Proposition

med förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 31b)

Beteckning: Prop. 1952:17
Typ: Proposition

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

1 Nr 17.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 31b); given Stockholms slott den 21 december 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås åtskilliga ändringar i gruvlagen. Dessa beröra ej lagstiftningens huvudgrunder utan ha i stort sett karaktär av detaljändringar i olika hänseenden. Bland annat föreslås ändringar av bestämmelserna om förfarandet vid flera samtidiga inmutningsansökningar, hinder mot inmutning och utmål, undersökningstidens längd i speciella fall, utläggande av utmål över angränsande inmutning, ianspråktagande av mark utom utmål, kallelse till och utevaro från utmålsförrättning, årlig avgäld enligt 53 §, stängsel, försvarsavgift och förverkande. I huvudsakligen förtydligande syfte föreslås vidare jämkningar i lagreglerna om undersökningsarbetet, om rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineral och om rätten till brytning då flera delägare finnas. Slutligen förordas tillägg om rätt för kronan respektive jordägaren att göra provborrningar före anmälan om begagnande av kronoandel (jordägareandel).

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1953. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr 17.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag-

till

Lag

om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Härigenom förordnas att 3—5 §§, 6 § 2 och 3 inom., 7 §, It § 2 inom., 12, 17, 19 och 20 §§, 21 § 1 och 2 mom., 23 § 3 inom., 26, 28, 31, 34, 35, 42, 45 och 47 §§, 49 § 1 mom. samt 51—57, 63 och 68—70 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 ävensom övergångsbestämmelserna till samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP. 3 §•

Inmutningsrätten gäller----

Hava flera å samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis avse samma område, meddele bergmästaren dem var sin mutsedel, och njute de sedan lika rätt med avseende å det område som är gemensamt för ansökningarna; dock skall, därest någon av inmutorna kan visa att han, innan ansökningarna inkommit, först upptäckte inmutpingsbar mineralfyndighet inom det område hans ansökning avser samt nämnda fyndighet icke är belägen å område som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det gemensamma området tillhöra honom ensam. 1

--- till bergmästaren.

Hava flera å samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis avse samma område, njute de lika rätt med avseende å det område som är gemensamt för ansökningarna; dock skall, därest någon av sökandena kan visa att han, innan ansökningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det område hans ansökning avser samt fyndstället icke är beläget å område som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det gemensamma området tillhöra honom ensam.

1 Senaste lydelse, se beträffande 5 § SFS 1942: 512, beträffande 52 S och övergångsbestämmelserna SFS 1945: 812 samt beträffande 68 § SFS 1949: 2.

3 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

4 §■

Inmutat område skall vara cirkelformigt med tvåhundra meters radie i horisontalplanet räknat, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas av hinder enligt 5 §.

Inmutat område skall vara cirkelformigt med tvåhundra meters radie i horisontalplanet räknat, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas av hinder enligt 5 § vid mutsedelns utfärdande. När särskilda skäl därtill äro, må även annan inskränkning i områdets yta på begäran av inmutaren ske.

Medelpunkten i---------marken bestämd.

Det inmutade-------äldre utmål.

5 §•

Inmutningspunkten må----

1) område å kr ono jord som genom beslut av Konung och riksdag förklarats skola utgöra statsgruvefält; dock att vad sålunda stadgats ej skall äga tillämpning, där inmutning sökes för kronans räkning;

2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark ;

--- område omfatta:

1) område å kronojord som genom beslut av Konung och riksdag förklarats* skola utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält statlig myndighet väckt förslag hos Konungen; dock att vad sålunda stadgats ej skall äga tillämpning, där inmutning sökes för kronans räkning, och att Konungen i andra fall, när synnerliga skäl därtill äro, äger medgiva undantag från vad nu föreskrivits;

2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet väckt förslag hos Konungen; dock att Konungen äger medgiva undantag från vad nu stadgats, när synnerliga skäl därtill äro;

3) befästningsområde eller---- — — — Konungen bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område på-----— anläggningens ytterkant;

6) område beläget på mindre av- 6) område beläget på mindre avstånd än etthundra meter, i horison- stånd än etthundra meter, i horisontalplanet räknat, från boningshus el- talplanet räknat, från byggnad, som

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ler från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård, med mindre medgivande till inmutning lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som den vilken därtill har nyttjanderätt; dock att under byggnad som nu sagts ej skall innefattas byggnad som är belägen å inmutat eller utmålslagt område vartill gruvrätten äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning, med mindre medgivande till inmutning lämnats av ägaren till kraftstationen eller anläggningen;

•

8) förut inmutat område eller utlagt utmål, såvida rätten därtill äger bestånd då den nya ansökningen inkommer, eller område vartill annan på grund av stadgandet i 3 § första stycket äger företrädesrätt;

9) område, varå

är avsedd att stadigvarande användas till bostad, eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts, med mindre medgivande till inmutning lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som den vilken därtill har nyttjanderätt; dock att under byggnad som nu sagts ej skall innefattas byggnad som är belägen å inmutat eller utmålslagt område vartill gruvrätten äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning, med mindre medgivande till inmutning lämnats av ägaren till kraftstationen eller anläggningen eller Konungen lämnat tillstånd därtill;

8) förut inmutat område eller utlagt utmål, såvida rätten därtill äger bestånd då den nya ansökningen inkommer, eller område vartill annan på grund av stadgandet i 3 § äger företrädesrätt; skolande, i fall då ansökning om utvidgning av utmål skett, det med ansökningen avsedda området från och med den dag ansökningen inkommit till bergmästaren vara i förevarande avseende likställt med inmutat område, i den mån området kan komma i fråga för utvidgningen.

medgivande därtill.

6 §•

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn-----— och postadress;

2) mineralfyndighetens art;

3) fastighet, församling och län, 3) fastighet, församling och län, där det med ansökningen avsedda där det med ansökningen avsedda

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

området är beläget, ävensom ägarens namn, yrke, hemvist och postadress;

området är beläget, ävensom ägarens namn, yrke, hemvist och postadress; dock må i sistnämnda hänseenden, där mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan som är satt att den förvalta, uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren;

inmutningspunktens belägenhet--------kan uppstå;

huruvida sökanden------må beviljas;

huruvida inom--------äldre inmutningsrätten;

7) förslag till---------inmutade området.

3 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) karta eller-------må beviljas;

2) där jämlikt------medgivande lämnats;

3) där sökanden är svenskt bolag 3) där sökanden är svenskt bolag

eller svensk ekonomisk förening eller där jämlikt 5 § 1), 2) eller 7) Konungens tillstånd erfordras för inmutning, handlingar utvisande sökandens rätt att verkställa inmutningen eller, om sökanden icke inne-

har sådan rätt, till Konungen ställd ansökning om tillstånd att verkställa inmutningen;

4) en ansökningsavgift---------10 § stadgas.

eller svensk ekonomisk förening, handlingar utvisande sökandens rätt att verkställa inmutningen eller, om sökanden icke innehar sådan rätt, till Konungen ställd ansökning om tillstånd att verkställa inmutningen;

Finner bergmästaren------rekommenderat brev.

Hava flera å samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis avse samma område, skall bergmästaren förelägga envar sökande att, om han vill göra gällande att inmutningsrätten till det gemensamma området enligt vad i 3 § andra stycket är stadgat skall tillhöra honom ensam, inom viss i föreläggandet angiven tid väcka talan därom vid domstol, vid äventyr att han eljest förlorat sin talan. Föreläggandet skall delgivas sökandena i den ordning,

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

2 mom. Anser annan rättsägare än sökanden, att ansökningen bort avslås eller att visst område icke bör ingå i det inmutade området, må före utmålsförrättningen anställas klander, hos kommerskollegium om den inmutade fyndigheten ej är föremål för inmutning enligt 1 §, men eljest efter stämning vid domstol.

Har inmutningsrätt beviljats i strid med bestämmelse i 5 § 1), 2) eller 3) eller i 9 § 2 mom. 1), vare ock allmän åklagare berättigad att vid domstol föra talan som nyss sagts.

som för delgivning av stämning i tvistemål är stadgat, eller annorledes bevisligen. Innan nämnda tid gått till ända och, där talan därinom väckts, tvisten slutligen avgjorts, må ärendet icke av bergmästaren företagas till avgörande.

§•

Allmän åklagare vare ock berättigad att vid domstol föra talan som nyss sagts, där inmutningsrätt beviljats i strid med bestämmelse i 5 § 1), 2) eller 3) eller i strid med bestämmelse i 9 § 2 mom. 1) utom i fall, som avses i 5 § 7).

3 KAP.

12 §.

Minst fjorton---------- lämnas förvaltaren.

Det åligger därjämte inmutar en att, innan något arbete å det inmutade området börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han är förbunden enligt 17 §. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till ersättning berättigade, vara godkänd av överexekutor i den ort där inmutningspunkten är belägen.

Det åligger därjämte annan inmutare än kronan att, innan något arbete å det inmutade området börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han är förbunden enligt 17 §, såframt icke den till ersättning berättigade annat medgivit. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till ersättning berätti-

7 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gade, vara godkänd av överexekutor i den ort där inmutningspunkten är belägen.

17 För begagnandet av den mark som inmutaren tager i anspråk för arbete enligt 13 § skall han till innehavaren av jorden giva full ersättning i årlig avgift som för varje år skall förskottsvis betalas. Inmutaren skall jämväl ersätta skada som marken kan hava tagit för framtiden; och ansvare han, intill dess denna ersättning blivit erlagd, för fulla beloppet av den årliga avgiften för markens begagnande.

Då eljest------därför

§■

För begagnandet av den mark som inmutaren tager i anspråk enligt 13 § skall han till innehavaren av jorden giva full ersättning i årlig avgift som skall betalas förskottsvis för år. Inmutaren skall jämväl ersätta skada som marken kan hava tagit för framtiden; och vare inmutaren skyldig att, intill dess denna ersättning blivit erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande.

givas.

19 Det undersökningsarbete----

Har undersökningsarbetet----

Ådagalägger inmutaren att arbetet på grund av markens beskaffenhet, särskilda naturförhållanden, arbetsinställelse eller annan till sin verkan därmed jämförlig omständighet icke kan fullgöras inom den i första stycket stadgade tid eller den förlängda tid som enligt andra stycket kan hava blivit bestämd, må bergmästaren, därest inmutaren före tidens utgång därom gör ansökan, medgiva förlängning av undersökningstiden med den tid som av omständigheterna påkallas, dock högst två år. Sökes sådan förlängning, skall inmutaren vid ansökningen foga, förutom handlingar till bevis om den omständighet han vill åberopa såsom skäl för förlängningen, berättelse över de av honom utförda undersökningsarbeten, vilken berättelse bör vara till

-------undersökningstiden erhålles.

-----tvisten icke bedrivits.

Ådagalägger inmutaren att arbetet på grund av markens beskaffenhet, särskilda naturförhållanden, arbetsinställelse eller annan till sin verkan därmed jämförlig omständighet icke kan fullgöras inom den i första stycket stadgade tid eller den förlängda tid som enligt andra stycket kan hava blivit bestämd, må bergmästaren, därest inmutaren före tidens utgång därom gör ansökan, medgiva förlängning av undersökningstiden med den tid som av omständigheterna påkallas, dock högst två år. När eljest synnerliga skäl därtill äro och det kan ske utan olägenhet eller med allenast ringa sådan för markens ägare eller innehavare, må kommerskollegium medgiva förlängning av undersökningstiden med högst tre år utöver den i första stycket stadgade

hungl. Maj.ts proposition nr 17 (Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

riktigheten vitsordad av två ojäviga tid eller den förlängda tid som enligt

personer.

vad ovan i denna paragraf är stadgat kan hava beviljats, såframt inmutaren före utgången av samma tid därom gör ansökan. Sökes förlängning enligt detta stycke, skall inmutaren vid ansökningen foga, förutom handlingar till bevis om den omständighet han vill åberopa såsom skäl för förlängningen, berättelse över de av honom utförda undersökningsarbeten, vilken berättelse bör vara till riktigheten vitsordad av två ojäviga personer.

Är ansökning om utmål eller om förlängning av undersökningstiden vid dennas utgång beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå intill dess ansökningen slutligen prövats; avslås ansökningen om förlängning av undersökningstiden, men söker inmutaren utmål inom den i 20 § stadgade tid, må undersökningsarbetet därutöver fortgå intill dess ansökningen om utmål slutligen prövats. Grundas ansökningen om förlängning av undersökningstiden på att arbetet till följd av tvist icke bedrivits, må arbetet dock ej, sedan tvisten blivit slutligen avgjord, bedrivas, med mindre inmutaren underrättat bergmästaren om tvistens avgörande.

Om beslut rörande förlängning av undersökningstiden skall den myndighet som meddelat beslutet sända underrättelse till ägaren av det inmutade området eller, om detta utgöres av mark som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, till den som förvaltar samfälligheten eller till en av delägarna i densamma.

9 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP. 20 §.

Ansökning om utmål skall göras skriftligen och till bergmästaren ingivas eller i betalt brev med posten insändas. Ansökningen skall hava kommit bergmästaren tillhanda före utgången av den i 19 § första stycket stadgade undersökningstiden eller den förlängda undersökningstid som jämlikt samma paragraf kan hava beviljats. Har bergmästaren avslagit ansökning om förlängning av undersökningstiden, må dock, där detta beslut givits senare än trettio dagar före undersökningstidens utgång, ansökning om utmål kunna göras sist inom trettio dagar efter det beslutet om avslag givits.

Försummar inmutaren----

Ansökning om utmål skall göras skriftligen och till bergmästaren ingivas eller i betalt brev med posten insändas. Ansökningen skall hava kommit bergmästaren tillhanda före utgången av den i 19 § första stycket stadgade undersökningstiden eller den förlängda undersökningstid som jämlikt samma paragraf kan hava beviljats. Har inom tid som nu sagts ansökning gjorts om förlängning av undersökningstiden och har ansökningen avslagits, må dock ansökning om utmål kunna göras sist inom trettio dagar efter det ansökningen om förlängning slutligen prövats.

---förlorat inmutningsrätten.

21 §.

1 mom. I ansökning--------skall uppgivas:

1) sökandens namn--------------och postadress;

2) den mutsedel----------inmutningsrätten grundas;

3) fastighet, församling----

4) de personers namn, hemvist och

postadress vilka äro ägare av de under 3) angivna områden eller med avseende därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån eller rätt till servitut;

5) huruvida omedelbart intill det sökta utmålet finnes område varå enligt 31 § utmål ej må utläggas samt, där fråga är om sådant område var-

---- i anspråk;

4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av de under 3) angivna områden eller med avseende därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån eller rätt till servitut; dock må, där mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan som är satt att den förvalta, uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren;

5) huruvida omedelbart intill det sökta utmålet finnes område varå enligt 31 § utmål ej må utläggas samt, där fråga är om sådant område var-

10 ICungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om sägs i 5 § 5)—9), dess innehava- om sägs i 5 § 5)—9), dess innehavares namn, hemvist och postadress. res namn, hemvist och postadress enligt vad härovan under 4) sägs.

2 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) där sökanden---------

2) karta över de under 1 mom. 3) angivna områden jämte erforderlig beskrivning, vilka handlingar skola vara upprättade av lantmätare, bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig person; skolande av dessa handlingar, av vilka kartan i fråga om utmålet skall vara utförd i skala om minst 1:4 000 samt såvitt angår mark som endast är avsedd för väg, transportbana eller ledning må vara upprättad i därför lämplig skala, tydligt framgå områdenas belägenhet, tillstötande gränser för de i 1 mom. 5) avsedda områden, inmutningspunktens läge, de ställen där inmutningsbara mineral påträffats samt övriga för inmutaren kända förhållanden som äro av betydelse för bedömande av fyndighetens storlek, läge och sträckning;

3) berättelse över-------

4) bestyrkt avskrift--------

sådan behörighet;

2) karta över de under 1 mom. 3) angivna områden jämte erforderlig beskrivning, vilka handlingar skola vara upprättade av lantmätare, bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig person; skolande av dessa handlingar tydligt framgå områdenas belägenhet, tillstötande gränser för de i 1 mom. 5) avsedda områden, inmutningspunktens läge, de ställen där inmutningsbara mineral påträffats samt övriga för inmutaren kända förhållanden som äro av betydelse för bedömande av fyndighetens storlek, läge och sträckning;

anvisande föreligga;

— fogade handlingar.

Kartan skall i fråga om utmålet vara utförd i skala om minst 1: 4 000 eller ock, där kommerskollegium det medgivit, i annan skala om minst 1: 10 000. Såvitt angår mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller ledning, skall kartan vara upprättad i därför lämplig skala.

23 §.

11 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ningen eller eljest äro för bergmästaren kända. Kungörelsen skall avsändas så tidigt, att densamma kan komma mottagaren tillhanda minst trettio dagar före förrättningen.

Bestyrkt avskrift Är mark----

ningen eller eljest äro för bergmästaren kända. Kungörelsen skall avsändas så tidigt, att densamma kan komma mottagaren tillhanda minst trettio dagar före förrättningen. Har delgivning med viss sakägare på nu anfört sätt ej kunnat ske, skall bergmästaren föranstalta om att kungörelsen sist å åttonde dagen före förrättningen delgives sakägaren på sätt som för delgivning av stämning i tvistemål är stadgat.

---— finnes tillgänglig.

inom kommunen.

26 §.

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren biträdas av två gode män, vilka av honom utses bland dem som i orten äro valda till gode män vid lantmäteriförrättning, så ock, där sådant anses nödigt, av lantmätare, bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig person som förordnas av Konungens befallningshavande. Där ej annorlunda i denna lag föreskrives, ankomme på bergmästaren ensam att avgöra till förrättningen hörande frågor.

Mot bergmästaren-------

De vid---------— av Konui

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren biträdas av två gode män, vilka av honom utses bland dem som i orten äro valda till gode män vid lantmäteriförrättning, så ock, där sådant anses nödigt, av lantmätare eller bergsstatstjänsteman eller av annan sakkunnig person som förordnas av Konungens befallningshavande. Där ej annorlunda i denna lag föreskrives, ankomme på bergmästaren ensam att avgöra till förrättningen hörande frågor.

- om domare.

28 Utebliver sökanden från förrättningen, varde den inställd, och ankomme dess företagande sedermera på anmälan inom den tid, som i 20 § är föreskriven för ansökning om utmål.

§•

1 mom. Kommer ej bergmästaren tillstädes å den för förrättningen utsatta tid och infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter, då må de som tillstädeskommit åtskiljas. Utebliver god man, kalle bergmästaren genast i hans ställe annan god man.

God man, som utan laga förfall utebliver från förrättning, ersätte därav uppkommen skada eller olägenhet.

2 mom. Utebliver sökanden, utan att hava anmält laga förfall, från för-

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rättning och har kungörelse därom utfärdats och delgivits honom på sätt och inom tid som i 23 § stadgas, varde förrättningen inställd, och ankomme dess företagande sedermera på anmälan inom tid, som i 20 § är föreskriven för ansökning om utmål.

Annan sakägares —-----------behöriga inkallande.

Förrättningen må-------------framställer begäran.

31 §.

Föreligger vid utmålsförrättningen i 5 § omförmält hinder mot inmutning, skall hindret, där det förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, även gälla i fråga om utläggande av utmål.

Vid utmålets utläggande utanför det inmutade området skall iakttagas, dels att annat inmutat område, som ej enligt första stycket utgör hinder mot utmålsläggningen, ej må beröras i vidare mån än som erfordras för att utmålet skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer vilka tangera förstnämnda inmutade område, dels ock att annat redan utlagt utmål ej till någon del må tagas i anspråk.

34 Utom utmålet äger sökanden vid förrättningen få sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter dels ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportba-

Föreligger vid utmålsförrättningen i 5 § omförmält hinder mot inmutning, skall hindret, där det förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, även gälla i fråga om utläggande av utmål, dock att utmålet må omfatta annat inmutat område eller område som enligt 5 § 8) skall i där berört avseende vara likställt med inmutat område, därest innehavaren av inmutningsrätten därtill lämnar sitt medgivande.

Vid utmålets utläggande utanför det inmutade området skall vidare iakttagas, dels att annat inmutat område, som ej avses i första stycket, ej må utan medgivande av innehavaren beröras i vidare mån än som erfordras för att utmålet skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer vilka tangera förstnämnda inmutade område, dels ock att annat redan utlagt utmål ej till någon del må tagas i anspråk.

§•

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

na eller kraftledning, som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras Konungens tillstånd, må dock mark därför icke anvisas förrän sådant tillstånd erhållits.

Är fråga — Jämväl den

na, kraftledning, vattenledning eller avloppsledning, som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. Hotas visst område av ras eller sättningar, må det ock anvisas. Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras Konungens tillstånd, må dock mark därför icke anvisas förrän sådant tillstånd erhållits, är stadgat.

— prövas lämplig.

35 §.

Med ledning av vad vid förrätt- Med ledning av vad vid förrättningen utrönts rörande utmålets stor- ningen utrönts rörande utmålets storlek skall bergmästaren uträkna och lek skall bergmästaren uträkna och i protokollet anteckna beloppet av i protokollet anteckna beloppet av den årliga försvarsavgift, som enligt den årliga försvarsavgift, som enligt 55 § skall för utmålet erläggas. 55 § skall för utmålet erläggas. Berg-

mästaren skall tillika i skrivelse till envar uppgiven jordägare meddela, dels att rätt till andel i försvarsavgift tillkommer denne och hur stort belopp som, såvitt vid förrättningen kunnat utrönas, belöper på dennes mark, dels ock hur han skall förfara för att utfå beloppet. Är fråga om mark som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, må meddelandet tillställas den som förvaltar samfälligheten eller en av delägarna i densamma.

42 §.

Vid utmålsförrättningen------Konungens befallningshavande.

Då ersättning — —----anskaffas på gruvinnehavarens bekostnad.

Där ersättningen jämte ränta icke Där ersättningen jämte ränta icke inom föreskriven tid erlägges eller inom föreskriven tid erlägges eller hos Konungens befallningshavande hos Konungens befallningshavande nedsättes, njute den till ersättningen nedsättes, njute den till ersättningen berättigade hos överexekutor skvnd- berättigade hos överexekutor skynd-

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

sam handräckning för ersättningens utbekommande; ägande ock överexekutor på därom av den ersättningsberättigade gjord framställning förordna om gruvarbetets inställande, intill dess ersättningen erlagts eller uttagits.

Medel som---------mot

(Föreslagen lydelse)

sam handräckning för ersättningens utbekommande; ägande ock överexekutor på därom av den ersättningsberättigade gjord framställning förordna om gruvarbetets inställande intill dess ersättningen erlagts eller uttagits. Sådant förordnande må dock ej meddelas förrän bergmästaren yttrat sig i ärendet. ränta.

45 §.

Önskas sedan utmål erhållits utvidgning eller minskning av utmålet eller ock reglering eller ny utstakning av dess gränser, eller yppas behov att för arbete ovan jord taga i anspråk ytterligare mark inom utmålet eller att för ändamål som omförmäles i 34 § få mark anvisad utanför utmålet, må ansökan därom göras hos bergmästaren; och gälle beträffande sådant ärende i tillämpliga delar vad om utmålsförrättning är stadgat, dock att, vad angår reglering eller ny utstakning av utmål, gränserna på djupet skola räknas på sätt vid utmålets tillkomst blivit tillämpat. Uppkommer i fall varom nu är sagt fråga om utmålets utläggande utanför det inmutade området, skall hinder som i 5 § sägs gälla, ändå att det tillkommit efter mutsedelns utfärdande.

Önskas sedan utmål erhållits utvidgning eller minskning av utmålet eller ock reglering eller ny utstakning av dess gränser, eller yppas behov att för arbete ovan jord taga i anspråk ytterligare mark inom utmålet eller att för ändamål som omförmäles i 34 § få mark anvisad utanför utmålet, må ansökan därom göras hos bergmästaren; och gälle beträffande sådant ärende i tillämpliga delar vad om utmålsförrättning är stadgat, dock att, vad angår reglering eller ny utstakning av utmål, gränserna på djupet skola räknas på sätt vid utmålets tillkomst blivit tillämpat. I fråga om utmålets utläggande utanför det förut utmålslagda området, skall hinder som i 5 § sägs gälla, ändå att det tillkommit efter mutsedelns utfärdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

skilda utmål, äge kommerskollegium meddela tillstånd till sådan uppdelning, när särskilda skäl därtill äro; och skall i fråga om verkställighet av sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium därom förordnar. Vid sammanläggning eller uppdelning varom nu är sagt skola utmålsgränserna på djupet räknas lodräta, där detta kan ske utan intrång på annans utmål.

(Föreslagen lydelse)

meddela tillstånd till sådan uppdelning, när särskilda skäl därtill äro; och skall i fråga om verkställighet av sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium därom förordnar. Har uppdelning skett, må därigenom uppkommet utmål utvidgas högst till den storlek som motsvarar dess andel i det ursprungliga utmålet. Hinder möter dock ej att rätten till utvidgning överlåles från ett genom uppdelningen uppkommet utmål till ett annat. Vid sammanläggning eller uppdelning av utmål skola utmålsgränserna på djupet räknas på sätt ursprungligen varit tillämpat.

5 KAP.

47 §.

Sedan mutsedel--------utmålsförrättningen avslutats.

När anmälan------inmutningsrätten övergått.

Önskar kronan före anmälan om begagnande av kronoandel för erhållande av närmare kännedom om fyndigheten verkställa provborrning eller annan liknande undersökning av mera begränsad omfattning, må kronan efter utmålsläggningen verkställa sådan undersökning inom den del av utmålet, varöver inmutaren förfogar för gruvarbetet. Kronan äger därvid i nödig utsträckning använda för gruvarbetet avsedda anläggningar. Uppstår genom undersökningen skada eller intrång, skall kronan utgiva ersättning därför. Beträffande tvist om ersättning skall vad i 18 § stadgas för där avsett fall äga motsvarande tillämpning. Inmutaren och kronan skola på begäran tillhandahålla varandra resultaten av verkställda undersökningar.

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

49 §.

1 mom. Vid sitt-------— slag, nämligen:

1) byggnader och-------kronans inträde;

2) utgifter till-------av ersättningsmedel;

3) kostnader för--------och dylikt).

Kronan vare ock pliktig att enligt de i 37 § angivna grunderna i förhållande till sin andel ersätta inmutaren för att denne tillhörig mark tages i anspråk för gruvdriften eller för att han eljest därigenom lider förlust, intrång eller annan skada.

6 KAP.

51 §.

Sedan utmål------inmutningsbara mineral.

Brutna inmutningsbara mineral, som finnas inom utmålet och härröra från äldre gruvbrytning, tillfalla gruvinnehavaren, i den mån desamma icke enligt vad i 57 § stadgas må av förre gruvinnehavaren bortföras. Gruvinnehavaren må dock ej tillgodogöra sig varp som är föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre författning.

Under undersökningstiden----

Från äldre gruvbrytning härrörande icke uppfordrade inmutningsbara mineral ävensom uppfordrade inmutningsbara mineral, som kvarligga inom utmålet på löst mark, tillfalla gruvinnehavaren, i den mån desamma icke enligt vad i 57 § stadgas må av förre gruvinnehavaren bortföras. Gruvinnehavaren må dock ej tillgodogöra sig varp som är föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre författning.

----framställt begäran.

52 §.

Gruvinnehavaren må----

Av de icke inmutningsbara mineraliska ämnen som före eller efter utmålsläggningen brutits må gruvinnehavaren använda vad vid gruvarbetet behöves. Vad av dessa ämnen icke användes må han ock tillgodogöra sig, såframt det icke av jordägaren, mot erläggande av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskost-

— — inmutningsbara mineralen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nader, avhämtas inom sex månader ren må ock i övrigt tillgodogöra sig efter tillsägelse. icke inmutningsbara mineraliska äm-

nen, såframt de icke av jordägaren, mot erläggande av därå av gruvinneliavaren nedlagda kostnader, avhämtas inom sex månader efter tillsägelse.

Uppstår tvist —------- slutligen bestämt.

Vad i-------eller uranförening.

53 Jordägaren vare berättigad att av gruvinnehavaren erhålla en avgäld, motsvarande en procent av värdet av alla de inmutningsbara mineral som inom utmålet brutits och uppfordrats. Avgäld varom nu är sagt beräknas dock ej för något år högre än till 5 000 kronor och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugu år. Finnas inom utmålet flera jordägare, njute de lott i avgälden efter som de äga del i jorden.

Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästfoljande år. Uppstår tvist om beloppet av avgälden, skall vad i 18 § stadgas för där avsedd tvist äga motsvarande tilllämpning.

§•

Jordägaren vare berättigad att av gruvinnehavaren erhålla en avgäld, motsvarande en procent av värdet av alla de inmutningsbara mineral som inom utmålet brutits och uppfordrats. Avgäld varom nu är sagt beräknas dock ej för något år högre än till 5 000 kronor och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugu år. Sker sammanläggning eller uppdelning av utmål vare sådan åtgärd utan verkan i de hänseenden, varom nu är fråga. Finnas inom utmålet flera jordägare, njute de lott i avgälden efter som de äga del i jorden.

Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästföljande år till jordägaren eller, där flera jordägare finnas, till den person, vilken de hava att utse. Uppstår tvist om beloppet av avgälden, skall vad i 18 § stadgas för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning.

54 §.

Gruvinnehavaren äger icke använ- Gruvinnehavaren äger icke använda utmålet i dagen eller under jord da utmålet i dagen eller under jord för annat ändamål än gruvarbete för annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verk- och därmed sammanhängande verk- 2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

samhet för produkternas tillgodogörande.

I dagen må utmålet på sätt nu är sagt användas allenast till den del det blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att omkring det inlösta området ensam hålla det stängsel som är nödigt.

(Föreslagen lydelse)

samhet för produkternas tillgodogörande och ej heller område, som han utom utmål fått sig anvisat enligt 34 §, för annat än där avsett ändamål.

I dagen må utmålet på sätt i första stycket är sagt användas allenast till den del det blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att å område inom eller utom utmål, som tagits i anspråk för de i första stycket avsedda ändamål, ensam hålla det stängsel som är nödigt.

7 KAP.

Det åligger--:-----icke

Avgiften skall förskottsvis för varje år senast den 31 december föregående år inbetalas till bergmästaren samt vara åtföljd av uppgift å gruvinnehavarens eller, där flera delägare i gruvan finnas, gruvföreståndarens namn och postadress.

56 Försummar gruvinnehavaren att inom tid som i 55 § sägs erlägga försvarsavgift, skall han senast den 31 mars påföljande år till bergmästaren inbetala dubbel avgift, vid äventyr, om det försummas, att rätten till gruvan förverkas.

Det åligger bergmästaren att senast den 15 januari i rekommenderat brev till den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller an-

> §■

uttagas.

Avgiften skall förskottsvis för varje år senast den 31 december föregående år inbetalas till bergmästaren samt vara åtföljd av uppgift å namn och postadress beträffande dels gruvinnehavaren eller, där flera delägare i gruvan finnas, gruvf öreståndaren, dels ock de jordägare som enligt för gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter äro berättigade till andel i avgiften.

§•

Försummar gruvinnehavaren att inom tid som i 55 § sägs erlägga försvarsavgift, skall han senast den 31 mars påföljande år till bergmästaren inbetala dubbla beloppet av vad han försummat att betala; och skall vad i enlighet härmed erlägges utöver avgift enligt 55 § fördelas på sätt där är stadgat.

Det åligger bergmästaren att senast den 1 februari i rekommenderat

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

mäld gruvföreståndare översända påminnelse om avgiftens erläggande med angivande av det belopp som skall inbetalas samt äventyret om det försummas.

Varder rätten till gruvan förverkad, skall bergmästaren omedelbart i rekommenderat brev sända meddelande därom dels till gruvinnehavaren, dels ock till den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom. I enahanda ordning skall bergmästaren, där så ske kan, underrätta jordägaren om gruvrättens förverkande.

57 Då rätt till gruva förverkats, vare gruvinnehavaren förlustig all rätt dels till de vid tiden för förverkandet inom utmålet befintliga icke uppfordrade inmutningsbara mineral, dels till de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader, dels ock till den mark som inom eller utom utmålet blivit upplåten till gruvdriften.

(Föreslagen lydelse)

brev med mottagningsbevis till den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare översända påminnelse om avgiftens erläggande med angivande av det belopp som skall inbetalas, tiden för inbetalningen samt äventyret om det försummas. Har sådan påminnelse senast den 15 mars kommit den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare tillhanda, men har det i påminnelsen angivna beloppet det oaktat icke inbetalats senast den 31 mars, vare gruvrätten vid utgången av nämnda dag förverkad, såframt bergmästaren meddelar beslut därom före utgången av samma år.

Beslutet om förverkande skall bergmästaren omedelbart i rekommenderat brev översända dels till den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare, dels ock till den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom. I enahanda ordning skall bergmästaren, där så ske kan, underrätta jordägaren om gruvrättens förverkande.

§•

Då rätt till gruva förverkats, vare gruvinnehavaren förlustig all rätt dels till de vid tiden för förverkandet inom utmålet befintliga icke uppfordrade inmutningsbara mineral, dels till de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader, dels till den mark som inom eller utom utmålet blivit upplåten till gruvdriften, dels ock till stängsel som det ålegat gruvinnehavaren att hålla.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För gruvdriften gjorda anläggningar, som icke äro att hänföra till de i första stycket omförmälda, ävensom ur gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral må under högst två år efter förverkandet kvarligga för gruvinnehavarens räkning; till det som icke inom nämnda tid borttagits have gruvinnehavaren förlorat all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren berättigad att utan lösen förfoga över den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan förverkad egendom tillfälle kronan; dock skola de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande.

För gruvdriften gjorda anläggningar, som icke äro att hänföra till de i första stycket omförmälda, ävensom ur gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral må under högst två år efter förverkandet avgiftsfritt kvarligga för gruvinnehavarens räkning; till det som icke inom nämnda tid borttagits have gruvinnehavaren förlorat all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren berättigad att utan lösen förfoga över den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan förverkad egendom tillfälle ock jordägaren; dock skola de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader ävensom stängsel som i första stycket sägs utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande och skall beträffande brutna inmutningsbara mineral gälla vad därom i 51 § andra stycket är stadgat.

8 KAP.

63 §.

Vilja några — —- ----brytningen erfordras.

Av den--------stycket sägs.

Vill delägare, som ej från början anmält sig till deltagande i den större brytningen, sedermera ansluta sig till denna, må det ske efter tillkännagivande å stämma eller skriftlig anmälan hos gruvföreståndaren. Sådan delägare vare skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan utgiva ersättning för den nedlagda merkostnad för anläggningar, maskiner, redskap och förråd, som påkallats av den större brytningen, efter det värde

Vill delägare, som ej från början anmält sig till deltagande i den större brytningen, sedermera ansluta sig till denna, må det ske efter tillkännagivande å stämma eller skriftlig anmälan hos gruvföreståndaren. Sådan delägare vare skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan ersätta av den större brytningen påkallad merkostnad för anskaffad egendom eller nedlagd kostnad av slag som angivas i 49 § enligt där stadgade grunder.

Itungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

egendomen har vid delägarens an- Vad ovan i denna paragraf är stadslutning. gat för det fall att några delägare

vilja bryta mera och andra mindre skall äga motsvarande tillämpning, om några delägare vilja börja brytning eller efter utmålsläggningen företaga arbeten för undersökning av fyndighet och andra icke vilja deltaga däri.

Uppstår i-------motsvarande tillämpning.

10 KAP.

68 Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola över gruvdriften utöva sådan tillsyn, att icke genom sättet för gruvbrytningen fara uppstår för annans egendom.

Om arbetstagares------

§•

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola utöva sådan tillsyn över gruvarbetet att icke därigenom fara uppstår för annans egendom.

- i arbetarskyddslagen.

69 De i-------äger rum.

Utfraktsvägar och —■ —- ■—---

Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därigenom bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall bergmästaren tillse att till förekommande härav lämpliga åtgärder vidtagas.

70 Vid påbörjande av regelbunden brytning så ock vid nedläggande av gruvdriften för längre tid än två månader samt vid dess återupptagande skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos bergmästaren. Det åligger denne att om inkommen anmälan omedelbart underrätta den myndig-

§•

— eller icke.

Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därigenom bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall bergmästaren, vare sig rätten till förstnämnda gruva äger bestånd eller icke, tillse att till förekommande härav lämpliga åtgärder vidtagas.

§•

Vid påbörjande av gruvarbete så ock vid nedläggande av arbetet eller vid dess avbrytande för längre tid än två månader samt vid dess återupptagande skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos bergmästaren. Då regelbunden brytning av inmutningsbara mineral påbörjas, skall ock an-

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

het som förvaltar kronans gruvegendom.

mälan därom göras. Det åligger bergmästaren att om inkommen anmälan omedelbart underrätta den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

Denna lag------januari 1940.

Genom denna------vissa län.

Har före------är stadgat.

2. Bestämmelserna i 39—48 §§ gruvestadgan om arbetsskyldighet och om vilostånd skola icke tillämpas utan skola i stället gälla bestämmelserna i 7 kap. denna lag med iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej må överstiga femtio kronor för varje utmål;

att, därest — —- — efter lagens ikraftträdande.

3. Bestämmelserna i

2. Bestämmelserna i 39—48 §§ gruvestadgan om arbetsskyldighet och om vilostånd skola icke tillämpas utan skola i stället gälla bestämmelserna i 7 kap. denna lag med iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej må överstiga femtio kronor för varje utmål; skolande likväl, där efter den 31 december 1939 utmål utvidgas, vad nu sagts gälla allenast den del som sagda dag ingick i utmålet samt, där efter nämnda tidpunkt utmål sammanlägges med annat utmål, ettvart av de i sammanläggningen ingående utmålen i det avseende varom nu är fråga fortfarande anses som särskilt utmål;

att, därest — — — efter lagens ikraftträdande.

- -—■ — eller uranförening.

8. Vad i 47 § tredje stycket är stadgat om rätt för kronan att före anmälan om begagnande av kronoandel verkställa provborrning eller annan liknande undersökning av mera begränsad omfattning, om ersättning därför samt om tillhandahållande av resultaten av verkställda undersökningar skall äga motsvarande tilllämpning för det fall att jordägare, som äger anmäla sig till begagnande av jordägareandel, önskar verkställa dylik undersökning.

23 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

Äldre lag skall tillämpas i följande hänseenden:

1) beträffande frågor, som avses i 5 §, i inmutningsärende där ansökning gjorts före nya lagens ikraftträdande;

2) beträffande frågor, som avses i 17 §, om inmutningsrätt beviljats före nya lagens ikraftträdande;

3) beträffande tiden för anmälan om begagnande av kronoandel, om utmål utlagts före nya lagens ikraftträdande;

4) beträffande förhållanden, som i 51 § andra stycket och 57 § sägs, om gruvrätten förverkats före nya lagens ikraftträdande; samt

5) beträffande storleken av föisvarsavgift för tidigare år än 1954 för utvidgade eller sammanlagda utmål som avses i punkten 2 i övergångsbestämmelserna till gruvlagen.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 maj 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Quensel, Danielson, Yougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om vissa ändringar i gruvlagen samt anför därvid följande.

I särskilda skrivelser till Kungl. Maj :t den 29 december 1938, den 14 november 1946 samt den 19 februari och den 30 september 1947 har kommerskollegium hemställt om översyn av gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314). Jämväl jernkontorets gruvby rå har i skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 2 juni 1947 gjort hemställan om ändringar i lagen. Över sistnämnda skrivelse har kommerskollegium —- med bifogande av yttranden från samtliga bergmästare — avgivit infordrat utlåtande i sin berörda framställning den 30 september 1947.

Genom beslut den 3 december 1948 har Kungl. Maj :t tillkallat revisionssekreteraren Hugo Digman för att inom justitiedepartementet biträda med utredning för översyn av gruvlagstiftningen.

För fullgörande av nämnda uppdrag har utredningsmannen i september 1949 avgivit en promemoria angående gruvlagen.

Över denna promemoria med därvid fogat lagförslag ha efter remiss utlåtanden avgivits av kommerskollegium (med bifogande av yttranden av samtliga bergmästare), domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, jernkontoret, svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund.

Jag anhåller att nu få upptaga detta ärende till behandling.

Inledning.

Gruvlagen den 3 juni 1938, som trädde i kraft den 1 januari 1940, är tilllämplig på alla därefter sökta inmutningar och därpå grundade utmål. I fråga om äldre gruvor, vilka alltjämt dominera i fråga om såväl antal som betydelse, är i princip äldre rätt tillämplig, men stora delar av gruvlagen ha genom övergångsbestämmelser gjorts tillämpliga även på dem.

25 Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

Bland förarbetena till gruvlagen märkes främst 1920 års gruvlagstiftningssakkunnigas betänkande, avgivet i juni 1923 (SOU 1924: 16). Detta betänkande byggde i sin tur på ett den 20 juni 1919 avgivet betänkande av 191b års gruvlagstiftningskommitté (ej tryckt). Gruvlagstiftningssakkunnigas förslag överarbetades inom justitiedepartementet innan förslaget till gruvlag remitterades till lagrådet 1936 och förelädes riksdagen 1938.

Gruvlagen ersätter gruvstadgan den 16 maj 1884. Före denna gällde gruvstadgan den 12 januari 1855. Dessa stadgor äro fortfarande i vissa avseenden tillämpliga. Även ännu äldre författningar, den så kallade järnbergsordningen 1649, Kungl. Maj :ts plakat och förordning 1723 samt 1741 och 1757 års förordningar, ha fortfarande viss betydelse.

Gruvlagen bygger på inmutningssystemet. Detta innebär, att envar äger genom inmutning erhålla rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndigheter av vissa slag å egen eller annans mark. Sker inmutning av annan än kronan, är kronan berättigad att till hälften med inmutaren njuta andel i gruvföretaget (kronoandel). Beträffande de gruvor som tillkommit före gruvlagens tid har jordägaren denna rätt (jordägareandel). Inmutningsområdet, som skall vara cirkelformigt, hade enligt 1884 års stadga en radie av 100 meter, men skall enligt gruvlagen ha 200 meters radie. Som en följd härav utökades också utmålets (arbetsområdets) maximiareal i gruvlagen från 4 till 16 hektar. Såsom kompensation åt jordägaren för jordägareandelens borttagande infördes i gruvlagen dels principen om 50 procents tillägg till värdet vid bestämmandet av ersättning åt jordägaren för mark, skada och intrång och dels föreskrift om en årlig avgäld till jordägaren motsvarande en procent av värdet av de brutna och uppfordrade inmutningsbara mineralen. De gamla formerna för försvar av gruvrätten medelst försvarsarbete samt eventullt försvarsavgift (50 kronor för varje utmål) eller vilostånd ersattes i gruvlagen med en obligatorisk försvarsavgift av 10 kronor för varje hektar av utmålets areal oberoende av om arbete inom utmålet utfördes eller ej. Försvarsavgiften delas lika mellan kronan och jordägaren. I

I utredningsmannens promemoria ha icke upptagits några principiella nyheter på gruvlagstiftningens område. I promemorian föreslås dels mera speciella detaljändringar i olika paragrafer i gällande gruvlag och dels införande i lagen av ett nytt kapitel med alltjämt aktuella bestämmelser angående äldre gruvor. Ändringar föreslås sålunda av bestämmelserna om bland annat hinder mot inmutning och utmål, undersökningstidens längd i speciella fall, utläggande av utmål över angränsande inmutning, ianspråktagande av mark utom utmål, årlig avgäld enligt 53 §, försvarsavgift och förverkande. I huvudsakligen förtydligande syfte föreslås ändringar i bland andra de paragrafer som innehålla bestämmelser om undersökningsarbetet, om rätt för inmutaren att tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineral och om rätten till brvtning inom utmål då flera delägare finnas. Tillägg föreslås om rätt för kronan respektive jordägaren att göra provborrningar före anmälan om begagnande av kronoandel (jordägareandel). Vissa utredningar rörande in-

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 17

nebörden av gruvlagens bestämmelser i särskilda fall, såsom angående inmutningsbara mineral och om konkurrens mellan inmutning och andra rättigheter, ha ej lett till förslag om ändringar av lagtexten. Det nya kapitlet med alltjämt aktuella bestämmelser om äldre gruvor har motiverats med att övergångsbestämmelserna inom gruvlagstiftningen ansetts oklara; detta har varit förenat med stora olägenheter med hänsyn till att äldre rätt i princip alltjämt är tillämplig i fråga om flertalet gruvor.

I remissyttrandena ha i flera fall gjorts vissa mera allmänna uttalanden beträffande önskvärdheten av att de i promemorian behandlade frågorna upptoges till övervägande. Sålunda har kommerskollegium yttrat, att det i promemorian framlagda förslaget innebure betydande förbättringar av lagtexten och att motiveringarna — även i de frågor som ej föranlett förslag till lagändring — torde komma att bli av bestående värde för lagens tolkning. Kollegium ville i allt väsentligt tillstyrka de föreslagna ändringarna. Domänstyrelsen har uttalat, att styrelsen under den tid gruvlagen gällt haft tillfälle konstatera, att lagens nuvarande lydelse genom vissa oklarheter kunnat giva upphov till meningsskiljaktigheter om lagens innebörd, att vissa för gruvrätten relevanta frågor överhuvud taget ej berördes i lagtexten, att styrelsen därför ansåge det vara av stort värde att den föreslagna utredningen kommit till stånd och att styrelsen mot vad i promemorian anförts och föreslagits endast hade vissa erinringar av huvudsakligen kompletterande eller förtydligande art. Lantbruksstyrelsen har förklarat sig ej ha någon erinran att göra mot de föreslagna ändringarna. Jernkontorets gruvbyrå har anfört, att i promemorian beaktats åtskilliga anmärkningar och erinringar, som framställts från myndigheternas och näringslivets sida, samt att förslaget till lagändringar i allt väsentligt syntes väl avvägt och ägnat att råda bot på de huvudsakliga bristerna i gällande gruvlag. Sveriges industriförbund har uttalat, att gruvlagen icke lämnade någon klar vägledning för lösandet av väsentliga, i praktiken ofta förekommande frågor inom gruvrätten, att det varit förenat med mycket stora svårigheter att förskaffa sig en säker uppfattning om de med innehavet av gruva förbundna rättigheterna och skyldigheterna samt att de ändringsförslag som framställts i stort sett syntes väl ägnade att avhjälpa svårigheterna i tilllämpningen. Förbundet ville särskilt uttala sin tillfredsställelse över den uppmjukning genom möjligheter till dispens eller på annat sätt som föreslagits skola ske, varigenom utövandet av gruvhantering avgjort underlättades. Genom de föreslagna ändringarna hade också i åtskilliga fall skett en önskvärd anpassning av lagen efter de metoder, som låge till grund för nutida gruvhantering. Den verkställda översynen kunde därför förväntas medföra fördelar för gruvhanteringen. Svenska teknologföreningen har yttrat, att förslaget vore väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att de föreslagna ändringarna och tilläggen i lagtexten huvudsakligen syntes ansluta sig till de tolkningar som under gruvlagens giltighetstid uppkomna rättsfrågor givit anledning till samt att

27 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

förbundet, som ansett sig huvudsakligen böra befatta sig med frågor som berörde jordägareintresset, endast i ett par fall funnit anledning till erinringar mot förslaget.

Departementschefen. Gruvlagen den 3 juni 1938 har nu varit i kraft i elva år. Under denna tid ha åtskilliga erfarenheter vunnits rörande bestämmelsernas tillämpning i praktiken. Med ledning av dessa erfarenheter ha gjorts ett flertal framställningar om ändringar i lagen. Frågan härom har såsom förut nämnts varit föremål för särskild utredning. Av denna utredning och de däröver avgivna remissvaren torde även framgå, att i åtskilliga hänseenden ändringar äro erforderliga eller önskvärda. Dessa beröra ej lagstiftningens huvudgrunder utan ha i stort isett karaktär av detaljändringar i olika hänseenden. De frågor, som i utredningsmannens promemoria utmynnat i förslag till ändringar i lagtexten, har jag, med några undantag, upptagit till behandling. Däremot har jag utelämnat de utredningar, som ej lett till ändringsförslag. Jag har för avsikt att i det följande behandla de föreslagna ändringarna under respektive paragrafer i gruvlagen.

Såsom förut nämnts är äldre rätt i princip tillämplig på gruvrättigheter, som uppkommit före gruvlagens ikraftträdande. Betydande delar av gruvlagen ha emellertid genom övergångsbestämmelserna till lagen gjorts tilllämpliga på dessa äldre gruvor. Utredningsmannen har i förtydligande syfte föreslagit, att de gällande äldre rättsreglerna, utom i vad de avse gruvrättigheternas omfattning och beskaffenhet, måtte upptagas i ett särskilt nytt kapitel i gruvlagen.

Det skulle onekligen innebära fördelar att i ett särskilt kapitel i gruvlagen upptaga de äldre alltjämt gällande bestämmelserna i gruvlagstiftningen. Det torde emellertid da vara ofrånkomligt att, sasom utredningsmannen också föreslagit, göra undantag i vissa hänseenden och där bibehålla hänvisningen till äldre författningar. Man kommer sålunda alltjämt att i viss utsträckning vara hänvisad att tillämpa dessa. Den gränsdragning, som sålunda måste ske, är, liksom andra tolkningsspörsmål i samband med överförandet av bestämmelserna till gruvlagen, så pass vansklig, att jag ej ansett mig böra upptaga utredningsmannens förslag i denna del.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

3 §•

Tvist mellan samtidiga inmutare.

I 3 § första stycket stadgas, att inmutningsrätten gäller i förhållande till andra inmutare från och med den dag då ansökningen därom inkom till bergmästaren. I andra stycket i samma paragraf regleras det fall, då flera

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

samma dag inkommit med ansökningar, som helt eller delvis avse samma område; då skall bergmästaren meddela dem var sin mutsedel och de få lika rätt i det område som är gemensamt. Den som kan visa att han först upptäckt fyndigheten får dock ensam rätt till området, såvida icke fyndigheten är belägen på område, som förut varit inmutat eller belagt med utmål.

I promemorian har i anslutning till 3 § andra stycket anförts, att det bleve beroende på tvist vid domstol om någon av flera samtidiga sökande skulle tillerkännas företrädesrätt. Det förhållande, som sålunda komme att föreligga mellan samtidiga sökande som erhållit mutsedel, kännetecknades av att alla hade rätt att utföra undersökningsarbete och skyldighet att fullgöra de därmed förenade förpliktelserna. Vissa komplikationer kunde i samband därmed uppkomma och då en av inmutarna gjorde anspråk på att ensam äga rätt till inmutningen, kunde dessa komplikationer förväntas bli mera svårlösta än om intressenternas rätt ej vore föremål för tvist. Det ville därför synas som om den lösning förevarande fråga fått i den finska gruvlagen vore mera rationell. I sagda lag stadgades, att om flera ansökt om mutsedel å helt eller delvis samma område, förmånsrätt tillkomme den som först inlämnat ansökan, att om ansökan gjorts samma dag, den ägde förmånsrätt, som kunde visa, att han före de andra upptäckt fyndigheten och att, därest oklarhet rådde härom, mutsedel skulle utfärdas först efter det tvist angående rätt till inmutningen slutligt avgjorts vid vederbörlig domstol. Det syntes mera naturligt att en tvist av detta slag avgjordes av domstol innan inmutning beviljades. Detta gällde i synnerhet om ansökningarna helt och hållet eller till största delen avsåge samma område, mindre däremot om det gemensamma området vore mera obetydligt. I sistnämnda fall kunde det möjligen innebära en viss olägenhet, att undersökningsarbetet icke kunde påbörjas inom någon del av områdena förrän tvisten blivit avgjord.

I promemorian har vidare anförts — under uppgift att kommerskollegium föreslagit, att ordet fyndighet i 3 § andra stycket skulle ersättas med ordet fyndställe -— att en viss saklig skillnad förelåge mellan de båda uttrycken. Av motiven till 3 § syntes framgå, att undantagsstadgandet beträffande fyndighet å område som förut varit inmutat eller belagt med utmal hade den innebörd som låge i det av kollegium förordade uttrycket.

I enlighet med vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits, att 3 § andra stycket skulle — efter huvudregeln om lika rätt för samtidiga inmutare - formuleras sa att, därest någon av sökandena, innan ansökningarna inkommit, först upptäckt inmutningsbar mineralfyndighet inom det område hans ansökning avsåge samt fyndstället icke vore beläget å område som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det gemensamma området skulle tillhöra honom ensam; och skulle, därest någon av sökandena hade skäl för sådan rätt, mutsedel utfärdas först efter det tvist angående inmutningsrätten till nämnda område slutligen avgjorts vid domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

29 Av remissyttrandena må nämnas, att bergmästaren i västra distriktet ifrågasatt lämpligheten av att mutsedel ej skulle utfärdas förrän tvist avgjorts av domstol.

Jernkontorets gruvbyrå har anfört, att förslaget tillgodosåge syftet att undanröja oklarhet om rättsförhållandet mellan två samtidiga inmutare.

Departementschefen. Jag biträder utredningsmannens uppfattning, att det knappast är tillfredsställande att i fall, då flera samma dag söka inmutning till samma område och tvist om inmutningsrätten föreligger på grund av att någon av sökandena anser sig såsom upptäckare ensam ha rätt till området, mutsedel skall utfärdas för samtliga sökande, som därefter äga utföra undersökningsarbete oberoende av tvisten. Tillämpningen av bestämmelserna om undersökningsarbete och särskilt fastställande av skyldigheterna för inmutarna att utgiva ersättning kunna kompliceras i sådana fall. Det av utredningsmannen framlagda förslaget innebär den nyheten, att om någon av flera samtidiga inmutningssökande har skäl för påstående om rätt att ensam få mutsedel, sådan skall utfärdas först efter det tvist angående inmutningsrätten till området slutligen avgjorts vid domstol. De praktiska synpunkter som motivera förslaget torde emellertid i tillräcklig mån tillgodoses genom att tillfälle beredes sådan sökande att, innan beslut i inmutningsärendet meddelas, väcka talan vid domstol och att, om sådan talan väckts, med slutligt beslut i inmutningsärendet får anstå till dess frågan om ensamrätten slutligen avgjorts vid domstol. Skulle sökanden underlåta att väcka talan inom den tid, som bergmästaren anvisat honom, torde mutsedlar för samtliga sökande få utfärdas och eventuell tvist sedan väckas före utmålsförrättningen enligt de regler, som redan nu gälla enligt 11 §. Bestämmelser av nu angivna innebörd torde lämpligen kunna införas som ett nytt stycke i 7 §. Viss redaktionell ändring synes i anslutning härtill lämpligen böra ske i 3 § andra stycket. — Det av utredningsmannen föreslagna förtydligandet i 3 § andra stycket genom utbyte av ordet fyndighet mot fyndställe synes motiverat och jag ansluter mig till vad sålunda föreslagits.

2 KAP.

Om inmutning.

4 §.

Inskränkningar i inmutat område.

I 4 § första stycket stadgas, att inmutat område skall vara cirkelformigt med 200 meters radie, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas av hinder enligt 5 §. Enligt 9 § 3 mom. skall bergmästaren bevilja inmutningsrätt till det område, som enligt vad i 4 § stadgas skall utgöra inmutat område.

30 Kangl. Maj. ts proposition nr 17.

I promemorian ha i anslutning till dessa stadganden upptagits följande två spörsmål:

1) Kunde på sökandens begäran visst område inom inmutningscirkeln undantagas från inmutningen, t. ex. med hänsyn till att eljest svårigheter skulle uppstå på grund av oklara äganderättsförhållanden till området?

2) Om det inmutade området ursprungligen inskränkts på grund av hinder enligt 5 §, skulle området då automatiskt utvidgas om hindret upphörde?

I promemorian har i dessa hänseenden anförts:

Bestämmelserna i 4 § första stycket och 9 § 3 mom. giva vid handen, att annat undantag från det inmutade området än som betingas av hinder enligt 5 § ej kan ske. Däremot ger lagtexten knappast besked, huruvida upphörande av hinder medför automatisk utökning av det inmutade området. Att så ej varit avsett framgår dock måhända av följande uttalande av gruvlagstiftningssakkunniga: »Det torde liksom hittills alltid bliva nödvändigt att i mutsedeln göra ett generellt undantag för de områden, beträffande vilka kunna föreligga hinder mot inmutning enligt lagen. Detta hindrar emellertid icke, att, där redan vid inmutningens beviljande möjlighet föreligger att från denna undantaga någon viss del av inmutningscirkeln, delta även kommer till uttryck i beslutet och i mutsedeln utmärkes.» Vidare är att märka, att då fråga är om sådant hinder som avses i 5 § 8) fyndigheten omedelbart skall kunna bli föremål för ny inmutning sedan den äldre inmutningsrätten upphört och att ny inmutning icke kan med laga verkan sökas förrän den äldre rätten verkligen upphört. Avsikten synes således vara, att det inmutade området skall fixeras med hänsyn till förhållandena vid mutsedelns utfärdande och det torde icke vara tillåtet att exempelvis i mutsedeln angiva viss inskränkning »så länge visst hinder beslår». En sådan bestämmelse skulle för övrigt hålla frågan om det inmutade områdets utsträckning oviss och svävande på ett sätt som ej torde vara lämpligt. Bergmästaren i norra distriktet har sålunda framhållit, att bergmästaren enligt nuvarande bestämmelser ej får kännedom om när hinder enligt 5 §

5), 6), 7) eller 9) bortfalla. Skulle hinder bortfalla under undersökningstiden och ininutningsrätten på grund därav utsträckas, skulle bergmästaren därom ovetande kunna meddela annan inmutningsrätt till området. I

I promemorian har härefter — beträffande frågan om undantag på sökandens begäran av visst område inom inmutningscirkeln — anförts att sådant undantag ej syntes vara förenligt med gruvlagen sådan den nu vore utformad. Någon anledning att hindra att en sådan möjlighet av praktiska skäl öppnades syntes dock knappast föreligga. I regel syntes betydelselösa områden, som på grund av exempelvis oklara äganderättsförhållanden skulle onödigt tynga förfarandet, kunna undvikas genom inmutningscirkelns placering, men i vissa fall vore detta måhända ej möjligt. Om bergmästaren hade en rätt att, när särskilda skäl därtill föranledde, medgiva sådant undantag, behövde man ej riskera att förfarandet i allmänhet onödigt komplicerades genom en sådan undantagsbestämmelse. Någon rättsförlust kunde ej heller sägas uppkomma för jordägaren genom att sådant undantag skedde. Det kunde nämnas, att enligt den finska lagen (2 §) inmutaren hade en relativt vidsträckt rätt att bestämma över inmutningsområdets utsträckning;

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

området skulle, såvitt möjligt, vara fyrsidigt med räta vinklar samt i längd högst fyra gånger så stort som i bredd, men där hinder sådant påkallade eller inmutaren det eljest begärt och fritt fält förefunnes kunde inmutningsområde utläggas även i annan form. Enligt den finska lagen vore områdets areal bestämd endast på så sätt, att den ej finge överstiga nio hektar. I jämförelse härmed vore den svenska lagens regler onekligen stela.

Under hänvisning härtill har i promemorian föreslagits att i 4 § första stycket skulle upptagas ett tillägg av innehåll att, när särskilda skäl därtill vore, även annan inskränkning i områdets yta på begäran av inmutaren kunde ske.

Slutligen har i promemorian föreslagits att genom tillägg av orden »vid mutsedelns utfärdande» i 4 § första stycket skulle i lagtexten tydligt uttryckas, att bortfallande inmutningshinder ej medförde att det inmutade området utsträcktes.

I remissyttrandena ha de i 4 § föreslagna ändringarna behandlats endast i ett par fall.

Domänstyrelsen har förklarat sig ej hava något att erinra mot vad i promemorian i denna del föreslagits.

Jernkontorets gruvbyrå har förklarat sig biträda den meningen, att visst område borde kunna undantagas från inmutning men ifrågasatt, huruvida ej ett vid inmutning på grund av hinder undantaget område automatiskt borde tillföras det inmutade området därest hindret bortfölle.

Departementschefen. Under remissbehandlingen har icke riktats någon erinran mot förslaget att inmutare bör vara berättigad att från inmutningen få undantaga visst område inom inmutningscirkeln. Även för egen del finner jag förslaget lämpligt. Jag tillstyrker därför vad i promemorian i denna del föreslagits.

Beträffande det fall, där inmutningshinder upphör under undersökningstiden, har i promemorian anförts, att det inmutade området bör till sin utsträckning fixeras med hänsyn till förhållandena då inmutning beviljas. Jag ansluter mig till denna uppfattning. Lagtexten synes böra förtydligas i detta avseende på sätt utredningsmannen föreslagit.

5 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om att inmutningspunkten ej får vara belägen på och ej heller inmutat område omfatta områden av viss beskaffenhet. Enligt 31 § första stycket gälla hinder av ifrågavarande slag, som förefunnits vid mutsedelns utfärdande, även beträffande utläggande av utmål.

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Punkterna 1 och 2.

Statsgruvefält och nationalpark.

Enligt 5 § 1) föreligger hinder som nyss nämnts beträffande område å kronojord, som genom beslut av Konung och riksdag förklarats skola utgöra statsgruvefält; inmutning må dock på sådant område beviljas för kronans räkning. I 5 § 2) stadgas, att nationalpark utgör hinder mot inmutning.

Beträffande nationalparker stadgas i 1 § lagen den 25 juni 1909 om nationalparker, att om kronan tillhörigt område blivit avsatt till nationalpark, det skall vara förbjudet, bland annat, att inom nationalparken bearbeta mineralfyndighet eller bortföra mineral. Enligt 3 § i dess ursprungliga lydelse kunde Konungen föreskriva de undantag från vad i 1 § stadgades, som kunde finnas nödiga för parkens bevakning och skyddande mot fara, för vetenskapliga forskningar, för resors underlättande och resandes härbärgerande samt för utövande av den jakt och det fiske, som prövades utan olägenhet kunna medgivas, så ock för annat ändamål, om det vore förenligt med det mod nationalparken avsedda syftet. I samband med gruvlagens tillkomst övervägdes, huruvida en utvidgning av undantaget i 3 § borde ske beträffande bearbetning av mineralfyndighet eller bortförande av mineral (gruvlagstiftningssakkunnigas betänkande s. 101). De sakkunniga stannade vid att ej förorda en sådan ändring. Man räknade emellertid med att om i framtiden inom område, som avsatts till nationalpark, funnes fyndighet av värde, för det sålunda inträffade fallet särskilda bestämmelser kunde komma att meddelas, varigenom det möjliggjordes för kronan såsom ägare av området att på ett eller annat sätt tillgodogöra sig fyndigheten. Departementschefen förklarade (NJA II 1939 s. 311) — med anledning av ett uttalande av kommerskollegium och en bergmästare, att förbudet syntes böra mildras genom upptagande i lagen av en tilläggsbestämmelse som möjliggjorde inmutning efter Kungl. Maj :ts särskilda tillstånd — att, därest mot förmodan någon mera betydelsefull malmupptäckt skulle komma att göras inom ett till nationalpark avsatt område, frågan om fyndighetens exploatering bordo bli beroende av särskild lagstiftning.

Genom lagen den 15 juni 1945 om ändring i lagen om nationalparker tillädes i slutet av 3 § orden »eller synnerliga skäl därtill äro». Ändringen föranleddes av en hemställan från statens industrikommission om sådana åtgärder att möjligheter tillskapades för ett enskilt företag att bryta magnesit inom Sarjeks nationalpark.

Kommerskollegium har nu hemställt, att till övervägande måtte upptagas dels om ej dispensrätt borde medgivas Kungl. Maj :t i fråga om inmutning å statsgruvefält eller nationalpark dels ock om för kronan inmutningsformaliteten i nämnda fall vore nödvändig. Vidare har kollegium påpekat, att 5 § 2) gruvlagen i vart fall borde bringas i överensstämmelse med 1945 års ändring i lagen om nationalparker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

33 Under hänvisning till sistnämnda lagändring har i promemorian uttalats, att förutsättningen för att bryta magnesit vore, att inmutningsrätt kunde beviljas. För att det syfte, som avsåges med 1945 års ändring i lagen om nationalparker, skulle uppnås, syntes en motsvarande ändring därför böra ske i 5 § 2) gruvlagen, vilket även medförde viss jämkning i 6 §.

Beträffande eventuell dispensrätt för Kungl. Maj :t i fråga om statsgruvefält har i promemorian erinrats om den finska gruvlagens bestämmelser i detta hänseende. Enligt dessa bestämmelser kunde statsrådet förklara sådan staten tillhörig jord, som ej innehades med stadgad åborätt eller anslagits till boställe, för statsgruvefält för bestämd tidsperiod, högst tio år i sänder; statsrådet ägde dock rätt att redan före utgången av den bestämda tiden friförklara området. I anslutning härtill har i promemorian framhållits, att skyddet för statsgruvefält sålunda vore starkare i den svenska lagen än i den finska. Detta sammanhängde givetvis med att tillkomsten av statsgruvefält i Sverige förutsatte beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen. Skäl syntes emellertid föreligga att i nu förevarande hänseende likställa statsgruvefält med nationalparker och att sålunda även beträffande statsgruveialt medgiva Kungl. Maj :t en restriktiv dispensrätt.

I promemorian har vidare påpekats, att i samband med att fråga uppkomme om ett områdes förklarande för statsgruvefält eller nationalpark komplikationer kunde uppstå, om någon innan beslut i vederbörlig ordning fattats sökte inmutning på området. Med hänsyn till en sådan eventualitet hade i finska gruvlagen stadgats, att fyndighet ej finge inmutas, sedan myndighet väckt förslag om områdes förklarande för statsgruvefält. En liknande bestämmelse borde införas i den svenska gruvlagen -— i 5 § 1) och

2) — dock med det tillägget, att förslaget skulle ha väckts genom framställning av myndighet till Kungl. Maj :t.

Vad slutligen beträffade frågan om för kronan inmutningsformaliteten vore nödvändig å statsgruvefält och nationalpark har i promemorian erinrats om att departementschefen vid gruvlagens tillkomst uttalat, att det ur skilda synpunkter syntes lämpligt att gruvrätten även i ett dylikt fall konstituerades genom inmutning. I promemorian har uttalats, att anledning ej syntes föreligga att nu frångå denna ståndpunkt, i synnerhet som olägenheten av att de vanliga reglerna i gruvlagen följdes även i dessa speciella fall vore ringa.

Beträffande remissyttrandena må nämnas, att kommerskollegium förklarat sig ej ha något att i sak invända mot att redan ett av myndighet hos Kungl. Maj :t väckt förslag om visst områdes förklarande för statsgruvefält eller nationalpark skulle medföra inmutningshinder. Det vore emellertid nödvändigt för stadgandets effektivitet att bergmästaren finge kännedom om när sådant förslag förelåge. Erforderliga föreskrifter härom kunde dock lämpligast meddelas i annan ordning än i gruvlagen.

Sveriges geologiska undersökning har anfört, alt någon erinran givetvis ej kunde göras mot önskemålet att bringa bestämmelserna om nationalpar-

;i Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 17.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ker i 5 § 2) gruvlagen i överensstämmelse med 3 § lagen om nationalparker i dess nuvarande lydelse. Det hade dock varit befogat att åstadkomma den önskade överensstämmelsen genom att sistnämnda lagrum återfördes till sin lydelse före 1945 års ändring. Sannolikheten för att behov av gruvbrytning inom nationalparks område skulle uppkomma måste nämligen numera bedömas såsom mycket liten, då det enda mineral som veterligen skulle kunna komma i fråga i dylikt fall, nämligen magnesit, numera ej hade den vitala betydelse för vissa industrier som fallet varit ännu för helt kort tid sedan. Då emellertid denna fråga fallit utanför uppdraget att verkställa översyn av gruvlagen och den nu anförda omständigheten måhända ej kunde anses utgöra bärande grund för ändring i lagen om nationalparker, funne undersökningen sig ej böra motsätta sig att dispensbestämmelsen infördes i gruvlagen. Det syntes emellertid angeläget att därvid följande omständigheter beaktades. Innan dispens beviljades borde något statligt organ på sökandens bekostnad företaga undersökning på platsen. Vidare vore det — med hänsyn till att inmutningen automatiskt medförde tillstånd till åtgärder, som innebure synnerligen störande ingrepp i nationalparken — ett mycket viktigt önskemål att särskilda villkor kunde knytas till dispensen exempelvis beträffande väg och transportsätt, för att begränsa skadegörelse å nationalparken, även om dessa villkor skulle strida mot den rätt som eljest tillkomme inmutare.

Beträffande den föreslagna dispensrätten för statsgruvefältens del har undersökningen uttalat, att anledning ej förelåge att befara någon väsentlig olägenhet av en sådan dispensrätt i den starkt restriktiva form som föreslagits. Bestämmelsen skulle dock sannolikt bli överflödig, eftersom sådana situationer, som kunde anses innebära synnerliga skäl för dispens, syntes kunna på ett enkelt sätt ordnas genom den kronan tillkommande inmutningsrätten och skälig gottgörelse till eventuell upptäckare. I vart fall syntes något direkt skäl böra anföras för ändring i nu gällande principer för statsgruvefältens del till ledning för såväl berörda myndigheter som eventuella dispenssökande. Statsgruvefälten hade en struktur som ej borde annat än i trängande fall rubbas förrän det bleve möjligt att genomföra en mera vidsträckt revision av hela institutionen, vilket sannolikt bleve möjligt inom få år, då den statliga malmletningen i erforderlig utsträckning verkställts på statsgruvefälten. Man kunde då räkna med att vissa statsgruvefält kunde väsentligt reduceras till arealen eller kanske helt slopas. Detta gällde dock ej de mindre fält, vilka endast omfattade en rätt obetydlig frizon utöver utmålslagd fyndighet, och ej heller Kiruna och Gällivare statsgruvefält, i vilka inginge väsentliga arealer, beträffande vilka kronan genom avtal förbundit sig att ej medgiva inmutning för annans än kronans räkning.

Slutligen har undersökningen beträffande frågan om begagnande av inmutningsinstitutet å kronans rätt till fyndigheter inom statsgruvefält uttalat, att det hittills varit vanligt att vid den statliga malmletningen inom statsgruvefält vissa arbeten, såsom diamantborrningar och mindre gräv-

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ningar, företagits utan föregående inmutning. Dylika arbeten innebure knappast större intrång än exempelvis stakning för en geofysisk mätning, och då kronan på dessa områden ensam vore jordägare, kunde någon olägenhet eller förlust ej uppkomma för annan. Det syntes emellertid uppenbart, att sedan en fyndighet av möjligen brytvärd karaktär blivit lokaliserad, densamma borde inmutas och utmålsläggas i vanlig ordning.

Sveriges industriförbund har, såsom i inledningen angivits, förordat dispensmöjligheterna. Vad beträffar förslaget att fyndighet ej skulle få inmutas sedan myndighet väckt fråga om områdes förklarande för statsgruvefält eller nationalpark har förbundet, liksom jernkontorets gruvbgrå, hemställt att sådan verkan endast skulle tillerkännas förslag, som väckts av statlig myndighet.

Departementschefen. Enligt min mening är införandet av en restriktiv dispensmöjlighet beträffande inmutning å statsgruvefält och nationalpark motiverat dels med hänsyn till speciella fall av det slag som föranledde det i promemorian omnämnda tillägget till 3 § lagen om nationalparker och dels för andra fall då det kan anses i hög grad önskvärt att en inmutning på område av ifrågavarande slag får beviljas och detta kan ske utan att de syften eftersättas som motivera förevarande hindersbestämmelser. Beträffande statsgruvefälten tillkommer att dispensmöjligheten kan vara lämplig under övergångstiden till dess en eventuell allmän revision av institutionen genomförts. I enlighet härmed tillstyrker jag i princip den av utredningsmannen föreslagna dispensrätten för Kungl. Maj :t beträffande såväl statsgruvefält som nationalparker.

Det synes lämpligt, att hinder mot inmutning inträder redan då förslag väckts om ett områdes förklarande för statsgruvefält eller nationalpark, så att inmutning ej kan sökas medan en sådan fråga är föremål för övervägande. Emellertid bör den begränsningen föreskrivas att sådan verkan endast tillerkännes förslag som framställts av statlig myndighet.

Vad beträffar de av Sveriges geologiska undersökning anförda speciella synpunkterna ligger det i sakens natur, att den som söker dispens själv får bekosta de undersökningar som befinnas erforderliga för beviljande av dispensen och att som villkor jämväl uppställes, att statligt organ verkställer erforderlig undersökning. Vidare torde det vara möjligt, utan att särskilt stadgande därom införes, att vid dispensen knytas sådana villkor som kunna anses erforderliga för att tillgodose de intressen som hindersbestämmelserna avse att skydda.

Punkt 6.

Boningshus eller annan åbgggnad etc.

I 5 § 6) upptages som inmutningshinder område på mindre avstånd än 100 meter från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård. Hindret kan upphävas genom att medgivande till inmutning lämnas av såväl ägare som nyttjanderättshavare.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

I anslutning till denna bestämmelse har i promemorian verkställts en utredning angående innebörden av begreppet tomtplats. I detta hänseende har utredningen ej utmynnat i något förslag om ändring i gällade bestämmelser. Däremot har i promemorian föreslagits viss begränsning i skyddet för boningshus och trädgård.

Bergmästaren i norra distriktet hade, enligt vad i promemorian anförts, uttalat, att begreppet boningshus borde preciseras med avseende på sådana byggnader, som endast mera tillfälligt användes till bostad, såsom sport- och sommarstugor, övergivna fäbodar o. d.; skyddet syntes böra inskränkas till byggnader, som vore avsedda att bebos under hela eller en väsentlig del av året och ägaren i övrigt hållas skadeslös enligt 36 § gruvlagen. Vidare vore det, enligt bergmästarens mening, tämligen omotiverat att, då en industri ej ansåges behöva visst skyddsområde, föreskriva ett dylikt område omkring exempelvis en friliggande handelsträdgård, och det kunde över huvud taget ifrågasättas, huruvida en dylik trädgård representerade ett sådant värde, att ens själva trädgårdsområdet borde utgöra hinder för inmutning. Det vore att märka, att någon ekonomisk skada genom en sådan ändring ej skulle uppkomma för ägaren eller innehavaren, eftersom han med stöd av 36 § sista stycket kunde framtvinga full ersättning, även om gruvinnehavaren ej önskade inlösa området.

I promemorian har vidare åberopats följande uttalande av gruvlagstiftningssakkunniga i anslutning till nu ifrågavarande bestämmelse:

Enligt motiven till 1884 års stadga avses med boningshus eller annan vid gård uppförd åbyggnad, tomtplats eller trädgård närmast skydd för hus och hem, vilket ju även kommit till uttryck därigenom, att endast vid gård befintliga byggnader och icke avsides liggande uthusbyggnader skola medföra hinder för inmutning. Det skydd mot inmutning, som sålunda enligt svensk lag beredes boningshus m. m. är, om man jämför detsamma med motsvarande bestämmelser i utländsk rätt ovanligt vidsträckt. De sakkunniga anse även, att boningshus, tomtplats och trädgård icke äro i behov av så stort skyddsområde som i nuvarande bestämmelser tillerkännes dem (200 meter enligt 3 § i 1884 års stadga). Dessa bestämmelser utgöra ofta onödiga hinder för upptagande av fyndigheter och utnyttjas understundom allenast i syfte att av inmutaren erhålla ersättning för medgivande till inmutningen.

Slutligen har i promemorian uttalats, att det syntes motiverat, att friliggande trädgårdar (handelsträdgårdar) och sådana byggnader som sport- och sommarstugor samt fäbodar icke finge utgöra hinder för inmutning. En något restriktivare tillämpning än som måhända vore möjligt med nuvarande bestämmelser syntes därför önskvärd. Skyddet borde i fråga om bostadshus begränsas till byggnad, som vore avsedd att stadigvarande användas till bostad, och såsom förutsättning för skydd för trädgård borde föreskrivas, att trädgården skulle ligga vid bostadshus eller gård.

Under remissbehandlingen har någon erinran ej framställts mot förslaget.

Departementschefen. Det synes motiverat att, på sätt utredningsmannen föreslagit, det i 5 § 6) gruvlagen stadgade skyddet för boningshus och träd-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

gård något begränsas. Sålunda torde det endast böra avse byggnad .som är avsedd att stadigvarande användas till bostad samt trädgård som är belägen vid sådan bostadsbyggnad. På grund härav och då förslaget ej föranlett någon erinran under remissbehandlingen, biträder jag att ändring i förevarande avseende kommer till stånd.

Punkt 7.

Elektrisk kraftstation och industriell anläggning.

I 5 § 7) stadgas skydd mot inmutning för område, som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning. Medgivande från ägaren undanröjer även i detta fall hindret.

Någon motsvarighet till denna bestämmelse fanns ej i 1884 års stadga. Gruvlagstiftningssakkunniga ha beträffande anläggningar av ifrågavarande slag anfört, att det icke vore riktigt att ägare till kraftstationer eller industriella anläggningar skulle vara pliktiga att vika för en inmutning. Det kunde icke a priori sägas, att inmutarens intresse av fyndighetens upptagande vore värt att tillgodoses framför det intresse som ägaren till kraftstationen eller den industriella anläggningen hade att få sin anläggning orubbat bestående. Det kunde mycket väl i det särskilda fallet tvärt om förhålla sig så, att från det allmännas eller bygdens synpunkt bevarandet av kraftstationen eller den industriella anläggningen vore av långt större vikt än gruvans upptagande. Det kunde visserligen sägas, att inmutarens skyldighet att i händelse av gruvans upptagande inlösa den andra anläggningen och betala dess ägare skadeersättning utgjorde en naturlig garanti för att en dylik kollision i allmänhet icke behövde inträffa, men då gällande rätts ståndpunkt i ifrågavarande avseende principiellt sett syntes oriktig, föreslogs införande av en särskild skyddsbestämmelse.

Med anledning av ett av kommerskollegium framställt yrkande, att denna hindersbestämmelse måtte tagas under omprövning, enär den hade berättigande endast i den mån den fredade anläggningen vore av större ekonomisk betydelse än gruvan, har i promemorian anförts, att det syntes önskvärt, att en avvägning verkställdes av myndighet rörande de intressen som konkurrerade och som ej kunde på överenskommelsens väg förenas. På grund därav föresloges ett tillägg till 5 § 7) av innehåll att Kungl. Maj :t kunde meddela dispens från denna hindersbestämmelse. I

I remissyttrandena har ej förekommit annat uttalande i denna fråga än att kommcrskollegium förklarat sig utgå från att Kungl. Maj :ts tillstånd kunde förbindas med inskränkande villkor, som bibehölle skyddet för viss del av området, varjämte kollegium ifrågasatt, huruvida avgörandet av dispensärenden av förevarande slag kunde överlämnas till vederbörande centrala ämbetsverk.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschefen. Det synes motiverat, att denna hindersbestämmelse, som infördes i gruvlagstiftningen år 1938, förbindes med möjlighet till dispens. Fall kunna tänkas förekomma, då det skulle framstå såsom otillfredsställande att exempelvis ägaren av en obetydlig industriell anläggning skulle kunna motsätta sig undersökning och utnyttjande av en värdefull fyndighet eller begagna det i gruvlagen stadgade hindret för att framtvinga oskälig ersättning. Jag biträder därför det i promemorian framlagda förslaget.

Vid dispens torde, utan särskilt stadgande därom, kunna knytas de inskränkande villkor som kunna finnas påkallade. Dispensärenden av ifrågavarande slag torde böra behandlas av Kungl. Maj :t.

Punkt 8.

Inmutning och utmål.

Enligt 5 § 8) utgör förut inmutat område eller utlagt utmål hinder mot inmutning.

Jernkontorets gruvbyrå har anfört, att om en innehavare av utmål sökte utvidgning av utmålet och en tid därefter, dock före förrättningen för utvidgning av utmålet, en annan person sökte inmutning till det område, som kunde komma i fråga för utvidgningen, inmutningssökanden hade företräde. I 3 § stadgades nämligen, att inmutningsrätten gällde i förhållande till andra inmutare fr. o. m. den dag, då ansökningen inkom till bergmästaren. Någon bestämmelse om att ansökan om utmål — eller ansökan om utvidgning som vore därmed likställd — medförde sådana rättsverkningar funnes ej och i 5 § 8) upptoges som hinder förut inmutat område eller utlagt utmål, såvida rätten därtill ägde bestånd, då den nya ansökningen inkomme. Om en gruvinnehavare, som ämnade söka utvidgning av sitt utmål, ej ville riskera, att någon annan genom inmutningsansökan spärrade hans möjligheter att få utmålet utvidgat, måste han således själv söka inmutning. Fullföljdes denna ansökan bleve det sålunda ett nytt utmål med andra rättigheter -—- bland annat kronoandel i stället för jordägareandel —- än om utvidgning skedde. En annan möjlighet vore att utvidgning samtidigt söktes och att bergmästaren på sökandens begäran behandlade denna före inmutningsansökan, som därefter återkallades. Huruvida en sådan metod vore riktig vore för övrigt tveksamt och det vore i vart fall otillfredsställande att den rent formella behandlingen på så sätt bleve avgörande för den enskildes rätt. Det syntes önskvärt, att i lagen gåves föreskrifter, som innebure att ansökan om utvidgning av utmål medförde samma rättsverkningar gentemot andra inmutare som inmutningsansökan.

Kommerskollegium har gjort liknande framställning och har därjämte ifrågasatt, om ej konsekvensen krävde, att även efter ansökning om utmål med vissa gränser senare ansökning om inmutning å samma område borde få stå tillbaka för utmålsansökningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

39 I promemorian har anförts, att det syntes ovedersägligt, att en gruvinnehavare, som begärt utvidgning av sitt utmål, ej borde i fråga om rätten till utvidgning stå tillbaka för annan person som under tiden till dess förrättning för utvidgning hölles sökte ny inmutning på ifrågavarande område. Det ville synas som om en bestämmelse härom lagtekniskt lämpligast skulle kunna införas såsom ett sista stycke i 5 §. Söktes inmutning samma dag som ansökan om utvidgning av utmål gjordes, borde den senare ansökningen ha företräde. -—- Anledning syntes ej föreligga att i nu berörda hänseenden likställa ansökan om utmål med ansökan om utvidgning av utmål.

Från remissinstansernas sida har detta förslag ej föranlett annat uttalande än att jernkontorets gruvbyrå tillkännagivit sin anslutning såväl till det föreslagna tillägget som till att det ej utsträckts att gälla även beträffande ansökning om utmål.

Departementschefen.

Förslaget innebär, att område, som är föremål för ansökning om utvidgning av utmål, skall, i de hänseenden varom i denna paragraf är fråga, likställas med inmutat område, i den mån området kan komma i fråga för utvidgningen. Under remissförfarandet har någon erinran ej gjorts mot förslaget och jag biträder i sak att ändringen kommer till stånd. Bestämmelsen synes dock lämpligen kunna upptagas i paragrafen under 8).

6 §.

Skyldigheten att lämna uppgift om jordägarna.

I denna paragraf meddelas bestämmelser rörande ansökning om inmutningsrätt. Enligt 6 § 2 mom. 3) skall sökanden i ansökningen uppgiva fastighet, där det med ansökningen avsedda området är beläget, ävensom ägarens namn, yrke, hemvist och postadress. I

I promemorian har uttalats, att denna bestämmelse syntes innebära, att sökanden vore skyldig att, även då fråga vore om samfälld mark, lämna uppgifter i berörda hänseenden rörande samtliga delägare. Vidare har i promemorian anförts:

Enligt 10 § gruvlagen skall bergmästaren underrätta jordägarna om beviljad inmutning genom att sända avskrift av mutsedeln till dem. Om det inmutade området utgöres av mark som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, skall avskriften sändas till den som förvaltar samfälligheten eller till en av delägarna i densamma.

Enligt 23 § 3 mom. åligger det bergmästaren att sända kungörelsen om utmålsförrättning såväl till sökanden som till de sakägare, vilka jämlikt 21 § 1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansökningen om utmål eller eljest äro kända för bergmästaren. År mark samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten utan skall kungörelsen m. m. översändas till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Denne är, där han ej äger att själv föra talan för

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

samfälligheten, ansvarig för att handlingarna tillställas någon som äger behörighet härtill eller, om sådan ej finnes, komma till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må handlingarna sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgängliga. I sistnämnda fall skall uppgift om vilken delägare handlingarna tillställts intagas i kungörelsen om förrättningen. Motsvarande bestämmelser finnas i 43 § beträffande kallelse till sammanträde för fördelning av ersättningsmedel.

Den lättnad i fråga om delgivning som sålunda stadgats beträffande samfälld mark kommer ej sökanden till godo, då han enligt 21 § gör ansökan om utmål. Sökande av utmål skall enligt 21 § 1 mom. 4), på samma sätt som sökande av inmutning enligt 6 § 2 mom. 3), uppgiva de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av mark avsedd för utmål eller för ianspråktagande enligt 34 § utom utmål.

Enligt jorddelningslagen ligger utredningen om äganderättsförhållandena väsentligen på förrättningslantmätaren. Enligt 2 kap. 3 § »bör» ansökning om förordnande för lantmätare att förrätta laga skifte åtföljas av uppgift om bland annat de ägor, vilkas delning är i fråga, samt deras ägare. Enligt 3 kap. 1 § skall lantmätaren med skrivelser kalla envar som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga uppgifter är delägare i skifteslaget m. fl. I 3 kap. 10 § andra stycket stadgas, att lantmätaren skall med ledning av företedda handlingar, utdrag av jordregister och mantalslängd samt eljest tillgängliga upplysningar utreda och i protokollet anteckna vilka äro delägare i det område vars skiftande sättes i fråga och den andel envar av dem innehar, ävensom i protokollet anmärka envar delägares tillgängliga åtkomsthandlingar till beskaffenhet och utgivningsdag. Enligt motiven till sistnämnda paragraf avsåg den att råda bot på en av de väsentligaste bristerna i förut gällande skifteslagstiftning, nämligen att föreskrift saknades om att utredning angående äganderättsförhållandena inom skifteslaget skulle verkställas.

I promemorian har vidare understrukits, att det vore uppenbart att den uppgiftsskyldighet, som ålåge sökande av inmutning eller utmål, kunde vara mycket betungande. Detta gällde måhända främst det fall, då område som berördes av inmutning eller utmål utgjordes av samfälld mark med ett mycket stort antal delägare. Om i ett sådant fall bysamfällighetslagens regler vore tillämpliga, gällde enligt 5 § sista stycket i nämnda lag, att syssloman eller, om flera vore utsedda, dessa ägde, där ej för visst fall delägarna annorlunda bestämt, att i mål, som rörde förvaltningen, tala och svara för delägarna. Kallelse enligt 23 § 3 mom. gruvlagen kunde i ett sådant fall tillställas ledamot av styrelsen eller förvaltaren i stället för de särskilda delägarna. Det ville synas som om den lättnaden skulle kunna beredas sökande av inmutning eller utmål att i 6 § 2 mom. 3) och i 21 § 1 mom. 4) och 5) medgåves att, då mark vore samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten funnes känd styrelse eller annan som vore satt att den förvalta, uppgift endast behövde lämnas om ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren.

Vad beträffar remissyttrandena har kommerskollegium påpekat, att den lättnad i uppgiftsskyldigheten som föreslagits i 6 § 2 mom. 3) syntes kun-

41 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

na ytterligare utsträckas. Enligt 10 § första stycket skulle bergmästaren sända en avskrift av mutsedeln till ägaren av det inmutade området eller, om detta utgjordes av mark, som vore samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, till den som förvaltade samfälligheten eller till en av delägarna i densamma. Funnes ej känd styrelse eller förvaltare, syntes det därför tillräckligt att uppgift lämnades om någon av delägarna.

Jernkontorets gruvbyrå har uttalat sin tillfredsställelse med den lättnad som föreslagits beträffande inmutares uppgiftsskyldighet.

Ändringar i 6 §, föranledda av ändringarna i 5 §.

I 6 § 3 mom. meddelas bestämmelser om de handlingar som skola fogas vid inmutningsansökning. Enligt 2) i detta moment skall, där jämlikt 5 §

5), 6), 7) eller 9) särskilt medgivande kräves för inmutning, företes handling utvisande att sådant medgivande lämnats. Vidare skall enligt 3) i samma moment, där sökanden är svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening, vid ansökningen fogas handlingar utvisande sökandens rätt att verkställa inmutningen eller, om sökanden icke innehar sådan rätt, till Konungen ställd ansökning om tillstånd att verkställa inmutningen.

I promemorian har anförts, att den ändring som föresloges i 6 § 3 inom.

3) sammanhängde med ändringsförslagen i 5 §. Hänvisningen till 5 § 1), 2) eller 7), då Konungens tillstånd krävdes för inmutning, sammanhängde med den dispensrätt som föresloges i nämnda lagrum.

Departementschefen. Den av utredningsmannen föreslagna lättnaden i uppgiftsskyldigheten i fall då känd styrelse eller förvaltare för samfälld mark finnes synes ej innebära någon olägenhet, eftersom uppgift om vederbörlig representant för ägarna av den samfällda marken skall lämnas. Den av kommerskollegium ifrågasatta befrielsen från uppgiftsskyldighet beträffande ägare av samfälld mark även i fall då känd styrelse eller förvaltare ej finnes skulle väl kunna medgivas, om hänsyn endast behövt tagas till bestämmelsen om delgivning av mutsedel. Enär uppgiftsskyldigheten emellertid har betydelse även i annat hänseende, nämligen som grund för kännedom om jordägarna under undersökningstiden, torde förenklingen böra begränsas på sätt utredningsmannen föreslagit.

Även i övrigt ansluter jag mig till utredningsmannens förslag.

7 §•

Tillägg i anslutning till 3 § andra stycket.

I 7 § finnas bestämmelser om bergmästarens handläggning av inmutningsansökan. Bergmästaren äger enligt dessa bestämmelser, om ansökningshandlingarna äro ofullständiga, meddela föreläggande för sökanden att inom viss tid avhjälpa bristerna.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschefen. Såsom närmare motiverats vid 3 § bör, i det fall att flera å samma dag inkommit med ansökningar om inmutning som helt eller delvis avse samma område och någon av sökandena gör anspråk på att inmutningsrätten till det gemensamma området likväl skall tillhöra honom ensam, bergmästaren ej utan vidare utfärda mutsedel för var och en av sökandena. Innan beslut i inmutningsärendet meddelas bör bergmästaren bereda sökande, som gör anspråk på sådan ensamrätt till inmutning, tillfälle att väcka talan därom vid domstol. Till dess tid, som bergmästaren sålunda utsatt för talans väckande, utgått och, om talan inom sådan tid väckts, till dess frågan om ensamrätten blivit slutligen avgjord av domstol, bör med slutligt beslut i inmutningsärendet anstå. Skulle sökanden underlåta att väcka talan inom tid, som bergmästaren anvisat honom, torde mutsedlar för samtliga sökande få utfärdas och eventuell tvist sedan väckas före utmålsförrättningen enligt reglerna i 11 §.

Bestämmelser av nu angivna innebörd föreslås bliva införda såsom ett andra stycke i 7 §.

3 KAP.

Om undersökningsarbete. 12 §.

Ställande av pant eller borgen.

Minst fjorton dagar innan undersökningsarbete börjas skall inmutaren enligt 12 § första stycket i den ordning som för delgivande av stämning är stadgad eller annorledes bevisligen underrätta jordägaren och nyttjanderättshavaren därom. Enligt andra stycket i samma paragraf åligger det inmutaren att, innan något arbete å det inmutade området börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han är förbunden enligt 17 §.

I promemorian har upptagits ett av bergmästaren i norra distriktet framställt yrkande, att enär de belopp, som här komme i fråga, vore relativt obetydliga, åliggandet att ställa pant eller borgen borde göras beroende av om markägaren eller nyttjanderättshavaren fordrade säkerhet. I anslutning härtill har i promemorian föreslagits en omformulering av 12 § andra stycket i överensstämmelse med den finska gruvlagen, innebärande att åliggandet. begränsades till annan inmutare än kronan och att säkerhet ej behövde ställas, där annan överenskommelse träffats mellan inmutaren samt markägaren och nyttjanderättshavaren. I

I remissyttrandena ha ej förekommit andra uttalanden än att domänstyrelsen och jernkontorets gruvbyrå givit sin anslutning till förslaget.

43 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschefen. Den föreslagna ändringen är ägnad att förenkla förfarandet. Med hänsyn härtill och då den ej synes medföra någon olägenhet, hiträder jag förslaget.

17 §.

Innebörden av den årliga avgiften.

Enligt denna paragraf skall inmutaren för begagnandet av den mark han tager i anspråk för undersökningsarbete till innehavaren av marken utgiva full ersättning i årlig avgift som för varje år skall förskottsvis betalas. Inmutaren skall därjämte utgiva ersättning för skada å marken för framtiden och den årliga avgiften skall utgå till dess sådan ersättning blivit erlagd. Slutligen skall skadeersättning även utgå för annan förlust, skada eller intrång som förorsakas av undersökningsarbetet.

Jernkontorets gruvbgrå har i sin framställning påpekat, att 17 § ej vore fullt klarläggande beträffande följande frågor, nämligen dels huruvida den årliga avgiften endast skulle utgå för de år, under vilka undersökningsarbete verkligen utfördes eller under hela tiden till dess utmål blivit lagt, dels om avgiften skulle bestämmas för ett år åt gången eller som en enhetlig avgift för hela undersökningstiden och dels huruvida avgiften skulle beräknas med hänsyn till hela det inmutade området eller endast till den del området toges i anspråk för undersökningsarbete. Därjämte har gruvbyrån påpekat, att bestämmelserna vore oklara för det fall att flera inmutare hade lika rätt i området.

Kommerskollegium å sin sida har anfört, att i den mot 17 § gruvlagen svarande 11 § i 1884 års stadga förutsattes, att inmutaren skulle betala årlig markhyra samt, vid övergivande av gruvan (inmutningen kunde då sönas redan under försöksarbetstiden), skadestånd för all uppkommen skada. Så länge ej skadeståndet betalats skulle årshyran erläggas, förmodligen för att skadeståndsfrågan ej skulle förhalas. Ehuru numera intet sonande under försöksarbetstiden kunde förekomma, kvarstode dessa bestämmelser i sak oförändrade. Troligen berodde detta på förbiseende, ty det vore ej rimligt, att jordägaren skulle gå miste om sin år shyra medan han ännu måste vara beredd på att inmutaren skulle återkomma för att anställa nya arbeten på hans mark. Därför borde antingen årshyran alltid utgå under hela försökstiden eller också jordägaren kunna med visshet påräkna, att, sedan årshyran upphört att utgå, inmutaren ej återkomme. Då det ej vore lämpligt att återinföra möjligheten att söna inmutning — bland annat emedan det skulle underlätta bevarandet av gruvrätt genom ommutning hur länge som helst

_borde i vart fall jordägarens intresse ej tillgodoses på denna väg. Däremot

skulle det kunna tänkas, att inmutaren sattes i tillfälle att endast gentemot jordägaren som sådan avgiva bindande förklaring, att han avstode från gruvrättens utövande. Vidtoges denna ändring, kunde bestämmelserna kvarstå i princip oförändrade, men med förtydliganden i de hänseenden som påpekats av jernkontorets gruvbyrå.

44 Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

I promemorian har anförts, att bergmästarna i östra, västra och södra distrikten syntes vara ense om den meningen, att den årliga avgiften endast skulle utgå de år, då arbete utfördes, dock att underlåtenhet att gälda skadestånd medförde, att avgiften alltjämt skulle utgå. Blotta innehavet av inmutningsrätt kunde ej berättiga jordägaren till ersättning. Däremot hade bergmästaren i norra distriktet den uppfattningen, att avgiften skulle utgå fr. o. m. det år undersökningsarbetet började till dess ersättningen för framtida skada slutgiltigt reglerats. Detta syntes innebära att avbrott i arbetet ej medförde befrielse från avgift. Samtliga bergmästare syntes vara ense om att hänsyn endast skulle tagas till den mark, som toges i anspråk för arbetet. Vidare syntes enighet föreligga om att avgiften skulle kunna ändras under undersökningstiden. Bergmästaren i södra distriktet menade, att då fråga vore om värdefullare mark ersättningen borde bestämmas för ett år åt gången med ledning av förhandsuppgifter från inmutaren om storleken av det område, som han under det kommande året avsåge att taga i anspråk.

I promemorian har vidare anförts:

Undersökningsarbetet kan bedrivas på vitt skilda sätt. Sålunda kan det bestå av endast magnetiska eller elektriska mätningar eller diamantborrning. Men det kan också bestå av provdikesgrävningar, jordrymning och sprängning. I speciella fall kunna måhända redan under undersökningstiden arbeten i än större skala komma i fråga med uppförande av lave, schaktsänkning till avsevärda djup samt drivning av orter och strossar på olika djup för att från dessa taga ut prover för att utröna om brytvärd malm finnes. I sistnämnda fall har arbetet så stor omfattning, att även vissa andra byggnader behöva uppföras. Olika metoder för undersökningsarbetet kunna användas under olika delar av undersökningstiden. Markbehovet kan sålunda från det ena året till det andra variera inom vida gränser. Den tid som erfordras för undersökningsarbetet kan också variera avsevärt. Enligt 19 § skall arbetet vara utfört inom tre år, men förlängning kan ske, om arbetet på grund av tvist måste ligga nere under den tid som åtgår för tvisten samt på grund av markens beskaffenhet, särskilda naturförhållanden, arbetsinställelse etc. med ytterligare högst två år. Vidare får undersökningsarbetet fortsätta till dess ansökningen om utmål slutligen prövats. Även om undersökningsarbetet kan inskränkas till diamantborrning, kan det hända att inmutaren, som kanske har fått ett stort antal inmutningar, har intresse av att dröja med utmålsläggningen så lång tid som gruvlagen medger.

I anslutning härtill har i promemorian framhållits, att de finska reglerna vore tydligare än de svenska. Den årliga avgiften hänförde sig endast till fasta inrättningar och förskottsbetalning vore ej föreskriven. Någon arrendeavgift för inmutningsområdet vore ej stadgad, utan ersättning härför skulle utgå för skada och olägenhet.

I promemorian har vidare uttalats, att då det här i regel vore fråga om relativt ringa belopp (25 å 50 kr. per utmål) det kunde synas som om förskottsbetalning i onödigt hög grad komplicerade bestämmelserna. Då pant eller borgen ställts, skulle det ur jordägarens synpunkt ej kunna framstå som obilligt, att betalningen skedde i efterhand, då man kunde se hur stort område som använts. Förskottsbetalningen hade emellertid den be-

45 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tydelsen, att den framtvingade besked i förväg från inmutaren vilket område han avsåge att använda. Detta medförde att jordägaren själv kunde utnyttja det övriga området utan att behöva riskera alt inmutaren utan att betala full ersättning för skada gjorde intrång på området. Inmutaren i sin tur hade möjlighet att begränsa avgiften genom att anvisa jordägaren att själv utnyttja vissa delar av området, som ej hade betydelse för inmutaren. Sålunda tillgodosåges i viss mån de synpunkter, som kommerskollegium anlagt på ersättningsfrågan, när kollegium ifrågasatt möjlighet för inmutaren att bliva befriad från avgift genom att avgiva bindande förklaring om avstående av rätt till marken. Då i 17 § första stycket andra punkten stadgades, att fulla årliga avgiften för markens begagnande skulle utgå intill dess ersättning för skada blivit erlagd, syntes förutsättas, att den årliga avgiften fastställts som en enhetlig avgift för hela undersökningstiden. Detta syntes ej väl överensstämma med att ersättning endast skulle utgå för den mark som verkligen begagnats, även om avgiften i regel genom överenskommelse bestämdes på sådant sätt. — I de fall, då överenskommelse ej kunde träffas, borde följande principer gälla. En årlig avgift borde förskottsvis utgå för de delar av det inmutade området som inmutaren för olika ändamål avsåge att taga i anspråk under det kommande året (ej nödvändigt kalenderår). Toge han i anspråk större område än som beräknats, finge ersättning därför beräknas i efterhand. Årlig avgift borde kunna ifrågakomma för visst område till den tidpunkt då området vid utmålsförrättning löstes eller, för annat område varå skada eller intrång uppstått, till dess området blivit återställt eller ersättning för skadan eller intrånget erlagts. Avsåges området ej skola under visst år användas, utginge ej avgift. Ändringar av nu angiven innebörd föresloges i 17 § liksom ett förtydligande, att den årliga avgiften i princip endast omfattade användande av mark inom inmutningen men å andra sidan all mark, oavsett om den användes för arbete, byggnader eller väg. Den årliga avgiften skulle alltså ej omfatta begagnande eller anläggande av väg utom inmutningen, såvida ej uttrycklig överenskommelse träffats därom.

I enlighet med vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits, att 17 § första stycket skulle formuleras så, att inmutaren för begagnandet av den mark som inmutaren inom det inmutade området toge i anspråk enligt lö § skulle till innehavaren av marken utgiva full ersättning i avgift som för varje år skulle förskottsvis betalas. Inmutaren skulle jämväl ersätta skada som marken kunde hava tagit för framtiden. Ärlig avgift kunde för visst område ifrågakomma till den tidpunkt då området löstes eller för annat område, varå skada eller intrång uppstått, till den tidpunkt då området blivit återställt eller ersättning för skadan eller intrånget blivit erlagd.

Beträffande innehållet i remissyttrandena må anföras, att kommerskol- Icgium under hänvisning till yttranden av bergmästarna i norra och västra distrikten förordat, att orden »inom det inmutade området» i förslaget finge utgå.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Bergmästaren i norra distriktet har uttalat, att genom förslaget direkta föreskrifter komme att saknas angående ersättning för vägmark. Föreskrift att den årliga avgiften skulle upphöra då området löstes syntes obehövlig, då det låge i sakens natur.

Bergmästaren i västra distriktet har ej ansett det tillfredsställande, att ersättning för begagnande av väg utom inmutning endast skulle utgå i form av ersättning för skada och intrång enligt 17 § andra stycket.

Domänstgrelsen har påpekat, att styrelsen beträffande kronomark tilllämpat det systemet, att en årlig för hela undersökningstiden fastställd enhetlig avgift skulle utgå fr. o. m. det kalenderår undersökningsarbetet påbörjades, varvid uppehåll visst år i arbetet icke medförde befrielse från erläggande av avgiften. Denna hade beträffande de flesta inmutningarna utgjort 20 å 25 kronor men den hade beträffande bättre skogsmarker kunnat uppgå till 50 kronor. De fall då svårigheter kunde tänkas uppkomma att trälla överenskommelse om avgiften torde mestadels avse mera värdefull mark, t. ex. åkerjord. För sådana fall kunde de i promemorian föreslagna principerna godtagas. Styrelsen föreställde sig att dessa principer hade följande innebörd:

Därest inmutaren för undersökningsarbetet visst år icke anser sig behöva taga i anspråk hela inmutningsområdet, skall möjlighet föreligga för honom att efter anmälan till jordägaren före årets början begränsa det område, som är avsett att under det kommande året användas för dylikt arbete och för vilket årsavgift skall utgå, till att omfatta endast en del av inmutningsområdet. Inom detta begränsade område är jordägaren förhindrad att vidtaga åtgärder, som äro ägnade att försvåra undersökningsarbetet. Han äger däremot rätt att nyttja området på sådant sätt som icke inskränker inmutarens möjligheter till undersökningsarbete. För den skadegörelse som åsamkas honom exempelvis för att han sått på området är inmutaren ej skyldig utgiva ersättning. I fråga om den återstående delen av inmutningsområdet, för vilket årsavgift ej är på förhand bestämd, har jordägaren i princip kvar sin fulla dispositionsrätt såsom ägare av marken, dock med den inskränkning som följer av att han är nödsakad finna sig i att inmutaren på området utför undersökningsarbete. Inmutaren är skyldig att betala ersättning för all skada som inom denna del av inmutningsområdet tillfogas jordägaren. Han äger därjämte i efterhand uttaga årsavgift för denna del i den mån den begagnats av inmutaren. I de fall marken är utarrenderad inträder i de fall varom här är fråga nyttj anderättsinnehavaren i jordägarens ställe.

Domänstyrelsen har vidare uttalat, att nu anförda principer av praktiska skäl icke borde tillämpas då överenskommelser träffades rörande skogsmark och annan avrösningsjord. Skulle den årliga avgiften uppdelas på en förskottsbetalning och en reglering av avgiften i efterhand finge ersättningsbeloppet väsentligt höjas för att kompensera jordägarens ökade besvär med kontroll samt bevakning och indrivning av beloppet. Styrelsen räknade med att även i fortsättningen genom överenskommelser kunna tillämpa sina hittillsvarande principer i fråga om' avgiften, innebärande bland annat, att en årlig, låg enhetlig förskottsavgift fastställdes för hela undersökningstiden,

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

att denna avgift skulle utgå även för år då avbrott i undersökningsarbetet skedde, att avgiften berättigade inmutaren att för undersökningsarbetet nyttja hela det inmutade området men att jordägaren ändock vore oförhindrad att på området vidtaga sådana åtgärder som icke kunde anses försvåra undersökningsarbetet, t. ex. företagande av skogsavverkning.

Slutligen har domänstyrelsen ifrågasatt, att principerna för det fall att överenskommelse ej träffades skulle komma till tydligare uttryck i lagtexten än sonn föreslagits i promemorian.

Jernkontorets gruvbyrå har uttalat, att de föreslagna ändringarna ej föranledde annan erinran än att uttrycket »till den tidpunkt då området blivit återställt» borde kompletteras med orden »och anmälan därom gjorts till markägaren och nyttjanderättshavaren».

Svenska teknologföreningen har beträffande sista meningen i första stycket anmärkt, att då lång tid kunde förflyta mellan den tidpunkt, då inmutaren slutfört sitt undersökningsarbete och samtidigt anmält detta till jordägaren, samt den tidpunkt, när denne komrne tillstädes för besiktning av skadan eller intrånget, dagen för dylik av inmutaren gjord anmälan borde gälla för undvikande av onödig tidsutdräkt och därmed förenad kostnad.

Departementschefen. Vissa svårigheter föreligga att för inmutarens ersättningsskyldighet till innehavaren av marken inom det inmutade området fastställa principer som i allo äro lämpliga för de skiftande fall som här kunna uppkomma. Då en inmutning lagts på skogsmark eller annan avrösningsjord är det intrång undersökningsarbetet orsakar ofta ringa. Annorlunda kan det förhålla sig då en inmutning lagts på odlad jord. Om undersökningsarbetet inskränker sig till mätningar och borrningar kan intrånget även här vara relativt obetydligt, men om arbetet utgöres av grävningar, jordrymning eller schaktsänkning och det har sådan omfattning att även byggnader behöva uppföras, tages marken i anspråk på sådant sätt att markinnehavaren måste avstå från att själv utnyttja den för exempelvis odling. Vidare kunna olika stora områden tagas i anspråk för undersökningsarbetet under olika år utan att det är möjligt att i förväg fastställa hur därmed kommer att förhålla sig. Det kan exempelvis bliva beroende av resultaten av borrningar om schaktsänkning skall behöva företagas.

Bestämmelserna i 17 § böra vara utformade så att de giva en vägledning för ersättningens bestämmande i fall då mera värdefull mark tages i anspråk. Det är emellertid angeläget att principerna äro så enkla att ersättningsfrågan ej onödigt kompliceras i det stora antalet fall, där ersättningen lämpligen kan bestämmas mera schematiskt, exempelvis med en mindre, enhetlig årlig avgift för hela undersökningstiden. I dessa fall kan det antagas att överenskommelse i regel träffas, därest årlig avgift över huvud taget skall utgå.

Då fråga är om värdefullare mark är det vidare angeläget, att markägaren kan utnyttja de delar av det inmutade området, som ej erfordras för undersökningsarbetet. Ersättningsprinciperna böra vara utformade med

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

hänsyn härtill. Den årliga avgiften bör därför ej utgå för annan mark än den som verkligen tages i anspråk och ersättningen bör endast utgå för de år marken skall användas för undersökningsarbetet eller intrång kvarstår från undersökningsarbete under tidigare år. Förskottsbetalningen har den betydelsen, förutom att den är skälig ur markinnehavarens synpunkt, att den är ägnad att klargöra vilka områden markinnehavaren själv kan disponera under det kommande året exempelvis för odling.

Den årliga avgiften synes, såsom framhållits i vissa remissyttranden, böra omfatta även ersättning för begagnande eller anläggande av väg utom det inmutade området. Ett tillägg i lagtexten av orden »inom det inmutade området» torde sålunda ej böra upptagas.

Mot bakgrunden av de uttalanden som nu gjorts angående innebörden av bestämmelserna i 17 § synes det tillräckligt att den nuvarande lagtexten förtydligas på följande sätt. I uttrycket »mark som inmutaren tager i anspråk för arbete enligt 13 §» få orden »för arbete» utgå. Härigenom klargöres, att ersättningen avser all mark som tages i anspråk enligt 13 §. Vidare bör uttrycket »för varje år» undvikas, med hänsyn till att uttrycket i paragrafens nuvarande utformning giver intryck av att en enhetlig avgift för hela undersökningstiden skall utgå. Av samma skäl föreslås den omformuleringen av sista satsen i första stycket, att däri utsäges att i fall då marken tagit skada för framtiden inmutaren skall vara skyldig att, intill dess denna ersättning blivit erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande.

19 §.

Ytterligare förlängd undersökningstid.

Undersökningstiden är normalt tre år från dagen för mutsedelns utfärdande. Förlängning med högst två år kan medgivas, om inmutaren ådagalägger, att arbetet på grund av markens beskaffenhet, särskilda naturförhållanden, arbetsinställelse eller annan till sin verkan därmed jämförlig omständighet icke kan fullgöras inom den normala tiden. Vidare kan undersökningstiden förlängas med lika lång tid som den, varunder arbetet på grund av tvist icke bedrivits. I

I promemorian har uttalats, att den i gruvlagen bestämda undersökningstiden syntes vara väl avvägd för de normala fallen, men att numera förekomme speciella fall, då det kunde göras gällande, att inmutaren hade ett befogat intresse av att få tiden för undersökningsarbete förlängd utöver vad som med stöd av reglerna i 19 § vore möjligt. Det förekomme sålunda exempelvis, att större prospekteringsföretag med stöd av undersökningar utförda med helikopter sökte inmutningar på stora områden. Det kunde då visa sig förenat med oöverstigliga svårigheter att inom den föreskrivna undersökningstiden på alla inmutningarna hinna vidtaga de åtgärder, som vore erforderliga för att få utmål. Dessa prospekteringar i stor skala vore

49 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

givetvis mycket värdefulla och det syntes ej föreligga anledning att genom lagstiftningen hämma den verksamhet, varom här vore fråga. Undersökningsarbetets grundlighet och planmässighet skulle vinna på att möjligheter förelåge att här medgiva undantag från regler, som eljest syntes vara väl avpassade efter förhållandenas natur. Isynnerhet om dessa undersökningsarbeten försigginge på mark, som ej vore föremål för odlingsarbete, skulle en ytterligare förlängning av undersökningstiden för jordägarna ej vara till nämnvärd olägenhet. I enlighet härmed förordades ett nytt stycke i 19 § av innehåll att kommerskollegium ägde, när särskilda förhållanden därtill föranledde och det kunde ske utan nämnvärd olägenhet för markens ägare eller innehavare, utöver de möjligheter till förlängning som i övrigt förelåge enligt bestämmelserna i paragrafen, medgiva förlängning av undersökningstiden med högst tre år. Det syntes lämpligast, att möjlighet förelåge att på en gång medgiva en relativt lång förlängning av tiden, eftersom det här i första hand vore fråga om möjlighet att medgiva förlängning, som kunde tjäna som grund för en planläggning av arbetet på längre sikt. Skulle den form för ytterligare förlängning av undersökningstiden som sålunda ifrågasatts icke anses kunna godtagas, exempelvis med hänsyn till faran av att ytterligare utsträckt tid komme att annat än i undantagsfall medgivas, borde medgivande om förlängning som nu vore i fråga böra göras beroende av dispensansökan hos Kungl. Maj :t.

Under remissförfarandet har ej framställts någon erinran mot vad i promemorian föreslagits.

Jernkontorets gruvbyrå och Sveriges industriförbund ha tillstyrkt förslaget såsom ett uttryck för beaktande av utvecklingens krav. Gruvbyrån har sålunda framhållit, att numera utfördes betydligt grundligare undersökningar än förr, innan en inmutare fattade beslut om han skulle binda sig för de stora kapitalinvesteringar som en ordnad gruvdrift numera krävde.

Domänstyrelsen har påpekat, att i 19 § borde införas en bestämmelse om att myndighet, som meddelade beslut om förlängning av undersökningstiden, skulle underrätta markinnehavaren om beslutet. I regel ägde denne ej kännedom om sådant beslut, vilket ur flera synpunkter kunde vara till olägenhet för honom. En sådan bestämmelse borde avse samtliga fall av förlängning av undersökningstiden.

Förfarandet vid förlängning av undersökningstiden vid tvist.

I 19 § andra stycket stadgas, att om undersökningsarbetet på grund av tvist, som avser ininutningsrättens bestånd och omfattning, under någon del av undersökningstiden icke bedrivits, inmutaren äger, därest han före utgången av nämnda tid därom hos bergmästaren gör ansökan, erhålla förlängning av undersökningstiden med lika lång tid som den, varunder arbetet på grund av tvisten icke bedrivits.

Kommers kollegium har anfört, att här förutsattes att bergmästaren vid

t Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 17.

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

undersökningstidens utgång hade ansökningen om förlängning vilande i avvaktan på dom i rättegången. Bergmästaren i norra distriktet hade påpekat, att då tidpunkten för en tvists biläggande ej kunde på förhand beräknas, medgivandet om förlängd tid borde avse tiden till dess tvisten bilagts med tillägg av den tid som återstode från tvistens början till den ordinarie undersökningstidens utgång. Förlängningen borde således ej fixeras till någon bestämd datum och borde förbindas med skyldighet för inmutaren att ofördröj ligen lämna meddelande när tvistefrågan avgjorts.

I promemorian har med anledning härav uttalats, att avgörande för frågan om förlängning av undersökningstiden i förevarande fall vore att arbetet på grund av tvisten legat nere. Med hänsyn till angelägenheten av att förlängning skedde med angivande av bestämd slutdag syntes det nödvändigt att ansökningen förklarades vilande till dess hindret mot arbetet upphörde.

Bergmästarna i norra och västra distrikten ha i remissyttrandena framhållit angelägenheten av att sökanden kunde åläggas anmäla till bergmästaren när tvisten bilagts genom domstols dom, skiljedom eller överenskommelse. Bergmästaren i norra distriktet har påpekat, att den i 78 § andra stycket gruvlagen stadgade underrättelseskyldigheten för domstol icke vore tillräcklig. Såsom påföljd för försummelse av inmutaren att göra anmälan som nyss sagts kunde meddelas bestämmelse av sådant slag som upptagits i 22 §. Ansökningen skulle således ej förklaras vilande utan föranleda ett föreläggande för sökanden att inom viss tid efter tvistens biläggande eller lagakraftvunnen dom därom underrätta bergmästaren med bifogande av bestyrkt uppgift om den tid arbetet legat nere.

Redaktionell ändring i 19 § sista stycket.

I detta lagrum stadgas, att därest ansökning om utmål eller om förlängning av undersökningstiden vid dennas utgång är beroende på prövning, undersökningsarbetet må fortgå intill dess ansökningen slutligen prövats.

Med anledning av ett av kommerskollegium gjort påpekande att ordet undersökningsarbetet vore oegentligt, eftersom sådant arbete ej finge fortgå under pågående tvist, har i promemorian föreslagits den redaktionella ändringen, att i sådant fall den omständigheten att undersökningstiden utgått ej skulle utgöra hinder för undersökningsarbetets fortsättande intill dess ansökningen slutligen prövats.

Departementschefen. Vad först beträffar utredningsmannens förslag om ytterligare förlängd undersökningstid innebär det att i 19 § införes ett nytt stadgande av innehåll att kommerskollegium må, när synnerliga skäl därtill äro och det kan ske utan nämnvärd olägenhet för markens ägare eller innehavare, på ansökan av inmutare medgiva ytterligare förlängning av undersökningstiden med högst tre år utöver den vanliga treårstiden eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

den på grund av nu gällande regler eventuelli förlängda undersökningstiden. Den föreslagna bestämmelsen synes ägnad att gagna gruvnäringen. Då den med hänsyn till sin utformning ej kan vara till nämnvärd olägenhet för markinnehavaren och någon erinran mot förslaget ej framställts under remissförfarandet, biträder jag vad utredningsmannen föreslagit.

Det synes vara en brist att i 19 § gruvlagen ej finnei någon bestämmelse om underrättelse till jordägaren om beslut rörande förlängning av undersökningstiden. Denne har uppenbarligen intresse av ett dylikt beslut bland annat för att kunna bevaka sina intressen i fråga om ersättning enligt 17 § och områdets utnyttjande i den mån det ej erfordras för undersökningsarbetet. På grund härav föreslås, att i 19 § såsom sista stycke införes ett stadgande i nu berörda hänseende. Stadgandet har beträffande vilken som skall erhålla ifrågavarande underrättelse utformats i anslutning till bestämmelsen i 10 § första stycket angående underrättelse till markägare om utfärdande av mutsedel.

Någon jämkning av bestämmelsen i nuvarande sista stycket i 19 § finner jag knappast erforderlig. Redan av bestämmelsen i dess nuvarande utformning torde framgå, att den har den innebörd, som utredningsmannens ändringsförslag avser att förtydliga. Däremot anser jag bestämmelsen i ett annat avseende böra kompletteras. De påpekanden, som bergmästarna i norra och västra distrikten gjort rörande behandlingen av ansökningar om förlängning av undersökningstiden, då arbetet på grund av tvist ej bedrivits, synas sålunda ha visst fog. Garantier saknas för att inmutaren ej efter tvistens avgörande fortsätter undersökningsarbetet utan att bergmästaren meddelat beslut på grund av den vilandeförklarade ansökningen om förlängning av undersökningstiden. Risken härav minskas väl genom den nu föreslagna bestämmelsen om att markinnehavaren skall av bergmästaren underrättas om beslut om förlängning, men det synes lämpligt att i förevarande stycke i 19 § föreskrives, att om ansökning om förlängning av undersökningstiden grundas på att arbetet på grund av tvist icke bedrivits, arbetet ej sedan tvisten blivit slutligen avgjord får fortgå, med mindre inmutaren underrättat bergmästaren om tvistens avgörande. När bergmästaren fått sådan underrättelse, kan han meddela beslut i ärendet.

4 KAP.

Om erhållande av utmål och förändring av utmål.

Om ansökning om utmål.

20 §.

Vtmålsansökning då ansökan om förlängning av undersökningstiden avslagits.

Enligt 19 § sista stycket i paragrafens nuvarande lydelse må, om ansökning om förlängning av undersökningstiden är anhängig vid tidens utgång,

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

undersökningsarbetet fortsätta intill dess ansökningen slutligen prövats. Avslås ansökningen om förlängning av tiden men söker inmutaren utmål inom den i 20 § stadgade tid, må undersökningsarbetet därutöver fortgå intill dess ansökningen om utmål slutligen prövats. Enligt 20 § skall ansökning om utmål ske före utgången av undersökningstiden eller den förlängda undersöknin^tiden. Har bergmästaren avslagit ansökning om förlängning av tiden må dock ansökning om utmål göras sist inom 30 dagar efter det beslutet om avslag givits.

Kommerskollegium har uttalat, att kollegium utginge ifrån att bestämmelsen i 20 § om inmutningsrättens förlust icke hade avseende på det fall, då besvär anförts över bergmästarens avslag på ansökning om förlängd undersökningstid och att alltså ansökning om utmål ej måste göras inom 30 dagar efter bergmästarens avslagsbeslut även i det fall, då besvär anförts över beslutet.

I promemorian har påpekats, att den av kollegium uttalade uppfattningen syntes stå i strid med ordalagen i 20 §, men då den kunde anses i sak riktig, föresloges den ändringen i paragrafen, att ansökning om utmål skulle kunna göras sist inom 30 dagar efter det slutligt beslut om avslag givits.

Under remissförfarandet har någon erinran ej framställts mot förslaget.

Departementschefen. Bestämmelserna i 20 § beträffande tiden för utmålsansökning då ansökning om förlängning av undersökningstiden avslagits synas stå i mindre god överensstämmelse med stadgandet i 19 § om rätt att verkställa undersökningsarbete i sådant fall. Med hänsyn härtill och då någon erinran ej framställts mot den föreslagna ändringen under remissförfarandet, biträder jag förslaget om ändring av 20 §.

21 §.

Sökandens uppgiftsskyldighet rörande jordägare.

I anslutning till vad som anförts vid 6 § 2 mom. 3) har i 21 § 1 mom.

4) och 5) föreslagits viss lättnad i sökandens uppgiftsskyldighet i fall då känd styrelse eller förvaltare för samfälld mark finnes.

Karlans skala.

I fråga om skalan å den i 21 § 2 mom. 2) omnämnda kartan har i promemorian anförts, att bergmästaren i norra distriktet under hand uttalat, att det väl i sådana fall, där många ägogränser vore aktuella, kunde vara behövligt med karta i skala om minst 1: 4 000. Däremot skulle i andra fall den av rikets allmänna kartverk utgivna ekonomiska kartan med en skala av 1: 10 000 ofta kunna med fördel användas och vara tillräcklig. Möjlighet borde därför öppnas att använda skala om minst 1: 10 000.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

53 I promemorian har vidare framhållits, att under förarbetena till gruvlagen uttalats den meningen, att utmålskartorna borde upprättas i en för hela riket gemensam skala och att det icke borde åläggas sökanden att upprätta karta i större skala än 1: 4 000 över själva utmålsområdet.

Enligt vad i promemorian vidare anförts syntes det motiverat — med hänsyn särskilt till sådana fall, då ett stort antal utmål utlades på mark med glesa ägogränser och ringa eller ingen bebyggelse — att möjliggöra lättnad i fråga om skalans storlek, i synnerhet som den ekonomiska kartan då skulle i viss utsträckning kunna användas, vilket skulle medföra besparingar i fråga om arbete och kostnader. På grund därav föresloges den ändringen i 21 § 2 mom. 2) att kommerskollegium skulle kunna medgiva — i speciella fall eller genom särskild instruktion — att en skala å kartan om minst 1: 10 000 finge användas.

I vissa remissyttranden har förordats att låta bergmästaren bestämma kartans skala, men kommerskollegium har ansett att bestämmanderätten borde tillkomma kollegium.

Lantmåteristyrelsen har ej haft något att erinra mot utredningsmannens förslag, då det vore ägnat att öka möjligheterna att använda befintliga kartor.

Departementschefen. Vad som anförts i anslutning till 6 § rörande lättnad i inmutningssökandes uppgiftsskyldighet gäller i tillämpliga delar även beträffande ansökan om utmål. Utredningsmannens förslag till ändringar i 21 § 1 mom. 4) och 5) i nu berörda hänseende tillstyrkas därför.

Likaså biträder jag förslaget till ändring i 21 § 2 mom. 2) rörande kartans skala. Den föreslagna uppmjukningen av bestämmelsen, som lämnats utan erinran av kommerskollegium och lantmåteristyrelsen, synes praktisk och ändamålsenlig. Däremot torde det ej vara lämpligt att överlämna åt bergmästarna att själva bestämma i dessa frågor, då en enhetlig tillämpning bör eftersträvas. Några olägenheter av att förbehålla bestämmanderätten åt kommerskollegium torde så mycket mindre kunna befaras som kollegium bör kunna genom särskild instruktion giva allmänna föreskrifter rörande tillämpningen.

Om utmålsförrättnings kungörande.

23 §.

Delgivning.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om kungörelse och kallelser rörande utmålsförrättningen. Kungörelsen skall minst trettio dagar före förrättningen införas i allmänna tidningarna och i tidning i orten. Därjämte skall bergmästaren i rekommenderat brev med mottagningsbevis sända kungörelsen såväl till sökanden som till de sakägare, vilka jämlikt 21 § 1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansökningen eller eljest äro för bergmästaren kända. 1 25 § finnas bestämmelser om delgivning med kronan.

54 Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

Enligt 28 § andra stycket må, om annan sakägare än isökanden uteblir vid förrättningen, detta förhållande ej hindra förrättningens fortgång, såvida kungörelse om förrättningen utfärdats samt delgivits vederbörande på sätt och inom tid som i 23 och 25 §§ stadgas. Om så ej är fallet, skall förrättningen uppskjutas till annan dag för den uteblivnes behöriga inkallande.

Kommerskollegium har begärt klargörande av om en bergmästare vore betriad från vidare delgivningsförsök därest delgivningen enligt gruvlagens regler därom misslyckats samt, om så ej vore fallet, vilka ytterligare åtgärder han ägde vidtaga på sökandens bekostnad.

I promemorian har anförts, att av 28 § och motiven till 23 och 28 §§ framginge, att om delgivning i den ordning 23 § stadgade misslyckats detta utgjorde hinder för förrättningen. En komplettering i det avseende kommerskollegium ifrågasatt syntes därför påkallad. Därvidlag låge det närmast till hands att bestämmelserna i 33 kap. nya rättegångsbalken tillämpades. I det säkerligen mycket sällan förekommande fall som avsåges i 12 § nämnda kapitel borde domstolen i orten på begäran av bergmästaren förordna om anslag av handlingen. Någon särskild tid för kallelse i den ordning nu sagts behövde ej föreskrivas utan det finge ankomma på bergmästaren att iakttaga, att kallelsen skedde i tid före förrättningen. Vad sålunda föreslagits borde komma till uttryck i gruvlagen genom ett tillägg till 23 § 3 mom. första stycket av innehåll att om kungörelsen ej kommit mottagarna till handa skulle vad i rättegångsbalken vore stadgat om delgivning i tillämpliga delar gälla.

Departementschefen. Ett flertal författningar, bland andra jorddelningslagen (3 kap. 1 §) och vattenlagen (10 kap. 6 §), innehålla bestämmelser angående kungörelse om förrättning, enligt vilka förutsättning för att förrättningen utan hinder av sakägares uteblivande skall kunna fortgå endast är att kungörelsen i vederbörlig ordning skett. Enligt 28 § gruvlagen måste emellertid kungörelsen faktiskt ha delgivits sakägarna i den ordning i 23 § stadgats. Som skäl härför har anförts, att inmutningsförfarandet och utmålsläggningen grundade sig på en av lagen medgiven och reglerad ockupations- och expropriationsrätt till vissa naturtillgångar jämte för deras utnyttjande erforderlig mark. Under sådana förhållanden har det ansetts äventyrligt att låta utmålsförrättning vara giltig även om jordägare, som kanske mycket allvarligt beröres av förrättningen, icke erhållit kallelse till densamma.

Jag anser ej heller tillrådligt att eftergiva det krav som hittills ställts att sakägarna, för att utmålsförrättning skall få äga rum, skola ha personligen kallats till förrättningen. Emellertid finner jag icke den nuvarande ordningen tillfredsställande, enligt vilken sakägaren städse skall ha mottagit till honom översänd kallelse. Fall kunna nämligen förekomma, då delgivning i denna ordning icke kan komma till stånd. Den gällande bestämmel-

55 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

sen om delgivning genom rekommenderat brev med mottagningsbevis torde därför böra kompletteras med ett stadgande av innehåll, att delgivning i andra hand skall ske på sätt, som för delgivning av stämning i tvistemål är stadgat. I vattenlagen finnas exempel på att bestämmelser om sådan delgivning i vissa fall komplettera de allmänna delgivningsreglerna; jämför exempelvis 11 kap. 37 § samt även 10 kap. 38 och 65 §§. I likhet med vad som föreskrivits i sistnämnda båda lagrum torde delgivning i fall som nu avses böra ske sist å åttonde dagen före förrättningen.

Om utmålsförrättnings företagande och utmåls utläggande.

26 §.

Biträde av lantmätare och bergsstatstjänsteman.

I 26 § stadgas, att bergmästare vid utmålsförrättning skall, där så anses nödigt, biträdas av lantmätare, bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig person som förordnas av länsstyrelse.

Kommerskollegium har uttalat, att det borde tillkomma kollegium och ej länsstyrelse att förordna bergsstatstjänsteman till biträde åt förrättningsmannen.

I promemorian har antecknats, att bergmästaren i norra distriktet påpekat, att bergmästare borde äga rätt att beordra gruvingenjör att före förrättning verkställa stakningar med hjälp av hantlangare, som sökanden ställde till förfogande. Vidare borde lantmätare få anlitas före förrättning för att få utfört lantmäteritekniska arbeten.

Vidare har i promemorian uttalats, att man finge förutsätta att länsstyrelsens förordnande verkställdes i samråd med vederbörande myndighet, varför någon ändring i gruvlagen i förevarande hänseende ej syntes påkallad.

Vad beträffar remissyttrandena har lantmäteristyrelsen förklarat, att det vore onödigt att lantmätare erhölle särskilt förordnande. Bergmästaren borde kunna vända sig direkt till vederbörande distriktslantmätare för att få lantmätare som biträde vid utmålsförrättning. Enligt 69 § 7) i gällande lantmäteriinstruktion (SFS 526/1948) ålåge det nämligen distriktslantmätare att, då han därtill kallades, såsom sakkunnig biträda underdomstolar och andra myndigheter inom länet. Fastighetsbildningssakkunniga hade vidare i en den 31 oktober 1949 avgiven promemoria med förslag till lag angående ändring i jorddelningslagen m. m. föreslagit att sådana förordnanden, som med stöd av jorddelningslagen meddelades av överlantmätare, skulle slopas och ersättas med ansökningar direkt hos distriktslantmätaren. Styrelsen har därför föreslagit, att bestämmelsen i 26 § gruvlagen ändrades därhän att, där biträde av lantmätare ansåges nödigt, bergmästaren ägde kalla vederbörande distriktslantmätare till förrättningen.

56 Iiungl. Maj. ts proposition nr 17.

Departementschefen. I proposition till innevarande års riksdag (nr 159) angående vissa ändringar i jorddelningslagen m. in. har föreslagits, att sådana förordnanden, som på grund av jorddelningslagens bestämmelser meddelas av överlantmätare, skola slopas och ersättas med ansökningar direkt hos distriktslantmätare. I analogi härmed torde även bestämmelsen i 26 g gruvlagen om länsstyrelsens förordnande av lantmätare kunna upphävas. Hinder synes ej heller möta att överlåta åt bergmästare att bedöma, huruvida bergsstatstjänstemans kallande till förrättning skall anses nödigt. På grund härav har viss omformulering av 26 g föreslagits.

28 §.

Laga förfall.

I 28 g första stycket stadgas, att om sökanden utebliver från förrättning denna skall inställas och att dess företagande sedermera skall ankomma på anmälan inom tid som är föreskriven för ansökning om utmål.

I promemorian har beträffande verkan av sökandens uteblivande från förrättningen anförts, att gruvlagstiftningskommittén — i likhet med 1884 års stadga — intagit den ståndpunkten, att förrättningen, oberoende av laga förfall, skulle inställas, och att dess företagande sedermera skulle bero på ny anmälan inom den för ansökning om utmål föreskrivna tiden. Gruvlagstiftningssakkunniga hade däremot ansett, att om sökanden inom trettio dagar visade laga förfall för sin utevaro, förrättningen skulle utan ny ansökan kunna företagas å dag, då förfallet upphört, varvid, om denna dag ej kunde vid förrättningen bestämmas, ny kungörelse och kallelse skulle utfärdas. Den sålunda föreslagna undantagsbestämmelsen hade avstyrkts i reservation av bergmästaren Asplund, bland annat därför att bestämmelsen kunde öppna en utväg för parterna att obehörigen fördröja förrättningen. Under anförande härav och då något framträdande behov av en undantagsbestämmelse av ifrågavarande slag icke syntes föreligga, hade bestämmelsen ej upptagits i departementsförslaget till gruvlagen.

I promemorian har vidare — under erinran om bestämmelserna i bl. a. 3 kap. 4 § jorddelningslagen — anförts, att det i själva verket vore ganska oförklarligt, varför möjlighet ej skulle föreligga att bevara en persons gruvrätt, när den vore beroende av att han iakttoge inställelse vid förrättning och man visste, att han hade laga förfall. Åsikten att rätten att åberopa laga förtall skulle missbrukas vunne ej stöd i erfarenheterna från andra rättsområden. Det låge väl i linje med strävandena att ur gruvlagen få bort sådana bestämmelser, som kunde leda till obehörig rättsförlust, att 28 § första stycket ändrades i överensstämmelse med principer, som gällde på andra rättsområden. Det vore så mycket mer motiverat som gruvor ofta vore belägna på platser, dit kommunikationerna vore dåliga. Det kunde också nämnas, att enligt 29 § i finska gruvlagen det vore tillräckligt att sökanden anmälde förfall. Den ändring, som i förevarande avseende föresloges i 28 §, hade skett efter förebild av jorddelningslagen och finska

57 Kiingl. Maj.ts proposition nr 17.

gruvlagen. Möjligheten enligt gruvlagstiftningssakkunnigas förslag för sökanden att visa laga förfall inom trettio dagar efter förrättningen syntes svår att tillämpa i de fall som avsåges i gruvlagen.

Förrättning smans utevaro.

Kommcrskollegium har uttalat önskvärdheten av ett stadgande i gruvlagen, motsvarande det i 10 kap. 10 § vattenlagen, om skyldighet för sakägarna att vid förrättning, då förrättningsmannen eller god man ej komme i tid, under tre timmar kvarstanna på förrättningsstället.

Liknande bestämmelser som i 10 kap. 10 § vattenlagen finnas i 3 kap. 4 § jorddelningslagen.

I promemorian har i anslutning härtill uttalats, att det syntes vara en brist att hithörande förhållanden ej blivit reglerade i gruvlagen. Då sådana frågor aktualiserades finge vattenlagens och jorddelningslagens bestämmelser därför i viss mån analogivis tillämpas. Detta kunde ej anses tillfredsställande och skapade en viss osäkerhet. Bestämmelser härom föresloges därför till införande i 28 §.

Under remissförfarandet har någon erinran ej gjorts mot de i 28 § föreslagna nya bestämmelserna.

Departementschefen. Gruvlagens bestämmelser äro sådana, att sökande till utmålsförrättning, som av laga förfall hindras att inställa sig vid förrättningen, förlorar sin inmutningsrätt, om den föreskrivna undersökningstiden utgått sedan utmålsansökningen gjordes och ny ansökning alltså ej kan göras före undersökningstidens utgång. Jag delar utredningsmannens uppfattning att en sådan ordning ej är tillfredsställande. Någon erinran mot förslaget har ej heller förekommit i remissyttrandena. På grund härav och då formen för bestämmelsen om laga förfall lämpligen kan ansluta sig till jorddelningslagens bestämmelser, biträder jag utredningsmannens förslag i denna del.

Ej heller mot förslagets bestämmelser om förrättningsmans utevaro har någon erinran förekommit i remissyttrandena. Bestämmelserna, som ha förebilder i jorddelningslagen och vattenlagen, innebära, att om bergmästaren ej kommer tillstädes på den för förrättningen utsatta tiden och han ej heller infinner sig inom tre timmar därefter, de tillstädeskomna må åtskiljas, att om god man utebliver bergmästaren genast skall kalla annan god man i hans ställe samt att god man, som utan laga förfall utebliver från förrättning, skall ersätta därav uppkommen skada och olägenhet. Jag förordar att även dessa bestämmelser införas i 28 § gruvlagen.

30 §■

Verkan på inmutningsrättcn av att ansökning om utmål avslås.

I 30 § behandlas frågan om beviljande av utmål. Någon bestämmelse om verkan på inmutningsrätten av att ansökning om utmål avslås finnes ej

53 Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

i gruvlagen. Beträffande upphörande av inmutningsrätten stadgas i 20 § andra stycket, att om inmutaren försummar att inom föreskriven tid, alltså töre undersökningstidens utgång, göra ansökning om utmål han skall ha förlorat inmutningsrätten.

I promemorian har till behandling upptagits frågan om inmutningsrätten upphörde, när ansökning om utmål avsloges, eller om inmutningsrätten kvarstode under hela den i 19 och 20 §§ stadgade tiden, så att inmutaren etter beslutet om avslag kunde återkomma med ny utmålsansökning under nämnda tid. Bestämmelsen i 20 § andra stycket tydde på att inmutningsrätten kvarstode under hela undersökningstiden, enär något stadgande ej funnes om att den tidigare kunde upphöra på grund av avslag på ansökning om utmål. Inmutningsrättens självständiga existens oberoende av utmålet bestyrktes av bestämmelsen i 45 § första stycket sista punkten, att om fråga i fall som avsåges i 45 § första stycket uppkomme om utmålets utsträckande utanför det inmutade området, hinder enligt 5 § skulle gälla ändå att det tillkommit efter mutsedelns utfärdande. Denna bestämmelse gåve vid handen, att lagstiftaren avsett, att inmutningscirkeln hade betydelse även efter det att utmål lagts.

I promemorian har vidare anförts:

Gruvlagstittningskommittén töreslog i 40 § sista stycket en bestämmelse av innehåll att om ansökning om utmål avsloges, den på mutsedeln grundade rätten skulle vara förfallen sedan boslutet därom vunnit laga kraft. En liknande bestämmelse funnes i den finska gruvlagens 39 §.

I motiven till 40 § i sitt förslag anförde gruvlagstiftningskommittén: Om utmål av en eller annan anledning icke kan tilldelas inmutaren, är därmed själva grunden för inmutarens rätt undanryckt och inmutningsrätten bör vara förfallen i och med att bergmästarens beslut om avslag på utmålsansökningen vunnit laga kraft. Särskilt stadgande därom har upptagits i 40 §. '1 vekan beträttande riktigheten av denna sats kan emellertid föreligga för ett fall. Om nämligen avslaget å utmålsansökningen föranletts allenast av att det utförda undersökningsarbetet icke givit tillräcklig ledning för bedömande av fyndighetens beskaffenhet och tillika föreskriven tid för ingivande av ansökning om utmål ännu icke tilländagått, skulle det nämligen kunna tänkas, att inmutaren borde beredas tillfälle att efter fortsatt undersökningsarbete erhålla förnyad prövning av frågan om utmåls tilldelande. Kommittén har dock ansett sig icke böra föreslå någon bestämmelse i sådant syfte. Om inmutaren vet, att han kan förnya sin ansökan om utmål, därest vid behandlingen av den första ansökningen det utförda undersökningsarbetet befunnits otillräckligt, frestas inmutaren nämligen lätt att på §™n(*va* aY ofullständiga undersökningar göra försök att så snart som möjligt erhålla utmål. En sådan utveckling skulle vara synnerligen farlig, i det att den redan med en tyngande arbetsbörda belastade bergsstaten skulle än ytterligare betungas med en mängd onödiga utmålsförrättningar. Dessutom skulle det kunna befaras, att bergsstatens tjänstemän under trvcket av denna arbetsbörda skulle förledas att sätta ned fordringarna på undersökningsarbetets kvalitet.

Kommerskollegium anförde i sitt yttrande över kommitténs förslag, att sista stycket i 40 § borde utgå, då genom detsamma endast skapades en förut icke förefintlig påföljd i förlorad inmutningsrätt, som störde den

59 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ordning och reda i tiden för beviljade mutsedlars giltighet, som kommittén i övrigt genomgående arbetat för.

I promemorian har vidare påpekats, att gruvlagstiftningssakkunniga icke syntes ha tagit direkt ståndpunkt till frågan men att de sakkunniga i sin specialmotivering efter 8 § anfört, att enligt förslaget inmutningsrätten endast kunde förloras i händelse av underlåtenhet att inom föreskriven tid söka utmål eller att betala stadgad försvarsavgift.

Vidare har i promemorian åberopats dels ett uttalande av kommerskollegium, att det i 45 § första stycket sista punkten upptagna stadgandet, som syntes giva vid handen att viss rättsverkan efter utmålsläggningen alltjämt vore knuten till »inmutningsresten», kunde leda till komplikationer och att det inmutade området i vart fall borde ha upphört att existera vid undersökningstidens utgång, dels ock följande av bergmästaren i norra distriktet anförda synpunkter:

Bestämmelsen i 45 § första stycket sista punkten skapar ett osäkerhetstillstånd och leder till sådana konsekvenser, att den uppenbarligen bör utgå. Man kan sålunda göra sig den frågan, om gruvinnehavarens rätt i ifrågavarande fall är inskränkt till själva inmutningscirkeln eller om bestämmelsen i 31 § om tangenten till inmutningscirkeln är tillämplig. Vidare uppkommer frågan om »inmutningsresten», som är en vanlig företeelse, allt framgent skall betraktas som inmutningshinder. Är den ej att betrakta som hinder, kan inmutning sökas och utmål sedermera utläggas över en sådan »inmutningsrest», men om innehavaren av det äldre utmålet (som sålunda har rätten till »inmutningsresten») sedermera söker utvidgning, måste den som senare fått utmål på området vika enligt 45 § första stycket sista punkten. Skulle till äventyrs inmutningspunkten till det senare utmålet falla inom »inmutningsresten» till det äldre utmålet, förfaller det senare utmålet. Liknande synpunkter kunna anföras beträffande skydd för bostäder m. m.

I anslutning till vad sålunda anförts har i promemorian uttalats, att man syntes kunna konstatera, att om avslag meddelats på ansökning om utmål, inmutaren enligt gällande rätt hade möjlighet att återkomma med ny ansökning om utmål inom den i 19 och 20 §§ stadgade tiden. Å andra sidan syntes det knappast tillfredsställande att inmutningsrätten kvarstode till mark utom utmål, sedan utmål lagts. Det borde anses, att rätten blivit genom utmålsläggningen fixerad till utmålsområdet och att inmutningscirkeln därefter saknade betydelse. Denna ståndpunkt innebure emellertid att ändring borde ske i det förut berörda stadgandet i 45 § första stycket sista punkten.

Under remissförfarandet har jernkontorets gruvbyrå uttalat sin anslutning till vad i promemorian anförts, varjämte bergmästaren i västra distriktet uppgivit, att den föreslagna ändringen i 45 § första stycket sista punkten skulle stå i överensstämmelse med tillämpad praxis.

Departementschefen. Utredningsmannens slutsatser innebära, att inmutningsrätten kvarstår under hela undersökningstiden även om ansökning om utmål dessförinnan avslås samt att inmutningsrätten genom utmålslägg-

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ningen begränsas till utmålsområdet. I förstnämnda hänseende torde överensstämmelse föreligga med gällande rätt. Däremot giver 45 § första stycket sista punkten vid handen, att vissa rättsverkningar skulle vara knutna till den s. k. inmutningsresten även efter utmålsläggningen. Jag delar utredningsmannens uppfattning, som ej mött någon gensaga under remissförfarandet, att gruvrätten genom utmålsläggningen bör bliva fixerad till utmålsområdet och att inmutningscirkeln därefter bör sakna betydelse. På grund härav föreslås sådan ändring av sista punkten i 45 § första stycket att orden »det inmutade området» ersättas med »det förut utmålslagda området».

31 §.

Utmälets utsträckning över angränsande inmutningar.

I 31 § stadgas, att om hinder enligt 5 § föreligger vid utmålsförrättningen, det skall gälla även i fråga om utläggande av utmål, där hindret förefanns redan vid mutsedelns utfärdande. Enligt denna bestämmelse utgör alltså tidigare inmutning hinder mot utmål. Beträffande inmutning som tillkommit senare än den som är i fråga för utmålsläggning föreskrives, att den ej må beröras av utmålet i vidare mån än som erfordras för att utmålet skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer, vilka tangera det med utmålsläggningen avsedda inmutade området.

Jernkontorets gruvbyrå har ifrågasatt sådan ändring av bestämmelserna i 31 § att ett utmål finge utläggas över annat inmutat område, om inmutaren av detta område lämnade sitt medgivande därtill. Gruvbyrån har anfört:

Enligt 5 § 8 punkten får inmutning ej omfatta förut inmutat område. Detta hinder kan ej undanröjas genom medgivande av den som har den tidigare inmutningsrätten. 31 § stadgar, att hinder enligt 5 § skola gälla även i fråga om utläggande av utmål. Om en person har två inmutningar intill varandra, kan han således ej få sitt utmål för den ena inmutningen lagt så, att det inkräktar på den andra inmutningen (i annan mån än som framgår av 31 §). Om den senare inmutningen innehaves av annan, kan han ej heller med dennes medgivande få en sådan måhända önskvärd anordning av utmålet. Motsvarande bestämmelser gällde enligt 3 och 26 §§ i 1884 års stadga. Enligt uppgift har man av praktiska skäl ej alltid följt dessa regler vid utmålsläggning och det synes ej föreligga sakliga skäl för en sådan begränsning av möjligheterna att få den lämpligaste omfattningen av ett utmål.

Kommers kollegium har också yrkat, att frågan måtte tagas under övervägande och framhållit, att man i detta sammanhang borde beakta, att annan inmutare i förevarande fall kunde överlåta sin inmutningsrätt till utmålssökanden.

Kollegii ståndpunkt har även vunnit stöd av bergmästarnas uttalanden. 1 promemorian har härom anförts:

Bergmästaren i västra distriktet har förklarat, att inmutningar tillhörande samme ägare redan nu behandlades som en enhet och att utmålen

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

fördelades oberoende av hur inånga inmutningspunkter som komme att ligga inom ett och samma utmål. De som ägde till varandra gränsande inmutningar hade också fått draga gränsen mellan sina utmål oberoende av bestämmelserna i 31 §. Detta förfarande borde legaliseras, då mycket stora fördelar därmed vore att vinna. 31 § borde ändras så, att, därest innehavare av angränsande inmutning det medgåve, utmål finge omfatta även hela denna inmutning eller del därav. Omfattade utmålet inmutningspunkten för angränsande inmutning, borde mutsedeln för denna senare inmutning anses överlåten. Bergmästaren i södra distriktet har uttalat, att ändringen knappast kunde ske i annan form än att möjlighet bereddes att på begäran av inmutare få inmutning annullerad. Det kunde enligt hans mening ifrågasättas, huruvida det kunde ske utan att kronan därtill lämnat sitt medgivande. Varje inmutning innefattade nämligen en latent rätt för kronan till kronoandel.

Bergmästaren i norra distriktet har gjort ett speciellt påpekande: Om avståndet mellan inmutningspunkterna till två varandra angränsande inmutningar vore mindre än .cirka 280 meter, kunde utmålet på grund av den ena inmutningen med nu gällande bestämmelser i 31 § givas sådant läge och en sådan sträckning, att den andra inmutningens inmutningspunkt komme att falla inom utmålet. Härigenom ginge innehavaren av den andra inmutningen förlustig möjligheten att få utmål på återstående delen, eftersom inmutningspunkt ej funnes inom denna del. Bestämmelserna borde därför omformuleras så, att inmutningspunkten skyddades mot utmål på angränsande inmutning.

I promemorian har uttalats, att praktiska skäl obetingat talade för den ändring, varom man på gruvsakkunnigt håll syntes vara ganska ense, och att några principiella betänkligheter ej heller kunde anföras mot den föreslagna ändringen. Frågan syntes ej heller beröra kronans intressen på sådant sätt, att kronans medgivande borde vara en förutsättning för utmålsläggning enligt de ifrågasatta principerna. På grund härav föresloges sådan ändring i paragrafen, att utmålet kunde få utläggas över annat inmutat område, därest innehavaren därtill lämnade sitt medgivande. Eftersom det av bergmästaren i norra distriktet gjorda påpekandet även borde beaktas, föresloges i paragrafens andra stycke ett tillägg, att utmålet ej finge utläggas så att inmutningspunkten till annat inmutat område komme att falla inom utmålet, såvida ej innehavaren av inmutningen därtill lämnat sitt medgivande. I

I remissyttrandena har ej framställts någon erinran mot förslaget om att utmål finge läggas över annat inmutat område, därest innehavaren därtill lämnade sitt medgivande.

Beträffande det föreslagna tillägget om förbud mot att i utmålet intaga inmutningspunkt för senare tillkommen inmutning utan innehavarens medgivande har kommers kollegium uttalat betänkligheter, emedan det strede mot principen om rätt till omskriven kvadrat omkring inmutningscirkeln. Någon olägenhet av att undvika inmutning så tätt intill tidigare inmutning att inmutningspunkten komme i fara förclåge i regel icke.

Även jernkontorets gruvbyrå har uttalat betänkligheter mot det i sist-

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

nämnda hänseende föreslagna tillägget utan att dock vilja framställa yrkande om att det skulle utgå.

Departementschefen. Enighet synes föreligga om att utmål bör lå utläggas över annat inmutat område, därest innehavaren därtill lämnar sitt medgivande. I likhet med utredningsmannen kan jag ej finna några principiella skäl mot en ändring i 31 § i detta hänseende. Område, som omfattas av ansökning om utvidgning av utmål och som enligt 5 § 8) skall i där avsett fall vara likställt med inmutat område, bör, såsom utredningsmannen föreslagit, utgöra hinder enligt 31 § första stycket men ej enligt andra stycket i samma paragraf. I sistnämnda fall kan det nämligen tänkas, att utmålsansökan på den ifrågavarande inmutningen föreligger och någon anledning att då giva sökande av utvidgning av annat utmål företräde synes ej föreligga.

Frågan om förbud mot att i utmålet intaga inmutningspunkt för senare tillkommen inmutning utan att innehavaren av sistnämnda inmutning därtill lämnat sitt medgivande har däremot framkallat vissa betänkligheter. Det i promemorian anförda skälet för en ändring i detta hänseende är otvivelaktigt riktigt. Om inmutningspunkten till den senare inmutningen kommer att falla inom utmålet, går innehavaren av denna inmutning förlustig möjligheten att få utmål på återstående delen, eftersom inmutningspunkten utgör förutsättning för erhållande av utmål. Detta kan i visst fall framstå såsom obilligt, nämligen om inmutaren nedlagt betydande arbete och kostnader på undersökning av sitt inmutade område och han därefter berövas sin inmutningsrätt genom utmålsläggningen på angränsande inmutning. Det är emellertid inmutaren själv som bestämmer inmutningspunktens läge och därför bör det ankomma på honom att undvika förläggande av inmutningspunkten så nära annan inmutning att hans inmutningspunkt kommer i fara. Vidare torde det ofta vara så, att en inmutning, som lägges nära en annan tidigare inmutning, ej grundar sig på ett självständigt fynd utan har karaktär av fältspärrning för den tidigare inmutningen. Eftersom den ifrågavarande undantagsregeln endast i sällsynta fall torde komma att ha betydelse för undvikande av icke önskvärda konsekvenser för en inmutare men den däremot skulle kunna medföra olägenheter i fall då senare inmutare medvetet förlagt inmutningspunkten så att inmutningen inkräktar på tidigare inmutares rätt till kvadratiskt utmål omskrivet kring inmutningscirkeln, torde den nu ifrågavarande tilläggsbestämmelsen böra utgå ur förslaget.

33 §.

Skydd mot bebyggelse å utmålsmark som ej lösts.

33 § innehåller bestämmelse om att utmålssökanden äger bestämma, huru stort utrymme inom utmålet, som han vill taga i anspråk för arbetet ovan jord. Denna mark skall enligt 36 § av honom lösas, övrig mark inom utmålet må jordägaren fortfarande disponera över på samma sätt som över

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

annan egendom. Han kan således uppföra bvggnad på sådan mark eller sälja den som tomtmark för bebyggelse.

Jernkontorets gruvbyrå har ifrågasatt skydd för gruvinnehavaren mot bebyggelse på utmålsmark exempelvis genom hembudsskyldighet till gruvinnehavaren innan försäljning finge ske. Om på sådan mark uppfördes byggnad, utgjorde den visserligen ej hinder för gruvdriftens utvidgande inom utmålet, men gruvinnehavaren måste då lösa marken med därå uppförd byggnad eller utgiva ersättning för intrång och skada, såvida ej vid tomtförsäljning förbehåll gjorts om att den nye ägaren skulle tåla sådant intrång eller sådan skada. Ersättning skulle därtill utgå med 50 procents tillägg på värdet.

Bergmästarna i östra, västra och södra distrikten ha uttalat sin anslutning till tanken att bereda gruvinnehavaren skydd uti ifrågavarande hänseende medan bergmästaren i norra distriktet påpekat, att särbestämmelser av’ denna art medförde den olägenheten, att de ekonomiska konsekvenserna kunde bli betydande för markägaren om de åsidosattes på grund av bristande kännedom. Det borde därför enligt sistnämnde bergmästares mening få ankomma på gruvinnehavaren att själv bevaka sina intressen med de medel, som redan nu stode honom till buds. I vart fall borde i stället för hembudsskyldighet vid försäljning ett skydd för gruvinnehavaren givas den formen, att anmälan skulle ske om planerad förändring av markens disposition och alltså omfatta även det fall, då markägaren själv ämnade uppföra byggnad på området. I

I promemorian har uttalats, att det vore en rätt utbredd opinion bland gruvinnehavarna, att skydd av något slag borde beredas dem mot de risker för onödigt stora ersättningar, som förelåge genom att utmålsmark som ej lösts kunde bebyggas. Vad som måhända ansåges mest otillfredsställande vore att möjlighet förelåge för en jordägare att i rent spekulationssyfte uppföra en byggnad på området och sedermera erhålla 50 procents förhöjning på värdet, om gruvinnehavaren måste inlösa marken och byggnaden. 1 promemorian har vidare anförts:

Det är givetvis ett icke önskvärt förhållande, att en gruvinnehavare kunde känna sig manad att inlösa onödigt stora områden för att skydda sig för framtiden mot eventuella ersättningsanspråk av ifrågavarande slag. En begränsning i detta avseende skulle kunna åstadkommas genom att jordägaren ålades hembudsskyldighet till gruvinnehavaren, innan han uppförde byggnad på området.

En hembudsskyldighet skulle emellertid medföra vissa risker för jordägaren. Försummade han sin hembudsskyldighet, uppkomme rättsförluster för honom som måhända i vissa fall skulle kunna framstå som obilliga. Därtill kommer att svårigheter skulle vara förenade med anordnande av hembudsskyldigheten. Den skulle kunna missbrukas på det sättet att en jordägare skulle genom hembud kunna framtvinga inlösen i eu utsträckning som icke vore motiverad och som skulle vara onödigt betungande för gruvinnehavaren.

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Vissa skäl kunna möjligen anföras för borttagande av spekulationsmomentet genom att för fall, då jordägaren på utmålslagt område uppför byggnad, stadga att 50 procents tillägg ej skall utgå vid lösen av byggnaden. Ett sådant stadgande skulle då motiveras med att den som uppför byggnad på sådant område är medveten om de därmed förenade riskerna och att jordägaren själv har vissa förmåner av gruvrörelsen på hans mark. Då är emellertid att märka, att jordägarens rätt till jordägareandel nyligen borttagits och att de förmånligare ersättningsreglerna tillkommit som en kompensation åt jordägarna för förlusten av rätten till jordägareandel.

Om man närmare betraktar hur de risker för gruvinnehavaren som föreligga i nu förevarande hänseende gestalta sig i praktiken, finner man, att de måhända ej äro så stora som man i förstone kan vara benägen förmoda. En jordägare inom utmål kan knappast ha anledning sälja en tomt inom utmålet till en utomstående, då han av gruvinnehavaren är berättigad till 50 procents förhöjning på värdet. Den som önskar uppföra ett bostadshus torde i regel ej vara benägen betala något övervärde på mark som ligger inom utmål. Även om hembudsskyldighet ej är stadgad får man väl vidare antaga, att gruvinnehavaren genom sin lokalkännedom har vissa möjligheter att i förväg få reda på om någon bebyggelse avses skola komma till stånd på utmålet. Han kan då måhända förekomma denna genom att begära inlösen av marken, i vart fall om han kan anses ha ett behov av den. Slutligen torde gruvinnehavarna kunna genom avtal med jordägarna skaffa sig viss trygghet i förevarande hänseende. Avtal om att visst område ej får bebyggas kan intecknas som servitut.

Åtgärder för att skapa trygghet för såväl gruvinnehavare som jordägare i det hänseendet, att garantier skapas för att visst områdes karaktär av utmålsmark ej blir förbisedd, torde förutsätta att utmålen på något sätt anknytas till fastighetsbokföringen. Synnerligen starka skäl torde emellertid böra krävas för åtgärder av sådant slag med hänsyn till det omfattande arbete som dylika anordningar skulle medföra.

Uttalandena i promemorian utmynna i att lagstiftningsåtgärder av ifrågasatt slag ej borde komma till stånd. En viss jämkning ansåges dock böra ske i fråga om gruvinnehavarens möjligheter att efter utmålsförrättningen lösa ytterligare mark inom utmål. Enligt 45 § första stycket vore en förutsättning härför att behov yppats att för arbete ovan jord taga ytterligare mark i anspråk. För att öka gruvinnehavarens möjligheter att påfordra lösen av ytterligare mark inom utmål, som kunde befaras bli bebyggd, föresloges sådan ändring i 45 §, att lösen kunde ifrågakomma även om behov av marken ännu ej yppats. Härigenom komme 45 § i förevarande hänseende i överensstämmelse med 33 §. Omformuleringen innebure för övrigt en återgång till gruvlagstiftningssakkunnigas förslag. När detta omarbetades i departementsförslaget hade ändringen angivits vara endast av redaktionell natur.

Frågan har behandlats i vissa remissyttranden. Sålunda har jernkontorets griwbyrå, under åberopande av att vid inhämtande av yttranden från gruvföretagen angående förevarande spörsmål det övervägande antalet företag förordat lagstiftningsåtgärder, hemställt om förnyat övervägande av frågan. Gruvbyrån har vidare uttalat, att det givetvis vore förenat med stora svårig-

65 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

heter att utarbeta sådana bestämmelser som på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodosåge såväl markägarens som inmutarens intressen. Det ifrågasattes emellertid huruvida icke en bestämmelse kunde införas därom att den som uppförde byggnad eller annan anläggning på utmålsmark icke skulle vara berättigad till 50 procents förhöjning vid eventuell inlösen. Utredningsmannen syntes ha underskattat de risker som här förelåge för gruvinnehavarna. De kunde lätt överraskas av påbörjade byggen, som de ej hade möjlighet att hindra att de bleve slutförda. Att i dylika och andra fall räkna med att en gruvinnehavare alltid hade möjlighet att träffa en skälig uppgörelse med markägaren vore alltför sangviniskt. Om markägaren finge full ersättning för sådan byggnad lede han ej förlust och det kunde ej anses oskäligt att nan i sådant fall ginge miste om 50 procents förhöjning. Ett annat sätt att lösa frågan vore, som utredningsmannen påpekat, att markägaren i god tid före byggnadsarbetets igångsättande underrättade gruvinnehavaren därom, så att denne bleve i tillfälle att begagna sin lösningsrätt.

Svenska teknologföreningen har anfört, att direktiv av lagstiftaren vore erforderliga för det fall att bebyggelse komme till stånd på utmålsmark som ej lösts. Föreningen har i detta sammanhang erinrat om att skador på sådan bebyggelse även kunde uppkomma genom arbetet under jord utan att någon vårdslöshet vid arbetets utförande kunde läggas gruvledningen till last, vilket förhållande vore ett ytterligare skäl att i lag reglera nu förevarande problem.

Sveriges lantbruksförbund har förklarat sig vilja särskilt understryka vad utredningsmannen anfört mot att ålägga jordägaren hembudsskyldighet beträffande viss mark.

Slutligen har Sveriges industriförbund i anslutning till uttalandet i promemorian rörande utmålens anknytning till fastighetsbokföringen framhållit, att det vore anmärkningsvärt att en i många fall så ingripande nyttjanderätt till visst markområde som gruvrätten icke framginge av gravationsbevis och lantmäterihandlingar. Förbundet ifrågasatte huruvida icke detta spörsmål borde upptagas i samband med den pågående revisionen av inteckningsförordningen.

Departementschefen. I anslutning till denna paragraf har utredningsmanhen upptagit frågan, huruvida gruvinnehavaren bör erhålla skydd mot bebyggelse på utmålsmark, som ännu ej lösts, så att han ej behöver riskera ätt sedermera få lösa icke endast marken utan även därpå efter utmålsläggningen uppförda byggnader, allt med den förhöjning med 50 procent av värdet som gruvlagen föreskriver. De förslag till lösning som framförts innebära, att jordägaren skulle åläggas en hembudsskyldighet till gruvinnehavaren före bebyggelsen eller att förhöjningen av löseskillingen med 50 procent i dessa fall ej skulle ifrågakomma för byggnad. Enligt utredningsmannens förslag skulle gruvinnehavarens intresse av att kunna lösa mark, där bebyggelse vore avsedd att komma till stånd, tillgodoses genom en ändring i 45 § första stycket av innebörd, att gruvinnehavaren skulle äga lösa ytterligare mark inom utmål även i fall då behov därav för gruvdriften ännu ej uppkommit.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1952. t samt. Nr IT.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Svårigheten att finna en rationell och rättvis lösning av denna fråga ligger huvudsakligen däri, att ett tillgodoseende av gruvinnehavarens anspråk På trygghet antingen medför risk för jordägaren att på grund av förbiseende gå miste om en ersättning vartill han eljest varit berättigad eller också inkräktar på jordägarens anspråk på ersättning enligt de allmänt gällande principerna. Den av utredningsmannen föreslagna lösningen kan leda till att lösen av marken kan framtvingas i en utsträckning, som å ena sidan innebär större intrång i jordägarens rätt än som är nödvändigt och å andra sidan leder till onödigt stora kostnader för gruvinnehavaren.

På grund av vad nu anförts och då det ej visats, att de olägenheter som kunna tänkas uppkomma icke kunna undvikas i praktiken utan att särskilda lagstiftningsåtgärder företagas, är jag ej beredd att nu föreslå någon lagändring. Frågan bör emellertid följas med uppmärksamhet och skulle det framdeles visa sig, att missförhållanden verkligen uppkomma, bör frågan tagas upp till förnyad prövning, varvid en lösning får sökas i anslutning till då gjorda erfarenheter.

34 §.

Ändamål för vilka mark utom utmål kan anvisas.

Enligt 34 § gruvlagen äger sökanden rid utmålsförrättning — och enligt 45 § utmålsinnehavaren därefter — få sig anvisad nödig mark utom utmålet dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter dels ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana eller kraftledning, som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet.

I promemorian har föreslagits, att tillämplighetsområdet för 34 § borde utsträckas så att det även avsåge mark för vatten- och avloppsledningar samt mark som hotades av ras eller sättningar.

Beträffande frågan om anvisande av mark enligt 34 § för vatten- och avloppsledningar har i promemorian åberopats förslag därom från kommerskollegium och att jernkontorets gruvbyrå vid gruvlagens tillkomst uttalat, att mark utom utmål borde kunna anvisas även för vattenledning eller avlopp (byggt eller grävt) från anrikningsverk. Vidare har anmärkts, att enligt den finska gruvlagen mark för vattenledning kunde anvisas utom utmål. I promemorian har — under framhållande att, om rätt medgåves att förvärva mark för anläggning, rätten även borde avse mark för nödvändiga anordningar i samband med anläggningen — föreslagits att i 34 § upptoges även vatten- och avloppsledningar.

Vidare har i promemorian anförts, att kommerskollegium ifrågasatt utsträckning av 34 § :s tillämplighet till mark som hotades av ras eller sättningar. Då gruvinnehavaren hade rätt att driva gruvarbetet ända till utmålsgränsen och beträffande äldre donlägiga utmål även utanför denna

67 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

räknat lodrät från utmålsgränsen i dagen, kunde fara uppstå för ras eller sättningar i angränsande mark, t. ex. när hängväggen skulle brytas ned. Förelåge ej möjlighet att utvidga utmålet åt detta håll, syntes gruvinnehavaren böra ha rätt att lösa marken. Frågan hade aktualiserats vid gruvlagens tillkomst genom vissa yttranden, men någon bestämmelse därom hade då ej ansetts erforderlig (NJA. II 1939 s. 377). En komplettering av 34 § föresloges nu även i detta hänseende.

Vad beträffar remissyttrandena har kommerskollegium framfört ett påpekande av bergmästaren i södra distriktet, att anledning kunde föreligga att lösa mark utom utmål även vid fara för annan skada än ras och sättningar. Kollegium har ansett att mot ett tillägg av detta slag intet syntes vara att erinra.

Departementschefen. De föreslagna utvidgningarna av tillämplighetsområdet för 34 § ha ej föranlett erinringar från remissinstansernas sida. Jag förordar också, att i 34 § medgives rätt för sökanden att få sig anvisad mark utom utmål för vatten- och avloppsledning, som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet, ävensom mark utom utmål, när den hotas av ras eller sättningar, för att därigenom förekomma att skada uppkommer på annans mark. Däremot anser jag mig ej kunna biträda den av kommerskollegium under remissen förordade utsträckningen av rätten till mark som hotas av annan skada.

35 §.

Behandling av försvarsavgiften vid utmålsför rättning en.

I 35 § stadgas, att bergmästaren vid utmålsförrättningen skall uträkna och i protokollet anteckna beloppet av den årliga försvarsavgift, som enligt 55 § skall för utmålet erläggas. I

I promemorian har anförts:

I anslutning till 56 § har föreslagits, att frågan om försvarsavgiftens storlek skall vara en domstolsfråga och att tvist därom må kunna upptagas vid domstol oberoende av den administrativa behandlingen av försvarsavgifterna. 35 § torde likväl kunna bibehållas i sin nuvarande form och försvarsavgiftens belopp skall alltså, låt vara på ett för framtiden ej bindande sätt, vid utmålsförrättningen uträknas och antecknas till utmålsprotokollet. Ej heller torde hinder möta att kommerskollegium på klagan tar upp frågan i administrativ ordning och att den sålunda löses för administrativ tillämpning, till dess domstol annorlunda beslutat. Försvarsavgiften kan givetvis ändras, t. ex. om äganderättsförhållandena inom utmålet ändras, och bergmästaren har då att beakta sådan ändring vid behandling av fråga om försvarsavgift enligt 56 §.

1 promemorian har emellertid — med hänsyn till att jordägarna i stor utsträckning saknade kännedom om den rätt de hade till andel i försvarsavgiften — föreslagits ett tillägg till 35 §, innebärande att bergmästaren

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

skulle i skrivelser till jordägarna meddela, att de ägde rätt till sådan andel och det belopp som, såvitt av tillgängliga uppgifter kunde utrönas, tillkomme var och en av dem. I likhet med vad som vore stadgat i 10 § borde, om mark vore samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, meddelandet tillställas den som förvaltade samfälligheten eller en av delägarna i densamma. Underrättelse borde kunna sändas i vanligt brev, men bergmästaren borde genom anteckning i protokollet eller på annat sätt utmärka, till vilka personer sådant meddelande sänts.

Av remissyttrandena må anföras, att domänstyrelsen påpekat, att jordägarna ofta ej finge del av utmålsprotokollen. Det i promemorian förslagna tillägget tillstyrktes därför livligt. Det syntes även lämpligt att i gruvlagen, i likhet med vad fallet vore i 41 § i 1884 års stadga, intoges en bestämmelse om vilken myndighet som hade att utbetala försvarsavgiftsbeloppen till jordägarna. Det kunde ske antingen genom ett stadgande i 55 § eller i form av ett åläggande i 35 § för bergmästaren att i meddelandet till jordägarna upplysa om sättet för utbetalningen.

Även Sveriyes industriförbund har påpekat, att det skuile underlätta för jordägarna att få ut deras andelar, om bergmästaren i sitt meddelande upplyste om tillvägagångssättet för att få ut beloppet.

Departementschefen. Den i promemorian föreslagna uppgiftsskyldigheten för bergmästaren angående rätten till försvarsavgift i samband med avslutandet av utmålsförrättning synes ägnad att effektivisera systemet för försvarsavgifternas utbetalande till jordägarna. Bestämmelse därom i 35 § gruvlagen förordas därför. I enlighet med vad domänstyrelsen och Sveriges industriförbund förordat i sina remissyttranden torde bestämmelsen böra kompletteras med att bergmästaren även skall i sitt meddelande lämna upplysning om hur jordägaren skall förfara för att utfå sin andel i avgiften.

36 §.

Lösen av eyen mark.

Enligt 36 § skall mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager i anspråk för arbetet ovan jord, av honom lösas. Även mark utom utmålet, som anvisas enligt 34 §, skall i vissa fall lösas.

Kommerskolleyium har anfört, att den mark, som erfordrades för gruvrörelsen, borde tillföras denna under sådana omständigheter, att den förbleve oskiljaktig därifrån. Om jordägare på sin egen mark upptagit gruvdrift och mark alltså ej behövde lösas, borde det vara ordnat så, att jordegendomens försäljning ej medförde komplikationer för gruvdriften. Kollegium hade med hänsyn härtill tillrått, att även i dylika fall marklösen verkställdes. Huruvida detta borde uppmärksammas även i lagstiftningen syntes böra övervägas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

69 I promemorian har påpekats, att den mark, som skulle tagas i anspråk för arbetet ovan jord, enligt 33 § skulle särskilt utstakas, inläggas på kartan och anmärkas i protokollet. Härigenom bleve området preciserat. Om gruvinnehavaren själv vore markägare, kunde marken dock givetvis ej utan vidare sägas vara löst mark och rättsverkningarna av inlösen inträdde alltså ej. Det kunde ej anses tillfredsställande, att verkligt lösningsförfarande — såsom kommerskollegium för säkerhets skull rekommenderat — skulle tilllämpas för att mark, som hörde till ett gruvföretag, skulle vara knuten till förelaget. På grund härav föresloges i ett nytt 2 mom. i paragrafen en bestämmelse av innebörd att vid förrättning kunde bestämmas, att viss inom eller utom utmål belägen mark, som ägdes av gruvinnehavaren, kunde förklaras vara likställd med löst mark. En förutsättning härför skulle dock vara, att inteckningshavares eller annan rättsägares rätt ej berördes eller att medgivande från dessa lämnats.

Beträffande innehållet i remissyttrandena må anföras, att kommerskollegium ifrågasatt att även värdering skulle ske av mark, som vore att anse som löst, med hänsyn till att marken sedermera kunde komma att ingå i kronoandel.

Svenska teknologföreningen har anmärkt, att i det föreslagna 2 mom. i 36 § borde tilläggas, att anteckning om beslutet skulle ske i utmålsprotokollet.

Departementschefen. Då mark blivit löst, ingår den i gruvegendomen såsom löst mark. Gruvinnehavaren behöver sålunda ej riskera att ytterligare ersältningsskyldighet i framtiden uppkommer för marken. Om gruvinnehavaren vid utmålsförrättningen själv äger marken och fråga om lösen därför ej uppkommer, kan ny gruvinnehavare i framtiden nödgas lösa marken, eftersom den ej tillförts gruvan genom lösningsförfarande. Det torde vara ett befogat intresse, att även då gruvinnehavaren äger marken denna kan med laga verkan hänföras till gruvan såsom löst mark. Eftersom ett sådant intresse föreligger även i fall, då marken besväras av annan rätt, torde den lösning frågan fått i promemorian vara alltför begränsad. Jag föreslår därför i stället att stadgandet i det nya 2 mom. i 36 § får den formen att om gruvinnehavare önskar att mark, som erfordras för i 1 mom. avsedda ändamål och som äges av honom själv, skall bliva att likställa med löst mark, vad om lösen av och ersättning för sådan mark ävensom om utbetalning av ersättningsmedel och verkan därav är stadgat i tillämpliga delar skall gälla. Förfarandet skall i sådant fall i första hand gå ut på att bereda inteckningshavare och andra rättsägare möjlighet till ersättning på samma sätt som vid vanligt lösningsförfarande.

Vad beträffar bestämmandet av lösenbelopp i fall som nu äro i fråga kan regeln i 38 §, att i första hand skall gälla vad parterna överenskomma, ej tillämpas. Beloppet får sålunda i detta fall alltid bestämmas av bergmästaren och godemännen.

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Något särskilt stadgande om att anteckning om beslutet skall ske i utmålsprotokollet torde ej erfordras. Det torde framgå av 27 och 33 §§ att sådan anteckning skall ske.

Den föreslagna ändringen föranleder redaktionella jämkningar i 37 §, 42 § första stycket och 49 §.

Om utbetalning av ersättningsmedel.

42 §.

Överexekutors förordnande om gruvarbetets inställande (42 § tredje stgcket).

I 42 § tredje stycket stadgas, att där ersättning icke inom föreskriven tid erlägges eller hos KB nedsättes, den ersättningsberättigade kan erhålla skyndsam handräckning för ersättningens utbekommande, och att överexekutor därvid äger på framställning av den ersättningsberättigade förordna om gruvarbetets inställande intill dess ersättningen erlagts eller uttagits.

Jernkontorets gruvbyrå har framhållit, att sådant förordnande —- ur såväl bergstekniska synpunkter som skyddssynpunkter — ej borde få meddelas utan bergmästarens hörande och att överexekutors förordnande borde kunna kompletteras med villkor i berörda hänseenden.

Kommerskollegium och bergmästarna ha uttalat samma mening och från bergmästarehåll har framhållits, att överexekutors befogenhet i förevarande hänseende kunde förorsaka allvarligt men för övervakningen jämlikt 10 kap. gruvlagen och att gruva ej borde få nedläggas och vattenfyllas utan den sakkunniga övervakande myndighetens medgivande.

I promemorian har på grund av det anförda föreslagits tillägg till 42 § tredje stycket av innehåll, att förordnande om gruvarbetets inställande ej finge meddelas förrän bergmästaren yttrat sig i ärendet. Härigenom bereddes bergmästaren tillfälle att före förordnandet meddela de föreskrifter enligt 10 kap. gruvlagen, vartill förhållandena kunde föranleda.

Departementschefen. Det föreslagna tillägget till 42 § tredje stycket att överexekutors förordnande om gruvarbetets inställande till dess ersättning erlagts eller uttagits ej må meddelas förrän bergmästaren yttrat sig i ärendet har ej föranlett erinran under remissförfarandet. Tillägget synes motiverat ur tekniska synpunkter och skyddssynpunkter, och jag ansluter mig till förslaget.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

71 Om förändringar med avseende å utmål.

45 §.

Sammanläggning och uppdelning av utmål.

I 45 § andra stycket stadgas om sammanläggning och uppdelning av utmål. Kommerskollegium äger på ansökan förordna om sammanläggning efter ty lämpligt prövas, utan avseende därå att det sammanlagda utmålet innefattar större vidd än eljest är tillåtet. Om uppdelning av utmål äger kommerskollegium på därom framställt yrkande förordna, när särskilda skäl därtill äro, och skall i fråga om verkställighet av sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium därom förordnar. Vid sammanläggning och uppdelning skola utmålsgränserna på djupet räknas lodräta, där detta kan ske utan intrång på annans utmål.

Kommerskollegium har uttalat, att det ej framginge huruvida kollegium vid beslut om uppdelning av utmål vore obundet av föreskrifterna i 30 § andra stycket, där det bland annat sades, att inom utmåls område skulle ligga såväl inmutningspunkten som minst ett på inmutade området beläget ställe varå påvisats inmutningsbar fyndighet. Skulle dessa regler iakttagas, måste tydligen delningslinjen gå genom inmutningspunkten och påvisbar inmutbar fyndighet vara belägen inom de på varje del belöpande delarna av inmutningscirkeln. I

I promemorian har anförts, att gruvlagstiftningssakkunniga om uppdelning av utmål yttrat, att inom ett utmål understundom kunde finnas malmförekomster av olika slag. Såväl med hänsyn härtill som ock till det förhållandet att samägare inom ett utmål kunde vilja uppdela detta sig emellan hade upptagits ett stadgande, som möjliggjorde uppdelning av utmål. Dylik uppdelning borde emellertid icke äga rum i andra fall än då särskilt behov därav förelåge, vilket lämpligen borde prövas av kommerskollegium.

Vidare har i promemorian anförts:

Vad beträffar frågan om inmutningspunktens betydelse vid uppdelning av utmål är till en början att märka att inmutningen är grundläggande för gruvrätten. Utmålet knytes till det inmutade området genom regeln, att inmutningspunkten måste ligga inom utmålet. Genom reglerna om utvidgning och minskning av utmål torde detta krav ej eftergivas. Man torde få hålla fast vid principen att inmutningspunkten är av grundläggande betydelse för gruvrättcns fixerande på marken. Om så ej vore fallet, skulle man genom minsknings- och utvidningsåtgärder kunna förflytta utmålet från dess ursprungliga plats.

Avsikten torde emellertid ej ha varit, att vid uppdelning av utmål skall tillses, att varje utmål får andel i inmutningspunkten genom att gränserna löpa samman i denna punkt. Då man i motiven som skäl för uppdelning särskilt framhållit det fallet, att inom utmålet finnas malmförekomster av olika slag, kan man knappast ha avsett, att gränsdragningen skall vara på angivet sätt bunden. Inmutningspunkten kan exempelvis vara belägen

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

mitt i den ena malmförekomsten och då skulle en uppdelning genom en gräns genom inmutningspunkten vara otjänlig.

Konsekvensen av detta resonemang blir, att genom uppdelningen ej uppkomma fullt självständiga utmål. Frågan om utvidgning av de genom uppdelningen bildade utmålen torde sålunda få bedömas med hänsyn till alla utmålen gemensamt. Det kan knappast ha varit avsett att genom uppdelning av utmål bereda möjlighet att för vart och ett av de genom uppdelningen uppkomna utmålen erhålla utvidgning till 16 hektar, därvid endast ett av utmålen skulle vara bundet av inmutningspunkt.

På grund av vad nu anförts har i promemorian föreslagits ett tillägg till 45 § av innebörd, att när uppdelning av utmål skett, utvidgning av vart och ett av de sålunda uppkomna utmålen endast finge ske i förhållande till varje utmåls andel i det ursprungliga utmålet och med iakttagande av att sammanlagda arealen för samtliga utmål ej finge överstiga 16 hektar. Om sålunda uppdelning skett av ett utmål om 4 hektar i två utmål, det ena om en hektar och det andra om 3 hektar, kunde utvidgning ske av det mindre till 4 hektar och det större till 12 hektar. Vore delägarna ense om annan fördelning kunde den få ske med iakttagande dock av att sammanlagda arealen aldrig finge överstiga 16 hektar.

Vidare har i promemorian föreslagits, att sammanläggning och uppdelning av utmål ej skulle medföra någon förändring med avseende på gränserna på djupet, varvid framhållits, att sådana åtgärder eljest icke skulle kunna ifrågakomma beträffande äldre utmål, som hade rätt till donlägiga gränser. Kommerskollegii prövning av dessa ärenden utgjorde en garanti för att sammanläggning ej skedde på sådant sätt att komplikationer härigenom uppstode.

Under remissförfarandet ha erinringar ej förekommit mot vad i promemorian föreslagits.

Departementschefen. Det torde ligga i sakens natur att vid en uppdelning av utmål det ej kan fordras, att vart och ett av de nybildade utmålen knytes till inmutningspunkten. Det synes emellertid nödvändigt, att för dessa utmål meddelas regler om hur utvidgning får ske; skulle de vanliga reglerna om utvidgning här gälla, skulle det innebära, att efter uppdelning vart och ett av de nybildade utmålen, utom att det vore obundet av inmutningspunkt, kunde utvidgas till maximiarealen för utmål. I 45 § andra stycket föreslås därlör ett tillägg av innehåll, att genom uppdelning uppkommet utmål får utvidgas högst till den storlek som motsvarar dess andel i det ursprungliga utmålet, men att hinder ej möter att den rätt till utvidgning, som sålunda tillkommer ett av de nybildade utmålen, överlåtes på ett annat. Innebörden av bestämmelsen belyses av det i promemorian anförda exemplet. Utan att särskilt stadgande därom meddelas torde inmutningspunkten för det ursprungliga utmålet alltjämt få tillmätas den rättsliga betydelsen för samtliga genom uppdelningen uppkomna utmål, att en »förflyttning» av dessa med tillämpning av bestämmelserna om minskning och utvidgning av ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 73

mål ej får ske i annan mån än som varit möjligt beträffande det ursprungliga utmålet.

Vidare biträder jag utredningsmannens förslag om att vid sammanläggning eller uppdelning av utmål gränserna på djupet må räknas på sätt vid det ursprungliga utmålets tillkomst blivit tillämpat. Tillräckliga skäl synas ej föreligga att hindra sammanläggnings- och uppdelningsåtgärder för de äldre utmålens del, vilket i praktiken torde bliva resultatet av den nu gällande bestämmelsen om att gränserna efter åtgärden skola räknas lodräta. Enligt denna bestämmelse skulle nämligen utmålet gå miste om rätten att räkna donlägiga gränser på djupet.

Utöver vad nu anförts har i paragrafens första stycke sista punkten orden »det inmutade området» utbytts mot »det förut utmålslagda området». Beträffande skälen för denna ändring hänvisas till vad som anförts i anslutning till 30 §.

5 KAP.

Om kronans rätt till andel i gruvföretag.

47 §.

Regelbunden brytning.

Om kronan ej anmält sig till begagnande av sin kronoandel under undersökningstiden, skall enligt 47 § första stycket anmälan ske sist inom en månad efter det regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått under en tid av sex månader från det bergmästaren enligt 70 § erhållit underrättelse om påbörjande av sådan brytning. I vart fall skall anmälan alltid kunna ske inom två år från utgången av det år under vilket utmålsförrättningen avslutats.

I 70 § stadgas, att vid påbörjande av regelbunden brytning anmälan därom utan dröjsmål skall göras hos bergmästaren.

Såväl kommerskollegium som jernkontorets gruvbyrå ha påpekat, att begreppet regelbunden brytning har olika innebörd i 47 och 70 §§. I 47 § avsåges endast brytning av inmutningsbara mineral, medan man i 70 § — med hänsyn till syftet med bestämmelsen — avsåge även brytning av icke inmutningsbara mineral. Skillnaden kunde vara avsevärd. Redan i underdånig skivelse den 29 december 1938 hade sålunda kommerskollegium anfört:

Vid en planmässig utveckling av ett gruvföretag har man givetvis att först söka skaffa sig ett ungefärligt begrepp om sannolikheten av att finna brytvärd malm. Detta sker genom borrningar och provbrytning, för vilka undersökningar man vanligen måste sänka schakt och driva orter. Redan undersökningsarbetet kan alltså vara av den beskaffenhet, att det måste anses som regelbunden brytning. Bergmästaren bör då erhålla kännedom om detsamma för att kunna öva den tillsyn han är skyldig ha över all gruvdrift. Härför är i gruvlagen sörjt genom den i 70 § stadgade anmälningsplikten. Denna hänför sig också ej enbart till inmutningsbara mineral.

74 Kungi. Maj.ts proposition nr 17.

Kommerskollegium har vidare påpekat, att det ej vore lätt att avgöra vad som skulle anses vara regelbunden brytning. Vid bergmästaremöte år 1938 hade gjorts försök att definiera begreppet. Det hade ansetts att orden regelbunden brytning i 70 § kunde utbytas mot gruvarbete. En bergmästare hade ansett, att regelbunden brytning innebure fordran på såväl relativt ostörd brytning under längre tid som icke alltför obetydlig brytningskvantitet. Från annat håll hade ifrågasatts, att regelbunden brytning skulle anses inträda, då man började använda borrmaskin. Även mängden av den insatta arbetskraften förmodades vara av betydelse. Vid bergmästaremöte år 1944 hade framhållits, att det ur arbetarskyddssynpunkt vore lämpligt att bergmästaren finge underrättelse om arbetet redan då det påbörjades, även om det endast omfattade borrning och länspumpning.

Gruvlagstiftningssakkunniga ha rörande förevarande spörsmål anfört bland annat, att med hänsyn till svårigheten att bestämma när regelbunden brytning »börjat», för det fall att den kanske strax därefter avbrötes, det hade synts lämpligt att uppställa fordran på att arbetet verkligen pågått under den angivna tidrymden. Givetvis kunde ett helt tillfälligt avbrott icke betaga brytningen karaktären av att vara regelbunden.

Rörande nu behandlade frågor har i promemorian slutligen anförts, att det vore tydligt, att sambandet mellan 47 och 70 §§ måste borttagas. Ehuru begreppet regelbunden brytning vore svårt att exakt definiera, syntes det kunna bibehållas i 70 §. Någon högre grad av exakthet fordrades ej, och innebörden av bestämmelsen borde få utbildas i praxis med hänsyn till syftet med densamma. — 47 § borde ändras så att anmälan om begagnande av kronoandel skulle ske sist inom en månad efter det regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått under en tid av sex månader sedan inmutaren skriftligen underrättat bergmästaren om att sådan brytning påbörjats. Vidare borde bergmästaren åläggas att efter mottagen anmälan om påbörjad regelbunden brytning av inmutningsbara mineral omedelbart därom underrätta den myndighet, som förvaltade kronans gruvegendom. Någon påföljd för underlåten anmälan syntes ej behöva stadgas, eftersom underlåtenheten medförde den verkan, att tiden för anmälan till begagnande av kronoandel utsträcktes. Ej heller syntes särskilda bestämmelser erfordras för det fall att anmälan om regelbunden brytning av inmutningsbara mineral skett, ehuru sådan brytning i verkligheten ännu ej påbörjats. Den sexmånaderstid, som skulle ha förflutit efter anmälan, löpte nämligen ej, om regelbunden brytning ej påginge under denna tid.

Frågan om begreppet regelbunden brytning i 47 och 70 §§ har behandlats i vissa remissyttranden. Sålunda synas kommerskollegium och bergmästarna numera vara ense om att i 47 § bör begagnas uttrycket »efter det regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått» etc. och i 70 § uttrycket »vid påbörjande av gruvarbete». Kollegium har påpekat, att avsikten med bestämmelsen i 70 § ursprungligen varit, att bergmästarna skulle få

75 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

kännedom om när större arbeten igångsattes. Numera ansages det emellertid av vikt att bergmästarna finge underrättelse redan vid gruvarbetets påbörjande. Vidare ansåges underrättelse enligt 70 § från bergmästaren till den myndighet som förvaltade kronans gruvegendom av det värde för frågan om kronoandel, att den borde bibehållas.

Bergmästaren i norra distriktet har vidare framhållit, att inmutarens underrättelse enligt 47 § om påbörjande av regelbunden brytning av inmutningsbara mineral lämpligen kunde sändas direkt till den myndighet, som förvaltade kronans gruvegendom. En sådan ändring skulle vara ägnad att öka rättssäkerheten.

Rått för kronan (jordägaren) att verkställa provborrningar o. dgl.

Kommerskollegium har ifrågasatt, huruvida icke inmutarens meddelägare borde få undersöka fyndigheten och vidare anfört, att den långa respittiden för kronan att anmäla sig till begagnande av kronoandel givetvis avsåge att bereda kronan bästa möjliga tillfälle att bedöma utsikterna för brytningen. Då emellertid inmutaren det oaktat kunde underlåta att verkligen undersöka fyndigheten under denna tid, utgjorde den langa tiden ej alltid nagon större fördel för kronan men däremot städse en nackdel för gruvhanteringen. Möjligen vore kronan bättre betjänad av en rätt att även utan anmälan om begagnande av kronoandelen själv få företaga vissa undersökningar. I så fall skulle kanske respittiden kunna förkortas. I

I promemorian har omnämnts, att enligt uppgifter från kommerskollegium anmälan om begagnande av kronoandel hittills i samtliga fall skett i samband med att avtal upprättats om utarrendering av kronoandel till inmutaren, att någon svårighet att därvid erhalla begärda upplysningar om resultatet av undersökningsarbeten hittills icke mött, ehuru man givetvis ej hade visshet om att lämnade upplysningar vore fullständiga, att det emellertid mycket väl kunde tänkas, att en inmutare ej ställde sig tillmötesgående, att kronan då knappast hade någon möjlighet att framtvinga upplysningar, att det därför enligt lcollegii mening kunde vara lämpligt att kronan erhölle rätt att företaga undersökningar utan anmälan om begagnande av kronoandel och att en sådan rätt kunde vara värdefull även i det fall att inmutaren tills vidare ej företoge några egna undersökningar.

I promemorian har vidare anförts:

Det intresse som kronan bar är att få erforderlig kännedom om fyndighetens omfattning och beskaffenhet för att kunna bedöma, om kronoandelen skall begagnas. Det material som härutinnan står till kronans förfogande är följande. Enligt 21 § 2 mom. 2) och 3) skall inmutaren vid ansökan om utmål foga, bland annat, dels karta och beskrivning, tydligt utvisande områdenas belägenhet, de ställen där inmutningsbara mineral påträffats samt övriga för inmutaren kända förhållanden, som äro av betydelse för bedömande av fyndighetens storlek, läge och sträckning, dels ock berättelse över de resultat, som erhållits genom undersökningsarbetena, samt annan förefintlig utredning som är av betydelse för bedömande, huru-

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

v5'a de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för utrnåls anvisande föreligga. Finner bergmästaren ansökningshandlingarna ofullständiga eller någon ytterligare upplysning erforderlig, äger han enligt 22 § förelägga sökanden att inkomma med viss handling eller upplysning vid äventyr att ansökningen icke anses ha inkommit förrän den dag föreläggandet blivit fullgjort. Vidare får kronan underrättelse om när regelbunden brytning påbörjas och enligt 77 § skall gruvinnehavaren före den 1 mars varje år till bergmästaren insända uppgift å vunnen malm under föregående år jämte de övriga statistiska redogörelser som kommerskollegium kan föreskriva.

Härefter har i promemorian framhållits, att det vore relativt väl sörjt för att kronan kunde erhålla upplysningar, innan beslut behövde fattas om begagnande av kronoandel. I regel borde därför de nuvarande bestämmelserna vara tillräckliga. Man kunde emellertid ej bortse från att behov i särskilda fall kunde uppkomma att skaffa ytterligare upplysningar, isynnerhet om inmutaren vore ovillig att lämna andra upplysningar än det minimum som vore ofrånkomligt för att han själv skulle kunna bevara sin rätt. I sådana fall syntes kronan böra ha möjlighet att före anmälan om begagnande av kronoandel själv exempelvis göra provborrningar. Det kunde ej innebära något obehörigt intrång i inmutarens rätt att så finge ske. Med hänsyn till att inmutarens uppgifter i första hand borde utnyttjas och reglerna om ersättning för begagnande av det inmutade området under undersökningstiden ej skulle behöva göras onödigt komplicerade genom att man även hade att taga hänsyn till åtgärder från kronans sida, syntes en sådan rätt för kronan böra begränsas till tiden efter utmålsförrättningen. På grund av vad salunda anförts föresloges införande av ett nytt moment i 47 §, vari föreskreves, att om kronan önskade före anmälan om begagnande av kronoandel för erhållande av närmare kännedom om fyndigheten verkställa provborrningar eller annan liknande undersökning av mera begränsad omfattning, kronan ägde efter utmålsläggningen verkställa sådan undersökning inom den del av utmålet som inmutaren löst eller vore att likställa med löst område. Uppstode genom sådan undersökning skada för inmutaren, borde han vara berättigad till ersättning av kronan. Beträffande tvist om sådan ersättning borde vad i 18 § stadgades för där avsett fall äga motsvarande tillämpning. — En motsvarande rätt för jordägaren borde gälla i fah då han hade rätt att begagna jordägareandel.

Under remissförfarandet har Sveriges geologiska undersökning beträffande frågan om rätt för kronan respektive jordägaren att verkställa provborningar o. dyl. påpekat, att det ej klart framginge av 21 § 2 mom. 3) huruvida inmutaren vore skyldig att vid ansökning om utmål lämna fullständiga uppgifter om utförda borrningar. Det ville synas som om uppgiftsskyldiglieten endast sträckte sig till vad som krävdes för att styrka förutsättningarna för erhållande av utmål, ehuru uttrycket »de resultat som erhållits genom undersökningsarbetena» i och för sig måste anses omfatta också borrningsresultat. Undersökningen hade därför övervägt, huruvida ej föreskrift

77 Iiungl. Maj.ts proposition nr 17.

borde meddelas om rätt för kronan att taga del av borrningsresultat med skyldighet att, därest kronoandel begagnades, gälda halva kostnaden för utförda borrningar jämte analyser. Med hänsyn till de principskäl, som syntes kunna anföras mot ett sådant förfarande, hade undersökningen dock funnit det lämpligare att ansluta sig till de i promemorian angivna riktlinjerna. Kronans intressen under undersökningstiden syntes bäst kunna tillgodoses genom avtal med inmutaren.

Jernkontorets gruvbyrå och Sveriges industriförbund ha motsatt sig den i 47 § föreslagna nya bestämmelsen.

Gruvbyrån har framhållit, att förslaget innebure ett intrång i inmutarens rättigheter och att kronans intressen vore till fullo tillgodosedda genom de nuvarande föreskrifterna om uppgiftsskyldighet beträffande undersökningarna och deras resultat. Kommerskollegium hade ej visat, att olägenheter uppstått med den nuvarande ordningen. Den föreslagna bestämmelsen vore dessutom oklar. Fråga uppkomme sålunda huruvida undersökningarna endast finge ske från dagen eller om inmutaren skulle vara skyldig tillåta undersökningar även nere i gruvan. Vidare täckte uttrycket ersättning för skada ej de anspråk som inmutaren skäligen kunde uppställa. Det vore även oklart huruvida kronan hade rätt att utan ersättning använda inmutarens anordningar, såsom uppfordringsspel och kompressoranläggningar. Skulle en rätt av ifrågavarande slag tillskapas för kronan och jordägaren hemställdes, att undersökningarnas omfattning närmare preciserades, att inmutaren måtte tillförsäkras rätt till ersättning icke endast för skada utan även för intrång och övriga kostnader som undersökningen åsamkade inmutaren, att underrättelse skulle ske till inmutaren och bergmästaren viss tid innan undersökningarna påbörjades samt att skyldighet ålades kronan respektive jordägaren att delgiva inmutaren resultatet av undersökningarna.

Sveriges industriförbund har framhållit liknande synpunkter och vidare påpekat, att jordägarna i allmänhet ej kunde förväntas företaga undersökningen på ett sådant sätt att de erhölle resultat som vore representativa för malmen i dess helhet. Undersökningarna kunde för inmutaren innebära avsevärt intrång och oskickligt utförda undersökningar kunde skada det fortsatta gruvarbetet. Den föreslagna rättigheten kunde befaras orsaka tvistigheter och svårigheter av olika slag.

Svenska teknologföreningen har anmärkt, att stadgandet borde kompletteras med bestämmelse om rätt för inmutare och kronan att få taga del av varandras undersökningsresultat.

Bergmästaren i västra distriktet har även ansett sådan uppgiftsskyldighet för kronan skälig.

Departementschefen. Såsom utredningsmannen framhållit är det tydligt att sambandet mellan 47 och 70 §§, sådana de nu äro utformade, är oegentligt. Den anmälan från inmutaren, som skall ligga till grund för bestämmande av liden för anmälan om begagnande av kronoandel, bör avse påbörjande av regelbunden brytning av inmutningsbara mineral, medan anmälan enligt

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

70 § avser brytning i allmänhet, alltså även exempelvis undersökningsbrytning. Det synes lämpligt att den erforderliga ändringen sker på så sätt, att i 70 § upptages anmälningsskyldighet dels av det slag, som nu avses med paragrafen, och dels rörande påbörjande av regelbunden brytning av inmutningsbara mineral. I stället för det i 70 § nu begagnade uttrycket »påbörjande av regelbunden brytning» torde uttrycket »påbörjande av gruvarbete» kunna användas, då fråga är om anmälan för tillsyn över gruvarbetet.

Förslaget om rätt för kronan respektive jordägaren att för erhållande av närmare kännedom om fyndigheten före anmälan om begagnande av kronoandel (jordägareandel) verkställa provborrningar eller annan liknande undersökning av mera begränsad omfattning synes skäligt, liksom att denna rätt begränsats till tiden efter utmålsläggningen. Undersökningen bör få ske på område, varöver inmutaren förfogar för gruvarbetet. Kronan (jordägaren) bör därvid äga att i nödig utsträckning använda för gruvarbetet avsedda anläggningar. Däremot torde kronan (jordägaren) själv få hålla sådan materiel, som skall användas vid undersökningen och som ej ingår i anordningarna vid gruvan. Uppstår genom undersökningen skada eller intrång, skall ersättning härför utgå. Det synes skäligt att inmutaren och kronan respektive jordägaren skola delgiva varandra resultaten av verkställda undersökningar. Särskilda föreskrifter om föreläggande att lämna dylika uppgifter och påföljd vid underlåtenhet att fullgöra sådant föreläggande synas dock böra undvikas. Bestämmelser om kronans rätt i nu berörda hänseenden torde få upptagas i ett nytt stycke i 47 §. Angående motsvarande rätt för jordägaren föreslås att ett stadgande intages i övergångsbestämmelserna såsom punkt 8.

49 §.

Ersättning för inmutarens egen mark.

I 49 § stadgas vilka ersättningar kronan har att utgiva till inmutaren vid sitt inträde i företaget; bland annat skall kronan ersätta inmutaren för utgifter till jordlösen och annan ersättning enligt 36 §.

I promemorian har anförts, att i 49 § borde anmärkas, att om inmutaren själv vore jordägare och därför ej behövt erlägga lösen för mark; kronan skulle ersätta den del av markens värde som belöpte på kronans andel.

Departementschefen. Det är uppenbart, att kronan, för den händelse den mark, som tagits i anspråk för gruvföretag, tillhör inmutaren så att han ej behövt erlägga marklösen, skall ersätta inmutaren för sådan mark i förhållande till kronans andel i företaget. Förslaget om komplettering av 49 §:s bestämmelser i detta hänseende biträdes. Ändringen av hänvisningen till 36 § 1 mom. är av redaktionell natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

6 KAP.

Om rätt till brytning inom utmålet, så ock om aygäld till jordägaren.

51 §.

Rätten till inmutningsbara mineral härrörande från äldre brytning.

51 § andra stycket stadgar, att brutna inmutningsbara mineral, som finnas inom utmålet och härröra från äldre gruvbrytning, tillfalla gruvinnehavaren i den mån desamma icke, enligt vad i 57 § stadgas, må av förre gruvinnehavaren bortföras. Undantag göres dock för varp som är föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre författning.

I promemorian ha föreslagits vissa ändringar i principerna i 57 § om förverkande. All förverkad egendom skulle tillfalla jordägaren dock med de reservationerna att de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna ävensom visst stängsel skulle övergå till den som i laga ordning förvärvade rätt till gruvans bearbetande samt att beträffande brutna inmutningsbara mineral skulle gälla vad därom stadgades i 51 § andra stycket.

Beträffande rätten till inmutningsbara mineral har i promemorian uttalats, att om gruvinnehavaren efter gruvrättens förverkande ej bortfört dem under den i 57 § stadgade tvåårstiden de borde tillfalla markägaren. Om de därefter alltjämt kvarlåge och ny rätt förvärvades att bearbeta gruvan, syntes det lämpligast att den nye gruvinnehavaren finge rätt till sådana mineral som kvarlåge på mark som av honom löstes. Däremot borde markägaren alltjämt ha kvar rätten till mineral som låge på andra delar av utmålet, eftersom han ägde och disponerade denna mark. Undantaget beträffande varp, som vore föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre författning, skulle givetvis bibehållas. 51 § andra stycket föresloges därför bliva omformulerat på så sätt, att från äldre gruvbrytning härrörande icke uppfordrade inmutningsbara mineral ävensom uppfordrade inmutningsbara mineral, som kvarlåge inom utmålet på löst mark, skulle tillfalla gruvinnehavaren, i den mån desamma icke enligt vad i 57 § stadgades finge av förre gruvinnehavaren bortföras.

Under remissförfarandet har ej förekommit någon erinran mot den föreslagna ändringen. Jämför dock vad som anföres vid 57 §.

Departementschefen. Den föreslagna ändringen i 51 § andra stycket innebär, att ny gruvinnehavare ej får rätt till inmutningsbara mineral, som kvarligga från äldre brytning på utmålsmark, som ej löses av honom. Eftersom denna mark alltjämt skall disponeras av jordägaren tala praktiska skäl för att ej överföra rätten till dessa mineral till den nye gruvinnehavaren. Detta skulle nämligen medföra fråga om skyldighet att inom viss tid bortföra mineralen och att erlägga arrende för området. Ändringen, som ej

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

föranlett någon erinran från remissinstansernas sida, bör ses i samband med de ändringar, som föreslagits i 57 § rörande rätten till förverkad egendom. Med hänsyn till att ändringen synes praktisk och rationell föranleder den ej någon erinran från min sida.

52 §.

Accessoriska icke inmutningsbara mineral med hänsyn särskilt till vanadin, apatit och magnesit enligt 1884- års stadga.

Enligt 52 § gruvlagen må gruvinnehavaren inom utmålet bryta icke inmutningsbara mineraliska ämnen i den män sådant erfordras för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga om de inmutningsbara mineralen. Av de icke inmutningsbara mineraliska ämnena må gruvinnehavaren använda vad vid gruvarbetet behöves; vad som icke användes må han ock tillgodogöra sig, såframt det icke av jordägaren, mot erläggande av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader, avhämtas inom sex månader efter tillsägelse.

Bestämmelser om icke inmutningsbara mineral infördes första gången i gruvlagstiftningen genom 8 § andra stycket i 1884 års stadga. Detta hade liknande innehåll som 52 § gruvlagen. Vid gruvlagens tillkomst tillädes i första punkten i förtydligande syfte orden »i fråga om de inmutningsbara mineralen». I andra punkten insattes i samma syfte orden »vad vid gruvarbetet behöves» i stället för gruvstadgans »vad för gruvdriftens ändamål behöves». I

I promemorian har uttalats, att innebörden av 52 § gruvlagen och 8 § i 1884 års stadga aktualiserades, när man ginge in på frågan om rätten till vanadin, apatit och magnesit inom utmål som lagts enligt bestämmelserna i 1884 års stadga. Härom har anförts följande.

Genom gruvlagen gjordes malm till vanadin samt apatit och magnesit inmutningsbara beträffande inmutningar, som söktes efter den 31 december 1939. Beträffande inmutningar, som sökts tidigare, skulle enligt övergångsbestämmelserna inmutningsrättens omfattning bestämmas enligt äldre författning.

Vanadin, apatit och magnesit voro ej inmutningsbara enligt 1884 års stadga. Genom lag 1901 gjordes emellertid den ändringen, att å kronojord, som stod under kronans omedelbara förvaltning eller blivit för kronans räkning till brukning på viss tid åt annan upplåten, kunde inmutas jämväl de mineralfyndigheter, som innehöllo apatit och magnesit. Inmutning av dessa mineral fick alltså ske å odisponerad kronojord. I fråga om inmutning, som sökts före 1901 års utgång, ägde 1901 års lag ej tillämpning, där ej inmutningen blivit sökt för kronans räkning.

Enligt 1855 års stadga voro alla metaller och malmer inmutningsbara och enligt dessförinnan gällande författningar voro praktiskt taget alla kända metaller och mineral föremål för inmutning. I praxis ansågs gruvägaren fritt kunna förfoga över alla mineraliska ämnen inom utmålet (prop. 1884 nr 2 s. 23).

Inmutningsrätt enligt 1884 års stadga omfattar således -— med förut

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

nämnda undantag — ej vanadin, apatit och magnesit. De äro att bedöma enligt reglerna om icke inmutningsbara mineral. Med nuvarande lagstiftning är det i framtiden icke möjligt att göra dessa mineral till föremål för inmutning inom utmål, som lagts enligt 1884 års stadga, då tidigare inmutning och utmål utgöra hinder för ny inmutning och gruvlagen ej känner inmutning av endast visst eller vissa av de inmutningsbara mineralen.

Med anledning av uttalanden i såväl kommerskollegii som jernkontorets gruvbyrås framställningar om ändringar i gruvlagen har i promemorian uttalats, att här uppkomme två huvudfrågor, den ena om behov förelåge att bereda möjlighet att i framtiden göra vanadin, apatit och magnesit åtkomliga genom inmutning även inom utmål som tillkommit enligt 1884 års stadga och hur det i så fall skulle ske och den andra om nämnda mineral på ett tillfredsställande sätt vore åtkomliga inom utmål som nyss sagts på grund av reglerna om inmutares rätt att tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineral.

Sedan härefter i promemorian redogjorts för vanadinens, apatitens och magnesitens natur och förekomst har återgivits ett uttalande, som kommerskollegium gjort i skrivelse den 7 januari 1942 till bergmästaren i norra distriktet såsom svar på förfrågan angående rätt för gruvinnehavare att tillgodogöra sig apatit inom utmål, som lagts jämlikt 1884 års stadga och innehölle apatit icke endast i järnmalmen utan även i den omgivande kalkstenen. Kollegium hade i berörda skrivelse anfört, att två alternativa tolkningar av gällande bestämmelser kunde tänkas; den ena att 8 § gruvstadgan vore tillämplig, i vilket fall någon möjlighet ej förelåge för gruvinnehavaren att tillgodogöra sig sådan apatit inom utmålet, vilken ej behövde brytas i samband med järnmalmen, och den andra att gruvägaren ansåges hava genom gruvlagen fått sin äldre rätt utvidgad till att omfatta även apatit. Enligt gruvlagen kunde jordägaren ej göra anspråk på någon rätt till apatit på sin egen mark utan att han själv inmutade fyndigheten. Han kunde t. o. m. enligt 73 § fällas till ansvar för bearbetande av inmutbar, icke inmutad fyndighet. Det syntes då icke orimligt, om apatiten numera ansåges ingå i den äldre gruvrätten, varigenom dess nyttiggörande bleve möjligt, men något stöd härför finge man ej i lagtexten.

Vidare har i promemorian uppgivits, att bergmästarna i västra och södra distrikten uttalat, att sådana mineral, som vore inmutningsbara enligt gruvlagen, även borde få brytas inom äldre utmål samt att bergmästaren i norra distriktet anfört, att om gruvlagens bestämmelser om inmutningsbarhet gåves retroaktiv verkan markägaren borde tillförsäkras avgäld enligt gruvlagen för den nytillkomna brytningsrätten. Den sistnämnde hade även påpekat den möjligheten att 73 §:s straffbestämmelse undantoges från tilllämpning beträffande äldre utmål, i vilket fall brytningen av vanadin, apatit och magnesit inom äldre utmål bleve beroende på överenskommelse mellan markägare och gruvinnehavare.

I promemorian ha vidare återgivits följande uttalanden ur motiven till 8 § i 1884 års stadga:

(! Bihang till riksdagens protokoll 1952. i samt. Nr 17.

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Det har mot 1855 års stadga anmärkts, att däri saknas uttrycklig bestämmelse, huruvida inmutning av visst mineral medför rätt till andra inmutningsbara mineral, som kunna anträffas inom det inmutade området eller utmålet, samt att föreskrift ej finns om rättigheten till de icke inmutningsbara mineral, som förekomma inom området eller utmålet. I viss män ger 21 § i nämnda stadga ledning för frågans bedömande. Där föreskrives, att om jordägaren försummar att anmäla sig till begagnande av sin jordägareandel han förlorar all rätt ej mindre till det mineral, som då är under bearbetning, än även till varje annan fyndighet, som sedermera inom utmålet kan anträffas. Praxis lärer i allmänhet vara att gruvägaren fritt förfogar över alla såväl inmutningsbara mineralfyndigheter'som andra mineraliska ämnen inom utmålet. Den nya 8 § avser att avhjälpa de anmärkta ofullständigheterna. Den överensstämmer med den österrikiska gruvlagstiftningen samt, i fråga om icke inmutningsbara ämnen, med den preussiska. Att såsom i preussiska lagen skett (Allgemeine Berggesetz §§55 och 56) tillerkänna inmutaren av ett gruvfält företrädesrätt endast till de inmutningsbara mineral, vilka förekomma i sådant sammanhang med det inmutade, att ur teknikens och ordningens synpunkt är nödvändigt, att de tillgodogöras gemensamt med detta, men tillåta annan person att inmuta de inmutningsbara fyndigheter inom fältet, vilka icke förekomma i sådant sammanhang, ger anledning till nästan olösliga svårigheter och förvecklingar. De måste tillgodogöras av samme person. Däremot kan inmutaren icke genom inmutningen ha förvärvat ovillkorlig rätt att tillgodogöra sig även övriga mineraliska ämnen, ty därigenom skulle den i 1 § för inmutningsrätten stadgade begränsningen till vissa uppräknade slag av mineral kunna till förfång för jordägaren göras utan betydelse. Inmutaren måste dock äga rätt att därav bnjta och använda så mycket som erfordras för att han skall kunna ändamålsenligt driva sitt gruvarbete; vad sålunda icke för nämnda ändamål behöver användas tillkommer jordägaren på grund av dennes jordägarerätt, dock mot ersättning för brytnings- och uppfordringskostnaderna. Jordägaren måste vidare vara pliktig att inom viss kortare tid avhämta vad han övertar, på det att icke hinder i gruvdriften kommer att uppstå genom hopade upplag.

Vidare har i promemorian framhållits, att när gruvlagstiftningssakkunniga föreslogo den nuvarande formuleringen beträffande rätten till icke inmutningsbara mineral de icke ansågo att den i gruvstadgan använda formuleringen hade vidsträcktare innebörd än den av dem föreslagna. Avsikten hade varit att åstadkomma ett förtydligande, så att det ej kunde anses innebära ett medgivande att använda brutna icke inmutningsbara ämnen även i de fall, då sådant ur ekonomisk synpunkt framstode som övervägande lämpligt. Gruvinnehavaren borde alltså ej få tillgodogöra sig exempelvis kalksten, som brötes för att ekonomiskt hjälpa upp utnyttjandet av de inmutningsbara mineralen.

Härefter har i promemorian anförts, att det ville synes som om formuleringen i 52 § ej toge sikte på problem av det slag, varom här vore fråga, nämligen rätten till accessoriska icke inmutningsbara mineral. Den syftade antagligen närmast på att icke inmutningsbara ämnen finge användas exempelvis för igensättningsarbeten eller makadamtillverkning för användning i samband med gruvdriften. Frågan om de accessoriska icke inmut-

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ningsbara mineralen hade man måhända avsett skola lösas tolkningsvis med hänsyn till begreppet malm m. m. Vad beträffade de icke inmutningsbara mineralen vore det i princip så, att jordägaren hade rätt till dessa på grund av sin jordäganderätt. I den mån praktiska möjligheter förelåge att låta honom tillgodogöra sig dessa borde det därför få ske. Om de däremot vore så intimt förbundna med inmutningsbara mineral, att de ej kunde avskiljas från dessa, i vart fall först genom mera kvalificerade åtgärder, uppkomme frågan om jordägarens rätt skulle vika för inmutarens. I detta sammanhang hade ett uttalande av lagrådet i anslutning till 52 § gruvlagen visst intresse. Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skulle jordägaren ha rätt att avhämta icke inmutningsbara mineral mot erläggande av därå av gruvinnehavaren nedlagda kostnader. Enligt 8 § gruvstadgan hade jordägaren denna rätt mot erläggande av gottgörelse allenast för brytnings- och uppfordringskostnader. Lagrådet, som anmärkte, att förslaget åsyftade ersättning även för sovrings- och anrikningskostnader samt i viss omfattning för de allmänna omkostnaderna för gruvdriften, ifrågasatte om denna ståndpunkt vore motiverad av förhållandenas natur och hemställde, att bestämmelsen i 8 § gruvstadgan i detta hänseende måtte bibehållas. Så skedde också i den slutliga lagtexten. Det ville synas som om lagrådet avsett, att jordägaren ej hade rätt till icke inmutningsbara mineral, som ej kunde avskiljas förrän på ett mera framskridet stadium av arbetet för produkternas frambringande.

I promemorian har vidare uttalats, att det överhuvud taget vore ur praktisk och teknisk synpunkt mycket vanskligt att göra en sådan gränsdragning mellan inmutarens och jordägarens rätt, som föranleddes av lagändringen i 1884 års stadga. Tanken att en del av substansen under jordytan skulle tillkomma inmutaren såsom en gruvrätt och en del jordägaren på grund av hans jordägarerätt vore väl i princip riktig, men det syntes angeläget, att gränsdragningen skedde med största beaktande av praktiska synpunkter. Om så ej skedde, uppkomme — såsom i motiven till 8 § i 1884 års stadga i liknande sammanhang anfördes •—• nästan olösliga svårigheter och förvecklingar. Det vore att märka, att jordägarens rätt icke vore tänkt som en rätt till ersättning för icke inmutningsbara mineral utan som en rätt att disponera över dem, låt vara att man ur allmänna rättsgrundsatser måhända kunde härleda en rätt för jordägaren till ersättning för olovligen brutna icke inmutningsbara mineral liksom för annan skada. För lagstiftaren hade situationen tydligen tett sig sådan, att de icke inmutningsbara ämnena kunde uppläggas vid gruvan och att gruvinnehavaren kunde erbjuda jordägaren att där avhämta dem. Möjligen kunde den använda konstruktionen förklaras därmed att anrikning knappast förekommit vid den tid, då gruvstadgan kom till och att de produkter, som framkommo efter handslcrädningen vid gruvan, vore dels leveransfärdig malm och dels gråberg. Ehuru det i praktiken väl i allmänhet bleve fråga om en ekonomisk uppgörelse, kunde stadgandenas konstruktion såsom en rätt att avhämta de icke inmutningsbara ämnena ha en principiell innebörd. — Av 52 § andra stycket finge man

84 Kungl. Maj:ts proposition nr IT.

närmast den uppfattningen, att gruvinnehavaren icke hade någon rätt till icke inmutningsbara ämnen i annat fall än då de behövdes vid gruvarbetet, detta sistnämnda uttryck taget i den begränsade betydelse som förut anförts. För att undanröja denna oklarhet föresloges en omformulering av innebörd, att gruvinnehavaren finge tillgodogöra sig allt, som ej med vanliga metoder kunde avskiljas från inmutningsbara mineral i samband med brytningen. Givetvis vore gruvinnehavaren dessutom alltid berättigad att helt och hållet tillgodogöra sig det som vore att anse som en malm, även om de icke inmutningsbara beståndsdelarna kunde avskiljas. Det hade dock ej ansetts nödvändigt att uttrycka detta förhållande i lagtexten, eftersom det låge i begreppet inmutningsbarhet enligt 1 §. Någon motsvarande ändring i 14 §, som rörde rätten att tillgodogöra sig mineral under undersökningsarbetet, ansåges ej erforderlig. — Det föreslagna tillägget till 52 § innebure i första hand, att jordägaren hade rätt till allt som kunde brytas självständigt utan samband med de inmutningsbara mineralen och utan att jordägaren hindrade gruvinnehavaren i dennes rätt. Vidare hade jordägaren rätt till det som ej utgjorde beståndsdel i malm och kunde på enkel mekanisk väg avskiljas i samband med brytningen eller omedelbart efter uppfordringen. Så borde även vara fallet, om avskiljandet förutsatte endast krossning. Däremot borde gruvinnehavaren ha rätt att behålla icke inmutningsbara mineral, som avskildes först genom anrikning. I detta fall hade nämligen arbetet framskridit så långt, att en rätt till produkten förutsatte delaktighet i gruvföretaget. Om man förutsatt en sådan delaktighet för jordägaren, hade frågan därom behövt regleras på ett annat sätt än som skett i gruvlagen. — Därest den föreslagna omformuleringen av 52 § kunde anses innebära allenast ett förtydligande och formuleringen således vore förenlig med rätta tolkningen av 8 § i 1884 års stadga, underlättade den lösningen av de konflikter, som kunde uppkomma mellan gruvinnehavarens och jordägarens rätt beträffande vanadin, apatit och magnesit inom utmål som lagts enligt 1884 års stadga. Det anmärktes, att därvid förutsatts att jordägaren kunde ha en självständig brytningsrätt till icke inmutningsbara mineral inom utmål. Meningarna därom vore delade i litteraturen. Bland annat skulle en sådan ståndpunkt vara svår att förena med inmutarens skyldighet att erlägga lösen motsvarande markens fulla värde. Det ville emellertid synas som om man måste bedöma den begränsade sakrätt, gruvinnehavaren hade, på det sättet, att den ej kunde hindra jordägaren att utöva sin jordägarerätt, där det kunde ske utan att hindra gruvinnehavaren i dennes rätt. De konfliktsituationer, som här kunde uppstå, kunde väl i det särskilda fallet visa sig svåra att lösa, men i princip borde ej vissa ämnen vara oåtkomliga genom att varken gruvinnehavaren eller jordägaren hade rätt till desamma.

Slutligen har i förevarande sammanhang i promemorian anmärkts, att konsekvensen av vad som nu anförts vore att vid bedömning av en fyndighets brytvärdhet enligt 2 § hänsyn finge tagas till i malmen ingående icke inmutningsbara mineral i den mån gruvinnehavare finge behålla dem. I första hand vore givetvis brytvärdheten beroende av de inmutningsbara mineralens värde men de accessoriska icke inmutningsbara mineralen kunde

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

även ba en låt vara sekundär betydelse för frågans bedömande. Enligt samma principer syntes frågan om föremålen för avgäld enligt 53 § böra bedömas.

Under remissförfarandet har kommerskollegium uttalat, att det vore önskvärt att ett så svävande uttryck som »vanliga metoder» kunde undvikas och att lämpligare formulering möjligen kunde erhållas i anslutning till vad bergmästaren i västra distriktet anfört.

I sitt yttrande till kommerskollegium har bergmästaren i västra distriktet uttalat, att de i promemorian utvecklade principerna syntes godtagbara och överensstämmande med gängse praxis. Att jordägaren ej skulle äga någon rätt till gråbergsmineralen i den som anrikningsmalm avsedda produkten kunde visserligen diskuteras, men i praktiken hade nog så i regel varit fallet. Skulle jordägaren ha rätt därtill, borde han även betala för anrikningskostnaderna, vilket skulle göra gråbergsprodukten oskäligt dyr. Gråbergsavfallet' vid anrikningsverken torde få allt större betydelse som vägbeläggningsmedel. Orden »ej med vanliga metoder» i förslaget borde ersättas med uttrycket »allt som ej utan målning kan avskiljas». Meningen bleve då fullt klar. Visserligen bleve malmmull då ej undantaget, eftersom denna från gruvan fallande produkt redan hade tillräckligt liten kornstorlek, varför den ej maldes före sovringen (separeringen). Det från denna separering fallande gråberget vore dock av så speciell art, att man kunde bortse därifrån.

Bergmästaren i norra distriktet har uttalat den meningen, att gruvinnehavarens förfogande över accessoriska mineral icke inskränktes av bestämmelserna i 52 § och att förtydligande av 52 § i detta hänseende ej vore erforderligt.

Sveriges geologiska undersökning har anslutit sig till den i promemorian föreslagna principen, att sådana icke inmutningsbara mineral, som måste brytas tillsammans med malmen och ej kunde avskiljas förrän genom anrikning, d. v. s. efter föregående finkrossning, skulle tillfalla inmutaren. Däremot hyste undersökningen tveksamhet beträffande uttalandet, att vid bedömandet enligt 2 § av en fyndighets brytvärdhet viss hänsyn borde tagas även till de icke inmutningsbara mineral, som komme att enligt anförda princip tillfalla inmutaren. Ju större del i fyndighetens totala värde som det icke inmutningsbara mineralet representerade ju strängare syntes kraven böra ställas på att det inmutningsbara ensamt kunde motivera tilldelande av utmål.

Jernkontorets gruvbyrå har ansett den föreslagna ändringen i 52 § ändamålsenlig för klarläggande av det svårbemästrade problemet angående accessoriska mineral som förekomme i malmerna.

Svenska teknologföreningen har i sitt remissyttrande ifrågasatt lämpligheten av att i 52 § göra det föreslagna tillägget, i synnerhet om man ansåge, att det vore ett uttryck även för rätta tolkningen av 8 § i 1884 års stadga. Spörsmålet borde därför enligt föreningens mening endast ha föranlett ett uttalande i motiven.

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Departementschefen. Utredningen om innebörden av 52 § gruvlagen beträffande de accessoriska icke inmutningsbara mineralen torde visa, att bestämmelserna ej äro avfattade med tillbörlig hänsyn till dessa slag av mineral. Stadgandet att gruvinnehavaren må därav använda vad vid gruvarbetet behöves och även i övrigt tillgodogöra sig dessa mineral, såframt de icke av jordägaren avhämtas viss tid efter tillsägelse, giver ej direkt svar på frågan om gruvinnehavaren har rätt att tillgodogöra sig dessa mineral när de ej kunna sägas vara behövliga vid gruvarbetet och äro så förenade med inmutningsbara mineral, att det ej föreligger någon praktisk möjlighet att erbjuda jordägaren att avhämta dem vid gruvan.

Utredningsmannen har kommit till den slutsatsen, att gruvinnehavaren borde ha rätt att behålla icke inmutningsbara mineral som avskildes först genom anrikning. I den föreslagna lagtexten har saken uttryckts så att gruvinnehavaren äger tillgodogöra sig allt som ej med vanliga metoder kan avskiljas från inmutningsbara mineral i samband med brytningen. Mot denna uppfattning om vilken innebörd 52 § bör ha i förevarande hänseende har någon erinran ej framställts från remissinstansernas sida. Ståndpunkten torde överensstämma med praxis.

Enligt min mening är frågan om rätten till de accessoriska icke inmutningsbara mineralen av den betydelse, att den bör regleras i lagtexten. Det kan i vart fall ej anses ha skett på ett klargörande sätt med den formulering 52 § nu har. Jag är därför beredd att tillstyrka ett tillägg i förevarande hänseende.

Mot det i den föreslagna lagtexten använda uttrycket kan med visst fog göras gällande att det är alltför obestämt. I motiveringen har uttalats, att gruvinnehavaren bör äga tillgodogöra sig allt som ej utan anrikning kan avskiljas från de inmutningsbara mineralen. Som skäl för det allmännare uttryckssättet kan anföras, att lagtexten bör vara avfattad med hänsyn till att utvecklingen kan frambringa nya metoder för gruvbrytning och därmed sammanhängande verksamhet. Denna synpunkt kan dock tillgodoses genom att i stället för orden »med vanliga metoder» användes uttrycket »anrikning eller därmed likställt förfarande». Häri ingår då exempelvis läkning, som är mera kemiskt betonad än det vanliga anrikningsförfarandet men stundom likväl räknas som anrikning, samt vissa smältningsprocesser. Vidare har vid omformuleringen beaktats, att gruvinnehavaren även bör äga tillgodogöra sig sådant som först vid ett än mer framskridet förfarande kan avskiljas, exempelvis vid smältning genom hyttförfarande.

Vad beträffar frågan om den gottgörelse jordägaren har att erlägga, då han avhämtar icke inmutningsbara ämnen, stadgas i 52 §, att han skall erlägga gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader. Härutinnan överensstämmer paragrafen med 8 § i 1884 års stadga. Enligt det år 1936 till lagrådet remitterade förslaget till gruvlag skulle jordägaren ha rätt att avhämta icke inmutningsbara ämnen mot erläggande av därå av gruvinnehavaren nedlagda kostnader. Lagrådet, som anmärkte att förslaget åsyftade ersättning även för sovrings- och anrikningskostnader samt i viss omfattning för de allmänna omkostnaderna för gruvdriften, ifrågasatte om denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ståndpunkt vore motiverad av förhållandenas natur. På lagrådets hemställan blev den slutliga lagtexten formulerad i överensstämmelse med 8 § gruvstadgan. Om åtgärder i jordägarens intresse efter uppfordringen företagas för avskiljande av de icke inmutningsbara ämnena genom grovkrossning och sortering, bör det emellertid åligga jordägaren att ersätta även merkostnader som därigenom uppkomma. Även om dessa åtgärder stundom kunna räknas som ett led i brytning och uppfordring — grovkrossning försiggår sålunda stundom i krossverk nere i gruvan — synes det lämpligt att den i 1936 års lagförslag upptagna formuleringen användes. På grund härav föreslås ändring i 52 § i nu berörda hänseende.

53 §.

Beräkning och utbetalning av avgäld.

Denna paragraf, som handlar om årlig avgäld till jordägaren, infördes i gruvlagen under utskottsbehandlingen i riksdagen. I paragrafen stadgas, att jordägaren är berättigad att av gruvinnehavaren erhålla en avgäld, motsvarande en procent av värdet av alla de inmutningsbara mineral som inom utmålet brutits och uppfordrats. Avgälden beräknas ej för något år högre än till 5 000 kronor. Den skall upphöra att utgå sedan regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugu år. Finnas inom utmålet flera jordägare, skola de njuta lott i avgälden efter som de äga del i jorden. Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästfoljande år. I

I promemorian har anförts, att i 22 § lagen om stenkolsfyndigheter in. m. stadgades, att koncessionsinnehavaren skulle till jordägaren eller, där jordägare vore flera, till den person, vilken de hade att utse, erlägga den jordägarna tillkommande avgälden. Denna bestämmelse hade tillagts vid riksdagsbehandlingen av nämnda lag år 1886. Det bedömande som krävdes för fördelningen kunde — ansåge vederbörande utskott — stundom vara förenat med svårigheter och därigenom medföra obehag och till äventyrs förluster för koncessionsinnehavaren. Det vore därför lämpligare, att avgiften för hela området erlades till en person, som utsåges av jordägarna inom området, vilka i förevarande avseende kunde betraktas såsom en samfällighet, varefter den sålunda utsedde på jordägarna fördelade avgiften efter den i lagen angivna grunden.

I anslutning härtill har i promemorian framhållits att koncessionsoinrådena kunde vara av helt annan storleksordning än utmålen. Sålunda vore maximiarealen för koncessionsområde 1 600 hektar. Icke desto mindre hade vad som motiverat berörda bestämmelser i 22 § i lagen om stenkolsfyndigheter in. in. giltighet även beträffande utmålen. Svårigheterna att på jordägarna placera de dem tillkommande medel, som influtit genom försvarsavgifter, hade omvittnats av kommerskollegium. Samma problem uppkomme vid fördelningen av avgäld enligt 53 §. Gruvinnehavaren vore befriad från skyldigheten att på jordägarna fördela försvarsavgiftsmedlen.

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Jordägarna finge själva skaffa erforderlig bevisning för sin rätt för att från kommerskollegium få ut sina andelar i försvarsavgifterna. Det syntes då naturligt och skäligt, att jordägarna också själva finge taga ansvaret för och besväret med fördelningen av avgälden. På grund härav föresloges, att den utvägen anvisades för avgäldens utbetalning i fall, då jordägarna vore flera, att de finge av gruvinnehavaren uppbära medlen samfällt och sig emellan fördela dem på sätt, varom de kunde träffa överenskommelse. Härigenom bleve lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar tillämplig, då där stadgades att nedsättning hos överexekutor finge ske bland annat då ovisshet rådde om vem av två eller flera som vore rätt borgenär samt gäldenären icke skäligen kunde anses pliktig att på eget äventyr bedöma, till vilken av dem betalningen skulle erläggas.

I sitt remissyttrande har domänstyrelsen angående frågan om sättet för utbetalning av avgälden framhållit, att så stora svårigheter syntes föreligga för en jordägare att själv beräkna storleken av sin fordran, att det varit skäligt om avgälden konstruerats såsom en avgift, för vars utbekommande gällt andra regler än för en vanlig fordran. Sådan som avgälden nu vore konstruerad syntes den i andra stycket föreslagna ändringen vara ägnad att i viss mån underlätta för jordägarna att få ut avgälden. Styrelsen förutsatte, att de uppgifter gruvinnehavaren enligt 77 § hade att insända till bergmästaren skulle kunna läggas till grund för beräkning av avgälden och att jordägaren för detta ändamål hade möjlighet att få del av dessa uppgifter. Kungl. Maj :t hade uppdragit åt nämnden för värdering av kronans jordägareandel att tills vidare bestämma den avgäld enligt 53 § som tillkomme kronan i egenskap av jordägare. Det vore givetvis önskvärt, att även enskilda jordägare kunde beredas möjlighet att för avgäldens bestämmande anlita denna nämnd. I

I anslutning till 53 § har vidare kommerskollegium påpekat, att utmålen i fråga om avgäld vore likställda oberoende av storleken. Detta kunde i allmänhet vara berättigat med hänsyn till att utmålen enligt gruvlagen i regel kunde antagas komma att åtminstone närma sig maximistorleken 16 hektar. Då fråga vore om förändring av utmål enligt 45 § i form av delning eller sammanläggning borde emellertid dylika åtgärder ej beröra jordägarens rätt till avgäld. Kollegium förordnade därför kompletterande stadganden i dessa hänseenden.

Beträffande frågan om grunderna för fördelning av avgälden mellan jordägarna har jernkontorets gruvbyrå framhållit den principiella skillnad som förelåge mellan fördelningen av avgälden och bestämmandet av jordägarnas andel i fyndigheten enligt 1884 års stadga. Enligt stadgan hade jordägaren rätt till den del av fyndigheten som funnes under hans grund. Avgälden däremot fördelades efter jordägarnas andel i utmålets areal. Det hade inneburit en gärd av rättvisa att avgälden fördelats efter samma grunder som gällde för jordägareandel enligt gruvstadgan.

89 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag om ändring i andra stycket i 53 § innebär, att om flera jordägare finnas, gruvinnehavaren äger utbetala avgäld enligt paragrafen till en person, som jordägarna ha att utse för mottagande av avgälden. Förslaget, som tillkommit med 22 § lagen om stenkolsfyndigheter in. in. såsom förebild, synes innebära fördelar för såväl gruvinnehavare som jordägare. På grund härav och då någon erinran mot förslaget ej framställts under remissförfarandet, tillstyrker jag detsamma.

Vad kommerskollegium anmärkt synes böra komma till uttryck i lagtexten genom en bestämmelse att om sammanläggning eller uppdelning av utmål sker, sådan åtgärd icke skall hava någon verkan i de hänseenden, varom i 53 § är fråga. Åtgärder av nämnda slag böra nämligen ej inverka på jordägarens rätt till avgäld.

Beträffande det av jernkontorets gruvbyrå gjorda påpekandet om att fördelningsgrunden är en annan för avgäld enligt gruvlagen än för jordägareandel enligt äldre lagstiftning är det väl diskutabelt, huruvida det är rättvist att avgälden ej fördelas efter andel i fyndigheten utan efter andel i utmålets areal. Begränsningen av den tid, under vilken avgäld skall utgå, utgör emellertid en viktig omständighet som talar till förmån för den tillämpade principen, trots de invändningar som kunna göras mot densamma. Därtill komma dels de rent praktiska synpunkterna beträffande fördelningen av avgälden och dels det förhållandet att motsvarande anordning finnes i lagen om stenkolsfyndigheter m. m.

54 §.

Begränsning i användningen av mark som anvisats utom utmål.

I 54 § stadgas hur utmålsmarken får användas.

I promemorian har påpekats, att anvisande av mark utom utmål enligt 34 § endast finge ske för särskilt angivna ändamål. Det syntes då ha varit motiverat, att i 54 § meddelats bestämmelser om användning jämväl av sådan mark. Så som gruvlagen nu vore avfattad syntes hinder ej föreligga för gruvinnehavaren att, sedan han för visst ändamål fått sig mark anvisad utom utmål, använda marken för ändamål som vore främmande för upplåtelsen eller 34 § överhuvud taget. På grund härav föresloges ett tillägg till 54 § första stycket av innehåll att gruvinnehavaren ej ägde använda område, som han fått sig anvisat utom utmål enligt 34 §, för annat än där avsett ändamål.

Vidare har i promemorian anmärkts, att om mark användes på annat sätt än i 54 § angåves jordägaren syntes kunna få domstols dom på att gruvinnehavaren skulle borttaga en för otillåtet ändamål uppförd byggnad eller annan anordning. I speciella fall kunde han måhända föra talan om skadestånd enligt 39 §. Någon straff- eller förverkandepåföljd vore ej stadgad. Ändring av bestämmelserna i detta hänseende föresloges ej.

Slutligen har i detta sammanhang i promemorian uttalats, att det syntes böra överlåtas åt praxis att avgöra huruvida i visst fall rätten att använda mark som anvisats enligt 34 § för visst eller vissa utmål skulle vara knuten

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

till dessa så att den ej finge användas för andra utmål. Till jämförelse har åberopats rättsfallet NJA 1912:9.

Beträffande remissyttrandena har förslaget om utsträckande av 54 § till att avse även mark som anvisats utom utmål ej föranlett någon erinran. Jernkontorets gruvbyrå har uttalat, att det syntes riktigt att sådan mark endast finge användas för i 34 § angivna ändamål.

Frågan huruvida rätten att använda mark som anvisats utom utmål borde vara knuten till visst eller vissa utmål har berörts i ett par yttranden.

Sålunda har jernkontorets gruvbyrå uttalat, att så som gruvdrift numera vanligen vore ordnad man måste förutsätta att sådant område borde få användas för helt komplex av utmål. Även för utmål, som vore beläget utanför sådant komplex, borde emellertid området få utnyttjas, då olösliga situationer eljest skulle kunna uppkomma. Som exempel kunde anföras det ofta förekommande fall, då anrikningsverk uppfördes inom utmål och anrikning där skedde även av malm från andra utmål, som ej tillhörde samma utmålskomplex. Det vore uppenbart, att mark som anvisats utom utmål för avfall från sådant anrikningsverk i full utsträckning finge utnyttjas, ehuru anrikningsverket även betjänade andra utmål.

Svenska teknologföreningen har berört samma fall och framhållit, att vid förfarande enligt vattenlagen man finge en tillfredsställande lösning, i det att den mark som upplätes komme att knytas till anrikningsverket. Föreningen ansåge ett uttalande av lagstiftaren påkallat i frågan, huruvida en gruvinnehavare som fått sig anvisad mark utom utmål hade rätt att använda området även för andra utmål, som han sedermera förvärvade, utan att förordnande därom givits vid särskild förrättning.

Stängsel.

I 54 § tredje stycket stadgas, att det åligger gruvinnehavaren att omkring det inlösta området ensam hålla det stängsel som är nödigt.

Med anledning av ett av jernkontorets gruvbyrå gjort påpekande, att stängsel ej behövde komma i fråga mer än omkring vissa mindre delar av det inlösta området, varför det syntes riktigast att ordet omkring ersattes med ordet inom, har i promemorian uttalats, att påpekandet syntes riktigt och att i själva verket ett stängsel inom eller å det inlösta området ofta kunde vara effektivare än ett stängsel omkring hela området. Med hänsynstagande även till 36 § 2 mom. borde gruvinnehavarens åliggande enligt 54 § tredje stycket således avse att å det inlösta området inom utmålet samt å område som förklarats därmed likställt hålla nödigt stängsel.

Under remissförfarandet har kommerskollegium uttalat, att i lagstiftningen borde uppmärksammas dels att utom utmål kunde ha lösts mark för ändamål, som påkallade hållande av stängsel, och dels att gamla gruvhål kunde förekomma även på icke löst utmålsmark. Eftersom gruvhål av

91 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

nämnda slag, om ock övergivna, likväl tillhörde gruvan, borde gruvinnehavaren vara skyldig att med dem vidtaga nödiga åtgärder.

Departementschefen. I 54 § gruvlagen stadgas begränsningar i gruvinnehavarens rätt att använda löst mark inom utmål men bestämmelser saknas, som begränsa gruvinnehavarens möjligheter att använda mark som anvisats utom utmål enligt 34 §. Utredningsmannen har nu föreslagit ett tillägg till 54 § första stycket av innehåll att gruvinnehavaren ej äger använda område, som han fått sig anvisat utom utmål enligt 34 §, för annat än där avsett ändamål. Förslaget har lämnats utan erinran under remissförfarandet och jag förordar att lagrummet ändras i enlighet med vad som föreslagits.

Utredningsmannen har ansett, att det bör överlåtas åt praxis att i varje särskilt fall avgöra, huruvida mark som anvisats utom utmål får tagas i anspråk även för andra gruvinnehavarens utmål. Eftersom en generell regel skulle kunna leda till olämpligt resultat i speciella fall, biträder jag utredningsmannens uppfattning.

Ändringen av 54 § andra stycket är av redaktionell natur.

De jämkningar, som utredningsmannen föreslagit i bestämmelsen i 54 § tredje stycket rörande stängsel, synas lämpliga. Såsom kommerskollegium påpekat torde bestämmelsen emellertid även böra vara tillämplig på mark, som anvisats utom utmål. Däremot synes det principiellt icke riktigt att ålägga gruvinnehavaren stängselskyldighet på utmålsmark, som ej lösts, eftersom det är jordägaren som disponerar denna mark. Den redaktionella utformningen har skett med hänsyn tagen till att bestämmelsen även skall avse mark, som äges av gruvinnehavaren.

7 KAP.

Om försvarsavgift, så ock om förverkande av rätt till gruva.

55 och 56 §§.

Försvarsavgift.

55 § innehåller bestämmelser om försvarsavgift, 10 kronor för varje hektar av utmålets areal, som gruvinnehavaren årligen i förskott skall inbetala till bergmästaren. Av avgiften skall hälften tillfalla kronan och hälften jordägaren. Finnas inom utmålet flera jordägare, skola de njuta lott i avgiften efter som de äga del i jorden. Är gruvinnehavaren ägare av mark inom utmålet skall hans andel i avgiften icke uttagas. Vid inbetalning av avgiften till bergmästaren skall gruvinnehavaren lämna uppgift om gruvinnehavarens eller gruvföreståndarens namn och postadress.

I 56 § stadgas, att om gruvinnehavaren försummar att före den 1 januari erlägga försvarsavgift för det kommande året han skall senast den 31 mars till bergmästaren inbetala dubbel avgift vid äventyr, om det försummas, att rätten till gruvan förverkas. Bergmästaren skall senast den 15 januari i rekommenderat brev till den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare sända påminnelse om avgiftens er-

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

läggande med angivande av det belopp som skall inbetalas samt äventyret om det försummas. Om rätten till gruvan förverkas, skall bergmästaren sända meddelande därom i rekommenderat brev till, bland andra, gruvinnehavaren.

Kommerskollegium har i framställning till Kungl. Maj :t den 14 november 1946 gjort gällande, att det vore önskvärt att förverkandepåföljden av försummat erläggande av jordägarens andel i försvarsavgiften avskaffades. Denna del av försvarsavgiften borde därför konstrueras som en vanlig fordringsrätt och stadgande om densamma upptagas i 53 § i anslutning till den där omförmälda arliga avgälden. Inbetalning borde ske före den 15 januari det år avgiften avsåge. Försenat erläggande av avgiften borde ej medföra påföljd av avgiftens fördubblande utan endast moraränta för tiden efter den 15 januari. Det kunde ifrågasättas att göra jordägarens fordringsrätt prioriterad i gruvegendomen, men i de fall, då avgiften ej godvilligt betalades, finge man antaga att gruvan i regel vore av sådan beskaffenhet, att en fordringsägare ej vore betjänt av att förvärva den. Frågan om att taga bort förverkandepåföljden även beträffande kronans andel i försvarsavgiften borde även upptagas i samband med en allmän översyn av gruvlagen.

I samband härmed har kollegium uppgivit, att jordägarens andel i försvarsavgiften brukade utbetalas till den som ägde marken den 31 december året före det försvaret avsåge. Ett stöd för att ej vänta med utbetalningen till dess sistnämnda år förflutit och då dela upp avgiften på successiva jordägare funnes i kungl. brevet den 1 december 1939 med vissa föreskrifter i anledning av 1938 års gruvlag. I detta brev föreskreves nämligen, att kollegium så snart ske kunde efter den 1 september det år försvarsavgiften avsåge skulle utanordna de jordägarna tillkommande andelarna i dessa avgifter. Det kunde ifrågasättas att utbetalningen finge ske till den som den 31 december hade lagfart på jorden, men det skulle måhända leda till även andra ändringar i gruvlagen.

I promemorian har lämnats följande sammanfattning av de huvudsakliga synpunkter, varmed kommerskollegium motiverat sin framställning.

Arbetsskyldighetens försvinnande innebär obestridligen ett stort framsteg med avseende på gruvrättens stabiliserande. Risk kvarstår dock ännu för sonande på grund av förbiseende. Ett sådant förbiseende kan gälla utmålets areal eller jordäganderättsförhållandena inom utmålet. Beträffande arealen skulle bergmästaren lätt kunna verkställa kontroll, men äganderättsförhållandena kunna ej alltid kontrolleras. Otillräckligt belopp" kan ha erlagts emedan avdrag gjorts pa grund av att gruvinnehavaren själv äger mark mom utmålet. Här har bergmästaren ingen möjlighet att utöva en effektiv kontroll över avdragets rättmätighet. Även om" i utmålsprotokollet och designationen därtill fastigheten finnes tydligt angiven och den ej sedermera undergått någon uppdelning, som skulle nödvändiggöra, att bergmästaren tog del av lantmäterihandlingar för att konstatera till vilken fastighet utmålsmarken hörde, är det att märka, att lagfarter ej bli kända för kommerskollegium och de sökas för övrigt ej genast efter vederbörande fång. Föreskrifterna i 56 § innebära därför icke ett verkligt skydd mot följ-

Kangl. Maj.ts proposition nr 17.

der av försummelse att betala försvarsavgift. Härtill kommer, att gruvregistrets anteckningar om gruvinnehavare icke äro fullt pålitliga, i det att fristen för anmälan om förvärv av gruva enligt 66 § uppgår till 90 dagar från gruvrättens övergång. I särskilt ogynnsamma fall kan sålunda hela första kvartalet gå till ända utan att en överlåtelse kommit till bergmästarens kännedom.

Om en företagare samtidigt erlägger försvarsavgift för ett flertal utmål och summan ej räcker för alla, uppstår frågan vilket eller vilka utmål som skola sönas, särskilt om gruvinnehavaren ej meddelat, hur mycket han beräknat för varje utmål. Ett sådant fall har förekommit, då ett bolag för ett utmål betalat in 20 i stället för 40 kronor. Utmålet sonades, men Kungl. Maj :t upphävde beslutet därom sedan det upplysts, att bolaget betalat 40 kronor för ett annat utmål, som emellertid var försvarat med arbete enligt äldre rätt.

En återgång till gruvstadgans ståndpunkt att gruvägaren icke får göra avdrag på försvarsavgiften utan att han äger all mark inom utmålet skulle visserligen innebära en förbättring men ej helt lösa frågan. Gruvinnehavaren kan nämligen misstaga sig i fråga om äganderätten till marken utan att bergmästaren kan kontrollera det och varsko honom.

Kunde det osäkerhetsmoment för gruvrättens bestånd, som ligger i beroendet av ett punktligt erläggande av jordägarens andel i försvarsavgiften, avskaffas, skulle mycket vara vunnet.

Då en enhetlig grund för försvarsavgiften ej behöver sökas (jämför departementschefens uttalande vid gruvlagens tillkomst) synes det naturligast att kronans hälft betraktas som ett slags vederlag för gruvrättens åtnjutande, varemot grunden för jordägarens rätt till den andra hälften snarast kan anses ligga i en önskan att ej försämra den rätt jordägaren åtnjöt enligt 1884 års stadga.

Att jordägaren tillerkändes andel i försvarsavgiften enligt 1884 års stadga berodde på att han ansågs böra gottgöras för det intrång han led och på att han hade rätt att återtaga marken om gruvan sonades. Det synes knappast från dessa utgångspunkter nödvändigt, att förbinda jordägarens rätt till ersättning med äventyr av gruvans sonande. Försummat erläggande av försvarsavgift tyder i allmänhet på att gruvinnehavaren ej tillmäter gruvan det värde, att han vill försvara den, och det tillfälle jordägaren genom sonandet erhåller att själv inmuta gruvan torde alltså i regel vara av ringa betydelse för honom. Då det alltså ej torde föreligga något verkligt intresse av att försummad inbetalning av den på jordägaren belöpande andelen i försvarsavgiften medför gruvrättens sonande, synes en lagändring härvidlag böra övervägas.

Skulle gruvrättens bestånd knytas till erläggandet allenast av kronans andel i försvarsavgiften, återstår ett visst osäkerhetsmoment genom att gruvregistret ej alltid ger säkert besked om vem som är gruvinnehavare.

Enligt 56 § gruvlagen skall bergmästaren i sitt påminnelsebrev till den i gruvregistret antecknade gruvinnehavaren eller anmäld gruvföreståndare angiva det belopp som skall inbetalas. Detta stadgande är orimligt när även jordägare skall ha del i avgiften och den ej skall gå helt till kronan. Det är orimligt, att bergmästaren redan den 15 januari skall ha hunnit gå igenom det vidlyftiga material, som i regel inkommit först under de sista veckorna i december. Begränsas förverkandepåföljden till försummelse att inbetala kronans andel, kan kontrollen inskränkas till arealsiffrorna och då kan bergmästaren hinna med att granska ej blott att avgift erlagts utan också att beloppet är riktigt. Bergmästarens försummelse bör dock ej få åberopas av gruvinnehavaren, som själv är skyldig att hålla reda på torsvarsavgifterna och deras inbetalande.

94 Kungl. Maj.ts pronosition nr 17.

Ett ytterligare skäl för den föreslagna lagändringen är att uppbörden och fördelningen av jordägarnas andelar i försvarsavgifter utgöra en stark belastning. För arbetet åtgår mer än en tjänstemans hela arbetstid. Ett stort antal jordägare ha ej uttagit sina avgifter och det leder till mycket arbete att utröna vilka de äro.

Härefter ha i promemorian intagits följande från kommerskollegium inhämtade uppgifter angående försvarsavgifterna.

Åren 1940—47 hade inkommit följande belopp försvarsavgifter för jordägare inom de olika bergmästardistrikten:

norra östra västra södra summa

175 907 232 989 128 386 13 443 550 725

Därav hade till i september 1949 utbetalats till jordägare på grund av rekvisitioner:

129 604 106 644 54 633 9 040 299 921

Under åren 1948 och 1949 hade inkommit följande belopp:

60 200 81 733 43 296 5 191 190 420

Därav hade utbetalats till jordägarna på grund av rekvisitioner:

27 598 7 788 4 624 966 40 976

Hos kollegium innestode sålunda följande ungefärliga belopp försvarsavgifter som tillkomme jordägare:

78 905 200 290 112 425 8 628 400 248

Över hälften av de inbetalade beloppen hade alltså ej kunnat placeras på jordägarna. Gynnsammast ställde det sig i norra distriktet, vilket sammanhängde med att enhetliga jordägareförhållanden förekomme i dessa glest bebyggda trakter. Även i södra distriktet vore situationen relativt tillfredsställande. I östra och västra distrikten hade endast något mer än en tredjedel av beloppen kunnat utbetalas. Det sammanhängde med den där ofta rådande starka ägosplittringen på skogsmarken.

Kommerskollegium hade upplagt ett kortregister över samtliga utmål. Varje utmål hade ett kort och på detta infördes jordägarna, så långt det ginge att utröna vilka de voro, samt på varje jordägare belöpande avgiftsbelopp och till honom gjorda utbetalningar. Även ett register över jordägarna vore under upprättande.

Som exempel på hur förhållandena i ogynnsamma fall kunde gestalta sig kunde anföras Tittebergsgruvan i Älvsborgs län. Den hade en areal av 16 hektar. Inom utmålet funnes andelar i sju fastigheter och två samfälligheter, den ena med fyra delägare och den andra med sex delägare. De på de sju fastigheterna belöpande andelarna i försvarsavgiften varierade mellan 1 krona och 17: 50 kronor. De på samfälligheterna belöpande beloppen uppginge till 5: 40 resp. 8 kronor.

Fall förekomme då en fastighets andel i försvarsavgiften endast uppginge till några ören.

I promemorian har vidare redogjorts för uttalanden, som bergmästarna gjort i förevarande frågor. Bergmästaren i norra distriktet hade sålunda anfört, att förverkandet vore ovillkorligt och inträdde även om bergmästaren underlåtit att sända påminnelse. Härigenom ålades bergmästaren ett mycket

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

stort ansvar och det vore även stötande för rättskänslan, att en gruvägare skulle förlora sin gruvrätt på grund av försummelse från den kontrollerande myndighetens sida. Lagändring borde därför ske av innebörd, att förverkande ej inträdde utan att gruvinnehavaren fått påminnelse och ej heller om i utmålsprotokollet felaktig avgift antecknats eller bergmästaren uppgivit fel belopp i påminnelsen. Att bergmästarna härigenom skulle frestas att behandla hithörande frågor med mindre omsorg behövde ej befaras, då en försummelse vore att betrakta som tjänstefel och inbetalningarna kunde kontrolleras av kommerskollegium. — Det kunde ifrågasättas att utsträcka tiden för påminnelser från den 15 januari till den 1 februari. Inbetalningarna gjordes ofta de sista dagarna av året och då den slutliga granskningen ej kunde ske förrän alla inbetalningar blivit införda i gruvmatrikeln och kontrollerade, vore tiden till den 15 januari väl knapp. För gruvägarens del borde två månaders anstånd efter påminnelsen vara tillräckligt. — Tidpunkten för förverkandet borde angivas i lagen. Praktiska skäl talade för att förverkande räknades från den 31 mars. Bergmästaren i västra distriktet hade uttalat, att meddelandet om gruvrättens förverkande enligt 56 § borde ske i form av resolution med besvärshänvisning, vilket hittills ej praktiserats. Bergmästaren i södra distriktet slutligen hade anfört, att gruvlagens bestämmelser om förverkande av gruvrätt genom underlåtenhet att i rätt tid eller med oriktigt belopp erlägga försvarsavgift måste anses orimliga. I vart fall borde beslut meddelas med besvärshänvisning. Risken för betalande av för liten försvarsavgift hänförde sig alltid till jordägarens andel i densamma. Eljest stode den möjligheten öppen för gruvägaren, om han ägde viss del av marken inom utmålet, att inbetala full försvarsavgift och sedermera återfå den del, som belöpte på hans markinnehav. Uppgifter om ändringar i äganderätten till mark inom utmål komme endast i sällsynta undantagsfall bergmästaren till handa. En tillförlitlig granskning vore därför omöjlig för bergmästaren att åstadkomma och markägareavdragen måste göras helt på gruvinnehavarens egen risk.

Till belysande av frågan om försvarsavgiftens natur har härefter i promemorian redogjorts för försvarsavgiftens uppkomst och utveckling samt uttalanden om dess karaktär.

I 1855 års gruvstadga funnos ej bestämmelser om försvarsavgift. Viss arbetsskyldighet var stadgad och om sådan ej kunde fullgöras, erfordrades vilostånd för att gruvrätten ej skulle gå förlorad.

I 41 § i 1884 års stadga infördes försvarsavgiften, 50 kronor, som alternativ till arbetsskyldighetens fullgörande. Beloppet ansågs motsvara »värdet av arbetsminimum». Försvarsavgiften infördes därför att försvarsarbetet ej lände gruvdriften till nytta och vore helt och hållet improduktivt. Att alldeles borttaga fordringarna på fullgörande av en viss arbetskvantitet såsom villkor för bevarande av rätt till inmutad fyndighet ansågs emellertid vara att helt och hållet avvika från en av de grundsatser, som genomgått hela vår gruvlagstiftning, den nämligen att inmutning icke medförde någon ovillkorlig äganderätt utan blott en villkorlig, som upphörde så snart det ändamål, för vilket tvångsrätten medgivits, icke vidare uppfylldes. Att borttaga ar-

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

betsskyldigheten endast för den jordägare, som själv var gruvägare, skulle leda till att en mängd malmtillgångar blevo spärrade. Det måste tillses, att icke en inmutare utan verkligt behov och bestämd avsikt att idka gruvdrift kunde för längre tid godtyckligt göra intrång på annans egendom samt därjämte från fyndighetens bearbetande utestänga andra, som möjligen ville därpå anlägga gruvdrift. På grund härav skärptes och effektiviserades bestämmelserna om försvarsarbete och infördes försvarsavgiften som alternativ med hänsyn till sådana fall, då arbetet vore lönlöst och improduktivt. Försvarsavgiftens syfte var att den skulle innebära tillräcklig garanti för att gruvägaren hade för avsikt att, då lämpligt tillfälle därtill yppades, bearbeta gruvan, varjämte den lämnade jordägaren en skälig gotigörelse för det intrång han under tiden finge lida. Jordägaren ansågs så mycket mera vara berättigad till andel i avgiften som han kunde utan ersättning återtaga det upplåtna området, om försvarsavgift ej erlades och försvarsarbete ej heller ägde rum. Om jordägaren själv inmutat fyndigheten, behövde han endast erlägga kronans andel i avgiften.

Gruvlagstiftningskommittén föreslog i sitt betänkande, att föreskrifterna om arbetsskvldighet skulle borttagas. Då emellertid försvarsarbetets avskaffande icke borde få medföra, att en inmutare finge behålla rätten till en gruva, som han icke hade allvarlig avsikt att åtminstone i framtiden bearbeta, föreslog kommittén, att gruvägaren skulle genom en särskild årlig försvarsavgift ådagalägga sin avsikt att behålla gruvan. Denna avgift skulle enligt kommitténs förslag utgå vare sig arbete vid gruvan bedrevs eller icke, och försummelse att erlägga avgiften skulle medföra inmutningsrättens förlust.

Gruvlagstiftningssakkunniga anslöto sig till gruvlagstiftningskommitténs förslag men stödde sin uppfattning om försvarsavgiften på en helt annan rättsgrund än kommittén gjort. Själva inmutningssystemet innebure enligt de sakkunniga en av lagstiftningen medgiven rätt att sätta sig i besittning av och tillgodogöra sig en naturtillgång över vilken staten sedan gammalt ansetts ha en viss överhöghetsrätt. Det vore då naturligt, att den enskilde finge i ersättning för nämnda rättsförvärvande till staten erlägga en viss årlig avgift och att denna avgifts erläggande utgjorde ett villkor för gruvrättiglietens fortsatta bestånd. Med det betraktelsesätt som de sakkunniga anlade på försvarsavgiften ansågo de det uppenbart, att denna borde tillkomma siaten ensam. Medlen borde lämpligen beräknas som bidrag till statens kostnader för bergsstaten. Till jämförelse erinrades om de avgifter, som enligt 11 kap. 95 § vattenlagen vid meddelande av tillstånd till byggande i vatten, vattenreglering eller torrläggningsföretag skulle utgå såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet.

Ur departementschefsuttalandena vid gruvlagens tillkomst anfördes: I eu ny gruvlag böra givetvis icke saknas regler, som kunna vara ägnade att motverka en osund spekulation i inmutningar eller en ur gruvnäringens synpunkt olämplig konkurrens mellan flera inmutare i samma malmfält. Ur nu angivna liksom ur andra synpunkter lärer det vara påkallat att bibehålla skyldigheten att utföra undersökningsarbete inom viss tid och att efter vissa grunder försvara gruvrättigheten. Såsom ett yttersta medel att framtvinga dylika åtgärder torde emellertid påföljden av inmutningsrättens förverkande knappast kunna undvaras. Borttages denna påföljd även i förevarande fall, kan det befaras, att åtgärden huvudsakligen blir till fördel för sådana inmutare, vilka icke kunna sägas vara särskilt förtjänta av att få sin gruvrätt ytterligare säkerställd. — För att i sådana fall, där underlåtenhet att erlägga försvarsavgift beror på ren glömska, mildra risken för gruvrättens förverkande föreslås, att försummelse att på förfallodagen erlägga försvars-

Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

avgiften ej förbindes med annan påföljd än viss avgiftshöjning, under det att förverkandet bestämmes skola inträda först sedan gruvinnehavaren blivit påmind om sin skyldighet samt haft viss ytterligare tid på sig att fullgöra betalningen. Försvarsavgiftens uttagande torde kunna motiveras ur olika synpunkter. Och även om en särskild enhetlig rättsgrund för denna avgift kan framkonstrueras, lärer en sådan konstruktion knappast böra vara avgörande för frågan vem försvarsavgiften bör tillfalla. Denna fråga är närmast en lämplighetsfråga, som torde få bedömas såsom ett led i den allmänna avvägningen mellan statens, inmutarens och jordägarens intressen. I sådant avseende torde det, icke minst med hänsyn därtill att jordägaren ej längre skall åtnjuta någon rätt till jordägareandel, få anses rimligt att jordägarens rätt till hälften av försvarsavgiften bibehålies. En sådan rätt står ock i god överensstämmelse med att vid gruvrättens förverkande den upplåtna marken skall hemfalla till jordägaren. Gruvinnehavaren har sålunda att försvara sin gruvrätt icke blott mot det allmänna utan även mot jordägaren.

Härefter har i promemorian anförts, att de missförhållanden, som gjort sig särskilt kännbara med avseende på försvarsavgifter enligt gruvlagen, i första hand vore dels att påföljden av förverkande skapade ett osäkerhetstillstånd för gruvinnehavarna, som icke vore tillfredsställande, och dels att de andelar i försvarsavgifterna som tillkomme jordägare icke komine dessa till godo i full utsträckning utan till stor del kvarlåge hos kommerskollegium på grund av bristande utredning om vem beloppen tillkomme eller bristande intresse från jordägarnas sida att rekvirera beloppen.

Beträffande den första av dessa synpunkter har framhållits, att det syntes uppenbart, att gruvlagstiftningen ej borde vara så konstruerad, att gruvrätten kunde förverkas genom ett mindre förbiseende från gruvinnehavarens sida, i synnerhet om detta förbiseende vore fullt förklarligt och ursäktligt. I detta avseende innebure gruvlagens regler i allmänhet avsevärt framsteg. Kvar stode emellertid möjligheten, att gruvinnehavaren kunde förverka sin rätt genom något förbiseende i fråga om försvarsavgiften. Som exempel kunde nämnas, att en gruvinnehavare kunde förverka sin rätt till gruva om han förbisåge, att över hans mark inom utmål ginge en väg, som ägdes av annan än honom själv, och han — i tanke att all marken inom utmålet ägdes av honom — gjorde avdrag för hela jordägarens del av försvarsavgiften utan att betala vad som belöpte på vägen. Konsekvensen av att lagen skapat dessa risker för gruvinnehavarna hade blivit att dessa i stor utsträckning inbetalade hela försvarsavgiften även i fall, där de själva ägde all marken. Det kunde förtjäna påpekas, att gruvinnehavarens risker i detta hänseende blivit större än de vore på gruvstadgans tid. Enligt 47 § i stadgan vore nämligen en förutsättning för sonande på grund av försummat försvar att talan därom anställdes inom två år från utgången av det år, under vilket försummelsen ägde rum. Någon motsvarighet till detta stadgande funnes ej i gruvlagen.

Att generellt borttaga förvcrkandcpåföljdcn kunde dock, enligt vad i promemorian anförts, ej tillstyrkas. Det vore lämpligt att knyta gruvrättens fortsatta existens till en viss prestation från gruvinnehavarens sida. Därigc-

7 IIihang till riksdagens protokoll 1992. 1 samt. Kr 17

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

nom tvingades han att ständigt överväga behovet av att bevara gruvrätten. Det vore ej önskvärt att gruvrätten gjordes permanent på det sättet att den finge bestå utan att anledning funnes att försvara rätten. I den finska gruvlagen, där försvarsavgiften i stort sett vore konstruerad på samma sätt som i den svenska lagen, vore förverkandepåföljd också upptagen. Gruvinnehavarnas berättigade intresse av ökad trygghet för gruvrätten i nu ifrågavarande hänseende borde därför tillgodoses genom ändring i förverkandereglerna så, att riskerna för förverkande genom ursäktligt förbiseende såvitt möjligt eliminerades. Detta kunde ske i första hand genom att förverkandet knötes till försummelse att fullgöra ett preciserat åläggande och att förverkandet ej inträdde automatiskt utan gjordes beroende av prövning och beslut med möjlighet att överklaga beslutet. I promemorian har vidare framhållits, att svårigheter uppenbarligen förelåge för bergmästaren att prestera de förelägganden, som en rationellt ordnad försvarsavgift förutsatte. Svårigheterna för hans del inskränkte sig dock till att frånräkna vad som belöpte på gruvinnehavarens egen mark. Man finge måhända räkna som ofrånkomligt, att beträffande ett visst antal fall — på vissa håll ett relativt stort antal —• äganderättsförhållandena vore så oklara, att erforderlig utredning härom ej kunde presteras. I dessa fall hade bergmästaren vid meddelande av föreläggande att föreskriva inbetalning av hela försvarsavgiften. Det ankomme på gruvinnehavaren att visa, att han ägde viss del av området och på så sätt hindra föreläggande att betala för högt belopp. Kunde han ej åstadkomma denna bevisning, finge han inbetala hela avgiften. Hade för mycket inbetalats på grund av att gruvinnehavaren själv ägde viss del av marken inom utmål, finge han emellertid sedermera tillbaka den del som belöpte på honom i egenskap av jordägare. I de fall då föreläggande meddelats å för litet belopp borde jordägaren ha kvar sin fordringsrätt mot gruvinnehavaren med möjlighet att efter stämning till domstol söka ut belopp som rätteligen bort ingå i försvarsavgiften.

Innan bergmästaren meddelade beslut om förverkande borde han, enligt vad i promemorian vidare har framhållits, bereda gruvinnehavaren tillfälle att inkomma med yttrande. När särskilda omständigheter därtill föranledde borde bergmästaren kunna meddela gruvinnehavaren nytt föreläggande att före viss dag inbetala dubbla avgiften. Härigenom bleve bergmästaren i tillfälle att giva gruvinnehavaren ytterligare respittid, om det framkomme att underlåtenheten att inbetala avgiften berott på fel vid den tidigare delgivningen eller annan omständighet, som ej kunde läggas gruvinnehavaren till last som försummelse. Även vid mindre förbiseende som vore att betrakta, som ursäktligt borde bergmästaren kunna meddela ny tid för betalningens fullgörande. En sådan uppmjukning av bestämmelserna syntes ej äventyra någons rätt och medförde att tillfälligheter av formell natur ej behövde medföra oskäligt vittgående påföljder. Genom den nu föreslagna anordningen undanröjdes också väsentligen den risk, som kommerskollegium påpekat, nämligen att ny gruvinnehavare ej finge meddelande före förverkande, eftersom hans fång måhända ännu ej blivit anmält till bergmästaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

99 Slutligen har i detta sammanhang i promemorian påpekats, att en omständighet som åstadkomme åtskillig otrygghet i en gruvinnehavares rätt vore, att en felaktighet med avseende på försvarsavgiften, som förelupit kanske flera år innan gruvinnehavaren förvärvade rätten till gruvan, kunde medföra att rätten förklarades förverkad. På grund härav föresloges en bestämmelse — liknande den i 47 § i 1884 års stadga — att om försvarsavgift i föreskriven ordning inbetalats för de senaste tre åren, en före denna tid inträffad försummelse i fråga om försvarsavgiften ej skulle medföra förlust av rätten till gruvan.

I promemorian har härefter behandlats frågan om effektivisering av avgiftssystemet med avseende på utbetalandet av den på jordägarna belöpande andelen av försvarsavgifterna. Därvid har till en början erinrats om att kommerskollegium ansett, att det vore mest rationellt att göra jordägarens andel i försvarsavgiften till en fordringsrätt av samma natur som avgälden enligt 53 §. Det vore också möjligt, att i många fall en sådan ordning skulle främja möjligheterna att få de medel det här vore fråga om utbetalade till jordägarna. Fråga vore emellertid, om en sådan ordning kunde anses tillfredsställande såsom allmänt system. Jordägarna skulle då i princip vara hänvisade att draga frågor om utfående av försvarsavgift under domstols prövning. Anknytningen till 53 § vore ej heller fullt rationell. Försvarsavgift skulle utgå även för äldre utmål, men för dessa utginge ej avgäld enligt 53 §. Vidare utginge ej avgäld annat än under tid, då brytning skedde inom utmålet. Om man alltså finge anse det lämpligast att systemet med inbetalning av avgifterna till bergmästarna bibehölles, uppkomme frågan, om detta system kunde rationaliseras i något avseende. En möjlighet vore att i likhet med vad som föreslagits beträffande avgäld enligt 53 § föreskriva, att hela den del av försvarsavgiften, som tillkomme jordägarna, skulle utbetalas till en person, som jordägarna hade att utse, alltså en anordning motsvarande den i 22 § lagen om stenkolsfyndigheter m. in. stadgade. Det vore dock sannolikt svårt att genomföra ett sådant system för försvarsavgifternas del. I stället föresloges, att gruvinnehavarnas och bergmästarnas medverkan skulle effektiviseras. Sålunda ifrågasattes i 35 § ett tillägg av innehåll att bergmästaren vid utmålsförrättnings avslutande skulle i skrivelse till envar uppgiven jordägare meddela, att rätt till andel i försvarsavgift tillkomme honom och hur stort belopp som, såvitt vid förrättningen kunnat utrönas, belöpte på hans mark. Vidare föresloges tilllägg till 55 §, innnebärande skyldighet för gruvinnehavaren att vid inbetalande av försvarsavgift uppgiva namn och postadress beträffande de personer som vore berättigade till andel i försvarsavgiften. Länsstyrelsen skulle vid vite kunna ålägga gruvinnehavaren att fullgöra uppgiftsskyldigheten. En uppgiftsskyldighet av detta slag, som hade motsvarighet i den finska gruvlagen, syntes ej oskälig. Enligt uppgift från kommerskollegium förhölle det sig redan nu i praktiken så, att gruvinnehavarna i allmänhet stode kommerskollegium till tjänst med upplysningar av ifrågavarande slag. Det kun-

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

de även ifrågasättas, huruvida ej gruvinnehavaren borde lämna uppgifter om beloppens fördelning mellan jordägarna. Denna skyldighet ansåges dock helt böra åligga jordägarna själva.

Det har emellertid i promemorian framhållits, att det i princip alltjämt vore jordägarna själva som hade att styrka sin rätt till andel i försvarsavgifterna. Detta innebure i praktiken att ett betydande arbete med avgifternas fördelning alltjämt komme att vila å kommerskollegium. Sedan det system, som kollegium hölle på att upplägga, blivit genomfört, kunde man måhända förvänta, att medlen komme att bli placerade i större utsträckning än hittills varit möjligt. Det ville synas som om detta väsentligen komme att bero på om jordägarna själva visade intresse för att deras rättigheter bleve tillvaratagna. Beträffande de avgiftsbelopp som ej uttoges finge lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar tillämpas. I 7 § i denna lag stadgades, att om det nedsatta beloppet, då tjugu år förflutit från det nedsättning skett, fortfarande vore innestående och anledning ej funnes till antagande, att fråga om rätt till beloppet vore beroende på prövning, beloppet finge av gäldenären lyftas, där han därtill anmälde sig inom natt och år. Gjordes ej sådan anmälan, tillfölle beloppet kronan.

Slutligen ha i promemorian behandlats vissa speciella frågor rörande försvarsavgiften. Sålunda föresloges att dagen för förverkande av gruvrätt enligt 56 § bestämdes till den 1 april. Därest den 1 januari betraktades som förverkandedag, skulle det otillfredsställande förhållandet föreligga, att nya ansökningar om inmutning under tiden mellan den 1 januari och den 1 april skulle tillmätas betydelse, ehuru möjlighet alltjämt förelåge att genom inbetalning av dubbel avgift bevara den äldre rätten. Det kunde emellertid även ifrågasättas huruvida ej förverkandet skulle anses inträda den dag beslutet därom meddelades eller den dag dylikt beslut vunne laga kraft. Enligt 47 § i 1884 års stadga sonades gruvanläggning vid utgången av det år, då försvaret av gruvan försummats; talan därom skulle emellertid anställas inom två år efter utgången av det år då försummelsen ägt rum och laga kraft ägande dom vore alltså förutsättning för sonande. Det syntes emellertid mest rationellt att fixera förverkandet till den 1 april. Detta borde emellertid ej medföra att försvarsavgiften för det år då förverkande skedde skulle kunna utdömas och indrivas. — Vidare föresloges ett förtydligande i lagtexten att skyldigheten att inbetala dubbel avgift skulle begränsas till vad för litet inbetalats före den 1 januari. Detta innebure ett avsteg från nu tillämpad praxis men syntes skäligt, eftersom inbetalning av mindre belopp än rätteligen bort ske kunde antagas i regel bero på ursäktligt förbiseende. — Beträffande fördelningen av den dubbla avgiften tillämpade kommerskollegium den praxis att fördelningen skedde enligt samma grunder som beträffande den vanliga avgiften. Visserligen skulle enligt gruvlagstiftningskommitténs förslag ifrågavarande del av avgiften tillfalla kronan och den finska gruvlagen intoge samma ståndpunkt. Den av kommerskollegium

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tillämpade fördelningsgrunden syntes emellertid skälig och förslag om dess lagfästande upptoges därför i 56 §. — Utsträckning föresloges av tiden för bergmästarens påminnelser om försummad inbetalning av försvarsavgift till den 1 februari, enär tiden till den 15 januari vore väl kort och en förlängning av denna tid till den 1 februari ej kunde vara till olägenhet för gruvinnehavaren. — De principer kommerskollegium tillämpade i fråga om vilken jordägare som skulle anses berättigad till jordägarens andel i försvarsavgiften syntes praktiska och skäliga. Något stadgande därom syntes ej behöva upptagas i lagtexten.

Under remissförfarandet har någon erinran ej framställts mot förslaget att bibehålla förverkande som påföljd för underlåtenhet att betala försvarsavgift och att därvidlag ej göra skillnad mellan den del som tillkommer kronan och jordägarens andel i avgiften.

Domänstyrelsen har gentemot kommerskollegii förslag att ändra systemet för inbetalning av försvarsavgifterna till bergmästaren och utbetalning genom kommerskollegium till jordägarna anfört, att en ändring enligt styrelsens mening skulle komma att medföra stora praktiska olägenheter för såväl jordägaren som gruvinnehavaren. Med nuvarande system undvekes tvister vid domstol mellan dem. Styrelsen skulle för sin del helst sett att ej heller avgälden enligt 53 § varit konstruerad såsom en vanlig fordringsrätt.

Sveriges lantbruks förbund har uttalat, att förbundet anslöte sig till utredningsmannens förslag att bibehålla det nuvarande systemet beträffande inbetalning av försvarsavgifter med rationalisering av detsamma i vissa avseenden.

Bergmästarna i norra och västra distrikten ha i ett hänseende haft erinran mot att det nuvarande systemet bibehölles, nämligen beträffande rätten för gruvinnehavaren att från försvarsavgiftens belopp göra avdrag för den del, som belöpte på hans egen mark. Enligt bergmästarnas mening borde hela försvarsavgiften inbetalas, varefter gruvinnehavaren i sin egenskap av jordägare finge på samma sätt som övriga jordägare rekvirera sin andel från kommerskollegium.

Kommerskollegium har haft speciella erinringar i två hänseenden. Sålunda ansåge kollegium, att förverkande av gruvrätten på grund av försummad inbetalning av försvarsavgift borde räknas från den 1 januari i stället för den 1 april. Vidare vore den i 56 § föreslagna preldusionstiden beträffande påtöljd av försummelse att i vederbörlig ordning erlägga försvarsavgift tör lång. Om gruvrätten ej under det år, för vilket crläggande av försvarsavgift försummats, tagits i anspråk av annan inmutare, borde försummelsen ej vidare medföra gruvrättens förlust.

Domänstyrelsen har särskilt framhållit, att styrelsen ansåge det skäligt, att även den dubbla försvarsavgiften delades lika mellan kronan och jordägaren.

Den enda av de i samband med 55 och 56 §§ upptagna speciella frågorna

102 Knrigl. Maj:ts proposition nr 17.

som behandlats i flertalet remissyttrandena är frågan om den i 55 § föreslagna uppgiftsskyldigheten för gruvinnehavarna beträffande de jordägare, som vore berättigade till andel i försvarsavgiften.

Sålunda har kommerskollegium i detta sammanhang erinrat om att kollegium föreslagit, att jordägarens andel i försvarsavgiften borde konstrueras såsom en fordringsrätt dels för att undanröja den osäkerhet om avgiftens belopp som kunde uppstå, när gruvinnehavaren själv ägde någon del av jorden inom utmålet, och dels för att befria kollegium från bestyret med utbetalande av avgifterna. Den i promemorian rekommenderade vägen kunde ur gruvinnehavarnas synpunkt bli lika betryggande som den av kollegium förordade, men den avlastade endast i ringa mån kollegii arbetsbörda. Endast stadgandet om skyldighet för gruvinnehavaren att lämna uppgift om jordägarna toge sikte på denna del av frågan. Då emellertid inbetalningarna av försvarsavgifter regelmässigt skedde före årsskiftet och kollegium hade behov av uppgifter, som hänförde sig till den 31 december, komme uppgifterna icke alltid att motsvara behovet. Eftersom gruvinnehavarna hittills i regel på begäran lämnat uppgifter frivilligt, innebure stadgandet ej någon ökad belastning för dem. Visst biträde från deras sida syntes kunna påfordras även beträffande uppdelning av avgiften på jordägarna. Stadgandet borde dock ej avfattas så att gruvinnehavaren tvingades påkalla t. ex. biträde av lantmätare för att kunna lämna ifrågavarande uppgifter.

Domänstyrelsen har uttalat, att den föreslagna uppgiftsskyldigheten syntes vara till fördel för jordägarna.

I övrigt har uppgiftsskyldigheten för gruvinnehavarna avstyrkts i ett flertal yttranden.

Sålunda ha bergmästarna i norra, östra och västra distrikten ansett uppgiftsskyldigheten alltför betungande för gruvinnehavarna, som skulle bliva nödsakade att göra kostbara och tidsödande utredningar. Vidare innebure skyldigheten att gruvinnehavarna varje år nödgades göra undersökningar rörande förändringar i äganderättsförhållandena.

Länsstyrelsen i Örebro lån har även uttalat, att uppgiftsskyldigheten syntes för sträng.

Jernkontorets gruvbyrå, Sveriges industriförbund och svenska teknologföreningen ha samtliga avstyrkt den föreslagna bestämmelsen under framhållande av att det stundom vore omöjligt att prestera fullständiga uppgifter samt att det arbete och de kostnader, som erfordrades för att lämna uppgifter som vore betryggande ej stode i rimlig proportion till uppgifternas betydelse.

Jernkontorets gruvbyrå, som därjämte framhållit, att vitesbestämmelsen i vart fall borde utgå, har förordat en återgång till den tidigare metoden att låta avgiftsbeloppen utbetalas till jordägarna genom länsstyrelse, eftersom jordägarna hade lättare att komma i personlig kontakt med denna myndighet.

Slutligen har länsstyrelsen i Västerbottens lån ansett, att vitesföreläggan-

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

de genom länsstyrelse vore onödigt och att bergmästare borde kunna meddela dylikt föreläggande.

Departementschefen. Enligt nu gällande bestämmelser skall gruvinnehavaren betala försvarsavgift förskottsvis före den 1 januari varje år. Försummar han att i tid betala avgiften, kan han genom att före den 1 april betala dubbel försvarsavgift likväl bevara sin gruvrätt. Erlägger han ej den dubbla avgiften före den 1 april, skall gruvrätten automatiskt vara förverkad. Denna påföljd inträder även om det endast är en mindre del av avgiften som genom förbiseende eller misstag ej blivit erlagd. Bergmästaren skall visserligen senast den 15 januari sända påminnelse om avgiftens erläggande med angivande av det belopp som skall inbetalas och äventyret om det försummas, men gruvinnehavaren kan ej undvika förverkandepåföljd genom att åberopa, att påminnelsen ej kommit honom till handa eller att påminnelsen innehållit felaktigt belopp och sålunda vilselett honom till för liten inbetalning.

I likhet med utredningsmannen anser jag ej att försvarsavgiftens karaktär bör ändras genom borttagande av förverkandepåföljden vid underlåtenhet att erlägga avgiften. Ej heller anser jag att denna förändring bör ske endast med avseende på den del av avgiften, som tillkommer jordägaren. Gruvinnehavarnas berättigade intresse av ökad trygghet för gruvrätten i nu förevarande hänseende torde få tillgodoses genom ändringar i förverkandereglerna så att riskerna för förverkande på grund av ursäktligt förbiseende eller misstag såvitt möjligt undanröjas. Detta kan ske genom att förverkandet knytes till försummelse att betala i bergmästarens påminnelse preciserat belopp, ehuru påminnelsen i god tid före förverkandedagen verkligen kommit den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare till handa.

Påminnelsen synes böra anordnas på så sätt, att bergmästaren senast den 1 februari till nyssnämnda person i rekommenderat brev med mottagningsbevis översänder påminnelsen. Kan bergmästaren ej på denna väg få till stånd bevislig delgivning, bör han söka att på annat sätt, exempelvis genom stämningsman, delgiva påminnelsen. Endast i de fall då verklig delgivning skett senast den 15 mars och gruvinnehavaren likväl försummat att betala det belopp, som i påminnelsen angivits, bör förverkande inträda. Så snart ske kan efter den 31 mars bör bergmästaren meddela beslut om förverkande och detta beslut bör i vanlig ordning kunna överklagas hos kommerskollegium. Har bergmästaren av någon anledning ej före årets utgång meddelat beslut om förverkande, bör försummelsen att inbetala avgiften ej därefter kunna medföra förlust av gruvrätten.

Tidpunkten för förverkandet torde böra fixeras till utgången av den 31 mars det år, då försummelsen skett. Tydligt är, att någon försvarsavgift ej skall utgå för detta år.

Vidare föreslås förtydliganden, innebärande att den dubbla avgiften endast skall avse det belopp, gruvinnehavaren försummat att betala, samt att

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

den dubbla avgiften skall fördelas mellan kronan och jordägaren på samma sätt som den vanliga försvarsavgiften.

Med det nu föreslagna systemet torde anledning ej föreligga att göra någon ändring i det i 55 § första stycket sista punkten upptagna stadgandet, att när gruvägaren tillika är ägare av mark inom utmålet, han vid försvarsavgiftens inbetalande må avdraga den honom tillkommande andelen i avgiften.

Vad beträffar frågan om effektivisering av utbetalningarna av försvarsavgifter har i 35 § föreslagits ett tillägg, som avser att i sin mån tillgodose ett sådant syfte. Tillägget innebär, att bergmästaren vid avslutandet av utinålsförrättning skall underrätta jordägarna om den rätt till försvarsavgift som tillkommer dem samt om förfarandet för att utfå deras andel i avgiften. Beträffande det i samma syfte i 55 § föreslagna tillägget om skyldighet för gruvinnehavarna att lämna uppgifter beträffande de personer, som äro berättigade till andel i försvarsavgiften, synes det skäligt att gruvinnehavarna bidraga till att systemet fungerar på ett tillfredsställande sätt. Man kan emellertid ej bortse ifrån att fullständiga och tillförlitliga uppgifter i vissa fall skulle kräva så omfattande, kostbara och tidsödande undersökningar, att uppgiftsskyldigheten skulle framstå såsom alltför betungande. Likaså kan det under sådana förhållanden framstå som oskäligt, att en gruvinnehavare, utan att ha ådagalagt vårdslöshet, skulle kunna ådraga sig ansvar för att uppgifterna om jordägarna i något avseende vore oriktiga. Eftersom det i princip bör åligga jordägarna att själva visa sin rätt till andel i avgifterna, anser jag den uppmjukningen av den föreslagna bestämmelsen kunna ske, att gruvinnehavaren ålägges att uppgiva vilka jordägare som, enligt för gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter, äro berättigade till andel i försvarsavgiften. Med denna konstruktion av uppgiftsskyldigheten torde vitesbestämmelsen böra utgå.

Såsom utredningsmannen påpekat är lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar tillämplig, då fråga är om avgiftsbelopp, som ej uttagas. En förutsättning för att denna lag skall kunna tillämpas är emellertid, att beloppet nedsättes hos överexekutor. Har så skett och har den som är berättigad till beloppet ej inom tjugu år uttagit detsamma, får det inom ett år lyftas av gäldenären. Försummar gäldenären detta tillfaller beloppet kronan. Enligt min mening synes det knappast nödvändigt att i här föreliggande fall hänvisa till ett så omständligt och långfristigt förfarande. Måhända kan helt enkelt stadgas, att om vederbörande jordägare ej inom viss tid, fem eller tio år, anmält sig hos kommerskollegium för beloppets utfående, beloppet tillfaller kronan. Det torde få ankomma på kommerskollegium att överväga denna fråga och framlägga det förslag som kan bliva resultatet härav.

57 §.

Rätten till förverkad egendom.

Innebörden av bestämmelserna i 57 § om rätt till förverkad egendom är följande. Gruvinnehavaren förverkar rätten till brutna inmutningsbara mi-

105 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

neral nere i gruvan, till byggnader som verkställts för gruvans styrka och bestånd samt till mark som inom eller utom utmålet upplåtits för gruvdriften. Andra för gruvdriften gjorda anläggningar än nyss sagts samt ur gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral må under högst två år efter förverkandet lcvarligga; ha de ej bortförts under denna tid, tillfalla de kronan. All förverkad egendom tillfaller kronan utom marken, vilken tillfaller jordägaren. Om rätt att bearbeta gruvan uppkommer för ny gruvinnehavare, får denne dock rätt till de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna. Enligt 51 § andra stycket tillfalla jämväl brutna inmutningsbara mineral, som finnas inom utmålet och härröra från äldre gruvbrytning, den nye gruvinnehavaren, i den mån de ej enligt 57 § få bortföras av förre gruvinnehavaren. Rätt till varp som är föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre författning skall dock alltjämt respekteras.

Kommerskollegium har påpekat, att det vore olämpligt att förverkad egendom tillfölle kronan; i vart fall borde stadgas, att kronan kunde avsäga sig rätten till sådan egendom inom viss ganska snävt utmätt tid, men en sådan omgång syntes onödig, då avsägelse säkerligen bleve regel.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 29 december 1938 har kollegium närmare utvecklat sina synpunkter på denna fråga och därvid anfört:

Det torde vara praktiskt taget uteslutet att — sedan gruvinnehavaren efter sonandet haft två år till sitt förfogande för att sälja bort den uppfordrade malmen och de anläggningar, som icke måste kvarbliva för eventuell ny inmutares räkning — det skulle finnas kvar något av det värde, att bortfraktande kunde löna sig. Det synes otänkbart att kronan skulle kunna ekonomiskt tillgodogöra sig den ouppfordrade brutna malmen sedan alla anläggningar, som ej tjäna gruvans styrka och bestånd, borttagits av förre gruvinnehavaren och kronan alltså ej har tillgång till något uppfordringsmaskineri. Ifrågavarande bestämmelser synas vara för kronan övervägande oförmånliga, då jordägaren ej torde kunna förmenas att påfordra antingen att kronan omedelbart bortför egendomen eller ock att kronan arrenderar den belamrade marken. Detta bleve särskilt betänkligt om äganderätten till alla varp —- såväl malmhaltiga som rena gråbergsvarp — vid övergivna gruvor tillfölle kronan. Kollegium anser därför, att ifrågavarande egendom bör tillfalla jordägaren eller att kronan åtminstone bör få möjlighet att avsäga sig rätten till densamma. Sistnämnda alternativ torde dock så gott som undantagslöst komma att medföra avsägelse och sålunda endast onödig omgång.

Bergmästaren i östra distriktet har likaledes ansett, att jordägaren borde få övertaga all förverkad egendom som ej förbehölles ny inmutare. Den synbara motsägelsen mellan 51 och 57 §§ skulle då elimineras och kronan kunde knappast anlagas lida någon förlust, då endast mindre värdefull varp torde pläga kvarlämnas. Bergmästaren i södra distriktet har anfört, att det torde vara uppenbart, att kronan ej hade något intresse av att efter en gruvinnehavarc, som förlorat sin gruvrätt, tillvarataga »de ej realiserbara spillror som kvarlämnats». Likaväl som marken utan lösen återginge till markägaren borde även annan förverkad egendom som ej särskilt undantagits

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tilllalla denne, så att han kunde, om han behövde marken, röja undan efter den nedlagda gruvdriften.

Jernlcontorets gruvbijrå har anmärkt, att stadgande saknades om rätt för kronan att låta förverkad egendom kvarligga under viss tid. Det syntes ur jordägarens synpunkt skäligt, att egendomen tillfölle honom, om kronan ej bortförde egendomen inom viss bestämd tid. Gruvbyrån har vidare påpekat, att formuleringen av 57 § tredje stycket vore något oegentlig, då där talades om att de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna skulle övergå till ny gruvinnehavare men däremot ej omnämndes att enligt 51 § andra stycket samma vore förhållandet med kvarliggande mineral.

I promemorian har anmärkts, att 47 § i den finska gruvlagen ej tillerkände kronan någon rätt i förverkad egendom. Den tillfölle jordägaren. Gruvinnehavaren ägde dock under två år efter förverkandet bortföra byggnader och inrättningar ovan jord samt uppfordrad malm. I gruvan befintliga, för dess säkerhet och bestånd uppförda inrättningar samt stegar och trappor skulle vidare kvarlämnas och tillfölle ny gruvinnehavare.

I anslutning till 51 § har redogjorts för hurusom i promemorian föreslagits, att inmutningsbara mineral, som förre gruvinnehavaren ej bortfört under tyåårstiden, borde tillfalla markägaren, men att ny gruvinnehavare borde få rätt till sådana mineral som kvarlåge på mark som av honom löstes. Härefter har i promemorian anförts:

Vad beträffar andra anläggningar än byggnader för gruvans styrka och bestand, alltsa främst lave och andra byggnader på området, är det med nuvarande lagstiftning så, att om gruvinnehavaren, som förverkat gruvratten, ej borttör dem inom två år, kronan förvärvar rätten till dem. Några bestämmelser om när kronan skall ha bortfört dem finnas ej. Detta är ur markagarens synpunkt givetvis otillfredsställande. Kommerskollegium har aen uppfattningen, att om förre gruvinnehavaren ej haft intresse av att borttora viss egendom den sannolikt i regel ej har värde heller för kronan och att det dartor vore mest rationellt att kronan avstod från anspråk på sådan egendom Den skulle i så fall tillfalla markägaren. Givetvis bör denne ha bast mojligheter att nyttiggöra egendomen och han kan i vart fall ha inresse av att taga bort anläggningarna för att nyttiggöra marken. Skulle ny gruvinnehavare uppträda på området, kan denne av markägaren måhända torvarva ratt till anlaggningarna. Det synes så mycket mindre kunna anses oskäligt att markagaren tår möjligheter till en sådan förtjänst som en sönad gruva i regel torde vara till olägenhet för en markägare. Visserligen har han utan losen fatt marken tillbaka, men värdet därav torde ofta nog väl uppyagas av olagenheterna av ett markområde, som kanske under gruvdriften blivit förstört. Det kan även anmärkas, att hållande av stängsel, i den man jordägaren finner det erforderligt, får ankomma på honom själv sedan han återfått marken.

På grund av vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits, att 57 § tredje stycket skulle få det innehåll, att all förverkad egendom skulle tillfalla jordägaren; dock skulle de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader ävensom — enligt vad här nedan sägs — stängsel utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvade rätt till gruvans bearbetande,

107 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

och skulle beträffande brutna inmutningsbara mineral gälla vad därom stadgades i 51 § andra stycket. Vidare har i promemorian — med anledning av ett påpekande av kommerskollegium, att i 57 § andra stycket utan motivering strukits den såväl i 1884 års stadga som i gruvlagstiftningssakkunnigas förslag förekommande bestämmelsen om avgiftsfrihet för kvarliggande mineral m. in. — uttalats, att det syntes skäligt, att gruvinnehavaren finge viss tid till förfogande för att föra bort mineral m. in. utan att han fördenskull skulle vara skyldig betala avgift för den mark, som han dock en gång löst. Eftersom marken i princip ej längre disponerades av honom efter förverkandet, syntes det erforderligt att avgiftsfriheten markerades i lagtexten, varför ändring härutinnan föresloges i 57 § andra stycket.

1 remissyttrandena förekomma uttalanden om rätten till förverkad egendom av domänstyrelsen och Sveriges lantbruksförbund.

Domänstyrelsen har förklarat sig ej ha något att erinra mot att förverkad egendom skulle tillfalla jordägaren i stället för kronan.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att det kunde diskuteras, huruvida det ej skulle bliva till jordägarens nackdel att utan vidare tillföra honom sådana anläggningar och mineral, som gruvinnehavaren ej ansåge lönt att tillgodogöra sig och som enligt kommerskollegii bedömande skulle bereda även kronan enbart besvär och kostnader. Skulle i visst fall jordägaren ha större möjligheter än gruvinnehavaren eller kronan att tillgodogöra sig anläggningar och mineral, kunde avtal därom träffas. Skulle i lagen bestämmas, att jordägaren ej skulle ha rätt till markhyra, kunde det dock vara följdriktigt att anläggningarna och mineralen tillfölle jordägaren. Enligt förbundets mening borde jordägaren emellertid ha rätt till sådan ersättning av gruvinnehavaren under tvåårstiden och av kronan under tiden därefter. Att utan vidare betaga jordägaren denna rätt genom en lagbestämmelse kunde ej vara riktigt. Jordägaren hade i allmänhet sådana olägenheter av ekonomisk och annan art av en nedlagd gruva, att anledning förelåge att bibehålla honom vid rätten att i vanlig ordning få ersättning för ianspråktagande av mark, som i och med gruvans nedläggande återginge till honom men som han faktiskt icke kunde disponera.

Beträffande stängsel funne lantbruksförbundet det påkallat att, såsom i promemorian föreslagits, sådana icke finge bortföras utan skulle vara förverkade.

Stängsel.

Jernkontorets gruvbyrå har anfört, att någon skyldighet för jordägaren att hålla stängsel omkring eller inom det område han efter förverkandet förvärvat ej vore stadgad. Bergsstatstjänstemännens tillsyn över ett gruvområde upphörde i och med att gruvrätten förverkats och området upphörde att vara föremål för gruvrält. Med hänsyn till riskerna för olycksfall kunde det ifrågasättas, huruvida ej i gruvlagen eller i annan ordning borde meddelas föreskrifter om att stängsel skulle bibehållas efter gruvrät-

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tens upphörande. Om en sådan skyldighet ålades jordägaren, uppkomme frågan, huruvida han av gruvinnehavaren skulle ha rätt till ersättning för därav föranledda kostnader och ordningen för bestämmande av sådan ersättning.

Kommerskollegium har uttalat, att frågan borde övervägas likasom frågan om förbud mot borttagande av stängsel, som uppsatts enligt 54 §.

I promemorian ha vidare återgivits följande uttalanden i frågan av bergmästarna.

Bergmästaren i norra distriktet hade anfört: Den gruvinnehavaren åliggande skyldigheten att hålla stängsel bör upphöra då utmål sönas. I 57 § f^u*le f?ck kunna göras ett tillägg av innebörd att befintliga stängsel icke la bortföras utan skola tillfalla jordägaren. Engångsersättning från gruvinneha\aren torde vara svår att genomföra i praktiken på grund av svårigheten att beräkna de framtida kostnaderna bland annat med hänsyn till att gruvan kan ånyo inmutas och stängselskyldigheten då övergår till den nye gruvinnehavaren. Dessutom synes en sådan ersättning onödig, då jordägaren återfår dispositionsrätten till marken utan ersättning.

Bergmästaren i östra distriktet hade yttrat: Om ett utmål sönas förlorar gruvinnehavaren varje rätt att vidtaga åtgärder inom utmålsområdet. Stängselskyldigheten enligt allmänna förordningar måste därför övergå på markagaren. Denne har också fått ersättning för all åverkan. Praktiskt sett är det omöjligt att hålla stängsel kring alla gamla gruvhål. Stängselskyldighet bör emellertid gälla även beträffande farliga gruvöppningar, som ligga på mark som ej lösts. En gruva kan vara i full drift utan att gruvestötar inom utmålet inlösts. Ett tillägg synes böra ske till 68 § första stycket, varigenom klargores att utmål, evad de bearbetas eller ej, lyda under bergsstatens tillsyn. 54 § tredje stycket skulle då kunna upphävas.

Bergmästaren i västra distriktet hade anfört: Anledning har flera gånger uppkommit att taga upp frågan om stängsel kring gruva efter gruvrättens upphörande. Att utan vidare pålägga jordägaren stängselskyldighet synes strida mot det allmänna rättsmedvetandet. Jordägaren bär ju ej förorsakat utan tvart om påtvingats den farlighet, för vilken skydd är i fråga. Gruvlnnehavaren bör, innan gruvan nedlägges, avsätta medel till en fond, ur vilken jordägaren kan erhålla skälig ersättning för den skyldighet att hålla stängsel, som då skulle kunna åläggas honom. Efter vilka grunder ersättning bor utgå torde behöva närmare utredas. Genom ras o. dyl. kan stängsel behovas på vida större områden än som var fallet vid sonandet. Möjligen skulle kronan kunna åläggas stängselskyldighet, varvid kostnaden skulle kunna gäldas av de gruvförsvarsmedel, som kronan uppbär av gruvinnehavaren. °

Bergmästaren i södra distriktet hade ej ansett sig kunna uttala sig om stangselskyldigheten i nu ifrågavarande fall i annan mån än att om jordagaren önskade ha stängsel han själv syntes vara nödsakad att hålla sådant. I

I promemorian har härefter anförts, att de bestämmelser i gruvlagen, som i förevarande sammanhang kunde vara av intresse vore, förutom 54 och 57 §§, 10 kap. 68 § o. f., som handlade om tillsyn över gruvdriften. Den tillsyn, som där vore anbefalld kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen, fortsatte ej sedan gruvrätten upphört. Någon grund för föreskrift om sådan säkerhetsanordning som stängsel för tiden därefter kunde lika

109 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

litet hämtas ur dessa bestämmelser som ur arbetarskyddslagen, med vilken gruvlagens 10 kap. korresponderade. Gällande lagstiftning syntes ej innehålla bestämmelser som hade betydelse i fråga om stängsel omkring gamla gruvor, som ej längre vore i drift. Det vore vanskligt att göra något uttalande i frågan huruvida någon skadeståndsskyldighet på grund av allmänna rättsprinciper kunde komma i fråga därest någon olycka skulle inträffa vid ett gammalt sönat gruvhål och olyckan skulle kunna hänföras till frånvaron av stängsel. Man finge måhända utgå ifrån att, eftersom någon skyldighet att hålla stängsel ej ålåge någon, fråga ej heller kunde bli om skadeståndsskyldighet. Däresl i 57 § första stycket infördes ett stadgande, att stängsel skulle höra till den egendom som gruvinnehavaren förverkade och som han ej finge bortföra, vunnes åtminstone visst temporärt skydd efter det en gruva sönats. Vidare kunde stängsel i 57 § tredje stycket upptagas bland egendom som tillfölle den som förvärvade rätt till gruvans bearbetande. Man kunde möjligen även överväga att giva bergmästaren befogenhet att med giltighet mot såväl gruvinnehavaren som jordägaren meddela vissa säkerhetsföreskrifter i samband med att arbetet vid en gruva upphörde. Ett sådant stadgande skulle dock bli så föga rationellt, att man syntes böra avstå därifrån. Ej heller andra åtgärder syntes kunna vidtagas i gruvlagstiftningen för att på längre sikt lösa det problem, som här onekligen förelåge. Om ej särskild lagstiftning ansåges påkallad på detta område, vore man hänvisad till jordägarens eget intresse av att skaffa trygga förhållanden på sin mark och de frivilliga åtgärder i övrigt som kunde vidtagas av sammanslutningar eller enskilda. Möjligen skulle i speciella fall ingripande från det allmännas sida genom åtgärder av länsstyrelserna kunna övervägas.

Frågan om stängsel kring gamla gruvhål har behandlats i flera remissyttranden.

Sålunda har lantbruksstyrelsen framhållit vikten av att detta spörsmål på något sätt löstes med hänsyn till de risker för förstöring av liv och egendom som övergivna gruvhål utgjorde. Styrelsen ville ifrågasätta, huruvida ej åt sakkunniga för utredning rörande revision av lagen om ägofred kunde uppdragas att verkställa den ytterligare utredning av ifrågavarande spörsmål som syntes erforderlig.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att frågan om uppförande av stängsel kring farliga gruvhål å övergivna gruvor flera gånger varit föremål för prövning hos länsstyrelsen. Jämlikt § 6 mom. 1 i landshövdinginstruktionen ålåge det länsstyrelsen att övervaka, att allmän ordning och Säkerhet upprätthölles och länsstyrelsen kunde för tillgodoseende av detta ändamål stadga erforderliga viten. I brist på bestämmelser i lag hade länsstyrelsen emellertid ej kunnat fastslå, mot vilken ett dylikt föreläggande skulle riktas, och åtgärder hade därför icke kunnat vidtagas. Det måste anses ägnat att ingiva starka betänkligheter alt frågan om permanent stängselskyldig-

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

het beträffande farliga övergivna gruvor kvarstode olöst. Länsstyrelsen funne den av bergmästaren i västra distriktet framförda tanken att kronan skulle kunna åläggas ifrågavarande stängselskyldighet värd beaktande. Genom rätten till kronoandel hade kronans intresse för och vinst av den enskilda gruvdriften ökat i sådan omfattning att det icke kunde anses obilligt att kronan svarade för denna skyldighet, även om den under en övergångsperiod komme att huvudsakligen omfatta äldre gruvor. Beträffande dessa hade visserligen rätt till kronoandel ej förelegat, men kronan hade haft inkomster även från åtskilliga av dessa gruvor genom andel i försvarsavgifter. En inventering finge då verkställas angående förekomsten av farliga gruvhål för uppsättande av erforderliga skydd och bergmästaren kunde åläggas tillse att stängselskyldigheten i fortsättningen fullgjordes i erforderlig omfattning. Härigenom skulle man kunna eliminera de risker för människor och djur som de oskyddade gruvöppningarna i många fall skapat.

Även länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt skyddsåtgärder beträffande nedlagda gruvor med dagbrott. Länsstyrelsen har vid sitt yttrande fogat en skrivelse från landsfogden i Örebro län, vari denne uttalat, att det i promemorian framlagda förslaget innebure en viss förbättring av nu gällande bestämmelser men att resultatet dock icke syntes tillfredsställande. Åtgärder från det allmänna sida syntes ofrånkomliga och det låge då närmare till hands att ålägga bergmästarna att tillse att nödiga säkerhetsåtgärder bleve vidtagna än att lägga denna skyldighet på länsstyrelserna. Frågan vore av den vikt, att den borde göras till föremål för ytterligare undersökning. Det hade sålunda förekommit i länet att personer försvunnit utan att senare kunna anträffas och att man stannat vid ett antagande, att den försvunne omkommit i något oskyddat gruvhål.

Slutligen har Sveriges lantbruksförbund också förordat särskild utredning av frågan och framhållit, att de närboendes krav på säkerhet för människor och djur ofta ledde till att markägaren i praktiken betungades med denna stängselskyldighet, ehuru den närmast borde åvila förre gruvinnehavaren eller kronan.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag att all förverkad egendom skall tillfalla jordägaren i stället för kronan har lämnats utan erinran i nästan alla remissyttrandena. Av den gjorda utredningen framgår att förslaget är rationellt och jag tillstyrker att det genomföres.

Innebörden av 57 § andra stycket beträffande frågan huruvida gruvinnehavaren skall vara skyldig erlägga markhyra för att egendom kvarligger under högst två år efter förverkandet av gruvrätten synes oklar. Sålunda framgår ej av motiven till gruvlagen, huruvida någon saklig ändring i detta hänseende varit avsedd med den omformulering som skedde vid gruvlagens tillkomst. Ett förtydligande torde böra överensstämma med gruvstadgans föreskrift om avgiftsfrihet.

Vad beträffar frågan om stängsel har från flera håll omvittnats, att det

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

är angeläget att det hålles hägnad omkring gamla sönade gruvor, som med sina öppningar i dagen innebära fara för både människor och djur. Utredningsmannens förslag innebär, att i 57 § första stycket införes ett stadgande, att stängsel skall höra till den egendom som gruvinnehavaren förverkar och som han ej får bortföra samt att i tredje stycket i paragrafen stängsel upptages bland egendom, som tillfaller den som förvärvar rätt till gruvans bearbetande. Dessa ändringar torde vara ägnade att främja skyddet mot den fara, som uppkommer genom gamla gruvhål. Även om det skydd, som härigenom åstadkommes, endast är temporärt, tillstyrker jag därför de föreslagna ändringarna. Skulle i övrigt i särskilda fall anses nödvändigt att stängsel anordnas vid gamla gruvhål, torde det få ankomma på vederbörande länsstyrelse att göra framställning till Kungl. Maj:t; och torde undersökning då få göras om möjligheterna att disponera erforderliga belopp av kronans gruvförsvarsmedel för ändamålet.

8 KAP.

Om samäganderätt i gruva.

63 §.

Paragrafens tillämplighet på upptagande av brytning.

I 63 § stadgas, att om några delägare vilja bryta mera och andra mindre och de förra innehava minst hälften i gruvan, den större brytningen må ske: de som påkallat den skola dock ensamma utgiva tillskott som utöver behovet för den mindre brytningen erfordras. Anslutningsrätt för de övriga föreligger dock mot skyldighet att utgiva viss ersättning. I

I promemorian har framhållits, att ovisshet förelåge huruvida paragrafen endast avsåge olika meningar om den kvantitet som skulle brytas eller om den även avsåge upptagande av undersökningsbrytning efter utmålsläggningen och egentlig malmbrytning. I 1855 års stadga funnes inga bestämmelser av nu ifrågavarande slag. När de infördes i 1884 års stadga anfördes i motiven (NJA II 1885 nr 4 s. 67):

Beträffande den i nuvarande lagstiftning obesvarade fråga om förfarandet då liklottiga delägare i ett gruvbolag hava olika meningar om brytningen, torde föreskrifter vara oundgängligen nödvändiga särskilt av det skäl att, då förslaget tillägger jordägaren rätt till hälften i gruvan, förhållandet i allmänhet åtminstone till en början måste vara, att delägarna hava lika stora andelar. Lösningen av denna fråga erbjuder emellertid stora svårigheter. Lämpligt och med inmutningsrätten förenligt kan det icke vara, att den ene delägaren skall kunna efter godtycke hindra den andre att bearbeta gruvan. Å andra sidan åter skulle den ene delägaren, om honom tillätes att efter gottfinnande bestämma över brytningen och det därför erforderliga tillskott, kunna sätta detta tillskott så högt, att den mindre bemedlade deläga-

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ren vore ur stånd att erlägga detsamma och således i följd av bestämmelserna i 65 § berövades sin andel i gruvan. Förslaget har därföre i detta fall så jämkat mellan delägarna, att den som önskar den större brytningen väl har vitsord men dock skall ensam förskjuta tillskott, som utöver behovet för den mindre brytningen erfordras, utan rätt att för förskottet hålla sig till annan egendom än den vunna malmen. En sådan bestämmelse torde, på samma gång den skyddar mot övergrepp å den kapitalstarkares sida, tillika innebära kontroll därå, att annan brytning i allmänhet icke kommer till stånd än som är ekonomiskt berättigad.

Efter återgivande av vissa uttalanden av gruvlagstiftningssakkunniga, vilka uttalanden dock knappast gåve ledning för besvarande av föreliggande spörsmål, har i promemorian uttalats, att lagtexten och motiven i vart fall ej gåve tydligt svar på den uppställda frågan, huruvida 63 § vore tillämplig på upptagande av undersökningsbrytning efter utmålsläggningen och egentlig malmbrytning. Eftersom så syntes böra vara fallet föresloges ett förtydligande i detta hänseende genom införande av ett nytt fjärde stycke i paragrafen av innehåll att vad som sagts skulle äga motsvarande tillämpning, om några delägare ville påbörja brytning eller efter utmålsläggningen töretaga arbeten för undersökning av fyndighet och andra ej.

Ersättningsbestämmelserna.

Enligt 63 § tredje stycket skall delägare, som vill ansluta sig till den större brytningen, vara skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan utgiva ersättning för den nedlagda merkostnad för anläggningar, maskiner, redskap och förråd, som påkallats av den större brytningen efter det värde egendomen hade vid delägarens anslutning.

I motiven till gruvlagen anföres i anslutning till dessa bestämmelser:

»Har uppkommer spörsmålet i vad mån delägare bör bliva skyldig att

nu icnrS a?-ue^1-la<?an av meddelä§aren förskjuten kostnad, som icke är att hantora tdl driftskostnaden for den förflutna tiden. Om en delägare bekostat de anläggningar, som varit erforderliga för den större brytningen, bör han rimligen vara berättigad till viss gottgörelse härför av annan delägare, som utan att ha gjort nagon motsvarande kapitalinsats likväl vill deitaga i rytningen och fa del av vinsten. Beträffande den uppgörelse som sålunda bor komma till stand torde det ligga nära till hands att tillämpa en liknande regel som den, vilken enligt 49 § skall iakttagas när kronan inträder i ett gruvföretag Det har därför synts kunna stadgas, att den delägare, som vid oH„tldpi\nkt ansluter sig till den större brytningen, skall vara skyldig

merkost?nHf"de *?- Sm lott 1 g™Yan utgiva ersättning för den nedlagda merkostnad för anläggningar, maskiner, redskap och förråd, som påkallats

av den storre brytningen, efter det varde egendomen har vid delägarens an-

s oi nKdr H1-8 ar.att en !lllämPning av de regler som nu förordafs i ganska ™ ra^knil?g förutsätter avgöranden efter skälighetsbedömning. Någon tord thfl 0 agenhet harav torde dock knappast vara att befara. Härvidlag torde få erinras om att bestämmelserna i förevarande paragraf — liksom ock med vissa undantag Övriga bestämmelser om samäganderätt — allenast aro av subsidiär beskaffenhet. De få över huvud taget icke nåson tillämnmng nar en annan ordning blivit mellan delägarna avtalad. Det måste an-

113 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tagas att i sådana fall, där en verklig gruvbrytning avses skola bedrivas, parterna komma att reglera sina mellanhavanden genom särskilda överenskommelser. Förevarande regler få därför sin huvudsakliga betydelse därutinnan, att de kunna bidraga till att fixera själva utgångsläget för parternas förhandlingar. Men för sådant ändamål kan det knappast vai'a erforderligt eller lämpligt att meddela bestämmelser av mera djupgående detaljutformning. Med hänsyn till sådana sannolikt sällsynta fall, där en tilllämpning av ifrågavarande stadganden giver upphov till rättstvist mellan delägarna, har i fjärde stycket upptagits en bestämmelse av innehåll att tvist rörande avkastningens fördelning eller beloppet av tillskott eller ersättning skall avgöras av skiljemän enligt reglerna i 18 §.»

I promemorian har anförts, att om man jämförde bestämmelserna om ersättning i 63 § tredje stycket med 49 § om kronans ersättningsskyldighet vid inträde i företaget, funne man, att ersättningsskyldigheten i 63 § vore begränsad i förhållande till 49 §. I 49 § förekomme i uppräkningen i punkt 1) även byggnader (som dock torde ingå i anläggningar) och inventarier. Vidare saknade 63 § motsvarighet till 49 § punkterna 2) och 3) om jordlösen m. m. samt tillredningsarbeten (schaktsänkning, ortdrivning o. d.). I synnerhet efter det nu föreslagna förtydligandet av paragrafens innebörd syntes de olikheter i ersättningsbestämmelserna, som förelåge mellan 49 och 63 §§, icke vara motiverade. På grund härav föresloges att 63 § :s ersättningsregler konstruerades såsom en hänvisning till ersättningsreglerna i 49 §.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag ha ej föranlett någon erinran under remissförfarandet. De innebära, att i 63 § införes ett uttryckligt stadgande om att reglerna för det fall att några delägare vilja bryta mera och andra mindre skola vara tillämpliga även på upptagande av undersökningsbrytning efter utmålsläggningen och upptagande av egentlig malmbrytning samt att reglerna för ersättning vid delägares anslutning till arbete bringas i överensstämmelse med 49 § om kronans ersättningsskyldighet vid inträde i gruvföretag. Jag har ingen erinran mot vad sålunda föreslagits och tillstyrker ändringen av paragrafen.

10 KAP.

Om tillsyn över gruvdriften.

68 §.

Redaktionell ändring.

Beträffande denna paragraf, som innehåller den grundläggande bestämmelsen om tillsyn över gruvdriften, har i promemorian föreslagits eu redaktionell ändring med hänsyn till alt formuleringen kunde antyda en mera begränsad innebörd än som vore avsedd. Tillsynen torde även avse arbetet före utmålsläggningen.

Departementschefen. Förslaget föranleder ingen erinran från min sida.

S Rihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Xr 17.

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

69 §.

Åtgärder enligt 69 § tredje stycket sedan gruvrätten upphört.

I 69 § tredje stycket stadgas, att om gruva ej är under arbete och annan i arbete varande gruva därigenom kan bliva besvärad av ökat vattentillopp, bergmästaren skall tillse att till förekommande härav lämpliga åtgärder vidtagas.

Kommerskollegium har anfört: Gruvlagstiftningssakkunniga föreslogo i 69 § andra stycket om igenläggande av utfraktsväg eller ort, att bergmästarens tillstånd därtill skulle sökas vare sig gruvan vore under arbete eller icke. Lagrådet påpekade, att då avsikten torde vara att tillstånd skulle sökas jämväl i det fall att gruvrätten upphört, ordalagen borde undergå någon jämkning. I den slutliga lagtexten insattes därför i stället orden »vare sig gruvrätten äger bestånd eller icke». Då i tredje stycket användes uttrycket »är gruva ej under arbete» synes det därför uppenbart, att åtgärder i där avsett fall ej kunna av bergmästaren vidtagas om gruvrätten upphört.

Jernkontorets gruvby rå har uttalat, att om arbetet endast tillfälligt avbrutits ansvarighet för ökat vattentillopp borde kunna åläggas gruvinnehavaren, att sådan ansvarighet ej kunde avkrävas honom sedan gruvan nedlagts samt att ett förtydligande av ifrågavarande bestämmelse vore önskvärt.

I promemorian har anförts: Så länge gruvrätten äger bestånd torde bergmästaren kunna med stöd av 71 § meddela föreskrifter för gruvinnehavaren även med avseende på förhindrande av vattentillopp till annan gruva. Kostnaderna för sådana åtgärder böra dock ej utan vidare läggas å gruvinnehavaren, men han skall i vart fall tåla att åtgärder vidtagas i berörda syfte. På samma sätt bör, sedan gruva sönats, bergmästaren ha möjlighet att föreskriva lämpliga åtgärder för förhindrande av ökat vattentillopp i annan gruva. Givetvis bör jordägaren ej vidkännas kostnad härför, men han bör vara skyldig tåla att åtgärderna vidtagas. Kostnaderna torde i ett sådant fall i regel få vidkännas av innehavaren av den gruva, som besväras av ökat vattentillopp. Någon ersättning till jordägaren för att åtgärderna vidtagas torde dock i regel ej behöva komma i fråga. Tvist härom torde få underkastas domstols prövning.

På grund av vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits ett tillägg till 69 § tredje stycket av innehåll att om gruvrätten upphört jordägaren skulle vara skyldig tåla att åtgärderna vidtoges.

Departementschefen: Den föreslagna ändringen, som ej föranlett någon erinran under remissförfarandet, tillstyrkes med viss redaktionell omredigering.

70 §.

Regelbunden brytning. Nedläggande av gruvdriften.

I denna paragraf stadgas, att anmälan skall göras hos bergmästaren vid påbörjande av regelbunden brytning och vid nedläggande av gruvdriften för längre tid än två månader. Det åligger bergmästaren att om inkommen

Kungl. Maj.ts proposition nr 17. 115

anmälan omedelbart underrätta den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

I anslutning till 47 § har frågan om begreppet regelbunden brytning behandlats.

Bergmästaren i norra distriktet har vidare beträffande begreppet nedläggande av gruvdriften påpekat, att enligt vanligt språkbruk gruvdrift ej kunde betraktas som nedlagd förrän länshållningen upphört. Denna innebörd av begreppet vore emellertid oförenlig med tidsbestämningen två månader. Förmodligen avsåges endast att brytningsarbetena (eventuellt även lillredningsarbetena) upphörde, vilket borde uttryckas klarare, i synnerhet som underlåtenheten att göra anmälan vore straffbelagd enligt 72 §.

I promemorian har anförts:

I anslutning till 47 § har uttalats, att begreppet regelbunden brytning i 70 § borde kunna bibehållas. Däremot synes i vart fall ur språklig synpunkt den av bergmästaren i norra distriktet gjorda anmärkningen beträffande uttrycket nedläggande av gruvdriften motivera en ändring av formuleringen i första punkten.

Sista meningen i 70 § torde kunna utgå. I 47 § har föreslagits underrättelseskyldighet för bergmästaren till den som förvaltar kronans gruvegendom. Visserligen anförde departementschefen vid gruvlagens tillkomst, alt bestämmelsen om underrättelseskyldighet enligt 70 § motiverades av den betydelse, som enligt 47 § skulle tillkomma anmälan om regelbunden brytnings påbörjande, men att även gruvdriftens nedläggande kunde vara en omständighet av beskaffenhet att intressera kronan. Sistnämnda omständighet synes dock knappast ensam motivera ett stadgande om underrättelse rörande gruva, vari kronan ej har något intresse.

Beträffande vad i remissyttrandena anförts angående användande av uttrycket regelbunden brytning hänvisas till redogörelsen vid 47 §. Där har sålunda uppgivits, att kommerskollegium och bergmästarna numera syntes vara ense om att underrättelse enligt 70 § borde ske vid påbörjande av gruvarbete samt att underrättelse enligt 70 § från bergmästaren till den myndighet som förvaltade kronans gruvegendom borde bibehållas med hänsyn till det värde den hade för frågan om kronoandel.

Departementschefen. I anslutning till 47 § har närmare motiverats, att i 70 § böra upptagas bestämmelser om underrättelseskyldighet för gruvinnehavaren dels vid påbörjande av gruvarbete och dels vid påbörjande av regelbunden brytning av inmutningsbara mineral. Den redaktionella ändring, som utredningsmannen föreslagit beträffande föreskriften om underrättelseskyldighet vid arbetets nedläggande eller dess avbrytande för längre tid än två månader, synes motiverad. Skyldighet torde böra föreligga för bergmästaren att i samtliga fall enligt 70 § underrätta kronan om inkommen anmälan.

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Gruvlagens övergångsbestämmelser.

För svar savgift för utvidgat äldre utmål och sammanlagda äldre utmål.

Rätt för jordägaren att verkställa provborrning m. m.

I punkt 2 i övergångsbestämmelserna stadgas, att bestämmelserna i 39— 48 §§ i 1884 års stadga om arbetsskyldighet och om vilostånd icke skola tilllämpas på äldre utmål utan i stället bestämmelserna i 7 kap. (55—57 §§) gruvlagen med iakttagande dock, bland annat, av att den årliga försvarsavgiften för dessa utmål ej må överstiga 50 kronor för varje utmål.

I promemorian har anförts att kommerskollegium — sedan högsta domstolen i dom den 28 januari 1947 (NJA 1947: 28) förklarat, att försvarsavgiften för äldre utmål, som utvidgats enligt gruvlagens bestämmelser om en högsta areal av 16 hektar i stället för stadgans 4 hektar, skulle vara maximerad till 50 kronor enligt gruvlagens övergångsbestämmelser -— i skrivelsen den 19 februari 1947 till Konungen framställt yrkande om sådan ändring av övergångsbestämmelserna, att endast icke utvidgade äldre utmål skulle äga åtnjuta förmånen av maximeringen till 50 kronor. En sådan ändring borde gälla även beträffande utmål, som utvidgats genom förrättning före lagändringens ikraftträdande. Om utmålet i sitt icke utvidgade skick åtnjutit en till 50 kronor reducerad avgift enligt gruvstadgan, borde denna förmån dock bibehållas, så att avgiftshöjningen endast hänförde sig till utvidgningen. Vidare ha ur motiveringen för kommerskollegii framställning följande synpunkter anförts: Utvidgningen av ett äldre utmål uppkomme genom en ny fristående förrättning enligt gruvlagen, varför rätten ej kunde anses ha uppkommit genom den åtgärd, som givit upphov till det ursprungliga utmålet. Det vore önskvärt att i största möjliga utsträckning göra ny lag tillämplig inom gruvhanteringen, såvida ej förvärvade rättigheter därigenom kränktes. De förändringar, som genomförts genom gruvlagen, ginge i första hand ut över jordägarna och dessa hade som kompensation fått förhöjd markersättning och — efter motioner i riksdagen — rätt till avgäld enligt 53 §. Avgälden innebure ett nytt besvär för gruvinnehavarna, men de hade i gengäld vunnit ökad stabilitet åt gruvrätten. Sakligt sett vore det väl motiverat, att den som begagnade sig av rätten till utvidgning enligt de nya bestämmelserna också finge betala den däremot svarande avgiften. Det kunde nämnas, att under den första tiden efter gruvlagens ikraftträdande utmål stundom lagts enligt bestämmelserna i 1884 års stadga samtidigt -som utvidgning skett enligt gruvlagen.

I promemorian har vidare anförts, att det ville synas som om här förelåge en ojämnhet i gruvinnehavarnas skyldigheter som icke vore tillfredsställande. Försvarsavgiften utgjorde i stort sett 10 kronor per hektar då fråga vore om såväl äldre som nya utmål. Äldre utmål, som enligt gruvlagen utvidgats i de måhända flesta fallen till 16 hektar, skulle däremot för all framtid få förmånen av en till 50 kronor maximerad avgift i stället för

117 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

— med en areal av 16 hektar — 160 kronor. En sådan förmån för denna speciella kategori syntes icke vara motiverad och kunde knappast ha varit avsedd. På grund härav och då samma fråga kunde aktualiseras vid sammanläggning av äldre utmål föresloges ett tillägg till förevarande stadgande i övergångsbestämmelserna av innehåll att maximeringen ej skulle gälla om utmålet genom utvidgning efter den 31 december 1939 fått en areal överstigande 5 hektar eller utmålet tillkommit genom sammanläggning efter nämnda dag. Om utvidgning skedde av utmål, som före den 1 januari 1940 haft en areal överstigande 5 hektar, skulle försvarsavgiften ökas med 10 kronor för varje hektar eller överskjutande del av hektar, varmed utmålet utvidgades. Genom en särskild bestämmelse föresloges ett förtydligande, innebärande att jordägarna inom de olika delarna av utvidgat utmål skulle vara likställda med avseende på rätten till andel i försvarsavgiften. Slutligen har i promemorian föreslagits, att bestämmelserna skulle avse även de utmål, som efter den 31 december 1939 men före lagändringens ikraftträdande blivit utvidgade enligt gruvlagens regler. Det kunde icke anses tillfredsställande, att denna kategori skulle i fråga om en löpande prestation bibehållas vid en i jämförelse med så gott som alla andra utmål avsevärd och tämligen omotiverad förmånsställning.

Under remissförfarandet har erinran mot förslaget framställts av jernkontorets gruvbyrå, som hemställt, att ändringen ej måtte komma till stånd. Gruvbyrån har därvid åberopat berörda avgörande av högsta domstolen och framhållit, att utvidgning av utmål ej vore att betrakta såsom konstituerande för någon ny särskild rätt. Rent sakligt syntes det ej omotiverat, att försvarsavgiften i detta fall satts lägre än för utmål, som tillkommit enligt gruvlagens regler, eftersom jordägaren inom utvidgade utmål hade kvar rätten till jordägareandel.

Departementschefen. Såsom i inledningen anmärkts har jag ej upptagit utredningsmannens förslag att i ett särskilt kapitel i gruvlagen intaga bestämmelser angående äldre gruvor. På grund härav uppkomma frågor om ändringar i övergångsbestämmelserna, som utredningsmannen upptagit i anslutning till nämnda kapitel.

I promemorian föreslås sålunda ett stadgande, som innebär ändring av punkt 2 i övergångsbestämmelserna. Enligt förslaget skall maximeringen av försvarsavgiften till 50 kronor för de äldre utmålen ej gälla för de utmål, som efter gruvlagens ikraftträdande genom utvidgning fått eu areal överstigande 5 hektar eller som uppkommit genom sammanläggning efter nämnda dag.

Jag delar utredningsmannens uppfattning, att man beträffande försvarsavgiften för utvidgade äldre utmål har att göra med en ojämnhet i lagstiftningen, som icke är tillfredsställande. Eftersom försvarsavgiften för såväl äldre som nya utmål i stort sett kan sägas vara 10 kronor per hektar, kan det knappast vara riktigt att för all framtid denna speciella kategori skulle

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

intaga en så gynnad ställning som nuvarande bestämmelser medföra. På grund härav ansluter jag mig till att ändring bör ske av det innehåll utredningsmannen föreslagit och att ändringen även får avse utmål som blivit utvidgade före ändringens ikraftträdande. De nya bestämmelserna böra första gången tillämpas på försvarsavgifter för år 1954, vilka skola erläggas före utgången av år 1953.

Jag har ej heller någon erinran mot att undantaget utsträckes att även avse fall, då sammanläggning sker av äldre utmål. I sådana fall torde sammanläggning få ske av de försvarsavgifter, som gällde före sammanläggningen.

Vidare upptages såsom en ny punkt 8 i övergångsbestämmelserna det av utredningsmannen föreslagna stadgandet om rätt för jordägare att verkställa provborrning eller annan liknande undersökning av mera begränsad omfattning i fall, där han äger anmäla sig till begagnande av jordägareandel. Bestämmelsen utgör en motsvarighet till det nu föreslagna stadgandet i 47 § tredje stycket om sådan rätt för kronan i samband med begagnande av kronoandel.

Genom gruvlagens övergångsbestämmelser har 1884 års gruvstadga upphävts utan att därvid uttryckligt undantag gjorts beträffande 36 § i stadgan, som behandlar det fortsatta beståndet av vissa äldre vid gruvlagens tillkomst alltjämt förefintliga rättigheter. På grund härav ha farhågor uttalats, att dessa rättigheter skulle ha upphört att gälla vid gruvlagens ikraftträdande, samt ifrågasatts, huruvida icke övergångsbestämmelserna borde förtydligas så att av dessa klart framginge att genom gruvlagen någon ändring i rättsläget beträffande dessa rättigheter ej inträtt. Enligt min mening bör emellertid denna fråga avgöras i rättstillämpningen med ledning av allmänna rättsprinciper.

Ö vergångsbestämmelser.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1953.

De nuvarande bestämmelserna synas alltjämt böra tillämpas i följande hänseenden:

1) beträffande frågor, som avses i 5 § i inmutningsärende, där ansökning skett före lagändringarnas ikraftträdande;

2) beträffande frågor som avses i 17 §, om inmutningsrätt beviljats innan ändringarna trätt i kraft;

3) beträffande tiden för anmälan om begagnande av kronoandel, om utmål utlagts före ikraftträdandet samt

4) beträffande förhållanden som i 51 § andra stycket och 57 § sägs, om gruvrätten förverkats innan ändringarna trätt i kraft.

Såsom förut nämnts böra ändringarna rörande försvarsavgifter för utvidgade äldre utmål och sammanlagda utmål tillämpas först på de avgifter, som skola utgå för år 1954 och sålunda erläggas före utgången av år 1953.

119 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats härvid fogade förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 3U).

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Vid protokollet: Karl Gustaf Grönhagen.

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag

om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Härigenom förordnas att 1 kap. 3 §, 2 kap. 4 och 5 §§, 6 § 2 och 3 mom., samt 7 §, 3 kap. 12, 17 och 19 §§, 4 kap. 20 §, 21 § 1 och 2 mom., 23 § 3 mom. samt 26, 28, 31, 34, 35, 36, 37, 42 och 45 §§, 5 kap. 47 § och 49 § 1 mom., 6 kap. 51, 52, 53 och 54 §§, 7 kap. 55, 56 och 57 §§, 8 kap. 63 § samt 10 kap. 68, 69 och 70 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 ävensom övergångsbestämmelserna till samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

3 Inmutningsrätten gäller----

Hava flera å samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis avse samma område, meddele bergmästaren dem var sin mutsedel, och njute de sedan lika rätt med avseende å det område som är gemensamt för ansökningarna; dock skall, därest någon av inmutarna kan visa att han, innan ansökningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det område hans ansökning avser samt nämnda fyndighet icke är belägen å område som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det gemensamma området tillhöra honom ensam.

--till bergmästaren.

Hava flera å samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis avse samma område, njute de lika rätt med avseende å det område som är gemensamt för ansökningarna; dock skall, därest någon av inmutarna kan visa att han, innan ansökningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det område hans ansökning avser samt fyndstället icke är beläget å område som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det gemensamma området tillhöra honom ensam.

1 Senaste lydelse, se beträffande 5 § SFS 1942:512, beträffande 52 § och övergångsbestämmelserna SFS 1945: 812 samt beträffande 68 § SFS 1949:2.

121 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP. 4 §.

Inmutat område skall vara cirkelformigt med tvåhundra meters radie i horisontalplanet räknat, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas av hinder enligt 5 §.

Medelpunkten i ---------marken bestämd.

Det inmutade---— —--äldre utmål.

5 §.

Inmutningspunkten må----

1) område å kronojord som genom beslut av Konung och riksdag förklarats skola utgöra statsgruvefält; dock att vad sålunda stadgats ej skall äga tillämpning, där inmutning sökes för kronans räkning;

2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark;

--område omfatta:

1) område å kronojord som genom beslut av Konung och riksdag förklarats skola utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält av statlig myndighet väckts förslag hos Konungen; dock att vad sålunda stadgats ej skall äga tillämpning, där inmutning sökes för kronans räkning, och att Konungen i andra fall, när synnerliga skäl därtill äro, äger medgiva undantag från vad nu föreskrivits;

2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark eller om vars förklarande fölnationalpark av statlig myndighet väckts förslag hos Konungen; dock att Konungen äger medgiva undantag från vad nu stadgats, när synnerliga

skäl därtill äro;

3) befästningsområde eller--—---— Konungen bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område på---------anläggningens ytterkant;

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning, med mindre medgivande till inmutning lämnats av ägaren till kraftstationen eller anläggningen;

(Föreslagen lydelse)

är avsedd att stadigvarande användas till bostad, eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller från trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts, med mindre medgivande till inmutning lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som den vilken därtill har nyttjanderätt; dock att under byggnad som nu sagts ej skall innefattas byggnad som är belägen å inmutat eller utmålslagt område vartill gruvrätten äger bestånd;

8) förut inmutat område eller utlagt utmål, såvida rätten därtill äger bestånd, då den nya ansökningen inkommer, eller område vartill annan på grund av stadgandet i 3 § första stycket äger företrädesrätt; skolande i fall då ansökning om utvidgning av utmål skett från och med den dag ansökningen inkommit till bergmästa-

ren det med ansökningen avsedda området i förevarande avseende vara likställt med inmutat område, i den mån området kan komma i fråga för utvidgningen.

9) område, varå---medgivande därtill.

6 §.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn------och postadress;

2) mineralfyndighetens art;

3) fastighet, församling och län, 3) fastighet, församling och län, där det med ansökningen avsedda där det med ansökningen avsedda området är beläget, ävensom ägarens området är beläget, ävensom ägarens namn, yrke, hemvist och postadress; namn, yrke, hemvist och postadress;

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dock må i sistnämnda hänseenden, där mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfålligheten finnes känd styrelse eller annan som är satt att den förvalta, uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren;

4) inmutningspunktens belägenhet — —----kan uppstå;

5) huruvida sökanden-----— må beviljas;

6) huruvida inom —------äldre inmutningsrätten;

7) förslag till —-----inmutade området.

3 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) karta eller------må beviljas;

2) där jämlikt------medgivande lämnats;

3) där sökanden är svenskt bolag 3) där sökanden är svenskt bolag ■eller svensk ekonomisk förening, eller svensk ekonomisk förening eller handlingar utvisande sökandens rätt där jämlikt 5 § i), 2) eller 7) Kovåt verkställa inmutningen eller, om nungens tillstånd kräves för inmutsökanden icke innehar sådan rätt, till ning, handlingar utvisande sökan- Konungen ställd ansökning om till- dens rätt att verkställa inmutningstånd att verkställa inmutningen; en eller, om sökanden icke innehar

sådan rätt, till Konungen ställd ansökning om tillstånd att verkställa inmutningen;

4) en ansökningsavgift------10 § stadgas.

7 §•

Finner bergmästaren —--rekommenderat brev.

Hava flera å samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis avse samma område och gör någon av sökandena anspråk på att inmutningsrätten till det område som är gemensamt för ansökningarna enligt vad i 3 § andra stycket sägs skall tillhöra honom ensam, skall bergmästaren genom meddelande i rekommenderat brev bereda honom tillfälle att före bergmästarens beslut väcka talan vid domstol inom viss tid som angives i brevet. Innan denna tid gått till ända och, där talan väckts, tvisten slutligen avgjorts, må ärendet icke av bergmästaren företagas till avgörande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 KAP.

12 §.

Minst fjorton---lämnas förvaltaren.

Det åligger därjämte inmutaren att, innan något arbete å det inmutade området börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han är förbunden enligt 17 §. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till ersättning berättigade, vara godkänd av överexekutor i den ort där inmutningspunkten är belägen.

17 För begagnandet av den mark som inmutaren tager i anspråk för arbete enligt 13 § skall han till innehavaren av jorden giva full ersättning i årlig avgift som för varje år skall förskottsvis betalas. Inmutaren skall jämväl ersätta skada som marken kan hava tagit för framtiden; och ansvare han, intill dess denna ersättning blivit erlagd, för fulla beloppet av den årliga avgiften för markens begagnande.

Då eljest--—

§•

För begagnande av den mark som inmutaren tager i anspråk enligt 13 § skall han till innehavaren av jorden giva full ersättning i årlig avgift som skall betalas förskottsvis för år. Inmutaren skall jämväl ersätta skada som marken kan hava tagit för framtiden; och vare inmutaren skyldig att, intill dess denna ersättning blivit erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande.

—---därför givas.

19 §.

Det undersökningsarbete-----

Har undersökningsarbetet----

----undersökningstiden erhålles.

---- icke bedrivits.

125 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

tid som enligt andra stycket kan hava blivit bestämd, må bergmästaren, därest inmutaren före tidens utgång därom gör ansökan, medgiva förlängning av undersökningstiden med den tid som av omständigheterna påkallas, dock högst två år. Sökes sådan förlängning, skall inmutaren vid ansökningen foga, förutom handlingar till bevis om den omständighet han vill åberopa såsom skäl för förlängningen, berättelse över de av honom utförda undersökningsarbeten, vilken berättelse bör vara till riktigheten vitsordad av två ojäviga personer.

(Föreslagen lydelse)

tid som enligt andra stycket kan hava blivit bestämd, må bergmästaren, därest inmutaren före tidens utgång därom gör ansökan, medgiva förlängning av undersökningstiden med den tid som av omständigheterna påkallas, dock högst två år. När eljest synnerliga skäl därtill äro och det kan ske utan nämnvärd olägenhet för markens ägare eller innehavare, må kommerskollegium medgiva förlängning av undersökningstiden med högst tre år utöver den i första stycket stadgade tid eller den förlängda tid som enligt vad ovan i denna paragraf är stadgat kan hava beviljats, såframt inmutaren före utgången av samma tid därom gör ansökan. Sökes förlängning enligt detta stycke, skall inmutaren vid ansökningen foga, förutom handlingar till bevis om den omständighet han vill åberopa såsom skäl för förlängningen, berättelse över de av honom utförda undersökningsarbeten, vilken berättelse bör vara till riktigheten vitsordad av två ojäviga personer.

Är ansökning om utmål eller om förlängning av undersökningstiden vid dennas utgång beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå intill dess ansökningen slutligen prövats; avslås ansökningen om förlängning av undersökningstiden, men söker inmutaren utmål inom den i 20 § stadgade tid, må undersökningsarbetet därutöver fortgå intill dess ansökningen om utmål slutligen prövats. Grundas ansökningen om förlängning av undersökningstiden på att arbetet på grund av tvist icke bedrivits, må arbetet dock ej, sedan tvisten blivit slutligen avgjord, fortgå.

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

med mindre inmutaren underrättat bergmästaren om tvistens avgörande.

Om beslut som i denna paragraf sägs skall den myndighet som meddelat beslutet sända meddelande till ägaren av det inmutade området eller, om detta utgöres av mark som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, till den som förvaltar samfälligheten eller till en av delägarna i densamma.

4 KAP. 20 §.

Försummar inmutaren----

Ansökning om utmål skall göras skriftligen och till bergmästaren ingivas eller i betalt brev med posten insändas. Ansökningen skall hava kommit bergmästaren tillhanda före utgången av den i 19 § första stycket stadgade undersökningstiden eller den förlängda undersökningstid som jämlikt samma paragraf kan hava beviljats. Har inom tid som nu sagts gjorts ansökning om förlängning av undersökningstiden och har ansökningen avslagits, må dock ansökning om utmål kunna göras sist inom trettio dagar efter det ansökningen om förlängning slutligen prövats.

— —- förlorat inmutningsrätten.

21 §.

i mom. I ansökning------skall uppgivas:

1) sökandens namn------och postadress;

2) den mutsedel------inmutningsrätten grundas;

3) fastighet, församling--------i anspråk;

4) de personers namn, hemvist och 4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av de un- postadress vilka äro ägare av de under 3) angivna områden eller med av- der 3) angivna områden eller med avseende därå hava nyttjanderätt, åter- seende därå hava nyttjanderätt, åter-

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

köpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån eller rätt till servitut;

köpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån eller rätt till servitut; dock må, där mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan som är satt att den förvalta, uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren;

5) huruvida omedelbart intill det sökta utmålet finnes område varå enligt 31 § utmål ej må utläggas samt, där fråga är om sådant område varom sägs i 5 § 5)—9), dess innehavares namn, hemvist och postadress på sätt härovan under 4) sägs.

2 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) där sökanden-------sådan behörighet;

2) karta över de under 1 mom. 3) angivna . nråden jämte erforderlig beskrivning, vilka handlingar skola vara upprättade av lantmätare, bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig person; skolande av dessa handlingar, av vilka kartan i fråga om utmålet skall vara utförd i skala om minst 1:4 000 samt såvitt angår mark som endast är avsedd för väg, transportbana eller ledning må vara upprättad i därför lämplig skala, tydligt framgå områdenas belägenhet, tillstötande gränser för de i 1 mom.

5) avsedda områden, inmutningspunktens läge, de ställen där inmutningsbara mineral påträffats samt övriga för inmutaren kända förhållanden som äro av betydelse för bedömande av fyndighetens storlek, läge och sträckning;

3) berättelse över —

4) bestyrkt avskrift —

2) karta över de under 1 mom. 3) angivna områden jämte erforderlig beskrivning, vilka handlingar skola vara upprättade av lantmätare, bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig person; skolande kartan i fråga om utmålet vara utförd i skala om minst 1:4000, där ej kommerskollegium medgivit att karta i annan skala, dock minst 1: 10 000, må användas, samt såvitt angår mark som endast är avsedd för väg, transportbana eller ledning vara upprättad i därför lämplig skala; och skall av nämnda handlingar tydligt framgå områdenas belägenhet, tillstötande gränser för de i 1 mom. 5) avsedda områden, inmutningspunktens läge, de ställen där inmutningsbara mineral påträffats samt övriga för inmutaren kända förhållanden som äro av betydelse för bedömande av fyndighetens storlek, läge och sträckning;

— anvisande föreligga;

— fogade handlingar.

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

23 §.

Bestyrkt avskrift Är mark---

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren att i rekommenderat brev med mottagningsbevis översända kungörelsen såväl till sökanden som till de sakägare, vilka jämlikt 21 § 1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansökningen eller eljest äro för bergmästaren kända. Kungörelsen skall avsändas så tidigt, att densamma kan komma mottagarna tillhanda minst trettio dagar före förrättningen. Har delgivning med viss sakägare på nu anfört sätt ej kunnat ske, skall bergmästaren föranstalta om att kungörelsen sist å åttonde dagen före förrättningen delgives sakägaren på sätt, som för delgivning av stämning i tvistemål är stadgat.

---finnes tillgänglig.

inom kommunen.

26 §.

Mot bergmästaren------— om domare.

De vid------av Konungen.

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren biträdas av två gode män, vilka av honom utses bland dem som i orten äro valda till gode män vid lantmäteriförrättning, ävensom, där sådant anses nödigt, av lantmätare eller bergsstatstjänsteman eller ock av annan sakkunnig person som förordnas av Konungens befallningshavande. Där ej annorlunda i denna lag föreskrives, ankomme på bergmästaren ensam att avgöra till förrättningen hörande frågor.

28 §.

Utebliver sökanden från förrått- 1 mom. Kommer ej bergmästaren ningen, varde den inställd, och an- tillstädes å den för förrättningen ut-

129 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

komme dess företagande sedermera på anmälan inom den tid, som i 20 § är föreskriven för ansökning om utmål.

Annan sakägares Förrättningen må

(Föreslagen lydelse)

satta tid och infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter, då må de, som tillstädeskommit, åtskiljas. Utebliver god man, kalle bergmästaren genast i hans ställe annan god man.

God man, som utan laga förfall utebliver från förrättning, ersätte därav uppkommen skada eller olägenhet.

2 mom. Utebliver sökanden, utan att hava anmält laga förfall, från förrättning, varom kungörelse utfärdats och delgivits honom på sätt och inom tid som i 23 § stadgas, varde förrättningen inställd, och ankomme dess företagande sedermera på anmälan inom tid, som i 20 § är föreskriven för ansökning om utmål.

— behöriga inkallande.

— framställer begäran.

31 §.

Föreligger vid utmålsförrättningen i 5 § omförmält hinder mot inmutning, skall hindret, där det förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, även gälla i fråga om utläggande av utmål.

Vid utmålets utläggande utanför det inmutade området skall iakttagas, dels att annat inmutat område, som ej enligt första stycket utgör hinder mot utmålsläggningen, ej må beröras i vidare mån än som erfordras för att utmål et skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer vilka tangera förstnämnda inmutade område, dels ock att annat redan utlagt utmål ej till någon del må tagas i anspråk.

!) Biliang titt riksdagens protokoll 1952.

Föreligger vid utmålsförrättningen i 5 § omförmält hinder mot inmutning, skall hindret, där det förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, även gälla i fråga om utläggande av utmål, dock att utmålet må omfatta annat inmutat område eller område som enligt 5 § 8) skall vara likställt med inmutat område, därest innehavaren därtill lämnar sitt medgivande.

Vid utmålets utläggande utanför det inmutade området skall vidare iakttagas, dels att annat inmutat område, som ej förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, ej må utan medgivande av innehavaren beröras i vidare mån än som erfordras för att utmålet skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer vilka tangera förstnämnda inmutade område, dels ock att annat redan utlagt utmål ej till någon del må tagas i anspråk.

/ samt. Nr 17.

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

34 §.

Utom utmålet

äger sökanden vid förrättningen få sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter dels ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana eller kraftledning, som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras Konungens tillstånd, må dock mark därför icke anvisas förrän sådant tillstånd erhållits.

Utom utmålet äger sökanden vid förrättningen få sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter dels ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana, kraftledning, vattenledning eller avloppsledning, som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. Om visst område hotas av ras eller sättningar, må det ock anvisas. Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras Konungens tillstånd, må dock mark därför icke anvisas, förrän så-

dant tillstånd erhållits.

Är fråga--— —- --är stadgat.

Jämväl den —------ —- prövas lämplig.

35 §.

Med ledning av vad vid förrättningen utrönts rörande utmålets storlek skall bergmästaren uträkna och i protokollet anteckna beloppet av den årliga försvarsavgift, som enligt 55 § skall för utmålet erläggas. Bergmästaren skall tillika i skrivelse till envar uppgiven jordägare meddela, dels att rätt till andel i försvarsavgift tillkommer denne och hur stort belopp som, såvitt vid förrättningen kunnat utrönas, belöper på dennes mark, dels ock hur han skall förfara för att utfå beloppet. Är fråga om mark som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, må meddelandet tillställas den som förvaltar samfälligheten eller en av delägarna i densamma.

36 §.

Mark inom---som förorsa- 1 mom. Mark inom---som

kas. förorsakas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Skall en------ersättning därför givas.

Är nyttjanderätt —-----jämväl därför givas.

Då till--—----förlust ersättas.

2 mom. Önskar gruvinneliavare alt mark, som erfordras för de i 1 mom. avsedda ändamål och som äges av honom själv, skall bliva att likställa med löst mark, skall vad om lösen av och ersättning för sådan mark ävensom om utbetalning av ersättningsmedel och verkan därav är stadgat i tilllämpliga delar gälla; skolande i nu avsett fall lösenbeloppet städse fastställas av bergmästaren och gode mänen på sätt i 38 § sägs.

37 §.

Lösen och ------— ------

Lösen varde bestämd till den avträdda markens fulla värde och hälften därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgörelse och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan särskild rättighet, varom förmäles i 36 § tredje stycket, förminskning av markens värde, skall till grund för den ägaren tillkommande ersättningen läggas det värde marken med därå vilande besvär äger.

Erfordras för----—- — tillil

Vid uppskattning------—

— för sig.

Lösen varde bestämd till den avträdda markens fulla värde och hälften därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgörelse och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan särskild rättighet, varom förmäles i 36 § 1 mom. tredje stycket, förminskning av markens värde, skall till grund för den ägaren tillkommande ersättningen läggas det värde marken med därå vilande besvär äger. ta verkställd, markens värde.

42 §.

Vid utmålsförrättningen fastställd lösen och annan ersättning jämte sex procent ränta därå från dagen för förrättningens avslutande skola inom nittio dagar från samma tid, oavsett mot förrättningen förd talan, erläggas till den ersättningsberättigade. Är den mark för vilken, enligt vad i 36 § första eller andra stycket sägs, lösen

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

eller annan ersättning skall givas, besvärad av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller kan marken jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, skola dock såväl nämnda för markens ägare avsedda ersättningsbelopp som ock de ersättningsbelopp, som må hava avsetts för innehavare av särskild rättighet till samma mark, jämte ovan föreskriven ränta inom tid som nyss sagts nedsättas hos Konungens befallningshavande i det län där utmålet är beläget. Även i annat fall än nu sagts må gruvinnehavaren, om han det hellre vill, nedsätta vid utmålsförrättningen fastställd ersättning hos Konungens befallningshavande.

ket sägs, lösen eller annan ersättning skall givas, besvärad av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller kan marken jämlikt It kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, skola dock såväl nämnda för markens ägare avsedda ersättningsbelopp som ock de ersättningsbelopp, som må hava avsetts för innehavare av särskild rättighet till samma mark, jämte ovan föreskriven ränta inom tid som nyss sagts nedsättas hos Konungens befallningshavande i det län där utmålet är beläget. Även i annat fall än nu sagts må gruvinnehavaren, om han det hellre vill, nedsätta vid utmålsförrättningen fastställd ersättning hos Konungens befallningshavande.

Då ersättning —

---gruvinnehavarens bekostnad.

Där ersättningen jämte ränta icke inom föreskriven tid erlägges eller hos Konungens befallningshavande nedsättes, njute den till ersättningen berättigade hos överexekutor skyndsam handräckning för ersättningens utbekommande; ägande ock överexekutor på därom av den ersättningsberättigade gjord framställning förordna om gruvarbetets inställande, intill dess ersättningen erlagts eller uttagits.

Medel som

Där ersättningen jämte ränta icke inom föreskriven tid erlägges eller hos Konungens befallningshavande nedsättes, njute den till ersättningen berättigade hos överexekutor skyndsam handräckning för ersättningens utbekommande; ägande ock överexekutor på därom av den ersättningsberättigade gjord framställning förorda om gruvarbetets inställande, intill dess ersättningen erlagts eller uttagits. Sådant förordnande må dock ej meddelas förrän bergmästaren yttrat sig i ärendet. mot ränta.

45 §.

Önskas sedan utmål erhållits ut- önskas sedan utmål erhållits utvidgning eller minskning av utmålet vidgning eller minskning av utmålet eller ock reglering eller ny utstakning eller ock reglering eller ny utstakning av dess gränser, eller yppas behov att av dess gränser, eller yppas behov att för arbete ovan jord taga i anspråk för arbete ovan jord taga i anspråk ytterligare mark inom utmålet eller ytterligare mark inom utmålet eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

att för ändamål som omförmäles i 34 § få mark anvisad utanför utmålet, må ansökan därom göras hos bergmästaren; och gälle beträffande sådant ärende i tillämpliga delar vad om utmålsförrättning är stadgat, dock att, vad angår reglering eller ny utstakning av utmål, gränserna på djupet skola räknas på sätt vid utmålets tillkomst blivit tillämpat. Uppkommer i fall varom nu är sagt fråga om utmålets utläggande utanför det inmutade området, skall hinder som i 5 § sägs gälla, ändå att det tillkommit efter mutsedelns utfärdande.

Begäres att särskilda utmål som gränsa intill varandra må varda för gemensam gruvdrift till ett enda sammanlagda, äge kommerskollegium att därom förordna efter ty lämpligt prövas, utan avseende därå att det sammanlagda utmålet innefattar större vidd än eljest är tillåtet. Yrkas att utmål må uppdelas i två eller flera särskilda utmål, äge kommerskollegium meddela tillstånd till sådan uppdelning, när särskilda skäl därtill äro; och skall i fråga om verkställighet av sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium därom förordnar. Vid sammanläggning eller uppdelning varom nu är sagt skola utmålsgränserna på djupet räknas lodräta, där detta kan ske utan intrång på annans utmål.

att för ändamål som omförmäles i 34 § få mark anvisad utanför utmålet, må ansökan därom göras hos bergmästaren; och gälle beträffande sådant ärende i tillämpliga delar vad om utmålsförrättning är stadgat, dock att, vad angår reglering eller ny utstakning av utmål, gränserna på djupet skola räknas på sätt vid utmålets tillkomst blivit tillämpat. Uppkommer i fall varom nu är sagt fråga om utmålets utläggande utanför det förut utmålslagda området, skall hinder som i 5 § sägs gälla, ändå att det tillkommit efter mutsedelns utfärdande.

Begäres att särskilda utmål som gränsa intill varandra må varda för gemensam gruvdrift till ett enda sammanlagda, äge kommerskollegium att därom förordna efter ty lämpligt prövas, utan avseende därå att det sammanlagda utmålet innefattar större vidd än eljest är tillåtet. Yrkas att utmål uppdelas i två eller flera särskilda utmål, äge kommerskollegium meddela tillstånd till sådan uppdelning, när särskilda skäl därtill äro; och skall i fråga om verkställighet av sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium därom förordnar. Har sådan uppdelning skett, må genom uppdelningen uppkommet utmål utvidgas högst till den storlek som motsvarar dess andel i det ursprungliga utmålet. Hinder möter dock ej att rätten till utvidgning överlåtes från ett genom uppdelningen uppkommet utmål till ett annat. Vid sammanläggning eller uppdelning av utmål skola utmålsgränserna på djupet räknas på sätt ursprungligen varit tillämpat.

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 KAP.

47 §.

Sedan mutsedel---utmålsförrättningen avslutats.

När anmälan---inmutningsrätten övergått.

49 §.

1 mom. Vid sitt —-----slag, nämligen:

1) byggnader och —------kronans inträde;

2) utgifter till jordlösen och an- 2) utgifter till jordlösen och annan

nan ersättning enligt 36 § ävensom ersättning enligt 36 § 1 mom. ävenkostnader för utmålsförrättning och som kostnader för utmålsförrättning fördelning av ersättningsmedel; och fördelning av ersättningsmedel;

3) kostnader för-------och dylikt).

Kronan vare ock pliktig att i förhållande till sin andel ersätta inmutaren för att denne tillhörig mark tages i anspråk för gruvdriften.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6 KAP.

51 §.

Sedan utmål — —------inmutningsbara mineral.

Under undersökningstiden —--

--— framställt begäran.

52 §.

Gruvinnehavaren må---------

Uppstår tvist Vad i —---

— inmutningsbara mineralen.

Av de icke inmutningsbara mineraliska ämnen som före eller efter utmålsläggningen brutits må gruvinnehavaren använda vad vid gruvarbetet behöves samt dessutom tillgodogöra sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från de inmutningsbara mineralen. Gruvinnehavaren må ock tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen i övrigt, såframt de icke av jordägaren, mot erläggande av därå av gruvinnehavaren nedlagda kostnader, avhämtas inom sex månader efter tillsägelse.

---slutligen bestämt.

eller uranförening.

53 §.

.Jordägaren vare berättigad att av Jordägaren vare berättigad att av gruvinnehavaren erhålla en avgäld, gruvinnehavaren erhålla en avgäld, motsvarande en procent av värdet av motsvarande en procent av värdet alla de inmutningsbara mineral som av alla de inmutningsbara mineral

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

inom utmålet brutits och uppfordrats. Avgäld varom nu är sagt beräknas dock ej för något år högre än till 5 000 kronor och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugu år. Finnas inom utmålet flera jordägare, njute de lott i avgälden efter som de äga del i jorden.

Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästfoljande år. Uppstår tvist om beloppet av avgälden, skall vad i 18 § stadgas för där avsedd tvist äga motsvarande tilllämpning.

54 Gruvinnehavaren äger icke använda utmålet i dagen eller under jord för annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet för produkternas tillgodogörande.

I dagen må utmålet på sätt nu är sagt användas allenast till den del det blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att omkring det inlösta området ensam hålla det stängsel som är nödigt.

(Föreslagen lydelse)

som inom utmålet brutits och uppfordrats. Avgäld varom nu är sagt beräknas dock ej för något år högre än till 5 000 kronor och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugu år. Sker sammanläggning eller uppdelning av utmål, skall sådan åtgärd ej hava någon verkan i de hänseenden, varom nu är fråga. Finnas inom utmålet flera jordägare, njute de lott i avgälden efter som de äga del i jorden.

Gruvinnehavaren skall för varje år inom mars månad nästf oljande år till jordägaren eller, där flera jordägare finnas, till den person, vilken de hava att utse, erlägga vad enligt denna paragraf tillkommer jordägare. Uppstår tvist om beloppet av avgälden, skall vad i 18 § stadgas för där avsedd tvist äga motsvarande tilllämpning.

§•

Gruvinnehavaren äger icke använda utmålet i dagen eller under jord för annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet för produkternas tillgodogörande och ej heller område, som han fått sig anvisat utom utmål enligt 34 §, för annat än där avsett ändamål.

I dagen må utmålet på sätt i första stycket är sagt användas allenast till den del det blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att ö område inom eller utom utmål, som tagits i anspråk för de i första stycket avsedda ändamål, ensam hålla det stängsel som är nödigt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

7 KAP.

55 §.

Det åligger------ — icke uttagas.

56 Försummar gruvinnehavaren att inom tid som i 55 § sägs erlägga försvarsavgift, skall han senast den 31 mars påföljande år till bergmästaren inbetala dubbel avgift, vid äventyr, om det försummas, att rätten till gruvan förverkas.

Det åligger bergmästaren att senast den 15 januari i rekommenderat brev till den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare översända påminnelse om avgiftens erläggande med angivande av det belopp som skall inbetalas samt äventyret om det försummas.

Varder rätten till gruvan förverkad, skall bergmästaren omedelbart i rekommenderat brev sända meddelande därom dels till gruvinnehavaren, dels ock till den myndighet .som förvaltar kronans gruvegendom. I enahanda ordning skall bergmästaren, där så ske kan, underrätta jordägaren om gruvrättens förverkande.

Det åligger bergmästaren att senast den 1 februari i rekommenderat brev med mottagningsbevis till den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare översända påminnelse om avgiftens erläggande med angivande av det belopp som skall inbetalas, tiden för inbetalningen samt äventyret om det försummas. Har sådan påminnelse senast den 15 mars kommit den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare till handa, men har det i påminnelsen angivna beloppet det oaktat icke in-

138 Kurigl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

57 Då rätt till gruva förverkats, vare gruvinnehavaren förlustig all rätt dels till de vid tiden för förverkandet inom utmålet befintliga icke uppfordrade inmutningsbara mineral, dels till de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader, dels ock till den mark som inom eller utom utmålet blivit upplåten till gruvdriften.

(Föreslagen lydelse)

betalats senast den 31 mars, vare gruvråtten vid utgången av nämnda dag förverkad, såframt bergmästaren meddelar beslut därom före utgången av samma år.

§•

För gruvdriften gjorda anläggningar, som icke äro att hänföra till de i första stycket omförmälda, ävensom ur gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral må under högst två år efter förverkandet avgiftsfritt kvarligga för gruvinnehavarens räkning; till det som icke inom nämnda tid borttagits have gruvinnehavaren förlorat all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren berättigad att utan lösen förfoga över den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan förvei-

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

verkställda byggnader övergå till kad egendom tillfälle ock jordägaden som i laga ordning förvärvar ren; dock skola de för gruvans rätt till gruvans bearbetande. styrka och bestånd verkställda bygg-

nader ävensom stängsel som i första stycket sägs utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande och skall beträffande brutna inmutningsbara mineral gälla vad därom i 51 § andra stycket år stadgat.

8 KAP. 63 §.

Vilja några Av den--

--brytningen erfordras.

stycket sägs.

Uppstår

Vill delägare, som ej från början anmält sig till deltagande i den större brytningen, sedermera ansluta sig till denna, må det ske efter tillkännagivande å stämma eller skriftlig anmälan hos gruvföreståndaren. Sådan delägare vare skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan ersätta av den större brytningen påkallad merkostnad för anskaffad egendom eller nedlagd kostnad av slag som angivas i 49 § enligt de för där avsett fall stadgade grunder.

Vad ovan i denna paragraf är stadgat för det fall att några delägare vilja bryta mera och andra mindre skall äga motsvarande tillämpning, om några delägare vilja påbörja brytning eller efter utmålsläggningcn företaga arbeten för undersökning av fyndighet och andra icke vilja deltaga däri.

motsvarande tillämpning.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

10 KAP.

68 §.

Kommerskollegium och bergsstats- Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola över gruvdrif- tjänstemännen skola utöva sådan till ten utöva sådan tillsyn, att icke ge- syn över gruvarbetet att icke fara dårnom sättet för gruvbrytningen fara igenom uppstår för annans egendom. uppstår för annans egendom.

Om arbetstagares — ---------i arbetarskyddslagen.

69 §.

De i---------------äser rum.

Utfraktsvägar och-----—--

Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därigenom bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall bergmästaren tiUse att till förekommande härav lämpliga åtgärder vidtagas.

70 Vid påbörjande av regelbunden brytning så ock vid nedläggande av gruvdriften för längre tid än två månader samt vid dess återupptagande skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos bergmästaren. Det åligger denne att om inkommen anmälan omedelbart underrätta den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

eller icke.

§•

Vid påbörjande av gruvarbete så ock vid nedläggande av arbetet eller dess avbrytande för längre tid än två månader samt vid dess återupptagande skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos bergmästaren. Då regelbunden brytning av inmutningsbara mineral påbörjas, skall ock anmälan därom göras. Det åligger bergmästaren att om inkommen anmälan omedelbart underrätta den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

Denna lag -------januari 1940.

Genom denna---- •---vissa län.

Har före — —----— är stadgat.

2. Bestämmelserna i 39—48 §§ 2. Bestämmelserna i 39—48 §§

gruvestadgan om arbetsskyldighet gruvestadgan om arbetsskyldighet

141 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

och om vilostånd skola icke tillämpas utan skola i stället gälla bestämmelserna i 7 kap. denna lag med iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej må överstiga femtio kronor för varje utmål;

att, därest---lagens ikraft-

trädande.

3. Bestämmelserna i —---eller

(Föreslagen lydelse)

och om vilostånd skola icke tillämpas utan skola i stället gälla bestämmelserna i 7 kap. denna lag med iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej må överstiga femtio kronor för varje utmål eller, där efter nya lagens ikraftträdande utmål utvidgats eller sammanlagts med annat utmål, femtio kronor för den ursprungliga delen av utmålet eller för ettvart av de i sammanläggningen ingående utmålen;

att, därest---lagens ikraft-

trädande, uranförening.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari 1953.

Äldre lag skall tillämpas i följande hänseenden:

1) beträffande frågor, som avses i 5 § i inmutning särende, där ansökning skett före nya lagens ikraftträdande;

2) beträffande frågor som avses i 17 §, om inmutningsrätt beviljats före nya lagens ikraftträdande;

3) beträffande tiden för anmälan

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om begagnande av kronoandel, om utmål utlagts före nya lagens ikraftträdande samt

4) beträffande förhållanden som i 51 § andra stycket och 57 § sägs, om gruvrätten förverkats före nya lagens ikraftträdande.

Vad enligt nya lagen är stadgat i andra stycket 2. i övergångsbestämmelserna till gruvlagen angående storleken av för svar savgift i vissa fall skall icke gälla försvarsavgift för tidigare år än 1954.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

143 Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 19 november 1951.

N ärvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren, regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 30 maj 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25 maj 1951, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 31i).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av revisionssekreteraren H. Digman.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Ingressen.

Lagrådet:

Enär paragraferna i gruvlagen numrerats i en följd genom hela lagen, synes det onödigt att i ingressen till förevarande lagförslag omnämna de kapitel, till vilka de i förslaget upptagna paragraferna höra, då ändring av kapitlens rubriker ej ifrågasättes. Lagrådet förordar därför att, i enlighet med vedertagen praxis i liknande fall (se t. ex. lagen den 20 december 1946, nr 809, om ändring i konkurslagen och lagen den 20 december 194G, nr 814, om ändring i utsökningslagen), allenast de paragrafer eller moment av paragrafer angivas, i vilka ändring föreslås.

Därest vad i det följande anföres skulle föranleda ändring av 11 § 2 mom. i lagen, måste även detta lagrum upptagas i ingressen, liksom ett bifall till vad lagrådet vid 36 § förordar medför, att hänvisningarna till sistnämnda lagrum ävensom till 37 § ljiåste utgå.

3 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket i förevarande paragraf, sådant detta lyder i förslaget, skall, därest flera samtidigt sökt inmutning till samma område, sökandena njuta lika rätt, dock skall, därest någon av »inmutarna» kan visa att

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

han, innan ansökningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det område hans ansökning avser, denne äga företrädesrätt utom i visst undantagsfall. Att i detta sammanhang använda ordet »inmutarna» är enligt lagrådets mening icke riktigt. Med beteckningen »inmutare» avses nämligen enligt gruvlagen någon, som enligt beslut av bergmästare fått inmutningsrätt till visst område sig beviljad. Samma uttryck förekommer visserligen i stadgandets nu gällande lydelse men användes där med rätta, eftersom bergmästaren vid konkurrens mellan flera samtidiga ansökningar om inmutning har att meddela envar av sökandena mutsedel samt tvisten först därefter skall avgöras av domstol. Emellertid har denna ordning frångåtts i förslaget. Enligt 7 § i detta skall bergmästaren nämligen, därest någon av flera sökande i fall som nu sagts vill göra gällande företrädesrätt på grund av tidigare upptäckt, bereda honom tillfälle att före bergmästarens beslut väcka talan vid domstol inom viss av bergmästaren utsatt tid; och får innan denna tid gått till ända och, där talan väckts, tvisten slutligen avgjorts, ärendet icke av bergmästaren företagas till avgörande. Endast om sökanden underlåter att väcka talan inom den utsatta tiden, skall bergmästaren utfärda inutsedlar för samtliga sökandena, och eventuell talan får sedan väckas före utmålsförrättningen. Vid ifrågavarande bestämmelses avfattande måste man följaktligen beakta möjligheten, att när frågan om företräde skall avgöras, sökandena ännu icke ha fått mutsedlar och alltså icke äro att betrakta som inmutare. Denna beteckning blir i förevarande fall ännu mera missvisande, därest såsom lagrådet föreslår under 7 § den ändringen vidtages i förslaget, att hänvisning till domstolsprövning alltid skall ske och får preklusiv verkan. Vid sådant förhållande behöver man över huvud taget ej räkna med att sökande, som vill styrka företrädesrätt, kan ha fått inmutning beträffande det omtvistade området. Lagrådet förordar därför, att ordet »inmutarna» ersättes med »sökandena».

5 §.

Lagrådet:

Enligt punkten G sådant lagrummet nu lyder må inmutat område ej utan medgivande av vederbörande sakägare omfatta område på mindre avstånd än 100 meter från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård. Beträffande detta stadgande innefattar det remitterade förslaget, i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningsmannen föreslagit, ändringar i två hänseenden, nämligen såvitt angår skyddet för boningshus och för trädgård. Enligt förslaget skall skyddet omfatta icke såsom nu varje boningshus utan allenast byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas till bostad. Hit skola, enligt vad som framgår av motiven, icke räknas sport- och sommarstugor samt fäbodar. Skyddet för trädgård har begränsats till trädgård vid bostadsbyggnad av det slag, som åtnjuter skydd. Friliggande trädgårdar, såsom handelsträdgårdar, skola alltså icke utgöra inmutningshinder.

Vad angår tomtplats har sådan bibehållits som hinder utan någon

som

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

helst inskränkning. Tolkningen av ordet tomtplats i förevarande sammanhang har vållat svårigheter, och olika meningar ha framförts bland annat därom, huruvida även obebyggd tomt utgör inmutningshinder. Av promemorian att döma synes utredningsmannen anse, att det i vissa fall förhåller sig så, men han framhåller samtidigt — och enligt lagrådets uppfattning med rätta —■ att med hänsyn till syftet med ifrågavarande skyddsbestämmelser dessa ej böra anknytas till den rättsliga fastighetsindelningen. Berörda syfte torde nämligen vara att gentemot inmutning skapa skydd för »hus och hem». Ur denna synpunkt sett vill det förefalla som om det låge närmast till hands att, såsom Sveriges industriförbund framhållit i sitt remissyttrande, tolka ordet tomtplats såsom avseende det närmast omkring bostadshus och därtill hörande ekonomibyggnader belägna markområdet, d. v. s. vad man brukar benämna gårdsplan.

Då man enligt det remitterade förslaget inskränkt skyddet för bostadshus genom att från skydd utesluta sport- och sommarstugor och andra boningshus, som ej äro avsedda att stadigvarande användas till bostad, men utan inskränkning bibehållit skyddet för tomtplats, synes man ha förbisett, att sistnämnda förhållande i många fall skulle göra den föreslagna lagändringen beträffande bostadshus verkningslös. Även om man nämligen icke vill göra gällande, att området närmast varje bostadshus kan anses som tomtplats, är i varje fall uppenbart, att till många sommarvillor och andra dylika boningshus hör tomtplats. I dessa fall skulle alltså, om lagen tolkades efter sin ordalydelse, byggnader av nämnda slag komma i åtnjutande av skydd indirekt genom skyddet för den omgivande tomtplatsen. För att undvika detta skulle man kunna i lagtexten stryka ordet »från» närmast före »trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts», varigenom icke blott trädgård utan även tomtplats som inmutningshinder bleve beroende av belägenhet vid byggnad, avsedd att stadigvarande användas till bostad.

1 detta sammanhang bör emellertid uppmärksammas, att allmänna byggnader t. ex. skolor och kommunalhus — i den mån de ej tillika äro att anse som boningshus — icke i och för sig torde omfattas av förevarande bestämmelser, vare sig de gällande eller de föreslagna. Huruvida sådana byggnader kunna indirekt åtnjuta skydd är beroende av om det närmast kringliggande området kan hänföras till tomtplats eller, enligt gällande rätt, även till trädgård. Gives lagtexten den nyssnämnda av lagrådet ifrågasatta avfattningen, kommer visserligen ett sådant indirekt skydd icke att föreligga, men sagda resultat synes icke strida mot lagens syfte, om detta såsom förut framhållits är att skydda »hus och hem» med vad därtill hörer. Skulle emellertid en ändring av förslaget på sätt förut berörts icke anses böra vidtagas av det skälet att även tomtplats, vilken icke är belägen vid bostadshus, finnes böra utgöra inmutningshinder, i den mån så må vara fallet för narvarande, torde man med hänsyn till vad här ovan i föregående stycke anförts bliva nödsakad alt i lagtexten införa en undantagsbestämmelse av innehåll att under tomtplats ej skall innefattas tomtplats vid annan bostadsbyggnad än sådan som förut i punkten nämnts.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1952. i samt. Nr 17.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Med anledning av den föreslagna ändringen i punkten 7 vill lagrådet framhålla följande. I 11 § 2 mom. första stycket stadgas att, därest annan rättsägare än sökanden anser att ansökning om inmutningsrätt bort avslås eller att visst område icke bör ingå i det inmutade området, klander må före utmålsförrättningen anställas, bos kommerskollegium om den inmutade fyndigheten ej är föremål för inmutning enligt 1 §, men eljest efter stämning vid domstol. Har inmutningsrätt beviljats i strid med bestämmelse bland annat i 9 § 2 mom. 1), är •— enligt andra stycket i 11 § 2 mom. — jämväl allmän åklagare berättigad att vid domstol föra talan som nyss sagts. Jämlikt 9 § 2 mom. 1) skall ansökning avslås i det fall att, där Konungens tillstånd till inmutning erfordras, sådant blivit sökanden förvägrat.

Då enligt det föreliggande förslaget Konungens tillstånd erfordras för att inmutning utan vederbörande sakägares medgivande skall kunna beviljas i fall, som avses i 5 § 7), skulle, därest nuvarande formulering av It § 2 mom. andra stycket bibehölles oförändrad, allmän åklagare på grund av den där upptagna hänvisningen till 9 § 2 mom. 1) äga föra talan i fall, varom i 5 § 7) är fråga. En sådan konsekvens lärer icke vara avsedd. Med hänsyn härtill synes avfattningen av andra stycket i 11 § 2 mom. böra undergå viss jämkning.

Sker sådan jämkning, föranleder den, såsom i det föregående omnämnts, ändring i ingressen till lagförslaget.

Beträffande punkten 8 hänvisas till vad lagrådet anför vid 7 §.

7 §.

Lagrådet:

För det fall att flera å samma dag inkommit med ansökningar om inmutningsrätt, vilka helt eller delvis avse samma område, skall enligt gruvlagen i dess nu gällande lydelse (3 § andra stycket) bergmästaren meddela envar av dem mutsedel. Sökandena njuta sedan lika rätt med avseende å det område, som är gemensamt för ansökningarna. Därest emellertid någon av inmutarna kan visa att han, innan ansökningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det område hans ansökning avser, gäller som huvudregel, att inmutningsrätten till det gemensamma området skall tillhöra honom ensam. I händelse av tvist mellan olika inmutare ankommer det på domstol att slita tvisten. Eftersom mutsedel redan utfärdats för alla sökandena, ha samtliga dessa rätt att oberoende av tvisten utföra undersökningsarbete och skyldighet att fullgöra därmed förenade förpliktelser.

I utredningsmannens promemoria har framhållits, att med den sålunda gällande ordningen vissa komplikationer kunde uppkomma och att, då en av inmutarna gjorde anspråk på att ensam äga rätt till inmutningen, dessa komplikationer kunde förväntas bliva mera svårlösta än om intressenternas rätt ej vore föremål för tvist. Det syntes mera naturligt, att en tvist av detta slag avgjordes av domstol innan inmutning beviljades. Detta gällde i

147 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

synnerhet, om ansökningarna helt och hållet eller till största delen avsåge samma område, mindre däremot om det gemensamma området vore mera obetydligt. I sistnämnda fall kunde det möjligen innebära en viss olägenhet, att undersökningsarbetet icke kunde påbörjas inom någon del av området förrän tvisten blivit avgjord.

Det i promemorian framlagda förslaget innebar, att i nu berörda fall mutsedel skulle utfärdas först efter det tvist angående inmutningsrätten till det område varom fråga vore slutligen avgjorts vid domstol.

Departementschefen har uttalat, att de praktiska synpunkter som motiverade förslaget torde i tillräcklig mån tillgodoses genom att tillfälle bereddes den av flera inmutningssökande, som gjorde anspråk på att inmutningsrätten till gemensamt område skulle tillhöra honom ensam, att innan beslut i inmutningsärendet meddelades väcka talan vid domstol och att, om sådan talan väcktes, med slutligt beslut i inmutningsärendet finge anstå till dess frågan om ensamrätten slutligen avgjorts. Skulle sökanden underlåta att väcka talan inom tid som bergmästaren anvisat honom, syntes mutsedlar för samtliga sökande få utfärdas och eventuell tvist sedan väckas före utmålsförrättningen enligt de regler som redan nu gällde enligt 11 §. Bestämmelser av nu angivna innebörd ha upptagits som ett nytt stycke i 7 §.

Lagrådet finner för sin del den nu gällande ordningen, enligt vilken vid konkurrens mellan samtidiga inmutningsansökningar möjlighet saknas att få tvist om företrädesrätten dem emellan avgjord före utfärdandet av mutsedel, vara behäftad med påtagliga olägenheter. Dessa drabba såväl sådan inmutningssökande, som påstår prioritetsrätt på grund av tidigare upptäckt, som ock sökande, vilken ej för egen del gör gällande företrädesrätt men vill bestrida av annan sökande påstådd sådan rätt. Det remitterade förslaget medför otvivelaktigt vissa fördelar och avhjälper en del av de med det nuvarande systemet förknippade olägenheterna. Såsom en brist i förslaget måste emellertid betecknas, att det helt lagts i den prioritetskrävandes hand att avgöra, huruvida han skall instämma tvisten till domstol före mutsedels utfärdande. Underlåter han detta inom den av bergmästaren föreskrivna tiden, äger han det oaktat rätt att sedermera, efter det mutsedlar utfärdats för alla sökande, hänskjuta frågan till domstol. Det må framhållas att också den sökande, som ej påstår prioritetsrätt för egen del, äger ett beaktansvärt intresse av att tvisten blir löst före mutsedels utfärdande. Mest följdriktigt är därför att för fall av samtidiga konkurrerande ansökningar bergmästaren skall förelägga envar sökande att, om han vill göra gällande företrädesrätt, inom viss av bergmästaren bestämd tid väcka talan därom vid domstol. Frågan om mutsedels utfärdande får sedan anstå till dess prioritctsfrågan blivit slutligen avgjord. Den i promemorian påpekade olägenheten av att, om det gemensamma området är obetydligt, undersökningsarbetet icke kan påbörjas inom någon del av områdena förrän tvisten blivit avgjord synes icke böra tillmätas avgörande betydelse. Eu hänvisning till domstolsprövning bör äga prcklusiv verkan och således innebära att, därest sökande underlåter att inom den föreskrivna liden väcka talan, rätten

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

därtill är försutten; i sådant fall skall alltså mutsedel utfärdas för envar av sökandena. Med hänsyn till det stränga äventyr, varmed föreläggandet skulle vara förbundet, torde detta böra tillställas sökande i den ordning, som för delgivning av stämning i tvistemål är stadgad, eller annorledes bevisligen. Lagrådet hemställer i första hand, att andra stycket i förevarande paragraf omarbetas i enlighet med vad nu anförts.

Därest denna hemställan ej vinner bifall, vill lagrådet framhålla att, även med den principiella ståndpunkt förslaget intager, viss erinran kan göras mot avfattningen av ifrågavarande stadgande. Uttrycket »där talan väckts» i sista punkten avser, enligt vad i remissprotokollet anförts, det fall att talan väckts inom den av bergmästaren angivna tiden. Då här icke är fråga om preklusiv verkan av hänvisningen, synes emellertid lämpligen böra gälla att, så snart talan väckts innan ärendet av bergmästaren företages till avgörande, mutsedlar ej böra utfärdas förrän tvisten slutligen avgjorts. I själva verket lämnar lagtexten rum för olika tolkningar i detta hänseende. Som starka sakliga skäl tala för en tolkning motsatt den i remissprotokollet anförda, synes i varje fall ett förtydligande vara erforderligt.

Bestämmelserna i 9 § 2 och 3 mom. komma ej att stå i överensstämmelse med innehållet i det nya andra stycket i förevarande paragraf, vare sig detta stycke bibehålies oförändrat enligt förslaget eller omarbetas i enlighet med vad lagrådet hemställt. Därest domstol tillerkänner någon av flera samtidiga konkurrerande inmutningsansökningar företrädesrätt, kunna uppenbarligen övriga ansökningar icke föranleda inmutningsrätt till det gemensamma området. Enklast synes denna fråga kunna lösas på det sätt, att i 5 § punkten 8 uttrycket »stadgandet i 3 § första stycket» utbytes mot »stadgandet i 3 §».

Därest andra stycket omarbetas i enlighet med vad lagrådet i första hand hemställt, torde till 11 § 2 mom. första stycket böra göras ett tillägg av innehåll att klander vid domstol må väckas allenast där rätten till talan ej är försutten enligt vad i 7 § andra stycket är stadgat. Ett sådant tillägg föranleder även ändring i ingressen.

17 §.

Justitierådet Ekberg:

Innebörden av ifrågavarande stadgande i dess nu gällande lydelse är ej fullt klar. Tveksamhet kan sålunda råda, huruvida den årliga avgift, som inmutaren har att erlägga till innehavaren av jorden, skall bestämmas med hänsyn till hela det område, som inmutningen omfattar, eller allenast den del av detta område, som inmutaren tager i anspråk för undersökningsarbete. Stadgandet leder sitt ursprung från 11 § gruvstadgan. Sistnämnda bestämmelse innehöll bland annat, att sedan mutsedel blivit utfärdad, ägde inmutaren att anställa försöksarbete inom det inmutade området ävensom begagna eller anlägga väg till stället samt att inmutaren för den mark han sålunda begagnade skulle giva innehavaren av jorden, så länge försöksarbetet fortginge, full ersättning i årlig avgift, som för varje år skulle be-

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

talas förskottsvis. Det tillädes, att i händelse anläggningen övergåves, innan utmål därför blivit lagt, inmutaren skulle vara skyldig att ersätta jordägaren eller den, som i hans ställe vore berättigad till sådan gottgörelse, all skada, som marken genom försöksarbetet kunde ha tagit för framtiden, ävensom att inmutaren ansvarade under tiden till dess denna ersättning blivit erlagd för fulla beloppet av den årliga avgiften för markens begagnande. Avfattningen av denna bestämmelse kan knappast föranleda tvivel om att meningen var, att den årliga avgiften skulle, så länge som försöksarbete bedreves, utgå för hela det inmutade området jämte väg dit, oavsett huruvida detta område nyttjades för dylikt arbete i sin helhet eller blott till viss del. Förarbetena till gruvstadgan giva ytterligare stöd för denna tolkning, vilken jämväl har förespråkare i doktrinen. I betraktande av att det inmutade området enligt gruvstadgan icke omfattade större område än en omkrets med 100 meters avstånd från inmutningspunkten har ju lagstiftaren rent praktiskt sett ej haft anledning att räkna med annat än att området i sin helhet erfordrades för försöksarbetet. Måhända har hänsyn också tagits därtill att inmutaren, om han ej ville fortsätta detta arbete, hade möjlighet att låta gruvrätten sönas. — Vid den omarbetning av gruvlagstiftningen, som verkställdes av gruvlagstiftningskommittén och resulterade i dess år 1919 framlagda betänkande, utbrötos föreskrifterna om årlig avgift och skadestånd från det sammanhang, vari dessa förekommo i gruvstadgan, och upptogos i en särskild paragraf. Formuleringen av denna bestämmelse ansluter sig — med vissa avvikelser, som torde vara utan betydelse för förevarande frågas bedömande — nära till den, som bestämmelsen slutligen fick. I sina motiv framhöllo de sakkunniga, att paragrafen i huvudsak överensstämde med motsvarande bestämmelse i gruvstadgan. På grund härav får anses, att förevarande stadgande har samma innebörd som 11 § gruvstadgan i det hänseende, varom nu är fråga. Meningen lärer alltså vara, att avgiften, som närmast kan betraktas såsom en arrendeavgift, skall bestämmas med hänsyn till att hela det inmutade området disponeras av inmutaren och att densamma skall utgå oförändrad under hela undersökningstiden, oavsett i vilken utsträckning undersökningsarbetet bedrives inom området.

I vad sålunda får anses gälla avser förslaget att göra den modifikationen, att den årliga avgiften icke skall utgå för annan mark än den som under varje år av undersökningstiden verkligen tages i anspråk av inmutaren för undersökningsarbete.

Huruvida den avgift, varom här är fråga, bör vara enhetlig och fast för hela undersökningstiden eller variabel är ett spörsmål, som kräver en avvägning efter skälighet mellan markinnehavarens och inmutarens stridiga intressen men även tillbörligt beaktande av det praktiska livets krav på enkla regler, vilka lämna minsta möjliga utrymme för tvister mellan kontrahenterna. Sett ur inmutarens synpunkt framstår det såsom naturligt, alt avgiften icke bör utgå för annan mark än den, som denne verkligen tager i anspråk för undersökningsarbete. Såsom ytterligare skäl för en variabel avgift har åberopats, att det kan vara erforderligt att taga olika områden i

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

anspråk under olika år utan att det är möjligt att i förväg fastställa huru härmed kommer att förhålla sig. Emellertid kunna samma omständigheter, särskilt svårigheten att på förhand överblicka omfattningen av undersökningsarbetet, anföras såsom skäl jämväl för en enhetlig avgift för hela undersökningstiden.

Gruvlagstiftningen är till sin natur en expropriationslagstiftning. Till förmån för inmutaren nödgas markinnehavaren underkasta sig inskränkning i sin förfoganderätt över det inmutade området. Även om inmutaren begagnar allenast en del av detta område för undersökningsarbete, måste markinnehavaren likväl vara beredd på att inmutaren kan komma att taga ytterligare mark av inmutningen i anspråk. Härigenom inskränkes markinnehavarens möjlighet att nyttja området på det sätt, som för honom är mest ekonomiskt. Denna olägenhet torde knappast i allmänhet kunna hänföras till sådan förlust, skada eller intrång, som enligt sista stycket i förevarande paragraf medför ersättningsskyldighet för inmutaren. Det kan därför, såsom kommerskollegium antytt, vara rimligt, att markinnehavaren icke går miste om sin årshyra så länge som han måste vara beredd på att inmutaren kan fordra att få anställa nya arbeten på hans mark.

Såsom skäl för en variabel avgift har vidare anförts, att då fråga vore om värdefullare mark, det vore angeläget, att markinnehavaren kunde nyttja de delar av det inmutade området, vilka ej erfordrades för undersökningsarbetet. Tankegången i förslaget är, att markinnehavaren senast när förskottsbetalningen erlägges skall erhålla kännedom om att viss av inmutaren i anspråk tagen mark får disponeras av markinnehavaren under det kommande året. Förskottsbetalningen behöver emellertid ej betalas förrän vid slutet av det år, varunder den skall erläggas. Det är därför möjligt, att markinnehavaren får vetskap om inmutarens dispositioner för ett kommande år först så sent, att han icke kan under detta nyttja marken på det för honom fördelaktigaste sättet. Att märka är att man här icke har att göra med beräkning efter kalenderår utan att årsberäkningen löper efter dagen för mutsedelns utfärdande. (Jfr 19 §.) Den föreslagna ordningen kan alltså under vissa omständigheter medföra olägenhet för markinnehavaren, för vilken olägenhet denne ej torde kunna regelmässigt påräkna gottgörelse i annan ordning.

Härtill kommer, att den praktiska räckvidden av den förmån, som förslaget avser att bereda inmutarna, icke lärer vara stor. Lagändringen får betydelse allenast i de säkerligen fåtaliga fall, då mera värdefull mark inmutas. Utredningsmannen har själv framhållit, att det här i regel vore fråga om relativt ringa belopp (25 å 50 kronor per utmål). Det kan också antagas, att även beträffande mera värdefull mark den besparing, som förslagets antagande skulle medföra för en inmutare, är av underordnad betydelse med hänsyn till de kostnader, som denne ändock måste räkna med för bedrivande av gruvarbete, i synnerhet som det — frånsett vissa undantagsfall —- allenast är en jämförelsevis kort tid, tre år från mutsedelns utfärdande, som undersökningsarbetet får fortgå. I detta sammanhang torde

151 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ej heller böra förbises, att därest inmutaren och markinnehavaren ej sämjas om beloppet av den årliga avgiften, den senare jämlikt 18 § äger påkalla skiljedom eller hänskjuta tvisten till domstols avgörande, och att han, där han ej uppenbarligen utan skäl påkallat förfarandet, icke får förpliktas att ersätta därav föranledda kostnader. Vill det sig riktigt illa, skulle dylika tvister enligt den föreslagna ordningen kunna förekomma varje år under försökstiden och reducera den avsedda besparingen för inmutaren.

Såsom av det sist anförda framgår, kan införandet av en variabel avgift medföra ökad risk för slitningar och tvister mellan kontrahenterna. Ur praktisk synpunkt har därför det nuvarande systemet med en från början bestämd, för hela undersökningstiden enhetlig och fast arrendeavgift sina fördelar. Enighet synes också råda om att sistnämnda system är det ändamålsenligaste i de flesta fallen, och det kan icke tillrådas, att såsom i förslaget skett ett lagstadgande, vilket framträder som allmängiltigt, får sitt innehåll avpassat efter undantagsfall, medan det enligt vad av remissprotokollet framgår tyst underförstås, att den givna regeln, såsom mindre lämplig för det stora flertalet fall, skall genom överenskommelse sättas ur kraft i dessa.

Vid nu angivna förhållanden kan det ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl föreligga att genomföra förslaget samt huruvida det icke är att föredraga, att frågan om minskning av den årliga avgiften på grund av att icke hela det inmutade området erfordras för undersökningsarbete liksom hittills får bero på överenskommelse mellan inmutaren och markinnehavaren.

19 §.

Lagrådet:

Beträffande den föreslagna ändringen i tredje stycket anser lagrådet det vara önskvärt, att orden »utan nämnvärd olägenhet» utbytas mot uttrycket »utan olägenhet eller med allenast ringa sådan».

I fjärde stycket har upptagits en ny bestämmelse därom, att ifall ansökningen om förlängning av undersökningstiden grundas på att arbetet till följd av tvist icke bedrivits, arbetet dock ej må, sedan tvisten blivit slutligen avgjord, fortgå med mindre inmutaren underrättat bergmästaren om tvistens avgörande. Eftersom det förutsättes, att arbetet legat nere, är ordet »fortgå» mindre lämpligt och synes därför böra ersättas med ett uttryck, som bättre passar i sammanhanget, förslagsvis »bedrivas».

Sistnämnda bestämmelse bär ej förbundits med någon påföljd för den händelse att inmutaren företager undersökningsarbete utan att underrätta bergmästaren om tvistens avgörande. Förfarandet torde emellertid, åtminstone i vissa fall, kunna hänföras under strafflagen.

21 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i 2 mom. 2) skulle bliva mera lättläst, därest föreskrifterna om kartans skala utbrytas och upptagas såsom ett särskilt stycke sist i momentet.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

23 §.

Justitierådet Ekberg:

Såsom departementschefen erinrat, innefatta bestämmelserna om inmutningsförfarandet och utmålsläggningen en av lagen medgiven och reglerad ockupations- och expropriationsrätt till vissa naturtillgångar jämte för deras utnyttjande erforderlig mark. Jordägaren kan därför ha ett viktigt intresse att bevaka vid hithörande förrättningar. Vid utmålsförrättning skall bestämmas icke blott omfattningen av den mark, som skall tagas i anspråk för arbete ovan jord in. in., utan jämväl lösen för denna mark och annan ersättning, vartill jordägaren kan vara berättigad. Det är därför av synnerlig vikt för jordägaren att han blir kallad till denna förrättning och att kallelsen sker i så god tid att han på ett tillfredsställande sätt kan bevaka sin rätt -säd förrättningen. Detsamma gäller i mer eller mindre mån även andra sakägare, som omförmälas i 21 § 1 mom. 4 och 5. Nuvarande lag innehåller därför föreskrifter därom att kungörelse om utmålsförrättningen med uppgift å tid och ställe för densamma samt angående ansökningens innehåll skall av bergmästaren minst trettio dagar före förrättningen införas i allmänna tidningarna och tidning i orten, att kungörelsen dessutom skall genom bergmästarens försorg sändas till kända sakägare i rekommenderat brev, att kungörelsen skall avsändas i så god tid, att densamma kan komma mottagaren till handa minst trettio dagar före förrättningen, att om kungörelse till förrättningen icke utfärdats eller delgivits sakägare på det sätt eller inom den tid, som sålunda stadgats, och sakägare uteblir från förrättningen, denna skall uppskjutas till annan dag för den uteblivnes behöriga kallande, medan i annat fall den omständigheten att annan sakägare än sökanden uteblir från förrättningen icke hindrar att denna fortgår, samt att om sakägare kommit tillstädes, oaktat han icke blivit kallad inom föreskriven tid, förrättningen på därom framställd begäran må uppskjutas, där så finnes skäligt.

I dessa föreskrifter föreslås nu den ändringen, att om delgivning med viss sakägare ej kunnat ske på ovan anfört sätt, bergmästaren skall föranstalta om att kungörelsen sist å åttonde dagen före förrättningen delgives sakägaren på sätt som är stadgat för delgivning av stämning i tvistemål.

Den tid av trettio dagar, som sakägare normalt skall ha till sitt förfogande för att bereda sin talan vid utmålsförrättningen, förkortas alltså i detta fall till åtta dagar. Denna tid kan emellertid under vissa förhållanden, exempelvis då sakägaren är bortrest eller vårdas å sjukhus, vara för kort för att han skall kunna på ett tillfredsställande sätt utföra .sin talan vid förrättningen. I rättssäkerhetens intresse synes därför den tid, före vilken delgivning sist skall ske, böra förlängas, förslagsvis till fjorton dagar före förrättningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17. ] 53

31 §.

Lagrådet:

Jämlikt första stycket i lagrummets nuvarande lydelse gäller, att om vid utmålsförrättning föreligger i 5 § omförmält hinder mot inmutning, hindret skall, där det förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, gälla även i fråga om utläggande av utmål. Denna föreskrift har i förslaget uppmjukats genom en tilläggsbestämmelse, att utmålet dock må omfatta annat inmutat område eller område, som enligt 5 § 8) skall vara likställt med inmutat område, därest innehavaren därtill lämnar sitt medgivande. I fråga om detta stadgande har lagrådet ingen saklig erinran att göra men förordar med hänsyn till avfattningen av 5 § 8), att orden »i där berört avseende» eller annat motsvarande uttryck inskjutes närmast före orden »vara likställt», varjämte i tydlighetens intresse efter ordet »innehavaren» torde böra tilläggas »av inmutningsrätten».

Andra stycket avser bland annat att reglera i vad mån vid utmålsläggning må tagas i anspråk annat inmutat område än sådant, som beröres av föreskrifterna i första stycket. Härom stadgas i förslaget, att vid utmåls utläggande utanför det inmutade området skall vidare iakttagas att annat inmutat område, som ej förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, ej må utan medgivande av innehavaren beröras i vidare mån än som erfordras för att utmålet skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer vilka tangera förstnämnda inmutade område. Bortsett från det mindre egentliga i själva uttrycket »inmutat område, som ej förefanns redan vid mutsedelns utfärdande», synes mot nämnda bestämmelse kunna riktas även en .saklig anmärkning. Den torde nämligen såtillvida vara vilseledande, att det kan finnas annat inmutat område som, ehuru det ej var inmutat redan vid mutsedelns utfärdande, icke alls får tagas i anspråk vid utmålsläggningen utan innehavarens medgivande. Härvid åsyftas det fallet, att denne innehavares inmutningsrätt, ehuru mutsedeln utfärdats senare än utmålssökandens mutsedel, likväl jämlikt 3 § första stycket har företräde, enär ansökningen om inmutningsrätt inkommit till bergmästaren tidigare än utmålssökandens motsvarande ansökning. Den andres inmutade område får då enligt första stycket i förevarande paragraf, jämfört med 5 § 8), icke utan hans medgivande till någon del tagas i anspråk vid utmålsläggningen. Med hänsyn härtill är, såsom förut framhållits, den föreslagna avfattningen av andra stycket ej fullt lyckad. Innehållet däri skulle bringas till bättre överensstämmelse med första stycket och även komma att närmare ansluta sig till motsvarande nu gällande stadgande, därest orden »annat inmutat område, som ej förefanns redan vid mutsedelns utfärdande», ersattes med »annat inmutat område, som ej avses i första stycket».

35 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall bergmästaren vid utmålsförrättningen uträkna och i protokollet anteckna beloppet av den årliga försvarsavgift, som eu-

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ligt 55 § skall erläggas för utmålet. Uti ett i remissprotokollet återgivet uttalande i promemorian framhålles, att hinder ej torde möta mot att kommerskollegium på klagan upptager frågan om försvarsavgiften i administrativ ordning. I anledning härav vill lagrådet erinra, att av 41 § tydligt framgår att, om någon är missnöjd med bergmästarens vid utmålsföirättning gjorda bestämmande av försvarsavgift, talan därom, vid äventyr av dess förlust, skall inom viss tid instämmas till domstol. Någon möjlighet till klagan i administrativ ordning över beslut, som i samband med utmåls- 1'örrättning meddelats om försvarsavgift, lärer därför icke föreligga.

Det föreslagna tillägget till förevarande paragraf upptager bestämmelser om skyldighet för bergmästaren att till jordägare lämna vissa uppgifter rörande försvarsavgiften. Huruvida sådana bestämmelser, vilka äro av övervägande instruktionell natur, lämpligen böra upptagas i själva lagen synes tveksamt. Det kan med fog göras gällande, att lagtexten icke bör tyngas av föreskrifter, som lika väl kunna meddelas i administrativ ordning. Väljes sistnämnda utväg, vinnes också den fördelen att bestämmelserna kunna göras mera utförliga än som är möjligt, därest de skola erhålla plats i lagen.

36 §.

Lagrådet:

I remissprotokollet har framhållits, att mark, då den blivit löst, inginge i gruvegendomen såsom löst mark. Gruvinnehavaren behövde sålunda ej riskera, att ytterligare ersättningsskyldighet uppkomme i framtiden för marken. Om gruvinnehavaren själv ägde marken och fråga om lösen därför ej uppkomme, kunde ny gruvinnehavare i framtiden nödgas lösa marken, eftersom den ej tillförts gruvan genom lösningsförfarande. Det vore ett befogat intresse, att även då gruvinnehavaren ägde marken, denna kunde med laga verkan hänföras till gruvan såsom löst mark. Såsom tillägg till förevarande paragraf föreslår departementschefen därför i ett nytt moment ett särskilt förfarande, varigenom mark, som erfordras för något i 36 § 1 mom. avsett ändamål och som äges av gruvinnehavaren själv, blir att likställa med löst mark, om gruvinnehavaren det önskar.

I anledning härav vill lagrådet erinra om att en inmutare jämlikt gruvlagen genom inmutning och utmålsläggning förvärvar rätt att inom utmålet med andras uteslutande bearbeta viss å egen eller annans grund belägen mineralfyndighet. Såsom under förarbetena till nämnda lag framhållits, är denna rätt till sin juridiska natur en begränsad sakrätt till fast egendom av en säregen art.

Sålunda förvärvad rätt till gruva med vad därtill hör kan överlåtas, och överlåtelsen får, om den är skriftligen avfattad och anmäles för bergmästaren, bindande verkan icke blott för kontrahenterna utan även för tredje man och således också för överlåtarens rättsinnehavare och borgenärer.

Till gruvegendomen hör icke blott själva gruvan utan jämväl för gruvdriften avsedda byggnader, stängsel, ledningar och andra anläggningar,

155 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

varom är sagt i 2 § lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra. Enligt uttryckligt stadgande i 4 § sagda lag få icke dylika anläggningar, ändå att de tillhöra ägaren av den jord varå gruvan är belägen, hänföras till denna jord.

Alt märka är vidare, att gruva jämte för gruvdriften avsedda lösa inventarier, råvaror och i rörelsen frambragta alster kan vara föremål för förlagsinteckning.

IVdligt är, att till gruvegendomen hör också den rätt, som gruvinnehavaren genom utmålsförrättningen erhållit till sådan inom utmålet befintlig mark, som tages i anspråk för gruvarbetet ovan jord, liksom till den mark utom utmålet, som anvisas för något i 34 § gruvlagen angivet ändamål. Sådan mark skall jämlikt 33 och 34 §§ särskilt utstakas, inläggas å kartan och i protokollet beskrivas.

Någon uttrycklig bestämmelse om att omförmälda rätt till mark är en integrerande del av gruvrätten finnes visserligen icke i gruvlagen, men eftersom gruvdrift över huvud taget icke är möjlig utan dispositionsrätt till mark för nödiga byggnader och andra anläggningar, måste det anses ligga i sakens egen natur att den av gruvinnehavaren förvärvade rätten till sådan mark ingår i själva gruvrätten. Sistnämnda rätt skulle eljest vila på alltför löslig grund. Att omförmälda dispositionsrätt har bästa rätt i den fastighet, vartill marken hör, framgår för övrigt indirekt av stadgandena i 43 § gruvlagen och 24 § 2 mom. inteckningsförordningen.

Frågan är emellertid, när rätten till mark blir en integrerande del av gruvrätten samt under vilka förutsättningar detta sker. Erläggandet av löseskillingen torde icke kunna anses utgöra det konstitutiva momentet. Väl stadgas i gruvlagen, att mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager i anspråk för arbete ovan jord, skall av honom lösas ävensom att för mark utom utmålet, vilken upplåtes för något i 34 § avsett ändamål, lösen jämväl skall erläggas, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet eller lider synnerligt men av upplåtelsen. Lagen innehåller emellertid icke någon bestämmelse att rätten till marken skall hänföras till gruvegendom först sedan lösen guldits. Tvärtom uttalas i motiven, att i lagen bibehållits den från gruvstadgan härrörande grundsatsen, att gruvinnehavaren från och med utmålsförrättningens avslutande äger rätt att taga den anvisade marken i besittning. (Se NJA 1939 avd. II s. 392.) Med hänsyn härtill måste stadgandet i 54 § andra stycket att i dagen utmålet må användas allenast till den del det blivit inlöst anses innebära, att utmålet får användas endast med avseende å den del, som enligt vederbörligt beslut skall lösas. Föreskriften anknyter till normalfallet, att lösen skall erläggas. Av 38 § framgår emellertid, att det ej är nödvändigt, att lösen alltid utgår. Sistnämnda lagrum giver nämligen kontrahenterna full frihet att sämjas om lösen. Tydligt är, att ett dylikt avtal kan gå ut på att lösen ej skall erläggas. Träffas avtal av detta innehåll, måste naturligtvis i allt fall den upplåtna dispositionsrätten vara att hänföra till gruvegendomen. Detta visar, alt nämnda rättsförhållandes uppkomst ej kan

156 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

vara beroende av att marken löses. Lagrådet vill för övrigt anmärka, att det icke kan betraktas såsom säreget för expropriationsförfarande enligt gruvlagen att lösen ej under alla förhållanden erlägges. Detta kan även inträffa vid ett förfarande enligt lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Jämlikt 59 § i sistnämnda lag står det nämligen under vissa förutsättningar parterna fritt att träffa överenskommelse rörande expropriationsersättningen; och i motiven förutsättes, att en dylik överenskommelse kan gå ut på att den mark, som exproprieras, avstås utan lösen. (Se NJA 1918 avd. II s. 240.)

Enligt lagrådets mening torde det konstitutiva momentet i stället vara att söka i själva utmålsläggningen, varvid marken på sätt i 33 §, respektive 34 §, stadgas genom bergmästarens försorg blir särskilt utstakad, inlagd å kartan samt beskriven i protokollet. Ett starkt stöd för denna mening utgör den förut nämnda omständigheten att utmålssökanden äger tillträda marken omedelbart efter utmålsförrättningens avslutande, medan lösen skall erläggas inom 90 dagar därefter. Att slutpunkten i den expropriation, som utmålsförrättningen avser, icke är löseskillingens erläggande framgår också av 42 § tredje stycket, vari för underlåtenhet att inom föreskriven tid gälda vid utmålsförrättningen fastställd lösen eller annan ersättning stadgas bland annat den påföljden, att överexekutor äger på framställning av den ersättningsberättigade förordna om gruvarbetets inställande intill dess ersättningen erlägges eller uttages i exekutiv ordning. Denna bestämmelse vore tämligen meningslös, om expropriationen ej vore fullbordad förrän ersättningen guldits.

Om av nu anförda skäl åt gruvlagen måste beträffande det förut berörda fallet, att markägaren avstår från lösen, givas den tolkningen att dispositionsrätt till nödig mark kan förvärvas genom utmålsförrättningen, oaktat lösen ej fastställts eller erlagts, får detta anses såsom uttryck för en princip, som äger allmän giltighet och således gäller även då sökanden själv tillhörig mark tages i anspråk för ändamål, som avses i 33 eller 34 §. Har i sådant fall den i nämnda lagrum angivna proceduren iakttagits, får därför dispositionsrätt till marken — såsom utgörande en del av gruvrätten ■— anses bestå mot ny ägare av marken, så länge som gruvrätten äger bestånd. Denne kan följaktligen varken påkalla avhysning av gruvinnehavaren från marken eller fordra lösen för densamma. Väl kan det tänkas, att även om berörda procedur ej iakttagits, en mot ny markägare gällande förfoganderätt förefinnes, men lagrådet har ej anledning att gå närmare in på denna fråga.

Med den betydelse, som utmålsförrättningen sålunda har, är det av stor vikt, att den mark, som skall tagas i anspråk för arbete ovan jord eller för ändamål, som i 34 § sägs, blir noga preciserad vid förrättningen. Jämlikt stadgandet i 33 § äger visserligen sökanden själv bestämma storleken av det utrymme inom utmålet, som han vill taga i anspråk för arbete ovan jord, men detta kan ej innebära, att han, när gruvdrift över huvud taget är otänkbar utan att sådan mark tages i anspråk för nödvändiga anlägg-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ningar, skulle kunna undandraga sig att vid utmålsförrättningen uppgiva huru mycket mark ovan jord som han anser sig behöva, och det åligger bergmästaren att tillse att uppgift härom lämnas och vidtaga därav betingade åtgärder i enlighet med vad i vederbörande lagrum sägs. Likaledes måste det ankomma på bergmästaren att klarlägga om och i vad mån mark utom utmålet behöver anvisas. I de fall, vari utmålsläggning sker för att komplettera en redan befintlig gruvanläggning och å annat utmål finnas alla byggnader och andra anläggningar, som behövas för gruvdrift jämväl å det utmål, som skall utläggas, erfordras visserligen ingen ny mark, men det måste likväl, jämlikt 27 § första stycket jämfört med 33 och 34 §§, anses åligga bergmästaren att i ordningens intresse göra anteckning härom i protokollet.

Med den tolkning, som lagrådet finner böra givas åt nu gällande bestämmelser, äro särskilda lagstiftningsåtgärder i det syfte, som närmast föranlett ändringsförslaget, icke nödvändiga. Därest anledning finnes till antagande att bestämmelserna tillämpats på annat sätt än som får anses vara det riktiga, är det emellertid önskvärt, att instruktionella föreskrifter meddelas i administrativ ordning.

Ehuru såsom nu utvecklats det föreslagna tillägget till förevarande paragraf icke torde vara behövligt för att i fall då gruvrätten och gruvmarken vid tiden för utmålsläggningen ägas av samma person trygga gruvinnehavaren mot risken att, sedan ändrade äganderättsförhållanden inträtt, nödgas lösa den för gruvdriften erferderliga marken, synes likväl böra övervägas, huruvida icke gällande bestämmelser böra kompletteras för att de skola tillgodose inteckningshavares rätt. För den värdeminskning, som i nu avsedda fall den intecknade fastigheten undergår i och med att dispositionsrätten till en del av densamma blir hänförlig till gruvegendom, saknar inteckningshavare rätt till gottgörelse. Detta måste ur principiell synpunkt anses otillfredsställande. Emellertid bör erinras om att markägaren och gruvinneha- .varen i fall då lösen skall erläggas hava full frihet att med varandra överenskomma om lösenbeloppet. Gruvlagstiftningssakkunniga framhöllo, att med hänsyn till annans, närmast inteckningshavares, rätt det enligt expropriationslagen visserligen i allmänhet icke stode parterna fritt att träffa överenskommelse om expropriationsersättningen, men att de skäl som föranlett denna grundsats icke ägde samma giltighet beträffande de ersättningsfrågor, som avgjordes enligt gruvlagen. Den mark, varom vid utmålsförrättning vore fråga, vore i regel av ett relativt obetydligt värde, och ersättningssummorna vore därför i allmänhet små. Dessa belopps obetydlighet gjorde, att inteckningshavarna i regel icke hade något att erinra mot att jordägaren uppbure dem. Det syntes därför saknas anledning att övergiva den enligt gruvstadgan gällande grundsatsen om rätt för jordägaren och andra rättsägare att med utmålssökanden träffa uppgörelse angående ersättningsbeloppets storlek, i synnerhet som någon olägenhet därav icke alls försports. (Se NJA 1939 avd. II s. 380.)

De praktiska skäl, som föranlett regeln om parternas rätt att utan hänsyn

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

till inteckningshavare bestämma beloppet av lösen, kunna åberopas jämväl mot att införa särskilda rättsregler till inteckningshavares skydd i fall där gruvinnehavaren själv är markägaren och förty någon lösen ej kan ifrågakomma. Den viktiga skillnaden föreligger likväl, att då marken äges av annan än gruvinnehavaren lösen i regel erlägges, låt vara understundom med belopp som icke motsvarar fastighetens värdeminskning, under det att i nu ifrågavarande fall alls ingen lösen utgår och inteckningshavarna förty bliva utan varje som helst gottgörelse. Det bör emellertid beaktas, att så kan vara händelsen även då annan är markägare men denne av någon anledning, exempelvis nära släktskap med gruvinnehavaren, avstår från lösen. Med hänsyn till det jämförelsevis ringa belopp, varom i allmänhet kan vara fråga, och den vidlyftiga procedur, som erfordras för att tillgodose inteckningshavarna, anser lagrådet övervägande skäl tala för att ej göra ändring i vad nu gäller.

Skulle emellertid särskilda bestämmelser till skydd för inteckningshavare anses böra införas, torde dessa bestämmelser kunna utformas förslagsvis så, att om gruvinnehavaren tillhörig mark, som därest den ägts av annan skolat lösas, är besvärad av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller om sådan mark kan jämlikt It kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, skall mot lösen svarande belopp fastställas. Vidare bör föreskrivas, att beloppet skall bestämmas av bergmästaren och gode männen på sätt i 38 § sägs och att detsamma jämte ränta skall nedsättas hos Konungens befallningshavande såsom i 42 § stadgas. Genom en sådan föreskrift bliva reglerna i 42—44 §§ tillämpliga. Uppenbart är, att de i 37 § angivna grunderna för bestämmande av marklösen skola iakttagas. För att säkerställa att i dessa fall, där förhållandena ju äro helt olika dem i de vanliga fallen, nedsättning verkligen äger rum, torde sådan åtgärd böra göras till villkor för att dispositionsrätten till marken skall vara att hänföra till gruvegendomen. Bestämmelserna i fråga synas därför böra avslutas med ett stadgande att i detta fall marken skall vara att anse såsom löst först sedan nedsättning skett.

Lagrådet vill slutligen erinra, att därest — såsom lagrådet förordar — ändring ej vidtages i förevarande paragraf, jämkning måste ske i ingressen till lagförslaget ävensom att avfattningen av 37, 42 och 49 §§ jämväl är beroende av nämnda förhållande.

37 §.

Lagrådet:

Därest såsom lagrådet hemställt ändring ej göres i 36 §, bör förevarande paragraf bibehållas oförändrad, varjämte den hänvisning, som i ingressen göres till samma lagrum, måste utgå.

42 §.

Lagrådet:

Beträffande första stycket vill lagrådet erinra, att den ändring, som här föreslås, är betingad av det föreslagna nya momentet i 36 §. Om sistnämnda

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

lagrum i enlighet med vad lagrådet förordat bibehålies i oförändrat skick, bör följaktligen ändring ej heller göras i omförmälda del av förevarande paragraf.

45 §.

Lagrådet:

Beträffande villkoren för utvidgning av utmål skall jämlikt första stycket i förevarande paragraf vad om utmålsförrättning är stadgat i tillämpliga delar gälla med den modifikationen, att i fråga om utmålets utläggande utanför det förut utmålslagda området hinder som i 5 § sägs skall gälla, ändå att det tillkommit efter mutsedelns utfärdande. Härav följer, att den föreslagna uppmjukningen av reglerna om hinder vid utmålsläggning — innebärande, att utmål får utläggas över annat inmutat område, därest innehavaren av detta lämnar sitt medgivande därtill — kommer att äga motsvarande tillämpning i fråga om utvidgning av förut utmålslagt område. Detta synes vara både ur principiell synpunkt riktigt och praktiskt ändamålsenligt. Lagrådet vill därför, då förhållandet icke berörts under förarbetena, allenast fästa uppmärksamheten å detsamma.

I fråga om utvidgning av ett genom uppdelning bildat utmål har departementschefen framhållit, att det syntes nödvändigt att meddela regler om hur utvidgningen finge ske. Gällde här de vanliga reglerna om utvidgning, skulle det innebära bland annat, att efter uppdelningen vart och ett av de nybildade utmålen kunde utvidgas till maximiarealen för utmål. I en ny tredje punkt av andra stycket i förevarande paragraf föreslås därför, att genom uppdelning uppkommet utmål får utvidgas högst till den storlek som motsvarar dess andel i det ursprungliga utmålet. Lagrådet finner sig böra, i förtydligande syfte, förorda en mera utförlig formulering av nämnda punkt. Förslagsvis kan stadgas, att om uppdelning skett, därigenom uppkommet utmål icke må genom utvidgning givas större areal än att denna kommer att utgöra lika stor del av högsta medgivna areal för utmål som det nya utmålets areal före utvidgningen utgjorde av det ursprungliga utmålet.

47 §.

Lagrådet:

Enligt sista punkten i det föreslagna nya tredje stycket skola inmularen och kronan på begäran tillhandahålla varandra resultaten av verkställda undersökningar. Vad i remissprotokollet anförts om detta stadgande giver närmast vid handen, att därmed avsetts lämnande av uppgifter, muntliga eller skriftliga, om de resultat som uppnåtts vid undersökningsarbeten. Lagtexten är emellertid så avfattad att även annat än lämnande av sådana uppgifter, t. ex. tillhandahållande av borrkärnor, faller under bestämmelsen. Häremot synes intet vara att erinra. Det kan vara av stor vikt för bedömandet av fyndighetens beskaffenhet att borrkärnor bliva tillgängliga för undersökning. Däremot torde stadgandet icke kunna anses innebära, att skyldighet föreligger att lämna uppgifter om kostnader för brytning eller om andra ekonomiska förhållanden.

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Justitierådet Ekberg:

De föreslagna bestämmelserna, att kronan, respektive jordägaren, i och för utförande av undersökning skulle äga att i nödig utsträckning använda för gruvarbetet avsedda anläggningar, som tillhöra gruvinnehavaren, utgöra ett betänkligt ingrepp i dennes rätt och kunna lätt medföra tvistigheter och svårigheter av olika slag. Jag anser mig därför icke kunna tillstyrka nu berörda delar av det föreslagna nya stycket.

49 §.

Lagrådet:

Då kronan inträder i gruvföretag skall, för det fall att inmutaren själv är jordägaren, kronan enligt förslaget ersätta honom för att mark tages i anspråk för gruvdriften. Uppenbart är emellertid, ehuru detta icke direkt framgår av lagtexten, att ersättning bör utgå jämväl för att lian eljest genom gruvdriften lider förlust, intrång eller annan skada, där skadan är av den natur att ersättning därför enligt 36 § skolat utgå till tredje man. De i 37 § angivna grunderna för ersättningens bestämmande böra därvid tilllämpas. För undvikande av missförstånd torde ett tillägg med stadgande i nu berörda avseenden böra fogas till det föreslagna nya stycket i punkten 3 av 1 mom.

Vad angår 1 mom. punkten 2 erinras, att ändring i denna punkt ej bör vidtagas, därest lagrådets anmärkning vid 36 § i fråga om det där föreslagna tilläggets behövlighet beaktas.

55 §.

Lagrådet:

Beträffande den jordägaren tillkommande andelen i försvarsavgift, som ej uttagits utan innestår hos kommerskollegium, framgår av remissprotokollet, att man tänkt sig att lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar finge tillämpas. Huruvida detta är möjligt finner lagrådet för sin del tvivelaktigt. I varje fall synes det vara en onödig omväg, då hos kommerskollegium innestående medel av förevarande beskaffenhet, jämlikt lagen den 29 maj 1942 om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet, under däri angivna betingelser efter 21 års förlopp tillfalla kronan. Huruvida för ifrågavarande fall särskilda bestämmelser med kortare preskriptionstid, såsom departementschefen antytt, lämpligen böra införas är ett spörsmål, som lagrådet i detta sammanhang icke finner anledning att upptaga till bedömande.

56 §.

Justitierådcn Ekberg och Strandberg samt regeringsrådet Björkholm:

Den årliga försvarsavgift, som gruvinnehavaren har att senast den 31 december förskottsvis för det kommande året erlägga till bergmästaren, utgör enligt 55 § tio kronor för varje hektar eller överskjutande del av hektar av utmålets areal. Hälften av avgiften tillfaller kronan och andra hälften

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tillkommer den jordägare, på vilkens mark utmålet är beläget. Finnas inom utmålet flera jordägare, skola de njuta lott i avgiften efter som de äga del i jorden. Är gruvinnehavaren tillika ägare av mark inom utmålet, skall den honom tillkommande andelen i avgiften icke uttagas. Därest gruvinnehavaren försummar att senast den 31 december erlägga försvarsavgift för det kommande året, blir jämlikt förevarande paragraf påföljden den, att han blir skyldig att senast den 31 mars följande år till bergmästaren inbetala dubbel avgift vid äventyr att rätten till gruvan eljest förverkas. Härutinnan föreslås nu den jämkningen, att påföljden skall begränsas till dubbla beloppet av vad gruvinnehavaren försummat att betala.

För att minska faran av att gruvrätten skulle komma att förverkas på grund av ren glömska att inbetala den dubbla avgiften stadgar paragrafen i sin nu gällande lydelse skyldighet för bergmästaren att senast den 15 januari i rekommenderat brev till den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare översända påminnelse om avgiftens erläggande med angivande av det belopp, som skall inbetalas, samt äventyret om det försummas.

Lagen innehåller vidare i 35 § föreskrift, att bergmästaren skall vid utmålsförrättningen med ledning av vad därvid utrönts rörande utmålets storlek uträkna och i protokollet anteckna beloppet av den försvarsavgift, som skail erläggas. Gruvinnehavaren är emellertid icke under alla förhållanden pliktig att så länge gruvrätten består erlägga det sålunda fastställda beloppet. Detta kan först och främst undergå förändring på grund av utvidgning eller minskning av utmålets areal. Vid den förrättning, som i anledning av sådan åtgärd hålles jämlikt 45 §, har bergmästaren att uträkna och bestämma den nya försvarsavgift, som föranledes av utmålets ändrade areal. Även andra omständigheter kunna emellertid inverka på storleken av den avgift, som gruvinnehavaren skall betala. Såsom redan blivit nämnt, är nämligen gruvinnehavaren, då han tillika är ägare av mark inom utmålet, berättigad att avdraga den honom såsom jordägare tillkommande andelen i försvarsavgiften. Förändringar i avseende på äganderätten till mark inom utmålet kunna således påverka storleken av det belopp, som gruvinnehavaren h;ir att erlägga. Detta belopp kommer att variera i den mån gruvinnehavaren förvärvar eller avhänder sig mark inom utmålet. Vidare påverkas beloppet, om gruvrätten övergår från en innehavare, som är markägare, till någon, som icke är det eller som äger mer eller mindre mark än överlåtaren, eller tvärtom från icke-markägare till markägare. Såsom i promemorian erinrats kunna således ej sällan svårigheter föreligga, särskilt för bergmästaren, att exakt beräkna vad gruvinnehavaren har att erlägga i försvarsavgift. Enär jordägarna, där flera sådana finnas inom utmålet, skola njuta lott i avgiften efter som de äga del i jorden, kunna komplikationer också uppstå på grund av ovisshet om storleken av den areal som gruvinnehavaren tillhörig mark inom utmålet omfattar. Såsom under förarbetena till det föreliggande lagförslaget framhållits förefinnes alltså enligt gällande bestämmelser — trots den påminnelse, som bergmästaren skall göra — risk för att gruvrätten kan komma att förverkas på grund av förbiseende eller ursäktligt misstag.

11 Bilxang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 17.

162 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

För minskande av omförälda risk äro olika vägar tänkbara. Departementschefen har ansett, att det lämpligaste vore att knyta förverkandet till försummelse av gruvinnehavaren att, efter erhållen del av bergmästarens påminnelse, senast den 31 mars inbetala däri angivet belopp. Förslagets utformning är emellertid ej fullt tillfredsställande. Enligt ordalydelsen skulie nämligen förverkandepåföljd inträda även för det fall att bergmästaren i påminnelsen av ursäktligt förbiseende, exempelvis på grund av ovetskap om inträffad förändring beträffande äganderätten till mark inom utmålet, angivit vad gruvinnehavaren har att gälda till för högt belopp samt denne senast den 31 mars inbetalar det riktiga beloppet men icke det i påminnelsen angivna. Det synes icke vara rimligt att påföljd av förverkande skall inträda i det omförmälda fallet. Måhända är detta ej heller förslagets mening, men jämväl av vissa uttalanden i promemorian skulle kunna dragas den slutsatsen, att gruvinnehavaren under alla förhållanden vore skyldig att inbetala hela det i påminnelsen angivna beloppet, om han ville undvika att gruvrätten skulle förklaras förverkad, och att han sedan finge söka åter vad han erlagt för mycket. I omförmälda hänseende synes en omredigering av lagtexten önskvärd. Förslagsvis kan detta ske på det sättet, att i sista punkten av andra stycket orden »det i påminnelsen angivna beloppet» utbytas mot uttrycket »det felande beloppet» samt att till denna punkt fogas en ny mening, innehållande att gruvrätten dock ej skall vara förverkad, där det i påminnelsen angivna beloppet inbetalats senast den 31 mars, ändå att detta belopp understiger vad rätteligen bör uttagas.

Justitierådet Ljunggren:

Avsikten med det remitterade förslaget i förevarande hänseende är, att gruvinnehavarens berättigade intresse av ökad trygghet för gruvrätten skall tillgodoses, så att riskerna för förverkande på grund av ursäktligt förbiseende eller misstag såvitt möjligt undanröjas. Detta har ansetts kunna ske genom att förverkandepåföljden, som skall beslutas av bergmästaren och alltså ej inträda automatiskt, knytes till försummelse att betala det i bergmästarens påminnelse preciserade beloppet. Man har sålunda velat frikoppla förverkandet från den stundom vanskliga och osäkra bestämningen av vad som rätteligen skall erläggas i försvarsavgift.

Det måste betraktas som önskvärt att ett förverkandebeslut, som skall meddelas i administrativ ordning, kan knytas till ett enkelt och klart faktum, som är lätt att konstatera och knappast kan göras till föremål för tvist. Detta önskemål blir ej tillgodosett, om man beträffande gruvinnehavarens prestation för att undvika förverkande såsom alternativ inför, att han erlägger dubbla beloppet av vad han försummat att betala av det han rätteligen skolat erlägga. Fastställande av detta belopp, eventuellt i domstolsväg, kan komma att kräva en vidlyftig utredning och draga långt ut på tiden. Det är att märka, att enligt förslaget förutsättning för förverkande är att bergmästaren meddelat beslut därom före årets utgång. Är tvist om för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

svarsavgiftens storlek anhängig vid domstol, kan bergmästaren således ej låta med beslut i ärendet anstå till dess lagalcraftvunnen dom föreligger.

I själva verket torde man bäst tillgodose gruvinneliavarens intresse av trygghet mot förverkande på grund av misstag eller förbiseende genom att ej indirekt animera honom till inbetalning av ett lägre, kanske obetydligt lägre belopp än bergmästaren för honom angivit. Han skulle därigenom utsätta sig för den största risk då han ju icke, där frågan om det rätta beloppet är tvistig, kan vara fullt säker på att hans egen beräkning är riktig. Det må tillika påpekas, att det här är fråga om ett relativt ringa belopp, som i ett visst enstaka, sällan förekommande fall skall av gruvinnehavaren erläggas.

Skulle däremot frågan om det rätta beloppet icke vara tvistig utan det i stället i något undantagsfall förhålla sig så, att bergmästaren i påminnelsen gjort en misskrivning eller eljest något uppenbart fel beträffande beloppets storlek, torde det enligt min mening vara väl förenligt med den föreslagna lagtexten, att saken ordnas utan att gruvinnehavaren skall behöva betala det uppenbart oriktiga beloppet, som angivits i påminnelsen. Gruvinnehavaren har då all anledning att, så snart han fått påminnelsen, för bergmästaren påpeka det förelupna misstaget. Bergmästaren bör då, redan i samband med att inbetalning sker, kunna rätta till misstaget genom att rent formellt tillställa gruvinnehavaren en ny påminnelse. Att detta sker efter den stadgade tiden för delgivning av påminnelse saknar betydelse, därest det sker i samband med att gruvinnehavaren verkställer inbetalning. Vad nu sagts torde även äga tillämpning, då en ostridigt felaktig uppgift i den ursprungliga påminnelsen icke kan läggas bergmästaren till last utan beror på att han, måhända på grund av gruvinnehavarens underlåtenhet att lämna honom erforderliga uppgifter exempelvis om äganderättsförhållandena rörande gruvmarken, saknat möjlighet att rätt bestämma beloppet. Men även om saken av någon anledning icke blir formellt ordnad redan i samband med inbetalningen, bör bergmästaren enligt en förnuftig tolkning av lagen icke meddela förverkandebeslut, om han skulle finna att det inbetalade beloppet, ehuru lägre än det han i påminnelsen angivit, uppenbarligen är det rätta.

Gruvlagens övergångsbestämmelser.

Lagrådet:

Lagrådet ifrågasätter, huruvida icke de föreslagna reglerna om beloppet av försvarsavgift efter utvidgning eller sammanläggning av utmål skulle komma till klarare uttryck, om stadgandet gåves ungefärligen den avfattningen att den årliga försvarsavgiften ej må överstiga femtio kronor för varje utmål; skolande likväl, där efter den 31 december 1939 utmål utvidgas, vad nu sagts gälla allenast den del som sagda dag ingick i utmålet samt, där efter nämnda tidpunkt utmål sammanlägges med annat utmål, ettvart av de i sammanläggningen ingående utmålen i det avseende varom nu är fråga fortfarande anses som särskilt utmål.

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Övergångsbestämmelserna.

Justilieråden Ekberg och Ljunggren:

Enligt punkt 2 i gruvlagens övergångsbestämmelser gäller, att föreskrifterna i 39—48 §§ i 1884 års gruvstadga i fråga om arbetsskyldighet och vilostånd icke skola tillämpas på äldre utmål utan i stället bestämmelserna i 7 kap. gruvlagen med iakttagande dock, bland annat, att den årliga försvarsavgilten för dessa utmål ej må överstiga 50 kronor för varje utmål. i vad sålunda gäller föreslås i det remitterade förslaget ändring av innebörd att, där efter gruvlagens ikraftträdande utmål utvidgats eller sammanlagts med annat utmål, avgiftens maximering till 50 kronor skall gälla för den ursprungliga delen av det utvidgade utmålet respektive ettvart av de i sammanläggningen ingående utmålen. Jämlikt övergångsbestämmelserna till lagförslaget skola de nya reglerna tillämpas beträffande avgift, avseende tiden från och med år 1954, även såvitt avser utmål som utvidgats eller sammanlagts under tiden mellan gruvlagens ikraftträdande och ikraftträdandet av förevarande lag. Ur principiell synpunkt finna vi det ägnat att ingiva vissa betänkligheter att göra de föreslagna reglerna tillämpliga å redan skedda utvidgningar eller sammanläggningar. Å andra sidan kunna praktiska skäl såsom önskvärdheten av enhetliga regler i ifrågavarande avseende för alla jämlikt gruvlagen utvidgade eller sammanlagda utmål och framför allt avgifternas jämförelsevis ringa ekonomiska betydelse åberopas till stöd för den i förslaget valda lösningen av frågan.

Ur protokollet: Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

165 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 december 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 19 november 1951 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 25 maj 1951 remitterade förslaget till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Innebörden av begreppet tomtplats i 5 § 6) i dess nu gällande lydelse är, såsom lagrådet påpekat, oklar. Det kan sålunda råda tvekan, huruvida med bestämmelsen om skydd för tomtplats mot inmutning avses endast det fall att på området finnes byggnad, som åtnjuter skydd mot inmutning enligt vad i övrigt är stadgat i lagrummet. Syftet med ifrågavarande skyddsbestämmelser måste emellertid anses vara att bereda skydd för »hus och hem». Med hänsyn härtill vill jag ansluta mig till lagrådets förslag att göra skyddet för tomtplats uttryckligen beroende av att tomtplatsen är belägen vid byggnad, avsedd att stadigvarande användas till bostad.

Jag anser mig även kunna ansluta mig till den av lagrådet förordade ändringen i det i 7 § föreslagna nya stycket. 1 de fall, då inmutningsansökningar rörande ett och samma område inkommit samma dag, får hänvisning till domstolsprövning sålunda preklusiv verkan. Denna ändring medför, såsom lagrådet anfört, smärre jämkningar även i 5 § 8) och 11 § 2 mom. första stycket samt i ingressen till lagförslaget.

Vad en av lagrådets ledamöter anfört rörande 17 och 23 §§ föranleder mig icke att frångå det remitterade förslaget.

Lagrådet ifrågasätter, huruvida icke den i 35 § föreslagna tilläggsbestämmelsen om skyldighet för bergmästaren att i anslutning till utmålsförrättningen sända underrättelse till jordägarna rörande försvarsavgiften bör utfärdas i administrativ ordning i stället för att upptagas i gruvlagen. Ehuru bestämmelsen, såsom lagrådet framhållit, är av övervägande instruktionell natur, anser jag dock, enär bestämmelsen är av stor vikt och gruvlagen

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

redan nu innehåller regler av liknande art, att den lämpligen bör inflyta i själva lagen.

Vad beträffar det i 36 § föreslagna stadgandet om förfarandet vid utrnålsförrättningen med sådan mark, som äges av gruvinnehavaren själv, anser lagrådet, att gällande bestämmelser böra tolkas så att gruvinnehavarens mark, som anvisats inom eller utom utmål enligt 33 eller 34 §, kan få karaktär av löst mark, ehuru lösenförfarande ej tillämpats. Till den tolkning, som lagrådet sålunda anvisat, ansluter jag mig. På grund härav och då behov ej yppats att för de fall, varom här är fråga, tillgodose inteckningshavarnas rätt genom att införa ett förfarande med skyldighet att nedsätta belopp, motsvarande lösen för område som tages i anspråk för gruvdriften, torde det i remissprotokollet framlagda förslaget om tillägg till 36 § böra utgå. Med anledning härav böra av ändringsförslaget föranledda jämkningar i 37, 42 och 49 §§ jämväl bortfalla.

Med hänsyn till den oklarhet som varit rådande om innebörden av gruvlagens bestämmelser i nu förevarande hänseende, torde det, såsom lagrådet rekommenderat, få ankomma på kommerskollegium att i administrativ ordning meddela föreskrifter om att bergmästarna vid utmålsförrättning böra tillse att, såvitt möjligt, klarhet vinnes om vilken mark som skall anses höra till gruvegendomen även i de fall där gruvinnehavaren själv är markägare.

I 45 § andra stycket har i remissprotokollet föreslagits en bestämmelse att genom uppdelning uppkommet utmål får utvidgas högst till den storlek som motsvarar dess andel i det ursprungliga utmålet. Lagrådet föreslår i förtydligande syfte en mera utförlig formulering av innehåll att om uppdelning skett, därigenom uppkommet utmål icke må genom utvidgning givas större areal än att denna kommer att utgöra lika stor del av högsta medgivna areal för utmål som det nya utmålets areal före utvidgningen utgjorde av det ursprungliga utmålet. Denna innebörd av stadgandet torde emellertid med tillräcklig tydlighet framgå av den i remissprotokollet använda formuleringen. Denna formulering har fördelen av att vara betydligt kortare och enklare än den av lagrådet föreslagna. Anledning synes därför knappast föreligga att vidtaga den av lagrådet förordade omformuleringen.

Jag ansluter mig till vad lagrådet anfört angående tolkningen av det föreslagna nya stadgandet i 47 § angående rätt till provborrning m. m. Däremot kan jag ej finna fog för vad en lagrådsledamot andragit mot bestämmelsen att kronan respektive jordägaren i och för utförande av undersökning skulle äga att i nödig utsträckning använda för gruvarbetet avsedda anläggningar. Om exempelvis undersökningen av praktiska skäl bör verkställas nere i gruva, kan inmutaren självfallet icke få hindra undersökningen genom att vägra provtagaren att använda gruvhissen för att komma ner till provtagningsplatsen.

Lagrådets erinringar beträffande det föreslagna tillägget till 49 § torde böra beaktas.

I remissprotokollet har jag utgått från att lagen den 24 mars 1927 om

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar är tillämplig, då fråga är om försvarsavgifter, som innestå hos kommerskollegium för jordägarnas räkning. Såsom lagrådet framhållit synes detta emellertid tvivelaktigt. Lagen den 29 maj 1942 om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet torde nämligen kunna tillämpas på dessa avgiftsbelopp. Även enligt sistnämnda lag gäller emellertid att preskriptionstiden är tjugu år och att den som inbetalat beloppet äger att under tjuguförsta året lyfta beloppet. Huruvida dessa bestämmelser kunna anses i allo lämpliga på försvarsavgifter som inlevereras till kommerskollegium torde, såsom i remissprotokollet anförts, böra upptagas till övervägande av kommerskollegium.

Vad en av lagrådets ledamöter anfört i anslutning till 56 § rörande förutsättningarna för förverkande vid underlåtenhet att inbetala i bergmästarens påminnelser angivna belopp återgiver riktigt den avsedda innebörden av de föreslagna bestämmelserna i detta hänseende. Det remitterade förslaget anser jag, i likhet med denne lagrådsledamot, lämpligare än det förslag som framlagts av lagrådets övriga ledamöter i denna del.

De förslag till ändringar av huvudsakligen redaktionell natur, som lagrådet föreslagit i ingressen samt i 3 §, 11 § 2 mom., 19 §, 21 § 2 mom. 2) och 31 § ävensom i gruvlagens övergångsbestämmelser, torde böra beaktas.

I enlighet med vad i det föregående förordats ha ändringar vidtagits i det remitterade lagförslaget. Därjämte har förslaget undergått vissa smärre jämkningar av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med det anförda jämkade förslaget till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Georg Dahlin.