrift härutinnan har inte ansetts erforderlig. Stenkolslagens regler om arbetsskyldighet i samband med stenkolskoncessioner — enligt huvudregeln bestämd till arbete i värde motsvarande visst antal dagsverken per hektar och år — är ålderdomliga och numera på grund av arbetsförtjänsternas uppgång i vissa fall relativt betungande. Som ovan framgått avses dessa regler upphöra att gälla vid nya lagens ikraftträdande. Vid meddelande av nya koncessioner för stenkol och lera kan enligt 7 § i lagförslaget bestämmas i vilken omfattning undersökning eller bearbetning skall ske för att den rätt som grundas på koncessionen skall äga bestånd och även fastställas villkor om utgivande av avgifter till staten. Att i samband med nya lagens ikraftträdande omedelbart för varje äldre rättighet ersätta den legala arbetsskyldigheten i stenkolslagen med efter omständigheterna i varje särskilt fall anpassade föreskrifter om minsta arbetsprestation skulle vara förenat med betydande svårigheter. Utredningen föreslår i stället att ce äldre reglerna om arbetsskyldighet i fråga om stenkol och lera ersätts med en årlig arealavgift. Avgiften synes lämpligen kunna beräknas efter samma grunder som den del SOU 1970:45

av den s. k. försvarsavgiften för utmål vilken enligt förslaget till ny gruvlag skall erläggas till staten, dvs. femton kr årligen för varje hektar eller överskjutande del därav av koncessionsområdet. Försummelse att inbetala avgiften kan medföra återkallelse av koncessionen enligt 9 § i lagförslaget. Den sålunda föreslagna avgiften kan i något fall tänkas bli oskäligt hög. Härutinnan må bl. a. erinras om att den tillämpade arbetsskyldigheten inom privilegieområdet är helt obetydlig. Det torde för övrigt ej kunna anses klarlagt att sådan arbetsskyldighet överhuvud kan lagligen utkrävas. Med hänsyn härtill har i punkt 3 föreskrivits att Kungl. Maj:t på ansökan av koncessionsinnehavaren kan medge att avgiften nedsätts eller ersätts med viss arbetsskyldighet. För att ge rådrum för överväganden i frågan föreslås att avgiften ej skall utgå för det första året efter lagens ikraftträdande. Enligt punkt 4 tillförsäkras innehavare av bearbetningskoncession som träder i stället för äldre rättighet vissa möjligheter att vid tjugofemårsperiodens utgång få koncenssionens giltighetstid förlängd. Motiven för denna bestämmelse har berörts i det föregående (s. 89). Bland övergångsreglerna har ej upptagits bestämmelser om behandlingen av sådana ansökningar om undersökningstillstånd eller koncessioner som är anhängiga vid tiden för nya lagens ikraftträdande. Enligt utredningens mening bör dylika ansökningar därefter behandlas såsom ansökningar om koncession enligt nya lagen. En sådan ordning torde, i betraktande av den begränsade rättsliga betydelsen av dylika ansökningar, knappast möta större betänkligheter. För ändamålet torde vara tillfyllest med en föreskrift i tillämpningskungörelsen till den nya lagen av innebörd att ansökningar om undersökningstillstånd eller koncession enligt uranlagen eller om koncession enligt stenkolslagen, vilka vid nya lagens ikraftträdande är anhängiga hos bergmästare respektive länsstyrelse, av dessa myndigheter skall överlämnas till kommerskollegium för vidare åtgärder enligt kungörelsen. Om ansökningarna dessförinnan vederbörligen kungjorts av

berörda myndigheter, bör ny kungörelse genom kommerskollegiums försorg ej krävas. Förslag till föreskrifter i ämnet har intagits

sist i det av utredningen upprättade utkastet till tillämpningsföreskrifter.

Förslag till lag om ändring i lagen om kontinentalsockeln 1§. Beträffande utredningens förslag till ändrad gränsdragning mellan gruvlagen och kontinentalsockellagen hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 69 ff).

att flera erhåller undersökningskoncession för samma slags fyndigheter på samma område, något som synes tänkbart åtminstone om intet av tillstånden är förenat med rätt till utvinningstillstånd. I dylikt fall torde erforderliga konkurrensbestämmelser få föreskrivas i tillståndsbeslutet.

7§. Om de nämnda lagarnas geografiska tillämpningsområden såsom föreslås blir helt åtskilda, finns ej längre behov av den nuvarande konkurrensregeln i 7 §. Enligt kontinentalsockellagen möter ej hinder att undersökningstillstånd eller bearbetningstillstånd beträffande visst mineralslag meddelas på område, på vilket annan förut har tillstånd att undersöka eller bearbeta fyndighet av annat slag. Tillstånd till grustäkt eller bearbetning av sulfidmalmer kan exempelvis ges på samma område som omfattas av annat företags tillstånd att söka efter olje- och gasfyndigheter. Utredningen föreslår att på platsen för nuvarande 7 § insätts en bestämmelse som reglerar förhållandet mellan rättighetsinnehavarna i nu avsedda situationer. Bestämmelsen har utformats efter mönster av motsvarande stadgande i 34 § förslaget till lag om vissa mineralfyndigheter. Bestämmelsen är ej tillämplig i det fall

Kontinentalsockellagens övergångsbestämmelser I tredje stycket av nämnda övergångsbestämmelser behandlas det fall att tillstånd enligt kontinentalsockellagen avser område som omfattas av rättigheter enligt stenkolslagen eller uranlagen. Numera kan konstateras att några dylika rättigheter inte existerade när kontinentalsockellagen trädde i kraft. Med hänsyn härtill och till de föreslagna ändringarna i 1 och 7 §§ föreslås att ifrågavarande stycke utgår.

Övergångsbestämmelser Beträffande behandlingen av inmutningsrätt som före nya lagens ikraftträdande uppkommit på allmänt vattenområde i havet hänvisas till motiven till avsedd ändring i 14 kap. 9 § gruvlagsförslaget (s. 93).

Ändringar i förslaget till ny gruvlag Utredningens förslag till lag om vissa mineralfyndigheter och till ändringar i kontinentalsockellagen föranleder smärre jämkningar och tillägg i det i utredningens huvudbetänkande framlagda förslaget till ny gruvlag.

2 kap. 2 §. Ändringen i första stycket 13 har berörts i specialmotiveringen till 6 § förslaget till lag om vissa mineralfyndigheter.

SOU 1970:45

6 kap. 2 §. Ändringen i tredje stycket korresponderar med bestämmelsen i 22 § andra stycket förslaget till lag om vissa mineralfyndigheter. Begränsningen i rätten att tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineral torde i analogi med nämnda bestämmelse böra utsträckas till samtliga koncessionsmineral. Angående företräde till koncession i dylika fall för gruvinnehavaren se 6 § i förslaget till lag om vissa mineralfyndigheter.

13 kap. 5 och 6 §§. Frågan om gränsdragningen mellan gruvlagens och kontinentalsockellagens tillämpningsområden har behandlats på s. 69 ff.

14 kap. 9 §. År 1969 beviljades ett antal inmutningar i Skelleftefältets förlängning på kontinentalsockeln. I övrigt finns för närvarande inga gruvrättigheter på sockeln. I och för sig synes önskvärt att de existerande inmutningsrätterna så snart som möjligt ersätts med

SOU 1970:45

koncessioner. Å andra sidan måste tillbörlig hänsyn tas till inmutarens rättigheter. Utredningen föreslår att den nya gruvlagens övergångsregler i princip görs tillämpliga även på gruvrättigheter varom nu är fråga. Härigenom blir det t. ex. möjligt att erhålla förlängning av undersökningstiden enligt 3 kap. 8 § liksom utläggning av utmål om förutsättningarna härför uppfylls. Däremot föreslås att förlängning av giltighetstiden enligt 6 kap. 5 och 6 §§ ej skall kunna meddelas beträffande utmål på allmänt vattenområde. Utredningen utgår från att gruvrättens innehavare bör kunna påräkna att få koncession på skäliga villkor när gruvrätten upphör, om förutsättningar analoga med dem som anges i nämnda lagrum föreligger. Särskild föreskrift härom har inte ansetts erforderlig med hänsyn till den avlägsna tidpunkten och den ringa sannolikheten för att frågan får aktualitet. Den förordade ordningen utesluter givetvis inte att inmutaren i samband med ansökan om koncession på området eller angränsande områden avstår från utmålsläggning mot det att motsvarande koncessionsrätt beviljas.

Sammanfattning

Utredningens huvudbetänkande "Ny gruvlag" (SOU 1969:10) avsåg den allmänna gruvlagstiftningen. I förevarande slutbetänkande behandlas de mineral som för närvarande omfattas av 1886 års lag angående stenkolsfyndigheter m. m. och 1960 års uranlag, sålunda stenkol, vissa eldfasta leror, alunskiffer, olja, gas, salt, uran och torium. I betänkandet tas även upp gränsdragningen mellan gruvlagens och kontinentalsockellagens geografiska tillämpningsområden. Enligt utredningens förslag skall undersökning och bearbetning av fyndigheter av nämnda mineral i princip alltjämt regleras genom koncession. De ifrågavarande lagarnas detaljerade och olikartade regler för de olika fyndighetsslagen ersätts med en ny lag, benämnd lag om vissa mineralfyndigheter. I denna upptas vissa grundläggande regler angående koncessionsgivning, koncessionsvillkor och ianspråktagande av mark m. m., vilka i princip är gemensamma för samtliga berörda mineral. Närmare precisering av koncessions innehåll och koncessionsvillkor avses skola ske i samband med koncessionsgivningen i varje särskilt fall efter förhandlingar med den som söker koncession. Utredningen finner en sådan ordning lämplig bl. a. mot bakgrund av att man såvitt nu kan bedömas inte har att räkna med något större antal koncessionsärenden. En annan fördel är att det blir möjligt att utan vidlyftiga lagändringar från lagen avföra visst mineral eller i densamma uppta

mineral som nu inte omfattas av den gruvrättsliga speciallagstiftningen, om detta framdeles skulle befinnas motiverat. Koncession skall kunna meddelas beträffande följande slag av mineralfyndigheter nämligen 1) olje-, gas- eller saltfyndighet, 2) alunskifferfyndighet för utvinnande av olja eller gas, 3) stenkolsfyndighet och fyndighet av sådana eldfasta eller klinkrande leror som förekommer i sammanhang med stenkolsfyndighet och 4) fyndighet av uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral. Kretsen av mineral är alltså densamma som i nuvarande koncessionslagstiftning. I fråga om leror har dock en anpassning skett till utvecklingen beträffande brytningen av stenkol och leror, så att koncession skall kunna meddelas direkt för sådana eldfasta och klinkrande leror som förekommer i sammanhang med stenkolsfyndighet. Betydelsefulla undantag från koncessionsplikten föreslås särskilt i fråga om undersökningsarbete. Undersökningsarbete avseende visst mineralslag får bedrivas av markägare och, under vissa betingelser, av innehavare av gruvrättigheter på området avseende andra mineral, så länge annan än undersökaren inte fått koncession för mineralet i fråga. Under motsvarande förutsättning får markägare eller någon till vilken han överlåtit sin rätt fritt tillgodogöra sig på hans mark förekommande fyndigheter av stenkol, eldfasta och klinkrande leror samt alunskiffer. I berörda avseenden överSOU 1970: 45

ensstämmer förslaget i stort sett med gällande rätt. Utnyttjande av alunskifferfyndighet för annat ändamål än utvinnande av olja eller gas avses i likhet med vad som nu gäller ej vara reglerat genom koncession. Koncession skall enligt förslaget meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Undersökningsarbete särskilt i fråga om uran, olja och gas bedrivs ofta över vidsträckta områden. Arbetena kan i regel slutföras på förhållandevis kort tid och utan mera ingripande åtgärder på marken. Bearbetning kräver längre tid men är normalt begränsad till ett mindre område där en fyndighet lokaliserats. Vidare krävs vid bearbetning långvarigt ianspråktagande av vissa markområden i dagen. I lagförslaget skiljs därför på liknande sätt som i uranlagen och i stenkolslagens regler om olja och gas mellan undersökningskoncession och bearbetningskoncession. Om mera betydande satsningar på undersökningsarbete från enskilda intressenters sida skall kunna påräknas måste möjlighet finnas att ge vissa garantier för att vederbörande även får tillgodogöra sig påträffade fyndigheter. I lagförslaget föreskrivs därför uttryckligen att undersökningskoncession skall kunna förenas med rätt för innehavaren att under vissa betingelser erhålla bearbetningskoncession beträffande exploaterbar fyndighet som påträffas vid undersökningsarbetet. Därvid skall de huvudsakliga villkoren för sådan koncession anges i undersökningskoncessionen. Självfallet föreligger ej hinder att meddela undersökningskoncession utan rätt till bearbetningskoncession. Bearbetningskoncession kan även meddelas direkt utan föregående undersökningskoncession. Koncession skall avse bestämt område och viss tid. Någon maximiareal eller maximitid har ej ansetts böra föreskrivas i lagen. Utredningen anger dock vissa riktlinjer i dessa avseenden. Undersökningskoncession bör normalt inte ges för längre tid än 3—5 år. Undersökningsområdets storlek bör bestämmas med utgångspunkt från vad som är ägnat att bäst tillgodose det allmännas intresse SOU 1970: 45

att få till stånd en rationell prospekteringsverksamhet. Bearbetningskoncession bör enligt utredningen i regel inte ges för längre tid än 25 år. Koncessionsområdet bör inte vara större än som är motiverat av fyndighetens sträckning och behovet av mark för driftsanläggningar. Särskilt fynd av olja och naturgas eller av uran kan få stor betydelse för samhällsekonomin. Med hänsyn härtill är det angeläget att såväl undersökningsarbete som exploatering bedrivs på ett rationellt och ur samhällelig synpunkt lämpligt sätt. Vid koncession skall enligt förslaget kunna fogas föreskrifter som är påkallade från allmän synpunkt, såsom föreskrift om företagets ledning, sättet för arbetenas utförande, rapportering rörande verksamheten och användningen av utvunna produkter samt föreskrifter till skydd för allmänna intressen eller enskild rätt. Vidare skall kunna föreskrivas skyldighet för koncessionsinnehavare att fullgöra vissa minimiprestationer i fråga om undersökning eller bearbetning. Koncession skall även kunna förbindas med föreskrifter om statligt deltagande i verksamheten, royalty och arealavgifter till staten eller liknande villkor. I dessa avseenden överensstämmer förslaget med motsvarande regler i kontinentalsockellagen. Förhållandet till motstående intressen, såsom bebyggelse, kommunikationer samt natur- och miljövård, avses enligt förslaget bli reglerat på följande sätt. En mera allmän prövning skall ske i samband med koncessionsgivningen. I bearbetningskoncession kan t. ex. av naturvårdsskäl föreskrivas att vissa angivna områden som omfattas av koncessionen inte får användas för arbete i dagen. Vidare anges i lagen vissa fredade områden inom vilka, även om koncession meddelats, anvisande av mark för ovanjordsarbete eller, utanför anvisade områden, undersökning eller bearbetning överhuvud inte får äga rum utan särskilt medgivande. Områdena motsvaras i stort sett av de områden där s. k. inmutningshinder föreligger eller enligt utredningens förslag avses föreligga enligt gruvlagen. En betydelsefull skillnad är dock att enligt förslaget till lag om vissa mineral-

fyndigheter även omständigheter som inträffar under giltighetstiden för undersökningskoncession — t. ex. uppförande av bostadsbyggnad eller fastställande av byggnadsplan — skall föranleda att området i fråga blir fredat. Anläggning som annan än koncessionsinnehavaren under bearbetningskoncessions giltighetstid uppför inom koncessionsområdet blir däremot i likhet med vad som gäller enligt nuvarande ordning ej särskilt skyddad genom fredningsbestämmelserna. Slutligen förutsätts att koncessionsinnehavare i samband med undersökning och gruvdrift är underkastad sådana inskränkningar som gäller eller kan föreskrivas enligt byggnadslagen, naturvårdslagen, miljöskyddslagen och annan offentligrättslig lagstiftning angående användningen av mark. I fråga om undersökningsarbete samt undersökares rättigheter och skyldigheter gentemot markägarna föreslås i stort sett samma regler som nu gäller enligt uranlagen och gruvlagen. Mark som innehavare av bearbetningskoncession behöver ta i anspråk för arbete ovan jord skall liksom hittills anvisas vid bergmästarförrättning. Förrättningsmannen får större möjligheter än för närvarande att pröva behovet av mark för nämnda ändamål. Anvisande av mark kan begränsas till att avse högst fem år. I fråga om förrättningen, marklösen eller annan ersättning till markägaren och avstående av tidigare anvisad mark föreslås gälla samma regler som för motsvarande fall upptagits i förslaget till ny gruvlag. Rätten till jordägaravgäld föreslås avskaffad i fråga om olja, gas och salt med hänsyn till det svaga sambandet mellan de för jordäganderätten typiska befogenheterna och ifrågavarande, normalt tusentals meter under markytan belägna fyndigheter. Beträffande övriga av lagförslaget omfattade mineral bibehålls rätten till jordägaravgäld. Reglerna härom har utformats i nära anslutning till motsvarande bestämmelser i gruvlagsförslaget. Koncession skall, i likhet med vad som för närvarande gäller i fråga om koncessioner för uran samt olja, salt och gas, kun96

na återkallas av koncessionsmyndigheten om föreskrift eller villkor för koncessionen åsidosätts eller om synnerliga skäl eljest föreligger. En nyhet i lagförslaget är bestämmelser om rätt att utföra förberedande undersökningar på annans mark oberoende av ägarens samtycke. Tillstånd kan lämnas av tillsynsmyndigheten efter ett enkelt förfarande. Institutet fyndanmälan, som infördes med uranlagen, har befunnits inte fylla någon funktion av betydelse och har avförts från lagstiftningen. Ej heller har i lagförslaget ansetts böra medtas någon motsvarighet till uranlagens och stenkolslagens bestämmelser om ersättning till upptäckare. Förslaget innehåller vidare bestämmelser om tillsyn över undersökning och bearbetning samt över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för koncession. Tillsynen skall utövas av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Slutligen upptar lagförslaget bestämmelser om ansvar och fullföljd av talan m. m. Undersökning eller bearbetning utan koncession kriminaliseras ej utom såvitt avser bearbetning utan koncession av uran, torium, olja, gas eller salt. Ett av utredningen upprättat utkast till tillämpningskungörelse innehåller bl. a. bestämmelser om tillsynsmyndigheten — som t. v. föreslås vara kommerskollegium — ansökningsförfarandet, frånträdande av koncession, vissa allmänna koncessionsvillkor samt register över koncessioner. Den nya lagen föreslås i princip bli tilllämplig även på sådana koncessioner och andra äldre rättigheter, såsom privilegier och utmål avseende stenkol, vilka existerar vid lagens ikraftträdande. Därvid skall anses som om rättigheterna meddelats såsom undersöknings- eller bearbetningskoncessioner enligt nya lagen och, beträffande rättigheter som innefattar bearbetning, för en tid av tjugofem år från lagens ikraftträdande, med vissa möjligheter till förlängning. Vissa modifikationer i denna princip föreslås särskilt i fråga om äldre stenkolsrättigheter. Kontinentalsockellagen, som reglerar eftersökande och utnyttjande av naturtillgångar under havsbottnen, gäller på allmänt SOU 1970:45

vattenområde i havet samt det havsområde utanför territorialgränsen där Sverige enligt konventionen om kontinentalsockeln har rätt att utforska och tillgodogöra sig kontinentalsockelns naturtillgångar. Inom allmänt vattenområde i havet är emellertid sådan undersökning och bearbetning av inmutningsbart mineral som avses i gruvlagen för närvarande undantagen från kontinentalsockellagens tillämpningsområde. Undantaget föranleddes på sin tid av den pågående översynen av gruvlagstiftningen. Utredningen föreslår nu att undantagsbestämmelsen i fråga upphävs. Gränsen mellan de geografiska tillämpningsområdena för å ena sidan gruvlagen och den föreslagna lagen om vissa mineralfyndigheter och å andra sidan kontinentalsockellagen skall sålunda i alla hänseenden sammanfalla med gränsen mellan enskilt vatten och allmänt vattenområde i havet. I det tidigare framlagda förslaget till ny gruvlag har företagits några smärre jämkningar, föranledda av erforderlig samordning på vissa punkter med förslaget till lag om vissa mineralfyndigheter samt av nyssnämnda förslag angående lagen om kontinentalsockeln. Vid betänkandet är fogade reservationer av ledamöterna Bolding, Lindbergson och Swarting.

SOU 1970:45

Reservationer

Reservation av ledamoten Bolding

Allmänna

synpunkter

Som anges i inledningen till den allmänna motiveringen (s. 23) har gruvrättsutredningen att företa en samlad översyn av hela det gruvrättsliga systemet. Hänvisning sker till utredningens tidigare betänkande »Ny gruvlag» (SOU 1969: 10), vilket innehåller förslag till reformer inom den egentliga gruvlagstiftningen, dvs. gruvlagen och därtill anknytande författningar. Utredningens förslag i förevarande betänkande och i huvudbetänkandet är (s. 24) att betrakta som en enhet. Som en konsekvens härav hänvisar jag därför även till de synpunkter av allmän karaktär som anges i min reservation till huvudbetänkandet (SOU 1969: 10 s. 267 f). Särskilt avser jag därvid vad jag anfört (s. 269 i nämnda betänkande) beträffande innebörden av en »aktiv gruvpolitik» från statens sida. Anledningen till att mina där angivna synpunkter har relevans även beträffande förevarande betänkande är den att en koncession skall kunna förbindas med villkor om statligt deltagande i verksamheten (se § 7, s. 9); ett förslag som — givetvis — innebär att frågan om statligt deltagande i undersökningsarbeten och exploatering berörts i betänkandet (se t. ex. s. 33 f, 41 och 61 f). Särskilda frågor 1. De lagar som reglerar gruvhanteringen i allmänhet innehåller bestämmelser om s. k.

»fredade områden». Dessa regler anger i vilka fall gruvrätter inte — eller inte utan särskilt tillstånd — får etableras. Den av utredningen nu föreslagna »Lagen om vissa mineralfyndigheter» innehåller även bestämmelser av angiven art. Därvid har upptagits motsvarigheten till de s. k. »inmutningshinder» som föreslås enligt 2 kap. 2 § första stycket 2—8 i förslaget till ny gruvlag. Fredningsbestämmelserna är i förevarande betänkande liksom i förslaget till ny gruvlag kompletterade med en reservregel (§ 5, s. 8, 64 och 76) av innehåll att Kungl. Maj:t får befogenhet att förordna om fredande av område även i andra fall än de som särskilt anges, för den händelse det kan antagas att undersökning eller bearbetning inom området skulle komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse ur allmän synpunkt. Sådant förordnande föreslås gälla även beträffande dessförinnan meddelade undersökningskoncessioner (men ej beträffande bearbetningskoncessioner). Som jag anfört i anslutning till motsvarande bestämmelse i förslaget till ny gruvlag anser jag att en sådan regel skulle öppna möjlighet att på administrativ väg sätta lagen ur kraft på betydande områden. Jag kan icke biträda detta förslag. 2. Enligt hittillsvarande lagstiftning rörande fyndigheter av uran, torium, olja, gas och salt kan en meddelad koncession återkallas om uppställda koncessionsvillkor inte SOU 1970:45

uppfylles. Sådan koncession kan dessutom återkallas även om koncessionsinnehavaren iakttagit koncessionsvillkoren, nämligen när »synnerliga skäl» för ett återkallande föreligger. Vid bestämmelsens införande i uranlagen anfördes som motiv att en sådan försörjningssituation i fråga om uran kunde tänkas uppkomma att en återkallelse kunde vara försvarlig för att få till stånd en produktion av synnerlig betydelse för det allmänna. I förevarande förslag till Lag om vissa mineralfyndigheter (§ 9, s. 9, 65 f och 79) föreslås nu en bestämmelse av denna typ, som alltså gör det möjligt att återkalla en koncession oberoende av om försummelse från koncessionsinnehavarens sida föreligger. Utredningen framhåller att bestämmelsen torde ha ytterst få motsvarigheter i utländsk rätt och att densamma otvivelaktigt är ägnad att minska koncessionsinnehavarens trygghet. Någon lagfäst rätt till ersättning för koncessionsinnehavaren vid en återkallelse finns icke i lagförslaget (jfr § 26, s. 12). Utredningen konstaterar att — med den generella utformning av reglerna för koncessionsgivning som förordas — hinder inte bör möta att bland koncessionsföreskrifterna intaga förbehåll om rätt till ersättning för koncessionsinnehavaren för den händelse koncessionen återkallas oberoende av försummelse från dennes sida. Enligt min mening blir konsekvensen av lagförslaget att varje koncessionssökande kommer att påkalla intagandet i föreskrifterna av sådant förbehåll. På grund härav och av principiella skäl anser jag att en lagfäst ersättningsrätt i angivna situation är erforderlig.

SOU 1970:45

Reservation av ledamöterna Lindbergson och Swarting

På en punkt får undertecknade anföra reservation mot det framlagda förslaget, nämligen angående övergångsreglerna beträffande jordägaravgäld vid bearbetning av olje-, gas- och saltfyndighet. Först må erinras om att enligt stenkolslagen jordägaren är berättigad att erhålla en avgift motsvarande värdet av 1/75-del av de mineral som utvinns inom koncessionsområdet. Denna rätt för jordägaren att uppbära avgift har borttagits i den nya lagen i vad gäller olja, gas och salt. Det bör emellertid uppmärksammas att i den koncession som Kungl. Maj:t den 27 juni 1969 lämnade Oljeprospektering Aktiebolag att söka efter sådana fyndigheter inom praktiskt taget hela den för oljeprospekteringen intressanta delen av våra landområden även innesluts en rätt för bolaget att framdeles erhålla utvinningskoncession på fyndigheter som påträffas. De ekonomiska villkoren för en sådan utvinningskoncession har även närmare fixerats i Kungl. Maj:ts beslut. Enligt vad vi erfarit har bolaget vid igångsättandet av pågående arbeten underrättat jordägarna om innebörden av gällande lagstiftning på området. Då således koncessionsvillkoren utformats och prospekteringsarbetena igångsatts med beaktande av de regler som finnes i nu gällande lagstiftning, synes det icke rimligt att betaga jordägarna den rätt till avgift som de ansett sig ha att förvänta vid ett gynnsamt utfall av pro100

spekteringen och som sannolikt bidragit till en positiv inställning vid uppgörelser om skadeersättning i samband med arbetena. På anförda skäl föreslår vi därför att 43 § andra stycket punkt 2 i förslaget till lag om vissa mineralfyndigheter erhåller följande lydelse: »2. I fråga om avgift till jordägare på grund av bearbetningskoncession avseende stenkol, olja, gas eller salt, vilken träder i stället för äldre rättighet eller beviljas på grund av en med en äldre undersökningskoncession förenad rätt till bearbetningskoncession, skall äldre lag fortfarande gälla.»

SOU 1970:45

Bilaga Översikt över bestämmelserna i utredningens lagförslag och motsvarande bestämmelser i gällande lagstiftning

1. Den föreslagna lagens motsvarigheter i stenkolslagen och uranlagen (hänvisningarna i stenkolslagens 50 § 1 mom. st. 1, 52 § st. 1 och 57 § st. 1 ej redovisade) Förslaget till lag om vissa mineralfyndigheter

Stenkolslagen

1 § st. 1 p. 1

49 § st. 1 o. 2, 51 § st. 1 56 § st. 1 1 §, 10 § st.l

p.'?. p. 3 p. 4 1 § st. 2 1 § st. 3

2 § st. 1 st. 2 •

st. 3 3 § st. 1 o. 2 st. 3 st. 4 4 § 5 § 6 § 7 §

8 § 9 § st. 1 o. 2 9 § st. 3 10 § 11 § 12 § st. 1 12 § st. 2 13 § 14 §

SOU 1970:45

Uranlagen

.

10 § st. 1 1 §, 49 § st. 1, 51 § st. 1, 56 § st. 1

—

5 §, 49 § st. 1, 50 § 2 mom., 51 § st. 1, 52 § st. 2 9 §

—. • -

55 § 13 0..16 §§, 57 § s t 2

— 26—30 §§, 49 § st. 3, 51 § st. 3, 52 § st. 2, 56 § st. 2 o. 3, 58 § st. 1 p. 3 8 § st. 2 21 § 31 § st. 1, 49 § st. 4, 52 § st. 2, 62 § st.,2 23 § 48 a § 10 § st. 1, 58 § st. 1 p. 1 o. 2

—

4 o. 7 §§ 5 §, 49 § st. 1, 50 § 2 mom., i 51 § st. 1, 52 § st. 2

1 §, 65 § 1 § st. 1, 24 § st. 1 4 o. 23 §§

—

10 §, 11 § st. 1, 30 § 10 o. 30 §§ 2 § .

.

—

.

•

.

.

—

•

3 § 1 mom.

—

3 § 2 mom. 12 § st. 1, 31 §

11 § st. 2, 33 § st. 2 15 § st. 1, 34 § 12 § st. 2, 33 § st. 1 64 § 66 § 1 § st. 1

—

9 § 10 §, 11 § st. 1

Förslaget till lag om vissa m i neralfy ndi ghete r

Stenkolslagen

Uranlagen

15 § 16 § 17 § 18 § 19 § 20 § 21 §

11 §

16 § 17 § 18 § 19 § 21 § 1 mom. 22 § 24 § st. 1 o. 2

22 § 23 § st. 1 23 § st. 2 24 § st. 1 24 § st. 2 o. 3 25 § 26 § 27 § st. 1 27 § st. 2 27 § st. 3 28 o. 29 §§ 30 § 31 § 32 § 33 § 34 § 35 o. 37 36 § 38 § 39 § 40 § 41 § 42 § 43 §

19 § 10 § st. 1, 58 § st. 1 p. 1 o. 2 10 § st. 2 o. 4. 58 § st. 2 o. 4

24 § st. 3—5

15 § st. 1

25 § st. 1 25 § st. 2

4 o. 7 §§ 5 §, 50 § 2 mom., 52 § ät. i 2 32 § 12 § 1 mom. 14 § 3 mom. 14 § 2 mom., 59 § 12 § 1 mom., 14 § 1 mom., 18 §, 57 § st. 3, 59 § 22 o. 60 §§

29 § 30 § 35 § 36 § 1 mom. 37 § 38 § 2 mom. 36 § 2 mom., 37 st. 3, 38—42 §§ 43 §

33 § st. 1 34 § 10 § st. 3, 17 § 35—38 §§

20 §, 47 § st. 1 47 § st. 2 46 § 48, 50, 52, 54, 55, 60 o. 61 §§ 55 § st. 2

50 § 3 mom. st. 2, 52 § st. 2 20 § 1 mom., 33 § st. 2, 35 §, 41 § st. 3, 42 § st. 2, 44 §, 50 § 4 mom., 62 § st. 1 48 § 51 § st. 3

58, 59, 62 §§

63 §

45 §

2. Stenkolslagens motsvarigheter i utredningens förslag Stenkolslagen

Förslaget till lag om vissa mineralfyndigheter

Utkast till tillämpningskungörelse

1 §

1 § st. 1 p. 3 o. st. 3

1 §

2 § 3 o. 4 §§ 4 § st. 2 5 § 6 § 7 § 8 § st. 1 8 § st 2 9 § 10 § st. 1 10 § st. 2

3 o. 6 §§ 5 o. 8 §§ 13 § st. 1, 24 § st. 1 o. 2 2 § st. 2, 14 §, 25 § 13 § st. 2, 24 § st. 3 8 § 2 § st. 3 1 § st. 1 p. 3 o. st. 2, 12 §, 21 § st. 1 22 § st. 1, 10 §

SOU 1970:45

Stenkolslagen

Förslag till lag om vissa mineralfyndigheter

10 § st. 3 10 § st. 4 11 § 12 § 1 mom.

34 § 22 § st. 2 15 § st. 2, 29 § 27 § st. 1, 28 § st. 3

12 § 2 mom. 13 § 14 § 1 mom. 14 § 2 mom. 14 § 3 mom. 14 § 4 mom. 14 § 5 mom. 15 § st. 1 15 § st. 2 16 § 17 § 18 § 19 § 20 § 1 mom. 20 § 2 mom. 21 § st. 1 21 § st. 2 21 § st. 3 22 § 23 § 24 § 25 § 26—30 §§ 31 § 32 § 33 § st. 1 33 § st. 2 34 § 35 § 36—38 §§ 39 § 40 § 41 § 42 § 43 § 44 § 45 § 46 § 47 § 48 § 48 a § 49 § st. 1 49 § st. 2 49 § st. 3 49 § st. 4 50 § 1 mom. st. 1 50 § 1 mom. st. 2 50 § 2 mom. 50 § 3 mom. st. 1 50 § 3 mom. st. 2 50 § 4 mom. 51 § st. 1 51 § st. 2 51 § st. 3 52 § 55 §

SOU 1970:45

Utkast till tillämpningskungörelse

—

4 § 28 § 27 § st. 3, 28 § 27 § st. 2

—

23 § st. 2

—

4 § 34 § 28 § st. 3 20 § 38 § st. 1 p. 6 37 § 9 § st. 1

—

9 § st. 2 30 § 10 §

—

30 § st. 2 p. 2 7 § st. 2 9 § st. 3 26 § 32 § 38 § st. 1 p. 3 33 § 35 §, 38 § st. 1 p. 4 35 o. 37 §§

— —

38 § st. 1 p. 3

— —

38 § st. 3 43 §

— —

40 § 11 § 1 § st. 1 p. 1 o. st. 3, 2 § st. 2, 14 §

—

7 § st. 2 9 § st. 3 Ang. hänv. jfr ovan. 2 § st. 2, 14 §, 25 § 7 § st. 1 36 § 38 § st. 1 p. 2 1 § st. 1 p. 1 o. st. 3, 2 § st. 2, 14 §

—

7 § st. 3, 41 § Ang. hänv. jfr ovan. 3 § st. 4

Stenkolslagen

Förslag till mineralfyndigheter

56 § st.1

1 § st. 1 p. 2 o. st. 3 7 § st. 1 o. 2 Ang. hänv. jfr ovan 4 § st. 2 28 § 12 §, 21 § st. 1 7 § st. 1 22 § st. 1 34 § 22 § st. 2 27 §, 28 § st. 3 30 § 7 § st. 1 38 § st. 1 p. 2 o. 3 9 § st. 3

56 § st.2 o. 3 57 § st.1 57 § st.2 57 § st.3 58 § st.1 p. 1 o. 2 58 § st.1 P- 3 58 § st.2 58 § st.3 58 § st.4 59 § 60 § 61 § 62 § st.1 62 § st.2 62 § st.3

Utkast till tillämpningskungörelse

—

3. Uranlagens motsvarigheter i utredningens förslag Uranlagen

Förslag till lag om vissa mineralfyndigheter

1 § st. 1

1 § st. 1 p. 4, st 12 § st. 1 1 § st. 1 p. 4, 21 § st. 1

1 § st. 2 1 § st. 3 2 § 3 § 1 mom. 3 § 2 mom. 3 § 3 mom. 4 § 5 § 6 § 7 § 8 § 9 § 10 § 11 § st. 1 11 § st. 2 12 § st. 1 12 § st. 2 13 § l)-4) 13 § 5) 14 § 15 § st. 1 15 § st. 2 16 § 17 § 18 § 19 § 20 § 21 § 1 m o m . 21 § 2 m o m . 22 § 23 § 24 § st. 1 o. 2 24 § st. 3

104 Utkast till tillämpningskungörelse

— 3 § st. 1 o. 2 4 § 6 §

— 1 § st. 3

— 13 § 2 § st. 2 o. 3, 14 § 2 § st. 2, 14 § 8 § 7 § st. 1 och 2 9 § st. 3 14 § 9 § st. 1

— 15 § 16 § 17 § 18 § 32 § st. 1 19 §

— 20 § 1 § st. 3 21 § 22 § st. 1

SOU 1970:45

Uranlagen

Förslag till koncessionslag

24 § st. 4 24 § st. 5 25 § 26 § 1—4 mom. 26 § 5 m o m . 27 § 28 § 29 § 30 §

22 § st. 2 22 § st. 3 23 §

31 § 32 § 1)—3) 32 § 4) 33 § st. 1 33 § st. 2 34 § 35 § 36 § 1 mom. 36 § 2 mom. 37 § 38—42 §§ 43 § 44—45 §§ 46 § 47 § st. 1 47 § st. 2 48 § st. 1 och 2 48 § st. 3 49 § 50 § 51 § 52 § 53 § 54 § 55 § st. 1 55 § st. 2 55 § st. 3 56 § 57 § 58 § 1 mom. st. 1 58 § 1 mom. st. 2 58 § 2 mom. 59 § 60 § 61 § 62 § 63 § 64 § 65 § 66 §

SOU 1970:45

Utkast till tillämpningskungörelse

13 § 6 § 7 § 8 § st. 1 o. 2 8 § st. 3

24 § 2 § st. 2 o. 3, 25 § 7 § st. 1 o. 2

— 16 § 9 § st. 3 8 § 9 § st. 1 o. 2 26 § 27 § st. 1 o. 3 28 § st. 2 o. 3 27 § st. 2 o. 3, 28 § st. 2 o. 3 28 § st. 1 o. 3, 29 § 30 §

9 § st. 1 o. 2

— 34 § 32 § 33 § 35 §

2 §

— 14 § 37 § 7 § st. 1 37 §

— 37 § 7 § st. 1 36 § 37 §

12 §

— 11 § 17 §

.— 38 § st. 1 p. 1 38 § st. 2 38 § st. 1 p. 2—6 38 § st. 1 p. 3 37 § 37 § 38 § st. 3 40 § 10 § 1 § st. 1 p. 4 11 §

KUNGL. BiBL.

1370 STOCKHOLM

Nordisk udredningsserie (Nu) 1970

Kronologisk förteckning

1. Samordnad utbyggnadsplanering inom Nordel. 2. Uddannelses- og forskningssporgsmål. 3. Provelosladelse. 4. La cooperation internodique en matiéres économiques et culturelles. 5. Nordisk gränsregion miljövård och urbanisering.

Statens offentliga utredningar 1970

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Jordbruksdepartementet

Grundlagberedningen. 1. Riksdagsgrupperna • Regeringsbildningen. [16] 2. Ersättare för riksdagsledamöterna. [17] 3. Allmänna val på våren ? [27] Svensk FN-lag. [19] Militära straff och disciplinmedel. [ 3 1 ] Polisen i samhället. [32] Hemförsäljning. [35] Revision av vattenlagen. [40] Gruvrättslig speciallagstiftning. [45]

Statligt stöd till fiskehamnar. [ 5 ]

Försvarsdepartementet Värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde. [12]

Socialdepartementet Livsmedelsstadgekommittén. 1 . Ny livsmedelsstadga m.m. Del i. Förslag och motiv. [6] 2. Ny livsmedelsstadga m.m. Del II. Bilagor. [7] Folktandvårdens utbyggande och reglering. [11]

Handelsdepartementet Rationell bensinhandel. [ 2 4 ]

Inrikesdepartementet Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) 1. Balanserar) regional utveckling. [3] 2. Urbaniseringen i Sverige. Bilagedel I till Balanserad regional utveckling. [ 1 4 ] 3. Regionalekonomisk utveckling. Bilagedel II till Balanserad regional utveckling. [ 1 5 ] Medel för styrning av byggnadsverksamheten. [ 3 3 ] Svenska folkets inkomster. [34] (Utkommer senare.) Ungdom - Bostad. [43]

Civildepartementet Barns utemiljö [ 1 ]

Kommunikationsdepartementet Snöskotern - fordonet och föraren. [ 9 ] Körkort och körkortsregistrering. [26]

Finansdepartementet Upphandling av byggnader. Del 2. Administrationen. [18] Understödsföreningar. [23] Aspirationer, möjligheter och skattemoral. [25] Tjänstgöringsbetyg. [28] Decentralisering av statlig verksamhet. [ 2 9 ] Stordriftsfördelar inom industriproduktionen. [30]

Industridepartementet Sveriges energiförsörjning. Energipolitik och organisation. n3] Samarbetsutredningen. 1 . Företag och Samhälle. Del 1. Förslag med motiv samt bilagor. [ 4 1 ] 2. Företag och Samhälle. Del 2. Hearings med företrädare för samhällsorgan, företag, löntagarorganisationer, politiska partier m. fl. [42]

Kilometerbeskattning. [3G] Översyn av vissa punktskatter. [37] Förtrolig företagsinformation och börshandel. [38]

Utbildningsdepartementet Om stat och kyrka. [2] Yrkesutbildningsberedningen. 1 . Reformerad lärarutbildning. [4] 2. Yrkesteknisk högskoleutbildning. [ 8 ] Fria läromedel. [10] Kompetensutredningen V. Behörighet, meritvärdering, studieprognos. Specialundersökningar av kompetensfrågor. [20] (Utkommer senare.) VI. Vägar till högra utbildning. [21] Pedagogisk utbildning och forskning. [ 2 2 ] Sexualkunskapen på grundskolans låg- och mellanstadier. [39] Språkundersökning bland finländska barn och ungdomar i Sverige. [44]

Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen. ;

K L Beckmans Tryckerier AB 1970 ALLF

101 20 34