med förslag till ändringar i 50, JO, 72, 98 och 109 §§ Regeringsfor¬ men samt 32, 65, 68, 71 och 13 §§ Riksdagsordningen
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.
1 N:o 29.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till ändringar i 50, JO, 72, 98 och 109 §§ Regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 13 §§ Riksdagsordningen; Gifven Stockholms slott den 1 Mars 1890.
Under åberopande af bifogade i statsrådet förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordningframlägga härvid fogade förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98 och 109 §§ Regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ Riksdagsordningen.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
Ang. Östergren.
Bill. till Riksd. Prat. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 17 Käft.
2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
Förslag till ändringar i Regeringsformen.
§ so.
Riksdagen skall sammanträda i rikets hufvudstad, utom i de fall, då fiendens framträngande eller pest eller andra lika vigtiga hinder göra det omöjligt eller för Riksdagens frihet och säkerhet vådligt. I dessa fall tillkommer Konungen att, efter samiåd med de af Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige i Riksgäldskontoret, annan riksdagsort utsätta och kungöra.
§ 70.
När i fråga om reglemente för Riksbanken, dess inkomster och utgifter, Kamrarne stanna i stridiga beslut, skola Kamrarne derom hvar för sig rösta, såsom i nästföregående § sägs.
§ 72.
l:o. Riksbanken förblifver under Riksdagens garantie samt förvaltas enligt särskild lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt.
2:o. Riksbankens styrelse utgöres af nio Fullmägtige, förordnade tre af Konungen och sex af Riksdagen. Fullmägtige förordnas för tre år i sender, och skola tre af dem årligen afgå, en bland de af Konungen och två bland de af Riksdagen utsedde. Har ansvarsfrihet. blifvit Fullmägtige af Riksdagen vägrad, skall nytt förordnande af samtlige Fullmägtige ega rum för nästkommande tre år. Afgående Fullmägtig kan återväljas. Har Fullmägtig före utgången af den för honom bestämda tjenstgöringstid aflidit eller af annan orsak afgått, förordnas ny Fullmägtig i den afgångnes ställe för den återstående tiden.
För Fullmägtige skola finnas sex suppleanter, utsedde för ett år i sender, två af Konungen och fyra af Riksdagen.
3:o. Riksbanken eger rätt att utgifva banksedlar. Dessa sedlar
3 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
skola, vid anfordran, inlösas af Banken med guld efter deras lydelse och må, så länge de sålunda inlösas, för mynt i riket erkännas.
§ 98.
I händelse Justitieombudsmannen, under det Riksdag är församlad, afsäger sig det erhållna förtroendet eller med döden afgår, skall Riksdagen i embetet genast insätta den man, som blifvit till hans efterträdare utsedd. Skulle Justitieombudsmannens utsedde efterträdare, under riksdag, afsäga sig det erhållna förtroendet eller i Justitieombudsmans-embetet insättas eller med döden afgå, utväljes, på ofvan stadgade sätt, en annan behörig man i hans ställe. Inträffar något af dessa fall emellan riksdagarne, skall Riksdagens rätt härutinnan genom de af Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige i Riksgäldskontoret utöfvas.
§ 109.
Lagtima Riksdag kan ej utan egen begäran upplösas förr än den varit fyra månader tillsammans, derest icke Konungen, såsom i riksdagsordningen sägs, förordnar om nya val till båda Kamrarne eller den ena af dem, i hvilka fall Riksdagen skall, med bibehållande af sin egenskap utaf lagtima, sammanträda å den tid inom tre månader från det Riksdagen blef upplöst, som Konungen bestämmer, samt må ej vidare af Konungen upplösas förr än efter fyra månader från det senare sammanträdets början.
Urtima Riksdag eger Konungen, när Han för godt finner, åtskilja, och vare urtima Riksdag alltid upplöst innan tid för lagtima Riksdags sammanträde infaller.
Der så oförmodadt skulle hända, att Riksdag, när den afslutas, icke hade staten reglerat eller någon ny bevillning till bestämdt belopp sig åtagit, fortfare den förra statsregleringen och bevillniugen intill nästa riksdag. År åter bevillningens hela belopp bestämdt, men Kamrarne icke om fördelningen deraf ense, då skola, efter den faststälda bevillningssummans förhållande till den, som vid föregående riksdag blifvit fördelad, de i den sista bevillningsförordningen stadgade artiklar jemlikt ökas eller minskas; och uppdrage Riksdagen åt de af Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige i Riksgäldskontoret att en ny bevillningsförordning på sådan grund uppgöra och utfärda.
4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 29.
Förslag till ändringar i Riksdagsordningen.
§ 32.
1. Den, som blifvit till riksdagsman vald, skall, första gången lian efter valet till riksdag sig inställer, inför chefen för Justitiedepartementet, eller den Konungen i hans ställe förordnar, sin fullmagt till granskning uppvisa å den dag Riksdagen sammanträder eller, om riksdagsman senare sig inställer, så snart derefter ske kan. Denna granskning, som skall ske i närvaro af tre bland de af Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och tre bland Fullmägtige i Riksgäldskontor, har till föremål att undersöka, huruvida fullmagterna blifvit i föreskrifven form utfärdade, och skall vid den riksdag, för hvilken nya val af begge Kamrarnas eller enderas samtliga ledamöter egt rum, vara inom tre dagar fulländad, men vid andra riksdagar samma dag, då fullmagterne uppvisas.
2. Hvardera Kammaren tillkommer dock sedan att pröfva behörigheten till riksdagsmannakallets utöfvande, ej mindre för sådana dess medlemmar, hvilkas fullmagter ej blifvit godkända, än äfven för dem, emot Indika eljest, till följd af denna grundlag, anmärkning förekommer. Den, om hvars riksdagsmannarätt fråga är hos Kammare väckt, bibehåller emellertid sin befattning såsom ledamot i Kammaren, intill dess han blifvit dertill obehörig förklarad.
§ 65.
När i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller angående reglemente för Riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller angående Riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, Kamrarne fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslagjvarda sammanjemkade, skola begge Kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande den mening, som dervid eidiåller de flesta ledamöters af båda Kamrarna sammanräknade röster, att gälla såsom Riksdagens beslut. För att vid
5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
sådan omröstning förekomma lika antal röster, skall i Andra Kammaren afläggas och förseglas en sedel, hvilken, i händelse de öfrige sammanräknade rösterne utfalla lika, öppnas och afgör frågan. År pluralitet redan vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.
§ 68.
Till följd af regeringsformens 96 § skall hvarje lagtima Riksdag förordna en för lagkunskap och utmärkt redlighet känd man att hafva tillsyn öfver lagarnas efterlefnad af domare och embetsmän samt att inför den Riksrätt, som i bemälde grundlags 102 § till dess inrättning och göromål beskrifves, eller vid andra vederbörliga domstolar, i laga ordning tilltala dem, som i sina embetens utöfning anses af veld, mannamån eller annan orsak hafva någon olaglighet begått eller underlåtit att sina embetspligter behörigen fullgöra.
Denne Riksdagens Justitieombudsman, hvilkens rättigheter och åligganden ytterligare så väl i regeringsformen som genom särskild instruktion utstakas, väljes af fyratioåtta för tillfället nämnde valmän, af hvilka hvardera Kammaren inom sig utser tjugofyra. Desse valmän, hvilka böra till valförrättningen sammanträda samma dag, då do blifvit utsedde, och ej må åtskiljas förr än valet är fulländad!, skola först samfäldt, medelst slutna sedlar, hvar för sig föreslå den man, som de anse böra komma under omröstning. Falla dervid rösterne till mer än hälften på en man, är han behörigen vald. Åro åter rösterne så delade mellan liera, att sådan pluralitet för någon icke oger rum, anställes ny omröstning med slutna sedlar till antagande af den, som de flesta rösterna erhållit, eller, om han icke antages, al den, som näst honom blifvit af de flesta kallad o. s. v. Skulle, sedan alla omröstningarne sålunda försiggått, likväl ingen hafva erhållit den här föreskrifna pluralitet, anställes ny omröstning öfver alla dem, som vid den första omröstningen blifvit satte i fråga; skolande den, som erhållit de flesta rösterna, anses behörigen vald.
Valmännen böra vid samma tillfälle, då Justitieombudsman utses, och på enahanda sätt, välja en man af de egenskaper, som hos denne embetsman erfordras, för att honom efterträda, i fall han, innan nästa lagtima Riksdag anstalt nytt val af Justitieombudsman, skulle med döden afgå, samt att utöfva embetet under den tid Justitieombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller annat laga förfall derifrån hindrad.
I händelse Justitieombudsmannen, under det Riksdag är församlad, afsäger sig förtroendet, eller med döden afgår, insätter Riksdagen genast i embetet den man, som blifvit till hans efterträdare utsedd.
6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
Skulle Justitieombudsmannens utsedde efterträdare, under riksdag, afsuga sig det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmansembetet insättas. eller med döden afgå, utväljes på ofvan stadgade sätt en annan behörig man i hans ställe.
Inträffar något af dessa fall mellan riksdagarna, skall Riksdagens rätt härutinnan genom de af Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige i Riksgäldskontor utöfvas.
§ 71.
1. Hvarje lagtima Riksdag skall genom fyratioåtta valmän, af hvilka hvardera. Kammaren inom sig utser tjugofyra, företaga det val af Fullmägtige i Riksbanken, hvarom i 72 § regeringsformen stadgas. Valet sker medelst slutna sedlar.
2. Genom samma valmän skola ock väljas Fullmägtige att, jemlik! särskild! reglemente, Riksgäldskontorets medel och tillhörigheter förvalta. Desse fullmägtige skola vara sju; egande ordföranden afgörande röst, derest i frågor, som hos Fullmägtige komma under omröstning, rösterna för två skiljaktiga meningar utfalla lika. Valet sker medelst slutna sedlar sålunda, att först utses den, som bland Fullmägtige skall blifva ordförande, och sedan de öfrige sex; tillkommande Fullmägtige att sjelfve bland sig välja en vice ordförande, att föra ordet när hinder för ordföranden inträffar.
§ 73.
På samma gång och på lika sätt, som Fullmägtige och Revisorer enligt föregående två §§ utses, tillsättas jemväl suppleanter, att, vid inträffande förfall för dem, träda i deras ställe, nemligen för Fullmägtige i Riksbanken fyra, för Fullmägtige i Riksgäldskontoret tre och för hvarje års revisorer sex.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
7 Utdrag af protokollet 'öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 28 Februari 1890.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Åkerhielm, Statsråden: Friherre von Otter,
Wennerberg,
Friherre Palmstierna,
Friherre von Essen,
Friherre Åkerhielm,
Östergren,
Groll,
Wikblad.
Chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essen anförde i underdånighet:
Genom nådigt beslut den 5 Oktober 1889 fann Eders Kongl. Maj:t godt tillsätta en komité med uppdrag att utarbeta förslag till förändrad banklagstiftning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af mig till statsrådsprotokollet den 21 December 1888 angifna grunder för bankväsendets ordnande. Dessa grunder, hvilka i det väsentliga öfverensstämde med de åsigter, som den år 1881 af Eders Kongl. Maj:t tillsatta bankkomité uttalat i sitt den 14 December 1883 afgifna underdåniga betänkande, voro hufvudsakligen följande:
De enskilda bankernas sedelutgifningsrätt skulle öfverflyttas på riksbanken, men en sådan öfverflyttning borde icke ega rum, utan att
8 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 29.
i riksbankens organisation vidtoges sådana ändringar, att tillräckliga garantier vunnes för den måttfulla, bankmessiga och af politiska inflytelser oberörda förvaltning, som borde utmärka ett bankinstitut med den grannlaga uppgiften att besörja landets hela sedelutgifning. Fördenskull borde riksbankens verksamhet inskränkas till vissa rörelsegrenar, lämpade för bankens nya uppgift, grunderna för bankens sedelutgifning och rörelse i allmänhet likasom för dess förvaltning fastställas genom lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt, äfvensom åt Konungen beredas inflytande på bankens förvaltning. Öfvergången till ett sådant nytt banksystem borde emellertid ske med den största varsamhet för att icke åstadkomma olägenheter för den allmänna rörelsen; och jag förestälde mig, att denna öfvergång lämpligen skulle kunna ske sålunda, att de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt vid 1893 års utgång, då de löpande oktrojerna gå till ända, begränsades inom ett belopp af 45 millioner kronor i enlighet med det af Eders Kongl. Maj:t år 1887 till Riksdagen afgifna förslag; att den sålunda begräusade sedelutgifningsrätten blefve de enskilda bankerna tillagd för ett bestämdt antal år, minst fem, dock med rätt för Eders Kongl. Maj:t att, derest vid utgången af den sålunda bestämda tiden den allmänna ekonomiska ställningen funnes vara sådan, att sedelutgifningsrättens fullständiga indragning icke kunde utan våda eg a rum, medgifva ett eller annat års ytterligare uppskof med indragningen; samt att efter sedelutgifningsrättens upphörande de enskilda bankerna för att fortfarande blifva i tillfälle att å orter, dit riksbanken icke kunde antagas utsträcka sin verksamhet, betjena rörelsen genom afdelningskontor finge under visst antal år af riksbanken åtnjuta försträckning, mot låg ränta, till ett för hvarje bank bestämdt belopp.
Komitén har nu fullgjort det densamma i nåder lemnade uppdrag, i det den till Finansdepartementet inlemnat af motiv åtföljda och af komiterade enhälligt biträdda förslag till lag för Sveriges riksbank;
ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen; ansvarighetslag för fullmägtige i Sveriges riksbank; ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid Sveriges riksbanks afdelningskontor; och
lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt. Komitén har utan tvekan slutit sig till åsigten om lämpligheten af eu enda sedelutgifvande bank. Beträffande vilkoren för uppnående af detta mål och dervid först riksbankens omorganisation finner komitén det uppenbart, att, då man fordrar en särskild begränsning för hvarje sedelutgifvande banks verksamhet, denna fordran måste än kraf-
fl
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
tigare göra sig gällande mot eu bank, som får det ansvarsfulla värfvet att ensam ombesörja ett lands sedelutgifning. Myntväsendets upprätthållande, hvilket är eu sådan banks främsta uppgift, ålägger den, enligt komitens mening, att afstå från åtskilliga, med sedelemissionen icke rätt förenliga, om ock i och för sig tillit legitima rörelsegrenar; och da man åt denna enda bank öfverlemnat hela sedelutgifningen och sålunda på denna väg tillförsäkrat den en fullt tillräcklig vinst, kunde lagstiftningen ock utan tvekan uppdraga gränserna för dess verksamhet med hela den stränghet, som påkallades af denna dess främsta uppgift. Eu dylik bank borde sålunda hållas borta från alla egentliga förlags- och spekulationsaffärer eller i allmänhet från all sådan bankrörelse, vid hvilken de af banken utlemnade försträckningarne återvände till banken först efter en alltför lång eller alltför obestämd tid. . Icke heller borde en bank, som genom den honom tillerkända rättighet att ensam utgifva sedlar erhållit den stora förmånen att af allmänheten upptaga räntefria lan, tillika bedrifva inlåning mot räntegodtgörelse. .Genom att afhålla sig från detta slags rörelse skulle banken frigöra sig från tvånget att behöfva uppsöka affärer för att kunna genom utlåning göra fruktbärande medel, å hvilka den sjelf skulle erlägga ränta; och en bank, som måste söka efter låntagare, löpte tydligtvis alltid större fara att råka ut för mindre goda sådana än den bank, som kunde i allt lugn vänta på, att affärer erbjödes honom, och bland dessa för sig utvälja de säkraste och mest passande.
Det skulle således i regel blifva riksbanken förbjudet att mot räntegodtgörelse emottaga penningar å deposition eller i' löpande räkning; och vidare borde riksbankens utlåningsrörelse inskränkas till diskontering af affärsvexlar samt beviljande af lån på kortare tid eller på kort tids uppsägning mot pant af goda värdepapper eller af varor. Komitén bär likväl bibehållit rätten för riksbanken att utlemna kassakreditiv på tolf månader samt lån mot förbindelser till återbetalning af minst en femtedel af beloppet hvar sjette manad, men har betecknat detta såsom en eftergift, betingad af hos oss rådande kreditbruk. Hvad särskildt beträffade de s. k. afbetalningslånen, ansåg komitén dem ega allt för djupa rötter i våra vanor, och kanske äfven allt för väl motsvara några samhällsklassers, särskildt mindre jordbrukares och industriidkares, verkliga lånebehof för att kunna utan afsaknad eller böra utan tvingande skäl plötsligen indragas. Komitén har emellertid föreslagit, att afbetalningslanen, hvartill, enligt gällande reglemente för riksbanken må användas högst 12 millioner kronor, sammanräknade ej finge öfverstiga 10 millioner kronor, samt att kassakreditiv skulle få beviljas endast mot pant af obligationer, aktier eller i fast egendom intecknade skuldebref.
Bill. till lliksd. Prof. 1890. 1 Sami 1 Afd. 17 Raft.
o
io
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
Komitén framhåller i sammanhang härmed, att de verksamhetsfält, från hvilka riksbanken af anförda skäl borde utestängas, kunde och borde med så mvcket större fördel bearbetas af de enskilda bank-
c'
inrättningarne; och sålunda skulle mellan bankerna åstadkommas en arbetsfördelning, som borde lända till styrka för det hela samt vara till gagn både för riksbanken och de enskilda bankinstituten.
I fråga om grunderna för riksbankens styrelse och förvaltning erinrar komitén, att Sveriges riksbank vid jemförelse med andra europeiska centralbanker företer, åtminstone om man bortser från Norges bank, den egendomligheten, att landets representantförsamling ensam har beslutande rätt öfver dess förvaltning. Endast den inskränkning funnes i Riksdagens magt öfver banken, att en del föreskrifter, nemligen de som vore upptagna i lagen för Rikets Ständers bank den 1 Mars 1830, hade fått karaktären af civillag, till hvars ändring eller upphäfvande således fordrades samtycke äfven af Konungen. Dessa föreskrifter anginge bankens skyldighet att vid anfordran inlösa sina sedlar, förfärandet, om den vägrade detta, storleken af bankens grundfond och reservfond samt skyldigheten för banken att för hvarje månad och år offentliggöra öfversigter öfver sin ställning. Det förstnämnda och vigtigaste af dessa stadganden eller om bankens skyldighet att inlösa sina sedlar med mynt vore dessutom upphöjdt till grundlagsbud, hvarjemte grundlagarne innehölle stadganden om antalet fullmägtige i riksbanken och sättet för deras väljande. Alla öfriga bestämmelser för riksbanken lemnades deremot af Riksdagen allena, och denna utsåge enväldigt bankens styrelse samt utöfvade ensam tillsyn öfver dess förvaltning.
»Erfarenheten från gångna tider har» yttrar komitén vidare, »nogsamt lärt, att Riksdagen såsom riksbankens principal icke varit rätt egnad att skydda landets innevånares på myntvärdet beroende egendom och rätt och icke heller att åt bankens förvaltning i öfrigt gifva den kraft och den omsigt, som den nationela hushållningens utveckling och förkofran kräfde; och man bör väl akta sig att i den omsorgsfulla vård, Riksdagen under senare tider onekligen egnat riksbanken, se eu garanti mot Övergrepp för framtiden, ty det är icke under lugna, utan under oroliga tider, som lagstadgade formers lämplighet sättas på prof. Om man än numera icke behöfver befara så långt gående missgrepp i riksbankens förvaltning, som förflutna tider bevittnat och som ofta berott på bristande erfarenhet om vilkoren för en sund bankrörelse, qvarstår i allt fall den påtagliga vådan deraf, att riksbanken är uteslutande beroende af en politisk riksförsamling, hvilken isynnerhet under upprörda tider kan komma att, med åsidosättande
Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29. 11
af bankens ocli det allmännas intressen, använda banken till främjande af partisyften.»
Faran häraf bär komitén velat i främsta rummet afvärja genom att i vida större utsträckning, än nu eger rum, gifva karaktären af lag, stiftad af både Konung och Riksdag, åt de stadganden, som normera riksbankens rörelse och förvaltning.
I en sådan lag borde först och främst inrymmas icke blott-, såsom nu, bankens skyldighet att vid anfordran inlösa sina sedlar med guld, utan äfven- bestämmelserna om metalliska kassans storlek och beskaffenhet, maximum för sedelutgifningen och de slag åt valutor, som för densamma skulle tjena till betäckning. Om icke äfven åt dessa senare föreskrifter bereddes civillags helgd, kunde budet om riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar blifva illusoriskt. Då nemligen föreskrifterna om vilkoren och gränserna för sedelutgifningsrätten när som helst kunde af Riksdagen ensam ändras, kunde under vissa förhållanden frestelsen till en för stor sedelutgifning blifva så stark, att klokhetens och försigtighetens gräns öfverskredes och den lagstadgade skyldigheten att vid anfordran inlösa sedlarne icke längre kunde fullgöras.
En lag för riksbanken borde vidare upptaga grunderna för bankens utlånings- och inlåningsrörelse samt för dess öfriga verksamhet äfvensom innehålla de konstitutiva bestämmelserna i fråga om bankens styrelse. Det vore nemligen lätt insedt, att en klok och förtänksam nation icke borde åt ett bankinstitut, öfver hvars hela organisation och verksamhet en tillfällig Riksdagens majoritet egde makt att utan ansvarighet besluta, öfverlemna den vigtiga och grannlaga uppgiften icke allenast att genom sina sedlar förmedla hela landets penningeomsättning, utan äfven att vara främsta stödet för dess ekonomiska lif.
De detaljerade föreskrifter, som derutöfver tid efter annan kunde befinnas erforderliga för att närmare reglera riksbankens verksamhet, vore det deremot lämpligt att, likasom hittills, meddela i ett särskild!., af Riksdagen utfärdadt reglemente, å hvilket dock den fordran naturligen måste uppställas, at-t det icke finge strida mot de i sjelfva lagen för riksbanken gifna bestämmelser.
Då komitén på anförda skäl, som synas mig väl grundade, icke velat upptaga det af 1881 års komité framstälda förslag om enskilde delegares inrymmande i riksbanken, utan bibehållit riksbankens karaktär af uteslutande statsbank, har komitén ansett det vara så mycket mera angeläget, att förändrade bestämmelser komma till stånd i fråga om tillsättningen af riksbankens styrelse.
»Allvarliga hafva», yttrar komitén, »de anmärkningar varit, som
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
framställs mot det nuvarande sättet härför, och det kali icke med fo°förnekas, att desamma i hufvudsak äro berättigade. Redan den omständigheten att fullmägtige utses för endast ett år, hvarigenom det kan inträffa, att hela styrelsen af skäl, som äro främmande för riksbankens intressen, på eu gång aflägsnas, innebär en våda, som ökas i samma mån bankens uppgift vidgas. Faran af dessa årliga val framträder ännu. tydligare vid tanken på sjelfva valsättet, ty det kan ju mycket väl inträffa, att de valmän, som hvardera kammaren utser för val af fullmägtige, stå stridiga emot hvarandra och att sammansättningen af bankstyrelsen i dess helhet sålunda blifver beroende på lottkastning.))
För att förebygga en dylik våldsam rubbning i riksbankens styrelse bär komitén upptagit det flera gånger förut väckta förslaget, att fullmägtige i riksbanken skola utses för tre år, dock så att en tredjedel af dem årligen underkastas omval.
»Men det är», fortsätter komitén, »icke mindre otillfredsställande, att Riksdagen ensam tillsätter riksbankens styrelse. Fläremot tala redan de skäl, som blifvit anförda mot Riksdagens envälde i fråga om lagbestämmelser för riksbanken, och dessa skäl äro här än mera påtagliga, då det. ju ligger i sakens natur, att man icke hos en politisk riksförsamling kan under alla förhållanden påräkna den oväld och den frihet från .politisk hänsyn, som vid val af en centralbanks styrelse böra göra sig gällande.
Om det. ock härvid kan erinras, att Riksdagen, åtminstone under de senare årtiondena, med omsorg bevarat kontinuiteten i riksbankens styrelse, må det dock icke förbises, att ansatser till ett motsatt förfaringssätt, hvilka tillräckligt visa önskvärdheten af en förändring-, ingalunda uteblifvit. 6 ö
, Kan det således icke anses för det allmänna betryggande, att Riksdagen allena fortfarande utser riksbankens styrelse, och lemnar man åsido tanken på enskilde delegares upptagande i riksbanken, är det uppenbarligen åt regeringsmagten, man bör inrymma befogenhet att med Riksdagen deltaga i tillsättande af denna styrelse.
Denna fordran framgår för öfrig! redan med bjudande konseqvens af bankens, egen art. År nemligen inom staten regeringen i allmänhet ansvarig för ^hela förvaltningens gång; är riksbanken och skall den enligt komiténs förslag förblifva en statsinstitution; skall dess verksamhet regelbindas af lag, som stiftas af Konung och Riksdaggemensamt; och är slutligen redan nu genom den jemväl af komitén upptagna bestämmelsen i 2 § af 1830 års banklag stadgadt, att, om riksbanken blifver oförmögen att uppfylla sina förbindelser, hvilket. i
13 Eongl. May.ts Nåd. Proposition JS/:o 29.
de flesta fall måste antagas härflyta af styrelsens förvållande, det är Konungen, som har att vidtaga nödiga åtgärder för upprätthållandet af det allmänna förtroendet och för bankens återupprättande, — så fordrar oemotsägligen följdriktigheten, att Konungen ej uteslutes från inflytande på tillsättningen af riksbankens styrelse. Denna fordran blifver oafvislig, då riksbanken för framtiden skall, i egenskap af en med hela sedelutgifningsrätten utrustad, verklig centralbank, blifva bäraren af hela vårt penningeväsende. Det kan ej vara riktigt, att, då banken är eu statsbank och då regeringen i vårt land eljest har på det ekonomiska området så stor befogenhet och så vidsträckt ansvar, regeringsmagten skall hållas utestängd från en punkt af statsmaskineriet, så vigtig, att, om den råkar i olag, deraf följer eu ögonblicklig förlamning af landets hela ekonomiska lif.
Men det inflytande på sammansättningen af riksbankens styrelse, som således bör inrymmas åt Konungen, skulle, i komiténs tanke, blifva vida mer ett, sken, en formsak, än en verklighet, om det inskränktes till hvad förut varit ifrågasatt, eller rätt för Konungen att utse en ledamot i styrelsen. Äfven om denna ledamot i och med den kungliga utnämningen gjordes sjelfskrifven att vid styrelsens förhandlingar föra ordet, vore dermed tydligtvis snarare sörjdt för hans yttre ställning än för hans verkliga inflytande. Vald icke af styrelsen sjelf, icke hedelaf dem, hvilka den öfriga styrelsen måste betrakta såsom sina egentliga principaler, skulle en sådan ordförande, isolerad och stäld på annan fullmagtsgrund än styrelsen i öfrig!, lätteligen känna sig sjelf och af öfriga styrelseledamöter betraktas såsom en främling, hvilken man derför så vidt möjligt hölle utanför den egentliga bankförvaltningen.»
Såsom den lämpligaste anordningen i detta afseende har komitén derför föreslagit, att åt Konungen lemnas att utse en tredjedel af bankstyrelsen, under det att öfriga två tredjedelar utses af Riksdagen. Samtliga styrelseledamöter, oberoende af huruvida de utsetts af Konungen eller af Riksdagen, skulle sinsemellan vara fullt likstälda och ega att gemensamt inom sig uppsöka och utvälja de krafter, de ansåge dugligast att på ordförande- och direktörsplatserna sättas i spetsen för bankförvaltningen. Endast så kunde man, enligt komiténs mening, få dessa från olika håll insatta element att sammansmälta till verklig enhet; endast så kunde man bibehålla Riksdagens förherskande magtställning inom banken och på samma gång likväl lemna statens öfverhufvud, Konungen, ett lämpligen afvägdt inflytande på statens bank, der detta inflytande säkerligen skulle dels tillföra bankstyrelsen ett värdefullt tillskott af bankinsigter och bankerfarenhet, dels ock be-
14 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.
trygga kontinuiteten, om under politiskt upprörda tider de af Riksdagen valda ledamöterna någon gång skulle komma att allt för snabbt vexla.
Det antal fullmägtige Riksdagen enligt komiténs förslag både att utse skulle blifva i det närmaste detsamma som för närvarande. Komitén bar nemligen ansett, att riksbankens fullmägtige för framtiden borde blifva nio, af hvilka således Riksdagen skulle förordna sex och Konungen tre. Då emellertid de i 50, 98 och 109 §§ regeringsformen samt i 32 och 68 §§ riksdagsordningen åt fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret gifna uppdrag enligt sin natur icke borde eller kunde tillkomma jemväl de af Eders Kongl. Maj:t förordnade fullmägtige i riksbanken, men någon anledning icke funnes att. utesluta de af Riksdagen utsedde fullmägtige i riksbanken från dessa funktioner, har komitén föreslagit en sådan förändring i lydelsen af nämnda §§, att endast de af Riksdagen utsedde fullmägtige i riksbanken skulle jemte fullmägtige i riksgäldskontoret utöfva ifrågavarande uppdrag.
Fullmägtige skulle årligen bland sig utse ordförande och vice ordförande. Den dagliga förvaltningen skulle handhafvas af fyra deputerade, bestående af eu af fullmägtige inom sig tillsatt direktör och en vice direktör samt två andra fullmägtige.
Den nuvarande anordningen i afseende å ärendenas föredragning och beredning samt handhafvandet af de löpande göromålen har komitén icke funnit tillfredsställande, då den lätteligen kunde föranleda och väl äfven under vissa tider föranledt slitningar mellan de två jemnstälde deputerade, som hade dessa göromål sig anförtrodda. Häraf måste, enligt komiténs mening, banken blifva lidande, då ju för hvarje affär och icke minst för en stor bank enhet i ledningen vore af synnerlig vigt; och det vore uppenbarligen just för att ernå en sådan enhet och sammanhållning, som alla våra enskilda bankinstitut, likasom utlandets banker, satt i spetsen för förvaltningen en person, hvilken i sin hand samlar och sammanhåller alla de olika trådarne från de skilda förvaltningsgrenarne samt bär ansvaret för rörelsens jemna och ostörda gång. Komitén anser en reform i denna riktning nyttig och tidsenlig och har derför föreslagit, att för riksbanken skall utses en direktör, som handhafver de löpande förvaltningsbestyren och särskildt har sig anförtrodt att verkställa köp och försäljning af utländska vexlar. Derjemte skulle tillsättas eu vice direktör att biträda direktören och, vid ledighet eller förfall för denne, träda i hans ställe. Direktören och vice direktören, hvilka närmast skulle motsvara de nuvarande två deputerade, komme att, såsom förut nämnts, tillhöra kretsen af de af komitén föreslagna fyra deputerade, hvilken benämning ansetts lämpligen
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29. 15
kunna begagnas för ledamöterna i styrelsen för den dagliga förvaltningen.
För fullmägtige skulle finnas tre suppleanter, utsedde för ett år i sender, en af Konungen och två af Riksdagen. Desse suppleanter skulle inkallas i tjenstgöring i den ordning fullmägtige genom lottning dem emellan bestämt.
Enligt komiténs mening bör indragningen af den enskilda sedelutgifning srätten kunna vara förd till slut tio år efter utgången af de nu löpande oktrojerna samt redan under nämnda tid väsentliga begränsningar af denna sedelutgifningsrätt eg a rum.
Såväl för de enskilda bankerna sjelfva som för de ekonomiska förhållandena i landet anser komitén det vara bättre, att öfvergångsperioden från början bestämdt begränsas, äfven om den då skulle göras något längre, än att den sättes kortare och i stället åt Konungen lemnas öppet att medgifva en ytterligare utsträckning deraf. De enskilda bankerna skulle i senare fallet möjligen, i förhoppning på ett dylikt uppskof, underlåta att förbereda sig på sedelutgifningsrättens slutliga upphörande; och om detta uppskof sedermera icke beviljades, blefve måhända svårigheterna för bankerna och deras låntagare större, än de eljest behöft blifva. 1 hvarje fall skulle en dylik dispensrätt medföra ett osäkerhetstillstånd, för hvilket landets penningväsen icke torde böra utsättas.
Komitén erinrar, att den sedelutgifningsrätt, som enligt Kongl. kungörelsen den 12 Juni 1874 tillkommer de enskilda bankerna, aldrig ens närmelsevis till fullo begagnats och således vore större, än af behofvet påkallades. Så hade under åren 1883—1888 de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt vexlat mellan 75,3 och 70,2 millioner kronor, under det att deras utelöpande sedlar under samma tidsperiod utgjort högst 50,7 och lägst 43,7 millioner kronor.
Medeltalet af de enskilda bankernas utelöpande sedlar utgjorde under åren 1878—1882 ett belopp af 48,2 millioner och under åren 1881 —1885 af 50,6 millioner kronor; under åren 1886, 1887 och 1888 var det respektive 47,9, 47,4 och 51,5 millioner kronor.
Med hänsyn till den af de enskilda bankerna under de senare åren sålunda begagnade sedelutgifningsrätt har komitén föreslagit, att efter 1893 års utgång, då nu löpande oktrojer gå till ända, de enskilda bankerna icke må medgifvas att tillhopa utgifva högre belopp sedlar än 50 millioner kronor.
Om den föreslagna öfvergångstiden verkligen skulle motsvara sin bestämmelse, kunde det dock icke vara tillfyllest att endast meddela föreskrifter, som vid dess början begränsade de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt. 1 sådant fall skulle denna rätt vara lika stor och till-
16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
äfventyra i samma utsträckning begagnad vid öfvergångstidens slut som vid dess början. För att förebygga detta syntes det vara både för bankerna sjelfva och den allmänna rörelsen tryggast att i lag föreskrifva en ytterligare minskning af sedelutgifningsrätten under öfvergångstiden.
Komitén har fördenskull föreslagit, att, utom det att gränsen för sedelutgifningsrätten vid öfvergångstidens början sättes till 50 millioner kronor, denna gräns efter fem års förlopp ytterligare inskränkes, så att sedelutgifningsrätten minskas till hälften eller 25 millioner kronor för att efter ytterligare fem år helt och hållet upphöra.
Såsom ett medel att förebygga de rubbningar i allmänna rörelsen, som tilläfventyrs kunde blifva en följd af indragningen utaf de enskilda bankernas sedlar, har komitén upptagit ett inom Riksdagen förut väckt förslag att bevilja dessa banker rätt att i riksbanken ^diskontera af dem öfvertagna vexlar. En dylik rediskonteringsrätt inneburc förde enskilda bankerna den förmånen, att de icke behöfde hafva alla de af dem diskonterade vexlande liggande i sina portföljer till förfallotiden, utan egde tillfälle att derförut förvandla dem i gångbart mynt, hvarigenom de således i sina vexelportföljer skulle erhålla en pålitlig kassareserv.
Men äfven för riksbanken borde en sådan ^diskontering vara välkommen. Riksbanken finge derigenom tillfälle att i allmänna rörelsen sprida sina sedlar mot erhållande af sådana papper, som vore mer än andra passande för en sedelutgifvande centralbank; och då härtill komme, att de enskilda bankernas indorso tryggade riksbanken för hvarje förlust å dessa vexlar, syntes fullgoda skäl tala för, att ett billigare diskonto än det eljest gällande borde tillämpas vid denna rediskontering.
Komitén bär derför föreslagit, dels att åt de enskilda bankerna må i lag inrymmas formlig rätt att under öfvergångstiden ^diskontera vexlar i riksbanken, dels ock att diskontot härvid icke må utgöra mer än två tredjedelar af det diskonto, som vid de särskilda tillfällen, då ^diskontering kommer i fråga, eljest är i riksbanken gällande.
En dylik rediskonteringsskyldighet kunde dock icke utan våda för riksbanken utsträckas alltför långt, isynnerhet om den skulle ega ruin på förmånligare vilkor än annan diskontering. Först och främst borde härvid gälla, att rediskonteringsrätten icke afsåge andra vexlar, än dem riksbanken eljest egde i sin rörelse mottaga. De finge derför icke vara dragna på längre tid än sex månader och skulle vara af den beskaffenhet, att de kunde anses grunda sig på verkliga handelsaffärer. Det vore dock endast ur dessa båda synpunkter, likasom i
17 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 29.
fråga om vexlarnes formella giltighet, eu pröfningsrätt skulle tillkomma riksbanken, enär den enskilda bankens indorso borde göra hvarje pröfning af vexelgäldenärernas soliditet obehöflig.
Vidare kunde det naturligtvis icke sättas i fråga, att vexlar till huru högt belopp som helst skulle få redislconteras mot ett så lågt diskonto som det förenämnda. Då denna förmån borde ställas i närmaste samband med den tjenst, de enskilda bankerna lemnade riksbanken genom att sprida dess sedlar i stället för sina egna, hade man i den sedelutgifningsrätt, hvaraf de underläte att begagna sig eller som under oktrojtiden dem fråntoges, lämplig grund, hvarefter storleken af denna rediskonteringsrätt borde bestämmas. Komiténs förslag innehåller derför, att det vexelbelopp, enskild bank skulle ega att mot ofvannämnda låga diskonto hafva på en gång rediskonteradt i riksbanken, finge under de fem första åren af don nya oktrojtiden, eller under åren 1894—1898, icke öfverstiga bankens enligt senaste officiela månadsrapport öfver bankernas ställning obegagnade sedelutgifningsrätt samt under de återstående fem åren af oktrojtiden, eller åren 1899—1903, ej utgöra högre summa, än som motsvarade den sedelutgifningsrätt, banken gått förlustig genom stadgandet, att dess rätt att utgifva sedlar från och med år 1899 skulle nedsättas till hälften mot hvad den förut varit.
Den rediskonteringsrätt i riksbanken, komitén för de enskilda bankerna föreslagit, såsom påkallad af inskränkningen i deras sedelutgifning, ansågs dock icke vara tillräcklig att förmå bankerna att frivilligt afstå större eller mindre del af sin sedelutgifningsrätt, åtminstone icke under de fem senare åren af öfvergångstiden, då rediskonteringsrätten vore på förhand en gång för alla till sin storlek bestämd. Ansåge man med rätta en dylik frivillig afsägelse af sedelutgifningsrätten önskvärd för att landets penningeväsen så fort som möjligt ordnades på grundvalen af eu enda sedelutgifvande bank, borde en billig kassatillgång i riksbanken ytterligare beredas de enskilda bankerna, för den händelse och i den mån de frivilligt afstode från denna sin rätt. I sådant syfte har komitén föreslagit, att enskild bank, som efter 1898 års slut vill helt och hållet eller delvis afstå från sin då återstående sedelutgifningsrätt, må ega att hos riksbanken erhålla kassakreditiv till storleken motsvarande den sedelutgifning, banken sålunda afsäger sig, och mot vilkor att räntan för medel, som å detta kreditiv uttagas, icke får utgöra mer än högst två procent för år, äfvensom att kreditivafgift icke påföres. Dessa kreditiv, som sålunda skulle utgöra ett medel för riksbanken att likasom lösa till sig den enskilda sedelutgifningsrätten, blefve således i viss mån jemförliga med de vexlings- Bih. till Rilcsd. Prof. 1890. 1 Sand. 1 Afd. 17 Haft. 3
18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
förskott af riksbanken, som bereddes de enskilda bankerna vid den år 1879 skedda indragningen af deras femkronesedlar.
På det att de enskilda bankerna lättare må blifva i tillfälle att ställa den säkerhet, som för dylika kreditiv kan pröfvas nödig, är ock föreslaget, att bankerna, då deras sedelutgifningsrätt nedsättes till hälften mot förut, eller vid 1898 års utgång, äfven skola vara berättigade att utfå hälften af deras i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek.
Beträffande formen för bestämmelserna om den enskilda sedelutgifningsrättens indragning och de föreslagna lättnaderna under öfvergångstiden har komitén inrymt desamma i en särskild författning, som skulle erhålla karaktären af lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt. I de afseenden, der denna lag lemnade särskilda föreskrifter, blefve de stadgande!! i Kongl. kungörelsen den 12 Juni 1874 angående enskilda sedelutgifvande banker, som icke öfverensstämda med dessa nya föreskrifter, naturligtvis kraftlösa. Det följde således af sig sjelf!, att bestämmelserna i nämnda kungörelse om sedelutgifningsrättens omfattning skulle lida den inskränkning, som påkallades af de nya stadgandena om sedelutgifningens storlek. Det vore ock gifvet, att bestämmelsen i 1874 års kungörelse, att Konungen egde indraga de enskilda bankernas sedlar å tio kronor, icke vidare kunde komma att tillämpas, då ju nya gränser för den enskilda sedelutgifningen vore i den särskilda lagen noga uppdragna. Eu uttrycklig ändring af 1874 års kungörelse i denna del ansågs emellertid icke vara behöflig, och en ändring i öfriga delar borde enligt komiténs mening äfven kunna undvikas.
Komitén har nemligen utgått derifrån, att de enskilda bankerna äfven under den öfvergångstid, hvarom här är fråga, skulle fortlefva på grundvalen af 1874 års kungörelse jemte den föreslagna författningen om sedelutgifningens begränsning, enär det icke kunde anses behöflig! eller ens lämpligt att för eu kortare öfvergångstid vidtaga några genomgripande förändringar i grunderna för de enskilda bankernas verksamhet. Sedan deras sedelutgifningsrätt upphört, syntes icke något skäl förefinnas att behandla dessa banker annorlunda än vanliga aktiebanker; och de komme väl äfven enligt komiténs förmenande att, för så vidt de fortsatte sin verksamhet, ombilda sig till bankaktiebolag enligt lagen af den 19 November 1886, hvarigenom en särskild lagstiftning för dem då icke längre blefve af nöden.
Till det hufvudsakliga af hvad komitén föreslagit och som icke i mycket afviker från de åsigter jag, såsom ofvan är nämndt, i frågan uttalat, kan jag ansluta mig.
Det har med rätta blifvit sagd!, att ett på solida grunder livilande
19 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
enbankssystem framför det i Sverige nu rådande systemet med flera sedelutgifvande banker erbjuder fördelarno af större visshet om sedelmyntets inlösbarhet, ökad trygghet för sedelemissionens behöriga begränsning samt mera fasthet och kraft i farliga tider. Men dessa fördelar blifva en verklighet endast under förutsättning att den bank, som får sedelemissionen sig anförtrodd, organiseras så, att den blir skickad att uppbära denna vigtiga uppgift, och att Sveriges riksbank med sin nuvarande organisation icke är härtill egnad, har komitén tydligen visat. Hvad komitén föreslagit i afseende å sättet för utseende af riksbankens styrelse, begränsning af bankens verksamhet samt fastställande af grunderna för bankens organisation, rörelse och förvaltning i lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt, synes mig oundgängligen kräfvas, för så vidt eu förändring af vårt banksystem i angifna riktning må kunna ega rum.
Då de fullmägtige i riksbanken, hvilka kom me att af Eders Kongl. Maj:t förordnas, enligt föreliggande förslag ej skulle deltaga i utförandet af de uppdrag, hvilka enligt 50, 98 och 109 §§ regeringsformen samt 32 och 68 §§ riksdagsordningen åligga fullmägtige i riksbanken och fullmägtige i riksgäldskontoret gemensamt, blir väl häraf en följd, att vid ifrågavarande ärendens behandling riksgäldskontoret kan komma att representeras af sju, men riksbanken endast af sex ledamöter, under det att, å andra sidan, vid sådana gemensamma sammanträden, som föranledas af de fullmägtige i de båda verken af Riksdagen särskild! gifna, i grundlagarne icke omförmälda uppdrag, såsom utseende af styrelseledamot i Göta kanalbolag, förvaltning af byggnadsfonden för riksdags- och riksbankshus in. m., och i hvilka intet hinder finnes för samtlige fullmägtige i riksbanken att deltaga, riksbanken kan komma att företrädas af nio, men riksgäldskontoret endast af sju ledamöter. Mon då vid ifrågavarande ärendens handläggning fråga ej är om något riksbankens eller riksgäldskontorets särskilda intresse, utan fullmägtige i de båda verken hafva dessa uppdrag sig anförtrodda endast i sin allmänna egenskap af Riksdagens utsedde förtroendemän, torde någon verklig olägenhet ej kunna vara att befara af det vid vissa tillfällen möjligen olika antalet fullmägtige från hvardera verket.
Skulle emellertid Riksdagen hysa en motsatt åsigt eller finna någon oegentlighet ligga i det anmärkta förhållandet, står det naturligtvis Riksdagen öppet att i de reglementen, Riksdagen för riksbanken och riksgäldskontoret utfärdar, föreskrifva, att ett lika antal fullmägtige från hvardera verket skall närvara vid behandling af de utaf Riksdagen fullmägtige gemensamt gifna uppdrag, i hvithet, afseende
20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o‘29.
jag tillåter mig . erinra om det nu gällande reglementsstadgandet, att vid fullmägtiges i banken och riksgäldskontoret gemensamma sammanträden böra, så vidt beslut skall kunna fattas, fem af fullmägtige i hvartdera verket vara tillstädes. I fråga åter om de gemensamma uppdrag, livilka pa grund af regeringsformens och riksdagsordningens föreskrifter åligga fullmägtige, skulle ett motsvarande stadgande, om det funnes behöflig!, få sin plats i grundlagarne, men då jag af skäl, som här ofvan antydts, för min del ej funnit upptagandet i Eders Kongl. Maj:ts förslag af en dylik, enligt sakens natur närmast på Riksdagens åtgärd beroende bestämmelse erforderligt, har jag ansett mig endast böra härmed fästa uppmärksamheten på förhållandet.
I afseende å vissa andra detaljer af de föreliggande förslagen synas mig några jemkningar böra ske.
Så har komitén i 72 § regeringsformen bibehållit den nuvarande bestämmelsen, att riksbanken förblifver under Riksdagens “garanti och vård41, och motsvarande bestämmelse är införd i 1 § af förslaget till lag för Sveriges riksbank. Då emellertid Eders Kongl. Maj:t enligt förslaget skulle tillsätta eu del af riksbankens styrelse och riksbanken, såsom just i nämnda grundlagsparagraf angifves, skulle förvaltas enligt lag, stiftad af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt, komme riksbanken icke längre att stå uteslutande under Riksdagens vård. Orden »och vård» synas derföre böra, såsom mindre egentliga och i allt fall obehöfliga, uteslutas i nämnda två lagrum.
Åt lagen för Sveriges riksbank har komitén velat bereda civillags natur genom införande i 72 § regeringsformen af den bestämmelse, att lagen skall stiftas i den ordning 87 § 1 mom. regeringsformen stadgar. Häraf skulle blifva en följd, att högsta domstolens yttrande måste äskas icke blott vid lagens stiftande, utan ock vid hvarje förändring, som i densamma kan finnas erforderlig. Men om ock, vid det förhållande att lagen för rikets ständers bank den 1 Mars 1830, som genom den nya lagen komme att upphäfvas, är tillagd allmän civillags natur, högsta domstolen lärer böra yttra sig, innan nådig proposition angående den nya lagen förelägges Riksdagen, synes det mig så mycket mindre lämpligt att fastslå, det högsta domstolen måste vid eu hvar ändring åt lagen höras, som i densamma förekomma åtskilliga reglementariska föreskrifter*, uti Indika ändring visserligen bör kunna ske utan att högsta domstolens yttrande infordras. Det synes mig derföre lämpligare, att, i öfverensstämmelse med mitt förenämnda uttalande till statsrådsprotokollet, ifrågavarande grundlagsbestämmelse endast kommer att innehålla, det lagen för Sveriges
21 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
riksbank skall stiftas af Konung och Riksdag gemensamt, hvarigenom full säkerhet mot häftiga rubbningar i densamma synes vara vunnen.
Såsom jag förut nämnt, skulle enligt förslaget (72 § regeringsformen och 29 § lagen för Sveriges riksbank) för fullmägtige finnas tre suppleanter, utsedde för ett år i sender, en af Eders Kongl. Maj:t och två af Riksdagen. Suppleanterne skulle inkallas i den ordning, fullmägtige genom lottning dem emellan bestämt, hvarigenom således kunde inträffa, att den af Eders Kongl. Maj:t utsedde suppleant komme att tjenstgöra för någon af de utaf Riksdagen valde fullmägtige och tvärtom. Häremot måste jag erinra, att riksbankens styrelse sålunda kunde komma att tidtals utgöras af ända till åtta af Riksdagen valde och endast eu af Eders Kongl. Maj:t utsedd ledamot eller af fyra utaf Eders Kongl. Maj:t utsedde och fem af Riksdagen valde medlemmar, hvarigenom proportionen mellan de olika elementen inom styrelsen skulle blifva allt för mycket förändrad. Och detta skulle särskild! verka störande vid de förutnämnda i grundlagarne bestämda sammanträdena med fullmägtige i riksgäldskontoret, enär genom nämnda bestämmelse angående suppleanterne riksbankens fullmägtige, som redan under vanliga förhållanden skulle vid dessa sammanträden utgöras af endast sex mot sju fullmägtige i riksgäldskontoret, skulle kunna komma att representeras af endast fem personer, men också möjligen af ända till åtta. Jag anser derföre lämpligare, att de af Eders Kongl. Maj:t utsedde ledamöterne vid förfall ersättas af suppleant, utsedd af Eders Kongl. Maj:t, och likaledes de af Riksdagen valde fullmägtige af någon bland de utaf Riksdagen utsedde suppleanter. Men med eu sådan anordning måste ock antalet suppleanter ökas och torde då lämpligen böra utgöra sex, nemligen två utsedde af Eders Kong]. Maj:t och fyra af Riksdagen.
Vidare kan jag icke biträda komiténs förslag (36 § i lagen för riksbanken) att bland direktörens åligganden särskildt upptaga köp och försäljning af utländska vexlar. Eu sådan bestämmelse skulle nemligen medföra den olägenhet, att en person, som i öfrigt vore väl qvalificerad för direktörsbefattningen, utestängdes derifrån derföre, att han saknade tillräcklig erfarenhet i utländska vexel affärer, hvilka ju i sådant fall skulle kunna anförtros åt vice direktören.
De enskilda bankernas syndikat, som lem mats tillfälle att yttra sig i frågan, har framstäf betänkligheter deremot, att vid utgången af år 1903 skulle upphöra icke blott de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt och de kreditiv, hvarmed denna sedelutgifningsrätt må, helt eller delvis, vara dessförinnan aflöst, utan ock don enskilda bankerna medgifna rätt till ^diskontering i riksbanken, hvari-
22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
genom de medel, hvarmed de enskilda bankerna betjenade allmänheten, kunde komma att på en gång minskas med ända till 50 millioner kronor. Jag kan så mycket mindre frånkänna dessa betänkligheter ett visst berättigande, som jag i mitt förenämnda anförande till statsrådsprotokollet antydde såsom en lämplig lättnad för de enskilda bankerna, att dem bereddes en billig kredit i riksbanken för någon tid efter upphörande af deras sedelutgifningsrätt. Men då, under det jag antog öfvergåugstiden möjligen kunna begränsas till fem år efter nu löpande oktrojers utgång, komitén utsträckt denna tid till tio år, hvarunder ju eu omtänksam bankstyrelse har tillräckligt rådrum att småningom förbereda sig för de förändrade förhållanden, som derefter skola inträda; då ^diskontering i riksbanken, om ock icke till så väsentligen reduceradt diskonto som förslaget innehåller, utan tvifvel blefve bankerna öppen äfven efter 1903, utan att en uttrycklig rättighet härtill fastställes; och då slutligen upphäfvande! af riksbankens inlåning mot ränta måste antagas föranleda dertill, att medel, som nu mot ränta innestå hos riksbanken, leta sig till de enskilda bankinrättningarne, hvilkas förmåga att med försträckningar betjena allmänheten härigenom ökas, har jag funnit någon utsträckning utöfver öfvergångstiden af de förmåner, förslaget under denna tid inrymmer åt de enskilda bankerna, icke vara af behofvet påkallad.
Deremot synes mig ett annat af syndikatet framburet önskningsmål mycket behjertansvärdt. Under framhållande af de olägenheter, som de under senare tider meddelade korta oktrojerna och det deraf förorsakade osäkerhetstillstånd vålla de enskilda bankerna, hemställer nemligen syndikatet, att, äfven om föreliggande förslag icke skulle blifva lag, de enskilda bankerna må åter beviljas tioåriga oktrojer. Anledningen till de korta oktrojerna, som allt ifrån början af 1880-talet meddelats, har uteslutande varit den, att man velat undanrödja hindren för eu snar tillämpning af den förändrade banklagstiftning, som stått på dagordningen. Men om i likhet med föregående förslag äfven det nu föreliggande faller, torde man vara berättigad deraf draga den slutsats, att den allmänna meningen i landet ännu icke är mogen för öfvergången till ett centralbankssystem och att derföre frågan härom lämpligen bör under några år hvila; och vid sådant förhållande lärer anledning icke företinnas att beröfva vårt enskilda bankväsende den stadga och trygghet, de för något längre tid meddelade oktrojerna utan tvifvel medföra.
Under förutsättning att de af komitén framlagda förslag till grundlagsändringar, med de jemkningar jag nu angifvit såsom erforderliga, åt Eders Kongl. Maj:t godkännas och blifva vid innevarande riksdag antagna att hvila till nästa års riksdag, så att möjlighet derigenom
23 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
beredes, att de då varda upphöjda till lag, är jag sinnad tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att till 1891 års riksmöte aflåta proposition om förändrad banklagstiftning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med öfriga af komitén afgifna förslag med de förändringar jag antydt; och hemställer jag derföre i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes uppdraga åt chefen för Justitiedepartementet att låta utarbeta förslag till grundlagsändringar i ofvan omförmälda syftning.
Hvad departementschefen sålunda hemstält, deruti statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj: t Konungen bifalla; och skulle utdrag af protokollet angående detta ärende till Justitiedepartementet expedieras.
Ex protocollo: G. Louis De Geer.
24 Kong1... Majis Nåd. Proposition N:o 29.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartement-sår enden^ hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott Fredagen den 7 Mars 1890.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Åkerhielm,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt, Statsråden: Friherre von Otter,
Wennerberg,
Friherre Palmstierna,
Friherre von Essen,
Friherre Åkerhielm,
Östergren,
Groll,
Wikblad.
Departementschefen, Statsrådet Östergren anförde i underdånighet:
Den af Eders Kongl. Maj:t under den 5 Oktober 1889 för utarbetande af förslag till förändrad banklagstiftning i nåder tillsatta komité har i sitt den 30 sistlidne Januari afgifna betänkande framlagt förslag till åtskilliga, af de utaf komitén förordade grunder för banklagstiftningens ordnande påkallade ändringar i Regeringsformen och Riksdagsordningen. Då komiténs omförmälda betänkande den 28 i nästlidne månad på föredragning af chefen för Finansdepartementet inför Eders Kongl. Maj:t anmäldes, ansåg föredragande departementschefen, som i hufvudsak biträdde komiténs förslag till grundlagsändringar, samma förslag likväl böra i vissa af honom närmare angifva afseenden undergå jemkning; och förklarade sig vidare departementschefen, under förutsättning att de af komitén framlagda förslag till grundlagsändringar med de jemkningar, departementschefen angifvit såsom erforderliga, af Eders Kongl. Maj:t godkändes och blefve vid innevarande riksdag antagna att hvila till nästa års riksdag, vara sinnad tillstyrka Eders Kongl. Maj:t
25 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.
att till 1891 års riksmöte aflåta proposition om förändrad banklagstiftning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med öfriga af komitén afgifna förslag med vissa af departementschefen jemväl antydda förändringar. I anledning häraf täcktes Eders Kongl. Maj:t, med bifall till en af chefen för Finansdepartementet gjord framställning, uppdraga åt mig att låta utarbeta förslag till grundlagsändringar i den af bemälde departementschef angifna syftning.
Sådant förslag har till åtlydnad af berörda nådiga befallning numera blifvit upprättadt; och hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t, med godkännande af detta förslag, täcktes till Riksdagens antagande framlägga detsamma.
Statsrådets öfriga ledamöter instämde i hvad föredraganden hemstält; och behagade Hans Maj:t Konungen härtill lemna bifall samt förordna, att till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning skulle aflåtas nådig proposition af den lydelse, bilagan litt. A. vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo: Carl Boheman.
Bih. till Biksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 17 Raft.
<■