med förslag till lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

1 N:o 3.

Kongl. Maj-.ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål; gifven Stockholms slott den 31 December 1888.

Sedan Kyrkomötet i underdånig skrifvelse den 28 September 1888 hemstält, att sådana åtgärder måtte vidtagas, genom h vilka kraft af lag snarast möjligt bereddes ett i skrifvelsen intaget förslag till lag angående förbrytelser af prest samt om laga domstol i sådana mål,

samt Kongl. Maj:t, efter inhemtande af Högsta Domstolens utlåtande öfver berörda förslag, funnit förslaget icke kunna i oförändradt skick godkännas, men till senast församlade Kyrkomöte framstält ett i vissa delar omarbetadt förslag till lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål,

har Kyrkomötet i underdånig skrifvelse den 6 sistlidne Oktober anmält sitt godkännande af sistnämnda förslag med en i vissa delar förändrad lydelse.

Kong!. Maj:t, som ytterligare hört Högsta Domstolen öfver det i öfverensstämmelse med senast församlade Kyrkomötets mening affattade förslag, har funnit sig kunna godkänna de af Kyrkomötet vidtagna ändringar och vill fördenskull, iped bifogande af Högsta Domstolens och Statsrådets protokoll samt Kyrkomötets skrifvelse den 6 sistlidne Oktober, jemlikt 87 § regeringsformen föreslå Riksdagen att an- Bih. till Riksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 1

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

taga närlagda förslag till lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

*

Axel Örbom.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

3 Förslag

till

Lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.

Med upphäfvande ej mindre af alla i kyrkolagen af år 1686 och andra till kyrkolag hänförliga författningar gifna straffbestämmelser för embetsbrott af prest, än äfven af hvad förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 November 1841 innehåller om straff för prest, som är af starka drycker öfverlastad, så ock med ändring af hvad lag och författningar i öfrigt innehålla mot denna lag stridande, förordnas som följer:

1 §•

Finnes prest offentligen förkunna eller annorledes utsprida lärosats, som är stridande mot svenska kyrkans lära; dömes till varning eller mistning af embetet på viss tid. Har han förut blifvit straffad för sådan förbrytelse eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande; må till afsättning dömas.

2 §•

Röjer prest om hemligt skriftermål hvad honom enligt kyrkolagen icke är tillåtet att uppenbara; varde aisatt.

3 §•

Är prest i embetsutöfning så öfverlastad af starka drycker, att af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen kan märkas, att han är drucken, dömes till mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

4 §•

Prest, som lyser till äktenskap eller förrättar vigsel då laga hinder möter, eller i afseende å honom åliggande anteckningar i kyrkobok angående borgerliga f Öl hållanden eller meddelande af embetsbevis derom gör sig skyldig till fel eller försummelse, som kan medföra kränkning af allmän eller enskild rätt, eller begår fel eller försummelse i vården och förvaltningen af egendom, som han i kraft åt sitt embete bär

4 Kongl. Majtts Nåd. Proposition N:o 3.

om händer, eller, der han är ledamot af domkapitel, i denna sin egenskap sig förbryter, dömes såsom i allmän strafflag om brott af embetsman är stadgadt.

Begår prest i sitt embete annan förbrytelse, den der i allmän strafflag eller annan till kyrkolag icke hänförlig författning är uttryckligen och särskilt nämnd såsom brott af embetsman; straffes såsom i den lag eller författning för hvarje fall sägs.

5 §.

Prest, som på annat sätt än förut är sagdt bryter uppsåtligen mot sin embetspligt eller visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt embete, dömes till varning, .mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

6 §•

Har prest utan lof eller tillkännagifvet förfall afhållit sig från tjenstgöring och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas: kommer han ej inom tre månader sedan kallelse i allmänna tidningarne ågått; varde afsatt.

7 §■

Begår prest brott, derför han dömes till förlust af medborgerligt förtroende eller till straffarbete eller till dödsstraff; varde tillika dömd till afsättning, ändå att brottet är begånget utom embetet.

8 §•

Har prest för brott, hvarom i 4 § sägs, eller för brott utom embetet blifvit genom laga kraft egande utslag dömd till böter eller fängelse, och är brottet sådant, att hans presterliga anseende derigenom fläckas eller spilles; varde särskilt dömd till varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

Lag samma vare, om prest blifvit utom riket straffad för brott, hvarigenom hans presterliga anseende fläckas eller spilles.

9 §•

Inlåter sig prest med handtering eller köpslagan, som icke anstår hans embete, eller befattar han sig såsom sakförare med utförande af rättegångar, som icke röra honom eller hans embete, eller ligger han genom eget förvållande i kif och osämja med embetsbroder eller åhörare, eller åstadkommer han eljest uppenbar förargelse genom sitt lefverne eller någon sin gerning, utan att brott är begånget, hvarå straff efter allmän strafflag eller särskild författning bör följa; dömes till varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Lag samma vare, der prest, i ändamål att vinna befordran till presterlig tjenst, obehörigen ingår aftal om blifvande löneförmåner vid tjensten eller eljest för nämnda ändamål gifver eller utfäster vedergällning, utan att derigenom göra sig skyldig till brott, som i allmän strafflag eller särskild författning är belagdt med straff.

10 §.

Varder prest under en lagföring förvunnen att hafva gjort sig skyldig till straff efter denna lag för flera förbrytelser: är straffet å endera förbrytelsen svårare än å annan; då skall det svåraste straffet ådömas; är hvardera förbrytelsen belagd med samma straff; varde det straff ådömdt. I båda dessa fall skall förbrytelse, för hvilken särskildt straff icke ådömes, betraktas såsom försvårande omständighet.

Har prest blifvit för en eller flera förbrytelser dömd till straff efter denna lag, och varder han sedermera, innan straffet blifvit till fullo verkstäldt, öfvertygad om annan förbrytelse, som bör straffas efter denna lag; då skall, utan hinder af förra utslaget, straff för förbrytelserna samfäldt ådömas enligt de grunder, som förut i denna § äro stadgade.

11 §■

Straff enligt 1, 3, 5 eller 9 § vare förfallet, om ej åtal skett inom fem år från den dag, då förbrytelsen begicks.

Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning såsom påföljd af brott i fall, som i 8 § sägs, må ej ådömas, der ej fråga derom hos domkapitlet väckes inom ett år från den dag, då utslag, hvarigenom straff för brottet blifvit inom riket ådömdt, vann laga kraft, eller straff, som utom riket ådömts, blifvit verkstäldt.

Är prest genom laga kraft egande utslag dömd till varning, och verkställes ej straffet inom fem år från den dag, då utslaget gafs; vare straffet förfallet.

12 §.

Afsättning innebär för prest förlust af prestembetet och den särskilda tjenst han inom kyrkan innehar.

Mistning af embetet på viss tid innebär för prest, som dertill dömes, under den tid obehörighet att utöfva prestembetet samt förlust af de rättigheter och förmåner, som äro förenade med den tjenst han inom kyrkan innehar.

Mistning af embetet på viss tid må ej efter denna lag ådömas för kortare tid än en månad eller längre tid än ett år.

18 §.

1. Om förbrytelse, som i 1, 2, 3, 5, 6 eller 9 § sägs, skall domkapitlet döma.

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Innefattar förbrytelsen tillika brott, hvarför straff bör ådömas af verldslig rätt och som kan åtalas af annan än målseganden; då må domkapitlet om förbrytelsen ej döma, innan särskildt om det brott blifvit af verldslig rätt genom laga kraft egande utslag slutligen dömdt.

2. Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning i fall, som i 8 § sägs, skall ådömas af domkapitlet.

3. Åtal mot prest för förbrytelse, som i 4 § sägs, skall upptagas af verldslig rätt.

4. Afsättning i fall, som i 7 § sägs, skall ådömas af samma domstol, som ådömer det straff, med hviiket embetets förlust bör följa.

14 §.

Affaller prest från svenska kyrkans lära; varde af domkapitlet skild från prestembetet och den särskilda tjenst han inom kyrkan innehar,

15 §.

1. Har prest blifvit dömd till afsättning eller enligt 14 § skild från embete och tjenst, men laga kraft ej kommit å beslutet, eller har han blifvit tilltalad för brott, hvarå förlust af medborgerligt förtroende eller straffarbete eller dödsstraff enligt lag kan följa, men dom öfver honom ej fallit; må domkapitlet, när omständigheterna dertill föranleda, besluta, att han skall afhålla sig från embetets utöfning till dess annorlunda varder förordnadt; och gånge det beslut utan hinder af klagan genast i verkställighet.

2. Prest, som jemlikt 1 mom. afhålles från embetsutöfning, ege, om han innehar ordinarie tjenst i församling, under tiden åtnjuta de med tjensten förenade löneförmåner, dock med afdrag af hvad bör tillkomma den, som förrättar tjensten.

16 §. '

1. Öfver biskop utöfve hofrätt omedelbart den domsrätt, hvilken i fråga om annan prest, enligt 13 § 1 och 2 mom. samt 14 och 15 §§, tillkommer domkapitlet.

2. Åtal mot biskop för förbrytelse, som i 4 § sägs, eller mot annan prest, som är ledamot af domkapitel, för förbrytelse, som han i denna sin egenskap begår, skall ock af hofrätt omedelbart upptagas, der ej målet, efter ty särskildt är stadgadt, hörer under Kammarrätten.

17 §.

1. Denna lag skall gälla till efterrättelse från och med den 1 Januari 1890,

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

2. Förbrytelse, som före nämnde dag är af prest begången men för hvilken dessförinnan straff ej är bestämdt genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt varder, skall efter den nya lagen straffas, om det straff, som efter samma lag bör ådömas, är lindrigare än det, som i äldre lag eller författning varit för förbrytelsen stadgadt.

3. De i 11 § här ofvan gifna bestämmelser skola tillämpas äfven i afseende på förbrytelser, som äro begångna innan denna lag blef gällande.

4. Mål, som före nämnde dag är hos domstol anhängiggjordt, skall af samma domstol, utan hinder af hvad i denna lag stadgas, fortfarande handläggas och afgöras, i den mån sådant enligt äldre lag eller författning domstolen tillkom.

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet å Stockholms slott Fredagen den 2 Mars 1888 inför den under Hans Maj:t Konungens frånvaro i nåder tillförordnade regering:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt, Statsråden: Lovén,

Friherre von Otter, von Krtjsenstjerna.

Expeditionschefen Groll anmälde i underdånighet:

1:0.

Kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 28 September 1883, deruti Kyrkomötet anhållit att Kongl. Maj:t måtte låta vidtaga sådana åtgärder, genom hvilka kraft af lag bereddes ett i Kyrkomötets skrifvelse intaget förslag till lag angående förbrytelser af prest samt om laga domstol i sådana mål, af följande lydelse:

Förslag

till

Lag angående förbrytelser af prest samt om laga domstol i sådana mål.

§ 1.

Affallen prest från den rena evangeliska läran, sådan den i Guds ord, det gamla och nya testamentets heliga skrifter, uppenbarad samt genom den oförändrade Augsburgiska bekännelsen och Upsala mötes beslut af år 1593 antagen och förklarad blifvit; varde afsatt.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

§ 2.

Finnes prest offentligen förkunna eller annorledes utsprida lärosats, som är stridande mot den rena evangeliska läran, och låter han af undervisning och förmaning inför domkapitlet sig icke förmås till återkallelse deraf; varde afsatt. Finnes prest å nyo, på sätt nu är sagdt, förkunna eller utsprida lärosats, som han en gång återkallat, då skall, äfven om han sin villomening å nyo återkalla vill, till afsättning dömas.

§ 3.

Röjer prest om hemligt skriftermål annat, än hvad honom enligt gällande kyrkolag tillåtet är att uppenbara; varde afsatt.

§ 4.

1. År prest förvunnen att vid val, som föregår tillsättning af presterlig tjenst, dervid han varit under omröstning, hafva köpt röst eller genom hot eller tubbande stört valfriheten eller eljest i valet obehörigen verkat; dömes såsom i allmän strafflag sägs.

2. Har prest, för vinnande af befordran till presterlig tjenst, ingått i aftal om blifvande löneförmåner vid tjensten; varde afsatt. Lag samma vare, der prest eljest, på annat sätt än i mom. 1 sägs, gifvit eller utfäst vedergällning i ändamål att varda till presterlig tjenst befordrad.

§ 5-

Gör prest egenvilligt vid allmän gudstjenst eller kyrklig förrättning afvikelse från den antagna kyrkohandboken, eller begagnar han annat i kyrkohandboken intaget formulär, än i hvart särskildt fall begagnas bör, eller inblandar han i predikan eller kristendomsundervisning hvad otillständigt är, eller visar han olydnad mot domkapitlet, biskopen eller annan förman i det som embetet angår; dömes till varning eller, vid försvårande omständigheter, till mistning af embetet på viss tid.

§ 6.

Begår prest i sitt embete sådan förbrytelse, som i allmän strafflag eller annan författning, hvilken ej är att hänföra till kyrkolag, är uttryckligen och särskildt nämnd, såsom brott af embetsman; straffes såsom i den lag eller författning för hvart fall sägs.

Bill. till Biksd. Prof. 1889. 1 Smil. 1 Afd. 3 Häft.

10 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3.

§ 7.

Begår prest uppsåtligen på annat sätt än förut är sagdt förbrytelse i sitt embete, för egen fördel, eller för att annan gynna eller skada, eller eljest till kränkning af allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter prest uppsåtligen, i afsigt, som sagd är, sin embetspligt; varde afsatt. Var det af förhastande, som presten sig förgick, och kom deraf ingen eller ringa skada; då må till varning eller till mistning af embetet på viss tid dömas.

§ 8.

Visar prest vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt embete, och är ej särskildt ansvar derå satt; dömes till varning eller till mistning af embetet på viss tid. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till afsättning dömas.

§ 9-

Har prest utan lof eller tillkännagifvet förfall afhållit sig från tjenstgöring och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas: kommer han ej inom tre månader, sedan kallelse i allmänna tidningarne ågått; varde afsatt.

§ io.

Finnes prest i embetsutöfning af starka drycker så öfverlastad, att af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning tydligen kan märkas, att han är drucken; varde afsatt.

§ 11-

Inlåter sig prest med handtering eller köpslagan, som hans embete icke anstår; eller befattar han sig såsom sakförare med utförande af rättegångar, som honom

eller hans embete icke röra, eller ligger han genom eget förvållande i kif och osämja

med embetsbroder eller åhörare, eller åstadkommer han eljest genom sitt lefverne eller någon sin gerning, utan att brott är begånget, hvarå straff efter allmän strafflag bör följa, uppenbar förargelse; dömes till varning eller mistning af embetet på viss tid eller, der omständigheterna äro synnerligen försvårande, till afsättning.

§ 12-

1. Har prest begått brott, derför han till förlust af medborgerligt förtroende

eller till straffarbete eller till dödsstraff dömes; varde tillika dömd till afsättning,

ändå att brottet utom embetet begånget är.

11 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 3.

2. Har prest begått brott, derför han omedelbart till fängelse dömes; varde tillika dömd till mistning af embetet under den ådömda fängelsetiden, ändå att brottet utom embetet begånget är.

§ 13-

1. Har prest för brott, som han utom embetet begått, genom laga kraft egande utslag blifvit omedelbart till fängelse dömd, och armbrottet sådant, att hans presterliga anseende derigenom förverkadt är; varde särskilt dömd till afsättning.

2. Har prest för brott, som han utom embetet begått, genom laga kraft egande utslag blifvit till böter dömd, och är brottet sådant, att hans presterliga anseende derigenom fläckas eller spilles; varde särskildt dömd till varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

§ 14.

Är prest utom riket för brott straffad; skall, derest brottet bör enligt § 13 medföra varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning, sådan påföljd honom här i riket ådömas.

§ 15.

Varder prest under en lagföring förvunnen att hafva begått flera af de förbrytelser, som i §§ 1, 2, 3, § 4 mom. 2 samt §§ 5, 7, 8, 9, 10 och 11 sagda äro: är straffet å endera förbrytelsen svårare än å annan; då skall det svårare straffet ådömas: är hvardera förbrytelsen belagd med samma straff; varde det straff ådömdt. I båda dessa fall skall förbrytelse, för hvilken särskildt straff icke ådömes, betraktas såsom försvårande omständighet.

§ 16.

För förbrytelse, som i §§ 8 och 11 sägs, så ock för annan förbrytelse, hvarå straffet är i denna förordning bestämdt till endast varning eller mistning af embetet på viss tid, vare det straff förfallet, om förbrytelsen ej blifvit åtalad inom fem år från den dag, då den begicks.

§ 17.

1. Afsättning innebär för prest förlust af prestembetet och den särskilda tjenst han inom kyrkan innehar.

2. Mistning af embetet på viss tid innebär för den dertill dömde, under den

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

tid obehörighet att utöfva prestembetet samt förlust af de rättigheter och förmåner, som äro förenade med den tjenst han inom kyrkan innehar.

3. Mistning af embetet på viss tid må icke ådömas för kortare tid än eu månad eller för längre tid än ett år, der icke bestämmelsen i § 12 mom. 2 föranleder större utsträckning i tiden för embetets mistning.

§ 18.

1. Om förbrytelse, som i §§ 1, 2, 3, § 4 mom. 2 samt §§ 5, 7, 8, 9, 10 eller 11 sägs, skall domkapitlet ransaka och döma. Är det förbrytelse, som i § 5, 7 eller 8 sagd är, och innefattar den förbrytelse tillika annat brott, hvai'å straff enligt allmän strafflag bör följa, och som kan åtalas af annan än målseganden; då må domkapitlet om förbrytelsen ej döma, innan särskild! om det brott af verldslig rätt blifvit slutligen dömdt.

2. Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning i fall, som i § 13 eller 14 sägs, skall ådömas af domkapitel.

3. Åtal mot prest för förbrytelse, som i § 6 sägs, så ock för brott, hvarå straff efter allmän strafflag eller annan icke till kyrkolag hänförlig författning bör följa, men som ej är att anse såsom embetsbrott, skall upptagas vid verldslig rätt.

4. Afsättning eller mistning af embetet på viss tid i fall, som i § 12 sägs, skall ådömas af samma domstol, som ådörner det sträft, med hvilket embetets förlust bör följa.

§ 19.

1. Har prest blifvit till afsättning dömd, men laga kraft å domen ej kommit, eller har han blifvit för gröfre brott tilltalad, men dom öfver honom ej fallit; må, när omständigheterna dertill föranleda, domkapitel besluta, att han skall från embetets utöfning sig afhålla, till dess annorlunda förordnadt varder.

2. Prest, som jemlikt mom. 1 från embetsutöfning afhålles, eger, der han ordinarie tjenst i församling innehar, under tiden åtnjuta de med tjensten förenade löneförmåner, dock med afdrag af hvad den, som tjensten förrättar, tillkomma bör.

§ 20.

1. Denna förordning skall till efterrättelse gälla från och med den

2. Förbrytelse, som före nämnda dag är af prest begången, men för hvilken dessförinnan straff ej är bestämdt genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt varder, skall efter den nya förordningen straffas, om det straff, som efter samma förordning bör ådömas, är lindrigare än det, som i äldre lag eller författning varit för förbrytelsen stadgadt.

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

3. De i § 16 här ofvan gifna bestämmelser skola tillämpas äfven i afseende på förbrytelser, som äro begångna innan denna förordning blef gällande.

4. Mål, som före nämnda dag är hos domstol anhängiggjordt, skall af samma domstol, utan hinder af hvad i denna förordning stadgas, fortfarande handläggas och afgöras, i den mån sådant enligt äldre lag eller författning domstolen tillkom.

I enlighet med föredragandens tillstyrkan förordnade Kongl. Regeringen att öfver Kyrkomötets ofvanberörda förslag Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87 Regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet infordras.

Ex protocollo G. P. Hagbergh.

14 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj.is Högsta Domstol Fredagen den 11 Maj 1888.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Olivecrona, Ahlgren, Örbom, Åbergsson, Herslow, Skarin, Norberg.

Fortsattes och afslutades handläggningen af det till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade, i protokollet för den 17 sistlidne April omförmälda lagärende; varande förslaget detta protokoll bilagdt.

Beträffande förslagets hufvudgrunder yttrade Justitierådet Herslow:

Såsom den af Kongl. Maj:t år 1869 för revision af kyrkolagen förordnade komité i motiven till 16 kap. af dess förslag till ny kyrkolag framhållit, lärer det näppeligen kunna bestridas, att vår nu gällande lagstiftning angående behörigt forym för mål, som afse prests förbrytelser i tjensten, i väsentliga afseenden lider af oegentlighet och en brist på konseqvens, som icke kan annat än medföra svårigheter och förvecklingar vid tillämpningen. Att åtal mot prest rörande affall från den svenska kyrkans bekännelse eller om förkunnande af deremot stridande lärosats skola, såsom nu på grund af Kongl. kungörelsen den 24 Januari 1781 och Kongl. cirkulärbrefvet den 7 December 1787 är förhållandet, vara helt och hållet undandragna de kyrkliga myndigheternas handläggning och pröfning, så att sådana mål icke ens i första instans tillhöra kyrkligt forum, synes föga förenligt med kyrkans naturliga rätt att värna om sin egen tillvaro. Och mot den i nämnda cirkulärbref meddelade föreskrift

15 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

att, med undantag af nyssberörda så kallade religionsprocesser, alla öfriga mål, “som röra en prests förhållande i embetet och ankomma på föreställning, afhållande från tjensten på viss tid eller embetets förlust", skola upptagas och afgöras af domkapitlet, kan med fullt fog anmärkas, att det är haraktcren af brottet, men icke beskaffenheten af straffet, som bör vara bestämmande i fråga om den kyrkliga eller verldsliga domstolens kompetens, samt att det i vissa fäll, t. ex. sådana, som äro hänförliga under 16 eller 17 § af 25 kapitlet strafflagen, kan vara omöjligt att på förhand och utan en föregående grundlig undersökning afgöra, huruvida den förbrytelse i embetet, hvarför en prest blifvit angifven, antingen bör medföra någon af de påföljder, som kyrklig domstol eger ådöma, eller ock skäligen må försonas med böter och således enligt nu gällande lag faller under den verldsliga rättens jurisdiktion.

Till följd häraf synes mig en revision af stadgandena rörande forum för embetsbrott af prest vara af behofvet högligen påkallad. Med hänsyn till det föråldrade och bristfälliga skick, hvari kyrkolagstiftningen i öfrigt ännu befinner sig hos oss, förefaller det mig visserligen särdeles vanskligt att göra kyrkans domsrätt öfver sina tjenare till föremål för en särskild omarbetning utan sammanhang med en revision af andra delar af kyrkoförfattningen, såsom i synnerhet de afdelningar, hvilka afse domkapitlenas sammansättning och rättegångsordningen hos dessa myndigheter. Men då kyrkans ombud, hvilka redan antagit det remitterade förslaget, följaktligen ansett den ifrågasatta nya lagstiftningen kunna utan olägenhet för kyrkan byggas på den förutsättning, att de öfriga delar af kyrkoväsende^ efter hvilkas beskaffenhet samma lagstiftning nödvändigt måste afpassas, i det väsentligaste förblifva sådana de för närvarande äro, har jag låtit mina betänkligheter i uppgifna hänseendet falla.

Hvad då beträffar frågan, i hvilken rigtning lagstiftningen i det föreliggande ämnet bör gå och hvilka grunder dervid böra följas, torde det vara uppenbart att, så länge svenska kyrkan såsom statskyrka är genom en mängd band förenad med staten och i förhållande till denna intager en ställning, som i flera afseenden erinrar om en verklig statsinstitution, samt kyrkans tjenare i följd deraf i viss mening också äro statens embetsman och i sådan egenskap, jemte sina kyrkliga funktioner, hafva åt sig uppdragna åtskilliga bestyr af uteslutande eller åtminstone öfvervägande verldslig natur, hvarigenom allmän eller enskild rätt väsentligen beröres, kan och bör staten åt kyrkan afstå endast en ganska inskränkt och begränsad domsrätt öfver presterskapet, med staten derjemte förbehållen rätt att i hvarje fall i högre instans kontrollera huru den kyrkliga straffmyndigheten utöfvas. Vid uppdragandet af gränserna emellan den kyrkliga och den verldsliga domstolens olika behörighetsområden bör enligt min åsigt — jemte det de kyrkliga myndigheterna, på sätt i förslagets 11, 13, 14 och 18 §§ blifvit ifrågasatt, tillerkännes befogenhet att i de fall, då prest begått brott utom tjensten eller ock annorledes genom sitt enskilda lefverne gifvit anledning till förargelse, ådöma särskild disciplinär bestraffning — hvad angår presterskapets förhållande i embetet, den högst väsentliga skilnaden emellan, å ena sidan, prestens rent kyrkliga åligganden såsom föreståndare för den allmänna gudstjensten och andra

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

kyrkliga förrättningar samt handhafvare af religionsvården i öfrigt och, å andra sidan, de honom anförtrodda öfriga bestyr af uteslutande eller öfvervägande verldslig karakter utgöra den ledande normen. Den förra gruppen af prestens funktioner faller enligt sakens egen natur under den kyrkliga lagstiftningen och derföre också under den kyrkliga rättsskipningen, den senare gruppen deremot under den verldsliga lagstiftningen och jurisdiktionen. Det synes mig desto angelägnare att så konseqvent som möjligt genomföra denna grundsats, som, likasom det å ena sidan måste erkännas, att den grundliga insigt i kyrkolärans sammanhang och väsen, hvilken erfordras för bedömande af prestens verksamhet såsom själasörjare och vårdare af religionen öfverhufvud, icke med säkerhet kan påräknas hos andra myndigheter, än de kyrkliga, det å andra sidan är uppenbart, att, i anseende till den nuvarande sammansättningen af domkapitlen, hos dem icke kan förutsättas vara att finna vare sig den förtrogna bekantskap med den borgerliga rättens system, utan hvilken åtminstone vissa i prestens tjenstgöring förekommande frågor af verldslig natur, t. ex. angående rättigheten att ingå äktenskap, icke kunna på tillfredsställande sätt afgöras, eller den förfarenhet i ekonomiska värf, som bedömandet af den presten såsom ordförande i kyrko- och skolråd åliggande förvaltning af församlingens medel icke så sällan kräfver. Och i betraktande vidare deraf att pröfningen af ersättningsfrågor, de der ofta kunna vara synnerligen invecklade, alltid måste anses såsom en för de kyrkliga myndigheterna fullkomligt främmande uppgift, talar för tillämpandet af sagda grundsats ytterligare den omständighet, att det nästan endast är den verldsliga delen af prestens embetsverksamhet, hvarigenom han kan på det sätt förnärma allmän eller enskild rätt, att han ådrager sig skyldighet att betala skadestånd. Slutligen torde det böra bemärkas att, enär det är kyrkans enda, på samma gång oändligt stora, uppgift att väcka, stärka och underhålla det religiösa lifvet, det också ligger i kyrkans eget sanna intresse, att dess myndigheter, såvidt möjligt är, undgå att sitta till doms öfver sådana frågor, som med samma uppgift icke hafva något verkligt inre sammanhang.

Rigtigheten af den af mig ofvan angifna norm för begränsandet af den kyrkliga domsrätten öfver presterskapet synes hufvudsakligen vara erkänd i vår äldre kyrkolagstiftning, som i 15 § af förordningen den 11 Februari 1687 om rättegång i domkapitlen bestämmer samma domsrätt sålunda, att domkapitlet skall döma i de saker, som angå prester “hvad deras embeten och fel vidkommer uti lära och lefverne“. Deremot är i det remitterade förslaget skilnaden emellan prestens kyrkliga och verldsliga kall icke iakttagen med den noggrannhet, som enligt mitt omdöme varit både nödig och möjlig. Alla de embetsbrott af prest, som för närvarande skola bedömas enligt 16 och 17 §§ i 25 kap. strafflagen, således enligt verldslig lag, och af hvilka jemlikt förrberörda cirkulärbrefvet den 7 December 1787 en del tillhör verldslig rätts pröfning, skulle, oberoende af förbrytelsernas olika karakter, enligt förslagets 7 och 8 §§, jemförda med 6 §, hemfalla under den kyrkliga lagstiftningen och jemlikt förslagets 18 § höra under domkapitlets domsrätt. En stor del af dessa brott rörer dock uteslutande eller väsentligen prestens förhållande såsom statens embetsman.

17 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition JSho 3.

Detta gäller t. ex. om fel eller förbrytelser vid förvaltningen af medel, som prest i kraft af sitt embete bar under händer, vid kyrkoböckernas förande, vid utfärdande af embetsbevis, vid lysning till äktenskap, äfvensom i afseende å vigsel, der felet består i åsidosättande af den borgerliga lagens föreskrifter. Förslagets upphöjande till lag i dessa delar skulle medföra åtskilliga oegentligheter och icke obetydliga praktiska olägenheter. Sålunda skulle presten för vårdslöshet vid förvaltningen af kyrkans eller skolans medel svara inför domkapitlet, men kyrko- eller skolrådets öfrige ledamöter vid verldslig rätt. Åtal mot prest, som anginge sagda förvaltning, skulle bedömas af verldslig rätt, der brottet vore sådant, som i 11 § af 25 kap. strafflagen beskrifves, men af kyrklig domstol, om brottet allenast vore att hänföra till vårdslöshet. För de brott, som omförmälas i 25 kap. 4 § strafflagen, skulle prest jemlikt förslagets 6 och 18 §§ dömas enligt verldslig lag och af verldslig rätt; men för de alldeles likartade brotten, att prest viger enkling eller enka, innan afvittring skett, eller af vårdslöshet viger dem, hvilkas äktenskap för laga hinder måste återgå, skulle han dömas af domkapitlet efter kyrkolag. Prest, som uppsåtligen gjorde orätt i embetet för egen fördel eller för att annan gynna eller skada, ådroge sig enligt 7 § i förslaget icke svårare påföljd än afsättning, hvaremot annan embetsman för alldeles lika beskaffadt brott kunde, enligt 25 kap. 16 § strafflagen, jemte nyssnämnda påföljd, tillikas ådömas ovärdighet att i rikets tjenst vidare nyttjas. Förbrytelse, som för annan embetsman än prest enligt 25 kap. 16 eller 17 § strafflagen förskylde böter, skulle, om den beginges af prest, kunna få försonas med varning.

I öfverensstämmelse med förrberörda grundsats, att sådana förbrytelser, som begås af prest såsom embetsman i staten, fälla inom den verldsliga lagstiftningens och rättsskipningens område, anser jag att ifrågavarande lagförslag bör undergå den väsentliga omarbetning, att dels 6, 7 och 8 §§ utgå och innehållet af 18 § derefter rättas, dels 5 § erhåller en sålunda förändrad affattning, att den kommer att ega tillämplighet å icke blott de der nu angifna brotten utan äfven alla i förslaget icke särskildt omnämnda förbrytelser af prest i hans rent kyrkliga funktioner, i följd hvaraf i strafflatituden torde böra inrymmas jemväl påföljden af afsättning, dels och å lämplig plats i förslaget intages ett generel stadgande derom, att med de undantag, förslaget innehåller, skall om förbrytelse af prest och om laga domstol i sådana mål gälla hvad i verldslig lag stadgas.

De mindre väsentliga anmärkningar, hvartill lag finner förslaget i öfrigt föranleda, skola af mig. framställas vid de särskilda §§.

Vid härefter företagen granskning af förslagets särskilda §§ framstäldes följande anmärkningar:

Bill. till Rihsd. Prof. 1889. 1 Sand. 1 Afd. 3 Hälft.

18 Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 3.

§ 1.

Högsta Domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

Svenska kyrkans lära bestämmes i 1 kap. 1 § kyrkolagen såsom “den kristliga lära och tro, som är grundad uti Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och författade uti de tre hufvudsymbolis: Apostolico, Nicmno och Athanasiano, jemväl uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen af år 1530, vedertagen i Upsala concilio af år 1593, samt uti hela så kallade libro concordne förklarad". En härifrån i viss mån afvikande definition gifves i 2 § Regeringsformen, der det heter: “Konungen skall alltid vara af den rena evangeliska läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes beslut af år 1593 antagen och förklarad är“. En tredje definition förekommer i den genom Kongl. kungörelsen den 25 Oktober 1878 faststälda présteden, enligt hvilken presten förpligtar sig att förblifva vid “den rena evangeliska läran, sådan den, grundad i Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets skrifter, genom den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes beslut af år 1593 antagen och förklarad är". Den beskrifning af rena evangeliska läran, som lemnas uti det nu föreliggande förslaget, är till ordalydelsen icke öfverensstämmande med någon af de förut anförda, men sluter sig närmast till den äldre, genom Kongl. kungörelsen den 15 April 1829 stadgade affattningen af presteden. Då emellertid en förklaring om hvad med svenska kyrkans lära eller den rena evangeliska läran rätteligen är att förstå icke har sin plats i en lag af det innehåll som den föreslagna, hemställes att orden “sådan den — — förklarad blifvit" måtte ur förslaget utgå.

Justi tierådet Åberg sson tilläde:

Då 2 § af förslaget innefattar straffbestämmelser för det fall, att prest offentligen förkunnar eller annorledes utsprider lärosats, som ar stridande mot svenska kyrkans lära, samt i 15 § af förordningen den 31 Oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning finnes stadgadt, att innehafvare af offentlig tjenst, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan, skall varda från bernsten skild, -utom i visst fall, som icke rörer innehafvare af prestembetet, synes det mig vara öfverflödigt, att bland förbrytelser af prest upptaga affall från kyrkans lära. Något straff bud mot affall förekommer icke i det af koraiterade år 1846 afgifna förslag till svensk kyrkolag, ej heller i den år 1869 utfärdade kyrkolag för storfurstendömet Finland. Måhända skulle bestämmelsen i 15 § af 1873 års förordning behöfva fullständigas genom ett stadgande derom, att prest, som, utan att anmäla sig till utträde ur svenska kyrkan, offentligen öfvergår till annat trossamfund, skall vara underkastad samma påföljd, som den, hvilken till utträde ur svenska kyrkan sig anmält. Men i alla händelser bör utträdandet ur kyrkan icke karakteriseras såsom ett brott, föranledande till kriminelt ansvar, utan allenast medföra den naturliga påföljd,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

att kyrkan icke vidare kan använda afiällingen i sin tjenst. Ett stadgande härom tillhör icke den presterliga strafflagen, utan de kapitel af kyrkolagen, som handla om kyrkans bekännelse, om utträde ur kyrkan, samt om de egenskaper, som erfordras för att vara prest i svenska kyrkan.

Justitierådet Örbom yttrade:

I det af Högsta Domstolens pluralitet uttalade omdöme om olämpligheten af intagande i förevarande § af en särskild definition å kyrkoläran instämmer äfven jag, med hemställan tillika huruvida icke efter föredömet i Kongl. förordningarna den 16 November 1869 och den 31 Oktober 1873 uttrycket “den rena evangeliska läran" lämpligen borde såväl här som annorstädes i förslaget utbytas emot benämningen “den evangeliskt lutherska läran" eller ännu kortare “svenska kyrkans lära".

Att stadgandet i denna § endast eger tillämplighet i den händelse att affallet framträder objektivt, ådagalagdt vare sig omedelbart genom anmälan om utträde ur svenska kyrkan eller annorledes genom någon yttre handling, anser jag uppenbart. Vore det att befara att samma stadgande kunde anses lemna befogenhet till någon efterforskning angående prestmännens subjektiva renlärighet borde utan tvifvel en dylik misstydning på lämpligt sätt i redaktionen förebyggas.

§ 2.

Justitieråden Åbergsson och Stearin yttrade, att Justitieråden icke kunde godkänna föreskriften derom att prest, hvilken första gången beträddes med utspridande af en mot den rena evangeliska läran stridande lärosats, skulle för att undgå afsättning tvingas att återkalla lärosatsen. Ett sådant samvetstvång vore olämpligt och onödigt, då endast utspridandet, ej hysandet, af en villomening kunde af kyrkan bestraffas. Af detta skäl och då utspridandet af en mot kyrkans lära stridande mening, äfven då gerningen första gången beginges, vore att anse såsom en em betsförseelse, hvarå åtminstone någon; bestraffning borde följa, hemstälde Justitieråden, att ifrågavarande § måtte gifvas en sådan affattning, att presten, då han första gången beträddes med utspridande af lärosats stridande mot den svenska kyrkans lära, skulle dömas till varning, och att han först i den händelse, att han efter undergången bestraffning ånyo utsprede samma villomening, gjorde sig skyldig till mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

Justitierådet Skärm ville till stöd för sin åsigt om olämpligheten af de i denna § föreslagna stadganden ytterligare tillägga följande:

För offentligt förkunnande eller för utspridande af lärosats bör eu prestman väl ej vara underkastad tillrättavisning eller straff med mindre det är ostridigt eller blifvit med bindande verkan förklarad!, att lärosatsen är stridande mot den rena evangeliska läran. Domkapitlet har ej och skulle ej heller enligt förslaget få vitsord

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

i sådant hänseende. Likväl synes förslaget innebära, att domkapitlet allenast på grund af sin egen åsigt om irrlärigheten af en förkunnad eller utspridd lärosats skulle ega icke blott tvinga presten att af domkapitlet mottaga undervisning och förmaning, utan äfven förelägga honom återkallelse af lärosatsen, vid äfventyr af afsättning, om han sådant vägrade. Visserligen torde presteD, om han vidhölle sin mening och vägrade återkallelse, undgå afsättning, i händelse den i sista instansen dömande myndigheten skulle i fråga om lärosatsens irrlärighet vara af annan mening än domkapitlet; men han hade dock måst underkasta sig att mottaga tillrättavisning för uttalandet af en mening, som slutligen befunnits rigtig och genom hvars förkunnande han således ej gjort sig skyldig till någon som helst förseelse.

Erfarenheten torde hafva visat, att rörande hvad som öfverensstämmer med eller strider mot den rena evangeliska läran synnerligen olika meningar kunna hysas. När derför domkapitlet fordrade återkallelse af en efter dess förmenande irrlärig lärosats, om hvars renlärighet presten deremot, oaktadt erhållen undervisning och förmaning fortfarande vore öfvertygad, kunde presten sällan vara fullt viss huru saken skulle komma att i högsta instans bedömas; och han vore försatt i valet emellan att antingen mot bättre öfvertygelse återkalla sin lärosats eller ock genom vägran riskera afsättning, derest hans mening ej i högsta instans godkändes. Att lagen ej bör sätta honom i nödvändighet att göra ett sådant val torde vara uppenbart.

Justitierådet Örbom yttrade:

Gränsen emellan 1 och 2 §§:na synes icke vara med full klarhet uppdragen. Derest en prestman offentligen förkunnar lärosatser, som uppenbarligen äro oförenliga med svenska kyrkolärans eller kristendomens fundamentala grunder, lärer väl sådant otvifvelaktigt böra betraktas såsom bevisadt affall, hvarå 1 § måste tillämpas utan iakttagande af den i 2 § föreskrifna proceduren med undervisning, förmaning och återkallelsetvång. Sistnämnda procedur skulle således antagligen endast vara tilllämplig i fråga om sådana mindre betänkliga afvikelser från kyrkoläran, hvilka icke ovilkorligen innebära fullständigt affall derifrån.

I hvilketdera fallet som helst synes emellertid återkallelsetvånget vara otjenligt. Den offentliga afbön, som i äldre lag fans för vissa fall påbjuden såsom straffpåföljd, har numera på goda grunder blifvit utesluten från vårt straffsystem. Erfarenheten har nogsamt utvisat, att dylika bestämmelser ofta i oträngdt mål göra den samvetsömme till offer för sin öfvertygelse, men i andra fall skapa hycklare eller rent af föranleda till gäckeri och hån. Samma och ännu vigtigare betänkligheter gälla om den nu ifrågasatta återkallelsen, hvilken naturligtvis likasom den föregående undervisningen och förmaningen måste vara offentlig eller tagas till domkapitlets protokoll för att i händelse af framtida behof vara vederbörligen konstaterad. Förhandlingarne i domkapitlet äro således ingalunda af patriarkalisk natur, men det oaktadt synes meningen vara att domkapitlets förelägganden för prestman att emottaga undervisning och derefter skrida till återkallelse af uttalade meningar icke skulle

21 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

få hos högre domstol öfverklagas. Olämpligheten deraf och nödvändigheten af något mildrade straffbestämmelser framträda i synnerhet i de fall, då meningsskiljaktigheterna äro af beskaffenhet att väsentligen hemfalla under den vetenskapliga forskningens domsrätt eller eljest framträda rent teoretiskt eller reformatoriskt, utan samband med prestera betets praktiska utöfning.

På dessa skäl anser jag . den förevarande §:n höra omarbetas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder Justitieråden Åbergsson och Skarin förordat.

Justitieråden Herslow och Norberg ansågo bestämmelserna i denna § böra omredigeras till närmare öfverensstämmelse med nu gällande stadgande i 1 kap. 2 § kyrkolagen, så att prest, då han första gången beträddes med utspridande af villomening, undginge vidare påföljd än undervisning och förmaning af domkapitlet och att han vore underkastad afsättning endast i det fall, att han icke läte sig rätta af undervisningen och förmaningen utan ånyo utsprede samma villomening.

Justitierådet Olivecrona yttrade, att han funne stadgandet i denna § vara allt för strängt att prest, hvilken första gången beträddes med offentligt förkunnande eller utspridande af en mot den rena evangeliska läran stridande lärosats, skulle dömas till afsättning, derest han icke, efter undervisning om sin villomening och förmaning inför domkapitlet, genast återkallade denna sin afvikande lärosats. Justitierådet hemstälde derföre, att ifrågavarande § måtte gifvas en sådan affattning, att prest, som första gången gjort sig skyldig till offentligt förkunnande eller annorledes utspridande af villomening, skulle dömas till varning jemte mistning af embetet på viss tid och att han först i den händelse att han, efter undergången sådan bestraffning, fortsatte att vidare offentligen förkunna eller på hvarjehanda sätt utsprida samma mot den rena evangeliska läran stridande lärosats skulle dömas till afsättning.

Justitierådet Herslow ville påpeka, att bestämmelserna i denna § näppeligen kunde, utan ändring af gällande Tryckfrihetsförordning, vinna tillämpning i de fall, då utspridande af villomening skedde medelst tryckt skrift.

4 §•

På 1 mom., såsom innehållande allenast, att prest för vissa i allmänna strafflagen särskildt angifna förbrytelser skulle straffas enligt nämnda lag, vore öfverflödigt;

då de i 2 mom. omnämnda förbrytelser, så vidt de icke, på sätt nyss är sagdt, hemfölle under allmänna strafflagen, kunde straffas enligt 11 § af förslaget;

samt då det slutligen vore oegentlig! att belägga de förbrytelser, hvarom 2 mom. handlade, med ovilkorligt straff af afsättning, under det man läte embetsstraffet för de svårare förbrytelser, hvilka afsåges i 1 mom., bestämmas efter 13 §,

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

hvilken för vissa fall medgåfve valfrihet emellan varning, mistning af embetet på viss tid och afsättning;

hemstälde Justitieråden Olivecrona, Örbom, Åberg sson, Herslow och Skärm att ifrågavarande § måtte ur förslaget utgå. •

6-9 §§.

Justitierådet Skärm yttrade:

Enligt förslaget delas embetsbrott af prest i två särskilda kategorier, för hvilka olika straffarter och olika behandlingssätt föreslås.

Till den första kategorien föras de förbrytelser, som omförmälas i förslagets 1 2, 3 §§, 4 § 2 mom., 5, 7, 8, 9, 10 och 11 §§. Dessa förbrytelser skulle i första hand upptagas och bedömas af domkapitlen och kunna beläggas med tre straffarter: varning, mistning af embete på viss tid och afsättning.

Andra kategorien åter omfattar, jemte de i 4 § 1 mom. omförmälda brott, alla förbrytelser, som i allmän strafflag eller annan till kyrkolag ej hänförlig författning äro uttryckligen och särskildt nämnda såsom brott af embetsman (6 §). Brott af denna kategori skulle upptagas och afgöras af verldslig rätt och beläggas med de i allmän strafflag stadgade straffarter: böter, fängelse, straffarbete, mistning af embete på viss tid, afsättning samt ovärdighet att i rikets tjenst nyttjas.

De i 1, 2, 3, 5 och 11 §§ omförmälda förbrytelser, som utgöra öfverträdelse af hvad presten närmast såsom församlingslärare och själasörjare åligger, synas mig rätteligen vara förda under domkapitlens domsrätt och belagda endast med de för första kategorien föreslagna straffarter.

Deremot har jag ej kunnat finna giltigt skäl att till denna kategori hänföra äfven de förseelser, som omförmälas i 7, 8, 9 och 10 §§, eller i 4 § 2 mom., om detta lagrum skulle, oaktadt hvad ofvan deremot anmärkts, anses böra bibehållas. När förslaget låter prest såsom annan embetsman för brott mot 25 kap. 4, 5, 6, 8, 9, 10, 11, 12 och 13 §§ strafflagen dömas af verldslig rätt till de i denna lag stadgade straffärter, synes mig inkonseqvent, att de förbrytelser, som omförmälas i 25 kap. 16, 17 och 19 §§ strafflagen (motsvarande §§ 7, 8, 9 i förslaget), skola, när de äro begångna af prest, i första hand bedömas af domkapitlet och vara belagda med andra, delvis lindrigare straffarter än som skulle följa på enahanda förbrytelser, begångna af embetsman, underkastade verldslig rätt. Nog torde det, för att taga ett exempel, vara svårt att förklara, hvarföre, när eu prest, som tagit muta, för att i embetet orätt främja (25: 5 S. 1.), skall, lika som en annan till dylik förbrytelse skyldig embetsman, af verldslig rätt dömas till afsättning och ovärdighet att i rikets tjenst vidare nyttjas, deremot en prest, som för egen fördel eller för att annan gynna eller skada, utfärdat ett intyg af veterligen falskt innehåll, skall dömas, icke såsom en annan embetsman i ty fäll af verldslig rätt till afsättning och ovärdighet att i rikets tjenst vidare nyttjas (25: ig S. 1.), utan af domkapitlet till endast afsättning

23 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

(7 § i förslaget). Eller hvarför skall en prest mer än andra embetsman få umgälla vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i embete med blott varning, när hans förseelse icke rör hans kall såsom lärare och själasörjare?

Det i 10 § af förslaget omförmälda brott, som visserligen står på gränsen emellan dem, som röra hans kall såsom lärare och själasörjare, och dem, som måste anses vara begångna i hans egenskap af verldslig embetsman, torde dock, såsom i de flesta fall kräfvande undersökning och bevisning vid verldslig rätt, lämpligast böra hänföras till andra kategorien.

Det synes mig derföre som borde de i förslagets 7, 8, 9 och 10 §§ omförmälda brott af prestman lämpligast höra till verldslig rätt och, med undantag af fylleribrottet, bedömas efter allmän strafflag; och, om denna uppfattning godkännes, torde 7, 8 och 9 §§ kunna ur förslaget uteslutas samt 6 och 18 §§ tarfva någon omredigering.

Till förekommande deraf, att prest i oträngdt mål för embetsbrott dragés inför rätta, synes mig likväl erforderligt, att ett stadgande införes derom, att åtal vid verldslig domstol ej må mot prestman för fel och brott i embetet anställas, med mindre förordnande derom meddelas af domkapitlet, Justitiekanslern eller Justitieombudsmannen.

J ustitierådet Äbergsson anförde: Justitieråden Herslow och Skarin hafva påpekat de olägenheter, som uppkomma deraf, att förbrytelser af den art, som omförmälas i 7 och 8 §§|af förslaget, skola bedömas af domkapitlet och medföra andra straffpåföljder, än dem, som äro stadgade för enahanda förbrytelser af andra embetemän. Detta gäller i synnerhet brott mot 7 §, som afse kränkning af allmän eller enskild rätt, och hvilka således i de flesta fall äro af natur, att de borde tillhöra verldslig rätts pröfning, likaväl som de af prest föröfvade brott, hvilka äro upptagna i 5—13 §§ af 25 kap. strafflagen och enligt förslaget skola åtalas vid verldslig rätt. Ehuru det icke kan förnekas, att, i afseende å fördelningen af de mål, som skola tillhöra den andliga och den verldsliga domstolen, förslaget icke är fullt tillfredsställande, möta å andra sidan lika stora svårigheter att uppdraga en bestämd gräns mellan förbrytelser begångna af prest i hans egenskap af kyrkans tjenare, och sådana, som han föröfvat i egenskap af statens embetsman. Särskild! torde det vara lämpligt, att alla disciplinära förseelser hemfalla under domkapitlet, äfven om de röra prestens förhållande i afseende å sådana embetspligter, som icke direkt beröra själavården. Då en embetsåtgärd eller underlåtenhet af den beskaffenhet, som afses i 8 §, hvarigenom prest visat vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i embetet, således bör tillhöra domkapitlets pröfning, och då eu sådan åtgärd eller försummelse ofta står på gränsen till förseelser af den beskaffenhet, som i 7 § afses, så att först efter sakens fullständiga utredning kan afgöras huruvida förbrytelsen är att hänföra under den' ena eller andra paragrafen, torde det icke kunna undvikas att äfven förbrytelser mot 7 § upptagas bland dem, som tillhöra domkapitlets bedömande. På

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.

grund häraf inskränker jag mig beträffande 7 och 8 §§ i förslaget till den anmärkning, att lagen bör innehålla föreskrift derom, huru frågor om skadestånd skola behandlas, hvarjemte jag hemställer, huruvida icke stadgandet i 25 kap. 4 § af allmänna strafflagen, såsom afseende fall, hvilka kunna hänföras under 7 eller 8 § af förslaget, bör upphäfvas, derest ifrågavarande förslag godkännes.

I detta yttrande instämde Justitierådet Olivecrona.

Justitierådet Örbom anförde:

De många uppenbara och allmänt erkända brister, som vidlåda den nuvarande föråldrade kyrkolagstiftningen särskildt i fråga om de processuella delarne såsom domkapitlets sammansättning i egenskap af ransakande och dömande myndighet m. m., måste framkalla stora betänkligheter emot den enligt 7 och 8 §§, sammanstälda med 18 §, tillämnade utsträckningen af domkapitlets jurisdiktion in på det verldsliga området. Äfven synas de föreslagna afvikelserna i öfrigt från hvad 16 och 17 §§ i 25 kap. strafflagen innehålla icke vara af verkligt behof motiverade.

Hufvudsakligen delande Justitierådet Herslows uppfattning att den bestämmande principen för domsrättens utskiftande i de ifrågavarande målen bör vara den, att endast förbrytelser af uteslutande eller väsentligen kyrklig art böra hemfalla under kyrklig strafflagstiftning och jurisdiktion, betviflar jag dock att en verkligen tillfredsställande, praktiskt genomförbar begränsning af detta område kan i frågans närvarande skede åstadkommas. För ändamålet erfordras enligt mitt förmenande att man förut eller samtidigt skrider till den i de äldre lagförslagen såsom oundgänglig framhållna, fullständiga revisionen af gällande bestämmelser om de med prestembetet förknippade åligganden — en fråga, som nu ej föreligger till behandling.

Genom de i omförmälda tre §§ föreslagna bestämmelser skulle otvifvelaktigt vissa brister afhjelpas och större enkelhet och reda än nu är förhållandet inträda i fråga om gränserna för domkapitlenas jurisdiktion. Men förbättringen är endast formel och med densamma är förknippad möjligheten till materiella olägenheter och förvecklingar af vida större betydelse än de afhjelpta bristerna.

Vid sådant förhållande och då efter min åsigt den så länge förberedda och eftersträfvade allmänna reformen af svenska kyrkans lagstiftning ingalunda befrämjas utan snarare försvåras genom en från den ofvannämnda principen afvikande enstaka lagstiftningsåtgärd, anser jag mig för närvarande böra afstyrka den föreslagna utsträckningen af den kyrkliga jurisdiktionen i förevarande fall och hemställer således att åt förslaget i dessa delar gifves en affattning, hvarigenom de nuvarande gränserna för densamma åtminstone tills vidare lemnas väsentligen orubbade.

10 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Örbom och Äbergsson instämde, yttrade:

25 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Då ordet “embetsutöfning" omfattar alla till prestera embete hörande förrättningar, af hvilka många, t. ex. närvaro vid mantalsskrifningar, ordförandeskap i kyrkoråd och skolråd m. fl., ej hafva något att göra med hans egenskap af församlingslärare eller själasörjare, synes mig nog hårdt att ovilkorligt stadga ett så svårt straff som afsättning för första gången han i embetsutöfning befinnes drucken. Sådant kan genom ouppmärksamhet tillfälligtvis hända en i öfrigt fullt aktningsvärd och återhållsam person; och straffets hårdhet torde äfven i sin mån bidraga dertill att dylika förseelser, mer än som ske borde, lemnas obeifrade. Jag anser derföre för min del det vara rättvisare och för ändamålet fullt tillräckligt att för första resan fylleribrott af prest i embetsutöfning stadga endast förlust af embetet på viss tid eller åtminstone detta straff' alternativt med afsättning, så att i lindrigare fall det mindre straffet kunde användas; hvaremot på iteration af förseelsen ovilkorlig afsättning torde böra följa. I afseende härå åberopar jag finska kyrkolagen, § 124, som för ifrågavarande förseelse, begången första resan, bestämmer straffet till allenast suspension från 6 månader till 2 år.

11 §•

Högsta Domstolen anmärkte, att utom de handlingar, hvilka vore straffbara efter allmänna strafflagen, äfven sådana handlingar, som medförde straff efter annan lag eller författning, borde undantagas från straff efter denna §, hvarför förslagets redaktion borde ändras i sådant syfte.

12 §.

Justitieråden Olivecrona, Örbom, Åbergsson, Herslow och Skärm ansågo 2 mom. af denna § böra utgå. Det här föreslagna stadgandet vore nemligen icke af nöden för att hindra prest från utöfning af prestembetet under den tid han sutte i fängelse; och, för så vidt stadgandet afsåge att utesluta presten från löneinkomst under fängelsetiden, innefattade detsamma en obehöflig skärpning af de bestämmelser, som i sådant afseende gälde om embetsman i allmänhet.

13 §.

Då giltigt skäl saknades att göra straffet enligt denna § beroende deraf, huruvida brottet enligt verldslig lag medfört fängelse eller allenast böter, hemstälde Högsta Domstolen att de skilda momenten i denna § måtte sammanslås och §:n gifvas ungefär följande lydelse:

Öar prest för brott, som han utom embetet begått, blifvit genom laga kraft egande utslag dömd till fängelse eller böter, och är brottet sådant, att hans prester- Bih. till Biksd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 A fä. 3 Höft. 4

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

liga allseende derigenom fläckas eller spilles; varde särskild! dömd till varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

14 §.

Justitieråden Olivecrona, Ahlgren, Örbom, Abcrgsson, Herslow och Skärm ansågo, att innehållet af ifrågavarande § blefve tydligare uttryckt, derest densamma gåfves ungefär denna lydelse:

Har prest blifvit utom riket straffad för brott, hvarigenom hans presterliga anseende fläckas eller spilles; varde här i riket dömd till varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

16 §■

Hå ifrågavarande stadgande icke syntes afse andra förbrytelser än dem, hvilka omnämnas i 5, 8 och 11 §§, ansågs åt detsamma kunna gifvas en enklare och tydligare redaktion. I öfrigt hemstäldes, att viss preskriptionstid måtte stadgas för ådömande af varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning i de fall, som omnämndes i 18 och 14 §§, och borde denna preskriptionstid bestämmas temligen kort och räknas från den dag, då det verldsliga straffet hlifvit genom laga kraft egande utslag ådömdt eller, i fall som i 14 § sägs, verkstäldt.

17 §.

3 mom.

Justitieråden Olivecrona, Örbom, Äbergsson och Skärm anmärkte, att då förslaget afsåge, att den stadgade maximitiden för mistning af embetet skulle gälla äfven i det fall, att prest gjort sig skyldig till flera brott, som blifvit föremål för gemensam lagföring, konseqvensen syntes fordra, att en maximitid bestämdes äfven för det fall, att flera domar, genom hvilka sådana straff blifvit ådömda, på en gång förekomme till verkställighet, hvarför ett stadgande härom borde, under angifna förutsättning, i denna § intagas.

Derest anmärkningen vid 12 § 2 mom. bifölles, erinrades, att orden “der icke — — mistning" borde utgå.

18 §.

Af skäl, som ansågos icke behöfva närmare påpekas, hemstälde Högsta Domstolen, att andra punkten i 1 mom. måtte gifvas ungefär följande lydelse: Innefattar förbrytelsen tillika brott, hvarför straff bör ådömas af verldslig rätt och som kan

27 Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

åtalas af annan än målseganden, må domkapitlet om förbrytelsen ej döma innan särskildt om det brott blifvit af verldslig rätt genom laga kraft egande utslag slutligen dömdt.

Vidare hemstäldes, huruvida det kunde anses lämpligt, att domkapitlet skulle ega domsrätt jemväl beträffande förbrytelser af biskop samt de embetsförbrytelser, hvilka presterlig ledamot af domkapitlet beginge i denna sin egenskap.

Slutligen erinrades, att lagen borde innehålla ingress, deri angåfves, i hvad mån äldre lagar och författningar skulle anses genom densamma upphäfda.

Ex protocollo Carl Boheman.

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Fredagen den 6 Juli 1888,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Bergström,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen.

Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet Bergström anförde:

“Sedan den komité, åt hvilken Kongl. Maj:t den 5 Januari 1869 uppdragit att verkställa revision af 1686 års kyrkolag, den 2 Oktober 1873 afgifvit underdånigt utlåtande, åtföljdt, bland annat, af förslag till kyrkolag, och Domkapitlen, Stockholms stads konsistorium och Hofkonsistorium öfver samma förslag sig yttrat samt jemväl Högsta Domstolen den 25 Januari 1878 i ärendet afgifvit infordradt utlåtande, har den 12 påföljande Juli då varande chefen för Justitiedepartementet, enär enligt hans förmenande något hinder icke förekomme att från det omfattande förslaget till kyrkolag utbryta de i 16 kap. upptagna stadganden “om straff för förbrytelser af prest och om domstol i sådana mål", vid hvilka stadganden 1868 års Kyrkomöte, att döma efter dess underdåniga skrifvelse den 3 Oktober samma år, fäst en särskild vigt och mot hvilka några väsentliga anmärkningar icke blifvit af de granskande myndigheterna anförda, understält Eders Kongl. Maj:ts pröfning ett på de af förrbemälda komité angifna grunder bygdt förslag till förordning om straff för förbrytelser af prest och om laga domstol i sådana mål, hvarefter Eders Kongl. Maj:t, genom nådig skrifvelse den 12 Juli 1878, jemlikt 87 § 2 mom. Regeringsformen täckts inhemta Kyrkomötets yttrande, huruvida Kyrkomötet för sin del godkände berörda förslag sådant det fans den nådiga skrifvelsen bilagdt.

Efter det Kyrkomötet i underdånig skrifvelse den 30 September 1878, med förmälan att Kyrkomötet icke kunnat underlåta att i vissa delar af förslaget tillstyrka förändringar, förklarat sig för sin del antaga detsamma i öfrigt; samt, enligt Eders

29 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Kongl. Maj:ts den 11 Oktober 1878 meddelade beslut, Högsta Domstolen öfver det i öfverensstämmelse med Kyrkomötets mening affättade förslaget äfvensom öfver ett i sammanhang dermed utarbetadt förslag till förordning angående tillägg till 25 kap. strafflagen afgifvit utlåtande af den 26 November 1878, fann Eders Kongl. Maj:t, vid förnyad underdånig föredragning af ärendet den 30 December 1878 sig kunna godkänna de af Kyrkomötet vidtagna ändringar samt föreslog i nådig proposition samma dag Riksdagen att antaga förslag till förordningar dels angående förbrytelse af prest och om laga domstol i sådana mål och dels angående tillägg till 25 kap. strafflagen, hvilka förslag egde det inbördes sammanhang, att det ena icke kunde oberoende af det andra antagas.

Lagutskottet, i utlåtande den 20 Februari 1879 N:o 4, tillstyrkte, att Eders Kongl. Maj:ts omförmälda proposition måtte af Riksdagen bifallas, och i öfverensstämmelse dermed utföll ock Första Kammarens beslut. Andra Kammaren deremot afslog, med 109 röster mot 69, 18 § i förslaget angående förbrytelse af prest m. m., hvilken paragraf innefattade bestämmelser i hvilka mål domkapitel och i hvilka verldslig rätt skulle ega att döma; till följd hvaraf, oansedt öfriga §§ i förslaget blifvit godkända, den Kongl. propositionen i dess helhet af Kammaren förkastades.

Vid påföljande kyrkomöte blef denna fråga, i anledning af enskild motion, ånyo föremål för behandling. Kyrkomötet fann dervid angeläget vara, att frågan snart vunne en tillfredsställande lösning. Mot innehållet af det vid 1878 års kyrkomöte antagna författningsförslag hade Kyrkomötet intet att erinra, men Kyrkomötet ansåg ordalydelsen af förslaget böra i ett par punkter något ändras för vinnande af ett egentligare uttryckssätt. På grund häraf hemstälde Kyrkomötet i underdånig skrifvelse den 28 September 1883, att sådana åtgärder måtte vidtagas, genom hvilka kraft af lag snarast möjligt bereddes ett i skrifvelsen intaget förslag till lag angående förbrytelser af prest samt om laga domstol i sådana mål.

Såsom protokollet för den 2 sistlidne Mars utvisar, har Eders Kong]. Maj:t behagat för det ändamål, 87 § Regeringsformen omförmäler, infordra Högsta Domstolens utlåtande öfver sistnämnda förslag. Sådant utlåtande är af Högsta Domstolen afgifvet den 11 sistlidne Maj; och har förslaget derefter, med ledning af de inom domstolen framstälda anmärkningar och under fortgående gemensam beredning inom Justitie- och Ecklesiastikdepartementen, blifvit i vissa delar omarbetadt,“

Departementschefen föredrog härefter i ett sammanhang såväl det af 1883 års Kyrkomöte antagna förslag jemte Högsta Domstolens deröfver afgifna utlåtande som det sist utarbetade förslaget till lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål; och yttrade Departementschefen dervid till en början:

“Hvad angår de allmänna grunderna för lagstiftningen i förevarande ämne, så lärer det icke kunna förnekas, att, såsom af flere ledamöter af Högsta Domstolen blifvit anmärkt, Kyrkomötets förslag är så till vida mindre tillfredsställande, som enligt detsamma straffen för åtskilliga förbrytelser af prest, hvilka icke angå hans kyrkliga embete utan röra hans befattning såsom statens embetsman, skulle bestäm-

30 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

mas i kyrkolag och domsrätten i mål angående sådana förbrytelser tillkomma de kyrkliga myndigheterna, domkapitlen. Att fullständigt genomföra den utan tvifvel rigtiga grundsats, att endast embetsbrott af uteslutande eller väsentligen kyrklig art böra hemfalla under den kyrkliga strafflagstiftningen och jurisdiktionen, torde emellertid af skäl, som blifvit inom Högsta Domstolen anförda, icke vara möjligt. Ett stort steg i denna rigtning lärer dock få anses vara taget i det sist utarbetade förslaget. Under det nemligen Kyrkomötet i 6 § af sitt förslag hänvisar till allmänna strafflagen eller annan till kyrkolag icke bänförlig författning allenast beträffande sådana af prest i hans embete begångna förbrytelser, hvilka i den lag eller författning äro uttryckligen och särskild! nämnde såsom brott af embetsmän, hafva i motsvarande 4 § af det omarbetade förslaget med dessa brott likstälts andra embetsförbrytelser af prest, hvilka kunna hänföras till nedannämnda fyra fall:

1) om prest lyser till äktenskap eller förrättar vigsel, då laga binder deremot möter;

2) om prest vid kyrkoböckers förande eller vid utfärdande af embetsbevis gör sig skyldig till fel eller försummelse, som kan medföra kränkning af allmän eller enskild rätt;

3) om prest begår fel eller försummelse i vården och förvaltningen af egendom, som ban i kraft af sitt embete bar om händer, samt

4) om prest, som är ledamot af domkapitel, begår förbrytelse i denna sin egenskap.

Dessa fyra slag af förbrytelser skulle sålunda, i stället för att hemfalla under straffbestämmelserna i 7 och 8 §§ af Kyrkomötets förslag och bedömas af domkapitel såsom första instans, komma att straffas enligt 25 kap. strafflagen och böra under verldslig rätts domsrätt.

Genom den sålunda ifrågasatta förändringen torde i hufvudsak undanrödjas den inom Högsta Domstolen anmärkta oegentlighet, att vissa embetsförbrytelser af prest komme att bedömas enligt verldslig lag och af verldslig rätt under det andra alldeles likartade förbrytelser skulle bedömas enligt kyrkolag och af kyrklig domstol. Den inom Högsta Domstolen jemväl framstälda anmärkning, att ovärdighet att i rikets tjenst vidare nyttjas icke stadgats såsom vilkorlig påföljd af de embetsförbrytelser af prest, hvilka afses i 7 § af Kyrkomötets förslag, kommer ock att väsentligen förlora i betydelse, då företrädesvis de fyra nyss omförmälda slag af förbrytelser kunna förekomma under sådana omständigheter, att de förtjena en dylik påföljd. Att ringare förbrytelser af prest såsom statens embetsman äfven enligt det sist utarbetade förslaget, ehuru i ett mindre antal fall än efter Kyrkomötets förslag, skulle kunna försonas med varning, synes mig icke böra föranleda betänkligheter, då åtskilliga andra embetsmän, enligt gällande instruktioner, kunna få med allenast varning, ålagd i disciplinär väg, umgälla ringare embetsförbrytelser. Hvad slutligen beträffar anmärkningen, att domkapitel icke borde ega att döma i skadeståndsfrågor, så synes endast ett ringa antal af de förbrytelser, hvilka enligt det omarbetade förslaget skulle

31 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

bedömas af domkapitel, vara af beskaffenhet, att fråga kan uppstå om utdömande af skadestånd. De skadeståndsfrågor, som i mål angående sådane förbrytelser kunna yppa sig, torde ock vara så enkla, att pröfningen af desamma utan fara för rättssäkerheten kan anförtros åt domkapitlen. Jag har derför trott nämnda anmärkning, efter den omarbetning Kyrkomötets förslag undergått, icke böra tilläggas vidare betydelse.

Genom hvad jag nu i underdånighet yttrat anser jag mig hafva motiverat de ändringar i Kyrkomötets förslag, hvilka kunna anses vara af mera principiel natur. “

Vid föredragningen af de särskilda paragraferna anförde Departementschefen:

“I enlighet med Högsta Domstolens hemställan har den i 1 § af Kyrkomötets förslag intagna definition å kyrkoläran blifvit utesluten; i sammanhang hvarmed det il och 2 §§ förekommande uttrycket “den rena evangeliska läran“ utbytts mot benämningen “svenska kyrkans lära", såsom en af Högsta Domstolens ledamöter föreslagit.

Att, såsom blifvit ifrågasatt, helt och hållet utesluta bestämmelsen i 1 § af Kyrkomötets förslag, att prest, som affallen från kyrkans lära, skall dömas till afsättning, har synts mindre lämpligt, då det i Högsta Domstolens utlåtande åberopade stadgandet i 15 § af förordningen den 31 Oktober 1873 dels afser allenast ett af de sätt, på hvilka ett affall från kyrkans lära kan ådagaläggas, dels ock lemnar rum för tvekan, huruvida prest, som anmäler sig till utträde ur kyrkan, skall skiljas allenast från den särskilda tjenst inom kyrkan, han till äfventyrs innehar, eller jemväl från prestembetet. Då jag emellertid delar den uppfattning, att prests affall från kyrkans lära bör för honom medföra förlust af embete och tjenst icke såsom straff för begången förbrytelse utan såsom en naturlig följd af hans förändrade förhållande till kyrkan, har åt ifrågavarande paragraf gifvits en med denna uppfattning öfverensstämmande formulering och derefter lämpad plats i det omarbetade förslaget, hvars 14 § således kommer att motsvara 1 § i Kyrkomötets förslag.

I fråga om 2 § af Kyrkomötets förslag biträder jag hufvudsakligen de åsigter, som uttalats af Justitieråden Åbergsson och Skarin. Dock har det synts mig som om å ena sidan det af bemälde justitieråd föreslagna straff af allenast varning för ifrågavarande förbrytelse, första gången föröfvad, vore för lågt, särskilt för de fall, då den brottslige handlade med full insigt derom, att den lärosats han utsprede vore stridande mot kyrkans bekännelse, eller lärosatsen vore uppenbarligen oförenlig med kyrkolärans fundamentala dogmer, eller den brottslige förut blifvit straffad för utspridande af annan villomening, men å andra sidan förbrytelsen, äfven andra resan begången, kunde förekomma under sådana omständigheter, att afsättning vore ett för strängt straff. Jag har derför trott mig böra föreslå, att straffet för ifrågavarande förbrytelse bestämmes till varning eller mistning af embetet på viss tid, med rätt för domstolen att, om den brottslige förut blifvit straffad för dylik förbrytelse eller omständigheterna eljest äro synnerligen försvårande, höja straffet till afsättning.

Den -ändring, som föreslagits i 3 § af Kyrkomötets förslag, motsvarande 2 § i

32 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

det omarbetade förslaget, afser endast redaktionen och torde icke tarfva närmare förklaring.

Enligt hemställan af Högsta Domstolens fleste ledamöter har stadgandet i 4 § 1 mom. såsom öfverflödigt blifvit ur förslaget uteslutet. Hvad angår 2 mom. af samma paragraf, har jag icke funnit något att erinra deremot att, med uteslutande af samma moment, straffet för förbrytelser, som deri afses, finge bestämmas efter 11 §; men då det icke synts mig fullt klart, att sistnämnda paragraf, motsvarande 9 § i det omarbetade förslaget, enligt lydelsen i Kyrkomötets förslag eger tillämpning å de förbrytelser, om hvilka fråga är, har jag ansett nödigt till paragrafen göra ett tillägg, hvarigenom all tvekan i nämnda afseende undanrödjes.

Uti 5 § af Kyrkomötets förslag uppräknas åtskilliga embetsförbrytelser, för hvilka straffet bestämts till endast varning eller, vid försvårande omständigheter, mistning af embetet på viss tid, under det att afsättning inrymts i strafflatituden för alla öfriga embetsförbrytelser, som afses i förslaget. Det undantag, som sålunda gjorts för förstnämnda förbrytelser, synes mig icke kunna fullt försvaras, ty om ock dessa förbrytelser oftast förekomma under sådana omständigheter, att varning eller mistning af embetet på viss tid må anses vara ett tillräckligt svårt straff, så kunna dock fall inträffa, för hvilka afsättning lämpligen bör ådömas, såsom t. ex. då prest gör sig skyldig till upprepadt trots mot domkapitlets befallning.

Enligt mitt förmenande bör derför straff latituden för ifrågavarande förbrytelser utvidgas, så att den kommer att omfatta äfven afsättning. Under sådant förhållande och då jag af skäl, som framdeles skola angifvas, ansett 7 och 8 §§ i Kyrkomötets förslag böra sammanslås till en ny paragraf, hvilken komme att afse alla de fall, då prest, på annat sätt än förut i förslaget vore sagdt, antingen uppsåtligen bröte mot sin embetspligt, eller visade vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt embete, har det synts mig mest lämpligt, att 5 § i Kyrkomötets förslag helt och hållet utginge, hvarigenom de förbrytelser, som i densamma uppräknas, hemfölle under straffbestämmelserna i förutnämnda nya paragraf, i det omarbetade förslaget betecknad såsom 5 §. Att sistnämnde § under berörda förutsättning verkligen blefve tillämplig å handlingar, hvilka omnämnas i 5 § af Kyrkomötets förslag, kan så mycket mindre vara underkastadt något tvifvel, som dessa handlingar uppenbarligen innefatta öfverträdelse!’ af embetspligter, hvilka blifvit prest uttryckligen ålagda genom förordningen den 7 Mars 1811, 2 Kap. 2 § kyrkolagen och Kongl. cirkulärbrefvet den 21 Augusti 1786 med flera lagstadganden.

Jag har trott mig desto hellre böra hemställa om denna ändring i Kyrkomötets förslag, som förslaget i denna del, jemväl af andra skäl än det redan anförda, synts mig mindre tillfredsställande, såväl i formelt hänseende som beträffande innehållet. Man frågar sig helt naturligt efter genomläsning af paragrafen: Hvarför äro just dessa förbrytelser särskild! upptagna, men icke t. ex. underlåtenhet att hålla gudstjenst, försummande af sockenbud in. m.? Om endast ett egenvillig! afvikande från kyrkohandboken här belägges med straff, kan då en sådan förbrytelse‘icke ske af

33 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

straffbar vårdslöshet? Då här omnämnes endast det fel i afseende å innehållet af predikan, att deri inblandas hvad otillständigt är, kan då prest icke dömas till ansvar för åsidosättande af de öfriga föreskrifter, som äro meddelade i 2 Kap. 2 § kyrkolagen ? Är endast olydnad men icke vanvördnad mot domkapitlet, biskopen eller annan förman belagd med straff? o. s. v.

För den ifrågavarade åtgärden har jag dessutom stöd af en vid granskningen af komiterades förslag till kyrkolag af Högsta Domstolens fleste ledamöter gjord hemställan i samma syfte.

Beträffande 6 § af Kyrkomötets förslag, hvilket i det omarbetade förslaget förekommer såsom 2:dra stycket af 4 §, hänvisar jag till hvad jag yttrat angående hufvudgrunderna för lagstiftningen i detta ämne.

Såsom jag redan omnämnt hafva 7 och 8 §§ af Kyrkomötets förslag sammanslagits till en paragraf, utgörande 5 § i det omarbetade förslaget. Denna förändring står i sammanhang med den förut omnämnda utbrytningen ur 7 och 8 §§ af vissa förbrytelser af prest såsom embetsman i staten. Beträffande de förbrytelser, å hvilka bestämmelserna i samma paragrafer härefter skulle blifva tillämpliga, har det nemligen ansetts öfverflödigt och oegentligt att skilja emellan å ena sidan förbrytelser, som ske uppsåtligen, för egen fördel eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning af allmän eller enskild rätt eller säkerhet, och å andra sidan sådana, som ske af vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet. Att förslaget genom sammanslagningen vunnit i enkelhet torde icke kunna förnekas.

I öfverensstämmelse med syftet af en inom Högsta Domstolen framstäld anmärkning har straffbestämmelsen i 10 §, i det omarbetade förslaget betecknad som 3 §, blifvit något mildrad.

Hvad inom Högsta Domstolen föreslagits beträffande 11, 12, 13 och 14 §§ af Kyrkomötets förslag har blifvit iakttaget. Innehållet af 13 §, utgörande första stycket af 8 § i det omarbetade förslaget, har derjemte blifvit så till vida ändradt, att hvad i paragrafen föreslagits beträffande brott af prest utom embetet utsträckts att gälla äfven om sådana förbrytelser i embetet, öfver hvilka verldslig rätt egde att döma.

Den i 15 § af Kyrkomötets förslag, motsvarande 10 § i det omarbetade förslaget, uttalade absorptionsprincipen har blifvit utsträckt att tillämpas icke allenast i alla de fall, då prest under eu lagföring blefve öfvertygad att hafva gjort sig skyldig till straff efter den föreslagna lagen för flera förbrytelser, utan jemväl i de fall, då prest, sedan han blifvit dömd till sådant straff för eu eller flera förbrytelser, blefve öfvertygad om annan förbrytelse, som borde straffas efter samma lag. Härigenom förfaller den anmärkning, som inom Högsta Domstolen framstälts vid 17 § 3 mom. af Kyrkomötets förslag.

16 § af samma förslag har blifvit väsentligen omarbetad, dervid preskriptionstid stadgats dels för åtal af vissa förbrytelser utom de i Kyrkomötets förslag upptagna, dels ock för verkställighet af dom, hvarigenom prest dömts till varning. I det omarbetade förslaget finnas de nya bestämmelserna gifna i 11 §.

Bih. till Biksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 3 Raft. 5

34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Redaktionen af andra punkten i 18 § 1 mom. af Kyrkomötets förslag, motsvarande samma punkt i 13 § 1 mom. af det omarbetade förslaget, har blifvit ändrad på sätt Högsta Domstolen föreslagit.

I anledning af hvad Högsta Domstolen vid 18 § vidare anmärkt har i det omarbetade förslaget införts en ny paragraf, den 16:de, innehållande bestämmelser om laga domstol för åtal mot biskop och annan presterlig ledamot af domkapitel i vissa fall."

I sammanhang med föredragningen af ingressen till det sist utarbetade förslaget anmälde Departementschefen, hurusom Kyrkomötet, vid öfverlemnande af sitt förslag i ämnet, tillika i underdånighet anhållit, att Kongl. cirkulärbrefvet den 21 Augusti 1786, som innehölle föreskrift om Biskops och Konsistorii rätt och pligt att hafva tillsyn öfver presterskapets lära och lefverne och genom prosten anställa undersökning, måtte förklaras ega gällande kraft intill dess kyrkolagen i sin helhet blifvit antagen; och erinrade Departementschefen dervid, att åberopade föreskriften i nämnda Kongl. bref icke stode i strid mot någon bestämmelse uti den ifrågasatta lagen och sålunda icke komme att genom densamma upphäfvas.

Härefter hemstälde Departementschefen, att Kongl. Maj:t täcktes medelst nådig skrifvelse till Kyrkomötet, med förklarande att dess förslag till lag angående förbrytelser af prest samt om laga domstol i sådana mål icke kunde i oförändradt skick af Kongl. Maj:t godkännas, jemlikt 87 § 2 mom. Regeringsformen infordra Kyrkomötets utlåtande öfver det föredragna förslaget till lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter täcktes Hans Maj:t Konungen till denna hemställan lemna bifall; och skulle i följd häraf till Kyrkomötet aflåtas nådig skrifvelse af det innehåll bilagan litt. A vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Carl Boheman.

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 3.

35 Kongl. Maf.ts nådiga skrifvelse till Kyrkomötet, med förslag till lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål; gifven Stockholms slott den 6 Juli 1888.

Uti underdånig skrifvelse den 28 September 1883 bär Kyrkomötet hemstält, att sådana åtgärder måtte vidtagas, genom hvilka kraft af lag snarast möjligt bereddes ett i skrifvelse intaget förslag till lag angående förbrytelser af prest samt om laga domstol i sådana mål.

Sedan Högsta Domstolen afgifvit utlåtande öfver berörda förslag, har detsamma blifvit, med ledning af de inom Högsta Domstolen framstälda anmärkningar, i vissa delar omarbetadt; och vill Kongl. Maj:t härmed, under tillkännagifvande, att Kyrkomötets förslag icke kunnat i oförändradt skick godkännas, jemlikt 87 § 2 mom. Regeringsformen inhemta Kyrkomötets utlåtande öfver närlagda förslag till lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.

De i Statsrådet och Högsta Domstolen förda protokoll i ärendet bifogas.

Kongl. Maj:t förblifver Kyrkomötet med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Axel Bergström.

Förslag

till

Lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.

Med upphäfvande ej mindre af alla i kyrkolagen af år 168(3 och andra till kyrkolag hänförliga författningar gifna straffbestämmelser för embetsbrott af prest,

3ö Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

än äfven af hvad förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 November 1841 innehåller om straff för prest, som är af starka drycker öfverlastad, så ock med ändring af hvad lag och författningar i öfrigt innehålla mot denna lag stridande, förordnas som följer:

1 §•

Finnes prest offentligen förkunna eller annorledes utsprida lärosats, som är stridande mot svenska kyrkans lära; dömes till varning eller mistning af embetet på viss tid. Har han förut blifvit straffad för sådan förbrytelse eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande; må till afsättning dömas.

2 §•

Röjer prest om hemligt skriftermål hvad honom enligt kyrkolagen icke är tilllätet att uppenbara; varde afsatt.

3 §.

Är prest i embetsutöfning så öfverlastad af starka drycker, att af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen kan märkas, att han är drucken; dömes till mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

4 §•

Prest, som lyser till äktenskap eller förrättar vigsel då laga hinder deremot möter, eller vid kyrkoböckers förande eller vid utfärdande af embetsbevis gör sig skyldig till fel eller försummelse, som kan medföra kränkning af allmän eller enskild rätt, eller begår fel eller försummelse i vården och förvaltningen af egendom, som han i kraft af sitt embete har om händer, eller, der han är ledamot af domkapitel, i denna sin egenskap sig förbryter, dömes såsom i allmän strafflag om brott af embetsman är stadgadt.

Begår prest i sitt embete annan förbrytelse, den der i allmän strafflag eller annan till kyrkolag icke hänförlig författning är uttryckligen och särskild! nämnd såsom brott af embetsman; straffes såsom i den lag eller författning för hvarje fall sägs.

5 §•

Prest, som på annat sätt än förut är sagdt bryter uppsåtligen^mot sin embetspligt eller visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt embete, dömes till varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

6 §.

Har prest utan lof eller tillkännagifvet förfall afhållit sig från tjenstgöring och ej kunnat med kallelse trätfas eller inställas: kominer han ej inom tre månader sedan kallelse i allmänna tidningarne ågått; varde afsatt.

7 §•

Begår prest brott, derför han dömes till förlust af medborgerligt förtroende eller till straffarbete eller till dödsstraff; varde tillika dömd till afsättning, ändå att brottet är begånget utom em betet.

8 §•

Har prest för brott, hvarom i 4 § sägs, eller för brott utom embetet blifvit genom laga kraft egande utslag dömd till böter eller fängelse, och är brottet sådant, att hans presterliga anseende derigenom fläckas eller spilles; varde särskild t dömd till varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

Lag samma vare, om prest blifvit utom riket straffad för brott, hvarigenom hans presterliga anseende fläckas eller spilles.

9 §•

Inlåter sig prest med handtering eller köpslagan, som icke anstår hans embete, eller befattar han sig såsom sakförare med utförande af rättegångar, som icke röra honom eller hans embete, eller ligger han genom eget förvållande i kif och osämja med embetsbroder eller åhörare, eller åstadkommer han eljest uppenbar förargelse genom sitt lefverne eller någon sin gerning, utan att brott är begånget, hvarå straff efter allmän strafflag eller särskild författning bör följa; dömes till varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

Lag samma vare, der prest, i ändamål att vinna befordran till presterlig tjenst, obehörigen ingår aftal om blifvande löneförmåner vid tjensten eller eljest för nämnda ändamål gifver eller utfäster vedergällning, utan att derigenom göra sig skyldig till brott, som i allmän strafflag eller särskild författning är belagdt med straff.

10 §.

Varder prest undei; en lagföring förvunnen att hafva gjort sig skyldig till straff efter denna lag för flera förbrytelser: är straffet å endera förbrytelsen svårare än å annan; då skall det svåraste straffet ådömas; är hvardera förbrytelsen belagd med

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.

samma straff; varde det straff ådömdt. I båda dessa fall skall förbrytelse, för hvilken särskildt straff icke ådömes, betraktas såsom försvårande omständighet.

Har prest blifvit för en eller flera förbrytelser dömd till straff efter denna lag, och varder han sedermera, innan straffet blifvit till fullo verkstäldt, öfvertygad om annan förbrytelse, som bör straffas efter denna lag; då skall, utan hinder af förra utslaget, straff för förbrytelserna samfäldt ådömas enligt de grunder, som förut i denna § äro stadgade.

11 §•

Straff enligt 1, 3, 5 eller 9 § vare förfallet, om ej åtal skett inom fem år från den dag, då förbrytelsen begicks.

Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning såsom påföljd af brott i fall, som i 8 § sägs, må ej ådömas, der ej påstående derom väckes inom ett år från den dag, då utslag, hvarigenom straff för brottet blifvit inom riket ådömdt, vann laga kraft, eller straff, som utom riket ådömts, blifvit verkstäldt.

År prest genom laga kraft egande utslag dömd till varning, och verkställes ej straffet inom fem år från den dag, då utslaget gafs; vare straffet förfallet.

12 §.

Afsättning innebär för prest förlust af prestembetet och den särskilda tjenst han inom kyrkan innehar.

Mistning af embetet på viss tid innebär för prest, som dertill dömes, under den tid obehörighet att utöfva prestembetet samt förlust af de rättigheter och förmåner, som äro förenade med den tjenst han inom kyrkan innehar.

Mistning af embetet på viss tid må ej efter denna lag ådömas för kortare tid än en månad eller längre tid än ett år.

13 §.

1. Om förbrytelse, som i 1, 2, 3, 5, 6 eller 9 § sägs, skall domkapitlet döma. Innefattar förbrytelsen tillika brott, hvarför straff bör ådömas af verldslig rätt och som kan åtalas af annan än målsegauden; då må domkapitlet om förbrytelsen ej döma, innan särskildt om det brott blifvit af verldslig rätt genom laga kraft egande utslag slutligen dömdt.

2. Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning i fall, som i 8 § sägs, skall ådömas af domkapitlet.

3. Åtal mot prest för förbrytelse, som i 4 § sägs, skall upptagas af verldslig rätt.

4. Afsättning i fall, som i 7 § sägs, skall ådömas af samma domstol, som ådömer det straff, med hvilket embetets förlust bör följa.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

14 §.

Affaller prest från svenska kyrkans lära; varde af domkapitlet skild från prestembetet och den särskilda tjenst han inom kyrkan innehar.

15 §.

1. Har prest blifvit dömd till afsättning eller enligt 14 § skild från embete och tjenst, men laga kraft ej kommit å beslutet, eller har han blifvit tilltalad för brott, hvarå förlust af medborgerligt förtroende eller straffarbete eller dödsstraff enligt lag kan följa, men dom öfver honom ej fallit; må domkapitlet, när omständigheterna dertill föranleda, besluta, att han skall afhålla sig från embetets utöfning till dess annorlunda varder förordnadt; och gånge det beslut utan hinder af klagan genast i verkställighet.

2. Prest, som jemlikt 1 mom. afhålles från embetsutöfning, ege, om han innehar ordinarie tjenst i församling, under tiden åtnjuta de med tjensten förenade löneförmåner, dock med afdrag af hvad bör tillkomma den, som förrättar tjensten.

16 §‘

1. Öfver biskop utöfve hofrätt omedelbart den domsrätt, hvilken i fråga om annan prest, enligt 18 § 1 och 2 mom. samt 14 och 15 §§, tillkommer domkapitlet.

2. Åtal mot biskop för förbrytelse, som i 4 § sägs, eller mot annan prest, som är ledamot af domkapitel, för förbrytelse, som han i denna sin egenskap begår' skall ock af hofrätt omedelbart upptagas, der ej målet, efter ty särskilt är stadgadt’ hörer under Kammarrätten.

17 §.

1. Denna lag skall gälla till efterrättelse från och med den

2. Förbrytelse, som före nämnde dag är af prest begången men för hvilken dessförinnan sträf! ej är bestämdt genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt varder, skall efter den nya lagen straffas, om det straff, som efter samma lag bör ådömas, är lindrigare än det, som i äldre lag eller författning varit för förbrytelsen stadgadt.

3. De i 11 § här ofvan gifna bestämmelser skola tillämpas äfven i afseende på förbrytelser, som äro begångna innan denna lag blef gällande.

4. Mål, som före nämnde dag är hos domstol anhängiggjordt, skall af samma domstol, utan hinder af hvad i denna lag stadgas, fortfarande handläggas och afgöras, i den mån sådant enligt äldre lag eller författning domstolen tillkom.

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Kyrkomötets underdåniga skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse med förslag till lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.

Till Konungen.

Sedan Kyrkomötet i skrifvelse den 28 September 1883 i underdånighet hemstält, att sådana åtgärder måtte vidtagas, genom Indika kraft af lag snarast möjligt bereddes ett i skrifvelsen intaget förslag till lag angående förbrytelser af prest samt om laga domstol i sådana mål, har Eders Kongl. Maj:t, i nådig skrifvelse den 6 sistlidna Juli, med tillkännagifvande att, efter det Högsta Domstolen afgifvit utlåtande öfver nyssberörda förslag, Eders Kongl. Maj;t funnit detsamma icke kunna i oförändradt skick godkännas, täckts inhemta Kyrkomötets yttrande öfver ett med ledning af de inom Högsta Domstolen mot Kyrkomötets förslag framställa anmärkningar utarbetad!, vid den nådiga skrifvelsen fogadt förslag till lag om sträft för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.

Kyrkomötet, som förehaft det föreliggande förslaget till granskning, har dervid funnit vissa betänkligheter yppa sig rörande den i förslagets 4 § innefattade bestämmelse om fel och försummelser vid kyrkoböckers förande eller vid utfärdande af embetsbevis. Att i nämnda paragraf upptaga dessa brott, hvarigenom de jemlikt 13 § hemfalla under den verldsliga jurisdiktionen, synes så till vida olämpligt, som kyrkoböckers förande och utfärdande af embetsbevis äro åtgärder, som delvis tillhöra prestens rent kyrkliga åligganden. Då stadgandet förklaras afse allenast sådana fel och försummelser, som kunna medföra kränkning af allmän eller enskild rätt, toide väl härigenom i viss mån vara förebygdt, att nämnda kyrkliga em betsåtgärder dragas inför verldslig domstol, men Kyrkomötet har dock ansett det vara af nöden, att i paragrafen särskildt utsäges, att fråga endast är om sådana anteckningar i kyrkobok, som afse borgerliga förhållanden äfvensom embetsbevis derom; och har Mötet i anledning häraf trott sig böra ifrågasätta en något förändrad lydelse af ifrågavarande paragraf.

Andra redaktionsförändringar, som Mötet trott i tydlighetens intresse böra företagas, bestå deri, att ordet “deremot" i första punkten af 4 § blifvit uteslutet, samt att i 11 § första punkten uttrycket “påstående" utbytts mot “fråga", hvarjemte omedelbart derefter tillagts “hos domkapitlet".

I öfrigt har Mötet icke funnit något att emot förslaget erinra, utan hafva de deri förekommande afvikelserna synts välgrundade.

41 Kongl. Maj:ts A åd. Proposition N:o 3.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och under åberopande i öfrigt af de skäl, som vid förslagets behandling i Statsrådet till stöd för detsamma andragits, får Kyrkomötet i underdånighet förklara, att Mötet för sin del godkänner Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga förslag i följande delvis förändrade lydelse:

Lag om sträft’ för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.

Med upphäfvande ej mindre af alla i kyrkolagen af år 1686 och andra till kyrkolag hänförliga författningar gifna straffbestämmelser för embetsbrott af prest, än äfven af hvad förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 November 1841 innehåller om straff för prest, som är af starka drycker öfverlastad, så ock med ändring af hvad lag och författningar i öfrigt innehålla mot denna lag stridande, förordnas som följer:

1 §•

Finnes prest offentligen förkunna eller annorledes utsprida lärosats, som är stridande mot svenska kyrkans lära; dömes till varning eller mistning af embetet på viss tid. Har han förut blifvit straffad för sådan förbrytelse eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande; må till afsättning dömas.

2 §•

Röjer prest om hemligt skriftermål hvad honom enligt kyrkolagen icke är tilllåtet att uppenbara; varde afsatt.

3 §•

År prest i embetsutöfning så öfverlastad af starka drycker, att af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen kan märkas, att han är drucken; dömes till mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

4 §•

Prest, som lyser till äktenskap eller förrättar vigsel då laga hinder möter, eller i afseende å honom åliggande anteckningar i kyrkobok angående borgerliga förhållanden eller meddelande af embetsbevis derom gör sig skyldig till fel eller försummelse, som kan medföra kränkning af allmän eller enskild rätt, eller begår fel eller försummelse i vården och förvaltningen af egendom, som han i kraft af sitt embete har om händer, eller, der han är ledamot af domkapitel, i denna sin egenskap sig förbryter, dömes såsom i allmän strafflag om brott af embetsman är stadgadt.

Bih. till Biksd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft.

42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Begår prest i sitt embete annan förbrytelse, den der i allmän strafflag eller annan till kyrkolag icke hänförlig författning är uttryckligen och särskild! nämnd såsom brott af embetsman; straffes såsom i den lag eller författning för hvarje fäll sägs.

5 §■

Prest, som på annat sätt än förut är sagdt bryter uppsåtligen mot sin embetspligt eller visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt embete, dömes till varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

6 §•

Har prest utan lof eller tillkännagifvet förfall afhållit sig från tjenstgöring och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas: kommer han ej inom tre månader sedan kallelse i allmänna tidningarne ågått; varde afsatt.

7 §•

Begår prest brott, derför han dömes till förlust af medborgerligt förtroende eller till straffarbete eller till dödsstraff; varde tillika dömd till afsättning, ändå att brottet är begånget utom embetet.

8 §•

Har prest för brott, hvarom i 4 § sägs, eller för brott utom embetet blifvit genom laga kraft egande utslag dömd till böter eller fängelse, och är brottet sådant, att hans presterliga anseende derigenom fläckas eller spilles; varde särskilt dömd till varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

Lag samma vare, om prest blifvit utom riket straffad för brott, hvarigenom hans presterliga anseende fläckas eller spilles.

9 §•

Inlåter sig prest med handtering eller köpslagan, som icke anstår hans embete, eller befattar han sig såsom sakförare med utförande af rättegångar, som icke röra honom eller hans embete, eller ligger han genom eget förvållande i kif och osämja med embetsbroder eller åhörare, eller åstadkommer han eljest uppenbar förargelse genom sitt lefverne eller någon sin gerning, utan att brott är begånget, hvarå straff efter allmän strafflag eller särskild författning bör följa; dömes till varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

Lag samma vare, der prest, i ändamål att vinna befordran till presterlig tjenst,

43 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3.

obehörigen ingår aftal om blifvande löneförmåner vid tjensten eller eljest för nämnda ändamål gifver eller utfäster vedergällning, utan att derigenom göra sig skyldig till brott, som i allmän strafflag eller särskild författning är belagdt med straff.

10 §.

Varder prest under en lagföring förvunnen att hafva gjort sig skyldig till straff efter denna lag för flera förbrytelser: är straffet å endera förbrytelsen svårare än å annan; då skall det svåraste straffet ådömas; är hvardera förbrytelsen belagd med samma straff; varde det straff ådömdt. I båda dessa fall skall förbrytelse, för hvilken särskildt straff icke ådömes, betraktas såsom försvårande omständighet.

Har prest blifvit för eu eller flera förbrytelser dömd till straff efter denna lag, och varder han sedermera, innan straffet blifvit till fullo verkstäldt, öfvertygad om annan förbrytelse, som bör straffas efter denna lag; då skall, utan hinder af förra utslaget, straff för förbrytelserna samfäldt ådömas enligt de grunder, som förut i denna § äro stadgade.

11 §.

Straff enligt 1, 3, 5 eller 9 § vare förfallet, om ej åtal skett inom fem år från den dag, då förbrytelsen begicks.

Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning såsom påföljd af brott i fall, som i 8 § sägs, må ej ådömas, der ej fråga derom hos domJcapitlet väckes inom ett år från den dag, då utslag, hvarigenom straff för brottet blifvit inom riket ådömdt, vann laga kraft, eller straff, som utom riket ådömts, blifvit verkstäldt.

Är prest genom laga kraft egande utslag dömd till varning, och verkställes ej straffet inom fem år från den dag, då utslaget gafs; vare straffet förfallet.

12 §.

Afsättning innebär för prest förlust af prestembetet och den särskilda tjenst han inom kyrkan innehar.

Mistning af embetet på viss tid innebär för prest, som dertill dömes, under den tid obehörighet att utöfva prestembetet samt förlust af de rättigheter och förmåner, som äro förenade med den tjenst han inom kyrkan innehar.

Mistning af embetet på viss tid må ej efter denna lag ådömas för kortare tid än en månad eller längre tid än ett år.

13 §.

1. Om förbrytelse, som i 1, 2, 3, 5, 6 eller 9 § sägs, skall domkapitlet döma. Innefattar förbrytelsen tillika brott, hvarför straff bör ådömas af verldslig

44 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

rätt och som kan åtalas af arman än målseganden; då må domkapitlet om förbrytelsen ej döma, innan särskildt om det brott blifvit af verldslig rätt genom laga kraft egande utslag slutligen dömdt.

2. Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning i fall, som i 8 § sägs, skall ådömas af domkapitlet.

3. Åtal mot prest för förbrytelse, som i 4 § sägs, skall upptagas af verldslig rätt.

4. Afsättning i fall, som i 7 § sägs, skall ådömas af samma domstol, som ådömer det straff, med hvilket embetets förlust bör följa.

14 §.

Affallen prest från svenska kyrkans lära; varde af domkapitlet skild från prestembetet och den särskilda tjenst han inom kyrkan innehar.

15 §.

1. Har prest blifvit dömd till afsättning eller enligt 14 § skild från embete och tjenst, men laga kraft ej kommit å beslutet, eller har han blifvit tilltalad förbrott, hvarå förlust af medborgerligt förtroende eller straffarbete eller dödsstraff enligt lag kan följa, men dom öfver honom ej fallit; må domkapitlet, när omständigheterna dertill föranleda, besluta, att han skall afhålla sig från embetets utöfning till dess annorlunda varder förordnadt; och gånge det beslut utan hinder af klagan genast i verkställighet.

2. Prest, som jemlikt 1 mom. afhålles från embetsutöfning, ege, om han innehar ordinarie tjenst i församling, under tiden åtnjuta de med tjensten förenade löneförmåner, dock med afdrag af hvad bör tillkomma den, som förrättar tjensten.

16 §.

1. Öfver biskop utöfve hofrätt omedelbart den domsrätt, hvilken i fråga om annan prest, enligt 13 § 1 och 2 mom. samt 14 och 15 §§, tillkommer domkapitlet.

2. Åtal mot biskop för förbrytelse, som i 4 § sägs, eller mot annan prest, som är ledamot af domkapitel, för förbrytelse, som han i denna sin egenskap begår, skall ock af hofrätt omedelbart upptagas, der ej målet, efter ty särskildt är stadgadt, hörer under Kammarrätten.

17 §.

1. Denna lag skall gälla till efterrättelse från och med den

2. Förbrytelse, som före nämnde dag är af prest begången men för hvilken dessförinnan straff ej är bestämdt genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfver-

45 Kongl. Maj ds Nåd. Fr oposition N:o 3.

klagadt varder, skall efter den nya lagen straffas, om det straff, som efter samma lag bör ådömas, är lindrigare än det, som i äldre lag eller författning varit för förbrytelsen stadgadt.

3. De i 11 § här ofvan gifna bestämmelser skola tillämpas äfven i afseende på förbrytelser, som äro begångna innan denna lag blef gällande.

4. Mål, som före nämnde dag är hos domstol anhängiggjordt, skall af samma domstol, utan hinder af hvad i denna lag stadgas, fortfarande handläggas och afgöras, i den mån sådant enligt äldre lag eller författning domstolen tillkom.

Då emellertid det torde kunna befaras att, derest förslaget blifver lag, och en väsentlig del af de frågor, som röra prests förhållande i embetet, alltså komma att öfverfiyttas på den verldsliga rättsskipningens område, presterskapet kunde komma att af enskilda parter i oträngdt mål dragas inför rätta, hvarigenom kyrkans och presterskapets anseende skulle kunna lida, har Kyrkomötet funnit sig i sammanhang härmed böra i underdånighet anhålla om utfärdande af ett stadgande derom, att åtal vid verldslig domstol ej må mot prestman för fel i embetet anställas annat än på grund af förordnande utaf domkapitlet, justitiekansleren eller justitieombudsmannen.

Underdånigst

Stockholm den 6 Oktober 1888.

46 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Fredagen den 2 November 1888,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Boven,

Friherre von Otter, von Krusenstjerna,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Örbom,

Friherre Åkerhielm.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet Örbom anmälde i underdånighet:

Bo.

Kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 6 nästlidne Oktober, i anledning af Kongl. Maj:ts • nådiga skrifvelse den 6 föregående Juli med förslag till lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål; varande af Kyrkomötet i dess skrifvelse tillkännagifvet, att Kyrkomötet för sin del godkänt Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag i följande delvis förändrade lydelse:

11 Lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _____u

Departementschefen hemstälde att Kongl. Maj:t måtte, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, infordra Högsta Domstolens yttrande öfver ofvanintagna, i öfverensstämmelse med Kyrkomötets mening affattade förslag till lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.

Denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

47 Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Tisdagen den 4 December 1888.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Olivecrona,

Hernmarck,

Wedberg,

Ahlgren,

Herslow,

Norberg,

Lilienberg.

Tillförordnade Byråchefen, Revisionssekreteraren K. G. Carlson föredrog i underdånighet:

Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 2 nästlidne November, hvaraf inhemtades, att Kyrkomötet i underdånig skrifvelse den 6 sistlidne Oktober, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse den 6 föregående Juli med förslag till lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål, tillkännagifvit att Kyrkomötet för sin del godkänt Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag i följande delvis förändrade lydelse:

“Lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.

Och hade Hans Maj:t Konungen vid underdånig anmälan härom förordnat att, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmälde, Högsta Domstolens yttrande skulle infordras öfver ofvanintagna, i öfverensstämmelse med Kyrkomötets mening affättade förslag till lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.

Högsta Domstolen, som ingick i granskning af det remitterade förslaget i de delar, hvari detsamma afvek från det af Kongl. Maj:t, efter Högsta Domstolens hörande, i skrifvelse till Kyrkomötet framlagda förslag i ämnet, lemnade ifrågavarande förslag utan anmärkning.

Ex protocollo

Carl Boheman.

48 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o S.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsårenden, hållet inför Hans Majs Korning en i Statsrådet å Stockholms slott Måndagen den 31 December 1888,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvärd, Statsråden: Herr Boven,

Friherre von Otter, von Krusenstjerna,

Wennerberg,

Friherre Palmstiernå,

Friherre von Essen,

Örbom,

Friherre Åkerhielm,

Justitieråden: Skarin,

von Steyern.

Bo.

Efter gemensam beredning med chefen för Ecklesiastikdepartementet anmälde Departementschefen Statsrådet Örbom Högsta Domstolens utlåtande öfver det i protokollet för den 2 nästlidne November omförmälda, af Kyrkomötet antagna förslag till “lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål“, hvarefter Departementschefen yttrade:

“Uti protokollet för den 6 sistlidne Juli finnes en fullständig redogörelse för de försök, hvilka under senaste tiden blifvit gjorda att åstadkomma eu lagstiftning i förevarande ämne. Jag tillåter mig derföre nu endast erinra derom, att sedan 1878 års Kyrkomöte, efter framställning af Eders Kongl. Maj:t, för sin del antagit ett förslag till förordning angående förbrytelse af prest och om laga domstol i sådana mål, men berörda förslag blifvit af Riksdagen förkastadt, denna fråga vid påföljande kyrkomöte, i anledning af enskild motion, ånyo gjorts till föremål för behandling; hvarefter

49 Kanal. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3.

Kyrkomötet uti underdånig skrifvelse den 28 September 1888, med erinran om vigten deraf, att frågan snart vunne en tillfredsställande lösning, hemstält att sådana åtgärder måtte vidtagas, genom hvilka kraft af lag snarast möjligt bereddes ett i skrifvelsen intaget, med det af 1878 års Kyrkomöte antagna författningsförslag nästan ordagrant lika lydande förslag till lag angående förbrytelser af prest samt om laga domstol i sådana mål. Efter det Högsta Domstolen den 11 Maj 1888 afgifvit utlåtande öfver detta förslag fann Eders Kongl. Maj:t vid underdånig föredragning af ärendet den 6 påföljande Juli förslaget icke kunna i oförändradt skick godkännas, hvaremot Eders Kongl. Maj:t då beslöt att, jemlikt 87 §.2 mom. Regeringsformen, inhemta Kyrkomötets utlåtande öfver ett i vissa delar omarbetadt förslag till lag om sträft för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.

Detta sistnämnda förslag har blifvit af Kyrkomötet antaget med vissa ändringar beträffande lydelsen af 4 och 11 §§; och har Högsta Domstolen, enligt det nu anmälda utlåtandet, vid granskning af det i öfverensstämmelse med Kyrkomötets sålunda uttalade mening affattade förslag i de delar, hvari detsamma afviker från Eders Kongl. Maj:ts vid kyrkomötet framlagda förslag, lemnat Kyrkomötets förslag utan anmärkning.

I förenämnda protokoll för den G sistlidne Juli återfinnes ock den fullständiga motiveringen till Eders Kong!. Maj:ts förslag, till hvilken jag tillåter mig att i underdånighet hänvisa för närmare upplysning om förslagets innebörd så i allmänna grundsatser som i detalj bestämmelser.

Till hvad sålunda är anfördt har jag icke något att i hufvudsak tillägga, men får, af den anledning att jag såsom ledamot i Högsta Domstolen deltagit i granskningen derstädes af 1883 års Kyrkomötes förslag, utbedja mig tillåtelse att i korthet redogöra för min personliga ställning till frågan.

Såsom i protokollet för den 6 sistlidne Juli närmare utvecklas, består den vigtigaste skiljaktigheten emellan 1883 års Kyrkomötes förslag och det af Eders Kongl. Maj:t vid 1888 års kyrkomöte framlagda förslag deri, att området för den kyrkliga strafflagstiftningen och jurisdiktioneu i förevarande ämne blifvit i sistnämnda förslag väsentligen inskränkt. I Högsta Domstolen biträdde jag visserligen den uppfattning, att den bestämmande principen för domsrättens utskiftande i de ifrågavarande målen borde vara den, att endast förbrytelser af uteslutande eller väsentligen kyrklig art borde hemfalla under kyrklig strafflagstiftning och jurisdiktion. Men jag yttrade tilllika tvifvel derom, att en verkligen tillfredsställande, praktiskt genomförbar begränsning af detta område kunde i frågans närvarande skede åstadkommas. För ändamålet erfordrades nemligen enligt mitt förmenande, att man förut eller samtidigt skrede till den i äldre lagförslagen såsom oundgänglig framhållna, fullständiga revisionen af gällande bestämmelser om de med prestembetet förknippade åligganden — en fråga, som icke förelåge till behandling.

Principielt vidhållande min nyssberörda åsigt bör jag emellertid medgifva att de försök, som i senaste förslagen gjorts att, så vidt för närvarande vore möjligt, genomföra förutnämnda princip utfallit på ett öfver förväntan lyckligt sätt; och då Bih. till Riksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 3 Haft. 7

50 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

de i förslagen vidtagna anordningar innefatta ett obestridligt framsteg i den rätta ngtningen och beliofvet deraf är oomtvistadt, dristar jag icke i frågans närvarande skick tillmäta mina förut uttalade betänkligheter någon vidare betydelse. Mot de afvikelser, som i öfrigt gjorts från 1888 års Kyrkomötes förslag, är icke heller något af vigt att erinra. “

Departementschefen hemstälde härefter, att Kongl. Maj:t täcktes, med godkännande af de utaf Kyrkomötet vidtagna ändringar i Kongl. Maj:ts vid kyrkomötet framlagda förslag, jemlikt 87 § Regeringsformen föreslå Riksdagen att antaga det i öfverensstämmelse med Kyrkomötets mening affattade förslag till lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.

Justitierådet Skarin åberopade hvad han vid granskning af 1883 års Kyrkomötes förslag i Högsta Domstolen yttrat, för så vidt afseende å berörda yttrande icke bli fvit i nu föreliggande förslag fästadt.

På tillstyrkan af Statsrådets ölrige ledamöter behagade Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande Departementschefen hemstält; och skulle i följd häraf till Riksdagen aflåtas nådig proposition af den lydelse, bilagan Litt. A vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 188a