med förslag till lag angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktie¬ bolags och sparbanks konkurs samt till lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 38.

t

N:o 28.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till lag angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs samt till lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker; gifven Stockholms slott den 15 Mars 1889.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, jcrnlikt 87 § Regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga närlagda förslag till lag angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs samt till lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Axel Örbom.

Bih. till liiksd. Prof. 1889. 1 Samt. 1 Afd. 17 Raft.

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28

Förslag

till

Lag angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och

sparbanks konkurs.

Härigenom förordnas, att i fråga om enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs skola, jemte hvad konkurslagen innehåller, som icke strider mot denna lag, tillämpas följande stadganden:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Har enskild bank med rätt att utgifva egna banksedlar eller bankaktiebolag råkat i konkurstillstånd, varde det af rätten eller domaren ofördröjligen anmäldt hos chefen för Finansdepartementet; och förordne departementschefen ett allmänt ombud att såsom god man och syssloman deltaga i konkursboets förvaltning med de gode män och sysslomän, som utses på sätt i konkurslagen stadgas.

Afträdes sparbanks egendom till konkurs, varde anmälan derom af rätten eller domaren ofördröjligen gjord hos Konungens Befallningshafvande, som förordnar ett allmänt ombud att deltaga i förvaltningen af konkursboet, på sätt här ofvan sägs.

På den, hvilken förordnat sådant allmänt ombud, ankomme att, när det pröfvas skäligt, entlediga ombudet och i dess ställe annan förordna. Deröfver må klagan ej föras.

2 §.

Det allmänna ombud, som sålunda blifvit förordnadt, ege, lika med rättens ombudsman, att sammankalla borgenärerne att höras öfver

3 Kongl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

ämnen, som röra boet och dess förvaltning, samt att hos rätten anmäla, om annan god man eller syssloman i konkursen visar motvilja eller försummelse vid fullgörande af sitt uppdrag. Då allmänna ombudet kallar borgenärerne till sammanträde, åligge ombudet att derom underrätta rättens ombudsman.

Utan hinder af beslut, som kan vara fattadt om delning af förvaltningen af boet, ege allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i .alla dess delar.

3 §■

Arfvode för konkursboets förvaltning bestämmes af borgenärerne särskildt för rättens ombudsman och särskilt för gode männen och sysslomännen. Af arfvodet för gode männen och sysslomännen tage allmänna ombudet en tredjedel.

4 §•

Under anslagstiden upprätte gode männen förteckning öfver de borgenärer, hvilka enligt bankens räkenskaper hafva fordran hos banken på grund af insättning å depositions-, upp- och afskrifnings- eller annan räkning, eller ock enligt sparbanksbok; skolande denna förteckning för hvarje borgenär upptaga beloppet af hans fordran, så ock, der ränta å fordringen är utfäst, den dag, från hvilken räntan är ogulden, jemte räntefoten.

Förteckningen skall i hufvudskrift af gode männen så fort ske kan ingifvas till den, som, enligt hvad i konkurslagen sägs, har att emottaga bevakningshandlingar i konkursen; börande vid hufvudskriften fogas afskrifter till antal som påkallas af hvad här efteråt stadgas. Sedan desammas öfverensstämmelse med hufvudskriften blifvit af honom bekräftad, skall förteckningen i sålunda styrkt afskrift under de trettio sista dagarne före inställelsedagen hos rättens ombudsman samt vid hvart och ett af bankens kontor hållas tillgänglig för eu hvar, som vill taga del af densamma.

5 §•

Förteckningen varde å inställelsedagen af ordföranden uppläst; och skall fordran, som blifvit å förteckningen upptagen, anses vara i konkursen bevakad, såsom hade borgenären sjelf å inställelsedagen uppgifvit fordriugen.

4 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 28.

Särskilda bestämmelser angående enskild sedelutgifvande banks konkurs.

6 §•

Har enskild bank med rätt att utgifva egna banksedlar råkat i konkurstillstånd, vill Konungen genom allmän kungörelse förelägga eu' hvar, som innehar af banken utgifven sedel, att inom två år från kungörelsens dag, vid förlust af all betalningsrätt, uppvisa sedeln inför det af chefen för Finansdepartementet förordnade allmänna ombud, som låter bokföra sedeln och kostnadsfritt förse den med påskrift om uppvisandet. Nämnda kungörelse bör minst fyra gånger under hvartdera året uppläsas i rikets kyrkor och införas i allmänna tidningarna.

Vill den, som sålunda uppvisar sedel, aflemna densamma, ege dertill rätt och erhålle utan afgift bevis deröfver af allmänna ombudet. Sådant bevis medför för den, till hvilken beviset blifvit utfärdadt, samma betalningsrätt som sedel, hvilken enligt beviset blifvit aflemnad.

7 §•

För fordran, som grundas å banksedel, vare bevakning enligt konkurslagen i bankens konkurs icke erforderlig. Ej heller vare innehafvare af sådan fordran pligtig att densamma med borgenärsed fästa.

Innehafvare af fordran på grund af banksedel ege rätt till talan i konkursen, sedan han aflemnat sedeln till allmänna ombudet på sätt i 6 § sägs.

8 §•

Bankens tillgångar skola, så fort ske kan, värderas af eu nämnd, bestående af allmänna ombudet såsom ordförande samt två ledamöter, utsedde den ene af borgenärerne och den andre af de solidariske bolagsmännen. Tillgångarne skola dervid upptagas till det värde, hvartill de efter noggrann pröfning antagas kunna under förvaltningens fortgång förvandlas i penningar.

9 §•

Borgenärerne välje ledamot i nämnden å den tid och i den ordning, som konkurslagen föreskrifver för val af gode män.

Kongl. Maj:(s Nåd. Proposition N:o 28. 5

För val af den ledamot i nämnden, som skall utses af de solidariske bolagsmännen, kalle allmänna ombudet ofördröjligen dem att inför honom sammanträda; och skall valet ske enligt de bestämmelser i fråga om rösträtt, som i den för banken faststälda bolagsordning äro gifna för val af styrelse. Om tid och ort för sådant sammanträde utfärde allmänna ombudet kungörelse, som i allmänna tidningarna införes tre gånger, första gången minst tio dagar före sammanträdet.

Underlåta borgenärerna eller de solidariske bolagsmännen att utse ledamot i nämnden, varde ledamot i stället förordnad af den rätt, der konkursen är anhängig. Försummar utsedd ledamot att på ordförandens kallelse tillstädeskomma vid nämndens sammanträde, ege ordföranden tillkalla annan person att i den försumliges frånvaro deltaga i värderingen.

10 §.

Visar sig vid den värdering, hvarom i 8 § sägs, eller sedermera under konkursens fortgång, att bankens tillgångar icke förslå till betäckande af bankens kända gäld jemte kostnaderna för boets utredning och konkurssakeus behandling, skola gode männen eller sysslomännen ofördröjligen å de solidariske bolagsmännen, i förhållande till det antal lotter en hvar af dem enligt förteckningen öfver bankens delegare innehar, uttaxera det till fyllande af bristen i bankens tillgångar erforderliga belopp jemte en tiondedel derutöfver. År någon af de solidariske bolagsmännen veterligen i konkurstillstånd, skall uttaxeringen ske allenast å öfrige solidariske bolagsmän.

11 §.

Yppas sedan uttaxering skett behof af ny uttaxering, varde sådan skyndsamt verkstäld enligt de grunder, som i 10 § äro stadgade.

12 §.

Då uttaxering beslutes skall tillika bestämmas viss förfallodag, å hvilken bolagsmännens tillskott senast bör erläggas. Donna dag skall sättas minst två och högst tre månader efter den dag, då uttaxeringen beslutes. Uppgår det belopp, som på hvarje bolagsman uttaxeras, till mera än hälften af hans andel i den grundfond, som de solidariske bolagsmännen insatt eller bort insätta, skall beloppet lika fördelas på

6 Kongk Majds Nåd. Proposition N:o 28.

två förfallodagar, den första inom tid, som nyss är nämnd, och den andra minst två och högst tre månader efter den första.

13 §.

Kungörelse om uttaxeringen, upptagande det tillskott, som för hvarje lott skall inbetalas, äfvensom förfallodagen eller förfallodagarne, värde införd i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst sex veckor och sista gången minst fjorton dagar före första förfallodagen; och läte gode männen eller sysslomännen dessutom om uttaxeringen ofördröjligen underrätta de solidariske bolagsmännen genom särskilda bref, som afsändas med posten.

14 §.

Å uttaxeradt belopp, som icke inbetalas inom utsatt förfallotid, skall bolagsmannen gälda ränta efter sex för hundra om året från förfallodagen till dess betalning sker.

15 §.

Gäldar bolagsman inom utsatt förfallotid eu fjerdedel af det belopp, som då bör erläggas, må han, efter ty i 17 § vidare sägs, njuta anstånd med betalning af återstoden, derest han för sagda återstod jemte ränta inom samma tid ställer pant eller borgen,'som" godkännes af gode männen eller sysslomännen.

16 §.

Har bolagsman brustit i fullgörande af honom åliggande betalningsskyldighet och är han icke enligt 15 § berättigad till anstånd, vare han icke allenast för hvad oguldet och förfallet är jemte ränta derå utan ock, der uttaxeringen fördelats på särskilda förfallodagar, för hvad å senare förfallodag skolat erläggas underkastad utmätning utan dom eller utslag, då gode männen eller sysslomännen med företeende af rättens ombudsmans bevis om det belopp, för hvilket bolagsmannen på grund af uttaxeringen häftar, hos utmätningsman påkalla utmätning; varej ock bolagsmannen skyldig att på yrkande af gode männen eller sysslomännen afträda sin egendom till konkurs; åliggande det gode männen eller sysslomännen att ofördröjligen mot bolagsmannen vidtaga den åtgärd, som i hvarje fall må anses lämplig.

Kongl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 28.

n §•

Belopp, för hvilket pant eller borgen blifvit enligt 15 § stäld, skall inbetalas inom sex månader efter den i kungörelsen utsatta förfallodag. Sker det ej, läte sysslomannen ofördröjligen försälja panten å offentlig auktion eller utsöka beloppet hos löftesmannen; vare ock bolagsmannen underkastad sådan påföljd, som i 16 § sägs, der sysslomännen anse nödigt, att sådan påföljd tillämpas.

18 §.

Afträdas solidarisk bolagsmans tillgångar till borgenärers förnöjande, må återvinningstalan, hvarom i 3 kap. konkurslagen stadgas, i bolagsmannens konkurs anställas .jemväl af gode männen eller sysslomännen i bankens konkurs i den ordning 37 § nämnda lag för enskild borgenär föreskrifver; och skall, der sådan talan af dem föres och bolagsmannens konkurs börjats inom natt och år efter det offentlig stämning å bankens borgenärer utfärdades, tid, som i 36 § samma lag sägs, räknas från den dag, bankens konkurs börjades.

19 §.

Solidarisk bolagsman, hvilken till följd af konkurstillstånd icke underkastats uttaxering enligt 10 eller 11 §, vare ändock skyldig att för en hvar af de lotter i banken, han innehar, tillskjuta enahanda belopp, som jemlikt samma §§ blifvit å hvarje lott uttaxeradt; och gälle jemväl i öfrigt om sådan bolagsmans tillskott i tillämpliga delar hvad om uttaxerade tillskott förut är sagdt.

Gode männen eller sysslomännen i bankens konkurs vare pligtige att, då solidarisk bolagsman blifvit försatt i konkurs, deri såväl för bankens konkursbo som å öfrige solidariske bolagsmäns vägnar bevaka hvad förstnämnde bolagsman på grund af sin delaktighet i banken är skyldig tillskjuta, samt, intill dess bankens konkurs blifvit afslutad, uppbära den utdelning, som belöper å berörda tillskott.

20 §.

Af de tillgångar i bankens konkurs, som kunna återstå sedan alla skulder jemte kostnaderna för boets utredning och konkurssakens behandling blifvit betalda eller medel dertill afsätta, skola, innan utdelning å banklotterna må ega rum, de tillskott återgäldas, som de

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

solidariske bolagsmännen på grund af denna lag erlagt jemte ränta efter sex för hundra om året från betalningsdagarne.

21 §.

Utan hinder deraf, att den i 6 § stadgade anmälningstid ej förflutit, må utdelning i bankens konkurs ega rum; skolande vid utdelningsförslag, som upprättas förr än nämnda tid tilländagått, utdelningen för bankens sedelskuld beräknas å hela det enligt bankens räkenskaper utelöpande belopp af sedlar tillika med det ytterligare belopp deraf, som må finnas vara i rörelsen utsläppt utöfver hvad räkenskaperna utvisa.

För fordran på grund af sedel ege borgenär uppbära derå belöpande utdelning sedan han iakttagit hvad enligt 6 § honom åligger; dock att sedel, som genom utdelningen ej varder till fullo infriad, skall, innan utdelningen må lyftas, vara aflemnad mot bevis, som i nämnda § sägs.

22 §.

Ej må bankens konkurs afslutas, förr än den i 6 § stadgade anmälningstid förflutit.

Denna lag skall icke blifva gällande i mål, som göres anliängigt före den 1 Januari 1890.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

9 Förslag

till

Lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker.

Med upphäfvande af förordningen angående vissa lagbestämmelser med afseende på enskilda banker den 6 Oktober 1848 stadgas som följer:

1 §•

Enskild bank, som eger rätt att utgifva egna banksedlar, skall i mål, för hvilka ej annorlunda genom lag stadgas, lyda under rådstufvurätten i den stad, der bankens hufvudkontor är beläget.

2 §•

När enskild bank med sedelutgifningsrätt upplöses utan konkurs, vill, uppå anmälan härom, Konungen genom allmän kungörelse förelägga en hvar, som innehar af banken utgifven sedel,- att inom två år från kungörelsens dag, vid förlust af all betalningsrätt, förete sedeln till infriande i banken; skolande kungörelsen minst fyra gånger under hvardera året uppläsas i rikets kyrkor och införas i allmänna tidningarna.

S §.

Den ansvarighet för enskild sedelutgifvande banks förbindelser, hvilken åligger solidarisk bolagsman utöfver hans andel i bankens grundfond, må ej af bankens borgenärer göras gällande mot bolagsmannen i annan ordning än som föreskrifves i lagen angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs.

Denna las: träder i kraft den 1 Januari 1890.

O

Bih. till Biksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Åfd. 17 Häft.

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 28.

Utdrag af 'protokollet öfver finansärenden, kallet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 21 December 1888.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvård,

Statsråden: Herr Boven,

Friherre von Otter,

. von Krusenstjerna,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Örbom,

Friherre Akerhielm.

Departementschefen, Statsrådet Friherre von Essen anförde härefter:

»Frågan om banklagstiftningens ordnande har länge stått på dagordningen, utan att denna magtpåliggande fråga hitills nått sin lösning. Mer och mer synes man dock härunder hafva enats i den uppfattning, att såsom mål för lagstiftningen i detta ämne bör uppställas sedelutgifningsrättens indragning från de enskilda bankerna och öfverlemnande till en enda, med nödiga betingelser härför utrustad centralbank.

De förslag rörande bankväsendet, indika af Eders Kongl. Maj:t afgåfvos till 1886 och 1887 årens riksdagar, innefattade väl ett steg i sådan rigtning, i det de afsågo en begränsning af de enskilda ban-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28. 1 1

kernas nuvarande sedeiutgifningsrätt, men dock utan att inlåta sig på frågan om denna rättighets slutliga upphörande och om de anordningar, som kunde böra i sammanhang dermed vidtagas. Den utgång, bankfrågans behandling erhöll vid 1886 års riksdag, var ock, efter hvad jag vågar antaga, i icke ringa grad beroende deraf, att det för Riksdagen då framlagda förslaget sålunda afsåg endast ett öfvergångsskede, men lemnade åt framtiden att afgöra hvad som borde följa på detta skede. Då det förslag, som af Eders Kongl. Maj:t afläts till 1887 års Riksdag, men hvilket i följd af Riksdagens kort derefter inträffade upplösning icke kom under pröfning, i hufvudsak utgjorde endast ett upprepande af framställningen till 1886 års Riksdag, synes mig någon synnerlig utsigt icke heller förefinnas, att för detta förslag vinna Riksdagens godkännande; och jag anser mig derföre nu desto mindre böra tillstyrka detsammas förnyade framläggande, som jag föreställer mig, att hvarje försök att partielt lösa den sväfvande bankfrågan skall visa sig fruktlöst, och att endast för ett förslag, som innebär en lösning af frågan i hela dess vidd, inom Riksdagen torde kunna påräknas de eftergifter i åsigter och önskningar, som lära vara nödvändiga för att uppnå samstämmighet i ämnet.

Ehuru jag icke är beredd att nu underställa Eders Kongl. Magt ett sådant förslag, anhåller jag dock att få i korthet angifva de hufvudgrunder, hvarpå, enligt min uppfattning, ett dylikt förslag borde byggas.

I det väsentliga ansluter jag mig härvid till de åsigter, som uttalats af den år 1881 af Eders Kongl. Maj: t tillsatta bankkomité i dess underdåniga betänkande af den 14 December 1883. Med komitén är jag sålunda ense derom, att de enskilda bankernas sedeiutgifningsrätt bör öfverflyttas på Riksbanken, men att en sådan öfverflyttning icke bör ega rum, utan att i Riksbankens organisation ändringar vidtagas, hvarigenom tillräckliga garantier vinnas för den måttfulla, bankmessiga och af politiska inflytelser oberörda förvaltning, som bör utmärka ett bankinstitut med den grannlaga uppgiften att besörja landets hela sedelutgifning. Om det än icke kan anses nödigt att för detta syftes vinnande förändra Riksbankens karakter af statsinstitution, genom att i banken inrymma enskilde delegare, lärer dock det hufvudsakliga af hvad komitén i öfrigt föreslagit rörande Riksbankens styrelse och förvaltning få anses utgöra oeftergifliga förutsättningar för att göra banken skickad att uppbära den förändrade ställning, densamma komma att intaga såsom ensam sedelutgifvande. Lika med komitén anser jag alltså, att bankens verksamhet bör inskränkas till vissa rörelsegrenar, som lämpa sig för bankens nya uppgift; att grunderna för bankens

12 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

sedelutgifning likasom för dess rörelse i allmänhet och förvaltning böra fastställas genom lag, som stiftas af Konung och Riksdag gemensamt; äfvensom att Konungen bör beredas inflytande på bankens förvaltning.

Det ligger emellertid i sakens natur, att öfvergången till ett nytt banksystem måste ske med den största varsamhet för att icke åstadkomma olägenheter för den allmänna rörelsen; och jag föreställer mig, att derin * öfvergång lämpligen skulle kunna ske sålunda: att de enskildabankernas sedelutgifningsrätt vid 1893 års utgång, då de nu beviljade oktrojerna gå till ända, begränsades inom ett belopp af 45 millioner kronor i enlighet med det af Eders Kongl. Maj:t till 1887 års Riksdag afgifna förslaget; att den sålunda begränsade sedelutgifningsrätten blefve de enskilda bankerna tillagd för ett bestämdt antal år, minst fem, dock med rätt för Eders Kongl. Maj:t att, derest vid utgången af den sålunda bestämda tiden den allmänna ekonomiska ställningen funnes vara sådan, att sedelutgifningsrättens fullständiga indragning icke kunde utan våda ega rum, medgifva ett eller annat års ytterligare uppskof med indragningen; samt att efter sedelutgifningsrättens upphörande de enskilda bankerna, för att fortfarande blifva i tillfälle att å orter, dit Riksbanken icke lärer kunna utsträcka sin verksamhet, betjena rörelsen genom afdelningskontor, finge under visst antal år af Riksbanken åtnjuta försträckning, mot låg ränta, till ett för hvarje bank bestämdt belopp.

Om sålunda de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt kom me att inom viss icke synnerligen långt aflägsen tid upphöra, borde tillräcklig anledning icke kunna anses förefinuas att i banklagstiftningen införa den nyhet, som innefattas i de af bankkomitén föreslagna och i propositionerna till 1886 och 1887 årens riksdagar upptagna bestämmelser rörande pant för utelöpande sedlar, utan synes under den begränsade tid, de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt då konirne att ega bestånd, den solidariska ansvarigheten för lottegarne, i förening med bestämmelser om vissa valutor såsom grund för sedelutgifningsrätten, fortfarande såsom hittills kunna utgöra tillräcklig garanti för sedlarnes inlösen, dock under förutsättning, hvad den solidariska ansvarigheten beträffar, att särskilda stadgande!! varda meddelade om sättet för denna ansvarighets tillämpning.

Af hvad jag redan anfört följer, att, derest de grunder för ordnande af Riksbankens och de enskilda bankernas verksamhet, jag nu antydt, skulle efter en närmare utredning af frågan vinna Eders Kongl. Maj:ts gillande, de särskilda lagförslag, hvilka skulle för ändamålet erfordras, efter min uppfattning böra i ett sammanhang komma under Riksdagens pröfning. Då bland dessa äfven komrne att ingå förslag,

13 Kongl. Majds Råd. Proposition N:o 28.

åsyftande ändringar i grundlagen, Indika skulle tidigast kunna erhålla sin slutbehandling vid 1891 års riksdag, har jag förestält mig, att gången af ärendets behandling lämpligen borde blifva den, att proposition om de erforderliga grundlagsändringarne af Eders Kongl. Maj:t aflätes till 1890 års Riksdag och att, om denna proposition då blefve antagen att hvila, frågan i dess öfriga delar bragtes under Riksdagens behandling vid 1891 års riksmöte.

Min afsigt är nu icke att begära Eders Kongl. Maj:ts godkännande af vare sig vissa grunder för bankfrågans lösning eller någon viss plan för dess handläggning utan endast att utbedja mig Eders Kongl. Maj:ts tillåtelse, att två eller flere med bankväsendet förtrogne män måtte få tillkallas för att jemte bankinspektören utarbeta förslag rörande banklagstiftningen i den här af mig antydda syftning, att sedermera underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning.

Under förutsättning att Eders Kongl. Maj:t härtill lemnar bifall och att sålunda ytterligare någon tid kommer att förflyta, innan frågan om de enskilda sedelutgifvande bankernas ställning och organisation varder föremål för behandling, anser jag mig dock böra redan nu påkalla Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet för behofvet af lagbestämmelser, som reglera betydelsen och tillämpningen af den ansvarighet, hvilken åligger lottegare i dylik bank för dennas förbindelser. Derest de åsigter, jag i det föregående uttalat, vinna godkännande, skulle den solidariska ansvarigheten för lottegarne i de enskilda bankerna komma att bibehållas, så länge bankernas sedelutgifningsrätt i större eller mindre utsträckning qvarstår. Men äfven om så icke skulle blifva förhållandet, synes frågan om innebörden af denna ansvarighet och sättet att göra densamma gällande alltför väl kunna i och för sig utredas och genom lag bestämmas utan att ställas i samband med eller göras beroende af bankfrågans lösning i öfrigt; och ur flera synpunkter måste det anses mindre tillrådligt att längre uppskjuta ordnandet af denna icke mindre för allmänheten, än för bankernas lottegare vigtiga angelägenhet. Någon anledning att för tillfället befara eu bankkatastrof föreligger visserligen icke; men, om en sådan under förändrade förhållanden inträffade, skulle en brist på lagstiftning i nämnda hänseende förorsaka så känbara olägenheter och i så betydlig män öka de olyckor, en dylik katastrof alltid måste medföra, att jag icke vågar påtaga mig ansvaret att låta frågan längre hvila; och äfven om, såsom jag för min del är benägen att antaga, en tillämpning af banklottegares solidariska ansvarighet lika litet hädanefter som hittills behöfver ifrågakomma, så är det i allt fall af vigt att den ovisshet, som nu råder i afseende å de solidariske bankdelegarnes ställning, undanrödjes, enär Bill. till Riksd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 17 Häft. 3

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

denna ovisshet skulle kunna, i synnerhet under andra ekonomiska förhållanden än de nu rådande, vålla svårighet för en enskild bank att vid tillända gående oktroj hålla grundfonden uppe till behörigt belopp. Äfven för de enskilda bankernas fordringsegare och särskildt sedelinnehafvarne måste det vara af betydelse att få beskaffenheten af det ansvar för deras fordringar, som åligger banklottegarne, genom tydliglag bestämd.

Då Eders Kongl. Maj:t vid meddelande af de med år 1889 börjande bankoktrojer bestämt, att bankbolag skall vara underkastadt till- Jämpning af de föreskrifter, hvilka under den förlängda oktrojen kunna varda genom allmän författning stadgade i fråga om utredning af enskild banks tillgångar vid iråkadt obestånd samt sättet att i sådant fäll göra delegarnes ansvarighet gällande, kan den lag, som må blifva i ämnet faststäld, utan afbidan på oktrojtidens utgång träda i kraft, I sammanhang härmed torde äfven frågan om förfaringssättet vid bankaktiebolags och sparbanks konkurs böra lösas.

Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag i underdånighet att Eders Kongl. Maj:t täcktes

ej mindre uppdraga åt chefen för Justitiedepartementet att låta utarbeta förslag dels "till lagbestämmelser i fråga om enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs samt sättet att, då enskild sedelutgifvande bank råkat i obestånd, gorå gällande de solidariska bolagsmännens ansvarighet för bankens förbindelser; dels ock till de öfriga stadgande!-) af civillags natur, som beträffande samma ansvarighet må finnas erforderliga;

än äfven medgifva, att två eller flere med bankväsendet förtrogne män må få tillkallas för att, jemte bankinspektören, utarbeta förslag till förändrad banklagstiftning i den syftning, jag här ofvan framstält;

anhållande jag att vid ett annat tillfälle få för Eders Kongl. Maj:t föreslå de personer, som kunna synas mig lämplige att för detta uppdrag anlitas.»

Hvad föredragande Departementschefen sålunda yttrat och hemstält, deruti Statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla; och skulle utdrag af protokollet angående detta ärende till Justitiedepartementet expedieras.

Ex protocollo C. Blornstedt.

STOCKHOLM, 1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1889.

1 Utdrag af 'protokollet öfver justitiedepartementsärerden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Lördagen den 5 Januari 1889,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvård,

Statsråden: Herr Lovén,

von Krusenstjerna,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Örbom,

Friherre Åkerhielm.

4:o.

Med tillkännagifvande, att i nedan omförmälda ärende gemensam beredning med chefen för Finansdepartementet egt rum, yttrade Departementschefen Statsrådet Örbom:

»Jemlikt protokollet öfver finan särenden den 21 sistlidne December har, i enlighet med chefens för Finansdepartementet hemställan, Eders Kongl. Magt täckts uppdraga åt mig att låta utarbeta förslag dels till lagbestämmelser i fråga om enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs samt sättet att, då enskild sedelutgifvande bank råkat i obestånd, göra gällande de solidariske bolagsmännens ansvarighet för bankens förbindelser dels ock till de öfriga stad- * ganden af civillags natur, som beträffande samma ansvarighet kunde finnas erforderliga.

Såsom förarbeten vid fullgörandet af detta uppdrag hafva varit att tillgå dels det förslag till förordning angående enskild sedelutgifvande banks, aktiebanks och sparbanks konkurs, som af utsedde komiterade utarbetats och till Eders Ivongl. Maj:t aflemnats med underdånig skrifvelse den 7 Oktober 1880, dels ock de af Eders Kongl. Maj:t i nådiga propositioner till Riksdagen den 6 Mars 1886 och den 14 Februari 1887 framlagda, hufvudsakligen på det af 1881 års bankkomité den 14 December 1883 afgifna betänkande grundade förslag i samma ämne.

Dessa förslag innehålla, såsom bekant, dels allmänna bestämmelser, afsedda att gälla vid konkurs såväl beträffande bankbolag med eller utan rätt att utgifva egna banksedlar som i fråga om sparbanker, dels ock särskilda bestämmelser, uteslutande afsedda att ordna förhållandena då sedelutgifvande bankbolag råkat i konkurs.

De allmänna bestämmelserna äro väsentligen lika i alla förslagen och innehålla hufvudsakligen, att ett allmänt ombud skall förordnas att deltaga i konkursboets förvaltning, att gode männen i konkursen skola under anslagstiden upprätta en förteckning öfver de borgenärer, hvilka enligt bankens räkenskaper hafva fordran hos banken på grund af insättning å depositions-, upp- och afskrifnings- eller annan räkning eller ock enligt sparbanksbok; att denna förteckning skall ingifvas till den, som har att emottaga bevakningsliandlingar i konkursen, och å inställelsedagen uppläsas, samt att fordran, som blifvit upptagen å förteckningen, skall anses vara bevakad i konkursen, såsom hade borgenären sjelf å inställelsedagen uppgifvit fordringen.

Hvad beträffar de särskilda bestämmelserna angående sedelutgifvande bankbolags konkurs, så äro föreskrifterna, såsom att sedel skall inom viss tid uppvisas för allmänna ombudet, att konkursen ej må afslutas innan denna tid tilländagått, att fordran på grund af banksedel icke behöfver bevakas samt att innehafvare af sådan fordran eger rätt till talan i konkursen, gemensamma för förslagen, ehuru mindre skiljaktigheter i affattningen förekomma.

Deremot förefinnas väsentliga olikheter i de stadganden, hvilka röra sättet för utkräfvande af bolagsmännens personliga ansvarighet för bankens förbindelser.

Komitéförslaget af år 1880, hvilket förutsätter bibehållande af de solidariske bolagsmännens obegränsade ansvarighet för alla bankens förbindelser äfvensom af nu gällande banklagstiftning _ i öfrigt, innehåller i det ämne, hvarom nu är fråga, att bankens tillgångar skola värderas af en nämnd och att, om vid denna värdering eller sedermera visar sig att tillgångarne icke förslå till betäckande åt bankens kända

gäld, det belopp, som erfordras till fyllande af bristen, skall uttaxeras å de solidariske bolagsmännen i förhållande till det antal lotter eu hvar af dem innehar. De medel, hvilka på grund af sådan uttaxering inflöte, skulle utdelas till borgenärerne på samma sätt som bankens öfrige tillgångar, utan företrädesrätt till betalning för borgenär, hvars fordran grundade sig på banksedel.

De senare förslagen åter utgå från förutsättning af vissa vigtiga ändringar i nuvarande banklagstiftning. Bolagsmännens ansvarighet för bankens förbindelser skulle blifva begränsad och olika för olika slag af förbindelser. Hvarje s. k. hufvudlottegare skulle nemligen utöfver den andel af grundfonden, som på honom belöpte, svara för bolagets samtlige förbindelser med lika belopp som hans andel i grundfonden och dessutom särskildt för sedlarne med enahanda belopp. Sedelutgifningsrätten skulle vara grundad å värdepapper och guld, som satts i allmänt förvar såsom pant för sedlarne; i denna sedelpant skulle innehafvarne af sedlarne njuta förmånsrätt till betalning för sina fordringar. Med anslutning till dessa nya grundsatser, hvilka voro upptagna i särskilda för Riksdagen framlagda lagförslag, föreslogs i afseende på förfaringssättet vid konkurs, att till gäldande af sedelskulden de tillgångar, hvilka vore satta såsom pant för sedlarne, skulle så fort ske kunde försäljas, samt att, derest under konkursen visade sig, att dessa tillgångar icke försloge till infriande af sedelbeloppet, bristen skulle uttaxeras å hufvudlottegarne så långt deras särskilda ansvarighet för sedlarne sträckte sig. I den mån medel inflöte för sedelpanten eller på grund af uttaxeringen finge utdelning ske till sedelinnehafvare. Bolagets tillgångar med undantag af sedelpanten borde värderas af en nämnd, och om vid denna värdering eller sedermera visade sig att dessa tillgångar icke försloge till betalning af all gäld utom sedelskulden, skulle bristen deri uttaxeras på hufvudlottegarne så långt deras allmänna ansvarighet för bolagets samtliga förbindelser sträckte sig. Denna allmänna ansvarighet skulle ock på enahanda sätt göras gällande, derest sedelinnehafvarne icke kunde erhålla full betalning ur sedelpanten, jemte de medel, som inflöte efter uttaxering på grund af den särskilda ansvarigheten för sedlarne, samt sedelinnehafvarne tillkommande utdelning af bolagets öfriga tillgångar.

Vid öfvervägande af grunderna för det lagförslag, hvilket jag erhållit uppdrag att låta utarbeta, har jag beträffande de allmänna bestämmelser, som borde vara gemensamma för såväl sedelutgifvande banks som aktiebanks och sparbanks konkurs, ansett 1887 års förslag böra bibehållas med allenast några mindre jemkningar. Hvad åter angår de särskilda bestämmelserna beträffande sedelutgifvande banks konkurs

kan i många hänseenden enahanda förfaringssätt iakttagas. Men i sjelfva den hufvudsakliga frågan — den om sättet att vid konkurs gorå bolagsmännens personliga ansvarighet för bankens förbindelser gällande, kunna 1886 och 1887 års förslag, såsom bygda å en ifrågasatt väsendtligen förändrad banklagstiftning, bland hvars hufvudsakliga moment ingick den så kallade sedelpanten i förening med stark begränsning af den solidariska ansvarigheten icke läggas till grund för det förslag, som nu skolat utarbetas. Deremot har det synts mig som om 1880 års komités förslag kunde i denna del hufvudsakligen åter upptagas, då detsamma i likhet med det nu tillämnade förslaget hänför sig till den nuvarande banklagstiftningen och icke är stäldt i samband med- någon ombildning deraf. En gemensam grundtanke för båda varder då att fordringsegare på grund af banksedel, såsom ej egande laglig förmånsrätt, ej må med betalning gynnas framför öfriga oprioriterade borgenärer.

I vissa detaljer torde dock några modifikationer i 1880 års förslag vara nödiga eller lämpliga. Kärnpunkten i alla anordningar beträffande förevarande ämne är uttaxeringen å bankens solidariska bolagsmän af de tillskott, som erfordras för att fylla möjligen uppkommen brist i bankens egna tillgångar till gäldande af dess skulder. Denna för utredning af bankens konkurs och för bolagsmännens intressen ytterst magtpåliggande uttaxering bör grunda sig på en från början fullt tillförlitlig värdering, så att, så vidt möjligt, tillskotten icke blifva onödigt betungande men icke heller otillräckliga för behofvet. De böra följaktligen å ena sidan beräknas sålunda, att det afsedda ändamålet att bereda snar liqvid åt fordringsegarne vinnes, och att upprepade uttaxeringar med deraf oundvikligen härflytande omgångar, förvecklingar och kostnader i möjligaste måtto undvikas. Men ur en annan ej mindre vigtig synpunkt är det nödigt och lämpligt att, såvidt utan äfventyrande af bankens borgenärers rätt och säkerhet kan ske, söka underlätta fullgörandet af bolagsmännens betalningsskyldighet. Särskildt med hänsyn dertill att en bankkatastrof naturligen alltid framkallar menliga följder för de enskildes affärsförhållanden i orten bör man undvika att förstora förödelsen genom en alltför våldsam och brådstörtad uttaxering, som kan leda dertill att eljest vederhäftiga personer blifva bragta på obestånd. Ur de sålunda i korthet antydda skälen hafva härflutit vissa ändringar och tillägg till hvad 1880 års förslag derutinnan innehåller. Sålunda har i det nu af mig framlagda förslaget framhållits, att vid värderingen af bankens tillgångar dessa skola upptagas icke till det belopp de anses kunna betinga vid en ögonblicklig realisation, företagen samtidigt med värderingen, utan till

det värde, hvartill de antagas kunna med full säkerhet förvandlas i penningar under förvaltningens fortgång (8 §). För att påskynda valet af ledamöter i värderingsnämnden och dermed äfven sj elfva värderingen har föreslagits, att val af den ledamot, hvilken bör utses, af borgenärerne, skall förrättas å tid, som i konkurslagen stadgas för val af gode män, och att de solidariske bolagsmännens val skall ske, icke inför rättens ombudsman utan inför allmänna ombudet, som kan utsätta detsamma genast efter det han blifvit förordnad (9 §). För att det belopp, som anses erforderligt till fyllande af bristen i bankens tillgångar, må kunna inflyta genom allenast en uttaxering äfven under den antagliga förutsättning, att någon eller några af de solidariske bolagsmännen äro insolventa, har ansetts lämpligt stadga, att nämnda belopp skal] vid uttaxeringen höjas med tio procent, och att, om någon af de solidariske bolagsmännen veterligen är i konkurstillstånd, uttaxeringen skall ske endast å de öfriga (10 §). Till lättnad för bolagsmännen har dels förfallotiden för erläggande af uttaxerade tillskott blifvit i någon mån utsträckt, dels ock föreskrifvits, att vid större uttaxering beloppet skall fördelas på två förfallodagar, med minst två och högst tre månaders mellantid (12 §). Å andra sidan har i borgenärernas intresse bolagsmans rätt att mot pant eller borgen njuta anstånd utöfver förfallotiden gjorts beroende deraf, att han inom förfallotiden kontant fullgör betalningsskyldigheten till viss del (15 §); hvarjemte för bolagsman, som erhåller anstånd men icke erlägger betalning inom anståndstiden, stadgats enahanda påföljd, som för bolagsman, hvilken eftersätter hvad honom åligger att fullgöra inom den ursprungliga förfallotiden (17 §).

Vidare har det ansetts lämpligt att tillägga ett stadgande derom, att af de tillgångar i bankens konkurs, som kunde återstå efter det alla skulder blifvit betalda eller medel dertill afsätta, borde, innan någon utdelning å banklotterna finge ega rum, återgäldas de tillskott, som de solidariske bolagsmännen på grund af uttaxering erlagt, jemte sex procent årlig ränta från betalningsdagarne (20 §).

På dessa grunder och med iakttagande så vidt möjligt af de inom Högsta Domstolen vid granskning af komitéförslaget och 1886 års förslag framstälda formela anmärkningar äfvensom de erinringar, som vid sistnämnda förslag gjorts under ärendets behandling af Riksdagens utskott, har inom Justitiedepartementet utarbetats ett förslag till lag i ämnet. Då detta förslag likasom de föregående icke uteslutande angår vissa bankers konkurs utan tillika innehåller vigtiga och från allmänna konkurslagen afvikande stadganden rörande solidarisk bolagsmans i enskild sedelutgifvaude bank konkurs, har åt detsamma gifvits titeln

»förslag till lag angående enskild sedelutgifvande banks och solidarisk bolagsmans i sådan bank konkurs, så ock om bankaktiebolags och sparbanks konkurs.»

I sammanhang med antagande af en sådan speciell konkurslag torde emellertid, för att gifva eu fullständig och tillfredsställande lösning af frågan om den ansvarighet utöfver andel i grundfond, hvilken åligger solidarisk bolagsman i enskild sedelutgifvande bank med afseende å bankens förbindelser, böra stadgas att denna ansvarighet icke må mot bolagsmannen göras gällande i annan ordning än i samma konkurslag föreskrifves. Ett sådant stadgande är efter min uppfattning endast ett stadfästande åt det rättsförhållande emellan bankens borgenärer och bolagsmän, hvilket, ehuru aldrig i tydliga ord utsagdt, dock varit underförstådt såsom det normala.

Vidare bör ändring vidtagas i 2 § af förordningen angående vissa lagbestämmelser med afseende på enskilda banker den 6 Oktober 1848 och 3 § deri helt och hållet uteslutas. Då af samma förordnings öfriga två paragrafer 1 § redan förut upphört att gälla, synes förordningen böra helt och hållet upphäfvas och ersättas af en ny lag. I denna bör i sådant fall jemväl upptagas nyssnämnde stadgande angående bolagsmännens ansvarighet, hvilket icke kan erhålla plats i konkurslagen. I anledning häraf har med ledning af det utaf 1880 års komité uppgjorda förslag till förordning angående vissa lagbestämmelser med afseende på enskilda banker samt det af Eders Kongl. Maj:t i proposition till Riksdagen den 6 Mars 1886 framlagda förslag till lag med vissa bestämmelser angående bankbolag med sedelutgifningsrätt, inom Justitiedepartementet utarbetats ett förslag till lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker.

I en punkt afviker sistnämnda förslag från såväl 1880 som 1886 års förslag, nemligen derutinnan, att bestämmelsen angående laga domstol för bank med hufvudkontor i stad, som lyder under landsrätt, blifvit utesluten. Detta har skett af den anledning, att för närvarande icke tinnes någon enskild sedelutgifvande bank med hufvudkontor i stad, som saknar magistrat, och att, såsom till protokollet öfver finansärenden den 14 Februari 1887 yttrats af dåvarande chefen för Finansdepartementet, det icke kan antagas, att oktroj skall meddelas sådan bank. Om emellertid det skulle anses behöfligt att stadga bestämdt förbud för enskild sedelutgifvande bank att hafva hufvudkontor i stad, som lyder under landsrätt, lärer ett sådant förbud hafva sin rätta plats i kungörelsen angående enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar den 12 Juni 1874.

Derjemte saknas såväl uti nu ifrågavarande förslag som i för-

slaget till konkurslag stadgande!! angående tiden och sättet för anmälande af fordran, som grundas å annan tryckt eller graverad löpande förbindelse än sedel. Sådana stadgande!! finnas såväl i 1848 års förordning som i 1880 års komitéförslag, men äro uteslutna i 1886 och 1887 års banklagsförslag, hvilka i stället innehålla förbud för enskild sedelutgifvande bank att utställa förbindelser af omförmälda slag. Jag har trott att ett dylikt förbud, genom hvilket inskränkning ej sker i någon rättighet, som för närvarande utöfvas af någon enskild sedelutgifvande bank, kan införas i kungörelsen den 12 Juni 1874 och vinna tillämpning äfven under nu gällande bankoktrojer. Det är under denna förutsättning ifrågavarande stadganden icke blifvit i de föreliggande förslagen upptagna.

Hvad angår frågan om tiden, då de föreslagna lagarne kunna träda i kraft, så torde de stadganden, hvilka angå konkursförfarandet, såsom varande af processuel natur, kunna vinna gällande kraft i alla mål, som anhängiggöras efter deras promulgerande. Särskilt är detta otvifvelaktigt i afseende å bankaktiebolag och sparbanker. De enskilda sedelutgifvande bankerna åter äro, på sätt chefen för Finansdepartementet upplyst, på grund af förbehåll i de för dem meddelade nya oktrojer, skyldige att underkasta sig de föreskrifter, hvilka under oktrojtiden kunna varda genom allmän författning stadgade i fråga om utredning af enskild banks tillgångar vid iråkadt obestånd samt om sättet att i sådant fall göra delegarnes ansvarighet gällande. Något uppskof med tillämpning af dessa nya lagbud, så vidt de röra sedelutgifvande banker, påkallas sålunda icke af hänsyn till bankdelegarnes rätt. Dessa bankers borgenärer skola förvisso blifva bättre till godo sedda sedan dessa lagbud trädt i kraft än under den nu varande bristfälliga lagstiftningen i ämnet. Detta gäller äfven det nya stadgandet i 3 § af förslaget till lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker. Detta stadgande är visserligen affattadt i negativ form såsom om det innefattade en inskränkning i rättigheter, hvilka nu tillkomme borgenärerne gent emot bankens solidariske delegare, men denna inskränkning är efter min uppfattning endast skenbar, då borgenärernes förmenta rätt att omedelbart och utan att banken kommit på obestånd antasta bolagsmännen för bankens förbindelser aldrig varit lagligen erkänd. Men i allt fall torde det vara lämpligt att tiden för lagarnes trädande i kraft framskjutes så långt att de borgenärer, som finnas vid lagarnes formulerande, erhålla skäligt rådrum att, om do så önska, bereda sig betalning för sina fordringar innan de nya bestämmelserna blifva gällande. I detta syfte har före-

slagits, att lagarne skola träda i kraft den 1 Januari året efter det, då desamma utfärdas.»

Sedan Departementschefen härefter uppläst de inom departementet utarbetade, detta protokoll bilagda förslag till

l:o lag angående enskild sedelutgifvande banks och solidarisk bolagsmans i sådan bank konkurs, så ock om bankaktiebolags och sparbanks konkurs, samt

2:o lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker,

hemstälde Departementschefen, att Kongl. Magt täcktes, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, infordra Högsta Domstolens utlåtande öfver dessa förslag.

Denna af Statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.

Ex protocollo: Carl Boheman.

9 Förslag

till

Lag angående enskild sedelutgifvande banks och solidarisk bolagsmans i sådan bank konkurs, så ock om bankaktiebolags och sparbanks konkurs.

Härigenom förordnas, att i fråga om enskild sedelutgifvande banks och solidarisk bolagsmans i sådan bank konkurs, så ock beträffande bankaktiebolags och sparbanks konkurs skola, jemte hvad konkurslagen innehåller, som icke strider mot denna lag, tillämpas följande stadganden:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Har enskild bank med rätt att utgifva egna banksedlar eller aktiebolag, som drifvit bankrörelse, råkat i konkurstillstånd, varde det af rätten eller domaren ofördröjligen anmäldt hos chefen för Finansdepartementet; och förordne departementschefen ett allmänt ombud att såsom god man och syssloman deltaga i konkursboets förvaltning med de gode män och sysslomän, som utses på sätt i konkurslagen stadgas.

Afträdes sparbanks egendom till konkurs, varde anmälan derom af rätten eller domaren ofördröjligen gjord hos Konungens Befallningshafvande, som förordnar ett allmänt ombud att deltaga i förvaltningen af konkursboet, på sätt här ofvan sägs.

På den, hvilken förordnat sådant allmänt ombud, ankomme att, när det pröfvas skäligt, entlediga ombudet och i dess ställe annan förordna. Deröfver må klagan ej föras.

2 §•

Det allmänna ombud, som sålunda blifvit förordnadt, ege, lika med rättens ombudsman, att sammankalla borgenärerne att höras öfver ämnen, som röra boet och dess förvaltning, samt att hos rätten anmäla, om annan god man eller syssloman i konkursen visar motvilja eller försummelse vid fullgörande af sitt uppdrag.

Utan hinder af beslut, som kan vara fattadt om delning af förvaltningen af boet, ege allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.

3 §•

Arfvode för konkursboets förvaltning bestämmes af borgenärerne särskildt för rättens ombudsman och särskild! för gode männen och sysslomännen. Af arfvode! för gode männen och sysslomannen tage allmänna ombudet en tredjedel.

4 §•

Under anslagstiden upprätte gode männen förteckning öfver de borgenärer, hvilka enligt bankens räkenskaper hafva fordran hos banken på grund af insättning å depositions-, upp- och afskrifnings- eller annan räkning, eller ock enligt sparbanksbok; skolande denna förteckning för hvarje borgenär upptaga beloppet af hans fordran, så ock, der ränta å fordringen är utfäst, den dag, från hvilken räntan är ogulden, jemte räntefoten.

Förteckningen skall i hufvudskrift af gode männen så fort ske kan ingifvas till den, som, enligt hvad i konkurslagen sägs, har att emottaga bevakningshandlingar i konkursen; börande vid hufvudskriften fogas afskrifter till antal som påkallas af hvad här efteråt stadgas. Sedan desammas öfverensstämmelse med hufvudskriften blifvit af honom bekräftad, skall förteckningen i sålunda styrkt afskrift under de trettio sista dagarne före inställelsedagen hos rättens ombudsman samt vid hvart och ett af bankens kontor hållas tillgänglig för en hvar, som vill taga del af densamma.

« §•

Förteckningen varde å inställelsedagen af ordföranden uppläst; och skall fordran, som blifvit å förteckningen upptagen, anses vara i konkursen bevakad, såsom hade borgenären sjelf å inställelsedagen uppgifvit fordringen.

11 Särskilda bestämmelser angående enskild sedelutgifvande banks och solidarisk bolagsmans i sådan bank konkurs.

6 §•

Har enskild bank med rätt att utgifva egna banksedlar råkat i konkurstillstånd, vill Konungen genom allmän kungörelse förelägga en hvar, som innehar af banken utgifven sedel, att inom två år från kungörelsens dag, vid förlust af all betalningsrätt, uppvisa sedeln inför det af chefen för Finansdepartementet förordnade allmänna ombud, som låter bokföra sedeln och kostnadsfritt förse den med påskrift om uppvisandet. Nämnda kungörelse bör minst fyra gånger under hvardera året uppläsas i rikets kyrkor och införas i allmänna tidningarna.

Vill den, som sålunda uppvisar sedel, aflemna densamma, ege dertill rätt och erhålle utan afgift bevis deröfver af allmänna ombudet. Sådant bevis medför för den, till hvilken beviset blifvit utfärdadt, samma betalningsrätt som sedel, hvilken enligt beviset blifvit aflena nåd.

7 §•

För fordran, som grundas å banksedel, vare bevakning enligt konkurslagen i bankens konkurs icke erforderlig. Ej heller vare innehafvare af sådan fordran pligtig att densamma med borgenärsed fästa.

Innehafvare af fordran på grund af banksedel ege rätt till talan i konkursen, sedan han aflemnat sedeln till allmänna ombudet på sätt i 6 § sägs.

8 §•

Bankens tillgångar skola, så fort ske kan, värderas af eu nämnd, bestående af allmänna ombudet såsom ordförande samt två ledamöter, utsedde den ene af borgenärerne och den andre af de solidariske bolagsmännen. Tillgångarne skola dervid upptagas till det värde, hvartill de efter noggrann pröfning antagas kunna under förvaltningens fortgång förvandlas i penningar.

9 §.

Borgenärerne välje ledamot i nämnden å den tid och i den ordning, som i konkurslagen är föreskrifven för val af gode män.

12 För val af den ledamot i nämnden, som skall utses af de solidariske bolagsmännen, kalle allmänna ombudet ofördröjligen dem att inför honom sammanträda; och skall valet ske enligt de bestämmelser i fråga om rösträtt, som i den för banken faststälda bolagsordning äro gifna för val af styrelse. Om tid och ort för sådant sammanträde utfärde allmänna ombudet kungörelse, som i allmänna tidningarna införes tre gånger, första gången minst tio dagar före sammanträdet.

Underlåta borgenärerna eller de solidariske bolagsmännen att utse ledamot i nämnden, varde ledamot i stället förordnad af den rätt, der konkursen är anhängig. Försummar utsedd ledamot att på ordförandens kallelse tillstädeskomma vid nämndens sammanträde, ege ordföranden tillkalla annan person att i den försumliges frånvaro deltaga i värderingen.

10 §.

Visar sig tid den värdering, hvarom i 8 § sägs, eller sedermera under konkursens fortgång, att bankens tillgångar icke förslå till betäckande af bankens kända gäld jemte kostnaderna för boets utredning och konkurssakens behandling, skola gode männen eller sysslomännen ofördröjligen å de solidariske bolagsmännen, i förhållande till det antal lotter en hvar af dem enligt förteckningen öfver bankens delegare innehar, uttaxera det till fyllande af bristen i bankens tillgångar erforderliga belopp jemte en tiondedel derutöfver. År någon åt de. solidariske bolagsmännen veterligen i konkurstillstånd, skall uttaxering ske allenast å öfrige solidariske bolagsmän.

11 §■

Yppas sedan uttaxering skett behof af ny uttaxering, varde sådan skyndsamt verkstäld enligt de grunder, som i 10 § äro stadgade.

12 §.

Då uttaxering beslutes skall tillika bestämmas viss förfallodag, å hvilken bolagsmännens tillskott senast bör erläggas. Denna dag skall sättas minst två och högst tre månader efter den dag, då uttaxeringen beslutes. Uppgår det belopp, som uttaxeras till mera än hälften af den grundfond, Sony de solidariske bolagsmännen insatt eller bort insätta, skall beloppet lika fördelas på två förfallodagar, den första inom tid,

som nyss är nämnd, och den andra minst två och högst tre månader efter den första.

13 §.

Kungörelse om uttaxeringen, upptagande det tillskott, som för hvarje lott skall inbetalas, äfvensom förfallodagen eller förfallodagarne, varde införd i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst sex veckor och sista gången minst fjorton dagar före första förfallodagen; och läte gode männen eller sysslomännen dessutom om uttaxeringen ofördröjligen underrätta de solidariske bolagsmännen genom särskilda bref, som afsändas med posten.

14 §.

Å uttaxeradt belopp, som icke inbetalas inom derför i kungörelsen utsatt förfallodag, skall bolagsmannen gälda ränta efter sex för hundra om året från nämnde dag till dess betalning sker.

15 §.

Gäldar bolagsman inom utsatt förfallotid en fjerdedel af det belopp, som då bör erläggas, må han, efter ty i 17 § vidare sägs, njuta anstånd med betalning af återstoden, derest han för sagda återstod jemte ränta inom samma tid ställer pant eller borgen, som godkännes af gode männen eller sysslomännen.

' 16 §.

Har bolagsman brustit i fullgörande af honom åliggande betalningsskyldighet och är han icke enligt 15 § berättigad till anstånd, vare han icke allenast för hvad oguldet och förfallet är jemte ränta derå utan ock, der uttaxeringen fördelats på särskilda förfallodagar, för hvad å senare förfallodag skolat erläggas underkastad utmätning utan dom eller utslag, då gode männen eller sysslomännen med företeende af rättens ombudsmans bevis om det belopp, för hvilket bolagsmannen på grund af uttaxeringen häftar, hos utmätningsman påkalla utmätning; vare ock bolagsmannen skyldig att på yrkande af gode männen eller sysslomännen afträda sin egendom till konkurs; åliggande det gode männen eller sysslomännen att ofördröjligen mot bolagsmannen

vidtaga erforderliga åtgärder för tillämpning af den påföljd, som i hvarje fall må anses lämplig.

17 §•

Belopp, för h vilket pant eller borgen blifvit enligt 15 § stöld, skall inbetalas inom sex månader efter den i kungörelsen utsatta förfallodag. Sker det ej, läte sysslomännen ofördröjligen försälja panten å offentlig auktion eller utsöka beloppet hos löftesmannen; vare ock bolagsmannen underkastad sådan påföljd, som i 16 § sägs, der sysslomännen anse nödigt, att sådan påföljd tillämpas.

18 §.

Afträdas solidarisk bolagsmans tillgångar till borgenärers förnöjande, må återvinningstalan, hvarom i 3 kap. konkurslagen stadgas, i bolagsmannens konkurs anställas jemväl af gode männen eller sysslomännen i bankens konkurs; och skall, der sådan talan af dem föres och bolagsmannens konkurs börjats inom natt och år efter det offentlig stämning å bankens borgenärer utfärdades, tid, som i 36 § nämnda lag sägs, räknas från den dag, bankens konkurs börjades.

19 §.

Gode männen eller sysslomännen i bankens konkurs vare pligtige att, då solidarisk bolagsman blifvit försatt i konkurs, deri såväl för bankens konkursbo som å öfrige solidariske bolagsmäns vägnar bevaka hvad förstnämnde bolagsman på grund af sin delaktighet i banken är skyldig tillskjuta, samt, intill dess bankens konkurs blifvit afslutad, uppbära den utdelning, som belöper å berörda tillskott.

Detta tillskott skall för en hvar af de lotter i banken, bolagsmannen innehar, beräknas till enahanda belopp, som enligt 10 eller 11 § blifvit å hvarje lott uttaxeradt.

20 §.

Af de tillgångar i bankens konkurs, som kunna återstå sedan alla skulder jemte kostnaderna för boets utredning och konkurssakens behandling blifvit betalda eller medel dertill afsätta, skola, innan utdelning å banklotterna må ega rum, de tillskott återgäldas, som de

solidariske bolagsmännen på grund af uttaxering erlagt jemte ränta efter sex för hundra om året från betalningsdagarne.

21 §.

Utan hinder deraf, att den i 6 § stadgade anmälningstid ej förflutit, må utdelning i bankens konkurs ega rum; skolande vid utdelningsförslag, som upprättas förr än nämnda tid tilländagått, utdelning beräknas å hela det enligt bankens räkenskaper utelöpande belopp af sedlar tillika med det ytterligare belopp deraf, som veterligen finnes i rörelsen utsläppt utöfver hvad räkenskaperna utvisa.

För fordran på grund af sedel ege borgenär uppbära derå belöpande utdelning sedan han iakttagit hvad enligt 6 § honom åligger; dock att sedel, som genom utdelningen ej varder till fullo infriad, skall, innan utdelningen, må lyftas, vara aflemnad mot bevis, som i nämnda § sägs.

22 §.

Ej må bankens konkurs afslutas, förr än den i 6 § stadgade anmälningstid förflutit.

Denna lag skall icke blifva gällande i mål, som göres anhängigt före den 1 Januari nästkommande år.

16 Förslag

till

Lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker.

Med upphäfvande af förordningen angående vissa lagbestämmelser med afseende på enskilda banker den 6 Oktober 1848 stadgas som följer:

1 §•

Enskild bank, som eger rätt att utgifva egna banksedlar, skall i mål, för hvilka ej annorlunda genom lag stadgas, lyda under Rådstufvurätten i den stad, der bankens hufvudkontor är beläget.

2 §•

När enskild bank med sedelutgifningsrätt upplöses utan konkurs, vill, uppå anmälan härom, Konungen genom allmän kungörelse förelägga en hvar, som innehar af banken utgifven sedel, att inom två år från kungörelsens dag, vid förlust af all betalningsrätt, förete sedeln till infriande i banken; skolande kungörelsen minst fyra gånger under hvartdera året uppläsas i rikets kyrkor och införas i allmänna tidningarna.

3 §■

Den ansvarighet för enskild sedelutgifvande banks förbindelser, hvilken åligger solidarisk bolagsman utöfver hans andel i bankens grundfond, må ej af bankens borgenärer göras gällande mot bolagsmannen i annan ordning än som föreskrifves i lagen angående enskild sedelutgifvande banks och solidarisk bolagsmans i sådan bank konkurs, så ock om bankaktiebolags och sparbanks konkurs.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari nästkommande år.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1SS9,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

1 Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Torsdagen den 21 Februari 1889.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Olivecrona,

Svedelius,

Hernmarck,

Wedberg,

Glimstedt,

Åbergsson,

Hammarskjöld.

Företogs till fortsatt behandling de till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade förslagen till

l:o) Lag angående enskild sedelutgifvande banks och solidarisk bolagsmans i sådan bank konkurs, så ock om bankaktiebolags och sparbanks konkurs; samt

2:o) Lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker;

hvilka förslag äro bifogade detta protokoll.

l:o.

Förslag till lag angående enskild sedelutgifvande banks och solidarisk bolagsmans i sådan bank konkurs, så ock om bankaktiebolags och sparbanks konkurs.

Förslaget föranledde följande anmärkningar:

Justitieråden Svedelius, Hernmarck, Glimstedt och Hammarskjöld förenade sig om följande yttrande:

I rubriken uppgifves ifrågavarande lagförslag angå icke allenast enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs, Bill. till Riksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 17 Höft. I

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

utan äfven solidarisk bolagsmans i enskild sedelutgifvande bank konkurs. Häraf kunde den slutsats dragas att, likasom förslaget meddelar vissa föreskrifter, livilka skola i fråga om konkurs iakttagas, då gäldenären är en enskild sedelutgifvande bank, ett bankaktiebolag eller en sparbank, förslaget äfven innehölle från allmänna konkurslagen afvikande bestämmelser, tillämpliga i alla de fall, då gäldenären är solidarisk bolagsman i en enskild sedelutgifvande bank. Dä emellertid förslagets stadgande!!, i hvad de afse sådan bolagsmans konkurs, skulle eg a tillämpning allenast i det fall att den bank, hvari han är delegare, äfvenledes vore försatt i konkurstillstånd, och rubriken således syntes vara för vidsträckt, samt i betraktande deraf att bankens konkurs enligt förslaget skulle komma att emot den solidariske bolagsmannen medföra äfven andra rättsverkningar än dem, som hafva afseende å hans konkurs, det icke torde vara lämpligt eller erforderligt att i rubriken utmärka allenast sistnämnda slags rättsverkningar, ansågo Justitieråden, med hänsyn jemväl till önskvärdheten af att rubriker till lagar i allmänhet erhölle en i möjligaste måtto kortfattad lydelse, att nu anmärkta förhållande i fråga om förslagets rubrik skulle kunna afhjelpas derigenom, att ur densamma orden »och solidarisk bolagsmans i sådan bank konkurs, så ock om» uteslötos. Om denna hemställan bifölles, borde en motsvarande ändring af ingressen och af öfverskriften till andra afdelningen af lagen ega rum.

Justitieråden Olivecrona och Abergsson, som ansågo, att lagar och författningar i allmänhet borde gifvas så korta rubriker som möjligt, allenast antydande det ämne, som i lagen behandlas, förklarade att de delade den af Justitieråden Svedelius, Hernmarck, Glimstedt och Hammarskjöld uttalade mening, men hemstälde huruvida icke rubriken kunde ännu ytterligare förkortas och således förändras till: »lag angående banks konkurs» — eller något deremot svarande. Hvilka banker i lagen afses inhemtas redan af § 1 i förslaget.

1 §•

Justitieråden Olivecrona, Svedelius, Hernmarck, Glimstedt, Abergsson och Hammarskjöld förenade sig om följande yttrande:

Uttrycket »aktiebolag, som drifvit bankrörelse», hvilket i viss mån är bestämmande för tillämpningen af hela första afdelningen af lagen, synes kunna gifva anledning till olika tolkningar. Bestämmelserna i denna afdelning torde böra gälla — förutom enskilda banker med rätt

B

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 28.

att. utgifva egna banksedlar och sparbanker — dels sådana med Kongl. Maj:ts tillstånd bildade bolag, å hvilka lagen angående bankaktiebolag den 19 november 1886 är tillämplig, dels ock de med dessa likartade bolag, hvilkas verksamhet grundas på tillåtelse, meddelad innan samma lag trädt i kraft. Då båda dessa slag af bolag i nämnda lag benämnas »bankaktiebolag)), hemställes derför, att orden »aktiebolag, som drifvit bankrörelse» utbytas mot ordet »bankaktiebolag», hvilket redan förekommer i förslagets rubrik och ingress.

2 §•

Justitieråden Wedberg och Abergsson förklarade, att de vidhölle den af dem vid granskning af 1886 års lagförslag i ämnet framstälda anmärkning, att skyldighet borde stadgas för allmänna ombudet att, då han ville kalla borgenärerne till sammanträde, derom underrätta rättens ombudsman.

Justitieråden Olivecrona, Hernmarck och Hammarskjöld biträdde denna anmärkning.

Vidare yttrade Justitierådet Hammarskjöld, med hvilken Justitierådet Olivecrona instämde:

Enligt 66 § Konkurslagen må gode män eller syssloman, som hafva konkursboets förvaltning odelad, icke annorlunda än samfäldt vidtaga någon åtgärd, som för boet någon förpligtelse medföra kan eller någon rättighet detsamma afhända. Då det allmänna ombudet enligt förslagets 1 § är god man och syssloman, kan alltså, då förvaltningen är odelad, ingen vigtigare åtgärd ske utan hans medverkan. Meningen med andra momentet i förslagets 2 § är utan tvifvel att, äfven då boets förvaltning är delad, åt det allmänna ombudet bevara tillfälle till samma inflytande på alla vigtigare beslut rörande boet. Då momentet tillägger honom rättighet att, om han så vill, deltaga i hvilken förvaltningsåtgärd som helst, torde han kunna föreskrifva, att vissa åtgärder ej må vidtagas utan hans medverkan. Men en sådan anordning, då således de öfrige gode männens eller sysslomännens rätt att på egen hand sluta aftal för konkursboet vore beroende af huruvida det allmänna ombudet gifvit eller icke gifvit dem särskilda tillsägelser eller föreskrifter, vore i verkligheten föga betryggande för den allmänhet, som skulle med gode männen eller sysslomännen träffa uppgörelse, som rörde konkursboet. Det vore derföre önskvärdt, att momentet uttryckligen bestämde de slag af åtgärder, vid hvilka det all-

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

manna ombudets medverkan vore nödig. Bestämmelserna i 66 § Konkurslagen torde dervid kunna tjena till ledning.

6 §•

Justitierådet Hammarskjöld anförde:

Enligt denna paragraf skulle i allmänna rörelsen kunna finnas banksedlar, försedda med en alldeles egen art af påskrifter, som skulle utgöra vilkor för, att sedlarne fortfarande hade något värde. Hos den stora allmänheten, som måste få synnerligen svårt att kontrollera dessa påskrifters äkthet, blefve sådana sedlar antagligen föremål för mycket misstroende. Bedrägerier torde ock svårligen kunna förekommas. Af dessa skäl synes det mig önskvärdt, att inga sådana sedlar må få förekomma i allmänna rörelsen och att derför paragrafen ändras så att sedel, som företes för allmänna ombudet, alltid skall utbytas emot sådant bevis, som omförmäles i paragrafens andra stycke. Derigenom vunnes ock, att tidigare än eljest ur allmänna rörelsen försvunne sedlar, med hvilka den egendomligheten skulle ega rum, att de, i motsats mot andra banksedlar, skulle vara räntebärande.

En ändring af paragrafen i nu antydd rigtning skulle naturligtvis göra slutet af andra stycket i förslagets 21 § öfverflödigt.

8 §•

Justitierådet Hammarskjöld yttrade:

I de äldre förslagen i ämnet har i denna paragraf funnits ett andra moment af följande lydelse:

»Hvad de fleste i nämnden säga, gälle såsom nämndens beslut.»

Då enligt förslagets 10 § nämndens värdering har stor betydelse för bestämmande af behofvet och storleken af uttaxering å de solidariska bolagsmännen, samt det derföre torde vara af vigt att så vidt möjligt förebygga tvekan och tvist om det värde, hvartill bankens tillgångar må anses blifvit uppskattade, synes momentet böra ånyo införas.

10 §.

Justitieråden Olivecrona, Svedelius, Hernmarck, Wedberg, Abergsson och Hammarskjöld förenade sig om följande yttrande:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28. 5

Enligt sista punkten af denna § bör, vid uttaxering för fyllande af brist i bankens tillgångar, iakttagas, att, om någon af de solidariske bolagsmännen veterligen är i konkurstillstånd, uttaxering sker allenast å de öfrige. Meningen med detta stadgande är uppenbarligen icke att befria den i konkurs försatte bolagsmannen från skyldighet att i mån af sin andel i banken bidraga till betalning af bankens gäld. Tvärtom framgår af 19 §, att denne bolagsman för hvarje honom tillhörig lott i banken är skyldig tillskjuta lika stort belopp, som vid uttaxeringen fallit å en hvar af de öfrige lotterna. Betydelsen af stadgandet i förevarande punkt kan följaktligen icke vara någon annan, än att vid beräkning af det belopp, som bör tillskjutas för hvarje lott, icke skall tagas hänsyn till de lotter, hvilkas innehafvare veterligen äro i konkurs. Vid sådant förhållande synes ifrågavarande stadgande lämpligen böra ändras till det innehåll, att i det fall, som förutsättes, uttaxering visserligen skall ske äfven å den bolagsman, som är i konkurs, men att så stor summa skall uttaxeras, att den del deraf, som belöper på öfrige solidariske bolagsmän, motsvarar bristen i bankens tillgångar med tio procents förhöjning. Genom en sådan förändring, hvilken naturligtvis medför uteslutning af sista stycket i 19 §, undanrödja^ vissa mindre oegentligheter i förslaget. Sålunda blir det tydligt, att den i konkurs försatte bolagsmannen är skyldig att gälda på honom belöpande tillskott icke allenast med de tillgångar, som af honom afträda till borgenärerne, utan jemväl med egendom, som kan tillfalla honom efter konkursens afsilande; att dettaj,tillskott, sedan bolagsmans konkurs upphört, kan indrifvas på det sätt, som medgifves i 16 och 17 §§, samt att den i 14 § stadgade skyldighet att gälda ränta gäller äfven om bolagsman, som är i konkurs. Större öfverensstämmelse vinnes ock emellan 10 och 13 §§. Sistnämnde § är nemligen så affattad, som om uttaxeringen gälde alla de solidariske bolagsmännen. Den föreslagna ändringen af 10 §jskulle slutligen komma att åt stadgandet i tredje punkten af 12 § gifva ett i viss mån ändradt innehåll, i det att uttrycket »belopp, som uttaxeras» får eu annan betydelse än med nuvarande affattniugen af 10 §, enligt hvilken de solidariske bolagsmännen i vissa fall icke skulle få åtnjuta det afsedda betalningsanståndet, oaktadt^let uttaxerade beloppet för hvar och en af dem öfverstege hälften af hans andel i grundfonden. Stadgandet komme härefter i sjelfva verket att innebära,'* att en uttaxering skall fördelas på två förfallodagar så snart det tillskott,Torn af hvarje bolagsman bör erläggas, öfverstiger hälften af hans andel i grundfonden. Äfven denna afvikelse från förslaget torde innefatta en förbättring.

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 28.

18 §.

Högsta Domstolen anmärkte, att stadgandet i förra delen af denna § borde förtydligas, så att af detsamma framginge, att gode männen eller sysslomännen i bankens konkurs, då de anstälde återvinningstalan i bolagsmannens konkurs, både att iakttaga hvad i 37 § Konkurslagen föreskrifves för enskild borgenär, som vill anställa sådan talan.

Justitierådet Hammarskjöld, med hvilken Justitierådet Svedelius instämde, yttrade:

Återvinningstalan enligt 3 kap. Konkurslagen kan afse antingen återgång af visst af gäldenären slutadt aftal eller upphäfvande af utmätning och försäljning af gäldenären tillhörig lös egendom. För att en sådan talan skall kunna bifallas, fordras enligt 36 § nämnde lag, att aftalet eller utmätningen skett under närmaste tiden — i vissa fall tre månader och i andra trettio dagar — före konkursens början. I senare delen af förevarande § i förslaget stadgas nu att, derest gode männen eller sysslomännen i bankens konkurs föra återvinningstalan i bolagsmannens konkurs, och denna börjats inom natt och år efter det offentlig stämning å bankens borgenärer utfärdades, tid, som i 36 § Konkurslagen sägs, skall räknas från den dag bankens konkurs börjades. Orden: »från den dag» o. s. v. synas vilja rigta tanken på den tid, som följer efter början af bankens konkurs, icke på den, som föregår densamma. Meningen är emellertid, såsom man finner af motiverna till 1880 års förslag i ämnet, att bolagsmannens konkurs skall, i fråga om återvinningstalan, som deri af gode männen eller sysslomännen anställes, räknas såsom börjad redan den dag, bankens konkurs börjades. Orden afse således tid, som föregår början af bankens konkurs. Men är meningen den i motiverna angifna, så skulle, strängt taget, bifall till en af gode männen eller sysslomännen anstäld återvinningstalan vara beroende deraf, att det aftal eller den utmätning, hvarom är fråga, skett under närmaste tiden — tre månader eller trettio dagar — före början af bankens konkurs. Orden: »från den dag» o. s. v. kunna ej gerna syfta både på den tid som föregår och på den som efterföljer den nämnda dagen. Det måste dock antagas vara förslagets mening, att rätt till återvinning skall ega rum äfven i det fall, då aftalet ingåtts eller utmätningen verkstälts efter början af bankens konkurs. Stadgandet är mindre klart aflattadt och torde böra omarbetas.

20 §.

o

Justitieråden Olivecrona, Svedelius, Hernmarck, Abergsson och Hammarskjöld ansågo ifrågavarande § vara öfverflödig. Af det förhållande,

7 Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

hvari bolagsmännen på grund af bolagsaftalet stode till hvarandra, följde nemligen otvifvelaktigt att, derest efter utredning af bankens konkurs öfverskott förefunnes, liqvid borde ske emellan bolagsmännen, dervid en hvar af dem egde räkna sig till godo de tillskott, han på grund af uttaxering erlagt. Till följd häraf och då §:n kunde gifva anledning till det missförstånd, att sysslomännen i bankens konkurs både att ombesörja denna liqvid emellan bolagsmännen, hemstälde Justitieråden, att §:n måtte ur förslaget utgå.

21 §.

Justitieråden Olivecrona, Svedelius, Hernmarck, Wedberg, Åbergsson och Hammarskjöld hemstälde, huruvida icke redaktionen af första stycket af denna § borde förändras till ungefär följande lydelse:

»Utan---- tilländagå^, utdelningen för bankens sedelskuld

beräknas å hela det enligt bankens räkenskaper utelöpande belopp af sedlar tillika med det ytterligare belopp deraf, som må finnas vara i rörelsen utsläppt utöfver hvad räkenskaperna utvisa.»

Slutligen åberopade Justitierådet Glimstedt i tillämpliga delar hvad Justitierådet den 7 Februari 1887, vid granskning i Högsta Domstolen af då framlagda förslag i ämnet, yttrat.

2:o.

Förslag till lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker.

Vid 1 § åberopade Justitierådet Glimstedt hvad han yttrat den 7 Februari 1887 vid granskning i Högsta Domstolen af 61 § i förslaget till lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt.

I öfrigt lemnades ifrågavarande förslag utan annan anmärkning än att, derest rubriken i det förut denna dag granskade förslaget ändrades, på sätt i Högsta Domstolen blifvit hemstäldt, en motsvarande ändring äfven borde iakttagas beträffande affattningen af 3 § i förevarande förslag.

Ex protocollo C. P. Hagbergh.

8 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsårenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Fredagen den 15 Mars 1889,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Buren svärd,

Statsråden: Herr Lovén,

Friherre von Otter, von Krusenstjerna,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Örbom,

/ o

Friherre Akerhielm,

Justitieråden: Ahlgren,

Herslow.

Efter gemensam beredning med chefen för Finansdepartementet anmälde föredragande Departementschefen Statsrådet Örbom ånyo de i protokollet för den 5 Januari innevarande år omförmälda förslag till

l:o) Lag angående enskild sedelutgifvande banks och solidarisk bolagsmans i sådan bank konkurs, så ock om bankaktiebolags och sparbanks konkurs, och

2:o) Lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker.

Sedan Departementschefen redogjort för innehållet af det utaf Högsta Domstolen den 21 nästlidne Februari afgifna utlåtande öfver förslagen, anförde Departementschefen vidare:

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

»Anledningen, hvarför i rubriken till föret omnämnda förelag utmärkts, att förslaget anginge äfven solidarisk bolagsmans i enskild sedelutgifvande bank konkurs, har varit att undanrödja en inom Högsta Domstolen vid granskning af 1887 års förslag i ämnet framstäld anmärkning, att vissa stadganden i förslaget innefattade ämnen, som icke omedelbarligen folie inom den föreslagna lagens område, sådant detta i rubriken och ingressen angåfves. Då emellertid Högsta Domstolens fleste ledamöter nu ansett en sådan fullständighet i rubriken öfverflödig, hafva såväl rubriken som ingressen och öfverskriften till andra afdelningen af lagen blifvit förkortade i öfverensstämmelse med Högsta Domstolens mening.

Sedan Högsta Domstolen med stor pluralitet uttalat den åsigt, att ordet bankaktiebolag kan utan närmare förklaring användas såsom teknisk term icke allenast för sådana med Eders Kongl. Maj:ts tillstånd bildade bolag, å hvilka lagen angående bankaktiebolag är tillämplig, utan äfven för de med dessa likartade bolag, hvilkas verksamhet grundas på tillåtelse meddelad innan samma lag trädt i kraft, har jag intet att erinra deremot att, såsom inom Högsta Domstolen föreslagits, uttrycket »aktiebolag, som drifvit bankrörelse» i 1 § utbytes mot ‘ordet »bankaktiebolag».

På sätt Högsta Domstolens fleste ledamöter hemstält har i 2 §

1 mom. intagits ett stadgande af innehåll, att allmänna ombudet, då han kallar borgenärerne till sammanträde, skall derom underrätta rättens ombudsman.

Deremot har jag ansett den af allenast två af Högsta Domstolens ledamöter framstälda anmärkning mot stadgandet i andra momentet af

2 § desto mindre böra föranleda någon ändring af förslaget, som nämnda stadgande är afiattadt i enlighet med eu vid granskning af 1886 års förslag af Högsta Domstolens fleste ledamöter uttalad mening.

Att, såsom en af Högsta Domstolens ledamöter hemstält, föreskrifva, att sedel, som företes lör allmänna ombudet, ovilkorligen skall utbytas emot bevis om sedelns aflemnande, torde icke vara nödigt, då sedlarne dels till följd deraf att de säkerligen allmänt skola af bankens gäldenärer qvittningsvis användas till betalning af deras skulder till banken, dels ock på grund af stadgandet i 21 § 2 mom. antagligen komma att med endast få undantag långt före preskriptionstidens utgång försvinna ur allmänna rörelsen. Jag kan derföre icke tillstyrka en ändring af 6 § i det syfte denne ledamot antydt.

Det af samme ledamot vid 8 § föreslagna, från äldre lagförslagen hemtade stadgande, att hvad de fleste i nämnden säga, skall gälla så- Bih. till Riksd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 17 Höft. II

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 28.

som nämndens beslut, synes mig vara öfverflödigt och kan så mycket mindre tillstyrkas, som det skulle vara oegentligt att upptaga ett dylikt stadgande utan att tillika bestämma hvad som bör anses såsom gode männens eller sysslomännens beslut, derest desse i fråga om den uttaxering, som bör af dem verkställas, eller i andra hänseenden stanna i olika meningar.

Derest 10 § ändrades på sätt inom Högsta Domstolen föreslagits, skulle ordalydelsen kunna gifva anledning dertill att alla bestämmelserna i efterföljande sju paragrafer ansåges vara ovilkorligen tillämpliga jemväl å bolagsman, som gjort konkurs, hvilket icke kan vara meningen, allraminst i fall, som omnämnas i 16 och 17 §§. Jag kan derföre ej förorda den föreslagna redaktionsändringen, men då det åsyftade ändamålet synes mig lämpligen kunna vinnas genom en omredigering af 12 § samt andra stycket af 19 §, har jag omarbetat förslaget i dessa delar.

I enlighet med Högsta Domstolens mening har stadgandet i förra delen af 18 § blifvit förtydligadt.

Hvad angår den af två ledamöter framstälda anmärkning mot senare delen af samma §, är det min öfvertygelse, att ifrågavarande bestämmelse, hvilken vid granskning inom Högsta Domstolen af de äldre förslagen lemnats utan anmärkning, svårligen skall vid en eftertänksam lagtolkning kunna origtigt tillämpas.

Stadgandet i 20 § skulle visserligen, såsom inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt, vara öfverflödigt, derest allmänna lagen innehölle fullständiga bestämmelser angående den liqvid, som vid bolags upplösning bör ske emellan bolagsmännen, men då så icke är förhållandet, tror jag det vara ganska lämpligt att till bolagsmännens säkerhet och efterrättelse uti ifrågavarande lag angifva dels i allmänhet grunderna för den liqvid, som bör ega rum emellan bolagsmännen i en bank beträffande de tillskott, hvilka enligt denna lag måst erläggas, dels ock särskilt den räntefot, som vid dylik liqvid bör tillämpas. I sammanhang härmed får jag erinra, att en ganska likartad föreskrift intagits i 32 § af lagen angående bankaktiebolag och äfven förekom i 1887 års förslag till lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt. Någon fara att ifrågavarande stadgande skall missförstås, på sätt inom Högsta Domstolen yttrats, torde icke förefinnas. Jag kan derföre och då denna § i sitt närvarande skick väl kan gagna, men ej skada, icke tillstyrka att densamma uteslutes.

Den förändring i redaktionen af 21 §, som inom Högsta Domstolen föreslagits, har blifvit iakttagen.

11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Slutligen hafva ett par mindre ändringar vidtagits i redaktionen, för hvilka det icke torde vara nödigt att här redogöra.

Hvad angår förslaget till lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker, så har 3 § deri undergått den förändring, som påkallats af ändringen af förut omförmälda förslags rubrik.»

Sedan Departementschefen härefter uppläst ifrågavarande två lagförslag sådana de lyda efter iakttagande af de utaf honom tillstyrkta förändringar, hemstälde Departementschefen, att Kongl. Maj:t täcktes förslå Riksdagen att jemlikt 87 § Regeringsformen antaga dessa förslag till

l:o) lag angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs, och

2:o) lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde denna hemställan, dervid Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet yttrade, att, derest de ifrågavarande lagarne komme till stånd, det torde böra särskildt tagas under öfvervägande, huruvida det kunde finnas nödigt att, utan afbidan på framläggandet af förslag till ny banklagstiftning i öfrigt, föreslå ändringar i kungörelsen den 12 Juni 1874 i det syfte, som angifves i protokollet öfver justitiedepartementsärenden den 5 sistlidne Januari;

och behagade Hans Maj:t Konungen bifalla hvad sålunda blifvit, hemstäldt; i följd hvaraf till Riksdagen skulle aflåtas proposition af den lydelse bil. litt. C. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.