Lag om skatterätt : lagförslag

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

S O U

Arkivexemplar

13 5;; ;

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1967:24

Finansdepartementet

LAG OM SKATTERÄTT

LAGFÖRSLAG UTARBETAT INOM FI NAN SDEPARTEMENTET

Stockholm 1967

STATENS

OFFENTLICA UTREDNINCAR 1967

Kronologisk förteckning

Kommunal bostadsförmedling. Baggström. I. . Allmänna arvstonden. Esselte. Ju.

P.““!

Utsökningsrätt VI. Esselte. Ju. Ny domkretsindelning för underrätterna. Esselte. Ju. Statlig publicering. Norstedt 8a Söner. Fl. . Finansiella Esselte. Fi.

långtidsperspektiv. Den framtida jordbrukspoutiken. svenska Reproduktlons AB. Jo. F Barnstugor. Barnavårdsmannaskap. Barnolycksfall. Kihlström. S. . Rikskonserter. Esselte. E.

7- 06 . Linköpings högskola. Del I. Victor Petters-

son. E. . Programbudgetering. Del I. Esselte. Fl. . Programbudgetering. Del II. - Studier och tör-

Pin-nun :ann-

sök. Esselte. Fi. . Programbudgetering. Del III. - En sammanfattning. Esselte. F1. . skolans arbetstider. Esselte. E.

camp

. Tjänsteställning inom krlgsmakten. Esselte. F6. ›-›-›- . 1958 års utredning kyrka-stat. VII. Folkbokföringen. Beckman. E. b-ø -I . 1958 års utredning kyrka-stat. VIII. De teologiska fakulteterna. Almqvist 8: Wiksell. Uppsala. E. 18. Invandringen. Esselte. I. . Statens stöd till ungdomsverksamhet. Esselte, E. 20. Den statliga länsförvaltningen. I. Norstedt 8: Söner. K. 21. Den statliga länsförvaltningen. II. Bilagor, Norstedt 8: Söner. K. 22. Skatteförvaltningen. Norstedt 8: Söner. K. . Länsindelningsutredningen. V. Petterson. K. 24. Lag om Skatterätt. Ivar Haeggström. Fl.

Anm. om särskild tryckort ej anges, är tryckorten Stockholm.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1967:24 Finansdepartementet

LAG OM SKATTERÃTT

LAGFÖRSLAG UTARB ETAT INOM FI NANSDEPARTE MENTET

IVAR HIEGGSTRÖMS -nwcxmu AB STOCKHOLM :967

Innehåll

Sakregister . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 I. Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 II. . . . . . . . . . . . .i . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Lagtext III. Gällande rätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 19 A. Taxeringsprocessen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 1. Besvär från skattskyldig . . . . . . . . . . . . . . . . ., . . . . . . . . . . . . . 20 2. Besvär och framställning om eftertaxering från taxeringsintendent . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25 3. Gemensamma bestämmelser för den skriftliga taxeringsprocessen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 4. Muntlig förhandling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 29 5. Syn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36 6. Beslutsförfarandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 7. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39 Ansökningsärenden 8. Protokollföringen m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . .. 40 9. Befrielse från uppgiftsskyldighet m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . .. 45 10. Besvär enligt 79 § förordningen om allmän varuskatt . . . . . . . . 46 B. Processen i uppbördsärenden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 C. Mantalsskrivningsprocessen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48 D. Processen i vitesmål . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 IV. Speciahnotivering -. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54

Bilagor 1. Statistik betr. frekvensen av muntliga förhandlingar . . . . . . . . . . . . . . . . . . 92 2. Exempel på formuleringen av . . . . . . . . . . . . . . . . .. 93 regeringsrättsutslag 3. Exempel på formuleringen av skatterättsutslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 95 4. Exempel på formuleringen av kammarrättsutslag . . . . . . . . . . . . . . . . .. 96

Sakregister

Ajournering 34-36, 83 Förklaring 63-69 Ansökningsärenden hos länsstyrelse 45 föreläggande om 66-69 hos prövningsnämnd Handräckning vid taxeringsrevision 46, 65 39 Anvisning betr. yttrande 71 Inställelse 80, 82 Arbetsgivaransvar för skatt 47 Avvisning, se desertion Jämkning av preliminär skatt 47 Jäv 55 Beredning, se utredning Beslut 87, 88 Kallelse till inställelse 80, 82 Besvärsinlaga 20, 21, 47, 49, 61, 62 Kansli, prövningsnämnds 21-28, 46, 47 Besvärstid skatterätts 54,63 21, 26, 46, 47, 49, 59-61 Kläm 88, 89 Bevisning 57, 82 Kommun som part 49, 65, 79 Debitering av skatt 47 Kommunikation, se skriftväxling Delgivning 23, 31, 45, 80, 90 Kontradiktoriskt förfarande 20, 56 Desertion, då besvärstid försuttits 38, Kostnadsersättning till part 31, 78, 82 59-61 till uppgiftsskyldig 31, Desertion, övriga fall 21, 46, 62, 63 81, 82 Desertionsinvändning 24, 38 Kostnadsersättning till vittne 31, 81, 82 Diarieföring 21, 61 25, 86 Kvittning Domared 55 besvär över 48 Kyrkobokföring, Domförhet 37, 54 Skatterätt 54 Litispendens 61 Domkrets,

Editionsplikt, befrielse från 45 Mantalsskrivning, besvär över 48, 55 Eftertaxering 25-27, 38 Mantalsskrivning, underställning av mål Enmansmål om 50 25, 37-39, 54, 55, 66, 67 84 Ersättning, se kostnadsersättning Memorialanteckningar Existensminimum, skatteavdrag vid 47 Motivering 39, 88, 89 45, 90 Muntlig förberedelse i prövningsnämnd Expedition 32, 33 Fonetisk upptagning 41, 43, 44, 84 förberedelse i Skatterätt Muntlig 79, 80, Fullmakt 62 83 Föredragning 34--37, 83, 90 Muntlig förhandling i länsstyrelse 49 Föredragningspromemoria 28, 37, 75, 90 Muntlig förhandling i prövningsnämnd Föreläggande betr. förklaring 66-69 29-36, 39, 40-45 betr. inställelse 80 i skatterätt Muntlig förhandling 75-79, betr. oklar besvärsskrift 82 21, 62 Mål 54 betr. påminnelser 69-71 Nämnd, skatterätts 54 betr. utredning 74, 75 Förhör med part 81-83 Offentlighet betr. utredningsmaterialet 75 med vittne 81-83 Offentlighet vid muntlig förhandling 34, med sakkunnig 74, 82 82

Officialprincipen 56 Taxeringsintendent, besvär från 25-27 Omröstning 87 remiss till 24, 39 yttrande från 24, 39 Postdelgivning 45, 52, 80, 81 Taxeringsnämndsordförande, remiss till 22, Processledning 27, 29, 31, 56, 58, 71 72 Protokoll 28, 40-45, 83-85, 88, 89 Taxeringsrevision 24, 26, 28, 45, 46, 73 Påminnelser 25, 69-71 handräckning vid 46, 65 Reformatio in melius 86, 87 Reformatio in peius 85-87 Underställning av mantalsskrivningsmål 50 Remiss 19, 22, 48, 49, 58, 73 Uppgiftsskyldig 31, 81, 82 Reservation Uppgiftsskyldighet 59 87, 90 Reservationsbesvär befrielse från 45 22, 26, 27, 63 Res judicata 61 Utevaro, parts 31, 80 Ränta å kvarstående skatt, befrielse från Utlåtande, se yttrande 48 Utredning 19-36, 39, 46-50, 52, Rättelse 55-80 38, 90 Utslag 87, 88, 93-96 Sakframställning 88, 89 Sakkunnig 24, 28, 74 Varuskatt, fastställelse av preliminär all- Saklegitimation, bristande 61, 64 män 46 Sakprövning 62 Vite, föreläggande av 24, 28, 31, 5l Sekretess vid muntlig förhandling 44, 45, utdömande av 52, 53, 55, 65 85 Vittne 31, 32, 49, 81, 82 Servicecirkuläret 19, 62 Självrättelse 38, 90 Yttrande från sakkunnig 24, 72-74 Skatteverk som part 56 från skatteverk 64, 72 Skiljaktig mening 87, 90 från taxeringsintendent 24, 39 Skriftväxling 23, 25, 27, 39, 46, 48-50, Yttrande från taxeringsnämndsordförande 52, 58, 63-75 22, 23, 39, 72, 73 Stenografisk upptagning 44, 84 Syn 23, 36, 80 Ärenden 54

l

I. Inledning

I skrift den 1 november 1962 till riksskattenämnden redogjorde lantbrukets skattedelegation för vissa erfarenheter av prövningsnämndsprocessen som de konsultativa organen för skattefrågor inom jordbrukets föreningsrörelse redovisat för delegatio-

nen. På grundval av viss kritik av den gällande ordningen framfördes ett antal

reformförslag. Över skriften inhämtade riksskattenämnden yttrande från över-

ståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Riksskattenämnden besvarade härefter skriften genom en skrivelse den 25 oktober 1963. Samma dag gjorde riksskattenämnden en framställning hos statsrådet och chefen

för finansdepartementet om att en utredning skulle sättas i gång med syfte att utarbeta förslag till mera detaljerade regler för prövningsnämndsprocessen och sär-

skilt rörande det muntliga förfarandet.

I framställningen anförde riksskattenämnden bl. a.:

I skattedelegationens skrivelse ha bl. a. berörts olika frågor rörande förfarandet i prövningsnämnderna, särskilt förfarandet vid muntliga förhandlingar. Av länsstyrelsernas remissyttranden till riksskattenämnden framgår, att i åtskilliga avseenden förfarandet växlar från prövningsnämnd till prövningsnämnd. Med hänsyn till att reglerna rörande muntliga förhandlingar (80-84 §§ taxeringsförordningen; 48§ taxeringskungörelsen) blott tillämpats från och med 1958 års taxering kan detta i och för sig enligt riksskattenämndens mening icke anses anmärkningsvärt. Det kan emellertid knappast hävdas, att förhållandena inom de olika prövningsdistrikten sakligt sett äro så varierande, att förfarandet av dylikt skäl måste växla. Till icke ringa del torde olikheterna kunna förklaras med arbetsbördan och personalsvårigheter. Vid angivna förhållande och då frågan om prövningsnämndernas arbetsformer icke lämpligen torde kunna regleras genom allmänna anvisningar från riksskattenämnden, torde nämnden ha små möjligheter att verka för större enhetlighet. Då reglerna om muntliga förhandlingar gällt under tillräckligt lång tid för att erfarenheter skola ha vunnits rörande det mest ändamålsenliga förfarandet, anser riksskattenämnden emellertid i likhet med vissa av länsstyrelserna - med syfte att utarbeta att tiden nu är mogen för att en utredning igångsättes förslag till mera detaljerade regler för prövningsnämndsprocessen och särskilt rörande det muntliga förfarandet. Riksskattenämnden hemställer därför, att en sådan utredning måtte komma till stånd.

Med anledning av riksskattenämndens framställning uppdrog statsrådet och chefen för finansdepartementet den 9 juni 1964 åt oss, landskamreraren i Jämtlands län Bengt Bohman och numera tillförordnade kanslichefen vid JO-expeditionen Bertil Wennergren, att inom departementet biträda med den av riksskatte-

nämnden begärda utredningen. Under utredningsarbetet har vi samrått med landskontorsutredningen i och för en

samordning av vår uppgift med denna utrednings. Utredningen har på grundval

av sina överväganden beslutat föreslå att prövningsnämnderna i länen avskaffas och ersätts av regionala skattedomstolar, länsskatterätter, vilka i första hand skall överta handläggningen av de mål och ärenden, som för närvarande ankommer på prövningsnämnderna. Utredningen kallar sammanfattande dessa mål för skattemål. Utöver skattemålen skall länsskatterätterna enligt utredningens förslag handlägga besvär över taxeringsintendents fastställelsebeslut angående preliminär allmän varuskatt, ansökan om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift, framställning om handräckning vid taxeringsrevision, framställning om handlings undantagande från taxeringsrevision, uppbördsmål, mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmâl samt vitesmål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna. Vad utredningen kommit fram till beträffande skatterätternas sammansättning och deras kansliers organisation påverkar utformningen av reglerna om processen i de uppräknade målen redan i så måtto att organisatoriska förutsättningar erbjuds för en aktivare processledning samt en omsorgsfullare, av tidsnöd ej präglad bedömning samt utformning av beslut och motiveringar. Vidare öppnar renodlingen till domstol möjlighet att anförtro mera kvalificerade utredningsmedel åt det beslutande organet än som kan anses lämpligt i fråga om en prövningsnämnd. Samordningen med landskontorsutredningens förslag har i så måtto förändrat vårt utredningsarbetes karaktär som vi primärt fått inrikta oss på att utarbeta regler för processen inte hos nuvarande prövningsnämnder utan hos sådana regionala skattedomstolar som landskontorsutredningen föreslår som deras arvtagare. Skillnaden blir emellertid inte så radikal som den i förstone kan synas. I vissa delar blir det sålunda närmast inte fråga om annat än en vidareutveckling av gällande försiktig ordning. Det gäller framför allt om det skriftliga förfarandet. På flera punkter låter vårt förslag sig däremot knappast förverkliga utan den personella upprustning som skatterättsorganisationen innebär. I vissa stycken är förslaget dessutom helt beroende av att det beslutande organet har verklig domstolsstatus. En livlig reformplanering försiggår för närvarande på den administrativa rättsskipningens område. Det har synts oss angeläget att i möjligaste mån inordna våra överväganden i dessa större sammanhang. Förvaltningsdomstolskommittén har nyligen lagt fram sitt betänkande ›Förvaltningsrättskipning» (SOU 1966: 70). I där intagna lagförslag om regeringsrätten och kammarrätt finns stadganden för förvaltningsdomstol av allmängiltig natur. Anledning saknas att söka andra lösningar för en sådan förvaltningsdomstol som en skatterätt. Tvärtom bör så stor textlikhet som möjligt eftersträvas och avvikelser till innehåll eller lydelse medges bara när vägande skäl talar för det. I besvärssakkunnigas betänkande »Lag om förvaltningsförfarandet» 1964:27) finns också förfarandebestämmelser med allmän . (SOU syftning. I den mån vi har haft att utforma regler för skatterätt i sådana ämnen, har vi tagit besvärssakkunnigas förslag till förebild för att en framtida samordning med en lag om förvaltningsförfarandet inte skall försvåras i onödan. Vi har även i övrigt sökt tillgodogöra förfarandet de grundläggande värderingar som kommer till uttryck i besvärssakkunnigas betänkande . En särskild fråga är hur regelsystemet bör disponeras. Vi har å ena sidan utgått

från att de grundläggande bestämmelserna om besvär och annan talan hos Skatterätt skall återfinnas i de olika specialförfattningarna: taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförordningarna m. fl. Å andra sidan har vi förutsatt att reglerna om själva processen i Skatterätt inte längre skall ingå i taxeringsförordningen, eftersom domstolen får en kompetens som spänner över flera andra områden än taxeringsområdet. Vi har sålunda tänkt oss en särskild författning om processen i skatterätt. Med hänsyn till att rätten skall få domstolsstatus är någon annan författningsform än civillagens enligt vår mening ej tänkbar. Vi föreslår därför en lag om skatterätt.

Som en första avdelning i lagen har vi tänkt oss stadganden om domstolens lokala, sakliga, funktionella och tidsmässiga kompetens, dess organisation m. m. Dessa stadganden har utarbetats i samråd med landskontorsutredningen på grundval av utredningens allmänna överväganden. Den andra avdelningen i lagen behandlar målens och ärendenas handläggning, såväl den vanliga skriftliga som den muntliga. Den tredje avdelningen reglerar beslutsförfarandet och det som anknyter därtill. Bestämmelserna i de två sista avdelningarna torde i och för sig på många punkter med fördel kunna införas också hos de nuvarande prövningsnämnderna.

Lagförslaget kommer i det följande att motiveras paragrafvis. Innan det sker, skall några allmänna synpunkter anläggas på den process det här gäller. Av det statistiska material, som sammanställt landskontorsutredningen (utredningens betänkande 3 a och att antalet mål hos bilaga b),framgår årligen prövningsnämnderna överstiger 100 000 och att en fjärdedel är av så enkel beskaffenhet att de kan avgöras som enmansmål. Man kan med fog tala om en massärendeprocess. Flera omständigheter samverkar dock till en förskjutning från enkla mot mera svårbedömda och svårhanterliga mål. Rena misstagstaxeringar blir mindre vanliga allteftersom taxeringsnämnderna vinnlägger sig om att inte besluta om avvikelser från självdeklarationerna utan att först kommunicera en underrättelse om ifrågasatt avvikelse med deklaranten. Införandet av rättelsebefogenhet för lokal skattemyndighet i fråga om tekniska taxeringsfel befriar också prövningsnämnderna från en rad bagatellartade besvärsmål. Nu nämnda omständigheter och en allmän kvalitetshöjning av förfarandet i första instans bör rimligen medföra att otvistiga mål och mål med eljest självklar utgång blir mindre vanliga än förr. Även om en förskjutning mot mera svårutredda och svårbedömda mål sålunda kan skönjas, förblir dock huvudparten av målen processuellt sett inte svårare att hantera än att det står utom all diskussion att för normalfallet skall väljas en skriftlig, förhållandevis enkel procedur. Det skriftliga förfarande, som för närvarande tillämpas hos prövningsnämnderna, synes i stort sett fylla sin funktion väl även i svårare mål. Det förhållandet att vissa detaljer i förfarandet lämnats oreglerade eller blivit reglerade endast i mycket allmänna ordalag har emellertid visat sig leda till olikfonnigheter prövningsnämnderna emellan. I några fall saknar dessa större betydelse men på vissa punkter framstår de som klart otillfredsställande. Vi har därför i

enlighet med direktiven till oss utvecklat och kompletterat nu gällande bestämmelser om det skriftliga förfarandet hos prövningsnämnd och inte överfört dem i oförändrat skick till förslaget till lag om skatterätt. Som exempel kan nämnas vad vi föreslår om hörande av taxeringsnämndens ordförande i skattemål, om förklaring och om kommunicering av utredningsmaterial. Redan nu finns möjlighet att i mera svårutredda eller eljest besvärliga mål bygga ut den skriftliga handläggningen med en muntlig I med förhandling. enlighet våra direktiv har vi också ägnat särskild åt behovet av mera utuppmärksamhet förliga regler om dessa muntliga förhandlingar. Vi föreslår alltså avsevärt mera detaljerade regler om den muntliga handläggningsformen än de nuvarande.

II. Lagtext

Förslag till Lag om Skatterätt Skatterätts organisation m. m.

1 §.

För rättsskipning i mål och ärenden (mål), som skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningama anger, skall finnas skatterätter. De är länsskatte-

rätter och den mellankommunala skatterätten.

2 §. Län är länsskatterättens domkrets, om Konungen icke förordnat annat. Den mellankommunala skatterätten är gemensam för hela landet.

3 §. I Skatterätt finnes skatterättsdomare och biträdande skatterättsdomare. Sådan do-

mare utnämnes av Konungen. Han skall vara lagfaren och svensk medborgare samt ha fyllt tjugofem år.

Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej utöva domarämbete i skatte-

rätt.

Vid Skatterätt finnes kansli med erforderlig personal. Kansliet hålles öppet för allmänheten på bestämda tider.

4 §. I Skatterätt dömer skatterättsdomaren eller biträdande skatterättsdomare med nämnd.

Skatterätt är domför utan nämnd vid beslut, som ej omfattar slutligt avgörande av mål, och vid beslut som endast avser rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller vars innehåll överensstämmer med parternas

samstämmiga mening.

Utan nämnd får skatterätt dessutom avgöra mål om utdömande av vite och om

handräckning vid taxeringsrevision, folkbokföringsmål samt uppbördsmål, som icke gäller arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt, även om beslutet ges annat innehåll än som sägs i andra stycket.

5 §. Hos Skatterätt finnes sexton nämndemän. Behövs flera nämndemän, bestämmer Konungen deras antal. I nämnd skall sitta minst sex och högst åtta eller, i fråga om allmän fastighetstaxering, högst sjutton. Skatterättsdomaren fördelar efter samråd med nämnden mellan tjänstgöringen nämndemännen. 6 §. Skatterättsdomaren bestämmer tid och plats för skatterättens sammanträden.

7 §. Nämndeman i länsskatterätt utses genom val. Valet förrättas av landstinget. Hör till domkrets flera landsting eller stad som ej ingår i landsting, väljes nämndemännen av landsting och stadsfullmäktige med den fördelning dem emellan som länsskatterätten föreskriver efter befolkningstalen. Vid valet tillses att kännedom om olika grupper av skattskyldiga och om olika delar av domkretsen blir företrädd. Nämndeman i den mellankommunala skatterätten förordnas av Konungen. Om särskilda nämndemän för mål om allmän fastighetstaxering stadgas i taxeringsförordningen. 8 §. Valbar till nämndeman i länsskatterätt är den som är bosatt i kommun inom domkretsen och äger rösträtt där vid val av kommunens fullmäktige samt fyllt tjugofem men ej sjuttio år. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej väljas. Om behörighet att mottaga förordnande som nämndeman i mellankommunala skatterätten gäller det som sägs om valbarhet i första stycket.

9 §. Nämndeman utses för fyra år. Visar nämndeman giltigt hinder, får rätten entlediga honom i förtid. Nämndeman, som fyllt sextio år, får också avgå ur nämnden. Upphör nämndeman att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget. När ledighet uppkommer, utses ny nämndeman för den återstående tiden. Inträffar ledigheten under tid då landstinget ej sammanträder, förrättar landstingets förvaltningsutskott valet. 10 §. Ledamot av skatterätt skall ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken. 11 §. Om jäv mot ledamot i skatterätt gäller vad som föreskrives i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

Är nämndeman av jäv förhindrad att tjänstgöra eller uteblir han och kan annan nämndeman infinna sig utan dröjsmål, får skatterätten i nämnden inkalla någon ej som är valbar till nämnden. 12 §. Skatterätt skall avgöra mål så snart det kan ske. Besvär enligt 76 eller 149 § taxeringsförordningen skall avgöras senast den 30 juni året efter taxeringsåret. Med avgörandet får dock anstå till senast den 31 oktober samma år, om förstnämnda paragraf eller det uppskov medgivits enligt tredje stycket fordras för eller annan utredning, på grund av målets vidoundgängligen yttrande lyftighet eller av andra synnerliga skäl. Besvär enligt 132 § samma förordning skall avgöras under taxeringsåret, i Stockholm senast den 30 november och i landet i övrigt senast den 31 oktober .

Förfarandet i skatterätt 13 §. Förfarandet i mål som prövas av skatterätt är skriftligt om ej annat följer av vad som stadgas nedan. 14 §. Genom utredningen i mål hos Skatterätt skall de omständigheter klarläggas vilka är av betydelse för målets avgörande. Skatterätten leder parternas utredning och verkar för att målet blir så fullständigt utrett som dess beskaffenhet kräver. 15 §. Har ansökan eller besvär ej kommit in i rätt tid, får talan ej tagas upp till prövning. 16 §. Behöver ansöknings- eller besvärsskrift fullständigas, meddelar skatterätten anvisningar härom. Har part, som anhängiggjort ett mål hos skatterätten, därvid förbehållit sig att i senare skrift få utveckla sin talan i fråga om yrkande och grunder men låter han ej höra av sig inom skälig tid, skall skatterätten förelägga honom att inom viss tid fullständiga sin talan. I föreläggandet får anges att talan kan komma att icke tagas upp till prövning, om föreläggandet ej efterkommes. Begär parten anstånd med föreläggandets fullgörande, skall det medges, om parten anför vägande skäl och det lämpligen kan ske.

17 §. Till skatterátten inkommen ansöknings- eller besvärsskrift delges sökandens eller klagandens motpart, om det ej är uppenbart obehövligt eller till men för genomförande av beslutet i målet. Vid skriften fogad handling delges tillsammans med skriften, om det lämpligen kan ske och motparten ej redan fått del av handlingen.

18 §. Vid delgivning enligt 17 § förelägges motparten att inom viss tid komma in med skriftlig förklaring till skatterätten. I föreläggandet får anges att målet kan komma att avgöras i befintligt skick, om föreläggandet ej efterkommes. Förklaring skall riktas till skatterätten och ange om yrkandena i eller ansökningsbesvärsskriften medges eller bestrides. Om förklaringens innehåll lämnas i anvisningar föreläggandet.

19 §. Förklaringsskrift delges den som anhängiggjort målet, om det är obeej uppenbart hövligt. Tillfälle beredes honom därvid att inom viss tid komma in med påminnelser till skatterätten i anledning av förklaringen. Om det behövs, får skatterätten förelägga honom att avge sådana vid påminnelser påföljd som sägs i 18 § första stycket.

, 20 §. Även annan partsinlaga än ansöknings-, besvärs- eller förklaringsskrift delges motpart med tillfälle för honom till om det behövs. yttrande,

21 §. Vid behov anmodar skatterätten den med vilken skrift delges enligt 18, 19 eller 20 § att yttra sig i särskilt angivet hänseende.

22 §. Föreligger i mål hos skatterätt ej utlåtande från myndighet, vars beslut överklagats, inhämtar skatterätten sådant utlåtande, om det behövs.

23 §. Vid behandling av fråga, vars bedömande kräver särskild inhämsakkunskap, tar skatterätten yttrande från myndighet eller tjänsteman, som har att tillhanda gå härmed, eller biträde av

anlitar sakkunnig.

24 §.

Om skatterätts befogenhet att förelägga part eller annan att medverka vid utredningen i ett mål gäller vad därom är särskilt stadgat för sådant mål.

25 §. Kan det som på annat sätt än genom viss part tillförts ett mål vara av för betydelse dettas avgörande, tillser skatterätten att parten haft del av det före avgörandet.

26 §. Kan det antagas, att parts eller annans närvaro avsevärt skulle personliga gagna utredningen i ett mål, får skatterätten förordna om muntlig förhandling i målet.

Förhandlingen kan begränsas till den eller de frågor, varom utredningen anses bristfällig. Har enskild part begärt muntlig förhandling, skall sådan hållas, om icke processföremålets värde är ringa eller förhandlingen är obehövlig.

27 §. Har skatterätten förordnat om muntlig förhandling i ett mål, får det beredas till förhandling genom muntlig förberedelse inför skatterättens ordförande. Vid sådan förberedelse utrönes vad som är ostridigt och vad som är tvistigt samt vilka omständigheter och bevis som vardera parten vill åberopa till stöd för sin talan vid förhandlingen. 28 §. För besiktning av fastighet eller område eller av föremål, som ej lämpligen kan flyttas, får skatterätten eller dess ordförande hålla syn på stället. Om sådan syn gäller i tillämpliga delar vad som är stadgat om muntlig förhandling.

29 §. Till muntlig förberedelse, muntlig förhandling och syn kallas parterna. Kallelse tillställes part i så god tid att han får skäligt rådrum att bereda sin talan. Enskild part får föreläggas att inställa sig personligen vid påföljd av vite eller av att hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.

30 §. Vid muntlig förhandling får förhör hållas med enskild part och med annan, som vet något av betydelse för målets avgörande. Part höres upplysningsvis. Annan höres upplysningsvis eller under ed eller försäkran. 31 §. Är i lag eller författning särskilt föreskrivet om uppgiftsskyldighet, får skatterätten icke höra någon mot hans vilja om annat än det, varom han föreskriften enligt är uppgiftsskyldig. I fråga om förhör under ed eller försäkran gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om vittne i 36 kap. 1-18 §§, 20-22 §§, 24 § första och och tredje styckena 25 § första och tredje styckena rättegångsbalken samt, såvitt fråga är om sakkunnig, i 40 kap. 9-11 §§, 13-15 §§, 17 § första och 18-20 §§ stycket rättegångsbalken. För kallelse av den som skall höras upplysningsvis länder i tillämpliga delar till efterrättelse det som enligt andra stycket gäller om kallelse av den som skall höras under ed eller försäkran. 32 §. Enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan, om förhandlingen hållits på annan ort än den där han har sitt hemvist och skatterätten

finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Ersättningen bestämmes de som särskilt stadgas för ersättning av allmänna medel till vittne. enligt grunder,

33 §. I fråga om ersättning till den som i annan egenskap än part eller ställföreträdare efter kallelse av skatterätten för part inställt sig till muntlig förhandling äger det som finnes om av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpstadgat ersättning skall dock alltid stanna på statsverket. ning. Ersättningen

34 §. Det som i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet och ordning äger motstadgas svarande vid hos Skatterätt. Skatterätten får dock tillämpning muntlig förhandling förordna om inom dörrar utöver vad som följer av 1 § handläggning stängda ekonomiska innämnda kapitel, om det fordras av hänsyn till enskilds behöriga tresse eller privatlivets helgd.

35 §. Vid förhandlings början redogör skatterättens ordförande för tvisteläget och föröverflödigt framställer sökanden eller klaganden handlingens syfte. Om det icke är sitt förklaranden huruvida han medger eller bestrider det. yrkande varpå anger, Behövs det, utvecklar vardera sin talan, yttrar sig över vad motparten anfört parten och svarar de skatterätten ställer till honom. Skall någon höras i utredpå frågor hålles härefter sådant förhör och övrig bevisning förebringas i samband ningssyfte, härmed. Sedan parterna anfört vad de ytterligare finner nödigt, avslutas förhand-

lingen.

36 §. Protokoll föres vid och syn. Vid förberedelse antecknas däri muntlig handläggning det som fordras till ledning för förhandlingen. Protokoll över förhandling skall innehålla en redogörelse för förhandlingens gång och i övrigt upptaga parternas yrkanden och av motparts octh vitsordande av invändningar, parts medgivande yrkande motparts påstående samt den bevisning som förebringas. eller som höres i under för- Utsaga av part, sakkunnig annan, utredningssyfte antecknas i den kan vara av betydelse i handlingen, omfattning utsagan antagas målet. Vad skatterätten vid syn antecknas i motsvarande mån. iakttager Parts utveckling av talan i rättsligt hänseende antecknas ej. Det som i övrigt anföres eller förkommer vid antecknas icke i protokollet, om eljest förhandlingen ej särskilda skäl föranleder annat.

37 §. Skatterätten får förordna att utsaga i stället för att antecknas i protokollet skall genom stenografi eller på fonetisk väg. Stenogram eller fonogram återges upptagas vid av talan till kammarrätten i vanlig skrift endast om skatterätten eller, fullföljd

eller regeringsrätten, någon av dessa domstolar finner det behövligt eller part eller annan begär avskrift. 38 §. Om den enskilda parten gör framställning därom, förordnar skatterätten att uppav som vid inom dörrar i taxeringsmål lämteckning uppgifter förhandling stängda icke skall vara för i vidare mån än nats om dennes förhållanden, tillgängliga någon som för Den enskilda skall vid förhandlingens början gäller självdeklaration. parten underrättas om sin rätt att utverka sådant förordnande.

Skatterätts avgöranden m. m.

39 §. Vid av mål får skatterätten utom enskild talan för att besluta prövning gå parts till det bättre för honom. 40 §. i delar det som är föreskrivet i 16 och För omröstning i Skatterätt gäller tillämpliga i överrätt. Vid lika röstetal i taxe- 29 kap. rättegångsbalken angående omröstning den som är lindrigast för den skattskyldige. ringsmål gäller mening Skiljaktig mening antecknas i protokollet.

41 §. Skatterättens skall det som handlingarna innehåller och som avgörande grundas på förekommit i i målet. Skälen för skall framgå av beslutet. övrigt avgörandet Beslutet i målet expedition som fullständigt återger delges parterna genom och där sådan förekommit. Expeditionen skall dessdetsamma skiljaktig mening, innehålla om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över utom upplysning beslutet. 42 §. Finner Skatterätt eller att något skatterättens beslut genom anmärkning eljest blivit oriktigt felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, på grund av felräkning, skall sedan fått tillfälle att yttra sig, meddela beslut om skatterätten, parterna rättelse. 43 §. När besvär över skatterätts beslut kommer in till rättens kansli, bifogas genom kansliets försorg rättens protokoll och övriga för besvärsmålets handläggning behövliga och för kansliet Härefter infordras förklaring över betillgängliga handlingar. svären. Inkommen förklaring sändes till klaganden. Om det behövs, beredes parterna tillfälle till ytterligare skriftväxling. Besvärsakten sändes till kammarrätten inom sex månader efter det att besvären kommit in till skatterätten, om ej särskilda omständigheter lägger hinder i vägen.

44 §. Närmare bestämmelser om skatterätts organisation och verksamhet m. m. meddelas

av Konungen.

Denna lag träder i kraft den . . . . . . . . . . . .

III. Gällande rätt

A. Taxeringsprocessen En prövningsnämnd har till huvuduppgift att pröva besvär över taxeringsnämnds beslut. Besvär kan anföras av den skattskyldige, taxeringsintendent och kommun. Prövningsnämnden handlägger därjämte vissa ansökningsärenden, såsom ansökningar om avdrag för nedsatt skatteförmåga, om dödsbos befrielse från skatt och om beräkning av skatt för ackumulerad inkomst. Vidare prövar prövningsnämnden som första instans framställning från taxeringsintendent om eftertaxering och som enda instans framställning från fastighetsägare om åsättande av s. k. preliminärt taxeringsvärde å fastighet. Vid redogörelsen i det följande för förfarandet hos prövningsnämnd behandlas var för sig mål angående besvär från skattskyldig, mål angående besvär eller framställning om eftertaxering från taxeringsintendent, vissa gemensamma frågor angående det skriftliga förfarandet, det muntliga förfarandet, syn, beslutsförfarandet, handläggningen av ansökningsärenden samt protokollföringen. Mål angående besvär från kommun är mycket sällsynta. Handläggningen av dem awiker inte från det allmänna mönstret sådant sätt att särskild för densamma är på redogörelse påkallad. De särskilda reglerna om fastighetstaxeringsprocessen berörs inte. Den nuvarande proceduren hos prövningsnämnd följer i stort sett det traditionella mönstret i svensk förvaltning för skriftlig beredning med efterföljande muntlig föredragning. Mönstret kännetecknas av att den beslutande myndigheten genom remisser till andra bland vilka särskilt märks myndighet, vars avgörande skall myndigheter, omprövas i målet, inhämtar yttranden rörande saken och dess bedömning. I fråga om sådana remissers verkställande och besvärande har allmänna föreskrifter meddelats i KCirk den 5 juni 1931 (nr 213). Vid sidan av remissförfarandet utgör telefonförfrågningar hos myndigheter, parter och andra som kan sitta inne med upplysningar av värde typiska beredningsc inslag. vanligt är att myndigheten inhämtar kompletterande upplysningar Mycket från sökanden/klaganden. Allmänna föreskrifter om myndighets skyldighet härvidlag såvitt angår kompletteringar av enkel beskaffenhet finns i KCirk den 18 oktober 1946 (nr 680), det s. k. servicecirkuläret. Där sägs bl. a. att kompletteringsanvisningar vanligen bör lämnas under hand antingen genom telefon eller genom skriftligt meddelande i enklast möjliga fonn. Utöver dylika kompletteringar, som mestadels hänför sig till försummat iakttagande av formföreskrifter, såsom glömska att underteckna framställningen eller att bifoga något intyg e. d., är det emellertid

mycket vanligt att myndigheten träder i kontakt med sökanden/klaganden för att inhämta sakuppgifter per telefon eller genom att skriftligen framställa frågor. Till beredningsrutinerna hör också att det material som det egna arkivet innehåller tillförs målet. Äldre akter rörande samma person tas sålunda ofta fram och biläggs handlingarna i målet för studium tillsammans med dem. I möjligaste mån söker man också att via sakregister få fram akter i likartade mål för jämförelse. I beredningen ingår tillika att man med hjälp av kartor, uppslagsböcker, facklitteratur m. m. skaffar sig material till belysning av den yttre ram och miljö inom vilken saken faller. När saken är av mera invecklad beskaffenhet i tekniskt, ekonomiskt eller annat fackligt hänseende räcker det emellertid inte med att studera tillgänglig facklitteratur. Man inhämtar då utlåtande från någon sakkunnig person om inte någon fackmyndighet finns till hands som kan höras. Finns motpart till sökanden / klaganden, såsom är fallet i taxeringsmål, får beredningen delvis en annan uppläggning. Förfarandet antar då en kontradiktorisk karaktär. Det för avgörandet erforderliga utredningsmaterialet tillförs nämligen målet i första rummet genom en av prövningsmyndigheten ledd skriftväxling mellan parterna, kompletterad med remiss till beslutsmyndighet och fackmyndigheter, hörande av sakkunnig samt täckande av luckor i materialet genom inhämtande av kompletterande upplysningar. När den ena parten utgörs av ett offentligt organ, t. ex. taxeringsintendent, blir det en ämbetsuppgift för organet att sörja för att utredningsmaterialet blir så fullständigt som möjligt. Den beslutande myndigheten avbördas därmed i stort sett uppgiften att samla in utredningsmaterialet och kan som regel nöja sig med att leda skriftväxlingen. Några egna utredningsinitiativ skall myndigheten i princip inte behöva ta, om det allmännas partsorgan fullgör sin uppgift på rätt sätt. Det förtjänar här särskilt framhållas att det åligger ett sådant partsorgan att tillvarata allt material av betydelse för sakens prövning, vare sig det talar för eller emot det allmänna. I det stora flertalet mål ger de två nu skildrade typerna av skriftlig procedur den »inkvisitoriska» enpartsproceduren och den kontradiktoriska tvåpartsproceduren - ett fullt tillfredsställande resultat. Ibland kan sakförhållandena emellertid vara så invecklade eller den enskilda parten så ovillig att medverka att en enbart skriftlig procedur är otillräcklig. Då aktualiseras sådana inslag som muntlig försyn på platsen, räkenskapsgranskning m. m. _ handling,

1. Besvär från skattskyldig Om själva besvärsskriften stadgas intet annat än att den skattskyldige skall lämna fullständig uppgift om sin postadress (l 12 § TaxF). På den blankett, som fastställts för underrättelse om avvikelse från självdeklaration, står härutöver att en klagande bör ange taxeringsdistriktet samt numret i taxeringslängden. Det ligger i sakens natur att den skattskyldige skall tala om vad han besvärar sig över och vilken

han önskar. till ställd klagoskrift blir emellertid ändring Varje prövningsnämnden -- behandlad som besvärsskriftl I betyhur ofullständig och suddig den än är dande utsträckning förekommer det att skrifter, ställda till taxeringsnämndens ordförande, taxeringsnämnden, länsstyrelsen, lokal skattemyndighet etc., helt eller delvis rör om ändring av åsatt taxering. Dylika skrifter överlämnas till frågor kansli och behandlas som andra taxeringsbesvär i den mån prövningsnämndens lokal saknar På samma sätt förfars stundom skattemyndighet rättelsekompetens. med självdeklarationer som, utan att vara åtföljda av besvärsskrifter e. d., avlämnas efter det att arbete avslutats. I händelse av tvekan om taxeringsnämndens vad som avses med deklarationen blir den skattskyldige dock vanligen först tillom deklarationen är att som besvär. Allt detta sker inte enbart av frågad uppfatta allmänna serviceskäl utan också för att undgå meningslöst klassificerande av de som kommer in till olika slags klagomål över taxeringar skattemyndigheterna. besvär skall ha kommit in senast den 15 augusti under taxeringsåret Skattskyldigs Har den inte fått föreskriven underrättelse om taxeringen (76 § TaxF). skattskyldige senast den 15 emellertid i stället en besvärstid som inte utgår förrän vid juli, gäller av året efter eller, om han inte under taxeringsåret fått deutgången taxeringsåret betsedel, inom ett år efter mottagandet av debetsedeln (99 § TaxF). Besvärsskriften skall inges eller insändas till prövningsnämndens kansli (75 § TaxF). Den blir där till en föremål för vissa expeditionella åtgärder. Vid början ankomsten till kansliet blir den sålunda registrerad i diariet och åsatt stämpel med inkomstdatum och diarienummer. Befinns det att besvären rätteligen skall prövas av annan översänds handlingarna i stället omedelbart till kansliet prövningsnämnd, hos denna (75 § TaxF). Om besvärsskrivelsen saknar personlig prövningsnämnd underskrift av återsänds den i allmänhet för komplettering härutinnan klaganden, efter diarieföringen. I diariet antecknas då också när besvärsskriften återkommer undertecknad. Om i besvären fullmakt saknas, begärs likaledes kompletåberopad tering härutinnan, innan någon åtgärd vidtas. Efter diarieföringen följer vissa andra expeditionella åtgärder, nämligen komplettering av besvären med den skattskyldiges deklaration och utdrag av taxeringsrörande Dessa åtgärder vidtar kansliet i samverkan med längden den skattskyldige. den lokala om deklarationen och taxeringslängden förvaras där. Skattemyndigheten, tecknas oftast det aktomslag som behövs för sammanhållandet Längdutdraget på i allmänhet ett av blankettkommissionen utarbeav handlingarna. Härför begagnas På aktomslaget finns för tat formulär, som dock inte är obligatoriskt. utrymme påskrift av yttranden och upplysningar. Sedan akten sammanställts på angivna sätt, vidtar beredningen. Enligt 112 § TaXF får en klagande förelåggas att fullständiga sin besvärsskrift i fråga om yrkande, för besvärstalan eller i annat hänseende. Efterkoms inte sådant föregrunderna läggande och är besvärsskriften så ofullständig att den är otjänlig som grund för av målet, får besvären avvisas, dvs. utan prövning läggas till handlingarna. prövning Ett sådant föreläggande som det åsyftade bör i och för sig meddelas på ett så tidigt 1 Jfr Lagergren-Wennergren, Skatteprocess s. 47.

stadium som möjligt. Man förväntar sig emellertid att de instanser, som har att yttra sig över besvären, så gott det går utreder_vad klaganden menar, innan de yttrar sig, och söker därför i allmänhet inte få en otydlig besvärsskrift förtydligad före remiss. Detta innebär att det oftast blir som får söka utrötaxeringsintendenten na vad klaganden avser. Däremot i 112 § TaxF stundom före tillämpas stadgandet remiss, när klaganden anfört s. k. reservationsbesvär men inte av egen drift fullföljt dem inom rimlig tid. Sådana besvär remitteras vanligen inte ut, om de utvecklats. ej Stadgandet i 112 § TaxF får därför i främst det sättet att praktiken betydelse på det ger prövningsnämnden rätt att skilja besvär från sig utan sakprövning, om det inte att utröna vad till med sina besvär eller gått klaganden syftar om klaganden inte efterkommit föreläggande att fullfölja reservationsbesvär. Se vidare om reservationsbesvär nedan och bevillningsutskottets betänkande 1967: 23. Avvisande på nu angivna grunder av andra besvär än reservationsbesvär torde förekomma endast ytterst sällan. Vanligare är att besvär lämnas utan avseende därför att de saknar mening. Klaganden kan t. ex. ha missförstått underrättelsen om taxeringsnämndens beslut och klagar fastän beslutet i det avseende, varom är fråga, överensstämmer med hans önskemål. En ytterligare rutinåtgärd som kan utföras på detta stadium är att en kort sakframställning författas som återger taxeringsnämndens beslut samt klagandens -- yrkanden och grunderna för dem. Sakframställningen referatet tecknas ibland på aktomslaget. Vidare kan kontrollräkning av åsatt taxering ske redan i detta skede. Slagremsan biläggs handlingarna. En första fråga som prövningsnämndens kansli ställs inför, när den besakliga redningen skall ta vid, är om yttrande över besvären skall inhämtas från taxeringsnämndens ordförande eller ej. Enligt 77 § TaxF skall sådant inhämtas, yttrande »när det icke finnes överflödigt›. Sedan revisorer i sin berättelse år 1965 riksdagens uttalat att en utvidgad användning av förfarandet med remiss till taxeringsnämnderna skulle kunna verksamt bidra till att åstadkomma snabbhet och säkerhet i utredningsverksamheten och därmed motverka den i många fall påtagliga anhopningen av ärendena i slutet av verksamhetsåret, förklarade bevillningsutskottet (BevU 1966:53 s. 7) att utskottet anslöt sig till att remiss till orduppfattningen förande i taxeringsnämnd i många fall kan vara ändamålsenligt från flera synpunkter. Utskottet tillade att remissfrågan enligt lagtexten skall avgöras efter prövning i varje särskilt fall och att remiss bör när ordföranden kan förväntas tillämpas, tillföra utredningen i målet något av värde. Lagstiftaren har utgått från som normalfall att yttrande inhämtas. Så snart det kan antas att taxeringsnämndens ordförande kan tillföra målet av värde i något fråga om fakta eller synpunkter på de eller som kornuppskattningar värderingar mer under bedömning, kan det ej anses överflödigt att höra honom. Men prövningen huruvida behov föreligger att inhämta taxeringsnämndsordförandens yttrande kan givetvis göras mer eller mindre sträng. Härtill kommer det förhållandet att remissförfarandet medför tidsförlust samt att, åtminstone i storstäderna, personoch lokalkännedomen hos taxeringsnämndens ordförande ofta är ringa eller ingen.

Praxis växlar därför emellan i fråga om den ganska mycket prövningsnämnderna i vilken yttranden inhämtas från taxeringsnämndsordförandena2. omfattning I den av riksskattenämnden utgivna skriften »Handledning för arbetet i taxeringsnämnd» 4. s. 209 finner man vad som förväntas av en taxeringsnämndsorduppl. förande som fått ett besvärsmål remiss för yttrande. Han bör kontrollräkna på deklarationen. Samtliga i besvärsskriften framställda yrkanden skall tas upp till behandling. Han skall verkställa utredning om sådan beutförlig kompletterande hövs, bl. a. i de inte sällan förekommande fall då det inte är helt klart vad klaganden verkligen avser med sin besvärsskrivelse. Någon gång kan det vara lämpligt att ordföranden verkställer syn t. ex. i mål om reparationsavdrag bepå platsen träffande samråd torde därvid dock först böra ske med taxeringsbyggnader; intendenten. Om av klaganden, bör ordföranden givetvis övernya skäl åberopas väga om de motiverar ändring av taxeringsnämndens beslut. Han bör alltid yttra sig i sak, även om han anser att besvären av formella skäl inte bör prövas i sak. Beträffande besvär som inkommit till prövningsnämndens kansli efter den i 76 § TaxF tiden bör ordföranden upplysa, huruvida underrättelse om taxeringsangivna nämndens beslut avsänts till den i sådan tid, att han kan antas ha skattskyldige underrättelsen senast den 15 juli under taxeringsåret3. mottagit Det kan här tillfogas att de anspråk som ställs på taxeringsnämndsordförandenas yttranden växlar i rätt hög grad prövningsnämnderna emellan. I synnerhet gäller detta den utsträckning, i vilken ordföranden förväntas aktivt verka för utredning av de faktiska omständigheterna. föreskrift finns inte i TaxF, som ålägger prövningsnämndens kansli att Någon delge ett yttrande från taxeringsnämndens ordförande med klaganden. Det följer emellertid av allmänna grundsatser för förvaltningsförfarandet att besvärsärendet inte får avgöras utan att klaganden fått del av yttrandet, om det innehåller något sidan är det givetvis onödigt och blott av betydelse för målets avgörande. Å andra ägnat att försena avgörandet om delgivning sker också av yttranden som inte innefattar något av värde för avgörandet. Det är heller inte nödvändigt att delge yttrandet omedelbart. Ofta kan delgivningen anstå till dess övriga yttranden föreligger i målet. Praxis växlar här mellan prövningsnämnderna. Vissa prövningsnämnder från taxeringsnämndsordföranden rutinmässigt omedelger ett inkommet yttrande delbart efter det kommit in, medan andra prövningsnämnder lika rutinmässigt väntar till dess skall remitteras till med delgivningen taxeringsintendentens yttrande klaganden. Andra tillämpar en mera differentierad praxis och prövningsnämnder det tillfälle för som beräknas utbyte från utredningssynväljer delgivning ge bäst Erfarenheten visar att de skattskyldiga stundom blir irriterade av att gång punkt. i samma mål som visserligen av olika organ men på gång delges yttranden, avgetts som kanske i sak är identiska. Det också beträffande de yttranden som på gäller

2 Se också Wennberg, Om förfarandet i prövningsnämnd, Förvaltningsrättslig tidskrift 1963 s. 42 (FF 1963). “ Jfr Hedborg m. fl. Taxeringshandbok 2:a uppl. s. 220.

detta stadium infordras från särskilda .vakkunnigøg tex. länets skogssakkunnige. Bedöms remiss till taxeringsnämndens ordförande överflödig, överlämnas akten omedelbart till taxeringssektionen för yttrande av taxeringsintendent. Sådant yttrande skall enligt 77 § TaxF alltid inhämtas. Den av besvärsärendet, som erfordras för utredning att underlaget för prövningsnämndens beslut skall bli tillförlitligt, verkställs i regel inom taxeringssektionen av en tjänsteman, som taxeringsintendenten ger i uppdrag att upprätta förslag till yttrande, eller av taxeringsintendenten själv. Genom skriftliga eller muntliga förfrågningar söker man undanröja förekommande ofullständigheter och oklarheter för att få fram en så fullständig bild av sakläget som möjligt. Den skattskyldige själv är givetvis den främsta infonnationskällan. Han får enligt 51 § TaxF anmanas av taxeringsintendenten att lämna upplysningar, förete kontrakt, kvitton och andra handlingar. Anmaningen får enligt 53 § TaxF ges i form av vitesföreläggande. Också mot annan får sådana riktas uppgiftsskyldig anmaningar av taxeringsintendenten. Men kontakt tas ofta också med andra t. ex. lokal komskattemyndighet, munala myndigheter, taxeringsnämndsledamöter, ägodelningsnämndemän, lantmätare, polismyndighet, arbetsgivare och bokförare. Enligt 17 § TaxF äger förste taxeringsintendenten tillkalla sakkunniga för utredning av taxeringsfråga, som kräver särskild sakkunskap, och han har också rätt att till sig kalla ordförande eller annan ledamot av taxeringsnämnd för att av denne erhålla Denna upplysningar. möjlighet torde dock begagnas ytterst sällan. Han har vidare rätt att besluta om taxeringsrevision hos den skattskyldige. Det är ej ovanligt att taxeringsrevisioner beslutas som led i utredningen av besvär. Det bokföringsskyldiga skattskyldigas material som på nu skildrade olika vägar tillförs utredningen i besvärsärendet bearbetas och redovisas i yttrandet över besvären, i den mån det bedöms relevant för sakprövningen. Utifrån ostridiga fakta samt värderingar av bevismaterialet i övrigt dras slutsatser och görs antaganden om sakläget. Härtill fogas den rättsliga bedömningen och yttrandet utmynnar så i ett förslag till beslut. En taxeringsintendent skall på samma sätt som en taxeringsnämndsordförande yttra sig både över det formella och det materiella samt i princip yttra sig i sak, även om han anser att besvären av formella skäl inte bör prövas materiellt. Om taxeringsintendentens skyldighet att utreda målet och motivera sitt yttrande gör JO uttalanden i sin ämbetsberättelse 1964 s. 564 och 1967 s. 381. Om det är uppenbart att avgörande formellt hinder föreligger mot sakprövning, begränsas yttrandet dock i allmänhet till den formella frågan. Om desertionsinvändning görs under hänvisning till att besvären kommit in efter den 15 augusti, måste taxeringsintendenten dock visa att klaganden mottagit underrättelse om taxeringsnämndens beslut inom sådan tid att besvärsrätt enligt 99 § TaxF inte föreligger. Härför erfordras i allmänhet reklamation av försändelsen med underrättelsen. En annan sak är att taxeringsintendenten icke sällan om besvären visserligen kan antas vara för sent anförda men i sak äger fog och taxeringsintendentens besvärsrätt 76 § sista TaxF är bevarad - i stället för att jämlikt stycket göra desertionsinvändning och begagna sin egen besvärsrätt till den skattskyldiges

förmån, avstår från desertionsinvändning och tillstyrker bifall till den skattskyldiges besvär. Taxeringsintendentens yttrande inlemmas med akten och denna återställs till prövningsnämndens kansli. I 77 § TaxF stadgas särskilt att det åligger taxeringsintendent att vid yttrandet foga tillgänglig utredning. När akten återkommit till kansliet har man där att ta ställning till om taxeringsintendentens yttrande skall delges klaganden för att han skall få tillfälle att avge påminnelser. Enligt 77 § TaxF skall sådan remiss äga rum, när det finnes påkallat. Det normala är att utställs för påminnelser. När taxeringsintendenten yttrandet fullt bifall till besvären och inte samtidigt i annat avseende kvitttillstyrkt genom ningsyrkande eller egna besvär påkallat ändring av taxeringen, har en delgivning av med den dock ingen funktion att fylla och verkställs yttrandet skattskyldige därför oftast ej. Om målets handläggning som enmansmål se nedan. I TaxF stadgas inte mera än att den skattskyldige skall höras över yttrandet. I vad mån den skattskyldige därvid också skall beredas tillfälle att ta del av och yttra sig över den vid yttrandet fogade utredningen upplyser TaxF inte om. Frågan får bedömas med ledning av den allmänna förvaltningsrättsliga grundsatsen om kommunikation. Enligt denna får ett beslut som går enskild emot inte grundas på annat material än sådant som denne tagit del av. Se härom t. ex. J0:s ämbetsberättelse 1963 s. 373 om ett tidningsurklipp som den skattskyldige ovetande bilagts handlingarna. Ofta har den skattskyldige redan tidigare under utredningen hos taxeringsintendenten fått del av åtskilligt material såsom granskningspromemorior o. d. Sådant material behöver givetvis inte kommuniceras på nytt. Men det material som inte tidigare delgetts den och som är av betydelse för skattskyldige målets avgörande skall delges tillsammans med yttrandet. Även om själva prinär klar, torde dock inte vara fullt enhetlig hos prövningsnämnderna cipen praxis när det gäller kommunicering av taxeringsintendentens utredningsmaterial. I många fall anser man sig kunna presumera att taxeringsintendenten delgett den skattskyldige allt det material, vilket han grundar sitt yttrande, utan att ingå i närmare på kontroll av att så verkligen är fallet. Den kan i påpekanden eller yrkanskattskyldige påminnelser göra invändningar, den som ställer saken i en delvis ny dager. Nytt yttrande från taxeringsintendenten kan då finnas påkallat och över detta kan förnyade påminnelser begäras från den skattskyldige.

2. Besvär och framställning om eftertaxering från taxeringsintendent

Innan en taxeringsintendent anför besvär över en skattskyldigs taxering eller yrkar eftertaxering, har saken utretts genom hans försorg. Han har lagt upp en akt som innehåller den skattskyldiges deklaration, längdutdrag och annat material av intresse för bedömningen. En taxeringsrevision kan ligga till grund för hans talan. I så fall finns i akten en promemoria över denna. Vanligen har taxeringsintendenten eller annan tjänsteman varit i kontakt med den skattskyldige och hört honom

rörande de aktuella taxeringsfrågorna. Om taxeringsrevision hållits, har den skattskyldige fått tillfälle att yttra sig över granskningspromemorian och kanske även

över granskningsmannens utlåtande över hans yttrande. Också eljest kan skriftliga eller muntliga yttranden från den skattskyldige återfinnas bland det material som ligger till grund för talan. I 77 § femte stycket TaxF stadgas att taxeringsinten-

denten vid besvären skall foga tillgänglig utredning.

Besvärstiden för taxeringsintendent i fråga om visst års taxering sträcker sig till utgången av april månad året efter taxeringsåret. Sedan prövningsnämnden avgjort besvär över viss skattskyldigs taxering, får taxeringsintendenten dock inte därefter anföra besvär hos prövningsnämnden rörande samma taxering (76 § TaxF).

När taxeringsintendentens besvär med tillhörande handlingar kommit in till

prövningsnämndens kansli, skall den skattskyldige enligt 77 § andra stycket TaxF

beredas tillfälle att avge förklaring över besvären, om hinder inte möter härför. Att han också skall få del av den utredning som fogats vid besvären följer av vad ovan

sagts. Med hinder åsyftas att den skattskyldige uppehåller sig på okänd ort, på grund av sjukdom e. d. är förhindrad yttra sig etc. Den skattskyldige behöver heller

inte höras över besvär som syftar till rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende. Fastän det inte uttryckligen anges, har detta undantag huvudsakligen tillämpning bara på rättelser till den skattskyldiges förmån. En rättelse till hans nackdel anses inte annat än i fullständigt uppenbara fall böra göras

utan att han först hörts. TaxF innehåller intet förbud mot att taxeringsintendenten använder möjligheten

att anföra reservationsbesvär dvs. att före besvärstidens utgång besvär anförs utan angivande av preciserat yrkande eller grunden härför. Att stor restriktivitet skall iakttas framgår av följande uttalande av JO (JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 543):

Av förarbetena till taxeringsförordningen framgår att besvärstiden bestämts huvudsakligen med hänsyn till arbetsgången på taxeringssektionerna å ena sidan och de skattskyldigas berättigade anspråk att inom rimlig tid erhålla kännedom om skattekrav, som framställts från företrädare för det allmänna, å den andra. Därjämte har beaktats intresset av att undvika anhopningar av mål mot slutet av prövningsnämndens arbetsperiod. Genomgående förutsattes av taxeringssakkunniga, av departementschefen och av bevillningsutskottet att tidigare ymnigt florerande reservationsbesvär genom besvärstidens förlängning skulle försvinna. Någon uttrycklig föreskrift härom finns dock ej i taxeringsförordningen. Över huvud taget saknas bestämmelser om besvärsinlagas innehåll om man bortser från föreskriften i 1l2§ om att skattskyldig skall ange sin postadress. I förevarande hänseende torde således gällande taxeringsförordning icke enligt sin lydelse ställa större krav än 1928 års taxeringsförordning. Icke desto mindre måste förekomsten av reservationsbesvär anses rimma illa med förefintliga bestämmelser. Om nämligen intendenten inom föreskriven besvärstid inger en besvärsinlaga utan angivande av vare sig yrkande eller grund innebär detta i realiteten att han självsvåldigt förlänger sin besvärstid intill dess besvären kompletteras i dessa hänseenden. Dessförinnan kan ju den skattskyldige icke bemöta besvären och de kunna icke heller avgöras i prövningsnämnden. Ett remedium mot dylika besvär kunde tänkas i den formen att prövningsnämnden ägde befogenhet att omedelbart avvisa besvär, som icke ens innefattade ett yrkande. Emellertid framgår av 1l2§ andra stycket taxeringsförordningen att så ej

kan ske, innan tillfälle beretts klaganden att i angivna hänseenden fullständiga sin besvärsskrift. Man kan antaga att lagstiftaren i första hand haft de skattskyldigas besvärsinlagor i åtanke vid utformningen av detta stadgande men bestämmelsen gör ingen åtskillnad mellan de båda parterna i taxeringsprocessen. Även taxeringsintendent skall således få tillfälle att komplettera ingivna besvär innan målet kan företagas till avgörande i prövningsnämnden (se RÅ 1962 ref. 34). I samma mån som taxeringsintendenten utsträcker sin besvärstid, inskränkes den tid som står till förfogande för den skattskyldige att bemöta intendentens yrkande och för prövningsnämnden att avgöra målet, eftersom prövningsnämnden senast den 30 juni skall ha behandlat förevarande slag av besvär (89 §). Det får därför normalt anses vara en tjänsteplikt för taxeringsintendent att inom föreskriven tid ingiva besvärsskrift av sådant innehåll, att av densamma framgår såväl yrkande som de skäl intendenten önskar åberopa till stöd för sin talan. Förarbetena synas förutsätta att taxeringsintendent undantagsvis äger rätt att efter den 30 april komplettera sin talan. Jag vill emellertid som min åsikt uttrycka att allenast arbetsbelastningen på taxeringssektionen icke kan anses utgöra tillräckliga skäl härför. Förhållandena bör vara sådana att det tekniskt sett icke varit möjligt att framställa preciserat yrkande inom föreskriven tid. Dessutom böra sådana frågor, som kunna bliva föremål för eftertaxering, behandlas i enlighet med bestämmelserna härom, därest fullständiga besvär icke hinner anföras i ordinär väg inom föreskriven tid. Enligt min mening böra reservationsbesvär få förekomma allenast då förhållande, som bör föranleda besvär av taxeringsintendent, uppmärksammats så sent att utredning härom ej hinner färdigställas innan besvärstiden utlöper, och då genom skattskyldigs förvållande utredning fördröjts, så att den ej blivit färdig i tid; i båda fallen med villkor dessutom att förutsättningar för åsättande av eftertaxering ej föreligga.

I fråga om skriftväxling och kompletterande utredning i övrigt iakttas i princip samma ordning som när skattskyldigs besvär Yttrande från handläggs. taxerings-

nämndens ordförande inhämtas dock blott i enstaka fall.

3. Gemensamma bestämmelser för den skriftliga taxeringsprocessen

Ovan skildrad skriftväxling skall enligt 77 § Tax F ske genom

prövningsnämn-

dens kansli. JO har funnit att de tidsfrister som utsätts

anledning påpeka då part

bereds tillfälle till yttrande skall utmätas så att parten får skäligt rådrum att bereda sitt svar. När skriftväxlingen är avslutad befinner sig målet normalt i sådant skick

att det kan avgöras. Skulle den befattningshavare på prövningsnämndens kansli som förbereder föredragningen av målet finna komplettering av utredningen nödvändig

på någon punkt, föranstaltar kansliet om sådan. I regel blir det inte fråga om annat än enklare muntliga eller skriftliga frågor Det utredpå någon speciell punkt. ningsmaterial som tillkommit denna väg kan behöva delges taxeringsintendenten

eller den för och detta i sin tur remitteras

skattskyldige yttrande till motparten för påminnelser. I sina motiv till ny TaxF tryckte taxeringssakkunniga rätt hårt att prövningspå

nämnden borde utöva en aktiv processledning. De det främst som

sakkunniga såg

en för ordföranden. I en aktiv

uppgift processledning lade de sakkunniga in att det

skulle tillses att utredningen i målen var tillfredsställande och att förekommande

brister blev avhjälpta genom inhämtande av upplysningar på vissa kompunkter,

munikation av yttranden och inlagor med parter, föranstaltande om muntlig förhandling etc. Prövningsnämnden har i enlighet härmed samma rätt som taxeringsintendent att anmana och annan skattskyldig uppgiftsskyldig vid äventyr av vite eller utan sådant - att lämna eller tillhandahålla I äventyr upplysningar handlingar. blir från sida emellertid tämpraktiken utredningsinitiativen prövningsnämndens ligen sällsynta dels beroende på att den utredning som verkställs genom taxeringsintendenten i regel når så långt som rimligen kan begäras, dels därför att arbetsmängden är så stor att den hindrar alltför vidlyftigt utredande. Det kan heller inte bortses från att prövningsnämnden är mån om att inta en opartisk ställning och därför inte gärna tar utredningsinitiativ som i den skattskyldiges ögon kan te sig dikterade av fiskaliskt nit. Den vanliga gången, om en prövningsnämndsordförande önskar kompletterande utredning i ett mål, blir därför att målet lämnas åter till taxeringsintendenten för förnyat yttrande med önskemål om vilken åtgärd som bör vidtas. Denna utväg måste anlitas t. ex om prövningsnämnden anser taxeringsrevision för att tillförlitligt underlag skall erhållas för besvärsprövningen, efpåkallad tersom saknar befogenhet att besluta om taxeringsrevision. En prövningsnämnden utredningsåtgärd som nämnden däremot kan besluta om är hörande av sakkunnig (15 § TaxF).4 Sedan avslutats, har kansliet enligt 46 § TaxK att upprätta sådan utredningen föredragningspromemoria varom stadgas i 47 § TaxK. sistnämnda paragraf föreskriver att skall innehålla en kort redogörelse för målet föredragningspromemorian med däri framställda yrkanden. Föredragningspromemoria får slopas bara i mål, där ordförande beslutar ensam och i andra mål av enklare beprövningsnämndens skaffenhet. Tekniken vid upprättande av föredragningspromemorior växlar prövningsnämnderna emellan. En samordning med författandet av det protokoll som enligt 90 § TaxF skall upprättas hos prövningsnämnden eftersträvas naturligen. Det normala är att föredragningspromemorian disponeras på sådant sätt och ges ett sådant innehåll att den utan ändring kan användas som ingress till protokollet. Förutom och m. m. innehåller den alltså en längdutdrag personuppgifter sakframställning jämte redovisning för parternas yrkanden, medgivanden och invändningar med en mer eller mindre fyllig redogörelse för de omständigheter på vilka de grundas. I de flesta län upprättas inte särskild föredragningspromemoria utan där har man tagit steget fullt ut och använder ett i förväg upprättat förslag till som underlag för föredragningen. Oftast är detta så fullständigt att det protokoll även innehåller förslag till beslut i målet. Föredragningspromemorior som inte samhar funktion som förslag till lär därför inte förekomma annat än i tidigt protokoll speciellt invecklade och svårutredda mål (se s. 92). I skrivelsen den 25 oktober 1963 till överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län har riksskattenämnden understrukit vikten av den i och för sig självklara regeln att pläderingen från de olika parterna bör i lika mån återges i före-

4 Se vidare Wennberg, FI 1963 s. 47, Skarin-Vigfüsson, Prövningsnämndens prövningsrätt, Svensk Skattetidning 1963 s. 168 och Sundin, Några spörsmål angående prövningsnämndens processlcdning, Svensk Skattetidning 1963 s. 459.

dragningspromemorian (protokollet). Härmed är dock inte sagt att pläderingen över huvud taget skall inflyta i promemorian (eller protokollet). I svaret samma dag till lantbrukets skattedelegation uttalade riksskattenämnden sålunda att den inte ansåg det påkallat att promemorian belastades med längre pläderingar vid det förhållandet att prövningsnämndsledamöterna hade möjlighet att ta del av deklarationer och inlagor i original och då muntlig föredragning skedde. Vanligast torde också vara att _ -i promemorioma och sålunda även i protokollen pläderingen inte återges alls eller blott ytterst kortfattat.

4. Muntlig förhandling

Det normala är att besvärsmålen avgörs på handlingarna på det sätt som beskrivits ovan. Detta innebär givetvis inte att inga personliga eller muntliga kontakter ägt rum mellan länsstyrelsens tjänstemän och den klagande. Telefonsamtal på tjänstemannens eller klagandens initiativ rörande målet är mycket vanliga. Det förekommer också i ej obetydlig omfattning att klaganden besöker den tjänsteman på taxeringssektionen eller prövningsnämndens kansli, som bereder hans klagomål, för att få framföra muntliga Utöver denna formlösa muntlighet står emellersynpunkter. tid också en möjlighet till formbunden muntlig förhandling till buds. Härom stadgas i 80-84 §§ TaxF och 48 § TaxK. Förutsättningarna för hållande av muntlig förhandling i prövningsnämnd anges i 80 § TaxF. Beslutanderätten om muntlig förhandling ligger hos prövningsnämnden. Enligt 87 § TaxF får den utövas av ordföranden. När part gör framställning om muntlig förhandling, skall prövningsnämnden förordna därom, om inte sådan förhandling uppenbarligen skulle vara utan gagn eller eljest framstår som opåkallad. Som exempel på dylika situationer nämnde taxeringssakkunniga (SOU 1955:51 s. 158) att en part begärt muntlig förhandling enbart för att styrka en omständighet som är utan betydelse för målets avgörande. De påpekade också att det bör tillses att rimlig proportion råder mellan kostnaderna för en förhandling och processföremålets värde. De tillfogade emellertid att en begäran från skattskyldig om muntlig förhandling i allmänhet inte borde avslås? Eftersom prövningsnämnden har att utöva en aktiv processledning, har nämnden ansetts inte böra vara betagen rätten att på eget initiativ föranstalta om muntlig förhandling till fullständigande av utredningen. Prövningsnämnden äger därför förordna om muntlig förhandling även om ingen av parterna begärt sådan. För att få en uppfattning om hur de beskrivna reglerna tillämpas i praktiken har vi gjort en rundfråga hos landets prövningsnämnder. Svaren redovisas på s. 92. Av desamma framgår att antalet muntliga förhandlingar är tämligen blygsamt. Sett i relation till det antal mål som en prövningsnämnd årligen avgör förekommer muntlig förhandling bara i två å tre mål på 1 000. Svaren visar vidare att det är ytterligt sällsynt att en skattskyldigs begäran om förhandling avslås. Vidare framgår 5 Se också Wennberg, Om muntliga förhandlingar i prövningsnämnd, Förvaltningsrättslig tidskrift 1961 s. 264 (FT 1961) och Sundin, Om muntlighet i prövningsnämnd, Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1963 s. 238.

det att framställningar från taxeringsintendenter om förhandling är mycket ovanliga ävensom att det praktiskt taget inte alls inträffar att en prövningsnämnd själv tar initiativet till sådan förhandling. Att muntlig förhandling förekommer i så förhållandevis ringa utsträckning beror naturligtvis i första rummet på att taxeringsmålen i det helt övervägande antalet fall är av sådan beskaffenhet att skriftlig utredning är att föredra. Avgörandena baseras vanligtvis på siffermaterial som finns dokumenterat och som det är mest ändamålsenligt att förete skriftligen. Det är först när det gäller att redogöra för ett händelseförlopp, ett avtals verkliga innebörd, en verksamhets olika faktiska och ekonomiska betingelser, de personliga levnadsförhållandena o. d. som den skattskyldige torde erfara behov av att få uttrycka sig muntligen. En hämmande faktor ligger givetvis däri att det innebär uppoffring av tid och medför praktiska olägenheter att inställa sig till en muntlig förhandling. En sådan förhandling förläggs vanligen till dagtid. Den skattskyldige måste därför för att kunna delta ta ledigt från arbetet. Om han inte är bosatt i residensstaden, tillkommer resor som innebär ytterligare tidsförlust och därtill åsamkar kostnader. Säkerligen avhålls mången skatt-

skyldig också från att begära muntlig förhandling genom en viss rädsla för att upp-

träda och tala inför en myndighet och bli utsatt för frågor från denna. Man är rädd för att bli behandlad som en åtalad i ett brottmål. I synnerhet lär detta naturligt nog vara fallet beträffande den som inte har helt rent samvete som deklarant. Han befarar att bli utsatt för frågor som avslöjar honom som vårdslös deklarant eller falskdeklarant. Och få torde med nuvarande invecklade deklarationssystem känna sig helt förvissade om att de deklarerat alldeles rätt. Den skattskyldige tar nog därför ofta det säkra för det osäkra och föredrar att söka skriftligen redogöra för det som han i och för sig med större fördel kunnat lägga fram muntligen vid en förhandling. I t. ex. skönstaxeringsmål skulle en taxeringsintendent troligen mången gång få ett mycket bättre underlag för sin talan, om han fick tillfälle att ställa frågor till den skattskyldige vid en muntlig förhandling. Icke förty är det mycket sällsynt att taxeringsintendenter begär muntlig förhandling. I första hand torde det bero på att en taxeringsintendents arbetsbörda är så stor att han finner sig inte ha tid till övers för den grundligare utredning som en muntlig förhandling innebär. Men även den omständigheten att en muntlig förhandling vållar den skattskyldige tids- och kostnadsförluster, för vilka han inte kan kompenseras, torde verka återhållandel* Det uppfattas som ohemult att begära av den skattskyldige att han på annat än eget initiativ skall infinna sig till en muntlig förhandling, om inte mycket stora värden står på spel och det skriftliga utredningsförfarandet ej lett till godtagbart resultat. Nu nämnda synpunkt förlorar dock i tyngd när den skattskyldige försvårat den skriftliga utredningen genom att vägra sin medverkan eller saboterat den på annat sätt. Rätten för prövningsnämnden att på eget intiativ förordna om muntlig förhandling synes ha tillkommit närmast av principiella skäl. Den utgör en logisk konsekvens av grundtanken om aktiv processledning. Det ligger dock i sakens natur att 5 Wennberg, FT 1961 s. 266.

läget mycket sällan blir sådant att prövningsnämnden anser sig självmant böra förordna om muntlig förhandling i Normalt anses utredningssyfte. prövningsnämnden lämpligen böra besluta på grundval av det material och med parterna förebringat tillämpning av gängse presumtions-, bevisvärderings- och Att bevisbörderegler. t. ex. i ett skönstaxeringsmål ex officio besluta om för att förhandling prövningsnämnden skall få tillfälle att höra den kan lätt av denne som skattskyldige uppfattas ett utslag av fiskal partiskhet. Men självfallet verkar även den omständigheten att den skattskyldige inte kan för tids- och kostnadsförluster i samband kompenseras med en förhandling återhållande initiativ. på prövningsnämndens Om kallelse till muntlig förhandling stadgas i 81 § TaxF. Prövningsnämnden skall kalla envar som är part. har dessutom rätt att kalla an- Prövningsnämnden nan, om han är uppgiftsskyldig enligt TaxF. Denna rätt alls i utnyttjas knappast

praktikenF Vill prövningsnämnden att den skattskyldige skall inställa sig personli-

gen, får nämnden ålägga honom det. I får vite sättas föreläggandet ut, när det finnes erforderligt? Också i kallelse annan som är på uppgiftsskyldig enligt TaxF,

får prövningsnämnden utsätta vite. Kallelsema skall delges enligt de särskilda reg-

ler som gäller för delgivning i taxeringsförfarandet. I 48 § TaxK föreskrivs att parterna bör få kallelse i så god tid att de får rådrum att bereda sin talan. skäligt I 81 § femte stycket TaxF stadgas om följden av skattskyldigs eller annans utevaro. Det sägs att sådan utevaro inte utgör hinder för att målet eller ärendet handläggs muntligen och avgörs på föreliggande utredning. Såsom framgått av redogörelsen för kallelse är det förutsatt att på skattskyldig han skall kunna inställa sig genom ombud. Även om han att komma föreläggs personligen, äger han givetvis vid förhandlingen anlita biträde av advokat eller annan sakkunnig person. Den som i annan egenskap än part eller ställföreträdare för part inställt sig vid muntlig förhandling efter kallelse av prövningsnämnden har 84 rätt enligt § TaxF till ersättning av allmänna medel enligt de regler som gäller för vittnen. Ersättningen skall dock alltid stanna statsverket.” Det erinras på förtjänar om att det bara är den som är uppgiftsskyldig enligt TaxF som prövningsnämnden får kalla. Andra kan inte, även om de är villiga att medverka, kallas och tillerkännas ersättning. Vill en skattskyldig låta höra ej uppgiftsskyldiga »vittnen» måste han alltså stå för ersättningen till dem För det fall att skall stanna själv. ersättningen på statsverket måste prövningsnämnden, dvs. nämndens ordförande, ta särskild ställning om det ur är att kalla kostnadssynvinkel försvarligt vederbörande. Beträffande frågan om annan än den skall höras skattskyldige vid en muntlig förhandling gäller den allmänna grundsatsen att initiativet ligger hos parterna men att prövningsnämnden kan handla i kraft av sin befogenhet att utöva aktiv processledning. Intet hindrar i och för sig att en skattskyldig till den muntliga förhandlingen tar med sig personer som han vill som t. ex. sin bokåberopa »vittnen», 7 Wennberg, FT 1961 s. 269. 3 Se vidare Wennberg, FT 1961 s. 268. 9 Se vidare Wennberg, FT 1961 s. 275.

förare, eller som sakkunniga men det är prövningsnämnden som avgör om de skall

få höras eller ej.”

I har hos vissa utbildat sig den ordningen att som för-

praxis prövningsnämnder

en mera omfattande hålls ett informellt samberedelse inför muntlig förhandling manträde inför landskamreraren med parterna, där den muntliga förhandlingens för vad de avser att utreda

uppläggning diskuteras och parterna får redogöra ge-

nom förhör och annan bevisning vid förhandlingen.

Lantbrukets lämnade i sin ovan nämnda skrift följande upplys-

skattedelegation

ning om muntlig förberedelse: olika ordning för den muntliga förhand- Inom olika prövningsnämnder tillämpades före den muntliga förhandlingen en särskild förberedelse lingen. I vissa fall förekom ensam med taxeringsintendenten och den skattskyldige närvainför landskamreraren rande. Det föreföll som om detta kunde vara ändamålsenligt i större mål.

av till riksskattenämnden. Så-

Spörsmålet togs upp i åtskilliga remissyttrandena

lunda anförde länsstyrelsen i Västernorrlands län:

blir Med stigande antal muntliga förhandlingar uppnås snart det läget att en sovring att på ett rättvist sätt verkställa nödvändig. Det synes bli en mycket vansklig uppgift ordförandens kunde förberedelsedylik sovring. l syfte att underlätta ställningstagande institutet här ha en uppgift att fylla. Genom vad som framkommer vid förberedelsen kunde huruvida skäl för muntlig verkligen är för handen. Givetutrönas, handläggning -- framför allt vis kan förberedelse även fylla ett ändamål såsom verklig förberedelse i mera omfattande mål -- genom att därvid målets uppläggning med hörande av uppetc. kan skisseras. Med hänsyn till ordförandens ställning giftsskyldiga, sakkunniga i förhållande kan emellertid härutinnan svårbedömda spörsmål till taxeringsintendenten av den processledande verksamheten. uppkomma i fråga om utövandet

i Örebro län förklarade att vad delegationen framhållit beträffande Länsstyrelsen det sina håll att före den muntliga förhandlingen ordna en

på tillämpade systemet förberedelse inför landskamreraren ensam med taxeringsintendenten och

särskild

den skattskyldige i vissa fall kunde vara ändamålsenligt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrade:

med muntlig förberedelse har den fördelen, att för ledamöterna tidsödande Systemet förhandlingar i prövningsnämnden härigenom många gånger kan undvikas. muntliga En annan fördel med denna form för beredning ligger också däri, att prövningsnämndens får möjlighet att framställa frågor tilll ena parten utan att så att säga representanter ryggen på den andra parten. Viktigt är att vad som förekommit vid muntlig gå bakom föreberedelse noggrant memorialföres och vid målets slutliga behandling i prövnings-

nämnden där föredrages.

i Kalmar län var men medgav att det kunde tänkas, att

Länsstyrelsen skeptisk

vid enstaka tillfälle en särskild förberedelse skulle kunna underlätta hand-

något

stadium måhända kunde enas om

läggningen, varigenom på ett tidigare parterna

av ett framställt Enligt länsstyrelsens i Kopparbergs län

rättmätigheten anspråk. förmenande torde behov av förberedelse föreligga annat än i mycket knappast

stora mål. Länsstyrelsen i Norrbottens län ställde sig också tvekande:

10 Hedborg m. fl. Taxeringshandbok 2:a uppl. s. 232.

Av skrivelsens innehåll framgår bland annat, att delegationen i stort eftersträvar en handläggning av målen, som i huvudsak skulle ansluta sig till Nya rättegångsbalkens principer om skriftlig och muntlig förberedelse samt huvudförhandling. En sådan handläggning skulle naturligtvis ur rättssäkerhetssynpunkt vara synnerligen önskvärd och även väl motiverad inte minst på grund av de stora ekonomiska intressen, som tvisterna ofta rör. Ett konsekvent genomförande härav torde icke vara möjligt med hänsyn till det utomordentligt stora antalet mål, som under viss begränsad tid måste behandlas och avgöras.

Överståthållarämbetet upplyste att särskild förberedelse inför skattedirektören med endast vederbörande taxeringsintendent och den skattskyldige närvarande före-

kommit i Stockholm endast i undantagsfall och då av särskild orsak. Denna anord-

ning hade icke synts lämplig för Stockholms vidkommande. Ämbetet tillfogade:

Vad särskilt angår de muntliga förhandlingarna har i viss utsträckning förekommit, att de skattskyldiga hålla tillbaka den utredning i målet, de önska åberopa för att först vid prövningsnämndssammanträdet presentera densamma. Med anledning härav erinras numera de skattskyldiga i kallelsen till de muntliga förhandlingarna att, därest de till stöd för sin talan önska åberopa utredning, utöver den som i målet redan förebragts, sådan ytterligare utredning snarast möjligt skall insändas till kansliet för att motparten skall kunna beredas tillfälle att före de muntliga förhandlingarna taga del därav. I ett flertal fall har förekommit att sammanträdet på den skattskyldiges begäran ajournerats för förebringande av ytterligare utredning.

Länsstyrelsen i Stockholms län ansåg att en särskild förberedelse inför lands-

kamreraren inte skulle vara av större värde. Länsstyrelsen i Uppsala län ställde sig helt avvisande: Då skattedelegationen icke tilltror prövningsnämndens ordförande att - annat än i närvaro - informera ledamöter om vad i parternas fullständigt prövningsnämndens besvärsmål förekommit, borde skattedelegationen desto mindre godtaga en förhandling mellan prövningsnämndens ordförande och parterna innan målet muntligt handlägges inför prövningsnämnden. Prövningsnämndens ordförande skall icke förhandla vare sig med taxeringsintendenten eller den skattskyldige och ej heller annorledes än inför prövningsnämnden leda muntlig förhandling dem emellan. Detta torde vara en grundprincip i den nuvarande taxeringsprocessen. Länsstyrelsen i Malmöhus län medgav visserligen att det i och för sig kunde vara önskvärt att överenskomma om vissa former för målets handläggning vid en

förberedelse men det syntes inte länsstyrelsen tillfredsställande om man i sakfrågan skulle genom förberedande handläggning i viss mån åsidosätta prövningsnämndens övriga ledamöter. Länsstyrelsen kunde därför inte i denna del biträda delegationens synpunkter.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län fann en ordning med förberedelse olämplig, efter-

som ett dylikt förfarande kunde tänkas lätt leda till att förhandlingen inför pröv-

ningsnämnden in pleno endast blev av formell natur.

Om själva förhandlingsgången vid sammanträdet för muntlig förhandling sägs intet i TaxF. Man följer det vanliga schemat för sammanträden med två motstående parter inför en opartisk instans. Förhandlingen inleds mestadels genom att ordfö-

2 Skatterätt

i?

tanden eller annan föredragande föredrar målet sammanfattningsvis på grundval av handlingarna. Därefter lämnas ordet till i tur och för att de parterna ordning skall få komplettera sina skriftliga uttalanden med och muntliga utsagor förebringa sin bevisning. Förhandlingen avslutas med att parterna till ges tillfälle slutplädering. Intet hindrar att den muntliga förhandlingen begränsas till en eller några avgränsade partier i målets utredning, t. ex. innebörden av ett visst avtal eller en affärstrans-

aktion.”

Huvudregeln enligt 82 § TaxF är att förhandlingen äger rum inom stängda dör-

rar. Bara om den skall vara of-

skattskyldige begär offentlighet, förhandlingen fentlig.” Om själva den muntliga förhandlingen uttalade lantbrukets skattedelegation:

I en del prövningsnämnder föredrages ärendet inför prövningsnämnden, innan den

skattskyldige och taxeringsintendenten fått företräde. Ett sådant förfaringssätt synes icke vara lämpligt, eftersom parterna då icke vet hur mycket prövningsnämnden känner till om de aktuella taxeringsspörsmålen. Stundom åberopas i prövningsnämnden tidsnöd vid den muntliga förhandlingen såsom skäl för avkortning av den skattskyldiges plädering. Om den skattskyldige då inte får tala ut i sitt ärende, kan det naturligt nog framkalla en stark irritation. Prövningsnämnden borde även vid sin handläggning av ärendet vid muntlig förhandling kunna tillåta en ajournering för att båda parterna eller endera parten skall kunna frambringa utredning i frågor, som uppkommit under den muntliga förhandlingen. I flera fall har under muntlig förhandling ena parten dragit fram nya omständigheter och påståenden som den andra parten icke är beredd att omedelbart belysa eller vederlägga.

I anledning härav i Jönköpings län: yttrade länsstyrelsen

Vid muntlig förhandling i detta län föredrages först i båda parternas närvaro vad som förekommer i handlingarna, varefter parterna få framföra sina synpunkter. Denna form av handläggning, som brukar avslutas med att ordföranden och ledamöterna framställa frågor till parterna om kvarstående oklarheter i målet, har hittills visat sig ändamålsenlig.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län upplyste att föredragning av målen

skedde först sedan parterna fått företräde. Länsstyrelsen i Kalmar län tillade:

I stället föredragas inför prövningsnämnden och med parterna såsom närvarande samtliga handlingar i målet, varefter parterna tillfrågas vad de ytterligare kunna ha att andraga. Med detta föredragningssätt ha partsombud bland annat från advokathåll uttalat sin tillfredsställelse. Bägge parter ha ju också vid ett sådant tillfälle full insyn i vad som försiggår vid förhandlingarna.

Länsstyrelsen i Blekinge län upplyste:

Ordföranden inleder i regel förhandlingen med att lämna en redogörelse för vad som framkommit vid skriftväxlingen mellan parterna. Parterna får därefter å ömse sidor muntligen framlägga sin ståndpunkt och närmare utveckla sin talan. Stundom förekommer att förhandlingarna ajourneras för att bereda parterna tillfälle till överläggningar sinsemellan. I enstaka fall har processen fortsatt med ytterligare skriftväxling. 11 Se vidare Wennberg, FT 1961 s. 272. 12 Se vidare Wennberg, FT 1961 s. 270.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län meddelade:

I detta län föredras, såsom tidigare anförts, vid muntlig förhandling målet inför prövningsnämnden i båda parters närvaro. Någon av tidsnöd motiverad avkortning av en skattskyldigs plädering har icke någonsin förekommit. Emellertid bör detta givetvis inte utesluta att prövningsnämndens ordförande stundom kan ingripa och i kraft av sin processledande verksamhet också skall ingripa mot part, som uppehåller sig vid förhållanden, som saknar relevans i målet, t. ex. inte håller sig till vad saken gäller utan går till personliga angrepp mot skilda befattningshavare som haft med målet att skaffa. Delegationen framhåller önskvärdheten av att prövningsnämnden vid muntlig förhandling tillåter ajournering för att part skall kunna förebringa utredning i frågor, som uppkommit under förhandlingen. Länsstyrelsen delar i princip denna uppfattning. Härstädes har också i dylika fall förekommit ajournering eller bordläggning för införskaffande av ytterligare utredning, stundom genom t. ex. syn på platsen.

Länsstyrelsen i Gotlands län genmälde:

Den skattskyldige och taxeringsintendenten förutsättes hava tagit del av alla handlingar i målet redan före den muntliga förhandlingen. En föredragning av handlingarna . för prövningsnämnden före den muntliga förhandlingen avser då att bibringa även prövningsnämndens ledamöter kännedom om handlingarna. Om den muntliga förhandlingen inledes med ett tillkännagivande att även prövningsnämnden äger kännedom om allt som är skrivet i målet kan det muntliga förfarandet utgå härifrån och kan då inskränkas till det som ytterligare behöver sägas i målet.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Västerbottens län anlade en liknande syn på

förhandsinfonnationen.

Länsstyrelsen i Hallands län redovisade följande uppfattning:

Däremot synes det självklart att prövningsnämndens ledamöter före handläggningen av ett mål genom en kort resumé får tvisten klarlagd. Vad som därutinnan förekommer utgör strängt taget inte annat än en repetition av innehållet i föredragningspromemorian. Detta är ju bekant för parterna, föredraganden och ordföranden. Det är då rimligt att de valda ledamöterna erhåller sådan upplysning att de kan tillgodogöra sig vad som förekommer. Ofta händer därvid att ledamöterna genom frågor gör sig underkunniga om de rättsregler, som är aktuella i det förevarande målet. Sådant kan knappast försiggå under pågående förhandling.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansåg, att förbud inte borde stadgas för prövningsnämnden eller dess ledamöter att vid intern eller föredragning på annat sätt före en muntlig förhandling sätta sig in i målet. Att part vid muntlig förhandling inför prövningsnämnden skulle beredas tid för att få tala ut och lägga fram sin sak fann länsstyrelsen självklart.

Länsstyrelsen i Örebro län delade heller inte delegationens mening, att det icke

skulle vara lämpligt att ärendet föredrages inför nämnden, innan den skattskyldige

och taxeringsintendenten fått företräde och anförde:

Såsom motivering har anförts att parterna då icke visste hur mycket prövningsnämnden kände till om de aktuella taxeringsspörsmålen. Det synes tvärtom länsstyrelsen praktiskt, att ordföranden före förhandlingen orienterar nämndledamöterna om vad som hänt i målet samt vad parterna yrkat. När förhandlingen sedan tager sin början kan

ordföranden om så finnes lämpligt och detta är ägnat att förkorta förhandlingen, underrätta den skattskyldige och taxeringsintendenten om hur mycket av de skriftliga inlagorna som genomgåtts med nämndledamöterna. Att prövningsnämnden vid eventuellt behov skulle kunna bordlägga ett mål som varit föremål för muntlig förhandling torde vara höjt över allt tvivel. Så tillämpas även i härvarande län. Självfallet skall i sådant fall den skattskyldige underrättas om bordläggningsbeslutet (jämför JO 1960 sid. 370).

5. Syn

utredningsmedel i taxeringsmål finns ej. I den mån Uttryckliga regler om syn som står till för bestridande av de resekostnader som är förenade med pengar förfogande en syn, anses dock intet hinder möta mot att syn äger rum till utredning av taxet. ex. av byggnad, vidmakthållande av dikning eller ringsfrågor angående reparation ett driftsställes lokalförhållanden och övriga faktiska betingelser. Vanbelägenhet, huruvida hänför till ligast är syn i samband med tvister byggnadskostnader sig reparation och underhåll eller till ny-, till- eller ombyggnad.” Det förekommer att taxeringsintendenten uppdrar åt en byggnadskunnig person att en fastighet och med ledning av sina iakttagelser avge ett på platsen besiktiga utlåtande om hur av i målet åberopade byggnadskostnader som kan anses mycket hänförliga till Sedan den skattskyldige fått ta del av utlåtandet, tar taxereparation. för egen del till skattefrågan på grundval av det skriftringsintendenten ståndpunkt liga materialet. Men kan också bilda på personligt intryck gruntaxeringsintendenten vilja sig en dad om förhållandena på platsen. I sådana fall beger han sig, evenuppfattning tuellt tillsammans med byggnadssakkunnig, till fastigheten på tid som han kommer överens om med den skattskyldige. En formlös syn hålls och om sakkunnig deltar denne en eller ett utlåtande över iakttagelserna och de slutupprättar promemoria satser han för sin del drar av dem. Sådana som beskrivits nu försiggår utan prövningsnämndens medverkan syner som led i taxeringsintendentens utredande verksamhet. Men det kan också tänkas att initiativet till tas av prövningsnämnden, dvs. prövningsnämndens ordsyn förande, sedan skriftväxlingen mellan parterna avslutats. Denne kan, om han finner den skriftliga utredningen otillräcklig, förordna en byggnadssakkunnig person att göra syn på platsen och inkomma med sitt utlåtande till prövningsnämnden. Men det förekommer också att han anordnar en syn på platsen inför sig och under medverkan av den byggnadssakkunnige. Sådan syn och tidpunkten för densamma bestäms i samråd med den skattskyldige och taxeringsintendenten. Över synen upprättas en promemoria eller ett protokoll, som parterna får del av, innan målet föredras i prövningsnämnden. Av kostnads- och tidsskäl kan det endast i komma i fråga sällsynta undantagsfall

13 Alvin, Om reparationsavdrag och besiktning av fastighet, Skattenytt 1958 s. 277 och Leksell, Ytterligare om fastighetsbesiktning i taxeringsmål, Skattenytt 1958 s. 385. Som exempel se RÅ 1966 ref. 5.

att anordna syn med prövningsnämnden in pleno, i realiteten en muntlig förhandling på platsen. Sådan syn förekommer därför praktiskt taget aldrig, fastän något formellt hinder inte möter däremot.”

6. Beslutsförfarandet

Huvudregeln är att besvärsmålen skall avgöras av prövningsnämnden in pleno efter föredragning av prövningsnämndens ordförande. Länsstyrelsen får emellertid utse annan - för i så fall vanligen den länsassessor som är föreståndare prövningsnämndens kansli till föredragande. Enligt 47 § TaxK skall i god tid före sammanträde med prövningsnämnd till varje ledamot översändas förteckning över de mål eller ärenden som skall förekomma vid sammanträdet. Härjämte skall också översändas avskrift av föredragningspromemoriorna i målen. Där det anses erforderligt, skall handlingarna i målen granskas av ledamot före sammanträdet. Det ankommer på nämnden att fastställa grunderna för fördelningen av denna granskningsuppgift mellan ledamöterna. Senast tre dagar före prövningsnämndens sammanträde skall jämlikt 47 § sista stycket TaxK inom länsstyrelsens lokaler anslås en lista som upptar de mål som skall förekomma till handläggning vid sammanträdet. På listan skall anges vilken tjänsteman på prövningsnämndens kansli sakägare eller annan kan vända sig till för att få upplysning om tidpunkten för handläggningen av visst mål. Mål som inte upptagits på dylik lista får därför inte handläggas vid sammanträdet. Reglernas existensberättigande har ifrågasätts.” Vid sammanträde målen prövningsnämndens föredras med ledning av föredragningspromemoriorna. Eftersom nämndledamöterna läst promemorioma i förväg och kan antas känna till deras innehåll, kan den muntliga föredragningen göras mycket koncentrerad. Åsiktsutbyte angående ett måls avgörande äger i allmänhet rum endast om någon ledamot av nämnden har en mening som avviker från föredragandens eller önskar förtydligande på någon punkt. Givet är att, om ordföranden är tveksam om utgången i t. ex. en värderingsfråga, han begagnat möjligheten att genom diskussion i frågan utnyttja inom prövningsnämnden representerad sakkunskap.” Vissa enklare och icke kontroversiella mål behöver inte tas upp av prövningsnämnden in pleno utan kan avgöras som enmansmål av ordföranden på nämndens vägnar. Härom stadgas i 87 § TaxF, som ger ordföranden behörighet att meddela beslut som inte innefattar avgörande av målet eller ärendet samt beslut över besvär som bara avser rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller som biträtts av motpart men alltså ej några slutliga beslut i ansökningsärenden. 14 Hedborg m. fl. Taxeringshandbok 2:a uppl. s. 224. 15 Wennberg, FT 1963 s. S0. 15 Se vidare Sundin, Prövningsnämnden - den nya skattedomstolen, Skattenytt 1962 s. 266. 17 Kritiserat av Sundin i Skattenytt 1963 s. 320. För närmare analys av bestämmelserna se också Hedborg m. fl. Taxeringshandbok 2:a uppl. s. 241.

I det förhållandet att den skattskyldige inte kommit in med förklaring över taxeringsintendentens besvär kan inte läggas in att han biträtt besvären. Ofta är emellertid anledningen till att förklaring inte avges att den skattskyldige är införstådd med att hans taxering ändras i enlighet med taxeringsintendentens yrkanden. För att målet i sådant fall skall kunna handläggas som enmansmål uppmanas den skattskyldige att skriftligen meddela att han inte har något att erinra mot taxeringsintendentens besvär, när så är fallet. Metodiken tillämpas i viss utsträckning också när taxeringsintendenten i yttrande över en skattskyldigs besvär tillstyrkt bifall till en del och det kan antas att den skattskyldige låter sig nöja därmed.” Riksskattenämnden uttalade härom i sitt svar till lantbrukets delegation att förfaringssättet är ägnat att påskynda ärendenas avgörande och bereda prövningsnämnden ökad tid för de svårare ärendena. Riksskattenämnden kunde inte finna att uppmaningen till den skattskyldige att lämna besked om sin inställning hade karaktär av »ledande fråga» eller på annat sätt äventyrade den skattskyldiges rättssäkerhet. Eftertaxeringsmål skall enligt 116 § TaxF handläggas på samma sätt som besvärsmål. Detta innebär bl. a. att, om den skattskyldige biträder taxeringsintendentens framställning om eftertaxering, målet kan handläggas som enmansmål. Enligt 86 § TaxF får prövningsnämnden vid prövning av besvär bestämma taxering till lägre än part men inte till högre. Stadgandet har tillkommit i belopp yrkat att göra det för att utan direkt yrkande åsätta en syfte möjligt prövningsnämnden lägre riktigare taxering när den av taxeringsnämnden påförda taxeringen kommer under prövningsnämndens prövning. Stadgandets formulering har kritiserats för att den lätt inger uppfattningen att prövningsnämnden skulle vara bunden av parternas yrkanden när dessa samstämmigt går ut på en lägre taxering än den överklagade. Prövningsnämnden skulle alltså inte kunna fastställa denna högre taxering när parterna är ense om en lägre.” Tolkningen har dock avvisats av regeringsrätten (RÅ 1965 ref. 47). är visserligen oförhindrad att ex officio kontrollera att an- Prövningsnämnden förda besvär kommit in i rätt tid. Av praktiska skäl (Jfr ovan s. 24) blir det emellertid i regel ingen prövning av att besvär anförts i rätt tid i andra fall än då taxeringsnämndens ordförande eller taxeringsintententen gjort invändning om besvärstidsförsummelse.” En särskild form av avgörande innebär sådant beslut om rättelse av tidigare av prövningsnämnd fattat beslut, varom stadgas i 91 § TaxF. Om det befinnes att ett av prövningsnämnden fattat beslut blivit oriktigt till följd av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, skall nämnden sålunda besluta om rättelse.”

13 Se vidare Wennberg, FI 1963 s. 56, Sundin; Skattenytt 1963 s. 322 och Kallenberg, Skatte-

nytt 1964 s. 15. 19 Se Sandler, Några synpunkter på frågan om tillämpningen av 86§ taxeringsförordningen, Svensk Skattetidning 1962 s. 169, Sundin, Om prövningsnämndens prövningsrätt, Svensk Skattetidning 1962 s. 449 och 1963 s. 308 och Skarin-Vigfüsson. Några reflexioner rörande prövningsnämndens prövningsrätt, samma tidning 1963 s. 162. 20 Se Sundin, Några reflexioner angående desertion i skatteprocessen, Svensk Skattetidning 1964 s. 447. 21 Se vidare Hedborg m. fl. Taxeringshandbok 2:a uppl. s. 245.

Begäran härom kan framställas av taxeringsintendent eller av skattskyldig. Det mest praktiska exemplet torde vara att lokal skattemyndighet under arbetet med debitering, föranledd av prövningsnämndens beslut, upptäcker felet. Förslag om rättelse görs i så fall hos taxeringsintendenten. Innan beslut om rättelse fattas, skall motparten till den, som påkallar rättelse, beredas tillfälle yttra sig. Om den tid inom vilken ett mål skall avgöras av prövningsnämnden gäller detsamma som för myndigheter i allmänhet eller att målen skall avgöras så snart det kan ske. Det stadgas uttryckligen i 89 § TaxF. Där föreskrivs emellertid också att besvär av skattskyldig eller kommun rörande visst års taxering, som kommit in under taxeringsåret, såväl som besvär av taxeringsintendent rörande samma års taxering, som kommit in före utgången av därpå följande april månad, skall vara avgjorda senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret. Någon stupstock finns däremot ej för avgörandet av ansökningsärenden, extraordinära besvär, som kommit in efter taxeringsårets utgång, eller framställningar om eftertaxering. Den i 89 § TaxF stadgade tidsgränsen har kritiserats.” Enligt 92 § TaxF skall skälen för prövningsnämndens beslut meddelas parterna. Besvärshänvisning skall även ges.

7. Ansökningsärenden

Inga bestämmelser har meddelats i TaxF om handläggningen av ansökningsärenden hos prövningsnämnden? Nämnden blir därför hänvisad att tillämpa föreskrifterna i 77 § TaxF analogivis i den mån det lämpligen låter sig göra. I fråga om med deklarationer och med aktdiarieföring, komplettering längdutdrag, utrustning omslag m. m. blir rutinerna desamma som utbildats för skattskyldigas besvärsärenden. Yttrande från taxeringsnämndens ordförande inhämtas, om det kan antas att han har några upplysningar att lämna som kan vara av intresse för utredningen. Det kan ej sällan antas vara fallet t. ex. i ärenden om dödsbobefrielse eller extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga. Hörande av taxeringsintendenten ingår som normalt led i beredningen av ansökningsärendena och även i övrigt kommer utredningen att följa samma linjer som i besvärsärenden. Reglerna om muntlig förhandling är utformade så att hinder i och för sig inte möter mot att sådan anordnas i ett ärende. Ansökningsärendena kan inte avgöras som enmansmål enligt 87 § andra stycket TaxF utan endast av nämnd in pleno. En särskild grupp av ansökningsärenden utgör framställningar om åsättande av s. k. preliminärt taxeringsvärde enligt förordningen om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet. I dylikt ärende måste yttrande inhämtas från taxeringsnämnden, resp. fastighetstaxeringsnämnden, och sålunda inte blott från nämndens ordförande. Detta innebär - såvitt -- att gäller taxeringsnämnd 22 Penser, Några reflexioner kring 76 och 89 §§ taxeringsförordningen, Svensk Skattetidning 1962 s. 443 och Sundin, Något om tidsgränser för prövningsnämndens verksamhet samma tidning 1963 s. 110. 2” Jfr Sundin, Något om 86 § taxeringsförordningen och ärenden, Svensk Skattetidning 1964 s. 172.

nämnden kan tvingas sammanträda efter det att dess arbete i övrigt är avslutat. Utöver på uppgifter i avlämnad fastighetsdeklaration torde nämndens förslag till värde i allmänhet baseras på iakttagelser vid besiktning av fastigheten. Förslaget delges sökanden; härjämte skall, innan ärendet avgörs, »vederbörande taxeringsintendent giva nämnden sin mening tillkänna». Såsom enda grupp av taxeringsmål eller ärenden är beslut om preliminärt taxeringsvärde avgiftsbelagt, vilket sammanhänger med att institutet tillkommit för att underlätta belåning främst av nybyggda fastigheter. Beslut om preliminärt taxeringsvärde har i och för sig ingen betydelse för beskattningen men underrättelse om beslutet skall tillställas vederbörande taxeringsnämnd (fastighetstaxeringsnämnd).

8. Protokollföringen m. m.

Som ovan omnämnts avfattas i allmänhet föredragningspromemoriorna så att de också kan utgöra protokoll. Bestämmelserna i 90 § TaxF samt 49 och 50 §§ TaxK om protokollföringen är mycket kortfattade. Där anges i stort sett blott att protokoll skall föras, att förekommande jäv enligt 85 § TaxF skall antecknas och att om beslutet innefattar ändring av åsatt taxering siffermässig redovisning härav skall lämnas. Vidare stadgas att skall justeras av ordföranden senast inom 8 protokollet efter sammanträdet, varvid dagen för justeringen skall anges. dagar För protokollen begagnas i allmänhet blanketter av i huvudsak enhetligt utseendei hela landet. Dessa blanketter har olika uppställning om till följd av att åsatt taxering ändrats siffermässig redovisning måste lämnas eller om blott löpande text erfordras. Om protokoll över muntlig förhandling stadgas i 83 § TaxF. Där sägs att vad som förekommit vid förhandlingen skall tas upp i protokoll endast med den inskränkningen att parts utveckling av talan inte skall återges, där det ej är påkallat av särskilda skäl. Protokollet skall sålunda i korthet redovisa förhandlingsförloppet. I fråga om partens talan hänvisas vanligen till hans inlagor. Men om han vid förhandlingen ändrar sin talan, blir detta givetvis antecknat i protokollet. Protokollets huvuduppgift är emellertid att redovisa sådana utsagor av den skattskyldige, uppgiftsskyldig eller sakkunnig, som har karaktär av muntlig bevisning. Utsagorna nedtecknas i allmänhet i form av sammanfattningar. Det förekommer dock också att de tas upp på band eller medelst stenografiska anteckningar.” Gör den skattskyldige framställning om det, skall prövningsnämnden förordna att av uppgifter, som lämnats angående dennes förhållanden, inte får uppteckning vara tillgängliga för någon i vidare mån än som gäller i fråga om självdeklaration (83 § andra st TaxF). Härom upplyses den skattskyldige i regel vid förhandlingens början.” Lantbrukets skattedelegation tog också upp frågor om protokollföringen hos prövningsnämnd: 24 Se vidare Wennberg, FT 1961 s. 273. 25 Se vidare Wennberg, FT 1961 s. 274.

i

i J

I prövningsnämndens protokoll lämnas en mycket kortfattad redogörelse för i målet eller ärendet relevanta omständigheter. Taxeringsintendentens yttrande eller yrkande återges i regel fullständigt. Den skattskyldiges yrkanden, erinringar och övrig plädering i målet intages ytterst kortfattat. I flertalet protokoll införes bara ett omnämnande av att erinringar inkommit. Åtskilliga fall kan visas, där taxeringsintendentens nya yttrande i anledning av erinringarna också intages i sin helhet. Prövningsnämndens beslut får oftast den formuleringen, att prövningsnämnden åberopar taxeringsintendentens yttrande och i många fall endast kategoriskt konstaterar, att prövningsnämnden ej funnit skäl bifalla besvären, utan motivering för beslutet. Den skattskyldige bibringas härigenom lätt uppfattningen att hans inlagor icke beaktats eller ens lästs. I varje fall får den skattskyldige icke den känslan, att han inför prövningsnämnden är såsom part likvärdig med _ - taxeringsintendenten. Även vid den muntliga förhandlingen skall protokollföring ske. Parts utveckling av talan behöver dock ej upptagas i protokollet, om så ej är påkallat av särskilda skäl. Delegationen har sig bekant fall, där muntlig förhandling förekommit men där detta icke ens antecknats i protokollet; än mindre har en kortfattad redogörelse lämnats för vad som förekommit vid den muntliga förhandlingen. Även här föreligger, om den muntliga förhandlingen protokollförts, ofta en ensidig behandling såtillvida att taxeringsintendentens plädering intagits, medan den skattskyldiges uteslutits eller otillräckligt refererats. Många länsprövningsnämnder saknar för närvarande tekniska resurser för att upptaga förhandlingarna in extenso. Det synes nödvändigt att prövningsnämnderna härvidlag får samma resurser som de vanliga domstolarna och att dessa resurser även användes och behärskas av personalen. Fall har omnämnts, där viss upptagning skett men på ett sådant sätt att ingenting finns kvar av upptagningen. För ärendets fortsatta prövning i högre instans är det nödvändigt att protokoll föres vid den muntliga förhandlingen så riktigt, omfattande och objektivt som möjligt. Ett ord-för-ord-protokoll bör alltid utskrivas och tillställas parterna samt biläggas akten. Härigenom kan parterna i den fortsatta processen åberopa vad som sagts inför prövningsnämnden samtidigt som de högre skattedomstolarna har ett komplett material att grunda sina beslut på. Vid nuvarande förfaringssätt är däremot processmaterialet oftast sämre efter muntlig handläggning inför prövningsnämnd än efter enbart skriftlig process.

Länsstyrelsen i Uppsala län lämnade följande upplysningar om sin praxis:

Då utredningen i besvärsmålet anses slutförd uppsättes inom prövningsnämndens kansli förslag till prövningsnämndens protokoll, innefattande i de flesta fall även förslag till prövningsnämndens beslut. I protokollet redogöres för klagandens yrkanden utan närmare motiveringar. Vidare angives, likaledes utan närmare motiveringar, taxeringsintendentens eventuella besvärsyrkanden i taxeringsmålet. Förslagen till beslut äro utförligt motiverade och då så anses behövligt redogöres för vissa i målet relevanta fakta. Förslagen till protokoll stencileras i ett flertal exemplar, vilka användes som föredragningspromemorior. Dessa jämte taxeringsintendentens yttranden och i förekommande fall rapporter över bokföringsgranskningar tillställes prövningsnämndens ledamöter i god tid före prövningsnämndens sammanträde.

Länsstyrelsen i Jönköpings län medgav:

Den framförda anmärkningen mot prövningsnämndens protokoll är i viss mån riktig även för detta läns vidkommande. Taxeringsintendentens yttrande intages ofta i protokollet in extenso, under det att den skattskyldiges argumentering endast i korthet refereras. Detta, som inte har någon som helst saklig betydelse, beror därpå att den skatt-

skyldige till skillnad från intendenten oftast icke förstår att ge sina inlägg en så kort och koncis form att de kunna användas utan en tidsödande omstuvning, som det saknas personal till att låta utföra.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhöll:

Några detaljerade föreskrifter om utformningen av prövningsnämndens protokoll finnes icke. I detta avseende torde kunna framhållas att ett detaljerat återgivande i protokollet av vad de olika handlingarna i målet innehålla icke framstår såsom nödvändigt, då man torde kunna utgå ifrån att skattskyldigparten (vars intressen ju skattedelegationen representerar) har tillgång till avskrifter eller kopior av samtliga handlingar i målet, såsom deklaration, underrättelse om avvikelse därifrån, egen besvärsskrift, taxeoch taxeringsintendentens yttranden, sakkunnigeutlåtanden, reringsnämndsordförandes visionspromemorior och dylikt. Det torde därför icke finnas anledning att annat än i största korthet redogöra för taxeringsnämnds avvikelseåtgärder och parternas yrkanden. Ett väsentligt inom detta län vad beträffar besvär, anförda av undantag göres emellertid taxeringsintendent utan samband med skattskyldigs besvär. Dylika intendentsbesvär refereras i största möjliga utsträckning (för det mesta genom direkt avskrift av besvärsskrivelsen), enär man utgått från att den skattskyldige kan ha avhänt sig den kopia av besvären, som tillställts den skattskyldige för avgivande av förklaring (kopian kan t. ex., som ofta händer, ha återsänts till prövningsnämndens kansli med påtecknad förklaring etc.). Av dylika och liknande orsaker har det därför ansetts lämpligt att i protokollet i flertalet fall in extenso redovisa yrkanden från annan par.t än skattskyldigparten. -- - finns icke Några andra motiv som i viss mån framskymtar i delegationens skrift för det angivna förfarandet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslog:

och protokoll skall innehålla kan alltid diskuteras. All- Vad föredragningspromemoria av tvisten måste eftersträvas men onödig mångordighet bannlysas. Ett sidig belysning ideal även för överinstanserna är kanske att föredragningspromemorian tillställes parterna före målets föredragning så att dessa får kännedom om hur den skriftliga delen av kommer att ske. Hur man här bäst skall förfara måste emellertid bedöföredragningen mas både ur rättssäkerhets- och praktisk synpunkt. I fråga om målens beredning i prövtorde praxis vara rätt varierande från prövningsnämnd till prövningsningsnämnden nämnd. Önskvärt är att denna praxis kartlägges och vissa mallar eller rekommendationer utarbetas och protokollsskrivningen. föreslår, att en för promemorie- Länsstyrelsen utredning härom företages. En sådan utredning kan måhända göras eller i vart fall inledas av riksskattenämnden, kanske i den form att cheferna för prövningsnämndernas kanslier får komma tillsammans i några, icke alltför stora, arbetsgrupper och vid dessa författas -- och konferenser gå igenom och diskutera hur promemorior och protokoll bör författas.

Länsstyrelsen i Stockholms län meddelade:

Vid muntliga förhandlingar inför prövningsnämnden i länet sker anteckning i prövningsnämndens protokoll att den skattskyldige och vederbörande taxeringsintendent inställt sig personligen vid målets behandling i prövningsnämnden och därvid utvecklat sin talan. Parts utveckling av talan upptages ej i protokollet. I detta intages endast en hänvisning till en över parternas plädering gjord uppteckning, vilken bilägges handlingarna i målet.

Länsstyrelsen i Blekinge län förklarade:

Protokollet föres därvid i stort sett enligt de principer, som tillämpas vid allmän underrätt vid huvudförhandling i tvistemål. Protokollen i prövningsnämnden blir kanske understundom - allt efter omständigheterna i det särskilda fallet något utförligare i fråga om sakframställningen än vad fallet är i fråga om protokollen vid allmän underrätt. Särskild vikt lägges i prövningsnämnden vid att så noggrant som möjligt redovisa den skattskyldiges ståndpunkt, sådan den framkommit vid den muntliga förhandlingen. Den skattskyldige har ju i regel icke under skriftväxlingen angivit grunden för sin talan så fullständigt och klart som taxeringsintendenten. Protokollen över muntlig förhandling blir ibland mycket omfångsrika. Understundom nedtecknas den skattskyldiges sakframställning med samma utförlighet, som sker vid upptagning av vittnesförhör vid allmän underrätt och redovisas i särskild promemoria, som bifogas besvärsakten. Avskrifter av promemorian tillställes parterna.

Länsstyrelsen i Örebro län påpekade:

Emellertid bör anteckning ske i protokollet då part gör ändring, komplettering eller förtydligande i fråga om grunderna. Likaså bör anteckning ske beträffande sådana sakuppgifter, som vid den muntliga förhandlingen lämnas av den skattskyldige, sakkunnig eller person som höres upplysningsvis, eller med andra ord utsagor som ha karaktär av muntlig bevisning. Att i vart fall det huvudsakliga innehållet i sist berörda uppgifter antecknas torde vara ofrånkomligt.

Riksskattenämnden drog följande slutsatser:

Självfallet bör i prövningsnämndens protokoll redovisas om muntlig förhandling ägt rum. Värdet av ord-för-ord-protokoll är omstritt liksom frågan om återgivande i protokollet av parternas plädering. Dessa frågor få närmare klarläggas vid den ifrågasätta utredningen, liksom frågorna om särskild förberedelse, ajournering och föredragning i parternas frånvaro.

Några länsstyrelser tog upp frågan om tekniska hjälpmedel för upptagning av utsagor vid förhandlingar. Sålunda anförde länsstyrelsen i Stockholms län:

Det synes lämpligt att prövningsnämnderna till sitt förfogande vid muntlig förhandling har någon form av tekniska hjälpmedel, närmast då bandinspelningsapparat eller liknande. Även om samtliga förhandlingar upptages på band, synes »ord-för-ordprotokoll» icke erforderligt eller ens önskvärt i de flesta fall. I stället synes banden böra vara till hjälp och kontroll för protokollföraren vid protokollskrivningen. Även för handläggning i besvärsmål vid överinstanserna torde banden vara till hjälp. Därvid bör banden överlämnas i samband med besvärsmålet. så att domstolen ifall den anser det nödvändigt kan göra uppspelning.

Länsstyrelsen i Uppsala län fann det önskvärt, att vad som förekommer vid

muntlig förhandling upptages å t. ex. bandspelare för att kunna tjäna till grund för ett korrekt återgivande i protokollet av vad vid förhandlingen förekommit i rele-

vanta avseenden. Länsstyrelsen i Södermanlands län att användes

upplyste bandinspelningsapparat vid muntlig förhandling. En sammanfattning av det inspelade togs in i protokollet.

Länsstyrelsen z Jönköpings län anförde:

Vid muntlig förhandling i prövningsnämnden i detta län - som förekommit i mycket - antecknas ringa utsträckning av assessorn a prövningsnämndens kansli innehållet i

anföranden, varefter anteckningarna efter justering av ordföranden intages i parternas prövningsnämndens protokoll. Hittills har saknats behov av bandspelare för partsanförandenas upptagande, men om ett vidlyftigare mål kommer upp till muntlig förhandling, blir det givetvis nödvändigt att skaffa en sådan. Enligt vad länsstyrelsen har sig bekant har framställning gjorts om central inhandling av bandspelare för samtliga länsstyrelser och denna framställning är länsstyrelsen beredd att tillstyrka.

Länsstyrelsen i Kronobergs län meddelade att vad som förekom vid den munt-

band. Utskrift skedde därefter så snart som möjligt liga förhandlingen upptogs på och ett av utskriften tillställdes den skattskyldige och ett exemplar bilades exemplar

akten.

Länsstyrelsen i Kalmar län betecknade som önskvärt, att prövningsnämndens

kansli utrustades med sådan maskinell anordning, att förhandlingarna kunde upp-

band in extenso och att bandupptagningen utskrevs och tillställdes partagas på

terna samt bilades besvärsakten.

Länsstyrelsen i Örebro län upplyste:

Vidkommande det tekniska förfarandet för upptagning av processmaterialet finnes intet hinder att utsagor el. dyl. av skattskyldig eller annan upptages genom stenogram eller på fonetisk väg (bandupptagning). Har uppteckningen skett stenografiskt bör lämpligen båda parterna erhålla var sin utskrift av stenogrammet. Däremot torde icke rimligen kunna fordras att bandupptagningarna skall utskrivas och tillställas parterna. har hittills icke anskaffat bandupptagningsapparatur med hänsyn till Länsstyrelsen sammanträdeslokal och med tanke på att de skattskyldiga oftast själva inprovisorisk ställa sig och är ovana vid processföring och bandupptagning. I stället har stenografisk varefter uppteckning skett vid de muntliga förhandlingarna parterna på sätt ovan -- det utskrivna stenogrammet. Vid inflyttningen i planerad nybyggangivits delgivits nad för bl. a. landskontoret kommer länsstyrelsen emellertid att begära medel för att i prövningsnämndens sammanträdesrum installera bandupptagningsapparatur.

Lantbrukets skattedelegation anmärkte också på tillämpningen av regeln om

sekretessförordnande: Det är också föreskrivet att, om den skattskyldige gör framställning därom, vissa uppgifter, som vid förhandlingen lämnas angående den skattskyldiges förhållanden, icke må vara för någon tillgänglig i vidare mån än som gäller ifråga om självdeklaration. Denna sekretessbestämmelse iakttages icke helt, och den skattskyldige får ofta icke meddelande om sin rätt att göra sådan framställning.

Länsstyrelsen i Uppsala län svarade: Vad skattedelegationen avser med påståendet att sekretessbestämmelsen i 83 § icke helt iakttages är oklart. Endast efter framställning av den skattskyldige skall ju prövningsnämnden förordna att uppteckning av uppgifter, som vid muntlig förhandling lämnas angående den skattskyldiges förhållanden, icke må vara för någon tillgänglig i vidare mån än som gäller ifråga om självdeklaration. Då i mål, där skäl föreligger för tilllämpning av sekretessbestämmelsen, den skattskyldige så gott som undantagslöst företrädes av advokat eller revisor, som bör känna till bestämmelsen, förefaller ett påpekande om densamma onödig. Skulle det förekomma, att skattskyldig själv för sin talan inför prövningsnämnden och det därvid förekommer uppgifter, som i ena eller andra avseendet kan vara för honom skadliga om de offentliggöres, bör prövningsnämndens ordförande erinra den skattskyldige om hans rätt att få uppgifterna sekretesskyddade.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län erinrade om att någon uttrycklig skyldighet för prövningsnämndens ordförande inte förelåg att göra skattskyldig uppmärksam på denna bestämmelse och tillade: I det övervägande antalet fall lärer det »inte heller finnas något verkligt behov av ett längre gående sekretesskydd för vad som muntligen anförs inför prövningsnämnden än vad parterna andragit i sina skrifter. Parts skriftliga utveckling av talan är som bekant ej underkastad sekretesskydd. Enligt 92 § TaxF skall underrättelse om de av prövningsnämnden fattade besluten inom två veckor efter det att protokollet justerats tillställas parterna i processen. Taxeringsintendenten erhåller dock underrättelse endast i de mål där beslutet gått honom emot. skattskyldig underrättas genom att protokollsutdrag sändes i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Om försändelsen återkommer outlöst försöker man med s. k. Taxeringsintendenten underrättas genom att postdelgivning. protokollsutdrag i de aktuella målen formlöst överlämnas. I den mån beslut innebär att taxering tillkommit eller prövningsnämndens ändrats skall lokal skattemyndighet jämlikt 51 § l mom. TaxK underrättas, vilket också sker genom protokollsutdrag. På samma sätt och i samma utsträckning underrättas kommun, som berörs av taxeringen. I samtliga nu angivna fall begagnas protokollsutdrag som framställs genom duplicering eller annat reproduktionsförfarande. Av praktiska skäl framställs i allmänhet dessa utdrag samtidigt med de utdrag (föredragningspromemorior) som enligt vad ovan angivits före sammanträdet tillställts prövningsnämndens

ledamöter:

9. Befrielse från uppgiftsskyldighet m. m. I 39 § 1-3 mom. TaxF stadgas om skyldighet att lämna vissa kontrolluppgifter till ledning för inkomst- och förrnögenhetstaxering. Skyldigheten inträder vid anmaning. Rätt att utfärda sådan anmaning tillkommer såvitt gäller uppgift enligt 1 mom. (gottskrivna räntor m. m.) taxeringsnämnd, taxeringsintendent och prövningsnämnd, uppgift enligt 2 mom. (likvider mellan näringsidkare) förste taxeringsintendent och 3 mom. (insättningar och uttag på bankräkning) taxeuppgift enligt ringsintendent. Anmaningen kan inte överklagas men den anmanade kan hos länsstyrelsen anhålla om befrielse från skyldigheten att lämna begärd uppgift. Som förutsättning anges i 4 mom. att uppgiften rör förhållanden, varom den anmanade har att iaktta tystnad, eller att särskilda omständigheter eljest kan åberopas till stöd för att uppgiften inte bör komma till annans kännedom. Synnerliga skäl fordras för bifall. Den vars är föremål för taxeringsrevision har i princip att tillhandaräkenskaper hålla alla handlingar som bedöms vara av betydelse för revisionen, alltså även handlingar om vilkas innehåll han är skyldig iaktta tystnad. Ett föreläggande att förete sådan handling kan inte överklagas. I stället kan den som förelagts tillhandahålla handlingen hos länsstyrelsen anhålla om befrielse härifrån. Förutsättning är

enligt 56 § 4 mom. TaxF att särskilda omständigheter kan åberopas för att handlingens innehåll inte kommer till annans kännedom och synnerliga skäl talar för befrielse. Sådana framställningar om befrielse som nu sagts skall ske i form av skriftliga motiverade ansökningar. Föreskrift saknas om när framställningen senast skall ha kommit in till länsstyrelsen för att kunna sakprövas. Institutet har inte rättsnågon skyddsfunktion att fylla sedan den begärda prestationen kommit till stånd. En ansökan som kommer in på detta stadium torde därför avvisas. Ansökningsärendet bereds inom kameralsektionen (prövningsnämndens kansli) samt föredras inför och avgörs av landskamreraren. Till beredningen hör att yttrande inhämtas från den som utfärdat den »överklagade» anmaningen. Yttrandet kommuniceras sedan med sökanden om det inte bedöms obehövligt. Enligt lag om handräckning vid taxeringsrevision kan under vissa strängt begränsade förutsättningar handräckning genom utmätningsman erhållas för eftersökande och omhändertagande av räkenskaper och andra handlingar, som inte ställs till förfogande på begäran vid beslutad revision. Framställning om sådan handräckning görs skriftligen hos länsstyrelsen av taxeringsintendenten. Framställningen kommuniceras med den hos vilken revisionen skall verkställas endast om fara inte är i dröjsmål. Ärendet bereds inom kameralsektionen (prövningsnämndens kansli) samt föredras inför och avgörs av landskamreraren. Gemensamt för de tre ärendetyper som nu beskrivits är att de förekommer ytterst sällan och att några fasta handläggningsrutiner därför inte utbildats. Den skildring som getts av ärendenas handläggning bygger därför mera på antaganden om hur det bör gå till än på praktisk erfarenhet.

10. Besvär enligt 79 § förordningen om allmän varuskatt

Konstateras vid granskning av varuskattedeklaration att skattskyldig inbetalt preliminär allmän varuskatt med för lågt belopp, kan taxeringsintendenten fastställa beloppet för den ytterligare skatt som skall erläggas. Om deklaration icke alls avlämnats eller om deklaration är otjänlig som underlag för beräkning av den till allmän varuskatt skattepliktiga omsättningen, skall taxeringsintendenten uppskatta omsättningen och fastställa det belopp varmed varuskatt skall erläggas. Därest nya omständigheter tillkommit efter det att ett fastställelsebeslut meddelats, kan taxeringsintendenten fastställa den ytterligare skatt som skall erläggas eller besluta om nedsättning av fastställt belopp. Den som inte är nöjd med taxeringsintendentens fastställelsebeslut får överklaga detta genom besvär hos länsstyrelsen. Sådana besvär, som förekommer ytterst sällan, skall ha kommit in till länsstyrelsen inon1 tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Besvären handläggs på länsstyrelsens kameralsektion (prövningsnämndens kansli). Innan beslut fattas infordras yttrande av taxeringsintendenten. Dennes yttrande föregås i allmänhet av taxeringsrevision. Över taxerings-

intendentens yttrande och utredning bereds tillfälle klaganden att avge påminnelser, där det ej bedöms obehövligt. Anledningen till att besvär över fastställelsebeslut är sällsynta är att söka i det förhållandet att sådant beslut i allmänhet föranleder den skattskyldige att avge deklaration eller eljest lämna sådana uppgifter att taxeringsintendenten kan fatta nytt materiellt riktigare fastställelsebeslut. Rättelse- _ behovet tillgodoses härigenom på ett enklare sätt än via besvär.

B. Processen i uppbördsärenden

I uppbördsförordningen och den därtill (UppbF) anslutande uppbördskungörelsen ges detaljerade regler för det s. k. källskattesystemet. En central ställning inom administrationen av detta system intar de lokala Dessa har bl. a. skattemyndigheterna. att debitera skatt och utfärda debetsedlar å preliminär, slutlig och tillkommande skatt, besluta om jämkning av preliminär skatt och om arbetsgivares för ansvarighet skatt, om existensminimum etc. Den som anser att han kvarstående påförts slutlig, eller tillkommande skatt med oriktigt fel vid -belopp genom själva debiteringen sålunda icke vid den till grund för - eller att han debiteringen liggande taxeringen tillgodoräknats överskjutande preliminär skatt med för kan söka rättelse lågt belopp hos den lokala som verkställt Rättelse skattemyndighet debiteringen. kan påkallas inom ett år efter det sökanden erhållit sin debetsedel. Lokal

skattemyndighets beslut enligt UppbF kan enligt 85 § l mom. förordningen

överklagas hos länsstyrelsen genom besvär inom en månad från den då kladag ganden fick del av beslutet. Fråga kan exempelvis vara om beslut hur preliminär A-skatt skall uttas (kolumn för skatteavdrag, procentsats efter vilken skatteavdrag skall ske etc), om jämkning av preliminär skatt med till i som hänsyn ändring förhållanden, påverkar ortsavdraget vid inkomsttaxeringen, med hänsyn till ändrade inkomstförhållanden, som motiverar övergång från A-skatt till preliminär preliminär B-skatt eller vice versa, med hänsyn till att ändring beträffande inkomster eller avdrag gör det sannolikt att skatt kommer att avvika från slutlig preliminär skatt, med hänsyn till vissa fall av nedsatt skatteförmåga etc, om anstånd med inbetalning av skatt, om arbetsgivares ansvarighet för ellerkvarstående arbetstagares preliminära skatt, om storleken av det skatteavdrag arbetstagare har att vidkännas med till hänsyn existensminimum och avslag i anledning av påkallad rättelse. Frekvensen av vissa av dessa typer av besvär är betydande. Vanligt är att i en till länsstyrelsen eller den lokala Skattemyndigheten ställd skrift utan närmare precisering görs gällande att skatt påförts oriktigt. I dylika fall blir det ofta att nödvändigt genom jämförelse med klagandens självdeklaration undersöka hur taxeringen åsatts. Därest befinns vara om taxeringsfel, överlämnas skrivelsen fråga till prövningsnämndens kansli och underrättelse om att så skett tillställs klaganden med upplysning om att besked är att emotse när prövningsnämnden fattat beslut.

Besvär i uppbördsärende bereds och avgörs på uppbördssektionen. Innan länsstyrelsen fattar beslut i besvärsmålet inhämtas yttrande från den lokala skattemyndighet, vars beslut överklagats. Stundom sker också remiss till kronofogdemyndigheten för utredning om klagandens betalningsförmåga. Rör besvären tillämpn.ng av materiella Skatteregler, t. ex. om skatt alls skall erläggas här i riket för frågan viss inkomst eller om barn skall anses hemmavarande, sker remiss till taxeringsintendenten för inhämtande av taxeringssynpunkter. Inkomna yttranden delges klaganden, om det ej bedöms obehövligt.

Enligt 85 § 2 mom. UppbF kan i vissa fall efter ansökan härom hos länsstyrelsen

befrielse erhållas från påförd ränta å kvarstående skatt. Enligt första stycket av nämnda moment kan sålunda hel eller partiell befrielse erhållas om den kvarstående skatten beror av förhållande, varöver den skattskyldige icke skäligen kunnat råda. Regelmässigt i ansökningar om dylik befrielse att taxering åsatts med avåberopas vikelse från avgiven Innan länsstyrelsen avgör dylikt ärende, insjälvdeklaration. hämtas i mån av behov från Yttrandet kommuniceyttrande taxeringsintendenten. ras med sökanden om det finnes erforderligt. Befrielse från eller nedsättning av ränta å kvarstående skatt kan vidare erhållas av endera av äkta makar, som taxerats som gifta, om vid ränteberäkning för makarna gemensamt ränta inte skulle ha uppkommit eller skulle ha påförts med lägre än enligt den lokala beslut. Eftersom dylikt ärende i belopp skattemyndighetens regel blott förutsätter en teknisk ränteberäkning, erfordras före avgörandet ingen remiss. Det förekommer dock ibland att inhämtas från den lokala skatteyttrande och att detta kommuniceras med sökanden. myndigheten Viss kontroll av debitering av skatt sker hos riksrevisionsverket. Om det vid sådan granskning visar sig att debitering av slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt är oriktig på så sätt att för högt eller för lågt belopp påförts, att debitering skett men ej bort ske eller att debitering bort ske men ej skett eller om det visar sig att preliminär skatt tillgodoförts med för högt eller för lågt belopp, skall riksrevisionsverket underrätta länsstyrelsen härom. Länsstyrelsen har att verkställa den utredning, som erfordras och att återbetala vad som erlagts för mycket respektive att, efter hörande av den skattskyldige, fastställa det ytterligare belopp denne har att erlägga (68 § 2 mom. och 70 § 2 mom. UppbF).

C. Mantalsskrivningsprocessen

Föreskrifterna om processen i mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål återfinns i 8 kap. folkbokföringsförordningen (FBF). Besvär över vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd kan anföras av »envar, vars rätt därav beröres, ävensom vederbörande kommun» hos länsstyrelsen i det län, inom vilket det mantalsskrivningsdistrikt är beläget, för vilket den överklagade mantalsskrivningen ägt rum. Besvären skall i allmänhet ha kommit in till länsstyrelsen före den 15 maj mantalsåret (65 § FBF).

I vår skildring ovan av taxeringsprocessen har vi bl. a. framhållit att kommuner mycket sällan anför besvär över taxeringar. Beträffande mantalsskrivning förhåller det sig tvärtom. En stor del av besvären i mantalsskrivningsärenden anpåfallande förs av borgerliga Detta sammanhänger med att å ena sidan primärkommuner. kommunens rätt till kommunal inkomstskatt i allmänhet är avhängig av att den är mantalsskriven i kommunen medan å andra sidan kommunens skattskyldige skyldighet att bestrida kostnad för socialvård 0. d. likaledes i allmänhet är sammankopplad med den behövandes mantalsskrivning. FBF innehåller inga bestämmelser om förfarandet hos länsstyrelsen i besvärsmålen. Av allmänna att besvärsskrivelsen bör ange vilket beslut principer följer eller annan besvären avser, den ändring som samt grunderna härför. åtgärd påyrkas Vidare bör den utredning klaganden åberopar bifogas. Innan fattar beslut besvären, vidlyftigt utrednings- och länsstyrelsen på äger ett remissförfarande rum. Som första åtgärd införskaffas beslutsunderlaget, protokollsoch längdutdrag o. d. Oavsett om besvären anförts av den person, vars mantalsskrivning målet rör, eller av kommun sker därefter i allmänhet utredning om de relevanta sakförhållandena försorg på länsstyrelsens begäran. Särgenom polismyndighetens skilt i sådana fall då en kommun yrkar undanröjande av inom kommunen vidtagen mantalsskrivning visar det sig ofta nödvändigt att remittera ärendet från den ena polismyndigheten till den andra tills dess den person påträffas, vars mantalsskrivning målet rör. Härvid går remiss ofta direkt från den ena polismyndigheten till den andra utan mellanliggande återremiss till länsstyrelsen. Utöver från vederbörande vid från själv inhämtas polisutredningen eller eljest ofta uppgifter arbetsgivare, hyresvärdar, släktingar, kommunala t. ex. socialnämnder etc. I samband myndigheter, med polisutredning, föranledd av besvär som anförts av kommun, bereds den person vars mantalsskrivning målet rör tillfälle att själv uttala sig om var han anser att han bort mantalsskrivas. Om kommunikationsskyldighet vid avförande rätteligen ur mantalslängd, se JO 1967 s. 340. Av inhämtas vidare yttrande från den lokala skattemyndighet som länsstyrelsen meddelat det överklagade mantalsskrivningsbeslutet ävensom från den lokala inom vars distrikt det kan komma i fråga att uppta vederbörande i skattemyndighet, mantalslängd. Härjämte begärs yttrande från de kommuner som berörs av mantalsskrivningen. Undantagsvis kommer också yttrande från pastor i fråga, nämligen i de fall där utredningen om rätt kyrkobokföring kan ha betydelse för mantalsskriv- Föreskrift saknas om att klaganden skall beredas tillfälle avge påminningsmålet. och verkställd torde - oavsett nelser över inkomna yttranden utredning. Åtgärden om besvär anförts av kommun eller enskild - likväl i allmänhet vidtas om fråga uppkommer att avslå besvären. 38 § länsstyrelsen möjlighet att för vinnande av utlänsstyrelseinstruktionen ger mål eller ärende anställa förhör inför redning i hos länsstyrelsen anhängigt muntligt eller förordna om vittnesförhör vid allmän underrätt. Dessa möjliglänsstyrelsen heter torde dock sällan eller aldrig i mål om mantalsskrivning. Nästan lika utnyttjas torde det vara att eller annan tjänsteman underhand söker ovanligt föredraganden

genom telefonförfrågningar _etc_ komplettera utredningen. 36 § 3 mom. länsstyrelseinstruktionen ger dock föredraganden rätt att utfärda formliga förelägganden att lämna upplysningar. Länsstyrelsens avgörande fattas sålunda i regel på ett rent skriftligt material. Målen avgörs i allmänhet av chefen för länsstyrelsens uppbördssektion efter föredragning av landskanslist. För besluten begagnas blanketter av för riket enhetligt utseende. Enligt 52 § FBF åligger det mantalsskrivningsförrättare att, till förebyggande av att någon blir obehörigen utesluten från mantalsskrivning eller mantalsskriven på mer än ett ställe, genom skriftväxling meddela varandra kännedom om de för mantalsskrivningen relevanta förhållandena. Om det därvid uppstår skiljaktiga meningar mellan två eller flera mantalsskrivningsförrättare skall frågan underställas länsstyrelsen i det län, där den ifrågasätta nya mantalsskrivningsorten är belägen. Det ligger i sakens natur att dylika ärenden till undvikande av de menliga följder, som blir konsekvensen av oklarhet om rätt mantalsskrivning, bör avgöras så snabbt som möjligt. Reglerna om besvär i mantalsskrivningsmål gäller icke för underställningsmål men givetvis skall länsstyrelsens beslut grunda sig på så fullständig utredning som möjligt. Utredning genom polismyndighetens försorg sker därför och den person om vars mantalsskrivning är fråga samt vederbörande kommuner bereds tillfälle yttra sig. Icke sällan berör besvärs- eller underställningsmål flera län. Om en länsstyrelse finner att den person, om vars mantalsskrivning fråga är, bort mantalsskrivas inom annat län eller att där vidtagen mantalsskrivning bör undanröjas, har länsstyrelsen att för egen del avgöra målet samt att därefter hänvisa det till den andra länsstyrelsen för fortsatt prövning. Före avgörandet inhämtar den länsstyrelse, som först fattar beslut, yttrande från den senare länsstyrelsen. Om länsstyrelserna stannat i beslut som är oförenliga underställs målet i sin helhet kammarrättens prövning.

D. Processen i vitesmâl

Taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfarandena bygger i stor utsträckning på medverkan av enskilda i deras av etc. Bland egenskap skattskyldiga, arbetsgivare mångfalden av exempel härpå kan nämnas skyldigheten att avlämna självdeklarationer till ledning för egen taxering och kontrolluppgifter till ledning för annans taxering, skyldigheten att i egenskap av arbetsgivare innehålla och till statsverket inbetala preliminär skatt för anställda, skyldigheten att anmäla flyttning och att avlämna mantalsuppgift. De myndigheter, som har ansvaret för har i de nu resp.förvaltningsområden, nämnda och i ett stort antal ytterligare fall tillagts rätten att genom anmaningar avfordra den som försummat att fullgöra sina de som bort lämskyldigheter uppgifter nas eller den åtgärd i övrigt som bort vidtagas. Enbart en är emellertid anmaning

i fall icke Det har därför visat många tillfyllest. sig nödvändigt att framtvinga de prestationsskyldigas medverkan genom vissa sanktioner mot dem som icke fullgör sina skyldigheter. Utöver vissa bestämmelser om bötesstraff, som här icke i övrigt skall beröras, finns ett stort antal föreskrifter enligt vilka myndigheterna tillagts rätten att förelägga och utdöma viten. I 53 § TaxF stadgas sålunda att i anmaning, som utfärdas av taxeringsnämnd, taxeringsintendent och prövningsnämnd vite får föreläggas. Härmed avses anmaning enligt 22 § 2 mom., 24 § 2 mom. andra stycket eller 36 § att avlämna självdeklaration, enligt 36 § att fullständiga bristfällig självdeklaration och enligt 31 § 2 mom. första stycket att i övrigt meddela upplysningar för kontroll av egen deklaration, enligt 33 § att lämna vissa uppgifter för bedömande av stiftelses eller förenings skattskyldighet, anmaning enligt 39 och 45 §§ till arbetsgivare m. fl. att avlämna vissa uppgifter till ledning för annans taxering och enligt 41 § resp. 42 § 2 mom. till aktiebolag m. fl. att lämna vissa uppgifter till ledning för och delägares

aktieägares

taxering till statlig förmögenhetsskatt. I 142 § andra stycket återfinns betr. allmän fastighetstaxering och i 174 § andra stycket betr. särskild hänfastighetstaxering visning till föreskrifterna om viten i bl. a. 53 §.

Enligt 83 § första stycket UppbF äger länsstyrelsen i vissa fall förelägga vite.

Härmed avses att skattskyldig inte efterkommer anmaning enligt 20 § att avlämna preliminär självdeklaration eller att fullständiga sådan samt anmaning enligt 46 § 4 mom. att för jämkning inkomma med för den utfärdad debetsedel å skattskyldige preliminär skatt; att arbetsgivare, ehuru därtill skyldig, icke verkställt skatteavdrag eller verkställt med för samt att icke fullavdrag lågt belopp arbetsgivare gjort vissa skyldigheter enligt 43 § beträffande skatteredovisning gentemot hos honom anställd eller enligt 78 § beträffande sin bokföring eller andra anteckningar rörande utbetalda löner. Även FBF ger länsstyrelsen befogenhet att i vissa fall förelägga vite. Här är fråga om försummelse att efterkomma anmaning om anmälan enligt 16§ om barns födelse m. m., anmaning om flyttningsanmälan enligt 21 § eller om inflyttning enligt 23 §, anmaning att återlämna utvandringscertifikat enligt 24 § samt anmaning att enligt 38 § lämna mantalsuppgift eller enligt 40 § lämna s k huvudförteckning. Ovan har angivits de fall där vite kan föreläggas. Föreläggande får formen av en passus i anmaningen, där det heter att vederbörande förelägges att vid vite av visst angivet belopp senast inom viss tidrymd fullgöra den begärda prestationen. Enligt 123 § TaxF får vite ej bestämmas under 100 kronor eller över 5.000 kronor. Med detta förhållandevis höga minimum har lagstiftaren velat ge uttryck för att vitesbeloppet med hänsyn till de absolut och relativt stora ekonomiska värden som ofta står på spel inte bör tilltas så lågt, att det framstår som ekonomiskt fördelaktigt för den som mottagit föreläggandet att tredskas. Å andra sidan bör vitesbeloppet givetvis inte bestämmas till högre belopp än som bedöms erforderligt för att framtvinga prestation. JO har vid ett flertal tillfällen i samband med granskning av länsstyrelsemas beslut om utdömande av viten framhållit att hänsyn bör tagas till ve-

derbörandes och inkomstförhållanden, etc. I sysselsättnings- försörjningsplikt och FBF eller för viten utan blott att

UppbF stadgas inga minimi- maximibelopp

den försumlige må föreläggas »lämpligt vite». Enligt 55 § jämförd med 54 § TaxF skall av normalt ske genom s. k. postdelgivning, Motdelgivning vitesföreläggande svarande föreskrift saknas i och FBF. 124 § TaxF och

UppbF Enligt tredje stycket

86 § femte får i mål om utdömande av vite huruvida

stycket UppbF jämväl frågan

vitet bort komma under bedömande. I TaxF:s bestämmelse anges dessföreläggas utom att även vitets får komma under bedömande. Av stadgandena dras belopp den slutsatsen att inte får överklagas. motsättningsvis själva vitesföreläggandena För taxeringsvitets del har detta dessutom stadgats uttryckligen i 125 § TaxF. Rätten att utdöma viten som förelagts TaxF, och FBF tillkommer

enligt UppbF

Talan om vitets utdömande förs i fråga om taxeringsviten enligt 124 § länsstyrelsen. första stycket TaxF av taxeringsintendenten och beträffande uppbördsviten enligt 83 § andra av vederbörande i hos

stycket UppbF föredragande uppbördsärenden

länsstyrelsen eller av lokal skattemyndighet. 64 § 2 mom. FBF, som ger länsstyrelsen rätt att utdöma vite enligt FBF, saknar föreskrift om vem som för talan om sådant utdömande. bör ankomma på den som påkallat vites- Lämpligen uppgiften föreläggandet.

Framställning om utdömande av vite skall enligt TaxF och UppbF ske i form av

en anmälan om att vitesföreläggandet ej iakttagits och att vitet därför bör tas ut. Anmälaren får i vitesmålet en ställning likartad åklagarens i brottmål. Till grund för anmälan skall ligga en utredning rörande de omständigheter som är av betydelse om vitets såsom att vitesföreläggandet delför bedömningen av frågan utdömande, getts behörigen, att det verkligen försuttits och att inte laga förfall är för handen, den förelagdes ekonomiska och förhållanden, om vitet över huvud bort personliga föreläggas och om vitesbeloppet är skäligt (jfr JO 1961 s. 391, 1964 s. 569 och 1967 s. 542). Ibland kan denna utredning inte åstadkommas utan biträde av polisen. Den vilken det ankommer att göra anmälan är oförhindrad att, om han på finner fog härför, underlåta att pâkalla utdömande eller begränsa sin talan till ett utdömande av lägre belopp än det förelagda. Av allmänna rättsgrundsatser följer att en anmälan om uttagande av vite skall delges den om vars fällande till vite det är fråga (JO 1964 s. 571). Vid delgivningen anses denne vidare böra beredas tillfälle att inom viss angiven tid inkomma med förklaring. Innan remiss sker till den vitesförelagde, har länsstyrelsen dock att kontrollera att utredningen är fullständig och om så befinns inte vara fallet vidta åtgärder för bristernas botande. Beträffande utredningsbefogenheterna kan hänvisas till vad som sagts därom vid redogörelsen för mantalsskrivningsprocessen. Det är dock att märka att för att vitesförfarandet skall fylla sin funktion med full effektivitet de olika leden i handläggningen bör följa snabbt på varandra. Lämpligt är därför att remissen till den förelagde sker genom postdelgivning, där sådan får användas. Länsstyrelsens prövning av vitesfrågan är allsidig.2“ Enligt 124 § andra stycket 26 Se Wennergren, Om utdömande av taxeringsförfarandets viten, Svensk Skattetidning 1960 s. 531.

TaxF gäller att vite inte får utdömas, om ändamålet med vitet finnes ha förfallit, när om dess utdömande Stadgandet får anses ge uttryck för frågan uppkommer. en allmän Det tillfogas emellertid att om vitesförläggande iakttagits först princip. efter det anmälan om vitets utdömande kommit in, ändamålet med vitet inte skall ha förfallit. Denna om av försenad anses därigenom specialregel betydelsen prestation torde inte ha allmän räckvidd. Jfr RÅ 1960 ref. 37. Vid sin prövning har länsatt vitesbeloppet med hänsyn till omständigheterna och styrelsen möjlighet jämka även att efterge vitet genom att pröva skäligt att ej ta ut det (jfr JO 1964 s. 569).

IV.

Specialmotivering

1 §. I fråga om ersättande av skatterätter och sådana skatterätprövningsnämndernas ters kompetens hänvisar vi till landskontorsutredningens betänkande s. 196--198 och s. 218-225. När det gällt att ange skatterättens sakliga och funktionella kompetensområde har vi valt att hänvisa till de olika specialförfattningarna och inte sökt räkna upp de olika mål och ärenden som det blir fråga om. Metoden har bl. a. den fördelen att lagen inte behöver ändras varje gång någon ny mål- eller ärendekategori förs under skatterättens kompetens. Reglerna i lagen avses bli gemensamma för mål och ärenden. Av praktiska skäl används i lagtexten ordet mål som gemensam benämning. Härigenom vinns även den fördelen att någon definitionsmässig uppdelning i mål och ärenden inte behövs. Att göra en sådan är inte utan svårigheter med hänsyn till att någon fast terminologi inte förekommer och tjänar i detta inte ändamål. sammanhang något fömuftigt

2 §. Beträffande skatterätts kompetens i rummet, dvs. dess domkrets, hänvisar vi till landskontorsutredningens betänkande s. 226-227.

3 §. skatterätts organisation avhandlas i landskontorsutredningens betänkande s. 225- 226. Rättens kansli behandlas i betänkandet s. 232-235. Lagteknisk förebild har varit 5 § och 6 § tredje stycket förvaltningsdomstolskommitténs förslag till lag om rikets kammarrätter.

4 §. I vad mån ett mål bör handläggas som nämndmål eller enmansmål diskuteras av landskontorsutredningen i betänkandet s. 229-231. Andra stycket i paragrafen motsvarar i sak 87 § andra stycket TaxF. En redaktionell ändring i förtydligande syfte föreslås. I stället för »besvär (eller ansökan) . . . som biträtts av motpart» träder »beslut . . . vars innehåll överensstämmer med parternas samstämmiga mening» Skatterättsdomaren bör inte ensam äga avgöra ett mål i mindre fördelaktig riktning än parterna är ense om. Han bör inte heller gärna t. ex. få bestämma en taxering till lägre belopp än parterna enat sig om.

Vissa av de mål som uppräknats i tredje stycket är av sådan karaktär att det i

och för sig ter sig önskvärt att nämnd medverkar vid deras avgörande. Dit hör t. ex. mål om utdömande av vite och om handräckning vid taxeringsrevision. Det är endast behovet av snabba avgöranden som kan motivera deras hänförande till enmansmålen. Vi vill understryka landskontorsutredningens uttalande att sådana mål kan avgöras med nämnd, om det kan ske utan egentlig tidsförlust. Enligt vår mening bör de i möjligaste mån handläggas som nämndmål. Också mantalsskrivnings-

mål kan kanske någon gång vara av den karaktär att det är till fördel att nämnden

s medverkar. När det är fallet bör målet handläggas som nämndmål. Över huvud

bör beaktas att tredje stycket ger skatterätten befogenhet att välja mellan hand-

läggning med eller utan nämnd. Valet bör träffas med urskillning.

I uppräkningen av mål som får handläggas som enmansmål har inte medtagits

t. ex. mål om handlings undantagande från taxeringsrevision eller mål om befrielse

från uppgiftsskyldighet. Dessa är visserligen i och för sig av sådan natur att de utan olägenhet skulle kunna avgöras utan nämnd men eftersom de är ytterligt sällsynta i praktiken har det synts onödigt att belasta lagtexten med ett omnämnande av dem.

5-9 §§. Om skatterätts nämnd och om dess sammanträdesort skriver landskontorsutred-

ningen i sitt betänkande på s. 227-229.

10 och ll §§.

Som förebild står här 5 § i förvaltningsdomstolskommitténs förslag till lagteknisk

lag om rikets kammarrätter.

12 §.

Denna paragraf kan sägas reglera skatterätts kompetens i tiden. Den bygger på

landskontorsutredningens förslag i betänkandet s. 231-232.

13 §.

Som vi framhållit i inledningen råder någon tvekan inte om att för handläggningen

av målen hos Skatterätt som normalordning bör väljas en skriftlig, förhållandevis

enkel procedur. Den nuvarande proceduren hos prövningsnämnd och länsstyrelse följer i stort sett det traditionella mönstret i svensk förvaltning för skriftlig beredning med efterföljande muntlig föredragning. Den får anses i allt väsentligt mot-

svara vad som ter sig önskvärt också hos en Skatterätt.

Vi har alltså inte funnit några mera genomgripande ändringar av den skriftliga procedur som nu tillämpas hos prövningsnämndema erforderliga. Medan gällande

regler i TaxF hänför sig uteslutande till skattemål, skall bestämmelserna i lagen om

skatterätt dock ta sikte också på andra typer av mål och ärenden. Det går därför

inte att överföra reglerna i helt oförändrat skick. Allmänna lagtekniska övervä-

ganden har också lett oss till vissa och i förhållande omdispositioner utbyggnader till gällande regelsystem. Enligt landskontorsutredningens förslag skall skatteverket fungera som partsorgan för det allmänna inte bara i taxeringsmål utan också i uppbörds- och folkbokföringsmål m. m. Landskontorsutredningen har enligt vår mening klart ådagalagt behovet av en sådan partsordning. Vi har i överensstämmelse härmed ansett oss kunna bygga upp förfarandet hos Skatterätt som en skriftlig kontradiktorisk process med särskild hänsyn tagen till att den ena parten utgörs av ett myndighetsorgan som bör anförtros den primära utredningsfunktionen. Givetvis har vi utgått från att liksom nu skall finnas att till förfarande - helt möjlighet övergå muntligt eller delvis - i mera mål eller när sådant förfarande framstår komplicerade eljest som motiverat. Förvaltningsdomstolskommittén har i sitt förslag till lag om rikets kammarrätter i 10 § första stycket tagit in en förklaring att förfarandet i mål som prövas av kammarrätt är skriftligt i den mån ej annat följer av vad som stadgas i det följande. En sådan förklaring överensstämmer med vad vi tänker oss för förfarandet i mål som prövas av Skatterätt. Vi föreslår därför en motsvarighet därtill.

Av avgörande betydelse för ett förfarandes blir om och i så fall i uppbyggnad vilken omfattning det beslutande organet skall ta egna initiativ i om utredfråga ningen och sakprövningen, m. a. o. i vilken utsträckning organet skall ingripa ex officio i det processuella skeendet. Ena ytterligheten representeras av processen i dispositiva tvistemål, där parterna i princip ensamma disponerar över processföremålet och bestämmer vilket utredningsmaterial som skall Som förebringas. - ett renodlat officialförfarande - kan nämnas förunderexempel på motpolen sökning i brottmål. Däremellan finns olika mellanformer mellan dispositiva och officialpräglade förfaranden. Det förtjänar särskilt framhållas att ett beslutande organs karaktär av domstol alls inte utesluter att förfarandet hos organet utformas som ett officialförfarande. Officialprincipen strider inte mot domstolstanken. Det som skall tilläggas avgörande betydelse vid valet av processtyp är i stället processföremålens beskaffenhet. Föremål för processen i Skatterätt blir i de allra flesta fall frågor sammanhängande med offentligrättsliga plikter. Redan denna talar för offiomständighet ciallinjen. Ytterligare skäl härför är att den lagstiftning, som skall tillämpas, på många punkter är svårfattlig och att den enskilde är i behov av vägledning och annan hjälp för att kunna komma till sin rätt. Den enskildes rätt främjas och en garanti fås för likformighet, rättvisa och materiellt riktiga resultat, om skatterätten får möjlighet att ex officio gripa in och inte hänvisas till att besluta på det material och inom ramen för de yrkanden och åberopanden som parterna presterar. Det förhållandet att Officialprincipen skall iakttas i en process brukar inte anges i någon allmän regel. Den kommer i stället till uttryck på de olika punkter där den övat inflytande, t. ex. i regler om officialverksamhet för fullständigande av partsskrifters innehåll och av utredningsmaterialet i övrigt samt om sakprövningen.

14 §. I sitt förslag till lag om förvaltningsförfarandet valde besvärssakkunniga att med ordet utredning beteckna den verksamhet som försiggår efter det ett ärende blivit anhängigt och som har till att skaffa för det beslut syfte underlag varigenom myndigheten skiljer ärendet från sig. Ordet beredning fann de sakkunniga mindre lämpligt, eftersom det i detta sammanhang inte är fråga bara om myndighetens verksamhet utan också om parts. Vi finner att besvärssakkunnigas har uppfattning särskilt fog för sig i ett förfarande där ena parten är ett myndighetsorgan med markerad utredande funktion. Vi har därför använt ordet utredning i lagtexten. Utredningens primära ändamål förklarade besvärssakkunniga vara att göra klart mellan vilka alternativ valet kan stå vid ärendets avgörande och vilka omständigheter som kan vara av betydelse för detta val. För att ta ett exempel från taxeringsområdet kan fråga uppkomma huruvida en tomtförsäljning skall bedömas enligt reglerna om realisationsvinstbeskattning eller enligt rörelsebeskattningens regler. I ett av en part anhängiggjort ärende syftar utredningen enligt besvärssakkunniga naturligen till att fastställa om faktiska och rättsliga förutsättningar föreligger för meddelande av ett beslut med det innehåll som parten yrkar eller om sak- och rättsläget är sådant att partens talan skall ogillas eller beslut av annat innehåll än det yrkade eljest skall meddelas. Yrkar skattskyldig att en tomtförsäljning skall betraktas som ej och att därvid realisationsvinst yrkesmässig skattepliktig ej skall anses ha uppkommit, blir utredningens uppgift att klargöra om faktiska och rättsliga förutsättningar för en sådan bedömning är för handen. Tänkbart alternativ är att försäljningen visserligen betraktas som men att den finnes ej yrkesmässig skattskyldige skola beskattas för viss realisationsvinst. Eller också att verksamheten bedöms som yrkesmässig med beskattning av viss rörelsevinst som följd. En central roll tillägger besvärssakkunniga klarläggandet av de faktiska förhållandena, såsom händelseförlopp, sakförhållanden, sakers och personers egenskaper, erfarenhetsrön och värderingsnormer. De faktiska omständigheternas förhandenvaro styrks genom bevis. Som exempel på bevis nämns skriftliga handlingar, såsom kontrakt och räkenskapsverifikationer, föremål, såsom Varuprover, samt muntliga eller skriftliga utsagor av personer. Att spalta upp utredningen i förvaltningsförfarandet i bevisning och annan utredning låter sig dock enligt besvärssakkunniga inte göra generellt. Vi är av samma i fråga om förfarandet hos Skatterätt. . mening Såsom ett grundläggande element i utredningen vid sidan av fastställandet av de faktiska omständigheterna betecknar besvärssakkunniga urskiljandet och tolkandet av tillämpliga rättsregler. Dessa bestämmer utredningens Det är de ominriktning. ständigheter som enligt rättsreglerna är att betrakta som relevanta som skall klarläggas. För att återknyta till det förut nämnda exemplet skall en rad faktorer utredas vid rörelsebeskattning av tomtförsäljning, vilka saknar intresse vid realisationsvinstbeskattning, t. ex. värde på in- och utgående lager, fordringar och skulder. Är fråga åter om utövning av fritt skön, skall utredningen ta sikte på de olika förhållanden som rimligen bör tillmätas betydelse vid sådan bedömning.

Nu skildrade allmänna grundsatser sammanfattade besvärssakkunniga i en regel om att genom utredningen i ärende de omständigheter skall klarläggas, vilka är av betydelse för dettas avgörande. Grundsatsen kan förefalla tämligen självklar och onödig att lagfásta. Erfarenheten lär emellertid att en utredning lätt länkas in på orätta banor, spårar ur, bedrivs från för snäva utgångspunkter eller splittras, om inte den utredande från början gör klart för sig vad som är huvudsak och bisak, relevant och irrelevant. Utan målmedvetenhet och konsekvens i utredningen och en från början riktig kanalisering av materialsamlandet åstadkoms inte något adekvat beslutsunderlag. En regel om utredningens mål riktar sig till samtliga som medverkar i utredningen, i första hand då till det allmännas ombud, men även till den en-

skilda parten och givetvis i sista hand till det beslutande organet, skatterätten. Vi

finner i likhet med besvärssakkunniga att en sådan regel har en ej oväsentlig funktion att fylla som utgångspunkt för följande föreskrifter om utredningsförfarandet. Vi föreslår därför att den tas in som ett första led i regleringen av detta förfarande.

I ett kontradiktoriskt förfarande, där ena parten utgörs av ett organ för det allmänna, förväntar man sig att detta organ i allt väsentligt svarar för den utredning som behövs utöver den enskilda partens. Det beslutande organets uppgift i utredningshänseende kommer i praktiken härigenom att begränsa sig till att med hjälp i främsta rummet av remissinstitutet leda utredningen. Av särskild betydelse härvidär naturligtvis skriftväxlingen mellan Till styrningen av parternas lag parterna. att vaka över att utredningsmaterialet blir utredningsaktiviteter fogar sig uppgiften så som Till denna bevakningsuppgift hör inte bara remisser fullständigt möjligt. till beslutsmyndigheter utan också komplettering av parternas utredningsmaterial genom t. ex. hörande av sakkunnig, verkställande av syn, hörande av part eller annan skriftligen eller muntligen. Som förut fäste taxeringssalçkunniga stor vikt vid en aktiv processledpåpekats ning från sida. Visserligen bör den processledande funktionen prövningsnämndens mera sällan aktualiseras i materiellt hänseende, när ett allmänt ombud är verksamt, men vi anser att man här står inför en viktig princip som bör komma till uttryck i Det bör klart sägas ifrån att skatterätten leder parternas utredning lagtexten. och att skatterätten skall verka för att utredningsmaterialet blir så fullständigt som För vår har vi delvis haft 11 § första stycket förslaget till lag om möjligt. lagtext rikets kammarrätter till förebild. Kompletterande utredningsåtgärder av olika slag kan bli nödvändiga. Normalt torde det dock inte behöva bli fråga om annat än inhämtande av enstaka upplysningar o. d. genom hänvändelse till enskild part eller annan. Formlig remiss lär inte alltid vara påkallad. Ibland bör det gå lika bra med en telefonförfrågan varvid svaret tillförs målet i tjänsteanteckningens form. Dylika åtgärder bör kunna vidtas av den som svarar för beredningen i överensstämmelse med vad som tjänsteman gäller enligt länsstyrelseinstruktionen. Men mera ingripande initiativ såsom begäran till skatteverket att det genom taxeringsrevision eller annan åtgärd införskaffar material bör beslutas av skatterättens ordförande. Vi förutsätter att ytterligare

dessa i annat beslutskompetensfrågor regleras sammanhang än i lagen om skatterätt. I sitt lagförslag också in en föreskrift tog besvärssakkunniga om att part skall medverka vid och att han skall utredningen förebringa vad som är av betydelse för ärendets avgörande i den mån det är för honom och i uttillgängligt erforderlig sträckning yttra sig över det som eljest förekommit i ärendet. Vidare skulle myndigheten inte få avvisa det som part önskade eller anföra till stöd för sin förebringa talan, om det ej fanns sakna betydelse eller det inte kunde anstå med ärendets avgörande. Föreskrifterna tog sikte mest på en enskild parts situation. TaxF ställer krav en medverkan till långtgående på skattskyldigs en riktig beav honom. Kravet konkretiseras skattning bl. a. genom reglerna om självdeklaration och utformningen av blanketten för denna. Enligt 31 § 2 mom. TaxF är envar efter anmaning skyldig att i den omfattning som angetts i anmaningen meddela upplysningar utöver dem som lämnats i självdeklarationen. vara Fråga skall om upplysningar som finnes erforderliga för egen taxering. Efter anmaning är en deklarationsskyldig tillika att förete person skyldig kontrakt, kontoutdrag, räkning, kvitto eller annan därmed jämförlig handling som finnes erforderlig för kontroll av deklarationen. är 51 Prövningsnämnd enligt § TaxF behörig att meddela sådana och som nu upplysnings- editionsförelägganden sagts. Enligt 53 § TaxF får vite föreläggas utom för edition. Av de återgivna stadgandena framgår att om att medfrågan skattskyldigs plikt verka till utredningen är tämligen

utförligt reglerad i TaxF. Vad gäller övriga för-

fattningar som kan bli föremål för hos Skatterätt förhåller tillämpning det sig på liknande sätt. Vi har därför inte ansett nödvändigt att i lagen om Skatterätt ta in något principstadgande om enskild parts skyldighet att - eller på eget initiativ efter anmodan - medverka att lämna genom upplysningar, förete skriftliga bevis m. m. I denna del bör det ankomma på specialförfattningarna att svara för de erforderliga föreskrifterna. Inte heller har vi sett det som en uppgift för lagen att ange skatteverkets skyldigheter i utredningshänseende utöver vad som redan kan utläsas ur den allmänna regeln om utredningens ändamål. Vi förutsätter att denna i mån av behov kompletteras med föreskrifter om skatteverkets åligganden i instruktion, e. d. arbetsordning Att enskild part skall få agera och argumentera fritt för sin sak hos Skatterätt inom rimliga torde heller inte behöva gränser stadgas särskilt i lagen. Det ligger i sakens natur att onödiga hinder inte skall resas mot en enskild aktivitet för parts sakens utredning. Häri ligger bl. a. att en framställning från part om uppskov med målets för att parten skall få tillfälle komma avgörande in med ytterligare utredning bör bifallas så långt det är möjligt.

15 §. En omdebatterad fråga är om det ex officio skall kontrolleras huruvida en skattskyldigs besvär kommit in i rätt tid eller ej. Frågeställningen kompliceras av att reglerna om skattskyldigs över sin bildar ett klagan taxering synnerligen invecklat

besvärstiden -- särskilda mönster med - utöver den ordinarie enligt 76 § TaxF besvärstider 99 och 100 §§ TaxF. Härtill kommer att taxeringsintendent enligt med stöd av sin rätt att till förmån för den skattskyldige kan göra skattklaga för sent anförda besvär till sina den skattskyldige har ytterskyldigs varigenom en extraordinär av sin taxering. Det är inte att förundra ligare väg för omprövning över att emellan blivit oenhetlig i fråga sig praxis prövningsnämnderna mycket om avvisande av för sent anförda besvär. Medan vissa prövningsnämnder konsekvent att besvärstiden 76 § TaxF eller i förekommande fall 99 eller prövar enligt avvisar andra för sent inkomna besvär 100 § TaxF iakttagits, prövningsnämnder endast när taxeringsnämndsordföranden eller taxeringsintendenten gjort invändning denna mot besvärens I de senare fallen kan praxis också växla på grund prövning. alltefter det intresse frågan. Anser sig en taxeringstaxeringsintendenterna ägnar åt intendent endast i böra mot sakprövning, sällsynta undantagsfall göra invändning blir sakkommer resultatet i praktiken tydligen att bli att så gott som alla besvär oavsett när de anhängiggjorts. prövade Den utstuderade är ett historiskt arv. Det kan diskuteras om besvärsordningen och om besvär över till Skatterätt över huvud taget bör den är behövlig taxering vara bundna av andra än en allmän preskriptionstid. Det har emellertid tidsgränser inte varit vår att sådan diskussion. Vi vill emellertid hävda att, uppgift ingå på om man en med besvärstider, den ordningen väljer ordning författningsstadgade också bör och lika inom hela landet. Att författningsmässigt hålla följas tillämpas men i en annan, är en dubbelmoral som fast vid viss ordning, praktiken tillämpa inte bör få leva vidare hos skatterätterna. Då det inte lär vara möjligt att säkerställa en enhetlig ordning i dessa stycken på annat sätt än genom lagstiftning, om att ansökan eller besvär, som kommit in i rätt föreslår vi en uttrycklig regel ej

tid, inte får prövas. För taxeringsmålens del betyder detta bl. a. att, om skatteverkets utredning ger vid handen att en besvärat sig för sent, skatteverket måste anföra skattskyldig besvär till förmån för den skattskyldige för att en rättelse till hans fördel formliga skall kunna beslutas av skatterätten. Detta kan utgöra en onödig formell synas men blir en av en konsekvent tillämpning av besvärsomgång nödvändig följd Kritiken bör riktas mot inte mot det de ger upphov till. reglerna. besvärsreglerna som kommit in efter den 15 augusti i taxeringsmål, skall kunna För att besvär, avvisas som för sent anförda räcker det inte med att konstatera ankomst efter nämnda datum. Det måste också vara utrett att taxeringsnämndens beslut delgetts den skattskyldige senast den 15 juli. Är det delgivet senare, gäller den längre be- Hos flera redan den ordsvärstiden enligt 99 § TaxF. prövningsnämnder tillämpas i fall inhämtas från vederbörande om när ningen att uppgift angivna postkontor den rekommenderade försändelsen från taxeringsnämnden utkvitterats. Denna lov att komma till allmän hos skatterätterna för ordning får tydligen användning om ex av beatt de skall kunna tillämpa den föreslagna regeln officio-prövning svärstidema.

Vårt förslag om avvisande ex officio av för sent anförda besvär överensstämmer med besvärssakkunnigas förslag i denna fråga för förvaltningsförfarandet i allmänhet (betänkandet s. 592). Vi har övervägt om den omständigheten att förfarandet hos skatterätt skall bygga på officialprincipen bör leda till att skatterätten ges rätt att sakpröva en taxering, även om besvären är för sent anförda. I realiteten skulle det innebära att skatterätten återställde försutten tid eller beviljade resning. De funktionerna bör vara förbehållna regeringsrätten i den mån de inte realiter kan utövas inom ramen för extraordinära besvär. Därför har vi awisat tanken på en sådan lösning. Utöver försutten tid kan andra hinder mot sakprövning möta, såsom bristande parts- eller processbehörighet, frånvaro av talerätt, res judicata och litispendens. Också i dylika fall skall ansökningen eller besvären avvisas. Besvärssakkunniga upptog i sitt förslag till lag om förvaltningsförfarandet en allmän regel härom (betänkandet s. 419). Vi anser emellertid inte nödvändigt att en motsvarighet härtill inflyter i lagen om skatterätt. Regeln uttrycker inte annat än som ändå gäller och skulle kunna få den ej önskvärda bieffekten att mer uppmärksamhet ägnas åt frågor om talans avvisande än som är motiverat. Det skulle vara mycket olyckligt om processen hos skatterätterna utvecklade sig därhän att allmänheten fick det intrycket att skatterätterna lade ner mycken möda på att finna hinder mot sakprövning för att slippa verkställa en sådan.

16 §.

I 75 § TaxF stadgas visserligen uttryckligen att besvär, som kommit in till fel prövningsnämnd, skall översändas till rätt ställe. Se också 4 kap. 3 § besvärssakkunnigas lagförslag. Sådant översändande måste dock anses så självklart för en skatterätt att det inte behöver föreskrivas särskilt. Vi har därför inte i vårt lagförslag tagit in någon motsvarighet till stadgandet. Givetvis behöver det då ej heller sägas något om överlämnande till annan behörig instans än annan skatterätt, t. ex. till kammarrätten eller riksförsäkringsverket, när sådant påkallas. Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt ger för närvarande i praktiken normalt även den mest ofullkomliga besvärsskrift i skattemål upphov till saklig prövning hos prövningsnämnden. Motsvarande gäller t. ex. en klagoskrift hos länsstyrelsen i uppbörds- eller folkbokföringsmål. Även om en skattskyldig bara uttrycker sitt missnöje i största allmänhet eller frågar om det inte är något fel på hans taxering, eftersom han fått så stor kvarstående skatt, blir taxeringen och debiteringen föremål för granskning och en saklig prövning kommer till stånd. Granskningen ombesörjs i första hand på taxeringssektionen eller hos lokal Skattemyndighet. Denna ordning medför så stora fördelar allmänt sett att den bör bestå. Den lämpligaste lösningen synes vara att alla anmärkningar mot taxering, uppbörds- och folkbokföringsåtgärder etc. preliminärt klassificeras som besvär hos skatterätten och diarieförs som sådana på dennas kansli, när det inte redan från början står klart att

de_kan besvaras direkt av annan myndighet med rättelsekompetens (lokal skatte-

myndighet, skatteverket). Det bör lämpligen ankomma på skatteverket att vid sin

utredning klargöra inom vilken kategori klagomålen faller. Hinder bör inte möta

att skatteverket ombesörjer att sådan rättelse kommer till stånd, som finnes kunna ske utan skatterättens medverkan, och meddelar skatterätten härom. Skatterättens samtycke härtill bör kunna betraktas som underförstått. Skatterätten kan sedan avskriva målet, om partens talan därmed är slutbesvarad. I 7 kap. 2 § förslaget till lag om förvaltningsförfarandet upptar besvärssakkunniga en bestämmelse om att i framställning, varigenom talan väcks, parten skall tydligt ange sitt yrkande samt de omständigheter, på vilka detta grundas. Även om det i princip bör kunna begäras av den, som hos skatterätt gör en framställning eller anför besvär, att han talar om vad han vill och vad han stöder sina anspråk på, synes det inte lämpligt att i ett så utpräglat officialprövningsförfarande som det vi förordar ställa något ovillkorligt krav på att parten tydligt anger yrkande och grunder. Talan skall föranleda sakprövning även om talan är otydlig. Inte heller tjänar det något förnuftigt ändamål att i lagtexten föreskriva att parten bör iaktta detta anspråk på yrkande och grunder. Lämpligare är att på vanligt sätt lämna frågan öppen och låta det ankomma på skatterätten att ge anvisningar. Också genom upplysningar på ansökningsblanketter och i besvärshänvisningar går det att verka för att ansöknings- och besvärsskrifterna från början får det innehåll som fordras för en meningsfull prövning. Se också landskontorsutredningen s. 204 om blanketter för taxeringsbesvär. Det förekommer ej sällan att besvärsskrifter kommer in oundertecknade. Besvärsskriften kan t.ex. bestå enbart av tecknad på baksidan av undermissnöjesyttring rättelsen om avvikelse från självdeklarationen. Undertecknande med enbart maskinskrift är heller inte ovanligt. Ombud fogar ej heller alltid fullmakt till besvären. Att sökanden eller klaganden i sådana fall skall få anvisningar om komplettering följer visserligen redan av föreskrifterna i 1946 års servicecirkulär. Skatterätts skyldighet att meddela sådana anvisningar utgör emellertid ett så betydelsefullt moment i förfarandet att den bör framgå av lagen och ej endast av en administrativ föreskrift. Härtill kommer nyssnämnda anvisningar om förtydligande av talan. Vi föreslår därför ett stadgande som utsäger att skatterätt skall meddela anvisningar om ansöknings- eller besvärsskrift behöver fullständigas. Stadgandet blir tillämpligt när skriften är behäftad med formella brister, som bör avhjälpas innan en saklig behandling påbörjas. Det inskränker sig emellertid inte till fall av formella brister utan gäller i och för sig också vid materiella brister som består av ofullständigt angivande av yrkande eller grunder. Av praktiska skäl torde det dock mera sällan komma i fråga att skatterätten meddelar anvisningar om fullständigande av en skrift i fråga om yrkande eller grunder. Den mest ändamålsenliga ordningen torde vara att erforderlig komplettering i sådana hänseenden kommer till stånd under skatteverkets utredning. I detta sammanhang uppkommer också frågan om skatterätts befogenhet att utan prövning avvisa ansökan eller besvär när skriften är så ofullständig att den är otjänlig som grund för prövning i målet. Det har redan framhållits att varje missnöjes-

eller viljeyttring i princip bör utlösa en Helt uteslutet torde det väl officialprövning. dock inte vara att skriften är så intetsägande eller förvirrad att det inte att vinna går klarhet i vart den syftar. I förarbetena till 112 § TaxF uttalades 1956: 150 (prop. s. 318) om besvärsmyndighetens rätt att avvisa besvär att den borde ofullständiga begagnas med urskillning och huvudsakligen ses som en yttersta utväg att komma till rätta med parter som ej kan fönnås att sin där detta

precisera ståndpunkt, är av

betydelse för målets avgörande, samt att bestämmelsen får så självfallet ej tillämpas att prövningsnämnderna underlåter att göra en i därför befogad ändring taxeringen att den skattskyldige saknat att mera förmåga klargörande precisera sina yrkanden. Den omständigheten att i stället för träder en Skatterätt prövningsnämnden med mera markerad bör vår domstolsprägel enligt mening inte föranleda någon ändring i betraktelsesättet i skärpande riktning. Mot bakgrunden av förut angivna kan det om omständigheter ifrågasättas någon bestämmelse över huvud rätt för skatterätten taget behövs angående att avvisa en i fråga om yrkande och grunder ofullständig framställning. Som av framgår redogörelsen för gällande rätt finns det emellertid ett specialfall, för vilket en sådan bestämmelse skulle ha en funktion att fylla, nämligen reservationsbesvärsfallet.

Möjligheten att anföra reservationsbesvär bör i princip stå öppen för envar part. Legitirna behov härav kan påvisas. För offentlig part måste dock detta endast i mycket sällsynta vara fallet. Med

undantagssituationer reservationsbesvär från sådan

part skall man alltså i inte behöva princip räkna. I taxeringsmål blir rätten för skatteverket att anföra sådana besvär beskuren

ytterst enligt landskontorsutredning-

ens förslag. Se betänkande utredningens s. 215. Inte heller i övriga mål lär utrymmet för reservationsbesvär från skatteverket vara av nämnvärd omfattning. Enskild part, som anför reservationsbesvär och förbehåller sig att senare få precisera sina yrkanden och grunderna för dem, anger ej sällan viss tid inom vilken han ämnar fullfölja besvären. Är tiden bör det rimlig, godtas. Hörs han ej av inom den utlovade tiden, bör han Ofta han i så fall påminnas. begär ytterligare uppskov. Det torde vanligen vara svårt att neka honom det, om han anför vägande skäl och tiden räcker till för av ytterligare uppskjutande handläggningen. Mot enskild som förhalar målet att underlåta

part genom att fullfölja anförda

reservationsbesvär, bör skatterätten förfoga över något slags tvångsmedel. Ett hot om att besvären kan komma att inte tas upp till prövning om de inte fullföljs synes utgöra ett ändamålsenligt tvångsmedel för detta fall. Bestämmelsen i förevarande

paragraf har utformats i enlighet härmed.

17 §.

I ett mål, där två parter står mot varandra, är det som förut framhållits natur-

ligast och lämpligast att låta en mellan utredningen bygga på skriftväxling parterna, som i mån av behov kompletteras av det beslutande organet genom att yttranden inhämtas från myndigheter och ställs till eller sakkunniga, frågor part vittne, muntlig förhandling eller syn anordnas m.m. Sedan en ansöknings- eller besvärsskrift

diarieförts skatterättens kansli och en akt lagts upp med utdrag ur taxeringslängd på från bör i härmed skriften med eller motsvarande samt material arkivet, enlighet tillställas Det förtjänar erintillhörande handlingar sökandens/klagandens motpart. ras om att skatteverket enligt landskontorsutredningens förslag blir enskilds motpart inte bara i skattemål utan också i och folkbokföringsmålen m. m. uppbördsoch besvär från enskilda, som faller inom skatterättens kompe- Framställningar böra komtensområde, torde skatterätten som antytts praktiskt taget utan undantag municera hur utsiktslösa de än kan te sig t. ex. på grund av att med skatteverket, den enskilde inte är eller talan är uppenbart fatalietiden försuttits, saklegitimerad tänkas att det allmännas ombud i kraft av sina befogenobefogad. Det kan nämligen kan t. ex. som förut nämnts genom att heter kan lägga saken till rätta. Skatteverket besvär till sina egna åstadkomma sakprövning, fastän göra en enskild klagandes besvären kommit in för sent eller anförts av en person som saknar saklegitirnation. också erinras om att av besvärsskrifter utgör Det bör i sammanhanget genomgången en form av efterkontroll av och andra myndigheters arbete. Retaxeringsnämnders miss till skatteverket lär därför inte kunna underlåtas annat än i fullständigt självmål såsom med en enkel missförstått en klara när en person löntagardeklaration underrättelse om formell rättelse och taxering enligt deklarationen, fastän yrkar det är vad beslutat. Som exempel kan nämnas just taxeringsnämnden ytterligare samtaxerad makes framställning om räntebefrielse.

Beträffande besvär av gäller för närvarande att kommunikataxeringsintendent får underlåtas, om hinder möter. Vidare behöver besvär tion med den skattskyldige inte kommuniceras, om det bara är fråga om rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende. En får anses när myndigheten gjort vad som kommunikationsskyldighet fullgjord, för att nå kontakt med vederbörande men misslyckats på grund av står i dess makt att utröna hans eller att nå honom där ett hinder, t. ex. att det inte gått uppehållsort Man kan Denna med en delgivningsförsändelse. inte begära mer än det möjliga. behöver vår lika litet här som annorstädes skrivas självklara grundsats enligt mening därför inte till nuvarande föreskrift om att in i lag. Vi föreslår någon motsvarighet när hinder möter. Vi förutsätter att skatterätten får kommunikation får underlåtas tekniska som tillkommer en allmän domstol. Då samma delgivningsbefogenheter om i förvaltningen och hos domstolar är föremål för överväganfrågan delgivning den i anser vi oss inte böra gå in på den närmare. justitiedepartementet Vad skatteverkets besvär för rättelse av uppenbara förbiseenden, vanligen gäller förbiseenden att tillgodoräkna allmänt avdrag e.d., bör felräkningar, felskrivningar, kunna få underlåtas endast när det är fråga om enligt vår mening kommunikation rättelse som både siffermässigt och sakligt uppenbart är till den skattskyldiges I sådana fall kommunikationen normalt inte något behov. Det förfördel. fyller här erinras om att en inte alltid är till den skattskyldiges förtjänar lägre taxering del. Jfr t. ex. 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt angående betydelsen av att barns inkomst uppgår till minst 100 kronor. beskattningsbara

Men besvären till en rättelse, som den emot, behövs delsyftar går skattskyldige av Det som ser ut som en felräkning kan vara rätt räknat givning utredningsskäl. men fel skrivet och det som förefaller vara ett förbiseende kan visa sig inte vara det när bilden med fakta. Det är därför inte bara ett utredfullständigas ytterligare rättssäkerhetsintresse att besvärsskriften kommuniceras. nings- utan ett verkligt När framställning görs om handräckning för taxeringsrevision kan det föreligga risk för att att räkenskapsmaterialet undanhandräckningen omintetgöres genom om den förvarnas. När kommunikation kan antas vålla att skaffas, skattskyldige handräckningen inte går att genomföra, bör framställningen kunna prövas och bifallas utan föregående kommunikation. Fara i brukar också utgöra legitimt skäl att underlåta kommunikation. dröjsmål Det att om utdömande av vite är visserligen angeläget framställningar handläggs snabbt så att vitet kommer till sin rätt som tvångsmedel. Behovet av snabb handbör dock inte när det gäller utdömande av ett straff få föranleda slopande läggning av kommunikation. Skatteverkets om utdömande av vite bör därför framställning inte få prövas utan kommunikation med den som försuttit vitet. Se föregående vidare landskontorsutredningen s. 220 om vitesmåls handläggning. Enligt 52: 7 rättegångsbalken gäller att hovrätt inte får göra ändring i ett genom besvär överklagat underrättsbeslut, såvitt angår klagandens motparts rätt, om denne inte lämnats tillfälle att förklara sig. Stadgandet ger hovrätten möjlighet att avvisa eller avslå besvär utan att dessförinnan ha delgett besvärsskriften med motparten. En skatterätt bör motsvarande sätt kunna avslå eller avvisa besvär och framställpå ningar från skatteverket utan föregående kommunikation med den enskilda motparten.

Kommunerna har en speciell ställning på skatte- och folkbokföringsområdena som innefattar rätt för dem att besvära sig. När de gör det uppkommer en trekants- Utöver kommunen två andra - den enskilde och skatteprocess. figurerar parter verket. Gällande rätt föreskriver att av kommun alltid skall kommunitaxeringsbesvär ceras med och i också med den skattskyldige. För taxeringsintendenten princip mantalsskrivningsmålens del är kommunikationsfrågan oreglerad. Skatteverkets eller en enskilds eller besvär kan i vissa fall beröra en framställning kommuns ekonomiska intressen i sådan grad att kommunen bör få del av framställeller besvären. Gällande rätt skall inhämtas från vederningen säger att yttrande börande kommun, när det finnes påkallat. vår saknas att kräva kommunikation av kommuns fram- Enligt mening anledning och besvär med enskild sakägare och skatteverket eller vice versa av de ställningar senares skrifter med kommun för andra fall än de där något motstående intresse finnes En om med motpart torde under sådana förhålatt bevaka. regel delgivning också för fall av kommuntalan resp. motstående komlanden ge tillräcklig ledning munintressen.

3 Skatterätt

Under hänvisning till det anförda föreslår vi att en ansöknings- eller besvärsskrift skall delges sökandens eller klagandens motpart, om det ej är uppenbart obehövligt eller till men för genomförande av beslutet i målet. Med tanke på den utredningsuppgift, som ankommer på skatteverket, bör till detta överlämnas inte bara själva besvärsskriften och dess bilagor utan också övrigt aktmaterial. När en skatteverkets skrift delges den enskilda motparten, bör givetvis likaledes samtliga bilagor bifogas, om de inte redan förut delgetts. Lämpligen bör handlingarna sändas i avskrifter som parten får behålla. Själva akten med originalhandlingarna bör däremot i detta fall såsom för närvarande sker kvarligga på rättens kansli för att målet skall kunna prövas i sak, även om den enskilda parten inte hör av sig. Det förhållandet att akten som sådan inte delges får självfallet inte leda till att något material av betydelse för avgörandet inte kommer under partens ögon. Det är av allra största vikt från rättssäkerhetssynpunkt att parten haft tillfälle att granska och anmärka på det material, på vilket avgörandet i målet sedermera grundas. Har skatteverket t.ex. inhämtat ett utlåtande och tagit ledning av det för sitt ställningstagande, skall detta bifogas i avskrift när dess skrift delges den enskilda parten. Ej sällan kan dock bland bilagorna återfinnas material som den enskilda parten tidigare fått del av, t.ex. handlingar rörande verkställd taxeringsrevision. De behöver naturligtvis inte delges ånyo. Direkt avrådligt är det vidare att delge utlåtanden och upplysningar som är uppenbart oriktiga eller ovidkommande. De kan leda den delgivne vilse.

18 § Kommunikation innebär inte bara delgivning av en ansökan eller en besvärsskrift med den saken rör utan också att denne lämnas tillfälle att yttra sig över de mot honom riktade yrkandena. Han får inte dömas ohörd. Denna kontradiktoriska princip kan utvecklas ett steg ytterligare genom krav på den att han verkligen delgivne hör av sig. Det är naturligt att ta ett sådant steg när det gäller att konstruera ett förfarande inför en domstol. Ett särskilt skäl att ställa krav på svar är att man behöver få veta om målet är otvistigt eller tvistigt för att kunna domförhetsreglerna. tillämpa Endast otvistiga mål får avgöras som enmansmål. Att krav skall ställas skattepå verket att yttra sig över kommunicerad eller besvärsskrift framgår av ansökningsvad förut sagts om skatteverkets utredningsuppgift. På enskild part ställs i prövningsnämndsprocessen enligt TaxF inte något krav alls vid kommunikation av taxeringsintendents besvär. Det sägs intet om att han skall yttra sig över yrkande, grunder eller innehållet i övrigt i de kommunicerade handlingarna. Som framgått av redogörelsen för gällande rätt förekommer det dock hos prövningsnämnderna att den skattskyldige uppmanas att skriftligen meddela att han inte har något att erinra mot taxeringsintendentens yrkande, när det är fallet. Viss kritik har riktats mot denna ordning under hänvisning till att den skattskyldige kan förledas att lämna medgivanden vilkas innebörd inte står fullt klar för honom. Vi anser dock i likhet med bl. a. riksskattenämnden att är rationellt. 1,förfaringssättet .r

...an;waq...r.v.-.-,»h

Man får på detta sätt fram flera mål till utan att för den skull enmansavgörande rättssäkerheten kommer i fara. Också enmansmålen prövas mål får noga och intet avgöras som enmansmål om inte full säkerhet råder om att det är Kan det otvistigt. misstänkas att den skattskyldige, den mantalsskrivne etc. lämnat ett medgivande mot bättre vetande, får förutsättning för ett enmansavgörande anses inte vara för handen.

Ett lagfästande av den ordning som vuxit fram i praxis skulle innebära att skatterätten vid kommunikation med den enskilda motparten inte skulle bereda honom tillfälle att avge förklaring utan i stället ålägga honom att göra det. En förutsättning för att ett sådant krav skall kunna ställas är emellertid att det inte begärs för mycket av förklaringen. Om förklaring i besvärsmål föreslår s. 581) fölbesvärssakkunniga (betänkandet jande. Förklaringen skall ställas till besvärsmyndigheten. Den skall innehålla yttrande rörande besvärstalan och de till stöd för denna anförda Förklagrunderna. randen skall därutöver ange de han vill andra. Önskar han att beomständigheter svärsmyndigheten skall föranstalta om viss utredning eller om sammanträde för muntlig handläggning, skall han hemställa härom. Vid förklaringen skall han foga de tidigare ej förebragta bevis vilka han vill och som är för åberopa tillgängliga honom.

Föreskrifter av det som de skildrade inte särskilt slag passar bra i en sådan process som den vid Skatterätt med enskild part mot offentlig part med utredningsbördan lagd på sistnämnda part. I en måste man kräva mera av den dylik process offentliga partens och mindre av den enskilda partens än besvärssakkunförklaring niga föreslår. Frågan om hur den offentliga partens skall utformas skulle förklaring kunna lämnas i och behandlas oreglerad lagen instruktionsvägen genom interna föreskrifter. Beträffande enskild parts kan i dock helt förklaring regler lagen ej undvaras. Under sådana förhållanden synes lämpligt att ge en gemensam grundläggande bestämmelse i ämnet. Med tanke på att processen bör vara så enkel att en enskild skall kunna föra sin talan själv utan juridiskt eller annat bör kraven sakkunnigt biträde, på förklaringen vara mycket måttfulla. Väsentligast är som förut nämnts att skatterätten får veta hur parten ställer sig till yrkandena. annat krav inte böra ställas Något synes därför på en förklaring än att den ger om huruvida förklaranden eller beupplysning medger strider yrkandena i målet.

Det får anses vara till fördel både för skatterätten och för motparten om förklaranden inte bara meddelar om han eller bestrider utan också medger yrkandena utvecklar sin ståndpunkt och yttrar sig över de omständigheter på vilka yrkandena grundar sig. Det främjar också processen om det redan i förklaringen ges till känna om någon särskild utredning önskas verkställd eller anordnad. muntlig förhandling Från dessa synpunkter ter det sig önskvärt att skatterätten vid kommunikationen inte bara förelägger den att komma in med till skattedelgivne skriftlig förklaring rätten, som anger huruvida yrkandena medges eller bestrids, utan också ger anvis-

om vad i övrigt bör innehålla till främjande av en ändamålsenningar förklaringen Bestämmelsen om förklaringsföreläggande har utformats i enlighet lig handläggning.

härmed.

Annan vid underlåtenhet att efterkomma föreläggande att komma in med påföljd

kan inte komma i än den att målet utan sådan för-

förklaring fråga avgörs Från allmän är det av värde att få tillgång till en förklaringsskrift klaring. synpunkt

visar att det är mycket lättare att få svar som klarlägger tvisteläget. Erfarenheten

om portofria svarskuvert biläggs. Vi föreslår därför att det tas på förelägganden, upp till övervägande om Skatterätt inte bör kunna få förfoga över rätt att foga så-

dana till sina förlägganden. För att hur vi tänkt oss systemet utformat lämnar vi här

ytterligare åskådliggöra också av ett föreläggande om förklaring vid kommunikaexempel på formulering

tion av besvärsskrift från skatteverket.

Föreläggande

Till Ni skall inom ,,,,,,, _, dagar efter dessa handlingars mottagande komma in till skatterätten med skriftlig förklaring över skatteverkets besvär. Underlåter Ni det, kan målet komma att avgöras i befintligt skick. inte räcker till. Förklaringen skall skrivas nedan och på särskild bilaga, om utrymmet I förklaringen skall Ni meddela huruvida Ni medger eller bestrider det som skatteverket Bestrider Ni yrkandena helt eller delvis, bör Ni förklara varför så är fallet samt yrkar. anföra Önskar Ni att skattedet som Ni eljest vill åberopa till stöd för Eder mening. rätten skall göra viss utredning eller ordna muntlig förhandling bör Ni meddela det i förklaringen. Ni bör också bifoga bevis med vilka Ni vill styrka Edra uppgifter. Förklaringen skall undertecknas av Eder. I tjänsten: Förklaring: |:| Jag medger skatteverkets yrkanden. Kommentar:

E] Jag bestrider -- helt eller delvis - skatteverkets yrkanden.

Upplysningar, synpunkter och önskemål:

Egenhändig namnteckning:

För skatteverket blir det ett tjänsteåliggande att, när det får del av en ansöknings-

utreda saken och uttala om i skriften och de om-

eller besvärsskrift, sig yrkandena

som anförts till stöd för dem. Till kommunikationen med skatteverket

ständigheter kan därför i anvisningarna om förklaringens innehåll knytas jämförelsevis långtgående krav om så önskas. Normalt behövs dock givetvis inga anvisningar på verket, alls. Det kan emellertid inträffa att skatteverket bedriver utredningen med utgångs-

från som skatterätten inte delar. Skatteverket kan t.ex.

punkt rättsliga antaganden, vara av den att vissa för en intäkts förvärvande är hänförliga uppfattningen utgifter

till ett annat beskattningsår än det aktuella och därför anse att om deras utredning belopp, beskaffenhet att kunna föranleda avdrag m.m. kan anstå till taxeringen för detta år. Skatterätten å sin sida kan komma till resultatet att är att hänutgifterna föra till det aktuella Rätten bör då hellre besluta beskattningsåret. om ny remiss för kompletterande utredning än själv inhämta det material som behövs för tilllämpning av rättens betraktelsesätt.

I motiveringen till 21 § återkommer vi till frågan om speciella direktiv från skatterätten beträffande innehållet i en förklaring.

19 §. Som förut nämnts kommer det skriftliga utredningsförfarandet att kännetecknas av en växling av skrifter mellan parterna vilken äger rum genom förmedling av skatterättens kansli. Enligt vedertaget schema för sådan skriftväxling går initiativskriften till motparten för förklaring och dennes förklaringsskrift till den initiativtagande parten för påminnelser. Härefter ebbar skriftväxlingen ut, om inte påminnelseskriften innehåller något, över vilket förklaranden finnes böra höras. I princip är det den -- sökanden eller - som får sista ordet. Den initiativtagande parten klaganden skildrade normalordningen bör vara också hos skatterätt. vägledande När en sökandes eller klagandes ansöknings- eller besvärsskrift kommuniceras med hans motpart, skall denne enligt vårt förslag föreläggas att yttra sig. Syftet härmed är som nämnts att skatterätten skall få ett besked om huruvida saken är tvistig eller ej och, om så är fallet, vad tvisten avser och vilken omfattning den har - i pengar eller med annat mått mätt. I enklare mål är utredningen i realiteten avslutad i och med att förklaringsskriften kommit in. Det är framför allt fallet då förklaranden vitsordar sökandens eller i alla delar och oreserverat klagandens uppgifter tillstyrker bifall till dennes yrkanden. Men också när sakläget är ostridigt och tvisten gäller en ren rättsfråga. Likaså då man på ömse sidor uppenbarligen tömt ut allt sitt vetande rörande saken genom skrifter. I situationer, som respektive dylika ej är ovanliga, i vart fall ej i enmansmålen), behövs inte taxeringsprocessen (= någon ytterligare partsinlaga för utredningens del. Skriftväxlingen avslutas då med förklaringsskriften. Ofta innehåller emellertid bestridande och - i förklaringsskriften påståenden sak- såväl som - vilka fordrar bemötanden för att materialet skall bli rättsfrågor allsidigt belyst. I det läget behövs påminnelser. Det är på denna erfarenhet som med tre - och gängse ordning partsskrifter initiativ-, förklarings- påminnelseskrift - Man bör i härmed räkna med som ett ordibygger. enlighet påminnelseskriften närt led i skatterättens utredningsförfarande. Endast i fall när en sådan skrift uppenbarligen inte har någon uppgift att fylla kan detta led lämnas ur räkningen. Av samma skäl som en ansöknings- eller besvärsskrift inte bör sändas över till sökandens eller klagandens motpart utan att mottagaren bereds tillfälle att inom utsatt tid yttra sig över skriften, bör heller inte en förklaringsskrift, som fordrar

bemötande, kommuniceras med sökanden eller klaganden utan att denne lämnas tillfälle att inom utsatt tid yttra sig. Termen påminnelser är vedertagen som beteckning på sådant yttrande och föreslås använd också här. Av en påminnelseskrift förväntar man sig att den ger besked om partens ståndpunkt till förklarandens yrkanden och påståenden så att det blir i möjligaste mån klarlagt vad som är ostridigt och vad som är tvistigt i målet. Uteblir påminnelser, går det emellertid i regel utan egentliga svårigheter att komma till rätta med bedömningen av målet ändå med hjälp av gängse grundsatser om bevisvärdering och bevisbörda. I stor utsträckning får antas att påståenden i förklaringsskriften såsom ej bestridda är sanna under förutsättning givetvis att de har tillräcklig grad av sannolikhet för sig. Men ibland framstår det som otillfredsställande att avgöra ett mål utan att förklarandens skrift blivit besvarad. Vidare är det med tanke på domförhetsreglema angeläget få veta om ett kompromissförslag från förklaranden godtas av sökanden eller klaganden. Skatterätten bör därför få förelägga denne att komma in med påminnelser i anledning av förklaringen, i vilka han anger huruvida han medger eller bestrider förklarandens yrkanden. Sådant föreläggande bör givetvis begagnas med urskillning och inte meddelas i andra fall än när det finns grundad anledning anta att förslaget är godtagbart för sökanden eller klaganden. Den nu föreslagna ordningen överensstämmer med förut skildrad praxis hos prövningsnämnderna i fråga om av med den kommunicering taxeringsintendentens yttrande skattskyldige. För att åskådliggöra ordningen återger vi nedan exempel på formulering av föreläggande att komma in med påminnelser.

Föreläggande Till Ni skall inom _______ __ dagar efter dessa handlingars mottagande komma in till Skatterätten med skriftliga påminnelser över skatteverkets förklaring i anledning av Edra besvär. Påminnelserna skall skrivas nedan och på särskild bilaga, om utrymmet inte räcker till. I påminnelserna skall Ni meddela huruvida Ni godtar eller avvisar skatteverkets förslag. I det senare fallet bör Ni yttra Eder över innehållet i skatteverkets förklaring och anföra vad Ni eljest vill åberopa till stöd för Eder mening. Önskar Ni att skatterätten skall göra viss utredning eller ordna muntlig förhandling, bör Ni hemställa därom i påminnelserna. Ni bör också bifoga bevis med vilka Ni vill styrka Edra uppgifter. Påminnelserna skall undertecknas av Eder. I tjänsten: Påminnelser: E] Jag godtar skatteverkets förslag. Kommentar:

E] Jag avvisar skatteverkets förslag. Upplysningar, synpunkter och önskemål:

Egenhändig namnteckning:

Liksom i fråga om förklaringsskrift bör lämnas oreglerat vad påminnelseskrift i övrigt bör innehålla. Normalt torde inte något behov av speciella anvisningar från skatterätten om innehållet föreligga. Det bör därför inte heller stadgas att skatterätten skall lämna anvisningar om påminnelseskriftens innehåll. Det får förutsättas att det sker ändå när det är sakligt påkallat. I motiveringen till 21 § återkommer vi till frågan om särskilda direktiv från skatterätten beträffande innehållet i en påminnelseskrift.

20 §. Om än skriftväxlingen i det stora flertalet mål kan avslutas i och med påminnelseskriften, förekommer dock mål där det inte låter sig göra. I mera invecklade fall bör förklaranden beredas tillfälle yttra sig över påminnelseskriften, sökanden/klaganden över den förnyade förklaringsskriften, förklaranden över förnyade påminnelser etc. ända tills man nått så långt som det går att komma för att klarlägga parternas sakliga och rättsliga ståndpunkter. Varje kommunikationsåtgärd, som bereder någon tillfälle till nytt yttrande, bör emellertid på detta stadium föregås av överväganden om yttrandet verkligen behövs för utredningen. En förklaringsskrift skall enligt vårt förslag kommuniceras för yttrande, om det inte är uppenbart obehövligt. Man låter alltså här presumtionen tala för behov av kommunikation. Men i fråga om påminnelseskrift och därpå följande skrift, talar presumtionen mera mot än för kommunikation. Sådan bör därför beslutas bara i fall, då ett behov därav konstateras. I det föregående har frågan om en förklarings-, påminnelse- eller annan skrifts delgivning behandlats från synpunkten av den delgivnes hörande. En annan fråga är om sådan skrift skall översändas endast för kännedom. Till den frågan återkommer vi vid behandlingen av 25 §.

21 §. Under sin förmedling av skriftväxlingen mellan parterna har skatterätten ett tillfälle att utöva sin processledande funktion som den inte bör försitta. Redan genom att besluta om kommunikation av en skrift för yttrande leder skatterätten processen. Processledningen förstärks om skatterätten i samband med delgivningen inte bereder parten tillfälle att yttra sig bara efter eget skön utan också efter skatterättens anvisningar. Sådana anvisningar kan meddelas genom en särskild promemoria som fogas vid kommunikationsbeslutet eller genom att i själva beslutet anges den eller de frågor över vilka yttrande enligt skatterättens mening är särskilt önskvärt. Genom sådana direktiv kan målet från början effektivt länkas i rätta banor med betydande tids- och arbetsvinster som resultat. Vi föreslår en bestämmelse som framhäver denna skatterättens processledande uppgift under skriftväxlingsskedet.

22 §. Till utredningen i administrativa besvärsmål hör regelmässigt att utlåtande inhämtas över besvären från den myndighet vars beslut överklagats. För taxeringsmålens

del är det som förut nämnts föreskrivet att taxeringsnämndens ordförande skall höras över skattskyldigs besvär, när det inte finns överflödigt, medan ingen föreskrift finns om sådan remiss när taxeringsintendent klagar. Det ankommer på prövningsnämnden att höra taxeringsnämndens ordförande och åtgärden skall vidtas innan taxeringsintendenten får del av besvären. Hörande av lokal skattemyndighet som beslutsmyndighet i uppbörds- och folkbokföringsmål är inte föreskrivet men äger vanligen rum. Processen i Skatterätt föreslås skola bygga på att den offentliga parten ombesörjer utredningen i dess grundläggande delar. Det ligger då enligt vår mening närmast till hands att denna part och inte skatterätten svarar för inhämtandet av utlåtande från myndighet vars beslut överklagats. Skatteverket har lättare att bedöma, om ett sådant utlåtande behövs eller ej för utredningen, eftersom det måste sätta sig in i målet i är det dessutom till fördel att man väntar med att indetalj. Ej sällan hämta utlåtandet till dess kompletterande upplysningar införskaffats från klaganden eller annat material tillförts målet. Utredningen torde därför allmänt sett främjas av att det ingår bland skatteverkets uppgifter att begära utlåtande från beslutsmyndigheten. Gällande om inhämtande av från taxeringsnämndens ordförande regler yttrande utgår från att sådan åtgärd normalt skall vidtas. Bara när det finnes överflödigt, får åtgärden underlåtas. Bakom reglerna ligger uppenbarligen tanken att yttrandet är mer eller mindre från utredningssynpunkt. Såsom framgått av det oumbärligt som anges i handboken för taxeringsnämndsordförande förväntar man sig också en från ordförandens sida. ordförande betydande utredningsinsats Många lägger också ner ett mycket grundligt arbete på sina yttranden. Andra ägnar endast tämligen åt uppgiften. Härtill bidrar flera omständigheter, bl.a. att reytlig uppmärksamhet misserna kommer efter det taxeringsarbetet avslutats, när kontakten med långt nämnden är bruten, och att ordföranden ofta inte har mer att upplysa om än vad han och därmed också andra kan utläsa ur handlingarna. Det förefaller oss därför ganska verklighetsfrämmande att konstruera utredningsförfarandet med utgångsi ett mer eller mindre oreserverat antagande att ett utlåtande från taxeringspunkt nämndsordföranden Mera realistiskt lär det i stället vara att främjar utredningen. tänka sig att skatteverket i de flesta fall kan utreda målet tillfredsställande utan taxeringsnämndsordförandens medverkan genom formligt utlåtande och att sådan medverkan därför skall sökas endast när den bedöms behövlig på grund av tvistefrågans speciella natur, taxeringsnämndens lokal- eller personkännedom, särskilda sakkunskap e.d. Genom telefonkontakter kan ofta tillräckliga upplysningar erhållas om de eventuella fakta som en ordförande kan meddela utöver det som framgår 2 av aktmaterialet. Jfr. landskontorsutredningen s. 222 om hörande av taxeringsi å nämndsordförande. :i böra meddelas direkta om hur skatte- I lagen om skatterätt synes ej några regler verket bör bedriva sin Frågan om yttrande skall inhämtas utredningsverksamhet. från taxeringsnämndsordföranden kan därför lämnas oreglerad i likhet exempelvis med om tänkbara utredningsåtgärder, t.ex. hörande av länets skogsövriga frågor

sakkunniga i taxeringsmål. Än mindre behöver anvisningar om i vilken ges i lagen utsträckning skatteverket skall höra lokal skattemyndighet, kronofogdemyndighet, polismyndighet eller annan i folkbokförings- och uppbördsmål. Enligt 14 § skall skatterätten tillse att målet blir så fullständigt utrett som möjligt. Vanligen lär skatterätten inte behöva med egna för ingripa utredningsåtgärder att få målet tillfredsställande utrett. Det i allmänhet ligger i öppen dag vilka utredningsåtgärder som behövs och skatteverket underlåter då inte att vidta dem. givetvis Men tveksamma fall kan förekomma där delade råder huruvida meningar taxeringsnämndens ordförande eller annan myndighet skall höras. Har skatteverkets överväganden utfallit så att ett inhämtats som däremot yttrande ej skatterätten bedömer erforderligt, bör skatterätten själv i om gå författning åtgärden hellre än att återremittera målet till skatteverket med hemställan att det ombesörjer kompletteringen. Rätt att besluta om taxeringsrevision tillkommer endast i taxeringsintendenten länet. Prövningsnämnden äger alltså inte besluta härom, även om den skulle finna åtgärden nödvändig för ett måls avgörande. Önskar prövningsnämnden taxeringsrevision, måste den hemställa härom hos Denna är taxeringsintendenten. ordning mindre tillfredsställande. Vi har övervägt om skatterätten skulle kunna tillerkännas rätt att besluta om taxeringsrevision när rätten finner sådan från utredbehövlig ningssynpunkt. Härvid har vi emellertid kommit fram till att saknar större frågan praktisk betydelse därför att skatteverket normalt kan neka att tillmötesknappast gå en hemställan från skatterätten att komplettera med utredningen taxeringsrevision. En regel om befogenhet för skatterätten att besluta om taxeringsrevision skulle därför bara komplicera reglerna i ämnet i onödan. skatteverket Vägrar t. ex. av processekonomiska skäl att komplettera sin med när såutredning taxeringsrevision dan begärs av skatterätten, kan detta få för så betydelse bevisvärderingen på sätt att skatteverkets anses med ståndpunkt otillräckligt underbyggd en för dettas talan menlig utgång som följd. Härmed är man dock inte alltid hjälpt. Skatterätten kan i praktiken hindras från att nå fram till det materiellt beslut som riktiga endast en taxeringsrevision kan ge för. I torde dock de fall där underlag praktiken skatterätten vill gå på en ›hårdare» än skatteverket bli så att de kan linje sällsynta lämnas ur räkningen vid förfarandets Vi föreslår därför uppbyggnad. ingen ändring beträffande beslut om taxeringsrevision.

I enlighet med ovanstående har vi inte ansett annan om någon regel komplettering av skatteverkets här än en som säkerställer att utlåtande utredning erforderlig inhämtas från den myndighet vars beslut överklagats, om sådant utlåtande finnes påkallat från utredningssynpunkt. Indirekt av en sådan utframgår regel i vilken sträckning skatteverket skall skaffa in utlåtande från beslutsmyndigheten under sin utredning. 23 §. Ett ofta förekommande inslag i utredningen av förvaltningsärenden är att ärendet remitteras till annan myndighet för yttrande. får Härigenom beslutsmyndighe-

ten ärendet från olika sida och av myndigheter med lokalkännebelyst fackorgans dom eller särskild erfarenhet av teknisk eller ekonomisk natur. I taxeringsmål är det mindre vanligt med remiss till annan än taxeringsnämndens ordfömyndighet rande. Men det förekommer att yttrande inhämtas från t. ex. överlantmätare, länsarkitekt, kommunalnämnd, drätselkammare, försäkringskassa. I folkbokföringsmål förekommer sådan i vida större utsträckning som framgått av redogörelutredning sen för gällande rätt. föreslår en regel om att beslutsmyndighet skall äga begära Besvärssakkunniga eller av stats- eller kommunalmyndighet eller tjänsteman, upplysningar yttrande som besitter särskild eller också har eller utan större omgång kan sakkunskap förskaffa kännedom om omständighet av betydelse för ärendets avgörande sig (betänkande s. 345). Vi har utformat en förenklad regel efter förebild härav för skatterättens del. Regeln torde mera sällan bli använd, eftersom skatteverket nonnalt bör av egen drift höra andra myndigheter när det behövs. Sin främsta funktion får regeln därför som indirekt anvisning till skatteverket. Att skatterätten liksom för närvarande prövningsnämnden skall ha rätt att anlita biträde av sakkunnig när det behövs är självklart. En regel härom bör ha sin i om Skatterätt och inte i de olika specialförfattningama. Vid plats lagen formuleringen av regeln har vi följt 15 § TaxF. Den regel besvärssakkunniga föreslår i ämnet (betänkandet s. 348) synes oss nämligen alltför detaljerad för att böra i detta sammanhang. Också sakkunnigs hörande bör lämpligen följas normalt av skatteverket. Men förtroendet till sakkunnig som anlitats ombesörjas i inte om den av den som är part blir inte alltid fullständigt, synnerhet sakkunnige i fråga kommit till annat resultat än en privat sakkunnig som den enskilda parten anlitat. Då är det till fördel med en tredje, av Skatterätten förordnad sakkunnig ovan partsnivån. Stadgandet får betydelse också som underlag för bestämmelsen i 31 § om muntligt förhör med sakkunnig.

24 §. I den mån skatterätten erfar behov av att utredningen kompletteras genom att inhämtas från eller annan utöver de som erhållits genom upplysningar part eller den utredning som tillförts målet på »andra vägar, partsinlagorna genom bör skatterätten ha att själv fullständiga utredningen genom att föremöjlighet vederbörande att svara bestämda frågor som Skatterätten riktar till lägga på honom. Skatterätten bör som nämnts inte vara hänvisad till att för komplettering anhålla hos skatteverket att det föranstaltar om densamma. Skatterätten bör också kunna infordra handlingar som kan antas ha betydelse som bevis, t. ex. konsjälv trakt, räkenskapsutdrag, kvittenser och bouppteckningar. Ett särskilt är om skatterättens befogenheter i nämnda hänseenden spörsmål bör regleras i lagen om Skatterätt eller i TaxF, FBF och övriga specialförfattningar. Det måste antas att skatterättens befogenheter inte kan utformas enhetligt. I detta ifråga om skatterättens befogenhet att höra tredjeman, synnerhet gäller

»vittne›. Här fordras andra regler för än för t. ex. taxeringsmålen folkbokföringsmålen. Någon annan lagteknisk lösning torde därför inte kunna lämpligen väljas än den att det överlåts åt specialförfattningarna att utredreglera ifrågavarande ningsbefogenheter. I och för sig skulle inte alls behöva omnämnas i utredningsbefogenheterna lagen om skatterätt. Vi anser emellertid att de är av sådan att ett betydelse stadgande som hänvisar till specialförfattningarnas om dem är sin regler på plats.

25 §. Allt utredningsmaterial i sådant mål som en Skatterätt skall blir handlägga offentligt för parterna i målet. Parten är genom om allmänna handreglerna lingars offentlighet garanterad full insyn i akten. Genom tjänstemans skyldighet att göra tjänsteanteckning om uppgifter som lämnats muntligen säkerställs insynen även i sådant material. En del av aktmaterialet kommer skatterätten att kommunicera med parten enligt reglerna om Annat material är bekant för skriftväxling. honom från tidigare t. ex. de skrifter som utväxlats under handsammanhang läggningen i föregående instans. Men härutöver kan akten tillföras ytterligare material, t. ex. en partsinlaga, över vilken det inte finnes att bereda den påkallat andra parten tillfälle att yttra ett utlåtande från en eller en saksig, myndighet kunnig, tjänsteanteckningar om upplysningar som inhämtats per telefon eller från annat mål. För att få del av detta material skall parten inte behöva på eget initiativ

studera akten i målet. Materialet bör tillställas honom av skatterätten ex officio

om det innehåller något av betydelse för i målet. avgörandet Besvärssakkunniga eftersträvar att förverkliga tanken att en part hos skall sig ha tillgång till allt material av för hans ärendes betydelse avgörande (betänkandet s. 326 och 710). Den betydelse denna grundsats har från rättssäkerhetssynpunkt behöver inte utvecklas här. Vi hänvisar till betänkande och till besvärssakkunnigas JO:s framställning om föreskrifter beträffande kommunikation ämbets- (JO:s berättelse 1962 s. 339; se också 1963 s. 373). I anslutning härtill föreslår vi ett stadgande som lagfäster ordningen för skatterättsprocessens del. I anledning av anmärkning från lantbrukets att skattedelegation föredragningspromemorian i målet bör delges den enskilda parten vill vi framhålla att en sådan promemoria utgör internt hjälpmedel och inte bör innehålla något sakmaterial, som är okänt för parterna. Under sådana förhållanden saknas anledning att ge parterna del av promemorian.

26 §.

Besvärssakkunnigas lagförslag upptar även några regler om sammanträde för muntlig handläggning. Beträffande förutsättningarna för ett sådant sägs endast att myndighet får förordna om sammanträde för om det finnes muntlig handläggning, av vikt för utredningen att part eller annan hörs muntligen. Som allmän motivering till stadgandet anför s. 355) att i ett i besvärssakkunniga (betänkandet övrigt skriftligt förfarande blir ett sammanträdes att och ut uppgift komplettera fylla

luckor i det skriftliga utredningsmaterialet. Besvärssakkunniga antar att det vanligaste torde bli att sammanträde anordnas i syfte allenast att utreda något begränsat frågekomplex eller ett helt isolerat faktiskt förhållande. Förhör med part sägs kunna avse upplysningar om fakta, eventuellt ytterligare klarläggande av sådana som parten redan meddelat skriftligen. Behov härav sägs göra sig gällande inte minst i fall då parten svarat undvikande eller helt underlåtit att svara och fog finns för misstanke att han har något att dölja. Men förhöret kan även inriktas på att få partens yrkanden preciserade och klarhet om vad som är ostridigt i ärendet. Någon gång kan det även tänkas vara av värde att genom förhör med part få en säkrare uppfattning om hans argumentering, såväl faktiskt som rättsligt. Som exempel på mål där muntlig handläggning regelmässigt är överflödig nämner de sakkunniga mål där fråga endast är om rättstillämpning och mål som inte får sakprövas. Som avgörande för frågan om sammanträde för muntlig handläggning skall anordnas eller ej betecknar de sakkunniga sammanträdets betydelse för utredningens fullständighet och tillförlitlighet. Men i viss mån bör myndigheten enligt de sakkunnigas mening även kunna beakta de fördelar ett sammanträde kan ha från partens synpunkt på så sätt att det kan vara väsentligt lättare att muntligen klarlägga en ståndpunkt och meddela de uppgifter om fakta som behövs. Genom myndighetens frågor och anvisningar kan parten också få en klarare uppfattning om vad som ankommer honom att utreda än den som på kan bibringas honom på andra vägar. Besvärssakkunniga kommer också in på frågan om betydelsen av processföremålets värde och anför att när detta är ringa, kan däri ligga en anledning att ej anordna sammanträde för ärendets muntliga utredning. I allmänhet torde muntligheten här framstå som dålig processekonomi. De sakkunniga framhåller vidare att även ärenden som angår mera betydande värden kan vara av så enkel beskaffenhet utredningsmässigt sett att sammanträde för muntlig handläggning inte behövs från utredningssynpunkt. Men de sakkunniga erinrar samtidigt om att inte alltid rena utredningsskäl bör få fälla utslaget, när det gäller att avgöra om sammanträde skall hållas eller ej. Förtroendesynpunkter m. m. kommer också in i bilden. I sitt förslag till lag om rikets kammarrätter tar förvaltningsdomstolskommittén i 10 § upp en bestämmelse om sammanträde för muntlig handläggning i kammarrätt. Kammarrätt skall få förordna om sådan handläggning, när det kan antas, att eller annans personliga närvaro i avsevärd mån kan gagna utredningen i parts målet. får till den eller de frågor beträffande vilka Handläggningen begränsas utredningen anses bristfällig. Om en enskild part begärt muntlig handläggning, skall sådan hållas, om det med hänsyn till målets art, processföremålets värde eller övriga förekommande omständigheter finnes kunna vara av vikt för parten. Bestämmelserna har utformats med motsvarande regler i 24 § stadgan den 1 december 1959 för kammarrätten som förebild. En viktig bestämmelse i sammanhanget är också 15 § förslaget. Enligt dess andra stycke skall kammarrätten

kunna tillerkänna enskild av allmänna medel för kostnader till part ersättning resa och samt för tidsspillan enligt vittnesersättningsreglerna. Bedömuppehälle ningen av skall vara diskretionär. Någon rätt till ersättning föreersättningsfrågan slås Som allmän för ersättning skall gälla att parten inställt sig ej. förutsättning vid sammanträde för muntlig handläggning på annan ort än där han har sitt hemvist och att målet ej väsentligen avser tvist mellan enskilda parter. I motiven anförs bl. a. att en orsak till att enskilda parter hittills visat sig så föga angelägna om att utverka kan antas vara att vederbörande ej ens om han muntlig handläggning vinner framgång med sin besvärstalan kan räkna med ersättning av allmänna medel för en inställelsekostnad vilken ofta kan vara betungande. Kommittén hänvisar också till uttalanden av besvärssakkunniga (SOU 1964: 27 s. 682, 687). Dessa framhåller bl. a. att det skulle innebära en betydande fördel för myndigheterna och deras strävanden att uppnå materiellt riktiga resultat, om de i främja mån av behov fick möjlighet att låta enskild parts inställelse ske på det allmännas bekostnad. Det ter att eftersträva största möjliga likhet mellan reglerna om sig naturligt i kammarrätt och motsvarande bestämmelser för Skatterätt. Vi har muntlighet därför ansett oss böra ta förvaltningsdomstolskommitténs på gällande rått enligt kammarrättsstadgan byggande förslag till utgångspunkt vid utformningen av en regel om muntlig förhandling i Skatterätt. Vi vill dock framhålla att en förhandling, som begränsas till viss eller vissa frågor, inte alltid torde vara lämplig hos skatterätt. Sätts apparaten i gång vill man ofta behandla målet i dess helhet. Som en allmän har vi vidare beaktat att det är förhållandevis lättare att synpunkt arrangera en muntlig förhandling hos en skatterätt än hos en kammarrätt på grund av skatterätternas mindre jurisdiktionsområden med därav följande kortare avstånd för inställelse vid rätten. Vi har också fäst avseende vid att, om ett mål inte kan utredas ett tillfredsställande sätt utan muntlig förhandling, det är på angeläget att denna förhandling kommer till stånd redan hos skatterätten och inte genom fullföljd först hos kammarrätten. Det som nu anförts talar samstämmigt för att tillgången till muntlig förhandling görs vidare hos skatterätt än hos kammarrätt. Vi har utformat vårt förslag i enlighet härmed vad gäller enskild parts tillgång till muntlig förhandling. I redogörelsen för gällande rätt har vi sökt förklara varför muntlig förhandling förekommer i så förhållandevis hos prövningsnämnderna och blygsam omfattning hos Den främsta förklaringen är naturligtvis att det regelmässigt länsstyrelsen. inte behövs därför att det går att få en fullt tillfredsnågon muntlig förhandling, ställande Härtill kommer en viss obenägenhet hos utredning på skriftlig väg. svensken att inför domstolar och myndigheter i taxeringsmål, kanske uppträda parad med ett mindre samvete i om deklarationsskyldighetens fullgott fråga görande. Nu nämnda förhållanden består hur reglerna om muntlig förhandling utformas och man torde alltså kunna räkna med att förhandlingsfrekvensen även framdeles kommer att hålla sig vid låga tal.

När vi sökt en förklaring till att det från taxeringsintendenthåll så sällan begärs har vi trott oss finna denna -- förutom i muntlig förhandling arbetsbelastningen - i det förhållandet att det som ohemult att av en uppfattas begära skattskyldig att han skall inställa sig vid ett sammanträde inför prövningsnämnden för att höras utan rätt till ersättning för kostnader och förlust av arbetsinkomst. Såsom besvärssakkunniga antytt erfars behov av att höra en skattskyldig t. ex. då han svarat undvikande eller helt underlåtit att svara och fog finns för misstanke att han har något att dölja. Mången gång kan skatteverket i sådana fall genom telefonkontakt med den skattskyldige eller genom att få tillfälle till samtal med honom vid ett besök av honom på tjänsterummet skaffa sig de upplysningar verket önskar, men det är inte alltid möjligt. Motsvarande gäller när den skattskyldige uppenbarligen har svårt att uttrycka sig i skrift. Kvar står under_ alla förhållanden ett antal mål, där utredningen strandar på grund av bristande meddelsamhet från den skattskyldiges sida vid skriftlig utredning såväl som vid informella muntliga kontakter. I sådana mål står valet mellan å ena sidan ett avgörande av målet på befintligt material med hjälp av presumtions-, bevisvärderings- och bevisbörderegler och å andra sidan ett botande av bristerna i utredningen medelst faktas inhämtande genom förhör med den vid en muntlig förhandskattskyldige ling. Erfarenheten lär att det förra alternativet ofta leder till långdragna fortsatta processer i kammarrätten och regeringsrätten, där det kanske först i allra sista omgången blir klart utrett vad som bort kunna komma fram redan hos prövningsnämnden. Från allmän processuell synpunkt är det därför angeläget att skatterätten har möjlighet att på begäran av anordna förtaxeringsintendenten muntlig handling när den skattskyldige behöver höras. Enligt vår mening blir det i sammanhanget av avgörande betydelse om den skattskyldige kan tillerkännas ersättning av allmänna medel för sin inställelse. Vi föreslår därför i 32 § en härom, regel som utformats i överensstämmelse med förvaltningsdomstolskommitténs förslag. Införs rätt för den enskilda parten till ersättning för inställelse till muntlig förhandling hos skatterätt, behöver inte heller skatterätten hysa betänkligheter med tanke på partens ekonomi mot att ex officio anordna sådan förhandling. För en Skatterätt kan det emellertid ibland på grund av sakläget te sig tveksamt om det är förenligt med dess ställning som opartisk och neutral rättsskipande instans att ta iniativet till en förhandling med syftet att komplettera utredningen genom ett förhör med den skattskyldige, vilket troligen kommer att ge material som talar mot honom. Initiativet torde i sådant fall böra tillkomma skatteverket. Förhandling på skatterätts eget initiativ torde under alla förhållanden bli sällsynt. ,,_. En sådan ersättningsregel som den föreslagna blir givetvis till förmån också i mål där initiativet till den kommer från den enskilda .. muntliga förhandlingen parten. .. I de fall, där kostnadsfaktorn utövar avgörande inflytande på hans bedömning av ,., A om han skall begära muntlig förhandling eller ej, kan medvetandet om att ersätt- . kan fälla till förmån för en om för- ._, ning påräknas utslaget framställning muntlig handling. Det skulle emellertid vara missvisande att påstå att ersättningsregeln i

första hand tillgodoser ett den skattskyldiges eller annan enskild parts rättssäkerhetsintresse. Snarast torde det vara så att det är skatteverkets talan som främjas genom att det inte behöver ålägga sig återhållsamhet i fråga om framställningar om muntliga förhandlingar, som syftar till förhör med den enskilda parten, enbart av hänsyn till de kostnader som förhandlingen åsamkar parten. Även om den enskilda partens kostnader för inställelse i kan bli täckta princip genom ersättning av allmänna medel, innebär dock ett åläggande för honom att infinna sig till muntlig förhandling för att höras ett visst intrång i hans personliga frihet. Det kan också medföra praktiska olägenheter av olika som inte kan slag kompenseras ekonomiskt. Ett allmänt ombud bör därför inte begära och skatterätten inte i anledning av sådan begäran förordna om i muntlig förhandling »oträngt» mål. Inte heller bör skatterätten på eget initiativ besluta om sådan förhandling utan tungt vägande utredningsskäl. Denna tanke kommer till uttryck i lagtexten genom att där anges att det skall kunna antas att parts eller annans personliga närvaro avsevärt skulle gagna i målet. utredningen De gångna årens erfarenheter visar att risken för att enskild part begär muntlig förhandling i onödan är ringa. Tidsåtgången, kostnaden och det blottställande som är förenade med sådan tillsammans en Vi förhandling utgör naturlig regulator. anser därför att gällande bör kunna När enskild regler mjukas upp. part begär förhandling bör han få det, om inte processföremålets värde är eller förringa handlingen obehövlig för utredningen. Det kan synas otillfredsställande att motsvarande inte meddelas någon regel om den offentliga partens rätt till Frånvaron kan muntlig förhandling. uppfattas som en diskriminering. Traditionellt brukar en sådan dock och lösning väljas några olägenheter härav har inte förmärkts. av Muntlig förhandling på begäran kommun är så osannolik att särskild inte kan behöva tas därtill vid hänsyn regelns utformning.

27 §. Otvivelaktigt kan en skatterätt komma att ställas inför mål, som inte med fördel kan behandlas vid en muntlig förhandling utan att programmet för denna först noga beretts vid ett sammanträde inför skatterättens ordförande med parterna. Samtidigt står det dock klart att denna situation måste bli mycket Vi har ovanlig. därför hyst tvekan om behovet av en om förberedelse. När vi ändå föreslår regel en sådan är det därför att den inte kan skada men väl kan bli till göra någon stor nytta i komplicerade mål. Mycken tid kan sparas genom att parterna i lugn och ro inför skatterättens ordförande får konfrontera och bevismaterial. yrkanden Tack vare en sådan genomgång blir den muntliga förhandlingen ingen improvisation utan en noga genomtänkt som så handläggning genomlyser målet långt det är möjligt. Vid förberedelser i tvistemål söker man, i den mån förutsättningar föreligger, att förlika parterna. Eftersom torde komma muntlig förhandling att begäras hos skatterätt endast i verkligt tvistiga mål, lär utrymme inte komma att finnas för mot-

svarande aktivitet vid en förberedelse hos skatterätten. Det förtjänar anmärkas att, om det mot förmodan skulle visa sig att parterna förliks, förutsättning därmed

inträder att avgöra målet som ett enmansmål. om förberedelse har utformats med i Den av oss föreslagna regeln reglerna som allmän förebild. 42 kap. rättegångsbalken

28 §. föreslår en allmän om att myndighet får hålla syn på Besvärssakkunniga regel av eller område eller av föremål, som ej lämpligen stället för besiktning fastighet till På sådan de regler som de sakkunniga kan flyttas myndigheten. syn skall om sammanträde för muntlig handläggning äga motsvarande tillämpföreslagit ning. som i taxeringsmål och redan förekom- Eftersom syn behövs utredningsmedel bör komma till stånd härom. Det är inte tillmer i praktiken, uttryckliga regler lämnas Bestämmelser erfordras som fredsställande att utredningsmedlet oreglerat. säkerställer att parterna kallas till synen och att iakttagelserna vid synen blir doku-

menterade. ordnas i form av muntlig förhandling när hela skatterätten En syn bör kunna anses böra vara närvarande. Så torde mera sällan bedömas nödvändigt. Vanligen ordförande på lär det vara mest ändamålsenligt att synen hålls av skatterättens rättens som en fristående Härvid bör vid synen i tillämpliga vägnar förrättning. delar iakttas vad som gäller i fråga om muntlig förhandling. medverkar vid i mån av behov på sätt Vi förutsätter att sakkunniga syner redan sker. Utöver skatterätten eller den ordförande kan tänkas syn genom syn genom själv en av skatterätten förordnad sakkunnig. Däremot ställer vi oss avvisande till tanken skatteverket som ett led i dess utredning. Väl kan den som för på syn genom skatteverkets talan av den eller eljest besök på på inbjudan skattskyldige genom förkovra sin men bör inte likställas platsen utredning, dylika iakttagelser med syn.

29 §. Denna motsvarar med vissa redaktionella ändringar nuvarande 8l§ paragraf och femte TaxF. Vi vill här också hänvisa till 10 § tredje första-tredje styckena i till lag om rikets kammarrätter

stycket förvaltningsdomstolskommitténs förslag

vilket »Parterna skola kallas till muntlig handläggning. Enskild part kan förelyder: att inställa vid att hans utevaro ej utgör hinder läggas sig personligen äventyr vidare och Alldeles som för närvarande skall för målets handläggning avgörande.› kunna m. m., fastän enalltså en muntlig förhandling äga rum med vittnesförhör dast den skattskyldiges motpart inställt sig. om hos skatterätt bör allmänna regler gälla, dvs. i första I fråga delgivning rummet det som föreskrivs i cirkuläret den 5 november 1943 om postverkets av beslut m. m. Se besvärssakkunnigas beanlitande för delgivning myndighets

tänkande s. 242. Behov av hos Skatterätt av reglerna i kungörelsen tillämpning den 27 1957 med föreskrifter om av handling från juni delgivning genom posten torde vara så uttalat att en särskild om sådan tilltaxeringsmyndighet ej regel är Med härtill och till den utredning om delgivning som lämpning påkallad. hänsyn i föreslår vi ingen motsvarighet till 81 § fjärde stycket pågår justitiedepartementet TaxF och heller till 92 § första stycket tredje meningen TaxF. ej

30 §. Förhör med part under sanningsförsäkran, som utgör ett av tvistemålsprocessens inte för hos skatterätt. Någon bevismedel, lämpar sig uppenbarligen processen annan förhörsfonn än förhör är inte tänkbar här. upplysningsvis än part finns för närvarande hos När det gäller förhör med annan prövningsnämnd annan form än förhör En skatterätt bör emellertid ingen upplysningsvis. som andra domstolar kunna höra vittnen under ed eller försäkran. Vi föreslår därför att förhör med annan än part skall kunna hållas upplysningsvis eller under ed eller försäkran. I vad mån den ena eller andra formen bör användas blir beroende av förhörets ändamål. Från bevisvärderingssynpunkt får avnaturligen om bör lämnas under den särskilda för tillförlitlighet som göras utsaga garanti en ed eller försäkran medför.

31 §. för Prövningsnämnds möjlighet att kalla annan än part till muntlig förhandling förhör för närvarande till sådana som är uppgiftsskyldiga begränsar sig personer TaxF. Denna ej rationell för en domstol. Förvaltningsenligt begränsning synes domstolskommittén föreslår härtill för kammarrätts del. Vi aningen motsvarighet ser också att skatterätten bör kunna kalla envar vars personliga närvaro vid föri målet i sådan att åtgärden handlingen kan antas gagna utredningen utsträckning är motiverad. av ett förhör med honom får vägas mot det allsakligt Utbytet männas kostnader för hans inställelse och de inställelsen kan vålla olägenheter honom. Om också kan undvaras i skatterätts möjligheter att kalla andra begränsningar det inte att vara utan inskränkningar i än parter till muntlig förhandling, går förhörsrätten. Förvaltningsdomstolskommittén föreslår i 11 § tredje stycket själva av sitt att kammarrätt inte får höra någon mot hans vilja om annat lagförslag han föreskrift i eller är uppgiftsskyldig, under än det, varom enligt lag författning att i eller författning är särskilt föreskrivet om uppgiftsskyldighet. förutsättning lag Motsvarande bör hos Skatterätt. Vi föreslår därför en likalydande regel. gälla Nu nämnda inskränkning bör föranleda skatterätten att inte kalla en ej givetvis till utan att först förvissa sig om att denne är uppgiftsskyldig person förhandling lämna vill höra. Vi vill tillberedd att en utsaga om det som skatterätten lägga att vi i ifrågavarande inskränkning i förhörsrätten lägger in att, om en förinnehåller bestämmelser om för tredje man, författfattning uppgiftsskyldighet

ningen får anses uttömmande ha angett vilka som får tvingas lämna i uppgifter mål enligt författningen. För skatterätts del kommer detta i att innebära praktiken att skatterätten inte kan påfordra utsagor från andra än dem som är särskilt angivna i taxerings-, uppbörds-, där folkbokföringsförordningen etc., eftersom regelmässigt ingår bestämmelser om uppgiftsskyldighet. Endast om en helt författning saknar bestämmelser om inträder allmän hos skatteuppgiftsskyldighet vittnesplikt rätt. Förvaltningsdomstolskommittén föreslår i sin lag om rikets kammarrätter i 11 § andra stycket att beträffande bevisning i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse vad som sägs i bestämmelser bl. a. i 36 RB om vittne och i 40 kap. kap. RB om sakkunnig. Vi framlägger motsvarande för förhör under ed förslag eller försäkran hos Skatterätt. I fråga om kallelse till muntlig av den som skall höras förhandling upplysningsvis föreslår vi en föreskrift som bör med 81 § första andra mejämföras stycket ningen och tredje stycket TaxF.

32 §. Vi hänvisar till det vi har anfört under 25 §.

33 §. Paragrafen motsvarar 84 § första stycket TaxF.

34 §. Paragrafen motsvarar 10§ fjärde stycket i förförvaltningsdomstolskommitténs slag till om rikets kammarrätter. Det låter lag sig inte göra att behålla den omvända med endast ordningen offentlighet när parten begär det, som nu gäller hos prövningsnämnd, efter det att skatterätten trätt till med att kompetens handlägga sådana mål som folkbokföringsmål och vitesmål, där förhandlingen givetvis normalt bör vara offentlig.

35 §. Om förhandlingsgången vid ett sammanträde för föreslår muntlig handläggning besvärssakkunniga inte annat än att myndigheten skall leda sammanträdet för

muntlig handläggning och därvid vaka över att ordning och reda iakttas samt

tillse såväl att de frågor handläggningen avser blir behandlade med erforderlig fullständighet som att inte något tas upp som saknar i ärendet. Vissa betydelse allmänna synpunkter på sammanträdesgången anläggs i motiven (betänkandet s. 363). Som det naturliga förloppet anges att sammanträdet inleds med att myndigheten ger en kort sammanfattning av ärendet och ändamålet med sammankomsten. Har denna parts hörande till böra syfte, sägs parten vanligtvis uppmanas att först i ett för de . sammanhang redogöra omständigheter, till vilka ,1

intresset knyter sig. När två parter står emot varandra, sägs rättegångens förhandlingsschema kunna tjäna som förebild såtillvida att ordet lämnas växelvis till parterna. I den mån det med hänsyn till ärendets karaktär är ändamålsenligt kan man söka skilja mellan yrkande, och argumentasakfrarnställning, bevisning tion. När det gäller att avgöra om eller skall hålla förhöret myndigheten part med en uppgiftslämnare eller bör besvärssakkunnig, utredningsintresset enligt sakkunnigas mening få fälla utslaget. Om förhöret kan förväntas matege bättre riellt resultat, om det leds av parten, bör denne anförtros uppgiften. I målen hos skatterätt kommer alltid två parter att stå emot varandra. Förutsättning föreligger därmed att här ge mera om detaljerade regler förhandlingsgången än i en sådan allmän lag som där man har att ta besvärssakkunnigas hänsyn också till enpartsmål. På grundval av de som framkommit från länssynpunkter styrelserna och på besvärssakkunnigas allmänna överväganden har vi därför utformat en regel om hos skatterätt. förhandlingsgången I anledning av vad lantbrukets anfört därom vill vi framhålla skattedelegation att det knappast låter sig göra att förbud mot att ett mål föreupprätthålla något dras inför skatterätten före Kanske blir det i samband med förhandlingen. just sådan föredragning klart att behövs. Och det kan inte uteslutas förhandling att förhandlingen ger ett rikare om ledamöter i skatterätten satt utbyte samtliga sig in i målet i förväg. För rättegångs del har krav omedelbarhet och koncentration. uppställts på Intetdera av dessa krav kan med samma konsekvens vid förverkligas muntlig förhandling hos skatterätt. måste i stället för Skriftlig bevisning godtas muntlig och skriftligt material över huvud få det bör taget komplettera muntliga. Avsteg också kunna göras från av en förkoncentrationsprincipen genom ajournering handling när det finnes praktiskt.

36 och 37 §§. I skriften från lantbrukets skattedelegation, länsstyrelsernas och riksyttranden skattenämndens svarsskrivelse har framkommit en rad synpunkter utformpå ningen av protokollet från en förhandling. Reglerna i 6 kap. rättegångsbalken om protokoll i rättegång bildar ett intressant jämförelsematerial. För egen dcl har vi följande att anföra. Vad först gäller protokollet från en förberedelse, om sådan hålls, bör därpå inte ställas andra krav än att det stolpvis lämnar upplysning om det som behövs för en av ändamålsenlig planläggning själva förhandlingen. Det skall alltså t. ex. redovisa vad som är ostridigt och vad som är tvistigt samt de och bevis som förklarat omständigheter parterna sig vilja åberopa till förmån för sina yrkanden. På innehållet i ett protokoll över en förhandling bör först och främst ställas det anspråket att därav kan utläsas hur förhandlingen gått till och vilka frågor som behandlats där. Vidare bör protokollet lämna besked om parternas yrkanden och invändningar liksom också om parts medgivande av motparts och yrkande vitsordande av motparts påstående, så att det processuella utgångsläget framgår

med Ofta är det i nämnda avseenden tillräckligt anteckna erforderlig tydlighet. hänvisat till sina skrifter i målet. att parterna är att få fram utredningsmaterial utöver En förhandlings huvudsyfte ytterligare som att Protokollets blir att dokumentera det gått få skriftligen. huvuduppgift material så att det bevaras för framtiden och blir tillgängligt t. ex. detta muntliga för kammarrätten och vid eventuellt framtida överklagande. regeringsrätten skall av part, eller Meningen är att vid förhandlingen tas upp utsagor sakkunnig bör antecknas i den den kan antas vara av betyannan. Sådan utsaga omfattning I vad mån så kan anses vara förhållandet blir en bedömningsfråga delse i målet. får 0rd i utsagan betydelse. Den bör som får prövas från fall till fall. Ibland varje ord för ord. I andra fall är det mera den allmänna innebörden av uttadå återges med sammanfattande melandena som spelar roll. Då är det mest ändamålsenligt

morialanteckningar. finnes bör den i likhet med När återgivning ord för ord av en utsaga påkallad, hos de allmänna domstolarna kunna tas upp genom stenografi eller vad som gäller fonetisk för att antecknas sätt i protokollet. Vi föreslår på väg i stället på vanligt därföri 36 § en som ger skatterätten befogenhet härtill. Utskrift av stenogram regel och är ofta tids- och arbetskrävande. Hos de allmänna bandupptagningar mycket domstolarna har därför införts den ordningen att upptagningarna inte skrivs ut. om inte målet eller domstol finner sig själv behöva en utskrift som underlag överklagas för sitt Utskrift skall också göras om någon begär avskrift av protokollet avgörande. till Vi anser att motsvarande ordning bör gälla i den del det hänvisar upptagningen. hos Skatterätt och har utformat bestämmelserna i 36 § i överensstämmelse härmed.

annan rum än förhör med part, sakkunnig eller Äger bevisning bevisning genom t. ex. demonstration av en modell eller företeende av annan vid förhandlingen, bör i protokollet. Detta bör också räkenskapshandlingar, anteckning göras härom återge vad skatterätten iakttar vid syn om sådan äger rum under förhandlingen.

När det vid en förhandling är att skilja mellan sådan medgäller parts medverkan verkan som har karaktär av lämnande av utsaga under förhör och den medverkan och för sin sak. Vad utsom består i att parten argumenterar pläderar gäller parts av sin talan i hänseende bör framdeles liksom hittills gälla att den veckling rättsligt inte skall antecknas. Men inte heller i bör partens argumentation och plädeövrigt normalt föranleda särskilda i protokollet. Det skulle föra alldeles ring noteringar för Å andra sidan bör skatterätten inte vara förhindrad att anteckna sådana långt. som den finner vara av särskild relevans för den rättsliga bedömningnya argument en. Gränsen mellan och är nu en och partsutsaga partsargumentation gång flytande det förhållandet en eller anför en viktig omstänatt en part lämnar viktig sakuppgift i ett argumentationssammanhang bör inte inverka i anteckningshänseende. dighet för om skall ej bör vara om uppgiften eller om- Avgörande anteckning göras eller ständigheten är av betydelse för ärendets avgörande eller ej.

I av i lantbrukets skattedelegations skrift på att protokollen anledning klagomål i ofta får en till taxeringsintendentens förmån genom prövningsnämndema slagsida

att hans tas in in extenso, medan den skattskyldiges anförande återges yttrande mycket summariskt, vill vi framhålla att en ändring härvidlag synes ha skett tämligen genomgående hos prövningsnämnderna. Mot balansen i protokollen synes därför inte längre några generella anmärkningar kunna göras. Vi vill för egen del framhålla angelägenheten av att protokollet skrivs så att det framstår som en fullt objektiv och opartisk redovisning av processen.

38 §. motsvarar 83 § andra stycket TaxF. Vi har emellertid tillfogat en ut- Paragrafen föreskrift om att ordföranden i skatterätten skall underrätta parten om hans trycklig rätt att få materialet Förslaget grundas på de önskemål som »hemligstämplat». framförts härom från lantbrukets och vitsordats i flera länsstyrelskattedelegation seyttranden.

39 §. Som allmän instansordningsgrundsats iakttas att i besvärsinstans inte prövas yrkanden som inte varit föremål för prövning förut i underinstans. Besvärsprövningen skall vara en inte en förstaprövning. I sådana besvärsmål, som skatteomprövning brukar emellertid saken betraktas som en mer eller mindre rätt får att handlägga, odelbar enhet. den rätta mantalsskrivningsorten etc. är Taxeringen, debiteringen, instans. Och det har varit om en inte en prövad i föregående fråga officialprövning Vilka som sedan än framställs besvärsvägen, kan partsbestämd prövning. yrkanden föremål för - - i och med att de anses ha varit prövning öppet eller underförstått betraktelsesätt bör inte Det bör saken som sådan prövats. Detta hävdvunna frångås. till sitt i instans framställa yrkanstå part fritt att utan hänsyn agerande föregående den i besvärsmål hos Skatterätt. En skattskyldig bör t. ex. få yrka skattefrihet för som han i sin Han bör också en intäkt, tagit upp som skattepliktig självdeklaration. få för en som inte alls omnämnts i deklarationen. Inom stadgad yrka avdrag utgift, besvärs- och bör part få framställa vilket yrkande som helst bara det ansökningstid skatterätten en hänför sig till sak som det ankommer på att pröva. Att däremot inom tid bestämd talan inte får utvidgas efter tidens utgång följer av fataliebehörig tidens ändamål. Enligt 17: 3 RB får en domstol genom dom i tvistemål inte ge dom över annat eller mera än vad part i behörig ordning. Regeln återspeglar en allmän grundyrkat sats att parternas yrkanden skall bestämma ramen för domstols sakprövning. I den skildrade grundsatsen ligger innesluten ett förbud mot ändring till klagandens nackdel utan att motpart det i behörig ordning. Ett sådant förbud mot yrkat reformatio in anses i allmänhet i klagoinstans vare sig det blivit särskilt peius gälla stadgat eller ej. Uttryckligt förbud mot reformatio in peius hos prövningsnämnd finns i 86 § TaxF, där det sägs att prövningsnämnd vid prövning av besvär inte får bestämma taxering till högre belopp än part yrkat.

Vad gäller skatterätts bör skatterätten lika litet som sakprövning prövningsnämnden kunna ändra ett rättsläge till parts nackdel utan att särskild talan förts därom i föreskriven ordning av motpart. Det bör inte vara tillfyllest att motparten framställt yrkande om ändring i sin över besvären. bör förklaring Motparten ha anhängiggjort en självständig besvärs- eller härom. En Skatterätt bör ansökningstalan i enlighet härmed inte ha att - t. ex. för att åstadkomma befogenhet ett materiellt resultat - bestämma en riktigare taxering till högre belopp än taxeringsnämnden åsatt utan att skatteverket fört besvärstalan härom. än till den Längre avslag på skattskyldiges talan bör skatterätten inte få utan besvär från skatteverket med gå yrkande om högre taxering. Det förtjänar anmärkas att till i bindningen partsyrkanden taxeringsmål enligt fast praxis uppfattas som uteslutande beloppsmässig. Besvärssakkunniga föreslog visserligen en ändring i detta hänseendel men mötte en tämligen enhällig opinion till förmån för gällande ordning. Det synes i vart fall inte kunna komma i fråga att ändra på denna i om hos skatterätt. fråga prövningen Häri ligger även att skatterätten har att pröva från så de kvittningsyrkanden motpart länge ligger inom den beloppsram som i målet förd talan grundar.

Normalt iakttas inom rättsskipning att inte heller, även om

klagoinstansen härigenom ett materiellt riktigare resultat skulle vinnas, går utöver i en för parts yrkanden parten förmånlig riktning, i vart fall inte om motstående intressen finns som bör åtnjuta skydd mot andra ändringar än i laga har emellertid ordning yrkade. Avsteg gjorts från denna grundsats för del i förhållande till prövningsnämnds skattskyldig part av hänsyn till intresset av materiellt riktig beskattning. Prövningsnämnden äger sålunda vid prövning av besvär bestämma till taxering lägre belopp än part yrkat. Förhållandet utgör i viss mån en kvarleva från äldre tid då prövningsnämnden utgjorde en beskattningsnämnd. En viss tvekan anmäler mot att låta skattesig rätten ärva denna befogenhet. Det kan bl. a. invändas att det bör vara tillräckligt från rättsskyddssynpunkt att skatteverket kan föra talan till den förskattskyldiges mån om en fördelaktigare än han förstått att Vidare kan det taxering yrka själv. sägas att, när skatterätten inte får pröva för sent anförda besvär i sak, rätten heller inte bör få pröva saken i vidare än parten Dessa omfattning rättidigt yrkat. principiella betänkligheter uppvägs dock av det praktiska behov som erfarenhetsmässigt ibland ger sig till känna att ramen för En utvidga prövningen. möjlighet till reformatio in melius bör därför finnas som en säkerhetsventil till förekommande av obilliga följder av en till enskild bindning parts yrkande. Det synes rimligt och rättvist att denna om tillåtelse till reformatio in princip melius gentemot enskild part får gälla gentemot det allmänna företrätt av skatteverket eller kommun också i de mål som kommer skatterättens lott. Nåövriga på gon större praktisk betydelse lär den dock knappast få i andra än taxeringssammanhang. De regler, som getts till enskilds förmån i 86 § TaxF om förbud mot reformatio

1 Se SOU 1964: 27 s. 542 och jämför SOU 1966: 70 s. 404.

in peius och tillstånd till reformatio in melius, är skrivna för taxeringsmål och kan inte med oförändrad lydelse överflyttas till en lag om skatterätt om de grundsatser för vilka de ger uttryck skall gälla också i andra mål hos Skatterätt än taxeringsmål. Vi föreslår därför en omformulering. En sådan torde under alla förhållanden vara till fördel med tanke på det utrymme för skilda tolkningar som nuvarande lydelse lämnar. Vi anser det överflödigt att i lagen skrivs in förbud mot reformatio in något peius. Ett sådant gäller hos en domstol utan uttryckligt stadgande. Vad som behövs är därför bara en regel om rätt för Skatterätt att besluta om reformatio in melius på enskilds talan. Beträffande bedömningen av vad som är bättre eller sämre, jfr motiven till 17 §. Under hänvisning till det anförda föreslår vi att det att Skatterätt vid stadgas prövning av mål får gå utom enskild talan för att besluta till det bättre för parts honom. 40 §. Paragrafen är skriven med 13 § i förvaltningsdomstolskommitténs förslag till lag om rikets kammarrätter som förebild. I Skatterätt dömer skatterättsdovisserligen maren med nämnd. Ledamöterna i denna nämnd bör emellertid i likhet med lekmannaledamötema i prövningsnämnd ha full rösträtt och inte sådan kollektivt organiserad rösträtt som ledamöterna i en underrätts nämnd. Det är därför inte reglerna om rösträtt i underrätt utan stadgandena om omröstning i överrätt som bör gälla för skatterätts del. I 88 § TaxF finns en specialregel som anger att vid lika röstetal hos prövningsnämnd den mening som länder till den förmån skall skattskyldiges gälla. Motsvarighet till denna regel finns i 29: 3 RB beträffande omröstning i brottmål, där vid lika röstetal den lindrigaste meningen skall gälla. Även om det föreskrivs att Skatterätt skall följa 29: 3 RB i sin dömande verksamhet och den hävdvunna ordningen att vid lika röstetal i taxeringsmål den för den skall skattskyldige lindrigaste meningen gälla bevaras i omröstningsregeln i 64 § TaxF för taxeringsnämnd, torde det inte utan särskilt stadgande i stå klart att också skatterätt skall lagtexten tillämpa grundsatsen i fråga i taxeringsmål. Vi föreslår därför en till 88 § uttrycklig motsvarighet TaxF för skatterätt. Traditionellt skall den som vid kollegial blir överröstad anteckna omröstning sin skiljaktiga mening till protokollet. Vi föreslår en härom för uttrycklig regel skatterättens vidkommande. 41 §. Om kammarrätts avgöranden föreslår förvaltningsdomstolskommittén i 14 § av sin lag om rikets kammarrätter att kammarrätt skall avgöra saken genom utslag, medan annat avgörande skall träffas genom beslut. Vidare sägs i paragrafen att beslut, varigenom kammarrätt annorledes än genom utslag skiljer saken från sig, samt domstolens beslut i fråga som fullföljts dit särskilt, är slutligt beslut. Utslag är den gängse benämningen på sakliga avgöranden hos domstol i besvärsmål. Försäkringsdomstolen kallar dock dessa avgöranden för domar. Det naturliga

är att skatterätten anammar samma ordning som regeringsrätten och kammarrätten redan och alltså kallar sina sakliga avgöranden utslag och inte beslut. Det tillämpar kan en Skatterätt emellertid göra utan föreskrift i lagen, alldeles som försäkringsdomstolen kan kalla sina avgöranden domar utan att det är sagt något härom i lagen om försäkringsdomstolen. En indelning av skatterätts avgöranden i utslag, slutliga beslut och övriga beslut motsvarande den som förvaltningsdomstolskommittén gör för kammarrättens del har inte någon rättslig funktion att fylla. Den bör då om möjligt undvikas, eftersom den kan vålla onödiga gränsdragningsproblem. Det är inte rubriceringen av ett avgörande utan dess faktiska innehåll som bör bestämma hur det rättsligen bör behandlas i överklagningshänseende m. m. Vi föreslår därför ingen motsvarighet till 14 § första stycket förslaget till lag om rikets kammarrätter. Lagskrivningstekniskt bör skatterätts avgöranden sammanhållas inom termen beslut.

I 14 § andra samma lagförslag slutliga beslut skall stycket sägs att utslag och grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit samt innehålla de skäl, vilka avgörandet grundas. Motsvarigheter härtill finns i 11 kap. 2 och på 5 §§ till lag om förvaltningsförfarandet. Man står här besvärssakkunnigas förslag inför för rättsskipningen. Den första har till uppgift att betydelsefulla grundsatser ge parterna en garanti för att domstolen inte använder sig av material som inte ingår i akten i målet eller eljest är eller varit tillgängligt för parterna. Grundsatsen utgör ett till principen om partsoffentlighet och om komnödvändigt komplement munikation. Vi anser att den bör gälla hos Skatterätt och föreslår därför en föreskrift härom. Grundsatsen om motivering av avgörandena är också av grundläggande betydelse. Den finns redan för prövningsnämndens del inskriven i 92 § TaxF. Den bör givetvis gälla också hos skatterätt. Sedan trätt i år 1960 beträffande utformningen av kamnya regler tillämpning marrättens och dessa till härav kommit att tämligen fylligt lämna avgöranden följd en samt ett som består av motivering, kläm och fullsakframställning avgörande har funnit försvarligt att i sin tur reformera utföljdshänvisning, regeringsrätten hos i de från kammarrätten fullföljda målen. I regeringsrättsslagsskrivningen sig tas sålunda numera inte in för det som förevarit i utslagen någon sakframställning målet t. o. m. kammarrättens utslag. I stället fogas detta utslag som bilaga till rege- Sakframställningen i regeringsrättsutslagen kan härigenom begränsas ringsrättens. till en för på sätt framgår av bifogade exempel (Biredogörelse själva fullföljden laga 2). beslut f. n. i allmänhet i nämndens protokoll och Prövningsnämndens återges

underrättelse om beslutet till part i form av protokollsutdrag.Intet hindrar

expedieras dock i och för att beslut sätts upp i särskild handling till vilsig prövningsnämnds ken kan i så fall få karaktär av en behänvisning görs i protokollet. Expeditionen slutsutskrift av samma typ som kammarrättens expeditioner. Såvitt vi har oss bekant tillämpas denna i och för sig möjliga ordning dock inte f. n. hos någon prövningsnämnd annat än i enstaka undantagsfall.

Redigeringen av prövningsnämndens beslut tar i viss mån intryck av att dokumentationen sker i ett protokoll. Sålunda inflyter ibland i anslutning till sakframställningen anteckningar om påståenden, iakttagelser, bevis och uppteckningar av utsagor. Vanligen begränsar sig redovisningen dock till det som hör till en sakframställning i strängare mening samt till själva avgörandet och grunderna för detsamn1a. En tydlig strävan kan förmärkas från prövningsnämndernas sida att härvid inte ställa anspråken lägre än vad kammarrätten gör vid sin Mången utslagsskrivning. prövningsnämnd står därför inte kammarrätten efter i fråga om avgörandenas språkliga utformning och redigering i övrigt. I en Skatterätt bör förutsättningarna bli än gynnsammare i detta hänseende. På en Skatterätt bör anspråken inte ställas lägre beträffande koncisa sakframställningar och uttömmande, klargörande motiveringar än på kammarrätten. Under förutsättning att dessa anspråk infrias, uppkommer frågan om avgörandena inte bör rent tekniskt redovisas på ett sådant sätt att kammarrätten kan tilllämpa samma metod för sakframställning i sina utslag som regeringsrätten och alltså till sitt avgörande foga skatterättens med hänvisning till detta vad gäller det handläggningsskede som ligger i tiden före fullföljden till kammarrätten. Vi anser att en sådan ordning medför så uppenbara fördelar att den bör befrämjas i möjligaste mån. Det kan givetvis inte komma i fråga att ålägga kammarrätten att övergå till denna form av utslagsskrivning. Men vi utgår från att kammarrätten inte kommer att tveka inför den rationalisering som ordningen skulle innebära, därest skatterätterna visar sig mäktiga uppgiften att skriva sina avgöranden så att de utan olägenhet kan tas som bilagor till kammarrättens avgöranden i det stora flertalet mål. Vi betvivlar heller inte att skatterätterna skall kunna fylla det måttet och har därför utformat lagtexten med det syftet för ögonen att avgörandena normalt inte skall tas in i skatterättens utan i fristående till vilka kan hänvisas protokoll återges handlingar, i protokollet. För att illustrera våra har vi utarbetat avtankegångar bifogade exempel på göranden i skatterätt och kammarrätt med användande av materialet i det förut återgivna regeringsrättsmålet (Bil. 3 och 4). Det siffermässiga resultatet av prövningsnämndernas beslut i taxeringsmål redovisas i tabellform, utformad med utgångspunkt i taxeringslängderna, medan kammarrätten och regeringsrätten i själva klämmen till sina utslag också tar in beloppen av taxerad och beskattningsbar inkomst etc. vid beslutad ändring av underinstansens avgörande. Enligt vår mening skulle redovisningen av avgörandena i taxeringsmål vinna i översiktlighet om beloppen genomgående redovisades i tabellform. Några praktiska svårigheter torde inte möta att inom ramen för nu använda blanketter få rum med kolumner också för kammarrätten vid sidan av kolumnerna för taxeringsnämnden och prövningsnämnden. I vårt exempel har vi sålunda utgått från en sådan redovisning i tabellform med kolumner för taxeringsnämnd, skatterätt och kammarrätt. Antalet mål per sammanträde i skatterätt lär komma att bli så stort att det måste begäras av ledamöterna i skatterätten att de i förväg satt sig in i de mål

som skall behandlas sammanträdet. Eljest kan inte föredragningen i rätten göras på så summarisk som behövs av tidsskäl. Det system med föredragningspromemorior vilka tillställs ledamöterna före sammanträdet som nu tillämpas hos de flesta pröv- Det vinner att akterna i mera diskuningsnämnderna synes rationellt. givetvis på tabla mål sänds till enskilda ledamöter i förväg för mera noggrann genomsyn. De arbetsmetodiska problem det här gäller är emellertid inte av beskaffenhet att böra lösas i lagen utan får tas upp till närmare behandling vid utarbetandet av arbetsordning för skatterätterna. Besvärssakkunniga tog i 11 kap. 8 § sitt förslag till lag om förvaltningsförfarandet in föreskrifter om besluts tillkännagivande för part, vilka bl. a. utsade att tillkännaskulle ske genom en som fullständigt återger beslutet. Till begivandet expedition slutet räknade då även besvärshänvisningen. Vi har utfonnat vår besvärssakkunniga regel med utgångspunkt i detta förslag. Ledamots avvikande skall redovisas i skatterättens protokoll. När det mening skett, bör parten få del därav genom beslutsexpeditionen. F. n. behöver inte tillställa taxeringsintendent underrättelse prövningsnämnden om sitt beslut i annat fall än om det honom emot. Denna inskränkning bör inte går behållas efter organisationsreformen. Skatteverket bör ges del av alla skatterättens vare de verket emot eller Över huvud någon beavgöranden, sig går ej. taget bör inte i delgivningsskyldigheten. Envar som fört talan som part hos gränsning gälla skatterätten bör få del av i målet. Härutöver kan det vara påkallat att avgörandet för kännedom översända avskrifter av avgörandena till underordnade myndigheter m. fl. Därom behöver dock ej stadgas i lagen.

42 §. Den självrättelsemöjlighet i fall av för envar uppenbara fel som 91 § TaxF ger bör tillkomma även en skatterätt. I mån av behov bör prövningsnämnd naturligen den kunna användas också i andra mål än taxeringsmål. Vi har i enlighet härmed överfört till vårt utan annan ändring än att ordet misssjälvrättelseregeln lagförslag bytts ut mot det mot vanligt språkbruk bättre svarande ordet felskrivning. skrivning Se också s. 221 om självrättelse i vitesmål. landskontorsutredningen

43 §. Sådana om talan mot skatterätts avgöranden som angår t. ex. överklagbarhet, frågor besvärsrätt och besvärstid, inte kunna regleras alldeles enhetligt. De torde synes därför böra behandlas Däremot bör en enhetlig ordning kunspecialförfattningsvis. na i om beredningen av de hos kammarrätten överklagade måupprätthållas fråga len i överensstämmelse med vad som i 97 § TaxF om beredningen av bestadgats svär över beslut. Föreskrifterna härom bör lämpligen inte tas in prövningsnämnds i för utan meddelas centralt. Den lämpligaste platsen härför är varje författning sig Vi har därför här tagit in ett stadgande som i sak motsvarar lagen om skatterätt. 97 § TaxF.

44 §. Förebild har varit 18 § förvaltningsdomstolskommitténs förslag till lag om rikets kammarrätter. Erforderliga administrativa föreskrifter torde lämpligen kunna meddelas i en Vissa arbetsordning. föreskrifter om vad skatteverket har att iaktta som part hos skatterätt torde som nämnts i det böra meddelas i instruktioföregående nen för skatteverken.

Särskilda Övergångsbestämmelser torde inte behövas för lagen om Skatterätt. Sådana får i stället meddelas i samband med att specialförfattningarnas ansökningsoch besvärsregler ändras.

Bil. 1

av landskamrerarnas svar på Sammanställning

utrednmgens frågeschema

3 1 Ingen uppgift om grunden. 9 »utan gagna »uppenbarligen utan gagna, :vuppenbarligen opåkalladn

Bil. 2

Kungl. Majzts utslag på de besvär, lantbrukaren Anders Bernhard Jönsson i underdånighet anfört över kammarrättens härvid fogade utslag den 28 februari 1963 angående hans inkomsttaxering år 1961; över vilka besvär vederbörande taxeringsintendent avgivit infordrad underdånig förklaring; givet i Regeringsrätten den 24 maj 1966.

I de underdåniga besvären yrkar Jönsson, att avdrag måtte medgivas för hela mellangiften 9 500 kronor.

Kungl. Majzt har i nåder låtit Sig föredragas ovanberörda underdåniga besvär; och enär Jönsson får anses berättigad till avdrag för mellangift vid byte av traktor med yrkat belopp, finner Kungl. Maj:t skäligt att, med ändring av kammarrättens utslag, fastställa prövningsnämndens beskattningsåtgärder. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder. Kungl. Majtts och Rikets Kammarrätts utslag på de besvär, tillförordnade taxeringsintendenten Gunnar Ramshed, å tjänstens vägnar, anfört över Malmöhus läns prövningsnämnds beslut vid sammanträde den 10 och den 11 maj 1962 i fråga om lantbrukaren Anders Bernhard Jönssons inkomsttaxering år 1961; över vilka besvär Jönsson förklarat sig, varefter Ramshed inkommit med påminnelser; Givet i Stockholm den 28 februari 1963.

Jönsson inköpte under beskattningsåret en ny dieseldriven traktor av märket Volvo T230. I byte lämnade han en fotogendriven traktor av märket Volvo T 24, 1951 års modell. Den nya traktorn, som till skillnad från den gamla var försedd med störtbåge, hade en motorstyrka av 31 hästkrafter, medan den gamla endast hade 24 hästkrafter. I sin självdeklaration år 1961 tillgodoförde sig Jönsson vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet avdrag för hela den erlagda mellangiften 9 500 kronor. 1961 års vederbörande taxeringsnämnd i Västra Klagstorps församling av Bunkeflo kommun taxerade Jönsson till statlig inkomstskatt för 14 590 kronor, taxerad inkomst, med beskattningsbar inkomst av ll 000 kronor och till kommunal inkomstskatt för 16 100 kronor, taxerad inkomst, med beskattningsbar inkomst av 12 500 kronor. Därvid hade taxeringsnämnden nedsatt berörda avdrag till 6 500 kronor. Hos prövningsnämnden yrkade Jönsson, att han måtte erhålla avdrag för hela mellangiften. Till stöd för sitt yrkande åberopade Jönsson bland annat, att tillverkningen av fotogendrivna traktorer av typ motsvarande den gamla hade nedlagts och att numera endast tillverkades traktorer för dieseldrift av motsvarande typ och fabrikat. I häröver avgiven förklaring hemställde Ramshed om avslag å Jönssons yrkande under åberopande bland annat, att den nya traktorn vore av annan och bättre konstruktion samt hade större effekt än den utbytta. Prövningsnämnden har genom överklagade beslutet med bifall till Jönssons talan bestämt Jönssons taxering för statlig inkomstskatt till 11 590 kronor, taxerad inkomst,

med beskattningsbar inkomst av 8000 kronor och för kommunal inkomstskatt till 13 100 kronor, taxerad inkomst, med beskattningsbar inkomst av 9 500 kronor. I besvären har Ramshed yrkat, att taxeringsnämndens beslut måtte fastställas. Kungl. Kammarrätten har tagit målet i övervägande; och enär med hänsyn till i målet upplysta omständigheter kostnaden för inköp av den nya traktorn icke ka-n anses utgöra avdragsgill ersättningsanskaffning till högre belopp än taxeringsnämnden medgivit eller 6500 kronor, finner Kung. Kammarrätten skäligt att med bifall till besvären och med ändring av prövningsnämndens beslut fastställa taxeringsnämndens beskattningsåtgärder.

Bil. 3

Malmöhus läns skatterätts utslag på de besvär som lantbrukaren Anders Bernhard Jönsson anfört över taxeringsnämndens i Västra Klagstorps för-

samling av Bunkeflo kommun beslut om hans in-

komsttaxering år 196?. Över besvären har skatteverket i länet förklarat sig. Härefter har Jönsson kommit in med påminnelser. Utslaget har givits i Malmö den 10 maj 196?.

Jönsson köpte under beskattningsåret en ny dieseldriven traktor av märket Volvo T230. I byte lämnade han en fotogendriven traktor av märket Volvo T24, 1951 års modell. Den nya traktorn, som till skillnad från den gamla var försedd med störtbåge, hade en motorstyrka av 31 hästkrafter, medan den gamla hade endast 24 hästkrafter. I sin självdeklaration år 196? gjorde Jönsson vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet avdrag för hela den erlagda mellangiften 9 500 kronor. Taxeringsnämnden taxerade Jönsson till statlig och kommunal inkomstskatt på sätt som framgår av bifogade sammanställning. (utelämnad här) Därvid satte nämnden ned avdraget till 6 500 kronor. I besvären yrkar Jönsson avdrag för hela mellangiften. Han anför bland annat att tillverkningen av fotogendrivna traktorer av typ motsvarande den gamla lagts ned och att numera tillverkas endast trakorer för dieseldrift av motsvarande typ och fabrikat. Skatteverket yrkar avslag på besvären och

åberopar bland annat att den nya traktorn

är av annan och bättre konstruktion samt att den har större effekt än den utbytta.

Den nya traktorn har visserligen större motorstyrka och bättre utrustning än den Skillnaderna utbytta. är dock inte större än att de kan hänföras till den allmänna tekniska utvecklingen av traktorer. Bytet kan därför i sin helhet betraktas som ersättningsanoch Jönsson får anses berättigad till avdrag för hela mellangiften. skaffning Skatterätten bifaller besvären och fastställer med ändring av taxeringsnämndens beslut taxeringarna till belopp som framgår av bifogade sammanställning. (utelämnad här)

(Besvärshänvisning)

Bil. 4

Kammarrättens utslag på de besvär som Malmöanfört över Malmöhus läns hus läns skatteverk skatterätts härvid fogade utslag den 10 maj 196? Anders Bernhard Jönsi fråga om lantbrukaren år 196?. Över besvären har sons inkomsttaxering Jönsson förklarat sig. Härefter har skatteverket har givits kommit in med påminnelser. Utslaget i Stockholm den 28 februari 196?.

beslut fastställes. Jönsson yrkar I besvären yrkar skatteverket att taxeringsnämndens

avslag på besvären.

kan kostnaden för inköp av den Med hänsyn till de omständigheter som föreligger till högre belopp än inte anses utgöra avdragsgill ersättningsanskaffning nya traktorn taxeringsnämnden medgivit eller 6 500 kronor. av skatterättens utslag fastställer Kammar- Med bifall till besvären och ändring sammanställning. (utelämnad här) rätten taxeringsnämndens beslut enligt bifogade

(Fullföljdshänvisning)

E

i

NORDISK UDREDNINGSSERIE 1967

(NU)

. Nordiskt institut för samhällsplanering.

[Qi-l . Nordiskt samarbete inom forskningens och den

högre undervisningens område. . Intemordisk verkställighet med anledning av beslut rörande vårdnad om bam m. m.

STATENS

OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1967

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer l den kronologiska förteckningen)

J ustltledepartementet Allmänna arvsfonden. [2] Utsökningsrätt VI. [3] Ny domkretsindelning för underrlitterna. [4]

Försvarsdepartementet Tjänsteställrxing inom krigsmakten. Esselte. [15]

Socialdepartementet Bamstugor. Barnavårdsmazmaskap. Barnolyckstau. [s]

Kommunikationsdepartementet Länsförvaltnlngsutrednlngen. 1. Den statliga länstörvaltningen. I. [20] 2. Den statliga länsförvaltningen. II. Bilagor. [21] Skatteförvaltnlngen. [22] Länslndelnlngsutrednlngen. [23]

Finansdepartementet Statlig publicering. [5] Finansiella lángtldsperspektiv. [6] Statskontorets programbudgetutredning. 1. Ptogrambudgetertng. Del I, [11] 2. Programbudgetering. Del II - Studier och försök. [12] 3. Programbudgetering. Del III - En sammanfattning. [13] Lag om Skatterätt. [24]

Eckleslastlkdepartementet Rikskonserter. [9] Linköpings högskola. Del I. [10] Skolans arbetstider. [14] 1958 års utredning kyrka-stat: VII. Folkbokföringen. [16]. VIII. De teologiska takulteterna. [17] 1962 åts ungdomsutrednlng. Statens stöd till ungdomsverksamhet V. [19]

Jordbruksdepartementet Den kamtida jordbrukspolltiken. [7]

Inrikesdepartementet Kommunal bostadsförmedung. [1] Invandringen. [IB]

[VAR H/EGGSTRÖMS TRYCKERI AB STOCKHOLM 1967