Offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltningsärenden

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltningsärenden

Betänkande avgivet av utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden Stockholm 1971

Statens offentliga utredningar 1971

Kronologisk förteckning

1. SOU 71. Handbok för det officiella utredningstrycket. Beckman. Fi. 2. Post- och Inrikes Tidningar. Norstedt & Söner. Ju. 3. Veterinärdistriktsindelningen, m m. Svenska Reproduktions AB. Jo. 4. Kommunala val. Esselte. C. 5. Svensk industri under 70-talet med utblick mot 80talet. Bilaga 2. Esselte. Fi. 6. Ny sjömanslag. Esselte. K. 7. Finansiella tillväxtaspekter 1960-1975.1970 års långtidsutredning. Bilaga 4. Esselte. Fi. 8. Arbetskraftsresurserna 1965-1990. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 1. Esselte. Fi. 9. Större företags offentliga redovisning. Esselte. Fi. 10. Snatteri. Berlingska Boktryckeriet, Lund. Ju. 11. Ett nytt bilregister. Göteborgs Offsettryckeri AB. K. 12. Miljövården i Sverige under 70-talet. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 8. Esselte. Fi. 13. Utvecklingstendenser inom offentlig sektor. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 6. Esselte. Fi. 14. Varuhandeln fram till 1975.1970 års långtidsutredning. Bilaga 3. Esselte. Fi. 15. Förslag till aktiebolagslag m.m. Tryckeribolaget. Ju. 16. Regional utveckling och planering. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 7. Esselte. Fi. 17. Malm - Jord - Vatten. Svenska Reproduktions AB. I. 18. Mått och vikt. Norstedt & Söner. Fi. 19. Familjepensionsfrågor m.m. Berlingska Boktryckeriet, Lund. S. 20. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Betänkande I. Norstedt & Söner. K. 21. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga A. Norstedt & Söner. K. 22. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga B. Norstedt & Söner. K. 23. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Register m.m. Norstedt & Söner. K. 24. Vuxenpedagogisk forskning och utbildning. Berlingska Boktryckeriet, Lund. U. 25. Boendeservice 3. Kommunstudien. Esselte. In. 26. Boendeservice 4. Projektstudien. Esselte. In. 27. Boendeservice 5. Totalkostnadsstudien. Esselte. In. 28. Boendeservice 6. Strukturstudien. Esselte. In. 29. Kyrkan kostar. Göteborgs Offsettryckeri AB. U. 30. Sjömanspension. Göteborgs Offsettryckeri AB. K. 31. Den svenska betalningsbalansstatistiken. Esselte. Fi. 32. Valutareserven och utrikeshandelns finansiella struktur. Bilaga till Den svenska betalningsbalansstatistiken. Esselte. Fi. 33. Fri affärstid. Göteborgs Offsettryckeri AB. H. 34. Lastbil och Taxi. Beckman. K. 35. Den fria rörligheten för personer inom EEC. Esselte. In. 36. Produktionsresurser för tv och radio i utbildningen. Esselte. U. 37. Konsumentpolitik-riktlinjer och organisation. Tryckeribolaget. H. 38. Särskilda tandvårdsanordningar förvissa patientgrupper. Göteborgs Offsettryckeri AB. S.

Anm. Om särskild tryckort ej anges är tryckorten Stockholm.

39. Den svenska köpkraftsfördelningen 1967. Berlingska Boktryckeriet, Lund. In. 40. Export och import 1971-1975. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 5. Esselte. Fi. 41. Ny domstolsadministration. Göteborgs Offsettryckeri AB. Ju. 42. Försäkring och annat kontant stöd vid arbetslöshet. Esselte. In. 43. Arbetskraftens struktur och dimensioner. Esselte. In. 44. Bilagor till KSA-utredningens betänkande. Esselte. In. 45. Utsökningsrätt XI. Norstedt & Söner. Ju. 46. Teknisk översyn av kapitalbeskattningen. Norstedt & Söner. Fi. 47. Psykologiska urvalsmetoder inom statsförvaltningen. Göteborgs Offsettryckeri AB. Fi. 48. Personurval med hjälp av psykologiska undersökningar. Göteborgs Offsettryckeri ÄB. Fi. 49. Unga lagöverträdare I. Esselte. Ju. 50. Räddningstjänst. Göteborgs Offsettryckeri AB. C. 51. Invandrarutredningen I. Göteborgs Offsettryckeri AB. In. 52. Byggandets industrialisering. Beckman. In. 53. Lärarnas arbete. En statistisk arbetstidsstudie. Göteborgs Offsettryckeri AB. U. 54. Lärarnas arbete. Bilaga I. Tekniska rapporter. Göteborgs Offsettryckeri AB. U. 55. Lärarnas arbete. Bilaga II. Tabeller. Göteborgs Offsettryckeri AB. U. 56. Handräckning inom försvaret. Esselte. Fö. 57. Utbildning av vissa värnpliktiga i stabstjänst. Esselte. Fö. 58. Rätten till abort. Göteborgs Offsettryckeri AB. Ju. 59. Högsta domstolens kansli. Göteborgs Offsettryckeri AB. Ju. 60. Universitetsstudier utan examen. Göteborgs Offsettryckeri AB. U. 61. Val av utbildning och yrke. Göteborgs Offsettryckeri AB. U. 62. Högre utbildning och arbetsmarknad. Göteborgs Offsettryckeri AB. U. 63. Vintersjöfart. Beckman. K. 64. Sanering I. Esselte. In. 65. Sanering II. Bilagor. Esselte. In. 66. Mellanölsfrågan. Göteborgs Offsettryckeri AB. Fi. 67. Ränteomfördelning och vinstutdelning. Göteborgs Offsettryckeri AB. In. 68. Läkartjänster. Göteborgs Offsettryckeri AB. S. 69. Näringspolitiken — ny verksorganisation. Göteborgs Offsettryckeri AB. H. 70. Plan och prognos. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 9. Esselte. Fi. 71. Bokskogens bevarande. Svenska Reproduktions AB. Jo. 72. Maskinell teknik vid de allmänna valen. Göteborgs Offsettryckeri AB. Ju. 73. Fonogrammen i musiklivet. Esselte. U. 74. Kriminalvård i anstalt. Esselte. Ju. 75. Fysisk riksplanering. Esselte. C. 76. Offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltningsärenden. Göteborgs Offsettryckeri. AB. Ju.

Statens offentliga utredningar SOU 1971 :76 Justitiedepartementet

Offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltningsärenden

Betänkande avgivet av utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden Stockholm 1971

Göteborgs Offwttryckeri AB, Sthlm 71.322 S

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 1 mars 1968 bemyndigades chefen för justitiedepartementet att tillkalla två sakkunniga med uppdrag att utreda frågorna om kostnaderna i förvaltningsförfarandet, om rättshjälp i förvaltningsärenden och om offentligt biträde åt part i sådana ärenden. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga regeringsrådet Sten Wilkens, tillika ordförande, och byråchefen Lorentz Vogel. Att såsom expert biträda utredningen förordnades den 31 januari 1969 advokaten Arvid Berggren (t. o. m. den 26 oktober 1970). Såsom expert åt utredningen beträffande de fastighetsrättsliga avsnitten har dessutom medverkat hovrättsrådet Stig Egersten. Till sekreterare åt utredningen förordnades den 20 juni 1968 numera förste länsassessorn Anders Sacklén. De sakkunniga har antagit benämningen utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden. Vid uppdragets utförande har utredningen utgått från att förvaltningsreformen till fullo genomförts, trots att den i avsevärda delar inte träder i kraft förrän den 1 januari 1972. Likaså har hänsyn tagits till prop, den 4 juni 1971, nr 122, med förslag till ändringar i lagen (1917:189) om expropriation och i byggnadslagen (1947:385) samt till prop, den 13 augusti 1971, nr 123, med förslag till väglag, vilken lagstiftning avses skola träda i kraft den 1 januari 1972. SOU 1971:76

Sedan utredningsuppdraget meddelades har av en särskild grupp inom justitiedepartementet (arbetsgruppen för rättshjälpsreformen) utarbetats en promemoria angående reform av samhällets rättshjälp (Ju 1970:14 stencil). Beträffande konsekvenserna för utredningens arbete av de i departementspromemorian framlagda förslagen hänvisas till kap. 6. Efter remissbehandling och vidare bearbetning inom justitiedepartementet av de reformförslag som framlades av arbetsgruppen torde förslag till rättshjälpslag m. m. komma att remitteras till lagrådet under hösten 1971. Utredningen har dock - i samförstånd med justitiedepartementet — sett sig nödsakad att lägga arbetsgruppens förslag till grund för sina överväganden såvitt gäller frågor som rör den reformerade rättshjälpen. I den mån det remitterade lagförslaget avviker från departementspromemorians förslag till rättshjälpslag torde vad utredningen föreslår på ifrågavarande område få omarbetas i senare sammanhang. Till utredningen har den 3 december 1968 från socialdepartementet överlämnats kopia av en till Konungen ställd framställning från riksdagens justitieombudsman angående införande av bestämmelser om ersättning till enskild part för inställelse vid förhör i nykterhets- och barnavårdsärenden (jfr JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 479). Framställningen, som refereras i kap. 10, har beaktats vid utredningsuppdragets fullgörande. 3

Vidare har till utredningen den 15 augusti 1969 från inrikesdepartementet överlämnats en framställning från advokaten Hans Göran Franck, i dennes egenskap av ordförande i Svenska kommittén för Greklands demokrati, och en framställning från Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, båda med begäran om åtgärder för stärkande av utlänningars rättssäkerhet i Sverige. Framställningarna har tagits under övervägande såvitt de berör det uppdrag som meddelats utredningen. Sedan utredningen slutfört sitt uppdrag, får utredningen härmed vördsamt överlämna sitt betänkande Offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltningsärenden. Stockholm den 1 september 1971 Sten Vvilkens

Lorentz Vogel /Anders Sacklén

4 SOU 1971:76

Innehåll

Sammanfattning

9 Förslag till lag om offentligt biträde Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen ( ) Förslag till lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall Förslag till lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda . . . Förslag till lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård . . . . Förslag till lag om ändring i barnavårdslagen (1960:97) Förslag till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1954:193) Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen (1956:492) angående anmälan om socialhjälp åt utlänningar m. m Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen (1966:585) angående tillämpningen av lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Dan-

12 SOU 1971:76

21 23 24

26 28

mark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m Förslag till lag om ändring i lagen (1917:189) om expropriation . . . . Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) Förslag till lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen . . Förslag till lag om ändring i väglagen ( ) Förslag till lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar . . . . Förslag till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)

43 Kapitel 1 Utredningsdirektiven . . . .

44 Kapitel 2 Nuvarande förhållanden .. Rättegångsbalkens kostnadsregler . . Speciella kostnadsregler Rättshjälpsregler Kostnadsregler på förvaltningsområdet

48 48 49 49

Kapitel 3 Riksdagsmotioner, utredningar m. m 1942 års motion m. m Besvärssakkunnigas slutbetänkande och remissyttrandena Den vidare behandlingen inom Kungl. Maj:ts kansli Utredningen om administrativa frihetsberövanden

36 37 38 40 41 42

53 53 54 59 59 5

Motioner om rättshjälp i förvaltningsärenden

60 Kapitel 4 Förslaget om rättshjälpsreform

62 Kapitel 5 Skadeståndslagstiftningen

67 Kapitel 6 Allmänna synpunkter . . . Offentligt biträde Kostnadsersättning Utredningens omfattning Kapitel 7 Förslaget till rättshjälp slag Offentligt biträde Utredningskostnader Kapitel 8 Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall , . Gällande rätt Lagförarbeten m. m Utredningen Offentligt biträde Kostnadsersättning Kapitel 9 Lagen ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda . . . Gällande rätt Utredningen Offentligt biträde Kostnadsersättning

Kapitel 13 Utlänningslagstiftningen . Gällande rätt Lagförarbeten Motioner om rättssäkerheten för invandrare Utredningen 76 Offentligt biträde 76 Kostnadsersättning 77 Kapitel 14 Nordiska verkställighetslagen 80 Gällande rätt 80 Utredningen 82 84 Kapitel 15 Socialförsäkringslagstift84 ningen 87 Gällande rätt Lagförarbeten m. m Utredningen 89 Allmänt ombud 89 Kostnadsersättning 92 92 96 Kapitel 16 Skattelagstiftningen . . . Gällande rätt 99 Propositioner, motioner m. m 99 Utredningen Offentligt biträde 103 Kostnadsersättning 106 106 113

Kapitel 11 Barnavårdslagen Gällande rätt Lagförarbeten m. m Utredningen Offentligt biträde Kostnadsersättning

117 117 123 125 125 132

13 5 135 136 139 139 140

69 70 71 75

Kapitel 10 Lagen om nykterhetsvård Gällande rätt Lagförarbeten m. m Utredningen Offentligt biträde Kostnadsersättning

Kapitel 12 Lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård

eller behandling, m. m Gällande rätt Lagförarbeten m. m Utredningen Offentligt biträde Kostnadsersättning

*41 141

*^° 152 153 153 165

172 172 173

175 175 178 183 183 186 192 192 194 195 196 198

Kapitel 17 Expropriationslagen . . . Gällande rätt Motion 1959 Utredningen Offentligt biträde Kostnadsersättning

201 201 202 204 204 204

Kapitel 18 Naturvårdslagen Gällande rätt Utredningen Offentligt biträde Kostnadsersättning

206 206 209 209 209 SOU 1971:76

Kapitel 19 Lagen om byggnadsminnen Gällande rätt Utredningen Offentligt biträde Kostnadsersättning

212 212 213 213 213

Kapitel 20 Väglagen Gällande rätt Framställning av RLF 1957 Utredningen Offentligt biträde Kostnadsersättning

215 215 218 219 219 219

Kapitel 21 Lagen om enskilda vägar Gällande rätt Utredningen

2 22

Kapitel 22 Byggnadslagen Utredningen

226 226

Kapitel 23 Fastighetsbildningslagen . Inledning Gällande rätt Motioner 1959 Lagförarbeten Utredningen Offentligt biträde Kostnadsersättning

228 228 228 231 232 237 237 237

Kapitel 24 Specialmotivering Förslaget till lag om offentligt biträde Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen

242 Kapitel 25 Kostnader

250 Bilagor Bilaga 1 Sammanställning av svaren på utredningens frågor rörande prövningsnämndernas verksamhet under verksamhetsåret 1967/68 Bilaga 2 Sammanställning av svaren på utredningens frågor rörande länsstyrelsernas befattning med ärenden enligt nykterhetsvårdslagen, barnavårdslagen och utlänningslagen, m. m. avseende verksamhetsåret 1968 . . . .

SOU 1971:76

222 224

242 246

Sammanfattning

Genom det förslag om reform av samhällets rättshjälp, som framlades av justitiedepartementet under 1970, har utredningens uppdrag kommit att väsentligt förändras. Av det ursprungliga uppdraget kvarstår endast två frågor: om offentligt biträde i förvaltningsärenden och om kostnadsersättning i sådana ärenden. Härjämte har såsom en speciell uppgift tillkommit den att undersöka i vad mån kostnader för utredning i förvaltningsärenden bör ersättas inom det föreslagna rättshjälpssystemet. Utredningen föreslår att offentligt biträde skall i fall av behov kunna förordnas i vissa ärenden som angår den personliga rörelsefriheten. Det gäller följande områden och ärenden. Mentalsjukvården. När talan förs hos utskrivningsnämnd mot beslut om intagning på sjukhus för sluten psykiatrisk vård skall nämnden, om det behövs för att tillvarata patientens rätt, kunna förordna offentligt biträde åt denne. Detsamma skall gälla vid talan mot beslut om kvarhållande enligt 9 § andra stycket PsykL och om slutlig utskrivning. Vidare föreslås att beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda skall ha motsvarande möjlighet att förordna offentligt biträde, när talan förs hos nämnden mot administrativ myndighets beslut om inskrivning, oberoende av samtycke, i vårdhem eller specialsjukhus. Möjligheten skall även finnas vid talan rörande slutlig utskrivning samt vid behandling av fråga om särskoleelevs placeSOU 1971:76

ring utanför det egna hemmet. Nykterhetsvården. När fråga är om tvångsintagning eller återintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare skall länsrätt kunna förordna offentligt biträde, om det behövs för att tillvarata dens rätt om vars tvångsintagning det är fråga. Barnavården. För samtliga typer av ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård föreslås att möjlighet skall finnas att förordna offentligt biträde, när det behövs för att tillvarata parts rätt. Det sagda gäller även omhändertagande för utredning och för fortsatt samhällsvård samt ärenden rörande samhällsvårds slutliga upphörande enligt 6 eller 9 kap. BvL. I samtliga fall är dock endast fråga om ärenden som underställningsvägen eller besvärsvägen anhängiggjorts hos länsrätt. Förordnandet meddelas av länsrätten. Utlänningslagstiftningen och angränsande lagstiftning. Denna lagstiftning innehåller redan nu bestämmelser om skyldighet för myndighet i vissa fall att förordna biträde åt enskild part som anses behöva sådan hjälp. Utredningen föreslår på flertalet av hithörande områden utvidgningar av möjligheten till biträdesförordnande. Samtidigt samordnas bestämmelserna, i den mån så kunnat ske, med reglerna om offentligt biträde på förut nämnda förvaltningsområden. Det har inte ansetts lämpligt att belasta de berörda författningarna eller den av justitiedepartementet föreslagna rättshjälpslagen 9

med de närmare bestämmelser som erfordras för institutet offentligt biträde. I stället föreslås att dessa bestämmelser skall ges i en särskild Lag om offentligt biträde, vartill hänvisning görs i de författningar, enligt vilka sådant biträde skall kunna förordnas. Lagen skall innehålla bl. a. regler om att förordnande skall gälla även vid fullföljd av talan samt att även högre myndighet, under vars prövning saken kommer, skall vid behov kunna utse offentligt biträde om sådant saknas. Några särskilda kompetensvillkor i fråga om utbildning el. dyl. för offentligt biträde uppställs ej. Ersättning till biträdet föreslås skola bestämmas av rättshjälpsmyndighet. Någon återbetalningsskyldighet för den enskilde föreslås i regel inte. Utredningen har vid genomgång av olika förvaltningsområden övervägt förutsättningarna för att inrätta offentligt biträde även på andra områden än de ovan nämnda. Bl. a. har i anslutning till riksdagsmotioner undersökts möjligheten att åstadkomma någon form av offentligt biträde på socialförsäkringens område. Utredningen har emellertid funnit institutet offentligt biträde böra begränsas till ingripanden avseende den personliga rörelsefriheten. I fråga om kostnadsersättning vill utredningen fasthålla den grundläggande regeln, att den enskilde i första hand bör själv stå för sina kostnader i förvaltningsärenden. I den mån sociala aspekter kan anläggas på ersättningsfrågan bör dessa, enligt utredningen, beaktas genom utvidgad offentlig rättshjälp. Den föreslagna rättshjälpsreformen bör i detta avseende medföra ett förbättrat läge och innebära att ersättningsfrågan till någon del mister i betydelse. Beträffande ersättningsfrågan i övrigt har utredningen övervägt en allmän regel av begränsad innebörd, avseende kostnadsersättning för sådana fall, då genom myndighets åtgörande enskild part åsamkats betydande kostnad och det framstår såsom oskäligt att parten skall bära kostnaden. Det nyligen i en lagrådsremiss framlagda förslaget till skadeståndslag, enligt vilket staten eller kommun skall ersätta skada som vållas genom fel eller försummelse 10

vid myndighetsutövning, har emellertid minskat behovet av en allmän regel av nämnda innebörd. Vid sidan av skadeståndsreglerna och den förhandlingsmöjlighet som i samband därmed skall tillkomma justitiekanslern skulle den till stor del utgöra en dubblering av möjligheten till ersättning. I detta läge har utredningen ansett att det finns anledning att avvakta resultatet av den nya skadeståndslagstiftningen och alltså inte föreslagit någon allmän kostnadsersättningsregel av antydd art. Att införa en sådan regel enbart för skatteområdet har diskuterats. Något framträdande behov därav, vid sidan av skadeståndslagstiftningen, har utredningen dock ej ansett föreligga. Vid genomgång av de olika förvaltningsområdena har utredningen haft anledning att i vissa fall föreslå särskilda kostnadsersättningsregler eller komplettering av redan befintliga sådana. Detta gäller till en början kostnader för enskild vid kallelse att inställa sig inför myndighet. Frågan om sådan kostnadsersättning har visserligen genom den nya förvaltningsprocesslagen reglerats såvitt angår länsrätt, skatterätt och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Den kvarstår dock beträffande en del andra myndigheter. Utredningen föreslår därför regler som ger möjlighet till ersättning för inställelsekostnad. Detta gäller beträffande mentalsjukvården för inställelse inför utskrivningsnämnd, psykiatriska nämnden och beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda. Det gäller vidare inställelse inför länsstyrelse vid förhör med person som begärs utlämnad enligt lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling. Beträffande utlänningslagstiftningen föreslås en omarbetning av nu förekommande möjligheter att utge ersättning i samband med inställelse inför myndighet. I fråga om kostnadsersättning i övrigt har utredningen särskilt ingått på frågor som rör tvångsförfoganden över fast egendom. Utredningen föreslår här att ersättning skall kunna utgå, inte endast såsom nu är fallet för kostnader å saken inför fastighetsdomstol SOU 1971:76

eller högre rätt, utan också för kostnader i de delar av förfarandet som handläggs i administrativ ordning. Detta gäller ärenden enligt naturvårdslagen, lagen om byggnadsminnen, väglagen och lagen om enskilda vägar. Samtidigt föreslås ett förtydligande av expropriationslagen i förevarande hänseende. Vad slutligen beträffar frågan huruvida utredningskostnader i förvaltningsärenden skall kunna inbegripas under rättshjälpen i den föreslagna rättshjälpslagen finner utredningen att sådana kostnader bör omfattas av förmånerna i ett utbyggt rättshjälpssystem. Ersättning bör i allmänhet dock, i överensstämmelse med principerna i den föreslagna rättshjälpslagen, utgå endast när biträde förordnats i förvaltningsärendet och denne beslutar om utredningen. Med hänsyn till svårigheten att överblicka de olika slags kostnader det kan bli fråga om föreslår utredningen därutöver en undantagsregel, avsedd som en ytterligare garanti för att kostnaden skall hållas inom rimlig gräns. Enligt denna regel skall biträdet, när det gäller en mera betydande kostnad, först inhämta medgivande av rättshjälpsmyndigheten.

SOU 1971:76

Förslag till Lag om offentligt biträde Härigenom förordnas som följer. 1§

Denna lag äger i den män föreskrift därom meddelats tillämpning pä offentligt biträde som förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet kan utse åt part i mål eller ärende.

2§ Har offentligt biträde utsetts, gäller förordnandet även vid fullföljd av talan eller om meddelat beslut underställes annan myndighets prövning eller om saken överlämnas till annan myndighets avgörande. Även sedan myndighet skilt saken från sig kan den utse offentligt biträde åt part som behöver sådant biträde för fullföljd av talan.

3§ Kommer mål eller ärende vari offentligt biträde kunnat utses under högre myndighets prövning, skall denna, om behov därav föreligger, utse offentligt biträde ät part som saknar sådant biträde.

4§ Till offentligt biträde skall utses den som parten har föreslagit, om den föreslagne är lämplig för uppdraget och ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader och ej heller i övrigt särskilda skäl föranleder att annan utses. Har förvaltningsmyndighet avslagit begäran om offentligt biträde eller till biträde utsett annan än den som föreslagits, får talan mot beslutet föras i samma ordning som gäller för talan mot beslut, varigenom myndigheten avgör det ärende vari biträde begärts.

5§ Om giltigt skäl föreligger, får förordnande av offentligt biträde återkallas av den myndighet vid vilken målet eller ärendet handlägges. Offentligt biträde får ej sätta annan i sitt ställe utan medgivande av myndighet som avses i första stycket. 12

SOU 1971:76

6§ Offentligt biträde får föranstalta om utredning endast om denna är skäligen påkallad för att tillvarataga partens rätt och utredningen ej kan erhållas genom den myndighet som beslutar i målet eller ärendet. Den som efter beslut av offentligt biträde medverkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel för sin medverkan enligt bestämmelser som Konungen meddelar. Ersättningen bestämmes av rättshjälpsmyndigheten. 7§ Offentligt biträde, som ej är befattningshavare vid allmän advokatbyrå, har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. I avräkning på ersättningen får förskott utgivas. Ersättning till offentligt biträde bestämmes av rättshjälpsmyndigheten. Till ledning för bestämmande av ersättningen skall finnas taxa, som fastställes av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, den i rättshjälpslagen ( ) omnämnda centralmyndigheten. Har offentligt biträde genom försummelse föranlett att kostnaderna för de av honom vidtagna åtgärderna blivit större än de bort bli, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande. 8§ Har offentligt biträde förbehållit sig ersättning utöver vad som anges i 7 §, är förbehållet utan verkan. 9§ I fråga, som enligt denna lag skall avgöras av rättshjälpsmyndigheten, beslutar den rättshjälpsmyndighet inom vars område den myndighet är belägen som utsett det offentliga biträdet. Om särskilda skäl föreligger, får dock beslut fattas av annan rättshjälpsmyndighet. 10 § Beträffande fullföljd av talan mot beslut, som rättshjälpsmyndighet meddelat enligt denna lag, äger 41 § rättshjälpslagen ( ) motsvarande tillämpning. Denna lag träder i kraft den

SOU 1971:76

Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen (

)

Härigenom förordnas, att 5, 17,18,24-26 och 40 §§ rättshjälpslagen ( angivna lydelse. (Nuvarande lydelse1)

) skall ha nedan

(Föreslagen lydelse) 5§

Vid rättshjälp får ersättning av allmänna medel utgå i fråga om kostnad för 1. biträde som förordnats enligt 18 8, 2. utredning i angelägenhet som kan komma under allmän domstols, krigsrätts, vattendomstols, expropriationsdomstols, arbetsdomstolens eller skiljemäns prövning och ej är förvaltningsärende eller av beskaffenhet att kunna komma under förvaltningsmyndighets prövning, om annat ej följer av 24 och 25 §§, 3. resa och uppehälle för den som har rättshjälp, hans ställföreträdare eller värdare i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, 4. avgift som enligt expeditionskungörelsen (1964:618) utgår för ansökan och expedition vid domstol, dock ej för avgift för sådan rättens expedition, som utfärdas endast på särskild begäran och som ej utgöres av lagakraftbevis, om icke expeditionen begäres innan tiden för fullföljd av talan utgått, 5. delgivning, 6. kungörelse i mål eller ärende vid domstol.

Vid rättshjälp får ersättning av allmänna medel utgå i fråga om kostnad för 1. biträde som förordnats enligt 18 §, 2. utredning i angelägenhet som kan komma under domstols, förvaltningsmyndighets eller skiljemäns prövning, om annat ej följer av 24 och 25 §§,

3. resa och uppehälle för den som har rättshjälp, hans ställföreträdare eller vårdare i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts och annat ej följer av 26 §, 4. avgift som enligt expeditionskungörelsen (1964:618) utgår för ansökan och expedition vid domstol, dock ej för avgift för sådan rättens expedition, som utfärdas endast på särskild begäran och som ej utgöres av lagakraftbevis, om icke expeditionen begäres innan tiden för fullföljd av talan utgått, 5. delgivning, 6. kungörelse i mål eller ärende vid domstol.

1 Med nuvarande lydelse avses lydelsen enligt P.M. (Ju 1970:14) angående reform av samhällets rättshjälp.

14 SOU 1971:76

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Skall säkerhet ställas för att få till stånd eller hindra kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning enligt bestämmelserna i rättegångsbalken eller utsökningslagen (1877:31 s. 1) eller verkställighet enligt bestämmelserna i sistnämnda lag, får ansvarsförbindelse för staten utställas. Bestämmelserna i första stycket 3 äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap. Den som åtnjuter rättshjälp är befriad från skyldighet att gottgöra statsverket ersättning till tolk och stenograf, ersättning som utgått enligt 4 § lagen (1958:642) angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap eller kostnad som enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag utgått av allmänna medel för bevisning som rätten självmant föranstaltat om. 17 § Är i annat fall än som avses i 18 kap. rättegängsbalke:: part san fått rättshjälp berättigad till ersättning för rättegångskostnad eller därmed jämförlig kostnad, skall ersättningutgå också för statsverkets kostnader för rättshjälpen. Därvid äger bestämmelserna i 18 kap. 16 § första stycket andra punkten och 17 § rättegångsbalken2 motsvarande tilllämpning. Ersättning, som enligt första stycket eller Ersättning som motpart eller annan betaenligt rättens beslut med stöd av 18 kap. 17 lat till statsverket för dess kostnader för rättshjälp, skall utgivas till den som erhållit § första stycket rättegångsbalken betalats till rättshjälp i den mån ersättningen överstiger statsverket, skall av statsverket utgivas till kostnaderna med avdrag för erlagd rätts- den som erhållit rättshjälp i den mån ersättningen överstiger kostnaderna för rättshjälpsavgift. hjälpen med avdrag för erlagd rättshjälpsavgift. 18 § Om den som har rättshjälp ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller i övrigt lämnar honom bistånd kan behörigen tillvarataga sin rätt, skall biträde förordnas åt honom. Biträde förordnas av rättshjälpsmyndigheten. Till biträde får förordnas befattningshavare vid allmän advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv till biträde föreslagit någon som är lämplig för uppdraget, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Biträde som avses i denna paragraf skall icke förordnas för mål eller ärende, vari enligt 2 Paragraferna har föreslagits införda genom P.M. (Ju 1970:14) angående reform av samhällets rättshjälp.

SOU 1971:76

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) särskild föreskrift förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet kan utse offentligt biträde. Tidigare meddelat förordnande enligt denna paragraf gäller icke för sådant mål eller ärende. 24 §

Kostnad för bevisning i mål eller ärende vid domstol ersattes endast, om kostnaden enligt lag skall utgivas av parten eller av parterna en för bada och bada för en. Kostnad för annan nödvändig utredning skall ersättas av allmänna medel med skäligt belopp.

Kostnad för bevisning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt eller arbetsdomstolen ersattes endast, om kostnaden enligt lag skall utgivas av parten eller av parterna en för båda och båda för en. Kostnad för annan nödvändig utredning skall ersättas av allmänna medel med skäligt belopp.

Ersättning för kostnad som avses i första stycket bestämmes av domstolen. Denna paragraf gäller icke ärende som handlägges enligt förvaltningslagen (1971: 290).

25 § I angelägenhet som ej handläggs vid domstol beslutar biträde om utredning. Sådant beslut får meddelas endast om utredningen är skäligen påkallad för att den som har rättshjälp skall kunna tillvarataga sin rätt.

I angelägenhet vari 24 § ej äger tillämpning ersattes kostnad för utredning, om utredningen beslutats av myndighet eller av biträde som förordnats enligt 18 §. Biträde får besluta om utredning endast om denna är skäligen påkallad för att den som har rättshjälp skall kunna tillvarataga sin rätt.Är mål eller ärende anhängigt hos myndighet, får biträde fatta sådant beslut endast om utredningen ej kan erhållas genom myndigheten. Kan kostnaden för utredning antagas bliva mera betydande, får biträde besluta om utredningen endast efter medgivande av rättshjälpsmyndigheten.

Den som enligt första stycket medverkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel för sin medverkan enligt bestämmelser som Konungen meddelar. Ersättningen bestämmes av rättshjälpsmyndigheten.

Den som efter beslut av biträde som avses i första stycket medverkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel för sin medverkan enligt bestämmelser som Konungen meddelar. Ersättningen bestämmes av rättshjälpsmyndigheten. Ersättning enligt första stycket utgår icke för belopp som part enligt 26 § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) ålagts att återbetala till statsverket.

16 SOU 1971:76

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 26 §

Ersättning till den som beviljats rättshjälp eller hans ställföreträdare eller värdare i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet utgår enligt bestämmelser som Konungen meddelar. Ersättning som avses i första stycket utgår icke i den män enligt särskild föreskrift ersättning av allmänna medel kan utgå för inställelse inför förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. 40 §

Uppkommer fråga om att vägra rättshjälp, att rättshjälp skall upphöra, att ej förordna biträde, att till biträde eller offentlig försvårare förordna annan än sökanden begärt eller att återkalla förordnande som biträde, skall frågan hänskjutas till rättshjälpsnämnden.

Uppkommer fråga om att vägra rättshjälp, att rättshjälp skall upphöra, att ej förordna biträde, att till biträde eller offentlig försvarare förordna annan än sökanden begärt, att återkalla förordnande som biträde eller att avslå biträdes begäran om medgivande till utredning, skall frågan hänskjutas till rättshjälpsnämnden.

Denna lag träder i kraft den

SOU 1971:76 2

Förslag till Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall Härigenom förordnas i fråga om lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, dels att 15, 26, 30, 31 och 34 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 32 §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 15 §x

Om särskilda skäl föreligga, får överläkaren taga del av innehållet i brev eller annan handling som ankommer till patient eller som patient önskar avsända. Kan vidarebefordrande av handling som ankommer till patient medföra fara för ordningen eller säkerheten på sjukhuset eller vara olämpligt med hänsyn till syftet med vården eller kan handling som patient önskar avsända föranleda betydande olägenhet för honom eller annan person, får överläkaren besluta att handlingen skall kvarhållas. Handling som är ställd till utskrivningsnämnden, psykiatriska nämnden, socialstyrelsen, justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet och rör mål eller ärende, vari patienten själv äger föra talan, samt handling ställd till eller avsedd för advokat skall vidarebefordras, Beslutar överläkaren att kvarhålla brev till myndighet, skall beslutet underställas utskrivningsnämndens prövning.

Handling som är ställd till utskrivningsnämnden, psykiatriska nämnden, socialstyrelsen, justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet och rör mål eller ärende, vari patienten själv äger föra talan, samt handling ställd till eller avsedd för advokat eller offentligt biträde skall vidarebefordras. Beslutar överläkaren att kvarhålla brev till myndighet, skall beslutet underställas utskrivningsnämndens prövning.

Visar det sig att handling, som är ställd till annan än utskrivningsnämnden, psykiatriska nämnden, socialstyrelsen, justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän, är avsedd för någon av dessa myndigheter, skall den vidarebefordras.

1 Senaste lydelse 1969:212.

18 SOU 1971:76

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 26 §2

Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd utlåtit sig om ersättning som avses i 33 § tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd utlåtit sig om ersättning som avses i 32 § eller 33 § tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

30 §

Om det behövs för att tillvarataga patients rätt, skall utskrivningsnämnd utse offentligt biträde åt den som för talan hos nämnden rörande beslut om intagning, beslut enligt 9 § andra stycket eller beslut om utskrivning. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( ) om offentligt biträde. Vid sammanträde med utskrivningsnämnd skola överläkaren och patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annat. Föres talan av annan än patienten, skall den som för talan beredas tillfälle att närvara, om icke särskilda skäl föranleda annat. Ärende som handlägges i patientens frånvaro får icke avgöras utan att nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom om patienten. Är denne utskriven på försök, får dock ärendet avgöras, om minst en av ledamöterna har sådan kännedom. 31 § I ärende hos psykiatriska nämnden skall muntlig förhandling hållas, om ärendets beskaffenhet kräver det. Därvid äga bestämmelserna i 30 § första stycket motsvarande tillämpning.

I ärende hos psykiatriska nämnden skall muntlig förhandling hållas, om ärendets beskaffenhet kräver det. Därvid äga bestämmelserna i 30 § andra stycket motsvarande tillämpning.

32 §3

Patient eller annan som för talan hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden, om denna finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.

2 3

Senaste lydelse 1971:638. Förutvarande 32 § upphävd genom 1971:638.

SOU 1971:76

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

34 r Utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får avgöra ärende endast om nämndens samtliga ledamöter äro närvarande.

Utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får avgöra ärende endast om nämndens samtliga ledamöter äro närvarande. Beslut att utse offentligt biträde eller rörande förskott på ersättning som avses i 32 § eller 33 § tredje stycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äga motsvarande tillämpning pä avgörande av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden.

Denna lag träder i kraft den

4 Senaste lydelse 1971:638.

20 SOU 1971:76

Förslag till Lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda Härigenom förordnas i fråga om lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, dels att 19, 22, 47 och 49 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 20 §, av nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 19 § Om det behövs för att tillvarataga dens rätt, som ärendet avser, skall beslutsnämnd utse offentligt biträde åt den som för talan hos nämnden rörande fråga som avses i 28, 35 eller 40 §. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( ) om offentligt biträde.

Vid sammanträde med beslutsnämnd skall den som ärendet avser vara närvarande, om särskilda skäl icke föranleder annat. Föres talan av vårdnadshavare eller förmyndare, skall den som för talan beredas tillfälle att närvara, om särskilda skäl icke föranleder annat. Vid sammanträde med nämnden skall särskolchefen, vårdchefen, överläkaren hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och, om ärendet rör specialsjukhus, överläkaren vid sjukhuset närvara, om särskilda skäl icke föranleder annat. Detsamma gäller annan tjänsteman som med stöd av bestämmelse i denna lag begärt nämndens prövning av ärendet. 20 §J

Den som ärendet avser eller annan som för talan hos beslutsnämnd får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden, om denna finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.

1 Förutvarande 20 § upphävd genom 1971:639.

SOU 1971:76

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 22 §2

Beslutsnämnd får avgöra ärende endast om ordföranden och minst två andra ledamöter är närvarande.

Beslutsnämnd får avgöra ärende endast om ordföranden och minst två andra ledamöter är närvarande. Beslut att utse offentligt biträde eller rörande förskott på ersättning som avses i 20 § eller 21 § tredje stycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äger motsvarande tillämpning på avgörande av nämnden. 47 §:

Talan mot beslut, varigenom beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda utlåtit sig om ersättning som avses i 21 § tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

Talan mot beslut, varigenom beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda utlåtit sig om ersättning som avses i 20 § eller 21 § tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

49 §2 När psykiatriska nämnden handlägger ärende, som rör särskolplikt eller i annat avseende elev i särskola, skall en av läkarna i nämnden ersättas med ledamot som har särskild erfarenhet av undervisning av psykiskt utvecklingsstörda. Vid handläggning inför nämnden gäller i övrigt i tillämpliga delar 29, 31, 33 och 34 §§ lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

/ ärende hos nämnden rörande fråga som avses i 28, 35 eller 40 § äger 19 § första stycket motsvarande tillämpning. Vid handläggning inför nämnden gäller i övrigt i tillämpliga delar 29 och 31 - 34 §§ lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Denna lag träder i kraft den

2 Senaste lydelse 1971:639.

22 SOU 1971:76

Förslag till Lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård Härigenom förordnas, att 23 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård skall ha nedan angivna lydelse. (Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse)

23 §'

Har ansökan hos länsrätten gjorts i behörig ordning, skola ansökningshandlingarna ofördröjligen delgivas den som ansökningen avser och, om han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person, med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen förklara sig över ansökningen vid äventyr, om det försummas, att ärendet ändock avgöres. Finnes någon böra lämnas tillfälle att yttra sig över handling, som inkommit efter det ansökningen utställts till förklaring, skall sådan handling delgivas honom.

Om det behövs för att tillvarataga dens rätt, om vars tvångsintagning är fråga, skall länsrätten utse offentligt biträde åt honom. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( ) om offentligt biträde. Har ansökan om tvångsintagning hos länsrätten gjorts i behörig ordning, skola ansökningshandlingarna ofördröjligen delgivas den som ansökningen avser och, om han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person, med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen förklara sig över ansökningen vid äventyr, om det försummas, att ärendet ändock avgöres. Finnes någon böra lämnas tillfälle att yttra sig över handling, som inkommit efter det ansökningen utställts till förklaring, skall sådan handling delgivas honom.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse 1971:307.

SOU 1971:76

Förslag till Lag om ändring i barnavårdslagen (1960:97) Härigenom förordnas i fråga om barnavårdslagen (1960:97), dels att 80 och 81 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragrai, 76 §, av nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 76 §J Om det i underställningsmål behövs för att tillvarataga dens rätt, som målet rör, skall länsrätten utse offentligt biträde åt honom. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( )om offentligt biträde. 80 §2

Talan mot barnavårdsnämnds beslut föres hos länsrätten genom besvär, om nämnden utdömt förelagt vite, avvisat ombud eller biträde, med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden eller förordnat om övervakning, avslagit framställning om ändring eller upphävande av förskrift eller övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf, träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 §, meddelat bestämmelse enligt 41 § andra stycket om rätt till umgänge med någon som är omhändertagen, träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds upphörande eller beslutat att samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upphörande, meddelat beslut som avses i 46 § andra eller tredje stycket, beslutat att ej meddela tillstånd till mottagande av fosterbarn, genom förhandsbesked förklarat hem icke vara lämpligt som fosterhem eller träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 50 eller 51 §. / besvärsmål angående omhändertagande för samhällsvård enligt 31 § eller angående samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 § äger 76 § motsvarande tillämpning. 1 2

Förutvarande 76 § upphävd genom 1971:308. Senaste lydelse 1971:308.

24 SOU 1971:76

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) \

Talan mot beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning från skolan föres hos länsrätten genom besvär.

Talan mot beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning från skolan föres hos länsrätten genom besvär. / sådant besvärsmål äger 76 § motsvarande tillämpning.

Om talan mot beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola i andra fall är särskilt stadgat. Denna lag träder i kraft den

3 Senaste lydelse 1971:308.

SOU 1971:76

Förslag till Lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling Härigenom förordnas, att 6 och 7 §§ lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

När ärende handlägges av polismyndighet eller länsstyrelse, skall förhör hållas med den som begäres utlämnad, om hans hörande ej saknar betydelse för utredningen. Underlåter den som begäres utlämnad att efter kallelse inställa sig till förhör, får han hämtas till förhöret. Beslut om utlämning får icke meddelas utan att den som begäres utlämnad underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och fått tillfälle att yttra sig över det. Har den som begäres utlämnad efter kallelse inställt sig till förhör inför länsstyrelsen, får ersättning av allmänna medel tillerkännas honom för kostnad för resa och uppehälle, om länsstyrelsen finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Länsstyrelsen får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen. 7§ Den myndighet, hos vilken ärende om Om det behövs för att tillvarataga dens utlämning är anhängigt, skall förordna bi- rätt som begäres utlämnad, skall den mynträde åt den som begäres utlämnad, om det dighet, hos vilken ärendet om utlämning är fordras för att han skall kunna bevaka sin anhängigt, utse offentligt biträde åt honom, rätt i ärendet. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( ) om offentligt biträde. Den som förordnats till biträde har rätt till arvode och ersättning för kostnad efter

1 Senaste lydelse 1971:646.

26 SOU 1971:76

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

vad som finnes skäligt. Arvodet och ersättningen skall utgå av allmänna medel och stanna på statsverket. Denna lag träder i kraft den Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om biträde som förordnats före denna lags ikraftträdande.

SOU 1971:76

Förslag till Lag om ändring i utlänningslagen (1954:193) Härigenom förordnas i fråga om utlänningslagen (1954:193), dels att 41 -43 och 49 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas fem nya paragrafer, 38 a, 38 b, 38 c, 42 a och 46 a §§, av nedan angivna lydelse, dels att rubriken närmast före 39 § skall sättas närmast före 38 a § och ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Förhör

Offentligt

biträde och förhör

38 a § / ärende om avvisning, förpassning eller utvisning, i tillståndsärende i vilket utlänningsnämndens yttrande skall inhämtas på grund av 12 § första stycket, i ärende om utlännings hållande i förvar längre tid än en månad samt i verkställighetsärende vilket underställts den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 § andra stycket skall den beslutande myndigheten utse offentligt biträde åt utlänningen, om det behövs för att tillvarataga dennes rätt. Vad nu sagts gäller dock icke avvisningsärende, vilket avgöres av polismyndighet. I ärende i vilket utlänningsnämnden har att avgiva yttrande äger nämnden utse offentligt biträde ät utlänningen, om särskild anledning föreligger därtill. Skall i ärende som avses i första stycket förhör hållas av annan myndighet än den beslutande myndigheten, äger den beslutande myndigheten uppdraga ät förhörsmyndigheten att utse offentligt biträde ät utlänningen. 38 b § Beträffande biträde som avses i 38 a § 28

SOU 1971:76

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) gäller lagen ( ) om offentligt biträde, i den mån ej annat föreskrives i denna lag. 38 c § / den mån det finnes skäligt må i samband med huvudsakens avgörande utlänningen åläggas att till statsverket återbetala hela eller del av statsverkets kostnad för ersättning till offentligt biträde och för utredning varom sådant biträde föranstaltat. Ej må utlänningen åläggas att återbetala högre belopp än han enligt myndighetens bedömande kan antagas ha förmåga att betala inom fem år utan intrång i de medel som behövas för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet. Uppgår statsverkets slutliga kostnad till lägre belopp än som lagts till grund för beslutet om återbetalning, skall efter anmälan av rättshjälpsmyndigheten frågan om utlänningens återbetalningsskyldighet ånyo prövas. Betalningsåläggande som avses i första stycket må verkställas i den ordning som är föreskriven beträffande domstols dom i tvistemål. Åtgärd för uttagande av beloppet må icke vidtagas senare än fem är efter det betalningsåläggandet vann laga kraft.

41 § Förhörsmyndighet äger, dä det finnes erforderligt, uppdraga åt polismyndighet eller särskilt utsedd person att vid förhöret vara allmänt ombud. Vid förhör äger utlänningen åtnjuta biträde av därtill lämplig person. Har utlänningen ej utsett sådant biträde och finnes hans rätt icke kunna utan biträde tillvaratagas, skall förhörsmyndigheten förordna biträde åt honom. Är utlänningen ej på fri fot, skall även eljest, om han begär det, biträde förordnas av förhörsmyndigheten. Det åligger förhörsmyndigheten att före förhöret underrätta utlänningen om hans rätt att erhålla biträde. SOU 1971:76

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 42 §

Utlänningen så ock annan person, som skall höras, skola kallas till förhöret. Hålles utlänningen i förvar, skall förhörsmyndigheten förordna om hans inställande. Har kallelse delgivits minst fyra dagar före förhöret och utebliver den kallade utan anmält laga förfall, må förhörsmyndigheten förordna om hans hämtande; förordnande om hämtning av annan än utlänningen må dock icke meddelas med mindre synnerliga skäl äro därtill. Vid förhöret skola de omständigheter som kunna inverka på ärendets avgörande noga utredas. Då allmänt ombud är tillstädes, skall han angiva, vilka åtgärder mot utlänningen som äro i fråga, samt redogöra för den utredning som åberopas i ärendet. Finnes ej allmänt ombud, äger utlänningen eljest på lämpligt sätt erhålla kännedom om utredningen. Tillfälle skall beredas utlänningen att angiva sin ståndpunkt och uttala sig om åberopade omständigheter. Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga, om utlänningen begär det och förhörsmyndigheten icke finner omständigheterna föranleda till annat. Konungen meddelar bestämmelser om ersättning till allmänt ombud, biträde och tolk, om gottgörelse till annan för inställelse vid förhör samt om åläggande för utlänningen att återgälda av allmänna medel utgiven biträdesersättning. 42 a § Hålles förhör med utlänningen må denne tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om han med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden, längden av den tid han vistats i riket samt omständigheterna i övrigt finnes skäligen böra ersättas för sin inställelse. Förskott på ersättningen må beviljas. Har annan än utlänningen på förhörsmyndighetens kallelse inställt sig för att höras, har han rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse. På ersättning för kostnad för resa och uppehälle må förskott beviljas. Allmänt ombud och tolk, som fullgöra sina uppdrag annorledes än i tjänsten, äga av allmänna medel erhålla arvode samt gottgörelse för kostnad och tidsspillan. Fråga om ersättning och förskott som avses i denna paragraf prövas av förhörsmyndigheten. På utlänningsnämndens vägnar må beslut om förskott fattas av ordföranden. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen. 30

SOU 1971:76

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 43 §

Finnes i ärende enligt denna lag att utredning vid domstol erfordras rörande omständighet av betydelse för ärendets avgörande, äger Konungen förordna, att förhör härom skall hållas vid allmän underrätt. Vid förhöret skall lämplig person, som den centrala utlänningsmyndigheten förordnar, vara tillstädes såsom allmänt ombud. Rätten skall kalla utlänningen till förhöret, om han är på fri fot, och eljest ombesörja att han inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning som är på fri fot kallelse att inställa sig, må rätten förordna att han skall hämtas. Om utlännings rätt att åtnjuta biträde vid förhör skall vad i 41 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; rätten skall före förhöret underrätta utlänningen om vad sålunda är stadgat rörande biträde. Rätten äger, då det påkallas av omständigRätten äger, då det påkallas av omständigheterna, förordna att förhöret skall hållas heterna, förordna att förhöret skall hållas inom stängda dörrar. Om ersättning till all- inom stängda dörrar. Om ersättning till utmänt ombud, biträde och tolk, om gottgö- länningen och annan för inställelse till förrelse till annan för inställelse vid förhör samt höret samt om ersättning till allmänt ombud om åläggande för utlänningen att återgälda och tolk äga bestämmelserna i 42 a § motav allmänna medel utgiven biträdesersättning svarande tillämpning. I övrigt skall beträfgäller vad Konungen bestämmer. I övrigt fande förhöret i tillämpliga delar gälla vad skall beträffande förhöret i tillämpliga delar om rättegång i brottmål är stadgat; förhöret gälla vad om rättegång i brottmål är stadgat; skall anses som bevisupptagning utom huförhöret skall anses som bevisupptagning vudförhandling. utom huvudförhandling. 46 a § Talan mot beslut, varigenom polismyndighet eller länsstyrelse avvisat ombud för eller biträde åt utlänningen eller länsstyrelse avslagit begäran om offentligt biträde eller till biträde förordnat annan än den som begärts, föres hos den centrala utlänningsmyndigheten genom besvär inom en vecka från den dag då klaganden fick del av beslutet. Mot den centrala utlänningsmyndighetens eller utlänningsnämndens beslut om avvisning av ombud eller biträde föres talan hos Konungen genom besvär inom en vecka från den dag då klaganden fick del av beslutet. Talan mot länsstyrelses eller den centrala utlänningsmyndighetens beslut om betalningsåläggande enligt 38 c § eller om ersättning som avses i 42 a § föres hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres SOU 1971:76

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) talan mot utlänningsnämndens beslut om ersättning som avses i 42 a §. Mot kammarrättens beslut må talan föras enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971: 291). 49 §

Klagan över beslut i ärende enligt denna lag må endast föras i fall som angivas i 44, 46 och59§§.

Klagan över beslut i ärende enligt denna lag må endast föras i fall som angivas i 44, 46, 46 Ö och 59 §§.

Denna lag träder i kraft den I ärende som anhängiggjorts före denna lags ikraftträdande gäller fortfarande äldre bestämmelser. Beträffande talan mot beslut som meddelats före denna lags ikraftträdande gäller likaledes äldre bestämmelser.

32 SOU 1971:'6

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1956:492) angående anmälan om socialhjälp åt utlänningar m. m. Härigenom förordnas, att i kungörelsen (1956:492) angående anmälan om socialhjälp åt utlänningar m. m. skall införas en ny paragraf, 6 §, av nedan angivna lydelse. 6§ / ärende rörande hemsändning av utlänning skall Kungl. Maj.t utse offentligt biträde åt utlänningen, om det behövs för att tillvarataga dennes rätt. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( ) om offentligt biträde. Denna kungörelse träder i kraft den

SOU 1971:76 3

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1966:585) angående tillämpningen av lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m. Härigenom förordnas i fråga om kungörelsen (1966:585) angående tillämpningen av lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m., dels att i 1, 5 och 11 §§ ordet "medicinalstyrelsen" skall bytas ut mot "socialstyrelsen"', dels att 7 § skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 7§

På framställning av patient, som är utländsk medborgare, av anhöriga till denne eller av överläkaren äger medicinalstyrelsen besluta om hemsändande av patienten, under förutsättning att han mottages i sitt hemland och kan antagas få tillfredsställande vård där. Har framställningen ej gjorts av överläkaren, skall denne höras i ärendet. I fråga om patient som avses i 17 § andra stycket lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall utskrivningsnämnden höras. Patient får icke hemsändas annat än på egen framställning, om kan han anses ha fast anknytning till Sverige på grund av att han varit bosatt här under längre tid eller har anhöriga här. Patient får ej heller hemsändas, om annan särskild omständighet talar däremot. Påstår patient att han är politisk flykting får han hemsändas endast om utlänningskommissionen efter utlänningsnämndens hörande medgivit det.

34 På framställning av patient, som är utländsk medborgare, av anhöriga till denne eller av överläkaren äger socialstyrelsen besluta om hemsändande av patienten, under förutsättning att han mottages i sitt hemland och kan antagas få tillfredsställande vård där. Har framställningen ej gjorts av överläkaren, skall denne höras i ärendet. I fråga om patient som avses i 17 § andra stycket lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall utskrivningsnämnden höras. Patient får icke hemsändas annat än på egen framställning, om han kan anses ha fast anknytning till Sverige på grund av att han varit bosatt här under längre tid eller har anhöriga här. Patient får ej heller hemsändas, om annan särskild omständighet talar däremot. Påstår patient att han är politisk flykting får han hemsändas endast om den centrala utlänningsmyndigheten efter utlänningsnämndens hörande medgivit det. / ärende rörande hemsändande skall socialstyrelsen utse offentligt biträde åt patienten, om det behövs för att tillvarataga dennes rätt. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( ) om offentligt biträde. SOU 1971:76

(Nuvarande lydelse)

( Föreslagen lydelse)

Polismyndighet skall på begäran av medicinalstyrelsen lämna handräckning för verkställande av hemsändande.

Polismyndighet skall på begäran av socialstyrelsen lämna handräckning för verkställande av hemsändande.

Vid hemsändande av medborgare i stat, med vilken särskild överenskommelse i ämnet träffats, skall överläkaren på anmodan tillhandahålla utrikesdepartementet avskrift av journal rörande patienten. Denna kungörelse träder i kraft den

SOU 1971:76

Förslag till Lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. Härigenom förordnas, att 25 och 26 §§ lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydeke)

(Föreslagen lydelse) 25 §'

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 eller 17 § prövas av kriminalvårdsstyrelsen. Framställning med stöd av denna lag om verkställighet eller om anordnande av övervakning i Danmark, Finland, Island eller Norge göres av kriminalvårdsstyrelsen i fall som avses i 3 och 8 §§ samt av övervakningsnämnden i fall som avses i 15 och 22 §§. I ärende om verkställighet i Danmark, Finland, Island eller Norge av här i riket meddelad dom, varigenom dömts till fängelse, skall kriminalvårdsstyrelsen utse offentligt biträde åt den dömde, om det behövs för att tillvarataga dennes rätt. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( ) om offentligt biträde. 26 §2 Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär. Om ej annorlunda förordnas, skola kriminalvårdsstyrelsens och kammarrätts beslut omedelbart lända till efterrättelse. Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet av dom, som avses i kriminalvårdsstyrelsens eller kammarrätts beslut, skall i fråga om förberedande och utförande av hans talan mot beslutet vad i rättegångsbalken är stadgat om offentlig försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning till försvararen skola dock alltid gäldas av statsverket. Denna lag träder i kraft den Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om försvarare som förordnats före denna lags ikraftträdande. 1 2

36 Senaste lydelse 1964:548. Senaste lydelse 1971:573. SOU 1971:76

Förslag till Lag om ändring i lagen (1917:189) om expropriation Härigenom förordnas, att 66 § lagen (1917:189) om expropriation skall ha nedan angivna lydelse. (Här föreslagen lydelse)

(Iprop. 1971:122 föreslagen lydelse)

66 § Den exproprierande vare pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas, vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet vid fastighetsdomstolen ävensom vid expropriationsersättningens fördelning och eljest i anledning av expropriationen.

Har expropriationsrätt beviljats, skall den exproprierande, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas, vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å saken före rättegången i expropnationsmålet, å målet vid fastighetsdomstolen ävensom vid expropriationsersättningens fördelning. Avslås ansökan om rätt till expropriation eller återkallas ansökningen innan expropriationsrätt beviljats, skall sökanden, med den begränsning som angives i första stycket, vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å saken.

Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i expropriationsmål i högre rätt gäller, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att den exproprierande, där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, alltid själv skall vidkännas sina kostnader, så ock kostnad som åsamkas motpart genom att den exproprierande fullföljt talan. Talan om ersättning för annan i denna paragraf avsedd kostnad än rättegångskostnad föres vid tingsrätt. I expropriationsmål må dock fastighetsdomstolen pröva fråga om ersättning för kostnad å saken före rättegången i målet.

Denna lag träder i kraft den

SOU 1971:76

Förslag till Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) Härigenom förordnas i fråga om naturvårdslagen (1964:822), dels att 46 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen, närmast före rubriken "Ansvarsbestämmelser m. m.", skall införas en ny paragraf, 36 a §, av nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 36 a § Utgår ersättning eller lösen enligt denna lag till sakägare, äger denne av kronan erhålla gottgörelse för sina kostnader å saken under ärendets föregående handläggning hos länsstyrelsen och besvärsmyndighet, i den mån kostnaderna varit skäligen påkallade för tillvaratagande av hans rätt. Detsamma gäller i fråga om sakägares kostnader vid fördelningen av ersättning eller lösen som nedsatts hos länsstyrelsen. I övrigt äger sakägare i ärende enligt denna lag, som kan medföra rätt till ersättning eller lösen, erhålla gottgörelse av kronan för sina kostnader å saken under ärendets handläggning hos länsstyrelsen och besvärsmyndighet, i den mån det med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt att kostnaderna bäras av sakägaren. Talan om gottgörelse som avses i denna paragraf föres vid tingsrätt. I mål vid fastighetsdomstol må dock denna pröva fråga om gottgörelse för kostnad ä saken före rättegången i målet.

46 § Täktverksamhet, som pågår vid nya lagens ikraftträdande utan att tillstånd erfordrats enligt 21 § naturskyddslagen men som kräver tillstånd enligt 18 § nya lagen, må fortgå intill dess länsstyrelsen förordnar annat. För att verksamheten skall få fortgå efter den 30 juni 1965 erfordras dock att tillstånd sökts dessförinnan. 38

SOU 1971:76

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Har tillstånd till fortsatt takt vägrats eller förenats med föreskrifter och medför detta att kostnader, som nedlagts för fyndighetens tillvaratagande, bliva onyttiga, skall skälig gottgörelse utgå härför, om ej särskilda skäl äro däremot. Beträffande sådan gottgörelse skola bestämmelserna i 30 § andra stycket samt 32 - 36 §§ äga motsvarande tillämpning.

Har tillstånd till fortsatt takt vägrats eller förenats med föreskrifter och medför detta att kostnader, som nedlagts för fyndighetens tillvaratagande, bliva onyttiga, skall skälig gottgörelse utgå härför, om ej särskilda skäl äro däremot. Beträffande sådan gottgörelse skola bestämmelserna i 30 § andra stycket samt 32 - 36 a §§ äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

SOU 1971:76

Förslag till Lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen Härigenom förordnas, att i lagen (1960:690) om byggnadsminnen skall införas en ny paragraf, 12 a §, av nedan angivna lydelse. 12a § Utgår ersättning enligt denna lag till sakägare, äger denne av kronan erhålla go 11görelse för sina kostnader å saken under ärendets föregående handläggning hos riksantikvarien och besvärsmyndighet, i den mån kostnaderna varit skäligen påkallade för tillvaratagande av hans rätt. Detsamma gäller i fråga om sakägares kostnader vid fördelningen av ersättning som nedsatts hos länsstyrelsen. I övrigt äger sakägare i ärende enligt denna lag, som kan medföra rätt till ersättning, erhålla gottgörelse av kronan för sina kostnader å saken under ärendets handläggning hos riksantikvarien och besvärsmyndighet, i den mån det med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt att kostnaderna bäras av sakägaren. Talan om gottgörelse som avses i denna paragraf föres vid tingsrätt. I mål vid fastighetsdomstol må dock denna pröva fråga om gottgörelse för kostnad å saken före rättegängen i målet. Denna lag träder i kraft den

40 SOU 197176

Förslag till Lag om ändring i väglagen (

)l

Härigenom förordnas, att i väglagen ( ), närmast före rubriken "Ansvar, handräckning och besvär m. m.", skall införas en ny paragraf, 70 a §, av nedan angivna lydelse. 70 a § Utgår ersättning eller lösen enligt denna lag till sakägare, äger denne av väghållaren erhålla gottgörelse för sina kostnader å saken under ärendets föregående handläggning hos förvaltningsmyndighet och besvärsmyndighet, i den mån kostnaderna varit skäligen påkallade för tillvaratagande av hans rätt. Detsamma gäller ifråga om sakägares kostnader vid fördelningen av ersättning eller lösen som nedsatts hos länsstyrelsen. I övrigt äger sakägare i ärende enligt denna lag, som kan medföra rätt till ersättning eller lösen, erhålla gottgörelse av väghållaren för sina kostnader å saken under ärendets handläggning hos myndighet som avses i första stycket, i den mån det med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt att kostnaderna bäres av sakägaren. Talan om gottgörelse som avses i denna paragraf föres vid tingsrätt. I mål vid fastighetsdomstol må dock denna pröva fråga om gottgörelse för kostnad å saken före rättegången i målet. Denna lag träder i kraft den

1 Med väglagen avses den i prop. 197 1:1 23 föreslagna väglagen.

SOU 1971:76

Förslag till Lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar Härigenom förordnas, att i lagen (1939:608) om enskilda vägar skall införas en ny paragraf, 105 a §, av nedan angivna lydelse. 105 a § Utgår ersättning enligt detta kapitel till sakägare, äger denne av kronan erhålla gottgörelse för sina kostnader å saken under ärendets föregående handläggning hos länsstyrelsen och besvärsmyndighet, i den mån kostnaderna varit skäligen påkallade för tillvaratagande av hans rätt. Detsamma gäller i fråga om sakägares kostnader vid fördelningen av ersättning som nedsatts hos länsstyrelsen. I övrigt äger sakägare i ärende enligt detta kapitel, som kan medföra rätt till ersättning, erhålla gottgörelse av kronan för sina kostnader å saken under ärendets handläggning hos länsstyrelsen och besvärsmyndighet, i den mån det med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt att kostnaderna bäras av sakägaren. Talan om gottgörelse som avses i denna paragraf föres vid tingsrätt. I mål vid fastighetsdomstol må dock denna pröva fråga om gottgörelse för kostnad å saken före rättegången i målet. Denna lag träder i kraft den

42 SOU 1971:76

Förslag till Lag om ändring i byggnadslagen (1947:385) Härigenom förordnas, att 137 § byggnadslagen (1947:385) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 137 § !

Med avseende å inlösen av mark enligt denna lag skola de allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av vad nedan i 138 - 145 §§ stadgas.

Med avseende å inlösen av mark enligt denna lag skola de allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av vad nedan i 138 - 145 §§ stadgas. Bestämmelserna i 66 § lagen om expropriation avse icke kostnad i samband med planläggning enligt denna lag.

I mål, som eljest enligt denna lag skall upptagas av fastighetsdomstol, skola bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga delar gälla, där ej annat är särskilt stadgat. Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse 1971:537.

SOU 1971:76

1 Utredningsdirektiven

I det yttrande till statsrådsprotokollet den 1 mars 1968, vari dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, hemställde om Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredning av frågorna om kostnaderna i förvaltningsförfarandet, om rättshjälp i förvaltningsärenden och om offentligt biträde åt part i sådana ärenden, anförde denne följande. I förvaltningsärenden har i stor utsträckning beslutsmyndigheten helt eller i väsentlig grad ansvaret för utredningen. Utmärkande för ärendena är vidare att förfarandet i huvudsak är skriftligt. Muntlig handläggning förekommer endast i mindre utsträckning. Dessa förhållanden gör att den enskildes kostnader i förvaltningsförfarandet generellt sett är mindre betungande än den enskildes kostnader vid rättegång inför allmän domstol. Mot denna bakgrund har man hittills i allmänhet inte i lagstiftningen tillerkänt part någon rätt att erhålla ersättning för kostnader, som han får vidkännas i förvaltningsförfarandet. Endast undantagsvis - såsom i utlänningslagstiftningen och vid tillämpningen av den s. k. ensittarlagstiftningen - kan den enskildes kostnader bestridas av allmänna medel. Lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång äger inte tillämpning på ärenden hos förvaltande myndighet eller förvaltningsdomstol. Den av allmänna medel bekostade rättshjälp till mindre bemedlade, som lämnas av rättshjälpsanstalter och av advokater enligt avtal mellan landstingskommun och Sveriges advokatsamfund eller avdelning av samfundet, omfattar däremot även förvaltningsärenden. På förvaltningsrättens område förekom44

mer i stort sett inte att myndighet förordnar biträde åt part för att tillvarata dennes rätt. Någon motsvarighet till den offentlige försvararen i brottmål finnes sålunda inte vid exempelvis de vanliga typerna av administrativa frihetsberövanden. Endast i några specialförfattningar, bl. a. utlänningslagen, förekommer bestämmelser om biträde som förordnas av myndighet. Samhället ingriper nu stödjande och reglerande i mycket större utsträckning än tidigare. På grund av denna samhällsutveckling har förvaltningsärendena starkt ökat i antal och betydelse. Den enskilde kommer i mycket högre grad i kontakt med förvaltningsmyndigheterna än med de allmänna domstolarna. Förvaltningsärendena avser ofta frågor som är av stor betydelse för den enskilde. En del förvaltningsbeslut kan innebära djupgående ingrepp i de enskildas personliga förhållanden. Andra förvaltningsavgöranden kan ha vittgående ekonomiska konsekvenser för de berörda. Med hänsyn härtill är det av vikt att rättssäkerheten inom förvaltningen garanteras pä bästa möjliga sätt. Rättsskyddssynpunkterna tillgodoses på flera olika vägar. I detta sammanhang vill jag ta upp frågan om behovet av reformer beträffande dels kostnadsersättningsreglerna inom förvaltningen dels de mindre bemedlades möjligheter att erhålla rättshjälp i förvaltningsärenden och dels förordnande i vissa fall av offentligt biträde åt enskild part i förvaltningsärende. Beträffande dessa frågors behandling i riksdagen kan nämnas följande. Riksdagen begärde år 1948 i skrivelse till Kungl. Maj:t (1LU 12, rskr 67) utredning angående fördelningen av kostnaderna i mål och ärenden som avgörs av förvaltningsmyndighet. I direktiven för besvärssakkunniga SOU 1971:76

ålades dessa att uppmärksamma denna riksdagsskrivelse. Frågor om ersättning till enskild för kostnader i förvaltningsförfarande har därefter antingen för vissa speciella områden eller mera generellt behandlats av riksdagen vid ett stort antal tillfällen. Bl. a. har riksdagen haft att ta ställning till motioner angående enskilds kostnader i ärende angående expropriationstillstånd (3LU 1959:18), sakägares rätt till ersättning för kostnader vid ingrepp enligt gruvlagen (3LU 1963:36), ersättning för kostnader i taxeringsprocessen (BeU 1959:10, 1964:61, 1965:39, 1966:28 och 1967:54) samt ersättning för kostnader i administrativ process och förvaltningsärenden över huvud taget (1LU 1964:25, 1965:18 och 1967:21). Motionerna har inte föranlett någon riksdagens åtgärd. I utskottsutlåtandena har i allmänhet hänvisats till att frågorna höll pä att utredas eller övervägdes av Kungl. Maj:t. När första lagutskottet har avstyrkt motionerna har utskottet samtidigt instämt i motionärernas önskemål om förbättrade möjligheter för den enskilde till kostnadsersättning i förvaltningsärenden. Frågor om rättshjälp i förvaltningsärenden har i flera sammanhang prövats av riksdagen. Bl. a. har riksdagen behandlat motioner om fri rättshjälp i mål hos försäkringsdomstolen (2LU 1963:14) samt om rättshjälp i administrativa mål i allmänhet och om kostnadsfri process på det administrativa området (1LU 1964:25 och 1965:18). Dessa motioner har, under hänvisning till pågående eller nyligen avslutade utredningar, inte föranlett någon riksdagens åtgärd. Jag vill i detta sammanhang framhålla att första lagutskottet år 1964 uttalade att nuvarande ordning inte kan anses tillfredsställande och att särskilt beträffande vissa typer av mål, såsom i synnerhet mål om administrativa frihetsberövanden, det är påfallande hur mycket sämre den enskildes ställning kan vara i det administrativa förfarandet än i det judiciella. Även år 1965 uttryckte utskottet önskemål om förbättrade rättshjälpsmöjligheter för den enskilde. Motioner om fri rättshjälp vid fastighetsbildningsförrättning har enligt beslut av riksdagen (3LU 1959:14) överlämnats till angivna kommittéer för att av dem tas under övervägande. Vid 1966 års riksdag väcktes motion med anledning av prop. 1966:53 med förslag till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m. om att i lagen skulle införas bestämmelser om rätt för intagen att erhålla offentligt biträde. Motionen föranledde inte SOU 1971:76

någon riksdagens åtgärd, sedan kamrarna först stannat i olika beslut. Av utskottsutlåtandet i ämnet (2LU 1966:44) framgåratt ett av skälen för riksdagens ställningstagande var att man ville avvakta en samlad bedömning av frågan om fri rättegång i förvaltningsprocessen. Samma skäl hade anförts i propositionen. Liknande ståndpunkt intog 1967 års riksdag vid behandling av motion i samma ämne (reservation till 2LU 1967:17). De nu aktuella frågorna har vidare berörts i en del kommittébetänkanden och i yttranden över dessa. Besvärssakkunniga avlämnade år 1964 sitt slutbetänkande med förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:27). 1 den föreslagna lagen ingår bestämmelser om kostnader för alla slag av förvaltningsärenden. Beträffande enskild part uppställs huvudregeln att kostnaderna skall bestridas av parten själv. Från denna grundsats görs dock vissa undantag. Beträffande ärenden, som inte avser tvist mellan enskilda parter, vill besvärssakkunniga ge enskild part möjlighet att i undantagsfall erhålla kostnadsersättning av allmänna medel. De föreslagna bestämmelserna är restriktiva. I första instans kan enligt de sakkunnigas förslag ersättning av allmänna medel inte utgå för normala kostnader utan endast för särskilda kostnader som part har haft för sin medverkan i ärendets utredning. Vidare krävs att det med hänsyn till sakens beskaffenhet, medverkans art, myndighets åtgörande, ärendets utgång eller annat förhållande framstår som uppenbart oskäligt att kostnaden bärs av parten. Under dessa förutsättningar kan enskild part enligt förslaget fä ersättning av allmänna medel för kostnaden eller del därav. Samma regler skall i allmänhet gälla i besvärsärende. En viss vidgning föreslås dock här. Även om de förut angivna förutsättningarna för ersättning inte är uppfyllda, skall sålunda enligt förslaget enskild part som vinner bifall till sin talan få ersättning av allmänna medel för kostnad i besvärsärende, om särskilda skäl föreligger. Beräkningar saknas om vilka utgifter för det allmänna ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle medföra. Över besvärssakkunnigas betänkande har remissyttranden inhämtats från ett stort antal myndigheter och organisationer. Från många håll vitsordas behovet och angelägenheten av lagstiftning om kostnaderna i förvaltningsförfarandet. På väsentliga punkter kritiserar dock ganska många remissinstanser de sakkunnigas utredning och förslag. Bl. a. påtalas att inga kostnadsberäkningar gjorts. 45

Från flera håll riktas kritik mot att beslutanderätten i kostnadsersättningsfrågorna enligt förslaget lagts i händerna på ett mycket stort antal myndigheter av olika slag. Lämpligheten av att ha allmänt hållna, gemensamma kostnadsregler för alla förvaltningsärenden sätts i fråga. I flera yttranden förordas att bestämmelser om kostnadsersättning meddelas i specialförfattningarna för de olika förvaltningsområdena. Behovet av ytterligare utredningar på området framhålls från flera håll. I några yttranden över besvärssakkunnigas slutbetänkande framhålls att rättssäkerheten kräver att offentligt biträde i vissa fall förordnas åt enskild part. Som exempel på ärenden, i vilka offentligt biträde bör kunna förordnas, nämns administrativa frihetsberövanden enligt barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen. Med ledning av de inkomna remissyttrandena pågår f. n. inom justitiedepartementet en överarbetning av vissa delar av besvärssakkunnigas lagförslag. Vid denna översyn har det visat sig att det i frågan om kostnaderna i förvaltningsförfarandet behövs kompletterande undersökningar av sådan omfattning att de inte kan utföras inom departementet. För egen del vill jag framhålla, att det inte är tillfredsställande att den enskilde enligt nuvarande ordning - bortsett från vissa undantagsfall - under alla omständigheter själv måste stå för sina kostnader i förvaltningsförfarandet. Särskilt beträffande sådana förvaltningsärenden där den enskilde förhållandevis ofta kan ha befogad anledning att vidta mera kostnadskrävande åtgärder för att tillvarata sina intressen finns det ett påtagligt behov av regler som möjliggör viss kostnadsersättning till den enskilde. Det allmännas krav på medverkan från den enskildes sida i förvaltningsförfarandet synes inte böra sträckas så långt att den enskilde betungas oskäligt. Frågan om att införa bestämmelser om kostnadsersättning i vissa förvaltningsärenden bör därför prövas. Sådana bestämmelser är emellertid inte tillräckliga för att skapa garantier för att enskilda personer inte av ekonomiska skäl hindras att tillvarata sina intressen i förvaltningssammahang. Därför behövs också åtgärder som gör det möjligt för de ekonomiskt sämst lottade parterna att få rättshjälp. För vissa förvaltningsområden som är av central betydelse för den enskildes person bör vidare det allmänna i större ut46

sträckning än vad som nu är fallet ha möjlighet att förordna offentligt biträde åt enskild. På grund av det anförda föreslår jag att sakkunniga tillkallas för att utreda och göra en samlad bedömning av frågorna om kostnaderna i förvaltningsförfarandet, om rättshjälp i förvaltningsärenden samt om förordnande av offentligt biträde åt part i vissa sådana ärenden. Till ledning för de sakkunniga vill jag, utöver det förut sagda, anföra följande synpunkter. Det torde inte vara lämpligt att, som besvärssakkunniga gjort, för förvaltningsförfarandet uppställa allmänt hållna kostnadsersättningsregler som skall tillämpas av ett stort antal myndigheter av skiftande slag. Särskilt i alla de fall där motpart saknas ar riskerna alltför stora att med en sådan ordning kostnadsersättning kan komma att tillerkännas part i alltför vid omfattning och att praxis på området kommer att bli oenhetlig. Vidare är behovet av kostnadsersättning inte detsamma på alla förvaltningsområden utan varierar i hög grad. Hänsyn måste också tas till de ekonomiska konsekvenser för det allmänna som kostnadsersättningsregler får. Det är därför befogat att gå fram med försiktighet när det gäller reformer pä detta område. I varje fall till en början torde kostnadsersättningsregler böra meddelas endast beträffande sådana ärenden, i vilka det föreligger ett starkt framträdande behov av möjlighet att tillerkänna enskild part ersättning för kostnader. För att främja en enhetlig praxis bör vidare beslutanderätten i dessa frågor inte förläggas till lägre myndigheter än förvaltningsdomstolar och sådana förvaltande myndigheter som lyder direkt under Kungl. Maj:t. Närmare undersökningar behövs om vilka ärenden och myndigheter som bör omfattas av kostnadsregler av här angiven typ. En annan huvudlinje bör vara att enskild part själv skall stå för normala, rimliga kostnader i förvaltningsförfarandet. Ersättning bör kunna komma i fråga endast för särskilda kostnader som det måste anses oskäligt att parten behöver bära. Det bör prövas i vad mån ansvaret för kostnadsersättningen bör åvila kommun i ärenden, som i första instans handläggs av kommunal myndighet eller i vilka sådan myndighet är den enskildes motpart. När för vissa förvaltningsområden föreslås möjlighet för enskild att få kostnadsersättning av allmänna medel, bör för samma områdens del övervägas, huruvida enskild part, som grovt brustit i vad som författSOU 1971:76

ningsenligt ålegat honom, bör kunna förpliktas att bestrida beslutsmyndighetens eller annan myndighets särskilda kostnader i ärendet. Vid utredningen bör prövas om fullständiga kostnadsbestämmelser bör tas in i de berörda specialförfattningarna eller om bestämmelser i ämnet med fördel kan föras in i en särskild ramförfattning, som blir tillämplig på ett visst förvaltningsområde endast i den mån bestämmelse härom meddelas, eller om en kombination av dessa lagtekniska lösningar bör komma till användning. Vad angår den allmänna rättshjälpen bör de sakkunniga undersöka i vad mån rättshjälpsanstalterna och de enskilda advokater, som lämnar motsvarande hjälp enligt förut nämnda avtal, har möjligheter att tillgodose mindre bemedlades behov av bistånd i förvaltningsärenden. Skulle reformer på området visa sig behövliga, bör de sakkunniga utarbeta förslag i ämnet. Det kan finnas anledning att för vissa förvaltningsområden meddela bestämmelser som möjliggör en motsvarighet till den fria rättegången vid allmän domstol. Behovet av ett sådant institut utesluts som nämnts inte genom att möjligheterna till kostnadsersättning inom förvaltningsförfarandet vidgas. Det bistånd som kan lämnas av allmänna rättshjälpsanstalter m. fl. är inte heller alltid tillräckligt, eftersom de enskilda parterna inte därigenom befrias från alla slag av kostnader som kan vara förenade med förvaltningsärendena. Man får också beakta att ärendena kan avse vissa rättsområden beträffande vilka sakkunnigt biträde inte finns att tillgå inom rättshjälpsorganisationen. De sakkunniga bör utreda om och i vad mån rättegångshjälp motsvarande institutet fri rättegång bör införas för ärenden hos förvaltningsdomstolar och förvaltande myndigheter. Liksom beträffande kostnadsersättningarna torde i varje fall till en början rättegångshjälp inte böra möjliggöras för andra ärenden än sådana, i vilka det finns ett starkt framträdande behov av sådant bistånd åt mindre bemedlade. Också på detta område bör man alltså gå fram med försiktighet. För att man skall få en enhetlig praxis torde även i fråga rättegångshjälpen beslutanderätten inte böra förläggas till lägre myndigheter än förvaltningsdomstolar och sådana förvaltande myndigheter som lyder direkt under Kungl. Maj:t. Det finns skäl som talar för att i varje fall i sådana förvaltningsärenden, som rör den enskildes personliga frihet, det bör finnas SOU 1971:76

möjlighet att förordna offentligt biträde åt part. Även i vissa andra ärenden på förvaltningens område kan det tänkas att det allmänna vid behov bör sörja för att den enskilde förfogar över sakkunnigt biträde. De sakkunniga bör undersöka på vilka områden det föreligger ett starkt framträdande behov av offentligt biträde åt enskild part i förvaltningsärenden och under vilka närmare förutsättningar sådant biträde bör förordnas. Samtidigt bör övervägas i vad mån den enskilde bör vara skyldig att till det allmänna återbetala kostnaderna för offentligt biträde. Slutligen bör de sakkunniga försöka beräkna de kostnader för det allmänna som ett genomförande av utredningens olika förslag kan antas medföra.

2 Nuvarande förhållanden

Rättegångsbalkens kostnadsregler

för brottet, han skall till statsverket återKostnaderna för domstolarnas verksamhet gälda vad enligt rättens' beslut av allmänna bärs i princip av statsverket. Bidrag till täc- medel utgått till vittne eller sakkunnig eller kande av kostnaderna uttages dock av parter- eljest för bevisning under förundersökningen na genom expeditionsavgifter o. dyl. eller i rättegången. Om kostnadens belopp Vad angår parts kostnad i rättegång gäller inte står i rimligt förhållande till den tilltalaolika regler för tvistemål och brottmål samt des brottslighet eller villkor, kan ersättför dispositiva och indispositiva tvistemål. ningen jämkas efter vad som prövas skäligt. För dispositiva tvistemål, dvs. mål där parterna kan bestämma över processföremålet, är Frikänd tilltalads möjligheter att erhålla huvudregeln enligt 18 kap. 1 § RB att part, ersättning för sina kostnader av allmänna som vinner målet, skall erhålla ersättning av medel är mycket begränsade. Som förutsättden tappande parten för sina rättegångskost- ning härför gäller enligt 31 kap. 2 § RB att nader. I indispositiva tvistemål, dvs. mål vari åklagaren väckt åtalet utan sannolika skäl parterna ej har samma bestämmanderätt över eller att det eljest på grund av omständigprocessföremålet, är huvudregeln visserligen heterna i målet förekommer synnerlig anleddensamma men enligt 18 kap. 2 § RB kan ning till att ersättning tillerkänns den tilltarätten i sådant mål förordna att vardera lade. Ersättning kan utgå för kostnad för parten skall bära sin rättegångskostnad. Utö- försvarare, för vittne eller sakkunnig eller ver dessa grundläggande regler finns för eljest för bevisning under förundersökningen tvistemålens del vissa undantagsbestämmel- eller i rättegången samt för delgivning och ser, bland vilka märks regeln i 18 kap. 6 § för utskrift av protokoll, dom eller annat RB att part som genom vårdslöshet eller sådant, om kostnaden skäligen varit påkallad försummelse föranlett uppskov i målet eller för tillvaratagande av hans rätt, samt för eljest vållat kostnad för motparten, är skyl- hans inställelse vid rätten. dig att ersätta sådan kostnad, hur rättegångsI detta sammanhang skall nämnas att i kostnaden i övrigt än skall bäras. samband med ett inom justitiedepartementet I brottmål stannar kostnaderna för åklaga- år 1970 utarbetat förslag till rättshjälpslag rens verksamhet, t. ex. löne- och lokalkost- (stencil Ju 1970:14) en uppmjukning föreslanader, i princip på statsverket. Däremot gits av bestämmelsen i 31 kap. 2 § RB. I gäller beträffande åklagarens kostnader för korthet går den föreslagna liberaliseringen ut bevisning enligt 31 kap. 1 § RB att, om den på att frikänd tilltalad i princip skall äga rätt tilltalade i mål, vari åklagare för talan, döms till ersättning av allmänna medel för skäligen 48

SOU 1971:76

påkallade kostnader för vittne eller annan bevisning än sakkunnig, för delgivning och protokollsutskrifter o. dyl. samt för inställelsekostnader. Utöver de ovan beskrivna reglerna finns även såvitt gäller brottmålen undantagsbestämmelser avseende vårdslös processföring m. m.

ledning av fa ställd generalplan har stad enligt 23 § byggnadslagen (1947:385) att vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såvida inte domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annorlunda. Motsvarande gäller även i andra slag av ersättningsmål enligt byggnadslagen. Rättshjälpsregler

Speciella kostnadsregler För åtskilliga rättegångsmål finns specialregler om rättegångskostnad. Sålunda gäller t. ex. enligt 66 § lagen (1917:189) om expropriation, att den exproprierande i princip skall ersätta motparten hans kostnader i målet vid fastighetsdomstolen. Beträffande kostnaderna i högre rätt gäller i princip alltid att den exproprierande själv skall vidkännas sina egna kostnader samt kostnad som åsamkas motpart genom att den exproprierande fullföljt talan. Enligt 36 § andra stycket naturvärdslagen (1964:822) och 12 § lagen (1960:690) om byggnadsminnen skall kronan vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såvida inte domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annat. I 33 § andra stycket miljöskyddslagen (1969:387) stadgas att i mål om inlösen expropriationslagen skall gälla i tillämpliga delar. Om yrkande om inlösen ogillas, tillämpas dock allmänna regler om rättegångskostnad. Även i mål, vari den som ämnar utöva miljöfarlig verksamhet påkallar prövning av ersättningsfråga, äger bestämmelserna om kostnad i expropriationsmål motsvarande tillämpning. Enligt 69 § i förslaget till väglag (prop. 1971:123) gäller i mal om ersättning för upplåtelse av vågrätt m. m. expropriationslagens bestämmelser om expropriationskostnad, om annat inte är särskilt föreskrivet. Enligt 86 § fjärde stycket lagen (1939:608) om enskilda vägar är i mål om ersättning för upplåtelse av mark eller annat intrång vägförening pliktig att vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, om inte rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annorlunda. I mål om ersättning för skada i anSOU 1971:76 4

Av intresse i förevarande sammanhang är även i vad mån möjlighet finns för enskild part att åtnjuta rättshjälp. Har misstänkt i brottmål inte utsett försvarare eller avvisas av honom utsedd försvarare och befinns pä grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt inte kunna tillvaratas utan biträde, skall offentlig försvarare förordnas för honom. Är den misstänkte anhållen eller häktad, skall även eljest, om han begär det, offentlig försvarare förordnas. Offentlig försvarare äger enligt 21 kap. 10 § RB att av allmänna medel åtjnuta arvode för arbete och tidsspillan samt gottgörelse för kostnad efter vad rätten prövar skäligt. Fälls den tilltalade till ansvar, skall han dock enligt 31 kap. 1 § RB i regel förpliktas att till statsverket återgälda kostnaden för försvarare. Fri rättshjälp i rättegång, i vissa domstolsärenden samt vid förundersökning i brottmål förekommer dessutom för närvarande med stöd av lagen om fri rättegäng. Vidare lämnar det allmänna rättshjälp till mindre bemedlade vid sidan av den fria rättegången, dels genom de offentliga rättshjälpsanstalterna och dels genom privatpraktiserande advokater enligt avtal mellan vederbörande landsting och Sveriges advokatsamfund eller avdelning därav (det s. k. jämtlandssystemet). Det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget till rättshjälpslag avses emellertid skola ersätta de nu existerande rättshjälpsformerna. En närmare redogörelse för nämnda lagförslag lämnas i kap. 4. Kostnadsregler på föiyaltningsområdet Kostnaderna för de förvaltande myndigheternas verksamhet bestrids liksom kostna49

derna för domstolarna av det allmänna. I viss utsträckning övervältras dock kostnaderna på de enskilda genom expeditionsavgifter och andra avgifter. Principen att myndighets kostnad skall stanna på det allmänna äger tillämpning även på kostnader, som uppkommer för myndighet, då den uppträder som partsorgan för allmänna intressen inför annan myndighet. Detta gäller även kostnad, som uppkommer för kommunal nämnd, då den för talan för tillvaratagande av allmänna intressen, t. ex. då länsstyrelses beslut i besvärsärende gått nämnden emot. I fråga om enskild parts kostnad i förvaltningsärende är partens möjligheter att erhålla kostnadsersättning olika allteftersom fråga är om ärende i vilket parten står ensam inför myndighet eller däri möter en myndighet, vilken har att företräda de allmänna intressena på området i fråga, eller ärende, i vilket enskilda parter står mot varandra. I det förstnämnda fallet blir det, i den mån ersättning skall utgå, fråga om ersättning av det allmänna - stat eller kommun. Några allmänna rättsgrundsatser som öppnar möjlighet för enskild part att av det allmänna erhålla ersättning för sina kostnader hos statlig eller kommunal myndighet i ett förvaltningsärende finns inte. Däremot har bestämmelser om sådan kostnadsersättning meddelats i vissa författningar. Dylika bestämmelser är emellertid sällsynta. Som exempel kan nämnas 66 § expropriationslagen, enligt vilken den exproprierande i princip skall ersätta motparten hans kostnader bl. a. i samband med fördelning av expropriationsersättningen. I 88 § utlänningskungörelsen (1969:136) föreskrivs att förhörsmyndigheten kan tillerkänna utlänning gottgörelse för kostnad för resa till förhör samt traktamente enligt vad som gäller för part som åtjnuter fri rättegång. Kostnader för biträde, som förordnats åt utlänningen, kan också enligt 89 § samma kungörelse bestridas av statsmedel, om inte utlänningen vid förhöret är på fri fot och befinns kunna utan intrång i de medel som behövs för hans eget uppehälle och för full50

görande av honom åvilande underhållsskyldighet gälda biträdesersättningen, för vilket fall förhörsmyndigheten kan förplikta utlänningen att ersätta statsverket kostnaden för ersättningen till biträdet. Kan utlänning, som inte är på fri fot, anföra besvär över beslut enligt utlänningslagen (1954:193), skall enligt 85 § utlänningskungörelsen tillses att utlänningen har det biträde som behövs, om han vill anföra besvär. Ersättning till sådant biträde bekostas av allmänna medel. Enligt 7 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling skall ersättning till av myndighet förordnat biträde utgå av allmänna medel och stanna på statsverket. Kungörelsen (1925:379) om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område m. m. innehåller bl. a. regler om det allmännas bestridande av kostnad för biträde i ärende angående lösningsrätt och för biträde vid lantmäteriförrättning m. m. En liknande bestämmelse återfinns i kungörelsen (1934:150) om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader för biträde i frågor rörande arrendeförhållanden. Frånvaron av generella regler om ersättning av allmänna medel till enskild part, som vinner bifall till sin talan i ett förvaltningsärende, har i praxis ansetts utgöra hinder mot utdömande av sådan ersättning; se t. ex. RÅ 1920 C 87 (hälsovårdsmäl), RÅ 1926 Fi 721 (taxeringsmål), RÅ 1932 S 393 (handräckningsmål) och RÅ 1940 H 52 (vitesmål). Genom förvaltningsprocesslagen (1971: 291) (FPL) har en mera generellt verkande regel om ersättning för kostnader införts på förvaltningsområdet. Bestämmelsen gäller dock endast kostnad för inställelse till muntlig förhandling. FPL skall enligt 1 § tillämpas vid rättskipning i regeringsrätten, kammarrätt, skatterätt och länsrätt. I 15 § FPL stadgas att enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. RätSOU 1971:76

ten får också bevilja förskott på ersätt- ämnet förekommer. Enligt 197 § utsökningsningen. I övrigt saknar FPL bestämmelser lagen har överexekutor i utsökningsmål att om ersättning till part för kostnader. I sam- efter vad han finner skäligt bestämma om manhanget bör också nämnas att om rätten och till vilket belopp den tappande parten förordnat om förhör med vittne eller sak- bör ersätta motparten hans kostnad i målet. kunnig, denne har rätt till ersättning av I princip tillämpas härvid analogivis reglerna allmänna medel för inställelsekostnaden. Har i 18 kap. RB. Kostnadsregeln i 197 § utsökvittnet eller den sakkunnige inkallats på be- ningslagen tillämpas också i fråga om parts gäran av enskild part och visar det sig att skyldighet att ersätta motparts kostnad i parten saknat godtagbart skäl för sin begä- ärende enligt 21 kap. föräldrabalken om ran, får rätten ålägga honom att återbetala verkställighet av allmän domstols dom eller beslut rörande vårdnaden om barn m. m. (21 ersättningen till statsverket (26 §). Det finns inte någon motsvarighet till för- kap. 11 § FB). I lagen (1970:244) om allmånen av fri rättegång för förvaltningsären- männa vatten- och avloppsanläggningar staddenas del. Den rättshjälp som lämnas av gas i 44 § att i mål, som inte avser inlösen av rättshjälpsanstalterna och de till det s. k. va-anordning eller ersättning för inlöst eller jämtlandssystemet anslutna advokaterna om- genom tillkomsten av allmän va-anläggning fattar dock även förvaltningsärenden. Enligt onyttig anordning, part kan på begäran tillerförslaget till rättshjälpslag avses rättshjälp kännas ersättning av motparten för kostnad kunna i princip beviljas i alla rättsliga ange- vid va-nämnden, om det finns särskilda skäl lägenheter där behov av sådan hjälp förelig- för det. I de nämnda inlösen- och ersättningsfallen skall däremot huvudmannen i ger. När det gäller fördelningen av partskostna- princip svara för kostnaderna på ömse sidor derna i ärenden, där enskilda parter står mot vid va-nämnden. Såväl länsstyrelserna som varandra, skall först erinras om att i förord- kammarrätten har dömt ut ersättning för ningen den 12 november 1766 till befräm- vinnande parts kostnader i ärenden angående jande av lagarnas behöriga verkställighet tvist om socialhjälpskostnad och liknande bl. a. uttalades, att de kollegier, som egent- kostnad. Ett direkt stöd i lag för utdömanligen inte var domstolar men som likväl ägde det av sådan ersättning är att i 58 § lagen pröva och avgöra enskildas ansökningar och (1956:2) om socialhjälp och 83 § barnatvister om olika borgerliga rättigheter, skulle vårdslagen (1960:97) föreskrivs att talan inte anses äga befogenhet att tillerkänna den som får fullföljas endast beträffande ränta eller vinner saken kostnadsersättning av förlo- rättegångskostnad. I besvärssakkunnigas betänkande s. 674 rande motpart. Den i författningen i främsta rummet avsedda rättskipningen överflyttades 676 lämnas en redogörelse för regeringsvisserligen under 1800-talet i allt väsentligt rättens praxis på förevarande område. Rättstill de allmänna domstolarna, men fortfa- fallsmaterialet hänför sig huvudsakligen till rande ligger vissa hithörande tvistemål, före- äldre tid. Några regeringsrättsutslag av intresträdesvis av kameral natur, kvar hos förvalt- se i detta sammanhang från tiden efter publiningsmyndigheter, t. ex. tvistemål angående ceringen av betänkandet synes inte föreligga. prästerskapets och kyrkobetjäningens Enligt besvärssakkunniga ger praxis vid hanlöningsrättigheter. Rättsläget torde vara det den, att regeringsrätten inte följer en huatt förvaltningsmyndigheterna och förvalt- vudregel, motsvarande den som stadgas i ningsdomstolarna i ärenden angående tvister 18 kap. 1 § RB, att tappande part skall mellan enskilda parter om "borgerliga" och ersätta vinnande part hans rättegångskostdärmed jämförliga rättigheter i viss utsträck- nad. Kostnadsfrågorna synes snarare bli ning anses ha möjlighet att tillerkänna vin- diskretionärt bedömda, varvid hänsyn tas till nande part ersättning av tappande part för sakens beskaffenhet, i vad mån den tappankostnader i ärendet. Vissa lagbestämmelser i des talan förts utan fog m. m. Kostnad synes SOU 1971:76

dömas ut endast då part framställt yrkande om det; ersättning för lösen av utslag har dock ansetts kunna tillerkännas vinnande part utan att han yrkat det. Om ärende angår rättsförhållande, som inte kan bestämmas på annat sätt än genom myndighets beslut, synes i allmänhet liksom enligt 18 kap. 2 § RB i rättegång vardera parten anses böra bära sin kostnad. Vad beträffar praxis hos andra organ, där administrativ rättskipning mellan enskilda förekommer, kan nämnas, att hyresnämnd inte anses äga förplikta endera parten att ersätta den andra för sådana kostnader, som denne kan ha ådragit sig till följd av förfarandet inför nämnden. Kostnadsersättning utdöms inte heller av hyresrådet. Även försäkringsrådet anser sig sakna möjlighet att i de ärenden, avseende tvister mellan enskilda parter som rådet handlägger, förplikta förlorande part att ersätta vinnande parts kostnader. I 14 § lagen (1961:262) om försäkringsdomstol är det uttryckligen föreskrivet att i mål vid försäkringsdomstolen part själv skall bära sin rättegångskostnad.

52 SOU 1971:76

3 Riksdagsmotioner, utredningar m.m.

1942 års motion m. m. Vid 1947 års riksdag väcktes en motion av I en vid 1942 års riksdag av herr Herlitz m. fl. väckt motion (1:141) yrkades, att riks- herrar Hedlund i Rådom och Olsson i Melledagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om rud (11:309) med hemställan om utredning i utredning angående en mera enhetlig, full- syfte att bereda ökad rättssäkerhet vid adständig och i övrigt ur rättssäkerhetens syn- ministrativa frihetberövanden. I utlåtande punkt tillfredsställande lagstiftning angående över motionen underströk andra lagutskottet förfarandet hos förvaltningsdomstolar och (1947:i6) bl. a. vikten av att den som komhos övriga förvaltningsmyndigheter, då de mer att träffas av ett beslut om administraavgör frågor som angår enskild rätt. Första tivt frihetsberövande far tillfälle att muntlilagutskottet biträdde i sitt i anledning av gen höras inför den beslutande myndigheten motionen avgivna utlåtande nr 34 motionä- och för den utveckla sina synpunkter beträfrernas yrkande. Sedan kamrarna bifallit ut- fande den ifrågasatta åtgärden. Besvärsförfaskottets hemställan, anhöll riksdagen i skri- rande måste alltid finnas att tillgå. Sedan velse till Kungl. Maj:t den 16 maj 1942 (nr utskottet hänvisat till det blivande resultatet 236), att Kungl. Maj:t ville låta verkställa av alkoholistvårdsutredningens arbete och till de vidare undersökningar, vartill den av den ifrågavarande utredningen. Den 15 juli 1944 förordnades Herlitz att Herlitz verkställda utredningen kunde ge ansåsom sakkunnig inom justitiedepartementet ledning, hemställde utskottet att motionen verkställa en förberedande utredning angå- inte mätte föranleda någon riksdagens åtende reglering av förfarandet hos förvalt- gärd. Riksdagen beslöt i enlighet därmed. Vid 1948 års riksdag väcktes en motion av ningsmyndigheter i ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor. herr Wiberg (11:355) angående bestämmelser Närmare direktiv för utredningen utfärdades om ersättning för parts kostnader i mål och ansökningsärenden, som handläggs av förinte. Utredningsmannen avlämnade den 8 okto- valtningsdomstol eller annan offentlig mynber 1946 sin utredning Förvaltningsförfa- dighet. I utlåtande över motionen konstaterandet (SOU 1946:69). I betänkandet, som rade första lagutskottet (1948:12) att det närmast hade karaktären av en planläggning förelåg behov av en allmän översyn av de av lagstiftningsarbetet på området, framlades regler som tillämpas pä förevarande område. inga författningsförslag utan det utmynnade Det var dock enligt utskottet inte möjligt att i uttalanden om önskvärdheten av lagstift- utan ytterligare utredning ta ställning till om ning rörande olika till förvaltningsförfa- kostnadsfrågan skulle lösas genom en generell lagstiftning eller genom särskilda regler i randet hörande ämnen. SOU 1971:76

de olika specialförfattningarna. På utskottets hemställan beslöt riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående berörda spörsmål samt om framläggande av de förslag, vilka kunde föranledas av utredningen (rskr. 67). Efter remissbehandlingen av betänkandet Förvaltningsförfarandet tillkallades besvärssakkunniga att verkställa fortsatt utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande ämnen. I det anförande till statsrådsprotokollet den 4 mars 1949, som innehåller de ursprungliga direktiven för utredningen, betonade föredragande departementschefen att uppdraget var att betrakta som en första etapp i ifrågavarande lagstiftningsarbete. Vidare framhölls att vid uppdragets fullgörande borde uppmärksammas riksdagens ovannämnda skrivelse till Kungl. Maj:t (1948:67) med begäran om utredning angående fördelning av kostnaderna i mål och ärenden som avgörs av förvaltningsmyndighet. Den 26 mars 1955 lade besvärssakkunniga fram ett principbetänkande - Administrativt rättsskydd (SOU 1955:19) - vari, mot bakgrunden av en allmän översikt över det administrativa rättsskyddet, allmänna riktlinjer i korthet angavs för de förslag som de sakkunniga, sedan utredningen slutförts, ämnade avge. Bl. a. förklarade sig de sakkunniga ämna föreslå vissa regler rörande kostnaderna i besvärsmål. Sedan betänkandet remissbehandlats uppdrog Kungl. Maj:t åt besvärssakkunniga den 10 januari 1958 att fullfölja sin utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande ämnen. Besvärssakkunnigas slutbetänkande och remissyttrandena Besvärssakkunnigas slutbetänkande med förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:27) framlades den 15 maj 1964. Bestämmelser om kostnaderna i förfarandet upptogs i 19 kap. Besvärssakkunniga upptar i lagförslaget såsom grundläggande regel att myndighets 54

kostnad för handläggning av förvaltningsärende skall stanna på det allmänna. Kostnaderna för statlig eller kommunal partsmyndighet, som företräder allmänna intressen, skall enligt lagförslaget likaledes bestridas av myndigheten. Förslaget innehåller inte någon regel om att enskild part kan förpliktas att betala kostnad som dylik myndighet haft. Skulle på vissa områden behov av en sådan regel finnas, bör enligt de sakkunnigas mening bestämmelser i ämnet meddelas i speciallagstiftning. Samma ståndpunkt intar de sakkunniga till frågan om åläggande i vissa fall för enskild part att betala kostnader som beslutsmyndighet haft, exempelvis för sakkunnig. Beträffande enskild parts kostnader i förvaltningsärenden uppställer besvärssakkunniga huvudregeln, att kostnaderna skall bestridas av parten själv. Det anses ligga i samhällssystemets natur att de enskilda i viss utsträckning på egen bekostnad skall medverka i förvaltningsförfarandet. Härvid förutsätts att de enskildas medverkan normalt kan fullgöras utan juridiskt eller annat sakkunnigt biträde och utan att parten eljest åsamkas några kostnader över hövan. Från den sålunda angivna huvudregeln rörande enskild parts kostnader görs några undantag. Härvid skiljer besvärssakkunniga mellan sådan ärenden, som väsentligen avser tvist mellan enskilda parter och övriga ärenden. Beträffande de förstnämnda ärendena föreslår de sakkunniga undantagsregeln att part skall kunna åläggas att helt eller delvis ersätta motparts kostnad, varvid bestämmelserna i 18 kap. RB skall lända till efterrättelse i tillämpliga delar. I fråga om sådana ärenden, som inte väsentligen avser tvist mellan enskilda parter, öppnar besvärssakkunniga vissa möjligheter för enskild part att i undantagsfall erhålla kostnadsersättning av allmänna medel. Lagbestämmelserna i ämnet är restriktivt utformade. När det gäller ärenden i första instans kan enligt de sakkunnigas förslag ersättning av allmänna medel inte utgå för normala kostnader utan endast för särskilda kostnaSOU 1971:76

der som part haft. Som exempel på sådana sakkunniga rimligt att det allmänna åtminsärskilda kostnader nämner de sakkunniga stone delvis påtager sig de många gånger avsearvoden till juridiskt eller tekniskt biträde värda kostnader, vilka vållas part i mål, som och utgifter för resor m. m. i samband med för vinnande av prejudikat förs till sista inställelse till sammanträden inför myndig- instans. Är de ovan angivna förutsättningarna upphet. För att ersättning av allmänna medel skall fyllda, kan enskild part enligt förslaget erhålkunna komma i fråga för kostnad krävs la ersättning av allmänna medel för kostnavidare att det med hänsyn till sakens den eller del därav. Samma regler skall i beskaffenhet, medverkans art, myndighets allmänhet gälla beträffande möjligheten att åtgörande, ärendets utgång eller annat för- erhålla ersättning av allmänna medel för hållande framstår som uppenbart oskäligt att kostnad i besvärsärende. En liberalare bekostnaden bärs av parten. Som exetnpel på stämmelse föreslås dock här. Sålunda kan enatt sakens beskaffenhet kan vara av bety- ligt förslaget, om särskilda skäl är därtill, endelse anger de sakkunniga att i ärenden, som skild part som vinner bifall till sin talan få syftar till ett förpliktande för enskild part ersättning av allmänna medel för kostnad i till förmån för det allmänna bästa, det all- besvärsärende även om de förut angivna förmänna bör ersätta parten de särskilda kost- utsättningarna för kostnadsersättning inte är nader han åsamkats i ärendet. Detsamma för handen. Besvärssakkunniga anser att kostnadsergäller enligt de sakkunniga regelmässigt i sättning till enskild part skall utgå av statliga ärenden angående tvångsförfoganden över medel även i ärenden som handläggs av egendom. I fråga om myndighets åtgöranden kommunal myndighet. I anslutning härtill nämns att ersättning till part för särskilda föreslås, att om yrkande om ersättning av kostnader bör kunna utgå i fall då en partsallmänna medel för kostnad framställts i myndighet väcker talan mot enskild på ärende hos kommunal myndighet och yrkangrundval av blott lösa antaganden utan att det finnes böra helt eller delvis bifallas, verkställa den förberedande utredning, som frågan skall hänskjutas till avgörande av den skäligen kan påfordras, eller under ett ärenmyndighet, som har att uppta klagan över des handläggning framställer ogrundade påståenden och begär, att den enskilda parten beslut i ärendet. Yrkande om ersättning för kostnad i ärenskall motbevisa dem, eller framställer yrkanden eller invändningar, som är sakligt obefo- de skall enligt besvärssakkunnigas förslag gade. Motsvarande åtgöranden kan enligt de framställas innan myndigheten meddelat sakkunniga även förekomma från besluts- slutligt beslut i ärendet. Överklagas beslut, myndighets sida. Ärendets utgång anses inte som ej väsentligen rör tvist mellan enskilda böra spela samma avgörande roll som i rätte- parter, skall dock yrkande om ersättning av gångsmål och i förvaltningsärenden, som allmänna medel få framställas också i behuvudsakligen avser tvist mellan enskilda svärsärendet. Frågan om offentligt biträde åt part i parter. Anledningen härtill är framför allt att det enligt de sakkunniga mången gång är förvaltningsärende har inte tagits upp av oegentligt att tala om att en part vinner eller besvärssakkunniga. I remissyttrandena över besvärssakkunniförlorar i ett ärende. Såtillvida kan utgången i ärendet dock inverka på bedömningen av gas förslag vitsordas behovet och angelägenfrågan om kostnadsersättning att, då en obe- heten av lagstiftning om kostnaderna i förfogad talan väckts mot enskild part och efter valtningsförfarandet av ett stort antal mynutredning nedläggs eller ogillas, det ofta digheter och organisationer, däribland regeframstår som särskilt rimligt att parten får ringsrättens ledamöter, JK, JO, kammarersättning för särskilda kostnader, som han rätten, försäkringsdomstolen, kammarkolleådragit sig i ärendet. Det synes vidare de giet, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelSOU 1971:76

sen, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs tveksamt om det bör överlåtas till enskilda och Jämtlands län, Sveriges fastighetsägare- myndigheter i första instans att var för sig förbund och RLF. besluta i kostnadsfrågorna. Någon form av Tre ledamöter av regeringsrätten ifråga- central prövning anses förtjänt att övervägas. sätter dock om inte kostnadsfrågan och vissa Även lagberedningen anser det tveksamt om angränsande ämnen bör ytterligare utredas. prövningen bör anförtros myndigheterna i Såväl den föreslagna författningstexten om första instans. kostnadsersättningar som motiveringen för JO uttalar sig för en långtgående koncendessa bestämmelser anses vara mycket all- tration av beslutanderätten i ersättningsfråmänt hållna. Skulle förslaget i denna del gorna. Angelägenheten av att frågorna om komma att antas i oförändrat skick, kommer ersättning för kostnader prövas med tillbörmyndigheterna därför att ställas inför myc- lig restriktivitet och i övrigt enligt enhetliga ket stora tillämpningssvårigheter. Detta vore grunder talar enligt JO mycket starkt för en så mycket betänkligare som tillämpningen sådan ordning. Man kan härvid tänka sig att skulle ankomma på ett stort antal myndig- fråga om ersättning i förvaltningsärende heter av olika slag. Det kan under sådana skall, efter ärendets avgörande, anhängigomständigheter inte bedömas, efter vilka lin- göras hos en för riket gemensam myndighet, jer utvecklingen på området skulle komma t. ex. kammarrätten, eller för respektive föratt ske. - Vid en fortsatt utredning bör valtningsområden hos vederbörande centrala uppmärksamhet ägnas åt de verkningar, som ämbetsverk eller motsvarande organ. 1 varje möjligheterna till kostnadsersättning kan fall bör man enligt JO:s mening inte gå tänkas få för förfarandet inom förvaltnings- längre ned än till besvärsmyndigheterna. verksamheten. Tänkbart är exempelvis att Kammarrätten förordar förnyade undermöjligheten till ersättning kommer att föran- sökningar om när kostnadsersättning skall leda ökat anlitande av biträden i förvalt- kunna medges och vilka myndigheter som ningsärenden. I den mån så är möjligt bör skall anförtros beslutanderätten. Det är envidare vid utredningen övervägas de statsfi- ligt kammarrätten inte uteslutet att undernansiella konsekvenserna av föreslagna be- sökningarna kommer att utvisa att den posistämmelser. Av övriga spörsmål som förtjä- tiva regleringen lämpligen bör ske inte i en nar uppmärksamhet i detta sammanhang allmän förfarandelag utan i speciallagstiftanges frågan i vad mån det bör sörjas för att ning. enskild part i förvaltningsärenden - t. ex. i Förvaltningsdomstolskommittén framhålärenden angående administrativa frihetsbeler bl. a. att det är utomordentligt svårt att rövanden - erhåller biträde för bevakande av för en lag, som skall täcka nästan all statlig sin rätt samt frågan huruvida och i vad mån och kommunal verksamhet och som i vid - såsom en motsvarighet till enskild parts utsträckning skall tillämpas av myndigheter möjlighet att få ersättning för kostnader med ringa tillgång till juridisk sakkunskap, skyldighet bör stadgas för enskild part att utforma en allmän regel rörande parts rätt helt eller delvis ersätta det allmänna för mera till kostnadsersättning. Önskvärt hade varit väsentliga kostnader, som uppkommit att besvärssakkunniga konkret granskat genom att part grovt brustit i vad som några grupper av ärenden med stor frekvens författningsenligt ålegat honom. och antytt, hur deras föreslagna regel skulle JK anser också att det föreliggande försla- slå. De antydda svårigheterna kan enligt get inte är så genomarbetat och lagtekniskt kommittén vara ett skäl att i förfarandelagen tillfredsställande utformat att det kan läggas helt avstå från regler om kostnadsersättning. till grund för lagstiftning. JK framhåller att Lösningen skulle då bli att överlåta regleman måste ha någon uppfattning om vad ringen till specialförfattningarna. Härför kostnaderna kan antas bli för det allmänna, anses också tala att det huvudsakligen är på innan slutlig ståndpunkt tas. Det synes JK några speciella områden som krav på ersätt56

SOU 1971:76

ningsregler över huvud taget avhörts. Inom statsrådet. Med anledning av förslaget om enskild kommittén har emellertid också den uppfattningen hävdats att det skulle vara av värde parts möjligheter att få ersättning av allatt lagfästa en allmän princip om rätt till männa medel för sina kostnader i ärenden, som ej väsentligen avser tvist mellan enskilda kostnadsersättning. Försäkringsdomstolen förordar direkt att parter, förklarar tretton regeringsråd att de frågan om parts rätt till kostnadsersättning inte har något att erinra mot principen att regleras i speciallagstiftning. Härigenom före- enskild part normalt själv skall bära sina ligger bättre möjligheter att utforma för kostnader, med möjlighet dock att i viss varje speciellt område lämpade föreskrifter. begränsad omfattning erhålla ersättning av Enligt domstolens mening bör klagande hos det allmänna. Inte heller anses erinran böra försäkringsdomstolen i princip ha samma riktas mot förslaget, att ersättning skall utgå möjligheter till ekonomiskt bistånd som om endast om det framstår som uppenbart oskäprocessen förts vid allmän domstol. Besvärs- ligt, att den enskilde bär kostnaden, samt att sakkunnigas förslag är därför enligt försäk- den skall begränsas till särskilda kostnader, ringsdomstolens mening alltför restriktivt vari bör ingå även kostnad för myndighets expedition. Det synes emellertid regeringssåvitt avser domstolens verksamhet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län råden tillrådligt att innan de nya reglerna anser tiden inte vara mogen att skapa generel- någon tid prövats i praktiken låta denna la bestämmelser om kostnadsersättning till begränsning gälla även för det fall - bifall till enskild part. Länsstyrelsen framför förslaget enskilds talan i besvärsinstans - där besvärsatt ett anslag ställs till Kungl. Maj:ts förfo- sakkunniga föreslår ersättning även för angande, från vilket bidrag kan beviljas part i nan än särskild kostnad. Sju av regeringsenstaka fall i särskilt kostnadskrävande mål. råden anser, i likhet med besvärssakkunniga, Föreningen Sveriges kommunala förvalt- att utgången i förvaltningsärendet inte bör ningsjurister ifrågasätter om inte part, som spela någon huvudroll i sammanhanget. Sex av kverulans eller okynne föranlett onödiga av regeringsråden anser däremot, att dä erutredningar, borde kunna åläggas att ersätta sättning lämnas endast för särskild kostnad, kommun dess kostnader för dessa. JO fram- det är naturligast att man vid bedömningen håller däremot att det ter sig ytterst tvek- huvudsakligen utgår frän huruvida kostnaden samt om enskild tappande part ens undan- varit nödvändig för att den enskilde skall fä tagsvis bör kunna förpliktas att gälda motstå- sin rätt. För klarhetens skull bör man vid ende partsmyndighets kostnad i förvaltnings- reglernas utformning mera än de sakkunniga gjort skilja mellan kostnad i beslutsinstans ärende. Den föreslagna bestämmelsen om parts och kostnad i högre instans. I fråga om ersättande av motparts kostnad i ärende, särskilda kostnader i beslutsinstans bör ensom väsentligen avser tvist emellan enskilda skild part bära dessa i ärenden, i vilka han parter, finner lagberedningen ganska långt- gör ansökan om en förmån, vare sig förmågående och befarar tillämpningssvärigheter. nen beviljas eller ej. Då det allmänna anStatens hyresråd anser att i hyresreglerings- hängiggör ärenden om tvångsförfogande över mål vardera parten liksom hittills bör bära enskilds egendom, bör den enskilde rimligen sin kostnad. Kammarkollegiet framhåller att få ersättning för sina särskilda kostnader kommun bör vara att betrakta som enskild oavsett utgången. I andra ärenden, i vilka det part i situationer där kommunen uppträder i allmänna anhängiggör talan mot enskild, bör mellanform mellan enskild part och det all- ersättning utgå för särskilda kostnader, om männa, t. ex. i vissa expropriationsärenden. det allmänna nedlägger eller förlorar sin taDet rimliga i en sådan ordning anses bli lan. Den enskilde bör dock fä ersättning särskilt påtagligt, om kommunen förlorar i endast i den mån kostnaden varit erforderlig expropriationsärende hos Kungl. Maj:t i för att han skall kunna tillvarata sin rätt. SOU 1971:76

Förs mål till högre instans, anses den enskil- till den som höres muntligt i alkoholist- eller de rimligen böra få ersättning för sina sär- barnavårdsmål löses. Förvaltningsdomstolsskilda kostnader där, endast om han vinner kommittén understryker att på många områmälet och kostnaderna varit påkallade för den en möjlighet att ge klagande hos förvaltutgången. Även i fall, då enligt nämnda ningsdomstol, som vinner bifall till sin talan, regler enskild part själv bör bära sina särskil- ersättning av allmänna medel för havda kostda kostnader, bör han dock äga få ersättning nader framstår som klart önskvärd. Statsför dessa av det allmänna, i den mån de tjänstemännens riksförbund finner det önskföranletts av vårdslöshet eller försummelse värt med en längre gående ersättningsrätt för från det allmännas sida. enskild part än som föreslagits men förutsätJO instämmer i stort sett i besvärssakkun- ter att denna fråga löses i ett större sammannigas synpunkter om i vilken utsträckning hang avseende rättshjälpskostnader över enskild part bör ha möjlighet att erhålla huvud taget. gottgörelse av allmänna medel för utredFörslaget att yrkande om ersättning för ningskostnader. Väljs, som JO förordar, en kostnader i tidigare instans i viss utsträckordning för prövningen av ersättningsfrå- ning skall få framställas i besvärsärende gorna, vilken tillgodoser kravet på enhetlig- möter gensagor från de tretton regeringshet och restriktivitet i bedömningen, finns råden, som anser att det är föga förenligt enligt JO:s mening knappast anledning att med instansordningsgrundsatsen. De erinrar som förutsättning för ersättning uppställa om att den som åtnöjs med första instansens kravet att det skall vara uppenbart oskäligt beslut i huvudsaken, inte har möjlighet att att kostnaden bärs av parten. Ersättnings- senare få kostnadsersättning. Ytterligare principen anses lämpligen kunna uttryckas nämns att regeln skulle få följden att enskild så, att ersättning får utgå om det med hän- part klagade i huvudsaken endast för att få syn till de i förslaget angivna omständighe- möjlighet att yrka kostnadsersättning. Reterna föreligger särskilda eller synnerliga geln avstyrks härför. En avvisande ställning skäl därtill. JO anser anledning inte föreligga intar också Svea hovrätt, kammarkollegiet, att det uppställs någon särregel rörande kost- länsstyrelsen i Uppsala län och förvaltningsnaderna i besvärsinstans. Också JK och. Svea domstolskommittén. Även JK ställer sig hovrätt anser att uttrycket "uppenbart oskä- tveksam till förslaget. ligt" i lagtexten är alltför snävt och föreslår Överåklagaren i Malmö äklagardistrikt tar att ordet "uppenbart" stryks. Såsom alltför upp frågan om en ordning med offentligt restriktivt utformade bedöms ersättnings- biträde åt enskild part och hänvisar därvid möjligheterna också av Sveriges fastighets- till ärenden angående frihetsberövande enligt ägareförbund, RLF och Väg- och vatten- bl. a. barnavårdslagen och lagen om nykterbyggnadsstyrelsen. hetsvård. Personer, som utsätts för frihetsÖverlantmätaren i Norrbottens län stryker berövande åtgärder, känner sig ofta rättslösa ä sin sida under vikten av att ersättnings- och utlämnade åt de beslutande myndighereglerna tillämpas restriktivt. Risk finns terna. Dessa personer skulle tvivelsutan vara i annars för att part stimuleras till att utföra behov av det stöd, som ett juridiskt utbilalltför omfattande och kostsamma utred- dat biträde kan lämna. Hinder för att anlita ningar, varpå expropriationsmålen kan ge sådant biträde föreligger ej enligt lagförrikhaltiga exempel. slaget, men i allmänhet saknar vederbörande Sveriges advokatsamfund framhåller att ekonomiska möjligheter att anlita sakkunnig ersättning bör utgå för kostnad för juridiskt hjälp. Önskvärt vore enligt överåklagaren att biträde utan prövning av om parten kunnat man inom förvaltningsförfarandet skapade utföra sin talan själv eller ej. Socialstyrelsen en motsvarighet till den offentlige försvaraoch länsstyrelsen i Kronobergs län betonar ren i brottmål. Man skulle därigenom få angelägenheten av att frågan om ersättning bättre garantier för att besluten att beröva 58

SOU 1971:76

en person friheten blir formellt och reellt riktiga. Den enskilde skulle säkerligen, då han i ärendet biträtts av en advokat, lättare kunna övertygas om riktigheten av ett beslut, som för hans vidkommande inneburit att han berövats friheten.

missbehandlats och vidare överarbetats, lade Kungl. Maj:t i prop. 1971:30 fram förslag till bl. a. förvaltningslag och förvaltningsprocesslag jämte följdändringar i ett stort antal författningar. Propositionen behandlades av konstitutionsutskottet i dess betänkande nr 36 och antogs av riksdagen den 2 juni 1971 (rskr. 222).

Den vidare behandlingen inom Kungl. Maj:ts Utredningen om administrativa frihetsberökansli vanden. Pä grundval av besvärssakkunnigas betänkande och de avgivna remissyttrandena utar- Den ovan nämnda utredningen om adminibetades sedermera inom justitiedeparte- strativa frihetsberövanden lade i sitt betänmentet ett förslag till förvaltningslag (SOU kande Rättssäkerheten vid administrativa fri1968:27). Författningstexten, som hos be- hetsberövanden (SOU 1960:19) fram förslag svärssakkunniga omfattade 155 paragrafer, till ökade rättssäkerhetsgarantier vid handskars ned till en kärna av 25 paragrafer, vari läggningen på länsplanet av mal om adminiendast ett mindre antal frågor angående för- strativa frihetsberövanden beträffande alkovaltningsförfarandet behandlades. Något se- holmissbrukare, barn och ungdom, försumnare utarbetades inom justitiedepartementet liga försörjare, lösdrivare samt sådana psyen promemoria med förslag till lag om för- kiskt efterblivna, för vilka inskrivning vid farandet i förvaltningsdomstol (stencil Ju särskola eller värdanstalt ifrågakommer. För 1970:11). Detta förslag byggde på ett flertal handläggningen av dylika mål föreslog utredunder det senaste årtiondet framlagda utred- ningen inrättande av särskilda socialdomningar innehållande regler om förfarandet i stolar inom varje län. För att socialdomförvaltningsdomstol. Sålunda hade utred- stolen skulle få en fullt fristående och oparningen om administrativa frihetsberövanden tisk ställning föreslog utredningen att det (SOU 1960:19) lagt fram ett förslag till lag allmännas intresse, vilket vanligen gick ut pä om socialdomstol, som innehåller en utförlig att ingripande i visst fall kom till stånd, reglering av förfarandet, bl. a. i sådana mål skulle tillvaratas av den myndighet, som om administrativa frihetsberövanden som vid inom varje tillämpningsområde hade att förifrågavarande tid handlades hos länsstyrelse. anstalta om ingripande. Besvärssakkunnigas förslag till lag om förHandläggningen vid socialdomstol borde valtningsförfarandet var tänkt att täcka be- enligt utredningens mening i stor omfattning hovet av förfaranderegler också för förvalt- präglas av muntlighet. Muntlig förhandling ningsdomstolarnas del. Förvaltningsdom- skulle enligt lagförslaget hållas om det med stolskommittén hade i sitt betänkande För- hänsyn till sakens beskaffenhet eller eljest valtningsrättskipning (SOU 1966:70) föresla- befanns erforderligt. Parts talan skulle fä git dels en lag om regeringsrätten och dels en föras genom ombud eller med anlitande av lag om rikets kammarrätter, vilka lagar bl. a. biträde. Befanns det med hänsyn till sakens skulle reglera förfarandet i dessa domstolar. beskaffenhet eller eljest för tillvaratagande Slutligen innehåller ett av sakkunniga inom av enskild parts rätt vara av synnerlig vikt, finansdepartementet utarbetat betänkande skulle enligt utredningens förslag socialdomLag om skatterätt (SOU 1967:24) förslag stolen kunna förordna offentligt biträde för till en reglering av förfarandet hos länsskatte- parten. Offentligt biträde skulle äga åtnjuta rätt och den mellankommunala skatterätten. arvode samt gottgörelse för kostnad och Sedan de inom justitiedepartementet utar- tidsspillan efter vad domstolen prövade skäbetade förslagen till förvaltningslag och till ligt. Ersättningen skulle utgå av statsmedel lag om förfarandet i förvaltningsdomstol re- och stanna på statsverket. SOU 1971:76

Motioner om rättshjälp i förvaltningsärenden inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt enligt utskottets förFrågorna om ersättning för kostnader och slag. om rättshjälp i administrativa mål behandlaMotioner med samma yrkanden som de des vid 1964 ars riksdag i motioner av herr ovan berörda framlades vid 1965 års riksdag Bengtsson m. fl. (1:585) och herr Hedlund av herr Sundin m. fl. (1:224) och herr Hedm. fl. (11:712). I motionerna hemställdes att lund m. fl. (11:277). I motioner vid samma riksdagen måtte begära en förutsättningslös riksdag av herr Harald Pettersson m. fl. utredning av frågorna huruvida och i vilken (1:315) och herrar Antonsson och Matsson utsträckning medborgarna borde beredas (11:379) påtalades bl. a., att i fråga om den dels tillgång till erforderlig rättshjälp i skatte- administrativa processen, varigenom regleramål eller mål om administrativa frihetsberö- des områden av för den enskilde växande vanden i övrigt och dels ersättning för utgiv- betydelse, t. ex. den allmänna försäkringen, na kostnader i ärenden av den beskaffenhet ingen möjlighet fanns till kostnadsfri prosom nyss sagts. cess. I sistnämnda motioner hemställdes om I sitt utlåtande över motionerna framhöll skyndsam utredning av möjligheterna att första lagutskottet (1964:25) bl. a. att då utöka den enskildes rätt till kostnadsfri proden administrativa processen i huvudsak var cess. skriftlig och utredningsskyldighet i regel ålåg I utlåtande över de fyra motionerna erinadministrativ myndighet, behovet av rätts- rade första lagutskottet (1965:18) om att hjälp och kostnadsersättning åt den enskilde sedan riksdagen senast behandlat dessa frågenerellt sett inte torde vara lika framträ- gor, besvärssakkunniga avlämnat sitt slutbedande här som i fråga om mål och ärenden tänkande och utredningen om rättegängsvid de allmänna och särskilda domstolarna. hjälp fullgjort sitt uppdrag. Utskottet inEnligt utskottets mening var det likväl tyd- stämde i de önskemål som framfördes i ligt att nuvarande ordning på området inte motionerna om förbättrade möjligheter för kunde anses tillfredsställande. Särskilt be- den enskilde till kostnadsersättning i förvaltträffande vissa typer av mål, såsom i synner- ningsärenden och till rättshjälp över huvud het mål om administrativa frihetsberövan- taget. De nämnda utredningarna hade också den, var det påfallande hur mycket sämre framlagt vissa förslag i denna riktning och den enskildes ställning kunde vara i det frågorna fick härigenom anses ha bringats administrativa förfarandet än i det judiciella. närmare sin lösning. Vid sådant förhallande Utskottet ansåg därför att de av motionä- och i avvaktan på de åtgärder Kungl. Maj:t rerna upptagna spörsmålen förtjänade upp- efter remissbehandling av betänkandena kunmärksamhet från statsmakternas sida och de komma att föreslå beträffande ifrågavainstämde sålunda i det syfte som uppbar rande spörsmål syntes ytterligare utredning motionerna. Vad angick den föreslagna ut- pä detta område inte böra förordas. Utskotredningen pekade utskottet på att utred- tet hemställde därför att motionerna inte ningar av intresse i sammanhanget gjordes av skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. besvärssakkunniga, förvaltningsdomstols- Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets kommittén och utredningen om rättegångs- hemställan. hjälp. Med hänsyn till det sålunda angivna Även vid 1967 års riksdag väcktes motioutredningsläget ansåg utskottet, att det vid ner om ersättning åt enskild för kostnader i ifrågavarande tidpunkt måste anses synner- förvaltningsförfarandet. I motioner av herr ligen vanskligt att bedöma behovet av ytter- Blomqvist (1:171) och herrar Rubin och ligare utredning rörande de av motionärerna Sjöholm (11:237) yrkades sålunda att riksupptagna spörsmålen. Utskottet fann sig dagen skulle hemställa att Kungl. Maj:t snaunder sådana förhållanden inte kunna till- rast för riksdagen framlade förslag till lagregstyrka motionerna och hemställde att dessa ler om kostnadsersättning till enskilda i för60

SOU 1971:76

Utöver här redovisade riksdagsmotioner valtningsärenden. I utlåtande över motionerna erinrade om rättshjälp i förvaltningsärenden har första lagutskottet (1967:21) om tidigare sådana förekommit med anknytning till speutredningar pä förevarande område liksom ciella förvaltningsområden, exempelvis menom tidigare riksdagsbehandling av dessa frå- talsjukvården, utlänningars rättsförhållanden gor. Med hänsyn till att besvärssakkunnigas och socialförsäkringen. Redogörelse för betänkande efter en omfattande remissbe- dessa motioner och för riksdagsbehandlingen handling var föremål för bearbetning inom av dem lämnas i samband med behandlingen Kungl. Maj:ts kansli, borde något initiativ av respektive ämnesområden. frän riksdagen med anledning av motionerna inte komma i fråga. Utskottet hemställde därför att dessa inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan. Vid 1968 års riksdag väckte herrar Rubin och Sjöholm en ny motion (11:506) med hemställan att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla att Kungl. Maj:t snarast ville framlägga förslag till lagregler om ersättning åt enskild för kostnader i förvaltningsmål. Det borde enligt motionärerna bli möjligt för den enskilde att få gottgörelse för kostnader åtminstone i fall, då en utredningsbörda lades på hans axlar, antingen därför att myndigheterna var i behov av sådan utredning av allmänna skäl eller därför att myndigheten felbedömt situationen och pålagt den. enskilde mer än han egentligen borde ha att fullgöra. I sitt utlåtande över motionen hänvisade första lagutskottet (1968:21) till vår då nyligen tillsatta utredning och hemställde att motionen inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. I motion 11:973 till 1970 års riksdag yrkade herr Antonsson m. fl. att riksdagen skulle anhålla hos Kungl. Maj:t att förslag till bestämmelser om förordnande av offentligt biträde i ärenden angående administrativa frihetsberövanden skyndsamt föreläggs riksdagen. 1 sitt utlåtande över motionen hänvisade första lagutskottet (1970:21) till den i 1970 års statsverksproposition aviserade rättshjälpsreformen och till vär utredning och uttalade att något initiativ från riksdagens sida i anledning av motionen inte var påkallat. Pä förslag av utskottet lämnade riksdagen motionen utan åtgärd. SOU 1971:76

4 Förslaget om rättshjälpsreform

I den tidigare nämnda, inom justitiedepartementet upprättade promemorian angående reform av samhällets rättshjälp (stencil Ju 1970:14) läggs förslag fram till en rättshjälpslag (RhjL). Enligt förslaget skall rättshjälp kunna beviljas i fråga om varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp finns, oavsett om ärendet behandlas av domstol eller förvaltningsmyndighet eller gäller rådfrågning eller biträde vid förhandlingar eller liknande. Rättshjälpen skall vidare stå öppen för var och en oberoende av den enskildes ekonomiska förhållanden. Sökandens ekonomiska belägenhet inverkar i stället vid fastställandet av hans bidrag till kostnaderna för rättshjälpen. Principen att rättshjälp skall utgå i alla rättsliga angelägenheter där behov av rättshjälp föreligger är enligt förslaget försedd med vissa begränsningar. Sålunda har rättshjälpens karaktär av social förmån ansetts böra medföra att rättshjälp i princip skall utgå bara till fysiska personer. Avsteg från denna princip har skett endast beträffande dödsbon och ideella föreningar. Dessutom är enligt förslaget i vissa fall även fysiska personer uteslutna från rättshjälp. Så är i princip fallet beträffande näringsidkare i fråga om angelägenheter som har samband med näringsverksamheten. Undantag görs dock för fall där det med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet föreligger synnerliga skäl för rättshjälp. Undantaget täcker främst sådana 62

gränsfall, där en näringsidkare praktiskt sett står löntagarna nära eller där sambandet med de privata förhållandena är sådant att rättshjälp inte bör vägras. Rättshjälpen skall enligt förslaget inte vara begränsad till svenska medborgare. Även utlänningar som är bosatta här i riket skall kunna få rättshjälp i angelägenhet som har anknytning hit. Den föreslagna reformen innefattar en betydande satsning från det allmännas sida i syfte att öka rättsskyddet och tryggheten i rättsliga angelägenheter. Mot denna bakgrund har det ansetts naturligt att begränsa rättshjälpen så att obefogade eller oväsentliga anspråk inte kan drivas med stöd av det allmänna. Enligt förslaget får rättshjälp utgå endast om sökanden har ett befogat intresse av att få sin sak behandlad. 1 promemorian framhålls att denna intresseprövning skall ske kontinuerligt under ärendets gång och att den i själva verket torde fä sin största betydelse på ett senare stadium än när rättshjälpsansökningen prövas, eftersom bevisläget och övriga omständigheter då kan bedömas säkrare. Möjlighet skall finnas för rättshjälpsmyndigheten att efter en sådan prövning förordna att beviljad rättshjälp skall upphöra. Upprättande av självdeklaration har generellt undantagits från rättshjälpen, eftersom mängden av sådana ärenden och dessas koncentration till en kort tid av året skulle medföra avsevärda organisatoriska svårigheSOU 1971:76

därför enligt promemorian för att förmånen ter för rättshjälpsmyndigheterna. Förmånerna vid rättshjälp i allmänhet be- att statsverket bistår enskilda med utredstår enligt förslaget i första hand i att kostna- ningskostnader får gälla åtminstone i sådana derna för biträde och utredning samt in- förfaranden. Det ansågs emellertid lämpligt ställelse vid förhandling utgår av allmänna att vår utredning övervägde om och i vilken medel. Biträde förordnas dock inte alltid mån de regler angående utredningskostnader utan bara om den som har rättshjälp inte som i det nya systemet föreslås gälla för mål själv eller genom någon som i tjänsteställning och ärende inför domstol skall gälla även i eller i övrigt lämnar honom bistånd kan förvaltningssammanhang. Vi borde också unbehörigen tillvarata sin rätt. Kostnad för dersöka om dessa regler kan tillämpas även bevisning i mål eller ärende vid domstol på rättshjälp i angelägenhet som ännu inte ersätts endast om kostnaden enligt lag skall lett till förfarande hos förvaltningsmyndigutges av parten eller av parterna en för båda het. Något förslag i förevarande avseende och båda för en. Kostnad för annan nödvän- läggs därför inte fram i promemorian. På ytterligare en punkt skiljer sig rättsdig utredning vid domstol ersätts med skäligt belopp. I angelägenhet som ej handläggs vid hjälpsförmånerna i mål och ärenden vid domstol ersätts utredningskostnad endast domstol från motsvarande förmåner i ärenom biträde är förordnat och biträdet beslu- den hos förvaltningsmyndighet. Avgifter som tat om utredningen. Sådant beslut får biträ- enligt expeditionskungörelsen (1964:618) det fatta bara om utredningen är skäligen utgår för ansökan och expedition vid dompåkallad för att den som har rättshjälp skall stol erläggs i allmänhet av rättshjälpsmyndigkunna tillvarata sin rätt. Rätten till ersätt- heten om parten har rättshjälp. I fråga om ning för inställelsekostnad är begränsad till ansöknings- och expeditionsavgifter i förvaltfall när parten ålagts personlig inställelse ningsärenden sägs däremot i promemorian inför domstol eller annan myndighet. Ersätt- att något praktiskt behov av att generellt ningen omfattar kostnad för resa och uppe- medge avgiftsfrihet för den som erhållit hälle för den som har rättshjälp, hans ställ- rättshjälp för ett sådant ärende inte torde föreligga. De lättnader i fråga om avgiftsplikföreträdare eller vårdare. Förslaget till RhjL innefattar för förvalt- ten som kan behövas för parter i sådana ningsområdets del vissa begränsningar i rätts- ärenden torde liksom hittills få regleras i hjälpsförmånerna. Den viktigaste begräns- expeditionskungörelsen och övriga författningen är att utredningskostnad ersätts bara i ningar som reglerar avgiftsfrågor. Ett betydelsefullt inslag i den föreslagna angelägenhet som kan komma under allmän domstols, krigsrätts, vattendomstols, expro- rättshjälpsreformen är att en kortare rådfrågpriationsdomstols, arbetsdomstolens eller ning hos jurist (konsultation) skall få ske skiljemäns prövning och inte är förvaltnings- mot en enhetsavgift av 50 kronor. Denna ärende eller av beskaffenhet att kunna kom- avgift skall kunna nedsättas eller efterges ma under förvaltningsmyndighets prövning. I helt, om särskilda skäl föreligger. För konsulpromemorian konstateras att behovet för tation skall inte krävas någon ansökan om part att i förvaltningsförfarandet förebringa rättshjälp eller andra formaliteter. Om ett ärende kräver ytterligare arbete egen utredning med hänsyn till förvaltningsmyndighets skyldighet att sörja för utred- skall ansökan om rättshjälp göras hos rättsningens fullständighet i regel torde vara be- hjälpsmyndighet som prövar om förutsätttydligt mindre än när fråga är om mål eller ningarna för rättshjälp föreligger. Om så är ärende inför domstol. Detta gäller dock inte fallet skall avgift för rättshjälpen bestämmas. generellt. På betydelsefulla områden, främst Sökandens ekonomiska förhållanden skall ini förfaranden där parter står mot varandra, te kunna föranleda att rättshjälp vägras utan ankommer det på den enskilde att förebringa får endast betydelse för bestämmandet av den utredning han vill åberopa. Skäl talar rättshjälpsavgiften. Genom rättshjälpsavgifSOU 1971:76

ten skall sökandens förmåga att bidra till efter en skälighetsbedömning i varje enskilt kostnaderna tas i anspråk. Någon återbetal- fall. Avlider den som har rättshjälp, åtnjuter ningsskyldighet till statsverket i efterhand dödsboet rättshjälp på samma villkor som för rättshjälpskostnaderna skall däremot inte den avlidne. För ideella föreningar utgår kunna komma i fråga. avgift med belopp som motsvarar kostnaden För låginkomsttagarna skall rättshjälpsav- för rättshjälpen. Enligt förslaget skall Kungl. gift endast utgå som en grundavgift om 50 Maj:t vidare ha befogenhet att för ärenden kronor. Till denna kategori hör enligt försla- som är talrikt förekommande och normalt av get de som har en beräknad årsinkomst som enkel beskaffenhet, t. ex. bouppteckningar uppgår högst till tre gånger basbeloppet en- och inskrivningsärenden, föreskriva att avgift ligt lagen om allmän försäkring, dvs. f. n. i allmänhet skall utgå med belopp som mot20 700 kronor. Bidrar sökanden i väsentlig svarar kostnaden för rättshjälpen. omfattning till annans underhåll skall denna Har den som beviljats rättshjälp eller ställgräns höjas med ett belopp som motsvarar en företrädare för honom genom försummelse tredjedel av basbeloppet eller f. n. 2 300 föranlett särskilda kostnader för rättshjälkronor för varje person mot vilken sådan pen, skall skälig hänsyn tas till detta vid underhållsskyldighet fullgörs. Är sökandens rättshjälpsavgiftens fastställande. Ändras betalningsförmåga väsentligt ökad på grund innan ärendet avslutas i väsentlig grad inav förmögenhet m. m. eller väsentligt nedsatt komst eller annat förhållande som är av pä grund av skuldsättning m. m. skall sådan betydelse för rättshjälpsavgiftens storlek, omständighet beaktas i skälig utsträckning skall skälig hänsyn tas till förändringen. Detvid bestämmande av årsinkomsten. Avgiften samma gäller om den som beviljats rättshjälp får nedsättas eller efterges om särskilda skäl till följd av rättshjälpen tillförs tillgång av föreligger. betydelse. Konsultationsavgift avräknas på I inkomstlägen över låginkomst i nyss fastställd rättshjälpsavgift. angiven mening skall enligt förslaget avgifterSpeciella bestämmelser föreslås beträffanna bestämmas med ledning av sökandens de rättshjälp i brottmål. Rättshjälpen i inkomstförhällanden. I allmänhet tillämpas brottsmål innebär i första hand att ersättning härvid schablonregler. Härigenom får den av allmänna medel utgår till offentlig försvarättssökande möjlighet att i förväg bedöma rare. Detta gäller oberoende av den tilltalapä vilka villkor rättshjälp kan komma att des ekonomiska förhållanden. Tilltalad som utgå. Avgiften skall utgöras av viss kvotdel av döms för brottet kan åläggas återbetalningsskillnaden mellan sökandens årsinkomst och skyldighet för denna kostnad eller del därav. det tidigare angivna gränsbeloppet för lågin- Härom hänvisas till det följande. komsttagare. Olika kvotdelar gäller för olika Låginkomsttagare i ovan angivna bemärinkomstskikt. Överstiger inkomsten åtta kelse kan dessutom beviljas annan rättshjälp gånger basbeloppet eller f. n. 55 200 kronor, i brottmål. De förmåner, som härvid kan skall avgift utgå med belopp som motsvarar ifrägakomma är att ersättning av allmänna kostnaden för rättshjälpen. Underhållsskyl- medel utgår för utrednings- och inställelsedighet, förmögenhet, skuldsättning o. d. kostnader samt för avgifter enligt expediskall inverka enligt samma regler som gäller tionskungörelsen. Angående återbetalningsför låginkomsttagare. De schablonvis bestäm- skyldigheten för sådan kostnad hänvisas till da avgifterna utgör maximiavgifter. Om kost- det följande. I fråga om all rättshjälp i naden för rättshjälpen understiger avgiften, brottmål gäller att ingen avgift utgår. skall givetvis inte högre avgift tas ut än som Enligt förslaget skall rättshjälpen admimotsvarar kostnaden. nistreras av regionala rättshjälpsmyndigheter, Vid rättshjälp åt dödsbo gäller inte de i princip en i varje län. Huvudmannaskapet för förut angivna till årsinkomsten knutna rättshjälpen skall ligga på staten. Rättshjälpsschablonavgifterna. Avgiften bestäms i stället myndigheterna skall pröva ansökningar om 64

SOU 1971:76

rättshjälp, fastställa avgifter för rättshjälpen, utse biträde, pröva biträdets ersättningsanspråk samt bestämma ersättning till den som efter beslut av biträde medverkat vid utredning av angelägenhet som inte handläggs vid domstol. Tillämpningen av bestämmelserna om ersättning för kostnad för bevisning och annan utredning i mål eller ärende vid domstol åvilar däremot av praktiska skäl domstolen. Om ersättning för inställelse beslutar likaledes den domstol eller förvaltningsmyndighet där målet eller ärendet är anhängigt. Rättshjälpsmyndigheterna skall också utse offentlig försvarare i brottmål och pröva dessas ersättningsanspråk. Frågan om behov av offentlig försvarare föreligger skall dock i varje enskilt fall prövas av den domstol där målet behandlas. Frågor som är av mera ingripande betydelse för den enskilde, nämligen fråga om att vägra rättshjälp, att rättshjälp skall upphöra, att ej förordna biträde, att till biträde eller offentlig försvarare förordna annan än sökanden begärt eller att återkalla förordnande som biträde, skall hänskjutas till en särskild rättshjälpsnämnd inom myndigheten. Rättshjälpsnämnden skall bestå av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande, som skall vara lagfaren och ha erfarenhet som domare, och två andra ledamöter, som skall utses efter förslag av landstingen eller fullmäktige i vissa kommuner. Vid varje rättshjälpsmyndighet skall vidare finnas en allmän advokatbyrå med advokater och andra befattningshavare som kan ta emot uppdrag som biträde och offentlig försvarare. För sådana uppdrag skall dessutom anlitas privatpraktiserande jurister. De allmänna advokatbyråerna skall byggas ut i en sådan omfattning att de får en prisledande ställning. Det understryks dock att inrättande av allmänna advokatbyråer inte får leda till att det fria valet av biträde äventyras. Ledningen och samordningen av verksamheten inom rättshjälpsorganisationen skall omhänderhas av en centralmyndighet som även skall utgöra fuilföljdsinstans i vissa frågor. Rättshjälpsmyndigheterna skall svara för SOU 1971:76

kvalitets- och kostnadskontrollen beträffande den rättshjälp som förmedlas. När det gäller de allmänna advokatbyråerna sker detta genom att dessa är knutna till myndigheterna. Beträffande de privatpraktiserande juristerna sker en lämplighetsprövning i varje särskilt fall innan förordnande som biträde eller offentlig försvarare meddelas. Till biträde får förordnas befattningshavare vid allmän advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Om sökanden föreslår någon lämplig person som biträde skall denne förordnas om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Till offentlig försvarare får förordnas advokat, som är lämplig för uppdraget. Har den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon som är behörig till det, skall denne förordnas under samma förutsättningar som nyss angetts för förordnande av biträde. Konsultation skall kunna lämnas av advokater eller befattningshavare pä allmän advokatbyrå. Andra privatpraktiserande jurister än advokater skall av rättshjälpsmyndighet kunna förklaras behöriga att lämna konsultation. Biträde och försvarare som ej är befattningshavare vid allmän advokatbyrå har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Kostnadskontrollen utövas av rättshjälpsmyndigheten. Prövningen av de privatpraktiserande juristernas kostnadsräkningar får ske mot bakgrund av den erfarenhet av biträdeskostnader som rättshjälpsmyndigheterna förvärvar genom de allmänna advokatbyråernas verksamhet. I största möjliga utsträckning skall utarbetas taxor till ledning för kostnadsprövningen. Taxesystemet bör enligt förslaget utformas så att biträdets eller försvararens arbetsinsats kan beaktas i skälig omfattning. Taxorna bör ses som normalarvoden som kan frångås i såväl höjande som sänkande riktning. Har biträde eller försvarare genom försummelse föranlett att kostnaden för rättshjälpen blivit större än den bort bli, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande. Mot beslut som enligt det tidigare sagda 65

fattas av rättshjälpsmyndigheten genom högst med belopp som gäller för ersättning rättshjälpsnämnden får talan inte föras. Så- av allmänna medel åt vittne. Ersättning för dana rättshjälpsmyndighetens beslut som in- tilltalads inställelse skall utgå i enlighet med nefattar prövning av de ekonomiska frågorna vad som gäller för tilltalad som åtnjuter i rättshjälpssystemet - fastställande av rätts- rättshjälp. Har åklagare väckt åtal utan hjälpsavgift, ersättning till biträde eller sannolika skäl eller förekommer eljest, då offentlig försvarare samt ersättning till den tilltalad frikänns, på grund av omständighetersom medverkat vid utredning — liksom dess na i målet synnerlig anledning därtill, kan rätbeslut i fråga om behörighet att lämna kon- ten av allmänna medel tillerkänna honom ersultation får däremot överklagas genom be- sättning även för hans kostnad för försvarare svär till centralmyndigheten. Mot central- eller sakkunnig, såvitt kostnaden skäligen myndighetens beslut får talan föras endast varit påkallad för att tillvarata hans rätt. Om om beslutet avser ersättning till biträde eller åtal avvisas eller avskrivs, äger den tilltalade, försvarare. Besvären prövas av Kungl. Maj:t i om skäl är därtill, erhålla ersättning för statsrådet. kostnad enligt vad ovan sagts. Vid genomförande av den föreslagna rättsRättshjälpspromemorian innehåller också förslag om ändring i bl. a. RB:s bestämmelser hjälpsreformen avses nu gällande lag om fri om tilltalads återbetalningsskyldighet i brott- rättegång upphöra att gälla. mål och frikänd tilltalads rättegångskostnad (31 kap. 1 och 2 §§ RB). Döms i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han enligt förslaget till statsverket återbetala vad som enligt rättens beslut av allmänna medel utgått till vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt skälig ersättning till försvarare ävensom statsverkets kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade är dock inte ersättningsskyldig för kostnad, som inte skäligen varit påkallad för utredningen, eller för kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Ersättning som nu sagts får nedsättas eller helt efterges om skäl härför föreligger med hänsyn till brottets beskaffenhet eller den tilltalades personliga och ekonomiska förhållanden. Frikänns tilltalad i mål, vari åklagare för talan, får rätten tillerkänna honom ersättning av allmänna medel för hans kostnad för vittne eller för annan bevisning under förundersökningen eller i rättegången än sakkunnig samt för delgivning och för utskrift av protokoll eller dylikt, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för att tillvarata hans rätt, ävensom för hans inställelse vid rätten. Ersättning för vittneskostnad skall utgå 66

SOU 1971:76

5 Skadeståndslagstiftningen

I remiss till lagrådet den 19 mars 1971 har chefen för justitiedepartementet lagt fram förslag till skadeståndslag. I det följande lämnas en redogörelse för lagens innehåll och vissa motivuttalanden såvitt är av intresse i förevarande sammanhang. I första kapitlet anges att lagen och allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser gäller, om inte annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden (1 §). Begreppet ren förmögenhetsskada definieras i 2 § som sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med personeller sakskada. Andra kapitlet innehåller bestämmelser om skadestånd på grund av eget vållande av sak- eller personskada. Tredje kapitlet har rubriken Principalansvar m. m. Enligt 2 § skall staten eller kommun ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. Med kommun likställs i förevarande avseende landstingskommun, kommunalförbund, församling och kyrklig samfällighet. Ersättningsskyldighet som nu sagts föreligger endast om de krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning (3 §). Om den som lidit skada genom felaktigt beslut vid myndighetsutövning har utan SOU 1971:76

giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse eller att använda särskilt rättsmedel, utgår ej ersättning för skada som därigenom kunnat undvikas (4 §). Ersättning enligt 2 § för ren förmögenhetsskada som uppkommit till följd av intrång i näringsverksamhet utgår endast i den mån det är skäligt med hänsyn till intrångets art och varaktighet, felets eller försummelsens beskaffenhet och övriga omständigheter (5 §). Talan om ersättning enligt 2 § får inte föras med anledning av beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet eller riksdagen eller av högsta domstolen, regeringsrätten eller försäkringsdomstolen, om inte beslutet upphävts eller ändrats. Sådan talan får ej heller föras med anledning av beslut av lägre myndighet mot vilket talan fullföljts hos Kungl. Maj:t i statsrådet, högsta domstolen, regeringsrätten eller försäkringsdomstolen utan att beslutet upphävts eller ändrats (7 §). Fjärde kapitlet handlar om arbetstagares skadeståndsansvar. Femte kapitlet innehåller gemensamma bestämmelser. Där stadgas bl. a. att om vållande pä den skadelidandes sida har medverkat till skadan, skadeståndet skall jämkas efter vad som finnes skäligt (6 §). Ur departementschefens motivering till lagförslaget må följande anföras rörande frågan om frivillig skadereglering på det statliga området i fråga om s. k. beslutsskador. Departementschefen understryker att det är angeläget att sådan frivillig skadereglering 67

främjas. De frågor som kommer under prövning i samband med skaderegleringen på detta område är av både skadeståndsrättslig och förvaltningsrättslig natur. Det är angeläget att de som skall företräda staten besitter erforderlig kunskap och erfarenhet på dessa områden. De centrala ämbetsverken har i allmänhet inte tillgång till personal med sådana kvalifikationer. Det är å andra sidan av både organisatoriska och ekonomiska skäl inte tänkbart att det vid vart och ett av de verk inom vars ämbetsområde skadefall av det här slaget kan inträffa skall inrättas särskilda tjänster för skaderegleringsuppgifterna. Det är för övrigt i hög grad angeläget att man uppnår enhetlighet i bedömningen av de skiftande och ibland sannolikt svårbedömda rättsliga frågor som kommer upp. Detta talar mot en decentralicerad organisation. Vidare kan det förväntas att allmänhetens förtroende för förhandlingsorganisationen på den statliga sidan kommer att bero inte bara av de enskilda förhandlarnas sakliga och formella kompetens utan också av i vilken mån de uppfattas som oberoende och opartiska. Ökat förtroende för förhandlingsorganen lär i sin tur bidra till att de skadelidande bara i undantagsfall väljer att hänskjuta ersättningsfrågan till domstols prövning. Alla dessa omständigheter talar enligt departementschefen för att skaderegleringsverksamheten centraliseras och förläggs till en myndighet som kan antas ha tillgäng till personal med tillräckliga kvalifikationer och som åtnjuter allmänhetens förtroende. Myndighetens nuvarande verksamhet bör också vara av sådan art att de aktuella uppgifterna på ett naturligt sätt och utan stora organisatoriska förändringar låter sig infoga i verksamheten med bibehållna arbetsformer. Dessa synpunkter tillgodoses enligt departementschefens mening på bästa sätt, om skaderegleringsverksamheten när det gäller beslutsskador anförtros justitiekanslern. Dennes uppgift att övervaka verksamheten inom hela statsförvaltningen gör honom väl skickad att ta ställning till de förvaltningsrättsliga frågor som kommer under bedö68

mande i samband med skaderegleringen. Justitiekanslern har vidare ställning som kronans ombudsman med uppgift att bevaka kronans enskilda rätt. Det ligger helt i linje med den verksamhet han utövar i denna egenskap att han anförtros också de nu aktuella uppgifterna. Den personal justitiekanslern förfogar över är väl kvalificerad för handläggning av sådana ärenden. Redan nuvarande organisation och arbetsformer är flexibla och kan utan svårighet anpassas efter båda arten och omfattningen av de skaderegleringsfrågor som aktualiseras. Justitiekanslern åtnjuter anseende för objektivitet och oväld. Det finns all anledning tro att han skall mötas av allmänhetens förtroende också i den förhandlingsverksamhet som det här gäller. Justitiekanslern bör enligt departementschefen bemyndigas att träffa för staten bindande uppgörelser i frågor om ersättning av staten enligt den nya lagstiftningen. Bemyndigandet bör av naturliga skäl inte avse obegränsade belopp. Beloppsramen torde dock kunna göras ganska vid. I fråga om ersättningsbelopp som överstiger vad som ligger inom ramen för det bemyndigande som lämnas justitiekanslern bör det ankomma pä Kungl. Maj:t att efter förslag av justitiekanslern avgöra om uppgörelse skall träffas eller om saken skall hänskjutas till domstol. När det gäller ersättningsbelopp av utomordentlig omfattning bör det åligga Kungl. Maj:t att begära riksdagens godkännande.

SOU 1971:76

6 Allmänna synpunkter

Enligt direktiven har utredningen att undersöka huvudsakligen tre frågor på förvaltningsområdet: dels frågan om kostnadsersättningsregler, dels frågan om en motsvarighet till den fria rättegången och dels frågan om offentligt biträde åt part. Härtill kommer som en fjärde uppgift att undersöka i vad mån rättshjälpsanstalterna och de advokater, som lämnar motsvarande hjälp enligt det s. k. jämtlandssystemet, har möjligheter att tillgodose mindre bemedlades behov av bistånd i förvaltningsärenden. Emellertid har dessa för utredningen angivna uppgifter kommit att väsentligt förändras genom den reform av samhällets rättshjälp som föreslagits i en av justitiedepartementet under 1970 framlagd promemoria. En redogörelse för denna reform har förut lämnats i kap. 4. För vår utredning innebär rättshjälpsreformen att frågan om en motsvarighet inom förvaltningen till den fria rättegången helt bortfaller. Även uppgiften att undersöka rättshjälpsanstalternas och de inom jämtlandssystemet verksamma advokaternas möjligheter att lämna bistånd i förvaltningsärenden har genom den föreslagna rättshjälpsreformen förlorat sin aktualitet. I det nya rättshjälpssystemet har emellertid en fråga lämnats öppen och överlåtits till vår utredning att vidarebehandla. Det är frågan om i vad män utredningskostnader i förvaltningsärenden skall kunna inbegripas under rättshjälpen och alltså ersättas av allmänna medel. SOU 1971:76

Av de ursprungliga huvuduppgifterna för utredningen kvarstår således numera endast två, nämligen frågan om kostnadsersättningsregler och frågan om offentligt biträde inom förvaltningen. Till undersökningen rörande kostnadsersättningsregler kan härvid såsom en speciell uppgift hänföras den nyss nämnda, att undersöka i vad mån kostnader för utredning i förvaltningsärenden bör ersättas inom det nya rättshjälpssystemet. Även i de delar av utredningsuppdraget, som sålunda kvarstår, har dock uppdraget kommit att påverkas av och fått ett delvis nytt innehåll genom den föreslagna rättshjälpsreformen. Det är tydligt att frågan om kostnadsersättning i förvaltningsärenden kommer i annat läge i och med att staten övertar en betydande del av denna kostnad. Även frågan om offentligt biträde röner inverkan genom att det allmänna tillhandahåller biträde i förvaltningsärenden, i många fall kostnadsfritt eller mot begränsad avgift. Vår utredning befinner sig härigenom i ett annat utgångsläge än den ursprungligen gjorde. Rättshjälpsreformen har på ett ingripande sätt ändrat möjligheterna att komma till rätta med de frågor som från början uppställdes. Otvivelaktigt innebär detta en stor vinst. Under våra tidigare överväganden har vi nämligen blivit alltmera övertygade om att lösningen av de oss förelagda uppgifterna var att söka mera i en utvidgad rättshjälp än i en efterbildning pä olika förvaltningsområden av vad som gäller i processen vid de allmänna domstolarna. 69

Vårt fortsatta arbete bygger sålunda pä tal. En jämförelse med frihetsberövanden i den förutsättningen att den föreslagna rätts- brottmål har ofta skett. I fråga om brottmåhjälpsreformen kommer till stånd i huvudsak len har sedan länge gällt att en misstänkt i den form som den erhållit genom departe- skall ha offentlig försvarare om det på grund mentspromemorian. Våra förslag ansluter sig av sakens beskaffenhet eller eljest befinns att genomgående till reformen. Den närmare hans rätt inte kan tillvaratas utan biträde. samordningen mellan våra förslag och det Om den misstänkte är anhållen eller häktad nya rättshjälpssystemet behandlas i näst- skall även eljest, om han begär det, offentlig följande kapitel. försvarare förordnas. De frihetsberövanden Vid våra undersökningar har eftersträvats och andra liknande åtgärder som kan föreen genomgång av hela förvaltningsområdet. komma inom nykterhetsvården och barnaDet är emellertid tydligt att inom detta vården har visserligen inte karaktär av straffvidsträckta fält med dess rikedom på varia- påföljd men är likväl av så ingripande natur tioner behovet av regler om kostnadsersätt- för den enskilde att de i fråga om sina ning och om offentligt biträde är ytterst verkningar väl kan jämställas med frihetsväxlande. Området ligger därför mindre väl berövanden på grund av brott. till för generella regler och i enlighet med Av uppgifter som vi inhämtat från länsdirektiven har vi inriktat oss på en special- styrelserna framgår att antalet hos dem unreglering i de olika författningar som kom- der år 1968 anhängiggjorda intagningsärenmer i fråga. Våra undersökningar har därvid i den enligt nykterhetsvårdslagen var 2 372. första hand tagit sikte på de delar av förvalt- Antalet hos länsstyrelserna under 1968 anningen, där ett behov av regler av förevaran- hängiggjorda underställningsärenden rörande de art särskilt framträtt. Därefter har gransk- omhändertagande för utredning och för samningen inriktats på områden där sådana reg- hällsvård enligt barnavårdslagen var 1 199. ler kunnat antas ha viss aktualitet, medan Det finns anledning förmoda att åtminstone åter avsevärda delar av förvaltningen be- antalet ärenden enligt barnavårdslagen vuxit funnits utan mera ingående undersökningar under åren 1969 och 1970 och alltjämt visar kunna avföras från diskussion. en ej obetydlig ökning. Även om flertalet inDen metod som valts är alltså att för varje tagnings- och omhändertagandeärenden är av område undersöka i vad mån det kan erford- den art att något behov av offentligt biträde ras särskilda regler om kostnadsersättning ej torde föreligga, måste uppenbarligen inom och om offentligt biträde. Härvid har i första detta stora antal finnas åtskilliga där förordhand frågan om offentligt biträde prövats. nande av sådant biträde kan vara av behovet Kostnaden för ett biträde är vanligen den påkallat. tyngsta posten bland de kostnader för vilka Av redogörelsen i kap. 3 framgår att riksersättning skulle kunna ifrågakomma. En dagen sedan lång tid haft sin uppmärksamhet lösning av biträdesfrägan har därför direkt riktad på nu berörda frågor och hemställt betydelse för kostnadsersättningsfrågan och om åtgärder för att förbättra rättsskyddet bör alltså för varje område tas upp i första vid administrativa frihetsberövanden. Även hand. de tvångsingripanden som kan förekomma inom mentalsjukvården har härvid särskilt uppmärksammats. Förslag om möjlighet att Offentligt biträde förordna offentligt biträde på dessa områden När önskemål framförts om möjlighet till har vidare framlagts av kommittéer som offentligt biträde i förvaltningsärenden är det arbetat med hithörande frågor, dels av utredfrämst ärenden angående frihetsberövande ningen om administrativa frihetsberövanden som avsetts. Närmast är det tvångsingripan- (SOU 1960:19) och dels av sinnessjuklagden enligt nykterhetsvårdslagen och barna- stiftningskommittén (SOU 1964:40). vårdslagen som i detta sammanhang varit på Mot bakgrund härav är det naturligt att 70

SOU 1971:76

våra undersökningar, när det gällt frågan om offentligt biträde, i första hand inriktats på nykterhetsvårdslagen, barnavårdslagen och lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Även lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda hör hemma i detta sammanhang. Från de frihetsingripanden av personlig natur som kan förekomma på nu nämnda områden är steget inte långt till utlänningslagstiftningens regler om personers avlägsnande ur landet m. m. Utlänningslagstiftningen innehåller redan vissa bestämmelser om offentligt biträde. Vi har emellertid funnit anledning att gå in även på detta område och diskutera viss utvidgning av nu gällande regler. Vi kommer också att beröra frågan om offentligt biträde i ärenden enligt lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling och enligt nordiska verkställighetslagen. Även utanför nyss nämnda områden förekommer helt visst situationer, där förordnande av offentligt biträde kan synas motiverat för tillvaratagande av enskild rätt. Man är emellertid då nästan alltid inne på områden som ytterst rör rättigheter och förpliktelser av ekonomisk natur. Ärendena har därigenom en annan karaktär; med viss rätt kan en skiljelinje dras mellan dessa ärenden och de förut nämnda som berör vederbörandes egen person. Skulle begreppet offentligt biträde utvidgas även till det ekonomiska området får det en alltmera utpräglad karaktär av för speciella områden tillhandahållen expertis. Här kan nämnas exempelvis skatteärenden och fastighetsbildningsärenden, två kategorier beträffande vilka det ifrågasatts att staten borde i någon form tillhandahälla biträde för tillvaratagande av den enskildes intressen. Hur man än vill bedöma behovet härutinnan, är det tydligt att institutet offentligt biträde ter sig främmande i sammanhanget. Den experthjälp som kan där behövas hör uppenbarligen mera hemma under den allmänna rättshjälpen. Vi har sålunda kommit till den uppfattningen att begreppet offentligt biträde bör begränsas till ärenden som angår den SOU 1971:76

personliga rörelsefriheten och att i övrigt biträdesfrågan bör lösas såsom en rättshjälpsfråga av allmän natur. I detta sammanhang har vi emellertid haft anledning att ta upp även frågan om s. k. allmänt ombud. Fråga härom har aktualiserats särskilt på socialförsäkringens område och på skatteområdet, varvid dock inte åsyftats allmänt ombud i egentlig mening utan en befattningshavare med huvudsaklig uppgift att tillvarata de enskilda medborgarnas intressen på förvaltningsområdet. Våra överväganden härutinnan redovisas inom respektive ämnesområden. Kostnadsersättning Med den uppläggning av kostnadsersättningsfrågan som getts i direktiven har vår utredning främst inriktats på sådana kostnader som uppkommer för en enskild i hans mellanhavanden med myndighet. De kostnader, vilka ifrågakommer till ersättning i ett sådant ärende, är i stort sett kostnader för biträde, för utredning och för inställelse. Härutöver kan givetvis förekomma en del smärre kostnader, såsom för skrivpapper, porto m. m., vilka dock får anses tillhöra normala utgifter för vilka särskild ersättning ej kan påräknas. Vidare kan i förvaltningsärenden någon gång förekomma speciella avgifter, såsom enligt expeditionskungörelsen och lantmäteritaxan. Med hänsyn till möjligheterna att få befrielse frän eller bidrag till sådana avgifter kan dock sägas, att dessa i förevarande sammanhang har föga praktisk betydelse. I något fall kommer vi dock att beröra även sådan kostnad. Vid bedömningen av kostnadsersättningsfrågan måste såsom en grundläggande regel fasthållas att den enskilde i första hand har att själv stå för sina kostnader i förvaltningsärenden. Detta följer redan av medlemskapet i ett samhälle. Den enskilde kan inte agera som om han vore av samhället oberoende, med anspråk på ersättning för de olika utgifter som samhällstillhörigheten kan medföra. I de fall dä dessa kostnader blir av mera betydande storlek sammanhänger de ofta 71

med egendomsinnehav. Man måste räkna med att ett mera komplicerat egendomsinnehav i regel är förenat med kostnader av förevarande slag, utan att därför någon rätt till ersättning kan anses given. I sammanhanget bör också uppmärksammas den skyldighet myndigheterna har att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar. Föreskrifter härom har för de statliga myndigheterna meddelats i det s. k. servicecirkuläret (1946:680). I enlighet härmed utövar dessa myndigheter en betydande upplysningsverksamhet. Även kommunala myndigheter torde i stor utsträckning biträda allmänheten med upplysningar inom sina områden. Med hjälp av den service som sålunda lämnas finns det goda möjligheter för den enskilde att i ej alltför komplicerade ärenden själv tillvarata sin rätt. Det kan tilläggas att myndigheternas skyldighet att bistå har kommit till uttryck även i den nya förvaltningslagen (1971:290), vari stadgas (8 §) att, om ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling från någon som saken angår är ofullständig och om bristen kan avhjälpas på ett enkelt sätt, myndigheten skall vägleda honom, om det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt. Men utöver denna serviceverksamhet åligger det regelmässigt myndigheterna att sörja för en tillfredsställande utredning i ärendena1 . Detta sker genom att behövliga upplysningar införsKaffas, ofta i form av expertutlåtanden, genom remiss till olika sakkunniga instanser. Med visst fog kan sägas att om den enskilde väljer att själv anlita biträde och förebringa utredning, när denna eljest skulle kunnat förebringas genom myndighetens försorg, det inte kan vara det allmännas sak att ersätta kostnaden. Av det sagda torde också framgå att det inte är möjligt att i förvaltningsärenden betrakta den enskilde och det allmänna som två motstående parter i en process, där den tappande regelmässigt har att ersätta den vinnande hans kostnader. Tidigare har framhållits det ändrade läge vari kostnadsersättningsfrågan kommit genom den föreslagna rättshjälpsreformen. Frågan har därigenom i betydande grad frikopp72

lats från sociala aspekter. I den mån sådana kunnat tidigare anläggas på ersättningsfrågan tillgodoses de i förslaget på en enligt vår mening riktigare väg, genom den utvidgade rättshjälpen. I och med att rättshjälpen träder in och övertar kostnaderna för personer med låg inkomst bortfaller för deras del frågan om kostnadsersättning. För personer med något högre inkomst gäller väl ej detta fullt ut men genom att bidrag till kostnaderna utgår relativt högt upp i inkomstlägena minskar ersättningsfrågan i angelägenhetsgrad. Härvid bortses från det speciella förhållandet att frågan om ersättning för utredningskostnader i förvaltningsärenden lämnats öppen vid rättshjälpsreformen, en fråga vartill vi återkommer i nästföljande kapitel. För dem som inte eller i ringa mån kan få sina kostnader täckta genom rättshjälpen kvarstår dock alltjämt frågan huruvida de skall ha rätt till ersättning. Av betydelse är härvid ärendenas mångskiftande karaktär. Merparten ärenden är enkla och ej förenade med några nämnvärda kostnader. Att skilja ut vissa ärendegrupper efter kostnadernas storlek är dock knappast tänkbart med hänsyn till den stora variation som föreligger även inom olika ärendegrupper. En mycket stor del av förvaltningsärendena är sådana där någon oenighet ej föreligger mellan myndigheten och den enskilde. Hit hör i allmänhet den stora gruppen ansökningsärenden. Tydligt är att fråga om kostnadsersättning i denna typ av ärenden sällan blir aktuell. Om däremot ett motsatsförhållande utvecklar sig mellan myndigheten och den enskilde kan läget bli ett annat. Är fråga om en mera allmän värdering av hur myndigheten bort handla eller inte handla i ett slutfört ärende lär en sådan värdering i regel inte kunna läggas till grund för kostnadsersättning på administrativ väg. Om däremot myndighetens beslut grundar sig på en oriktig uppfattning av fakta eller rättsregler kan 1 Jfr även 8 § FPL: Rätten skall tillse att mål blir sä utrett som dess beskaffenhet kräver. Vid behov anvisar rätten hur utredningen bör kompletteras.

SOU 1971:76

ett sådant förhållande bilda underlag för ett ersättningsanspråk. Detsamma kan vara fallet om det framstår klart att myndigheten inte gett tillräcklig ledning eller anvisning i ärendet eller åsamkat den enskilde kostnader genom att begära in onödig utredning. Synpunkter av detta slag har föranlett oss att överväga om inte, vid sidan av eventuella specialregler om kostnadsersättning, kunde erfordras en allmän regel av begränsad räckvidd. Denna skulle gälla fall då genom myndighets åtgörande i förvaltningsärende enskild part ådragit sig betydande kostnad i ärendet och omständigheterna är sådana att det framstår såsom oskäligt att parten skall bära kostnaden. Ersättning av statsmedel skulle då kunna tillerkännas honom för hela eller en del av kostnaden. Ärendena skulle prövas i administrativ ordning, förslagsvis av kammarrätt. De åtgöranden som här åsyftas innebär naturligt nog ofta fel från myndigheternas sida, fel i handläggningen eller fel i bedömningen. Emellertid kan det också vara fråga om åtgöranden som ligger inom vad myndigheten i det givna läget kan ha haft anledning att vidta. Först i efterhand kan det kanske befinnas att myndigheten sträckt sina krav för långt. Det får härvid betänkas att en utredning måste kunna bedrivas med viss marginal. Tydligt är att man här rör sig inom eller på gränsen till området för skadestånd. I själva verket utgör ju ersättning för rättegängskostnad en form av skadestånd. Att den kostnadsersättning, varom skulle bli fråga, endast avser förberedande och utförande av talan - och inte någon skada av annan art - betager den således inte karaktären av skadestånd. Stats och kommuns skyldighet att utge skadestånd till enskild person är för närvarande inte reglerad i lag annat än för vissa speciella områden. Av redogörelsen i kap. 5 framgår emellertid att ett förslag till skadeståndslag numera framlagts i en lagrådsremiss. Enligt lagförslaget skall staten eller kommun ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel SOU 1971:76

eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet, för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. Det förutsätts att ersättningen skall kunna omfatta även kostnad för utförande av talan. Enligt de uttalanden av departementschefen, för vilka redogjorts i kapitlet, kommer skaderegleringsverksamheten när det gäller "beslutsskador" att anförtros åt justitiekanslern, som skulle bemyndigas att inom en tämligen vid beloppsram träffa för staten bindande uppgörelser i frågor om ersättning av staten enligt den nya lagstiftningen. När det gäller ersättningsbelopp utom beloppsramen skulle det ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av justitiekanslern avgöra om uppgörelse skall träffas eller om saken skall hänskjutas till domstol. Med den skadeståndslagstiftning som sålunda är förestående synes det tydligt att utrymmet för en allmän regel om kostnadsersättning av det innehåll vi övervägt skulle bli begränsat. Vid sidan av de nya skadeståndsreglerna skulle den till stor del innebära en dubblering av ersättningsmöjligheterna. I varje fall finns i detta läge anledning att tills vidare avvakta resultatet av den nya skadeståndslagstiftningen och den praxis som på detta område kan komma att utbilda sig. Vi har därför avstått från att framlägga förslag om en kostnadsersättningsregel av den allmänna art varom här är fråga. Om sålunda behovet av kostnadsersättningsregler för förvaltningsärenden får anses ha väsentligt reducerats genom dels rättshjälpsreformen och dels den nya lagstiftningen om skadestånd, kan likväl pä vissa områden ett sådant behov alltjämt föreligga. Detta gäller särskilt ärenden vilka avser ett tvångsingripande i form av påbud eller förbud. Vid genomgång av de olika områdena har vi sålunda, när det gäller tvångsförfoganden över fast egendom (genom expropriation eller genom att mark tas i anspråk med vågrätt eller i samband med naturvärd, miljöskydd, skydd för byggnadsminnen etc.) funnit, att gällande bestämmelser om kostnadsersättning i allmänhet avser endast kostnader som uppkommit sedan ett ärende övergått i 73

rättegång. Vi har diskuterat bestämmelser i de olika författningarna, varigenom den enskilde skulle kunna få ersättning, förutom i huvudsaken, inte bara för rättegångskostnader utan också för sina kostnader i de delar av förfarandet som handläggs i administrativ ordning. En viss särställning intar kostnader som åsamkas någon när han kallas att inställa sig inför myndighet. Behov av ersättning i detta hänseende föreligger otvivelaktigt på alla förvaltningsområden där sådan inställelse kan förekomma. Även här har rättshjälpsreformen åstadkommit ett ändrat läge genom att ersättning för kostnad för inställelse inför myndighet ingår i rättshjälpsförmånerna, när personlig inställelse ålagts. Vidare gäller enligt 15 § FPL att enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Härigenom är frågan om inställelsekostnad reglerad såvitt angår de allmänna förvaltningsdomstolarna samt länsrätt och skatterätt. Den kvarstår emellertid beträffande en del andra myndigheter. Vid genomgång av de olika förvaltningsområdena har vi därför haft anledning föreslå regler som ger myndigheterna möjlighet att utge ersättning för inställelsekostnad. Härvid har eftersträvats att åstadkomma likartade regler på hela förvaltningsområdet. Det kan nämnas att beslutanderätten i några fall måst förläggas till lägre myndighet än som förutsatts i direktiven. Med hänsyn till de begränsade belopp, varom här kan bli fråga, och ifrågavarande myndigheters kvalifikationer torde något hinder i detta avseende dock inte behöva föreligga. Hittills har talats om kostnader i ärenden som angår den enskilde i förhållande till myndighet. Undantagsvis förekommer emellertid även i förvaltningsärenden att fråga blir om kostnadsersättning mellan två eller flera enskilda parter. I vissa av dessa fall, där behovet av en regel om kostnadsersättning ansetts ha aktualitet, har bestämmelse därom meddelats i författningen. Så har t. ex. skett när det gäller kostnad i ärende om verkstäl74

lighet av domstols dom eller beslut rörande vårdnaden av barn m. m. (21 kap. 11 § FB). Bestämmelser av detta slag är emellertid sällsynta pä förvaltningsområdet. Oavsett detta har dock - såsom av redogörelsen i kap. 2 framgår - kostnadsersättning mellan enskilda parter ansetts kunna utdömas i viss utsträckning. Sålunda har regeringsrätten i några fall dömt ut sådan ersättning, varvid dock fråga varit om relativt obetydliga belopp. Fallen är mest att finna i äldre praxis och frånvaron av sådana utdömanden under senare är antyder frågans ringa aktualitet. Mot den ordning som sålunda varit rådande har någon kritik knappast framkommit. Något behov av en mera allmän reglering av kostnadsersättningsfrägan i fall med motstående enskilda parter kan ej sägas ha framträtt. I den mån sådant behov gör sig gällande bör det lämpligen regleras genom bestämmelse i dithörande författning, på samma sätt som skett i 2 1 kap. FB. Det är emellertid sällan som tvister mellan enskilda i förvaltningsärenden får den privata karaktär som kan sägas utmärka verkställighetsärendena enligt nämnda kapitel. Vanligen är tvisterna till sist beroende av vad samhällsnyttan kräver. Ett avgörande i tvisten kan därför knappast sägas innebära att någon av parterna vinner eller förlorar. Som exempel kan nämnas tvister i byggnadsmål mellan grannar. Att här införa en regel om rättegångskostnader får anses främmande för ämnesområdet. På samma sätt bör - såsom statens hyresråd anfört i sitt remissyttrande över besvärssakkunnigas betänkande i hyresregleringsmål vardera parten bära sin kostnad. Vid vär genomgång av de olika förvaltningsområdena har vi emellertid sökt uppmärksamma även behovet av kostnadsersättningsregler för fall där enskilda parter står mot varandra. Genomgängen har dock ej givit anledning till något förslag om specialreglering.

SOU 1971:76

Utredningens omfattning Av det tidigare sagda framgår att våra undersökningar i första hand avsett områden av förvaltningen, där en begränsning i den personliga rörelsefriheten kan förekomma. Detta har gällt nykterhetsvärden, barnavården, mentalsjukvården, vården av psykiskt utvecklingsstörda, utlänningslagstiftningen samt vissa angränsande lagstiftningsområden. Även smittskyddslagstiftningen har genomgåtts; någon redovisning därav lämnas dock ej i betänkandet eftersom genomgången inte har gett anledning till något förslag. Vidare har våra undersökningar omfattat socialförsäkringens och skattelagstiftningens områden. Genomgängen har gällt även lagstiftningen om expropriation, om fastighetsbildning samt om allmänna och enskilda vägar. Även byggnadslagen, naturvårdslagen, lagen om byggnadsminnen och lagen om fornminnen har berörts. I detta sammanhang har vidare uppmärksamhet ägnats åt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar samt miljöskyddslagen, dock utan att föranleda någon redovisning i betänkandet. Detta får ses mot bakgrund av att statsmakterna vid tillkomsten av dessa båda lagar tagit ställning i kostnadsersättningsfrägorna och att ändrat ställningstagande inte kan anses motiverat av erfarenheterna under den korta tid lagarna gällt och ej heller såsom en följd av de förslag vi framlagt på närbesläktade områden. Den i våra direktiv omnämnda gruvlagen har helt kunnat avföras från diskussion, sedan gruvrättsutredningen i maj 1969 framlagt betänkande (SOU 1969:10), omfattande även kostnadsersättningsfrägor. Vid framläggandet av våra undersökningar har valts metoden att redovisa varje område för sig. Vissa upprepningar har därvid inte kunnat undvikas. Metoden har dock ansetts vara till fördel och har även betingats av de variationer som de olika områdena uppvisar. Förutom de ämnesområden som särskilt berörts i betänkandet finns givetvis vidsträckta områden inom förvaltningen som inte omfattas av redovisningen. Som exemSOU 1971:76

pel kan nämnas hälsovårds- och livsmedelslagstiftningen. Några specialregler i fråga om offentligt biträde eller kostnadsersättning på dessa förvaltningsområden har vi, med den begränsning vårt uppdrag fått i direktiven, inte funnit anledning föreslå. Detta ställningstagande får ses mot bakgrund av de bidragsmöjligheter som rättshjälpsreformen ger. Även den nya lagstiftningen om statens och kommunernas skadeståndsskyldighet är härvid av betydelse. Vad särskilt gäller kostnader för inställelse inför myndighet kan också hänvisas till de bestämmelser därom som ges i FPL. Slutligen kan nämnas att vi givetvis inte haft anledning ingå pä förvaltningsärenden som handläggs vid allmän domstol, exempelvis ärenden enligt lagen om samhällsfarlig asocialitet.

7 Förslaget till rättshjälpslag

En redogörelse för det under 1970 framlagda förslaget om en reform av samhällets rättshjälp har lämnats i kap. 4. I anslutning till detta förslag har vi att ta ställning till huvudsakligen tvä frågor, dels hur institutet offentligt biträde lämpligen skall inordnas i rättshjälpssystemet och dels i vad mån utredningskostnader i förvaltningsärenden skall kunna inbegripas under rättshjälpen och ersättas av allmänna medel.

understrykas att de ärenden i vilka offentligt biträde skall kunna utses inte är att jämställa med brottmål. 1 ärendena enligt ovan avsedda lagar är det fråga om att tillgodose ett aktuellt vårdbehov eller att ompröva frågan om någons vistelse här i landet. Redan med hänsyn härtill synes det olämpligt att i ett gemensamt avsnitt i RhjL föra samman bestämmelserna om offentlig försvarare och annan rättshjälp i brottmål med bestämmelserna om offentligt biträde i vissa administrativa ärenden. För denna ståndpunkt talar Offentligt biträde också det förhällandet att enligt RhjL biträI departementspromemorian rörande rätts- de i brottmål aldrig kan erhållas annat än i hjälpsreformen har det antagits att eventuel- form av offentlig försvarare, som skall utses la bestämmelser om offentligt biträde skall när rätten funnit behov av sådan försvarare kunna inarbetas i den föreslagna rättshjälps- föreligga, medan i ärenden som kan leda till lagen (RhjL). Sålunda sägs i promemorian administrativt frihetsberövande den enskilde att de regler om offentligt biträde som kan enligt vara förslag pä ett förberedande stavisa sig behövliga utan svårighet torde kunna dium (hos nykterhetsnämnd och barnavårdsinordnas i det nya systemet. De avvikelser nämnd) skall kunna erhålla rättshjälp i form från de allmänna bestämmelserna i systemet av biträde enligt RhjL och det först pä ett som kan bli aktuella, sägs det vidare, synes i senare stadium skall ankomma på högre mynhuvudsak vara likartade dem som aktualise- dighet att ta ställning till frågan om behov av ras beträffande offentlig försvarare enligt offentligt biträde föreligger. RB. Reglerna om offentligt biträde är tillämpVid våra överväganden har emellertid visat liga endast pä ett fåtal särskilda områden av sig att starka skäl talar mot att ta in regler förvaltningen och är även i övrigt så speciella om offentligt biträde i RhjL. Institutet att de inte lämpligen kan fogas in i RhjL:s offentligt biträde i ärenden enligt lagen om avsnitt om rättshjälp i allmänhet. 1 förhällanberedande av sluten psykiatrisk vård, barna- de till de allmänna rättshjälpsbestämmelservårdslagen, utlänningslagen osv. företer vis- na föreligger bl. a. avvikelse därutinnan att serligen vissa likheter med institutet offentlig enligt våra förslag förordnande av offentligt försvarare i brottmål. Det bör emellertid biträde skall vara kostnadsfritt, medan den 76

SOU 1971:76

som beviljas rättshjälp enligt RhjL i många biträde i allmänhet förordnar den som förut fall har att erlägga rättshjälpsavgift. Likaså i barnavårdsärendet haft förordnande som skall kostnad för utredning, som införskaffas biträde enligt RhjL. av offentligt biträde, ej till någon del bestridas av den enskilde utan stanna på statsverket. Förutskickas bör dock att för ärenden Utredn ingskostnader enligt utlänningslagen viss särreglering före- I departementspromemorian förutsätts att slås. Vidare skall enligt våra förslag offentligt vår utredning skall överväga om och i vilken biträde utses av den förvaltningsmyndighet mån reglerna i det nya rättshjälpssystemet eller förvaltningsdomstol som handlägger det angående utredningskostnader i mål eller aktuella ärendet eller målet, medan biträde ärende vid allmän domstol bör gälla också i enligt RhjL förordnas av rättshjälpsmyndig- förvaltningssammanhang och om dessa regler heten. bör kunna tillämpas också pä rättshjälp i Skall bestämmelserna om offentligt biträ- angelägenhet som ännu inte lett till förfarande tas in i RhjL, blir det nödvändigt att öka de hos förvaltningsmyndighet. De regler som ut denna lag med ett speciellt avsnitt rörande härvid åsyftas är följande. detta begränsade ämnesområde. Härigenom Enligt 5 § första stycket 2. RhjL får erskulle RhjL bli mera svåröverskådlig och sättning av allmänna medel utgå i fråga om svårläst än vad nu är fallet. Enligt vår mening kostnad för utredning i angelägenhet som är det systematiskt lämpligast att helt särhål- kan komma under allmän domstols, krigsla bestämmelserna om offentligt biträde från rätts, vattendomstols, expropriationsdombestämmelserna om biträde enligt RhjL. Vi stols, arbetsdomstolens eller skiljemäns prövföreslär därför att bestämmelserna om ning och ej är förvaltningsärende eller av offentligt biträde ges i en särskild lag om beskaffenhet att kunna komma under föroffentligt biträde, till vilken hänvisning görs i valtningsmyndighets prövning. För utredde författningar, enligt vilka sådant biträde ningskostnader i förvaltningssaker kan ersättskall kunna förordnas. Beträffande reglerna i ning av allmänna medel således inte utgå lagen om offentligt biträde hänvisar vi till enligt lagen. lagförslaget och därtill hörande specialmotiNärmare bestämmelser om ersättning för vering (kap. 24). Frågan om förutsättningar- utredningskostnader ges i 24 och 25 §§ na för att offentligt biträde skall förordnas RhjL. Sålunda skall kostnad för bevisning i kommer dock att behandlas särskilt för varje mål eller ärende vid domstol ersättas endast ifrågakommande förvaltningsområde i kap. om kostnaden enligt lag skall utges av parten 8-14. eller av parterna solidariskt. Kostnad för De-t valda tillvägagångssättet förutsätter annan nödvändig utredning ersätts av allmänatt i 18 § RhjL — som handlar om biträde — na medel med skäligt belopp. Ersättning som införs en bestämmelse av innehåll att biträde nu sagts bestäms av domstolen. — I angeläsom avses i paragrafen inte skall förordnas genhet som inte handläggs vid domstol besluför mål eller ärende, vari enligt särskild tar biträde om utredning. Sådant beslut får föreskrift förvaltningsdomstol eller förvalt- meddelas endast om utredningen är skäligen ningsmyndighet kan utse offentligt biträde. påkallad för att den som har rättshjälp skall Har biträde förordnats enligt 18 §, t. ex. i kunna tillvarata sin rätt. Har biträdet införärende inför barnavårdsnämnd, skall förord- skaffat utredning skall den som medverkar nandet inte gälla om i samma ärende fråga till utredningen ha rätt till ersättning av om omhändertagande för samhällsvård upp- allmänna medel för sin medverkan. Beslut tas till prövning av länsrätt. I sådant fall har om sådan ersättning fattas av rättshjälpsmynlänsrätten att bedöma om det föreligger be- digheten. hov av offentligt biträde. Skulle så vara fallet Förmånen att få utomprocessuella utredär det naturligt att länsrätten till offentligt ningskostnader ersatta av allmänna medel är SOU 1971:76

enligt motiven till lagförslaget i första hand avsedd för mindre utredning såsom läkarintyg, värderingsintyg och liknande. Endast undantagsvis bör det komma i fråga att mer omfattande utredning införskaffas utom rätta. I motiven anförs vidare följande. Självfallet måste regelsystemet utformas så att garantier skapas mot att onödig eller alltför dyrbar utredning anskaffas pä statsverkets bekostnad. Förmånen bör därför inte kunna utgå i andra fall än när biträde har förordnats. Det torde få ankomma på biträdet att på eget ansvar ta ställning till om särskild utredning behövs. Har han funnit behov föreligga och införskaffat utredning bör den som medverkar till utredningen i princip alltid ha rätt till ersättning. Visar det sig emellertid sedan att utredningen varit onödig eller alltför dyrbar och har biträdet genom att föranstalta om utredningen visat försumlighet, bör detta kunna beaktas när ersättningen till biträdet bestäms. Vidare ligger det i sakens natur att sådana omständigheter kan komma att beaktas när biträdets lämplighet för andra uppdrag skall bedömas. Har parten själv genom vårdslöshet eller försummelse föranlett att biträdet ådragit statsverket onödiga utredningskostnader bör detta kunna leda till att han själv får stå för sådana kostnader. Mot en utvidgning av rättshjälpsförmånerna till att omfatta även utredningskostnader i förvaltningsärenden har åberopats det förhållandet att förvaltningsmyndigheterna i regel är skyldiga att själva sörja för att utredningen i ärendena blir fullständig. Behovet för en part att förebringa egen utredning kan därför antas vara mindre än när fråga är om mål eller ärenden vid allmän domstol. Emellertid är det tydligt att förhållandena i förvaltningsärenden mycket ofta är sådana att den enskilde måste aktivt verka för att fä fram utredning av betydelse för honom. Detta gäller vanligen i förfaranden där enskilda parter stär mot varandra, t. ex. hyresnämndsärenden. Men även när den enskilde agerar ensam inför myndigheten ankommer det ofta på honom att tillhandahälla nödig utredning. Myndigheternas skyldighet i detta avseende har sin naturliga begränsning och kan i många fall inte täcka den enskildes 78

intressen. Pä samma sätt är den enskilde i ett förfarande vid förvaltningsdomstol, exempelvis i en skatteprocess, vanligen hänvisad till att själv förebringa utredning som han kan vilja åberopa. Utredningskostnader av dessa olika slag måste anses tillhöra sådant som bör omfattas av förmånerna i ett utbyggt rättshjälpssystem. Vi vill därför förorda att utredningskostnader i förvaltningsärenden skall i princip omfattas av rättshjälpen och kunna ersättas av allmänna medel. Vid en sådan utvidgning torde man ej lämpligen kunna anknyta till RhjL:s regler om ersättning för utredningskostnader i mål eller ärende vid allmän domstol. Dessa regler är avpassade till RB:s bestämmelser om rättegångskostnader och kan ej lämpligen appliceras pä förvaltningsområdet. I stället torde man fä anknyta till de bestämmelser som enligt RhjL skall gälla i fråga om kostnader för utredning i angelägenhet som ej handläggs vid domstol. Detta innebär att förmånen av kostnadsersättning i stort sett görs beroende av att biträde förordnats i förvaltningsärendet och dä endast kan utgå när biträdet beslutat om utredningen. Sådant beslut skall, enligt RhjL:s bestämmelser, få meddelas endast om utredningen är skäligen påkallad för att den som har rättshjälp skall kunna tillvarata sin rätt. Beträffande biträdets ansvar härutinnan bör likaså gälla den bedömning som framgår av det nyss citerade motivuttalandet. Fråga är emellertid om inte i förvaltningsärenden bör uppställas vissa ytterligare garantier för att kostnaden hälls inom en nödig och rimlig ram. Eftersom i förvaltningsärenden myndigheterna har viss skyldighet att sörja för utredningens fullständighet, bör biträdet ej införskaffa utredning när denna lika väl kan anskaffas genom myndighetens försorg. I allmänhet torde i ärendena utan svårighet kunna bedömas vilken medverkan härutinnan frän myndighetens sida som man kan räkna med. 1 fall av tvekan bör emellertid biträdet i första hand vända sig till myndigheten och begära dess medverkan till utredningens införskaffande. Med hänsyn till de skiftande förhållandeSOU 1971:76

na på olika förvaltningsområden och svårigheten att överblicka de olika slags kostnader som det kan bli fråga om torde en ytterligare garanti böra uppställas för att kostnaderna skall hållas inom rimlig gräns. På det fastighetsrättsliga området liksom ofta när det gäller tekniska frågor, t. ex. i patentmål, kan en utredning medföra högst betydande utgifter, inför vilka man har anledning tveka om de verkligen skall kunna ersättas inom ett rättshjälpssystem. Vi vill därför föreslå en ytterligare regel av innehåll att biträdet, innan han fattar beslut om utredning som kan antas medföra mera betydande kostnad, har att inhämta godkännande av vederbörande rättshjälpsmyndighet. Regeln torde bli tillämplig endast undantagsvis. Det gäller här fall där det med tanke på biträdets ansvar för kostnadens nödvändighet eller storlek bör vara i hans intresse att ha en äterförsäkring hos rättshjälpsmyndigheten. Den närmare innebörden av uttrycket "mera betydande belopp" torde kunna belysas genom anvisning, utfärdad i administrativ ordning, förslagsvis av centralmyndigheten för rättshjälpen. Anledning torde ej föreligga att behandla utredningskostnaderna olika om de uppkommer i ett hos förvaltningsmyndighet anhängigt ärende eller i angelägenhet som ännu inte lett till förfarande hos myndighet. I båda fallen torde samma bestämmelser kunna tillämpas. Om saken ännu inte är före hos någon förvaltningsmyndighet bör biträdet, innan utredning införskaffas, överväga om utredningen kan komma att på senare stadium förebringas genom myndighets försorg och i sådant fall om utredningen kan anstå till dess. I enlighet med det anförda föreslås, att 5 § första stycket 2. RhjL utvidgas till att omfatta utredning även i angelägenhet som kan komma under förvaltningsmyndighets prövning. Vidare föreslås sådana ändringar i 24 och 25 §§ RhjL som föranleds av vad vi nu förordat. Beträffande den närmare utformningen av dessa ändringar liksom även beträffande vissa andra följdändringar i RhjL hänvisas till lagförslaget med därtill hörande specialmotivering (kap. 24). SOU 1971:76

8 Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Gällande rätt Den som lider av psykisk sjukdom får oberoende av eget samtycke under vissa i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall (PsykL) angivna förutsättningar beredas sluten psykiatrisk vård. Detta gäller bl. a. fall där sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till att den psykiskt sjuke till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv (1 §). Intagning på sjukhus med stöd av lagen äger rum efter ansökan eller på grund av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § BrB (3 §). Om intagning efter ansökan beslutar i allmänhet överläkaren. Förutsättning för sådant beslut är att ansökan och bifogat vårdintyg överensstämmer med gällande föreskrifter och att sannolika skäl föreligger för att vård kan beredas med stöd av lagen (8 §). Efter undersökning av patienten skall överläkaren inom viss kort tid pröva om vård kan beredas patienten med stöd av lagen. Finnes detta vara fallet skall överläkaren besluta att patienten även i fortsättningen skall vara intagen pä sjukhuset. Varken detta beslut eller det tidigare intagningsbeslutet får meddelas av den läkare som utfärdat vårdintyget. Föreligger inte förutsättningar för beslut om fortsatt intagning skall överläkaren omedelbart utskriva patienten (9 §). Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till 80

sluten psykiatrisk värd, skall socialstyrelsen föranstalta om att han tas in på sjukhus för sådan vård (12 §). Om tillstånd att vistas pä egen hand utom sjukhusomrädet liksom om återkallande av sådant tillstånd beslutar i allmänhet överläkaren (14 §). Handling som ankommer till patient eller som denne önskar avsända kan under vissa förutsättningar kvarhällas av överläkaren. Beslutar överläkaren att kvarhålla brev till myndighet, skall beslutet underställas den utskrivningsnämnd, till vars verksamhetsområde sjukhuset hör (15 §). Utskrivningsnämnd består av lagfaren ordförande som bör vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst, en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna värv (28 §). Patient skall ofördröjligen utskrivas, om förutsättningar enligt lagen för att bereda honom värd inte längre föreligger (16§). Patient kan utskrivas pä försök under viss tid, högst sex månader. Förlängning kan ske med högst sex månader ät gängen. Försöksutskriven patient kan åläggas att iaktta särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person (19 §). Om utskrivning och utskrivning pä försök beslutar i allmänhet överläkaren. Han äger hänskjuta frågan till utskrivningsnämnden. Beträffande vissa patienter skall beslut alltid fattas av utskrivningsnämnden. Ansökan om utskrivning eller om utskrivning pä försök får göras av patienSOU 1971:76

ten eller vissa honom närstående samt, i förekommande fall, av hans förmyndare eller gode man (17-19 §§). Den som utskrivits på försök kan äterintagas på sjukhuset. Om återintagning beslutar i allmänhet överläkaren (20 §). Mot läkares beslut enligt lagen får talan föras genom besvär hos utskrivningsnämnden, om läkaren 1) intagit någon pa sjukhus eller beslutat att patient alltjämt skall vara intagen pä sjukhus, 2) lämnat begäran om tillstand att vistas på egen hand utom sjukhusområdet helt eller delvis utan bifall eller återkallat sådant tillstånd, 3) avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning pä försök, 4) i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iaktta särskilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller 5) återintagit patient under utskrivning på försök. I övrigt får talan inte föras mot läkarens beslut enligt lagen (21 §). Mot utskrivningsnämnds beslut fär talan föras, om nämnden 1) ogillat besvär över beslut om intagning eller beslut att patient alltjämt skall vara intagen pä sjukhus, 2) avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök eller ogillat besvär över läkares beslut om avslag pä sådan ansökan eller 3) i samband med utskrivning pä försök älagt patient att iaktta särskilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär över läkares beslut i sådana frågor helt eller delvis utan bifall. I övrigt fär talan mot utskrivningsnämnds beslut enligt lagen föras endast i fall som avses i 26 § (se nedan). Talan mot utskrivningsnämnds beslut förs genom besvär hos psykiatriska nämnden (22 §). Denna består av en lagfaren ordförande som är eller har varit innehavare av ordinarie domartjänst, två läkare som är särskilt kunniga i psykiatri och två personer med erfarenhet i allmänna värv (28 §). Mot psykiatriska nämndens beSOU 1971:76 6

slut får talan inte föras (23 §). Sådan talan hos utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden som behandlats i det föregående får föras av den som äger ansöka om utskrivning (24 §). Under vissa förutsättningar skall utskrivningsnämnds beslut på begäran av överläkaren underställas psykiatriska nämndens prövning (25 §). Vid sammanträde med utskrivningsnämnd skall överläkaren och patienten vara närvarande om inte särskilda skäl föranleder annat. Förs talan av annan än patienten, skall den som för talan beredas tillfälle att närvara, om inte särskilda skäl föranleder annat (30 §). I ärende hos psykiatriska nämnden skall muntlig förhandling hallas, om ärendets beskaffenhet kräver det. Därvid äger nyssnämnda bestämmelser rörande sammanträde med utskrivningsnämnd motsvarande tilllämpning (31 §). I ärende hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden far förhör anordnas med den som kan antas ha upplysningar av betydelse att lämna. Vid förhöret skall patienten vara närvarande, om inte särskilda skäl föranleder annat. I fråga om ersättning till den med vilken förhör anordnas äger bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittnen motsvarande tillämpning. Ersättningen skall dock alltid stanna pä statsverket (33 §). Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd utlåtit sig om ersättning som nyss sagts, förs hos psykiatriska nämnden genom besvär (26 §). Utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får avgöra ärende endast om nämndens samtliga ledamöter är närvarande (34 §). Polismyndighet skall i vissa i lagen angivna fall lämna handräckning (35 §). Föreligger sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger polismyndighet provisoriskt omhänderta honom, om fara är i dröjsmål. Utfärdas inte vårdintyg eller avslås ansökan om intagning, får den omhändertagne inte längre kvarhållas av polismyndigheten med stöd av denna lag (7 §).

Lagförarbeten ni m. Sinnessjuklagstiftningskommitténs betänkande PsykL bygger på ett av sinnessjuklagstift ningskommittén avgivet betänkande med förslag till mentalsjukvårdslag (SOU 1964: 40). Enligt 37 § andra stycket lagförslaget fick, om sä befanns erforderligt för tillvaratagande av intagens rätt, sjukhusnämnd (=utskrivningsnämnd i PsykL) eller ordförande i sådan nämnd förordna offentligt biträde åt den intagne. I motiveringen till föreskrifterna om offentligt biträde anförde kommittén att patient, som var intagen på mentalsjukhus och som inte av egna medel kunde bekosta biträde, torde ha vissa möjligheter att få önskat bistånd genom den rättshjälpsverksamhet som i skilda former bedrevs av landstingen och städerna utanför landsting. Dessa möjligheter torde dock vara förhållandevis begränsade. Kommittén ansåg sig därför böra närmare överväga huruvida möjlighet borde finnas att på det allmännas bekostnad förordna biträde åt intagen. I vissa fall kunde det från rättsskyddssynpunkt vara av väsentlig betydelse att intagen hade biträde. Kommittén framhöll särskilt de situationer, då frågan om den intagnes kvarstannande på sjukhuset var beroende av viss utredning angående faktiska förhållanden. Det syntes obestridligt att den intagne i dylika fall ofta torde ha svårt att utan biträde tillvarata sina intressen. Särskilt borde framhållas att han genom frihetsberövandet var förhindrad att själv verkställa utredning utanför sjukhuset. Härutöver borde erinras om att frihetsberövanden, varom nu var fråga, inte sällan kunde sträcka sig över lång tid. Det var otvivelaktigt angeläget att intagen, som saknade förmåga att av egna medel bekosta biträde eller som inte själv kunde ombesörja dylik hjälp, genom det allmännas försorg fick det biträde han behövde. Kommittén föreslog därför att möjlighet infördes att förordna offentligt biträde åt intagen. Om nämndens bedömning avsåg rent medicinska frågor, 82

syntes en viss restriktivitet med avseende pä förordnande av offentligt biträde vara motiverad. Fråga om förordnande av offentligt biträde borde tas upp då framställning därom gjordes eller sjukhusnämnden eljest fann anledning därtill. Särskilda behörighetsregler för offentligt biträde ansågs inte erforderliga. Valet av offentligt biträde borde dock självfallet ske med största omsorg och med beaktande av att den som utsågs ägde förutsättningar att kunna på tillfredsställande sätt fullgöra uppdraget. Frånvaron av särskilda kompetensregler i nu berört hänseende medgav sålunda möjlighet att till offentligt biträde förordna person som, ehuru i avsaknad av särskilda formella meriter, var väl lämpad för uppdraget. I mera komplicerade ärenden torde dock till offentligt biträde företrädesvis böra ifrågakomma person med juridisk utbildning. I den mån det befanns möjligt borde givetvis den intagnes önskemål beaktas vid personvalet, och det framhölls särskilt att hinder inte borde möta mot att till offentligt biträde utse person, till vilken den intagne redan vänt sig. Befattningshavare vid sjukhuset borde inte kunna ifrågakomma till förordnande som offentligt biträde. Propositionen I prop. 1966:53 med förslag till PsykL förklarade departementschefen att han inte kunde biträda kommitténs förslag om möjlighet för utskrivningsnämnd att förordna offentligt biträde. Någon sådan möjlighet fanns inte när det gällde övriga administrativa frihetsberövanden. Frågan hängde nära samman med möjligheten att erhålla fri rättegångshjälp i förvaltningsprocessen, och i avvaktan på en samlad bedömning av dessa spörsmål fann departementschefen sig inte böra förorda att möjlighet öppnades att förordna offentligt biträde på det nu aktuella området. Motion i anledning av propositionen I anledning av propositionen väckte herrar Hedlund och Ohlin en motion (1966:11:841), SOU 1971:76

vari de hemställde att i lagen skulle ingå ett stadgande om rätt för intagen att erhålla offentligt biträde i den omfattning som föreslagits av sinnessjuklagstiftningskommittén. Utskottsutlåtande och riksdagsbeslut år 1966 1 utlåtande nr 44 föreslog andra lagutskottet att riksdagen måtte med en mindre jämkning bifalla propositionen och avslå motionen 11:841. Beträffande motionen erinrade utskottet om att man måste försöka undvika att införa ett alltför rättegångsliknande förfarande som fjärmade mentalsjukvården från annan sjukvård. Dessutom instämde utskottet i departementschefens uttalande, att man i avvaktan på en samlad bedömning av möjligheten att erhålla fri rättegång i förvaltningsprocessen inte borde införa offentligt biträde pä det nu aktuella området. Sju ledamöter av utskottet reserverade sig för bifall till motionen. Sedan kamrarna stannat i olika beslut i frågan om offentligt biträde och sammanjämkning inte ansetts möjlig, hemställde andra lagutskottet i utlåtande 1966:50 att kamrarna måtte besluta att i ifrågavarande avseende bifalla propositionen. Kamrarna beslöt i enlighet med utskottets hemställan. I övrigt bifölls propositionen med den av utskottet föreslagna jämkningen (rskr 268). Motion vid 1967 års riksdag År 1967 väckte herrar Gustavsson i Alvesta och Nihlfors en motion (11:786) om offentligt biträde i vissa intagnings- och utskrivningsärenden enligt PsykL. Motionärerna hemställde att riksdagen måtte besluta sådan ändring av lagen att offentligt biträde, arvoderat med allmänna medel, skulle kunna anvisas intagen i ärende hos sjukhusnämnd (utskrivningsnämnd). Utskottsutlåtande och riksdagsbeslut år 1967 Motionen behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande 1967:17 hemställde om biSOU 1971:76

fall till motionen. Till motivering härför anförde utskottet i huvudsak följande. 1 intagnings- och utskrivningsärenden är det inte sällan avgörande för beslutet hur vissa faktiska förhållanden närmare gestaltat sig. Så är exempelvis fallet då omständigheterna i samband med visst handlande är avgörande för om patienten uppfyller det s. k. farlighetsrekvisitet. I sådana situationer är det från rättssäkerhetssynpunkt av synnerlig vikt att patienten, som till följd av frihetsberövandet inte själv kan verkställa utredning utanför sjukhuset, har möjlighet att fä hjälp av biträde. För att denna rätt inte skall bli illusorisk i fall då patient saknar förmåga att av egna medel bekosta biträde eller då patient inte själv kan ombesörja att han erhåller dylik hjälp, är det angeläget att patienten genom det allmännas försorg kan få det biträde han behöver. Möjlighet att förordna offentligt biträde bör därför enligt utskottets mening införas. Kostnaden för sådant biträde bör bäras av det allmänna. Vad nu anförts om behovet av att kunna förordna offentligt biträde står i överensstämmelse med vad sinnessjuklagstiftningskommittén uttalat i det förslag som låg till grund för den nya lagen. Utskottet delar i allt väsentligt även de övriga synpunkter, som av kommittén framförts i frågan. Sålunda synes en viss restriktivitet med avseende på förordnande av offentligt biträde vara motiverad i de fall dä nämndens bedömning avser rent medicinska frågor. Vad angår personvalet bör särskilda behörighetsregler inte uppställas. I mera okomplicerade ärenden torde det ofta inte vara erforderligt att person med juridisk utbildning förordnas till offentligt biträde. Frågor hos utskrivningsnämnd rörande utseende av offentligt biträde och ersättning till sådant biträde bör kunna överklagas hos psykiatriska nämnden. I en till utlåtandet fogad reservation hemställde åtta ledamöter av utskottet om avslag på motionen under hänvisning bl. a. till den bearbetning av besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet som pågick inom Kungl. Maj:ts kansli. Motionen avslogs av riksdagen. 83

Utredningen Offentligt biträde I kap. 6 har vi framfört vissa allmänna synpunkter på frågan om införande av offentligt biträde på förvaltningsområdet. Vi har därvid intagit den ståndpunkten att skyldighet för myndighet att vid behov utse offentligt biträde bör kunna ifrågakomma endast i ärenden rörande administrativa frihetsberövanden och rörande personers avlägsnande ur landet samt i vissa därmed jämförliga ärenden. I detta sammanhang har vi att närmare överväga i vilken utsträckning offentligt biträde bör kunna förordnas i ärenden enligt PsykL. Inledningsvis kan konstateras att det varken i intagningssammanhang eller i övrigt synes lämpligt att institutet offentligt biträde införs med avseende på läkares handläggning av ärenden enligt PsykL. Det kan med allt fog befaras att den personliga kontakten mellan läkaren och patienten liksom patientens förtroende för läkaren blir lidande, om läkarens ställning får någon judiciell prägel. Inte heller från rättssäkerhetssynpunkt synes påkallat att offentligt biträde förordnas på ifrågavarande stadium. På grund av möjligheterna att dra läkarnas viktigare beslut under utskrivningsnämnds prövning och att i vissa fall överklaga sådan nämnds beslut hos psykiatriska nämnden bör övervägandena om förordnande av offentligt biträde kunna begränsas till att avse ärenden hos utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden. De förslag som vi framlägger i det närmast följande har således avseende endast pä ärenden hos nämnderna. I intagningsärenden skall ställning tas inte blott till medicinska frågor. Av avgörande betydelse är också i många fall de faktiska omständigheter som aktualiserat vårdbehovet. Sålunda spelar dessa en viktig roll för frågan om patienten är att anse som farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv. Redan på grund av sin sjukdom kan patienten ha svårigheter att belysa de faktiska förhållandena och att införskaffa kompletterande ut84

redning, som kan bidra till en allsidig bild av läget. Så länge patienten vistas pa sjukhus är dessutom hans möjligheter att inverka pä utredningen ytterligare beskurna. Det kan därför otvivelaktigt i vissa fall vara av värde för patienten att vid sin sida ha ett biträde, som hjälper honom att lägga fram material som kan vara betydelsefullt för hans sak. FL ger honom rätt att anlita biträde i ärende hos utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden. Detta synes emellertid inte vara tillräckligt. Trots förhandenvaron av den rättshjälp som samhället ställer till de enskildas förfogande kan en patient ha svårigheter att själv skaffa biträde. Härtill kommer att patientens sjukdomstillstånd kan medföra att han inte inser värdet av biträdeshjälp. Pä grund härav och med hänsyn till att det här är fråga om ett så djupgående ingrepp som ett frihetsberövande torde övervägande skäl tala för att samhället åläggs tillse att den som för talan hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden i ett intagningsärende far ett offentligt biträde i fall då det behövs för att tillvarata patientens rätt. En sådan skyldighet för samhället torde vara av värde inte bara från patienternas synpunkt. Även för utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden bör det vara en fördel att möjlighet finns att förordna biträde och därigenom öka garantierna för att nämndernas beslutsunderlag är sa fullständigt som möjligt. I enlighet med vad sinnessjuklagstiftningskommittén uttalade synes en viss restriktivitet vid förordnande av offentligt biträde vara motiverad i de fall då nämndens bedömning avser rent medicinska frågor. I allmänhet är det i sädana ärenden, där de faktiska förhållandena har betydelse, som ett offentligt biträde kan göra en insats av värde. Särskilt om utredningen är intetsägande eller motsägelsefull eller eljest oklar torde förordnande av offentligt biträde vara av betydelse för tillvaratagande av patientens rätt. Pä grund av förordnandets karaktär bör det meddelas utan någon prövning av patientens ekonomi. I lagen bör endast föreskrivas att offentligt biträde skall förordnas, om det behövs för att tillvarata patients rätt. SOU 1971:76

Fråga uppkommer nu om offentligt biträde skall kunna förordnas såväl vid talan mot beslut om intagning som vid talan mot beslut enligt 9 § andra stycket att patienten även i fortsättningen skall vara intagen på sjukhuset. Mot förordnande av offentligt biträde i det förstnämnda fallet kan anföras att intagningsbeslutet endast är provisoriskt och måste följas av ett kvarhållningsbeslut enligt 9 § andra stycket om patienten skall hällas kvar pa sjukhuset. Det skulle därför frän rättssäkerhetssynpunkt kunna vara tillräckligt att offentligt biträde kunde förordnas vid talan mot kvarhållningsbeslut. Å andra sidan bör beaktas att även om intagningsbeslutet är provisoriskt det kan tänkas förflyta en inte helt obetydlig tid mellan överprövningen av detta beslut och en kommande överprövning av beslutet att kvarhälla patienten enligt 9 § andra stycket. Övervägande skäl synes därför tala för att offentligt biträde bör kunna förordnas inte blott vid talan mot kvarhållande enligt 9 § andra stycket utan också vid överklagande av själva intagningsbeslutet. Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till sluten psykiatrisk vård, skall socialstyrelsen föranstalta om att han intages pä sjukhus för sädan vård. Ingen anledning finns att socialstyrelsen i sädana ärenden hos styrelsen skall kunna förordna offentligt biträde. Innan domstolen meddelat sitt beslut har domstolen införskaffat rättspsykiatriskt utlåtande eller, i vissa fall, utlåtande av socialstyrelsen, varav framgår att sluten psykiatrisk värd är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens eller abnormitetens art och grad och till någon av de omständigheter som särskilt uppräknas i PsykL. Dessutom fordras att domstolen vid sin egen prövning av hela den föreliggande utredningen finner att behov av vård med stöd av nyssnämnda lag föreligger. Domstolens avgörande kan överklagas. I mål där fråga uppkommer om överlämnande till sluten psykiatrisk värd torde den tilltalade regelmässigt biträdas av försvarare. Har den misstänkte inte utsett försvarare, torde offentlig försvarare ha förordnats med stöd av 21 kap. 3 § RB. Dessa förhållanden tillSOU 1971:76

sammantagna innefattar tillräckliga garantier för att i intagningssammanhanget den enskildes behov av rättsskydd blir tillgodosett. När det gäller ärenden hos utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden rörande utskrivning av patient torde det i vissa fall vara motiverat att offentligt biträde förordnas. Utskrivning skall ske, om lagens förutsättningar för att bereda patient vård inte längre föreligger. Förutsättningarna för att vägra utskrivning är således desamma som förutsättningarna för beslut enligt 9 § andra stycket att patient fortfarande skall vara intagen pä sjukhuset. Om en patient, som intages efter ansökan, inte anför besvär över beslutet om hans kvarhällande enligt 9 § andra stycket utan i stället efter en tid ansöker hos läkaren om utskrivning och, då denna ansökan avslås, anför besvär över avslagsbeslutet hos utskrivningsnämnden, är behovet av biträdeshjälp för tillvaratagande av patientens rätt regelmässigt detsamma som om han anfört besvär över det tidigare kvarhällningsbeslutet. Har däremot frågan om förutsättningarna för vårds beredande enligt lagen redan prövats av utskrivningsnämnd eller, i fall av förordnande enligt 31 kap. 3 § BrB, varit föremål för allmän domstols prövning, torde det vid oförändrade förhallanden i allmänhet inte finnas något behov av att förordna offentligt biträde för tillvaratagande av patientens rätt när frågan om hans utskrivning prövas av vederbörande utskrivningsnämnd eller av psykiatriska nämnden. Om emellertid den som för talan i utskrivningsärende hävdar att de medicinska eller faktiska förhållandena ändrats eller att pa grund av nya upplysningar fakta framstår i ny dager, torde det ibland vara behövligt att offentligt biträde förordnas för tillvaratagande av patients rätt i utskrivningsärendet, särskilt om det ändrade läget hänför sig till de faktiska förhållandena. Avser bedömningen rent medicinska frågor torde liksom i intagningssammanhang en viss restriktivitet vara att förorda när det gäller förordnande av offentligt biträde. I lagen torde förutsättningen för förordnande av offentligt biträde i utskrivningsärende böra formuleras pä sam85

ma sätt som ovan föreslagits för intagnings- nämnden utan också om nämnden eljest ärendena. finner anledning att överväga frågan. NämnEnligt lagen får patient under vissa förut- derna bör således i ärenden, där offentligt sättningar utskrivas på försök. En försöksut- biträde kan komma i fråga, ex officio förordskrivning kan beträffande vissa patienter vara na sådant biträde, om det behövs för att ett lämpligt sätt att utröna om patienten är tillvarata patientens rätt. Såsom förut så pass återställd att han inte längre är i nämnts bör patientens ekonomi inte spela behov av vård pä sjukhus. Försöksutskriv- någon roll vid avgörandet av frågan om ningen kan också i vissa fall vara ett värde- offentligt biträde skall förordnas. I många fullt instrument för patientens anpassning i fall kan det vara uppenbart för nämnden, att samhället. Dä utskrivningen på försök såle- ett offentligt biträde inte kan ha någon des huvudsakligen är en undersöknings- och uppgift att fylla. I sådana fall bör givetvis vårdform, som i särskilda fall kan vara lämp- inget biträde utses. Om däremot tvekan kan lig, torde det inte finnas anledning att för föreligga i detta avseende, torde det ofta vara ärenden om utskrivning på försök och vad rådligt att patienten förses med sådant biträdärmed sammanhänger och om äterintagning de. På grund av naturen av de ärenden enligt av försöksutskriven införa möjlighet till för- PsykL, i vilka offentligt biträde kan förordordnande av offentligt biträde. Från rätts- nas, synes det skäligt att det allmännas kostsäkerhetssynpunkt synes det tillräckligt att nader för offentligt biträde enligt denna lag biträde kan förordnas i ärende om slutlig alltid stannar på statsverket. utskrivning. Förfarandet hos utskrivningsnämnderna Hos utskrivningsnämnd kan också före- och psykiatriska nämnden är endast i mindre komma en del andra ärenden rörande grad formbundet. Bl. a. med hänsyn härtill patient, bl. a. ärenden rörande tillstånd för torde det inte finnas skäl att uppställa några intagen att vistas på egen hand utom sjuk- särskilda behörighetsregler för offentligt bihusområdet. Dessa ärenden synes inte vara träde i ärenden enligt PsykL. Nämnderna bör av den natur att anledning föreligger att för dock självfallet noggrant se till att den som dem öppna möjlighet till förordnande av erhåller uppdrag som offentligt biträde har offentligt biträde. förutsättningar att tillvarata patientens rätt i Som framgår av redogörelsen för gällande ärendet. I mera invecklade ärenden, där rätt äger polismyndighet, om fara är i dröjs- exempelvis utredningen rörande de faktiska mål, omhänderta person, beträffande vilken omständigheterna är oklar, torde det i alldet föreligger sannolika skäl för att han lider mänhet vara lämpligt att uppdraget anförtros av psykisk sjukdom och är farlig för annans åt person med juridisk utbildning och ändapersonliga säkerhet eller eget liv. Då sådan målsenlig praktik. Såsom sinnessjuklagstiftperson inte får kvarhällas med stöd av lagen ningskommittén framhöll torde det inte vara längre tid än det tar att få ansökan om lämpligt att befattningshavare vid sjukhuset intagning på sjukhus prövad, torde det inte förordnas till offentligt biträde. vara påkallat att komplicera omhändertaganI PsykL behöver bara talas om utskrivdeärendena med regler om offentligt biträde. ningsnämnds befogenhet att utse offentligt Blir den omhändertagne intagen på sjukhus biträde. Av den föreslagna lagen om offentmed stöd av lagen, får han möjlighet att ligt biträde, som behandlas närmare längre anföra besvär, varvid reglerna om offentligt fram, följer att motsvarande befogenhet tillbiträde i ärende hos utskrivningsnämnd träkommer psykiatriska nämnden. Lagen om der i tillämpning. offentligt biträde behandlar också flera andFråga om förordnande av offentligt biträ- ra frågeställningar som rör offentligt biträde. de bör prövas av utskrivningsnämnd och Härutinnan hänvisas till vad som anförs nepsykiatriska nämnden inte bara om fram- dan rörande innehållet i denna lag. ställning rörande sådant biträde gjorts hos Enligt 34 § PsykL får utskrivningsnämnd 86

SOU 1971:76

som närmast kommer i fråga är kostnader för anlitande av biträde, för utredning i ärendet samt för inställelse hos nämnden. När det gäller kostnaderna för anlitande av biträde skall till en början erinras om att förfarandet hos nämnderna är föga formbundet. Detta minskar behovet av juridiskt bistånd. I det föregående har vidare föreslagits att i de viktigaste ärendena enligt lagen skall på det allmännas bekostnad kunna förordnas offentligt biträde, om det behövs för att tillvarata patientens rätt. Sådant förordnande skall meddelas utan någon prövning av vederbörandes ekonomi. Härigenom är det sörjt för att den enskilde utan kostnad erhåller biträde i de fall där det från rättssäkerhetssynpunkt föreligger särskilt starkt behov av sådan hjälp. Härutöver synes det inte motiverat att genom ändring i PsykL samhället ikläder sig skyldighet att bestrida kostnad för biträde i ärende enligt denna lag hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden. I sammanhanget bör erinras om att enligt RhjL ersättning av allmänna medel utgår till biträde som förordnats av rättshjälpsmyndighet. Det ankommer på utskrivningsnämnderna Kostnadsersättning och psykiatriska nämnden att se till att I ärende hos utskrivningsnämnd eller psy- ärendena hos nämnderna är så fullständigt kiatriska nämnden får förhör anordnas med utredda som deras beskaffenhet fordrar. den som kan antas ha upplysningar av bety- Framstår utredningen som otillfredsställandelse att lämna. Enligt lagen kan sådan per- de, har vederbörande nämnd möjlighet att son erhålla ersättning för sin inställelse hos vidta åtgärder för komplettering av det förenämnden. 1 fråga om sådan ersättning äger liggande utredningsmaterialet. Sålunda kan bestämmelserna om ersättning av allmänna exempelvis enligt lagen båda slagen av nämnmedel till vittnen motsvarande tillämpning. der anordna förhör med den som kan antas Detta innebär att ersättning kan utgå för ha upplysningar av betydelse att lämna. I nödvändiga kostnader för resa och uppehälle instruktionen för psykiatriska nämnden ansamt för tidsspillan. Ersättningen skall enligt ges att den äger att av andra myndigheter erhålla de upplysningar och det biträde som lagen stanna pä statsverket. Några andra regler om ersättning för kost- fordras för dess verksamhet och kan lämnas nader innehåller lagen inte. Fråga uppkom- av myndigheterna samt att nämnden äger mer nu om det finns anledning att öppna låta någon av läkarna i nämnden undersöka möjlighet till ersättning för andra slag av patient och även inhämta utlåtande om denkostnader än de nyss angivna. Härvid aktuali- ne av läkare som nämnden förordnar särskilt. seras i första hand spörsmålet om den som Den som för talan enligt lagen hos utskrivför talan hos utskrivningsnämnd eller psy- ningsnämnd eller psykiatriska nämnden torkiatriska nämnden skall kunna fä ersättning de därför i regel inte behöva vara verksam i för sina kostnader i ärendet. De kostnader utredningshänseende på annat sätt än att han

och psykiatriska nämnden avgöra ärende endast om nämndens samtliga ledamöter är närvarande. I vissa ärenden kan det emellertid vara olämpligt att uppställa detta krav. Detta gäller bl. a. ärenden om förordnande av offentligt biträde. Intresset av en snabb handläggning kan kräva att offentligt biträde utses utan omgång. Vi förordar därför att beslut av utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden att offentligt biträde skall förordnas i visst ärende skall kunna fattas av ordföranden ensam. Däremot bör beslut att avslå framställning om offentligt biträde alltid fattas av fullsutten nämnd. Enligt 15 § PsykL kan under vissa förutsättningar brev eller annan handling som patient önskar avsända kvarhållas av vederbörande läkare. Fran denna regel finns en del undantag. Bl. a. skall handling som är ställd till eller avsedd för advokat vidarebefordras. Med anledning av införandet av institutet offentligt biträde torde ifrågavarande undantag böra utvidgas till att omfatta även handling som är ställd till eller avsedd för offentligt biträde.

SOU 1971:76

skriftligen eller muntligen lägger fram sin kiatriska nämnden får tillerkännas ersättning egen syn på de problem som är aktuella och av allmänna medel för kostnad för resa och anger vilka omständigheter som han anser att uppehälle i samband med inställelse inför nämnden bör ta hänsyn till då den avgör nämnden, om denna finner att han skäligen ärendet. Det bidrag till utredningen som den bör ersättas för sin inställelse. På ersättenskilde sålunda lämnar torde, bortsett från ningen bör förskott kunna beviljas av nämnkostnader för inställelse till muntlig förhand- den. Närmare bestämmelser om ersättning ling inför nämnden, i regel inte vara förenat och förskott torde böra meddelas av Kungl. med några mera betydande kostnader. Enligt Maj:t. De sålunda föreslagna bestämmelserna värt förslag till ändring i RhjL och till lag om utgör en parallell till 15 § FPL. offentligt biträde skall dessutom under vissa Såvitt angår ärenden enligt PsykL hos förutsättningar det allmänna bestrida kostna- andra myndigheter än utskrivningsnämnd den för utredning, varom biträde enligt RhjL och psykiatriska nämnden torde inga mera eller offentligt biträde föranstaltat. Under betydande kostnader kunna uppstå för den dessa förhallanden synes det inte föreligga enskilde. Något behov av ersättningsregler något framträdande behov av att genom för sådana ärenden kan därför inte anses ändring i PsykL införa möjlighet till ersätt- föreligga. ning för utredningskostnad i ärende enligt Mot utskrivningsnämnds beslut rörande denna lag hos utskrivningsnämnd eller psy- ersättning för inställelsekostnad bör talan fä kiatriska nämnden. föras hos psykiatriska nämnden. Psykiatriska Som ovan nämnts skall i regel patienten nämndens beslut i ämnet bör däremot ej vara närvarande vid sammanträde med ut- kunna överklagas. skrivningsnämnd eller vid muntlig förhandTidigare har föreslagits att beslut av ut- . ling hos psykiatriska nämnden. Förs talan av skrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden annan skall denne i regel beredas tillfälle att att offentligt biträde skall förordnas i visst närvara. Utskrivningsnämnds sammanträden ärende skall kunna fattas av ordföranden hålls pä det sjukhus, där patienten är intagen ensam. Detsamma gör gälla beslut rörande eller varifrån han utskrivits pa försök, om förskott på ersättning till part eller utomsärskilda skäl ej föranleder annat. Psykiatris- stående för inställelse vid nämnden. ka nämndens sammanträden hålls i StockMed hänsyn till naturen hos de ärenden, holm. För behandling av visst eller vissa om vilka här är fråga, torde det inte finnas ärenden får nämnden dock sammanträda på anledning att föreslå nägra regler om möjligannan ort. Skall muntlig förhandling hållas, het att förplikta enskild, som grovt brustit i sammanträder psykiatriska nämnden på det vad som författningsenligt ålegat honom, att sjukhus, där patienten är intagen eller var- bestrida myndighets särskilda kostnader i ifrån han utskrivits pa försök, om särskilda ärende enligt PsykL. skäl ej föranleder annat. Av det anförda följer att patienten i allmänhet inte har några kostnader för inställelse hos vederbörande nämnd. Närstående som för talan enligt lagen kan däremot oftare ha sådan kostnad. I en del fall kan för närstående och kanske även för patient inställelsekostnaden uppgå till sä betydande belopp att det kan anses betungande. Det kan dä i sådana fall framstå som obilligt att ersättning av allmänna medel inte kan utgå. På grund härav föreslås att i PsykL föreskrivs att patient eller annan som för talan hos utskrivningsnämnd eller psySS

SOU 1971:76

9 Lagen ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Gällande rätt Lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (OmsorgsL) avser psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av hämmad förståndsutveckling för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i övrigt behöver särskilda omsorger genom det allmänna (1 §). Undervisning av psykiskt utvecklingsstörda meddelas i särskola (3 §). För värd av psykiskt utvecklingsstörda skall finnas värdhem, specialsjukhus, daghem för barn och sysselsättningshem. Psykiskt utvecklingsstörd, som behöver vård enligt lagen men ej bör erhålla den i inrättning som nyss sagts, skall tillhandahallas värd i hemmet (4 §). Psykiskt utvecklingsstörda, som ej kan bo i eget hem men inte behöver bo i värdhem eller specialsjukhus, skall beredas bostad i annat enskilt hem, inackorderingshem eller elevhem (5 §). Ledningen av landstingskommuns eller därmed jämställd kommuns verksamhet enligt lagen utövas av en styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda (6 §). Hos sådan styrelse finns tjänster som särskolchef, vårdchef och överläkare (7 §). Högsta tillsynen över verksamheten enligt lagen utövas av skolöverstyrelsen och socialstyrelsen med den fördelning av uppgifterna som Kungl. Maj:t bestämmer (13 §). För vissa uppgifter som anges i lagen finns i varje landstingsområde och kommun, som inte tillhör landstingskommun, en eller flera SOU 1971:76

beslutsnämnder för psykiskt utvecklingsstörda (6 §). Beslutsnämnd består av lagfaren ordförande, som bör vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst, samt ytterligare två eller fyra ledamöter, som skall vara ledamöter eller suppleanter i styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, om Kungl. Maj:t inte medger annat. Särskolchef, vårdchef eller överläkare hos omsorgsstyrelsen får inte vara ledamot av nämnden (17 §). Ordföranden förordnas av Kungl. Maj:t och övriga ledamöter utses av landstinget (kommunstyrelsen) (18 §). Vid sammanträde med beslutsnämnd skall den som ärendet avser vara närvarande, om särskilda skäl inte föranleder annat. Förs talan av vardnadshavare eller förmyndare, skall den som för talan beredas tillfälle att närvara, om särskilda skäl inte föranleder annat. Vidare skall vissa angivna befattningshavare vara närvarande, om särskilda skäl inte föranleder annat (19 §). I ärende hos beslutsnämnd får förhör anordnas med den som kan antas ha upplysningar av betydelse att lämna. Vid förhöret skall den som ärendet avser vara närvarande, om särskilda skäl inte föranleder annat. 1 fråga om ersättning till den med vilken förhör anordnas äger bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittnen motsvarande tillämpning. Ersättningen skall dock alltid stanna pä statsverket (21 §). Beslutsnämnd får avgöra ärende endast om ordföranden och minst tvä andra ledamöter är närvarande (22 §). 89

Psykiskt utvecklingsstörd, som kan tillgodogöra sig undervisning men inte kan följa undervisningen inom det allmänna skolväsendet, är särskolpliktig frän och med höstterminen det kalenderår, dä han fyller sju år, sä länge han behöver undervisning, dock längst till och med vårterminen det kalenderår, då han fyller 21 år. Om synnerliga skäl föreligger, kan särskolplikten förlängas med högst tvä är (24 §). Får psykiskt utvecklingsstörd enskild undervisning, som väsentligen motsvarar den undervisning han skulle ha fått i särskola, skall han befrias från skolgång (26 §). Om inskrivning i särskola, förlängning av särskolplikten och befrielse från skolgång beslutar särskolchefen. Pa begäran av någon av vissa angivna befattningshavare eller när vardnadshavaren, förmyndaren eller den psykiskt utvecklingsstörde själv, om han fyllt 15 år, inte är ense med särskolchefen, prövas dock frågan av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda (27 §). Är det med hänsyn till svårigheter att dagligen färdas mellan hemmet och skolan eller annat förhällande påkallat att den som är inskriven i särskola bor i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elevhem, får i samband med inskrivningen eller senare beslutas att han skall bo i sådant hem. Beträffande sådant beslut gäller i princip samma regler som för beslut om inskrivning i särskola (28 §). Elev i särskola får utskrivas pä försök för prövning av om han kan tillgodogöra sig undervisningen inom det allmänna skolväsendet. Utskrivning pä försök får ske även i annat fall, om särskilda skäl föreligger. Utskrivning pä försök skall avse viss tid, högst sex månader, som kan förlängas med högst sex månader at gängen. Eleven får åläggas att iaktta särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person. Undervisningen i särskola får återupptas, om förhållandena påkallar det. Därvid får fattas beslut i fråga som avses i 28 § (30 §). Elev i särskola skall utskrivas slutligt när särskolplikten upphör (31 §). Beslut rörande utskrivning pä försök och vad därmed sammanhänger samt rörande 90

undervisningens återupptagande och vad därmed har samband meddelas av särskolans rektor. Om slutlig utskrivning beslutar särskolchefen eller efter delegationsbeslut rektor. Fråga om utskrivning på försök och vad därmed sammanhänger samt om slutlig utskrivning prövas dock av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda, om någon av vissa angivna befattningshavare begärt det eller meningsskiljaktighet uppstått mellan den beslutande och vardnadshavaren, förmyndaren eller eleven, om han fyllt 15 år, eller nämnden i andra fall finner att den bör pröva frågan (32 §). Vård i vårdhem eller specialsjukhus skall beredas psykiskt utvecklingsstörd som är i behov därav, efter hans eget samtycke om han är myndig och annars efter samtycke av vardnadshavaren eller förmyndaren. Den som fyllt 15 år och nått sådan mognad att hans vilja bör beaktas får dock beredas vård endast efter eget samtycke. Den som är omhändertagen för samhällsvård skall om han behöver vård i vårdhem eller specialsjukhus beredas sådan vård (34 §). Psykiskt utvecklingsstörd som fyllt 15 år får oberoende av samtycke som nyss sagts beredas värd i värdhem eller specialsjukhus, om vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstörningens grad och till att han till följd av utvecklingsstörningen a) är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv, b) är ur stånd att ta vård om sig själv, c) är ur stånd att skydda sig själv mot att bli sexuellt utnyttjad, d) har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt eller e) är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse som ej avses under a). Pä grund av den under e) angivna specialindikationen får dock värd beredas endast i specialsjukhus och blott med stöd av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § BrB (35 §). Om inskrivning i värdhem beslutar vårdchefen. Inskrivning i specialsjukhus beslutas av överläkaren vid sjukhuset. På begäran av någon av vissa angivna befattningshavare eller när vardnadshavaren, förmyndaren eller SOU 1971:76

den psykiskt utvecklingsstörde, om han fyllt 15 år, inte är ense med den beslutande, prövas dock frågan av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda (36 §). Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till värd i specialsjukhus, skall socialstyrelsen föranstalta om att han inskrivs i sådant sjukhus (37 §). Den som inskrivits i värdhem eller specialsjukhus enligt 34 § skall utskrivas när han inte längre behöver värden. Om patienten inte är omhändertagen för samhällsvärd skall han också utskrivas när det begärs av vårdnadshavaren, förmyndaren eller patienten själv, om han är myndig eller fyllt 15 är och nätt sådan mognad att hans vilja bör beaktas (38 §). Den som inskrivits i värdhem eller specialsjukhus med stöd av 35 § får utskrivas pä försök, om särskilda skäl föreligger och det inte medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv. Utskrivning på försök skall avse viss tid, högst sex månader, som kan förlängas med högst sex månader ät gången. Patienten får åläggas att iaktta särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person. Den som utskrivits på försök får återintas i vårdhemmet eller specialsjukhuset, om förhållandena påkallar det (39 §). Den som inskrivits i vårdhem eller specialsjukhus med stöd av 35 § skall ofördröjligen utskrivas slutligt, om förutsättningar enligt nämnda paragraf för att bereda honom vård inte längre föreligger (40§). Frågorna om utskrivning och vad därmed sammanhänger och om äterintagning efter utskrivning på försök prövas i fråga om patient i vårdhem i allmänhet av värdchefen samt i fråga om patient i specialsjukhus av överläkaren vid sjukhuset. Frågorna om utskrivning och vad därmed sammanhänger prövas dock av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda, om nägon av vissa angivna befattningshavare begär det eller meningsskiljaktighet i frågan uppstått mellan den beslutande och vårdnadshavaren, förmyndaren eller patienten, om han fyllt 15 år, eller nämnden i andra fall finner att den bör pröva frågan. När det gäller bl. a. vissa patienter, som av domstol överlämnats till SOU 1971:76

vård i specialsjukhus, prövas fråga om utskrivning och vad därmed sammanhänger alltid av beslutsnämnd ( 4 1 - 4 2 §§). För patient som nyss sagts prövar beslutsnämnd också fråga om tillstånd att vistas pä egen hand utom sjukhusområdet under viss del av dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn. Sådant tillstånd får meddelas endast om patientens vistelse utom sjukhusområdet inte medför fara för annans personliga säkerhet eller patientens eget liv. Tillstånd far förbindas med särskilda föreskrifter. Nämnden kan i fråga om viss patient överlåta på överläkaren vid sjukhuset att besluta om tillstand. Överläkaren eller, efter delegationsbeslut i fräga om viss patient, annan läkare vid sjukhuset far återkalla tillstånd att vistas pa egen hand utom sjukhusområdet, om förhållandena påkallar det (43 §). Vissa uppräknade beslut far överklagas genom besvär hos psykiatriska nämnden. Detta gäller beslut varigenom a någon inskrivits i särskola eller vårdhem eller i specialsjukhus i annat fall än pä grund av lagakraftvunnen dom, b särskolplikt eljest ålagts, c särskolelev ålagts att bo i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elevhem, d ansökan om befrielse frän skolgången i särskola avslagits, e begäran om tillstånd att vistas pä egen hand utom elevhem, värdhem eller specialsjukhus avslagits helt eller delvis eller sådant tillstand återkallats, f ansökan om utskrivning från särskola, vårdhem eller specialsjukhus avslagits, g undervisning i särskola återupptagits eller äterintagning i vårdhem eller specialsjukhus skett efter utskrivning pä försök, h någon i samband med utskrivning pa försök ålagts iaktta särskilda föreskrifter eller ställts under tillsyn. Mot interimistiskt beslut av ordförande i beslutsnämnd får dock talan inte föras. Beslut av lokal styrelse för specialskolan får överklagas hos länsskolnämnden genom besvär. Mot beslut varigenom omsorg enligt lagen vägrats eller någon uttagits till special91

undervisning eller hänvisats till annan skolform i samma särskola får talan föras hos huvudtillsynsmyndigheten genom besvär, om annat inte framgår av vad nyss sagts. I övrigt far talan inte föras mot beslut i fråga om omsorger om någon enligt lagen (44 §). Mot psykiatriska nämndens beslut eller huvudtillsynsmyndighetens beslut enligt 44 § får talan inte föras. I fråga om talan mot länsskolnämnds beslut gäller 54 § skollagen (1962: 319) i tillämpliga delar (45 §), vilket innebär att besvär i allmänhet anförs hos Kungl. Maj:t. Talan mot beslut varigenom beslutsnämnd utlåtit sig om ersättning till utomstående med vilken förhör anordnats, förs hos psykiatriska nämnden genom besvär (47 §). Vid handläggning inför psykiatriska nämnden av ärenden enligt OmsorgsL gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i PsykL rörande beslutförhet, muntlig förhandling, anordnande av förhör med den som kan antas ha upplysningar av betydelse att lämna och ersättning till sådan person (49 §). Lagen innehåller slutligen vissa bestämmelser om handräckning av polismyndighet (54§).

Utredningen Offentligt biträde OmsorgsL innehåller bl. a. bestämmelser rörande ingripanden av sådan natur att det finns anledning överväga att för vissa ärenden förstärka den enskildes rättsskydd genom föreskrifter om förordnande av offentligt biträde i fall da sådant biträde framstår som behövligt för tillvaratagande av den enskildes rätt. 1 första hand förtjänar bestämmelserna om inskrivning i värdhem eller specialsjukhus och utskrivning därifrån att uppmärksammas. De innesluter nämligen regler om värd oberoende av samtycke, vilka är utformade pä i huvudsak samma sätt som motsvarande föreskrifter i PsykL. Som ovan nämnts kan allmän domstol enligt 31 kap. 3 § BrB förordna att en person under vissa angivna förutsättningar skall överlämnas till värd i specialsjukhus för ^2

psykiskt utvecklingsstörda. Sedan domen vunnit laga kraft ankommer det på socialstyrelsen att föranstalta om att den dömde utan dröjsmål inskrivs i sådant sjukhus. I dessa fall finns det starka garantier för att OmsorgsL:s förutsättningar för intagning oberoende av samtycke är för handen. Det skall föreligga ett rättspsykiatriskt utlåtande eller, i vissa fall, ett utlåtande av socialstyrelsen, varav framgår att OmsorgsL:s villkor enligt 35 § är uppfyllda. Dessutom fordras att domstolen vid sin prövning av hela den föreliggande utredningen finner att behov av sådan vård föreligger. Domstolens avgörande kan överklagas. I mal där fråga uppkommer om överlämnande till värd i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda torde den tilltalade regelmässigt biträdas av försvarare. Har den misstänkte inte utsett försvarare, torde offentlig försvarare ha förordnats med stöd av 21 kap. 3 § RB. Man kan därför räkna med att den enskilde alltid i fall av behov har haft kvalificerad hjälp till sitt förfogande när han pä denna väg inskrivs i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Inskrivning i värdhem liksom övriga fall av inskrivning i specialsjukhus sker efter beslut av vardchefen respektive överläkaren vid sjukhuset. Pä begäran av vissa angivna befattningshavare eller i fall dä värdnadshavaren, förmyndaren eller den psykiskt utvecklingsstörde, om han fyllt 15 ar, inte är ense med den som enligt vad nyss sagts äger besluta, prövas dock frågan av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda. När denna ordning tillämpas beträffande inskrivning i värdhem eller specialsjukhus oberoende av samtycke, är för närvarande de rättsliga garantierna mot oriktiga beslut inte fullt ut lika starka som när domstol överlämnar någon till värd i specialsjukhus. Visserligen måste i ärendena föreligga föreskrivet läkarintyg, som skall vara utfärdat av annan läkare än den som enligt OmsorgsL har att medverka eller fatta beslut i ärendet. Vidare skall beslut i kontroversiella fall fattas av en nämnd, vars ordförande är lagfaren och i allmänhet innehar eller har innehaft ordinarie domartjänst. Slutligen kan beslut varigeSOU 1971:76

nom inskrivning skett överklagas hos psykiatriska nämnden. Det allmänna har emellertid inte sörjt för att den som för talan vid behov får biträde av lämplig person. Den rätt som finns att på eget initiativ anlita biträde synes inte vara tillfyllest. Trots förhandenvaron av den rättshjälp som samhället ställer till de enskildas förfogande kan en utvecklingsstörd eller dennes värdnadshavare eller förmyndare ha svårigheter att själv skaffa biträde. Härtill kommer att den enskilde, pä grund av sitt tillstånd eller av annan orsak, kanske inte inser värdet av biträdeshjälp. 1 ärenden rörande inskrivning i värdhem eller specialsjukhus oberoende av samtycke skall ställning tas inte bara till medicinska frågor. Av avgörande betydelse är i vissa fall också faktiska omständigheter som aktualiserat vårdbehovet. Sålunda kan faktiska omständigheter spela en viktig roll för t. ex. bedömningen av huruvida den utvecklingsstörde är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv eller huruvida han är ur stånd att skydda sig mot att bli sexuellt utnyttjad eller har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt. Redan pä grund av sitt tillstånd torde den utvecklingsstörde ofta ha svårigheter att allsidigt belysa situationen och att medverka till att utredningen blir fullständig. Värdnadshavare eller förmyndare som för talan äger inte heller alltid förutsättningar att utföra talan pä bästa sätt. Det kan därför i vissa fall vara av värde för den enskilde att han har ett kvalificerat biträde vid sin sida. Då det här är fråga om ett så djupgående ingripande som ett tidsobestämt frihetsberövande, synes det böra ankomma pä samhället att se till att den enskilde i fall av behov får ett offentligt biträde för tillvaratagande av hans rätt. Även från det beslutande organets synpunkt torde införande av en möjlighet att förordna offentligt biträde fä anses vara av värde. Härigenom erhåller nämligen myndigheten ytterligare garantier för att beslutsunderlaget är sa fullständigt som möjligt när den fattar sitt beslut. I enlighet med det anförda föreslär vi att offentligt biträde skall kunna förordnas i sådana ärenden rörande SOU 1971:76

inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus oberoende av samtycke, i vilka det avgörande beslutet fattas inte av allmän domstol utan av administrativ myndighet. Med hänsyn till förordnandets karaktär bör det meddelas utan någon prövning av den enskildes ekonomi. En särskild fråga är pä vilket stadium av dessa inskrivningsärendens handläggning som offentligt biträde bör kunna förordnas. Något behov av offentligt biträde torde inte föreligga sä länge inskrivningsfrågan handläggs av vederbörande värdchef eller överläkare. I föregående kapitel avvisades tanken på införande av offentligt biträde med avseende pä läkares handläggning av ärende enligt PsykL. Bl. a. framhölls att den personliga kontakten mellan läkaren och patienten liksom patientens förtroende för läkaren kan bli lidande, om läkarens ställning får någon judiciell prägel. Detsamma gäller läkares prövning av fräga om inskrivning i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda och torde även vara tillämpligt på värdchefs prövning av fräga om inskrivning i vårdhem. Härtill kommer att OmsorgsL är konstruerad pä det sättet, att så snart i hithörande fall värdnadshavaren eller förmyndaren eller den psykiskt utvecklingsstörde, om han fyllt 15 är, inte är ense med den beslutande vardchefen eller överläkaren, inskrivningsfragan skall prövas av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda. Under sådana förhallanden torde det vara fullt klart att offentligt biträde i ärenden om inskrivning oberoende av samtycke i vårdhem eller specialsjukhus bör kunna förordnas endast i samband med beslutsnämnds prövning av sådant ärende. Dessutom bör offentligt biträde kunna förekomma vid psykiatriska nämndens handläggning av nu ifrågavarande inskrivningsärenden. Övervägas bör vidare huruvida möjlighet att förordna offentligt biträde skall finnas i ärenden rörande slutlig utskrivning frän vårdhem eller specialsjukhus av den som inskrivits med stöd av 35 § OmsorgsL (inskrivning oberoende av samtycke). Enligt 40 § samma lag skall utskrivning i sådant fall ske så snart 93

förutsättningar enligt nyssnämnda paragraf för att bereda vård inte längre föreligger. Eftersom förutsättningarna för inskrivning och för avslag pa framställning om utskrivning är desamma, torde behov av biträde i utskrivningsärendet regelmässigt inte föreligga, om biträde varit förordnat i inskrivningsärendet eller beslutsnämnd i sådant ärende funnit behov av biträde inte föreligga eller allmän domstol meddelat förordnande enligt 31 kap. 3 § BrB, allt under förutsättning att under den tid som förflutit nya fakta inte framkommit och att inte heller i övrigt förhållandena i ärendet förändrats. Har däremot varken allmän domstol eller beslutsnämnd prövat vårdfrägan eller har ändrade förhållanden inträtt, kan det från rättssäkerhetssynpunkt finnas större anledning att låta den som för talan om utskrivning få bistånd av offentligt biträde. Särskilt kan detta vara motiverat om den som handlägger utskrivningsfragan känner viss tveksamhet om bärkraften i den föreliggande utredningen rörande relevanta faktiska förhållanden. Med hänsyn till att intagningen pä vårdhem och specialsjukhus har karaktären av ett tidsobestämt frihetsberövande synes övervägande skäl tala för att möjlighet öppnas att förordna offentligt biträde i ärenden rörande slutlig utskrivning frän värdhem eller specialsjukhus av den som inskrivits med stöd av 35 § OmsorgsL. Även i dessa ärenden synes det lämpligt att biträde kan förordnas endast vid utskrivningsfrågans handläggning hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden. Såväl i utskrivnings- som i inskrivningsärenden torde det kunna förutsättas, att om överläkare eller annan befattningshavare, som äger fatta beslut, anser förordnande av offentligt biträde påkallat, han överlämnar ärendets handläggning till beslutsnämnd. OmsorgsL innehåller bestämmelser om utskrivning pä försök av den som inskrivits i värdhem eller specialsjukhus med stöd av 35 §. Försöksutskrivningen är ett medel att utröna om den slutna värden kan ersättas av en friare värd och samtidigt ett medel att skapa garantier för en speciell eftervård dä sådan erfordras. Fråga uppkommer nu om 94

offentligt biträde bör kunna förordnas i dessa ärenden rörande utskrivning på försök och vad därmed sammanhänger och rörande återintagning. Något starkt framträdande behov härav synes inte föreligga. Från rättssäkerhetssynpunkt torde det vara tillräckligt att offentligt biträde har kunnat förordnas i det grundläggande inskrivningsärendet och att sådant biträde kan utses i ärende rörande slutlig utskrivning. Yrkar någon i första hand slutlig utskrivning och i andra hand utskrivning pä försök, kan offentligt biträde utses. Även om biträdets uppdrag är givet med tanke på frågan om slutlig utskrivning, bör något hinder inte möta mot att biträdet argumenterar även beträffande andrahandsyrkandet. Övriga ärenden rörande psykiskt utvecklingsstörds värd i värdhem eller specialsjukhus, däribland ärendena om tillstånd för patient att vistas pä egen hand utanför inrättningens område, synes inte vara av den natur att anledning finns att öppna möjlighet till förordnande av offentligt biträde. OmsorgsL innehåller också bestämmelser om psykiskt utvecklingsstördas skolgång och därmed sammanhängande förhållanden. Bl. a. ges regler om inskrivning i särskola, förlängning av särskolplikten, utskrivning pa försök och slutlig utskrivning från särskola. Manga av dessa ärenden är av stor vikt för de berörda barnens och ungdomarnas utveckling och framtida liv. De rör också i hög grad föräldrarna. Den utredning och prövning som görs i dessa ärenden är emellertid sådan att ett offentligt biträde inte torde ha någon egentlig uppgift att fylla. Det är medicinska och pedagogiska överväganden som dominerar ärendena. Någon anledning att i biträdeshänseende särbehandla dessa ärenden i förhållande till vissa motsvarande ärenden inom det allmänna skolväsendets ram synes inte föreligga. Något förslag om att offentligt biträde skall kunna förordnas i dessa ärenden framläggs således ej. På en punkt som hänger ihop med skolgången inskränker emellertid OmsorgsL den enskildes självbestämmanderätt pä ett sätt som inte synes ha någon direkt motsvarighet SOU 1971:76

i andra sammanhang. Den åsyftade bestämmelsen återfinns i 28 §. Där föreskrivs att om det med hänsyn till svårigheter att dagligen färdas mellan hemmet och skolan eller annat förhållande är påkallat att den som är inskriven i särskola bor i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elevhem, i samband med inskrivningen eller senare får beslutas att han skall bo i sådant hem. Här tilläggs således det allmänna befogenhet att i vissa fall bestämma i vilket hem särskoleeleven skall bo, varigenom eleven under vissa förutsättningar kan förbjudas att bo i det egna hemmet. 1 propositionen underströk departementschefen att en särskolelev om möjligt bör bo kvar i det egna hemmet men att placering utanför detta bör kunna ske med stöd av OmsorgsL, om det är påkallat för att eleven över huvud taget skall kunna få den undervisning han behöver eller för att han skall kunna tillgodogöra sig den på ett tillfredsställande sätt. Olika yttre faktorer kan påverka den utvecklingsstördes möjligheter att få eller dra nytta av särskolundervisning. En särskilt praktisk situation anges i lagtexten, nämligen att det - av geografiska skäl eller sådana skäl i kombination med andra omständigheter - är svårt för den utvecklingsstörde att dagligen färdas mellan hemmet och skolan. Även andra faktorer kan emellertid enligt departementschefen vara av betydelse, däribland förhållandena i hemmet. Det synes departementschefen inte möjligt att dra en klar gräns mellan barnavårdsnämndernas kompetensområde och inskrivningsmyndighetens i fråga om placering av en särskolelev utanför det egna hemmet. Man bör enligt departementschefen undvika att snävt begränsa inskrivningsmyndighetens kompetensområde. Syftet med dess åtgärder i fråga om en elevs boendeförhällanden bör dock vara att trygga hans skolgång. Av det anförda framgår att gränsen mellan omhändertagande för samhällsvärd enligt barnavärdslagen och särskolelevs placering utanför det egna hemmet med stöd av OmsorgsL i viss mån är flytande. Med hänsyn härtill torde övervägande skäl tala för att i biträdesavseende den enSOU 1971:76

skilde inte bör ha en sämre rättsställning i ärende rörande tillämpning av 28 § OmsorgsL än i ärende rörande omhändertagande för samhällsvard enligt barnavärdslagen. Vi kommer i det följande att föreslå att offentligt biträde skall kunna förordnas vid länsrätts och högre myndighets handläggning av ärenden rörande omhändertagande för samhällsvard enligt sistnämnda lag. Pa grund härav föreslås att när fråga som avses i 28 § OmsorgsL behandlas av beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden möjlighet skall finnas att utse offentligt biträde att bistå enskild person som för talan i ärendet. Övriga frågor som kan uppkomma rörande omsorger om psykiskt utvecklingsstörda synes inte vara av beskaffenhet att det från rättssäkerhetssynpunkt kan krävas att det allmänna förordnar biträde åt den enskilde. Beträffande samtliga de ärenden enligt OmsorgsL, i vilka offentligt biträde kan förordnas, bör gälla att biträde skall utses bara om det behövs för att tillvarata dens rätt som ärendet avser. Liksom i ärendena enligt PsykL torde behov av offentligt biträde föreligga främst i sädana fall där de faktiska förhållandena är oklara eller utredningen i ärendet är ofullständig eller tvekan kan råda om den lämpligaste formen för samhällets ingripande. Vid bedömande av behovet av biträde måste hänsyn också tas till vem som för talan hos nämnden. Är det den psykiskt utvecklingsstörde själv som för talan, torde behov av biträdeshjälp oftare föreligga än om talan förs av hans värdnadshavare eller förmyndare. Det bör dock inte vara uteslutet att utse offentligt biträde även i fall då värdnadshavare eller förmyndare för talan. I det föregående har framhållits att det i utskrivningsärenden i mänga fall saknas anledning att utse biträde. Fråga om förordnande av offentligt biträde bör ex officio tas upp till prövning av beslutsnämnd och psykiatriska nämnden. Såsom förut nämnts bör den enskildes ekonomi inte spela någon roll vid avgörandet av frågan om offentligt biträde skall förordnas. Med hänsyn till OmsorgsL:s karaktär av social värdlag synes det allmännas kostnader 95

för offentligt biträde alltid böra stanna på statsverket. I föregående kapitel har vi föreslagit att inga särskilda behörighetsvillkor skall uppställas för offentligt biträde som utses med stöd av PsykL. Detsamma synes böra gälla offentligt biträde som förordnas i ärende enligt OmsorgsL. Vi vill dock framhålla att det ofta torde vara klokt att i mera invecklade ärenden anförtro uppdraget åt person med juridisk utbildning och lämplig praktik. Befattningshavare vid specialsjukhus eller annan inrättning som avses i OmsorgsL synes inte böra utses till offentligt biträde i ärende som rör någons värd vid ifrågavarande inrättning. I föregående kapitel har föreslagits att utskrivningsnämnds och psykiatriska nämndens beslut att förordna offentligt biträde i ärende enligt PsykL skall kunna fattas av ordföranden ensam, medan däremot beslut att avslå framställning om offentligt biträde alltid skall meddelas av fullsutten nämnd. Vi förordar att motsvarande regel skall gälla beslutsnämnds och psykiatriska nämndens beslut i fråga om offentligt biträde enligt OmsorgsL. 1 den föreslagna lagen om offentligt biträde finns bestämmelser om att meddelat förordnande av offentligt biträde även gäller vid fullföljd av talan m. m. Lagen innehåller också en bestämmelse som tar sikte på det fall att underordnad myndighet, som kunnat utse offentligt biträde, inte gjort detta men att högre myndighet vid sin prövning av huvudärendet finner behov av offentligt biträde föreligga. Med tanke härpå skulle det i flertalet fall vara tillräckligt att i OmsorgsL tala om beslutsnämnds befogenhet att utse offentligt biträde. I ärenden enligt OmsorgsL kan det emellertid i sällsynta undantagsfall förekomma att psykiatriska nämnden har att pröva fråga som avses i 28, 35 eller 40 § utan att ärendet dessförinnan prövats av beslutsnämnd. Med anledning av dessa fall torde i OmsorgsL böra föreskrivas att i ärende hos psykiatriska nämnden rörande fråga som avses i nyssnämnda lagrum bestämmelserna om beslutsnämnds förordnande av offentligt bi96

träde äger motsvarande tillämpning. Lagen om offentligt biträde behandlar också andra frågeställningar rörande sådant biträde än de nyss berörda. Härutinnan hänvisas till lagtexten och specialmotiveringen i kap. 24. Kostnadsersättning 1 ärende hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden får förhör anordnas med den som kan antas ha upplysningar av betydelse att lämna. Enligt OmsorgsL kan sådan person erhålla ersättning för sin inställelse hos nämnden. I fråga om sådan ersättning äger bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittnen motsvarande tillämpning. Detta innebär att ersättning kan utgå för nödvändiga kostnader för resa och uppehälle samt för tidsspillan. Ersättningen skall enligt lagen stanna pä statsverket. Några andra ersättningsregler avseende förfarandet hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden innehåller OmsorgsL inte. Fråga uppkommer nu om det finns anledning att öppna möjlighet för den som för talan hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden att erhålla ersättning för kostnader som han ådrar sig hos nämnden. De kostnader som närmast kommer i fråga är kostnader för anlitande av biträde, för utredning i ärendet samt för inställelse hos nämnden. I det föregående har föreslagits att i sådana ärenden, som avser tillämpning av 2 8 , 3 5 eller 40 § OmsorgsL, offentligt biträde skall kunna förordnas vid ärendets handläggning hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden, om det behövs för att tillvarata dens rätt som ärendet avser. Sådant förordnande skall meddelas utan någon prövning av vederbörandes ekonomi. Härigenom är det sörjt för att den enskilde utan kostnad erhåller biträde i de fall där det från rättssäkerhetssynpunkt föreligger särskilt starkt behov av sådan hjälp. Pa grund härav torde det inte finnas anledning att öppna möjlighet för part att erhålla ersättning för kostnad för anlitande av privat biträde i sådana ärenden som nyss sagts. SOU 1971:76

När det gäller övriga ärenden, vilka enligt OmsorgsL prövas av beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden, synes den enskildes behov av biträde inte vara så starkt framträdande att det finns skäl att i OmsorgsL införa regler om ersättning till part för kostnad som han åsamkat sig genom att anlita biträde vid inställelse inför vederbörande nämnd eller för uppsättande av inlaga till nämnden. Detta sammanhänger bl. a. med att förfarandet hos nämnderna är föga formbundet och att det allmänna har ansvaret för att utredningen i ärendena blir sa fullständig som deras beskaffenhet kräver. Om den enskilde vill anlita biträdeshjälp i sådana typer av ärenden enligt OmsorgsL i vilka offentligt biträde inte kan förordnas, synes han själv böra sta för kostnaden, i den mån inte med stöd av RhjL ersättning av allmänna medel utgår till biträde som rättshjälpsmyndigheten förordnat. I föregående kapitel har vi under hänvisning bl. a. till utskrivningsnämndernas och psykiatriska nämndens utredningsskyldighet i ärenden enligt PsykL avvisat tanken på att genom ändring i PsykL införa möjlighet till ersättning av allmänna medel för utredningskostnad i ärende enligt den lagen hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden. Av samma skäl som där anförts har vi funnit att det saknas anledning att genom ändring i OmsorgsL införa möjlighet till ersättning för utredningskostnad i ärende enligt denna lag hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden. Vid sammanträde med beslutsnämnd skall i regel den som ärendet avser vara närvarande. Förs talan av värdnadshavare eller förmyndare skall denne i regel beredas tillfälle att närvara. Vad nu sagts gäller även vid muntlig förhandling hos psykiatriska nämnden. Beslutsnämnds sammanträden hålls på plats som nämnden bestämmer. Rör ärende patient pä specialsjukhus, hälls sammanträdet dock pä sjukhuset, om särskilda skäl ej föranleder annat. Psykiatriska nämndens sammanträden hålls i Stockholm. För behandling av visst eller vissa ärenden får nämnden dock sammanträda pä annan ort. SOU 1971:76 7

Skall muntlig förhandling hållas, sammanträder nämnden på det sjukhus eller den inrättning, där den som ärendet avser är intagen eller inskriven eller varifrån han utskrivits på försök, om särskilda skäl,ej föranleder annat. Av det anförda följer att enskild som för talan hos vederbörande nämnd i vissa fall kan åsamkas kostnader för inställelse hos nämnden. Anledning synes inte finnas att för dessa fall införa någon generell rätt för den enskilde att erhålla ersättning för dylika kostnader. I många fall är nämligen kostnaderna för ändamålet inte större än att det måste anses fullt rimligt att den enskilde själv får stå för dessa. I andra fall kan emellertid kostnaderna vara betydande. Det kan då i en del fall framstå som oskäligt att ersättning av allmänna medel inte kan utgå. På grund härav föreslås att för ärenden enligt OmsorgsL skall gälla, att den som ärendet avser eller annan som för talan hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden, om denna finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Nämnden bör fa bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott torde böra meddelas av Kungl. Maj:t. De sålunda föreslagna bestämmelserna överensstämmer helt med dem som vi har förordat i fråga om ärenden enligt PsykL. Såvitt angår ärenden hos andra myndigheter enligt OmsorgsL än beslutsnämnderna och psykiatriska nämnden finns inget starkare behov av biträdeshjälp. Inte heller torde dessa ärenden i allmänhet åsamka den enskilde några mera betydande kostnader för inställelse, utredning el. dyl. Nägra ersättningsregler avseende handläggningen av dessa ärenden föreslås därför inte. Beslutsnämnds beslut rörande ersättning till utomstående som blivit hörd upplysningsvis kan överklagas hos psykiatriska nämnden. Vi föreslår att detsamma skall gälla övriga beslut som beslutsnämnden fattar rörande ersättning till enskild för inställelsekostnader. Psykiatriska nämndens beslut 97

rörande kostnadsersättning bör ej kunna överklagas. Tidigare har föreslagits att beslut av beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden att offentligt biträde skall förordnas i visst ärende skall kunna fattas av ordföranden ensam. Detsamma bör gälla beslut rörande förskott på ersättning till part eller utomstående för inställelse vid nämnden. Med hänsyn till att OmsorgsL har karaktären av en social vårdlag torde det inte böra ifrågakomma att föreslå regler om möjlighet att förplikta enskild, som brustit i vad som författningsenligt ålegat honom, att bestrida myndighets särskilda kostnader i ärende enligt OmsorgsL.

98 SOU 1971:76

10 Lagen om nykterhetsvård

Gällande rätt Missbrukar någon alkoholhaltiga drycker skall enligt lagen (1954:579) om nykterhetsvård (NvL) åtgärder vidtas för att återföra honom till ett nyktert liv. Alkoholmissbruk föreligger då någon, ej blott tillfälligt, använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan (1 §). I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje län utom Gotlands län en länsnykterhetsnämnd. Nykterhetsnämnderna samt de allmänna värdanstalterna för alkoholmissbrukare står under tillsyn av socialstyrelsen (3 och 41 §§). Har nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått kännedom om att någon använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, skall nämnden skyndsamt låta verkställa undersökning och därvid inhämta den kännedom om vederbörandes levnadsförhållanden m. m. vartill anledning förekommer. I samband därmed skall nämnden, där fråga är om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller eljest anledning föreligger därtill, föranstalta om läkarundersökning. Ansökan om tvängsintagning får, om inte särskilda omständigheter föranleder annat, ej göras av nykterhetsnämnd utan att den som ansökningen avser personligen hörts av nämnden eller, om sä ej lämpligen kan ske, av ledamot av nämnden eller tjänsteman hos denna (12 §). Om så erfordras får nykterhet snämnden kalla den som är föremål för SOU 1971:76

undersökning att personligen inställa sig hos nämnden eller särskilt utsett ombud för denna eller av nämnden anvisad läkare. Nykterhetsnämnd får också kalla person som förväntas kunna meddela upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende att inställa sig hos nämnden eller särskilt utsett ombud för denna. I kallelse kan föreskrivas vite av högst 50 kronor. Har kallelse delgivits minst fyra dagar före inställelsedagen och uteblir den kallade utan anmält laga förfall, äger nämnden, dess ombud eller den anvisade läkaren påkalla handräckning för att hämta honom. Blir han inte samma dag inställd genom hämtning, får nämnden i fall av tredska fälla honom till vite som föreskrivits i kallelsen. Bestämmelserna om hämtning och vite avser inte person som kallats för att lämna upplysningar, om han skall inställa sig pä plats utanför den kommun där han bor eller eljest uppehåller sig (13 §). Framgår av nykterhetsnämnds undersökning att den varom fråga är missbrukar alkoholhaltiga drycker, skall nämnden, om det prövas erforderligt och gagneligt, söka bibringa honom insikt om vådan av alkoholmissbruk samt vidta för hans rättelse lämpade hjälpåtgärder, såsom att söka a) förmå honom att under viss tid, dock högst ett år, fortlöpande upprätthålla förbindelse med nämnden eller av denna utsedd person, b) hjälpa honom till lämplig anställning eller, i syfte att minska frestelserna till bruk av alkoholhaltiga drycker, bereda honom om99

byte av verksamhet eller vistelseort, c) förmå honom att inte besöka lokaler, där alkoholhaltiga drycker utskänks, d) förmå honom att gå in i nykterhetsförening eller annan lämplig organisation, e) förmå honom att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka lämplig vård. Om det prövas vara till gagn för den som befunnits missbruka alkoholhaltiga drycker, får länsnykterhetsnämnd föranstalta om åtgärder i syfte att alkoholhaltiga drycker inte skall utlämnas till honom från systembolag eller frän andra försäljare av sådana drycker. Beslut härom skall avse viss tid, högst ett år i sänder. Samma befogenhet tillkommer efter länsnykterhetsnämnds bemyndigande även kommunal nykterhetsnämnd (14 §). Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk kan av nykterhetsnämnden ställas under övervakning, om han till följd av sitt missbruk befinns a) vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv, eller b) utsätta någon som han är skyldig att försörja för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person, eller c) ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller d) vara ur stånd att ta vård om sig själv, eller e) föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt. Detsamma gäller om någon som är hemfallen ät alkolholmissbruk f) genom lagakraftvunnen dom funnits skyldig till minst tre under de två senaste förflutna åren begångna gärningar, innefattande fylleri, brott som sägs i 21 kap. 13 eller 14 § BrB, om han vid brottets begående varit berusad av starka drycker så att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott som avses i 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott, om brottet varit en följd av förtäring av starka drycker, eller g) för ett kringflackande liv utan att söka ärligen försörja sig (15 §). Övervakning far fortgå under högst ett år från beslutet därom. Om särskilda förhållanden påkallar längre övervakningstid, får övervakningen dock fortgå under högst tvä år (16 §). Den övervakade skall föra ett nyktert liv, alltid hålla övervakaren underrättad om sin bostad 100

och adress samt på kallelse infinna sig hos honom (17 §). Observeras bör att denna typ av övervakning inte kan förbindas med några lydnadsföreskrifter. Tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare kan ifrägakomma, da enligt 15 § förutsättningar föreligger för anordnande av övervakning samt a) hjälpåtgärder vidtagits eller övervakning varit anordnad utan att alkoholmissbrukaren kunnat återföras till ett nyktert liv, eller b) hjälpatgärder och övervakning uppenbarligen skulle vara gagnlösa eller c) försök med hjälpåtgärder eller övervakning med hänsyn till hans farlighet inte kan avvaktas. Om tvångsintagning beslutar länsrätten (18 §). Ansökan om tvangsintagning görs av nykterhetsnämnden. Ansökan skall dock göras av polismyndigheten i orten, om framställning frän nykterhetsnämnden finnes inte utan olägenhet kunna avvaktas med hänsyn till att alkoholmissbrukaren till följd av sitt missbruk är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv eller för ett kringflackande liv utan att söka ärligen försörja sig eller pa grund av oförmåga att ta värd om sig själv är i trängande behov av omedelbar värd (19 §). Har ansökan om tvångsintagning grundats pä att någon är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv, utgör äterkallelse av ansökningen ej hinder för länsrätten att fortsätta med ärendets handläggning (20 §). Föreligger sannolika skäl för att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk samt för att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv och för att faran är sa överhängande, att länsrättens beslut om tvängsintagning ej utan våda kan avvaktas, eller för att han utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande liv och kommer att avvika frän orten innan länsrätten prövat ansökan om tvångsintagning, skall polismyndigheten ofördröjligen pä lämpligt sätt tillfälligt omhänderta honom. Polismyndigheten far också tillfälligt omhänderta den beträffande vilken sannolika skäl föreligger för att han är hemfallen ät alkoholmissbruk SOU 1971:76

och pa grund av oförmåga att ta vård om sig själv är i trängande behov av omedelbar vård. Om någon tillfälligt omhändertas innan ansökan gjorts om tvängsintagning, skall, såvida den omhändertagne inte friges, sådan ansökan göras senast dagen efter omhändertagandet. Fordras med hänsyn till utredningen längre uppskov får det anstå med ansökan. Den skall dock göras så snart ske kan och senast pä femte dagen efter dagen för omhändertagandet. Görs inte ansökan som nu sagts, skall den omhändertagne omedelbart friges (21 §). Har någon omhändertagits åligger det länsrätten att, sedan ansökan om tvängsintagning inkommit, utan uppskov pröva om han fortfarande skall vara omhändertagen (26 § första stycket). Vid ansökan om tvångsintagning skall länsrätten ombesörja eventuellt erforderlig komplettering av utredningen. Vill länsrätten föranstalta om läkarundersökning, får rätten kalla den som ansökningen avser att inställa sig hos anvisad läkare. Samma regler om tvångsmedel (vite, handräckning) gäller som när nykterhetsnämnd kallar vederbörande att infinna sig hos läkare (22 §). Har ansökan hos länsrätten gjorts i behörig ordning, skall ansökningshandlingarna ofördröjligen delges den som ansökningen avser och, om han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen förklara sig över ansökningen vid påföljd, om det försummas, att ärendet ändå avgörs (23 §). Föreligger, såvitt tillgänglig utredning visar, förutsättning för tillfälligt omhändertagande, kan länsrätten, även innan den som ansökningen avser blivit hörd, föranstalta om att han i avbidan på slutligt beslut tills vidare intas pa allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller, om plats pä sådan anstalt inte omedelbart kan beredas, omhändertas och värdas på annat lämpligt sätt (25 §, interimistisk värd). Sedan tid för förklaring över ansökningen utgått, skall länsrätten utan oskäligt dröjsmål föranstalta om erforderlig muntlig förhandling i ärendet samt företa detsamma till slutligt avgörande (26 § andra stycket). SOU 1971:76

Enligt 9 § FPL skall muntlig förhandling hällas, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det. Enligt 14 § samma lag skall den som har att svara i mål hos länsrätt kallas till muntlig förhandling, om sådan utsatts. Enligt 27 § andra stycket NvL får dock länsrätten underlåta att kalla den som ansökningen om tvängsintagning avser till muntlig förhandling för förhör med vittne, om det finns grundad anledning att anta, att någons personliga säkerhet skulle sättas i fara eller ändamålet med tillämnade eller vidtagna värdåtgärder skulle motverkas, om han erhåller kännedom om förhöret. Motsvarande gäller enligt 62 a § vid prövning i högre rätt av fråga om tvångsintagning. Vid sin slutliga prövning kan länsrätten fatta beslut om tvångsintagning. Finner emellertid länsrätten att den om vars intagning är fråga kan antas låta sig rätta genom hjälpåtgärd eller övervakning, får rätten förordna om sådan åtgärd eller uppdra åt nykterhetsnämnd att föranstalta därom (31 §). I vissa fall har länsrätten att föranstalta om verkställighet av slutligt beslut om tvångsintagning. Detta är fallet a) om beslutet grundats därpå att den som beslutet avser är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv eller att han fört ett kringflackande liv utan att söka ärligen försörja sig, b) da eljest polismyndighet gjort ansökan om tvängsintagning enligt 19 § samt c) da beslutet tillkommit efter anmälan av åklagare i anledning av uppkommen fråga om förvandling av böter för fylleri. I övriga fall ankommer det pa nykterhetsnämnden att föranstalta om verkställigheten (34 §). Den myndighet som har att föranstalta om verkställighet av beslut om tvangsintagning far bevilja villkorligt anstånd därmed. Om särskilda skäl föreligger far länsrätten i beslut om tvängsintagning förordna om villkorligt anstånd även om enligt vad nyss sagts beslutet skall verkställas genom nykterhetsnämnds försorg. Den myndighet som förord101

nat om villkorligt anstånd får förklara anståndet förverkat. Länsrätten kan bemyndiga nykterhetsnämnden att besluta om förverkande av anstånd som medgivits av länsrätten. Har anstånd förklarats förverkat, skall beslutet om tvångsintagning omedelbart verkställas utan hinder av att besvär anförs (35 §). I samband med beslut om villkorligt anstånd med tvångsintagning skall den beslutande myndigheten ställa den som beslutet avser under övervakning. Därvid äger bestämmelserna i 16 och 17 §§ motsvarande tillämpning. I den mån det befinns påkallat för att återföra den som erhållit villkorligt anstånd med tvångsintagning till ett nyktert liv kan, jämte det att förordnande meddelas om övervakning, även föreskrifter meddelas honom angående hans sysselsättning, vistelseort eller annat (lydnadsföreskrifter) (36 §). Nykterhetsnämnd, som har att föranstalta om verkställighet av beslut om tvångsintagning, får därvid påkalla handräckning av polismyndigheten, om det befinns erforderligt (38 §). Om verkställighet av beslut om tvångsintagning inte påbörjats genom att den som beslutet avser intagits på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare inom i allmänhet ett år efter beslutets meddelande, är detta förfallet (39 §). Den tid, varunder den som på grund av slutligt beslut intagits på allmän värdanstalt får kvarhällas (vårdtid), utgör ett år. Har han förut varit intagen på sådan anstalt och är beslutet meddelat inom fem är frän senaste utskrivningen, är dock vårdtiden två år. Utskrivning från anstalten skall ske före vårdtidens utgång, om grundad anledning föreligger till antagande att den intagne efter utskrivningen skall föra ett nyktert liv (44 §). Värdtiden kan i vissa fall förlängas med högst två år. Såsom förutsättning härför gäller i första hand att beslutet om intagning grundats därpå att den som beslutet avser är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv eller att missbrukaren förut minst tre gånger varit intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och nu ånyo intagits enligt slutligt beslut som meddelats inom ett 102

år från senaste utskrivningen. Därutöver förutsätts att den intagne med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande i anstalten måste antas i händelse av utskrivning inte komma att föra ett nyktert liv. Beslut om sådant kvarhällande meddelas av anstaltens styrelse för högst sex månader i sänder. Beslutet skall underställas socialstyrelsens prövning (45 §). Om det prövas vara till gagn får anstaltens styrelse medge den intagne att under återstoden av vårdtiden eller under viss del därav på försök vistas utom anstalten (försökspermission). Styrelsen kan uppdra åt föreståndaren för anstalten att besluta om sådan permission (49 §). Om det inte på grund av särskilda omständigheter befinns vara obehövligt, skall anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning eller uppdra åt nykterhetsnämnd att ombesörja detta. Därvid äger bestämmelserna i 17 § motsvarande tillämpning. Vare sig övervakning anordnas eller ej kan anstaltens styrelse som villkor för permission meddela den permitterade lydnadsföreskrifter, varvid bestämmelserna om lydnadsföreskrifter vid villkorligt anstånd med tvängsintagning äger motsvarande tillämpning. Styrelsen får uppdra åt föreståndaren att i fråga om den, som permitteras av honom, meddela beslut som avses i detta sammanhang samt att besluta om ändringar och tillägg av mindre vikt i lydnadsföreskrifter som styrelsen utfärdat (51 §). Undandrar sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot meddelade föreskrifter, äger anstaltens styrelse eller, enligt styrelsens uppdrag, föreståndaren besluta om hans återhämtande. Har inte före vårdtidens utgång beslut meddelats om återhämtande av försökspermitterad, skall han utskrivas på slutdagen. Om den permitterade hämtas äter eller eljest återvänder till anstalten efter det beslut om hans återhämtande meddelats, skall den tid varunder han vistats utom anstalten inte inräknas i vårdtiden (52 §). Formligt beslut om utskrivning på slutdagen anses inte behöva meddelas. Om utskrivning före vårdtidens utgång beslutar SOU 1971:76

anstaltens styrelse. När skäl är därtill får även socialstyrelsen, efter anstaltsstyrelsens hörande, förordna om utskrivning (53 §). Vid utskrivning (på slutdagen eller före vårdtidens utgång) äger bestämmelserna i 51 § motsvarande tillämpning. Detta betyder bl. a. att reglerna om övervakning och lydnadsföreskrifter vid försökspermission gäller även vid utskrivning. Beslut att ställa utskriven under övervakning eller att meddela honom lydnadsföreskrifter skall avse viss tid, högst ett år, frän dagen för utskrivningen (54 §). Missbrukar den utskrivne alkoholhaltiga drycker samt undandrar sig övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifter, kan länsrätten, om han inte genom hjälpätgärd kunnat återföras till ett nyktert liv eller sådan åtgärd prövas vara gagnlös, meddela beslut om hans återintagning på allmän vårdanstalt. Sådant beslut får dock ej avse den som tidigare återintagits, med mindre efter föregående återintagning meddelats beslut om tvångsintagning enligt 18 §. Ansökan om återintagning skall för att kunna föranleda sådant beslut ha inkommit till länsrätten före utgången av den tid, varunder den som ansökningen avser är underkastad övervakning eller lydnadsföreskrifter. Bestämmelserna i 19—21, 23—28 och 31-39 §§ äger motsvarande tillämpning vid återintagning (55 §). Av det sagda framgår att för återintagning inte krävs hemfallenhet ät alkoholmissbruk jämte förhandenvaron av någon av de i 15 § uppräknade specialindikationerna. Det räcker att vederbörande missbrukar alkohol samt undandrar sig övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifter. Återintagning är att betrakta som en av förhållandena påkallad fortsättning av den tidigare vården. Talan mot nykterhetsnämnds beslut förs hos länsrätten genom besvär, om nämnden avvisat ombud eller biträde eller om beslutet innebär utdömande av vite, förordnande enligt 15 § (men ej enligt 36 §) om övervakning, meddelande av lydnadsföreskrift, förverkande av anstånd med verkställighet eller åtgärd som avses i 14 § 2 mom. (indragning SOU 1971:76

av inköpsrätt). Mot annat av nykterhetsnämnd enligt lagen meddelat beslut får talan ej föras (59 §). Beslut av anstaltsstyrelse eller föreståndare får överklagas hos socialstyrelsen genom besvär, om beslutet avser fråga om försökspermission, utskrivning eller annan vårdfråga eller om det innebär förordnande om övervakning eller meddelande av lydnadsföreskrift (60 §). - Länsrättens beslut kan överklagas, om beslutet innebär förordnande om tvångsintagning, avslag på ansökan härom, villkorligt anstånd med verkställighet, eller förverkande av dylikt anstånd eller fråga är om beslut som avses i 34 § första stycket FPL. Talan mot beslut, som länsrätt särskilt meddelat om någons omhändertagande, kan denne föra utan inskränkning till viss tid. Talan är inte tillåten mot beslut av länsstyrelse eller mot annat av länsrätt meddelat slutligt beslut än ovan sägs (61 §). Talan mot länsrätts beslut förs hos kammarrätt (33 § FPL). Med tvångsintagning är i besvärshänseende att likställa återintagning. Mot sådant beslut av socialstyrelsen, som meddelats i särskilt fall, får talan föras hos kammarrätten genom besvär. Talan mot socialstyrelsens beslut av generell natur förs däremot genom besvär hos Kungl. Maj:t (62 §). Talan mot kammarrätts beslut förs hos regeringsrätten genom besvär (33 § FPL). Besvär över kammarrätts beslut i dit fullföljd fråga prövas av regeringsrätten endast om regeringsrätten meddelat prövningstillstånd (35 § FPL).

Lagförarbeten m. m. 1946 års alkoholistvårdsutrednings betänkande 1946 års alkoholistvårdsutredning avgav år 1948 ett betänkande med förslag till lagom nykterhetsvärd m. m. (SOU 1948:23). Vad angår handläggningen av ärenden om tvangsintagning på värdanstalt för alkoholmissbrukare förordar utredningen bl. a. ökad muntlighet. Enligt utredningens förslag skall länsstyrelsen anordna förhör med den som 103

ansökningen om tvängsintagning avser, om och endast dä det av särskild anledning är vederbörande i avgiven skriftlig förklaring uppenbart att förhöret inte skulle fylla begärt att bli muntligen hörd eller länsstyrel- någon uppgift. sen eljest finner förhör böra äga rum. I biträdesfrågan uttalar departementsLänsstyrelsen kan ocksä enligt förslaget chefen att gällande lagstiftning inte lägger anordna förhör med annan person, som hinder i vägen för en person att anlita väntas kunna lämna upplysningar av betydel- biträde i ärende enligt NvL. 1 själva verket se för ärendets bedömande. Detta kan ske torde dock mindre ofta förekomma att så utan att den som ansökningen avser är sker. Införs nu i enlighet med alkoholistnärvarande. Länsstyrelsen kan ocksä, om vårdsutredningens förslag en regel om fri förhållandena påkallar det, förordna om rättshjälp i alkoholistärenden är emellertid förhör med vittne vid allmän underrätt. Vid enligt departementschefen att förvänta att sådana förhör som nu nämnts äger enligt biträde praktiskt taget regelmässigt kommer förslaget den som tvangsintagningsansök- att begäras i sådana ärenden. Eftersom ningen avser åtnjuta hjälp, om han sä önskar. alkoholistklientelet i allmänhet utgörs av Om vederbörande är tillfälligt omhänderta- personer med svag ekonomisk ställning, gen av polismyndighet i avbidan på länssty- torde länsstyrelserna i stor utsträckning bli relsens beslut eller interimistiskt omhänder- nödsakade att villfara en sådan begäran. Från tagen enligt beslut av länsstyrelsen eller om rättssäkerhetssynpunkt måste det enligt dehan kan antas inte ha rad att betala biträdes- partementschefen otvivelaktigt vara av värde, ersättning, skall länsstyrelsen på begäran för- om någon form av offentlig rättshjälp kunde ordna lämplig person att biträda honom vid ställas till alkoholmissbrukarens förfogande. förhöret. Ersättning till den, som enligt för- Alkoholmissbrukare är ofta personer, som ordnande av länsstyrelsen inställt sig för att saknar förutsättningar att bedöma det matevittna eller höras upplysningsvis eller som av rial som förebringas mot dem. Detta material länsstyrelsen förordnats till biträde i tvängs- kan antyda lösningar som alkoholmissbrukaintagningsärende, skall enligt utredningens ren ej själv förmår uppmärksamma men som förslag utgå av allmänna medel och stanna på för en mer insiktsfull person framstår som statsverket. mer ändamålsenliga och mindre ingripande från alkoholmissbrukarens synpunkt och som för denne måhända utgör en mer Propositionen acceptabel utväg ur den konfliktsituation, I prop 1954:159 med förslag till lag om vari han råkat, utan att nykterhetsvardens nykterhetsvard m. m. berörs bl. a. 1946 års intresse av att den lämpligaste behandlingsalkoholistvardsutrednings förslag om ökad formen väljs fördenskull åsidosätts. Risken muntlighet vid handläggningen hos länssty- för rättsövergrepp, som alltid är större om relserna av ärenden om tvångsintagning på stödet av rättshjälp ej star till buds, blir anstalt av alkoholmissbrukare. Departe- givetvis mindre om sådant bistånd lämnas. mentschefen biträder i stort sett utredningsSpörsmålet om rättshjälp rymmer emellerförslaget men uttalar att förhör ej bör tid enligt departementschefen ocksä andra anordnas i andra fall än dä sä är påkallat av aspekter, främst den att diskretionskravet i de motiv som uppbär förslaget, främst alkoholistärenden sätts i fara. Vid remissbehänsynen till vederbörandes rättssäkerhet. handlingen har från olika häll påpekats att Länsstyrelserna bör därför medges rätt att i det av alkoholmissbrukaren anlitade biträdet undantagsfall underlåta att anordna förhör självfallet måste lägga upp sin hjälp efter rent med vederbörande alkoholmissbrukare, även processuella linjer, påkalla vittnesförhör och om denne begär att bli hörd. Denna möjlig- kräva tillgäng till alla handlingar i ärendet. het att vägra förhör bör dock enligt departe- Det är enligt departementschefen tydligt att mentschefen begagnas med största varsamhet den ordinära domstolsprocessen inte i alla 104

SOU 1971:76

delar utgör en lämplig förebild till interneringsprocessen. Ett viktigt syfte med lagstiftningen är att anhöriga, närstående etc. utan fruktan för repressalier skall kunna vända sig till nykterhetsnämnden med begäran om dess bistand. Den nya lagstiftningen vill främja en utveckling som innebär att många nu fördolda fall av alkoholmissbruk fördolda emedan de berörda av rädsla för alkoholmissbrukarens hämnd förhäller sig passiva - bringas i dagen. Denna strävan skulle enligt departementschefen näppeligen främjas, om dessa personer hade att räkna med att i sinom tid dras in i en interneringsprocess med vad denna skulle innebära av psykiska påfrestningar. Det får nämligen tas för givet att en aktiv radgivare i en sådan process i avsevärd grad kommer att rikta sig mot dem, vilka star som sagesman i ärendet. Spörsmålet är därför enligt departementschefen en avvägningsfråga, där alkoholmissbrukarens intresse inte kan tillgodoses annat än på bekostnad av diskretionsintresset. Med hänsyn till att utredningen om administrativa frihetsberövanden har att ta upp frågan om försvarare för dem vilka det är aktuellt att i administrativ ordning beröva friheten ansåg departementschefen det lämpligast att prövningen av frågan om biträde i förhörsärenden enligt NvL får anstå i avvaktan pä det resultat, vartill nämnda utredning kan komma. 1 ett remissyttrande hade förordats att statsverket skulle betala alkoholmissbrukares resekostnader i fall dä muntligt förhör inför länsstyrelsen äger rum. Denna fråga tas emellertid inte upp till närmare behandling i propositionen. Spörsmålet synes nämligen departementschefen vara av principiell betydelse och dess lösning anses kräva särskild utredning. I det till propositionen fogade förslaget till lag om nykterhetsvård finns regler om ersättning till vittne och upplysningsvis hörd person, vilka regler överensstämmer med vad alkoholistvardsutredningen föreslog.

SOU 1971:76

Motion i anledning av propositionen Med anledning av propositionen väcktes en motion av herr Lindberg (1954:11:679), vari bl. a. berörs frågan om fri rättshjälp i ärenden om tvangsintagning på allmän värdanstalt för alkoholmissbrukare. I motionen ifrågasätts huruvida det inte, utan föregripande av en framtida reform av proceduren vid administrativa frihetsberövanden, skulle vara möjligt att redan i NvL införa en bestämmelse, som tillförsäkrar biträde med förklarings avgivande åt sådana alkoholmissbrukare, vilka enligt beslut av polismyndighet eller länsstyrelse jämlikt 21 och 25 §§ i lagförslaget omhändertas i avbidan pä slutligt beslut.

Utskottsutlåtande och riksdagsbeslut I utlåtande över propositionen och därav föranledda motioner hemställde särskilda utskottet (1954:7) om bifall till propositionen i de delar som nu är aktuella och avslag på ovannämnda motion. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (rskr. 316).

Framställning av justitieombudsmannen I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 april 1966 har riksdagens justitieombudsman gjort framställning angående införande av bestämmelser om ersättning till enskild part för inställelse vid förhör hos länsstyrelsen i nykterhets- och barnavårdsärenden. Avskrift av framställningen har av socialdepartementet överlämnats till var utredning den 3 december 1968. Framställningen frän JO aktualiserades av att denne uppmärksammat, att det förekommit att förhör enligt 27 § NvL och 75 § BvL i vissa fall på därom framställd begäran hållits av annan länsstyrelse än den som hade att fatta beslut i ärendet. Enligt JO:s mening kan det inte anses försvarligt att personer, som i ärende rörande frihetsberövande begärt att bli personligen hörda, ej far tillfälle att framföra sina synpunkter direkt till den 105

myndighet som har att bestämma utgången i ärendet. Från rättssäkerhetssynpunkt kan det inte heller anses tillfredsställande att i nykterhets- och barnavardsärenden överlåta åt annan länsstyrelse att hälla förhör med enskild part, dä utredningen behöver kompletteras härmed men den enskilda parten ej själv begärt förhör. I mänga fall anges av länsstyrelserna som skäl för att förhör hållits inför annan länsstyrelse än den beslutande att den enskilda parten genom att tvingas resa till den beslutande länsstyrelsens residensstad skulle åsamkas kostnader, som han ej var i stånd att bära eller som i varje fall inte kunde anses skäliga. Dessa synpunkter finner JO i hög grad beaktansvärda. I såväl nykterhetsvårds- som barnavardsärenden förekommer uppenbarligen ibland att någon som berörs av ärendet bytt vistelseort innan ärendet skall slutligt prövas av länsstyrelsen. Att exempelvis länsstyrelsens tjänstemän och representanter för vårdområdena i södra Sverige skall nödgas resa upp till de nordligare delarna av landet, dä ett barns föräldrar mer eller mindre tillfälligt flyttat dit medan barnet av barnavardsmyndighet placerats i det sydliga länet, kan enligt JO:s mening ej vara rimligt. Inte heller kan det i sådant fall vara skäligt att föräldrar, som önskar och bör bli hörda, skall belastas med de utgifter som en resa till den beslutande myndigheten medför, i all synnerhet som de personer vilka berörs av dessa ärenden i allmänhet inte har det ekonomiskt väl ställt. Oaktat JO inte anser det frän rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande att det i sådana fall uppdras ät annan länsstyrelse än den beslutande att hälla förhör i ärendet, har JO med hänsyn till den enskildes ekonomiska situation en viss förståelse för att sä ibland skett. Denna intressekonflikt skulle emellertid kunna undvikas, om den enskilda parten berättigades att erhålla ersättning av allmänna medel för sin inställelse inför den beslutande myndigheten.

106 Utredningen Offentligt biträde NvL innehåller inga bestämmelser om biträde åt den som blir föremål för åtgärd enligt lagen. Däremot gäller såväl enligt FPL som enligt FL att part får anlita biträde vid talans utförande. Länsrätt eller annan myndighet som tar befattning med ärende enligt NvL har för närvarande inte möjlighet att i fall av behov förordna biträde åt den som är föremål för åtgärd enligt lagen. Förslag om införande av en sådan möjlighet fick vid lagens tillkomst vila i avvaktan på att utredningen om administrativa frihetsberövanden skulle pröva frågan i ett vidare sammanhang. Särskilt framhölls att en institution av typen offentligt biträde kunde sätta diskretionskravet i alkoholistärenden i fara. Tidigare har framhållits att frågan om skyldighet för myndighet att förordna offentligt biträde bör övervägas beträffande ärenden rörande administrativa frihetsberövanden och därmed jämförliga åtgärder från samhällets sida. Det bör alltså undersökas om det på nykterhetsvärdens område Finns behov av institutet offentligt biträde och, om så befinns vara fallet, huruvida det likväl på grund av särskilda förhållanden kan föreligga hinder att införa en möjlighet för myndigheterna att förordna biträde. Det synes härvid lämpligt att börja med att behandla frågan om förordnande av offentligt biträde i ärenden hos länsrätt angående tvångsintagning av alkoholmissbrukare pä allmän vårdanstalt. Den som intagits pä allmän värdanstalt för alkoholmissbrukare kan kvarhällas ett eller, i vissa fall, två år. Efter särskilda beslut kan nämnda värdtid förlängas med upp till två år. Om en intagen som erhållit försökspermission bryter mot meddelade föreskrifter, kan anstaltsstyrelsen besluta att han skall återhämtas till anstalten. Eftersom i sådant fall den tid, varunder han vistats utom anstalten, inte skall inräknas i värdtiden, kan den totala vårdtiden bli avsevärt längre än vad ovannämnda maximitider ger vid handen. Vid SOU 1971:76

utskrivningen frän anstalten kan den intagne ställas under övervakning och underkastas lydnadsföreskrifter under en tid av högst ett är. Dessa bestämmelser visar att ett beslut om tvangsintagning kan medföra längtgäende inskränkningar i den enskildes rörelse- och handlingsfrihet. Frihetsberövandet kan bli avsevärt längre än den frihetsförlust som mänga personer, vilka begätt brott, blir underkastade dä de döms till fängelse. Den omständigheten att tvängsintagning pa värdanstalt för alkoholmissbrukare inte utgör en reaktion med anledning av brott utan har karaktären av en värd, som skall tillgodose ett individuellt och aktuellt vårdbehov, betager inte tvängsintagningen dess karaktär av djupgäende ingrepp i den enskildes personliga frihet. Under dessa förhallanden får starka skäl anses tala för att rättssäkerhetsgarantierna i ärenden rörande tvangsintagning pa värdanstalt för alkoholmissbrukare i princip inte bör vara sämre än garantierna mot att frihetsstraff utdöms på felaktiga grunder. Det är vidare att observera att enligt NvL tvangsintagning av alkoholmissbrukare på allmän värdanstalt kan komma i fräga endast vid svårare alkoholmissbruk som medfört vissa grövre sociala skador. Därför är de faktiska förhallanden, som hänför sig till den enskildes liv och uppträdande, av central betydelse i dessa ärenden, även om självfallet också medicinska förhållanden spelar stor roll härvidlag. Med hänsyn till det ingrepp i den personliga friheten, som en tvängsintagning utgör, och mot bakgrunden av den betydelse som NvL tillägger de faktiska förhållandena i de enskilda fallen är det av grundläggande betydelse för rättssäkerheten att utredningen i tvångsintagningsärendena blir allsidig. Frän rättsskyddssynpunkt är det av väsentlig betydelse att den enskilde, om vars tvångsintagning ansökan gjorts, har goda möjligheter såväl att komplettera utredningen, om den synes honom missvisande eller ofullständig, som att anföra alla omständigheter och synpunkter som för honom kan framstå som betydelsefulla för bedömningen av utredSOU 1971:76

ningsmaterialet. Han har härvid ofta behov av ett biträde. Detta sammanhänger med att han vanligen har en oklar uppfattning om NvL:s innehåll, att hans allmänna tillstånd i mänga fall är sådant att han saknar tillräcklig förutsättning att själv verka i sitt ärende samt att han ofta är provisoriskt omhändertagen och dä har speciellt svart att själv vara verksam i utredningssyfte. En alkoholmissbrukares behov av biträde i tvångsintagningsprocessen inför länsrätten torde ofta inte vara mindre än en åtalads behov av försvarare i en straffprocess. När det gäller straffprocessen har det inte ansetts tillräckligt att polismyndigheten och åklagarmyndigheten skall beakta också förhallanden som talar till den enskildes förmän och att domstolen har ansvaret för utredningens fullständighet. Man har därutöver funnit rättssäkerheten kräva att den enskilde i vissa fall utrustas med försvarare. Anledning finns då knappast att i ärenden om tvängsintagning av alkoholmissbrukare enbart lita till att nykterhetsnämndens mål är att hjälpa alkoholmissbrukaren och att länsrätten har ansvaret för att utredningen i ärendena är fullständig. Liksom i straffprocessen bör i ärenden om tvångsintagning möjlighet finnas för den beslutande myndigheten att förse den enskilde med ett lämpligt biträde i fall da han synes ha behov av sädan hjälp. Det är inte bara när det gäller utredningen och belysningen av de faktiska förhållandena i ett tvängsintagningsärende som ett biträde kan göra en insats av värde. Ltt kunnigt biträde kan också tänkas bidra med synpunkter pa frägan om den lämpligaste behandlingen av alkoholmissbrukaren. Det kan vidare antas att ett biträde, som uteslutande har till uppgift att tillvarata alkoholmissbrukarens intressen, har lättare än de berörda myndigheterna att vinna dennes förtroende och därför många ganger har större möjligheter än myndigheterna att fa honom att se den egna situationen realistiskt och att förstå det berättigade och ändamålsenliga i de beslut som fattas. Ett införande av institutet offentligt biträde torde för övrigt inte endast bidra till att öka alkohol107

missbrukarens förtroende för myndigheter- sådant som kan ge ledning om vem som nas åtgärder i hans fall. Även allmänheten lämnat upplysningarna. bör genom en sädan reform kunna fä ett En viktig fråga är nu vilken insynsrätt som ökat förtroende för tvängsintagningsbeslut, i detta hänseende skall tillkomma ett offentsom måste bygga pa utredningsmaterial, ligt biträde. Utredningen om administrativa vilket i stor utsträckning är undandraget frihetsberövanden föreslog pa sin tid en offentligheten. Slutligen bör det även förde ordning, enligt vilken skriftligt och muntligt beslutande myndigheterna vara av värde att i utredningsmaterial skulle kunna undanhållas vissa fall större garantier än nu kan skapas part men hallas tillgängligt för hans biträde. för att allt material och alla synpunkter av Förslaget avsäg såväl offentligt biträde som betydelse kommer fram i dessa för den privat anlitat biträde. 1 prop. 1971:30 enskilde djupt ingripande ärenden. angående förvaltningsrättsreformen har beEn särskild komplikation i ärenden om rörts frågan om ombuds och biträdes möjligtvangsintagning av alkoholmissbrukare ligger heter att fä del av utredningsmaterial som är däri, att det rättsskydd som mäste eftersträ- hemligt för parten (del 2 s. 433 och 444). vas har en dubbel syftning. Vad som nu Någon regel som ger myndighet möjlighet att närmast diskuterats är skyddet för den om låta parts ombud eller biträde - men inte vars tvangsintagning är fråga, alltså de rätts- parten själv - ta del av visst material och liga garantier som bör finnas mot ett ålägga ombudet eller biträdet en tystnadsoberättigat eller ej tillräckligt underbyggt plikt även gentemot huvudmannan har inte frihetsberövande. A andra sidan finns det intagits i FL eller FPL. Det är dock inte uppenbarligen ett behov av skydd även för uteslutet att myndighet, när den till ombud alkoholmissbrukarens omgivning. Det ut- eller biträde överlämnar en skriftlig handling, märkande för dessa ärenden är nästan alltid förbjuder denne att lämna den vidare till att omgivningen utsatts för lidande eller parten personligen eller att låta parten göra obehag. Det kan t. ex. vara fråga om en en avskrift av den. Vi har för var del inte hustru som haft att utstå mångårig psykisk funnit anledning föreslå att offentligt biträde eller fysisk misshandel, om föräldrar som skall inta någon särställning i fråga om rätten varit utsatta för långvarig parasitering eller till insyn i utredningsmaterialet. Det kan om grannar som blivit svart störda. visserligen sägas vara angeläget för ett offentVid diskussionen av rättssäkerhetsfrägorna ligt biträde att känna utredningen i alla dess är det ej ovanligt att detta omgivningens detaljer. A andra sidan kan invändas att en intresse av skydd kommer att undanskym- ensidig information för biträdet försätter mas av anspråken pa att själva frihetsberö- honom i ett skevt förhallande till parten, vandet för alkoholmissbrukaren skall vara vilket kan vara ägnat att rubba dennes kringgärdat med tillräckliga rättssäkerhets- förtroende för biträdet. Oavsett vilka syngarantier. Tydligt är emellertid att det här punkter man här vill anlägga finner vi oss vid måste bli fråga om en avvägning. Kravet pa ett förslag om att pa detta område införa diskretion blir da av betydelse. För att institutet offentligt biträde böra begränsa oss kunna uträtta ett effektivt arbete och rätt till att därvid försätta parten i samma läge fylla sin uppgift måste nykterhetsnämnder- som han skulle ha varit i om han själv privat nas folk kunna garantera anmälare och anlitat ett biträde. Vi har den uppfattningen uppgiftslämnare ett visst mätt av anonymi- att en sådan begränsning i det offentliga tet. Med stöd av bestämmelser i sekretess- biträdets insynsrätt inte är av större betydellagen, FL, FPL och NvL kan inom vissa se för hans möjligheter att lämna parten gränser ett sådant anonymitetsskydd åstad- effektiv hjälp. De med ett offentligt biträde kommas, i praktiken ofta pä det sätt att åsyftade vinsterna torde i allt väsentligt alkoholmissbrukaren far del av själva sakin- kunna uppnäs även med denna begränsning. Omnämnas ma i detta sammanhang att i nehållet i utredningen med uteslutande av 108

SOU 1971:76

de fall da allmän domstol med stöd av 31 kap. 2 § BrB överväger att överlämna ät nykterhetsnämnd eller styrelse för allmän värdanstalt för alkoholmissbrukare att föranstalta om erforderlig värd enligt NvLavden, som begätt brottslig gärning, domstolen har att pröva om förutsättningarna för övervakning eller tvangsintagning enligt NvL föreligger. 1 ett sädant mal har enligt principerna i RB alkoholmissbrukaren och dennes försvarare rätt att ta del av allt material pa vilket domstolen grundar sitt avgörande. Att sålunda i brottmålsprocessen alkoholmissbrukaren och hans biträde har en vidsträcktare insynsrätt än vid förfarandet inför länsrätt kan inte vara avgörande. Över huvud taget torde böra undvikas att länsrättsförfarandet får karaktär av brottmälsprocess. Farhågor för att sä skulle bli fallet har framförts som argument mot att införa institutet offentligt biträde i tvängsintagningsärendena. Man har ansett att nykterhetsorganen inte är rustade för att vid förhandlingarna inför länsrätten möta det processuella försvar som ett offentligt biträde kan tänkas utveckla och att detta skulle ytterst leda till en försvagning av nykterhetsvärden. Med den uppläggning av biträdets ställning som här valts torde dock en sädan utveckling inte behöva befaras. Situationen blir inte annan än vad den för närvarande är när ett privat biträde anlitas. Mot ett införande av institutet offentligt biträde pa nykterhetsvärdens område har också anförts, att det därigenom skulle uppkomma risk för att utredningen i ärendena blir onödigt omfattande. Denna invändning torde emellertid inte vara avgörande. Möjlighet finns för den beslutande myndigheten att avvisa utredning som saknar betydelse i ärendet. Det får antas att länsrätterna vid sin processledning sörjer för rimlig begränsning av materialet (jfr. 8 § FPL). Pa grund av det anförda föresläs här att länsrätt i ärenden rörande tvängsintagning av alkoholmissbrukare skall kunna besluta, att biträde skall förordnas ät alkoholmissbrukaren. Biträde bör kunna förordnas vare sig muntlig förhandling anordnas i ärendet eller ej. Beträffande de närmare förutsättningarna SOU 1971:76

för tillsättande av biträdet hänvisas till framställningen längre fram. Närmast skall nu övervägas om offentligt biträde bör kunna förordnas även i andra ärenden enligt NvL än tvängsintagningsärenden. Med tvängsintagning pä allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare torde i förevarande avseende böra likställas aterintagning pa sådan anstalt enligt 55 § NvL. Visserligen är förutsättningarna för aterintagning utformade på sådant sätt att återintagningsärendena i allmänhet bör vara lättare att bedöma. Något behov av offentligt biträde torde sällan framträda i dessa ärenden. Pa grund av återintagningens frihetsberövande karaktär och da äterintagningen medför att alkoholmissbrukaren kan komma att kvarhallas upp till tvä eller, efter förlängningsbeslut i vissa fall, fyra år synes dock övervägande skäl tala för att det inte bör vara uteslutet för länsrätten att besluta om biträde åt alkoholmissbrukare i äterintagningsärende, om rätten undantagsvis skulle anse behov därav föreligga. Frän rättssäkerhetssynpunkt föreligger inte något behov av offentligt biträde i nykterhetsnämndsärenden rörande hjälpätgärder. Inte heller torde det vara påkallat att nykterhetsnämnd skall kunna besluta om biträde åt alkoholmissbrukare, när fråga uppkommit om att meddela beslut om övervakning enligt 15 § NvL. Visserligen är förutsättningarna för anordnande av övervakning enligt nämnda lagrum till mycket stor del desamma som förutsättningarna för tvangsintagning på värdanstalt. Övervakningen är emellertid ett sä mycket lindrigare ingrepp, att det inte kan anses påkallat att införa institutet offentligt biträde när det gäller denna värdform. Polismyndighets beslut rörande tillfälligt omhändertagande av alkoholmissbrukare skall inom mycket kort tid följas av en ansökan hos länsrätten om intagning pä värdanstalt, såvida inte den omhändertagne friges eller ansökan redan gjorts. Pa grund härav torde det inte vara behövligt frän rättsskyddssynpunkt att polismyndighet far möjlighet att besluta om biträde ät alkohol109

missbrukare i ärenden rörande sådant omhändertagande. Enligt NvL ankommer det i stor utsträckning pa nykterhetsnämnden att föranstalta om verkställighet av beslut om intagning pä allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare samt att besluta om villkorligt anstånd därmed och om de inskränkningar i den enskildes rörelse- och handlingsfrihet som kan förenas med sådant anstånd. Det kan diskuteras om offentligt biträde bör kunna förordnas i sädana ärenden. Svaret härpå synes bli nekande. Frän rättssäkerhetssynpunkt bör det vara tillräckligt att möjlighet funnits att förordna biträde ät alkoholmissbrukaren i det grundläggande intagningsärendet. Av samma anledning synes det inte vara skäl att öppna möjlighet till förordnande av offentligt biträde i ärenden, som endast rör verkställighet, hos länsrätt eller högre instans. Däremot bör det inte vara något hinder för ett offentligt biträde i ett intagningsärende att agera också i verkställighetsfrågan. Vad angår ärenden om förverkande av villkorligt anstånd med verkställighet synes ej heller tillräckliga skäl finnas för att öppna möjlighet till förordnande av offentligt biträde. Även här torde i biträdeshänseende den grundläggande rättssäkerhetsgarantin fa anses ligga däri, att offentligt biträde kunnat förordnas i det bakomliggande intagningsärendet. Såsom förut nämnts är ett frihetsberövande av alkoholmissbrukare genom intagning pä allmän vårdanstalt inte tidsbestämt på annat sätt än att NvL anger vissa maximitider. Möjlighet finns till utskrivning före den ifrågavarande vårdtidens utgång. I samband med utskrivning pä slutdagen eller före värdtidens utgång kan beslut meddelas om övervakning och lydnadsföreskrifter avseende en tid av högst ett är. Fråga är nu om offentligt biträde bör kunna förordnas i dessa ärenden. För utskrivning före vårdtidens utgång krävs att det föreligger grundad anledning till antagande att den intagne efter utskrivningen kommer att föra ett nyktert liv. Grunderna till ett sådant antagande torde vara att söka i de iakttagelser som kunnat 110

göras inom anstalten beträffande den intagnes arbetsresultat, sinnesinriktning och insikt om sin situation. Av betydelse är vidare hans medicinska status och hans uppförande under försökspermission. De omständigheter som sålunda blir avgörande för om en alkoholmissbrukare skall utskrivas frän allmän värdanstalt före vårdtidens utgång synes inte vara av den art att det frän rättssäkerhetssynpunkt finns något behov av att anstaltsstyrelse eller socialstyrelsen far befogenhet att besluta om biträde åt den intagne i sådant ärende. Ej heller i övrigt torde anledning finnas att i utskrivningssammanhang förordna biträde ät den intagne. Styrelsen för allmän vårdanstalt kan genom beslut, som underställs socialstyrelsens prövning, förlänga värdtiden med upp till tvä år. Sådan förlängning kan komma i fråga för tvä grupper a\ intagna. Den ena gruppen utgörs av personer, för vilka intagningsbeslutet är grundat pa att vederbörande är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv. Den andra gruppen utgörs av fjärdegangsinternerade alkoholmissbrukare, om vilkas intagning förordnats genom slutligt beslut inom ett är från den senaste utskrivningen. För båda grupperna gäller som förutsättning för förlängning av vårdtiden att det med hänsyn till den intagnes sinnesart, föregående liv och förhallande i anstalten måste antas att han i händelse av utskrivning inte kommer att föra ett nyktert liv. Ett beslut om förlängning av vårdtiden är ett sä djupt ingrepp i den enskildes rättssfär att det i och för sig bör omgärdas med alla tänkbara rättsliga garantier. Detta talar för att möjlighet införs att förordna offentligt biträde i ärenden om sådan förlängning. Mot en sådan lösning talar emellertid NvL:s utformning av de förutsättningar under vilka förlängningsbeslut kan meddelas. De personkategorier, vilka kan bli föremål för sådant beslut, är exakt angivna. Såvitt angär de farliga alkoholmissbrukarna är inte avgörande huruvida vederbörande fortfarande är farlig utan huruvida intagningsbeslutet är grundat pä farlighet. Det är i tvängsintagningsärendet och inte i förlängSOU 1971:76

ningsärendet som ett offentligt biträde kan göra en insats genom att ta upp frågan till granskning. I ärendena om förlängning av vårdtiden är den avgörande frågan huruvida den intagne kan antas komma att föra ett nyktert liv eller ej efter en utskrivning. De faktorer, till vilka man härvid skall ta hänsyn, är desamma som är av betydelse i ärenden om utskrivning före vårdtidens utgång. Utrymmet för en insats av ett offentligt biträde synes under sädana förhållanden vara mycket ringa. Tillräckliga skäl för möjlighet att förordna offentligt biträde i ärenden om förläggning av vårdtiden torde således inte föreligga. Bestämmelsen att anstaltsstyrelses förlängningsbeslut skall underställas socialstyrelsens prövning bör härvidlag utgöra tillräcklig säkerhetsgaranti. Möjlighet finns också att dra ärendena under kammarrätts och, efter prövningstillstånd, regeringsrättens prövning. Försökspermission kan beviljas frän allmän värdanstalt för alkoholmissbrukare om det prövas vara till gagn. Sådan permission kan förbindas med övervakning och lydnadsföreskrifter. Försökspermitterad kan återhämtas till anstalten om han bryter mot meddelade föreskrifter. Försökspermissionen är av värde bl. a. för att utröna om behandlingen på anstalten gett det avsedda resultatet. Den är också ett viktigt instrument för den intagnes återanpassning till de ofta påfrestande förhållandena ute i samhället. Även om vederbörande missköter sig under permissionen, kan detta ha ett terapeutiskt värde genom att bidra till att ge honom insikt om sin verkliga belägenhet. Pa grund av försökspermissionens karaktär synes det inte föreligga behov av att införa möjlighet till förordnande av offentligt biträde i ärenden om försökspermission och därmed sammanhängande inskränkningar i rörelse- och handlingsfriheten och inte heller i ärenden rörande återhämtande till anstalt av försökspermitterad person. Övriga ärenden enligt NvL är inte av den natur att det finns anledning överväga att införa institutet offentligt biträde för dem. Här föresläs således att offentligt biträde SOU 1971:76

skall kunna förordnas endast i ärende om tvängsintagning eller aterintagning av alkoholmissbrukare pä allmän vårdanstalt. Beslutanderätten skall härvid tillkomma länsrätten. Övervägande skäl torde tala för att biträde bör kunna förordnas först sedan intagningsärendet anhängiggjorts hos länsrätten och inte redan under intagningsärendets förberedande behandling hos nykterhetsnämnd eller polismyndighet. Visserligen kan det i och för sig vara praktiskt att biträdet kopplas in redan pä det stadium dä ofta större delen av utredningen sker. A andra sidan kan det vara svårt för länsrätten att bedöma behovet av offentligt biträde, innan den fått kännedom om allt det material som åberopas till stöd för ansökningen om intagning. Såvitt angår nykterhetsnämnden tillkommer att, dä nämnden utreder ett fall av alkoholmissbruk, det ofta länge är ovisst i vilken form nämnden kommer att inskrida. 1 många fall torde nykterhetsnämndens utredning vara slutförd, innan nämnden beslutar göra ansökan om intagning pa allmän vårdanstalt eller man eljest kan säga att fråga uppkommit om sädan intagning. Polismyndighets befattning med intagningsärendena inskränker sig till de brådskande fallen. Ett offentligt biträde skulle ofta inte kunna träda i funktion innan ansökan om intagning gjorts, även om möjlighet till utverkande av förordnande på polisutredningsstadiet i och för sig fanns. Det anförda torde visa att det frän rättssäkerhetssynpunkt är tillräckligt att beslutet om förordnande av offentligt biträde ges först sedan ansökan om intagning kommit länsrätten till banda. Länsrätten har att se till att utredningen är fullständig och har att föranstalta om all den komplettering av utredningsmaterialet som behövs för en objektiv bedömning av ärendet. Brister i utredningen, som biträdet påtalar, kan således avhjälpas under länsrättens handläggning av intagningsärendet. Som framgår av det föregående är avsikten inte att offentligt biträde skall förordnas i alla tvängsintagnings- och aterintagningsärenden hos länsrätten. Biträde skall förordnas endast om det behövs för att tillvarata 111

alkoholmissbrukaiens rätt. Vid avgörandet om sådant behov föreligger måste hänsyn tas till flera olika omständigheter. Om en alkoholmissbrukare har tillfälligt omhändertagits av polismyndigheten eller eljest är berövad friheten, är hans möjligheter att pä egen hand komplettera utredningen starkt beskurna. En sädan person har därför större behov av biträde än den som är pä fri fot. Vederbörandes fysiska och psykiska tillstånd och andra förhållanden som inverkar på hans förmåga att sakligt bedöma det föreliggande utredningsmaterialet är ocksä av betydelse. Hänsyn måste vidare tas till om utredningen framstår som fullständig eller bristfällig. Förordnande av offentligt biträde bör inte komma i fråga i sådana fall där fakta är fullt klara och del är uppenbart att intagning på allmän vårdanstalt måste ske. Om däremot de faktiska förhållandena inte är otvetydiga eller tvekan kan råda om den lämpligaste värdformen, är det i manga fall anledning att förordna biträde. Pa grund av den verkan pä vårdtidens längd, som farlighetsrekvisitet har, torde det ofta finnas skäl att förordna offentligt biträde när förhandenvaron av detta rekvisit är oklar, även om det är uppenbart att annan specialindikation för intagning föreligger. Om alkoholmissbrukaren av diskretionsskäl inte kan fa del av all väsentlig bevisning i ärendet, kan detta utgöra särskild anledning att överväga förordnande av biträde at honom. Även om biträdet inte har annan rätt än vederbörande själv att ta del av materialet torde han likväl i detta fall kunna göra en god insats. Har frågan om intagning aktualiserats genom att allmän domstol med stöd av 31 kap. 2 § BrB överlämnat at nykterhetsnämnd att föranstalta om erforderlig värd och har den enskilde i brottmålet haft försvarare, kan behovet av biträde i intagningsärendet bli mindre starkt, eftersom de förhallanden, som är av betydelse enligt NvL, blivit belysta i brottmålet. Vid avgörande av frågan om offentligt biträde bör förordnas skall ingen hänsyn tas till alkoholmissbrukarens ekonomiska förhallanden. Avgörande bör uteslutande vara om i 112

intagningsärendet hans rätt inte anses kunna tillvaratas utan biträde. Fråga om förordnande av offentligt biträde bör prövas av länsrätten, om framställning därom gjorts hos rätten eller rätten eljest finner anledning att överväga frågan. Länsrätten skall alltså ex officio förordna offentligt biträde, om det behövs för att tillvarata alkoholmissbrukarens rätt i tvangsintagningseller återintagningsärendet. I fall av behov bör länsrätten förordna offentligt biträde även om alkoholmissbrukaren av någon anledning förklarar att han inte vill ha sådan hjälp. Förfarandet hos länsrätten i intagningsärenden är inte formbundet i samma grad som processen i de allmänna domstolarna. Länsrätten hjälper de enskilda till rätta när det behövs och är aktivt verksam för att utredningen skall bli sa fullständig som förhållandena kräver. Mot denna bakgrund torde det inte finnas anledning att för offentligt biträde i intagningsärende enligt NvL uppställa något krav på att vederbörande skall vara advokat eller ha andra juridiska kvalifikationer. 1 vissa ärenden, exempelvis när utredningen rörande de faktiska förhållandena är bristfällig, torde det dock vara lämpligt att uppdraget anförtros at person med juridisk utbildning och erforderlig praktisk erfarenhet. Ofta kan det emellertid vara önskvärt att till offentligt biträde utses person, som har social eller socialmedicinsk utbildning och dessutom är praktiskt förtrogen med nykterhetsvärdsfrägorna. Även person med uteslutande pa praktisk väg förvärvade kunskaper om nykterhetsvardslagstiftningen och dess problem bör kunna komma i fråga. Huvudsaken är att den som förordnas i det enskilda fallet är lämplig för uppdraget. Det är givetvis angeläget att länsrätten ägnar stor omsorg åt valet av offentligt biträde. Det torde inte böra ifrågakomma att till offentligt biträde förordnas person, som är knuten till länsstyrelsen eller nykterhetsnämnden. Ersättningen till offentligt biträde bör utgå av statsmedel. Någon anledning att lägga kostnadsansvaret pä kommunen i de SOU 1971:76

fall dä kommunal nykterhetsnämnd gjort ansökan om intagning föreligger inte. Ett särskilt spörsmål är om ersättningen till offentligt biträde skall stanna på statsverket eller om alkoholmissbrukaren skall kunna förpliktas att till statsverket återbetala kostnaden för biträdesersättningen. Eftersom intagning pä allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare inte har karaktären av straff utan är att betrakta som den ändamålsenligaste formen för tillgodoseende av ett aktuellt vårdbehov, bör intagningsbeslutet inte jämställas med en fällande dom i brottmål och bör därför inte medföra en skyldighet för alkoholmissbrukaren att ersätta statsverket kostnaden för biträdet. Inte heller bör alkoholmissbrukarens ekonomiska situation tillmätas någon betydelse i äterbetalningsfrågan. Behandling enligt NvL utgör, som nyss nämnts, en form av värd och kostnaden för större utgifter för vård som den enskilde behöver, t. ex. sjukhusvärd, bärs numera regelmässigt av det allmänna. Pä grund av det anförda föreslås inte någon skyldighet för alkoholmissbrukare att helt eller delvis till statsverket återbetala kostnaden för offentligt biträde. 1 NvL behövs bara bestämmelser om länsrätts befogenhet att utse offentligt biträde. Kammarrätts och regeringsrättens befogenheter i ämnet följer av den föreslagna lagen om offentligt biträde. Denna lag innehåller vidare bestämmelser i flera andra frågor som rör offentligt biträde. Härutinnan hänvisas till specialmotiveringen i kap. 24. Om länsrätt eller kammarrätt avslår framställning om offentligt biträde, kan besvär över beslutet enligt 34 § första stycket 8. FPL anföras hos närmast högre domstol. Slutligen ma i detta sammanhang erinras om att stadgan för allmänna värdanstalter för alkoholmissbrukare innehåller föreskrifter som ger anstaltsföreständare rätt att omhänderta ankommande eller utgående försändelse och att avgöra om den intagne får motta besök eller ej. Införs institutet offentligt biträde i intagningsärenden, bör inga begränsningar förekomma och ingen kontroll utövas beträffande de skriftliga och SOU 1971:76 H

muntliga kontakterna mellan den som är interimistiskt intagen pä allmän vårdanstalt och det offentliga biträdet. Detta synes böra komma till uttryck i stadgan. Kostnadsersättning FPL innehåller åtskilliga bestämmelser om ersättning för kostnader i förfarandet hos länsrätt, kammarrätt och regeringsrätten. Tidigare (kap. 2) har redogörelse lämnats för bestämmelserna i 15 § om ersättning till enskild part för inställelsekostnader i samband med muntlig förhandling. I fråga om skriftlig handling, som åberopas till bevis, gäller 38 kap. 1-5, 7 och 8 §§ RB i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av skriftlig handling utgår dock alltid av allmänna medel (20 §). Åberopas till bevis föremål, som lämpligen kan ges in till rätten, skall i fråga om sådant bevis i tillämpliga delar gälla 39 kap. 5 § RB. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av föremal utgår dock alltid av allmänna medel (21 §). Rätten får inhämta yttrande över fråga, som kräver särskild sakkunskap, från myndighet, tjänsteman eller den, som annars har att gå till hända därmed, eller anlita annan sakkunnig i frågan. Beträffande sakkunnig gäller 40 kap. 2 - 7 och 12 §§ RB i tillämpliga delar. Ersättning för utlåtande av myndighet, tjänsteman eller den som eljest har att gä till hända med yttrande utgär bara om det är särskilt föreskrivet. Annan sakkunnig är berättigad till ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag. Rätten far bevilja förskott på sådan ersättning (24 §). Rätten får vidare förordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Sådant förhör äger rum vid muntlig förhandling och får hällas under ed eller försäkran. Om förhör gäller 36 kap. 1-18 och 2 0 - 2 3 §§ samt 40 kap. 9 - 1 1 , 1 3 - 1 6 och 20 §§ RB i tillämpliga delar (25 §). Vittne eller sakkunnig har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse. Rätten får bevilja förskott pä ersättning för kostnad för resa och uppehälle. Närmare bestämmelser om ersättning och 113

förskoll meddelas av Kungl. Maj:t. Har Pä grund av den utredningsskyldighet son vittnet eller den sakkunnige inkallats på sålunda åligger länsrätten i ett intagningsbegäran av enskild part och visar det sig att ärende torde alkoholmissbrukaren regelmäsparten saknade godtagbart skäl för sin sigt inte behöva ådra sig några kostnader för begäran, far rätten ålägga honom att återbe- egen utredning i ärendet. Den insats som innetala ersättningen till statsverket (26 §). bär att alkoholmissbrukaren muntligen eller I övrigt finns inga bestämmelser om skriftligen lägger fram sin egen syn på de bestridandet av kostnader i ärenden som aktuella problemen och anger vilka omstänavses i NvL. Fråga uppkommer nu om digheter som han anser vara av betydelse anledning finns att i NvL införa bestämmel- torde, bortsett frän eventuella inställelseser om möjlighet för part att erhålla ersätt- kostnader, i regel inte vara förenad med ning för andra kostnader än de nyss angivna. några större utgifter. Härtill kommer att i de De olika slag av kostnader som närmast fall offentligt biträde förordnats denne unkommer i fråga är kostnader för anlitande av der vissa förutsättningar kan besluta om biträde, för utredning i ärendet samt i vissa utredningsåtgärder på det allmännas bekostfall för inställelse inför vederbörande myn- nad. Bestämmelser härom finns i den föredighet. slagna lagen om offentligt biträde. Under När det gäller kostnader för anlitande av dessa förhållanden synes det inte föreligga biträde i ett hos länsrätt anhängigt intag- något behov av att i NvL införa möjlighet till ningsärende kan erinras om värt ovan fram- ersättning för utredningskostnad i ärende lagda förslag om att offentligt biträde skall hos länsrätt angående intagning. kunna förordnas i sädana ärenden. Biträdet Såsom förut nämnts kan länsrätten hålla skall utses, om det behövs för att tillvarata muntlig förhandling i intagningsärende. Enden enskildes rätt. Förordnande skall medde- ligt 15 § FPL kan länsrätten i sådant fall las utan någon prövning av dennes ekonomi tillerkänna alkoholmissbrukaren ersättning och kostnaden för biträdet skall stanna pä av allmänna medel för kostnader för resa och statsverket. Härigenom är det sörjt för att uppehälle, om rätten finner att han skäligen den enskilde utan kostnad erhåller sakkun- bör ersättas för sin inställelse. Pä sådan nigt biträde när det från rättssäkerhetssyn- ersättning kan också förskott utgå. Med punkt föreligger behov av sådan hjälp. Någon hänsyn till det sagda föreligger inte anledanledning att vid sidan härav införa bestäm- ning för oss att föreslå någon bestämmelse i melser om ersättning av allmänna medel för NvL om ersättning för nämnda inställelsebiträdeskostnad i intagningsärende finns ej. kostnad. Förutom frågorna om intagning pa allmän I hos länsrätten anhängiga ärenden rörande intagning har den förberedande utred- vårdanstalt för alkoholmissbrukare har länsningen gjorts av den myndighet - nykter- rätten att handlägga vissa andra ärenden hetsnämnd eller polismyndighet — som in- enligt NvL, bl. a. besvär över vissa beslut av gett ansökan om intagningen. Länsrätten har nykterhetsnämnd. I det föregående har föreatt se till att utredningen är fullständig. slagits att offentligt biträde inte skall kunna Rätten skall därför föranstalta om kommuni- förordnas i dessa ärenden. Något starkt kation av ansökningshandlingarna m. m. framträdande behov av möjlighet till ersättsamt hälla muntlig förhandling, om den om ning för biträdeshjälp i sådana ärenden torde vars intagning är fråga begär det och för- inte föreligga. Det synes ligga närmast till handlingen inte är obehövlig eller särskilda hands att alkoholmissbrukaren i dessa fall skäl talar mot det. Länsrätten kan också själv far vidkännas biträdeskostnaden, i den eljest anordna muntlig förhandling, om det mån inte ersättningen till biträde utgår av kan antas vara till fördel för utredningen. allmänna medel med stöd av RhjL. Pa grund Även på andra sätt kan länsrätten vid behov av länsrättens utredningsskyldighet och den komplettera den föreliggande utredningen. av oss föreslagna utvidgningen av det allmän114

SOU 1971:76

nas ansvar för utredningskostnaderna i ärenden, i vilka biträde förordnats enligt RhjL, torde anledning inte heller finnas att i NvL införa möjlighet för enskild part att erhålla ersättning av det allmänna för utredningskostnader i förevarande ärenden hos länsrätt. Med hänsyn till innehållet i 15 § FPL saknas också anledning att för dessa ärendens del föreslå bestämmelser om ersättning för inställelsekostnader. Nästa fråga är huruvida några ersättningsregler bör meddelas beträffande kostnader som enskild person måste vidkännas med anledning av nykterhetsnämnds behandling av ärende enligt NvL. Enligt kungörelsen (1969:590) om ersättning vid förundersökning i brottmål kan den som höres under förundersökning erhålla ersättning av allmänna medel, varvid bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittnen äger motsvarande tillämpning. Ersättning kan således utgå för kostnader för resa och uppehälle samt för tidsspillan. Ersättning utgår dock inte om skälig anledning till misstanke föreligger, att den hörde är skyldig till brottet eller har medverkat därtill, eller om det i övrigt med hänsyn till den hördes förhållande till saken inte är skäligt att ersättning utgår. Det torde kunna konstateras att goda skäl i och för sig talar för att möjlighet bör öppnas att ge ersättning för inställelsekostnader till utomstående som efter kallelse infinner sig hos nykterhetsnämnden eller företrädare för denna för att lämna upplysningar i nykterhetsvärdsärende. Vederbörande har laglig skyldighet att inställa sig och det synes föga motiverat att den som höres i ett nykterhetsvärdsärende skall vara sämre ställd i ersättningshänseende än den som höres vid en förundersökning i brottmål. Vad angår frågan om ersättning till alkoholmissbrukaren själv för motsvarande kostnad kan tanken pä sådan ersättning knappast avvisas med en hänvisning till att den som är misstänkt för brott inte far ersättning för inställelsekostnader vid förundersökning i brottmål. Samtliga åtgärder enligt NvL har till syfte att tillgodose ett vårdbehov och kan SOU 1971:76

inte motiveras med annat än behovet att bereda alkoholmissbrukaren vård, även om vissa av åtgärderna faktiskt också har en allmänpreventiv effekt. Då nykterhetsnämndens ingripanden således helt går ut på att bereda den enskilde vård, kan det finnas anledning att ge en alkoholmissbrukare ersättning för kostnader för inställelse hos nämnden. Något förslag i denna riktning framläggs emellertid inte här. De kostnader och inkomstförluster för alkoholmissbrukare eller utomstående, som kan vara förenade med en inställelse hos nykterhetsnämnden eller företrädare för denna, torde i allmänhet vara obetydliga. I regel blir de resor som krävs för inställelsen korta och den tid som går förlorad på grund av förhöret inte alltför lång. Nykterhetsnämnderna strävar efter att lägga förhören på sådana tider att den enskilde inte går miste om någon arbetsförtjänst. I många fall får förhören formen av samtal i hemmet eller andra informella kontakter som inte medför några utgifter för de berörda. Vi finner oss därför inte böra förorda någon komplettering av NvL med regler rörande ersättning till alkoholmissbrukare eller utomstående för kostnader för inställelse hos nykterhetsnämnd eller företrädare för sådan nämnd. Ärendena hos nykterhetsnämnd handläggs under sådana former att det i regel inte torde föreligga något mera framträdande behov av biträde i dessa ärenden. Om en alkoholmissbrukare ändå önskar hjälp i ett ärende hos nykterhetsnämnden har han möjlighet att vända sig till vederbörande rättshjälpsmyndighet för att erhålla biträdeshjälp. Har biträde förordnats kan, som tidigare föreslagits, ersättning av allmänna medel under vissa förutsättningar utgå för av biträdet anskaffad utredning i ärendet. Pä grund härav synes anledning inte finnas att i NvL införa några bestämmelser om möjlighet till ersättning för biträde eller egen utredning i ärende hos nykterhetsnämnd. Inte heller såvitt angår ärenden, som polismyndighet handlägger enligt NvL, torde anledning finnas att i NvL införa regler som öppnar möjlighet för enskild att få ersättning 115

för kostnader som ärendena föranleder. När det gäller sådana ärenden enligt NvL i vilka beslutanderätten ligger hos anstaltsstyrelse eller anstaltsföreståndare eller hos socialstyrelsen, uppstår inga inställelsekostnader för alkoholmissbrukaren. Inte heller har utomstående någon skyldighet att infinna sig efter kallelse för att lämna upplysningar. Under sådana förhållanden saknas anledning att för dessa ärenden överväga ersättningsregler avseende inställelsekostnader. Det har i det föregående uttalats att det inte torde finnas behov av offentligt biträde i dessa ärenden. Ärendena är regelmässigt av den naturen att de inte innesluter några besvärliga rättsfrågor och inte kräver någon omfattande utredning. Utredningsansvaret i ärendena ligger dessutom på anstaltsledningarna och socialstyrelsen. Om undantagsvis behov därav föreligger kan alkoholmissbrukaren genom rättshjälpsmyndigheten fä biträdeshjälp och under vissa förutsättningar hjälp med egen utredning. Någon anledning att ändra NvL så att för ärendena hos anstaltsstyrelse eller anstaltsföreståndare eller hos socialstyrelsen möjlighet öppnas för den intagne att i vissa fall få ersättning för biträdes- eller utredningskostnader synes därför inte föreligga. Vad som i detta avsnitt sagts om förfarandet i länsrätt gäller i tillämpliga delar också beträffande förfarandet i kammarrätt och regeringsrätten vid fullföljd av ärende enligt NvL. Eftersom NvL har karaktären av en social värdlag torde det inte böra komma i fråga att föreslå några regler om möjlighet att förplikta alkoholmissbrukare, som grovt brustit i vad som författningsenligt ålegat honom, att bestrida myndighets särskilda kostnader i visst ärende.

11 Barnavårdslagen

Gällande rätt

yttrande inhämtas av läkare eller annan sakI 1 kap. barnavårdslagen (1960:97) (BvL) kunnig. I vissa ärenden kan eller skall läkarfinns inledande bestämmelser om bl. a. bar- intyg angående den underärige anskaffas och navårdsnämnds, länsstyrelses och socialsty- i sådant fall kan den underårige kallas till relsens uppgifter och befogenheter pä barna- undersökning hos anvisad läkare (16 §). I och ungdomsvårdens område. I 2 kap. ges kallelse till förhör eller läkarundersökning närmare regler om barnavårdsnämnd. Bl. a. kan föreskrivas vite av högst 100 kronor. Om föreskrivs att i vissa angivna slag av ärenden den kallade uteblir kan barnavårdsnämnden nämndens ordförande interimistiskt äger fatta under vissa förutsättningar besluta att han beslut för den händelse nämndens prövning skall hämtas genom polismyndighetens förinte kan avvaktas utan fara eller allvarlig sorg. Inställs han inte samma dag genom olägenhet (11 §). Om kommunfullmäktige så hämtning, kan nämnden i fall av tredska bestämmer kan barnavårdsnämnd uppdra åt utdöma förelagt vite. Bestämmelserna om bl. a. ledamot eller åt tjänsteman hos kom- vite och hämtning är emellertid inte tillämpmunen att på nämndens vägnar avgöra vissa liga dä person, som skall höras upplysningsgrupper av ärenden, vilkas beskaffenhet vis, kallats att inställa sig på plats utanför anges i fullmäktiges beslut (12 §). den kommun där han bor eller eljest uppe3 kap. innehåller bestämmelser om förfa- håller sig (17 §). Utredning i ärende enligt 4 randet hos barnavårdsnämnd. I ärenden hos eller 7 kap. bör omfatta hembesök. För nämnden skall erforderlig utredning inledas vinnande av tillträde kan i vissa fall polisutan dröjsmål. Utredningen skall åsyfta att handräckning utverkas (18 §). Begär någon, allsidigt klarlägga de omständigheter som är som enligt 15 § FL skall beredas tillfälle att av betydelse. Den skall bl. a. bedrivas pä yttra sig, att bli muntligen hörd inför nämnsådant sätt att obehag, olägenhet eller kost- den, skall förhör anordnas med honom, om nad inte vällas någon i onödan (14 §). Var ej särskilda skäl föranleder annat. Den som och en som ärendet rör eller som antas bereds tillfälle att yttra sig skall erinras om kunna lämna upplysningar av betydelse kan rätten att påkalla sådant förhör. Den som höras och kallas att inställa sig inför barna- ärendet rör får utveckla sin talan och förevårdsnämnden eller ombud för denna. Skall bringa bevisning. Begär han att upplysning barn under 15 år kallas, bör kallelse med skall inhämtas eller att annan utredning skall föreläggande att inställa barnet delges föräld- förebringas, skall begäran efterkommas om rarna eller annan som har barnet i sin vård det kan antas att åtgärden skulle äga bety(15 §). Om det erfordras för utredningen bör delse. Är det fråga om barn under 15 år, SOU 1971:76

skall vad som stadgas i paragrafen och i 15 § FL endast gälla föräldrarna (19 §). Är den som ärendet rör under 18 år, bör hans föräldrar vara närvarande när han höres av barnavårdsnämnd eller företrädare för denna, om det kan ske utan men för utredningen (20 §). Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall omhändertas för samhällsvård eller utredning, skall beslutet delges honom själv, om han fyllt 15 år, och hans föräldrar. Har i ärendet skiljaktig mening antecknats i nämndens protokoll, skall upplysning lämnas härom. Den som delges beslutet skall samtidigt anmodas att skriftligen förklara, om han samtycker till att det verkställs. Lämnar inte var och en som nu sagts samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsrättens prövning (24 §). 11 kap. reglerar förfarandet hos länsrätt i underställningsmål. Härvid länder till efterrättelse i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 § tredje stycket och 19 § tredje stycket om den underåriges ställning när han inte fyllt 15 år, i 16 och 17 §§ om kallelse och hämtning till läkarundersökning av den underårige och om hämtning av den som ärendet rör, i 19 § första stycket andra punkten om erinran om rätten att påkalla muntlig förhandling samt i 20 § om föräldrars närvaro när den som är under 18 år höres. Vid muntlig förhandling skall representant för barnavårdsnämnden beredas tillfälle att närvara (75 §). Finner sig länsrätten inte kunna fastställa underställt beslut, enligt vilket någon omhändertagits för samhällsvård, kan rätten i stället förordna om en eller flera förebyggande åtgärder eller uppdra åt barnavårdsnämnden att föranstalta därom (79 §). I 4 kap., som handlar om barnavårdsnämnds ingripanden m. m., anges inledningsvis när barnavårdsnämnd har att vidta åtgärder enligt 26 - 29 §§. Det är fallet a) om någon som ej fyllt 18 år misshandlas i hemmet eller eljest där behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara, eller om hans utveckling äventyras pä grund av föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande för118

måga att fostra honom samt b) om någon som ej fyllt 20 år på grund av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning är i behov av särkilda tillrättaförande åtgärder frän samhällets sida. Har någon som avses i b) gjort sig skyldig till brottslig gärning, får dock ingripande enligt BvL ej ske efter det att han fyllt 18 år, såvida inte hans livsföring i övrigt utgör tillräcklig anledning därtill eller sådant ingripande med hänsyn till pågående behandling enligt BvL eller av annan särskild anledning måste anses lämpligast för hans tillrättaförande (25 §). Föreligger sådant förhällande som avses i 25 §, skall barnavårdsnämnden söka att om möjligt ästadkomma rättelse genom en eller flera förebyggande åtgärder, nämligen 1) hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, 2) förmaning och varning, 3) föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt 4) övervakning. Nämnden äger för genomförande av vad som från dess sida till rätts eller föreskrivits bestrida kostnader för rädfrägning, undersökning, behandling, utbildning och dylikt samt lämna bidrag till resor, kläder, annan utrustning och omkostnader i övrigt (26 §). Ekonomiskt stöd torde inte ovillkorligen vara beroende av behov. Avgörande anses böra vara huruvida det ekonomiska biståndet är av väsentlig betydelse för att barnavärdsnämndens intentioner skall förverkligas. Föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden kan meddelas den underårige, hans föräldrar eller annan fostrare. Sådan föreskrift kan gälla bl. a. anlitande av barnavårdsanstalt, behandling för sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller förbud att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Det ankommer på barnavårdsnämnd som meddelat föreskrift att ändra eller upphäva denna, när så är påkallat. Behörigheten att ändra eller upphäva föreskrift kan dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om denna samSOU 1971:76

tycker. Föreskrift upphör att gälla då den underårige fyller 20 år (27 §). Förordnar barnavårdsnämnd om övervakning, skall nämnden till övervakare utse lämplig person. Övervakaren skall fortlöpande följa den underåriges utveckling och uppmärksamma hans levnadsförhållanden samt söka befordra vad som kan vara till gagn för honom. Övervakning skall stå under tillsyn av den barnavårdsnämnd som beslutat därom. Tillsynen kan dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker. Beslut om övervakning gäller tills vidare men skall omprövas med högst ett års mellanrum. Övervakning upphör senast då den underårige fyller 20 år (28 §). Om förebyggande åtgärder bedöms vara gagnlösa eller om sådana åtgärder vidtagits utan att medföra rättelse, skall den underårige omhändertas för samhällsvård (29 §). Barnavårdsnämndens beslut att omhänderta underarig behöver inte innefatta eller vara åtföljt av något bestämmande om den vårdform som skall komma till användning. Svårigheter kan stundom föreligga att omedelbart träffa avgörande i detta avseende. Föreligger sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § är påkallat, äger barnavårdsnämnden i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras omhänderta den underårige för utredning, om detta anses nödvändigt på grund av risker för den underäriges hälsa eller utveckling eller för brottslig eller annan skadlig verksamhet frän hans sida eller med hänsyn till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare åtgärder hindras. Omhändertagande för utredning får bestå högst fyra veckor. Detta innebär att tiden för det faktiska omhändertagandet inte får överskrida angivna tid. Beslut om omhändertagande för utredning förfaller, om den underårige häktas (30 §). Om någon som ej fyllt 18 är behöver vård och fostran därför att föräldrarna avlidit eller övergivit honom, skall barnavårdsnämnden, om behovet inte tillgodoses pä annat sätt, omhänderta honom för samhällsvård. Är någon som ej fyllt 18 år, utan att fall enligt 25 § föreligger, i behov av specialvård eller SOU 1971:76

annan vård och fostran utom hemmet därför att föräldrarna inte kan bereda honom sådan vård eller eljest underlåter att tillfredsställande sörja för honom, skall nämnden, om behovet ej tillgodoses på annat sätt, på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke omhänderta honom för samhällsvård. Den som fyllt 15 år får, om ej särskilda skäl föranleder annat, omhändertas i denna ordning endast efter eget samtycke (31 §). Beslut angående omhändertagande för samhällsvård förfaller, om beslutet inte börjat verkställas inom sex månader från den dag då det vann laga kraft. Sådant beslut förfaller också, om det inte börjat verkställas innan den underårige fyllt 18 är eller, i fall som avses i 25 § b), innan han fyllt 20 år (32 §). Innebär underårigs uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning eller säkerhet och föreligger sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § är påkallat mot den underårige, äger polismyndighet på lämpligt sätt ta honom i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds beslut (19 och 20 §§ polisinstruktionen utgör stödet för den enskilde polismannen att föra den underårige till polisstationen för beslut av polismyndigheten). Då underarig sålunda tagits i förvar av polismyndighet, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden, som har att skyndsamt besluta om han skall omhändertas eller friges. I sistnämnda fall får han enligt nämndens bestämmande kvarhallas tills han avhämtas av föräldrarna eller annan fostrare. Föreligger, utan att fara som nyss sagts är för handen, sannolika skäl för ingripande med stöd av 25 § mot någon, som kan antas vara under 18 ar, och kan hans namn eller bostad inte utrönas, får han tills utredning i nämnda hänseende vunnits tas i förvar av polismyndighet eller, i avbidan på dess beslut, av polisman. Har polisman sålunda tagit nägon i förvar, skall anmälan skyndsamt göras hos polismyndigheten (33 §). 5 kap. angående de omhändertagnas behandling innehåller de centrala reglerna rörande behandlingen av dem som omhändertagits för utredning eller för samhällsvård. Endast i ett par avseenden har skilda regler 119

för de olika kategorierna omhändertagna ansetts erforderliga. Beträffande behandlingen av sädana omhändertagna, som placerats i fosterhem, barnhem eller ungdomsvårdsskola, meddelas ytterligare bestämmelser i 7 - 9 kap. samt i därtill hörande tillämpningsförfattningar. Den omhändertagne skall enligt 36 § överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt. Ofta placeras vederbörande först på ett ställe för observation och överförs senare till annat ställe för slutlig vård. Intagning på ungdomsvårdsskola får äga rum endast om han omhändertagits för samhällsvard eller utredning av anledning som avses i 25 § b). Om nägon som omhändertagits av anledning som avses i 25 § a) visar sådant beteende som motiverar intagning i ungdomsvårdsskola, måste därför beslut fattas om fortsatt omhändertagande med stöd av 25 § b). I fråga om förfarandet hos barnavårdsnämnden i sådant fall äger bestämmelserna i 3 kap. i alla avseenden tillämpning. Har barnavårdsnämnd genom beslut, som omedelbart skall gä i verkställighet, av anledning som avses i 25 § b) omhändertagit underarig för samhällsvård eller utredning eller har sådant omhändertagande beslutats av nämndens ordförande, skall polismyndighet, om den omhändertagne på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän ordning eller säkerhet, efter framställning av nämnden eller dess ordförande på lämpligt sätt förvara den omhändertagne till dess länsrätten eller nämnden meddelat slutligt beslut i ärendet (omhändertagen far dock ej förvaras efter det samtycke lämnats enligt 24 §) eller annan placering ordnats. Den som sålunda tas i förvar får inte kvarhållas längre än en vecka. Om synnerliga skäl föreligger kan dock länsrätten på framställning av nämnden eller dess ordförande medge förlängning av tiden med ytterligare högst en vecka (37 §). Om så erfordras skall nämnden bereda omhändertagen, som ej är elev vid ungdomsvårdsskola, ny placering i samma eller annan värdform. Särskilt skall prövas om det är möjligt att utbyta anstaltsvård mot vård i enskilt hem (39 §). Är den om120

händertagne inte elev vid ungdomsvårdsskola, ankommer det på barnavårdsnämnden att själv eller genom den åt vilken nämnden anförtrott vården öva uppsikt över honom samt att, i den mån behandlingen sa kräver, bestämma rörande hans person och personliga förhållanden. Den omhändertagne far underkastas den begränsning i rörelsefriheten som betingas av syftet med omhändertagandet. I fråga om rätt till umgänge med den omhändertagne är föräldrarna underkastade de bestämmelser som nämnden med hänsyn till hans vård och fostran samt omständigheterna i övrigt finner skäligt meddela. Föräldrar till den som omhändertagits enligt 31 § får dock inte betagas tillfälle till umgänge med den omhändertagne, om inte särskilda skäl föreligger (41 §). 6 kap. handlar om samhällsvårdens upphörande. Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte elev vid ungdomsvårdsskola. Barnavårdsnämnden skall förklara samhällsvarden avslutad så snart ändamålet med vården får anses uppnått. Beträffande den som omhändertagits enligt 31 § skall samhällsvarden även förklaras avslutad, om föräldrarna begär det eller om den omhändertagne begär det sedan han fyllt 15 är och särskilda skäl ej föranleder annat. Samhällsvarden skall upphöra senast dä den omhändertagne fyller 18 år eller, om han omhändertagits enligt 29 § sedan han fyllt 15 är, senast tre är efter omhändertagandet. Har omhändertagandet skett med stöd av 25 § a), får samhällsvarden dock ej i något fall bestå sedan den omhändertagne fyllt 20 är. Beträffande samhällsvärd enligt 31 § föreskrivs vidare, att om nämnden finner att värden inte kan upphöra utan sådan fara för den omhändertagne som avses i 25 § a), nämnden skall omhänderta honom för fortsatt samhällsvård enligt 29 § samt att fortsatt omhändertagande även får beslutas, om sådant fall föreligger som avses i 25 § b) (42 §). För beslut om fortsatt omhändertagande gäller i alla hänseenden vad i 3 kap. är stadgat om beslut enligt 29 §. Beträffande den som omhändertagits enligt 29 § kan barnavårdsnämnden, om så anses lämpligt, meddela beslut om villkorligt uppSOU 1971:76

hörande av samhällsvården. Efter beslut om villkorligt upphörande av samhällsvården får värden när som helst återupptas, om så erfordras för att uppnå dess syfte. I samband med villkorligt upphörande av samhällsvård kan nämnden meddela en eller flera sådana föreskrifter som avses i 27 § samt förordna om övervakning. Föreskrift eller förordnande varom här stadgas skall ej gälla för längre tid än till dess samhällsvården slutligt upphör (43 §). Det torde ankomma pä nämnden att bestämma lämplig giltighetstid för föreskrift eller övervakning. Någon tillsyn kan inte anordnas efter beslut om slutligt upphörande av samhällsvården. I 7 kap. meddelas bestämmelser om fosterbarnsvård >n. m. Dessa bestämmelser gäller både omhändertagna och inte omhändertagna barn. Det ligger dock i sakens natur att förbud enligt 50 § mot barns skiljande från fosterhem inte kommer i fråga beträffande omhändertaget barn sä länge samhällsvården bestar. Visst undantag finns vidare i 47 §. Ingripanden mot missförhållanden i fosterhem skall ske enligt bestämmelserna i 4 kap. 1 BvL förstås med fosterbarn barn under 16 ar, som värdas och fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare vilken har vårdnaden om barnet. Da särskilda skäl föreligger, äger barnavårdsnämnden besluta att barn under 16 ar, som vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare men inte är att hänföra till fosterbarn, tills vidare skall anses såsom sådant. Nämnden kan vidare, om särskilda skäl påkallar det, beträffande egentligt fosterbarn eller barn som omfattas av beslut som nyss sagts förordna att nämndens tillsyn enligt bestämmelserna i detta kapitel skall fortsätta under viss tid, högst tre år, efter det att barnet fyllt 16 är (46 §). Barn får inte mottagas i enskilt hem som fosterbarn utan att barnavärdsnämnden i den kommun där hemmet är beläget, lämnat tillstånd därtill. Nämnden kan meddela förhandsbesked om hemmets allmänna lämplighet som fosterhem. Sådant besked är inte bindande vid tillståndsprövning som nyss sagts. Tillståndskravet gäller SOU 1971:76

inte beträffande barn som är omhändertaget enligt BvL och av barnavårdsnämnden placeras i fosterhem inom kommunen (47 §). Barnavårdsnämnden skall öva noggrann tillsyn över alla fosterhem inom kommunen (49 §). Föreligger risk, som ej är ringa, för skada på ett fosterbarns kroppsliga eller själsliga hälsa, om barnet skiljs från fosterhemmet, äger barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet finns, för viss tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna eller annan som har vårdnaden om barnet att taga det frän fosterhemmet. Är sådant förbud av sannolika skäl påkallat men har erforderlig utredning inte hunnit slutföras, kan nämnden meddela förbud att gälla i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra veckor. Förbud enligt paragrafen utgör ej hinder att barnet skiljs frän fosterhemmet på grund av beslut enligt 21 kap. FB (50 §). Om det erfordras från barnavärdssynpunkt, kan barnavårdsnämnden förbjuda person som har sitt hem inom kommunen att utan nämndens medgivande mottaga annans barn under 16 år för vistelse i hemmet annat än tillfälligt. Denna förbudsmöjlighet kan t. ex. användas för att komma till rätta med missförhållanden i familjedaghem. Förbud som nu sagts kan av barnavårdsnämnden återkallas (51 §). Barnavårdsnämnd kan pä synnerliga skäl medge befrielse tills vidare frän tillämpningen av bestämmelserna i 4 7 - 4 9 §§ beträffande visst hem inom kommunen. Sådant medgivande skall avse bestämd bostad och får förbindas med erforderliga villkor. I medgivande skall föreskrivas att anmälan ofördröjligen skall göras hos nämnden, om fosterbarn mottages i hemmet (53 §). Enskild person eller sammanslutning får inte utan tillstånd av socialstyrelsen bedriva förmedlingsverksamhet beträffande fosterbarn (54§). 8 kap. handlar om barnavårdsanstalter. Med barnavårdsanstalt förstås i lagen anstalt som är avsedd för värd och fostran av barn och ungdom under 18 år och som inte är att hänföra till sjukvårdsanstalt, till hem för psykiskt utvecklingsstörda, blinda, döva eller vanföra eller till sådant elevhem som står 121

under tillsyn av central skolmyndighet. Lagens bestämmelser om barnavårdsanstalt äger inte tillämpning pä ungdomsvårdsskola (55 §). Barnavårdsnämnd skall öva tillsyn över varje barnavärdsanstalt inom kommunen. Finner nämnden att anledning föreligger till anmärkning mot förhållandena vid anstalten, skall anmälan ofördröjligen göras hos länsstyrelsen (60 §). Om länsstyrelsen finner att missförhållande föreligger vid barnavårdsanstalt inom länet, skall den ålägga anstaltens ledning eller innehavare att vidta tjänliga åtgärder för att avhjälpa missförhållandet (61 §). I sista hand kan socialstyrelsen återkalla lämnat tillstånd eller förbjuda fortsatt verksamhet pa anstalten (62 §). I 9 kap. finns grundläggande bestämmelser rörande ungdomsvårdsskolor. I övrigt regleras dessa skolors verksamhet väsentligen i stadgan (1960:728) för ungdomsvårdsskolorna. Det är staten som inrättar och driver ungdomsvårdsskolor, vilka har till ändamål att bereda vård, fostran och utbildning åt dem som omhändertagits för samhällsvård och inskrivits som elever vid skolorna. Socialstyrelsen är centralmyndighet för skolorna och beslutar om inskrivning av elever vid dessa (64 §). Ungdomsvårdsskola står under ledning av en styrelse, vilken det åligger att över eleverna utöva den bestämmanderätt, som enligt 41 § tillkommer barnavårdsnämnd i fråga om andra omhändertagna, att besluta om val av värdform enligt 66 § samt att besluta om utskrivning av elever. Under styrelsen beslutar skolans rektor om vården av eleverna och förbereder deras utskrivning (65 §). Vården av de elever, som är inskrivna vid ungdomsvårdsskola, äger rum inom eller utom skolan. Styrelsen bestämmer efter vad som är lämpligt om övergäng frän den ena till den andra värdformen. Värd utom skolan skall anlitas sä snart det kan ske. För sådan värd kan eleven överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt (66 §). Elev skall utskrivas när a) ändamålet med vården får anses uppnätt, b) eleven behöver vård, fostran eller utbildning som bättre kan beredas pä annat sätt än genom ungdomsvärds122

skolas försorg, eller c) eleven enligt dom, som vunnit laga kraft mot honom, intagits i fångvårdsanstalt. Utskrivning skall ske senast när eleven fyller 20 år eller, om han omhändertagits för samhällsvård efter det att han fyllt 17 år, senast tre år efter omhändertagandet (67 §). Genom beslut om utskrivning upphör samhällsvården. Om hinder ej möter på grund av föreskrifterna i 42 § andra stycker, får dock styrelsen i utskrivningsbeslut förordna att samhällsvården skall bestå (68 §). Misstänks det att den som inskrivits vid ungdomsvårdsskola begått brott före utskrivningen och hör brottet under allmänt åtal, skall åklagaren pröva huruvida åtal lämpligen bör ske. Innan åtalsfrågan avgörs, skall skolans styrelse höras, om det ej befinns vara obehövligt (69 §). Om domstol eller annan myndighet begär att elev vid ungdomsvårdsskola skall inställas inför myndigheten, har skolans rektor att föranstalta därom. Finner rektor att inställelsen skulle vara uppenbart olämplig från vårdsynpunkt eller att hinder eljest möter för inställelsen, skall han omedelbart anmäla detta hos myndigheten (70 §). 12 kap. innehåller bestämmelser om besvär. Talan mot barnavårdsnämnds beslut förs enligt 80 § hos länsrätten, om nämnden utdömt förelagt vite, avvisat ombud eller biträde, med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden eller förordnat om övervakning, avslagit framställning om ändring eller upphörande av föreskrift eller övervakning som beslutats enligt 26 §, träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 §, meddelat bestämmelse enligt 41 § andra stycket om rätt till umgänge med någon som är omhändertagen, träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds upphörande eller beslutat att samhällsvård skall återupptas efter villkorligt upphörande, meddelat beslut att fosterbarnsreglerna skall äga tillämpning beträffande ett vistelsebarn eller att tillsynen över ett fosterbarn skall förlängas, beslutat att ej meddela tillstånd till mottagande av fosterbarn, genom förhandsbesked förklarat hem inte vara lämpligt som fosterhem eller träffat avgöSOU 1971:76

rande i ärende angående förbud som avses i 50 eller 51 §. - Talan mot beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning frän skolan förs enligt 81 § hos länsrätten genom besvär. Om talan mot beslut av styrelse för ungdomsvärdsskola i andra fall stadgas i 57 § stadgan för ungdomsvårdsskolorna. - Mot länsstyrelses slutliga beslut i mal eller ärende enligt BvL samt mot flertalet av socialstyrelsen i särskilda fall meddelade beslut förs talan hos kammarrätt genom besvär. Talan får dock inte fullföljas endast beträffande ränta eller rättegångskostnad (83 §). Besvär över annat beslut av socialstyrelsen enligt BvL förs hos Kungl. Maj:t (87 §). Talan mot länsrätts beslut förs genom besvär hos kammarrätten och kammarrätts beslut överklagas hos regeringsrätten (33 § FPL).

Lagförarbeten m. m. Barnavärdskommittén Barnavårdskommittén avgav är 1956 ett betänkande med förslag till ny barnavårdslag (SOU 1956:61). Ur betänkandet skall här återges följande. I frågan om rättsskyddet inom barna- och ungdomsvårdens arbetsfält anför kommittén inledningsvis att barns skiljande från hemmet och omhändertagande i samhällets vård mot föräldrarnas vilja i princip är något annat än de egentliga administrativa frihetsberövandena. De sistnämnda åtgärderna innebär ingrepp i den med åtgärden avsedda personens frihet att råda över sin person, medan omhändertagandet av barn ingriper i föräldrarnas rätt - eller frihet att bestämma över barnets person. Först när barnet uppnätt sådan ålder att dess mot vårdnadshavarens stridande vilja i fråga om val av vistelseort respekteras av samhället, kan barnets omhändertagande betecknas som ett verkligt ingrepp i dess frihet. Det anförda åskådliggör enligt kommitténs mening att administrativt frihetsberövande, särskilt när det gäller barnavårdsområdet, är ett ganska vagt begrepp och ger även en antydan om att man kan SOU 1971:76

ifrågasätta lämpligheten av att tillerkänna sådana frihetsberövanden en absolut särställning i fråga om garantier mot övergrepp. Man bör vidare enligt kommittén inte förbise att till administrativa frihetsberövanden hänförliga åtgärder många ganger kan vara av för individen mindre ingripande natur än administrativa ingrepp, som ej innebär frihetsberövande, t. ex. en långvarig övervakning med eller utan föreskrifter som måste följas vid påföljd att omhändertagande sker. Därmed har kommittén inte avsett att kritisera tanken att kringgärda de administrativa frihetsberövandena med särskilda rättssäkerhetsgarantier. Det är emellertid enligt kommittén av vikt att rättssäkerhetskravet inte i alltför hög grad anknyts enbart till nämnda kategori av åtgärder. Har man exempelvis funnit att visst förfarande behövs i ärenden angående administrativa frihetsberövanden, bör måhända övervägas om och i vad mån det kan ges mera allmän tillämplighet. Med anledning av den då pågående utredningen om administrativa frihetsberövanden framlade kommittén inte något preciserat förslag om förfarandet hos länsstyrelsen i barnavårdsärenden. Vissa allmänna riktlinjer uppdrogs dock beträffande förfarandet i underställningsärenden och en del besvärsärenden. Bl. a. säger kommittén att det måste vara sörjt för att enskild, som ärendet rör, får erforderligt biträde vid utförande av sin talan inför länsstyrelsen. Kommittén berör också frågan om enskilds rätt att anlita biträde i ärende hos barnavårdsnämnd. Kommittén framhåller att det naturligtvis står fritt för var och en, vars intresse berörs av barnavårdsärende, att rådföra sig med annan och att anlita biträde för uppsättande av skrifter o. dyl. Däremot är det enligt kommittén inte givet att biträde får bevista och ta del i förhör som hälls inför barnavårdsnämnd eller för dess räkning. Offentlighet råder inte vid sådant förhör och vissa olägenheter kan väl vara förbundna med biträdes närvaro, särskilt om biträdet inte har särskilda kvalifikationer och förutsättningar att förstå de synpunkter som måste vara ledande i barnavårdsarbetet. Biträdets 123

närvaro och verksamhet kan bl. a. - framhål- kan i så fall med mindre betänklighet kalla ler kommittén - göra hörandet mera tids- även avlägset boende person att inställa sig ödande, försvåra kontakten mellan den som för att höras inför nämnden, ledamot eller höres och den som ställer frågor samt över tjänsteman. Sådan inställelse kan i en del fall huvud taget göra uppgiften mera komplice- från utredningssynpunkt vara att föredra rad för nämnden eller dess företrädare. Trots framför anlitande av någon att, såsom repredessa oberäkneliga olägenheter anser kom- sentant för nämnden, höra vederbörande där mittén det uppenbart att den som saken han vistas. Vad angår personer, som ärendet gäller samt, om han är underårig, hans för- inte rör men som höres upplysningsvis, erinäldrar och fosterföräldrar bör ha en ovillkor- rar kommittén om att enligt 1924 års barnalig rätt att anlita biträde då de höres av vårdslag ersättning för inställelsekostnader i barnavårdsnämnden eller företrädare för vissa fall kan utgå dä sädan person höres vid denna. Särskilda förutsättningar i fråga om domstol på begäran av länsstyrelse liksom att biträdets sakkunskap, erfarenhet och kvali- motsvarande rätt till ersättning för inställelse teter i övrigt anses inte böra krävas. Visar inför länsstyrelsen föreligger enligt 30 § emellertid biträdet oskicklighet eller oför- NvL. Någon väsentlig anledning varför komstånd eller är han eljest olämplig, får han munal myndighet inte skulle bestrida all avvisas av nämnden. De föreslagna bestäm- kostnad för erforderlig utredning i ärende melserna skall enligt kommittéförslaget äga som myndigheten har att pröva kan kommitmotsvarande tillämpning beträffande länssty- tén inte anse föreligga, inte heller något skäl relses handläggning av underställnings- eller varför medborgaren just i sådana ärenden besvärsärende enligt BvL samt i viss utsträck- skulle vara skyldig att medverka till utredning också da polismyndighet biträder barna- ningen utan att fä sina omkostnader ersatta i vårdsnämnd med utredning. rimlig omfattning. När det gäller dem som Vidare föreslår kommittén regler om rätt barnavårdsärende närmast rör kunde man till ersättning för inställelsekostnader åt den enligt kommittén möjligen vara benägen att som efter kallelse inställt sig för att höras anlägga en annan syn pä frägan om instäleller undergå läkarundersökning i ärende lelseersättning. Emellertid synes det komsom ankommer pä barnavårdsnämnds pröv- mittén - dä man häller fast vid att det ej är ning. Motsvarande gäller inställelse hos polis- tal om annat än ersättning för inställelse som myndighet i fall dä denna biträder barna- nämnden funnit erforderlig för utredningen i själva verket inte finnas anledning att vårdsnämnd med utredning. Ersättningen skall bestämmas av barnavårdsnämnden samt utesluta dessa personer från rätt till ersättbestridas av och stanna pä den kommun, vars ning. Det finns enligt kommittén inte skäl, barnavårdsnämnd handlägger ärendet. De knappast heller möjlighet, att mer eller föreslagna ersättningsreglerna skall enligt mindre jämställa dem med parter i tvistemål kommittén gälla även länsstyrelses handlägg- eller brottmål. Fördelarna för barnavärdsning av underställnings- och besvärsmäl. Er- verksamheten av en fastslagen ersättningsrätt sättningen skall dock i sädana fall utgå av är däremot starkt framträdande även när det gäller personer som barnavärdsärendet närstatsmedel. Som motivering för reglerna om ersättning mast rör. för inställelsekostnader anför kommittén att det synes riktigt och skäligt att personer, som måste höras i barnavårdsärende och Propositionen fördenskull nödgas ådra sig utgifter eller I prop. 1960:10 med förslag till ny barinkomstförluster, bereds ersättning oavsett navärdslag godtog föredragande statsrådet vilket barnavårdsorgan det är som hör dem. kommitténs förslag att den som ärendet rör Rätt till ersättning mäste också vara till skall fä anlita biträde när han höres av avgjord fördel för barnavårdsarbetet. Man barnavårdsnämnd eller företrädare för denna 124

SOU 1971:76

och att biträde som visar oskicklighet eller ersättning för inställelsekostnader fann sig oförständ eller eljest befinns vara olämpligt statsrådet därför böra föreslå bestämmelser skall kunna avvisas. Motsvarande skulle gälla om rätt till ersättning för inställelse ät den beträffande förfarandet hos länsstyrelse i som höres upplysningsvis inför länsstyrelsen underställningsmäl. I avbidan på lagförslag i underställningsmål liksom åt den som efter som var att vänta från besvärssakkunniga förordnande av länsstyrelsen inställt sig inför och utredningen om administrativa frihetsbe- domstol för att höras som vittne. rövanden ville statsrådet inte ta ställning till frågan om införande pä barnavårdsomrädet Utskottsutlåtande och riksdagsbeslut av befogenhet för handläggande myndighet att vid behov förordna offentligt biträde åt I utlåtande 1960:5 föreslog andra lagutskottet att det genom propositionen framlagda den enskilde. Beträffande frågan om ersättning för in- förslaget till barnavärdslag skulle antas av ställelse inför barnavårdsnämnden eller före- riksdagen med en mindre jämkning. Riksträdare för denna förklarade sig föredra- dagen beslöt i enlighet med utskottets förgande statsrådet i och för sig vara överens slag (rskr. 152). med kommittén om det motiverade i att personer som höres upplysningsvis i barnaFramställning av justitieombudsmannen vårdsärende bör kunna få ersättning för utgifter och inkomstbortfall. Frågan om ersätt- I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 april 1966 ning för inställelse berör emellertid enligt har såsom förut nämnts riksdagens justitiestatsrådet inte enbart barnavårdsnämnderna ombudsman gjort framställning angående inutan även andra kommunala nämnder, och förande av bestämmelser om ersättning till en lösning av frågan för barnavårdsnämn- enskild part för inställelse vid förhör hos dernas del kan inte sägas vara särskilt angelä- .länsstyrelsen i nykterhets- och barnavärdsgen. Att personer kallas för att höras upplys- ärenden. Avskrift av framställningen har av ningsvis inför barnavårdsnämnd eller företrä- socialdepartementet överlämnats till vår utdare för denna förekommer inte i någon redning den 3 december 1968. En närmare större utsträckning, och omständigheterna redogörelse för framställningens innehall har torde för övrigt oftast vara sådana att den lämnats i kap. 10. som inställt sig knappast har några befogade ersättningsanspråk. Med hänsyn härtill ansåg statsrådet att ersättningsfrågan inte bör lösas Utredningen isolerat för barnavårdsnämndernas del utan Offentligt biträde att den bör tas upp i ett större sammanhang, varvid man även får ta ställning till spörs- BvL har ett vidsträckt tillämpningsområde. målet om i vilken utsträckning ersättning Det bör uppmärksammas att ingripanden skall kunna utgå till dem som ärendet när- enligt denna lag i ökad utsträckning kommit mast rör. De skäl som talar för att rätt till till användning mot unga lagöverträdare i ersättning skall föreligga gör sig enligt stats- stället för brottspåföljder i straffrättskiprådet gällande med en helt annan styrka i ningens regi. Från straffrättskipningens omfråga om förfarandet pä länsstadiet än när råde undantas inte blott alla gärningar som det gäller utredningen hos barnavårdsnämn- en person begär före fyllda 15 år. Även när derna. Frånvaron av en sådan rätt torde inte det gäller unga lagöverträdare som fyllt 1 5 ar sällan innebära en allvarlig olägenhet såväl är straffrättskipningen begränsad pa flera för den som kallas till förhör som med sätt. Restriktioner gäller beträffande användhänsyn till utredningen i dessa mål. Trots att ningen av vissa brottspåföljder. Åklagare har utredningen om administrativa frihetsberö- erhållit vidsträckt befogenhet att besluta att vanden hade att ta ställning till frågan om inte tala å brott som begåtts av ungdomar. SOU 1971:76

Lagstiftningen innehåller såväl för åklagare som för domstolar anvisningar om att i stället för brottspåföljd barnavård kan användas. Under förarbetena till BrB uttalade departementschefen att lagförslaget i princip utgick frän att åtgärder mot lagöverträdare som inte fyllt 18 år skall ske inom barnavården och inte inom kriminalvården. I detta sammanhang kan erinras om vissa drag som är utmärkande för samhällets barnavård och som skiljer denna från straffrättskipningen. För barnavården gäller, oavsett ålder, att frågan huruvida åtgärder skall vidtas skall prövas med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för den ifrågasatta åtgärden. Vad som hänt i det förflutna, det må vara en brottslig gärning eller ej, får inom barnavården inte tillmätas betydelse utöver att vara indicium pa ett aktuellt behov av åtgärd. Vidare gäller att åtgärd inom barnavärden skall vara motiverad med hänsyn till den person det är fråga om. Det skall föreligga ett individuellt värdbehov. Åtgärd enligt BvL kan vara motiverad för att skydda den unges omgivning mot honom, men sådan åtgärd fär inte vidtas endast för att avhälla andra från brottsligt eller eljest olämpligt beteende. BvL tillåter således inte att åtgärd enligt lagen vidtas i syfte att tillgodose all mänpreventionen. Ej heller får straffmätningssynpunkter anläggas. Eftersom åtgärderna alltid skall avse att tillgodose ett vårdbehov, får enligt BvL inte mera genomgripande åtgärd vidtas än som erfordras för att tillgodose detta behov. Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare är av intresse i detta sammanhang. Enligt denna skall för unga lagöverträdare offentlig försvarare förordnas i större utsträckning än som följer av bestämmelserna i 21 kap. 3 § RB. Härom föreskrivs i 11 § 1964 års lag följande. Förekommer i mal mot den som ej fyllt 21 år anledning att döma till annan påföljd än böter och saknar den underårige försvarare, skall offentlig försvarare förordnas för honom, om det inte pä grund av sakens beskaffenhet eller eljest finnes uppenbart att försvarare ej erfordras. 126

Ingripandena enligt BvL kan vara av mycket olika karaktär. I vissa fall medför de ett frihetsberövande. Även när sä inte är fallet kan de innefatta högst avsevärda ingrepp i individens livsföring. Med hänsyn härtill och mot bakgrunden av att ingripandena enligt BvL i ökad utsträckning ersatt brottspåföljder i straffrättskipningens regi framstår det som en brist, att väl på straffrättskipningens men inte på barnavårdens område möjlighet finns för offentlig myndighet att i fall av behov förordna biträde åt den mot vilken åtgärd vidtas. Denna olikhet markeras ytterligare genom att på straffrättskipningens område unga lagöverträdare har tillerkänts en särskilt vidsträckt rätt att erhålla offentlig försvarare. I enlighet med det anförda förordar vi att möjlighet införs att förordna offentligt biträde i vissa ärenden enligt BvL. När det gäller att bestämma i vilka ärenden och på vilket stadium av ärendenas handläggning som offentligt biträde skall kunna förordnas synes det lämpligt att börja med de ärenden som innefattar den mest djupgående frihetsinskränkningen, nämligen ärenden angående omhändertagande för samhällsvärd. Omhändertagande för samhällsvärd kan beslutas av flera olika anledningar. Sädant beslut kan meddelas pä grund av den unges eget beteende brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel m. m. Omhändertagande kan emellertid också ske därför att den unges kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara eller därför att hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande förmåga att fostra honom. I samtliga nu nämnda fall förutsätts att förebyggande åtgärder bedöms vara gagnlösa eller att sådana åtgärder vidtagits utan att medföra rättelse. Enligt 31 § BvL kan omhändertagande för samhällsvärd dessutom i vissa fall beslutas utan att något missförhållande av ovan angivet slag är för handen. Det är härvid fråga om vissa vårdbehov som inte kan tillgodoses på annat sätt, nämligen dels fall där föräldrarna avlidit eller övergett den unge och dels SOU 1971:76

fall där föräldrarna begär eller ger sitt sam- föräldrar eller andra fostrare. Dessa träffas av tycke till omhändertagande för samhällsvård beslutet dels därför att de mer eller mindre för att på så sätt bereda den unge specialvård identifierar sig med den omhändertagne och eller annan vård och fostran utom hemmet. dels därför att omhändertagandebeslutet reBeträffande de fall som behandlas i 31 § gelmässigt är ett ingrepp i deras lagliga rätt gäller att den som fyllt 15 år får omhänder- att ha denne hos sig och värda honom och tas endast efter eget samtycke, om inte bestämma rörande hans personliga förhållanden. I många fall känner de sig speciellt särskilda skäl föranleder annat. Den som omhändertagits för samhällsvård kränkta därför att omhändertagandebeslutet skall överlämnas till enskilt hem eller place- uppfattas som en prickning, vilken ger dem ras i lämplig anstalt. Har han omhändertagits stämpeln av mindre goda samhällsmedborpå grund av sitt eget beteende, kan han intas gare. Även beslut om omhändertagande eni ungdomsvårdsskola. Den vårdform skall ligt 31 § BvL kan i vissa fall få karaktären av väljas som med hänsyn till den omhänder- ingrepp i den enskildes rättssfär. Så kan vara tagnes ålder, utveckling och egenskaper får fallet när den omhändertagne själv motsätter anses bäst främja hans väl och tillgodose sig samhällsvård, fastän föräldrarna gett sitt behovet av uppsikt över honom. Vård i samtycke. Tvist kan också föreligga beträfenskilt hem bör i första hand komma i fråga. fande frågan huruvida situationen är sådan Den som omhändertagits för samhällsvård att föräldrarna kan anses ha övergett den får underkastas den begränsning i rörelsefri- omhändertagne. heten som betingas av syftet med omhänderMed hänsyn till nu angivna förhallanden tagandet. förordar vi att för samtliga typer av ärenden Av det anförda framgår att ett beslut om rörande omhändertagande för samhällsvård omhändertagande för samhällsvård kan utgö- möjlighet öppnas att förordna offentligt bira den lagliga grunden för betydande in- träde åt den eller dem som ärendet rör, när skränkningar i den omhändertagnes frihet. detta behövs för att tillvarata partens rätt. Särskilt tydligt blir detta om den omhänder- Vad nu sagts avser även ärenden rörande tagne intas i ungdomsvårdsskola. Men även i omhändertagande för fortsatt samhällsvård andra fall kan beslutet leda till att han (jfr 42 §). Beträffande frågan pä vilket staunderkastas mer eller mindre långt gående dium av ett omhändertagandeärende offentbegränsningar i rörelsefriheten. Härtill kom- ligt biträde bör kunna förordnas hänvisas till mer att redan den omständigheten att ett framställningen längre fram. Tanken är inte att biträde skall förordnas i omhändertagandebeslut normalt leder till att den omhändertagne flyttas från sitt hem och alla ärenden rörande omhändertagande för placeras pä ett annat ställe - det må vara ett samhällsvård, utan hänsyn mäste tas till förenskilt hem eller en anstalt av något slag — hållandena i varje enskilt fall. Det är manga gör att beslutet är av mycket ingripande art. olika faktorer som här spelar en roll. UtredBeslutets betydelsefulla karaktär förstärks av ningens fullständighet är av betydelse i samatt det inte blott är fråga om en faktisk manhanget. Förordnande av offentligt biträförflyttning av den omhändertagne. Beslutet de bör inte komma i fråga i sådana fall där medför ju också att bestämmanderätten rö- fakta är fullt klara och det är uppenbart att rande den omhändertagnes person och per- ett beslut om omhändertagande bör meddesonliga förhållanden i väsentliga avseenden las. Om däremot de faktiska förhållandena överflyttas till offentlig myndighet. Detta inte är otvetydiga eller tvekan kan råda om påverkar också den omhändertagnes ställ- den lämpligaste formen för ett ingripande ning. Att observera är vidare att ett beslut frän samhällets sida, är det i manga fall om omhändertagande inte berör endast den anledning att förordna biträde. Med hänsyn omhändertagne utan i många fall även andra till den verkan på den omhändertagnes bepersoner, i första hand den omhändertagnes handling, som ett omhändertagande på SOU 1971:76

grund av den unges eget beteende har, torde tagits för utredning gäller i huvudsak samma det ofta finnas skäl att förordna offentligt regler som vid omhändertagande för sambiträde i de fall dä det är oklart huruvida hällsvård. Regeln om företräde för vård i förutsättningarna enligt 25 § b) BvL förelig- enskilt hem äger dock inte tillämpning. De ger, även om det är uppenbart att annan flesta av de skäl som talar för att det bör grund för ett omhändertagandebeslut är för vara möjligt att förordna offentligt biträde i handen. Kan av diskretionsskäl enskild be- ärende rörande omhändertagande för samrörd part inte fä del av all väsentlig bevisning hällsvård gäller även när det är fråga om i ärendet, torde detta utgöra särskild anled- omhändertagande för utredning, med den ning att överväga förordnande av offentligt modifikation som följer av att sistnämnda biträde. Har frågan om omhändertagande för form av omhändertagande är tidsbegränsad. samhällsvård aktualiserats genom att allmän Omhändertagande för utredning kan, som domstol med stöd av 31 kap. 1 § BrB över- förut sagts, omfatta en så läng tid som fyra lämnat åt barnavårdsnämnd att föranstalta veckor. Detta gör att ingripandet i fråga får om erforderlig värd och har den unge haft anses ha en allvarlig karaktär. Vanligen utgör försvarare i brottmålet, kan behovet av biträ- det inledningen till ett varaktigt omhänderde i ärendet angående omhändertagande för tagande. BvL bygger också på betraktelsesamhällsvård bli mindre starkt därför att de sättet att omhändertagande för utredning är förhållanden, som är av betydelse enligt BvL, ett allvarligt ingrepp i den enskildes rättssfär, blivit belysta i brottmålet. En annan omstän- vilket bör kringgärdas med rättssäkerhetsdighet som kan ha betydelse för frågan om garantier. Detta kommer främst till uttryck förordnande av offentligt biträde är de en- däri att samma underställningsregler gäller skilda parternas förmåga att förstå vad som för beslut angående omhändertagande för är relevant i ärendet och att bidra till en utredning som för beslut om omhändertaallsidig belysning därav. Förhallandet mellan gande för samhällsvård enligt 29 § BvL. Unbarnet och föräldrarna kan också vara en der angivna förhållanden synes det befogat faktor i sammanhanget. Är det fråga om att möjlighet skall finnas att förordna offentomhändertagande för samhällsvård enligt ligt biträde även i ärenden rörande omhän31 § BvL, torde det regelmässigt inte finnas dertagande för utredning. Liksom i ärenden anledning att förordna offentligt biträde i om omhändertagande för samhällsvård bör andra fall än när underårig, som fyllt 15 är, biträde inte förordnas i alla fall utan endast motsätter sig omhändertagande eller föräld- när det pä grund av förhållandena i det rar eller annan vårdnadshavare bestrider att enskilda fallet behövs för att tillvarata parts den underårige blivit övergiven. rätt. De synpunkter som anförts härom beFrågan om införande av institutet offent- träffande samhällsvärdsärendena torde i allt ligt biträde bör övervägas även beträffande väsentligt äga motsvarande tillämpning. andra typer av ärenden än omhändertagande Längre fram kommer att behandlas frågan i för samhällsvård. I första hand blir fråga om vilket skede av nu ifrågavarande ärenden ärenden rörande omhändertagande för utred- offentligt biträde bör kunna utses. ning. Under vissa i 30 § BvL angivna förutVad angår behovet av offentligt biträde sättningar kan sådant omhändertagande be- när det gäller sädana förebyggande åtgärder, slutas i fall dä det föreligger sannolika skäl som anges i 26 § BvL, är det till en början för att ingripande med stöd av 25 § BvL är uppenbart att offentligt biträde inte behövs i påkallat. Beslut rörande omhändertagande ärenden rörande hjälpätgärder. Inte heller är för utredning har interimistisk karaktär. Be- påkallat att offentligt biträde kan förordnas i slutet gäller i avvaktan pä att huvudärendet ärenden rörande förmaning eller varning. I kan avgöras slutligt. Omhändertagande för fråga om meddelandet av föreskrifter röutredning får bestå högst fyra veckor. Beträf- rande underårigs levnadsförhållanden är läget fande behandlingen av dem som omhänder- i viss män ett annat. Sädana föreskrifter 128

SOU 1971:76

som kan riktas till den underårige, hans föräldrar eller annan fostrare - kan röra ämnen som är av väsentlig betydelse för den enskilde. De kan bl. a. avse den underäriges sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort, bostad och förfogande över arbetsförtjänst. Flera av de skäl som talar för möjlighet till förordnande av offentligt biträde i ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård är i princip tillämpliga även på ärenden om meddelande av föreskrifter. Av betydelse i sammanhanget är emellertid att föreskrifternas iakttagande inte kan genomdrivas genom vitesföreläggande eller exekutiva åtgärder och att överträdelse inte är belagd med straff. Den enda sanktion som finns är att underlätenhet att följa föreskrift kan leda till att fråga tas upp om att meddela beslut rörande omhändertagande för samhällsvård. Mot denna bakgrund torde det inte föreligga något mera påtagligt behov av offentligt biträde i dessa ärenden. Det synes vara tillräckligt att biträde kan förordnas för den händelse beslut fattas angående omhändertagande för samhällsvård. I sammanhanget kan också nämnas att mera ingripande föreskrifter av ovan angiven typ sällan lär meddelas, just därför att det inte finns någon direkt möjlighet att genomdriva föreskrifternas efterlevnad. Vad slutligen angår förordnande om övervakning framgår av bestämmelserna att övervakning inte i högre grad beskär den underäriges eller föräldrarnas handlingsfrihet. På grund härav kan behov av offentligt biträde inte heller föreligga i sådant ärende. Enligt 33 § BvL äger polismyndighet att under vissa förutsättningar ta underårig i förvar. Det frihetsberövande, varom här kan bli fråga, är mycket kortvarigt. Anledning saknas därför att i dessa ärenden inkoppla offentligt biträde. Bestämmelser rörande behandlingen av dem som omhändertagits för samhällsvård eller utredning finns bl. a. i 5 och 9 kap. BvL samt i stadgan för barnavårdsanstalter och stadgan för ungdomsvårdsskolorna. Fråga är nu om offentligt biträde bör kunna förordnas i ärenden som rör tillämpningen av SOU 1971:76 (

)

nämnda bestämmelser. Svaret synes böra bli nekande. Från rättssäkerhetssynpunkt bör det vara tillräckligt att möjlighet finns att förordna offentligt biträde i det grundläggande omhändertagandeärendet samt - såsom nedan kommer att föreslås — i ärende rörande slutligt upphörande av samhällsvård. Vad särskilt angår de fall där polismyndighet håller underårig i förvar enligt 37 § BvL bör observeras, att kvarhållningstiden inte kan överskrida två veckor. Med hänsyn härtill synes det inte finnas anledning att för dessa ärenden överväga någon specialregel om offentligt biträde. När det gäller ärenden rörande samhällsvärdens slutliga upphörande enligt 42 § BvL (6 kap.) och ärenden rörande utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt 67 § samma lag (9 kap.), varigenom samhällsvården upphör om inte annat förordnas i utskrivningsbeslutet, finns skäl både för och emot en möjlighet att förordna offentligt biträde. Vården skall i första hand upphöra, när ändamålet med densamma får anses uppnått. Vid bedömning om detta är fallet spelar olika faktorer in, beroende pa grunden för omhändertagandet. Har den underårige omhändertagits på grund av sitt eget beteende, måste stor betydelse tillmätas hans psykiska tillstånd, hans uppförande under omhändertagandetiden och frågan om hans sinnesinriktning förändrats på ett positivt sätt. För belysningen av dessa frågor kan ett offentligt biträde knappast göra någon insats. När grunden för omhändertagandet har varit missförhållanden eller brister i hemmet, är i regel samhällsvärdens slutliga upphörande beroende av om hemförhållandena väsentligt förbättrats. En utredning måste då ske om olika faktiska förhållanden. Det är möjligt att läget ibland kan vara sådant, att ett offentligt biträde skulle kunna bidra till en allsidig belysning av hemförhållandena. 1 fråga om upphörande av samhällsvård som meddelats enligt 31 § BvL aktualiseras behov av offentligt biträde för den händelse barnavårdsnämnden vägrar att låta vården upphöra trots att den som fyllt 15 år begär det. En ytterligare omständighet av betydelse för 129

bedömningen av behovet av institutet offentligt biträde i ärenden rörande samhällsvärdens slutliga upphörande är det förhållandet att man på denna väg kan skapa vissa efterhandsgarantier mot omhändertaganden på alltför lösa grunder. Beaktas bör att den myndighet som fattat omhändertagandebesluten är en kommunal nämnd som inte alltid förfogar över önskvärd juridisk expertis. I en del fall torde berörda enskilda, trots de upplysningar som de erhåller i ämnet, inte ha fullt klart för sig vilka vidsträckta befogenheter det allmänna får genom omhändertagandebeslutet och hur tidsobestämt omhändertagandet blir. Med hänsyn till nu angivna förhållanden synes övervägande skäl tala för att möjlighet bör finnas att förordna offentligt biträde i ärenden rörande samhällsvårds slutliga upphörande enligt 6 eller 9 kap. BvL. Enligt BvL kan beträffande den som omhändertagits för samhällsvård enligt 29 § beslut meddelas om villkorligt upphörande av samhällsvården, om så anses lämpligt. I samband därmed kan föreskrifter meddelas om den underariges levnadsförhållanden och övervakning anordnas. Efter ett beslut om att samhällsvården skall villkorligt upphöra kan vården när som helst återupptas, om så erfordras för att uppnå dess syfte. Vid ett villkorligt upphörande av samhällsvården behöver inte läget vara sådant, att i det närmaste fulla skäl föreligger att låta samhällsvården definitivt upphöra. Ett försök med villkorligt upphörande kan vara lämpligt även i fall där samhällsvården dittills inte gett tillfredsställande resultat men där större frihet i förening med möjlighet till återupptagning antas kunna ha en gynnsam verkan eller anses böra beredas som en övergång till ett nära förestående upphörande av samhällsvården. Från rättssäkerhetssynpunkt torde för nu ifrågavarande ärenden förordnande av offentligt biträde ej erfordras. Det synes tillräckligt att biträde kunnat förordnas i det grundläggande omhändertagandeärendet och kan utses i ärende rörande slutligt upphörande av samhällsvården. Yrkar någon i första hand slutligt och i andra hand villkorligt upphö130

rande av samhällsvården, kan offentligt biträde förordnas. Även om biträdet är förordnat med tanke på frågan om samhällsvårdens slutliga upphörande, lär något hinder inte möta mot att biträdet argumenterar även beträffande andrahandsyrkandet. I 7 kap. BvL finns bestämmelser om fosterbarnsvård m. m. Särskilt intresse tilldrar sig i detta sammanhang föreskrifterna i 50 §, enligt vilket lagrum föräldrar eller annan vårdnadshavare kan förbjudas att ta barn från fosterhem. Ett förbud enligt 50 § BvL hade tidigare långtgående verkningar därigenom att handräckning eller domsverkställighet för barnets utlämnande hindrades så länge förbudet gällde. Efter tillkomsten av 21 kap. FB har emellertid förbud enligt 50 § BvL fatt begränsad betydelse, därför att sådant förbud nu inte längre utgör hinder att barnet skiljs från fosterhemmet på grund av beslut enligt de nya bestämmelserna i FB. Ett förbud enligt nyssnämnda stadgande i BvL torde numera ha sin största betydelse däri att det utgör ett stöd för fosterföräldrar som egentligen inte vill lämna ifrån sig barnet men som tvekar om de verkligen bör motsätta sig föräldrarnas eller annan värdnadshavares önskan att få barnet överlämnat (se prop. 1967:138 s. 50). På grund av den begränsade betydelse som 50 § BvL sålunda numera har torde det inte finnas anledning att överväga möjlighet till offentligt biträde för dessa ärenden. Inte heller övriga ärenden enligt 7 kap. BvL torde vara av den art att det föreligger något sådant behov. Återstående ärenden enligt BvL och följdförfattningarna till denna lag är inte heller av den natur att det kan anses behövligt att däri förordna offentligt biträde åt part. Här föreslås således att möjlighet till förordnande av offentligt biträde införs i ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård eller utredning samt i ärenden rörande samhällsvärds slutliga upphörande enligt 42 § BvL eller rörande utskrivning från ungdomsvårdsskola. Fråga är nu på vilket stadium av dessa ärenden biträde bör kunna förordnas. Samtliga ifrågavarande ärenden behandlas i första instans av barnavårdsSOU 1971:76

nämnd med undantag av ärendena rörande strävandena efter ett förtroendefullt samarutskrivning frän ungdomsvårdsskola, vilka i bete mellan ledningen för ungdomsvårdsskola första hand avgörs av skolans styrelse. Ären- och eleverna och deras föräldrar kunna motden angående omhändertagande för sam- verkas genom förekomsten av offentligt bihällsvärd enligt 29 § BvL eller rörande om- träde. Från socialvårdssynpunkt kan det inte händertagande för utredning skall, som förut vara lyckligt att ge förfarandet hos barnanämnts, av barnavårdsnämnden underställas vårdsnämnd eller styrelse för ungdomsvårdslänsrättens prövning, om inte skriftligt sam- skola en rättegängsliknande prägel. Härtill tycke till verkställighet lämnas. Övriga hit- kommer att det föreligger stor risk för att hörande ärenden kan genom besvär dras praxis beträffande förordnande av offentligt under länsrättens prövning. Länsrättens be- biträde skulle bli mycket skiftande, om beslut i ärendena kan överklagas hos kammar- slutanderätten i detta ämne lades i händerna rätten och kammarrättens beslut hos rege- på barnavårdsnämnderna och styrelserna för ringsrätten. Prövning av regeringsrätten för- ungdomsvårdsskolorna. Av praktiska skäl utsätter att prövningstillstånd meddelats. torde det vara olämpligt att överlämna åt Vissa skäl talar för att offentligt biträde bör högre myndighet, exempelvis länsrätten, att kunna förordnas redan under förfarandet avgöra huruvida under pågående handlägghos barnavårdsnämnden och styrelsen för ning hos barnavårdsnämnd eller styrelse för ungdomsvårdsskolan. Det kan nämligen vara ungdomsvårdsskola offentligt biträde skall en fördel att biträdet medverkar redan då förordnas. När det gäller ärenden rörande den grundläggande utredningen och bedöm- omhändertagande för samhällsvård tillkomningen görs och kan bistå den enskilde par- mer den ytterligare omständigheten, att det ten redan då. Ä andra sidan finns det om- ofta inte förrän på ett sent stadium av ständigheter som gör att man starkt kan ärendets handläggning hos barnavårdsnämnd ifrågasätta lämpligheten av att i ärende hos blir klart att nämnden inte kan begränsa sig barnavårdsnämnd eller styrelse för ungdoms- till en eller flera förebyggande åtgärder. Nu vårdsskola särskild person utses för att till- angivna förhållanden torde utgöra bärande skäl för att ej införa institutet offentligt varata den enskildes rätt. biträde redan vid barnavårdsnämnds och Barnavårdsnämnden är på barnavårdens ungdomsvårdsskolstyrelses behandling av område det samhällsorgan som i första hand förevarande ärenden. Möjlighet att förordna har den direkta kontakten med de enskilda offentligt biträde torde böra öppnas först och som på olika sätt skall sörja för att barn sedan sådant ärende underställningseller och ungdomar får nödig vård. Barnavårdsbesvärsvägen anhängiggjorts hos länsrätten. nämndens kontakt med den enskilde är inte För länsrättens vidkommande torde det en engångsföreteelse. Nämnden måste ofta inte vara förenat med några olägenheter att under länga perioder upprätthälla kontakt domstolen har till uppgift att utse offentligt med de barn och ungdomar, för vilkas bästa biträde i vissa fall. Samtidigt synes det från nämnden skall sörja, och med dessas vårdrättsskyddssynpunkt vara tillräckligt att ofnadshavare. Barnavårdsnämndens strävan går fentligt biträde kan förordnas först i detta ut på att hjälpa och stödja dem på bästa möjliga sätt. Detta är en förutsättning för ett skede. Den föreslagna ordningen medför förtroendefullt samarbete mellan barnavårds- nämligen att möjligheten till offentligt bitränämnd och enskilda parter, utan vilket de står öppen i samtliga kontroversiella ärennämnden har svårt att uppnå framgångsrika den av förevarande slag. Det bör i detta resultat. Mot denna bakgrund skulle det te sammanhang erinras om att länsrätten har sig främmande, om man i ärenden hos barna- att se till att utredningen i underställningsvårdsnämnd tillsatte ett offentligt biträde och besvärsärendena är fullständig och har med uppgift att verka för att den enskildes att föranstalta om den komplettering av rätt tillvaratas. På motsvarande sätt skulle utredningsmaterialet som behövs för en obSOU 1971:76

jektiv bedömning av ärendena. Brister i ut- social värdlag och att i flera andra värdsamredningen, vilka det offentliga biträdet påta- manhang den enskildes ekonomi inte tilläggs lar, kan således lätt avhjälpas under länsrät- någon betydelse. Härtill kommer att det tens handläggning. Den ordning som här ekonomiska värdet för staten av en återbetalföreslås med avseende på BvL är i mycket ningsskyldighet i vissa fall för den enskilde likartad med den som tidigare förordats be- torde bli ringa och att bestämmelsernas träffande PsykL och NvL. tillämpning skulle för myndigheterna medVid avgörandet av om offentligt biträde föra arbete som knappast står i proportion skall förordnas i mål av förut angivet slag till vinsten. Därför föresläs här - liksom för enligt BvL skall ingen hänsyn tas till partens motsvarande fall enligt NvL - inte någon ekonomiska förhållanden. Avgörande skall skyldighet för enskild part att i mån av helt vara om i målet biträde behövs för ekonomisk förmåga helt eller delvis till statstillvaratagande av partens rätt. Länsrätten verket återbetala kostnaden för offentligt skall pröva frågan om förordnande av offent- biträde enligt BvL. ligt biträde oberoende av om framställning I BvL behövs bara bestämmelser om länsom sådant biträde gjorts eller ej. Inget krav rätts befogenhet att utse offentligt biträde. torde böra uppställas på att offentligt biträ- Kammarrätts och regeringsrättens befogende enligt BvL skall vara advokat eller ha het i ämnet följer av den föreslagna lagen om andra juridiska kvalifikationer eller examens- offentligt biträde. Denna lag innehåller också meriter av annat slag. Det bör vara tillräck- föreskrifter i andra ämnen. Lagen behandlas ligt att den person som utses till biträde i det närmare i kap. 24. särskilda fallet befinns lämplig för uppdraOm länsrätt eller kammarrätt avslår framget. I vissa ärenden enligt BvL, exempelvis ställning om offentligt biträde, kan enligt sådana där det är fråga om omhändertagande 34 § första stycket 8. FPL besvär över beslupå grund av den unges eget beteende, kan tet anföras hos närmast högre domstol. dock förhållandena ofta vara sådana att starStadgan för ungdomsvårdsskolorna inneka skäl talar för att det offentliga biträdet håller föreskrifter som ger rektor vid sådan bör ha juridisk examen och erforderlig prak- skola rätt att övervaka elevs brevväxling och tisk erfarenhet. Det torde inte vara lämpligt att avgöra huruvida elev får ta emot besök att till biträde förordna person som är knu- eller ej. Införs institutet offentligt biträde i ten till länsstyrelsen eller barnavårdsnämn- BvL, bör inga begränsningar förekomma och den. ingen kontroll utövas beträffande de skriftErsättningen till offentligt biträde bör liga och muntliga kontakterna mellan den utgå av statsmedel. Någon anledning att i viss unge och det offentliga biträdet. Föreskrifter utsträckning lägga kostnadsansvaret pä kom- härom torde böra meddelas i stadgan. munen torde inte föreligga. Vad angår frågan om ersättningen till offentligt biträde skall Kostnadsersättning stanna på statsverket eller den enskilde skall kunna förpliktas att till statsverket återbe- BvL saknar bestämmelser om ersättning till tala kostnaden torde till en början kunna enskild med anledning av kostnader som konstateras att målets utgång inte bör till- denne åsamkas vid ett ärendes handläggning mätas någon betydelse. Det kan däremot hos barnavårdsnämnd. Inledningsvis skall nu ifrågasättas om inte den enskilda partens behandlas frågan om anledning finns att i ekonomiska situation bör inverka så, att detta sammanhang föreslå införande av sådaenligt vissa regler återbetalningsskyldighet na bestämmelser. Det torde härvid vara skall kunna åläggas den enskilde, om vid lämpligt att behandla kostnaderna för anliärendets avgörande hans ekonomi anses tåla tande av biträde, kostnaderna för inställelse en sådan påfrestning. Mot en återbetalnings- hos barnavårdsnämnden och kostnaderna för skyldighet kan dock anföras att BvL är en utredning i ärendet var för sig. 132

SOU 1971:76

Med stöd av 6 § FL och 14 § BvL äger part anlita biträde i ärende hos barnavårdsnämnd, bl. a. när han höres av nämnden eller företrädare för denna. Fråga är nu om möjlighet bör öppnas för den enskilde att få ersättning för sådana biträdeskostnader. Det bör därvid beaktas att ärendena hos barnavårdsnämnd handläggs under sådana former att det regelmässigt inte föreligger något behov av biträde i ärendena. Förhören inför nämnden spelar sällan någon väsentlig roll för utredningen av de bakomliggande faktiska förhållandena utan torde ha sin största betydelse genom att de ger den beslutande nämnden ett personligt intryck av parterna och kan bidra till att främja samförståndet mellan nämnden och dem som ärendena rör. Tyngdpunkten i utredningen ligger i många fall pa hembesök och underhandssamtal som förs med den unge och föräldrarna eller annan vårdnadshavare. Undersökningar av den unges fysiska och psykiska hälsotillstånd är också ofta betydelsefulla. När orsaken till nämndens ingripande är att den unge begått brott, är ofta den brottsliga verksamheten fullt utredd genom den polisutredning som tillhandahalls nämnden. Barnavårdsnämnderna söker göra förfarandet i de ärenden som nämnden handlägger sä föga rättegängsbetonat som möjligt. Hela verksamheten hos barnavårdsnämnderna präglas av strävandena att uppnå goda, nära personliga kontakter med dem som ärendena angår och att såvitt möjligt komma fram till samförständslösningar. Mot denna bakgrund har parterna på detta plan knappast något behov av att anlita biträde. I linje härmed ligger att i det föregående förordats att offentligt biträde inte skall kunna förordnas i ärende hos barnavårdsnämnd. Under nu angivna förhallanden torde anledning inte föreligga att i BvL införa bestämmelser om ersättning till enskild part för kostnad för biträde som han anlitat i ärende hos barnavårdsnämnd. Har parten anlitat biträde, bör han själv bestrida kostnaden i den mån inte det allmänna står för kostnaden pa grund av bestämmelserna i RhjL. I ärenden hos barnavårdsnämnd ankomSOU 1971:76

mer det pä nämnden att sörja för att ärendena blir så fullständigt utredda som deras beskaffenhet kräver, innan beslut fattas i ärendena. Begär den enskilde att viss utredning skall förebringas, skall enligt uttrycklig bestämmelse i BvL begäran efterkommas, om det kan antas att åtgärden skulle äga betydelse. Skulle barnavårdsnämnden och den enskilde ha olika uppfattningar angående det behövliga i viss komplettering av utredningen, torde det ligga nära till hands att den enskilde avvaktar utgången av huvudärendet och i fall av missnöje låter nämndens slutliga beslut underställnings- eller besvärsvägen bli föremål för länsrättens prövning och därvid hos länsrätten begär den komplettering av utredningen som barnavårdsnämnden vägrat att föranstalta om. Har den enskilde rättshjälp och har biträde förordnats åt honom, kan enligt värt förslag till ändring i RhjL under vissa förutsättningar ersättning utgå av allmänna medel för av biträdet införskaffad utredning i ärendet. Det torde därför inte vara påkallat att i BvL införa regler som ger enskild part möjlighet att få ersättning för utredningsåtgärder i ärenden hos barnavårdsnämnd. När det gäller kostnaderna för inställelse inför barnavårdsnämnd eller företrädare för nämnden torde det inte heller föreligga något framträdande behov av att bygga ut BvL med ersättningsregler. Detta sammanhänger med att de resor som krävs för parts eller utomståendes inställelse till förhör hos barnavårdsnämnden eller företrädare för denna i allmänhet blir korta och att den tid som går förlorad genom förhören inte heller torde vara alltför lång. Härtill kommer att barnavårdsnämnderna strävar efter att lägga förhören på sådana tider att de berörda inte drabbas av några inkomstförluster. I mänga fall får förhören form av samtal i hemmet eller andra informella kontakter som inte medför några utgifter för den som ärendet rör. Det bör ocksä erinras om att part som har rättshjälp enligt RhjL kan fa ersättning för bl. a. resa, om han ålagts att inställa sig inför förvaltningsmyndighet. Fråga uppkommer därefter om det finns 133

anledning att i BvL införa bestämmelser om ersättning för kostnader i mål hos länsrätt. Förhållandena är här ungefär desamma som i mål hos länsrätt enligt NvL. När det gäller sådana typer av mål enligt BvL, i vilka offentligt biträde skall utses om behov därav föreligger, saknas anledning att införa rätt för den enskilde till ersättning för kostnad för biträde som han själv anlitat. I fråga om övriga typer av mål hos länsrätt enligt BvL torde inte heller bärande skäl finnas att införa en möjlighet till ersättning för biträdeskostnad. Den möjlighet som RhjL erbjuder att erhålla biträde som ersätts av allmänna medel synes nämligen i dessa fall vara tillräcklig. Det torde inte heller vara påkallat att i BvL införa regler om ersättning för utredningskostnader i mål hos länsrätt. Länsrätten har att sörja för en så fullständig utredning av målen som dessas beskaffenhet kräver. Härutöver öppnar den föreslagna lagen om offentligt biträde och vårt förslag till ändringar i RhjL möjligheter för enskild, som erhållit offentligt biträde eller biträde enligt RhjL, att under vissa förutsättningar genom biträdets försorg få till stånd kompletterande utredning på det allmännas bekostnad. I fråga om parts kostnader för inställelse vid länsrätt finns ersättningsbestämmelser i FPL. Några ytterligare ersättningsregler i BvL torde inte vara påkallade. Slutligen vill vi i detta sammanhang erinra om att FPL också innehåller bestämmelser om ersättning till utomstående som medverkat i mål vid länsrätt. Om ett mål enligt BvL, som handlagts av länsrätt, efter besvär förs vidare till kammarrätt och eventuellt också till regeringsrätten, äger vad nyss sagts rörande förhållandena på länsrättsstadiet motsvarande tillämpning. Vi föreslår därför att inte heller för dessa besvärsmåls handläggning i överrätt några ersättningsbestämmelser införs i BvL. När det gäller sädana ärenden enligt BvL och stadgan för ungdomsvårdsskolorna, i vilka beslutanderätten ligger hos styrelsen för ungdomsvårdsskola eller hos socialstyrelsen, uppstår inga inställelsekostnader för enskild part eller utomstående. Utredningsansvaret 134

ligger på ungdomsvårdsskolstyrelsen och på socialstyrelsen. Något behov av regler i BvL om ersättning för inställelse-, biträdes- eller utredningskostnader kan inte anses föreligga. Detsamma torde gälla ärenden i vilka beslutanderätten tillkommer polismyndighet, länsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet enligt BvL eller föreståndare för barnavårdsanstalt. Det kan erinras om att i dessa ärenden enskild part kan komma i åtnjutande av de förmåner som RhjL erbjuder. På grund av BvL:s karaktär av social vårdlag och myndigheternas skyldighet att sörja för utredningen i ärendena synes det inte böra komma i fråga att föreslå några regler om möjlighet att förplikta enskild part i ärende enligt BvL eller någon av dess följdförfattningar att i vissa fall bestrida myndighets särskilda kostnader i visst ärende.

SOU 1971:76

12 Lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,m.m.

Gällande rätt Den som enligt beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge skall vara omhändertagen för vård eller behandling får efter framställning utlämnas för verkställighet av beslutet. Bestämmelser i ämnet finns i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling (UtlämnL). Om utlämning för brott finns särskilda bestämmelser (1 §). Enligt UtlämnL får utlämning beviljas endast under villkor att framställningen grundas på beslut enligt vederbörande stats lagstiftning om nykterhetsvärd eller värd av narkotikamissbrukare, barna- och ungdomsvärd, värd av psykiskt sjuka, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda eller åtgärder mot försumliga försörjare eller samhällsfarlig asocialitet, att den som begärs utlämnad enligt beslutet skall intas eller hållas kvar på anstalt eller uppehålla sig pä plats som särskilt anvisats honom samt att beslutet får verkställas i den stat där det meddelats (2 §). Svensk medborgare får utlämnas endast om han har hemvist i den stat där beslutet meddelats samt beslutet avser värd och det är mest ändamålsenligt att vården bereds honom i den staten (3 §). Framställning om utlämning görs hos polismyndigheten i den ort där den som begärs utlämnad uppehåller sig eller, om denna ort är okänd, hos rikspolisstyrelsen, som vidarebefordrar den till vederSOU 1971:76

börande polismyndighet (4 §). Finner polismyndigheten att villkoren för utlämning är uppfyllda och att utlämning eljest inte bör vägras, får polismyndigheten meddela beslut om utlämning. Om polismyndigheten inte förordnar om utlämning, skall handlingarna skyndsamt sändas till länsstyrelsen, som beslutar i ärendet (5 §). När ärende handläggs av polismyndighet eller länsstyrelse, skall förhör hållas med den som begärs utlämnad, om hans hörande inte saknar betydelse för utredningen. Underlåter den som begärs utlämnad att efter kallelse inställa sig till förhör, får han hämtas till förhöret. Beslut om utlämning får inte meddelas utan att den som begärs utlämnad underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och fått tillfälle att yttra sig över det (6 §). Den myndighet, hos vilken ärende om utlämning är anhängigt, skall förordna biträde at den som begärs utlämnad, om det fordras för att han skall kunna bevaka sin rätt i ärendet. Den som förordnats till biträde har rätt till arvode och ersättning för kostnad efter vad som befinns skäligt. Arvodet och ersättningen skall utgå av allmänna medel och stanna på statsverket (7 §). Om det skäligen kan befaras att den som begärs utlämnad avviker eller på annat sätt undandrar sig utlämning, får den myndighet hos vilken ärendet är anhängigt meddela honom förbud att utan tillstånd lämna den 135

uppehållsort som anvisas honom (reseförbud) eller besluta att han skall omhändertas. Meddelar polismyndighet sådant beslut före utlämningsfrågans prövning, får beslutet avse reseförbud under högst tio dagar eller omhändertagande under högst tre dagar. I fall da frågan om utlämning enligt 5 § hänskjuts till länsstyrelses prövning får dock polismyndigheten eller länsstyrelsen förordna om reseförbud eller omhändertagande för tiden intill dess länsstyrelsen prövat ärendet. Vid beviljande av utlämning kan förordnas att beslut om reseförbud eller omhändertagande skall gälla för tiden intill dess verkställighet sker. Om skäl för reseförbud eller omhändertagande inte längre föreligger, skall beslutet omedelbart hävas (8 §). Är någon efterlyst här i riket med anledning av beslut som kan föranleda utlämning enligt lagen, får polismyndigheten i den ort där han uppehåller sig meddela honom reseförbud eller besluta om hans omhändertagande i avbidan på framställning om utlämning. Sådant beslut får meddelas endast om sannolika skäl föreligger att framställning om utlämning kommer att bifallas och det skäligen kan befaras att den efterlyste avviker eller eljest undandrar sig utlämning. Beslut som nu sagts skall omedelbart hävas, när skäl för åtgärden inte längre föreligger eller om framställning om utlämning inte mottagits inom fem dagar från den dag då åtgärden vidtogs. Sedan framställning inkommit, skall reseförbud eller omhändertagande bestå endast om beslut därom meddelats enligt 8 § (9 §). Beslut i fråga om utlämning skall meddelas utan dröjsmål. Är den som begärs utlämnad omhändertagen enligt 8 §, skall länsstyrelsen, om inte synnerligt hinder möter, meddela beslut inom fem dagar från den dag då handlingarna i ärendet inkom till länsstyrelsen eller, om omhändertagandet skett därefter, inom samma tid från dagen för omhändertagandet (10 §). Talan mot polismyndighets beslut enligt lagen förs genom besvär hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut förs talan genom besvär hos kammarrätt. Besvär över beslut 136

om utlämning enligt lagen skall anföras inom en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet. Talan mot beslut om reseförbud eller omhändertagande får föras utan inskränkning till viss tid (11 §). Kammarrätts beslut i ärende enligt lagen kan enligt reglerna i FPL överklagas hos regeringsrätten. Beslut om reseförbud eller omhändertagande länder omedelbart till efterrättelse. Polismyndighet och länsstyrelse får, när särskilda skäl föranleder det, förordna att dess beslut om utlämning verkställs omedelbart. Kammarrätts beslut om utlämning verkställs omedelbart, om inte domstolen förordnar annat (12 §).

Lagförarbeten m. m. Utredningen om administrativa rövanden

frihetsbe-

Till grund för propositionen med förslag till UtlämnL ligger ett betänkande av utredningen om administrativa frihetsberövanden, betitlat Nordisk verkställighet av administrativa frihetsberövanden (SOU 1963:79). Ur betänkandet skall här anföras följande av intresse i förevarande sammanhang. Beträffande villkoren för utlämning framhåller utredningen, att den föreslagna lagstiftningen utgår från att från rättssäkerhetssynpunkt förutsättningar finns för medverkan vid verkställighet pä de områden som lagen avses omfatta. I det enskilda fallet blir det därför föga utrymme för skälighetsbedömningar beträffande det för verkställighet aktuella beslutet. Även andra omständigheter än de som ligger till grund för det åberopade beslutet blir emellertid av betydelse. Den enskildes förhallanden under tiden efter det aktuella beslutet, särskild anknytning till vistelselandet eller anspråk från dettas sida kan sålunda innefatta skäl att inte medge utlämning. Frågan om utlämning skall ske bör därför bli beroende av en prövning i vistelselandet. De undantagssituationer, i vilka utlämning skäligen bör vägras, bedöms dock svåra att överblicka och i allmänhet mindre väl lämpade för närmare reglering. SOU 1971:76

Utredningen föreslår därför, efter mönster från lagen om utlämning för brott till annat nordiskt land, att medverkan vid verkställighet av beslut inte åläggs vistelselandet som en skyldighet utan utformas som en legal möjlighet. Det förutsätts därvid att en lagligen grundad framställning om utlämning skall bifallas, om inte särskilda skäl är däremot. Som exempel på omständigheter som kan tala mot bifall till framställning om utlämning nämner utredningen bl. a. att läng tid förflutit efter beslutet om omhändertagande och att den som framställningen avser har särskild anknytning till Sverige. Vidare uttalas, att utlämning i förevarande ordning inte kan komma i fråga, om vederbörande skall vara intagen pa anstalt för att undergå ansvarspåföljd här. Även annat omhändertagande anses i vissa fall böra leda till att utlämning vägras, och detsamma gäller om vederbörande är misstänkt eller åtalad för brott som begåtts här i landet. Beträffande förfarandet i utlämningsärenden föreslär utredningen att prövningen i första hand skall ankomma pa polismyndigheten i den ort där den som begärs utlämnad uppehåller sig. Polismyndigheten skall emellertid inte ha rätt att besluta om utlämning i andra fall än dä den eftersökte samtycker till utlämningen. I övriga fall liksom dä anledning förekommer att avslå framställningen, skall ärendet hänskjutas till länsstyrelsens avgörande. Det kan enligt utredningen förväntas, att ärendena med hänsyn till sin karaktär kommer att handläggas med nödvändig skyndsamhet. Vidare uttalar utredningen att polismyndigheten bör muntligen höra den som avses med framställningen om utlämning och utan dröjsmål verkställa den utredning som behövs. Eventuell komplettering av de frän beslutslandet översända handlingarna bör om möjligt ske genom direkt kontakt med den myndighet som har gjort framställningen. Utredningen i ärendet antas i många fall kunna begränsas till en allmän kontroll av de formella förutsättningarna för utlämning, bl. a. av att beslutet om frihetsberövande är verkställbart. Beträffande förSOU 1971:76

farandet hos länsstyrelse i ärende som har hänskjutits dit uttalas, att länsstyrelsen i flertalet fall torde kunna träffa sitt avgörande pä grundval av de handlingar som har översänts frän beslutslandet och den utredning som har verkställts av polismyndigheten. Den som begärs utlämnad anses regelmässigt böra lämnas tillfälle att direkt till länsstyrelsen ange sin ståndpunkt. Muntligt förhör bör anordnas med honom, om det anses vara av betydelse för avgörandet. Utredningens lagförslag innehåller dock inga bestämmelser om förhör och inte heller om att offentligt biträde skall kunna förordnas i ärende enligt lagen.

Propositionen Ur prop. 1970:30 med förslag till UtlämnL kan följande anföras. I fråga om villkoren för utlämning bör utgångspunkten för den föreslagna lagstiftningen enligt departementschefen vara att man i de nordiska länderna respekterar varandras lagar på de berörda områdena. Utlämningsförfarandet bör därför utformas närmast som ett slags handräckning, varvid den beslutande myndigheten i huvudsak bör kunna begränsa sin prövning till att konstatera att vissa formella förutsättningar är för handen. Någon överprövning om det andra landets beslut om omhändertagande är sakligt motiverat och ändamålsenligt bör i princip inte komma i fråga. Vid prövningen av de formella förutsättningarna för utlämning skall sålunda konstateras, att framställningen om utlämning grundas pä beslut enligt vederbörande stats lagstiftning pa de värd- och behandlingsområden som avses i lagen. Vidare skall konstateras, att beslutet går ut pa omhändertagande i anstalt eller åläggande att uppehålla sig pä särskilt anvisad plats. Ytterligare skall fastställas, att beslutet fär verkställas i den stat där det meddelats. Emellertid måste det enligt departementschefens mening finnas visst utrymme att vägra utlämning, trots att de formella förutsättningarna är uppfyllda. Sådan vägran bör dock komma i fråga bara i undantagsfall, om 137

särskilda skäl föreligger mot utlämning. När det gäller att bedöma vad som kan utgöra särskilda skäl mot utlämning synes enligt departementschefen utredningens motivuttalanden i ämnet kunna vara till viss ledning. Departementschefen finner det liksom utredningen svart att i författning uttömmande ange vad som kan anses utgöra särskilda skäl mot utlämning. Eftersom det dessutom kan vara fråga om manga olikartade omständigheter, skulle det vara tyngande att i lagtexten försöka ge ens en exemplifiering. I stället synes man kunna använda den metoden att i tillämpningsföreskrifter av Kungl. Maj:t anges att vid prövningen huruvida särskilda skäl mot bifall till framställningen föreligger särskilt skall beaktas i vad mån vissa angivna förhållanden talar emot utlämning. Tillämpningsföreskrifterna i den delen kan utformas i viss man med utgångspunkt i utredningens motivuttalanden. Efter ändringsförslag av lagrådet erhöll 5 § i UtlämnL den lydelse som framgår av avsnittet Gällande rätt. Bestämmelserna om förfarandet i utlämningsärenden bör, anför departementschefen vidare, vara sådana att man får en ordning som förenar största möjliga enkelhet med betryggande rättssäkerhetsgarantier för den enskilde. Bestämmelserna bör också tillgodose de värdsynpunkter som gör sig gällande i fråga om flertalet av de personkategorier som är aktuella. Särskilt är det från sädana synpunkter angeläget att prövningen av framställning om utlämning kan ske snabbt och att eventuella tvangsåtgärder under ett utlämningsärendes handläggning ges kortaste möjliga varaktighet. När det gäller polismyndighetens prövningsrätt innebar utredningens förslag, att polismyndigheten får besluta om utlämning bara när den eftersökte samtycker till åtgärden. Föreligger inte samtycke skulle enligt förslaget ärendet prövas av länsstyrelsen. Departementschefen anför i denna fråga att flera problem uppkommer, om samtycke tillmäts formell betydelse pä detta sätt. Det kan för den handläggande myndigheten vara svårt att bedöma i vad mån samtycket är giltigt, t. ex. när det är fråga 138

om underäriga eller psykiskt sjuka. Det finns också anledning räkna med att den som ärendet rör kan motsätta sig utlämning utan att åberopa något rimligt skäl härför. Samtycke bör därför enligt departementschefen inte göras till ett formellt relevant rekvisit, utan polismyndighetens behörighet att pröva utlämningsfrågan bör gälla även när samtycke från den som begärs utlämnad inte föreligger. När fråga om avslag pä framställning uppkommer, har polismyndigheten däremot att hänskjuta ärendet till länsstyrelsen. Även om frågan om samtycke inte får formell betydelse pä det sättet att förfarandets gestaltning betingas därav, måste emellertid, fortsätter departementschefen, inställningen hos den som ärendet rör självfallet tillmätas betydelse vid ärendets prövning, om han har insikt om innebörden i saksammanhanget. Om han medger utlämning, torde det i regel knappast böra ske någon närmare prövning huruvida särskilda skäl av förut nämnd art talar emot utlämning. Att prövning av de formella förutsättningarna lika fullt skall ske är uppenbart. Om han å andra sidan motsätter sig utlämning, bör verkan därav bero av de skäl han åberopar. Åberopas inga skäl alls eller ovidkommande skäl, bör hans inställning inte hindra att polismyndigheten förordnar om utlämning. Anför han däremot beaktansvärda skäl, bör detta utgöra anledning för polismyndigheten att hänskjuta ärendet till länsstyrelsen. Propositionens lagförslag innehåller en föreskrift om muntligt förhör i utlämningsärende. Enligt departementschefen bör förhör normalt hällas innan utlämningsärende avgörs av polismyndighet eller länsstyrelse. Undantag bör fä göras endast när förhöret skulle sakna betydelse för utredningen. Underlåter den som begärs utlämnad att efter kallelse inställa sig till förhör, bör förordnande fä meddelas att han skall hämtas. Utredningen berörde som tidigare nämnts inte frågan om biträde åt den som begärs utlämnad. Sedan frågan tagits upp av flera remissinstanser och därefter behandlats vid de fortsatta nordiska överläggningarna anSOU 1971:76

gående ifrågavarande lagstiftning, har departementschefen i propositionens lagförslag tagit in en bestämmelse om rätt till biträde för den som begärs utlämnad. Biträde skall enligt förslaget förordnas för denne, om det fordras för att han skall kunna bevaka sin rätt i ärendet. Till biträde bör enligt departementschefen förordnas advokat eller annan lämplig person. Förordnandet skall meddelas av den myndighet hos vilken ärendet är anhängigt. Biträdesförordnande som meddelas av polismyndighet eller länsstyrelse bör gälla också för handläggningen hos högre myndighet. Någon särskild föreskrift om detta anses inte behövas. Pa framställning av första lagutskottet (1970:25) biföll riksdagen propositionen (rskr. 129).

Utredningen Offentligt biträde Som framgår av redogörelsen för gällande rätt finns i UtlämnL bestämmelser som ger den myndighet, hos vilken ärende om utlämning är anhängigt, möjlighet att förordna biträde åt den som begärs utlämnad. På oss ankommer att överväga om de gällande bestämmelserna är ändamålsenliga eller om anledning finns att i något avseende ändra dem. Biträde skall enligt 7 § UtlämnL förordnas at den som begärs utlämnad, om det fordras för att han skall kunna bevaka sin rätt i ärendet. Denna bestämmelse motsvarar de regler om offentligt biträde som enligt vara förslag skall införas i bl. a. PsykL, OmsorgsL, NvL, BvL och UtlL. De överväganden som ligger bakom vara förslag avseende sistnämnda lagar är likartade med dem som föranlett införandet av en regel om biträde i UtlämnL. Vi föreslår därför att också i fortsättningen UtlämnL skall innehålla en bestämmelse om skyldighet för myndighet, hos vilken ärende om utlämning är anhängigt, att utse biträde åt den som begärs utlämnad, om det behövs för att tillvarata dennes rätt. Pa grund av UtlämnL:s regler om kompetensfördelningen mellan polismyndighet och länsstyrelse bör SOU 1971:76

också i fortsättningen inte bara länsstyrelsen utan också polismyndighet kunna utse offentligt biträde i ärende om utlämning enligt lagen. Har biträde förordnats åt någon som begärts utlämnad, får han biträda inte blott i själva utlämningsfrågan utan också i fråga om reseförbud eller omhändertagande enligt 8 § UtlämnL. En verksamhet i sistnämnda avseenden faller nämligen inom ramen för tillvaratagandet av dens rätt som begärts utlämnad. Enligt 9 § UtlämnL kan i avbidan pa framställning om utlämning reseförbud eller omhändertagande beslutas beträffande person som är efterlyst här i riket med anledning av beslut som kan föranleda utlämning enligt lagen. Tvångsåtgärden skall emellertid omedelbart hävas, om framställning om utlämning inte mottagits senast inom fem dagar. Med hänsyn härtill synes det inte finnas anledning att öppna möjlighet till förordnande av offentligt biträde vid tvångsåtgärd enligt 9 § UtlämnL. Det synes från rättssäkerhetssynpunkt tillräckligt att biträde kan förordnas sedan utlämningsärende blivit anhängigt genom framställning om utlämning. Övervägande skäl synes tala för att bestämmelserna om biträde som avses i UtlämnL utformas enligt det mönster som vi i andra sammanhang föreslagit beträffande offentligt biträde. Vi föreslår därför att lagen om offentligt biträde skall gälla för sådant biträde. Liksom i fråga om offentligt biträde pä andra förvaltningsområden bör vid prövningen av biträdesbehovet ingen hänsyn tas till den enskildes ekonomi. Frågan om förordnande av offentligt biträde enligt UtlämnL bör prövas oavsett om den som begärts utlämnad gjort framställning om sådant biträde eller ej. Inga särskilda behörighetsregler bör gälla beträffande biträdet. Det ligger i sakens natur att den förordnande myndigheten har att tillse att den som utses till biträde är lämplig för uppdraget. Med hänsyn till ärendenas natur synes det skäligt att det allmännas kostnader för offentligt biträde enligt UtlämnL också i fortsättningen stannar på statsverket. 139

I detta sammanhang vill vi beröra frågan huruvida de av oss för olika förvaltningsområden föreslagna bestämmelserna om offentligt biträde bör föranleda ändringar i lagen (1957:668) om utlämning för brott och lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Dessa lagar innehåller bl. a. bestämmelser om offentlig försvarare som skall utses enligt bestämmelserna i R.B. Eftersom förfarandet i ärenden enligt de tva lagarna om utlämning för brott anknyter till RB:s principer och bestämmelserna om förundersökning i brottmal, torde det vara mest rationellt att även i fortsättningen RB:s regler om offentlig försvarare i brottmål gäller beträffande biträdeshjälpen till den som begärs utlämnad för brott. Vi anser oss därför inte ha anledning att föreslå några ändringar i lagarna om utlämning för brott. Kostnadsersättning UtlämnL innehåller inga bestämmelser om ersättning för kostnader. Behovet av sådana regler i lagen är starkt begränsat. De av oss föreslagna bestämmelserna om offentligt biträde i ärenden enligt UtlämnL gör att anledning inte torde finnas att införa bestämmelser om ersättning för biträde som den enskilde anlitar i sådant ärende, i utlämningsärenden åligger det den beslutande myndigheten att se till att utredningen är sä fullständig som ärendets beskaffenhet kräver. Härtill kommer att enligt den av oss föreslagna lagen om offentligt biträde sådant biträde under vissa förutsättningar kan pa det allmännas bekostnad låta komplettera den föreliggande utredningen. Skäl finns därför inte heller att i UtlämnL ta in bestämmelser om ersättning till enskild för utredningskostnader.

öppna möjlighet till ersättning för sådan kostnad. Annorlunda är emellertid läget när fråga är om kostnaden för inställelse till förhör inför länsstyrelsen. I sådana fall kan den enskildes utgifter för inställelsen bli mera betydande, därför att resan ofta är avsevärt längre. Det kan då framstå som obilligt att den enskilde skall behöva bestrida inställelsekostnaden själv. Vi föreslär därför att i UtlämnL införs en bestämmelse att om den, som begärs utlämnad, efter kallelse inställt sig till förhör inför länsstyrelsen, ersättning får tillerkännas honom av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om länsstyrelsen finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Länsstyrelsen skall fa bevilja förskott pa ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott skall meddelas av Kungl. Maj:t. De föreslagna ersättningsbestämmelserna motsvarar dem (15 § FPL) som gäller vid inställelse till muntlig förhandling vid länsrätt. Skulle ett ärende enligt UtlämnL föras vidare till kammarrätt eller regeringsrätten, gäller bestämmelserna i FPL om ersättning för inställelsekostnad. Även övriga ersättningsregler i FPL är dä tillämpliga. När det gäller utlämningsärendenas handläggning i kammarrätt och regeringsrätten behövs således inga ersättningsbestämmelser i UtlämnL. I samband med behandlingen av flertalet lagar i det föregående har vi framhållit att lagarnas karaktär av social vårdlagstiftning utgör skäl mot att förplikta enskild, som brustit i vad som författningsenligt ålegat honom, att bestrida myndighets särskilda kostnader i visst ärende. Samma skäl talar enligt vår mening för att sädana bestämmelser inte heller införs i UtlämnL.

Vad angår kostnaderna för inställelse till förhör i utlämningsärenden torde anledning saknas att införa ersättningsregler såvitt fråga är om inställelse inför polismyndigheten. Kostnaden för sådan inställelse är regelmässigt sa begränsad att det inte kan anses föreligga något framträdande behov av att 140

SOU 1971:76

13 Utlänningslagstiftningen

Gällande rätt Utlänningslagen Den kontroll över utlänningar som erfordras för tillämpning av utlänningslagen (1954: 193) (UtlL) utövas under ledning av en central utlänningsmyndighet. Vid denna myndighets sida står utlänningsnämnden, från vilken den centrala utlänningsmyndigheten äger inhämta yttrande. Utlänningsnämnden består av tre ledamöter, som utses av Kungl. Maj:t. En av ledamöterna i nämnden skall vara eller ha varit innehavare av domarämbete (3 §). UtlL innehåller definitioner av begreppen politisk flykting och politisk förföljelse. Såsom politisk flykting anses i lagen utlänning som i sitt hemland löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse. Med politisk förföljelse förstås att någon pä grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden utsätts för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svär beskaffenhet, eller också att på grund av politiskt brott allvarligt straff åläggs honom. Beträffande politisk flykting fastslår lagen principen att sådan flykting inte utan synnerliga skäl skall vägras fristad i riket, dä han är i behov därav (2 §). Utlänning som ankommer till riket eller uppehåller sig här skall, om Kungl. Maj:t så förordnat, vara försedd med pass (4 §). SOU 1971:76

Kungl. Maj:t äger förordna att utlänning inte far utan tillstånd resa in eller uppehålla sig i riket. Tillstånd meddelas som visering, uppehållstillstånd eller bosättningstillständ (7 §). Visering meddelas för inresa och vistelse i riket viss tid och kan återkallas om särskilda skäl är därtill (8 §). Uppehållstillstånd medför rätt att vistas i riket den tid som angetts i tillståndet. Det innefattar inte rätt till inresa, om inte detta särskilt angetts. Tillståndet kan begränsas till att avse uppehåll endast inom viss del av riket, dock ej mindre del än en kommun, samt förbindas med de föreskrifter som i övrigt befinns erforderliga. Uppehållstillstånd, som innebär rätt att vistas endast inom en kommun eller ett polisdistrikt, får inte, utan att utlänningsnämndens yttrande inhämtats, meddelas för längre tid än ett är eller förlängas utöver nämnda tid. Finner nämnden att inskränkningen i utlänningens rätt att välja vistelseort inte är behövlig, skall frågan härom underställas Kungl. Maj:t (9 och 12 §§). Beslut om uppehållstillstånd kan innehålla föreskrift, att utlänningen senast dä tiden för tillståndet utgår skall resa ut ur riket (utresebeslut). Innan den centrala utlänningsmyndigheten meddelar utresebeslut, skall yttrande inhämtas frän utlänningsnämnden (9 § och 12 § första stycket). Beslut, varigenom ansökan om uppehållstillstånd lämnas utan bifall på grund av omständighet som enligt 19 § första stycket 2-5 eller 29 § första stycket kan föranleda avvisning eller utvisning, får 141

inte heller meddelas utan att yttrande inhämtats från utlänningsnämnden (12 § första stycket). Bosättningstillstånd medför rätt att resa in och att utan tidsbegränsning vistas i riket. Den som har bosättningstillständ får uppehålla sig i riket, även om han inte är försedd med pass, och är befriad frän krav pä arbetstillstånd. Bosättningstillstand kan meddelas utlänning som är fast bosatt i riket. Upphör hans bosättning här, kan tillståndet återkallas (10 och 15 §§). Kungl. May.l kan förordna att utlänning inte utan arbetstillstånd får inneha anställning här i riket eller, i annan egenskap än handelsresande, här utöva verksamhet som föranleds av anställning utomlands. Som förut nämnts skall sådant förordnande inte gälla utlänning som har bosättningstillstand. Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid. Det får avse visst slag av arbete och förbindas med de övriga föreskrifter som befinns erforderliga. Det kan återkallas av den centrala utlänningsmyndigheten, om särskilda skäl är därtill (15 och 16 §§). Kungl. Maj:t äger föreskriva att utlänning, som ämnar anta sådan anställning eller utöva sädan verksamhet för vilken arbetstillstånd fordras, inte får resa in förrän arbetstillstånd meddelats ( 1 3 § ) . Om det befinns påkallat av hänsyn till rikets säkerhet, äger Kungl. Maj:t inskränka utlänningars rätt att uppehålla sig inom visst område (14 §). Under samma förutsättning äger Kungl. Maj:t förordna att utlänning inte utan tillstånd av Kungl. Maj:t eller den centrala utlänningsmyndigheten får anställas i visst företag eller i företag av viss art. Angående förbud för utlänning att inneha vissa anställningar gäller särskilda bestämmelser (17 §). I UtlL regleras fyra huvudformer av utlännings avlägsnande ur riket, nämligen avvisning, förpassning, förvisning och utvisning. Enligt 18 § far utlänning som ankommer till riket avvisas 1) om han inte, då sä fordras, har pass och tillstånd att resa in i riket samt, om han ämnar besöka Danmark, Finland, Island eller Norge, även tillstånd att resa in dit, 2) om han söker undandra sig att vid inresan för polismyndighet uppvisa sitt 142

pass och till denna lämna begärda upplysningar eller 3) om han vid inresan mot bättre vetande lämnar polismyndighet oriktig uppgift rörande förhällande som kan inverka pa hans rätt att resa in. Enligt 19 § får utlänning vidare avvisas 1) om han kan antas komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse här i riket eller, om han ämnar besöka Danmark, Finland, Island eller Norge, för sin vistelse där liksom för sin hemresa, 2) om han ämnar söka sitt uppehälle här i riket eller i Danmark, Finland, Island eller Norge och det skäligen kan antas att han inte'kommer att ärligen försörja sig, 3) om han, enligt vad som är känt, under de senast förflutna tvä åren yrkesmässigt bedrivit otukt, yrkesmässigt utnyttjat annans otuktiga levnadssätt eller yrkesmässigt bedrivit olovlig införsel eller utförsel, 4) om han tidigare inom eller utom riket blivit dömd till frihetsstraff och det skäligen kan befaras att han kommer att här i riket eller i Danmark, Finland, Island eller Norge fortsätta brottslig verksamhet, 5) om det med hänsyn till hans föregående verksamhet eller eljest skäligen kan befaras att han kommer att här i riket eller i Danmark, Finland, Island eller Norge bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet eller 6) om i lag eller med stöd av lag bestämmelse meddelats därom med anledning av resolution, som antagits av FN:s säkerhetsrad. Utlänning får dessutom, pä begäran av den centrala utlänningsmyndigheten i annat nordiskt land, avvisas i annat fall, om det kan antas att han eljest beger sig till det land som framställt sådan begäran. Bestämmelserna i 19 § gäller dock inte den som innehar visering, uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd. Avvisning skall ske vid utlänningens ankomst till riket eller omedelbart därefter. Avvisning med stöd av 19 § fär dock ske intill tre månader efter ankomsten. Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet. Finner polismyndigheten skäl till avvisning föreligga men påstår utlänningen att han i det land, frän vilket han kommit, löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse eller att han där inte åtnjuter trygghet mot att bli SOU 1971:76

sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståendet inte uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten. Denna har att, efter utlänningsnämndens hörande, besluta i ärendet så snart det kan ske. Är ärendet synnerligen brådskande, får den centrala utlänningsmyndigheten meddela beslut, även om yttrande från utlänningsnämnden inte föreligger. Samma regler rörande underställning och ärendets vidare behandling skall gälla, då anledning förekommer till avvisning i anledning av begäran av den centrala utlänningsmyndigheten i annat nordiskt land liksom dä polismyndigheten finner det vara tveksamt om utlänning, mot vilken avvisningsanledning förekommer, bör avvisas (20§). Utlänning, som uppehåller sig i riket utan att dä så fordras, inneha pass och tillstånd att vistas här, får förpassas ur riket (22 §). Beslut om förpassning meddelas, efter utlänningsnämndens hörande, av den centrala utlänningsmyndigheten. Föreligger beslut som avses i 12 § första stycket, fordras dock inte att utlänningsnämnden yttrar sig i förpassningsärendet (23 §). Utlänningen kan, när särskilda skäl föreligger därtill, i förpassningsbeslutet förbjudas att under viss tid återvända till riket utan tillstånd av den centrala utlänningsmyndigheten (24 §), Befinns utlänning ha begått brott, pä vilket fängelse i mer än ett år kan följa, eller undanröjs villkorlig dom eller skyddstillsyn som ådömts utlänning för sådant brott, och kan det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet här i riket eller föranleder brottet eljest att han inte bör få kvarstanna, kan domstolen förvisa honom ur riket (26 §). Domstol kan vidare förvisa utlänning ur riket, om utlänningen befinns ha begått brott, varpå enligt UtlL eller enligt författning, utfärdad med stöd därav, kan följa fängelse, samt omständigheterna vid gärningens begående är försvårande eller han under de före gärningen senast förflutna två åren befunnits skyldig till brott av samma slag (27 §). Dom eller SOU 1971:76

beslut om förvisning skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till riket. Förbudet kan begränsas till att gälla viss tid (28 §). Enligt 29 § fär utlänning utvisas ur riket 1) om han yrkesmässigt bedriver otukt eller eljest underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig, 2) om han är hemfallen åt alkoholmissbruk eller narkotikamissbruk och befinns i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet eller föra ett grovt störande levnadssätt, 3) om han av tredska eller uppenbar vårdslöshet gång efter annan undandrar sig att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person eller 4) om han under loppet av de senast förflutna fem åren utom riket genom dom som äger laga kraft blivit dömd till frihetsstraff för brott, för vilket utlämning får ske enligt svensk lag, eller undergått honom omedelbart ädömt frihetsstraff för sådant brott och det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet här i riket. Vid bedömande av om utlänning bör utvisas enligt denna paragraf skall hänsyn tas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid han vistats i riket. Utlänning, som har bosättningstillständ eller som sedan minst fem år tillbaka är bosatt i riket, far utvisas endast om synnerliga skäl är därtill. Beslut om utvisning meddelas av länsstyrelse. Påstår utlänningen att han är politisk flykting och är påståendet inte uppenbart oriktigt, skall dock ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten, som har att efter utlänningsnämndens hörande besluta i ärendet (30 §). 1 ärende angående utvisning skall, om utlänningen begär det, förhör hållas. Det åligger myndighet som handlägger ärendet att i god tid innan beslut om utvisning meddelas underrätta utlänningen om hans rätt att påkalla förhör. Bestämmelserna om förhör gäller inte ärende som efter besvär kommit under myndighets prövning (31 §). Beslut om utvisning skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till riket. Förbudet kan begränsas till att gälla 143

viss tid (32 §). När det befinns påkallat av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse, får Kungl. Maj:t utvisa utlänning (s. k. politisk utvisning) och förbjuda honom att återvända till riket eller ocksä föreskriva inskränkningar och villkor för hans vistelse i riket. 1 ärende om politisk utvisning skall förhör hållas (34 §). UtlL innehåller ocksä bestämmelser om särskilda tvångsåtgärder. Uppkommer fräga om avvisning, förpassning eller utvisning eller om verkställighet av sådan åtgärd eller av förvisning, äger den myndighet som handlägger ärendet förordna att utlänningen skall tas i förvar eller ställas under uppsikt. Sådan åtgärd får ocksä, dä Kungl. Maj:t handlägger ärendet, vidtas av länsstyrelse eller den centrala utlänningsmyndigheten och, dä den centrala utlänningsmyndigheten handlägger ärendet, av länsstyrelse. Kan det skäligen befaras att utlänningen avviker, får åtgärden vidtas av polismyndighet. Anmälan om åtgärden skall skyndsamt göras hos den myndighet som handlägger ärendet, och det åligger denna myndighet att omedelbart pröva om åtgärden skall bestå (35 §). Dä beslut meddelas om avvisning, förpassning eller utvisning av utlänning, som hälls i förvar eller stär under uppsikt, skall den myndighet som meddelar beslutet pröva om utlänningen, till dess verkställighet sker, alltjämt skall hållas i förvar eller under uppsikt (36 §). Förekommer ej längre skäl att hälla utlänningen i förvar eller under uppsikt, skall åtgärden omedelbart upphävas (37 §). Om det finns anledning att hälla utlänning i förvar längre tid än en månad, skall frågan därom inom sagda tid underställas Kungl. Maj:t. Ingen fär kvarhällas längre tid än tre månader frän det han togs i förvar, om inte Kungl. Maj:t finner synnerliga skäl därtill föreligga. Innan Kungl. Maj:t meddelar beslut härom, skall förhör hällas i ärendet och utlänningsnämnden avge yttrande. Kungl. Maj:ts beslut om kvarhållande av utlänning i förvar gäller för varje gäng ej längre än tre månader frän dagen för beslutet (38 §). UtlL innehåller särskilda bestämmelser om 144

förhör. Dessa äger tillämpning, dels dä enligt föreskrift i lagen förhör skall hällas och dels dä Kungl. Maj:t, den centrala utlänningsmyndigheten, utlänningsnämnden eller länsstyrelse eljest finner anledning att hålla förhör i ärende enligt lagen (39 §). Förhör skall hällas av den myndighet som handlägger ärendet. Den centrala utlänningsmyndigheten får dock i ärende, som myndigheten handlägger, överlämna ät utlänningsnämnden eller länsstyrelse att hålla förhör. I ärende, som handläggs av Kungl. Maj:t, utser Kungl. Maj:t förhörsmyndighet. Utlänningsnämnden kan uppdra at ledamot eller suppleant att hålla förhör (40 §). Förhörsmyndighet äger. da det befinns erforderligt, uppdra åt polismyndighet eller särskilt utsedd person att vid förhöret vara allmänt ombud. Vid förhör äger utlänningen åtnjuta biträde av därtill lämplig person. Har utlänningen ej utsett sådant biträde och befinns hans rätt inte kunna tillvaratas utan biträde, skall förhörsmyndigheten förordna biträde at honom. Är utlänningen inte pa fri fot, skall även eljest, om han begär det, biträde förordnas av förhörsmyndigheten. Det åligger förhörsmyndigheten att före förhöret underrätta utlänningen om hans rätt att erhålla biträde (41 §). Utlänningen liksom annan person som skall höras skall kallas till förhöret. Om utlänningen halls i förvar, skall förhörsmyndigheten förordna om hans inställande. Har kallelse delgivits minst fyra dagar före förhöret och uteblir den kallade utan anmält laga förfall, kan förhörsmyndigheten besluta att han skall hämtas. Förordnande om hämtning av annan än utlänningen far dock inte meddelas utan att synnerliga skäl är därtill. Vid förhöret skall de omständigheter som kan inverka pä ärendets avgörande noga utredas. Dä allmänt ombud är tillstädes, skall han ange vilka åtgärder mot utlänningen som är i fräga samt redogöra för den utredning som åberopas i ärendet. Om allmänt ombud inte finns, äger utlänningen eljest pä lämpligt sätt erhålla kännedom om utredningen. Tillfälle skall beredas utlänningen att ange sin ståndpunkt och uttala sig om åberopade omständigheter. Vid förhör skall förhandSOU 1971:76

Ungarna vara offentliga, om utlänningen begär det och förhörsmyndigheten inte finner omständigheterna föranleda annat (42 §). Befinns i ärende enligt UtlL att utredning vid domstol erfordras rörande omständighet av betydelse för ärendets avgörande, äger Kungl. Maj:t förordna att förhör härom skall hållas vid allmän underrätt. Vid förhöret skall lämplig person, som den centrala utlänningsmyndigheten förordnar, vara tillstädes som allmänt ombud. Rätten skall kalla utlänningen till förhöret, om han är på fri fot, och eljest ombesörja att han inställs vid rätten. Hörsammar inte utlänning som är på fri fot kallelsen, kan rätten förordna att han skall hämtas. Utlänningen har samma rätt att åtnjuta biträde och fa biträde förordnat som vid förhör inför den centrala utlänningsmyndigheten. Rätten skall före förhöret underrätta utlänningen om bestämmelserna angående biträde. Rätten äger, då det påkallas av omständigheterna, förordna att förhöret skall hållas inom stängda dörrar. I övrigt skall, bortsett från vissa ersättningsfrågor, beträffande förhöret i tillämpliga delar gälla vad om rättegång i brottmål är stadgat. Förhöret skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling (43 §). Beträffande samtliga ovan omnämnda former av förhör gäller enligt UtlL att Kungl. Maj:t meddelar bestämmelser om ersättning till allmänt ombud, biträde och tolk, om gottgörelse till annan för inställelse vid förhör samt om åläggande för utlänningen att återgälda biträdesersättning som utgått av allmänna medel (42 och 43 §§). 1 fråga om fullföljd av talan m. m. gäller enligt UtlL följande. Polismyndighets beslut om avvisning och länsstyrelses beslut om utvisning kan överklagas av utlänningen genom besvär hos den centrala utlänningsmyndigheten. Besvärstiden är en vecka från det utlänningen fick del av beslutet. Om talan rörande förvisning gäller vad som eljest är stadgat om talan mot domstols dom eller beslut (44 §). Innan den centrala utlänningsmyndigheten i ärende, som efter besvär kommit under myndighetens prövning, medSOU 1971:76 10

delar beslut om avvisning eller utvisning, skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden (45 §). Mot den centrala utlänningsmyndighetens beslut om avvisning, förpassning eller utvisning samt mot dess beslut i tillständsärende, i vilket utlänningsnämndens yttrande inhämtats på grund av 12 § första stycket, får talan föras av utlänningen genom besvär hos Kungl. Maj:t, om utlänningsnämnden eller någon av dess ledamöter anfört avvikande mening eller nämnden i ärende rörande avvisning inte avgivit yttrande. Vad nu sagts gäller inte beslut om förpassning i fall dä utlänningsnämndens yttrande i ärendet ej fordras. Besvärstiden i nyss angivna fall är en vecka från det utlänningen fick del av beslutet (46 §). Den centrala utlänningsmyndigheten kan, om den finner särskilda skäl föreligga, överlämna ärende till Kungl. Maj:ts avgörande. Sådant överlämnande skall ske, dä utlänningsnämnden hemställt därom (47 §). Talan mot beslut i ärende enligt UtlL får inte föras i andra fall än lagen anger (49 §). Har utlänning i ärende om uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift och har uppgiften föranlett att tillståndet beviljats honom, äger den centrala utlänningsmyndigheten, efter utlänningsnämndens hörande, förordna att tillståndet skall upphöra att gälla (50 §). Kan beslut om avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning inte verkställas eller föreligger eljest, vare sig beslutet verkställs eller inte, skäl att beslutet inte längre skall lända till efterrättelse, äger Kungl. Maj:t upphäva beslutet. I samband härmed meddelar Kungl. Maj:t de föreskrifter för utlänningens vistelse i riket som kan finnas påkallade. Beslut om avvisning eller förpassning, vilket inte blivit verkställt, kan också upphävas av den centrala utlänningsmyndigheten, om särskilda skäl är därtill. Vad nu sagts gäller dock inte beslut som meddelats av Kungl. Maj:t (51 §). Tillstånd för utlänning att utan hinder av förvisning eller utvisning göra kort besök i riket för angelägenhet av synnerlig vikt får meddelas av Kungl. Maj:t eller den centrala utlännings145

myndigheten (52 §). UtlL innehåller ocksä regler om verkställighet av beslut om utlännings avlägsnande ur landet. Utlänning får inte vid verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning befordras till land, där han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse, och ej heller till land, där han inte åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land, i vilket han löper sådan risk (53 §). Utan hinder av vad nu sagts kan utlänningen fä befordras till land som nyss sagts, om han genom synnerligen grov brottslighet ådagalagt att hans kvarblivande här skulle innebära en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet och den förföljelse som hotar honom i sådant land inte innebär fara för hans liv och ej heller eljest är av särskilt svår beskaffenhet samt han inte kan befordras till annat land. Har utlänning här eller annorstädes bedrivit verksamhet, som inneburit fara för rikets säkerhet, och finns det anledning anta att han skulle fortsätta dylik verksamhet här, får han befordras till land som sägs i 53 §, om han inte kan befordras till annat land (54 §). Utlänning som avvisas bör befordras till land, varifrån han ankommit hit, och utlänning som förpassas, förvisas eller utvisas bör befordras till sitt hemland eller, om detta inte kan utrönas, till land från vilket han ankommit hit. Möter hinder mot verkställighet som nu sagts eller föreligger eljest särskilda skäl däremot, får utlänningen befordras till det land som befinns lämpligast. Vad nu sagts utgör inte hinder mot att utlänning, som ankommit till riket frän Danmark, Finland, Island eller Norge, i enlighet med överenskommelse, som Kungl. Maj:t träffat med sagda länder, befordras till något av dem (55 §). Beslut om avvisning som meddelats av polismyndighet vid utlänningens ankomst till riket eller omedelbart därefter skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär (57 §). Avvisning skall sä snart det kan ske verkställas av polismyndighet. Verkställighet av förpassning, förvisning och utvisning ankommer på länsstyrelse. Påstår utlänningen att han i det land, till vilket han skulle befordras, löper risk att bli 146

utsatt för politisk förföljelse eller att han där inte åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståendet inte uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten. Underställning skall dock inte ske, om påståendet enligt det beslut som förekommer till verkställighet redan är prövat. Den centrala utlänningsmyndigheten har att, efter utlänningsnämndens hörande, besluta i ärendet så snart det kan ske. Är ärendet synnerligen brådskande, får den centrala utlänningsmyndigheten meddela beslut, ehuru yttrande från utlänningsnämnden inte föreligger. Avser verkställighet som sålunda underställts den centrala utlänningsmyndigheten förpassning och har förhör inte hållits i förpassningsärendet, skall, om utlänningen begär det, förhör hällas. Det åligger den centrala utlänningsmyndigheten att, innan ärendet avgörs, underrätta utlänningen om hans rätt att påkalla förhör. Finner den centrala utlänningsmyndigheten anledning till verkställighet enligt 54 §, skall frågan härom underställas Kungl. Maj:t (58 §). Har fråga om verkställighet enligt vad nyss sagts underställts den centrala utlänningsmyndigheten, äger utlänningen klaga över myndighetens beslut genom besvär hos Kungl. Maj:t, om utlänningsnämnden inte avgivit yttrande i ärendet eller om nämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening. Besvärstiden är en vecka frän det utlänningen fick del av beslutet (59 §). Möter svårighet vid verkställighet eller är det tvivelaktigt huru verkställighet skall ske, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten. Har den centrala utlänningsmyndigheten meddelat beslut om avvisning, förpassning eller utvisning, äger myndigheten lämna närmare anvisningar för verkställighet (60 §). Återvänder utlänning, som blivit förvisad eller utvisad ur riket, utan att vara berättigad därtill, skall beslutet om förvisning eller utvisning på nytt verkställas. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om förpassning, då beslutet därom innehåller förbud för utlänningen att under viss tid återvända till riket (61 §). SOU 1971:76

Kungl. Maj:t meddelar bestämmelser om hemsändande av utlänning, som erhåller socialhjälp eller omhändertas enligt BvL, PsykL eller 35 § OmsorgsL och som inte är politisk flykting. Om utlämning för brott och om överförande till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av här i riket ädömt frihetsstraff samt om utlämning till dessa länder för verkställighet av beslut om värd eller behandling är särskilt stadgat (71 §). Närmare föreskrifter för tillämpningen av UtlL har Kungl. Maj:t utfärdat i utlänningskungörelsen. Utlänningskungörelsen Enligt utlänningskungörelsen (1969:136) (UtlK) är statens invandrarverk central utlänningsmyndighet (1 §). Polismyndighet får meddela anstånd viss kort tid med verkställighet av annat avvisningsbeslut än sådant som avses i 57 § första stycket UtlL, om utlänningen begär anstånd för att ordna enskilda angelägenheter eller av annan godtagbar orsak eller polismyndigheten av annat skäl finner anstånd böra meddelas (66 §). Länsstyrelsen verkställer sä snart det kan ske. lagakraftägande beslut om förpassning eller utvisning. Länsstyrelsen får dock meddela anstånd med verkställigheten viss kort tid, om utlänningen begär det för att ordna enskilda angelägenheter eller av annan godtagbar orsak eller länsstyrelsen av annat skäl finner anstånd böra meddelas (67 §). Beträffande verkställighet av dom eller beslut om förvisning gäller i huvudsak samma bestämmelser som för beslut om förpassning och utvisning (76 §). Kan utlänning som är intagen i fångvårdsanstalt, häkte eller polisarrest anföra besvär över beslut enligt UtlL, skall styresmannen för anstalten eller föreståndaren för häktet eller polisarresten se till att utlänningen har det biträde som behövs om han vill anföra besvär (85 §). Fråga om ersättning åt den som sålunda biträtt utlänning vid besvär avgörs i samband med prövning av besvären. Frågor om ersättning till allmänt ombud, SOU 1971:76

biträde eller tolk vid förhör enligt UtlL prövas av förhörsmyndigheten (87 §). Kan utlänning inte själv svara för kostnaden för resa till förhör enligt UtlL, får förhörsmyndigheten bevilja honom ersättning för resa till förhöret samt traktamente enligt vad som gäller för part som åtnjuter fri rättegäng. Ersättning till den som på förhörsmyndighetens kallelse inställt sig vid förhöret att höras upplysningsvis i ärendet kan efter förhörsmyndighetens prövning beviljas enligt de grunder som gäller för ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål (88 §). Har biträde förordnats åt utlänning vid förhör enligt UtlL och var utlänningen vid förhöret på fri fot, får förhörsmyndigheten i samband med beslut om ersättning till biträdet förplikta utlänningen att ersätta statsverket kostnaden, om han kan betala biträdesersättningen utan intrång i de medel som behövs för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet (89 §). Vad i 87-89 §§ stadgas om förhörsmyndighet och förhör enligt UtlL äger motsvarande tillämpning beträffande domstol vid utredning enligt 43 § UtlL och om sådan utredning (90 §). Kungörelsen angående anmälan om socialhjälp åt utlänningar m. m. Har någon, som inte är svensk medborgare, erhållit socialhjälp här i riket eller här omhändertagits för samhällsvärd enligt BvL och kan behovet av socialhjälpen eller omhändertagandet antas bli varaktigt, skall enligt kungörelsen (1956:492) angående anmälan om socialhjälp ät utlänningar m. m. vederbörande kommun inom fjorton dagar efter den dag, dä socialhjälpen började utgå eller omhändertagandet skedde, till länsstyrelsen inkomma med anmälan därom. Är utlänningen dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, skall såsom varaktigt behov anses endast sådant behov, som kan antas vara minst ett är (1 §). Har anmälan inte blivit gjord därför att behovet av socialhjälpen eller omhändertagandet ansetts vara tillfälligt, skall kommunen, om behovet 147

sedermera visar sig bli varaktigt, ofördröjligen till länsstyrelsen inkomma med anmälan därom (2 §). Sedan anmälan inkommit, åligger det länsstyrelsen att pröva huruvida framställning om utlänningens hemsändande bör göras hos Kungl. Maj:t. Har fall av socialhjälp eller omhändertagande, som avses i kungörelsen, annorledes än genom anmälan kommit till länsstyrelsens kännedom, skall länsstyrelsen också efter erforderlig utredning, pröva om framställning om hemsändande bör göras (3 §). Framställning om hemsändning bör i regel inte göras, om denna skulle medföra, att nära anhöriga skiljs från varandra, om utlänningen nått en framskriden ålder och länge vistats i landet, om utlänningen är änka eller frånskild hustru och vid äktenskapets ingående var svensk medborgare, om hemsändning inte kan företas utan men för utlänningens hälsa eller om eljest humanitära skäl talar emot hemsändningen. Finns konvention i ämnet, skall framställning om hemsändning ej göras, om länsstyrelsen finner att hemsändning inte bör ske med hänsyn till konventionens bestämmelser (4 §).

hemsändas, om annan särskild omständighet talar däremot. Påstår patient att han är politisk flykting, får han hemsändas endast om den centrala utlänningsmyndigheten efter utlänningsnämndens- hörande medgett det. Polismyndighet skall på begäran av socialstyrelsen lämna handräckning för verkställande av hemsändning. Stadgan angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda Enligt 98 § stadgan (1968:146) skall bestämmelserna om hemsändning i 7 § kungörelsen angående tillämpningen av PsykL äga motsvarande tillämpning efter inskrivning i specialsjukhus med stöd av 35 § OmsorgsL. Bestämmelsen om hörande av utskrivningsnämnd i vissa fall ersätts dock härvid av en bestämmelse om att beslutsnämnden skall höras under motsvarande förutsättningar. Lagförarbeten 1949 års utlänningskommitté

Den nu gällande utlänningslagen bygger på ett av 1949 års utlänningskommitté avgivet Kungörelsen angående tillämpningen av labetänkande med förslag till utlänningslag gen om beredande av sluten psykiatrisk vård m.m. (SOU 1951:42). Ur detta betänkande i vissa fall, m. m. må följande anföras. Denna kungörelse (1966:585) har utfärdats I betänkandet understryks att förhör i med stöd av bl. a. 71 § UtlL. Enligt 7 § utlänningsärenden har en mycket viktig kungörelsen gäller följande. uppgift att fylla frän rättssäkerhetssynpunkt. Pa framställning av patient, som är ut- För den beslutande myndigheten kan det ländsk medborgare, av anhöriga till denne vara av betydelse att fä komplettera utredeller av vederbörande överläkare vid det ningen och att genom en personlig kontakt sjukhus, där patient är intagen enligt PsykL, med utlänningen skapa en mera tillförlitlig äger socialstyrelsen besluta om hemsändande grund för beslutet än vad ett enbart skriftligt av patienten, under förutsättning att han material kan ge. Även frän utlänningens mottas i sitt hemland och kan antas fä synpunkt är det av största vikt att de bästa tillfredsställande vård där. Har framställ- förutsättningar skapas för att ge myndigheningen ej gjorts av överläkaren, skall denne terna en tillförlitlig grund för deras bedöhöras i ärendet. 1 vissa fall skall utskrivnings- mande. Genom ett förhör bereds utlänningnämnden höras. Patient får inte hemsändas en möjlighet att fa själv framföra sina annat än på egen framställning, om han kan synpunkter inför vederbörande myndighet, anses ha fast anknytning till Sverige på grund och av särskilt värde är detta, om han får ta av att han varit bosatt här under längre tid del av och tillfälle att bemöta vad som eller har anhöriga här. Patient får ej heller åberopas mot honom. Kommittén finner det 148

SOU 1971:76

självfallet att förhör inte behövs i varje utlänningsärende. Är det skriftliga materialet fullständigt eller är ett ärende av mindre vikt, är det med hänsyn till myndigheternas arbetsbörda önskvärt att ärendet avgörs utan muntlig förhandling. Kommitténs förslag i fråga om förhör innebär i korthet följande. I utvisningsärenden och i ärenden angående återkallelse av uppehålls- och bosättningstillstånd skall beslutsmyndigheten i första instans med få undantag alltid hälla förhör med utlänningen, om denne begär det. Förhör skall vidare obligatoriskt hållas av utlänningsnämnden i ärende rörande utlännings hallande i förvar en längre tid. Slutligen skall förhör också undantagslöst hallas i ärende rörande s. k. politisk utvisning. Vid sidan av dessa regler om obligatoriskt förhör gäller, att den centrala utlänningsmyndigheten, utlänningsnämnden och länsstyrelse kan hälla förhör med utlänning eller annan person, som väntas kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande, när myndigheten finner skäl föreligga därtill. Kungl. Maj:t kan förordna om förhör med utlänning inför någon av nu nämnda myndigheter. Frågan om utlännings rätt till biträde vid förhör behandlas också av kommittén. Enligt den dåvarande utlänningslagen gällde att om utlänningen inte själv skaffat sig något biträde och myndigheten ansäg att han pä grund av sakens beskaffenhet eller av annat skäl inte kunde tillvarata sin rätt utan biträde, myndigheten skulle förordna lämpligt biträde. Om utlänningen inte var på fri fot, skulle myndigheten även eljest på begäran av utlänningen förordna biträde åt honom. Kommittén erinrar om att dessa regler är utformade efter mönster av RB:s bestämmelser om offentlig försvarare. Det måste emellertid enligt kommittén uppmärksammas att det i förevarande avseende föreligger en inte oväsentlig skillnad mellan RB:s och utlänningslagens system. Enligt RB skall som regel den tilltalade i ett mal, om han döms för brottet, till statsverket återgälda arvode och ersättning till försvararen. Enligt utlänningslagen föreligger däremot SOU 1971:76

inte någon skyldighet för utlänningen att återgälda kostnaden för biträdet. Även om en utlänning kan betala biträdesersättning, får han sålunda på statens bekostnad biträde vid förhör. Om utlänningen inte är på fri fot, torde det inte vara något att invända häremot. Är utlänningen på fri fot, synes det däremot kommittén riktigt, att han, om han själv kan bekosta sitt biträde, också skall göra det. Dä det inte är möjligt att i ett utlänningsärende förplikta en utlänning, för vilken förordnats biträde, att till statsverket återgälda ersättningen till biträdet, föreslår kommittén, att rätten för utlänning, som är på fri fot, att åtnjuta biträde pä det allmännas bekostnad inskränks sålunda, att denna förmån inte tillkommer honom, om han kan antas äga tillgång till gäldande av biträdesersättning eller hans rätt på grund av sakens beskaffenhet eller eljest befinns kunna tillvaratas utan biträde. Kommittén föreslär vidare, att det alltid skall bero pä begäran frän utlänningens sida, om biträde skall förordnas. Liksom hittills skall utlänningen före förhöret underrättas om sin rätt att fä biträde. Kommitténs lagförslag innehåller inte några bestämmelser om utlännings rätt till biträde vid fullföljd. I dåvarande utlänningslag stadgades att om utlänning, som ville anföra besvär, var intagen i fängvärdsanstalt eller häkte, besvären fick inges till styresmannen för anstalten eller föreståndaren för häktet samt att denne skulle se till att utlänningen inte saknade nödvändigt biträde vid besvärens anförande. Kommittén framhåller att ett motsvarande stadgande rörande fullföljdsinlagor i vanliga rättegångsmål och nädeansökningar fanns före RB:s ikraftträdande i 12 § promulgationslagen till 1901 års lag om vissa ändringar i rättegångsbalken. 1 RB regleras emellertid nu frågan om rätt till biträde vid fullföljd i brottmål (offentlig försvarare). Rätten att erhålla biträde vid avfattande av nådeansökningar behandlas i en administrativ författning (instruktion (1946:395) för fångvårdsstyrelsen och fångvärdsanstalterna). I administrativ ordning har även utfärdats föreskrifter om skyldighet för 149

styresman vid fångvårdsanstalt och häktes- detta sammanhang. Dessa delar av proposiföreståndare att biträda i fråga om begäran tionen återges i sammandrag i det följande. om offentlig försvarare samt att vidarebeI propositionens lagförslag har i huvudsakfordra fullföljdsinlaga och annan dylik hand- lig överensstämmelse med kommittéförslaget ling (nyssnämnda instruktion och kungörelse upptagits bestämmelser om förhör inför den (1934:134) med vissa föreskrifter angående centrala utlänningsmyndigheten, utlänningsförvaring av personer i härads- och stads- nämnden och länsstyrelse. Härom hänvisas fängelser samt polisarrester). Enligt kom- till avsnittet Gällande rätt ovan. I ärende mitténs uppfattning bör i administrativ ord- angående vanlig utvisning skall förhör hällas, ning meddelas bestämmelser — motsvarande om utlänningen begär det. Detta gäller dock de i dåvarande utlänningslag upptagna - om inte ärende som efter besvär kommit under skyldighet för styresman vid fångvårdsanstalt myndighetens prövning. Vad angår förpassoch föreståndare för häkte att se till att där ning innehåller propositionen inte någon intagen utlänning, som vill fullfölja talan i föreskrift om obligatoriskt förhör innan utlänningsärende, får erforderligt biträde vid förpassningsbeslut meddelas. Det framhålls besvärens anförande. Detsamma synes kom- att av praktiska skäl förhör inte kan ifrägamittén böra ske i fråga om skyldighet att komma i varje förpassningsärende och att vidarebefordra besvärshandlingar. Att införa något behov av förhör inte heller torde bestämmelser om att utlänning, som är på fri föreligga i flertalet sådana ärenden. Dä fot, skall på statsverkets bekostnad erhålla särskild anledning förekommer därtill kan biträde vid fullföljd eller i annat ärende än naturligtvis förhör anställas. I synnerhet vid förhör anser sig kommittén inte kunna anses förhör kunna vara påkallat då fråga är tillstyrka. om förpassning av den som påstår att han är Eftersom det i utlänningsärenden i vissa politisk flykting. I propositionen underfall kan vara erforderligt att anordna förhör stryks att det förhållandet, att någon allmän under vittnesansvar, föreslår kommittén att rätt för utlänning att påkalla förhör i Kungl. Maj:t skall äga förordna att förhör förpassningsärende inte föreskrivits, ej inneangående omständighet av betydelse för bär att förpassningsbeslut får meddelas utan ärendes avgörande skall äga rum vid under- att den beslutande myndigheten har tillgång rätt. Vid sådant förhör skall enligt förslaget till erforderlig utredning, omfattande även lämplig person, som den centrala utlännings- utlänningens egna synpunkter i ärendet. Har myndigheten förordnar, vara närvarande för emellertid fråga om verkställighet av besluatt tillvarata statens intresse. Beträffande tad förpassning underställts den centrala rätt till biträde och vad därmed samman- utlänningsmyndigheten, därför att utlänhänger föreslås samma regler som vid förhör ningen påstår att han i det land till vilket han inför den centrala utlänningsmyndigheten. skulle befordras löper risk att bli utsatt för Enligt kommittéförslaget må Kungl. Maj:t politisk förföljelse eller att han där inte förordna, hur ersättning skall bestämmas åt åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land i bl. a. utlänning vid förhör inför den centrala vilket han löper sådan risk, och har förhör utlänningsmyndigheten eller utlännings- inte hållits i förpassningsärendet, skall förhör nämnden. Kommittén anser sig inte kunna hållas om utlänningen begär det. Både förorda att utlänning tillerkänns rätt till beträffande detta fall och den vanliga utvisersättning för inställelse vid förhör med ningen gäller att innan ärendet avgörs utlänningen skall underrättas om sin rätt att honom inför länsstyrelse. påkalla förhör. Förhör är obligatoriskt innan beslut meddelas om utlännings kvarhällande Propositionen i förvar längre tid än tre månader. I ärende I prop. 1954:41 med förslag till utlännings- om s. k. politisk utvisning skall förhör också lag berörs några frågor som är av intresse i alltid hällas. I stället för politisk utvisning 150

SOU 1971:76

kan Kungl. Maj:t föreskriva inskränkningar och villkor för utlännings vistelse i riket. Det kan härvid vara fråga om mycket olikartade ingrepp och det har därför inte ansetts lämpligt att för dessa fall föreskriva obligatoriskt förhör före beslut i ärendet. Uppenbart är dock enligt departementschefen att om sådana föreskrifter och villkor innebär en mera genomgripande förändring i utlänningens förhållanden Kungl. Maj:t bör låta anställa förhör. Förhörsmyndighet kan enligt departementschefens på kommittéförslaget grundade lagförslag, då det befinns erforderligt, uppdra åt polismyndighet eller särskilt utsedd person att vid förhöret vara allmänt ombud. Som motivering härför anförs att det under vissa förhållanden kan vara behövligt att det vid förhöret finns en särskild företrädare för det allmänna. Särskilt i sådana fall, dä utlänningen bestrider riktigheten av vad som åberopas mot honom och en omfattande utredning skall genomgås vid förhöret eller andra personer än utlänningen skall höras, anses det vara av praktiskt värde och främja förhörsmyndighetens objektiva ställning att någon annan än myndigheten tillvaratar det allmännas intresse. I fråga om utlännings rätt till biträde vid förhör föreslår departementschefen vissa avvikelser från kommittéförslaget. Enligt propositionen äger utlänningen vid förhör åtnjuta biträde av därtill lämplig person. Har utlänningen ej utsett sådant biträde och befinns hans rätt inte kunna tillvaratas utan biträde, skall förhörsmyndigheten förordna biträde åt honom. Är utlänningen inte på fri fot, skall även eljest, om han begär det, biträde förordnas av förhörsmyndigheten. Det åligger förhörsmyndigheten att före förhöret underrätta utlänningen om hans rätt att fä biträde. I motiven framhåller departementschefen att enligt hans mening utlänning, oavsett betalningsförmåga, bör kunna få biträde dä detta är erforderligt. Det bör emellertid införas en möjlighet att, dä det befinns skäligt, förplikta utlänningen att till statsverket återgälda biträdesersättningen. Närmare bestämmelser härom anses SOU 1971:76

böra meddelas i administrativ ordning. Departementschefen avvisar tanken att det alltid skall bero på framställning av utlänningen, om biträde skall förordnas. En sådan ordning skulle nämligen kunna leda till att biträde kommer att saknas även där ett klart behov därav föreligger. I fråga om utlännings rätt till biträde vid fullföljd av talan finner departementschefen inte tillräckliga skäl att ändra gällande bestämmelser. Beträffande utlänning, som inte är på fri fot, bör enligt departementschefen i administrativ ordning utfärdas regler som - i likhet med vad som då gällde tillförsäkrar sådan utlänning nödig hjälp vid besvärs avfattande och vid deras insändande till vederbörande myndighet. Departementschefen är medveten om att förhör vid allmän underrätt kommer att bli sällsynta. Om domstolsförhör kommer att anordnas, torde det enligt departementschefen sannolikt bli i särskilt svårbedömda och uppmärksammade ärenden rörande förpassning eller utvisning av politisk flykting. Vid förhöret skall enligt departementschefens lagförslag lämplig person, som den centrala utlänningsmyndigheten förordnar, vara tillstädes som allmänt ombud. Beträffande utlänningens rätt att åtnjuta biträde föreslås samma regler som med avseende på förhör inför den centrala utlänningsmyndigheten. Beträffande förhöret gäller enligt förslaget i stort sett i tillämpliga delar bestämmelserna om rättegång i brottmål, varvid förhöret skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling. Både beträffande förhör inför förut nämnda administrativa myndigheter och beträffande förhör inför allmän underrätt gäller enligt propositionens lagförslag att Kungl. Maj:t meddelar bestämmelser om ersättning till allmänt ombud, biträde och tolk, om gottgörelse till annan för inställelse vid förhör samt om åläggande för utlänningen att återgälda av allmänna medel utgiven biträdesersättning.

Utskottsutlåtande och riksdagsbeslut

måtte besluta, att administrativa mål skulle berättiga till fri rättshjälp ät medellösa Propositionen behandlades av första lagututlänningar. skottet. Utskottet gick i sitt utlåtande I sitt utlåtande över motionerna ut(1954:14) inte in på någon fråga som är av talade statsutskottet (1968:196) att den intresse i detta sammanhang. Utskottet hemtillsatta utredningen om invandrarnas anpassställde att riksdagen måtte såvitt nu är i fråga ning torde fä anledning att beröra den med anta det genom propositionen framlagda motionerna avsedda frågeställningen. Det lagförslaget. Riksdagen biföll utskottets fanns därför inte skäl att då vidta den hemställan (rskr 155). föreslagna åtgärden. Utskottet hänvisade också till riksdagsbehandlingen ar 1967 (1LU Motioner om rättssäkerheten för invandrare 1967:9) av frågan om tillämpning på utlänVid 1967 års riksdag väcktes likalydande ning av lagen om fri rättegång och hemställmotioner av herrar Torsten Hansson och de om avslag pä motionerna. Riksdagen Björk (1:108) samt Hugosson m. fl. (11:143) beslöt i enlighet med utskottets hemställan. om beaktande i rättsliga sammanhang av utI likalydande motioner till 1969 ars länningars språksvårigheter. I motionerna riksdag av herr Virgin m. fl. (1:56) och herr framhölls att språksvårigheterna i vissa rätts- Holmberg m. fl. (11:63) angående svensk liga sammanhang var till betydande men för invandrings- och minoritetspolitik behandutlänningarna. Det kunde enligt motionärer- lades bl. a. rättssäkerheten för invandrare. na befaras att personer i många fall försatt Motionärerna erinrade i detta avsnitt bl. a. sina möjligheter till en rättmätig bedömning om att det på exempelvis UtlL:s tillämppå grund av bristande språkkunskaper eller ningsområde fanns stort behov av allmänt fick en felaktig uppfattning om svensk rättsligt biträde för att utlänningars rättsrättssäkerhet. säkerhet skulle kunna garanteras. Även i I utlåtande över motionerna avstyrkte samband med annan administrativ rättsförsta lagutskottet (1967:32) bifall till dessa. tillämpning förelåg samma behov att föreUtskottet ansåg sig kunna utgå ifrån att den bygga rättsförluster. En förstärkning av är 1966 tillsatta arbetsgruppen för invandrar- rättshjälpsorganisationen pä detta område frågor i sin fortsatta verksamhet skulle var angelägen. Motionärerna hemställde att komma att pröva de i motionerna aktualise- riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla att rade frågorna. Utskottet förutsatte också att motionen skulle överlämnas till invandrarKungl. Maj:t, om sä erfordras, skulle ta utredningen för beaktande vid dess fortsatta ytterligare initiativ i den riktning motionerna utredningsarbete. syftade och hemställde att riksdagen måtte i I sitt utlåtande över motionerna uttalade skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännage vad statsutskottet (1969:86) att den berörda utskottet sålunda anfört. Riksdagen beslöt i frågan om rättshjälp närmast torde avse en enlighet med utskottets hemställan (rskr. delvis kurativ verksamhet i samband med 166). förstagängsprövningen av tillståndsärenden Vid 1968 års riksdag väcktes likalydande och därför fick som utskottet anfört till motioner av herr Åkerlund m. fl. (1:1023) 1968 års riksdag prövas av invandrarutredoch herr Söderström m. fl. (11:1293) angåen- ningen. Då motionerna sålunda enligt utskotde riktlinjer för utlänningspolitiken m. m. I tets mening inte speglade några nya beakmotionerna påtalades bl. a. att utlänningar tansvärda synpunkter fanns inte skäl att enligt gällande regler inte hade möjlighet till överlämna dem till utredningen. Utskottet fri rättshjälp i administrativa mal. Detta var hemställde därför om avslag pä motionerna. betydelsefullt då sådana mål även kunde leda Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets till frihetsberövande. Pä grund av det anför- hemställan. da hemställde motionärerna att riksdagen Vid 1971 års riksdag väcktes en motion av 152

SOU 1971:76

herr Helén m. fl. (1971:134 och 159) angående invandrarnas situation. Bl. a. anfördes i motionen att vid ansökningar om asyl eller uppehållstillstånd de juridiska förhållandena ofta var av sådant slag att den sökande behövde stöd av juridisk expertis. Mänga flyktingar saknade emellertid medel att betala advokat, och samhällets rättshjälp hade inte kapacitet att i praktiken fylla detta behov. Frågan var enligt motionärerna från rättssäkerhetssynpunkt så allvarlig att den måste undersökas ingående. Motionen har såvitt nu är fråga ännu inte behandlats av inrikesutskottet. Utredningen Offentligt biträde Utlänningslagstiftningen är ett av de få författningskomplex på förvaltningsrättens område som innehåller bestämmelser om skyldighet för myndighet att i vissa fall förordna biträde åt enskild part som anses vara i behov av sådan hjälp. Bestämmelser i ämnet finns både i UtlL och i UtlK. Bestämmelserna har sitt ursprung i regler i vår första utlänningslagstiftning, nämligen lagen (1914:196) angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas. Denna lag innehöll bl. a. bestämmelser om avvisning, utvisning genom beslut av länsstyrelse och politisk utvisning genom beslut av Kungl. Maj:t. Med avseende på både vanlig utvisning och politisk utvisning var förhör med utlänningen obligatoriskt. Vid sådant förhör ägde utlänningen, om han begärde det, åtnjuta hjälp. Var han inte pä fri fot och sade han sig ej själv kunna anskaffa biträde, ankom det pä länsstyrelsen att förordna lämplig person att biträda honom. Enligt lagen hade Kungl. Maj:t att förordna om hur ersättning ät sådant biträde och ät tolk fick bestämmas. Ville utlänning, som inte var på fri fot, anföra besvär över länsstyrelses utvisningsbeslut, ålåg det länsstyrelsen eller tillsyningsman vid häkte att tillse att utlänningen därvid inte saknade nödigt biträde. I den nu gällande UtlL finns bestämmelser SOU 1971:76

om offentligt biträde i det avsnitt av lagen som handlar om förhör. Enligt lagen skall förhör alltid hällas i ärende rörande politisk utvisning och i ärende rörande utlännings kvarhällande i förvar längre tid än tre månader. Om utlänningen begär det skall förhör vidare hällas i ärende rörande vanlig utvisning samt i sådant ärende rörande verkställighet av förpassning som underställts den centrala utlänningsmyndigheten därför att utlänningen påstår att politiskt verkställighetshinder föreligger, förutsatt att förhör inte hållits i förpassningsärendet. Härutöver kan förhör hällas i vilket ärende som helst enligt UtlL, om Kungl. Maj:t, den centrala utlänningsmyndigheten, utlänningsnämnden eller länsstyrelse finner anledning därtill. Förhör varom här är fråga hålls av den myndighet som handlägger ärendet. Den centrala utlänningsmyndigheten kan dock i ärende, som myndigheten handlägger, överlämna ät utlänningsnämnden eller länsstyrelse att hålla förhör. I ärende som handläggs av Kungl. Maj:t utser Kungl. Maj:t förhörsmyndighet. Utlänningsnämnden kan uppdra ät ledamot eller suppleant att hälla förhör. Beträffande samtliga nu ifrågavarande förhör föreskrivs i lagen att utlänningen äger åtnjuta biträde av därtill lämplig person. Har utlänningen ej utsett sådant biträde och befinns hans rätt inte kunna tillvaratas utan biträde, skall förhörsmyndigheten förordna biträde ät honom. Om utlänningen inte är pä fri fot, skall även eljest, om han begär det, biträde förordnas av förhörsmyndigheten. Denna skall före förhöret underrätta utlänningen om hans rätt att få biträde. En bestämmelse om biträdeshjälp finns ocksä i UtlK. Där föreskrivs att om utlänning, som är intagen i fängvärdsanstalt, häkte eller polisarrest, kan anföra besvär över beslut enligt UtlL, styresmannen för anstalten eller föreståndaren för häktet eller polisarresten skall se till att utlänningen har det biträde som behövs, om han vill anföra besvär. Grunden till att i utlänningslagstiftningen införts regler om offentligt biträde torde vara att en utlännings avlägsnande ur landet kan för honom vara ett ingrepp av det mest 153

djupgående slag. Det har därför ansetts på arbete, bostäder, livsmedel m. m. Förpassangeläget att bl. a. på denna väg åstadkomma ningsinstitutet används emellertid också som garantier för att rättsskyddssynpunkterna ett led i den individuella utlänningskontrolblir väl tillgodosedda. Parallellen med lag- len, vars syfte är att hindra sådana utlänstiftningen om utlämning av förbrytare har ningar att vistas i Sverige vilka med hänsyn också spelat en roll i sammanhanget (prop. till sin person inte är önskvärda här. Avslag 1914:55). på ansökan om uppehållstillstånd samt därDet synes uppenbart att utlänningslagstift- efter meddelat förpassningsbeslut kompletningen även framdeles bör innehålla regler terar sålunda i praxis utvisningsinstitutet. om förordnande av offentligt biträde i vissa Såtillvida är förpassningen lindrigare än den fall. Den fråga som här skall övervägas är om vanliga utvisningen att den inte behöver de nuvarande bestämmelserna i ämnet är förbindas med något förbud att återvända ändamålsenliga. Eftersom vi lägger fram hit. Hur förpassningsinstitutet gripit in på förslag om att institutet offentligt biträde utvisningsinstitutets område framgår av tillskall finnas på ett flertal förvaltningsrättsliga gängliga uppgifter rörande utvisningsinstituområden, där allvarliga ingrepp görs i den tets användning. Av de 359 utlänningar som enskildes frihet och självbestämmanderätt, utvisades under åren 1966-1970 var 342 torde det böra tillses att institutet över hela eller 95 % nordbor, som är undantagna från linjen konstrueras på samma sätt, såvida inte skyldigheten att ha uppehållstillstånd, och på något eller några områden särskilda bara 17 personer eller 5 % uppehållstillomständigheter gör en specialreglering mo- ståndspliktiga utlänningar, fastän de senares tiverad. andel i totalantalet utlänningar i landet Först torde böra övervägas i vilka typer av under ifrågavarande tid utgjorde ca 35 %. utlänningsärenden offentligt biträde bör kun- Eftersom förpassningen innefattar ett avlägsnande ur riket av en person, som vistats här na förordnas. I utvisningsärenden har alltsedan vår förs- någon tid och som därigenom fått i varje fall ta utlänningslagstiftning möjlighet funnits någon anknytning till vårt land, talar rättsatt i vissa fall förordna offentligt biträde. skyddssynpunkter för att möjlighet bör Utvisningen utgör ett allvarligt ingrepp och finnas att förordna offentligt biträde också i kan komma till användning även mot perso- förpassningsärenden. Detta torde gälla vare ner som vistats här läng tid. Rättssäkerhets- sig en förpassning tillgodoser den generella hänsyn talar därför starkt för att offentligt eller den individuella utlänningskontrollens biträde bör kunna förordnas i utvisningsären- intressen. den även i fortsättningen och att detta bör Förvisningen innefattar också ett avlägsgälla i fråga om både vanlig utvisning och nande av en utlänning som kan ha vistats i politisk utvisning. Sverige lång tid. Något behov av särskilda Förpassningen innebär liksom utvisningen regler rörande offentligt biträde finns emelavlägsnande ur riket av en utlänning som i lertid inte i förvisningsfallen, eftersom förvisprincip inte är nyanländ utan vistats här ning beslutas av allmän domstol och utlänlängre eller kortare tid. Förpassningsbeslut ningens behov av rättshjälp i dessa fall kan meddelas då en utlänning uppehåller sig tillgodoses genom RB:s bestämmelser röranhär utan att, då så fordras, inneha pass och de offentlig försvarare i brottmål. tillstånd att vistas här. Förpassningen är den I avvisningsärenden är det fråga om att sanktion som garanterar iakttagandet av vårt avlägsna en utlänning som är alldeles nyanpass- och tillståndssystem, vilket är den länd eller som vistats här blott en mycket viktigaste länken i den generella utlännings- kort tid efter ankomsten. Det rör sig därför i kontroll som vi upprätthåller för att kunna regel om personer som inte har någon reglera tillströmningen av utlänningar frän anknytning till vårt land. Avvisningsärendena sädana allmänna synpunkter som tillgången är i allmänhet av enkel beskaffenhet och har 154

SOU 1971:76

därför också till största delen kunnat anförtros åt de lokala polismyndigheterna. De kräver regelmässigt en snabb behandling. Under dessa förhallanden torde anledning inte finnas att öppna möjlighet till förordnande av offentligt biträde i avvisningsärenden som avgörs av polismyndighet. Sädana avvisningsärenden, som enligt UtlL skall underställas den centrala utlänningsmyndighetens prövning, är av mera komplicerad beskaffenhet. Detta gäller i första hand de ärenden, i vilka utlänningen påstår att det föreligger ett politiskt verkställighetshinder. Men detsamma gäller i viss grad även övriga avvisningsärenden som underställs den centrala utlänningsmyndigheten. Frän rättssäkerhetssynpunkt kan det vara av värde att det i underställningsärenden finns möjlighet att förordna offentligt biträde. I enlighet härmed föresläs att i avvisningsärende, som underställs den centrala utlänningsmyndigheten, denna skall kunna besluta om biträde åt utlänningen men att motsvarande befogenhet inte skall tillkomma polismyndighet i avvisningsärende som denna avgör. Anförs besvär över polismyndighets avvisningsbeslut, torde det inte böra vara uteslutet för besvärsmyndigheten att besluta om offentligt biträde ät utlänningen. Ärenden rörande visering synes inte vara av den natur att något behov finns av offentligt biträde åt utlänning. Återkallas viseringen för en utlänning som vistas här, kan visserligen rättsskyddssynpunkter i någon mån tala för att utlänningen bör kunna få biträde förordnat ät sig. Det bör emellertid beaktas att utlänningen regelmässigt vistats här mycket kort tid och att, om han inte avreser i anledning av återkallelsen, fråga uppkommer om hans förpassning ur riket. I förpassningsärendet omprövas realiter tillståndsfrågan och i förpassningsärendet kan enligt förslaget i det föregående den beslutande myndigheten förordna om biträde åt utlänningen. Detta synes tillräckligt frän rättssäkerhetssynpunkt. Också när det gäller ärenden om uppehållstillstånd tillgodoses rättsskyddssynpunkterna till stor del därigenom att en utlänning, SOU 1971:76

som vistas i Sverige, inte utan beslut om förpassning kan avlägsnas härifrän om uppehållstillstånd vägras eller upphör att gälla. I förpassningsärendet tas i realiteten slutlig ställning till uppehällstillstandsfrågan och i förpassningsärendet finns som nyss nämnts möjlighet för den beslutande myndigheten att förordna offentligt biträde. Detta kan synas vara tillfyllest. I fråga om uppehallstillståndsärendena måste emellertid beaktas att UtlL särbehandlar två typer av ärenden, nämligen dels sädana ärenden i vilka beslut om uppehållstillstånd förenas med utresebeslut och dels sådana ärenden i vilka ansökan om uppehållstillstånd lämnas utan bifall på grund av något förhällande som är att hänföra till utlänningens vandel. Beslut av dessa tvä slag får enligt UtlL inte meddelas utan att utlänningsnämndens yttrande dessförinnan inhämtats. I fall av avvikande mening hos nämnden eller någon dess ledamot får besvär anföras i ärendena. Föreligger ett beslut av nu angivet slag äger vidare den centrala utlänningsmyndigheten meddela förpassningsbeslut utan att utlänningsnämnden hörs och utan att den enskilde under några omständigheter får besvärsrätt. Eftersom UtlL sålunda i dessa två fall förbinder de huvudsakliga rättssäkerhetsgarantierna inte med förpassningsbeslutet utan med utresebeslutet respektive beslutet att avslå ansökan om uppehållstillstånd, synes det ändamålsenligt att i ärenden av nu ifrågavarande slag möjlighet införs för den beslutande myndigheten att förordna om biträde åt utlänningen redan i uppehällstillständsärendet. I enlighet med det anförda föreslås att offentligt biträde skall kunna förordnas i uppehållstillståndsärenden, i vilka utlänningsnämndens yttrande skall inhämtas på grund av bestämmelsen i 12 § första stycket UtlL. En speciell typ av uppehallstillstandsärenden är sådana i vilka fråga uppkommer om att begränsa uppehållstillståndet geografiskt så att det medför rätt att vistas blott inom en kommun eller ett polisdistrikt. En sädan begränsning av en utlännings rätt att vistas i Sverige kan innebära en avsevärd 155

beskärning av hans handlingsfrihet. Det ligger därför i och för sig nära till hands att föreslå att offentligt biträde skall kunna förordnas i ärenden av denna typ. Nägot förslag i denna riktning framläggs dock inte här. Detta sammanhänger med att under nu rådande förhållanden en så snäv geografisk begränsning av uppehållstillstånden inte tillämpas. Det sagda innebär emellertid inte att bestämmelsen i ämnet är en död bokstav. Erfarenheter från förfluten tid ger vid handen att krisförhållanden av olika slag kan göra det nödvändigt att genomföra en stark begränsning av utlänningarnas vistelseområden. Härvid spelar i stor utsträckning generella utlänningskontrollsynpunkter av olika slag en viktig roll. Frän rättssäkerhetssynpunkt synes det vara tillräckligt med en bestämmelse i UtlL om att utlänningsnämndens yttrande skall inhämtas innan ett sålunda begränsat uppehållstillstånd meddelas för längre tid än ett år eller förlängs utöver nämnda tid samt att frågan skall underställas Kungl. Maj:t om nämnden finner att inskränkningen i utlänningens rätt att välja vistelseort inte är behövlig. Nägot framträdande behov av möjlighet för den centrala utlänningsmyndigheten att förse utlänningen med offentligt biträde i ärenden av denna typ kan i varje fall för närvarande inte anses föreligga. Skulle situationen förändras så att det blir aktuellt att begränsa uppehållstillstånden pä nu ifrågavarande sätt, torde frågan om offentligt biträde böra omprövas på grundval av de förhållanden som då råder. I ärenden rörande bosättningstillständ torde det frän rättssäkerhetssynpunkt inte föreligga något framträdande behov av möjlighet för beslutsmyndigheten att förordna offentligt biträde. Inte heller arbetstillståndsärendena är av sådan natur att behov av offentligt biträde kan anses föreligga. När fråga uppkommer om verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning finns det i allmänhet inte något starkare behov av att förordna offentligt biträde. Rättssäkerhetssynpunkterna torde i tillräcklig grad ha tillgodosetts genom att 156

offentligt biträde eller offentlig försvarare kunnat förordnas i det bakomliggande ärende eller mål som lett fram till det meddelade beslutet. Det nu sagda äger dock inte alltid tillämpning. Vad som härvid åsyftas är sädana fall dä utlänning i verkställighetssammanhanget påstår att han i det land, till vilket han skulle befordras, löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse eller att han där inte åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och påståendet inte är uppenbart oriktigt och inte heller redan har blivit prövat enligt det beslut som förekommer till verkställighet. I nu angivna fall skall verkställighetsfrågan underställas den centrala utlänningsmyndigheten, och dennas beslut får överklagas hos Kungl. Maj:t, om utlänningsnämnden inte avgivit yttrande i ärendet eller om nämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening. I sådana ärenden rörande politiskt verkställighetshinder torde det från rättssäkerhetssynpunkt vara i hög grad befogat att möjlighet finns att utse biträde åt utlänningen. Därför föreslås att offentligt biträde skall kunna förordnas i verkställighetsärende, vilket underställts den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 § andra stycket UtlL. Uppkommer fråga om avvisning, förpassning eller utvisning eller om verkställighet av sådan åtgärd eller av förvisning, kan enligt UtlL vederbörande utlänning tas i förvar. Om det finns anledning att hälla utlänningen i förvar längre tid än en månad, skall frågan därom inom sagda tid underställas Kungl. Maj:t. Ingen får kvarhällas längre tid än tre månader från det han togs i förvar, om inte Kungl. Maj:t finner synnerliga skäl därtill föreligga. Innan Kungl. Maj:t meddelar beslut härom, skall bl. a. utlänningsnämnden avge yttrande. Fråga är nu om ärendena rörande utlännings tagande eller kvarhällande i förvar bör tas upp bland de ärenden, i vilka offentligt biträde kan förordnas. Nägot framträdande behov härav föreligger inte vid kortare förvarstaganden. Det torde i sådana fall vara tillräckligt att vederbörande myndighet har möjlighet att utse biträde i SOL) 1971:76

bakomliggande avvisnings-, förpassnings- eller utvisningsärende och i viss utsträckning även i verkställighetsärende. Vid avgörande av om biträde bör förordnas i sådant ärende bör nämligen hänsyn tas bl. a. till det speciella rättsskyddsbehov som föreligger om utlänningen tagits i förvar. Ju längre en utlänning hålls i förvar, desto större anledning finns emellertid att i biträdeshänseende behandla förvarsfrågan som en särskild fråga och inte blott som en osjälvständig del av ärendet om utlänningens avlägsnande ur landet. Påpekas bör att en utlännings hällande i förvar längre tid än en månad beslutas av Kungl. Maj:t, även om ärendet rörande utlänningens avlägsnande ur riket handläggs av annan myndighet. Blir ett förvarstagande av längre varaktighet, synes övervägande skäl tala för att i förvarsärendet som sådant — i överensstämmelse med vad som föreslagits för flera andra slag av långvarigare administrativa frihetsberövanden — möjlighet bör finnas till förordnande av offentligt biträde. I enlighet härmed föreslås att bland de ärenden, i vilka offentligt biträde skall kunna förordnas, även upptas ärenden om utlännings hällande i förvar längre tid än en månad. Härigenom blir det möjligt för Kungl. Maj:t att besluta om offentligt biträde i förvarsärende även om beslutsmyndigheten i det bakomliggande ärendet inte skulle ha sörjt för biträde. Övriga ärenden enligt UtlL eller UtlK synes inte vara av den natur att det kan anses föreligga något framträdande behov av möjlighet att förordna offentligt biträde i dem. Enligt 71 § UtlL meddelar Kungl. Maj:t bestämmelser om hemsändande av utlänning, som erhåller socialhjälp eller omhändertas enligt BvL, PsykL eller 35 § OmsorgsL och som inte är politisk flykting. De åsyftade hemsändningsbestämmelserna återfinns, som framgår av det föregäende, i kungörelsen angående anmälan om socialhjälp ät utlänningar m. m., 7 § kungörelsen angående tillämpningen av PsykL och 98 § stadgan angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Den hemsändning av utlänningar, som är möjlig enligt dessa författSOU 1971:76

ningsbestämmelser, innebär i en del fall ingrepp som medför betydelsefulla konsekvenser för framtiden. I vissa fall torde förhållandena vara sådana att det från rättssäkerhetssynpunkt är starkt motiverat att den enskilde utrustas med biträde. Såvitt angår dem som lider av psykisk sjukdom eller psykisk utvecklingsstörning utgör i en del fall redan vederbörandes psykiska tillstånd ett vägande skäl för att den enskilde i dessa viktiga ärenden bör ha ett lämpligt biträde vid sin sida. Ett offentligt biträde kan bl. a. göra en insats när det gäller utredningen av frågan huruvida frän den enskildes synpunkt någon särskild omständighet talar mot hemsändning. Utländska barn och ungdomar som omhändertagits för samhällsvard kan också vara i behov av biträdeshjälp när det gäller deras hemsändande. Redan vederbörandes underårighet gör att det synes befogat att samhället i fall av behov utrustar den unge med ett biträde som bl. a. kan belysa frågeställningarna ur hans synvinkel. Också i socialhjälpsfallen torde ibland ett offentligt biträde kunna fylla en viktig uppgift i hemsändningsärendena för tillvaratagandet av den enskildes intressen och som garanti för att de synpunkter och den utredning som kan framföras från hans sida verkligen blir framlagda. Uppkommer fråga om politiskt flyktingskap torde ofta behovet av offentligt biträde bli ännu mera framträdande. Detta gäller för samtliga typer av hemsändningsfall. I enlighet med det anförda föresläs att för alla slag av hemsändningsärenden möjlighet öppnas att förordna offentligt biträde åt vederbörande utlänning. Som framgår av det föregående är de nuvarande bestämmelserna i utlänningslagstiftningen om offentligt biträde inte konstruerade pä det sättet att i vissa typer av ärenden - som anses vara av särskild vikt frän rättssäkerhetssynpunkt — möjlighet finns för den beslutande myndigheten att förordna offentligt biträde. Institutet offentligt biträde är i UtlL knutet till vissa i lagen reglerade förhör, som kan hållas av den centrala utlänningsmyndigheten, utlänningsnämnden, länsstyrelse eller efter förordnan157

de av Kungl. Maj:t. Det är bara vid ett sådant förhör som utlänningen kan ha ett offentligt biträde. Om förhör skall hällas beror i sin tur till mycket stor del pä Kungl. Maj:ts, den centrala utlänningsmyndighetens och utlänningsnämndens bedömning av behovet av kompletterande utredning i sådan form. Endast för några fä typer av ärenden finns regler om obligatoriskt förhör eller om förhör ifall utlänningen begär det. Om förhör hälls, äger för närvarande inte alla utlänningar samma rätt till offentligt biträde vid förhöret. Är utlänningen på fri fot, skall biträde förordnas för förhöret, om det behövs för att tillvarata utlänningens rätt. Är utlänningen inte pä fri fot, skall biträde vid förhöret utses sä snart utlänningen framställer begäran därom. Utöver vad nu sagts öppnar UtlK en möjlighet för utlänningar som inte är på fri fot att genom statens försorg få biträde i besvärsärenden därigenom att det föreskrivs, att om utlänning som är intagen i fångvårdsanstalt, häkte eller polisarrest kan anföra besvär över beslut enligt UtlL, styresmannen för anstalten eller föreståndaren för häktet eller polisarresten skall se till att utlänningen har det biträde som behövs, om han vill anföra besvär. Utlänningar som är på fri fot utrustas däremot inte av det allmänna med biträde vid anförandet av besvär över beslut enligt utlänningslagstiftningen. Det förhäller sig således pä det sättet, att om offentligt biträde förordnats för att bistå utlänning vid förhör, uppdraget inte omfattar bistånd vid ärendets fortsatta handläggning hos beslutsmyndigheten och inte heller vid anförande av besvär. Den nuvarande ordningen i fråga om förordnande av offentligt biträde i utlänningsärenden synes inte fullt tillfredsställande. Det är inte bara vid sädana förhör som UtlL behandlar utan även i flera andra sammanhang som en utlänning kan ha ett starkt behov av att vid sin sida ha ett lämpligt biträde. Det bör också påpekas att förhör kan hällas i ett större eller mindre antal fall och att praxis härutinnan växlat. Frän rättsskyddssynpunkt talar starka skäl 158

för att i vissa typer av utlänningsärenden möjlighet bör finnas för den beslutande myndigheten att utrusta en utlänning med biträde, som bistår honom under ärendets alla faser och inte bara vid eventuellt förhör. Biträdet bör kunna hjälpa utlänningen med de inlagor och den komplettering av utredningen som är önskvärd för att det skriftliga beslutsunderlaget i ärendet skall bli sä fullständigt som möjligt och garantier finnas för att alla omständigheter som talar till utlänningens förmån blir framdragna. Halls polisförhör efter det att offentligt biträde förordnats, bör självfallet biträdet bistå utlänningen vid sådant förhör. Anordnas förhör i UtlL:s bemärkelse, skall biträdet även härvid lämna utlänningen erforderlig hjälp. 1 det uppdrag, som ett av beslutsmyndigheten förordnat offentligt biträde erhåller, synes även böra ingå att bistå utlänningen vid anförandet av besvär i fall da utlänningen äger besvärsrätt. Språksvårigheter, isolering och obekantskap med svenska förhållanden och rättsregler gör att utlänningarna ofta har ett större behov av biträdeshjälp än vad många svenskar har i ärenden rörande frihetsberövande. Därför föresläs här att förordnandet av offentligt biträde i ärenden enligt UtlL skall frigöras från förhörssituationerna och att möjlighet införs att förordna offentligt biträde i de typer av ärenden för vilka detta förordats i det föregående, oberoende av om förhör hålls eller ej. Den skillnad i fråga om rätt till offentligt biträde som — både i förhörs- och i besvärssammanhang — för närvarande görs mellan sädana utlänningar, som inte är på fri fot, och utlänningar på fri fot har en viss motsvarighet i RB:s bestämmelser om offentlig försvarare. Enligt RB skall en misstänkt, som är anhållen eller häktad, alltid fa offentlig försvarare om han begär det, medan annan misstänkt erhåller offentlig försvarare endast om han saknar privat försvarare och domstolen finner att hans rätt inte kan tillvaratas utan biträde. Reglerna i utlänningslagstiftningen och i RB är dock inte helt parallella. Det bör observeras dels att SOU 1971:76

offentlig försvarare biträder den misstänkte inte bara vid muntlig förhandling utan även vid skriftväxling med domstolen, och dels att den som fått offentlig försvarare åtnjuter biträde av denne även vid fullföljd av talan till högre rätt och detta helt oberoende av om parten är anhållen eller häktad. När det gäller utlänningslagstiftningen kan man ifrågasätta om det finns tillräcklig anledning att i fråga om rätten till offentligt biträde uppställa helt olika regler för dem som inte är på fri fot och dem som är på fri fot. Givetvis inverkar ett frihetsberövande i viss mån på en utlännings möjligheter att tillvarata sina intressen. Även utlänningar som är på fri fot kan emellertid i realiteten vara isolerade och utan kontakter och utan större möjligheter att inverka på utredningen. Från biträdesbehovssynpunkt går det inte någon skarp skiljegräns mellan de utlänningar som är berövade friheten och de utlänningar som är på fri fot. Vid bedömandet av en utlännings biträdesbehov måste hänsyn givetvis tas bl. a. till om han kan röra sig fritt eller ej. Men det finns andra faktorer som är lika betydelsefulla för behovet av biträde, t. ex. utlänningens förmåga att förstå vilka upplysningar som är betydelsefulla i sammanhanget och hans förmåga att klargöra relevanta förhållanden. Det frän rättssäkerhetssynpunkt ändamålsenliga synes vara att inte någon viss omständighet tilläggs större betydelse än andra när man i lagen bestämmer förutsättningarna för förordnande av offentligt biträde. Villkoren för förordnande av offentligt biträde synes böra utformas sä att för alla fall en sammanvägning kan ske av alla de faktorer som i det enskilda fallet framstår som betydelsefulla för bedömande av behovet av offentligt biträde. Här föresläs därför - i överensstämmelse med vad som förordats i samband med tidigare behandlad lagstiftning - att för de typer av utlänningsärenden, beträffande vilka möjlighet skall föreligga att förordna offentligt biträde, den gemensamma regeln uppställs att biträde skall förordnas, om det behövs för att tillvarata utlänningens rätt. När länsstyrelse, den centrala utlänningsSOU 1971:76

myndigheten eller annan central myndighet ställs inför frågan om offentligt biträde behövs för tillvaratagande av utlännings rätt i ett utlänningsärende av förevarande slag, måste - som nyss antytts - hänsyn tas till ett stort antal faktorer. I det föregående har nämnts att frågan om utlänningen är pa fri fot eller ej bör tillmätas betydelse i sammanhanget och att hans förmåga att första vilka upplysningar som är betydelsefulla och hans förmåga att klargöra relevanta förhållanden likaledes spelar en viktig roll. Lider utlänningen av psykisk sjukdom, utgör detta givetvis ofta ett starkt skäl för förordnande av biträde. Utredningens beskaffenhet är också av väsentlig betydelse i sammanhanget. Regelmässigt torde något offentligt biträde inte behövas i sådana fall där alla förhallanden av betydelse synes klarlagda och det är uppenbart vilket beslut som är det riktiga. Om däremot beslutsunderlaget är intetsägande eller motsägelsefullt eller tvekan eljest kan råda om vilket beslut som bör meddelas, torde ofta ett biträde ha en viktig uppgift att fylla. Behovet av offentligt biträde påverkas också i viss utsträckning av om det beslut som övervägs grundas på generella eller individuella utlänningskontrollsynpunkter. Skall en utlänning avlägsnas ur landet, torde det oftare föreligga behov att förordna offentligt biträde, om ingreppet beror pä individuella förhållanden som kan läggas utlänningen till last än om hans avlägsnande utgör ett led i en av exempelvis arbetsmarknadsskäl beslutad åtstramning av utlänningspolitiken. Har en utlänning själv utsett lämplig person till biträde åt sig, föreligger regelmässigt ej något behov av offentligt biträde. Avvisas emellertid det privata biträdet, kan offentligt biträde behöva förordnas. Från att utlänningen har privat biträde är att skilja det fallet att han vänt sig till en person med begäran om bistånd och denne förklarat sig villig att biträda honom, under förutsättning att han erhåller förordnande som offentligt biträde. Är läget detta, bör den omständigheten att personen i fråga eventuellt redan påbörjat arbetet inte utgöra hinder för att han 159

förordnas till offentligt biträde. Vid bestämmande av om offentligt biträde bör förordnas skall ingen hänsyn tas till utlänningens ekonomiska förhållanden. Det avgörande bör uteslutande vara om i det föreliggande ärendet utlänningens rätt inte kan tillvaratas utan biträde. I de ärenden, där offentligt biträde kan förordnas åt utlänning, bör det ankomma på den i huvudärendet beslutande myndigheten att pröva frägan om behov av biträde föreligger, vare sig utlänningen gjort framställning om offentligt biträde eller ej. Det skall således åligga myndigheten att ex officio utse offentligt biträde, om det behövs för att tillvarata utlänningens rätt i ärendet. I fall av behov bör myndigheten förordna biträde även om utlänningen av någon anledning förklarar att han inte vill ha sådan hjälp. Förslaget i det föregående innebär att länsstyrelse kan besluta om offentligt biträde i ärende rörande vanlig utvisning. Den centrala utlänningsmyndigheten skall kunna besluta om offentligt biträde i avvisningsärende som underställts myndigheten eller genom besvär kommit under dess prövning, i förpassningsärende, i ärende rörande utresebeslut, i ärende rörande avslag pä grund av utlänningens vandel pä ansökan om uppehållstillstånd, i ärende rörande vanlig utvisning som genom besvär eller underställning kommit under myndighetens prövning samt i verkställighetsärende som enligt 58 § andra stycket UtlL underställts myndigheten. Socialstyrelsen skall kunna besluta om offentligt biträde i hemsändningsärende som styrelsen handlägger. Pa Kungl. Maj:t ankommer att pröva fråga om offentligt biträde i ärende rörande politisk utvisning, i ärende rörande utlännings hållande i förvar längre tid än en manad, i ärende rörande utlännings hemsändande pä grund av varaktigt behov av socialhjälp eller omhändertagande för samhällsvärd samt i ärende av här förut angiven art som genom besvär eller överlämnande enligt 47 § UtlL kommit under Kungl. Maj:ts prövning. Besvärs- och underställningsmyndighets behov av att pröva frågan om 160

offentligt biträde åt utlänning kommer enligt förslaget att bli begränsat, eftersom i den föreslagna lagen om offentligt biträde föreskrivs att förordnande av offentligt biträde gäller även vid fullföljd av talan eller om meddelat beslut underställs annan myndighets prövning. Enligt UtlL förordnas för närvarande offentligt biträde av vederbörande förhörsmyndighet. Enligt den ordning som föreslagits i det föregående skall det ankomma på den beslutande myndigheten att förordna biträde i den mån biträde inte redan förordnats i lägre instans. Skall förhör i UtlL:s bemärkelse hållas av annan myndighet än beslutsmyndigheten, torde det emellertid böra vara tillätet för den beslutande myndigheten att uppdra ät förhörsmyndigheten att utse offentligt biträde ät utlänningen. Härigenom skulle det bli möjligt för Kungl. Maj:t att uppdra ät viss myndighet såväl att hålla förhör som att förordna offentligt biträde. Den centrala utlänningsmyndigheten skulle också få möjlighet att uppdra åt utlänningsnämnden att både hälla förhör och utse offentligt biträde. En sådan ordning kan i en del fall vara praktisk. Det bör emellertid framhållas att, om en utlänning i ett ärende av förut angiven typ har behov av offentligt biträde redan innan förhör blir aktuellt, beslutsmyndigheten inte får dröja med att utse biträde tills den avgjort om förhör skall hällas och vilken myndighet som skall vara förhörsmyndighet. Utlänningsnämnden har i allt större utsträckning fått karaktären av ett organ för utlänningars rättsskydd. Nämndens befattning med de viktigare utlänningsärendena bidrar också till att öka förtroendet för myndigheternas åtgärder pä utlänningsområdet. Nämndens verksamhet möjliggör vidare att rätten att anföra besvär hos Kungl. Maj:t kunnat beskäras. För närvarande äger nämnden möjlighet att hälla förhör i vilket utlänningsärende som helst, vari nämnden har att avge yttrande. Vid förhöret äger utlänningen rätt till offentligt biträde enligt regler som refererats i det föregående. Den möjlighet att utrusta utlänning med biträde SOU 1971:76

som utlänningsnämnden i dag har via förhörsinstitutet synes vara av värde från rättssäkerhetssynpunkt. Övervägande skäl synes tala för att nämnden även i framtiden bör ha befogenhet att förordna offentligt biträde åt utlänning i sådant ärende enligt UtlL, i vilket nämnden har att avge yttrande. I allmänhet torde det visserligen vara tillräckligt att i enlighet med den ovan föreslagna ordningen den beslutande myndigheten i de från rättssäkerhetssynpunkt viktigaste typerna av utlänningsärenden skall pröva utlänningens behov av offentligt biträde. Skulle emellertid utlänningsnämnden i ett ärende, vari nämnden har att avge yttrande, finna att en utlänning, som av den beslutande myndigheten inte försetts med offentligt biträde, av särskild anledning har behov av biträdeshjälp, synes det lämpligt att bristen avhjälps och utlänningen utrustas med offentligt biträde. Denna supplerande möjlighet för utlänningsnämnden att förordna offentligt biträde torde lämpligen böra stå öppen inte blott i de fall då förhör skall hållas utan även i andra fall, lät vara att biträdesfrågan torde bli mest aktuell för nämnden i de fall då nämnden anordnar förhör. Därför föreslås att i UtlL införs en regel av innehåll att i ärende, i vilket utlänningsnämnden har att avge yttrande, nämnden äger utse offentligt biträde ät utlänningen, om särskild anledning föreligger därtill. Detta innebär ett avsteg från regeln att det är den i huvudärendet beslutande myndigheten som skall besluta om offentligt biträde åt utlänningen. Särskild anledning till förordnande av biträde kan vara att utlänningsnämnden avser att hälla förhör med utlänningen och anser att utlänningen behöver biträde vid förhöret. Särskild anledning kan vidare vara att utlänningsnämnden finner att den beslutande myndigheten påtagligt missbedömt biträdesbehovet, när myndigheten underlåtit att förordna offentligt biträde. En annan särskild anledning till biträdesförordnande kan vara att nya omständigheter tillkommit efter det att den beslutande myndigheten överlämnat ärendet till utlänningsnämnden för yttrande. Den här föreslagna supplerande SOU 1971:76 ll

möjligheten för utlänningsnämnden att förordna offentligt biträde åt utlänning ligger helt i linje med nämndens nuvarande uppgifter för tillvaratagande av utlänningarnas rättssäkerhet. Med hänsyn till utlänningsnämndens vidsträckta förhörsbefogenheter i vilka ingen inskränkning föreslås — och de nuvarande reglerna rörande biträde vid förhör torde övervägande skäl tala för att nämndens befogenhet att besluta om offentligt biträde inte begränsas till de typer av ärenden, i vilka den beslutande myndigheten är skyldig att förordna offentligt biträde i fall av behov, utan får omfatta alla slag av ärenden enligt UtlL. En dylik vidsträckt befogenhet för utlänningsnämnden att förordna offentligt biträde kan vara av värde, om något enstaka utlänningsärende av speciell typ av särskild anledning skulle behöva göras till föremål för särskilt noggrann utredning. Denna utlänningsnämndens rätt att besluta om offentligt biträde torde även i ett annat avseende fylla en viktig uppgift. Införs en sådan rätt för nämnden, synes det möjligt att utan men för rättssäkerheten förbjuda besvär över beslut av den centrala utlänningsmyndigheten, varigenom denna avslagit utlännings begäran om offentligt biträde eller till biträde förordnat annan än som begärts eller ogillat besvär över länsstyrelses motsvarande beslut. Utlänningsnämndens förordnande av offentligt biträde ät utlänning torde böra täcka inte blott nämndens befattning med ärendet utan också ärendets fortsatta handläggning hos den i ärendet beslutande myndigheten. Förordnandet torde även böra gälla vid fullföljd av talan. I UtlL finns för närvarande bestämmelser om offentligt biträde vid sådant förhör vid allmän underrätt varom Kungl. Maj:t kan förordna. Sådana förhör förekommeri praktiken ytterligt sällan. I 1954 års proposition framhölls att om domstolsförhör anordnas, det torde bli i särskilt svårbedömda och uppmärksammade ärenden rörande förpassning eller politisk utvisning. Några särskilda regler rörande offentligt biträde vid sådana domstolsförhör torde inte vara påkallade. 161

Det kan nämligen förutsättas att i ett ärende, vari domstolsförhör anordnas, den i utlänningsärendet beslutande myndigheten alltid kommer att besluta att utlänningen skall ha offentligt biträde, om han saknar lämpligt biträde. Har det inte skett tidigare, torde förordnande av biträde i varje fall komma till stånd så snart Kungl. Maj:ts beslut om domstolsförhör föreligger. Förfarandet hos utlänningsmyndigheterna är endast i ringa grad formbundet. I de fall då förhör hälls och allmänt ombud medverkar vid förhöret får dock detta i någon mån en prägel som liknar rättegängen i brottmål. Några särskilda kvalifikationer finns i dag inte stadgade för offentligt biträde i utlänningsärenden och det torde knappast vara lämpligt att för framtiden uppställa något krav på att sådant biträde skall vara advokat eller ha avlagt juris kandidatexamen e. d. På grund av ärendenas natur och det förhållandet att utredningen ofta till väsentlig del handhas av polismyndighet och att det kan uppkomma fråga om förhör med deltagande av allmänt ombud, som har att tillvarata statsintresset, torde det visserligen i allmänhet vara ändamålsenligt att biträdet är advokat eller annan jurist med erfarenhet av polisutredningar och av mera kvalificerade förhör och med god kännedom om svensk lagstiftning. Det synes dock inte uteslutet att det i en del fall, exempelvis i vissa flyktingsärenden, kan visa sig lämpligt att till biträde förordna annan person som äger ingående kännedom om förhållandena i det land varifrån utlänningen flytt. Självfallet måste alltid ses till att den person, som utses till offentligt biträde, är lämplig för uppdraget. Det torde inte böra komma i fråga att till biträde förordna person, som är knuten till någon av de myndigheter som tar befattning med ärenden rörande utlännings vistelse i Sverige. Ett särskilt spörsmål är frågan huruvida den ersättning av allmänna medel, som utgår till offentligt biträde i ärende enligt UtlL, skall stanna på statsverket eller om utlänningen skall kunna förpliktas att till statsverket återbetala biträdesersättningen eller del 162

därav. I det föregående har vi föreslagit att ersättningen till offentligt biträde, som förordnats med stöd av PsykL, OmsorgsL och vissa andra lagar, alltid skall stanna pa statsverket. När det gäller offentligt biträde som utses enligt UtlL torde inte lika starka skäl tala för att biträdesersättningen undantagslöst bör stanna på det allmänna. Omständigheterna i ett ärende om utlännings avlägsnande ur landet e. d. kan vara sådana att det framstår som skäligt att utlänningen helt eller delvis får bestrida kostnaderna för offentligt biträde som förordnats åt honom. Denna ståndpunkt överensstämmer med gällande rätt. Den nuvarande utformningen av reglerna i ämnet synes dock kunna göras till föremål för viss kritik. För närvarande gäller att utlänning, som inte är på fri fot, ej kan förpliktas att betala kostnaden för biträde vid förhör och ej heller kostnaden för biträde vid besvärs anförande. Utlänning, som vid förhöret är pä fri fot, kan däremot av förhörsmyndigheten åläggas att ersätta statsverket kostnaden för biträdesersättningen, om han befinns kunna göra detta utan intrång i de medel som han behöver för sitt eget uppehälle och för fullgörande av underhållsskyldighet som åligger honom. Denna skillnad i betalningshänseende mellan utlänningar, som inte är på fri fot, och utlänningar på fri fot synes föga motiverad. Antag exempelvis att en flykting kommer till värt land och att frågan om hans avvisning underställs den centrala utlänningsmyndigheten. Myndigheten låter anordna förhör med utlänningen, varvid denne åtnjuter offentligt biträde. Det synes i ett sådant fall svårförståeligt att utlänningens ställning i fråga om skyldigheten att ersätta statsverket kostnaden för biträdet skall vara en annan om han tillåts att vara på fri fot med skyldighet att dagligen anmäla sig hos polisen än om han tas i förvar. Därför föreslås här att i betalningsavseende olika regler inte skall uppställas för utlänningar på fri fot och utlänningar som inte är på fri fot. De utlänningsärenden, i vilka offentligt biträde kan förordnas, är av starkt skiftande art. I vissa fall är det fråga om avlägsnande ur SOU 1971:76

riket av en utlänning på den grund att han ens ekonomiska situation. Har utlänningen kan befaras fortsätta brottslig verksamhet god ekonomi, torde det i många fall finnas här i riket eller eljest kan betraktas som större anledning att låta honom betala asocial. I sådana fall skulle det möjligen kostnaden för offentligt biträde än om hans kunna övervägas att uppställa regeln att ut- ekonomiska situation är sämre. Frågan om länningen skall åläggas att betala i de fall då utlänningens betalningsskyldighet torde beslutet blir att avlägsna honom ur landet emellertid inte böra bedömas endast med men däremot inte i fall då han tillåts stanna hänsyn till hans ekonomiska ställning. Rekvar. En sådan ordning torde dock inte vara geln synes böra vara att frågan om utlänninglämplig för dessa ärenden därför att humani- ens skyldighet att till statsverket återbetala tära synpunkter av olika slag kan göra att kostnaden för offentligt biträde bör göras utlänningen tillåts vara kvar i Sverige utan beroende av en allmän skälighetsprövning, att det därför finns anledning att i betal- vid vilken hänsyn tas till alla föreliggande ningshänseende behandla honom på annat omständigheter. Man torde emellertid inte böra stanna vid sätt än om han avlägsnats ur landet. Fråga om en utlännings avlägsnande ur Sverige kan en regel av nyss angivet innehåll. Det synes emellertid också aktualiseras av en skärpning önskvärt att undvika betalningsälägganden av den generella utlänningskontrollen, t. ex. som inte kan verkställas. Sädana ålägganden av arbetsmarknadsskäl. I sådana fall tor- medför bl. a. en onyttig belastning av de de visserligen anledning ofta saknas att exekutiva myndigheterna. Med tanke härpå förordna offentligt biträde. Om det emel- och även för att förenkla den beslutande lertid på grund av särskilda förhållanden myndighetens arbete torde den nyssnämnda befinns erforderligt att utse biträde åt allmänna skälighetsregeln böra kompletteras utlänningen — som kanske vistats här under med en regel av innehåll att utlänningen inte avsevärd tid - kan det framstå som oskäligt skall åläggas betalningsskyldighet med mindatt låta utlänningen betala biträdesersätt- re den beslutande myndigheten bedömer ningen. Detta kan vara fallet vare sig beslutet situationen vara sådan att utlänningen kan blir att utlänningen pä de ifrågavarande antas ha förmåga att betala utan intrång i de generella grunderna skall avlägsnas ur landet medel som behövs för hans eget uppehälle eller han tillåts stanna kvar. Rör det sig om och för fullgörande av underhållsskyldighet avvisning av en nyanländ utlänning, kan som åligger honom. Myndigheten synes förhållandena vara sådana att det synes härvid böra ta hänsyn inte blott till utlänskäligt att utlänningen åläggs att betala ningens situation för tillfället utan även till ersättningen till offentligt biträde, vare sig den betalningsförmåga han kan väntas ha beslutet går i den ena eller den andra under de närmaste fem åren. En nyanländ riktningen. Observeras bör vidare att det kan flykting, som tillåts stanna, har kanske vid förekomma utlänningsärenden, i vilka både ankomsten inte medel som förslår till att individuella och generella utlänningskontroll- gälda biträdesersättningen men kan beräknas synpunkter kan åberopas och som på denna få tillräcklig inkomst inom de närmaste fem grund är särskilt komplicerade. Av det åren på grund av sina yrkeskunskaper. 1 ett anförda torde framgå att det inte kan sådant fall synes det inte böra vara uteslutet komma i fråga att uppställa en regel som att ålägga utlänningen att betala biträdeserlåter ärendets utgång få avgörande betydelse sättningen. för frågan om utlänningens skyldighet att I enlighet med det anförda föreslås att i återgälda ersättningen till offentligt biträde. UtlL intas en bestämmelse av innehåll att i En omständighet som torde böra tilläggas den mån det befinns skäligt utlänningen i viss betydelse när det gäller att bestämma samband med huvudsakens avgörande kan om en utlänning skall behöva ersätta staten åläggas att till statsverket återbetala hela kostnaden för offentligt biträde är utlänning- eller del av statsverkets kostnad för ersättSOU 1971:76

ning till offentligt biträde och för utredning varom sådant biträde föranstaltat. Utlänningen skall dock inte få åläggas att återbetala högre belopp än han enligt myndighetens bedömande kan antas ha förmåga att betala inom fem år utan intrång i de medel som behövs för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet. Uppgår - därför att enligt förslag i det följande rättshjälpsmyndigheten skall besluta om vilket arvode offentligt biträde skall fä m. m. - statsverkets slutliga kostnad till lägre belopp än som lagts till grund för beslutet om återbetalning, skall efter anmälan av rättshjälpsmyndigheten frågan om utlänningens äterbetalningsskyldighet ånyo prövas. I UtlL bör vidare föreskrivas att betalningsåläggande som förut sagts får verkställas i den ordning som är föreskriven beträffande domstols dom i tvistemål. Åtgärd för uttagande av beloppet skall inte få vidtas senare än fem år efter det betalningsåläggandet vann laga kraft. Den reglering av frågan om utlännings skyldighet att ersätta statsverket kostnaden för offentligt biträde, som föreslagits i det föregående, har avsett ärenden enligt UtlL. Enligt vad som förordats ovan skall emellertid offentligt biträde kunna utses inte blott i vissa ärenden enligt UtlL utan ocksä i ärenden om utlännings hemsändande enligt kungörelsen angående tillämpningen av PsykL, stadgan angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och kungörelsen angående anmälan om socialhjälp ät utlänningar m. m. Det rör sig här om personer som är intagna pa mentalsjukhus eller specialsjukhus eller beträffande vilka det föreligger ett varaktigt behov av socialhjälp eller omhändertagande för samhällsvård. Vårdsynpunkter och andra sociala synpunkter sätter i hög grad sin prägel på dessa ärenden. Anledning torde inte finnas att för dessa ärenden införa möjlighet att ålägga utlänningen skyldighet att till statsverket återbetala hela eller en del av kostnaden för ersättning till offentligt biträde som förordnats at honom eller för utredning varom sådant biträde föranstaltat. 164

Mot beslut varigenom länsstyrelse avslagit begäran om offentligt biträde eller till biträde förordnat annan än den som begärts synes talan böra få föras hos den centrala utlänningsmyndigheten. Starka skäl talar för att besvärstiden görs kort i dessa ärenden. I de materiella utlänningsärendena är besvärstiden begränsad till en vecka från det klaganden fick del av beslutet. Motsvarande begränsning synes böra gälla i förevarande besvärsärenden. Den centrala utlänningsmyndighetens beslut i anledning av sådana besvär och myndighetens beslut i första instans att avslå begäran om offentligt biträde eller att till biträde förordna annan än den som begärts torde inte böra fä överklagas. Från rättssäkerhetssynpunkt synes det, som tidigare antytts, vara tillräckligt att i ärende, vari utlänningsnämnden har att avge yttrande, nämnden får möjlighet att förordna offentligt biträde åt utlänningen om särskild anledning föreligger därtill. Med tanke pa syftet med de befogenheter, som i förslaget ges utlänningsnämnden med avseende på offentligt biträde, synes det inte heller böra vara tillätet att anföra besvär mot beslut, varigenom nämnden avslagit begäran hos nämnden om offentligt biträde eller till biträde förordnat annan än den som begärts. Nu angivna besvärsbestämmelser avviker delvis från de bestämmelser i ämnet som föreslås för andra förvaltningsområden där institutet offentligt biträde införs. Orsaken till särregleringen i UtlL är att denna lags allmänna besvärsbestämmelser är utformade pä ett speciellt sätt. När i UtlL införs bestämmelser om besvär över beslut varigenom begäran om offentligt biträde avslås, torde i lagen samtidigt böra tas in bestämmelser om klagan över beslut varigenom ombud för eller biträde ät utlänning avvisas. Ett beslut av sistnämnda innebörd som meddelas av polismyndighet eller länsstyrelse bör kunna överklagas hos den centrala utlänningsmyndigheten inom en vecka från den dag dä klaganden fick del av beslutet. Mot den centrala utlänningsmyndighetens eller utlänningsnämndens beslut att avvisa ombud eller biträde bör klagan få SOU 1971:76

föras hos Kungl. Maj:t inom en vecka från den dag då klaganden fick del av beslutet. Orsaken till att klagorätten inte begränsas i dessa ärenden är att beslutet berör inte bara utlänningen utan också ombudet eller biträdet som blir avvisat. Mot beslut varigenom länsstyrelse meddelat sådant betalningsåläggande mot utlänning som förut nämnts bör talan fa föras hos kammarrätten genom besvär. Besvärstiden synes i dessa fall inte behöva vara kortare än den i 12 § FL angivna, dvs. tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet, samma ordning bör talan fä föras mot den centrala utlänningsmyndighetens beslut rörande sådant betalningsåläggande. Mot kammarrättens beslut bör talan kunna föras enligt bestämmelserna i FPL. Vart förslag om en utvidgning av möjligheterna till förordnande av offentligt biträde i ärenden enligt UtlL och på vissa andra förvaltningsområden i förening med den reform av rättshjälpen, som föreslagits i justitiedepartementets förut nämnda promemoria, samt föreskrifterna i 9 § FL och 50 § FPL om förvaltningsmyndigheters och förvaltningsdomstolars anlitande av tolk när myndigheterna har att göra med personer som ej behärskar svenska språket torde i avsevärd grad tillgodose de önskemål om en förbättring av utlänningarnas ställning i rättsliga sammanhang, som framförts i tidigare berörda motioner i riksdagen.

Kostnadsersättning UtlK innehåller bestämmelser om ersättning av statsmedel till utlänning för kostnad, som denne haft för inställelse till sådant förhör varom föreskrifter finns i UtlL, härunder inbegripet även förhör vid allmän underrätt enligt 43 § UtlL. I kungörelsen stadgas att om utlänningen inte själv kan svara för kostnaden för resa till förhöret, förhörsmyndigheten får bevilja honom ersättning för resa till förhöret samt traktamente enligt vad som gäller för part som åtnjuter fri rättegäng. Ersättningsbestämmelserna för sådan part återfinns i lagen (1919:367) om fri SOU 1971:76

rättegång och kungörelsen (1969:679) om ersättning av allmänna medel i vissa fall till part som åtnjuter fri rättegäng och innebär i huvudsak följande. Kostnad för resa ersätts enligt de grunder som gäller för statstjänsteman i lägsta reseklass vid tjänsteresa inom landet. Om avståndet till sammanträdesorten är mindre än fem mil får gottgörelse för resekostnad utgå endast om synnerliga skäl är därtill. Kan utlänningen antas sakna medel för resan, kan förskott pä ersättningen beviljas. Om synnerliga skäl föreligger, får utöver resekostnaden utlänningen tillerkännas traktamente med högst tjugufem kronor för varje dag som går åt för resan och inställelsen. Bestämmelser finns också i UtlK om ersättning till den som pä förhörsmyndighetens kallelse inställt sig vid ett i UtlL reglerat förhör för att höras upplysningsvis i ärendet. Enligt kungörelsen får förhörsmyndigheten bevilja sådan person ersättning enligt de grunder som gäller för ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål. Denna hänvisning innebär att personen i fråga får gottgörelse för nödvändiga kostnader för resa och uppehälle samt för tidsspillan. Kostnad för resa ersätts enligt de grunder som gäller för statstjänstemän i lägsta reseklass vid tjänsteresa inom landet. Ersättning för kostnad för uppehälle utgår, om vederbörande kan antas ha sådan kostnad. Ersättningen får bestämmas till högst tjugofem kronor om dagen eller, om vederbörande har utgift för nattlogi eller andra särskilda omständigheter föreligger, till högst femtio kronor om dagen. Ersättning för tidsspillan utgår, om det kan antas att vederbörande går miste om inkomst eller på annat sätt lider ekonomisk förlust. Ersättningen far bestämmas till högst sextio kronor om dagen. Om personen måste anlita hjälp av vårdare eller annan för att kunna inställa sig, utgår ersättning för den sistnämndes inställelse enligt samma grunder. UtlK innehåller vidare bl. a. regeln att förhörsmyndigheten prövar frågan om ersättning till allmänt ombud och tolk vid i UtlL reglerat förhör. Ersättningen utgår av statsmedel. 165

I det följande skall först behandlas frågan i vad mån utlänning bör kunna få ersättning av det allmänna för de kostnader som han ådrar sig i ärende enligt UtlL eller UtlK. Det torde härvid vara lämpligt att behandla kostnaderna för anlitande av biträde, kostnaderna för inställelse hos vederbörande myndighet och kostnaderna för annan utredning i ärendet var för sig. Utformas bestämmelserna om offentligt biträde på sätt, som i det föregående förordats, sörjer samhället därigenom för att i alla mera ingripande ärenden utlänningarna får biträde, om det behövs, och inte åsamkas några oskäliga biträdeskostnader. Detta gäller inte bara de särskilt uppräknade typerna av utlänningsärenden. Genom den supplerande regeln om utlänningsnämndens möjlighet att förordna offentligt biträde är det sörjt för att, om alldeles speciella förhållanden skulle föranleda det i något annat slag av utlänningsärende som är remitterat till nämnden för yttrande, möjlighet till förordnande av offentligt biträde står öppen. Begagnar sig en utlänning inte av möjligheten till offentligt biträde utan anlitar privat biträde, fastän offentligt sådant kunnat erhållas, torde utlänningen själv böra stå för biträdeskostnaden. Det får förutsättas att informationen till utlänningarna om möjligheterna att erhålla offentligt biträde ombesörjs så att dessa inte onödigtvis åsamkas ekonomiska förluster. Är ärendet i och för sig sådant att offentligt biträde kan förordnas men finner myndigheten behov av biträde inte föreligga, saknas också anledning för staten att utge ersättning för kostnad som utlänningen haft för biträde. Såvitt angår de typer av ärenden, i vilka offentligt biträde inte kan påräknas, kan visserligen ett biträde vara utlänningen till viss hjälp, men behovet av biträdeshjälp kan i sådant fall inte anses särskilt framträdande. Av nu anförda skäl framläggs här inte något förslag till bestämmelser om ersättning till utlänning för biträdeskostnad som han ådragit sig i ärende enligt UtlL eller UtlK. När det gäller frågan om ersättning till utlänning för inställelsekostnad i ärende 166

enligt UtlL eller UtlK torde böra övervägas i vad män ersättning bör utgå till utlänningen vid inställelse till sådant förhör, som behandlas i 39-42 §§ UtlL, och vid inställelse till förhör vid allmän underrätt enligt 43 § samma lag. Utlänningen är i dessa fall skyldig att inställa sig. Ersättningsfrågan blir aktuell endast om utlänningen befinner sig på fri fot. I annat fall ankommer det på förhörsmyndigheten att se till att utlänningen kommer tillstädes. Eftersom ersättningsregler redan finns i UtlK blir spörsmålet, huruvida de nuvarande reglerna bör bibehållas eller om de bör ändras. Vid bestämmandet av ersättningsreglernas innehåll torde hänsyn böra tas till följande förhållanden. UtlL är ingen social vårdlag. Dess syfte är i första hand att tillvarata det svenska samhällets och de svenska medborgarnas intressen. Utvecklingen har dock gått i den riktningen att lagstiftningen i ämnet alltmer fått sin prägel av strävanden att i så stor utsträckning som möjligt tillgodose humanitära synpunkter och utlänningarnas behov av rättsskydd. Att observera är vidare att UtlL inte begränsar förhörsinstitutet till någon viss grupp av ärenden utan att förhör kan hållas i vilket slag av utlänningsärende som helst; i vissa fall är dock förhör obligatoriskt. I praktiken förekommer förhör för närvarande huvudsakligen i ärenden i vilka fråga uppkommit om utlännings avlägsnande ur landet. Ärendena av denna typ kan emellertid vara av växlande karaktär. Ibland rör det sig om fall där frågan om utlänningens avlägsnande aktualiserats av brottsligt förfarande eller annat asocialt uppträdande från utlänningens sida. I andra fall är en utlännings avlägsnande ur riket att se som en konsekvens av den allmänna utlänningspolitiken. Skulle pä grund av ändrade in- eller utrikespolitiska förhållanden — exempelvis en mycket allvarlig försämring av arbetsmarknadsläget i Sverige — vår utlänningspolitik behöva bli snävare än förut, kan det bli mer aktuellt än hittills att avlägsna utlänningar ur landet pä grund av förhållanden som inte kan läggas den enskilde utlänningen till last. En komSOU 1971:76

bination av individuella och generella utlän- svenska staten skall bära inställelsekostnaden ningskontrollsynpunkter kan också tänkas än när fråga är om avlägsnande av en förekomma i ärenden där förhör hälls. Vid utlänning som vistats läng tid i Sverige. en generell skärpning av utlänningspolitiken Hänsyn torde vidare böra tas till omständigkan det exempelvis ligga nära till hands att i heterna i övrigt i ärendet. Har t. ex. fråga om första hand avlägsna ett antal utlänningar, en utlännings avlägsnande ur landet uppkommot vilka individuella anmärkningar kan mit därför att det föreligger fara för att riktas men vilkas uppträdande inte varit så utlänningen kommer att här i riket fortsätta graverande att de skulle ha tvingats lämna tidigare brottslig verksamhet eller därför att landet under en period av generös utlän- utlänningen eljest uppträtt asocialt, kan det ningspolitik. Det bör också erinras om att vara skäligt att utlänningen själv får bära den politiska utvisningen kan komma till kostnaden för inställelse till förhör i ett användning i fall där vederbörande utlänning sådant ärende. En sammanvägning av alla inte gjort sig skyldig till något asocialt föreliggande omständigheter synes böra göuppträdande. Pa grund av de skiftande ras i varje enskilt fall. 1 enlighet med det förhållanden, som sålunda kan föreligga i de anförda föreslås att i UtlL föreskrivs att om utlänningsärenden i vilka förhör hålls, synes förhör hålls med utlänning, denne får tillerdet lämpligt att bestämmelserna om ersätt- kännas ersättning av allmänna medel för ning för inställelse till förhör utformas på kostnad för resa och uppehälle, om han med sådant sätt att ersättningsmöjligheterna inte hänsyn till sina ekonomiska förhållanden, längden av den tid han vistats i riket samt är alltför snävt begränsade. Någon generell rätt till ersättning för omständigheterna i övrigt befinns skäligen kostnad för inställelse till förhör varom här böra ersättas för sin inställelse (jfr 15 § FPL). är fråga torde inte böra införas. I åtskilliga Det bör ankomma på förhörsmyndigheten att fall är utlänningens kostnader för ändamålet fatta beslut i ersättningsfrågan. Sådant beslut inte större än att han själv bör stå för dem. I bör meddelas antingen i anslutning till förhöandra fall kan emellertid kostnaderna vara så ret eller senare. Myndigheten bör givetvis behöga att de utgör en avsevärd börda. Detta möda sig om att fatta beslut i ämnet så kan exempelvis bli fallet om utlänningen snabbt som möjligt. Möjlighet synes böra finnas för förhörsmåste företa en längre resa till förhöret och vara borta frän hemmet under en hel dag myndigheten att bevilja utlänning, som kaleller under flera dagar. 1 sädana fall där lats till förhör varom här är fråga, förskott utlänningens inställelse till förhöret medför på ersättningen. Förskott avseende resekostmera betydande kostnader för honom talar nad bör kunna översändas i form av kontant skäligheten för att vissa ersättningsmöjlighe- belopp eller resebiljett. Pa utlänningsnämnter bör finnas. Förhörsmyndighetens ställ- dens vägnar torde beslut om förskott böra fä ningstagande i ersättningsfrågan torde böra meddelas av ordföranden. Närmare bestämbygga pä en allmän skälighetsbedömning. melser om ersättning och förskott bör fä Vid denna skälighetsprövning torde hänsyn meddelas av Kungl. Maj:t. Vid sidan av de i UtlL reglerade förhören böra tas bl. a. till utlänningens ekonomiska förhållanden. Ärendets utgång torde inte i förekommer i stor utsträckning polisförhör och för sig böra tilläggas betydelse, eftersom med utlänningar i ärenden enligt UtlL och utgången kan bero av faktorer som inte bör UtlK. Ifrågavarande förhör föranleder regeltillåtas influera i ersättningssammanhanget. mässigt inte några längre resor för utlänDäremot synes det rimligt att längden av den ningen. Dennes kostnader pä grund av tid utlänningen vistats i riket tillmäts bety- förhören blir därför begränsade. Nägot framträdande behov av möjlighet att tillerkänna delse. Hälls exempelvis förhör i ett avvisnings- utlänning ersättning härför föreligger inte. Ej ärende, kan det finnas mindre anledning att heller torde det finnas något större behov av SOU 1971:76

ersättningsregler som täcker kostnaderna för något behov av bestämmelser som ger utlänandra muntliga kontakter med de myndig- ning rätt till ersättning för kostnader som heter som handlägger utlänningsärenden. han haft för utredningsätgärder i ett ärende Utöver reglerna om ersättning till utlänning enligt UtlL eller UtlK. för inställelse till sådant förhör, som regleras Till sådant förhör som regleras i 3 9 - 4 2 §§ i UtlL, framläggs därför inte här något UtlL kan annan person än utlänningen kallas förslag till bestämmelser rörande ersättning att inställa sig för att höras upplysningsvis. för utlännings inställelsekostnader i ärende Vid utredning vid allmän underrätt enligt enligt UtlL eller UtlK. 43 § UtlL kan vittne höras. Bestämmelser Vad därefter angår frågan om ersättning om ersättning till utomstående personer som till utlänning för andra kostnader som han sålunda höres i utlänningsärende finns för vidkänts för utredningen av ärende enligt närvarande i UtlK. Överförs enligt vad ovan UtlL eller UtlK är det att observera, att det i föreslagits huvudbestämmelserna om ersättutlänningsärenden ankommer på den beslu- ning till utlänningen för kostnad för inställeltande myndigheten att tillse att den förelig- se till nu ifrågavarande förhör till UtlL, torde gande utredningen är sa fullständig som det ligga närmast till hands att även huvudärendets beskaffenhet kräver. Ju mera ingri- föreskrifterna angående ersättning till person pande en ifrågasatt åtgärd från myndighetens som vid sådant förhör höres upplysningsvis sida är, desto starkare blir kravet på myndig- eller såsom vittne intas i lagen. Här föreslås heten att aktivt verka för att utredningen att med avseende på förhör enligt 3 9 - 4 2 §§ blir allsidig. Beslutsunderlaget utgörs i all- UtlL i lagen föreskrivs, att om annan än mänhet av inlagor från utlänningen, polisför- utlänningen på förhörsmyndighetens kallelse hörsprotokoll, uppgifter som lämnats vid inställt sig för att höras, han har rätt till förhör enligt UtlL samt annat material, som ersättning av allmänna medel för kostnad för den beslutande myndigheten kan förfoga sin inställelse samt att förskott får beviljas pä över i det enskilda ärendet, ävensom myndig- ersättning för kostnad för resa och uppehälhetens allmänna kunskapsmaterial rörande le. Även i dessa fall bör gälla att fråga om förhållandena på olika yttre och inre områ- ersättning och förskott prövas av förhörsden. Begär utlänningen en komplettering av myndigheten och att på utlänningsnämndens utredningen pä någon betydelsefull punkt, vägnar beslut om förskott far fattas av torde en sådan begäran tillmötesgås, om ordföranden. Närmare bestämmelser om ermöjlighet till komplettering står öppen. sättning och förskott bör meddelas av Kungl. Utlänningen behöver således i stort sett inte Maj:t. Samtliga dessa bestämmelser torde vara verksam i utredningshänseende pä annat böra äga motsvarande tillämpning dä vittne sätt än att han skriftligen eller muntligen höres vid allmän underrätt enligt 43 § UtlL. lägger fram sin egen syn på de problem som Vad angår frågan om ersättningens slutliga är aktuella och anger vilka omständigheter gäldande bör här anmärkas, att fråga om som han anser att myndigheten bör ta hänsyn ersättning till person, som höres upplysningstill då den avgör ärendet. Det bidrag till vis eller såsom vittne, aktualiseras så sällan utredningen som utlänningen lämnar torde att anledning inte finns att införa någon regelmässigt inte vara förenat med några regel om skyldighet för utlänningen att i betydande kostnader, bortsett från vissa vissa fall återgälda statens kostnad för sådan inställelsekostnader som redan behandlats. ersättning. Något framträdande behov av Om utlänningen har offentligt biträde eller ytterligare bestämmelser rörande ersättning biträde som förordnats enligt 18 § RhjL, kan för inställelsekostnad till utomstående perdessutom biträdet under vissa förutsätt- son, som lämnar upplysningar i ärende enligt ningar föranstalta om utredning på det UtlL eller UtlK, synes inte föreligga. allmännas bekostnad. Under nu angivna Härefter skall till övervägande upptas förhållanden kan det inte anses föreligga frågan om några ersättningsbestämmelser 168

SOU 1971:76

fordras med avseende på ärenden angående en omfattande utredning skall genomgås hemsändning av utlänning, som erhåller eller utomstående personer höras. I sådana socialhjälp eller omhändertagits enligt BvL, fall kan förhörsmyndighetens objektiva ställPsykL eller 35 § OmsorgsL. I det föregående ning främjas genom att annan än myndighehar föreslagits att i sädana ärenden offentligt ten får i uppdrag att tillvarata det allmännas biträde skall förordnas i fall när det behövs intressen. Pä grund av de funktioner som för att tillvarata utlänningens rätt samt att allmänt ombud vid förhör har torde överkostnaden för offentligt biträde skall stanna vägande skäl tala för att eventuella kostnader på statsverket. Med hänsyn härtill föreligger för allmänt ombud ocksä i fortsättningen inte något framträdande behov av regler om bör vila pä statsverket utan möjlighet för ersättning för biträdeskostnad i dessa ären- staten att återkräva kostnaden eller del därav den. Nägot förhörsförfarande eller någon av utlänningen. Vad angår kostnaderna för annan form av muntlig förhandling förekom- tolk vid förhör enligt UtlL föreslås likaledes mer inte i hemsändningsärendena. Pa grund att dessa kostnader även fortsättningsvis härav aktualiseras inte frågan om ersättning skall stanna på statsverket. Ärendena enligt till utlänningen eller till utomstående för UtlL är nämligen av den natur att det synes inställelsekostnad. 1 hemsändningsärendena rimligt att staten star för kostnaderna för gäller, liksom i övriga utlänningsärenden, att den tolkning som kan visa sig nödvändig vid den beslutande myndigheten har att sörja för förhör enligt lagen. Denna ståndpunkt överatt utredningen i det aktuella ärendet är sä ensstämmer med det allmänna synsätt som fullständig som ärendets beskaffenhet krä- kommer till uttryck i 9 § FL. Här föresläs ver. Den enskilde behöver inte själv inför- att i anslutning till övriga ersättningsregler i skaffa någon utredning och behöver därför UtlL tas in en bestämmelse om att allmänt inte vidkännas någon utredningskostnad. Om ombud och tolk, som fullgör sina uppdrag utlänningen har offentligt biträde, kan dess- annorledes än i tjänsten, äger av allmänna utom biträdet under vissa förutsättningar medel erhålla arvode samt gottgörelse för föranstalta om utredning på det allmännas kostnad och tidsspillan. Ersättningsfrågan bekostnad. Under nu angivna förhållanden skall prövas av förhörsmyndigheten. Närmasaknas skäl att föreslå några speciella bestäm- re bestämmelser om ersättningen torde medmelser angående ersättning till utlänningen delas av Kungl. Maj:t. eller till utomstående för kostnader av nägot Dä i UtlL införs bestämmelser om ersättslag i hemsändningsärenden. ning till utlänning och till utomstående för Enligt UtlL meddelar Kungl. Maj:t be- kostnad för inställelse till i lagen reglerat stämmelser om ersättning till bl. a. allmänt förhör och om ersättning till allmänt ombud ombud och tolk vid sådant förhör som och tolk vid sådant förhör, bör i lagen ocksä regleras i lagen. Med stöd härav föreskrivs i tas in bestämmelser rörande möjligheten att UtlK att frågor om ersättning till allmänt överklaga administrativ myndighets beslut ombud och tolk vid förhör enligt UtlL angående sådan ersättning. Mot länsstyrelses prövas av förhörsmyndigheten och att sådan beslut i ämnet bör talan lämpligen få föras ersättning bestrids av statsmedel. Någon hos kammarrätten genom besvär. Besvärsbestämmelse om skyldighet för utlänningen tiden torde böra vara den i 12 § FL att betala ersättning till statsverket för föreskrivna, dvs. tre veckor från den dag dä ifrågavarande kostnader finns inte. Det all- klaganden fick del av beslutet. I samma männa ombudet är företrädare för det ordning bör talan fä föras mot den centrala allmänna och har att tillvarata statens intres- utlänningsmyndighetens och utlänningssen. nämndens beslut i dessa ersättningsfrågor. Behov av allmänt ombud kan bl. a. förelig- Mot kammarrättens beslut bör talan kunna ga i sådana fall där utlänningen bestrider vad föras enligt bestämmelserna i FPL. som åberopas mot honom och vid förhöret I utredningsdirektiven anges att när för SOU 1971:76

vissa förvaltningsområden möjlighet föreslås för enskild att fä kostnadsersättning av allmänna medel det bör för samma områden övervägas, om enskild part, som grovt brustit i vad som författningsenligt ålegat honom, bör kunna förpliktas att bestrida beslutsmyndighetens eller annan myndighets särskilda kostnader i ärendet. Pä utlänningsområdet torde frågan närmast gälla, huruvida grovt oursäktlig underlåtenhet av utlänning att inställa sig till sådant förhör som behandlas i UtlL bör kunna föranleda att utlänningen åläggs att ersätta staten de särskilda kostnader som statsverket får på grund av hans utevaro, t. ex. kostnader för ersättning till allmänt ombud, tolk och person som skulle ha hörts upplysningsvis i utlänningens närvaro. I de allra flesta fall ligger det emellertid i utlänningens eget intresse att inställa sig till förhör varom här är fråga. Risken för att han utan giltig ursäkt uteblir frän dylikt förhör är därför liten. Något reellt behov av ersättningsregler av nu ifrågavarande typ synes således inte föreligga. Under dessa förhållanden torde det inte finnas anledning att belasta utlänningslagstiftningen med ersättningsregler av denna karaktär.

I anslutning till utlänningslagstiftningen skall beröras frågan om expeditionsavgiften för bevis om förvärv av svenskt medborgarskap. Utlänning kan förvärva svenskt medborgarskap i vissa fall genom anmälan till länsstyrelsen och i övrigt efter ansökan hos den centrala utlänningsmyndigheten. För att ansökan om svenskt medborgarskap skall beviljas krävs i allmänhet att utlänningen haft hemvist här i riket sedan sju år. För medborgare i annat nordiskt land krävs dock inte så lång vistelse i Sverige. För bifall till ansökan om svenskt medborgarskap krävs vidare bl. a. att utlänningen fört en hederlig vandel samt har möjlighet att försörja sig och sin familj. Den som efter anmälan eller ansökan erhåller svenskt medborgarskap är skyldig att lösa bevis härom. Expeditionsavgiften för 170

sådant bevis är 100 kronor i anmälningsärendena och 300 kronor i ansökningsärendena. Medellös person är dock enligt 8 § expeditionskungörelsen (1964:618) fri från avgift för erforderlig expedition. Enligt stämpelutredningen, vars betänkande (SOU 1961:37) ligger till grund för expeditionskungörelsen, får myndighet som utfärdar expedition fritt pröva huruvida medellöshet föreligger. Under de två senaste åren har frågan om expeditionsavgifterna för medborgarskapsbevis behandlats i olika sammanhang. Sålunda väcktes likalydande motioner i denna fråga vid 1970 års riksdag av herrar Lars Larsson och Tage Johanson (1:218) samt av fru Hjelm -Wall én m. fl. (11:173) med hemställan att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle begära en översyn av dessa avgifter. Vid 1971 års riksdag framställdes liknande yrkanden av fru Hjelm-Wallén m. fl. (1971:120), herr Helén m.fl. (1971:134 och 158) samt av fröken Eliasson m.fl. (1971:592). Slutligen föreslogs vid Nordiska rådets 19:e session 1971 att Nordiska rådet skulle rekommendera regeringarna i Finland, Norge och Sverige att avskaffa avgifterna för medborgarskapsbevis. Förslaget bifölls den 16 februari 1971. Vederbörande riksdagsutskott har i yttrande över motionerna (bevillningsutskottets utlåtande 1970:17 respektive skatteutskottets betänkande 1971:27) avstyrkt bifall till desamma, varvid utskotten bl. a. hänvisat till att avgifternas storlek berodde på den tämligen ingående bedömning som medborgarskapsärendena krävde. Skatteutskottet ansåg emellertid att avgifterna av andra skäl borde kunna nedsättas och förutsatte att Kungl. Maj:t vid sin prövning av Nordiska rådets ovannämnda rekommendation beaktade de synpunkter som utskottet härutinnan framfört i sitt betänkande. Riksdagen har avslagit samtliga motioner. I departementspromemorian angående rättshjälpsreformen berörs frågan om ansöknings- och expeditionsavgifter i förvaltningsärenden. Något praktiskt behov av att generellt medge avgiftsfrihet för den som erhållit rättshjälp för ett sådant ärende anses SOU 1971:76

inte föreligga. De lättnader i fråga om avgiftsplikten som kan behövas för parter i sådana ärenden bör enligt promemorian liksom hittills regleras i expeditionskungörelsen och övriga författningar som reglerar avgiftsfrågor. Enligt RhjL innefattar därför förmånerna vid rättshjälp i förevarande avseende endast avgift som enligt expeditionskungörelsen utgår för ansökan och expedition vid domstol. Medborgarskapsärendena torde vara de enda förvaltningsärenden, i vilka expeditionsavgiften är sä hög att det förhållandet att rättshjälpen enligt RhjL inte omfattar avgiften kan anses vara en brist. Det torde emellertid inte ingå i vårt uppdrag att komplettera RhjL med en särregel i expeditionskungörelsen beträffande avgiften för medborgarskapsbevis. Om ett avskaffande eller en generell sänkning av expeditionsavgiften för sådant bevis inte genomförs och det inte heller anses lämpligt att komplicera expeditionskungörelsen med en särregel i ämnet, torde likväl ett från rättshjälpssynpunkt acceptabelt läge kunna komma till stånd, därest regeln om avgiftsfrihet vid meddellöshet inte tillämpas alltför snävt.

SOU 1971:76

14 Nordiska verkställighetslagen

Gällande rätt nom ådömts vissa i lagen angivna former av Lagen (1963:193) om samarbete med Dan- frihetsstraff, på begäran verkställas här i mark, Finland, Island och Norge angående riket, om den dömde när verkställighet skall verkställighet av straff m. m. (nordiska verk- ske är svensk medborgare eller har hemvist i ställighetslagen) innehåller bestämmelser om Sverige. Uppehåller han sig här i riket, får verkställighet här i riket av dom eller beslut även eljest domen verkställas här, om det som meddelats i Danmark, Finland, Island med hänsyn till omständigheterna befinns eller Norge samt om verkställighet i Dan- lämpligast (5 §). mark, Finland, Island eller Norge av svensk Åt myndighet i Danmark, Finland, Island domstols dom eller beslut, allt såvitt angår eller Norge far överlämnas att verkställa här i verkställighet av böter, frihetsstraff m. m. riket meddelad dom eller beslut som avses i Vidare öppnar lagen möjlighet till övervak- 1 § (3 §). Likaså far här i riket meddelad ning här i riket av den, som i Danmark, dom, varigenom dömts till fängelse, verkstälFinland, Island eller Norge blivit villkorligt las i Danmark, Finland, Island eller Norge, dömd eller, efter i någon av nämnda stater om den dömde när verkställighet skall ske är avtjänat straff, villkorligt frigiven, samt till medborgare eller har hemvist i den andra överflyttning till Danmark, Finland, Island staten. Uppehåller han sig i någon av nämnda eller Norge av övervakningen av den, som här stater, far även eljest domen verkställas där, i riket dömts till skyddstillsyn eller, efter att om det med hänsyn till omständigheterna ha avtjänat fängelse, villkorligt frigivits. I det befinns lämpligast (8 §). följande lämnas en kortfattad redogörelse Framställning om verkställighet enligt 1 för de bestämmelser i nordiska verkställig- eller 5 § görs av vederbörande myndighet i hetslagen som är av intresse för frågan om Danmark, Finland, Island eller Norge. Framoffentligt biträde i ärenden enligt denna lag. ställningen får inte bifallas, med mindre I Danmark, Finland, Island eller Norge domen är verkställbar i den stat där den meddelad dom, varigenom dömts till böter meddelats (24 §). Framställning om verkstäleller förverkande av egendom eller i brottmål lighet enligt 1 eller 5 § prövas av kriminalutdömts ersättning för rättegångskostnad, vårdsstyrelsen. Det är också kriminalvårdsävensom vissa beslut får pä begäran verkstäl- styrelsen som med stöd av lagen gör framlas här i riket (1 §). Verkställighet sker enligt ställning om verkställighet i Danmark, Finsvensk lag; dock får beslut om förvandling av land, Island eller Norge när fråga är om fall böter ej meddelas (2 §). Likaså får i något av som avses i 3 och 8 §§ (25 §). nyssnämnda länder meddelad dom, varigeTalan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut 172

SOU 1971:76

enligt lagen förs hos kammarrätten genom besvär. Om ej annorlunda förordnas, länder kriminalvårdsstyrelsens och kammarrätts beslut omedelbart till efterrättelse. Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet av dom, som avses i kriminalvärdsstyrelsens eller kammarrätts beslut, skall i fråga om förberedande och utförande av hans talan mot beslutet vad i RB är stadgat om offentlig försvarare äga motsvarande tillämpning. Arvode och ersättning till försvararen skall dock alltid gäldas av statsverket (26 §). Talan mot kammarrätts beslut enligt lagen förs hos regeringsrätten genom besvär enligt reglerna i FPL. Utredningen Bestämmelserna i nordiska verkställighetslagen angående biträde åt den dömde i ärenden enligt lagen har ett begränsat tillämpningsområde. De avser endast förberedande och utförande av talan mot kriminalvårdsstyrelsens eller kammarrätts beslut enligt lagen. Någon möjlighet till biträde redan vid kriminalvårdsstyrelsens handläggning av ärende som avses i lagen ges inte. Dessutom gäller den begränsningen i fråga om rätten till biträde enligt lagen, att den dömde skall vara omhändertagen här i riket för verkställighet av dom som avses i nyssnämnda myndigheters beslut. Biträdesreglerna i lagen anknyter till RB:s bestämmelser om offentlig försvarare. Försvararens arvode och ersättning skall dock alltid stanna på statsverket. De ärenden som behandlas i nordiska verkställighetslagen är i huvudsak av administrativ natur. I de viktigaste ärendena enligt lagen är det kriminalvårdsstyrelsen som fattar beslut och styrelsens beslut överklagas hos förvaltningsdomstol, i första hand kammarrätt och i andra hand, enligt reglerna i FPL, regeringsrätten. Under dessa förhållanden synes övervägande skäl tala för att de nuvarande bestämmelserna i nordiska verkställighetslagen om offentlig försvarare byts ut mot de regler rörande offentligt biträde SOU 1971:76

som vi föreslår införda för ett flertal andra områden, där avgörandet i personligt ingripande angelägenheter är anförtrott ät förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar. Den nuvarande möjligheten att erhålla offentlig försvarare i besvärsärenden enligt nordiska verkställighetslagen utnyttjas sällan. När det gäller att bestämma i vilka fall offentligt biträde skall kunna förordnas i ärenden enligt lagen föreslår vi, att möjligheten begränsas till att omfatta ärenden rörande verkställighet i Danmark, Finland, Island eller Norge av här i riket meddelad dom, varigenom dömts till fängelse. 1 sådana ärenden bör det ankomma på kriminalvärdsstyrelsen att utse offentligt biträde ät den dömde, om det behövs för att tillvarata dennes rätt. Härigenom träffas de fall där det från svenska rättssäkerhetssynpunkter framstår som angeläget att den dömde i fall av behov utrustas med biträde. I övriga fall som omfattas av lagen synes behovet av biträde vara avsevärt mindre, varför institutet offentligt biträde ej synes böra utsträckas till att gälla andra fall än de nyss nämnda. Beträffande offentligt biträde som utses med stöd av nordiska verkställighetslagen bör den av oss föreslagna lagen om offentligt biträde gälla. Härigenom kommer bl. a. möjligheten att i nyssnämnda ärenden erhålla offentligt biträde att omfatta inte blott handläggningen hos kriminalvårdsstyrelsen utan också handläggningen i högre instans. Offentligt biträde som avses i nordiska verkställighetslagen skall utses ex officio, om behov av biträde anses föreligga. Flertalet ärenden enligt lagen torde emellertid vara så otvetydiga och klara, att det ej kan anses motiverat att förordna något biträde. Vid prövningen av frågan om behov av offentligt biträde föreligger skall ingen hänsyn tas till den dömdes ekonomiska förhållanden. Kostnaderna för biträdet synes alltid böra stanna på statsverket. Inga särskilda behörighetsregler torde böra uppställas beträffande det offentliga biträdet. Har den dömde tidigare haft offentlig försvarare, ligger det nära till hands att 173

denne förordnas till offentligt biträde enligt förevarande lag, om behov av sådant biträde anses föreligga i sammanhanget. Såvitt angår övriga frågor rörande offentligt biträde i ärenden enligt nordiska verkställighetslagen hänvisas till lagen om offentligt biträde, vilken behandlas närmare i kap. 24. De av oss föreslagna nya bestämmelserna i nordiska verkställighetslagen har införts som ett tredje stycke i 25 §. Samtidigt utgår sista stycket i 26 §. Något behov av att i lagen införa bestämmelser om ersättning till part eller annan för kostnader synes inte föreligga.

174 SOU 1971:76

15 Socialförsäkringslagstiftningen

därom. Till sådan handläggning skall part kallas. Därvid skall han föreläggas att inställa I detta avsnitt kommer närmare redogörelse sig personligen vid äventyr att utevaro ej att lämnas endast för vissa bestämmelser av utgör hinder för målets vidare handläggning processuell natur i FDL och några andra och avgörande (9 §). författningar. Vi har däremot inte ansett det Försäkringsdomstolen har att verka för att nödvändigt att här redogöra för de materiella utredningen blir så fullständig som erfordras bestämmelser på socialförsäkringens område med hänsyn till målets beskaffenhet och äger som skall tillämpas av de olika myndig- föranstalta om bevisning. Beträffande bevisheterna. ning skall, om inte annat är föreskrivet, bestämmelserna i 35 och 36 samt 38-40 Lagen (1961:262) om försäkringsdomstol kap. RB lända till efterrättelse i tillämpliga delar. Ersättning till vittne eller sakkunnig (FDL) skall, om han höres på begäran av part, utges Försäkringsdomstolen upptar mål, vari be- av parten och eljest utgå av allmänna medel. svär anförts över beslut av riksförsäkrings- Kostnaden för syn skall utgå av allmänna verket, försäkringsrådet eller tillsynsmyndig- medel (10 §). heten för erkända arbetslöshetskassor (arBeträffande förfarandet i övrigt skall enbetsmarknadsstyrelsen) samt mål, vilka av ligt 11 § i tillämpliga delar gälla bl. a. beriksförsäkringsverket eller arbetsmarknads- stämmelserna i RB om straff och vite (9 styrelsen underställs domstolens prövning. kap.), om rättegångsombud (12 kap.) samt Över försäkringsdomstolens beslut får klagan om inlaga i rättegång och om delgivning (33 inte föras. Domstolen har sitt säte i Stock- kap.). holm. Sammanträde kan dock hålls på annan I mål vid försäkringsdomstolen skall part ort, när det av särskilda skäl befinns erforsjälv bära sin rättegångskostnad (14 §). derligt (1 §). Särskilda sakkunniga med uppgift att tillhandagå försäkringsdomstolen med utlåtan- Lagen (1962:381) om allmän försäkring den i medicinska frågor förordnas, efter (LAF) domstolens hörande, av Kungl. Maj:t för viss 18 kap. LAF handlar om de allmänna försäktid(5§). ringskassorna. För varje landstingskommun Förfarandet i mål som prövas av försäksamt varje kommun som inte tillhör landsringsdomstolen är i regel skriftligt. Befinns ting skall finnas en allmän försäkringskassa. det erforderligt att part eller annan höres Allmän försäkringskassa skall inrätta lokalmuntligen, äger domstolen dock förordna

Gällande rätt

SOU 1971:76

kontor i den män så prövas erforderligt (1 kassor angående tolkning eller tillämpning av §)• LAF, skall tvisten på yrkande av någon av Riksförsäkringsverket utövar tillsyn över kassorna avgöras av riksförsäkringsverket (11 de allmänna försäkringskassorna, vilka har §)• att ställa sig verkets anvisningar till efterrätMot riksförsäkringsverkets beslut i fråga, telse (2 §). som sägs i 10 eller 11 §, förs talan genom I allmän försäkringskassa skall finnas en besvär hos försäkringsdomstolen. Riksförsäkstyrelse, en eller flera pensionsdelegationer ringsverkets beslut i fråga som nyss sagts kan samt försäkringsnämnder. Om inte annat av verket underställas försäkringsdomstolens föreskrivs tillkommer det styrelsen att be- prövning, om det för enhetlig lagtolkning sluta i angelägenheter, med vilka kassan har eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att att ta befattning (6 §). saken prövas av domstolen eller eljest särFrågor om förtidspension, invaliditets- skilda skäl finns för sådan prövning (12 §). tillägg och invaliditetsersättning avgörs i allBeträffande tid för anförande av besvär män försäkringskassa av en pensionsdelega- skall i fråga om allmän försäkringskassas tion, bestående av fem ledamöter, varav två beslut tillämpas vad som är föreskrivet i FL. av socialstyrelsen utsedda läkare (20 §). I Försäkringskassas och riksförsäkringsverkets ärende som handläggs av pensionsdelegation, beslut länder till omedelbar efterrättelse, om får var och en som saken rör eller som eljest inte annat föreskrivits i beslutet eller beantas kunna lämna upplysningar av betydelse stäms av myndighet, som har att pröva besluhöras. Begär den som saken rör att bli tet (13 §). muntligen hörd inför pensionsdelegationen, skall hans begäran villfaras, om inte särskilda Kungörelsen (1962:518) angående kostnaderskäl föreligger mot det (22 §). na för läkarundersökning m. m. vid prövning I allmän försäkringskassa prövas i den av rätt till pension enligt LAF utsträckning varom stadgas i särskild författning - lagen (1962:392) om hustrutillägg Enligt kungörelse (1962:394) med vissa beoch kommunalt bostadstillägg till folkpen- stämmelser rörande ansökan om pension ension och 32 § lagen (1962:382) angående ligt LAF, m. m. skall vid ansökan om förtidsinförande av LAF - frågor om folkpension pension, invaliditetstillägg och invaliditetserav försäkringsnämnder. Nämnderna skall sättning fogas läkarintyg, om inte särskilda även tillhandagä kassans styrelse, pensions- skäl föranleder annat. I rubricerade kungödelegation och lokalkontor med råd och relse stadgas att om sådant läkarintyg ombeupplysningar angående lokala angelägen- sörjts av staten, landstingskommun eller heter. I regel skall en försäkringsnämnd fin- kommun som ej tillhör landstingskommun, nas för varje kommun (23 §). ersättning utgår från den allmänna försäk20 kap. innehåller bl. a. besvärsregler. Ta- ringen till den som tillhandahållit intyget lan mot beslut av allmän försäkringskassa i med 31 kr. Ersättning utgår under förutsättärende angående försäkring enligt LAF förs ning att av den försäkrade inte uttagits högre genom besvär hos riksförsäkringsverket. Be- avgift än 7 kr för intyget jämte undersökslut av allmän försäkringskassa, som fattats i ning, som legat till grund för detsamma. Har pensionsdelegation, skall, även om beslutet försäkrad i annan ordning än nu sagts anskafinte överklagats, prövas av riksförsäkrings- fat sådant intyg, utgår ersättning frän den verket, om delegationens ordförande eller allmänna försäkringen motsvarande tre fjärföredraganden anmält frän beslutet avvikande dedelar av den försäkrades utgift för intyget, mening. Verket äger även eljest, utan att dock högst med 31 kr (1 §). Om med stöd av talan förs, ta upp ärende angående försäkring 16 kap. 2 § LAF föreskrivits, att försäkrad till prövning (10 §). skall intas pä sjukhus eller undersökas av Uppstår tvist mellan allmänna försäkrings- läkare, skall de kostnader som kan föranle176

SOU 1971:76

das härav bestridas av vederbörande försäkringskassa. Försäkrads utgifter för resor till och frän sjukhuset eller läkaren samt för nödvändigt uppehälle och övernattning ersätts med utgivet belopp, i den mån detta prövas skäligt. Ersättning för resekostnad far inte beräknas till högre belopp än som anges i 7 § kungörelsen (1962:386) med tillämpningsföreskrifter till sjukreseförordningen. Ersättning kan under i kungörelsen angivna förutsättningar utgå också till följeslagare efter samma grunder. För värdavgift på sjukhus utges ersättning med belopp beräknat enligt 27 § sjukvårdslagen (1962:242). Har staten, landstingskommun eller kommun som inte tillhör landstingskommun ombesörjt undersökning som nu sagts jämte läkarutlåtande med anledning därav, utgår ersättning till den som ombesörjt undersökningen och utlåtandet med 38 kr. Ersättningen utgår under förutsättning att avgift inte uttagits av den försäkrade. Har sådan undersökning jämte utlåtande ombesörjts i annan ordning än nyss sagts, utgår ersättning med belopp som i betraktande av undersökningens omfattning och övriga omständigheter prövas skäligt. Har undersökningen varit förenad med särskilda utgifter och omkostnader, kan skälig ersättning utges härför (2§). Lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) Försäkring enligt lagen äger rum i riksförsäkringsverket (1 §). Mot verkets beslut i ärende angående försäkring enligt YFL far talan föras hos försäkringsrädet genom besvär. Den som önskar ändring i allmän föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsverket, äger göra ansökan därom hos försäkringsrådet. Rådet äger, även om talan inte förts eller ansökan inte gjorts, till prövning uppta ärende, som avses i denna paragraf. Mot försäkringsradets beslut i annat ärende enligt lagen än rörande allmän föreskrift som nyss sagts far talan föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Försäkringsrådets beslut länder till efterrättelse utan SOU 1971:76 12

hinder av förd talan, om inte rådet förordnar annorlunda (44 §). På begäran av riksförsäkringsverket eller försäkringsrådet kan, till vinnande av utredning i ärende om försäkring enligt lagen, vid allmän underrätt höras vittne eller sakkunnig eller förhör under sanningsförsäkran äga rum med den som saken rör. Ingen är skyldig att inställa sig vid annan underrätt än den inom vars område han vistas. Om förhöret skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs om bevisupptagning utom huvudförhandling. Ersättning till den som inställt sig för att höras skall utgå efter vad rätten prövar skäligt och utges av riksförsäkringsverket (52 §). Militärersättningsförordningen (1950:261) Flertalet ersättningsärenden enligt förordningen avgörs av riksförsäkringsverket. Talan mot verkets beslut förs hos försäkringsrådet och mot rådets beslut hos försäkringsdomstolen. Besvärsreglerna är i stort sett identiska med reglerna i 44 § YFL. Förordningen innehåller också i 18 § en bestämmelse om förhör vid allmän underrätt, vilken bestämmelse svarar mot innehållet i 52 § YFL. Förordningen (1956:629) om erkända arbetslöshetskassor Erkänd arbetslöshetskassa har till uppgift att bereda sina medlemmar ersättning vid arbetslöshet. Tillsynsmyndighet är arbetsmarknadsstyrelsen. Talan mot beslut av erkänd arbetslöshetskassa enligt förordningen förs genom besvär hos tillsynsmyndigheten. Mot tillsynsmyndighetens beslut i ärende angående försäkring enligt förordningen förs talan genom besvär hos försäkringsdomstolen. Beslut som sist sagts kan av tillsynsmyndigheten underställas försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av domstolen eller eljest särskilda skäl finns för sådan prövning (50 § 1 mom.). Om besvär över beslut som tillsynsmyndigheten meddelat enligt förordningen i annat fall än som avses i 1 mom. gäller vad 177

som finns föreskrivet i 79 § lagen om understödsföreningar (50 § 3 mom.). Sistnämnda besvär anförs hos kammarrätt. Talan får inte föras mot beslut av tillsynsmyndigheten angående beskaffenheten av arbetskonflikt inom område där kollektivavtal gäller (50 § 4 mom.). Lagförarbeten m. m. Proposition och riksdagsbehandling 1961 I prop. 1961:45, som bygger på ett av socialförsäkringens administrationsnämnd år 1960 avgivet betänkande rörande socialförsäkringens organisation (SOU 1960:35), föreslog chefen för socialdepartementet bl. a. att frågan om den högsta prövningsinstansen inom socialförsäkringen skulle få sin lösning genom inrättande av en ny domstol, benämnd försäkringsdomstolen. För processen i domstolen borde enligt departementschefen i tillämpliga delar gälla vissa bestämmelser i RB, bl. a. om domare och om rättegångsombud, om straff och vite, om omröstning och om bevisning. Hänvisningar i FDL till vissa bestämmelser i RB uteslöt dock inte att tillbörlig hänsyn togs till speciella förvaltningsrättsliga förhållanden. Grunddragen av handläggningen borde regleras i FDL, varvid bestämmelserna i RB där så var lämpligt borde tjäna som förebild. Förfarandet vid försäkringsdomstolen skulle i princip vara skriftligt, men tillgäng borde finnas till muntlig handläggning. Vad gäller frågan om ersättning till part för kostnader i förfarandet vid försäkringsdomstolen borde enligt departementschefen besvärssakkunnigas förslag till bestämmelser i ämnet avvaktas. Departementschefen nöjde sig därför med att föreslå att ersättning av allmänna medel skulle utgå till sakkunnig och vittne som försäkringsdomstolen självmant kallat. Bl. a. den omständigheten att den enskilde inte hade möjlighet att få ersättning för rättegångskostnader gjorde enligt departementschefen att man inte kunde ställa alltför stora krav på den enskildes processföring i försäkringsdomstolen. Av detta och andra 178

skäl måste försäkringsdomstolen ha vidsträcktare möjligheter till aktiv processledning och större ansvar för att utredningen i målen blir fullständig och rättvisande än en allmän domstol vanligen har i sina mål. Detta borde enligt departementschefen komma till uttryck i FDL. Departementschefen kom också in på frågan om bevakningen av det allmännas intresse i socialförsäkringsprocessen. Administrationsnämnden hade velat lösa detta problem genom att i allmänhet tillägga det organ som beslutar i första instans besvärsrätt. Enligt departementschefens mening kunde visserligen inte någon invändning riktas mot att sjukkassorna hade besvärsrätt i sjukförsäkringsärenden och försäkringsinrättningarna i yrke:skadefrägor. I dylika mål hade ju sjukkassorna och försäkringsinrättningarna ett eget ekonomiskt intresse och de kunde därför helt naturligt inta partsställning. Beträffande övriga ärenden som skulle handläggas av sjukkassorna var emellertid den av nämnden föreslagna anordningen mindre tilltalarde. Valde man i stället utvägen med en särskild partsrepresentant för det allmänna, ett allmänt ombud, fick man en naturlig lösning av problemet. Ett förfarande med två motstående parter skulle ge en fullständigare utredning och domstolen skulle fä ett säkrare underlag att bygga sina avgöranden pä. För det allmänna var det ocksä av vikt, att i socialförsäkringens intresse prejudicerande frågor kunde underställas domstolen även av andra än enskilda parter. En särskild partsrepresentant för det allmänna skulle kunna verksamt bidra till att skapa en tillförlitlig och vägledande praxis på socialförsäkringarnas område. Emellertid kunde enligt departementschefen starka betänkligheter resas mot att ta ett sådant steg utan en närmare undersökning rörande vilka konsekvenser i olika avseenden som det skulle föra med sig. Det syntes svårt att på dåvarande stadium med större grad av säkerhet överblicka hur ett sådant partsförfarande skulle gestalta sig i praktiken. Departementschefen fann sig fördenskull inte beredd att dä föreslå införande av en särskild partsrepresentation för det SOU 1971:76

allmänna. Frågan härom borde dock lämp- rådet inte möta några betänkligheter att ligen tas upp vid ett senare tillfälle, sedan riksförsäkringsverkets och, i huvudsak, sjukstörre erfarenhet angående besvärsförfaran- kassornas besvärsrätt övergick till det allmändets funktion inom det nya socialförsäk- na ombudet. Vidare borde i sådant fall bestämmelserna om underställning av beslut ringssystemet vunnits. I stället för införande av en särskild rep- utgå. Lagrådet behandlade också frågan om resentant för det allmänna föreslog departeparts kostnad för hörande av sakkunnig i mentschefen att i lagstiftningen om allmän medicinsk fråga. Lagrådet framhöll att ansjukförsäkring, folkpensionering och försäkordningen med särskilt förordnade sakkunring för allmän tilläggspension skulle införas bestämmelser om att riksförsäkringsverket niga i viss mån var ägnad att medföra, att skulle äga underställa sina avgöranden för- försäkringsdomstolen kunde bli mindre besäkringsdomstolens prövning, om det för en- nägen att tillmötesgå parts begäran att rätten hetlig lagtolkning eller rättstillämpning var skulle anlita annan sakkunnig. Härigenom av synnerlig vikt att saken prövades i högsta kunde anordningen leda till att parts möjliginstans eller eljest särskilda skäl fanns för het att förebringa enligt hans mening erforderlig utredning och bevisning försvårades, sådan prövning. Enligt departementschefens mening borde varvid även var att beakta att enskild person, också i de lokala instanserna det allmännas som var part i hithörande mål, ofta befann intressen bevakas genom ett underställnings- sig i dåliga ekonomiska omständigheter, att förfarande, här i förening med befogenhet fri rättegäng ej kunde erhållas samt att mediför centralmyndigheten att självmant ta upp cinsk sakkunnigutredning ofta var kostsam. Rättvise- och billighetsskäl av synnerlig styrett lokalt organs beslut till prövning. Vid sin granskning av lagförslaget anförde ka talade således enligt lagrådet för att möjlagrådet beträffande det föreslagna under- lighet infördes att tillerkänna part ersättning ställningsförfarandet och avvisandet av tan- av motparten för sakkunnigkostnad. Ledamoten i lagrådet, justitierådet Bomken på en särskild partsrepresentation för det allmänna att de fördelar, som stod att gren, gick in på frågan om parts kostnader vinna med en sådan partsrepresentation, var för inställelse till muntlig förhandling och så betydande att man borde söka genomföra anförde härom bl. a. följande. en dylik ordning omedelbart. Endast om Det finns anledning förmoda att i vissa avsevärda svårigheter av organisatorisk art fall, av ekonomiska skäl, svårigheter kommer skulle lägga hinder i vägen, borde frågan att uppstå för part att efterkomma ett föreuppskjutas. Om reformen tills vidare begrän- läggande att personligen infinna sig inför domstolen. Det torde kunna antagas, att sades till socialförsäkringsprocessen i högsta domstolens uppgifter med avseende å utredinstans, syntes emellertid lagrådet inga ningen och bevisbedömningen skulle undernämnvärda organisatoriska svårigheter förelig- lättas, därest part av allmänna medel kunde ga att omedelbart införa en dylik partsrepre- tillerkännas ersättning för kostnader till resa sentation. Detta kunde ske pä sä sätt att och uppehälle samt för tidsspillan ävensom beredas möjlighet att uppbära förskott för Kungl. Maj:t förordnade en befattnings- nämnda kostnader. havare hos riksförsäkringsverket att såsom Med anledning av lagrådets och justitieallmänt ombud föra det allmännas talan hos rådet Bomgrens yttranden förklarade sig deförsäkringsdomstolen i socialförsäkringsmäJ, partementschefen vidhålla sin tidigare uttalasom avgjorts av riksförsäkringsverket eller de uppfattning att ställning i förevarande försäkringsrädet. Talan borde frän hans sida sammanhang inte borde tas till frågan om fullföljas i de fall där det från prejudikatsfördelning av kostnaderna i socialförsäkringssynpunkt eller eljest av särskilda skäl var av mål. Samtidigt förklarade han sig dock bebetydelse att domstolen prövar saken. Om redd att, om det skulle visa sig förenat med denna lösning valdes syntes det enligt lagSOU 1971:76

allvarliga olägenheter att möjlighet till kost- utskottet böra biträda motionsyrkandet om nadsersättning ej fanns, ta upp denna fråga ersättning av allmänna medel till enskild part till särskild prövning. Han förklarade sig för inställelse till muntlig förhandling vid vidare inte övertygad om att anordningen FD, eftersom denna fråga inte lämpligen med en tjänsteman hos riksförsäkringsverket borde brytas ut ur sitt större sammanhang som allmänt ombud innebar en lämplig lös- och departementschefen förklarat sig beredd ning av frågan om partsrepresentation för att ompröva ersättningsfrågan, om det skulle det allmänna i socialförsäkringsprocessen. visa sig förenat med allvarliga olägenheter att Tills vidare och intill dess erfarenhet vunnits ersättning inte kunde utgå. Även i övrigt rörande det nya besvärsförfarandet borde anslöt sig utskottet till propositionens förunderställningsförfarandet kunna godtas som slag i de delar varom nu är fråga. Riksdagen en ersättning för möjligheten för en särskild beslöt i enlighet med utskottets förslag (rskr. representant för det allmänna att föra upp 294). mål till försäkringsdomstolen. Departementschefen ville därför inte frångå sina förslag rörande förfarandet i försäkringsdomstolen. Proposition och riksdagsbehandling 1962 Det föreslagna underställningsförfarandet I prop. 1962:90 med bl. a. förslag till lag om och frågan om partsrepresentation för det allmän försäkring togs frågan om partsrepreallmänna i målen hos försäkringsdomstolen sentationen i socialförsäkringsprocessen behandlades i de likalydande motionerna ånyo upp till behandling. Till grund för pro1:623 av herr Alexanderson m. fl. och positionen låg bl. a. en inom socialdeparte11:741 av herr Ståhl m. fl. I motionerna mentet upprättad promemoria, benämnd hemställdes att riksdagen vid sin behandling Lag om allmän försäkring m. m. (SOU av propositionen måtte besluta att i överens- 1961:39), vari framlades förslag till enhetlig stämmelse med lagrådets förslag införa sä- lagreglering av socialförsäkringssystemet med dana ändringar i det framlagda lagförslaget undantag av yrkesskadeförsäkring och aratt det allmänna i socialförsäkringsdomsto- betslöshetsförsäkring. 1 promemorian förelen kom att företrädas av en särskild repre- slogs bl. a. att talan mot riksförsäkringssentant. I motionen 11:745 hemställde herr verkets beslut för det allmännas räkning Andersson i Knäred m. fl. att riksdagen vid skulle föras av ett allmänt ombud och att sin behandling av propositionen mätte be- reglerna om underställning av vissa riksförsluta,, dels att riksförsäkringsverkets talan säkringsverkets beslut skulle tas bort. 1 motihos försäkringsdomstolen skulle föras av all- veringen hänvisade promemorian till vissa mänt ombud och dels att ersättning skulle uttalanden i samband med att de dåvarande utgå till enskild part för inställelse vid för- besvärsbestämmelserna antogs (prop. säkringsdomstolen om inställelsen skett pä 1961:45, 2LU 45, se ovan). kallelse av domstolen. Under remissbehandlingen av departeAndra lagutskottet (utlåtande nr 45) för- mentspromemorian uttalade försäkringsdomklarade sig dela uppfattningen att det kunde stolen vissa farhågor för att ett allmänt vara förenat med vissa fördelar om det all- ombud skulle rubba jämvikten i processen, männas intressen i socialförsäkringsprocessen eftersom motparterna till honom ofta skulle tillvaratogs genom en särskild partsrepresen- vara gamla eller sjuka människor med små tation. Emellertid ansåg utskottet i likhet möjligheter att tillvarata sina intressen. Det med departementschefen att lösningen av var enligt domstolen oklart i vilken man denna fråga borde kunna anstå. Utskottet ombudet i sin verksamhet skulle se även till förutsatte därvid att frågan skulle bli föremål de försäkrades intresse. För riksförsäkringsför förnyad prövning. Pä grund härav för- verket stod det klart att det inte fanns något klarade sig utskottet inte kunna biträda före- behov av ett allmänt ombud. varande motionsyrkanden. Ej heller ansäg sig Departementschefen framhöll i proposi180

SOU 1971:76

tionen att nian ännu inte hunnit samla några nämnvärda erfarenheter frän socialförsäkringens nya besvärssystem som underlag för den närmare utformningen av ett tvåpartsförfarande. Vidare hade själva instansordningen inom socialförsäkringen inte fått definitiv form, eftersom yrkesskadeförsäkringens framtid inte var avgjord. Dessa synpunkter talade enligt departementschefen för att man borde bida ännu någon tid innan slutlig ställning togs till frågan om partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsprocessen. I propositionen bibehölls därför underställningsförfarandet. 1 sitt utlåtande över propositionen i förevarande del hänvisade lagrådet inledningsvis till vad rådet anfört i sitt utlåtande över propositionen 1961:45 (se ovan). Därefter framhölls bl. a. att det självfallet skulle åligga allmänt ombud inte bara att bevaka det allmännas rätt utan också att övervaka att gällande bestämmelser tillämpades riktigt, varvid ombudet skulle se till att även försäkrads intresse blev tillgodosett. Lagrådet förklarade sig inte kunna finna att vad som förekommit utgjorde skäl för att uppskjuta avgörandet av frågan om allmänt ombud och vidhöll sin i ovannämnda utlåtande uttalade mening i frågan. 1 likalydande motioner av herr Lundström m. fl. (1:657) och herr Ohlin m. fl. (11:785) hemställdes att riksdagen mätte besluta om inrättande av en tjänst som allmänt ombud vid försäkringsdomstolen samt om avskaffande av underställningssystemet för riksförsäkringsverket. Andra lagutskottet hemställde i utlåtande 1962:27 att riksdagen med avslag på motionsyrkandena måtte bifalla propositionen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (rskr 250). Frågans behandling vid senare riksdagar Vid 1963 års riksdag väcktes likalydande motioner av herr Per-Olof Hanson (1:267) och herr Hamrin i Kalmar m. fl. (11:314), vari bl. a. yrkades dels att en tjänst som allmänt ombud vid försäkringsdomstolen SOU 1971:76

skulle inrättas, så att underställningssystemet inför domstolen av vissa beslut av riksförsäkringsverket kunde avskaffas och dels att frågan om utförande av fri rättegångshjälp för enskilda rättssökande vid försäkringsdomstolen skulle utredas. Andra lagutskottet hänvisade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 14 till vad utskottet åren 1961 och 1962 anfört i frågan om ett allmänt ombud i socialförsäkringsprocessen och avstyrkte bifall till motionerna i denn,a del. Vidare anförde utskottet att innan resultatet av besvärssakkunnigas arbete redovisats, ställning inte borde tas till yrkandet om utredning av frågan om fri rättegångshjälp vid försäkringsdomstolen. På grund härav avstyrkte utskottet motionerna även i denna del. Vid 1965 års riksdag väcktes likalydande motioner av herr Thorsten Larsson m. fl. (1:513) och herr Gomér m. fl. (11:617) med hemställan att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om prövning och förslag rörande inrättande av allmänt ombud eller annan instans, med uppgift att vid försäkringsdomstolen tillvarata främst de enskildas rätt, samt att i samband därmed mätte företas en översyn av besvärs- och underställningsförfarandet i övrigt vid försäkringsdomstolen. I yttrande över motionerna tillstyrkte försäkringsdomstolen att frågan om åtgärder i syfte att förbättra tillvaratagandet av såväl det allmännas som de enskildas intresse vid försäkringsdomstolen upptogs till förutsättningslös utredning. Riksförsäkringsverket ansäg däremot att det inte förelåg anledning att aktualisera frågan om införande av allmänt ombud. Ytterligare åtgärder för att underlätta för de försäkrade att föra sin talan syntes väl kunna övervägas. Dock borde först resultatet av besvärssakunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:27) avvaktas. Andra lagutskottet förklarade i sitt utlåtande nr 55 att det numera förelåg sädana erfarenheter av besvärssystemet att det kunde vara befogat att nu närmare granska de frågor som aktualiserats genom motionerna. Utskottet tillstyrkte därför att problemkom181

plexet i sin helhet blev föremål för en förutsättningslös utredning. Riksdagen beslöt att i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 347) ge till känna vad utskottet anfört. I en interpellation till chefen för socialdepartementet vid riksdagens vårsession ar 1967 begärde herr Thorsten Larsson bl. a. en redogörelse för vilka åtgärder som vidtagits med anledning av riksdagens skrivelse 1965:347 och när ett förslag i frågan till riksdagen kunde förväntas. I sitt den 2 mars 1967 avgivna svar på interpellationen och vid senare anförande i ämnet förklarade departementschefen, statsrådet Aspling, bl. a. att den fråga som togs upp i 1965 års motioner avsäg något annat än det allmänna ombud som diskuterades vid tillkomsten av FDL och LAF. Detta allmänna ombud var inte tänkt som något rättegångsombud för de försäkrade utan hans huvuduppgift skulle vara att ta till vara det allmännas intresse mot de försäkrade, låt vara att han också, liksom alla statliga tjänstemän, skulle vara skyldig att uppmärksamma fel, som länder de enskilda till skada, och att vidta åtgärder för rättelse. Vad det gällde i motionerna och som riksdagen bl. a. förordat en utredning om var kostnadsfri rättshjälp i försäkringsdomstolen. Denna fråga hörde samman med de större frågorna om kostnadsersättning för part och fri rättshjälp i förvaltningsförfarandet över huvud taget. Statsrådet hänvisade till den inom justitiedepartementet pågående prövningen av betänkandena med förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:27) och om rättegångshjälp (SOU 1965:13). Han ansåg det inte lämpligt att frågan om rättshjälp för enskilda parter togs upp särskilt för försäkringsdomstolen. Den berörda riksdagsskrivelsen var därför tills vidare beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Statsrådet fortsatte: Förfarandet i försäkringsdomstolen är anordnat så att det skall vara så billigt och bekvämt för de enskilda som möjligt. Förfarandet är i regel skriftligt. Inga större krav ställs på inlagomas beskaffenhet. Domstolen är skyldig att verka för att utredningen blir så fullständig som behövs och får själv föranstalta om bevisning. Jag tror inte man kan 182

säga att det var till nackdel för de enskilda att man inte inrättade ett allmänt ombud i enlighet med vad som diskuterades i samband med domstolens tillkomst. Inte heller tror jag att de enskilda parterna har några speciella svårigheter att få sin rätt tillgodosedd vid försäkringsdomstolen. Interpellanten framhöll i sitt genmäle att de möjligheter till överprövning hos försäkringsdomstolen som stod till buds, nämligen besvär över beslut av riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen eller försäkringsrådet och underställning av beslut av de båda förstnämnda instanserna, inte var tillräckliga. Klientelet utgjordes ofta av gamla och ibland dessutom sjuka människor, som mera sällan hade förmåga att överklaga, även om de ansåg sig orättvist behandlade. Det fanns i riksdagshandlingarna interpellationer med exempel på fall där vederbörande borde ha rönt en annan behandling. Interpellanten ansåg att riksförsäkringsverket i alltför ringa omfattning utnyttjat sin möjlighet att underställningsvägen föra upp ärenden till prövning i försäkringsdomstolen. Ett allmänt ombud skulle här kunna fylla en väsentlig uppgift. I en ny interpellation till chefen för socialdepartementet vid riksdagens höstsession år 1968 frågade herr Thorsten Larsson, om statsrådet ansåg att det nu tillämpade förfarandet i socialförsäkringsmal fyllde berättigade krav pä rättssäkerhet samt om statsrådet ämnade hörsamma riksdagens begäran om en utredning av frågan om allmänt ombud med uppgift att tillvarata de enskildas intressen. Interpellanten hänvisade bl. a. till en av riksdagens revisorer är 1967 gjord undersökning, vari påtalats att stora skillnader rådde mellan olika försäkringskassor, när det gäller gradering av sädana invaliditet som berättigar till förtidspension eller sjukbidrag. Interpellanten fann det angeläget att orättvisor av detta slag avlägsnades. Starka skäl syntes tala för att ett allmänt ombud borde fä till uppgift att övervaka tillämpningen av LAF sä att den nådde större geografisk enhetlighet. I svar på interpellationen den 3 december SOU 1971:76

1968 hänvisade statsrådet Aspling till vår då samband med ett annat i sammanhanget nyligen tillsatta utredning, vars uppdrag om- framfört förslag, nämligen om rätt för det fattade alla slag av förvaltningsärenden, alltså allmänna att överklaga sådana förvaltningsbeslut, som kan anses förfördela ett offentäven socialförsäkringsärenden. Vid 1969 års riksdag väcktes likalydande ligt intresse. I lagrådsremissen angående motioner av herr Thorsten Larsson m. fl. förvaltningslag och förvaltningsprocesslag ut(1:772) och herr Josefson i Arrie m. fl. (11:885) talade justitieministern bl. a., att dessa spörsmed hemställan att riksdagen hos Kungl. mål borde bli föremål för en samlad bedömMaj:t ånyo måtte anhålla om prövning och ning och att ställning senare skulle komma förslag rörande inrättandet av ett allmänt att tas till frågan i vilka former en sådan ombud eller annan instans med uppgift att bedömning borde äga rum. Med hänsyn till att den i motionen vid försäkringsdomstolen tillvarata främst upptagna frågan ingick som ett led i ett den enskildes rätt. större problemkomplex, varav åtminstone Andra lagutskottet hänvisade i sitt utlåvissa och i sammanhanget viktiga delar tande nr 22 till vår utredning och uttalade kunde väntas få en lösning inom en relativt att resultatet av utredningens arbete kunde snar framtid, ansåg utskottet att något väntas bli av väsentlig betydelse för att beförnyat initiativ från riksdagens sida i anledvaka den enskildes rätt i socialförsäkringsning av motionen inte erfordrades. Riksdamål. Utskottet förutsatte, att frågan om tillvaratagandet av det allmännas rätt i så- gen avslog motionen. dana mål och andra därmed sammanhängande problem - som hade visst samband med den fråga som berördes av utredningen - Utredningen skulle tas upp av Kungl. Maj:t när utred- Allmänt ombud ningsresultatet förelåg. Utskottet hemställde därför att motionerna inte måtte föranleda Frågan om att inrätta ett allmänt ombud på någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i socialförsäkringens område har, såsom framgår av den nyss lämnade redogörelsen, enlighet med utskottets hemställan. diskuterats alltifrån tillkomsten av försäkVid 1971 års riksdag väckte herr Thorsten ringsdomstolen och därefter i samband med Larsson m. fl. en motion med samma yrkanlagstiftningen om allmän försäkring. Vad de som i 1969 års motioner (1971:714). som då åsyftades var ett allmänt ombud i Socialförsäkringsutskottet anförde i sitt detta begrepps egentliga mening, alltså en yttrande nr 11 att den i motionsmotiveringbefattningshavare med huvudsaklig uppgift en berörda frågan om den enskildes rättsatt tillvarata det allmännas intressen. Detta trygghet i socialförsäkringsmal stod i nära ombud skulle föra det allmännas talan hos samband med det större problemet om försäkringsdomstolen. Härigenom skulle alltkostnadsfri rättshjälp i förvaltningsförfarandet över huvud taget. Detta problem torde så ett tväpartsförfarande komma till stånd enligt utskottet komma att lösas inom ramen hos domstolen, vilket förutsattes stärka dess för den genomgripande reform av samhällets opartiska ställning och vara till gagn för rättshjälp, som förbereddes inom justitiede- utredningen i målen och för prejudikatbildpartementet. Vidare var frågan om offentligt ningen. Under den fortsatta diskussionen om biträde i förvaltningsärenden föremål för prövning av vår utredning. Frågan om inrät- allmänt ombud har begreppets innebörd tande av allmänna ombud med uppgift att kommit att i viss män förskjutas. Sedan tillvarata det allmännas intressen i förvalt- försäkringsdomstolen i ett remissutlåtande ningsärenden hade aktualiserats inom Kungl. rörande lagstiftningen om allmän försäkring Maj:ts kansli under förberedelsearbetet med uttalat, att det var oklart om ombudet skulle den nya förvaltningslagen. Frågan hade nära uppmärksamma även de försäkrades intresSOU 1971:76

sen, framhöll 1962 ärs lagråd att det var svär till de skattskyldigas förmån. Det kunde självfallet, att det skulle åligga ombudet inte antas att på liknande sätt ett allmänt blott att bevaka det allmännas rätt utan även ombud på socialförsäkringens område skulle att övervaka att gällande bestämmelser kunna göra en insats även för tillvaratagande tillämpades riktigt, varvid ombudet skulle av enskild rätt. tillse att också de försäkrades intresse blev Ett vid försäkringsdomstolen agerande tillgodosett. Med denna utgångspunkt har allmänt ombud synes i första hand fa inrikta sedermera i motioner vid 1963 och 1965 ärs sin verksamhet på de beslut, som meddelas riksdagar denna sida av ombudets verksam- av näst högsta instans, alltså riksförsäkringshet skjutits i förgrunden. Vad som efterlysts verket, försäkringsrädet och - undantagsvis har varit en instans med uppgift att vid - arbetsmarknadsstyrelsen. Ombudet skulle försäkringsdomstolen tillvarata främst de ha möjlighet att överklaga dessa beslut hos enskildas rätt. Detta betraktelsesätt har försäkringsdomstolen och vidare ha rätt att också utgjort bakgrund för interpellationer- yttra sig över besvär som av enskild part na vid 1967 och 1968 ärs riksdagar samt anförts hos domstolen. Det synes ej nödmotionerna vid 1969 och 1971 ärs riksdagar. vändigt att ett sådant ombud inträder som Vad frågan nu gäller är alltså inte något motpart i alla de mal hos domstolen, där allmänt ombud i vedertagen mening, med enskild part för talan. Det kunde, åtminstohuvuduppgift att tillvarata det allmännas ne frän rättsskyddssynpunkt, vara tillfyllest intresse mot de försäkrade, utan i stället att ombudet hade rätt att föra talan för snarast ett ombud för de försäkrade. Be- tillvaratagande av allmän eller enskild rätt nämningen allmänt ombud är i sådant ävensom möjlighet att yttra sig i mal som sammanhang oegentlig. Fråga är närmast om annan dragit under domstolens prövning. en form av rättshjälp åt de enskilda. Därmed En ombudsorganisation av detta slag kunhar också frågan förts inom området för vår de tänkas arbeta på i huvudsak följande sätt. utredning, till vilken även hänvisats i inter- Dä besvär anfördes hos försäkringsdomstolen pellationssvaret den 3 december 1968 och i skulle besvären tillika med handlingarna i utskottsutlåtandena 1969 och 1971. målet tillställas ombudet, som hade att Även om vi sålunda vid våra överväganden besluta om han skulle ta sig an ärendet eller av denna fråga haft att se den enbart som en ej. Om ombudet med hänsyn till enskilt eller rättshjälpsfråga, medan det fallit utom värt allmänt intresse fann anledning därtill skulle uppdrag att diskutera hur det allmännas rätt han avge yttrande i målet till försäkringsbäst bör tillvaratas i socialförsäkringsären- domstolen. Om skäl fanns därtill skulle han den, har vi dock till utgångspunkt för framställa direkta yrkanden. Om ombudet resonemangen tagit upp tanken att dessa inte fann anledning att yttra sig, skulle båda syften skulle kunna förenas. Det har handlingarna endast vidarebefordras till inte synts uteslutet att inrätta en ombudsin- domstolen. Vare sig yttrande avgetts eller ej stitution som verkade för en riktig och skulle möjlighet finnas för domstolen att enhetlig tillämpning av författningarna och remittera ett ärende till ombudet för yttrandärvid tillgodosåg såväl allmänna som enskil- de eller för utredning i något hänseende. Pä da intressen. En jämförelse med taxerings- det allmänna ombudet borde vidare ankomprocessen är här närliggande. Taxeringsinten- ma att i mån av tid och resurser granska de denternas verksamhet såsom allmänna om- beslut som meddelas av näst högsta instans bud utesluter icke att de i betydande grad och, om granskningen gav anledning därtill, tillvaratar även de skattskyldigas intressen. anföra besvär för tillvaratagande av allmän Av uppgifter som vi inhämtat framgår att av eller enskild rätt. Den näst högsta instansens de taxeringsintendentsbesvär, som under avgöranden är så talrika att någon fullständig verksamhetsåret 1967/68 anförts hos pröv- granskning av besluten icke gärna är tänkbar. ningsnämnderna, cirka 30 procent utgjort be- Det borde dock vara möjligt för en ombuds184

SOU 1971:76

organisation att genom nära kontakt med dessa instanser skilja ut ärenden av intresse. Systemet förutsätter dock att besvärstiden för det allmänna görs längre än den besvärstid som eljest gäller. Den särskilda rätt som nu finns för riksförsäkringsverket och arbetsmarknadsstyrelsen att underställa beslut försäkringsdomstolens prövning skulle, om en ombudsorganisation av detta slag genomfördes, lämpligen upphävas. Utredningen har haft tillfälle att med försäkringsdomstolen diskutera en ombudsorganisation efter nu skisserade linjer. Vi har därvid kommit till den övertygelsen att en sådan organisation skulle för den enskildes rättsskydd fa högst begränsad betydelse. Även om antalet mål, som handläggs hos försäkringsdomstolen, kan synas i och för sig stort, är det dock en mycket liten del av socialförsäkringsärendena som fullföljs till domstolen och som sålunda skulle komma att passera ombudet. Även om verksamheten utsträcktes till en granskning i någon omfattning av den näst högsta instansens beslut är möjligheten att pä denna väg bringa hjälp åt enskilda inte stor. I förhällande till mängden av ärenden som handläggs vid försäkringskassorna är det ett ringa antal som förs vidare till riksförsäkringsverket. Ett allmänt ombud med rätt att föra talan hos försäkringsdomstolen torde i realiteten fä huvudsakligen processuell betydelse, såsom motpart i ett tvapartsförfarande. Eftersträvar man däremot rättshjälp ät de försäkrade är detta inte den väg som i första hand bör beträdas. Emellertid kan ej förbises att behovet av rättshjälp pa socialförsäkringsområdet är avsevärt. Rättsreglerna är ingalunda lättillgängliga. De enskilda parterna utgörs i stor utsträckning av sjuka eller gamla, som har ringa förmåga att själva tillvarata sin rätt. Om en rättshjälp av någon betydelse skall kunna åstadkommas bör denna finnas redan på ett tidigt stadium och inte speciellt inriktas pä sädana ärenden som förs vidare genom besvär. Besvärsinstanserna har att sörja för utredning i sina ärenden och risken för rättsförluster där är mindre än i de ärenden som ej förs vidare. SOU 1971:76

För åstadkommande av ett preventivt rättsskydd på ett tidigt stadium har man i första hand att lita till personalen hos försäkringskassorna. Otvivelaktigt görs här redan för närvarande betydelsefulla insatser av de hos kassorna anställda. Tillgången till välutbildad personal är härvid ett väsentligt villkor. Över huvud taget är detta ett område av förvaltningen där kunnig hjälp frän tjänstemännens sida är av största betydelse. Vad beträffar möjligheterna att rätta till felaktigheter i försäkringskassornas handläggning av ärenden eller att åstadkomma en enhetlig praxis kassorna emellan är detta en riksförsäkringsverkets angelägenhet. Kassorna står under verkets tillsyn och enligt uttrycklig bestämmelse (20 kap. 10 § LAF) har verket rätt att ex officio uppta försäkringskassas beslut i försäkringsärende till prövning. De erkända arbetslöshetskassorna står på liknande sätt under arbetsmarknadsstyrelsens tillsyn och yrkesskadeförsäkringsinrättningarnas skadereglering kan bli föremål för granskning av försäkringsrädet. Oberoende av det rättsskydd, som sålunda kan åstadkommas genom personalutbildning och tillsyn, måste dock alltid pä detta område finnas ett påtagligt behov av rättshjälp i egentlig mening, alltså biträde i form av en utomstående expertis. Det kan emellertid knappast vara någon realistisk tanke att för detta ändamål inrätta särskilda rättshjälpsanstalter. Den möjlighet som erbjuder sig är att inom den nya rättshjälpsreformen utveckla hjälpverksamhet även pa detta område. Lämpligen bör därvid eftersträvas att förse de allmänna advokatbyråerna med sakkunskap även pa socialförsäkringens speciella område. Våra undersökningar har sålunda bibragt oss den uppfattningen, att medlen för att åstadkomma en förbättrad rättshjälp pä socialförsäkringsområdet inte är att söka i en ombudsorganisation av något slag. Strävandena bör i stället inriktas pa utbildningen av personal hos försäkringskassorna samt pä att inom den allmänna rättshjälpens ram tillhandahålla lämpligt biträde för dessa ärenden. 185

Kostnadsersättning

göras i denna ordning bör beaktas, att försäkringsdomstolen är aktivt verksam för att ge parterna erforderlig handledning och för att skapa garantier för att underlaget för domstolens avgöranden blir sä fylligt som möjligt. Denna domstolens aktivitet är ett utflöde av dess skyldighet att verka för en fullständig utredning och av dess rätt att föranstalta om bevisning. Mot denna bakgrund torde det i flertalet fall inte kunna anses föreligga något starkt framträdande behov för den enskilde att anlita biträde i nu ifrågavarande mål. Något förslag framläggs därför inte här om att part enligt FDL skall kunna tillerkännas ersättning för kostnad, som han har haft för anlitande av biträde i sådant mål. Från sociala synpunkter synes det vara tillräckligt att den enskilde har möjlighet att, om förutsättningar härför föreligger, hos vederbörande rättshjälpsmyndighet utverka rättshjälp och erhålla biträde med talans förande, låt vara mot vederbörlig rättshjälpsavgift.

I FPL har intagits åtskilliga ersättningsbestämmelser, avsedda att tillämpas på förfarandet i regeringsrätten, kammarrätt, skatterätt och länsrätt. Det gäller bl. a. ersättning till enskild part för kostnader för inställelse till muntlig förhandling och förskott pä sådan ersättning (15 §), ersättning och förskott till vittne och sakkunnig för inställelsekostnader samt parts ansvar för sådana kostnader (26 §), ersättning till annan än part för tillhandahällande som bevis av skriftlig handling eller föremål (20 och 21 §§), ersättning för kostnader vid syn på stället (23 §) samt annan ersättning till sakkunnig än ersättning för inställelsekostnader (24 §). I prop. 1971:30 med förslag till FPL anför departementschefen att åtskilligt, främst principiella synpunkter, talar för att FPL får reglera förfarandet även i försäkringsdomstolen. Frågan härom bör dock enligt departementschefen prövas i annat sammanhang. Detta anges också gälla frågan om Enligt FDL skall som förut nämnts försäkdetaljreformer rörande processen hos försäk- ringsdomstolen verka för att utredningen i ringsdomstolen som domstolen önskar ge- mål vid domstolen blir så fullständig som nomförda i enhetlighetens intresse. erfordras med hänsyn till målets beskaffenVi har under hand inhämtat att en viss het. Som ett led i denna utredningsskyldiganpassning av processen i försäkringsdom- het äger domstolen föranstalta om bevisning. stolen till FPL.s regler för närvarande förbe- Pä grund härav kan det antas att domstolen reds inom socialdepartementet och att en ser till att all erforderlig utredning och proposition i ämnet kan väntas under hösten bevisning, som står att tillgå, förebringas i 1971. Det finns anledning anta att denna an- målet. Yrkanden om rimliga kompletteringar passning kommer att omfatta de viktigare av av utredningen torde beaktas av domstolen, de ovan nämnda ersättningsbestämmelserna. om det inte är uppenbart att de begärda Med hänsyn härtill har vi funnit oss sakna kompletteringsätgärderna inte kan inverka anledning att gå närmare in på dessa ersätt- på målets utgång. Det är mot denna bakningsfrågor. Däremot finns det skäl att över- grund som spörsmålet om särskilda regler om väga frågan om part bör kunna tillerkännas ersättning för utredningskostnader måste ersättning för vissa andra kostnader som han bedömas. Som ovan nämnts kommer frågan kan ådra sig på grund av ett måls handlägg- om parts ansvar för vittnes och sakkunnigs ning hos försäkringsdomstolen, nämligen inställelsekostnader inte att tas upp till kostnader för anlitande av biträde och vissa behandling i förevarande sammanhang. Av utredningskostnader. kostnader av typ utredningskostnader återSom tidigare nämnts kan part för närva- står därmed huvudsakligen utgifter för arvorande inte fä ersättning för kostnad som han de o. dyl. till sakkunnig. haft, därför att han anlitat biträde i mål som Sakkunnigbevisning, främst i medicinska handläggs av försäkringsdomstolen. Vid be- spörsmål, spelar inte sällan en viktig roll i dömandet av huruvida någon ändring bör målen hos försäkringsdomstolen. Detta gäller 186

SOU 1971:76

exempelvis när fråga uppkommer rörande bestämmelserna i 52 § YFL. Där öppnas nedicinska orsakssammanhang, som är av möjlighet för försäkringsradet att vid allmän betydelse för den enskildes rätt. Domstolen domstol låta höra vittne och sakkunnig samt lar i sådana fall möjlighet att höra särskilda att vid sådan domstol låta hålla förhör under sikkunniga, som är förordnade av Kungl. sanningsförsäkran med någon som saken rör. Maj:t för att tillhandaga domstolen med Härav torde framgå att det inte är tänkt att Ulätanden i medicinska frågor. Domstolen försäkringsrådet självt skall hälla muntlig kan emellertid också i särskilda fall anlita förhandling i ärende som handläggs av rådet. andra sakkunniga. I sista hand har domstolen Förfarandet hos försäkringsradet är således möjlighet att i medicinska frågor inhämta helt skriftligt, om man bortser frän möjlighejttrande från socialstyrelsen. Pä grund av ten att anlita allmän domstol för vissa arten av de förmåner, om vilka fråga är i förhör. I praktiken utnyttjas för övrigt nålen vid försäkringsdomstolen, synes över- sistnämnda möjlighet endast sällan. Pa grund \ägande skäl tala för att förekommande av naturen hos de ärenden som försäkringsraersättningar till sakkunniga, vilka anlitas av det handlägger är rädet - liksom försäkringsförsäkringsdomstolen, undantagslöst skall ut- domstolen - i fall av behov aktivt verksamt gå av allmänna medel och att dessa kostna- för att utredningen i varje ärende skall vara cer även slutligt skall stanna pa det allmän- sä fullständig som med hänsyn till ärendets ra. På grund av försäkringsdomstolens ansvar art prövas erforderligt. Är utredningen ofullför utredningens fullständighet synes det ständig söker rådet genom remiss eller hte föreligga något starkt framträdande genom kommunikation med part eller pa tehov för part att anlita privat sakkunnig. annat lämpligt sätt åstadkomma den komMed hänsyn härtill finner vi inte anledning plettering av utredningsmaterialet som rädet att lägga fram något förslag om att part en- finner behövlig. Uttryckliga bestämmelser lgt FDL skall kunna få ersättning för kost- finns om att försäkringsradet äger påkalla rad för sakkunnig som han själv anlitar. Inte polisundersökning angående inträffad skada. I detta sammanhang bör vidare nämnas att heller för annan utredning synes ersättningsbestämmelser i detta sammanhang erforder- i ärenden som prövas av försäkringsradet den liga. Det skall erinras om att RhjL enligt vårt skadade eller annan ersättningskrävande ofta i kap. 7 framlagda förslag öppnar möjlighet fär hjälp med uppsättande av skrivelser för rättshjälpsbiträde, som förordnats åt m. m. av den fackliga organisation som han part, att under vissa förutsättningar besluta tillhör eller tillhört. I yrkesskadeärenden och om utredning på det allmännas bekostnad. ärenden på angränsande fält förekommer det Härefter behandlas frågorna om ersättning också att den ersättningskrävande far viss lör kostnader i ärenden hos försäkringsrådet. hjälp av nyss angiven art av arbetsgivaren Det är visserligen avsett att försäkringsrådet eller av något arbetsgivarliknande organ, skall upphöra med sin verksamhet och ersättas t. ex. en militärmyndighet, som är berörd av av en annan mellaninstans. Så länge försäk- skadan. Det bör också erinras om att ringsrådet finns kvar torde det dock inte fin- nödvändiga utgifter för läkarintyg och för nas anledning att bortse från de kostnadspro- annat intyg som fordras för bestämmande av blem som kan uppkomma vid rådets behand- ersättning eller för prövning av huruvida erling av yrkesskadeärenden, ärenden enligt mi- sättning skall utgå inte behöver betalas av litärersättningsförordningen och ärenden en- den ersättningskrävande utan gäldas av vederbörande försäkringsinrättning eller av ligt närstående författningar. Förfarandet hos försäkringsradet är i allmänna medel. Mot bakgrund av nu angivna förhållanden huvudsak inte reglerat i lag. Några bestämtorde det inte föreligga något starkt framträmelser av intresse finns dock i den materiella dande behov av att skapa utvidgade möjliglagstiftning, som tillämpas av försäkringsråheter för den skadade eller annan ersättdet. Av störst intresse i sammanhanget är SOU 1971:76

ningskrävande att erhålla gottgörelse för ersättning av allmänna medel till vittnen vid kostnader i mal hos försäkringsrädet. Om allmän domstol. Det finns därför ingen den ersättningskrävande vill anlita advokat anledning för oss att, såvitt gäller part, eller annat rättegängsbiträde i ett dylikt mål, föreslå en anpassning av ersättningsbestämkan han vända sig till vederbörande rätts- melsen i 52 § YFL till motsvarande bestämhjälpsmyndighet och där fä fri eller subven- melse i FPL, eftersom detta skulle innebära tionerad rättshjälp, innefattande bl. a. biträ- en försämring av partens ersättningsmöjlighedeshjälp. Vi finner oss därför inte böra lägga ter, i det att ersättning enligt FPL inte kan fram något förslag om att ersättningskrävan- utgå för tidsspillan. Inte heller beträffande de part i mal hos försäkringsrådet skall vittne eller sakkunnig synes någon ändring kunna fa gottgörelse för biträdeskostnad av påkallad. vederbörande försäkringsinrättning eller av När det gäller riksförsäkringsverkets och, allmänna medel. Eftersom försäkringsrådet under en övergångstid, socialförsäkringsbosjälvt inte haller några muntliga förhandlinglagens handläggning av yrkesskadeärenden ar, uppkommer inte fråga om ersättning till samt riksförsäkringsverkets handläggning av part för kostnad för inställelse hos rådet. När ärenden enligt militärersättningsförordningdet gäller kostnaderna för utredning och en och ärenden av likartad natur enligt andra bevisning i mal hos försäkringsrådet, befinförfattningar är den ersättningskrävandes ner sig den ersättningskrävande i ett fördelställning i kostnadshänseende ungefär denaktigt läge, eftersom försäkringsrädet ser till samma som beträffande besvärsärendena hos att utredningen är tillfredsställande och försäkringsrädet. Anmälan om inträffad skadärför att nödvändiga intyg skall betalas av da skall göras av arbetsgivaren eller av annat vederbörande försäkringsinrättning eller av organ i motsvarande ställning. Om den allmänna medel. Med hänsyn härtill föreligskadade eller annan ersättningskrävande beger inte heller skäl att i detta sammanhang höver det, far han ofta hjälp med besvarande föreslå några förbättringar i den ersättningsav förfrågningar m. m. av den fackförening, krävandes ställning med avseende på kostvari den skadade är eller varit medlem, eller naderna för utredning och bevisning i mål av arbetsgivaren eller liknande organ. Kosthos försäkringsrädet. naderna för nödvändiga intyg bestrids av Som förut nämnts kan på begäran av bl. a. försäkringsinrättningen eller av allmänna meförsäkringsrädet vid allmän underrätt höras del. Riksförsäkringsverket och socialförsäkvittne och sakkunnig samt förhör under ringsbolagen är aktivt verksamma för att sanningsförsäkran äga rum med den som åvägabringa de kompletteringar av utredsaken rör. Ingen är skyldig att inställa sig vid ningen som kan vara behövliga. Den ersättannan underrätt än den, inom vars område ningskrävande behöver därför inte drabbas han vistas. Ersättning till den som inställt sig av några mera betydande kostnader i anledför att höras utgär efter vad rätten prövar ning av riksförsäkringsverkets och socialförskäligt och utges av riksförsäkringsverket. Vi säkringsbolagens handläggning av de på dem har under hand erfarit att något fall av ankommande ersättningsärendena. Vill den ersättning till part för inställelsekostnader, enskilde anlita juridiskt biträde, har han även varom nu är fråga, inte har förekommit i dessa fall möjlighet att vända sig till under senare är. Det torde dock kunna antas rättshjälpsmyndigheten och fä sådan hjälp. att en domstol skulle anse sig oförhindrad Några ersättningsgilla kostnader för inställelatt besluta om ersättning ät bade vittne, se hos riksförsäkringsverket eller försäkringssakkunnig och part för såväl kostnader för bolaget synes inte vara aktuella i sammanresor och uppehälle som tidsspillan och att hanget. Inte heller torde det föreligga något domstolen i sin bedömning av vad som skulle framträdande behov av att i större utsträckanses utgöra skälig ersättning sannolikt skul- ning än vad som nu är fallet lägga kostnaderle tillämpa de bestämmelser som gäller om na för utredning och bevisning pa försäk188

SOU 1971:76

ringsinrättning eller det allmänna. Pa begäran av riksförsäkringsverket eller försäkringsinrättning kan enligt bl. a. 52 § YFL och 1 8 § militärersättningsförordningen vid allmän underrätt höras vittne eller sakkunnig eller förhör under sanningsförsäkran äga rum med den som saken rör. De ersättningsbestämmelser, som för nu ifrågavarande fall finns intagna i nyssnämnda tva författningsrum, synes inte böra ändras. Ärenden rörande allmän försäkring handläggs i första instans av de allmänna försäkringskassorna. Kontakterna med kassorna medför inte några större problem för den enskilde. Visserligen har kassorna i allmänhet vidsträckta verksamhetsområden, eftersom huvudregeln är att det skall finnas en allmän försäkringskassa i varje landstingskommun. Varje kassa har emellertid ett stort antal lokalkontor, varför allmänheten har lätt att få personlig kontakt med kassorna. Även när det gäller sädana ärenden som handläggs centralt av allmän försäkringskassa - främst frågor om förtidspension, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning som prövas av en pensionsdelegation inom kassan - sker i stor utsträckning erforderliga direkta kontakter under utnyttjande av personal som är knuten till lokalkontor eller under andra former som är bekväma för allmänheten. I de ärenden som handläggs av de allmänna försäkringskassorna behöver därför den enskilde inte företa några langa och dyrbara resor eller ha andra betungande utgifter för sina kontakter med vederbörande kassa. Visserligen finns i LAF bestämmelser om muntlig förhandling inför pensionsdelegation. I 18 kap. 22 § nämnda lag föreskrivs att i ärende, som handläggs av pensionsdelegation, ma var och en som saken rör eller som eljest antas kunna lämna upplysningar av betydelse höras. Begär den som saken rör att bli muntligen hörd inför pensionsdelegationen, skall enligt samma lagrum hans begäran villfaras, om det inte föreligger särskilda skäl däremot. I praktiken förekommer emellertid nästan aldrig muntlig förhandling inför pensionsdelegation. Pensionsdelegationerna later i stället någon sin företrädare ta kontakt med den SOU 1971:76

enskilde och får på denna väg del av de upplysningar som kan erhållas eller som vederbörande vill lämna. Med hänsyn härtill finns det enligt var mening inget framträdande behov av bestämmelser om ersättning till part eller utomstående som efter kallelse inställer sig inför pensionsdelegation. Det kan visserligen inte uteslutas att frånvaron av ersättningsregler bidrar till att personlig inställelse sällan begärs. Detta skulle kunna vara ett skäl för att införa ersättningsregler i lagen. Samtidigt är emellertid att beakta att enligt utredningsdirektiven beslut om ersättning för kostnader inte skall fa meddelas av annan myndighet än förvaltningsdomstol eller sådan förvaltande myndighet som lyder direkt under Kungl. Maj:t. Allmän försäkringskassa skulle därför inte kunna anförtros att fatta beslut i nu ifrågavarande ersättningsärenden. Beslutanderätten skulle behöva förläggas till riksförsäkringsverket. Att föreslå en dylik invecklad ersättningsordning för inställelser som nu ytterst sällan förekommer i praktiken torde knappast vara befogat. Något förslag om ersättning för inställelse inför pensionsdelegation eller annat organ hos allmän försäkringskassa framläggs därför inte här. När det gäller utredningen och bevisningen i ärenden hos allmän försäkringskassa spelar läkarintygen den största rollen. Den enskildes utgifter för sådana intyg är starkt begränsade. För sjukförsäkringens del gäller att den enskildes kostnader för läkarintyg, som fordras för att fa ut sjukpenning, inräknas i de ersättningsgilla utgifterna för läkarvård. Vid ansökan om förtidspension, invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning skall rätten till sådan förmän av den enskilde styrkas med läkarintyg, om inte särskilda skäl föranleder annat. Frsättning för kostnad för ifrågavarande läkarintyg utgår enligt bestämmelserna i kungörelsen (1962:518) angående kostnaderna för läkarundersökning m. m. vid prövning av rätt till pension enligt LAF, vilket i korthet innebär följande. Om den läkarundersökning, som ligger till grund för pensionsansökningen eller motsvarande ansökning, utförts av statligt, kommunalt 189

eller landstingskommunalt anställd läkare, den som kassorna handlagt. I vissa fall är har sökanden i regel att betala sammanlagt 7 prövning av riksförsäkringsverket obligatokronor för undersökningen och det erforder- risk. Sålunda skall under angivna förutsättliga läkarintyget. Om sökanden däremot ningar beslut av allmän försäkringskassa, anlitat annan läkare för undersökningen vilket fattats i pensionsdelegation, understälutgår ersättning för läkarintyget från den las riksförsäkringsverkets prövning. Riksförallmänna försäkringen med ett belopp mot- säkringsverkets befattning med ärendena ansvarande tre fjärdedelar av sökandens utgift gående allmän försäkring är inte formbunför intyget, dock högst med 31 kronor. Vad den. Några bestämmelser om förhör med angår sädana fall där försäkringskassa tiller- part eller annan förekommer inte med känner en person förtidspension utan före- avseende pa verkets handläggning av ärenden gående ansökan från den enskildes sida rörande allmän försäkring. Pa grund av svarar försäkringskassan för samtliga kostna- ärendenas sociala natur ankommer det pa der för behövlig medicinsk utredning. Som riksförsäkringsverket att aktivt bidra till att villkor för rätt till förtidspension, invalidi- utredningen i de ärenden som verket prövar tetstillägg eller invaliditetsersättning kan blir sa fullständig som deras beskaffenhet föreskrivas att den försäkrade skall under kräver. Pa grund av det skriftliga förfarandet högst 30 dagar vara intagen på visst sjukhus hos verket, formlösheten i ärendenas handeller underkasta sigundersökning av viss läka- läggning och verkets skyldighet att söka re. För sina kostnader i samband med sådan åvägabringa tillfredsställande utredning synes läkarundersökning eller sjukhusintagning får den enskilde inte behöva drabbas av några den försäkrade ersättning av vederbörande mera betydande kostnader i ärenden hos försäkringskassa enligt bestämmelserna i riksförsäkringsverket som angår allmän förovannämnda kungörelse 1962:518. Vad an- säkring. Något framträdande behov av nya går den övriga utredning, som den enskilde eller reformerade kostnadsersättningsregler kan beböva prestera i ärende hos allmän synes därför inte föreligga. Givetvis kommer försäkringskassa, gäller att utredningen inte dock rättshjälp enligt RhjL att vid behov medför några nämnvärda kostnader för den meddelas i ärenden som nu sagts. enskilde. Mot bakgrund av nu angivna Ärenden rörande försäkring enligt förordförhallanden bar vi funnit oss sakna anled- ningen om erkända arbetslöshetskassor pröning att i detta sammanhang lägga fram för- vas i första instans av kassorna själva. slag till bestämmelser om ersättning för kost- Kontakterna mellan den enskilde och vedernader för utredning och bevisning i ärenden börande kassa sker under sådana former att som handläggs av allmän försäkringskassa. den enskilde regelmässigt inte betungas av I ärenden hos allmän försäkringskassa har några betydande kostnader med anledning av den enskilda i regel inte behov av att anlita kassans prövning av olika ärenden. Några biträde. Något förslag framläggs därför inte ersättningsbestämmelser avseende erkänd ari detta sammanhang om införande av möjlig- betslöshetskassas handläggning av försäkhet för försäkrad att få ersättning för biträ- ringsärenden enligt nyssnämnda förordning deskostnad i försäkringskasseärenden. föreslås därför inte här. Den som är missnöjd med allmän försäkÖver erkänd arbetslöshetskassas beslut ringskassas beslut rörande den allmänna enligt förordningen om erkända arbetslösförsäkringen äger anföra besvär hos riksför- hetskassor kan besvär anföras hos arbetssäkringsverket. Verket är emellertid inte bara marknadsstyrelsen. Styrelsen är också tillbesvärsmyndighet utan också tillsynsmyndig- synsmyndighet enligt förordningen och konhet på den allmänna försäkringens område. trollerar i olika former de erkända arbetslösVerket utövar tillsyn över de allmänna för- hetskassornas verksamhet. Vissa beslut av säkringskassornas verksamhet och kan ex kassorna skall underställas tillsynsmyndigofficio till prövning uppta försäkringsären- hetens prövning. Beträffande en del andra 190

SOU 1971:76

beslut gäller att de skall anmälas till tillsynsmyndigheten. Förfarandet hos arbetsmarknadsstyrelsen i ärenden enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor är inte formbundet. Några bestämmelser om muntliga förhör med kassamedlem eller annan finns inte i förordningen. Arbetsmarknadsstyrelsen har ansvaret för att de ärenden rörande försäkring, som verket prövar, är tillfredsställande utredda. Förhållandena vid arbetsmarknadsstyrelsens handläggning av arbetslöshetsförsäkringsärenden är således i viktiga hänseenden likartade med läget när riksförsäkringsverket handlägger ärenden rörande den allmänna försäkringen. Arbetsmarknadsstyrelsens befattning med hithörande ärenden medför regelmässigt inte några mera betydande kostnader för den enskilde. Inte heller för arbetsmarknadsstyrelsens arbetslöshetsförsäkringsärenden har vi därför funnit anledning att föreslå införande av regler om ersättning för kostnader. Erinras bör dock i sammanhanget om de möjligheter till bistånd som den enskilde kan erhålla genom den föreslagna rättshjälpsreformen. Pä grund av den sociala karaktären hos de ärenden som behandlats ovan och myndigheternas skyldighet att verka för erforderlig utredning samt den risk för förlust av förmåner, som den enskilde löper om han undandrar sig att medverka vid utredningen, synes det inte böra komma i fråga att föreslå några regler om möjlighet att förplikta enskild part i ärende enligt någon av nu ifrågavarande författningar att i vissa fall bestrida beslutsmyndighetens eller annan myndighets särskilda kostnader i visst ärende.

SOU 1971:76

16 Skattelagstiftningen

Gällande rätt Den ärliga taxeringen för inkomst och förmögenhet sker i första instans i taxeringsnämnderna (4 § TaxF). Förfarandet är skriftligt och sammanträdena med taxeringsnämnd sker inom stängda dörrar. Skattskyldig är dock berättigad att företräda inför nämnden för att meddela upplysningar till ledning vid taxering, som berör honom (61 § 4 mom.). Omröstning inom taxeringsnämnd skall vara öppen och den mening gälla som biträds av flertalet ledamöter. Vid lika röstetal skall i regel den mening gälla som länder till den skattskyldiges förman (64 §). Förekommer anledning att äsätta skattskyldig taxering med avvikelse frän självdeklaration, skall, om hinder inte möter, tillfälle regelmässigt beredas den skattskyldige att yttra sig över den ifrågasatta avvikelsen (65 §). Har taxeringsnämnden fattat beslut om slutlig avvikelse frän deklarationen, skall den s.<attskyldige underrättas härom samt om skälen för avvikelsen (69 §). Under 'vissa i TaxF närmare angivna förutsättningar kan lokal skattemyndighet besluta om rättelse av uppenbara felaktigheter i taxeringsnämndens beslut (72a §). Talan mot taxeringsnämnds beslut förs genom besvär hos länsskatterätt eller, i vissa fall, hos den för hela riket gemensamma mellankommunala skatterätten (73 §). Besvärsberättigade är den skattskyldige själv, vederbörande kommun beträffande taxeringen till kommunal inkomstskatt samt taxe192

nngsintendent. Skattskyldig kan yrka ändring i taxeringsnämnds beslut även när deklarationen följts (74 §). Besvären skall ha inkommit, frän den skattskyldige senast den 15 augusti under taxeringsåret, frän kommun före utgången av september manad samma år och frän taxeringsintendent före utgången av april manad aret efter taxeringsaret. Besvär av skattskyldig, som inkommit efter den 15 augusti under taxeringsåret men före utgången av april manad året efter taxeringsåret, får prövas av skatterätten, om taxeringsintendenten helt eller delvis biträder besvären i sak (76 §). Taxeringsintendent far inom den för honom gällande besvärstiden anföra besvär även till den skattskyldiges förman. Därvid har han samma behörighet som den skatt skyldige själv. Vad nu sagts gäller även vid fullföljd av talan i högre instans (106 §). Under vissa förhållanden far skatt skyldig anföra besvär över taxeringsbeslut i särskild ordning. Detta gäller i fall da den skattskyldige inte fått underrättelse om avvikelse frän deklaration inom föreskriven tid eller i föreskriven form (99 §) samt om hans taxering blivit felaktig i visst avseende (100 §). Besvärstiden är i dessa fall kraftigt förlängd. Inom den för skattskyldig gällande besvärstiden enligt 100 § far också taxeringsintendent, i de fall som där avses, anföra besvär till den skattskyldiges förman och i visst fall även till hans nackdel (101 § 1 mom.). SOU 1971:76

Skatterätts beslut kan överklagas hos kammarrätt och kammarrätts beslut kan, om prövningstillstånd meddelas, prövas av regeringsrätten. Beträffande processen i skatterätt, kammarrätt och regeringsrätten ges i FPL bl. a. följande föreskrifter. Rätten skall se till att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Vid behov anvisar rätten hur utredning bör kompletteras. Överflödig utredning får avvisas (8 §). Förfarandet är skriftligt men i handläggningen far inga muntlig förhandling beträffande viss fråga, om det kan antas vara till fördel för utredningen. 1 skatterätt och kammarrätt skall muntlig förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär del samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det (9 §). Parts inlagor skall kommuniceras med motparten ( 1 0 - 1 2 §§). Om det behövs skall rätten inhämta yttrande frän förvaltningsmyndighet som tidigare beslutat i saken (13 §). Innan mål avgörs, skall part i regel ha fått kännedom om det som tillförts mälet genom annan än honom själv och haft tillfälle att yttra sig över det (18 §). Enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, far tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Rätten får också bevilja förskott pä ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Kungl. Maj:t (15 §). Förhandlingen är offentlig men rätten får förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det behövs av hänsyn till privatlivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska intresse (16 §). 2 0 - 2 7 §§ innehåller bestämmelser om vissa bevismedel. I fråga om skriftlig handling, som åberopas till bevis gäller 38 kap. 1-5, 7 och 8 §§ RB i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av skriftlig handling utgår dock alltid av allmänna medel (20 §). Åberopas till bevis föremal, som lämpligen kan ges in till rätten, skall i fråga om sådant bevis i tillämpliga delar gälla 39 kap. 5 § RB. Även här gäller SOU 1971:76 13

dock att ersättning till annan än part för tillhandahällande av sådant föremål alltid utgår av allmänna medel (21 §). Rätten får förordna om syn på stället för besiktning av fastighet eller plats eller av föremål, som ej lämpligen kan ges in till rätten. I fråga om sädan syn gäller bestämmelserna om muntlig förhandling i tillämpliga delar (23 §). Rätten får också inhämta yttrande över fråga, som kräver särskild sakkunskap, frän myndighet, tjänsteman eller den, som annars har att gå till hända därmed, eller anlita annan sakkunnig i frågan. Beträffande sakkunnig gäller 40 kap. 2 - 7 och 12 §§ RB i tillämpliga delar. Ersättning för utlåtande av myndighet, tjänsteman eller den som eljest har att gä till hända med yttrande utgår bara om det är särskilt föreskrivet. Annan sakkunnig är berättigad till ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag. Rätten far bevilja förskott på sådan ersättning (24 §). Rätten får vidare förordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Sådant förhör äger rum vid muntlig förhandling och far hållas under ed eller försäkran. Om förhör gäller 36 kap. 1 — 18 och 2 0 - 2 3 §§ samt 40 kap. 9 - 1 1 , 13-16 och 20 §§ RB i tillämpliga delar (25 §). Vittne eller sakkunnig har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse. Rätten får bevilja förskott pä ersättning för kostnad för resa och uppehälle. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Kungl. Maj:t. Har vittnet eller den sakkunnige inkallats pä begäran av enskild part och visar det sig att parten saknade godtagbart skäl för sin begäran, får rätten ålägga honom att återbetala ersättningen till statsverket (26 §). Finner skatterätt att förhör med vittne eller sakkunnig lämpligen bör hallas av annan skatterätt, får rätten efter samråd med denna besluta därom (27 §). Beträffande rättens beslut föreskrivs bl. a. att rättens avgörande inte far ga utöver vad som yrkats i målet. Om det föreligger särskilda skäl, får dock rätten även utan yrkande besluta till det bättre för enskild, när det kan ske utan men för motstående enskilt intresse (29 §). Avgörandet skall 193

grundas på vad handlingarna innehåller och i övrigt förekommit i målet. Beslutet skall motiveras (30 §). Beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, får rättas av domstolen. Om det inte är obehövligt, skall tillfälle lämnas parterna att yttra sig innan rättelse sker (32 §). I 33-37 §§ finns bestämmelser om besvär. Som tidigare nämnts förs talan mot skatterätts beslut hos kammarrätt och mot kammarrätts beslut hos regeringsrätten. Talan förs genom besvär och besvärsberättigad är den som beslutet angår, om det gått honom emot (33 §). Enligt särskild bestämmelse i 96 § TaxF gäller en besvärstid av två månader i skattemål. Mot beslut, som inte innebär att målet avgörs, får talan föras endast i samband med talan mot beslut i själva målet. I vissa fall får dock talan föras särskilt, bl. a. när rätten avvisat ombud eller biträde eller förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet (34 §). 35-37 §§ innehåller särskilda regler om besvär hos regeringsrätten. Besvär över kammarrätts beslut i fråga som fullföljts till eller underställts kammarrätten prövas av regeringsrätten endast om regeringsrätten meddelat prövningstillstånd. Om inte prövningstillstånd meddelas, står kammarrättens beslut fast (35 §). Prövningstillstånd meddelas, om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av regeringsrätten eller om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att grund för resning föreligger eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (36 §). Bland övriga bestämmelser i 41-53 §§ märks föreskriften i 48 § att den som för talan i mål får anlita ombud eller biträde. Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får rätten avvisa honom som ombud eller biträde i målet. Vidare stadgas i 50 § att om part, vittne eller annan som skall höras inför rätten inte behärskar svenska språket eller är allvarligt hörsel- eller talskadad, rätten skall vid behov anlita tolk. Rätten får även i annat 194

fall vid behov anlita tolk. Enligt 52 § har den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten rätt till arvode samt ersättning för kostnad och tidsspillan. Kostnad för tolk betalas av allmänna medel. TaxF innehåller ytterligare några bestämmelser av intresse i förevarande sammanhang. Sålunda stadgas i 1 § att vid taxering skall iakttas att taxeringarna blir överensstämmande med skatteförfattningarna samt i möjligaste måtto likformiga och rättvisa. Taxeringsnämndsordförande och taxeringsassistent har enligt 7, 8 och 10 §§ vittgående skyldigheter att tillhandagå de skattskyldiga med upplysningar och rad samt att ta emot s. k. muntliga deklarationer. Skattechefen, dvs. chefen för länsstyrelsens skatteavdelning, skall enligt 17 § bevaka det allmännas rätt i taxeringsfrägor och verka för att taxeringarna blir likformiga och rättvisa. Att han för detta måls vinnande äger yrka ändring i taxeringsbeslut även till den skattskyldiges förmån har tidigare nämnts. Slutligen skall enligt 18 § riksskatteverket genom råd och anvisningar främja en riktig och enhetlig tillämpning av TaxF och skatteförfattningarna. 1 fråga om den särskilda fastighetstaxeringen gäller i processuellt avseende bestämmelser som i huvudsak ansluter sig till de för inkomst- och förmögenhetstaxeringen gällande reglerna. Såvitt gäller den allmänna fastighetstaxeringen har nämnda regler gjorts tillämpliga endast pä besvär i särskild ordning, eftersom fastighetstaxeringsreglerna är föremål för översyn och allmän fastighetstaxering nästa gäng äger rum först är 1975. Propositioner, motioner, m. m. Pa skatteområdet har frågan om rättshjälp aktualiserats i riksdagen vid åtskilliga tillfällen under senare är. Sålunda berördes frågan om ersättning av allmänna medel till part för kostnad för inställelse till muntlig förhandling vid remissbehandlingen av 1955 års taxeringssakkunnigas förslag till ny taxeringsförordning (SOU 1955:51). De sakkunniga ansåg det ligga utanför deras uppdrag SOU 1971:76

att behandla frågan om rättegångskostnad i taxeringsmal. I nägra remissyttranden hävdades emellertid att prövningsnämnden borde ha möjlighet att under särskilda förutsättningar tillerkänna en skattskyldig ersättning av allmänna medel för personlig inställelse inför prövningsnämnden. Departementschefen ansäg dock i propositionen (1956:150) att frågan om ersättning för kostnader vid muntlig förhandling inte kan lösas annat än i samband med övriga kostnadsfrågor i skattemålen. Dessutom förutsattes att motsvarande frågor på jämförbara rättsområden blir mera klarlagda än som för närvarande är fallet. Något förslag i denna fråga framlades därför inte i propositionen. Ett flertal motioner gäller frågan om en mer eller mindre vittgående rätt för den enskilde att fa ersättning för sina kostnader i taxeringsprocessen. Motioner av sådant innehåll har sålunda väckts vid 1959 års riksdag av herrar Nilsson i Lönsboda och Carlsson i Huskvarna (11:79), vid 1963 års riksdag av herr Schött m. fl. (1:370) och herr Anners m. fl. (11:424). vid 1964 ars riksdag av herr Bengtsson m. fl. (1:585) och herr Hedlund m. fl. (11:712), vid 1964 och 1965 års riksdagar av herr Holmberg m. fl. (1964:1:16 samt 1965:1:468) och fröken Elmén m. fl. (1964:11:19 samt 1965:11:567), vid 1966 års riksdag av herr Harald Pettersson m. fl. (1:526) och fröken Elmén m. fl. (11:610), vid 1967 års riksdag av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl. (1:319) och fru Frsenkel m. fl. (11:402) samt vid 1968 års riksdag av herrar Hedin och Krönmark (11:804). Åtskilliga av dessa motioner innefattar också andra yrkanden som har med rättssäkerheten på skatteområdet att göra. Vederbörande riksdagsutskott har ofta uttryckt sympati för vad som framförts i motionerna men har avstyrkt bifall till dessa under hänvisning till att utredningar i ämnet pågått eller varit föremål för prövning inom Kungl. Maj:ts kansli (BeU 1959:10, 1963:53. 1 LU 1964:25, BeU 1964:61, 1965:39, 1966:28, 1967:54 och 1968:55). Riksdagen har avslagit motionerna. En närmare redogörelse för motionerna SOU 1971:76

1964:1:585 och 11:712 samt första lagutskottets utlåtande 1964:25 återfinns i kap. 3. I likalydande motioner till 1968 års riksdag yrkade herr Schött m. fl. (1:476) och herr Turesson (11:601) sådana ändringar i vederbörande författningar att prövningsnämnden bereddes möjlighet att i särskilda fall på det allmännas bekostnad förordna sakkunnigt biträde ät skattskyldig part i taxeringsprocess. Bevillningsutskottet erinrade i sitt utlåtande över motionerna om vår da nyligen tillsatta utredning, som utskottet förutsatte skulle komma att beakta de synpunkter som låg till grund för motionsyrkandena, och hemställde om avslag pä motionerna (BeU 1968:55). Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Slutligen ma nämnas att frågan om ökade möjligheter för allmänheten att fa information, råd och anvisningar i skattefrågor har tagits upp till behandling vid 1964 års riksdag i likalydande motioner av herr Bengtsson m. fl. (1:453) och herr Hedlund m. fl. (11:545) samt vid 1970 ars riksdag av herr Wiklund i Stockholm (11:178). Motioner med likartade yrkanden har dessutom väckts vid 1971 års riksdag med anledning av propositionen 1971:10 med förslag till skattebrottslag m. m. av herrar Boo och Jonasson (1971:1201) och herr Börjesson i Falköping (1971:1202). Motionerna, som avstyrkts av bevillningsutskottet (utlåtande 1964:61 och 1970:25) respektive skatteutskottet (betänkande 1971:16) under hänvisning bl. a. till olika initiativ som från det allmännas sida på senare tid tagits och skulle komma att tas, har inte föranlett någon riksdagens åtgärd.

Utredningen Frågan om att förbättra den enskildes rättsskydd i skatteärenden har under åren tagits upp i riksdagen genom återkommande motioner. Bland de olika önskemal och yrkanden om förbättringar som härvid framkommit kan urskiljas vissa huvudlinjer. Sålunda har i åtskilliga riksdagsmotioner påtalats att det föreligger brister i taxerings195

nämndernas handläggning, varvid särskilt att på det allmännas bekostnad förordna framhållits bristerna i fråga om kommunika- sakkunnigt biträde åt den skattskyldige i tion med de skattskyldiga och i fråga om taxeringsprocess, således en form av offentmotivering vid meddelande av avvikelser från ligt biträde. I detta avseende har bevillningsdeklarationerna. Motionerna har besvarats, utskottet hänvisat till vår utredning och med hänvisning till de uttryckliga bestäm- förutsatt att den skall beakta de synpunkter melser härom som finns i taxeringsförord- som anförts i motionerna. ningen, vilka från rättssäkerhetssynpunkt Slutligen har i skilda sammanhang tagits ansetts tillfredsställande, och med ett kon- upp frågan om ersättning för kostnader i staterande att, i den mån brister förekom- taxeringsprocessen. Närmast har därvid avmer, dessa beror på att bestämmelserna inte setts kostnader för biträdeshjälp. Yrkandena rätt tillämpas. Bevillningsutskottet har i har gått ut pä att det principiellt borde sammanhanget framhållit vikten av att be- finnas möjlighet för en skattskyldig att fa stämmelserna noggrant iakttas. ersättning för sina kostnader när han vinner I anslutning till nämnda kritik har ibland en taxeringsprocess. Bevillningsutskottet har framförts förslag om att en särskild befatt- ansett förslaget värt beaktande men hänvisat ningshavare skulle tillsättas med uppgift att till att frågan varit under utredning, varvid bevaka de skattskyldigas rätt gentemot taxe- åberopats även den åt oss uppdragna utredringsintendenten. Förslaget har genomgåen- ningen. de avvisats under hänvisning till taxeringsI de olika önskemal som sålunda frammyndigheternas skyldighet att verka för att kommit har frågan om rättshjälp at den taxeringarna blir likformiga och rättvisa och enskilde varit mer eller mindre involverad. att således iaktta såväl de skattskyldigas som Samtidigt har emellertid genom det reformdet allmännas intressen. Särskilt har framhål- arbete som ägt rum under senare år åtskilligt lits taxeringsintendentens skyldighet att ver- av vad som yrkats bragts närmare en lösning. ka för denna likformighet och rättvisa och Tillkomsten av förvaltningslagen och förvalthans befogenhet att därvid anföra besvär till ningsprocesslagen kan här nämnas. Den nya de skattskyldigas förman. länsorganisationen med skatteavdelningar och I motioner har vidare tagits upp frågan om skatterätter får antas ha förbättrat möjligheen förbättring av allmänhetens möjligheter terna att tillgodose den enskildes rättsanatt få råd och upplysningar i skattefrågor. språk. Härtill kommer, såsom det i rättsÖnskemålen har dock vid utskottsbehand- hjälpshänseende betydelsefullaste, den förelingen ansetts i det stora hela väl tillgodosed- slagna rättshjälpsreformen vilken syftar till da genom den verksamhet som pä detta en förbättrad hjälp även på skatteområdet. De reformer som sålunda genomförts eller område bedrivs av taxeringsmyndigheter, näringsorganisationer, tidningar, banker är under utveckling påverkar givetvis vårt m. fl. Vidare har hänvisats till den individuel- uppdrag pä detta område. Det är mot la vägledning som meddelas av taxerings- bakgrund härav som vi har att till diskussion nämndsordförandena och personalen på läns- uppta de två för oss kvarstående frågorna om styrelser och häradsskrivarkontor. Pa senare offentligt biträde och om ersättning för tid har också hänvisats till ett förslag av kostnader. landskontorsutredningen (SOU 1967:22) om att de lokala skattemyndigheterna och de föreslagna nya skatteverken skall ha till tjänsteåliggande att tillhandagå allmänheten med upplysningar i skatte- och taxeringsfrågor. Yrkanden har motionsvägen framförts även om en möjlighet för prövningsnämnden 196

Offentligt biträde Först bör kanske konstateras att med offentligt biträde här icke åsyftas någon vid myndigheten anställd befattningshavare med uppgift att tillvarata de skattskyldigas intressen gentemot taxeringsintendenten. Förslag SOU 1971:76

om att inrätta en sådan befattning har, såsom förut nämnts, framförts men icke vunnit gehör. Vi är också av den uppfattningen att det icke vore lämpligt att inrätta en särskild befattning för detta ändamål utan att den rättshjälp, som kan erfordras i taxeringsprocessen, bör vara fristående från myndigheten. I sammanhanget bör dock beaktas att genom verksamheten på länsstyrelsernas skatteavdelningar, med möjligheten till taxeringsrevision och andra utredningar, mycket kan läggas till rätta för de skattskyldiga. Erfarenheten visar att materiellt riktiga avgöranden i skattemal kan nås utan särskild rättshjälp även i komplicerade frågor genom dylik utredning. Det får antas att möjligheterna härutinnan kommer att ytterligare fullföljas inom den nya organisationen. En förutsättning för att riktiga resultat skall kunna uppnås är emellertid att den enskilde i tillbörlig grad medverkar till utredningen genom att tillhandahålla material och upplysningar. I fråga om näringsidkare är härvid givetvis av vikt att de på ett något så när nöjaktigt sätt fullgjort sin skyldighet beträffande bokföring och anteckningar. Uppenbart är emellertid att den utredningsverksamhet som sålunda bedrivs inte kan täcka den enskildes behov av hjälp i skatteärenden och att det ofta måste förekomma fall där det är av betydelse för honom att vid sin sida ha ett biträde. I vissa av riksdagsmotionerna har med denna utgångspunkt föreslagits att myndigheten i sådana fall skall kunna förordna lämplig person till biträde. Vad man närmast tänkt pä torde vara att skatterätten - tidigare prövningsnämnden — skall ha denna möjlighet, när det befinns att den skattskyldige inte själv har förmåga att tillvarata sina intressen eller att föra sin talan pä ett tillfredsställande sätt. Vissa skäl kan synas tala för en möjlighet av detta slag. Skattereglerna är nu sa svartillgängliga att det ofta inte kan begäras av den enskilde att lian skall kunna tränga in i dem. Detta kan gälla också helt vanliga inkomstförhallanden. Även skattskyldiga SOU 1971:76

med mycket begränsad inkomst kan ställas inför skattefrågor som ingalunda är lättlösta. Detta kan bero av den skattskyldiges status, exempelvis att han är utlänning. Det kan vara en följd av arvsförhållanden, egendomsförsäljning eller dylikt. Det är således ej ovanligt att en person helt oförskyllt blir indragen i komplicerade skattefrågor. Han kan då befinna sig i prekärt läge genom att han inte förstår vilka fakta han skall åberopa eller klarlägga. Risken är att viktiga fakta, t. o. m. själva kärnpunkten i skattefrågan, inte blir helt observerad eller klarlagd. Om det emellertid, såsom föreslagits, skulle läggas i skatterättens hand att i särskilda fall förordna biträde åt en skattskyldig, torde denna möjlighet få praktisk betydelse huvudsakligen i samband med muntlig förhandling. Sådan förhandling kan hållas på framställning av den skattskyldige men kan komma till stånd även på initiativ av taxeringsintendenten eller skatterätten. Antalet muntliga förhandlingar har, såsom framgår av bilaga 1, fråga 2, hittills inte varit stort; under året 1/7 1967-30/6 1968 hölls endast 251 sädana förhandlingar i riket. Det får dock antas att förfarandet kommer att bli vanligare i och med tillkomsten av skatterätterna. Vad som skall klarläggas vid en muntlig förhandling är i allmänhet fakta. I många fall har prövningsnämnderna hittills vid en sådan förhandling kunnat få fram de omständigheter som varit av betydelse i saken, och detta oavsett om den skattskyldige haft biträde eller ej. I andra fall åter har förhållandena kunnat vara så invecklade eller den skattskyldiges förmåga att klarlägga dem så begränsad, att biträdeshjälp skulle kunnat ha en uppgift att fylla. Av vår förfrågan till länsstyrelserna, bilaga 1, fråga 7 b, framgår emellertid att det stora flertalet länsstyrelser inte funnit det vara en brist att möjlighet saknats att förordna offentligt biträde ät skattskyldig vid muntlig förhandling inför prövningsnämnden. Något önskemål om en reform i denna riktning finns inte hos länsstyrelserna. Vinsten av dylika förhandlingar har varit att man kunnat 197

komma till tals med den skattskyldige och genom frågor klarlägga för målet grundläggande omständigheter. Det måste slutligen konstateras att frågan om offentligt biträde i skatteärenden kommit i nytt läge genom den föreslagna rättshjälpsreformen. Inom det nya rättshjälpssystemet skall biträde kunna tillhandahållas även i skattesaker. I fråga om näringsidkare är visserligen rättshjälpen begränsad men skall dock kunna ges om det med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet föreligger synnerliga skäl för rättshjälp. Det kan förutsättas att härigenom alla fall av ömmande natur kan få erforderlig hjälp. Detta torde innebära att man i de flesta fall, då eljest offentligt biträde skulle kunna ifrågakomma, bör kunna räkna med biträde genom rättshjälpen. Denna form av biträde bör också fungera enklare och smidigare än om det mera komplicerade institutet offentligt biträde skulle införas i skatteprocessen. Taxeringsmyndigheterna och även skatterätten kan i förekommande fall hänvisa den skattskyldige att skaffa biträde genom förmedling av rättshjälpsmyndighet. Av vikt blir emellertid att det genom särskild utbildning sörjs för att de allmänna advokatbyråerna får möjlighet att tillhandahålla sakkunnig hjälp i skatteärenden. Vad slutligen beträffar skattskyldiga som med hänsyn till inkomstens storlek inte kan påräkna biträde inom rättshjälpssystemet är frågan för deras del uppenbarligen mera en kostnadsersättningsfråga än en fråga om offentligt biträde. Vi återkommer härtill i samband med resonemangen om ersättning för kostnader. Pa grund av nu redovisade synpunkter har vi funnit oss inte böra föreslå någon möjlighet till offentligt biträde i taxeringsprocessen.

Kostnadsersättning De kostnader, som kan uppkomma för den enskilde i skatteärenden, är i första hand 198

kostnader för hjälp med upprättande av självdeklaration. Hjälp av sådant slag har vid den föreslagna rättshjälpsreformen ansetts ej kunna inrymmas under rättshjälpen. Ärendenas mängd och koncentration till tiden har utgjort hinder. Avgifterna för den deklarationshjälp som i olika former star till allmänhetens förfogande är emellertid i allmänhet tämligen mattliga. Någon ersättning av allmänna medel för dylika kostnader kan ej gärna ifrågakomma. Ytterligare kostnader i skatteärenden kan uppkomma vid kommunikation med taxeringsmyndigheten och i besvärsärenden. Bland dessa kostnader kan i stort sett urskiljas tre slag: för utredning, för biträde och för inställelse inför myndighet. Några avgifter enligt expeditionskungörelsen, kostnader för delgivning eller ersättning till tjänsteman för förrättning är ej aktuella i sammanhanget. Beträffande ersättning för inställelsekostnad torde hittills ha framstått som en brist att sådan ersättning ej kunnat tillerkännas enskild part som inställt sig till muntlig förhandling inför prövningsnämnd eller kammarrätt. En ändring härvidlag har emellertid numera skett genom 15 § FPL. Enligt detta stadgande får enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Något behov av regler om ersättning för inställelse i skatteärenden härutöver kan icke anses vara för handen och frågan har därmed ej längre aktualitet för vår utredning. Till behandling återstår härefter utrednings- och biträdeskostnader. För frågan huruvida enskilda skattskyldiga skall kunna påräkna ersättning av allmänna medel för kostnader av detta slag är av betydelse i vad mån rättshjälp i dessa hänseenden kan lämnas enligt den föreslagna rättshjälpslagen. Enligt denna skall rättshjälp i princip utgå även i skatteärenden. Biträde skall alltså även i sådana ärenden kunna förordnas av rättshjälpsmyndigheten, om den rättshjälpssökande ej själv eller genom någon, som i SOU 1971:76

tjänsteställning eller i övrigt lämnar honom bistand, kan tillvarata sin rätt. Beträffande utredningskostnader i dessa liksom andra förvaltningsärenden har vi förut (kap. 7) föreslagit, att sådana kostnader skall ingå i rättshjälpsförmånerna, när utredningen införskaffats av förordnat biträde, i vissa fall dock först efter särskilt medgivande av rättshjälpsmyndigheten. Genom dessa föreslagna bestämmelser får frågan om kostnadsersättning anses löst för den kategori av skattskyldiga som kan erhålla rättshjälp kostnadsfritt eller mot ringa avgift. Den kvarstår emellertid för övriga kategorier, varvid särskilt är att märka att rättshjälp enligt förslaget som regel inte får beviljas näringsidkare i fråga om angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet. Sistnämnda förhallande berör en vidsträckt och i taxeringshänseende betydelsefull krets av skattskyldiga. Utom företagare inom handel och industri omfattar den t. ex. jordbrukare, skogsbrukare och fiskare. Det bör dock beaktas att dessa yrkesgrupper i manga fall kan räkna med viss hjälp i skatteärenden av sina organisationer. För skattskyldiga som pa grund av inkomstens relativa storlek eller på grund av verksamhetens art inte kan påräkna bistånd inom rättshjälpsreformens ram bör däremot den nya lagstiftningen om skadestånd få betydelse. Enligt denna skall staten eller kommun vara skyldig ersätta bl. a. förmögenhetsskada som vällas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning, för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. Tydligt är att de skatteärenden, där frånvaron av kostnadsersättningsregler tett sig särskilt besvärande, just är sådana där fel eller försummelse förekommit från myndigheternas sida. Utgående skadestånd måste antas komma att omfatta även kostnader som åsamkats vederbörande i ärendet. Vissa skäl kan emellertid tala för att på skatteområdet ersättning av allmänna medel borde kunna utgå även när direkta fel eller försummelser inte kan läggas någon myndighet till last. Ett skäl är redan beskattningens ekonomiska betydelse för den enskilde. SOU 1971:76

Bedömandet av en skattefråga kan emellanåt vara så avgörande för hans ekonomi att han tvingas påtaga sig kostnader som eljest knappast motsvarar hans villkor. Ett annat skäl är skatteärendenas frekvens. Det torde väl inte finnas något annat område inom förvaltningen, med vilket den enskilde i så hög grad kommer i beröring. En specialreglering beträffande kostnadsersättning på enbart detta område behöver därför inte te sig inkonsekvent. Härtill kommer också såsom ett ytterligare skäl den komplicerade lagstiftningen. När de gällande bestämmelserna nått en sådan grad av svartillgänglighet för gemene man som numera är fallet kan konsekvensen synas fordra att den enskilde ej ställs utan ersättningsmöjlighet i situationer där det eljest kunde synas obilligt att han själv skall stå sina kostnader. Av betydelse är slutligen även den omständigheten att kostnaderna i skatteärenden och i skatteprocess inte anses avdragsgilla vid taxering, en grundsats som synes upprätthållas även när ett skatteärende har direkt samband med en förvärvskälla. Med hänsyn till dessa för skatteområdet speciella förhållanden kan det ifrågasättas om inte viss möjlighet till kostnadsersättning borde införas för just detta område. Även om vi beträffande andra förvaltningsområden inte funnit tillräckliga skäl för ett sådant bedömande har vi sålunda beträffande skatteområdet funnit oss böra överväga kostnadsersättningsregler och pröva hur dessa lämpligen skulle avvägas. Till en början bör dä konstateras att något anspråk på ersättning ej kan grundas enbart på den omständigheten att en skattskyldig "får rätt" i en tvist med myndigheten. Av skäl som vi tidigare anfört (kap. 6) är det inte möjligt att i förvaltningsärenden betrakta den enskilde och det allmänna som två motstående parter i en process, där den tappande regelmässigt har att ersätta den vinnande hans kostnader. Att införa en ersättningsskyldighet av sådant generellt slag för det allmänna är enligt vår mening lika orealistiskt som att föreskriva att den skattskyldige, när han inte får bifall till sin talan, 199

regelmässigt skulle bestrida myndighetens ningen som skall kunna ske genom justitiekostnader i ärendet. kanslern - kan komma att tillgodose beDet far vidare anses uppenbart att någon hovet av kostnadsersättning. Emellertid får kostnadsersättning inte skall ifrägakomma det antas att av de nyss åsyftade fallen vissa när den skattskyldige åsidosatt någon skyl- måste falla utanför gränsen för skadestånd. dighet i fråga om deklaration, bokföring eller Så får exempelvis antas vara förhallandet när anteckningar. Om exempelvis en skattskyldig ersättningsanspråket anknyts till en talan, pa grund av vissa brister i bokföringen i vilken från början synts motiverad men som förening med en statistiskt lågt redovisad sedermera konstateras vara obefogad och bruttovinst påförs taxering skönsmässigt därför nedläggs eller ogillas. Detsamma men han sedan i en skatteprocess får gäller en talan som från myndighetens sida skönstaxeringen nedsatt eller eventuellt un- drivs för erhållande av prejudikat. I en danröjd, bör kostnadsersättning likväl ej sådan process inträffar stundom att en ifrägakomma. I frågor rörande värderingar av skattskyldig nödgas ådraga sig betydande olika slag kan - även om någon formell brist kostnad för att skydda ekonomiska intresinte ligger den skattskyldige till last - någon sen. 1 intet av nu nämnda fall lär kunna kostnadsersättning ej heller lämpligen före- påstås att myndigheten gjort sig skyldig till komma. Myndigheten måste här alltid ha vårdslöshet eller försummelse. Det kan tvärtvissa marginaler för sina bedömanden utan om anses ha varit myndighetens skyldighet att fråga om kostnadsersättning skall upp- att driva saken. komma. Detsamma måste emellertid i allI direktiven för vår utredning anförs att, i mänhet gälla även rättsliga bedömanden i frå- varje fall till en början, kostnadsersättningsgor av svårlöst eller eljest komplicerad regler torde böra meddelas endast beträffankaraktär. de sådana ärenden, i vilka det föreligger ett Av det sagda torde framgå att den starkt framträdande behov av möjlighet att kostnadsersättningsregel, som vi ansett kun- tillerkänna enskild part ersättning för kostna komma i fråga, skulle fä utpräglad nader. Fråga blir då om de fall, som det här karaktär av undantagsbestämmelse. Den rör sig om, kan anses bilda grund för ett skulle avse fall där betydande kostnad starkt framträdande behov av kostnadsersättåsamkats en skattskyldig under sådana för- ningsregler pä skatteområdet. Länsstyrelserhållanden att det framstod såsom obilligt att na har i sina svar pa vår enkätfråga (bilaga 1, han inte kunde fa ersättning helt eller till fråga 6) inte ansett behovet vara framträdannågon del. De åsyftade fallen är nästan alltid de. sådana där någon anmärkning kan riktas mot Vid våra överväganden har vi slutligen myndighetens handlande. Det kan vara fråga stannat för att i närvarande läge ej föreslå om oriktig tillämpning av gällande rätt men några ersättningsregler pa skatteområdet. också om sakligt obefogade yrkanden eller Erfarenheten frän skattedomstolarna kan invändningar, ogrundade påståenden och svårligen anses ge belägg för att man här kan alltför löst underbyggda antaganden, ofta tala om ett starkt framträdande behov. För innefattande vårdslöshet eller försummelse frågans bedömande är också av betydelse hur från myndighetens sida. praxis pa skadestandsomrädet kommer att Tydligt är att här åsyftade fall till stor del utveckla sig. Det finns i detta läge anledning är sädana, där skadestånd skulle ifrägakom- att avvakta denna utveckling och att, åtminma enligt den föreslagna lagstiftningen om stone tills vidare, inte införa några supplestats och kommuns skadeståndsskyldighet. rande bestämmelser inom ett särskilt område Innan någon praxis hunnit där utbilda sig är av förvaltningen. det givetvis svårt att bedöma i vad mån denna nya lagstiftning - och särskilt den diskretionära prövning beträffande tillämp200

SOU 1971:76

17 Expropriationslagen

Gällande rätt Enligt lagen (1917:189) om expropriation (ExL) kan i förfarandet vid expropriation urskiljas tre skeden. Under det första bestäms om rätt föreligger till expropriation och omfattningen därav. Beslutande myndighet i detta skede är Kungl. Maj:t i statsrådet. Förfarandets andra skede äger rum inför domstol, varvid expropriationsersättningen bestäms. Det tredje, varvid ersättningen erläggs och fördelas, försiggår inför länsstyrelsen. Förfarandets första skede regleras genom bestämmelser om expropriationsrätt. Sålunda stadgas att fastighet, som tillhör annan än kronan, liksom särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kronan, får exproprieras om Kungl. Maj:t prövar det nödigt för vissa närmare angivna ändamål (1 §). 1 fråga om expropriation av särskild rätt till fastighet utan att fastigheten avstås gäller lagens bestämmelser om expropriation av fastighet i tillämpliga delar (3 §). Då rätt till expropriation blivit sökt, skall tillfälle lämnas fastighetens ägare och innehavare och annan som kan lida men av expropriationen att avge yttrande om den avsedda markens avstående eller upplåtande är förenat med särskild olägenhet eller om annan lämplig mark kan tas i anspråk med mindre olägenhet eller om i övrigt något är att erinra i anledning av ansökningen (4 §). Om expropriationsrätt beviljas, utsätter Kungl. Maj:t SOU 1971:76

den dag när saken sist skall ha fullföljts genom ansökan om stämning till domstol. Har talan inte väckts då, förfaller frågan om expropriation (5 §). Beträffande förfarandets andra skede innehåller ExL bl. a. följande bestämmelser. Första domstol i expropriationsmål är fastighetsdomstol (14 §). Talan i expropriationsmål får väckas av den som sökt eller fått tillstånd till expropriation. Om sådant tillstånd meddelats och fastigheten tagits i besittning av den exproprierande, får också fastighetens ägare eller annan sakägare, vars rätt berörs av besittningstagandet, väcka talan. Stämningsansökan skall, utöver vad som i övrigt är föreskrivet, innehålla uppgift om namn och adress på samtliga för käranden kända sakägare (21 §). Om inte stämningsansökan avvisas, skall domstolen, om ansökningen gjorts av den exproprierande, utfärda stämning å fastighetens ägare och övriga kända sakägare samt, om ansökningen gjorts av annan, utfärda stämning ä den exproprierande och pa sätt om stämning är stadgat kalla övriga kända sakägare att såsom parter inträda i rättegången (22 §). I fråga om förfarandets tredje skede stadgas bl. a. att expropriationsersättningen skall nedsättas hos länsstyrelsen (48 §). När detta skett i vederbörlig ordning är expropriationen fullbordad (49 §). Länsstyrelsen har att utbetala nedsatta medel jämte ränta till den som är berättigad till dem. Om 201

fastighet svarar för beviljad eller sökt inteckning, skall i fråga om löseskilling för fastigheten samt i förekommande fall beträffande ersättning för skada och intrång å restfastighet ävensom angående ersättning för upplåtelse av särskild rätt till sådan fastighet, stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom ha motsvarande tillämpning. Vissa särbestämmelser meddelas dock, bl. a. om det sammanträde som skall hallas för fördelningen (57 §).

även om detta hot inte leder till rättegång. Motionären redogör till en början för ExL:s regler om ersättning för rättegångskostnader samt bestämmelserna i 18 kap. 6 § RB om påföljden i fråga om rättegångskostnader av försumlig processföring och i 8 § samma kapitel om vad ersättning för rättegångskostnad skall omfatta. Motionären anför vidare.

Varje expropriationsmål torde föregås av förhandlingar mellan parterna. Detta är värdefullt och därigenom uppnås oftast att I fråga om expropriationskostnad gäller överenskommelse kan träffas mellan parterenligt ExL att den exproprierande är skyldig na utan större kostnader och tidsspillan. Det att i den man ej annat föranleds av bestäm- framhålles även av de som i samband härmed melserna i 18 kap. 6 och 8 §§ RB vidkännas har att företräda allmänintresset att enbart ä ömse sidor uppkomna kostnader å målet existensen av expropriationsmöjligheter i hög grad underlättar uppgörelser. vid fastighetsdomstolen, vid expropriationsI den mån som emellertid den som ersättningens fördelning och eljest i anled- åberopar expropriationsmöjligheten icke gening av expropriationen (66 § första styc- nom förhandlingar har uppnått önskat resulket). Beträffande skyldigheten att svara för tat har han att hos Konungen begära kostnad i expropriationsmål i högre rätt expropriationsrätt. När Konungen medger gäller, med tillämpning i övrigt av 18 kap. sådan rätt utsattes viss tid, inom vilken den som erhållit expropriationsrätten skall fullRB, att den exproprierande, om ej annat följa frågan genom ansökan om stämning till föranleds av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, domstol. Sådan tid brukar vanligen vara ett alltid själv skall vidkännas sina kostnader och år. Om inom denna tid stämning ej sökes kostnad som åsamkas motpart genom att upphör den sökta expropriationsrätten. I flertalet fall medför redan de förbereden exproprierande fullföljt talan (66 § dande förhandlingarna, då expropriationshoandra stycket). tet framföres eller antydes, hos den därför 1960 års expropriationsutredning har i utsatte betydande irritation. Han ser sig november 1969 framlagt betänkandet "Ex- hotad till sin lagfångna egendom och känner propriationsändamål och expropriationser- ofta en stor osäkerhet i fråga om vilken ersättning han kan få. Många gånger ökas sättning m. m." (SOU 1969:50). Utredning- denna ovisshet av kännedom om fall då en föreslår av intresse i förevarande samman- ersättningen av den enskilde bedömts som hang att Kungl. Maj:ts tillstånd till expro- alltför låg. A andra sidan har han väl hört priationen inte skall krävas i vissa fall. talas om andra fall då tack vare sakkunnig Ansökan om rätt till expropriationen skall i hjälp ersättningen blivit bättre. Han är också medveten om att han redan vid de förberesådant fall inges till fastighetsdomstolen. dande förhandlingarna är i behov av stöd av expertis, som kan bedöma hur det kan komma att gå om uppgörelse icke sker utan Motion 1959 lagen får ha sin gång. Medverkande vid valet Vid 1959 års riksdag väcktes en motion av av kostsam rättshjälp är kanske också medvetandet, att han, när det går till process, kan herr Ferdinand Nilsson (1:172) angående viss få ersättning för kostnaderna av den som rätt till ersättning för kostnader i anledning attackerar hans äganderätt. Bidragande orsak av ifrågasatt expropriation. I motionen hem- till att han vill ha sina värderingsutredningar ställdes att riksdagen skulle begära utredning klara i tid kan även vara att han inför och förslag avseende att trygga den enskildes bestämmelserna i rättegångsbalken § 6 inte vill låta det ankomma på sig att förhala rätt att erhålla ersättning för kostnader som ärendet utan tvärtom önskar ett snabbt åsamkas honom av hot om expropriation avgörande i en för honom betydelsefull sak. 202

SOU 1971:76

Därvid lärer det emellanåt inträffa att den som avser att förvärva, ev. genom expropriation, får del av motpartens värdering och kanske därav betages lusten att betala vad han lagligen skulle, om ärendet haft sin gång. I de fall då det gäller mindre, men för ägaren betydelsefulla värden, kan sökanden möjligen finna att de kostnader som varit förenade med försvaret av den rätt som hotas av expropriationen, ej står i proportion till vad sökanden ur de intressens synpunkt som han har att företräda anser sig kunna betala. Sökanden kan då återkalla sin framställning eller helt enkelt låta den fastställda fristen gå ut utan att begära stämning i målet. Detta må ur sökandens synpunkt vara hur naturligt som helst. Den som utsatts för hotet att på för honom okända villkor fränhändas sin egendom och därför föranletts till kostnader för att värna sin rätt står då utan rätt till ersättning för sina kostnader. Detta är en för rättskänslan stötande konsekvens som ej kan vara värdigt ett rättssamhälle. Tredje lagutskottet anförde i yttrande över motionen (1959:18) att i sådana fall, där en planerad expropriation inställs och således inte resulterar ens i någon ansökan om expropriationstillstånd, det inte synes föreligga någon i lag grundad rätt för motparten - av utskottet sammanfattande kallad fastighetsägaren - att få ersättning för sina kostnader. Att en person i anledning av en hotande rättegång vidtar åtgärder som medför kostnader för honom är inte ovanligt, men situationen är allmängiltig och inte inskränkt till expropriationsfallen. Behov av laglig reglering av de allmänna fallen har såvitt utskottet vet inte yppats. Säkerligen skulle det också från såväl principiell som praktisk synpunkt möta stora svårigheteratt genomföra en sådan. Med hänsyn till det sagda och då något tvångsläge inte föreligger i dessa fall synes det utskottet inte påkallat att pä det specialområde som expropriationshoten utgör genomföra en särskild reglering. Beträffande sådana fall, där ansökan om expropriationstillstånd avslås eller återkallas av sökanden innan beslut i tillståndsfrågan meddelats, samt i sådana fall, där expropriationstillstånd meddelas men expropriationen inte fullföljs till domstol och expropriaSOU 1971:76

tionsrätten till följd härav upphör, synes enligt utskottet saken rättsligt sett ligga annorlunda till. Lagen förutsätter här en viss aktivitet från fastighetsägarens sida. Läget är här det att lagen inte med uttrycklig syftning på förevarande fall ålägger den exproprierande att betala fastighetsägarens kostnader. Men lagen uttalar inte heller att sådan skyldighet ej föreligger. Skyldigheten anges i lagen omfatta fastighetsägarens kostnader i anledning av expropriationen. Enligt en av högsta domstolen år 1942 meddelad dom (NJA 1942 s. 727) kan svarande i expropriationsmål inte tillerkännas ersättning för kostnader, som hänför sig till ärendet angående expropriationstillstånd, såvida inte kostnaderna hänför sig till utredning i frågor som varit under prövning i rättegängen. Rättsfallet synes enligt utskottet inte utesluta tolkningen att högsta domstolen ansett kostnad, varom här är fråga, inte kunna i vidare mån än som skedde utdömas i expropriationsrättegången. Därmed kvarstår möjligheten att i själva tillståndsärendet rätt till sådan kostnadsersättning föreligger i de i inledningen till detta stycke angivna fallen liksom i det i motionen inte direkt berörda fallet då expropriationen fullföljs till domstol. Enligt utskottet synes det inte utslutet att gällande lag inrymmer rätt att i tillståndsärendet få ersättning för kostnader som hänför sig till en expropriations första skede. Då något för utskottet känt, i administrativ ordning träffat avgörande inte föreligger, och då det inte tillkommer riksdagen att uttala sig i frågor som gäller tillämpningen av gällande rätt, synes motionen inte heller i nu nämnt hänseende böra föranleda någon riksdagens åtgärd. Pa grund av det anförda hemställde utskottet att motionen inte mätte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Utredningen

det. Nägot som inte framgår av utskottets yttrande är att fastighetsägarna i det aktuella Offentligt biträde fallet redan i tillständsärendet yrkade ersättning för sina kostnader hos Kungl. Maj:t. I Expropriationslagstiftningen är så omfattanKungl. Maj:ts resolution med tillstånd till de och för sin uttolkning så beroende av expropriation (d. 9/6 1939) berörs dock inte omständigheterna i det enskilda fallet att detta kostnadsyrkande. Anledningen härtill fastighetsägare eller annan sakägare i allmänframgår inte av handlingarna vare sig i het torde behöva biträde för att kunna tillständsärendet eller i expropriationsmalet. tillvarata sin rätt i förfarandet vid expropriation. Detta gäller inte bara rättegången i Det kan nämnas dels att ärendet hos Kungl. expropriationsmalet utan också övriga ske- Maj:t blev vidlyftigt pa grund av att fastigden av förfarandet, särskilt första skedet, hetsägarna motsatte sig bifall till ansökförfarandet hos Kungl. Maj:t i fråga om ningen om expropriation, dels att fastighetstillstånd till expropriation. Konsekvenserna ägarnas invändningar medförde att tillstånav en expropriation kan visserligen vara det kom att innefatta vissa modifikationer i mycket ingripande för en fastighetsägare förhallande till ansökningen. Om en fastighetsägare eller annan sakägare eller annan sakägare. De torde dock inte vara inte far ersättning för de utgifter han haft av den natur att det - utöver de möjligheter för att tillvarata sin rätt i tillständsärendet, som rättshjälpsreformen kan erbjuda - bör innebär detta att den som blir utsatt för ett åligga det allmänna att tillhandahälla biträde. tvångsmässigt ingripande av expropriationskaraktär inte far ut den honom tillkommande ersättningen ograverad. Skäl för en sådan Kostnadsersättning ordning torde inte föreligga. Den exproprieKostnadsreglerna i 66 § ExL får anses rande bör därför vara skyldig ersätta också otvetydiga såvitt avser kostnaderna för rätte- dessa kostnader. Detta bör gälla också i gången i expropriationsmalet och vid expro- sådana fall där ansökan om expropriation priationsersättningens fördelning. Bortsett avsias eller återkallas av sökanden innan frän de särskilda bestämmelserna för rätte- beslut i tillståndsfrågan meddelats samt gängen i överrätt skall den exproprierande i sådana fall där expropriationstillständ medregel vidkännas de kostnader i dessa delar delas men sökanden inte fullföljer saken till som uppkommit pä ömse sidor. Vad som domstol. Det torde också förhälla sig så att skall gälla beträffande kostnaderna i till- sakägares kostnader i tillständsärendet utgör ståndsärendet och kostnader som uppkom- kostnader "i anledning av expropriationen" mit innan rätt till expropriation blivit sökt är och att den exproprierande därför skall stå däremot mera oklart. Förarbetena till lag- för dem. När i lagen inte anges hur anspråk rummet ger inte någon direkt ledning när det pä sådana kostnader skall framställas, får gäller att avgöra om sädana kostnader inne- härav anses följa att sakägaren har att fattas i "eljest i anledning av expropriatio- hänvända sig till den exproprierande för att nen" uppkomna kostnader. få ersättning för dem. Vid tvist bör anspråVad först angår kostnaderna i tillstånds- ket kunna prövas i särskild rättegäng (jfr HD ärendet framgår av det i tredje lagutskottets i NJA 1968 s. 468). Till jämförelse kan yttrande berörda rättsfallet (NJA 1942 s. nämnas att detsamma torde gälla beträffande 727) att fastighetsägare inte i rättegången sakägares kostnader vid fördelningen av kan fä ersättning för sädana kostnader, ersättningsbelopp som nedsatts hos länsstysåvida de inte hänför sig till utredning i relsen. frågor som prövats i rättegängen. Utskottet Vad nu sagts gäller kostnader i tillståndsfann inte uteslutet att rätt till sådan ersätt- ärendet, dvs. kostnader som uppkommit ning kunde föreligga i själva tillståndsären- sedan ansökan gjorts om rätt till expropria204

SOU 1971:76

tion. En sakägare kan emellertid ha åsamkats priationsmålet. Vidare bör i ett särskilt kostnader redan pä ett tidigare stadium, stycke anges att motsvarande ersättningsinnan rätt till expropriation blivit sökt. skyldighet föreligger när ansökan om rätt till Kostnader kan t. ex. ha uppkommit vid expropriation avslås eller ansökningen återförhandlingar mellan parterna i syfte att na kallas. 1 ett sista stycke torde vidare böra en överenskommelse. Att avgränsa sådana utsättas, att talan om ersättning för annan i kostnader från senare uppkomna torde ofta paragrafen avsedd kostnad än rättegångskostvara svårt. Oavsett detta synes det skäligt att nad förs vid tingsrätt. Samtidigt bör föreskrii ett ärende som lett till expropriationsan- vas, att i expropriationsmäl fastighetsdomsökan den exproprierande ersätter motpar- stolen dock far pröva fråga om ersättning för ten även kostnader som nedlagts i ett kostnad ä saken före rättegången i målet. inledande skede, i den män dessa varit av Denna ordning torde vara den mest praktisbetydelse för utförande av parternas talan i ka. fortsättningen. Huruvida en sådan ersättningsskyldighet kan intolkas i nu gällande kostnadsregel synes ovisst. Det bör dock inte vara uteslutet att den gällande lokutionen "kostnader i anledning av expropriationen" täcker även kostnader av detta slag. Frän nu angivna fall bör väl skiljas det av tredje lagutskottet berörda fallet dä en planerad expropriation inställs och alltså inte resulterar ens i någon ansökan om expropriationstillständ. Såsom i utskottsyttrandet framhålls torde tillräckliga skäl ej finnas för en laglig reglering av kostnader, föranledda av ett sådant allmänt handlande. Att 66 § ExL skulle ta sikte också på kostnader av denna allmänna art fär anses uteslutet, eftersom den, som avsett att söka rätt till expropriation men avstått därifrån, inte kan betecknas "den exproprierande". 1 enlighet med nu förda resonemang finner vi oss inte böra på nu ifrågavarande område föreslå några regler om kostnadsersättning på administrativ väg. För detta ställningstagande talar även den omständigheten att den exproprierande ingalunda alltid är en myndighet utan lika väl kan vara en enskild fysisk eller juridisk person. Kostnadsfrågorna pä detta område bör således enligt vår mening lösas i den ordning som förutsätts i nu gällande lag. Eftersom viss oklarhet råder i fråga om omfattningen av den i 66 § ExL angivna ersättningsskyldigheten, bör dock lagrummet förtydligas. Det bör härvid utsägas att, om expropriationsrätt beviljats, den exproprierande skall svara även för kostnader a saken före rättegängen i exproSOU 1971:76

18 Naturvårdslagen

Gällande rätt Enligt naturvärdslagen (1964:822) (NatvL) är naturvärden en säväl statlig som kommunal angelägenhet. Länsstyrelsen har att verka för naturvärden i länet. Statens naturvårdsverk har överinseende över naturvården i riket (2 §). Vid prövning av fråga rörande naturvärd skall tillbörlig hänsyn tas till övriga allmänna och enskilda intressen som berörs av frågan (3 §). Av lagens innehall i stort framgår att den ekonomiska bördan av de beslut som fattas i naturvärdens intresse skall delas mellan det allmänna och den enskilde. Den enskilde fastighetsägaren får sålunda utan ersättning finna sig i betydande inskränkningar i förfoganderätten till sin fastighet. Först när inskränkningarna nätt en viss kvalificerad nivå föreligger rätt till ersättning av kronan. Vid mera långtgående inskränkningar kan ägaren fordra att fastigheten inlöses. Innan beslut som kan föranleda ersättningsskyldighet fattas, kan den som vill göra anspråk pä ersättning eller fordra inlösen åläggas att inom viss tid (minst tva mänader) anmäla detta hos länsstyrelsen vid påföljd att han annars förlorar sin talan (32 §). Enligt kungörelsen (1964:825) om tillämpning av NatvL (naturvärdskungörelsen eller NatvK) åligger det länsstyrelsen att pä kronans vägnar söka träffa uppgörelse med sakägare som begär ersättning eller fordrar inlösen av fastighet (17 §). Värderingsfrågor 206

som uppkommer i ärenden enligt NatvL kan i vissa fall hänskjutas till prövning av fastighetsdomstol. I rättegången företräds kronan av kammarkollegiet (18 § NatvK). Frågan om ersättning för kostnader regleras i NatvL endast såvitt avser rättegång. Talan mot länsstyrelsens beslut i ärenden enligt NatvL förs genom besvär hos Kungl. Maj:t eller, i vissa fall, kammarrätt. Naturvärdsverket äger föra sådan talan för tillvaratagande av naturvärdens intressen (40 § NatvL). NatvL nämner tre slag av naturvärdsobjekt som fått en särställning, nämligen nationalparker, naturreservat och naturminnen. Nationalparker kan inrättas endast på kronan tillhörig mark och är inte av intresse i förevarande sammanhang. Om bildande av naturreservat beslutar länsstyrelsen. Beslut härom kan fattas beträffande område som särskilt bör skyddas eller värdas pä grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller i övrigt märkliga beskaffenhet eller därför att området är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv (7 §). Länsstyrelsen skall i beslutet föreskriva de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet som behövs för att trygga ändamålet med reservatet. Bland lagens mänga exempel pä sädana inskränkningar kan nämnas förbud mot bebyggelse och täktverksamhet (8 §). Markägaren kan också åläggas att tåla inträng som anses nödvändiga för att tillgodose ändamålet med SOU 1971:76

reservatet, t. ex. anläggande av vägar, parke- fastighet hörande naturföremål, som särskilt ringsplatser, vandringsleder, raststugor och bör skyddas eller värdas pä grund av sin tältplatser samt företagande av gallrings-och betydelse för kännedomen om landets natur, röjningsarbeten (9 §). Innan länsstyrelsen sin skönhet eller i övrigt märkliga beskaffenfattar beslut om bildande av naturreservat h e t j ä m t e erforderligt markområde. I övrigt eller ålägger markägare att tåla intrång som gäller bestämmelserna angående naturresernyss sagts, skall länsstyrelsen förelägga ägare vat i tillämpliga delar beträffande naturminne och innehavare av särskild rätt till marken ( 1 3 | ) . NatvL upptar vidare särskilda bestämmelatt, om de vill framställa erinran mot åtgärden, göra detta hos länsstyrelsen inom ser till skydd för friluftslivet. Länsstyrelsen kan sålunda förordna att visst strandområde viss tid (5 § NatvK). Ändamålet När fråga uppkommit om bildande av skall vara strandskyddsområde. naturreservat, kan länsstyrelsen meddela in- med förordnande härom skall vara att åt terimistiskt beslut om förbud mot menliga allmänheten trygga tillgängen till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö åtgärder (11 §). Om reservatföreskrifter medför sådan in- eller vattendrag. Strandskyddsomräde kan skränkning i rätten att bebygga mark att omfatta land- och vattenområde inom ett ägaren kan använda marken endast på sätt avstånd av högst 300 meter frän stranden, som står i uppenbart missförhållande till dess dock inte område som ingår i fastställd tidigare värde, eller om ägaren i övrigt lider generalplan, stadsplan eller byggnadsplan (15 avsevärt men genom sådana föreskrifter, har §)• Inom strandskyddsomräde krävs tillstand han rätt till ersättning av kronan. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt för bebyggelse. I de fall där tillstånd meddeeller annan särskild rätt till marken som las skall länsstyrelsen bestämma i vilken upplåtits innan föreskrifterna meddelades. utsträckning mark far tas i anspråk såsom När förbud har meddelats att utan länsstyrel- tomt för byggnaden. Vill någon inom strandsens tillstånd vidta viss åtgärd, utgår ersätt- skyddsområde utföra annan anläggning, varining först när tillstånd vägrats eller förenats genom mark tas i anspråk såsom tomt eller med särskilda villkor (25 §). Uppkommer allmänhetens fria tillträde pä annat sätt synnerligt men vid fastighetens nyttjande, hindras eller försvåras, kan han påkalla kan ägaren fordra att fastigheten löses (26 tillståndsprövning hos länsstyrelsen. Har så§). Också interimistiskt beslut kan, i förening dan anläggning utförts utan tillstånd eller i med vägran av tillstånd till vidtagande av viss strid mot givet tillstand. kan länsstyrelsen åtgärd, medföra rätt för markägare eller förelägga ägaren att vidta erforderliga återannan rättsinnehavare till ersättning av kro- ställningsåtgärder. Sädant föreläggande kan utfärdas om länsstyrelsen finner anläggnan (27 §). När fråga uppkommit om meddelande av ningen avsevärt inskränka allmänhetens röreservatföreskrifter, äger kronan vid fastig- relsefrihet (16 §). När tillstand som avses i föregående hetsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande av de villkor som, om föreskrif- stycke vägrats, kan fastighetsägaren ha rätt terna meddelas, skall gälla beträffande ersätt- till ersättning av kronan. Förutsättningen är ning eller inlösen. Om inte föreskrifter av det att fastigheten, till den del dess utnyttjande innehåll som förutsatts vid domstolen med- inom eller utom strandskyddsomradet påverdelas inom ett är frän det målet avgjorts kas av att förfoganderätten inskränkts gegenom lagakraft ägande dom, skall domen nom att tillstånd vägrats, av ägaren kan inte längre vara bindande för parterna (33 § användas endast pä sätt som stär i uppenbart missförhållande till värdet av nämnda del vid andra stycket). Också om naturminne beslutar länsstyrel- den tid dä förordnandet om strandskyddssen. Som naturminne kan fridlysas till omräde meddelades. Detsamma gäller om SOU 1971:76

innehavare av sädan nyttjanderätt eller an- värde vid tiden för NatvL:s ikraftträdande. nan särskild rätt till fastigheten som upplå- Detsamma gäller om innehavare av sådan tits innan förordnandet meddelades. Dessa nyttjanderätt eller annan särskild rätt till ersättningsregler skall ha motsvarande marken som upplåtits före lagens ikraftträtillämpning när föreläggande meddelats om dande (29 §). återställningsåtgärder som avses i föregående Om det finns anledning att anta att stycke (28 §). nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag Andra bestämmelser till skydd för frilufts- som inte avser täktverksamhet skulle komma livet är reglerna om s. k. stängselgenombrott. att i väsentlig mån skada landskapsbilden, Om det på område som är av väsentlig kan länsstyrelsen förordna att företag av det betydelse för friluftslivet eller i områdets slaget inte utan länsstyrelsens tillstand far närhet finns stängsel som hindrar eller utföras inom visst område (landskapsskyddsavsevärt försvårar allmänhetens fria tillträde område). I samband med tillstand kan till området, kan länsstyrelsen förelägga den länsstyrelsen meddela sådana föreskrifteratt som häller stängslet att anordna grind eller företagets menliga inverkan pä landskapsbilannan genomgäng. Är det uppenbart att den såvitt möjligt begränsas eller motverkas stängslet endast avser att utestänga allmänhe- (19 §). ten frän området, kan föreläggande meddelas Om rätt till ersättning i fall där tillstånd om borttagande av stängslet (17 §). som avses i föregående stycke vägrats eller Den som pä grund av föreläggande som förenats med föreskrifter gäller de i det avses i föregående stycke anordnat grind föregående redovisade ersättningsreglerna för eller annan genomgäng är berättigad till motsvarande fall såvitt avser strandskyddsersättning av kronan härför och för under- omräde (28 §). håll av genomgängen. Ersättning skall dock Det avsnitt i NatvL som upptar ersättinte utgå om det är uppenbart att stängslet ningsbestämmelser innehåller, utöver vad endast avser att utestänga allmänheten frän som i detta hänseende redovisats i det området (31 §). föregående, följande av intresse i förevarande De nu redovisade bestämmelserna om sammanhang. stängsel skall ha motsvarande tillämpning Har inte överenskommelse träffats om beträffande dike och övergäng över dike (17 ersättning enligt 25, 27, 28 eller 29 § (all och 31 §§). ersättning utom för stängselgenombrott som NatvL upptar också särskilda bestämmel- regleras i 31 §) eller om inlösen av fastighet ser till skydd för landskapsbilden. Den första och har inte den, som vill göra anspråk pä gäller täktverksamhet. Sålunda stadgas att ersättning eller fordra inlösen, jämlikt 32 § takt av sten, grus, sand eller lera med första stycket förlorat sin talan (underlåtenundantag av takt för markinnehavarens hus- het att inom ålagd tid anmäla anspråk), behov inte far ske utan länsstyrelsens till- åligger det honom att väcka talan hos stånd. Länsstyrelsen kan förelägga den som fastighetsdomstolen "inom ett ar frän det söker täkttillständ att framlägga täktplan av laga kraft äkommit det beslut, vara anspråerforderlig omfattning. I samband med till- ket grundas", vid påföljd att han annars stånd kan länsstyrelsen meddela sädana förlorar rätten därtill (33 § första stycket). föreskrifter att företagets menliga inverkan Om fastighetsägaren enligt 25, 28 eller 29 på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas § tillkommande ersättning är bestämd att eller motverkas (18 §). utgä på en gång, skall ersättningen i vissa fall Om täkttillständ vägrats eller förenats nedsättas hos länsstyrelsen. Sä skall ske när med föreskrifter, kan markägaren ha rätt till fastigheten genom det beslut som föranlett ersättning av kronan. Förutsättningen är att rätten till ersättning minskat sä i värde, att ägaren kan använda marken endast pa sätt den kan antas inte utgöra full säkerhet för som står i uppenbart missförhållande till dess fordran för vilken fastigheten svarade da 208

SOU 1971:76

rätten till ersättning uppkom. Om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att enligt ExL nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåts. Om förlust uppstått pa nu nämnd fordran till följd av att nedsättning inte skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av kronan för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller om förlust uppstår för innehavaren genom att ersättning blivit för lågt beräknad, t. ex. genom överenskommelse, och inte prövats av domstol. Talan om ersättning skall väckas vid fastighetsdomstolen (34 §). Har ersättning utgått med anledning av föreskrifter eller vägrat tillstånd enligt NatvL och upphävs sedermera föreskrifterna helt eller delvis eller ges tillstånd, kan markens ägare eller innehavare förpliktas återbetala ersättningen eller del därav, om detta bedöms som skäligt med hänsyn till hans nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt. Talan om återbetalning skall väckas vid fastighetsdomstolen "inom ett ar från det laga kraft äkommit det beslut vara anspråket grundas" och senast tio är efter det ersättningen utbetalades, vid påföljd att rätten därtill annars förloras (35 §). I mål som enligt NatvL skall upptas av fastighetsdomstol skall, om inte annat är särskilt stadgat, bestämmelserna om domstol och rättegäng i expropriationsmal gälla i tillämpliga delar. Är fräga om inlösen av fastighet skall även i övrigt de allmänna bestämmelserna i ExL lända till efterrättelse i tillämpliga delar. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, om inte domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annat (36 §). Nämnas bör slutligen att i övergångsbestämmelserna till NatvL finns vissa bestämmelser om ersättning ( 4 5 - 4 8 §§). Utredningen Offentligt biträde De regler om rätt för sakägare till ersättning som NatvL innehåller måste sägas vara svåra SOU 1971:76

för gemene man att överblicka. De värderingsfrågor som aktualiseras när sådan rätt föreligger är också minst lika komplicerade som värderingsfrågorna vid expropriation. Länsstyrelsen företräds i ärende av detta slag av tjänsteman som kan förutsättas vara väl förtrogen med gällande bestämmelser och de värderingsfrågor som uppkommer. För att en enskild sakägare i sådana ärenden skall kunna tillvarata sin rätt torde han i allmänhet behöva biträde. Ärendena kan dock inte anses vara av den natur att det - utöver de möjligheter som rättshjälpsreformen kan erbjuda - bör åligga det allmänna att tillhandahålla biträde.

Kostnadsersättning NatvL innehåller inte någon annan bestämmelse om ersättning för kostnader i förfarandet än den att i mål, som enligt lagen skall upptas av fastighetsdomstol, kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, om inte domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annat. Starka skäl synes tala för att man bör öppna möjlighet för sakägare att fä ersättning för kostnader i större utsträckning än som sålunda medges. Främst kan åberopas att, om den ersättningsberättigade inte kan fä gottgörelse för sädana kostnader som han måste vidkännas för att tillvarata sina intressen, detta innebär att den som blir utsatt för ett tvångsmässigt ingripande av expropriationsliknande karaktär inte far ut den honom tillkommande ersättningen ograverad. Visserligen kan det tänkas att en sakägares kostnader beaktas vid uppgörelse som det enligt NatvK åligger länsstyrelsen att söka träffa. Men om överenskommelse inte träffas och ersättningsfrågan kommer under domstols prövning, torde domstolen sakna laglig möjlighet att beakta sakägarens kostnader i ärendet hos länsstyrelsen. En vidgad rätt för sakägare att få ersättning för kostnader bör därför inskrivas i lagen. När det gäller att avgöra i vilken utsträckning man skall ge rätt till kostnadsersättning, 209

synes ExL:s bestämmelser om expropriations- Kungl. Maj:t om rätt till expropriation. I kostnad utgöra en naturlig utgångspunkt. I ärenden enligt NatvL finns det däremot detta sammanhang må framhållas önskvärd- ingen skarp gräns mellan förberedande förheten av att reglerna om kostnadsersättning i handlingar och det egentliga förfarandets samtliga de lagar med fastighetsrättsligt inledande. Detta hänger samman med att innehåll, som ger möjlighet till tvångsingri- länsstyrelsen i dessa ärenden är bade initiapanden, utformas så enhetligt som möjligt. tivtagare och beslutande myndighet. ObserLagreglerna bör därigenom vinna i tillgänglig- veras bör vidare den skillnaden mellan het för dem som berörs av dem, varjämte expropriation och ingripanden enligt NatvL tillämpningen torde underlättas. att vid expropriation ersättning alltid utgår Enligt 66 § ExL gäller att den exproprie- för skada medan vid ingripanden enligt rande, i den mån inte 18 kap. 6 och 8 §§ RB NatvL ersättning utgår bara vid vissa typer av föranleder annat, skall vidkännas å ömse ingripanden. Härtill kommer att även vid sidor uppkomna kostnader å målet vid sådana ingripanden, som i och för sig kan fastighetsdomstolen ävensom vid expropria- medföra skyldighet för kronan att betala tionsersättningens fördelning och eljest i ersättning, sakägarens ersättningsrätt ofta är anledning av expropriationen. Vi har före- begränsad till fall där ingripandet medför slagit sådant förtydligande av lagrummet i avsevärt men. denna del att det klart framgår att, i fall där Någon direkt motsvarighet till det inledanexpropriationsrätt beviljats, skyldigheten för de skedet i expropriationsförfarandet kan den exproprierande att vidkännas å ömse således inte urskiljas vid handläggningen av sidor uppkomna kostnader också omfattar ärenden enligt NatvL. I de fall där talan kostnader å saken före rättegången i expro- väcks vid domstol enligt reglerna härom i priationsmålet. Vidare har föreslagits att, i NatvL uppkommer däremot en motsvarighet fall där ansökan om rätt till expropriation till det andra skedet i förfarandet vid avslås eller ansökningen återkallas innan expropriation, domstolsskedet. Vid inlösen expropriationsrätt beviljats, sökanden enligt av fastighet och för det fall att fastighetsägauttrycklig bestämmelse skall vara skyldig att re tillkommande ersättning enligt 34 § vidkännas de å ömse sidor uppkomna kost- NatvL skall nedsättas hos länsstyrelsen uppnaderna å saken. Beträffande skyldigheten kommer vidare en motsvarighet till det att svara för kostnad i expropriationsmål i tredje skedet i förfarandet vid expropriation, högre rätt gäller, med tillämpning i övrigt av expropriationsersättningens nedsättning och 18 kap. RB, att den exproprierande, om inte fördelning hos länsstyrelsen. 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk föranleder Vad angår de delar av förfarandet enligt annat, alltid själv skall vidkännas sina kost- NatvL som handläggs i administrativ ordning nader liksom kostnad som åsamkas motpart torde kronan alltid själv böra sta sina egna genom att den exproprierande fullföljt talan. kostnader. Av de skäl för en utvidgad rätt Med hänsyn till NatvL:s allmänna uppbygg- för sakägare till kostnadsersättning som nad och till de skillnader i förfarandet som anförts i det föregående bör sakägare, till föreligger enligt vad som skall anges i det vilken utgår ersättning eller lösen enligt följande kan de kostnadsregler, som enligt NatvL, fä gottgörelse av kronan för sina det föregående bör införas i NatvL, dock inte kostnader å saken under ärendets föregående ges formen bara av en hänvisning till be- handläggning hos länsstyrelsen och besvärsstämmelserna i ExL. myndighet, i den man kostnaderna varit I ärenden enligt ExL finns det en tydlig skäligen påkallade för tillvaratagande av hans gräns mellan förberedande förhandlingar, vid rätt. Detta bör gälla vare sig överenskommelvilka expropriationshotet framförs eller an- se träffats i huvudsaken eller denna avgjorts tyds, och det egentliga expropriationsförfa- av domstol. randet, som inleds med att ansökan görs hos När lösen för fastighet eller ersättning 210

SOU 1971:76

enligt 34 § NatvL nedsatts hos länsstyrelsen, pröva fråga om ersättning för kostnad å synes kronan i huvudsaklig överensstämmel- saken före rättegången i målet. se med vad som gäller vid expropriation böra vidkännas sakägares kostnader vid ersättningens fördelning. Gottgörelse bör dock även i detta fall utgå endast i den mån kostnaderna varit skäligen påkallade för tillvaratagande av sakägarens rätt. I övrigt torde det inte kunna komma i fråga att ålägga kronan att alltid gottgöra sakägare för kostnader som varit skäligen påkallade för tillvaratagande av hans rätt. Är det fråga om ett ingripande av sådan typ att ersättning för ingreppet aldrig kan utgå, torde anledning saknas att tillerkänna sakägaren gottgörelse för kostnader som han haft i ärendet. Är ärendet däremot av den naturen att möjlighet i och för sig finns till ersättning för ingreppet, kan omständigheterna i flera fall vara sådana att det måste anses oskäligt att sakägaren inte kan få någon ersättning för de kostnader som han har haft i samband med ärendets handläggning i administrativ ordning. Detta gäller både fall där ett ingrepp sker men ersättning i det enskilda fallet ej utgår därför att t. ex. ingreppet bedöms inte ha medfört avsevärt men och fall där länsstyrelsen låter saken förfalla eller länsstyrelsens beslut efter besvär upphävs av högre instans. I enlighet med det sagda föreslår vi att i NatvL föreskrivs, att i sådant ärende enligt lagen, som kan medföra rätt till ersättning eller lösen men i vilket ersättning eller lösen ej utgår, sakägare äger erhålla gottgörelse av kronan för sina kostnader ä saken under ärendets handläggning hos länsstyrelsen och besvärsmyndighet, i den män det med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt att kostnaderna bärs av sakägaren. Hur anspråk pä kostnadsersättning skall framställas torde inte behöva anges i NatvL. Pä motsvarande sätt som i fråga om anspråk i huvudsaken synes anspråk pä kostnadsersättning böra ges den formen att sakägaren anmäler anspråket hos länsstyrelsen. Vid tvist bör anspråket prövas av tingsrätt. Är mål enligt NatvL anhängigt hos fastighetsdomstol, torde denna dock lämpligen böra få SOU 1971:76

19 Lagen om byggnadsminnen

Gällande rätt Enligt lagen (1960:690) om byggnadsminnen kan byggnad av riksantikvarien förklaras för byggnadsminne om den är att anse som synnerligen märklig därför att den bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse. Lagen gäller inte byggnad som tillhör kronan eller utgör fast fornlämning. För kyrkliga byggnader gäller särskilda bestämmelser (1 §). I samband med att byggnad förklaras för byggnadsminne skall genom skyddsföreskrifter anges i vilka delar byggnaden inte får ändras. Vidare skall anges i vilka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare skall sörja för värden av byggnaden. Föreskrifterna kan också innehålla att område kring byggnaden skall, hallas i sådant skick att byggnadens utseende och karaktär inte förvanskas (2 §). Om ägare av byggnadsminne försummar den värd som åligger honom, kan länsstyrelsen pä framställning av riksantikvarien förelägga honom att vidta erforderliga åtgärder. Oskäligt betungande åtgärder får dock inte åläggas honom. Fullgörs inte föreläggandet, kan länsstyrelsen lata utföra åtgärderna pä ägarens bekostnad (4 §). Om skyddsföreskrifter medför sådan inskränkning i rätten att nyttja byggnad eller område att ägaren kan förfoga däröver endast pä sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde är han 212

berättigad till ersättning av kronan. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan föreskrifterna meddelades (5 §). I fråga om förfarandet stadgas, att om ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne gjorts av annan än ägare eller frågan utan ansökan upptagits av riksantikvarien, ägaren skall få tillfälle att yttra sig (6 §). Riksantikvarien kan meddela interimistiskt beslut om förbud mot menliga åtgärder. Också sådant beslut kan medföra rätt för ägaren eller annan rättsinnehavare till ersättning av kronan (7 §). När fråga väckts om att byggnad skall förklaras för byggnadsminne, kan riksantikvarien med angivande av de skyddsföreskrifter som han avser att utfärda förelägga den som vill göra anspråk pä ersättning att inom viss tid (minst tvä månader) anmäla detta hos riksantikvarien vid påföljd att han annars förlorar sin talan (9 §), Enligt kungörelsen (1960:691) med närmare bestämmelser rörande tillämpningen av lagen om byggnadsminnen åligger det riksantikvarien att när fråga uppkommit om ersättning enligt 5 § lagen om byggnadsminnen på kronans vägnar söka träffa uppgörelse med vederbörande sakägare om ersättningens storlek (3 §). Träffas inte överenskommelse om ersättning och har inte den som vill göra anspråk SOU 1971:76

därpå jämlikt 9 § lagen om byggnadsminnen förlorat sin talan (underlätenhet att inom förelagd tid anmäla anspråk), äligger det honom enligt lagen att väcka talan mot kronan hos fastighetsdomstolen "inom ett år frän det laga kraft åkommit det beslut, vara anspråket grundas", vid påföljd att han annars förlorar rätten till ersättning. När fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, äger kronan vid fastighetsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande av de villkor som därvid skall gälla beträffande ersättning. Om inte beslut av det innehåll som förutsatts vid domstolen kommer till stånd inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen inte längre vara bindande för parterna(10§). Om fastighetsägaren enligt 5 § tillkommande ersättning är bestämd att utgå på en gång, skall ersättningen i vissa fall nedsättas hos länsstyrelsen. Sä skall ske när fastigheten genom den åtgärd som föranlett rätten till ersättning minskat så i värde, att den kan antas inte utgöra full säkerhet för fordran för vilken fastigheten svarade då rätten till ersättning uppkom. Om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att enligt ExL nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåts. Om förlust uppstått pa nu nämnd fordran till följd av att nedsättning inte skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av kronan för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller om förlust uppstått för innehavaren genom att ersättning blivit för lågt beräknad, t. ex. genom överenskommelse, och inte prövats av domstol. Talan om ersättning skall väckas vid fastighetsdomstolen (11 §). 1 mal som enligt lagen skall upptas av fastighetsdomstol skall bestämmelserna om domstol och rättegäng i expropriationsmäl gälla i tillämpliga delar. Kronan skall vidkännas ä ömse sidor uppkomna kostnader å målet, om inte domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annat (12 §). SOU 1971:76

Talan mot riksantikvariens eller länsstyrelsens beslut förs genom besvär hos kammarrätt (14 §). Utredningen Offentligt biträde Ärendena kan inte anses vara av den natur att det - utöver de möjligheter som rättshjälpslagen kan erbjuda - bör åligga det allmänna att tillhandahålla biträde. Kostnadsersättning Lagen om byggnadsminnen innehåller inte någon annan bestämmelse om ersättning för kostnader i förfarandet än den att i mal, som enligt lagen skall upptas av fastighetsdomstol, kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, om inte domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annat. Lagen är i princip uppbyggd efter samma mönster som NatvL. Den rätt till ersättning som enligt 5 § lagen om byggnadsminnen föreligger för ägare av byggnad och innehavare av särskild rätt till denna när skyddsföreskrifter utfärdats överensstämmer med rätten till ersättning enligt 25 § NatvL när skyddsföreskrifter utfärdats beträffande naturreservat. Ocksä förfarandet i ärenden om rätt till ersättning i dessa delar är likartat enligt de bada lagarna. Dock företräds kronan enligt lagen om byggnadsminnen av riksantikvarien men enligt NatvL av länsstyrelsen. När det gäller NatvL har vi föreslagit rätt för sakägare i vissa fall att få ersättning av kronan ocksä för andra kostnader än sådana som hänför sig till rättegången i mål som enligt lagen anhängiggjorts vid fastighetsdomstolen. En pä motsvarande sätt utvidgad rätt till ersättning för kostnader bör tillkomma sakägare enligt lagen om byggnadsminnen. Sålunda bör sakägare, till vilken utgår ersättning enligt lagen om byggnadsminnen, få gottgörelse av kronan för sina kostnader å saken under ärendets föregående handlägg213

ning hos riksantikvarien och besvärsmyndighet, i den mån kostnaderna varit skäligen påkallade för tillvaratagande av hans rätt. Vidare bör den som haft kostnad i samband med fördelningen av ersättningsbelopp, som enligt 11 § nedsatts hos länsstyrelsen, få ersättning för kostnaden, i den mån denna skäligen varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt. Slutligen bör i sådant ärende enligt lagen, som kan medföra rätt till ersättning men i vilket ersättning ej utgår, sakägare ha rätt till gottgörelse av kronan för sina kostnader å saken under ärendets handläggning hos riksantikvarien och besvärsmyndighet, i den mån det med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt att kostnaderna bärs av sakägaren. När det gäller NatvL har vi framhållit att den som har anspråk på kostnadsersättning bör anmäla anspråket hos länsstyrelsen. Pä motsvarande sätt bör den som har anspråk på kostnadsersättning i ärende enligt lagen om byggnadsminnen anmäla anspråket hos riksantikvarien. Vid tvist bör anspråket prövas av tingsrätt. Är mål enligt lagen om byggnadsminnen anhängigt hos fastighetsdomstol, torde dock denna lämpligen böra få pröva fråga om ersättning för kostnad å saken före rättegången i målet. Vi har diskuterat om en liknande reglering av kostnadsersättningsfrägan bör genomföras när det gäller lagen (1942:350) om fornminnen. Denna lag är dock uppbyggd efter delvis annat mönster än lagen om byggnadsminnen, och de påbud eller förbud som kan medföra rätt för sakägare till ersättning synes inte inrymma expropriativa moment i lika hög grad som de tvångsingripanden som lagen om byggnadsminnen medger. Sakägarens rätt till ersättning kan inte heller anses lika stark, och vid rättegång i fråga om ersättning tilllämpas allmänna regler om rättegångskostnad. Vi har därför ansett oss inte böra föreslå rätt för sakägare till kostnadsersättning i ärenden enligt fornminneslagen.

20 Väglagen

Gällande rätt Väglagen (1971:000) (VägL), som är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1972, ersätter lagen (1943:431) om allmänna vägar och vissa bestämmelser i vägstadgan (1943:437). Genom VägL upphävs vidare lagen (1943:436) om vägnämnder och länsvägnämnder. Den nya lagstiftningen innebär bl. a. att bestämmelserna om ersättning för upplåtelse av vägrätt anpassas till expropriationslagstiftningen. Handläggningen av vägmål flyttas över till fastighetsdomstolarna. Vägsynenämnderna avskaffas. Deras uppgifter förs över till länsstyrelserna och, såvitt avser ersättningsfrågor, fastighetsdomstolarna. Vägnämndernas funktioner övertas av kommunerna. Länsvägnämnderna får vidgade uppgifter som rådgivande regionala organ. VägL avser allmänna vägar. Allmän väg är, förutom väg som anläggs enligt VägL eller enligt lagen förändras till allmän, sådan för allmän samfärdsel upplåten väg som av ålder ansetts som allmän eller enligt äldre bestämmelser anlagts som eller förändrats till allmän och som vid VägL:s ikraftträdande hålls av staten eller kommun. Väg upphör att vara allmän, när vägen dras in. Är kommun väghållare, upphör väg vidare, att vara allmän när vägen enligt byggnadslagen upplåts eller skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata. Har väg upplåtits till allmänt begagnande som gata medan staten är väghållare, upphör vägen att vara allmän när kommunen övertar vägSOU 1971:76

hållningen (1 §). Väghållning omfattar byggande av väg och drift av väg (4 §). Staten är väghållare. Om det är lämpligt med hänsyn till kommuns förutsättningar, kan dock förordnas att kommunen skall vara väghållare inom sitt område eller del därav (5 §). Statens vägverk handhar väghållningen för statens räkning och har tillsyn över kommuns väghållning. Väghällningsmyndighet är, när staten är väghållare, den till vägverket hörande regionala förvaltning som Kungl. Maj:t bestämmer och, när kommun är väghållare, den kommunala nämnd som kommunfullmäktige utser därtill (6 §). Om staten är väghållare inom område med stadsplan, skall kommunen tillhandahålla den mark som behövs för väg (7 §). Beträffande behandlingen av vägfrågor föreskrivs att fråga om byggande av väg prövas av vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan till Kungl. Maj:ts prövning. Kungl. Maj:t kan förordna att frågor om byggande av väg i vissa fall skall prövas av länsstyrelsen (11 §). För vägbyggnadsföretag skall upprättas arbetsplan, som vid behov får uppdelas i förberedande och kompletterande arbetsplan. I arbetsplan skall anges den mark som behöver tas i anspråk för företaget. Planen skall vidare innehålla de uppgifter i övrigt som erfordras för att genomföra företaget (15 §). Vid utarbetande av arbetsplan skall samråd 215

beträffande vägens sträckning och vägföre- av jordras eller översvämning eller av annan tagets utformning i övrigt ske med berörda orsak vägen ej användas utan risk för olycksfastighetsägare och myndigheter samt andra händelse, kan länsstyrelsen på framställning som kan ha ett väsentligt intresse i saken. av väghållningsmyndigheten föreskriva att Förfarandet far i vissa fall förenklas (16 §). nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall Arbetsplan skall i regel utställas för gransk- upplåtas för den tid sådan väg behövs till ning och därefter fastställas i den ordning följd av hindret (36 §). Länsstyrelsen som enligt vad nyss sagts gäller för prövning kan vidare på framställning av väghållav fräga om byggande av väg. Beslut om ningsmyndigheten föreskriva att nyttjandefastställande av arbetsplan är förfallet, om rätt till mark invid vägområde skall uppinte vägens sträckning blivit tydligt utmärkt låtas för uppsättande av snöskärm (37 §). pa marken och vägarbetet påbörjats inom Om väghållare till drift av väg behöver ta sten, fem är eller, om synnerliga skäl föreligger, en grus, sand eller jord på mark som tillhör annan förlängd tidrymd (17 och 18 §§). än staten och detta kan ske utan avsevärd Särskild vinterväg över snö- eller istäckt olägenhet, kan länsstyrelsen på framställning mark (vatten) far inrättas, om vägen behövs av väghållningsmyndigheten föreskriva att för allmän samfärdsel eller annars kan antas få rätt till sådan takt skall upplåtas. Länssynnerlig betydelse för det allmänna (24 §). styrelsen meddelar därvid de föreskrifter som Väghållares rätt till mark, som behövs för behövs för rättens utövande (38 §). väg, regleras genom institutet vägrätt. VågEtt särskilt avsnitt av VägL innehåller rätt medför befogenhet för väghällaren att vissa ordnings- och säkerhetsföreskrifter. utan hinder av den rätt som annan kan äga Bl. a. föreskrivs att länsstyrelsens tillstand till fastigheten nyttja marken och, i den mån fordras för att ansluta enskild körväg eller inskränkning inte gjorts i arbetsplan eller i utfart frän fastighet till allmän väg eller för beslut om förändring av enskild väg till att ändra sådan anslutning. 1 samband med allmän, även i övrigt i fastighetsägarens ställe tillstånd kan länsstyrelsen meddela föreskrift bestämma över markens användning samt om väganslutningens läge och utförande i tillgodogöra sig alster och andra tillgångar övrigt (39 §). Om det är nödvändigt med som kan utvinnas ur marken (30 §). Vägrätt hänsyn till trafiksäkerheten eller med hänsyn uppkommer genom att väghållaren tar i an- till framkomligheten på allmän väg, kan länsspråk mark för väg med stöd av arbetsplan, styrelsen förordna att enskild vägs eller utsom i regel skall vara fastställd. Mark skall farts anslutning till den allmänna vägen anses ha tagits i anspråk för väg, när vägens skall spärras av eller ändras genom väghållsträckning över fastigheten blivit utmärkt på ningsmyndighetens försorg (40 §). I sammarken och i arbetsplanen angivet vägarbete band med tillstand enligt 39 § eller i stället påbörjats på fastigheten (31 §). Vägrätt upp- för förordnande enligt 40 § eller i samband hör när väg dras in (32 §). med förordnande enligt 40 § om ändring av VägL upptar vidare vissa bestämmelser om anslutning kan länsstyrelsen i fräga om entillfälligt upplåtande av mark, m m. Sålunda skild väg meddela trafikföreskrift varigenom föreskrivs att väghållningsmyndighet och av trafik med motordrivet fordon pä vägen eller denna anlitade biträden är berättigade att få del därav förbjuds eller inskränks (41 §). tillträde till fastighet för olika förberedande Ljusanordning, som kan menligt påverka åtgärder för byggande av väg (34 §). Har i ljusförhållandena för trafiken pa väg, får inte arbetsplan mark i närheten av vägområdet av- utan länsstyrelsens tillstand finnas anbringad satts för upplag eller liknande ändamål i sam- intill vägområdet (45 §). Annonstavlor, reband med byggandet av vägen, skall till väg- klamskyltar och liknande anordningar får hållaren upplåtas nyttjanderätt till marken inte utan länsstyrelsens tillstånd förekomma för den tid som angetts i planen (35 §). Kan utmed väg pä mindre avstånd än 50 meter på grund av pågående arbete eller till följd från vägområdet. Undantag görs för sedvan216

SOU 1971:76

liga affärsskyltar och vissa anslagstavlor (46 VägL ett flertal föreskrifter om mindre §). Inom ett avstånd av tolv meter frän långtgående ingripanden, som inte är förenavägomräde far inte utan länsstyrelsens till- de med rätt till ersättning. Enligt det avsnitt stånd uppföras byggnad eller förekomma i lagen som upptar ersättningsbestämmelser annan anordning som kan inverka menligt pa gäller sålunda i huvudsak följande. Har väghållare erhållit vågrätt, är trafiksäkerheten. Om det är nödvändigt av fastighetens ägare berättigad att av väghänsyn till trafiksäkerheten, kan länsstyrelhallaren fä inträngsersättning och ersättning sen föreskriva ökning av avståndet, dock för annan skada till följd av vägens byggande högst till 50 meter. För vägkorsningar medeller begagnande, om det ej avtalats eller delas liknande men strängare föreskrifter (47 uppenbarligen förutsatts att ersättning inte § första stycket). Stängsel, som kan förorsaka snösamling pa väg, far inte utan länssty- skall lämnas. Samma rätt till ersättning har relsens tillstand förekomma intill vägområde innehavare av sådan nyttjanderätt eller an(47 § andra stycket). Beträffande anordning nan särskild rätt till fastigheten som uppsom tidigare inrättats inom område där för- låtits innan marken togs i anspråk. Vid erbud enligt 4 5 - 4 7 §§ är tillämpligt kan läns- sättningens bestämmande gäller ersättningsstyrelsen meddela föreläggande om avlägs- reglerna i ExL i tillämpliga delar (55 §). Uppnande, ändring eller utbyte eller om vid- står till följd av att väg dras fram över fastigtagande av annan åtgärd (52 §). Från det be- het synnerligt men för fastigheten eller del slut om fastställande av arbetsplan vunnit laga därav, skall väghållaren lösa det område som kraft till dess vägföretaget slutförts får inte lider sådant men, om ägaren begär det. Vägutan länsstyrelsens tillstånd inom vägområdet hållaren är å sin sida berättigad att lösa omuppföras byggnad eller vidtas åtgärd, som kan rådet, om därav skulle föranledas endast väsentligt försvåra områdets användning för ringa förhöjning av fastighetsägaren tillkomvägändamål. Under samma tid äger bestäm- mande ersättning och fastighetsägaren ej melserna i 47 § första stycket om förbud att har ett beaktansvärt intresse av att behälla utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad området (56 §). Har tillstånd som avses i 39 motsvarande tillämpning (48 §). Sedan fråga § (beträffande väganslutning) vägrats eller väckts om byggande av väg, kan länsstyrelsen har föreskrift eller förordnande meddelats meddela förbud att utan länsstyrelsens till- med stöd av 39 41 §§ och uppkommer till stånd uppföra byggnad på mark, som kan följd härav för fastighet som haft utfart till antas komma att inga i vägområdet eller ligga allmän väg avsevärd ökning av annars eri dess omedelbara närhet. Förbudstiden är, forderlig kostnad för nyanläggning eller ändom inte synnerliga skäl föreligger, högst tre ring av utfart till sådan väg, avsevärd ökning år (49 §). Är det nödvändigt för vinnande av av annan väghållningskostnad eller annat fri sikt eller är det annars påkallat av hänsyn avsevärt men, är fastighetens ägare berättigad till trafiksäkerheten, kan länsstyrelsen besluta till ersättning av väghållaren. Samma rätt till att träd eller buskar intill vägområde får av- ersättning har innehavare av sådan nyttjandelägsnas eller kvistas genom väghållnings- rätt eller annan särskild rätt till fastigheten myndighetens försorg (53 § första stycket). som upplåtits innan tillstånd vägrats eller förÄr sådan anordning intill väg som ej ordnande eller föreskrift meddelats (58 §). utgörs av byggnad till hinder för vägens Medför vägran av här avsett tillstånd eller drift, kan länsstyrelsen besluta att anord- föreskrift eller förordnande som nu sagts att ningen får avlägsnas genom väghållnings- fastighet eller fastighetsdel som haft utfart myndighetens försorg (53 § andra stycket). till allmän väg åsamkas synnerlig olägenhet Den redogörelse för olika ingripanden och av den art som avses i 58 §, skall väghållaren förbud som lämnats i det föregående upptar lösa område som lider sådan olägenhet, om endast åtgärder som kan medföra rätt till ägaren begär det (59 §). Medför vägran av tillersättning för sakägare. Härutöver innehåller stånd som avses i 47 § första stycket (beträfSOU 1971:76

fande byggnad eller annan anordning intill och utbetalning av nedsatt belopp jämte ränta väg) att fastighet eller del därav kan nyttjas samt om verkan därav gäller i tillämpliga deendast på sätt som står i uppenbart missför- lar vad som är föreskrivet för det fall att nytthållande till det värde marken hade innan för- janderätt eller servitutsrätt upplåts genom exbudet blev gällande, är ägaren berättigad till propriation (67 §). Om innehavare av fordran ersättning av väghällaren för den skada han som nyss nämnts lider förlust till följd av att härigenom lider. Samma rätt till ersättning nedsättning inte skett, är han berättigad att har innehavare av sådan nyttjanderätt eller av väghällaren få gottgörelse för förlusten annan särskild rätt till fastigheten som upp- mot avskrivning på fordringshandlingen. Detlåtits innan förbudet blev gällande (61 § första samma gäller om fordringshavaren lider förstycket). Dessa föreskrifter äger motsvarande lust därigenom att ersättning enligt 55, 58 tillämpning, när tillstånd som avses i 48 och eller 61 § blivit för lågt beräknad och ersätt49 §§ vägrats och förbudet varit gällande ningen till följd av överenskommelse eller av längre tid än fem år i följd (61 § andra annan anledning inte blivit prövad av domstycket). I fall som avses i 61 § första stol. Talan om sådan gottgörelse väcks vid stycket skall väghällaren lösa fastigheten el- fastighetsdomstolen (68 §). ler fastighetsdelen om ägaren begär det (62 I mål om ersättning enligt 5 5 , 5 8 eller 61 § §). Väghällaren skall ersätta skada till följd eller om gottgörelse enligt 68 § gäller i tillav att han förvärvat rätt att anordna särskild lämpliga delar bestämmelserna om rättegång vinterväg, rätt att i samband med byggande i expropriationsmål och om expropriationsav väg nyttja mark i närheten av vägområde, kostnad, om inte annat är särskilt föreskrivet. rätt att anordna tillfällig väg, rätt att intill I mål om inlösen enligt 56, 59 eller 62 § gäller vägområde uppsätta snöskärm eller rätt till i tillämpliga delar de allmänna bestämmelsertakt. Han skall också ersätta skada till följd av na i ExL, om inte annat är särskilt föreskriåtgärd som avses i 34 eller 53 §. För skada vet. Ogillas yrkande om inlösen enligt 59 eller till följd av åtgärd som avses i 53 § första 62 § tillämpas dock allmänna regler om rättestycket utgår ersättning dock endast om ska- gångskostnad (69 §). dan är avsevärd. Vad nu sagts gäller ej, om det Har kommun tillhandahållit mark enligt 7 avtalats eller uppenbarligen förutsatts att §, är kommunen berättigad till ersättning av ersättning inte skall lämnas (63 §). Skada staten för skäliga kostnader efter avdrag för till följd av föreläggande som meddelats med förvaltningskostnad. Om inte överenskomstöd av 52 § (beträffande avlägsnande, änd- melse om ersättningen kan träffas, väcks ring etc. av byggnad eller annan anordning) talan om ersättning vid fastighetsdomstolen skall ersättas av väghällaren (64 §). (70 §). Har överenskommelse inte träffats om ersättning eller lösen som avses i föregående Framställning av RLF1957 stycke, skall den som vill göra anspråk pä ersättning eller fordra inlösen väcka talan vid I skrift den 4 januari 1957 hemställde Riksfastighetsdomstolen. Även väghållare kan på förbundet Landsbygdens folk (RLF) hos detta sätt påkalla prövning av ersättning som Kungl. Maj:t om bl. a. sädan ändring av lagen tillkommer fastighetsägare eller annan sak- (1943:431) om allmänna vägar att markägare (66 §). Ersättning enligt 55, 58 eller 61 ägares rätt till ersättning för kostnader i §, som inte avser personlig skada, jämte vägrättsmal utvidgas att avse personliga utränta skall nedsättas hos länsstyrelsen, om gifter och utredningskostnader, som på fastigheten genom den omständighet som grund av vägs planering eller byggande tillföranlett rätt till ersättning så minskat i värde, skyndas markägaren innan stämning utfäratt den kan antas ej utgöra full säkerhet för dats. 1 skrivelsen framhåller förbundet bl. a. fordran för vilken fastigheten svarade, när rät- att det i samband med projektering av vägar ten till ersättning uppkom. Om fördelning ofta är erforderligt för markägare att anlita 218

SOU 1971:76

expertis för utredning rörande alternativa dom lätt åsamkar sakägarna betydande kostförslag beträffande vägens sträckning m. m. nader för anlitande av teknisk sakkunskap, utredningar m. m. Det synes i och för sig Markägarna måste vidare inställa sig vid inbefogat, att vissa möjligheter öppnas för formationssammanträden av olika slag. De sakägare att av det allmänna erhålla ersätttillskyndas sålunda för att skydda sina intres- ning för honom åsamkade kostnader, i den sen vid tvangsingrepp av ifrågavarande art mån de överstiger vad han i sin egenskap av betydande kostnader, för vilka ersättning fastighetsägare normalt har att påräkna såsom utgifter till förmån för det allmänna. De inte utgår enligt gällande lagstiftning. Föri RLF:s skrivelse den 4 januari 1957 uttalade bundet menar att det allmänna bör ersätta önskemålen om rätt till ersättning, såvitt markägaren också för sådana kostnader som angår förfarandet vid upplåtande av mark till uppstår i samband med vägs planering och allmän väg, synes därför sakligt inte omotialltså innan prövning av ersättningsfrågor verade. äger rum i rättegäng. Eftersom emellertid vägmarksersättningsFörbundets skrivelse överlämnades av kommitténs utredning inte gav vid handen Kungl. Maj:t till vägmarksersättningskom- att behovet av kostnadsersättning till sakägamittén för att tas under övervägande vid re i vägmarksärenden var sä trängande att fullgörande av det utredningsuppdrag som omedelbara åtgärder erfordrades, hade belämnats kommittén. Den 13 juni 1960 över- svärssakkunniga inte någon erinran mot lämnade kommittén till chefen för kommu- kommitténs förslag att RLF:s framställning nikationsdepartementet en av författnings- inte för det dåvarande skulle föranleda nåförslag åtföljd promemoria angående viss gon åtgärd. ändring i lagen om allmänna vägar m. m. Genom beslut den 26 maj 1961 förordnaKommittén anför i promemorian att frågan de Kungl. Maj:t att ett exemplar av vägom markägares rätt till ersättning för kostna- marksersättningskommitténs promemoria der, som nedlagts pä ett vägärendes administ- jämte de över denna avgivna yttrandena rativa del, inte bör behandlas fristående. Helt skulle överlämnas till besvärssakkunniga för likartade problem föreligger inom andra om- att, såvitt angick frågan om ersättning för råden av tvangsförfoganden över annans kostnader i vägrättsmål, av de sakkunniga tas egendom. Det kan inte med fog göras gällan- under övervägande vid fullgörande av utredde att de tvångsingrepp, som en markägare ningsuppdraget. blir föremal för enligt allmänna väglagen, väsentligt avviker från de ingrepp som sker vid t. ex. expropriation, sa att en särbehand- Utredningen ling av vägfallen är motiverad. Med hänsyn härtill och till besvärssakkunnigas pågående Offentligt biträde utredning föreslog kommittén att RLF:s I allmänhet torde sakägare inte behöva anlita framställning inte matte föranleda någon åt- biträde för att tillvarata sin rätt i ärenden gärd. Över promemorian infordrades yttran- enligt VägL. I mera komplicerade fall kan den bl. a. från besvärssakkunniga, som an- dock biträde behövas. Ärendena kan dock förde följande. inte anses vara av den natur att det - utöver Med medlemskap i ett samhälle följer de möjligheter som rättshjälpsreformen kan skyldigheter att i rimlig utsträckning i olika erbjuda - bör åligga det allmänna att tillavseenden utan kostnad för samhället göra handahålla biträde. och underlåta åtgärder samt tåla ingrepp till förmån för allmänt väl. Skyldigheter som nu sagts åvilar inte minst ägare av fast egendom. I allmänhet förorsakar de inte några besvär Kostnadsersättning eller utgifter av större omfattning. Erfarenheten ger emellertid vid handen att ärenden VägL innehåller inte några bestämmelser röangående tvängsförfoganden över fast egen- rande kostnader i de delar av förfarandet SOU 1971:76

som handläggs i administrativ ordning. Lagen medger rätt till kostnadsersättning endast när förfarandet övergått i rättegäng. Beträffande mal om inlösen och ersättningsmal med anledning av förfoganden av mera ingripande natur, såsom mål om ersättning för vägrat t (55 §), mal om ersättning med anledning av reglering av enskild vägs anslutning till allmän väg (58 §), mal om ersättning med anledning av byggnadsförbud (61 §) samt mål om gottgörelse till borgenär med säkerhet i fastigheten (68 §), gäller sålunda i princip ExL:s bestämmelser om expropriationskostnad i tillämpliga delar. När det gäller övriga ersättningsmal enligt VägL (63 och 64 §§) ges ingen särregel. Enligt 2 § lagen (1969:246) om fastighetsdomstol gäller om rättegången vid sådan domstol i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om allmän domstol i den man inte annat följer av särskild föreskrift. RB:s kostnadsregler gäller därför för dessa senare mal. Regleringen av kostnadsfrågan i VägL liknar regleringen av samma fråga i NatvL, som ger kronan rätt till tvangsingripanden av expropriationskaraktär och som när sådant ingripande är mera långtgående medger rätt för sakägare att få ersättning av kronan. När det gäller NatvL har vi framhållit att starka skäl synes tala för att man bör öppna möjlighet för sakägare att fä ersättning för kostnader i större utsträckning än NatvL medger. Därvid har främst åberopats att, om den ersättningsberättigade inte kan fä gottgörelse för sådana kostnader som han måste vidkännas för att tillvarata sina intressen, detta innebär att den som blir utsatt för ett tvangsmässigt ingripande av expropriationsliknande karaktär inte får ut den honom tillkommande ersättningen ograverad. Vi har vidare uttalat att ExL.s bestämmelser om expropriationskostnad torde utgöra en naturlig utgångspunkt när det gäller att avgöra i vilken utsträckning man skall ge rätt till kostnadsersättning. I sammanhanget har framhållits önskvärdheten av att reglerna om kostnadsersättning i samtliga de lagar med fastighetsrättsligt innehall, som ger möjlighet till tvängsingripanden, utformas sä enhetligt som 220

möjligt. Vad vi sålunda anfört torde kunna åberopas också när det gäller kostnadsfrågan i ärenden enligt VägL. Enligt 66 § första stycket ExL gäller att den exproprierande, i den män inte 18 kap. 6 och 8 §§ RB föranleder annat, skall vidkännas a ömse sidor uppkomna kostnader a målet vid fastighetsdomstolen ävensom vid expropriationsersättningens fördelning och eljest i anledning av expropriationen. Vi har föreslagit att lagrummet i denna del förtydligas så, att det klart framgår att, i fall där expropriationsrätt beviljats, skyldigheten för den exproprierande att vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader också omfattar kostnader ä saken före rättegången i expropriationsmålet. Vidare har föreslagits att, i fall där ansökan om rätt till expropriation avslås eller ansökningen återkallas innan expropriationsrätt beviljats, sökanden enligt uttrycklig bestämmelse skall vara skyldig att vidkännas de a ömse sidor uppkomna kostnaderna ä saken. Enligt 66 § andra stycket ExL gäller beträffande skyldigheten att svara för kostnad i expropriationsmal i högre rätt, med tillämpning i övrigt av 18 kap. RB, att den exproprierande, om inte 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk föranleder annat, alltid själv skall vidkännas sina kostnader liksom kostnad som åsamkas motpart genom att den exproprierande fullföljt talan. Med hänsyn till VägL:s allmänna uppbyggnad och till de skillnader i förfarandet som föreligger enligt vad som skall anges i det följande kan VägL:s kostnadsregler dock inte ges formen bara av en hänvisning till bestämmelserna i ExL. I förfarandet vid expropriation bestäms under ett inledande skede om rätt till expropriation föreligger och omfattningen därav. I detta s. k. tillständsärende är Kungl. Maj:t i statsrådet beslutande myndighet. I flertalet ärenden enligt VägL, där fråga är om tvangsvisa förfoganden, finns visserligen också ett inledande skede, som när det gäller slutfasen kan jämföras med tillständsärendet vid expropriation. Det är i sådana fall statens vägverk, länsstyrelsen eller Kungl. Maj:tsom gör ingripandet möjligt genom att fastställa arbetsplan för vägföretaget eller ge tillstånd SOU 1971:76

av något slag. Men förfarandet i detta inledande skede, där ofta flera myndigheter är inblandade, skiljer sig väsentligt frän tillståndsärendet vid expropriation. I expropriationsförfarandet är ett andra skede, domstolsskedet, obligatoriskt. I ärende enligt VägL uppkommer däremot en motsvarighet till detta skede endast i de fall, där talan väcks vid fastighetsdomstolen enligt de särskilda reglerna härom i VägL. Tredje skedet i expropriationsförfarandet, ersättningens nedsättning och fördelning hos länsstyrelsen, som också i princip är obligatoriskt, har sin motsvarighet i ärende enligt VägL endast vid inlösen av fastighet eller del därav och i fall, där ersättning enligt 67 § skall nedsättas hos länsstyrelsen. En annan skillnad mellan expropriation och ingripanden enligt VägL är att vid expropriation ersättning alltid utgår för skada medan vid ingripanden enligt VägL ersättning utgär bara vid vissa typer av ingripanden. Härtill kommer att även vid sådana ingripanden, som i och för sig kan medföra skyldighet för väghällaren att betala ersättning, sakägarens ersättningsrätt ofta är begränsad till fall där ingripandet medfört avsevärt men. Väghällaren torde alltid själv böra sta sina egna kostnader i de delar av förfarandet enligt VägL som handläggs i administrativ ordning. Av de skäl för en utvidgad rätt för annan sakägare till kostnadsersättning som åberopats i det föregående bör sakägare, till vilken utgår ersättning eller lösen enligt VägL, fa gottgörelse av väghällaren för sina kostnader ä saken under ärendets föregående handläggning hos vägverket, länsstyrelsen eller Kungl. Maj:t, i den man kostnaderna varit skäligen påkallade för tillvaratagande av hans rätt. Detta bör gälla vare sig överenskommelse träffats i huvudsaken eller denna avgjorts av domstol. Med en sådan reglering av kostnadsfrågan skulle de önskemål RLF framställt i skriften den 4 januari 1957 tillgodoses. När lösen för fastighet eller ersättning enligt 67 § VägL nedsatts hos länsstyrelsen, synes väghällaren i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller vid expropriation SOU 1971:76

böra vidkännas sakägares kostnader vid ersättningens fördelning. Gottgörelse bör dock även i detta fall utgå endast i den män kostnaderna varit skäligen påkallade för tillvaratagande av sakägarens rätt. I övrigt torde det inte kunna komma i fråga att ålägga väghällaren att alltid gottgöra sakägare för kostnader som varit skäligen påkallade för tillvaratagande av dennes rätt. Är det fråga om ett ingripande av sädan typ att ersättning för ingreppet aldrig kan utgå, torde anledning saknas att tillerkänna sakägaren gottgörelse för kostnader som han haft i ärendet. Om ärendet däremot är av den naturen att möjlighet i och för sig finns till ersättning för ingreppet, kan omständigheterna i manga fall vara sådana att det måste anses oskäligt att sakägaren inte kan fä någon ersättning för de kostnader, som han har haft i samband med ärendets handläggning i administrativ ordning. Detta gäller både fall där ett ingrepp sker men ersättning i det enskilda fallet ej utgär därför att t. ex. ingreppet bedöms inte ha medfört avsevärt men eller annan liknande olägenhet och fall där väghällaren låter saken förfalla eller länsstyrelsens beslut efter besvär upphävs av högre instans. I enlighet härmed föreslår vi att i VägL föreskrivs, att i sådant ärende enligt lagen, som kan medföra rätt till ersättning eller lösen men i vilket ersättning eller lösen ej utgär, sakägare äger erhålla gottgörelse av väghällaren för sina kostnader ä saken under ärendets handläggning hos förvaltningsmyndighet och besvärsmyndighet, i den man det med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt att kostnaderna bärs av sakägaren. Hur anspråk pä kostnadsersättning skall framställas torde inte behöva anges i VägL. Pa motsvarande sätt som i fräga om anspråk i huvudsaken synes anspråk pä kostnadsersättning böra ges den formen att sakägaren anmäler anspråket hos väghällaren. Vid tvist bör anspråket prövas av tingsrätt. Är mal enligt VägL anhängigt hos fastighetsdomstol, torde denna dock lämpligen böra fa pröva fräga om ersättning för kostnad ä saken före rättegängen i målet. 221

21 Lagen om enskilda vägar

Gällande rätt Inom justitiedepartementet pägär f. n. som ett led i arbetet med följdförfattningar till fastighetsbildningslagen (1970:988) (FBL) viss utredning i fråga om sådan lagstiftning som gäller samverkan mellan fastigheter. Utredningsarbetet syftar till att samordna lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar, lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL) och bestämmelserna om dikning i vattenlagen (1918:523) med regelsystemet i FBL. Avsikten är i första hand att göra de associationsrättsliga bestämmelserna samt reglerna om förrättningsmyndigheten och förrättningsförfarandet såvitt möjligt enhetliga. Arbetet bedrivs med sikte pä att lagförslagskall föreläggas 1971 ars riksdag. EVL är vidare föremål för en allmän översyn av 1969 ars vägutredning. Förslag till ny lagstiftning om enskilda vägar torde inte komma att framläggas förrän tidigast om ett par är. EVL upptar fem kapitel. 1 kap. ( 1 - 5 §§) innehåller vissa begreppsbestämningar och andra bestämmelser av allmän natur. 2 kap. ( 6 - 7 0 §§) behandlar enskilda vägar i allmänhet. 3 kap. ( 7 1 - 9 3 §§) innehåller särskilda bestämmelser om vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse. 4 kap. ( 9 4 - 9 9 §§) tar upp vissa speciella föreskrifter rörande skogsvägar. 5 kap. (100-107 §§) innehåller vissa bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten. Av dessa fem kapitel är 2, 3 och 222

5 kap. av intresse i förevarande sammanhang. 2 kap. upptar till en början vissa bestämmelser om rätt till väg och om väghållningsskyldighet m. m. Sålunda stadgas, att om det för fastighets ändamålsenliga brukande är av synnerlig vikt att väg för fastigheten byggs över annan fastighets område, skall därifrån upplåtas erforderlig mark. Upplåtelsen får dock inte lända den upplåtande fastigheten till märkligt men (6 §). Prövas befintlig väg vara av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande av fastighet, till vilken vägen inte hör, skall rätt att begagna vägen upplåtas för fastigheten. Upplåtelsen får dock inte medföra märkligt men för fastighet, ä vars mark vägen är belägen, eller för någon som enligt tidigare upplåtelse äger begagna vägen (7 §). För upplåtelse av vägmark och för annat inträng som orsakas av vägs byggande eller begagnande, skall utgå ersättning (9 §). 1 vägbyggnadsföretag, som är av synnerlig vikt för tvä eller flera fastigheters ändamålsenliga brukande, skall dessa samfällt delta. Väg som är till nytta för två eller flera fastigheter skall samfällt underhallas av dem (10 §). Skyldigheten att delta i väghållning skall mellan de berörda fastigheterna fördelas med hänsyn till den omfattning vari de beräknas komma att begagna vägen. Dock far inte på någon fastighet läggas större andel än som svarar mot dess nytta av vägen (11 §). Om fastighet ålagts väghällningsskyldighet och det för skyldighetens fullgörande fordras att sand, SOU 1971:76

grus, jord eller sten tas pä annan fastighet eller på visst område av denna invid vägen växande träd eller buskar huggs bort eller kvistas eller snöskärm uppsatts, skall rätt i sådant hänseende upplåtas. Rätt att röja träd eller buskar fär också upplåtas för fastighet som berättigats att begagna vägen, om det fordras för att öka trafiksäkerheten. I samtliga fall gäller att upplåtelsen inte får lända den upplåtande fastigheten till märkligt men. För upplåtelsen och för annat intrång som föranleds därav skall utgå ersättning (13 §). Om väg skall byggas eller begagnas för fastighet, kan till förmän för fastigheten föreskrivas att grind eller led inte fär bibehållas eller uppsättas pa vägen annat än i korsning av järnväg, spårväg eller vattenväg. Föreskriften får inte medföra märkligt men för annan fastighet. För intrånget skall utgå ersättning (14 §). 2 kap. innehåller vidare vissa bestämmelser om förrättning ( 1 5 - 3 9 §§) och om vägsamfällighet ( 5 0 - 6 4 §§). Med hänsyn till det arbete som pågår att söka samordna dessa bestämmelser med FBL:s regelsystem lämnas i det följande endast en summarisk redogörelse för kapitlets innehåll i dessa delar. Prövning av fråga om rättighet eller skyldighet som avses i 6 - 1 4 §§ sker vid förrättning. Denna inleds genom ansökan till länsstyrelsen av fastighetsägare eller av nyttjanderättshavare som enligt avtal skall fullgöra väghällningsskyldigheten för fastighet. Länsstyrelsen utser förrättningsman. Denne kan vid förrättningen biträdas av tvä gode män. Vid förrättningen avgörs uppkommande frågor. Missnöjd sakägare kan därefter genom besvär bringa förrättningen under fastighetsdomstolens prövning. Skall tvä eller flera fastigheter delta i vägföretaget, skall dessa fastigheter utgöra en vägsamfällighet, som skall ha hand om den gemensamma väghållningen. Ersättning till förrättningsman och gode män liksom kostnad för kallelser m. m. skall i regel förskjutas av sökanden samt, om flera förpliktas till väghållning, fördelas mellan dem och sökanden efter skälighet. Några bestämmelser om ersättning till sakägare för SOU 1971:76

kostnad för bevakande av hans talan vid förrättningen finns inte. I 3 kap. stadgas, att beträffande område på landet eller i stad med tätare bebyggelse kan förordnas att fastigheterna inom området skall utgöra en samfällighet (vägförening) med ändamål främst att ombesörja och bekosta väghållning i fråga om de vägar som förklaras skola anses som föreningens vägar (71 §). Skall väg byggas eller tas i anspråk såsom vägförenings väg, äger föreningen mot ersättning för markupplåtelse och annat inträng till sig lösa rätt att för ändamålet begagna vägmärken eller den befintliga vägen. Vid behov kan sådan rätt att ta vägmaterial och att röja träd eller buskar samt att uppsätta snöskärm som avses i 1 3 § upplåtas för föreningen (75 §). Finner länsstyrelsen anledning till antagande att förhallande pa viss ort inom länet påkallar bildande av vägförening, skall frågan företas till handläggning vid förrättning. Beträffande förrättningen gäller bestämmelser, som i grundläggande hänseenden hänvisar till bestämmelserna om förrättning enligt 2 kap. Ersättning till förrättningsman och gode män liksom annan av förrättningen föranledd kostnad skall gäldas av vägföreningen eller, om vägförening inte kommer till stand, av kronan. Om kostnad föranletts uteslutande av viss sakägares yrkande eller bestridande, kan dock sakägaren förpliktas gälda kostnaden (78 §). Kan överenskommelse inte träffas om ersättning för upplåtelse eller annat inträng som avses i 75 §, skall vägföreningen genom stämning hänskjuta tvisten till fastighetsdomstolens prövning. Också den som fordrar ersättning kan i regel pä motsvarande sätt fä tvisten prövad av fastighetsdomstolen. Vägföreningen skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, om inte domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annat (86 §). 5 kap. upptar såsom inledningsvis nämnts vissa bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten. Till bestämmelserna anknyter vissa ersättningsregler. Bestämmelserna har tillkommit (1954) genom att vissa av de bestämmelser till främjande av trafiksäker223

heten som ingår i lagen (1943:431) om allmänna vägar (AVL) ansetts vara av betydelse ocksä för de enskilda vägarna och därför med i huvudsak samma utformning införts i EVL. VägL, som är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1972, upphäver AVL. Den nya lagstiftningen innebär bl. a. att AVL:s nyss berörda bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten har ändrats i vissa delar och att nya sådana bestämmelser har tillkommit. Några motsvarande ändringar har inte gjorts i EVL. EVL:s bestämmelser i dessa delar innebär bl. a. följande. Länsstyrelsen kan förordna att inom ett avstånd av högst 12 meter frän vägbanans mitt inte utan länsstyrelsens tillstand far uppföras byggnad, uppsättas stängsel som skymmer sikten eller vidtas annan sådan för trafiksäkerheten menlig anordning. För vissa korsningar kan förordnandet utvidgas att avse ett större område (100 §). Om pä markområde, beträffande vilket sådant förordnande meddelats, finns stängsel, upplag eller annan liknande anordning, som är till fara för trafiksäkerheten, kan länsstyrelsen förelägga den som svarar för anordningen att ta bort den eller ändra den sä, att faran undanröjs (101 §). Har ansökan om tillstånd enligt 100 § att pä fastighet uppföra byggnad eller vidta annan anordning inte bifallits och kan till följd därav fastigheten eller del därav nyttjas endast pa sätt som står i uppenbart missförhållande till markens tidigare värde, är ägaren berättigad till ersättning av kronan. Samma rätt till ersättning tillkommer innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnandet meddelades (102 §). För det fall att fastigheten genom inskränkningen i förfoganderätten minskat sa i värde, att den kan antas inte utgöra full säkerhet för fordran, gäller om nedsättning hos länsstyrelsen och fördelningen av nedsatt belopp m. m. enahanda bestämmelser som i VägL för motsvarande fall (103 §). Den som pä grund av föreläggande enligt 101 § bortskaffat eller ändrat anordning vid 224

väg är berättigad till ersättning av kronan för sina kostnader för detta liksom för den skada i övrigt som kan ha uppkommit för honom (104 §). I fråga om förfarandet i ersättningsfrågor gäller att den som vill göra anspråk pa ersättning enligt 102, 103 eller 104 § skall göra framställning härom till länsstyrelsen. Om inte överenskommelse kan träffas om ersättningen, har den som gjort framställningen att instämma sin talan till fastighetsdomstolen. Ocksä kronan kan i samma ordning påkalla prövning av fråga om ersättning. Kronan skall vidkännas a ömse sidor uppkomna kostnader å målet, om inte domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annat (105 §). Utredningen Bestämmelserna om förrättning enligt 2 kap. EVL företer stora likheter med förrättningsreglerna i FBL. Vi framlägger inte förslag om offentligt biträde vid förrättning enligt FBL och ej heller om rätt för sakägare till kostnadsersättning i förrättningsinstansen. Anledning saknas till annat bedömande när det gäller förrättning enligt 2 kap. EVL. Förrättningsbestämmelserna i 3 kap. EVL företer inte sädana avvikelser frän nyssberörda bestämmelser i 2 kap. att de föranleder ett annat bedömande. Bestämmelsen i 78 § att vägföreningen eller kronan skall vidkännas bl. a. "annan av förrättningen föranledd kostnad" skulle möjligen kunna anses avse ocksä sakägares kostnad för bevakande av sin talan vid förrättningen. Förarbetena till lagrummet tar dock sikte endast pä själva förrättningskostnaderna. Oberoende av hur lagrummet bör tolkas i denna del, finner vi oss inte heller såvitt avser nu berörda bestämmelser böra framlägga något förslag till ändring. Vad slutligen angär bestämmelserna i 5 kap. EVL har vi när det gäller VägL föreslagit att i en ny paragraf, 70 a §, införs vissa regler om kostnadsersättning till sakägare i ärenden enligt VägL. Dessa regler gäller bl. a. till förman för den som är berättigad till SOU 1971:76

ersättning till följd av meddelad trafiksäkerhetsföreskrift. Eftersom det torde dröja avsevärd tid innan ny lagstiftning om enskilda vägar träder i kraft, synes motsvarande kostnadsersättningsregler böra införas i EVL. Vi föreslår därför att sakägare, till vilken utgår ersättning enligt 5 kap. EVL, av kronan äger erhålla gottgörelse för sina kostnader ä saken under ärendets föregående handläggning hos länsstyrelsen och besvärsmyndighet, i den man kostnaderna varit skäligen påkallade för tillvaratagande av hans rätt. Detsamma bör gälla i fråga om sakägares kostnader vid fördelningen av ersättning som enligt 103 § första stycket EVL nedsatts hos länsstyrelsen. Slutligen föresläs att i sådant ärende enligt 5 kap. EVL, som kan medföra rätt till ersättning men i vilket ersättning ej utgår, sakägare äger erhålla gottgörelse av kronan för sina kostnader å saken under ärendets handläggning hos länsstyrelsen och besvärsmyndighet, i den mån det med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt att kostnaderna bärs av sakägaren. Den som har anspråk pä kostnadsersättning enligt 5 kap. EVL bör göra framställning härom till länsstyrelsen. Vid tvist bör anspråket prövas av tingsrätt. Är mål enligt 5 kap. EVL anhängigt hos fastighetsdomstol, torde dock denna lämpligen böra fa pröva fråga om ersättning för kostnad å saken före rättegången i målet.

SOU 1971:76 15

22 Byggnadslagen

Utredningen Byggnadslagen (1947:385) (BL) är föremal för översyn av den år 1968 tillsatta bygglagutredningen. Utredningen skall lägga fram förslag till en reformering av planväsendet samt se över lagens övriga avsnitt och föreslå de ändringar i dessa som kan föranledas av reformeringen av planväsendet eller annars kan vara påkallade. Det torde dröja avsevärd tid innan ny lagstiftning kan väntas träda i kraft. Fråga uppkommer därför om vad vi föreslär i olika hänseenden är av den beskaffenhet, att i avvaktan på den nya lagstiftningen, ändringar bör genomföras i BL. Ett stadgande i BL berörs direkt av vad vi föreslär i fråga om ExL. Sålunda gäller enligt 1 37 § första stycket BL att med avseende pä inlösen av mark enligt BL de allmänna bestämmelserna i ExL skall lända till efterrättelse i tillämpliga delar. Därvid skall iakttas vad som stadgas i 138-145 §§ BL. Till följd av hänvisning i 146 § äger vad i 137 § är stadgat beträffande inlösen av mark motsvarande tillämpning också vid inlösen av särskild rätt eller upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt enligt BL. I fortsättningen avses med inlösen samtliga dessa former av inlösen och upplåtelser. Bland de allmänna bestämmelserna i ExL återfinns reglerna om kostnadsersättning i 66 §. När det gäller ExL har vi föreslagit att detta lagrum ges sådan avfattning, att det utsägs att, när expropriationsrätt beviljats, 226

skyldigheten för den exproprierande att vidkännas kostnaderna å ömse sidor också avser kostnaderna å saken före rättegängen i expropriationsmålet samt att i paragrafen införs bestämmelser om kostnadsfrågan för fall, där en ansökan om rätt till expropriation avsias eller ansökningen återkallas innan expropriationsrätt beviljats. Fråga uppkommer nu vilka följder dessa ändringar far för BL:s vidkommande. Inlösen enligt BL kan ske med stöd av 1 8, 18 a, 21, 41, 41 a, 47, 48 och 83 §§. Såvitt avser 18, 18 a, 21, 41, 41 a och 48 §§ grundar sig rätten eller skyldigheten att lösa pä innehållet i fastställd plan. Planfrågans behandling kan sägas motsvara tillständsärendet vid expropriation. Skyldigheten för den inlösande att svara för motparts kostnader torde f. n. inte omfatta kostnader som denne kan ha haft för att bevaka sin talan i samband med planläggningen. Vi anser oss sakna anledning att föreslå en annan ordning. Den föreslagna lydelsen av 66 § ExL torde dock kunna föranleda tvekan om vad som skall gälla i detta hänseende. Det kan sålunda göras gällande att en sakägares kostnader i samband med planläggningen utgör kostnader "före rättegången i expropriationsmalet". För att undanröja all tvekan på denna punkt synes i BL böra införas ett stadgande - förslagsvis som ett tillägg till 137 § första stycket - att bestämmelserna i 66 § ExL inte avser kostnad i SOU 1971:76

samband med planläggning enligt BL. 47 § avser inlösen av tomtdelar. Frågan om kostnadsersättning vid sådan inlösen torde inte påverkas av de föreslagna ändringarna i 66 § ExL. Vad slutligen beträffar inlösen enligt 83 § är fråga om inlösen av mark till följd av förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, luftfarten m. m. Inte heller för sådant fall torde frågan om kostnadsersättning påverkas av de föreslagna ändringarna i 66 § ExL. 83 § är också i annat hänseende av intresse i förevarande sammanhang. I stället för inlösen kan bli fråga om ersättning för skada. Enligt 85 § gäller, att om inte överenskommelse kan träffas i ersättningsfrågan, den som vill framställa ersättningsanspråk skall instämma sin talan till fastighetsdomstolen. Också den ersättningsskyldige äger påkalla prövning av ersättningsfrågan pä motsvarande sätt. Den senare skall vidkännas ä ömse sidor uppkomna kostnader a målet, såvida inte domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annat. En motsvarande reglering av ersättningsfrågan erbjuder 22 och 23 §§ samt 116 och 117 §§. Här är fråga om sädana fall, där fastställd generalplan eller byggnadsplan medför sådana inskränkningar i rätten att nyttja mark att rätt till ersättning föreligger. För nu berörda ersättningsfall kan komma i fräga att i analogi med vad vi har föreslagit när det gäller NatvL, lagen om byggnadsminnen och VägL införa en bestämmelse om rätt för den ersättningsberättigade till gottgörelse för kostnader i ärendet. Saken torde dock inte vara av större vikt än att frågan om en ändring i denna del bör kunna anstå till dess att ny BL träder i kraft. I övrigt synes vad vi har föreslagit i andra sammanhang inte påkalla några ändringar i BL i avvaktan pä den nya lagstiftningen.

SOU 1971:76

23 Fastighetsbildningslagen

Inledning Ny lagstiftning om fastighetsbildning genomförs den 1 januari 1972. Då träder sålunda fastighetsbildningslagen (1970:988) (FBL) i kraft. Samtidigt upphävs lagen (1926:326) om delning av jord å landet (JDL), lagen (1926:336) om sammanläggning av fastigheter å landet (SML) och lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad (FBLS). FBL innefattar en enhetlig reglering av fastighetsbildning på landet och i stad. Enligt lagen är förrättning obligatorisk form för fastighetsbildning. Förrättning handläggs av fastighetsbildningsmyndighet, som består av en förrättningslantmätare och i vissa fall gode män. Mål om fastighetsbildning prövas i rättegång. Första instans i fastighetsbildningsmål är fastighetsdomstol. Grundläggande bestämmelser om sådan domstol upptas i lagen (1969:246) om fastighetsdomstol. Fastighetsdomstol ersätter bl. a. ägodelningsrätt. I regel skall finnas en fastighetsdomstol i varje län. Fullföljd av talan kan ske till hovrätt och högsta domstolen. Gällande rätt Enligt de grundläggande bestämmelserna om fastighetsbildning (2 kap.) sker denna genom fyra fastighetsbildningsinstitut, nämligen fastighetsreglering, avstyckning, klyvning och sammanläggning. Såsom fastighetsreglering sker fastighetsbildning, om den avser att 228

ombilda fastigheter eller innebär servitutsåtgärd, och såsom avstyckning, klyvning eller sammanläggning, om den avser att nybilda fastigheter (2:1). Fråga om fastighetsbildning prövas som inledningsvis nämnts vid förrättning som handläggs av fastighetsbildningsmyndighet. Sådan fråga upptas i regel endast efter ansökan (2:2). Fastighetsbildningsmyndighet kan dock i samband med förrättning uppta vissa fastighetsbildningsfrägor utan ansökan, nämligen frågor om servitut (7:10), om sammanläggning (12:8) och om vissa åtgärder vid förrättning som sker med anledning av ändring i den kommunala indelningen (13:3). Kostnaderna för genomförande av fastighetsbildning, dvs. förrättningskostnaderna, betalas enligt de bestämmelser som gäller för den särskilda fastighetsbildningsätgärd om vilken är fråga. Kostnader som är gemensamma för skilda åtgärder fördelas på dessa efter vad som är skäligt. Avvisas ansökan eller inställs förrättning, skall sökanden betala uppkomna kostnader, om inte särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Har förrättningen sökts av byggnadsnämnden, svarar kommunen för de kostnader som i enlighet härmed kan åvila sökanden. Inställs förrättning som påkallats av överlantmätaren eller annan statlig myndighet, skall sädana kostnader betalas av staten. Till förrättningskostnad hänförs taxeavgifter, ersättning till SOU 1971:76

sakkunnig och syssloman som utsetts att under förrättningen ombesörja för sakägarna gemensamt arbete, utgifter för hantlangning som inte ingår i taxeavgiften samt ersättning för skada i samband med mätningar på marken, markundersökningar eller liknande åtgärd (2:6 och 9:2). Enligt bestämmelserna om fastighetsbildningsförrättning (4 kap.) består fastighetsbildningsmyndigheten av en förrättningslantmätare och i vissa fall gode män, i regel två stycken (4:1). Ansökan om fastighetsbildning skall göras skriftligen hos fastighetsbildningsmyndigheten i den ort där marken är belägen (4:7 och 8). Muntlig ansökan under pågående förrättning skall dock godtas, om den väckta frågan lämpligen kan prövas vid samma förrättning (4:8). I den utsträckning som är påkallad med hänsyn till fastighetsbildningens art och förhållandena i övrigt skall fastighetsbildningsmyndigheten utreda vilka som i egenskap av ägare till fastighet eller pä annan grund är sakägare (4:11). Vid förrättning skall fastighetsbildningsmyndigheten hälla sammanträde med sakägarna. Sammanträde behöver dock inte hällas, om stridiga intressen ej förekommer i ärendet och hinder mot den sökta fastighetsbildningen inte föreligger. Vid sammanträde skall förrättningslantmätaren redogöra för ansökan samt klargöra innebörden av vidtagna och planerade åtgärder. Sakägare och andra som enligt särskild föreskrift skall underrättas om sammanträdet skall fä tillfälle att yttra sig och förebringa utredning i frågor som behandlas vid sammanträdet. Sammanträde hålls där den mark är belägen som fastighetsbildningen avser, om det inte utan olägenhet kan hållas pä annat ställe (4:14). För delgivning av kallelse till sammanträde gäller i huvudsak allmänna bestämmelser om delgivning (4:20). Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för fastighetsbildningen. Föreligger inte hinder mot denna, skall myndigheten utarbeta den fastighetsplan samt ombesörja de göromäl av teknisk art och de värderingar som behövs för åtgärdens genomförande. Vid behov skall samråd ske med de myndigSOU 1971:76

heter vilkas verksamhetsområden berörs av åtgärden. Sedan de sålunda föreskrivna åtgärderna utförts, skall myndigheten meddela beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta beslut skall bl. a. ange hur fastighetsindelningen skall ändras och vilka servitutsätgärder som skall vidtas (4:25). Om det främjar en ändamålsenlig förrättningshandläggning och hinder inte möter mot fastighetsbildningen, får fastighetsbildningsmyndigheten genom särskilt besked meddela tillstånd till denna (tillstandsbeslut) (4:26). Sedan förekommande ersättningsfrågor avgjorts och alla till förrättningen hörande göromål utförts, skall fastighetsbildningsmyndigheten förklara förrättningen avslutad (avslutningsbeslut). Avslutningsbeslut skall meddelas på sammanträde eller pä tid och plats som myndigheten tillkännagivit för sakägarna och annan som får besvära sig över beslutet (4:29). Sedan förrättningen avslutats skall fastighetsbildningsmyndigheten under fullföljdstiden hälla tillgängliga de handlingar eller andra uppgifter som fordras för att sakägarna skall kunna inhämta fullständig kännedom om förrättningsresultatet (4:30). För utredning av fråga vars bedömande kräver särskild fackkunskap får fastighetsbildningsmyndigheten anlita biträde av sakkunnig (4:34). Genom fastighetsreglering far mark överföras från en fastighet eller samfällighet till en annan sådan enhet samt andel i samfällighet överföras frän en fastighet till en annan. Genom fastighetsreglering kan också samfällighet bildas samt servitut bildas, ändras eller upphävas (5:1). Rätt att påkalla fastighetsreglering tillkommer ägare av fastighet som berörs av regleringen. Byggnadsnämnd får begära fastighetsreglering som avser område där tätbebyggelse föreligger eller är att vänta inom en nära framtid. Vidare kan länsstyrelse, överlantmätare eller lantbruksnämnd påkalla fastighetsreglering av större betydelse frän allmän synpunkt (5:3). Kostnaderna för fastighetsreglering betalas i regel av sakägarna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta varje sakägare har av regleringen (5:13). 229

Har fastighetsreglering till syfte att inom område, som omfattar mark till ett flertal fastigheter med skilda ägare, åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet och är det ett väsentligt intresse från allmän synpunkt att storleksförändringar därvid genomförs, far fastighetsbildningsmyndigheten förordna att fastighet som ingår i regleringen eller del av sådan fastighet skall genom inlösen avstås för att överföras till annan fastighet (8:1). För inlösen gäller vissa begränsningar dels av markpolitisk natur (8:2), dels av hänsyn till ägare eller brukare (8:3). Tillhör enligt tomtindelning särskilda delar av tomt olika ägare, fär ägare av sådan tomtdel på begäran lösa återstoden av tomten utan hinder av de inskränkningar som gäller för inlösen i övrigt. Yrkas inlösen av flera, äger den företräde vars tomtdel vid uppskattning åsätts största värdet. Asätts tomtdelarna lika värde, äger den företräde som först yrkat inlösen (8:4). Ägaren till fastighet eller fastighetsdel som inlöses är berättigad till ersättning enligt regler som nära ansluter sig till expropriationslagstiftningens värderingsbestämmelser (8:5). Genom avstyckning kan viss ägovidd av fastighets enskilda mark eller fastighets andel i samfällighet avskiljas för att utgöra fastighet för sig eller ingå i sammanläggning (10:1). När styckningsdelarna har samme ägare betalas kostnaderna för avstyckning av sökanden. I annat fall fördelas kostnaderna efter vad som är skäligt (10:9). Fastighet som innehas med samäganderätt fär pa ansökan av delägare genom klyvning uppdelas i lotter som kan bilda fastigheter för sig eller ingå i sammanläggning (11:1). Kostnaderna för klyvning fördelas mellan delägarna efter vad som är skäligt (11:10). Sammanläggning till en fastighet far äga rum av fastigheter som har samme ägare och innehas med lika rätt (12:1). För fastigheter som tillhör äkta makar gäller en utvidgad rätt till sammanläggning (12:2). Kostnaderna för sammanläggning betalas av sökanden. Om fastighetsbildningsmyndigheten tagit upp frågan om sammanläggning utan ansökan, fördelas kostnaderna efter vad som är 230

skäligt (12:14). Enligt reglerna om fastighetsbestämning (14 kap.) kan sådan bestämning äga rum inte bara i samband med fastighetsbildning utan också som en fristående åtgärd. Sålunda stadgas att om vid fastighetsbildning fråga uppkommer om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av servitut (med vissa begränsningar), frågan skall prövas vid fastighetsbestämning, om det behövs för fastighetsbildningen. Pa ansökan av sakägare kan även i annat fall fastighetsbestämning ske för prövning av fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av vissa servitut. Samma rätt att påkalla fastighetsbestämning tillkommer byggnadsnämnden såvitt gäller område med stadsplan eller byggnadsplan eller område beträffande vilket fråga väckts om upprättande av sådan plan (14:1). Också fastighetsbestämning handläggs av fastighetsbildningsmyndigheten vid förrättning. Beträffande sådan förrättning gäller regler som i huvudsak motsvarar bestämmelserna angående fastighetsbildningsförrättning (14:2 - 9 ) . Kostnaderna för fastighetsbestämning fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt. Är byggnadsnämnden sökande, skall kostnaderna betalas av kommunen i den mån särskilda skäl föranleder detta (14:10). Talan mot beslut eller åtgärd av fastighetsbildningsmyndigheten fullföljs genom besvär till fastighetsdomstolen. Besvär skall i regel inges till domstolen inom fyra veckor från den dag da förrättningen förklarades avslutad eller inställd (15:6). Behörig fastighetsdomstol är den inom vars domkrets marken är belägen (15:1). Besvär får anföras av sakägare och den som — utan att vara sakägare — ålagts att betala ersättning eller kostnad (15:6). Byggnadsnämnden far fullfölja talan mot tillstands- eller fastighetsbildningsbeslut som rör mark inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser (15:7). Överlantmätaren far med viss begränsning fullfölja talan mot tillstands- eller fastighetsbildningsbeslut som han finner strida mot sådan bestämmelse i FBL som meddelats till SOU 1971:76

förman för allmänt intresse. Motsvarande fullföljdsrätt tillkommer länsstyrelsen och lantbruksnämnden (15:8). Angående rättegången i fastighetsdomstolen skall enligt 2 § lagen om fastighetsdomstol i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet i fråga om allmän domstol såvida inte särskilda bestämmelser är meddelade. Detta innebär att fastighetsdomstolen i regel skall likställas med allmän underrätt. Eftersom i fastighetsbildningsmälen domstolen skall vara överinstans i förhällande till fastighetsbildningsmyndigheten och med hänsyn till dessa måls speciella natur innehåller emellertid FBL vissa särbestämmelser. Fastighetsdomstolens avgörande av saken sker genom utslag. Bestämmelserna i RB om avfattning av dom i tvistemål och om meddelande av sådan dom äger motsvarande tillämpning pä utslag i fastighetsbildningsmål (16:10). Tjänsteman och annan som kallats att lämna upplysningar har rätt till ersättning för sin inställelse enligt särskilda bestämmelser. Sakägare får inte åläggas att betala kostnad som föranleds härav (16:13). Skall i annat fall kostnad för bevisning eller särskild åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan domstolen när det är skäligt förordna att kostnaden skall stanna på staten. Fastighetsdomstolen kan vidare efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna förordna att sakägare som förlorar målet skall ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad. I mål om inlösenersättning skall dock sakägare som avstår mark eller särskild rättighet få gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet. De båda sista bestämmelserna gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § RB. Vinner sakägare mal mot företrädare för allmänt intresse, kan domstolen tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad om synnerliga skäl föreligger. Sådan ersättning skall utges av staten eller, om endast byggnadsnämnden företräder det allmänna intresset, av kommunen (16:14). Mot fastighetsdomstols utslag eller beslut får, om inte annat är föreskrivet, talan fullföljas i hovrätten genom besvär. Besvär får SOU 1971:76

anföras av sakägare och annan enskild part samt av företrädare för allmänt intresse som kunnat föra talan i frågan vid fastighetsdomstolen (17:1). I fråga om rättegängen i hovrätten äger vissa av särbestämmelserna angående förfarandet vid fastighetsdomstol motsvarande tillämpning (17:3). Detta gäller bl. a. reglerna om utslag i målet (16:10) samt kostnadsreglerna (16:13 och 14). Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i mål om inlösenersättning gäller dock, med tillämpning i övrigt av 18 kap. RB, att den som har att utge sådan ersättning, om inte annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § RB, alltid själv skall bära sina kostnader samt kostnad som han orsakar motparten genom att själv fullfölja talan (17:3). Mot hovrätts utslag eller beslut får, om inte annat är föreskrivet, talan fullföljas i högsta domstolen genom besvär. Besvär får anföras av sakägare och annan enskild part samt av företrädare för allmänt intresse som kunnat föra talan i frågan i hovrätten (18:1). De nyss berörda särbestämmelserna angående rättegången i hovrätten äger motsvarande tillämpning i fråga om rättegången i högsta domstolen (18:3).

Motioner 1959 I likalydande motioner vid 1959 års riksdag hemställde herr Spetz (1:379) och herr Svensson i Ljungskile (11:432) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till bestämmelser om rättegängsbiträde åt enskilda personer i jorddelningsmål. I motionerna kritiseras bl. a. det förhällandet att den enskilde i jorddelningsmälen inte har biträde av sådan teknisk och ekonomisk expertis som för det allmännas del finns tillgänglig i olika administrativa myndigheter. En inte ringa förbättring av den enskildes ställning bör enligt motionärernas mening kunna ernås, om denne kan få sakkunnigt biträde i jorddelningsmalen. Som sådant biträde kan enligt motionärerna endast lantmätare med läng erfarenhet som förrättningsman göra sig gällande. Intill dess erfarenhet vunnits om hur omfattande hjälp 231

som behövs, bör möjlighet skapas att för- inte blott principiella skäl utan också den söksvis med distriktslantmätartjänst förena omständigheten, att det biträde varav en uppdrag såsom rättegängsbiträde i jorddel- enskild kan vara i behov lättast torde leda till ningsmål. resultat, da det lämnas under ärendets första Tredje lagutskottet anförde i utlåtande skede, dvs. pä förrättningsstadiet. över motionerna (1959:14) bl. a. att det Utskottet, som på anförda skäl inte kunde allmännas inflytande pa fastighetsbild- instämma i motionärernas förslag att man ningens utformning såväl i stort som i detalj som biträde företrädesvis bör anlita lantotvivelaktigt är mycket starkt. I allmänhet mätare, anförde vidare att utskottet därmed får man väl anta att myndigheternas planer dock inte vill säga att man inte i särskilda fall och intentioner också överensstämmer med bör ha möjlighet att för ett biträdesuppdrag de enskilda sakägarnas. Det är emellertid av övervägande teknisk art förordna en lämpuppenbart att motsatsen understundom är lig lantmätare, nägot som f. n. inte medges fallet. Även om sådana fall utgör undantag, av fria rättegangslagen men däremot kan ske är det naturligtvis därför inte mindre viktigt vid förordnande av biträde vid ensittarföratt också dessa fall blir fullständigt utredda rättning enligt den särskilda kungörelsen och belysta. I ärenden angående fastighets- (1925:379) om bestridande i vissa fall med bildning har den beslutande myndigheten att allmänna medel av kostnader, förenade med sörja för att utredningen blir fullständig. Vad inlösen av under nyttjanderätt upplåtet omi sammanhanget skall förstås med fullständig råde, m. m. måste naturligtvis alltid bli en omdömessak, Utskottet föreslog att motionerna skulle liksom frågan vilka slutsatser som skall dras överlämnas till 1954 års fastighetsbildningsav ett givet utredningsmaterial. Någon oenig- kommitté och 1956 års lantmäterikommitté het kan inte gärna råda om att det både av att av kommittéerna tas under övervägande psykologiska och sakliga skäl är angeläget att under deras fortsatta arbete. den enskildes synpunkter blir klart och fullRiksdagen beslöt i enlighet med utskottets ständigt framlagda inför den beslutande hemställan (rskr. 168). myndigheten. I den mån den enskilde sakLantmäterikommittén berör inte motioägaren anser sig inte ensam kunna klara nerna i sitt betänkande (SOU 1959:30). denna uppgift föreligger alltid möjlighet att - lat vara pa egen bekostnad - anlita ombud, biträde eller sakkunnig. Detta kan ske Lagförarbeten såväl på förrättningsstadiet som vid domstol. Pä grund av de allmänna rättshjälpsanstalter- Fastighetsbildningskommittén nas verksamhet, som numera omfattar hela FBL bygger på ett av fastighetsbildningsriket, finns möjlighet att få kostnadsfri rätts- kommittén avgivet betänkande "Fastighetshjälp. Anstalternas rättshjälp är inte begrän- bildning" med förslag till lag om fastighetssad till domstolsförfarandet utan lämnas bildning (SOU 1963:68). Efter remissbeäven pä förrättningsstadiet. Anstalterna läm- handling omarbetades förslaget i visnar dessutom rättshjälp efter grunder som är sa delar inom justitiedepartementet. Detta betydligt mindre restriktiva än vad fallet f. n. gäller bl. a. frågan om domstolar och rätteär vid tillämpning av lagen om fri rättegång. gång i fastighetsbildningsmäl. Kommittén Även om situationen sålunda kan sägas vara hade sålunda föreslagit att mål frän förrättåtskilligt gynnsammare än vad som framgår ningsinstansen skulle fullföljas till särskilda av motionerna, anser utskottet det likväl jorddomstolar, som skulle vara knutna till böra övervägas huruvida inte möjligheten att hovrätterna. Frän jorddomstol skulle talan i särskilda fall erhålla fri rättegångshjälp i kunna fullföljas till högsta domstolen. fastighetsbildningsärende också på förrättI samband med att kommittén hänför sig ningsstadiet bör inskrivas i lag. Härför talar till de regler som bör gälla angående förfa232

SOU 1971:76

randet vid förrättningsinstansen upptar kommittén de spörsmål som berörts i de bada motionerna vid 1959 ars riksdag (s. 239 f). Kommittén förklarar sig dela tredje lagutskottets uppfattning rörande önskvärdheten av en närmare reglerad rätt till fri rättshjälp i särskilda fall vid handläggning redan pä förrättningsstadiet av ärenden om fastighetsbildning. En reform i denna riktning skulle helt ligga i linje med kommitténs strävanden att tillerkänna förrättningsavgörandena en ökad betydelse och att i viss man jämställa förrättningshandläggningen med ett domstolsförfarande. Kommittén säger sig också för sin del vara beredd att i princip förorda en särskild lagstiftning om rättshjälp i fastighetsbildningsärenden. Flera svårlösta problem aktualiseras emellertid i detta sammanhang, och kommittén har inte funnit anledning att ta ställning till dessa och att framlägga ett förslag till sådan lagstiftning. Under alla förhållanden bör enligt kommitténs mening en närmare utredning i detta avseende anstå till dess klarhet vunnits om hur den nya lagstiftning som är att vänta kommer att bli utformad.

Remissyttrandena och propositionen Över fastighetsbildningskommitténs betänkande har yttranden avgetts av ett stort antal remissinstanser. Flera remissinstanser gar i sina yttranden in pä frågan om fri rättshjälp och några andra frågor som är av intresse i detta sammanhang. Jämsides med vad yttrandena i dessa delar innehåller redovisas i fortsättningen vad departementschefen anförde i samband med att förslag till FBL förelades riksdagen (prop. 1969:128). Frågan om fri rättshjälp tas upp av Svea hovrätt, Föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund, som alla förordar att frågan löses i FBL. Departementschefen framhåller (s. B 194) att revisionen av lagstiftningen om fri rättegäng och därmed sammanhängande frågor ännu inte är slutförd. Inte heller frågan om fri rättshjälp i förvaltningsärenden har lösts. Frågan om fri rättshjälp i fastighetsbildningsSOU 1971:76

ärenden har enligt departementschefens mening ett nära samband med frågan om fri rättshjälp i förvaltningsärenden och bör därför, eftersom den inte kan anses mer angelägen än motsvarande fråga i manga andra fall, tas upp först i ett senare sammanhang. Utredning av frågan om fri rättshjälp i fastighetsbildningsärenden omfattas av det utredningsuppdrag som lämnats de sakkunniga som ar 1968 tillkallats att utreda frågan om kostnader och rättshjälp i förvaltningsförfarandet. I fråga om bevisupptagning vid förrättning påtalar Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt häradshövdingeföreningen de skillnader som kommitténs förslag innebär i förhällande till domstolsprocessen. Fastighetsbildningsmyndigheten saknar sålunda befogenhet att självmant eller pa sakägares begäran kalla och pä ed höra vittnen och att höra sakägare under sanningsförsäkran. Inte heller kan myndigheten ålägga sakägare personlig inställelse eller genom föreläggande skaffa fram skriftlig bevisning. Svea hovrätt anser att skillnaderna i vissa fall är omotiverade. Vid fastighetsbestämning handlagda äganderättstvister, som avser fastighetsindelningens beskaffenhet, samt tvister om servituts bestånd eller omfång liksom i många fall tvister angående sträckningen av viss gräns skiljer sig enligt hovrättens mening inte pä något avgörande sätt frän civila tvister i allmänhet. Det processuella förfarandet för tvisternas avgörande bör därför inte pä väsentliga punkter avvika frän allmänna processuella regler. Detsamma är förhallandet med vissa frågor som handläggs inom fastighetsregleringens ram, t. ex. frågor om ändring eller upphävande av servitut och om inlösen. Departementschefen framhåller (s. B 191) att den kritik som riktats mot kommitténs förslag i denna del främst bygger pä det förhallandet att kommittén avsett att göra förrättningshandläggningen jämförbar med en domstolsinstans. Frän en sådan utgångspunkt anser departementschefen kritiken i viss man befogad. Om emellertid prövningen av fastighetsbildningsmalen sker vid fastighetsdomstolen, frän vilken talan kan full233

följas till hovrätten och högsta domstolen pä samma sätt som i andra mal, förlorar kritiken i styrka. Enligt departementschefens mening är det en godtagbar ordning att fullständig bevisning i tvistiga saker förebringas först inför domstolen. Visserligen är det ofördelaktigt att fastighetsbildningsmyndigheten någon gang mäste grunda sitt avgörande pa en utredning som inte är fullständig i alla hänseenden. Denna nackdel måste emellertid vägas mot de fördelar som vinns genom att förrättningshandläggningen kan förenklas. Behovet av muntlig bevisning torde vara mycket begränsat vid fastighetsbildning. Förrättningen erbjuder särskilt goda möjligheter att få fram det för avgörandet nödvändiga materialet pä annat sätt. Förrättningen gör det ocksä möjligt att åstadkomma förlikning mellan sakägarna vid de förhandlingar som förs under förättningslantmätarens ledning. Den omständigheten att fullständig bevisupptagning förutsätts ske vid domstolen utgör inte någon eftergift i fråga om kravet pa sakägarna att tillhandahålla alla uppgifter och annan utredning som lämpligen kan förebringas hos fastighetsbildningsmyndigheten. När vittnesbevisning undantagsvis behövs, bör tyngdpunkten i handläggningen ligga i domstolen. Detta gäller t. ex. vid behandlingen av äganderättstvister eller komplicerade värderingsfrågor i samband med inlösen. Genom en sådan ordning kommer fastighetsbildningsärenden att i fråga om bevisning handläggas pa i stort sett samma sätt som vanliga rättegångsmål. Bevisupptagning och bevisvärdering kan alltså liksom i andra mål i princip ske i tvä instanser. Departementschefen anser därför att det inte finns skäl att införa regler om vidgad bevisupptagning i förrättningsinstansen. Spörsmålet om rätt för en sakägare att fä ersättning av motpart för utredningskostnader och andra utgifter i förrättningsinstansen ett problem som inte närmare övervägts av kommittén i betänkandet - tas upp av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt häradshövdingeföreningen. Svea hovrätt understryker den ändrade roll i processuellt hänseende som förrättningen far enligt 234

kommitténs förslag och betonar de därmed förbundna ökade rättssäkerhetskraven pä förrättningsförfarandet. Hovrätten framhåller som anmärkningsvärt att den som utsätts för inlösen inte har möjlighet att få ersättning för de kostnader som han ådrar sig för att utföra sin talan i samband med tvångsavhändelsen. Kommitténs förslag i denna del innefattar enligt hovrätten ett avsteg från grundsatsen att den som utsätts för ett tvangsmässigt ingripande av expropriationskaraktär skall fä ersättning för sina utgifter. Det är härvid att märka, att sakägarens talan kan avse såväl befogenheten av anspråket pä inlösen som storleken av ersättningen. Ersättning för utgifter bör därför tillerkännas sakägaren på samma sätt som vid expropriation. Hovrätten anser att det förhallandet att förrättningsmännen ex officio har att bestämma löseskillingen för inlöst egendom härvid inte har någon betydelse. Dessutom bör beaktas att ersättningar av annat slag än marklösen, exempelvis ersättning för skada eller inträng pa restfastighet, för rättighet som avstås eller för personlig skada, inte lär komma att tillerkännas sakägare annat än efter särskilt yrkande därom. Hovrätten anser att det är ett villkor för förslagets genomförande att sakägarnas rättsställning vid förrättningen i nu förevarande avseenden vederbörligen tillgodoses. Ocksä överlantmätarna i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus och Örebro län framhåller att sakägarna enligt kommitténs förslag fatt en sämre ställning vid fastighetsreglering än vid expropriation i så måtto, att sakägarna inte fär ersättning för kostnaderna i samband med inlösen. Departementschefen framhåller (s. B 192) att frågan om utdömande av kostnadsersättning i förrättningsinstansen hänger nära samman med instansordningen. Utredningen i fastighetsbildningsärenden skall i princip ombesörjas av fastighetsbildningsmyndigheten. Detta utesluter givetvis inte att sakägare kan förorsakas vissa kostnader för att tillvarata sin rätt. Framför allt är det ombuds- och inställelsekostnader som kan komma i fråga. Kostnadsfrågan torde bli aktuell huvudsakSOU 1971:76

ligen i sådana ärenden där stridiga intressen ningsinstansen bör vid inlösen inte gälla en förekommer. Dessa intressen kan vara av två annan ordning än för förrättningsförfarandet slag, allmänna eller enskilda, och situationer- i allmänhet. Visserligen skulle sakägarnas na är ganska olika beroende pä om enskilda egna utredningar ibland kunna vara värdeintressen star mot allmänna eller mot varand- fulla för en allsidig belysning av de spörsmål som uppkommer vid inlösen, men som dera. I sådana fall där enskilda intressen star partementschefen förut anfört är det inte mot allmänna kan det enligt departements- lämpligt att konstruera förrättningsförfaranchefens mening inte komma i fråga att i det sa, att fullständig bevisupptagning skall förrättningsinstansen bereda sakägare möjlig- kunna äga rum inför fastighetsbildningshet att fa ersättning för sina kostnader av det myndigheten. Sakägarnas utredning skulle allmänna. De kostnader som här kan upp- sålunda ända i vissa fall bli ofullständig. komma är i allmänhet av begränsad omfatt- Förfarandet bör därför utformas sä, att sakning och det är förutsatt att fastighetsbild- ägarens egen utredning och bevisning - som ningsmyndigheten såsom tidigare skall be- kan vara motiverad huvudsakligen i mera koncentreras till den driva en omfattande verksamhet för informa- komplicerade fall tion och rådgivning. Läget blir ett annat om första domstolsinstansen. Att genom direkta saken förs vidare till domstol och blir före- bestämmelser hindra sakägarna frän att föremal för en formlig rättegäng mellan företrä- bringa egen utredning vid förrättningen kan visserligen inte komma i fråga, men en fördare för allmänintresset och den enskilde. Situationer där enskilda intressen star mot stärkning av sakägarnas ställning i detta hänvarandra är enligt departementschefen gans- seende i förhallande till kommitténs förslag ka vanliga vid fastighetsbildning, och förrätt- bör inte företas. Den föreslagna ordningen ningsförfarandet avser i betydande mån att främjar enligt departementschefens mening skilja mellan motstående enskilda intressen. ett snabbt förrättningsförfarande utan att Fastighetsbildningen är en angelägenhet som äventyra rättssäkerheten. Några nämnvärda inte kan avgöras pa annat sätt än genom kostnader för den som utsätts för inlösen myndighets eller domstols beslut och regler- torde inte behöva uppkomma vid förrättna i FBL är i allmänhet indispositiva. Mot ningen. En regel som gav möjlighet för sådan denna bakgrund är det naturligt att sakägar- sakägare att fä kostnadsersättning i förrättna i allmänhet själva får svara för sina kost- ningsinstansen skulle motverka koncentranader i ärendet vid förrättningsinstansen. De tionen av sakägarnas utredning och bevisning dispositiva inslagen i förrättningsförfarandet till domstolen. Sammanfattningsvis anför departementsskulle emellertid kunna motivera en undantagsregel som gjorde det möjligt att låta en chefen att han inte funnit skäl att i FBL ta sakägare fa gottgörelse av en annan för sina upp några särskilda regler om ersättning till personliga kostnader i samband med förrätt- sakägare för kostnader vid förrättning. ningen. Främst avses det fallet då en sakägare vållas onödiga kostnader genom annan Riksdagsbehandlingen sakägares vårdslöshet eller försummelse. Åtminstone i vissa fall av detta slag bör det I motion vid 1970 års riksdag hemställde dock enligt departementschefen vara möjligt herr Tobé (11:1069) att riksdagen matte beatt pa indirekt väg åstadkomma en rättvis sluta sädan ändring av FBL att fastighetsbildlösning, nämligen genom att myndigheten ningsmyndigheten får möjlighet att besluta beaktar förhallandet vid fördelningen av för- om ersättning at sakägare för kostnader för utredning i ärende inför myndigheten. I morättningskostnaderna. Inlösenfallen intar visserligen, framhåller tionen anförs bl. a. att det material och de departementschefen, en särställning, men i synpunkter som framförs av fastighetsägarna fråga om ersättning till sakägare i förrätt- blir ett viktigt inslag i utredningen i fastigSOU 1971:76

hetsbildningsärenden. Sakägarna bör därför skäl är angeläget att den enskildes synpunkstimuleras att medverka till att förhållandena ter blir klart och fullständigt framlagda inför klarläggs sä längt det är möjligt. En sädan den beslutande myndigheten. I den man den aktiv medverkan kan emellertid förorsaka enskilde inte ensam kan klara denna uppgift sakägarna vissa kostnader såsom för ombud kan han behöva hjälp av ombud eller sakoch inställelser. Motionären är mot bakgrun- kunnig. Hjälpen torde lättast leda till resultat den härav kritisk mot att departementsche- om den lämnas under ärendets första skede, fen inte funnit anledning att i FBL ta upp dvs. i förrättningsinstansen. Förslagets ståndnägra regler om ersättning till sakägare för punkt såvitt avser ersättning för kostnader i kostnader för att föra talan vid förrättning. denna instans är enligt utskottets mening Motionären säger sig dela uppfattningen inte helt tillfredsställande. Ståndpunkten att fastighetsbildningsmyndigheten bör be- torde huvudsakligen vara betingad av en driva information och rådgivning. När stri- strävan att inte komplicera förrättningsfördiga intressen star mot varandra måste emel- farandet. Om emellertid möjligheten att fa lertid sådan verksamhet bedrivas med stor gottgörelse för sådana kostnader begränsas försiktighet. Alla ställningstaganden som kan pä lämpligt sätt, exempelvis till fall da en ge anledning till misstanke att fastighetsbild- sakägare vållas onödiga kostnader genom ningsmyndigheten tar parti för den ena av annan sakägares vårdslöshet eller försumtvå parter måste undvikas. melse, lär nägra nämnvärda olägenheter frän Den av departementschefen för vissa fall denna synpunkt knappast behöva uppkomanvisade metoden att pa indirekt väg åstad- ma. Utskottet förutsätter att hithörande fråkomma en rättvis lösning, nämligen vid för- gor närmare övervägs av Kungl. Maj:t i lämpdelningen av förrättningskostnaderna, är en- ligt sammanhang. Ett sådant kan erbjuda sig ligt motionärens mening inte godtagbar. Man exempelvis i samband med prövningen av bör göra klar skillnad mellan förrättnings- frågan om fri rättshjälp i förvaltningsärenkostnader och sakägarnas kostnader för ut- den. redningen. Den metod departementschefen Utskottet hemställde att riksdagen med pekat på är en nödlösning som illustrerar avslag på motionen måtte anta förslaget till behovet av regler i ämnet, heter det i motio- FBL i berörda delar. nen. Frågan om ersättning av motpart för utEnligt motionärens mening är det också redningskostnader berördes också i likalyen fördel om sä mycket av utredningen som dande motioner vid samma riksdag, i vilka möjligt förebringas redan vid förrättningen herr Alexanderson m. fl. (1:884) och herr och inte uppskjuts till den prövning som kan Eriksson i Arvika m. fl. (11:1044) hemställde ske vid domstol efter överklagande. Om bl. a. att riksdagen, med förklaring att 8 kap. fastighetsbildningsmyndighetens beslut kan i förslaget rörande tvängsinlösen av fastighet grundas pä ett tillförlitligt material, minskar inte kan godtas i föreslaget skick, mätte risken för överklagningar. Tyngdpunkten i hemställa hos Kungl. Maj:t om nytt förslag i förfarandet bör ligga pä förrättningen, men denna del före lagens ikraftträdande. I avsaknaden av regler om ersättning för kost- motionerna kritiseras bl. a. den utformning nader verkar i motsatt riktning. Motionären värderingsreglerna vid inlösen fått i förslaget. finner denna brist vara särskilt betänklig i 1 anslutning härtill anför motionärerna att inlösenfallen. frågan om rätt till ersättning för kostnader Tredje lagutskottet anförde i yttrande har nära samband med värderingsfrågorna. över motionen (1970:35) att som utskottet Enligt propositionen skall ersättning för tidigare uttalat i ett ärende om tillämpning kostnader ej ifrägakomma vid förrättningen av lagen om fri rättegäng pä handläggning av men väl vid domstol. Motionärerna anser det fastighetsbildningsärenden i förrättningsin- emellertid vara angeläget att man inte stimustansen det av både psykologiska och sakliga lerar till överklagande. Huvudvikten bör lik236

SOU 1971:76

som i RB läggas i första instans. Dessutom kan värderingen ofta vara prejudicerande för förrättningens utformning i olika avseenden, varför man redan vid förrättningen bör ha tillförlitlig utredning om värdet. Även om kostnadsersättning till sakägare inte skulle förekomma vid andra förrättningar, bör sä vara fallet, när det är fräga om inlösen. Tredje lagutskottet hänvisade i yttrandet över dessa motioner i förevarande del till vad utskottet anfört i anledning av herr Tobés motion. Riksdagen biföll utskottets hemställan och avslog motionerna (rskr. 189).

Kostnadsersättning

Regleringen i FBL av frågan om ersättning till sakägare för kostnad för bevakande av hans talan innebär att en skarp gräns dragits mellan kostnader pä förrättningsstadiet och kostnader sedan fastighetsbildningsärende övergått i rättegång. Pa förrättningsstadiet far sakägaren själv stä för sina kostnader medan han i fastighetsbildningsmäl kan fa ersättning av annan sakägare för sina rättegångskostnader enligt regler som kan sägas innebära en med hänsyn till de speciella förhållandena i fastighetsbildningsmälen påkallad modifiering av den i 18 kap. 1 § RB lagfästa principen om förlorande parts skyldighet att ersätta motparten hans rättegångskostnad. Vid rättegång kan sakägaren vidare i Utredningen undantagsfall få ersättning för rättegångskostnad när han vinner mål mot företrädare Offentligt biträde för allmänt intresse. Den allmänna medborgerliga skyldigheten Det åligger fastighetsbildningsmyndigheten att sörja för att utredningen i fastighetsbild- för den enskilde att själv stä för normala, ningsärende blir fullständig. Därvid har myn- rimliga kostnader i förvaltningsförfarandet digheten att beakta såväl allmänna som en- bör gälla också för ägare av fast egendom skilda intressen. Rådplägning med sakägarna som berörs av fastighetsbildningsätgärd. Såbör äga rum och dessa skall fä tillfälle att som tidigare framhållits bör man räkna med yttra sig och förebringa utredning. Dessa att ett mera komplicerat egendomsinnehav i förhållanden medför att enskild sakägare i regel är förenat med kostnader, utan att regel inte behöver anlita biträde vid förrätt- därför någon rätt till ersättning kan anses ningen. I sådana fall där stridiga intressen given. Härtill kommer att fastighetsbildning föreligger kan han dock behöva biträde. Ock- är en angelägenhet som inte kan avgöras pa så i andra mera komplicerade fall kan biträde annat sätt än genom myndighets eller dombehövas. Vid mera omfattande fastighets- stols beslut, och att reglerna i FBL i allmänregleringar, där det allmännas inflytande ofta het är indispositiva. Det är därför naturligt kan vara mycket starkt, torde det sålunda att enskild sakägare i allmänhet själv får stä vara svart för den enskilde att överblicka för sina kostnader i förrättningsinstansen. konsekvenserna av olika tänkbara åtgärder Endast för sådana fall där det kan göras och att lägga fram sina synpunkter sä att de gällande, att det skulle vara oskäligt att sakägaren själv helt far vidkännas kostnadervinner gehör. I enlighet med den ståndpunkt vi intagit i na, synes det kunna komma i fråga att göra fräga om övriga fastighetsrättsliga lagar fin- det möjligt för honom att fa kostnadsersättner vi inte tillräckliga skäl att föreslå möjlig- ning. Utredningen i fastighetsbildningsärenden het till offentligt biträde i fastighetsbildningsärenden. 1 stället torde böra eftersträvas skall i princip ombesörjas av fastighetsbildatt inom ramen för rättshjälpsreformen till- ningsmyndigheten. Det är vidare förutsatt godose behovet av experthjälp i de fall då att myndigheten skall bedriva en omfattande det kan anses önskvärt att sådan hjälp till- verksamhet för information och rådgivning. Sammanträde med sakägarna skall hällas där handahalls genom statens förmedling. SOU 1971:76

den mark är belägen som fastighetsbildningen avser, om det inte utan olägenhet kan hällas pa annat ställe. I enklare fall behöver sammanträde inte hallas. Dessa förhallanden medför att de kostnader som i förrättningsinstansen kan uppkomma för den enskilde sakägaren i allmänhet är av begränsad omfattning. Sålunda föreligger i regel inte något behov av biträde. Om sakägaren ändå vill anlita biträde, bör han själv sta kostnaderna för detta. Vidare bör några utredningskostnader normalt inte uppkomma för honom. Eftersom fastighetsbildningsmyndigheten har att sörja för att utredningen blir fullständig, kan han nämligen nöja sig med att skriftligen eller muntligen hos myndigheten påkalla den utredning han anser behövlig. Anledning saknas att anta annat än att myndigheten beaktar rimliga yrkanden om komplettering av utredningen, om det inte är uppenbart att sädan ytterligare utredning är utan betydelse i ärendet. I normalfallen bör alltså den enskilde sakägarens kostnader i samband med förrättningen inte bli högre än att han skäligen själv bör stå för dem. 1 mera komplicerade fall, huvudsakligen sådana där stridiga intressen förekommer, synes dock kostnaderna kunna bli av den storlek och av den natur i övrigt att gränsen för vad sakägaren skäligen själv bör sta för kan komma att överskridas. Framför allt är det biträdeskostnader men kanske också vissa utredningskostnader som kommer i fråga. För sådana mera komplicerade och kostnadskrävande fall, där redan pä förrättningsstadiet huvudsakligen enskilda intressen står mot varandra och de dispositiva inslagen i förrättningsförfarandet är mera framträdande, skulle kunna vara motiverat med en undantagsregel som gjorde det möjligt att låta en sakägare fä gottgörelse av en annan åtminstone för viss del av sina kostnader för bevakande av sin talan vid förrättningen. En sädan undantagsregel skulle också kunna omfatta kostnader, som vallas sakägare genom motparts försummelse. Inlösenfallen intar såsom departementschefen framhåller en särställning och skäl kan otvivelaktigt åberopas till stöd för att 238

sakägare som blir utsatt för inlösen bör få ersättning för sina kostnader i samband med inlösenfrågans behandling vid förrättningen. Fråga om inlösen torde dock i allmänhet utgöra endast ett led i ett större sammanhang, där de olika åtgärderna så griper in i varandra att några särskilda kostnader inte kan hänföras till den ena eller andra åtgärden. Ett annat exempel pä en sådan åtgärd kan f. ö. vara att mark överförs frän en fastighet till en annan utan att man därför går så långt som att tillgripa inlöseninstitutet. En särreglering för inlösenfallens del av frågan om kostnadsersättning vid förrättningsinstansen synes därför inte böra företas. Av det nu anförda framgår att skäl kan åberopas till stöd för att i FBL införa en undantagsregel av antytt slag. Emellertid anges i utredningsdirektiven att för att främja en enhetlig praxis beslutanderätten i frågor om kostnadsersättning inte bör förläggas till lägre myndigheter än förvaltningsdomstolar och sädana förvaltande myndigheter som lyder direkt under Kungl. Maj:t. Det torde därför inte komma i fråga att lata fastighetsbildningsmyndigheten besluta i ersättningsfrågor som skulle uppkomma till följd av en sädan undantagsregel. Någon annan lämplig lösning synes dä inte stå till buds än att låta fastighetsdomstolen pröva sädana frågor. Detta torde, bortsett frän fall där talan fullföljs i huvudsaken, förutsätta ett underställnings- eller ansökningsförfarande. En sådan lösning är dock förenad med betydande nackdelar. De skäl som kan åberopas till stöd för en undantagsregel av ifrågavarande slag kan inte anses vara av den styrka att en sädan lösning ändå bör tillgripas. Som framgår av redogörelsen för förslaget till rättshjälpsreform i kap. 4 skall rättshjälp med fa undantag kunna beviljas i fråga om varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp finns, oavsett om ärendet behandlas av domstol eller förvaltningsmyndighet eller gäller radfragning eller biträde vid förhandlingar eller liknande. Rättshjälpen skall vidare sta öppen för var och en oberoende av ekonomiska förhållanden. Biträde skall kunna förordnas ät den som har rättshjälp och SOU 1971:76

som inte själv eller genom någon som i avgifter och om de möjligheter som finns för tjänsteställning eller i övrigt lämnar honom sakägare att fä nedsättning av dem har varit bistand behörigen kan tillvarata sin rätt. föremål för översyn av 1966 års utredning Vidare har vi i kap. 7 föreslagit att kostnader rörande fastighetsbildnings- och mätningsför utredning i förvaltningsärenden skall väsendets organisation. Utredningen har i kunna ersättas inom rättshjälpssystemet när oktober 1969 framlagt betänkandet "Nytt utredningen införskaffats av myndighet eller lantmäteri" (SOU 1969:43). Detta innehåller av biträde, som förordnats enligt 18 § RhjL, i kapitlet "Taxe- och kostnadsfördelningsi vissa fall dock först efter medgivande av frägor" (14 kap.) en redogörelse för gällande rättshjälpsmyndigheten. Om dessa förslag i bestämmelser i ämnet och principiella förslag huvudsak genomförs i det blivande rätts- rörande utformningen av en till bl. a. FBL hjälpssystemet, torde detta komma att vä- anpassad ny lantmäteritaxa. Ett särskilt avsentligt minska behovet av regler om ersätt- snitt i kapitlet utvisar vidare att enskild ning för kostnader pa förrättningsstadiet i sakägare i vissa fall kan fä statsbidrag till den del av förrättningskostnaderna som debiteras ärenden enligt FBL. I enlighet med vad sålunda anförts finner honom. Av kapitlets innehall framgår bl. a. vi oss inte böra föreslå att regler om rätt till följande. För förrättningar som utförs av personal kostnadsersättning i förrättningsinstansen införs i FBL. För att sakägare ej onödigtvis tillhörande lantmäteriväsendet utgår ersättskall ådra sig kostnad, som han inte kan fä ning till statsverket enligt lantmäteritaxan ersättning för, torde i de instruktioner för (1960:332) med ändringar. För förrättning förrättningsmännen som det tillkommer som utförs av stads mätningsorganisation lantmäteristyrelsen att utfärda böra framhål- utgår ersättning enligt någon av stadsmätlas att fastighetsbildningsmyndighetens ningstaxorna (1960:333 och 334) med ändorienterande verksamhet skall omfatta ocksä ringar. Till grund för avgifterna i samtliga upplysning om att rätt till kostnadsersätt- taxor ligger beräkningar avseende förrättning i förrättningsinstansen inte föreligger ningsorganisationens totala självkostnader. Taxorna innehåller emellertid vissa nedsättenligt FBL. Vad nu sagts har avseende pa sakägares ningsregler till förmän för sakägarna. Automatisk nedsättning av taxeavgiften kostnader för bevakande av sin talan. Också de kostnader som kan uppkomma för sak- skall ske beträffande vissa förrättningar. Säägare genom att förrättningskostnaderna helt dan nedsättning bygger på principen att man eller delvis debiteras honom bör emellertid med hänsyn till lantmäteriväsendets allmännyttiga karaktär inte bör räkna med att uppmärksammas. Enligt 4 kap. 34 § FBL fär fastighetsbild- inkomsterna av förrättningarna skall ge full ningsmyndigheten under vissa förutsätt- täckning för kostnaderna utan att en viss del ningar anlita biträde av sakkunnig och be- bör bestridas av det allmänna. Den andel av sluta om ersättning till denne. Sädan ersätt- självkostnaderna som det allmänna har att ning, som utgår av allmänna medel, utgör svara för har successivt minskat. Numera förrättningskostnad och betalas efter förrätt- gäller att automatisk nedsättning inte sker ningens avslutande av sakägarna, i regel efter beträffande förrättningar inom planlagt omfastighetsbildningsmyndighetens bestämman- råde. För förrättningar utom pJan för jordde. Vi föreslår i annat sammanhang (se kap. och skogsbruksändamal är nedsättningen 24) att kostnader, varom här är fråga, skall genomsnittligt omkring 20%, medan nedkunna ersättas inom rättshjälpssystemet så- sättningen för förrättningar utom plan för annat ändamål skall ske endast för legalisesom utredningskostnad. och sammanföringsförrättmngar Förrättningskostnaderna torde emellertid rings(20 9?) samt för äganderättsutredningar. För i allmänhet huvudsakligen utgöras av taxeavden sistnämnda förrättningstypen utgör nedgifterna. Gällande bestämmelser om dessa SOU 1971:76

sättningen 50 % oberoende av ändamålet med förrättningen. Taxorna innehåller vidare regler om särskild nedsättning. Taxeavgift far sålunda nedsättas för bl. a. återkallad, inställd eller vägrad förrättning, för förrättning där ersättningen stär i uppenbart missförhållande till fastighetens värde eller till tidsätgängen för förrättningen, för förrättning av större allmän betydelse och för förrättning beträffande vilken i övrigt särskilda skäl för nedsättning föreligger. När det gäller lantmäteritaxan fattas beslut om särskild nedsättning av lantmäteristyrelsen eller i vissa fall. efter generell delegering, av överlantmätaren eller förrättningsmannen. Rätt att medge särskild nedsättning enligt stadsmätningstaxorna tillkommer byggnadsnämnden eller, efter nämndens bemyndigande, förrättningsmannen. Viss reduktion av ersättningen kan ske i individuella fall genom tillämpning av reglerna om särskild nedsättning. Reglerna tillämpas dock restriktivt. Utöver sädan nedsättning av taxeavgiften som förut nämnts kan sakägare efter särskild ansökan i vissa fall fa statsbidrag till den del av förrättningskostnaderna som debiteras honom personligen. Frågor härom regleras i kungörelsen (1950:381) angäende statsbidrag till kostnaderna för vissa lantmäteriförrättningar m. m. med ändringar och kungörelsen (1954:291) om statsbidrag i vissa fall till förrättningar enligt FBLS. Utöver vad sålunda framgår av betänkandet "Nytt lantmäteri" inhämtas av de i föregående stycke berörda kungörelserna bl. a. följande. 1954 ars kungörelse hänvisar beträffande bidrag till kostnader för vissa förrättningar enligt FBLS till de bestämmelser som enligt 1950 ars kungörelse gäller vid motsvarande forrättning enligt JDL. Fnligt 1950 ars kungörelse med ändringar gäller att sakägare vid bl. a. sädana lantmäteriförrättningar. som efter FBL:s ikraftträdande kommer att ersättas av fastighetsbildningsinstitut enligt denna lag, kan fä statsbidrag till bestridande av kostnaderna för en förrättning under vissa såsom "allmänna villkor" och "särskilda villkor" angivna förutsättningar. 240

Såsom allmänna villkor anges att fräga är om avslutad förrättning, att sökanden är enskild person, att denne själv brukar eller bebor eller har för avsikt att bruka eller bebo den fastighet eller ägolott, för vilken han har att delta i kostnaderna för förrättningen, att den sökanden åvilande kostnaden måste anses betungande för honom i förhällande till hans ekonomiska ställning och att, om sökanden påkallat förrättningen, detta inte skett i uppenbart spekulationssyfte eller utan att anledning därtill förelegat. Såsom särskilda villkor anges att, da fräga är om skifte, förrättningen avsett åstadkommande av bättre indelning av jorden för rationellt jordbruk, bildande av bärkraftiga brukningsdelar eller stödjordbruk eller beredande av ökade odlingsmöjligheter och att, da fräga är om avstyckning eller sammanläggning, förrättningen avsett åstadkommande av bärkraftigt jordbruk, stödjordbruk eller bostadsegnahem, förstärkning av ofullständigt jordbruk eller åstadkommande av bättre arrondering. Bidrag kan utgå med högst 75 % av det belopp som pa fastigheten eller ägolotten belöper av taxeavgiften och av gottgörelse till gode män eller sakkunnigt biträde, som må ha anlitats vid förrättningen (enligt FBL är god man inte berättigad till gottgörelse av sakägare utan förutsätts fa ersättning av det allmänna; med sakkunnigt biträde avses här sakkunnig som anlitats att biträda förrättningsmännen; jfr 2:2 m. fl. lagrum JDL samt 2:6 och 4:34 FBL). Ansökan om statsbidrag skall ställas till lantmäteristyrelsen och avlämnas till förrättningsmannen inom ett ar frän den dag dä sökanden genom räkning eller pa annat sätt underrättats om vad han har att betala för förrättningen. Ansökan skall innehålla vederbörligen bestyrkta uppgifter om sökandens inkomstoch förmögenhetsförhållanden samt storleken av den familj han har att försörja. Lantmäteristyrelsen bestämmer om och med vilket belopp statsbidrag skall utgå. Det principiella förslag till reglering av taxe- och kostnadsfördelningsfrägor efter FBL:s ikraftträdande, som utredningen rörande fastighetsbildnings- och mätningsSOU 1971:76

väsendets organisation framlägger, innehåller bl. a. följande. Det allmänna bör genom generella regler svara för en del av kostnaderna för förrättningsverksamheten. En skälig fördelning av kostnaderna synes vara att det allmänna, när det gäller förrättningsverksamhet som syftar till nybildning av fastigheter, svarar för 20 % och vid övrig förrättningsverksamhet för 40 7c av lantmäteriets självkostnader för förrättningsverksamheten. De möjligheter till särskild nedsättning, som lantmäteri- och stadsmätningstaxorna innehåller, bör bibehållas. Förslaget berör inte frågan om vad som efter FBL:s ikraftträdande bör gälla beträffande de möjligheter att fa statsbidrag till förrättningskostnader som nu föreligger enligt de i det föregående redovisade kungörelserna härom (under hand har inhämtats att utredningen utgår ifrån att motsvarande bestämmelser skall gälla). Vi anser oss sakna anledning att föreslå en utvidgning av de möjligheter att få särskild nedsättning i taxeavgifterna och statsbidrag till förrättningskostnaderna som föreligger enligt gällande bestämmelser. Dessa möjligheter kan antas bli i huvudsak oförändrade efter FBL:s ikraftträdande.

SOU 1971:76 le

24 Specialmotivering

Förslaget till lag om offentligt biträde De författningsbestämmelser om offentligt biträde som vi föreslår återfinns dels i de förvaltningsrättsliga författningar, som reglerar de olika ingrepp i den enskildes personliga frihet vid vilka enligt vår mening samhället bör vara skyldigt se till att den enskilde har biträde när det behövs för tillvaratagande av hans rätt, dels i den av oss föreslagna lagen om offentligt biträde. I sistnämnda lag har samlats ett antal föreskrifter, som i allmänhet är gemensamma för samtliga eller flertalet fall i vilka offentligt biträde blivit förordnat eller kan förordnas. Härigenom har bestämmelserna om offentligt biträde i de olika materiella författningarna kunnat göras mycket kortfattade, i den män inte undantagsvis specialregler har behövt uppställas. I de materiella författningarna anges blott i vilka slag av ärenden och under vilken förutsättning offentligt biträde skall förordnas samt på vilken myndighet det i första hand ankommer att utse sådant biträde. Dessutom återfinns där de särregler som kan behövas på ifrågavarande område. Alla övriga regler är samlade i lagen om offentligt biträde. I kap. 7 har redovisats skälen för att ta in dessa bestämmelser i en särskild lag i stället för att rycka in dem i RhjL. 1 RhjL återfinns blott bestämmelser (18 §) om hur rättshjälpen enligt RhjL påverkas av införandet av institutet offentligt biträde. Vidare bör här nämnas att FL 242

och FPL innehåller bestämmelser som är av intresse i samband med ärenden om offentligt biträde.

1§

I denna paragraf anges tillämpningsområdet för lagen om offentligt biträde. Lagen är tillämplig på offentligt biträde som förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet kan utse ät part i mål eller ärende. Den träder emellertid inte automatiskt i tillämpning. För att lagen skall gälla krävs att föreskrift därom meddelats. I enlighet härmed innehåller bestämmelserna om offentligt biträde i NvL, BvL och övriga berörda materiella författningar klausulen att beträffande sådant biträde gäller lagen om offentligt biträde. Den valda konstruktionen sammanhänger med att termen offentligt biträde inte är alldeles otvetydig utan skulle kunna tänkas innesluta även biträde som utsetts med stöd av exempelvis RhjL. Med den valda konstruktionen blir det emellertid alltid fullt klart när lagen om offentligt biträde gäller. Formuleringen "i den mån föreskrift därom meddelats" har använts därför att det förekommer fall då inte hela lagen om offentligt biträde avses skola gälla utan vissa bestämmelser skall sättas ur spel. Detta är fallet i fråga om offentligt biträde som utses med stöd av UtlL. I UtlL sägs nämligen inte oinskränkt att lagen om offentligt biträde SOU 1971:76

gäller utan det görs ett tillägg av innehall att lagen om offentligt biträde gäller i den mån inte avvikande föreskrift finns i UtlL. 2 och 3 §§ Har offentligt biträde utsetts, gäller enligt 2 § första stycket förordnandet även vid fullföljd av talan eller om meddelat beslut underställs annan myndighets prövning eller om saken överlämnas till annan myndighets avgörande. Såvitt angår förordnandets giltighet vid fullföljd av talan finns en motsvarande bestämmelse i 21 kap. 8 § RB i fråga om offentlig försvarare i brottmål. Som exempel på fall då beslut i ärende, vari offentligt biträde enligt vårt förslag kan ha blivit utsett, skall underställas annan myndighets prövning kan nämnas vissa fall av underställning enligt 25 § PsykL. Att i ärende, vari offentligt biträde kan vara utsett, saken överlämnas till annan myndighets avgörande förekommer bl. a. enligt UtlL. Enligt 2 § andra stycket kan myndighet även sedan den skilt saken från sig utse offentligt biträde åt part som behöver sådant biträde för fullföljd av talan. Det rör sig här om fall i vilka den myndighet som avgjort saken inte har utsett offentligt biträde åt part men där parten anser sig behöva biträde för fullföljd av talan. Förhållandena kan nämligen vara sädana att parten måste anses ha behov av biträde för fullföljd av talan, fastän biträde inte förordnats ät honom i den lägre instansen. Parten bör dä ha möjlighet att vända sig till den instans, vars beslut han vill överklaga, och begära att denna utser offentligt biträde ät honom. En motsvarande möjlighet finns med avseende på offentlig försvarare i brottmål enligt 21 kap. 4 § RB. Sedan ärende anhängiggjorts hos högre instans, skall den lägre instansen inte längre förordna offentligt biträde utan det ankommer då pä den högre instansen att avgöra om behov av biträde föreligger. I enlighet härmed föreskrivs i 3 § att om mål eller ärende, vari offentligt biträde kunnat utses, kommer SOU 1971:76

under högre myndighets prövning, denna skall, om behov därav föreligger, utse offentligt biträde åt part som saknar sådant biträde. Denna bestämmelse äger tillämpning inte bara vid fullföljd av talan utan också i underställningsfall och i fall då myndighet, utan att ha meddelat eget beslut, överlämnat saken till högre myndighets avgörande.

4§ I samband med behandlingen av de olika författningar, med stöd av vilka offentligt biträde skall kunna förordnas i vissa typer av ärenden, har vi föreslagit att några formella behörighetskrav inte uppställs i fråga om offentligt biträde. Det väsentliga är att finna en person som med hänsyn till det aktuella ärendets typ är lämplig för uppdraget. Vi har dock framhållit att det ofta, exempelvis när utredningen om de faktiskt föreliggande förhållandena är bristfällig, kan vara ändamålsenligt att uppdraget anförtros åt person med juridisk utbildning och erforderlig praktisk erfarenhet. Vidare har framhållits att det inte kan vara lämpligt att utse person som är knuten till den beslutande myndigheten eller angränsande myndighet eller till lägre myndighet. Övervägande skäl synes tala för att den enskilde parten bör tilläggas stort inflytande pä valet av offentligt biträde. En sädan ordning gäller nu enligt 21 kap. 5 § RB beträffande utseende av offentlig försvarare i brottmål och skall också gälla beträffande biträde och offentlig försvarare enligt RhjL (18 och 33 §§ nämnda lag). I huvudsaklig överensstämmelse med dessa lagrum föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf att till offentligt biträde skall utses den som parten har föreslagit, om den föreslagne är lämplig för uppdraget och ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader och ej heller i övrigt särskilda skäl föranleder att annan utses. Om länsrätt eller kammarrätt har avslagit begäran om offentligt biträde eller till biträde förordnat annan än den som begärts, kan talan mot beslutet föras med stöd av 34 § första stycket 8 FPL. Såvitt gäller 243

motsvarande beslut av förvaltningsmyndighet bör bestämmelse i ämnet lämpligen meddelas i lagen om offentligt biträde. Föreskriften återfinns i andra stycket av den nu behandlade paragrafen. Där föreskrivs att om förvaltningsmyndighet avslagit begäran om offentligt biträde eller till biträde utsett annan än den som föreslagits, talan mot beslutet får föras i samma ordning som gäller för talan mot beslut, varigenom myndigheten avgör det ärende varit biträde begärts.

6§

Första stycket handlar om offentligt biträdes rätt att själv föranstalta om utredning i uppkommande frågor. Som tidigare framhållits är det angeläget att det allmännas kostnader för utredning i förvaltningsärenden inte blir onödigt höga. Man bör därför skapa vissa garantier för att utredningen inte blir vidlyftigare än som behövs och för att utredningen kommer till stånd under så litet kostnadskrävande former som möjligt. I förevarande lagrum föreskrivs därför att offentligt biträde fär föranstalta om utred5§ ning endast om denna är skäligen påkallad 1 första stycket föreskrivs att om giltigt skäl för att tillvarata partens rätt och utredningen föreligger, förordnande av offentligt biträde ej kan erhållas genom den myndighet som får återkallas av den myndighet vid vilken beslutar i målet eller ärendet. Med hänsyn målet eller ärendet handläggs. Som exempel till arten av de mål och ärenden, i vilka pä giltigt skäl för äterkallelse kan nämnas att offentligt biträde kan ifrägakomma, har vi biträdet inte utför uppdraget med tillräcklig inte funnit anledning att för offentligt omsorg eller på annat sätt åsidosätter sina biträdes del föreslå någon motsvarighet till plikter som biträde. Giltigt skäl för äterkaldet av oss förordade tillägget till 25 § RhjL lelse kan också vara att biträdet av särskild att om kostnaden för utredning kan antas bli anledning önskar bli befriad frän uppdraget. mera betydande, biträde fär besluta om Återkallelsebeslutet skall, såsom förut sagts, utredning endast efter medgivande av rättsmeddelas av den myndighet vid vilken målet hjälpsmyndigheten. En begränsning av sisteller ärendet handläggs. Återkallelsebeslutet nämnda typ synes närmast motiverad i vissa kan således komma att meddelas av annan andra typer av förvaltningsärenden. Åsidomyndighet än den som utsett biträdet. Detta sätter offentligt biträde de av oss föreslagna blir exempelvis fallet, om offentligt biträde begränsningarna i rätten att föranstalta om utsetts av en myndighet men ärendet gått utredning, finns enligt näst följande paragraf i vidare till högre instans när äterkallelsefrägan lagen om offentligt biträde möjlighet att aktualiseras. beskära biträdets ersättning. Biträdet stär Offentligt biträde får ej sätta annan i sitt vidare risken att han inte erhåller nya ställe utan medgivande av den myndighet vid uppdrag av ifrågavarande eller liknande slag. vilken målet eller ärendet handläggs. BestämI andra stycket föreskrivs att den som melse härom finns i andra stycket av efter beslut av offentligt biträde medverkat förevarande paragraf. Eftersom det är viktigt vid utredning har rätt till ersättning av att endast lämpliga personer fungerar som allmänna medel för sin medverkan enligt offentliga biträden, bör sådant biträde aldrig bestämmelser som Kungl. Maj:t meddelar. generellt berättigas att sätta annan i sitt Ersättningen bestäms av rättshjälpsmyndigställe. Den beslutande myndigheten bör i heten. Stycket motsvarar 25 § andra stycket varje särskilt fall pröva om ersättaren kan RhjL. Från kostnadskontrollsynpunkt synes anses lämplig. När medgivande lämnas ofdet ändamålsenligt att man i nu ifrågavaranfentligt biträde att sätta annan i sitt ställe, de hänseende följer RhjL:s mönster. bör således alltid ersättarens namn anges i beslutet.

244 SOU 1971:76

7 och 8 §§ I dessa paragrafer meddelas bestämmelser rörande ersättningen till offentligt biträde. Enligt 7 § första stycket har offentligt biträde, som ej är befattningshavare vid allmän advokatbyrå, rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. I avräkning på ersättningen får förskott utges. Bestämmelserna överensstämmer med föreskrifterna i 21 § första stycket RhjL angående ersättning till biträde som avses i nämnda lag. I 7 § andra och tredje styckena förevarande lag föreskrivs i anslutning till bestämmelserna i 21 § andra och tredje styckena RhjL att ersättning till offentligt biträde bestäms av rättshjälpsmyndigheten och att till ledning för bestämmande av ersättningen skall finnas taxa, som fastställs av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, den i RhjL omnämnda centralmyndigheten. Den sålunda föreslagna ordningen motiveras av det allmännas intresse av en effektiv kostnadskontroll och angelägenheten av att uppnå största möjliga enhetlighet vid bedömningen av hithörande ersättningsfrågor. Har offentligt biträde genom försummelse föranlett att kostnaderna för de av honom vidtagna åtgärderna blivit större än de bort bli, skall detta enligt fjärde stycket av förevarande paragraf beaktas vid ersättningens bestämmande. En motsvarande bestämmelse finns i 21 § fjärde stycket RhjL. Föreskriften täcker bl. a. det förut omnämnda fallet att offentligt biträde föranstaltat om onödig utredning. I 8 § föreskrivs att om offentligt biträde förbehållit sig ersättning utöver vad som anges i 7 §, förbehållet är utan verkan. En motsvarande bestämmelse finns i 23 § RhjL med avseende å biträde som omfattas av den lagen. 9§ Såsom nämnts i det föregående skall enligt lagen om offentligt biträde rättshjälpsmynSOU 1971:76

digheten bestämma ersättningen till offentligt biträde och ersättningen till den som efter beslut av offentligt biträde medverkat vid utredning. I förevarande paragraf regleras frågan vilken rättshjälpsmyndighet som skall fatta ifrågavarande beslut. Övervägande skäl torde tala för att uppställa huvudregeln att beslutanderätten skall tillkomma den rättshjälpsmyndighet inom vars område den myndighet är belägen som utsett det offentliga biträdet. En viss möjlighet att överflytta beslutanderätten till annan rättshjälpsmyndighet torde dock böra finnas. Därför föreslås att vid sidan av nyssnämnda huvudregel uppställs regeln att, om särskilda skäl föreligger, beslut får fattas av annan rättshjälpsmyndighet. En tillämpning av sistnämnda bestämmelse torde bl. a. kunna bli aktuell i fall då myndighet utsett offentligt biträde först efter det att myndigheten skilt saken frän sig och biträdets verksamhet således helt varit förlagd till högre instans. 10 § Enligt 41 § RhjL får talan mot rättshjälpsmyndighetens beslut i fråga om bl. a. ersättning till biträde eller offentlig försvarare eller till den som medverkat vid utredning föras hos centralmyndigheten genom besvär. Mot centralmyndighetens beslut om ersättning till biträde eller försvarare förs talan genom besvär hos Kungl. Maj:t i statsrådet. I övrigt får talan inte föras mot centralmyndighetens beslut. Övervägande skäl torde tala för att samma regler bör gälla beträffande fullföljd av talan mot rättshjälpsmyndighetens beslut enligt lagen om offentligt biträde. I enlighet härmed föreskrivs i 10 § förevarande lag att beträffande fullföljd av talan mot beslut, som rättshjälpsmyndighet meddelat enligt lagen, 41 § RhjL äger motsvarande tillämpning. Detta innebär att rättshjälpsmyndighetens beslut om ersättning till offentligt biträde eller till den som efter beslut av sådant biträde medverkat vid utredning kan överklagas hos den i RhjL omnämnda centralmyndigheten samt att lagen om offentligt 245

biträde öppnar möjlighet att överklaga centralmyndighetens beslut endast när fråga är om ersättning till offentligt biträde. Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen 5§ Som framgår av kap. 7 föreslår vi att rättshjälpsförmånerna enligt RhjL skall utvidgas till att omfatta också utredningskostnader i förvaltningsärenden. Denna utvidgning kräver ändringar i RhjL. Enligt första stycket 2 förevarande paragraf får vid rättshjälp ersättning av allmänna medel utgå i fräga om kostnad för utredning i angelägenhet som kan komma under allmän domstols, krigsrätts, vattendomstols, expropriationsdomstols, arbetsdomstolens eller skiljemäns prövning och ej är förvaltningsärende eller av beskaffenhet att kunna komma under förvaltningsmyndighets prövning, om annat ej följer av 24 och 25 §§. Vi föreslär att bestämmelsen i stället får det innehållet att vid rättshjälp ersättning av allmänna medel får utgå i fråga om kostnad för utredning i angelägenhet som kan komma under domstols, förvaltningsmyndighets eller skiljemäns prövning, om annat ej följer av 24 och 25 §§. Genom denna ändring kommer förvaltningsärendena inte längre att vara undantagna frän rättshjälpssystemets regler om utredningskostnader. Detta gäller vare sig ärendena i fräga anhängiggjorts hos myndighet eller ännu inte lett till förfarande inför myndighet. Begreppet domstol täcker alla slag av domstolar, även förvaltningsdomstolar. Beträffande samma stycke 3, som handlar om ersättning för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, förordar vi att en hänvisning görs till det undantag som i 26 § föresläs med avseende å fall där enligt särskild föreskrift ersättning av allmänna medel kan utgå för inställelse inför förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet.

17 §

I 18 kap. RB finns bestämmelser om rättegångskostnaderna i tvistemål. I departementspromemorian om rättshjälpsreformen föreslås att kapitlet skall byggas ut med två nya paragrafer, 16 och 17 §§. Har part beviljats rättshjälp, skall enligt 16 § första stycket bestämmelserna i 18 kap. RB om parts rättegångskostnad äga motsvarande tillämpning i fråga om statsverkets kostnader för rättshjälpen, om ej annat är särskilt föreskrivet. Partens rättshjälpsavgift skall därvid ej anses som rättegångskostnad för parten. Enligt 17 § skall rätten, dä den avgör mål i vilket part åtnjutit rättshjälp, samtidigt meddela beslut angående ersättning till statsverket enligt 16 § första stycket. Har part eller annan ålagts ersätta statsverkets kostnader för biträde och uppgår statsverkets slutliga kostnader för biträde till lägre belopp än som lagts till grund för kostnadsfördelningen, skall efter anmälan av rättshjälpsmyndigheten kostnadsfördelningen änyo prövas. Härvid äger 17 kap. 15 § RB motsvarande tillämpning. De tvä nya lagrummen i 18 kap. RB bör sammanställas med 17 § RhjL som reglerar hur fördelningen skall ske av influtna medel. Enligt 17 § RhjL skall ersättning som motpart eller annan betalat till statsverket för dess kostnader för rättshjälp utges till den som erhållit rättshjälp i den mån ersättningen överstiger kostnaderna med avdrag för erlagd rättshjälpsavgift. Bestämmelsen innebär att den som haft rättshjälp far ersättning för sin avgift först sedan statsverket fått full ersättning för rättshjälpskostnaderna. De nu nämnda bestämmelserna har avseende pä mål och ärenden som regleras av föreskrifterna i 18 kap. RB. Emellertid finns även pä förvaltningsområdet regler, enligt vilka part kan åläggas att ersätta motpart dennes kostnader i ett ärende. Detta är fallet bl. a. i ärenden enligt 21 kap. FB angående verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m. Även i ett skiljemannaförfarande kan part åläggas att ersätta motparts kostnader (24 § lagen om skiljemän). ÖverSOU 1971:76

vägande skäl synes tala för att i dessa och liknande fall den ersättningsskyldige bör utge ersättning även för de kostnader som statsverket kan ha haft för rättshjälp åt motparten. Därvid bör dennes rättshjälpsavgift inte anses som rättegångskostnad för honom. Vidare bör bestämmelserna i 18 kap. 17 § RB äga motsvarande tillämpning. Också i förevarande fall synes böra gälla att den som haft rättshjälp skall fä ersättning för sin avgift först sedan statsverket fatt full ersättning för rättshjälpskostnaderna. 1 enlighet med det anförda föreslås att 17 § RhjL skall fa ett nytt första stycke av följande innehåll. Är i annat fall än som avses i 18 kap. RB part som fått rättshjälp berättigad till ersättning för rättegångskostnad eller därmed jämförlig kostnad, skall ersättning utgå också för statsverkets kostnader för rättshjälpen. Därvid äger bestämmelserna i 18 kap. 16 § första stycket andra punkten och 17 § RB motsvarande tillämpning. Med anledning av det föreslagna första stycket bör den nuvarande föreskriften i 17 § RhjL erhålla följande jämkade lydelse. Ersättning, som enligt första stycket eller enligt rättens beslut med stöd av 18 kap. 17 § första stycket RB betalats till statsverket, skall av statsverket utgivas till den som erhållit rättshjälp i den män ersättningen överstiger kostnaderna för rättshjälpen med avdrag för erlagd rättshjälpsavgift. 18 § Denna paragraf handlar om förordnande av biträde åt den som åtnjuter rättshjälp i allmänhet. För vissa speciella förvaltningsområden har vi i det föregående föreslagit att det skall ankomma på den handläggande myndigheten att utse offentligt biträde när det behövs för att tillvarata parts rätt. Vilka myndigheter som skall ha denna skyldighet framgår av den av oss föreslagna författningstexten. Övervägande skäl synes tala för att biträde enligt 18 § RhjL inte bör förekomma i fall da det enligt särskild föreskrift ankommer pa förvaltningsdomstol eller förvaltSOU 1971:76

ningsmyndighet att utse offentligt biträde när behov av biträde föreligger. I enlighet härmed föreslår vi att till 18 § RhjL fogas ett nytt stycke av innehåll att biträde som avses i denna paragraf icke skall förordnas för mål eller ärende, vari enligt särskild föreskrift förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet kan utse biträde. Tidigare meddelat förordnande enligt paragrafen skall inte gälla för sådant mål eller ärende. I övrigt kan hänvisas till vad som anförts i slutet av avsnittet om offentligt biträde i kap. 7. 24 § I denna paragraf ges närmare regler om ersättning för bevisning och annan utredning i mål eller ärende vid domstol. Av en jämförelse med 5 § RhjL i dess lydelse enligt departementspromemorian framgår att med domstol i 24 § RhjL avses allmän domstol, krigsrätt, vattendomstol, expropriationsdomstol och arbetsdomstolen. I det föregående har föreslagits att rättshjälpen skall utvidgas till att omfatta också utredningskostnader i bl. a. förvaltningsärenden som handläggs vid förvaltningsdomstol. Bestämmelserna i 24 § RhjL passar emellertid inte för förvaltningsdomstolsärendena. Pä grund härav och då de särskilda expropriations- och vattendomstolarna är avsedda att försvinna med utgången av år 1971 föreslår vi att i 24 § första stycket RhjL anges att fråga där är om ersättning för kostnad för bevisning och utredning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt eller arbetsdomstolen. Enligt 1 § FL gäller FL även ärende hos domstol, om ärendet avser domstolens förvaltande verksamhet. De här åsyftade ärendena bör inte omfattas av bestämmelserna i 24 § RhjL utan bör i stället i fråga om ersättning för utredningskostnader i rättshjälpshänseende följa de bestämmelser, som enligt värt förslag skall gälla beträffande ärenden hos förvaltningsmyndigheter. Vi föreslär därför att till 24 § RhjL fogas ett nytt stycke av innehåll att paragrafen inte gäller ärende som handläggs enligt FL. 247

25 § Denna paragraf i departementspromemorians lagförslag innehåller de närmare reglerna om ersättning för utredningskostnader i förfarande inför skiljemän samt vid uppgörelser utan rättegäng eller skiljemannaförfarande. På grund av begränsningarna i 5 § departementspromemorians lagförslag är 25 § inte tillämplig i förvaltningsärenden eller i angelägenheter av beskaffenhet att kunna komma under förvaltningsmyndighets prövning. I kap. 7 har vi föreslagit att ifrågavarande begränsning skall upphävas och att under vissa angivna förutsättningar rättshjälpsförmånerna skall omfatta också ersättning för utredningskostnader i angelägenheter som utgör förvaltningsärenden eller är av beskaffenhet att kunna komma under förvaltningsmyndighets eller förvaltningsdomstols prövning. De närmare bestämmelserna i ämnet har tagits in i 25 § RhjL, som utförligt behandlats i utredningskostnadsavsnittet i kap. 7. Anledning finns därför inte att här upprepa de förutsättningar under vilka enligt vårt förslag RhjL skall täcka ersättning för utredningskostnader i förvaltningsangelägenheter. I detta sammanhang skall bara några enstaka punkter i lagtexten beröras. Med den utvidgning av tillämpningsområdet för 25 § RhjL som vi föreslär är det inte möjligt att bibehålla departementspromemorians formulering att paragrafen handlar om angelägenhet som ej handläggs vid domstol. I stället bör i paragiafen utsägas att densamma avser angelägenhet vari 24 § ej äger tillämpning. I kap. 7 har angetts att rättshjälpsförmånen av ersättning för utredningskostnad skall vara beroende av att biträde förordnats i förvaltningsärendet. Med biträde förstås härvid biträde som avses i 18 § RhjL. Om offentligt biträde är inte fråga i detta sammanhang. Spörsmålet om offentligt biträdes rätt att föranstalta om utredning i förvaltningsärende behandlas nämligen i den föreslagna lagen om offentligt biträde. I undantagsfall kan förvaltningsmyndighet ålägga part skyldighet att ersätta statsverket 248

kostnad för utredning varom myndigheten själv beslutat. Detta är t. ex. fallet i ärenden enligt FBL, vilken stadgar att fastighetsbildningsmyndigheten i vissa fall får anlita biträde av sakkunnig och besluta om ersättning till denne. Sådan ersättning, som förskotteras av allmänna medel, utgör förrättningskostnad och betalas efter förrättningens avslutande av sakägarna eller av någon eller några av dessa. Övervägande skäl torde tala för att sådan kostnad för sakkunnig och annan kostnad för utredning som beslutats av myndighet skall kunna ersättas inom ramen för rättshjälpssystemet. I 25 § första stycket har därför intagits en föreskrift att utredningskostnad i angelägenhet vari 24 § ej äger tillämpning skall ersättas inte bara i de förut behandlade fallen dä biträde beslutat om utredning utan också i fall då utredningen beslutats av myndighet. Enligt 26 § FPL har vittne och sakkunnig rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse inför regeringsrätten, kammarrätt, skatterätt och länsrätt. Regeln gäller oberoende av om vittnet eller den sakkunnige inkallats på rättens initiativ eller efter begäran av allmän eller enskild part. För att förebygga missbruk föreskrivs emellertid i andra stycket av nyssnämnda lagrum att om vittnet eller den sakkunnige inkallats pa begäran av enskild part och det visar sig att parten saknade godtagbart skäl för sin begäran, rätten får ålägga honom att återbetala ersättningen till statsverket. Sådan ersättning som kommer att belasta enskild part synes inte böra betalas av det allmänna i fall då parten åtnjuter rättshjälp. Vi föreslår därför att i ett tredje stycke i 25 § RhjL föreskrivs att ersättning enligt paragrafens första stycke inte utgår för belopp som part enligt 26 § andra stycket FPL ålagts att återbetala till statsverket. 26 § I 15 § FPL föreskrivs att enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rätten SOU 1971:76

finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Bestämmelser om ersättning till part för inställelse inför myndighet förekommer även pä andra häll. Föreskrifter i ämnet har av oss föreslagits med avseende a PsykL, OmsorgsL, UtlämningsL och UtlL. RhjL innehåller i 26 § bestämmelsen att ersättning till den som beviljats rättshjälp eller hans ställföreträdare eller värdare i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet utgår enligt bestämmelser som Kungl. Maj:t meddelar. Övervägande skäl synes tala för att sådan ersättning inte bör utgå i den mån enligt särskild föreskrift ersättning av allmänna medel kan utgå för inställelse inför förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. En bestämmelse av detta innehåll har av oss införts i 26 § RhjL i form av ett andra stycke. 40 §

Enligt departementspromemorian skall rättshjälpen administreras av regionala rättshjälpsmyndigheter, i princip en i varje län. Vissa frågor som är av mera ingripande betydelse för den enskilde skall hänskjutas till en särskild rättshjälpsnämnd inom myndigheten. Enligt förevarande paragraf skall sådant hänskjutande ske när fräga uppkommer om att vägra rättshjälp, att rättshjälp skall upphöra, att ej förordna biträde, att till biträde eller offentlig försvarare förordna annan än sökanden begärt eller att återkalla förordnande som biträde. Även när fråga uppkommer om att avslå biträdes begäran om sådant medgivande till utredning som avses i den av oss föreslagna nya lydelsen av 25 § RhjL, torde frågan böra hänskjutas till rättshjälpsnämnden. Bestämmelse härom har införts i 40 § RhjL.

SOU 1971:76 17

25 Offentligt

Kostnader

biträde

Enligt uppgifter som inhämtats från länsstyrelserna (bilaga 2) utgjorde antalet under år 1968 anhängiggjorda intagnings- och återintagningsärenden enligt NvL 2 372. Av uppgifterna framgår emellertid att förhör hållits i endast 905 av dessa ärenden eller ca 38 procent. Om institutet offentligt biträde införs, får det antas att detta kommer att begagnas huvudsakligen i fall då förhör anordnas. En stor del av ärendena, även sådana däri förhör förekommer, får antas vara så klara, att anledning ej finns att förordna offentligt biträde. Ä andra sidan torde redan möjligheten att få offentligt biträde förordnat föranleda att begäran därom framställs i rätt stor utsträckning. Det synes troligt att länsrätterna finner sig böra tillmötesgå sådan begäran, åtminstone i fall där någon tvekan om utgången kan råda. Enligt vad som inhämtats torde tendensen inom nykterhetsvården på senare år ha varit att man mera inriktat sig pä hjälpätgärder än på tvångsintagning i vårdanstalt. Någon ökning av antalet tvångsintagningsfall efter år 1968 torde det därför knappast vara anledning att räkna med. Med anledning härav bör antalet fall enligt NvL, där offentligt biträde kan komma att förordnas, kunna uppskattas till 500 för år. Enligt motsvarande uppgifter rörande barnavårdsärenden utgjorde antalet underställ250

ningsärenden 1 199. Endast i 277 av dessa eller 23 procent hölls förhör. Viss ökning av antalet fall under senare år än 1968 torde ha inträtt. Antalet barnavårdsärenden, däri offentligt biträde kan komma att förordnas, torde därför kunna uppskattas till 400 för år. I fråga om utlänningsärendena framgår att antalet ärenden rörande verkställighet av förpassning, förvisning eller utvisning vilka avgjorts av länsstyrelserna under är 1968 utgjort 1 161 och att antalet förhör utgjort 67. Förordnande av biträden i utlänningsärenden hos länsstyrelserna har förekommit i begränsad utsträckning och de belopp som utgått i ersättning till biträden har varit obetydliga. Antalet utlänningsärenden hos olika myndigheter torde ha ökat väsentligt sedan 1968. Da biträde redan nu kan förordnas i utlänningsärenden, skall vid kostnadsberäkningen hänsyn tas endast till den ökning av antalet ärenden med förordnat biträde som kan uppkomma genom utredningens förslag. Ökningen beräknas till 400 ärenden per år. 1 fråga om mentalsjukvården saknas hållpunkter för att bedöma det antal ärenden, vari offentligt biträde kan tänkas bli förordnat. Enligt utredningens mening torde antalet bli relativt begränsat. Vid beräkning av kostnaderna bör beaktas att i åtskilliga fall. därest offentligt biträde ej kunnat förordnas, biträde i stället skulle ha SOU 1971:76

förordnats enligt rättshjälpslagen och sålunda kommit att på den vägen belasta statsverket. Kostnaderna för offentligt biträde kommer alltså att delvis motsvaras av en minskning i kostnaderna för den allmänna rättshjälpen. Även om reservation måste göras för beräkningarnas osäkerhet bör antalet fall av förordnande av offentligt biträde kunna antas ej komma att överstiga 2 000 om året och kostnaden kunna uppskattas till mellan 0.5 och 1 miljon kronor.

reformen och kan inte antas utgöra någon större delpost i totalkostnaden för denna reform.

Kostnadsersättning Utredningens förslag om kostnadsersättning avser dels kostnader för inställelse inför myndighet i vissa fall och dels utvidgning av rätten till ersättning i vissa fall av tvångsförfogande över fast egendom. Inställelsekostnadsersättningen begränsar sig till ett fätal myndigheter och utgör närmast en komplettering till eljest gällande bestämmelser om ersättning för sådan kostnad. Några belopp av betydenhet är det inte fråga om. Beträffande ersättningen i samband med ianspraktagande av fast egendom saknas underlag för beräkning av belopp. Här är fråga om kostnader vartill hänsyn ofta torde tas vid frivilliga uppgörelser. Vidare kan antas att de utvidgade möjligheterna att få ersättning för kostnader i de delar av förfarandet som handläggs i administrativ ordning kommer att minska statsverkets utgifter för rättegångskostnader. Utredningen räknar inte med att förslaget i denna del skall för det allmänna medföra nägra merkostnader av betydenhet. Utredningskostnader

enligt

rättshjälpslagen

Ersättning för utredning i förvaltningsärenden skall enligt förslaget inbegripas under förmånerna enligt rättshjälpslagen och ersättas av allmänna medel. Att ange något belopp för vad dessa kostnader kan uppskattas till är ej möjligt. Kostnaderna kommer att inga i vad som erfordras för rättshjälpsSOU 1971:76

Bilaga 1

Sammanställning av svaren på utredningens frågor rörande prövningsnämndernas verksamhet under verksamhetsåret 1967/68

Fråga 1. / hur många under verksamhetsåret 1/7 1967 - 30J6 1968 avgjorda mål har taxeringsintendenten (Ti) anfört besvär med yrkande om ändring till den skattskyldiges förmän (74 § tredje stycket TaxFJ?

AB C D E F

c;

H I K L M N 0 P R S T U W X Y Z AC BD

1. Totala antalet besvär av Ti

2. Därav besvär enl. 74 § 3 st. TaxP

3. 2i

8 442 1 254 1 397 2 039 1 994 1 321 1 794

2 090

25 29 22 30 15 36 32 40 36 18 24 27 29 31 36 22 171 27 34 30 53 20 21 70

628 1 160 1 250 4 163 1 316 3 081 2 094 1 600 1 608 1 743 1 262

941 1 637 1 906

862 1 151 1 695

365 288 621 300 474 579 259 417 221 1 000

361 900 650 584 352 293 1

339 323 489 1 008

175 247 1 200

av

Vid genomgäng av materialet har det visat sig att länsstyrelsernas uppgifter lämnats 252

utifrån olika förutsättningar. Flertalet länsstyrelser har medräknat samtliga yrkanden av Ti till den skattskyldiges förmån, alltså även sådana fall då den skattskyldige först anfört besvär över sin taxering och Ti sedan i samband med yttrandet över den skattskyldiges besvär finner att denne i något annat avseende blivit för högt taxerad och yrkar ytterligare nedsättning (anslutningsbesvär). Vissa länsstyrelser har emellertid bara räknat med s. k. rena Ti-besvär. Frän de länsstyrelser som bara medräknat rena Ti-besvär har därför inhämtats deras uppfattning om det ungefärliga antalet anslutningsbesvär i länet. 1 kol. 2 i ovanstående tabell angivna siffror innefattar således för varje län med ett undantag summan av rena Ti-besvär och (för vissa län uppskattat antal) anslutningsbesvär. I kol. 3 i tabellen har för varje län framräknats andelen av besvär enligt 74 § tredje stycket TaxF i procent av det totala antalet Ti-besvär. Ett sammandrag av tabellen får följande utseende: Procentandel 15-19 20-29 30-39 40-

Antal län .

3 10 8 3

lindast rena Ti-besvär SOU 1971:76

Om man tar bort länen i de båda yttergrupperna blir medelprocentandelen för resterande 18 länsstyrelser 28. Fråga 2. Antalet muntliga förhandlingar under verksamhetsåret 1/7 1967 - 30/6 1968 (Som jämförelse har här medtagits det totala antalet avgjorda mal under samma verksamhetsår.)

AB C D E F G H I K L M N 0 P R S T U W X Y Z AC BD Summa

Antalet muntliga förhandlingar

Totala antalet avgjorda mal

49 8 2 5 5 4 4 2 7 7 31 5 19' 3 3 27 11 3 13 11 6 7 7 12

30 117 3 611 3 911 5 124 4 607 2 712 4 155 1 048 2 645 3 249 10 604 3 285 12 237 5 450 3 706 4 761 3 983 4 070 3 628 4 210 4 963 2 400 3 380 5 357 133 213

251 Fråga 3. Har inom länsstyrelsen vidtagits särskilda anstalter för att lämna biträde åt allmänheten med besvär i skatteärenden? (I så fall v. g. ange i vilken form detta skett och i vilken ungefärlig omfattning, j 14 länsstyrelser uppger att man uppgjort besvärsformulär i stencil, i regel olika för vanliga taxeringsbesvär, för ansökningar om extra avdrag och för dödsbobefrielse, vilka tillhandahålls de skattskyldiga. Vid några länsstyrelser har personalen på prövningsnämndens kansli och pa taxeringssektionen biträtt med anvisningar för ifyllandet av SOU 197 1:76

formulären. I O län finns skrivplatser anordnade utanför prövningsnämndens expedition med besvärsblanketter framlagda. 13 länsstyrelser uppger att biträde med uppsättande av besvärsskrifter (i regel ifyllande av ovannämnda besvärsformulär) lämnas av personalen pä prövningsnämndens kansli. Denna hjälp synes dock inte vara av någon större omfattning; huvudsakligen gäller det skattskyldiga som synbarligen saknar möjligheter att klara sig själva i detta avseende (åldringar och sjuka, utlänningar med språksvårigheter o. dyl.). I I län anses det principiellt oriktigt att prövningsnämndens kansli tillhandagår part med att skriva besvär eller inlaga. Där har skattskyldiga i stället på taxeringssektionen fått hjälp med enklare besvärsskrifter i ett 10-tal fall per år. I L län har en tjänsteman på taxeringssektionen varit skattskyldiga behjälplig med att avfatta framställningar om extra avdrag och besvär över klara felaktigheter (ett 25-tal fall). - I S län hänvisas de skattskyldiga till en landskanslist pä prövningsnämndens kansli eller taxeringssektionen. Denne besvarar frågor och hjälper till att upprätta besvärsskrivelser. Felaktigheter kan även framkomma som resulterar i Ti-yrkanden till den skattskyldiges förmån. - I T län tillhandahålls även formulär för ansökan om anstånd med inbetalning av skatt. I undantagsfall lämnas också biträde med att fylla i dem. - Länsstyrelsen i BD län framhåller den hjälp som består i att förste Ti regelmässigt anlitar sakkunnig i mål rörande taxering av skogsinkomst och i mera kvalificerade mål rörande avdragsgill contra icke avdragsgill kostnad för åtgärd avseende byggnad. Detta innebär att skattskyldig som i besvär inkommer med yrkande av nyssnämnt slag i mycket stor utsträckning får sakkunnig kostnadsfri utredning. Slutligen uppger åtskilliga länsstyrelser att befattningshavare pa prövningsnämndens kansli och taxeringssektionen vid besök eller telefonsamtal frän allmänhetens sida lämnar muntliga rad och upplysningar. 1 Inför prövningsnämnden i O län har dessutom förekommit 2 0 - 3 0 muntliga förberedelser.

Fråga 4. / vilken utsträckning lämnas sådant biträde av de lokala skattemyndigheterna i länet? Flertalet länsstyrelser uppger att de lokala skattemyndigheterna tillhandahäller allmänheten besvärsformulär av samma slag som de som finns på åtskilliga prövningsnämndskanslier. Muntliga råd och upplysningar, t. ex. kontroll av deklarationer, lämnas av flertalet lokala skattemyndigheter i avsevärd omfattning, speciellt under tiden december - januari, da debetsedlarna på slutlig skatt utsänds till de skattskyldiga. Vid den lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi har man t. ex. utöver vanlig expeditionstid även kvällsmottagning en gång i veckan. I detta sammanhang må även ur ett av lokala skattemyndigheten i Göteborgs fögderi avgivet yttrande citeras följande: För att bättre kunna betjäna allmänheten och för att förkorta väntetiden på anståndsbeslut och beslut från prövningsnämnden pågick under december månad 1968 viss försöksverksamhet i samförstånd med länsstyrelsen. En biträdande taxeringsintendent stationerades hos myndigheten för omedelbart ställningstagande till ingivna besvär. På en arbetstid totalt understigande 20 timmar kunde denne granska 314 besvär, omedelbart yttra sig över 80 besvär samt taga ställning till 56 anståndsansökningar. Med hänsyn till tidsfaktorns betydelse för rättssäkerheten kan denna försöksverksamhet erbjuda ett intressant uppslag för vidare utveckling. 22 länsstyrelser har uppgett att de lokala skattemyndigheterna i respektive län biträder de skattskyldiga med att sätta upp besvärsskrifter. Omfattningen av denna verksamhet varierar dock starkt mellan de olika länen och i viss mån även mellan olika lokala skattemyndigheter inom samma län. Medan t. ex. de lokala skattemyndigheterna i Stockholm och Göteborg i mycket stor utsträckning biträder med att sätta upp besvärsskrifter, synes flertalet andra lokala skattemyndigheter lämna sådant biträde i endast begränsad omfattning. Oftast är det då personer, som anses berättigade att vid taxeringen åtnjuta avdrag för väsentligt nedsatt 254

skatteförmåga, som får hjälp med uppsättande av besvärsskrift. Även i fall av uppenbar feltaxering brukar sådan hjälp lämnas, liksom i andra ömmande fall. Fråga 5. / vilken utsträckning tillämpas bestämmelsen i 86 § TF att taxering får bestämmas till lägre belopp än part (här = skattskyldig) yrkat? En länsstyrelse (AC län) har förklarat att bestämmelsen i fråga inte synes ha tillämpats i länet. I övrigt uppger flertalet länsstyrelser att bestämmelsen tillämpats tämligen sparsamt: i ett ringa antal fall (Y län), inte särskilt ofta (D och P län), några enstaka fall (C, K och M län), i undantagsfall (U län), 1 - 5 fall (I och L län), 5 - 1 0 fall (G, R och W län), 20 å 25 fall (O, S, X, BD län). En länsstyrelse (N län) uppger att bestämmelsen tillämpats i ett betydande antal fall. Fråga 6. Föreligger enligt länsstyrelsens uppfattning ett starkt framträdande behov av att kunna tillerkänna enskild part ersättning för kostnader i skatteärenden? (Om sä är fallet v. g. ange exempel ur praktiken.) Hela 21 länsstyrelser förklarar att de inte anser något starkt framträdande behov föreligga att kunna tillerkänna enskild part ersättning för kostnader i skatteärenden. Bland motiveringarna för denna ståndpunkt kan nämnas - förutom att krav pä sådan ersättning ytterligt sällan framställts bestämmelsen i 17 § TF att Ti skall se till att taxeringarna blir i möjligaste måtto likformiga och rättvisa, prövningsnämndens processledande verksamhet, den kostnadsfria hjälp som ett stort antal skattskyldiga får genom lokal skattemyndighets medverkan samt att uppkomna kostnader i regel är ganska små och att skatteprocessen är avgiftsfri. Av ovannämnda 21 länsstyrelser anser dock tre att ett visst behov av möjlighet till kostnadsersättning kan föreligga i vissa fall: AB län nämner mål, där klaganden blivit föremål för skönstaxering samt mäl där klaganden är utlänning. W län anser möjlighet SOU 1971:76

böra finnas att tillerkänna enskild part er- bedömningen av anspråken på ersättning sättning av allmänna medel för särskilda skulle kunna bli synnerligen komplicerad kostnader, om det framstår som obilligt att och länsstyrelsen i O län, som alltså inte han själv får bära dessa kostnader, och H län funnit ett starkt framträdande behov av säger sig inte vara främmande för att ersätt- möjlighet till kostnadsersättning föreligga, ning kan vara befogad i enstaka fall, utan att anser sådan ersättning möjligen böra ifrågadock nämna något exempel från det praktiska komma i den instans där målet vinner laga arbetet. - Tre länsstyrelser, nämligen i C, D kraft. Sistnämnda länsstyrelse framhåller vioch T län, har mera långtgående önskningar dare att ersättning för reseutlägg och lönepa förevarande område. Länsstyrelsen i C län bortfall också kan ha aktualitet före målets anser att ett starkt framträdande behov av handläggning i prövningsnämnden, eftersom möjlighet att kunna tillerkänna enskild part den personliga kontakten med skattskyldig ersättning för kostnader i skatteärende gör mestadels sker på intendentsstadiet. sig gällande "i sådana fall där man kan anta att skattskyldiga skulle ha vänt sig till en Fråga 7 a. Har det enligt erfarenheterna hos kostnadsfri rättshjälp om sådan funnits". prövningsnämnden visat sig vara en brist att Detta anses gälla särskilt åldringar, sjuka och möjlighet saknas att tillerkänna skattskyldig, skattskyldiga i sådana ekonomiska omstän- som kallas till muntlig förhandling, ersättdigheter att vederbörande inte vågar anlita ning för inställelsen? hjälp som medför kostnader. Länsstyrelsen i D län anger som exempel det fall att en 14 länsstyrelser uppger att de inte funnit det skattskyldig genom felaktig handläggning i vara en brist att sådan möjlighet saknas. Av taxeringsnämnden äsätts en för hög taxering dessa länsstyrelser kommer dock fyra med och därför nödgas överklaga beslutet. Det smärre reservationer. Länsstyrelsen i F län kan därvid förekomma att han uppger sig anser att, om muntliga förhandlingar blir inte själv kunna utföra sin talan utan måste vanligare i fortsättningen än vad de hittills anlita experthjälp för att fa rättelse. För de varit, det bör kunna övervägas om inte erkostnader vederbörande dä åsamkas bör en- sättning av allmänna medel för inställelseligt länsstyrelsens uppfattning ersättning kostnader bör utgå. Länsstyrelserna i H och uppenbarligen utgå. Länsstyrelsen anför K län anser att ersättning kan vara berättigad vidare att det förefaller naturligt att ersätt- i något enstaka fall. Länsstyrelsen i BD län ning för styrkta kostnader i processer, som uppger att prövningsnämnden i länet ännu en skattskyldig vinner, alltid bör utgå. Läns- aldrig utnyttjat sin möjlighet att till muntlig styrelsen i T län anser att det i varje fall får förhandling kalla skattskyldig, som inte själv anses önskvärt att en skattskyldig har möjlig- begärt personlig inställelse. Om sa skulle ske het att fa ersättning för kostnader för exper- syntes fråga kunna uppkomma om att skapa tis, som han anlitat i fall då Ti anfört besvär möjlighet att ge ersättning för inställelsekostmot honom eller gjort framställning om ef- nader i särskilda fall. Länsstyrelserna i D, M, tertaxering och besvären resp. framställ- S, T, W och AC besvarar frågan jakande, ningen ogillas. Som exempel på sådan exper- sistnämnda länsstyrelse dock med tillägget "i tis nämns skogssakkunnig när fråga är om undantagsfall". Länsstyrelsen i D län menar avdrag vid skogsvinstbeskattning. - Länssty- att avsaknaden av möjlighet till ersättning relserna i I och X län, som svarar nej pa mangen gäng verkat hämmande i de fall dä frågan, framför önskemal om portofria svars- det skulle ha varit till fördel för utredningen kuvert i taxeringsprocessen. -- Slutligen må i målet med en muntlig förhandling. Antalet följande synpunkter återges ur yttrandena muntliga förhandlingar som inte begärts av frän länsstyrelserna i M och O län. Den enskild part har därför varit ytterst ringa. förstnämnda länsstyrelsen misstänker att, Enligt länsstyrelsen i M län synes det vara ett om möjlighet till ersättning skulle tillskapas. berättigat intresse att skattskyldiga, som önSOU 1971:76

skar muntlig förhandling men som har varie- förordna sådant biträde när särskilda skäl rande kostnader för inställelse med hänsyn föreligger med hänsyn till ärendets beskaftill bostadsort m. m., får möjlighet till sådan fenhet och den skattskyldiges ekonomiska förhandling under samma betingelser. Läns- förhållanden. Man hänvisar då även till de styrelsen i S län anser att ersättning för skattskyldigas många gånger bristande insikinställelsekostnader bör kunna utgå, särskilt i ter i skattefrågor och förekomsten av ombud de fall där prövningsnämnden eller dess ord- som uppenbarligen inte besitter erforderliga förande tagit initiativet till muntlig förhand- kvalifikationer för att föra en skatteprocess. ling. Länsstyrelsen nämner det fall att en En länsstyrelse vill begränsa institutet offentskattskyldig skönstaxerats och det vid den ligt biträde till mal där muntlig förhandling muntliga förhandlingen visar sig att fog sak- påyrkas av taxeringsintendenten eller där nas för nedsättning av taxeringen. Den skatt- muntlig förhandling synes påkallad av utredskyldige kan då uppfatta kallelsen till munt- ningstekniska skäl eller ur rättssäkerhetssynlig förhandling som trakasseri, då han inte punkt. kan fä ersättning för sina inställelsekostnader. Länsstyrelserna i T och W län hänvisar båda till det inom finansdepartementet utarbetade förslaget till lag om skatterätt, 32 § (SOU 1967:24). Slutligen anser fyra länsstyrelser, AB, N, O och Y län, att ersättning för inställelsekostnader bör utgå till enskild part, då den muntliga förhandlingen äger rum på yrkande av Ti (AB, O, Y län) eller på initiativ av prövningsnämnden (N, O, Y län) eller i mål där den påkallats av utredningstekniska skäl eller ur rättssäkerhetssynpunkt (AB län). Länsstyrelsen i O län framhåller vidare att det även i de fall, da prövningsnämndens ordförande kallar parterna till muntlig förberedelse, kan ha bedömts som en brist att ej kunna ersätta part för resekostnad och eventuellt förlorad arbetsförtjänst. Muntliga förberedelser torde förekomma 20 - 30 gånger årligen.

Fråga 7 b. Har det enligt erfarenheterna hos prövningsnämnden visat sig vara en brist att möjlighet saknas att kunna förordna offentligt biträde åt skattskyldig vid muntlig förhandling? Hela 19 länsstyrelser uppger att de inte funnit det vara en brist att möjlighet saknas att kunna förordna offentligt biträde åt skattskyldig vid muntlig förhandling inför prövningsnämnden. Några länsstyrelser menar dock att möjlighet bör finnas att 256

SOU 1971:76

Bilaga 2

Sammanställning av svaren på utredningens frågor rörande länsstyrelsernas befattning med ärenden enligt nykterhetsvårdslagen, barnavårdslagen och utlänningslagen, m. m. avseende verksamhetsåret 19681

Ny k terhetsvårdslagei i

Län

Såvitt angår ärenden enligt 18 §

Såvitt angår ärenden enligt 55 §

Summa

AB C D E F G H 1 K L M N 0 P R S T U W X Y Z AC BD

51 12 22 25 10 12 16 7 3 29 130 18 38 34 19 52 66 28 56 57 73 19 25 42

7 1 1 1 0 1 1 0 0 4 17 3 0 1 1 1 2 2 1 3 12 1 0 1 61

58 13 23 26 10 13 17 7 3 33 147 21 38 35 20 53 68 30 57 60 85 20 25 43 905

Fråga Nv 1. Antalet år 1968 anhängiggjorda intagningsärenden Län

Knligt 18 § NvL

AB C D K F G H I K L M N O P R S T U W X Y Z AC BD

389 56 40 42 59 27 40 18 46 34 205 31 260 109 24 63 71 51 72 72 82 20 33 46 Summa

1 890

Knligt 55 § NvL

144 9 8 10 11 6 15 2 5 8 52 9 72 20 4 18 18 11 10 20 21 3 4 2 482

Summa

533 65 48 52 70 33 55 20 51 42 257 40 332 129 28 81 89 62 82 92 103 23 37 48 2 372

Fråga Nv 3. Antalet under år 1968 anhängiggjorda ärenden, i vilka förhör enligt 27§ NvL hållits med alkoholmissbrukaren SOI! 1971:76

Summa 844

För hela riket utgör det genomsnittliga antalet förhör 38 procent av det totala antalet anhängiggjorda intagningsärenden. 1 Vissa av frågorna och pä dessa lämnade svar har här utelämnats, eftersom de bedömts numera ha ett endast begränsat intresse.

Fråga Nv 6. Antalet av de under år 1968 anhängiggjorda ärenden, i vilka alkoholmissbrukaren anlitat biträde Län

Vid förhör enligt 27 § NvL i ärende rörande

I övrigt såvitt länsstyrelsen är bekant i ärende rörande

tvangsätertvangsåterintagintagintagintagning enl. ning enl. ning enl. ning enl. 18 § NvL 55 § NvL 18 § NvL 55 § NvL AB D K M N 0 P R W X Y AC BD

1 2 0 1 2 3 2 1 3 1 1 1 3

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 1 0 0

0 0 1 0 0 3 2 0 0 0 2 0 0

1 0 0 0 0 1 0 0 0 0 0 0 0

Summa

2 Länsstyrelse, som inte medtagits i tabellen har i sitt svar uppgett att biträde inte förekommit. Fråga Nv 7. Utredningen överväger att för tvångs- och aterin tagningsärendenas del föreslå att offentligt biträde skall förordnas i de fall då länsstyrelsen finner sådant biträde behövligt för tillvaratagande av alkoholmissbrukarens rätt. Biträdet skall få ersättning av allmänna medel. En speciell fråga är huruvida ersättningen undantagslöst bör stanna på statsverket eller om möjlighet bör öppnas för den beslutande myndigheten att förordna att ersättningen skall helt eller delvis återbetalas av den enskilde. Utgången av intagningsärendet skulle härvid inte ha någon betydelse utan det avgörande skulle vara om alkoholmissbrukaren kan betala utan att intrång sker i de medel som är nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhällsskyldighet. Mot nu angivna bakgrund vill utredningen ställa frågan, om en dylik regel rörande återbetalnings258

skyldighet enligt länsstyrelsens uppfattning skulle få någon praktisk betydelse eller om de berörda alkoholmissbrukarnas ekonomiska situation nästan alltid är sådan att det med en regel av nyss angivet innehåll icke kan bli tal om att ålägga dem återbetalningsskyldighet. Så gott som samtliga länsstyrelser anser att den praktiska betydelsen av en regel om återbetalningsskyldighet med hänsyn till alkoholmissbrukarens i allmänhet svaga ekonomiska ställning skulle bli ringa eller ingen. Flertalet av dessa länsstyrelser föreslår därför att någon sådan regel inte införs. Länsstyrelserna i G, P, U, Y och Z län anför även principiella skäl mot en återbetalningsskyldighet varvid nykterhetsvärdens rehabiliterande syfte särskilt framhålls. Länsstyrelsen i P län anför: Det kan finnas situationer, där ett återkrav från statsverkets sida av förskotterad ersättning till biträde kan vara möjligt om hänsyn tas enbart till alkoholmissbrukarens ekonomi. Emellertid torde återkrav, där sådant i och för sig vore tänkbart, i allmänhet vara olämpligt från vårdsynpunkt. Alkoholmissbrukaren är nämligen gärna misstänksam och avogt inställd mot åtminstone nykterhetsnämnden. Beslut av länstyrelsen om tvångsintagning åtföljd av räkning på kostnad för rättshjälp i samband med beslutets tillkomst torde knappast gagna återanpassningen. Å andra sidan synes ett par länsstyrelser yppa viss tveksamhet i frågan om eventuell äterbetalningsskyldighet. Länsstyrelserna i AB och X län framhållet att det finns alkoholmissbrukare som får anses vara i stånd att betala utgiven biträdesersättning och länsstyrelsen i AC län menar att om, såsom i annat sammahang föreslagits (1961 års sjukförsäkringsutrednings betänkande IV ang. sjukförsäkringsförmåner vid vissa former av anstaltsvård, stencil S 1969:3), sjukpenning skulle komma att utgå under anstaltsvistelsen, det i vissa fall kan anses rimligt att biträdeskostnaderna eller del därav återbetalas. Grunderna för sådan återbetalning föreslås överensstämma med reglerna i 72 § SOU 1971:76

Barnavårdslagen i dä gällande UtlK. Fråga Nv 8. Antalet andra under är 1968 Fråga Bv 1. Antalet år 1968 anhängiggjorda anhängiggjorda ärenden enligt NvL än ärenden tvångs- och äterintagningsärenden, i vilka länsstyrelsen (med stöd av LInstrj föranstaltat om förhör inför länsstyrelsen Besvärsäre nden, vari UnderställningsLän a) med alkoholmissbrukaren ärendi in rörande klagan förts över omhä ndertagande bvns beslut att b) med annan person 20 länsstyrelser uppger att några förhör som här avses inte förekommit. Länsstyrelserna i L. P, Y och BD län redovisar vardera ett ärende avseende besvär över nykterhetsnämnds beslut angående övervakning, i vilka såväl alkoholmissbrukaren som annan person hörts. Länsstyrelsen i Y län har dessutom haft förhör med såväl alkoholmissbrukaren som annan person i två ärenden angående förverkande av anstånd med tvångsintagning på vårdanstalt. Fråga Nv 9. / vilken utsträckning förekommer det i ärenden enligt NvL att länsstyrelsen - bortsett frän förhör - med anledning av en av alkoholmissbrukaren framställd begäran låter komplettera utredningen? Länsstyrelserna förklarar samstämmigt att framställningar från alkoholmissbrukarens sida om komplettering av ärende enligt NvL förekommer utomordentligt sällan. Sålunda uppger nio länsstyrelser att sådan framställning över huvud taget inte förekommmit och samtliga återstående länsstyrelser att så skett någon eller några enstaka gånger. På de flesta håll bifalls i regel en begäran om komplettering av utredningen såvida inte särskilda skäl föranleder till annat (t. ex. att den begärda kompletteringen ligger vid sidan av själva saken).

SOU 1971:76

för utredning

för samhällsvård

omhänder-• avslå begäta någon för samhällsvård enl. 31 § BvL

ran om samhällsvärds slutliga upphörande

a

b

c

d

276 25 25 10 16 16 11 0 9 13 65 5 112 25 14 32 24 35 14 16 16 2 11

1 0 0 1 0 0 1 0 0 0 1 1 0 1 0 0 2 0 0 0 0 0 0

15 0 2 0 0 6 1 0 0 2 6 0 5 0 1 3 3 2 2 1 1 1 4

n

i

786^

131 AB 10 C 4 D 9 E 4 F 9 G 2 H I 0 11 K 2 L 50 M 1 N 86 0 15 P 4 R 16 S 6 T 22 U 7 W 2 X Y 7 Z 1 5 AC q BD Summa S 4 D 1 199

1 förfrågan begärdes också uppgift om dels antalet besvärsärenden, vari klagan förts över beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola att vägra utskrivning från skolan och dels antalet besvärsärenden, vari klagan förts över beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola att visserligen utskriva elev från skolan men samtidigt förordna att samhällsvården skall bestå. Enligt de avgivna svaren har något sådant ärende inte förekommit under år 1968. 259

Fråga Bv 3. Antalet av de under är 1968 Fråga Bv 6. Antalet under år 1968 anhängiganhängiggjorda underställningsärendena i gjorda ärenden, i vilka någon som ärendet rör vilka länsstyrelsen hållit förhör med någon anlitat biträde som ärendet rör, såvitt angår de ärenden som avses i Tab. 1 under a

Tab. 1 under b

u W X Y

0 1 0 0 0 0 0 0 2 0 0 0 4 0 0 1 0 1 1 0 0

22 8 3 2 4 14 4 0 0 9 25 1 53 4 14 24 18 15 13 8 10

z

o

i i

AB C D E F G H I K L M N 0 P R S T

AC BD Summa

1 2

6 6

264 AB C D F G L M 0

s

T U W X Y AC BD

Vid förhör i ärende som avses i tabell 1 under a eller b

I övrigt, såvitt länsstyrelsen är bekant, i ärende som avses i tabell 1

3 4 0 2 6 5 6 9 5 2 2 4 1 4 2 2

0 1 4 1 0 6 2 0 2 0 0 1 1 0 0

Summa 57

o

Länssty re Ise som inte medt;agi ts i tabellen har i sitt svar uppgivit att biträd e inte förekommit. Fråga Bv 7. Utredningen

öven 'äger att för de

ärenden, som avses i tab. 1 (se Bv 1), föreslå För hela riket utgör det genomsnittliga att offentligt biträde skall förordnas i de fall antalet förhör i underställningsärenden rö- då länsstyrelsen finner sådant biträde behövrande omhändertagande för samhällsvård 34 ligt för tillvaratagande av enskild parts rätt. procent av det totala antalet anhängiggjorda Biträdet skall få ersättning av allmänna mesådana ärenden. del. En speciell fråga är, huruvida ersättningen undantagslöst bör stanna pä statsverket eller om möjlighet bör öppnas för den beslutande myndigheten att förordna att ersättningen skall helt eller delvis återbetalas av den enskilde. Utgången av ärendet skulle härvid inte ha någon betydelse utan det avgörande skulle vara om parten kan betala utan att intrång sker i de medel som är nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet. Mot nu angivna bakgrund vill utredningen ställa frågan, om en dylik regel rörande återbetamingsskyldighet enligt länsstyrelsens uppfattning skulle få någon praktisk betydelse eller om de berörda parternas ekonomiska 260

SOU 1971:76

situation nästan alltid är sådan att det med en som avses i tabell 1 under a eller b (se fråga regel av nyss angivet innehåll icke kan bli Bv 1 j, i vilka länsstyrelsen (med stöd av tal om att ålägga dem återbetalningsskyldig- IJnstrj föranstaltat om förhör inför länsstyrelsen het. a) med någon som ärendet rör Denna fråga motsvarar fråga Nv 7 på nykter- b) med annan person hetsvårdens område. Av svaren framgår att länsstyrelserna i stort sett bedömer värdet av 17 länsstyrelser uppger att något förhör som en regel om återbetalningsskyldighet som här avses inte förekommit. Länsstyrelserna i lika ringa på barnavårdens som pä nykter- AB, G, H, M och Y län redovisar vardera ett hetsvärdens område. Därvid hänvisas till de ärende avseende besvär över barnavårdsberörda parternas i regel svaga ekonomiska nämnds beslut i fråga om samhällsvårds uppställning. Länsstyrelserna i G, U, Y och AC hörande eller återupptagande av samhällslän åberopar också principiella skäl (vårdsyn- vård och länsstyrelsen i T län tvä ärenden av punkterna) för sitt ställningstagande mot en förstnämnda slag. Länsstyrelserna i G och Y regel om äterbetalningsskyldighet. Enligt län har dessutom haft förhör i var sitt ärende länsstyrelsens i F län mening är föräldrarnas i avseende besvär över barnavårdsnämnds beett barnavårdsärende ekonomiska ställning i slut angående övervakning, varjämte sistregel bättre än alkoholmissbrukarens i ett nämnda länsstyrelse även hållit förhör i ett nykterhetsvårdsärende. Samma uppfattning ärende rörande klagomål över barnavårdshyser länsstyrelserna i P och S län. Först- nämnds handläggning av ärende angående nämnda länsstyrelse menar också att viljan omhändertagande för samhällsvärd. Slutligen att göra rätt för sig oftare möter i ärenden har länsstyrelsen i K län hållit förhör i om samhällsvärd än i ärenden om nykter- ärende ang. förlängd tid för förvarstagande hetsvård. Det kan därför enligt länsstyrelsens enligt 37 § andra stycket BvL. I samtliga fall mening inte kategoriskt göras gällande att har förhör hållits endast med personer som intrång skulle ske i de medel, som vederbö- ärendet rört. rande har till sitt uppehälle. Fråga Bv 9.1 vilken utsträckning förekommer Länsstyrelsen i U län framhåller också att det i ärenden enligt barnavårdslagen att länsom en principiell ersättningsskyldighet in- styrelsen - bortsett från förhör - med anledförs, bedömningen av frågan, huruvida sådan ning av en av enskild part framställd begäran kan och bör beslutas i det enskilda fallet, låter komplettera utredningen? kompliceras av att föräldrarnas och den underariges såväl formella som sakliga ställning Denna fråga motsvarar fråga Nv 9 pä nykteri ärendet växlar, beroende på barnavårds- hetsvårdens område. 13 länsstyrelser uppger ärendenas skiftande beskaffenhet. I ärenden att någon framställning frän enskild part om om underställning av beslut om omhänder- komplettering av utredningen inte förekomtagande för samhällsvärd kan i ett fall föräld- mit. Alla övriga länsstyrelser förklarar att rarna ha vägrat sitt samtycke till omhänder- sädana framställningar förekommer synnertagandet och barnet vara så litet att det ligen sparsamt, någon eller några gånger per knappast kan anses som part. I ett annat fall är. Om begäran om komplettering framställs kan föräldrarna ha medgett att den under- brukar den regelmässigt bifallas såvida inte årige, som är över 15 är, omhändertas medan särskilda skäl föranleder till annat. Ett par denne själv vägrat samtycket. I ett tredje fall länsstyrelser har uppgivit att komplettering äter kan den ene men inte den andre av någon enstaka gång sker genom försorg av föräldrarna ha samtyckt till omhänderta- barnavårdsnämnd eller länsstyrelsens barnavårdskonsulent. gandet. Fråga Bv 8. Antalet andra under är 1968 anhängiggjorda ärenden enligt BvL än sådana SOU 1971:76

Fråga U 2. Antalet är 1968 anhängiggjorda ärenden rörande verkställighet av förpassFråga U 1. Antalet under år 1968 anhängigning, förvisning eller utvisning gjorda utvisningsärenden, vilka Utlänningslagen

a) avgjorts av länsstyrelsen b) underställts den centrala utlänningsmyndigheten. a) Av länsstyrelserna avgjorda utvisningsärenden framgår av nedanstående tabell. Länsstyrelse som inte medtagits i tabellen har i sitt svar uppgett att sådant ärende inte förekommit under år 1968. Län

Antal ärenden

AB D M O P R U

56 2 22 44 3 1 2 Summa

b) Några under år 1968 anhängiggjorda utvisningsärenden, som underställts den centrala utlänningsmyndigheten har inte förekommit.

Län

vilka avgjorts av länsstyrelsen

vilka underställts den centrala utlänningsmyndigheten

AB C D E F G H I K L M N 0 P R S T U

546 4 4 4 8 3 2 0 7 1 219 12 162 14 10 3 26 5 5 8 30 3 2 83 1 161

13 1 1 1 1 2 0 1 0 0 18 1 0 2 1 0 5 0 0 0 0 0 0 0 47

w X Y Z AC BD Summa

Anm. I Stockholms län har dessutom anhängiggjorts 164 ärenden och i Malmöhus län 13 ärenden om verkställighet av förvisning, vilka avskrivits från vidare handläggning pä grund av att kriminalvårdsstyrelsen förordnat att det straff som ådömts utlänningen skall verkställas i annat nordiskt land i enlighet med bestämmelserna i lagen den 22 maj 1963 om samarbete med Danmark, I inland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m. m.

Fråga U 3. Antal ärenden i vilka länsstyrelsen hållit förhör med utlänningen, såvitt angår Län

utvisningsärenden, vilka anli ängiggjorts ar 1968

andra utlänningsärenden, därvid förhöret hållits ar 1968

AB D M 0 P R U Y

41 2 1 8 4 1 1 0

1 1 3 1 1 1 0 1

Summa 58

262 SOU 1971:76

Anm. 1. I E län har ett förhör ägt rum på begäran av den centrala utlänningsmyndighetcn. Frågan var alltså i detta fall inte om ett hos länsstyrelsen anhängiigjort utvisningsärende. 2. I 1 län har förhör med två utlänningar (=2 förhör) igt rum i ett ärende (jfr fråga U 1).

Fråga U 9. Förekommer det i nämnvärd utsträckning, såvitt länsstyrelsen är bekant, att utlänning anlitar biträde i sådant ärende rörande hans avlägsnande ur landet i vilket förhör inte hålls?

Limstyrelse som inte medtagits i tabellen har i stt svar uppgett att sådant förhör inte förekonmit.

23 länsstyrelser besvarar frågan nekande. Av dessa framhåller dock länsstyrelsen i M län att de vid fångvärdsanstalterna verksamma assistenterna ibland biträder utlänningar i ärenden varom nu är fråga och länsstyrelsen i P län förmodar att en utlänning, som dömts till förvisning och haft försvarare i brottmålet, i regel biträds av denne även i ärendet rörande utlänningens avlägsnande ur landet. Länsstyrelsen i D län redovisar samma erfarenheter som övriga länsstyrelser såvitt gäller ärenden rörande utvisning samt verkställighet av utvisning och förvisning, varvid det enligt länsstyrelsen i regel är fråga om medborgare i annat nordiskt land. Länsstyrelsen fortsätter:

Fråga J 7. Vid de i tabell 3 (se fråga U 3) upptagra förhören i utvisningsärenden har i nedanstående antal fall Län

utlänningen haft privat biträ de

AB D 0 P R U

0 0 0 0 0 0 Summa 0

länssty •elsen förordnat biträde , varvid utlänni igen varit på fri fot

utlänningen ej varit på fri fot

0 0 1 0 0 1 2

35 2 3 1 1 0 42

Län;styrelse som inte medtagits i tabellen har i ätt svar uppgett att biträde inte förekommt. Fråga J 8. Vid de i tabell 3 (se U 3) upptagna förhålen i andra utlänningsärenden än utvisningsä-enden har i nedanstående antal fall. Län

utlänningen haft privat biträde

länsstyrelsen förorclnat biträde, varvid utlänningen varit på fri fot

utlänningen ej varit på fri fot

Vad däremot gäller ärenden om verkställighet av utlännings förpassning ur riket, särskilt då fråga är om förpassning till mer eller mindre totalitära stater, söker utlänningen enligt vad länsstyrelsen erfarit ofta hjälp hos någon organisation för stöd åt flyktingar eller liknande och har där erhållit visst biträde. Fråga U 10. A v länsstyrelsen förordnade biträden (se U 7 och U 8) har tillerkänts ersättning med sammanlagt följande belopp i utvisningsärenden anhängiggjorda år 1968 resp. i andra utlänningsärenden vid förhör hållna år 1968. Såvitt angår utvisningsärenden, i vilka vid förhöret utlänningen

Såvitt angår andra utlänningsärenden, i vilka vid förhöret utlänningen

varit pä fri fot

ej varit pa fri fot

varit pa fri fot

ej varit pa fri fot

0 AB 0 D 0 M 40:O 0 P 0 R 485:U Summa 525:-

9 495:950:0 540:350:150:0

0 0 0 700:250:0 0

0 0 225:0 0 227:0

11 485:

950:-

452:-

Län 1 D M 2 0 0 0 P 0 R Summ; 3 Ann. De båda förhören i Plan avser ett och samma äreide (= två utlänningar, ett biträde).

Lärsstyrelse som inte medtagits i tabellen har i itt svar uppgett att biträde inte förekomnit. SOU 1)71:76

Länsstyrelse, som inte medtagits i ovanstående tabell har i sitt svar uppgett att ersättning till biträde i utlänningsärende inte förekommit. 1 nedanstående tabell har framräknats den genomsnittliga biträdesersättningen per förhör genom division av siffran i tabell U 10 med motsvarande siffra i tabellerna U 7 och U 8. För kolumnrubriceringen hänvisas till ovanstående tabell. AB D M O P R U

0 0 0 40:0 0 485:-

271:475:0 180:350:150:0

0 0 0 700 250 0 0

1 Förhöret avsäg två utlänningar i ett och samma ärende.

I intet fall har utlänning genom beslut av länsstyrelse förpliktats att ersätta statsverket kostnad för biträdesersättning. Slutligen frågades i vilka slag av ärenden och i vilken utsträckning länsstyrelsen i andra sammanhang än nykterhets- och barnavärdsfrågor under år 1968 med stöd av bestämmelserna i då gällande länsstyrelseinstruktion hållit förhör, a) med någon som ärendet rör och b) med annan person. 17 länsstyrelser uppger att något sådant förhör inte hållits under år 1968. Övriga länsstyrelser redovisar enstaka fall, huvudsakligen i ärenden enligt 21 kap. FB och enligt lagen om socialhjälp. 1 regel har förhören hållits med den person som ärendet rör.

Nordisk udredningsserie (Nu) 1971

Kronologisk förteckning

1. Forskning med relation till utbildning för åldersklasserna 16-19 år. 2. Harmonisering av matematikundervisningen i årskurs 1 —6 i de nordiska länderna. 3. Konsument- och marknadsföringsfrågor. 4. Nordiska transportproblem. 5. Nordiska ministerrådets arbetsformer.

Statens offentliga utredningar 1971

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Post- och Inrikes Tidningar. [2] Snatteri. [10] Förslag till aktiebolagslag m.m. [15] Ny domstolsadministration. [41] Utsökningsrätt XI. [45] Unga lagöverträdare I. [49] Rätten till abort. [58] Högsta domstolens kansli. [59] Maskinell teknik vid de allmänna valen. [72] Kriminalvård i anstalt. [74] Offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltningsärenden. [76]

Socialdepartementet

Testt/tredningen. 1. Psykologiska urvalsmetoder inom statsförvaltningen. [47] 2. Personurval med hjälp av psykologiska indersökn ingår. [48] Mellanösfrågan. [66]

Utbildningsdepartementet Vuxenpedagogisk forskning och utbildning. [24] Kyrken kostar. [29] Produktionsresurser för tv och radio i utbildningen. [36] Utredningen rörande lärarnas arbetsförhållanden. 1. Lärarnas arbeö. En statistisk arbetstidsstudie. [53] 2. Lärarnas arbete. Bihga I. Tekniska rapporter. [54] 3. Lärarnas arbete. Bilaga II.Tabeller. [55] 1968 årt utbildningsutredning 1. Universitetsstudier utan examen. :.60] 2. Val av utbildning och yrke. [61] 3. Högre utbildning och arbetsmarknad. [62] Fonogranmen i musiklivet. [73]

Famiijepensionsfrågor m.m. [19] Särskilda tandvårdsanordningar för vissa patientgrupper. [38] Läkartjänster. [68]

Jordbruksdepartementet

Försvarsdepartementet

Veterinäriistriktsindelningen, m m. [3] Bokskogens bevarande. [71]

Utredningen om handräckningsvärnpliktiga. 1. Handräckning inom försvaret. [56] 2. Utbildning av vissa värnpliktiga i stabstjänst. [57]

Kommunikationsdepartementet Ny sjömanslag. [6] Ett nytt bilregister. [11] Utredningen ångande befordran av farligt gods på väg m.m. 1. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Betänkande I. [20] 2. Euroipeisk överenskommelse om internationell transport av farligt <gods på väg. (ADR) Bilaga A. [21] 3. Europeisk överensIkommelse om internationell transport av farligt gods på -väg. (ADR) Bilaga B. [22] 4. Europeisk överenskomimelse om internationell transport av farligt nods vDå väa. U (ADR) Register m.m. [23] ! Sjömanspension. [30] ILastbil och Taxi. [34] Vintersjöfart. [63]

Finansdepartementet i?)?^ 7 . 1 - H a n d b o k för det officiella utredningstrycket [1] 1970 års långtidsutredning. 1. Svensk industri under 70na et med utblick mot 80-talet. Bilaga 2. [5] 2. Finansiella ttillvaxtaspekter 1960-1975. Bilaga 4. [7] 3. Arbetskraftsresurserna 1965-1990. Bilaga 1. [8] 4. Miljövården i Sverige under 70-talet. Bilaga 8. [12] 5. Utvecklingstendenser ' i n °m offentlig sektor. B i l a f l a 6 - H3] 6. Varuhandeln fram till 1975. Bilaga 3. [14] 7. Regional utveckling och planering. Bilaga 7. [16] 8. Export och import 1971-1975 Bilaga 5. [40] 9. Plan och prognos. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 9. [70] " Större företags offentliga redovisning. [91 Mått och vikt. [18] Betalningsbalansutredningen. 1. Den svenska betainingsbalansstatistiken. [31] 2. Valutareserven och utrikeshandelns finansiella struktur. Bilaga. [32] Teknisk översyn av kapitalbeskattningen. [46]

Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas mummer i den kronologiska förteckningen.

Handelsdepartementet Fri affärssid. [33] Konsumentpolitik - riktlinjer och organisation. [37] Näringspolitiken - ny verksorganisation. [69]

Inrikesdepartementet Servicekcmmittén. 1. Boendeservice 3. Kommunstudien [25] 2. Eoendeservice 4. Projektstudien. [26] 3. Boendeservice 5. Totalkostnadsstudien. [27] 4. Boendeservice 6 Struklurs:udien. [28] Den fia rörligheten för personer inom EEC. [35] Den s/enäka köpkraftsfördelningen 1967. [39] KSA-utreiningan. 1. Försäkring och annat kontant stöd vid arbetsoket [42] 2. AfbetskFäfténs struktur och dimensioner. [43] 3. Bilagor till KSA-utredningens betänkande. [44] Invandrarjtredningen I. [51] Byggandets industrialisering. [52] Sanerngsutredningen. 1 . Sanering I. [64] 2. Sanering II. Bilager [65] Räntejm^ärdelning och vinstutdelning. [67]

Civildepartementet Komrrunela val. [4] Räddringstjänst. [50] Fysiskt rilsplanering. [75]

Industridepartementet Malm- Jord - Vatten. [17]

K L Becknans Tryckerier AB 1971

ALLF 238 71 076