angående löne¬ reglering för personalen vid statens jernvägar

Kongl. Majds Nåd. Fr oposition N:o 27.

1 N:o 27.

Kongl. Majds nådiga proposition till Riksdagen angående lönereglering för personalen vid statens jernvägar; gifven Stockholms slott den 29 januari 1897.

Under åberopande af bifogade utdrag af protokollet öfver civilärenden för denna dag, vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen medgifva,

att, med ändring af hvad rörande vilkoren för personalens vid statens jernvägar anställning samt grunderna för dess aflöning nu finnes af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stadgadt, följande bestämmelser må i nämnda hänseenden från och med ingången af år 1898 lända till efterrättelse:

I. Tjenstemän och betjente vid statens jernvägar tillsättas genom konstitutorial.

Tjensteman eller betjent må kunna utan ansökning förflyttas till annan befattning vid statens jernvägar, dock utan minskning i det honom enligt stat tillkommande arvode.

Tjensteman eller betjent är förpligtad att, då han fyllt sextiofem år eller, om han tillhör tågpersonalen, sextio år samt uppnått sådan tjensteålder, att han enligt reglemerrtet för statens jernvägstrafiks pensionsinrättning är på grund af antalet sammanräknade lefnads- och tjensteår berättigad till pension från nämnda inrättning, från tjensten afgå, Kongl. Maj:t eller, der Kongl. Maj:t ej tillsatt befattningen, jernvägsstyrelsen dock obetaget att låta med afskedet anstå, derest och så länge han pröfvas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig qvarstå.

Tjensteman eller betjent, som på grund af antalet sammanräknade lefnads- och tjensteår är berättigad till pension från statens jernvägstrafiks pensionsinrättning, men ännu ej uppnått den i föregående stycke omförmälda lefnadsålder, må kunna, derest så finnes för tjensten fördel- Bih. till Riked. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. fN:o 27.) 1

2 Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 27.

aktigt, af Kongl. Maj:t eller, der Kongl. Maj:t ej tillsatt befattningen, af jernvägsstyrelsen entledigas.

Tjensteman eller betjent, som icke kan sin befattning behörigen sköta vare sig till följd af kroppsskada eller sjuklighet, hvilken han i tjensteutöfning vid statens jernvägar sig ådragit, eller ock, efter minst tio tjensteår i ordinarie anställning vid samma jernvägar, till följd af antingen sjuklighet, som han icke ådragit sig i tjensteutöfning, eller ålderdomssvaghet, må jemväl kunna af Kongl. Maj:t eller, der Kongl. Maj:t ej tillsatt befattningen, af jernvägsstyrelsen entledigas.

Öfriga bestämmelser för antagande, entledigande eller förflyttning af personal vid statens jernvägar meddelas af Kongl. Maj:t.

II- Arvode, som tillkommer vid statens jernvägar anstäld tjensteman eller betjent, är antingen fast arvode, sådant som uti stat, hvilken af Riksdagen godkänts, finnes för vissa till antalet bestämda befattningar anslaget, eller ock arvode efter klass, sådant som med tillämpning af den i punkt VI här nedan angifna löneklassreglering för hvarje år bestämmes af Kongl. Maj:t för af Kongl. Maj:t jemväl till antalet faststälda befattningar.

III. Fast arvode fördelas i lön och tjenstgöringspenningar, på sätt i punkt IV finnes för hvarje befattning angifvet.

Af arvode efter klass, som uppgår till eller öfverstiger 1,500 kronor, anses tre fjerdedelar utgöra lön och en fjerdedel tjenstgöringspenningar samt af lägre belopp fyra femtedelar lön och en femtedel tjenstgöringspenningar.

IY. Fasta arvoden utgå för år räknadt enligt följande stat:

A) inom styrelsen.

1 generaldirektör.............

1 öfverdirektör................

3 öfverdirektörer.............

1 byrådirektör ................

6 byrådirektörer..............

1 arkitekt.......................

Aflöningen kan höjas efter 5 år med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500 kronor.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Aflöningen kan höjas efter 5 år ■ med 500 kronor och efter 10 år med ytterligaro 500 kronor.

Aflöningen kan höjas efter 3 år med 300 kronor, efter 6 år med ytterligare 300 kronor och efter 9 år med ytterligare 300 kronor.

Efter 5 år kan aflöningen höjas med 500 kronor.

Aflöningen kan höjas efter 3 år 1 med 300 kronor och efter 6 år med ytterligare 300 kronor.

Aflöningen kan höjas efter 3 år med 300 kronor, efter 6 år med ytterligare 300 kronor och efter 9 år med ytterligare 300 kronor.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

5 Anm. 1. Af ålderstilläggen anses tre fjerdedelar tillhöra lönen och en fjerdedel tjonstgöringspenningarne.

Anm. 2. 1 trafikinspoktör, 1 baningeniör och 3 masldningeniörer åtnjuta särskilda tilläggs-

arvoden efter 500 kronor för år. Stationsinspektor, som tillika är tågdirigent, kan erhålla ett tilläggsarvode efter högst 300 kronor för år.

Tilläggsarvode anses såsom extra inkomst och må förty icke ens till någon del uppbäras af befattningens innehafvare, då han icke tjensten förrättar.

Y. Arvoden efter klass utgå med följande årliga belopp:

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Yl. l:o. Arvoden efter klass åtnjutas af nedannämnde tjensteman och betjente enligt följande reglering:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

7 I Stationskarlsförman, hvilken tjenstgör såsom vexel- eller magasins- \ förman vid större station, kan I -erhålla ett tilläggsarvodo efter I 00 å 180 kronor för år.

Stationskarl, hvilken tjenstgör såsom signalkarl, vexelkarl eller magasinskarl vid störro station kan erhålla ett tilläggsarvode efter högst 00 kronor för år.

llanvakt, hvilken tjenstgör såsom vakt vid rörlig bro, kan under seglationstiden erhålla ett tilläggsarvode efter 00 å 120 kronor , för år.

Anm. Om tilläggsarvodo enligt denna punkt gäller livad i punkt I\ för der omnämndt tilläggsarvode är stadgadt.

8 Kongl. Maj:ts Nåd. 'Proposition N:o 27.

2:o. Då Kongl. Maj:t finner sådant lämpligt, må kontors skrifvare aflönas efter beting på det sätt att han erhåller betalning i den mån han verkställer arbete, hvarå styrelsen utsatt visst pris. Så aflönad kontorsskrifvare skall för utförandet af sådana arbeten, hvilka icke lämpligen kunna på nämnda sätt godtgöras, erhålla betalning för timme enligt pris, som styrelsen fastställer.

YII. l:o. Såsom allmänna vilkor för erhållande af ålderstillägg enligt punkt IV gäller: att tjensteman under mera än fyra femtedelar af den tjenstetid, som erfordras för att vinna rätt till ålderstillägget, bestridt sin egen eller på grund af förordnande annan statens tjenst, dock att härvid ej må honom till last räknas den tid, han kan hafva åtnjutit semester eller tjenstledighet utan arvodesafdrag; att hans tjenstgöring under denna tid varit af beskaffenhet att kunna väl vitsordas; samt att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd.

2:o. Tjensteman, som från en befattning, med hvilken förmånen af ålderstillägg är förenad, förflyttas till annan dylik befattning med samma eller lägre arvode, eger i fråga om rätt till ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid, han innehaft den förra befattningen.

3:o. Förflyttas tjensteman från en befattning vid distrikten, med hvilken förmånen af ålderstillägg är förenad, till annan dylik befattning med högre arvode, men har hans aflöning i den förra befattningen, hyresbidrag jemlikt punkt X här nedan deri inräknadt, på grund af intjenadt ålderstillägg redan uppgått till högre belopp än arvodet jemte hyresbidraget i den nya befattningen, eger han såsom personligt tillägg till lönen uppbära skilnaden intill dess hans aflöning i den nya befattningen stigit till samma belopp. År med någondera befattningen i stället för hyresbidrag förenad förmånen af fri bostad, skall denna, allt efter orten, beräknas till femton eller tjugu procent af arvodet, på sätt i punkt X sägs. .

Dylikt personligt lönetillägg må i motsvarande fall jemväl utgå till distriktstjensteman, som befordras till befattning inom styrelsen, äfvensom till tjensteman inom styrelsen, som befordras till annan befattning derstädes, dock att ersättning för hyresbidrag eller fri bostad ej må beräknas.

4:o. Förflyttas tjensteman från befattning med arvode efter klass till befattning med fast arvode, men har hans aflöning i den förra befattningen redan uppgått till högre belopp än aflöningen i den nya befattningen, eger han åtnjuta sådant personligt lönetillägg, hvarom i mom. 3:o sägs; och gäller dervid i fråga om hyresbidrag och fri bostad hvad i nämnda mom. stadgas.

9 Kongl. Maj:ts Nåd. 'Proposition N:o 27.

Vill. l:o. Tjensteman inom styrelsen får med det undantag, hvarom i mom. 6 sägs, uppbära tjenstgöringspenningar endast för den tid, han verkligen tjenstgjort eller åtnjutit semester.

Hindras han af sjukdom att sin tjenst förrätta, eger han uppbära hela lönen. Undfår han ledighet för svag helsas vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan han förpligtas att under ledigheten utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt.

2:o. Tjensteman vid distrikten får med det undantag, hvarom i inom. 6 sägs, uppbära tjenstgöringspenningar endast för den tid, han verkligen tjenstgjort eller varit tjenstledig under förhållanden, som enligt mom. 3 berättiga till fullt arvodes åtnjutande.

3:o. Fullt arvode må till distriktstjensteman, som åtnjuter tjenstledighet för enskilda angelägenheter, utgå för en tid af högst trettio dagar under loppet af ett och samma kalenderår; skolande likväl vid bestämmandet af denna tid icke medräknas den tid, han efter styrelsens medgifvande användt för att utom sin tjenstgöringsort på egen bekostnad göra iakttagelser i sitt yrke, eller den tid, som åtgått för fullgörande af de skyldigheter, hvilka ålegat honom såsom fullmägtig eller revisor vid statens jern vägstrafiks pensionsinrättning, eller de söndagar, han reglementsenligt varit befriad från tjenstgöring för att bevista gudstjenst.

Åtnjuter han ledighet för sjukdom eller svag helsas vårdande, må fullt arvode till honom utgå för en tid af högst sextio dagar under ett och samma kalenderår.

Om han åtnjutit ledighet för så väl enskilda angelägenheter som för sjukdom eller svag helsas vårdande, må dock sammanlagda antalet dagar, för hvilka han under nämnda förhållanden eger uppbära fullt arvode, icke öfverstiga sextio.

4:o. Undfår distriktstjensteman tjenstledighet för enskilda angelägenheter utöfver den i mom. 3 omförmälda tid af trettio dagar, eller för svag helsas vårdande utöfver den i samma mom. först omförmälda tid af sextio dagar eller för särskilda uppdrag, kan han förpligtas att utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt. Har han för sjukdom * åtnjutit tjenstledighet under sextio dagar utöfver den tid af sextio dagar, hvarom i mom. 3 först sägs, må han likaledes kunna förpligtas att utom tjenstgöringspenningarne afstå så mycket af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt.

5:o. Betjent, som erhåller tjenstledighet, vare i fråga om arvodesafdrag i allmänhet likstäld med distriktstjensteman, dock att under lop- Bih. till Rihd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Käft. 2

10 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

pet af ett och samma år fullt arvode må utgå vid ledighet för enskilda angelägenheter endast under högst femton och vid ledighet för sjukdom eller svag helsas vårdande under högst fyratiofem dagar, samt att, då ledighet åtnjutits för så väl enskilda angelägenheter som för sjukdom eller svag helsas vårdande, sammanlagda antalet dagar, för hvilka betjent eger uppbära dylikt arvode, icke må öfverstiga fyratiofem.

6:o. År tjensteman eller betjent sjuk i följd af kroppsskada, ådragen i tjensteutöfning, må arvodet till honom utgå under högst sex månader oafkortadt samt efter denna tid med belopp, som för tjensteman af Kongl. Maj:t och för betjent af styrelsen bestämmes.

IX. Aflider tjensteman eller betjent i följd af olyckshändelse under tjensteutöfning, må ett belopp, motsvarande en månads aflöning, såsom begrafningshjelp tilldelas sterbhuset.

X. l:o. Förmånen af fri bostad uti jernvägens egna eller i närheten af tjenstgöringsplatsen belägna, för ändamålet förhyrda lägenheter må, der styrelsen finner sådant vara för jernvägstrafiken behöfligt, tillkomma följande tjenstemän och betjente vid distrikten, nemligen: distriktschef, ban- och maskindirektör, trafikinspektör, ban- och maskiningeniör, byråassistent, maskininspektor, stationsinspektor, underinspektör, expeditionsföreståndare för biljettexpedition, förste stations skrifvare å station af andra eller tredje klass, lokomotivmästare, stationsmästare, maskinist, materialvakt, vagnförmau, banmästare och vaktmästare äfvensom betjente af lägre grad än vid banafdelningen: banmästare, vid maskinafdelningen: eldare och vid trafikafdelningen: kontorsbiträde; dock att förhyrning af bostäder icke må ega rum utan Kongl. Maj:ts särskilda medgifvande.

Der lokala förhållanden göra sådant nödigt eller lämpligt, må fri bostad i jernvägens egna hus tillkomma jemväl nu ej nämnde tjenstemän eller betjente vid distrikten.

2:o. Med fri bostad är förenad förmånen af fri vedbrand enligt stat, som af styrelsen fastställes.

3:o. Tjenstemän och betjente vid distrikten, hvilka ej åtnjuta fri bostad, eg a uppbära hyresbidrag, utgörande tjugo procent af arvodet (fast arvode jemte ålderstillägg eller ock arvode efter klass) för dem, som äro stationerade i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Östersund, och femton procent för dem, som äro annorstädes stationerade. Hyresbidraget anses tillhöra lönen.

XI. l:o. Felräkning spenning ar tillkomma:

a) hufmidkassör med 1,000 kronor om året;

b) distriktskassör med 500 kronor om året;

11 Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 27.

c) tjensteman vid distrikten, som handhafver underkassorsgöromål vid banafdelningen, med högst 300 kronor om året för hvarje bansektion;

d) trafik- och telegrafstationernas upphör dsp er sonal med högst 0,3 procent af redovisade trafik- och telegraminkomster jemte efterkrafsbelopp till fördelning mellan nämnda personal på afsändnings- och mottagningsstationerna, med iakttagande att beloppet ej må för någon öfverstiga 1,000 kronor för år samt i öfrigt enligt de närmare grunder, Kongl. Maj:t bestämmer.

2:o. Anmärkning sprovision tillkommer tjenstemännen vid revisionsoch kontrollkontoren enligt de närmare grunder, Kongl. Maj:t bestämmer, med högst femton procent å hvarje belopp, som på grund af anmärkning gjord af sådan tjensteman, antingen, såsom ej behörigen uppburet, till statens jernvägar inflyter eller, såsom för högt debiteradt, till vederbörande återgäldas.

3:o. Milpenningar tillkomma tågpersonalen i förhållande till den väglängd, en hvar under tjenstgöring å tåg tillryggalagt, samt enligt de grunder, Kongl. Maj:t fastställer.

4:o. Premier må enligt särskilda af Kongl. Maj:t faststälda bestämmelser kunna tilldelas betjente, till följd af hvilkas hushållning med materialier afsevärda besparingar i utgifterna för trafiken åstadkommits.

5:o. Om extra inkomst enligt denna punkt gäller hvad i punkt IV för der omnämndt tilläggsarvode är stadgadt.

XII. Lokomotivmästare, lokomotivförare, eldare, öfverkonduktör, konduktör, packmästare, kontorsbiträde, portvakt, kontorsvakt och notisbärare äfvensom öfverbanmästare, baumästare, banvakt, vagnsmörjare, stationskarlsförman och stationskarl erhålla uniformspersedlar in natura eller ock beklädnadsersättning till visst årligt belopp, allt enligt reglemente, som af styrelsen fastställes.

XIII. Kostnadsfri läkarevård jemte medikamenter lemnas enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t meddelar, åt den vid distrikten anstälda personalen äfvensom åt der anstälde betjentes hos dem boende hustrur och oförsörjda barn.

XIV. Indrages eller förändras någon befattning, och förflyttas i följd deraf innehafvaren till tjenstgöring å annan plats med ringare aflöningsförmåner, eger styrelsen tilldela den förflyttade lämplig lönefyllnad, intilldess han kan erhålla ny anställning med aflöningsvilkor motsvarande dem, han förut innehade. Sådan lönefyllnad vare ansedd lika med arvode och fördelas i lön och tjenstgöringspenningar på sätt i punkten III är för arvode efter klass stadgadt.

12 Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Vidare föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen medgifva,

att Kongl. Maj:t må utfärda nödiga bestämmelser med afseende å öfvergången till ny stat för den del af den nuvarande ordinarie personalen vid statens jernvägar, som erhållit förordnande å sina befattningar före den 15 november 1895, hvilka bestämmelser må hvila på följande allmänna grunder:

att den nya ordningen bör omedelbart tillämpas med afseende å sådana aflöningsformer, som för personalen äro af jemförelsevis mindre vigt och hvilkas bibehållande enligt nuvarande grunder för allenast en del af personalen skulle föranleda invecklade anordningar och oegentligheter; men

att i fråga om sådana för personalen väsentliga aflöningsförmåner som arvode och inqvartering in natura eller ersättning derför de bestämmelser, som nu gälla, böra fortfarande tillämpas, intill dess att vederbörande antingen anmäler sig till öfvergång på ny stat — hvilken anmälan må för att vinna afseende ega rum inom viss af Kongl. Maj: t föreskrifven tid — eller erhåller befordran eller ock uppflyttas i löneklass, dock att, om öfvergång till ny stat på grund af uppflyttning i löneklass skulle medföra försämring i vederbörandes lönevilkor, skälig godtgörelse härför må lemnas.

Slutligen föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen medgifva,

att generaldirektören och chefen för jern vägsstyr elsen må vara berättigad att från och med månaden näst efter den, då han efter sextiofem lefnadsår och minst tio tjensteår såsom chef för jernvägsstyrelsen från embetet afgår, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 6,000 kronor, dock att detta belopp skall minskas med hvad han kan vara berättigad att i pension uppbära från statens jernvägs trafiks pensionsinrättning.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

4 Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 29 januari 1897.

Närvarande:

• , • T *ö * i - ’ j • . ., . _ , • , r-

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

WlKBLAP,

Gilljam, friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt, von Krusenstjerna.

l:o.

Departementschefen statsrådet von Krusenstjerna yttrade:

Vid fastställande den 31 december 1891 af arvodesstat. vid statens jernvägstrafik för år 1892 anbefalde Eders Kongl. MJf:t jemvägsstyrelsen att med anledning af de förändrade förhållanden, som inträdt sedan gällande aflöningsreglemente för embets- och tjenstemän samt betjente vid statens jernvägstrafik faststäldes, inkomma med förslag till nytt dylikt reglemente. Till åtlydnad häraf afgaf styrelsen den 26 november 1892 underdånigt memorial med förslag i ämnet; och anförde styrelsen dervid beträffande den allmänna karakteren af förslaget

Inledning.

14 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 27.

att, enär den (Kfctills vunna erfarenheten ej syntes påkalla någon förändring i sjelfva^hufvudgrunderna för förvaltningens fördelning, nemligen uti af arbetenas beskaffenhet betingade särskilda afdelningar, å linien fördelade uti distrikt, förslaget ifrågasatte allenast inrymmande inom nämnda ram af åtskilliga befattningar, till en del redan befintliga, men under nya, efter befattningarnas vigt och det allmänna uttryckssättet bättre än dittills lämpade namn, indelning af vissa befattningar i högre och lägre grupper efter olika betydenhet samt slutligen omreglering af arvodesbeloppen, i de flesta fall med inskränkning af antalet befattningen tillkommande löneklasser.

Då styrelsens underdåniga memorial den 2 juni 1893 föredrogs inför Eders Kongl. Maj:t, framhöll emellertid dåvarande departementschefen, att vid behandlingen af frågan om fastställande af nytt aflöningsreglemente för en så stor korps som jernvägsstaten, der fördelningen af göromålen i lämpligt förhållande till hvad af en hvar med hänsyn till de löneförmåner, han åtnjöte, skäligen kunde begäras vore af väsentligt inflytande på det antal personer, som för arbetenas fullgörande erfordrades, och till följd deraf äfven på aflöningsstatens slutsumma, syntes i främsta rummet böra noga undersökas, huruvida organisationen såväl inom styrelsen som ock inom förvaltningens underafdelningar vore tillbörligen afvägd efter hvad förhållandena kräfde och medgåfve. Departementschefen hemstälde på grund häraf och på i öfrigt anförda skäl, att Eders Kongl. Maj:t täcktes tillsätta en komité af sakkunnige män med uppdrag, bland annat, att efter noggrann undersökning af jernvägsadministrationens organisation och det sätt, hvarpå dess verksamhet i väsentliga grenar utöfvades, dock tillsvidare ej hvad taxeväsendet, rörde, till Eders Kongl. Maj:t afgifva underdånigt betänkande äfvensom förslag ej mindre till ny instruktion för jernvägsstyrelsen och nytt aflöningsreglemcnte för jernvägsstaten än äfven till de öfriga bestämmelser, som syntes ' komiterade i fråga om statsbaneförvaltningen böra meddelas.

Den sålunda ifrågasatta komitén blef samma dag af Eders Kongl. Maj:t tillsatt.

Efter afl den 13 januari 1894 hafva aflemnat underdånigt betänkande rörande den till komiténs utredning jemväl hänskjutna frågan om förvärfvande för statens räkning af vissa enskilda jern vägar, afgaf komitén den 24 oktober 1895 betänkande och förslag angående jernvägsadministrationen. Detta omfattade följande fyra hufvudafdelningar:

I) undersökning af jernvägsadministrationens organisation och det sätt, hvarpå dess verksamhet i väsentliga grenar utöfvades m. m.;

15 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

II) förslag till instruktion för jern vägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar jemte motiv;

III) förslag till aflöningsreglemente för personalen vid statens jernvägar jemte motiv;

IV) sammanfattning af komiténs omorganisationsförslag jemte approximativ beräkning af förslagets ekonomiska innebörd.

Den under bufvudafdelningen I framlagda undersökningen innehöll i sin ordning flera underafdelningar. Först och främst uttalade sig komitén särskildt om en ifrågasatt organisationsförändring, hvilken betecknades såsom varande af principiel och genomgripande betydelse för hela reorganisationen af jern vägsförvaltningen, nemligen frågan om behöjligheten af en de centralisation inom förvaltningen (afd. 1). Derefter angåfvos de åtgärder i - öfrigt, hvilka syntes böra vidtagas för vinnande af ett bättre ekonomiskt utbyte af statens jernvägsdrift (afd. 2). Och slutligen yttrade sig komitén om en del andra reformer, hvilka komitén ansåge sig böra föreslå, men hvilka icke vore af direkt ekonomisk innebörd och icke heller af beskaffenhet att lämpligen kunna upptagas i förslagen till ny instruktion och nytt aflöningsreglemente (afd. 3). Bland dylika reformer må särskildt nämnas det redan af 1887 års taxekomité framstälda förslaget om införande i vår jernvägsförvaltning af institutionen »jernvägsråd».

Med afseende å den under afdelningen 2 behandlade frågan om åtgärder till förbättring af statsbaneförvaltningens ekonomi skilde komitén åter mellan sådana åtgärder, som afsåge minskning af utgifterna, och sådana, som afsåge ökning af inkomsterna. I detta senare hänseende upptog komitén, hvars uppdrag, såsom af det ofvan anförda framgår, icke sträckte sig till taxeväsendet, bland annat till behandling frågan om reglering af statsjernvägarnes ekonomiska mellanhafvanden med de enskilda jernvägarne rörande gemensamt begagnande af stationer, samtrafiks- och milkontroll m. m.

Vid anmälan i Statsrådet den 15 november 1895 af komiténs betänkande och förslag fann Eders Kongl. Maj:t godt anbefalla jernvägsstyrelsen att deröfver inkomma med underdånigt utlåtande, hvilket, åtminstone hvad beträffade de allmänna grunderna för organisationen äfvensom förslaget till aflöningsreglemente för personalen, borde, derest förhållandena i öfrigt sådant medgåfve, afgifvas i så god tid, att framställning i ämnet måtte kunna till 1896 års riksdag aflåtas; hvarjemte Eders Kongl. Maj:t, i enlighet med af komitén gjord hemställan, föreskref, bland annat, att det ålåge styrelsen att, intill dess Eders Kongl. Maj:t efter komité förslagets slutliga pröfning vidare bestämde, dels vid

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

uppkommande ledigheter å sådana befattningar, livilka komitén föreslagit till indragning eller förändring, icke återbesätta befattningarna med ordinarie innehafvare utan endast meddela förordnande att tillsvidare upprätthålla de med befattningarna förenade göromål, dels vid ledigbeter å befattningar, i fråga om bvilka komitén ansett inskränkning i antalet möjlig, återbesätta befattningarna endast i den mån, som kunde blifva erforderlig för bibehållande af det antal ordinarie beställningar af hvarje slag, komitén beräknat, hvadan göromålen för det Överskjutande antalet beställningar alltså skulle i den omfattning, sådant under för handen varande förhållanden kunde finnas nödigt, uppehållas endast genom förordnande tillsvidare, dels ock i de förordnanden å ordinarie befattningar, styrelsen kunde komma att utfärda under tiden till dess komitéförslaget blifvit slutligen pröfvadt, intaga uttrycklig erinran om vederbörandes förpligtelse att underkasta sig de nya aflöningsbestämmelser, som vid den ifrågastälda löneregleringen för jernvägsstaten kunde komma att fastställas.

Den 30 januari 1896 afgaf jernvägsstyrelsen underdånigt utlåtande öfver de allmänna grunderna för den föreslagna organisationen äfvensom öfver förslaget till aflöningsreglemente. Hvad af komiténs betänkande och förslag styrelsen gjorde till föremål för yttrande i detta utlåtande var alltså — förutom förslaget till aflöningsreglemente jemte de motiv derför, komitén dels vid den allmänna undersökningen af jernvägsadministrationen dels ock vid förslagets särskilda paragrafer anfört — allenast de delar af nämnda allmänna undersökning samt af instruktionsförslaget, bvilka afsågo mera väsentliga förändringar i den bestående eller af styrelsen i dess ofvan omförmälda underdåniga memorial den 26 november 1892 ifrågasatta ordningen i organisativt hänseende. Beträffande de delar af den allmänna undersökningen, bvilka icke vore af väsentligt organisativ natur utan hufvudsakligen afsåge införandet af föx-ändrade normer för sjelfva handbafvandet af förvaltningen, likasom beträffande instruktionsförslagets detaljer anhöll styrelsen åter att framdeles, så snart sådant ske kunde, få inkomma med särskildt yttrande.

Någon proposition angående jernvägsadministrationen bann ej framläggas för nästlidna års riksdag. Emellertid afgaf jernvägsstyrelsen den 19 sistlidne juni särskildt underdånigt utlåtande angående de delar af komiténs förslag, som afsågo åtgärder för åstadkommande af ökning i statsbaneförvaltningens inkomster; och behagade Eders Kongl Maj:t den 31 oktober och den 29 december nästlidna år i detta ämne meddela nådiga beslut. På anmodan af mig har styrelsen vidare den 25

17 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:g 27.

sistlidne november afgifvit särskildt yttrande rörande den del af ifrågavarande förslag, som afser vilkoren för tjenstemännens anställning. Beträffande öfriga delar af komitébetänkandet bar deremot utlåtande från styrelsen ännu icke inkommit, men pågå, enligt hvad jag inhemtat, för närvarande inom jernvägsförvaltningen försök med tillämpning af vissa bland de af komitén ifrågasatta förvaltningsnormerna. Först sedan någon tids ytterligare erfarenhet i dessa afseenden vunnits, lärer jernvägsstyrelsens yttrande häröfver vara att införvänta.

Jag anhåller emellertid nu att få för Eders Kongl. Maj:t anmäla komiténs betänkande och förslag, för såvidt detsamma afser sådana ändringar i den bestående ordningen, att för deras genomförande erfordras medverkan af Riksdagen. Det är således framför allt den ifrågastälda löneregleringen för jernvägsstaten och dermed sammanhängande organisationsförändringar, som nu skulle göras till föremål för behandling. Innan jag inlåter mig på de särskilda aflöningsbestämmelserna, torde jag få i ett sammanhang redogöra för de väsentligaste reformer i organisativt hänseende, som af komitén föreslagits.

Vid granskningen af jern vägsförvaltningens nuvarande organisation har komitén allra främst fäst sin uppmärksamhet vid den relativt starka centralisation, som derinom är rådande; och inledes, såsom af det ofvan sagda framgår, betänkandet med en undersökning i syfte att ådagalägga behöfligheten af en decentralisation inom förvaltningen. Komitén erinrar dervid, hurusom statens jernvägar, hvilka år 1868, då förslag till definitivt ordnande af jernvägsadministrationen första gången förelädes Riksdagen, hade en längd af 100,7 mil, vid 1895 års början hade en sammanlagd längd af 3,285 kilometer och sålunda redan då mera än tredubblats. På samma gång hade naturligtvis arbetet inom förvaltningen i dess helhet i hög grad ökats och detta icke allenast i följd af nätets tillväxt och rörelsens stegrade intensitet utan äfven genom tillkomsten af nya vigtiga förvaltningsgrenar, såsom t. ex. de, hvilka afsåge den inländska samtrafiken och de många internationella aftalen om person- eller godssamtrafik. Förvaltningen försigginge dock under väsentligen samma centrala former som i slutet af 1860-talet; och gränsen mellan styrelsens och distriktsbefälets, d. v. s. afdelningsföreståndarnes inom trafikdistrikten, myndighet vore för öfrigt icke närmare uppdragen genom sammanförda reglementariska bestämmelser, Bih. till Bibid. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Uäft. 3

Komiténs förslag till organisationsförändringar.

Distriktsför-

valtningen.

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

titan förhållandena i detta hänseende hade till icke ringa del ordnats allenast genom praxis.

Efter att hafva redogjort för ifrågavarande afdelningsföreståndares nuvarande åligganden (komiténs betänkande sid. 6—12), anför komitén vidare att, om man med ledning af styrelsens diarier i detalj granskade arten och beskaffenheten af de ärenden, hvilka under en viss tidsperiod faktiskt gjorts till föremål för styrelsens afgörande, framginge ännu tydligare än af nyssnämnda redogörelse, att den sjelfständiga beslutanderätt, som tillkomme samma afdelningsföreståndare, icke vore så synnerligt stor. Man funne visserligen bland dessa ärenden en mängd frågor af den särskilda natur eller af den vigt och betydelse i öfrigt, att de uppenbarligen under alla förhållanden måste af styrelsen behandlas och pröfvas, såsom t. ex. förhandlingar med in- och utländska jernvägsförvaltningar samt med centrala embetsverk; revisionsärenden; pensions- och understödsärenden äfvensom anspråk, riktade mot jernvägen på grund af lagen om ersättning för skada i följd af jernvägs drift; vigtigare personalärenden; frågor om jordförvärf, nya byggnader och anläggningar, spårutvidgningar o. d.; restitutionsärenden; frågor pm fraktlindringar och nedsättningar i de allmänna afgifterna för personbefordran; vigtigare upphandlingsfrågor; fastställandet af den ordinarie tidtabellen m. m. Men man funne också, att styrelsen toge befattning med en mängd ärenden, i fråga om hvilka man icke kunde säga, att de med samma nödvändighet tillhörde området för hennes afgörande, utan hvilkas öfverflyttande till distriktsmyndigheterna syntes kunna ifrågasättas.

Till detta senare slags ärenden räknade komitén först och främst åtskilliga frågor om tjenstledighet, sjukaflöning samt antagande, befordran m. m. af personal. En del ärenden angående tilldelande af gratifikationer eller ersättning för arbete på öfvertid m. m. åt viss personal syntes likaledes lämpligen kunna af distriktsbefälet slutbehandlas, under förutsättning att allmänna grunder derför af styrelsen faststälts samt att i de årliga staterna anslag för ändamålet till visst belopp anvisats hvarje distrikt. Det förckomme vidare en grupp af ärenden angående tillstånd för enskilde till anläggningar å jernvägens område, i fråga om hvilka beslut af styrelsen nu meddelades, ehuru sådant svårligen kunde anses i hvarje särskildt fall erforderligt, då flera af dessa ärenden utan olägenhet torde kunna öfverlemnas till distriktsbefälets afgörande efter vissa af styrelsen faststälda allmänna grunder. Åtskilliga frågor angående restaurationsväsendet och hvad dermed stode i sammanhang syntes också nu onödigtvis vara beroende på styrelsens omedelbara pröfning. Äfven frågor om beviljande af fraktkredit samt

19 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

om tåganordningar i vissa fall, dor styrelsen nu ingrepe, kunde enligt komiténs förmenande lämpligen handläggas af distriktsmyndigheterna; och enahanda vore förhållandet med många andra ärenden af skilda slag, som, enligt hvad diarierna utvisade, nu gjordes till föremål för styrelsens afgörande.

Vidare framhåller komitén, hurusom distriktsförvaltningen för närvarande vore svagt organiserad äfven i det afseende, att en verkligt sammanhållande kraft inom distriktet saknades. Den myndighet, t. f. intendenten i detta afseende utöfvade, vore nemligen — yttrar komitén — faktiskt föga betydande. I sjelfva verket funnes ingen samlad distriktsförvaltning, utan förvaltningen inom distriktet vore delad i en byrå-, en ban-, en maskin- och en trafikafdelning, hvilka afdelningar vore af hvarandra temligen oberoende. Häri läge enligt komiténs förmenande just en af de förnämsta bristerna i jernvägsförvaltningens nuvarande prganisation, en brist som, redan från början påtaglig, framträdt allt tydligare i den mån statsbanenätet svält ut och antagit mera storartade dimensioner.

Komitén öfvergår härefter till att närmare påvisa olägenheterna af den rådande centraliserade administrationsformen samt fördelande af en decentralisation med starkt organiserade distriktsförvaltningar.

De olägenheter, som enligt komiténs uppfattning i följd af centralisationen förefinnas, äro dels sådana, hvilka härflyta ur förvaltningsformens egen natur, dels ock sådana, hvilka närmast äro att tillskrit va den omständigheten att styrelsen genom centralisationen kommit att erhålla en allt för tung arbetsbörda.

Till den första gruppen räknar komitén till att börja med det förhållande att en del till den löpande tjensten hörande ärenden icke erhålla den snabba behandling, som är önsklig eller möjlig. Det gåfves nemligen — anför komitén — en mängd personal- och andra ärenden, hvilka af styrelsen svårligen kunde afgöras annat än i enlighet med distriktsbefälets i ämnet gjorda hemställan; men vid sådant förhållande syntes det icke vara en ändamålsenlig anordning, att framställningar från distrikten insändes till styrelsen och att styrelsens beslut sedermera expedierades till distrikten. Vore ett dylikt ärende af den vigt, att styrelsen ansåges böra vara om det samma underrättad, kunde ju detta lämpligen ske genom rapports insändande från distriktsförvaltningen, i hvilket fall åtminstone en expedition inbesparades.

En annan, med nu omhandlade nära sammanhängande olägenhet vore den att, då förvaltningen vore för mycket koncentrerad i hufvudstaden och distriktsbefälet följaktligen saknade vederbörlig myndighet, den trafikerande eller med jernvägen i öfrigt förhandlande allmänheten

20 Kongl. Maj:ts Nåd. "Proposition N:o 27.

icke komme i nog direkt beröring med sådana representanter för förvaltningen, med hvilka den kunde träffa mera ingående aftal och överenskommelser. Inom en industriel rörelsegren sådan som en jernvägsförvaltning vore emellertid de personliga, omedelbara underhandlingarna af en mycket stor betydelse. Att förlägga dessa till hufvudstaden läte sjg i många fall icke göra, likasom de icke gerna kunde inskränkas till de få tillfällen, då styrelseledamöterna under inspektions- eller andra resor passerade vederbörande orter. Det syntes då vara af synnerlig vigt, att styrelsens representanter i distriktens hufvudcentra vore utrustade med sådan myndighet och så qvalificerade i öfrigt, att de kunde föra dessa underhandlingar till slut eller åtminstone så nära slutet, som med bevarande af nödig enhet och öfverensstämmelse i förvaltningen vore förenligt.

Såsom en ur den nuvarande organisationsformen härflytande olägenhet vore vidare att framhålla, att styrelsen i de nu befintliga distriktsförvaltningarnas utlåtanden och framställningar icke alltid kunde påräkna ett fullt tillfredsställande och allsidigt underlag för sina beslut. Orsaken härtill vore naturligen afdelningsföreståndarnes mindre sjelfständiga ställning i allmänhet samt framför allt den bristande sammanhållningen dem emellan.

Slutligen vore, yttrar komitén, i detta sammanhang att erinra, hurusom med den nuvarande anordningen en verkligt effektiv inspektion af linieförvaltningen saknades. Redan vid den tid, då jernvägsförvaltningen organiserades, hade man dock, fastän nätet då i jemförelse . med nu var litet, lagt den största vigt uppå, att en sådan inspektion funnes. Då styrelsen år 1867 afgaf sitt organisationsförslag, hade styrelsen ifrågasatt, att i stället för de förutvarande intendenterna, af. hvilka två såsom ledamöter ingått i styrelsen, skulle anställas särskilde distriktschefer. Sedan 1868 års riksdag vid behandlingen af detta förslag anhållit om undersökning, huruvida icke de föreslagna distriktschefstjensterna kunde undvaras, hade styrelsen i häröfver den 31 december 1868 afgifvet utlåtande yttrat, bland annat, att den direkta inspektion öfver linieförvaltningen, som af styrelsens chef och ledamöter utöfvades, i allmänhet icke kunde sträcka sig längre än till ett färre antal inspektionsresor hvarje år; att dessa resor, om något dermed skulle uträttas, alltid droge en dyrbar tid från de många göromålen inom styrelsen; att vid jernvägar af så stor utsträckning, som den de svenska hade, en sådan periodvis återkommande inspektion ej kunde ersätta det mera permanenta öfvervakande af hushållningen och tjenstgöringen å linien i öfrigt, som egt rum, innan intendenterna å

21 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

första och andra distrikten blifvit inkallade för att inom styrelsen öfvertaga dem anförtrodda åligganden; att samma erfarenhet för länge sedan vunnits inom andra länders jern vägsförvaltningar, hvarför det icke, styrelsen veterlig!, funnes någon jernväg i Europa af en med svenska stambanornas jemförlig längd, der icke nyssnämnda arbetskraft blifvit tagen i anspråk och på ett eller annat sätt införd; att i fråga om sättet att anordna detta permanenta öfvervakande styrelsen haft att välja mellan två olika system, som utomlands begagnades, det ena med vissa trafikområden och det andra med de särskilda förvaltningsgrenarne såsom grund för indelningen; att fördelen af det förra systemet vore större sammanhållning mellan de på ett område gemensamt verkande afdelningarna, under det att dess olägenhet förnämligast bestode i svårigheten att vid tillämpningen finna personer med den allmänna insigt i förvaltningens alla grenar, som vore nödvändig för att kunna bedöma, huru tjensten inom dem utöfvades och hushållningen iakttoges; att denna svårighet visserligen ej förekomme vid tillämpningen af det senare systemet, men att, då detta drefve centrali sationen till sin yttersta spets, styrelsen för sin del ansåge, att man måste med mycken försigtighet framgå med försök i denna riktning, intill dess mera erfarenhet inhemtats af den i allt fall ganska starka centralisation, som inrättandet af öfverdirektörsembeten innebure; att styrelsen derför ej tilltrodde sig att utan praktisk pröfning afgöra, hvilket af de båda systemen vore att föredraga; samt att en början till pröfning af det förra systemet kunde anses redan vara gjord, enär intendentsbefattningen i tredje trafikdistriktet i sjelfva verket vore att betrakta såsom ett distriktschefsembete, sådant styrelsen i sitt förslag framstält detsamma; och hade styrelsen på dessa och i öfrigt anförda skäl hemstält, att sagda system måtte få gälla intill dess, efter praktisk pröfning af något annat, detta andra visat sig ega bestämda företräden.

Kongl. Maj:t hade vid öfvervägande af hvad styrelsen anfört funnit, att den utgift, som för distriktschefsbefattningarna beräknats, icke kunde undvaras, men att för det dåvarande, innan det ena eller andra systemet för ett permanent öfvervakande af linieförvaltningen blifvit vidare praktiskt pröfvadt, det icke borde definitivt bestämmas, huruvida distriktschefsembeten skulle införas eller nämnda öfvervakande lämpligare på annat sätt anordnas. I enlighet härmed hade i don år 1869 utfärdade instruktionen för styrelsen, i stället för de i det ursprungliga organisationsförslaget förekommande bestämmelserna om distriktschefer och hvad dermed stode i sammanhang, införts det i nu gällande in-

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

struktion ännu qvarstående stadgandet att »den ständiga tillsynen öfver linieförvaltningen utföres af styrelsen med den personal, som Kongl. Maj:t efter förslag af styrelsen för hvarje år uti stat bestämmer». För att båda de ifrågastälda systemen samtidigt måtte komma under pröfning, hade Kongl. Maj:t vidare genom särskildt nådigt bref förklarat, att den ständiga tillsynen öfver linieförvaltningen skulle under år 1870 utöfvas å tredje distriktet af dåvarande intendenten samt å första och andra distrikten af öfverdirektörerna med biträde af nödig inspektionspersonal v), dock att styrelsen för sammanhållningen af de olika afdelningarnas verksamhet samt med afseende å distriktets förhållande till främmande myndigheter och personer egde att förordna någon af distriktsafdelningsföreståndarne att vara tjenstförrättande intendent. Enahanda anordning hade sedermera faststälts att gälla för år 1871, men redan i juni månad samma år hade en ändring härutinnan inträdt, i det att Kongl. Maj:t, samtidigt med inrättandet af det fjerde trafikdistriktet, med anledning af ett af styrelsen framstäldt förslag medgifvit, att tillsynen öfver förvaltningen af såväl detta distrikt som det tredje distriktet finge ordnas på samma grunder, som vore gällande vid första och andra distrikten, samt att intendenten vid tredje distriktet finge inkallas till styrelsen för att tills vidare tjenstgöra såsom inspektör vid ban-, maskin- och trafikafdelningarna. Vid framställandet af sitt förslag i ämnet hade styrelsen, efter att hafva erinrat om de båda nyss omförmälda systemen för linieförvaltningens permanenta öfvervakande, yttrat, bland annat, att genom den förordade anordningen öfvergången till det på sträng centralisering inom styrelsen bygda systemet skulle blifva fullständig, och att styrelsen, efter den erfarenhet som dittills vunnits, ansåge sig böra ifrågasätta en sådan öfvergång. Inspektörstjensten hade sedermera utsträckts till att omfatta jemväl byråafdelningen och blifvit en ordinarie befattning. År 1888 hade emellertid tjensten indragits, sedan styrelsen på gifven anledning förklarat, det erfarenheten lärt, att de göromål, som tillhört inspektören, icke vore af den betydelse eller så omfattande, att derför oundgängligen behöfdes en särskild tjensteman i den ställning, inspektören haft. Någon återgång till det andra systemet för linieförvaltningens permanenta öfvervakande hade emellertid icke samtidigt skett, hvarför något dylikt öfvervakande i den mening, styrelsen i slutet af 1860- och början af 1870-talet dermed afsett, icke heller sedermera kunde anses hafva egt rum — och *)

*) Riksdagen hade år 1869, på Kongl. Maj:ts förslag och i afvaktan på definitivt beslut om sättet för hela linieförvaltningens permanenta öfvervakande, anvisat ett årsanslag af 15,000 rdr för detta ändamål.

23 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

detta så mycket mindre, som under en lång följd af år hvarken Kongl. Maj:t uti stat anvisat någon inspektionspersonal till styrelsens biträde vid den ständiga tillsjmen öfver linieförvaltningen eller i öfrigt medel för detta ändamål af styrelsen disponerats i vidsträcktare mån än att ett mindre månatligt arvode utgått till den afdelningsföreståndare å distriktet, som innehaft förordnande att vara tjenstförrättande intendent.

Det syntes likväl — anmärker komitén — som om styrelsen i sitt ofvan omförmälda utlåtande af den 31 december 1868 anfört öfvertygande skäl för behöfligheten redan då af en inspektion af linieförvaltningen utöfver den, som kunde utöfvas af styrelsens chef och ledamöter; och beliofvet måste naturligen vara än större nu, då jernvägsnätet vore mera. än tre gånger så stort. Enär försöket med den särskilda centrala inspektionen — hvilket i öfrigt icke kunde anses hafva rationelt anordnats, då en och samme tjensteman anstäldes såsom inspektör vid samtliga afdelniugarna — icke utfallit tillfredsställande, syntes en återgång till det före år 1870 använda systemet — till äfventyrs mera eller mindre modifieradt — vara den närmast till hands liggande utvägen. Att finna personer, hvilka vore fullt kompetenta att utöfva en dylik distriktsvis och ej afdelningsvis anordnad inspektion, torde numera, med de tillfällen till allsidig utbildning jernvägsväsendets utveckling medfört, ej behöfva möta några större svårigheter.

Med afseende å de af den nuvarande centralisationen alstrade olägenheter, hvilka närmast härflöte från den på styrelsen hvilande arbetsbördan, så vore det — fortsätter komitén — uppenbart, att trycket af en dylik arbetsbörda i många olika afseenden måste hafva en menlig och hämmande inverkan på verkets förvaltning.

Det hopade arbetet hade sålunda först och främst den naturliga påföljden att afgörandet af en del ärenden fördröjdes, och då de ärenden, som hörde till den löpande tjensten, ofta vore af den beskaffenhet, att de icke kunde uppskjutas, blefve det de stora, grundligare utredning kräfvande frågorna, som man nödgades .skjuta åt sidan. Af dessa senare måste åter företrädesvis till behandling företagas sådana, som utifrån dragits under styrelsens pröfning eller gjorts till föremål för dess yttrande. Den tid, som styrelsen sedan finge öfrig att egna åt de vigtiga frågor, hvilkas lösning borde bero på styrelsens eget initiativ, blefve skäligen knapp. Men inom ett verk sådant som statens jernvägsförvaltning med dess rörlighet, dess hastiga utveckling och dess nära samband med det kommersiella lifvets skiftande företeelser vore förmågan af initiativ hos styrelsen af den allra största betydelse.

Den tryckande arbetsbördan föranledde vidare dertill, att sam-

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

arbetet mellan styrelsens ledamöter försvårades. En hvar af öfverdirektörerna vore så upptagen af sin egen afdelnings ärenden, att han icke hunne följa med de öfriga afdelningarnas arbeten samt verkets skötsel i dess helhet i den utsträckning, som önskligt vore och i en förvaltningsgren af så afsevärd betydelse för så väl statens finanser som hela landets näringslif blefve allt nödvändigare, i den mån verkets utveckling gjorde det för chefen svårare att ensam beherska det hela.

Arbetets hopande framkallade äfven en lätt förklarlig sträfvan hos styrelsen att skapa så enkla former som möjligt för ärendenas handläggning och afgörande. Huru riktig i och för sig denna sträfvan än kunde vara inom ett industrielt verk, kunde den likväl gå för långt, då detta industriella verk tillika vore en statsinstitution, som skulle stå under offentlig kontroll och hvars i sakens natur grundade vidsträckta myndighet just gjorde cn dylik kontroll så mycket angelägnare. I detta afseende hade Riksdagens revisorer gång efter annan framstält anmärkningar mot sakernas nuvarande ordning, och i underdånig skrifvelse den 17 maj 1892 hade Riksdagen anslutit sig till revisorernas uppfattning. Då denna Riksdagens skrifvelse remitterats till komitén för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det komitén lemnade uppdraget, hade komitén haft särskild anledning att påpeka orsaken — eller åtminstone en af orsakerna — till det anmärkta förhållandet.

Olägenheterna af den nu rådande centralisationen skulle kunna ytterligare i detalj angifvas, men det nu anförda syntes komitén vara nog för att ådagalägga behöfligheten af en förändring härutinnan. Fördelarne af förändringen läge åter, efter hvad förut sagts, i öppen dag. Genom att åt distriktsmyndigheterna gåfves en starkare organisation och på dem öfverflyttades åtskilliga grupper af ärenden, hvilka nu vore föremål för styrelsens omedelbara afgörande, skulle tid och tillfälle beredas styrelsen att mera odeladt egna sig åt lösningen af de stora och vigtiga frågor, som allti.d framstälde sig för ledningen af en vidtomfattande jernvägsförvaltning och hvilka, enligt hvad förut blifvit angifvet, nu måste eftersättas, hvarförutom det för styrelsens ledamöter skulle blifva möjligt att genom tätare inspektionsresor på ett mera effektivt sätt öfvervaka, att enhet och öfverensstämmelse egde rum mellan distriktsförvaltningarna vid utöfvandet af deras verksamhet. Med en sådan anordning skulle äfven styrelsen i distriktsförvaltningarnas framställningar och utredningar erhålla ett betydligt säkrare underlag för sina beslut, särskildt i de svårlösta taxe- och trafikfrågorna. De kraftigare distriktsförvaltningarna skulle nemligen kunna, en hvar

25 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

inom sitt område, i grunden lära känna alla der rådande, jernvägsdriften berörande förhållanden samt dels sjelfva vidtaga, dels ock hos styrelsen föreslå nödiga åtgärder till främjande af rörelsen i dess helhet. Den af behofvet påkallade, mera ingående inspektion, som distriktsförvaltningarna, rätt organiserade, kunde åstadkomma, skulle vidare enligt komiténs åsigt vara egnad att leda till afhjelpande af eventuella missbruk i förvaltningen samt framför allt till åstadkommande af en icke allenast verksammare utan äfven billigare linieförvaltning. I detta sistnämnda hänseende ville komitén särskildt påpeka att, om en sammanhållande kraft funnes inom distriktet, som kunde göra sig noga underrättad om tjensteförhållandena derinom, sådana de taktiskt gestaltade sig, detta måste leda till en större samverkan afdelningarna emellan än den, som för närvarande egde rum. Och att med en dylik större samverkan, hvarvid den ena afdelningens personal vid förefallande behof i vidsträcktare mån än nu vore fallet biträdde den andras, en reducering af personal i många fall skulle visa sig möjlig, ansåge sig komitén ega fullgiltiga skäl att antaga. Jemväl i andra afseenden än i fråga om utgifterna för personalens aflönande skulle för öfrigt, enligt komiténs förmenande, det kraftigare samarbetet komma att visa sig ekonomiskt fördelaktigt, då vid det förhållande att distriktet komme att utåt mera framstå såsom en ekonomisk euhet distriktsförvaltningen skulle känna sig särskildt uppfordrad att söka åstadkomma en sparsam förvaltning i allmänhet och jemväl hafva större förutsättningar att härutinnan lyckas än hvad förhållandet kunde vara med de nuvarande afdelningsföreståndarne, hvilka helt naturligt ansåge sig böra i törsta hand söka tillvarataga sin egen afdelnings intressen.

Gifvet. vore äfven, såsom i det föregående antydts, att en decentralisation skulle framkalla ett snabbare afgörande af åtskilliga ärenden af mera löpande natur samt särskildt leda till förenklingar i vissa afseenden vid ärendenas handläggning.

Komitén framhåller emellertid att, om den sålunda förordade förvaltningsreformen skulle kunna medföra det dermed åsyftade resultatet, åt distriktsförvaltningarna måste gifvas en stark organisation. Komitén har för den skull ansett sig böra upptaga ofvan omförmälda, redan år 1867 af dåvarande styrelsen för statens jernvägstrafik väckta samt af särskilde komiterade tillstyrkta och för 1868 års riksdag framlagda förslag om inrättande af distriktschefsbefattningar. Endast genom anställande af en verklig chef syntes nemligen, yttrar komitén, den nödiga enheten och sammanhållningen inom distriktets förvaltning kunna fullt uppnås, enär en afdelningsföreståndare i en ställning mera analog med den, som Bih. till liiksd. Prot. 1897. 1 Sami. I Åfd, 18 Häft. 4

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

t. f. intendenten nu intoge, om ock med en i vissa afseenden utvidgad kompetens, svårligen kunde erhålla tillräckligt inflytande gent emot öfriga afdelningsföreståndare.

Komitén hade — meddelar den vidare — till en början äfven förestält sig, att distrikt schefen borde vara en särskild tjensteman och således icke vid sidan af distriktschefsbefattningen tillika utöfva toreståndareskapet för någon al de stora afdelningarna inom distriktet utan allenast för byråafdelningen med dess hufvudsakligen till distriktsförvaltningens expedition hänförliga göromål. En sådan anordning hade nemligen synts komitén vara den ur principiel synpunkt riktigaste och särskildt medföra den fördel att distriktschefen finge tillfälle att i vidsträckt mån egna sig åt fullgörandet af de vigtiga åligganden, som borde i inspektionshänseende tillkomma honom. Vid närmare öfvervägande hade komitén likväl ansett sig böra frånträda denna ståndpunkt. Komitén hade nemligen befarat att, om distriktschefen, hvilken skulle representera det så att säga affärsmessiga elementet inom distriktsförvaltningen — tillse att transportindustrien bedrefves på det för staten mest förmånliga sätt — icke finge tillfälle att mera omedelbart lägga hand vid göromålen inom den gren af förvaltningen, som hade till ändamål att utföra sjelfva transportarbetet, d. v. s. trafiken, han icke skulle kunna så noggrann! följa och blifva så förtrogen med förhållandena inom denna förvaltningens hufvudgren, att han i tillfyllestgörande grad kunde ega förutsättningarna för att i förekommande fall träffa det riktigaste afgörandet; och hade komitén i främsta rummet af denna anledning trött sig böra ifrågasätta, att distriktschefen tillika skulle fungera såsom föreståndare för, utom byråafdelningen, jemväl trafikafdelningen. Äfven andra synpunkter än den nu nämnda liade emellertid dervid varit, för komitén bestämmande. Sålunda hade det förefallit komitén, som om en distrikt stör vältning, bestående af icke mindre än fyra medlemmar, vore en vidlyftigare och dyrbarare anordning än åtminstone de nuvarande trafikförhållandena kunde anses kräfva, och att det särskildt vore öfverflödigt, att inom distriktsförvaltningen funnes två medlemmar, af hvilka den ene uteslutande och den andre hufvudsakligen sysselsatte sig med trafikfrågor. \ i da re och då med anställandet af en särskild tjensteman såsom distriktschef väl skulle följa, att denne egde att på föredragning af vederbörande afdelningsföreståndare besluta i alla till distriktsförvaltningens handläggning hörande frågor, hvilka icke vore rena detaljsaker, hade komitén icke kunnat fria sig från den föreställningen att härigenom skulle å ena sidan skapas allt för tunga former för att den snabbhet och smidighet, med hvilken en linieförvaltniug måste arbeta,

27 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

skulle kunna bevaras och å andra sidan afdelningsföreståndarne komma att erhålla ett mindre inflytande på förvaltningen af vederbörande afdelning än som vore lämpligt och för vinnande af det med distriktschefsinstitutionens införande afsedda syftet i sjelfva verket behöfligt. I detta senare afseende borde nemligen fasthållas, att distriktschefens hufvudsakligaste uppgift vore att verka för att ett så i ekonomiskt som i öfriga hänseenden tillfredsställande samarbete egde rum mellan de olika afdelningarna inom distriktet.

För ernående af största möjliga samarbete och en verkligt allsidig utredning af de gemensamma ärendena borde vidare, enligt komiténs förmenande, samtliga afdelningsföreståndares medverkan tagas i anspråk. Komitén hade derföre fullständigat 1867 års förslag om inrättande af distriktschefsbefattningar derhän, att distriktschefen gjorts till chef för en distrikts förvaltning, i hvilken utom honom ban- och maskindirektörerna vore medlemmar. Det vore således i sjelfva verket icke en distriktschef utan en distrikts förvaltning, som enligt komiténs förslag skulle stå i spetsen för distriktets skötsel. Denna distriktsforvaltning skulle sammanträda till gemensam öfverläggning och beslut i alla ärenden, hvilka anginge förvaltningen i allmänhet eller eljest vore af den vigt eller beskaffenhet i öfrigt, att samarbete mellan de olika afdelningarna borde i fråga om dem ega rum. Vid sammanträdena skulle en hvar afdelningsföreståndare föredraga de ärenden, som anginge hans afdelning, men beslutanderätten borde för beredande af nödig enhet, kraft och smidighet åt förvaltningens verksamhet tillkomma distriktschefen ensam. Annan ledamot borde det dock stå öppet att reservera sig mot distriktschefens beslut; och genom att föreskrifva, det reservation i ärende, som skulle hos styrelsen anmälas, alltid och i annat ärende, så snart densamma afgifvits af föredraganden, omedelbart skulle till styrelsen insändas, syntes det komitén, som om man på ett tillfyllestgörande sätt kunde sörja för att den uppfattning och de fackinsigter, hvilka de öfriga ledamöterna representerade, i vederbörlig grad finge göra sig gällande.

Årenden, som icke vore gemensamma, borde åter enligt komiténs förslag handläggas och afgöras af de särskilde afdelningsföreståndarne hvar för sig, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad för närvarande egde rum. Härförutom skulle dock distriktschefen, hvilken i sin egenskap af förvaltningens chef borde vara styrelsen i första hand ansvarig för den allmänna ordningen och ekonomien inom distriktet, eg a att utöfva inspektion öfver samtliga afdelningarna och dervid, allt efter

28 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 37.

omständigheterna, till styrelsen ingifva rapport öfver anmärkt förhållande eller vidtaga annan åtgärd till rättelses vinnande.

En gifven förutsättning för inrättande af dylika med större myndighet utrustade och på sätt nu blifvit angifvet sammansatta distriktsförvaltningar vore emellertid — fortsätter komitén — den, att distrikten erhölle en relativt stor omfattning och följaktligen blefve få till antalet. I annat fall blefve nemligen apparaten allt för tung och kostsam, på samma gång det blefve svårare att bevara den behöfliga enheten inom förvaltningen. Komitén hade kommit till den uppfattning, att distriktens antal, lämpligen borde fastställas till /yra, i det att linierna på andra sidan om Ange skulle utgöra ett distrikt, det norra, och linierna hitom Ange, f. d. Vestkustbanan deri inberäknad, fördelas i tre distrikt, beuämnda mellersta, vestra och södra distrikten.

Det vore således — anmärker komitén — ganska ansenliga sträckor, som de nya distriktsförvaltningarna skulle ega att hvar för sig omhänderhafva. I all synnerhet gälde detta om förvaltningen i norra distriktet, men vore dervid att märka, att trafiken inom detta distrikt vore så relativt svag eller, der såsom på Gellivarebanan detta icke vore fallet, så ensartad, att några betänkligheter mot den för distriktet föreslagna omfattningen icke syntes komitén böra möta, allra helst med den uppdelning .af distriktet i särskilda trafiksektioner, komitén ville föreslå.

.Hvad i öfrigt beträffade distrikten i allmänhet, så borde enligt komiténs förmenande någon svårighet med afseende å byråafdelningen samt ban- och maskinafdelningarna icke uppstå att från eu punkt handhafva förvaltningen af äfven så pass vidsträckta områden, som nu ifrågasatts, särskildt om ban- och maskiningeniörerna bekläddes med befogenhet att sjelfständigt afgöra en del personalfrågor. Vidkommande åter trafikafdelningen, med dess mångfald af ärenden som kräfde ett snabbt afgörande,, erfordrades onekligen särskilda anordningar för att möjliggöra en jemn och regelbunden förvaltning af de distrikten tilldelade linierna, i all ^ synnerhet som här tillstötte den omständigheten att afdelningsföreståndaren tillika vore distriktschef. En lösning af dessa svårigheter hade komitén trott sig finna deri, att distrikten för den löpande trafiktjenstens handhafvande indelades i särskilda trafiksektioner under befäl af tjenstemän, benämnda trafikinspektörer och utrustade med en jemförelsevis större grad af sjelfständig myndighet. Sålunda skulle trafikinspektören icke allenast handhafva ledningen af tågens gång och ombesörja deras utrustande med vagnar och trafikpersonal samt verkställa vagnfördelningen inom sektionen utan äfven ega att till utbetalning godkänna räkningar på distriktskassan för sek-

29 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

tionens behof, hvarförutom honom skulle tillkomma enahanda befogenhet att sjelfständigt afgöra en del personalfrågor, som ifrågasatts för ban- och maskiningeniörerna. Trafikinspektörens ställning blefve alltså närmast att jemföra med den, som nu intoges af trafikdirektörsassistenten i Söderhamn, hvilken sedan den 1 februari 1893 hade ett delegeradt befäl under trafikdirektören vid femte trafikdistriktet, i hvad anginge iinierna Bollnäs—Ange, Kilafors—Stugsund och Ljusdal— Hudiksvall. Antalet trafikinspektörer hade komitén i öfrigt trott lämpligen kunna fastställas till 11 för det dåvarande statsbanenätet, hvartill skulle för f. d. Vestkustbanan komma ytterligare 1, motsvarande den trafikdirektör, som komitén uti inköpsbetänkandet beräknat erfordras för denna bana efter dess öfvergång i statens hand. Med ett antal af tolf sektioner syntes den löpande trafiktjensten inom distrikten kunna på ett nöjaktigt sätt besörjas, under det att å andra sidan distriktscheferna bereddes tid och tillfälle att bereda och handlägga de vigtigare trafikfrågorna.

Då distriktschefen skulle ega ensam beslutanderätt i alla ärenden, som vore föremål för handläggning af samlad distriktsförvaltning, äfvensom förrätta inspektion af samtliga afdelningarna, blefve, anmärker komitén, häraf en följd, att den fordran i allmänhet borde ställas på honom, att han vore i besittning af teknisk bildning, något som för öfrigt icke kunde vara annat än till fördel för tjensten äfven hvad den egentliga trafikförvaltningen anginge. Som emellertid för embetets behöriga handhafvande administrativ duglighet och praktisk affärsskicklighet framför allt vore af vigt, borde fordran på teknisk bildning icke vara ovilkorlig.

För sina åsigter rörande distrikts förval tni n ga mas organisation i väsentligare detaljer redogör komitén i öfrigt närmare vid afgifvandet af förslag till instruktion för jernvägsstyrelsen med imderlydande distriktsförvaltningar (kom.-bet. sid. 177—195; 234—241). Jag tillåter mig i detta hänseende här meddela endast följande.

Vid hvarje distriktschefs expedition skulle i ordinarie tjenst anställas en juridiskt bildad distriktssekr eter are, hvilken hos sig förenade de nuvarande befattningarna af byråassistent vid intendentsexpeditionen och juridiskt biträde vid distriktet. Härigenom skulle beredas någon besparing och på samma gång tillföras distrikts förvaltningarna den afsevärda förmånen att hafva ständig tillgång till ett juridiskt biträde, icke allenast för uppkommande rättegångar och rent juridiska spörsmål utan äfven för uppsättning af expeditioner och protokoll.

Vidare skulle i fråga om kassaväsendet den väsentliga ändring

30 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

vidtagas, att distriktskassörerna, livilka nu allenast hafva att verkställa de på distriktet ankommande utbetalningarna samt mottaga den inkomst, som icke är att hänföra till trafikuppbörd, skulle ega att mottaga jemväl denna senare uppbörd, hvilken de dock genom bevis om insättning å riksbankens vederbörande afdelningskontor skulle omedelbart redovisa till det s. k. hufvudkassakontoret i styrelsen. Det nuvarande uppbördskassakontoret inom styrelsen, der uppbörden från hela det vidsträckta statsbanenätet i kontanta penningar uppsamlas, skulle således blifva obehöfligt och indragas. Och ehuru i sammanhang härmed löneförbättring måste beredas distriktskassörerna samt personalen vid kassorna förstärkas, skulle ändock genom en dylik i och för sig tidsenlig och praktisk anordning en besparing på ett par tusen kronor uppkomma.

Nyss omförmäldes, att närmast under distriktscheferna i deras egenskap af föreståndare vid trafikafdelningen skulle anställas 12 trafikinspektörer såsom chefer för särskilda, för den löpande trafiktj en stens handhafvande inrättade trafiksektioner. Dessa trafikinspektörer skulle således komma att intaga en mellanställning mellan de nuvarande trafikdirektörerna och trafikdirektörsassistenterna, hvilka senares befattningar skulle helt och hållet indragas.

Närmast under banafdelningens liniechefer, bandirektörerna, skulle åter enligt komiténs förslag anställas inalles 22 baningeniörer, chefer för hvar sin bansektion. Antalet af dessa funktionärer kan dock icke sägas vara bestämdt af den ändrade distriktsorganisationen. Visserligen har i följd af distriktens förlängning den anordning föreslagits, att bandirektören icke längre skulle såsom nu, med biträde af särskild baningeniör, vid sidan af bandirektörstjensten förestå egen sektion, utan skulle han i stället, med biträde närmast af s. k. underingeniör, uteslutande sysselsätta sig med de åligganden, som tillkomme honom såsom afdelningsföreståndare. Men beräknandet för hela statsbanenätet — f. d. Vestkustbanan deri inbegripen — af allenast 22 baningeniörer, hvilket innnebär en indragning i förhållande till 1895 års arvodesstat af ej mindre än 7 baningeniörsbefattningar, har sin grund i komiténs öfvertygelse att vederbörande bansektioner kunna utsträckas så, att medeltalet på hvarje sektion belöpande banlängd blifver icke obetydligt större än nu. I detta hänseende har komitén erinrat, bland annat, hurusom före Vestkustbanans inköp vid Bergslagernas jernväg och den med denna gemensamt förvaltade Göteborg— Hallands jernväg med en längd af tillsammans 563 kilometer funnes endast 3 baningeniörer, hvilkas sektioner således i medeltal utgjorde 187,66 kilometer; och komitén har vid sådant förhållande uttalat den

31 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

mening, att sektionernas medellängd vid statsbanorna borde bestämmas till 150 kilometer söder om Upsala och 200 kilometer norr derom, hvarvid dock vore att märka, att sträckornas längd i verkligheten måste komma att förete variationer på grund af nödvändigheten dels att gifva sektionerna invid hufvudstationerna en mindre utsträckning och dels att inpassa sektionerna inom gränserna för de särskilda distrikten.

Under maskinafdelningens liniechefer, maskindirektörerna, skulle enligt komiténs förslag närmast anställas tillsammans 7 maskiningeniörer, nemligen en vid hvarje distrikts hufvudstation och en vid en hvar af verkstäderna i Kristinehamn, Bollnäs och Boden.

Beträffande komiténs förslag till distriktsförvaltningens ordnande må slutligen nämnas, att komitén framhållit, det antagandet af detta förslag skulle, förutom den ekonomiska fördel som skulle beredas genom ett bättre tillgodogörande af trafikområdena och ett kraftigare samarbete mellan de olika afdelningarna, för staten medföra en redan nu till siffran någorlunda bestämbar minskning i utgifterna för aflöningen af distriksförvaltningens personal — detta hufvudsakligen genom reduceringen af distriktens antal.

1 detta hänseende har komitén beräknat, att kamererare- och förrådskontorens ordinarie personal skulle kunna minskas; och skulle härigenom och medelst, utbyte af åtskilliga bokhållareplatser mot kontorsskrifvareplatser en besparing för år räknadt af öfver 36,000 kronor uppkomma. Härtill kunde — anmärker komitén — läggas besparing med afseende å kassaväsendet, omkring 2,000 kronor. Då emellertid, oaktadt reduceringen i distriktens antal, distrikts förvaltningarnas kraftigare organisation skulle, med tillämpning af de utaf komitén föreslagna bestämmelserna i aflöningsreglementet, medföra en ökad kostnad af omkring 4,000 kronor för aflöning af afdelningsföreståndare, maskiningeniörer, trafikinspektörer samt distriktssekreterare och öfrig expeditionspersonal, kunde den årliga besparing, som genom den ändrade distriktsförvaltningen skulle uppstå, icke beräknas till högre belopp än omkring 34,000 kronor. Att märka är emellertid, att i detta belopp icke ingår den genom indragningen af de sju baningeniörsbefattningarna uppkommande besparingen, af komitén beräknad till 29,400 kronor, eller rättare — efter afdrag af sammanlagda beloppet af de arvoden, livilka skulle utgå till de biträdande ingeniörerna å bandirektörsexpeditionerna, förslagsvis 10,000 kronor — till omkring 19,000 kronor.

32 Centralförvaltningen. Personalens anställning m. ra.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Om således komitén med afseende å distriktsförvaltningens organisation ifrågasatt en ganska väsentlig förändring, kan detta icke i samma grad sägas vara fallet beträffande centralförvaltningen, åtminstone icke hvad den yttre organisationen vidkommer. Komitén har här, i stort sedt, icke funnit anledning frångå den nuvarande ordningen annat än i hvad af decentralisationen betingas, men i stället sökt vidare utveckla och mera i detalj bestämma denna ordning, i syfte bland annat att närmare öfverensstämmelse måtte vinnas med de normer, som blifvit fastslagna för våra öfriga stora kommunikationsverks förvaltning, alltid dock med aktgifvande på den undantagsställning, hvartill jernvägsförvaltningens egenartade natur kunde synas med fog föranleda. Sålunda har komitén vid den genomgripande omarbetning af den för jernvägsstyrelsen nu gällande instruktion, som komitén företagit, sökt uppdraga bestämda gränser mellan de ärenden, hvilkas afgörande skulle tillkomma styrelsen, och dem, som borde underställas Kongl. Maj:t, äfvensom i ganska väsentlig mån fullstäudigat de nu gällande bestämmelserna i fråga om sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen — detta senare framför allt, såsom komitén anmärker, i syfte att inom styrelsen åstadkomma det samarbete, som för ett verk af jern vägsförvaltningens afsevärda ekonomiska betydelse måste vara af synnerlig vigt, samt att dymedelst och genom bestämdare föreskrifter i allmänhet angående formerna för ärendenas behandling tillgodose den uppfattning, som legat till grund för Riksdagens i skrifvelse den 17 maj 1892 gjorda framställning angående utfärdande af särskild arbetsordning för jernvägsstyrelsen. Vidare har komitén, bland annat, föreslagit närmare bestämmelser rörande kompetensfordringarna för erhållande af anställning i jernvägens tjenst äfvensom ifrågasatt föreskrift derom, att tjenstemannabefattningarna i allmänhet skulle tillsättas först efter det ledigheten i behörig ordning kungjorts och tillfälle till ingifvande af ansökningar sålunda stått vederbörande öppet; gällande detta i öfrigt så väl central- som distriktsförvaltningens personal. Genom denna sista föreskrift skulle, såsom komitén anmärker, ett gammalt önskningsmål hos personalen uppfyllas och på samma gång från statens synpunkt erhållas ökad garanti för att tjensterna i hvarje särskildt fall blefve på bästa sätt besatta. Beträffande en härmed nära sammanhängande fråga — den om arten af personalens anställning d. v. s. huruvida fullmakt, konstitutorial eller allenast förordnande må erhållas å befattningarna — har komitén åter ansett den nuvarande ordningen att jemväl ordinarie tjenst innehafves allenast på förordnande och med tre månaders uppsägning böra bibehållas. Inom komitén, deri

33 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

jag var ledamot, hyste jag i detta fall en mot flertalets afvikande mening; och jag anhåller att längre fram få återkomma till detta ämne. Med afseende å en del andra förhållanden såsom semester, tjenstledighet, åtal för tjenstefel och dylikt har komitén åter sökt att likställa jernvägspersonalen, särskildt centralförvaltningens, med personalen inom andra verk.

Ehuru sålunda, hvad centralförvaltningen angår, någon mera genomgripande omorganisation icke af komitén föreslagits, hafva dock några ganska vigtiga detaljförändringar i organisativt hänseende ifrågasatts.

Bland dessa må främst nämnas förslaget om inrättande å trafikafdelningen af en särskild taxebyrå. I detta hänseende har komitén framhållit, att i en fullständig organisation af centralförvaltningen borde — hos oss likasom i utlandet — ingå, att en särskild föredragande för taxeväsendet anstäldes, och att följaktligen i stället för öfverdirektören för trafikafdelningen trädde två öfverdirektörer såsom chefer, den ene för den egentliga trajttafdelningen och den andre för en nybildad teéafdelning inom styrelsen. Med afseende å den minskning, som genom den föreslagna decentralisationen komme att inträda i öfverdirektörens för trafikafdelningen nuvarande göromål, har komitén emellertid icke trott sig böra föreslå inrättandet redan nu af en dylik femte öfverdirektörsbefattning, men har i stället ansett sig böra på det bestämdaste påyrka, att taxeväsendet så till vida måtte erhålla en särskild målsman inom styrelsen, att under öfverdirektören för trafikafdelningen anstäldes en särskild assistent eller byrådirektör — såsom benämningen för öfverdirektörsassistent skulle blifva — hvars befattning vore skild från såväl chefsskapet för kontrollkontoret som handläggningen af trafikärenden. Komitén har således inlagt en gensaga mot den provisoriska anordning, som i detta afseende egt rum från och med början af år 1890, eller att en af öfverdirektörsassistenterna å trafikafdelningen tillika såsom t. f. öfverkontrollör förestått kontrollkontoret. En särskild byrådirektör för det hos oss hittills mindre bearbetade, men i den mån rörelsen i allmänhet samt den internationella trafiken i synnerhet tilltoge allt mera vigtiga taxeväsendet erfordrades nemligen — anför komitén — oundgängligen, då det icke syntes vara möjligt, att en och samma person skulle kunna på en gång förestå det stora kontrollkontoret samt åt taxeväsendet egna det ingående studium och den ständiga uppmärksamhet, som vore af nöden, derest hithörande, vexling ofta underkastade förhållanden skulle kunna på ett fullt tillfredsställande sätt ordnas.

Vidkommande ombudsmannabefattningen hos styrelsen har komitén Bih. Ull Rlisd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. 5

•°>4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

äfven ifrågasatt förändring. Denna befattning, som uti instruktionen af år 1875 nämnes bland ordinarie tjenster, ehuru vid löneregleringen år 1874 befattningen icke upptogs såsom sådan, har i sjelfva verket, såsom komitén framhåller, aldrig varit med ordinarie innehafvare besatt, utan har den uppehållits till en början af jernvägsbyggnadens ombudsman och sedermera af annan person, vanligen en revisionssekreterare. Från och med år 1870 hade nemligen —yttrar komitén — Kongl. Maj:t årligen på framställning af styrelsen bemyndigat henne att hålla befattningen obesatt med skyldighet att låta förvalta de göromål, som hörde till befattningen, emot särskild ersättning från byråafdelningens anslag till tillfälliga biträden. Då emellertid de åligganden, som enligt instruktionen tillkomme ombudsmannen — såsom att iakttaga, bevaka och fullfölja statens jernvägstrafiks rätt uti alla mål, som antingen blefve till lians embetsåtgärd af styrelsen öfverlemnade eller hvaruti han eljest kunde finna sig befogad att talan föra — vore af den beskaffenhet, att en revisionssekreterare vore af sitt embete lagligen förhindrad att dem fullgöra, hade detta haft till följd, att den i instruktionen förutsatte ombudsmannen i verkligheten ersatts med en slags styrelsens juridiske rådgifvare, hvars namn icke synts i handlingarna men hvars åsigt i förekommande juridiska frågor inhemtats, dock utan att yttrandet afgifvits under tjenstemannaansvar. Önskvärdt vore visserligen, att jernvägsstyrelsen med den mängd juridiska spörsmål af betydande ekonomisk räckvidd, styrelsen hade att handlägga, egde tillgång till en i juridisk praxis förfaren rådgifvare med större kapacitet än som kunde påräknas hos en tjensteman af lägre grad; och förty hade ock i § 16 af instruktionsförslaget intagits ett stadgande, som lemnade styrelsen rätt att i förekommande fall anlita dylik rådgifvare. Men de med ombudsmannabefattningen förenade göromål af mera löpande natur, hvilka omförmäldes i den nuvarande instruktionen, syntes deremot komitén böra handläggas af en ordinarie tjensteman hos styrelsen och icke, såsom nu understundom måste ske, utföras genom tillfälliga biträden mot särskild ersättning för hvarje gång. Och hade komitén trott, att dessa göromål lämpligen skulle kunna ombesörjas af notarien å administrativa byrån (= nuvarande kansliet) till den omfattning, styrelsen genom utfärdad arbetsordning eller särskild instruktion kunde finna skäligt föreskrifva.

I anslutning till ett af jernvägsstyrelsen i dess underdåniga memorial den 26 november 1892 framstäldt förslag har komitén vidare förordat, att å såväl ban- som maskinafdelningen måtte anställas två tjenstemän under benämning byräingeniörer. Dessa skulle emellertid i

35 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

verkligheten endast träda i stället för vissa nu från linien till tjenstgöring lios styrelsen inkommenderade tjenstemän; och åberopar komitén sig härvid på hvad jern vägsstyr elsen anfört till stöd för förslaget, nemligen: att sträfvandet att förebygga för stora olikheter i utförande af konstruktions- och reparationsarbeten inom de särskilda distrikten fort derhän, att en del göromål, som fordrade tekniskt bildad personal, förlagts från distrikten till ban- och maskinafdelningarna inom styrelsen; att till dessa göromåls bestridande hittills tjenstemän från linien inkallats till tjenstgöring å sagda afdelningars ötverdirektörsexpeditioner; men att, då det visat sig, att dessa kommenderingar i flera fall antagit permanent natur, det syntes med reda och ordning öfverensstämmande, att de motsvarande sysslorna i reglementet uppfördes såsom tillhörande styrelsen och så aflönades, att de ifrågavarande tjenstemännen kunde utan nämnvärd ändring i deras aflöningsvilkor förflyttas från distrikten till styrelsen eller tvärtom. Komitén anmärker emellertid, att den ene af maskinafdelningens byråingeniörer af komitén placerats å förrådsbyrån (enligt komiténs förslag skulle maskinafdelningen inom styrelsen, i hufvudsaklig enlighet med hvadjhedan nu eger ruln, fördelas på tvä byråer, nemligen en maskinbyrå och en förrådsbyrå) och 5 detta af det skäl, att det med hänsyn till arten och omfattningen af de upphandlingar, som nu verkstäldes genom styrelsens försorg, synts komitén nödigt, att byrådirektören å förrådsafdelningen hade till sitt förfogande ett tekniskt bildadt biträde med sådan stadigvarande anställning vid styrelsen, att han blefve med der förekommande förrådsärenden fullt förtrogen, medan a andra sidan icke mera än en biträdande tjensteman med dylik anställning synts oundgängligen erforderlig å maskinbyrån.

Beträffande maskinafdelningens organisation må derjemte _ framhållas att, på samma gång styrelsen i sitt förslag af år 1892 ifrågasatt bibehållande af den nuvarande öfverdirektör sassistentens (byrådirektörens) för förrådsafdelningen befattning samt återinrättande af en dylik befattning för tekniska m. fl. ärenden, för hvilken arvode under en lång följd af år till år 1894 varit i stat uppfördt, ehuru tjensten sedan år 1876 ej varit med ordinarie innehafvare besatt, styrelsen äfven tänkt sig, att den tjensteman, som under benämning af maskininspektör sedan början af år 1891 varit å distriktens stat uppförd med maskindirektörs arvode, skulle med byrådirektörs aflöning i styrelsen inflyttas, men att komitén, under förutsättning att inspektion öfver de enskilda jernvägarnes rullande materiel icke i vidsträcktare grad än hittills komme att åligga jernvägsstyrelsen, ansett befatt-

36 Jernvägsstyrelsens yttrande öfver Jcomiténs förslag till organisationsförändringar. Distriktsförvaltningen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ningen såsom maskininspektör kunna uppgå i befattningen såsom byrådirektör för tekniska m. fl. cärenden (kom.-bet. sid. 212).

För öfriga detaljförändringar i organisativt hänseende, hvilka äro af beskaffenhet att böra för Eders Kong], Maj:t nu anmälas, torde jag få redogöra i sammanhang med förslaget till aflöningsreglemente.

I sitt den 30 januari 1895 afgifna underdåniga utlåtande har jernvägsstyrelsen till en början yttrat sig öfver den ifrågasatta decentralisationen. Styrelsen anmärker dervid, att beträffande sättet för linieförvaltningens ledning och öfvervakande två olika slags system kunde sägas kämpa om öfvertaget inom den europeiska jernvägsadministrationen, af hvilka det ena vanligen plägade benämnas centralisations- och det andra decentralisationssystemet. Styrelsen meddelar vidare, hurusom vid den internationella jernvägskongress, som under 1895 års sommar hölls i London, jemväl denna gren af jernvägsadministrationen varit föremål för behandling i den omfattande utredning angående jernvägsförvaltningens organisation i skilda länder, som till kongressen afgafs af vederbörande referent, generaldirektören vid de rumäniska statsjernvägarne Gf. Duca; och redogör styrelsen för frågans behandling vid kongressen, af hvilken redogörelse framgår, att referenten ansett företräde ostridigt böra gifvas åt det förra systemet, detta särskildt med anledning af hvad från preussiska regeringens sida gjorts gällande vid den år 1895 genomförda organisationsförändringen inom den preussiska jernvägsförvaltningen, då den lägsta förvaltningsinstansen, trafikamten,_ indrogs och administrationen fördelades på allenast två instanser, ministeriet och direktionerna. Kongressen synes äfven i det hela hafva anslutit sig till referentens uppfattning, ehuru visserligen framhölls, att en viss decentralisation vore nödvändig vid jernvägar med stor utsträckning. ^ Efter det jernvägsstyrelsen ytterligare erinrat om de försök till frågans lösning i de olika riktningarna, som hos oss förut gjorts, samt omnämnt frågans nuvarande läge i våra grannländer, har styrelsen utvecklat sina egna åsigter i ämnet. Dervid har styrelsen först och främst framhållit den förändring, som komitén under arbetenas gång vidtagit i sitt ursprungliga förslag till distriktsförvaltningarnas organisation genom att uppgifva förslaget om anställande af en särskild tjensteman såsom distriktschef och i stället ifrågasätta, att distriktschefen tillika skulle vara trafikdirektör samt såsom distriktschef förutom utöfvandet af inspektion öfver samtliga afdelningarna — ega verklig afgöranderätt allenast i sådana ärenden, hvilka enligt sin natur borde blifva föremål för gemensam behandling af samtliga afdel-

37 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ningsföreståndare. En närmare undersökning af hvad denna förändring innebure måste — anför nu styrelsen — gifva vid handen, att förändringen varit mycket genomgripande. Antagandet af den organisationsform, komitén först tänkt sig, skulle nemligen i sjelfva verket icke hafva varit någonting annat än ett införande hos oss af det äldre preussiska systemet för linieförvaltningens ledning — efter det att detta system blifvit i sitt eget hemland utdömdt och utan att några historiska förhållanden af den art, som i Preussen närmast föranledt dess tillämpning, förefunnes. Då enligt nämnda system direktionerna kunde hafva en omfattning af ända till 4,000 km. och trafikamten en sådan af ända till 450 km. — ett trafikamt (Königsberg-) syntes till och med hafva omfattat 650 km. — måste nemligen, särskildt med afseende å den ojemförligt större tralikintensiteten på de preussiska linierna, i hvad förhållandet till linieförvalthingen anginge, en preussisk direktion närmast vara att jemföra med vår jernvägsstyrelse och ett preussiskt trafikamt med en distriktsstyrelse, sådan komitén först tänkt sig densamma. Efter den erfarenhet, som vunnits i Preussen, skulle styrelsen hafva ansett sig pligtig att för sin del på det bestämdaste afstyrka införandet hos oss af en distriktsförvaltningsorganisation, sådan som den komitén ursprungligen ifrågasatt. Denna organisation skulle nemligen — om den eljest kunnat konseqvent genomföras — med nödvändighet hafva medfört en söndersplittring af den nu enhetliga förvaltningen, hvilken, i allt fall efter styrelsens förmenande, ingalunda kunnat anses påtingad af det svenska statsbanenätets omfattning eller här eljest förefintliga förhållanden, hvarförutom organisationen äfven i många andra hänseenden skulle hafva verkat förtyngande och hämmande på förvaltningens gång.

Gent emot det förslag, komitén slutligen framstält, blefve åter styrelsens ställning en annan.

Hvad först beträffade den öfverflyttning af ärenden frän centralförvaltningen till liniebefälet, som ifrågasatts, så erkände styrelsen villigt, att en lättnad i den styrelsen nu åliggande arbetsbördan vore af behofvet påkallad, och att åtminstone större delen af de ärenden, hvilka komitén ansett kunna på detta sätt fråntagas styrelsen, utan egentlig olägenhet läte sig af distriktsmyndigheterna definitivt handläggas. Då emellertid en dylik öfverflyttning i ganska stor omfattning skulle kunna ske jemväl inom ramen af den nuvarande organisationen och till icke ringa del äfven kunna af styrelsen sjelf — med stöd af bestämmelserna i §§ 3 och 44 af gällande instruktion — vidtagas, utan att frågan härom behöfde underställas Kongl. Maj:ts pröfning, blefve den för sty-

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

relsens ställning till förslaget afgörande synpunkten icke så mycket arten och omfattningen af de ärenden, med afseende å hvilka decentralisation skulle ega rum, som icke mera formerna för dessa ärendens handläggning hos liniebefälet och distriktsförvaltningens organisation i öfrigt.

För så vidt då styrelsen rätt uppfattat innebörden i förslaget till sjelfva organisationen af distriktsförvaltningen, hade i verkligheten två hufvudmotiv varit bestämmande för detta förslag, nemligen dels en önskan att åstadkomma garanti för ett kraftigt samarbete mellan de olika afdelningarna å distrikten och dels — hvad härmed nära sammanhängde — en uppfattning om nödvändigheten att införa en effektiv inspektion af förvaltningen å linien.

Hvad anginge det kraftiga samarbetet mellan afdelningarna, så vore detta — hvilken åsigt man än kunde hysa om centralisations- eller decentralisationssystemets principiella företräde — ett önskningsmål, hvars förverkligande i största möjliga mån, särskildt å linier, der trafiken vore svag och der den ena afdelningens personal förty kunde vara i tillfälle att bispringa den andras i dennas göromål, syntes böra blifva af en viss ekonomisk betydelse, likasom det naturligen i alla händelser måste vara till fördel för förvaltningen, att de ärenden, som vore beroende på utredning af vederbörande liniebefäl, erhölle en så mångsidig belysning som möjligt, samt att de åtgärder, som af samma befäl sjelfständigt beslutades, vidtoges i största möjliga samförstånd de olika afdelningarna emellan. 1 dessa hänseenden syntes komitéförslaget emellertid närmast vara att anse såsom en utveckling af den nuvarande t. f. intendentsinstitutionen, med utvidgad myndighet för intendenten och med trafikdirektören såsom sjelfskrifven intendent. I stället för att, såsom i Norge skett och väl äfven hos oss läge närmast att göra, söka åstadkomma garantin för samarbetet å distriktet genom en mängd specialinstruktioner för liniecheferna, hvilka ålade dessa att, innan de i vissa ärenden afgåfve yttrande eller träffade afgörande, meddela sig med vederbörande andra liniechefer, hade komitén trott sig böra ifrågasätta, att afdelningscheferna inom distriktet för behandling af alla sådana ärenden, hvilka kunde anses vara af gemensam natur, skulle konstituera sig till en särskild distriktsstyrelse, hvilken under namn af distriktsförvaltning hade att fungera efter en gemensam instruktion, hvarjemte komitén ansett, att vid förvaltningens sammanträden beslutanderätten borde för beredande af nödig enhet, kraft och smidighet åt förvaltningens verksamhet tillkomma trafikafdelningens chef ensam, med rätt för öfriga afdeluingschefer att reservera sig mot besluten. Styrelsen ville icke förneka, att en dylik anordning, om den tillämpades med

39 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

vederbörlig moderation, så att begreppet »gemensamma ärenden» icke utsträcktes längre än hvad sakens egen natur fordrade, kunde vara egnad att åstadkomma ett godt samarbete på linien, utan att derför förvaltningen behöfde allt för mycket förtyngas. Hvad särskildt beträffade den omständigheten att trafikafdelningens chef skulle vara sjelfskrifven chef jemväl för den samlade distriktsstyrelsen, så stämde detta öfverens med den praxis, som under t. f. intendentsinstitutionens första tider följts; och styrelsen ansåge sig böra i fråga härom framhålla, att statsutskottet vid 1868 års riksdag, då utskottet hemstälde om afsteg å Kongl. Maj:ts förslag om inrättande af särskilda distriktschefer, såsom sin mening uttalade, att »de ekonomiska och disciplinära göromål, hvilka skulle utgöra en del af distriktschefens åligganden, lämpligen torde kunna uppdragas åt trafikdirektören».

Vidkommande derefter frågan om åstadkommande af en effektiv inspektion af låneförvaltningen, så vore detta visserligen en fråga, som i den mån statsbanenätet tillväxte i omfattning och trafikintensitet allt mera kräfde en tillfredsställande lösning. Komitén hade trott denna lösning kunna åstadkommas dels genom distriktsehefernas beklädande med inspektionsmyndighet för samtliga afdelningars vidkommande och dels genom en ökad inspektionsverksamhet från styrelseledamöternas sida — något hvartill tillfälle skulle beredas dessa senare genom den föreslagna öfverflyttningen af ärenden från styrelsen till linieförvaltningen. I sjelfva verket syntes komitén alltså hafva tänkt sig den ökade inspektionen förverkligad genom en förmedling af distriktsinspektion och afdelningsinspektion. Under det att komiténs flertal emellertid företrädesvis framhållit distriktsinspektionens betydelse, hade ett par reservanter, enligt styrelsens mening fullt berättigadt, gjort gällande, att distriktsehefernas inspektion af ban- och maskinafdelningarnas verksamhet enligt sakens natur torde komma att inskränka sig till sådana ärenden, som berörde eller kunde hafva inflytande på flera afdelningar eller der genom användning af en afdelnings personal jemväl för annan afdelnings behof besparing kunde vinnas, men att inspektionen öfver afdelningarna i fackhänseende fortfarande måste ske genom vederbörande öfverdirektörer i styrelsen och vid verkets framtida utveckling den utväg i detta senare hänseende tillgripas, att öfverdirektörerna till biträde vid denna inspektion erkölle särskilda inspektörer. Begränsning af distriktschefens ingripande i öfriga afdelningsföreståndares verksamhet. till hvad skäligt och nödigt vore syntes styrelsen i sjelfva verket vara en oeftergiflig förutsättning för att den af komitén föreslagna ordningen för linieförvaltningens ledning och öfvervakande skulle

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

kunna lemna ett godt resultat och icke i stället gifva anledning till ständiga slitningar mellan afdelningscheferna.

Om det således måste anses vara af vigt — fortsätter styrelsen — att distriktschefens myndighet begränsades i förhållande till öfriga afdelningsföreståndares, på det att dessa senare, såsom komitén ock ansåge vigtigt, icke måtte komma att på förvaltningen af vederbörande afdelning erhålla ett mindre inflytande än som vore lämpligt och för vinnande af det med distriktschefsinstitutionens införande afsedda syftet i sjelfva verket behöfligt, syntes å andra sidan vara icke mindre nödigt, att gränsen mellan öfverdirektörernas och distriktschefernas myndighet i fråga om linieförvaltningen tydligt bestämdes. Det hade just varit farhågor för förvecklingar i detta hänseende, som föranledt 1868 års riksdag att afslå det kongl. förslaget om anställande af särskilda distriktschefer. Då emellertid enligt komiténs förslag distriktscheferna ej skulle utgöra någon särskild förvaltningsinstans mellan styrelsen och afdelningscheferna å linien utan endast i afdelningarna gemensamt rörande ärenden fatta beslut å samtliga afdelningsföreståndares vägnar, uppenbarligen på det att besluten icke skulle behöfva blifva beroende på en genom omröstning uppkommen tillfällig majoritet bland dessa, och då komitén vidare i § 22 af instruktionsförslaget väl bibehållit öfverdirektörs nuvarande befogenhet att för ärendes beredning infordra förklaringar, upplysningar eller yttranden af hvem som vederborde, men i fråga om de direkta ordres, genom hvilka öfverdirektörerna egde att meddela nödiga detaljbestämmelser för omedelbar tillämpning af styrelsens beslut eller gällande reglementen o. d., intagit föreskrift derom, att dessa ordres skulle ställas till distriktsforvaitningen såsom sådan, i följd hvaraf de komme att, innan de nådde vederbörande afdelningsföreståndare, passera distriktschefen, syntes faran för kollisioner mellan öfverdirektörernas och distriktschefernas verksamhet med afseende å linieförvaltningen vara undanröjd, helst i fråga om sjelfva inspektionen någon sådan kollision ej syntes kunna uppkomma, då öfverdirektörens inspektion blefve dels väsentligen en fackinspektion och dels i alla händelser öfverordnad distriktschefens.

Af hvad sålunda blifvit anfördt framginge — yttrar styrelsen — att styrelsen icke ansåge sig böra motsätta sig det af komitén i fråga om distriktsförvaltningens organisation framstälda förslaget, i hvad det väsentliga anginge. Ur principiel synpunkt sedt måste detta förslag visserligen betraktas såsom en blandning af de båda förut omförmälda systemen för linieförvaltningens ledning och öfvervakande, nemligen centralisations- och decentralisationssystemen; och då, att döma af ut-

41 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

talandena vid Londonerkongressen, centralisationssystemet syntes vara det, som vunnit det allmännaste erkännandet, samt frågan om jernvägsadministrationens lämpligaste organisation nu skulle göras till föremål för pröfning af statsmakterna, kunde det synas, som om styrelsen med dess ståndpunkt till frågan bort utarbeta ett nytt, efter verkets nuvarande utveckling afpassadt organisationsförslag, konseqvent bygdt på principen af centralisation. Att styrelsen ej så gjort, hade sin grund förnämligast i två omständigheter. För det första kunde man nemligen ej för närvarande bedöma, hvilken inverkan ett genomförande af det å bane bragta förslaget om inrättande af ett statsdepartement för kommunikationsväsendet kunde komma att utöfva på styrelsens sammansättning och derigenom indirekt på dess ställning till linieförvaltningen. Och vidare företedde centralisationssystemet i sin senaste form — eller det nyaste preussiska systemet — åtskilliga märkliga nyheter med afseende å väsentliga detaljorganisationer, i fråga om hvilka nyheter någon tids erfarenhet om deras verkningar syntes böra afvaktas, innan deras tillämpning hos oss ifrågasattes.

Under sådana omständigheter vore det som styrelsen ansett sig sakna anledning att motsätta sig komiténs förslag till distriktsförvaltningens ordnande. Ty om också detta ur teoretisk synpunkt kunde synas mindre tillfredsställande, torde det likväl i praktiskt hänseende medföra en del förbättringar i den nu bestående ordningen. Och från denna skilde det sig å andra sidan ej heller i sådan grad, att dess antagande kunde anses komma att försvåra en eventuel öfvergång till en mera konseqvent genomförd centralisation. Men om styrelsen således i hufvudsakliga delar biträdde förslaget, utginge styrelsen dervid från den förutsättningen att området för den samfälda distriktsförvaltningens verksamhet komme att begränsas i enlighet med hvad i § G7 åt instruktionsförslaget angåfves, och att distriktschefens myndighet följaktligen icke utsträcktes längre än hvad för uppnående åt ett tillfredsställande samarbete erfordrades, utan att en hvar afdelningsföreståndare finge för sig besluta och vidtaga åtgärder i den stora mängd af ärenden, der samverkan afdelningarna emellan enligt sakens natur vore utesluten.

Hvad derefter beträffade vigtigare enskildheter i komiténs berörda förslag, kunde det icke vara annat än med tvekan, som styrelsen biträdde förslaget att inskränka distriktens antal till fyra. I sin underdåniga skrifvelse den 26 november 1892 med förslag till nytt aflöningsreglemente hade styrelsen visserligen framhållit, att en af de väsentligaste förutsättningarna vid detta förslags uppgörande varit, att trafikdistrikten skulle minskas i antal och ökas i omfång, men dels hade Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Iläft. 6

42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

statsbanenätet sedan dess icke obetydligt utvidgats, och dels vore den af komitén ifrågasatta begränsningen från sju distrikt — bandelen Vännäs—Lideå—Gellivare dervid räknad såsom särskildt distrikt — till fyra väl långt gående. I sakens nuvarande läge ansåge sig styrelsen emellertid icke böra motsätta sig ett försök med linieförvalt.ningens ordnande på fyra distrikt, men skulle efter någon tids erfarenhet befinnas oundgängligen nödigt att öka distriktens antal, skulle styrelsen icke underlåta att till Eders Kongl. Maj:t göra den framställning i sådant syfte, hvartill förhållandena då kundo föranleda. Hvad anginge det norra distriktet, hvilket med Umeåbanan skulle få en utsträckning af nära 1,300 km., torde dock, på sätt reservanter inom komitén framhållit, särskilda anordningar redan från början blifva erforderliga, ehuru styrelsen för sin del förestälde sig att, sedan kompletteringsarbetena å distriktets öfre del hunnit afslutas, någon särskild tjensteman af direktörs grad ej, såsom bemälde reservanter ifrågasatt, beliöfde å denna del anställas, utan att den erforderliga, mera fristående förvaltningen derstädes kunde åstadkommas genom att vederbörande trafikinspektör samt ban- och maskiningeniörer erhölle ett mera sjelfständigt befäl samt utvidgad kompetens i öfrigt än motsvarande funktionärer å det öfriga statsbanenätet. *

Styrelsen, som ville framhålla, att enligt styrelsens mening förslagen om inrättande af särskilda trafiksektioner samt om anställande af juridiskt bildade distriktssekreterare tillhörde de stycken af den ifrågastälda organisationen, hvilka syntes egnade att tillvinna sig mera odeladt erkännande, hade, utöfver hvad ofvan blifvit anmärkt, emot planen för distriktsförvaltningens ordnande icke annat väsentligt att erinra, än att styrelsen, lika med merbemälde reservanter, ansåge nödigt, att vid mellersta distriktets maskinafdelning anstäldes ytterligare en maskiningeniör. Det syntes nemligen styrelsen uppenbart, att en maskindirektör, hvars distrikt enligt komiténs förslag skulle sträcka sig från Hallsberg till Ange och omfatta de redan befintliga verkstäderna vid Liljeholmen, Stockholms norra station och Bollnäs samt den, såsom styrelsen ville antaga, snart blifvande verkstaden vid Tomteboda, omöjligen skulle kunna på ett tillfredsställande sätt sköta sin särskildt i ekonomiskt hänseende så ytterst vigtiga befattning med biträde af allenast två maskiningeniörer, en i Stockholm och en i Bollnäs.

Hvad särskildt beträffade förslaget om uppbördskassagöromålens öfverflyttning till distriktskassorna — hvilket således förutsatte indragning af uppbördskassakontoret hos styrelsen — syntes denna åtgärd, om den också icke stode i något nödvändigt sammanhang med den

43 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ifrågasatta decentralisationen, påkallad redan af den stora utsträckning, statsbanenätet numera erhållit; och för sin del kunde styrelsen icke finna, att härigenom uppbördssäkerheten skulle minskas eller andra afsevärda olägenheter uppstå.

Beträffande de förändringar, komitén föreslagit i centralförvaltningens organisation, yttrar sig styrelsen särskildt om förslagen att inrätta en taxebyrå och att sammanslå befattningarna såsom maskininspektör och teknisk byrådirektör å maskinafdelningen.

Hvad förstnämnda förslag angår, anmärker styrelsen, att hon visserligen i sin underdåniga skrifvelse af den 26 november 1892 icke förutsatt annat än att den nuvarande provisoriska, sedan början af år 1890 bestående ordningen att en af trafikafdelningens öfverdirektörsassistenter — eller byrådirektörer såsom styrelsen föreslagit, att dessa tjensteman borde benämnas — tillika förestode kontrollkontoret skulle fortfara. Taxeväsendets — särskildt efter utvecklingen af den internationella trafiken — allt mera växande betydelse, omfattningen och beskaffenheten af de arbetskrafter, som under de senare åren måst egnas åt denna gren af förvaltningen, samt de skäl,fkomitén i öfrigt anfört till stöd för sin uppfattning i denna del, gjorde emellertid, att styrelsen nu ansåge sig ega fullgiltig anledning att instämma i komiténs ifrågavarande förslag.

Förslaget att befattningen såsom maskininspektör skulle uppgå i befattningen såsom teknisk byrådirektör motiveras af komitén, bland annat, dermed, att det för en öfverdirektörsassistent för maskinärenden förut uppförda arvode i staten för år 1894 indragits på hemställan af styrelsen, som dervid meddelat, att tillfälle ännu ej yppat sig att finna lämplig person för ordinarie innehafvande! af tjensten, samt att några särskilda omständigheter icke af styrelsen i 1892 års memorial blifvit anförda af beskaffenhet att ådagalägga behöfligheten af en teknisk byrådirektör vid sidan af maskininspektören. Styrelsen har nu häremot anfört, att maskininspektörens arbetstid numera så upptoges af resor för besigtning af den materiel, som levererades till statens jernvägar, samt för inspektion af de enskilda jernvägarnes rörliga materiel, att det byråbiträde, han kunde lemna öfverdirektören för maskinafdelningen, icke kunde blifva mycket betydande, utan att han snarare i och för sina inspektionsåligganden behöfde biträde af annan tjensteman; att anledningen till att den tekniska öfverdirektörsassistentbefattningen under en följd af år icke kunnat besättas varit den, att de dermed förenade löneförmånerna varit så relativt låga, att de personer, som kunnat

Centralförvaltningen. Personalens anställning m. m.

44 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

anses till befattningen kompetenta och hvilka densamma förty erbjudits, vägrat att mottaga densamma; att styrelsen på grund häraf varit nödsakad att, i den utsträckning sådant kunnat ske, uppehålla befattningen genom provisoriska anordningar; samt att styrelsen, då fråga nu vore om revision af organisationen, icke ansåge sig kunna underlåta att påyrka uppförandet å maskinafdelningens stat af en särskild teknisk byrådirektör med uppgift, bland annat, att förestå afdelningens rit- och konstruktionskontor samt att vid förfall för öfverdirektören för maskinafdelningen inom styrelsen ersätta denne såsom föredragande för de maskintekniska ärendena.

Vidkommande i öfrigt förslaget till instruktion för centralförvaltningen har styrelsen ansett sig böra anmäla att, då komiténs uppfattning i detta hänseende i det stora hela öfverensstämde med den rådande ordningen, samt de förändringar i instruktionen, komitén ifrågasatt, hufvudsakligen afsåge att åstadkomma förtydligande och kompletterande Bamt af verkets utveckling eljest påkallade detaljbestämmelser utan att rubba sjelfva grunderna för organisationen, styrelsen, om hon också i sitt blifvande yttrande öfver instruktionsförslagets detaljer komme att framställa en del från komitéflertalets afvikande meningar, likväl i hufvudsak komme att till sagda förslag förorda nådigt bifall.

I sitt underdåniga utlåtande den 25 sistlidne november har jernvägsstyrelsen afgifvit särskildt yttrande uti den ofvan berörda frågan om arten af personalens anställning. Såsom nyss antyddes, intog jag inom komitén i denna vigtiga fråga en annan ställning än flertalet. Medan detta förordade bibehållandet af den nuvarande ordningen, uttalades nemligen af mig och en annan ledamot reservationsvis den mening att åtminstone styrelsens hela ordinarie personal borde tillsättas medelst konstitutorial, och att äfven hvad liniepersonalen beträffade samma förfarande torde böra vara regel, men att komitén bort ingå i en undersökning, huruvida för någon eller några grupper deraf särskilda förhållanden skulle förefinnas, som borde föranleda, att i fråga om dem anställningen blefve mindre fast.

Komitén hade till stöd för sin hemställan i ämnet anfört: att bland personalen visserligen rådde en allmän önskan att erhålla en fastare ställning, i följd hvaraf ock i en af åtskilliga stationstjenstemän till Kongl. Maj:t ingifven och af Kongl. Maj:t till komitén för behandling öfverlemnad petition yrkats, att tjenstemännen vid statsbanorna måtte, i likhet med hvad som egde rum vid andra statens verk, »konstitueras till sina befattningar, så att de ej kunde från desamma skiljas utan laga dom och ransakning»; att icke heller kunde

45 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

nekas, att för åtskilliga befattningar, i synnerhet inom styrelsen, likställighet i detta fall med andra embetsverk skulle kunna utan olägenhet för jernvägstjensten medgifvas; men att, då för det stora flertalet befattningar och särskildt för alla dem, som tillhörde den egentliga linietjensten, detta af hänsyn till trafikens säkerhet icke skulle kunna ifrågakomma, komitén ansåge lämpligast, att den nuvarande ordningen bibehölles för jernvägspersonalen i dess helhet, helst likställighet inom verket i detta vigtiga afseende syntes önskvärd, bland annat af den anledning, att åtskilliga svårigheter vid förflyttningar o. d. härigenom undvekes.

Grunderna för reservationen voro hufvudsakligen följande:

Reservanterna erinra till en början, hurusom bestämmelsen att tjenstemän och betjente vid statens jernvägar innehafva sina befattningar endast på förordnande meddelades i sammanhang med jernvägsförvaltningens definitiva organisation och grundade sig på beslut, som af 1868 års riksdag fattats med bifall till en af Kongl. Maj:t i ämnet gjord framställning. Då emellertid förhållandena såväl inom jernvägsförvaltningen som inom statsförvaltningen i öfrigt sedan år 1868 i mångt och mycket vore förändrade, hade det synts reservanterna, som om komitén nu, då fråga vore om jernvägsförvaltningens reorganisation, bort ingå i närmare undersökning, huruvida de skäl, som vid nämnda tidpunkt anfördes till stöd för jernvägspersonalens undantagsställning, fortfarande egde giltighet.

I den skrifvelse af den 30 april 1867, som föranledt framläggandet af den kongl. propositionen för 1868 års riksdag, hade Riksdagen anhållit bland annat, att fullständig framställning måtte ske till Riksdagen rörande de vilkor, hvarunder jernvägstjenstemännen skulle komma att anställas. Med anledning häraf hade trafikstyrelsen utarbetat förslag till reglemente för antagande och entledigande af personalen, deraf dock endast de vigtigaste bestämmelserna förelädes Riksdagen. I motiven till detta förslag hade styrelsen yttrat sig öfver den af Riksdagen vidrörda frågan huruvida de vid statens jernvägstrafik anstälda personer borde komma i åtnjutande af de rättigheter, § 36 regeringsformen tillerkände statens tjenstemän i allmänhet, och dervid anfört, bland annat, att tvenne all jernvägstrafik tillhörande förhållanden egentligen föranledde den olikhet, som måste förefinnas i vilkoren för anställning af trafikpersonal och af tjenstemän vid de flesta andra statens verk.

Det ena bestode deri, att vid de allra flesta befattningar inom jernvägsförvaltningen hos innehafvaren fordrades ej allenast insigter i be-

46 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

fattningen tillhörande åligganden i allmänhet utan äfven speciella personliga egenskaper, såsom rådighet, mod, sjelfbeherskning etc., och slutligen en frisk och stark kropp, och att således fordringarna på en jernvägstjensteman vore sådana, att man icke förr än efter längre tids erfarenhet kunde afgöra, huruvida lian vore i alla hänseenden passande för den befattning, hvartill han en gång blifvit antagen. Om då efter en längre pröfning tjenstemannen icke skulle befinnas ega alla de egenskaper, man hos honom förutsatt, eller om till följd af sjuklighet eller andra omständigheter de erforderliga egenskaperna försvagades, skulle, derest den åberopade paragrafen vore gällande äfven för trafikpersonalen, en sådan tjensteman icke kunna utan eget medgifvande förflyttas till någon annan befattning, der dessa egenskaper i mindre grad toges i anspråk, men der hans insigter och förmåga i öfrigt gjorde honom fullt lämplig. Dertill kunde äfven läggas, att vid en inrättning sådan som jernvägarne, der allt berodde på en talrik och spridd personals sammanhållande till gemensamt och punktligt arbete för ett och samma ändamål, som förfelades om en enda icke förstode eller fullgjorde sin skyldighet i det rätta ögonblicket, vore, för att jernvägstransporten skulle kunna försiggå utan faror och förluster af många slag, en sträng disciplin i tjensten det oeftergifligaste vilkor, hvarunder någon kunde ikläda sig det höga ansvar, som nödvändigtvis måste tillhöra och kännas af hvar och en på den plats, han beklädde, hvarföre enligt styrelsens tanke vore nödvändigt, att en hvar, som vore anstäld i jernvägens tjenst, visste, att han innehade sin plats uteslutande på förtroende till sin duglighet och redbarhet.

Det andra förhållandet, som bidroge till jernvägstjenstemännens undantagsställning, vore den föränderlighet i behofvet af personal, hvilken betingades af vexlingarna dels i sjelfva rörelsen på jernvägarne, dels i systemen för trafikens besörjande samt banornas underhåll och bevakning, hvarutinnan det städse måste vara förvaltningens syftemål att åstadkomma förenklingar, som ledde till förökad besparing, ordning, säkerhet och allmän beqvämlighet.

Granskade man — anmärka nu reservanterna — de skäl, som sålunda på sin tid anfördes till stöd för bestämmelsen om jern vägspersonalens anställande allenast på förordnande, torde man finna, att desamma under nuvarande, väsentligt förändrade förhållanden icke kunde tillmätas synnerlig betydelse.

Sålunda blefve väl numera, då staten drifvit jernvägstrafik i nära 40 år och en ofta lång extra ordinarie tjenstgöring föreginge anställandet i ordinarie beställning, ingen antagen till en plats, der särskilda

47 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

personliga egenskaper erfordrades, utan att man förut varit i tillfälle att försäkra sig om hans lämplighet för platsen. Skulle senare inträffande omständigheter göra en förflyttning önskvärd, kunde en sådan numera verkställas, äfven om tjenstemannen i fråga anstälts under former, som mera öfverensstämde med dem, under livilka tjenstemän vid likartade verk antoges. Reservanterna ville i detta hänseende erinra, att det stora flertalet tjensteinnehafvare inom post- och telegrafverken nu vore underkastade förflyttning, ändock de vore tillsatta medelst fullmakt eller konstitutorial, samt att instruktionen för generaltullstyrelsen innehölle uttrycklig föreskrift derom, att tjensteman eller betjent vid lokalförvaltningen eller kust- och gränsbevakning, som befunnes ej vidare nöjaktigt uppfylla sina åligganden vid den befattning, lian innehade, men kunde lämpligare användas till annan tjenstgöring, finge förflyttas till befattning i samma grad å samma eller annan ort, dock utan minskning i den ordinarie lön, han förut enligt stat åtnjutit. Jemväl för det fall att jernvägspersonalen å sina befattningar erhölle fullmakt eller konstitutorial, skulle alltså kunna bibehållas de nuvarande bestämmelserna att tjenstemän och betjente vid statens jernvägar kunde till andra befattningar förflyttas af den myndighet, som dem antagit, samt att en hvar, som blifvit till ordinarie befattning antagen, skulle tjenstgöra när och hvarhelst han dertill beordrades.

Hvad anginge det ur trafiksäkerhetens synpunkt framstälda krafvet på en sträng disciplin inom jern vägsförvaltningen, så syntes denna disciplin kunna uppehållas, äfven om icke all personal vore anstäld på tre månaders uppsägning. Post- och telegrafstyrelsernas samt framför allt tullstyrelsens instruktioner innehölle i dessa hänseenden stadganden, livilka redan i och för sig syntes betryggande och hvilka skulle blifva det än mera med den vidsträcktare disciplinära bestraffningsrätt, som från början tillkommit jernvägsförvaltuingen.

Beträffande slutligen det sista skälet för jernvägspersonalens anställande på förordnande, eller att behofvet af personal vore föränderligt, så läge det i sakens natur, att jernvägspersonalen i stort sedt måste successivt ökas, och der i följd af systemförändring af ett eller annat slag inskränkning af antalet beställningar inom någon kategori blefve möjlig, torde i alla händelser, sedan verket för länge sedan erhållit ett ordnadt pensionsväsende, icke kunna ifrågakomma att afskeda de öfvertaliga befattningshafvarne ur jernvägens tjenst, utan torde dessa allenast komma att underkastas förflyttning till annan tjenstgöring. Derom vittnade bäst det uttalande, komitén gjort i fråga om sättet för den af komitén föreslagna omorganisationens verkställande.

48 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

De skäl, som anförts till stöd för den nuvarande bestämmelsen om arten af jernvägspersonalens anställning, syntes reservanterna således — i allmänhet taget — icke längre hålla streck. Men å andra sidan kunde detta förhållande — att en ordinarie tjensteinnehafvare kunde, utan att någon som helst försummelse förelåge, från verket aflägsnas — medföra menliga följder för verket i dess helhet och det innebure bestämda olägenheter för personalen. Gerna medgåfve reservanterna, att den stora makt öfver underordnades väl och ve, som sålunda vore inom jernvägsförvaltningen inrymd åt de öfverordnade, icke torde hafva blifvit missbrukad, att uppsägningsrätten i praktiken i allmänhet icke torde hafva användts annat än under förhållanden, likartade med dem, hvarunder post-, telegraf- och tullstyrelserna tillämpade sin afsättningsrätt, men möjligheten att varda utsatt för en förmans godtycke utan utsigt att i besvärsväg vinna ändring förefunnes dock alltid, och detta kunde alstra en undfallenhet, en brist på sjelfständighet, som efter reservanternas åsigt icke vore gagnande för att tjensten skulle skötas så som sig borde. Hvad särskildt de högre tjenstemännen anginge, intoge de rättsligen icke den sjelfständiga ställning, som borde tillkomma dem enligt den åskådning, hvilken af ålder gjort sig gällande inom den svenska statsförvaltningen. I all synnerhet gälde detta om styrelsens ledamöter, hvilka det ålåge att i förekommande fall anmäla mot chefen afvikande meningar; och då efter jernvägarnes tillkomst den ändring vidtagits i regeringsformens § 35, aitt chefen för statens jernvägar upptagits bland förtroendeembetsmännen, vore det uppenbarligen en inkonseqvens, att jemväl föredragandena i styrelsen kunde af Kongl. Maj:t när som helst från sina befattningar afskedas.

Från personalens synpunkt sedt företedde den nuvarande ordningen särskildt en stor olägenhet. Reservanterna hade nyss erinrat, att i praktiken uppsägning af personal visserligen i allmänhet icke torde förekomma annat än under förhållanden, likartade med dem, hvarunder andra styrelser tillämpade sin afsättningsrätt, men ett betydelsefullt undantag gåfves härifrån, nemligen vid sjukdomsförfall. Drabbades en annat verk tillhörande tjensteman eller betjent af sjukdom, finge han behålla lönen intill dess han blefve berättigad till pension, men en tjensteinnehafvare vid jernvägen blefve enligt praxis, oaktadt han såsom ordinarie fått ingå i verkets pensionsinrättning, afskedad, då han af sjukdom varit hindrad att tjenstgöra under tre år i följd, och detta äfven om han icke vore berättigad till någon som helst pension. Detta syntes reservanterna innebära en orättvisa, som icke kunde försvaras.

49 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Af hvad nu blifvit anfördt framginge, att enligt reservanternas förmenande någon verklig grund icke förefunnes för bibehållande af den undantagsställning, hvari jernvägspersonalen hittills befunnit sig. I all synnerhet gälde detta om tjenstemännen inom styrelsen, hvilka syntes i fråga om arbetets art vara fullt jemforliga med tjenstemännen inom andra centrala embetsverk. Så t. ex. torde någon skilnad i detta hänseende icke kunna uppdragas mellan kamererare, revisor, registrator, notarie etc. inom jern vägsstyrelsen och motsvarande tjensteman på andra håll. Komitén hade också, enligt hvad flera gånger uttalats, sökt likställa styrelsens tjenstemän med dom inom motsvarande verk, men då komitén icke velat medgifva jernvägsstyrelsens tjenstemän en fastare ställning, hade likställigheten hufvudsakligen kommit att bestå deri, att desse senare beröfvats de särskilda förmåner, de hitintills — och detta törhända just med afseende å anställningens art — innehaft, såsom t. ex. det fördelaktigare förhållandet mellan lön och tjenstgöringspenningar samt rättigheten att vid tjenstledighet på grund af sjukdomsförfall bibehålla full aflöning under någon tid. Då komitén en gång antagit principen om likställighet med andra styrelseverk, syntes det reservanterna, som om komitén ock bort fullfölja denna princip och icke, der sådant varit egnadt att försämra styrelsepersonalens ställning, i stället åberopa nödvändigheten af likställighet med jornvägens egen liniepersonal. Några afsevärdare svårigheter vid förflyttningar från t styrelsen till linien syntes i verkligheten icke heller kunna uppstå.

I sitt ofvan omförmälda utlåtande af den 25 sistlidne november yttrar jernvägsstyrelsen, att styrelsen genom reservanternas anförande finner vara till fullo ådagalagdt, att den uppfattning, som på 1860-talet föranledt till den nuvarande bestämmelsen om arten af jernvägspersonalens anställning, icke längre kan med fog göras gällande, och förklarar sig icke tveka att under vissa förutsättningar tillstyrka beredandet åt jernvägspersonalen af en anställning, som gör den mera likstäld med personalen inom närmast jemforliga förvaltningsgrenar. Vid granskning af de bestämmelser, som i dylikt hänseende gälla för de med jernvägsförvaltningen närmast likartade verken, har styrelsen vidare trott sig finna, att förhållandena vid tullverket lämpligen kunna tjena till förebild för ordnandet af jernvägspersonalens ställning; och har styrelsen, efter att hafva redogjort för åtskilliga, för tullpersonalen uti ifrågavarande hänseende gällande bestämmelser, uttalat sig för att åt personalen vid statens jernvägar måtte beredas en ställning analog med den, som intages af tullverkets personal, ehuru med vissa skärpta liih. till Riksd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. 7

50 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

bestämmelser särskild! i fråga om tjenstgöringsskyldighet samt skyldighet att vara underkastad förflyttning.

Vid dot förhållande att således endast konstitutorial af det för tullverket förefintliga slag ifrågasattes, ansåge sig styrelsen — yttrar den vidare — i öfrigt sakna anledning att föreslå, det någon eller några grupper åt personalen uteslötes från erhållande af denna förmån. En oeftergiflig förutsättning för styrelsens tillstyrkande af den fastare anställningen vore emellertid —- styrelsen ansåge sig icke nog kunna betona detta — att en sträng disciplin upprätthölles vid statsbanorna. För att möjliggöra sådant måste styrelsens nuvarande bestraffningsrätt bibehållas — eventuelt med komiténs, såsom det ville synas, delvis ur generaltullstyrelsens instruktion hemtade formulering. Framför allt måste den af komitén i §§ 59, 93 och 94 af instruktionsförslaget inrymda rätt för styrelsen att döma till afsättning eller, om vederbörande tillsatts af Kongl. Maj:t, göra framställning om afsättning, bibehållas. Och styrelsen förutsatte derjemte, att åt begreppet disciplinär förseelse gåfves samma omfattning, som i § 18 af gällande tjenstgöringsreglemente vid statens jernvägar. Styrelsen ansåge sig vidare böra hemställa om bibehållande af nuvarande bestämmelser att en hvar, som blifvit till ordinarie befattning vid statens jernvägar antagen, skulle vara pligtig tjenstgöra, när och hvarhelst han dertill beordrades, samt att såväl tjenstemän som betjente måtte kunna till andra befattningar af vederbörande myndighet förflyttas. I sistnämnda fall syntes dock » böra, delvis i enlighet med hvad som förekomme i fråga om tullverket, tilläggas »dock utan minskning i ordinarie arvode». Såsom en ytterligare förutsättning för att jern vägspersonalen skulle å sina befattningar erhålla konstitutorial borde vidare, i nära öfverensstämmelse med hvad gälde för tullpersonalen i allmänhet, stadgas, att tjensteman eller betjent, som vore berättigad till pension af någon utaf de anledningar, som omförmäldes i § 6 af gällande reglemente för statens jernvägstrafiks pensionsinrättning, måtte kunna, jemväl utan egen ansökning, från tjensten entledigas. Och slutligen ansåge sig styrelsen jemväl böra, ehuru tillsvidare i något modifierad form, såsom en dylik förutsättning upptaga komiténs i §§ 57 och 92 af instruktionsförslaget framstälda yrkande, att tjensteman eller betjent, som fylt 65 år, eller betjent, tillhörande tågpersonalen, 60 år, skulle vara pligtig sjelf omedelbart ingifva ansökan om afsked, vederbörande myndighet obetaget att medgifva hans bibehållande i tjenst, derest och så länge han pröfvades kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna. Den modifikation, styrelsen påyrkade, antyddes redan af komitén, i det att

51 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

uti motiveringen till § 57 framhölles, att en dylik bestämmelse för sin tillämpning förutsatte sådan ändring i pensionsreglementet, att möjlighet bereddes vederbörande att vid uppnådd ålder af resp. 65 eller 60 år erhålla någon pension, jemväl om icke de för dylik förmån i reglementet nu föreskrifna vilkor uppfylts. Intill dess en dylik ändring komme till stånd —- hvilket icke lämpligen syntes kunna ske annat än i sammanhang med den reorganisation af pensionsinrättningen, som ifrågastälts — syntes för den skull omförmälda skyldighet att ingifva ansökan om afsked böra blifva beroende på att vederbörande enligt pensionsreglementet kunde komma i åtnjutande af någon pension.

Om de sålunda angifna förutsättningarna — och framförallt de om bibehållande i allt väsentligt af jernvägsförvaltningens bestraffningsrätt samt förflyttningsrätt — vore för handen, kunde styrelsen emellertid icke finna att — såsom komitémajoriteten antydt — fara för trafiksäkerheten skulle uppkomma genom att den ordinarie jernvägsperSonalen å sina beställningar erhölle konstitutorial; och under sagda förutsättningar tillstyrkte styrelsen för den skull i underdånighet den ändring med afseende å den ordinarie jernvägspersonalens anställning, att anställningen, i stället för medelst förordnande tillsvidare, gällande der förordnandet meddelades af styrelsen med tre månaders uppsägning, måtte ega rum medelst konstitutorial.

Hvad nu angår den underdåniga hemställan jag har att göra beträffande de organisationsförändringar, som sålunda satts i fråga och för hvilka jag ofvan redogjort, så skulle jag, beträffande först den föreslagna decentralisationen, vid det förhållande att komiténs förslag härom, i hvilket jag deltagit, blifvit i allt väsentligt biträdt af jern vägsstyrelsen, kunna inskränka mig till att på de skäl, komitén anfört, hos Eders Kongl. Maj:t förorda den framställning till Kiksdagen, som är erforderlig för ändringens genomförande. Jernvägsstyrelsen har emellertid i sitt utlåtande så starkt framhållit vigten af att området för distriktsförvaltningens verksamhet begränsas, att jag, då jag i detta hänseende icke i allo delar styrelsens uppfattning, anser mig böra härvid göra några erinringar.

öfvertygad som jag är om nödvändigheten af att decentralisationens idé kommer till tillämpning vid förvaltningen af ett stort kommunikationsverk — och detta allt mera i den mån verket sväller ut — delade jag inom komitén deras mening, som att börja med förordade inrättandet af särskilda distriktschefsbefattningar. Tydligt är nemligen, att med

Departementschefens yttrande i organisationsfrågan.

52 Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

en sådan anordning större förmåga af effektivitet skulle tillföras den nya organisationen, och att denna derigenom skulle framstå såsom mera helgjuten. På de i komitébetänkandet anförda skäl lät man emellertid inom komitén förslaget om de särskilda distriktscheferna falla och enades i stället om den anordning, som i komitéförslaget fått sitt uttryck. Utöfver hvad af komitén sjelf anförts till stöd härför åberopar nu jernvägsstyrelsen, bland annat, erfarenheten i utlandet, särskildt i Preussen, och förklarar sig skola hafva på det bestämdaste afstyrkt införandet hos oss af den distriktsförvaltningsorganisation, som inom komitén först ifrågasattes. Ett dylikt åberopande af exempel från utlandet, då det gäller särskilda, här bestående eller föreslagna organisationsformer, synes mig visserligen icke böra tillmätas allt för stor betydelse, enär det på grund af den mängd olikheter i förhållandena, som i öfrigt förefinnes, måste vara synnerligen vanskligt att få jemförelsepunkterna fullt riktiga. Jag erkänner dock, att hvad styrelsen andragit kan utgöra ett ytterligare skäl till de af komitén framhållna. att/or närvarande i decentralisationshänseende inskränka sig till det steg, som af komitén ifrågasatts, men jag anser mig på samma gång böra betona att, om organisationen å ena sidan, såsom styrelsen antyder, ej skiljer sig från den nu bestående ordningen i sådan grad, att dess antagande kan anses komma att — åtminstone i någon mera afsevärd grad — försvåra en eventuel öfvergång till en konseqvent genomförd centralisation, den å andra sidan i sig innebär möjlighet till en mera utsträckt decentralisation; och min tro är, att omständigheterna skola befinnas komma att med nödvändighet framkalla en utveckling i denna senare riktning.

I hvarje fall medför komitéförslaget, sådant det slutligen formulerats och af jernvägsstyrelsen tillstyrkts, så stora förutsättningar för uppnåendet af de två önskningsmål, som i främsta rummet väckt tanken på en organisationsförändring af detta slag — nemligen en mera ingående inspektion och ett kraftigare samarbete de olika afdelningarna emellan — att jag icke tvekar att förorda förslaget.

Den af en ledamot inom jernvägsstyrelsen reservationsvis uttalade meningen att särskilda trafikdirektörsbefattningar borde i staten uppföras samt åt jernvägsstyrelsen öfverlemnas att förordna den af afdelningsföreståndarne å distriktet, som dertill befunnes lämpligast, att mot åtnjutande af extra arvode utöfva ungefärligen de funktioner, som enligt komitéförslaget skulle tillkomma distriktschefen i sådan egenskap och i egenskap af föreståndare för den administrativa afdelningen — denna mening kan jag så mycket mindre biträda, som jag är öfvertygad om riktigheten af komiténs uppfattning, att endast genom an-

53 Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ställande af en verklig chef den nödiga enheten och sammanhållningen inom distriktsförvaltningen fullt uppnås, samt komitén synes mig hafva anfört fullgiltiga skäl för att detta chefsskap bör tillkomma föreståndaren för förvaltningens hufvudgren — trafikafdelningen. Reservantens förslag innebär åter ett bibehållande af den nuvarande anordningen med en t. f. intendent.

Hvad beträffar de anmärkningar, jernvägsstyrelsen framstält mot vissa enskildheter i distriktsförvaltningens af komitén föreslagna organisation, så torde styrelsens åsigt att, för beredande af en utaf den långa utsträckningen betingad, mera fristående förvaltning af norra distriktets öfre del, vederbörande trafikinspektör samt ban- och maskiningeniör a denna del böra erhålla ett mera sjelfständigt befäl samt utvidgad kompetens i öfrigt än motsvarande funktionärer å det öfriga statsbanenätet, vara af beskaffenhet att böra godkännas, likasom styrelsen ock synes mig hafva ådagalagt nödvändigheten af att ytterligare en raaskiningeniör anställes vid mellersta distriktets maskinafdelriing.

Vidkommande derefter de i detta sammanhang förut omförmälda ändringarna i centralförvaltningens organisation, så synes komiténs med synnerlig styrka framstälda och af jernvägsstyrelsen biträdda förslag om inrättande af en särskild taxebyrå å trafikafdelningen vara ett förslag af största vigt, som är egnadt att afhjelpa en känbar brist^ i den nuvarande ordningen. Jag tillåter mig i öfrigt i fråga härom påpeka, att början till den sålunda ifrågasatta förändringen redan kan anses vara vidtagen genom Eders Kongl. Maj:ts den 31 nästlidne december, vid fastställande af arvodesstat vid statens jern vägstrafik för innevarande år, lemnade medgifvande om anställande af ytterligare en öfverdirektörsassistent å trafikafdelningen, ehuru visserligen åtgärden, då befattningen till följd af föreskriften i nådiga bref v c t. till jernvägsstyrelsen den 15 november 1895 icke kan med ordinarie innehafvare besättas, är att anse såsom helt och hållet provisorisk.

Jern vägsstyrelsens hemställan att jemte den nuvarande maskininspektören måtte å maskinafdelningens stat uppföras <m särskild teknisk byrådirektör finner jag mig deremot för närvarande icke kunna understödja. Såsom af styrelsens redogörelse framgår, torde. visserligen maskininspektörens arbetstid i väsentlig mån upptagas af inspektionsresor, men å andra sidan torde de göromål, som i öfrigt skulle tillkomma den tekniske byrådirektören å maskinafdelningen, icke vara så omfattande, att de icke — åtminstone tills vidare — kunna, på sätt för närvarande kan anses ega rum, utföras af samma person, som förrättar inspektionerna, helst om denna till närmaste man erhaller ett biträde af

54 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

byråingeniörs qvalifikation, samt, såsom komitén ock föreslagit, en notarie i ordinarie tjenst å maskinafdelningen anställes.

Hvad i öfrigt angår de ofvan berörda förändringar uti nu bestående anordningar, som komitén ifrågasatt med afseende å centralförvaltningen, anser jag — lika med styrelsen — dessa enligt regeln vara af beskaffenhet att böra af Eders Kongl. Maj:t godkännas, om också vid den slutliga granskning, som förslaget med afseende å detaljbestämmelserna lärer komma att undergå, en och annan modifikation torde böra vidtagas. I detta hänseende torde särskildt föreskrifterna rörande semester böra alfattas än mera i öfverensstämmelse med hvad inom andra verk gäller än hvad komitén tänkt sig.

Beträffande frågan om beskaffenheten af personalens anställning — huruvida den i detta hänseende bör i möjligaste mån likställas med personalen inom andra likartade förvaltningsgrenar eller om dess ställning fortfarande skall vara så osäker, att den skall kunna efter endast en kortare varsel utan eget förvållande skiljas från verket — kan jag ej annat än vidhålla mina inom komitén uttalade åsigter. Då man, såsom mig synes, med goda skäl sökt i fråga om aflöningsformer i allmänhet likställa jernvägspersonalen med personalen inom andra verk och derföre velat afskaffa en del endast för jernvägspersonalen införda undantagsförmåner, är det en enkel gärd af rättvisa, att man tillämpar denna grundsats äfven der likställigheten skulle innebära en fördel för personalen. Och enligt min uppfattning innebär beredandet af en fastare ställning åt statstjenarne en fordel äfven för staten sjelf. Det allmänna torde i längden vara bäst betjent med att dessa äro sjelfständiga — icke äro utsatta för frestelsen att öfvergifva hvad de anse vara rätt för faran att misshaga en förman och derigenom möjligen förlora sin plats. Såsom framgår af den ofvan lemnade redogörelsen för jernvägsstyrelsens underdåniga utlåtande i ämnet den 25 sistlidne november, har styrelsen numera ock anslutit sig till denna uppfattning; och jag hemtar deri ett ytterligare skäl för min underdåniga hemställan om framställning till Riksdagen i syfte att bereda jernvägens tjenstemän och betjente konstitutorial å sina befattningar, så att de ej må kunna mot sin vilja innan uppnådd pensionsrätt ur verket skiljas annat än för tjenstefel. Mot detaljerna i det förslag till frågans lösning, styrelsen framstält, har jag ej något väsentligt att erinra. Att personalen skall kunna, när det allmännas intresse sådant kräfver, utan egen ansökning förflyttas till annan befattning, dock alltid utan minskning i ordinarie arvode, betingas af jernvägsadministrationens hela beskaffenhet. Att personalen ock skall, såsom styrelsen framhåller, kunna i administrativ väg från

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ,27- 55

sin tjenst skiljas torde ligga i sjelfva begreppet af konstitutorial. Det är dock väl att märka, att sådant skiljande kan ega rum endast på grund af verkligt tjenstefel, som med iakttagande af laga former beifrats; den beslutande handlar dervid under tjenstemannaansvar och vederbörande har sig öppen rätten att öfver beslutet besvära sig.

De närmare bestämmelserna rörande personalens entledigande för tjenstefel torde böra af Eders Kongl. Maj:t meddelas i den blifvande instruktionen för jernvägsstyrelsen. Deremot lärer nödigt vara att, i sammanhang med att Riksdagens medgifvande äskas rörande personalens anställande medelst konstitutorial, vissa andra af de ofvan angifna förutsättningarna för en dylik anställning underställas Riksdagen. Så synes böra ega rum med bestämmelserna om personalens skyldighet att vara underkastad förflyttning samt att vid viss lefnadsålder från tjensten afgå äfvensom angående vederbörande myndighets rätt att jemväl utan ansökning entlediga tjensteman eller betjent, som enligt pensionsreglementet kan erhålla afsked med pension på grund af det för normal pensions erhållande faststälda antal sammanlagda lefnadsoch tjensteår eller ock på grund af kroppsskada, sjuklighet eller ålderdomssvaghet.

I detta sammanhang torde jag få erinra derom, att i fråga om möjligheten att med jernvägstjenst förena annan tjenst finnes i gällande instruktion (§ 38) stadgadt, att den, som af styrelsen blifvit till ordinarie befattning antagen, icke får åtaga sig annat uppdrag, så framt ej styrelsen anser det kunna utföras utan hinder för hans tjenstgöring vid statens jernvägstrafik, samt att komitén med någon förändrad formulering upptagit detta stadgande i sitt instruktionsförslag (§ 54).

öfvergår jag så till att redogöra för den ifrågasatta löneregleringen vid jernvägsstaten, får jag dervid först erinra, att komitén vid uppgörande af sitt förslag till nytt aflöningsreglemente haft att taga under öfvervägande jernvägsstyrelsens i dess underdåniga memorial den 26 november 1892 gjorda framställning i samma ämne. Komitén har ock i hufvudsak följt den uppställning af reglementsbestämmelserna, styrelsen iakttagit, men med afseende å innehållet i samma bestämmelser funnit sig böra föreslå åtskilliga afvikelser från styrelsens förslag, i det att komitén å ena sidan trott sig böra ifrågasätta långt flera och mera betydande förändringar i nu gällande stadganden än de, som innehållas i styrelsens framställning, men å andra sidan icke biträdt åtskilliga af de förändringar, styrelsen för sin del förordat.

Komiténs förslag till lönereglering.

56 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Beträffande den allmänna karakteren af sitt aflöningsförslag, särskilt i jemförelse med styrelsens förslag af år 1892, anför komitén, bland annat, följande.

Vid angifvandet af de allmänna skäl, som enligt styrelsens förmenande gjorde en omarbetning af reglementet behöflig, hade styrelsen påvisat, att under den tid, som förgått sedan år 1874, då gällande aflöningsreglemente faststäldes, jern vägstrafiken svält ut i afseende på såväl utsträckning som transportarbete till nära dubbelt, att åtskilliga arter af trafik, som till en början legat i sin linda, t. ex. samtrafiken med främmande inhemska och utländska banor, numera intoge en framstående plats, samt att större erfarenhet vunnits om behof vet af arbetskrafter och arbetets fördelning på olika befattningar. Då styrelsen emellertid vidare — under framhållande af det oafvisliga behofvet att reglera arvodena så, att de bättre än nu komme att motsvara befattningarnas vigt och det med dem förenade ansvar samt blefve tillräckliga för innehafvarnes skäliga lefnadsbehof — anförde, att det icke torde kunna förnekas, att aflöningarna vid statens jernvägar i många fall vore lägre än hvad som uti på senare åren faststälda stater bestämts för analoga tjenster vid sådana statens embetsverk, hvilka, likt jernvägarne, stode i omedelbar beröring med det industriella och kommersiella lifvet, såsom t. ex. post- och tullverken, ansåge sig komitén böra häremot göra några erinringar. Hvad styrelsen sålunda anmärkt hade nemligen visserligen sin riktighet i fråga om en del befattningar, särskildt inom centralförvaltningen, der aflöningen endast utgjordes af det i stat upptagna arvodet, men åtminstone med afseende å tjenster inom de högre betjeningsgraderna vid distrikten gälde att, om man, såsom skäligt vore, sammanräknade värdet af de särskilda löneförmåner af olika slag, hvilka förutom det egentliga arvodet vore med tjensterna förenade, jemförelsen med motsvarande befattningar inom andra verk ingalunda utfölle till jernvägskorpsens nackdel. Härvid vore emellertid att märka, att man måste räkna med arvodesbeloppen sådana de faktiskt utginge, och icke sådana de enligt aflöningsreglementet kunde utgå, ty detta senare upptoge i fråga om åtskilliga befattningar inom skalan af löneklasser så relativt låga arvodesbelopp, att tillämpning af desamma icke på länge — om ens någonsin — kunnat ega rum. I detta senare hänseende hade styrelsen i öfrigt anmärkt, att de uti nuvarande reglemente upptagna tre lägsta arvodsklasserna (den 23:dje å 360, den 24:de å 300 och den 25:te å 240 kronor) af styrelsen uteslutits, enär erfarenheten ådagalagt, att under numera rådande högre lefnadskostnader och ökade dagsverkspris dugliga arbetskrafter ej kunde er-

57 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27■

hållas för så låga aflöningar, som enligt dessa klasser skulle utgå. Likaledes hade styrelsen för de högre befattningarna bestämt minimibeloppet af arvode efter befattningens betydenhet och med afseende derå, att utom i sällsynta undantagsfall ingen torde komma att med högre befattning beklädas utan att hafva visat sig dertill kompetent under en föregående längre tjenstgöring å lägre platser inom verket och genom erforderliga högre kunskapåmått. Derför hade ock vid sådana befattningar uteslutits åtskilliga lägre arvodsbelopp, som det nuvarande reglementet upptoge, men hvilka ej kunde komma till användning. Styrelsen hade vidare föreslagit en del förändringar i afseende på den högre gränsen för arvoden inom samma befattning. Arvodena för några befattningar, om hvilkas fortfarande behöflighet till visst antal erfarenhet vunnits under den förflutna tiden, hade vidare öfverförts från löneklasser till fasta.

* p Det förslag till nytt aflöningsreglemente, som komitén uppgjort, inne- Ijure åter större och mera genomgripande förändringar i den bestående ordningen än dem, styrelsen ansett erforderliga. Sålunda måste den af komitén påyrkade decentralisationen af ärendena samt inrättandet af särskilda distriktsförvaltningar föranleda en betydande förändring i aflöningsreglementets bestämmelser. Enahanda måste verkan blifva åt de sträfvanden efter åstadkommande af största möjliga likhet i aflöningsformer med öfriga embetsverk, hvilka komitén sökt fullfölja och hvilka, bland annat, fått sitt uttryck i reglering af de särskilda, vid sidan af det egentliga arvodet utgående förmåner, som i så stor utsträckning för närvarande förekomme inom jernvägsförvaltningen, samt i öfverförande till aflöning medelst fasta arvoden af ett vida större antal befattningar än jernvägsstyrelsen för sin del ifrågasatt. Hvad åter anginge jernvägsstyrelsens förslag om uteslutande af vissa lägre löneklasser så väl från skalan af sådana klasser öfver hufvud taget som med afseende å särskilda befattningar, så hade komitén i allt väsentligt anslutit sig till detta förslag. I förstnämnda hänseende kunde naturligen icke ifrågakomma att i ett nytt aflöningsreglemente uppföra så låga arvodesbelopp som de, hvilka vore faststälda för de tre lägsta nu befintliga löneklasserna. Och i sistnämnda hänseende innehölle gällande aflöningsreglemente bestämmelser, som enligt nuvarande förhållanden vore orimliga och hvilka endast kunde historiskt förklaras deraf att, då de ifrågavarande bestämmelserna först meddelades, verket varit under uppsättning samt åtskilliga personer fått anställning derstädes, äfven i relativt öfverordnade befattningar, utan någon egentlig föregående tjenstgöring och utan att bestämda kompetensfordringar gjordes gällande.

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. 8

58 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

Under sådana omständigheter och då närmare erfarenhet tillika saknades om det arbete, som i verkligheten kunde komma att af befattningarnas innehafvare kräfvas, kunde försigtigheten bjuda att tillmäta rymliga latituder i fråga om löneklasser. Af dessa anledningar hade de i reglementet för en och samma befattning uppförda arvodesbeloppen kunnat komma att förete så väsentliga skiljaktigheter mellan minimi- och maximiaflöningen som exempelvis för chefen för milkontoret från 1,800 till 4,200 kronor, för distriktskassör från 720 till 2,400 kronor, för han-, maskin- eller trafikdirektör från 3,000 till 4,800 kronor, för baningeniör från 1,200 till 3,600 kronor, för maskiningeniör från 1,800 till 3,900 kronor och för telegrafist, livilkens befattning numera vore öfverordnad stationsskrifvaretjenst, från 240 till 2,400 kronor. Numera då, på sätt jernvägsstyrelsen erinrat, till innehai vare af högre befattningar enligt regeln befordrades personer, hvilka förut tjenstgjort i lägre befattningar inom verket och der intjenat flera löneklasser eller hvilka aflagt särskilda högre kunskapsprof, borde aflöningsgraderna lämpas efter de förändrade förhållandena och sådana grader, hvilka icke kunde erhålla användning, uteslutas.

Jag anhåller nu att få i paragrafföljd redogöra för innehållet i äfvensom motiven till komiténs reglementsförslag, för så vidt samma förslag är åt beskaffenhet att böra här särskildt anmälas; och blir jag dervid i tillfälle att på vederbörliga ställen beröra jemväl jernvägsstyrelsens år 1892 afgifna framställning i ämnet.

Beträffande § 1, hvilken angifver skilnaden mellan de två hufvudslag af ordinarie arvode, hvilka förekomma vid jern vägsstaten, nemligen fast arvode och arvode efter klass eller »föränderligt arvode», såsom dylikt arvode för närvarande kallas, har komitén anmärkt, bland annat, att åt definitionerna på de båda slagen af arvode gifvits en större omfattning i syfte att skilnaden dem emellan, sådan den nu faktiskt förelåge och enligt komiténs förslag än afgjordare skulle framträda, måtte komma att tydligare framstå. Komitén har vidare redogjort för grunden till och uppkomsten af den för jernvägsstaten egendomliga aflöningsformen »arvode efter klass», hvars bibehållande — ehuru i mindre utsträckning än förut — komitén sålunda föreslagit. Rörande denna redogörelse torde det tillåtas mig att hänvisa till komitébetänkandet (sid. 263—264).

I fråga om berörda aflöningsform anser jag mig emellertid böra vidare framhålla, att komitén i § 20 af instruktionsförslaget föreslagit

59 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

en, såsom mig synes fullt befogad, bestämmelse derom, att i plenum inom jernvägsstyrelsen skola behandlas »frågor om de allmänna grunder, enligt hvilka uppflyttning af personal i löneklass bör eg a rum». Detta sitt förslag har komitén motiverat sålunda:

Upptagandet bland plenimålen och öfver hufvud taget i instruktionen af en bestämmelse om allmänna grunder för personalens uppflyttning i löneklasser innebure en väsentlig nyhet. På sätt af förslaget till nytt aflöningsreglemente inhemtades, hade komitén kommit till den uppfattning att den nuvarande aflöningsformen af s. k. föränderligt arvode eller arvode efter löneklass borde, om också i inskränktare omfattning, fortfarande bibehållas. Allmänt kändt vore emellertid, att bland personalen rådde en önskan om ändring af denna aflöningsform — en önskan som bland annat fått sitt uttryck i en af flera stationstjenstemän till Kongl. Maj:t ingifven och genom nådig remiss till komitén för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af dess uppdrag öfverlemnad petition, deri bland annat hemstälts, att i aflöningsreglementet måtte inflyta sådana bestämmelser angående dess tillämpning, att personalen efter ett bestämdt antal år af oförvitlig tjenstgöring komme i successivt åtnjutande af de i reglementet för resp. tjenstegrader faststälda löneklasser.

Att en dylik önskan rådde torde bero på föreställningen att uppflyttningarna i löneklasser, då uttryckliga bestämmelser angående grunderna härför saknades, lätt kunde blifva beroende på vederbörandes godtycke, hvilken föreställning måhända i viss mån underhölles deraf, att olika grunder i detta hänseende i verkligheten tillämpades med afseende å olika befattningar. Komitén, som icke kunnat undgå att finna önskvärdt, det bestämdare föreskrifter uti ifrågavarande hänseende meddelades, hade jemväl varit betänkt på att efter finskt mönster föreslå intagandet i aflöningsreglementet af bestämmelse att innehafvare af föränderligt arvode skulle i allmänhet vara berättigad att efter visst antal år uppflyttas i närmast högre klass. Men då behof af sådan uppflyttning i sjelfva verket icke i lika grad förefunnes för alla med föränderligt arvode aflönade kategorier, och då vid sådant förhållande meddelandet af ett dylikt generelt stadgande skulle medföra orättvisor och på samma gång, enär löneförhöjning i vissa fall komme att ega rum utan grundad anledning, blifva i ekonomiskt hänseende för jernvägen betungande, medan å andra sidan intagandet i aflöningsreglementet af detaljerade bestämmelser, som toge hänsyn till alla de särskilda omständigheter, hvilka för olika grupper af personalen påkallade olika stadganden i detta hänseende, skulle blifva allt för om-

60 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ständligt, hade komitén i stället i instruktionsförslaget infört ett stadgande, som förutsatte, att styrelsen skulle genom formligt beslut fastslå de grunder för uppflyttning i löneklasser, styrelsen funne för de särskilda befattningarna böra i allmänhet tillämpas. Om sedermera dessa grunder — såsom komitén förutsatte — för personalen bekantgjordes, syntes förhållandena uti ifrågavarande hänseende vara på ett jemväl för personalen tillfredsställande sätt ordnade.

I § 2 meddelas föreskrift om arvodets fördelning i lön och tjenstgöringspenningar.

Gällande aflöningsreglemente faststälde — anmärker komitén — tjonstgöringspenningarne för arvodesbelopp, som uppginge till eller öfverstege 1,200 kronor, till en femtedel och för lägre arvode till en sjettedel; och styrelsens förslag vore härmed öfverensstämmande. Denna delningsgrund, hvilken infördes vid statsbaneförvaltningens första organisation och godkändes af 1868 års riksdag, men sedermera icke varit föremål för Riksdagens pröfning, vore för personalen vida förmånligare än de delningsgrunder, som vid de stora löneregleringarna på 1870- och 1880-talen fastställs för de civila verken i allmänhet och särskildt för de med jernvägsstaten närmast jemförliga, eller post- och telegrafstaterna.

Då den åskådning, som fått göra sig gällande vid löneregleringarna för de civila verken i allmänhet, syntes ega full tillämplighet jemväl på jernvägsstaten, hade komitén emellertid, ändock att förändringen innebure en försämring i jernvägspersonalens nuvarande förmåner, funnit sig icke kunna tillstyrka bibehållandet af nuvarande delningsgrund utan böra för jernvägsstaten i detta hänseende ifrågasätta största möjliga likställighet med motsvarande embetsverk. Komitén hade derför vid affattandet af staten för fasta arvoden i § 3 för de arvoden inom central förvaltningen, hvilka fullt motsvarade lönegrader vid de öfriga centrala embetsverken, tillämpat det för dessa lönegrader fastslagna förhållande mellan lön och tjenstgöringspenningar samt för sådana arvoden inom centralförvaltningen, hvilka icke fullt motsvarade lönegrader vid de centrala verken, men öfverstege den vid dessa senare förekommande lägsta tjenstemannaaflöningen, låtit fördelningen blifva analog med den för närmast jemförliga befattningar gällande. I fråga åter om öfriga arvoden inom centralförvaltningen äfvensom samtliga arvoden vid distrikten hade följts den vid de stora lokalstaterna i allmänhet tillämpade principen att lönen borde utgöra tre fjerdedelar och tjenstgöringspenningarne en fjerdedel af aflöningen, dock

61 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

att komitén beträffande arvoden, som understege 1,500 kronor, ansett sig, för att icke i fråga om dessa små aflöningsbelopp. förändringen måtte blifva allt för genomgripande, böra göra den modifikation att föreslå lönen till fyra femtedelar och tjenstgöringspenningarne till en femtedel. Rörande de endast vid fasta arvoden förekommande ålderstilläggens fördelning i lön och tjenstgöringspenningar hade styrelsen i förevarande paragraf föreslagit bibehållande af nu gällande norm, eller att fördelningen måtte ske enligt samma grund, som vore bestämd för det ursprungliga arvodet. För åstadkommande jemväl i detta hänseende af öfverensstämmelse med närmast likartade embetsverk hade åter komitén i § 3 föreslagit, att ålderstilläggen måtte vid centralförvaltningen helt och hållet räknas till lönen, men vid distrikten utgå till tre fjerdedelar såsom lön och till en fjerdedel såsom tjenstgöringspenningar.

§ 3 innehåller bestämmelser rörande de fasta arvodena, Komitén anför i detta afseende hufvudsakligen följande.

Bland de med fast arvode aflönade befattningarna hade redan styrelsen upptagit flera, för hvilka aflöningen förut utgått efter klass. Medan sålunda af de i arvodesstaten för år 1895 uppförda 6,156 ordinarie arvoden endast 13 vore fasta, skulle antalet sådana arvoden enligt styrelsens förslag uppgå till 29. Komitén hade, såsom redan förut antydts, ansett sig böra betydligt öka antalet fasta arvoden och hade dervid utsträckt denna aflöningsform, som förut endast tillämpats inom centralförvaltningen, jemväl till distrikten. Men ehuru fast arvode föreslagits för alla sådana befattningar, i afseende å hvilka befattningshafvarnes antal synts utan olägenhet kunna för någon längre tid af Riksdagen fastställas, hade dock de vid jernvägsförvaltningen i detta hänseende rådande egendomliga förhållandena haft till följd, att antalet fasta arvoden blifvit jemförelsevis litet i proportion till antalet rörliga. Enligt komiténs förslag skulle emellertid förstnämnda antal uppgå till 208. Utöfver nu befintliga fasta arvoden för generaldirektör, öfverdirektör, kamererare, föreståndare för statistiska kontoret, registrator och aktuarie, notarie, revisor, hufmidkassör och uppbördskassör hade styrelsen föreslagit dylika för följande personal: byrådirektör, maskininspektör, föreståndare för milkontoret, telegraf direktör, förste kontrollör, biljett- och formulärförvaltare, byråsekreterare samt förste vaktmästare hos styrelsen. Komitén, som uteslutit maskininspektörs- och uppbördskassörstjensterna, men deremot ansett den af styrelsen till indragning ifrågasatta, för närvarande med fast arvode i stat uppförda öfverkontrollörsbefattningen

62 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

böra, om ock under den förändrade benämningen af byrådirektör, med dylikt arvode bibehållas, hade för sin del i öfrigt föreslagit följande tjenstemän att utöfver de af styrelsen upptagna erhålla fast arvode, nemligen inom centralförvaltningen: arkitekt, byråingeniör och kontrollör samt vid distrikten: distriktschef, handirektör, maskindirektör, trafikinspektör, distriktssekreterare, baningeniör, maskiningeniör, distriktskassör, verkstadskamererare, förrädsförvaltare, maskininspektor, verkmästare, telegrafinspektör, stationsinspektor å station af l:sta, 2:dra och 3:dje klass, byråassistent samt underinspektör och expeditionsföreståndare.

Generaldirektören och chefen för jernväg sstyr elsen uppbure för närvarande ett årligt arvode af 10,000 kronor samt åtnjöte dessutom förmånen af fri bostad (med vedbrand) i statens hus. Enligt hvad i annat sammanhang framhölles, hade komitén icke kunnat finna fullgiltiga skäl föreligga för att styrelsens chef skulle åtnjuta nämnda naturaförmån. Att med förmånens borttagande bibehålla arvodet vid det nu i stat faststälda beloppet, 10,000 kronor, ansåge komitén likväl icke tillrådligt. Tungt vägande skäl funnes nemligen enligt komiténs förmenande för att statsbaneförvaltningens chef måtte erhålla en något högre aflöning. Statsbaneförvaltningen vore statens utan jemförelse största industriella affär och det sätt, hvarpå högsta ledningen af denna affär utöfvades, blefve, helst sedan stambanebyggnaden fullbordats och nödvändigheten att genom ändamålsenliga anordningar uppdrifva affärens afkastningsförmåga trädt, i förgrunden, af allt större betydelse ej blott för statens finanser utan för landets hela ekonomiska lif. Under sådana omständigheter måste det vara af synnerlig vigt, att löneförmånerna för den ansträngande och ytterst ansvarsfulla befattningen ej sattes så låga, att möjlighet uteslötes att i förekommande fall besätta platsen i stället för från statstjenstemännens led med någon framstående industriidkare eller inom näriugslifvet eljest erfaren person. Men de löneförmåner, hvilka stode till buds för de framskjutne männen på detta område, vore, såsom bekant, vida högre än hvad staten lemnade cheferna för de centrala embetsverken, i det att storindustrien med rätta ansåge, att de ökade omkostnaderna i följd af något högre aflöning flerfaldiga gånger uppvägdes af den fördel, som tillskyndades affären genom att i spetsen för denna stäldes den mest lämpliga person, som kunde erhållas. Med afseende å hvad nu blifvit anfördt och då statsbaneförvaltningens chef alltså såsom ledare af en stor industri i flera afseenden intoge en helt annan ställning än cheferna för de centrala embetsverken, hade komitén ansett det vara med klok hushållning förenligt, att förstnämnde chef erhölle en något högre aflöning än hvad i allmänhet bestodes dessa

63 Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 27.

senare; och hade komitén i sådant hänseende förestält sig, att arvodet lämpligen borde bestämmas till 12,000 kronor, deraf 8,000 kronor lön och 4,000 kronor tjenstgöringspenningar.

I sammanhang med regleringen af chefens aflöning hade komitén icke kunnat underlåta att bringa på tal en fråga, som kräfde en tillfredsställande lösning, nemligen frågan om ett bättre ordnande af chefens pensionering. För närvarande gälde för denna pensionering enahanda grunder som för all öfrig jernvägspersonals pensionering, så att chefen måste för erhållande af full pension hafva efter minst 30 års tjenst i ordinarie anställning vid statens järnvägstrafik uppnått sådan ålder, att hans lefnadsår och tjensteår sammanräknade uppginge till talet 95. Om nu den person, som förordnades till chef, icke förut tillhört jernvägsstaten, så vore det högst sannolikt, att han vid sitt afskedstagande icke hunnit uppfylla de för pensions erhållande sålunda föreskrifna vilkor, utan att han måste, derest Riksdagen icke trädde emellan, afgå utan pension eller — om han tjenat i öfver 10 år — med en högst otillräcklig sådan, och detta äfven om hatt förut varit anstäld i annan statstjenst. En dylik anordning måste uppenbarligen försvåra möjligheten att få den vigtiga posten på bästa sätt besatt och vore dessutom i sig orättvis, ty under sin tjenstetid nödgades chefen, förutom betydande retroaktivafgifter, erlägga högst afsevärda årliga pensionsafgifter, hvilka, om chefen exempelvis vid utnämningen varit 50 år gammal, för pensionsinrättningen samt enke- och pupillkassan sammanlagdt uppginge till icke mindre än 1,068 kronor om året.

Med afseende å hvad nu blifvit anmärkt och med stöd af exempel från Danmark, der statsbanechefen pensionerades efter andra grunder än den öfriga personalen, hade komitén ansett sig böra föreslå, att generaldirektören och chefen för jern vägsstyrelsen icke behöfde ingå såsom delegare i statens jernvägstrafiks pensionsinrättning samt i dess enke- och pupillkassa utan skulle vara berättigad till erhållande af pension å allmänna indragningsstaten i enlighet med de grunder, som för cheferna för öfriga centrala embetsverk vore eller kunde blifva bestämda.

Hvad derefter anginge öfver direktör sbefattningarna, så vore för öfverdirektör för närvarande uppfördt ett årligt arvode af 6,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor hvartdera, att inträda efter resp. 5 och 10 år. Jemlikt nådiga brefvet den 23 december 1880 tillkomme öfverdirektör dessutom förmånen af fri bostad jemte vedbrand, dock att öfverdirektören för byråafdelningen, som förut benämnts byråchef och först genom nådigt bref den 23 december 1881 erhållit sin nuva-

64 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

rande titel, icke åtnjutit dylik förmån. Styrelsen hade icke föreslagit någon direkt förändring i de nuvarande aflöningsförhållandena, men skulle, om den nuvarande formuleringen af bestämmelsen om öfverdirektörs rätt till bostadsförmån, på sätt styrelsen afsett, intoges i det nya aflöningsreglementet, äfven öfverdirektören för byråafdelningen erhålla uttrycklig rätt till dylik förmån.

Komitén hade i annat sammanhang uttalat sig för upphörande af öfvevdirektörs rätt till fri bostad; och frågan blefve dä endast till hvilket belopp i kontanta penningar arvode borde för honom i den nya lönestaten uppföras. Enär öfverdirektörsbefattning vore mest jemförlig med byråchefstjenst vid de centrala verken, syntes ligga närmast till hands att för befattningen uppföra den aflöning, som vore byråchef tilldelad, eller 6,400 kronor jemte ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 år. Komitén hade emellertid icke ansett sig kunna förorda en så stor nedsättning i öfverdirektörernas nuvarande löneförmåner, som en dylik åtgärd skulle innebära. Om ledamot i jernvägsstyrelsen gälde nemligen delvis hvad förut vore framhållet beträffande styrelsens chef, eller att vid aflöningens bestämmande hänsyn måste tagas till jernvägsförvaltningens industriella karakter. Aflöningcn borde alltså icke sättas allt för lågt i förhållande till hvad motsvarande befattningar å det industriella — och här särskildt det jernvägsindustriella — området betingade, på det att framstående förmågor inom facket icke måtte drifvas öfver till den privata industrien. Och vidare måste i följd af jernvägstjenstens egenartade natur en ledamot af jernvägsstyrelsen anses hafva större ansvar och mera maktpåliggande arbete än ledamöterna i de öfriga styrelseverken öfver hufvud taget — något som i viss mån torde vara erkändt redan genom den benämning, hvilken tilldelats jernvägsstyrelsens ledamöter, och jemväl framginge af den nödvändighet, som visat sig vara för handen att bemyndiga dessa att i större utsträckning än andra styrelseledamöter träffa afgöranden å styrelsens vägnar. Vid öfvervägande af alla dessa omständigheter hade komitén kommit till den uppfattning, att i stället för det enda ålderstillägg å 600 kronor efter 5 år, som vore byråchef tilldeladt, öfverdirektör borde med samma begynnelselön som byråchef, eller 6,400 kronor, kunna erhålla två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år.

Öfverdirektörsassistent hade under senare tider antagits med ett arvode af 4,200 kronor samt kunde derutöfver erhålla två ålderstillägg å 300 kronor efter resp. 3 och 6 år. För byrådirektör — såsom benämningen ansetts böra blifva — hade styrelsen föreslagit en aflöning

65 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

af 4,500 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år, eller samma aflöning, som vid de centrala embetsverken vore faststäld för tjenst af andra graden. Då ifrågavarande tjensteman, hvilka vore öfverdirektöremas närmaste män samt enligt förslaget till instruktion skulle få till åliggande, bland annat, att i öfverdirektörs frånvaro, der Kongl. Maj:t ej annorlunda bestämde, utan särskildt förordnande upprätthålla dennes tjenst, numera, efter den utvidgade kompetens befattningarna tid efter annan erhållit, torde vara fullt jemförliga med tjenstemännen af andra graden vid de centrala verken, hade komitén icke tvekat att biträda styrelsens förslag i denna del.

För den byrådirektör, hvilken skulle vara föreståndare för kontrollkontoret (kom.-bet. sid. 212—214), hade komitén uppfört samma aflöning som för öfriga byrådirektörer, enär platsens vigt och betydenhet särskildt efter den storartade utvidgning, kontrollkontoret genom samtrafiken erhållit, ansetts kräfva detta.

Antalet byrådirektörer är af komitén upptaget till 7, hvilket med inberäkning af maskininspektören, öfverkontrollören och den i årets arvodesstat upptagne njm öfverdirektörsassistenten å trafikafdelningen motsvarar nuvarande antal dylika funktionärer.

Gällande instruktion upptoge — anför komitén vidare — bland tjenstemännen vid banafdelningen inom styrelsen en arkitekt, med åliggande att utföra ritningar och kostnadsförslag till nya husbyggnader eller förändringar af äldre sådana samt att årligen inspektera vården om de redan befintliga och föreslå de åtgärder, han med anledning deraf ansåge behöfliga. Styrelsen hade emellertid i sitt förslag till nytt aflöningsreglemente, då de till befattningen hörande bestyren alltsedan år 1863 utöfvats af en person, som med Kongl. Maj:ts i de årligen faststälda arvodesstaterna lemnade medgifvande aflönats enligt med honom träffadt aftal, samt med hänsyn i öfrigt till stambanebyggandets inskränkning (kom.-bet. sid. 273) hemstält, att nämnda befattning icke borde aflönas med i ordinarie stat faststäldt arvode.

Med afseende å det stora antal husbyggnader, som vid statens jernvägar funnes — detta antal uppginge år 1895 till omkring 3,500 — syntes det emellertid komitén ligga i öppen dag, att en arkitekt jemväl efter stambanebyggandets afslutande erfordrades vid statsbanorna. Det måste då enligt komiténs förmenande vara med klok hushållning förenligt samt i öfrigt ändamålsenligt att göra denna befattning till ordinarie för att försäkra sig om på en gång ett relativt billigt arbete och kontinuitet deri. Jernvägsarkitekturen hade numera erhållit en så stor betydelse, att densamma med allt skäl syntes böra Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 A/d. 18 Bäft. 9

66 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

göras till föremål för specialstudium, på det att erfarenheten vid främmande jernvägar och resultaten af der anstälda försök i olika riktningar måtte kunna komma äfven oss till godo. Anställandet af en särskild arkitekt vid statsbanorna borde emellertid ingalunda utesluta möjligheten att, då fråga vore om byggnadsföretag af mycket omfattande art, här som på andra håll anordna täflan mellan flera arkitekter för att dymedelst erhålla garanti för att byggnadsfrågan blefve underkastad den sorgfälligaste pröfning. En sådan möjlighet vore ock förutsatt i § 16 af förslaget till ny instruktion genom stadgandet att styrelsen finge för arkitektoniska ändamål anlita tillfälligt biträde af sakkunnige.

Vid öfvervägande af de löneförmåner, som borde tillkomma statsbanornas arkitekt, hade denne tjensteman synts skäligen böra likställas med tjenstemännen af andra graden vid de centrala verken och således erhålla en aflöning af 4,500 kronor, med rätt till två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år.

För telegraf direktören upptoge gällande reglemente ett föränderligt arvode af lägst 2,700 och högst 3,900 kronor, förutom två ålderstillägg å 300 kronor, att inträda resp. 3 och 6 år efter det han uppnått den för befattningen bestämda högsta arvodesklassen. Ehuru numera icke kunde ifrågakomma annat än att detta högsta arvodesbelopp 3,900 kronor vid befordran till platsen omedelbart tillämpades, vore likväl aflöningen enligt komiténs uppfattning alldeles för låg för att motsvara det arbete, som efter den ökade utsträckning, jernvägsnätet sedan löneregleringen år 1874 erhållit, samt de förändringar, de elektriska anordningarna derstädes sedan dess undergått, numera vore med tjensten förenadt. Styrelsen hade jemväl ifrågasatt aflöningens likställande med hvad af styrelsen för kontorsföreståndare föreslagits, eller 4,000 kronors fast arvode jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år. För sin del ansåge komitén emellertid rättvisa och billighet kräfva, att man gjorde äfven denna plats i aflöningshänseende fullt likstäld med en andra gradens tjenst inom de centrala embetsverken.

Telegrafdirektören, hvilken måste vara en i sitt fack framstående ingeniör, hade enligt gällande instruktion att tillse uppsättningen och underhållet af statens jern vägars samtliga telegraflinier och apparater samt att utöfva uppsigt öfver de för detta ändamål inrättade reparationsverkstäder. Numera hade han emellertid — och skulle enligt komiténs förslag fortfarande få — enahanda åligganden jemväl i fråga om statsbanornas öfriga elektriska anordningar. I hvilken grad telegrafdirektörens arbete i sjelfva verket ökats sedan början af 1870-talet

67 Kongl. Maj tis Nåd. Fr oposition N:o 27.

framginge bland annat deraf, att statens jernvägar nu hade mera än 2’/j gång så långa telegrafledningar och mera än 2’A- gång så många telegrafstationer och telegrafapparater som då; att en mängd elektriska anordningar för betryggande af trafikens säkerhet numera blifvit efter utlandets föredöme införda vid statsbanorna; samt att, medan i början af 1870-talet telefonen ej var uppfunnen och elektricitetens praktiska användning för belysning ej känd, jernvägen nu använde en mängd telefoner samt på många ställen infört elektrisk belysning. Om man derjemte betänkte, att elektriciteten med al] säkerhet komme att i flera olika hänseenden erhålla en allt större betydelse för jernvägsdriften, syntes någon tvekan icke böra råda derom, att aflöningen för styrelsens telegrafdirektör, hvilken vid sidan af sin omfattande praktiska verksamhet hade att genom studier följa utvecklingen på detta område, icke borde för knappt tillmätas. Komitén ville slutligen icke lemna oanmärkt, att den löneförhöjning, komitén ifrågasatt, faktiskt icke skulle blifva så betydande, som till en början kunde synas, enär den nuvarande telegrafdirektören tillika varit i åtnjutande af ett extra arvode af 600 kronor om året för upprätthållande af befattningen såsom telegrafinspektör vid första trafikdistriktet, hvadan alltså hans löneförmåner redan vid tillträdet till telegrafdirektörstjensten uppgått till 4,500 kronor och sedermera ökats genom ålderstillägg.

Efter nu omförmälda befattningar följde i den uti förevarande paragraf intagna staten en grupp af tjenster, för hvilka komitén i anslutning till styrelsens förslag uppfört en aflöning, liggande emellan den för andra gradens tjenster vid de centrala embetsverken faststälda och den för första gradens tjenster derstädes gällande, nemligen 4,000 kronor med två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år. Till denna grupp hade hänförts befattningarna såsom kamererare, hufvud- )kassör, föreståndare för statistiska kontoret, föreståndare för milkontoret samt förste kontrollör. Af dessa tjensteman åtnjöte kamereraren och föreståndaren för statistiska kontoret (förste aktuarien) redan nu sagda aflöning, och anledning syntes komitén icke förefinnas att lör dem ifrågasätta någon förhöjning deri. Hvad särskildt kamereraretjensten beträffade, så aflönades visserligen närmast motsvarande befattningar vid de centrala embetsverken såsom tjenster af andra graden, men befattningarna vore icke med hvarandra fullt jemförliga, bland annat af den anledning att bokföringen vid jernvägen väsentligen verkstäldes vid distrikten samt kamererarens åtgörande i denna del hufvudsakligen bestode i att sammanföra de inkomna räkenskaperna.

Föreståndarens för milkontoret (milkontrollörens) aflöning vore i af-

68 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

löningsreglementet bestämd till lägst 1,800 och högst 4,200 kronor. Förstnämnda belopp vore emellertid alldeles för lågt. På grund af tjenstens i sammanhang med utvidgning af kontorets arbeten ökade betydelse hade redan från början tilldelats nuvarande innehafvaren högsta arvodesbeloppet. Då denne tillika uppbure extra ersättningar med 600 kronor för tillsyn af kontroll för enskilda jernvägars räkning, som af dessa jernvägar efter visst pris betalades, och med 300 kronor för nytillkomna, genom föreståndarens enskilda försorg utförda beräkningar för maskinafdelningen, hvilka extra ersättningar, sedan det föreslagna arvodet komme till tillämpning, skulle indragas, blefve förhöjningen — erinrade jernvägsstyrelsen — i sjelfva verket för den nuvarande innehafvaren ingen. Komitén hade för sin del ansett den af jernvägsstyrelsen föreslagna lönereglering, enligt hvilken milkontorets föreståndare komme att i aflöningshänseende likställas med statistiska kontorets, fullt befogad.

Hvad hufvudkassören beträffade, så åtnjöte denne nu ett arvode af 3,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år samt dessutom 750 kronor i felräkningspenningar. Som emellertid samme tjensteman tillika vore förordnad att upprätthålla befattningarna såsom distriktskassör vid första och femte trafikdistrikten emot åtnjutande af ett årligt extra arvode af 600 kronor för hvardera befattningen samt dessutom felräkningspenningar enligt bestämmelserna i § 15 af gällande aflöningsreglemente, hvilka felräkningspenningar uppginge till sammanlagdt omkring 2,500 kronor om året, så utgjorde hans löneinkomster, ålderstillägg oberäknadt, i verkligheten inemot 7,500 kronor. Då styrelsen föreslagit arvodet för hufvudkassören såsom sådan till 4,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor samt dessutom 1,000 kronor i felräkningspenningar, hade styrelsen motiverat denna förhöjning hufvudsakligen med det stora ekonomiska ansvar, som hvilade å denna tjensteman. Komitén hade ansett sig kunna tillstyrka den sålunda föreslagna regleringen, under förutsättning — hvad styrelsen icke bestämdt uttalat — att någon förening af distriktkassörstjenst med befattningen icke vidare skulle förekomma.

Med afseende å förste kontrollörerna hade styrelsen anfört bland annat, att kontrollkontoret sedan år 1874 undergått en högst betydande utveckling, hvilken kunde bedömas redan deraf att, medan kontrollen år 1874 omfattade 334 stationer, deraf 143 statsjernvägarnes och resten stationer vid. främmande banor, den år 1892 vore utsträckt till 977, hvaraf 265 vid statsjernvägarne och 712 vid 74 främmande banor0); att

f) I januari månad år 1897 omfattar kontrollen 1,229 stationer, deraf 377 Tid statsbanorna och 852 vid enskilda jernvägar.

69 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

kontoret i följd häraf ock behöft ansenligt utvidgas, så att personalen vid hvar och en af de tre afdelningar, hvarå kontrollen handlades, i medeltal öfverstege i antal kontorets hela personal under det förstnämnda året; samt att det vore föreståndarne för omförmälda tre afdelningar, som styrelsen föreslagit att föras på fast stat under namn af förste kontrollörer. Enär de kontrollörer, hvilka förestode de olika afdelningarna inom kontrollkontoret, redan nu kunde nå en aflöning af inemot 4,800 kronor, i det att de förutom det ordinarie maximiarvodet af 4,200 kronor kunde erhålla öfvertidsersättning för högst 28 timmar i månaden efter 1 krona 75 öre i timmen, samt den af styrelsen föreslagna regleringen syntes väl afvägd, hade komitén upptagit styrelsens förslag, men komitén hade dervid förutsatt, att öfvertidsersättning icke vidare skulle tilldelas ifrågavarande tjenstemän.

För byråingeniörerna hade styrelsen föreslagit arvode efter klass med lägst 3,000 kronor och högst 4,500 kronor; och hade aflöningen ansetts böra bestämmas på detta sätt för att bemälde tjenstemän måtte blifva närmast likstälda med ban- och maskiningeniörerna vid linien, dervid en arvodesförhöjning af 500 kronor synts böra beredas byråingeniörerna såsom vederlag för den ban- och maskiningeniörerna tillkommande inqvarteringsersättningen. Komitén, som för ban- och maskiningeniörerna föreslagit ett skäligen ansedt fast arvode af 3,000 kronor med två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år, hade för byråingeniörerna tillagt ett tredje ålderstillägg å 500 kronor, jemväl såsom vederlag för inqvarteringsersättning. Detta ålderstillägg hade synts behöfligt för att man måtte kunna påräkna att få såsom byråingeniör hos styrelsen behålla en ingeniör, som för tjenstgöring derstädes visat sig lämplig, i det att denne med sådan förmån mindre frestades att söka transport till linieförvaltningen för erhållande af inqvarteringsersättning.

Efter byråingeniörerna hade komitén uppfört en grupp af tjenstemän med aflöning motsvarande den, som vid de centrala verken i allmänhet bestodes tjenstemän af första graden, nemligen 3,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år. Till denna grupp hade hänförts registrator och aktuarie, revisor, notarie, biljett- och blankettförvaltare (förrådsförvaltare) samt kontrollör.

Med styrelsens förslag öfverensstämde denna reglering i hvad anginge notarie och delvis äfven kontrollör. Styrelsen hade nemligen ansett någon anledning ej förefinnas, hvarför den å byråafdelningen anstälde notarien, hvars arvode nu uppginge till 2,500 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor, ensam skulle qvarstå med lägre arvode,

70 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

under det att motsvarande tjensteman inom samtliga öfriga centrala embetsverk efter der verkstälda löneregleringar vore i åtnjutande af aflöning med 3,000 kronor jemte enahanda ålderstillägg; hvarjemte styrelsen föreslagit förändring af vissa bokhållare- eller byråassistentbefattningar å öfverdirektörsexpeditionerna vid ban- och trafikafdelningarna till hvad styrelsen benämnde byråsekreterarebefattningar med aflöning motsvarande notariens. Med de åligganden, som enligt instruktionsförslaget (kom.-bet. sid. 163, 207, 210, 212 och 215) skulle tillkomma ifrågavarande tjenstemän, hade komitén icke kunnat annat än förorda den af rättvisa och billighet påkallade regleringen; och hade komitén i stället för den af styrelsen föreslagna byrådirektören å maskinafdelningen uppfört en notarie, så att hela antalet dylika tjenstemän enligt komiténs förslag skulle blifva fem. I fråga om kontrollörerna hade styrelsen åter anfört, att dessa tjenstemän för närvarande enligt reglementet uppbure aflöning med lägst 1,800 kronor och högst 4,200 kronor; att emellertid faktiskt ingen åtnjöte lägre aflöning än 3,000 kronor; samt att, efter den utbrytning från gruppen af särskilda förste kontrollörsbefattningar som föreslagits, styrelsen ansåge aflöningen för de qvarstående kontrollörerna skäligen kunna bestämmas till lägst 3,000 kronor och högst 4,000 kronor. Komitén hade ansett antalet dylika kontrollörer eller de s. k. resekontrollörerna, hvilka enligt gällande instruktion, bland annat, hade att vid resor utefter jernvägslinierna inventera stationernas biljettförråd och godsmagasin samt granska der förda redovisningshandlingar m. m. äfvensom verkställa dem anbefalda undersökningar, kunna begränsas till tre och i sammanhang dermed omfört den af styrelsen föreslagna aflöningen efter klass till fast arvode med ålderstillägg.

Med afseende å registrator,1;, revisors, samt biljett- och blankettförvaltares löneförmåner skilde sig åter komiténs förslag från styrelsens, i det att detta senare för bemälde tjenstemän upptoge samma aflöning som för föreståndarne för statistiska och milkontoren, eller 4,000 kronor jemte ålderstillägg. Till stöd för sin hemställan i denna del hade styrelsen hufvudsakligen anfört beträffande registratorn, som enligt gällande reglemente) åtnjöte 3,500 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år: att bemälde tjensteman alltid ansetts böra vara bättre aflönad än registratorerna hos do med styrelsen närmast jern förliga centrala embetsverken af den anledning, att han icke allenast tillika vore aktuarie inom det stora embetsverket utan äfven allt ifrån styrelsens första bildande haft att ombestyra en betungande detalj af kansligöromålen, som icke ålåge registratorn inom andra verk,

71 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

nemligen expedierandet af alla utgående handlingar, en anordning hvilken styrelsen funnit leda till mycken redighet och i hvilken styrelsen ej skulle vilja se någon ändring; att emellertid registratorns göromål efter hand ökats i högst betydande grad •— oafsedt att på senaste tid honom ålagts att registrera, förvara och expediera handlingar rörande jernvägsbyggnadsärenden — samt att styrelsen för den skull ansett sig böra påyrka, att registratorn måtte erhålla samma aflöning som kontorschef i styrelsen; beträffande revisorn, hvilken för närvarande innehade samma aflöning, som komitén för honom ifrågasatt: att inom de flesta andra embetsverk revisor icke åtnjöte högre aflöning än den, som nu tillkomme jern vägsstyrelsens revisor, men att han inom dessa embetsverk icke heller intoge samma ställning som inom jern vägsstyrelsen, der han vore chef för ett särskildt kontor; att jernvägsstyrelsens revisor deremot syntes snarast vara att jemföra med revisionskommissarierna i kammarrätten samt förste revisorn i statskontoret, hvilka vore tjenstemän af andra lönegraden; samt att, då de räkenskapshandlingar, hvilka vore föremål för revisorns handläggning — omfattande samtliga s. k. diverse inkomster och alla utgifterna vid statens jernvägar äfvensom den vidlyftiga förrådsräkenskapen — under de senaste tio åren mer än fördubblats och revisorn i fråga om trägna och ansvarsfulla göromål kunde anses fullt likstäld med öfriga kontorschefer inom styrelsen, styrelsen icke ansett sig kunna underlåta att för honom ifrågasätta samma aflöning som den, hvilken tillkomme dessa senare; samt beträffande biljett- och blankettförvaltaren: att dennes funktioner enligt instruktionen vore att enligt öfverkontrollörens bestämmande besörja biljetters tryckning och utsända de tryckta biljetterna till stationerna, att anskaffa, förvara och utlemna faststälda formulär för samtliga afdelningarnas behof och tillse, att nödigt förråd af dessa ständigt förefunnes, och att afgifva redovisning för honom tillhörande förrådsförvaltning; att dessa bestyr, till hvilka äfven lagts det att till större delen anskaffa för samtliga afdelningar erforderliga skrifmaterialier, i jemnbredd med rörelsens utvidgning ökats i hög grad, så att deras skötande numera fordrade flera personers arbete; att ledningen af dessa arbeten och ansvaret för anskaffningen till minsta möjliga pris af de mångfaldiga artiklarna samt deras riktiga och rättidiga utsändning till vederbörliga orter hvilade på förvaltaren, hvilkens omsorg och förtänksamhet alltså i hög grad toges i anspråk; att för ifrågavarande förvaltare vore i 1874 års reglemente upptaget ett högsta arvode af 3,000 kronor, hvilket väl kunnat anses tillräckligt för en då till kontrollkontoret hörande tjensteman med den omfattning, hans tjenstgöring för

72 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

förrådet då kräfde, men att med den mera sjelfständiga ställning, befattningen derefter intagit, och det ökade arbete, honom pålagts, vore tillbörligt, att arvode motsvarande kontorsföreståndares honom tillädes; samt att styrelsen redan under årens lopp funnit sig böra tillerkänna den nuvarande innehafvaren ersättning för hans ökade bestyr ocli ansvar i form af extra arvoden, utgående af det vederlag, främmande jernvägar erlade utöfver varans anskaffningspris för de genom detta förråd dem tillhandahållna formulär och biljetter, men att dessa arvoden skulle indragas, efter det att det föreslagna fasta arvodet komme att för befattningen tillämpas.

I motsats till styrelsen hade komitén först och främst icke funnit anledning föreligga, att registratorn skulle tilldelas högre aflöning än registratorerna hos öfriga centrala embetsverk. Flera af dessa tjensteman — exempelvis de hos tull- och telegrafstyrelserna, kammarrätten och statskontoret anstälda — vore nemligen tillika aktuarier, och hvad anginge den registratorn nu åliggande expedieringen af utgående handlingar, så torde efter införandet af den anordning med afdelningsvis förda föredragningslistor, som komitén uti instruktionsförslaget förordat, denna expediering komma att ordnas afdelningsvis, hvarvid registratorn befriades från expedieringen åtminstone i de ärenden, som vore uppförda på ban-, maskin- och trafikafdelningens föredragningslistor. Den jemförelse, styrelsen uppdragit mellan jernvägsstyrelsens revisor å ena sidan samt kammarrättens revisionskommissarier och statskontorets förste revisor å den andra, ansåge komitén vidare icke hålla streck, då dessa senare tjenstemäns åliggande till sin art och omfattning vore betydligt mera maktpåliggande än jernvägsrevisorns samt särskild t förutsatte en ojemförligt vidsträcktare författningskunskap. Den omständighet att jernvägsrevisorn i följd af ökningen i revisionsgöromålen numera fått till sitt biträde två ordinarie tjenstemän, deraf en i bokhållare- och en i kontorsskrifvaregrad, syntes icke heller böra föranleda till en aflöningsförhöjning för honom. Hvad slutligen anginge biljettoch blankettförvaltaren, torde, såsom ock uti instruktionsförslaaret förutsatts, anskaffandet af de vigtigare artiklar, som å kontoret förvarades och genom dess försorg distribuerades, böra ske på grund af beslut, som i styrelsen fattades å vederbörande öfverdirektörs föredragning. Vid sådant förhållande syntes vigten och beskaffenhet af de göromål, som tillkomme bemälde förvaltare, icke vara större än att han borde kunna anses skäligen ersatt med den aflöning, som bestodes den aktuarie hos generalpoststyrelsen, som vore förvaltare af dess blankettförråd, samt förrådsförvaltaren hos telegrafstyrelsen.

73 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Styrelsen liade för en förste vaktmästare, hvars befattning finge anses under alla förhållanden nödvändig, uppfört fast arvode med 900 kronor jemte två ålderstillägg å 100 kronor efter resp. 5 och 10 år; hvarförutom denne vaktmästare, likasom de öfriga, skulle åtnjuta fri bostad med vedbrand. Komitén hade åter ansett förste vaktmästaren hos jernvägsstyrelsen böra med afseende å aflöningen i allo likställas med sina vederlikar inom de öfriga centrala embetsverken.

Vidkommande härefter de fasta arvoden, som föreslagits för tjensteman vid distrikten, så måste naturligen vid dessa arvodens bestämmande hänsyn tagas till den förmån af fri bostad in natura eller hyresbidrag, som tillkomme all vid distrikten anstäld personal. Vid öfvervägande af den aflöning, som skäligen kunde anses böra tillkomma distriktsförv ältning ar nas chefer och ledamöter, hade komitén emellertid först och främst trott sig kunna instämma i jernvägsstyrelsens uttalande att, äfven om afseende fästes å inqvarteringsförmånen, den aflöning, som nu vore faststäld för direktörerna, eller lägst 3,000 kronor och högst 4,200 kronor med möjlighet till två ålderstillägg å 300 kronor efter resp. 3 och 6 år efter det de uppnått högsta löneklassen, icke kunde anses tillräcklig, då hänsyn toges till det ansvar och vidsträckta personliga befäl, som med befattningarna vore förenade. Med afseende såväl härå som på den utvidgade verksamhet, direktörerna enligt styrelsens förmenande borde erhålla vid småningom skeende förändring af tjenstgöringsområden, hade styrelsen hemstält, att arvodet för direktör måtte bestämmas till lägst 4,000 och högst *4,500 kronor, äfvensom att båda ålderstilläggen måtte, för vinnande af likformighet med de fasta arvodenas ålderstillägg, höjas från 300 till 500 kronor, men i stället utgå först efter resp. 5 och 10 år.

Då genom inskränkningen i distriktens antal komitén för ban- och maskindirektörerna föreslagit väsentligt utvidgade verksamhetsområden, samt jemväl till arten nya åligganden skulle tillkomma dessa tjensteman såsom ledamöter i distriktsförvaltningarna, hade komitén vid löneklassaflöningens öfverförande till fast arvode ansett sig böra utesluta aflöningen å 4,000 kronor, och detta så mycket hellre, som redan nu ej torde kunna ifrågakomma, att en ban- eller maskiningeniör vid befordran till direktör erhölle lägre aflöning än 4,200 kronor. Den högre aflöning i förhållande till öfriga afdelningsföreståndare, som uppenbarligen borde tillkomma distriktschefen, hade komitén åter ansett lämpligen kunna bestämmas så, att distriktschef redan vid tillträdet till befattningen erhölle direktörs högsta arvode — han torde, om han till befattningen Bih. till Riktd. Prat. 1897. 1 Sami 1 Afd. 18 Eäft. 10

74 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

befordrats från direktör, redan hafva intjenat denna aflöning — samt efter 5 års tjenstgöring ett ålderstillägg å 500 kronor.

För den nya befattningen distriktssekreterare, i hvilken skulle uppgå de nuvarande befattningarna af byråassistent och juridiskt biträde, likasom för ban- och maskiningeniörs-befattningarna hade komitén föreslagit arvoden å 3,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år. Då för distriktssekreterare skulle erfordras juridisk bildning, samt de med befattningen förenade göromålen blefve ganska omfattande och ansträngande, hade mindre aflöning för denna tjenst ej ansetts kunna ifrågasättas. Ban- och maskiningeniörerna kunde nu nå en högsta aflöning, de förra af 3,600 kronor och de senare af 3,900 kronor. Styrelsen hade för dem föreslagit klassarvoden, vexlande mellan

3,000 kronor och 4,000 kronor; och hade styrelsen, hvad särskildt anginge baningeniörerna, motiverat förhöjningen bland annat dermed, att flera bland dessa ingeniörer skulle, i sammanhang med omregleringen af bandirektörernas distrikt, få sina nuvarande sektioner utsträckta. Enär den af styrelsen föreslagna förbättring i aflöningen i och för sig syntes billig, samt komitén dessutom ifrågasatt väsentligt ökade sektioner för baningeniörerna och större sjelfständig myndighet för såväl dem som maskiningeniörerna, hade komitén vid omförandet till fast arvode tillämpat styrelsens förslag till aflöningsbelopp; hvarjemte ytterligare ansetts nödigt att för tre maskiningeniörer, hvilka såsom föreståndare för verkstäder, belägna utom distriktens hufvudstationer, intoge en särskild städning, uppföra tilläggsarvoden å 500 kronor.

För trafikinspektör hade med afseende å den större befogenhet, som skulle tillkomma denna tjensteman, hvilken nära nog i allt hvad den löpande linietjensten anginge komme att intaga samma ställning som den nuvarande trafikdirektören, ansetts böra utöfver den för ban- och maskiningeniör uppförda högsta aflöningen 4,000 kronor upptagas ett tredje ålderstillägg å 500 kronor.

För distriktskassör, verkstadskamererare, förr åd sförvaltare, maskininspektor, verkmästare och telegraf inspektor0) hade komitén föreslagit en aflöning af 2,700 kronor med 3 ålderstillägg å 300 kronor efter resp. 3, 6 och 9 år. Hvad de fem sistnämnda befattningarna beträffade, öfverensstämde denna reglering med styrelsens förslag, allenast att af styrelsen ifrågasatta klassarvoden omförts till fasta arvoden. Verkstadskamererare, förrädsförvaltare och verkmästare kunde redan nu nå en maximiaflöning af 3,600 kronor, hvadan den enda ändring, styrelsen för- *)

*) Komitén har beräknat 2 verkmästare samt 1 af öfriga nu nämnda tjenstekategorier vid hvarje distrikt (kom.-bet. sid. 178—179).

75 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ordat i deras aflöning, vore en förhöjning i minimiarvodet, hvilken syntes komitén fullt skälig och stode i öfverensstämmelse med hvad redan nu i de flesta fall tillämpades. De af komitén föreslagne maskininspektorerna skulle motsvara de tjensteman, hvilka styrelsen ansett böra anställas under namn af maskiningeniörer af andra graden. De skulle närmast under maskiningeniörerna vara maskinafdelningens liniebefäl i distriktförvaltningarnas hufvudorter och således, hvad dessa förvaltningens centra beträffade, utöfva ungefärligen de göromål, som å öfriga mera betydande platser tillkomme lokomotivförareförmän och vagnmästare. Styrelsen hade nemligen — enligt komiténs förmenande med rätta — ansett, att hithörande funktioner å de vigtigaste stationerna borde utöfvas af tjensteman i stället för af betjente; och hade i sammanhang härmed — hvad komitén jemväl biträdt — de två högsta arvodesklasserna för lokomotivförareförmän och vagnmästare, 3,000 kronor och 2,700 kronor, föreslagits till indragning. Telegraf inspektörerna åtnjöte för närvarande med ett nominelt minimiarvode af 1,200 kronor ett maximiarvode af allenast 2,700 kronor, men styrelsen hade till stöd för arvodesförhöjningen åberopat nödvändigheten deraf, att dessa tjenstemän vore tekniskt bildade, samt att deras aflöningar stäldes i öfverensstämmelse med aflöningarna för jemförliga befattningar inom telegrafverket; hvarjemte styrelsen meddelat, att i sammanhang med en dylik arvodesförhöjning de till telegrafinspektorer hittills utgående extra arvodena af 300 kronor om året för konduktörers instruktion i telegraftjenst skulle indragas. Den aflöning, styrelsen i staten uppfört för distriktskassör, utgjorde lägst 1,800 kronor och högst 2,400 kronor. Komitén hade emellertid ansett en ändring häri nödig af två skäl. Först och främst hade komitén ifrågasatt felräkningspenningar till fixt belopp af allenast 500 kronor, under det att styrelsen ansett denna förmån böra utgå enligt nuvarande grund, eller med 40 öre för hvarje fullt tusental kronor, som utgått till bestridande af kontanta liqvider för distriktets räkning — en grund hvilken måste anses betydligt förmånligare för tjensteinnehafvaren, enär exempelvis med nuvarande relativt små distrikt en distriktskassör år 1894 i felräkningspenningar uppburit ända till 1,539 kronor. Och vidare vore distriktskassörsbefattningarna enligt komiténs förslag långt vigtigare än enligt styrelsens, enär enligt det förra vid distriktskassorna jemväl skulle mottagas den från stationerna inkommande uppbörden.

För ett rättvist bestämmande af aflöningarna för stationsföreståndarne hade styrelsen ansett nödigt, att stationerna indelades i klasser i förhållande till hvars och ens vigt och betydelse med afseende på såväl

76 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

trafik och inkomster som underlydande personal. Antalet sådana klasser hade styrelsen trott lämpligen kunna fastställas till 8, deraf stationerna inom klasserna 1—5 vore afsedda att förestås af stationsinspektorer och stationerna inom klasserna 6—8 af stationsmästare. Komitén hade anslutit sig till detta förslag med den ändring att stationsmästarestationerna synts för vinnande af större enkelhet kunna indelas i allenast två klasser. Hvad stationsinspektorsstationerna beträffade, hade komitén emellertid ansett större vexlingar icke skäligen kunna förekomma i antalet inom de tre högsta klasserna än att detta måtte kunna fastställas af Riksdagen, hvarför komitén, med stöd af en från jernvägsstyrelsen tillhandahållen uppgift, som jemväl upptoge den förändring, hvilken synts kunna föranledas af de fem privatbanornas förvärfvande vid 1895 års slut, uppfört fasta arvoden för 5 stationsinspektorer af första, 17 af andra och 30 af tredje klass. Medan enligt gällande aflöningsreglemente arvodet för stationsinspektorer vexlade mellan lägst 1,200 kronor och högst 3,600 kronor, hade styrelsen föreslagit följande arvoden för dessa tjenstemän:

Komitén, som med den stora utsträckning, anställandet af stationsmästare numera erhållit och än ytterligare torde komma att erhålla, funne uppenbart, att ett lägre arvode än 1,500 kronor icke kunde för stationsinspektor förekomma, hade, såsom framginge af förevarande paragraf äfvensom af § 5, i hufvudsak biträdt. styrelsens förslag, dock att vid klassarvodenas omföring till fasta arvoden med ålderstillägg smärre jemkningar vidtagits beträffande stationerna af första och andra klass. I öfverensstämmelse med hvad nu faktiskt egde rum, hade dessutom intagits bestämmelse derom, att stationsinspektor, som tillika vore tågdirigent, kunde erhålla ett tilläggsarvode efter högst 300 kronor för år.

I § 3 hade komitén slutligen upptagit ett lägsta fasta arvode af 2,100 kronor, jemte tre ålderstillägg å 300 kronor att utgå efter resp. 3, 6 och 9 år. Denna aflöning skulle åtnjutas af byråassistenter, underinspektörer och expeditions föreståndare. I fråga om byråassistenterna, hvilka skulle vara trafikinspektörernas biträden, öfverensstämde maximi-

77 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

och minimiaflöningarna med styrelsens förslag, deri byråassistenterna benämndes byråsekreterare; och skilde sig detta senare förslag från de nuvarande bestämmelserna genom minimiarvodets nominella höjning från 1,800 kronor till 2,100 kronor. För underinspektörer och expeditionsföreståndare °), hvilka skulle motsvara trafikafdelningens nuvarande bokhållare vid hufvudstationerna, hade styrelsen föreslagit arvoden å lägst 1,800 kronor och högst 2,700 kronor, men vid omförandet till fasta arvoden hade komitén ansett någon förhöjning nödig, helst komitén i § 13 föreslagit en inskränkande bestämmelse i fråga om felräkningspenningar, under hvilken form särskildt expeditionsföreståndarne nu uppbure och enligt styrelsens förslag jemväl skulle komma att uppbära en icke ringa del af sin aflöning.

I § 4 angifves antalet löneklasser jemte aflöningsbeloppen i dessa; § * och är dervid att märka att, då efter den omföring till fasta arvoden, komitén ifrågasatt, arvode efter klass icke skulle utgå med högre belopp än 3,000 kronor, de nuvarande fyra högsta arvodesklasserna uteslutits; i följd hvaraf och då jemväl de tre lägsta klasserna såsom omöjliga att tillämpa undantagits, hela antalet klasser enligt komiténs förslag utgör endast 18 mot 22 enligt styrelsens förslag och 25 enligt gällande reglemente.

I fråga om klassarvodenas reglering för de olika befattningarna § 5 har komitén anfört hufvudsakligen följande.

Arvode efter löneklass hade bibehållits för allenast följande tjenstemän inom styrelsen: bokhållare, ritare och kontorsskrifvare. För bokhållare och manlig kontorsskrifvare vore de ifrågasatta löneförmånerna desamma som enligt styrelsens förslag samt skilde sig från de nuvarande endast genom höjning af minimiarvodena, hvilka, sådana de nu vore, icke kunde tillämpas. Komitén hade emellertid ansett sig böra, i öfverensstämmelse med hvad i viss mån redan faktiskt tillämpades, föreslå en särskild lägre aflöning för qvinlig kontorsskrifvare af den anledning att samma arbetsprodukt icke kunde, särskildt vid mera framskriden

*) Komitén har beräknat 5 underinspektörer (vid Stockholms central-, norra och södra stationer äfvensom hufvudstationerna i Göteborg och Malmö) samt 17 expeditionsföreståndare (1 för afgående och 1 för ankommande ilgods samt 1 för biljettförsäljningen vid Stockholms centralstation, 1 för afgående och 1 för ankommande fraktgods vid en hvar af Stockholms norra och södra stationer, 1 för expeditionen vid Skeppsbron i Stockholm, 1 för afgående fraktgods, 1 för ankommande fraktgods, 1 för ilgods och l för biljettförsäljningen vid en hvar af hufvudstationerna i Göteborg och Malmö samt 1 för ångfärjestationen i sistnämnda stad).

78 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ålder, påräknas af qvinna som af man; och hade qvinlig kontorsskrifvares maximiarvode, som för närvarande enligt praxis vore 1,800 kronor, synts skäligen böra sänkas till 1,500 kronor. Ehuru enligt gällande instruktion ritare kunde anställas å ban- och maskinafdelningarna inom styrelsen, samt dylika tjenstemän jemväl derstädes nu förekomme, upptoge nuvarande aflöningsreglemente icke några ritarearvoden å styrelsens stat. De ritare, som tjenstgjorde å de tekniska öfverdirektörsexpeditionerna, vore derför antingen antagna allenast i extra ordinarie beställning eller ock från distrikten inkommenderade till tjenstgöring inom styrelsen. Då emellertid tjenstemän af ifrågavarande slag faktiskt hade permanent tjenstgöring inom stj^relsen, hade aflöning till skäligt belopp synts böra från styrelsens stat komma dem till godo.

Vidkommande de betjente, hvilka ansetts böra å styrelsens stat uppföras med arvoden efter klass, eller kontor sbiträden, vaktmästare och kontor svakter, hade aflöningen för kontorsbiträden och kontorsvakter, för hvilka arvoden icke funnes i gällande aflöningsreglemente bestämda, uppförts med de belopp, styrelsen föreslagit, dock att, i öfverensstämmelse med förut uttalad uppfattning angående skilnaden mellan mans och qvinnas arbetsförmåga, qvinligt kontorsbiträde föreslagits till något lägre aflöning. För vaktmästarns hade åter aflöningsbestämmelserna afpassats så, att dessa betjente komme att blifva i möjligaste mån likstälda med sina vederlikar inom andra centrala embetsverk.

De distriktstjenstemän, hvilka enligt komiténs förslag skulle aflönas medelst arvode efter klass, vore förutom stationsinspektor er å stationer af fjerde och femte klass, rörande hvilkas aflöning komitén redan under § 3 yttrat sig, vid samtliga afdelningarna: kontorsskrifrare; vid banoch maskinafdelningarna: underingeniörer och ritare; vid maskinafdelningen: bokhållare; samt vid trafikafdelningen: telegrafister, förste stationsskrifvare och stationsskrifvare.

För kontor sskr ifrare hade komitén, lika med styrelsen, bibehållit de nuvarande arvodesklasserna med erforderlig höjning af minimiarvodet, dock att för qvinlig kontorsskrifvare uppförts särskild lägre aflöning. Ritare, hvilken benämning synts komitén böra för vissa fall bibehållas jemte den af underingeniör som styrelsen föreslagit, hade likaledes ansetts böra tilldelas samma aflöning som enligt nuvarande reglemente med höjning af minimiarvodet; och enahanda hade förhållandet varit med bokhållare.

Hvad åter anginge trafikafdelningens nyss omförmälda tjenstemän, så vore efter den uppdelning af stationsskrifvarebefattningarna, som egt rum genom nådiga brefvet den 30 december 1885, arvodesklas-

79 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

serna för stationsskrifvare lägst 720 kronor och högst 1,800 kronor samt för förste stationsskrifvare lägst 1,500 kronor och högst 2,100 kronor. Maximiaflöningen för stationsskrifvare i allmänhet hade således genom berörda bref nedsatts från 2,100 kronor till 1,800 kronor. Telegrafisterna, hvilka tjenstemän numera vore öfverordnade stationsskrifvare och h vilka dels å de största telegrafstationerna stode närmast under telegraf inspektören och i hans frånvaro förrättade hans tjenst dels å andra stationer, der särskild telegrafpersonal erfordrades, förestode telegrafexpeditionen, åtnjöte enligt aflöningsreglementets föråldrade bestämmelser lägst 240 kronor och högst 2,400 kronor, dock att minimiarvodet i verkligheten vore 1,500 kronor. Styrelsen hade nu ansett, dels att minimiarvodet borde bestämmas för stationsskrifvare till 1,080 kronor och för telegrafist till nyss angifna belopp 1,500 kronor, dels ock att maximiarvodet borde höjas för förste stationsskrifvare till det för telegrafist nu faststälda beloppet 2,400 kronor och för annan stationsskrifvare till 2,100 kronor. Hvad do föreslagna förändringarna med afseende å telegrafist och förste stationsskrifvare anginge, hade komitén icke haft något att häremot erinra, då förhöjningen med afseende å telegrafisterna endast vore nominel, samt det syntes vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att förste stationsskrifvarne, hvilka i allmänhet vore souschefer å stationer af andra och tredje klass och hvilkas göromål förty vore med stort ansvar förenade, kunde nå en dylik maximiaflöning, som redan nu åtnjötes af maskinafdelningens bokhållare. Vidkommande åter stationsskrifvaretjensterna, så kunde visserligen talande skäl anföras för en förbättring i de med dessa tjenster förenade lönevilkor. Hvad särskildt den nu befintliga stationsskrifvarekorpsen beträffade, så minskades, i den mån allt flera stationer förändrades från inspektörs- till mästarestationer, befordringsutsigterna för densamma i hög grad. Efter den nuvarande uppsättningens afgång torde visserligen utsigterna i detta hänseende blifva något större, enär, om också antalet inspektorsplatser minskades, konkurrensen af sökande torde komma att i större mån nedgå genom minskad rekrytering, men å andra sidan komme då stationsbiträden af tjenstemannagrad att användas allenast å mera ansvarsfulla och vigtiga platser, hvadan fordringarna å korpsen i dess helhet komme att ökas. Med afseende å nu anmärkta förhållanden hade komitén funnit billigt, att minimiarvodet för stationsskrifvare, livilket faktiskt vore 960 kronor — en arvodesklass som enligt praxis dock endast bibehölles i två år — på sätt styrelsen föreslagit höjdes till 1,080 kronor. Beträffande maximiarvodet hade komitén åter trott en ytterligare uppdelning af befattningarna i

80 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

olika grader vara af omständigheterna påkallad och i öfverensstämmelse härmed ifrågasatt, att stationsskrifvarne å de tre högsta klassernas stationer skulle kunna nå den af styrelsen föreslagna aflöningen af 2,100 kronor, men de öfriga stanna vid nuvarande maximarvodet 1,800 kronor.

Af tjenstemän, hvilka enligt gällande aflöningsreglemente kunde vid distrikten förekomma, skulle enligt komiténs förslag indragas trafikdirektör och dennes assistent — hvilka dock kunde anses ersatta med distriktschef och trafikinspektör — samt vidare bandirektörsassistent, maskindirektörsassistent, konstruktör och stationskassör. Assistenter till ban- och maskindirektörerna hade emellertid under en lång följd af år icke förekommit annat än under formen af ban- och maskiningeniörer. Endast en konstruktör funnes för närvarande, hvilken tjenstgjorde hos styrelsen ; och dennes befattning skulle enligt såväl styrelsens som komiténs förslag förändras till en byråingeniörstjenst å maskinafdelningens stat. Jemväl stationskassörstjensterna, af hvilka numera icke heller mera än en funnes tillsatt, skulle enligt styrelsens förslag indragas, i det att dithörande göromål skulle uppdragas åt stationsinspektor eller annan stationstjensteman mot viss andel i de stationernas uppbördspersonal tillkommande felräkningspenningar.

Vidkommande derefter betjente vid distrikten, så hade först och främst för lokomotivmästarne (— lokomotivförareförmännen) och vagnmästare uppförts de af styrelsen i sådant hänseende föreslagna belopp, eller lägst 1,200 kronor och högst 2,400 kronor. Den nedsättning, detta innebure gent emot nuvarande aflöning, grundade sig, såsom under § 3 antydts, derpå, att de åligganden, som tillkomme dessa befattningar, ansetts å de vigtigaste platserna i stället böra utöfvas af funktionärer, tillhörande tjenstemannagraden.

För lokomotiv/örare hade komitén, lika med styrelsen, bibehållit nuvarande arvodesbelopp, lägst 960 kronor och högst 1,800 kronor. På sätt komitén vid behandlingen af frågan om milpenningar framhållit, ansåge komitén visserligen, att ifrågavarande betjente för närvarande vore väl högt aflönade, men då inskränkning i milpenningarnes belopp för dem stälts i utsigt, samt en del hithörande befattningar jemväl skulle komma att få löneförmånerna minskade genom upphäfvandet af stadgandet att inqvarteringsersättning för tågpersonal skulle utgå med 20 procent af arvodet oberoende af den ort, der bostaden vore belägen, hade sjelfva det ordinarie arvodet ansetts böra qvarstå oförändradt, helst lefnadskostnaderna för lokomotivförare likasom för annan tågpersonal under de ständiga resorna blefve relativt stora, samt i

81 Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 27.

öfrigt den högsta arvodesklassen enligt regeln icke torde komma att uppnås förr än vid mera framskriden lefnads- och tjensteålder.

Beträffande öfverbanmästarne hade styrelsen anfört, att dessa jemlikt nådiga brefvet den 1 juni 1877 åfnjöte arvode med lägst 720 och högst 1,500 kronor, men att styrelsen trott sig böra föreslå höjning af dessa belopp till resp. 900 och 1,800 kronor — en löneförbättring som ingalunda kunde anses oskälig, då hänsyn toges dels dertill att ifrågavarande betjente måste, till undvikande af större kostnad för vikariatens uppehållande, vara så qvalificerade, att de i baningeniörernas frånvaro kunde sköta dessas tjenster, och dels dertill att äfven öfverbanmästarnes göromål komme att ökas genom bansektionernas utsträckning. Från den nuvarande öfverbanmästareklassen hade i öfrigt utbrutits trädgårdsmästaregruippen, hvilken ej syntes vara förtjent af lika stor aflöning utan kunna åtnöjas med lägst 840 och högst 1,200 kronor, utöfver hvilket sistnämnda belopp i verkligheten icke heller någon såsom trädgårdsmästare tjenstgörande öfverbanmästare fått uppbära arvode. Komitén hade ansett sig böra biträda styrelsens förslag i hvad anginge såväl öfverbanmästare som trädgårdsmästare. Längre vikariat för baningeniörerna torde visserligen hädanefter komma att bestridas af de underingeniörer, som borde å bandirektörsexpeditionerna anställas, men å andra sidan hade bansektionerna enligt komiténs förslag blifvit väsentligt utsträckta.

Lika med styrelsen hade komitén för öfverkonduktör och konduktör med bibehållande af maximilönen föreslagit förhöjning af minimilönen från 720 kronor, hvilket belopp icke mera komme till tillämpning, till 840 kronor. Ehuru om hänsyn toges till att ifrågavarande betjente jemväl åtnjöte milpenningar och beklädnad in natura, erkännas måste, att de i förhållande till sina vederlikar inom verket vore jemförelsevis högt aflönade, hade komitén likväl i betraktande af de högre lefnadskostnaderna för tågpersonal icke velat ifrågasätta någon nedsättning.

Med afseende å stationsmästarnes arvoden hade styrelsen icke föreslagit annan förändring än att aflöningarna inom förut gällande minimi- och maximibelopp skulle utgå på grund af stationernas indelning i klasser eller till

Lägst. Högst.

stationsmästare å 6:te klassens station 900 1,500 kronor.

•» å 7:de » » 840 1,200 »

» å 8:de » » 720 960 »

Bih. till Rikd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Nä/t.

82 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Komitén hade emellertid, såsom redan förut framhållits, ansett mästarestationerna skäligen böra uppdelas i allenast två klasser; och hade vid bestämmandet af de arvodesbelopp, som skulle tillhöra befattningarna, uteslutits så väl lägsta som högsta nu medgifna arvodesklass. Å ena sidan hade det nemligen icke synts komitén möjligt, att en stationsföreståndare skulle kunna aflönas med så lågt arvode som 720 kronor — enligt 1895 års arvodesstat funnes icke lägre arvode än 840 kronor tillämpadt — och å andra sidan måste, om den åsyftade fördelen af stationsinspektorers ersättande med stationsmästare skulle kunna ernås, aflöningen för dessa senare icke blifva för hög. Ett särskildt skäl att föreslå nedsättning af maximiarvodet till 1,200 kronor hade komitén dessutom trott sig kunna hemta från det faktum att arvodesklassen 1,500 kronor hittintills blott i ett enda fall tillämpats, nemligen för aflönande af en person, som vid statens öfvertagande af en privatbana öfvergått i statsbanornas tjenst och hvars aflöningsförmåner genom köpekontraktet varit bestämda. Denne ensam hade erhållit högsta medgifna stationsmästarearvodet 1,500 kronor förutom 375 kronor i årlig lönefyllnad.

För maskinist och materialvakt hade komitén, lika med styrelsen, föreslagit skäligen ansedda arvoden af lägst 840 kronor och högst 1,200 kronor. Maskinister skulle de betjente benämnas, hvilka omhänderliade fast ångmaskin eller inrättning för uppvärmning eller central belysning. Material vakterna åtnjöte enligt gällande aflöningsreglemente arvoden af lägst 600 kronor och högst 900 kronor, men dessa måste anses alldeles otillräckliga i förhållande till de i ekonomiskt hänseende vigtiga göromål, som tillkomme dessa betjente.

I fråga om vagnförmännen hade af komitén, likasom af styrelsen, allenast ifrågasatts höjning af det nominella minimiarvodet.

För banmästarne hade styrelsen med uteslutande af de tre för dem nu gällande lägsta löneklasserna, hvilka ansetts otillräckliga, föreslagit minimarvodet till 780 kronor och maximiarvodet till 960 kronor eller en klass högre än för närvarande; och hade en sådan förbättring i deras ställning synts styrelsen vara både billig och lämplig, särskildt med afseende fästadt derå, att de i första hand utöfvade tillsynen öfver alla å banorna förekommande, ofta mycket maktpåliggande underhållsarbeten och de vid dessa anstälda arbetare. Komitén hade biträdt styrelsens förslag i fråga om minimiarvodet, men ansett sig af två särskilda skäl böra gå ett steg längre än styrelsen i fråga om maximiarvodet och således föreslå detta till 1,080 kronor. Först och främst hade komitén nemligen förutsatt, att längden af banmästarnes. afdelningar

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

skulle ökas med icke mindre än 50 procent. Ock vidare skulle, då samtliga banmästare nu åtnjöte och enligt komiténs förslag fortvarande skulle åtnjuta fri bostad in natura, för banmästaregruppen i dess helhet uppkomma en för personer i denna ställning ganska afsevärd minskning i lönevilkoren genom det ifrågasatta borttagandet af den fria vedbranden.

Medan komitén, lika med styrelsen, ansett aflöningen för eldare böra uppföras med oförändrade belopp, hade komitén föreslagit nedsättning med en löneklass i de manliga kontor sbiträdenas maximiaflöning, sådan denna enligt styrelsens förslag skulle utgå; hvarjemte en särskild lägre aflöning föreslagits för qvinliga kontorsbiträden. Att jemväl för manliga kontorsbiträden en arvodessänkning synts nödig hade sin grund hufvudsakligen i samma skäl, som föranledt nedsättningen för stationsmästare, eller att aflöningen, om det med befattningens inrättande afsedda syftet skulle uppnås, icke borde sättas för hög.

För packmästare hade styrelsen föreslagit förhöjning af minimioch maximiarvodena från resp. 600 och 900 kronor till 720 och 960 kronor; och hade komitén biträdt detta förslag, enär billigheten synts fordra, att packmästarnes aflöning ej blefve för låg i förhållande till konduktörernas.

Beträffande stationskarlsförmän och stationskarlar, hvilka enligt gällande aflöningsreglemente åtnjöte, de förra lägst 240 kronor och högst 900 kronor samt de senare lägst 240 kronor och högst 660 kronor, hade styrelsen, som ansett, att ifrågavarande befattningar borde indelas i grupper med högre aflöning för dem, som komme att tillhöra de grupper, åt hvilka de mera maktpåliggande göromålen blefve anförtrodda, ifrågasatt, att de göromål, som hittills förrättats af stationskarlsförmän och stationskarlar, borde fördelas i förra fallet på vexel-, magasins- och stationskarlsförmän, i senare fallet på vexelkarlar, magasinskarlar, signalkarlar och stationskarlar; i sammanhang hvarmed styrelsen föreslagit, att aflöningarna skulle utgå till vexelförmän och magasinsförmän med lägst 720 och högst 1,080 kronor, till stationskarlsförmän med lägst 660 och högst 900 kronor, till vexelkarlar, magasinskarlar och signalkarlar (vid de större stationerna) med lägst 600 och högst 720 kronor samt till stationskarlar med lägst 480 och högst 660 kronor.

För sin del hade komitén icke kunnat förorda den sålunda föreslagna uppdelningen af ifrågavarande befattningar. De göromål, hvilka tillkomme den del af ifrågavarande personal, som användes till vexel-, signal- och magasinstjenst vid de större stationerna, vore nemligen af den beskaffenhet, att de fordrade full spänstighet och vigör hos personalen. Det kunde för den skull lätt inträffa, att en karl, som användts

84 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 27.

i dylik tjenstgöring, efter några år icke funnes för densamma längre lämplig utan ansåges böra återflyttas till vanlig stationstjenst. Någon anledning gåfves emellertid då icke, hvarför han skulle uppbära det högre arvode, han under den särskilda, mera maktpåliggande tjenstgöringen erhållit.

Med hänsyn härtill både komitén ansett att, i öfverensstämmelse med hvad nu faktiskt egde rum, den ifrågavarande särskilda tjenstgöringen hellre borde ersättas med tilläggsarvode, som endast utginge, så länge den särskilda tjenstgöringen fortfore, hvarför ock i förevarande paragraf intagits bestämmelse om dylikt tilläggsarvode för signal-, vexel- och magasinstjenst vid större station. Hvad åter den för stationskarlsförmän och stationskarlar af styrelsen föreslagna ordinarie aflöningen beträffade, så hade först och främst giltiga skäl synts komitén föreligga för minimiarvodenas höjande till de angifna beloppen. Vidare hade stationskaris maximiarvode synts böra, på sätt styrelsen hemstält, bibehållas vid nuvarande belopp 660 kronor. Sant vore visserligen, att för den del af stationskarlsgruppen, som kunde påräkna bostad in natura, en minskning i lönevilkoren skulle enligt komiténs förslag uppkomma genom borttagandet af förmånen af fri vedbrand, men då denna förmån, enligt hvad komitén förutsatte, icke komme att fråntagas de nuvarande innehafvarne deraf utan vederlag i annan form, samt ett arvode af 660 kronor med åtföljande inqvartering eller ersättning derför jemte öfriga enligt det nya reglementet utgående förmåner syntes i och för sig vara skälig maximiaflöning för en person i en stationskaris ställning, allra helst i jemförelse med hvad som bestodes hans vederlikar inom den privata jernvägsindustrien eller näringslifvet i öfrigt, hade komitén icke ansett sig kunna förorda någon förhöjning. Med afseende å stationskarisförmännen hade åter en höjning af maxiiniarvodet med en löneklass af komitén ifrågasatts, enär denna grupp af stationsbetjeningen, som för sin befordran från stationskarlsgraden måste hafva ådagalagt särskild duglighet, syntes böra kunna nå en aflöning af 960 kronor, samt gruppen i sin helhet måste anses mera än stationskarlsgruppen blifva lidande genom den fria vedbrandens borttagande, då förmånen af bostad in natura för den förekomme i relativt större utsträckning.

För sådan portvakt, som vore anstäld vid l:sta klassens station eller verkstad, hade styrelsen med bibehållande af nuvarande högsta arvode, 960 kronor, föreslagit en höjning åt lägsta arvodesbeloppet från 600 till 660 kronor. För öfriga portvakter hade åter arvodet synts styrelsen kunna bestämmas till lägst 540 och högst 720 kronor. Hvad styrelsen sålunda föreslagit hade af komitén biträdts.

Med afseende å vaktmästarne vid distrikten, för hvilka i gällande

85 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 27.

aflöningsreglemente arvode vore uppfördt med lägst 240 kronor och högst 900 kronor, hade styrelsen icke föreslagit annan förändring än höjning af minimiarvodet till 600 kronor. På det att ifrågavarande betjente icke måtte, med inberäkning af den dem tillkommande förmånen af hyresbidrag eller hyresfri bostad, blifva allt för högt afiönade i förhållande till deras vederlikar inom styrelsen, för hvilka komitén föreslagit. löneförmåner, närmast motsvarande dem, som åtnjötes af vaktmästare inom de centrala embetverken i allmänhet, hade komitén uppfört minimiarvodet med 600 kronor och maximiarvodet med 840 kronor.

Vagnsmörjarne, hvilkas aflöning enligt gällande aflöningsreglemente vore lägst 240 kronor och högst 660 kronor, hade af styrelsen satts i paritet med lokomotiv- och vagnputsare, som redan nu åtnjöte ett maximiarvode af 720 kronor och för hvilka styrelsen föreslagit att minimiarvode af 540 kronor. Enligt komiténs förmenande borde dock vagnsmörjarne, hvilka tillhörde tågpersonalen och förty hade en mera ansträngande tjenst, kunna nå en något högre aflöning än putsarne, och detta så mycket hellre som denna grupp af tågpersonalen vore äfven förhållandevis lägre aflöriad än den öfriga. Komitén hade derföre i styrelsens ifrågavarande förslag gjort den ändring, att maximiarvodet för vagnsmörjare uppförts med 780 kronor.

I aflöningen för pumpare, kolvakt, kontorsvakt och notisbärare hade hvarken styrelsen eller komitén föreslagit annan ändring än höjning af de nu utgående, alldeles otillräckliga minimiarvodena.

Hvad slutligen anginge banvakterna, så vore för dem och de med dem likstälda grind- och brovakterna i gällande aflöningsreglemente uppfördt arvode af lägst 240 kronor och högst 540 kronor; hvarjemte vore stadgadt, att styrelsen egde att tillägga högst 20 kronor i månaden under seglationstiden för vakt vid rörlig bro samt att för bevakning af grindar anställa personer med lägre arvoden.

Beträffande banvakternas aflöning hade styrelsen erinrat, hurusom styrelsen i underdånigt utlåtande den 10 december 1891 af anförda skäl hemstält om aflåtande af proposition till Riksdagen derom, att aflöningsreglementet måtte sålunda ändras, att arvoden inom 19:de löneklassen med årligt belopp af 600 kronor kunde banvakterna tilldelas. Det förslag, Kongl. Maj:t med bifall till denna hemställan förelagt 1892 års riksdag, hade också -- yttrade styrelsen — vunnit en välvillig behandling af Riksdagen, som medgifvit, att ett belopp af högst 12,000 kronor finge under år 1893 användas till förhöjning i vissa fall af banvakternas löneförmåner utöfver nuvarande högsta arvodesbeloppet med

86 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

högst 60 kronor för hvarje banvakt,0) men Riksdagen hade ansett, att den slutliga pröfningen af frågan om förbättring af banvakternas lönevilkor borde anstå, tills förslag till en allmän revision af aflöningsreglementet kunde Riksdagen föreläggas. Under sådana förhållanden förnyade styrelsen omförmälda förslag och hemstälde alltså, att arvodena för banvakter måtte fastställas att utgå med från och med 480 kronor — de fyra lägsta nuvarande löneklasserna kunde nemligen ej ifrågakomma — till och med 600 kronor. Hvad åter brovakterna anginge — anförde styrelsen vidare — så uppbure de banvakter, h vilka under detta namn vore anstälda för bevakningen och manövreringen af svängbroar, för närvarande i allmänhet utöfver sin banvaktslön ett viss belopp för år eller också för månad under seglationstid, men styrelsen hade nu trott sig böra föreslå, att i stället lägsta och högsta arvodena för brovakterna höjdes till resp. 540 och 720 kronor. Aflöningen till de banvakter, som hade sig uppdragen bevakningen af grindar vid större vägöfvergångar och derför särskildt benämndes grindvakter, hemstälde styrelsen måtte få som hittills utgå efter de för banvakter i allmänhet faststälda arvodesklasser. I detta sammanhang ville styrelsen äfven nämna, att styrelsen fortfarande ämnade vid flertalet grindar anställa vaktare eller vakterskor på extra stat med betydligt lägre aflöning än hvad föreslagits för sådana, som tillhörde den ordinarie personalen.

Styrelsen hade vidare i ett senare mom. af den paragraf, som angåfve klassarvodena för de särskilda befattningarna, intagit ett stadgande derom, att banvakt eller stutionskarl, som med godt vitsord tjenstgjort i ordinarie anställning i femton år i Norrland, skulle kunna, om han tjenstgjorde å särdeles dyr ort, utöfver det för befattningen faststälda högsta arvodesbeloppet erhålla ett tilläggsarvode af 60 kronor för år, hvilket arvode dock skulle vid förflyttning till mindre dyr ort indragas.

Hvad först anginge förslaget att uppföra särskild aflöning för brovakt, så hade komitén af samma skäl, som föranledt komitén att motsätta sig förslaget om uppdelning af stationskarlsförmans- och stationskarlsbefattningarna, icke kunnat biträda detta förslag, utan hade komitén, som i öfrigt ansett benämningarna brovakt och grindvakt böra försvinna och samtliga ifrågavarande betjente kallas banvakter, intagit bestämmelse derom, att banvakt, hvilken tjenstgjorde såsom vakt vid rörlig bro, måtte under seglationstiden kunna erhålla ett tilläggsarvode efter 60 å 120 kronor för år. Någon erinran på detta ställe i aflöningsreglementet

*) Enahanda medgifvande har lemnats för åren 1894—97.

87 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

om styrelsens befogenhet att anställa extra grindvakter hade deremot icke ansetts behöflig.

Beträffande derefter det för banvakt föreslagna minimiarvodet, så hade komitén icke haft något att deremot erinra.

Vidkommande slutligen maximiaflöningen, hvilken för banvakt i allmänhet skulle utgöra 600 kronor, men för banvakt i Norrland kunna uppgå till 660 kronor, så hade komitén först och främst icke kunnat ansluta sig till förslaget om ett särskildt dyrortstillägg för den norrländska betjeningen. Förslaget hade föranledts deraf, att ofvan omförmälda af Riksdagen anvisade anslagsbelopp, med stöd af inom Riksdagen gjorda uttalanden, användts till förbättring af de i Norrland stationerade äldre banvakternas vilkor. Steget mellan ett dylikt tillfälligt understöd och ett fastslående i aflöningsreglementet af ett särskildt dyrortstillägg för vissa grupper af betjeningen vore emellertid stort. Vunne principen fotfäste, kunde den framkalla anspråk på liknande förmån ej blott från öfriga grupper af jernvägspersonalen utan äfven från personalen inom andra statsförvaltningens grenar; och den syntes i sjelfva verket så mycket mindre böra komma till tillämpning för jernvägspersonalen, som denna i sina hushållsbiljetter egde en möjlighet att åtminstone i någon mån förskaffa sig billigare födoämnen, hvilken ej förefunnes för personalen inom andra verk. Komitén, som alltså icke kunde tillstyrka det ifrågastälda dyrortstillägget, hade deremot biträdt styrelsens förslag om maximiarvodets belopp. Då förmånen af fri vedbrand enligt komiténs förslag skulle upphöra, blefve visserligen den löneförbättring, som genom den nya löneklassen skulle beredas banvakterna, mindre afsevärd om ens någon; men i fråga om banvakternas lönevilkor, sådana de af komitén föreslagits, gälde det samma, som nyss sagts om stationskarlarnes, eller att de måste anses skäliga, särskildt i jemförelse med hvad som bestodes vederlikar inom den privata jern vägsindustrien eller näringslifvet i öfrigt.

Af de i gällande aflöningsreglemente omförmälda ordinarie betjente vid distrikten hade styrelsen uteslutit ej mindre eldarelärlingar och bromsare, hvilka ansetts icke vidare böra såsom ordinarie förekomma, än äfven förrådsdrängar, hvilka icke längre anstäldes under sådan benämning. Komitén hade uteslutit jemväl telegrambud, enär sådana icke synts böra i ordinarie befattning antagas, samt kuskar, enär för närvarande endast en sådan funnes anstäld, samt de med dylik befattning förenade göromål, i den mån sådana för framtiden kunde förekomma, torde kunna utföras af annan betjening.

I gällande aflöningsreglemente funnes — anför komitén vidare —

88 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

intagen en bestämmelse att, då styrelsen funne sådant lämpligt, kontorsskrifvare finge, utan hinder af hvad aflöningsreglementet föreskrefve i fråga om aflöningsklasser och tjenstledighet för skötande af egna angelägenheter, aflönas efter beting, det vill säga sålunda att han erhölle betalning, i den mån han verkstälde arbete, hvarå styrelsen utsatt visst pris; och skulle så aflönad kontorsskrifvare för utförandet af sådana arbeten å kontoret, livilka icke lämpligen kunde på nämnda sätt godtgöras, erhålla betalning för timme enligt pris, som styrelsen faststälde i förhållande till den arbetandes förmåga och flit samt arbetets beskaffenhet. Denna bestämmelse, som för närvarande endast tillämpades i fråga om en del kontorsskrifvare å statistiska kontoret, hade styrelsen ansett böra bibehållas. Då enligt komiténs förmenande ordinarie kontorsskrifvare icke vidare borde å nämnda kontor anställas, och då i öfrigt en dylik aflöningsform för ordinarie personal synts mindre lämplig, hade komitén uteslutit bestämmelsen.

Denna paragraf innehåller bestämmelser huru med atlöningen skall förfaras, då vederbörande af en eller annan anledning icke tjenstgör. Under det att hvarken i gällande reglemente eller styrelsens förslag i detta hänseende gjordes någon skilnad mellan styrelse- och distriktspersonal, hade komitén — anför den — i enlighet med den sträfvan att likställa förstnämnda personal med den inom andra centrala verk, som komitén sökt fullfölja, ifrågasatt en dylik skilnad och dervid för styrelsepersonalen upptagit liknande bestämmelser som de, hvilka vid de allmänna löneregleringarna under de senare åren faststälts. Hvad distriktspersonalen anginge, hade komitén åter i allmänhet bibehållit nu gällande föreskrifter, dock att dessa dels väsentligen omredigerats, dels ock i vissa afseenden fullständigats. Den vigtigaste förändring, komiténs förslag i denna del innebure i sak, vore den, att komitén, lika med styrelsen, borttagit den i fråga om tjenstemans ledighet för enskilda angelägenheter nu gällande inskränkningen att dylik ledighet icke finge med arvodets bibehållande i ett sammanhang medgifvas för längre tid än femton dagar, hvarvid emellertid, såsom framhållits i motiveringen till § 90 af instruktionsförslaget (kom.-bet. sid. 239—240), förutsatts, att ledighet under fulla trettio dagar i följd mera undantagsvis skulle erhållas.

Med afseende å innehållet i förevarande paragraf (kom.-bet. sid. 303—305) torde här i öfrigt endast behöfva framhållas, att komitén bibehållit aflöningsreglementets nuvarande allmänna stadgande om betjentes löneförmåner under tjenstledighet, eller att de äro underkastade afdrag af arvodet under de förhållanden och i den ordning, styrelsen

89 Kongl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 27.

föreskrifver. De föreskrifter, styrelsen i detta hänseende meddelat (cirkulären n:o 262 af den 29 december 1869 och n:o 279 af den 26 april 1870), innehålla i hufvudsak, att betjente väl kunna med bibehållande af fullt arvode erhålla tjenstledighet till skötande af egna angelägenheter under femton dagar årligen, men att deremot vid sjukdomsförfall tjenstgöringspenningarne redan första dagen indragas. Någon jemkning i detta sistnämnda förhållande har visserligen synts komitén kunna ifrågasättas, men i betraktande af det särdeles stora antal betjeningspersonal, som funnes vid statsbanorna, och denna personals utbredning öfver hela landet till stor del milsvidt från läkare och befäl samt svårigheterna att vid sådant förhållande utöfva erforderlig kontroll öfver att uteblifvande från tjenstgöring icke hade sin grund i föregifvet sjukdomsförfall, har det synts komitén såväl af ekonomiska skäl som ock för tjenstens fordringar lämpligast att hädanefter såsom hittills åt jernvägsstyrelsen öfverlemnades att ordna denna sak på sätt, som på samma gång tillgodosåge personalens berättigade intresse och jernvägens fördel.

Med afseende å de i denna paragraf intagna bestämmelserna om § io. begrafningshjelp har komitén föreslagit en afsevärd inskränkning.

Enligt § 10 i aflöningsreglementet eger styrelsen att såsom begrafningshjelp tilldela sterbhuset efter afliden tjensteman, betjent eller arbetare ett belopp, motsvarande en månads aflöning, sådan denna genom arvodesstat eller aftal är vederbörligen bestämd.

Komitén anmärker nu, att denna förmån nästan öfverallt annorstädes inom statsförvaltningen afskaffats, samt att komitén, som hölle före, att anskaffningen af dylik hjelp borde af personalen sjelf ombesörjas genom deltagande i begrafningskassor eller andra dylika föreningar, jemväl varit betänkt på att föreslå dess fullständiga indragning vid jern vägsstaten, men likväl ansett sig böra ifrågasätta dess bibehållande vid dödsfall i följd af olyckshändelse under tjenstgöring. Då begrafningshjelp år 1894 utgått med ett sammanlagdt belopp af 7,784 kronor 87 öre, hade komitén, ehuru utgifterna å denna post naturligen vore temligen vexlande, antagit en årlig besparing af omkring 6,500 kronor kunna uppkomma genom den i detta afseende föreslagna ändringen.

Denna paragraf innehåller bestämmelser rörande den vid jern vägs- § H-

staten i så stor utsträckning förekommande löneförmånen fri bostad eller inqvarteringsersättning; och har komitén med afseende å sagda förmån föreslagit högst genomgripande förändringar.

Bih. till Rihsd. Prot. 1807. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft.

90 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

För närvarande är förmånen i fråga reglerad genom nådiga brefvet den 23 december 1880, hvilket utfärdats på grund af en Riksdagens skrifvelse af år 1877. Sedan Riksdagens år 1876 församlade revisorer fästat uppmärksamheten på önskvärdheten af att bestämdare föreskrifter lemnades angående jernvägspersonalens förseende med inqvarteringsersättningar eller bostäder, anhöll nemligen 1877 års riksdag, att Eders Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, om och till hvilken utsträckning tjenstebefattningar vid statens jernvägstrafik borde vara med fördelen af fri bostad, vare sig i statens egna eller förhyrda lokaler, förenade, samt derefter såväl i berörda hänseende som i de med denna fråga sammanhängande öfriga omständigheter meddela de föreskrifter, Eders Kongl. Maj:t kunde finna vara för ändamålet tjenliga. Genom nyssnämnda nådiga bref meddelade Eders Kongl. Maj:t i anledning häraf, med upphäfvande af § 11 i gällande aflöningsreglemente, särskilda bestämmelser uti ifrågavarande afseende. De vigtigaste af dessa bestämmelser voro följande.

Fri bostad, vare sig uti styrelsen för statens jernvägstrafik tillhörig eller uti någon i närheten af Stockholms centralstation belägen, för ändamålet förhyrd lägenhet skulle tillkomma styrelsens chef samt öfverdirektörerna.

Enahanda förmån af fri bostad uti jernvägens egna eller i närheten deraf belägna, för ändamålet förhyrda lägenheter skulle ock, der styrelsen funne sådant vara för jernvägstrafiken nödvändigt eller fördelaktigt, tillkomma vaktmästare i styrelsen samt följande tjenstemän och betjente vid distrikten, nemligen: afdelningsföreståndare och hans assistent; baningeniör; maskiningeniör; stationsinspektor; telegrafinspektör; verkmästare; stationsskrifvare; öfverbanmästare; lokomotivförareförman; vagnmästare; stationsmästare; vaktmästare; banmästare; lokomotivförare; vagnförman; öfverkonduktör; konduktör; packmästare samt betjente af lägre grad än de nämnda.

Med fri bostad skulle vara förenad förmånen af fri vedbrand.

Embete- och tjenstemän samt betjente vid distrikten, hvilka ej åtnjöte fri bostad, skulle ega uppbära inqvarteringsersättning, utgörande 20 % af årliga arvodet, tjenstgöringspenningar deri inbegripna, för dem, som vore stationerade i Stockholm, Göteborg och Malmö, och 15 % för dem, som vore annorstädes stationerade; dock att lokomotivförare, eldare, smörjare, konduktörer och packmästare egde bekomma 20 % oberoende af de orter, der de vore tidtals kommenderade och hade sin bostad.

Mot den sålunda faststälda ordningen i fråga om åtnjutande af fri

91 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27. '

bostad eller inqvarteringsersättning har nu synts komitén först och främst kunna erinras, att den uppfattning, som vid jernvägarnes införande gjorde sig gällande om nödvändigheten af att nästan all jernvägspersonal bodde i jernvägens omedelbara närhet, numera blifvit betydligt modifierad. Erfarenheten hade nemligen — yttrar komitén — visat, att antalet af de tjenstekategorier, hvilkas bostäder med nödvändighet måste vara så belägna, icke vore så stort; och särskildt i våra grannländer Norge och Danmark förekomme förmånen af fri bostad in natura i långt mindre utsträckning än hos oss. De lägenheter, i hvilka vår liniepersonal inrymts, hade äfven i verkligheten icke så sällan befunnit sig på ganska långt afstånd från vederbörande station eller annan tjenstgöringsplats.

Att märka vore vidare, att förmånen af fri bostad in natura vore en vida större förmån än den kontanta inqvarteringsersättningen. Då det nu ofta förekomme, att inom en och samma tjenstekategori en del af personalen åtnjöte förmånen in natura, medan åter en annan del endast hade inqvarteringsersättning, skedde härigenom uppenbart en orättvisa, då den förra delen befunne sig i en afgjordt bättre ställning än den senare.

Komitén hade vid företagen undersökning jemväl funnit, att jernvägens utgifter för förhyrda bostäder stege till högst afsevärda belopp. Detta gälde i all synnerhet om de s. k. boställshus, hvilka jernvägsstyrelsen tid efter annan med Kongl. Maj:ts tillstånd för en tidrymd af 25 år förhyrt af statens järnvägstrafik s enke- och pupillkassa. I hyresafgift för ett sådant hus erlade styrelsen nemligen 4 % å 5 % af hvad huset kostat samt bestrede dessutom allt underhåll. Härigenom komme i vissa fall statens årliga utgift för inqvartering in natura af en tjensteman eller betjent att uppgå till vida högre belopp än om endast inqvarteringsersättning lemnats.

Vidare hade komitén icke kunnat finna tillräckliga skäl föreligga för bibehållande af den bestämmelsen att med fri bostad skulle vara förenad förmånen af fri vedbrand. Nästan öfverallt annorstädes inom statsförvaltningen, der fri bostad in natura förekomme såsom löneförmån, vore nemligen den fria vedbranden numera indragen; och att under sådana förhållanden låta löneförmånen qvarstå för jernvägsförvaltningen ansåge komitén icke böra ifrågakomma, helst komitén förestälde sig, att vederbörande, derest förmånen borttoges, skulle låta sig angeläget vara att genom tillhandahållande för billigt pris af kasserade syllar och medgifvande af lättnader i transporterna och vid anskaffandet m. m. bereda den utefter jernvägslinierna boende personal,

92 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

för hvilken svårighet att erhålla bränsle kunde anses förefinnas, tillfälle att utan för dryga kostnader förskaffa sig sådant.

Slutligen kunde komitén för sin del icke finna, att under nuvarande förhållanden bestämmelsen att tågpersonalen skulle i inqvarteringsersättning erhålla 20 % af arvodet oberoende af boningsorten borde qvarstå. Detta medgifvande för tågpersonalen, hvilket af Kongl. Maj:t lemnats år 1872 genom tre särskilda beslut, både icke af Riksdagen stadfästs. 1 det till 1874 års riksdag afgifna förslaget till lönereglering hade Kongl. Maj:t väl ifrågasatt, att all personal vid distrikten, som ej åtnjöte fri bostad in natura, skulle erhålla 20 % af arvodet i inqvarteringsersättning, men någon särskild framställning om tågpersonalen hade vid sådant förhållande icke gjorts; och då Riksdagens beslut beträffande den kongl. propositionen i denna del innehållit, att inqvarteringsersättningen finge å landet höjas från 10 till 15 /&', men deremot borde för de mindre städerna bibehållas vid 15 hade Riksdagen alltså icke heller särskildt yttrat sig om tågpersonalen.

Efter att närmare hafva redogjort för Eders Kongl. Maj:ts ofvanberörda beslut i ämnet (kom.-bet. sid. 68-- 69) har komitén vidare anfört, att af samma beslut framginge, det hufvudsakligaste grunden till den medgifna procentförhöjningen varit föreställningen att tågpersonalen vore underkastad så godt som ständiga ombyten af förläggningsort. Under jernvägsförvaltningens första tider, då stambanebyggandet försiggått i stor omfattning och nya statsbanelinier tidt och ofta öppnades för trafik, hade detta också varit händelsen; men numera vore förhållandena i detta hänseende helt och hållet förändrade, i det att tågpersonalen på det hela taget icke förflyttades oftare än annan personal. Härtill ville komitén lägga, att i de fall, då förflyttning förekomme under sådana förhållanden, att vederbörande någon tid måste hålla sig bostad å tvenne håll, han derunder, såsom tjenstgörande å annan ort än den, der han vore bosatt, egde uppbära dagtraktamente och således icke kunde anses göra någon ekonomisk förlust. Komitén tvekade i öfrigt så mycket mindre att påyrka tågpersonalens likställande med den öfriga personalen i fråga om inqvarteringsersättning, som förstnämnda personal, särskildt lokomotivförarne, tillhörde den förhållandevis bäst aflönade statsbanepersonalen.

Komitén, som sålunda ansett, att förmånen af fri vedbrand borde bortfalla samt tågpersonalen i fråga om inqvarteringsprocent likställas med den öfriga liniepersonalen, har härefter närmare angifvit, huru komitén tänkt sig förmånen af fri bostad in natura reglerad.

Vid uppgörande af sitt förslag i denna del hade komitén — för-

93 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

klarar den — utgått från den allmänna förutsättning att rätt till en dylik förmån endast borde tillkomma sådan personal, som för tjenstens behöriga skötande deraf kunde anses vara i verkligt behof, men att styrelsen, vid det förhållande att statens jernvägar tillhöriga bostadslägenheter kunde finnas disponibla, borde eg a befogenhet att i dessa lägenheter i män af tillgång inqvartera jemväl annan personal, åt hvilken förmånen af inqvarteringsersättning eljest vore medgifven. Då komitén härefter haft att undersöka, hvilka kategorier af personalen borde anses vara i verkligt behof af fri bostad in natura, hade komitén först och främst ansett detta icke vara förhållandet med styrelsens chef och ledamöter. Desse hade icke från början varit i åtnjutande af denna förmån, .utan först år 1880 blifvit delaktige af densamma0); och från sin ståndpunkt kunde komitén så mycket mindre erkänna behöfligheten af förmånens bibehållande, som enligt komiténs förslag till distriktsförvaltningens ordnande det direkta ingripande i linieförvaltningens handhafvande, hvilket från styrelsens sida nu egde rum, skulle komma att väsentligen minskas.

Af den vid styrelsen anstälda personalen, hvilken alltifrån styrelsens? organisation år 1863 varit i saknad af inqvarteringsersättning, vore det enligt komiténs förmenande endast vaktmästarne, som för tjenstens förrättande kunde anses vara i behof af fri bostad in natura. Men medan bemälde betjente enligt gällande bestämmelser egde, der styrelsen funne sådant vara för jernvägstrafiken nödvändigt eller fördelaktigt, åtnjuta sådan förmån såsom ett tillägg till det i penningar bestämda arvodet, ansåge komitén intet skäl förefinnas att med afseende å jernvägsstyrelsens vaktmästare tillämpa annan grundsats än den, som genomförts beträffande vaktmästare i andra centrala embetsverk, eller att, der bostad in natura åtnjötes, afdrag å den kontanta lönen skulle ega rum med visst belopp.

Vidkommande derefter liniepersonalen, så hade komitén för sin del funnit följande tjenstemän och betjente böra för tjenstens behöriga skötande vara i åtnjutande af fri bostad in natura, nemligen: distriktschef, trafikinspektör, byråassistent, stationsinspektor, underinspektör, stationsmästare, banmästare, banvakt, portvakt vid l:a klassens station eller verkstad och maskinist, som skötte värmeledning eller central belysning. Då emellertid i ett eller annat fall på grund af särskilda för- *)

*) Öfverdirektörerna för ban- och trafikafdelningarna hade visserligen redan år 1872 erhållit bostad i centralstationshuset i Stockholm men detta endast tillsvidare och intill dess bostadslägenheterna för styrelsen eller trafikt.jensten å stationen blefve behöfliga samt emot en viss årlig afgift, motsvarande räntan å kostnaden för lägenheternas inredning.

94 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

hållanden skulle kunna inträffa, att äfven nu nämnd tjensteman eller betjent skulle kunna undvara berörda förmån, syntes det böra öfverlemnas åt jern vägsstyrelsens pröfning att bestämma, huruvida förmånens utgående till ifrågavarande personal kunde anses vara för jernvägstrafiken behöfligt eller ej. Å andra sidan kunde emellertid undantagsvis blifva händelsen, att tjenstens kraf eller lokala förhållanden gjorde det oundgängligen nödigt att jemväl åt nu ej nämnd personal, utöfvande den egentliga stationstjensten, bereda inqvartering in natura; och komitén hade för den skull ansett sig böra i aflöningsreglementet intaga ett stadgande i sådant syfte.

Den personal, som enligt ofvanstående grunder skulle erhålla bostad in natura, skulle bekomma förmånen, vare sig jernvägen sjel^ egde erforderliga lägenheter eller nödgades förhyra sådana. För den öfriga liniepersonalen borde deremot enligt komiténs förmenande förhyrning af bostadslägenheter ej vidare ega rum, utan skulle, såsom förut nämnts, styrelsen endast vara berättigad att — alltid mot skyldighet för vederbörande att afstå den kontanta inqvarteringsersättningen — till densamma i mån af tillgång upplåta sådana bostadslägenheter, som för jernvägens räkning uppförts eller inköpts.

Hvad beträffade den ekonomiska innebörden för jernvägen af komiténs förslag till inqvarteringsförmånens reglering, så hade — yttrar komitén — en öfverslagsberäkning först och främst gifvit, vid handen, att skilnaden mellan det belopp, jernvägsförvaltningen år 1893 faktiskt utgifvit för förhyrda bostäder åt liniepersonalen, och det belopp, styrelsen samma år skulle fått utgifva, derest den i de förhyrda bostäderna inqvarterade personalen i stället åtnjutit inqvarteringsersättning enligt de vanliga grunderna, uppginge till omkring 65,000 kronor. Hela detta belopp skulle dock i alla händelser icke komma att besparas, enär jemväl enligt komiténs förslag förhyrning af bostäder fortfarande kunde komma att i vissa fall ega rum; och då en afsevärd del af samma belopp representerade hyresafgifter för de enke- och pupillkassan tillhöriga boställshus, hvilka för ett flertal år förhyrts, kornme det i alla händelser att dröja, innan besparingen nådde upp inemot nämnda summa.

Jernvägens utgifter för inköp af bränsle åt boställshafvare belöpte sig år 1894 till omkring 163,000 kronor. Transportkostnaderna för samma bränsle, hvilka icke särskildt bokförts, torde, enligt hvad framginge af visserligen helt och hållet approximativa beräkningar, kunna upptagas till omkring 27,000 kronor. Inalles skulle alltså jernvägens kostnader för bränsle åt personalen kunna beräknas uppgå till omkring

190,000 kronor om året. Detta belopp representerade likväl naturligen

95 Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

icke den för jernvägen genom förmånens borttagande uppkommande vinsten, ty i flera fall skulle personalen, särskildt den lägre, beredas ersättning genom höjning af den kontanta aflöningen.

Genom tågpersonalens likställande med den öfriga personalen i fråga om inqvarteringsersättning skulle vidare en besparing af omkring

35,000 kronor kunna beredas.

Med afseende å nu ifrågavarande paragraf bar komitén vidare anmärkt, bland annat, att komitén ej kunnat biträda ett af styrelsen framstäldt förslag att hela den liniepersonal, som ej åtnjöte inqvartering in natura, skulle i ersättning bekomma 20 procent af arvodet oberoende af bostadsorten, utan hade allenast den i distriktsförvaltningarnas naturliga hufvudorter, Stockholm, Göteborg, Malmö och Östersund, stationerade personalen ansetts böra komma i åtnjutande af en dylik högre inqvarteringsprocent. Inqvarteringsersättningen hade i öfrigt synts komitén böra riktigare benämnas hyresbidrag; hvarjemte införts ett såsom behöfligt, ansedt stadgande att dylikt hyresbidrag vore af löns och ej tjenstgöringspenningars natur.

I fråga om felräkning spenningar föreskrifver gällande aflöningsreglemente, att sådana tillkomma styrelsens hufvudkassör med 750 kronor om året, styrelsens uppbördskassör med 25 öre för hvarje fullt tusental kronor af den uppbörd, som under hvarje år blifvit från stationerna till uppbördskassan inremitterad, samt distriktskassör med 40 öre för hvarje fullt tusental kronor, som utgått till bestridande af kontanta liqvider för samtliga afdelningarnas vid distriktets räkning, allt i don ordning, styrelsen på grund af godkända kassaräkningar närmare bestämmer. Reglementet stadgar vidare, att trafik- och telegrafstationernas uppbördspersonal eger att uppbära provision med 0,3 procent af redovisade trafikeller telegraminkomster till fördelning emellan nämnda personal på afsändnings- och mottagningsstationerna enligt grunder, som styrelsen eger att bestämma. Denna provision är emellertid till sin art i sjelfva verket felräkningspenningar och benämnes numera så äfven officielt.

Med undantag af hufvudkassören, som åtnjöte felräkningspenningar till fixt belopp, uppbure alltså — anför komitén — öfriga tjensteman, som vore delaktiga af denna förmån, felräkningspenningar med viss procent å uppburna eller utgifna belopp. Detta hade emellertid haft till följd, att med jernvägsrörelsens tillväxt inkomsten af förmånen stigit till belopp, som vid aflöningsreglementets utfärdande år 1874 svårligen vore beräknade eller afsedda. År 1894 hade sålunda uppbördskassören med ett årligt arvode af, inberäknadt två ålderstillägg,

§ 13.

96 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

4,000 kronor, uppburit felräkningspenningar till belopp af 4,905 kronor, en distriktskassör med årligt arvode af 2,400 kronor sådana till belopp af 1,539 kronor samt en bokhållare och expeditionsföreståndare med årligt arvode af 2,400 kronor sådana till belopp af 2,800 kronor. Dessa siffror ådagalade hvad ock läge i sakens natur, eller att felräkningspenningarnes bestämmande till viss procent af uppburna eller utgifna belopp icke vore lämpligt i följd af den tendens att stiga i större proportion än hvad motsvarade det ökade arbetet, som inkomsten i fråga då erhölle. I sitt förslag till nytt aflöningsreglemente hade jern vägsstyrelsen jemväl föreslagit felräkningspenningarnes fixerande för uppbördskassören men ansett nuvarande bestämmelser böra bibehållas, i hvad anginge distriktskassörer samt trafik- och telegrafstationernas uppbördspersonal. Komitén, som i sammanhang med decentralisationen ifrågasatt indragning af uppbördskassörstjensten, hölle deremot före, att ifrågavarande förmån borde fastställas till fixt belopp (500 kronor) jemväl för distriktskassörerna, samt att i fråga om trafikoch telegrafstationernas uppbördspersonal bestämmelse borde meddelas derom, att beloppet icke finge för någon öfverstiga visst belopp för år (1,000 kronor). Till undvikande af missförstånd ville emellertid komitén framhålla, att endast några få tjenstemän, förnämligast föreståndarne för de stora expeditionerna vid hufvudstationerna, skulle kunna nå denna gräns, i det att nemligen felräkningspenningarne för det stora flertalet uppbördstjensteinän uppginge till högst obetydliga belopp. Med felräkningspenningar till belopp af 1,000 kronor skulle emellertid en expeditionsföreståndare, hvars arvode, inberäknadt tre ålderstillägg, skulle uppgå till 3,000 kronor och hvars hyresbidrag alltså skulle belöpa sig till högst C00 kronor, kunna nå en högsta inkomst af 4,600 kronor, något som torde få anses för honom utgöra fullt skälig aflöning, ehuru visserligen eu eller annan dylik tjensteman nu åtnjöte icke så obetydligt högre inkomst.

Komitén har vidare föreslagit, att felräkningspenningar må utgå efter samma grund för efterkrafsbelopp som för redovisade trafikiukomster. Detta innebure — yttrar komitén — en ändring af nu gällande bestämmelser om personalens rätt till felräkningspenningar å efterkrafsbelopp, hvilka bestämmelser, af styrelsen meddelade genom cirkulär (n:o 442) af den 31 mars 1875, föreskrefve, att af de belopp, som uppbures i provision för efterkraf, fyra tiondedelar skulle tillfalla stationernas uppbördsmän till lika fördelning mellan afsändnings- och mottagningsstationen. Någon giltig anledning till en dylik olika beräkningsgrund med afseende å efterkrafsbelopp hade emellertid icke synts komitén förefinnas.

97 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

I bestämmelserna angående anmärkning sprovision hade ^— anför komitén vidare — de ändringar vidtagits, att denna förmån, såsom styrelsen föreslagit och billigt synts vara, utsträckts jemväl till tjenstemännen vid revisionskontoret, samt att vidare anmärkningsprocenten, för åstadkommande af öfverensstämmelse med livad inom statsförvaltningen allmänt gälde, faststälts till 15.

Med afseende å såväl uppbördspersonalens felräkningspenningar och anmärkningsprovisionen som milpenningar no och premierna hai dessutom ifrågasatts, att de närmare bestämmelserna i dessa hänseenden, hvilka nu meddelas af styrelsen, i stället skulle utfärdas af Eders Kongl. Maj:t.

I öfrigt har komitén uttalat sig för en revision af sjelfva de grunder, enligt hvilka milpenningar, särskildt till lokomotivförare, nu utgå (kom. bet. sid. 79—80); hvarjemte komitén i fråga om premierna anmärkt, att sådana för närvarande förekomme i ringa utsträckning, i ■ det att allenast vagnsmörjare erliölle dylika för besparad olja och talg, men att komitén dock ansett sig böra gifva stadgandet i fråga den generella affattning, det erhållit, med hänsyn till möjligheten att denna aflöningsform framdeles skulle finnas böra erhålla vidsträcktare tillämpning.

Komitén har vidare omförmält, hurusom styrelsen i den skrifvelse, hvarmed till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnats förslag till nytt aflöningsreglemente, anmält, att styrelsen plägade för sådant arbete, som af viss personal utfördes utöfver den reglementsenligt bestämda eller eljes skälig: ansedda arbetstiden, lemna särskild godtgörelse, äfvensom att styrelsen, då till banbevakningen eller tågpersonalen hörande betjente i följd af inträffad t snöhinder eller annan dylik orsak tillfälligtvis varit synnerligen ansträngda, brukade tilldela dem smärre gratifikationer, men att, då den förstnämnda ersättningen helt och hållet hade samma karakter som den aflöning, hvilken utginge till extra personal, och den sistnämnda ersättningen vore rent tillfällig, styrelsen icke ansett sig behöfva i reglementsförslaget särskildt omnämna dessa aflöningsformer. Komitén, som ansåge möjlighet böra förefinnas för styrelsen att aflöna visst arbete under formen af öfvertidsersättning samt att i fall sådana som de omnämnda utdela gratifikationer, hade icke heller trott bestämmelse härom böra inflyta i aflöningsreglementet, men deremot uti § 69 af instruktionsförslaget intagit ett stadgande, som visade, att dylika förmåner kunde vid jernvägsstaten förekomma.

I fråga om den viss personal medgifna förmånen att erhålla uniformspersedlar in natura eller ock beklädnadsersättning har styrelsen

Bih. till Rihd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. 13

§ 14.

§ 15.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

i sitt förslag gjort den ändring, att till de kategorier, hvilka förut varit i åtnjutande af denna förmån, lagts några nya grupper af betjente, hvilka till följd af tjensten komme i beröring med allmänheten och förty syntes styrelsen böra genom mer eller mindre fullständig uniform vara lätt igenkänliga såsom hörande till jernvägens personal och af hvilka största delen, under förut öflig benämning, varit i åtnjutande af beklädnadsförmån.

Hvad särskildt anginge stationsmästare, hade — anmärker komilén styrelsen anfört, att dessa betjente stundligen komme i beröring med den trafikerande allmänheten och derför borde vara iklädda uniform; att, då de vore i afseende på aflöning likstälda med konduktörer, de syntes likasom dessa senare böra på jernvägens bekostnad förses med uniformspersedlar, men att likväl ej borde lemnas oanmärkt, att utgiften för ifrågavarande beklädnad skulle, då deras antal vore jemförelsevis betydligt, stiga till en afsevärd summa, i det att för 128 stationsmästare, som funnes anstälda (år 1892), sagda utgift skulle gå till omkring 16,000 kronor, med hvilket belopp sålunda den besparing skulle minskas, som man vunne genom att stationsföreståndareplatser besattes med betjente.

Från det förslag till beklädnadsförmånens förändring, som styrelsen sålunda framstält, innebure komiténs förslag — förutom att sådana befattningar ej. upptagits, hvilka enligt komiténs åsigt ej skulle såsom särskilda ordinarie tjenster bibehållas — den hufvudsakliga skilnad att vagnmästare, vagnförmän och stationsmästare uteslutits från de i mom. 1 uppräknade grupper af betjente. De två första grupperna hade nemligen icke ansetts komma i den beröring med allmänheten, att särskild uniform för dem erfordrades; och hvad stationsmästarne beträffade — hvilka i öfrigt enligt komiténs förslag ej skulle i aflöningshänseende likställas med konduktörerna — så hade dessa betjente särskildt i betraktande af de löneförmåner, som enligt regeln af dem uppbures från postverket, ej synts vara i behof af den löneförbättring, förmånens medgifvande skulle innebära; hvartill kommit hänsynen till den jemförelsevis stora kostnad, som genom förbättringen skulle förorsakas staten.

Enligt § 17 mom. 1 i gällande aflöningsreglemente lemnas kostnadsfri läkarevård genom de vid jernvägarne på statens bekostnad anstälde läkare eller vid särskilda sjukdomsfall genom annan af läkaren anvisad person åt de vid distrikten anstälde:

a) ordinarie tjenstemän och betjente jemte de senares hos dem boende familjemedlemmar;

99 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

b) extra ordinarie tjensteman och betjente, som åtnjuta aflöning, äfvensom familjemedlemmar, boende hos aflönade extra ordinarie betjente, hvilka tillika få begagna bostad i statens jernvägar tillhöriga eller för deras räkning förhyrda byggnader;

c) verkstadsarbetare jemte deras hos dem boende familjemedlemmar, under de vilkor, styrelsen eger bestämma;

d) extra arbetare, som under tjenstgöring vid jernvägen ådraga sig sjukdom eller lida kroppsskada.

Jemlikt mom. 2 i samma paragraf skola af vederbörande läkare föreskrifna medikament äfvensom tillfälliga bad, hvilka läkaren anser nödvändiga till botande af sjuklighet, bekostas af trafikmedlen för alla dem, hvilka åtnjuta kostnadsfri läkarevård.

Komitén har nu anmärkt, att statens jernvägars utgifter för sjukvård år 1894 uppgått till icke mindre än 146,163 kronor 25 öre. Deraf utgjorde 47,663 kronor 50 öre arvoden till de vid jernvägarne anstälde ordinarie läkarne, 6,583 kronor 89 öre arvoden till specialister, fältskärer, barnmorskor o. d. och 64,539 kronor 41 öre kostnaden för medikament och bad, under det att återstående beloppet representerade öfriga utgifter för sjukvård, såsom lasarettsvård o. d.

I sitt förslag till nytt aflöningsreglemente hade jernvägsstyrelsen föreslagit åtskilliga förändringar i liniepersonalens rätt till kostnadsfri läkarevård samt fria medikament och bad, hvilka förändringar hufvudsakligen ginge i den riktning, att nämnda förmån skulle något inskränkas. »Erfarenheten hade nemligen ådagalagt», yttrade styrelsen, »att de nuvarande bestämmelserna i detta afseende gifvit anledning till missbruk, delvis föranledt af missförstånd.» De väsentligaste förändringar, styrelsen ifrågasatt, vore dels att den allmänna bestämmelsen att kostnadsfri läkarevård vid särskilda sjukdomsfall finge utgå äfven genom andra personer än de ordinarie jernvägsläkarne allt efter dessa senares anvisning utbytts mot en föreskrift att kostnaden för vård eller behandling genom af jernvägsläkaren anvisad person finge utgå af jernvägsmedlen allenast i de fall och under de vilkor, styrelsen bestämde, och dels att rätten till fria medikament m. m., hvad tjenstemän anginge, inskränkts till de fall, då någon under tjenstgöring ådragit sig sjukdom eller lidit kroppsskada.

Förmånen af fri läkarevård med hvad dertill ansetts höra torde emellertid — yttrar komitén vidare — kunna och böra inskränkas betydligt mera än hvad styrelsen sålunda ifrågasatt. Det syntes komitén vara fullt riktigt, att staten — och detta ej minst i sitt eget intresse — sörjde för läkarevårdens upprätthållande bland den talrika personalen å

Öfvergångs-

bcstämmelser.

100 Kongl, Majds Nåd. Proposition N:o 27.

distrikten genom anställande af särskilda jernvägsläkare; och ' billigheten kunde jemväl anses fordra, att det vore betjeningen medgifvet att för sina hustrur och oförsörjda barn anlita vederbörande läkare, hvars aflöning utginge efter visst belopp för hvarje till hans läkaredistrikt hörande tjensteman och betjent. Men att derutöfver låta personalen på jernvägens bekostnad för sig och sina familjemedlemmar anlita särskilda specialister, fältskärer, barnmorskor o. d. ansåge komitén vara att gå längre åt detta håll än hvad skäligt vore. I detta hänseende syntes jernvägspersonalen i stället böra likställas med arméns och flottans personal, der, så vidt komitén hade sig bekant, något dylikt anlitande af specialister icke förekomme. Komiténs mening vore dock naturligen icke, att förbudet att på jernvägens bekostnad anlita annan läkare än ordinarie jernvägsläkare skulle gälla vid olycksfall, utan borde då hjelp sökas på närmaste håll.

Beträffande derefter de fria medikamenten och baden, så belöpte sig jernvägens utgifter härför till ett afsevärdt högt belopp; och med stöd af beräkningar, som verkstälts inom olika läkaredistrikt, kunde antagas, att omkring 60 % af detta belopp — eller sålunda omkring

39,000 kronor — utgåfves för betjeningens familjemedlemmar. Enligt komiténs förmenande vore det emellertid icke något statsändamål att tillhandahålla jemväl betjeningens familjemedlemmar en dylik förmån, utan syntes denna alltså endast böra tillkomma betjeningen för dess egna personer.

Då sammanlagda beloppet af de arvoden, som år 1894 utbetalats till specialister, fältskärer, barnmorskor o. d., utgjorde 6,583 kronor 89 öre, ansåge sig komitén kunna beräkna den genom regleringen i detta hänseende uppkommande årliga besparingen till omkring 6,500 kronor.

Besparingen genom den af komitén förordade inskränkningen i rätten till fria medikament och bad syntes, i enlighet med hvad nyss antydts, kunna upptagas till c:a 39,000 kronor om året.

Under erinran att vid ett eventuelt genomförande af komiténs förslag särskilda öfvergångsbestämmelser, i synnerhet hvad aflöningsreglementet beträffade, blefve erforderliga, har komitén något närmare angifvit de allmänna grunder, på hvilka dessa bestämmelser synts böra hvila.

Utfärdandet af dylika bestämmelser förutsatte — anmärker komitén — en pröfning huruvida och i hvad mån den förutvarande personalen vore underkastad regleringen. Undersökte man då innehållet i de handlingar, hvilka för denna frågas afgörande vore bestämmande,

101 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

så funne man, att § 34 af gällande instruktion innehölle den af Riksdagen år 1868 godkända bestämmelsen i afseende å vilkoren för personalens anställning att embets- och tjenstemän samt betjente vid statens jernvägstrafik innehade sina beställningar endast på förordnande och kunde från dessa skiljas eller till andra befattningar inom trafikstaten förflyttas af samma myndighet, som antagit dem; att §§ 37 och 38 af samma instruktion bestämde, bland annat, att i utbyte mot det förordnande, styrelsen utfärdade för person, som till ordinarie befattning blifvit antagen, denna skulle lemna en af honom undertecknad förbindelse att ställa sig till efterrättelse alla de föreskrifter, som i afseende å hans befattning vore eller blefve gällande, samt att en hvar, som af styrelsen blifvit till ordinarie befattning antagen, skulle tjenstgöra när och hvarhelst han dertill beordrades; att de förordnanden, hvilka af styrelsen utfärdades för ordinarie personal, vore af den lydelse, att styrelsen »förordnade N. N. att från och med den--tills-

vidare vara — — — (stationsskrifvare) — — — med åtnjutande af de löneförmåner, som i enlighet med af Kongl. Maj:t nådigst faststälda arvodesstater och aflöningsreglementen af styrelsen bestämdes, och med förbindelse att ställa sig till efterrättelse alla de föreskrifter, som i afseende å hans befattning vore eller blefve gällande»; samt att i den förbindelse, hvarom ofvan förmäldes, vederbörande förpligtade sig, bland annat, att tjenstgöra när och hvarhelst han dertill beordrades äfvensom att ställa sig till efterrättelse alla de föreskrifter, som i afseende å hans befattning vore eller blefve gällande.

Af det sålunda meddelade framginge till en början, att någon tvekan ej kunde råda derom, att jern vägs förvaltningen vid omorganisationen hade fullständigt fria händer att förflytta hvarje tjensteman och betjent till den ort och den befattning, der han efter den nya organisationen kunde finnas böra tjenstgöra. Och vidare syntes staten onekligen hafva formel rätt att verkställa omorganisationen med åtföljande lönereglering så, att den del af personalen, som funnes öfverflödig, med tillämpning af den i tjenstgöringsreglementet vid statens jernvägar förutsatta uppsägningstid af tre månader, uppsades ur jernvägens tjenst, medan den återstående delen stäldes inför valet att antingen i allo underkasta sig de nya aflöningsbestämmelserna eller ock lemna sin anställning. Ett sådant förfarande — med de vidtgående följder i ekonomiskt hänseende detsamma skulle för en talrik personal medföra — syntes dock komitén så mycket mindre kunna ifrågakomma, som den egentliga grunden till att den ordinarie jernvägspersonalen, äfven efter det att verket definitivt organiserats, an-

102 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

setts böra antagas allenast på förordnande, enligt hvad komitén förestälde sig, varit hänsynen till trafikens säkerhet, hvadan alltså icke någon annan i ordinarie tjenst antagen person skäligen syntes böra mot sin vilja från verket aflägsnas än den, som befunnits för jernvägstjensten olämplig. Att märka vore dessutom, att gällande aflöningsreglemente innehölle en af Riksdagen år 1868 godkänd bestämmelse, som berörde det fall, hvarom nu vore fråga, i det att uti § 18 föreskrefves att, om någon befattning indroges eller förändrades och styrelsen till följd deraf ansåge lämpligt att förflytta innehafvaren till tjenstgöring å annan plats med mindre aflöningsförmåner, styrelsen egde tilldela den förflyttade lämplig lönefyllnad, intill dess han kunde erhålla ny anställning med aflöningsvilkor motsvarande dem, han förut innehade. Komitén måste för den skull såsom sin mening uttala, att det tvångsmedel, staten egde öfver jernvägspersonalen i stadgandet om uppsägningsrätten, vid den ifrågastälda omorganisationen och löneregleringen icke borde i vidare mån göras gällande, än för så vidt kunde erfordras för att, utan väsentligt ekonomiskt men för personalen, i sin helhet genomföra sådana beslutade förändringar i aflöningsförhållandena, hvilkas tillämpning, om de skulle gälla endast för en del och icke för samtliga innehafvare af de befattningar, desamma afsåge, vore förenad med afsevärda svårigheter.

Af det nu sagda följde först och främst, att den af komitén ifrågasatta inskränkningen i åtskilliga tjenstebefattningars antal enligt komiténs förmenande icke borde åstadkommas genom uppsägning af öfvertalig personal, utan successivt verkställas i den mån personalen kunde förflyttas till andra befattningar eller ock afginge. Vidare följde, att med afseende å sådana aflöningsförmåner, som för personalen vore af jemförelsevis mindre vigt och hvilkas bibehållande allenast för den nuvarande personalen skulle föranleda invecklade anordningar och oegentligheter, den nya ordningen borde omedelbart tillämpas. Så syntes exempelvis böra blifva förhållandet med bestämmelserna i § 2 angående fördelningen af lön och tjenstgöringspenningar, i § 8 angående aflöningsförhållandena vid tjenstledighet och i § 15 angående den kostnadsfria läkarevården m. m. En förmån sådan som begrafningshjelp, med afseende å hvilken svårighet att bestämma, huruvida den i ett visst fall borde utgå eller icke, ej vore för handen, syntes deremot böra tillkomma den del af den redan antagna personalen, som aflede, under det att den qvarstode i tjenst, oafsedt om dödsfallet förorsakats af olyckshändelse under tjenstgöring eller ej. Men slutligen följde äfven af den uppstälda förutsättningen, att i fråga om sådana

103 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

för personalen väsentliga aflöningsförmaner som arvode och inqvartering in natura eller ersättning derför de bestämmelser, som nu gälde, borde med afseende å den nuvarande personalen fortfarande tillämpas, intill dess att vederbörande antingen anmälde sig till öfvergång på ny stat — hvilken anmälan torde för att vinna afseende böra ega rum inom viss af Kongl. Maj:t föreskrifven tid — eller erhölle befordran eller ock uppflyttades i löneklass, dock att sådan jemkning i de nuvarande förmånerna torde böra kunna ega rum som exempelvis löneveds ersättande med kontanta penningar, om en dylik reglering skulle anses böra vidtagas. Då emellertid öfvergång på ny stat på grund af uppflyttning i löneklass understundom skulle för den lägst aflönade personalen i följd af bostadsförmåns med ty åtföljande löneved eller allenast löneveds indragning medföra förlust, torde åtgärder böra vidtagas för att i dylika fall bereda vederbörande skälig godtgörelse.

Härförutom blefve detaljbestämmelser af olika slag erforderliga under öfvergångstiden. Sålunda funnes för närvarande å statistiska kontoret i ordinarie befattning anstälda åtskilliga kontorsskrifvare, hvilka jemlikt § 6 mom. 3 i gällande aflöningsreglemente aflönades efter beting i stället för med fäst arvode; men enligt komiténs förslag skulle hvarken ordinarie kontorsskrifvare å kontoret finnas anstälda eller betingsersättning utgå till ordinarie personal annat än under formen af öfvertidsersättning. Särskilda föreskrifter angående ordnandet af ifrågavarande kontorsskrifvares arbete och lönevilkor erfordrades alltså. Vidare torde, då en del innehafvare af fasta arvoden antagligen funne med sin fördel förenligt att qvarstå på gammal stat, men i fråga om fördelningen af lön och tjenstgöringspenningar uti § 2, hvad de fasta arvodena vidkomme, hänvisades till den i § 3 intagna lönestaten, der de äldre arvodena icke funnes upptagna, blifva nödigt, att föreskrift meddelades, huru för innehafvare af fästa arvoden på gammal stat lön och tjenstgöringspenningar skulle fördelas. Det kunde nemligen icke vara billigt, att dessa relativt högt aflönade tjenstemän skulle bibehållas vid den nuvarande fördelaktigare delningsgrunden, då denna för hela den öfriga personalen skulle upphöra. Och slutligen syntes särskilt böra framhållas, att de i § 6 för underlättande af öfvergången till andra befattningar intagna bestämmelserna, vid det förhållande att den gamla och den nya aflöningsstaten företedde så väsentliga olikheter särskildt med afseende å arvodenas natur af fasta eller föränderliga, icke vore tillräckliga för att åstadkomma en öfvergång till den nya ordningen, utan att särskilda föreskrifter erfordrades, hvilka berättigade icke allenast dem, som bibehölle samma, utan äfven dem,

104 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

som erhölle nya men likartade befattningar, att vid den nya aflöniugens bestämmande få i fråga om ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid, de förut tjenstgjort i vederbörande befattningar.

Jemvägssty- I sitt underdåniga utlåtande af den 30 januari 1896 har jernvägsrande*öfver styrelsen i fråga om komiténs förslag till nytt aflöningsreglemente först komitmslöne- yttrat sig öfver §§ 3—5 och 11, enär dessa innehölle bestämmelserna rJörslagS' om personalens vigtigaste löneförmåner — arvode och inqvartering — och dervid, då beskaffenheten af de stadganden, som kunde finnas böra meddelas med afseende å inqvarteringsförmånen, i viss mån inverkade på bestämmelserna om arvodesbeloppen, gjort början med § 11.

§>■ u. Beträffande inqvarteringsförmånen har styrelsen erinrat, att vid den

interimistiska löneregleringen år 1863 likasom sedermera vid de definitiva regleringarna åren 1869 och 1874 bestämts, att den distriktspersonal, som icke erhölle bostad in natura, skulle få åtnjuta ersättning härför i penningar. Inqvarteringen in natura hade alltså — yttrar styrelsen — varit den primära aflöningsformen och inqvarteringsersättningen endast ett surrogat härför — något som jemväl låge i denna senare förmåns begrepp, enär förmånen eljest icke syntes hafva något som helst berättigadt i sig. Anledningen till att liniepersonalen i dess helhet ansetts böra komma i åtnjutande af förmånen af inqvartering hade naturligen legat i uppfattningen om lämpligheten och fördelen af att denna personal bodde i jern vägens omedelbara närhet, hvartill i vissa fall kommit den absoluta nödvändigheten att på orter, der tjenliga bostäder icke stått att erhålla, anskaffa sådana. Att nu i ett eller annat fall tjenstens beskaffenhet kunde göra vederbörande tjensteinnehafvares boende i jernvägens närhet mindre behöflig! syntes styrelsen icke. kunna förringa betydelsen af den generella regeln — och denna regel kunde äfven anses vara af jern vägsadministrationerna allt hitintills allmänneligen godkänd. Om — antagligen af lokala skäl — i Norge och Danmark befunnits i relativt mindre mån än hos oss nödigt att genom jernvägsförvaltningens försorg åt personalen anskaffa bostäder i jernvägens närhet, borde å andra sidan nämnas, att man exempelvis i Finland i detta fall gått längre än hos oss. I öfrigt vore att märka, att den liniepersonalen tillkommande förmånen af fri inqvartering in natura alltifrån början ingått såsom en så vigtig faktor vid bestämmandet af denna personals — eller åtminstone stora gruppers deraf — totalaflöning, att dess allmännare indragning och ersättande med allenast hyresbidrag skulle, om ej afsevärda höjningar af de kontanta ar-

105 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

vodena samtidigt vidtoges, medföra en minskning i löneförmånerna, som måste anses alldeles opåkallad.

Komitén hade framhållit den orättvisa, som skulle ligga deri, att inom en och samma tjenstekategori en del af personalen åtnjöte inqvartering in natura men en del endast inqvarteringsersättning. Styrelsen skulle nu gerna sett, om förhållandena medgifvit, att denna orättvisa kunnat i större mån än som skett utjemnas på den naturliga och med aflöningsförmånens begrepp, såsom nyss visats, mest öfverensstämmande vägen att efter hand öka antalet för naturainqvartering disponibla lägenheter. Då emellertid naturainqvarteringen i allt fall nu kunnat utsträckas derhän, att exempelvis eldigt 1895 års arvodesstat af 269 stationskarlsförmän 195 eller 72.5 procent och af 1,375 stationskarlar 846 eller 61.5 procent kommit i åtnjutande deraf, samt — frånsedt den inverkan rent lokala förhållanden utöfvade — bostäder enligt regeln i tur och ordning tilldelades de äldre befattningshafvarne inom vederbörande kategori, förestälde sig styrelsen, att de befattningshafvare derinom, hvilka ej vore i åtnjutande af förmånen, hellre såge, att den nuvarande ordningen i detta hänseende, enligt hvilken utsigt äfven för dem förefunnes att i sin tid erhålla förmånen, bibehölles än att den af komitén förordade åtgärden vidtoges.

Till ofvan angifna förhållanden, hvilka talade för ett bibehållande af gällande bestämmelser i fråga om liniepersonalens naturainqvartering, kunde — hvad särskildt beträffade den lägre betjeningen — läggas det af två reservanter inom komitén jemväl antydda, tungt vägande skälet att naturainqvarteringen för denna personal äfven från fysisk och moralisk synpunkt sedt vore en synnerligen lämplig aflöningsform. De s. k. boställshus, hvilka styrelsen med Kongl. Maj:ts begifvande för längre tid förhyrt af enke- och pupillkassan, vore hufvudsakligen afsedda just för den lägre trafikbetjeningen; och deras förhyrande hade i väsentlig mån föranledts af nödvändigheten att genom anskaffande af lämpliga bostäder åt sagda betjening medverka till, att denna bibehölles vid den, enligt hvad allmänt torde vara erkändt, mönstergilla beskaffenhet, som från början utmärkt densamma. Styrelsen kunde för sin del bestämdt vitsorda, att den mindre goda anda, som vid tidpunkten närmast före boställshusens uppförande här i Stockholm hållit på att tränga sig in bland stationsbetjeningen, sedermera försvunnit, helt visst just i följd af bostadsförhållandenas ordnande. För närvarande funnes dylika boställshus uppförda i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Linköping och Sköfde om tillsammans 459 boningsrum förutom kök och ekonomirum. De vore förhyrda enligt sju särskilda kontrakt, hvilkas Bih. till liiksd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Käft. 14

106 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

giltighetstid utginge ett hvart af åren 1903, 1910, 1913, 1914, 1918, 1919 och 1920. Att nu, såsom komitén förordade, meddela förbud mot ingående af nya dylika hyresaftal samt mot förnyande af de ingångna aftalen vid hyrestidens slut syntes styrelsen så mycket mindre böra ifrågakomma, som dessa förhyrningar delvis föranledts af Riksdagens uttalanden i den skrifvelse af den 11 maj 1876, deri Riksdagen tillkännagifvit sitt beslut i anledning af Kongl. Maj:ts framställning om anvisande af ett anslag till uppförande af boställshus åt betjeningen.

För de äldre boställsliusen, hvilka bygdes under tider, då hyror samt priser på byggnadsmaterialier varit höga, kunde i öfrigt statens utgifter visserligen anses nog dryga, men förhållandet i detta hänseende hade de senare åren blifvit gynsammare och torde för framtiden kunna komma att ställa sig än fördelaktigare.

Om inskränkning nu vidtoges i den förmån af inqvartering in natura, som, allt sedan statsbaneförvaltningens uppkomst stäld i utsigt jemväl för maskin- och stationsbetjeningen, under de senare åren kunnat i afsevärdare grad beredas denna betjening, skulle detta komma att stå i den bjertaste motsats till den sträfvan från stora arbetsgifvares sida att tillhandahålla sin arbetspersonal bostadslägenheter, som allt mera gjorde sig gällande. En sådan åtgärd skulle enligt styrelsens förmenande icke vara staten värdig och icke heller ur ekonomisk synpunkt klok, ty den skulle säkerligen, såsom förut antydts, med tiden resultera i en sämre personaluppsättning.

Vidkommande härefter komiténs förslag att förmånen af inqvartering in natura skulle upphöra för styrelsens chef och öfverdirektörerna, så hade styrelsen i annat sammanhang framhållit, att styrelsens befogenhet med afseende å linieförvaltningen enligt komiténs slutliga förslag — om också något inskränkt i följd af en del personal- och andra ärendens öfverflyttning från styrelsen till distriktsförvaltningen — i mångt och mycket skulle komma att blifva densamma som för närvarande. Vid sådant förhållande och då det i öfrigt syntes styrelsen uppenbart, att det icke kunde vara annat än till afsevärd fördel för en administration af jernvägsförvaltningens natur med dess mångfald af löpande ärenden, hvilka kräfde, snart sagdt, ögonblickligt afgörande, att styrelsemedlemmarne bodde i embetslokalernas omedelbara närhet, hade styrelsen ansett sig böra påyrka, att den sedan lång tid tillbaka i detta hänseende bestående ordningen, sådan den i styrelsens förslagtill aflöningsreglemente närmare angifvits, måtte få fortfara. Och styrelsen ansåge sig så mycket hellre böra göra detta, som komiténs förslag till aflöningsförmåner för styrelsemedlemmarne skulle genom bo-

107 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

stadsförmånens borttagande, åtminstone hvad öfverdirektörerna beträffade, medföra en väsentlig försämring i dessas ställning, hvars vidtagande, enligt styrelsens bestämda uppfattning, måste verka hindrande för de vigtiga befattningarnas besättande på tillfredsställande sätt och sålunda ingalunda vara med klok hushållning förenligt. För styrelsens chef hade nemligen komitén visserligen i sammanhang med bostadsförmånens indragning föreslagit en arvodesförhöjning af 2,000 kronor, hvilken torde kunna anses ungefärligen uppväga nämnda förmån, men för öfverdirektörerna hade såsom vederlag en arvodesförhöjning af allenast 400 kronor ansetts tillräcklig. Af komiténs motivering till förslaget härom (sid. 271—272) framginge dock, att komitén erkände, att vid bestämmandet af aflöningen för bemälde tjenstemän hänsyn borde tagas ej mindre till hvad motsvarande befattningar å det industriella — och särskildt det jernvägsindustriella — området betingade, än äfven dertill, att i följd af jernvägstjenstens egenartade natur en ledamot af jernvägsstyrelsen måste anses hafva större ansvar och mera maktpåliggande arbete än ledamöterna i de öfriga styrelseverken öfver hufvud taget. Under sådana förutsättningar syntes komitén hafva bort i sammanhang med indragningen af bostadsförmånen föreslå en vida större arvodesförhöjning för öfverdirektörerna. För sin del ansåge emellertid styrelsen, som sagdt, att vid nuvarande aflöningsförmåner lämpligen borde bero för såväl styrelsens chef som öfverdirektörerna.

Den inskränkning i styrelsevaktmästarnes rätt till fri bostad, som komitén ifrågasatt, kunde styrelsen icke finna af omständigheterna påkallad, utan hemstälde styrelsen, att ifrågavarande betjente måtte få bibehållas vid sina nuvarande förmåner, med allenast den ändring deri, som innefattades i styrelsens den 26 november 1892 afgifna förslag till aflöningsreglemente.

Hvad anginge förslaget att fri vedbrand icke vidare skulle åtfölja förmånen af fri bostad, kunde styrelsen inskränka sig till att instämma i den reservation, som afgifvits af fem utaf komiténs elfva ledamöter, dervid gifvetvis med särskild anslutning till den formulering af stadgandet om den fria vedbranden, som af reservanterna Hahr och friherre Sparre påyrkats (kom.-bet. sid. 331—333; 371—372).

Förslaget om nedsättning i inqvarteringsprocenten för tågpersonal från 20 till 15 kunde styrelsen så mycket mindre biträda, som någon anledning icke förefunnes för styrelsen att frånträda sitt redan i underdånig skrifvelse den 28 november 1873 framstälda, af Kongl. Maj:t då godkända och för 1874 års Riksdag framlagda samt af styrelsen i dess underdåniga skrifvelse den 26 november 1892 sedermera för-

108 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

nyade förslag att all liniepersonal, som ej bereddes förmånen af fri bostad, måtte i inqvarteringsersättning erhålla 20 procent af arvodet.

Styrelsen hemstälde alltså, att § 11 i aflöningsreglementet måtte, med iakttagande i vederbörliga fall af förändrade benämningar på tjensteinnehafvare, affattas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med styrelsens sistberörda förslag, dock att styrelsen icke både något att erinra mot att bestämmelserna om bostadens storlek samt vederbörandes skyldighet att afflytta och att upplåta nödigt utrymme åt vikarie eller ny tjensteinnehafvare formulerades i enlighet med hvad komitén föreslagit.

§ 3 af komiténs förslag skilde sig — anför styrelsen — från § 4 af styrelsens förslag af år 1892 i främsta rummet deri, att komitén högst betydligt ökat antalet af de befattningshafvare, som skulle komma i åtnjutande af s. k. fasta arvoden. Med hänsyn till hvad komitén anfört till stöd för sitt förslag i denna del ansåge sig styrelsen böra biträda detsamma, hvadan styrelsen alltså icke hade något att erinra mot att de af komitén föreslagna tjenstekategorierna försåges med fasta arvoden. Hvad särskildt beträffade arkitektsbefattningen, hvilken styrelsen år 1892 tänkt sig fortfarande bibehållen på extra ordinarie stat, medgåfve styrelsen, att talande skäl andragits för dess uppföranda å ordinarie stat.

Vidkommande antalet med fasta arvoden försedda befattningshafvare af olika slag, ansåge styrelsen de af komitén i detta hänseende verkstälda beräkningarna med hänsyn till nu för handen varande förhållanden i allmänhet vara riktiga, dock att, förutom hvad förut anförts om behofvet af ytterligare ett byrådirektörs- och ett maskiningeniörsarvode, dels på de af två reservanter anförda skäl (kom.-bet. sid. 377 — 378) antalet kontrollörer borde ökas med två, dels ock i anledning af de fem vestkustbanornas förvärfvande antalet verkmästare, i enlighet med styrelsens i underdånig skrifvelse den 31 december 1895 gjorda och af Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 2 januari 1896 biträdda förslag, måste ökas med en.

Hvad derefter anginge de arvodesbelopp, komitén föreslagit för innehafvarne af fasta arvoden, så hade styrelsen redan förut yttrat sig rörande aflöuingen för styrelsens chef och ledamöter äfvensom förste vaktmästare. I fråga om byrådirektör, kamererare, hufvudkassör, föreståndare för statistiska- och milkontoren, förste kontrollör och notarie (byråsekreterare) öfverensstämde komiténs förslag med styrelsens; och det arvode, styrelsen föreslagit för kontrollör, lägst 3,000 och högst

4,000 kronor, hade komitén allenast omfört från klassarvode till fast arvode med ålderstillägg. Den för telegrafdirektören af komitén ifråga-

109 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

satta arvodesförhöjningen ansåge sig styrelsen med afseende å de af komitén anförda skal böra i underdånighet tillstyrka, och mot det föreslagna arkitektsarvodet hade styrelsen icke något att erinra.

Vidkommande åter arvodena för registrator, revisor och förrådsförvaltare hade styrelsen af hvad komitén i sådant hänseende anfört icke funnit sig föranledd att frångå sitt år 1892 härom framstälda förslag.

För den såsom särskild befattning föreslagna nya byråingeniörstjensten hade styrelsen år 1892, på det att tjensten måtte blifva något så när likstäld med ban- och maskiningeniörsbefattningarna, föreslagit ett arvode efter klass med lägst 3,000 kronor och högst 4,500 kronor. Komitén hade omfört detta till fast arvode å 3,000 kronor, motsvarande första gradens aflöning vid de centrala verken, men med tre — i stället för två — ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5, 10 och 15 år; och hade det tredje ålderstillägget synts komitén behöfligt, för att man måtte kunna påräkna att få såsom byråingeniör hos styrelsen behålla en ingeniör, som för tjenstgöring derstädes visat sig lämplig, i det att denne med sådan förmån mindre syntes skola frestas att söka transport till linieförvaltningen för erhållande af inqvarteringsersättning. Att märka vore emellertid att, då arvodesförhöjningarna enligt komiténs förslagför såväl byråingeniörer som ban- och maskiningeniörer endast inträdde efter bestämda år, någon möjlighet att, genom ett tidigare tilldelande af skälig arvodesförhöjning, i det antydda syftet reglera aflöningen för en byråingeniör, som ville söka sig ut på linien, enligt komiténs förslag icke funnes; och vore aflöningama för de ifrågavarande tjensterna i sjelfva verket så afpassade, att en ban- eller maskiningeniör, som flyttades in i styrelsen, alltid erhölle löneförsämring samt en byråingeniör, som flyttades ut på linien, alltid löneförbättring. Under sådana förhållanden och med afseende jemväl derå, att till byråingeniörer borde efter längre eller kortare tjenstgöring å linien befordras sådana ingeniörer, hvilka vore särskildt framstående, enligt regeln i någon viss gren af tjensten, tvekade styrelsen icke att hemställa, att vid omförande till fast arvode af aflöningen för byråingeniör denna måtte bestämmas till 4,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor att inträda efter resp. 5 och 10 år.

Beträffande de särskilda aflöningsbelopp, komitén föreslagit för sådana befattningar vid distrikten, för hvilka fasta arvoden skulle fastställas, hade styrelsen icke något att erinra.

Med afseende å de tilläggsarvoden, komitén i anm. 2 under § 3 föreslagit, anmärkte styrelsen att, derest bestämmelse om dylika tillläggsarvoden skulle i aflöningsreglementet intagas och icke — hvad

110 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

styrelsen med hänsyn till vexlingen af de olika förhållanden, hvilka kunde göra anvisandet af tilläggsarvoden för förvaltningen ur ekonomisk synpunkt fördelaktigt, ansåge ändamålsenligare — i stället åt Kongl. Maj:t öfverlemnades att uti de årliga arvodesstaterna meddela föreskrifter härom, de af komitén ifrågasatta tilläggsarvodena å 500 kronor borde ökas med åtminstone två, nemligen för den trafikinspektör och den baningeniör, hvilka borde erhålla delegeradt befäl å den nordligaste delen af statsbanenätet.

Maximiarvodena för qvinliga kontorsskrifvare och biträden såväl inom centralförvaltningen som vid'distrikten hade enligt styrelsens förmenande af komitén beräknats alltför låga; hvarvid särskildt vore att märka, det qvinliga kontorsskrifvare å distrikten erhållit för låg aflöning jemväl i förhållande till sina kamrater inom centralförvaltningen. För sin del ansåge sig styrelsen böra i fråga om dessa båda slags kontorsskrifvare påyrka bibehållandet af de maximiarvoden, som hittills faktiskt tillämpats, eller 1,800 kronor inom centralförvaltningen och 1,500 kronor vid distrikten; och syntes maximiarvodena för de qvinliga kontorsbiträdena styrelsen lämpligen böra bestämmas till 1,080 kronor inom centralförvaltningen och 900 kronor vid distrikten. Jemväl minimiarvodet syntes för qvinligt kontorsbiträde inom centralförvaltningen skäligen böra höjas från 540 till 600 kronor.

Med afseende å stationsskrifvarne hade komitén ansett höjning af maximiarvodet till 2,100 kronor böra förekomma endast i fråga om de skrifvare, som vore anstälda å stationer af l:sta, 2:dra och 3:dje klass. Ehuru visserligen stationsskrifvare å annan station endast undantagsvis — efter synnerligen lång tjenstetid — torde böra kunna komma i åtnjutande af en dylik aflöning, ansåge sig styrelsen likväl, med hänsyn till dessa undantagsfall, böra vidhålla sitt år 1892 i ämnet framstälda förslag.

I fråga om aflöningen för stationsmästare anslöte styrelsen sig till det af två reservanter gjorda yrkandet (kom.-bet. sid. 381— 382) och hemstälde alltså, att denna aflöning måtte regleras med hänsyn till stationernas indelande i trenne klasser och utgå sålunda:

lägst: högst:

till stationsmästare å 6 klassens station med 900 — 1,500 kronor

b b b 7 b b b 840 — 1,200 »

B B B 8 B B B 780 - 960 B

Emot de ifrågasatta högre aflöningarna för banmästare och vagnsmörjare hade styrelsen icke något att erinra; hvaremot styrelsen för

111 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

sin del icke kunde tillstyrka de nedsättningar i förhållande till styrelsens förslag, som ifrågasatts i maximiarvodena för manligt kontorsbiträde och vaktmästare vid distrikten.

Med afseende å stationskarlsförmäns- och stationskarlsbefattningarnas uppdelning i respektive vexel-, magasins- och stationskarlsförmäns- samt signalkarls-, vexelkarls-, magasinskaris- och stationskarlsbefattningar äfvensom beträffande brovaktstjenstens uppförande såsom särskild befattning vidblefve styrelsen sitt år 1892 afgifna förslag med deri för vederbörande befattningar ifrågasatta löneförmåner.

Den föreslagna indragningen af kusk- och telegrambudsbefattningarna kunde styrelsen åter biträda.

Af hvad komitén anfört till gendrifvande af styrelsens förslag derom, att ett särskildt dyrortstillägg måtte under vissa förutsättningar kunna tilldelas ban- och stationsbetjeningen i Norrland, hade styrelsen icke blifvit öfvertygad om detta förslags olämplighet, hvarför styrelsen vidhölle detsamma.

Komiténs förslag om uteslutande ur aflöningsreglementet af bestämmelsen derom, att kontorsskrifvare måtte under vissa förhållanden kunna aflönas efter beting kunde styrelsen icke biträda. Styrelsen vore visserligen betänkt på att försöksvis successivt inskränka ifrågavarande aflöningsforms tillämpning, men då betingsaflöningen, väl afvägd, hade många förutsättningar för att kunna blifva en lämplig aflöningsform för personal, som vore sysselsatt med statistiskt eller liknande räknearbete, samt styrelsen, på sätt i följande utlåtande öfver komiténs betänkande komme att närmare utvecklas, för sin del måste motsätta sig förslaget att indraga all ordinarie kontorsskrifvarepersonal å såväl statistiska som milkontoret, ansåge sig styrelsen böra påyrka ofvanomförmälda bestämmelses bibehållande, på det att återgång till ifrågavarande aflöningsform måtte stå öppen, derest erfarenheten skulle gifva vid handen, att utgifterna för personalens aflöning med fixa arvoden skulle komma att ställa sig dyrare.

Lika med två reservanter och på af dem anförda skäl (kom.-bet. § 2. sid. 380) har styrelsen hemstält, att förevarande paragraf måtte i hufvudsak erhålla den i 1892 års förslag ifrågasatta lydelse.

Med afseende å § 8 har styrelsen, lika med samma reservanter, § s. yrkat, att den i mom. 1 af denna paragraf intagna särskilda föreskriften rörande tjenstemännen inom centralförvaltningen må utgå och föreskrifterna i mom. 2, 3 och 4 rörande distriktstjenstemännen i stället

112 Kontjl. Majits Nåd. Proposition N:o 27-

erhålla sådan formulering, att de blifva gällande för jernvägsstatens samtlige tjensteman.

§ 10. Beträffande den ifrågastälda regleringen af bestämmelsen om be-

grafningsbjelp bar styrelsen likaledes instämt i det af bemälde reservanter gjorda yrkande, att samma bestämmelse måtte bibehållas vid den lydelse, 1892 års förslag upptager; och hänför sig styrelsen i detta hänseende till de af reservanterna anförda skäl (kom.-bet. sid. 372).

$ 14. Styrelsen har i fråga om § 14 inskränkt sig till att, med hänvis-

ning till hvad styrelsen i ämnet anfört i sin underdåniga skrifvelse den 26 november 1892, påyrka beklädnadsförmånens tillerkännande åt deri personal, som angifvits i § 16 af då afgifna förslag, med undantag för telegrambud, hvilka icke längre skulle i ordinarie befattning anställas och förty icke behöfde i paragrafen omnämnas.

§15. Styrelsen har i fråga om § 15 erinrat, att i hvad anginge inskränk-

ningen i den fria medicinen 1895 års statsrevision i viss mån kunde anses hafva anslutit sig till komiténs mening, i det att revisionen förmält sig hafva fäst sin uppmärksamhet å de ansenliga belopp, hvartill kostnaden för medicin åt den vid trafiken anstälda personal under revisionsåret uppgått, ehuru revisionen med afseende å jernvägskomiténs förslag i ämnet inskränkt sig till att anmäla förhållandet. Styrelsen kunde emellertid icke tillstyrka Kongl. Maj:t att godkänna komiténs förslag rörande kostnadsfri läkarevård och fri medicin. Hvad anginge den afse värda inskränkningen i rätten att anlita annan än ordinarie jernvägsläkare, så skulle en sådan inskränkning numera, då allt flera läkare utbildade sig till specialister, lätt kunna få till följd, att just de svåraste sjukdomsfallen bland personalen ej erhölle den behandling, som för deras botande vore den lämpligaste; och då härtill komme, att jernvägens utgifter för dylik läkarevård vore jemförelsevis obetydliga, syntes anledning icke förefinnas att reglera ifrågavarande förmån på annat sätt än styrelsen föreslagit. Jernvägens utgifter för medicin åt betjeningens familjemedlemmar stege visserligen till ganska betydande belopp; men om personalens stora antal toges i betraktande, kunde utgiftssumman icke anses oskäligt hög; och att nu borttaga en häfdvunnen förmån af ifrågavarande art syntes styrelsen så mycket mindre böra förekomma, som den fria läkarevården för en personal i den ekonomiska ställning, hvari största delen af statsbanepersonalen befunne sig, egde föga värde, om den icke åtföljdes af rätt till kostnadsfri medicin. Mot

113 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

de smärre förändringar, komitén i öfrigt föreslagit i bestämmelserna angående fri läkarevård med hvad dertill hörde, hade styrelsen icke något att erinra.

Hvad beträffar komiténs förslag till öfvergångsbestämmelser, har styrelsen anfört att, då den af komitén i detta hänseende föreslagna hufvudprincipen — eller att i fråga om för personalen väsentliga löneförmåner de bestämmelser, som nu gälde, borde med afseende å den nuvarande personalen fortfarande tillämpas, intill dess att vederbörande antingen anmälde sig till öfvergång på ny stat eller erhölle befordran eller uppflyttning i loneklass — stode i nära öfverensstämmelse med styrelsens år 1892 i detta hänseende framstälda förslag — eller att, om det vid tillämpningen af den nya arvodesstaten skulle befinnas, att tjenstemans eller betjents aflöning enligt den nya staten utfölle lägre än hvad han enligt det äldre reglementet åtnjöte, han måtte få vid redan innehafda löneförmåner bibehållas — styrelsen icke hade något väsentligt att emot komiténs ifrågavarande förslag erinra. Innan Kongl. Maj:t pröfvat, hvilka nya bestämmelser borde meddelas angående statsbanepersonalens löneförmåner äfvensom från hvilken tidpunkt dessa bestämmelser borde tillämpas, ansåge sig styrelsen emellertid sakna anledning att utarbeta något detaljeradt förslag till öfvergångsbestämmelser.''

Af ofvan lemnade redogörelse för jernvägsstyrelsens senaste yttrande i löneregleringsfrågan framgår, att styrelsen, som i organisationsfrågan väsentligen anslutit sig till komitéförslaget, deremot haft åtskilligt att erinra mot den lönereglering, som af komitén ifrågasatts. Det torde då tillåtas mig att yttra mig öfver hvad styrelsen i detta hänseende andragit.

Jemte det att styrelsen påyrkat förhöjningar i en del af komitén föreslagna arvodesbelopp, har styrelsen på det bestämdaste afstyrkt komiténs förslag till ordnande af den förnämsta bland de särskilda förmåner, jernvägsstaten åtnjuter, eller inqvarteringsförmånen, hvarjemte styrelsen äfven motsatt sig den reglering, komitén föreslagit rörande vissa andra förmåner, som dock äro af mera underordnad vigt.

Hvad då angår frågan om regleringen af de särskilda förmånerna, så kan jag för min del — beträffande först de mera underordnade — icke finna tillräckliga skäl anförda för bibehållande i detta hänseende af en undantagsställning för jernvägsstaten i vidare mån än hvad äfven enligt komitéförslaget skulle eg a rum. Såsom jag förut framhållit, an- Bih. till Riksd. Frot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Raft. 15

Öfvergångs-

bestämmelser.

Departementschefens yttrande i löneregleringsfrågan.

114 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ser jag lämpligt och riktigt att i fråga om aflöningsformer i allmänhet i görligaste mån likställa jernvägspersonalen med personalen inom andra statsförvaltningens grenar; och jag har jemväl såsom en konseqvens häraf tillstyrkt Eders Kongl. Maj:t att göra framställning till Riksdagen i syfte att bereda jernvägspersonalen konstitutorial å sina befattningar. Hvad till stöd för bibehållandet af jernvägsstatens nu ifrågavarande undantagsförmåner kan anföras ur synpunkten af att samma personal i fråga om anställningens art icke är likstäld med personalen inom närmast jemförliga verk förlorar således sin betydelse, om denna framställning bifalles. Under sådana förhållanden kan jag ej underlåta hemställa, det Eders Kongl. Maj:t måtte finna hvad komitén föreslagit i fråga om arvodenas fördelning i lön och tjenstgöring spenning ar (§ 2.), arvodesafdrag vid tjenstledighet (§ 8.), hegrafningshjelps utgående (§ 10.), och rättigheten till kostnadsfri sjukvård m. m. (§ 15.) i allmänhet vara af beskaffenhet att kunna af Eders Kongl. Maj:t godkännas. Med afseende å detaljbestämmelserna rörande den fria sjukvården, hvilka, lika litet som hittills, lära böra underställas Riksdagen, torde emellertid någon modifikation, särskildt i syfte att undantagsvis bereda möjlighet till specialisters anlitande, kunna finnas behöflig. Och hvad angår bestämmelsen i § 8 mom. o i fråga om arvodesafdrag för betjente vid tjenstledighet, får jag i underdånighet hemställa om nådigt bifall till den af mig jemte tre andra ledamöter inom komitén i denna del afgifna reservation (kom.-bet. sid. 350—352). Under det att komiténs flertal uttalade sig för bibehållande af nu gällande stadgande att dylikt afdrag må ega rum »under de förhållanden och i den ordning, styrelsen föreskrifver», yrkades från reservanternas sida, att i sjelfva aflöningsreglementet måtte intagas bestämmelser, som i fråga om arvodesafdrag i allmänhet likstälde betjente med distriktstjenstemän, dock att vid tjenstledighet för enskilda angelägenheter fullt arvode finge för betjente utgå endast under högst femton dagar under loppet af ett och samma år och följaktligen, då ledighet åtnjutits för så väl enskilda angelägenheter som för sjukdom eller svag helsas vårdande, sammanlagda antalet dagar, för hvilka betjent egde uppbära dylikt arvode, icke öfverstiga fyratiofem. Till stöd för detta yrkande anfördes bland annat: att det ur såväl jernvägsstyrelsens egen som den underlydande personalens synpunkt borde vara önskvärdt, att i aflöningsreglementet bestämdt angåfves de förmåner, personalen egde åtnjuta; att i förevarande fall bestämmelsens intagande i aflöningsreglementet syntes vara än angelägnare, enär de föreskrifter i ämnet, jernvägsstyrelsen hittills utfärdat, icke vore så förmånliga för personalen, som reservanterna ansåge billigheten bjuda;

115 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

att i delta hänseende för närvarande gälde, det betjente visserligen kunde med bibehållande af fullt arvode erhålla tjenstledighet till skötande af egna angelägenheter under femton dagar årligen, men att deremot vid sjukdomsförfall tjenstgöringspenningarne redan första dagen indroges; att med afseende å arten af betjeningens arbete anledning väl icke syntes förefinnas att utsträcka tiden för den afdragsfria tjenstledigheten för förstnämnda ändamål längre än hvad nu vore medgifvet, hvilket utgjorde hälften mot hvad bestodes tjensteman; att hvad åter tjenstledighet vid sjukdomsförfall beträffade, det icke kunde vara rättvist att, då tjenstemannapersonalen egde att vid dylikt förfall under någon tid uppbära fullt arvode, betjeningspersonalen, som i allmänhet åtnjöte lägre aflöning, skulle nödgas från första stund vidkännas afdrag; att komitén syntes hafva motsatt sig intagandet i aflöningsreglementet af en bestämmelse i ämnet af den anledning att komitén befarat, att med en dylik bestämmelse betjeningspersonalen skulle komma att i vissa fall uteblifva från tjenstgöring på grund af allenast föregifvet sjukdomsfall, något som skulle kunna blifva icke allenast för jernvägsförvaltningen kostsamt utan äfven för trafiken hinderligt; att en sådan farhåga dock syntes reservanterna oberättigad, då jernvägsförvaltningen nog torde ega medel i sin hand att förekomma missbruk af ifrågavarande art; att i hvarje fall den nuvarande ordningen icke kunde försvaras dermed, att en ändring skulle för jernvägsförvaltningen medföra en ekonomisk uppoffring; och att för öfrigt betjentes likställande med tjenstemän i detta hänseende under vanliga förhållanden icke syntes åsamka statens jernvägar någon större utgift, enär exempelvis sammanlagda beloppet af de arvodesafdrag, statsbanebetjeningen år 1893 fått vidkännas vid sjukdom från och med en till och med trettio dagar, uppgått till allenast 7,995 kronor 98 öre.

1 fråga om be. kl ä d na dsfönn än ens ordnande (§ 14) anser jag mig på de af komitén anförda skäl icke kunna biträda jernvägsstyrelsens mening, utan får jag jemväl i denna del förorda bifall till komiténs förslag, dock att det synes böra stå styrelsen öppet att, allt efter som kan finnas för staten fördelaktigast, tillhandahålla uniformspersedlarna in natura eller mot ersättning i penningar öfverlemna åt personalen att anskaffa persedlarna.

Vidkommande den vigtiga frågan om inqvartering sförmånens reglering (§ 11), har deremot, synes mig, styrelsen anfört omständigheter, som kunna väcka tveksamhet, huruvida fullgiltig anledning verkligen förefinnes att gå så långt i inskränkning af denna förmån, som komitén föreslagit. Styrelsens anmärkning att den liniepersonalen tillkommande

116 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

förmånen af fri inqvartering in natura alltifrån början ingått såsom en så vigtig faktor vid bestämmandet af denna personals — eller åtminstone stora gruppers deraf — totalaflöning, att dess allmänna indragning och ersättande med allenast hyresbidrag skulle, om ej afsevärda höjningar i de kontanta arvodena samtidigt vidtoges, medföra en opåkallad minskning i löneförmånerna, synes icke kunna frånkännas en viss betydelse; och ännu mera vigt synes böra tillmätas hvad styrelsen, under åberopande af erfarenheten just vid jernvägsstaten, anfört om naturainqvarteringens lämplighet såsom aflöningsform för lägre betjening af det slag, hvarom här är fråga. Det är denna, så att säga, sociala sida af frågan, som komitén kanske icke nog uppmärksammat, men hvilken obestridligen förtjenar beaktande. Den allmänna sträfvan hos stora arbetsgifvare att tillhandahålla sin arbetspersonal bostadslägenheter, hvarom styrelsen erinrar — denna sträfvan i riktning att åt arbetarne bereda egna hem — torde hafva sin grund i den erfarenhet man gjort, att vidtagandet af en dylik åtgärd ej endast innebär beredandet af en afsevärd ekonomisk förmån åt arbetarne utan äfven bidrager till att höja deras sedliga nivå och ingifva hos dem känslan af mera samhörighet med den institution, för hvars räkning de använda sina arbetskrafter. Och det kan ju då ifrågasättas, om icke äfven för jern vägsförvaltningen, som ock är en mycket stor arbetsgifvare, denna synpunkt är så pass vigtig, att hänsynen till den ekonomiska vinsten af en väsentligare begränsning i nu utgående inqvarteringsförmån derför bör vika. Man lärer icke heller vid frågans bedömande kunna underlåta att taga hänsyn till den omständigheten att staten redan för en lång följd af år anskaffat bostäder åt personalen, dels direkt genom byggande för egen räkning och dels indirekt genom jernvägens enke- och pupillkassa såsom mellanhand. Vid dylikt förhållande torde en genomgripande förändring, sådan den komitén principielt föreslagit, icke — i allt fall icke på länge — kunna med verklig ekonomisk fördel för statsbanorna genomföras i någon mera afsevärd utsträckning. Äfven detta förhållande kan väcka tvekan, huruvida skäl förefinnes att i princip besluta en förändring, som i verkligheten icke skulle kunna konseqvent föras igenom, utan hufvudsakligen resultera deri, att befattningshafvare, som vore placerade å platser, der jernvägen nu af annan än enke- och pupillkassan förhyr bostadslägenheter, skulle komma i sämre ekonomisk ställning än deras vederlikar å sådana platser, der jernvägen eger eller af nämnda kassa förhyr lägenheterna. Och slutligen vill jag icke förneka, att de lokala förhållandena kunna vara sådana, att jemväl andra befattningshafvare än de af komitén angifna grupperna kunna för tjen-

117 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

stens behöriga skötande vara i verkligt behof af att genom jernvägsförvaltningens försorg erhålla bostäder, belägna i jernvägens omedelbara närhet.

Om således komiténs regleringsförslag i denna del icke torde böra i hela sin utsträckning genomföras, följer dock deraf ingalunda, att de nuvarande bestämmelserna böra bibehållas oförändrade eller med den af jernvägsstyrelsen ifrågasatta formuleringen. Den inskränkning, som torde vara erforderlig uti ifrågavarande förmån, synes deremot kunna åstadkommas genom en partiel revision af de utaf Eders Kongl. Maj:t genom nådiga brefvet den 23 december 1880 meddelade föreskrifterna, hufvudsakligen sålunda att från möjligheten att erhålla fri inqvartering in natura enligt den allmänna regeln uteslötes sådana grupper af personal, som erfarenheten visat näppeligen vara deraf i behof, och att i sammanhang dermed stadgades att förhyrning af bostadslägenheter åt personalen icke finge af jern vägsförvaltningen verkställas utan Eders Kongl. Maj:ts särskilda medgifvande.

Enligt sagda nådiga bref skall — jag erinrar derom — fri bostad tillkomma styrelsens chef och ledamöter, hvarjemte, med iakttagande af den uppdelning af stationsskrifvareklassen, som införts genom nådiga brefvet den 30 december 1885, dylik förmån kan, der styrelsen finner sådant vara för jernvägstrafiken nödvändigt eller fördelaktigt, i statens egna eller förhyrda lägenheter tillkomma vaktmästare i styrelsen samt följande tjenstemän och betjente vid distrikten: afdelningsföreståndare och hans assistent, baningeniör, maskiningeniör, stationsinspektor, telegrafinspektor, verkmästare, stationsskrifvare jemte bokhållare (byråassistent å trafikafdelningen, underinspektör och expeditionsföreståndare), förste stationsskrifvare och kontorsbiträde, öfverbanmästare, lokomotivförareförmån, vagnmästare, stationsmästare, vaktmästare, banmästare, lokomotivförare, vagnförman, öfverkonduktör, konduktör, packmästare samt betjente af lägre grad än de nämnde.

Hvad då först angår den styrelsepersonal, som nu är i åtnjutande af fri bostad, så anser jag mig på de af komitén anförda skäl icke kunna förorda förmånens bibehållande för styrelsens chef och ledamöter, likasom jag icke heller finner anledning att beträffande styrelsevaktmästarne föreslå annan ordning i detta hänseende än den, som gäller för deras vederlikar inom andra verk, eller att, der fri bostad åtnjutes, afdrag med visst belopp skall ega rum å lönen.

Vidkommande derefter liniepersonalen, så framgår af den på grund af nådiga brefvet den 31 december 1895 upprättade arvodesstaten vid statens jernvägstrafik för år 1896 — personalen vid f. a. Vestkust-

118 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

banan deri icke upptagen — att af de grupper, hvilka enligt gällande bestämmelser kunna komma i åtnjutande af naturainqvartering, förmånen tillkommer samtliga eller i det närmaste samtliga afdelningsföreståndare, trafikdirektörsassistenter, ban- och maskiningeniörer, stationsinspektorer, förste stationsskrifvare, öfverbanmästare, stationsmästare, vaktmästare, banmästare och banvakter; och torde, då någon inom nu nämnda grupper ej tilldelats inqvartering in natura, detta varit beroende på rent speciella förhållanden. Vidare visar det sig, att inom följande grupper ett relativt stort antal befattningshafvare åtnjuta bostad in natura, nemligen af 32 bokhållare å trafikafdelningen (byråassistenter, underinspektörer och expeditionsföreståndare) 23, af 15 verkmästare 7, af 22 lokomotivförareförmän 11, af 5 vagnmästare 2, af 27 vagnförmän 12, af 13 materialvakter 6, af 268 stationskaris förmän 199, af 1,372 stationskarlar 860 och af 24 portvakter 13; medan åter af 4 telegrafinspektörer ingen samt inom följande grupper endast ett mindre antal erhållit ifrågavarande förmån, nemligen af 250 stationsskrifvare 18, af 302 lokomotivförare 8, af 334 eldare och eldarelärlingar 8, af 102 lokomotivputsare 6, af 82 pumpare och kolvakter 6, af 151 vagnsmörjare 2, af 44 vagnputsare 2, af 200 kontorsbiträden å trafikafdelningen 55, af 236 öfverkonduktörer och konduktörer 18, af 102 packmästare 8 och af 63 kontorsvakter, notisbärare (och telegrambud) 14. Af samtliga 3,331 liniepersonal tilldelade bostadslägenheter voro i öfrigt 2,879 belägna i jernvägens egna hus och 452 förhyrda, af hvilka senare 321 funnos i de af enke- och pupillkassan förhyrda bostadshusen.

Det synes nu först och främst, som om man utan tvekan skulle kunna från förmånens erhållande utesluta telegrafinspektorer, lokomotivförare och eldare, öfverkonduktörer och konduktörer, hvilka hittills faktiskt endast undantagsvis åtnjutit dylik inqvartering. Sådan uteslutning skulle äfven synas kunna ega rum med de på löneskalan lågt stående grupperna lokomotivputsare, pumpare och kolvakter, vagnsmörjare, vagnputsare, packmästare, kontorsvakter och notisbärare, bland hvilka likaledes endast ett ringa fåtal haft fria bostäder. Men med hänsyn till de ofvan framhållna skäl, som tala för den lägsta personalens förseende med naturainqvartering, synes mig dock möjligheten att, der tillfälle dertill skulle yppas, bereda nämnda grupper denna förmån icke böra genom stadgande i aflöningsreglementet uteslutas; och torde i öfrigt bestämmelsen i fråga beträffande hela den lägsta betjeningen böra i hufvudsaklig enlighet med nu gällande stadgande så affattas, att möjlighet att erhålla fri bostad må förefinnas för lägre personal än vissa angifna befattningshafvare å vederbörande afdelningar, i hvilket afseende lämpligen torde

119 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

kunna fastslås för banafdelningen banmästare, för maskinafdelningen eldare och för trafikafdelningen kontorsbiträden. Härigenom skulle, bland annat, grupperna stationskarlsförmän, portvakter och stationskarlar, hvilka nu åtnjuta naturainqvartering i ganska stor utsträckning, fortfarande kunna blifva deraf delaktiga.

Hvad beträffar grupperna stationsskrifvare och kontorsbiträden å trafikafdelningen, så torde inqvartering in natura icke behöfva för dem förekomma annat än der, i enlighet med hvad nedan närmare framhålles, rent lokala förhållanden göra sådant nödigt eller lämpligt och der jernvägsstyrelsen uppfört egna hus.

Vagnmästare åtnjuta visserligen för närvarande till ej så ringa procenttal fri bostad, men då deras tjenstgöring icke är af beskaffenhet att påkalla deras närvaro å tjenstelokalerna annat än på bestämda tider, synes anledning icke förefinnas att längre upptaga dem bland de grupper, hvilka enligt den allmänna bestämmelsen skulle kunna erhålla förmånen; och enahanda lärer vara förhållandet med verkmästarne, dock med undantag af de fyra bland dem, hvilka under den förändrade benämningen af maskininspektorer skulle närmast förestå den yttre maskintjenstcn å hufvudstationerna.

Hvad åter angår lokomotivförareförmän (lokomotivmästare) och vagnförmän, hvilka hafva att i första hand taga vård om den till stationerna inkommande tågmaterielen i händelse af smärre skador, så torde det i flera fall vara för jernvägstjensten mycket fördelaktigt, att åt dem genom jernvägens försorg beredas bostäder i stationens omedelbara närhet.

Af materialvakterna torde åtminstone en vid hvarje förråd böra hafva sin bostad i förrådets omedelbara närhet för att finnas tillgänglig vid uttagningar från förrådet å extra ordinära tider.

Vidkommande derefter bokhållarne å trafikafdelningen, så måste naturainqvartering gifvetvis, på sätt komitén ock förordat, tillkomma de föreslagne byråassistenterna, bland hvilkas funktioner tågledning skulle ingå, äfvensom underinspektörerna. De återstående bland ifrågavarande bokhållare, hvilka nu alla äro berättigade till denna förmån, benämnas i det nya förslaget expeditionsföreståndare och utgöras af föreståndarne för il-, frakt- och biljettexpeditionerna å de stora hufvudstationerna. Af dessa synas emellertid endast föreståndarne för biljettexpeditionerna behöfva hafva böstad i stationens omedelbara närhet.

Af de grupper personal, för hvilka naturainqvarteringen nu är allmän, torde vidare kunna uteslutas öfverbanmästarne, som hufvudsakligen äro skrif- och bokföringsbiträden å baningeniörsexpeditionerna och hvilka enligt det nya förslaget icke längre skulle i samma mån som förut

120 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

tjenstgöra såsom vikarier för baningeniörerna; hvarjemte beträffande förste stationsskrifvarne, hvilka äro souschefer dels å de olika expeditionerna vid hufvudstationerna dels ock å stationerna af andra och tredje klass, förmånen lärer vara erforderlig endast för de å andra och tredje klassens stationer, der de motsvara underinspektörerna å första klassens stationer.

Samtliga de grupper, komitén ansett böra vara berättigade till fri bostad, torde böra deraf komma i åtnjutande, hvarvid emellertid är att erinra att, om bestämmelsen med afseende å den lägre betjeningen affattas såsom ofvan föreslagits, grupperna banvakter och portvakter ej behöfva särskildt namngifvas.

Med afseende derå, att lokala förhållanden — exempelvis i öfverstå Norrland — kunna göra det oundgängligen nödigt att genom statens försorg anskaffa bostäder jemväl åt annan liniepersonal än de grupper, som enligt ofvan angifna bestämmelser skulle deraf komma i åtnjutande, och med hänsyn jemväl dertill, att vid en eller annan station kunna finnas bostadslägenheter disponibla, hvilka icke kunna användas till inrymmande af personal, tillhörande sagda grupper, torde i öfrigt, delvis i enlighet med hvad komitén ifrågasatt, böra stadgas att, der lokala förhållanden göra sådant nödigt eller lämpligt, fri bostad må i jernvägens egna hus tillkomma jemväl nu ej nämnde tjenstemän och betjente vid distrikten.

Bestämmelsen om naturainqvarteringen synes alltså kunna så affattas, att förmånen af fri bostad uti jernvägens egna eller i närheten af tjenstgöringsplatsen belägna, för ändamålet förhyrda lägenheter må, der styrelsen finner sådant vara för jernvägstrafiken behöfligt, tillkomma följande tjenstemän och betjente vid distrikten, nemligen: distriktschef, ban- och maskindirektör, trafikinspektör, ban- och maskiningeniör, byråassistent, maskininspektor, stationsinspektor, underinspektör, expeditionsföreståndare för biljettexpedition, förste stationsskrifvare å station af andra eller tredje klass, lokomotivmästare, stationsmästare, maskinist, materialvakt, vagnförman, banmästare och vaktmästare äfvensom betjente af lägre grad än vid banafdeluingen: banmästare, vid maskinafdelningen: eldare och vid trafikafdelningen: kontorsbiträde; att förhyrning af bostäder dock icke må ega rum utan Kongl. Maj:ts särskilda medgifvande; samt att, der lokala förhållanden göra sådant nödigt eller lämpligt, fri bostad i jernvägens egna hus må tillkomma jemväl nu ej nämnde tjenstemän eller betjente vid distrikten.

Hvad angår förslaget att fri vedbrand icke vidare skulle åtfölja förmånen af fri bostad, antogs detta förslag, såsom styrelsen erinrat, af

121 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27-

komitén med 6 röster mot 5. I afgifven reservation (kom.-bet. sid. 331—333) anförde minoriteten, bland annat, att fritt bränsle så väl vid flera enskilda jernvägar inom landet som vid grannländernas jernvägar, i allmänhet åtföljde den fria bostaden; att icke heller kunde nekas, det för flera befattningshafvare, hvilka åtnjöte fri bostad in natura, den ifrågavarande förmånen måste anses vara en lämplig aflöningsform — och detta icke allenast för lägre banbetjening, såsom banvakter och stationskarlar, utan äfven för sådana tjenstemän som stationsföreståndare, hvilka bodde invid tjenstelokaler, som i alla händelser skulle uppeldas med af jernvägen auskaffadt bränsle; att hvad i denna fråga dock för reservanterna varit framför allt bestämmande varit den omständighet att komitén vid uppgörandet af sitt förslag till arvodesklasser för de olika befattningarna icke tagit tillräcklig hänsyn dertill, att fri vedbrand icke längre skulle af befattningshafvarne åtnjutas, hvadan alltså den af komitén föreslagna regleringen skulle i flera fall innebära en alldeles opåkallad nedsättning i nu utgående aflöningsförmåner; att detta senare särskildt blefve händelsen med flere tjenstemän och betjente, utöfvande den egentliga stationstjensten, samt äfven i viss mån med banvakterna; att bland den förra gruppen särskildt kunde framhållas stationsmästarne, hvilka enligt komiténs förslag icke skulle nå högre maximi- och minimiaflöningar än de nu faktiskt tillämpade, resp. 1,200 kronor och 780 kronor, samt stationskarlarne, hvilka af komitén likaledes bibehållits vid deras nuvarande faktiska minimiarvode 480 kronor samt reglementsenliga maximiarvode 660 kronor; att hvad åter anginge banvakterna, komitén visserligen för dem föreslagit höjning med en klass af såväl deras faktiska minimiarvode som deras maximiarvode — en höjning som kunde anses uppväga den fria vedbrandens borttagande — men att, då 1892—95 årens riksdagar, i afbidan på en allmän revision af aflöningsreglementet, medgifvit, att ett belopp af högst 12,000 kronor finge för hvarje år användas till förhöjning i vissa fall af banvakternas löneförmåner utöfver nuvarande högsta arvodesbeloppet med 60 kronor för hvarje banvakt, komiténs förslag om den fria vedbrandens borttagande i sjelfva verket medförde en nedsättning med en arvodesklass under hvad Riksdagen sålunda ansett banvakterna skäligen böra kunna i aflöning erhålla; samt att komitén visserligen för att i någon mån förringa betydelsen af förmånens borttagande framkastat den tanken att vederbörande borde genom tillhandahållande för billigt pris af kasserade syllar och medgifvande af lättnader i transporterna och vid anskaffandet m. m. bereda den utefter jernvägslinierna boende personal, för hvilken svårighet att erhålla bränsle kunde anses förefinnas, tillfälle att utan för dryga kost- Bih. till Biksd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Iläft. IG

122 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

nåder. anskaffa sig sådant, men att ett dylikt statsbaneförvaltningens kommissionärsskap för en del af personalen syntes reservanterna mindre lämpligt och i allt fall förenadt med mera omgång än som motsvarade •den fördel, som dermed skulle vinnas.

Jag, som inom komitén tillhörde minoriteten, vidhåller fortfarande de åsigter rörande den fria vedbranden, som i reservationen sålunda uttalats, hvarvid jag emellertid får erinra, att i enlighet med den af mig nu föreslagna formuleringen för bestämmelsen om naturain q var tering fri vedbrand skulle tillkomma en hvar, som erhölle fri bostad.

Vidkommande slutligen frågan om den inqvartering sprocent (hyresbidrag), som må tillkomma de tjensteman och betjente vid distrikten, hvilka icke åtnjuta fri bostad, så synes först och främst vara af komitén tydligt ådagalagdt, att ingen som helst anledning längre förefinnes att, tillerkänna den relativt väl aflönade tågpersonalen högre dylik procent än den öfriga personalen. Icke heller synes skäl vara för handen att, på sätt styrelsen . ifrågasatt, för personalen i dess helhet höja procenten, utan ansluter jag mig till det af komitén framstälda förslaget att den högre procenten måtte utgå, förutom såsom nu till den i Stockholm, Göteborg och Malmö stationerade personalen, jemväl till personalen i den norra distriktsförvaltningens hufvudort Östersund.

Innan jag härefter öfvergar till yttrande angående de förhöjningar, jernvägsstyrelsen förordat i vissa af komitén föreslagna fasta arvodesbelopp, får jag anmäla, att den ökning, jernvägsstyrelsen föreslagit i antalet . kontrollörs- och verkmästare befattningar, synes, efter den utsträckning statsbanenätet särskildt genom inköpet af den s. k. Vestkustbanan erhållit, vara motiverad.

Med afseende å de skiljaktigheter, som råda mellan komitén och styrelsen i fråga om beloppen af vissa fasta arvoden, kan jag på de af komitén anförda skäl icke annat än ställa mig på dess sida i hvad angår arvodena för registrator, revisor samt biljett- och blankettförvaltare, hvaremot styrelsen i sitt utlåtande af den 30 januari 1896 synes hafva anfört talande skäl för det högre arvode, som der ifrågasättes för byrdingeniör.' I fråga om de i anm. 2 under § 3 föreslagna tillägg sarvoden, hvilka jag, lika med komitén, anser böra i aflöningsreglementet upptagas, följer af hvad ofvan yttrats rörande organisationen af norra distriktets öfre del, att antalet af dessa arvoden lärer böra ökas med två, nemligen för en trafikinspektör och en baningeniör.

Beträffande de rörliga arvodesbelopp, med afseende å hvilka komitén och styrelsen aro af olika mening, ansluter jag mig i allt till komiténs förslag, likasom jag, på skäl som af komitén anförts, icke

123 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

kan förorda inrättandet af ett särskildt dyrortstillägg för banvakter och stationskarlar i Norrland.

Hvad åter angår bibehållandet i aflöningsreglementet af en bestämmelse, som gör det möjligt att under vissa förhållanden aflöna kontorsskrifvare ej ter beting, så synes mig styrelsen hafva anfört ganska goda skäl härför; och under förutsättning att bestämmelsens tillämpning blir beroende på Eders Kongl. Maj:ts pröfning vid fastställandet af de årliga arvodesstaterna anser jag mig kunna förorda styrelsens hemställan i denna del.

Med här ofvan angifna undantag torde således komiténs förslag rörande arvodesbeloppen för de olika befattningarna böra vinna godkännande. Den löneförbättring, som genom detta förslags genomförande skulle komma till stånd, kan visserligen i jemförelse med nu gällande reglementsbestämmelser för en del befattningar på papperet synas betydlig nog, helst om man endast tager i betraktande de ordinarie arvodena. Men jag vill erinra, att — på sätt såväl styrelsen som komitén framhållit — en stor del af de arvodesklasser, som enligt nu gällande reglemente skulle kunna utgå för de olika befattningarna, i verkligheten numera icke kunnat tillämpas, äfvensom att en för personalen oförmånlig reglering af de vid sidan af de ordinarie arvodena befintliga särskilda förmånerna i flera fall skulle eg a rum. Och vidare är att märka, att sedan jernvägspersonalens arvoden sist reglerades en tid af tjugutre år förflutit, under hvilken med hänsyn till stegrade lefnadskostnader generella eller partiella löneförbättringar genomförts för personalen inom de flesta andra förvaltningsgrenar. Hvad särskildt angår den del af jernvägspersonalen, som närmast kan anses jemförlig med personalen inom andra verk, nemligen styrelsepersonalcn, så gjorde sig vid såväl 1869 som 1874 års lönereglering i flera fall den åsigt gällande, att denna personal, som i motsats till liniepersonalen i det hela är i afsaknad af särskilda förmåner, borde vara bättre aflönad än dess vederlikar inom andra verk. Under den sedermera förflutna tiden hafva emellertid löneregleringarna på andra håll medfört, att personalen inom jernvägsstyrelsen nu i åtskilliga fall är sämre stäld än dess vederlikar inom de andra verken — ett förhållande som icke synes kunna ur rättvisans och billighetens synpunkt försvaras, om jag än icke kan finna skäl längre vara för handen, att jernvägsstyrelsens tjenstemän och betjente i aflöningshänseende bättre tillgodoses än deras bemälda vederlikar.

Vid bedömandet af frågan om' lönereglering för jernvägsstaten torde vidare ännu en synpunkt böra framhållas. Att denna fråga, trots

124 Kongl. Ma,j:t$ Nåd. Proposition N:o 27.

den storartade utveckling statsbaneförvaltningen under de senare årtiondena erhållit, icke förr trängt sig fram till lösning, torde hafva berott — förutom på befintligheten af de särskilda förmånerna, hvilka för talrika grupper bland personalen representerat rätt afsevärda löneinkomster — delvis äfven på den omständigheten att styrelsen för en del befattningshafvare, särskildt der utvecklingen medfört jemväl till arten nya göromål, upphjelpt aflöningen genom tilldelandet af extra arvoden. Enligt hvad styrelsen i fråga om olika befattningar anmält, vore styrelsens mening, att dessa extra arvoden i sammanhang med löneregleringen skulle upphöra; och komitén har för dess del — såsom det synes mig med allt fog — på det bestämdaste uttalat sig mot detta system och hemstält, att föreskrift måtte meddelas derom, att ingen tjensteman i styrelsen, hvars minimiaflöning voro 3,000 kronor och hvilken följaktligen innehade samma ställning som en första gradens tjensteman inom de centrala embetsverken, finge af jernvägsmedlen åtnjuta något annat arvode än det, som funnes för hans ordinarie tjenst faststäldt eller han i egenskap af vikarie vore berättigad att uppbära, och dels derom, att inom jérnvägsförvaltningen i dess helhet ersättning genom extra arvode icke finge utgå för arbete, som verkstälts under den ordinarie arbetstiden, för så vidt icke sådant funnes i aflöningsreglementet eller instruktionen förutsatt (kom.-bet. sid. 64—65). Det är min afsigt att föreslå Eders Kongl. Maj:t att utfärda föreskrift i den af komitén angifna riktningen.

Beträffande några af de utaf mig ofvan förordade ordinarie arvodesbeloppen torde det tillåtas mig att ytterligare göra några erinringar.

I fråga om arvodet för öfverdirektörerna har styrelsen anmärkt, att komitén väl erkänt, det vid bestämmandet af aflöningen för bemälde tjenstemän hänsyn borde tagas ej mindre till hvad motsvarande befattningar å det industriella — särskildt det jcrnvägsindustriella — området betingade än äfven dertill, att i följd af jernvägstjenstens egenartade natur en ledamot af jernvägsstyrelsen måste anses hafva större ansvar och mera maktpåliggande arbete än ledamöterna i de öfriga styrelseverken öfver hufvud taget, men att komitén, sådant oaktadt, ansett en arvodesförliöjning af allenast 400 kronor vara tillräckligt vederlag för förlusten af fri bostad jemte vedbrand; och har styrelsen uttalat den mening, att den försämring i öfverdirektörernas ställning, som sålunda skulle inträda, måste verka hindrande för de vigtiga befattningarnas besättande på tillfredsställande sätt och sålunda ingalunda vara med klok hushållning förenlig. Då jag af förut anförda skäl icke kan tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att för öfverdirektörerna bibe-

125 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

hålla förmånen af fri bostad, hade det visserligen varit önskligt, om fullt vederlag härför kunnat beredas dem genom höjning af det kontanta arvodet, men vid jemförelse med de löneförmåner, som bestås cheferna för de mindre, förvaltande verken — såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, landtbruksstyrelsen och landtmäteristyrelsen — har jag icke ansett mig kunna förorda högre aflöning än hvad komitén föreslagit.

Med afseende å några lägre befattningar, för hvilka komitén hemstält om höjning i arvodet, har denna höjning motiverats åtminstone delvis med den föreslagna regleringen af naturainqvarteringen, särskildt med borttagandet af den fria vedbranden. Så har förhållandet varit med arvodena för banmästare, banvakt och stationskarlsförman. För min del har jag funnit de skäl, som i öfrigt kunna anföras för berörda förhöjningar, så afgörande, att jag icke tvekat att tillstyrka förhöjningarna, ehuru någon förändring med afseende å inqvarteringsförinånen för de ifrågavarande befattningshafvarne enligt mitt förslag icke skulle inträda.

I sina förslag till nytt aflöningsreglemente har så väl styrelsen som komitén upptagit en del bestämmelser, som afse den extra ordinarie personalen. Dessa bestämmelser lära icke vara af den natur, att de i detta sammanhang böra för Eders Kongl. Maj:t anmälas.

I sammanhang med afgifvandet af förslag till aflöning för statsbaneförvaltningens chef har komitén väckt fråga om ett bättre ordnande af chefens pensionering, i det att komitén af anförda skäl förordat, att chefen skulle blifva berättigad till erhållande af pension å allmänna indragningsstaten i enlighet med de grunder, som för cheferna för öfriga centrala embetsverk vore eller kunde blifva bestämda. Den sålunda å bane bragta frågan synes mig förtjent af synnerlig uppmärksamhet, ty, såsom komitén uppvisat, måste de nuvarande bestämmelserna i detta hän seende — enligt hvilka statsbaneförvaltningens chef pensioneras enligt samma grunder som den allra lägsta ordinarie statsbanepersonalen — anses synnerligen otillfredsställande ur synpunkten att få den så ytterst vigtiga chefsplatsen på bästa möjliga sätt besatt. Skall emellertid detta ändamål fullt vinnas — så att, på sätt komitén antydt, möjlighet att besätta platsen jemväl med framstående industriidkare eller inom näringslifvet eljest erfarna personer må i större grad förefinnas — torde man nödgas gå längre än hvad komitén tilltrott sig och stipulera jemväl andra pensionsvilkor än dem, som gälla för cheferna för de öfriga centrala embetsverken, i det att fordran på långvarig statstjenst för pensionens erhållande måste eftergifvas. I detta hänseende

Generaldirektörens pensionsrätt.

126 Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 27.

lära pensionsvilkoren för landshöfding kunna — vederbörligen modifierade — läggas till grund för bestämmelsen i fråga. Landshöfding är Jern likt nådiga brefvet den 30 maj 1884 berättigad att från och med månaden näst efter den, då han efter sextiofem lefnadsår och minst trettiofem tjensteår, deraf minst tio såsom landshöfding, från embetet afgår, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 6,000 kronor. Enahanda vilkor synas nu lämpligen kunna fastställas för jernvägsstyrelsens chef med undantag af att fordran på tjensteålder inskränkes till allenast tio år såsom statsbanechef. På sätt komitén förordat, torde vidare bestämmelse böra af Eders Kongl. Maj:t meddelas, derom, att chefen för jern vägsstyrelsen icke behöfver vara delegare i statsbanornas pensionskassor. Möjligheten till ett sådant delegareskap synes dock böra stå honom öppen, för den händelse han vid sin utnämning redan tillhör jernvägsstaten eller ock på grund af särskilda förhållanden finner med sin fördel förenligt att ingå i kassorna eller endera af dem. Och då chefen således vid sitt afskedstagande kan vara. berättigad till erhållande af pension från statens jernvägstrafiks pensionsinrättning, synes tillika böra i bestämmelsen om hans pensionsrätt intagas förbehåll derom, att det från allmänna indragningsstaten till honom utgående pensionsbeloppet skall minskas med hvad han kan vara berättigad i pension åtnjuta från nyssnämnda pensionsinrättning.

ISri Såväl under den tid, komiténs. arbeten pågingo, som sedermera ringar. hafva till Eders Kongl. Maj:t från olika grupper af jernvägspersonalen ingifvits åtskilliga framställningar, åsyftande förbättring i vederbörande befattningshafvares lönevilkor och ställning i öfngt. I det omorganisations- och regleringsförslag, jag nu i underdånighet förordat, hafva dessa framställningar i vissa fall vunnit afseende i större eller mindre mån, såsom exempel hvarpå jag kan nämna frågorna om arten af personalens anställning och om vilkoren för uppflyttning i löneklasser. I andra fall hafva åter framställningarna syftat längre än att jag ansett • mig kunna biträda desamma.

bestömmeTer Vidkommande den af komitén jemväl behandlade frågan om de öfvergångsbestämmelser, som blifva erforderliga vid löneregleringens genomförande, vidhåller jag komitéflertalets uppfattning om de allmänna grunder, på hvilka dessa bestämmelser böra hvila. Märkas bör emellertid, att med don förändring, som nu föreslagits i fråga om inqvarteringsförmånens reglering, öfvergången till den nya staten betydligt underlättas. I alla händelser erfordras emellertid för denna öfvergång —

127 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

för att den med den nya uppdelning af befattningar samt den förändring af klassarvoden till fasta arvoden, som i så stor utsträckning skulle ega rum, må kunna försiggå på ett i allo rättvist sätt — en del detalj bestämmelser, hvilka svårligen kunna redan nu fullständigt preciseras, utan hvilkas beskaffenhet i väsentlig mån måste blifva beroende på personalförhållandena inom den talrika jernvägskorpsen vid tidpunkten för öfvergångens verkställande. Lämpligast torde derföre vara, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att Eders Kongl. Maj:t skulle ega i enlighet med de af komitén angifna allmänna grunderna utfärda nödiga bestämmelser med afseende å öfvergången till ny stat för den del af den nuvarande ordinarie personalen, som erhållit förordnande å sina befattningar före utfärdandet af förut omförmälda nådiga bref den 15 november 1895. Tillämpningen af de nya bestämmelserna lära i öfrigt lämpligen böra ega rum från nästinstundande års början.

Beträffande det ekonomiska resultat, den nu ifrågastälda löneregleringen skulle medföra, blir det naturligen ytterst vanskligt att vid en så vidtomfattande samt förändringar så underkastad förvaltning som statsjernvägarne, med det aflöningssystem som der förekommer, kunna i detta hänseende framlägga exakta beräkningar. Komitén, som i sitt betänkande uttalat sig för en mängd till besparing ledande förändringar i olika hänseenden uti statsbaneförvaltningen, har också endast i vissa hänseenden kunnat uppskatta resultatet af ett genomförande af dess förslag — och detta endast approximativt och under antagande att de ifrågasatta förändringarna läte sig omedelbart verkställas. Dervid har komitén, hvad pcrsonalstaten beträffar, jemfört denna med den för år 1895 faststälda staten samt i görligaste mån på den nya staten tillämpat enahanda förhållanden i fråga om tjensteålder m. m., som år 1895 voro gällande (kom.-bet. sid. 323—325). Det torde nu tillåtas mig att med samma utgångspunkt söka angifva de förändringar i det ur komiténs beräkningar framgångna resultat, som skulle förorsakas af de modifikationer i förslaget, jag ofvan förordat.

Enligt komiténs kalkyler skulle en årlig besparingssumma af i rundt tal 1,060,000 kronor kunna erhållas å de poster, i fråga om hvilka komitén tilltrott sig kunna framlägga siffror. Att märka är emellertid, att en betydande del af detta belopp icke skulle ernås genom löneregleringen utan genom anordningar, hvilka icke dermed stode i egentligt sammanhang.

Sålunda representerade något öfver 350,000 kronor ökade inkomster,

Ekonomiskt

resultat.

128 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

hvilka skulle erhållas genom reglering af statsbanornas mellanhafvanden med de enskilda jernvägarne i fråga om förening sstationer samt mil- och samtrajilcsJcontroll; och erinrar jag, att genom Eders Kongl. Maj:ts den 31 oktober och 29 december nästlidna år fattade beslut denna dol af frågan blifvit definitivt löst på ett sätt, som är egnadt att för statsbanorna medföra en mycket afsevärd ekonomisk fördel, om ock genom de modifikationer, som ur billighetshänsyn i vissa fall vidtagits i de af komitén föreslagna grunderna, hela den af komitén kalkylerade vinsten icke torde kunna påräknas.

Vidare skulle betydande besparingsposter bero på tillämpningen af med löneregleringen icke direkt förbundna förvaltningsnormer, rörande hvilkas ändamålsenlighet jernvägsstyrelsen ännu icke yttrat sig, delvis af den anledning att, såsom jag förut anmält, styrelsen velat afvakta någon tids erfarenhet rörande försöksvis vidtagna provisoriska anordningar i komitéförslagets riktning.

Så är förhållandet med större delen af den besparing, som till belopp af 182,000 kronor kalkylerats å bana/delningen vid distrikten, nemligen den del som skulle åstadkommas genom reduceringen af banmästarnes och banvakternas antal. Å staten för sagda afdelning hafva emellertid under de senare åren afsevärda indragningar egt rum. Under det att vid början af åré 1892, då statsbanorna hade en bevakad längd af 2,754 kilometer, vid banafdelningen fanns i ordinarie tjenst anstäld en personal af 1,767 man, utgör motsvarande antal vid innevarande års början, då den bevakade banlängden ökats till 3,698 kilometer, 1,775, således endast 8 flera. Inalles hafva indragits 1 ban direktörs-, 4 baningeniörs-, 29 banmästare- och 244 banvaktsplatser. Detta har möjliggjorts derigenom, att dels två bandirektörsdistrikt sammanslagits till ett, dels fyra bansektioner delats och tillagts närliggande sektioner, dels banmästareafdelningar vid banmästares afgång utsträckts till omkring 30 kilometer å fiffigare trafikerade linier och till omkring 40 kilometer å sådana med svagare trafik, hvarvid medgifvits, att banmästare å sålunda förlängd afdelning finge fördela inspektionen af afdelningen på tvenne dagar i stället för att enligt gällande banmästareinstruktion för hvarje dag passera densamma, dels ock slutligen banvaktsuppsättningen — i den mån sådant vid banvakts afskedstagande kunnat ske — fått hufvudsakligen syssla med banans bevakning och förekommande tillfälliga mindre underhållsarbeten, medan deremot till de egentliga, periodvis återkommande underhållsarbetena, hvilka i regel äro af den natur, att de kunna ställas på beting, användts extra arbetare — en anordning som befunnits vara

129 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ekonomiskt fördelaktigare än att å hvarje banvaktssträcka använda tvenne ordinarie vakter med sådan fördelning af tjenstgöringen att, turvis för hvarje vecka, den ene tjenstgör såsom bevakande och den andre såsom uteslutande arbetande vakt. Till undanrödjande af en, som jag tror, rätt utbredd missuppfattning får jag särskild!, påpeka, att — med undantag för de bandelar, der det ringa antalet tåg i alla händelser ej kräfver, att banan inspekteras 3 gånger dagligen — det hittills ej medgifvits någon inskränkning i den enligt tjensteordningen vid banafdelningen den 25 juli 1891 banvakt åliggande skyldighet att nämnda antal gånger per dag passera honom tilldeladt bevakningsområde, samt att ej heller vidtagits några väsentliga förändringar i sagda förordnings föreskrifter rörande banvaktssträckornas längd.

Rörande de af komitén kalkylerade besparingarna i utgifterna för personalens aflöning vid statistiska-, mil-, kontroll- samt biljett- och blankettkontoret (tillhopa 39,000 kronor) har styrelsen icke heller ännu afgifvit slutligt yttrande; men pågå å dessa kontor reformåtgärder i komitéförslagets riktning, hvarvid emellertid är att märka, att det af komitén ifrågasatta utbytet af ordinarie personal mot extra enligt sakens natur i alla händelser icke kan vidtagas annat än i mån af den nuvarande ordinarie personalens afgång.

Frågan om de af komitén förordade indragningarna af lokomotivmästare (lokomotivförareförmän; c:a 18,000 kronors besparing; kom.-bet. sid. 55—56) och lägre stationspersonal (c:a 80,000 kronors besparing; kom.bet. sid. 57—62) föreligger icke heller nu till behandling; och enahanda är förhållandet med den besparing (c:a 37,000 kronor; kom.-bet. sid. 79—80), som komitén ansett kunna beredas genom inskränkning i lokomotivförarepersonalens milpenningar. Med nu angifna undantag torde de af komitén i förhållande till 1895 års stat kalkylerade besparingarna väsentligen vara beroende på den ifrågastälda löneregleringen jemte dermed sammanhängande organisationsförändringar; och det är då, som sagdt, att efterse, i hvad mån de af mig nu ifrågasatta modifikationerna kunna antagas inverka på berörda besparingars slutsumma.

Hvad först angår den kontanta aflöningén, kan den ökade utgift, som skulle uppkomma genom arvodesförhöjning till byråingeniörerna, med hänsyn till personalförhållandena år 1895 uppskattas till 3,500 kronor; hvarjemte skulle tillkomma ett maskiningeniörsarvode, med inqvartering 3,600 kronor, samt tilläggsarvoden för en trafikinspektör och en baningeniör, tillhopa 1,000 kronor. De jemväl föreslagna nya kontrollörs- och verkmästarebefattningarna äro deremot väsentligen mo- Bih. till Riksd. Prat. 18'Jl. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. 17

130 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

tiverade af Vestkustbanans införlifvande med statsbanenätet vid 1896 års början och lära derföre ej böra upptagas i en jemförelse med 1895 års stat.

Besparingen genom inskränkning i rätten till fri bostad i af jernvägeu förhyrda lägenheter beräknades af komitén i dess slutkalkyl såsom särskild post till 30,000 kronor, hvarförutom dylik besparing jemväl med smärre belopp ingick i flera andra poster. Genom de modifikationer, som ofvan törordats i de af komitén förslagna bestämmelserna rörande inqvartering in natura, skulle ifrågavarande besparing icke obetydligt minskas.

I högst väsentlig mån skulle detta vidare blifva förhållandet med den af komitémajoriteten kalkylerade besparingen, 190,000 kronor, genom indragning af förmånen fri vedbrand. Då denna senare förmån enligt ofvan framstälda förslag alltid skulle åtfölja förmånen af fri bostad, skulle nemligen besparing å bränslekontot endast uppkomma, i den mån inskränkning i naturainqvarteringen egde rum.

Härtill bör läggas någon eventuel minskning i den beräknade besparingen, 6,500 kronor, genom inskränkning i rätten att för helsovård anlita specialister o. d., äfvensom den ökade kostnad, som skulle uppkomma genom betjeningspersonalens likställande med distriktstjenstemännen i fråga om sjukaflöning — en kostnad som, i enlighet med hvad ofvan antydts, approximativt torde kunna upptagas till 8,000 kronor. I öfrigt skulle de af mig ifrågasatta modifikationerna icke inverka på den af komitén i sammanhang med löneregleringen kalkylerade besparingen. Trots de löneförbättringar, som på flera håll företagits, skulle alltså löneregleringen med åtföljande organisationsförändringar medföra en afsevärd besparing för staten.

Inrättande af Såsom jag förut erinrat, har jernvägskomitén upptagit och förordat det af 1887 års taxekomité framstälda förslaget om införande i vår jernvägsförvaltning af institutionen Djernvägsråd». Jernvägskomitén har emellertid dervid, särskildt med afseende å rådets sammansättning, uttalat vissa från taxekomiténs afvikande åsigter, i det att komitén gjort gällande, att enligt taxekomiténs förslag dels rådet blefve talrikare än omständigheterna i verkligheten påkallade och ur praktisk synpunkt vore lämpligt, dels proceduren för ledamöternas utseende vore allt för invecklad och föranledande onödig omgång och dels slutligen jernvägsstyrelsens ställning gent emot rådet blefve allt för svag, hvadan fara förefunnes, att rådet kunde komma att tillskansa sig ett större inflytande på jernvägsadministrationen än i verkligheten vore afsedt.

131 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

Då jag tror, att en sådan rådgifvande komité som det ifrågasatta jernvägsrådet skulle i många afseenden — särskild! i taxefrågor — kunna lända till nytta så för det allmänna som för jernvägsstyrelsen sjelf, har jag för afsigt att framdeles förelägga Eders Kongl. Maj:t förslag om ett dylikt råds sammankallande. Organisationen torde dock icke böra fastslås genast, utan hela saken bör till en början betraktas mera såsom ett försök. Några andra utgifter än vanliga komitékostnader skulle icke erfordras, och dessa lära böra gäldas af jern vägsmedlen.

Då frågan om jernvägsadministrationen första gången förelädes Riksdagen, eller år 1868, öfverlemnades till Riksdagens pröfning och godkännande endast de hufvudsakligaste bestämmelserna i afseende å vilkoren för tjenstepersonalens anställning samt grunderna för aflöningsstaten äfvensom ett förslag till kostnadsstat för efterföljande år; och då Riksdagen år 1878, med bifall till Eders Kongl. Maj:ts framställning i ämnet, beslöt att bland anslagen under sjette hufvudtiteln icke vidare upptaga och beräkna det för »statens jernvägstrafik» erforderliga belopp, skedde detta under förklarande, det den ordning fortfarande skulle bibehållas, att frågor om förändring i gällande, af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt antagna grunder för aflöning åt embets- och tjenstemän samt betjente vid statens jernvägstrafik dädanefter som dittills understäldes Riksdagens pröfning. Med tillämpning af de grunder, som sålunda hittills blifvit följda i fråga om Riksdagens deltagande i bestämmandet af jernvägspersonalens aflöning och ställning i öfrigt, får jag, på grund af hvad ofvan blifvit anfördt, i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva,

att, med ändring af hvad rörande vilkoren för personalens vid statens jernvägar anställning samt grunderna för dess aflöning nu finnes af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stadgadt, följande bestämmelser må i nämnda hänseenden från och med ingången af år 1898 lända till efterrättelse:

1. Tjenstemän och betjente vid statens jernvägar tillsättas genom konstitutorial.

Tjensteman eller betjent må kunna utan ansökning förflyttas till annan befattning vid statens jernvägar, dock utan minskning i det honom enligt stat tillkommande arvode.

Departe-

mentschefens

hemställan.

132 Kongl. Maj:t& Nåd. Proposition N:o 27.

Tjensteman eller betjent är förpligtad att, då han fyllt sextiofem år eller, om han tillhör tågpersonalen, sextio år samt uppnått sådan tjensteålder, att han enligt reglementet för statens jern vägstrafiks pensionsinrättning är på grund af antalet sammanräknade lefnads- och tjensteår berättigad till pension från nämnda inrättning, från tjensten afgå, Kongl. Maj:t eller, der Kongl. Maj:t ej tillsatt befattningen, jernvägsstyrelsen dock obetaget att låta med afskedet anstå, derest och så länge han pröfvas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig qvarstå.

Tjensteman eller betjent, som på grund af antalet sammanräknade lefnads- och tjensteår är berättigad till pension från statens jernvägstrafiks pensionsinrättning, men ännu ej uppnått den i föregående stycke omförmälda lefnadsålder, må kunna, derest så finnes för tjensten fördelaktigt, af Kongl. Maj:t eller, der Kongl. Maj:t ej tillsatt befattningen, af jernvägsstyrelsen entledigas.

Tjensteman eller betjent, som icke kan sin befattning behörigen sköta vare sig till följd af kroppsskada eller sjuklighet, hvilken han i tjensteutöfning vid statens jernvägar sig ådragit, eller ock, efter minst tio tjensteår i ordinarie anställning vid samma jernvägar, till följd af antingen sjuklighet, som han icke ådragit sig i tjensteutöfning, eller ålderdomssvaghet, må jemväl kunna af Kongl. Maj:t eller, der Kongl. Maj:t ej tillsatt befattningen, af jernvägsstyrelsen entledigas.

Öfriga bestämmelser för antagande, entledigande eller förflyttning af personal vid statens jernvägar meddelas af Kongl. Maj:t.

II. Arvode, som tillkommer vid statens jernvägar anstäld tjensteman eller betjent, är antingen fast arvode, sådant som uti stat, hvilken af Riksdagen godkänts, finnes för vissa till antalet bestämda befattningar anslaget, eller ock arvode efter klass, sådant som med tilllämpning af den i punkt VI här nedan angifna löneklassreglering för hvarje år bestämmes af Kongl. Maj:t för af Kongl. Maj:t jemväl till antalet faststälda befattningar.

III. Fast arvode fördelas i lön och tjenstgöringspenningar, på sätt i punkt IV finnes för hvarje befattning angifvet.

Af arvode efter klass, som uppgår till eller öfverstiger 1,500 kronor, anses tre fjerdedelar utgöra lön och en fjerdedel tjenstgöringspenningar samt af lägre belopp fyra femtedelar lön och en femtedel tjenstgöringspenningar.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27. 133

IT. Fasta arvoden utgå för år räknadt enligt följande stat;

A doningen kan höjas efter 5 år - med 500 kronor och efter 10 år med ytterligaro 500 kronor.

{Åtnjuter förste vaktmästaren fri bostad, skall lönen minBkas med 150 kronor.

Efter 5 år kan aflöningen höjas I med 500 kronor,

134 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 27.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27. 135

:

Anm. 1. Af ålderstilläggen anses tre fjerdedelär tillhöra lönen och en fjerdedel tjenstgöringspenningarne.

Anm. 2. 1 trafikinspektor, 1 baningeniör och 3 maskiningeniörer åtnjuta särskilda tilläggs-

arvoden efter 500 kronor för år. Stationsinspektor, som tillika är tågdirigent, kan erhålla ett tilläggsarvode efter högst 300 kronor för år.

Tilläggsarvode anses såsom extra inkomst och må förty icke ens till någon del uppbäras af befattningens innehafvare, då han icke tj ensten förrättar.

Y. Arvoden efter klass utgå med följande årliga belopp:

för l:a klassen med................................ kr. 3,000:

» 2:a » » ® 2,700:

» 3:e » » » 2,400: —

» 4:e » » * 2,100:

136 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

för 5:e klassen med )) 6:e » »

» 7:e » »

» 8:e » »

» 9:e » x>

» 10:e » »

» ll:e » »

» 12:e » b

» 13:e » »

» 14:e » »

» 15:e » »

» 16:e » »

b 17 :e ); »

» 18:e » »

kr. 1,800: — » 1,500: — )> 1,200: — » 1,080: — » 960: —

» 900: —

» 840: —

» 780: —

» 720: —

» 660: — » 600: — » 540: —

)) 480: —

» 420: —

VI. l:o. Arvoden efter klass åtnjutas af nedannämnde tjenstemän och betjente enligt följande reglering:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

137 Bih. till Rihd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Häft.

138 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Anm. Om tilläggsarvode enligt denna punkt gäller hvad i punkt IV för der omnämndt tilläggsarvode är stadgadt.

2:o. Då Kongl. Maj:t finner sådant lämpligt, må kontorsskrifvare, aflönas efter beting på det sätt att han erhåller betalning i den mån han verkställer arbete, hvarå styrelsen utsatt visst pris. Så aflönad kontorsskrifvare skall för utförandet af sådana arbeten, hvilka icke lämpligen kunna på nämnda sätt godtgöras, erhålla betalning för timme enligt pris, som styrelsen fastställer.

VII. l:o. Såsom allmänna vilkor för erhållande af ålderstillägg enligt punkt IV gäller: att tjensteman under mera än fyra femtedelar af den tjenstetid, som erfordras för att vinna rätt till ålderstillägget, bestridt sin egen eller på grund af förordnande annan statens tjenst, dock att härvid ej må honom till last räknas den tid, han kan hafva åtnjutit semester eller tjenstledighet utan arvodesafdrag; att hans tjenstgöring under denna tid varit af beskaffenhet att kunna väl vitsordas; samt att

139 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjensteåldem blifvit uppnådd.

2:o. Tjensteman, som från en befattning, med hvilken förmånen af ålderstillägg är förenad, förflyttas till annan dylik befattning med samma eller lägre arvode, eger i fråga om rätt till ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid, han innehaft den förra befattningen.

3:o. Förflyttas tjensteman från en befattning vid distrikten, med hvilken förmånen af ålderstillägg är förenad, till annan dylik befattning med högre arvode, men har hans aflöning i den förra befattningen, hyresbidrag jemlikt punkt X här nedan deri inräknadt, på grund af intjenadt ålderstillägg redan uppgått till högre belopp än arvodet jemte hyresbidraget i den nya befattningen, eger han såsom personligt tillägg till lönen uppbära skilnaden, intill dess hans aflöning i den nya befattningen stigit till samma belopp. År med någondera befattningen i stället för hyresbidrag förenad förmånen af fri bostad, skall denna, allt efter orten, beräknas till femton eller tjugu procent af arvodet, på sätt i punkt X sägs.

Dylikt personligt lönetillägg må i motsvarande fall jemväl utgå till distriktstjensteman, som befordras till befattning inom styrelsen, äfvensom till tjensteman inom styrelsen, som befordras till annan befattning derstädes, dock att ersättning för hyresbidrag eller fri bostad ej må beräknas.

4:o. Förflyttas tjensteman från befattning med arvode efter klass till befattning med fast arvode, men har hans aflöning i den förra befattningen redan uppgått till högre belopp än aflöningen i den nya befattningen, eger han åtnjuta sådant personligt lönetillägg, hvarom i mom. 3:o sägs; och gäller dervid i fråga om hyresbidrag och fri bostad hvad i nämnda mom. stadgas.

Vill. l:o. Tjensteman inom styrelsen får med det undantag, hvarom i mom. 6 sägs, uppbära tjenstgöringspenningar endast för den tid, han verkligen tjenstgjort eller åtnjutit semester.

Hindras han af sjukdom att sin tjenst förrätta, eger han uppbära hela lönen. Undfår han ledighet för svag helsas vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan han förpligtas att under ledigheten utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt.

2:o. Tjensteman vid distrikten får med det undantag, hvarom i mom. 6 sägs, uppbära tjenstgöringspenningar endast för den tid, han

140 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

verkligen tjenstgjort eller varit tjenstledig under förhållanden, som enligt inom. 3 berättiga till fullt arvodes åtnjutande.

3:o. Fullt arvode må till distriktstjensteman, som åtnjuter tjenstledighet för enskilda angelägenheter, utgå för en tid af högst trettio dagar under loppet af ett och samma kalenderår; skolande likväl vid bestämmandet af denna tid icke medräknas den tid, han efter styrelsens medgifvande användt för att utom sin tjenstgöringsort på egen bekostnad göra iakttagelser i sitt yrke, eller den tid, som åtgått för fullgörande af de skyldigheter, hvilka ålegat honom såsom fullrnägtig eller revisor vid statens jernvägstrafiks pensionsinrättning, eller de söndagar, han reglementsenligt varit befriad från tjenstgöring för att bevista gudstjenst.

Åtnjuter, han ledighet för sjukdom eller svag helsas vårdande, må fullt arvode till honom utgå för en tid af högst sextio dagar under ett och samma kalenderår.

Om han åtnjutit ledighet för så väl enskilda angelägenheter som lör sjukdom eller svag helsas vårdande, må dock sammanlagda antalet dagar, för hvilka han under nämnda förhållanden eger uppbära fullt arvode, icke öfverstiga sextio.

4:o. Undfår distriktstjensteman tjenstledighet för enskilda angelägenheter utöfver den i mom. 3 omförmälda tid af trettio dagar, eller för svag helsas vårdande utöfver den i samma mom. först omförmälda tid af sextio dagar eller för särskilda uppdrag, kan han förpligtas att utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt. Har han för sjukdom åtnjutit tjenstledighet under sextio dagar utöfver den tid af sextio dagar, hvarom i mom. 3 först sägs, må han likaledes kunna förpligtas att utom tjenstgöringspenningarne afstå så mycket af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt.

5:o. Betjent, som erhåller tjenstledighet, vare i fråga om arvodesafdrag i allmänhet likstäld med distriktstjensteman, dock att under loppet af ett och samma år fullt arvode må utgå vid ledighet för enskilda angelägenheter endast under högst femton och vid ledighet för sjukdom eller svag. helsas vårdande under högst fyratiofem dagar, samt att, då ledighet åtnjutits för såväl enskilda angelägenheter som för sjukdom eller svag helsas vårdande, sammanlagda antalet dagar, för hvilka'betjent eger uppbära dylikt arvode, icke må öfverstiga fyratiofem.

6:o. År tjensteman eller betjent sjuk i följd af kroppsskada, ådragen i tjensteutöfning, må arvodet till honom utgå under högst sex månader

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

oafkortadt samt efter denna tid med belopp, som för tjensteman af Kongl. Maj:t och för betjent af styrelsen bestämmes.

IX. Aflider tjensteman eller betjent i följd af olyckshändelse under tjensteutöfning, må ett belopp, motsvarande en månads aflöning, såsom begrafningshjelp tilldelas sterbhuset.

X. l:o. Förmånen af fri bostad uti jernvägens egna eller i närheten af tjenstgöringsplatsen belägna, för ändamålet förhyrda lägenheter må, der styrelsen finner sådant vara för jernvägstrafiken behöfligt, tillkomma följande tjenstemän och betjente vid distrikten, nemligen; distriktschef, ban- och maskindirektör, trafikinspektör, ban- och maskiningeniör, byråassistent, maskininspektor, stationsinspektor, underinspektör, expeditionsföreståndare för biljettexpedition, förste stationsskrifvare å station af andra eller tredje klass, lokomotivmästare, stationsmästare, maskinist, materialvakt, vagnförman, banmästare och vaktmästare äfvensom betjente af lägre grad än vid banafdelningen: banmästare, vid maskinafdelningen: eldare och vid trafikafdelningen: kontorsbiträde; dock att förhyrning af bostäder icke må eg a rum utan Kongl. Maj:ts särskilda medgifvande.

Der lokala förhållanden göra sådant nödigt eller lämpligt, må fri bostad i jernvägens egna hus tillkomma jemväl nu ej nämnde tjenstemän eller betjente vid distrikten.

2:o. Med fri bostad är förenad förmånen af fri vedbrand enligt stat, som af styrelsen fastställes.

3:o. Tjenstemän och betjente vid distrikten, hvilka ej åtnjuta fri bostad, ega uppbära hyresbidrag, utgörande tjugo procent af arvodet (fast arvode jemte ålderstillägg eller ock arvode efter klass), för dem, som äro stationerade i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Östersund, och femton procent för dem, som äro annorstädes stationerade. Hyresbidraget anses tillhöra lönen.

XI. l:o. Felräknings^enningar tillkomma:

a) hufvudkassör med 1,000 kronor om året;

b) distriktskassör med 500 kronor om året;

c) tjensteman vid distrikten, som handhafver underkassörsgöromål vid banafdelningen, med högst 300 kronor om året för hvarje bansektion;

d) trafik- och telegrafstationernas uppbörd spersonal med högst 0,3 procent af redovisade trafik- eller telegraminkomster jemte efterkrafsbelopp till fördelning mellan nämnda personal på afsändnings- och mot-

142 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

tagningsstationerna, med iakttagande att beloppet ej må för någon öfverstiga 1,000 kronor för år samt i öfrigt enligt de närmare grunder, Kongl. Maj:t bestämmer.

2:o. Anmärkning sprovision tillkommer tjenstemännen vid revisionsoch kontrollkontoren enligt de närmare grunder, Kongl. Maj:t bestämmer, med högst femton procent å hvarje belopp, som på grund af anmärkning, gjord af sådan tjensteman, antingen, såsom ej behörigen uppburet, till statens jernvägar inflyter eller, såsom för högt debiteradt, till vederbörande återgäldas.

3:o. Milpenningar tillkomma tågpersonalen i förhållande till den väglängd, en hvar under tjenstgöring å tåg tillryggalagt, samt enligt de grunder, Kongl. Maj:t fastställer.

4:o. Premier må enligt särskilda af Kongl. Maj:t faststälda bestämmelser kunna tilldelas betjente, till följd af hvilkas hushållning med materialier afsevärda besparingar i utgifterna för trafiken åstadkommits.

5:o. Om extra inkomst enligt denna punkt gäller hvad i punkt IV för der omnämndt tilläggsarvode är stadgadt.

XII. Lokomotivmästare, lokomotivförare, eldare, öfverkonduktör, konduktör, packmästare, kontorsbiträde, portvakt, kontorsvakt och notisbärare äfvensom öfverbanmästare, banmästare, banvakt, vagnsmörjare, stationskarlsförman och stationskarl erhålla uniformspersedlar in natura eller ock beklädnadsersättning till visst årligt belopp, allt enligt reglemente, som af styrelsen fastställes.

XIII. Kostnadsfri läkarevård jemte medikamenter lemnas enligt, de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t meddelar, åt den vid distrikten anstälda personalen äfvensom åt der anstälde betjentes hos dem boende hustrur och oförsörjda barn.

XIV. Indrages eller förändras någon befattning, och förflyttas i följd deraf innehafvaren till tjenstgöring å annan plats med ringare aflöningsförmåner, eger styrelsen tilldela den förflyttade lämplig lönefyllnad, intilldess han kan erhålla ny anställning med aflöningsvilkor motsvarande dem, han förut innehade. Sådan lönefyllnad vare ansedd lika med arvode och fördelas i lön och tjenstgöringspenningar, på sätt i punkten III är för arvode efter klass stadgadt.

Jag hemställer vidare, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva,

143 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

att Eders Kongl. Maj:t må utfärda nödiga bestämmelser med afseende å öfvergången till ny stat för den del af den nuvarande ordinarie personalen vid statens jernvägar, som erhållit förordnande å sina befattningar före den 15 november 1895, bvilka bestämmelser må hvila på följande allmänna grunder:

att den nya ordningen bör omedelbart tillämpas med afseende å sådana aflöningsformer, som för personalen äro af jemförelsevis mindre vigt och hvilkas bibehållande enligt nuvarande grunder för allenast en del af personalen skulle föranleda invecklade anordningar och oegentligheter; men

att i fråga om sådana för personalen väsentliga aflöningsförmåner som arvode och inqvartering in natura eller ersättning derför de bestämmelser, som nu gälla, böra fortfarande tillämpas, intill dess att vederbörande antingen anmäler sig till öfvergång på ny stat — hvilken anmälan må för att vinna afseende ega rum inom viss af Kongl. Maj:t föreskrifven tid — eller erhåller befordran eller ock uppflyttas i löneklass, dock att, om öfvergång till ny stat på grund af uppflyttning i löneklass skulle medföra försämring i vederbörandes lönevilkor, skälig godtgörelse härför må lenmas.

Slutligen hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t, måtte föreslå Riksdagen medgifva,

att generaldirektören och chefen för jernvägsstyrelsen må vara berättigad att från och med månaden näst efter den, då han efter sextiofem lefnadsår och minst tio tjensteår såsom chef för jernvägsstyrelsen från embetet afgår, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 6,000 kronor, dock att detta belopp skall minskas med hvad han kan vara berättigad att i pension uppbära från statens jernvägstrafiks pensionsinrättning.

Till hvad departementschefen sålunda hemstält täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter, lemna bifall samt förordnade, att nådig proposition af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

Aug. Alströmer.

INNEHÅLL.

Kongl. Maj:ts proposition.................................................

Statsrådsprotokollet.................................................... 13—143

Inledning..................... ............. i >„ L>^7

Komiténs förslag till organisationsförändringar............... .. ^_gg

Distriktsförvaltningen........................................ i , , , ’ * 17

Centralförvaltningen, Personalens anställning m. m..................‘.v................ 32

Jernvägsstyre.lse.ns yttrande öfver komiténs förslag till organisationsförändringar............ 36—51.

DistriktsföiTaltningen .i.,..,..-,...,.,.;., i.........Vr 36

Centralförvaltningen. Personalens anställning m. m........................ 43

Departementschefens yttrande i organisationsfrågan............................. . 51—55.

Komiténs förslag till lönereglering...t......55_4Q4

§ 1 S. 58; § 2 s. 60; § 3 s. 61; § 4 s. 77; § 5 s. 77; § 8 s. 88; § 10 s. 89; § 11 s. 89; § 13 s. 95; § 14 s. 97; § 15 s. 98.

Ofvergångsbestämmelser.................................................. jqq

Jemvägsstyrelsens yttrande i löneregleringsfrågan..................,•........................ 104_113.

§ 11 S. 104; §§ 3—5 S. 108; § 2 s. 111; § 8 S. 111; § 10 s. 112; § 14 s. 112;

§ 15 s. 112.

Ofvergångsbestämmelser .r.............................................................. ng

Departementschefens yttrande i löneregleringsfrågan............................... 213_130

Generaldirektörens pensionsrätt..................... 225

Ofvergångsbestämmelser......................... 226

Ekonomiskt resultat.-................................ 227

Inrättande af ett jernväg sr åd....................... 230

Departementschefens hemställan................................................. 232_143

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1897.