med förslag till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för krigsmagten den 7 Oktober 1881

Kong}. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

1 N:o 21.

Kongl. Maj:ts nådiga 'proposition till Riksdagen med förslag till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för krigsmagten den 7 Oktober 1881; gifven Stockholms slott den 14 Februari 1890.

Sedan Nya Lagberedningen, enligt nådigt uppdrag, utarbetat förslag till dels lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen, dels lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för krigsmagten den 7 Oktober 1881, samt dessa förslag undergått föreskrifven granskning i Högsta Domstolen, vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af de i ärendet förda protokoll i Statsrådet och i Högsta Domstolen, härmed, jemlikt 87 § Regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o. Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen; och 2:o. Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för krigsmagten den 7 Oktober 1881.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd' och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Au g. östergren.

Bill. till Tiilcsd. Fröt, 1890. 1 Sami 1 Afd. 10 Höft.

■>

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 21.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af Straffiagen.

Härigenom förordnas, att 20 Kap. Strafflagen samt nedan nämnda delar af 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 11, 12, 14, 15, 16, 18, 19, 21, 22, 23 och 25 Kap. samma lag skola erhålla följande lydelse:

Vissat i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende.

Har den, som begått brott, hvarom nu är sagdt, gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på lifstid; skall han förklaras förlustig medborgerligt förtroende för alltid: har han förskylt straffarbete på viss tid; varde, der ej brottet år sådant, som i 13 Kap. i eller 2 § sägs, förklarad förlustig medborgerligt förtroende intill dess viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han, efter utståndet straff, blifvit frigifven.

Den, som till förlust af medborgerligt förtroende dömd är, hafve förverkat embete, tjenst eller annan allmän befattning, som af honom innehafves; vare ock, så länge han är medborgerligt förtroende förlustig, utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras.

2 Kap.

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 21.

3 Kap.

13 §.

Har någon, efter 4, 7 eller 8 §, gjort sig skyldig till straffarbete för delaktighet i brott, hvarå förlust af medborgerligt förtroende för alltid efter lag följa kan; varde då ock dömd medborgerligt förtroende förlustig, efter ty i 2 Kap. 19 § sägs.

4 Kap.

2 §■

Har någon föröfvat flera brottsliga handlingar, och stå de ej till hvarandra i det sammanhang, att de innefatta fortsättning af en och samma förbrytelse, utan äro, hvar för sig, till särskilda brott att hänföra; varde, för hvarje brott, ändå att brotten af samma slag äro, till särskildt ansvar dömd; och skall domstolen utsätta de särskilda straff, som å hvarje brott följa bort, och derefter, i händelse någon förändring af straffen, efter hvad i 4, 5, G och 7 §§ sägs, skall ega ruin, derom meddela erforderliga bestämmelser.

8 §•

Nu kan så hända, att någon, sedan han blifvit till straff för ett brott dömd, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott; då skall straffet så bestämmas, som hade han på eu gång varit för båda brotten lagförd; och värde, vid straffets tillämpning, afräknadt hvad han af det honom förut ådömda straff redan kan hafva utstått.

9 §.

Har 'någon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det till fullo undergått, föröfvat nytt brott; då bör straffet för detta brott, med iakttagande af de här ofvan stadgade grunder, af domstolen förenas eller sammanläggas med det förra straffet eller, om detta var till någon del verkstäldt, då det nya brottet begicks, med hvad af samma straff clå återstod; och skall å det sålunda bestämda straffet afräknas hvad af förra straffet eller sagda återstod deraf kan vara verkstäldt efter det nya brottets föröfvande.

4 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition K:o 21.

10 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera domar, hvarigenom samma person blifvit till straff dömd, och äro straffen af beskaffenhet, att de, efter ty förut är sagdt, ej kunna, jemte hvarandra, verkställas; göre Konungens Befallningshafvande om förhållandet anmälan hos Hofrätten, som förordnar huru straffen sammanläggas skola.

11 §.

Der lagen utsätter särskild! straff för den, som ånyo begår brott, skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den brottslige till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff.

Hade vid den tid, då det nya brottet begicks, tio år förflutit sedan straffet för det förra brottet blef till fullo verkstäldt; må ej heller till särskild! straff för återfall dömas, utan så är, att den brottslige under de tio år, hvilka närmast föregått återfallet, antingen föröfvat brott, som i lag är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, eller för sådant brott undergått bestraffning.

5 Kap.

2 §■

Har gerning, som i allmänhet är belagd med dödsstraff eller straffarbete öfver två år, blifvit begången af den, som fyllt, fjorton, men ej femton år; och pröfvas han hafva egt nog urskilning att gerningens brottslighet inse; värde då straffad, högst, med straffarbete i fyra år, om dödsstraff å gerningen följa kunnat, och med straffarbete i två år, om sådant arbete på längre tid derför stadgadt är.

Ej må sådan påföljd, som i 2 Kap. 19 § utsättes, ådömas brottsling af den ålder nu sagd är.

3 §.

Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då iskall dödsstraff eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med sex till och med tio år nedsättas; och må jemväl straffarbete pra viss tid nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid, dock ej under två månader.

År brottet belagdt med påföljd, som i 2 Kap. 19 § sägs; pröfve domstolen, efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd ådömas bör.

Kong]. Maj:ts Nåd. Proposition Avo 21.

4 §.

Ej må brott, som någon begått innan han fyllt aderton år, honom tillräknas till förhöjning af straff för återfall i brott, der sådah förhöjning särskildt i lagen utsatt finnes, efter ty i 4 Kap. 11 § sägs.

5 §•

Gerning, som begås af den, som är afvita, eller hvilken förståndets bruk, genom sjukdom eller ålderdomssvaghet, är beröfvadt, vare strafflös.

Har någon, utan egen skuld, råkat i sådan sinnesförvirring, att han ej till sig visste; vare ock gerning, den han i det medvetslösa tillstånd föröfvar, strafflös.

6 §.

Pröfvas någon, som brottslig gerning begått, dervid hafva af kroppseller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses efter 5 §; då gälle om dödsstraff hvad i 3 § sägs; och må, i ty fall, efter omständigheterna, annat straff jemväl nedsättas under hvad i allmänhet å gerningen följa bort.

7 §•

Varder man af annan öfverfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara; då ege man rätt till nödvärn och vare saklös för den skada, som man till farans afvärjande gör.

Rätt till nödvärn ege ock rum, då någon begår inbrott eller eljest tränger sig olofligen in i annans rum, hus, gård eller fartyg nattetid, eller sätter sig till motvärn, ehvad det är natt eller dag, emot den, som sitt värja eller å bär gerning återtaga vill.

8 §.

Rymmer fånge eller häktad person, eller sätter han sig till motvärn emot fångvaktare eller annan, som honom från rymning hindra vill, eller emot föreståndare eller uppsyningsman vid straff inrättning eller häkte, då denne honom till ordning inom inrättningen eller häktet hålla skall, eller sätter sig någon, som häktas skall, till motvärn emot den, som eger häktningen verk-

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

ställa eller dervid biträder; då må ock det våld brukas, som till rymningens förekommande, ordningens bibehållande eller häktningens verkställande nödigt är.

Lag samma vare, der annan, än fånge, häktad person eller den, som häktas skall, sätter sig med våld eller hot emot den, som rymningen hindra, ordningen bibehålla eller häktningen verkställa vill.

« §•

Linnés någon, i fall, som i 7 eller 8 § sagd! är, hafva gjort större våld, än nöden kräfde; pröfve domstolen, efter omständigheterna, om han för uppsåtlig gerning eller blott såsom för vållande straffas bör. Voro omständigheterna sådana, att han svårligen kunnat sig- besinna; då må han ej till straff dömas.

10 §.

Nu har någon i annat fall, än i 7 eller 8 § sägs, till afvärjande af ett påbörjadt eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp å person eller egendom, brukat våld emot angriparen: var det våld ej större, än nöden kräfde, och stod det ej heller i uppenbart missförhållande till den skada, som af angreppet var att befara; då skall han från straff frias. Finnes han hafva gjort svårare våld, än nu sagdt är; vare lag, som i 9 § stadgas.

6 K a p.

6 §.

År skada gjord af person under femton års ålder, eller sådan, som i 5 Kap. 5 § omtalas, och kan ej skadestånd erhållas hos någon, som för underlåten vård öfver den person är till ansvar för vållande förfallen; gånge då skadeståndet ut af dens egendom, som skadan gjorde.

8 K a p.

30 §.

Den, som till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 10, 11, 13, 15, 16, 18 eller 20 § sig skyldig gjort, varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon till straffarbete efter 7 8 förfallen är.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

9 Kap.

5 §.

Talar eller skräfvel' man smädligen emot Konungen, Drottning, Enkedrottning eller Tronföljare, eller förgriper sig emot någon af dem med hotelse eller annan missfirmlig gerning; dömes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Sker det emot person, som i 3 § nämnd är; vare straffet fängelse i högst ett år eller böter från och med femtio till och med ett tusen Riksdaler.

11 K a p.

1 §•

Gör man våldsgerning å den, som bevistar gudstjenst, ehvad den eger rum i kyrka eller annorstädes; dömes till straffarbete i högst två år. Var våldet ringa, och kom ej deraf synnerlig förargelse; då må till fängelse i högst sex månader eller böter, dock ej under femtio Riksdaler, dömas.

Yåldförer man annan vid sammankomst för gemensam andaktsöfning, som ej är att till gudstjenst hänföra; värde den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande ansedd.

2 §•

Störer man gudstjenst genom svordom eller oljud, eller kommer dervid eljest förargelse åstad; straffes med böter, dock ej under tjugofem Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.

För svordom, oljud eller annan förargelse vid sammankomst för gemensam andaktsöfning, som ej är att till gudstjenst hänföra, vare straffet böter.

3 §.

Hvad i 1 och 2 §§ stadgadt är, galle ock, om der sagda brott föröfvas vid främmande, till offentlig religionsöfning berättigad församlings gudstjenst, eller då medlemmar af sådan församling eljest sammankommit för gemensam andaktsöfning.

5 §.

Gör man våldsgerning å annan inom Konungens slott i hufvudstaden eller annorstädes i slott, hus eller gård, der Konungen vistas, eller å rum,

8 Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

der Rikets Ständer eller deras Afdelningar eller Utskott församlade äro, eller inför sittande Rätt, Konungens Befallningshafvande eller annat allmänt Embetsverk; vare lag, som i 1 § 1 mom. sägs.

6 §.

Åstadkommer man å ställe, som i 5 § sagdt är, förargelse genom svordom eller oljud, eller annorledes; straffes efter ty i 2 § 1 mom. skils.

7 §.

Den som, i uppsåt att skada göra, eller eljest i vredesmod, emot annan drager knif eller svärd, eller spänner bössa, eller reser annat lifsfarligt vapen, vid gudstjenst, som i 1 eller 3 § sägs, eller å sådant ställe, som i 5 § omtalas; varde, der ingen skada sker, ändock straffad med böter, ej under femtio Riksdaler, eller fängelse i högst ett år.

8 §.

Gör man våldsgerning å annan för det han i sak inför Rätta, hos Konungens Befallningshafvande eller vid annat Embetsverk, sin eller annans talan fört eller vittnesmål aflagt, eller för att honom från sakens utförande eller vittnesmålets afläggande hindra; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må till böter, dock ej under femtio Riksdaler, dömas.

12 §.

Bryter man hemfrid, i ty att man, af ondska, slår in fönster i annans hus, eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller annat; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det af öfverdåd eller okynne; vare straffet böter.

12 Kap.

1 §•

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, genom tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar eller ock förstör någon domstols eller annan offentlig Myndighets dombok eller lrafvudprotokoll, Kronans räkel!-

9 Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition No 21.

skapsböcker eller andra sådana handlingar eller skrifter, som till allmän nytta och efterrättelse äro; dömes till straffarbete från och med två till och med åtta år.

2 §•

Har någon antingen förfalskat allmän handling, som är utgifven i Konungens namn, eller i Rikets Ständers eller deras Afdelningars, eller i domstols, Konungens Befallningshafvandes eller annan offentlig Myndighets, eller i särskild embets- eller tjenstemans uti ärende, som till hans embete eller tjenst liörer, eller å falsk skrift tillsatt eller annorledes förskaffat sig underskrift eller besegling, hvarmed sken af allmän handling deråt beredes; och tiar han af den falska handlingen, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, bruk gjort; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

3 §.

Var handlingen af mindre vigt, såsom betyg om frejd, fattigdom, sjukdom, eller annat dylikt; och har man deraf sig begagnat för att sig eller annan forthjelpa, eller underhåll, sjukvård eller annan slik förmån åt sig eller annan förskaffa; då skall till straffarbete i högst ett år eller fängelse i högst sex månader dömas.

4 §•

Deri, som falskeligen i annan persons namn skrifver köpebref, testamente, kontrakt, skuldebref, vexel, invisning, kredit- eller qvittobref, handelsbok eller annan enskild handling, som till bevis om rättighet eller befrielse från förbindelse tjenar, eller riktig sådan handling genom tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar; eller å falsk skrift tillsätter eller förskaffar sig underskrift, hvarmed sken af gällande handling deråt beredes; varde, der han den handling, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, begagnar, dömd till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två månader nedsättas, eller ock till fängelse dömas.

5 §•

Har man, på sätt i 4 § sägs, skrifvit eller förfalskat och begagnat annan enskild handling, än de der nämnda, såsom orlofssedel, betyg om frejd, Bill. Ull Piksd. Prat. 1890. 1 Sand. 1 Afd. 10 Käft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

fattigdom, sjukdom eller annat dylikt; dömes till straffarbete eller fängelse i högst sex månader.

i §•

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, å papper, Tara, mått, vigt eller annat, som med Statens eller andra allmänna stämplar eller märken tecknas, falskeligen dylika stämplar eller märken anbringar; eller förfalskar eller missbrukar stämpling eller märkning, som rätteligen gjord är; eller förfalskar det, som i behörig ordning blifvit stämpladt eller märkt; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

Är ej bruk gjordt af det förfalskade, eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två månader nedsättas, eller ock till fängelse dömas. Har man, innan bruk blifvit gjordt af det förfalskade, af egen drift det förstört eller genom vidtagna åtgärder förebyggt all skadlig verkan deraf; vare från ansvar fri.

10 §.

I fråga om förfalskning af handling, som utfärdas af offentlig Myndighet i främmande Stat, eller bruk af sådan veterlig falsk handling, gälle hvad om förfalskningsbrott, som i 4, 5 eller 6 § sägs, stadgadt är.

Sådan Stats allmänna stämplar och märken vare, om förfalskning eller missbruk deraf sker, lika med Svenska ansedda, der Konungen förordnat, att de samma skydd njuta skola.

12 §.

Eftergör någon mynt, som inom eller utom riket gångbart är; dömes, om det var guldmynt, till straffarbete från och med fyra till och med åtta år; om det var silfvermynt, till straffarbete från och med ett till och med fyra år; och, om det var annat mynt, till sådant arbete från och med sex månader till och med två år.

Har man ej myntet utgifvit eller begagnat, eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

18 §■

Den, som i bedräglig afsigt filar eller klipper guld- och silfvermynt, eller det eljest på något sätt minskar, eller gifver åt ringare mynt sken af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21. 11

det, som högre är; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

Är ej bruk gjordt af det förfalskade, eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

14 §.

Eftergör man sedel, som af Rikets Ständers Bank eller annat Rikets allmänna penningeverk, af annan Stats Bank eller, med tillstånd af in- eller utländsk regering, af enskildt penningeverk utgifven är, för att såsom penningar allmänneligen gå och gälla; dömes till straffarbete från och med fyra till och med tio år.

Lag samma vare, der man riktig sådan sedel förändrar, så att derigenom åt densamma gifves sken af högre värde, eller å dylik sedel, som upphört att gälla, utplånar tecken, hvarigenom sådant utmärkes, eller eljest dermed vidtager åtgärd, hvarigenom sken af giltig sedel deråt beredes.

Har den, som sedel eftergjort eller, på sätt nu sagdt är, förändrat, sedeln ej utgifvit eller begagnat, eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

16 §.

Utprångla! någon veterligen falskt mynt eller falsk penningesedel; straffes så, som hade han förfalskningen sjelf gjort.

Yårder bedrägeriet yppadt innan skada skett; må tiden för straffarbetet nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid, dock ej under två månader.

17 §.

Har någon blifvit med falskt mynt eller falsk penningesedel bedragen och, ändå att han sådant märkt, sedan det mynt eller den sedel till annan utgifvit eller sökt utgifva; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. I ringare fall må till böter dömas.

18 §.

Har någon, antingen i uppsåt att begå förfalskning eller missbruk af Svenska eller Norska allmänna stämplar eller märken, eller af främmande allmänna stämplar eller märken, hvilka lika med Svenska anses skola, eller att

12 Kong}, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. .

eftergöra eller förfalska mynt eller penningesedel, eller, med vetskap om annans uppsåt till sådant brott, förfärdigat eller anskaffat stamp, märkjern, form eller annat verktyg, hvarmed förfalskningen verkställas skulle, och kommer ej brottet till fullbordan; varde ändock dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

Har någon utan behörigt uppdrag förfärdigat sådana stampar, märkjern, formar eller verktyg, som i föregående moment omtalas; varde, ändå att han om uppsåt eller vetskap, som der sägs, ej öfvertygad varder, straffad med böter, högst etthundra Riksdaler.

Har man, i fall som i denna § sägas, afj egen drift det förfärdigade eller anskaffade förstört eller obrukbart gjort; vare från straff fri.

21 §.

Den, som till straff efter 1, 2, 11, 12, 13, 14 eller 16 § fälles, varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon pröfvas skyldig till straffarbete efter 4, 7 eller 18 §.

14 Kap.

12 §.

Gör någon uppsåtligen sådan misshandel å annan, att deraf kommer mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom, än i 10 § sägs; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna sjmnerligen mildrande; må till böter, dock ej under tjugofem Riksdaler, dömas.

15 §.

Har någon, i uppsåt att göra skada eller eljest i vredesmod, emot annan dragit knif eller svärd, spännt bössa eller rest annat lifsfarligt vapen; då skall den omständighet, om skada sker, vid straffets bestämmande, såsom försvårande anses; °och må i fall, som i 11 § sägs, der misshandeln skedde af hastigt mod, sa ock för misshandel, hvarom i 12 § förmäles, straffet förhöjas till straffarbete i fyra år, och för sådan misshandel, som i 13 § nämnd är, till straffarbete i högst ett år dömas. Kommer ej skada; vare straffet böter, ej under tio Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.

22 §.

Har qvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid födseln eller derefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom handaverkan eller under-

13 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

låtenhet af det, som till fostrets bibehållande vid lif nödigt var; dömes, för barnamord, till straffarbete från och med två till och med sex år. Aro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till tio år höjas.

23 §.

Har qvinnan med berådt mod gjort försök att döda fostret, och blef endast genom omständigheter, som voro af hennes vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad, eller har hon utsatt fostret eller det uppsåtligen från sig skilt och i hjelplöst tillstånd försatt, och fanns fostret vid lif igen; varde hon dömd till straffarbete i högst två år. Fick fostret svår kroppsskada; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Sättes fostret ut å sådant ställe eller under sådana omständigheter, som i 32 § sägas; vare lag, som der stadgas.

24 §.

Har qvinnan sökt enslighet vid födseln, och varder fostrets död, utan hennes uppsåt, orsakad af det hjelplösa tillstånd, hvari hon sig försatt; dömes till straffarbete i högst två år.

25 §.

Har qvinna, som af oloflig beblandelse hafvande varit, födt i enslighet och fostret förstört eller å lön lagt; dömes, om hon den enslighet sökt, till straffarbete i högst två år, och, om hon den ej sökt, till sådant arbete eller fängelse i högst sex månader, der ej i något af dessa fäll utrönes, att fostret omkommit utan modrens vållande, eller att det varit dödfödt eller så ofullgånget, att det ej med lif framfödas kunnat.

26 §.

Qvinna, som, i uppsåt att döda eller fördrifva sitt- foster, nyttjar invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hafva kan, varde dömd, om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med ett till och med sex år, och, i annat bill, till sådant arbete eller fängelse i högst sex månader.

27 §.

Den som, med qvinnans vilja, söker döda eller fördrifva hennes foster, på sätt i 26 § sägs, värde dömd, om fostret kommer utan lif eller ofullgånget

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

fram, till straffarbete från och med två till och med sex år, och, i annat fall, till sådant arbete i högst ett år.

29 §.

Föröfvar någon å qvinna, den han vet hafvande vara, sådan misshandel, att fostret förgås eller kommer ofullgånget fram, och hade han ej uppsåt att fostret skada; dömes, om misshandeln skedde med berådt mod, till straffarbete från och med två till och med fyra år, och, om den skedde af hastigt mod. till straffarbete från och med sex månader till och med två år; dock må, der brottet är med synnerligen mildrande omständigheter förenadt, straffet nedsättas i förra fallet till straffarbete i sex månader och i sednare fallet till sådant arbete i två månader eller till fängelse.

32 §.

Sattes barnet ut å sådant ställe eller under sådana omständigheter, att fara för dess lif eller helsa ej syntes vara för handen; då skall till böter eller fängelse i högst sex månader dömas. Fick barnet svår kroppsskada; dömes till straffarbete i högst två år: ljöt det döden; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

37 §.

Förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, emot någon af de personer, som i 35 § äro nämnda; varde, der ingen skada sker, ändock straffad med fängelse i högst ett år.

46 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 18, 19, 27, 28 eller 40 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

15 Kap.

25 §.

Den, som till straff efter 1, 3 eller 5 § eller sista punkten i 8 § fälles, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Kongl. Maj:fn Nåd. Proposition N:o 21.

16 Kap.

16 §.

Den, som efter 1, 2 eller 7 § gjort sig förfallen till straffarbete, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon pröfvas skyldig till straffarbete eller svårare straff efter 3 §.

18 Kap.

1 §• '

Fader eller moder, eller annan i rätt uppstigande led, som med barn eller barns afkomling otukt öfvar, varde dömd till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år. Barnet eller afkomlingen skall till straffarbete i högst fyra år dömas.

7 §•

Öfvar man otukt med qvinna, som ej fyllt tolf år; dömes till straffarbete från och med fyra till och med åtta år och, om hon af gerningen fick svår kroppsskada eller död, till straffarbete från och med åtta till och med tio år eller på lifstid.

Öfvar man otukt med qvinna, som fyllt tolf, men ej femton år: dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Hade qvinnan fyllt fjorton år, och äro omständigheterna synnerligen mildrande; må till böter dömas.

12 §.

Föräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller andre, som genom koppleri till otukt förleda barn eller dem, som under deras lydnad eller uppsigt ställde äro, skola dömas till straffarbete från och med två till och med sex år; varde ock dömde medborgerligt förtroende förlustige.

16 §.

Visar någon i behandling af egna eller andras kreatur uppenbar grymhet; straffes med böter.

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

19 Kap.

1 §•

Sätter man uppsåtligen eld å hus, byggnad, fartyg eller annat, der menniskor bo, eller vanligt eller veterlig!; är, att de eljest vistas, eller å något, hvarifrån elden till sådana boningar eller vistelserum lätteligen spridas kan; dömes, för mordbrand, till straffarbete från och med sex till och med tio år; dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet nedsättas till fyra år, eller, om ej någon å stället förevar och för fara blottstäldes, till två år. Fick någon, som förevar, af branden svår kroppsskada ; varde mordbrännare,!! dömd till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år. Fick den, som förevar, af branden döden; miste mordbrännaren lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

2 §■

Föröfvar man mordbrand, som i 1 § sägs, då allmän farsot, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara för handen är, eller å hus, byggnad eller fartyg, der mycket folk är, som för fara blottställes, eller i stad, köping eller by, eller å annat sådant ställe, der många sammanbo, eller gör mordbrännaren våld å någon för att elden åsätta eller dess släckning hindra; då skall till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år dömas.

Har någon uppsåtligen satt eld. å kyrka eller å Konungens slott, fäste, fartyg, förråds- eller tyghus eller annan sådan Statens tillhörighet eller å annans kruthus eller byggnad för upplag af andra sprängämnen eller af eldfarliga oljor; varde, ändå att det ej skedde å tid, då vanligt eller veterlig! var, att menniskor å stället vistades, dömd för mordbrand efter ty i denna § sagdt är; dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till fyra år nedsättas.

Sätter man uppsåtligen eld å något, hvarifrån elden till sådan egendom, som i 2 mom. omförmäles, lätteligen spridas kan; vare ock lag, som der stadgas.

3 §•

klar någon uppsåtligen satt eld å uthus eller annan byggnad, fartyg, skog, torfmosse, vetande eller skuren gröda, sädes-, hö- eller halmstack, ved-, kol-, timmer- eller brädhög, eller dylikt, som annan tillhörde och så aflägset lag, att vån ej var, att elden derifrån kunde spridas till inenniskors boningar eller vistelserum, eller till sådan egendom, som i 2 § 2 mom. omförmäles;

17 Kongi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

dömes till straffarbete från och med två till och med sex år. Var ringa egendom i fara, och skedde ej synnerlig skada; då må tiden för straffarbetet till två månader nedsättas. Fick någon, som förevar, af branden svår kroppsskada eller död; varde gerningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

Visste gerningsmannen, att å ställe, som nu sagdt är, någon förevar och för fara blottställdes; vare lag, som för hvarje fall i 1 § sägs.

4 §•

Sätter någon eld å sin egendom, i uppsåt att bedraga försäkringsgifvare, eller i annan sådan sviklig afsigt; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Fick någon, som förevar, af branden svår kroppsskada eller död; varde gerningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

Var genom den eld annans boning, vistelserum eller egendom i fara satt, eller visste gerningsmannen, att någon å stället förevar och för fara blottställdes; vare lag, som för hvarje fall i 1, 2 eller 3 § skils; dock må straffet

ej sättas lägre än till straffarbete i sex månader.

B §.

Har någon gjort försök till brott, som förut sagdt är, och blef endast genom omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad; vare straffet för det fall, som i 1 § sägs, straffarbete från och med ett till och med sex år; för det fall, som i 2 § omförmäles, straffarbete från och med två till och med åtta år; och för de fall, som i 3 och

4 §§ nämnda äro, straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader, men, der brottet, om det fullbordadt blifvit, skolat straffas efter 1 eller 2 §, straffarbete, efter ty för försök till brott, hvarom i dessa §§ sägs, här ofvan bestämdt blifvit.

Efter ty nu sagdt är skall ock dömas, der eld är åsatt, men varder släckt, innan den sig utbredt och skada gjort; dock må, om gerningsmannen, af egen drift, sjelf eller genom tillkallad hjelp, släckningen åstadkommit, straffet, efter omständigheterna, nedsättas under hvad eljest å gerningen följa bort.

6 §.

Hvar som uppsåtligen medelst krut eller annat sprängämne kommer förödelse å stad å annans boning eller vistelserum, eller å hus, byggnad, fartyg, bro eller dylikt, som annan tillhörer, straffes:

Bill. till Riksd. Prof. 1S90. 1 Sami. 1 Afä. 10 Haft.

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

1. om det var annans boning eller vistelserum eller sådan egendom, som i 2 § 2 mom. omförmäles, såsom för mordbrand, efter ty för hvarje fall i 1 § eller 2 § 1 eller 2 mom. skils; och

2. i andra fall såsom för brott, hvarom i 3 § sägs, efter ty i samma § stadgadt är.

Har någon gjort försök till brott, som i denna § sagdt är, och blef endast genom omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad; vare lag, som i 5 § om försök till brott efter 1, 2 eller 3 § stadgadt finnes.

9 §.

Har någon gjort försök till brott, som i 7 eller 8 § sägs, och blef endast genom omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad; vare straffet för det fall, som i 7 § nämndt är, straffarbete från och med ett till och med sex år, och för det fall, som i 8 § omförmäles, sådant arbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader, men, om brottet, der det fullbordadt blifvit, skolat efter 7 § straffas, straffarbete från och med ett till och med sex år.

11 §.

Hvar som uppsåtligen förstörer Statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad, eller jernvägsanläggning, eller å desamma, dertill hörande byggnader, verk eller inrättningar, eller de för framfarten å jernväg använda vagnar eller andra fortskaffningsmedel gör sådan skada eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fåra eller olycka vid kanal- eller jernvägsfartens begagnande eller allmänt farlig öfversvämning deraf uppkomma Ivan; dömes till straffarbete från och med två till och med sex år. Kom deraf ej olycka, och var sådan ej heller åsyftad; då må straffet nedsättas till straffarbete i sex månader, eller, om faran var ringa, till sådant arbete i två månader eller till fängelse eller böter, dock ej under etthundra Riksdaler.

Fick annan svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling af beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka deraf var att befara ; dömes gerningsmannen, i förra fallet, till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på lifstid, och, i sednare fallet, till straffarbete på lifstid eller miste lifvet. Yar gerningen ej af sådan beskaffenhet, som nämnd är, men fick annan deraf svår kroppsskada eller död, eller åstadkoms allmänt farlig öfversvämning; varde gerningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

Kongil. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

21 §.

Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse, är vållande till eldskada å annans egendom eller till förödelse derå efter ty i 6 § sägs, eller till skeppsbrott, eller till sådan skada eller öfversvämning, som i 11 § nämnd är, eller dertill att fara uppstått för begagnande af verk, byggnad eller anläggning, som i sist sagda § omförmäles, straffes med fängelse i högst sex månader eller böter.

Är någon, på sätt nu sagdt är, vållande till skada å fyr- eller känningsbåk eller annat sådant tecken, som i 10 § nämndt är; straffes med böter. För dylikt vållande till skada, hinder eller uppehåll, som i 12 eller 13 § omförmäles, eller till skada, som i 15 § sägs, vare bot högst tvåhundra Riksdaler.

Hvad i denna § om Statens kanal- eller slussverk, annan sådan vattenbyggnad och jernvägs- eller telegrafinrättning är stadgadt, må ock å dylik, af enskilde personer, menigheter eller bolag inrättad anläggning tillämpas, om Konungen förordnat, att sådan anläggning skall lika skydd, som Statens, njuta.

22 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 7, 8 eller 10 §, 17 § 1 mom. eller 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon gjort sig skyldig till straffarbete eller svårare straff efter 6 §, eller till straffarbete efter 5 eller 9 §.

2 0 Kap.

Om stöld och snatteri.

1 §•

Hvar, som stjäl gods eller penningar öfver femton Riksdaler, dömes, för stöld, till straffarbete i högst sex månader, der ej annorledes här nedan stadgadt är. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till två år höjas: äro de synnerligen mildrande; må till fängelse i högst sex månader dömas.

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Går värdet ej öfver femton Riksdaler; då skall, der ej gerningen efter 4, 6, 8 eller 9 § bör annorledes anses, för snatteri dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

2 §•

Den, som å skog eller mark, deri han ej eger del eller den han ej innehafver eller eger rätt att nyttja, olofligen fäller träd, i uppsåt att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna, eller, i sådant uppsåt, olofligen tager, af vexande träd, ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter; varde, ändå att han det icke bortfört, ansedd såsom hade han stöld föröfvat, der värdet går öfver femton Riksdaler. Går det ej öfver femton Riksdaler; vare lag, som i 24 Kap. sägs.

3 §.

Såsom stöld eller snatteri skall anses:

1. om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan enskild tjenare uppsåtligen förskingrar eller, i uppsåt att sig eller annan det tillegna, undandöljer hvad i dess vård af husbondefolket eller deras gäst lemnadt är;

2. om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås, försegling eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom förtrodt att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är;

3. om skeppare, forman (iller deras folk tillgripa hvad dem förtrodt är att föra eller förvara;

4. om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar resande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus, tillgriper hvad i dess vård af gästen lemnadt är;

5. om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolf år, eller från afvita.

4 §•

Till straffarbete i högst fyra år dömes:

1. om man stjäl i kyrka något, som kyrkan tillhörer eller af andra der i förvar satt är;

2. om man stjäl penningar eller annat, som åt allmänna posten förtrodt är, ehvad det sker i posthus eller under forslingen;

3. om man stjäl ur försegladt bref, som ej åt allmänna posten förtrodt är, eller ur kläder, som någon bär på sig;

21 Kongl. Maj:ts Nåd.. Proposition N:o 21.

4. om man stjäl medelst inbrott, som i 5 § sägs, eller, för brottets föröfvande, bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten är;

5. om man stjäl nattetid i hus, som bebodt är, och gerningsmannen olofligen, dock utan inbrott, dit inkommit eller der sig undangömt;

6. om gerningsmannen för stöldens föröfvande sig med vapen inställt

eller användt ringare skräckmedel eller hot, än att gerningen till rån hänföras kan; «

7. om man stjäl kreatur, som går i bete ute å mark;

8. om man stjäl af fartyg, som strandadt eller eljest förolyckadt är eller utan folk i sjö drifver, eller, under bergning, hvad till dylikt fartyg hörer eller derå fördt var; eller

9. om man stjäl från den, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara är satt ur stånd att sin egendom värja.

Går, i fall, hvarom i denna § förmäles, värdet af det tillgripna ej öfver femton Riksdaler; skall ändå för stöld dömas, efter ty nu sagdt är; dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst sex månader dömas.

5 §.

Har någon, i uppsåt att stjäla,

1. med våld å mur, vägg, golf, tak, lucka, fönster, port, dörr, lås eller annat dylikt stängsel brutit sig in i gård, hus, rum eller fartyg; (iller

2. medelst klättring öfver mur, vägg, port eller tak, eller medelst inköpande genom glugg, skorsten eller annan sådan ej till ingång ämnad öppning, eller ock genom bruk af dyrk eller falsk nyckel förskaffat sig ingång i gård, hus, rum eller fartyg; eller

3. med våld eller list öppnat skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten var, utan att den borttaga;

varde, der tillgrepp ej sker, för inbrott, dömd till straff, som i 1 § för stöld utsatt är.

6 §.

Begår någon snatteri tredje gången; varde ansedd såsom hade lian första resan stöld föröfvat.

Snatteri af den, som förut begått rån, försök dertill, stöld eller inbrott, skall ock såsom stöld anses.

22 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

7 §■

Begår någon andra gången stöld; dömes till straffarbete i högst tre år; dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst sex månader dömas. Inträffar fall, som i 4 § namnes; vare straffet straffarbete i högst fem år.

Begår någon tredje gången stöld; dömes till straffarbete i högst fyra år, eller, der stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete i högst sex år.

Kommer han åter fjerde gången eller oftare; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med sex år, eller, der stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete från och med ett till och med tio år.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning af straff, efter ty nu sagdt är.

Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant förut begånget är af den, som för stöld eller inbrott straffas skall.

8 §•

Varder någon, under en lagföring, förvunnen att hafva å särskilda ställen eller tider föröfvat snatteri; skall han, der det tillgripnas sammanlagda värde öfverstiger femton Riksdaler, för stöld straffas.

Går sammanlagda värdet ej öfver femton Riksdaler; straffes efter ty i 4 Kap. 3 § stadgadt är.

9 §.

Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott, eller sådant brott och snatteri, och varder han derför på en gång lagförd; straffes efter ty i 4 Kap. 3 § sägs; och må straffet förhöjas till straffarbete i ett år utöfver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden.

Ej må dock genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något fall öfverskrida tio år.

10 §.

Har någon stöld, snatteri eller inbrott med råd eller dåd främjat, såsom i 3 Kap. 4 § sägs, och tillika i det tillgripna tagit del eller eljest af brottet vinning haft; straffes som vore han sjelf gerningsman.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

11 §.

Skola flere, som i stöld eller snatteri delaktige äro, såsom gerningsman straffas; varde, vid straffets bestämmande, det tillgripnas hela värde för livar af dem afsedt.

12 §.

Den som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit, dolt, köpt eller föryttra! något af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning eller förändring deraf, skall, med afseende å värdet af det, hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller snatteri efter 1 §; vare ock lag, som i 6 eller 7 § sägs, der han förut stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill begått.

Ej må hvad nu stadgadt är tillämpas för delaktighet i brott efter 2 §, då värdet af det, hvarmed brottslig befattning tagits, ej går öfver femton Riksdaler.

13 §.

Har man, i uppsåt att inbrott, som i 5 § sägs, föröfva, förfärdigat eller förskaffat sig dyrk eller falsk nyckel, eller har man, med vetskap om annans uppsåt till sådant brott, åt honom förfärdigat eller anskaffat slikt verktyg; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

14 §•

Den, som för brott, hvarom i detta kapitel förmiiles, gjort sig förfallen till straffarbete, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

2 1 Kap.

1 §.

Hvar, som medelst våld å person eller användande af hot, som innebär trängande fara, af annan tager gods eller penningar, dömes, för rån, till straff-

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

arbete från och med två till och med åtta år, der ej annorledes här nedan stadgas.

Ofverfaller man annan, på sätt nu sagdt är, men gitter ej rånet genom tillgrepp fullborda, varde, för försök till rån, dömd till straffarbete från och med ett till och med sex år.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande; då må tiden för straffarbetet nedsättas, i förra fallet, till ett år och, i sednare fallet, till sex månader.

2 §•

Med straffarbete på lifstid eller från och med fyra till och med tio år skall rån beläggas i dessa fall:

1. om två eller flere sällat sig samman att rån föröfva och dylikt brott begått;

2. om man rånat egendom, som åt allmänna posten förtrodd var;

3. om rånet skett å någon, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara var i den belägenhet, att han sig och sin egendom svårligen värja kunde;

4. om rånet skett nattetid i bebodt hus och rånaren dit inkommit genom inbrott, som i 20 Kap. 5 § sägs.

Har, i dessa fall, försök till rån skett, på sätt i 1 § sagdt är; dömes gerningsmannen till straffarbete från och med två till och med åtta år.

3 §.

Hvar, som föröfvar rån eller gör försök dertill, som i 1 § sägs, andra gången eller sedan han andra gången stöld begått, dömes till straffarbete på lifstid eller från och med fyra till och med tio år; dock må, der gerningen stadnat vid försök och omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas.

Inbrott utan tillgrepp vare i fall, hvarom i denna § förmärs, så ansedt, som i 20 Kap. 7 § stadgadt är.

9 §•

Har någon för delaktighet i brott, som i detta kapitel nämndt är, gjort sig skyldig till straff efter 3 Kap. 4 §; då må det straff ej lägre sättas, än till straffarbete i två månader. Om sådan delaktighet i rån, som i 20 Kap. 12 § om stöld sägs, vare lag, som der stadgadt finnes.

Kongl. Maj.is Råd. Proposition N:o 21.

10 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 eller 8 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon gjort sig förfallen till straffarbete efter 9 §.

2 2 Kap.

1 §•

Hvar, som genom antagande af falskt namn, stånd eller yrke, eller genom annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller penningar, eller förlust deraf annan tillskyndar, dömes, der ej annorledes här nedan stadgas, till böter eller fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

2 §•

Såsom bedrägeri skall anses och efter 1 § straffas:

1. om man på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkring för brand- eller sjöskada eller annat;

2. om man sätter ut pant, som veterligen falsk är;

3. om man, under falskt sken af köp, gåfva eller annat aftal, egendom sig afhänder, för att förekomma utmätning eller eljest hindra annan att göra sin rätt till egendomen gällande;

4. om man uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara de handlingar, hvarå den sig grundar;

5. om man, för att något dermed sig tillegna, lägger märke å det, som hörer annan till, eller utplånar annans märke.

6 §.

Tillvällar sig någon svikligen, i uppsåt att skada göra eller fördel sig eller annan bereda, utöfning af embete eller tjenst; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med två år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

Bill. till lliksd. Prof. 1890. 1 Samt. 1 Afd. 10 Höft.

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Gifver man sig eljest obehörigen ut för embets- eller tjensteman och utöfvar något af hvad till dennes befattning hörer; dömes till böter, dock ej under femtio Riksdaler, eller fängelse i högst ett år.

9 §•

Understicker eller förbyter man barn; dömes till straffarbete från och med två till och med åtta år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må straffet nedsättas till straffarbete eller fängelse i sex månader.

10 §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, olofligen bryter eller öppnar annans förseglade bref eller handling eller annat, som honom enskildt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är, dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Sker det eljest med vilja utan ondt uppsåt; vare straffet böter.

Tager någon olofligen från posten ut annans bref och det uppsåtligen förstör eller undanhåller; vare lag, som här ofvan i denna § sägs.

11 §.

Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar annans gods, det man i besittning häfver; straffes högst med straffarbete i två år.

13 §.

Fordrar man betalning för gäld, den man vet gulden vara, eller nekar man emot bättre vetande sin hand och förskrifning eller till pantsatt, lånt, legdt. eller inlagdt gods, eller hvad eljest det är, som hörer annan till och man i besittning häfver; eller återfordrar man det gods, som blifvit till annan utlegdt eller förtrodt eller lemnadt såsom pant eller lån, ändå att man det veterligen återbekommit; eller tager man svikligen åter det gods, man i pant till annan lemnat eller denne eljest under panträtt innehafver; straffes med böter eller fängelse.

Lag samma vare, der man säljer eller annorledes emot vedergällning föryttrar ondt för godt, mängdt för omängdt eller det, hvaruti man vet fel

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

vara, utan att sådant uppenbara; eller säljer, städjer eller leger tvem ett, eller tager städja såsom tjenstehjon hos två husbönder för samma tid.

14 §.

Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen hufvudinannens vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller med råd eller skäl, eller eljest till hufvudmannens skada främjar sin eller andras nytta, eller begår syssloman vid annat uppdrags utförande trolöshet emot hufvudman; vare lag som i 11 § sägs; och varde fullmäktig, som med sådant brott beträdes, dömd ovärdig att vidare föra andras talan inför Rätta.

Förleder man, i sviklig afsigt, annan till oskälig rättegång; straffes med böter.

16 §.

Hvar som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, begagnar eller beropar sig å veterligen falsk, i diktad persons namn skrifven handling af beskaffenhet, som i 12 Kap. 4 § sägs, dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

Yar handlingen af beskaffenhet, som i 12 Kap. 5 § omförmäles; då skall till fängelse i högst sex månader eller böter dömas.

18 §.

Begagnar sig någon svikligen af orlofssedel, pass eller annat dylikt bevis, som för annan utgifvet är; straffes med böter.

19 §.

Låter man ej så lysa fynd eller hittegods, som i lag stadgadt är; böte högst dubbla värdet af det hittade.

Förtiger man fynd eller hittegods, då egaren eller annan dertill berättigad sig anmäler eller eljest tillkännagifver; straffes med böter eller fängelse.

2' §•

Brott, som i 8 § 1 monn, 12 §, 18 § 1 mom., 19 och 20 §§ ornförmälas, må ej åtalas af annan än målsegände; ej heller brott, hvarom i 5 § 8 mom. förmäles, der det ej skett i Kronans magasiner, vid in- och utlastning

28 Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

å fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, der handel och rörelse idkas. Brott, hvarom i 13 § 2 mom. sägs, må ej åtalas af annan än målsegande, der ej någon vid försäljning eller annan föryttring af lifsmedel afyttrat ondt för godt, mängdt för omängdt eller det, hvaruti han vetat fel vara, utan att sådant uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas af annan än den, som brefvet afsändt eller till hvilken det skrifvet är, eller af den, som eger, i vård häfver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnadt blifvit.

Brott, som i 8 § 2 och 3 mom. omförmälas, må ej af allmän åklagare åtalas, der ej förty återgång af fästning eller giftermål blifvit sökt eller, i fall fästning eller giftermål oj skett, målsegande brottet till åtal angifvit: ej heller må brott, som i 2 § 4 inom., 11 § eller 14 § sägs, åtalas af allmän åklagare, der ej brottet af målsegande till åtal angifvits.

22 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 3 eller 4 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon gjort sig förfallen till straffarbete efter 1, 2, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 14 eller 16 §.

2 3 Kap.

i §•

Linnés gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hafva öfvat bedrägeri mot sina borgenärer i något af dessa fall:

1. att han under lånadt namn köpt egendom och den bland tillgångarne ej nppgifvit, eller under falskt sken af köp, gåfva eller annat aftal egendom från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat något af sina tillgångar; eller

2. att han i hemligt förstånd med någon föregifven borgenär uppgifva eller vidgått falsk skuld; eller

3. att han, der han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver bok hållas bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat eller uppsåtligen förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med två till och med sex år, så ock till förlust af medborgerligt förtroende. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till sex månader nedsättas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

2 §•

Har gäldenär oredlighet emot sina borgenärer brukat i ty

1. att lian, sedan han sjelf sökt att få sin egendom afträda, eller, der konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning derom honom kunnig blef, något af egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan sviklig afsigt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes förskingrat; eller

2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga att rätt för sig göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin följd dermed lika är, afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna deraf märkelig skada haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock, der han till straffarbete dömes, förklarad medborgerligt förtroende förlustig.

6 §•

Styrker inför Rätten den, som gjort sig skyldig till ansvar efter 3 §, ehvad det är gäldenär eller sådan syssloman, som i 4 § sägs, att borgenärerna i konkursen blifvit till fullo förnöjda; varde från allt vidare ansvar fri förklarad.

? §•

Brott, som i 3 § omförmäles, ehvad det begåtts af gäldenär eller, efter ty i 4 § sägs, af syssloman, må ej af allmän åklagare åtalas, der ej brottet af målsegande till sådant åtal angifves.

2 5 Kap.

11 §•

Tillgriper och förskingrar embetsman penningar eller annat, vare sig Statens eller annans tillhörighet, som han i kraft af sitt embete till förvarande, förvaltning eller redovisning emottaga; värde afsatt och förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt dömes dessutom till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år eller, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse. Gitter han det förskingrade genast ersätta, eller sådan säkerhet derför ställa, att någon skada af tillgreppet ej komma kan; dömes till afsättning.

30 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 21.

12 §.

Har embetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper eller böcker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel eller upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar, som icke skett, eller bär han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar, företett veterligen oriktiga verifikationer, eller föröfvat annat sådant bedrägeri; dömes, ändå att han det förskingrade ersätter eller säkerhet derför ställer, till afsättning och straffarbete från och med fyra till och med tio år: varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt dömd medborgerligt förtroende förlustig. Åro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två år nedsättas.

Kongl. Maj in Nåd■ Proposition N:o 21.

31 Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af Strafflagen för Krigsmagten

den 7 Oktober 1881.

Härigenom förordnas, att 58, 113, 114, 116, 121, 122, 123 och 126 §§ Strafflagen för Krigsmagten skola erhålla följande förändrade lydelse:

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 41, 42, 43 eller 44 §, värde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon är förfallen till straff för brott, som i 49 § omförmäles, der brottet skett i förrädlig afsigt.

Stjäl man något af krigsmagtens förråder eller egendom ur tyghus, varf, verkstad, fartyg, kasern, tält, stall, åkdon eller annat ställe, der sådan egendom veterligen förvaras, eller stjäl någon eljest egendom, som han vet vara för krigsmagtens behof afsedd; dömes till straffarbete i högst två år.

Begås sådan stöld under krig eller sedan krigsmagten eller någon del deraf blifvit på krigsfot stöld; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år; och må, om tillgrepp sker af lifsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet från den, som förer sådant gods till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, der krigsfolk under krig eller till krigsföretag sammandraget är, tiden för straffarbetet höjas till sex år.

58 §.

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

114 §.

Hvar, som från annan, hvilken är förlagd med honom i samma qvarter, kasern, tält, militärsjukhus, eller annat dylikt ställe, eller tjenstgör å samma fartyg, föröfvar stöld af gods, som denne der har förvaradt, dömes till straffarbete i högst ett år. Äro omständigheterna symierligen försvårande; må tiden för straffarbetet höjas till två år.

116 §.

Föröfvar skildtvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning åt gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp af det, som är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Sker det i krig; då må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

121 §.

För öfrig! skall hvad allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån, försök dertill eller inbrott gälla i afseende på sådana brott, då de begås af dem, som lyda under denna lag.

Stöld, som i 113 § 2 mom. eller 116 § omtalas, skall i fråga om förhöjning af straff, efter ty i 20 Kap. 7 § allmänna strafflagen stadgas, anses lika med sådan stöld, som i 4 § i samma Kap. sägs.

Sammanträffa vid samma stöld två eller flera af de här ofvan i 113, 114 och 116 §§ sagda fall; då må straffet förhöjas till straffarbete i ett år utöfver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden.

122 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 108, 113, 114, 116, 117, 118 eller 119 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

123 §.

Officer eller underofficer, som i disciplinmål uppsåtligen med straff belägger eller hos annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning augifver den han vet oskyldig vara, skall afsättas och förklaras ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt dessutom dömas,

a) om den oskyldige undergick sträng arrest eller var officer eller under-

33 Kongl Majds Nåd. Proposition N:o 21.

officer och undergick vaktarrest, till straffarbete från och med sex månader till och med två år; och,

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning, eller om straff ej blef på grund af angifvelsen ålagdt eller, fastän det ålades, icke kom att verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter högst ett tusen kronor.

Lag samma vare, der någon vid krigsmagten anstäld civil embets- eller tjensteman uppsåtligen till bestraffning angifver den han vet oskyldig vara.

Gör annan, som lyder under denna lag, angifvelse, som här är nämnd, skall han dömas, der den oskyldige undergick straff, som under a) sagdt är, till straffarbete från och med sex månader till och med två år, och, der sådant fall inträffar, som omförmäles under b), till fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff af sträng arrest.

Har någon icke af ondt, uppsåt, men ändå utan laga skäl, af förhastande eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angifvelse mot annan i disciplinmål; dömes, om den brottslige är officer eller underofficer, till böter, beräknade efter 25 Kap. 21 § allmänna strafflagen, eller mistning af embete eller tjenst på viss tid, eller, der omständigheterna äro synnerligen försvårande, till afsättning, och, om han hörer till manskapet, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

126 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i oloflig afsigt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans befäl stälda afdelning af krigsmagten, lemnat origtig uppgift om krigsfolk, hästar eller tjenstedagar, eller angående vapen, ammunition, redskap eller annan krigsförnödenhet; dömes, så vida brottet ej medförer straff efter 43 §, till straffarbete från och med två till och med sex år; varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Rik. till Riksd. Prot. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 10 Häft.

o

34 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o ‘di-

ll t drag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Fredagen den 21 Januari 1888,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvård, Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter, von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Friherre Peyron. •

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet:

27:o.

Nya Lagberedningens underdåniga skrifvelse den 30 December 1887, hvarmed, under åberopande deraf att Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 15 November 1884 anbefalt Lagberedningen att till behandling företaga frågan om en revision af Strafflagens straffbestämmelser, Beredningen öfverlemnat följande förslag till

l:o. Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen;

2:o. Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för krigsmagten den 7 Oktober 1881, och

3:o. Förordning angående tillägg till gällande stadganden i afseende å frejdbetyg, som af presterskapet meddelas;

jemte motiv till ofvanberörda förslag och särskildt yttrande af Presidenten Herr K. J. Berg.

35 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Jemnlikt Statsrådets tillstyrkan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder förordna att öfver ifrågavarande af Nya Lagberedningen afgifna förslag Högsta Domstolens utlåtande skulle genom note ur protokollet infordras, hvad de under l:o och 2:o upptagna förslag anginge, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler.

Ex protocollo Otto Rooth.

1 Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Tisdagen den 18 December 1889.

Andra rummet:

Närvarande:

Justitieråden: Svedelius,

Hernmarck,

Glimstedt,

Sicarin,

Lilienberg.

Sedan Högsta Domstolen den 10 sistlidne April, i närvaro af Justitieråden Huss, Svedelius, Hernmarck, Östergren, Glimstedt, Skärm och Lilienberg, förordnat att handlingarna rörande Nya Lagberedningens förslag till l:o) Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen;

2:o) Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881, och

3:o) Förordning angående tillägg till gällande stadganden i afseende å frejdbetyg, som af presterskapet meddelas,

skulle för närmare granskning emellan bemälde ledamöter cirkulera; samt under den derefter förflutna tiden dels Justitierådet Huss erhållit nådigt afsked från justitierådsembetet och dels Justitierådet Östergren blifvit till statsråd utnämnd, så företogs nu äter detta ärende till slutlig handläggning i närvaro af öfrige bland förenämnde ledamöter; varande ett tryckt exemplar af berörda förslag bilagdt detta protokoll.

Vid granskning af berörda förslag- framstäldes inom Högsta Domstolen följande anmärkningar, nemligen vid

l:o:

Förslag till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen.

2 Kap.

19 §.

Justitierådet Lilienberg yttrade: Enligt bestämmelserna i andra stycket, jemförda med andra stadganden i förslaget, skulle för intet annat brott än mened kunna dömas till förlust af medborgerligt förtroende för alltid, med mindre den brottslige för brottet gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på lifstid. Jag kan icke biträda förslaget i denna del. Visserligen synas nu gällande föreskrifter i detta ämne böra så till vida mildras, att förlust af medborgerligt förtroende för alltid icke stadgas såsom ovilkorlig påföljd af brott i annat fall, än då för detsamma dömes till dödsstraff' eller straffarbete på lifstid, men det bör dock, efter min åsigt, stå domaren öppet att kunna ådöma denna påföljd äfven i förening med straffarbete på viss tid för sådana synnerligen nesliga brott som t. ex. förräderi, förfalskning, mordbrand, itererad stöld och rån. Dylika brott kunna stundom utvisa ett moraliskt förderf af den art, att det icke är möjligt eller med tillbörlig hänsyn till det allmänna bästa förenligt att på förhand bestämma en viss tid, då förbrytaren åter skall få inträda i full utöfning af medborgerliga rättigheter, utan torde detta framdeles såsom hittills böra få bero af hans uppförande efter strafftidens slut och den nåd, som på grund af detta eder andra förhållanden kan af Konungen beviljas. Särskildt med hänsyn till gällande stadganden angående vittnesjäf samt om kommunal och politisk rösträtt och valbarhet synes en omarbetning af förslaget i nu angifven rigtning vara behöflig.

Hvad angår menedsbrotten, så synes, såsom ofvan är nämndt, giltigt skäl saknas att endast för dessa brott bibehålla förlust af medborgerligt förtroende för alltid såsom ovilkorlig påföljd, äfven då straffarbete på viss tid för desamma ådörnes, utan bör i sådant fall jemväl kunna dömas till förlust af medborgerligt förtroende på viss tid, förutsatt dock att härigenom icke göres ändring i stadgandet i 17 kapitlet 7 § Rättegångsbalken, att menedare icke må höras såsom vittne, och att således, om sådan förlust ådörnes på viss tid, äfven efter den tidens förlopp skall gälla hvad Rättegångsbalken stadgar om jäf emot vittne, som är menedare.

Justitierådet anmärkte vidare, dels att för undanrödjande af all ovisshet angående tiden, då ådömd förlust af medborgerligt förtroende skulle anses taga sin början, ett uttryckligt stadgande härom borde upptagas i förslaget; och dels att uttrycket “ådömda“ i slutet af detta stycke vore oegentligt, då förut i paragrafen icke talades om straffarbete, som blifvit ådömdt, utan om straffarbete, som

den brottslige förskylt. Vidare passade uttrycket icke vare sig för det fall, som omnämndes i 21 §, eller för det fall då någon i enlighet med 4 kap. 1 § på en gång dömdes för såväl vanfrejdande som icke vanfrejdande brott, förutsatt att å det förra vore lägre straff än å det senare. I dessa fall kunde visserligen sägas, att den brottslige för det eller de brott, som vid påföljdens bestämmande komme i betraktande, “förskylt“ straffarbete på viss tid, men icke att sådant blifvit ådömdt för samma brott.

Då den föreslagna uteslutningen af stadgandet i tredje stycket af paragrafen, att den, som är dömd till förlust af medborgerligt förtroende, skall, under den tid påföljden honom ådömd är, anses såsom vanfrejdad, icke syntes medföra någon verklig fördel, eftersom den, hvilken saknar god frejd, i verkligheten vore och af allmänna meningen komme att betraktas såsom vanfrejdad, men nämnda uteslutning deremot skulle föranleda villrådighet i fråga om betydelsen af de i lagar och författningar förekommande uttrycken “frejd", “god frejd", “välfrejdad", “vanfrejdande brott" och “nesligt brott", hemstälde slutligen justitierådet att nämnda stadgande måtte bibehållas, helst afsigten med dess införande i lagen just varit att undanrödja nyssnämnda villrådighet.

Justitierådet Skärm anförde: Lagen upptager ej förlust af medborgerligt förtroende bland de särskilda straffarterna utan benämner den påföljd af brott; men det lärer väl vara uppenbart att denna s. k. påföljd, huru den nu må af lagen benämnas, verkar alldeles såsom straff och för mången utgör just den känbaraste delen af straffet.

Då nu straffets hufvudändamål är den brottsliges förbättring, så att han ej vidare utgör en fara för samhället, ligger det vigt deruppå, att lagstiftningen, såvidt möjligt, ej blott undanrödjer hindren för den brottsliges återgång till en bättre vandel, utan äfven på allt sätt lättar en sådan återgång. Framför allt torde böra undvikas att genom sjelfva straffets beskaffenhet gorå. en sådan återgång svår eller omöjlig.

Lagen fordrar emellertid nu af brottslingen, sedan han efter undergånget frihetsstraff lösgifves, att han skall likasom hvarje annan samhällsmedlem genom ärligt arbete utan samhällets betungande försörja sig och de sina; och det äfventyr, hvarför han, jemlikt fattigvårds- och lösdrifvarelagstiftningen, utsätter sig, om han ej härutinnan fullgör samhällets kraf, gifver i hårdhet föga efter för påföljden af verkliga förbrytelser.

Men på samma gång denna fordran ställes på den lösgifne, med vanfrejd stämplade brottslingen, är han just genom denna vanfrejd utestängd från nästan hvarje utväg till ärligt förvärf.

All handel, rörelse eller handtverk, för hvars utöfvande främmande biträde erfordras, är honom förbjuden; och den straffade är, hurudana hans begåfning, anlag eller färdigheter än äro, hänvisad till det arbete han kan få utföra åt andra; men det är väl bekant huru svårt eller ofta omöjligt det är för honom att er-

hålla sådant arbete, så länge han i sitt prestbetyg stämplas såsom saknande medborgerligt förtroende, d. v. s. vanfrejdad.

Att under sådana förhållanden återfall i brott, särdeles i dem mot eganderätten, så ofta förekomma, kan knappt väcka förundran, och lagstiftningen synes mig ej kunna frånkännäs andel i ansvaret härför. Att ändock en del straffade personer lyckas att undvika återfall och föra en oklanderlig vandel torde i väsentlig män få skrifvas på den enskilda välgörenhetens och barmhertighetens räkning och särskildt den menniskovänliga verksamhet, som numera utöfvas af de till understödjande af frigifna fångar bildade föreningar.

Lagberedningen, som i sina motiv visat sig inse och behjerta de olägenheter och uppenbara missförhållanden, stadgandena om förlust af medborgerligt förtroende medföra, har sökt mildra verkningarne deraf hufvudsakligen derigenom att dels stadgandet i 2 kap. 19 § att den, som ådömts förlust af medborgerligt förtroende, skulle anses vanfrejdad uteslutits, dels stadgande föreslagits derom att anteckning om frejd ej skulle annat än i vissa uppgifna fall få göras i prestbetyg, dels ock de fall, hvari förlust af medborgerligt förtroende skulle ådömas, något inskränkts.

Hvad den förstnämnda utvägen angår kan jag för min del ej förstå att den innebär annat än en mildring i lagens uttryck. I sak torde derigenom ej något vara förändradt, då fortfarande den, som saknade medborgerligt förtroende, skulle vara utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordrades. Äfven om lagen ej uttryckligen kallar honom vanfrejdad, är han ju dock underkastad alla legala följder af vanfrejden, hvars alla verkliga olägenheter sålunda för honom qvarstå.

Att, såsom Lagberedningen vidare föreslagit, genom förbud för presterskapet att i vanliga fall göra anteckning i prestbetyget om frejden, söka hemlighålla hvad i detta afseende kan vara att anmärka, synes mig i flera hänseenden betänkligt. Då den, som vill förvissa sig om en persons frejd, ingalunda saknar utväg att derom på annat sätt göra sig underkunnig, och verkliga förhållandet i allt fall plägar förr eller senare på ett eller annat sätt blifva kändt, lärer det syfte man genom detta förbud velat vinna ingalunda uppnås; och den straffade skulle genom ett dylikt stadgande erhålla nästan ett legalt berättigande att, då han tillfrågades om sin frejd, fördölja eller vanställa verkliga förhållandet.

Lagberedningens tredje förslag att inskränka antalet af de fall, då medborgerligt förtroende skulle ådömas, synes mig deremot gå i den rätta rigtningen; men den förbättring, som genom accepterande af förslaget i dessa delar skulle ernås, synes mig alltför obetydlig, för att nu öfverklagade olägenheter och missförhållanden skulle i någon väsentlig mån derigenom undanrödjas.

Brottet bör efter dess art och beskaffenhet af samhället allvarligt bestraffas; men genom straffet bör ock brottet anses försonadt. Såsom straffmedel torde förlust af medborgerligt förtroende vara dels obehöflig, då med nuvarande latitud-

system utväg ej saknas att ty förutan i straffet inlägga behörig skärpa, dels ock förkastligt och skadligt, då derigenom straffets hufvudsyfte, den brottsliges förbättring, motverkas. 'Någon fara för samhället eller orättvisa för dess medlemmar synes mig ej ligga deri, att för den, som genom utståndet straff försonat sitt brott, likasom för hvarje annan samhällsmedlem, de vanliga utvägarne till ärligt förvärf stå öppna.

Den allmänna meningen torde väl, åtminstone för närvarande, rättvisligen fordra att en person, som en gång blifvit förvunnen till en gröfre förbrytelse af neslig beskaffenhet, icke, äfven om brottet blifvit genom straffet försonadt, beklädes med embete i det allmännas tjenst eller med förtroendeuppdrag, för hvilka en högre grad af oförvitlighet måste förutsättas. Likaledes lärer hänsyn till andras rätt kräfva, att en person, som fälts till ansvar för en handling, vittnande om högre grad af moralisk förnedring, icke godkännes eller åtminstone icke obetingadt får anses giltig som vittne.

Hvad hänsyn till samhällets och rättssäkerhetens bästa härutinnan fordrar lärer dock, såsom i andra lagstiftningar skett, kunna genom särskilda bestämmelser ernås, utan att fördenskull bibehållande af stadgandet om förlust af medborgerligt förtroende nödvändiggöres; och en sådan påföljd som inkompetens till embeten eller till emottagande af förtroendeuppdrag eller till vittne torde i regeln föga eller intet inverka på den straffades förmåga att bereda sig utkomst.

För min del anser jag derföre att stadgandena om förlust af medborgerligt förtroende kunna och böra ur strafflagen uteslutas.

För den händelse emellertid att ett fullständigt borttagande af dess stadganden för närvarande icke anses böra ifrågakomma, synes mig dock användandet af detta straff eller denna straffpåföljd kunna och böra inskränkas utöfver hvad Lagberedningen i sådant hänseende föreslagit. Det skulle, efter min åsigt, vara åtminstone eu förbättring, om, såsom i tyska strafflagen (Strafgesetzbuch för das Deutsche Reich vom 15 Mai 1871 §§ 31, 32, 161, 181, 302 d.) stadgades, att förlust af medborgerligt förtroende skulle ovilkorligen ådömas endast för några få vissa, gröfre brott, men att, beträffande öfriga brott, det skulle bero på domarens pröfning af omständigheterna i hvarje fall huruvida förlust af medborgerligt förtroende borde ådömas eller icke, hvilket ju ej hindrade att vissa brott, äfven om förlust af medborgerligt förtroende icke ådömdes, kunde beläggas med den påföljd, att den dömde icke kunde vidare eller under viss tid bekläda offentliga embeten eller väljas till förtroendeuppdrag eller godkännas såsom vittne.

I hvad Justitierådet Lilienberg yttrat om olämpligheten af att ensamt för menedsbrotten bibehålla förlust af medborgerligt förtroende för alltid förenar jag mig.

Justitierådet Glimstedt instämde med Justitierådet Skärm och anförde vidare:

Stadgandet om förlust af medborgerligt förtroende för viss tid har, såsom i motiven anföres, till syfte att förebygga, att den, som blifvit dömd för nesligt

brott, må förr än någon tid förflutit efter det han lemnat straffanstalten inträda

1 sådan verksamhet inom samhället, hvars betroende åt en person ansetts böra förutsätta att denne gjort sig förtjent af allmän tillit. Med afseende härå synes denna påföljd böra till tiden bestämmas så att, ehvad tiden för det egentliga straffet genom lagstadgadt afdrag eller af annan anledning förkortas, eftergifves eller förfaller eller tidpunkten för dess upphörande genom uppskof med verkställigheten eller afbrott deruti eller genom sammanläggning med annat straff framskjutes, sådant ej må inverka till förlängning eller förkortning i det tidsmått, hvarunder brottslingen pröfvats böra efter utståndet straff eller eljest vunnen befrielse derifrån vara medborgerligt förtroende förlustig. Praxis har ock, sedan

2 kap. 19 § Strafflagen genom förordningen den 31 Oktober 1873 erhöll sin nuvarande lydelse, utbildat sig i denna rigtning, så att, vid ådömande af förlust af medborgerligt förtroende för viss tid, denna icke utsättes i ett absolut bestämdt tidsmått utan i ett visst tidsmått utöfver den ådömda strafftiden.

Beredningen vill nu genom den föreslagna ändringen i redaktionen bryta denna praxis så att ifrågavarande straffpåföljd skulle i stället komma att ådömas i ett absolut bestämdt tidsmått. Denna anordning vore efter min uppfattning ingalunda ändamålsenlig, då ju den tid, under hvilken påföljden komme att fortfara efter strafftidens slut, kunde komma att blifva antingen längre eller kortare än domaren vid påföljdens utmätande beräknat, allt efter tiden och sättet för frihetsstraffets verkställande, och, i fall att verkställigheten af en eller annan anledning uppskötes eller den brottslige tillika begått brott, som icke medförde vanfrejd, det till och med kunde inträffa att den ådömda tiden för förlust af medborgerligt förtroende ginge till ända medan brottslingen ännu sutte qvar i fängelset.

I allt fall bör ej demnas oanmärkt att af den föreslagna affattningen icke framgår att, såsom motiven innehålla, då påföljden ådömes genom utslag, som ej varder öfverklagadt, tiden ej må räknas från utslagets dag utan först från den dag då utslaget vann laga kraft.

Justitierådet Hernmarck instämde uti hvad Justitierådet Lilienberg yttrat dels angående den föreslagna förändringen rörande ådömande af förlust af medborgerligt förtroende för alltid, dels om behöfligheten af ett stadgande angående tiden, då ådömd förlust af medborgerligt förtroende skall anses taga sin början, dels ock i fråga om den förändring, som föreslagits i tredje stycket, samt yttrade vidare:

De ordalag, hvari gällande stadgande angående ådömande af förlust af medborgerligt förtroende för viss tid äro affattade, ega icke den klarhet och tydlighet, att de utesluta olika tolkningar. Riksdagens Justitieombudsman har ock i sin till innevarande års riksmöte afgifna berättelse fästat uppmärksamheten på detta förhållande samt lemnat en redogörelse för hvarjehanda missuppfattningar, som vid tillämpningen af detta stadgande äro rådande, och af motiven till för-

slaget framgår jemväl, att de uttryckssätt, som domstolarne, med anslutning till ordalydelsen i ifrågavarande lagrum, vanligen begagna vid ådömande af nämnda påföljd, ofta varda af presterskapet origtigt uttydda. Det är derföre påtagligt, att en lagförändring i syfte att åstadkomma full tydlighet rörande lagbudets rätta mening är af behofvet påkallad. Det förslag, Lagberedningen i sådant hänseende framlagt, skiljer sig från den gällande föreskriften i ämnet förnämligast deri, att medan enligt den senare, sådan densamma i praxis allmännast tolkas, förlust af medborgerligt förtroende för viss tid skall ådömas i ett visst tidsmått utöfver den ålagda strafftiden, skulle deremot efter förslaget denna påföljd ådömas i ett bestämdt angifvet, af strafftiden oberoende tidsmått. Att en sådan bestämmelse dock i tillämpningen skulle kunna leda till åtskilliga oegentligheter, har Justitierådet Glimstedt uti det af honom afgifna yttrande redan visat. Så länge den, hvilken blifvit förklarad förlustig medborgerligt förtroende under viss tid, är i fängsligt förvar och undergår ådömdt frihetsstraff, kan nämnda påföljd för honom icke ega någon synnerlig betydelse; den blifver för honom verkligt känbar först sedan han kommit på fri fot. Det är derföre af vigt, att den tid, under hvilken den brottslige efter återvunnen frihet är underkastad denna påföljd, står i rätt förhållande till nesligheten af det brott, hvarför påföljden ådömes; och uti det tidsmått, som i sådant hänseende pröfvas vara det rätta, bör någon förändring ej få inträda derigenom, att i följd af inträffande rubbningar eller uppskof i verkställigheten af frihetsstraffet tidpunkten för dess upphörande framskjutes eller frihetsstraffet på grund af benådning eller af annan orsak förkortas. Jag hemställer derföre att i fråga om förlust af medborgerligt förtroende, då den icke för alltid ådömes, förslagets stadgande måtte varda sålunda ändradt, att det bestämmes, att denna påföljd skall fortfara intill dess frihetsstraffet blifvit till fullo undergånget, af nåd efterskänkt eller preskriberadt samt derutöfver under viss tid, minst ett och högst tio år.

Justitierådet Svedelius yttrade: Den i förslaget uppstälda regel att förlust af medborgerligt förtroende för alltid skall ådömas endast i sammanhang med dödsstraff eller straffarbete på lifstid synes mig vara i allo rigtig och derföre böra utan något undantag genomföras. Jag hemställer således att undantaget för menedsbrotten måtte utgå, men för den händelse denna hemställan ej skulle vinna afseende, anser jag mig böra tillstyrka, att vid menedsbrott, som i 13 kap. 1 och 2 §§ Strafflagen omförmälas, domaren måtte lemnas öppet att efter omständigheterna i hvarje fall antingen för viss tid eller för alltid ådöma förlust af medborgerligt förtroende. Att nu gällande lag i nämnda hänseende är alltför sträng, torde genom erfarenheten vara till fullo bestyrkt.

8 Kap.

13 §.

Under erinran, att lydelsen af denna § borde lämpas efter den affattning, som gåfves åt 2 kap. 19 §, hemstälde Justitieråden Hernmarck och Lilienberg att jemväl i de fall, som i förevarande § afsåges, måtte få eventuel ådömas förlust af medborgerligt förtroende för alltid äfven i förening med straffarbete på viss tid.

4 Kap.

2, 8 och 9 §§.

Justitieråden Svedelius, Hernmarck, Skärm och Lilienberg förenade sig om följande yttrande:

Den föreslagna ändringen af 8 § synes afse att förtydliga stadgandena i 8, 9 och 10 §§ derhän, att 8 och 9 §§ gälde de fall, då någon, sedan han föröfvat ett eller flera brott, men innan lian blifvit för desamma till straff dömd, beginge nytt brott, men 10 § deremot vore tillämplig, då någon, sedan han blifvit dömd till straff för ett eller flera brott, men antingen innan straffet börjat verkställas eller sedan det blifvit verkstäldt allenast till en del, föröfvade nytt brott.

Detta syfte, som synes vara grundadt på en rigtig uppfattning af de normer, som uti ifrågavarande afseende böra gälla, torde dock endast i ringa mån vinnas genom förslaget.

Under det att nuvarande stadgandet i 8 § — att de i 4, 5, 6 och 7 §§ meddelade föreskrifter skola lända till efterrättelse då någon, som till straff dömes, förut blifvit ålagd annan icke verkstäld bestraffning — uteslutits ur förslaget, har i stället deri intagits en bestämmelse, enligt hvilken dessa föreskrifter borde tillämpas, då flera domar, genom hvilka samma person blifvit till straff dömd, på en gång till verkställighet förekomma. Men om det förra af dessa stadganden står mindre väl tillsammans med nyss angifna tolkning af 8, 9 och 10 §§, så är detta äfven förhållandet med det senare. Äfven då flera domar, hvarigenom samma person blifvit till straff dömd, på en gång förekomma till verkställighet, bör vid straffens sammanläggning tagas hänsyn dertill, huruvida sista brottet' föröfvats före eller efter den första domen, och i sistnämnda fall 10 § tillämpas. Om t. ex. en person, som blifvit dömd för två brott till straffarbete i två år för hvardera eller tillhopa i fyra år, innan detta straff börjat verkställas begår annat brott, derför han likaledes dömes till straffarbete i två år, böra dessa straff

sammanläggas jemlikt 10 § till straffarbete i sex år, vare sig att sammanläggningen sker i sammanhang med ådömande af straffet för sista brottet eller sedermera, då domarne på en gång förekomma till verkställighet. Det i 8 § iftförda nya stadgandet synes derför böra utgå.

Hvad 1 mom. af samma § vidare innehåller, nemligen föreskriften att, då någon på en gång lagföres för flera brott, domstolen skall utsätta de särskilda straff, som å hvarje brott följa bort, och derefter, i händelse någon förändring af straffen efter hvad i 4, 5, 6 eller 7 § sägs bör ega rum, derom meddela, erforderliga bestämmelser, kan lämpligen intagas i 2 §.

Stadgandet i 8 § 2 mom. åter har sin rätta plats i en särskild § näst efter nuvarande 10 §.

Då slutligen den nuvarande lydelsen af sistnämnda § i viss mån kan gifva anledning till den uppfattning, att deri förutsättes att straffet för det tidigare brottet är till en del verkstäldt då senare brottet begås, torde denna § tarfva en omredigering, och bör dervid åt densamma gifvas en affattning, som utmärker att sammanläggningen af straffen skall verkställas af domstolen.

Justitieråden Skärm och Lilienberg yttrade vidare, att derest någon, sedan han begått brott, hvarå borde följa förlust af medborgerligt förtroende, men innan han derför blifvit dömd till ansvar, gjorde sig skyldig till annat brott, som medförde dylik påföljd, borde enligt 2 och 9 §§, sådana de enligt förslaget skulle lyda, tiden för förlusten icke bestämmas för hvarje brott särskildt, utan allenast utsättas i en summa för brotten gemensamt. Ett sådant förfaringssätt skulle emellertid medföra den oegentlighet, att, om, i det fall att brotten blefve föremål för samma lagföring, talan mot lägre domstols utslag fullföljdes i högre domstol allenast så vidt anginge det ena brottet, sistnämnde domstol ändock kunde blifva nödsakad att för vanfrejdspåföljdens bestämmande ingå i pröfning af omständigheterna vid det andra brottet. Om åter den brottslige, såsom 9 § förutsätter, först sedan han genom laga kraft egande utslag dömts till ansvar för det ena brottet, blefve lagförd för det andra, skulle omständigheter, som redan pröfvats genom nämnda utslag, vid senare lagföringen ånyo komma under domstols bedömande i hvad de inverkade på frågan om förlust af medborgerligt förtroende. Mot antagande af den i 2 § uttalade grundsats om ådömande af förlust af medborgerligt förtroende för flera brott samfäldt — förekommer dessutom, att densamma icke kan tillämpas vare sig då särskilda, af hvarandra oberoende utslag på eu gång förekomma till verkställighet, eller vid sådant sammanträffande af brott, vid hvilket 10 § borde tillämpas. Häraf vållades uppenbara inkonseqvenser, såsom t. ex. att den, hvilken begått två vanfrejdande brott, kunde beträffande vanfrejdspåföljden blifva mildare bedömd, derest det sista brottet begåtts sedan straff för det tidigare brottet blifvit ådömdt och till någon del verkstäldt, än om det föröfvats innan lagföring följt, ty i förra fallet skulle enligt förslaget icke något samfäldt ådömande af påföljden ifrågakomma, utan hvarje särskild dom i

detta afseende blifva gällande, hvarigenom den kortaste tiden kunde komma att helt och hållet absorberas af den längre. Detsamma skulle inträffa, om flera domar, genom hvilka sådan påföljd blifvit en person ådömd. på en gång förekomma till verkställighet, utan att underrätten varit i tillfälle att förordna om ett samfäldt ådömande af påföljden. På dessa skäl ansågo sig Justitieråden icke kunna tillstyrka de föreslagna nya stadgandena i 2 och 9 §§, utan hemstälde att desamma måtte utbytas mot lämpliga föreskrifter angående sammanläggning af tiden för förlust af medborgerligt förtroende, då någon begått flera brott, som hvar för sig medfört sådan påföljd, eller ock att, i händelse dylika föreskrifters meddelande möjligen skulle möta oöfvervinnerliga praktiska svårigheter, samma stadganden måtte ur förslaget utgå.

Justitierådet Remmarck anförde vidare: Bristen på föreskrifter i Strafflagen huru i fråga om ådömande af påföljden förlust af medborgerligt förtroende för viss tid förfaras skall vid sammanträffande af två eller flera brott, hvilka medföra denna påföljd, vållar för närvarande ett betänkligt vacklande och osäkerhet i lagskipning^!. Genom de af Lagberedningen föreslagna stadganden i ämnet skulle väl en del af de missförhållanden, som nu kunna uppstå, varda förebyggda, och anser jag derföre, att förslagets antagande skulle medföra en icke oväsentlig förbättring i det nuvarande tillståndet. De anmärkningar, hvartill, på sätt Justitieråden Skärm och Lilienberg visat, förslaget föranleder, synas mig dock vara af den vigt, att ett godkännande af detsamma nu icke bör ifrågakomma, utan torde ytterligare försök böra göras att åstadkomma en fullt tillfredsställande lösning af frågan. Detta syftemål kan, efter min åsigt, ej vinnas på annat sätt, än att, i analogi med bestämmelserna om förening af särskilda frihetsstraff, lämpliga föreskrifter meddelas, huru i de fall då någon begått två eller flera brott, hvilka hvart för sig medföra förlust af medborgerligt förtroende för viss tid, sammanläggning skall ske af tiden för denna påföljd; och böra dessa föreskrifter erhålla eu lika vidsträckt tillämplighet som stadgandena i 4 kap. om förening eller sammanläggning af särskilda straff.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Nuvarande stadgande i 8 § i fråga om det fall, då någon, som till straff dömes, förut blifvit ålagd annan icke verkstäld bestraffning, är ur förslaget uteslutet i syfte, såsom vill synas, att derigenom ut. vidga stadgandet i 10 § så att detsamma må omfatta jemväl det fall, då någon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han ens begynt att detsamma undergå, föröfvar nytt brott. Detta syfte, som i och för sig må anses rigtigt, torde dock ej ernås med mindre jemväl 10 § får undergå någon redaktionsändring, helst der förekommande uttrycket “återstod" ej gerna kan användas om hela det först ådömda straffet.

Derest, såsom jag vid 2 :19 hemstält, förlust af medborgerligt förtroende för viss tid, såvidt denna påföljd kommer att i lagen qvarstå, fortfarande må ådömas i visst tidsmått utöfver strafftiden, och således tiden för denna påföljd, räknadt

från domfållandet, faktiskt förlänges eller förkortas i män af strafftidens förlängning eller förkortning, synas de i 2 och 9 §§ af detta kap. föreslagna nya bestämmelser icke vara af något behof påkallade. I allt fall skulle dessa bestämmelser, såsom Justitieråden Skärm och Lilienberg visat, föranleda till åtskilliga oegentligheter och inkon seqvenser.

11 §.

Justitieråden Hernmarck och Lilienberg anmärkte, att andra momentets senare del, hvilken upptoge undantagen från den i momentet uttalade regel, vore synnerligen svårfattlig och kunde gifva anledning till olika tolkningar, hvarför ett förtydligande af densamma syntes behöflig!; och yttrade Justitieråden vidare:

Den omständigheten, att tio år förflutit från det en person till fullo undergått straff för ett brott, intill dess han gjort sig skyldig till återfall i brottet, synes icke innefatta giltigt skäl att befria honom från det särskilda högre straff, som för återfallet är stadgadt, under annan förutsättning, än att han under nämnde tid af tio år förhållit sig väl. Har han begått groft brott af annat slag och tilläfventyrs för detsamma under större delen af tiden varit beröfvad friheten, synes den långa tid, som förflutit innan återfallet skett, icke böra lända honom till ursäkt.

Justitierådet Lilienberg tilläde, att han för sin del ansåg, att den nedsättning, som blifvit ifrågasatt i afseende å straffminima vid de itererade tjufnadsbrotten, gjorde det föreslagna stadgandet om en återfallspreskription mindre behöflig!, då det stode i domarens skön att efter omständigheterna taga hänsyn till den tidslängd, som efter det senast föröfvade brottet förflutit, äfvensom till den anklagades uppförande under denna tid.

Justitierådet Skärm anförde: Den i sista momentet tillämpade grundsats, att när en längre tid förflutit sedan en brottsling blifvit straffad för ett brott af sådan beskaffenhet, att iteration är belagd med särskildt ansvar, vid derefter inträffadt återfall detta särskilda ansvar ej skall ådömas, synes mig vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande; men den föreslagna inskränkningen, börjande med orden “utan så är“, hvilken ej återfinnes i de främmande lagar, från hvilka denna grundsats hemtats, synes mig såsom obehöflig kunna uteslutas, helst de stadgade strafflatituderna sätta domaren i stånd att i hvarje fall taga hänsyn till den försvårande omständighet, som kan ligga i ett emellertid begånget annat brott.

5 Kap.

4 §.

Då med tillbörligt beaktande af den allmänna rättssäkerheten icke stode väl tillsamman, att den, som vid en ålder emellan femton och aderton år gjort sig skyldig till nesligt brott, kunde förr än efter viss tids förlopp godkännas såsom laggilt vittne, hemstälde Justitieråden Hernmarck och Lilienberg, under hänvisning till finska strafflagsförslaget, att bestämmelserna i förevarande § af förslaget måtte så ändras, att om någon i nyssnämnda ålder begått brott, som i allmänhet medförde förlust af medborgerligt förtroende, honom i stället skulle ådömas den påföljd, att under viss tid icke vara vittnesbär.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Glimstedt instämde, ansåg, under åberopande af hvad han rörande förlust af medborgerligt förtroende vid 2: 19 yttrat, att i alla händelser vittnesinhabilitet under viss tid borde gälla såsom påföljd för vissa brott, begångna äfven af personer, som fyllt 15, men ej 18 år.

7 §•

Justitieråden Hernmarck och Lilienberg hemstälde, att genom tillägg af ordet "synnerlig" framför ordet “fara", såsom i 3 kap. 8 §, eller ock på annat lämpligt sätt måtte tydligen utmärkas, att i första stycket af denna § vore fråga endast om öfverfall, som innebure fara af allvarsammare beskaffenhet, under det att 10 § afsåge, utom annat, mindre farliga öfverfall å person.

9 §.

Justitieråden Hernmarck, Skärm och Lilienberg erinrade, att de båda punkterna i denna § stode i det nära sammanhang med hvarandra, att de lämpligen borde förenas i ett stycke, helst derigenom tydligare framträdde, att hänvisningen i sista punkten af 10 § afsåge 9 § i dess helhet.

10 §.

Justitierådet Lilienberg anförde: För min del har jag att emot den föreslagna utsträckningen af nödvärnsrätten anmärka endast följande, nemligen, att då alla orättmätiga angrepp, om detta ord tages i vidsträckt betydelse, väl icke böra berättiga till användande af våld för deras motande, det torde böra tydligt uttalas att anledningen till nödvärnet skall vara en efter strafflagen brottslig

gerning, hvilket uttryck är att föredraga framför det i förslaget använda äfven af det skäl, att vissa brott icke egentligen kunna betecknas med hvad man inlägger i orden “angrepp", “angripare'', samt att den egenskap hos angreppet, som enligt 7 § erfordras, för att berättiga till nödvärn, eller att faran skall vara trängande, icke heller bör saknas i ifrågavarande fall; utan bör den brottsliga gerningen vara påbörjad eller åtminstone omedelbart förestående, jså att den, mot hvilken den är rigtad, har fullt skäl att frukta att dens*amma kommer att ofördröjligen föröfvas, om han icke söker förekomma det.

Justitierådet Hernmarck yttrade: Efter mönstret af utländska lagar och lagförslag, hvilka i allmänhet definiera nödvärn såsom ett försvar mot ett orättmätigt eller rättsstridigt angrepp, har Lagberedningen användt uttrycket “orättmätigt angrepp" för betecknande af de rättskränkningar, mot hvilka nödvärn enligt denna § får användas. Nämnda uttryck tages här i den vidsträckta betydelse, att derunder innefattas icke allenast personliga öfverfall och våldsgerningar å egendom, utan äfven handlingar, vid hvilka gerningsmannen icke i egentlig mening kan sägas gå anfallsvis till väga, såsom t. ex. enkel stöld, fiskande i annans fiskvatten, ja till och med det slag af hemfridsbrott, som består deri, att någon vägrar att på tillsägelse aflägsna sig från annans hemvist. Att åt ordet “angrepp" gifva en så utsträckt betydelse är icke öfverensstämmande med vanligt språkbruk. Om derför uttrycket “orättmätigt angrepp", hvilket i öfrigt är ganska betecknande, icke kan utbytas mot ordet “rättskränkning". eller något dylikt, synes detsamma böra i lagtexten närmare förklaras genom utmärkande af de rättigheter, mot hvilka angreppet kan vara rigtadt.

Förslaget är så affattadt, att efter detsamma nödvärnsrätt blefve medgifven mot angrepp af hvad slag som helst, men häri torde en begränsning vara af behofvet påkallad.

Till en början lära sådana angrepp böra undantagas, hvilka väl i civilrättslig mening äro orättmätiga, men icke beläggas med straff, under förutsättning likväl att bristande tillräkneligliet eller frånvaro af brottsligt uppsåt eller straffbar oaktsamhet hos gerningsmannen icke utesluter nödvärnsrätten, om gerningen för öfrigt uppfyller vilkoren för straffbarhet.

Hvad angår de angrepp, som efter strafflagen hafva karakteren af brottslighet, bör nödvärnsrätt enligt denna § i främsta rummet medgifvas mot kroppsliga förnärmelser af hvad slag som helst, äfvensom mot kränkning af hemfriden.

Deremot synes det hvarken nödigt eller lämpligt att utsträcka nödvärnsrätten till angrepp å äran. Att använda våld mot den, som angriper med en ärekränkning, torde oftare vara egnadt att framkalla än att hindra ett fortsättande eller upprepande af densamma, hvarför eu sådan nödvärnshandling i allmänhet förfelar sitt ändamål. Dertill kommer, att det i de flesta fäll är omöjligt att afgöra, huruvida en dylik våldsgerning verkligen har karakteren af nödvärn mot ett befaradt fortsättande eller upprepande af ärekränkningen eller om

den icke snarare föröfvas af hämnd för den redan skedda förolämpningen och sålunda icke är hänförlig till nödvärn.

Beträffande angrepp å egendom, synes nödvärn böra få användas mot kränkning såväl af egande- som af besittningsrätt.

Rättskränkningar, Indika icke kunna hänföras under någon af nu angifna kategorier, #äro till sin natur sådana, att användande af nödvärn för desammas afvärjande icke böf tillåtas.

Jemte det således efter min uppfattning den nödvärnsrätt, som i förevarande § bestämmes, bör inskränkas till de slag af rättskränkningar, som sålunda angifvits, torde det såsom i utländska lagar och lagförslag böra tydligen uttalas att nödvärnsrätten inträder först då angreppet är påbörjadt eller omedelbart förestående; och då de angrepp, hvilka i denna § afses, åtminstone icke alltid medföra någon verklig nöd, hemställer jag att orden “än nöden kräfde“ utbytas mot annat lämpligare uttryck.

Af samma skäl böra ock de i 11 § förekommande uttrycken “i nöd stadd“ och “i den nöd sig befunnit" modifieras.

14 §.

Justitierådet Skärm yttrade: Tiden, inom hvilken åtalsrätten för ett brott preskriberas, beror enligt lagens ordalydelse på det straff, hvarmed det i lagen är belagdt. Detta torde hittills vanligen hafva ansetts böra tolkas så, att det svåraste straff, som enligt lag kan på brottet följa, äfven om en särskild latitud för brottet under försvårande omständigheter finnes utsatt, är bestämmande för preskriptionstiden.

För min del kan jag ej finna denna tolkning rigtig, ty det torde ej kunna påstås att t. ex. ett bedrägeribrott, som faller under 22 kap. 1 § och som är begånget under förmildrande omständigheter, är i lagen belagdt med svårare straff än fängelse i sex månader. Då likväl under synnerligen försvårande omständigheter straffarbete ända till 2 år kan å bedrägeribrott följa, lärer enligt den vanligaste tolkningen ett bedrägeribrott, som faller under sagde lagrum, af hvad beskaffenhet det eljest än må vara, anses preskriberadt först om 5 år. Enligt lagförslaget (22: 1) skulle under synnerligen försvårande omständigheter ända till 4 års straffarbete kunna ådömas för ett brott af ifrågavarande slag; och deraf skulle således med nyssnämnda tolkning följa, att alla hit hänförliga bedrägeribrott, äfven sådana, som borde beläggas med blott böter, skulle vara preskriberade först om 10 år. Detta torde dock vara temligen oegentligt och inkonseqvent, då den mångfald af andra brott, derå högst fängelse kunde följa, preskriberades redan om 2 år, och de ofta långt svårare brott, som kunde medföra straffarbete ända till två, skulle preskriberas om fem år.

Det synes mig derför böra i lagen uttryckas, att maximum af straffmåttet

inom den latitud, hvarunder det föreliggande brottet faller, är bestämmande för preskriptionstiden. Härigenom nödvändiggöres visserligen i många fall redan för afgörande af preskriptionsfrågan en pröfning af huruvida brottet är begånget under förmildrande eller försvårande omständigheter; men eu lika detaljerad pröfning är redan nu i flera fall behöflig för att afgöra om ett brott är preskriberadt eller icke; t. ex. i fråga om misshandel enligt 14: 11, hvilket brott, om misshandeln skedde af hastigt mod, preskriberas på 5 år, men om misshandeln skett med berådt mod, aldrig preskriberas.

I detta yttrande instämde Justitierådet Glimstedt.

11 Kap.

1 och 2 §§.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Hernmarck och Glimstedt förenade sig, anförde: Om, såsom motiven angifva, meningen är att bereda skydd åt hvarje efter svenska kyrkans ritual företagen kyrklig handling, utan afseende å stället, der den försiggår, således äfven åt vigselförrättningar, barndop, jordfästningar m. in., synes mig denna mening, som efter min uppfattning icke framgår af de använda ordalagen, böra tydligare uttryckas.

3 §.

Justitierådet Lilienberg anmärkte, att uttrycket “främmande församling", som visserligen i förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 Oktober 1873 användts på några ställen omvexlande med orden “främmande trosbekännare", “främmande trossamfund" in. m., dock på denna plats, der dylika förtydligande benämningar saknas, torde böra utbytas mot ett uttryck, som angåfve att det är tron eller, såsom det i nu gällande lag heter, läran, och icke egentligen församlingen, som utgör det främmande.

12 Kap.

4 §•

Då uttrycket i sista punkten “må straffet nedsättas till fängelse" icke med önskvärd tydlighet utmärkte, att i det fall, som i punkten afsåges, jemväl kunde dömas till straffarbete under kortare tid än den för brottet i allmänhet stadgade minsta strafftid af sex månader, hemstälde Högsta Domstolens samtliga

ledamöter, att redaktionen måtte i detta afseende förtydligas, hvilket dock förutsatte en motsvarande redaktionsändring af öfriga §§ i Strafflagen, i hvilka samma uttryckssätt begagnades.

5 §.

Justitieråden Hernmarck och Lilienberg hemstälde, att för vinnande af större tydlighet uttrycket “dömes till straffarbete eller fängelse i högst sex månader“ måtte på såväl detta som öfriga ställen i Strafflagen utbytas mot “dömes till straffarbete i högst sex månader eller fängelse under högst samma tid“.

7 §.

I fråga om andra punkten af denna § åberopade Högsta Domstolens ledamöter hvad de anmärkt vid 4 §.

10 §.

Justitieråden Glimstedt och Lilienberg ansågo den i första stycket vidtagna redaktionsförändring ej vara af behofvet påkallad och tillstyrkte derföre, att den nuvarande lydelsen måtte bibehållas.

18 §.

Justitieråden Glimstedt och Lilienberg hemstälde, att ordet “främmande11, såvida det ändras i 10 § af förslaget, här måtte utbytas mot ordet “andra".

14 Kap.

11, 12 och 15 §§.

Justitieråden Glimstedt, Skärm och Lilienberg ansågo, att giltiga skäl saknades för de i dessa §§ föreslagna straffhöjningar, med undantag dock af den i sista punkten af 15 §.

Justitierådet Hernmarck ansåg, att det nu stadgade straff af straffarbete i högst två år för sådan misshandel, som i 11 § sist omnämndes, vore tillräckligt för andra fall än då misshandeln skedde med lifsfarligt vapen; hvarför Justitierådet hemstälde, att 11 §:n måtte lemnas oförändrad och i stället uti 15 § stadgas straffhöjning jemväl för nu ifrågavarande slag af misshandel, då lifsfarligt vapen dervid blifvit användt.

25 och 26 §§.

I fråga om redaktionen af dessa §§ åberopade Justitieråden Hernmarek och Lilienberg hvad vid 12 kapitlet 5 § blifvit yttradt.

43 §.

Justitieråden Skärm och Lilienberg förenade sig om följande yttrande:

I den tillagda nya punkten af denna § föreslår Beredningen, att om någon genom uppsåtlig misshandel, dock utan afsigt att dräpa, tillfogat annan sådan kroppsskada, att denne deraf ljutit döden, men skadan blifvit dödsorsak endast till följd af särskild kroppsbeskaffenhet eller sjukdom hos den dräpne, derom gerningsmannen ingen vetskap egde, skulle för dråpet ej få dömas till högre straff än för vållande till annans död är stadgadt. Denna grundsats kan icke af oss gillas. Den, som föröfvat misshandeln, är i detta fäll icke i samma ställning som då den andres död inträffat till följd af omständigheter, som utan gerningsmannens skuld efteråt tillkommit, utan han är banemannen. I sist nämnda fäll skulle misshandeln ej blifvit dödsorsak, såvida icke nämnde omständigheter utan gerningsmannens förskyllan tillstött; men i nu förevarande fall är det den af honom med uppsåt utöfvade misshandeln, som dödat, om också emot gerningsmannens vilja, och då torde den dödades kroppsbeskaffenhet eller sjukdom icke kunna förändra brottets natur, om man också vill antaga, att misshandeln icke utöfvats, eller åtminstone utöfvats på ett mindre farligt sätt, i fall sagde omständigheter varit gerningsmannen bekanta. Det bör också erinras, att, i motsats till hvad nu blifvit föreslaget, hade såväl Lagkomitén och Lagberedningen som de Kong! propositionerna 1859 och 1862 i motsvarande § ett moment af innehåll, att den, som genom misshandel tillfogat annan sådan kroppsskada, att denne deraf ljutit döden, skulle såsom baneman anses, ändå att döden ej var omedelbar följd af sjelfva handlingen, utan af annan, genom den handling i verksamhet satt, orsak, eller handlingens dödliga verkan kunnat genom tidigt användt botemedel förekommas, eller handlingen för särskild kroppsbeskaffenhet hos den döde eller för tillfälliga omständigheter, hvarunder skadan honom tillfogades, orsakat döden. Detta moments antagande afstyrktes visserligen af Riksdagens lagutskott, men icke derföre att den deri uttalade grundsats ogillades, utan derföre att ett uttalande deraf vore öfverflödigt. Val hafva fall af dråp inträffat, då, till följd af misshandelns obetydlighet i förhållande till den inträffade effekten, det för dråp bestämda straff ansetts allt för högt och fördenskull blifvit af nåd väsentligen mildradt, men det synes dock betänkligt att stadga såsom allmän regel, att allenast straff för vållande skall inträda, så snart döden berott af någon särskild för gerningsmannen obekant kroppsbeskaffenhet eller sjukdom hos den

dräpne. Den, som mot en annans bröst aflossat ett skott eller utdelat ett kraftigt dolkstygn, som medfört döden, skulle under sådana förhållanden undgå straff för dråp, om det visade sig, att lifvet kunnat räddas, derest icke den dräpne lidit af blodbrist eller lungsot eller hos honom förefunnits den abnormitet att t. ex. hjertat eller en större åder eller ett refben haft en något olika plats än hos menniskor i allmänhet. Detta vore så mycket mindre rigtigt, som den, hvilken hugger eller skjuter åt en mindre vigtig kroppsdel, men till följd deraf att motståndaren söker vika undan träffar en vigtigare kroppsdel, så att döden följer, skulle straffas för dråp. Nämnda grundsats står för öfrigt icke väl tillsammans med den betydelse till förhöjning af straffbarheten, som vid andra brott tillägges den inträffade effekten, äfven då denna berott på tillfälliga omständigheter, om hvilka gerningsmannen saknat vetskap. Så t. ex. verkar vid mordbrand och annan brandanläggning den omständigheten, att någon, som förevar, af branden ljutit döden, till synnerlig förhöjning af straffet, äfven om denna effekt berott af ovanliga, tillfälliga omständigheter, som gerningsmannen ej afvetat eller haft anledning befara. På grund häraf hemställes, att ifrågavarande stadgande måtte utgå, och att det sålunda fortfarande såsom hittills må bero på Konungen att, derest, vid förekommande fall af ifrågavarande beskaffenhet, det för dråp bestämda straff finnes vara för strängt, af nåd mildra detsamma.

Då orden “dock utan afsigt att dräpa" i första punkten syntes hafva blifvit tillagda hufvudsakligen med afseende å den föreslagna nya bestämmelsen i sista punkten och, så vidt de afsåge stadgandet i första punkten, innefattade en skärpning, som icke visat sig vara behöflig' och ej heller syntes vara med rättvisa öfverensstämmande, kunde Justitieråden icke heller i denna del tillstyrka förslaget.

•Justitieråden Hernmarck och Glimstedt ansågo jemväl betänkligheter möta mot godkännande af det af Lagberedningen i slutet af denna § föreslagna nya stadgande samt hemstälde derföre att det måtte uteslutas; och instämde Justitieråden beträffande den i första punkten föreslagna förändringen uti det af Justitieråden Skärm och Lilienberg afgifna yttrande.

Justitierådet Svedelius, som ansåg de föreslagna tilläggen ej vara af verkligt behof påkallade, hemstälde, att förevarande § måtte i dess nuvarande lydelse oförändrad bibehållas.

18 Kap.

1 §•

Justitieråden Hernmarck och Lilienberg ansågo att straffarbete på lifstid borde bibehållas såsom straffmaximum i första punkten af denna § särskildt med afseende derå, att ascendentens ifrågavarande brott tillika kunde innefatta våld-

tägtsbrott eller sådant brott, som omnämnes i 1 mom. af 7 §. Deremot hemstälde Justitieråden äfvensom Justitierådet Glimstedt att, med hänsyn till de mildrande omständigheter vid brottet, som kunde förekomma beträffande descendenten, äfven det i sista punkten stadgade straffminimum måtte nedsättas; och syntes strafflatituden i denna punkt lämpligen kunna bestämmas till straffarbete i högst 4 år eller fängelse.

Justitierådet Skärm, som instämde i hvad nyssbemälde Justitieråd yttrat om nedsättning af straffminimum för descendenten, anförde vidare att betydelsen af orden “öfva otukt" i detta kapitel vore obestämd och att tydligare borde angifvas hvad i hvarje särskild § dermed menades. Dessa ord synas i 9 § afse endast köttslig beblandelse mellan man och qvinna (samlag), men betyda deremot i följande § andra otuktiga handlingar. Huruvida deremot med dessa ord i de föregående §§ afsåges endast samlag eller äfven andra otuktiga handlingar vore otydligt; och hade, som bekant, deraf osäkerhet och stridiga meningar vid lagtillämpningen yppats.

Vid detta kapitel anmärkte derjemte Justitieråden Remmarck och Lilienberg, att, då de brott, hvilka omnämndes i IB §, kunde medföra en moralisk skada af högst allvarsam beskaffenhet, särskildt för det uppväxande slägtet, och det väl icke torde kunna bestridas, att nämnda brott verka vida förderfligare än t. ex. stöld eller misshandel, strafflatituden för ifrågavarande brott borde utsträckas, så att vid synnerligen försvårande omständigheter kunde dömas till straffarbete i högst 2 år. Om en sådan straffskärpning, såsom Beredningen befarar, skulle leda derhän, att en, som verkligen förbrutit sig emot denna §, ändock varder af vederbörande domare frikänd, drabbade ansvaret derför den dömande; lagstiftaren hade åtminstone fullgjort sin pligt i afseende å sedernas vård och ungdomens skydd mot förförelser af ifrågavarande slag.

19 Kap.

1, 2 och 3 §§.

Justitieråden Hernmarck och Lilienberg hemstälde, att ordet “eller" i slutet af 1 §:s första punkt måtte utbytas mot ordet “samt", hvarigenom tydligare skulle framgå, att för att straffet vid mordbrand skulle kunna nedsättas till 2 års straffarbete fordrades icke allenast att ej någon å stället förevar och för fara

blottstäldes, utan äfven att omständigheterna vid brottet öfverhufvud äro synnerligen mildrande.

Justitieråden yttrade vidare, att med hänsyn till den stora fara, antändande af kruthus medför, vore det icke lämpligt att, såsom i förslaget skett, undantaga dylika byggnader från de mordbrandsföremål, som i 2 § upptoges. Tvärtom borde hvad i detta afseende nu vore stadgadt om kruthus, enligt Justitierådens mening, utsträckas att gälla äfven om byggnader för upplag af andra sprängämnen och eldfarliga oljor. Likaledes syntes giltiga skäl saknas att för de slag af brandanläggningar, som omnämndes i 2 § 2 mom. af förslaget, medgifva nedsättning af straffet under det i 1 mom. bestämda straffminimum af sex års straffarbete. Den föreslagna nya redaktionen af denna paragraf lemnade äfven rum för anmärkning. Stadgandet i 8 mom. angående medelbar mordbrand å de slag af egendom, som omnämndes i 2 inom., kunde nemligen till följd af den fristående plats det erhållit i förslaget lätteligen föranleda den uppfattning, att för momentets tillämpning icke erfordrades, att gerningsmannen hade uppsåt att åstadkomma eldskada å den i 2 mom. omförmälda egendom, utan endast att han med uppsåt antände det, hvarifrån elden lätt kunde spridas till sådan egendom, så att exempelvis den, hvilken uppsåtligen antände ett honom sjelf tillhörigt föremål, som läge i granskapet af dylik egendom, borde straffas för mordbrand, äfven om gerningen skett i lofligt syfte och gerningsmannen saknat insigt om faran för eldens spridande till nämnda egendom. Då paragrafen, med dess nuvarande affattning, icke skäligen kunde gifva anledning till ett dylikt missförstånd och, derest straffet för samtlige i paragrafen omnämnda förbrytelser bestämdes lika, något behof icke förefunnes att dela paragrafen i två eller flera moment, hemstälde Justitieråden att nuvarande affåttningen måtte bibehållas med allenast den förändring att straffminimum nedsattes från 8 till 6 års straffarbete; hvarjemte Justitieråden erinrade, att, om 2 § ändrades på sätt de föreslagit, deraf påkallades en ändring af det i 3 § begagnade uttrycket “sådan egendom, som i 2 § 2 mom. omförmäles“.

Justitierådet Skärm instämde i den af Justitieråden Hernmarck och Lilienberg vid 1 § gjorda anmärkning äfvensom i den vid 2 § uttalade mening, att antändande af kruthus äfvensom af byggnader för upplag af andra sprängämnen och eldfarliga oljor borde efter sistnämnde § bestraffas.

För öfrigt fann Justitierådet dessa §§ i förslaget ej föranleda annan anmärkning, än att tydligen borde utmärkas hvad med ordet “uppsåtligen" skulle förstås. Det nu begagnade uttryckssätt i 1 § och 2 § 3 mom. uteslöt ej möjligheten af den tolkning, att den, som utan ondt uppsåt att åstadkomma skada, af oförstånd eller tanklöshet satte eld på något honom sjelf tillhörigt föremål, t. ex. en torfmosse eller rishög, derifrån elden lätteligen kunde sprida sig till menniskors boningsrum eller annat sådant föremål, som omnämnes i 1 eller 2 §, skulle vara hemfallen under straffbestämmelserna i dessa §§. Att sådant ej kan

eller åtminstone ej bör vara meningen syntes uppenbart, men torde behöfva tydligare uttryckas.

Justitierådet Glimstedt instämde i det af Justitierådet Skärm afgifna yttrande.

4 §•

Då den nuvarande affattningen af 5 § icke syntes böra föranleda tvekan om rätta tolkningen, hemstälde Justitieråden Hernmarck, Skärm och Lilienberg att nämnda §, numera betecknad såsom 4 §, måtte bibehållas utan annan förändring än att slutet af densamma erhölle följande lydelse: —----“fall i 1,

2 eller 3 § skils; dock må straffet ej sättas lägre än till straffarbete i sex månader".

6 §•

Justitieråden Hernmarck, Skärm och Lilienberg ansågo, att de föreslagna bestämmelserna angående skadegörelse å egendom genom sprängämnen borde bringas till närmare öfverensstämmelse med stadgandena om mordbrand och annat eldåsättande.

Anledningen, hvarför sistnämnda slag af brott straffades strängare än andra slag af skadegörelse, vore såväl den omständigheten, att för skadegörelsen användes ett synnerligen verksamt medel, som den allmänna fara, hvilken genom en brandanläggning uppkomme. I båda dessa afseenden vore användande af sprängämne fullt jemförligt med eldåsättande. Faran vore i förra fallet i allmänhet minst lika stor som i det senare. Dels läte nemligen de omedelbara verkningarne af en explosion icke på förhand med säkerhet beräkna sig, dels kunde genom spillrorna af det föremål, å hvilket förödelse anstäldes, menniskor eller egendom skadas, dels inträffade slutligen icke sällan, att en explosion förorsakade antändning. Detta gälde icke allenast då sprängämne användes för förstörande af hus, byggnad, fartyg, bro eller dylikt utan äfven då föremålet för sådan skadegörelse vore annan egendom, som förut i detta kapitel omnämndes och kunde genom explosion förstöras. Stadgandena i förevarande § borde derför utsträckas, så att de komme att gälla om alla dessa slag af egendom; och då faran vore densamma ehvad egendomen tillhörde gerningsmannen eller annan person, syntes samma stadganden äfven böra tillämpas å den, hvilken i sådan brottslig afsigt, som i 4 § sägs, genom sprängämne åstadkomme förödelse å sin egendom.

11 §.

Justitieråden Svedelius och Hernmarck ansågo, att minimibeloppet af böter, som enligt denna § kunde ådömas, borde sättas högre än Beredningen föreslagit.

22 Justitierådet Storm yttrade: Denna § afser enligt den tolkning, domstolarne deråt gifvit, i sjelfva verket två väsentligen olika slag af brott. Vid det ena är gerningsmannens uppsåt riktadt på åstadkommande af olycka eller fara. Vid det andra är väl liksom vid det förra handlingen uppsåtlig, men afsigten dermed är icke att göra något ondt. Afsigten kan i. sistnämnda fall, som är det oftast förekommande, vara temligen oskyldig, såsom då någon för att bereda sig en genare väg, färdas med häst och åkdon å en jernväg, eller af beqvämlighet låter åkdon eller annat, som skall forslas öfver ett jernvägsspår, derå någon stund qvarstå.

Att dessa båda slag af brott äro i hög grad olika och förtjenta af olika bestraffning torde vara uppenbart; och det synes mig vid sådant förhållande ej lämpligt att sammanföra dem under gemensamma straffbestämmelser.

För det förra slaget af brott, som är af vida svårare art, torde, såsom jemväl föreslagits, nuvarande straffbestämmelser kunna bibehållas.

Genom den vidsträckta tolkning domstolarne gifvit åt 11 §, har den, såsom bekant, tillämpats äfven på förbrytelser af det senare slaget; men de af domstolarne för sådana förbrytelser, jemlikt 11 § stadgade straff, hafva i alla mig bekanta fall på Högsta Domstolens tillstyrkan af Kong!, nåd mildrats till lindrigare eller till och med den lindrigaste straffarten, böter. Straffbestämmelserna i 11 §, som icke i ett enda fall torde blifvit verkstälda för dylika förbrytelser, hafva sålunda för dem befunnits alltför hårda.

Lagberedningen har ock föreslagit den mildring, att, när olycka ej inträffat och sådan ej heller åsyftats, straffet må nedsättas till straffarbete i sex månader, eller, om faran var ringa och gerningen pröfvades hafva skett af obetänksamhet, till fängelse eller böter, dock ej under 50 kronor.

För min del anser jag den af Lagberedningen föreslagna redaktion, som i ordet “uppsåtligen" inlägger en annan betydelse än ordet, efter hvad förut anmärkts, har eller bör hafva annorstädes, t. ex. i 1 § samt 2 § 3 mom. af detta kapitel, icke vara tillfredsställande. Förslaget skulle derjemte medföra, att t. ex. den, som oaktadt varning med häst och åkdon färdats på jernväg och hvars gerning således ej kan sägas hafva skett af obetänksamhet, eller den, hvilken handlat af uppenbar obetänksamhet och oförstånd, men derigenom åstadkommit större fara, skulle ovilkorligen vara hemfallna till straffarbete.

En granskning af hittills förekomna fall af dylika lagöfverträdelser torde ådagalägga att äfven den af Lagberedningen föreslagna förändring ej skulle utesluta behofvet att, såsom hittills, genom Kongl. nåd mildra lagens alltför hårda straffbestämmelser.

Det synes mig derföre nödigt att med hufvudsakligt bibehållande af 11 §, deri ordet uppsåtligen då skulle angifvas hafva enahanda betydelse, som förut i samma kapitel, i ett särskildt moment i denna eller i 21 § eller i en särskild § stadga väsentligen lindrigare straff, t. ex. fängelse eller böter, dock ej under

100 kronor för den, som utan ondt uppsåt vidtager sådana åtgärder, att fara eller olycka vid kanal eller jernvägsfartens begagnande eller allmänt farlig öfversvämning deraf uppkomma kan, med bestämmande åt skälig straffskärpning, om olycka verkligen uppkommit.

I sistnämnda yttrande instämde Justitieråden Glimstedt och Lilienberg.

20 Kap.

Justitieråden HernmarcJc, Glimstedt och Lilienberg anmärkte, att till följd af uteslutningen af nuvarande 3 § tvekan kunde uppstå, huruvida olofligt tillgrepp af växande fruktträd eller af växande gräs, som blifvit sådt i trädgård eller på åker, fortfarande, såsom rigtigast torde vara, borde straffas såsom tjufnadsbrott; och hemstälde Justitieråden, att denna otydlighet i förslaget måtte på lämpligt sätt undanrödjas.

4 §•

Justitieråden Glimstedt och Skärm anmärkte, att affattningen af sista stycket i denna § icke med nödig tydlighet gåfve vid handen att, såsom af motiven framgår, den här omförmälda straffnedsättning icke finge ega rum i annat fall än då det tillgripnas värde icke öfverstege 15 rdr.

5 §.

Justitieråden Skärm och Lilienberg ansågo det vara lämpligare, att utsätta straffet i förevarande paragraf, än att i detta afseende hänvisades till 1 §.

21 Kap.

3 §•

Justitieråden Hernmarck, Skärm och Lilienberg förenade sig om följande yttrande:

Det vore oegentligt att, såsom föreslagits, bestämma straffet för itereradt rån af beskaffenhet, som i 2 § sägs, alldeles lika med straffet för första resan sådant rån. Då straffmaximum vid första resan sådant brott måste såsom hittills bestämmas till straffarbete på lifstid, kunde emellertid en höjning häraf vid iteration icke ifrågasättas. Icke heller vore det lämpligt att föreskrifva en ovilkorlig höjning af straffminimum, 4 års straffarbete, för alla de fall, då rånet borde anses

såsom iteration. Då det eller de föregående brott, hvilka gjorde det ifrågavarande brottet till itereradt, kunde vara jemförelsevis obetydliga, skulle iterationen härigenom tillerkännas för stor betydelse. Deremot syntes man kunna stadga, att om den, hvilken beginge groft rån, förut blifvit straffad för sådant brott eller försök dertill, tiden för straffarbetet icke i något fall finge sättas lägre än 6 år. Ett tillägg till 3 § af detta innehåll skulle förebygga, att itereradt groft rån blefve för mildt bedömdt.

22 Kap.

1 §•

Justitieråden Remmarck och Lilienberg ansågo, att böter borde ingå i ordinära latituden för ifrågavarande brott och hemstälde förty, att denna måtte bestämmas till “böter, fängelse i högst 6 månader eller straffarbete i högst 2 år“.

Justitierådet Glimstedt ansåg den här föreslagna straffskärpning icke vara af behofvet påkallad.

Justitierådet Skärm anförde: Då gränsen emellan hvad som vore tillåtet eller hvad som allmänt anses tillåtet och hvad som folie under lagens definition på bedrägeri ofta är ganska svår att bestämma och flertalet af hit hänförliga förbrytelser angå mindre penningebelopp eller gods af ringa värde, synes mig betänkligt att stadga såsom regel urbota straff för bedrägeribrott; utan torde för de ojemförligt flesta af hit hänförliga brott den nuvarande normala strafflatituden af böter eller fängelse i högst sex månader vara tillräcklig. För min del anser jag derför ej annan ändring i denna § behöfva eller böra göras, än att straffmaximum vid synnerligen försvårande omständigheter höjes till fyra år.

2 §.

Justitieråden Remmar ck, Skärm och Lilienberg yttrade:

Enligt 1 punkten af förevarande § i dess nuvarande lydelse skall såsom bedrägeri anses och efter 1 § straffas, om man sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra begagnar eller beropar sig å veterligen falska sådana handlingar, som i 12 kap. 4 och 5- §§ omförmälas och i diktade personers namn skrifna äro. Detta stadgande har i förslaget uteslutits, hvaremot i en ny §, betecknad såsom 17 §, intagits särskilda straffbestämmelser för nämnda slag af brott. Dervid har, enligt 2 mom., straffet för det fall att handlingen vore sådan, som i 12 kap. 5 § sägs, blifvit satt betydligt lägre än det i 1 § föreslagna, nemligen allenast till böter eller fängelse i högst sex månader. Detta sistnämnda straff må väl i allmänhet anses tillräckligt för den, som i sviklig afsigt begagnar

eller beropar sig å en dylik falsk handling, men om gerningsmannen genom denna sin åtgärd lyckas bedraga sig till gods eller penningar, bör gerningen naturligtvis icke bedömas mildare än annat bedrägeri efter 1 §. Emellertid skulle enligt förslaget tvekan kunna uppstå huruvida under nämnda förutsättning äfven 1 § borde tillämpas. A andra sidan vinnes ingen väsentlig fördel genom den föreslagna ändringen; ty äfven om 2 § bibehålies oförändrad och 1 § sålunda kommer att tillämpas å sistnämnda slag af brott jemväl då verkligt bedrägeri icke med handlingen föröfvas, torde dock vid lagens tillämpning å ett sådant fall straffet icke komma att sättas högre än till 6 månaders fängelse. Vid sådant förhållande torde nu gällande lag i denna del ega företräde framför förslaget.

Justitierådet Glimstedt anförde: Derest nuvarande normala straff latituden i 1 § får förblifva oförändrad, synes det skäl förfalla, som Beredningen hufvudsakligen åberopat till stöd för åtgärden att ur förevarande § utbryta dess nuvarande 1 mom. och i en särskild § (17) upptaga det i nämnda mom. omförmälda brott; hvadan, under omförmälde förutsättning, den föreslagna anordningen icke kan tillstyrkas.

11 §•

Justitieråden Eernmarck och Skärm anmärkte, att det vore olämpligt att, på sätt i förslaget skett, nedsätta det ordinära straffmaximum för dessa brott, enär häraf kunde föranledas, att samma brott, då synnerligen försvårande omständigheter icke förekomme, blefve mildare bedömda än enligt nu gällande lag.

Derjemte erinrade Justitierådet Skärm, att tvekan kunde förefinnas, huruvida under uttrycket “gods“ innefattades äfven penningar, hvarför paragrafen borde i detta hänseende förtydligas.

14 §•

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Glimstedt instämde, yttrade: Der detta brott ej är förenadt med försnillning eller förskingring eller annat bedrägeri, i hvilket fall det faller jemväl under andra lagbestämmelser, synes mig för detsamma straffarbete vara ett för hårdt straff; hvadan jag för min del anser hänvisningen till 13 § i stället för till 11 § böra bibehållas, desto heldre som straffbestämmelsen i 13 §, enligt förslaget, blifvit skärpt.

16 §.

Justitierådet Lilienberg anförde: Det nuvarande stadgandet i 22 kap. 16 §, som bestämmer huru den skall straffas, hvilken olofligen å tillverkning, som till salu hålles, sätter annans märke, än rätte tillverkarens, synes hafva varit afsedt

att verka i tvenne olika rigtningar. Å ena sidan ville man dymedelst skydda en tillverkare, som lyckats bereda godt anseende åt sin vara, från det men, som kunde honom tillskyndas derigenom att andra anbragte hans varumärke å sina varor, för att sålunda bereda sig en afsättning, som dessa varor eljest icke erhållit. Men å andra sidan afsåg stadgandet utan tvifvel äfven att söka skydda allmänheten emot bedrägerier af nämnda art, hvilket bestyrkes deraf, att allmän åklagare berättigats att till och med utan angifvelse af någon målsegare anställa åtal för detta brott. Den motsägelse mot en dylik uppfattning, som kan synas ligga deri, att straffbarheten inträdde endast i fall begagnandet skett utan märkesegarens lof, torde förfalla, då det med skäl kunde antagas, att denne icke, så länge han sjelf begagnade sitt märke, gaf tillstånd till dess användande å andra eller sämre varor, än dem han sjelf tillverkat.

Förhållandet har blifvit helt annorlunda sedan 1884 års varumärkeslagar upptagit särskilda straffbestämmelser för kränkning af märkesegares rätt, och uppenbart är, att nu ifrågavarande stadgande derefter icke vidare får åberopas till skydd för denna rätt, lika visst som det är, att en märkesegare icke eger att för sig såsom sådan fordra skydd i andra fäll, än nämnda lagar tillstädja. Men deraf torde också följa, att detta stadgande icke vidare kan oförändradt bibehållas, då ju i annat fall hvarje märkesegare, under åberopande att han utgjorde en del af den allmänhet, som genom stadgandet skulle skyddas mot bedrägeri, kunde fordra stadgandets tillämpning, och detta ehvad hans märke vore genom varumärkeslagarna skyddadt eller icke, ja han skulle i synnerhet i det fall, då dessa lagar icke kunde åberopas till skydd för hans märke och således ingen speciallag hindrade allmänna strafflagens tillämpning, vara, formelt taget, mest berättigad att fordra en sådan lagtillämpning.

Om det således väl måste medgifvas, att ifrågavarande stadgande icke bör oförändradt bibehållas, sedan numera genom varumärkeslagarne blifvit sörjdt för att det förnämsta ändamålet dermed blifvit på annat sätt tillgodosedt, torde vidare kunna ifrågasättas huruvida stadgandet med hänsyn till det andra dermed afsedda syftemålet kan anses behöfligt. Om den, som tillhandlat sig en vara, finner sig vara bedragen derigenom att ett annat märke än rätte tillverkarens blifvit densamma åsatt, bör han kunna få bedragaren befordrad till straff enligt 1 § af detta kap., såvida säljaren genom ett dylikt förfarande förmått köparen att köpa varan eller att betala den utöfver dess värde, och säljaren sålunda bedragit sig till penningar eller tillskyndat köparen förlust deraf. Kan åter detta icke sägas hafva inträffat, lärer väl ej heller någon straffvärd handling föreligga, emedan blotta • tillsaluhållandet af orätt märkta varor på sin höjd är ett försök till bedrägeri, som icke torde böra beläggas med straff förrän det kommit till fullbordan.

Hvad angår den föreslagna lydelsen af denna §, så lärer denna icke kunna motiveras dermed, att de åsyftade tillverkarno äro lagligen skyldige att förse

sina tillverkningar med sina märken; ty detta är hvarken ett skäl att gifva nämnde tillverkare ett skydd, som de icke kunna eller icke vilja bereda sig sjelfva medelst anlitande af de i varumärkeslagen anvisade utvägar, ej heller en giltig anledning att i dessa fall mera än i andra söka skydda allmänheten mot bedrägeri. Dessutom är det just i afseende å dessa tillverkares varor genom andra lagar sörjdt för att allmänheten skall erhålla en vara, som är fullgod.

Jag hemställer på dessa grunder, att denna § måtte helt och hållet upphäfvas och att den föreslagna §:n måtte ur förslaget utgå.

Justitierådet Skärm yttrade: Då genom lagen den 5 Juli 1884 utväg torde vara beredd äfven för idkare af sådan tillverkning, som i den föreslagna § afses, att bereda sig tillräckligt skydd för sina varumärken, synes mig § i varumärkesegares intresse ej vara behöflig; och i den köpande allmänhetens intresse torde det föreslagna stadgandet så mycket mindre vara erforderligt som tillräcklig kontroll öfver ifrågavarande tillverkningars beskaffenhet genom andra påbud är stadgad. För öfrigt lärer det väl näppeligen kunna kategoriskt förbjudas eller förhindras att å tillverkning sätta annans märke än rätte tillverkarens äfven för det fall att märkesegaren sådant medgifver.

På dessa skäl och då 16 §, sådan den för närvarande lyder, ej synes mig stå tillsammans med 12 § i lagen den 5 Juli 1884 eller kunna jemte den tilllämpas, instämmer jag i den af Justitierådet Lilienberg uttalade mening, att 16 § måtte utgå.

19 §.

Under förutsättning, att böter upptoges i ordinära latituden för de i 1 § omnämnda brott, ansågo Justitieråden Hernmarck och Lilienberg att 19 § borde oförändrad bibehållas.

Justitierådet Glimstedt erinrade, att, derest den föreslagna straff skärpningen i 1 § ej blefve godkänd, nuvarande 19 § torde kunna bibehållas oförändrad.

21 §.

Justitieråden Glimstedt, Skärm och Lilienberg ansågo giltiga skäl saknas för den utsträckning af allmän åklagares åtalsrätt, som i denna § föreslagits.

23 Kap.

1 §.

Då å ena sidan de i denna § omnämnda brott vanligen förekomme under sådana omständigheter, att nuvarande straffminimum, två års straffarbete, icke

vore för högt, men å andra sidan dessa brott undantagsvis angingo gods af så ringa värde, att desamma borde kunna försonas med straffarbete under kortare tid än ett år, hemstälde Justitieråden Skärm och Lilienberg, att det nuvarande straffet, straffarbete från och med två till och med sex år, måtte bibehållas såsom oi dinär latitud, men rätt medgifvas att vid synnerligen mildrande omständigheter nedsätta tiden för straffarbete till två månader.

Justitierådet Hernmarck hemstälde, att straffminimum i förevarande § måtte sänkas till sex månaders straffarbete.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Skarin instämde, yttrade: I de fall, som i 1 och 2 mom. omförmälas, måste för brottets fullbordande falsk bouppgift göras och gäldenären således genom bouppteckningens beedigande begå mened. Med afseende härå synes den brottsliga handling, som genom edgången begås, stå till bedrägeribrottet i öfrigt i sådant sammanhang, som afses i 3 § af 4 kap.

Då emellertid, enligt hvad erfarenheten ständigt gifver vid handen, åsigterna inom domstolarne äro delade, huruvida i dylika fall nyssnämnda § må tilllämpas eller på grund af 2 § i samma kap. särskildt ansvar för bedrägeri och särskildt för mened bör ådömas, torde det vara nödigt att här meddela uttryckligt stadgande, hvarigenom vacklande i rättsskipningen i antydda afseende må förebyggas.

Med afseende å 3 § i detta kap. anförde Justitierådet Skarin:

Straffbestämmelsen för bokföringsskyldig gäldenärs underlåtenhet att denna sin skyldighet fullgöra har ofta af domstolarne tillämpats på fall, då endast obetydlig, ej sällan på okunnighet och oförstånd beroende försummelse eller oordentlighet kunnat läggas gäldenären till last. Det synes mig derföre böra här, såsom i främmande lagar, tydligare uttryckas, att ansvar eger rum endast då gäldenären gjort sig skyldig till grof försummelse eller oordning i sin bokföring (jfr almindelig borgerlig Straffelov för Danmark d. 10 Febr. 1866, § 262) eller då han alldeles underlåtit att föra böcker eller fört dem så oordentligt att de ej lemna någon öfversigt öfver hans förmögenhetsförhållande (jfr Deutsche Reichs Konkurs- Ordnung vom 10 Februar 1877, § 210). Då derjemte ej sällan förekommer ej blott att gäldenären invänder att han ej varit skyldig att föra böcker eller åtminstone ej afvetat eller förstått att han haft dylik skyldighet, utan äfven någon gång att inom domstolarne olika meningar uttalats, huruvida sådan skyldighet ålegat gäldenären eller icke, synes mig nödigt att bestämdare föreskrifter härutinnan meddelas, så att gäldenären å priori vet hvad han har att rätta sig efter.

29 Då denna förbrytelse, om ej alltid så dock i de flesta fall, härrör af oförstånd, okunnighet eller vårdslöshet, synes den mig icke ovilkorligen böra beläggas med urbota straff. Det invändes häremot att gäldenären, som afträdt all sin egendom till borgenärerna, ej har någon tillgång att betala honom ådömd a böter; men till anskaffande af dertill nödiga medel stå honom många utvägar öppna, såsom det honom beviljade underhåll, hvad han kan genom arbete förtjena eller såsom lån eller understöd af andra erhålla in. m.; och då han kan få med penningar försona alla andra med bötesstraff belagda brott, af hvilka många tordo vara vida svårare än oordentlighet i bokföringen (t. ex. vanligt bedrägeri), torde det vara rättvist att äfven lindrigare fall af denna form af vårdslöshet mot borgenärer må kunna med böter umgällas.

I detta yttrande instämde Justitieråd et Glimstedt.

6 och 7 §§.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Glimstedt förenade sig, anförde: För min del kan jag ej finna, att giltigt skäl föreligger till den skärpning i lagbestämmelserna angående oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer, som förslagets 6 och 7 §§ innehålla.

Den borgenär, som gjort sig skyldig till någon af de i 2 § omförmälda handlingar, förskingring eller afhändande af egendom utan uppsåt att bereda sig egen fördel, men som derefter till fullo-förnöjer sina borgenärer, synes mig alldeles rigtigt i nu gällande lag vara fritagen från ansvar. När det visat sig, att dessa gäldenärens åtgärder icke utgjort hinder för' honom att godtgöra sina fordringsegare, torde det vara alldeles onödigt och äfven obilligt att döma honom till ansvar för de förfoganden han sålunda utan någons förnärmande med sin egen egendom vidtagit; och föga rimligt synes mig att tillåta eller, hvilket här är detsamma, påbjuda, att allmän åklagare skall ega eller till och med vara skyldig att, oaktadt alla fordringsegare fått liqvid och någon rättskränkning således ej egt rum, åtala gäldenärens åtgöranden. Särdeles bjert faller detta i ögonen i fråga om den förbrytelse, som omförmäles i 5 §. Fn gäldenär rymmer t. ex. i afsigt att å främmande ort genom arbete skaffa sig medel att godtgöra sina fordringsegare. Detta lyckas honom ock, men först t. ex. sju månader sedan han rymde. Han kommer då tillbaka och betalar till fullo alla sina skulder, och alla borgenärerne förklara sig nöjda. Icke desto mindre skulle, enligt förslaget, allmän åklagare ej blott ega utan ovilkorligen vara pligtig att ställa gäldenären under åtal för rymningen, hvilken skulle kunna för honom medföra både straffarbete och förlust af medborgerligt förtroende.

Den i 7 § föreslagna utsträckningen af allmän åklagares åtalsrätt synes mig derföre hvarken nödig eller billig och torde dessutom hvad angår vårdslöshet mot borgenärer ej stå väl tillsammans med 6 § eller med 19 § 4 mom. i

30 Promulgationsförordningen den 16 Februari 1864 och 20 kap. 4 § Rättegångsbalken.

De föreslagna ändringarne i 6 och 7 §§ synas mig derföre ej böra godkännas.

Justitierådet Lilienberg yttrade: Under medgifvande att Lagberedningen må anses hafva anfört giltiga skäl för öfverlemnande till allmänt åtal af de brott, som afses i 2 och 5 §§, kan jag dock ej finna att sådana skäl föreligga i fråga om 3 §, utan anser jag tvärtom att en sådan åtgärd skulle dels allt för mycket öka de allmänna åklagärnes göromål och dels föga låta förena sig med stadgandet i 6 §, enligt hvilket det beror på öfverenskommelse emellan gäldenären och hans borgenärer huruvida straffet skall gå i fullbordan eller icke och således äfven huruvida åtalet finge fullföljas eller icke. I detta afseende skulle stadgandet således komma i strid med 19 § 4 mom. Promulgationsförordningen och 20 kap. 4 § Rättegångsbalken.

25 Kap.

Då erfarenheten icke ådagalagt behofvet af de i detta kapitel föreslagna straffskärpningar och det vid sådant förhållande ej torde vara lämpligt, att vid en revision, som hufvudsakligen ledt till nedsättning af straffsatserna, i motsats dertill högst betydligt förhöja straffen för brott af embetsman, ansågo Justitieråden Remmare]'i, Glimstedt, Skärm och Lilienberg sig böra afstyrka de straffhöjningar, som i detta kap. föreslagits, och såsom följd deraf äfven den föreslagna 23 §.

Dessutom erinrade Justitieråden Hernmarck, Skärm och Lilienberg att för det fall, som i sista punkten af 11 § afsåges, afsättning i och för sig vore ett snarare för strängt än för mildt straff; att om en höjning skulle ske i straffet för det i 1 § omnämnda brott, denna straffhöjning borde inträda icke allenast då brottet skedde för egen fördel utan äfven då gerningsmannens uppsåt vore att gynna eller skada annan, samt att en sådan straffhöjning förutsatte en höjning jemväl af straffet i 16 § för de svåraste fallen af deri omförmälda brott.

Härefter yttrade Justitierådet Lilienberg \ Ehuru den Kongl. remissen strängt taget icke påkallar Högsta Domstolens yttrande öfver andra delar af strafflagen än dem, som äro föremål för de af Lagberedningen föreslagna ändringar, torde Domstolen dock icke sakna behörighet att äfven beträffande andra delar af lagen gorå de framställningar, till hvilka skäl kunna förefinnas, och jag vill för min del i sådant afseende erinra om ett förhållande, som allt för ofta förekommer för att

längre leranas oanmärkt. Det är nemligen den befrielse, som i benådningsväg meddelas från ådömdt lifstidsstraffarbete och som synes mig påkalla en .förlängning af den tid, å hvilken viss tids straffarbete kan ådömas. Om man undantager de till dödsstraff dömde, men benådade förbrytarne, få de andra till lifstidsstraffarbete dömde vanligtvis detta efterskänkt, sedan de tillbringat 10, 15 eller 20 år i straffanstalten. Visserligen beror den nåd, som sålunda förunnas dem, af deras uppförande under strafftiden; men det tages också väsentlig hänsyn till beskaffenheten af de brott, de föröfvat, och de med dessa förenade, försvårande eller förmildrande omständigheter, och med afseende härå bestämmes huruvida den förflutna strafftiden varit tillräcklig att försona det föröfvade brottet eller icke. Ett sådant bestämmande kan dock och bör göras af domaren, då straffet ådömes; men för närvarande är han hindrad derifrån af det förhållande att straffarbete utom vid sammanläggning af flera straff — icke får ådömas å längre tid ån tio år, eller också lifstiden. Då, efter hvad ofvan är nämndt, det väl icke kan bestridas, att erfarenheten tillräckligt ådagalagt behöfligheten af en utsträckning af det straffarbete, som kan å viss tid ådömas, torde denna brist i vår strafflagböra afhjelpas, helst man dervid eger föredömen i flera främmande länders lagar. I synnerhet i de fall, der viss tids straffarbete stadgats alternativt med lifstidsstraffarbete, synes mig en utsträckning af det förra till exempelvis femton år kunna vara lämplig; men då detta skulle föranleda genomgripande förändringar i flera delar af strafflagen, lärer frågan böra öfverlemnas åt Lagberedningen för närmare undersökning och afgifvande af fullständigt förslag i ämnet.

Justitierådet Skärm anförde: Instämmande i hvad Justitierådet Lilienberg yttrat om behöfligheten af en utsträckning af tiden för straffarbete på viss tid utöfver tio år, anser jag för min del nu gällande strafflag vara behäftad med flera andra, af erfarenheten ådagalagda brister och missförhållanden, hvilka synas mig böra vid den nu anbefalda revisionen undanrödjas. Såsom exempel härpå vill jag förnämligast framhålla följande:

Det inträffar ej sällan att det fängelse, den brottslige under ransakningen undergår, och det lidande honom derigenom tillskyndas är lika svårt eller till och med svårare än det straff, hvartill han slutligen befinnes skyldig. Vår strafflag gifver emellertid domaren ej rätt att vid straffmätningen taga hänsyn till det lidande, som sålunda blifvit den brottsliga på förhand tillskyndadt. Enligt tyska strafflagen (Strafgesetzbuch vom 15 Maj 1871, § 60) kan vid afdömandet ransakningsfängelset helt och hållet eller delvis afräknas å det ådömda straffet.

Ett stadgande i svenska strafflagen, hvarigenom möjliggjordes, att det lidande brottslingen genom fängelse under ransakningen utstått blefve honom vid straffets bestämmande i någon mån räknadt till godo, synes mig vara af billighet och rättvisa påkalladt.

Då genom preskription straffet förfaller för alla slag af vanliga brott, derå straffet faller inom ett visst maximum, som i Lagberedningens förslag är satt ända till straffarbete i 4 år, synes det mig inkonseqvent och oegentligt att de flesta brott af embetsman i embetet, äfven åtskilliga, som äro jemförelsevis af lindrigare beskaffenhet, t. ex. de som omtalas i sista momenten af 11 och 13 §§ af 25 kap. Strafflagen, icke skulle någonsin preskriberas. Då enahanda skäl, som gälla för preskription af vanliga brott, torde ega giltighet äfven för embetsmans brott i embetet, synes mig 5 kap. 18 § Strafflagen böra i sådant syfte förändras.

Det i 10 kap. 9 § stadgade straff för deltagande i uppror, som öfvergått till våld å person eller egendom, synes mig, då deltagaren sjelf ej något våld föröfvat eller till sådant uppmanat, vara alldeles för strängt och har i flera fall blifvit genom Kong!, nåd mildradt. Straffminimum två års straffarbete synes mig böra betydligt nedsättas. Jfr. Strafgesetzbuch för das Deutsche Reich vom 15 Mai 1871, § 125, der straffminimum för dylikt brott är satt till 3 månaders fängelse.

Svenska strafflagen utsätter ej särskildt straff för den, som uppsåtligen dödar en annan med dennes medgifvande eller på dennes egen begäran. Sådana fall, hvilka i vårt land någon gång förekomma, hafva af domstolarne bedömts som mord. Att dock emellan begge dessa brott förefinnes en högst väsentlig skilnad, som betingar väsentligen olika straff, synes mig ej kunna förnekas. Sådan skilnad är ock gjord i flera främmande lagar, som för brott af förstnämnda slag stadga ganska lindriga straff. Tyska strafflagen (Strafgesetzbuch för das Deutsches Reich § 216) har fängelse i minst 3 år, Danska lagen (almin delig borgerlig Straffeiov den 10 Februari 1866 § 196) har härför ett straffminimum af 3 månaders “simpelt fängsel" och Finska strafflagsförslaget af år 1885 21 kap. 3 § ett straffminimum af fängelse i sex månader.

Att i svenska lagen härutinnan förefinnes en brist af betänklig art synes mig gifvet. Domaren torde nu i dylika fall vara stöld i valet emellan att antingen tillämpa straffbestämmelserna för mord, hvilket efter min åsigt innebär en onatui lig och upprörande hårdhet, eller att lemna gerningen alldeles straffri såsom ej hänförlig till mord och i öfrigt ej i lag med straff belagd. Ett stadgande om säl skildt stiaff för förbrytelser af ifrågavarande art synes mig derföre böra i 14 kap. Strafflagen införas.

Erfarenheten har visat behof af särskild! skydd för jordegares område, äfven då det ej av af beskaffenhet att detsamma» beträdande kan medföra skada, så att 24: 11 kan tillämpas. En allmän trafik öfver hans område eller detsammas upptagande och inkräktande af främmande personer (t. ex. lustresande eller kringvandrande zigenare) kan, äfven om någon i penningevärde uppskattbar skada ej derigenom förorsakas, likväl åstadkomma nog stort obehag för att jordegaren ej synes böra vara pligtig underkasta sig detsamma. Nu gällande lag torde dock härutinnan ej lemna honom något skydd. Ett stadgande synes mig derföre behöflig! i 24 kap., hvarigenom ansvar stadgas för den, som mot förbud beträder annans, för allmän trafik ej upplåtna område eller som vägrar att på tillsägelse sig derifrån aflägsna.

Stadgandet i 25 kap. 20 § att embetsman, som begår brott utom embetet, derför han dömes till straffarbete eller svårare straff, jemväl skall dömas till afsättning eller under synnerligen mildrande omständigheter till mistning af embete på viss tid, torde vara temligen obilligt och kunna leda till orättvisa och skada äfven för det allmänna. Att en duglig embetsman t. ex. råkar att genom grof vårdslöshet vålla någons död eller i hastigt mod gör sig skyldig till misshandel och derför dömes till straffarbete, synes näppeligen hafva något att skaffa med eller böra inverka på hans ställning som embetsman. Det torde vara brottets och ej straffets beskaffenhet, som bör vara afgörande vid bedömande af frågan huruvida embetsmannens ställning blifvit så komprometterad att han ej lämpligen bör bibehållas vid sitt embete; och så länge vår lag stadgar straffarbete för brott, hvartill äfven hederliga och aktningsvärda personer kunna göra sig skyldiga, torde en så allvarsam och hård påföljd som embetets förlust ej rättvisligen böra ovilkorligen vara förenadt med straffarbetes ådömande.

2:o.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmaglen den 7 Oktober 1881.

121 §•

Justitieråden Hernmarck, Skärm och Lilienberg ansågo, att bestämmelsen i nuvarande 2 mom. af denna § borde till sitt innehåll hufvudsakligen bibehållas, så vidt den afsåge det fall, då två eller flera qvalifikationsgrunder sammanträffade vid en och samma stöld; och hemstälde Justitieråden, att nämnda moment, med anledning af de föreslagna ändringarne i 20 kap. allmänna strafflagen, måtte gifvas ungefär följande lydelse:

34 Sammanträffa vid samma stöld två eller flera af de bär ofvan i 113, 114 och 116 §§ sagde fall, eller är stöld, som i någon af samma §§ omtalas, förenad med inbrott eller annan sådan omständighet att den jemväl är straffbar efter 20 kap. 4 § allmänna strafflagen; då må straffet förhöjas till straffarbete i ett ar utöfver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden."

Justitieråden Glimstedt, Skärm och Lilienberg erinrade derjemte, att då de föreslagna stadgandena i allmänna strafflagen om återfall i stöld icke vore lämpliga för de slag af stöld, som omnämndes i 113, 114 och 116 §§ af förevarande lag, särskilda bestämmelser i nämnda ämne borde i denna lag intagas.

58, 122, 123 och 126 §§.

I afseende å dessa §§ åberopade Justitieråden Remmarck och Lilienberg < hvad af dem blifvit anfördt vid 2 kap. 19 § Strafflagen angående lämpligheten deraf att domaren äfven i vissa fall, då endast straffarbete på viss tid ådömdes, egde möjlighet att kunna förklara den brottslige förlustig medborgerligt förtroende för alltid.

8:o.

Förslag till förordning angående tillägg till gällande stadgatiden i afseende å frejdbetyg, som af presterskap^ meddelas.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter ansågo sig böra helt och hållet afstyrka detta förslag, dervid af Justitieråden Glimstedt och Skärm åberopades hvad de i detta ämne redan vid 2: 19 Strafflagen yttrat.

Justitieråden Svedelius, Remmar ck och Lilienberg anförde vidare:

Det vore visserligen en angelägenhet af största vigt att söka befordra frigifna brottslingars återgång till en loflig och nyttig verksamhet, men denna uppgift syntes hvarken kunna eller böra lösas på den väg Beredningen föreslagit, och enligt Justitierådens uppfattning vore det i hög grad tvifvelaktigt, huruvida den föreslagna lagen vore egnad att i någon mån befordra nämnda syfte. Så länge staten fäster den betydelse vid förlust af medborgerligt förtroende, att den utesluter den vanfrejdade icke allenast från politiska och kommunala rättigheter samt befattningar i statens tjenst utan äfven från utöfning af vissa borgerliga yrken, samt frånkänner honom förtroendet att höras såsom vittne, kunde det icke ifrågasättas, att den enskilde vid antagande af en arbetare i sin tjenst skall lemna frågan om dennes frejd utan all betydelse. Om arbetsgifvaren icke kan ur pr estbetyget. erhålla upplysning i nämnde hänseende, torde han derför söka på annat sätt vinna upplysning angående den arbetssökandes förflutna lif. Dervid kunde måhända äfven ett brott, som icke medfört vanfrejd eller för hvilket

vanfrejdstiden redan gått till ända, föranleda dennes afvisande; och lagen skulle sålunda möjligen komma att verka i en rigtning alldeles motsatt den åsyftade.

Dessutom vore det att befara, att lagen skulle hafva den verkan, att den vanfrejdade derigenom uppmuntrades att medelst falska uppgifter eller fördöljande af sanningen söka vinna en anställning, som han, genom ett ärligt och öppet tillvägagående, icke skulle erhålla.

Medan lagens ändamål vore, att för den vanfrejdade undanrödja svårigheterna att förskaffa sig arbetsförtjenst, skulle densamma hvad angår den välfrejdade komma att verka i rakt motsatt rigtning; ty den skulle beröfva honom utvägen att styrka sin frejd och dymedelst utsätta honom för misstankar och försvåra hans utkomst. Visserligen lemnade lagen sjelf åt den, som vore i behof af frejdbetyg, en anvisning om sättet att förskaffa sig ett sådant, nemligen genom att hos pastor förete en till myndighet stäld ansökan eller anmälan, som enligt lag eller författning bör vara åtföljd af dylikt betyg. Anlitandet af denna utväg ■skulle dock i de aldra flesta fall, der frejdbevis är behöfligt, komma att innebära ett kringgående af lagens hufvudsakliga stadgande; och att sålunda tvinga den redbara och oförvitliga medborgaren att använda mindre aktningsvärda och ur moralisk synpunkt förkastliga medel för att komma i åtnjutande af sin rätt, torde föga öfverensstämma med lagstiftarens kall och värdighet.

Ex protocollo C. P. Hagbergh.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

1 Utdrag af protokollet öfver justitiedepartements ärenden, hållet inför Hans Majd Konungen i Statsrådet ä Stockholms Slott Fredagen den 14 Februari 1890,

i närvaro af:

Hane Excellens Herr Statsministern Friherre Åicerhielm,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt, Statsråden: Friherre von Otter,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Justitieråden: Wretman,

Svedelius.

Departementschefen Statsrådet östergren anmälde i underdånighet Nya Lagberedningens förslag till l:o) Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen, 2:o) Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för krigsmagten den 7 Öktober 1881 och 3:o) Förordning angående tillägg till gällande stadganden i afseende å frejdbetyg, som af presterskapet meddelas, äfvensom Högsta Domstolens öfver dessa förslag afgifna utlåtande; och tillkännagaf Departementschefen, att han, som funnit förstnämnda två förslag böra erhålla en i vissa delar ändrad Bih. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 1

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

lydelse, låtit uppgöra förslag till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för krigsmagten den 7 Oktober 1881, i syfte att dessa förslag måtte Riksdagen till antagande föreläggas.

Efter att hafva redogjort för innehållet af så väl Nya Lagberedningens ofvannämnda förslag jemte deröfver i Högsta Domstolen afgifna yttranden, som de nu omarbetade förslagen, anförde Departementschefen vidare beträffande:

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen.

2 Kap.

Under senare tid hafva upprepade gånger röster höjts för fullständigt uteslutande ur strafflagen af den nu för vissa brott stadgade påföljden: förlust af medborgerligt förtroende, och inom Högsta Domstolen hafva två ledamöter uttalat samma mening. Så länge lagstiftningen på skilda områden uppställer god frejd såsom vilkor för utöfningen af vissa rättigheter, lärer det emellertid vara oundgängligen nödigt, att strafflagen bestämmer, hvilka brott skola medföra ifrågavarande påföljd.

I fråga om användandet af berörda straffpåföljd har Nya Lagberedningen föreslagit den allmänna inskränkning, att förlust af medborgerligt förtroende för alltid icke må, utom vid menedsbrott, ådömas i förening med straffarbete på viss tid. Detta stadgande finner jag vara grundadt på goda skäl. Att, på sätt två ledamöter af Högsta Domstolen yrkat, medgifva undantag äfven för andra brott än mened, anser jag icke vara af något verkligt behof påkalladt och att, såsom jemväl inom Högsta Domstolen blifvit ifrågasatt, icke heller för mened ovilkorlig! stadga förlust af medborgerligt förtroende för alltid synes mig, i betraktande af detta brotts särskildt nesliga beskaffenhet, icke vara lämpligt, helst rättegångsbalkens föreskrift, att menedare icke må vittna, ändock måste, derest samma föreskrift skall upprätthållas vid gällande kraft, föranleda, att anteckning om det fällande utslaget alltid måste qvarstå i den dömdes frejdbetyg.

Den affattning, stadgandet i 19 § angående förlust af medborgerligt förtroende för viss tid erhållit genom förordningen den 31 Oktober 1873 har gifvit anledning till olika meningar angående rätta sättet att vid påföljdens ådömande bestämma tiden för densamma, likasom misstag förelupit vid beräkning af den i utslaget bestämda tiden, när sådan beräkning för utfärdande af frejdbetyg skolat af presterskap et

3 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

verkställas. Beredningen har nu sökt genom en ändrad formulering af stadgandet bereda större säkerhet åt dess tillämpning. Enligt förslaget skulle påföljden alltid utsättas till en fullt bestämd tidslängd, under iakttagande deraf, att samma tidslängd med minst ett, högst tio år, öfversköte den för det vanfrejdande brottet ådömda strafftiden; och skulle, efter Beredningens mening, påföljden inträda den dag, utslaget vunne laga kraft eller, der det utgått från Konungen, meddelades. Såsom i Högsta Domstolen framhållits kan detta sätt att bestämma tiden stundom leda till mycket otillfredsställande resultat. Ifrågavarande påföljd eger sin egentliga betydelse först när den dömde, efter utståndet straff, kommit på fri fot; och det synes mig ligga i sakens natur, att genom domen bör blifva bestämdt, huru lång tid efter återvunnen frihet den dömde skall vara underkastad påföljden, så att icke denna tid till sin utsträckning må blifva beroende af ett tillfälligt uppskof med straffets verkställande eller en förlängning eller förkortning af den ådömda strafftiden. Motsvarande bestämmelser i främmande strafflagar, såsom den tyska och den finska, hvila ock på denna uppfattning, hvilken jemväl synes hafva legat till grund för 1873 års lagförändring. Den synes mig nu böra uttryckligen lagfästas; och har derföre förslaget i denna del blifvit i angifna syfte ändradt,

4 Kap.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen anmärkts vid 2, 8 och 9 §§ har förslaget i dessa delar omarbetats. I fråga om den i 11 § föreslagna nya bestämmelsen, angående preskription af särskildt. straff för återfall, har inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt, att ifrågavarande befrielse icke borde komma den brottslige tillgodo under annan förutsättning, än att han under den stadgade preskriptionstiden förhållit sig väl. Hufvudsakligen biträdande denna uppfattning har jag i förslaget upptagit nödigt förbehåll i nämnda afseende.

5 Kap.

Lika med Högsta Domstolens fleste ledamöter anser jag det icke vara förenligt med behörig hänsyn till den allmänna rättssäkerheten, om den, som vid en ålder emellan femton och aderton år gjort sig skyldig till nesligt brott, det oaktadt icke skulle vara underkastad någon som helst inskränkning i fråga om habiliteten att vittna. Inom Högsta Domstolen har ifrågasatts, att med afseende å förbrytare af nämnda

4 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

ålder, i stället för förlust af medborgerligt förtroende, använda påföljden att under viss tid icke vara vittnesbär. Att för ifrågavarande fall införa en ny straffpåföljd synes mig emellertid mindre lämpligt, då den föreslagna nya påföljden skulle i verkligheten ega för den dömde väsentligen enahanda betydelse som den nu använda. Det har derföre synts mig lämpligare att äfven för ifrågavarande slag af förbrytare bibehålla påföljden förlust af medborgerligt förtroende men låta det blifva beroende af domarens pröfning i hvarje särskildt fall, huruvida sådan påföljd bör ådömas eller icke. I enlighet härmed hafva 2 och 4 §§ i förslaget ändrats.

Vid 7 § hafva två ledamöter hemstält, att genom tillägg af ordet »synnerlig» framför ordet »fara» eller ock på annat lämpligt sätt måtte tydligen utmärkas, att i första stycket af denna § vore fråga endast om öfverfall, som innebure fara af allvarsammare beskaffenhet. Att här begagna annat uttryck för betecknande af fara utaf nämnda beskaffenhet, än som å andra ställen i Strafflagen t. ex. 15 Kap. 12 §, 21 Kap. 1 § användes för att beteckna detta begrepp, synes emellertid icke vara rådlig!, enär derigenom lätteligen skulle kunna föranledas, att i sistnämnda lagrum uttrycket »trängande fara» tolkades på det sätt, att derunder komme att innefattas fall, då hotet icke innebure någon synnerlig fara.

Såsom inom Högsta Domstolen anmärkts, torde den i 10 § föreslagna utsträckning af nödvärnsrätten vara alltför omfattande och obestämd. Tillräckliga skäl synas mig icke vara för handen att medgifva nödvärnsrätt mot andra angrepp, än sådana, som afse person eller egendom; och till förekommande af missuppfattning lärer det vara nödvändigt att tydligt utmärka, det angreppet, för att det skall vara tillåtet att afvärja det med våld, måste vara påbörjadt eller omedelbart förestående. I öfverensstämmelse härmed har derföre 10 § i förslaget ändrats.

• Jemväl mot den utsträckning af åtalspreskriptionen, Nya Lagberedningen i 14 § föreslagit, synas mig afgörande betänkligheter möta, då i följd deraf brott af synnerligt grof beskaffenhet skulle, derest åtal under en tid af tio år af någon anledning icke kunde ega rum, blifva straffria. Jag har derföre ansett nu gällande bestämmelser i detta afseende böra bibehållas oförändrade.

Inom den kyrkliga lagstiftningen finnes uttrycket »gudstjenst» användt i sådan betydelse, att derunder innefattas, utom den »allmänna gudstjensten», jemväl andra kyrkliga förrättningar, såsom barndop, begrafningar o. d., vid hvilka svenska kyrkans ritual skall följas. Med afseende härå och då inskjutandet af orden »ehvad den eger rum i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. o

kyrka eller annorstädes» och tillägget i denna § af ett nytt moment, åsyftande att bereda skydd åt sådana religionsöfningar, för hvilka viss ritus ej är föreskrifven, äro egnade att anvisa hvad med begreppet »gudstjenst» i detta sammanhang rätteligen bör förstås, synes ett förklarande tillägg, på sätt tre ledamöter af Högsta Domstolen yrkat, icke vara erforderligt. Ett sådant tillägg skulle ock kunna inverka förryckande på tolkningen af andra lagrum — t. ex. 7 Kap. 2 § Strafflagen ■— der ordet »gudstjenst» maste antagas ega nämnda allmännare

betydelse.

12 Kap.

Den af Högsta Domstolen vid 4 och 7 §§ gjorda hemställan beträffande redaktionen har iakttagits; och har i anledning deraf jemväl i 14 Kap. 29 § och 22 Kap. 9 § af nu gällande lag samt i 19 Kap. 11 § af förslaget vidtagits enahanda jemkning i affattningen.

14 Kap.

Med anledning af hvad i Högsta Domstolen anmärkts beträffande den i 11 § föreslagna straffskärpning, har nämnda § i nu gällande lag lemnats oförändrad och i 15 § stadgats straffskärpning jemväl för det fall, 11 § afser, såvida misshandeln skett medelst användande af lifsfarligt vapen.

I enlighet med hvad Högsta Domstolens samthge ledamöter vid 43 § hemstält har förslaget till ändring af samma § fått förfalla.

18 Kap.

På de skäl, som i Högsta Domstolen anförts, finner jag den af Nya Lagberedningen föreslagna straffnedsättning i 1 § första punkten icke kunna tillstyrkas, utan nu gällande straffbestämmelse i denna del böra bibehållas. Likaså anser jag giltiga skäl saknas för den straffnedsättning, Beredningen föreslagit beträffande det i 7 § första punkten af nu gällande lag omförmälda brott. Deremot torde, på sätt Högsta Domstolens fleste ledamöter hemstält, en nedsättning af det i 1 § andra punkten stadgade straffminimum böra ega rum, hvilken nedsättning dock, med hänsyn till straffsatserna i 2 och 3 §§, icke synes böra gå längre, än att minimum bestämmes till straffarbete i två månader.

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

19 Kap.

Vid 6 § hafva tre ledamöter af Högsta Domstolen uttalat den mening, att bestämmelserna angående skadegörelse å egendom genom sprängämnen borde bringas till närmare öfverensstämmelse med stadgandena om mordbrand och annat ersättande. På de skäl, Nya Lagberedningen i sitt betänkande anfört för att icke i vidsträcktare man, än i förslaget skett, å ifrågavarande åtgärder tillämpa de för mordbrand och annat ersättande gift)a bestämmelser, har jag emellertid ansett förevarande § i förslaget böra bibehållas oförändrad. Vid sådant förhållande lärer en sammanföring af de särskilda momenten i 2 § icke kunna ega rum.

Den i sistnämnda § andra stycket föreslagna straffnedsättningen vid förmildrande omständigheter synes mig vara nödvändig, emedan eljest den omständigheten att eu byggnad tillhör staten komme att erhålla en, i betraktande af de i 3 § bestämda straffsatserna, otillbörlig betydelse för straffmätningen.

I enlighet med hvad Högsta Domstolens fleste ledamöter hemstält, hafva bland de i 2 § omförmälda föremål upptagits jemväl kruthus samt byggnader för upplag af andra sprängämnen eller af eldfarliga oljor.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt har i 11 § dels minimibeloppet af böter höjts till 100 kronor, dels orden: »och gerningen pröfvas hafva skett af obetänksamhet)) i slutet af första stycket uteslutits.

20 Kap.

Af tre bland Högsta Domstolens ledamöter har anmärkts, att till följd af uteslutningen af nuvarande 3 § tvekan kunde uppstå, huruvida olofligt tillgrepp af växande fruktträd eller af växande gräs, som blifvit sådt i trädgård eller på åker, fortfarande borde straffas såsom tjufnadsbrott, hvarföre dessa ledamöter hemstält, att nämnda otydlighet i förslaget måtte på lämpligt sätt undanrödjas.

Lika litet som nu gällande lag gifver förslaget någon definition af begreppen stöld och snatteri. Men det af ålder gifna tjufnadsbegreppet kan uppenbarligen icke anses hafva blifvit på något sätt modifieradt deraf, att ur lagen uteslutits en bestämmelse, enligt hvilken olofligt tillgrepp af vissa föremål skulle straffas strängare än hvad

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

eljest för tjufnadsbrotten var stadgadt. Af de i 24 Kap. 3 § använda ordalag torde ock med tillräcklig tydlighet framgå, att detta lagrum icke afser olofligt tillgrepp af växande fruktträd eller af gräs, som blifvit sådt i trädgård eller på åker, lika litet som det afser olofligt tillgrepp af oskuren säd, träd- eller jordfrukt ur trädgård eller på åker, eller annat, som der blifvit sådt eller planteradt. Vid sådant förhållande och då möjligheten af en förvexling med något annat lagrum än det sist anförda icke torde kunna ifrågasättas, har något förtydligande i anmärkta hänseende icke synts vara af behof påkalladt.

21 Kap.

Vid 3 § hafva tre bland Högsta Domstolens ledamöter hemstält, att, om den, hvilken beginge groft rån, förut blifvit straffad för sådant brott eller försök dertill, tiden för straffarbetet icke i något fall finge sättas lägre än sex år.

Då emellertid äfven vid rån af den art, 2 § omförmäler, omständigheter kunna förekomma, hvilka påkalla ett mildare bedömande, än som med antagande af den ifrågasatta straffskärpningen blefve möjligt, och det å andra sidan icke, äfven med bibehållande af den föreslagna straffsatsen, lärer vara att befara, att för fall af verkligt grof beskaffenhet straffet icke komme att sättas tillräckligt högt, har jag ansett förslaget i denna del böra bibehållas oförändradt

22 Kap.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen blifvit vid 1 § anmärkt hafva böter upptagits i den ordinära latituden för bedrägeristraffet.

Under det att nu gällande lag, i första punkten af 2 §, bland de fall, hvilka skola såsom bedrägeri anses och efter 1 § straffas, upptager, att någon, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, begagnar eller beropar sig å veterligen falska sådana handlingar, som i 12 Kap. 4 och 5 §§ omförmälas och i diktade personers namn skrifna äro, har i förslaget nämnda fall uteslutits ur 2 § och för detsamma meddelats särskilda bestämmelser i en ny § (17 §), deri straffet för sådant begagnande af handling, som i 12 Kap. 5 § omförmäles, blifvit satt väsentligt lägre, än det för bedrägeri i 1 § stadgade. I denna del hafva tre bland Högsta Domstolens ledamöter ansett gällande lag

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

ega företräde framför förslaget. I likhet med Nya Lagberedningen finner jag emellertid den föreslagna ändringen nödig för att bringa straffbestämmelserna för ifrågavarande fall, såvidt angår de i 12 Kap. 5 § omförmälda handlingar, till öfverensstämmelse med de i sistnämnda lagrum förekommande straffbestämmelser för förfalskning af dylik handling, skrifven i en verklig persons namn. Det lärer nemligen icke, på sätt bemälde ledamöter antagit, med någon grad af säkerhet kunna förväntas, att, derest 2 § bibehölles oförändrad och 1 § sålunda komme att tillämpas å ifrågavarande slag af brott jemväl då verkligt bedrägeri icke med handlingen föröfvats, straffet icke komme att sättas högre än till sex månaders fängelse. Och då i 12 Kap. 5 § afses endast sådana handlingar, hvilka icke tjena till bevis om rättighet eller befrielse från förbindelse, samt följaktligen det icke torde vara möjligt, att någon genom användande af dylika falska handlingar lyckas bedraga sig till gods eller penningar, utan att han tillika gör sig skyldig till annat bedrägeri, synes någon tvekan icke kunna uppstå derom, att i sådant fall jemväl 1 §:s stadganden skola tillämpas.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt har i 11 § den föreslagna ordinära latituden blifvit utbytt mot eu latitud af »högst straffarbete i 2 år», i sammanhang hvarmed den särskilda straffskärpningen vid försvårande omständigheter borttagits.

Den af två ledamöter vid 14 § uttalade mening, att, der trolöshet mot hufvudman icke är förenad med försnillning eller förskingring eller annat bedrägeri, straffarbete vore ett för hårdt straff, har jag icke kunnat biträda. Utan tvifvel kunna nemligen fall inträffa, då ett sådant sviklig! förfarande af en fullmägtig är af så grof beskaffenhet, att det i jemförelse med öfriga bedrägeribrott blefve allt för lindrigt bedömdt, om allenast fängelsestraff derför ådörndes. Hänvisningen till 11 § har derföre i 14 § bibehållits.

Då erfarenheten icke torde hafva ådagalagt behofvet af den i 16 § upptagna straffbestämmelse och tvekan synes kunna uppstå angående det omfång, hvari samma bestämmelse eger tillämpning, bär jag ansett nämnda § böra ur förslaget utgå. För bevarande af paragrafföljden har förslagets 18 §, som innefattar 17 och 18 §§ i nu gällande lag, blifvit åter fördelad i två paragrafer.

Enär det i 19 § 2 mom. upptagna brott synes närmast vara jemförligt med de i 13 § 1 mom. omförmälda förbrytelser och den föi förstnämnda brott i förslaget upptagna strafflatitud alltså torde vara lämplig, har jag icke kunnat biträda den inom Högsta Domstolen gjorda hemställan, att beträffande straffet borde hänvisas till 1 §.

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Den i 21 § föreslagna bestämmelse att allmän åklagare skulle ega att, efter målsegandens angifvelse, tala å de i 2 § 4 mom., 11 och 14 §§ omförmälda förbrytelser, hafva tre bland Högsta Domstolens ledamöter ansett icke kunna tillstyrkas. Som emellertid med afseende å beskaffenheten af ifrågavarande brott det icke synes lämpligt, att deras beifran skall uteslutande vara beroende af målsegandens åtgöranden, utan rätt för denne att påkalla allmän åklagares bistånd, har jag ansett förslaget i denna del böra bibehållas oförändradt.

23 Kap.

Då det i 1 § omförmälda brott utan tvifvel kan, såsom inom Högsta Domstolen anmärkts, någon gång förekomma under så förmildrande omständigheter, att det bör kunna försonas med lägre straff än ett års straffarbete, har straffbestämmelsen i denna § så ändrats, att straffminimum vid synnerligen förmildrande omständigheter blifvit satt till sex månaders straffarbete, men i stället den ordinära latituden enligt nu gällande lag bibehållits oförändrad.

Vid nu gällande bestämmelser i 3 §, hvilken i förslaget lemnats oförändrad, hafva af två ledamöter åtskilliga anmärkningar blifvit framstälda och yrkats förändring i mildrande rigtning. Med afseende härå vill jag dock erinra, att det i detta lagrum använda uttrycket »uppenbar vårdslöshet» torde utmärka, att bokföringsskyldig gäldenär icke kan anses straffbar i sådana fall, då endast mindre oegentligheter i bokföringen förekommit; att om någon otydlighet förefinnes i lagens stadganden om gäldenär skyldighet att föra böcker, sådant bör afhjelpas genom ändring i förordningen om handelsböcker; samt att straffet för ifrågavarande brott, som synes blifva alltmera vanligt, icke torde kunna utan fara nedsättas under det nu stadgade minimum af en månads fängelse. Af dessa skäl har jag ansett någon ändring af nämnda § icke böra ega rum.

De i 2 och 5 §§ af detta kapitel omförmälda brott synas mig vara af den grafva art, att, efter min mening, det är för allmänna rättsmedvetandet i hög grad sårande, att en gäldenär, som gjort sig skyldig till ansvar för sådant brott, skall genom enskild uppgörelse med sina borgenärer kunna köpa sig fri från ansvaret, eller att det skall vara beroende uteslutande af den enskilda målsegandens beslut och åtgärd, huruvida den brottslige skall åtalas och dömas eller icke. Jag kan derföre icke biträda den af två bland Högsta Domstolens Bill. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sarnl. 1 Afd. 10 Häft. II

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

ledamöter yttrade mening, att i fråga om nämnda brott nu gällande bestämmelser i 6 och 7 §§ böra bibehållas.

Mot den i 7 § intagna bestämmelse, hvarigenom vårdslöshet mot borgenärer förklarats kunna af allmän åklagare efter målsegandens angifvelse åtalas, har anmärkning framstälts af tre bland Högsta Domstolens ledamöter, särskildt af det skäl, att, med afseende å innehållet af 6 §, ifrågavarande stadgande icke skulle stå väl tillsammans med 19 § 4 mom. i förordningen om Strafflagens införande samt 20 Kap. 4 § Rättegångsbalken. Då emellertid stadgandet i 6 § icke föranleder, att en enskild borgenär, sedan han angifvit brottet till åtal och detta af allmänna åklagaren beifrats, skulle kunna, endast genom att återkalla angifvelsen eller för sin del träffa uppgörelse med gäldenären, hindra åklagaren från att fullfölja åtalet, kan jag icke finna, att nämnda stadgande innefattar tillräcklig anledning att afstå från en af behofvet påkallad utsträckning af åklagaremyndighetens befogenhet. Skulle, såsom ock blifvit anmärkt, nämnda utsträckning verkligen komma att i väsentlig mån öka allmänna åklagarens göromål, synes mig detta förhållande endast utmärka, att ifrågavarande slag af förbrytelser i vårt land vunnit en utbredning, som väl förtjenar att stäfjas.

25 Kap.

I enlighet med hvad Högsta Domstolens fleste ledamöter hemstält hafva de i detta kapitel föreslagna straffskärpningar uteslutits.

Två af Högsta Domstolens ledamöter hafva ansett förevarande revision af strafflagen böra utsträckas äfven till andra delar, än de af Nya Lagberedningen behandlade, och i sådant afseende angifvit åtskilliga ämnen, der eu lagförändring skulle vara af behofvet påkallad. Utan en föregående noggrann utredning lärer det icke vara möjligt att i större eller mindre mån upptaga de sålunda framstälda ändringsförslagen till pröfning, helst flere af de föreslagna nya stadgandena icke skulle kunna införas utan rubbning af de grunder, på hvilka strafflagen i det hela är byggd. Dä en sådan utredning skulle kräfva en tid, hvars utsträckning icke med säkerhet kan beräknas, anser jag icke lämpligt att i afvaktan på denna utredning undanskjuta den reform, som redan är behörigen förberedd och hvars genomförande skulle åstadkomma afsevärda förbättringar.

11 Kongl. Maj:ts Nåd■ Proposition No 21.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar aj Strafflagen för krigsmagten den 7 Oktober 1881,

Med anledning af hvad vid 121 § blifvit anmärkt af Högsta Domstolens fleste ledamöter, har i denna § den ändring vidtagits, att stöld, som i 113 § 2 mom. och 116 § omtalas, skall i fråga om förhöjning af straff vid återfall anses lika med grof stöld, samt att, om vid samma stöld sammanträffa två eller flere af de i 113, 114 och 116 §§ sagda fall, straffet må förhöjas till straffarbete i ett år utöfver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden.

Förslaget till förordning angående tillägg till gällande stadganden i afseende å frejdbetyg, som af presterskapet meddelas.

Detta förslag, som af Högsta Domstolens samtliga ledamöter blifvit afstyrka torde på de skäl, tre bland Domstolens ledamöter anfört, böra förfalla.

På grund af hvad jag nu anfört hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes godkänna förslagen till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för krigsmagten den 7 Oktober 1881, med de ändringar, nu af mig förordats, och i öfverensstämmelse dermed till Riksdagen aflåta nådig proposition i ämnet.

Justitierådet Svedelius åberopade hvad han vid förslagens granskning i Plögsta Domstolen yttrat.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamötar täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande Departementschefen sålunda hemstält; och skulle till följd häraf till Riksdagen aflåtas nådig proposition af innehåll Bil. A vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo C. P. Hagbergh.

NYA LAGBEREDNINGENS

FÖRSLAG

TILL

LAG

ÄNDRING I VISSÅ DELAR AF STRAFFLAGEN

ÄFVENSOM TILL ANDRA DERMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR.

STOCKHOLM 1888..

KON ÖL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT k SÖNKR.

TILL KONUNGEN.

\

Genom nådiga brefvet den 15 November 1884 har Eders Kongl. Maj:t anbefalt Nya Lagberedningen att, efter utarbetande af förslag till förändrade lagbestämmelser i fråga om äkta makars inbördes

egendomsförhållanden, till behandling företaga frågan om en revision af Strafflagens straffbestämmelser. Beredningen, som, enligt anmodan, den 21 December 1886 aflemnat särskilt förslag till Lag angående ändring i vissa delar af 7, 10 och 11 Kap. Strafflagen, har nu utarbetat förslag till:

Do) Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen;

2:o) Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för Krigsmagten den 7 Oktober 1881, samt

3:o) Förordning angående tillägg till gällande stadganden i afseende å frejdbetyg, som af presterskapet meddelas; och får Beredningen härmed i underdånighet till Eders Kongl. Maj:t öfverlemna dessa förslag med motiv.

För att vid ifrågavarande arbete tagas i öfvervägande har Beredningen fått från Eders Kongl. Maj:t mottaga dels Riksdagens underdåniga skrifvelse den 4 Mars 1884 angående utarbetande af förslag till sådana lagbestämmelser, som kunde finnas erforderliga för att åt sammankomster för gemensam andaktsöfning bereda hittills saknadt nödigt skydd, tillika med ett i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse upprättadt förslag till lag angående ändring i 11 Kap. 1, 2, 3, 5 och 6 §§ Strafflagen samt det af Flögsta Domstolen öfver nämnda förslag den 27 Oktober samma år afgifna utlåtande; dels en af ett betydligt antal till olika samhällsklasser och lefnadsyrken hörande personer i underdånighet gjord anhållan om en sådan förändring i allmänna lagen, att qvinna, som gör skörlefnad till yrke och näringsfång, må blifva straffbar; dels en af omkring sex tusen personer gjord underdånig framställning derom, att vid den förestående revisionen af lagarne rörande skydd för religion och sedlighet tillbörlig hänsyn måtte tagas till behofvet af ett fast värn emot hädelse och gäckeri med heliga ting samt emot en litteratur, som öppet predikade sedeslöshet och förakt för de moraliska sainfundsordningarne, dels ock Generalpoststyrelsens underdåniga skrifvelse den 9 Maj innevarande år angående stadgande af straff för eftergörande af främmande stats frimärken; och får Beredningen med åberopande af hvad dess nu öfverlemnade

förslag med tillhörande motiv innehålla beträffande de ämnen, som i dessa framställningar afses, härmed i underdånighet återställa de remitterade handlingarne.

Derjemte får Beredningen anmäla, att Presidenten m. m. Herr Karl Johan Berg jemlikt nådiga brefvet den 26 Februari 1883 deltagit så väl i Beredningens gemensamma öfverläggningar angående förenämnda förslag, som ock i förslagens granskning; och har Presidenten Berg enligt bifogadt särskildt yttrande i allt hufvudsakligt biträdt dessa förslag.

Underdånigst

L. ANNERSTEDT.

K. G. Carlson. L. W. Lothigius. Johan Wold. Joll. Hagströmer.

Herman Billing.

Stockholm den 30 December 1887.

T.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af Strafflagen.

Härigenom förordnas, att 20 Kap. Strafflagen samt nedan nämnda delar af 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 11, 12, 14, 15, 16, 18, 19, 21, 22, 23 och 25 Kap. samma lag skola erhålla följande lydelse:

2 Kap.

19 §.

Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende.

Har den, som begått brott, hvarom nu är sagdt, derför gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på lifstid; skall han förklaras förlustig medborgerligt förtroende för alltid: har han för skyllt straffarbete på viss tid; varde, der ej annorledes i lagen särskildt stadgadt finnes, förklarad förlustig medborgerligt förtroende för viss tid, hvilken skall sättas minst ett och högst tio år längre än den ådömda strafftiden.

Den, som till förlust af medborgerligt förtroende dömd är, hafre förverkat embete, tjenst eller annan allmän befattning, som af honom innehafves; vare ock, under den tid påföljden honom ådömd är, utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras.

3 Kap.

13 §.

Har någon, efter 4, 7 eller 8 §, gjort sig skyldig till straffarbete för delaktighet i brott, hvarå förlust af medborgerligt förtroende för alltid efter lag följa Jean; varde då ock dömd medborgerligt förtroende förlustig, efter ty i 2 Kap. 19 § sägs.

4 Kap.

*2 §•

Har någon föröfvat flera brottsliga handlingar, och stå de ej till hvarandra i det sammanhang, att de innefatta fortsättning af en och samma förbrytelse, utan äro, hvar för sig, till särskilda brott att hänföra; värde, för hvarje brott, ändå att brotten af samma slag äro, till särskildt ansvar dömd, med iakttagande af föreskrifterna i 4, 5, 6 och 7 §§; dock skall, der någon för särskilda brott gjort sig förfallen till förlust af medborgerligt förtroende, sådan påföljd för dessa brott samfäldt honom ådörnas, efter ty i 2 Kap. 19 § sägs.

8 §•

De i 4, 5, 6 och 7 §§ om förening eller förändring af straff meddelade föreskrifter skola tjena till efterrättelse ej blott då någon på en gång för flera brott lagföres, utan äfven då flera domar, hvarigenom samma person blifvit till straff dömd, på en gång till verkställighet förekomma; och skall, i förra fallet, domstolen alltid utsätta de särskilda straff, som å hvarje brott följa bort, och derefter, i händelse någon förändring af straffen, efter hvad ofvan sagdt är, skall ega rum, derom meddela erforderliga bestämmelser.'

Förekomma till verkställighet på eu gång flera domar, hvarigenom samma person blifvit till straff dömd, och äro straffen af beskaffenhet, att de, efter ty i föregående §§ stadgadt är, ej kunna,

jemte hvarandra, verkställas; göre Konungens Befallningshafvande om förhållandet anmälan hos Hofrätten, som förordnar huru straffen sammanläggas skola.

9 §.

Nu kan så hända, att någon, sedan han blifvit till straff för ett brott dömd, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott; då skall han så dömas, som hade han på en gång varit för båda brotten lagförd; och varde, vid straffets tillämpning, afräknadt hvad han af det honom förut ådömda straff redan kan hafva utstått.

Förklaras den brottslige hafva medborgerligt förtroende för viss tid förverkat; då skall i denna tid inberäknas den tid-, under hvilken han i följd af den förra domen kan hafva varit medborgerligt förtroende förlustig.

11 §.

Der lagen utsätter särskild! straff för den, smil ånyo begår brott, skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den brottslige till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff.

Hade vid den tid, då det nya brottet begicks, tio år förflutit sedan straffet för det förra brottet blef till fullo verkstäldt; må ej heller till särskilt straff för återfall dömas, utan så är, att den brottslige förut gjort sig skyldig till sådant straff för annat brott, och det nya återfallet skett inom tio år efter det detta brott föröfvades, eller straff derför ådömdes eller till någon del verkställdes.

5 Kap.

2 §.

Har gerning, som i allmänhet är belagd med dödsstraff eller straffarbete öfver två år, blifvit begången af den, som fyllt fjorton, men ej femton år; och pröfvas han hafva egt nog urskilning att gerningens brottslighet inse; varde då straffad, högst, med straffarbete

i fyra år, om dödsstraff å gerningen följa kunnat, och med straffarbete i två år, om sådant arbete på längre tid derför stadgadt är.

3 §•

Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då skall dödsstraff eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med sex till och med tio år nedsättas; och må jemväl straffarbete på viss tid nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid, dock ej under två månader.

4 §•

Ej må sådan påföljd, som i 2 Kap. 1.9 § utsättes, ådötnas någon för brott, som han begått innan han fyllt aderton år: ej heller skall det brott honom tillräknas till förhöjning af straff för återfall i brott, der sådan förhöjning särskildt i lagen utsatt finnes, efter ty i 4 Kap. 11 § sägs.

5 §•

Gerning, som begås af den, som är afvita, eller hvilken förståndets bruk, genom sjukdom eller ålderdomssvaghet, är beröfvadt, vare strafflös.

Har någon, utan egen skuld, råkat i sådan sinnesförvirring, att han ej till sig visste; vare ock gerning, den han i det medvetslösa tillstånd föröfvar, strafflös.

6 §.

Pröfvas någon, som brottslig gerning begått, dervid hafva af kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses efter 5 §; då gälle om dödsstraff hvad i 3 § sägs; och må, i ty fall, efter omständigheterna, annat straff jemväl nedsättas under hvad i allmänhet å gerningen följa bort.

7 §•

Varder man af annan öfverfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara; då ege man rätt till nödvärn och vare saklös för den skada, som man till farans afvärjande gör.

Rätt till nödvärn ege ock rum, då någon begår inbrott eller eljest triinger sig olofiigen in i annans rum, hus, gård eller fartyg nattetid, eller sätter sig till motvärn, ehvad det är natt eller dag, emot den, som sitt värja eller å bar gerning återtaga vill.

8 §•

Rymmer fånge eller häktad person, eller sätter han sig till motvärn emot fångvaktare eller annan, som honom från rymning hindra vill, eller emot föreståndare eller uppsyningsman vid straffinrättning eller häkte, då denne honom till ordning inom inrättningen eller häktet hålla skall, eller sätter sig någon, som häktas skall, till motvärn emot den, som eger häktningen verkställa eller dervid biträder; då må ock det våld brukas, som till rymningens förekommande, ordningens bibehållande eller häktningens verkställande nödigt är.

Lag samma vare, der annan, än fånge, häktad person eller den, som häktas skall, sätter sig med våld eller hot emot den, som rymningen hindra, ordningen bibehålla eller häktningen verkställa vill.

9 §.

Finnes någon, i fall, som i 7 eller 8 § sagdt är, hafva gjort större våld, än nöden kräfde; pröfve domstolen, efter omständigheterna, om han för uppsåtlig gerning eller blott såsom för vållande straffas bör.

Voro omständigheterna sådana, att han svårligen kunnat sig besinna ; dä mä han ej till straff dumas.

10 §.

Nu hur någon i nnnut fall, än i 7 eller 8 § sägs, till afvärjande af orättmätigt angrepp, brukat våld emot angriparen: var det våld ej större, än nöden kraf de, och stod det ej heller i uppenbart missförhållande till den skada, som af angreppet var att befara; dä skall han från straff frias. Finnes han hafva gjort svårare våld, än nu sagdt är; vare lag, som i 9 § stadgas.

14 §.

Straff vare förfallet för brott, som ej blifvit. åtaladt:

1. inom två år, om det ej i lagen med svarare straff, ån fängelse, belagdt är;

2. inom fem år, om det ej i lagen med svårare straff, än straffarbete i två år, belagdt är; eller

3. inom tio är, om det ej i lagen med svarare straff, än straffarbete

i fyra år, belagdt är.

6 K .ap.

6 §.

Är skada gjord af person under femton års ålder, eller sådan, som i 5 Köp. 5 § omtalas, och kan ej skadestånd erhållas hos någon, som för underlåten vård öfver den person är till ansvar för vallande förfallen; gånge då skadeståndet ut af dens egendom, som skadan gjorde.

8 Kap.

30 §.

Den, som till straff' efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 10, 11, 13, 15, 16, 18 eller 20 § sig skyldig gjort, varde oek dömd medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon till straffarbete efter 7 § förfallen är.

9 Kap.

5 §.

Talar eller skrifver man smädligen emot Konungen, Drottning, Enkedrottning eller Tronföljare, eller förgriper sig emot någon af dem med hotelse eller annan missfirmlig gerning; dömes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Sker det emot person, som i 3 § nämnd är; vare straffet fängelse i högst ett år eller böter från och med femtio till och med ett tusen Riksdaler.

11 K a p.

1 §•

Gör man våldsgerning å den, som bevistar gudstjenst, ehvad den eger rum i kyrka eller annorstädes; dömes till straffarbete i högst två år. Var våldet ringa, och kom ej deraf synnerlig förargelse; då må till fängelse i högst sex månader eller böter, dock ej under femtio Riksdaler, dömas.

Våldförer man annan vid sammankomst för gemensam andaktsöfning, som ej är att till gudstjenst hänföra; varde den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande ansedd.

2 §•

Störer man gudstjenst genom svordom eller oljud, eller kommer dervid eljest förargelse åstad; straffes med böter, dock ej under tjugofem Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.

För svordom, oljud eller annan förargelse vid sammankomst för gemensam andaktsöfning, som ej är att till gudstjenst hänföra, vare straffet böter.

3 §•

Hvad i 1 och 2 §§ stadgadt är, galle ock, om der sagda brott föröfvas vid främmande, till offentlig religionsöfning berättigad församlings gudstjenst, eller då medlemmar af sådan församling eljest sammankommit för gemensam andaktsöfning.

5 §•

Gör man våldsgerning å annan inom Konungens slott i hufvudstaden eller annorstädes i slott, hus eller gård, der Konungen vistas, eller å rum, der Rikets Ständer eller deras Afdelningar eller Utskott församlade äro, eller inför sittande Rätt, Konungens Befallningshafvande eller annat allmänt Embetsverk; vare lag, som i 1 § 1 inom. sägs.

b' §.

o

Åstadkommer man å ställe, som i 5 § sagdt är, förargelse genom svordom eller oljud, eller annorledes; straffes efter ty i 2 § 1 inom. skils.

7 §•

Den som, i uppsåt att skada göra, eller eljest i vredesmod, emot annan drager knif eller svärd, eller spänner bössa, eller reser annat lifsfarligt vapen, vid gudstjenst, som i 1 eller 3 § sägs, eller å sådant ställe, som i 5 § omtalas; varde, der ingen skada sker, ändock straffad med böter, ej under femtio Riksdaler, eller fängelse i högst ett år.

8 §.

Gör man våldsgerning å annan för det han i sak inför Rätta, hos Konungens Befallningshafvande eller vid annat Embetsverk, sin eller annans talan fört eller vittnesmål aflagt, eller för att honom från sakens utförande eller vittnesmålets afläggande hindra; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader. År o omständigheterna synnerligen mildrande; må till böter, dock ej under femtio Riksdaler, dömas.

12 §.

Bryter man hemfrid, i ty att man, af ondska, slår in fönster i annans hus, eller kastar i annans gärd, hus eller fartyg in sten eller annat; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det af öfverdåd eller okynne; vare straffet böter.

12 Kap.

1 §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, genom tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar eller ock förstör någon domstols eller annan offentlig Myndighets dombok eller hufvudprotokoll, Kronans räkenskapsböcker eller andra sådana handlingar eller skrifter, som till allmän nytta och efterrättelse äro; dömes till straffarbete från och med två till och med åtta år.

2 §•

Har någon antingen förfalskat allmän handling, som är utgifven i Konungens namn, eller i Rikets Ständers eller deras Afdelningars, eller i domstols, Konungens Befallningshafvandes eller annan offentlig Myndighets, eller i särskild embets- eller tjenstemans uti ärende, som till hans embete eller tjenst hörer, eller å falsk skrift tillsatt eller annorledes förskaffat sig underskrift eller besegling, hvarmed sken af allmän handling deråt beredes; och har han af den falska handlingen, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, bruk gjort; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

3 §.

Var handlingen af mindre vigt, såsom betyg om frejd, fattigdom, sjukdom, eller annat dylikt; och har man deraf sig begagnat för att sig eller annan forthjelpa, eller underhåll, sjukvård eller annan slik förmån åt sig eller annan förskaffa; då skall till straffarbete i högst ett år eller fängelse i högst sex månader dömas.

4 §•

Den, som falskeligen i annan persons namn skrifver köpebref, testamente, kontrakt, skuldebref, vexel, invisning, kredit- eller qvittobref, handelsbok eller annan enskild handling, som till bevis om

rättighet eller befrielse från förbindelse tjenar, eller riktig sådan handling genom tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar; eller å falsk skrift tillsätter eller förskaffar sig underskrift, hvarmed sken af gällande handling deråt beredes; varde, der han den handling, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, begagnar, dömd till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Aro omständigheterna synnerligen mildrande; må straffet nedsättas till fängelse.

5 §.

Har man, på sätt i 4 § sägs, skrifvit eller förfalskat och begagnat annan enskild handling, än de der nämnda, såsom orlofssedel, betyg om frejd, fattigdom, sjukdom eller annat dylikt; dömes till straffarbete eller fängelse i högst sex månader.

7 §•

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, å papper, vara, mått, vigt eller annat, som med Statens eller andra allmänna stämplar eller märken tecknas, falskeligen dylika stämplar eller märken anrbringar; eller förfalskar eller missbrukar stämpling eller märkning, som rätteligen gjord är; eller förfalskar det, som i behörig ordning blifvit stämpladt eller märkt; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

År ej bruk gjordt af det förfalskade, eller är o omständigheterna eljest synnerligen mildrande; må straffet nedsättas till fängelse. Har man, innan bruk blifvit gjordt af det förfalskade, af egen drift det förstört eller genom vidtagna åtgärder förebyggt all skadlig verkan deraf; vare från ansvar fri.

10 §.

I fråga om förfalskning af handling, som utfärdas af offentlig Myndighet i främmande Stat, eller bruk af sådan veterlig falsk handling, gälle hvad om förfalskningsbrott, som i 4, 5 eller 6 § sägs, stadgadt är.

16 Sådan Stats allmänna stämplar och märken vare, om förfalskning eller missbruk deraf sker, lika med Svenska ansedda, der Konungen förordnat, att de samma skydd njuta skola.

12 §.

Eftergör någon mynt, som mom eller utom riket gångbart är; dömes, om det var guldmynt, till straffarbete från och med- fyra till och med åtta år; om det var silfvermynt, till straffarbete från och med ett till och med fyra år; och, om det var annat mynt, till sådant arbete frän och med sex månader till och med två år.

Har man ej myntet utgifvit eller begagnat, eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

13 §.

Den, som i bedräglig afsigt filar eller klipper guld- och silfvermynt, eller det eljest på något sätt minskar, eller gifver åt ringare mynt sken af det, som högre är; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

År ej bruk gjordt af det förfalskade, eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

14 §.

Eftergör man sedel, som af Rikets Ständers Bank eller annat Rikets allmänna penningeverk, af annan Stats Bank eller, med tillstånd af in- eller utländsk regering, af enskildt penningeverk utgifven är, för att såsom penningar allmänneligen gå och gälla; dömes till straffarbete från och med fvra till och med tio år.

Lag samma vare, der man riktig sådan sedel förändrar, så att derigenom åt densamma gifves sken af högre värde, eller å dylik sedel, som upphört att gälla, utplånar tecken, hvarigenom sådant ut-

märkes, eller eljest dermed vidtager åtgärd, hvarigenom sken af giltig sedel deråt beredes.

Har den, som sedel eftergjort eller, på sätt nu sagdt är, förändrat, sedeln ej utgifvit eller begagnat, eller är o omständigheterna eljest synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

16 §.

Utprånglar någon veterligen falskt mynt eller falsk penningesedel; straffes så, som hade han förfalskningen sjelf gjort.

Varder bedrägeriet yppadt innan skada skett; må tiden för straffarbetet nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid, dock ej under två månader.

17 §.

Har någon blifvit med falskt mynt eller falsk penningesedel bedragen och, ändå att han sådant märkt, sedan det mynt eller den sedel till annan utgifvit eller sökt utgifva; dö mes till fängelse eller straffarbete i högst två år. 1 ringare fall må till böter dömas.

18 §.

Har någon, antingen i uppsåt att begå förfalskning eller missbruk af Svenska eller Norska allmänna stämplar eller märken, eller af främmande allmänna stämplar eller märken, hvilka lika med Svenska anses skola, eller att eftergöra eller förfalska mynt eller penningesedel, eller, med vetskap om annans uppsåt till sådant brott, förfärdigat eller anskaffat stamp, märkjern, form eller annat verktyg, hvarmed förfalskningen verkställas skulle, och kommer ej brottet till fullbordan; varde ändock dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

Har någon utan behörigt uppdrag förfärdigat sådana stampar, märkjern, formar eller verktyg, som i föregående moment omtalas;

varde, ändå att han om uppsåt eller vetskap, som der sägs, ej öfvertygacl varder, straffad med böter, högst etthundra Riksdaler.

Har man, i fall som i denna § sägas, af egen drift det förfärdigade eller anskaffade förstört eller obrukbart gjort; vare från straff fri.

21 §.

Den, som till straff efter 1, 2, 11, 12, 13, 14 eller 16 § fälles, varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon pröfvas skyldig till sträf arbete efter 4, 7 eller IS §.

14 Kap.

11 §.

Har någon misshandlat annan, såsom i 10 § sägs, utan uppsåt att åstadkomma sådan skada, som i samma § nämnd är; då skall gerningsmannen dömas, om misshandeln skedde med berådt mod, till straffarbete från och med två till och med sex år, och, om den skedde af hastigt mod, till straffarbete i högst fyra år.

12 §.

Gör någon uppsåtligen sådan misshandel å annan, att deraf kommer mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom, än i 10 § sägs; dömes till fängelse eller straffarbete i högst tvä är. År o omständigheterna synnerligen mildrande; må till böter, dock ej under tjugofem Riksdaler, dömas.

15 §.

Har någon, i uppsåt att göra skada eller eljest i vredesmod, emot annan dragit knif eller svärd, spännt bössa eller rest annat lifsfarligt vapen; då skall den omständighet, om skada sker, vid straffets bestämmande, såsom försvårande anses; och må, i ty fall, der misshandeln var sådan, som i 12 § sägs, straffet förhöjas till straffarbete i fyra år, och, der den var sådan, som i 13 § sägs, till straffarbete i

1!)

högst ett är dömas. Kommer ej skada; vare straffet böter, ej under tio Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.

22 §..

Tiar qvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid födseln eller derefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom handavcrkan eller underlåtenhet af det, som till fostrets bibehållande vid lif nödigt var; dötnes, för barnamord, till straffarbete från och med t oå till och med sex är. Är o omständigheterna synnerligen försvärande; må tiden för straffarbetet till tio år höjas.

23 §.

Har qvinnan med berådt mod gjort försök att döda fostret, och blef endast genom omständigheter, som voro af hennes vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad, eller har hon utsatt fostret eller det uppsåtligen från sig skilt och i hjelplöst tillstånd försatt, och fanns fostret vid lif igen; varde hon dömd till straffarbete i högst två år. Fick fostret svår kroppsskada; dömes till straffarbete från och med sex{ månader till( och med fyra år. Sättes fostret ut å sådant ställe eller under sådana omständigheter, som i 32 § sägas; vare lag, som der stadgas.

24 §.

Har qvinnan sökt enslighet vid födseln, och varder fostrets död, utan hennes uppsåt, orsakad af det hjelplösa tillstånd, hvari hon sig försatt; dömes till straffarbete i högst två år.

25 §.

Har qvinna, som af oloflig beblandelse hafvande varit, födt i enslighet och fostret förstört eller å lön lagt; dömes, om hon den enslighet sökt, till straffarbete i högst två år, och, om hon den ej sökt, till sådant arbete eller fängelse i högst sex månader, der ej i

%

något af dessa fall utrönes, att fostret omkommit utan modrens vållande, eller att det varit dödfödt eller så ofullgånget, att det ej med lif framfödas kunnat.

26 §.

Qvinna, som, i uppsåt att döda eller fördrifva sitt foster, nyttjar invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hafva kan, varde dömd, om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med ett till och med sex år, och, i annat fall, till sådant arbete eller fängelse i högst sex månader.

27 §.

Den som, med qvinnans vilja, söker döda eller fördrifva hennes foster, på sätt i 26 § sägs, varde dömd, om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med tvä till och med sex år, och, i annat fall, till sådant arbete i högst ett år.

§ 32.

Sattes barnet ut å sådant ställe eller under sådana omständigheter, att tara för dess lif eller helsa ej syntes vara för handen; då skall till böter eller fängelse i högst sex månader dömas. Fick barnet svår kroppsskada; dömes till straffarbete i högst två år: ljöt det döden; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

37 §.

Förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, emot någon af de personer, som i 35 § äro nämnda; varde, der ingen skada sker, ändock straffad med fängelse i högst ett är.

43 §.

Har någon, genom uppsåtlig misshandel, dock utan afsigt att dräpa, tillfogat annan sådan kroppsskada, att denne deraf ljutit do-

den, men blef skadan dödsorsak endast i förening med omständigheter, de der, utan gerningsmannens skuld, efteråt tillkommit, såsom särskild sjukdom, dröjsmål med begagnande af botemedel, sedan sådant användas kunnat, vårdslöshet eller oskicklighet vid botemedels användande, eller annat dylikt ofall; då må, för dråpet, ej till högre straff dömas, än efter ty i 9 § sägs. Lag samma vare, der misshandeln blef dödsorsak endast till följd af särskild kroppsbeskaffenhet eller sjukdom hos den dräpne, derom gerning smannen ingen vetskap egde.

46 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 18, 19, 27, 28 eller 40 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

15 K a p,

25 §.

Deri, som till straff efter 1, 3 eller 5 § eller sista punkten i 8 § fälles, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

16 Kap.

16 §.

Den, som efter 1, 2 eller 7 § gjort sig förfallen till straffarbete, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon pröfvas skyldig till straffarbete eller svårare straff efter 3 §.

18 Kap.

i §•

Fader eller moder, eller annan i rätt uppstigande led, som med barn eller barns afkomling otukt öfvar, varde dömd till straffarbete

från och med fyra till och med tio är. Barnet eller afkomlingen skall till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år dömas.

7 §.

Öfvar man otukt med qvinna, som ej fyllt tolf år; dömes till straffarbete från och med fyra till och med åtta år; dock må, der omständigheterna är o synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till tvä år nedsättas. Fick qvinnan af gerningen svår kroppsskada eller död; straffes gerning smannen med straffarbete från och med åtta till och med tio år eller på lifstid.

Öfvar man otukt med qvinna, som fyllt tolf, men ej femton år; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Hade qvinnan fyllt fjorton år, och äro omständigheterna synnerligen mildrande; må till böter dömas.

12 §.

Föräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller andre, som genom koppleri till otukt förleda barn eller dem, som under deras lydnad eller uppsigt ställde äro, skola dömas till straffarbete från och med- två till och med sex år; varde ock dömde medborgerligt förtroende förlustige.

16 §.

Visar någon i behandling af egna eller andras kreatur uppenbar grymhet; straffes med böter.

19 Kap.

i §-

Sätter man uppsåtligen eld å hus, byggnad, fartyg eller annat, der menniskor bo, eller vanligt eller veterligt är, att de eljest vistas, eller å något, hvarifrån elden till sådana boningar eller vistelserum

lätteligen spridas kan; dörnes, för mordbrand, till straffarbete från och med sex till och med tio år; dock må, der omständigheterna är o synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet nedsättas till fyra är, eller, om ej någon ä stället förevar och för fara blottställdes, till tvä är. Fick någon, som förevar, af branden svår kroppsskada; varde mordbrännare)! dömd till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år. Fick den, som förevar, af branden döden; miste mordbrännaren lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

2 §.

Föröfvar man mordbrand, som i 1 § sägs, då allmän farsot, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara för handen är, eller ä hus, byggnad eller fartyg, der mycket folk är, som för fara blottställes, eller i stad, köping eller by, eller ä annat sädant ställe, der många sammanbo, eller gör mordbrännaren våld å någon för att elden åsätta eller dess släckning hindra; då skall till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år dömas.

Har någon uppsåtligen satt eld å Konungens slott, fäste, fartyg, förråds- eller tyghus eller annan sådan Statens tillhörighet eller å kyrka; varde, ändå att det ej skedde å tid, dä vanligt eller veterligt var, att menniskor å stället vistades, dömd för mordbrand efter ty i denna § sagdt är; dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till fyra år nedsättas.

Sätter man ‘uppsåtligen eld å något, hvarifrån elden till sådan egendom, som i 2 mom. omförmäles, lätteligen spridas kan; vare och lag, som der stadgas.

3 §.

Har någon uppsåtligen satt eld å uthus eller annan byggnad, fartyg, skog, torfmosse, vexande eller skuren gröda, sädes-, hö- eller halmstack, ved-, kol-, timmer- eller brädhög, eller dylikt, som annan tillhörde och så aflägset låg, att vån ej var, att elden derifrån kunde spridas till raenniskors boningar eller vistelserum, eller till sådan egen-

dorn, som i 2 § 2 mom. omförmäles; dömes til] straffarbete från och med två till och med sex år. Var ringa egendom i fara, och skedde ej synnerlig skada; då må tiden för straffarbetet till två månader nedsättas. Fick någon, som förevar, af branden svår kroppsskada eller död; varde gerningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

Visste gerningsmannen, att å ställe, som nu sagdt är, någon förevar och för fara blottställdes; vare lag, som för hvarje fall i

1 § sägs.

4 §•

Sätter någon eld å sin egendom, i uppsåt att bedraga försäkringsgifvare, eller i annan sådan sviklig afsigt ; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Fick någon, som förevar, af branden svår kroppsskada eller död; varde gerningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

Var genom den eld annans boning, vistelserum eller egendom i fara satt, eller visste gerningsmannen, att någon d stället förevar och för fara blottställdes; vare lag. som för hvarje fall i 1, 2 eller 3 § skils; dock md straffet ej sättas lägre än till straffarbete i sex månader.

5 §.

Har någon gjort försök till brott, som förut sagdt är, och blef endast genom omständigheter, som voro af gerning smannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad; vare straffet för det fall, som i 1 § sägs, straffarbete frän och med ett till och med sex år; för det fall, som i

2 § omförmäles, straffarbete frän och med tvä till och med åtta är; och för de fall, som i 3 och 4 §§ nämnda äro, straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader, men, der brottet, om det fullbordadt biff vit, skolat straffas efter 1 eller 2 §, straffarbete, efter ty för försök till brott, hvarom i dessa §§ sägs, här ofvan bestämdt blifvit.

Efter ty nu sagdt är skall ock dömas, der eld är åsatt, men varder släckt, innan den sig utbredt och skada gjort; dock md, om gernings-

mannen, af egen drift, sjelf eller genom tillkallad hjelp, släckningen åstadkommit, straffet, efter omständigheterna, nedsättas under hvad eljest å gerningen följa bort.

6 §.

Hvar som uppsåtligen medelst krut eller annat sprängämne kommer förödelse åstad å annans boning eller vistelserum, eller å hus, byggnad, fartyg, bro eller dylikt, som annan tillhör er, straffes:

1. om det var annans boning eller vistelserum eller sådan egendom, som i 2 § 2 mom. omförmäles, såsom för mordbrand, efter ty för hvarje fall i 1 § eller 2 § 1 eller 2 mom. skils; och

2. i andra fall såsom för brott, hvarom i 3 § sägs, efter ty i samma § stadgadt är.

Hav någon gjort försök till brott, som i denna § sagdt är, och blef endast genom omständigheter, som voro af gerning smannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad; vare lag, som i 5 § om försök till brott efter 1, 2 eller 3 § stadgadt finnes.

9 §•

Har någon gjort försök till brott, som i 7 eller 8 § sägs, och blef endast genom omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad; vare straffet för det fall, som i 7 § nämndt är, straffarbete från och med ett till och med sex år, och för det fall, som i 8 § omförmäles, sådant arbete i högst tvä år eller fängelse i högst sex månader, men, om brottet, der det fullbordadt blifvit, skolat efter 7 § straffas, straffarbete från och med ett till och med sex år.

11 §.

Hvar som uppsåtligen förstörer Statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad, eller jernvägsanläggning, eller å desamma, dertill hörande byggnader, verk eller inrättningar, eller de för framfarten å jernväg använda vagnar eller andra fortskaffnings-

medel gör sådan skada eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara eller olycka vid kanal- eller jernvägsfartens begagnande eller allmänt, farlig öfversvämning deraf uppkomma kan; dömes till straffarbete från och med två till och med sex år. Kom deraf ej olycka, och var sådan ej heller åsyftad; då må straffet nedsättas till straffarbete i sex månader, eller, om faran var ringa och gerningen pröfvas hafva skett af obetänksamhet, till fängelse eller böter, dock ej under femtio Riksdaler.

Fick annan svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling af beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka deraf var att befara; dömes gerningsmannen, i förra fallet, till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på lifstid, och, i sednare fallet, till straffarbete på lifstid eller miste lifvet. Var gerningen ej af sådan beskaffenhet, som nämnd ä,r, men fick annan deraf svår kroppsskada eller död, eller åstadkoms allmänt farlig öfversvämning; varde gerningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

21 §.

Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse, är vållande till eldskada å annans egendom eller till förödelse derå efter ty i 6 § sägs, eller till skeppsbrott, eller till sådan skada eller öfversvämning, som i 11 § nämnd är, eller dertill att fara uppstått för begagnande af verk, byggnad eller anläggning, som i sist sagda § omförmäles, straffes med fängelse i högst sex månader eller böter.

Är någon, på sätt nu sagdt är, vållande till skada å fyr- eller känningsbåk eller annat sådant tecken, som i 10 § nämndt är; straffes med böter. För dylikt vållande till skada, hinder eller uppehåll, som i 12 eller 13 § omförmäles, eller till skada, som i 15 § sägs, vare bot högst tvåhundra Riksdaler.

Hvad i denna § om Statens kanal- eller slussverk, annan sådan vattenbyggnad och jernvägs- eller telegrafinrättning är stadgadt, må ock å dylik, af enskilde personer, menigheter eller bolag inrättad an-

i

läggning tillämpas, om Konungen förordnat, att sådan anläggning skall lika skydd, som Statens, njuta.

22 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 7, 2, 3, 4, 7, 8 eller 10 §, 17 § l mom. eller 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon gjort sig skyldig till straffarbete eller svårare straff efter 6 §, eller till straffarbete efter 5 eller 9 §.

20 Kap.

Om stöld och snatteri.

U-

Hvar, som stjäl gods eller penningar öfver femton Riksdaler, dömes, för stöld, till straffarbete i högst sex månader, der ej annorledes här nedan stadgadt är. År o omständigheterna synnerligen försvärande; må tiden för straffarbetet till tvä är höjas: äro de synnerligen mildrande; må till fängelse i högst sex månader dömas.

Går värdet ej öfver femton Riksdaler; dä skall, der ej gerningen efter 4, 6, 8 eller 9 § bör annorledes anses, för snatteri dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

2 §•

Den, som å skog'eller mark, deri han ej eger del eller den han ej innehafver eller eger rätt att nyttja, olofligen fäller träd, i uppsåt att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna, eller, i sådant uppsåt, olofligen tager, af vexande träd, ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter; varde, ändå att han det icke bortfört, ansedd såsom hade han stöld föröfvat, der värdet går öfver femton Riksdaler. Går det ej öfver femton Riksdaler; vare lag, som i 24 Kap. sägs.

o

3 §.

Såsom stöld eller snatteri skall anses:

1. om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan enskild tjenare uppsåtligen förskingrar eller, i uppsåt att sig eller annan det tillegna, undandöljer hvad i dess vård af husbondefolket eller deras gäst lemnadt är;

2. om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås, försegling eller annat dylikt stängsel, insatt, eller som blifvit honom förtrodt, att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är;

3. om skeppare, forman eller deras folk tillgripa hvad dem för- ' trodt är att föra eller förvara;

4. om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar resande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus, tillgriper hvad i dess vård af gästen lemnadt är;

5. om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolf år, eller från afvita.

4 §.

lull straffarbete i högst fyra år döines:

1. om man stjäl i kyrka något, som kyrkan tillhörer eller af andra der i förvar satt är;

2. om man stjäl penningar eller annat, som åt allmänna posten förtrodt är, ehvad det sker i posthus eller under forslingen;

3. om man stjäl ur försegladt bref, som ej åt allmänna posten förtrodt är, eller ur kläder, som någon bär på sig;

4. om man stjäl medelst inbrott, som i 54 § sägs, eller, för brottets föröfvande, bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten är;

5. om man stjäl nattetid i hus, som bebodt. är, och gerningsmannen olofligen, dock utan inbrott, dit inkommit eller der sig undangömt;

6. om gerningsmannen för stöldens föröfvande sig med vapen inställt eller omvändt ringare skräckmedel eller hot, än att gerningen till rån hänföras kan;

7. om man stjäl kreatur, som går i bete ute å mark;

8. om man stjäl af fartyg, som strandadt eller eljest förolyckadt är eller utan folk i sjö drifver, eller, under bergning, hvad till dylikt fartyg hörer eller derå fördt var; eller

9. om man stjäl från den, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara är satt ur stånd att sin egendom värja.

Går, i fall, hvarom i denna § förmärs, värdet af det tillgripna ej öfver femton Riksdaler; skall ändå för stöld dömas, efter ty nu sagdt är; dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst sex månader dömas.

•5 §•

Har någon, i uppsåt att stjäla,

1. med våld å mur, vägg, golf, tak, lucka, fönster, port, dörr, lås eller annat dylikt stängsel brutit sig in i gård, hus, rum eller fartyg; eller

2. medelst klättring öfver mur, vägg, port eller tak, eller medelst inköpande genom glugg, skorsten eller annan sådan ej till ingång ämnad öppning, eller ock genom bruk af dyrk eller falsk nyckel förskaffat sig ingång i gård, hus, rum eller fartyg; eller

3. med våld eller list öppnat skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten var, utan att den borttaga;

varde, der tillgrepp ej sker, för inbrott, dömd till straff, som i 1 § för stöld utsatt är.

6 §•

Begår någon snatteri tredje gången; varde ansedd såsom hade han första resan stöld föröfvat.

30 Snatteri af den, som förut begått rån, försök dertill, stöld eller inbrott, skall ock såsom stöld anses.

7 §•

Begår någon andra gången stöld; dömes till straffarbete i högst tre år; dock må, der omständigheterna är o synnerligen mildrande, till fängelse i högst sex månader dömas. Inträffar fall, som i 4 § nämnes; vare straffet straffarbete i högst fem år.

Begår någon tredje gången stöld; dömes till straffarbete i högst fyra år, eller, der stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete i högst sex är.

Kommer han äter fjerde gängen eller oftare; dömes till straffarbete frän och med sex månader till och med sex år, eller, der stol-den är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete frän och med ett till och med tio år.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning af straff, efter ty nu sagdt är.

Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant förut begånget är af den, som för stöld eller inbrott straffås skall.

8 §■

Varder någon, under en lagföring, förvunnen att hafva å särskilda ställen eller tider föröfvat snatteri; skall han, der det tillgripnas sammanlagda värde öfverstiger femton Riksdaler, för stöld straffas.

Går sammanlagda värdet ej öfver femton Riksdaler; straffes efter ty i 4 Kap. 3 § stadgadt är.

9 §•

Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott, eller sådant brott och snatteri, och varder han derför på en gång lagförd; straffes efter ty i 4 Kap. 3 § sägs; och må straffet förhöjas

till straffarbete i ett är utöfver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden.

Ej må dock genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något fall öfverskrida tio är.

10 §.

Har någon stöld, snatteri eller inbrott med råd eller dåd främjat, såsom i 3 Kap. 4 § sägs, och tillika i det tillgripna tagit del eller eljest af brottet vinning haft; straffes som vore han sjelf gerningsman.

*

11 §.

Skola flere, som i stöld eller snatteri delaktige äro, såsom gerningsman straffas; varde, vid straffets bestämmande, det tillgripnas hela värde för hvar af dem afsedt.

12 §.

Den som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit, dolt, köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning eller förändring deraf, skall, med afseende å värdet af det, hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller snatteri efter 1 §; vare ock lag, som i 6 eller 1 § sägs, der han förut stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill begått.

Ej må hvad nu stadgadt är tillämpas för delaktighet i brott efter 2 §, då värdet af det, hvarmed brottslig befattning tagits, ej "år öfver femton Riksdaler.

CJ

13 §.

Har man, i uppsåt att inbrott, som i f) § sägs, föröfva, förfärdigat eller förskaffat sig dyrk eller falsk nyckel, eller har man, med vetskap om annans uppsåt till sådant brott, åt honom förfärdigat

3*2

eller anskaffat slikt verktyg; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

14 §.

Den, som för brott, hvarom i detta Kapitel förmärs, gjort sig förfallen till straffarbete, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

21 Kap.

1 §•

Hvar, som medelst våld å person eller användande af hot, som innebär trängande fara, af annan tager gods eller penningar, dömes, för rån, till straffarbete från och med tvä till och med åtta år, der ej annorledes här nedan stadgas.

öfverfaller man annan, på sätt nu sagdt är, men gitter ej rånet genom tillgrepp fullborda, varde, för försök till rån, dömd till straffarbete från och med ett till och med sex år.

Aro omständigheterna synnerligen mildrande; då må tiden för straffarbetet nedsättas, i förra fallet, till ett år och, i sednare fallet, till sex månader.

2 §•

Med straffarbete på lifstid eller från och med fyra till och med tio år skall rån beläggas i dessa fall:

1. om två eller flere sällat sig samman att rån föröfva och dylikt brott begått;

2. om man rånat egendom, som åt allmänna posten förtrodd var;

3. om rånet skett å någon, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd , skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara var i den belägenhet, att han sig och sin egendom svårligen värja kunde;

4. om rånet skett nattetid i bebodt hus och rånaren dit inkommit genom inbrott, som i 20 Kap. 5 § sägs.

Har, i dessa fall, försök till rån skett, på sätt i 1 § sagdt är; dömes gerningsmannen till straffarbete från och med två till och med åtta år.

3 §•

Hvar, som föröfvar rån eller gör försök dertill, som i 1 § sägs, andra gången eller sedan han andra gången stöld begått, dömes till straffarbete på lifstid eller från och med fyra till och med tio är; dock må, der g er ning en stadhat vid försök och omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till två är nedsättas.

Inbrott utan tillgrepp vare i fall, hvarom i denna § förmärs, så ansedt, som i 20 Kap. 7 § stadgadt är.

9 §.

Har någon för delaktighet i brott, som i detta Kapitel nämndt är, gjort sig skyldig till straff efter 3 Kap. 4 §; då må det straff ej lägre sättas, än till straffarbete i två månader. Om sådan delaktighet i rån, som i 20 Kap. 12 § om stöld sägs, vare lag, som der stadgadt finnes.

10 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 eller 8 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon gjort sig förfallen till straffarbete efter 9 §.

22 K a p.

1 §•

Hvar, som genom antagande af falskt namn, stånd eller yrke, eller genom annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller

penningar, eller förlust deraf annan tillskyndar, dömes, der ej annorledes här nedan stadgas, till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Aro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år höjas: är o de synnerligen mildrande; må till böter dömas.

2 §.

Såsom bedrägeri skall anses och efter 1 § straffas:

1. om man på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkring för brand- eller sjöskada eller annat;

2. om man sätter ut pant, som veterligen falsk är;

3. om man, under falskt sken af köp, gåfva eller annat aftal, egendom sig afhänder, för att förekomma utmätning eller eljest hindra annan att göra sin rätt till egendomen gällande;

4. om man uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara de handlingar, hvarå den sig grundar;

5. om man, för att något dermed sig tillegna, lägger märke å det, som hörer annan till, eller utplånar annans märke.

6 §.

Tillvällar sig någon svikligen, i uppsåt att skada göra eller fördel sig eller annan bereda, utöfning af embete eller tjenst; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med två år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

Gifver man sig eljest obehörigen ut för embets- eller tjensteman och utöfvar något af hvad till dennes befattning hörer; dömes till böter, dock ej under femtio Riksdaler, eller fängelse i högst ett år.

10 §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, olotiigen bryter eller öppnar annans förseglade bref eller handling

eller annat, som honom enskildt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är, dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Sker det eljest med vilja utan ondt uppsåt; vare straffet böter.

Tager någon olofligen från posten ut annans bref och det uppsåtligen förstör eller undanhåller; vare lag, som här ofvan i denna § sägs.

11 §•

Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar annans gods, det man i besittning häfver; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Aro omständigheterna synnerligen försvårande; må till straffarbete i högst tva år dömas.

13 §.

Fordrar man betalning för gäld, den man vet gulden vara, eller nekar man emot bättre vetande sin hand och förskrifning eller till pantsatt, lånt, legdt eller inlagdt gods, eller hvad eljest det är, som hörer annan till och man i besittning häfver; eller återfordrar man det gods, som blifvit till annan utlegdt eller förtrodt eller lemnadt såsom pant eller lån, ändå att man det veterligen återbekommit; eller tager man svikligen åter det gods, man i pant till annan lemnat eller denne eljest under panträtt innehafva’; straffes med böter eller fängelse.

Lag samma vare, der man säljer eller annorledes emot vedergällning föryttrar ondt för godt, mängdt för omängd! eller det, hvaruti man vet fel vara, utan att sådant uppenbara; eller säljer, städjer eller leger tvem ett, eller tager städja såsom tjenstehjon hos två husbönder för samma tid.

14 §.

Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen hufvudmannens vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller med råd eller skäl, eller eljest till hufvudmannens skada främjar sin eller andras nytta, eller begår syssloman vid annat uppdrags utförande trolöshet emot hufvudman; vare lag som i 11 § sägs; och varde fullmäktig, som med sådant brott beträdes, dömd ovärdig att vidare föra andras talan inför Rätta.

Förleder man, i sviklig afsigt, annan till oskälig rättegång; straffes med böter.

16 §.

Sätter man ä tillverkning, som till salu hålles och enligt gällande föreskrift skolat vara med tillverkarens märke försedd, annans märke, än rätte tillverkarens. och är ej särskilt ansvar derför stadgadt; straffes med böter.

17 §•

Hvar som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, begagnar eller beropar sig å veterligen falsk, i diktad persons namn skrifven handling af beskaffenhet, som i 12 Kap. 4 § sägs, dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst tvä är. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

Var handlingen af beskaffenhet, som i 12 Kap. 5 § omförmäles; dä skall till fängelse i högst sex månader eller böter dömas.

18 §.

Uppgifver någon i orlofssedel eller annan sådan enskild handling, som i 12 Kap. 5 § nämnes, hvad han vet osannt vara, och deraf annan vilseledas eller skadas kan; böte högst etthundra Riksdaler.

37 Begagnar sig någon svikligen af orlofssedel, pass eller annat dylikt bevis, som för annan utgifvet är; straffes med böter.

19 §.

Låter man ej så lysa fynd eller hittegods, som i lag stadgadt är; böte högst dubbla värdet af det hittade.

Förtiger man fynd eller hittegods, då egaren eller annan dertill berättigad sig anmäler eller eljest tillkännagifver; straffes med böter eller fängelse.

21 §.

Brott, som i 8 § 1 inom., 12 §, 13 § 1 mom., 19 och 20 §§ omförmälas, må ej åtalas af annan än målsegande; ej heller brott, hvarom i 5 § 3 mom. förmäles, der det ej skett i Kronans magasiner, vid in- och utlastning å fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, der handel och rörelse idkas. Brott, hvarom i 13 § 2 mom. sägs, må ej åtalas af annan än målsegande, der ej någon vid försäljning eller annan föryttring af lifsmedel afyttrat ondt för godt, mängdt för omängdt eller det, hvaruti han vetat fel vara, utan att sådant uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas af annan än den, som brefvet afsändt eller till hvilken det skrifvet är, eller af deri, som eger, i vård häfver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnadt blifvit.

Brott, som i 8 § 2 och 3 mom. omförmälas, må ej af allmän åklagare åtalas, der ej förty återgång af fästning eller giftermål blifvit sökt eller, i fall fästning eller giftermål ej skett, målsegande brottet till åtal angifvit: ej heller må brott, som i 2 § 4- mom., 11 § eller 14 § säg.s, åtalas af allmän åklagare, der ej brottet af målsegande till åtal angifvits.

22 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 3 eller 4 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon gjort sig förfallen till straffarbete efter 1, 2, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 14 eller 17 f.

23 Kap.

1 §•

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hafva öfvat bedrägeri mot sina borgenärer i något af dessa fall:

1. att han under lånadt namn köpt egendom och den bland tillgångarne ej uppgifvit, eller under falskt sken af köp, gåfva eller annat aftal egendom från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat något af sina tillgångar; eller

2. att han i hemligt förstånd med någon föregifven borgenär uppgifvit eller vidgått falsk skuld; eller

3. att han, der han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver bok hållas bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat eller uppsåtligen förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med ett till och med sex år, så ock till förlust af medborgerligt förtroende.

2 §.

Har gäldenär oredlighet emot sina borgenärer brukat i ty

1. att han, sedan han sjelf sökt att få sin egendom afträda, eller, der konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning derom honom kunnig blef, något af egendomen, borgenärerna till förfång,

dock utan sviklig afsigt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes förskingrat; eller

2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga att rätt för sig göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin följd dermed lika är, afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna deraf märkelig skada haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock, der han till straffarbete dömes, förklarad medborgerligt förtroende förlustig.

6 §.

Styrker inför Rätten den, som gjort sig skyldig till ansvar efter 3 §, ehvad det är gäldenär eller sådan syssloman, som i 4 § sägs, att borgenärerna i konkursen blifvit till fullo förnöjda; värde från allt vidare ansvar fri förklarad.

7 §.

Brott, som i 3 § omförrnäles, ehvad det begåtts af gäldenär eller, efter ty i 4 § sägs, af syssloman, må ej af allmän åklagare åtalas, der ej brottet af målsegande till sådant åtal angifves.

25 K n p.

1 §•

Gör domare, Konungens Befallningshafvande eller annan embetsman i dom eller beslut uppsåtligen orätt; värde afsatt och förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas. Sker det för egen fördel; dömes dessutom till straffarbete i högst två år.

2 §.

Har domare uppsåtligen fällt till straff den han visste oskyldig vara; skall, utom afsättning och ovärdighet att i rikets tjenst nyttjas,

honom ådöma* straff efter 16 Kap. 1 § och, om den oskyldige undergått straffet till fullo eller till någon del, efter 3 § i samma Kapitel; dock skall, elev efter dessa lagrum fängelse eller böter d brottet följa skidle, i stället dömas till straffarbete i högst två år.

5 §.

Har embetsman tagit eller betingat sig muta, för att i embetet orätt främja; varde, ändå att ingen skada skedde, afsatt och förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt dömes dessutom till straffarbete i högst tvä är. Tager eller betingar han sig eljest för sin embetsåtgärd någon belöning eller sportel, dertill han ej berättigad är; straffes med mistning af embete på viss tid eller böter: äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till afsättning dömas.

11 §.

Tillgriper och förskingrar embetsman penningar eller annat, vare sig Statens eller annans tillhörighet, som han i kraft af sitt embete till förvarande, förvaltning eller redovisning emot,tagit; varde afsatt och förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt dömes dessutom till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år eller, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse. Gitter han det förskingrade genast ersätta, eller sådan säkerhet derför ställa, att någon skada af tillgreppet ej komma kan; dömes till afsättning, så ock till fängelse eller böter.

12 §.

Har embetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper eller böcker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel eller upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar, som icke skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar, företett veterligen oriktiga verifikationer, eller föröfvat annat sådant bedrägeri; dömes, ändå att han det för-

skingrade ersätter eller säkerhet derför ställer, till afsättning och straffarbete från och med fyra till och med tio år: varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas. Aro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två år nedsättas.

13 §.

Lånar förman af underordnad embetsman veterligen sådana medel, som honom å embetets vägnar anförtrodda äro; dömes till afsättning och varde, om skada af brottet kom, dessutom straffad med fängelse eller straffarbete, i högst tvä är samt förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas. Lånar förman i uppbördsverk medel af underordnad uppbördsman eller redogörare: varde afsatt eller miste embetet på viss tid, ändå att de medel ej till uppbörden hörde.

23 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 2 eller 12 .§, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, der någon gjort sig skyldig till straffarbete efter 1, 5, 9, 10, 11 eller 13 §.

II.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af Strafflagen för Krigsmagten den 7 Oktober 1881.

Härigenom förordnas, att 58, 118, 114, 116, 121, 122, 123 och 126 §§ Strafflagen för Krigsmagten skola erhålla följande förändrade lydelse:

58 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 41, 42, 43 eller 44 §, värde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon är förfallen till straff för brott, som i 49 § omförmäles, der brottet skett i förrädlig afsigt.

113 §.

Stjäl man något af krigsmagtens förråder eller egendom ur tyghus, varf, verkstad, fartyg, kasern, tält, stall, åkdon eller annat ställe, der sådan egendom veterligen förvaras, eller stjäl någon eljest egendom, som han vet vara för krigsmagtens behof afsedd; dömes till straffarbete i högst två år.

Begås sådan stöld under krig eller sedan krigsmagten eller någon del deraf blifvit på krigsfot stäld; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år; och må, om tillgrepp sker af lifsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet från den, som

förer sådant gods till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, der krigsfolk under krig eller till krigsföretag sammandraget år, tiden för straffarbetet höjas till sex år.

114 §.

Hvar, som från annan, hvilken är förlagd med honom i samma qvarter, kasern, tält, militärsjukhus, eller annat dylikt ställe, eller tjenstgör å samma fartyg, föröfvar stöld af gods, som denne der har förvaradt, dömes till straffarbete i högst ett år. Aro omständigheterna synnerligen försvärande; må tiden för sträf arbetet höjas till tvä år.

116 §.

Föröfvar skildtvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning af gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp af det, som är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Sker det i krig; då må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

121 §.

För öfrigt skall hvad allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån, försök dertill eller inbrott gälla i afseende på sådana brott, då de begås af dem, som lyda under denna lag.

122 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 108, 113, 114, 116, 117, 118 eller 119 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

123 §.

Officer eller underofficer, som i disciplinmål uppsåtligen med straff belägger eller hos annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angifver den han vet oskyldig vara, skall afsättas och

förklaras ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt dessutom dömas,

a) om den oskyldige undergick sträng arrest eller var officer eller underofficer och undergick vaktarrest, till straffarbete från och med sex månader till och med två år; och,

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning, eller om straff ej blef på grund af angifvelsen ålagdt eller, fastän det ålades, icke kom att verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter högst ett tusen kronor.

Lag samma vare, der någon vid krigsmagten anstäld civil embets- eller tjensteman uppsåtligen till bestraffning angifver den han vet oskyldig vara.

Gör annan, som lyder under denna lag, angifvelse, som här är nämnd, skall han dömas, der den oskyldige undergick straff, som under a) sagdt är, till straffarbete från och med sex månader till och med två år, och, der sådant fall inträffar, som omförmäles under b), till fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff af sträng arrest.

Har någon icke af ondt uppsåt, men ändå utan laga skäl, af förhastande eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angifvelse mot annan i disciplinmål; dömes, om den brottslige är officer eller underofficer, till böter, beräknade efter 25 Kap. 21 § allmänna strafflagen, eller mistning af embete eller tjenst på viss tid, eller, der omständigheterna äro synnerligen försvårande, till afsättning, och, om han hörer till manskapet, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

126 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i oloflig afsigt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans befäl stälda afdelning af krigsmagten, lemnat origtig uppgift om

krigsfolk, hästar eller tjenstedagar, eller angående vapen, ammunition, redskap eller annan krigsförnödenhet; dömes, så vida brottet ej medförer straff efter 43 §, till straffarbete från och med två till och med sex år; värde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

I

III.

Förslag

till

Förordning

angående tillägg till gällande stadgande*! i afseende å frejdbetyg, som af

presterskapet meddelas.

Härigenom förordnas, att i betyg, som på enskild persons begäran af presterskapet meddelas, anteckning om frejd ej må göras i annat fall, än då betyget begäres:

för flyttning från en församling till annan, eller till fullgörande af domstols föreskrift om uppvisande af frejdbetyg, eller

i ändamål, för hvilket bevis om frejd enligt lag eller författning erfordras; skolande, der skriftlig ansökan eller anmälan bör vara åtföljd af frejdbevis, iakttagas, att beviset tecknas å inlagan.

MOTIV.

I.

Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen.

Det åt Nya Lagberedningen lemnade uppdrag att företaga eu revision af Strafflagens straffbestämmelser har af Beredningen uppfattats sålunda,, att fråga icke vore om utarbetande af en i väsentliga delar ny strafflag, utan hufvudsakligen att, med ledning af den erfarenhet, som vunnits under nu gällande lags tillämpning, föreslå den jemkning i straffen, som visat sig vara af behofvet påkallad.

Till följd af denna uppfattning har Beredningen ansetf sig icke höra ifrågasätta sådana ändringar i Strafflagens allmänna del, Indika skulle medföra eu rubbning af de grunder, hvarå lagen är bygd. Deremot har Beredningen tagit under behandling de med dess hufvuduppgift nära sammanhängande frågorna om förlust af medborgerligt förtroende, om särskildt straff för återfall i brott, om straffnedsättning för unga förbrytare, om nödvärn samt om preskription af straff, hvilka frågor kunna lösas utan en genomgripande omarbetning af lagen i öfrigt; och har Beredningen dervid funnit Strafflagens bestämmelser rörande dessa ämnen böra undergå vissa ändringar i mildrande rigtning.

Vidkommande Strafflagens speciella del har Beredningen i anledning af särskilda till densamma öfverlemnade framställningar föreslagit straffbestämmelser dels för störande af enskilda sammankomster för gemensam andaktsöfning och dels för förfalskning af främmande stats allmänna stämplar och märken, hvarjemte Beredningen vid granskning af Strafflagens stadganden angående mordbrand och annat elds-

åsättande funnit nödigt föreslå bestämmelser, genom hvilka försök till sådana brott skulle blifva med straff belagdt samt med dessa brott skulle likställas skadegörelse å vissa föremål medelst användande af sprängämnen. Kapitlet om stöld och snatteri har i väsentliga delar omarbetats. I öfrigt afse de af Beredningen föreslagna ändringar med få undantag endast straffsatserna. I regeln hafva ändringar föreslagits allenast beträffande sådana straff, om hvilkas olämplighet erfarenhet vunnits under Strafflagens tillämpning. Straffbestämmelser för brott, hvilka sällan, om någonsin, förekommit och blifvit föremål för åtal, hafva lemnats orörda, så vida icke, såsom i några fall inträffat, eu jemkning deraf blifvit- en nödvändig följd af andra ändringar i lagen. Af de föreslagna ändringarne i straffsatserna innebär flertalet eu mildring. Straffskärpningar hafva dock föreslagits, bland annat, för vissa misshandels-, bedrägeri- och embetsbref! äfvensom för djurplågeri.

2 Kap.

19 §. Ej sällan har man påyrkat, att den i Strafflagen för vissa brott

stadgade påföljden förlust af medborgerligt förtroende måtte helt och hållet borttagas, och till stöd för detta yrkande dels hänvisat till den åsigt, som i allmänhet inom den nyare rättsutvecklingen gjort sig gällande om förkastligheten af straff, hvilka gå på äran, dels åberopat, att denna påföljd i tillämpningen visat sig ytterst förderflig, i ty att den för frigifna brottslingar försvårar återgången till en loflig och nyttig verksamhet och sålunda motverka,]- bestraffningens syfte. 1 förra afseende! må emellertid erinras, att påföljden förlust af medborgerligt förtroende ingalunda är jemförlig med de gamla ärest-raffen. Dess syfte är ej att tillfoga brottslingen något lidande genom att utsätta honom för andra menniskors afsky och förakt, utan endast att förebygga, att den, som blifvit dömd för nesligt brott, må framdeles eller, der påföljden ådömes för viss tid, förr än någon tid förflutit efter det han lemnat straffanstalten, inträda i sådan verksamhet inom samhället,

hvars betroende åt en person ansetts böra förutsätta, att denne gjort sig förtjent af allmän tillit — något, hvarom sjelfva benämningen förlust af »medborgerligt förtroende», rigtigt förstådd, innehåller eu antydan. Svårligen kan ock lagstiftaren helt och hållet uppgifva grundsatsen att utesluta gröfre brottslingar från viss offentlig verksamhet äfven utöfver den tid, som frihetsstraffet omfattar. Men vid sådant förhållande är det uppenbarligen i praktiskt afseende synnerligen lämpligt att på ett ställe, och det just i Strafflagen, sammanföra bestämmelserna rörande de brott, Indika anses böra medföra denna påföljd, så att särskilda lagar och författningar sedan utan vidare kunna hänvisa härtill, och detta så mycket mera, som härigenom jemväl vinnes den fördel, att man kan låta tidslängden för ifrågavarande påföljd, der den ej anses böra åläggas för alltid, bestämmas af domaren med hänsyn till de vid hvarje särskild! fall föreliggande omständigheter.

Hvad den senare anmärkningen angår, så träffar i sjelfva verket ej heller denna Strafflagens bestämmelser i ämnet. Att den, som begått nesligt brott, skulle, för att ej beröfvas sin utkomst, bibehållas vid embete, tjenst eller annan allmän befattning, som han kan innehafva, lärer ej på allvar af någon sättas i fråga, och huru vida bland de »rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras», tilläfventyrs finnas sådana, vid hvilka, till underlättande af straffade personers bemödanden att ärligt förvärfva sitt uppehälle, detta förbehåll borde försvinna, är en fråga, som det ej tillkommer strafflagstiftningen att besvara. Anledningen till det öfverklagade förhållandet ligger för öfrigt ytterst sällan deri, att den, som dömts till ifrågavarande påföljd, är utesluten från vissa befattningar och yrken. I regeln är orsaken att söka i den omständigheten, att i den frigifnes prestbetyg inflyter uppgift derom, att han är förlustig medborgerligt förtroende. Ingalunda kan det emellertid med skäl påstås, att det, för att stadgandet om den dömdes uteslutande från viss offentlig verksamhet skall blifva efter lefdt, är nödvändigt, att han ständigt å sitt prestbetyg bär med sig intyget om den påföljd han är underkastad. Något dylikt förekommer ju ej med afseende å påföljderna »ovärdighet att i rikets tjenst nyttjas»

och »ovärdighet att föra andras talan inför Rätta». Den ifrågavarande uppgiften i prestbetyget är således ej behöflig för att trygga den lagbestämda verkan åt påföljden förlust af medborgerligt förtroende och kan följaktligen afskaffa, utan att Strafflagens föreskrifter i ämnet för detta ändamål behöfva undergå någon förändring.

På grund af hvad nu blifvit anfördt har Beredningen ansett sig sakna skäl att förorda ett upphäfvande af Strafflagens stadganden om förlust af medborgerligt förtroende. För att dock ur Strafflagen borttaga hvarje stöd för den missuppfattningen, att ifrågavarande påföljd afser att stämpla den dömde såsom vanhedrad och ovärdig medmenniskors aktning, och för att tydligen utmärka, att densamma endast innefattar ett utestängande från allmänna befattningar och från utöfningen af vissa medborgerliga rättigheter, har Beredningen ur 19 § uteslutit orden »såsom vanfrejdad ansedd». För eu sådan uteslutning möter ej något hinder i den omständighet, att vissa lagar och författningar begagna uttrycket »vanfrejdande brott», då i allt fall tvifvel ej kan uppstå derom, att med sagda uttryck förstås sådana brott, hvilka, enligt ordalydelsen i denna §, medföra den påföljd, att den dömde blir »utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras».

Om således påföljden förlust af medborgerligt förtroende blifvit bibehållen, har dock Beredningen föreslagit åtskilliga bestämmelser, genom hvilka användningen af nämnda påföljd skulle i ej obetydlig mån inskränkas. Så har för åtskilliga brott, å hvilka hittills ovilkorligen skolat följa straffarbete, åtföljdt af förlust af medborgerligt förtroende, såsom straff föreslagits jemväl fängelse, med hvilken senare straffart berörda påföljd icke förenas. Det inses lätt, hvilken stor betydelse i det hänseende, hvarom nu är fråga, en sådan ändring eger, då den vidtagits med afseende å, bland annat, ett så ofta förekommande brott som stöld.

I sammanhang med den allmänna strafflindring, som ifrågasatts för sådana förbrytare, hvilka vid brottets begående ej uppnått aderton års ålder, har Beredningen vidare, efter utländsk lagstiftnings föredöme, föreslagit,

att förlust af medborgerligt förtroende ej må ådömas någon för brott, som. lian före denna ålder begått, eu föreskrift, hvilken torde hafva sitt berättigande i den unge brottslingens mindre utvecklade själstillstånd, som ej hos honom låter förutsätta samma fasthet i viljan och samma förmåga att till fullo inse gerningens brottslighet, som hos personer af eu mognare ålder.

Beredningen har ock föreslagit ändrade bestämmelser om tidslängden för ifrågavarande påföljd. Att med viss tids frihetsstraff förena förlust af medborgerligt förtroende för alltid synes »i allmänhet vara mindre lämpligt. Redan begränsningen af det egentliga straffet visar, att lagstiftaren utgått från den förutsättning, att hopp finnes om brottslingens förbättring; och eu tidpunkt bör följaktligen i regel kunna antagas inträffa, då från samhällets sida giltigt hinder ej möter att åter inrymma honom i full utöfning af hans medborgerliga rättigheter. Beredningen har derföre trott sig ega skäl föreslå, att förlust af medborgerligt förtroende för alltid må ådömas endast i de fall, då brottet pröfvas förtjena dödsstraff eller straffarbete på lifstid. Från denna regel torde undantag dock böra göras för menedsbrott med afseende å så väl detta brotts synnerligen nesliga beskaffenhet, som angelägenheten att förhindra eu menedare från att någonsin vidare bära vittne. Genom nyssnämnda förändring undanrödjas åtskilliga oegentligheter i nu gällande stadganden om förlust af medborgerligt förtroende, såsom att i några fall sådan påföljd för alltid ovilkorligen förenas med straff, som kan nedgå ända till sex månaders straffarbete; att vissa brott alldeles icke medföra förlust af medborgerligt förtroende, när för dem dömes till straffarbete under två år, men deremot sådan påföljd för alltid, då straffet bestämmes till straffarbete i minst två år; samt att vid åtskilliga brott enligt lagens ordalydelse möjlighet förefinnes att ådöma förlust af medborgerligt förtroende för alltid i förening med äfven det minsta mått af straffarbete.

Slutligen har Beredningen ansett det icke falla utom dess befogenhet att föreslå nya bestämmelser om frejdanteckningar i prestbetyg. De sträfvanden, som i vår tid göras för anskaffande af arbetsförtjenst

åt frigifna fångar, motverkas, enligt hvad föreningar och enskilde, hvilka nitälska för denna sak, samstämmigt intyga, i främsta rummet deraf, att meddelande om vanfrejd inflyter i dessa betyg. Val lärer presterskapet i allmänhet redan nu anse «sig af gällande lag förhindrad! att meddela intyg om någons frejd på begäran af annan enskild person, men då en hvar är berättigad att erhålla bevis om sin egen frejd, och dylikt bevis plägar utfordras den arbetssökande af den, hos hvilken häri begär arbete, blir häraf en följd, att de flesta af presterskapet* utgifna s. k. arbetsbetyg innehålla uppgift om frejden. Naturligt är då, att den, som ej har, såsom det heter, »rent» prestbetyg, så godt som allestädes blir afvisad, och, der lian någon gång antages, omöjliggöres vanligen hans qvarstannande genom förhållandet till arbetskamraterna, hvilka i allmänhet på eu eller annan omväg erhålla kunskap derom, att han ej har sådant betyg. Att på detta sätt mången, hvilken annars kunnat blifva en redbar och nyttig samhällsmedlem, föres tillbaka på brottets bana, kan ej betviflas.

Om man derföre vill, ej minst i det allmännas intresse, verksamt understödja de ansträngningar, som göras för beredande af arbete åt frigifna fångar, sä synes detta lämpligen kunna ske genom en föreskrift, att meddelande om frejd i allmänhet icke må af presterskapet inryckas i sådana betyg, hvilka äro afsedda att användas enskilda personer emellan. Att eu husbonde vid antagande af enskilda tjenare ej kan af prestbetvget erhålla upplysning om den tjenstsökandes frejd, torde ej komma att medföra någon nämnvärd olägenhet, då det endast i sällsynta undantagsfall lärer inträffa, att någon till tjenare i sitt hus antager eu person, som ej är i tillfälle att styrka sin lämplighet genom orlofssedel eller andra enskilda intyg. Hvad åter beträffar industriella anläggningar samt jernvägsbyggnader och andra dylika företag, der en större arbetsstyrka samlas, synes det ej behöfva möta någon egentlig betänklighet att vid dem använda för brott straffade personer.

Efter det 2 Kap. 19 § Strafflagen genom Förordningen den 31 Oktober 1873 erhållit sin nuvarande lydelse, har hos domstolarne gjort sig allmänt gällande den praxis att, med anslutning till stadgandets ordalydelse,

ådöma förlust af medborgerligt förtroende i en viss angifven tid »utöfver den ådömda strafftiden». I och för sig är visserligen häremot intet att anmärka, och någon tvekan rörande tidsmåttet för den i dylika ordalag ådömda påföljden borde i sjelfva verket ej kunna uppkomma. Om nemligen någon förklarats förlustig medborgerligt förtroende t. ex. i ett är utöfver den ådömda strafftiden, och denna är tre månader, så är tydligt, att förlusten af medborgerligt förtroende skall fortfara under ett år och tre månader. Icke heller lärer kunna ifrågasättas annat, än att denna tid är att räkna från den dag, då utslaget vunnit laga kraft eller, der det utgått från Konungen, blifvit meddeladt. Erfarenheten har emellertid visat, att ofvannämnda uttryckssätt mången gång missförstås, i synnerhet af vederbörande presterskap, i ty att dylika utslag uppfattas så, som om den dömde skulle vara förlustig medborgerligt förtroende, till dess den i domen »utöfver strafftiden» utsatta tid förflutit från den dag han utsläpptes ur fängelset. Men då i följd af afdrag å straffet vid dess verkställande i enrum den verkliga strafftiden vanligen ej sammanfaller med den ådömda, och dessutom uppskof med verkställigheten eller afbrott deri lätt kan förekomma, måste eu sådan beräkning oftast blifva felaktig. Genom den af Beredningen föreslagna affattningen af ifrågavarande stadgande torde det anmärkta missförhållandet komma att afhjelpas, dä domstolarne icke vidare af ordalydelsen kunna hemta anledning att ådöma förlust af medborgerligt, förtroende annorlunda än i ett visst, bestämdt angifvet tidsmått.

Sedan i 2 Kap. 19 § införts det allmänna stadgande, att förlust af medborgerligt förtroende för alltid må förenas allenast med dödsstraff eller straffarbete på lifstid, hafva tidsbestämmelserna uteslutits ur de paragrafer i Strafflagen — med undantag af 6 § i 13 Kap. , hvilka handla om ådömande af ifrågavarande påföljd för särskilda brott.

3 Kap.

13 §. Då de i 13 § förekommande orden »brott, hvarå förlust af medborgerligt förtroende för alltid, såsom påföljd, stadgad är,» kunna lemna rum för olika tydningar och, efter den lydelse 2 Kap. 19 § i förslaget erhållit, jemväl i öfrigt synas mindre lämpliga, hafva de utbytts mot ett annat uttryck. Öfriga förändringar i redaktionen äro betingade af den nya lydelse, som gifvits åt det allmänna stadgandet rörande förlust af medborgerligt förtroende; och har med tillägget' »efter ty i 2 Kap. 19 § sägs» afsetts att lemna en erinran derom, att de i nämnda lagrum gifna föreskrifter äfven här skola lända till efterrättelse, så att för delaktighet, hvarom i förevarande § är fråga, förlust af medborgerligt förtroende för alltid må ådömas endast för den händelse det skulle förekomma, att hufvudstraffet för den delaktige bestämmes till lifstids straffarbete.

4 Kap.

3 §■ Nu gällande lag innehåller icke någon uttrycklig föreskrift, huru

i fråga om ådömande af påföljden förlust af medborgerligt förtroende skall förfaras vid sammanträffande af två eller flera särskilda brott, hvilka medföra dylik påföljd. Praxis i denna fråga har ock varit osäker och vacklande. A ena sidan har det allmänneligen erkänts, att en enkel sammanräkning af den påföljd, de särskilda brotten förskylt, icke vore med lagens anda och mening öfverensstämmande, medan å andra sidan sjelfva syftet med ifrågavarande påföljd uppenbarligen bjudit, att tiden för densamma sattes så lång, att den komme att öfverskrida den sammanlagda strafftiden. För vinnande af detta syfte hafva flere domare icke utsatt någon viss tid för den förlust af medborgerligt förtroende, hvarje särskildt brott förtjenat, utan ådömt en enda sådan påföljd för samtliga brotten. Men detta förfaringssätt har hittills saknat uttryckligt stöd i lag och derföre långt ifrån vunnit all-

5 7

män efterföljd. Tillägget till 2 § after att meddela uttrycklig föreskrift. för nu anmärkta fall. Dervid torde knappt behöfva erinras, att det nya stadgandet ej eger tillämpning dä ett brott, som medför förlust af medborgerligt förtroende, sammanträffar med ett annat, som icke är belagdt med denna påföljd. 1 sådan händelse bör, hädanefter som hittills, påföljden utmätas endast i förhållande till straffet för det förstnämnda brottet.

De i 8 § begagnade ordalag hafva stundom gifvit anledning till den 8, 9 §§. uppfattning, att stadgandcna i 9 och 10 §§ skulle ega tillämpning allenast för det fall, att vid tiden för den senare domen den förra åtminstone delvis kommit till verkställighet, men att deremot 8 § innehölle bestämmelserna för sådana fall, då det förut ådömda straffet ännu icke ens till någon del verkstälts. Origtigheten af denna uppfattning, som i tilllämpningen leder till föga tillfredsställande resultat, framgår visserligen vid en närmare granskning af de ifrågavarande paragrafernas innehåll; men till förekommande afall tvekan om rätta tydningen af dessa stadganden har en omarbetning af 8 § ansetts önskvärd, och detta desto hellre, som genom de nva bestämmelserna om ådömande af medborgerligt förtroendes förlust skiljaktigheten i uppfattningen af paragrafens innehåll skulle vunnit ökad betydelse. Tv, dä 2 § i detta Kap. tydligen förutsätter samtidig lagföring, skulle man, om 9 § gälde blott det fall, då det genom förra domen ådömda straffet delvis blifvit verkstäldt, komma att sakna hvarje föreskrift om samfäldt ådömande af förlust af medborgerligt förtroende för det fall, då den brottslige förut är dömd till dylik påföljd genom eu dom, som i fråga om hufvudstraffet ännu icke bragts till någon verkställighet.

Stadgandet i 9 §, att vid tillämpning af det genom senare domen bestämda straffet skall afräkna» hvad brottslingen redan kan hafva utstått af det honom förut ådömda straff, har otvifvelaktigt afseende allenast på sjelfva hufvudstraffet. Då billigheten emellertid fordrar, att enahanda grundsats tillämpas jemväl i fråga om påföljden förlust af medborgerligt förtroende, har, i sammanhang med införandet af det i 2 § föreslagna tillägg, en bestämmelse i detta syfte upptagits i 9 §.

1 och för sig hade diet varit ensidigt att kunna utsträcka den i 2 § uttalade grundsatsen om samfäld! ädömande af förlust af medborgerligt förtroende till det fall, da någon, sedan han begått flera brott, hvilka enligt lag medföra sådan påföljd, blifvit dömd för dem genom särskilda af hvarandra oberoende utslag. En sådan utsträckning skulle emellertid medföra så stora praktiska olägenheter, att Beredningen ansett sig ej kunna förorda densamma.

11 §■ 1 de fall, då särskild! straff finnes utsatt för återfall i brott, verkar

enligt vår lag det förut begångna brottet till straffskärpning så länge brottslingen lefver. Denna princip synes dock leda till eu obillig hårdhet. Föreskriften, att till särskild t straff för återfall i brott ej må dömas, der ej återfallet skett sedan den brottslige till fullo undergått det för förra brottet honom ådörnda straff, utgår frän det antagande, att endast under denna förutsättning det nya brottet ådagalägger eu inrotad brottslig benägenhet af sådan styrka, att för dess bekämpande det vanliga straffet ej gör tillfyllest. Det ligger emellertid i sakens natur, att intrycket af eu undergången bestraffning småningom försvagas, och om vid återfall en längre tid förflutit efter förra bestraffningen, har man följaktligen ej samma skäl som eljest till det antagande, att det vanliga straffet icke skall göra tillbörlig verkan. Beredningen har derföre, efter utländska lagars föredöme, föreslagit ett stadgande af innehåll, att till särskild! straff för återfall ej må dömas, der ej det nya brottet föröfvats inom tio år efter det straffet för det förra blifvit till fullo verkstäldt.

Från denna regel har det dock ansetts nödigt gorå undantag för det fall, då brottslingen gjort sig skyldig till återfallsstraff för annat, tidigare begånget brott, och det nya återfallet skett inom tio år efter det detta brott föröfvades, eller straff derför ådömdes eller till någon del verkstäldes. I ett sådant fall eger uppenbarligen den nyss angifna grunden för återfallspreskriptionen icke samma tillämpning som eljest.

5 Kap.

Frågan om unga förbrytares behandling har, såsom kändt är, äfven 2—4 §§■ hos oss länge varit föremål för allvarlig uppmärksamhet. I underdånig skrifvelse den 24 Maj 1873 anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huru vida ej Strafflagen och författningarne angående verkställighet af straffarbete och fängelse borde undergå förändring i den syftning, att förbrytare under aderton år kunde, i stället att, för undergående af ådömdt straff, hållas i de vanliga straffanstalterna, insättas i särskilda, af staten eller med Konungens tillstånd åt enskilde inrättade förbättringsanstalter, der en för deras sedliga upptuktelse och fysiska utveckling mera ändamålsenlig behandling kunde dem egnas.

1 skrifvelsen erinrades af Riksdagen: att, efter nutidens uppfattning, i straffens ändamål inginge äfven den brottsliges förbättring; att denna, i fråga om personer, hvilka hvarken fysiskt eller moraliskt vore utvecklade, svårligen kunde befrämjas under vistelse inom fängelsemurarrie; att deremot vistandet inom en förbättringsanstalt desto hellre kunde antagas verka välgörande i moraliskt hänseende, som tiden för detsamma kunde utsträckas så långt behofvet kräfde och vida utöfver den, som måste bestämmas, derest straffet skulle fullbordas i allmänt fängelse; samt att den svårighet att vinna en äktad ställning i samhället, hvilken vanligen mötte den frigifne straffången, skulle besparas den unge förbrytaren, om han i stället utginge från eu förbättringsanstalt.

Efter det vederbörande myndigheter blifvit i frågan hörde, fick denna emellertid förfalla. De af Riksdagen anförda skäl synas dock Beredningen kraftigt tala för, att möjlighet bör beredas att för vissa klasser af unga förbrytare, i stället för egentligt straff, använda insättande i eu uppfostrings- och förbättringsanstalt. Ej heller bör farhågan för de visserligen dryga kostnader, som äro förenade med inrättandet af ett tillräckligt antal dylika anstalter, verka afskräckande, då det på goda grunder kan förväntas, att utgifterna derför skola rikligen er-

sättas redan genom minskning i kostnaderna för den allmänna fångvården. Inrättandet af sådana anstalter måste derföre betecknas såsom en samhällsangelägenhet af synnerlig vigt.

Men ehuru således eu reform i nu angifna syfte synes högligen önskvärd, anser dock Beredningen tiden ännu ej vara inne för vidtagande af de ändringar i Strafflagen, som härför påkallas. Vill man, att personer mellan femton och aderton års ålder, Indika begått brott, skola kunna befrias från egentligt straff och i stället insättas i särskilda förbättriilgsanstalter, måste stadgandet derom erhålla eu mera allmängiltig affattning än bestämmelsen i 5 Kap. 1 §. Det ligger nemligen i sakens natur, att frågan, om eu brottsling skall dömas till straff eller endast blifva föremål för eu uppfostrande och tuktande behandling, icke bör göras beroende af den tillfälliga omständighet, huru vida utrymme i för handen varande förbättringsanstalter finnes eller icke. Den ifrågasatta reformen förutsätter således, att dylika anstalter i tillräckligt antal inom riket varda anordnade. Såsom bekant har emellertid den i 5 Kap. 1 § domaren nu medgifna rätt att för gerning, som begåtts af barn under femton år, förordna om barnets insättande å allmän uppfostringsanstalt i brist på sådana inrättningar endast undantagsvis kunnat begagnas. Enligt Beredningens åsigt är det dock för sådana vanartiga barn, som en dylik åtgärd företrädesvis är lämplig; och det torde följaktligen i främsta rummet böra sörjas derför, att stadgandet i 5 Kap. 1 § om minderåriga barn må vinna eu mera fullständig tillämpning. Först sedan detta skett och nämnda stadgande upphört att, såsom nu är fallet, utgöra en i det närmaste död bokstaf, lärer systemets utsträckning äfven till brottslingar öfver femton år böra ifrågasättas.

Deremot har Beredningen funnit sig böra föreslå eu mera genomgående mildring af straffen för unga förbrytare, än Strafflagen för närvarande medgifver.

Enligt nu gällande bestämmelser inträder full tillräknelighet vid fylda femton år, blott med den jemkning, att enligt 5 Kap. 3 § för brottslig handling af den, som vid brottets begående ej uppnått aderton års ålder, dödsstraff' eller straffarbete på lifstid skall öfvergå till sådant ar-

bete från och med sex till och med tio är. Vår lag är i detta hänseende väsentligt strängare än de flesta främmande strafflagar. Så föreskrifver Danska strafflagen (37 §), att för förbrytelse, som någon begått mellan femton och aderton års ålder, straffet skall nedsättas efter omständigheterna intill hälften och ej i något fall må sättas högre än till straffarbete i åtta är. Enligt Tyska strafflagen (56, 57 §§) är brott, begånget af den, som fyllt tolf men ej aderton år, straffritt, när gerningsmannen pröfvas icke hafva egt förmåga att inse gerningens straffbarhet, och belägges i annat fall med straff väsentligt lindrigare än det, som eljest skolat följa derå, Det år 1885 för Finlands ständer framlagda förslag till strafflag innehåller i 3 Kap. 2 att, der brott begåtts af den, som fylltj femton men icke aderton år, dödsstraff eller tukthus på lifstid skall nedsättas till tukthus från och med två till och med tolf år, och att jemväl annat straff skall nedsättas, dock ej under fjerdedelen af det straff, hvartill den brottslige varit förfallen, om han fyllt aderton år.

Det sålunda i främmande lagstiftningar gifna föredöme synes äfven hos oss förtjena efterföljd. Beredningen har derföre ansett sig höra föreslå eu tilläggsbestämmelse till 3 § af innehåll, att straffarbete på viss tid må kunna nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid, dock ej i något fall under det allmänna minimum af denna straffart.

I sammanhang härmed och då af förut anförda skäl förlust af medborgerligt förtroende ansetts cj höra ådöma» brottsling mellan femton och aderton års ålder, samt det ej heller synts rigtigt, att brott, som någon i denna ålder begått, sedermera, i händelse af återfall, skall räknas honom till särskild straffskärpning, har Beredningen föreslagit, att de i 2 § 2 mom. meddelade föreskrifter framdeles skola ega tillämplighet jemväl på brottsling, som vid brottets begående fyllt femton men ej aderton år, i följd hvaraf sistnämnda stadgande, som hädanefter skulle komma att hänföra sig till både 2 och 3 §§, utbrutits ur den förra och insatts som en ny 4 § samt i öfrigt erhållit den förändrade lydelse, som af dess vidgade omfattning betingats,

.5, 6 §§. För undvikande af rubbning i paragrafföljden hafva nuvarande 4 och 5 §§ sammanslagits till eu §, hvilket föranledt en ändring af den hänvisning, som förekommer sä vill i 6 § af detta kapitel, som ock i 6 Kap. 6 §.

7—10 §§. De i nu gällande 7—It) §§ gifna bestämmelser om nödvärnsrätt hafva, i synnerhet på senare tiden, från många håll betecknats såsom särdeles otillfredsställande. Det torde dock kunna ifrågasättas, huru vida icke i åtskilliga fall, der den, som ej med någon större noggrannhet pröfvat alla föreliggande omständigheter, trott sig se en akt af berättigadt nödvärn, för hvilken straff ej bort ådömas, gerningen i sjelfva verket begåtts efter det nöden redan var förbi och således ej kunnat hänföras till sjelfförsvar, äfven om den framkallats af motiv, Indika varit ganska naturliga med hänsyn till den behandling, gerningsmannen varit underkastad. Och om det stundom inträffat, att en tilltalad ej fått tillgodonjuta straffrihet eller strafflindring för gerning, som begåtts i rätt nödvärn, lärer utan fara för misstag kunna påstås, att sådant merendels berott, ej sa mycket pa otydligheten eller otillräckligheten af Strafflagens bestämmelser om nödvärnsrätt, som fastmera på den mindre rigtiga uppfattning af bevisningsskyldigheten, som stundom vid lagens tillämpning gjort sig gällande, i det att den tilltalades uppgift om faktiska omständigheter, de der medfört rätt till nödvärn, betraktats såsom en invändning, hvilken det utan vidare ålåge honom att i laga ordning styrka. Bestämmelser, egnade att förebygga denna missuppfattning, hafva dock, såsom varande af processuel natur, ej sin rätta plats i Strafflagen; och att döma af den utveckling, praxis på senare tiden tagit, synes grundad anledning företinnas till det antagande, att dessa frågor framdeles allmänt skola af domstolarne ses i sin rätta dager.

Men äfven om vederbörlig hänsyn tages till de förhållanden, hvarom Beredningen nu erinrat, lärer det dock näppeligen kunna förnekas, att Strafflagens stadganden om rätt till nödvärn ega alltför ringa omfattning. Särdeles känbar har denna bristfällighet blifvit, sedan den uppfattning gjort sig gällande, att nödvärn mot öfverfall på person är

medgifvet. endast då våldet eller hotet innebär en fara af allvarsammare beskaffenhet.

Redan nu torde väl den naturliga rätten att med lindrigare våld freda sig mot hvarje orättmätigt angrepp — det må vara rigtadt mot person, hemfrid, egendom eller annat —, äfven om förhållandena ej varit sådana, att rätt till egentligt nödvärn förefunnits, i praxis ofta nog hafva vunnit erkännande och strafflöshet för dylik gerning medgifvits. Denna rätt synes dock vara af den stora vigt, att den bör genom uttryckligt lagstadgande fastställas. Ett sådant stadgande har Beredningen föreslagit i den nya 10 §. Det torde emellertid vara tydligt, att, då i de fall, hvarom denna § handlar, förutsättningen är, att de intressen, som sättas i fara, ej äro sa vigtiga som i de fall, dä för närvarande nödvärnsrätt earer rum, rätten att till sitt fredande använda våld i de förra fallen ej kan erhålla samma utsträckning som i de senare. Ant förhållandena sådana, att rätt till nödvärn enligt nu gällande bestämmelser inträder, dä éger den angripne till farans afvärjande utan någon begränsning använda allt det våld, som nöden krafvel*. Men det skulle säkerligen kunna leda till konseqVenser, sårande för rättskänslan, om en lika utsträckt rätt inrymdes äfven för de fall, som i den nya 10 § afses, så att t. ex. rättighet medgåfves att till och med döda för att afvärja äfven det lindrigaste våld eller hot eller för att aflägsna någon, som om dagen obehörigen, men måhända utan egentligen brottslig afsigt, intränger i annans bostad eller vägrar att lemna densamma. Det har derföre icke varit tillräckligt att här, såsom i fråga om hittills medgifna nödvärnsrätt, föreskrifva, att den angripne ej egen göra större våld än nöden krafvel*, utan eu bestämmelse har tillika erfordrats derom, att våldet, der det skall blifva strafflöst, icke får hafva stått i uppenbart missförhållande till den skada, som af angreppet var att befara. Har någon af dessa gränser öfverskridits, komma stadgandena i nuvarande 10 § till användning.

Sista punkten i nuvarande 10 § har med stöd af ordalagen uppfattats sä, som om strafflöshet Ange inträda endast då förhållandena varit sådana, att deri, som öfverskridit nöd värnsrätten, omöjligen kun-

B 4

nät besinna sig. Då emellertid billigheten synes fordra, att den öfverfall ne blir strafflös, när sådana omständigheter varit för handen, att han svårligen, äfven om han användt vanlig eftertanke, skulle kunnat besinna sig, har ifrågavarande stadgande blifvit omarbetadt i nu angifna syfte.

74 §. Då fyra ars straffarbete förekommer såsom straffmaximum för åtskil-

liga brott, vid Indika straffet kan nedgå ganska lågt, och det synts vara mindre rigtigt, att dylika brott icke kunna preskriberas, liar Beredningen i 14 § infört ett nytt moment, innehållande bestämmelse om preskription af rätten att åtala brott, med afseende å Indika nyss sagda straffmaximum finnes stadgadt.

9 Kap.

j §. Då det i första punkten af 5 § stadgade straffminimum, fängelse i

sex månader eller, der den strängare straffarten våljes, straffarbete i lika lång tid, för vissa lindrigare fall torde kunna anses alltför strängt, har Beredningen föreslagit en sänkning af nämnda minimigränser.

s*

11 Knp.

1-3, 5,6§§. Med erinran, huru som enligt nu gällande lag särskild! skydd icke åtnjutes vare sig för sådana särskilda sammankomster för andaktsöfning af medlemmar utaf svenska kyrkan, hvarom Förordningen den 11 December 1868 handlar, eller för sådana enskilda, gemensamma andaktsöfningar af medlemmar utaf främmande, af staten erkändt trossamfund, Indika kunna anses med de förra jern förliga, hemstälde Riksdagen i underdånig skrifvelse den 4 Mars 1884 om utarbetande af förslag till de lagbestämmelser, som kunde finnas erforderliga för att åt sammankomster för gemensam andaktsöfning bereda hittills saknad! nödigt skydd. Efter det i anledning häraf inom Justitiedepartementet ut-

arbetats förslag till lag angående ändring i 11 Kap. 1, 2, 3, 5 och 6 §§ Strafflagen, öfver hvilket förslag Högsta Domstolen blifvit hörd, har Beredningen erhållit befallning att taga förevarande fråga i öfvervägande. Nyssnämnda förslag, som af Högsta Domstolens flesta ledamöter lemnades utan anmärkning, har i allt hufvudsakligt af Beredningen upptagits. Beträffande de af Beredningen gjorda afvikelse]' torde endast följande behöfva här anmärkas.

För att tydligt utmärka, att det i 1 § 1 mom. afsedda skydd bör tillkomma hvarje efter svenska kyrkans ritual företagen kyrklig handling, utan afseende å stället, der den försiggår, hafva i denna § tillagts orden: »ehvad den eger rum i kyrka eller annorstädes».

Det i 3 § förekommande mindre egentliga uttrycket »gudstjenst, som dem tillåten är, hvilka till främmande lära sig bekänna», har utbytts mot ett annat, som bättre öfverensstämmer med språkbruket i nu gällande författningar i detta ämne.

Då egentliga ändamålet med det stadgande, som är intaget i sista punkten af 3 § (»Åstadkommer man hos dem, vid annat tillfälle, förargelse genom gäckeri med deras troslära; straffes med böter»), vinnes genom den i förslagets 3 § gjorda hänvisning till de i 2 § förekommande bestämmelser, har Beredningen ansett ifrågavarande punkt böra uteslutas.

Den i 7 § vidtagna skärpning af straffet för resande af lif»farligt 7 §.

vapen å vissa fridlysta ställen står i sammanhang med den straff höj ning, som blifvit föreslagen i sista punkten af 14 Kap. 15 §.

* Det i 8 § stadgade straff af ovilkorligt straffarbete för hvarje äfven 8 §. den ringaste våldsgerning, föröfvad under de omständigheter, som i denna § angifvas, torde med rätta kunna betecknas såsom öfver höfvan strängt. Intet skäl synes förefinnas att straffa en våldsgerning mot t. ex. eu vederpart eller dennes sakförare väsentligt strängare än en likartad gerning, föröfvad mot offentlig tjensteman. Beredningen har derföre ansett sig böra i denna § föreslå samma straff latitud, dock med något höjdt minimum, som i 10 Kap. 5 § finnes stadgad i fråga om våld mot der omförmälda personer.

12 §. Efter hvad erfarenheten visat, kan det mången gång vara vanskligt

att afgöra, huru vida hemfridsbrott, hvarom 12 § handlar, skett af öfverdåd eller af okynne. Vid sådant förhållande synes det ej vara lämpligt att hänföra dessa fall under skilda straffbestämmelser, och har Beredningen derföre sammanfört dem i senare punkten af denna §. Enär under ifrågavarande lagrum falla hemfridsbrott af rätt betänklig art, t. ex. aflossande ■ af skott in i annans bostad, har derjemte i begge punkterna föreslagits en höjning af det nuvarande straffmaximum.

12 Kap.

7 §§■ En jemförelse med den nyare lagstiftningen i främmande länder rörande förfalskning af handlingar samt allmänna stämplar och märken visar, att de för dessa förbrytelser i Svenska strafflagen stadgade straffminima utmärka sig för synnerlig stränghet. Så utgör — för att anföra några exempel — straff minimum för brott, hvarom 4 § i detta kapitel handlar, enligt Danska strafflagen (268, 271 §§) ett års straffarbete eller, under synnerligen mildrande omständigheter, fängelse vid vatten och bröd under fyra gånger fem dagar, hvilka minima i vissa fall kunna nedsättas till hälften; enligt Tyska strafflagen (267, 268 §§), om afsigten varit att bereda sig eller annan en förmögenhetsfördel eller att skada annan, ett års tukthus eller, under mildrande omständigheter, en veckas fängelse, men i andra fall en dags fängelse; enligt 1885 års Finska sträft lagsförslag (36 Kap. 5 §) sex månaders tukthus eller, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, fjorton dagars fängelse eller böter. Jemväl för öfriga hithörande förbrytelser äro straffminima i allmänhet ej obetydligt lägre än i vår lag. Också har behofvet af en sänkning af straffminima för nu ifrågavarande brott hos oss gjort sig känbart. Beredningen har derföre ansett sig böra föreslå, att straffminima i 1, 2, 3, 4, 5 och 7 §§ måtte nedsättas.

Då emellertid det nuvarande minimistraffet i 4 §, sex månaders straffarbete, för vanliga fall ej torde vara för högt, har detsamma i Beredningens förslag bibehållits såsom normalt straffminimum. Men

enär vid det brott, hvarom denna § handlar, omständigheter undantagsvis kunna förekomma, som väsentligt förringa dess straffbarhet, såsom då handlingen förfärdigats för att ersätta en förkommen äkta handling, eller då någon sjelf skrifvit qvitto å eu verkligen erlagd betalning för att freda sig mot förnyadt kraf, har Beredningen ansett, att straffet under synnerligen mildrande omständigheter bör kunna nedgå till fängelse. En liknande nedsättning vid synnerligen mildrande omständigheter har föreslagits i 7 §, särskildt med hänsyn dertill, att denna § blifvit tillämpad pa så lindriga förbrytelser som utplånande af stämplingen å ett begagnadt frimärke.

Genom nådig remiss har till Beredningen öfverlemnats General- 10 §. poststyrelsens underdåniga skrifvelse den 9 Maj 1887 angående beredande af skydd mot eftergörande och utprångling af främmande stats frimärken.

1 denna skrifvelse, vid hvilken fogats särskilda cirkulär af Verldspostföreningens Internationella Byrå, har af Generalpoststyrelsen anförts, att sedan Franska Postförvaltningen fäst uppmärksamheten derå, att så väl i Frankrike som i andra länder förfärdigats och spridts efterbildningar af frimärken, Internationella Byrån till de särskilda postförvaltningarne framstält förfrågan, hvilka åtgärder ansåges böra vidtagas för att hindra eu dylik tillverkning och förekomma bedrägerier, till hvilka densamma kunde gifva anledning. Vid den allmänna postkongress, som år 1885 hölls i Lissabon, hade äfven träffats öfverenskommelse derom, att de särskilda postförvaltningarne skulle ömsesidigt bistå hvarandra med beifrande af ifrågavarande förseelser, hvilka borde straffas enligt lagen i det land, der de eftergjorda frimärkena blifvit utlemnade. Den Internationella Byrån hade derefter, under åberopande af denna öfverenskommelse och med tillkännagifvande af de åtgärder, som med anledning deraf vidtagits i Tyskland och Frankrike, begärt upplysning, huru vida icke äfven från svensk sida koinme att vidtagas åtgärder till vinnande af nämnda syftemål; och ansåge Generalpoststyrelsen det vara ett gemensamt intresse för medlemmarne af Verldspostföreningen att inbördes gifva hvarandra bistånd mot eftergörande af frimärken och andra frarikostämplar samt mot utprångling af eftergjorda märken och stämplar.

?

68 Med anledning af hvad sålunda förekommit och då det, under förutsättning af ömsesidighet, icke synes möta någon betänklighet att i förevarande afseende likställa främmande stats allmänna stämplar och märken med svenska statens, har i 10 § föreslagits ett tillägg, afsedt att bereda lagligt skydd mot förfalskning eller missbruk af främmande stats allmänna stämplar och märken, der Konungen förordnat, att de skola njuta samma skydd som landets egna. Den i första punkten af samma § vidtagna förändring har tillkommit uteslutande af redaktionella skäl.

12 §. Sedan enligt nu gällande myntlag silfvermynt öfvergått till att vara

allenast skiljemynt, synes falskmyntning icke längre böra bestraffas lika strängt i fråga om silfvermynt, som då det gäller guldmynt. Då emellertid eftergörande af silfvermynt på grund af dessa mynts högre värde är ett vida farligare brott än eftergörande af skiljemynt af oädel metall, har Beredningen ansett sig böra i fråga om silfvermynt föreslå en särskild straffskala.

/.7 §. I sammanhang med strafifnedsättningen i 12 § för eftergörande af

silfvermynt har Beredningen ansett straffet för filning af mynt och annan dermed likstäld myntförfalskning, hvarom 13 § handla)-, böra något mildras; och har af sådan anledning föreslagits, att den nu i 2 mom. af sistnämnda § medgifna straffminskning må ega rum, ej blott då bruk icke blifvit gjordt af det förfalskade, utan ock då omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande.

14 §. Ehuru sedelförfalskning i regeln är ett så groft brott, att en ned-

sättning af det normala straffminimum i 14 § icke är tillrådlig, torde dock brottet stundom, äfven då den eftergjorda sedeln utgifvits eller begagnats, kunna vara jemförelsevis så ringa, att ett straff af två års straffarbete lärer vara fullt tillräckligt.

16 §. Då straffet för förfalskning efter 12 eller 13 § under synnerligen

mildrande omständigheter kan nedgå till straffarbete i tre månader, har, till förebyggande af missförstånd, fogats det tillägg till 16 § 2 inom., att tiden för straffarbetet icke må, i följd af den der medgifna ytterligare nedsättning till hälften, sättas lägre än till två månader.

69 Enär det i 17 § omförmälda brott — utprångling af falskt mynt 17 §■ eller falsk sedel, hvarmed man sjelf blifvit bedragen, — kan förekomma under sådana omständigheter, att urbota straff derför måste anses vara alltför strängt, har Beredningen föreslagit, att för ringare fall gerningen må kunna med bötesstraff försonas.

Tillägget till 10 § har nödvändiggjort en omarbetning af 18 §, 7A §. hvarigenom denna kommer att afse förberedande åtgärder jemväl till den i andra punkten af 10 § omförmälda förbrytelse.

14 Kap.

Den som, utan uppsåt att åstadkomma svår kroppsskada, misshand- 11 §■ lat annan så, att dylik skada följt, skall enligt nuvarande 11 § dömas, om misshandeln skedde med berådt mod, till straffarbete från och med två till och med sex år, och, om den skedde af hastigt mod, till straffarbete i högst två år. Det senare straffmaximum torde vara för lågt så väl i och för sig, med hänsyn till den betydliga skada, som af gerningen åstadkommits, som äfven vid jemförelse med straffmaximum för det svårare fall, hvarom i denna § förmäles. Af sådan anledning har Beredningen föreslagit en höjning af straff maximum för det lindrigare fallet till fyra års straffarbete. Denna förändring har jemväl utgjort en förutsättning för möjligheten af den i 15 § föreslagna skärpning af straffet för misshandel, som i 12 § sägs, då sådan misshandel föröfvas med lifsfarligt vapen.

Uppsåtlig misshandel, hvaraf kommit mindre lyte eller kropps- 12 §. fel eller lindrigare sjukdom, synes i allmänhet icke böra få försonas med böter, och i intet fall med ett obetydligt bötesbelopp. Beredningen har derföre i 12 § föreslagit såsom normal straffsats fängelse eller straffarbete i högst två år, med rätt för domaren att, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, sänka straffet till böter, dock ej under tjugufem Riksdaler. Härigenom blifver ock straffsatsen i denna § bättre, än nu är fallet, afpassad efter straff latituden för den lindrigare art af misshandel, som i 13 § omförmäles.

15 §. Då försök till dråp, derå särskild! straff ej finnes i lagen utsatt, i

många fall blir straffbart efter 15 §, och under alla förhållanden användandet af lifsfarligt vapen vid misshandel är att anse såsom en synnerligen försvårande omständighet, har Beredningen föreslagit skärpta straffbestämmelser för de fall, då med sådant vapen föröfvas misshandel, som i 12 eller 18 § omförmäles. Likaledes har eu förhöjning i straffet ansetts nödig för det fall, att skada ej sker.

22 §. De med barnamord förknippade omständigheter, hvilka föranledt,

att denna förbrytelse bedömts väsentligt mildare än andra arter af mord och dråp, hafva i senare lagstiftningar vunnit ett allt mera ökadt inflytande till nedsättning af straffmåtten. Så kan straffet för barnamord nedgå, enligt Danska strafflagen till två års straffarbete, enligt Tyska strafflagen till två års fängelse, enligt Österrikiska straff! agsförslaget af år 1881 till ett års fängelse och enligt 1885 års Finska strafflagsförslag till två års tukthus. Den omisskänneliga benägenhet, domstolarne hos oss visa, att vid bestämmande af straffet för barnamord stanna vid eller i närheten af latitudens minimigräns, fyra års straffarbete, synes ock gifva vid handen, att denna gräns allmänt uppfattas såsom val hög. Beredningen har derföre trott sig böra föreslå en normal strafflatitud af straffarbete från och med två till och med sex år, medan dock för svårare fall det nuvarande maximum, tio års straffarbete, bibehållits.

23—21, Den sålunda ifrågasatta straflfnedsättningen i 22 § har påkallat ej blott

32 §§. en sänkning af straffminimum för försök till barnamord, som i 28 § omförmäles, utan ock en nedsättning i straffen för de med barnamord beslägtade, i 24 och 25 §§ nämnda brott äfvensom för fosterfördrifning, hvarom 26 § handlar. Deremot finnes, enligt Beredningens åsigt, intet skäl till nedsättning af det i 27 § stadgade straff för den, som biträder vid fosterfördrifning. De förmildrande omständigheter, som kunna tala till förmån för den brottsliga modren, i synnerhet då föstret är frukten af eu oloflig förbindelse, ega aldrig i samma grad tillämpning på hennes medhjelpare, hvilken ofta endast af vinningslystnad drifves till sin skamliga gerning. Fastmera bär Beredningen, med hänsyn jemväl till den fara, gerningen medför för modrens lif och helsa, ansett sig böra före-

1 slå, att biträde vid fosterfördrifning aldrig må kunna försonas med ringare straff än straffarbete, äfvensom att för det i 27 § sist omnämnda fall straffmaximum höjes till ett års straffarbete.

De i 22 och 28 §§ föreslagna straffnedsättningar hafva föranledt nedsättning af straffet i 32 §.

Skärpningen af straffet i 15 § för resande af lifsfarligt vapen har 37 § fört med sig en straffhöjning för den svårare art af sagda brott, hvarom 37 § handlar.

I sin nuvarande lydelse innehåller 43 §, att, der någon genom 43 § uppsåtlig misshandel tillfogat annan sådan kroppsskada, att denne deraf ljutit döden, men skadan blef dödsorsak endast i förening med omständigheter, de der, utan gerningsmannens skuld, efteråt tillkommit, denne ej må för dråpet ådömas svårare straff, än 9 § stadgar för vållande till annans död. En giltig grund för nedsättning af banemannaansvaret synes föreligga jemväl i de emellanåt förekommande fall, då uppsåtlig misshandel förorsakat döden endast i följd af någon den dräpnes särskilda kroppsbeskaffenhet, såsom en ovanligt tunn hufvudskål, eller någon hans sjukdom. Att i dessa fall belägga gerningsmannen med vanligt dråpstraff kan icke anses vara med rättvisa öfverensstämmande.

Hvarken i ena eller andra händelsen bör dock gerningsmannen komma i åtnjutande af straffnedsättning, derest hans uppsåt gick ut på förorsakande af annans död. Har han velat dräpa och vunnit sitt mål, är det rättvist, att han såsom dråpare dömes, och han bör då ej kunna med framgång till sitt urskuldande åberopa, att döden förorsakats af olyckliga omständigheter, vare sig dessa redan förefunnits eller efteråt tillkommit. Det är likaledes tydligt, att i de fall, då misshandel förorsakat döden endast till följd af särskild kroppsbeskaffenhet eller sjukdom hos den dräpne, anledning till strafflindring icke förefinnes, om nämnda förhållande var af gerningsmannen kändt.

Beredningen har derföre ansett sig böra i 43 § dels införa ett uttryckligt förklarande, att stadgandet ej egen tillämpning i sådana fall, då gerningsmannens syfte gick ut på att dräpa, och dels tillägga eu ny punkt a,f innehåll, att enahanda strafflindring skall ega rum, då af sådan miss-

handel, som föregående punkt omförmäler, döden följt endast på grund 1 af redan befintlig särskild kroppsbeskaffenhet eller sjukdom hos den dräpne, derom gerningsmannen ej egde någon vetskap.

18 Kap.

1 §■ Det för närvarande i första punkten af 1 § för blodskam utsatta

straff af straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år, hvilket straff är vida strängare än det, som i allmänhet stadgas för samma brott i främmande lagar, har Beredningen ansett böra nedsättas till straffarbete från och med fyra till och med tio år.

7 k'. Fall hafva förekommit, då den första straffbestämmelsen i 7 § an-

setts innebära allt för stor stränghet. Omständigheterna vid gerningens föröfvande hafva nemligen, särskilt då fråga varit om yngre förbrytare, ibland varit sådana, att gerningen framstått såsom väsentligt mindre straffbar, än i allmänhet är händelsen. Vid sådant förhållande synes i lagen böra medgifvas, att, der omständigheterna åro synnerligen mildrande, nämnda straff må nedsättas till två års straffarbete.

I sammanhang med den sålunda föreslagna straffnedsättningen har jemväl det i andra punkten stadgade straff ansetts böra jemkas sålunda, att straffnedsättning må kunna ega rum i det fall, att qvinnan fyllt fjorton år och tillika omständigheterna äro synnerligen mildrande. Fn sådan nedsättning torde icke böra möta betänklighet, enär uppenbarligen brottsligheten af den gerning, hvarom denna § handlar, aftager i den mån qvinnan närmar sig den åldersgräns, vid hvilken hennes rätt att ingå äktenskap inträder.

76' §. Då djurplågeri stundom föröfvas på sådant sätt och under sådana

omständigheter, att det i 16 § nu stadgade straff af böter, högst etthundra Riksdaler, är för långa, har Beredningen föreslagit borttagande af den särskilda inskränkningen i bötesansvaret.

73 Sedan ett betydligt antal till olika samhällsklasser och yrken hörande personer till Kong!. Maj:t ingifvit framställning, huru vida ej sådan förändring i allmänna lagen kunde vidtagas, att qvinna, som gör skörlefnad till yrke och näringsfång, blefve straffbar, så har Beredningen erhållit uppdrag att vid revisionen af Strafflagen taga jemväl förevarande framställning i behörigt öfvervägande.

Såsom petitionärerna erinra, är det ej första gången lagbestämmelser i petitionens syfte blifvit i vårt land ifrågasatta. Så väl Lagkomité^ förslag till allmän kriminallag som Lagberedningens förslag till straffbalk innehöllo bestämmelser om straff för qvinna, som låter bruka sig till skörlefnad. Ett likartad t stadgande förefans jemväl i detförslag till strafflag, som i Justitiedepartementet utarbetats för framläggande vid 1862—1863 årens riksdag, i hvilket förslag senare momentet af 11 §il8 Kap. var åt följande lydelse: »Qvinna, som låter bruka sig till skörlefnad, straffes med fängelse i högst sex månader eller straffarbete från och med sex månader till och med två år.» Vid förslagets granskning yttrade Högsta Domstolens fleste ledamöter härom följande: »De mindre bestämda uttrycken i senare momentet synas kunna leda till osäkerhet i lagtillämpningen, genom tvekan, huru långt det osedliga i qvinnans lefnad skulle hafva gått för att fylla kontinuitetsbegreppet: »låta bruka sig till skörlefnad». Ty icke kan härmed förstås, att qvinna vid något enstaka tillfälle begått sådant sedlighetsbrott eller varit föremål för en kopplares intrig. Hvad häruti kan i föreskrifter om korrektionel behandling från allmänna ordningsmaktens sida och om preventiva anstalter mot en farlig sjukdoms utbredande lemnäs i uttrycken mindre bestämdt, är ej i eu strafflag tillräckligt. För bestämmande af prostitutionens ifrågavarande svårare art synes ej annat säkert kännetecken kunna i strafflag uppställas, än hvad nu gällande Lag i 57 Kap. 2 § Missgernings-Balken innehåller, eller att qvinnan egnat sig åt skörlefnad i sådant hus, som anordnats till stadigvarande hemvist för lasten.»

Med anledning af denna utaf Högsta Domstolens flertal uttryckta åsigt föreslogs i propositionen till Riksdagen den nuvarande affattningen

af 18 Kap. 11 § 2 inom., hvilken i fråga om brottets karakteristik öfverensstämmer med 1734 års lag; och den föreslagna lydelsen af ifrågavarande lagrum blef af Rikets Ständer godkänd.

Vigten af de skäl, hvilka föranledde, att på Högsta Domstolens förslag ofvannämnda af ålder gjorda inskränkning i fråga om straffbarhet för qvinna, som låter bruka sig till skörlefnad, i lagen bibehölls, synes icke hafva genom sedermera inträdda förhållanden i någon mån förringats, och Beredningen har derföre ansett sig icke böra föreslå någon ändring i det ifrågavarande stadgandet.

Till Beredningen har jemväl öfverlemnats en af omkring sex tusen personer hos Kongl. Maj:t gjord framställning derom, att vid den förestående revisionen af gällande lagar rörande skydd för religion och sedlighet tillbörlig hänsyn måtte tagas till behofvet af ett fast värn emot hädelse och gäckeri med heliga ting samt emot en litteratur, som öppet predikade sedeslöshet och förakt för de moraliska samfundsordningarne.

Öfver denna framställning, så vidt den angår gällande lagar rörande skydd för religionen, har yttrande af Beredningen afgifvits i sammanhang med det särskilda förslaget till Lag angående ändring i vissa delar af 7, 10 och 11 Kap. Strafflagen.

Med anledning af framställningen i öfrig! har Beredningen tagit i öfvervägande, huru vida straffet i 18 Kap. 13 § borde höjas. 1 Beredningens tanke är dock denna straffbestämmelse tillräcklig för att, derest den vederbörligen handhafves, bereda straffskydd mot en osedlig litteratur, och eu skärpning af samma bestämmelse skulle snarare motverka, än främja syftet med ifrågavarande framställning, då det icke saknas skäl för det antagande, att i följd af eu sådan skärpning stadgandets tillämpning mången gång skulle uteblifva.

19 Kap.

i §.

På grund af den merendels störa, ofta till vidden oberäkneliga fara, mordbrand innebär för menniskors lif, helsa och egendom, måste denna

förbrytelse anses såsom i allmänhet synnerligen grof. Men om således skal saknas för en nedsättning af den normala strafflatituden i 1 §, så lärer det dock ej kunna förnekas, att brottet stundom kan uppträda under så förmildrande omständigheter, att nu gällande straffbestämmelse näppeligen stål- i rigtigt förhållande till gerningens beskaffenhet. Erfarenheten har nemligen visat, att fall kunna förekomma, i Indika det antända föremålets egenskap af annans boning eller vistelserum icke rättfärdigar användningen af ett så strängt straff som det, hvilket bär ntsättes. Vid den s. k. medelbara mordbranden — d. v. s. antändande af något, hvarifrån elden lätteligen kan spridas till andras boningar eller vistelserum, — kunna ock förhållandena vara sådana, att gerningen skäligen bör anses försonad med ett ringare straff än sex års straffarbete. Beredningen har derföre ansett sig böra föreslå, att, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet må kunna sänkas till fyra år, äfvensom att, om dertill kommer, att icke någon förevar och blef för fara blottställd, straffet ma kunna ytterligare nedgå till straffarbete i två år.

Främst bland mordbrandsbrotten satte Missgernings-Balken i 11 Kap. 1 § elds åsättande å »Konungens hus, slott och fäste, skepp, kruthus,

förrådshus, tyghus eller annat sådant.» Lagkomiténs första förslag till allmän kriminallag omnämnde i stadgandet om qvaliticerad mordbrand af dessa föremål allenast kruthus, men i anledning åt fram stöld anmärkning blef detta stadgande i det reviderade förslaget sä utvidgadt, att det kom att omfatta mordbrand jemväl å öfriga nyss nämnda föremål. I Lagberedningens förslag till straffbalk upptogs äfven »kyrka», tydligen med afseende å det särskilda hägn, som ett åt gudsdyrkan invigdt rum ansågs böra åtnjuta.

Den affattning, som härvid gata åt ifrågavarande stadgande och sedermera upptogs i 19 Kap. 2 § Strafflagen, har emellertid föranledt olika tolkningar af detta lagrum. Stadgandet talar om »mordbrand» å dessa föremål, och då lagen eljest använder uttrycket mordbrand blott för sådant eldsåsättande, hvarigenom annans boning eller vistelserum sättes i fara, har det yppat sig tvifvelsmål, huru vida stadgandet endast afser gemm-

gar, som ega denna karakter, eller om det omfattar hvarje brottsligt eldsåsättande å nämnda föremål. Det sista var säkerligen lagstiftarens mening; men då ordalagen onekligen kunna lemna stöd för en annan uppfattning, har Beredningen ansett dessa böra förtydligas. Så väl af denna anledning som ock för att kunna i den nya 6 § lemna särskild hänvisning till bestämmelserna om mordbrand å nu ifrågavarande föremål, har Beredningen i ett särskildt moment af 2 § upptagit de objekt, hvilkas antändande bör efter denna § straffas, äfven der sådan mordbrand, som i 1 § sägs, ej år för handen. Dervid hafva, för vinnande af nödig tydlighet i angifna hänseendet, tillagts orden »ändå att det ej skedde å tid, då vanligt eller veterligt var, att menniskor å stället vistades.»

Med anledning af den i 1 § föreslagna straffnedsättning och då jemväl i de fall, hvarom 2 § handlar, det nuvarande straffminimum torde vara väl högt, har för dessa fall en jemkning i straffsatsen egt rum. Dervid har Beredningen ansett sig böra föreslå, att straffet för det i 2 mom. nämnda brott, hvilket stundom kan stå den i 3 § omhandlade lindrigare arten af eldsåsättande ganska nära, vid synnerligen mildrande omständigheter må kunna sänkas till fyra års straffarbete.

Ur 2 § har uteslutits ordet »kruthus». År detta föremål statens tillhörighet, lärer eldsåsättandet ändock falla under 2 inom., och då kruthus har annan egäre, torde antingen den der förvarade mängd af krut ej vara synnerligen betydande och brottet på den grund mindre allmänfarliga eller och läget, vara sådant, att någon större fara ej kan antagas skola genom antändandet förorsakas. Härtill kommer, att, om ett strängare straff' för antändande af kruthus bibehållits, med lika skäl bort i denna § inrymmas bestämmelser om eldsåsättande å förvaringsrum för andra explosiva ämnen, hvarigenom stadgandet om (kvalificerad mordbrand skulle kommit att erhålla eu utsträckning, som ej torde påkallas af något praktiskt behof.

Då Beredningen i 3 mom. af 2 § lemna! bestämmelser om s. k. medelbar mordbrand å de i 2 mom. omförmälda föremål, torde härmed endast vara tydligt uttalad den mening, som vid eu vigtig tolkning redan

nu bör inläggas i denna §, men efter den nya affattningen deraf ej med lika rätt kunde, utan ett uttryckligt stadgande, deri återfinnas.

Enär brott, hvarom 3 § handlar, ofta stå på gränsen till vanlig skadegörelse å egendom, i det att gerningen vexlar karakter, bland annat, efter storleken af det föremål, som sättes i brand, har Beredningen ansett sig böra föreslå, att straffet vid synnerligen mildrande omständigheter må kunna nedsättas till två månaders straffarbete. Ofriga i denna § vidtagna ändringar äro betingade endast af redaktionella skäl och lära ej tarfva någon belysning.

Då de egendomsobjekt, som utföra föremål för eldsåsättande,

hvarom

fjedern

4 § förmärs, med hänsyn till det syfte, som utgör drif-

som alltid äro af ett mera betydande

till gerningen, så

godt

omfång och värde, synes eu straffnedsättning i denna § icke böra ifrågasättas. Vid sådant förhållande har det varit nödigt att genom en särskild bestämmelse förebygga möjligheten att här för det fall, då 3 §:s straff skall komma till användning, sänka straffet på sätt i nämnda § föreslagits. 'Till undanrödjande af tvekan om den rätta tillämpningen af 4 § för den händelse att någon, som förevar, åt branden fatt svår kroppsskada eller död, har föreslagits en uttrycklig bestämmelse, genom hvilken brottet, då sagda effekt inträder, utan att omständigheterna äro sådana, som i andra momentet förutsättas, kommer att bedömas på samma sätt, som om gerningen fallit under 3 § 1 mom.

Dessutom har Beredningen ansett tydligen böra utmärkas, att, då vid eldsåsättande, hvarom 4 § handlar, gerningsmannen veterligen någon förevar och blottstäldes för fara, den i 3 § för sådant fall gifna bestäm-

melse skall komma till användning.

Vår strafflag, som är synnerligen sparsam med straffbestämmelser för försök till brott, innehåller dock i allmänhet dylika bestämmelser i fråga om de svåraste arterna af förbrytelser, såsom förräderi, mord, sänkande af fartyg och rån. Försök till mordbrand har emellertid lemnats strafflöst. Svårligen lärer dock kunna förnekas, att det brottsliga försöket att lössläppa det förhärjande element, som, när det eu gång blifvit lössläppt, merendels ej kan af gerningsmannen åter hejdas, väl förtjenar att med

3 §.

i §■

•5 §■

straff beläggas. Frånvaron af straffbestämmelser för försök till eldsåsät- ' tände har ock vid derå tillfällen förnummits såsom en känbar brist i Strafflagen och torde väl äfven någon gång hafva föranledt, att en gerning, som rätteligen varit att anse allenast såsom försök, blifvit bedömd och straffad såsom den art af fullbordad t brott, hvarom nuvarande 6 § handlar. Sådant kan jemväl finna sin förklaring deri, att denna art af fullbordadt brott ofta står försöket så nära, att gerningsmannen i förra fallet knappast kan sägas hafva skridit väsentligt längre fram till fullbordandet af sitt brottsliga uppsåt än i det senare. Af dessa skäl har Beredningen trott sig böra likställa försök till eldsåsättande med den art af fullbordadt brott, hvarom nuvarande 6 § handlar; och har dervid eu jemkning i straffsatserna skeft med hänsyn till den föreslagna nedsätta ngen af straffminima i 1—3 1 straffsatsen för försök

till brott enligt 4 § bär Beredningen ansett äfven straffarbete böra ingå; och liar, med anledning häraf, för sådant försök stadgats enahanda straff, som för försök till brott efter 3 §.

6 §■ Fe äfven hos oss förekommande fåll, då krut eller andra explosiva

ämnen användas i brottsligt uppsåt till åstadkommande af förödelse, äro af beskaffenhet att icke böra bedömas lika med vanlig skadegörelse å egendom. Den våldsamma naturkraft, som genom användningen af dylika ämnen sättes i verksamhet, och effektens ögonblickliga samt just derföre ohejdbara inträdande gifva ifrågavarande brott eu karakter af synnerlig farlighet för andras lif och egendom. Uppsåtligt åstadkommande af förödelse ä andras boningar, vistelserum eller egendom medelst sprängämne har derföre synts böra beläggas med svårare straff än vanlig skadegörelse å egendom. Med afseende derå, att äfven vid denna art af förbrytelse eu härjande och blindt verkande naturkraft tages till hjelp för vinnande åt ett brottsligt syfte, äro dessa brott närmast jemförliga med åsättande af eld. Bestämmelserna om mordbrand och annat eldsåsättande hafva dock befunnits icke utan vidare och i allo lämpa sig för den art af brott, hvarom nu är fråga. Vid bestämmande af hvad med mordbrand och annat brottsligt eldsåsättande förstås måste helt naturligt synnerlig hänsyn tagas till eldens förmåga af spridning.

79 Det är sålunda af sjelfva sakförhållandet betingadt, då i 1 f af detta kapitel mord brandsbrott förklaras vara för handen redan dermed, att eld åsatts något, hvarifrån elden lätteligen kan spridas till annans boning eller vistelserum. Helt annat är förhållandet vid användningen af sprängämnen, hvilkas verkan är begränsad och låter sig, åtminstone i någon mån, beräkna efter ämnets mängd och explosiva kraft.

Häraf följer, att, medan vid mordbrand synnerligt afseende måste göras å sjelfva faran eller möjligheten af en vidtomfattande olycka, deremot beträffande de brott, hvarom nu är fråga, den afgörande vigten bör fästas vid den i verkligheten inträffade effekten. Särdeles i ögonen fallande är den nu anmärkta olikheten i fråga om åtskilliga af de i 3 § uppräknade föremål, hvilkas förödelse genom sprängämne alldeles icke medför samma fara som åsättande af eld, hvars verkningar utöfver det närmast antända föremålet sällan låta sig med säkerhet beräkna. Af nu anförda skäl har Beredningen ansett straffbestämmelser för skadegörelse medelst sprängning erforderliga endast då gerningen rigtats mot annans boning eller vistelserum eller mot hus, bygnad, fartyg, bro eller annan dermed jemförlig främmande egendom. 1 fråga om sjelfva straffsatserna har Beredningen deremot trott sig kunna åtnöjas med eu hänvisning till stadgandena om mordbrand och annat eldsåsättande.

Då det så väl i och för sig som vid jemförelse med andra i Straff- 9 §. lagen gifna stadganden rörande straffbart försök ej synts rigtigt att för försök till så grafva förbrytelser, som sänkning' af fartyg och åstadkommande af skeppsbrott eller annan sjöskada, bibehålla ett straffminimum af fem kronors böter, hafva i 9 § föreslagits nya straffbestämmelser, afpassade till straffsatserna för de fullbordade brotten efter hufvudsakligen enahanda grund, som i 5 § blifvit följd i fråga om försök till eldsåsättande.

De i 11 § meddelade straffbestämmelser för den, hvilken uppsåt- 11 §. ligen vidtager åtgärd, hvaraf kan komma fara eller olycka vid begagnande af kanal eller jernväg, lära få anses öfver höfvan stränga för sådana fall, då olycka icke uppstått och ej heller varit åsyftad, särskild! om härtill kommit, att gerningen skett allenast af obetänksamhet och

21 §.

ej föranledt någon större fara. Också har i fall af sistnämnda beskaffenhet, såsom då någon färdats med häst och åkdon å jernväg under sådana omständigheter, att fara kunnat uppstå för densammas trafikerande, det lagbestämda straffet gemenligen blifvit i nådeväg betydligt mildradt. Då emellertid ett dylikt missförhållande mellan gerningens brottslighet och det i lagen utsatta straff icke vidare bör qvarstå, har Beredningen, som ansett någon nedsättning i det normala straffet ej böra ega rum då gerningen skett i syfte att åstadkomma olycka, föreslagit sådan ändring i förevarande §, att den redan nu medgifna nedsättningen till sex månaders straffarbete må kunna inträda när olycka ej uppkom och ej heller var åsyftad, samt att eu ytterligare nedsättning till fängelse eller böter, dock ej under femtio Riksdaler, må ske, om derjemte faran var ringa och gerningen finnes hafva företagits af obetänksamhet.

Tillägget i 21 § har föranleda af det nya stadgandet i 6 §.

20 Kap.

Ingen del af 1864 års strafflag har varit föremål för så ofta upprepade anmärkningar som stadgandena i 20 Kapitlet, hvilket ock med sina talrika bestämmelser om olika, delvis med vidt skilda straffsatser belagda, arter af tillgrepp och om särskilda återfallsstraff redan i sin yttre form och uppställning afviker från de grunder, Indika eljest i Strafflagen vunnit tillämpning.

Inkasten hafva rigtats förnämligast mot följande hufvudpunkter, nemligen: åtskiljandet af stöld och snatteri, den allt för störa betydelse, som vid tillgrepp och dermed beslägtade brott tillagts återfall, de talrika arterna af qvalificerade tillgrepp samt den omständighet, att redan första resan stöld ovilkorlig!, belagts med förlust af medborgerligt förtroende.

O o

Det har någon gång ifrågasatts att helt och hållet upphäfva skilnaden mellan stöld och snatteri, såsom ej grundad på någon verklig

olikhet i de båda brottens karakter. Men oafsedt att rigtigheten af denna uppfattning med rätta kan betviflas — mången, som ej gör sig samvete af att snatta obetydligare föremål såsom frukt eller dylikt, skulle icke, om än aldrig så frestande tillfällen yppades, vilja göra sig skyldig till olofligt tillgrepp af gods till något större värde —, så synes jemväl på andra grunder den sålunda ifrågasatta åtgärden ingalunda tillrådlig. En nödvändig följd af sammanslagningen blefve nemligen en utvidgning af strafflatituden, så att den komme att omfatta så väl snatteri- som stöldstraffen. Men eu sådan utvidgning af latituden möter, enligt Beredningens åsigt, stora betänkligheter. Härtill kommer, att, huru lågt än straffet i det konkreta fallet för ett obetydligt tillgrepp sattes, gerningen ändock alltid skulle af den allmänna uppfattningen, som i dylika fall ytterligt långsamt undergår förändring, stämplas med den nesa, som för närvarande vidlåder stöld, och härigenom skulle i sjelfva verket ett stadgande i ofvan angifna rigtning komma att — hvad man ingalunda lärer hafva åsyftat — i många fall medföra en mycket känbar skärpning.

Hufvudsakligen af nu anförda skäl har Beredningen icke ansett sig böra ifrågasätta borttagande af den hos oss uråldriga och med folkets åskådningssätt införlifvade skilnaden mellan stöld och snatteri. Visserligen kan det ej förnekas, att den emellan dessa båda arter af tillgrepp efter det tillgripnas värde uppdragna gränslinie i viss mån är godtycklig. Men der man, utan angifvande af ett visst penningevärde såsom det bestämmande, sökt på annat sätt fastställa begreppet snatteri till skilnad från egentlig stöld, visa sjelfva de obestämda och sväfvande ordalag, man sett sig nödsakad att använda, huru omöjligt det är att sålunda erhålla en någorlunda bestämd gränslinie. Anmärkningsvärdt är ock, att flera nyare strafflagar och strafflag sförslag vid utsättande af ansvaret för olofligt tillgrepp gradera straffbarheten efter det tillgripnas värde. Så är förhållandet t. ex. i Norska strafflagen (jemlikt Lagen d. 6 Juni 1884), Ungerska strafflagen (1878), Österrikiska strafflagsförslaget (1881), Italienska strafflagsförslaget (1885) och Finska strafflagsförslaget (1885).

It

82 Om Beredningen således ansett sig sakna skäl att frångå nu gällande bestämmelser i afseende å ifrågavarande brotts karakteristik, så har deremot genom det nu framlagda förslaget betydelsen af den förefintliga gränslinien i väsentlig mån förringats. Då nemligen enligt nu gällande lag redan första resan stöld är belagd med en annan och svårare straffart än snatteri och derjemte medför ovilkorlig förlust af medborgerligt förtroende, så komma deremot enligt Beredningens förslag straffsatserna för de begge brotten att delvis täcka hvarandra. Och då fängelse insatts såsom alternativ straffart för stöld vid synnerligen mildrande omständigheter, följer deraf, att, der denna straffart användes, förlust af medborgerligt förtroende, ej kommer att ådömas.

Det ligger i sakens natur, att återfall i allmänhet bör vid brottets bedömande anses såsom en försvårande omständighet och verka straffökning, ehvad sådant blifvit i lagen uttryckligen föreskrifvet eller ej. Erfarenheten gifven emellertid vid handen, att vid vissa slags brott återfall förekommer ojemförligt oftare än vid andra, och det saknar derföre ej sitt berättigande att vid de förra tillmäta återfallet en särskild betydelse. I synnerligen hög grad gäller detta om tjufnad sbrotten, vid hvilka återfall kan sägas vara snarare regel än undantag. Allestädes gifves det en klass af menniskor, hvilka i stället för ärligt arbete hafva tjufnad till sitt yrke och näringsfång och, när de efter undergången bestraffning komma på fri fot, fortsätta dermed. Men tydligt är, att endast ett högre mått af straff kan antagas skola öfva någon varaktigare verkan på dylika vaneförbrytare. Borttagandet af särskilda återfallsstraff skulle således nödvändiggöra en utvidgning af straffsatsen för tjufnadsbrott till ett omfång, som, då det gäller en så ytterst vanlig förbrytelse, skulle vara i högsta grad betänklig. Deremot har det synts nödigt att i åtskilliga hänseenden mildra nu gällande straffbestämmelser för återfall, då det svårligen lärer kunna nekas, att dessa, äfven efter den betydliga nedsättning, som år 1872 vidtagits deri, vid en jemförelse med de straffbestämmelser, som i öfrigt förekomma i Strafflagen, framstå såsom allt för stränga. Om derjemte, på sätt ofvan föreslagits, en tidsbegränsning fastställes för tidigare brotts verkan till

straffskärpning vid återfall, torde olägenheterna af det nuvarande iterationssystemet vara undanröjda.

De i nuvarande 3, 4 och 5 §§ af 20 Kap. uppräknade qvalifikationsbestämningar äro i åtskilliga delar föråldrade. Då dessutom, enligt hvad erfarenheten visat, sjelfva omnämnandet i lagtexten gifvit dessa bestämningar ett inflytande på straffmätningen, som mången gång ej står i rigtigt. förhållande till den särskilda omständighetens egen vigt och betydelse, har Beredningen ansett tiden vara inne att ersätta dessa stadganden med en allmän bestämmelse i 1 § om straffskärpning vid synnerligen försvårande omständigheter. I sammanhang härmed har Beredningen uteslutit stadgandet, att tillgrepp under de i nuvarande 5 § förutsatta omständigheter skall anses såsom stöld, ändå att det tillgripnas värde ej går öfver femton Riksdaler.

Hvad slutligen angår påföljden förlust af medborgerligt förtroende vid första resan stöld, så synes ingen anledning förefinnas att i vanliga fall befria tjufven från denna påföljd, i synnerhet om, såsom Beredningen föreslagit, det i allmänhet icke blir tillåtet att införa uppgift om ifrågavarande påföljd i prestbetyg, som af enskild person begäres, genom hvilket förbud påföljdens menliga inverkan i afseende å brottslingens återupprättande i hufvudsaklig man undanrödjes. I de fall deremot, då ådömande af nämnda påföljd ej kan anses lämpligt, torde omständigheterna vara sådana, att fängelse, med hvilken straffart sådan påföljd ej förenas, bör å gerningen följa.

Nu gällande straffsats för första resan enkel stöld, straffarbete från och i §. med två till och med sex månader, är .i förhållande till flertalet öfriga i Strafflagen förekommande strafflatituder af synnerligen inskränkt omfång.

Denna omständighet — som närmast låter förklara sig deraf, att så väl de lindrigare som de svårare arterna af olofligt tillgrepp, snatteri och qvalificerad stöld, utsöndrats och erhållit särskilda straffsatser — har varit egnad att åstadkomma önsklig likformighet vid utmätande af straffet för första resan enkel stöld. Då Beredningen nu föreslagit en utvidgning af strafflatituden i 1 § 1 mom., har Beredningen för den skull ansett synnerlig vigt ligga derpå, att, så vidt möjligt vore, härigenom icke någon

rubbning i nyssnämnda förhållande måtte inträda. Men det torde ej utan skäl kunna befaras, att, derest fängelsestraff utan vidare infördes i den allmänna latituden, denna straffart, i stället att sparas för lindrigare fall, skulle komma att, åtminstone i vissa delar af landet, allmänneligen användas, så snart ej omständigheterna i öfvervägande grad vore försvårande, Då, å andra sidan, genom den föreslagna uteslutningen af de i nuvarande 3, 4 och 5 §§ gifna bestämmelser om qvalificerade tillgrepp äfvensom af nuvarande 8 §, det blifvit nödigt att för svårare fall medgifva straffets höjande, har det ej synts lämpligt att i den normala latituden inrymma denna straffökning, enär en dylik åtgärd tilläfventyrs skulle kunna så uppfattas, som om meningen vore, att för vanliga fall af första resan enkel stöld straffet borde sättas högre, än nu gemenligen sker. Beredningen har derföre ansett sig böra åt 1 § 1 mom. gifva sådan form, att, med bibehållande af den nuvarande straffsatsen såsom normal latitud, möjlighet lemnades så väl till straffskärpning vid synnerligen försvårande, som till straffminskning vid synnerligen mildrande omständigheter. Eu dylik anordning har visserligen icke någon motsvarighet i Strafflagen, men torde dock icke böra möta några betänkligheter, då den principielt väl låter försvara sig och, på sätt ofvan antydts, utan tvifvel medför betydande praktiska fördelar.

Straffmaximum för första resan enkel stöld under synnerligen försvårande omständigheter har Beredningen satt till två års straffarbete. Detta är samma maximum, som jemlikt nuvarande 8 § kan komma till användning vid de arter af qvalificerad stöld, hvilka enligt Beredningens förslag blifva att hänföra till enkel stöld och således falla under 1 §. Lägre kan ifrågavarande straffmaximum ej bestämmas, om detsamma skall blifva tillräckligt för synnerligen svåra fall, särskildt sådana, vid hvilka det tillgripnas värde uppgår till mycket högt belopp. Så vidt Beredningen har sig bekant, bär ej heller detta maximum någonsin betecknats såsom för högt; klagomålen öfver allt för stor stränghet vid tjufnadsbrottens bedömande hafva aldrig afsett verkligt svåra fåll. Sattes maximum för första resan enkel stöld lägre än till två års straffarbete, skulle ock ett missförhållande uppkomma mellan straffet för detta brott och det straff,

som i 22 Kap. 11 § föreslagits för försnillning. Sagda missförhållande skulle särskild! kunna leda till betänkliga resultat i fråga om de fall af försnillning, som enligt nuvarande 4 och 5 §§ i 20 Kap. straffas såsom tjufnad och hvilka Beredningen, hufvudsakligen af praktiska skäl, ansett böra fortfarande så bedömas. Eu jemförelse med främmande lagstiftning visar ock, att man vid bestämmande af straffet för första resan enkel stöld ansett sig icke kunna stadna vid lägre maximum än frihetsstraff i två år. Så är detta maximum i Norska strafflagen (19 Kap. 1 §) tre års straffarbete, i Danska strafflagen (228 §) två års straffarbete, i Tyska strafflagen (242 §) fem års fängelse, i Holländska strafflagen (art. 310) fyra års fängelse samt i 1885 års Finska strafflagsförslag (28 Kap. 1 §) två års tukthus.

Högsta bötesbeloppet för snatteri, ett hundra Riksdaler, motsvarade enligt den ursprungliga lydelsen af 2 Kap. 10 och 11 §§ Strafflagen fängelse vid vatten och bröd i elfva dagar eller enkelt fängelse i tre gånger så lång tid. Sedan numera, enligt Lagen om upphäfvande af Strafflagens stadganden angående fängelse vid vatten och bröd den 16 Maj 1884, nyssnämnda bötesbelopp skall öfvergå till allenast tretton dagars enkelt fängelse, har, såsom redan vid lagens framläggande af Chefen för Justitiedepartementet påpekades, mellan högsta bötesbeloppet och det alternativt stadgade fängelsestraffets minimum, en månad, uppkommit en lucka, som bör fyllas. Då nu ett stadgande om direkt ådömande af frihetsstraff på kortare tid än eu manad skulle innebära en rubbning af det ’ nuvarande straffsystemet, har i stället föreslagits borttagande af den särskilda begränsningen af bötesan svaret för snatteri.

Den omredigering af 1 § 2 inom., som i öfrigt vidtagits, innebär endast en formel förändring, som påkallats deraf, att det i Strafflagen begagnade uttrycket »och är gerningen ej utmärkt med sådan omständighet, att den ändock — för stöld anses skall» icke rätt lämpat sig för vissa af de fall, hvarom den nya 9 § handlar.

Då tvekan någon gång lärer hafva uppstått, huru de i 2 § begag- 2 §. nade orden »värde — straffad såsom för stöld» rätteligen böra förstås,

har berörda uttryck utbytts mot ett annat, som med större tydlighet angifver, att ifrågavarande förbrytelse skall i alla afscenden anses lika med stöld.

■' §• Sedan de i nuvarande 4 och 5 §§ förekommande stadganden om

qvalificerade tillgrepp bortfallit, hafva de för öfrigt i dessa §§ meddelade bestämmelser, att vissa brott, hvilka enligt sin natur egentligen äro att hänföra till förskingring eller bedrägeri, skola såsom tjufnad anses och straffas, sammanförts i den nya 3 §.

4 §■ ! sammanhang med den nedsättning af straffet, som i 1 § med-

gifvits i fråga om enkel stöld, har Beredningen ansett det nuvarande väl höga straffminimum för grof stöld, hvarom förslagets 4 § handlar, böra sänkas till straffarbete i två månader. Fall kunna emellertid inträffa, då vid ringare tillgrepp straffet, äfven med den sålunda föreslagna nedsättningen, blir allt för strängt i förhållande till brottets beskaffenhet. Särskildt gäller detta om de lindrigaste formerna af inbrottsstöld t. ex. tillgrepp af frukt eller dylikt efter klättring öfver plank. Åt domstolen har derföre inrymts rätt att vid synnerligen mildrande omständigheter nedsätta straffet till fängelse i en månad, om det tillgripnas värde ej öfverskrider femton Riksdaler, i hvilket fall för öfrigt en straffskärpning ligger redan deruti, att gerningen på grund af den qvalihcerande omständigheten bedömes, ej såsom snatteri, utan såsom stöld.

Det i 1 mom. af nuvarande 6 § begagnade uttrycket »stjäl något i kyrka, ehvad det kyrkan tillhörer eller af andra der i förvar satt är,» har, ehuru icke fullt tydligt, dock ej skäligen kunnat blifva föremål för missuppfattning, så länge 5 § innehöll särskildt stadgande om tillgrepp »från annan inne i kyrka». Då emellertid denna del af 5 § icke upptagits i Beredningens förslag, har det ansetts nödigt att ersätta förstnämnda uttryck med ett annat, som bättre återgifver den åsyftade meningen.

Enär den omständighet, att någon, som stjäl, dervid medför vapen, icke syntes ensam vara tillräcklig anledning att göra gerningen till en gröfre, qvalificerad stöld, der ej uppsåtet framträdt i handling,

insköt Lagutskottet vid riksdagen 1853—54 ordet »eljest» i 6 mom. af nuvarande 6 §. Knappast kan dock förnekas, att tillgreppet får en särdeles svår karakter redan derigenom, att gerningsmannen i och för vinnande af sitt brottsliga syfte medför vapen, för hvars användande, der sådant blir af nöden, han i de flesta fall ej lärer rygga tillbaka, beredningen har derföre ansett sig ega skäl föreslå borttagande af ordet »eljest», hvilket, ehuru i Beredningens tanke ej afgörande för uppfattningen af stadgandet, dock med hänsyn till ofvan anmärkta omständighet vid detsammas tillkomst möjligen skulle kunna tilläggas en sådan betydelse.

Derest, på sätt Beredningen föreslagit, de i nuvarande 3, 4 och 5 §§ meddelade bestämmelser om qvalificerade tillgrepp utgå, skulle tillämpningen af stadgandet i nuvarande 8 § angående straffökning vid sammanträffande af flera qvalifikationsgrunder komma att inskränkas till de fall, hvarom i den nya 4 § förmäles. Användning vid tjufnadsbrott af eu annan och strängare straffmätningsgrund i detta hänseende än den, som eljest i Strafflagen är vedertagen, synes emellertid icke vara af nöden, då det normala maximum af fyra års straffarbete torde vara tillräckligt jemväl för nu afsedda fall. Detta stadgande har derföre icke blifvit i Beredningens förslag upptaget.

I öfverensstämmelse med hvad för närvarande eger rum, har in- 5 § brott likstälts med enkel stöld i fråga om straffet. Om detta således hädanefter någon gång kan blifva strängare än enligt nu gällande lag — något som för svårare fall torde finnas vara väl befogadt —, har å andra sidan möjlighet beredts att jemväl för detta brott under mildrande omständigheter ådöma fängelse, i hvilken händelse förlust af medborgerligt förtroende ej inträder. Genom den föreslagna likställigheten af nämnda brott, första gången föröfvade, undgår man ock att vid återfall uppställa skilda straffskalor för enkel stöld och för inbrott, en åtgärd, som ej lärer vara påkallad af något förefintligt behof men skulle göra bestämmelserna i detta ämne ganska invecklade.

I nuvarande 11 § af 20 Kap. hafva straffsatserna för andra och tredje 7 § resorna stöld uttryckts genom stadgande!! om tillökning i tiden för det

SB

straffarbete, som bort följa på gerningen första gången föröfvad. Denna form för straffbestämmelsernas affattning afviker från den eljest i Strafflagen använda, och för en sådan afvikelse finnas i Beredningens tanke ej tillräckliga . skäl. Då dessutom, sedan fängelsestraff införts i latituden för första resan så väl enkel som grof stöld, formella hinder mött att bibehålla den nuvarande affattningen af de två första momenten i 11 §, har Beredningen funnit sig böra föreslå sjelfständigt bestämda strafflatituder jemväl för andra och tredje resorna stöld. Beredningen har dervid satt maximum för andra resan ett och för tredje resan två år högre än maximum för första resan, hvilka straffmått ansetts tillfyllestgörande för att iterationen äfven i svårare fall skall kunna vinna tillbörligt afseende. Hvad minima beträffar, så hafva dessa bestämts lika med de för första resan föreslagna, dock att fängelsestraff ansetts böra ifrågakomma endast vid andra resan enkel stöld.

Den nuvarande sammanslagningen, vid fjerde och följande resor, af straffen för enkel och för grof stöld har vid den enkla stölden föranledt till en ofta och ej utan skäl öfverklagad stränghet. Beredningen har derföre ansett sig böra uppställa särskilda straffskalor för nämnda två grupper af förbrytelser, hvilket föranledt en väsentlig nedsättning af straffmaximum för den enkla stölden. Vidkommande åter straffmaximum för den grofva stölden, så enär lifstids frihetsstraff enligt den uppfattning, som numera torde vara den allmänna, icke lämpar sig för förbrytelser, som rigtats ensamt mot egendom, samt, der det ådömes, så godt som alltid blir efter tio års förlopp i nådeväg efterskänkt, har Beredningen föreslagit, att detta straff icke vidare må för ifrågavarande brott ådömas. Straffminima har Beredningen ansett böra nedsättas för den enkla stölden till sex månaders och för den grofva stölden till ett års straffarbete, då, derest dessa minima sattes högre, iterationen tvifvelsutan i vissa fall skulle erhålla större betydelse, än som rätteligen tillkommer densamma.

8 §. Det har anmärkts såsom en oegentlighet, att enligt nuvarande 12

§ den, som begått två snatterier till ett sammanlagdt värde af mera än femton kronor, blir mildare bedömd, om det senare snatteriet föröfvats

efter det han blifvit dömd eller till och med dömd och straffad för det förra, än om häda snatterierna föröfvats utan att dom mellankommit.

Denna oegentlighet skulle till en del undanrödjas, om man stadgade, att redan andra resan snatteri skulle straffas såsom stöld; men ett sådant stadgande skulle innebära en skärpning, som Beredningen ansett ingalunda vara att förorda. Vigten af ofvannämnda anmärkning kommer deremot att i väsentlig mån förringas, om, på sätt Beredningen föreslagit, straffsatserna för snatteri och första resan stöld delvis täcka hvarandra. Dessutom bör ej förbises, att, om man öfvergåfve grundsatsen om brottens bedömande efter sammanlagda värdet af det tillgripna, eu annan oegentlighet skulle uppstå, icke mindre stötande än den nu anmärkta, i ty att den, som vid åtskilliga tillfällen tillgripit gods till ett sammanlagdt, belopp kanske mångdubbelt högre än stöldvärdet, ehuru hvarje gång understigande detta, skulle dömas allenast för snatteri, medan en annan, som vid ett enda tillfälle tillgripit helt obetydligt öfver femton kronors värde, ej kunde undgå att straffas för stöld. Dertill kommer äfven, att ett öfvergifvande af den hittills följda grundsatsen skulle i hvarje förekommande fall nödvändiggöra en pröfning, huru vida eu fortsatt förbrytelse eller flera från hvarandra fristående brott förelåge. Men en dylik pröfning skulle utan tvifvel i praxis ofta medföra betydande svårigheter och lemna fritt rum för skiftande meningar inom domstolarne. På dessa grunder har Beredningen i den nya 8 § upptagit nu gällande bestämmelse i detta ämne, hvarjemte i ett tillagdt moment uttryckligen uttalats den hittills allmänneligen följda, men endast på analogi grundade regeln, att, der någon för flera snatterier på en gång lagföres och det tillgripna godset ej uppgår till stöldvärdet, bestämmelserna i 4 Kap. 3 § skola lända till efterrättelse.

Hvad nyss anmärkts i fråga om andra momentet af 8 § gäller g y.

äfven om det i 9 § inryckta tillägget, att stadgandet i denna § skall ega tillämpning jemväl då någon på en gång lagföres för snatteri och stöld eller inbrott.

14 §. Då straffarbete, som efter något stadgande i detta kapitel ådömes,

alltid är förenadt med påföljden förlust af medborgerligt förtroende, har åt 14 § kunnat gifvas en förenklad lydelse, hvilken dessutom eger företrädet att ej i något fall lemna rum för tvekan om stadgandets tillämplighet.

21 Kap.

1-3 §§■ I sammanhang med de straffnedsättningar, som vidtagits i 20 Kap., har Beredningen ansett sig böra föreslå en mildring af de i 1, 2 och 3 §§ af 21 Kap. för rån meddelade straffbestämmelser, hvilka utmärka sig för synnerlig stränghet. Ihågkommas bör nemligen, hvad angår minima, att rån enligt lagen föreligger äfven om det våld, medelst hvilket tillgreppet föröfvas, är helt obetydligt, så snart det blott kan karakteriseras såsom »våld å person», och att följaktligen under nyssnämnda §§ kunna komma att hänföras fall, hvilka i fråga om straffbarheten icke synnerligen skilja sig från stöld,—något hvarå i verkligheten exempel ej så sällan förekommit. Beträffande åter straffmaxima har icke någon annan ändring ansetts behöflig, än att i 1 § nedsättning skett till åtta års straffarbete, hvilket straffmått så väl i och för sig som i förhållande till straffen för jemförliga brott synes vara tillräckligt äfven för svårare fall.

Enär vid återfall, hvarom i 3 § förmäles, förhållandena, särskildt då brottslingen förut straffats allenast för obetydligare stölder, kunna vara sådana, att gerningen ej bör anses svårare än qvalificeradt rån, första resan begånget, samt giltigt skäl torde förefinnas att jemväl vid återfall medgifva någon mildring i straffet för det fall, då gerningen stadnat vid försök, hafva i 3 § införts enahanda straffminima, som i 2 § föreslagits, dock med den afvikelse i fråga om försök, att straffets nedgående under det för fullbordadt brott utsatta minimum gjorts beroende deraf, att omständigheterna äro synnerligen mildrande.

.9 §. Ändringen i första punkten af 9 § är föranledd af den i 1 § före-

slagna straffnedsättningen.

91 Då den, som dömes till straffarbete för sådan delaktighet i rån, 10 §. hvarom i 9 § sägs, framdeles såsom hittills alltid bör drabbas af förlust af medborgerligt förtroende, har med anledning af de föreslagna ändringarne i de allmänna stadgandena om denna påföljd en föreskrift i sådant syfte intagits i 10 §.

22 Kap.

I den mån som den allmänna rörelsen tilltagit i omfång och liflig- 1 §. het, hafva äfven de svikliga sätten att tillskansa sig annans egendom blifvit talrikare och iklädt, sig allt mera skiftande former. Om än i och för sig af mindre grof art än tjufnad, innebär dock ofta bedrägeri, hvarom 1 § handlar, i följd af den listiga förslagenhet, som gemenligen utmärker denna förbrytelse, för den allmänna rättssäkerheten lika stor våda som det olofliga tillgreppet, helst som den genom bedrägeri förorsakade materiella skadan ej sällan antager betydande dimensioner. Giltigt skäl saknas således ej för det ofta hörda påståendet, att i vår lag straffbestämmelserna för stöld och dermed sammanhängande förbrytelser, å ena, och bedrägeristraffet, å andra sidan, icke stå i väl afpassadt förhållande till hvarandra, desto mindre som vid bedrägeribrotten återfall ej verkar till straffökning utöfver den för brottet i allmänhet bestämda latituden. För att utan rubbning af de grundsatser, som blifvit följda i detta kapitel, afhjelpa det anmärkta missförhållandet, har Beredningen föreslagit en skärpning af straffet i 1 §. Då Beredningen härvid velat undvika en öfver hOfvan utsträckt strafflatitud och dessutom ansett, att endast de lindrigaste arterna af bedrägeribrott böra få med bötesstraff försonas, har, i analogi med hvad som skett i 20 Kap. 1 §, föreslagits, att urbota bestraffning af fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år bestämmes såsom normal latitud, samt att straffskärpning må kunna inträda vid synnerligen försvårande och straffminskning vid synnerligen mildrande omständigheter.

2 §. Användande af falsk handling af beskaffenhet, som i 12 Kap. 4

eller 5 § omförmäles, skall, då handlingen är skrifven i diktad persons namn, efter nuvarande 2 § 1 mom. i 22 Kap. betraktas såsom bedrägeri och straffas enligt de 1 § gifna bestämmelser. Redan nu innebär detta en oegentlighet så till vida, som högsta straffet för det i 12 Kap. 5 § omförmälda brott är sex månaders straffarbete utan förlust af medborgerligt förtroende, under det att, om dylik handling skrifvits i diktad persons namn — och gerningen således, enligt lagens otvetydiga mening, bör mildare bedömas —, formel möjlighet förefinnes att bestämma straffet till två års straffarbete, hvarförutom, i fall straffarbete ådömes, jemväl måste dömas till förlust af medborgerligt förtroende. Hittills har den påpekade oegentligheten varit mindre märkbar, då enligt 22 Kap. 1 § straffarbete kunnat ådömas endast der omständigheterna varit synnerligen försvårande, och följaktligen vid en vigtig lagtillämpning användandet af falsk, i diktad persons namn skrifven sådan handling, som i 12 Kap. 5 § sägs, icke gerna blifvit belagdt med den för särskildt svåra fall afsedda strängare straffarten. Om deremot, på sätt Beredningen föreslagit, i 1 § straffarbete intill två år insättes i den normala latituden, kunna bestämmelserna i 2 § 1 mom. i fråga om sådana handlingar, som i 12 Kap. 5 § oinförmälas, icke vidare bibehållas; och då stadgandena i fråga om de olika arterna af falska handlingar icke böra upptagas i skilda lagrum, har 1 mom. af 2 § utbrutits och insatts såsom 17 § i detta kapitel, dervid nya straffbestämmelser föreslagits, afpassacle efter straffsatserna i 12 Kap. 4 och 5 §§, men något mildare än dessa.

6 §. Enär straffmaximum för den i 1 mom. af 6 § omförmälda svårare

art af bedrägeri ej bör vara lägre än det i 1 § utsatta, har i förstnämnda lagrum föreslagits, att straffet må vid synnerligen försvårande omständigheter kunna höjas till fyra års straffarbete.

10 §. Att för hvarje fall, då ondt uppsåt är för handen, med straffarbete

och dermed förenad påföljd af förlust af medborgerligt förtroende belägga kränkning af brefhemligheten, hvarom 10 § handlar, synes kunna leda till val stor stränghet. Möjlighet att vid ifrågavarande brott

använda en lindrigare straffårt bör desto hellre lemnas, som enligt Beredningens förslag fängelse framdeles skulle komma att ingå i straffsatserna för inbrott och stöld ur försegladt bref. I första punkten af denna § hafva derföre införts orden »fängelse i högst sex månader».

Då de i 11 § omförmälda förbrytelser — försnillning och annan It §■ förskingring af främmande egendom — stundom kunna vara särdeles grafva och medföra en högst betydande egendomsförlust, torde den föreslagna skärpningen af straffet för dessa bratt få anses vara af behofvet synnerligen påkallad; och har, enligt de i detta kapitel följda grunder, förlust af medborgerligt förtroende ansetts böra följa å brottet, då detta är förenadt med sådana omständigheter, att straffarbete derför ådömes.

Borttagandet af det för närvarande i 13 § för ådömande af frihets- 13 §. straff stadgade vilkor, att omständigheterna skola vara synnerligen försvårande, har ansetts skola medföra en, visserligen ej betydlig, men i många fall väl behöflig skärpning af straffmåttet för de i denna § omförmälda arter af oredlighet.

Då sådan förbrytelse af fullmägtig eller annan syssloman, som i 14 §■

14 § 1 mom. omförmäles, innefattar svikande af ett lemnadt förtroende och följaktligen är närmast jemförlig med åtskilliga brott, som hemfalla under 11 §, har straffbestämmelsen i sistnämnda § synts böra

tillämpas å ifrågavarande förbrytelse.

Sedan Lagen om skydd för varumärken den 5 Juli 1884 samt 16 §. Förordningen om svenska jern- och ståleffekters stämpling den 28 November 1884 trädt i kraft, lärer nuvarande 16 § icke vidare erfordras för beredande af skydd åt enskildes frivilligt använda varumärken eller för stämplar å jern- och ståleffekter. Då emellertid eu straffbestämmelse fortfarande torde vara behöflig med afseende å öfriga fall, då stämplar och märken enligt gällande föreskrifter skola åsättas föremål af vissa metaller, har denna § erhållit en efter dess sålunda inskränkta omfattning afpassad lydelse.

1 fråga om 17 §, hvilken utbrutits ur nuvarande 2 §, hänvisas till 17, 18 §§. hvad vid sistnämnda lagrum blifvit anfördt; och hafva till undvikande

af rubbning i paragrafföljden nuvarande 17 och 18 §§ sannnanslagits. Då straffsatsen i nuvarande 18 § för sviklig^ begagnande af orlofssedel, pass eller dylikt bevis, som är utgifvet för annan person, funnits allt för inskränkt, har Beredningen föreslagit en utvidgning af denna straffsats.

7<9 §■ Enär de nya straffbestämmelserna i 1 § lära vara allt för stränga

för den jemförelsevis lindriga förseelse, förtigande af hittegods, hvarom 19 § 2 mom. handlar, har i detta lagrum införts samma straffsats, som blifvit föreslagen för de jemförliga brott, Indika omförmälas i 13 § af detta kapitel.

21 §• Då giltig grund ej synes förefinnas att förmena en förorättad måls-

egande allmän åklagares bistånd vid beifrande af de i nya 4 mom. af 2 § samt i 11 och 14 §§ omförmälda förbrytelser, har Beredningen ansett dessa förbrytelser böra få af allmän åklagare efter angifvelse åtalas.

23 K a p.

7 §■ Då erfarenheten gifvit vid handen, att det i 1 § omförmälda brott,

bedrägeri mot borgenärer, stundom förekommer under sådana omständigheter, att det nuvarande straffminimum måste anses såsom allt för strängt, har Beredningen föreslagit eu nedsättning af detsamma.

6 §. Konkurslagarne den 13 Juli 1818 och den 12 Mars 1830, i hvilka

stadgades straff så väl för gäldenär, den der gjort sig skyldig till bedrägeri mot sina borgenärer, som ock för vårdslös gäldenär, innehöllo föreskrift, att bedräglig och vårdslös gäldenär ej finge nyttjas i allmän tjenst eller förrättning eller taga del i val, som utmärkte medborgerligt förtroende, eller dervid sjelf komma under omröstning, men att vårdslös gäldenär, hvilken styrkte inför Rätten, att han till fullo förnöjt sina borgenärer, blefve fri från allt vidare ansvar och, derest det skedde sedan han undergått fängelsestraffet, dock återstäld i medborgerligt anseende. Konkurslagen den 18 September 1862, i hvilken vissa slag af brottsligt förfarande mot borgenärer sammanfördes till en ny grupp af konkursförbrytelser under benämningen oredlighet, stadgade en sådan förlust af medborgerligt förtroende såsom påföljd för gäldenär, hvilken

brukat oredlighet mot sina borgenärer, hvaremot en dylik påföljd icke förekom för gäldenär, hvilken allenast visat vårdslöshet mot borgenärerna, och blef enligt denna lag oredlig eller vårdslös gäldenär, hvilken styrkte sig hafva till fullo förnöjt sina borgenärer, den förre återstäld i medborgerligt anseende, den senare fri från allt vidare ansvar.

Lagkomiténs förslag till allmän kriminallag och Lagberedningens förslag till straffbalk, hvari upptogos straffbestämmelserna för bedräglig och vårdslös gäldenär, innehöllo icke något stadgande i syfte att gäldenär genom förnöjande af fordringsegarne i konkursen skulle kunna bereda sig frihet från ådömd bestraffning eller återställande i förloradt medborgerligt anseende. Den vid riksdagen 1862—1863 framlagda propositionen med förslag till strafflag öfverensstämde i förevarande ämne med lagförslagen. Men Lagutskottet vid nämnda riksdag fann ej skäl förekomma till afvikelse från gällande konkurslags ofvan angifna stadgande angående vårdslös gäldenär; och ansåg utskottet detta stadgande böra utsträckas jemväl till gäldenär, som blifvit dömd för oredlighet, äfvensom till gäldenär, hvilken rymt och ej kommit åter. I sådant syfte föreslog utskottet att i kapitlet om konkursförbrytelser införa eu ny paragraf, motsvarande nu gällande 6 §, och hvad utskottet sålunda föreslagit blef af Rikets Ständer godkändt. Såsom skäl för ändringen anfördes af utskottet, att den omständigheten, att gäldenär, som blifvit dömd för vårdslöshet, betalade sin gäld, innebure ett slags vederläggning eller annullerande af de grunder, hvarpå domen stöddes; väl qvarstode, att häri ej kunnat betala sina borgenärer genast, men det vore ej derför, som straffet blifvit honom ådömdt. Samma grunder ansåg utskottet ock tala för den utsträckning af straffrihet, som af utskottet ifrågasattes.

Den af utskottet åberopade omständigheten synes dock Beredningen icke innebära tillräckligt skäl för bibehållande af rättigheten för en gäldenär, hvilken blifvit dömd för oredlighet mot sina borgenärer eller hvilken rymt för skuld och derför blifvit dömd till straff, att vinna befrielse från straffet jemte påföljd, som dermed kan vara förenad, genom att inför Rätten styrka, det borgenärerna i konkursen blifvit till fullo förnöjda. 1 ett brottsligt

förfarande af det slag, som i 2 § upptages såsom oredlighet mot borgenärer, ingår uppsåt att skada dessa, och ifrågavarande brott är följaktligen vida närmare beslägtad! med bedrägeri mot borgenärer, än med de lindrigare förseelser, som i 3 § betecknas såsom vårdslöshet emot dem.

Med anledning häraf och då Beredningen af skål, som vid 7 § angifvas, funnit de i 2 och 5 §§ omförmälda brott böra vara föremål för allmänt åtal, hvarmed icke synes stå väl tillsammans att medgifva straörihet såsom följd af full liqvid till borgenärerna, har Beredningen föreslagit sådan ändring af 6 §, att densamma för framtiden skulle komma att afse allenast vårdslös gäldenär. Dervid har åt 6 § i öfrigt gifvits eu lydelse, som står i öfverensstämmelse med dess ursprungliga affattning, då denna synes noggrannare än de i Förordningen den 6 Oktober 1882 använda ordalag uttrycka hvad med stadgandet åsyftas, s. Föreskriften i 7 §, att oredlighet eller vårdslöshet i konkurs må åtalas

endast af målsegande, har tvifvelsutan föranledt, att åtal uteblifvit i många fall, der det till följd af omständigheterna varit väl befogad!. Det besvär och obehag, som ett dylikt åtal merendels medför för den enskilde målseganden, och den vissa utsigten att utöfver den förlust, han i anledning af konkursen lider, ytterligare få vidkännas rättegångskostnader, hvilka han ej kan påräkna- att få ersatta, afskräcka honom helt naturligt från anställande af åtal och medföra sålunda straffrihet för den brottslige gäldenären, ett missförhållande, hvilket desto mindre bör förbises, som antalet af ifrågavarande brott, enligt hvad erfarenheten visar, är i stadig tillväxt. Dertill kommer, att gränsen mellan 1 och 2 §§ ofta är svår att uppdraga, hvarigenom kan hända, att, då allmän åklagare anstalt åtal och i följd deraf de enskilde borgenärerne ej aktat nödigt att framställa något ansvarsyrkande, den tilltalade undgår allt straff på den grund, att hans brottsliga förfarande befinnes falla, icke under 1 §, utan under 2 §. Beredningen har derföre ansett sig ega skal föreslå, att förbrytelser, som i 2 och 5 §§ omförmälas, må åtalas af allmän åklagare, äfven utan angifvelse af målsegande, och brott efter 3 §, då sådan angifvelse sker.

25 Kap.

Enär det i 1 § nu stadgade straff, afsättning jemte ovärdighet att 1,2, 5 §§. i rikets tjenst nyttjas, torde få anses otillräckligt för det fall, att embetsman, som i dom eller beslut gjort uppsåtligen orätt, begått brottet för egen fördel, har Beredningen föreslagit, att den brottslige i sådant fall dessutom skall dömas till straffarbete i högst två år.

Likaledes har Beredningen ansett, att domare, hvilken uppsåtligen fäller till straff den, han vet oskyldig vara, gör sig saker till en så grof förbrytelse, att lindrigare straff än straffarbete, jemte afsättning och ovärdighet att i rikets tjenst nyttjas, derå ej bör i något fall följa, hvarför en bestämmelse af sådant innehåll i 2 § intagits.

Jemväl för det hos oss lyckligtvis sällsynta fall, då embetsman tagit eller betingat sig muta för att i embetet orätt främja, har nu gällande straffbestämmelse ansetts allt för lindrig; och har Beredningen derföre äfven i första punkten af 5 § föreslagit, utöfver embetsstraffet, ett ansvar af straffarbete i högst två år.

De i första punkten af 11 § och i 12 § stadgade straff för embetsman, 11—13 §§. som förskingrat medel, hvilka han i kraft af sitt embete emottagit, hafva understundom vid tillämpningen visat sig allt för stränga. Fall hafva förekommit, då de ådömda straffen blifvit i nådeväg nedsatta betydligt under de i dessa lagrum faststälda minima. Beredningen har derföre föreslagit, att dessa minima må sänkas. Deremot har Beredningen funnit den omständighet, att embetsman, som begått brott efter 11 §, genast ersätter de förskingrade medlen eller ställer säkerhet derför, icke böra befria honom från allt annat straff än afsättning; och har Beredningen derföre i andra punkten af denna § infört ett allmänt straff jemte det nu stadgade embetsstraffet. Enahanda förändring har Beredningen vidtagit i 13 § med afseende å det fall, att förman af underordnad embetsman lånat veterligen sådana medel, som varit honom anförtrodda å embetets vägnar, samt skada kommit af brottet.

98 Då Beredningen ej ansett sig böra i fråga om det brott, hvarom 12 § handlar, göra något undantag från den allmänna regeln, att förlust af medborgerligt förtroende för alltid ej förenas med frihetsstraff på viss tid, men den, som begått sådant brott, framdeles såsom hittills bör vara för alltid utestängd från embete, tjenst eller annan allmän befattning, har i 12 § upptagits eu föreskrift, att den brottslige skall förklaras ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas.

23 §. Enär de grunder, som i öfrigt blifvit följda vid bestämmande af de

brott, hvilka skola medföra förlust af medborgerligt förtroende, ansetts fordra, att sådan påföljd jemväl bör drabba den embetsman, som dömes till straff efter 2 § eller till straffarbete efter 1, 5, 9, 10, 11 eller 13 §, har en bestämmelse af sådant innehåll intagits i en ny 23 §, till hvilken jemväl öfverförts det nu i 12 § upptagna stadgandet om dylik påföljd för det i sistnämnda § omförmälda brott.

II

Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för Krigsmagten

den 7 Oktober 1881.

Då de i allmänna strafflagen förekommande bestämmelser om förlust af medborgerligt förtroende enligt 27 § Strafflagen för Krigsmagten skota tillämpas jemväl å brott, hvarom sistnämnda lag förmäler, hafva med anledning af de föreslagna nya stadgandena i 2 Kap. 19 § allmänna strafflagen nödiga ändringar vidtagits i 58, 122, 123 och 126 §§.

1 sammanhang med omarbetandet af allmänna strafflagens 20 Kap. har Beredningen ansett nödigt föreslå ändringar i vissa af de bestämmelser om stöld, som förekomma i Strafflagen för Krigsmagten. Sålunda har föreslagits den jemkning af straffbestämmelserna i 113 och 116 §§, att minima nedsättas, i 113 § 1 mom. till straffarbete i två månader, samt i 113 § 2 mom. äfvensom i 116 § till sådant arbete i sex månader. Derjemte har för vinnande af nödig öfverensstämmelse mellan 114 § och 20 Kap. 1 § allmänna strafflagen till förstnämnda § fogats det tillägg, att, då omständigheterna öro synnerligen försvårande, tiden för straffarbetet må höjas till två år.

Om, på sätt Beredningen föreslagit, stadgandet i 20 Kap. 8 § allmänna strafflagen om straffökning vid sammanträffande af flera qväll- * fikationsgrunder uteslutes, saknas skäl att bibehålla den i 121 § 2 mom. förekommande bestämmelse om sådan straffökning. Beredningen har derföre föreslagit, att ifrågavarande moment måtte utgå.

III.

Förordning angående tillägg till gällande stadganden i afseende å frejdbetyg, som af presterskapet meddelas.

I fråga om grunderna för denna förordning får Beredningen hänvisa till hvad ofvan blifvit anfördt vid 2 Kap. 19 § allmänna strafflagen. Beträffande förslagets detaljbestämmelser torde här endast behöfva anmärkas, att med föreskriften att, der skriftlig ansökan eller anmälan bör vara åtföljd af frejdbevis, detta skall tecknas å sjelfva inlagan, afsetts att förekomma missbruk, hvarigenom författningens hela syfte kunde motverkas.

*

Särskilt yttrande

af

Presidenten Berg.

Beträffande det af Nya Lagberedningen uppgjorda förslag till ändringar i Strafflagen m. in. är jag i allt hufvudsakligt ense med Beredningen. Visserligen skulle jag .önskat, att vid den skedda revisionen af Strafflagen 11 § 2 mom. i dess 18 Kapitel kunnat erhålla sådan förändrad lydelse, att yrkesmässig otukt äfven i annat fall, än der nu förutsättes, gjorts till föremål för straff. Ehuru jag såsom ledamot i Högsta Domstolen, då det i Beredningens motiv omförmälta lagförslag granskades, dervid lemnade utan anmärkning det då ifrågasatta stadgandet om ansvar för qvinna, som låter bruka sig till skörlefnad, underskattar jag dock ingalunda de emot detsamma af Domstolens flesta ledamöter yttrade, af Beredningen åberopade betänkligheter, på grund af hvilka stadgandet sedermera erhöll sin nuvarande något mindre omfattande lydelse. Emot hvad bemälte ledamöter antagit vågar jag nemligen ej förneka, att nämnda stadgande, enligt dess ursprungliga innehåll, möjligen skulle kunna gifvas en mera utsträckt tillämpning än dermed åsyftats och med den allmänna rättsuppfattningen torde öfverensstämma. Men om sålunda uttrycket »skörlefnad» ej i och för sig får anses med tillräcklig noggrannhet beteckna den art af otukt, som bör beläggas med straff, utan erfordrar en närmare begränsning, synes emellertid någon annan sådan än den, som i nu gällande lag skett, svårligen kunna meddelas, utan att äfven deremot likartade anmärkningar kunna framställas eller bestämmelsen komme att i praktiken blifva utan egentlig betydelse; och de sätt, hvarpå man i en del främmande

länder sökt lösa den grannlaga frågan, förefalla mig derföre oek föga tilltalande. Vid sådant förhållande och då jag mer än väl inser omöjligheten att vid ett lagförslag, sådant som det förevarande, kunna i hvarje detalj tillfredsställa allas önskningar, har jag i nu antydda ämne lika litet som i ett par andra frågor af jemförelsevis mindre vigt, i livilka jag under öfverläggningarne uttalat en i någon mån från Beredningen afvikande mening, trott mitt enskilda subjektiva omdöme utgöra tillräcklig grund att nu framlägga något särskildt motförslag.