med förslag till sjölag, lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjö¬ fynd, lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. Handelsbalken, lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ Utsökningslagen samt lag angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ Konkur slagen

N:o 3.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till sjölag, lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd, lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. Handelsbalken, lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ Utsökningslagen samt lag angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ Konkur slagen; gifven Stockholms Slott den 23 Januari 1891.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed jemlikt 87 § Regeringsformen i nåder föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

Ro Sjölag;

2:o Lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd;

3:o Lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. Handelsbalken;

4:o Lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ Utsökningslagen;

5:o Lag angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ Konkurslagen.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Aug. östergren.

Bih. till Rilcsd. Brot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Håft.

Förslag

till

Sjölag.

Med upphäfvande af Sjölagen den 23 Februari 1864 tillika med alla de särskilda stadganden, hvilka utgöra förklaring eller ändring af hvad nämnda lag innehåller eller tillägg deri, förordnas som följer:

Första kapitlet.

Om fartyg.

1 §•

Fartyg skall anses såsom svenskt, när det antingen till minst två tredjedelar eges af svenske undersåtar eller af svenske och norske undersåtar i förening, eller ock tillhör ett aktiebolag, hvars styrelse har sitt säte här i riket och består af aktieegare, de der äro svenske undersåtar. Hufvudredare skall alltid vara svensk undersåte och bosatt här i riket.

2 §•

öfver alla svenska fartyg, hvilka äro afsedda att nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande och ega en drägtighet af tjugu registerton eller derutöfver, skall föras register, innehållande för hvarje sådant fartyg de uppgifter, som pröfvas nödiga för fartygets säkra urskiljande, så ock tillförlitlig upplysning angående eganderätten till fartyget; skolande,

sedan fartyg i registret antecknats, derom utfärdas bevis, som bör åtfölja fartyget.

Huru fartygsregister skall vara inrättadt och registrering ske, derom galle hvad af Konungen förordnas.

3 §.

Har den, för hvars räkning fartyg bygges, för byggnadens verkställande gifvit varfsegaren eller byggmästaren förskott af penningar eller byggnadsämnen, ege han, när afhandling derom upprättats, att densamma inteckna hos Magistraten i den stad, der byggnaden verkställes, eller, om byggnadsorten är belägen å landet, i närmaste stad.

4 §•

Fartygs egare åligge att bestämma den ort inom riket, hvilken skall vara fartygets hemort, samt att derom göra anmälan, om fartyget är sådant, som jemlikt 2 § skall införas i fartygsregister hos den myndighet, hvilken förer registret, men eljest hos Magistraten i den stad, som bestämts till hemort, eller, om hemorten är belägen å landet, hos kronofogden i orten. Angående hemorten skall för fartyg, hvilket bör införas i fartygsregister anteckning ske å det i 2 § omförmälda bevis men eljest utfärdas särskildt bevis af den myndighet, hos hvilken anmälan skett.

Har fartygs egare underlåtit att gorå sådan anmälan, som nu är sagd, skall egarens eller, der fartyget tillhör ett rederi, hufvudredarens hemvist anses vara fartygets hemort; finnes ej hufvudredare, räknas för fartygets hemort den ort, der störste delegaren i fartyget eller, om flere ega de större men sig emellan lika lotterna, endera af samme delegare har sitt hemvist.

5 §•

Ej må andel i fartyg utan samtlige delegares medgifvande öfverlåtas till någon, som icke är svensk undersåte, derest till följd af sådan öfverlåtelse fartyget skulle upphöra att vara svenskt; sker det, vare öfverlåtelsen ogild, äfven om andelen blifvit såld efter utmätning eller under konkurs.

Får utländsk man genom arf, testamente eller gifte lott i svenskt fartyg, eller varder svensk eller norsk delegare i sådant fartyg främmande magts undersåte, och skulle till följd af fånget eller den timade förändringen fartyget upphöra att vara svenskt, åligge sådan delegare att till svensk eller norsk undersåte öfverlåta så stor del i fartyget, att dess egenskap af svenskt må kunna bevaras. Har icke inom tre månader efter det fånget skedde eller förändringen timade sådan öfverlåtelse egt rum så ock blifvit,

der fartyget är registreradt, hos vederbörande myndighet anmäld, men eljest öfrige delegare kungjord; ege en hvar af samme delegare låta genom utmätningsmannen i fartygets hemort i den ordning, som för försäljning af utmätt fartyg är föreskrifven, för egarens räkning försälja den lott i fartyget, som, på sätt ofvan är nämndt, kommit i utländsk mans eg o.

6 §•

Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsättligt ej allenast när iståndsättning är omöjlig eller, der iståndsättningen måste ega rum å annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan jemväl i det fall, att fartyget icke är värdi att iståndsättas. Uppstår fråga, huru vida fartyg efter timad skada bör anses vara iståndsättligt eller icke, skall yttrande derom afgifvas af besigtningsman, utsedde på sätt 41 § bestämmer.

Andra kapitlet.

Om redande i fartyg.

7 §•

Redare svare, der ej i denna lag annorlunda stadgas, personligen, det är med allt sitt gods, för de förpligtelser, han sjelf eller genom annan ikläder sig med afseende å fartyget.

För fordringar, hvilka grunda sig på uteblifvet, ofullständigt eller felaktigt fullgörande af förbindelser, som redaren sjelf eller annan på grund af redarens fullmagt ingått men hvilkas fullgörande ålegat befälhafvaren i denna hans egenskap, så ock för de förbindelser, fartygets befälhafvare i denna sin egenskap, men icke på grund af redarens särskilda fullmagt, ingått, häfte redaren allenast med fartyg och frakt; dock svare redaren personligen för besättningens fordringar på grund af hyres- och tjensteaftal, som befälhafvaren slutit.

8 §.

För skada, som befälhafvare eller någon af besättningen genom fel eller försummelse i tjensten tillskyndar annan, häfte redaren med fartyg och frakt; vållas skada af någon, som, utan att tillhöra besättningen, på grund af redares eller befälhafvares uppdrag förrättar skeppstjenst eller utför arbete om bord, vare lag samma.

5 Hvad redare sålunda nödgas utgifva ege han söka åter af den, som vållat skadan.

9 §•

Aro flere redare i ett fartyg, svare eu hvar allenast i förhållande till sin lott i fartyget för sådana rederiets förbindelser, för hvilka redare svarar personligen.

10 §.

För rederi skall utses en hufvudredare.

I sak, som angår rederiet, må hufvudredaren sökas. År hufvudredare ej vald, ege den, som vill söka rederiet, instämma hvilken han vill af redarne att för rederiet svara.

11 §•

I förhållande till tredje man ege hufvudredaren i kraft af sitt uppdrag sluta alla af handlingar och ingå alla förbindelser, hvilka rederirörelsen vanligen medför; han ege sålunda antaga och afsätta befälhafvare samt meddela honom föreskrifter, uppbära medel, som för rederiets räkning inflyta, äfvensom företräda rederiet inför rätta. Utan särskildt bemyndigande ege hufvudredaren icke upplåna penningar i rederiets namn eller sälja eller förpanta fartyget eller derå taga försäkring.

Har rederiet genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, hvilken sålunda tillkommer hufvudredaren, vare rederiet ej berättigadt att åberopa sådan inskränkning mot tredje man i annat fall, än då denne ej varit i god tro.

12 §.

Beslut i rederiets angelägenheter må ej af redarne fattas utan vid allmänt sammanträde, dertill kallelse blifvit i tidning inom orten minst åtta dagar förut kungjord eller annorledes delgifvits samtlige redarne. Uteblifver redare från sammanträde, nöje han sig åt de närvarandes beslut.

Vid omröstning beräknas hvarje redares röstetal efter den andel, han eger i fartyget, och galle såsom beslut hvad de säga, hvilkas andelar tillsamman stagna äro de största. Hafva vid val af hufvudredare två eller flere erhållit röster för lika andelar hvardera, skilje lotten dem emellan, men eljest galle vid lika röstetal den mening, hufvudredaren omfattar. Beslut, som strider mot gällande rederiaftal eller angår ämne, hvilket faller utom rederiets ändamål, vare ej gällande utan att det af samtlige redarne biträdes.

6 Vid sammanträde skall föras protokoll, hvilket derefter hos hufvudredaren förvaras. Af protokollet ege en hvar redare rätt att taga afskrift.

13 §.

I förhållande till medredare galle om hufvudredarens befogenhet att å rederiets vägnar handla hvad allmän lag stadgar om syssloman. Der ej tvingande omständigheter hindra, åligge honom att till öfverläggning sammankalla medredarne eller annorledes inhemta deras föreskrift, när vigtiga angelägenheter förekomma, såsom när fråga uppstår om väsentlig förändring med afseende å den fart, hvari fartyget användes, befälhafvares antagande eller afskedande eller betydligare reparation å fartyget.

14 §.

Hufvudredaren kan när som helst skiljas från sin befattning genom beslut af redarne i den ordning, 12 § bestämmer; eger han sjelf hälften i fartyget eller derutöfver, må domstol på medredares käromål skilja honom från befattningen, om giltiga skäl dertill äro.

15 §.

Hufvudredaren skall föra särskild räkenskap öfver förvaltningen af rederiets angelägenheter och för denna afgifva redovisning inför rederiet. Der ej af rederiet annorlunda beslutes, skall redovisning afgifvas för kalenderår, inom en månad efter dess utgång.

16 §.

Redovisning skall afgifvas å sammanträde, dertill redarne kallats på sätt 12 § bestämmer, och skola vid sammanträdet räkenskaperna till granskning framläggas.

Vill redare klandra redovisning, göre det genom stämning inom sex månader efter det redovisningen afgafs; försittes den tid, hafve redare sin rätt till klander förlorat.

17 §•

Till bestridande af de utgifter, som af rederirörelsen påkallas, åligge en hvar redare att i mån af behof bidraga i förhållande till sin andel i fartyget. Försummar redare att vid anfordran erlägga beslutet bidrag och

varder detta af hufvudredaren eller annan redare förskjutet, vare den försumlige skyldig att å förskjutna beloppet erlägga ränta efter åtta procent om året, tills betalning sker, äfvensom ersätta kostnaden för den försäkring, som förskottsgifvaren må hafva tagit till sin säkerhet. Borgenären njute för sin fordran panträtt i den försumliges andel i fartyget och förmånsrätt till betalning efter hvad i 17 kap. Handelsbalken sägs; ege ock, i afräkning å sin fordran, i den försumliges ställe uppbära den utdelning, som på dennes andel belöper.

Den här stadgade panträtt och förmånsrätt upphör, derest icke genom stämning betalning sökes inom ett år efter det fordringen uppkom. ,

18 §.

Beslutes ny resa eller reparation af fartyget efter slutad resa, ege redare,- som ej deltagit i beslutet, utan lösen afstå sin lott i fartyget till öfrige redare och dermed blifva befriad från gäldande af tillskott för beslutets verkställande. Den, som vill sålunda afstå sin lott i fartyget, göre derom skriftlig anmälan hos hufvudredaren inom tre dagar efter det beslutet fattades eller, om han då icke var tillstädes, efter det han erhöll del af beslutet. Den afträdda lotten skall fördelas mellan öfrige redare efter förhållandet mellan deras andelar i fartyget.

År å den afträdda lotten tagen försäkring, gällande för tiden efter dess afträdande, vare öfrige redare förbundne att mot försäkringens öfvertagande, en för alla och alla för en, gälda motsvarande andel af premien.

19 §j

Vinst och förlust, som af rederirörelsen uppkommer, skall fördelas å redarne i förhållande till en hvars andel i fartyget.

Finnes enligt afgifven redovisning j öfverskott, skall detta till redarne utdelas i den mån, sådant kan ske utan hinder för nödiga utgifters bestridande.

20 §.

Ej må rederi brytas derföre att lott i fartyget genom arf, köp eller annorledes öfvergår till annan man, eller att redare förklaras omyndig eller försättes i konkurs.

21 §.

Öfverlåter redare sin lott i fartyget till annan man, inträder nye egaren strax i en redares alla rättigheter och förpligtelser mot medredarne.

8 Hvad rederiet, förrän öfverlåtelsen skedde, lagligen gjort och beslutit vare jemväl mot nye egaren gällande; häftar öfverlåtaren för oguldet tillskott till rederirörelsen, ege medredare jemväl mot nye egaren rätt att afräkna sådan fordran å den utdelning, som belöper å den öfverlåtna skeppslotten. I förhållande till tredje man svare nye egaren såsom redare för de förbindelser, rederiet ingår efter det öfverlåtelsen skett.

Det åligge öfverlåtaren att hos hufvudredaren eller hos samtlige medredarne göra anmälan om öfverlåtelsen och tillika styrka, att denna blifvit af nye egaren godkänd; innan sådan anmälan skeft, ege öfverlåtaren icke mot medredarne åberopa den skedda öfverlåtelsen till sitt fredande från ansvarighet. Mot tredje man må öfverlåtelsen icke åberopas i annat fall, än då denne icke varit i god tro.

År fartyget infördt i fartygsregister skall, efter det anmälan om öfverlåtelsen skett hos den myndighet, hvilken förer registret, samma myndighet ofördröjligen låta i allmänna tidningarne kungöra öfverlåtelsen. Sedan sådant kungörande skett, skall öfveidåtelsen anses hafva kommit till tredje mans kännedom, der ej af omständigheterna framgår, att han hvarken haft eller bort hafva kunskap derom.

22 §.

De redare, hvilka tillsammans ega mer än hälften i fartyget, må besluta, att rederiet skall upplösas.

Der någon redare det yrkar, skall rederiet upplösas:

1. om fartyget till följd af förändring i de förhållanden, 1 § omförmäler, utan redarens åtgärd eller samtycke upphört att vara svenskt och på grund deraf blifvit affördt ur fartygsregistret;

2. om hufvudredaren blifvit genom domstols beslut skild från befattningen, såsom i 14 § sägs;

3. om redaren kan visa, att rederiet förvaltas på sådant sätt, att hans rätt derigenom kränkes; eller

4. om, när fartyget efter slutad resa befinner sig å ort inom riket, rederiets gäld finnes öfverstiga dess tillgångar.

Kunna i sist omförmälda fall partérne icke enas om det värde, hvartill fartyget bör beräknas, skall värdet bestämmas af besigtningsman, utsedde i den ordning, 41 § stadgar.

23 §.

Varder rederi upplöst, skall fartyget försäljas genom offentlig auktion. Kunna ej redarne enas om orten, der auktionen skall ega rum, eller om vilkoren för försäljningen, skall tvisten afgöras af skiljemän.

9 Tredje kapitlet.

Om fartygs befälhafvare.

* 24 §.

Redare, som har större del i fartyget än hälften, ege rätt att öfvertaga fartygets förande, om han dertill är behörig; kan ej öfverenskommelse träffas om lönevilkorén, skola dessa bestämmas af skiljemän.

25 §.

Befälhafvaren ege antaga och afskeda besättningen. Han må icke i tjenst antaga någon för tid, under hvilken denne, befälhafvaren veterligen, är förbunden att tjena å annat fartyg.

26 §.

Befälhafvaren skall, innan resa anträdes, tillse, att fartyget är i sjövärdigt skick för resan, fullständigt utrustadt, behörigen bemannad! och tillräckligen försedt med proviant, vatten, läkemedel samt, der fartyget är ångfartyg, med kol och öfriga för maskinens drift nödiga ämnen, äfvensom att nödiga signalapparater, bergningsredskap, sjökort och nautiska instrument finnas om bord. Honom åligge ock tillse, att ej större last intages, än fartyget kan beqvämligen bära och rymma, att gods, som inlastas, behörigen stufvas, att fartyget är försedt med allt hvad till lastens betryggande erfordras, såsom garnering, stöttor, underlag och skott, samt att skeppsluckorna behörigen tillslutas och skalkas. Kan däckslast lämpligen föras, bör den vara försedd med stöttor och så anbragt, att den icke väsentligen försvårar fartygets manövrering. Går favtyget i barlast, har befälhafvaren att tillse, det barlasten är lämplig och tillräcklig samt så anbragt, att den icke må förskjuta sig under resan.

27 §.

I

Befälhafvaren skall hafva om bord å fartyget alla nödiga skeppshandlingar äfvensom ett exemplar af denna lag och af den för besättningar å svenska handelsfartyg faststälda spisordning.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Håft.

io

28 §.

Utan redarens samtycke må befälhafvare!! icke i kajutan eller i andra rum, hvilka icke äro afsedda för last, medtaga handelsvai-or för egen eller annans räkning; sker det, skall befälhafvaren erlägga frakt för godset samt, efter pröfning af skiljemän, ersätta den skada och förlust, som må hafva tillskyndats redaren.

29 §.

Befälhafvaren må icke lemna fartyget utan att gifva styrmannen eller, om denne icke är tillstädes, annan af besättningen nödig underrättelse och föreskrift. När fartyget icke ligger förtöjdt i hamn eller eljest å säker ankarplats, må befälhafvaren icke, utan att sådant är nödvändigt, lemna fartyget, äfven om lots är om bord; är fara för hand, må han icke vara borta från fartyget.

30 §.

Nödgas befälhafvaren af sjukdom eller annan tvingande anledning att under resa lemna tjensten, bör redaren derom ofördröjligen underrättas. Kan icke redarens föreskrift utan olägenhet afvaktas, åligge befälhafvaren att, å utrikes ort så vida ske kan efter rådplägning med svensk konsul, uppdraga åt styrmannen eller annan skicklig och pålitlig man att tills vidare föra fartyget, öfvergifver befälhafvaren fartyget eller kan han icke, när han måste lemna befälet, vidtaga anordning för resans fortsättande, ege å utrikes ort konsul förordna befälhafvare.

31 §.

Befälhafvaren skall tillse, att lastning och lossning behörigen fortskyndas och att fartygets afresa, sedan last intagits eller lossats, icke fördröjes. Under resa må han icke utan nödtvång afvika från vanlig väg eller göra uppehåll, der det icke sker för att bispringa menniskor, som äro stadda i sjönöd; allenast för bergande af annat fartyg eller af gods må uppehåll icke göras, der icke bergningen kan utföras utan äfventyr för fartyget och utan märkligt men för redare eller annan, hvars rätt och bästa det tillhör befälhafvaren att bevaka.

32 §.

Befälhafvaren skall under resa göra hvad i hans magt står för att hålla fartyget i sjövärdigt skick. Har fartyget grundstött eller har eljest

någon händelse inträffat, hvaraf skada kan antagas hafva uppstått, åligge befälhafvaren att, så snai’t fartyget anländt till ort, der undersökning kan ega rum, derom foga anstalt.

33 §.

Befälhafvaren åligge att göra sig underrättad om de, skeppsfarten rörande, påbud och föreskrifter, som äro gällande å de orter, hvilka han under resan skall anlöpa. I händelse af krig eller blokad bör han söka upplysning om hvad han till fartygets och lastens säkerhet har att iakttaga.

34 §.

Befälhafvaren vare pligtig att till sådant antal och mot den betalning, som af Konungen fastställes, till bestämmelseorten eller annan hamn, som fartyget under resan skall anlöpa, medtaga svenskt sjöfolk, hvars hemsändande det åligger konsulerna att besörja. Samma förbindelse ege ock rum i afseende å norskt sjöfolk, så länge motsvarande bestämmelse är gällande i Norge.

Sjöfolk, som sålunda hemsändes, vare pligtigt att i afseende å ordning och skick om bord iakttaga allt hvad besättningen åligger samt att, der det finnes nödvändigt, biträda vid skeppsarbetet.

35 §.

o

A alla segelfartyg, hvilka ega en drägtighet af femtio ton eller derutöfver, så ock å alla ångfartyg skall, när de afgå till andra orter utom riket, än de vid Östersjön belägna samt orter i Danmark och Norge på denna sidan om Skagens fyr och Lindesnäs, föras skeppsdagbok; å ångfartyg skall dessutom, såsom bihang till skeppsdagboken, föras särskild maskindagbok.

Dagboken, hvilken upprättas efter ett af Konungen faststäldt formulär, tillhandahålles af sjömanshuset i afgångsorten.

36 §.

Skeppsdagboken föres af befälhafvaren eller, under hans tillsyn och ansvar, af styrmannen; maskindagboken föres, likaledes under befälhafvarens tillsyn och ansvar, af maskinisten. Anteckningarne i dagboken skola göras efter tidsföljden, i hamn för hvarje dygn och till sjös för hvarje vakt; hvad under en vakt förekommer må tills vidare upptecknas å en kladd, men det antecknade skall före dygnets utgång införas i dagboken.

12 Dagboken skall föras med ordning och tydlighet; hvad deri blifvit infördt må icke utplånas, öfverstrykas eller på annat sätt göras oläsligt, utan bör, i händelse origtig anteckning skett, rättelse införas å vederbörligt ställe i dagboken.

37 §.

I skeppsdagboken böra noggranna uppgifter införas om allt, som under resan förefaller och hvarom kännedom kan vara till nytta för redare, lastegare, försäkringsgifvare eller annan, hvars rätt kan vara beroende af resans utgång. Deri bör sålunda antecknas:

1. när besättningen inträder i tjenst och derifrån afgår; när proviant och vatten tagas om bord; när lastning eller lossning börjar och slutar, eller arbetet afbrytes, samt huru mycket för hvarje dag inlastas eller lossas; när barlast intages, dennas beskaffenhet och vigt samt huru den är anbragt; om och i hvilken utsträckning främmande arbetsbiträde användes; fartygets djupgående för och akter då det lemnar hamn, så ock i allmänhet det skick, hvari fartyget och dess redskap befinnas, samt lastens beskaffenhet och tillstånd äfvensom, när däckslast intages, dennas mängd och höjd; kompassernas justering och dervid befunna devotion; när fartyget afgår från och ankommer till eller förflyttas inom hamn; vind och väderlek, barometerstånd, ström, kurs, fart, segelföring och tillryggalagd väglängd; lyktföring, lödningar, pejlingar och observationer samt de för hvarje dygn gjoi’da ortbestämningar; när och hvar lots tages om bord och lemnar fartyget; huru ofta pumpning eger rum, huru länge hvarje gång dermed fortsättes och hvilken arbetsstyrka dervid användes samt hvilken vattenhöjd iakttages vid pumparne;

2. när skeppsråd hålles, de dervid yttrade meningar och de beslut, befälhafvaren fattar; börande de, hvilka med befälhafvare!! deltagit i skeppsrådet, med sin underskrift bestyrka anteckningens rigtighet;

3. när någon af besättningen insjuknar, dör eller rymmer; när befälhafvaren finner nödvändigt att nedsätta besättningens kost, som i 45 § sägs; när någon begår brott eller gör sig skyldig till fel eller försummelse i tjensten, samt hvad vid förhör, som med anledning deraf hålles, förekommer;

4. när ofall träffar fartyg eller last, under angifvande tillika af anledningen till olyckan, dermed sammanhängande omständigheter samt den åtgärd, som vidtages.

I maskindagboken skall uppgifvas förrådet af kol och öfriga för maskinens drift nödiga ämnen vid fartygets afgång från hamn, kolförbrukningen för hvarje dygn samt i öfrigt allt, som rör maskinens gång och skötsel.

38 §.

Varder dagbok under resa fullskrifven eller af annan anledning icke användbar, åligge befälhafvaren att, om fartyget befinner sig i svensk hamn, anmäla sig hos ombudsmannen vid dervarande eller närmaste sjömanshus till erhållande af ny dagbok; är fartyget å utrikes ort, skall befälhafvaren i öfverensstämmelse med det faststälda formuläret upprätta ny dagbok och vid fartygets ankomst till hamn, der svensk konsul finnes, för denne förete dagboken, hvilken skall af konsuln genomdragas och förses med embetssigill jemte intyg om sidornas antal. När ny dagbok sålunda utfärdas eller för konsul uppvisas, skall befälhafvaren tillika förete den förra dagboken; och meddele vederbörande sjömanshusombudsman eller konsul, omedelbart efter den deri sist införda uppgift, intyg derom att dagboken blifvit uppvisad och att ny sådan blifvit lör fartyget utfärdad. Kali befälhafvaren icke förete den förra dagboken, skall anledningen uppgifvas och anteckning derom ske i den nya dagboken.

39 §.

Dagbok, som icke vidare må för anteckning användas, skall, så snart ske kan, inlemnas till sjömanshuset i fartygets hemort att der förvaras.

40 §.

Inträffar å lastnings- eller lossningsort eller under resa någon händelse, som vållar skada å fartyg eller last eller som skäligen kan antagas hafva sådan skada till följd, eller har genom olyckshändelse någon om bord ljutit döden, eller har till följd af sammanstötning med annat fartyg å detta timat sådan skada eller olycka, som nyss är sagd, skall befälhafvaren afgifva sjöförklaring angående händelsen.

Inom riket afgifves förklaringen inför Rådstufvurätt i stapelstad; och åligge det befälhafvaren att, om olyckan inträffade eller skadan upptäcktes medan fartyget låg i hamn, der sjöförklaring kunde ega rum, inom utgången af nästa dag, men eljest så snart ske kan, hos Rättens ordförande anmäla sig till förklarings afgifvande. Sådan anmälan skall göras skriftligen och vara åtföljd af ej mindre eu fullständig afskrift af allt hvad angående händelsen antecknats i dagboken eller, der dagbok icke förts å fartyget eller den gått förlorad, en skriftlig framställning af den timade olyckan, än äfven uppgift å hela besättningen och de personer, hvilka antagas kunna lemna upplysning i saken, samt, så vidt ske kan, å de personer, hvilka saken kan angå, eller deras ombud.

14 Å utrikes ort skall befälhafvare:*, så snart ske kan, afgifva förklaringen inför den myndighet, som derstädes är behörig att upptaga sådan förklaring, eller ock inför svensk konsul; åliggande det befälhafvaren att för svenske konsuln å den ort, der förklaringen afgifves, eller, om der icke finnes sådan tjensteman, för den svenske konsul, som under resan först anträffas, uppvisa dagboken och taga konsulns intyg om uppvisandet.

41 §.

Har fartyget genom inträffad olyckshändelse under resa lidit skada, som föranleder betydligare reparation eller längre uppehåll, åligge befälhafvaren att anordna besigtning af fartyget. Besigtningsmännen skola ej mindre uppskatta den genom olyckshändelsen uppkomna skada och värdet af fartyget i skadadt skick, än äfven afgifva yttrande angående de åtgärder, som för skadans botande böra vidtagas, samt beräkna derför nödig kostnad. Verkställes reparation, bör, sedan denna afslutats, genom ny besigtning utrönas, huru vida fartyget är i det skick, att den tilltänkta resan kan företagas.

Har lasten under resa lidit betydligare skada genom sjöolycka, hårdt väder eller dylikt, eller förekommer anledning att lasten är i sådant tillstånd, att särskild åtgärd för dess bevarande erfordras, eller är på grund af skada å fartyget lossning nödvändig, skall befälhafvaren anordna besigtning af lasten. Finnes lasten vara skadad, skola besigtningsmännen utlåta sig angående den orsak, som kan antagas hafva vållat skadan, samt föreslå de åtgärder, som böra vidtagas.

Besigtningsman förordnas af Magistrat eller, der fartyget finnes utom stads område, af kronofogden i orten. Utom riket skall befälhafvaren begära förordnande för besigtningsman hos den myndighet, som enligt lag eller sed å den ort, der besigtningen skall ega rum, är behörig, eller ock hos svensk konsul; finnes fartyget å ort, der enligt gällande sed besigtningsmän icke af offentlig myndighet förordnas, inhemta befälhafvaren yttrande af sakkunnige män.

42 §.

Förekommer anledning att gods under resa tagit skada, bör befälhafvaren, förrän godset till lastemottagaren utlemnas, låta genom tillkallade besigtningsmän, som i 332 § andra stycket sägs, besigtiga godset; kan fråga uppstå derom att skadan må hafva vållats genom felaktighet vid stufning, garnering eller ^kalkning af luckorna eller genom annat dylikt fel, bör befälhafvaren tillkalla besigtningsmän att närvara redan vid luckornas öppnande och godsets undersökning.

43 §.

Råkar fartyg i sjönöd, vare befälhafvare!] pligtig att göra allt hvad i hans magt står för dess bevarande och må icke öfvergifva det, så länge hopp om dess räddning finnes. År räddning omöjlig och faran så hotande, att han nödgas öfvergifva fartyget, åligge honom att i synnerhet sörja för dagbokens och skeppshandlingarnes bevarande äfvensom att draga försorg om bergning af fartyg och gods och att dertill söka anskaffa nödigt biträde.

Eger bergning rum, har befälhafvaren att leda bergningsarbetet, der icke sådant genom ortens lag är honom förbjudet eller genom aftal om bergningen förhindras. Öfver allt, som bergås, så ock öfver antalet af manskap, som vid bergningen och vid godsets forsling till upplagsställe medverkar, samt det dervid utförda arbete före befälhafvaren, sjelf eller genom styrmannen, noggranna anteckningar; vare ock skyldig att granska och genom sin påskrift till rigtigheten bestyrka alla för bergningen afgifna kostnadsräkningar.

Befälhafvaren läte, så snart ske kan, anordna besigtning, i den ordning 41 § bestämmer, af fartyget och af det bergade godset och sörje för att detta sättes under lämplig vård.

44 §.

Befälhafvaren skall behandla sina underordnade så, som en god husfader anstår, och vid anordnande af det arbete, som erfordras, så vidt ske kan, taga hänsyn till eu hvars ställning i tjensten; kroppslig aga må han ej tilldela någon, som fy It aderton år.

Befälhafvaren läte sig angeläget vara, att bön och gudstjenst om bord icke försummas; å söndagar eller andra här i riket brukliga helgdagar må han icke ålägga besättningen annat arbete, än sådant, som tarfvas för fartygets säkerhet och manövrering, maskinens drift ocli skötsel, seglens torkning, erforderlig båttjenst, vanlig rengöring om bord samt kostens tillredning, eller som eljest icke kan tåla uppskof.

45 §.

Befälhafvaren skall tillse, att besättningen erhåller god och tillräcklig kost i enlighet med den för besättningar å svenska handelsfartyg faststälda spisordning. Finner befälhafvaren under resa nödvändigt att nedsätta kosten, ege han rätt dertill; dock skall besättningen derför undfå skälig ersättning, hvilken i händelse af tvist bestämmes af skiljemän.

46 §.

Dör sjöman under det han är i tjenst, besörje befälhafvaren om hans begrafning', så ock om uppteckning af hvad han å fartyget efterlemnat. Kan ej qvarlåtenskapen genast aflemnas till delegarne i boet eller till annan för deras räkning, och kan den ej heller utan skada eller olägenhet behållas om bord till dess sådant aflemnande kan ega rum, bör befälhafvaren antingen öfverlemna den till närmaste svenske konsul eller på lämpligt sätt låta försälja densamma; för hvilket han efter återkomsten till svensk hamn har att redovisa inför ombudsmannen vid sjömanshuset i fartygets hemort.

47 §.

Begår någon, som är å fartyget anstäld eller medföljer såsom passagerare, när fartyget icke befinner sig i svensk hamn, brott af den art, att svårare straff än fängelse derå kan följa, skall befälhafvaren, der icke brottet af ortens myndighet beifras, i närvaro af två de bäste männen om bord hålla förhör med den brottslige och dervid jemväl söka erhålla all den upplysning angående brottet, som af besättningen eller af andra personer kan lemnas. Hvad vid förhöret förekommer skall skriftligen upptecknas och det antecknade, sedan det blifvit för de närvarande uppläst, till rigtigheten bestyrkas genom deras underskrift. Föres dagbok om bord, skall anteckningen ske i denna.

Befälhafvaren skall tillse, att den brottslige icke lemnar fartyget, och ege för sådant ändamål, der det pröfvas nödigt, hålla honom i flingsligt förvar om bord till dess han kan till konsul eller till polismyndighet här i riket öfverlemnas; befälhafvaren vare dock ansvarig, att den brottslige ej behandlas strängare än nödigt är.

48 §.

1 förhållande till tredje man ege befälhafvaren i denna sin egenskap, när fartyget befinner sig utom hemorten, för redarens räkning sluta aftal och ingå förbindelser angående allt sådant, som afser resans utförande, såsom fartygets utrustning, proviantering och underhåll, äfvensom att bortfrakta fartyget och att å redarens vägnar kära i mål, som angå fartyget.

I fartygets hemort ege befälhafvaren icke utan särskilt bemyndigande ingå annat aftal för redarens räkning, än angående besättningens förhyrande.

49 §.

Uppstår, när fartyget befinner sig utom hemorten, behof af penningar för ändamål, som i 48 § är sagdt, ege befälhafvare!! anskaffa nödiga medel genom lån eller genom att sälja af redarens gods eller af lasten.

Har befälhafvaren utan laga anledning upptagit lån eller verkstält försäljning, eller har han upptagit större lån eller sålt mer, än behofvet kräfde, vare det utan verkan till förringande af långifvares eller köpares rätt, der lånet upptagits eller försäljningen skett under sådana omständigheter, att långifvaren eller köparen må antagas hafva varit i god tro.

50 §.

Utan redarens samtycke må befälhafvaren icke försälja fartyget i annat fall, än när fartyget efter vederbörlig besigtning blifvit förklarad!, icke vara iståndsättligt. Försäljningen skall i ty fall ske genom offentlig auktion.

51 §.

Har redaren genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, som enligt 48, 49 och 50 §§ tillkommer befälhafvaren i denna hans egenskap, må sådan inskränkning icke åberopas mot tredje man i annat fall, än när denne icke varit i god tro.

52 §.

Befälhafvaren skall under resans fortgång gifva redaren underrättelse om fartygets tillstånd, resans förlopp, derunder slutna aftal och ingångna förbindelser samt angående allt, hvarom kännedom eljest kan vara till nytta för redaren. Innan åtgärder af vigt vidtagas, bör han, der omständigheterna det medgifva, inhemta föreskrift af redaren sjelf eller det ombud, denne anvisat. Erfordras penningar för fartygets behof och kan icke redarens föreskrift afvaktan, åligge befälhafvaren att till medlens anskaffande anlita den utväg, som för redaren är förenad med minsta uppoffring; ej må han utan i yttersta nödfall föryttra något af lasten.

53 §.

Befälhafvaren skall under resan hafva noggrann vård om lasten samt i öfrigt iakttaga lastegarens rätt och bästa.

Bih. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Håft.

54 §.

I inhållande till tredje man ege befälhafvaren i denna sin egenskap att under resan för lastegarens räkning ingå förbindelser angående allt sådant, som afser lastens bevarande eller vidare fortskaffande, så ock att å lastegarens vägnar kära i mål, som angå lasten. Uppstår behof af penningar för ändamål, som nyss är sagdt, ege han anskaffa nödiga medel genom lån eller genom att sälja af lasten; och galle i ty fall hvad i 49 § stadgas angående lån och försäljning för fartygets behof.

För de förbindelser, befälhafvaren sålunda för lastegaren ingår, häfte denne allenast med det inlastade godset.

55 §.

Finnes last vid derå jemlikt 41 § anstäld besigtning vara i det tillstånd, att den icke utan fara för förskämning kan förvaras, ege befälhafvaren försälja lasten; har fartyget förolyckats eller förklarats icke vara iståndsättligt, må, ändå att godset utan skada kan förvaras, försäljning ega rum, der vid besigtningen utrönes, att kostnaden för godsets förvarande eller fortskaffande till bestämmelseorten skulle blifva alltför hög.

56 §.

Har lastegare genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, som enligt 54 och 55 §§ tillkommer befälhafvaren i denna hans egenskap, må sådan inskränkning icke åberopas mot tredje man i annat fall, än när denne icke varit i god tro.

57 §.

Innan befälhafvaren för lastens behof upptager lån eller försäljer något af godset eller eljest vidtager särskild åtgärd för lastegarens räkning, bör han, så vida ske kan, inhemta föreskrift af lastegaren eller det ombud, denne anvisat.

Har fartyget förolyckats eller förklarats icke vara istånd sättligt, åligge befälhafvaren, der lastegaren icke har ombud på stället och hans föreskrift icke kan afvaktas, att, efter omständigheterna, antingen mot den lindrigaste frakt, som kan betingas, försända godset med annan lägenhet till bestämmelseorten eller låta upplägga eller försälja godset.

Försäljning af last bör, så vida ske kan, eg a rum å offentlig auktion.

58 §.

Befälhafvare!! svare icke för de förbindelser, han i denna sin egenskap å redares eller lastegares vägnar ingått.

59 §.

Befälhafvaren vare pligtig att ersätta all skada och förlust, som genom hans fel eller försummelse tillskyndas redare eller lastegare; har han i ty fall handlat efter redarens föreskrift, ege han icke mot lastegaren åberopa sådan föreskrift till sitt fredande från ansvarighet. Har åtgärd vidtagits på grund af beslut, som i skeppsråd fattats, vare befälhafvaren ensam ansvarig för åtgärden.

60 §.

När fartyget efter slutad resa ankommit till hemorten, så ock eljest när redaren det äskar, skall befälhafvaren afgifva redovisning. Vill redaren klandra redovisning, göre det genom stämning inom sex månader efter det han mottog densamma; försittes den tid, hafve redaren sin rätt till klander förlorat.

I redovisning skall befälhafvaren föra redaren till godo all särskild godtgörelse, som han erhållit af befraktare, lastegare, leverantörer eller andra, med hvilka han i sin egenskap af befälhafvare haft att skaffa, der han icke fått redarens uttryckliga medgifvande att den behålla.

61 §.

Befälhafvaren kan när som helst skiljas från sin befattning. År han sjelf delegare i fartyget till mer än hälften, ege domstol på medredares käromål skilja honom från befattningen, om giltiga skäl dertill äro.

Har befälhafvaren, utan att öfverskrida sin befogenhet, sjelf iklädt sig förpligtelser för fartygets eller lastens behof, vare han ej skyldig att lemna befälet förrän säkerhet blifvit stäld för hvad han på grund af sådan förpligtelse kan komma att utgifva.

62 §.

År befälhafvare icke antagen för bestämd resa eller för bestämd tid och innehåller icke heller eljest tjensteaftalet någon bestämmelse om hans rätt att lemna tjensten, skall han qvarstanna i tjenst till dess fartyget ankommit till svensk hamn, der resan slutar; dock ege han, der han varit i tjenst tre år utan att fartyget under tiden slutat någon resa i svensk hamn, rätt att lemna fartyget vid pågående resas slut, så vida han förut

uppsäger tjensten i så god tid, att redaren erhåller nödigt rådrum för anskaffande af befälhafvare i hans ställe. Förordnar redaren, när befälhafvaren sålunda uppsäger tjensten, att fartyget från den ort, der denne egde lemna tjensten, skall återvända till hemlandet, vare befälhafvaren pligtig att föra fartyget dit, äfven om last förut skall intagas å den ort, der han egde lemna fartyget, samt derefter utlossas i hamn under resan.

Skall last lossas i hamn, der befälhafvaren, efter ty nu är sagdt, eger frånträda tjensten, må han icke lemna fartyget förrän lossningen afslutats.

Försäljes fartyget till utländsk man eller upphör det annorledes att vara svenskt, ege befälhafvaren strax frånträda tjensten.

63 §.

Afskedas befälhafvare på grund af oduglighet eller försummelse i tjensten, ege han åtnjuta hyra allenast för den tid, han varit i tjenst.

Lag samma vare, der befälhafvare afskedas derföre att resan inställes till följd af krig, blokad, embargo, ut- eller införselförbud, ishinder eller skada, som gör fartyget odugligt för resan, eller derföre att fartyget af sådan anledning för längre tid uppehälles i afgångshamnen eller under resa.

Förolyckas fartyget, eller varder det efter timad skada förklaradt icke vara iståndsättligt, eller uppbringas det och prisdömes, eller tages det af sjöröfvare, upphöre tjensteaftalet att vara gällande och befälhafvaren erhålle hyra till och med den dag, då tjenstgöringen upphörde; dock åligge honom att efter timad sjöolycka, mot åtnjutande af skälig godtgörelse, qvarstanna å olycksstället till dess de fartyget och lasten rörande angelägenheter blifvit ordnade.

64 §.

Afskedas befälhafvare på grund af skada eller sjukdom, som gör honom oförmögen att föra fartyget, erhålle han hyra för tiden intill afskedandet.

För skada eller sjukdom, som befälhafvaren utan eget vållande ådrager sig medan han är i tjenst, ege han åtnjuta vård på redarens bekostnad, jemväl efter det han lemnat tjensten, dock icke under längre tid efter afskedandet än fyra veckor, om han afskedas här i riket eller å utrikes ort, der han enligt aftal skulle lemna tjensten, men eljest åtta veckor.

65 §.

Afskedas befälhafvare utan att sådant skäl, som i 63 eller 64 § omförmäles, dertill föranledt, ege han, derest han antagits för viss resa eller viss tid eller tjensteaftalet eljest innehåller bestämmelse angående tjenste-

tidens längd, tillgodonjuta den hyra, som genom aftalet tillförsäkrats honom; innehåller aftalet icke någon bestämmelse om tjenstetidens längd och afskedas befälhafvaren annanstädes än i svensk hamn, der han jemlikt 62 § egde erhålla entledigande, ege han, utöfver hvad af hans hyra redan är förtjent, undfå sådan för en månad, om han afskedas i hamn här i riket eller i utländsk hamn vid Östersjön eller Nordsjön, för två månader, om afskedandet eger rum i annan europeisk hamn, samt för tre månader, om det sker i hamn utom Europa; dock att i sådant hänseende de vid Medelhafvet, Svarta hafvet och Azowska sjön utom Europa belägna hamnar räknas lika med europeiska.

Lag samma vare, der befälhafvare lemnar tjensten derföre att fartyget upphört att vara svenskt.

66 §.

I de fall, 65 § omförmäler, ege befälhafvaren, derest han lemnar tjensten å annan ort, än der han jemlikt tjensteaftalet egde erhålla entledigande, undfå godtgöi’else för den kostnad, som beräknas åtgå för resa till förhyrningsorten, om han antagits här i riket, men eljest till fartygets hemort, äfvensom för underhåll under resan. Lag samma vare, der befälhafvare å utländsk ort afskedas af anledning, som i 63 § andra stycket sägs, eller han å sådan ort för sjukdom qvarlemnats, så vida redaren enligt 64 § var pligtig att bekosta hans vårdande.

Har fartyget å utländsk ort förolyckats eller tagits af sjöröfvare eller efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt, eller har fartyget efter uppbringning förklarats för god pris och var icke, när fartyget sist lemnade hamn, krigets utbrott der kändt eller eljest befälhafvaren kunnigt, skall här omförmälda kostnad gäldas af allmänna medel.

67 §.

Dör befälhafvare medan han är i tjenst, utgår hyran till dödsdagen; förolyckas fartyget med man och allt, utan att upplysning kan vinnas om tiden, då olyckan inträffade, skall vid beräknande af den hyra, som i ty fall bör utgå, olyckan anses hafva timat då hälften af den tid förflutit, som med sådant fartyg å sådan årstid skäligen bort åtgå för resa från det ställe, der fartyget sist afhördes, till bestämmelseorten.

68 §.

Har befälhafvare betingat sig att såsom tjenstegodtgörelse bekomma viss andel af frakt eller annan inkomst, som af fartygets resa kan uppstå,

ege han, der han lemnar tjensten före resans slut, af det belopp, som under resan förtjenas, erhålla så mycket, som i förhållande till resans hela längd belöper på den tid, han varit i tjenst. År han jemlikt 65 § berättigad att erhålla aflöning för längre tid, skall aflöningen för tiden efter det han lemnade tjensten utgå med dubbla beloppet af förste styrmans hyra; dock att, der i tjensteaftalet utöfver omförmälda godtgörelse tillförsäkrats honom viss hyra, aflöningen för nämnda tid ej må sättas lägre, än hvad å samma tid belöper af hyran.

Uppstår tvist angående beräknande af den aflöning, som, efter ty nu är sagdt, bör tillkomma befälhafvare!!, skall beloppet bestämmas af skiljemän.

69 §.

Efter det fartyg utklarerats och i öfrigt är segelfärdigt, må ej befälhafvaren för gäld hindras att afresa, ej heller något af hvad han för tjenstens behof fört om bord tagas i mät eller beläggas med qvarstad.

Fjerde kapitlet.

Om besättningen.

70 §.

När sjöman förhyres, bör, om han är inskrifven vid sjömanshus, den vid inskrifningen honom tilldelade sjöfartsbok öfverlemnas till befälhafvare!), hvilken eger förvara densamma till dess sjömannen lemnar tjensten.

71 §•

En hvar af besättningen skall, sedan han blifvit förhyrd, af befälhafvaren förses med motbok, deri införes uppgift å den resa eller den tid, för hvilken sjömannen blifvit förhyrd, hans blifvande befattning om bord samt den hyra, som betingats; är hyran bestämd till visst belopp för resa, skall i motboken anmärkas, huru lång tid antages åtgå till resan, och skall denna anteckning lända till efterrättelse vid beräkning af hyra i de fall, då sådan, jemlikt de här nedan gifna bestämmelser, bör beräknas för viss tid.

I motboken skola antecknas förskott, som vid förhyrningen lemnas sjömannen, och de afbetalningar å hyran, hvilka under resan ega rum.

72 §.

Angående sjöfolks på- och afmönstring samt hvad dervid skall iakttagas galle hvad af Konungen förordnas.

73 §.

Har sjöman förhyrt sig till flere och tvista de, som honom förhyrde, om bättre rätt, ege den företräde, som först hyrde; dock att, der den, som senare förhyrde, utan kunskap om det äldre aftalet fatt sjöfartsboken till sig öfverlemnad, han skall eg a bättre rätt än den andre.

74 §.

Förhyrd sjöman skall inställa sig till tjenstgöring om bord inom två dygn efter påmönstringen, der ej annan tid för inställelsen blifvit af befälhafvaren bestämd, och må sjömannen derefter icke utan befälhafvarens tillstånd gå från skeppsbord.

Der ej annorlunda aftalats, löper hyran från och med den dag, sjömannen kom om bord.

75 §.

Underlåter sjöman, som blifvit påmönstrad eller som skriftligen förbundit sig till inställelse å viss dag eller bevisligen erhållit del af skriftlig kallelse att å viss dag iakttaga inställelse, att i rätt tid infinna sig om bord, eller går sjöman derifrån utan befälhafvarens tillstånd, eller kommer sjöman, som efter erhållet tillstånd gått i land, icke tillbaka i rätt tid; ege befälhafvaren rätt att till hans inställande i tjensten anlita vederbörande polismyndighet.

De kostnader, som uppstå för sjömannens inställande i tjenst, må afdragas å hans hyra.

76 §.

Hvad i 69 § är med afseende å befälhafvare stadgadt galle ock för besättningen.

77 §.

En hvar af besättningen skall uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt, noggrant iakttaga allt, som för bevarande af ordning och skick om bord föreskrifves, med aktning bemöta förmän och med uppmärksamhet

mottaga deras befallningar samt genom tydliga och lämpliga svar utmärka, att dessa uppfattats.

78 §.

En hvar af besättningen åligge att i hamn och till sjös, om bord och i land, noggrant åtlyda förmans befallningar angående tjensten, sorgfälligt vårda fartyg och gods samt i öfrigt med omsorg och nit fullgöra tjensten, vare sig natt eller dag, helg- eller söckendag. All skada och förlust, som genom sjömans fel eller försummelse i tjensten uppkommer, vare han pligtig att ersätta.

Råkar fartyget i sjönöd, skall besättningen göra allt, hvad i dess magt står, för att rädda fartyget och må ej utan befälhafvarens tillstånd före honom öfvergifva detsamma.

79 §.

Till styrmannens befattning hör särskildt att gå befälhafvaren tillhanda vid seglatsen och dertill hörande observationer och beräkningar, att biträda vid skeppsdagbokens förande samt att utöfva uppsigt öfver den öfriga besättningen och tillsyn å fartyg, skeppsredskap och proviant. Vid lastning och lossning före han anteckning öfver godset och ansvare inför befälhafvaren för allt, hvad han mottager, så ock för godsets stufning. Förer styrmannen skeppsdagboken, vare han ansvarig för dess rigtighet.

Vid befälhafvarens frånvaro eller förfall ege styrmannen i fall, för hvilka befälhafvaren icke meddelat föreskrift, i dennes ställe fatta beslut, så vida ärendet ej kan tåla uppskof. Afliden befälhafvaren, eller varder han eljest urståndsatt att föra fartyget, eller öfvergifven han tjensten, träde styrmannen i hans ställe till dess befälhafvare i den ordning, som i 30 § sägs, blifvit förordnad.

80 §.

Maskinisten åligge särskildt att hafva tillsyn å fartygets ångpannor och maskiner samt ansvara för deras behöriga drift och skötsel äfvensom att utöfva uppsigt öfver det för sådant ändamål anstälda manskap. Han före maskindagboken under befälhafvarens tillsyn och vare ansvarig för dess rigtighet.

81 §.

Ej må någon af besättningen utan befälhafvarens tillstånd medtaga handelsvaror för egen eller annans räkning; sker det, vare lag, som i 28 § sägs. Finner befälhafvaren anledning förekomma att handelsvaror olofligen

medtagits eller att något förts om bord, som kan vålla oordning bland besättningen eller hvars förande kan utsätta fartyg eller last för äfventyr, ege befälhafvaren låta undersöka besättningens gömmor.

Hvad olofligen medtagits ege befälhafvaren föra i land eller, om förhållandet uppdagas först sedan fartyget gått till sjös och godset icke utan äfventyr kan behållas i fartyget, kasta öfver bord.

82 §.

Förhyrd sjöman skall, der ej hyresaftalet annorlunda bestämmer, qvarstanna i tjenst till dess fartyget ankommit till förhyrningsorten eller, om han förhyrts i Sverige, till annan svensk hamn, der resan slutar. Är han förhyrd för viss tid, skall han, i händelse denna utlöper under resa, åtfölja fartyget till närmaste lossnings- eller lastningsort. Är han förhyrd för viss resa och ändras denna innan fartyget afgått från förhyrningsorten, ege han der erhålla entledigande; sker förändringen under resan, skall han åtfölja fartyget till resans slut, så vida icke, till följd af förändringen, fartyget kommer att gå till utländsk hamn i stället för inländsk eller till hamn utom Europa i stället för europeisk hamn, i Indika fall sjömannen egen rätt att erhålla entledigande i första hamn, som efter förändringen ardöpes; skolande i berörda hänseende de vid Medelhafvet, Svarta hafvet och Azowska sjön utom Europa belägna hamnar räknas lika med europeiska.

Sjöman, som på grund af resans förändring afgår ur tjenst, erhålle hyra för den tid, han tjenstgjort.

83 §.

Utan afseende å hvad i hyresaftalet må vara bestämdt angående tjenstetidens längd ege sjöman, när han efter sista påmönstringen å fartyget varit i tjenst två år, rätt att erhålla entledigande å första ort, som för lossning eller lastning derefter anlöpes, så vida icke fartyget derifrån skall omedelbart afgå till ort, der sjömannen jemlikt hyresaftalet eger erhålla entledigande.

Hyran utgår i ty fall, som i 82 § sägs.

84 §.

Sjöman, som på grund af bestämmelse i hyresaftalet eller jemlikt 82 eller 83 § eger rätt att erhålla entledigande, vare dock pligtig att, der befälhafvaren det äskar, lemna nödigt biträde vid lossning af last och barlast samt vid fartygets förtöjning, afläggning och uppläggning; och må Bill. till Riksd. Prof. 1801. 1 Samt. 1 Afd. 3 Haft. 4

förty befälhafvare!) låta med afmönstring anstå till dess sådant arbete afslutats, dock icke utöfver sjunde dagen efter fartygets ankomst.

85 §.

Sjöman, som visar, att han kan få fartyg att föra, ege rätt att erhålla entledigande, om han utan ökad utgift för redaren sätter annan duglig karl i sitt ställe. Lag samma vare, der anställning såsom förste styrman eller ansvarsmaskinist erbjudes sjöman, som är förhyrd i ringare ställning.

Utbryter krig, som till följd af fartygets nationalitet eller lastens beskaffenhet samt resans rigtning medför fara för uppbringning, ege sjöman ock rätt att erhålla entledigande.

I de fall, nu äro nämnda, utgår hyran efter ty i 82 § sägs.

86 §.

Visar sjöman, att befälhafvare)) mot honom öfva! grof misshandel eller underlåtit att mot sådan misshandel, som af annan om bord föröfvats, gifva honom påkalladt skydd, eller att befälhafvare)) förhållit honom försvarlig kost; ege han rätt att erhålla entledigande.

Sjöman, som af sådan anledning frånträder tjensten, erhålle hyra för den tid, han tjenstgjort, och derutöfver för en månad, så ock, derest han lemnar tjensten annanstädes än å förhyrningsorten, hyra för den tid, som beräknas åtgå för resa till afmönstringsorten, om sådan aftalats, men eljest till förhyrningsorten; dock att, der hyran var bestämd till visst belopp för resa)), hyresersättningen ej må öfverstiga samma belopp. Lemnar han tjensten annanstädes än å förhyrningsorten, njute han ock reseersättning i penningar, motsvarande kostnaden för resa till afmönstringsorten, om sådan aftalats, men eljest till förhyrningsorten samt för underhåll under resan.

87 §.

Är fartyget icke i sjövärdigt skick för den resa, som dermed skall företagas, och underlåter befälhafvaren att vidtaga den åtgärd, som för dess försättande i sjövärdigt skick erfordras, ege besättningen rätt att erhålla entledigande. Till utrönande af fartygets sjövärdighet åligge befälhafvaren att, när mer än halfva antalet af besättningen derom gör framställning, låta besigtiga fartyget i den ordning, 41 § bestämmer; förvägras det, ege besättningen rätt att erhålla entledigande. Sjöman, som af anledning, nu är sagd, lemnar tjensten, erhålle hyra och reseersättning, som i 86 § sägs.

Befinnes vid anstäld besigtning, att skälig anledning till klagan saknats, skola de, som begärt besigtningen, ersätta all derigenom orsakad kostnad och förlust.

V

88 §.

Försäljes fartyget till utländsk man eller upphör det annorledes att vara svenskt, ege sjöman rätt att genast blifva entledigad samt erhålla hyra och reseersättning, som i 86 § sägs. Tiniar annan förändring af eganderätten till fartyget eller ombytes befälhafvare, vare det ej laga skäl för besättningen att lemna tjensten.

89 §.

Finnes sjöman vara oduglig till den tjenst, för hvilken han blifvit förhyrd, må sjömannen entledigas mot åtnjutande af hyra till afskedandet. Lag samma vare, der sjöman bär våldsam hand å befälhafvare!! eller annan förman eller beträdes med att hafva om bord undanstuckit tullpligtigt eller till utförsel i afgångsorten eller till införsel i bestämmelseorten förbjudet gods eller upprepade gånger blifvit för fel i tjensten eller för brott mot ordning och skick af befälhafvare!! straffad, utan att han låtit sig deraf rätta.

Afskedas icke sjöman, som är oduglig till tjensten, ege befälhafvaren för den kommande tiden nedsätta hans hyra, efter omständigheterna intill hälften; dock med rätt för sjömannen att öfverklaga beslutet i den ordning, som i 104 § stadgas.

De omständigheter, hvilka föranleda sjömannens entledigande eller hyrans nedsättande, böra skriftligen upptecknas och det antecknade, sedan det blifvit för sjömannen och den öfriga besättningen uppläst, till rigtigheten bestyrkas genom intyg af två de bäste männen om bord; föres dagbok, skall anteckningen ske i denna. Beslut om hyrans nedsättande vare utan verkan, der befälhafvaren icke iakttagit hvad sålunda är föreskrifvet.

90 §.

Blifver sjöman sjuk eller skadad, skall befälhafvaren åt honom bereda nödig vård om bord eller i land; är han till följd af sjukdomen*eller skadan för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjenst, eller är han behäftad med venerisk sjukdom, ege befälhafvaren entlediga honom ur tjensten. Nödgas befälhafvare qvarlemna sjuk sjöman å utländsk ort, skall han öfverlemna honom till svensk konsul eller, om sådan tjensteman der icke finnes, annorledes sörja för att han erhåller lämplig vård.

Afskedas sjöman till följd af skada eller sjukdom, som han genom eget groft vållande ådragit sig, eller derföre att lian funnits behäftad med venerisk sjukdom, njute han ej hyra för längre tid, än han förrättat sin

tjenst, och kostnaden för hans skötsel och vård må afkortas på hans innestående hyra. Entledigas han icke, njute han ej hyra för den tid, han är ur stånd att förrätta sin tjenst, och ersätte kostnaden för skötsel och vård.

Sjöman, som eljest, medan han är i tjenst, varder sjuk eller skadad, njute full hyra äfvensom sjukvård på redarens bekostnad så länge han är qvar i tjensten; varder han entledigad, erhålle han hyra till dess han afmönstras eller, om afmönstring icke eger rum, till den dag, då fartyget går vidare, äfvensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra veckor, om han qvarlemnas här i riket eller å utländsk ort, der han enligt aftal skulle lemna tjensten, men eljest under åtta veckor, räknade från den dag, då hans rätt till hyra upphörde.

Har befälhafvare å ort, der svensk konsul ej finnes, nödgats för svensk sjömans sjukvård göra utgift, som, enligt hvad ofvan är sagdt, icke ålegat redaren, eller förskjuta mer, än denne ålegat; ege redaren derför undfå ersättning af allmänna medel.

91 §.

Inställes resa till följd af krig, blokad, embargo, ut- eller införselförbud, ishinder eller skada, som gör fartyget odugligt för resan, eller varder fartyget i afgångshamnen eller under resan af sådan anledning för längre tid uppehållet; må besättningen entledigas mot åtnjutande af hyra till afskedandet,. Förolyckas fartyget, eller förklaras det efter timad skada icke vara iståndsättligt, eller uppbringas det och prisdömes, eller tages det af sjöröfvare, upphöre hyresaftalet att vara gällande och besättningen erhålle hyra till och med den dag, då tjenstgöringen upphörde; dock åligge besättningen efter timad olycka att, mot skälig ersättning, deltaga i bergningen äfvensom qvarstanna till dess sjöförklaringen afgifvits.

92 §.

Inställes resa af annan orsak, än i 91 § sägs, eller entledigas eljest sjöman utan laga skäl, njute den entledigade hyra och reseersättning efter ty i 86 § sägs; dock att, i händelse fartyget å utrikes ort upplägges i vinterhamn och besättningen af sådan anledning afskedas, den i 86 § stadgade tilläggshyra för en månad icke skall utgå.

93 §. /

Afliden sjömans hyra utgår till dödsdagen, der icke hans rätt till hyra på grund af sjukdom eller af annan anledning förut upphört. Kostnaden för hans begrafning skall redaren vidkännas.

29 Förolyckas fartyg med man och allt, utan att upplysning kan vinnas om tiden, då olyckan inträffade, vare om hyrans beräknande lag, som i 67 § sägs.

94 §.

År sjöman förhyrd mot visst belopp för resa och ändras denna, så att den kommer att vara längre tid, än vid förhyrningen antogs, ege sjömannen åtnjuta motsvarande tillägg till hyran; varder tjenstetid^] genom resans förändring förkortad, skall den betingade hyran ändock utgå till fullo. Tilläggshyra skall ock, i händelse den för resan beräknade tid öfverskrides, utgå icke allenast för uppehåll, som af redare eller befälhafvare vållats, utan äfven för den tid, fartyget nödgats ligga stilla för krig, blokad, embargo, ut- eller införselförbud eller ishinder eller uppehållits i nödhamn, när fartyget för reparation eller för lastens behof nödgats anlöpa sådan, så ock för den tid, fartyget för lastning eller lossning uppehållits utöfver derför bestämda liggedagar; dock att tilläggshyra icke må beräknas vid uppehåll, som icke varat åtta dagar å rad.

95 §.

Varder besättningen under resa förminskad, men fullgöres ändock skeppstjensteri af de qvarvarande, skall de afgångnes hyra för den tid, fartyget är till sjös, fördelas mellan de qvarblifne i mån af det ökade arbete, en hvar fått vidkännas.

Sådan fördelning må ej fordras, der besättningen minskats genom rymning och denna egt rum under sådana omständigheter, att det berott af de qvarvarande att. hindra den.

96 §.

Finner befälhafvare i trängande fall nödigt att å söndagar eller andra här i riket brukliga helgdagar ålägga besättningen att utföra arbete för lossning eller lastning, erhålle en hvar, som deltager i arbetet, särskild ersättning med en half dags hyra för hvarje påbörjad arbetstid af två timmar.

Hvad nu är stadgadt skall icke ega tillämpning å fartyg, som gör regelbundna resor mellan vissa orter efter en på förhand kungjord plan.

97 §.

År sjöman förhyrd för viss resa och kommer denna på grund af bestämmelseortens förändring att sluta å annan ort, än der afmönstring enligt hyresaftalet skulle ske, ege sjömannen rätt att erhålla reseersättning i penningar, motsvarande kostnaden för resa till afmönstringsorten samt för underhåll under resan.

98 §.

Upphöi-, af anledning som i 91 § sägs, svensk sjömans tjenstgöring å utländsk ort, eller varder svensk sjöman för sjukdom eller skada, derför han enligt 90 § eger erhålla vård på redarens bekostnad, å sådan ort qvarlemnad, ege sjömannen rätt att blifva fortskaffad till närmaste svenska hamn. Har fartyget förolyckats eller tagits af sjöröfvare eller efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt, eller har fartyget efter uppbringning förklarats för god pris och var icke, när fartyget sist leinnade hamn, krigets utbrott der kändt eller eljest befälhafvare!! kunnigt, skall kostnaden för hemresan bestridas af allmänna medel.

Hvad nu är sagdt skall ock ega tillämpning å norska sjömän, hvilka tjenat å svenska fartyg, så länge motsvarande bestämmelse är gällande i Norge; dock att norsk sjöman skall fortskaffas till närmaste norska hamn.

Kan åt sjöman, som af anledning, nu är sagd, skall hemsändas, beredas tjenst å svenskt, norskt eller danskt fartyg, hvilket är bestämdt till det land, dit sjömannen skall fortskaffas, eller till hamn, hvarifrån han beqvämligen kan befordras till hemlandet; vare sjömannen pligtig att antaga tjensten, så framt han anställes i samma egenskap, som den, hvari han förut var föi-hyrd, och på lika förmånliga vilkor.

99 §.

Af hyra ege sjöman, i den mån den är förtjent, under resan utbekomma intill två tredjedelar; när fartyget ligger i hamn, skall hyran utbetalas i reda penningar, men vill sjöman annanstädes utbekomma hyresfordran, ege befälhafvare!! för beloppet lemna anvisning å redaren. En tredjedel af hyran ege befälhafvare!] innehålla till dess sjömannen entledigas.

Befinnes vid sluträkning sjöman hafva i förskott uppburit mer, än rätteligen tillkom honom i hyra, behålle han ändock hvad han uppburit, der tjenstgöringen upphört af sådan anledning, som i 86, 87, 88 §, 90 § tredje stycket, 91, 92 eller 93 § omförmäles.

100 §.

o

Atnöjes sjöman icke med den afräkning, befälhafvare!! för afmönstring upprättat, ege han äska mönstringsförrättarens pröfning af dess rigtighet.

Uppstår, medan fartyget befinner sig å ort utom riket, tvist mellan befälhafvare och någon af besättningen angående tjensteförhållandet, skall tvisten hänskjutas till afgörande af svenske konsuln på stället eller, om sådan tjensteman der icke finnes, den svenske konsul, som derefter under resan först anträffas.

Mönstringsförrättarens eller konsulns beslut skall lända till efterrättelse intill dess saken kan komma under pröfning vid domstol här i riket.

101 §.

Vägrar sjöman att hörsamma gifven befallning eller är eljest motvillig i tjensten, ege befälhafvaren eller, vid hans frånvaro eller förfall, den, som i hans ställe förer befälet, medelst tvång skaffa sig lydnad. När fartyget är stadt i fara eller myteri visar sig bland besättningen eller eljest, när nöden klöfver, ege befälhafvaren bruka allt det våld, som för framtvingande af lydnad eller återställande af ordningen är nödvändigt; och åligge en hvar af besättningen att i ty fall, jemväl utan särskild anmaning, lemna befälhafvaren nödigt bistånd.

Får den, som vägrade lydnad, skada, vare gerningsmannen saklös, der ej pröfvas, att större våld brukats, än nöden kräfde.

102 §.

Gör någon af besättningen sig skyldig till förseelse af den art, här nedan sägs, må befälhafvaren ålägga den felande bestraffning genom mistning af hyra

1. för högst en half månad: om någon öfvergifver sin post vid rodret eller på utkik eller å sådan post finnes sofvande eller drucken, eller om någon visar oaktsamhet om elden eller uppför sig oskickligt mot förman eller visar olydnad i tjensten;

2. för högst eu fjerdedels månad: om någon försummar sin vakt eller annan honom ålagd tjenst, derunder finnes sofvande eller drucken, eller om någon hemligen skaffar bränvin eller andra rusdrycker om bord eller utan lof förer sina tillhörigheter från bord;

3. för högst en fjerdedels månad: om någon utan tillstånd går i land, så vida han återvänder samma dag, men för högst en half månad, om han kommer senare;

4. för en eller två dagar: om någon efter erhållet tillstånd gått i land men icke återkommer i rätt tid, så vida han dock kommer å utsatt dag, men för högst en fjerdedel månad, om han kommer senare;

5. för högst fyra dagar: om någon utan tillstånd lemnar farkost, hvarmed han blifvit sänd i land, yppar gräl eller annan ofred om bord eller eljest i tjensten, utan tillstånd låter obehörig person komma om bord eller hålla sig dold å fartyget eller annorledes bryter mot ordning och skick.

År den felande styrman eller maskinist, må honom åläggas mistning af hyra för högst dubbelt så lång tid, som annan sjöman.

Begår någon, efter det bestraffning ålagts honom, ånyo enahanda förseelse, må bestraffningen skärpas till mistning af hyra för dubbelt så lång tid, som ofvan sagts.

Ej må på grund af sålunda ålagd bestraffning innehållas mer, än hälften af det hyresbelopp, som vid skeende afräkning finnes vara af den felande förtjent under resan.

I stället för mistning af hyra må i fall, som här äro nämnda, befälhafvaren ålägga den felaktige arrest, dock ej för längre tid, än fyratioåtta timmar hvarje gång.

103 §.

Innan befälhafvare utöfvar den rätt att straffa, som enligt 102 § tillkommer honom, skall han, i närvaro af två de bäste männen om bord, anställa förhör med' den, hvilken förseelsen tillvitas, dock icke förrän tolf timmar förflutit efter det förseelsen begicks, der ej särskild anledning förekommer att tidigare företaga förhöret. Hvad vid förhöret förekommer skall skriftligen upptecknas, så ock hvilken bestraffning befälhafvaren ålägger, och det antecknade, sedan det blifvit för den felaktige och vittnena uppläst, till rigtigheten bestyrkas genom de närvarandes underskrift; föres dagbok, skall anteckningen ske i denna.

Har befälhafvaren icke iakttagit hvad sålunda är föreskrifvet, vare beslut om mistning af hyra utan verkan.

104 §.

Nöjes ej sjöman åt beslut, hvarigenom befälhafvaren ålagt honom mistning af hyra, gifve han det till känna vid afmönstringen eller vare sin talan qvitt.

Aninäles missnöje, skall mönstringsförrättaren undersöka, huru vida vid bestraffningens åläggande så förfarits, som i 103 § är föreskrifvet, så ock, der berörda förfarande iakttagits, huru vida bestraffningen må anses

vara laglig och skälig, samt deröfver meddela beslut; och ege sedan den, som med beslutet icke åtnöjes, tid af ett år från afmönstringen att vid domstol här i riket utföra sin talan.

Lemnar sjömannen fartyget utan afmönstring, skall han, der han vill klaga öfver sådan bestraffning, taga stämning å redaren eller befälhafvaren till domstol här i riket inom ett år efter det han lemnade tjensten, eller vare sin talan qvitt.

Afskrift af hvad jemlikt 103 § antecknats angående den ålagda bestraffningen skall på begäran meddelas sjömannen.

105 §.

Hyra, som enligt 102 § på grund af ålagd bestraffning frångår sjöman, tillfälle sjömanshuset i fartygets hemort, dock med afdrag af hvad till ersättande af kostnad och skada, som den felande under resan må hafva tillskyndat redaren, erfordras utöfver sjömannens innestående hyresfordran. Det sjömanshuset tillkommande belopp skall vid afmönstringen öfverlemnas till mönstringsförrättaren eller, der sjömannen utan afmönstring lemnar fartyget, af' befälhafvaren redovisas till sjömanshuset.

106 §.

Rymmer sjöman och vänder han ej frivilligt tillbaka före fartygets afgång från den ort, der rymningen skedde, vare hans innestående hyra äfvensom de tillhörigheter, han qvarlemnat om bord, förbrutna till redaren. Förslår det ej till betäckande af den förlust, som genom rymningen tillskyndas redaren, ege denne hos den brottslige utsöka bristen.

För den tid, sjöman utan lof är borta från fartyget, utgår ej hyra.

107 §.

Förekommer anledning att rymning tillämnas, må befälhafvaren, så länge faran för rymning fortvarur, hålla besättningens tillhörigheter under särskildt förvar. Beträdes sjöman med försök till rymning eller gripes förrymd sjöman, ege befälhafvaren hålla honom i fängsligt förvar, om bord eller i land, till dess fartyget afseglar.

108 §.

De å fartyget anstälda personer, hvilka ej höra till den egentliga besättningen, vare skyldiga att hörsamma befälhafvarens föreskrifter med afseende på ordning och skick om bord äfvensom att förrätta det arbete,

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Haft. 5

befälhafvare!! för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga dem. Äro de antagna af redaren eller befälhafvare!), tillkomme dem samma rättigheter, som besättningen.

Hvad i 81, 101 och 102 §§ är stadgadt med afseende å besättningen skall ock lända till efterrättelse med afseende å öfriga om' bord anstälda personer.

Femte kapitlet.

Om befraktning:.

109 §.

Slutes aftal angående fraktande af gods, skall derom upprättas skriftlig afhandling (certeparti), så vida någondera parten det äskar.

110 §.

Befraktning af helt fartyg omfattar icke, utan att särskilt förbehåll skett, fartygets öppna däck, icke heller kajuta eller annat rum, som är afsedt för besättningens behof eller till förvaring af skeppsredskap, proviant, bränsle eller annat, som för resan erfordras. Ej må likväl å däcket eller i nyss omförmälda rum utan befraktarens samtycke medtagas handelsvaror för annans räkning; sker det, skall bortfraktaren till befraktaren erlägga frakt för godset samt, efter pröfning af skiljemän, utgifva ersättning för skada och förlust, som i följd af godsets medtagande må för befraktaren uppkomma.

111 §.

År ej å den i befraktningsaftalet bestämda tid fartyget tillstädes å lastningsorten och färdigt att intaga last, ege befraktaren hafva fraktslutet; vare ock, der ej dröjsmålet bevisligen vållats af omständigheter, hvilka det icke berott af bortfraktare, befälhafvare eller besättning att afvända, berättigad till ersättning, efter pröfning af skiljemän, för all skada och förlust, som genom dröjsmålet honom tillskyndats.

Innehåller befraktningsaftalet icke någon bestämmelse angående tiden för lastningens början, ege befraktaren ej håfva fraktslutet på grund af uppehåll, som icke bevisligen varit af bortfraktare, befälhafvare eller besättning vålladt.

Vill befraktare, oaktadt fraktslutet icke häfves, fordra ersättning för uppehåll, vare han pligtig att sådant för befälhafvare!! uppgifva innan hans gods till inlastning aflemnas; försummas det, vare han sitt anspråk qvitt.

112 §.

Befraktare ege till annan öfverlåta de rättigheter, honom enligt befraktningsaftalet tillkomma, men svare ändock för de förbindelser, aftalet ålägger honom.

113 §.

Ej må befraktares gods utan hans samtycke försändas med annat fartyg än det, som befraktats, så vida icke sådant nödfall, som i 159 eller 160 § omförmäles, dertill föranleder; sker det ändock, njuta befraktaren ersättning, efter pröfning af skiljemän, för afl derigenom uppkommande skada och förlust.

114 §.

Är ej viss lastningsplats genom aftal bestämd, skall fartyget för lastens intagande förläggas till vanlig lastningsplats i hamnen; dock ege befraktare af helt fartyg fordra, att fartyget förlägges till den plats, han anvisar, så vida hinder ej möter att dit förlägga fartyget och detta kan ej mindre under lastningen der ligga flott och säkert, än äfven med intagen last åter derifrån utlöpa; åliggande det befraktaren, der han vill hafva fartyget så förlagdt, att meddela befälhafvare!! behörig anvisning förrän förhalning skett till annan lastningsplats. Hafva flere befraktat fartyget, hvar till viss del, och förena sig samtlige befraktarne om viss lastningsplats, ege de enahanda rätt, som, efter ty nyss är sagdt, tillkommer befraktare af helt fartyg.

Befälhafvare!! vare, der fartyget befraktats i sin helhet eller till viss del, pligtig att, på befraktarens begäran, från den plats, dit fartyget för lastningen förlagts, vidare förhala det till annan beqväm lastningsplats, men njute derför af befraktaren ersättning, som i händelse af tvist bestämmes af skiljemän.

115 §.

Den, som inlastar gods, hvars förande kan medföra äfventyr för fartyget eller för den öfriga lasten, utan att angifva denna godsets beskaffenhet eller utan att iakttaga de föreskrifter, som för försändande af sådant gods må vara gifna, svare för all kostnad och skada, som derigenom annan tillskyndas; skolande ersättningen i händelse af tvist bestämmas af skiljeman. Lag samma vare, der någon inlastar gods utan befälhafvare^ vetskap eller origtigt angifver gods, som inlastas; den, som godset inlastat, vare ock pligtig att derför erlägga högsta, frakt, som för dylikt gods gälde i lastningsorten för sådan resa, som fartyget företager.

36 Gods, som sålunda inlastats, må på aflastare^ bekostnad åter föras i land eller, om förhållandet uppdagas först sedan fartyget gått till sjös och godset icke utan äfventyr kan behållas i fartyget, kastas öfver bord; men den, som inlastat godset, gälde ändock full frakt.

116 §.

Vid inlastning åligge befraktare!] att till fartygets sida framföra godset; öfriga lastningskostnaden äfvensom kostnaden för godsets stufning samt för nödigt underlag och garnering skall af bortfraktaren bestridas.

År genom aftal viss plats bestämd för lastens intagande, men är fartyget så djupgående, att det icke kan förläggas till den plats, som aftalats, skall bortfraktaren bekosta godsets framförande från land till fartygets sida; lag samma vare, der icke viss lastningsplats aftalats men fartyget af anledning, som nyss är sagd, icke kan förläggas till vanlig lastningsplats i hamnen.

117 §.

Utan aflastare^ samtycke må hans gods icke lastas å fartygets däck eller i dess båt eller hängas på sidan utom bords.

118 §.

År fartyg befraktadt i sin helhet eller till viss del, vare befälhafvare!) skyldig att utan ersättning en viss tid afbida, att godset aflemnas (liggedagar). År ej lastningen inom liggedagarne fullbordad, vare befälhafvare!! skyldig att mot ersättning dertill lemna ytterligare rådrum (öfverliggedagar). Liggedagarne tillsammans med öfverliggedagarne utgöra fartygets lastningstid.

Lastningstiden räknas från och med nästa helgfria dag efter det fartyget är färdigt att å behörig lastningsplats mottaga last och befälhafvare!) derom underrättat aflastaren; dock att, der sådan underrättelse meddelas å helgdag eller senare än klockan fyra eftermiddagen å söckendag, underrättelsen räknas såsom afgifven först följande söckendag. År aflastaren icke känd eller icke att träffa, skall underrättelsen meddelas genom kungörelse i tidning inom orten eller på annat der brukligt sätt.

119 §.

I brist af särskilt aftal beräknas liggedagarne, olika för segelfartyg och för ångfartyg, sålunda:

37 Har fartyget större drägtighet än 2000 registerton, beräknas ytterligare en liggedag för Överskjutande drägtighet af högst 400 ton och så vidare.

Såsom liggedagar räknas icke sön- och helgdagar, icke heller de dagar, under hvilka lastning ej kunnat ske till följd af något från fartyget härrörande hinder; dock att, der sådant hinder icke varat längre än en half arbetsdag, endast en half dag afräknas. Aro genom öfverenskommelse liggedagarne bestämda till visst antal löpande dagar, inräknas jemväl sönoch helgdagar.

I liggedagarne inräknas jemväl de uppehåll, som orsakas genom fartygets förhalning från en lastningsplats till annan, efter ty i 114 § andra stycket sägs.

120 §.

Der ej annorlunda aftalats, skall antalet öfverliggedagar utgöra hälften af liggedagarnes antal; de beräknas såsom löpande dagar.

Ersättning för öfverliggedagar skall, der ej annat aftal skett, utgå med trettio öre om dagen för hvarje ton af fartygets drägtighet, om fartyget är segelfartyg, och med fyratio öre, om det är ångfartyg; skolande ersättning för del af en dag utgå såsom för hel öfverliggedag, der samma del utgör mer än hälften af en arbetsdag, men eljest för en half dag.

Ersättningen är för hvarje dag förfallen till betalning.

121 §.

Hvad här ofvan är stadgadt angående viss lastningstid vare ej gällande för fartyg, som gör regelbundna resor mellan vissa orter efter en på förhand kungjord plan.

122 §.

Befälhafvare!! vare ej pligtig att efter lastningstidens utgång mottaga gods till inlastning. Allt gods, som inom nämnda tid aflemnats, vare han pligtig att medtaga, ändå att fartyget för godsets intagande och stufning uppehälles utöfver lastningstiden; befraktaren ersätte dock all deraf uppkommande skada och förlust, hvilken ersättning i händelse af tvist skall bestämmas af skiljemän och ej må sättas lägre än för öfverliggedagar.

123 §.

Angår befraktningen styckegods, åligge aflastare!! att på befälhafvarens tillsägelse aflemna godset till inlastning; är aflastaren icke känd eller icke att träffa, sker tillsägelse på sätt 118 § för sådant fall stadgar. Aflemnas icke, oaktadt tillsägelse skett, godset så tidigt, att det beqvämligen kan intagas och stufvas, vare befäl hafva,ren icke skyldig att medtaga godset, men befraktaren gälde ändock full frakt.

Hvad här är sagdt om befälbafvares skyldighet att tillsäga aflastare vare ej gällande med afseende å fartyg, som i 121 § omförrnäles.

124 §.

Då inlastning sker, skall befälhafvaren, sjelf eller genom styrmannen, på aflastare^ begäran meddela bevis om godsets mottagande, allt efter som det aflemnas. Sådant lastqvitto bör till befälhafvaren återställas när konnossement af honom undertecknas; lossas godset innan konnossement derå utfärdats, skall nämnda qvitto återställas när godset utlemnas.

125 §.

Aflastaren åligge att inom den för lastningen bestämda tid tillställa befälhafvaren alla nödiga, lasten rörande handlingar; försummas det och fördröjes till följd deraf fartygets afgång utöfver lastningstiden, njute bortfraktaren ersättning för uppehållet, efter ty i 120 och 122 §§ sägs.

39 Befälhafvare!) vare pligtig sörja för att fartyget, sedan lasten intagits och nödiga handlingar aflemnats, kan ofördröjligen anträda resan; underlåter han det eller fördröjer eljest utan giltig anledning resans anträdande, ege befraktare!! rätt att hafva aftalet och njute ersättning, efter pröfning åt skiljemän, för skada och förlust, soin genom dröjsmålet vållas.

126 §.

Befraktare af helt fartyg ege rätt att hafva fraktslutet mot erläggande af half frakt äfvensom ersättning för öfverliggedagar och ytterligare uppehåll, som redan må hafva egt rum, så vida han hos befälhafvare!) uppsäger aftalet innan fartyget anträdt den resa, befraktningen angår; är vid lastningstidens utgång icke någon last aflemnad, anses fraktslutet från befraktarens sida, häfdt, ändå att uppsägning ej skett. Angår befraktningsaftalet flere resor, erlägges half frakt för första resan och fjerdedels frakt för de öfriga; dock att, der aftalet angår resa till viss ort och omedelbar återresa derifrån, half frakt skall utgå jemväl för återresan.

Aflemnas icke gods till den i aftalet bestämda myckenhet, vare befälhafvaren ej pligtig att anträda resan innan befraktaren erlagt frakt för det, gods, som'*icke försändes, samt ersatt den kostnad, som kan för bortfraktaren uppkomma till följd af befraktarens underlåtenhet, att lemna full last, eller ock för bortfraktårens fordran stält säkerhet; har icke, oaktadt anmaning skett, betalning erlagts eller säkerhet blifvit stäld före lastningstidens utgång, ege befälhafvaren anse fraktslutet från befraktarens sida häfdt, och denne gälde frakt och ersättning, såsom förut, är sagdt.

År konnossement å inlastadt gods redan utfärdadt, galle hvad i 141 § sägs.

127 §.

Der i fall, som 126 § omförmäler, på grund af fraktslutets häfvande redan inlastadt gods skall åter lossas, njute bortfraktaren ersättning för alla utgifter för godsets inlastning och lossning, så ock för uppehåll, efter tv i 120 och 122 §§ sägs. J

128 §.

Vill befraktare af helt fartyg hafva fraktslutet efter det fartyget anträdt den resa, befraktningen angår, vare han pligtig att gälda full frakt, äfvensom ersättning för öfverliggedagar och ytterligare uppehåll, som må hafva egt rum; dock skola endast tre fjerdedelar af frakten erläggas, der fartyget befraktats att å annan ort intaga last och aftalet uppsäges innan fartyget klimat lastningsorten eller återgår till följd af befraktarens underlåtenhet att aflemna last eller att vid ofullständigt, aflemnande

fullgöra hvad enligt 126 § honom åligger. Angår befraktningsaftalét flere resor, erlägges full frakt för resa, som redan begynt, half frakt för den derpå följande resan samt fjerdedels frakt för de öfriga; angår aftalet resa till viss ort och omedelbar återresa derifrån, skola tre fjerdedelar af frakten för begge resorna gäldas, der aftalet återgår innan återresan begynt.

Befraktare!! ege .ej fordra att fartyget för godsets utlossning skall anlöpa hamn under resan; anlöpes af annan anledning ort, der lossning kan ske, ege befraktaren der utbekomma godset, men vare pligtig att, efter pröfning af skiljemän, ersätta ej mindre den särskilda kostnad, som för lossning å den ort må uppkomma, än ock den skada och förlust, som genom lossningen må tillskyndas bortfraktaren.

År konnossement å inlastadt gods utfärdadt, galle hvad i 141 § sägs.

129 §.

Hafva flere befraktat ett fartyg, hvar till viss del, och förena sig samtlige befraktarne om fraktslutets häfvande, vare lag, som i 126, 127 och 128 §§ sägs. Kunna de icke alla förena sig, gälde den, som vill för sin del hafva fraktslutet, full frakt äfvensom ersättning för öfverliggedagar och ytterligare uppehåll, som må hafva egt rum, i den mån, befraktaren är derför ansvarig; ersätte ock deri kostnad, som till följd af fraktslutets häfvande kan för bortfraktaren uppkomma. Inlastadt gods ege befraktare lossa, der det kan ske utan att skada genom resans fördröjande eller annorledes tillskyndas öfrige befraktare; men bortfraktaren njute ersättning för kostnad, skada och förlust, efter ty i 128 § sägs.

130 §.

År befraktare pligtig att gälda full frakt för gods, som icke med fartyget föres fram till bestämmelseorten, ege han åtnjuta afdrag å frakten for de särskilda utgifter, Indika af sådan anledning varda bortfraktaren besparade; medtager befälhafvaren i stället annat gods, skall af den frakt, som derför betingas, hälften gå i afräkning å befraktarens skuld.

131 §.

Tages inlastadt gods i mät, må det ej lossas under andi*a vilkor, än befraktaren egt utbekomma detsamma; varder godset utmätningsvis såldt, galle hvad i 277 § stadgas.

132 §.

När gods är inlastadt, vare befälhafvaren eller den, som i befälhafvarens ställe dertill bemyndigats, pligtig att, på aflastare^ begäran, utfärda

konnossement, innefattande erkännande om godsets mottagande och förbindelse att å uppgifven ort aflemna godset.

Konnossementet, skall innehålla, förutom ort och dag för utfärdandet samt utfärdarens underskrift, uppgift å fartyget, det inlastade godset och bestämmelseorten äfvensom angifva, till hvem godset skall i bestämmelseorten aflemnas. Der sådant å någondera sidan äskas, skall tillika uppgifvas befälhafvare^ när handlingen icke af denne utfärdats, aflastaren, fartygets hemort, huru vida det är ångfartyg eller segelfartyg, lastens art och beskaffenhet, vigt, mängd och märken samt den betingade frakten, så ock intagas hänvisning till befraktningsaftalet i dess helhet eller i vissa delar.

133 §.

Konnossement skall utfärdas i så många exemplar, som aflastaren finner nödiga; önskar aflastaren särskilda konnossement å delar af lasten, vare befälhafvare!) skyldig att utfärda sådana. Aflastaren åligge att med sin underskrift till rigtigheten erkänna ett exemplar af konnossementet, som befälhafvare!! behåller. Befälhafvaren må ej underteckna konnossement förrän godset inlastats.

Utfärdas konnossementet i flera exemplar, skall hvarje exemplar utmärka, huru många blifvit utfärdade. Samtliga exemplar skola vara af lika innehåll; dock må, der aflastaren det äskar, de särskilda exemplaren i konnossementets text betecknas med särskilda nummer, såsom första, andra, tredje och så vidare.

134 §.

Konnossement må ställas till viss man eller till innehafvaren. År konnossementet stäldt till viss man, må det öfverlåtas till annan, ändå att ej något derom är i konnossementet nämndt. Har utfärdaren genom orden: »icke till order», eller dylikt, gjort förbehåll mot öfverlåtelse, ege den, till hvilken konnossementet öfverlåtes, ej bättre rätt än den, till hvilken konnossementet är stäldt.

En hvar, som genom innehållet af konnossementets text eller genom behörigen sammanhängande och till honom fortgående följd af öfverlåtelser eller genom öfverlåtelse in blanco visar sig vara rätt innehafvare af konnossementet, ege på grund af detsamma fordra godsets utlemnande.

135 §.

År icke viss lossningsplats genom aftal bestämd, skall fartyget för godsets utlossning förläggas till vanlig lossningsplats i hamnen; dock ege

Bill. till liiksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 6

lastemottagare enahanda rätt att för lossningen anvisa särskild plats, som, efter ty i 114 § sägs, vid inlastning tillkommer befraktare. Angående lastemottagares rätt att för lossningen fordra fartygets vidare förhalande till annan plats i hamnen galle ock hvad i 114 § är för befraktare stadgadt.

136 §.

Vid lossning skall befälhafvaren aflemna godset vid fartygets sida, men öfriga lossningskostnaden bäres af lastemottagaren.

År fartyget så djupgående, %tt det icke kan förläggas till vanlig lossningsplats i hamnen eller, der viss lossningsplats är genom aftal bestämd, icke förläggas till denna, skall bortfraktaren bekosta godsets framförande till behörig lossningsplats.

137 §.

När fartyget är helt och hållet eller till viss del befraktadt, vare befälhafvaren pligtig att lemna lastemottagaren viss tid till godsets mottagande (lossningstid), dels utan ersättning (liggedagar), dels mot ersättning (öfverliggedagar); dock vare med afseende å fartyg, som i 121 § omförmäles, lag, som der sägs. Angående befälhafvarens skyldighet att underrätta lastemottagaren, när fartyget är färdigt att lossa, äfvensom angående antalet af liggedagar och öfverliggedagar, grunden för lossningstidens beräkning och den för öfverliggedagar utgående ersättning galle hvad i 118—120 §§ är för lastning stadgadt.

Eger lossning och lastning rum i ett sammanhang för samma persons räkning, må öfverliggedagar ej beräknas förrän liggedagarne för hvardera gått till ända.

138 §.

Mottagare af styckegods skall genast på befälhafvarens tillsägelse afhemta godset i den ordning, befälhafvaren bestämmer; är mottagaren icke känd eller icke att träffa, sker tillsägelse på sätt 118 § för dylikt fall stadgar.

Styckegods, som befordras med fartyg af den beskaffenhet, 121 § omförmäler, ege befälhafvaren utan särskild tillsägelse utlossa.

139 §.

I bestämmelseorten skall befälhafvaren utlemna lasten till den, hvilken är innehafvare af sådant exemplar af konnossementet, som enligt 134 §

berättigar honom att fordra godsets utlemnande. Sedan godset till lastemottagaren aflemnats, skall konnossementet, med åtecknadt bevis om godsets aflemnande, återställas till befälhafvaren.

Der befälhafvaren det äskar, åligge lastemottagaren att, innan lossningen börjar, sätta konnossementet i taka händer att vid lossningens afsilande hållas befälhafvaren till hända, så ock att i mån af lossningens fortgång göra anteckning å konnossementet om hvad som aflemnats eller derom meddela särskildt bevis.

140 §.

Anmäla sig flere behörige innehafvare af konnossement, må befälhafvaren icke till någon af dem utlemna godset, utan åligge honom att lemna det i förvar till den gode man, parterne utse, eller, der de ej kunna enas om sådan, upplägga godset under säker vård och derom ofördröjligen underrätta parterne; dock skall, der de särskilda exemplaren äro betecknade med särskilda nummer, som i 133 § sägs, godset utlemnas till den, som är innehafvare af det exemplar, hvilket är utmärkt med lägsta nummer.

141 §.

Annanstädes än i bestämmelseorten må befälhafvaren icke, ändå att* fraktslutet häfves innan resan begynt, eller denna senare afbrytes, utlemna godset utan att af konnossement, som ej innehåller förbehåll mot öfverlåtelse, samtliga utfärdade exemplar till honom återställas; dock vare, der exemplaren betecknats med särskilda nummer, som i 133 § sägs, innehafvaren af det exemplar, hvilket betecknats såsom det första, berättigad att få godset till sig utlemnadt, ändå att öfriga exemplar icke återställas.

142 §.

Har, efter det gods blifvit till inlastning mottaget och innan det aflemnats, godset förkommit, skadats eller minskats, vare bortfraktaren derför ansvarig, der ej antagas må, att förlusten, skadan eller minskningen tillkommit genom sjöolycka, uppbringning eller annan olyckshändelse, som det ej stått i befälhafvarens eller besättningens magt att afvärja, eller orsakats af bristfällighet i godsets inpackning eller af dess egen beskaffenhet att lätt förderfvas eller minskas, såsom när spån mål sammanbrinner, flytande varor afdunsta eller utlaka, eller när kreatur dö.

Har skada uppkommit derigenom att fartyget vid resans början varit i bristfälligt skick, vare bortfraktaren ej skyldig att ersätta skadan, der bristen icke kunnat upptäckas, oaktadt afl omsorg blifvit använd.

143 §.

Inlastas gods, som fordrar särskild vård, skall sådant för befälhafvaren uppgifvas och å godset tydligen utmärkas; försummas det, må ersättning ej fordras för skada, som icke utan sådan vård kunnat afvändas.

Penningar, värdepapper eller dyrbarheter ersättas icke, så vida de icke blifvit såsom sådana angifna och värdet uppgifvits.

144 §.

Konnossementet bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och lastemottagaren, och skall förty i öfverensstämmelse med konnossementet lasten till den sistnämnde utlemnas.

Betalning för öfverliggedagar eller för annat uppehåll, som vid godsets inlastning egt rum, må ej affordras lastemottagaren, der ej konnossementet utvisar, att fordringen är ogulden.

145 §.

Inlastas gods, som är slutet i packor, kistor eller kärl, så att innehållet är befälhafvaren obekant, eller har gods, som uppgifvits till mått, vigt eller antal, icke af befälhafvaren mottagits efter mätning, vågning eller räkning, ege befälhafvaren derom göra anmärkning i konnossementet; har sådan anmärkning skett, vare bortfraktaren utan ansvarighet, der uppgiften angående godsets art och beskaffenhet eller dess myckenhet finnes origtig, så vida icke vid inlastningen utrönts eller med användande af vanlig uppmärksamhet bort kunna utrönas, att uppgiften var origtig.

146 §.

Har vid godsets inlastning icke kunnat säkert utrönas, om godset var i oskadadt skick och försedt med behörig beklädnad, ege befälhafvaren i konnossementet genom orden »fri från läck, bräck eller skada», eller genom annat dylikt förbehåll, fritaga bortfraktaren från ansvarighet för afl skada, som icke bevisligen tillkommit af sådan anledning, att denne jemlikt 142 § bör derför ansvara.

147 §.

Inlastas gods, som tydligen kan skönjas vara skadadt eller illa beklädt, åligge befälhafvaren att sådant i konnossementet uttryckligen anmärka.

45 Underl&ter han det, må förhållandet ej åberopas till bortfräta tårens fritagande från ansvarighet för skada, ändå att i konnossementet tecknats sådant förbehåll, som i 146 § omförmäles.

148 §.

Innan lastemottagaren mottager godset ege han, till utrönande af dess tillstånd, låta godset besigtigas af- besigtningsman, som i 382 § andra stycket sägs.

Har gods utan förutgången besigtning blifvit utlemnadt till lastemottagaren och vill han göra anmärkning angående godsets tillstånd, åligge honom att före utgången af nästa söckendag efter utfåendet anordna besigtning å godset; försummas det, ege han ej fordra ersättning för skada eller minskning, som icke bevisligen tillkommit genom fel eller försummelse af bortfraktare, befälhafvare eller besättning.

Om tiden för besigtningen bör befälhafvaren underrättas; anordnar befälhafvaren sjelf, jemlikt 42 §, besigtning å godset, bör, så vida ske kan, lastemottagaren kallas att dervid närvara. Finnes vid besigtningen gods skadadt eller minskadt, skola besigtningsmännen meddela utlåtande angående den orsak, som må antagas hafva vållat skadan eller minskningen.

149 §.

Skall jemlikt 142 § bortfraktare ersätta felande, skadadt eller minskadt gods, eller skall han utgifva ersättning för gods, som blifvit jemlikt 49 § såldt för fartygets behof, bestämmes ersättningen efter ty i 200 och 201 §§ stadgas angående ersättande af gods i gemensamt haveri.

150 §.

Har befälhafvare tagit gods om bord utan att aftal skett om fraktens belopp, erlägges frakt efter hvad vid tiden för inlastningen var gångbar frakt å lastningsorten. Har af gods, derom aftal skett, mer inlastats, än aftaladt var, erlägges derför frakt efter enahanda grund, som för det gods» aftal et angick.

151 §.

För gods, som icke finnes i behåll vid resans slut, utgår icke frakt, så vida icke godset förlorats till följd af sin egen beskaffenhet att lätt förderfvas eller till följd af bristfällig inpackning eller eljest till följd af aflastare^ vållande, eller godset blifvit under resan såldt för egarens räkning.

46 År frakt på förhand betald för gods, för hvilket befraktaren, efter ty nu är sagdt, icke är pligtig att gälda frakt, skall förskottet återbäras, der ej annat förbehåll skeft.

152 §.

Karl med flytande varor må egaren öfverlåta för frakten, der mer än hälften af innehållet saknas. Denna rätt, som gäller hvarje särskildt kärl, må icke utöfvas efter det kärlet till mottagaren aflemnats och ege ej rum, der kärlet vid inlastningen varit bristfälligt eller illa beklädt och befälhafvaren, der konnossement utfärdats, om förhållandet gjort anmärkning, på sätt i 147 § sägs.

153 §.

Bortfraktaren skall vidkännas alla skeppsumgälder, bogserings-, karantäns- och andra dylika kostnader, som äro förbundna med resan från lastningsorten till lossningsorten; och må förty godtgörelse derför ej affordras befraktaren.

154 §.

Mottagandet af godset medför för mottagaren förpligtelse att gälda frakt samt hvad bortfraktaren eljest eger att fordra af befraktaren enligt konnossement eller annan handling, enligt hvilken godset mottages.

155 §.

Befälhafvaren vare ej pligtig att utlemna godset innan lastemottagaren guldit de i 154 § omförmälda fordringar äfvensom ersättning för öfverliggedagar och annat uppehåll vid lossningen, så ock haveribidrag samt annan fordran, för hvilken godset må häfta, eller ock i allmänt förvar eller hos enskild man, som af befälhafvaren godkännes, nedsatt fordringsbeloppet att af befälhafvaren lyftas efter godsets aflemnande. För ännu icke faststälda haveribidrag må gods ej qvarhållas, om lastemottagaren för dem ställer säkerhet.

Hvad nu stadgats vare ock gällande, der lossning af gods eger rum i lastningsorten eller under resan.

156 §.

Vägrar lastemottagare att mottaga lasten, eller är mottagare icke känd eller icke att träffa, åligge befälhafvaren att, der det lämpligen kan ske, om förhållandet genast underrätta aflastaren; har icke någon, som till la-

stens mottagande är behörig, anmält sig så tidigt, att lossningen kan hinna afslutas före lossningstidens utgång eller, der befraktningen angår styckegods, ega rum å den af befälhafvare!! bestämda tid, läte befälhafvare!! lossa godset och upplägga det under säker vård. Underlåter lastemottagaren att fullgöra hvad enligt 155 § för godsets utfående åligger honom, eller uppehåller han eljest fartyget för lossningen, så att denna ej kan ega rum i rätt tid, ege befälhafvare!! lossa godset och upplägga det, som nyss är sagdt.

Upplägges godset, underrätte befälhafvaren derom lastemottagaren, der denne är känd och tillstädes å lossningsorten, men kungöre det eljest på sätt 118 § för dylikt fall stadgar.

Varder befälhafvaren för godsets uppläggning eller eljest för lossningen utan eget vållande uppehållen utöfver lossningstiden, njute bortfraktaren ersättning för all skada och förlust, hvilken ersättning i händelse af tvist skall bestämmas af skiljemän och ej må sättas lägre än för öfverliggedagar.

.157 §.

Varder gods upplagdt af anledning, som i 140 eller 156 § sägs, ege befälhafvaren låta genom offentlig auktion sälja så mycket af godset, att, utom tull och öfriga omkostnader, de i 155 § omförmälda fordringar dermed betäckas.

158 §.

Utlemnas gods till lastemottagarens förfogande, ege bortfraktaren ej vidare talan mot befraktaren för fordran, som bort af mottag-aren gäldas: dock stånde honom öppet att hos befraktaren utsöka hvad denne till bortfraktarens skada skulle vinna, om fordringen upphörde. Har befälhafvaren icke utlemnat godset men finnes det vid försäljning icke förslå till fordringens gäldande, vare befraktaren ansvarig för bristen.

159 §.

Om före fartygets afgång från den hamn, der resan skall börja, fartyget eller godset genom utbrott af krig blifver ofritt, fartyget belägges med embargo, den hamn, der resan skall börja, eller den, dit den är stäld, genom blokad stänges, det gods, befraktningen angår, förbjudes till utförsel i aflastningsorten eller till införsel i bestämmelseorten, eller fartygets resa eller godsets försändning genom annan åtgärd af högre hand hindras; då ege såväl befälhafvaren som befraktaren rätt att hafva fraktslutet; och dragé hvar sin kostnad och skada.

48 Angår sådant hinder endast en del af befraktares gods, ege han ej håfva aftalet utan att betala frakt, efter ty i 126 och 129 §§ sägs; häfves icke aftalet, må inlastadt gods, som af hindret träffas, på befraktarens bekostnad åter lossas. Anmäler befraktaren före lastningstidens utgång sig vilja i stället inlasta annat gods, som likaså beqvämt kan å fartyget föras, vare befälhafvare!! pligtig att medtaga godset, der det utan uppehåll aflemnas; njute dock af befraktare!! ersättning, efter pröfning af skiljemän, ej mindre för den ökade kostnad, som för godsets inlastning må uppkomma, än äfven för uppehållet, efter ty i 120 och 122 §§ sägs. Hafva flere befraktat fartyget, hvar till viss del, må fartyget icke för intagande af annat gods utan samtlige befraktares medgifvande uppehållas utöfver lastningstiden.

Är fartyg befraktadt till flere, och varda på grund af hinder för en eller flere af befraktarne de med dem slutna aftal häfda, ege befälhafvare!! uppsäga jemväl öfriga fraktsluten, der den frakt, som för resan skulle komma att utgå, understiger hälften af hela det betingade fraktbeloppet.

160 §.

Går fartyg under resa förloradt eller förklaras det icke vara iståndsättligt, upphöre befraktningsaftalet att vara gällande; dock vare befälhafvaren pligtig att för lastegarens räkning vidtaga sådan åtgärd med lasten, som i 57 § föreskrifves.

Frakt beräknas i ty fall efter det tillryggalagda afståndets förhållande till hela den resa, fraktslutet afsåg, dock med fäst afseende å den tid, som till resan åtgått, samt de dermed förbundna särskilda svårigheter och kostnader i förhållande till den öfriga resans (afståndsfrakt). Kunna parterne icke enas om den frakt, som bör utgå, skall beloppet bestämmas af skiljemän.

Vill lastegaren för frakten öfverlåta det gods, som linnes i behåll, stånde det honom öppet.

161 §.

Inträffar sådant hinder, som i 159 § omförmäles, efter det fartyget lemnat den hamn, der resan börjat, stånde ändock hvardera parten fritt att hafva fraktslutet, men befraktaren gälde för den vid aftalets häfvande tillryggalagda delen af resan afståndsfrakt, efter tv i 160 § sägs. Häfves aftalet, åligge befälhafvaren att för lastegarens räkning vidtaga sådan åtgärd med lasten, som i 57 § föreskrifves.

Varder fartyget af sådant hinder efter lastens intagande uppehållet i lastningsorten eller i hamn, som under resan anlöpes, skall kostnaden för

uppehållet fördelas å fartyg, frakt och last, såsom för gemensamt haveri stadgas; dock att, der aftalet häfves, sådan fördelning ej eger rum i afseende på kostnad, som derefter uppkommer.

162 §.

Häfves fraktslut på grund af sådant hinder, som i 159 § omförmäles, och skall till följd deraf lossning af last ega rum, vare befraktaren skyldig att vidkännas all kostnad, som för lossningen uppkommer, der hindret angår godset allena; angår hindret tillika fartyget eller detta allena, eller har befälhafvaren gjort bruk af den i nämnda § honom medgifva rätt att uppsäga fraktslut, vare om lossningskostnadens bestridande lag, som i 136 § stadgas.

163 §.

Varder fartyg af någon anledning uppehållet i lastningsorten eller å ort, som under resan ardöpes, och kan det skäligen antagas, att uppehållet skall blifva af längre varaktighet, ege befraktaren tillsvidare utlossa sitt gods, der han ställer säkerhet för betalning af de fordringar, som i 155 § omförmälas, för den händelse att godset icke på befälhafvarens tillsägelse i rätt tid åter inlastas. År fartyget befraktadt till flere, må lossning af en befraktares gods icke utan öfriges samtycke eg a rum, der skada eller förlust skulle dem genom lossningen tillskyndas.

164 §.

Har fartyget för liden skada nödgats anlöpa nödhamn och befinnes vid anstäld besigtning, i den ordning 41 § bestämmer, att till följd af uppehållet för fartygets iståndsättning lasten i sin helhet eller till väsentlig del skulle förderfvas, ege befraktaren bäfva aftalet mot erläggande af afståndsfrakt, efter ty i 160 § sägs; dock att, der fartyget är befraktadt till flere, den rätt, nyss är sagd, icke eger rum, om någon af öfrige befraktare yrkar resans fortsättande.

165 §.

Åro exemplar af konnossement efter öfverlåtelse komna i särskilda personers händer och tvista innehafvarne om bättre rätt att utbekomma godset, gifve det exemplar företräde, hvilket öfverlåtaren först lemna! från sig i sådant skick, att mottagaren jemlik! 134 § erhöll behörighet att fordra godsets utlemnande; dock att, der exemplaren betecknats med särskilda nummer, som i 133 § sägs, det exemplar gifver bästa rätt, som är

Bill. till Kikad. Prat. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 7

utmärkt med lägsta nummer. Har, innan den, hvilken, efter ty nu är sagdt, eger utbekomma godset, dertill anmält sig, lossning i bestämmelseorten skett till annan behörig innehafvare af konnossement, vare denne icke pligtig att utlemna godset, der det icke visas, att han vid konnossementets förvärfvande icke varit i god tro eller att han dervid handlat med grof vårdslöshet.

166 §.

Vägrar köpare af varor, å Indika konnossement till honom öfverlemnats, att godkänna eller betala rätteligen dragen vexel å köpesumman, eller undandrager han sig uppfyllande af de för öfverlåtelsen eljest stadgade vilkor, ege säljaren rätt att inställa lossning af godset och deröfver annorledes förfoga. Lag samma vare, der köparen, innan betalning för godset till fullo erlagts, kommit i konkurstillstånd eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller ock, om han är köpman, instält sina betalningar; dock med rätt för köparen eller konkursboet att mot köpeskillingens erläggande utbekomma godset. Har på grund af öfverlåtelse af köparen konnossement, som icke innehåller förbehåll mot öfverlåtelse, kommit i annan mans hand, ege säljaren ej mot denne den rätt, nyss är sagd, der det ej visas, att innehafvaren vid konnossementets förvärfvande icke varit i god tro eller att han dervid handlat med grof vårdslöshet.

Har i de fall, då köp af varor sålunda återgår, köparen godkänt vexel å köpeskillingen eller derå gjort afbetalning eller eljest fått vidkännas utgift för godset, vare säljaren skyldig att återställa vexeln eller det utbetalda beloppet äfvensom ersätta köparens häfda utgifter.

167 §.

Har konnossement förkommit, ege den, som förlorat konnossementet, hos Rätten i fartygets bestämmelseort göra ansökan om konnossementets dödande; inlemne då afskrift af konnossementet eller sådan uppgift om dess innehåll, som må vara nödig för konnossementets säkra igenkännande. Visar sökanden sannolik anledning att konnossementet verkligen förkommit, läte Rätten genom offentlig stämning, som å dess dörr skall anslås och i allmänna tidningarne tre gånger, fjorton dagar mellan hvarje gång, införas, kalla konnossementets innehafvare att inom viss förelagd tid, räknad från den dag, stämningen sista gången i tidningarne infördes, uppvisa konnossementet vid Rätten; skolande den tid, som förelägges, icke sättas kortare än tre månader eller längre än ett år. Varder icke konnossementet inom föreskrifven tid uppvist och fullföljes derefter ansökningen, gifve Rätten utslag, hvarigenom konnossementet dödas.

51 Sedan offentlig stämning ågått, ege den, som begärt konnossementets dödande, utbekomma godset, derest han hos Rättens ordförande ställer säkerhet för de anspråk å godset, hvilka lagligen må tillkomma innehafvare af konnossementet.

168 §.

Den, hvilken med sådan åtkomst, som i 134 § sägs, har konnossement i handom, vare ej pligtig att utlemna det till den, för hvilken det må hafva förkommit, der det ej visas, att han vid konnossementets förvärfvande icke varit i god tro eller att han dervid handlat med grof vårdslöshet.

169 §.

Angår befraktningsaftal befordrande af viss person såsom passagerare och dör denne före resans anträdande, eller varder han af laga förfall hindrad att medfölja, skall endast half afgift för resan erläggas, så vida hindret anmäles före fartygets afgång. Uteblifver eljest den, hvilken betingat sig plats såsom passagerare, skall full afgift erläggas.

170 §.

Aftal angående passagerares befordrande vare utan ersättningsskyldighet å någondera sidan förfallet, der sådant hinder för resan inträffar, som i 159 eller 160 § sägs; var resan börjad när hindret inträffade, vare passageraren dock pligtig att för den tillryggalagda delen af resan erlägga afgift, efter ty 160 § bestämmer.

171 §.

Passagerare vare skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse allt, hvad med afseetide å ordning och skick om bord föreskrifves.

Hvad i 81 § är stadgadt med afseende å besättningen galle ock för passagerare.

172 §.

Gods, som passagerare förer med sig om bord, skall, när det öfverlemnats till befälhafvare!! eller den, som af honom satt är att mottaga godset, i händelse af förlust eller skada ersättas såsom annat gods, efter ty här ofvan är stadgadt.

173 §.

Befälhafvare!! vare ej pligtig att utlemna passagerares gods innan passagerareafgiften gnidits och betalning erlagts för kost under resan; ege ock, der betalning icke erlägges, upplägga och försälja godset, som i 156 och 157 §§ sägs.

Sjette kapitlet.

Om "bodmeri.

174 §.

Upptager befälhafvare i nöd till resans fortsättande eller lastens bevarande eller vidare fortskaffande penningelån och pantförskrifver (förbodmar) derför, på sätt här nedan sägs, fartyg, frakt eller last, ege borgenären för sin fordrans betalning hålla sig allenast till de förbodmade föremålen efter det resan slutat, men njute för sin fordran förmånsrätt, efter ty i 11 kap. sägs.

Långifvare och låntagare ege rätt att bestämma viss afgift (premie) att för den försträckning och fara erläggas.

175 §.

För bodmerilån må befälhafvare!! förpanta fartyg, frakt eller last, hvar för sig eller gemensamt. Tages lån till bestridande af utgift, som angår lasten allena, må denna särskildt förpantas; för annan utgift må lasten icke förpantas utan gemensamt med fartyg och frakt. Äro fartyg och last gemensamt pantförskrifna, skall, utan särskildt förbehåll, jemväl frakten anses vara under pantsättningen innefattad.

Har föremål förbodmats för utgift, som icke angår samma föremål, och varder till följd af pantsättningen betalning ur panten utsökt, ege pantens egare söka sitt åter ur de föremål, hvilka utgiften angick, med enahanda rätt, som, der samma föremål för lånet förbodmats, skulle hafva tillkommit långifvaren.

176 §.

Innan befälhafvaren upptager lån å bodmeri, skall han låta noggrant bestyrka behofvets verklighet och omfång, så vida ske kan, genom besigtning i

den ordning, 41 § bestämmer, men eljest genom intyg af svensk konsul eller å ort, der sådan tjensteman icke tinnes, af annan myndighet.

177 §.

När bodmerilån upptages, skall derom upprättas skriftlig handling (bodmeribref) med alla de vilkor, som betingats. Sådan handling skall, för att gälla såsom bodmeribref, innehålla:

1) benämning af bodmeribref eller annan beteckning, som angifver, att aftalet är ingånget såsom bodmeri;

2) långifvarens namn;

3) uppgift å lånets och premiens belopp (bodmeriskulden);

4) uppgift å de pantförskrifna föremålen;

5) fartygets namn;

6) uppgift å den resa, för hvilken lånet upptages (bodmeriresan); och

7) befälhafvarcns underskrift tillika med ort och dag för utfärdandet.

178 §.

Bodmeribref skall, der långifvaren det äskar, utfärdas i flera exemplar, hvilka alla skola vara lika lydande och utmärka, huru många blifvit utstälda.

Öfverlåtes bodmeribref, deri långifvaren erhållit lof att låta brefvet komma i annans hand, vare mot nye innehafvaren invändning derom att laga anledning till lånets upptagande saknats lika gällande, som mot långifvaren.

179 §.

För bidrag, som till gäldande af gemensamt haveri skall utgå af förbodmadt föremål, sker ej afdrag å bodmeriskulden; varder af sådan anledning panten otillräcklig till lånets betalande, vare förlusten borgenärens.

180 §.

Befälhafvare!! åligge att noggrant sörja för de förpantade föremålens vård och bevarande. Utan tvingande skäl må han icke företaga någon handling, hvarigenom pant utsattes för annan eller större fara, än långifvaren på grund af bodmeribrefvets innehåll hade anledning att förutsätta. Bryter befälhafvaren häremot, vare han borgenären ansvarig för all skada och förlust, som deraf kommer.

Har befälhafvaren, utan nödtvång och utan att långifvarens fördel sådant bjudit, ändrat den resa, som i bodmeribrefvet tinnes bestämd, eller

har han, utan sådan anledning och utan att det skett för att bispringa menniskor i sjönöd, afvikit från vanlig väg, eller har han efter bodmeriresans slut utsatt panten för ny fara; vare befälhafvaren, der panten sedan finnes otillräcklig till lånets gäldande, ansvarig för bristen, så vida icke visas kan, att förlusten skulle hafva uppstått, äfven om befälhafvaren iakttagit hvad honom ålegat.

181 §.

Bodmeriskulden skall, der icke annat är aftaladt, betalas å den ort, der bodmeriresan enligt aftalet slutar, å sjunde dagen efter fartygets ankomst.

Slutar resan innan fartyget hunnit till den i bodmeribrefvet angifna bestämmelseort, vare lånet till betalning förfallet å sjunde dagen efter det resan instäldes, och skall betalningen erläggas å den ort, der resan sålunda slutar; åliggande det befälhafvaren att ofördröjligen underrätta borgenären om resans inställande. Inställes resan af annan anledning, än i 159 eller 160 § sägs, ege borgenären undfå ersättning för all kostnad, som till följd af resans inställande ådrages honom.

182 §.

Uteblifver betalning utöfver förfallodagen, njuta borgenären laga ränta såväl å hufvudstol som å utfäst premie. Skall premien räknas efter tid, löper den ej längre än till förfallodagen.

183 §.

Betalning skall erläggas till den, som å förfallodagen visar sig vara behörig innehafvare af ett exemplar af bodmeribrefvet, mot dettas återställande med åtecknadt bevis om betalning. Anmäla sig flere innehafvare af bodmeribref, må icke till någon af dem betalning erläggas, utan skall befälhafvaren för vederbörandes räkning öfverlemna beloppet till den gode man, parterne anvisa, eller, der de icke kunna enas om sådan, nedsätta det i allmänt förvar samt derom underrätta parterne.

Före förfallodagen må icke, der bodmeribrefvet gifver långifvaren lof att låta det komma i annans hand, betalning erläggas utan att samtliga exemplaren återställas.

184 §.

Uppvisas icke bodmeribrefvet å förfallodagen, ege befälhafvaren sätta bodmeriskuldens belopp i allmänt förvar och derefter förfoga öfver panten.

55 Varda sålunda penningar nedsatta, åligge befälhafvare!! att derom ofördröjligen meddela borgenären underrättelse.

185 §.

När fartyget ankommit till den i bodmeribrefvet angifna bestämmelseort eller när det blifvit afgjordt, att resan skall slutad annan ort, ege borgenären, ändå att förfallodag ej är inne, erhålla qvarstad å panten.

Betalas icke förfallen bodmeriskuld, ege borgenären hos vederbörande öfverexekutor äska, att förbodinadt fartyg eller förbodmad last må säljas i den ordning, som för försäljning af sådan egendom, den der blifvit utmätt, är stadgad, äfvensom att förbodmad frakt till honom öfverlemnas.

186 §.

Inställes bodmeriresan innan den börjat, vare lånet genast förfallet till betalning i den hamn, der resan skulle börja; och gälde låntagaren i ty fall, i stället för premie, ränta å hufvudstolen efter fem procent om året jemte tre procent provision. Har fartyget redan afgått, skall betingad premie gäldas, äfven om resan senare inställes.

Sjunde kapitlet.

Om haveri.

187 §.

Såsom gemensamt haveri räknas all skada, som till räddning ur en fartyg och last gemensamt hotande fara med afsigt tillfogas fartyg eller last, äfvensom all annan uppoffring, som göres För sådant ändamål, så ock skada och kostnad, som vållas eller uppkommer till följd af dylik åtgärd. Gemensamt haveri skall gäldas af fartyg, frakt och last i förhållande till hvarderas värde, beräknadt. på sätt här nedan i 207—211 §§ sägs.

188 §.

Såsom gemensamt haveri ersättes i synnerhet:

1. Gods och fartygs tillbehör, som kastas öfver bord för att lätta fartyget i sjönöd eller för att undkomma fiende eller sjöröfvare, så ock gods och fartygs tillbehör, som vid kastningen bortspolas,

samt annan skada, som är en följd af kastningen eller de derför nödiga åtgärder.

2. Master, segel och annat redskap, som kapas, samt ankare och ketting, som frånstickas, för att rädda fartyg och last ur en dem gemensamt hotande fara, såsom för att förekomma skeppsbrott eller sammanstötning, så ock skada, som af dylik åtgärd föranledes.

3. Skada, ,<#>m tillfogas fartyg eller last för att afvärja eldfara eller släcka utbruten eld eller för att leda vatten i fartyget till pumparne eller för att bereda störtsjöar aflopp.

4. Kostnad för biträde, som i nöd anlitas för att rädda fartyg och last ur eu dem gemensamt hotande fara, så ock skada, som tillfogas fartyg eller last af fartyg, hvars biträde anlitas.

5. Skada, som tillfogas fartyg eller last derigenom att fartyget med afsigt sättes på grund för att undgå större gemensam fara.

6. Skada, som tillfogas fartyg eller last, och kostnad, som sker, för att taga fartyget af grund samt föra det och lasten i säkerhet. Varder resan ej fortsatt, emedan fartyget icke kan tagas af grund eller det förklaras icke vara iståndsättligt, räknas såsom gemensamt haveri allenast den skada och kostnad, som skett förrän det blef uppenbart, att resan icke kunde komma att fortsättas.

7. Kostnad, som uppkommer till följd deraf att fartyget måste söka nödhamn för räddning af fartyg och last, såsom då fartyget icke längre är i sjövärdigt skick, eller resans fortsättande skulle till följd af utbrutet krig eller tillfälligtvis uppkommen isgång utsätta fartyg och last för uppenbar fara.

Till denna kostnad räknas i synnerhet: lotspenningar, fyr-, båk-, hamn- och andra skeppsumgälder i nödhamnen; kostnad för lastens lossning, uppläggning, återinlastning och stufning,' när lossning måste ske för att fartyget skall kunna inkomma i hamnen eller påkallas af samma orsak, som föranledt nödhamnens anlöpande; befäl hafva rens och besättningens aflöning och underhåll i nödhamnen under den tid, fartyget der uppehälles af samma orsak, som föranledt nödhamnens anlöpande, så vidt denna kostnad icke kunnat besparas genom afmönstring. Deremot ersättes icke befälhafvarens och besättningens underhåll och aflöning för den tid, uppehållet af annan anledning förlänges, såsom när resans fortsättande hindras af is eller annan af väderleksförhållanden beroende orsak, eller när fartygets iståndsättande onödigt fördröjes. Slutar resan i nödhamnen, beräknas såsom gemensamt haveri endast de utgifter, som belöpa å tiden förrän det blef afgjordt, att resan der skulle sluta.

57 Minskas lasten genom afdunstning eller utlakning, eller skadas den eljest till följd af uppehållet i nödhamnen, skall det ej för gemensamt haveri räknas, ej heller kostnad, som göres för att förekomma sådan skada. Skada, som träffar lasten vid lossning eller inlastning i nödhamnen, hänföres icke till gemensamt haveri, så vida icke skadan uppkommit derigenom att lossning eller inlastning måste ske medelst andra farkoster eller på annat icke vanligt sätt.

Särskilda kostnader, hvilka i nödhamnen föranledas deraf att lasten är af farlig beskaffenhet, hänföras icke till gemensamt haveri.

Utgift för tillfälligt afhjelpande i nödhamnen af skada, som icke uppkommit i gemensamt haveri, räknas såsom gemensamt haveri, så vidt derigenom besparas eljest nödvändig utgift, hvilken skolat till sådant haveri hänföras.

8. Skada och förlust, som uppstår derigenom att i nöd lasten användes till att bereda utväg för resans fortsättande eller annorledes till räddning af fartyg och last, eller derigenom att fartygs tillbehör begagnas för ändamål, hvartill det ej varit afsedt.

Såsom gemensamt haveri räknas ock hvad af ett ångfartygs kolförråd och andra för maskinens drift afsedda ämnen förbrukas för att taga fartyget af grund eller för pumpning, när fartyget sprungit läck, eller för fartygets förflyttning till och från lossningsplats äfvensom för lastens lossning och inlastning i nödhamn, när kostnaden för sådan åtgärd eljest är att hänföra till gemensamt haveri. Deremot ersättes icke hvad som förbrukas för att löpa in i och åter ut ur nödhamn eller eljest till följd af resans förlängning, äfven om denna vållats af gemensamt haveri.

9. Skada, som för att underlätta försvar mot fiende eller sjöröfvare med afsigt tillfogas eller under försvaret träffar fartyg eller last, krigsförnödenheter, som derunder förbrukas, så ock hvad till räddning eller återlösen af fartyg och last utgifves.

10. Kostnad för läkemedel, skötsel och underhåll åt den, som under försvaret emot fiende eller sjöröfvare eller vid verkställande af åtgärd till räddning af fartyg och last blifvit skadad, kostnad för begrafning af den, som ljutit döden, samt den ökade kostnad, redaren får vidkännas för anskaffande af annat manskap i de sårades eller dödes ställe.

11. Frakt, som förloras till följd af gemensamt haveri.

12. Kostnad och förlust vid anskaffande af medel till bestridande af utgifter, hvilka skola såsom gemensamt haveri ersättas, såsom: provision, ränta och försäkringspremie å förskjutna medel, bodmeri-

Bih. till Riksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 lläft. 8

premie, då penningar måste genom bodmerilån anskaffas, och förlust, uppkommen genom prisskilnad å gods, som till medels anskaffande måste i nödhamn försäljas.

13. Arfvode till ombud, som antagits för besörjande af de haveriet rörande angelägenheter.

14. Kostnad för sjöförklaring, besigtning och värdering samt för anskaffande af annan bevisning, som erfordras för utredande af haveriet, äfvensom kostnad för upprättande af haverifördelningen (dispache).

189 §.

Till gemensamt haveri räknas icke skada, som af olyckshändelse timar under verkställande af åtgärd till räddning af fartyg och last, äfven om uppoffring derigenom varder obehöflig, ej heller skada eller förlust, som står i endast medelbart eller tillfälligt samband med sådan åtgärd.

Sålunda ersättes icke i gemensamt haveri: stång, som vinden bräckt medan kapning af masten pågick, äfven om kapningen till följd deraf instäldes; skada, som åkommit fartyg eller last genom storm, eld, stöld eller annan händelse under uppehåll i nödhamn; förlust, uppkommen derigenom att lasten till följd af gemensamt haveri icke kunnat aflemnas i rätt tid; den tillökning i försäkringskostnad eller den förlust af förväntad frakt, hvilken orsakats genom uppehåll, som haveriet vållat.

190 §.

Såsom gemensamt haveri ersättes icke:

1. Gods, som utan befälhafvarens vetskap inlastats å fartyget; penningar, värdepapper eller dyrbarheter, livilka icke blifvit, på sätt i 143 § sägs, angifna.

2. Gods, hvilket föres såsom däckslast, när det kastats eller genom annan dylik åtgärd uppoffrats eller skadats, så vida icke kastningen skett för att lätta fartyget när det kommit på grund.

Till däckslast räknas icke allenast det gods, som stufvats å fartygets öppna däck eller i dess båtar eller som varit hängdt vid sidan utom bords, utan äfven hvad som lastats i sådant täckt rum, som icke är infogad t i fartygets fasta spantresning eller eljest lemnar tillräcklig säkerhet mot sjöskada och bortspelning.

3. Fartygs tillbehör, som kastats eller genom annan dylik åtgärd uppoffrats eller skadats, när det vid tillfället var liggande å däcket utan att der hafva sin rätta plats.

4. Skada, uppkommen genom pressning med segel, äfven om denna företagits för att undgå strandning eller undkomma fiende eller sjöröfvare; skada, som af annan orsak uppkommit å segel, eller skada å ångfartygs pannor eller maskin, der ej skadan uppkommit vid försök att taga fartyget af grund ; skada å fartygs pumpar, uppkommen vid pumpning för att hålla fartyget läns.

5. Mast, rundhult eller annat fartygets tillbehör, som kapats, när det förut blifvit bräckt, äfven om åtgärden var nödvändig till förekommande af fara för fartyg och last.

6. Skada, som genom besprutning med vatten eller annan släckningsåtgärd tillfogats last, som af sig sjelf fattat eld eller tagit värme; skada, som vid släckning af eld, hvilken annorledes uppstått, tillfogats den del af lasten, hvilken redan var af elden angripen.

7. Kostnad, uppkommen derigenom att fartyget på grund af otillräcklig proviantering eller eljest bristfällig utrustning eller till följd af ishinder eller annan af väderleksförhållanden beroende orsak måst inlöpa i nödhamn.

191 §.

Fördelning af skada, uppkommen i gemensamt haveri, må ega rum, oaktadt den fara, som föranledt haveriet, uppstått genom någons vållande; dock ege denne ej åtnjuta någon ersättning i haveriet. Var faran vållad genom fel eller försummelse, hvarför redaren jemlikt 8 § bör ansvara, njute denne ej ersättning i haveriet.

Har befälhafvaren eller den, som egt handla å hans vägnar, felat vid bedömande af farans beskaffenhet eller vid valet af medel till dess afvärjande, må skadan ändock fördelas såsom gemensamt haveri; dock vare redaren, der icke åtgärden på grund af de omständigheter, under hvilka den vidtagits, må anses ursäktlig, förlustig rätt till ersättning.

Den, som sålunda går förlustig rätt till ersättning eller nödgas utgifva bidrag till haveriet, ege söka sitt åter af den, som lagligen bör ansvara för skadan.

192 §.

Fördelning af skada i gemensamt haveri må ega rum, oaktadt det ändamål, som med uppoffringen afsågs, icke genom densamma uppnåtts.

193 §.

Fördelning af skada i gemensamt haveri må ega rum, ändå att fartyget eller lasten för ändamålet fullständigt uppoffrats eller att efter haveriet endast fartyg eller endast last, helt eller delvis, bergats.

194 §.

Skall uppoffring ske, åligge befälhafvare!! tillse, att förlusten icke blifver större, än för ändamålet är nödvändigt. Vid kastning af gods eller fartygs tillbehör skall, så vidt faran det medgifver, iakttagas, att det, som är af svårare tyngd eller mindre värde, först kastas, men det lättare och det dyrbarare godset så länge som möjligt behålles.

Har befälhafvaren genom felaktigt förfarande orsakat större skada eller förlust, än nödigt var, vare lag, som i 191 § sägs.

195 §.

Förrän befälhafvaren vidtager åtgärd, hvaraf gemensamt haveri kan följa, kalle han, der faran det medgifver, de kunnigaste och mest erfarne af besättningen till rådplägning. Berättelse om rådplägningen skall, så skyndsamt ske kan, af befälhafvaren i dagboken intagas eller, der sådan icke föres, annorledes upptecknas att vid sjöförklaringen framläggas; och skall i berättelsen upptagas allt, som för haveriets utredning kan vara af betydelse, dervid särskildt bör redogöras för anledningen till uppoffringen samt meddelas en, så vidt ske kan, fullständig uppgift å de uppoffrade föremålen eller annan upplysning om skadans omfång.

196 §.

Skada å fartyg eller dess tillbehör skall af besigtningsman, utsedde på sätt 41 § bestämmer, värderas å den ort, der reparation verkställes, om sådan sker under resan, men eljest å den ort, der resan slutar.

Vid värderingen skall särskildt för hvarje skada upptagas den för dess afhjelpande beräknade kostnad samt, der skadadt redskap beräknas att. med nytt ersättas, så väl kostnaden för det nya, som värdet af det skadade.

Skada, som härrör af fartygets ålder eller redskaps bristfällighet eller annan dylik orsak, bör vid värderingen skiljas från den skada, som genom haveri tillkommit.

197 §.

Vid beräkning af skada å fartyg eller dess tillbehör utgöres skadans belopp af värderingssumman, när reparation ej verkställes eller värderingssumman understiger det belopp, som åtgått till verkstäld reparation, men af verkliga reparationskostnaden, när denna understiger värderingssumman.

198 §.

Vid ersättande af skada å jernfartyg godtgöres beloppet fullt ut för skada å skrof samt master och rundhult af jern, om fartyget vid den tid, då haveriet inträffade, icke varit fem år i sjön; timar dylik skada senare men innan fartyget varit tio år i sjön, afdrages en sjettedel för skilnad af nytt mot gammalt och, om fartyget varit längre tid i sjön, en tredjedel. Skada å ångmaskin ersättes fullt ut, om maskinen icke varit i bruk tre år, när skadan skedde; timar skada senare men innan maskinen varit sex år i bruk, afdrages en sjettedel och, om den varit i bruk längre tid, en tredjedel. Skada å master och rundhult af trä samt å stående rigg ersättes fullt ut, om fartyget icke varit ett år i sjön, samt annan skada ock fullt ut, om fartyget icke varit ett hälft år i sjön, när haveriet inträffade; timar skada senare, afdrages en tredjedel, dock med undantag för ankare, som ersättes fullt ut, och för ankarketting, för hvilken afdrag sker med endast en sjettedel.

Är fartyget af trä, ersättes skada å skrofvet fullt ut, om fartyget icke varit i sjön två år, när haveriet inträffade; timar skada senare, afdrages en tredjedel för skilnad af nytt mot gammalt. Annan skada ersättes såsom för jernfartyg är stadgadt. ,

Från det sålunda beräknade ersättningsbeloppet skall derefter afdrag ske för sådant, som beräknats skola med nytt ersättas, med det vid värderingen derå utrönta värde eller, der det å auktion försålts, med behållna försälj ningsbeloppet.

Skall fartyget förses med ny metallbeklädnad, beräknas ersättningen sålunda, att, sedan från kostnaden för anbringande åt ny beklädnad af samma ämne, som den skadade, och af samma vigt, denna haft såsom ny, afdragits den skadade beklädnadens metallvärde, öfriga beloppet godtgöres med afdrag: för beklädnad af koppar eller gul metall af eu sextiondedel och för beklädnad af annan metall af en trettiondedel för hvarje hel månad, räknad till trettio dagar, som förflutit efter det den skadade beklädnaden åsattes fartyget. Har beklädnad af koppar eller gul metall under mer än fem år och beklädnad af annan metall under mer än två och ett hälft år funnits å fartyget, ersättes den icke.

199 §.

Har fartyg i gemensamt haveri antingen gått helt och hållet förloradt eller lidit så betydlig skada, att det förklaras icke vara iståndsättligt, utgår ersättningen med det belopp, hvartill fartygets värde antages hafva uppgått vid den tid, då uppoffringen skedde, med afdrag, der något blifvit bergadt, af dettas behållna värde.

200 §.

Ersättning för gods, som i gemensamt haveri uppoffrats, beräknas efter gångbart pris å sådant gods i bestämmelseorten, när fartyget dit anländer, eller, om det öfriga godset ej dit framkommer, efter priset å den ort, der resan slutar, dock med afdrag af frakt, tull och öfriga omkostnader, som till följd deraf att godset icke föres fram till bestämmelseorten varda egaren besparade. Har godset blifvit i nödhamn försåldt och understiger den beräknade ersättningen hvad för godset, efter afdrag af frakt, tull och öfriga omkostnader, influtit, skall sistnämnda belopp i haveriet ersättas.

Kan ej gångbart pris å godset bestämmas, utrönes värdet genom uppskattning af sakkunnige män, utsedde på sätt 41 § stadgar.

201 §.

Gods, som i gemensamt haveri blifvit skadadt, ersättes med skilnaden mellan värdet å godset i oskadad! tillstånd, utrönt på sätt 200 § bestämmer, och värdet å godset i skadadt skick med de i samma § stadgade afdrag. Sistnämnda värde utgöres af behållna försäljningsbeloppet, der godset före haveriets utredning blifvit försåldt, men bestämmes eljest genom uppskattning af sakkunnige män, utsedde på sätt 41 § stadgar.

202 §.

Har gods, som gått förloradt eller skadats i gemensamt haveri, förut minskats i värde till följd af enskild! haveri eller genom förskämning eller af annan orsak, eller har gods, som skadats i gemensamt haveri, derefter minskats i värde till följd af omständigheter, hvilka ej berott af haveriet; då skall från ersättningsbeloppet afdragas ett mot sådan minskning svarande belopp. Afdragets storlek bestämmes genom uppskattning af sakkunnige män, utsedde på sätt 41 § stadgar; skolande dervid särskild hänsyn tagas till skada-, som vid samma tillfälle eller af samma orsak träffat annat gods af dylikt slag, hvilket icke i det gemensamma haveriet skadats.

203 §.

I gemensamt haveri ersättes icke gods, derå konnossement icke utfärdats och om hvars intagande i fartyget icke heller genom anteckning å manifest eller i lastbok eller annorledes tillförlitlig upplysning kan vinnas; dock njute befälhafvare, besättning och passagerare ersättning för kläder och reseförnödenhet-er, när de med ed styrka hvad deraf i haveriet förlorats.

204 §.

Frakt för gods, som förlorats i gemensamt haveri eller i nödhamn föryttrats till anskaffande af medel för gemensamt behof, ersättes med det belopp, som skolat utgå, derest godset funnits i behåll när fartyget ankommer till den ort, der godset skolat aflemnas, eller, om resan förut afbrytes, till den ort, der resan sålunda slutar. Från ersättningsbeloppet afdragas de omkostnader, som varda redaren besparade derigenom att godset blifvit uppoffradt eller såld!.

205 §.

Har föremål, som skadats i gemensamt haveri, derefter gått förloradt eller lidit ytterligare skada i enskild! haveri och kan för säkert antagas, att, der det gemensamma haveriet icke föregått, den derigenom uppkomna förlust i stället skulle hafva till större eller mindre del vållats genom det senare haveriet; då ersättes icke skadan i det gemensamma haveriet, eller ock nedsättes ersättningsbeloppet, efter ty i hvarje särskildt fall kan finnas skäligt. Lag samma vare, der föremål, som i gemensamt haveri förlorats, skulle hafva gått förloradt eller skadats i ett senare inträffad! enskild! haveri, derest föremålet då ännu funnits om bord.

206 §.

Skada och förlust, som är att hänföra dels till gemensamt och dels till enskildt haveri, samt kostnader, som äro för båda haverierna gemensamma, skola mellan dessa efter billighet fördelas.

207 §.

Fartyget deltager i gäldande af gemensamt haveri efter:

1. fartygets värde, utrönt genom besigtning i den ordning, 41 § bestämmer, vid fartygets ankomst till den ort, der fartyg och last skiljas åt; och

2. värdet af den skada å fartyget, hvilken beräknas till ersättande i gemensamt haveri, så vidt reparation af samma skada icke egt rum.

Har, efter det haveriet inträffade, fartyget undergått förbättring, eller reparation egt rum af skada, som ej uppkommit i gemensamt haveri, skall från fartygets vid besigtningen utrönta värde afdragas det värde, hvartill sådan förbättring eller iståndsättning vid besigtningen uppskattas.

208 §.

Lasten deltager i gäldande af gemensamt haveri efter:

1. värdet af allt det gods, som vid haveritillfället fans om bord och som finnes i behåll när godset skiljes från fartyget, hvilket värde för oskadadt gods utrönes på sätt i 200 § och för skadadt gods på sätt i 201 § stadgas;

2. det belopp, hvilket tillkommer lastegaren såsom ersättning för gods, uppoffradt eller skadadt i gemensamt haveri under resan; och

3. det belopp, redaren är pligtig att till lastegaren utgifva såsom ersättning för gods, hvilket under resan förlorats eller skadats eller blifvit af befälhafvare!! såldt för fartygets behof.

209 §.

Frakten deltager i gäldande af gemensamt haveri efter halfva beloppet af:

1. den frakt, som är förtjent när fartyg och last skiljas åt; och

2. den ersättning, som i gemensamt haveri utgöres för förlorad frakt.

Är ej viss frakt aftalad, vare om dess bestämmande lag, som i

150 § sägs.

210 §.

Är fraktförskott lemnadt med förbehåll att det ej skall återbäras i händelse af olycka, vare redaren ej pligtig att för samma belopp deltaga i gäldande af gemensamt haveri.

211 §.

Vid beräknande af de värden, å hvilka enligt 207—210 §§ gemensamt haveri bör fördelas, skall afdrag ske ej mindre för bidrag till senare under resan inträffadt gemensamt haveri, än äfven för de kostnader, hvilka egt rum för att^ rädda eller bevara de föremål, å hvilka haveriet fördelas och ej äro af beskaffenhet att skola i haveriet ersättas.

212 §.

I gäldande af gemensamt haveri deltaga icke:

1. proviant, kol och andra för maskinens drift afsedda ämnen samt krigsförråd;

2. befälhafvare^ och besättningens hyra;

3. om bord varande personers kläder och reseförnödenheter samt hvad de bära på sig.

Har likväl sådant föremål, som under 3 är nämndt, uppoffrats eller skadats i gemensamt haveri, skall egaren för det honom tillkommande ersättningsbelopp deltaga i haveriets gäldande.

213 §.

Utredning och fördelning af gemensamt haveri skall ega rum å den ort, der fartyg och last skiljas åt eller der dispache för den ort vanligen upprättas, efter der gällande lag.

Dispache upprättas här i landet af dertill förordnad tjensteman (dispachör).

214 §.

Befälhafvare!! åligge att utan dröjsmål föranstalta om upprättande af dispache. Vill någon, som eljest eger del i haveriet, påkalla sådan utredning, vare han dertill berättigad.

En hvar, som haveriet rörer, vare skyldig att till dispachören aflemna alla handlingar, hvilka denne för utredningen och fördelningen anser nödiga, och att i öfrigt tillhandagå honom med upplysning^.

Dispachören åligge att, när dispache begäres, så fort ske kan, genom kungörelse, som en gång införes i allmänna tidningarne samt i tidninginom orten, anmana dem, hvilka i haveriet hafva del, att inom viss förelagd kort tid skriftligen anföra hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt äfvensom ingifva de handlingar, hvilka de vilja åberopa; finnas ingifna handlingar ofullständiga, bör dispachören, så fort ske kan, infordra nödig upplysning af vederbörande. Sedan den i kungörelsen förelagda tid gått till ända eller, der ej å sagda tid fullständiga handlingar inkommit, efter det sådant skeft, åligge dispachören att inom två månader, å dag, som genom anslag å stadens rådstufva samt kungörelse i allmänna tidningarne och i tidning inom orten tillkännagifves, hafva dispachen upprättad och tvefaldt ^skrifveri med derå tecknad underrättelse, inom hvilken tid den missnöjde bör till sin talans bevarande göra målet anhängigt vid domstol; utgifve ock det ena exemplaret till den, som dispachen begärt, och hålle det andra öfrige delegare i haveriet till hända.

215 §.

Kommer föremål, som i dispache upptagits såsom förloradt i gemensamt haveri, senare till rätta, eller varder skada, som upptagits till för- Bih. till Riksd. Prat. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 9

delning, senare ersatt af den, hvilken ersättningsskyldighet ålegat, skall dispachen genom tilläggsberäkning derefter rättas. Ej må likväl dispachens upprättande fördröjas allenast af anledning att utsigt må finnas att återfå uppoffradt föremål eller erhålla ersättning för skada.

216 §.

För haveribidrag, som af föremål bör utgå, häfte egaren med samma föremål men svare ej personligen.

217 §.

Fartyg, som häftar för haveribidrag, må ej lemna den ort, der fartyg och last skiljas åt, ej heller gods, som för sådant bidrag häftar, af egaren tagas i besittning förrän bidraget blifvit guldet, eller, der bidraget ännu icke är till .beloppet bestämdt, säkerhet derför blifvit stäld.

218 §.

All skada och kostnad, som uppkommer genom olyckshändelse under sjöresa och hvilken ej är att hänföra till gemensamt haveri eller jemlikt 161 § skall fördelas efter enahanda grund, fälle, såsom enskildt haveri, ä det föremål, som träffats af skadan eller föranledt kostnaden.

Hafva kostnader, som skola hänföras till enskildt haveri, blifvit gjorda gemensamt för fartyg och last eller viss del af lasten eller ock för delar af lasten, hvilka tillhöra särskilde egare; då skola dessa kostnader efter billighet fördelas å de föremål, till hvilkas nytta de blifvit gjorda, enligt de för gemensamt haveri gifna regler. Kostnad för bergning af last fördelas å dennas värde och den frakt, som för godset utgår.

Der någon, som har del i sådant haveri, det äskar, skall utredning och fördelning af haveriet verkställas af vederbörande dispachör.

Åttonde kapitlet.

Om skada genom fartygs sammanstötning.

219 §.

Hvad å fartyg bör iakttagas till undvikande af sammanstötning, derom galle hvad af Konungen förordnas.

220 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, så att deraf uppstår skada å det ena fartyget eller dess last, och är sammanstötningen orsakad genom vållande å endera sidan, ersätte den skyldige all skada och förlust, som deraf kommer. Är sammanstötningen orsakad genom vållande å båda sidor, ege Rätten, med afseende på beskaffenheten af de å hvardera sidan begångna fel, bestämma, om och i sådant fall till hvilket belopp ersättningsskyldighet bör endera sidan åläggas, eller om hvardera sidan bör draga sin skada.

Vid bedömande af fråga om vållande till sammanstötning skall Rätten taga i särskildt betraktande, huru vida tiden medgaf öfverläggning eller icke.

221 §.

Finnes sammanstötning hafva timat af våda, eller kan det ej utredas, att den orsakats af vållande å endera sidan, drage hvardera sidan sin skada.

222 §.

För den ersättning, som enligt 220 § skall utgå, häfte redaren med fartyg och frakt, der sammanstötningen orsakats genom fel eller försummelse, hvarför han jemnlikt 8 § är ansvarig.

223 §,

Stöta fartyg samman med hvarandra, åligge en hvar af befälhafvarne att, så vidt det kan ske utan fara för eget fartyg samt besättningen och passagerarne derå, ej mindre lemna det andra fartyget, dess besättning och passagerare all hjelp, som är möjlig och behöflig för räddning ur den genom sammanstötningen uppkomna faran, än äfven för dettas befälhafvare uppgifva namnet å sitt eget fartyg, dess hemort samt den ort eller hamn, hvarifrån det kommer, och den, dit det skall gå.

Nionde kapitlet.

Om bergarlön.

224 §.

Hvar som bergar förolyckadt eller nödstäldt fartyg eller dess last eller något, som hört till sådant fartyg eller dess last, så ock en hvar, som vid

bergningen medverkar, ege af det, som bergats, undfå bergarlön. Kunna parterne icke enas om bergarelönens storlek, skall denna bestämmas åt domstol.

225 §.

Vid bestämmande af bergarelönens belopp har Rätten att i synnerhet fästa afseende å följande omständigheter:

1. om det bergade var utsatt för synnerlig fara, om fartyget var öfvergifvet af besättningen, om besättningen biträdt vid bergningen, eller om denna eljest underlättats genom användande af fartygets egna hjelpmedel;

2. den fara, för hvilken bergarne eller deras redskap varit utsatta, och den skada, bergarne må hafva lidit till Rf, helsa eller gods;

3. den insigt och drift, hvarmed bergningsarbetet utförts, samt den tid och möda, som dertill användts;

4. antalet åt det manskap, som biträdt vid bergningen, värdet åt dervid använda redskap och de utgifter, bergarne sjelfva för bergningens utförande må hafva fått vidkännas; och

5. det bergades värde.

226 §.

Bergarlön må i allmänhet icke sättas högre, än till en tredjedel af det bergades värde, sedan derifrån afdragits tull och öfriga afgifter, som böra af det bergade utgå, äfvensom kostnad för dettas förvarande, värdering och försäljning; är det bergade af ringa värde, eller var bergningen förenad med särdeles stor möda eller fara, må bergarelönen dock sättas till högre belopp.

Under bergarlön innefattas jemväl godtgörelse för det bergades förande i säkerhet och användande för sådant ändamål af farkoster eller annan redskap.

227 §.

Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu varade, med bergarne öfverenskommit om viss bergarelön, ege ändock den, som skall utgifva bergarelönen, att, der det betingade beloppet betydligt öfverstiger hvad skäligt är, vid domstol dei'i erhålla jemnkning; instämme dock klander inom två månader efter aftalets ingående eller hafre förlorat sin talan. Innefattade öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp skulle bestämmas åt skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal ej bindande för den,

som skall utgifva bergarelönen, der han inom fjorton dagar efter det öfverenskommelsen slöts hos bergarne uppsäger aftalet.

228 §.

Tvista bergare inbördes om bergarelönens fördelning, bestämmes denna af Rätten med ledning af de i 225 § angifna omständigheter.

Har fartyg under resa något bergat, skall af bergarelönen, sedan deraf först godtgjorts den skada, som genom bergningen må hafva tillfogats fartyg eller last, redaren erhålla två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg, men eljest hälften, samt återstoden lika fördelas mellan befälhafvaren och besättningen; hvad besättningen tillfaller skall fördelas i förhållande till den aflöning, en hvar åtnjuter. Aftal derom att af bergarlön, som kan med fartyg förtjenas, ringare andel, än nu är sagdt, skall tillfalla befälhafvaren eller besättningen vare ogildt, der ej fartyget är särskildt utrustadt för bergningsarbete eller aftalet angår utförande af visst bergningsföretag.

229 §.

Utan bergarnes medgifvande må icke, innan bergarelönen guldits eller säkerhet derför blifvit stäld, bergadt fartyg lemna det ställe, dit det efter bergningen förts, eller bergadt gods af egaren tagas i besittning.

Tionde kapitlet.

Om sjöförsäkring.

I.

Allmänna bestämmelser.

230 §.

Föremål för försäkring är hvarje lagligt intresse, som kan uppskattas i penningar och som är beroende deraf att fartyg eller last, som utsättes för fara på sjön, icke förloras eller i värde minskas till följd af sådan fara.

1 synnerhet kunna följande föremål försäkras: fartyg, frakt, fartygs utrustning, last, förmodad vinst och provision å varor, bodmerifordran, medel, förskjutna eller upplånta för haveri, så ock andra fordringar, som skola gäldas ur fartyg, frakt eller last. Försäkringsgifvare ege sjelf för-

säkra det föremål, han åt annan försäkrat, för den fara, han öfvertagit (återförsäkring).

231 §.

Försäkring kan tagas för egen eller för annans räkning eller ock utan tillkännagifvande, huru vida den tages för egen eller för annans räkning (»för vederbörandes räkning» eller dylikt).

Tages försäkring för annans räkning utan uppdrag, skall den, som tager försäkringen, för försäkringsgifvaren uttryckligen uppgifva denna omständighet; underlåter han det, vare försäkringen ogild och premien förverkad, ändå att den, för hvars räkning försäkringen tagits, densamma derefter godkänner.

232 §.

Försäkringsgifvaren åligge att utfärda skriftligt erkännande angående sluten försäkring (polis).

233 §.

Ett försäkradt föremåls verkliga värde är dess försäkringsvärde.

234 §.

Tager någon svikligen å ett föremål försäkring till belopp, som öfverstiger föremålets verkliga värde, vare försäkringsaftalet eller, der försäkringen slutits genom flera, särskilda aftal, samtliga aftalen ogilda.

235 §.

Har föremål blifvit i god tro för högt försäkradt, vare försäkringen gällande, dock icke för större belopp, än som motsvarar försäkringsvärdet.

År föremålet försäkradt hos flere, och hafva försäkringarne slutits å samma dag, svare en hvar af försäkringsgifvarne för så stor del af försäkringsvärdet, som belöper å den af honom tecknade försäkringssumma i förhållande till samtliga försäkringssummornas belopp; äro försäkringarne slutna å särskilda dagar, galle en senare försäkring endast för så stor del af försäkringsvärdet, som icke blifvit genom en tidigare försäkring betäckt.

En senare försäkring vare dock gällande:

1. om vid dess ingående försäkringstagaren till försäkringsgifvaren afstått de honom på grund af den tidigare försäkringen tillkommande rättigheter;

2. om vid dess ingående försäkringstagaren förbehållit sig att göra den gällande endast i den mån, han ej blifver betäckt genom den tidigare försäkringen, till följd af vare sig dennas ogiltighet eller försäkringsgifvarens obestånd;

3. om den tidigare försäkringen är tagen för annans rakning utan uppdrag, men den senare af försäkringstagaren sjelf eller efter hans uppdrag, så vida han vid den senare försäkringens ingående antingen varit okunnig om den tidigare försäkringen eller förklarat, sig vilja derifrån afstå.

236 §.

Kommer tecknad försäkring på grund af bristande försäkringsintresse, öfverförsäkring eller dubbel försäkring att helt och hållet eller till en del förfalla, ege försäkringsgifvaren ändock rätt till premien, der han ej vid försäkringens afslutande egde kunskap om den omständighet, som gjorde försäkringen ogild; dock njute försäkringstagaren den rätt till ristorno, som i 266 § sägs.

237 §.

Understiger försäkringssumman försäkringsvärdet, ersätte vid timad skada försäkringsgifvaren endast så stor del af skadan, som svarar mot försäkringssummans förhållande till försäkringsvärdet.

238 §.

År genom öfverenskommelse mellan parterna visst värde åsatt för1 säkradt föremål (taxerad eller sluten polis), vare det värde dem emellan gällande såsom föremålets försäkringsvärde, dock med rätt för försäkringsgifvaren att deri erhålla nedsättning, der det visas, att samma värde, när det bestämdes, öfversteg hvad skäligen kunde anses utgöra föremålets verkliga värde.

239 §.

Har försäkringsgifvare ersatt skada eller förlust, för hvilken försäkringstagaren var berättigad att fordra ersättning af tredje man, inträder han i försäkringstagarens rätt mot denne.

Är försäkring tagen å fordran, för hvilken ett för fara å sjön utsatt föremål häftar, och skadas det föremål eller går förloradt, vare försäkringsgifvaren, i den mån, han godtgör försäkringstagaren, berättigad att inträda i dennes rätt mot gäldenären.

72 Försäkringstagaren ege fordra sin ersättning af försäkringsgifvaren utan att först hafva gjort sitt anspråk gällande mot den, som bör ersätta skadan, eller mot gäldenären.

240 §.

Har försäkringsgifvare kommit i konkurstillstånd eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller ock instält sina betalningar, ege försäkringstagaren rätt att håfva försäkringen och återfå premien, der icke försäkringsgifvaren vid anfordran ställer säkerhet för aftalets fullgörande; har, när försäkring sålunda återgår, det försäkrade föremålet redan varit utsatt för fara, ege försäkringsgifvaren behålla motsvarande andel af premien.

II.

Om försäkringstagarens förbindelser.

241 §.

Försäkringstagaren, den som för hans räkning försäkringen sluter, så ock en hvar annan, som med försäkringens afslutande tager befattning, vare skyldig att vid aftalets ingående fullständigt och sannfärdigt uppgifva alla de omständigheter, hvarom försäkringstagaren sjelf så väl som de, hvilka i afseende å försäkringen handla för hans räkning, ega kännedom, så vida samma omständigheter kunna vara af betydelse för bedömande af den fara, försäkringsgifvaren öfvertager, och af vilkoren för dess öfvertagande.

242 §.

Lemnas icke sådan uppgift, som i 241 § omförmäles, vare försäkringen ogild och premien förverkad, der icke den omständighet, hvilken icke uppgifvits, vid aftalets ingående var eller skäligen kunde förutsättas vara försäkringsgifvaren bekant; dock njute försäkringstagaren den rätt till ristorno, som i 266 § sägs.

Har försäkringstagaren eller annan, hvilken det ålegat att lemna uppgift, som i 241 § sägs, så sent erhållit kunskap om den omständighet, som bort uppgifvas, att han icke utan vidtagande af utomordentliga åtgärder kunnat vid aftalets ingående derom underrätta försäkringsgifvaren, vare hans underlåtenhet i berörda hänseende icke till hinder för aftalets giltig-

het; ej heller må, när försäkring tagits för annans räkning utan dennes uppdrag eller vetskap, bristande uppgift af någon omständighet, som varit försäkringstagaren men ej den, hvilken tog försäkringen, bekant, verka till försäkringens återgång.

243 §.

Har angående sådan omständighet, som i 241 § omförmäles, origtig uppgift lemnats, vare, ändå att uppgiften skett i god tro, försäkringen ogild och premien förverkad, der icke rätta förhållandet var försäkringsgifvaren bekant när aftalet ingicks; dock njute försäkringstagaren den rätt till ristorno, som i 266 § sägs.

244 §.

Angår omständighet, som icke uppgifvits eller hvarom origtig uppgift lemnats, endast en del af de försäkrade föremålen, vare aftalet i afseende å den öfriga delen gällande, der icke antagas må, att försäkringsgifvaren, om rätta förhållandet varit honom bekant, icke skulle hafva tecknat försäkring å denna del allena på de vilkor, som för det hela aftalats.

245 §.

Vid första underrättelse, försäkringstagaren erhåller om olycka, som träffat försäkradt föremål och som faller under försäkringsgifvarens ansvarighet, kungöre han det försäkringsgifvaren och inhemte dennes föreskrift om hvad lämpligast bör åtgöras till de försäkrade föremålens bergning och vård äfvensom till afvärjande af större förlust; besörje dock sjelf, till dess försäkringsgifvarens föreskrift ankommer, hvad i sådant hänseende kan erfordras. Uraktlåter försäkringstagaren utan giltigt skäl att underrätta försäkringsgifvaren om olyckan eller att, på sätt nyss är sagdt, bevaka hans rätt, vai’e försäkringsgifvaren ej pligtig att ersätta den förlust, som af sådan anledning tillkommit.

246 §.

År försäkringsgifvare skyldig att ersätta skada eller förlust, för hvilken försäkringstagaren eger fordra ersättning af tredje man, åligge försäkringstagaren att, till dess försäkringsgifvaren kommer i tillfälle att bevaka sin rätt, vidtaga de åtgärder, som i sådant hänseende kunna vara af nöden. Försummas det, ege försäkringstagaren ej af försäkringsgifvaren fordra ersättning för den förlust, som deraf må uppkomma.

-Bill. till Riksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft.

247 §.

Premien skall, der ej annorlunda är öfverenskommet, mot polisens utbekommande erläggas genast efter aftalets afsilande.

in.

Om försäkringsgifvarens förbindelser.

248 §.

Försäkringsgifvaren vare, der icke särskilt undantag skett, skyldig att vidkännas följden af hvarje fara, för hvilken det försäkrade föremålet utsättes medan försäkringen varar, så vida icke skadan tillkommit genom försäkringstagarens vållande.

Ej vare försäkringsgifvaren fri från ansvarighet derföre att skadan tillkommit genom vållande af befälhafvare eller besättning.

249 §.

Försäkringsgifvaren vare ej skyldig att ersätta:

1. vid försäkring af fartyg eller af frakt för redarens räkning — skada, som uppkommer deraf att fartyget vid resans början icke varit i sjövärdigt skick eller behörigen utrustadt eller bemannad! eller försedt med behöriga skeppshandlingar eller försvarligt lastadt, ej heller förlust, hvilken uppstår såsom följd deraf att af det försäkrade föremålet skall utgå ersättning till tredje man för skada, som tillfogats denne, i annat fall, än när skadan uppkommit genom fartygs sammanstötning;

2. vid försäkring af fartyg — skada å fartyget eller dess tillbehör, hvilken är en följd endast af slitning, ålder, röta eller åverkan af mask, eller som härleder sig deraf att den skadade delen vid resans början icke varit i fullgodt skick;

3. vid försäkring af frakt, last eller förmodad vinst å gods — skada, som härrör af godsets bristfälliga inpackning eller dess egen beskaffenhet, som i 142 § sägs; dock vare försäkringsgifvaren skyldig att ersätta dylik skada, der resan blifvit genom olyckshändelse, för hvilken han ansvarar, ovanligt länge fördröjd, så vida icke antagas må, att skadan icke är en följd af uppehållet;

4. vid försäkring af last eller förmodad vinst å gods eller af fraktförskott, som ej i händelse af olycka skall återbäras, — skada,

som uppstår genom vållande af aflastare eller lastemottagare i sådan egenskap.

250 §.

Har utredning af gemensamt haveri egt rum å vederbörlig ort i öfverensstämmelse med der gällande lag, vare försäkringsgifvaren pligtig att enligt utredningen ersätta ej mindre de bidrag, som af försäkradt föremål skola utgå, än äfven de bidrag, som för skada å samma föremål skola af annan deltagare i haveriet utgöras, så vida försäkringstagaren visar, att han ej kunnat samma bidrag utfå. Denna skyldighet åligge försäkringsgifvaren, äfven om det försäkrade föremålet blifvit i haveriutredningen åsatt högre värde än försäkringsvärdet.

Har utan försäkringstagarens vållande utredning af haveriet uteblifvit, ege försäkringstagaren fordra ersättning för hela skadan enligt försäkringsaftalets innehåll.

251 §.

År utredning af gemensamt haveri upprättad af behörig person å vederbörlig ort, ege försäkringsgifvaren ej mot försäkringstagaren åberopa, att vid utredningen någon blifvit, mot den å utredningsorten gällande lag, på försäkringstagarens bekostnad gynnad, så vida icke försäkringstagaren sjelf vållat, att hans rätt icke behörigen iakttagits; dock vare försäkringstagaren pligtig att till försäkringsgifvaren afstå sina anspråk mot den, hvilken sålunda gynnats.

252 §.

Kostnad och uppoffring, som i god tro blifvit gjorda för att från försäkradt föremål afvända fara, för hvilken försäkringsgifvaren svarar, eller för att efter tiinad skada berga eller bevara försäkradt föremål eller eljest till förekommande af ytterligare skada, vare försäkringsgifvaren skyldig att ersätta, ändå att de ej äro att hänföra till gemensamt haveri, så ock kostnad för bestämmande af försäkringsgifvarens ersättningsskyldighet i dylikt fall.

253 §.

Har under den tid, försäkringsgifvarens fara varar, haveri flere gånger inträffat, ersätte försäkringsgifvaren skadan, ändå att ersättningsbeloppen sammanlagda öfverstiga försäkringssumman. De i 252 § omförmälda utgifter skola ock fullt ut godtgöras, ändå att försäkringssumman öfverskrides.

254 §.

Förändras den vid försäkringen uppgift)a resa innan försäkringsgifvarens fara begynt, då vare, vid försäkring af fartyg eller af frakt för redarens räkning, forsakringsgifvaren fri från sin ansvarighet; vid försäkring af frakt för annans räkning eller af annat föremål än fartyg eller frakt vare försäkringen ändock gällande, der resans förändring egt rum utan försäkringstagarens begifvande.

Utsättes försäkradt gods, innan försäkringsgifvarens fara börjat, för fara med annat fartyg än det vid försäkringens afslutande uppgiga, vare försäkringsgifvaren fri från sin ansvarighet.

255 §.

Har, efter det försäkringsgifvarens fara begynt, resan ändrats eller faran annorledes förändrats eller förökats, vare försäkringsgifvaren fri från ansvarighet för hvarje efter förändringen timad olycka, så vida icke farans förändring eller förökande egt rum utan försäkringstagarens begifvande eller till följd af nödfall, föranledt af en fara, för hvilken försäkringsgifvaren svarar, eller ock för att rädda menniskolif.

IY.

Om skadan och dess betalning.

256 §.

Försäkringstagaren ege rätt att erhålla ersättning för total förlust:

1. vid försäkring af fartyg eller gods - när fartyget eller godset gått helt och hållet förloradt eller förklarats för god pris eller blifvit så skadadt, att det icke vidare kan för sitt ursprungliga ändamål användas;

2. vid försäkring af frakt — när frakten gått helt och hållet förlorad;

3. vid försäkring af förmodad vinst och provision å gods — när godset icke framkommer till bestämmelseorten; och

4. vid försäkring af haveripenningar och bodmerifordran — när det föremål, som för fordringen häftar, gått helt och hållet förloradt eller eljest icke lemnar någon tillgång till fordringens gäldande.

257 §.

Vid total förlust gälde försökringsgifvaren hela försäkringssumman, med afdrag af det belopp, som motsvarar hvad till följd af olyckshändelsen varder försäkringstagaren besparadt å de under försäkringen innefattade utgifter, och med rätt för försäkringsgifvaren att öfvertaga det, som må hafva bergats. Var ej hela värdet försäkradt, skall afdraget ske efter förhållandet mellan försäkringssumman och hela försäkringsvärdet samt försäkringsgifvaren erhålla andel i det bergade efter samma förhållande.

Har försäkradt fartyg, som lidit skada, blifvit efter vederbörlig besigtning förklaradt icke vara iståndsättligt, ege försäkringstagaren rätt att, mot fartygets afträdande till försäkringstagaren, fordra ersättning för total förlust.

258 §.

Har all underrättelse om fartyg uteblifvit under tre gånger så lång tid, som kan antagas i allmänhet erfordras för ett segelfartygs resa från den ort, der fartyget sist af hördes, till bestämmelseorten, dock under minst tre månader; då må fartyget anses förloradt och försäkringstagaren ega att, mot afstående af sin rätt till det försäkrade föremålet, fordra ersättning såsom för total förlust.

259 §.

Har fartyg eller gods blifvit lagd t under embargo eller anhållet genom annan åtgärd af högre hand eller tagits af sjöröfvare, eller har fartyg öfvergifvits af besättningen; då ege försäkringstagaren rätt att, mot afträdande af det försäkrade föremålet, fordra ersättning såsom för total förlust, så vida fartyget eller godset icke blifvit frigifvet eller stäldt till försäkringstagarens förfogande

inom sex månader, om uppbringningen eller öfvergifvandet skett i europeiskt farvatten eller i en utom Europa belägen del af Medelhafvet, Svarta hafvet eller Azowska sjön;

inom nio månader, om det skett i annat farvatten, beläget på denna sidan Goda Hoppsudden eller Kap Horn; och

inom tolf månader, om det skett i farvatten på andra sidan Goda Hoppsudden eller Kap Horn.

De ofvan angifna tider räknas från den dag, då försäkringstagaren underrättat försäkringsgifvaren om olyckan.

260 §.

Vill försäkringstagare afträda försäkradt föremål, gifve han försäkringsgifvaren det till känna, der fartyget förklarats icke vara iståndsättligt, inom en månad efter erhållen kännedom af besigtningen och i de fall, som omförmälas i 258 och 259 §§, inom sex månader efter utgången af den der för hvarje särskildt fall utsatta tid.

261 §.

Har den i föregående $ stadgade tid förflutit utan att försäkringstagaren begagnat sin rätt, vare han i de fall, 257 § andra stycket samt 259 § omförmäla, samma rätt förlustig.

I det fall, 258 § omförmäler, ege försäkringstagaren, ändå att den för afträdande bestämda tid gått till ända, fordra ersättning såsom för total förlust men vare, om det försäkrade föremålet kommer till rätta, skyldig att, der försäkringsgifvaren det äskar, återbära försäkringssumman och derå gälda ränta med eu half procent i månaden, mot skyldighet för försäkringsgifvaren att afstå rätten till det försäkrade föremålet och ersätta den under försäkringen hörande skada, föremålet må hafva lidit.

262 §.

Afträdande af försäkradt föremål skall ske utan vilkor eller förbehåll och omfatta hela det försäkrade föremålet eller hvad deraf å den tid, då olyckan inträffade, var utsatt för fara samt må ej återkallas. Var ej hela värdet försäkradt, vare försäkringstagaren skyldig att afträda endast så stor del af det försäkrade föremålet, som motsvarar försäkringssummans förhållande till hela värdet.

263 §.

När försäkringssumman utbetalas, vare försäkringsgifvaren berättigad att af försäkringstagaren erhålla skriftlig öfverlåtelse af de rättigheter, som till följd af afträdandet skola öfvergå till försäkringsgifvaren, äfvensom alla det afträdda föremålet rörande handlingar, af hvilka försäkringstagaren må vara i besittning.

264 §.

Uppstår tvist angående den ersättningsskyldighet, som på grund af försäkringsaftal må åligga försäkringsgifvaren, skall saken hänskjuta* till

utredande af dispachör. Sådan utredning verkställes, der ej annorlunda aftalats, å den ort, der försäkringen slutits eller der dispaché för den ort vanligen uppgöres; åliggande det dispachören att i tillämpliga delar iakttaga hvad för utredning af gemensamt haveri är i 214 § stadgadt.

Den, som har fordran på grund af försäkringsaftal, skall inom fem år från den dag, då fordringen tillkom, genom stämning eller lagsökning bevaka sin fordran; försummar han det, hafve sin talan mot gäldenären förlorat.

V.

Om återbärande af premie (ristorno).

265 §.

Kommer försäkradt föremål icke att utsättas för sådan fara, som faller under försäkringsgifvarens ansvarighet, ege försäkringstagaren fordra, att försäkringen häfves och premien återbäres (ristorno); dock med afdrag, der ej annat aftal skett, af en fjerdedels procent af försäkringssumman eller ock af halfva premien, om denna är mindre än en half procent af försäkringssumman.

266 §.

y årder tecknad försäkring helt och hållet eller delvis ogild på grund af bristande försäkringsintresse, öfverförsäkring, dubbel försäkring, bristande eller ovigtig- uppgift eller af annan dylik orsak, men har den, som tagit försäkringen, vid försäkringens afsittande och, när försäkringen tagits efter annans uppdrag, jemväl denne vid den tid, då han lemnade uppdraget, varit i god tro; då må ristorno tillgodonjutas med sådant afdrag, som i 265 § sägs, så vida yrkande derom göres innan det försäkrade föremålet utsattes för fara.

Elfte kapitlet.

Om sjöpanträtt och om sjöfordringars preskription.

267 §.

Borgenär, som för sin fordran har panträtt i fartyg, frakt eller inlastadt gods, efter ty här nedan sägs, njute betalning ur panten framför de borgenärer, som i 17 kap. Handelsbalken omförmälas.

268 §.

Panträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:

1. lotspenningar, bergarlön och ersättning för fartygets befriande ur fiendes våld;

2. befälhafvarens och besättningens fordran å hyra och annan godtgörelse, hvartill de på grund af sin anställning å fartyget äro lagligen berättigade;

3. fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§); bodmerifordran, så ock lastegares fordran för gods, som blifvit under resa säl dt för fartygets behof; och

4. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvaren i denna sin egenskap ingått för fartygets behof, eller på uteblifvet, felaktigt eller ofullständigt fullgörande af förbindelser, hvilka redaren sjelf eller annan på grund af redarens fullmagt ingått och som skolat af befälhafvaren i denna hans egenskap fullgöras, så ock fordringar å ersättning för skada, hvilken vållats genom fel eller försummelse, som i 8 § sägs; befälhafvarens fordran för hvad han sjelf förskjutit för fartygets behof eller på grund af egen utfästelse för sådant ändamål nödgats utgifva.

Panträtt i fartyg omfattar jemväl fartygets tillbehör; panträtt i frakt omfattar bruttofrakten för den resa, under hvilken fordringen uppkommit. Panträtt för bodmerifordran omfattar fartyg eller frakt eller beggedera, enligt bodmeribrefvets innehåll.

Under fartygs tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller å ångfartyg kol eller andra för maskinens drift afsedda ämnen.

269 §.

De i 268 § omförmälda fordringar ega, der de alla uppstått under samma resa, rätt tjll betalning i den nummerordning, i hvilken de i samma § äro nämnda. Fordringar, som äro upptagna under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt; dock hvad angår de under 1 och 3 nämnda fordringar endast så vida de härleda sig från samma nödfall; eljest skall den yngre eg a företräde till betalning framför den äldre.

Hafva fordringarne uppstått under olika resor, skola de, hvilka härleda sig från en senare resa, ega företräde framför alla dem, som uppstått under en tidigare; dock behålle befälhafvare och besättning den dem tillagda förmånsrätt i fartyget för så mycket af hvad de på grund af sist ingångna

hyresaftal hafva att fordra, som belöper å senaste tolf månader, ändå att fartyget under tiden gjort flere resor.

270 §.

Har fartyg i gemensamt haveri eller till följd af någons vållande gått förloradt eller lidit skada, eller har frakt på sådant sätt helt och hållet eller till någon del förlorats, skola de borgenärer, Indika enligt 268 § hafva panträtt i fartyget eller i frakten, ega enahanda rätt till den redaren tillkommande ersättning.

Ersättning, som utgår på grund af tagen försäkring, häfte icke i pantens ställe.

271 §.

Försäljes helt fartyg efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som för försäljning af utmätt fartyg är stadgad, upphöre panträtten i fartyget, men borgenären ege undfå del i köpeskillingen, som i Utsökningslagen sägs.

Har fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och derefter blifvit försåldt, upphöre panträtten i fartyget, men borgenären ege i stället enahanda rätt till köpeskillingen, så vidt den utestår ogulden, öfvergår eljest genom frivillig afhandling eganderätten till fartyg, häfte det fortfarande för de fordringar, som i 268 § nämnas.

272 §.

Har redare uppburit ersättningsbelopp, köpeskilling eller frakt, som häftade för fordran, för hvilken han icke personligen svarade, vare redaren för samma fordrans betalning ansvarig, så långt det uppburna beloppet förslår. Har redaren inlastat gods för egen räkning, vare han med det belopp, som, derest godset inlastats för annans räkning, skolat utgå i frakt, personligen ansvarig för fordran, som i ty fall skolat ega panträtt i frakten.

Hafva ersättningsbelopp, köpeskilling eller frakt blifvit inbetalda efter det ansökning ingifvits om redarens försättande i konkurs, då ege, der konkurs följer på den ansökning, borgenär, för hvars fordran det inbetalda beloppet häftade, så långt samma belopp förslår, erhålla utdelning i konkursen med den förmånsrätt, som skulle hafva tillkommit honom, der beloppet utestått oguldet.

273 §.

Har eganderätten till fartyg genom frivillig afhandling öfvergått till utländsk man, svare förre egaren personligen för fordran, för hvilken han

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Håft. 11

t

förut häftade allenast med fartyget och frakten, dock icke utöfver det värde, fartyget hade vid tiden för öfverlåtelsen.

274 §.

Nu har redare till gäldande af sådan fordran, som i 268 § är nämnd, utbetalt hvad jemlikt 272 och 273 §§ ålåg honom utgifva; kommer sedan annan borgenär och visar sig ega bättre rätt än den, som fick betalningen, vare redaren dock icke till vidare betalningsskyldighet förbunden, så vida han icke, när betalningen erlades, egde kunskap om den andres fordran; dock ege redaren icke att i sådant afseende räkna sig till godo hvad han utgifvit till gäldande af fordran, för hvilken han svarade personligen.

Borgenär, som sålunda uppburit hvad rätteligen bort tillkomma annan, svare med hvad han uppburit för den andres fordran, der han om samma fordran egde kunskap när han erhöll betalningen.

275 §.

Har fartygs egare öfverlåtit fartyget till annan att nyttja det till sjöfart för egen räkning, vare sådant utan verkan till förringande af den rätt, som, efter ty i denna lag stadgas, tillkommer de i 268 § omförmälda fordringar, de der uppstått efter det öfverlåtandet skedde.

276 §.

Panträtt i'inlastadt gods tillkommer nedanstående fordringar:

1. bergarlön och ersättning för godsets befriande ur fiendes våld;

2. fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§); bodmerifordran äfvensom lastegares fordran för gods, som blifvit under resa såld! för annan lastegares räkning;

3. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvaren i denna sin egenskap för lastens behof ingått; befälhafvarens fordran för hvad han sjelf förskjutit för lastens behof eller på grund af egen utfästelse för sådant ändamål nödgats utgifva; och

4. fordran å frakt och ersättning för öfverliggedagar eller för annat uppehåll vid lastning eller lossning.

De bär omförmälda fordringar skola sig emellan ega rätt till betalning i den nummerordning, i hvilken de ofvan äro nämnda. Fordringar, som äro upptagna under samma nummer, njute lika rätt; dock hvad angår de under 1 och 2 upptagna fordringar endast så vida de härleda sig från samma nödfall; eljest skall den yngre hafva företräde framför den äldre.

i

277 §.

Lossas gods, som häftar för fordran, till befraktares eller lastemottagares förfogande, eller varder under resa gods såldt för fartygets eller lastens behof, upphöre panträtten i godset. Lag samma vare, der godset säljes efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som för försäljning af utmätt gods i fartyg är stadgad; men borgenären ege undfå del i köpeskillingen, som i Utsökningslagen sägs.

278 §.

Är lastegare berättigad till ersättning för gods, som gått förloradt eller skadats, eller har gods under resan hlifvit såldt för fartygets behof eller för annan lastegares räkning, vare om borgenärens rätt till den lastegaren tillkommande ersättning lag, som i 270 § för fartyg stadgas.

Ersättning, som utgår på grund af tagen försäkring, häfte icke i pantens ställe.

279 §.

Har lastegare uppburit fordringsbelopp, hvartill borgenär egde sådan rätt, som i 277 eller 278 § sägs, vare om lastegarens ansvarighet för fordrans betalning lag, som i 272 och 274 §§ för redare stadgas.

Har sådant belopp blifvit in betald t efter det ansökning ingifvits om lastegarens försättande i konkurs, gälle hvad i 272 § sägs.

280 §.

Utlemnar befälhafvare utan borgenärens tillstånd gods, som häftar för fordran, till befraktares eller lastemottagares förfogande, sy are befälhafvaren för den fordrans betalning, dock icke utöfver det värde, godset vid lossningen hade; enahanda ansvarighet åligge jemväl mottagaren för fordran, för hvilken han eljest icke skolat personligen svara, så vida han egde kunskap om fordringen när lossningen skedde.

281 §.

Har borgenär panträtt i flere panter, häfte en hvar af panterna för gäldens hela belopp.

282 §.

Borgenär, soni har panträtt i fartyg eller frakt, må för utfående af sin fordran ur panten söka befälhafvaren eller redaren, hvilkendera han

helst vill. Söker annan borgenär, än redare eller befälhafvare, för fordran, för hvilken gods i fartyg häftar, betalning ur godset, ege ock han rätt att söka befälhafvaren.

283 §.

Fordran, för hvilken gäldenär enligt denna lag häftar allenast med fartyg, frakt eller inlastadt gods, upphöre, om icke genom stämning eller lagsökning betalning sökes

för fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund — inom ett år från dispachens dag;

för fordran å ersättning för bortkommet eller skadadt gods — inom ett år från det godset lossades;

för fordran å ersättning i andra fall — inom två år från den dag, skadan tim ad e;

för öfriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll till betalning.

Eger för sådan fordran, som nu är sagd, borgenären rätt att jemväl hålla sig till redare, lastegare eller annan personligen, vare den rätt honom öppen inom tid, som i allmän lag stadgas.

284 §.

Panträtt, som enligt 268 § tillkommer befälhafvare och besättning, upphöre, om icke fordringen utsökes inom ett år från den dag, tjensten om bord upphörde. Har borgenär eljest enligt denna lag i fartyg, frakt eller inlastadt gods panträtt för fordran, hvarför gäldenär är personligen betalningsskyldig, upphöre panträtten, der icke betalning sökes inom den i 283 § för hvarje särskildt fall utsatta tid.

Tolfte kapitlet.

Om brott i tjensten af befälhafvare och besättning.

285 §.

Antager befälhafvare i redarens tjenst sjöman för tid, under hvilken denne, befälhafvaren veterligen, är förbunden att tjena å annat fartyg, straffes med böter, högst två hundra kronor.

286 §.

Har befälhafvare icke om bord å fartyget ett exemplar af denna lag och af den i 27 § omförmälda spisordning, straffes med böter, högst ett hundra kronor.

287 §.

Försummar befälhafvare hvad honom med afseende å dagboks förande eller uppvisande åligger, eller underlåter han att öfverlemna dagboken till sjömanshuset, som i 39 § sägs, straffes med böter, högst två hundra kronor. Har befälhafvare, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, fört falsk dagbok eller dagboken ändrat eller förstört, undanstuckit eller oläglig gjort, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år; äro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas till fyra år.

Samma lag vare, der styrman eller maskinist så förbrutit sig, som i denna §■ sägs.

288 §.

Försummar befälhafvare att, när sjöolycka inträffat af sådan beskaffenhet, som i 40 § sägs, derom göra anmälan, på sätt i samma § stadgas, dömes till böter.

289 §.

Missbrukar befälhafvare den i 101 § honom medgifna tvångsrätt, eller tilldelar han sjöman bestraffning utan laga skäl eller utan iakttagande af den ordning, som i 103 § är föreskrifven, eller ålägger han strängare straff, än 102 § föranleder, eller missbrukar han den rätt att taga sjöman i förvar, som i 47 § omförmäles, eller förhåller han sjöman dess lagliga kost, eller behandlar han sjöman med onödig hårdhet; straffes med böter, der ej gerningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff.

290 §.

Gör befälhafvare sig skyldig till oredlighet mot redare, lastegare, försäkringsgifvare eller annan, hvars rätt och bästa det enligt denna lag åligger honom att bevaka, eller till grof försummelse af deras rätt och bästa, straffes högst med straffarbete i två år, der ej gerningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff.

291 §.

Afviker befälhafvare!! ur tjensten och öfvergifver det honom anförtrodda fartyg, straffes med straffarbete i högst två år eller fängelse eller, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, med böter, ej under femtio kronor.

Lemnar befälhafvare fartyget när det är stadt i fara, utan att iakttaga hvad i 43 § stadgas eller hvad eljest åligger honom såsom god sjöman, straffes med böter, ej under ett hundra kronor, eller med fängelse.

292 §.

Har befälhafvare, utan att nödtvång dertill föranledt, gått till sjös med fartyg, som haft sådana brister till skrof, maskin eller utrustning eller som varit så hårdt eller så olämpligt lastadt eller så illa bemannad!, att han bort inse, att resan var förbunden med uppenbar lifsfara för dem, som voro om bord; straffes med fängelse i högst sex måjiader eller böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor. Åsidosätter befälhafvare annorledes de skyldigheter, som enligt 26 § åligga honom, straffes med böter. Vållas genom åtgärd eller försummelse, som nu sagts, skada, må till fängelse i högst ett år dömas, der ej gerningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff.

Lika med befälhafvare straffes redare eller annan, som å redares vägnar haft befattning med fartyget, der han uppsåtligen förledt befälhafvare!! till sådan förbrytelse eller med råd eller dåd densamma främjat.

293 §.

År befälhafvare genom vårdslöshet eller försummelse i tjensten på annat sätt, än i 292 § sägs, vållande till sjöolycka, straffes med böter eller med fängelse i högst ett år, der ej gerningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff.

294 §.

Uraktlåter befälhafvare något af hvad enligt 223 § åligger honom att efter sammanstötning iakttaga, straffes med böter, ej under ett hundra kronor, eller med fängelse.

295 §. .

Vägrar befälhafvare utan lagligt hinder att i sådant fall, som i 34 § omförmäles, å sitt fartyg medtaga sjöfolk, straffes med böter.

87 Lag samma vare, der befälhafvare i fall, som 100 § om förmäler, underlåter att ställa sig till efterrättelse mönstringsförrättarens eller konsulns beslut.

296 §.

Befälhafvare, som så förbrutit sig, som i 287, 289, 290, 291, 292, 293 eller 294 § sägs, må, der omständigheterna äro synnerligen försvårande, för viss tid eller för alltid dömas förlustig sådan rättighet att föra fartyg, för hvars utöfvande särskilda vilkor äro stadgade.

297 §.

Underlåter sjöman att inställa sig i tjenst i vederbörlig tid, straffes med böter, högst femtio kronor. Tager sjöman hyra å fartyg för tid, under hvilken häri på grund af äldre hyresaftal är pligtig att tjena å annat fartyg, straffes med böter, högst två hundra kronor.

298 §.

Rymmer sjöman ur tjensten, straffes med fängelse i högst tre månader. Rymma flere af besättningen i förening eller efter föregående aftal, dömes till fängelse i högst sex månader. Rymmer hela besättningen eller största delen deraf, eller sker rymning under sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till följd af rymningen utsattes för fara, må till fängelse i högst ett år eller till straffarbete på lika tid dömas.

Vänder rymmare frivilligt tillbaka innan fartyget afgått, från den ort, der rymningen skedde, eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande, då må till böter dömas.

299 §.

Hvar, som förleder sjöman att rymma eller med råd eller dåd främjar rymningen, straffes med böter eller med fängelse i högst tre månader.

300 §.

Underlåter sjöman, som inmönstrats å fartyg, att inställa sig om bord före fartygets afgång från den ort, der resan börjar, eller blifver sjöman borta från skeppsbord mer än tjugufyra timmar utan lof eller utöfver

erhållet lof, straffes såsom rymmare, der ej af omständigheterna pröfvas, att han icke haft för afsigt att afvika ur tjensten.

301 §.

öfvergifver sjöman fartyget när det är stadt i nöd, utan att iakttaga hvad 78 § stadgar eller hvad eljest åligger honom såsom god sjöman, dömes till böter från och med femtio till och med tre hundra kronor eller till fängelse i högst ett år.

302 §.

Har sjöman påkallat besigtning af fartyg, på sätt i 87 § sägs, och finnes vid företagen besigtning, att uppgiften om fartygets bristande sjövärdighet saknat rimlig grund, dömes till böter, ej under femtio kronor, eller till fängelse i högst sex månader.

303 §.

Sätter sig sjöman upp mot befälhafvare!! och vägrar honom lydnad, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader eller, der omständigheterna äro synnerligen försvårande, med straffarbete i högst ett år.

304 §.

öfverfaller någon af besättningen med våld eller hot om våld befälhafvaren i tjensten eller för att honom till någon tjensteåtgärd tvinga eller derifrån hindra eller för att å honom för sådan åtgärd hämnas, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till böter dömas.

305 §.

Sätter sig sjöfolk till samman och lägger det uppsåt å daga att med förenadt våld bemägtiga sig ledningen af fartyget eller tvinga befälhafvare!] till någon åtgärd i tjensten eller att för sådan åtgärd å honom hämnas eller att i förening göra våldsamt motstånd mot åtgärd, som befälhafvare]] anbefalt, men vända deltagarne i myteriet af egen drift eller på befälhafvarens befallning åter till lydnad eller ordning, utan att våld å person eller egendom blifvit öfvadt; då skola anstiftare eller anförare dömas till fängelse i minst sex månader eller straffarbete 'från och med sex må-

nader till och med två år och annan deltagare till fängelse i högst sex månader.

Vända deltagarne i myteriet ej åter till lydnad och ordning, utan visa trotsighet mot befälhafvarens befallning, dömes anstiftare eller anförare till fängelse i minst ett år eller straffarbete från och med ett till och med fyra år och annan deltagare till fängelse i minst tre månader eller straffarbete från och med tre månader till och med två år.

öfvas vid myteriet våld å person eller egendom, straffes anstiftare eller anförare med straffarbete från och med två till och med sex år och annan deltagare i myteriet med fängelse i minst sex månader eller straffarbete från och med sex månader till och med tre år.

För våld eller annan brottslig gerning, som vid myteri begås, varde ock gerningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § Strafflagen skils.

306 §.

År sjöman genom vårdslöshet eller försummelse i tjensten vållande till sjöolycka, straffes så, som i 293 § om befälhafvare sägs. År den skyldige styrman eller maskinist, må han, der omständigheterna äro synnerligen försvårande, tillika förklaras för viss tid eller för alltid förlustig rättigheten att i dylik beställning nyttjas, der för sådan rättighets utöfvande särskilda vilkor äro stadgade.

307 §.

Medtager någon af besättningen om bord utan befälhafvarens tillstånd gods, hvars förande utsätter fartyg eller last för äfventyr, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

«

308 §.

Har sjöman på annat sätt, än här ofvan är sagdt, ‘gjort sig skyldig till förseelse i tjensten, eller har han brutit mot ordning och skick, straffes med böter.

309 §.

Har sjöman, som begått brottslig handling, hvarom i 297—308 §§ förmärs, för samma handling undergått bestraffning enligt 102 §, skall Rätten vid brottets bedömande derå fästa skäligt afseende; och må i ty fall, efter omständigheterna, straffet nedsättas under hvad eljest bort följa å gerningen eller ock alldeles bortfalla.

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Iiåft.

310 §.

Hvad i detta kapitel stadgas angående brott af eller mot befälhafvare, galle ock om brott af eller mot den, som är satt i befälhafvares ställe.

311 §.

Brott, som i 285, 289, 290, 297, 298, 299, 300, 301, 302, 303, 307 eller 308 § omförmäles, må ej åtalas af allmän åklagare, utan att målsegande angifvit brottet till åtal; skall brottet straffås efter allmän lag, lände till efterrättelse hvad sådan lag stadgar i fråga om rätt till åtal.

312 §.

I afseende å straff, hvartill efter denna lag dömes, gälle, der ej här ofvan är annorlunda stadgadt, hvad allmän lag föreskrifver.

Trettonde kapitlet.

Om laga domstol och. rättegång i sjörättsmäl.

313 §.

Rådstufvurätt vare första domstol i mål, som skall bedömas efter denna lag och ej innefattar klander af dispache.

314 §.

När sjöförklaring af Rätten upptages, skola två i sjöväsendet kunnige och erfarne män vara tillstädes för att såsom sakkunnige gå Rätten till hända.

Desse sakkunnige utses af Rätten före utgången af hvarje år, att under det följande året tjenstgöra. För att i deras ställe, vid in träffad t förfall, biträda skola tillika två suppleanter utses; uppstår hinder jemväl för dem, ege Rätten för hvarje särskildt fall tillkalla andra.

De sakkunnige njute ersättning af allmänna medel till belopp, som Konungen bestämmer.

315 §.

När anmälan skett om inträffad sjöolycka, på sätt i 40 § är stadgadt, sammanträde Rätten, så snart ske kan, till sjöförklaringens upptagande. Till

sammanträdet inkalle ordföranden befälhafvaren, med förständigande att medhafva alla de personer, som antagas kunna lemna upplysning i saken, äfvensom att förete dagboken i hufvudskrift, der den finnes i behåll; underrätte ock, senast dagen förut, genom kungörelse i ortens tidning, och, der så ske kan, genom särskildt meddelande de personer, hvilka saken kan angå, eller deras ombud om tiden för sammanträdet äfvensom hvar och när den om händelsen ingifna anmälan med dertill hörande handlingar finnes tillgänglig.

316 §.

Vid sjöförklarings upptagande skola först befälhafvaren och derefter de till upplysning i saken inkallade personer hvar för sig afgifva eu så vidt möjligt sammanhängande berättelse angående händelsen; der någons berättelse är ofullständig, otydlig eller obestämd, bör Rätten genom lämpliga frågor söka erhålla säker upplysning om hvad han verkligen erfarit angående händelsen. Sedan samtliga berättelser afgifvits, böra, der ej laga hinder finnes möta eller Rätten eljest med afseende å sakens omständigheter finner edgång ej böra ega rum, de till upplysning i saken inkallade personer sina berättelser, sedan de blifvit ur protokollet upplästa, med vittnesed bekräfta.

Rätten ege till förhör inkalla jemväl andra af besättningen än dem, befälhafvaren medtagit.

317 §.

Har fartyg förolyckats, af besättningen öfvergifvits i sjön, råkat på grund, så att det icke utan ovanliga åtgärder, såsom kapning af mast eller kastning af last, kunnat åter blifva flott, eller har skada uppstått derigenom att fartyget stött tillsammans med annat fartyg, eller har fartyget drabbats af olycka, hvarmed förlust af menniskolif varit förenad; åligge Rätten att i sammanhang med sjöförklaringens upptagande söka åstadkomma fullständig utredning angående orsakerna till olyckan. Särskildt bör dervid undersökas, huru vida olyckan härledt sig af

1. fel hos fartyget, dess utrustning eller bemanning;

2. orsaker, härrörande från lastningen, såsom att fartyget varit öfverlastadt, eller att lasten varit af farlig beskaffenhet, eller att den varit felaktigt fördelad eller stufvad eller icke behörigen försedd, eller att barlasten varit otillräcklig, otjenlig eller icke behörigen försedd;

3. förseelse eller försummelse under resan af befälhafvaren eller någon af besättningen å fartyget, eller af befälhafvare eller någon af besättningen å annat fartyg;

4. förseelse af lots eller vägvisare, bristfällighet i sjökort eller å fyrar, sjömärken eller andra inrättningar till sjöfartens säkerhet eller förseelse eller försummelse af den, åt hvilken dylika inrättningars skötsel och vård är anförtrodd.

Finner Rätten för upplysnings vinnande nödigt att höra jemväl personer, som icke tillhöra besättningen, må de till vittnesförhör inkallas; och njute de, som sålunda inkallats, ersättning af allmänna medel, efter ty om ersättning till vittnen i brottmål är stadgadt.

318 §.

När anmälan skett om sådan sjöolycka, som i 317 § sägs, åligge Rättens ordförande att om tiden för den deraf föranledda undersökning underrätta vederbörande åklagare.

319 §.

Den i 317 § föreskrifna undersökning skall, när sjöförklaringen afgifves utom de förenade rikena, verkställas af vederbörande konsul; och åligge befälhafvare^ som har att för sådant ändamål anmäla sig hos konsuln, att till undersökningen medhafva dagboken äfvensom de personer, hvilka antagas kunna gifva upplysning angående olyckshändelsen. Der det lämpligen kan ske, bör konsuln tillkalla två ojäfvige, i sjöväsendet kunnige, helst svenske, norske eller danske män att vid undersökningen närvara.

Har i här omförmälda fall undersökning angående den inträffade olyckan hållits af dertill behörig utländsk myndighet, vare ytterligare undersökning ej af nöden.

320 §.

Har fartyg förolyckats, utan att någon, som kunnat göra anmälan om olyckan, blifvit räddad, eller har eljest undersökning med anledning af sådan olyckshändelse, som i 317 § omförmäles, uteblifvit; ege Kommerskollegium förordna om undersöknings anställande å ort, der sådan lämpligen kan företagas.

321 §.

Sedan sådan undersökning, som i 317 § omförmäles, afslutats, skall Rätten eller konsuln, som den förrättat, ofördröjligen insända protokoll öfver undersökningen till Kommerskollegium. Har fartyget förolyckats, eller kan eljest dagboken från fartyget undvaras, skall denna jemte protokollet insändas men eljest en fullständig afskrift af dagboken i de delar, som angå

undersökningen. År å utländsk ort undersökningen verkstäld af vederbörlig myndighet, åligge konsuln att till Kommerskollegium insända afskrift af det vid undersökningen förda protokoll.

Finnes undersökning i något afseende ofullständig, ege Kommerskollegium förordna om ny undersöknings anställande å ort, der sådan lämpligen kan ega rum.

322 §.

Anmäler sig befälhafvare å norskt fartyg till afläggande af sjöförklaring här i riket, åligge Rätten att, der sådant fall inträffat, som i 317 § omförmäles, anställa undersökning angående orsakerna till olyckan och insända protokollet till Kommerskollegium.

Detta stadgande skall ega tillämpning, så länge i Norge motsvarande bestämmelse är gällande i afseende på sjöförklaringar, som der afläggas af befälhafvare å svenska fartyg.

323 §.

Tvistemål, som bör bedömas efter denna lag, skall, der ej hår nedan annorlunda stadgas, instämmas till Rådstufvurätten i den stad, der svaranden har sitt bo och hemvist, eller der fartyget finnes; har svaranden icke sitt hemvist i stad med Rådstufvurätt, eller finnes fartyget å ort, der Rådstufvurätt icke är, gånge tvisten till den Rådstufvurätt, som är närmast endera af dessa orter.

Äro flere redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses såsom rederiets hemvist.

324 §.

Hafva parter öfverenskommit, att tvist må instämmas till viss annan Rådstufvurätt än den, som enligt 323 § är behörig; då må den rätt sökas.

325 §.

Vill någon för anspråk, som grundar sig på befälhafvarens görande eller låtande, på eu gång söka denne och redaren, ege han instämma båda till den domstol, der endera är skyldig att svara.

326 §.

Den, som icke åtnöjes med dispache, skall göra sin klandertalan anhängig vid den Hofrätt, under hvars dom värj o den stad hörer, der dispachen är utgifven.

327 §.

. Har i tvistemål, som skall bedömas efter denna lag, Rätten ogillat invändning angående domstols behörighet eller flere parters inkallande, må ej öfver det utslag klagas annorledes än i sammanhang med hufvudsaken.

328 §.

Brottmål, som bör bedömas efter denna lag, skall, der brottet föröfvats i stad med Rådstufvurätt, upptagas vid den stadens Rådstufvurätt, men om brottet föröfvats å ort, der Rådstufvurätt icke år, vid den Rådstufvurätt, som är närmast. Har brott skett under resa, gånge målet till Rådstufvurätten i den stad, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller der han eljest träffas; ligger den ort icke inom Rådstufvurätts dom värjo, gånge målet till den Rådstufvurätt, som är närmast.

329 §.

Den, som vill söka ändring i dispache, göre det genom tvefald skriftlig inlaga, som skall jemte den klandrade utredningen och de handlingar, sökanden åberopar, ingifvas till Hofrätten innan klockan tolf å trettionde dagen från den, då dispachen utgafs, den dagen likväl oräknad, eller, om trettionde dagen infaller å helgdag, å nästa söckendag. A inställelsedagen vare ock veder parten tillstädes att mottaga sökandens inlaga, och gifve han sitt svar tvefaldt in till Hofrätten sist å fjortonde dagen derefter, den dagen oräknad, då han mottog sökandens inlaga. Ej må å någondera sidan mer än en skrift ingifvas.

Har icke dispache blifvit öfverklagad i den ordning, nu är sagdt, lände den till efterrättelse.

330 §.

öfver Hofrätts utslag i mål, som § 329 omförmäler, må klagan föras hos Konungen inom den tid och i den ordning, 30 kap. Rättegångsbalken för tvistemål stadgar.

331 §.

De skiljemän, till hvilkas pröfning tvist enligt denna lag skall i vissa fall hänskjutas, skola vara tre och utses i den ordning, lagen angående skiljemän den 28 oktober 1887 bestämmer.

Hvad de fleste skiljemännen saga skall, änskönt någondera parten vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor annorlunda förordnar.

332 §.

De besigtningsman, som enligt denna lag böra af Magistrat eller kronofogde förordnas, skola vara tre. I de städer, der handels- och sjöfartsnämnd tinnes, åligge Magistraten att för hvarje år från nämnden infordra uppgift å personer, som till sådant uppdrags fullgörande anses skickliga.

Erfordras eljest besigtning, ege part derom anmoda den eller dem, för hvilka han har förtroende; åliggande det Magistraten i de städer, der handels- och sjöfartsnämnd finnes, att, efter förslag af nämnden, för hvarje år utse lämpligt antal personer, hvilka hafva att med dylik besigtnings verkställande gå parter till hända, äfvensom att kungöra förteckning å de sålunda utsedde.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1892; dock skola mål, som vid nämnda tid äro anhängiga vid domstol, behandlas efter äldre lag.

¥

iJiHJ

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Hvar som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bergar öfvergifvet fartyg eller skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap eller gods,

ehvad sådant upptages från botten eller anträffas flytande på vattnet

eller drifvet å strand, vare skyldig att anmäla fyndet hos närmaste krono- eller tullbetjent, som har att derom ofördröjligen meddela distriktets tullkammare underrättelse. Underlåter den, som funnit, att göra sådan anmälan, eller undandöljer eller förskringrar han något af det, som bergats, hafve förverkat bergarlön och straffes efter allmän lag.

Har fartyg under resa något bergat, aflemne befälhafvare!! det bergade till tullstation å den svenska ort, dit han först anländer. An-

löpes ej svensk hamn, gifve han å den utländska ort, som han först

anlöper, hos svensk konsul eller, der sådan ej finnes, hos annan behörig myndighet bergningen till känna och läte det bergade å offentlig auktion försäljas; kungöre ock redaren om förloppet och redovise honom försäljningssumman. Sedan vare å redarens omsorg och ansvar att de insända medlen aflemna till Konungens Befallningshafvande i orten, hvilken derefter har att förfara enligt hvad här nedan stadgas.

Underlåter befälhafvare eller redare att, på sätt nu är föreskrifvet, tillkännagifva hvad bergadt blifvit eller att aflemna derför influtna medel eller förskingrar eller undandöljer något deraf, ansvare såsom förut är sagdt.

2 §.

Om angifvet fynd åligge tullkammaren att göra anmälan hos Konungens Befallningshafvande i länet, som skall låta kungörelse om bergningen tre gånger införas i allmänna tidningarne. Kommer egare inom år och dag, sedan sist kungjordt var, och visar sin rätt, tage han sitt åter, mot det att han till den, som berga!, utbetalar kostnaden för godsets kungörande och vård samt den bergarelön, som domstol kan pröfva skäligt att bestämma. Kommer han ej, tillfälle strandvrak Kronan, efter afdrag af bergarelön och kostnad, som nyss är nämnd, men annat fynd tillfälle den, som bergat. Kan hvad bergadt och angifvet är ej vårdas utan fara för försämring, skall det försäljas å offentlig auktion och de influtna medlen nedsättas i länets ränteri.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1892.

Bill. till Riksd. Prof. 18.91. 1 Sami. 1 Å/d. 3 Hälft.

t

Förslag

till

Lag

angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 2, 5 och 7 §§ af 17 kap. Handelsbalken, sistnämnda lagrum sådant det lyder enligt förordningen den 13 April 1883, skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Hvad i gäldenärs bo tinnes, som hörer annan till, det skall först uttagas, såsom: inlagsfä; eller det, som satt är under bolag, eller till salu; stulet, röfvadt, lånt eller legdt gods; pantsatt gods, då lösen derföre gifves; faddergåfva; hemgift och annat dylikt. År detta förvandladt och ej i behåll; gånge dermed som i 16 § skils.

Sedan njute borgenärer betalning af boet, efter ty, som nedan sägs; dock att angående vissa fordringars företräde till betalning ur fartyg, frakt och inlastadt gods gäller hvad i Sjölagen stadgas.

5 §.

Dernäst ege husvärd rätt till huslega för sista året, och för sista tre månaders kost, af det gods, som i huset är. Häfver husvärd ej något af det gods inne; njute ej, bättre rätt, än andre borgenärer, derom i 16 § sägs.

Har den, för hvars räkning fartyg bygges, gifvit varfsegaren eller byggmästaren förskott i penningar eller byggnadsämnen och har förskottet blifvit intecknadt, på sätt i Sjölagen sägs, njute förskottsgifvaren sedan förmånsrätt i de lemnade byggnadsämnena och det, som med förskottet är t.illverkadt.

7 §•

Har redare i fartyg för medredare lernnat förskott, som i 17 § Sjölagen sägs, njute häri sedan för sin fordran förmånsrätt i fartyget.

Gifver man annan förlag till idkande af bergsbruk eller grufvedrift, äfven der denna ej är att till bergsbruk hänföra, eller till drifvande af fabrik, mjöl- eller sågqvarn, boktryckeri, bryggeri, bränvins- eller kruttillverkning, och varder förläget intecknadt, på sätt särskildt är stadgadt, njute förlagsman sedan förmånsrätt för sin fordran i det, som tillverkadt är, i de för tillverkningen afsedda råämnen, i all den lösegendom, vare sig maskiner, redskap, dragare eller annat, som till bergsbrukets, grufvans, fabrikens eller inrättningens drift hörer, samt i gäldenärens fordringar för sådana förskott i penningar eller varor, som för rörelsen lemnade äro; så ock, vid förlag till bearbetande af andra grufvor än jerngrufvor, i sjelfva grufvan; dock galle ej förmånsrätt för ränta, som före början af konkurs upplupen är, för längre tid än tre år. År förlagsinteckning beviljad för fleres fordringar, hafve den företräde, som inteckning först sökt; hafva flere sökt inteckning å en dag, ege lika rätt. Börjar konkurs inom en månad efter det förlagsinteckning blifvit sökt, vare inteckningen utan verkan.' Ej heller galle förlagsinteckning, som blifvit sökt samma dag, då konkurs börjats, eller derefter. V

Hvad nu är stadgadt skall icke ega tillämpning i förmånsrättstvister, hvilka göras anhängiga före utgången af December månad 1891.

Förslag

till

Lag

angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ Utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda §§ i Utsökningslagen den 10 Augusti 1877 skola erhålla följande ändrade lydelse:

71 §•

Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant gods till säkerhet för sin fordran qvarhålla, må hinder deraf ej möta för godsets utmätande och försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute sådan borgenär rätt till betalning ur köpeskillingen, såsom i 6 Kap. sägs. Den, som har lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom, vare dock, der egendomen icke utgöres af fartyg eller gods i fartyg, ej pligtig att lemna panten från sig, med mindre full lösen derför gifves, eller panthafvaren nöjes med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen; ej ege panthafvaren vägra att taga lösen, då den, i fall som nu är sagd!, honom bjudes, ändå att hans fordran ej är till betalning förfallen.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall af utmätningsmannen upptecknas och värderas; och ege han, der så tinnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid värderingen biträda.

Utmätes helt fartyg eller gods i fartyg, affordre utmätningsmannen befälhafvaren de handlingar, som tjena till upplysning angående eganderätten till fartyget eller godset, så ock uppgift å de fordringar, för hvilka fartyget eller godset jemlikt 11 kap. Sjölagen må häfta. Utestår frakt ogulden, eller är fartygets eller godsets egare berättigad till sådan

ersättning, som i 270 eller 278 § Sjölagen omförmäles, skall sådan ersättning, der borgenären det yrkar, uppbäras af utmätningsmannen eller af syssloman, som af honom dertill förordnas. Utmätningsmannen kungöre utan dröjsmål den, hvilken betalningsskyldigheten åligger, förbud att utgifva något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

89 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan auktionen hålles, der ej i fall, som i 88 § 2 mom. sägs, kortare tid för kungörandet nödig finnes; auktion å fordran eller rättighet skall kungöras minst fjorton dagar förut. Skall i stad auktion å lös egendom kungöras mera än en gång, vare det gildt, om första kungörandet skett inom tid, som nu är sagd. Auktion å fordran eller rättighet må, der förbud enligt 75 § meddelas skall, icke utlysas förrän förbudet skett.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen om försäljningen jemväl införd i allmänna tidningarne tre gånger, sista gången minst fjorton dagar före auktionen; och skall kungörelsen tillika innehålla, att de borgenärer, som, ändå att de ej vunnit utmätning, ega rätt till betalning ur det utmätta, hafva att sådant, på sätt i 118 § sägs, före auktionen hos utmätningsmannen anmäla. De borgenärer, hvilka jemlikt 11 kap. Sjölagen ega rätt till betalning ur det utmätta, skola derjemte, der de äro kände och inom riket boende, underrättas om auktionen genom särskilda kallelsebref, hvilka böra afsändas med posten så tidigt, att de må kunna komma vederbörande till hända minst fjorton dagar före auktionen.

90 §.

Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest under panträtt i handom, varde, der ej panthafvaren är pligtig att för sin fordran taga betalning ur köpeskillingen eller på sätt i 71 § sägs förklarat sig dermed nöjas, före utropet underrättelse meddelad, att försäljningen sker med bibehållande af panthafvarens rätt.

117 §.

Har, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade under panträtt i handom, panthafvaren, såsom i 71 § sägs, förklarat sig nöjas med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen, njute han sin rätt till godo inom den tid, som i 116 § stadgas; dock att,

der i fråga om utmätningsvis såldt fartyg eller gods i fartyg annan borgenär påstår betalning för fordran, som skall utgå med förmånsrätt framför panthafvarens, denne ej eger njuta betalning i annan ordning, än i 119 § sägs.

118 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade panträtt i egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom, eller ock egde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen qvar, vare ock berättigad att ur köpeskillingen, efter ty nedan sägs, undfå betalning, så vida han derom hos utmätningsmannen före auktionen framstält yrkande. Skall under konkurs fartyg eller gods i fartyg utmätningsvis försäljas, ege jemväl borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt enligt 4 eller 7 § i 17 kap. Handelsbalken, den rätt, nu är sagd.

119 §.

Nu har, då lös egendom blifvit för en borgenärs fordran utmätt, annan borgenär, som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre förmånsrätt, än utmätningen medför, eller har sådant yrkande, som i 118 § sägs, blifvit af borgenär inom föreskrifven tid framstäldt: finnes ej full tillgång för borgenärerne och kunna de ej åsämjas, huru medlen skola fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för medlens fördelning och kalle borgenärerne, så ock, då fråga är om fordran, hvarför ej utmätning skett och för hvilken ej heller borgenären haft det utmätta i handom såsom pant, gäldenären att med utmätningsmannen å uppgifvet ställe sammanträda för att sin rätt i afseende å fördelningen iakttaga och bevaka. Sådan kallelse skall tre gånger, första gången minst tio dagar före sammanträdet, i allmänna tidningarne införas, der ej alla rättegande annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet, att de sjelfva eller genom ombud kunna sig der infinna.

Då 'Sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren ej är behörig att sådant sammanträde hålla, insände han genast de medel, som fördelas skola, samt protokollet öfver utmätningen och öfriga till ärendet hörande handlingar till fogden, som derefter vidare förfar på sätt ofvan är stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1892.

Förslag

till

Lag

angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ Konkurslagen.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda §§ i Konkurslagen den 18 September 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

13 §.

Hvad, efter konkursens början, i utsökningsmål mot gäldenären göres, vare utan all verkan i konkurssaken, der ej intecknings- eller panthafvare yrkar försäljning af egendom, hvari han förmånsrätt till betalning eger. År lös egendom före konkursens början utmätt, men ej försåld; upphöre Konungens Befallningshafvandes eller utmätningsmans befattning dermed; dock att angående utmätt fartyg och gods i fartyg gäller hvad här nedan i 51 § stadgas.

51 §.

Fast egendom må ej annorledes än å offentlig auktion säljas, der ej alla vid sammankomsten närvarande borgenärer, så ock gäldenären, dertill samtycka. År sådan egendom för gäld intecknad, då må försäljning utom offentlig auktion ej ske, der ej de inteckningshafvare, hvilkas rätt må vara deraf beroende, bifall dertill lemnat; sker försäljningen å auktion, varde de inteckningshafvare, som kände äro, dertill kallade. Ej må å sådan auktion egendom säljas under inteckningarnes värde, sammanlagdt med det belopp, som med förmånsrätt framför desamma enligt lag bör ur egendomen utgå, der ej borgenärerne i den ordning, 59 och 60 §§ stadga, så ock de inteckningshafvare, hvilkas rätt är deraf beroende, till den försäljning bifall lemna. Kan försälj-

ning sålunda ej ske, ega borgenärerne hos vederbörande myndighet äska försäljning i den ordning, som om fast egendom, den der utmätt blifvit, särskildt är stadgadt.

Lös egendom må ej heller säljas annorledes än å auktion, den der blifvit lagligen kungjord, der ej borgenärerne i den ordning, som i 59 och 60 §§ stadgas, besluta, att egendomen eller någon del deraf må säljas under hand, samt Rättens ombudsman efter gäldenärens hörande dertill lemnar bifall. Lös egendom, deri borgenär har panträtt eller annan förmånsrätt, som endast i viss egendom gäller, må ej i något fall utan hans samtycke säljas utom auktion. Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, ega borgenärerne, der fartyget finnes å ort inom riket, hos vederbörande utmätningsman äska försäljning i den ordning, som om dylik egendom, den der blifvit utmätt, särskildt är stadgadt.

54 §.

Har borgenär lös egendom i pant eller eljest under panträtt i handom, eller har fartyg eller gods i fartyg tagits i mät för fordran, för hvilken borgenären har sådan rätt till fartyget eller godset, som i 11 kap. Sjölagen sägs, eller har eljest för fordran lös egendom blifvit utmätt inom den tid och på det sätt, att, enligt hvad särskildt är stadgadt, förmånsrätt i den egendom för samma fordran uppkommit; ege borgenären besörja, att den pant eller egendom å offentlig auktion såld varder, der ej gode männen eller sysslomännen vilja den lösa; skolande försäljningen, der egendomen utgöres af fartyg eller gods i fartyg, ske i den ordning, som om dylik egendom, den der blifvit utmätt, särskildt är stadgad. Der ej egendomen utmätningsvis försäljes, läte borgenären gode männen eller sysslomännen minst en månad förut veta, när försäljningen skall ske, och vise för dem reda för hvad som influtit.

Vill ej borgenären om försäljningen föranstalta, som nu sagdt är; ege sysslomännen derom besörja.

90 §.

Borgenär, som för sin fordran har lös pant i handom eller inteckning i gäldenärens fasta gods eller rätt till betalning ur fartyg, frakt eller gods i fartyg, som i 11 kap. Sjölagen sägs, njute, der han fordringen i konkursen icke bevakat, ej rätt till betalning ur annan konkursboets egendom, än den, som för fordringen sålunda häftar. Sådan borgenär vare ock pligtig, der det äskas, att, innan han betalning

ur egendomen njuta må, sin fordran med den i 82 § föreskrift^ borgenärsed fästa. ' Askas sådan ed; förelägga Rätten eller domaren, såsom i 86 § sägs, borgenären viss tid, från det han af föreläggandet erhållit del, att till Rätten eller domaren ingifva bevis, att han föreskrifven ed aflagt: utsätte ock viss tid af högst en månad, inom hvilken den, som edgången yrkat, har att delgifvandet ombesörja och med bevis derom inkomma, vid den påföljd för underlåtenhet deraf, som i sistnämnda § stadgas. Ej må i detta fall föreläggandets införande i tidning såsom delgifning godkännas.

Försummar borgenären att inom* den föreskrifna tiden med edgångsbevis inkomma eller laga förfall derför visa; då må egendomen, såsom annan konkursboets tillhörighet, af gode männen eller sysslomännen om händer tagas, och utdelning derutur ske till andra borgenärer, som sina fordringar lagligen bevakat: fullgör han edgången innan sådan utdelning skett; vare vid sin rätt till betalning ur egendomen bibehållen.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1892.

Bill. till Riksd. Prof. 18,91. 1 Sami. 1 Afd. 3 Haft.

106 Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott Fredagen den 16 December 1887,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Lovén,

. von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Friherre Peyron.

20:o.

Föredragande Departementschefen, Statsrådet von Steyern hemstälde i underdånighet:

att, sedan Kongl. Maj:t, den 18 Mars innevarande år anbefalt Kommerskollegium att, efter infordrande af handels- och sjöfartsnämudernas i riket yttranden, afgifva underdånigt utlåtande öfver de af koiniterade för granskning af Sjölagen den 22 föregående Februari afgifna., vid dess betänkande fogade lagförslag, så vidt förslagen berörde Kommerskollegii em betsverksamhet, och Kollegii underdåniga utlåtande numera inkommit, Kongl. Maj:t täcktes för det ändamål, § 87 Regeringsformen omförrnäler, inhemta Högsta Domstolens utlåtande öfver förslagen dels till sjölag och dels till lag angående nya sjölagens införande och hvad i afseende derå skall iakttagas;

Till denna, af Statsrådets Ofri ge ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lemna nådigt bifall.

Ex protocollo C. P. Hagbergli.

Stockholm 1891. Kongl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

i

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj;ts Högsta Domstol Fredagen den 12 April 1889.

Andra rummet.

N ärvarande:

Justitieråden: Wretman,

Olivecrona,

SvEDELIUS,

Östergren,

Glimstedt,

Skarin,

Norberg.

Fortsattes behandlingen af de till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemuade förslag till sjölag och till lag angående nya sjölagens införande och hvad i afseende derå skall iakttagas; varande berörda förslag bilagda detta protokoll.

Förslag till sjölag.

Vid granskning af detta förslag framstäldes inom Högsta Domstolen följande anmärkningar och erinringar, nemligen vid

1 §•

Justitierådet östergren, med hvilken Justitierådet Olivecrona förenade sig, yttrade:

I fråga om fartygs svenska nationalitet synes den nu gällande lagstiftningen gå för långt i eftergifter för utländingar. Så medgifves det åt utländingar i allmänhet att till eu tredjedel reda i

svenskt fartyg — ett medgifvande, som saknar motsvarighet i nästan alla utländska lagstiftningar; vidare äro norska undersåtar i det närmaste likstälde med svenska, hvarom intet vore att säga, blott reciprocitet egde rum; och slutligen anses fartyg, som eges af aktiebolag, hvars alla aktieegare äro utländingar, vara svenskt allenast bolagets styrelse har sitt säte i Sverige och består af svenske eller norske undersåtar. Häri hafva komiterade väl föreslagit några modifikationer i syfte att åstadkomma öfverensstämmelse emellan svenska och norska lagstiftningarne, men full reciprocitet vinnes dock icke, ty i fråga om fartyg, som eges af aktiebolag, fordra norska och danska förslagen för norsk eller dansk nationalitet ett vilkor, som saknar motsvarighet i det svenska, det nemligen, att ledamöterne i bolagets styrelse skola ega aktier i bolaget.

Då efter min mening giltigt skäl saknas att åt utländingar uti ifrågavarande afseende lemna större förmåner än som i de utländska lagstiftningarne beviljas svenska undersåtar, hemställer jag, att förevarande § måtte, mutat-is mutandis, affattas i full öfverensstämmelse med norska förslagets text.

2 §•

Justitieråd en Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren och Glirnstedt erinrade beträffande andra stycket af denna §, att dess affattning syntes böra blifva beroende deraf, huruvida samtidigt med förslaget till sjölag komme att framläggas förslag till lag angående sättet för fartygsregisters förande och registrerings verkställande eller de i sådant hänseende erforderliga föreskrifter komme att meddelas af Konungen.

Justitierådet Olivecrona hemstälde tillika att fartygsregister alltid borde innehålla, utom tillförlitlig upplysning angående eganderätjen till fartyg, äfven sådan upplysning rörande fartygets redare. För allmänheten är det nemligen af stor vigt att genom fartygsregistret kunna komma till en sådan kännedom. Och då både norska och danska texterna innehålla föreskrift derom, att i registret skall införas »Oplysninger om Rederiforhold», ansåg Justitierådet en öfverensstämmelse mellan alla tre texterna i detta afseende vara önskvärd.

3§-

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg anmärkte, att förslaget flerstädes förutsatte att för hvarje fartyg fun-

nes en bestämd hemort, utan att förslaget likväl i sådant afseende innehölle någon bestämmelse för det fall, att redaren underläte att för fartyget, bestämma hemort och derom göra föreskrifven anmälan. Om än den i 2 § stadgade registreringsskyldighet komme att för egare af fartyg, h vilka borde upptagas i fartygs registret, medföra skyldighet att jemväl i fråga om hemort verkställa erforderlig anmälan, i följd hvaraf något särskildt stadgande i angifna syfte med afseende å dessa fartyg icke vore erforderligt, så funnes deremot i afseende å andra fartyg intet tvång att göra så beskaffad anmälan, och beträffande fartyg af sistnämnda slag syntes det derföre nödvändigt att i lagen stadga, hvilken ort skulle anses för fartygets hemort, derest icke redaren sjelf gjort anmälan om sådan; på grund hvaraf Justitieråden, som ansågo paragrafen böra erhålla en affattning, hvarigenom tydligare utmärktes att det ålåge redare att bestämma hemort för sitt fartyg, hemstälde, att beträffande fartyg, som icke vore underkastadt registrering, måtte för det fall, att redare icke gjort anmälan om hemort, meddelas en föreskrift hufvudsakligen öfverensstämmande med hvad 302 § sjölagen stadgade angående rederis hemvist.

Vidare anmärkte bemälde Justitieråd att, på sätt Kommerskollegium erinrat, den begränsning af redarens valfrihet i fråga om hemort, hvilken innefattades i bestämmelsen att hemorten borde vara en »hamnort», icke syntes ega någon verklig betydelse, i följd hvaraf nämnda beteckning syntes böra utbytas mot »ort».

Slutligen erinrades, att, då enligt 2 § registreringsskyldigheten icke vore beroende ensamt af fartygets drägtighet, i §:ns andra stycke uttrycket: »År fartyget af sådan drägtighet, som i 2 § sägs» borde med hänsyn härtill jemkas.

Justitierådet, Glimstedt instämde häri utom hvad angick anmärkningen mot bestämmelsen att hemorten borde vara en y>hamnorty>.

4 §•

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm erinrade, att första styckets sista punkt: »försäljes andel i fartyget efter utmätning eller under konkurs, vare ändock lag, som nyss är sagd» ej utmärkte punktens verkliga mening, eller att endast sådan försäljning af fartygsandel, som skulle verka till rubbning af fartygets svenska nationalitet, vore ogild och att punkten derföre torde tarfva förtydligande.

5 §■

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Skärm och Norberg yttrade, att då, på sätt Kommerskollegium framhållit, någon utredning icke blifvit förebragt, som ådagalade att införandet af inteckning i fartyg påkallades af något verkligt behof eller skulle för rederinäringen komma att medföra någon verklig fördel, utan fasthellre i sådant afseende förekomme, att af de handels- och sjöfartsnämnder, hvilka afgifvit yttranden öfver förslaget, allenast en uttryckligen förordat nämnda institut, men deremot tre afstyrkt all lagstiftning i ämnet, Justitieråden funne sig för det närvarande sakna skäl att tillstyrka införande i vår rätt af ifrågavarande kreditinstitut; i följd hvaraf Justitieråden hemstälde att §:n måtte utgå.

Justitierådet Svedelius anförde, att då något förslag till den särskilda lagstiftning, hvartill §:n hänvisade, nu icke förelåge till granskning, Justitierådet funne sig sakna skäl att beträffande ifrågavarande § afgifva annat yttrande än hemställa att §:n måtte utgå.

Justitieråden Östergren och Glimstedt ansågo vid denna § böra erinras, att någon särskild lagstiftning angående inteckning i fartyg ännu icke förefunnes.

6 §•

Justitieråden Wretman, Olivecrona och Norberg ansågo denna § böra innehålla att såsom fartygs tillbehör skola räknas, utom fartygets båtar, alla de redaren tillhöriga föremål, hvilka finnas ombord och äro afsedda för fartygets behof, dock med undantag af proviant samt, der fartyget är ångfartyg, kol och öfriga för maskinens drift afsedda ämnen.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Östergren sig förenade, yttrade:

Frågan om hvad som bör räknas till ett fartygs tillbehör torde under olika förhållanden böra olika bedömas. Det synes derföre mig tvifvelaktigt, huruvida det kan vara lämpligt eller möjligt att meddela en för alla fall gällande bestämmelse i sådant afseende och huruvida ej bäst vore, att afgörandet i hvarje tvistigt fall öfverlemnades åt domstolarne. Men för den händelse, att bestämmelse- uti ifrågavarande syfte skulle anses nödig, torde mot den nu föreslagna redaktionen kunna anmärkas, att den är för vidt omfattande. Att ett redaren tillhörigt föremål är afsedt till bruk å fartyget synes icke vara nog för att föremålet skall under alla förhållanden räknas till fartygets tillbe-

hör. Om t. ex. redaren för egen eller annans beqvämlighet å fartyget för en särskild resa medtager redaren tillhöriga möbler, musikinstrument eller dylikt, torde dessa föremål, oaktadt de äro afsedda till bruk å fartyget, likväl ej böra räknas till fartygets tillbehör. Likaledes lära ej heller redaren tillhöriga, för fartyget tillverkade maskiner eller andra inventarier, innan de ännu förts ombord å fartyget, böra, oaktadt de äro afsedda för bruk derå, inräknas bland tillbehören. Såsom vilkor för att ett föremål skall dit räknas synes derföre böra stadgas, att det är afsedt för fartygets behof och att det blifvit fördt ombord.

Justitierådet Glimstedt yttrade, att då frågan om hvad som borde räknas såsom tillbehör till ett fartyg syntes höra under olika förhållanden olika bedömas, och det således, enligt Justitierådets omdöme, vore olämpligt att i nämnda hänseende gifva en föreskrift, hvilken i hvarje fall skulle ega tillämpning, Justitierådet funne sig böra hemställa att §:n måtte utgå.

7 §•

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm anmärkte, att då 43 och 45 §§ i förslaget syntes föranleda, att i alla de fall, der kondemnation af fartyg kunde ifrågakomma, besigtning förut måste ega rum, något särskildt stadgande i förevarande hänseende icke syntes erforderligt, derest i 43 § intoges föreskrift att besigtningsmännen hade att jemväl meddela yttrande, huruvida fartyget vore iståndsättligt eller icke; i följd hvaraf Justitieråden hemstälde, att paragrafen måtte utgå, men i 43 § upptagas ett tillägg af angifna innehåll.

8 och 9 §§.

Justitierådet Skärm yttrade i fråga om 8 §:

Denna paragraf kan hafva sin betydelse såsom förklaring af hvad som i förslaget menas med personlig ansvarighet eller ansvarighet med allt sitt gods, i motsats till den inskränkta ansvarighet med allenast fartyg och frakt, som i vissa, särskildt omnämnda fall redare åligger. Att redare, liksom hvarje annan person, för sina förbindelser i regeln är ansvarig med allt sitt gods, är en sjelfkär sak, som ej här behöfver sägas, hvadan paragrafen, om den öfverhufvud alls är nödig, synes böra innehålla, att med personlig ansvarighet, som, der ej annorlunda i lagen stadgas, åligger redare för hans förbindelser, förstås ansvarighet med allt hans gods.

Angående 9 § hemstälde Justitierådet, att, enär det icke syntes

nödigt genom uttrycklig lagbestämmelse utmärka, att den inskränkning i redarens ansvarighet för rederiförpligtelser, hvilken under viss förutsättning inträdde, icke uteslöte att af särskilda grunder en vidsträcktare ansvarighet kunde uppkomma, orden: »Har i ty fall--

---allt sitt gods» måtte utgå. Skulle likväl detta stycke bibehållas, ansåg Justitierådet orden: »med allt sitt gods» böra utbytas mot ordet: »personligen», derigenom lind vekes att beteckna samma sak med olika uttryck.

Justitierådet Östergren, med hvilken Justitierådet Olivecrona instämde, yttrade:

Äfven jag finner det vara sjelfklart, att redare likasom hvarje annan person är med all sin egendom ansvarig ej allenast för sina förbindelser utan äfven för skada, som han vållat, hvarföre jag hemställer, att 8 § jemte det stycke i 9 §, som börjas med orden »Har i ty fall», uteslutes samt att sistnämnda paragraf affattas sålunda, att redare göres ansvarig med allt sitt gods för besättningens fordringar på grund af hyres- och tjensteaftal, som befälhafvaren slutit, men allenast med fartyg och frakt för de förbindelser och fordringar, som i paragrafen med dess nuvarande lydelse under 1 och 2 omförmälas.

Justitierådet Wretman anmärkte, att stadgandet i 8 § syntes vara öfverflödigt, men att, derest med afseende på innehållet af 9 § det ansåges lämpligt att i lagen utsätta, att redarens ansvarighet för rederiförbindelser i allmänhet icke vore begränsad till fartyg och frakt, detta stadgande syntes böra ingå såsom första stycke i 9 §; och att, enär det icke syntes nödigt att genom uttrycklig lagbestämmelse utmärka, att den i 9 § föreslagna inskränkning i redarens ansvarighet kunde upphöra genom särskildt åtagande eller vållande till uppkommen

skada, Justitierådet ansåge att meningen: »Har i ty fall--— allt

sitt gods» kunde utgå.

10 §.

Justitierådet Norberg anmärkte beträffande första stycket, att, enligt Justitierådets tanke, allt skäl saknades att ålägga redaren ansvarighet för skada, som vållades af personer, hvilkas biträde redaren eller befälhafvaren icke lagligen egde afvisa; och hemstälde derföre Justitierådet, att redarens ansvarighet i förevarande hänseende måtte afse endast befälhafvaren samt besättningen och öfriga personer, hvilka på grund af redares eller befälhafvares uppdrag utförde skeppstjenst eller ombord förrättade arbete för fartygets behof; och tilläde Justitierådet, att då gällande sjölag i 49 § uttryckligen stadgar rätt för redaren att

söka sitt åter af den, som vållat skadan, men ett sådant stadgande saknas i förslaget, denna omständighet möjligen, i fall förslaget varder lag, kan gifva anledning till den tvifvelsutan origtiga föreställning, att nämnda rätt icke vidare eger rum; hvadan hemstäldes, att, i likhet med hvad 192 § i förslaget innehåller för der omförmälda, härmed jemförliga fall, ett stadgande i angifna syfte måtte i förevarande paragraf upptagas.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm instämde i hvad Justitierådet Norberg yttrat angående första stycket af denna paragraf,. samt tilläde, beträffande andra stycket, att de, af skäl, som anförts vid 9 §. hemstälde att samma stycke måtte utgå.

Slutligen anmärkte sistbemälde fyra Justitieråd, likasom Justitierådet Glimstedt, att då 49 § sjölagen uttryckligen stadgade rätt för redaren att \ förevarande fall söka sitt åter af den som vållat skadan, men ett sådant stadgande saknades i förslaget, tvekan syntes kunna uppstå, huruvida, derest förslaget blefve lag, en dylik rätt vidare borde anses ega rum och detta så mycket hellre, som för det fall, förslagets 192 § omförmälde, det funnits nödigt att stadga sådan rätt; i följd hvaraf Justitieråden hemstälde, att ett stadgande i angifna syfte måtte upptagas i denna paragraf.

11 §■

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg ansågo den förutsättning, under hvilken här stadgade fördelning af ansvarigheten inträdde, på ett enklare och på samma gång tydligare sätt uttryckas, om orden: »Åro flere delegare i fartyg, som af dem gemensamt nyttjas till sjöfart,» utbyttes mot: »Åro flere redare i ett fartyg».

12 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och Norberg åberopade, beträffande uttrycket »År fartyget af sådan drägtighet, som i 2 § sägs», hvad angående samma uttryck anmärkts vid 3 §.

13 §.

Justitierådet Norberg yttrade angående första stycket: Att hufvudredaren bör i sådan egenskap ega bemyndigande att sluta aftal om försäkring af frakt samt af utrustnings- och haverikostnader lärer icke vara tvifvel underkastadt. Men nu gällande, i 14 § sjölagen intagna

stadgande härom synes icke vara mera öfverflödigt än de i öfrig!, exempelvis angifna och i förslaget upptagna föremålen för hufvudredarens verksamhet. Och än mindre finner jag det vara uppenbart, att jemväl försäkring af fartyg eller andelar deri måste, i motsats till hvad 14 § sjölagen gifver vid handen, anses liänförlig till sådana afhandlingar, hvilka rederirörelsen vanligen medför och dem hufvudredaren derföre i kraft af sitt uppdrag eger afsluta. Till vinnande af förslagets i motiven uttryckta syfte och förebyggande af tvifvelsmål om hvad som skall gälla rörande försäkring vare sig af fartyget eller andelar deri eller af frakt samt utrustnings- och haverikostnader synas alltså uttryckliga bestämmelser i nämnda hänseenden böra i denna paragraf inflyta.

Justitierådet Glimstedt yttrade: I förslaget finnes icke såsom i 14 § sjölagen någon bestämmelse angående hufvudredares befogenhet att för rederiets räkning sluta försäkringsaftal. Om än det kan anses ligga i sakens natur att sådan befogenhet tillkommer honom beträffande försäkring af frakt samt utrustnings- och haverikostnader, torde det icke vara lika uppenbart att, på sätt förslagets motiv förutsätta, men i motsats till hvad nämnda paragraf i sjölagen innehåller, jemväl försäkring af fartyget eller andelar deri är att hänföra till sådana afhandlingar, hvilka rederirörelsen vanligen medför och hvilka hufvudredaren derföre i kraft af sitt uppdrag eger sluta. Vid sådant förhållande synes, till förekommande af osäkerhet om hvad i afseende å försäkring af fartyget eller andelar deri skall gälla, uttrycklig bestämmelse i nämnda hänseende böra i denna paragraf upptagas.

Justi ti eråden Wretrnan, Olivecrona, Östergren och Skärm anförde: Då det lärer vara uppenbart, att hufvudredarens befogenhet att i kraft af detta sitt upprag handla å rederiets vägnar icke kan sträcka sig till annat eller mer, än som utgör föremål för rederiets egen beslutanderätt, men det icke torde kunna anses tillkomma redarnes flertal att genom beslut i den ordning, 14 § bestämmer, förpligta delegare, hvilken antingen icke vill försäkra sin andel i fartyget eller vill sjelf ombesörja försäkring deraf, att för samma andel utgöra premie för eu å fartyget tagen försäkring, enär eu sådan försäkring icke kan anses påkallad af något redarnes gemensamma intresse, så synes det ock ligga i sakens natur, att hufvudredaren icke utan bemyndigande af de särskilda delegarne bör ega i sådant afseende förpligta dem; och sista stycket i 14 § sjölagen utmärker jemväl att sådan befogenhet för närvarande icke tillkommer honom. Uteslutandet af berörda bestämmelse i sjölagen synes emellertid komma att föranleda osäkerhet om hvad i förevarande hänseende bör anses gälla, derest förslaget blifver lag, och detta så mycket hellre, som i förslagets motiv förutsättes, att de

särskilda delegarne i fartyget förpligtas genom en af hufvudredaren utan särskildt bemyndigande tagen försäkring å fartyget. Vid sådant förhållande toi-de, på sätt Kommerskollegium hemstält, i denna paragraf böra intagas uttryckligt förbehåll, att hufvudredare icke utan särskildt bemyndigande eger för redarnes räkning taga försäkring å fartyget eller andelar deri.

Beträffande paragrafens andra stycke kan anmärkas att slutorden: »som i god tro inlåtit sig med hufvudredaren» kunna, synnerligast vid jemförelse med ordalagen i 16 § sjölagen, tolkas så som skulle det åligga den, hvilken åberopar god tro, att i sådant afseende förebringa bevisning; och hemställes derföre att redaktionen må i denna del jemkas till öfverensstämmelse med anförda stadgande i sjölagen.

I denna anmärkning, så vidt den afser andra stycket, instämde Justitierådet Norberg.

♦

14 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm yttrade: I olikhet med nu gällande sjölag skulle enligt förslaget för beslut i rederiets angelägenheter pluralitet af närvarande delegare icke vara tillräcklig, utan erfordras att om beslutet förenade sig redare, hvilka egde mer än hälften af rederiets hela röstetal. Denna förändring, hvarigenom skulle för rederier uppställas en grundsats, som icke gäller för andra bolag, synes icke vara af något behof påkallad, och den antagna grundsatsen är derjemte egnad att i tillämpningen föranleda väsentliga olägenheter. Det måste nemligen i ett rederi med ett större antal deegare lätt nog kunna komma att inträffa, att till följd af delegares frånvaro från sammanträde något beslut der icke kan fattas eller att erforderlig pluralitet icke för någon af skilda meningar kan vinnas och att sålunda rederiets verksamhet bindes; och att tillämpa samma grundsats beträffande val af hufvudredare synes vara så mycket mindre lämpligt, som förslaget fordrar, att för hvarje rederi skall finnas eu hufvudredare, och vid underlåtenhet att välja sådan fäster ett för redarne mycket allvarsamt äfventyr.

Vid sådant förhållande borde sjölagens, i 6 och 13 §§ innefattade, föreskrifter i detta afseende hufvudsakligen bibehållas, samt derjemte stadgas att beslut i rederiets angelägenheter icke må fattas utan vid sammanträde, hvartill kallelse blifvit samtliga redare delgifven eller på lämpligt sätt kungjord.

Vidare torde skäl saknas, att utesluta stadgandet i 11 § sjölagen,

att vid rederisammanträde skall föras protokoll, och hemställes derföre, att föreskrift i sådant syfte må i förslaget upptagas.

Slutligen hemställes beträffande redaktionen, att §:ns första stycke må erhålla en affattning, som tydligen utmärker att den grund, efter hvilken rösterna böra beräknas, är de röstandes andelar i fartyget.

15 §.

Justitieråden Wretman, Otivecrona, östergren, Skärm och Norberg yttrade, att då uttrycket »fartygets användande i annan fart» icke tydligt utmärkte, att här afsåges endast väsentligare ändring i sättet för fartygets användande, hemstälde Justitieråden att nämnda uttryck måtte utbytas mot något, som klarare uttryckte meningen.

17 §. *

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm förenade sig i följande yttrande:

I fråga om fartyg, hvilka användas i regelbunden fart mellan vissa orter, synes det vara omöjligt att, på sätt här föreskrifves, afgifva redovisning för hvarje resa, då denna ofta nog kan upptaga endast några dagar eller timmar; och synes det derföre nödvändigt att föreskriften om tiden för redovisnings afgifvande lämpas med hänsyn till nämnda förhållande.

Om än de skäl, som i förslagets motiv anföras för uteslutande af föreskriften i 20 § sjölagen, att medredare eger när som helst taga kännedom af rederiets räkenskaper, icke sakna giltighet, lärer det å andra sidan böra anses billigt att, när redovisning afgifves, redarne ega tillfälle och rätt att granska räkenskaperna. För att i sådant afseende betrygga deras rätt torde böra stadgas, dels att redovisning skall afgifvas å allmänt sammanträde, dertill delegarne blifvit kallade på sätt vid 14 § föreslagits, dels ock att vid nämnda sammanträde rederiets räkenskaper skola framläggas till granskning.

Beträffande föreskriften att den i andra stycket stadgade preskription af klanderrätten icke eger rum der det visas att hufvudredare förfarit svikligt eller att räknefel förelupit, bör erinras, att nämnda förbehåll dels är obehöfligt, dels också missledande, då deraf kan hemtas anledning antaga, att räkenskaperna jemväl i de delar, som icke beröras af det svikliga förfarandet eller af räknefelet, skulle kunna blifva föremål för klandertalan; och hemställes derföre att orden: »der ej visas att hufvudredaren handlat svikligt eller att räknefel förelupit» måtte utgå.

11 Justitierådet Glimstedt förmälde sig instämma i detta yttrande, såvidt det angick dels frågan om redovisnings afgifvande för resor med fartyg, hvilka användas i regelbunden fart mellan vissa orter, och dels angående preskription af klanderrätt.

Justitierådet Norberg förklarade att han deltoge endast i anmärkningen om tiden för redovisnings afgifvande.

18 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skarin och Norberg anmärkte, att rättssäkerheten syntes fordra att den pantoch förmånsrätt, som tillkomme redare, hvilken för medredare lemnade förskott, inskränktes till viss tid; och kunde, enligt Justitierådens mening, denna tid lämpligen bestämmas till ett år från den dag förskottet lemnades.

Vidare erinrades af Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skarin och Norberg att de ansågo det vara olämpligt, att den förskottsgifvaren tillkommande förmånsrätt bestämdes endast genom hänvisning till en viss § i 17 kap. Handelsbalken, utan borde, enligt Justitierådens mening, föreskrift angående ifrågavarande förmånsrätt upptagas å vederbörligt ställe i nämnda kapitel.

19 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Enligt 22 § kommer den, som

åt annan öfverlåter sin lott i fartyg, likväl att i afseende å förbindelser, som derefter af rederiet ingås, blifva ansvarig inför tredje man, som i god tro inlåter sig med rederiet.

I analogi härmed vill synas, att enahanda ansvarighet borde vara åsyftad för den, som under omständigheter, som i förevarande § afses, afstår sin lott i fartyg; men då något stadgande i detta syfte här icke förekommer, torde denna fråga finnas tvifvelaktig och förty böra uttryckligen i denna § klargöras.

21 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skarin och Norberg hemstälde att andra stycket, såsom obehöfligt, måtte utgå.

22 §.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter förenade sig om följande yttrande:

Om än det kan anses vara en rigtig grundsats att, på sätt i andra stycket af denna § stadgas, en utträdande delegare i ett rederibolag icke o vilkorligt fritages från ansvarighet för de förbindelser-, rederiet ingår efter hans utträde, utan får ansvara jemväl för sådan förbindelse, så vidt angår tredje man, hvilken i god tro inlåtit sig med rederiet; så förutsätter dock antagandet af en sådan grundsats, för att icke leda till en allt för betungande ansvarighet, att lagen lemnar den utträdande bolagsmannen någon utväg att genom kungörande af sitt utträdande ur bolaget bereda sig verksamt skydd mot framtida anspråk. Sådant skydd lemnar lagen om handelsregister, firma och prokura i allmänhet delegare i bolag genom stadgandet i 7 §, att det, som blifva i enlighet med lagens föreskrifter anmäldt och kungjordt, skall anses hafva kommit till tredje mans kännedom, der ej af omständigheterna framgår, att denne hvarken haft eller bort hafva kunskap derom; men å fartygsrederier eger nämnda lag icke tillämpning, enligt hvad 8 § i samma lag utvisar. Det synes derföre vara oundgängligen nödvändigt att i sammanhang med nu ifrågavarande föreskrift meddela stadganden, hvilka bereda delegare i rederibolag samma förmån, som anförda bestämmelse i lagen om handelsregister m. m. tillägger delegare i andra bolag.

24 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona) Östergren, Glimstedt, Skärm och Norberg anmärkte, att fäll kunde förekomma, då fartyget icke kunde föras från utrikes ort till inländsk hamn att der säljas, eller då sådant vore förenadt med uppenbar förlust. Vid sådant förhållande vore det mindre välbetänkt att öfverlemna åt en enda delegares godtycke att påkalla en dylik åtgärd, helst de särskilda delegarnes rätt i allt fall syntes vara tillräckligt betryggad, om lagen stadgade, att försäljning skulle ske å offentlig auktion, derest icke samtlige delegare vore ense om annat försäljningssätt; och hemstälde derföre Justitieråden att första punkten måtte inskränkas till en föreskrift af nämnda innehåll.

25 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm yttrade, att då, äfven utan detta stadgande, klart torde vara, att redare ega

genom öfverenskommelse ordna rättsförhållandena sins emellan annorlunda än 14—24 §§ säga, och stadgandet synes kunna föranleda den tolkning, att i andra än de i dessa §§ omförmälda fall lagens bud ej skulle kunna genom förord redarne emellan brytas; men sådant Uppenbart ej kan vara meningen, hemställes, att 25 § må utgå.

26 §.

Med hänvisning till hvad vid 11 § blifvit yttradt, ansågo Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm följande lydelse af 26 § vara att föredraga: »Redare, som har större andel i fartyget än

hälften, ege öfvertaga dess förande, om han dertill är behörig».

Justitierådet Norberg hemstälde att uttrycket »äro flere delegare i fartyg, som af dem gemensamt nyttjas till sjöfart» måtte ändras i enlighet med hvad beträffande samma uttryck blifvit vid 11 § hemstäldt.

27 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg hemstälde, att redaktionen af andra punkten måtte lämpas till öfverensstämmelse med förslagets 285 §.

30 §.

Justitierådet Norberg, med hvilken Justitierådet Wretman förenade sig, yttrade: Om erfarenheten verkligen ådagalagt behofvet deraf att här upptages ett i svensk sjölag förut ej befintligt stadgande, hvarigenom det vore befälhafvaren, utan redarens särskilda tillstånd, förbjudet ej allenast att för egen räkning inlasta gods å fartyget, utan ock att i sin kajuta eller annat för last ej afsedt rum medtaga varor för egen eller annan persons räkning, och detta äfven, då uppenbart vore, att ingen skada eller förlust derigenom tillskyndades redaren, synes mig i allt fall kunna ifrågasättas, huruvida den under form af skadeersättning föreslagna påföljden för öfverträdelse af samma förbud må anses tjenlig för de sins emellan mycket olika fall, å hvilka stadgandet skulle ega tillämpning. Gifvet. är att, om befälhafvaren handlat i oredlig afsigt, om han missbrukat sin ställning för att undgå att redovisa den frakt, som bort tillkomma redaren, han kan och bör drabbas af det ansvar, som omförmäles i förslagets 290 §, jemte skyldighet att ersätta all skada och således i första hand den undanhållna frakten. Men saken går då till domstol; och giltig grund torde under sådant

förhållande saknas att stadga annan grund och ordning för ersättningens bestämmande än för skadestånd i brottmål eljest är gällande. För detta fall är dessutom sjelfva förbudet alldeles obehöfligt. Förekommer åter ej skäl till antagande af annan felaktighet å befälhafvarens sida, än att han, emot det föreslagna förbudet, för egen räkning inlastat eller eljest i de rum å fartyget, som ej äro afsedda för last, för egen eller annans räkning medtagit varor, för hvilka han till redaren redovisat behörig frakt, synes mig denna förseelse vara till karakteren så skild från det förut nämnda oredliga förfarandet, att redan detta förhållande ingifver tvifvel om lämpligheten deraf att enahanda påföljd skulle eg a rum i ena och andra fallet. Ty under det i den först nämnda händelsen redaren obestridligen eger anspråk på ersättning för den förlust, som för honom uppstått derigenom att frakt för varan ej kommit honom till godo, hvadan det belopp, som befälhafvare^ enligt skiljemäns beslut, skall till redaren i detta fall erlägga, verkligen utgör — åtminstone till någon del — ersättning för undanhållen frakt, varder deremot, i det fall att frakt redan blifvit redovisad, ersättningen, hvilken enligt förslaget »ej må sättas lägre än högsta frakt, som för dylikt gods gälde å afgångsorten», så vidt jag kan inse, hufvudsakligen ej annat än en vitesbot för det fel i tjensten, som befälhafvaren låtit komma sig till last. Att eu dylik vitesbot skall enligt lag under det oegentliga namnet af skadeersättning utgå till redaren, äfven då han alldeles ingen skada lidit, synes föga skäligt; och då härtill kommer, att det ju står redaren öppet att på förhand meddela befälhafvaren de föreskrifter och förelägga honom de vilkor, äfven beträffande ersättning och vite, hvilka redaren finner sitt intresse i nu ifrågavarande hänseenden fordra, anser jag mig ega skäl tillstyrka att — äfven om det om förmälda förbudet bibehå*lles, i hvilket fall ordet »varor» torde till undvikande af misstydning böra ändras till handelsvaror — den del af §:ns första stycke, som innehåller bestämmelser om påföljden för öfverträdelse af samma förbud, uteslutes.

Ur enahanda synpunkt synes mig andra styckets stadgande om ersättningsskyldighet för befälhafvare, som olofligen medtager passagerare, böra ur paragrafen utgå.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Olivecrona och Östergren instämde, yttrade, att. då åtgärder af den i §:n omförmälda beskaffenhet, så vidt de afsåge att undanhålla redaren en inkomst, som rätteligen borde tillkomma honom, hemfölle under straffbestämmelsen i 290 § och, såvidt. de kunde hänföras till fel eller försummelse, hvarigenom skada tillskyndades redaren, voro underkastade de påfölja

der, som bestämdes i sagde § eller i 59 §, men dylika åtgärder i andra fall desto mindre torde behöfva eller böra i lag förbjudas, som det alltid står redaren öppet att meddela och göra respekterade de föreskrifter, som i detta hänseende kunna finnas nödiga, Justitierådet ansåg denna § böra utgå.

Justitierådet Glimstedt yttrade, att enär åtgärder af den i §:n omförmälda beskaffenhet, så vidt de afsåge att undanhålla redaren en inkomst, som rätteligen borde tillkomma honom, hemfölle under straffbestämmelsen i 290 §, men i öfrigt icke syntes böra föranleda eu straffpåföljd, sådan den ovilkorliga skyldigheten att betala högsta frakt eller passagerareafgift i sjelfva verket innefattade, samt det alltid stode i redarens eget skön att i förevarande hänseende meddela befälhafvare!! de föreskrifter han funne nödiga, Justitierådet ansåge denna § böra utgå.

Justitierådet Svedelius yttrade, att, i händelse ifrågavarande § ansåges böra bibehållas, densamma borde affattas i närmare öfverensstämmelse med norsk-danska texten.

36 §.

Justitieråden Wretrnan, Olivecrona, Skärm och Norberg erinrade att i sista stycket syntes, till förekommande af tvist, böra uttryckas, att sjöfolket är skyldigt biträda vid skeppsarbetet, så ofta befälhafvaren pröfvar sådant nödvändigt.

39 §.

Justitieråden Wretrnan, Olivecrona, östergren, Glimstedt, Skärm och Norberg erinrade, att, på sätt Kommerskollegium anmärkt, det syntes vara af vigt att, när under resa befälhafvare funne nödigt att nedsätta kosten för besättningen, anteckning derom skedde i dagboken, i följd hvaraf Justitieråden hemstälde, att föreskrift i sådant afseende här måtte meddelas.

41 §.

Enär, enligt här gifna föreskrift, dagboken komme att lemnas i allmän vård samt vid sådant förhållande det lagligen stode en hvar öppet att af dagboken taga kännedom, hemstälde Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm att slutorden: »och hållas vederbörande sakegare till hända» måtte utgå.

42 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Wretman, Olivecronu och östergren förenade sig, yttrade: Då underlåtenhet att afgifva sjöförklaring enligt 288 § är belagd med ansvar, synes nödvändigt att lagens föreskrifter göras så tydliga och bestämda, att misstag ej skäligen bör kunna ega rum i fråga derom, när befälhafvaren har att sådan förklaring afgifva, eller när sådan ansvarsfritt kan af honom underlåtas. Förslagets bestämmelse, att sjöförklaring skall afgifvas, när händelse inträffat, som vållat eller kan antagas hafva till följd betydligare skada, synes alltför obestämd, då det i många fall torde vara ganska svårt för befälhafvaren att bedöma, huruvida skadan bör anses eller kommer att af vederbörande anses »betydligare» eller icke. Att bestämdare föreskrifter i detta afseende kunna meddelas framgår af 37 § sjölagen äfvensom af förslagets 328 §; och synes mig derföre nödigt att lagbudet i sagda hänseende erhåller nödig bestämdhet. Orden »så snart ske kan» i första stycket, hvilka i följd af stadgandena i nästa stycke och i 326 § sakna betydelse, torde höra uteslutas.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg yttrade vidare: Vid andra stycket erinras, att föreskrifterna i första punkten så till vida äro ofullständiga, som någon bestämmelse icke meddelas angående tiden för anmälan hos sjönämndens ordförande i det fall, att fartyget gått förloradt eller det icke komme att anlöpa hamn, der sjöförklaring kunde ega rum.

Vid tredje stycket anmärkes, att föreskriften det sjöförklaring må afgifvas inför svensk konsul, derest förklaringen kan med laga verkan inför honom afläggas, synes af befälhafvaren fordra en pröfning, som är förenad med väsentlig svårighet och vid hvilken han derföre lätteligen kan taga miste, till skada för de rättsegare, i hvilkas intresse förklaringen afgifves. Då emellertid, i händelse lagen obetingadt medgifver, att dylik förklaring må inför konsul afgifvas, deraf skulle följa att laga verkan tillkomme en sålunda afgifven sjöförklaring, hemställes att åt stadgandet i denna del må gifvas det innehåll, att sjöförklaring å utrikes ort afgifves inför svensk konsul, om sådan finnes å den ort, der förklaringen skall afgifvas, men eljest inför vederbörlig utländsk myndighet, samt att, om denna hemställan godkännes, föreskriften om skyldighet för befälhafvaren att, när sjöförklaring aflägges inför annan myndighet än konsul, om tiden för dess afläggande underrätta konsuln, må utgå.

Justitierådet Glimstedt instämde i ofvanstående angående 3:dje stycket af §:n gjorda hemställan.

43 §.

Härvid åberopades endast yttrandet vid 7 §.

44 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm hemstälde, att genom en förtydligad redaktion måtte utmärkas, att här omförmälda besigtningsmän icke skulle förordnas af offentlig myndighet utan utses på sätt i 337 § andra stycket stadgas.

Vidare anmärktes af bemälde Justitieråd, att, med afseende å innehållet af förslagets 149 §, något stadgande om besigtning af gods, innan det utlemnades till lastemottagaren, icke syntes erforderligt, i följd hvaraf hemstäldes att orden: »förr än — — — — besigtningsmän» måtte utgå. ,

46 §.

Justitieråden Olivecrona och Norberg ansågo det böra uttryckligen nämnas, att befälhafvare!! egde å sön- och helgdagar ålägga besättningen arbete, som erfordrades för fartygets manövrering.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Östergren förenade sig, yttrade:

2:dra mom. i denna § s}mes hafva kunnat efter föredömet i gällande sjölag affattas i allmännare form, hvarigenom undvikits att, på sätt som skett, å arbeten, som befälhafvaren eger å sön- eller helgdagålägga, upprätta eu specifikation, som lemnar rum för tvekan huruvida arbete för fartygets framfart å sådan dag må åläggas eller icke.

48 §. .

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Glimstedt, och Skärm anmärkte, att, äfven när sjöman aflede å ort inom riket, hinder kunde möta att omedelbart till vederbörande sterbhusdelegare öfverlemna qvarlåtenskapen, men att å andra sidan sådant någon gång utan olägenhet kunde ske, när dödsfallet inträffat å utrikes ort; i följd hvaraf hemstäldes att andra punkten måtte så affattas att der gifna föreskrifter skulle lända till efterrättelse, när icke qvarlåtenskapen kunde af befälhafvaren aflemnas till vederbörande sterbhusdelegare eller till annan för dessas räkning.

49 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg ansågo här gifna bestämmelser böra afse jemväl brott, som ombord å fartyget beginges af passagerare, och hemstälde, att paragrafen med hänsyn härtill måtte ändras.

50 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg yttrade, att då den omständigheten att befälhafvaren icke saknat nödiga medel till bestridande af en utgift, för hvilken han anskaffat penningar genom lån eller genom att sälja af lasten, icke skäligen borde föranleda, att långifvaren eller godsets köpare rubbades i sin rätt, derföre att han icke kunde förebringa omständigheter, som gjorde antagligt att han handlat i god tro, Justitieråden funno hvad i sådant afseende stadgades i paragrafens andra stycke icke böra bibehållas. Deremot vore det, enligt Justitierådens omdöme, i sin ordning, att långifvares eller köpares rätt blefve beroende deraf, att omständigheter kunde förebringas, hvilka gåfve vid handen att en utgift af den i paragrafen omförmälda beskaffenhet verkligen varit af behof påkallad; och förslagets 176 och 177 §§ uppstälde beträffande bodmerilån en sådan grundsats samt anvisade utvägar att på tillförlitligt sätt styrka behofvet. Hvad nämnda §§ stadgade borde derföre, enligt Justitierådens mening, erhålla tillämpning jemväl vid andra kreditoperationer och af sådan anledning upptagas i detta kapitel under sådan form, att de komme att gälla jemväl om lån och försäljning af gods för lastens behof.

52 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg erinrade, beträffande uttrycket: »som i god tro inlåtit sig med befälhafvaren», om hvad angående motsvarande uttryck i 13 § blifvit anmärkt.

54-57 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg hemstälde att genom en förändrad uppställning måtte tydligare utmärkas hvilka bland här gifna föreskrifter afsåge endast befälhafvarens förhållande till lastegaren och hvilka vore af beskaffenhet att deras iakttagande eller åsidosättande inverkade jemväl på tredje mans rätt.

19 Beträffande de särskilda §§ anmärktes af Justitieråden Wretman,

Olivecrona, Östergren och Skärm:

vid 54 §:

att första stycket torde lämpligare kunna införas å annat ställe, t. ex. i 34 §, och att, i händelse andra stycket i 50 §, i enlighet med hvad der anmärkts, förändrades så, att det komme att gälla jemväl om lån och försäljning för lastens behof, sista punkten i andra stycket af 54 § kunde utgå;

vid 56 §:

att, i fråga om god tro hos tredje man, åberopades hvad som yttrats vid 13 §;

och vid 57 §:

att den föreskrift, som innehålles i första stycket, synes lämpligare kunna införas vid slutet af 54 §:s andra stycke, likasom bestämmelserna i 57 §:s sista stycke lämpligare torde hafva sin plats i 55 §:n, dervid en sådan förändring synes böra göras, att äfven i det fall, att lasten icke utan fara för förskämning kan förvaras, befälhafvaren bör åligga att, der så ske kan, afvakta föreskrift af lastegaren eller hans ombud innan försäljning får ega rum.

Justitierådet Norberg instämde i ofvanstående vid 54 och 56 §§ gjorda anmärkningar.

58 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm hemstälde af skäl, som anförts vid 9 §, att orden i första stycket »der han icke —---— blifvit uppfyld» måtte utgå.

Hvad sista stycket i denna § innehölle torde vara öfverflödigt att uttrycka, enär det vore eu allmän regel, att icke någon fordringsegare erhölle bättre rätt än andra, utan att sådant vore i lag särskildt medgifvet.

59 §.

Justitierådet Norberg yttrade: Då i detta kapitel icke meddelas föreskrifter beträffande befälhafvarens förpligtelser mot andra personer

än redare och lastegare, hemställes att stadgandet angående befälhafvare^ ersättningsskyldighet ock må inskränkas till att afse allenast sådan skada, som åbringas redare eller lastegare.

Vidare anmärkes, att då förslaget i 221 § föreskrifver att vid bedömande af fråga om vållande till sammanstötning mellan fartyg skall tagas i särskildt betraktande, huruvida tiden medgaf öfverläggning eller icke, men det icke torde vara allenast i dylika fall, befälhafvaren nödgas utan längre öfverläggning besluta en åtgärd och der han af sådan anledning skäligen bör mildare bedömas, anförda grundsats synes böra upptagas jemväl i denna §.

Beträffande §:ns andra stycke torde böra anmärkas att befälhafvaren synes böra ansvara för skada, som af besättningen vållas, endast i det fall att han sjelf i något afseende försummat sin tjenstepligt och derigenom medelbart gifvit anledning till skadan. Då emellertid en så beskaffad ansvarighet redan innefattas under stadgandet i första stycket, men den här gifna bestämmelse synes kunna föranleda en obehörig utsträckning af samma ansvarighet, hemställes, att andra stycket må utgå.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm yttrade, att då befälhafvaren, äfven om han finner nödigt hålla skeppsråd, likväl är den ensam beslutande, torde utan särskildt stadgande vara klart, att han ensam är ansvarig för deri beslutad åtgärd. Sista punkten i första stycket synes derför, såsom öfverflödig, kunna utgå.

Beträffande andra stycket af denna paragraf instämde sistbemälde Justitieråd i den af Justiterådet Norberg gjorda anmärkning.

60 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm hemstälde, af skäl som anförts vid 17 §, att i första stycket orden »der ej visas — — — förelupit» måtte utgå.

Justitierådet Skärm yttrade vidare: »Den särskilda godtgörelse, som befälhafvaren i denna sin egenskap erhållit», såsom det i §:ns sista stycke heter, har tydligen intet att skaffa med sådana intägter för farty§'eh som böra tillkomma redaren och genom hvilkas undanhållande befälhafvaren ådrager sig ansvar och ersättningsskyldighet. Uttrycket »särskild godtgörelse» måste afse eller åtminstone omfatta sådana gåfvor, som personer, med hvilka befälhafvaren af eu eller annan anledning kommer i beröring, kunna finna sig föranlåtna att, utöfver hvad fartyget bör tillkomma, lemna honom, såsom bevis på erkänsla för särskildt tillmötesgående eller särskild uppoffring å hans sida. Att

dylika handtryckningar eller gratifikationer här, som i andra fall, kunna leda till missbruk är klart. Men anser man sig häraf ej hafva tillräckligt skäl att i lagen förbjuda befälhafvaren att dem mottaga, torde näppeligen någon rättsgrund finnas för att i lageu gifva redaren rätt tillegna sig hvad under dylik form blifvit befälhafvaren gifvet. Det lärer ofta äfven i främmande land inträffa, att såväl affärsmän, som andra personer, med hvilka befälhafvaren kommer i beröring, ja, att främmande länders styrelser finna sig föranlåtna att lemna en befälhafvare, såsom bevis på aktning och erkänsla, presenter (t. ex. dyrbara ur, navigationsinstrument eller dylikt). En lag, som tillåter redaren att tillegna sig en sådan gåfva, synes mig kränka ej blott befälhafvaren, utan äfven gifvaren, hvars gåfva i många fall säkerligen uteblifva, om han haft kännedom derom, att den ej skulle tillgodokomma den, för hvilken den varit afsedd. Jag finner mig på grund häraf böra tillstyrka, att det i paragrafens sista stycke förekommande, för svenska sjölagstiftningen hittills främmande stadgande måtte utgå.

I sistnämnda yttrande instämde Justitieråden Wretman, Olivecrona och Östergren.

63 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och Norberg yttrade, att enär redares här omförmälda skyldighet att för befälhafvare bekosta sjukvård syntes böra ega rum i hvarje fall, då befälhafvaren, under det han vore i tjenst, utan eget vållande blifvit skadad eller sjuk, oberoende deraf om sådant skett under tjenstens utöfning eller icke, hemstälde Justitieråden, att stadgandet i andra punkten måtte affattas så att tvetydighet i detta hänseende icke uppkomme.

64 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg yttrade, att de beträffande stadgandet i andra punkten af första stycket, att befälhafvare, som antagits på obestämd tid, egde åtnjuta der omförmälda godtgörelse endast i det fall, att han, när han afskedades, redan anträdt resa eller med redarens begifvande vidtagit åtgärd för utförande af en sådan, ville anmärka att, då enligt 68 § befälhafvaren vore pligtig att qvarstanna i tjenst, till dess fartyget efter slutad resa ankommit till svensk hamn, det syntes obehörigt att göra hans rätt till ersättning, i händelse han utan skäl förut afskedades, beroende af

nämnda vilkor; i följd hvaraf hemstäldes att orden: »men hade han —---en sådan» måtte utgå.

Vidare anmärktes, att redaktionen af första punkten i samma stycke syntes böra så förändras, att deraf tydligt framginge, att nämnda punkt afsåge allenast de fall, då befälhafvare antagits för bestämd resa eller bestämd tid eller hyresaftalet eljest innehölle bestämmelse angående tjenstetidens längd.

Beträffande andra stycket anmärktes, att då förslaget icke lemnade någon ledning för bedömande af frågan, när befälhafvare egde lemna tjensten på grund af redarens underlåtenhet att uppfylla de honom åliggande förpligtelser mot befälhafvaren, samt en obestämd antydan om sådan rätt endast syntes egnad att föranleda stridighet mellan redare och befälhafvare, hvad förslaget i sådant afseende här stadgade borde utgå.

Vidare hemstäldes att ett stadgande, hvarigenom befälhafvare uttryckligen berättigades att lemna tjensten, när fartyget upphörde att vara svenskt, måtte i förslaget upptagas.

Justitierådet Glimstedt instämde i hvad här ofvan blifvit vid andra punkten i första stycket af denna § anmärkt samt yttrade vidare:

Då i senare stycket af denna paragraf omförmäles såsom ett gifvet förhållande att befälhafvare eger uti der upptagna fall lemna tjensten, vill synas att något direkt stadgande om sådan rätt i afsedda fall bort finnas i förslaget.

65 §.

Justitieråd^ Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Stearin och Norberg anmärkte, att den här stadgade godtgörelse uppenbarligen icke borde tillkomma befälhafvare, som egenvilligt, öfvergåfve tjensten, samt att skäl saknades att tillägga befälhafvare, som af egen fri vilja, med tillämpning af bestämmelserna i 68 §, lemnade tjensten, dylik godtgörelse, i följd hvaraf hemstäldes att nödigt förbehåll i nämnda afseenden måtte i §:ns första stycke upptagas.

67 §.

Justitierådet Norberg ville härvid endast anmärka, dels att ordet »vederlag» i första punkten enligt svenskt språkbruk syntes mindre tjenligt till betecknande af det här åsyftade aflöningssätt och dels att, då bestämmelserna i andra punkten måste antagas afse hvarje fall, då under den i föregående punkt angifna förutsättning befälhafvaren

är, på sätt i 64 § sägs. berättigad att erhålla aflöning för viss tid efter det tjenstgöringen upphört, vare sig till följd af hans afskedande eller af annan orsak, detta torde böra genom en något förändrad redaktion utmärkas.

Justitieråden Wretmän, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Glimstedt och Skärm ansågo de mot första stycket svarande bestämmelser i den norsk-danska texten klarare och rigtigare uttrycka hvad förslagets författare åsyftat; och hemstälde derföre att den svenska texten måtte omredigeras till närmare öfverensstämmelse med den norsk-danska.

68 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg yttrade:

att hvad beträffade första punkten hemstäldes att i öfverenstämmelse med 27 § sjölagen måtte tilläggas, att befälhafvaren ej egde lemna tjensten förr än lasten blifvit lossad;

att vidkommande andra punkten anmärktes, att orden: »eller efter det senaste tjensteaftal ingicks, om fartyget icke derefter slutat någon resa i svensk hamn» syntes böra, såsom öfverflödiga, utgå;

och att hvad tredje punkten stadgade ansåges icke böra bibehållas, derest, på sätt vid 65 § blifvit hemstäldt, befälhafvare, som sjelf uppsade tjensten, komme att sakna rätt till ersättning för hemresa.

Justitierådet Svedelius instämde i hvad här ofvan vid 1 och 2 punkterna blifvit anmärkt.

Justitierådet Glimstedt förenade sig i anmärkningen mot första punkten; och ville derjemte erinra att vid affattningen af denna § synes vara förbisedt, hurusom, på sätt som antydes i 64 § 2 mom., jemväl andra fall förefinnas, då befälhafvare eger lemna tjensten.

71 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg anmärkte, att här syntes böra omnämnas jemväl det fall, att sjöman blifvit förhyrd för viss tid.

79 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och Norberg yttrade: Då, på sätt Kommerskollegium erinrat, stadgandet i första punkten af andra stycket syntes tillägga befälhafvaren rätt att

med förbigående af styrmannen öfverlemna åt annan besättningskarl att handla i befälhafvarens ställe, men sådant icke kunde anses lämpligt och icke heller innefattades i motsvarande bestämmelse i den norskdanska texten, hemställes, att ifrågavarande stadgande måtte atfattas i närmare öfverensstämmelse med nämnda text.

81 §.

Justitieråden Wretman och Norberg förmälde att de, beträffande föi-budet mot varors medtagande, åberopade hvad i fråga om motsvarande bestämmelser i 30 § af dem yttrats.

Justitieråden Olivecrona, östergren och Skärm erinrade att, derest, på sätt Justitieråden vid 30 § hemstält, nämnda § komme att utgå, i första punkten af förevarande § borde uttryckligen bestämmas påföljd för obehörigt medtagande af varor.

Vidkommande andra stycket hemstälde Justitieråden att genom förändrad redaktion måtte utmärkas, att det ankomme på befälhafvaren att företaga här omförmälda undersökning, när helst han dertill funne anledning.

Justitierådet Glimstedt instämde i förestående erinran, såvidt den afsåge §:ns första stycke.

84 §.

Justitierådet Norberg ansåg, att — i likhet med hvad 71 § i gällande sjölag innehåller —- viss tid borde bestämmas, inom hvilken sjöman i här afsedda fall vore berättigad att blifva afmönstrad.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm, som ansågo här gifna föreskrift innefatta en för besättningen allt för betungande utsträckning af tjenstetiden, hemstälde att antingen de arbeten, vid hvilka sjömannen skulle vara pligtig att biträda, måtte inskränkas till lossning af last och barlast, eller ock, på sätt 71 § sjölagen stadgade, den tid, besättningen finge efter fartygets ankomst qvarhållas i tjensten, måtte bestämmas till visst antal dagar.

85 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Olivecrona och östergren förenade sig, yttrade: Bland de i 70 § sjölagen anförda fall, då sjöman eger tjensten uppsäga, synas mig utan tillräckligt skäl vara ur förslaget uteslutna dels det fall, då krig uppstår, hvarigenom upp-

blängning af fartyget kan befaras, i hvilket fall sjöman ingalunda, såsom i förslagets motiv anföres, torde ega undandraga sig uppfyllande af tjensteaftalet med mindre sådant är honom i lag uttryckligen medgifvet, och dels det fall, att befälhafvare ombytes innan fartyget afgått från förhyrningshamnen.

86 §.

Justitierådeu Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren, Skärm och Norberg ansågo befälhafvare^ åtgärd att förhålla sjöman dess lagliga kost, böra, så vida åtgärden vore oskälig, berättiga sjömannen att uppsäga tjensten, äfven om befälhafvaren icke under längre tid gjort sig skyldig till dylikt förfarande, och hemstälde derföre, att stadgandet i första stycket måtte, i enlighet med hvad sålunda blifvit erinradt, ändras.

88 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådeu Olivecrona och östergren instämde, erinrade att såsom vilkor för sjömans rätt att i här omförmälda fall lemna tjensten borde stadgas skyldighet att återbära uppburet förskott å hyran; hvarjemte Justitierådet i öfrigt åberopade sin anmärkning vid 85 § och ansåg i följd deraf att orden: »eller ombytes befälhafvare» böra ur sista punkten utgå.

91 §.

Justitieråd en Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg yttrade, att, enligt deras omdöme, det vore mindre lämpligt att bestämma afskedad sjömans rätt till ersättning i det fall, att fartyget upplades i vinterhamn å utländsk ort, efter samma grund som borde tillämpas när resan måste inställas till följd af krig eller af annan orsak, hvilken det icke berott af redaren att afvända; redaren skulle eljest kunna upplägga fartyget i vinterhamn å utländsk ort blott för att blifva qvitt det med besättningen ingångna hyresaftal. I följd häraf hemstälde bemälde Justitieråd, som ansågo ifrågavarande fall böra bedömas efter 92 §, att i 91 §:ns första punkt orden: »eller upplägges fartyget å utländsk ort i vinterhamn» måtte utgå.

93 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm erinrade, att 66 § sjölagen ålade redaren att bestrida kostnaden för afliden sjö-

mans begrafning endast i den mån, den aflidnes i dödsorten efterlemnade hyra icke försloge till bestridande af samma kostnad; och hemstälde Justitieråden att nämnda, enligt deras mening väl grundade inskränkning i redarens ifrågavarande skyldighet måtte bibehållas.

95 och 96 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm ansågo skäl saknas att tillägga sjöman förhöjning af betingad hyra i annat fall, än när besättningen under resa af tillfälliga orsaker förminskades, eller att låta sådan förhöjning komma annan till godo än den, som af anförda orsak finge ökadt arbete; och hemstäldes derföre att, i stället för hvad 95 § samt 96 § första stycket innehölle, måtte stadgas, att, när besättningen under resa blefve förminskad, de afgångnes hyror borde fördelas mellan dem af de qvarvarande, hvilka i följd af minskningen fått ökadt arbete och i mån af den förökning af arbete, en hvar af dem fått vidkännas.

Justitierådet Norberg ansåg uttrycket i 95 § »under längre tid» i detta sammanhang allt för obestämdt och i öfrigt innebära ett vilkor för den högre aflöningens åtnjutande, som utan olägenhet torde kunna undvaras.

Beträffande 96 §:ns andra stycke hemstälde Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg, i likhet med Kommerskollegium och på de af Kollegium anförda skäl, att deri innefattade föreskrift måtte inskränkas till att afse endast det fall, då rymningen egt rum under sådana omständigheter, att den qvarvarande besättningen bort kunna förhindra densamma.

97 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona och Skärm yttrade, att då arbete af här ifrågavarande beskaffenhet, jemlikt 46 §, icke kunde åläggas besättningen i andra än trängande fall, men för sådana fall nödigt biträde skäligen borde lemnas utan särskild ersättning, hemstäldes att denna § måtte utgå.

98 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg yttrade, att, då förändring af resans bestämmelseort vore beroende af redarens beslut, det i sådant fall ock syntes böra åligga redaren att, på sätt i 86, 87, 88 och 92 §§ för der omförmälda fall stadgades, utan

afseende å sjömannens nationalitet ersätta kostnaden för hans resa till afmönstringsorten, när sådan aftalats; och hemstäldes derföre att stadgandet i denna del måtte i anförda syfte ändras.

Hvad åter anginge öfriga i paragrafen omförmälda fall, ansågo Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren och Stearin, i likhet med Kommerskollegium och på de af Kollegium anförda skäl, redaren icke böra åläggas skyldighet att sörja för manskapets fortskaffande till annan ort utan så vidt anginge svenskt samt, under förutsättning af motsvarande bestämmelser i fråga om svenska sjömän i norsk lag, jemväl norskt sjöfolk; och hemstäldes derföre, att stadgandet i första stycket måtte i sådant syfte ändras, samt, såsom följd deraf, andra punkten af andra stycket komma att innehålla, att sjöman i i här omförmälda fall icke vore pligtig att antaga tjenst å annat fartyg än svenskt eller norskt.

99 §.

Justitieråden Östergren och Stearin funno stadgandet, att befälhafvaren egde innehålla en tredjedel af hyran till dess sjömannen entledigades, hvarigenom under en ganska lång tid, två år och derutöfver, en väsentlig, för honom och hans familj behöflig del af hans förtjenta lön skulle kunna undanhållas honom, vara stridande mot billighet och böra utgå.

100 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg hemstälde, att här gifna bestämmelse måtte i öfverensstämmelse med konsulsstadgan den 4 November 1886 § 87 fullständigas genom föreskrift derom, att mönstringsförrättarens afgörande skall lända till efterrättelse till dess saken kan vid domstol här i riket komma under pröfning.

102 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Glimstedt, Stearin och Norberg förenade sig i följande yttrande: Då, enligt föreskriften i sista stycket, icke må på grund af disciplinär bestraffning innehållas mer än hälften af det hyresbelopp, som vid sjömans afmönstring finnes vara af honom förtjent, skulle enligt förslaget befälhafvaren, efter det denna gräns blifvit uppnådd, sakna disciplinära straffmedel i fall, der de antagligen bäst skulle behöfvas. Härtill kommer att ifrågavarande straff-

medel icke kan användas mot sådana å fartyget anstälda personer, hvilka ej äro i redarens tjenst eller ej hafva sin aflöning bestämd till viss hyra, likasom ej heller mot sjöfolk, hvilka på grund af stadgandet i 36 § medtagits ombord å fartyget. Vid sådant förhållande synes det nödvändigt att i lagen upptaga jemväl andra disciplinära straffmedel än mistning af hyra; och torde i sådant afseende böra ifrågakomma arrest, nedsättning af kost samt strängare tjenstgöring.

104 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg erinrade att, derest föreskrifterna i 100 och 102 §§ komme att, på sätt hemstäldt blifvit, förändras, första stycket i denna paragraf borde i öfverensstämmelse dermed omredigeras.

108 §.

Justitierådet Olivecrona, med hvilken Justitierådet Wretman sig förenade, erinrade, att då 102 § stadgar de diciplinära straff, som fartygsbefälhafvaren eger rätt att använda vid förseelser begångna af den till besättningen hörande personal, förefinnes deremot i 108 § angående »de å fartyget anstälda personer, hvilka ej höra till den egentliga besättningeng> icke någon föreskrift om de disciplinära straffmedel, hvaraf det må vara befälhafvaren tillåtet att betjena sig för att kunna tillhålla nämnde personer att iakttaga ordning och skick ombord samt hörsamma befälhafvarens tillsägelser. Det är denna brist, som, enligt Justitierådets åsigt, borde, genom ett tillägg till paragrafen, afhjelpas, så att en befälhafvare icke må stanna i ovisshet om de korrektiva medel, som han eger full rätt att använda.

Femte kapitlet.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg anmärkte, att i detta kapitel på särskilda ställen användes olika beteckningssätt för att utmärka den af kontrahenterna vid fraktaftalet, hvilken hade att besörja transporten af fraktgodset, i det denne betecknades dels såsom »redarem, dels såsom »befälhafvaren». Då emellertid en vacklande terminologi i detta afseende måste leda till osäkerhet vid lagtillämpningen samt för öfrigt intetdera af nämnda beteckningssätt vore fullt rigtigt, ansågos nämnda båda beteckningssätt böra undvikas samt i stället kunna lämpligen användas benämningen bortfraktare.

no §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Glimstedt, Skärm och Norberg anmärkte, att det syntes obehöfligt förbjuda medtagande af varor å däcket eller i de bär särskild t undantagna rum, då det ankomme på befraktaren att vid fraktaftalets ingående göra det förbehåll han i sådant afseende ansåge nödigt; och hemstäldes derföre att andra punkten måtte utgå.

Justitierådet Wretman, med hvilken Justitierådet Svedelius förenade sig, tilläde att, derest sistnämnda stadgande komme att bibehållas, redaktionen deraf borde bringas till närmare öfverensstämmelse med norsk-danska texten.

in §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm anmärkte, i fråga om första styckets första punkt, att det syntes obilligt, att befälhafvaren, då häri af en eller annan orsak ej å utsatt tid och ort haft fartyget färdigt att intaga last, skulle för inhemtande af befraktarens svar, huruvida denne, sådant oaktadt, ville vidblifva aftalet, vara pligtig med fartyget begifva sig till lastningsorten; utan borde, enligt Justitierådens mening, befraktaren vara skyldig att på befälhafvarens framställning i nämnda afseende afgifva bestämdt svar; i följd hvaraf stadgandet i första punkten syntes kunna inskränkas till att, såsom motsvarande bestämmelse i 93 § sjölagen innehölle, om fartyget icke å den för lastningens början bestämda tid är tillstädes å lastningsorten och färdigt att intaga last, befraktaren eger rätt att bäfva fraktslutet. Sista punkten: »År ej — — — eller besättning» syntes såsom öfverflödig kunna utgå.

Beträffande andra stycket hemstäldes att genom ändrad redaktion måtte utmärkas att det ankomme på bortfraktaren att uppvisa anledningen till dröjsmålet samt att, der detta icke kunde visas hafva berott af omständigheter, för hvilka hvarken bortfraktaren eller dennes folk bure ansvar, befraktaren vore berättigad till skadeersättning.

Justitierådet Norberg instämde i sistnämnda hemställan.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Vid jemförelse mellan de två

särskilda punkterna i första stycket af denna §, och då uppehåll, som i andra punkten omförmäles, svårligen kan tänkas ega rum med mindre jemväl der afsåges någon tidsbestämning, synes åtskilnaden emellan de i dessa punkter upptagna fall böra sökas deri, att i första punkten afses fall då tiden är absolut bestämd och i andra punkten fall då så-

dan tidsbestämning icke finnes; men denna uppfattning rubbas af yttrande i motiven, hvarigenom antydes att det fall, som afses i första punkten, vore mera omfattande.

Då således tvekan kan uppstå huru skilnaden emellan de särskilda fallen rätteligen må anses vara uppdragen, torde ett förtydligande härutinnan medelst någon ändring i affattningen vara erforderligt.

Vidare synes äfven mig obilligt att befälhafvare!! för inhemtande af befraktarens svar, huruvida denne ville vidblifva aftalet, skulle vara pligtig med fartyget begifva sig till lastningsorten.

112 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Då ett motsvarande stadgande

redan finnes i gällande sjölag, anser jag mig kunna utan vidare yttrande angående motiveringen undgå att emot denna § framställa anmärkning.

119 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren och Skärm hemstälde, beträffande första stycket, att genom ändrad redaktion måtte tydligare utmärkas, att aftal kunde utesluta tillämpning af här uppstäda skala för liggedagarnes beräkning, äfven om aftalet ej innefattade bestämmelse om visst antal liggedagar.

Vidkommande sista stycket erinrade Justitieråden, att intet äfventyr i förslaget funnes utsatt för aflastare^ underlåtenhet att meddela der omförmälda erkännande och att sådant äfventyr icke heller lämpligen syntes böra bestämmas, då befälhafvaren utan svårighet kunde annorledes förskaffa sig erforderlig bevisning. Vid sådant förhållande hemstäldes att detta stycke måtte utgå.

Slutligen anmärktes, att det syntes nödigt i denna § uttrycka, att den tid, som åtginge till den i 114 § andra stycket omförmälda förhalning af fartyget borde inräknas i liggedagarne.

Justitierådet Norberg instämde i hvad här ofvan angående första stycket blifvit. hemstäldt, och fann i öfrigt ej anledning till annan anmärkning än om det tillägg till §§:na, att tid, som åtgår till den i 114 § andra stycket omförmälda förhalning af fartyget, inräknas i liggedagarne.

125 §.

• Beträffande andra stycket anmärkte Justitierådet Wretman, att den påföljd, förslaget bestämde för befälhafvarens försummelse att

anträda fraktresan, icke torde vara uttömmande, enär nämnda försummelse syntes, på sätt också 93 § sjölagen stadgade, jemväl böra för befraktaren medföra rätt att häfva fraktslutet, hvilken rätt icke, såsom i motiven anföres, torde vara utan särskildt lagbud gifven.

Justitieråden Olivecrona och Skärm yttrade: Att befraktaren, i

händelse befälhafvaren, efter fullbordad lastning och erhållna nödiga handlingar, utan giltig orsak fördröjer affärden, är berättigad till ersättning för all för befraktaren derigenom uppkommen skada, torde ligga i sakens natur och lärer näppeligen behöfva sägas. Orden »underlåter han — — — — — dröjsmålet vållas» synas derföre kunna uteslutas.

Om deremot, såsom i förslagets motiv angifves, meningen är, att ett sådant dröjsmål å befälhafvarens sida skall gifva befraktaren den honom nu enligt 93 § sjölagen tillkommande rätt att häfva fraktaftalet, torde denna mening, som icke lärer framgå af §:ns nuvarande redaktion, behöfva tydligt uttryckas.

Justitierådet Svedelius yttrade, att då befälhafvarens försummelse att anträda fraktresan kunde för befraktaren jemväl medföra rätt att häfva fraktslutet, men frågan, huruvida sådan rätt tillkomme honom, borde bedömas efter de i hvarje särskildt fall förekommande omständigheter, samt befraktarens rätt att undfå ersättning för den skada, som genom befälhafvarens kontraktsstridiga förhållande tillskyndades honom, utan särskildt stadgande i lagen vore otvifvelaktig, det syntes lämpligast att i lagen ej utsattes någon påföljd för ifrågavarande försummelse; i följd hvaraf hemstäldes, att orden: »underlåter — — — vållas» måtte utgå.

Justitierådet Glirnstedt, med hvilken Justitierådet Östergren instämde, yttrade: 1 93 § sjölagen stadgas för fall, som här afses, utom rätt till ersättning, jemväl rätt för befraktaren att häfva fraktaftalet; och enligt förslagets motiv åsyftas ej att häri göra någon ändring.

Då emellertid icke, såsom komitén antager, rättigheten att häfva fraktslutet lärer snarare än rättigheten till ersättning vara en så uppenbar följd af allmänna rättsgrundsatser att något lagstadgande derom icke erfordras, synes den ena påföljden lika väl som den andra hafva bort här intagas.

126—128 §§.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter hemstälde, att dessa §§ måtte omredigeras så, att tydligen framginge, det bestämmelserna äfven i 127 och 128 §§ augingo befraktning af helt fartyg.

32 Särskildt anmärktes:

vid 126 §:

att då förslaget medgåfve betraktaren rätt att häfva fraktslutet så länge fartyget ännu vore qvar å den ort, der resan började, samt i följd deraf kunde inträffa, att när aftalet häfdes, icke blott öfverliggedagarne lupit till ända utan också derutöfver fartyget uppehållits af anledning, som i 122 § eller 125 § första stycket omförmäldes, för hvilket uppehåll ersättning i förevarande fäll jemväl borde utgå, redaktionen af första punkten i första stycket af 126 § med hänsyn härtill borde ändras;

samt vid 128 § af Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Glimstedt och Skärm:

att som jemväl i det fall att fraktslutet häfdes sedan fartyget afgått från den ort, der resan börjats, ersättning borde gäldas för sådant uppehåll, som i 122 § och 125 § första stycket omnämndes, detta borde äfven i denna 128 § uttryckas;

och att föreskrift syntes erforderlig för det fall att fraktslutet afsett flera resor.

I öfrigt hänvisades af Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm till anmärkningen vid 142 §.

iso §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona och Norberg yttrade, att enär det icke kunde vara afsedt att för den mindre sannolika händelse, att frakten för det gods befälhafvare!! intoge i stället för det, befraktare!! skolat lemna, vore mer än dubbelt så hög, som den frakt, befraktare!! utfäst, denne skulle erhålla en fordran hos befälhafvaren, hemstäldes att uttrycket »räknas befraktare!! till godo» måtte, såsom missledande, utbytas mot något som bättre uttryckte meningen.

131 §.

Justitieråden Svedelius, Skärm och Norberg hemstälde, att, då innehållet af denna § syntes icke öfverensstämma med föreskriften i 278 § andra punkten, §:n måtte utgå.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Glimstedt yttrade, att enär, såsom af 278 § inhemtas, hvad i förevarande § stadgas derom att inlastadt gods, som tages i mät, ej må lossas under andra vilkor än befraktaren egt emottaga detsamma, icke gäller längre än till

dess godset blifvit exekutivt försåldt, torde någon antydan derom hafva bort bär intagas.

132 och 133 §§.

Justitieråden Wretrnan, Olivecrona, östergren och Skärm yttrade, att, då enligt förslagets 134 § ko.nnossementet i visst hänseende skulle vara underkastad! andra regler än dem, allmänna lägen uppstälde beträffande skriftliga förbindelser, samt vid sådant förhållande det vore af synnerlig vigt, att någon osäkerhet icke kunde råda om hvad för konnossementet vore utmärkande och skilde det från andra dylika handlingar, det syntes mindre lämpligt att i skilda §§ upptaga de i sådant afseende gifna bestämmelser, utan borde lämpligast föreskrifterna i 132 § samt i 133 § första stycket sammanfattas i en §.

Beträffande särskildt 133 § anmärktes vid första stycket, att det syntes till undvikande af förvexling vara nödvändigt att i konnossementet ovilkorligen och oberoende af huruvida sådant å någondera sidan äskades utsattes dagen och stället för utfärdandet, samt att ordet »parterne» här ej vore lämpligt utan borde utbytas mot ett annat uttryck, som rigtigare betecknade hvad som åsyftades.

Vid andra stycket af samma § anmärktes dels att då befälhafvare! vore den, som utfärdade konnossementet, det syntes oegentligt att förpligta aflastaren att förelägga befälhafvaren utskrida exemplar af detsamma, i följd hvaraf andra punkten borde inskränkas till att ålägga aflastaren att med sin underskrift till rigtigheten erkänna ett exemplar af konnossementet eller en afskrift deraf; dels ock att tredje punkten, såsom innefattande endast ett råd till befälhafvaren, hvilket för öfrigt icke rätteligen hade plats i detta sammanhang, måtte utgå.

Vid tredje stycket anmärktes, att enär utfärdande af konnossement i flere exemplar vore egnadt att åstadkomma osäkerhet och förvecklingar, men sådant kunde genom exemplarens numrering i väsentlig mån förekommas, sådan numrering syntes böra såsom allmän regel föreskrifvas.

Justitierådet Norberg förklarade sig vid 133 § ej hafva annan anmärkning än att, med afseende å föreskriften i 132 § om befälhafvarens åliggande att utfärda konnossement, när godset är inlastadt, stadgandena i 133 § dels i andra punkten af andra stycket om skyldighet för aflastaren att förelägga befälhafvaren utskrida exemplar af konnossementet och dels i tredje punkten syntes böra utgå; i hvilket fäll föreskrift borde, såsom i gällande sjölag, meddelas derom att aflastare!! skall underskrifva det exemplar af konnossemenfet (eller den afskrift deraf), som hos befälhafvaren qvarstanna!'.

134 §.

Justitierådet Norberg ansåg, beträffande första stycket, andra punkten böra uttrycka, att der konnossernent, som utan förbehåll mot öfverlåtelse vore stäldt till viss man, öfverlätes, sådant medförde samma verkan, som öfverlåtelse af konnossernent, hvithet stälts till viss man eller order.

Justitierådet Skärm yttrade: §:ns mening torde vara: konnossement, stäldt till innehafva ren, gäller utan öfverlåtelse för den, som konnosserfientet i handom häfver. År konnossernent stäldt till »viss man», »viss man eller order», eller endast »order», hvilket sistnämnda är liktydigt med »aflastare!! eller order», gäller konnossementet såsom ett löpande papper för den, till hvilken det är stäldt, eller för den, som på grund af konnossementet åtecknad öfverlåtelse är rätt innehafvare af detsamma; dock att, om i konnossernent, stäldt till viss man, genom orden: »icke till order» eller annorledes öfverlåtelse uttryckligen förbjudits, öfverlåtelse, som det oaktadt sker, icke mot bortfraktaren medför bättre rätt än som tillkommit den, till hvilken konnossementet stälts. Denna mening synes kunna och höra tydligare och enklare än i förslaget skett uttryckas.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Östergren instämde, yttrade: I denna § stadgas såsom regel, att konnossernent, ställ- till viss man, må öfverlåtas såsom vore det stäldt till viss man eller order.

Detta stadgande har icke motsvarighet i sjölagen och är stridande emot hvad enligt allmänna lagen här i riket är gällande angående förskrifningar.

Något behof att i detta afseende för konnossernent. göra undantag från allmän svensk rättsregel lärer icke i och för sig förefinnas; och om än öfverensstämmelse med norsk och dansk rätt. å förevarande lagstiftningsomrade ma vara önskvärd, synes detta mål icke vara att eftersträfva när det ej kan vinnas utan på bekostnad af svensk rättsgrundsats. Väl finnes ett likartad! stadgande redan i vexellagen; men detta exempel torde icke böra mana till efterföljd utan snarare till betänksamhet mot vidare fortgående i en rigtning, som leder till undergräfvande af enheten inom det. inhemska rättssystemet.

Justitierådet Olivecrona förklarade sig, lika med Justitierådet Skarn!, anse, att den mening, som man i denna § åsyftat att inlägga, både bolde och kunde tydligare och enklare uttryckas, än som skett, och att §:n förty borde undergå eu redaktionsföräudring. Men han delade der-

jemte i allo de betänkligheter, som Justitieråden Glimstedt och Östergren uttalat emot införandet i den svenska privaträtten af den nya grundsats, som förslaget innehåller, nemligen att öfverlåtelse af ett konnossement, stäldt till viss man — hvilket till sin natur icke är annat än ett erkännande att hafva emottag^ viss qvantitet gods för transport till annan ort, med förbindelse att der aflemna detsamma till aflastaren eller hans rättsinnehafvare — skall uppfattas och bedömas i likhet med öfverlåtelse af löpande värdepapper. Komiterade säga sjelfva att de hafva i sitt förslag åsyftat att genom den formlösa öfverlåtelsen göra konnossementet till ett »orderpapper)) och åberopa såsom stöd härför den norska och den danska lagstiftningen samt önskvärdheten af likhet i de tre nordiska rikenas lagstiftning i ämnet. Men önskvärdheten i detta afseende syntes Justitierådet icke böra vara det afgörande, då fråga vore om att bryta emot eu princip vid öfverlåtelse af lös egendom, hvilken princip i fäderneslandets rätt haft en fast grund. Endast handelns och den internationella samfärdselns oafvisliga kraf på större lättnad att kunna försälja inlastade varor under formen af en föryttring af löpande värdepapper, skulle kunna rättfärdiga den afvikelse från hittills gällande rätt, som komiterade i sitt förslag tilllåtit sig framställa. Justitierådet kände icke om ett sådant oafvisligt kraf i nämnda hänseende uppstått under de sista 20 åren, sedan 1864 års sjölag träd! i verksamhet, hvarföre han för närvarande icke tilltrodde sig kunna uttala något omdöme om behöfligheten af en så betänklig rubbning i principerna för svenska privaträtten, som komiterades förslag i sagda afseende söker göra gällande.

Justitierådet 'Wretman ansåg, lika med Justitierådet Skarin, en förändrad redaktion af §:n vara nödvändig.

135—138 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skarin, som funno dessa §§, med undantag af andra och tredje styckena i 137 §, innefatta endast en hänvisning till motsvarande bestämmelser angående lastning eller ett upprepande af nämnda bestämmelser, ansågo dessa §§, med nyss anförda undantag, kunna utan olägenhet ersättas med en allmännare hänvisning till föreskrifterna i 114, 118 — 121 samt 123 §§. Tredje stycket af 137 § ansågs på enahanda skål, som anförts vid 119 § sista stycket, böra utgå.

Justitierådet Svedelius instämde i anmärkningen angående tredje stycket af 137 §.

139 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm yttrade, att då 158 § innefattade vidare föreskrifter om hvad befälhafvare i här afsedda fall hade att iakttaga, hemstäldes, huruvida icke bestämmelserna i begge §§:na kunde sättas i närmare samband med hvarandra.

Bemälde Justitieråd jemte Justitierådet Norberg anförde vidare att, beträffande föreskriften i första stycket af 139 § om befälhafvarens pligt att underrätta aflastaren när lastemottagaren vägrade att mottaga lasten eller icke vore känd eller icke att träffa, erinrades, att en sådan åtgärd stundom kunde vara förenad med en svårighet och kostnad, som icke stode i rimligt förhållande till det gagn, dermed afsåges; och hemstäldes derföre att nämnda föreskrift måtte inskränkas dertill, att befälhafvaren borde, när det lämpligen kunde ske, meddela aflastaren underrättelse angående nämnda förhållande.

141 §.

Justitierådet Norberg yttrade: Då första stycket handlar allenast om det fall, att de företedda konnossementen icke äro betecknade med särskilda nummer, men detta framgår först af innehållet i andra stycket, synes §:n böra undergå sådan ändring, att nämnda oegentlighet undvikes.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm erinrade, att om, på sätt vid 133 § blifvit hemstäldt, det komme att stadgas att, när konnosseiftent utfärdades i flera exemplar, dessa borde numreras, det blefve nödigt att med hänsyn härtill gifva denna § en ändrad uppställning.

142 §.

Justitierådet Norberg förmälde sig härvid icke framställa annan anmärkning, än att han, i fråga om redaktionen, åberopade sitt yttrande vid 141 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Wretman, Olivecrona och Östergren sig förenade, yttrade: I händelse, såsom vid 133 §:n tredje stycket hemstälts, konnossementsexemplarens numrering blifver obligatorisk, torde i 142 § böra stadgas, att befälhafvare^ såvida konnossementet är löpande, icke må annorstädes än å bestämmelseorten utlemna godset, utan att konnossemementet eller, der flere exemplar

utfärdats, konnossementet n:o 1 återställes. År deremot konnossementet stäldt till viss man med förbud mot öfverlåtelse och således icke löpande, torde befälhafvaren saklöst kunna hvar som helst utlemna lasten till betraktaren mot dennes qvitto antingen konnossementet återställes eller icke. Då befälhafvaren således, när han utfärdat löpande konnossement, ej får annorstädes än i bestämmelseorten utlemna godset, med mindre han återfår konnossementet, eller, i händelse konnossementet utfärdats i flere exemplar, exemplaret n:o 1, så innebär väl detta, att, om befraktaren förklarar sig vilja håfva fraktslutet och återfå godset, men ej kan återställa vederbörligt exemplar af konnossementet, befälhafvaren ej har att fästa afseende å befraktarens berörda förklarande, äfven om det i öfrigt är berättigad!, utan måste afgå till bestämmelseorten, det enda ställe, der han enligt 142 § i sådant fall är berättigad utlemna godset. Med andra ord: befraktare, som mottagit löpande konnossement, eger således icke under något förhållande håfva fraktaftalet, såvida han ej kan återställa vederbörligt exemplar af alla de konnossement, som han kan hafva mottagit å lasten eller å särskilda delar deraf. Detta torde äfven vara rigtigt, men synes dock till undvikande af missförstånd böra uttryckas vid de ställen, der det talas om befraktares rätt att bäfva fraktaftalet, sedan lasten eller delar deraf intagits (126, 127, 128 och 160 §§).

127 § synes ej rätt förenlig med 142 §. Enligt 127 § eger befälhafvare, när inom lastningstiden befraktaren ej aflemnat lasten till fullo eller guldit eller stält säkerhet för frakten å det felande godset och ersättning för kostnad, som genom bristande last kan uppkomma, anse fraktaftalet häfvet och således mot återlemnande af det redan inlastade erhålla half frakt för hela lasten och ersättning i öfrigt enligt 126 §. Men har nu befälhafvaren redan utfärdat löpande konnossement å den intagna lasten eller någon, kanske helt obetydlig del deraf, och vill eller kan ej befraktaren återställa vederbörligt exemplar af konnossementet, så får ju befälhafvaren enligt 142 § icke annorstädes än i bestämmelseorten utlemna godset och måste således, om han aldrig så gerna vill anse fraktslutet häfvet, dit afgå. Häri kan således faktiskt hafva fraktslutet endast i det fall, att han antingen ej ännu utfärdat något löpande konnossement, eller ock, om så skett, befraktaren godvilligt återställer vederbörliga exemplar deraf. — Det synes som 127 § på grund af hvad sålunda anmärkts tarfvade omredigering.

Justitieråden Svedelius och Glimstedt anmärkte, att då i de fall, paragrafen förutsatte, det ej sällan torde vara omöjligt att framte samtliga konnossementsexemplaren, det syntes mindre lämpligt att endast under sådan förutsättning medgifva lastens utlemnande; utan borde i

förevarande hänseende stadgas att, med det undantag, andra punkten omförmälde, befälhafvaren ej vore pligtig att utlemna lasten utan att samtliga konnossementsexemplaron återlemnades eller ock säkerhet stäldes för de anspråk å lasten, hvilka kunde lagligen tillkomma innehafvare af de ej återstälda exemplaren.

Justitierådet Glimstedt tilläde, att han ansåg skäl saknas att, när konnossementet icke vore löpande, uppställa andra vilkor för godsets utlemnande i här omförmälda fall, än de som gälde för utlemnandet i bestämmelseorten.

143 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm ansågo denna paragraf endast böra innehålla, att konnossementet bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och lastemottagaren och att lasten förty bör i öfverensstämmelse med konnossementet till den sistnämnde aflemnas; hvad paragrafen derutöfver innehölle ansågs böra, såsom obehöflig^ utgå.

144 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg ansågo första punkten, såsom innefattande endast ett upprepande af bestämmelsen i 143 §, böra utgå.

145 §.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter erinrade att i första stycket borde omförmälas jemväl det fall, att gods gått förloradt eller förkommit.

146 §.

Justitierådet Glimstedt anförde: Stadgandet i denna paragraf innefattar icke i materiel afseende någon utvidgning i den ansvarsfrihet, som kan härledas af ordalagen i 145 §, utan synes, såvidt detsamma skall kunna tillerkännas någon betydelse, allenast kunna åsyfta ändring i bevisningsskyldigheten, så att presumtionen till godsegarens förmån i afseende å godsets beskaffenhet vid inlastningen må genom reservationen i konnossementet undanrödjas; men sådan mening lärer ingalunda med någon grad af tydlighet framgå af de i paragrafen gagnade ordalag.

149 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren och Skärm anmärkte, att då här omförmälda besigtning alltid vore af betydelse icke blott för den, som anordnade besigtningen utan jemväl för andra parten, det syntes böra stadgas, att den sistnämnde borde, der så ske kunde, underrättas om tiden för förrättningen samt ega närvara vid densamma.

Beträffande redaktionen erinrades, att det syntes böra genom hänvisning till 337 § andra stycket utmärkas, att här omförmälda besigtningsman icke skulle förordnas af offentlig myndighet.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Då af motiven framgår att här ej åsyftas att bestämma tid, inom hvilken besigtningen skall vara verkstäld, och således uttrycket »anordna besigtning)) allenast skall innefatta ett vidtagande af mer eller mindre omfattande åtgärder för en besigtning, hvars verkställande kan efter behag fördröjas, synes det här till bortfraktarens tryggande mot framtida ersättningsanspråk meddelade stadgande, sådant detsamma är affattadt, icke tillräckligt motsvara berörda ändamål, likasom å andra sidan ordalagen icke lemna godsemottagaren någon ledning till bedömande af hvilka åtgärder, som på honom ankomma för bevarande af hans rätt till talan.

150 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg anförde, att då den i första stycket angifna grund för bestämmande af bortfraktarens ersättningsskyldighet borde tillämpas icke endast när gods bevisligen gått förloradt eller skadats under resan, utan i, hvarje fall, då lasten icke i enlighet med konnossementet aflemnades och bortfraktaren icke till sitt fredande från ansvarighet kunde åberopa någon omständighet, som lagligen medförde sådan verkan, hemstälde Justitieråden att första stycket måtte med afseende härå erhålla en förändrad affattning.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm yttrade vidare: De i sista stycket förekommande orden: »hvad för godset verkligen influtit», som uppenbart, enligt hvad i motiven ock angifves, afse .nettobehållningen af försäljningen, efter afdrag för frakt, tull och öfriga omkostnader (se 201 §), torde dock, enligt sin ordalydelse, närmast beteckna bruttoinkomsten af försäljningen; och då tydligt är att det ej är denna bruttoinkomst, som skall till egaren utgifvas, synes detta

stycke tarfva en förändrad redaktion, som rigtigare uttrycker den verkliga meningen.

151 §.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter yttrade, att då föreskriften i andra stycket, vid jemförelse med 153 §, syntes icke böra eg a tillämpning i det fall, att godset minskats af någon bland de i samma § omförmälda orsaker, men vid sådant förhållande ifrågavarande föreskrift, som i öfrigt innefattades under det allmänna stadgandet i 153 §, vore missledande, hemstäldes att andra stycket måtte utgå.

152 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren och Skärm erinrade, att sjölagen icke innehölle någon motsvarighet till detta från tyska lagen hemtade stadgande, hvilket syntes icke vara af något verkligt behof påkalladt och så mycket hellre kunna utgå, som de föreskrifter, §:n innehölle, icke vore uttömmande utan i flere hänseenden måste fullständigas genom andra, i detta kapitel förekommande stadganden.

164 §•

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg anmärkte, att första punkten syntes, såsom öfverflödig, böra utgå.

Justitierådet Norberg anmärkte vidare, att då enligt 156 § lastemottagaren först med godsets mottagande blefve förpligtad att gälda frakten, deraf syntes böra följa att han ock först genom godsets mottagande ginge förlustig här omförmälda rätt; och hemstäldes derföre, att andra punkten måtte i öfverensstämmelse härmed aflattas.

155 §•

Justitierådet Olivecrona anmärkte, att det syntes icke vara rätt lämpligt att, såsom här skett, negativt stadga hvad befraktaren icke är skyldig att ersätta (ty sådant kan vara mycket annat, hvilket icke i lagparagrafen är möjligt omförmäla) utan borde här positivt uttryckas hvem som skall vidkännas alla förekommande omkostnader för sjöresa från lastningsorten till lossningsorten. Följaktligen borde, enligt

41 Justitierådets mening, den ifrågavarande lagparagrafen omredigeras i den syftning att det sades, att redaren allena skall gälda alla skeppsomkostnader, bogserings-, karantäns- och andra dylika kostnader, som äro förbundna med resan från lastningsorten till lossningsorten. Vid ett sådant positivt lagstadgande faller det af sig sielft klart, att hvarken befraktare eller någon annan person kan åläggas betala slika kostnader.

157 §.

Justitieråd et Norberg yttrade, att enär det i första punkten, till befälhafvarens säkerhet för der afsedda fordringar hos lastemottagaren, föreslagna stadgande om fordringsbeloppets nedsättande i taka händer syntes vara för ändamålet mindre tillfyllestgörande och i allt fall lemnade rum för olika tydningar, samma punkt torde böra ändras derhän att befälhafvare!! ej må vara pligtig utlemna godset innan nämnda fordringar guldits eller ock beloppet blifvit till vederbörandes säkerhet nedsatt i allmänt förvar eller hos enskild person, som af befälhafvare!! godkännes.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren och Skärm funno, beträffande första stycket, clet icke skäligen kunna åläggas befälhafvaren att genom godsets utlemnande uppgifva den pantsäkerhet, han hade för sina fordringar mot godsegaren, utan att annorledes bereddes honom trygghet för utfåendet af samma fordringar; men sådan trygghet torde fordringsbeloppets nedsättande i taka händer icke kunna anses innefatta. Härtill komme att utsigten för befälhafvaren att efter lossningen med säkerhet kunna påräkna betalning väsentligen förringades genom stadgandet att, der tvist yppades angående lastemottagarens betalningsskyldighet, lyftning af det nedsatta beloppet finge ske endast mot säkerhet för återbäring, i den mån sådan blefve befälhafvaren ålagd; ty en sådan säkerhet vore antagligen ofta nog befälhafvaren, som befunne sig å en främmande ort, icke i tillfälle att ställa, och det. komme sålunda att bero af lastemottagaren att genom framställande af möjligen obehöriga ersättningsanspråk förhindra lyftning af det nedsatta beloppet. Vid sådant förhållande och då lastemottagaren, som jemlikt 269 § för sin ersättningsfordran hade panträtt och förmånsrätt i fartyget, icke syntes vara i behof af någon särskild säkerhet för samma fordran, hemstäldes att andra punkten i detta stycke måtte utgå samt första punkten komma att innehålla, att. befälhafvaren ej vore pligtig att utlemna godset till lastemottagaren, förr än de i §:n omförmälda fordringar guldits eller ock fordringsbeloppet, blifvit för befälhafvarens räkning satt i allmänt förvar eller ock hos enskild

G

man, som af befälhafvaren godkändes, med rätt för honom att, efter godsets aflemnande, medlen lyfta.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Det synes icke konseqvent att, på sätt här föreslås, medgifva lastemottagare att i stället för kontant liqvid verkställa nedsättning i taka händer, hvarigenom bortfraktarens panträtt i godset förbytes till allenast en personlig fordran hos depositarien.

161 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Wretman, Olivecrona och östergren instämde, yttrade: Kan bortfraktaren, i följd af någon under resan fartyget åkom men olycka, ej fullgöra sitt åtagande, enligt fraktaftalet, att föra varan till bestämmelseorten, torde han ur rättslig synpunkt ej böra eg a åtnjuta den för transporten öfverenskomna frakten, eller någon del deraf, äfven om, hvilket kanske ej ofta är fallet, genom den delvis verkstälda transporten någon fördel skulle kunna visas vara lastegaren tillskyndad. Att såsom förslaget, utan afseende derpå huruvida lastegaren genom varans forslande dit, der fartygets resa i följd af olyckan afbröts, haft båtnad, förklara bortfraktaren berättigad till frakt enligt fraktaftalet efter förhållandet emellan hela den aftalade resans längd och det tillryggalagda afståndet, synes vara hvarken rätt eller billigt. Har lastegaren af den afbrutna transporten verkligen haft fördel, kunde väl synas billigt, att bortfraktaren njöte ersättning i förhållande till denna fördel, men då säkerligen stora praktiska svårigheter skulle möta att i särskilda fall bestämma ersättningens belopp, torde lagstiftningen ej böra taga hänsyn till det billighetsskäl, som i detta afseende kan anföras; utan synes rigtigast, att, när i följd af fartyget åkommen olycka fraktaftalet ej kan af bortfraktaren fullgöras, aftalet, såsom det i §:ns första stycke ock heter, upphör att vara gällande. Efter denna åsigt torde §:ns andra och tredje stycken, som icke äro med sagda uttryck i det första rätt förenliga, böra utgå. Hvad särskildt angår tredje stycket, i händelse detsamma skulle, emot hvad nu anfördt blifvit, komma att qvarstå, anmärkes, att detsamma synes böra tydligen uttrycka, huruvida den lastegaren tillagda rätt att abandonnera godset finge utöfvas för hvar kolly särskildt eller endast beträffande lasten i dess helhet.

162 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm yttrade:

43 Om hvad vid föregående § anmärkts vinner godkännande, lära i första styckets första punkt orden: »men befraktaren gälde — — — efter ty i 161 § sägs» böra utgå eller åtminstone gälla endast för det fall, att befraktaren bäfver fraktslutet. Befälhafvare^ skyldighet att vidtaga de i 57 § föreskrifna åtgärder synes böra gälla äfven för det fall att fraktslutet häfves af befraktaren, hvilken väl eljest sällan skulle kunna begagna sin rätt dertill.

164 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg erinrade beträffande andra stycket, att första punkten dels, så vidt anginge det fall att fraktslutet häfdes innan fartyget lemnat afgångshamnen, icke öfverensstämde med 160 §, som föranledde, att i nämnda fall frakt icke komme att utgå, dels ock till sitt öfriga innehåll vore obehöflig; i följd hvaraf Justitieråden ansågo nämnda punkt böra utgå, då andra punkten borde lämpligen omredigeras.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm tilläde, att, i händelse, enligt den vid 161 § gjorda anmärkning, andra och tredje styckena i sagda § komme att utgå, stadgandet om den afståndsfrakt, befraktaren i det i 164 § omnämnda fall hade att gälda, måste omredigeras.

Justitierådet Glimsteclt yttrade: Första punkten i andra stycket af denna § omfattar två särskilda fall, då befraktare eger håfva fraktslutet emot skyldighet att gälda frakt, såsom orden lyda, efter ty bär ofvan är sagdt. För det ena af dessa fall eller då fraktslutet häfves å ort, som under resan anlöpes, synes af analogien med 162 § kunna slutas, att befraktaren skall gälda afståndsfrakt. Det andra fallet åter eller då fraktslutet häfves i lastningsorten är visserligen analogt med det fall, som sägs i första stycket af 160 §; men då der befraktaren befrias från skyldighet att erlägga frakt, kan af berörda lagrum icke hemtas någon ledning till bestämmande af den betalningsskyldighet, som här må anses vara åsyftad; hvadan ett uttryckligt angifvande af de §§, som afses med uttrycket »här ofvan», torde vara nödigt.

165 §.

Justitierådet Norberg hemstälde, huruvida ej, till vinnande af ökad tydlighet, första punkten borde ändras i den syftning, att då genom öfverlåtelser särskilda exemplar af konnossementet kommit i olika per-

soners händer, och desse tvista om bättre rätt till lasten, innehafvaren af det exemplar, som först öfverlåtits, skall ega bästa rätt, der icke de särskilda exemplaren betecknats med nummer o. s. v.

Justitierådet Glimstedt anförde: öfverlåtelse af konnossement innefattar öfverlåtelse af rätten till det gods, hvarå konnossementet lyder; och således, när egare af gods, hvarå konnossement i flera lika lydande exemplar finnes utfärdadt, öfverlåter särskilda exemplar åt särskilda personer, inträffar sådant fall, hvarom förmäles i 1 Kap. 5 § Handelsbalken.

Med tillämpning af nämnda lagrum, och då det faktiska aflemnandet af ett konnossementsexemplar, hvarigenom icke uteslutes möjligheten att till annan aflemna ett lika gällande exemplar, icke kan tillerkännas någon betydelse såsom tradition, borde således för fall af kollision emellan särskilda innehafvare af särskilda icke numrerade konnossement, företrädet tillerkännas den, hvars rätt grundas å den tidigaste öfverlåtelsen, dock att, derest medelst vederbörlig islossning tradition af godset till annan konnossementshafvare egt rum, denne skulle ega att behålla godset.

Då nu här icke synes vara erforderligt eller ens åsyftadt att göra någon afvikelse från allmänna lagen, torde ej mindre första punkten i denna § böra omredigeras, så att företrädet göres beroende icke af det tidigare öfverlemnandet utan af den tidigare öfverlåtelsen, än äfven den i andra punkten gjorda restriktionen om bristande god tro eller om grof vårdslöshet, hvilken restriktion icke förekommer i allmänna lagen, böra utgå.

Justitierådet Wretman, med hvilken Justitieråden Olivecrona, Östergren och Skärm instämde, yttrade: Vid 133 § är af mig föreslaget att, om konnossement i flere exemplar utfärdades, dessa borde med särskilda nummer förses; och om detta blefve lag, torde vid tvist om bättre rätt enligt 165 § konnossementens nummer alltid böra blifva afgörande.

Har åter någon fått lossa varor på grund af ett icke med nummer försedt konnossement, synes hans rätt att få behålla godset icke böra tillintetgöras deraf att anspråk å samma gods framställes på grund af annat ej heller numreradt konnossement, äfven om detta skulle blifvit utlemnadt förr än det andra.

Justitieråden Wretman och Olivecrona tilläde, att då, enligt Justitierådens omdöme, till begreppet af god tro hörer, att den, som åberopar sådan, icke eftersatt den uppmärksamhet och omsorg, som vederbort, orden »eller att han dervid handlat med grof vårdslöshet» böra utgå.

166 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: I afseende å konnossement, som innehåller förbud mot öfverlåtelse, torde stadgandet i tredje punkten af första stycket i denna §, hvarigenom i visst fall cessionarie tillerkännes bättre rätt än som tillkommer cedenten, icke kunna göras tillämpligt utan uppenbar strid mot § 134, der sådant förbud tillerkännes giltighet; och i enlighet med hvad jag yttrat vid § 134 i fråga om konnossement till viss man utan lof att låta det komma i annans hand, anser jag sådant konnossement böra i förevarande afseende intaga enahanda ställning.

Annorlunda gestaltar sig ifrågavarande stadgande såvidt detsamma afser löpande konnossement; men äfven härutinnan synes anledning till anmärkning vara förhanden. I fråga nemligen om löpande skuldebref lärer väl innehafvarens rätt icke i någon mån förringas deraf, att han må hafva vid skuldebrefvets förvärfvande egt vetskap eller kunnat förskaffa sig vetskap om förhållanden, som kunnat för hans fångesman, medan denne hade skuldebrefvet i sin hand, utgöra hinder att hos gäldenären uttaga skuldebrefvets belopp; och då skäl ej torde förefinnas att i afseende å löpande konnossement göra afvikelse från en rättsgrundsats, som är gällande i afseende å löpande skuldebref, vill synas att orden: »der det ej visas — — — — grof vårdslöshet» borde ur §:n utgå.

Efter sådan reduktion till omfång och innehåll komme åt stadgandet i denna punkt ej att återstå annat än hvad af löpande handlingars natur i allmänhet är sjelfklart och förty icke är behöfligt att i denna lag intagas.

Justitieråden Wretman och Olivecrona hemstälde, af skäl som anförts vid föregående §, att i första stycket orden : »eller att han dervid handlat med grof vårdslöshet» måtte utgå.

Justitierådet Olivecrona tilläde, att han funne andra stycket, såsom obehöfligt, böra utgå.

167 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren, Skärm och Norberg yttrade att, ehuru rättssäkerheten syntes fordra, att mortifikation af konnossement icke finge sökas å flere ställen och att rätta orten för mortifikationsförfarandet. borde vara godsets bestämmelseort, det likväl syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke, vid det förhållande

att det norska likasom det danska förslaget, såvidt anginge konnossement å gods, som skulle lossas i utlandet, uppstälde en annan grundsats i detta afseende och, under viss förutsättning, medgåfve dödning af konnossementet i aflastningsorten, — i följd hvaraf det kunde inträffa att konnossement å gods, som från Norge eller Danmark skeppades till Sverige, blefve, till förfång för den svenske lastemottagaren, dödadt i Norge eller i Danmark — jemväl i svensk lag borde stadgas ett liknande undantag för konnossement å gods, som från svensk hamn försändes till Norge eller Danmark. Vidare anmärkte samma ledamöter, att det syntes billigt att, på sätt det norska och det danska förslaget innehölle, den, som begärt dödning af konnossementet, berättigades att, efter det offentlig stämning ågått, utbekomma godset mot stäld säkerhet.

Justitierådet Glimstedt anförde: Stadgandet i denna § innefattar en nyhet, som icke, såvidt motiven antyda, af erfarenheten funnits nödig och ej heller torde kunna i praktiskt hänseende leda till något vidare resultat med mindre derjemte meddelas materiella bestämmelser i fråga om den verkan, dödningen och till och med redan ansökningen om dödning må medföra i rättsförhållandena emellan sökanden, andra konnossementshafvare och bortfraktaren.

168 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Denna §, som i afseende å konnossement uttalar en rättssats, hvilken lika väl gäller andra fordringshandlingar och således icke utgör någon egendomlighet för sjörätten, synes desto mindre böra här qvarstå, som dylika stadgande!! i speciallagar gerna få sken af undantag, hvaraf vill slutas till eu motsatt regel. Den i motiven åberopade omständighet, att ett dylikt stadgande redan fått inflyta i vexellagen, torde ingalunda böra utgöra giltigt skäl till fortgående i en rigtning, som i och för sig icke är efterföljansvärd. Justitieråden Wretman och Olivecrona åberopade, beträffande orden att han dervid handlat med grof vårdslöshet)), anmärkningen vid

»eller 165 §

169 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg yttrade, att enär det torde vara ostridigt att passagerare, som utan laga förfall underläte att begagna den plats å fartyget han för sig betingat, icke af sådan grund vore berättigad till afkortning i den

öfverenskomna afgiften för resan, hemstäldes huruvida icke första stycket såsom obehöfligt kunde utgå.

Beträffande andra stycket anmärktes att, då dödsfall icke vore att hänföra till hvad allmänna lagen innefattade under »laga förfall», det syntes nödigt att, på sätt i 122 § sjölagen skett, utmärka att, när avtalet anginge befordrande af viss uppgifven person, dennas död, likasom ett för lefvande person uppkommet laga förfall, föranledde afgiftens nedsättande till hälften.

174 §.

Justitierådet Norberg yttrade, att enär förslagets motiv utmärkte att egenskapen af bodmeri skulle vara betingad deraf, att lånet upptagits under sådana förhållanden och sådana vilkor, som i §:n omförmäldes, men detta icke genom stadgandets affattning med erforderlig bestämdhet angåfves, hemstälde Justitierådet, att §:n måtte omredigeras på ett sätt, som bättre uttryckte meningen, i hvilket hänseende 126 § sjölagen lämpligen kunde tjena till ledning.

Vidare anmärktes af Justitieråden Wretrnan, Östergren, Glimstedt och Norberg att, då den afgift, som under namn af premie vanligen betingades för bodmerilån, i allmänhet öfverstege den i lag medgifna högsta ränta, det syntes nödvändigt att här intaga förbehåll om rätt för kontrahenterne att fritt bestämma premiens belopp.

Justitierådet Olivecrona ansåg att denna § borde omredigeras för att tydligare än som skett utmärka hvad som under begreppet bodmeri skall förstås, så ock för att tillkännagifva huru långifvare och låntagare egde att fritt bestämma om den premie, hvilken för den förre skulle utgöra eu ersättning både för ränta å lånekapitalet och för den risk, som han vedervågade, i händelse det förbodmade föremålet ginge förloradt.

176 och 177 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg yttrade, att, om, på sätt vid 50 § blifvit hemstäldt, i tredje kapitlet komme att upptagas ett allmänt stadgande i förevarande hänseende, dessa §§ borde utgå.

Justitierådet Norberg tilläde, att 176 och 177 §§ borde, om de utginge, ersättas med en hänvisning till de under 50 § föreslagna bestå mmelser.

178 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg anmärkte <Ms att det syntes nödigt i bodmeribrefvet uppgifva ort och dag för utfärdandet, dels och att till vederbörlig kontroll samt till ledning för beräknande af skuldbeloppet i det fall, 187 § förutsatte, borde i bodmeribrefvet utsättas särskildt lånesummans och särskildt premiens belopp.

179 §.

Justitieråden Wretman, Skärm och Norberg yttrade: Till vinnande af internationel öfverensstämmelse hafva komiterade ej blott i afseende på konnossement. utan äfven beträffande bodmeribref föreslagit det undantag från vår gällande allmänna rätt, att i likhet med hvad norsk och dansk lag innefattar sådan handling, ehuru stäld till viss man, skall betraktas såsom löpande. Om än beträffande konnossementet ett dylikt undantagsstadgande kan anses berättigadt, saknas deremot i fråga om bodmeribrefvet skäl att införa ett sådant, då bodmeribrefvet till sin natur icke är ett omsättningspapper, utan tvärtom, på sätt stadgandet i andra punkten af andra stycket utvisar, alltid kommer att till giltigheten vara beroende af långifvarens förhållande, samt för öfrigt. internationel öfverensstämmelse i detta afseende är utan särdeles betydelse. På grund häraf hemställes, att första punkten af andra stycket samt orden »ändock att handlingen — — — nyss är sagd!» i andra punkten måtte utgå.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Östergren instämde, anförde: I likhet med hvad jag anfört i fråga om konnossement, anser jag bodmeribref stäldt till viss man, utan lof att låta det komma i annans hand, icke böra tillerkännas egenskap af löpande.

Justitierådet Olivecrona, som hänvisade till hvad han vid 134 § anfört, förenade sig med Justitieråden Wretman, Skärm och Norberg i det af dem afgifna yttrande.

183 §.

Justitierådet Olivecrona anmärkte att orden »laga ränta» angåfve ett allt för sväfvande begrepp. Komiterade menade dermed säkerligen 6 procent ränta, på sätt i den norsk-danska texten uttryckligen sägs. Men 5 procent, 4 procent ränta eller ännu lägre vore ock en laga,

ränta. Justitierådet, hemstälde derföre att, till undvikande af allt missförstånd, den svenska lagtexten i detta afseende måtte redigeras i fullständig likhet med omförmälda norsk-danska text.

184 §.

Justitierådet Norberg ansåg, i likhet med hvad han vid 157 § yttrat, skuldbeloppet i det uti andra punkten af första stycket förutsatta fall böra för vederbörandes räkning nedsättas i allmänt förvar eller ock hos enskild man, som af parterne godkändes.

Beträffande första stycket anmärktes af Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Glimstedt och Skärm, att nedsättning af skuldbeloppet i taka händer ej kunde anses lemna erforderlig säkerhet utan borde, enligt Justitierådens mening, medlen öfverlemnas till den gode man, parterne utsåge, men om de ej kunde enas om sådan, för vederbörandes räkning sättas i allmänt förvar.

Vidkommande andra stycket anmärkte Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och Norberg, att deri innefattade föreskrift icke syntes böra ega tillämpning i annat fall, än när brefvet vore af löpande egenskap.

185 och 186 §§.

Högsta. Domstolens samtliga ledamöter förenade sig om följande yttrande:

Det synes öfverensstämma med förhållandets natur, att den rätt till de förbodmade föremålen, hvilken, efter bodmeriresans slut, tillkommer borgenären, icke må i något hänseende genom befälhafvarens åtgärd rubbas; och jemväl förslagets bestämmelser i 181 § synas hvila på denna grundsats. Denna borgenärens ovilkorliga rätt till panten förringas emellertid i väsentlig mån, om befälhafvaren berättigas att utan äfventyr för sig och redaren undandraga panten borgenärens förfogande, allenast befälhafvaren nedsätter gäldens belopp i taka händer eller för samma belopp ställer säkerhet, då intetdera af dessa förfaranden för borgenären medför samma säkerhet som rätten att förfoga öfver sjelfva panten; och från bestämmelsen i 181 § synes det innefatta ett obehörigt undantag, att befälhafvaren, när lasten allena är förbodmad, eger upplägga denna och afsegla, utan att, på sätt 158 § förutsätter, sörja för bodmerigäldens betalning. Vid sådant förhållande och då det lärer vara uppenbart att om befälhafvaren har att tillgå erforderliga kontanta medel han utan risk för sig eller redaren kan

förfoga öfver panten samt afvända qvarstad genom att till exekutor erlägga skuldbeloppet, synes ej mindre 185 § än orden: »så vida ej säkerhet för betalningen ställes» i 186 § första stycket böra utgå.

188 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm anmärkte att här borde utsättas, att den grund, efter hvilken fartyg, frakt och last hade att bidraga till gäldande af gemensamt haveri, vore hvarderas värde.

189 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Glimstedt, Skärm och Norberg anmärkte vid femte momentet, att orden: »dock endast när utväg till räddning annorledes kunnat beredas» icke lemnade någon ledning för uppfattningen af hvad förslagets författare med nämnda tilllägg afsett, i följd hvaraf hemstäldes, att samma tillägg måtte utgå eller, om den i momentet uppstälda regel funnes böra i något afseende inskränkas, denna inskränkning tydligare uttryckas.

Justitierådet Norberg yttrade vidare: Bland de fall, då gemensamt haveri skall anses ega rum, upptager förslaget icke hvad 7 och 9 momenten af 143 § i gällande sjölag innehåller, nemligen att i gemensamt haveri ersättes, enligt 7 moment, kostnader vid bergning af föremål, hvilka, om de icke blifvit bergade, skulle hafva biifvit såsom gemensamt haveri ersatta, äfvensom skada, som dessa föremål må hafva lidit, samt enligt 9 moment kostnad, som måste göras för att, till räddning från isgång, i hamn inisa fartyg, liggande på öppen redd. Vid förslagets affattande hafva nemligen, enligt hvad af motiven iuhemtas, dessa stadganden ansetts obehöfliga, enär en rätt tillämpning af reglerna i 1 och 7 momenten af förevarande § skulle föra till samma, resultat som sjölagens berörda stadganden. Rigtigheten af detta antagande synes mig dock tvifvelaktig i synnerhet hvad angår ofvan nämnde bergningskostnader samt skadan å de bergade föremålen. Så vidt jag kunnat finna, innehåller hvarken 1 eller 7 mom. i förslaget något, som kan anses med erforderlig tydlighet innefatta bestämmelse angående kostnader och skada af sistberörda beskaffenhet. Jag hemställer derför, huruvida ej åtminstone hvad 7 mom. af omförmälda § i sjölagen innehåller bör i förevarande § af förslaget inflyta.

191 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm anmärkte vid sjette momentet, att då här stadgades att nödhamnskostnader icke ersättas såsom gemensamt haveri, när nödhamnens anlöpande orsakats af ishinder eller annan af väderleksförhållanden beroende orsak, men 189 § sjunde momentet innehölle, att sådan kostnad borde hänföras till gemensamt haveri, när fartyget för uppkommen isgång nödgades anlöpa nödhamn, det syntes nödigt att tydligare utmärka hvari dessa fall skilde sig från hvarandra.

201 §.

*

Justitieråd^. Norberg erinrade, att då gods kunde komma att ersättas i gemensamt haveri jemväl af den anledning, att godset föryttrats för anskaffande af medel i nödhamn, i hvilket fall ersättuingen syntes böra utgå efter den i 150 § andra stycket bestämda grund, föreskrift härom borde i denna § upptagas; och att härvid syntes falla sig lämpligast, att grunden för ersättningen utsattes i denna § samt att 150 §, som redan i första stycket innehölle hänvisning till 201 och 202 §§, förenklades genom dylik hänvisning beträffande det i andra stycket om förmälda förhållande.

203 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Olivecrona förenade sig, yttrade: Här torde icke böra eller behöfva sägas annat, än att vid beräkning af ersättning för gods, som förlorats eller skadats i gemensamt haveri, afdrag skall ske för den skada, godset före, vid eller efter haveritillfället kan hafva lidit genom enskild! haveri. När i ty fall ersättning för det gemensamma haveriet skall beräknas, lärer väl ingen annan utväg af dem, som anvisats i 201 och 202 §§, vara användbar än uppskattning af sakkunnige män; och att desse dervid hafva att taga hänsyn till det enskilda haveriet, synes mig ej behöfva ytterligare påbjudas. För min del anser jag derföre en redaktion i närmaste öfverensstämmelse med 156 § sjölagen vara att föredraga framför den lydelse förslagets 203 § innehåller.

204 §.

Justitieråden Wretman 1 Olivecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm yttrade, att det syntes förenadt med större enkelhet och reda, om, på sätt i 150 § sjölagen skett, i en § sammanfördes de fall, då förlust eller skada, som enligt begreppet af gemensamt haveri borde till sådant hänföras, likväl af ett eller annat skäl icke borde såsom sådant ersättas; i följd hvaraf Justitieråden hemstälde, att föreskrifterna i denna § beträffande gods, som i fartyget inlastats utan befälhafvarens vetskap, samt angående penningar, värdepapper och dyrbarheter måtte upptagas i 191 §. Hvad anginge §:ns öfriga innehåll syntes det väl vara öfverflödigt att stadga, att ersättning icke utginge för gods, som icke kunde visas hafva blifvit i fartyget intaget; men då 150 § sjölagen beträffande befälhafvares, besättnings och passagerares tillhörigheter medgåfve, att bevisning i nämnda hänseende finge föras jemväl medelst vederbörandes egen ed samt en dylik eftergift i fråga om bevisets fullständighet i nämnda fall syntes välgrundad, ansågo Justitieråden stadgandet i denna del kunna qvarstå, om dertill fogades ett tillägg af samma innehåll, som det ur 150 § sjölagen anförda.

206 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm yttrade, att, enligt deras omdöme, anspråket på ersättning i gemensamt haveri uppkomme när skadan inträffade samt icke kunde upphäfvas eller inskränkas på grund af mer eller mindre sannolika beräkningar angående hvilken verkan senare inträffade händelser, derest icke haveriet föregått, skolat medföra; i följd hvaraf Justitieråden hemstälde att denna § måtte utgå.

208 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm hemstälde att, till beredande af bättre öfversigt och lättare uppfattning af innehållet, stadgandeua i denna § måtte uppställas i öfverensstämmelse med 159 § sjölagen; och att sista stycket, hvars innehåll syntes utgöra eu gifven följd af hvad som säges i första, måtte uteslutas.

209 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg erinrade att till bidragande af värdet å lasten syntes böra hänföras jemväl ersättning för gods, som blifvit såldt för gemensamt behof under resan.

212 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg anmärkte, att då med de särskilda kostnader, för- hvilka afdrag borde ske å de bidragande värdena, afsåges endast sådana kostnader, hvilka ej ersattes i gemensamt haveri, detta syntes böra genom redaktionen tydligare utmärkas.

215 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och Norberg yttrade, att då det syntes böra stå en hvar af haveriintressenterna öppet att påkalla vederbörlig utredning af haveriet, hemstäldes att stadgande i sådant syfte måtte här meddelas.

Justitierådet Glimstedt tilläde: Den här meddelade föreskrift om kungörande af tiden för dispachens utgifvande torde lämpligen böra kompletteras med bestämmelse om viss minimitid emellan kungörandet och utgifvandet.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Olivecrona och Östergren instämde, anförde vidare:

Stadgandet om den tid, från hvilken de två månaderna skola räknas, synes mig otydligt. Inkomma fullständiga handlingar före utgången af den genom kungörelsen bestämda tiden, är klart, att de två månaderna räknas från utgången af sagde tid; men inkomma nödiga handlingar eller infordrad upplysning senare, eller uteblifver handling eller upplysning, som dispachören efter den kungjorda tidens utgång ansett nödigt infordra, synes tvekan kunna uppstå hvarifrån de tvä månaderna rätteligen böra räknas. Ett förtydligande af hvad i detta afseende må vara förslagets mening synes mig derföre önskvärdt.

216 §.

Justitieråden Olivecrona och Skärm anmärkte att då det icke alltid kunde vara nödigt att för behörig fördelning af belopp, som efter

det dispache utfärdats komme haveriintressenterna till godo af anledning, som i första punkten omförmäldes, göra rättelse i dispachen, denna § syntes böra innehålla, att dispachens utfärdande ej må fördröjas derföre att utsigt må finnas att få åter uppoffradt föremål eller erhålla ersättning för skada, som uppkommit genom någons vållande, utan skall, i ty fall, der föremålet senare kommer till rätta eller skadan ersättes, hvad sålunda vinnes, enligt särskild tilläggsberäkning, utdelas bland dem, som till gemensamma haveriet bidragit, efter hvarderas andel.

218 §.

Justitieråd^! Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm anmärkte att vid jemförelse med 157 § det syntes icke böra stå egare af gods, som häftade för haveribidrag, öppet att mot säkerhet för bidragets gäldande utbekomma godset i annat fall, än när bidraget icke vore till beloppet faststäldt; och hemstäldes derföre, att stadgandet i denna del måtte i angifna syfte rättas.

223 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg anmärkte, att det numera syntes obehörigt i lagen upptaga någon bestämmelse, som tillförsäkrade lastegare frihet från skyldighet att deltaga i ersättandet af den skada, hvilken vid fartygets ombordläggning med annat fartyg tillfogades detta eller dess last; i följd hvaraf andra punkten af denna § syntes kunna uteslutas.

224 §.

Justitieråden, Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren, Glimstedt och Skärm yttrade beträffande andra stycket, att befälhafvarens underlåtenhet att efter inträffad sammanstötning iakttaga hvad honom enligt föreskrifterna i första stycket ålåge icke i och för sig innefattade afgörande skäl att antaga, det han varit vållande till sammanstötningen, i följd hvaraf den i sådant afseende här uppstäda presumtion kunde komma att för befälhafvaren medföra ett ansvar och eu ersättningsskyldighet, som eljest icke kunnat åläggas honom; men då enligt Justitierådens omdöme skäl saknades att belägga ifrågavarande försummelse med annan påföljd, än det i 294 § derför bestämda straff, hemstäldes att andra punkten måtte utgå.

55 Justitieråd et Norberg yttrade, att han på de bär ofvan anförda skäl och då äfven rederiet koimne att drabbas af den ersättningsskyldighet, som kunde blifva en följd af antagandet att dess befälhafvare vållat sammanstötningen, biträdde tillstyrkandet att andra punkten måtte utgå.

Nionde kapitlet.

Om bergarelön.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Wretman instämde, yttrade: Förevarande kapitel afser allenast fall, då bergning lyckas, så att gods finnes, hvaraf bergarelön kan utgå; och utan vidare lagstiftning synes klart att, derest arbete för bergning företages utan något aftal med vederbörande och bergningen misslyckas, sådant bergniugsförsök ej kan mot någon grundlägga skyldighet att godtgöra det derå nedlagda arbete.

Derest åter bergningsarbetet företages på grund af aftal med vederbörande, synes kunna ifrågasättas om och i hvad mån sådant aftal, helst om detsamma jemväl afser något ersättningsbelopp, som kan förefalla oskäligt högt, må vara bindande eller icke. Således torde någon bestämmelse härom böra i förslaget intagas. I motiven vid § 228 redogör komitéu för sin uppfattning i denna fråga; och synes i afseende ä denna uppfattning i sak icke vara att erinra annat, än att då aftalad lön för bergning, som lyckas, må kunna, på sätt som föreslås i § 228, till beloppet nedsättas, sådan nedsättning i aftaladt belopp om ersättning för bergningsförsök, som misslyckas, borde med fullt lika skäl medgifvas.

228 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm ansågo, beträffande första stycket, det kunna ifrågasättas huruvida rubbning af öfverenskommelse angående bergarelön borde medgifvas i annat fall, än då överenskommelser! blifvit ingången med befälhafvaren å det uödstälda fartyget, hvilken i allmänhet kunde antagas i ett dylikt läge sakna den lugna besinning, som för ingående af en öfverenskommelse af sådan vigt erfordrades. Då emellertid sjölagen medgåfve jemkning jemväl af bergarelön, som redare eller godsegare utfäst, och afgörande skäl icke förekomme att vidtaga ändring i hvad som sålunda vore gäl-

lande rätt, funne Justitieråden sig endast böra hemställa att förslaget i denna del måtte ändras till öfverensstämmelse med sjölagen.

Vidkommande andra stycket anmärktes af samme ledamöter att der gifna bestämmelser syntes böra, på sätt den norska och danska texten innefattade, hänföras allenast till öfverenskommelse, att bergarelönens belopp borde bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt. Af nyss anförda skäl borde rubbning af öfverenskommelse, som i andra stycket omförmäldes, icke medgifvas i annat fall än när öfverenskommelsen blifvit ingången med befälhafvare, redare eller godsegare.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Frågan om jemkning i beloppet

af aftalad bergarelön kan enligt sakens natur ej hållas öppen längre än till dess bergaren anställer talan om bergarelön, då svaranden i denna rättegång måste, såvida han vill vinna jemkning, invändningsvis begära pröfning i omförmälda fråga. Följaktligen synes icke i bergarens intresse vara erforderligt att till någon viss tid inskränka rättigheten att påfordra jemkning; och det synes onödigt betungande för den, som vill vinna jemkning, att, såsom ordalagen i förslagets text föranleda, för erhållande af pröfning i sådan fråga vara nödsakad att instämma bergarne, hvilket ju, om dessa utgöra ett större antal och under tiden såsom sjöfartsidkande kommit att sprida sig på olika orter, antagligen icke skulle kunna inom den föreskrifna tiden verkställas.

I afseende å andra stycket i denna § anmärkes dels att, ehuru, enligt hvad motiven gifva vid handen, här afses öfverenskommelse allenast i fråga om bergarelönens bestämmande i viss annan ordning än genom domstol, texten dock är affattad i ordalag, som kunna föranleda uppfattning om stadgandets tillämplighet i vidsträcktare mån, dels ock att med afseende å ofvan antydda möjlighet af hinder att inom tiden anträffa en hvar af bergarne, den föreskrifna uppsägningen torde kunna utbytas mot föreskrift om någon anmälan eller protest inför offentlig myndighet.

229 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg yttrade, att då stadgandet att redaren, utöfver sin andel i bergarelönen, skulle ega att undfå godtgörelse för de särskilda kostnader, han för bergningen fått vidkännas, syntes komma att på bekostnad af befälhafvare och besättning tillägga redaren den hufvudsakliga vinsten af eu genom de förres rådighet och ansträngningar utförd bergning, hemstäldes huruvida icke nämnda för den svenska lagstiftningen hittills främmande stadgande kunde utgå.

231 §.

Justitieråden Wretman, OUvecrona, Östergren och Skärm anförde, att då bestämmelsen i första stycket, att endast ett lagligt intresse kan vara föremål för försäkringsaftal, syntes innefatta, att vad om sjöresas utgång icke vore att hänföra till försäkringsaftal samt det eljest icke syntes nödigt att beträffande vad af här omförmälda beskaffenhet meddela något särskilt stadgande, hemstäldes att sista stycket såsom obehöflig! måtte utgå.

234 och 235 §§.

Justitieråden Wretman, OUvecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm yttrade, att skäl saknades att, när föremål blifvit med vetskap för högt försäkradt, frånkänna försäkringen giltighet jemväl för den del af försäkringssumman, som motsvarade försäkringsvärdet, utan borde, på sätt också 191 § sjölagen stadgade beträffande all dylik s. k. öfverförsäkring gälla hvad 235 § föreskrefve för det fall att sådan försäkring tagits i god tro; i följd hvaraf Justitieråden hemstälde, att andra stycket af 234 § måtte utgå och första stycket af 235 §, som lämpligast syntes böra få sin plats i 234 §, ändras till att afse djurförsäkring i allmänhet samt förses med hänvisning till det vigtiga undantag från här uppstäda regel, som förekommer i 238 §.

236 §.

Justitieråden Wretman, OUvecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och Norberg erinrade, att, då enligt 267 § försäkringstagaren under viss förutsättning egde i här omförmälda fall åtnjuta s. k. ristorno och sålunda försäkringsgifvaren icke egde behålla hela premien, nödigt förbehåll i sådant afseende borde här intagas.

238 §.

Justitieråden Wretman, Östergren och Glimstedt yttrade, att då 234 § frånkände veterlig öfverförsäkring all giltighet samt 235 § tilläde sådan försäkring, som slutits i god tro, giltighet endast för så stor del af försäkringssumman, som motsvarade det försäkrade föremålets verkliga värde, det syntes mindre följ driftigt att legalisera en djurförsäkring, som tillkommit på det sätt, att det försäkrade föremålet åsatts

ett försäkringsvärde, hvilket öfverstege det verkliga. I öfverensstämmelse med hvad vid 234 § blifvit, hemstäldt borde derföre i förevarande hänseende gälla hvad sjölagen i 196 § andra stycket stadgade, och alltså försäkringsgifvaren vara berättigad att få det taxerade värdet nedsatt, der han kunde visa att samma värde, när det bestämdes, betydligt öfverstigit det verkliga.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Olivecrona instämde, yttrade: Då det lärer falla af sig sjelft, att svek vid värdets bestäm-

mande gör aftalet om värdet mot den besvikne kontrahenten ogilt, samt ett misstag, huru obetydligt det än är, väl icke bör under alla förhållanden föranleda aftalets häfvande, utan frågan derom torde kunna och böra efter allmänna rättsregler i hvarje särskildt fall bedömas, synas orden: »der ej — — bestämmande)) kunna utgå.

I fråga om ett tillägg i öfverensstämmelse med 196 § andra stycket sjölagen förenar jag mig med ofvanbemälde ledamöter.

242 och 243 §§.

Beträffande första stycket af 242 § samt 243 § åberopades af Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och Norberg hvad vid 236 § blifvit anmärkt.

245 §.

Justitierådet Norberg yttrade: De i denna § intagna föreskrifter

angående försäkringstagarens åligganden vid erhållen underrättelse om olycka, som träffat försäkradt föremål, synas mig vara så affattade, att de dels icke fullt rigtigt uttrycka den dermed åsyftade mening, dels öfverskrida de anspråk, som skäligen i här ifrågavarande hänseenden kunna ställas på försäkringstagaren. (Samma anmärkning kan emellertid, enligt mitt förmenande, göras mot lydelsen af de häremot svarande bestämmelserna i 221 § af nu gällande sjölag.) Med särskildt afseende å det äfventyr, som underlåtenhet att fullgöra berörde föreskrifter medför, lärer det icke böra åläggas försäkringstagaren att med försäkringsgifvaren öfverenskomma om de åtgärder, som böra vidtagas, utan endast att söka med den senare träffa öfverenskommelse i sådant hänseende. Ej heller torde försäkringstagarens skyldighet att på eget ansvar besörja hvad som erfordras för de försäkrade föremålens bergning och vård äfvensom för afvärjande af större förlust böra utsträckas vidare, än att sådant åligger honom till dess försäkringsgifvarens svar å den gjorda framställningen ankommit eller kunnat ankomma, enär eljest fall kunna in-

träffa, då försäkringstagaren göres mer än skäligt beroende af den andres tillmötesgående och goda vilja. Och slutligen torde den påföljd, som träffar försäkringstagaren, derest han utan laga förfall underlåter fullgöra något af hvad sålunda åligger honom, böra sålunda uttryckas, att han i sådan händelse sjelf skall vidkännas den förlust, som deraf må uppkomma.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm anförde, att då föreskrifterna angående försäkringstagarens skyldighet att handla för försäkringsgifvarens räkning vore så affattade, att de syntes lemna den sistnämnde öppet att, genom underlåtenhet att besvara försäkringstagarens framställning angående lämpliga åtgärder, tvinga denne att på eget ansvar besörja allt hvad för bevakande af försäkringsgifvarens intresse kunde erfordras, men en så vidsträckt förpligtelse i nämnda hänseende icke skäligen kunde försäkringstagaren åläggas, hemstäldes att stadgandet i denna del måtte affattas i närmare öfverensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 221 § sjölagen.

248 och 249 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg yttrade, att då den i första stycket af 248 § innefattade allmänna föreskrift angående försäkringsgifvarens ansvarighet syntes med erforderlig tydlighet utmärka, att denna ansvarighet omfattade jemväl skada, som genom fel eller försummelse af befälhafvare eller besättning åkomme det försäkrade föremålet, ansåges hvad andra stycket härom innehölle kunna utgå, hvaremot öfriga innehållet af samma stycke, såsom innefattande ett undantag från den allmänna regeln, syntes böra bland öfriga undantag från samma regel upptagas i 249 §.

250 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm ansågo beträffande första stycket att af försäkringsaft alets natur följde skyldighet för försäkringsgifvaren att ovilkorligen och i första hand hålla försäkringstagaren skadeslös för alla de förluster, som uppkomme genom haveri, och i följd deraf skyldighet att jemväl vara ansvarig för de haveribidrag, som kunde försäkringstagaren tillerkännas; och hemstäldes derföre att i första punkten orden: »så vida — — samma bidrag utfå» måtte utgå.

Vidkommande andra stycket anmärkte samme ledamöter att der stadgade rätt syntes böra tillkomma försäkringstagaren i hvarje fall,

då utan hans vållande haveriutredning uteblefve; i öfverensstämmelse hvarmed alltså affattningen borde ändras.

Justitierådet Glimstedt instämde i den angående första stycket här ofvan gjorda anmärkning.

256 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Glimstedt och Skärm ansågo här omförmälda försummelse icke böra medföra förlust af rätt till ersättning för annan skada än den, som genom försummelsen vållats; och då 248 § i sådant afseende innefattade erforderlig föreskrift, hemstäldes att §:n måtte utgå.

257 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg ansågo öuskligt att här gåfves en antydan om hvad med »total förlust» borde förstås.

Vidare anmärkte bemälde ledamöter, jemte Justitierådet Glimstedt, att första styckets affattning syntes föranleda, att försäkringstagaren icke egde utbekomma sin ersättning förr, än det som bergats blifvit försåldt och det afdrag, han derför borde vidkännas i ersättningsbeloppet, kunde bestämmas, men då sådant icke enligt Justit-ierådens mening vore öfverensstämmande med försäkringsaftalets natur, hemstälde Justitieråden, att stadgandet i denna del måtte så affattas, att försäkringsgifvaren vore skyldig att utbetala försäkringssumman mot rätt att öfvertaga det bergade.

264 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm ansågo det icke böra åligga försäkringstagaren att, efter det rättsförhållandet mellan honom och försäkringsgifvaren upphört genom det försäkrade föremålets afträdande och försäkringssummans utbetalande, taga vidare befattning med det försäkrade föremålet, i följd hvaraf hemstäldes, att denna §, som för öfrigt icke utsatte någon påföljd för försäkringstagarens underlåtenhet att uppfylla den honom här ålagda skyldighet, måtte utgå.

265 §.

Justitieråden Wretman, Oliv ees ona, Östergren och Skärm hemstälde, att affattningen af andra stycket måtte närmare lämpas efter ordalagen i 2 § af förordningen den 4 Mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning.

267 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Glimstedt, Skärm och Norberg anmärkte, att bestämmelserna i denna § uppenbarligen icke kunde afse det fall, som omförmäldes i 240 §; hvilket derföre borde genom jemkning af redaktionen utmärkas.

268 §.

Justitierädet Olivecrona yttrade: Genom den uti ifrågavarande § uttalade grundsats, att de i efterföljande §§ i 11 kapitlet af närvarande förslag omförmälda så kallade sjöfordringar skola hafva ett ©vilkorligt företräde till betalning utur fartyg, frakt eller inlastadt gods framför de borgenärer, hvilka i 17 kap. Handelsbalk©!! omnämnas, har en betydande afvikelse egt rum från de rättsregler, hvilka i sistnämnda kapitel af allmänna lagen blifvit uppstälda. Men icke nog dermed, utan det till utlåtande af Högsta Domstolen remitterade förslaget har äfven sökt att i den svenska privaträtten införa ett nytt rättsinstitut under den i rubriken till förberörde kapitel i förslaget begagnade benämningen sjöpanträtt. Allt hittills har den svenska rätten för panträtt i lös egendom (hvartill fartyg, frakt och inlastadt gods måste räknas) fordrat, att panträttsinnehafvaren skall hafva pantföremålet i sin faktiska besittning eller åtminstone i ett dermed analogt förhållande. Och då fordringsegaren icke kan, i de allra flesta fall, bringa fartyg under sin värjo, har icke heller allmänna lagen hittills velat tillerkänna åt innehafvare af sjöfordringar någon panträtt i egentlig mening, utan endast en förmånsrätt till betalning vid konkurrens med andre borgenärer, framför desse, utur fartyg och gods. Men om det är, såsom det antydes i förslagets motiver, nödvändigt för beredande af vidsträcktare kredit åt idkare af sjöfartsnäring att, i likhet med förhållandet i åtskilliga främmande staters sjölagar, i vår sjölagstiftning äfven införa förutnämnde nya rättsinstitut, torde öfver allt i ifrågavai’ande 11 kapitel, och icke blott i kapitlets rubrik, benämningen sjöpant böra användas. Sker

detta, skall det blifva klart att här är fråga om ett för sjörätten egendomligt förhållande, hvilket afviker från hvad den allmänna lagen förstår med pant. Uppenbart blifver ock att det är genom en juridisk fiktion, som lagstiftaren i sådant fall åt sjöfordringar velat tillägga en sakrätt i lös egendom utan att fordringsrättens innehafvare behöfver hafva föremålet för panträtten under sitt faktiska herravälde. Om benämningen sjöpant varder begagnad i 268 § och följande §§, bringas äfvenledes den svenska lagtexten i närmaste öfverensstämmelse med den norsk-danska texten till motsvarande §§ i det norsk-danska förslaget till sjölag, hvilket ock, utan tvifvel, vore en fördel, enär hufvudsakliga ändamålet med ifrågavarande lagförslag angifvits vara att ställa den svenska sjölagen så lika som möjligt med de för Norge och Danmark gällande sjörätter.

269 §.

Justitieråden Wretman, östergren och Skärm ansågo orden i fjerde momentet: »äfven om redaren, efter ty i 9 och 10 §§ sägs, är personligen ansvarig för sådan fordrans betalning», såsom obehöfliga, böra utgå, desto hellre som,'derest de vid 9 och 10 §§ gjorda anmärkningar vunne afseende, nämnde §§ icke komrne att innefatta något stadgande i förevarande hänseende.

Justitierådet Olivecrona åberopade hvad han vid nästföregående § yttrat i anledning af benämningen panträtt, som han ansåg böra utbytas mot ordet sjöpanträtt. I öfrigt instämde Justitierådet i hvad här ofvan blifvit vid fjerde momentet anmärkt.

271 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Anledning synes mig icke förefinnas att i det afseende, hvarom här är fråga, göra åtskilnad emellan ersättning, som utgår på grund af försäkring, och sådan ersättning, som omformäles i första stycket; hvarföre jag anser andra stycket i denna § böra utgå.

274 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg anmärkte, att då en fri vi Ilig öfverlåtelse af fartyget icke medförde rubbning af panträtten, giltig rättsgrund saknades för här gifna bestämmelse, hvilken icke heller hade någon motsvarighet i sjölagen; i följd hvaraf hemstäldes, att §:n måtte utgå.

275 §.

Justitieråden Wretrnan, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg erinrade, att, derest, på sätt blifvit hemstäldt, 274 § komme att utgå, den här lemnade hänvisning till nämnda § borde bortfalla.

276 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Glimstedt och Skärm yttrade, att då den förutsättning, hvarunder här gifna föreskrift skulle ega tillämpning, syntes vara bättre uttryckt i den norskdanska texten, hemstäldes, att den svenska texten i denna del måtte bringas till närmare öfverensstämmelse med den förstnämnda.

277 §.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Östergren instämde, yttrade: Ersättning, som omförmäles i 122 §, 125 § första stycket, 126 § andra stycket och 139 § tredje stycket, är alldeles likartad med ersättningen för öfverliggedagar och synes derföre hafva bort i det afseende, hvarom här är fråga, ställas lika med sistnämnda ersättning.

Justitierådet Olivecrona lemnade denna § utan annan anmärkning, än att, enligt hans åsigt, ordet panträtt borde mot sjöpanträtt utbytas, hvarigenom äfven likhet med norsk-danska texten skulle vinnas.

278 §.

Justitieråden Olivecrona, Östergren och Skärm yttrade, att då lagen icke borde förutsätta, att, när befälhafvare!! under resa föryttrade gods för anskaffande af medel till nödiga utgifters bestridande, försäljningen skedde på kredit eller mer såldes, än behofvet kräfde, ansåges orden: »men borgenären — — — utestår ogulden)) böra utgå.

Justitierådet Olivecrona åberopade i öfrigt hvad han vid 268 § yttrat såsom grund för användningen af ordet sjöpanträtt i stället för panträtt.

279 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: I likhet med hvad jag anfört vid 271 §, anser jag senare punkten i denna § böra utgå.

281 §.

Justitieråden Olivecrona, Östergren och Stearin ansågo orden »der samma värde visas icke hafva lemnat tillgång- till fordringens fulla gäldande», såsom öfverflödiga, böra uteslutas.

Justitierådet Wretman ansåg stadgandet om personlig ansvarighet för den, som mottoge varor med kännedom att de häftade för fordran, böra utgå, enär dels på befälhafvarens ansvar hvilade att ej utlemna godset, innan den gäld, som derå häftade, blifvit gulden, dels ock det ifrågavarande stadgandet i många händelser blott kunde gifva anledning till tvister för att söka öfvertyga en lastemottagare om sådan kännedom, som nu vore i fråga, dervid jemväl kunde uppstå tvifvel om den grad af visshet lastemottagaren borde ega för att kunna till ansvarighet för gälden bindas.

282 §.

Justitieråden Olivecrona, Östergren och Skärm anmärkte beträffande första stycket, att då borgenären ej borde ega att, utan skälig anledning, med förbigående af den pant, gäldenären anvisade, uttaga skuldbeloppet ur eu annan, ansåges stadgandet endast böra innehålla att en hvar af panterna häftar för gäldens hela belopp.

Vidkommande andra stycket ansågs det icke vara nödigt att för lösning af de tvistefrågor, som i der angifna fall kunde, uppkomma, meddela särskilda lagbestämmelser, utan borde det öfverlemnas åt domstolarne att med ledning af allmänna rättsgrunder bedöma dessa frågor; i följd hvaraf hemstäldes, att andra stycket måtte utgå.

Justitierådet Olivecrona åberopade derjemte hvad han förut anmärkt angående användningen af ordet panträtt, der i stället benämningen sjöpanträtt borde begagnas.

Justitierådet Wretman instämde i hvad beträffande första stycket blifvit anmärkt.

284 §.

Justitierådet Norberg ansåg sig endast — beträffande preskription af fordringar, för hvilka gäldenären häftade allenast med fartyg, frakt eller inlastadt gods — böra erinra, att stadgandet i fråga om de till femte kategorien hörande, eller »öfriga fordringar» förutsatte, att viss förfallotid vore bestämd ; men då detta ej torde kunna tagas för gifvet

under alla förhållanden, hemstäldes, huruvida ej vid berörde stadgande borde fogas sådant tillägg att, der viss förfallotid ej egde rum, preskriptionstiden konnne att räknas från fordringens tillkomst.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm, med erinran hurusom, af uppenbart misstag, i §:ns början ordet »borgenär» influtit i stället för »gäldenär», anmärkte, att det syntes leda till allt för stor osäkerhet, om, på sätt här beträffande ersättningsfordran i visst fall stadgades, preskriptionstiden skulle räknas från den dag, då den, som lidit skadan, derom fått kunskap; och då beträffande ersättningsanspråk för bortkommet eller skadadt gods preskriptionstiden utan olägenhet torde kunna bestämmas till ett år efter lossningens afslutande, äfven när denna icke egt rum i bestämmelseorten, samt beträffande öfriga skadeståndsanspråk med undantag af sådant, som härledde sig från ombordläggning, nämnda tid lämpligen kunde sättas till ett år efter det fordringen uppkom, hemstäldes att §:ns stadgande!! måtte i angifna syfte ändras.

Vidare anmärktes, att då det kunde inträffa att för gäld, hvarför redare eller lastegare stode i ansvar allenast med fartyg, frakt eller inlastadt gods, annan vore personligen betalningsskyldig, det syntes böra tydligen utmärkas, huruvida jemväl sistnämnda gäldenär betalningsskyldighet upphörde med utgången af här utsatta preskriptionstider.

Justitierådet Olivecrona åberopade i öfrigt hvad han vid 278 § anfört.

Justitierådet Glimstedt anförde: Då affattningen af denna § (fordran, för hvilken borgenär häftar) är uppenbart origtig, anser jag mig för närvarande hindrad att ingå i granskning af denna § i vidare mån än i fråga om de föreslagna begynnelsetermiuerna, i hvilket afseende jag biträder hvad här ofvan derom är yttradt.

Tolfte kapitlet.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren, Skärm och Norberg anmärkte, att då strafflagen i 2 kapitlet utsatte de mått af böter, fängelse eller straffarbete, som i allmänhet finge för brott ådömas, det syntes obehöfligt att här utsätta straffmåttet för de fall, då det i allmänna lagen bestämda högsta eller lägsta straffmått borde användas, utan kunde lämpligen i sådant fall endast straffarten utsättas samt beträffande straffmåttet lemnas en allmän hänvisning till strafflagen, sådan t. ex. 12 § strafflagen för krigsmagten innehölle.

66 Vidare och då det ansågs endast af särskild anledning böra ifrågakomma att, beträffande lägsta bötesbeloppet, afvika från hvad strafflagen 2 kap. 8 § i sådant afseende bestämde, men någon sådan anledning icke kunde åberopas för de i 285, 286, 287, 288, 289 och 290 §§, 292 § andra stycket, 293, 295, 297, 298, 299, 300, 304 och 309 §§ innefattade afvikelse!' från nämnda bestämmelse, hemstäldes att samtliga dessa §§ måtte ändras i nyss angifna syfte.

Justitierådet Glimstedt ansåg sig böra fästa uppmärksamheten derå, huruvida icke det kunde anses nödigt att i detta kapitel blefve, efter föredömet i 31 § i strafflagen för krigsmagten, intaget ett allmänt stadgande för de fall, då en handling innefattade brott både emot denna och emot annan lag; och kunde, derest sådant stadgande blefve meddeladt, den vid straffbestämmelserna i 289 §, 290 § första stycket och 292 § första stycket fogade restriktionen: »der ej gerningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff» ur förslaget utgå.

286 §.

Justitierådet Glimstedt anmärkte, att hänvisning här lämpligen borde ske till 29 § i stället för till 47 §; samt hemstälde, huruvida icke, derest här åsyftas att med straff belägga jemväl underlåtenhet i afseende å allenast endera af här omförmälda handlingar, någon ändring i redaktionen må vara erforderlig.

287 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg anmärkte, beträffande första stycket, dels att högsta bötesbeloppet för den i första punkten omförmälda förseelse icke syntes böra sättas högre än 291 § sjölagen bestämde eller tvåhundra kronor, dels ock att' den i andra punkten omhandlade förbrytelse syntes böra likställas med det brott, som afsåges i strafflagen 22 kap. 2 § femte momentet, i följd hvaraf straffet lämpligen kunde stadgas i öfverensstämmelse med hvad för sist sagde brott vore bestämdt.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm tilläde: Det torde derjemte tydligare böra uttryckas, att alla de befälhafvarens åtgärder, som här afsåges, skulle vara företagna i sviklig afsigt, honom eller annan till nytta eller annan till skada. En eljest i dagboken uppsåtligen gjord origtig anteckning, derigenom någons rätt ej förnärmats, torde ej böra falla under straffbestämmelsen i denna punkt.

289 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg yttrade, att då förbrytelse af den i första stycket omförmälda beskaffenhet kunde, der den vore af svårare art, komma att efter allmän lag straffas med fängelse, det syntes obeböfligt att här stadga annat straff å samma förbrytelse än böter; och erinrades i sammanhang härmed att, derest bestämmelsen om fängelsestraff för ifrågavarande slag af förbrytelser utginge samt sålunda de i första och andra styckena omförmälda brott komme’ att beläggas med enahanda straff, båda dessa stycken lämpligen kunde sammanföras till ett.

290 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg yttrade, att då den i första stycket omförmälda oredlighet närmast kunde likställas med trolöshet mot hufvudman, borde straffet för nämnda oredlighet lämpligen bestämmas genom hänvisning till 22 kap. 14 § strafflagen, dock med förbehåll för de fall, då brottet enligt allmän lag borde beläggas med strängare straff.

Beträffande andra stycket yttrade Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren och Skärm att, då der omförmälda förfarande syntes böra hänföras till försummelse af den art första stycket afsåge, och sålunda falla under den i samma stycke gifna straffbestämmelse, Justitieråden funno andra stycket böra utgå.

Justitierådet Glimstedt anförde: Det synes något oegentligt att, på sätt som medelst redaktionen i denna § skett, i afseende å straffbarhet ställa grof försummelse i fullkomlig paritet med uppsåtlig oredlighet.

292 §.

Justitieråden Wretman, Svedelius, Skärm och Norberg hemstälde, beträffande första stycket, att, då det syntes svårligen kunna med säkerhet afgöras, när befälhafvare borde anses stå i begrepp att gå till sjös, straffbestämmelsen måtte inskränkas till att afse allenast det fall, att befälhafvaren verkligen gått till sjös med fartyg i sådant skick, som här omförmäldes.

Justitieråden Olivecrona, Östergren och Glimstedt yttrade: I första stycket af denna § föreslås straff ej allenast för det fall, att befäl-

häfvare under omständigheter, som här afses, gått till sjös utan äfven för det fall, att han under enahanda omständigheter varit i begrepp att gå till sjös; men skäl synes icke förefinnas att stadga straff för uppsåt, som ej kommer till fullbordan, än mindre att sätta sådant straff lika högt som för den fullbordade handlingen.

Vidkommande andra stycket anmärkte Justitieråden Wretman, Svedelius och Skärm, att der omförmälda försummelse icke syntes böra beläggas med straff i annat fall, än när deraf kunde anses uppkomma fara för fartyg, last eller ombord varande personer; i hvilket syfte bestämmelsen alltså borde ändras.

293 §.

Justitieråden Wretman, Svedelius och Norberg ansågo syftet med denna § föranleda dertill, att orden »på annat sätt än i 292 § sägs» uteslutas, men vid straffbestämmelsen i stället fogas undantag för det fall att befälhafvarens förhållande är af beskaffenhet att enligt annat lagrum svårare straff' derå bör följa.

Justitierådet Skärm anmärkte att jemväl i denna § borde göras förbehåll för de fall, då tillämpning af allmän lag föranledde strängare straff än här vore utsatt.

296 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg ansågo här omförmälda påföljd icke i något fall böra ådömas, utan att brottet vore begånget under synnerligen försvårande omständigheter; i öfverensstämmelse hvarmed alltså §:n borde ändras.

298 och 299 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg ansågo samtliga straffbestämmelser för rymningsbrot-t böra upptagas i en §, då andra punkten af 298 § lämpligen kunde utgå och bestämmelsen i tredje punkten af 299 § komma att gälla om rymningsbrott i allmänhet.

303 §.

Justitierådet Norberg med hvilken Justitierådet Skärm instämde, yttrade: Den omständighet,.att uppgiften om fartygets bristande sjö-

värdighet saknat rimlig grund, utesluter ingalunda möjligheten att sjöman, som deltagit i att påkalla besigtning till utrönande af rätta förhållandet, dervid varit i god tro. Har han saknat »skälig anledning» dertill, blifver han i allt fall enligt 87 § skyldig ersätta all genom besigtniugen orsakad kostnad och förlust. Men att den godtrogne, som handlat med ett slags stöd af innehållet i sistnämnda § och dervid tilläfventyrs varit förledd af annan persons uppgift, hvilken vid derefter företagen besigtning befinnes sakna rimlig grund, skall derför kunna dömas så strängt som till fängelse, synes mig vara hvarken nödigt eller billigt ; hvadan jag hemställer, om icke §:n bör undergå sådan ändring, att straffet för sjöman, som påkallat besigtniugen, bestämmes till böter eller, der han handlat mot bättre vetande, till fängelse.

305 §.

Justitieråd en Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg yttrade, att ehuruväl det läge i sakens natur att, när sjöman förgått sig mot befälhafvaren på sätt här omförmäldes, det borde såsom eu synnerligt förmildrande omständighet komma i betraktande och föranleda straffets nedsättande, om befälhafvaren å sin sida låtit något otillbörligt beteende komma sig till last, sådant likväl icke kunde betaga gerningen dess egenskap af särskildt brott. På grund häraf och då jemväl annorledes kunde förekomma omständigheter, hvilka, skäligen betingade eu nedsättning af här bestämda straff, hemstäldes att andra punkten måtte utgå men i stället stadgas att, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, straffet må sättas till böter.

306 §.

Högsta. Domstolens samtliga ledamöter erinrade att här borde nämnas jemväl det fall, att myteriet afsåge att å befälhafvaren hämnas för någon dess åtgärd i tjensten.

Beträffande straffet för myteri ansågo Justitieråden Wretman, Olivecrona, Skärm och Norberg minsta tid af fängelse eller straffarbete icke böra i det fall, första stycket omförmälde, samt icke heller så vidt anginge deltagare i myteriet, i det fall, andra stycket afsåge, sättas högre, än 2 kap. 5 och 6 §§ strafflagen utmärkte.

307 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren, Skärm och

70 Norberg hemstälde, att denna § måtte utgå, då stadgandet, så vidt det innefattade att här omförmälda förhållande borde verka till mildring i straffet, vore obehöflig^ men så vidt det innebära, att straffet, kunde nedsättas under det i 304 och 306 §§ bestämda straffmått eller ock alldeles bortfalla, icke syntes vara grundadt på tillräckliga skäl samt kunde medföra våda för disciplinens upprätthållande.

308 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg ansågo skäl saknas att beträffande styrman eller maskinist använda den särskilda påföljd, andra punkten omförmälde; i följd hvaraf hemstäldes, att nämnda punkt måtte utgå.

309 §.

Justitierådet Norberg, med hvilken Justitierådet. Svedelius instämde, yttrade: I fråga om latituden af det här alternativt stadgade bötesstraff anser jag anledning ej förefinnas till annan inskränkning, jemväl beträffande högsta bot, än den i allmänhet enligt 2 kap. 8 § strafflagen gällande.

313 §.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter erinrade att bland de brott, hvilka undantoges från allmänt åtal, borde nämnas jemväl det i 301 § omförmälda.

316 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Olivecrona och östergren instämde, yttrade: Då mål angående klander af dispache väl icke kunna förekomma vid rådstufvurätterna i en de! inuti landet belägna städer, t. ex. Borås, Skara, Falköping, Eksjö m. fl., synes föreskriften om utseende af särskilde i handel och sjöfart kunnige män att såsom ledamöter i rådstufvurätten i dispachemål deltaga ej böra, såsom i förslaget afses, gälla för alla städer, utan inskränkas till dem, der sådana mål kunna förekomma.

Justitierådet Östergren, med hvilken Justitierådet Olivecrona förenade sig, anförde vidare: Att de dömandes antal för ifrågavarande mål fördubblas synes mig icke vara behöfligt. Jag hemställer derföre om

sådan ändring af §:n att endast två sakkunniga ledamöter skola tillkallas, genom hvilken ändring kostnaden för parter minskades och paria vota i många fall undvekes.

I §:ns sista stycke torde böra angifvas den grund, rätten har att följa vid bedömandet af frågan, om ersättning skall gäldas af endera parten eller af parterna gemensamt.

317 §.

Justitierådet Norberg ansåg hvad denna § innehåller ej föranleda annan anmärkning, än att något stadgande om ersättning till sjönämndens ledamöter icke syntes böra inflyta i sjölagen.

Justitierådet Skärm anförde: Den särskilda sakkunskap, förslaget velat tillföra den myndighet, som skulle ega upptaga sjöförklaringar och verkställa undersökning angående inträffade sjöolyckor, torde väl vara önskvärd. Men sådan sakkunskap lärer vara lika mycket, om ej mera behöflig för den domstol, som slutligen har att döma i dylika mål, och anser man ej nödigt att förse domstolen med särskild! sakkunnigt element, torde näppeligen behöfvas att för erhållande af sådant vid den preliminära undersökningen inrätta en särskild institution. Införandet af en sådan myndighet, hvilken skulle ega ej blott rätt att på ed afhöra vittnen, utan äfven en viss pröfnings- och beslutanderätt, torde dessutom kräfva åtskilliga i förslaget saknade bestämmelser om jäf för nämndens ledamöter, huru beslut inom nämnden skulle fattas, huru samma beslut skulle få öfverklagas m. m. Det synes mig likväl, om man anser särskild sakkunskap utöfver den, som hos rådstufvurätten kan förutsättas, erforderlig för upptagande af sjöförklaringar och verkställande af undersökningar om sjöolyckor, som ändamålet skulle kunna vinnas på ett enklare och med förhandenvarande förhållanden mera öfverensstämmande sätt, om dessa förrättningar, såsom hittills, öfverlemnades åt rådstufvurätten förstärkt såsom i 31G § för handläggning af dispachemål föreskrifves. På grund häraf synes mig hela 317 § böra ur förslaget utgå och förslaget i följd deraf böra omarbetas i de delar, som afse sjönämnden.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Olivecrona instämde, yttrade: Om än i sjörättsmål mera än i åtskilliga andra, der speciallag tillämpas, sakkunnighet hos domstolen finge anses nödig, torde detta behof, som i afseende å dispachemålen är afsedt att tillgodoses genom underdomstolens förstärkning med sakkunnige ledamöter, i öfrigt icke kunna komma att i någon eller åtminstone icke i någon väsentlig mån tillfredsställande fyllas allenast genom en in-

stitution, deri väl fackkunskap vore inrymd, men hvars uppgift vore inskränkt till upptagande af sjöförklaringar och verkställande af undersökning angående sjöolyckor, d. v. s. att hålla förberedande undersökning till underlag för eventuel framtida rättegång.

Fördelen af en sådan undersökning, förrättad med fullständighet af sakkunnige personer, må väl gerna medgifvas; men ett tillfredsställande resultat i rättegången kommer dock närmast att bero på förhandlingen inför rätta, och derest denna förhandling, vare sig af domarens brist på fackkunskap eller af annan anledning, icke föres med erforderlig insigt och omsorg, torde förundersökningen hafva gagnat till föga.

Då jag således ej kan finna någon egentlig fördel ensamt genom förslaget att allenast i den myndighet, som skulle hålla förundersökningen, inrymma fackkunskap,

då i allt fall samma ändamål skulle kunna på ett enklare sätt vinnas genom att, på sätt som föreslås i afseende å dispachemål, förstärka domstolen medelst insättande af sakkunnige män;

då således ej synes skäl att för nämnda ändamål tillskapa någon särskild myndighet;

och då härtill kommer att inrättande af sådan myndighet, den der synes afsedd endast för vissa större sjöstäder, skulle vålla nu ej befintliga svårigheter vid de tillfällen, då fartyg befunne sig på ort mer eller mindre aflägsen från sådan stad,

anser jag förslaget i hvad afser inrättande af sjönämnd och dermed sammanhängande frågor icke kunna tillstyrkas.

I sammanhang härmed bör ock anmärkas hurusom i förslaget saknas åtskilliga bestämmelser, som för institutionens genomförande vore erforderliga, såsom angående jäf emot ledamöterne, sättet för besluts fattande inom nämnden, befogenhet att fälla till förelagda viten och ordning för öfverklagande af nämndens beslut.

Justitieråden Wretman, Svedelius och Östergren yttrade, att Justitieråden funne inrättandet af eu särskild myndighet för här afsedda ändamål icke vara behöfligt eller förenadt med någon verklig fördel men deremot egnadt att föranleda väsentliga olägenheter. Den föreslagna organisationen af »sjönämnden» vore, på sätt redan blifvit anmärkt, behäftad med väsentliga brister, hvilka svårligen kunde på ett fullt tillfredsställande sätt afhjelpas. Härtill komme att för sjöfarten det vore af högsta vigt att tillfälle vore beredt att i förekommande fall få utan tidsutdrägt afgifva sjöförklaring, men att detta behof svårligen kunde genom den föreslagna anordningen blifva behörigen tillgodosedt; ty ehuruväl förslaget icke bestämde i hvilka eller huru många

städer sjönämnd borde upprättas, förutsatte motiven att sådan nämnd borde inrättas endast i vissa större sjöstäder, och det syntes sålunda uppenbart att förslagets antagande komme att föranleda en betydlig inskränkning af antalet platser, der sjöförklaring kunde afgifvas. Vid sådant förhållande funne sig Justitieråden böra afstyrka förslaget i denna del, och detta desto hellre som enligt Justitierådeus tanke det ingalunda vore ådagalagdt, att rådstufvurätterne saknade förmåga att behörigen handlägga dessa ärenden. Kunde emellertid det anses behöfligt att i förevarande fall anlita biträde af särskilt sakkunnige, vore efter Justitierådens omdöme det vida bättre att för ändamålet upptaga särskilda bisittare i rätten än att införa nu föreslagna anordning. På grund af hvad sålunda anförts hemstäldes, att denna § måtte utgå samt förslaget i följd deraf omarbetas i de delar, hvilka förutsatte sjönämnden såsom den myndighet, inför hvilken sjöförklaring borde afgifvas.

318 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg åberopade, beträffande redaktionen af andra stycket, hvad i sådant afseende anmärkts vid 11 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm erinrade, att sista orden i första stycket: »gånge tvisten till den rådstufvurätt, som är närmast,» ej med nödig tydlighet utmärkte hvilken rådstufvurätt, som åsyftas, huruvida den, som är närmast svarandens hemvist eller den, som är närmast den ort, der fartyget finnes, eller om hvilken som helst af dessa rådstufvurätter är behörig. Redaktionen syntes böra härutinnan förtydligas.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Till tvistemål i' egentlig mening torde ej kunna hänföras mål, deri fråga är om ersättning för skada, som vållats genom gerning, hvilken är belagd med kriminelt ansvar; men af motiven till detta förslag, jemförda med ordalydelsen i 302 § sjölagen, föranledes den uppfattning, att uttrycket tvistemål i förslaget är taget i vidsträcktare betydelse, så att detsamma är afsedt att omfatta anspråk på skadestånd jemväl i det fall att skadan är vållad genom gerning, derå ansvar kan följa. Följaktligen synes nödigt att närmare bestämma de mål, som i förevarande § afses.

323 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm yttrade, beträffande andra stycket, att det icke syntes vara af något

verkligt behof påkalladt att i fråga om Överklagande af dispache afvika från den eljest i lagstiftningen antagna grundsats att den för klagans anhängiggörande bestämda frist vore ovilkorlig och icke finge utsträckas på grund af inträffadt förfall för den, som ville klaga,

Justitieråden Olivecrona och Skärm ansågo, med hänsyn till hvad sålunda blifvit anmärkt, ifrågavarande stycke endast böra innehålla, att, der dispache ej öfverklagats i förut bestämd ordning, dispachen, såsom laga kraftvunnen, komme att lända till efterrättelse.

Justitierådet Glimstedt tilläde: Derest, såsom här föreslås, den, emot hvilken talan genom klander å dispache kan varda rigtad, skall vara skyldig att proprio motu å inställelsedagen infinna sig vid domstolen, vill synas att tillfälle borde beredas honom att kunna på förhand förskaffa sig kännedom, huruvida klander kommer att anställas eller icke, på det han må kunna undgå att inställa sig i fall då klander ej varder anfördt; hvarföre väl icke vore olämpligt att såsom vilkor för rätt till klander emot dispache stadgades skyldighet att någon tid före inställelsedagen anmäla det tillernade klandret vare sig hos dispachören eller hos domstolen eller dess ordförande.

325 §.

Justitieråden Wretman, Svedelius och Norberg lemnade §:n utan annan anmärkning än att, då här syntes böra uttryckas att, i händelse dispache vore ofullständig, domstolen ej behöfde återförvisa ärendet i dess helhet till ny handläggning af dispachören med iakttagande af derför gällande föreskrifter, utan kunde, efter inhemtande af dispachörens yttrande, fortsätta med sakens behandling, redaktionen borde till utmärkande häraf något jemkas.

Justitieråden Olivecrona, Östergren och Skärm yttrade, att här gifna föreskrift, som hemtats från 314 § sjölagen, icke syntes erforderlig, derest, på sätt nu föreslagits, dispachemål komme att handläggas af domstol, hvars befogenhet att, i fall af behof, från dispachör infordra utlåtande icke syntes kunna ifrågasättas; i följd hvaraf hemstäldes att §:n måtte utgå.

327 §.

Justitierådet Norberg yttrade: Sjönämndens uppgift skall enligt 317 § i förslaget vara att upptaga sjöförklaringar och verkställa undersökning angående inträffade olyckor till sjös. Då jag för min de]

lemnat föreskrifterna i nämnda § angående sjönämndens sammansättning o.ch dess ändamål utan hufvudsaklig anmärkning, har det varit under förutsättning, att hvad lagen vidare komme att innehålla rörande de till nämndens åtgärd hörande ämnen läte bringa sig i öfverensstämmelse så väl med en vigtig uppfattning af den nämnden förelagda uppgift, som ock med den nya institutionens ställning, bedömd enligt de allmänna grundsatserna för svensk rättegångsordning.

Att den undersökning, som sjönämnden, på sätt nyss sades, har att verkställa och hvaraf sjöförklarings upptagande endast utgör ett moment, icke kan i något hänseende erhålla den fullständighet och afgörande giltighet, som bör tillhöra en inför domstol i vederbörande sakegares närvaro åvägabragt och af domstolen med begagnande af dess lagliga befogenhet ledd utredning, det ligger i öppen dag och tinnes äfven i förslagets motiv på mer än ett ställe antydt genom erinringar om sjönämndens jemförlighet med polismyndighet och om likheten mellan dess förfarande och polisförhöret. Denna synpunkt tror jag böra bibehållas. Sjönämndens undersökning skall alltså vara förberedande. Den skall, utan att innefatta något bedömande af parters rätt eller pligt, tjena till att inom kortaste tid och med minsta omgång konstatera hufvudsakliga fakta äfvensom befintligheten af den bevisning, som i den föreliggande frågan må vara att tillgå, samt följaktligen utgöra en grundval icke för domarens pröfning, utan för den handläggning af frågan, på hvilken i händelse af rättegång domarens pröfning skall grundas.

Tager man från ofvannämnda synpunkt i betraktande förevarande §:s bestämmelser om befälhavarens och »vittnenas» hörande på ed inför sjönämnden, synas mig dessa bestämmelser möta allvarliga betänkligheter. Sådan edgång skall enligt förslaget ega rum, der ej laga hinder finnes mota. Men redan den omständighet att sjönämnden icke är någon domstol synes mig i detta afseende böra innefatta laga hinder. Att ledamöterne skola hafva gått domareed är icke ifrågasatt. Stadgandet förutsätter likväl, att nämnden skall angående laga vittuesjäf ingå i pröfning och gifva beslut, som måste kunna i domstolsväg öfverklagas, ehuru förslaget icke innehåller någon antydan i sistnämnda afseende. Hvad angår verkan af den sålunda åstadkomna bevisning, torde vid slutlig pröfning af målet denna verkan befinnas tvifvelaktig, men i allt fall lära de inför sjönämnden gångna ederna och aflagda vittnesmålen icke lagligen kunna tillmätas samma vitsord som om de afgifvit.s vid domstol. Då nu hvarken ändamålet med det förhör, som hålles inför sjönämnden, med någon nödvändighet kräfver, att der lemnade uppgifter och inhemtade upplysningar beedigas, ej heller den

nämnden tillkommande befogenhet, hvilken ej lämpligen lärer kunna utsträckas utöfver polismyndighets i brottmål, synes medgifva, att vittnesmål med laga verkan der afläggas, anser jag giltig grund saknas för bibehållande af förslagets föreskrift i detta hänseende. Beträffande särskild! den ed, hvarmed, enligt förslaget, befälhafvare!! skall bekräfta rigtigheten af sina uppgifter i sjöförklaringen, är att märka att, då nämnda förklaring i vanliga fall angifver befälhafvare^ ställning såsom part i eu blifvande rättegång, så innebär ifrågavarande stadgande i sjelfva verket ett medgifvande för part att på förhand med ed fästa rigtigheten af de uppgifna förhållanden, på hvilka han stöder sin talan. Samma stadgande finnes i nu gällande sjölag —- dock att edgången der sker inför domstol — men är eljest främmande för svensk rättegångslagstiftning och enligt mitt omdöme jemväl för de grunder, på hvilka denna är byggd. Till dessa grunder hör att parts ed är afgörande för sakens utgång, så vidt den beror på det beedigade förhållandet, och med dessa grunder är icke förenligt, att parterna å ömse sidor kunna med ed hvar för sig styrka.sins emellan alldeles stridiga uppgifter, hvilket enligt förslaget desto lättare kan inträffa, som intet hindrar, att exempelvis efter en sjöolycka, förorsakad af sammanstötning mellan två fartyg, de båda befälhafvarne anmäla sig till sjöförklarings afgifvande inför sjönämnder å skilda orter. Att någon fördel i sanningens intresse härigenom icke vinnes är lika tydligt, som att edens helgd måste derpå blifva lidande.

Ett ökadt stöd för nu framstälda betänkligheter finner jag i det förhållande, som framgår af en sammanställning mellan förslaget i denna del och 13 kap. strafflagen. I ftämnda kapitel, hvilket innehåller bestämmelserna om straff för mened, handlar 1 § om den, som emot bättre vetande burit falskt vittnesbörd eller eljest afgifvit falsk utsaga, och det vittnesbörd eller den utsaga med laga edgång inför domstol eller annorstädes efter domstols förordnande bekräftat; och i de följande §§ af samma kap. finnes efter min uppfattning intet, som angifver att lagen med straff belägger på ed falskeligen angifvet vittnesmål eller utsaga i annat fall, än då det skett inför rätta. Men, såsom ofvan erinrats, sjönämnd kan icke anses för domstol. Om det alltså måste antagas, att med det ifrågavarande stadgandet skulle i lagen införas ett slag af edgång — för parter så väl som för vittnen — hvarå eljest gällande bestämmelser om parts och vittneseds betydelse och verkan icke vore tillämpliga, synes mig detta innebära en icke tillrådlig utsträckning af edens bruk inom vår processordning.

På grund af det nu anförda hemställer jag, att hvad förslaget innehåller derom, att befälhafvaren och öfriga inkallade personer böra inför

sjönämnden med ed fästa sina vid sjöförklaringen gjorda uppgifter måtte varda uteslutet.

Justitierådet Skärm anförde: Förslaget vill åt sjöförklaringens upptagande gifva karakteren af en polisundersökning, dervid den myndighet, som har att sjöförklaringen upptaga, skulle ega att genom lämpliga frågor söka erhålla säker upplysning om hvad hvar och en verkligen erfarit, hvilka frågor det således skulle åligga befälhafvaren och besättningen att besvara. Då det vid ganska många, om ej de flesta sjöolyckor, lärer kunna blifva fråga huruvida de ej i någon mån föranledts genom felaktigt förfarande af befälhafvaren eller besättningen, skulle dessa således komma att afgifva berättelse i egen sak, af hvars utgång de uppenbart kunde vänta nytta eller skada. I alla händelser lärer vid sjöförklaringens afgifvande det vara svårt, om ej omöjligt, Pa förhand bedöma, huruvida ej de afgifna berättelserna kunna komma att inverka på den hörda personens rätt. Vid sådant förhållande synes mig i hög grad olämpligt och alldeles icke med gällande lagstadganden om jäf mot vittnen eller om edgång af part öfverensstämmande att fordra de afgifna berättelsernas bekräftande med ed. Skulle, såsom förslaget afser, eden afläggas inför sjönämnden, som icke torde kunna anses såsom domstol, synes tvifvelaktigt, huruvida vid missbruk af eden stadgandena i 13 kap. strafflagen, hvilka afse endast edgång inför domstol eller efter domstols förordnande, blifva tillämpliga. Bestämmelsen om edgång synes mig derföre här böra uteslutas.

. Vidkommande föreskriften om berättelsernas edfästande ansåg Justitiei ådet Svedelius skyldighet att beediga sådan berättelse icke i någon händelse höra ega rum, enär sadant icke kunde anses förenligt med behörig hänsyn till de afbörda personernas förhållande till saken; och då omsorg om edens helgd fordrade att edgång i dessa fall endast sparsamt användes, ansåg Justitierådet det jemväl böra stadgas att af pröfning i hvarje särskild! fall finge bero, huruvida edgång lämpligen borde tillåtas eller icke. '

Justitieråden Wretman och Olivecrona instämde, vidkommande berättelsernas edfästande och vittnens hörande, i de af Justitieråden Norberg och Skärm uttalade betänkligheter.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren och Skärm anmärkte vidare beträffande första stycket, att det icke syntes böra vara befälhafvaren betaget att vid afläggande af sjöförklaring hänföra sig till en skriftlig uppteckning, i följd hvaraf hemstäldes, att ordet »muntligen!) å andra raden måtte utgå.

I afseende å andra stycket hemstälde Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg, att då förslaget

anvisade sjönämnden att i allmänhet vid sjöförklarings upptagande söka genom lämpliga frågor erhålla tillförlitliga upplysningar, samt någon vidare skyldighet för nämnden att bevaka frånvarande sakegares rätt icke syntes böra ega rum, den i sådant afseende meddelade föreskrift måtte utgå.

328 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg hemstälde, att då i vissa fall det kunde vara nödigt att sjönämnden eller den myndighet, som kommer att verkställa undersökningen, för åstadkommande af erforderlig utredning, företoge besigtning af fartyg eller annat föremål, som ej kunde nämnden föreläggas, erforderlig bestämmelse i sådant afseende måtte här upptagas.

Justitierådet Norberg tilläde: Föreskriften om ersättning till personer, som af nämnden inkallas till förhör, anser jag böra utgå för att — om och när lagstadgande varder meddeladt om ersättning till dem, hvilka på kallelse instält sig för upplysningars afgifvande vid polisförhör i brottmål — utbytas mot en hänvisning till hvad sålunda är eller kan varda stadgadt.

329 §.

Justitierådet Norberg yttrade: I enlighet med den uppfattning jag vid 327 § framstält rörande ändamålet med förhöret inför sjönämnden anser jag förevarande § lämpligen böra innehålla ett stadgande, hvarigenom ordförande i sjönämnd tillägges inom området för nämndens verksamhet samma befogenhet, som tillkommer polismästare eller annan polismyndighet å den ort, der nämnden finnes.

Justitieråden Olivecrona och Skärm erinrade att, derest den vid 317 och 327 §§ gjorda hemställan bifölles, denna § komme att utgå.

330 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg hemstälde, att enär, på sätt vid 42 § anmärkts, det kunde inträffa att fartyget icke komme att. anlöpa ort, der undersökning kunde ega rum, andra punkten med afseende på detta förhållande måtte lämpligen förändras.

331 §.

Justitierådet Skärm anmärkte dels att det syntes böra alltid få ankomma på konsuln, huruvida lian ansåge behöflig! eller lämpligt att vid här omförmälda undersökning tillkalla sakkunnige, i följd hvaraf andra punkten i första stycket borde i sådant syfte ändras, dels ock att på sätt, som anförts vid 317 §, stadgandet angående ersättning till de sakkunnige syntes böra utgå.

Justitierådet Norberg biträdde anmärkningen, att stadgandet om ersättningen till de sakkunnige borde utgå.

335 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg yttrade, att om än giltighet icke kunde från kännas de skäl, som anförts för de s. k. dispachemålens öfverflyttande till domstolarne, denna öfverflyttning dock vore förenad med betänklighet i det afseende att derigenom antalet mål, som fullföljdes till högsta instansen — hvilket antal redan nu vore så stort, som med en skjmdsam handläggning af inkommande mål i denna instans vore förenligt — komme att antagligen icke obetydligt ökas. Vid sådant förhållande kunde det icke vara lämpligt, att, på sätt förslagets föreskrifter beträffande fullföljd af talan i dessa mål innefattade, väsentligt lätta vilkoren för rätten att söka Konungen. Funnes det af särskilda skäl nödigt att i fråga om dessa mål afvika från den vanliga instansordningen och medgifva omedelbar fullföljd från underrätt till Konungen, borde i allt fall föreskrifterna i 30 kap. Rättegångsbalken, så vidt de anginge tvistemål, vinna tillämpning jemväl å förevarande mål; derom alltså föreskrift borde intagas i denna §.

Justitieråden Svedelius och Norberg hemstälde i öfrigt, huruvida ej, helst med hänsyn till den föreslagna särskilda ordningen för målens fullföljande, lagen bör på lämpligt ställe .innehålla föreskrift derom att rådstufvurätten skall, vid utslags meddelande, tillika lemna fullständig besvärshänvisning.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Genom 1871 års fattigvårdsförordning blef en betydande mängd mål från administrativ myndighet öfverflyttad på Högsta Domstolen; och under senare tider hafva omfattande lagförslag från Nya Lagberedningen och åtskilliga särskilda komitéer föranledt, om ej till annat, åtminstone till en tidsödande granskning inom Högsta Domstolen. Så hafva under 1888 års vinter-

session om 69 sessionsdagar ej mindre än 46 å ena afdelningen inom domstolen tagits i anspråk för föredragningen af detta lagförslag, och 9 dagar hafva åtgått för andra lagförslag. Häraf bär ock nödvändigtvis blifvit följden att målen i Högsta Domstolen komma att, i afbidan på sin föredragningstur, få hvila längre än som med en tillfredsställande rättsskipning må anses förenligt.

Under sådana förhållanden synes ej vara tillrådligt att vidtaga åtgärder, -som borde bidraga till förökning i tillströmningen af mål till Högsta Domstolen; och då såsom en sådan åtgärd måste anses att, på sätt här föreslås till förmån för parter i dispachemål, låta sådana mål från rådstufvurätt, med förbigående af hofrätt, direkt och med befrielse från eljest i civila mål föreskrift^ prestanda hos Kongl. Maj:t fullföljas, anser jag denna anordning för närvarande icke kunna tillstyrkas.

336 §.

Justitierådet Norberg hemstälde, att vid denna § måtte fogas ett tillägg i det syfte att beträffande skiljemännen eller deras beslut i öfrigt gällande lag om skiljemän skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Justitieråden Wretmcin, Olivecrona, Svedelius, östergren, Glimstedt och Skärm anmärkte, att det syntes bättre öfverensstämma med skiljemannauppdragets natur, om detta uppdrag lemnades af parterna än om det meddelades af domstol; och kunde, beträffande antalet skiljemän och - sättet för deras väljande, lämpligen hänvisas till bestämmelserna i lagen om skiljemän den 28 Oktober 1887.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Glimstedt och Skärm hemstälde vidare, att då nyss anförda lag om skiljemän icke egde tillämpning å annat skiljeförfarande än sådant, som grundade sig å skiljeaftal, men det syntes lämpligt att nämnda lag i tillämpliga delar komme att lända till efterrättelse jemväl för här stadgade förfarande, erforderlig hänvisning i sådant afseende måtte här lemnas.

338 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Vid jemförelse med 315 § angående första domstol i mål, som skola efter denna lag bedömas, synes förevarande 338 § angående första domstol i brottmål, som, såsom här uttryckes, efter denna lag åtalas, icke kunna, oaktadt variationen i

uttryck, anses afse brottmål i vidsträcktare mån än sådana, som skola efter denna lag bedömas.

Då emellertid synes tvifvelaktigt, huruvida till denna art af mål må vara att hänföra mål, der, i fråga om gerning, som i denna lag belägges med visst straff, der ej densamma efter allmän lag bör beläggas med strängare straff, straffet efter allmän lag måste bestämmas, så torde, derest omförmälda vilkorliga straffbestämmelse varder i förslaget bibehållen, erfordras någon bestämmelse till ledning, huruvida i dylika fall förevarande § skall vara tillämplig eller icke.

Jemväl lärer bestämmelse i afseende å forum vara erforderlig dels för sådant fall, då en gerning innefattar brott både emot denna och emot annan lag, dels ock för fall af beskaffenhet, som omförmäles i 306 § fjerde stycket.

Justitierådet Glimstedt anförde vidare: Efter nu afslutade granskning framställer sig frågan om någon ny sjölag är af verkligt behof påkallad eller om åtminstone den föreslagna nya lagen innefattar väsentlig förbättring i nu gällande lag.

Det förra alternativet i denna fråga synes, om än indirekt, nekande besvaradt af den svenska komitén, som i sin underdåniga skrifvelse vid aflemnande af förslaget uttalar såsom sin uppfattning, att det komitén meddelade uppdrag torde närmast vara föranleda mindre af behofvet att afhjelpa förefintliga bristfälligheter i gällande sjölagsstiftning, än af önskan att ytterligare utvidga området för den gemensamma skandinaviska lagstiftningen; och den mängd af anmärkningar, som inom Högsta Domstolen blifvit gjorda emot detta förslag men icke drabba gällande, sjölag, utmärka åtminstone icke att ej åsigterna i fråga om detta förslags företräde kunna vara delade.

Då nu icke med en sund lagstiftningspolitik är förenligt att utan visadt behof upphäfva en redan befintlig lag för att utbytas emot eu annan, som icke afgjordt finnes vara i väsentligaste delar bättre, synes från svensk rättssynpunkt — den enda, hvarifrån förslaget här inom Högsta Domstolen är att tagas i betraktande, — icke kunna tillstyrkas att det granskade förslaget, äfven om flera eller färre af de gjorda anmärkningarne komine att till någon ändring föranleda, må varda till lag antaget.

82 Justitierådet Olivecrona anförde: När 1667 års sjölag, efter att hafva varit gällande i nära tvenne århundraden, aflöstes af den efter nutidens fordringar bättre afpassade sjölagen af den 23 Februari 1864, kände en hvar i sjörättssaker erfaren person, att ett verkligt och stort behof af en ny, reformerad sjölag blifvit afhulpet. Visserligen har denna efter mönstret af den tyska sjörätten i många väsentliga delar utarbetade lag visat sig behäftad med åtskilliga bristfälligheter, hvilka vid tillämpningen trädt i dagen; men knappt någon anade år 1864 att, innan ännu 20 år derefter förflutit, fråga skulle uppstå att helt och hållet omgöra hvad då gjordes. Den af Kongl. Maj:t den 24 November 1882 förordnade komité, hvilken skulle ega att tillsammans med komiterade från Norge och Danmark afgifva förslag till ny sjölag, synes sjelf icke hafva ansett att något tvingande behof förefans att för befintliga brister i den gällande lagen företaga en fullständig omarbetning af densamma. Detta uttalas äfven oförbehållsamt af komitén, då den efter fulländadt arbete i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 22 Februari 1887 yttrat »att, om än yrkanden — såsom vid 1882 års riksdag — framkommit om revision af 1864 års sjölag, har det komitén lemnade uppdrag likväl närmast föranledts mindre af behofvet att afhjelpa förefintliga bristfälligheter i gällande sjölagstiftning, än af önskan att ytterligare utvidga området för . den gemensamma skandinaviska handelslagstiftningen». Så prisvärd denna önskan än må hafva varit, torde man dock ega befogenhet betvifla gagnet af ett förfarande, hvarigenom, för utvidgandet af området för dylik gemensam lagstiftning, den gamla såsom rigtig erkända regeln uppoffrats, att nemligen icke ändra eller omskapa bestående lagar utan att verkligt behof rättfärdigar en sådan åtgärd. Då jag nu, efter slutad granskning af det remitterade förslaget, sökt att hopsummera det vinstresultat, som genom förslagets upphöjande till lag möjligen skulle kunna erhållas, hafva dessa tvifvelsmål hos mig blifvit ökade. Den eftersträfvade gemensamheten i de tre skandinaviska rikenas sjölagstiftning har genom förslaget långt ifrån kunnat i de vigtigaste delarne deraf ernås. Redan i de tvenne första §§:na i förslaget, hvilka handla om fartygs nationalitet och registrering, framträda de bestämdaste olikheter. Dock borde just i stadganden angående dessa ämnen eu likhet, om någonsin, förefinnas, hvilken kunde i öfrigt göra gemensamhet i sjölagstiftning för de nordiska rikena eftersträfvansvärd. Den 5:te §:n söker att genom eu särskild lag införa ett nytt för den svenska lagstiftningen hittills obekant rättsinstitut, nemligen inteckning i fartyg — ett rättsinstitut, hvilket synes ingalunda komma att val harmoniera med grunderna för den gällande allmänna lagens stadganden i 17 kap. Handelsbalken. Förhållandet är enahanda i afseende

på den i förslagets 11 kapitel skapade nya art af pant i lös egendom, under benämning af sjöpanträtt. Gagnet af en sådan panträtt i den form, hvarunder den i förslaget framträder, kan betviflas, men säkert är, att den grumlar begreppet af pant, enligt hittills gällande svensk privaträtt. Ej nog dermed att hela 12:te kapitlet af förslaget, hvilket handlar Dom brott i tjensten af befälhafvare och besättning)) (§§ 285 — 314), innehåller mycket olika stadganden i den svenska och norska och delvis äfven i den danska lagtexten, utan för hela 13:de kapitlet (§§ 315 —338) Dom laga domstol och rättegång i sjörättsmåh, som framställer en väsentligen olika procedur i sådana mål, enligt de svenska och norska lagtexterna, saknas all motsvarighet hvad Danmark vidkommer. Och i öfrigt uppvisa 12, 18, 21, 24, 26, 28, 32, 37, 40, 41, 42, 43, 49, 65, 67, 70, 71, 72, 98, 104, 167, 186, 215, 265 och 282 §§ mer eller mindre betydande olikheter emellan den svenska och den norska eller danska texten. Alla dessa olikheter ådagalägga likväl, hvar i sin mån, det vanskliga i att söka utjemna hvad som är beroende af det särskilda skaplynnet i de nordiska folkens individuel! utbildade rättsförfattningar.

Af allt detta synes mig emellertid följa, att vinsten af eu gemensamhet i skandinavisk sjölagstiftning, när denna företer så många och så väsentliga olikheter, som det remitterade förslaget gifver vid handen, reduceras till ganska små dimensioner; och jag finner det uppenbart, att denna ringa vinst ingalunda kan uppväga alla de olägenheter, som, å andra sidan, afvikelserna från hittills i den svenska rätten gällande rättsgrundsatser måste komma att framkalla. Jag förbiser likväl ingalunda alla de mångahanda och stora svårigheter, som varit att bekämpa under sträfvande! att jemka den svenska sjörätten till likhet med den norska eller danska och jag uppskattar till fullo de förtjenster, som det remitterade förslaget innehåller i afseende på de deri nedlagda försök att afhjelpa vissa brister i 1864 års sjölag. Men från svensk synpunkt uppfattadt skulle resultatet af komiterades iagstiftningsförslag säkerligen hafva utfallit lyckligare, än som skett, derest samma förslag uteslutande gått i rigtning att, genom en revision af den nu hos oss gällande sjölagen, aflägsna de i densamma anmärkta brister.

Lika med Justitierådet Glimstedt anser jag mig icke kunna tillstyrka, att det remitterade förslaget, i det skick det nu förekommer, lägges till grund för proposition om eu ny sjölags antagande af Riksdagen.

84 Förslag till lag angående nya sjölagens införande och hvad i afseende

derå skall iakttagas.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter ansågo det vara mindre lämpligt att i en lag sammanföra stadgandet} af så olikartadt innehåll, som förevarande förslag upptog. De stadgande!}, som innefattades i 1, 2 och 3 §§, kunde intagas i sjölagen samt de öfriga utgöra föremål för särskilda författningar.

1 §•

Justitierådet Glimstedt yttrade: Här stadgas i form af undantag, att mål, som vid den tid, då nya sjölagen träder i kraft, äro vid domstol anhängig^, skola behandlas efter äldre lag, hvaraf följer, att mål, som efter nämnda tidpunkt anhängiggöras, skulle behandlas efter nya lagen; och då till måls behandling hörer äfven deras afdömande, föranledes den uppfattning ätt alla mål, som, efter det nya sjölagen trädt i kraft, blefve vid domstol anhänggjorda, skulle afdömas i enlighet med den nya lagen, äfven om de förhållanden, hvarå målet grundades, tillkommit medan äldre lag var gällande. Af motiven framgår emellertid, hurusom komitén med rätta ingalunda afsett att tillerkänn?, lagen i materielt afseende någon retroaktiv verkan, utan allenast velat meddela stadgande i processuelt afseende; hvarföre stadgandet i senare delen af denna §, som afser att der omförmälda mål skola handläggas i den ordning, som i äldre lag var stadgad, torde böra underkastas någon ändring i redaktionen till mera exakt uttryckande af hvad sålunda åsyftas.

3 §•

Högsta Domstolens samtliga ledamöter anmärkte, beträffande första momentet, att, med afseende på innehållet af 17 kap. 5 § Handelsbalken, sådant detta lagrum komme att lyda enligt förevarande förslags 4 §, orden: »och njute — — — tillverkas» syntes kunna utgå.

Vid tredje momentet anmärkte Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren och Skärm, att hvad förslaget stadgade angående rätt till bottenfynd, hvartill egare ej funnes, syntes icke öfverensstämma med innehållet af 16 § 3 mom. af förordningen angående nya strafflagens införande den 16 Februari 1864, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 30 Maj 1873.

i

4 §■

Justitieråden Wretman, Glimstedt och Norberg erinrade, att i 7 § af 17 kap. Handelsbalken borde införas stadgande angående den förmånsrätt, som tillkomme redare, hvilken lemnat förskott för medredare.

Justitierådet Olivecrona ansåg, att hvad denna § innehåller angående ändringar i 17 kap. Handelsbalken icke syntes hafva sin rätta plats i promulgationsförfattningen till sjölagen, utan borde dessa ändringar genom en särskild lag införas på behöriga ställen i nämnde kapitel, på det att en hvar, som vill inhemta kunskap om »borgenärers rätt och företräde för hvar annan till gäldbunden egendom», såsom orden lyda i rubriken till sagda kapitel, må kunna på ett ställe i allmänna lagen finna hvad han söker.

5 §•

Justitieråden Wretman och Norberg anmärkte, beträffande förslaget till ändrad lydelse af 73 § utsökningslagen, att föreskriften, det ogulden frakt samt vissa andra, fartyg eller gods vidkommande fordringar borde, der borgenär sådant yrkade, uppbäras af utmätningsman.aen eller af syssloman, som denne förordnade, syntes kun na föranleda, att fordringsbelopp af nämnda beskaffenhet komme att indrifvas på yrkande af borgenär, som ej egde rätt att ur samma belopp söka betalning, eller att beloppet komme att, såsom en adpertinens till det utmätningsvis sålda fartyget eller godset, gå till fördelning mellan de till betalning ur köpeskillingen berättigade borgenärerne, utan hänsyn till huruvida de egde rätt till betalning jemväl ur nämnda fordringsbelopp. Vid sådant förhållande och då det i 75 § utsökningslagen stadgade förfarande syntes kunna utan olägenhet användas äfven vid utmätning af nu ifrågavarande fordringar, hemstäldes att de tvenne sista punkterna af andra stycket måtte utgå.

Justitierådet Stearin, med hvilken Justitierådet Olivecrona instämde, yttrade: Då, hvad angår det föreslagna tillägget till 73 § utsöknings-

lagen, ogulden frakt äfvensom sådana, fartygets eller godsets egare tillkommande fordringar, hvilka omförmäldes i 271 och 279 §§, icke ovilkorligen- synas böra vara inbegripna i utmätning af fartyget eller godset, utan torde böra blifva föremål för särskild utmätning med iakt- ^ tagande af det förfaringssätt, som föreskrifves i 75 § 2 mom. utsökningslagen, synas orden: »Utestår frakt ogulden —--eller sysslo-

mannen» kunna utgå.

86 Justitierådet Glimstedt ansåg sig böra fästa uppmärksamhet derå, huruvida icke de ifrågasatta ändringarne i utsökningslagen bort föranleda till ändring jemväl i 90 § samma lag, så att stadgandet i nämnde § icke komme att omfatta det fall, då panten utgöres af fartyg eller gods i fartyg.

6 §•

Justitierådet Glimstedt yttrade: Medelst ifrågasatta indikning i

54 § konkurslagen komme berörde § att erhålla en affattning, som i afseende å reda och tydlighet icke vore tillfredsställande, utan synes den åsyftade bestämmelsen lämpligare hafva kunnat upptagas i ett särskilt moment såsom tillägg till samma §.

Ex protocollo C. P. Hagbergli.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTJi. YC KERI-AKTIE BOLAG, 1889.

1 Utdrar/ af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Ilans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Fredagen den 23 Januari 1891,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Åkerhielm,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaitpt, Statsråden: Herr Friherre von Otter,

Herr Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Justitieråden: Glimstedt,

Norberg.

Departementschefen, Statsrådet Östergren anmälde det af särskilde komiterade utarbetade förslag till ny sjölag samt till lag angående nya sjölagens införande och hvad i afseende derå skall iakttagas jemte de öfver samma förslag afgifna yttranden, dels af Högsta Domstolen, dels ock af Kommerskollegium, som, innan dess yttrande afgafs, infordrat utlåtanden i ämnet från handels- och sjöfartsnämnderne.

I sammanhang härmed anmälde Departementschefen Riksdagens skrifvelse den 8 Maj 1889, deri Riksdagen på anförda skäl anhållit, det täcktes Kongl. Maj: t taga i öfvervägande, huruvida icke, på det att den Bill. till Biksd. Vrot. 1891. 1 Sand. 1 Afd. 3 Haft.

svenska rederinäringen må i täflan med den norska varda likstäld i afseende å skyldigheten att bekosta hemförskaffning af befälhafvare och skeppsbesättningar från fartyg, hvilka å utländsk ort förolyckats, i den svenska sjölagstiftningen borde införas bestämmelse att, när svenskt fartyg å utrikes ort går förloradt eller får sådan skada, att det förklaras icke värdt att iståndsättas, statsverket skulle vidkännas de kostnader, som vore förenade med befälhafvares och svenskt manskaps fortskaffande till fäderneslandet och underhåll under resan dit; i anledning af hvilken framställning Kommerskollegium, efter inhemtande af yttranden från handels- och sjöfartsnämnderne i de större sjöstäderna, den 5 November 1889 afgifvit infordradt utlåtande.

Departementschefen anförde: »Beträffande tillkomsten af förevarande lagförslag torde jag få erinra, hurusom Riksdagen i skrifvelse den 9 Maj 18 7 G anhöll, att Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för utarbetande af eu fullständig handelslag för Sverige äfvensom egna omsorg deråt, att öfverensstämmelse, så vidt ske kunde, med motsvarande norsk och dansk lagstiftning dervid åstadkommes. Den af Riksdagen sålunda uttalade samt af Eders Kongl. Maj:t, likasom af norska och danska regeringarne, omfattade önskan, hvilken redan burit frukt i en väsentligen öfverensstämmande lagstiftning för de tre länderna inom vigtiga grenar af handelsrätten, föranledde Eders Kongl. Maj:t att, när Eders Kongl. Maj:t den 8 September 1882 åt en komité uppdrog att granska Sjölagen, tillika förordna, att komitén dervid skulle träda i förbindelse med de komitéer, hvilka kunde blifva i Norge och i Danmark tillsatta för revision af dessa rikens sjölagar, och med dessa komitéer sammanträda till gemensamt arbete, för vinnande, så vidt möjligt, af öfverensstämmelse i de förslag, som komme att af de särskilda komitéerna afgifvas. Sedan för omförmälda ändamål komitéer blifvit i Norge och i Danmark tillsatta, har det åsyftade samarbetet egt rum, och hafva de särskilda komitéerna afgifvit förslag till sjölagar, väsentligen öfverensstämmande med hvarandra i de delar, hvilka innefatta rent sjörättsliga bestämmelser.»

Efter att hafva redogjort för innehållet af lagförslagen samt de deröfver afgifna yttranden tiflkännagaf Departementschefen att han, hufvudsakligen med anledning af berörda yttranden, ansett vissa ändringar böra i förslagen vidtagas och i följd deraf låtit upprätta nya förslag i ämnet.

Departementschefen anförde härefter vidare:

»Då förslaget till sjölag, på sätt jag nyss nämnt, framgått ur ett samarbete med norske och danske komiterade och, så vidt angår för-

slagets elfva första kapitel, väsentligen öfverensstämmer med de af nämnda komiterade framlagda förslag, tiar jag ansett mig i fråga om de förändringar, hvilka kunde i dessa delar finnas erforderliga, böra, innan förslag derom inför Eders Kongl. Maj:t framlades, träda i förbindelse med cheferne för norska och danska justitiedepartementen; och har, efter sådan förhandling, enighet angående de flesta af nu ifrågasatta förändringar uppnåtts, så att de förslag, hvilka komma att i Norge och i Danmark framläggas till antagande af dessa länders representationer, i allt väsentligt öfverensstämma med det förslag, jag nu underställer Eders Kongl. Maj:ts pröfning. Några förut befintliga olikheter mellan förslagen hafva blifvit aflägsnade; de få afvikelser, hvilka nu tillkommit, äro antingen betingade af en skiljaktig rättsuppfattning på andra områden och hafva derföre icke kunnat eller bort utjemnas, eller äro de af rent formel natur och torde icke kunna medföra skiljaktighet vid lagtillämpningen i de särskilda länderna. I vissa punkter, der nämnda allmännare olikhet i rättsuppfattning icke förefunnits och der öfverensstämmelse synts mig vara af verklig vigt, har jag, till vinnande af sådan öfverensstämmelse, ansett mig icke böra vidhålla den mening, jag, såsom ledamot af Högsta Domstolen, vid förslagets granskning uttalat.

De flesta af mig nu vidtagna' förändringar i lagförslagen äro föranledda af de inom Högsta Domstolen vid förslagens granskning framstälda anmärkningar; och åberopar jag, med afseende å dessa förändringar, hvad inom Högsta Domstolen anförts. Jag torde alltså nu få inskränka mig till att anföra skälen till de ändringsförslag, hvilka icke grunda sig å Högsta Domstolens anmärkningar och hvilka icke innefatta allenast en jemkning i uttryckssätt.

Det i förslagets 5 § upptagna stadgandet angående inteckning i fartyg har uteslutits. Införandet af detta institut i vår lagstiftning skulle i väsentlig mån förändra karakteren af den registrering af fartyg, hvilken i 2 § omförmäles, i det registreringen skulle ordnas med särskild hänsyn till registrets uppgift att jemväl utgöra grundval för inteckningsrätten och i följd deraf komma att iklädas former, hvilka för de registreringspligtige blefve mer betungande än eljest vore behöfligt. Då emellertid ej mindre komiterade sjelfve, än äfven Kommerskollegium i sitt öfver sjölagsförslaget afgifna utlåtande samt den af Eders Kongl. Maj:t den 8 Januari 1890 tillsatta sjöfartsnäringskomité, i sitt den 12 sistlidne September afgifna betänkande, uttalat tvekan angående detta kreditinstituts lämplighet för vårt land, har jag ansett mig sakna skäl att för närvarande förorda införandet af berörda rättsinstitut. Vid sådant förhållande erfordras nu icke heller pröfning af det i sammanhang med

sjölagsför slaget framlagda särskilda förslag till lagstiftning angående registrering af fartyg, utan torde de föreskrifter, Indika i sådant hänseende må finnas erforderliga, böra meddelas i den ordning, 89 § Regeringsformen bestämmer.

I 16 § har — förutom den af Högsta Domstolen förordade ändring i fråga om ordningen för besluts fattande i rederiets angelägenheter — vidtagits den förändring, att från de fall, då för åstadkommande af giltigt rederibeslut skall erfordras att samtlige redarne äro ense, uteslutits val af en utom rederiet stående person till hufvudredare. En sådan afvikelse från de vanliga reglerna om besluts fattande synes sakna verkligt fog och torde så mycket mindre förtjena att bibehållas, som för den mindre nogräknade sjelfmant erbjuder sig utvägen att genom skentransport kringgå samma föreskrift.

Beträffande den i 37 § föreslagna utsträckning af skyldigheten att föra dagbok har erinrats, hurusom segeljakter från Bohuslän stundom färdades till norska hamnar jemväl vester om Lindesnäs och således i eu fart, der dagboks förande skulle vara påbjudet, men att gällande lagstiftning för utöfvande af befälsrätt i dylikt fall icke uppstälde sådana fordringar, att befälet å nämnda fartyg kunde antagas besitta de för dagboks förande erforderliga insigter. Med afseende å detta förhållande har jag ansett den i gällande sjölag stadgade begränsning af ifrågavarande skyldighet — eller till fartyg, hvilka ega en drägtighet af femtio ton och derutöfver — böra, så vidt angår segelfartyg, bibehållas. Begränsas skyldigheten på detta sätt, torde det i förslaget medgifna undantag för fiskefartyg icke böra qvarstå.

I fråga om redares skyldighet att bekosta hemförskaftning af befälhafvare och sjömän, när resan på grund af inträffad olycka eller annat, af redarens beslut icke beroende hinder afbrytes, hafva förslagets bestämmelser i 64 och 98 §§ ändrats i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Riksdagen hefhstält och jemväl sjöfartsnäringskomitén förordat. Att den i gällande sjölag stadgade och i förslaget bibehållna skyldigheten för redaren att i nämnda fall bekosta befälhafvares och besättnings hemförskaffning från utländsk ort icke hvilar på någon allmängiltig rättsgrund lärer icke kunna förnekas; och vid nuvarande tryckta läge för rederinäringen är hvarje lindring önskvärd, som skäligen kan densamma beredas. Det är emellertid uppenbart, att det icke kan öfverlemnas åt befälhafvare och sjöfolk, hvilka i följd af dylikt olycksfall blifvit försatta ur tjenstgöring, att söka på egen bekostnad fortskaffa sig till hemlandet. Befrias redaren från nämnda skyldighet, måste staten i stället, såsom ock blifvit föreslaget, träda emellan och bekosta hemförskaffhingen. I hvilka

särskilda fall detta bör ske, kan möjligen vara föremål för olika meningar; med fäst afseende å syftet med Riksdagens ifrågavarande framställning — eller att i förevarande hänseende bereda den svenska rederinäringen likställighet med den norska — har jag ansett förslaget i denna del böra bringas till full öfverensstämmelse med hvad den norska sjölagen derutinnan nu stadgar och det norska sjölagsförslaget innehåller. Den utgift, som i följd häraf skulle för statsverket uppkomma, torde icke blifva af synnerlig betydenhet, då, enligt hvad Kommerskollegium upplyst, kostnaden för hemsändning af sjöfolk från svenska, i utlandet förolyckade eller kondemnerade fartyg, så vidt Kollegium förmedlat samma kostnads uttagande hos vederbörande rederier, under åren 1886, 1887 och 1888 utgjort i medeltal 20,000 kronor om året.

I 64 § har för öfrigt den ändring vidtagits, att befälhafvarens rätt till reseersättning, när han kontraktsvidrigt afskedats, utsträckts att gälla jemväl det fall, att afskedandet eger rum här i landet.

Befälhafvarens rätt enligt 75 § att för sjömans inställande i tjenst anlita vederbörande polismyndighet har utsträckts till vissa fall, som synts skäligen böra i nämnda afseende likställas med de i förslaget förut upptagna.

Bestämmelserna i 90 § angående redarens skyldighet att bekosta sjukvård för sjöman, som under resa måste qvarlemnas, hafva ändrats till öfverensstämmelse med motsvarande föreskrift i förslagets 63 § beträffande befälhafvare.

Då det synes ligga i sakens natur, att, när sjöman tager anställning å fartyg, som går i regelbunden fart mellan vissa orter efter en bestämd och kungjord plan, han bör anses underkasta sig att utan särskild ersättning verkställa det söndagsarbete, som för upprätthållande af den bestämda ordningen i fartygets resor kan erfordras, har förbehåll i sådant hänseende intagits i 97 §.

I 108 och 171 §§ liar ansetts nödigt att införa hänvisning till vissa bestämmelser angående besättningen för att utmärka, att dessa bestämmelser skola ega tillämpning jemväl å de i nämnda §§ afsedda personer.

Då bortfraktarens i 145 och 148 §§ angifna ansvarighet för fraktgodset är oberoende af huruvida konnossement utfärdats eller icke, hafva förstnämnda §§ erhållit plats framför de stadganden, hvilka bestämma ansvarigheten på grund af konnossement.

I stället för hvad i 185 § föreslagits angående befälhafvares rätt att, när fartyg eller last häftar för bodmeri, genom vissa åtgärder frigöra sig från den enligt 181 § honom åliggande ansvarighet, har upptagits det med allmänna rättsgrunder öfverensstämmande stadgande att,

i händelse bodmeribrefvet icke är å förfallodagen tillgängligt, befälhafvaren eger fullgöra sin förpligtelse genom att i allmänt förvar deponera det till betalning förfallna beloppet.

Enligt hvad de vid förslaget fogade niotio gifva vid handen, är i 225 § icke afsedt, att den som i bergning ej tagit annan del, än att han biträdt vid räddning af de ombord å det nödstälda fartyget varande personer, skall ega rätt till andel i den för bergningen utgående bergarelön. De skäl, komiterade härför anfört, synas icke vara öfvertygande, och uppenbart är, att en dylik bestämmelse kan vara egnad att verka till åsidosättande af den naturligen främsta omsorgen om menniskolifs bevarande. Åt stadgandet bar derföre gifvits en affattning, som icke från andel i bergarelönen utesluter den, hvilken ej varit i tillfälle att vid bergningen medverka på annat sätt, än nyss nämnts.

Sedan, i enlighet med hvad inom Högsta Domstolen blifvit hemstäldt, ur förslaget uteslutits bestämmelsen i 6 § om hvad till fartygs tillbehör är att hänföra, har det ansetts lämpligt att i sammanhang med stadgandet i 269 § angående panträtt i fartyg antyda, att vissa å fartyget befintliga föremål icke räknas såsom tillbehör och således icke omfattas af panträtten.

Ur förslaget hafva, på sätt Högsta Domstolens flesta ledamöter hemstält, de i 317 och följande §§ meddelade bestämmelser angående »Sjönämnd» uteslutits, och bestyret med sjöförklaringars upptagande i stället öfverlemnats åt domstol. Men då behofvet af särskild sakkunskap vid upptagande af dessa förklaringar och verkställande, i sammanhang dermed, af undersökning angående inträffade sjöolyckor icke torde kunna underkännas, har jag ansett detta behof böra sålunda tillgodoses, att vid dessa förrättningar tvenne i sjöväsendet kunnige och erfarne män skola vara tillstädes för att tillhandagå Rätten med nödigt biträde. Att desse sakkunnige böra utses af Rätten sjelf synes följa af den ställning, de sålunda komma att intaga. Som tillgång å dylikt biträde icke lärer vara att med säkerhet påräkna annorstädes än i stapelstäderna, har jag ansett befogenhet att upptaga sjöförklaringar icke böra tilläggas andra domstolar, än Rådstufvurätterna i nämnda städer, och har bestämmelse härom upptagits i 42 §.

Vid det af komiterade framstälda förslag angående dispachemålens processuella behandling har af Högsta Domstolens flesta ledamöter erinrats, att föreskrifterna i 30 kap. Rättegångsbalken, så vidt de anginge tvistemål, borde vinna tillämpning jemväl å nämnda mål. Då emellertid det skulle vara förenadt med vissa svårigheter att till Rådstufvurätt — hvarifrån enligt förslaget talan skulle omedelbart fullföl-

jas hos Konungen — förlägga fullgörandet af de i 30 kap. Rättegångsbalken stadgade s. k. prestanda, har jag ansett lämpligare att låta klagan öfver dispachörens utlåtande anhängiggöras i Hofrätt. Att, på sätt i 316 § föreslagits, för dispachemålens behandling förstärka domstolen med ett särskilt sakkunnigt element torde,om dessa mål öfverflyttas till Hofrätten, vara mindre lämpligt och synes för öfrigt icke vara af särskildt behof påkalladt, då i allmänhet utredningen i nämnda mål redan vid första domstolen föreligger i skriftlig form och Rättens åtgärd alltså inskränker sig till en pröfning af handlingarnes innehåll, dervid, i händelse af behof, utlåtande af sakkunnige kan i vanlig ordning inhemtas.

På grund häraf hafva 316 och 335 §§ uteslutits samt 321, 323 och 324 §§ undergått erforderlig jemkning.

Hvad förslaget till lag angående nya sjölagens införande innehåller har, på sätt inom Högsta Domstolen blifvit hemstäldt, dels upptagits i sjölagen, dels ock intagits i särskilda författningsförslag.»

Departementschefen uppläste härefter omförmälda förslag till

Do) Sjölag;

2:o) Lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd;

3:o) Lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. Handelsbalken;

4:o) Lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ Utsökningslagen;

5:o) Lag angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ Konkurslagen ;

Och hemstälde Departementschefen att förslagen måtte af Kongl. Magt godkännas och jemlikt 87 § Regeringsformen Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitieråd et Glimstedt åberopade sitt vid förslagets granskning i Högsta Domstolen afgifna yttrande.

Justitierådet Norberg åberopade hvad han vid förslagets granskning i Högsta Domstolen yttrat med dervid af honom gjorda eller biträdda anmärkningar i de delar, hvari ej genom sedermera vidtagna ändringar i förslaget samma anmärkningar kommit att förfalla.

Statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkte bifall till Departementschefens hemställan.

Hvad Departementschefen sålunda hemsfält täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla; och skulle proposition till Riksdagen aflåtas af innehåll bilagan vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo Carl Boheman.