med förslag till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 55.

1 N:o 55,

Kong!,. May.ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta; Gifven Kristiania slott den 21 februari 1898.

Under åberopande af bifogade statsrådsprotokoll öfver civilärenden för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga närlagda förslag till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta.

De till ärendet hörande handlingat skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

Bih. till Riksd. Prot. 1838. 1 Ram/. 1 Afd. 35 Höft. (N:o 55.)

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

Förslag

till

Lag

angående försäkring för beredande af pension eller lifränta.

1 kap.

Pensionsförsäkring. (För säkring saligt.)

1 §•

I ändamål att pension må varda de här nedan i 2 § nämnde arbetstagare beredd, skola dessa, män och qvinnor, från det de fylt aderton år försäkras enligt de närmare bestämmelserna i denna lag.

2 §•

1 mom. Arbetstagare, hvilka enligt denna lag skola försäkras, äro hos arbetsgifvare mot kontant aflöning anstälde:

1) arbetare, gesäller, lärlingar, tjenstehjon, statkarlar samt andre, hvilka i fråga om anställningen äro med dem jemförliga; samt

2) biträden vid utöfvande af handel, yrke eller jordbruks- eller annan näring, hvilka icke afses i 1), samt verkmästare, inspektörer, rättare och dylika arbetsförmän, derest den kontanta aflöningen ej uppgår till ett tusen åtta hundra kronor för år räknadt.

2 mom. Såsom med försäkringspligt förenad anställning skall jemväl anses tillfällig sysselsättning, derest arbetstagaren varit under alla söckendagar i en kalendervecka hos samma arbetsgifvare sysselsatt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

3 §•

År gift man försäkrad enligt denna lag, skall hustrun, äfven om hon icke sjelf är enligt 2 § försäkringspligtig, ändock anses försäkrad och sålunda vara berättigad att, enligt hvad här nedan närmare stadgas, åtnjuta pension.

4 §•

Från försäkringspligt undantagas: i statens eller kommuns tjenst anstälde tjenstemän och betjente, befälhafvare och besättning å fartyg samt de, hvilka uppenbarligen äro till arbete varaktigt oförmögne.

Försäkringen omfattar ej heller dem, som, då denna lag träder i kraft, fylt trettio år; dock gäller i fråga om försäkrad mans hustru stadgandet i 3 § oberoende af hustruns ålder.

På Konungens pröfning ankommer, om och under hvilka vilkor medlem af pensions- eller lifränteanstalt må kunna från försäkringspligt enligt denna lag undantagas.

5 §•

De försäkrade indelas i tre pensionsklasser, hvilka omfatta:

Första klassen: män, hvilkas kontanta aflöning för vecka uppgår till tio kronor eller derutöfver;

Andra klassen: män, hvilkas kontanta aflöning för vecka ej uppgår till tio kronor; och

Tredje klassen: qvinnor.

6 §•

För hvarje kalendervecka, under hvilken med försäkringspligt förenad anställning egt rum, skall för arbetstagare, intill dess han fylt femtio år, pensionsafgift erläggas:

inom första pensionsklassen med tjugu öre;

inom andra pensionsklassen med femton öre; och

inom tredje pensionsklassen med tio öre.

i §•

År försäkrad man gift och är ej hustrun på grund af egen anställning försäkringspligtig, skola de under äktenskapet för mannen

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

erlagda pensionsafgifter anses såsom erlagda jemväl för hustrun, dock ej i annan klass än den tredje.

8 §•

För det i 10 § angifna ändamål skall en hvar försäkringspllgtig arbetstagare vara försedd med en pensionsbok enligt faststäldt formulär.

Dylika pensionsböcker skola tillhandahållas allmänheten å postsparbankskontor och å de öfriga ställe», som dertill kunna utses, till pris, som af Konungen bestämmes.

9 §•

Då arbetstagare tillträder anställning, med hvilken försäkringspligt är förenad, skall han till arbetsgifvaren öfverlemna sin pensionsbok. År arbetstagaren ej med pensionsbok försedd, skall sådan af arbetsgifvaren anskaffas. Genom dennes försorg skall boken förses med anteckning om arbetstagarens fullständiga namn, födelse-år och dag, samt födelse- och boningsort.

10 §.

De i 6 § stadgade afgifter skola genom arbetsgifvarens försorg för arbetstagarens räkning erläggas senast innan full aflöning för vecka eller längre tid till denne utbetalas. Erläggande af pensionsafgift skall ega rum å postsparbankskontor eller annat ställe, som dertill kan utses, dervid anteckning om erläggandet, på sätt särskildt bestämmes, göres i arbetstagarens pensionsbok, hvilken då skall för sådant ändamål af arbetsgifvaren företes.

u §•

1 mom. Arbetsgifvare skall under den tid, försäkringspligtig arbetstagare hos honom innehar anställning, förvara dennes pensionsbok, hvilken, då anställningen upphör, skall till arbetstagaren öfverlemnas.

2 mom. I pensionsbok må ej göras anteckning om arbetstagares uppförande eller arbete eller om annat, som ej har afseende på rätt till pension enligt denna lag.

5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

3 mom. Har pensionsbok förkommit eller blifvit för sitt ändamål obrukbar, skall ny pensionsbok anskaffas och deri, på anmälan å något af de i 10 § omförmälda ställen, så fort ske kan, införas bevis om de pensionsafgifter, som finnas hafva blifvit för den försäkrade inom de särskilda pensionsklasserna erlagda. Priset för ny pensionsbok skall af arbetsgifvaren, derest den förra boken förkommit eller blifvit obrukbar under tid, då den af arbetsgifvaren skolat förvaras, men eljest af arbetstagaren gäldas.

12 §.

På det att pensionsstyrelsen må komma i tillfälle att granska de pensionsböcker, i hvilka bevis om erlagda afgifter införts, åligger det arbetsgifvare att, en gång om året, å något af de i 10 § omförmälda ställen inlemna de pensionsböcker, som han har i sitt förvar.

För enahanda ändamål skall pensionsbok, som ej af arbetsgifvare förvaras och som ej förut under året af pensionsstyrelsen granskats, genom den försäkrades försorg inlemnas vid äfventyr att eljest, der skiljaktighet mellan pensionsboken och pensionsstyrelsens räkenskaper yppar sig, dessa räkenskaper skola hafva vitsord i fråga om de pensionsafgifter, som icke underkastats granskning.

Under tid, då pensionsbok är till pensionsstyrelsens granskning inlemnad, skall bevis om erlagda pensionsafgifter meddelas gfnom interimsqvitto enligt faststäldt formulär.

13 §.

För erlagda pensionsafgifter, så ock för anskaffad pensionsbok, derför priset ej enligt 11 § 3 mom. skall af arbetsgifvaren gäldas, må arbetsgifvaren, senast vid nästa utbetalning till ärtref stagaren af full aflöning för vecka eller längre tid, göra afdrag å aflöningen. Arbetsgifvaren åligge dock att genom uppvisande af pensionsboken eller, i fall som i 12 § afses, af interimsqvitto styrka afdragets behörighet.

14 §.

Rätt till pension enligt denna lag inträder vid fylda sextiofem år eller dessförinnan vid varaktig oförmåga till arbete, dock ej förr än efter fylda femtio år.

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den, som befinnes till följd af kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, vidare sig försörja.

15 §.

Pensionens belopp skall för hvarje erlagd pensionsafgift utgöra två procent af afgiftens belopp för hvarje helt år, som förflutit från den dag, afgiften erlades, till den dag, från hvilken pensionen utgår.

16 §.

Pension utgår till försäkrad från den dag, rätt till pension enligt 14 § inträdt, hvilket, då annat förhållande ej visas, anses hafva skett den dag pensionen sökes.

Pension upphör med utgången af den månad, under hvilken pensionstagaren aflidit.

i’ §■

Flyttar någon, som är berättigad till pension enligt denna lag, ur rikets eger han ej rätt uppbära pension för tid, under hvilken han är å utrikes ort bosatt.

18 §.

1 mom. Ansökning om pension skall göras skriftligen å något af de i 10 § omförmälda ställen uti till pensionsstyrelsen stäld inlaga; och skola vid sådan ansökning fogas följande handlingar:

1) prestbevis angående sökandens ålder samt, i fråga om pension för hustru på grund af mannens försäkring, angående den tid äktenskapet varat;

2) läkareintyg angående sökandens helsotillstånd; skolande sådant intyg tillika innehålla uppgift huruvida sökanden enligt läkarens uppfattning må anses vara till varaktigt arbete oförmögen, på sätt i 14 § sägs; och

3) de handlingar, som i öfrigt erfordras till utredande af sökandens rätt till pension.

Har sökanden fylt sextiofem år, är sådant intyg, som i 2) omförmäles, ej erforderligt.

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

2 mom. Beviljas pension, utfärdas derå pensionsbref af pensionsstyrelsen.

19 §.

Utbetalning af pension verkställes å postsparbankskontoret i den ort, der pensionstagaren vistades då ansökning derom gjordes, derest icke i ansökningen uppgifvits annat kontor. I pensionsbref skall lemnas uppgift å det postsparbankskontor, der utbetalning af pensionen kommer att ske. Afflyttar pensionstagaren till annan ort eller önskar han af annan anledning pensionens utbetalande å annat än förut uppgifvet postsparbankskontor, må, på ansökning hos pensionsstyrelsen, anvisning meddelas om utbetalningens verkställande å annat kontor.

Pension må lyftas för hvarje kalendermånad efter ingången af derpå följande månad; dock att, om pensionens belopp understiger tolf kronor, pension utbetalas endast för hvarje år efter ingången af derpå följande år.

20 §.

Rätt till pension enligt denna lag kan|ej öfverlåtas och må förty ej för gäld i mät tagas.

2 kap.

Lifränteförsäkring (frivillig).

21 §.

En hvar svensk man eller qvinna emellan aderton och femtio års ålder eger genom erläggande af lifränteafgifter varda försäkrad till erhållande af lifränta enligt denna lag.

22 §.

Ej må för någon under ett kalenderår erläggas lifränteafgifter till högre sammanlagdt belopp än tolf kronor, ej heller för hvarje gång mindre än eu krona eller, der högre belopp erlägges, annorlunda än med helt antal kronor.

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

23 §.

Vid erläggande af företa lifränteafgift utlemnas för den försäkrade en lifräntebok enligt faststäldt formulär till pris, som af Konungen bestämmes.

24 §.

I fråga om ställe, der lifräntebok tillhandahålles och der lifränteafgifter böra erläggas, om anteckningar i lifräntebok, om utfående af ny lifräntebok, då äldre sådan förkommit eller blifvit för sitt ändamål obrukbar, om granskning af lifräntebok, om rätt till lifränta, om lifräntas belopp, om tid, då lifränta börjar att utgå och upphör, om afbrott i rätt till lifränta, om ansökning att utfå lifränta, om utbetalning af lifränta samt om öfverlåtelse af rätt till lifränta skall hvad i 8 och 10 §§, 11 § 3 mom. samt 12, 14, 16, 17, 18, 19 och 20 §§ angående pensionsbok, pensionsafgifter och pension är stadgadt i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

3 kap.

Förvaltning och statsbidrag.

25 §.

Årenden rörande den försäkring, hvarom i denna lag stadgas, skola handläggas af en för hela riket gemensam pensionsstyrelse.

Pensionsstyrelsens organisation och sättet för dess verksamhet bestämmas af Konungen.

I pensionsstyrelsens beslut må ändring sökas hos Konungen senast före klockan tolf å trettionde dagen från delfående^ dagen, då detta skedde, likväl oräknad.

26 §.

1 mom. För att öfvervaka det stadgandena i denna lag efterlefvas, eger pensionsstyrelsen att, der sådant anses erforderligt, för visst län eller mindre distrikt deraf utse ombud, som har att på anfordran af pensionsstyrelsen meddela utlåtande i frågor angående beviljande af pension eller lifränta samt i öfrigt vid utöfning af sin befatt-

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

ning ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som kunna varda ombudet meddelade.

2 mom. Kommunalstämma å landet samt stadsfullmägtige i stad eller i stad, der sådana ej finnas, allmän rådstuga må jemväl, om förhållandena dertill gifva anledning, för kommunen eller, derest densamma anses böra i flera distrikt fördelas, för hvarje sådant distrikt utse lämplig person, som eger tillse, att i denna lag stadgad försäkringspligt uppfylles, samt med råd och upplysningar i ämnet arbetsgivare och arbetstagare tillhandagå.

■ . ' . . V 27 §.

1 mom. Derest tvekan uppstår eller tvist förekommer, om hvem som enligt denna lag skall såsom arbetsgivare rätteligen anses, eller huruvida arbetstagare skall enligt denna lag försäkras, eller till hvilken pensionsklass manlig arbetstagare skall räknas, må utlåtande i sådan fråga inhemtas af person, som enligt 26 § af kommun blifvit utsedd att tillse det försäkringspligt uppfylles eller, om någon sådan icke är för kommunen eller distriktet i fråga utsedd, af ordförande i vederbörande kommunalnämnd, magistrat eller stadsstyrelse.

2. mom. Den som ej åtnöjes med utlåtande, som i 1 mom. omförmäles, och hvilket, derest begäran derom framställes, bör skriftligen meddelas, må underställa frågan pensionsstyrelsens afgörande genom en af utlåtandet åtföljd inlaga, som må till styrelsen insändas eller inlemnas å något af de i 10 § omförmälda ställen. Intill dess pensionsstyrelsens beslut i ämnet meddelas, skall det besked, som utlåtandet innehåller, lända till efterrättelse.

28 §.

Pensions- och lifränteafgifterna skola ingå till en fond, som förvaltas i enlighet med de närmare föreskrifter, som derom utfärdas.

Till nämnda fond skall för hvarje år af statsmedel ingå ett belopp, som motsvarar halfva beloppet af de under året erlagda pensions- och lifränteafgifterna.

För bestridande af kostnaden för den i 3 § stadgade förmån skall jemväl af statsmedel till samma fond ingå ett belopp, som motsvarar trettio procent af samtliga under året erlagda pensionsafgifter.

Bih. till Riksd. Blot. 1858. 1 Samt. 1 Afl. 35 Höft.

10 Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 55.

29 §.

1 mom. Inom fem år efter det lagen trädt i kraft och sedermera minst en gång hvart tionde år skall, efter Konungens bestämmande, anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning, huruvida pensions- och lifränteafgifterna äro i förening med stadgadt bidrag af statsmedel tillräckliga till bestridande af pensioner och lifräntor åt dem, som på grund af bestämmelserna i 2 och 21 §§ derefter inträda i försäkringen. Framgår af denna undersökning behof af förändring i gällande bestämmelser rörande försäkringsvilkoren, må dock sådan förändring ej afse redan då beviljade pensioner eller lifräntor, och för dem, hvilka, då förändring vidtages, äro försäkrade, blott afse de pensions- och lifränteafgifter, som derefter erläggas eller de pensionsoch lifräntebelopp, som svara mot sistnämnde avgifter, samt ega rum endast efter af Konung och Riksdag derom fattadt beslut.

2 mom. I sammanhang med sådan undersökning, som i 1 mom. är nämnd, skall tillika verkställas utredning, huruvida fonden är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet af alla de utbetalningar, som med dess medel skola bestridas.

Visar sig dervid brist, skall denna ersättas af statsmedel.

30 §.

Förutom den utgift för kommuner, hvartill bestämmelserna i 28 § 2 mom. och 27 § kunna föranleda, bestridas kostnaderna för försäkringsväsendets förvaltning af staten.

4 kap.

Ansvarsbestämmelser.

■ ‘ •• 'di1 •. * *i - ‘ i • 'tdlfii • /' t b* *i. j i. . •i)' • t’i J j •u y : ■' T14 /

31 §• v;-1;;;::;;:;

1 mom. Arbetsgivare, som underlåter att fullgöra hvad honom enligt 10 och 12 §§ åligger, straffas med böter från och med fem till och med femtio kronor.

2 mom. Förseelse mot stadgandet i 11 § 2 mom, straffas med böter från och med fem till och med femhundra kronor.

11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

32 §.

1 mom. Förseelse, som i 31 § omförmäles, åtalas af allmän åklagare vid allmän domstol.

2 mom. Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla till ena hälften kronan och till andra hälften åklagaren. Saknas tillgång till sådana böters gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning, utfärdas af Konungen.

• Denna lag träder i kraft den 1 januari 1900.

dan-

‘Ti

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Kristiania slott den 21 februari 1898.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas, Statsråden: Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna.

Departementschefen statsrådet von Krusenstjerna anförde i underdånighet:

Sedan Eders Kongl. Maj:t till 1895 års Riksdag aflåtit nådig proposition med förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete, hade Riksdagen i skrifvelse den 10 maj samma år, med anmälan att propositionen icke kunnat af Riksdagen bifallas, anhållit att Eders Kongl. Maj:t behagade taga frågan under förnyad pröfning samt, efter vidtagande af erforderlig utredning, för Riksdagen framlägga det förslag, Eders Kongl. Maj:t kunde finna påkalladt.

Med anledning häraf hade inom civildepartementet, enligt Eders Kongl. Maj:ts den 5 november 1897 meddelade nådiga föreskrift, med biträde af för sådant ändamål förordnade häradshöfdingen, ledamoten af Riksdagens Första Kammare C. B. Hasselrot och försäkringsinspektören professoren A. Lindstedt verkstälts ytterligare utredning i ämnet och upprättats dels nytt förslag till lag angående försäkring för be-

13 Iiongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

redande af pension eller lifränta, dels förslag till lag angående arbetsgifvares rätt att i visst fall göra afdrag å arbetstagares hos honom innestående aflöning.

Då jag den 31 december 1897 inför Eders Kongl. Maj:t anmälde de båda lagförslagen, behagade Eders Kong]. Maj:t, med anledning af min åsigt att styrelsen för den ifrågasatta försäkringsinstitutionen kunde ordnas såsom en afdelning af postsparbankstyrelsen, förordna, att sistnämnda styrelses utlåtande öfver förslagen skulle inhemtas. Detta utlåtande har postsparbankstyrelsen genom ett den 21 januari 1898 dagtecknadt betänkande afgifvit; och får jag nu ånyo anmäla ärendet och dervid hemställa, att proposition måtte till nu församlade Riksdag aflåtas.

Vid sådant förhållande och ehuru jag redan den 31 december lemnat en kort redogörelse för de nya förslagens innehåll, torde det tillåtas mig att ännu en gång erinra om hufvudgrunderna för det förstnämnda af dessa förslag och dervid särskild! fästa uppmärksamheten vid de punkter, i hvilka förslaget skiljer sig från det förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete, som utgjorde föremål för propositionen till 1895 års Riksdag.

De klasser af befolkningen, som enligt det nya förslaget skulle vara underkastade försäkringspligt, äro så godt som identiskt desamma som enligt det äldre förslaget och utgöras således väsentligen af dem, Bom äro mot aflöning anstälda hos arbetsgivare och hvilkas anställning antingen är af mera stadigvarande natur eller — i fråga om de s. k. lösa arbetarne — omfattar minst en veckas sysselsättning hos en och samme arbetsgivare. I enlighet härmed skulle den obligatoriska försäkringen komma att omfatta de talrika klasserna af arbetare och tjenare äfvensom yrkesbiträden och förmän af alla slag, således älven inom jordbruket-, dock endast för så vidt deras kontanta årslön ej uppgår till 1,800 kronor. Liksom i det äldre förslaget skulle försäkringspligten, d. v. s. skyldigheten att inbetala föreskrina afgifter, börja redan vid uppnådda 18 års ålder, men deremot icke, såsom enligt nämnda förslag, fortgå ända tills pension erhålles, utan i hvarje fall upphöra vid 50 års ålder.

Den för uppehållandet af arbetarefamiljen och i öfrigt för åstadkommande af en effektiv försäkring af de qvinliga tjenarne och arbetarne så vigtiga hustruförsäkringen har jemväl bibehållits i det nya förslaget. Som bekant består denna försäkring deri, att den för försäkrad gift man erlagda pensionsafgiften tillika anses såsom erlagd för hustrun, hvilken sålunda jemväl försäkras, utan att för henne någon särskild

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

afgift erfordras. Kostnaden härför skulle bestridas af statsmedel. Deremot har i det nya förslaget uteslutits stadgandet i det äldre om uppfostringshjelp till minderåriga barn, enär detta bidrag, uppgående endast till 30 kronor om året för hvarje sådant barn, torde vara för litet för att fylla det dermed afsedda ändamålet, under det att den beräknade kostnaden för detsamma likväl uppgick till ett ganska betydligt belopp.

Af enahanda skäl, som anförts vid framläggandet af det äldre förslaget, hafva äfven i det nya förslaget de i statens eller kommuns tjenst anstälde tjenstemän och betjente, liksom äfven tillsvidare befälhafvare och besättning å fartyg blifvit från försäkringspligt undantagna.

Den i det förra förslaget stadgade indelningen af de försäkrade i tre s. k. pensionsklasser äfvensom de härför gällande indelningsgrunder hafva oförändradt upptagits jemväl i det nya förslaget. Sålunda skulle en försäkrad man räknas till första klassen, om hans kontanta aflöning, för vecka räknad, uppgår till 10 kronor eller derutöfver, men eljest till den andra klassen. Den tredje pensionsklassen åter skulle omfatta alla försäkringspligtiga qvinnor samt hustrurna.

I fråga om de afgifter, som skulle af de obligatoriskt försäkrade erläggas, stadgade det äldre förslaget, att afgiften för hvarje kalendervecka, under hvilken med försäkringspligt förenad anställning egt rum, skulle för den försäkrade utgöra resp. 25, 15 och 10 öre allt efter den pensionsklass, den försäkrade tillhört. I det nya förslaget hafva samma afgifter bibehållits för den andra och den tredje pensionsklassen; men deremot har den obligatoriska afgiften i första pensionsklassen, med hänsyn till den i förslaget förutsatta utvägen af frivillig försäkring på lika fördelaktiga vilkor som den obligatoriska, ansetts böra nedsättas till 20 öre i veckan.

Till dessa de försäkrades egna afgifter skulle nu enligt det äldre förslaget arbetsgifvarne bidraga med vissa belopp, nemligen med resp. 15, 10 och 5 öre till hvarje veckoafgift i de tre pensionsklasserna. Emellertid hade redan i nämnda förslag principen om arbetsgifvarnes bidragsskyldighet. till en del öfvergifvits, nemligen i fråga om mindre bemedlade arbetsgifvare, hvilka skulle ega rätt att af statsmedel återfå hvad de sålunda utlagt för sina arbetare. Då således nämnda princip icke kunnat konseqvent genomföras, har det synts mig ändamålsenligare att, i det nya förslaget, helt och hållet afstå från genomförandet af denna princip och att i stället föreslå ett bidrag af statsmedel till väsentligen motsvarande belopp, och har i sådant afseende detta statens

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 55.

bidrag till hvarje erlagd pensionsafgift för alla fall normerats till jemt hälften af afgiftens belopp.

Såsom jag redan framhållit, skulle de obligatoriska afgifterna enligt det nya förslaget icke utgå under hela den tid, försäkringspligtig anställning innehas af den försäkrade, utan i hvarje fall upphöra, då han uppnått 50 års ålder.

I fråga om den tidpunkt, då rätt till pension skulle inträda, företer det nya förslaget väsentliga afvikelser från det äldre. Såsom Eders Kongl. Maj: t behagade erinra sig, skulle enligt det sistnämnda förslaget ingen bestämd pensionsålder förekomma, utan skulle pensionen utgå från och med den tidpunkt, då den försäkrade befans vara till arbete varaktigt oförmögen, dock ej senare än från fylda 70 år. Ehuru nu visserligen denna höga ålder af 70 år endast undantagsvis skulle kunna blifva den ålder, från hvilken pensionen skulle komma att utgå, alldenstund arbetsoförmåga i lagförslagets mening för det stora flertalet inträffar tidigare, så har man dock i allmänhet ansett, att en åldersgräns af 70 år vore för hög, och önskat en lägre dylik gräns. Jag har derför i det nya förslaget infört bestämmelse, att pensionen i alla händelser skulle utgå från fylda 65 år, men derjemte bibehållit det äldre förslagets bestämmelse, att pension äfven skulle erhållas tidigare i händelse af inträffad varaktig arbetsoförmåga, dock med den inskränkningen, att pensionen icke i något fall skulle utgå förr än från fvlda 50 år.

Denna förändring i bestämmelserna angående pensionsåldern har emellertid varit en af anledningarne till, att jemväl grunderna för bestämmandet i olika fall af pensionens storlek måst blifva väsentligen andra än enligt det äldre förslaget. Enligt detta förslag skulle nemligen pensionen utgöra 50 kronor med tillägg för hvarje erlagd veckoafgift af 10 öre i första, 5 öre i andra och 2 öre i tredje pensionsklassen eller, i afrundade tal, 50 kronor med tillägg för hvarje försäkringsår af resp. 5, 2 V2 och 1 krona. I följd häraf skulle pensionernas medelbelopp blifvit resp. 250, 150 och 90 kronor.

Den omförmälda sänkningen af den högsta åldern för pensions erhållande från 70 till 65 år i förening med den omständigheten, att beräkningarne vid det nya förslagets uppgörande verkstälts under förutsättning af en lägre räntefot, nemligen 3 V4 procent, än förra gången, då en räntefot af 3 Va procent lades till grund, äfvensom det förhållandet, att statsbidraget till afgifterna för alla pensionsklasserna normerats enligt samma grunder, som enligt det äldre förslaget gälde i fråga om arbetsgifvarnes bidrag till afgifterna för den tredje pensionsklassen, skulle

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

emellertid, om man velat bibehålla de förra regierna för pensionsbeloppens beräkning, vållat en högst betydande nedsättning i dessa belopp, och då det å andra sidan ej heller synts rådligt att föreslå en motsvarande höjning af de erforderliga bidragen, så har man måst vara betänkt på att ändra grunderna för normeringen af pensionsbeloppen. En ytterligare anledning till vidtagande af en dylik ändring har jemväl varit, att det synts högeligen önskvärdt att kunna basera den frivilliga försäkringen på fullkomligt samma grunder och regler som den obligatoriska, hvilket icke utan stora svårigheter skulle låtit sig göra, derest det äldre förslagets grunder kommit till användning.

Hufvudsakligen i följd af de nu nämnda skälen har derför i det nya förslaget pensionens storlek i hvarje fall blifvit bestämd i direkt förhållande till såväl de erlagda pensionsafgifternas antal och belopp som äfven till den tid, som förflutit sedan hvarje afgift erlades, efter den för alla möjliga fall och äfven i fråga om frivilliga insättningar giltiga regeln, att pensionens belopp skall för hvarje erlagd afgift utgöra två procent af afgiftens belopp för hvarje helt år, som förflutit från den dag, afgiften erlades, till den dag, från hvilken pensionen utgår.

Med tillämpning af den nu anförda regeln finner man, att pensionsbeloppen för den, som mellan 18 och 50 år erlagt de föreskrifna pensionsafgifterna, i de vanliga fallen, d. v. s. vid 65 års ålder blifva något mer än resp. 200, 150 och 100 kronor, och således — om hänsyn tages till, att veckoafgiften i första klassen nedsatts från 25 till 20 öre och att samtliga afgifter erläggas endast till fylda 50 år — till och med större än enligt det äldre förslaget i motsvarande händelse. Då pensionen i följd af inträffad arbetsoförmåga skall utgå från en tidigare ålder, blifver beloppet reduceradt. Skall pensionen utgå redan vid 50 års ålder, blifver beloppet endast hälften så stort som i nyssnämnda fall och för åldrar mellan 50 och 65 år i proportion derefter.

Emellertid är det tydligt, att de pensionsbelopp, som kunna erhållas på grund af den obligatoriska försäkringen, icke blifva större, än att de nätt och jemt kunna anses tillräckliga för att skydda arbetaren för att på sin ålderdom nödgas anlita den allmänna fattigvården. Och då jag icke i fråga om samhällsklasser, som äro i ekonomiskt afseende så svagt stälda som de, om hvilka det här handlar, vågat föreslå större obligatoriska afgifter, än som ofvan anförts, torde det blifva nödvändigt att genom införande af en verksamt understödd frivillig försäkring bereda tillfälle till erhållande af ökning i ålderdomsunderstödet. Härtill kommer jemväl det förhållandet, att äfven bland andra klasser af befolkningen, såsom jordtorpare, mindre jordbrukare och handtverkare

17 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

o. d., om också i mindre grad än i fråga om de egentliga arbetarne och tjenarne, ett allmänt erkändt behof af ålderdomsförsäkring af liknande beskaffenhet förefinnes, och att det således äfven för dessa samhällsklasser skulle vara af största betydelse att kunna komma i åtnjutande af en dylik försäkrings förmåner. Jag har derför jemväl ansett mig böra på det lifligaste tillstyrka genomförandet af den frivilliga försäkring, hvarom det nya förslaget innehåller nödiga bestämmelser.

Enligt detta förslag skulle tillfälle till sådan frivillig försäkring, hvilken till skilnad från den obligatoriska pensionsförsäkringen blifvit benämnd lifränteförsäkring, stå öppet för hvarje svensk man eller qvinna mellan 18 och 50 år, således i den arbetskraftigaste åldern, då förmågan att göra besparingar bör kunna förutsättas vara störst, och med samma åldersgränser, som gälla för pensionsförsäkringen. Till de frivilliga insättningarne eller lifränteafgifterna skulle staten bidraga i samma proportion som till de obligatoriska afgifterna d. v. s. med 50 procent. I följd häraf skulle jemväl bestämmelserna angående tidpunkten för lifräntas erhållande och sättet för beräkningen af lifräntans belopp blifva alldeles desamma som vid pensionsförsäkringen. Men då denna frivilliga försäkring egentligen är afsedd att komma de mindre bemedlade arbetande klasserna till godo, så har jag, för att söka förhindra, att de bemedlade klasserna i någon högre grad skulle tillgodogöra sig det bidrag, staten skulle lemna till afgifterna, varit betänkt på att föreslå vissa inskränkningar och i sådant syfte i det nya förslaget begränsat insättningarnes belopp till högst 12 kronor om året, motsvarande vid 65 års ålder en lifränta af omkring 235 kronor. För enkelhetens skull har derjemte föreslagits, att lifränteafgiftens belopp ej skulle få understiga en krona, och endast utgå i helt antal kronor. I öfrigt kunna lifränteafgifterna erläggas på hvilka tider och till hvilka belopp som helst.

Man finner häraf, att hvad som skiljer den obligatoriska försäkringen från den frivilliga med afseende å de förmåner, som genom dem erbjudas, är den s. k. hustrupensioneringen, som bekostas af staten förde obligatoriskt försäkrade männens hustrur.

Med afseende å betydelsen af de förmåner, som skulle beredas de försäkrade genom statsbidraget, må vidare följande anföras:

Detta bidrag skulle nemligen enligt det nya förslaget bestå af följande poster:

Do) bidrag af 50 proc. till alla, såväl obligatoriska som frivilliga, afgifter;

Bih. till Utfall. Prat. 1855. 1 Barn/. 1 A/d. 35 Höft.

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

2:6) bidrag af 30 proc. till alla obligatoriska afgifter i och för bestridande af hustruförsäkringen; samt

3:o) bestridande af förvaltningskostnaden.

Tänker man sig nu, för att välja ett bestämdt exempel, att en person börjar vid 18 års ålder att inbetala regelbundna årsafgifter till belopp af 10 kronor 40 öre eller just årsafgiften i den första pensionsklassen, så skulle han, om inbetalningarne fortfara till dess han fylt 50 år, vid 65 års ålder vara berättigad till erhållande af en pension eller lifränta af omkring 200 kronor. För samma årsafgift skulle samma person, om han i stället inbetalade dessa afgifter till ett enskildt bolag för vanlig lifränteförsäkring, grundad på beräkningar efter 3 Va proc. räntefot och den senaste officiella svenska dödlighetstabellen, och om han fortsatte dessa inbetalningar till dess han fylt 65 år, vid sistnämnda ålder blifva berättigad till åtnjutande af en lifränta af nära samma belopp som i förra fallet, bortsedt dock från det i dylika fall vanliga förvaltningstillägget till årspremien.

Besinnar man nu, att personen i fråga i sistnämnda fall icke kan erhålla lifränta förr än han fylt 65 år, äfvensom att i ett dylikt privat bolag premierna i regeln måste betalas hela tiden, för att försäkringen skall blifva bestående, så finner man, att den genom förevarande förslag anordnade försäkringen, jemförd med motsvarande försäkring i ett enskildt bolag, i följd af statsbidraget först och främst erbjuder alla, såväl de obligatoriskt som de frivilligt försäkrade, följande särskilda fördelar:

l:o) ingen del af afgiften åtgår till förvaltningskostnadernas bestridande;

2:o) afgifterna behöfva ej erläggas längre än till fylda 50 år;

3:o) om behof af pension inträder före 65 års ålder, kan en reducerad pension redan förut erhållas, dock ej tidigare än från 50 års ålder;

4:o) om inbetalningen af afgifterna sker huru oregelbundet som helst, så går den försäkrade derigenom icke sin pensionsrätt förlustig, utan erhåller en i förhållande till de gjorda inbetalningarne och de tider, som förflutit sedan desamma blifvit gjorda, noga afpassad pension.

I fråga om de obligatoriskt försäkrade tillkommer vidare den förmånen

5:o) att försäkrad mans hustru försäkras samtidigt med mannen, utan att för detta ändamål någon förhöjning af mannens afgifter eller särskilda afgifter från hennes sida påfordras.

Beträffande statens garanti för försäkringen hafva i hufvudsak samma grundsatser följts som i det äldre förslaget, nemligen att staten

19 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

ikläder sig garantien för den rätt till pension eller lifränta, som grundas på utgifter, hvilka vid en eventuel ändring af lagens bestämmelser angående försäkringsvil koren redan blifvit inbetalade, och således äfven för alla då utgående pensioner eller lifräntor. En dylik ändring skulle således endast kunna komma att gälla beträffande de afgifter, som efter ändringens trädande i kraft erläggas.

I fråga om den obligatoriska försäkringens ställning till dem, hvilka vid den tidpunkt, då lagen skulle träda i kraft, redan fylt 18 år, hade, som Eders Kongl. Maj:t behagade erinra sig, det äldre förslaget velat utsträcka försäkringspligtens tillämpning till alla dem, som då ännu icke uppnått 40 års ålder, och skulle enligt samma förslag staten tillskjuta det ganska betydliga belopp, som härför erfordrades. Det nya förslaget har i detta afseende gjort två inskränkningar, hufvudsakligen i ändamål att minska totalkostnaden, i det nemligen, å ena sidan, försäkringspligten vid försäkringens början ej skulle utsträckas längre än till dem, som då fylt 30 år, medan å andra sidan intet särskildt bidrag från statens sida skulle ifrågakomma, för att göra försäkringen för dem förmånligare än hvad som, enligt de för alla fall gällande bestämmelser, svarar mot de afgifter, de skulle komma att erlägga. Härmed följer visserligen den olägenheten, att försäkringens fördelar endast i inskränktare mån komma den nuvarande generationen till del, och att derför också de med försäkringen afsedda verkningar först efter omkring 20 år kunna börja att egentligen framträda. Men å andra sidan skulle betydande kostnader uppstå, om man ville gå längre i förevarande afseende än hvad lagförslaget afser. Om man t. ex. i analogi med hvad som skedde i Tyskland, då ålderdoms- och invaliditetslagen trädde i kraft, skulle vilja tillåta dem, som vid lagens trädande i kraft kunde styrka sig under 5 föregående år hafva innehaft anställning, med hvilken försäkringspligt skulle varit förenad, om lagen då varit i kraft, räkna sig dessa år till godo och för hvarje dylikt år erhålla rätt till en iilläggspension af 5 kronor, så skulle kostnaden härför enligt professoren Lindstedts beräkningar, derest åldersgränsen vid lagens trädande i kraft utsträcktes till 40 år, med afdrag af redan för ändamålet af Riksdagen afsätta 4,200,000 kronor, motsvara ett då inbetaldt kapital af omkring 17 millioner kronor eller ock en årlig amortering under 25 år af en million kronor om året, o. s. v. Härigenom skulle pensionen vid 65 års ålder för en försäkrad, som vid lagens trädande i kraft varit 40 år gammal, således i det ogynsammaste fallet, allt efter den ponsionsklass han tillhört blifva resp. 65, 55 och 45 kronor.

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

Huru totalkostnaden för den obligatoriska försäkringen skulle komma att ställa sig efter det nya förslaget, torde framgå af de siffror, jag nu tillåter mig meddela.

Enligt 1895 års förslag beräknades kostnaden skola hafva blifvit:

vid försäkringens början:

arbetarnes bidrag .......... 3,414,000 kr.

arbetsgifvarnes bidrag................................ 1,813,000 j>

statens » 3,390,000 »

summa 8,617,000 kr.

efter 30 år och derefter till 80 år:

arbetarnes bidrag ............................... 4,927,000 kr.

arbetsgifvarnes » 2,631,000 »

statens » 4,398,000 »

summa 11,956,000 kr.,

efter hvilken tid statens bidrag skulle minskas med 1,383,000 kr. och hela årliga totalkostnaden blifva 10,573,000 kronor. Fondbildningen antogs efter 80 år komma att uppgå till 570 millioner kronor. Räntefoten för beräkningarne var 3 Va procent.

Enligt det nya förslaget skulle kostnaden för den obligatoriska försäkringen komma att ställa sig på följande sätt:

vid försäkringens början:

arbetarnes bidrag....................................... 2,033,000 kr.

statens » ....................................... 1,927,000 »

summa 3,960,000 kr.

efter 20 år och derefter:

arbetarnes bidrag ......................................... 3,668,000 kr.

statens » ........................................ 3,234,000 »

summa 6,902,000 kr.

De olika posterna af statsbidraget skulle dervid komma att utfalla med följande belopp:

i början. efter 20 år.

bidrag till afgifterna..................... 1,017,000 1,834,000

kostnad för hustruförsäkringen 610,000 1,100,000

t) » förvaltningen......... 300,000 300,000

summa kronor 1,927,000 3,234,000

21 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 55.

En högst väsentlig minskning af totalkostnaden har således åstadkommits genom det nya förslaget. I följd häraf beräknas jemväl fondens slutliga storlek till 200 millioner kronor lägre än i förra fallet. Den vid beräkningarna använda räntefoten är i förevarande fall 31,4 procent.

Båda resultaten hänföra sig till befolkningsförhållandena för 1890. Då befolkningen i riket vid sagda års slut inom åldersklasserna 18—50 år utgjorde i rundt tal 1,950,000 och de obligatoriskt försäkrade inom samma åldrar på följande sätt fördelade sig på de tre pensionsklasserna:

Klass I .......................................... 188,000

» II ........................................... 110,000

» III försäkringspligtiga........ 178,000

b b hustrur........................... 140,000

summa 616,000,

skulle af befolkningen inom nämnda åldrar omkring en tredjedel komma att omfattas af den obligatoriska försäkringen.

Beträffande sättet för afgifternas erläggande och hvad med. förvaltningen i öfrigt sammanhänger, hafva i det nya förslaget, i följd af de förändringar i försäkringens tekniska grunder, för hvilka jag nu redogjort, synnerligen beaktansvärda förenklingar kunnat företagas. Sålunda har det förut enligt tyskt mönster föreslagna märkesystemet borttagits och ersatts med ett förfarande, som är analogt med det system, som följes inom postsparbanken. Likaledes hafva i det nya förslaget de förut föreslagna pensionsnämnderna kunnat afskaffas, beroende derpå att många anledningar till tvister nu af sig sjelft bortfallit och att åtgörande! af frågor om pensionsrättens inträdande blifvit väsentligen lättare, då ju å ena sidan endast en betalande part, nemligen arbetstagaren, skulle förekomma och å andra sidan flertalet pensioner och lifräntor komme att utgå från 65 års ålder och i öfriga fall invaliditetsfrågans afgörande inskränkts till åldrar mellan 50 och 65 år, o. s. v.

Angående de i lagförslaget förekommande bestämmelser om postanstalternas anlitande för uppbörd af pensions- och lifränteafgifter samt för inbetalning af pensioner och lifräntor m. m. äfvensom rörande det af mig redan till statsrådsprotokollet af den 31 december 1897 framstälda förslag att ordna pensionsstyrelsen såsom en afdelning af postsparbankstyrelsen, har denna styrelse i sitt ofvan omförmälda nu afgifna underdåniga utlåtande —• hvilket torde få biläggas detta protokoll — hufvudsakligen anfört följande.

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

Sedan styrelsen hänvisat till det underdåniga utlåtande, som den 19 oktober 1894 afgafs af generalpoststyrelsen med anledning af remiss af nya arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete, i hvithet utlåtande nämnda styrelse, trots betänkligheter i fråga om det härigenom ökade arbetet för postverkets tjenstemän m. in., likväl tillstyrkte postanstalternas användande för det afsedda ändamålet, framhåller styrelsen, att postanstalternas medverkan enligt det nya förslaget skulle blifva ännu mera nödvändig för den föreslagna försäkringsinstitutionen, än enligt förenämnda komitéförslag, och att derför skälen för ett tillstyrkande nu icke blifvit svagare.

Styrelsen ingår derefter på en närmare granskning af beskaffenheten af de göromål, som skulle åläggas postfunktionärerne, och framhåller dervid, att af de myndigheter, som kunde ifrågakomma beträffande öfvervakandet af afgifternas behöriga redovisning och pensionernas utbetalande, postsparbankstyrelsen otvifvelaktigt vore den lämpligaste, alldenstund hela proceduren med afgifternas erläggande m. in. vore analog med postsparbankens nuvarande verksamhet, af hvilken den föreslagna försäkringsrörelsen kunde betraktas såsom en fortsatt utveckling.

Sedan styrelsen derefter påpekat, att det besvär, som skulle komma att vållas postfunktionärerne genom pensionernas utbetalning, ej vore så stort som det arbete, som nu är förbundet med utbetalningen af uppsagda postsparbanksmedel, öfvergår styrelsen till att i korta drag redogöra för det sätt, hvarpå styrelsen tänker sig göromålen lämpligen böra å postanstalterna handläggas.

Efter denna redogörelse, med afseende hvarå jag tillåter mig hänvisa till det bilagda utlåtandet, framhåller styrelsen vidare, att något egentligt skäl för inrättande af ett sjelfständigt embetsverk, åtminstone under de 20 första åren af försäkringsverksamheten, ej förefunnes, utan att postsparbankstyrelsen, om i densamma insattes en i försäkringsväsendet förfaren person och personalen i öfrig!, kompletterades, säkerligen skulle vara fullt qvalificerad för försäkringsinstitutionens handhafvande.

Styrelsen öfvergår härefter till att undersöka lämpligheten af att åt styrelsen jemväl anförtros förvaltningen af de till försäkringsfonden inflytande medlen. De embetsverk, åt livilka ett dylikt uppdrag skulle kunna anförtros, vore, enligt styrelsens mening, statskontoret, riksbanken, riksgäldskontor och postsparbankstyrelsen, och åt hvilket af dessa verk medelförvaltningen än uppdroges, torde försäkringsinstitu-

23 Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

tionens intresse utan tvifvel blifva väl tillgodosedt. Men med hänsyn till den konkurrens, som kunde uppstå med postsparbankens verksamhet i nämnda hänseende, anser styrelsen fördelaktigast för båda parterne, om sagda uppdrag blefve åt styrelsen anförtrodt, och framhåller derjemte, att någon större svårighet för styrelsen att med fördel placera såväl postsparbankens som försäkringsinstitutionens öfverskottsmedel icke vore att befara.

Sedan styrelsen derefter angifvit önskvärdheten af vissa nya bestämmelser angående ärendenas handläggning, h vilka bestämmelser jemväl utan afseende å öfvertagandet af den föreslagna försäkringsinstitutionens förvaltning syntes nödvändiga redan i följd af postsparbanksverksamhetens egen snabba utveckling, undersöker styrelsen kostnadsfrågan och finner dervid den årliga förvaltningskostnaden böra anslås till omkring 335,000 kronor, eller ungefärligen samma belopp, hvartill professoren Lindstedt beräknat densamma.

I en till styrelsens yttrande fogad reservation har en af ledamöterne, bankofullmägtigen R. Törnebladh, dels uttalat sin tvekan med afseende å lämpligheten att påbörda postverket en mängd nya för den rent postala verksamheten delvis främmande uppgifter, dels ock framhållit de svårigheter, som skulle kunna uppstå genom att åt postsparbankstyrelsen anförtro den nya fondens förvaltning, utan att på samma gång söka undanrödja vissa med nuvarande bestämmelser för postsparbanksmedlens förvaltning i sådant fall knappast förenliga förhållanden.

Af detta postsparbankstyrelsens yttrande framgår således, att styrelsen icke anser några egentliga hinder förefinnas i fråga om tillämpandet af de i lagförslaget gifna bestämmelser angående sättet för afgifternas erläggande och pensionernas utbetalande, derest bestyret härmed äfvensom administrationen i öfrigt, i enlighet med hvad jag tänkt mig, komine att åt styrelsen anförtros. I fråga om de inflytande penningemedlens förvaltning och fruktbargörande finner styrelsen för sin del jemväl, att såväl postsparbankens som den nya försäkringsinstitutionens intressen skulle blifva bäst tillgodosedda, om äfven denna del af förvaltningen blefve gemensam för båda inrättningarne. Under förutsättning af en dylik fullständigt gemensam förvaltning synes styrelsen ej heller hysa några särskilda farhågor rörande den ökade fondbildning, som skulle blifva eu följd af den föreslagna försäkringens genomförande.

Af skäl, som blifvit anförda vid framläggandet för Riksdagen af 1S95 års förslag till arbetarepensionering, anser äfven jag de från nå-

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

gra håll uttalade farhågorna angående verkan af en så småningom skeende fondbildning, åtminstone till det belopp, hvarom det nu skulle komma att handla, vara mycket öfverdrifna. Och de skäl, som ej mindre i försäkringstekniskt än äfven i nationalekonomiskt hänseende framstälts till förmån för fondbildningssystemet, synas mig ega full giltighet. I sammanhang härmed förtjenar måhända att omnämnas, att jemväl den tyska riksregeringen i sitt nu föreliggande ändringsförslag angående ålderdoms- och invaliditetsförsäkringslagen funnit sig föranlåten att förorda en omedelbar öfvergång från det hittills tillämpade systemet med efter hand växande afgifter och en relativt mindre fondbildning till det system, som jemväl ligger till grund för förevarande lagförslag, nemligen systemet med fasta afgifter och en större fondbildning.

Otvifvelaktigt torde vara, att det nya förslag till s. k. arbetarepensionering, för hvilket jag ofvan redogjort, i flera hänseenden eger företräden framför det äldre förslaget af år 1895, och att man vid detsammas uppgörande sökt att i möjligaste mån tillmötesgå de från olika håll framstälda önskningarne i hithörande afseenden. Men på samma gång jag betonar detta, är jag skyldig framhålla, att det nya förslaget, jemfördt med det äldre, i två afseenden innebär en minskning af försäkringens effektivitet.

Den ena af dessa båda olägenheter består, såsom jag redan framhållit, deri, att af den nuvarande generationen endast de skulle medtagas i den obligatoriska försäkringen, som vid försäkringens trädande i kraft äro yngre än 30 år, i följd hvaraf denna generation ej i någon högre grad skulle komma i åtnjutande af försäkringens fördelar, och dennas verkningar derför ej heller kunna så snart träda i dagen, som eljest skulle varit fallet. Såsom jag redan visat, är dock frågan härom endast att betrakta såsom en ren kostnadsfråga, som ej har något att skaffa med de grunder, hvarpå förslaget i öfrigt är bygdt.

Vid årets riksdag äro motioner väckta, deri såsom skäl för eu större afsättning till arbetareförsäkringsfonden än Eders Kongl. Maj:t ifrågasatt just åberopats, att försäkringen borde så anordnas, att den komme äfven den nuvarande generationen till godo. Innan emellertid sig visat, huruvida inom riksdagen åsigterna äro skäligen eniga i den uppfattning att förmånerna af en dylik anordning kunna anses motsvara den derför erforderliga, såsom jag ofvan visat, betydande kostnaden, har jag, som med anledning af frågans utgång år 1895 särskildt haft

25 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

att eftersträfva kostnadernas nedbringande, ansett mig för närvarande icke böra ifrågasätta ändring i denna del i det uppgjorda förslaget.

Den andra olägenheten består deri, att enligt det nya förslaget pension ej skulle utgå förr än efter fylda 50 år, äfven om invaliditet inträffade tidigare. Till minskande af denna olägenhet torde man böra vara betänkt på att genom särskild lag stadga skyldighet för arbetsgifvare att lemna understöd vid olycksfall, som drabba arbetstagare under arbete i vissa yrken, och hafva förarbeten till åstadkommande af en dylik lag derför ock sedan någon tid pågått inom civildepartementet.

En dylik, arbetsgifvare åliggande, ansvarspligt finnes numera också i lag föreskrifven inom flertalet af Europas kulturstater, såsom Tyskland, "^Österrike, England, Danmark, Norge och Finland, och torde derför få räknas såsom en ganska allmänt gällande rättsgrundsats. Bortser man emellertid från mera oväsentliga skiljaktigheter mellan de gällande lagame af detta slag, såsom rörande frågor om obligatorisk försäkring eller icke, om formen för ersättningen m. m., så hafva dock genom alla dessa lagar, efter den tyska förebilden såsom hufvudsakligt mönster, högst känbara bördor pålagts vissa af de vigtigaste industrigrenarne i det att de utlofvade förmånerna i medeltal motsvara en kostnad af ungefär 1 V2 procent, och i de mera farliga yrkena af 3 till 4 procent af arbetslönerna.

Jag vill derföre vid detta tillfälle endast framhålla, att frågan om arbetsgifvarens ansvarighet för olycksfall i arbetet inom vissa yrken skulle komma i ett helt annat läge, om lösningen af densamma kunde ske i anslutning till en pensionslag sådan som den ,nu föreslagna, i det att härigenom icke allenast en mängd praktiska svårigheter och förvecklingar skulle kunna undvikas, utan äfven kostnaden kunna reduceras till betydligt drägligare proportioner, än som eljest måste blifva fallet.

Det förhållandet att förslag till lösning af frågan om vissa arbetsgifvares ansvarspligt för olycksfall icke kunnat framläggas för Riksdagen samtidigt med förevarande förslag till pensionslag synes mig icke böra utgöra något hinder för att detta sistnämnda förslag nu företages till särskild behandling. Tvärtom vill det synas särdeles önskligt, att förevarande i socialpolitiskt afseende vida betydelsefullare fråga äfven af den anledningen först och så fort som möjligt vinner sin lösning, att härigenom en fast grund jemväl för lösningen af den andra frågan skulle beredas.

Det är för öfrigt i ett ärende af den art som det förevarande af

Bih. till Riktd. Brot. 15(Jd. 1 Barn!. 1 Afd. 35 Haft. 4

26 Kongl. Majds Nåd. Proposition No 55.

synnerlig vigt att man någon gång verkligen börjar och icke oupphörligt skjuter undan förslag, i ständig sträfvan efter att finna en ännu bättre och ännu fullständigare lösning.

Enligt min uppfattning bör således, såsom jag redan i början af mitt anförande tillät mig antyda, frågan föreläggas den nu församlade Riksdagen.

Vid den revidering, som för sådant ändamål de uppgjorda båda förslagen undergått, hafva med anledning af postsparbankstyrelsens erinringar mindre redaktionsjemkningar vidtagits i §§ 8, 10 och 19 af förslaget till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta. Derjemte har i detta förslag infogats innehållet af det särskilda förslaget till lag angående arbetsgifvares rätt att i visst fall göra afdrag å arbetstagares hos honom innestående aflöning. Sistnämnda förslag hade, i öfverensstämmelse med min derom gjorda hemställan, genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 31 nästlidna januari blifvit, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, till högsta domstolen remitteradt. I högsta domstolens sålunda inhemtade utlåtande har emellertid uttalats, att den i förslaget upptagna bestämmelse, hvilken i och för sig allenast innefattade tillämpning af redan gällande rättsgrundsatser, icke borde från en blifvande lag om arbetarepensionering afskiljas.

Den ifrågasatta nya lagen om försäkring för beredande af pension eller lifränta är ej afsedd att träda i kraft förr än med ingången af år 1900. I följd häraf lärer frågan om anvisande af medel för bestridande af de utaf lagen föranledda kostnader först under år 1899 böra göras till föremål för .Riksdagens pröfning. Jag tillåter mig emellertid erinra, att vid föregående riksdagar till arbetareförsäkringsfonden afsatts tillhopa 4,200,000 kronor och att Eders Kongl. Maj:t föreslagit nu församlade Riksdag afsättning för enahanda ändamål af 2,000,000 kronor.

Slutligen har jag att anmäla för att biläggas detta protokoll dels ett af professoren Lindstedt afgifvet yttrande rörande kostnaderna och dermed sammanhängande förhållanden, dels ock en inom civildepartementet uppgjord öfversigt af lagstiftningen rörande arbetareförsäkring i åtskilliga främmande länder, omfattande tiden efter det nya arbetareförsäkringskomiténs betänkande afgafs.

Departementschefen uppläste härefter det reviderade förslaget till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta och hemstälde, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att antaga detsamma;

27 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.

och behagade Hans Maj:t Konungen till denna af Statsrådets öfrige närvarande ledamöter biträdda hemställan lemna bifall samt förordna, att nådig proposition i ämnet, så lydande som bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

Solve Berger.

BILAGOR.

Sedan inom Eders Kong!. Mapts civildepartement utarbetats dels förslag till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta, dels ock förslag till lag angående arbetsgifvares rätt att i visst fall göra afdrag å arbetstagares hos honom inneståcnde aflöning,

har, enligt hvad inhemtas af ett postsparbankstyrelsen den 8 dennes tillhandakommet utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 31 december nästlidet år, Eders Kongl. Maj:t meddelat nådig befallning åt postsparbankstyrelsen att skyndsamt afgifva underdånigt utlåtande i anledning af förslagen.

Då postsparbankstyrelsen nu går att fullgöra hvad sålunda blifvit styrelsen anbefaldt, har styrelsen ansett sig till en början böra i underdånighet gifva tillkänna, att styrelsen trott det icke tillkomma sig att afgifva något uttalande rörande lämpligheten af de grunder, på hvilka lagförslagen i fråga * äro bygda, utan hufvudsakligen endast att ingå i undersökning, huruvida, under förutsättning af bifall i öfrigt till den föreslagna försäkringen m. m., de i förslaget till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta förekommande bestämmelser rörande postanstalternas anlitande för uppbörd af pensions- och lifränteafgifter samt för utbetalning af pensioner och lifräntor m. m. äro af beskaffenhet att kunna genomföras; hvarjemte styrelsen trott sig böra meddela yttrande, huruvida, såsom statsrådet och chefen för civildepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet förutsatt, den tilltänkta pensionsstyrelsen må kunna ordnas såsom en afdelning af posts parbanks tyrelsen.

De åligganden, som, enligt nyssnämnda lagförslag, skulle tillkomma postanstalterna äro:

tillhandahållande, mot pris som af Konungen bestämmes, af pensions- och lifränteböcker för allmänheten (§§ 8, 23 och 24);

uppbörd af pensions- och lifränteafgifter (§§ 10 och 24);

vidtagande af vissa åtgärder i de fall, då pensions- eller lifräntebok förkommit eller blifvit för sitt ändamål obrukbar (§§ 12 och 24);

emottagande och insändande till pensionsstyrelsen, för granskning, af pensions- och lifränteböcker samt deras återställande till vederbörande (§§ 13 och 24);

emottagande och insändande af ansökning om pension eller lifränta (§§ 18 och 24); samt

utbetalande af pension eller lifränta (§§ 19 och 24).

Beträffande omfattningen af den ökade verksamhet, som sålunda skulle tillföras postanstalterna, är svårt att nu bilda sig en säker föreställning.

3 Enligt en vid statsrådsprotokollet fogad, till postsparbankstyrelsen i aftryck öfverlemnad beräkning öfver kostnaderna för den obligatoriska försäkringen, skulle, om folkmängdsförhållandena vid 1890 års slut lades till grund för beräkningen, de betalande försäkrades antal vid den föreslagna försäkringsinstitutionens ikraftträdande utgöra 279,000 stycken, hvilket tal anses böra afrundas och höjas till 300,000. Under antagande att pensionsafgifterna för dessa försäkrade erlades för 86,000 50 gånger om året, för 67,000 10 gånger om året samt för återstående 147,000 5 gånger om året, skulle under första verksamhetsåret sammanlagd! omkring 5,705,000 stycken insättningar ega rum.

De frivilliga insättningarna (lifränteafgifterna) torde under första verksamhetsåret uppgå till högst 300,000 stycken.

Sammanlagda antalet insättningar under nämnda år komme för den skull att utgöra omkring 6,000,000 stycken. Fördelade på antalet fasta postanstalter, för närvarande omkring 2,400 stycken, skulle på hvarje postanstalt komma 2,500 stycken insättningar för år, eller ej fullt 7 för dag.

Tydligt är emellertid, att bestyret med insättningarnas emottagande skulle ställa sig olika på de särskilda postanstalterna. Vid många af de på landsbygden belägna postanstalterna förekomme kanske icke mera än 200 å 300 insättningar för år, under det att vid postanstalterna i de större städerna eller å orter med industriel verksamhet ofvan angifna medeltalssiffror skulle mångfaldigt öfverskridas.

Utom nu omförmälda bestyr med afgifternas emottagande skulle vid postanstalterna jemväl förekomma försäljning af omkring 300,000 stycken pensionsböcker och, efter hvad antagas må, 50,000 stycken lifränteböcker, eller tillhopa 350,000 stycken böcker, motsvarande för hvarje postanstalt i det närmaste 146 för år.

Enligt lagförslagets bestämmelser skulle genom postanstalternas förmedling pensions- och lifränteböckerna hvarje år insändas till centralförvaltningen för granskning. Under antagande att 75 procent af de utlemnade pensionsböckerna samt halfva antalet af utfärdade lifränteböcker blefve för nämnda ändamål till postanstalterna öfverleinnade, skulle under andra året af försäkringsinstitutionens verksamhet förekomma till aflemnande omkring 250,000 stycken böcker eller för hvar postanstalt ungefärligen 104 för år.

Emottagande! af ansökningar om pensioner och lifräntor samt utbetalning af pensions- och lifräntemedel skulle, enligt lagförslaget, i någon afsevärd mån ej förekomma förrän 20 år efter institutionens början, hvadan det ej torde vara nödigt att nu söka åstadkomma någon

beräkning rörande omfånget af det arbete, som denna del af försäkringsverksamheten skulle vid en så pass aflägsen tidpunkt tillföra postanstalterna.

I fråga om möjligheten för postanstalterna att öfvertaga dessa nya och för den rena posttjensten främmande göromål torde postsparbankstyrelsen få hänvisa till det underdåniga utlåtande, som den 19 oktober 1894 afgafs af generalpoststyrelsen i anledning af nya arbetareförsäkringskomiténs förslag af den 30 mars 1893 till lag angående försäkringför beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete.

Uti detta underdåniga utlåtande anförde generalpoststyrelsen, bland annat, hurusom genom nyss nämnda lagförslags antagande det ökade arbetet för postverket ingalunda skulle blifva obetydligt, utan tvärtom högst afsevärdt, samt att man i fråga om de bestyr, som komme att åligga postverket, hade att fästa sig ej blott vid det direkta arbetet, utan lika mycket vid allt det besvär och skrifveri, allt det ansvar och alla de kontrollåtgärder, som postanstalterna måste blifva underkastade i och för redovisningen af dels den betydliga uppbörden dels de många utbetalningarna, helst denna redovisning ej finge sammanblandas med postanstalternas öfriga redovisning.

Vidare erinrade generalpoststyrelsen derom, att postanstalterna redan fått sig ålagdt, utöfver de rena postgöromålen, bestyret med insättningar, uppsägningar och uttagningar af postsparbanksmedel, hvilket bestyr, liksom det rena postarbetet, antagligen komme att under årens fortgång stadigt växa. Finge postanstalterna ock befattning med försäkringsväsendet, vore olägenheterna ej afhjelpta genom .att bereda anslag till ökade arbetskrafter. Ansvaret för de stora summorna af influtna och utbetalade medel komme alltid att tillhöra postförvaltaren och blefve för honom ett nytt åliggande till de många han förut egde.

På grund deraf hyste generalpoststyrelsen stora betänkligheter mot att postverket finge sig ålagdt en alldeles ny verksamhetsgren, hvilken icke stode i något egentligt sammanhang med de åligganden, postverket såsom sådant hade att fullgöra; hvarjemte generalpostsfyrelsen såsom sin åsigt uttalade, att anlitandet af postverkets medverkan för försäkringsväsendet ej vore ett nödvändigt vilkor för den ifrågasatta nya institutionen, enär det för allmänheten skulle blifva lika beqvämt att hos de i komitéförslaget omförmälda pensionsnämnderna, i stället för å postanstalterna, inköpa pensionsmärken samt pensionsutbetalningarna skulle kunna verkställas genom beloppens öfversändande från pensionsstyrelsen direkt till pensionstagarne.

5 Om emellertid, oaktadt dessa betänkligheter, generalpoststyrelsen likväl tillstyrkte postanstalternas användande till försäljning af pensionsmärken och utbetalning af pensioner, så skedde detta på grund deraf att det för den nya försäkringsinstitutionen antagligen blefve billigare och obestridligen i många hänseenden beqvämare, om den finge begagna sig af redan existerande institutioner, samt att något absolut hinder ej förefunnes för postanstalternas användning på sätt ifrågastälts. För den händelse att, med hänsyn till vigten af att främja den nya institutionen, Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen funne det böra uppdragas åt postanstalterna att försälja pensionsmärken och utbetala pensioner, hemstälde generalpoststyrelsen, att uppbörden för försålda pensionsmärken måtte redovisas i sammanhang med postsparbanksuppbörden, samt att bestyret med utbetalning af pensionerna öfvertoges af postsparbanken, på sätt af generalpoststyrelsen närmare angafs, uti hvilken hemställan postsparbankstyrelsen vid i ämnet hållen öfverläggning ock instämde.

Om, trots de betänkligheter mot postanstalternas anlitande för försäkringsväsendet som af generalpoststyrelsen i dess underdåniga utlåtande den 19 oktober 1894 uttalades, såväl generalpoststyrelsen som postsparbankstyrelsen emellertid redan då an sago sig höra, med hänsyn till fördelande för den föreslagna försäkringsinstitutionen, tillstyrka, att postanstalternas medverkan finge tagas i anspråk för angifna ändamål, så torde för den nya försäkringsinstitutionen, sådan densamma nu blifvit föreslagen, denna medverkan vara ännu mera nödvändig. Enligt nu föreliggande lagförslag, skulle nemligen några pensionsnämnder i orterna ej förekomma, i följd hvaraf bestyret med uppbörden af pensionsafgifterna m. m. måste, derest den föreslagna försäkringsinstitutionen ej skulle betungas med höga förvaltningskostnader, uppdragas åt några redan befintliga institutioner, bland hvilka postanstalterna utan tvifvel skulle ur flera synpunkter vara de för ändamålet mest lämpliga.

Skulle emellertid, på grund af Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut, postanstalterna tagas i anspråk, på sätt i föreliggande lagförslag afses, så torde, på det att vederbörande postfunktionärer icke måtte blifva redovisningsskyldige till tre särskilda myndigheter i stället för de nuvarande tvenne, generalpoststyrelsen och postsparbankstyrelsen, endera af dessa böra få sig ålagdt öfvervakandet af pensions- och lifränteafgifternas behöriga redovisning samt desammas omhändertagande äfvensom, i sinom tid, bestyret med utbetalande af pensioner och lifräntor. Och för sådant ändamål lärer postsparbankstyrelsen otvifvelaktigt vara lämpligast.

6 Hela proceduren med afgifternas erläggande, deras antecknande i bok, pensionernas utbetalande m. in. är nemligen analog med hvad som eger rum i fråga om uppbörd af postsparbanksmedel samt utbetalning af uppsagda sådana.

Någon för postanstalterna fullkomligt främmande verksamhetsgren skulle derför genom försäkringsrörelsens införlifvande med postsparbanken ej påläggas postanstalterna, utan torde, hvad dessa anstalter vidkommer, försäkringsrörelsen fastmera kunna betraktas såsom en fortsatt utveckling af den redan befintliga postsparbanksverksamheten.

Dervid är emellertid att märka, att någon procedur, som motsvarar bestyret med uppsägning af postsparbanksmedel och hvilket bestyr är för postfunktionärerna rätt betungande, ej skulle förekomma i afseende å pensions- och lifräntemedel, äfvensom att utbetalning af dylika medel, som för öfrigt ej skulle annat än undantagsvis ifrågakomma förrän 20 år efter institutionens början, ej torde vålla postfunktionärerne så stort besvär som det arbete, hvilket är förbundet med utbetalande af uppsagda postsparbanksmedel. Utbetalningen af pensioner och lifräntor skulle nemligen i allmänhet förekomma en gång i månaden på viss bestämd dag och sålunda blifva ett regelbundet återkommande bestyr, för hvilket 'vederbörande postfunktionär kunde i förväg bereda sig, något som i allmänhet ej låter sig göra med afseende å utbetalning af postsparbanksmedel. En dylik förberedelse skulle ock kunna vidtagas beträffande uppbörden af pensionsafgifterna vid postanstalterna i de större städerna eller å orter med industriel verksamhet, hvarest ett större antal arbetstagare hade anställning hos samme arbetsgivare, genom hvars försorg arbetstagarnes pensionsafgifter skulle å postanstalten inbetalas. Genom utfärdandet af bestämmelse derom att dylik arbetsgivare borde vid afgifternas erläggande till postanstalten aflemna en förteckning, upptagande nummer och namn på de böcker, å hvilka insättningar egde rum, samt det belopp, som insattes, hvilken förteckning bilades postanstaltens sparbanksjournal, skulle vederbörande posttjenstemans arbete med afgifternas redovisande i högst väsentlig mån underlättas.

Under förutsättning att bestyret med uppbörden af pensions- och lifränteafgifterna samt utbetalningen af pensioner och lifräntor m. m. öfverlemnas åt postanstalterna, torde det nu tillåtas postsparbankstyrelsen att i korta drag få redogöra för det sätt, hvarpå, enligt styrelsens förmenande, dessa göromål må böra å postanstalterna handläggas.

7 Jemlik^ §§ 8, 23 och 24 i lagförslaget angående försäkring för beredande af pension eller lifränta, skulle pensions- och lifränteböcker, enligt fastställa formulär, mot betalning tillhandahållas allmänheten vid postanstalterna.

På det att redovisning öfver dessa böcker skulle kunna behörigen afgifvas samt för bokföringen inom centralförvaltningen af de afgifter, som å böckerna insattes, vore det nödigt, att dessa genom centralförvaltningens försorg i förväg förseddes med nummer.

Dylika böcker skulle tillställas postkontoren för egen och underlydande poststationers räkning och -redovisas för hvarje qvartal uti den af postanstalterna afgifna redovisning för qvittenskuponger.

De för böckernas försäljning influtna afgifterna skulle emellertid, der fråga vore om poststation, för hvarje postdag, samt, om försäljningen egde rum vid postkontor, för hvarje s. k. tiodagsperiod upptagas i postanstaltens sparbanksjournal och redovisas i sammanhang med uppbörden af pensions- och lifränteafgifterna.

Enligt § 9 af lagförslaget skulle pensionsbok anskaffas af arbetsgifvaren samt genom dennes försorg förses med anteckning om arbetstagarens fullständiga namn, födelse-år och -dag samt födelse- och boningsort.

I fråga om lifräntebok är i lagförslaget ej angifvet något om dylik anteckning, men då sådan måste förekomma äfven på dylik bok, samt jemlikt § 23 af lagförslaget lifräntebok ej skulle från postanstalt utlemnas förrän vid erläggandet af första lifränteafgiften, lärer vara nödigt utfärda bestämmelse derom, att nu omhandlade anteckning å lifräntebok verkställes af vederbörande posttjensteman i likhet med hvad som eger rum vid utfärdandet af postsparbanksbok. Till undvikande af missförstånd torde jemväl böra stadgas att å såväl pensions- som lifräntebok antecknas den försäkrades fullständiga för- och tillnamn, födelse-år, -månad och -dag samt födelse- och boningsort.

Vid utlemnandet af lifräntebok skulle det tillhöra den, som begärde bokens utfärdande, att till postanstalten aflemna anmälningssedel, innefattande de uppgifter, som, enligt hvad bär ofvan sagts, skulle antecknas å lifräntebok. Begärdes af en och samma person utfärdande af lifränteböcker för flera försäkrade, finge, i stället för anmälningssedel fölen hvar försäkrad, användas en för samtliga försäkrade gemensam anmälningslista. Dessa anmälningssedlar och -listor skulle derefter af postanstalten insändas till centralförvaltningen, för att der tjena till ledning vid uppläggande af de konti, å hvilka lifränteafgifterna bokfördes.

8 Uti § 10 af lagförslaget är, i fråga om sättet för pensionsafgifternas erläggande, angifvet, att anteckning derom skulle göras i arbetstagarens pensionsbok; och enligt § 24 skulle i afseende å lifräntebok lända till efterrättelse hvad i nu omhandlade hänseende gälde om pensionsbok.

Dessa anteckningar, som naturligtvis skulle verkställas å vederbörande postanstalter, borde inskränka sig till angifvande af beloppet af den insatta afgiften.

För att emellertid möjliggöra öfver vakandet deraf att de influtna afgifterna blefve af postanstalten behörigen redovisade, borde i pensionseller lifränteboken för hvarje insättniug anbringas en eller flera qvittenskuponger af det slag, som för kontrollerande af insatta postsparbanksmedels redovisande användas, till ett mot insättningen svarande belopp, dervid qvittenskupongerna skulle makuleras medelst aftryck af postanstaltens stämpel för insättniugsdagen, hvilket stämpelaftryck sålunda jemväl angåfve dagen för afgiftens erläggande. Enär, jemlikt § 6 af lagförslaget, pensionsafgiften vore afsedd att utgöra 20 öre inom första pensionsklassen, 15 öre inom andra pensionsklassen och 10 öre inom tredje pensionsklassen, allt i veckan, men postsparbankens nuvarande qvittenskupouger ej lyda å lägre valör än 1 krona, blefve derför nödigt att för kontrollerande af insatta pensionsafgifter, understigande sistnämnda belopp, tillhandahålla qvittenskupouger lydande å resp. 20, 15 och 10 öre, hvilka qvittenskupouger dock ej finge användas för verificerande af insatta postsparbanksmedel.

Innan pensions- eller lifränteboken återstäldes till insättaren, skulle i postanstaltens sparbanksjournal antecknas, i särskilda derför afsedda kolumner, numret å den bok, hvarå insättningen egt rum, bokens egenskap af pensions- eller lifräntebok, tillnamnet å bokens egare, insättningsbeloppet samt, om insättning första gången egde rum å pensionsbok, egarens å boken antecknade förnamn, födelse-år, -månad och -dag samt födelse- och boningsort. Erlades af arbetsgivare samtidigt pensionsafgifter för flera arbetstagare, skulle, såsom ofvan antydts, det åligga arbetsgivaren att till postanstalten aflemna en förteckning, hvartill blankett tillhandaliölles å postanstalten, hvilken förteckning upptoge de uppgifter, som, enligt hvad ofvan nämnts, annars borde i sparbanksjournalen antecknas. Denna förteckning skulle utgöra bilaga till sparbanksjournalen.

De influtna pensions- och lifränteafgifterna äfvensom inbetalade afgifter för försålda pensions- och lifränteböcker skulle levereras på samma sätt, som nu eger rum beträffande postsparbanksuppbörden, nemligen, derest afgifterna inbetalats vid poststation, hvarje postdag

till det öfverordnade postkontoret, hvilket i sin tur hade att tre gånger i månaden till centralförvaltningen insända ej mindre de från underlydande poststationer inkomna medlen än äfven de afgifter af nu omhandlade slag, som vid postkontoret erlagts.

Såsom kontrollredovisning deröfver att de till postanstalterna influtna pensions-, lifränte- och bokafgifterna blefve behörigen redovisade, skulle tjena de qvittenskupongredovisningar, som, jemlikt de för postanstalterna gällande stadganden, för qvartal afgifvas af de postanstalter, der postsparbanksrörelse finnes anordnad. Uti denna redovisning upptages behållningen af qvittenskuponger vid qvartalets början, de förskott af dylika kuponger, som under qvartalet erhållits, samt den behållning af kuponger, som, jemlikt behörigt af ojäfviga personer attesteradt iuventeringsinstrument, finnes å postanstalten vid qvartalets utgång qvarliggande. öfverensstämmer nu summan af de under qvartalet vid postanstalten verkstälda insättningarna med det skilnadsbelopp, som uppkommer, om den vid qvartalets utgång befintliga qvittenskupongbehållning fråndrages summan af behållningen vid qvartalets ingång och de under qvartalets lopp bekomna kupongerna, har postsparbankstyrelsen vunnit visshet derom, att de insättningar, som under qvartalet vid postanstalten förekommit, ock blifvit till postsparbankstyrelsen redovisade. I och med det att försäkringsväsendet blefve öfvertaget af postanstalterna skulle i afseende å qvittenskupongredovisningarna någon annan ändring ej ifrågakomma, än att i desamma upptoges jemväl antalet af de vid qvartalets ingång vid postanstalten befintliga oförsålda pensions- och lifränteböcker, de böcker af nämnda slag, som under qvartalets lopp blifvit postanstalten tillstälda, samt det antal dylika böcker, som, jemlikt behörigt bevis, vid qvartalets utgång finnas å postanstalten qvarliggande.

§§ 12 och 24 af lagförslaget innehålla bestämmelser huru förfaras bör, då pensions- eller lifräntebok förkommit eller blifvit obrukbar, hånligt dessa bestämmelser, skulle ny bok anskaffas och deri, på anmälan å postanstalt, så fort ske kan, införas bevis om de pensiouseller lifränteafgifter, som finnas hafva blifvit för den försäkrade erlagda.

I fråga om bok, som blifvit obrukbar på grund deraf att plats ej finnes för antecknande af ytterligare insättningar, likasom i allmänhet i fråga om bok, som i följd af åkommen skada ej kan vidare användas, torde hinder ej möta för postanstalten att uti ny bok, med ledning af anteckningarna i den förbrukade eller skadade boken, meddela bevis angående beloppet af deri verkstälda insättningar.

Hvad åter beträffar bok, som förkommit, skulle postanstalten ej vara i stånd att meddela något dylikt bevis. Vid postanstalterna skulle

nemligen ej föras någon annan förteckning öfver insatta pensions- och lifränteafgifter än postsparbanksjournalen, hvilken i behörig tid och ordning insändes till centralförvaltningen, för att läggas till grund för bokföringen derstädes af de insatta afgifterna. Först sedan postanstalten från centralförvaltningen erhållit uppgift angående de afgifter, som i räkenskaperna funnes redovisade såsom insatta å den förkomna boken, vore postanstalten i stånd att uti den nya bok, som blifvit anskaffad i stället för den förkomna, anteckna beloppet af de å den förkomna boken verkstälda insättningarna.

Lagförslaget innehåller uti §§ 13 och 24 bestämmelser derom, att pensions- och lifränteböckerna skola en gång om året aflemnas till postanstalt, på det att centralförvaltningen må komma i tillfälle att granska böckerna.

Ehuru ett dylikt aflemnande ej skulle för egare eller innehafvare af pensions- eller lifräntebok ega samma intresse som det, hvilket i allmänhet hyses af egare eller innehafvare af postsparbanksbok, uti hvilken räntan för föregående år varder genom postsparbankstyrelsens försorg antecknad, är det dock att förvänta att, derest särskilda bestämmelser i ämnet ej varda utfärdade, flertalet pensions- och lifränteböcker komma att i början af året aflemnas för granskning och till centralförvaltningen insändas, hvilket för nämnda förvaltning skulle medföra ett arbete af sådant omfång, att detsammas utförande nästan vore omöjligt. Att meddela föreskrift derom att, för jemnare fördelning af arbetet, böckerna borde till postanstalt aflemnas årligen under loppet af den månad, då boken utfärdats, skulle ej heller, åtminstone ej under det första årtiondet af försäkringsinstitutionens verksamhet, leda till önskadt resultat, enär de flesta då utelöpande pensionsböcker antagligen komme att vara utfärdade under loppet af den månad, med hvilken institutionen trädt i verksamhet. I fråga om pensionsbok, som ej förvarades hos arbetsgifvare, skulle, enär sådana böcker antagligen komme att utgöra ett fåtal i förhållande till hela antalet utelöpande pensionsböcker, hinder ej möta för meddelande af föreskrift derom, att sådana pensionsböcker, som af arbetstagarne sjelfva omhänderhades, skulle till postanstalt aflemnas årligen under loppet af den månad, hvarunder första afgiften å boken erlagts. Enahanda bestämmelser borde äfven meddelas rörande lifränteböckernas aflemnande. Deremot skulle med pensionsböcker, som förvarades hos större arbetsgifvare, möjligen kunna så ordnas, att arbetsgifvare inom olika yrkesinspektionsdistrikt för granskning aflemnade af dem innehafda pensionsböcker under olika tider af året, exempelvis arbetsgifvare inom östra distriktet under tiden

1 januari —15 mars, inom mellersta distriktet 16 mars—31 maj, inom södra distriktet 1 juni—15 augusti, inom vestra distriktet 16 augusti— 31 oktober och inom norra distriktet 1 november—31 december.

Ehuru expeditionen och granskningen af de aflemnade böckerna komme att ske med största möjliga skyndsamhet, torde dock ej kunna så ordnas att icke, under den tid pensionsböckerna äro för granskning aflemnade, insättning af afgift till förmån för egare af dylik bok måste ega rum. Enligt § 13 i lagförslaget skulle ock bevis öfver sådan insättning meddelas af postanstalten genom interimsqvitto. Å detta qvitto torde . insättningen böra verificeras medelst anbringande af qvittenskuponger till belopp motsvarande den erlagda pensionsafgift.en. Sedan boken efter försiggången granskning återkommit till postanstalten, skulle insättningsbeloppet antecknas i boken, utan att emellertid genom qvittenskuponger verificeras, hvarefter boken, i utbyte mot förenämnda interimsqvitto, återstäldes till rätter vederbörande.

Insättning af afgift å lifräntebok borde deremot ej få ega rum under den tid, boken i och för granskning omhänderhades af postanstalt eller centralförvaltningen.

Ehuru utbetalning af pension eller lifränta, enligt lagförslaget, ej skulle i någon afsevärd mån inträda, förrän 20 år förflutit efter försäkringsinstitutionens trädande i kraft, torde dock här böra antydas, huru, enligt postsparbankstyrelsens förmenande, denna del af försäkrings verksamheten skulle utföras genom postanstalterna.

Enligt lagförslaget (§§ 19 och 24) skulle pension eller lifränta få lyftas för hvarje kalendermånad efter ingången af derpå följande månad; dock att, om pensionens eller lifräntans belopp understege 12 kronor, pensionen eller lifräntan utbetalades endast för hvarje år efter ingången af derpå följande år.

För denna utbetalning skulle postkontoren från centralförvaltningen meddelas nödiga uppgifter angående de pensioner och lifräntor, som vore afsedda att lyftas vid postkontoret och derunder lydande poststationer; och skulle å kontoret till ledning för utbetalningarna uppläggas eu pensionslista.

För bestridande af utbetalningarna skulle centralförvaltningen i god tid före månadens ingång till postkontoret öfversända ett belopp motsvarande summan af de pensioner och lifräntor, som vore anvisade till utbetalning å postkontoret och derunder lydande poststationer, hvarefter postkontoret hade att, omedelbart före månadens ingång, till underlydande poststationer utsända de penningebelopp, som der skulle lyftas. I fråga om den tid, under hvilken dessa belopp skulle å poststationen

tillhandahållas pensions- eller lifräntetagarne, erfordrades naturligtvis särskilda bestämmelser.

Redovisning för de vid postkontoret och underlydande poststationer utbetalade pensioner och lifräntor skulle ske på samma sätt, som nu eger rum i afseende å utbetalade postsparbanksmedel, och följaktligen ingå uti den af postkontoret för egen del och för underlydande poststationer afgifna sparbanksmedelsräkning, som upprättas för hvarje s. k. tiodagsperiod och till postsparbankstyrelsen insändes efter den 10, 20 och sista dagen i hvarje månad. Med ledning af denna medelsräkning och dervid fogade qvittenser skulle den utbetalade pensionen eller lifräntan afföras i pensions- eller lifrånte tagarens hos centralförvaltningen befintliga konto.

Enligt det utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 31 december 1897, som kommit postsparbankstyrelsen tillhanda, har föredragande departementschefen såsom sin åsigt uttalat, att den i lagförslaget upptagna pensionsstyrelsen skulle kunna ordnas såsom en afdelning af postsparbankstyrelsen, hvadan sistnämnda styrelse skulle komma att såsom en för hela riket gemensam pensionsstyrelse — med deraf föranledd tillökning i personal m. m. — jemväl handlägga ärenden rörande den i lagförslaget afsedda försäkring.

Vare sig emellertid postsparbankstyrelsen skulle komma att fungera såsom styrelse för statens försäkringsväsende eller ett särskildt embetsverk blefve för sådant ändamål inrättadt, skulle det dock, på skäl som ofvan anförts, blifva nödigt att, derest postanstalternas medverkan toges i anspråk för uppbörd af pensions- och lifränteafgifter samt för utbetalande af pensioner m. m., redovisningen för de erlagda afgifterna samt de utbetalade pensionerna m. m. inginge i de räkenskaper, som för postsparbankens räkning afgåfves af postanstalterna, samt att följaktligen åt postsparbankstyrelsen öfverlemnades att öfvervaka, att de vid postanstalterna förekommande försäkringsgöromålen blefve behörigen handlagda.

Ofvan omförmälda räkenskaper tjena till ledning vid bokföringen hos postsparbankstyrelsen af insatta och uttagna postsparbanksmedel samt måste, äfven efter det bokföringen egt rum, vara tillgängliga för styrelsens personal för undersökning rörande ifrågakommande felaktigheter af mångfaldig art. Häraf följer att räkenskaperna ej skulle kunna från postsparbankstyrelsen utlemnas till någon annan embetsmyndighet i ändamål att hos denna skulle försiggå bokföring af de inbetalade pensions- och lifränteafgifterna samt de utbetalade pensionerna m. m. Ej heller låter

det sig gorå utan synnerlig olägenhet och skada för öfriga tjenstegöromål att ålägga postanstalterna afgifvandet af särskilda redovisningar öfver erlagda försäkringsafgifter m. m., enär postanstalternas bestyr för försäkringsverksamheten derigenom skulle ännu ytterligare ökas. Det måste följaktligen blifva ett åliggande för postsparbankstyrelsen att, äfven om ett särskildt embetsverk inrättades för statens försäkringsväsende, dock låta verkställa den för ändamålet nödiga bokföringen samt i sådant afseende upprätta och vidmakthålla de liggare, i hvilka erlagda pensions- och lifränteafgifter samt utbetalade pensioner och lifräntor varda antecknade.

Under sådana förhållanden och då organisationsarbetet i och för den nya verksamhetsgrenens öfvertagande af postanstalterna, öfvervakandet deraf att försäkringsverksamheten på behörigt sätt handhades af dessa anstalter, kontrollerandet deraf att de inbetalade försäkringsafgifterna och de utbetalade pensionerna och lifräntorna blefve behörigen redovisade, äfvensom ombesörjande af de inkomna böckernas granskning måste, äfven om ett särskildt centralt embetsverk inrättades för statens försäkringsväsende, åligga postsparbankstyrelsen, skulle — om bestyret med förvaltningen af pensions- och lifräntefonderna undantoges — föga återstå för detta nya embetsverk, åtminstone under den tid af 20 år, hvarunder pensioneringen ej trädt i full verksamhet. Då, enligt det nya lagförslaget, arbetsgifvarne ej skulle vara skyldige att, såsom uti den på nya arbetareförsäkringskomiténs förslag grundade nådiga propositionen till 1895 års Riksdag afsågs, bidraga till den obligatoriska försäkringen, torde tvistefrågor mellan arbetsgifvare och arbetstagare rörande lagens tillämpning ej vara att i någon mera afsevärd mån befara; och då det bestyr, som — förvaltningen af fonderna fortfarande undantagen — komme att åligga ofvannämnda nya embetsverk, hufvudsakligen, innan pensioneringen började, skulle bestå i att öfver vaka försäkringens verkningar i tekniskt och socialt afseende samt att tillse i hvad mån, ur den ena eller andra af dessa synpunkter, jemkningar och ändringar i grunderna för försäkringen kunde påkallas, synes upprättandet af ett särskildt centralt embetsverk endast och allenast för denna verksamhet ej vara erforderligt. Derest i postsparbankstyrelsen, som nu består af ordförande (generalpostdirektören) och fyra ledamöter, jemväl insattes åtminstone en i försäkringsväsendet förfaren person, skulle denna styrelse säkerligen blifva tillräckligt qvalificerad för handhafvande jemväl af den försäkringstekniska grenen af förvaltningen, åtminstone intill dess försäkringsinstitutionen kommit i full verksamhet, d. v. s. intill dess att pensioneringen i väsentlig mån börjat.

14 Huruvida åt postsparbankstyrelsen jemväl borde uppdragas förvaltningen af de till pensions- och lifräntefonderna inflytande medlen, torde nu böra undersökas. Uti sitt anförande till statsrådsprotokollet den 14 januari 1895, vid underdånig föredragning af nya arbetareförsäkringskomiténs betänkande af den 30 mars 1893, uttalade dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet såsom sin åsigt, att den rena medelsförvaltningen och den statsfinansiela verksamheten borde anförtros åt något af de embetsverk, som hade till uppgift att syssla med dylika ärenden.

De embetsverk, åt hvilka man skulle kunna tänka sig att ett sådant uppdrag borde anförtros, äro statskontoret, riksbanken, riksgäld skontoret och postsparbankstyrelsen. Åt hvilketdera af dessa verk medelsförvaltningen i fråga än uppdrages, torde man kunna förutsätta, att densamma blefve handhafd på det sätt, att försäkringsinstitutionens intresse blefve i denna del väl tillgodosedd. Man skulle dock möjligen kunna befara att, i händelse denna gren af förvaltningen omhänderhades af något annat embetsverk än postsparbankstyrelsen samt, såsom väl antagligt vore, försäkringsinstitutionens medel komme att fruktbargöras efter ungefärligen enahanda grunder som de, hvilka gälla beträffande postsparbankens medel, en konkurrens komme att uppstå de båda embetsverken emellan om bekommande af de för medlens placering erforderliga värdepapperen, hvilken konkurrens gifvetvis skulle föranleda höjning af kursen å dessa värdepapper och derigenom verka till minskning i den räntevinst å medlen, som, äfven om densamma för försäkringsinstitutionen icke komme att spela så stor rol, dock, hvad postsparbanken beträffar, är nödvändig för dess existens, då nemligen, enligt de för banken gällande stadganden, dess driftkostnader skola bestridas af räntevinsten.

Denna vinst uppgick för år 1897 till ett belopp, som, efter det driftkostnaderna blifvit afdragna, ej mindre möjliggör slutbetalning af postverkets ännu återstående fordran hos postsparbanken för förskotterade förvaltningsutgifter under de första åren af bankens verksamhet, än ock derutöfver lemnar ett öfverskott af i det närmaste 70,000 kronor. Skulle nu, på grund af ofvan antydda täflan, denna räntevinst minskas samt banken för sin existens åter blifva ekonomiskt beroende af postverket, komme detta förhållande att verka i hög grad hämmande på bankens utveckling och i väsentlig mån minska omfånget af eller rent af förhindra de åtgärder till befrämjande af sparsamhet, särskildt inom de mindre bemedlade samhällsklasserna, till hvilka åtgärders vidtagande det är afsedt att använda medel af det å postsparbankens rörelse uppkomna öfverskottet.

15 Om deremot postsparbankstyrelsen finge sig anförtrodd förvaltningen af de influtna pensions- och lifräntemedlen, undvekes ofvan antydda konkurrens. Styrelsen blefve nemligen derigenom i tillfälle att reglera placeringen af samtliga de ifrågavarande medlen, såväl postsparbanks- som pensions- och lifräntemedlen, samt att å dessa åstadkomma en räntevinst, som genom en delad förvaltning säkerligen ej skulle ernås. Någon större svårighet för postsparbankstyrelsen att med fördel placera såväl postsparbankens egna öfverskottsmedel som de till försäkringsinstitutionen inflytande torde ej vara att befara. Under första året af försäkringsinstitutionens verksamhet blefvo nemligen, enligt den vid statsrådsprotokollet af den 31 december 1897 fogade beräkningen, arbetarnes bidrag 2,033,000 kronor och statens bidrag, oberäknadt förvaltningskostnaden, 1,627,000 kronor, eller sammanlagdt 3,660,000 kronor och under det 21:sta året de respektive bidragen 3,668,000 och 2,934,000 eller tillhopa 6,602,000 kronor.

Derest de nyssberörda, under försäkringsinstitutionens första verksamhetsår beräknade bidragen sammanläggas med postsparbankens egna öfverskottsmedel, som för år 1897 uppgingo till ej fullt 7,000,000 kronor, och under antagande att — såsom i anledning af postsparbankens jemförelsevis låga inlåningsränta för tiden från 1897 års början är att förvänta — bankens öfverskott under de närmast följande åren ej komme att uppgå till högre belopp årligen än under nästlidet år, samt att de inflytande lifränteafgifterna under det första året af försäkringsinstitutionens verksamhet utgöra omkring 500,000 kronor, skulle postsparbankstyrelsen således under nyssnämnda år hafva att placera ett belopp af omkring 11,160,000 kronor, en summa som dock med mera än 300,000 kronor understiger det belopp styrelsen under år 1896 hade att genom nya placeringar fruktbargöra. Och äfven om under de följande åren af försäkringsinstitutionens verksamhet de influtna afgifterna samt statsbidraget komme att uppgå till högre belopp än under det första året, så torde ej böra lemnas oanmärkt, att denna nya kapitalbildning sannolikt komme att minska tillflödet till postsparbanken och sålunda till lägre belopp nedbringa den skilnad mellan insättningar i banken och uttagningar derifrån, som annars vore att påräkna.

Postsparbankstyrelsens sammansättning samt den omständigheten att vigtigare der förekommande ärenden, och deribland frågor rörande öfverskottsmedlens placering, behandlas kollegialt, torde ock befinnas gorå denna styrelse egnad att jemväl omhändertaga förvaltningen af de medel, som till de ifrågastälda pensions- och lifräntekassorna inflyta.

*

16 Förutom af generalpostdirektören såsom ordförande, utgöres postsparbankstyrelsen af tvenne af Eders Kongl. Maj:t förordnade ledamöter, af hvilka den ene är föredragande, samt eu af fullmägtige i riksbanken och en af fullmägtige i riksgäldskontor, hvilka båda sistnämnde ledamöter bemälde fullmägtige hvar för sig inom sig utse. Genom dessa ^sistnämnde två ledamöter, hvilka af Riksdagen blifvit utsedde till medlemmar i styrelserna för statens tvenne största penningeinstitutioner, kunde Riksdagen sägas blifva satt i tillfälle att följa försäkringsinstitutionens utveckling samt att vaka deröfver, att det mål, som med densamma afsetts, ock komme att förverkligas.

I fråga om de grunder, efter hvilka de till försäkringsinstitutionen inflytande medlen borde placeras, lärer nu ej vara erforderligt att ingå i närmare undersökning. Så mycket torde emellertid här böra antydas att, då de säkerheter, uti hvilka dessa medel skulle placeras, måste vara af yppersta slag, samt enahanda gäller beträffande de säkerheter, i hvilka postsparbankens öfverskottsmedel placeras, samma grunder ock torde böra fastställas för placering af de båda institutionernas medel. Huruvida emellertid med hänsyn till medelsförvaltningens ökade omfång den begränsning i afseende å placering af postsparbankens medel, som nu är gällande, må böra fortfarande till fullo bibehållas, är en omständighet, rörande hvilken, i frågans nuvarande skede, postsparbankstyrelsen ej ansett sig böra göra något uttalande.

I sammanhang härmed torde det tillåtas postsparbankstyrelsen att underdånigst få fästa uppmärksamheten derå, att såväl de grunder, efter hvilka postsparbankens medel skola fruktbargöras, och sättet för förvarandet af postsparbankens värdehandlingar, som ock postsparbankstyrelsens sammansättning blifvit faststälda i författningar, hvilka af Eders Kongl. Maj:t utfärdats efter Riksdagens hörande. (Nådiga förordningen den 22 juni 1883, angående en postsparbank för riket, §§ 18, 21 och 22 — i hvad angår §§ 18 och 22 sådana de lyda enligt nådig kungörelse den 13 juli 1887.)

Vare sig nu att, såsom postsparbanksstyrelsen anser lämpligast, styrelsen blefve den enda centrala myndigheten för den ifrågastälda försäkringsinstitutionen, eller att postsparbankstyrelsen komme att öfvertaga allenast bestyret med uppbörden och bokföringen af de erlagda försäkringsafgifterna, granskningen af aflemnade pensions- och lifränteböcker samt utbetalande af pensioner och lifräntor m. m., blefve det oundgängligt att vidtaga någon ändring i nu gällande bestämmelser

angående sättet och ordningen för handläggning och afgörande af postsparbankstyrelsen tillhörande ärenden, en ändring som emellertid, äfven om den genom förevarande lagförslag ifrågastälda försäkringsinstitutionen samt dennas införlifvande med postsparbanken ej skulle komma till stånd, torde vara nödigt att genomföra allenast med hänsyn till postsparbankens egen stegrade verksamhet.

Jemlikt bestämmelse i Eders Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till postsparbankstyrelsen den 21 september 1883, med åtskilliga föreskrifter rörande postsparbankens förvaltning, skall generalpostdirektören, d. v. s. ordföranden i postsparbankstyrelsen, ensam besluta i ärenden, som angå det behöriga bestridandet å postanstalterna af de till postsparbanksrörelsen hörande göromål, inflytande medels redovisning, anordnande af medel, som böra genom postanstalterna för postsparbankens räkning utbetalas, samt i allmänhet sådana ärenden, som icke af postsparbankstyrelsen afgöras efter flertalet röster.

Om det än befaåns nödigt, att under de första åren af postsparbankens verksamhet alla de nyssberörda ärendena föredrogos för generalpostdirektören och af honom afgjordes, så låter sig, med den utveckling af postsparbankens verksamhet och den deraf föranledda ökningen af de till handläggning af postsparbankstyrelsen förekommande mål, som under årens lopp egt rum, ej vidare utan svårighet och olägenhet verkställas att fortfarande handlägga och afgöra samtliga ofvan omförmälda ärenden på nu angifna sätt, om nemligen dessa ärenden, hvilkas flertal är af enkel natur men af beskaffenhet att böra skyndsamt afgöras, skola behandlas så att, utan åsidosättande af en omsorgsfull pröfning, allmänheten dock varder betjenad af postsparbanken utan längre tidsutdrägt och större omgång, än som ifrågakommer inom andra penningeinrättningar af enahanda slag som postsparbanken. Visserligen hafva under de senare åren, i den mån sådant med iakttagande af nu gällande föreskrifter kunnat ske, vidtagits åtgärder för en enklare behandling och expedition af de ärenden, hvilka generalpostdirektören eger ensam afgöra. Huru mycken förenkling än i detta afseende redan vidtagits och tilläfventyrs må kunna ytterligare vidtagas, torde likväl af helt naturliga skäl den skyndsamma behandling och expedition, som är nödig för det stora flertalet af de till postsparbankstyrelsen inkomna mål, ej kunna vinnas, så länge den regeln gäller, att samtliga till styrelsens handläggning förekommande, men till dess plenibehandling ej hörande ärenden, äfven sådana som äro af den mest enkla beskaffenhet, skola af den i styrelsen anstälde byråchefen föredragas och expedition ega rum först efter det generalpostdirektörens

beslut i ämnet inhemtats. Varder uti detta afseende någon förändring ej genomförd och skola sådana ärenden af mera enkel beskaffenhet rörande försäkringsväsendet, som må förekomma hos postsparbankstyrelsen, behandlas, afgöras och expedieras på samma sätt som nu eger rum med de rena postsparbanksärendena af enahanda beskaffenhet, torde, i betraktande af det ökade antal mål, som komma till behandling hos postsparbanksstyrelsen, kunna befaras, att såväl den nu befintliga postsparbanken som ock den ifrågastälda försäkringsinstitutionen, i följd af en alltför tung och mindre tidsenlig arbetsmetod hos styrelsen, råkade i misskredit hos allmänheten.

Nödvändigheten lärer derför kräfva att, med tillgodogörande af en numera 14-årig erfarenhet inom postsparbankstyrelsen, sådana bestämmelser varda meddelade, att det stora flertalet af rent löpande ärenden måtte kunna afgöras af den ledamot inom styrelsen, som har närmaste ledningen och öfvervakandet af arbetet inom centralförvaltningen sig anförtrodd.

Då, med sådan ändring i nuvarande arbetsordning och efter försäkringsinstitutionens tillkomst, den nyssnämnde ledamotens befogenhet och ställning blefve en annan än den nu i postsparbankstyrelsen befintlige byråchefens, hvars göromål han till en del skulle öfvertaga, torde han, med hänsyn till beskaffenheten af hans verksamhet, böra benämnas direktör; hvarjemte, i betraktande af den ökade arbetsbörda och det ansvar, som skulle honom åligga, åt honom borde beredas en aflöning af minst 8,000 kronor för år, af hvilket belopp postsparbanken och försäkringsinstitutionen till äfventyrs borde vidkännas hvar sin hälft.

För det gemensamma verket — postsparbanken och försäkringsinstitutionen — borde till en början anställas en sekreterare, en kassör, en notarie och ombudsman, en registrator och arkivarie, samt 3:ne revisorer med årsaflöning, för en hvar af de båda förstnämnde af 4,500 kronor med två ålderstillägg efter resp. 5 och 10 år, samt för en hvar af de fem sistnämnde 3,000 kronor jemte två ålderstillägg, samtliga ålderstillägg å 500 kronor hvartdera.

I gäldandet af dessa aflöningar skulle begge institutionerna taga del, hvardera till lika belopp.

Då bokföringen af insatta försäkringsafgifter och utbekomna pensioner och lifräntor borde ske i andra liggare än de, som användas för bokföring af insatta och uttagna postsparbanksmedel, samt särskilda bokslut måste upprättas för hvardera institutionen, skulle bokförings-

«/

arbetet ega rum å särskilda afdelningar — bankafdelningen och försäkringsafdelningen — med hvar sin föreståndare, benämnd kamrerare.

Hvad försäkringsafdelningen angår, skulle under kamreraren derstädes lyda kontorsskrifvare och extra biträden.

Den å sistnämnda afdelning erforderliga personal, hvilken skulle helt och hållet aflönas af försäkringsinstitutionen, borde alltså utgöras af en kamrerare med en ärsaflöning af 4,500 kronor samt två ålderstillägg å 500 kronor hvartdera, fem kontorsskrifvare, en hvar med årsaflöning af 2,300 kronor samt ett ålderstillägg å 500 kronor, äfvensom 50 extra biträden, hvartdera med en årsinkomst af omkring 900 kronor.

Till aflönande af amanuenser och vaktmästare samt till vikariatsarfvoden komme att för det gemensamma verket behöfvas ett anslag af 15,000 kronor, hvaraf hälften skulle gäldas af försäkringsinstitutionen.

Till skrifmaterialier och andra expenser samt diverse utgifter m. m. för försäkringsinstitutionen torde för det första året af dess verksamhet, med särskild hänsyn till då förekommande kostnader för den första uppsättningen af liggare och blanketter m. m., erfordras ett förslagsanslag af 60,000 kronor, att oafkortadt gäldas af nyssberörda institution.

Aflöningarna till ordförande och ledamöter i styrelsen, med undantag af direktören, torde kunna förslagsvis beräknas till högst 10,000 kronor för år, att med lika belopp gäldas af hvardera institutionen.

Hvad vidare beträffar den ersättning, som skulle tillgodokomma vederbörande postfunktionärer för bestyret med uppbörden af försäkringsafgifterna, utbetalning af pensioner och lifräntor m. m., så torde denna ersättning böra utgå efter enahanda grunder som den godtgörelse, hvilken tillkommer postanstalternas tjensteman för postsparbanksgöromålens bestridande.

Denna godtgörelse är uti Eders Kongl. Maj:ts ofvan åberopade nådiga skrifvelse af den 21 september 1883 bestämd att tills vidare utgå sålunda, att dels ett belopp af 2 öre för hvar insättning tillfaller den tjensteman, som i motbok qvitterar det insatta beloppet, dels för hvarje redovisningsperiod uppbördsprovision med Vio procent af de sparbanksmedel, som blifvit å postanstalt insatta, skall tillgodogöras föreståndaren för den postanstalt, som till centralförvaltningen redovisar de influtna medlen, med iakttagande dock, att sådan provision beräknas endast å hvarje fullt tiotal kronor, som i redovisningen ingår.

20 Bestämmandet af nämnda godtgörelse till belopp, som, åtminstone numera, ej kunna anses utgöra full ersättning för det arbete, som för postsparbankens räkning utföres, torde måhända hafva föranledts af sträfvan att, så snart ske kunde, åstadkomma jemnvigt i förhållandet mellan postsparbankens inkomster och dess driftkostnader.

Då numera, såsom ofvan omförmälts, postsparbankens ekonomiska ställning i högst afsevärd grad förbättrats, har ock hos postsparbankstyrelsen fråga uppstått derom, huruvida icke åtgärder borde vidtagas i syfte att bereda postanstalternas tjenstemän förhöjning, till resp. 3 öre och 2/'io procent, i ersättningar för postsparbanksgöromålens bestridande.

Varder, efter skeende framställning af postsparbankstyrelsen, en sådan förhöjning medgifven, så torde ersättningen för försäkringsgöromålens bestridande å postanstalterna ock böra utgå med enahanda belopp, eller 3 öre för hvarje insatt pensions- eller lifränteafgift samt en uppbördsprovision af 2,io procent.

Om och i hvad mån förändrade grunder må böra bestämmas i afseende å ersättningens fördelning mellan postförvaltare och vederbörande öfriga postfunktionärer, torde nu ej böra undersökas.

Enligt postsparbankstyrelsens förmenande, torde ock, derest försäkringsinstitutionen införlifvas med postsparbanken, någon ersättning böra tillgodokomma postinspektörerne och, i förekommande fall, de vid postdistriktsförvaltningarne anstälde kontrollörer för det ökade arbete, som vid inspektion och inventering af postanstalterna komme att drabba dessa tjenstemän. Denna ersättning, hvaraf postsparbanken borde vidkännas ena hälften och försäkringsinstitutionen den andra, torde kunna förslagsvis beräknas till sammanlagdt 2,500 kronor om året.

Sammanfattas nu hvad här ofvan anförts rörande de ungefärliga utgifterna för den föreslagna försäkringsinstitutionen, derest densamma varder förbunden med postsparbanken, så ställer sig för det första verksamhetsåret utgiftsberäkningen sålunda:

till styrelsens ordförande, direktören och öfrige styrelseledamöter till-

21 Transport kr. 30,000: —

till registratorn och arkivarien................. » 3,000: —

» 3:ne revisorer...................................... » 9,000: —

» amanuenser, vaktmästare och vika-

riatsarfvoden ........................................ » 15,000: —

» postinspektörer och distriktskontrollörer ......................................................... » 2,500: —

kr. 59,500: —

hvaraf hälften, eller ................................. kr. 29,750: —

skulle gäldas af försäkringsinstitutionen;

till en kamrerare ....................................................................... » 4,500: —

» 5 kontorsskrifvare .............................................................. » 11,500: —

» extra biträden ................ » 45,000: —

» skrifmaterialier och andra expenser samt diverse utgifter m. m........................................,................................. x> 60,000: —

» ersättning till postanstalternas tjenstemän:

för 6,000,000 insättningar å 3 öre kr. 180,000: —

2/io procent å insatta 2,500,000 kr. » 5,000: — ^ 185,000: •

eller tillhopa kr. 335,750: —

Uti denna utgiftssumma är ej inberäknadt det ersättningsbelopp, som må böra tillkomma riksbanken för förvaring m. m. af försäkringsinstitutionens värdehandlingar. Detta utgiftsbelopp torde emellertid under de första åren kunna betäckas af den vinst, som försäkringsinstitutionen har att påräkna genom skilnaden mellan den ränta, som kan betingas vid placeringen af de inflytande medlen, och den räntefot af 3V4 procent, efter hvilken den till grund för ifrågavarande lagförslag uppgjorda beräkning blifvit utförd.

De säkerheter, uti hvilka postsparbankens öfverskottsmedel för närvarande placeras, lemna eu effektiv ränta af i det minsta 3,6 procent, hvadan, om försäkringsinstitutionens medel blefve placerade uti enahanda slags säkerheter, derå kunde påräknas någon räntevinst, som dock, med hänsyn till räntans, i stort sedt, stadiga fallande, allt mer och mer torde komma att minskas.

Enligt förslaget till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta skola å postanstalter och å de öfriga ställen, som dertill kunna utses, tillhandahållas pensions- och lifränteböcker, erläggas pensions- och lifränteafgifter, anmälan ske, då pensions- eller lifränte-

bok förkommit eller blifvit för eitt ändamål obrukbar, inlemnas bok för granskning samt aflemnas ansökning om pension eller lifränta; hvar* jemte utbetalning af pension eller lifränta skall verkställas å postanstalt.

Då emellertid postanstalt ej skulle blott och bart såsom sådan fungera såsom försäkringsanstalt, utan denna funktion skulle utöfvas af postanstalt i dess egenskap af postsparbankskontor, samt då sparbanksrörelse ej finnes anordnad vid samtliga postanstalter i riket, torde i §§ 8, 10 och 19 af lagförslaget ordet »postanstalter» eller »postanstalt» böra utbytas mot »postsparbankskontor».

Vid förevarande ärendes behandling i postsparbankstyrelsen har af undertecknad Tömebladh uttalats den skiljaktiga mening, som finnes angifven i härhos underdånigst bifogade utdrag af styrelsens protokoll.

Stockholm den 21 januari 1898.

Underdånigst F. H. SCHLYTERN.

Pek Samzelius. Johan Leffler. G. F. Sandberg. R. Törnebladh.

G. F. Fant.

Utdrag af protokollet, hållet hos Kongl. postsparbankstyrelsen i Stockholm den 21 januari 1898.

Närvarande:

Herrar: t. f. generalpostdirektören F. H. Schlgtern,

fullmägtigen i riksgäldskontor Per Samzelius, fil. doktorn Johan Anders Leffler, byråchefen Gustaf Fredrik Sandberg,

fullmägtigen i Sveriges riksbank Henrik Ragnar Törnebladh.

S. D. Företogs till behandling inom kongl. civildepartementet utarbetade förslag till lagar angående försäkring för beredande af pension eller lifränta samt angående arbetsgifvares rätt att i visst fall göra afdrag å arbetstagares hos honom innestående aflöning, öfver hvilka lagförslag postsparbankstyrelsen meddelats nådig befallning att skyndsamligen afgifva underdånigt utlåtande;

Och beslöts underdånigt utlåtande, på sätt registratur utvisar.

Från beslutet var bankofullmägtigen Törnebladh delvis skiljaktig och anförde:

»Att i afseende å de bestyr, som skulle tillkomma postanstalterna eller rättare postsparbankskontoren, dels med emottagandet af pensionsafgifter och utlemnande af pensionsböcker m. m., dels ock med utbetalning af pensioner, tvifvelsmål kunna hysas beträffande dessa anstalters förmåga att besörja den nya verksamheten utan olägenheter för den äldre, torde framgå redan af hvad generalpoststyrelsen anfört i utlåtandet af den 19 oktober 1894. Om nu ock generalpoststyrelsen, dervid stödjande sig äfven på samråd med postsparbankstyrelsen, funnit sig kunna tillstyrka, att den då ifrågasatta verksamheten beträffande

pensioneringen skulle af postanstalterna öfvertagas, så lära vid förnyadt öfvervägande af den nu framlagda frågan betänkligheter kunna hysas med så mycket större skäl, som den postala och postsparbanksutvecklingen sedan den tiden fortgått på ett sådant sätt, att man deraf lätt kan sluta sig till en allt större och större omfattning af dessa slag af göromål. Och det är ej endast qvantiteten af dessa, som härvid bör komma i betraktande, utan ock hopandet af olika arter af expedition och redovisning, ofta nog på tider, då arbetet redan förut är svårt att verkställa med såväl reda och säkerhet för de expedierande som ock den flinkhet i dessas handläggning af ärendena, på hvilken allmänheten allt mera — och det ej utan skäl — gör anspråk. Särskild! vid en del anstalter skulle naturligtvis göromålen med den nya uppbörden och hvad dermed står i sammanhang blifva mer än vanligt betungande.

För min del har jag, oaktadt min erfarenhet i det ifrågavarande hänseendet ej är tillräcklig att derpå grunda ett säkert omdöme och jag tillfullo erkänner, att inom postsparbankstyrelsen finnas de, som kunna bedöma frågan vida tillförlitligare, dock ansett mig skyldig att, vid sakens förberedande behandling, uttala min tvekan, den må nu befinnas oberättigad inför pröfning från en vidsträcktare synpunkt eller kunna leda till sådana förändringar eller jemkningar i anordningarna, att de af mig framhållna svårigheterna undanrödjas eller förminskas.

Men för att postsparbankskontoren på ett tillfredsställande sätt, med iakttagande af de föreskrifter postsparbankstyrelsen funnit sig böra föreslå, och hvilka jag anser ändamålsenliga, må kunna sköta de nya åliggandena, synes mig deras verksamhet härutinnan böra läggas under postsparbankens styrelse. Härvid uppstår dock helt naturligt det spörsmålet, huruvida denna styrelse, med nödig förstärkning, är i öfrigt egnad att vara pensionsstyrelse. För postsparbankens räkning pågår fondbildning, och sådan skall nu ske äfven för pensionsväsendet. Att kapitaluppsamlingen för det senare i alla händelser kommer att konkurrera med placeringen af medel för postsparbanken, är gifvet, och man kan säga, att postsparbankstyrelsen lika väl kan konkurrera med sig sjelf som med en annan myndighet. Det måste dock härvid besinnas, att för det första den nya fonden med årens lopp antagligen blir den starkare, mera fordrande, och för det andra, att för denna fond icke någon viss räntefot är faststäld. Att beräkningarna skett efter 3,25 procent räntefot betyder i detta fall intet, ty, om denna är för hög — hvilket den enligt min bestämda mening kommer att för framtiden visa sig — så är, i synnerhet om statens låneränta, såsom troligt är, snart nog kan nedgå till 3 procent, staten skyldig att fylla bristen.

25 För postsparbanken åter är viss ränta för insättarne bestämd och hvad angår de värdepapper, som den får belåna, äro de begränsade till vissa grupper. Sådant torde ock komma att ske rörande pensionsfonden, men det är svårt att förskaffa sig ett säkert omdöme om de olika slagen af medelplaceringar, innan för det ena af dem gälla bestämda föreskrifter. I alla händelser blir det något egendomligt, om staten — ty den är principalen för det ena som det andra — skall uppträda på penningmarknaden trefaldt, nemligen för riksgäldskontoret, egentligen såsom låntagare, för postsparbanken såsom både låntagare och långifvare samt för pensionsfonden såsom långifvare, äfven om de senare båda anstalterna förenas under en styrelse.

Jemväl dessa tvifvelsmål har jag ansett mig böra uttala vid den behandling, som postsparbankstyrelsen skolat egna åt förslaget, naturligtvis till det afseende, de må kunna anses förtjena.»

Som ofvan.

Enligt protokollet:

G. F. Funt.

1 Till Statsrådet och Chefen lör Kong!. Civil-Departementet.

Då jag nu går att redogöra för de kostnadsberäkningar, som jag anställt med anledning af det inom departementet uppgjorda »förslag till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta», får jag först nämna, att jag äfven nu, liksom vid ett föregående tillfälle —- Kong!. Maj:ts nådiga proposition N:o 22 till 1895 års Riksdag — ansett lämpligt att i redogörelsen jemväl intaga de delar af Nya Arbetareförsäkringskomiténs betänkande, del 11°), som hafva afseende å den då företagna yrkesräkningen och derpå grundade indelningen af de obligatoriskt försäkrade.

§ 1. De försäkrades antagna antal och fördelning i ålders- och pensionsklasser, enligt resultaten af 1890 års folkräkning.

I ändamål att vinna en föreställning om försäkringens sannolika omfattning äfvensom om beloppet af den kostnad, som skulle erfordras, för att vid försäkringens början medtaga en större eller mindre del af den nuvarande generationen, både komitén (B. II, sidd. 1—4) låtit verkställa en yrkesräkning, baserad på folkräkningshandlingarne för år 1890. Den promemoria, enligt hvilken yrkesräkningen utfördes, var af följande lydelse:

") ]3et,eckn:iB i det följande med: D. IT.

2 Allmän grundsats. Under nedanstående hufvudgrupper upptagas personer, som kunna anses direkt eller indirekt förvärfva sitt uppehälle genom arbete i annans tjenst.

1. Hemmansegares in. Jl. hemmavarande barn och magar.

Hit föras hemmavarande barn öfver 15 år och mågar (för hvilka särskild yrkesbeteckning ej finnes angifven) hos:

a) Hemmansegare; till hemmansegare räknas äfven »bönder», jordegare (mindre), »egare», skogsegare, länderiegare, rusthållare, skattemål! och bergsmän;

b) Brukare; till brukare räknas äfven »landbönder» och andra arrendatorer af allmogeklassen, hemmansbrukare, hälftenbrukare, åbor, kronoåbor, hemmansåbor, mensalåbor;

c) Nybyggare;

d) Torpare af alla slag, »jordbruksarbetare», statdrängar och daglönare vid jordbruket;

e) Lagenhetsinnehafvare; till sådana räknas ock backstugusittare, husmän, strandsittare, egare af gatehus, gatusittare, förpantningsegare och afsöndringsegare.

2. Tjenstehjon.

Hit räknas drängar, pigor, kuskar, trädgårdsdrängar, oxdrängar, koryktare, fåraherdar, schäfer, vallhjon, ladugårdspigor, mjölkkörerskor, vaktmästare, betjenter, o. d.

3. Arbetare utan uppgifvet yrke.

Hit räknas arbetare af obestämdt slag, »jordbruksarbetare», daglönare vid jordbruket, jern vägsarbetare. — Anm. »Arbetare» af obestämdt slag, om hvilka på grund af deras plats i längden eller annars synes med bestämdhet kunna antagas, att de tillhöra visst yrke, hänföras till grupp 4.

4. Arbetare med uppgifvet yrke (utom jordbruksarbetare).

Hit räknas gruf- och bruksarbetare, fabriks-, handtverks- och yrkesarbetare af alla slag, för hvilka bestämdt yrke i längderna angifves eller synes med säkerhet kunna förutsättas; äfvenså hemmavarande söner öfver 15 år hos handtverkare å landsbygden. — Anm. T enlighet med

den ofvan uppställa allmänna grundsatsen medtagas endast sådana yrkesidkare, hvilka icke kunna betraktas såsom sjelfständiga. Beträffande handtverkare i städerna märkes därvid, att såsom sjelfständiga räknas yrkesidkare med uppgifna tjenstehjon, arbetare eller biträden eller med hemmavarande söner öfver femton år utan yrke.

5. Stattorpare.

Hit räknas äfven statdrängar och dagsverkstorpare. Gifta qvinuor, som sjelfva kallas stattorpare, upptagas å eu särskild förteckning, jemte det att de instreckas å tabellen.

6. Jordtorpare.

Till jordtorpare föras äfven »torpare» (utan vidare beteckning). — Gifta qvinnor, som sjelfva kallas torpare, upptagas å eu särskild förteckning, jemte det att de instreckas å tabellen.

7. Yrkesförmän.

Hit räknas landtbruks-, sågverks-, gruf-, bruks- etc. inspektörer, förvaltare, rättare, befallningsmän, ladufogdar, fördrängar, trädgårdsmästare (i annans tjenst), flottchefer, brädfaktorer, gruffogdar, g ra (stigare, verkmästare samt maskinister och eldare (ej ångbåts-).

8. Bokhållare och kontorspersonal vid jordbruket och yrkena.

Hithörande qvinnor upptagas å en särskild förteckning, jemte det att de instreckas å tabellen.

9. Handelsbokhållare och biträden.

Gifta qvinnor, som äro yrkesutöfvare af denna grupp, uppföras å en särskild förteckning, jemte det de instreckas å tabellen.

10. Jernväg stjenstemän och betjente.

11. Sjömän.

Hit räknas också ångbutsmaskinister och ångbåtseldare, äfvensom matroser o. d. vid kungl. flottan, men icke »skeppare och styrmän».

4 Under arbetets fortgång gjordes den ändringen i ofvanstående plan, att äfven hemmavarande vuxna söner till arbetare på landsbygden upptogos i gruppen 3, och dylika arbetares hemmavarande vuxna döttrar räknades såsom »tjenstehjon», likasom äfven döttrar till handtverkare på landet utan andra tjenstehjon.

Dessutom ordnades de räknade yrkesutöfvarne efter ålder i femåriga åldersgrupper från och med 15 år till och med 70 år, medan alla ännu äldre sammanfördes i en grupp, »70 år och deröfver». De räknade personerna fördelades vidare efter civilstånd i »gifta» och »ej gifta», i hvilken senare beteckning äfven enklingar, enkor och frånskilda inbegripits. Slutligen skedde äfven klassifikation efter kyrkoskrifningsorten, om på landsbygden eller i städerna, hvarjemte räkneresultaten angåfvos för hvarje län särskild!

Utförandet af detta arbete anförtroddes åt förste aktuarien D:r Hj. Gallberg och aktuarien G. Sundbärg. Resultaten finnas sammanförda i tabellerna vid slutet af detta utlåtande och torde ej erfordra närmare förklaring än som framgår af de tydliga rubrikerna och uppställningen i öfrig!

I samband med denna yrkesräkning utfördes äfven en räkning af antalet fader- eller moderlösa barn under 15 års ålder, och återfinnas de härvid vunna resultaten äfvenledes i de bifogade tabellerna efter den egentliga yrkesräkningen.

§ 2. De försäkrades fördelning- i pensions- och åldersklasser.

Enligt förslaget delas de manlige försäkrade i två pensionsklasser. Till den första pensionsklassen skola de försäkrade höra, hvilkas kontanta lön, för vecka räknad, uppgår till 10 kronor eller derutöfver. År veckolönens kontanta belopp lägre än 10 kronor, räknas den försäkrade till andra pensionsklassen. I allmänhet skola endast sådana arbetstagare vara försäkrade, som i följd af arbetsaftalets eller arbetets natur hafva en regelbunden eller stadigvarande sysselsättning hos arbetsgifvaren, medan tillfällig sysselsättning endast då medför försäkringspligt, om den hos samme arbetsgivare varat under alla söckendagarne i en kalendervecka.

Att direkt ur de vid yrkesräkningen funna siffrorna härleda antalet af dem, som höra till den ena eller andra pensionsklassen, eller att noggrant bestämma, huru många som komma att blifva försäkrade, är naturligtvis på grund af materialets otillräcklighet i nämnda afseenden omöj-

ligt. M;m måste derföre lägga mer eller mindre säkra antaganden till grund. Såsom det kommer att visa sig, inverkar dock denna osäkerhet icke på beräkningen af de erforderliga årsafgifterna, utan endast på beloppet af den summa, som erfordras för att medtaga den nuvarande generationen under 40 år, samt på de summor, som angifva den totala årliga kostnaden.

Jag redogör nu för de antaganden, som legat till grund för de manliga försäkrades fördelning på de två första pensionsklasserna, och genomgår dervid de hufvudsakligaste yrkesgrupperna hvar för sig. Då grupperna 1, 6 och 11 icke komma att direkt omfattas af försäkringen, och antagligen ej heller gruppen 10, som till hälften består af i statens tjenst anstälde och i öfrigt af sådana, för hvilkas pensionering i allmänhet är sörjdt, så hafva dessa fyra grupper uteslutits.

Örtipp 2: Tjenstehjon. Då utaf dessa öfver 79,000 tillhöra lands-

byggden och endast 10,000 komma på städernas andel, torde det vara utom allt tvifvel, att det ojemförligt största antalet har en kontant årslön, som understiger 520 kronor och således bör hänföras till den andra pensionsklassen. Då emellertid nog äfven en del kan hafva större kontant lön, särskild! inom de nordligare länen och i vissa befattningar i städerna, har jag valt den utvägen att hänföra alla tjenstehjon på landsbygden till den andra och i städerna till den första pensionsklassen.

Grupp 3: Arbetare utan uppgifvet yrke. Denna grupp erbjuder i

följd af vår lönestatistiks ofullständighet ännu större svårigheter än den föregående. Dessa svårigheter ökas derigenom, att till denna grupp räknats äfven en mängd mera lösa arbetare både inom jordbruket och de öfriga yrkena, hvilka arbetare i allmänhet icke torde komma att tillhöra försäkringen. På grund af stadgandet, att äfven tillfällig sysselsättning, derest den varat hel kalendervecka hos samme arbetsgivare, äfven skall anses såsom försäkringspligtig anställning, “torde dock någon del af dessa arbetare komma att inbegripas under försäkringen. Å andra sidan omfattar denna grupp derjemte ett icke ringa antal arbetare, för hvilka särskild yrkesbeteckning saknats i husförhörslängderna, men hvilka rätteligen bort inräknas i grupp 4 eller »arbetare med uppgifvet yrke» och således i regel komma att af försäkringen omfattas. Då i detta afseende alla hållpunkter för eu riktig uppskattning saknas, har jag måst åtnöja mig med det antagandet, att hälften aj\ de till grupp 3 hänförda arbetarne komma att blifva försäkrade.

6 Det återstår nu att träffa eu fördelning af dessa arbetare på pensionsklasser.

Då alla såsom »jordbruksarbetare» betecknade personer blifvit hänförda till denna grupp, torde man få antaga, att flertalet af landsbygdens arbetare tillhöra denna kategori. Af Statistiska Centralbyråns jordbruksstatistik för år 1890 finner man, att dagaflöningen i medeltal för dylika arbetare för sommararbete i 12 län och för vinterarbete i ett län öfverstiger den dagaflöning af 1 krona och 67 öre, som svarar mot första pensionsklassen. Då nu äfven de öfriga af landsbygdens till denna grupp hörande arbetare, såsom industri- eller jernvägsarbetare, m. fl. otvifvelaktigt hafva högre lön än den nämnda, torde man komma sanningen ganska nära, om man antager, att af de arbetare på landsbygden, som skulle komma att tillhöra försäkringen, hälften är att räkna till första och den andra hälften till andra pensionsklassen.

Hvad stadsarbetarne beträffar, är det redan i och för sig sannolikt, att flertalet af dem hafva högre kontant lön än 10 kronor för veckan och således böra räknas till den första pensionsklassen. Ännu sannolikare blifver detta antagande, om man observerar åldersfördelningen bland dessa arbetare. Under det att antalet 15—20-åringar endast utgör 862 och 20—25-åringar 3,372, uppgår antalet 25—30åringar till icke mindre än 6,392. Dessa arbetare äro således i allmänhet något äldre och kunna väl äfven af sådan anledning förutsättas hafva högre lön. Jag har derför trott mig kunna antaga, att alla dylika försäkrade stadsarbetare komma att tillhöra den första pensionsklassen.

Grupp 4: Arbetare med uppgifvet yrke. Hit höra alla arbetare, som

betecknats såsom graf- och bruksarbetare, fabriks-, handtverks- och yrkesarbetare af alla slag. Beträffande den pensionsklass, till hvilken dessa böra räknas, har man en ledning i den, visserligen ofullständiga, lönestatistik, som förefinnes i det betänkande, som afgifvits af 1891 års komité för revision af K. F. den 18 November 1881 angående minderårigas användning i fabriker, m. m. Denna statistik afser arbetare inom industriens olika grenar och angifver lägsta medellönen för yrkesskickliga arbetare till något öfver 11 kronor i mindre och till något öfver 12 kronor i större rörelser, allt räknadt för vecka. Endast för ett fåtal rörelser nedgår veckolönen under det belopp, 10 kronor, som svarar mot veckolönen i första pensionsklassen. För så kallade handtlangare öfver 18 år understiger deremot veckolönen detta belopp, men

då deras antal i jemförelse med de förras är ringa, torde det vara utom allt tvifvel, att de allra flesta arbetare inom förevarande grupp kommer att tillhöra första pensionsklassen. Jag har derför antagit, att alla arbetare inom denna grupp kunna hänföras till den första pensionsklassen.

Grupp 5: Stattorpare. Denna grupp har i sin helhet hänförts till

den andra pensionsklassen.

Grupp 7: Yrkesförmän. Denna grupp har i sin helhet hänförts

till den första pensionsklassen. Visserligen höra äfven hit några förmän, hvilkas årslön uppgår till 1,800 kronor eller mera, och hvilka derför ej komma att försäkras, men deras antal torde vara ringa i förhållande till hela antalet, och deras medtagande i beräkningarne är derför utan betydelse.

Grupperna 8 och t): Bokhållare, in. in. hafva alla antagits tillhöra

den första pensionsklassen.

Sammanfattar man nu, i enlighet med hvad som blifvit antaget, de manliga försäkrade i pensionsklasser, erhåller man för de särskilda yrkesgrupperna följande resultat:

Första pensionsklassen:

8 Andra pension sklassen:

För hvar och en af de två första pensionsklasserna erhåller man således följande resultat:

Ö

I fråga om de qvinliga försäkrade är ej någon fördelning åt liknande art som den föregående nödig, då de alla höra till samma pensionsklass. Jag meddelar här antalet till samma grupper, som ofvan, hörande qvinnor, fördelade i gifta och ogifta, och är dervid åldersbeteckningen för de gifta qvinnorna densamma som för deras män.

§ 3. Invaliditets- och lifräntetabeller.

På grund af hvad som anförts i mitt den 2 januari 1895 såsom bilaga till den Kongl. propositionen n:o 22 afgifna utlåtande, har jag äfven nu lagt 1871—80 års dödlighetstabell för hela befolkningen och de tyska invaliditetssannolikhetstalen till grund för beräkningarne. Såsom räntefot har deremot nu valts 3 1 \ %.

Man får sålunda nedanstående invaliditetstabell, der talen i de särskilda kolumnerna ha följande betydelse:

första kolumnen innehåller de olika åldrarna från och med 20 till och med 65 års ålder;

andra kolumnen innehåller talen Lm — antalet qvarlefvande vid in års ålder af 100,000 samtidigt födde, enligt statistiska centralbyråns dödlighetstabell för 1871—80 för båda könen gemensamt;

tredje kolumnen angifver im = sannolikheten för en m-år ing att blifva invalid, innan han uppnått (m-f-1) års ålder; från och med?» = 20 till och med in = 34 är im antagen till 0,ooi5; för öfriga åldrar till och med m = 64 hafva talen tagits ur den tyska riksförsäkringens tabell, som finnes publicerad i den »Denkschrift», som åtföljde den tyska regeringspropositionen år 1888;

fjerde kolumnen innehåller mortalitetskoefficienterna /®, som mellan 20 66 års ålder antagits konstant = 0,04, nren för högre åldrar samman-

falla med statistiska centralbyråns ofvannämnda tabell;

i femte kolumnen betyda talen Am det antal aktiva, som vid in års ålder återstå, under förutsättning att 72,148 aktiva samtidigt inträdt vid 20 års ålder; man har

A — T _ p .

/1m ± my

i sjette kolumnen angifna talen lm = im Am det antal personer, som årligen bland Am aktiva vid m års ålder blifva invalida;

den sjunde kolumnen innehåller Im (1 — eller det antal invalider, som af Im vid in års ålder ännu lefva qvar efter ett år;

talen Pm i åttonde kolumnen angifva hela antalet invalider, som vid in års ålder ännu lefva; man har

Pm = /_! (1 -itt) + Pm-r (1 - *„&);

Slutligen innehåller den nionde kolumnen talen Pm (1 — ,(j') eller antalet invalider, som af Pm invalider af in års ålder lefva qvar efter ännu ett års förlopp.

oclt för högre åldrar enligt statistiska centralbyråns ofvannämnda tabell:

Med tillhjelp af dessa tabeller beräknades nu, efter en räntefot af 3 V4 procent, först eller kapitalvärdet af en förskottslifränta å en krona, som utgår till en invalid af m års ålder under hans återstående lifstid. Beräkningen utfördes enligt rekursionsformeln

der <7=1,0325, och gaf följande resultat:

hvarefter alla dessa tal, med hänsyn till sättet för lifräntornas utbetalande, minskats med 0,40 och resultaten betecknats med R£..

För yngre åldrar än 50 år har åter beräkningen af J?®, i öfverensstämmelse med lagförslagets bestämmelse angående tidpunkten för inträdande af rätt till lifränta, beräknats efter formeln

Kallar man nu Rm kapitalvärdet af en invaliditetslifräuta å 1 krona — tidigast från 50, senast från 65 års ålder — åt en nu ?n-årig aktiv (arbetsför) person, få fås Rm ur formeln

der beteckningarnes betydelse inses af följande formelsystem:

der R66 är = kapitalvärdet af eu vanlig förskottslifränta å 1 krona från 65 års ålder, hvars värde beräknats = 9,7933.

Kallar man vidare Rm kapitalvärdet af en lifränta, som växer med en krona om året tills en nu m-årig aktiv person inträder i pensionsrätt, så har man formlerna

✓ O Pfi \ 50 — m *-(££) ■ *

(m = 20, 21

Qm = imA'mR'%

R'% = RX.q-l

Sm = Qm + Qm + ! + ••• +

hvarvid för m = 65 särskildt märkes, att

Qm = A'a . (Re5 — 0,40)

1 tön + ö65).

14 Efter alla dessa formler hafva följande talvärden blifvit beräknade:

§ 4. Regeln för pensionsbeloppets beräkning.

Vid ett närmare betraktande af talen Rm i den senast anförda tabellen finner man, att dessa tal äro nära lika stora för de åldrar, som i förevarande försäkring skulle komma i fråga. Dessa tal äro nemligen mellan 20 och 50 år för olika åldrar af följande storlek:

vid 20 års ålder................... 70,88

» 30 » )) 78,40

» 40 » » 78,06

» 45 » » 73,io o. s. v.

Tager man derför såsom ett praktiskt medeltal jemt 75, så skulle detta betyda, att en person, som på en gång inbetalar 75 kronor, derigenom bl ifver berättigad till en pension, hvars belopp är lika många kronor som hela år förflutit sedan insatsen gjordes till dess pensionsrätt inträdt. Bestämmes nu dessutom, såsom i förslaget är gjordt, att staten bidrager med 50 procent af afgift en, så skulle samma person för anförda ändamål endast behöfva inbetala 50 kronor, alldenstund statsbidraget då skulle utgöra 25 kronor. Observerar man tillika, att den tillväxt af eu krona, som pensionen erhåller för hvarje år som förflyter

innan rätt till pension inträder, utgör jemt 2 procent af den gjorda insatsen af 50 kronor, så får man den i lagförslagets § 15 angifna regeln.

Uppenbarligen låter samma regel äfven använda sig vid frivillig försäkring, utan att någon inskränkning i fråga om tiden för afgiftens erläggande, afgiftens storlek, den försäkrades helsotillstånd o. d. erfordras.

Beträffande den frivilliga försäkringen torde få påpekas, att den för den obligatoriska försäkringen använda räntefoten af 3 V« proc. i nämnda fall icke kan anses hafva blifvit lagd till grund. Då man nemligen i detta fall maste förutsätta möjligheten af, att försäkringen kan komma att begagnas af alla samhällsklasser, så skulle egentligen för säkerhetens skull dödlighetstabellen för årtiondet 1881—90 hafva bort läggas till grund för beräkningarna. Då emellertid skillnaden mellan den sistnämnda dödlighetstabellen och den, som ofvan användts, såsom jag äfven i det ofvannämnda utlåtandet af den 2 januari 1895 pag. 27 omnämndt, ungefär motsvarar en skilnad i räntefoten i förevarande fall af V* proc., så skulle resultatet blifva, att, medan lagförslaget i fråga om den obligatoriska försäkringen hvilar på förutsättningen af eu räntefot af 3 'U procent, motsvarande räntefot i fråga om den frivilliga försäkringen måste antagas till inemot 3 Va procent.

Enligt lagförslaget beräknas nu, i enlighet med hvad ofvan anförts, beloppet af den pension, som erhålles för en viss erlagd afgift, efter den regeln, att pensionsbeloppet utgör två procent af afgiftens belopp för hvarje helt år, som förflutit från det afgiften erlades till dess rätt till pension inträder.

För en enda afgift af t. ex. 10 kronor, som erlägges vid 20 års ålder, erhålles således, allt eftersom pensionsrätten inträder vid 50, 60 eller 65 ar, resp. en pension af 6, 8 eller 9 kronor.

Erlägges samma afgift vid 30 års ålder, berättigar den till en pension, som i de olika anförda fallen uppgår till resp. 4, 6 eller 7 kronor, o. s. v.

För att nu finna pensionsbeloppen i den första pensionsklassen, kan man för enkelhetens skull tänka sig af hela afgiften, d. v. s. kronor 10,40, 10 kronor erlagda på en gång under hvarje år och utföra beräkningen derefter och sedan höja resultatet med 4 procent motsvarande de 40 örena, som tillkomma. '

För 10 kronor, erlagda mellan 18 och 19 års ålder, får man vid 50 år — enär 31 hela år förflutit sedan afgiften erlades — 62 proc. af afgiften, a. v. s. kronor 6,20 i pension. Vid 55 år blifver pensionen

kronor 7,20 o. s. v. Erlägges nu 10 kronor hvarje år, till dess den försäkrade fyllt 50 år, så är pensionens belopp vid 50 års ålder:

6,40

6,20 + 6,oo + 5,80 + . . . 4 0,20 = -g- . 31 = 99,20 kr.

Vid 55 års ålder blifver pensionsbeloppet:

7,20

4 7,00 4 6,80 4 ... 4 1,00 =

131,20 kr.

Inträder rätt till pension först vid 60 års ålder, blifver pensionens belopp ytterligare ökadt med 32 kronor till kronor 163,20 o. s. v. Erlägges således mellan 18 och 50 år en årsafgift af:

i klass I ............................................................ kr. 10,40

» II ........................ ........I.........-................... » 7,80

» III ................................................................ » 5,20

så kan man i olika fall beräkna pensionens belopp till:

Pension utgår från

Klass I. Klass II.

Klass III.

50 års ålder.................................... kr. 103 77 52

55 » » » 136 102 68

60 » » .................................... 170 127 85

65 » » » 203 152 102

För en årlig afgift af -12 kronor, som är den största tillåtna afgiften i den frivilliga försäkringen, erhålles således en lifränta vid 65 års ålder af omkring 235 kronor.

§ 5. Totalkostnaden.

Då försäkringspligten i början skulle inskränkas till dem, som icke fyllt 30 år, och framdeles icke skulle åligga dem, som äro äldre än 50 år, så gäller det att skaffa sig en föreställning om antalet försäkrade mellan 18—30 och 18—50 år och om deras fördelning på pensionsklasserna.

Enligt ofvan angifna tabeller skulle man vid 1890 års slut haft följande antal obligatoriskt försäkrade:

mellan 18—30 år: i klass I.......................................................... 86,000

» » » II.....................v,.;...;,....:............................. 67,000

» » » III................................................................ 126,000

jemte tillhörande lmstrur ..................................................................... 32,000

Summa 311,000

motsvarande ungefär 36 procent af befolkningen inom samma åldersklasser, samt

mellan 18 — 50 år: i klass 1................................................................ 188,000

)> 5 » II.. ......................................................... 110,000

» )) » III............................................................... 178,000

jemte tillhörande hustrur .................................................................... 140,000

Summa 616,000

Beräknar man nu. liksom vid föregående beräkningar antagits, att endast 51 veckoafgifter under året erläggas, skulle årsafgifterna i de tre klasserna blifva resp. kronor: 10,20; 7,65; 5,io,

och således arbetarnes bidrag: i början:

i klass I ........................................................ 86,000.10,20 = 877,000: —

» II....................................................... 67,000. 7,65 = 513,000: —

)' III......................................................... 126,000. 5,10 = 643,000: —

Summa kr. 2,033,000: —

och efter 20 år och allt framgent:

Hvad statens bidrag beträffar, så skulle detsamma bestå af följande:

l:o) Hälften af de i klasserna I, II och III erlagda afgifterna, således:

i början ................................................... kr. 1,017,000: —

efter 20 år ........................................... » 1,834,000: —

2:o) Afgifter för de försäkrade männens hustrur, således egentligen:

i början................32,000.7,65 = kr. 245,000: —

efter' 20 år.............. 140,000.7,65 = » 1,071,000: —

19 Indika belopp dock afrundats till jemt 30 procent af de obligatoriskt erlagda afgiftema och derför här upptagits till följande belopp:

i början ................................................. kr. 610,000: —

efter 20 år ............................................. » 1,100,000: —

i f > * I ,s do,/ (](»t L&\>i aM ‘ ‘ ‘ /'J ' 1

3:o) Kostnaden för förvaltningen, hvilken kostnad jag ansett mig böra anslå till 300,000 kronor årligen. *)

Statens bidrag skulle således blifva: i början:

bidrag till de obligatoriska afgifterna .................................. 1,017,000: —

afgifter för de försäkrades hustrur.................................. ..... 610,000: —

förvaltningskostnad ....... 300,000: —

Summa kr. 1,927,000: —

och efter 20 år:

bidrag till de obligatoriska afgifterna...................................... 1,834,000: —-

afgifter för de försäkrades hustrur ...................................... 1,100,000: —

förvaltningskostnad ......................... 300,000: —

Summa kr. 3,234,000: -—

Sammanställas nu de erhållna resultaten, erhållas följande summor, utvisande totalkostnaden för den obligatoriska försäkringen:

under första året:

de försäkrades bidrag ............................................................... 2,033,000: —

statens bidrag.......................................................... 1,927,000: —

Summa kr. 3,960,000: —

under 21:sta året och derefter:

1 verkligheten torde dock dessa summor komma att utfalla något annorlunda, dels i följd af folkmängdens ökning, dels äfven på grund

*) Att denna summa utfallit något lägre än efter postsparbankstyrelsens den 21 januari 1898 afgifna utlåtande beror förnämligast derpå, att jag i fråga om uppbördsprovisionen trodde mig böra utgå från de för närvarande gällande föreskrifterna för postsparbanken i motsvarande fall.

deraf, att de försäkrades fördelning i pensionsklasser icke hvilar på fullt säkra antaganden.

Den slutliga fondens belopp beräknades enligt den förra Kongl. propositionen till omkring 570 millioner kronor, svarande mot en årsinkomst af 10,273,000 kronor. I förevarande fall utgör motsvarande årsinkomst 6,602,000 kronor. Antager man fonden blifva i samma proportion mindre, så fås ett belopp af omkring 365 millioner. Emellertid gör i detta fall systemet för premiernas inbetalning och pensionernas bestämmande, att fonden i verkligheten blifver något större.

§ 6. Den nuvarande generationen.

Då det förevarande lagförslaget, i fråga om den nuvarande generationen, hvilar på den förutsättningen, att vid lagens trädande i kraft endast de af denna generation, som då ännu icke fyllt 30 år, skulle i den obligatoriska försäkringen medtagas, och att i hvarje fall ingen skulle beredas större pensionsrätt än som enligt de gifna bestämmelserna svarar mot de erlagda afgifterna, och då det i följd häraf varit i fråga satt att medgifva den nuvarande generationen särskilda förmåner utöfver hvad sålunda föreslagits, så har jag här äfven ansett mig böra anföra resultaten af en beräkning, som utvisar om hvilka belopp det i sådant fall skulle komma att handla.

Såsom exempel har jag valt det fall, att man skulle taga med den nuvarande generationen ända till 40 års ålder och, i analogi med den tyska pensionslagen, gifva dem, som sålunda medtagits och äro mer än 18 år gamla, rätt att tillgodoräkna sig högst fem års föregående anställning af försäkringspligtig beskaffenhet, och har jag dervid vidare antagit, att dessa personer för hvarje sådant år skulle få rätt till en tilläggspension af, i hvarje fall, 5 kronor, således af inalles högst 25 kronor.

Jag har dervid utgått från följande afrundade antal försäkrade inom olika åldersgrupper (nemligen män och qvinnor enligt förut anförda tabeller, med uteslutande af hustrurna):

18—23 år: 23—25 » 25—30 » 30—35 5) 35—40 »

120,000

50.000 100,000

antagen medelålder: 20 V* år

» » 24 »

» » 27 */2 »

» »32 V2 »

» »37 V2 »

och för säkerhetens skull antagit, att alla öfver 23 år gamla skulle kunna tillgodoräkna sig 5 års föregående anställning, motsvarande en tilläggspension af 25 kronor, och att de yngre skulle ha till godo så lång tid, som de äro äldre än 18 år, således i medeltal 2 V2 år, motsvarande en tilläggspension af 12 V2 kronor.

Då nu, enligt det föregående, kapitalvärdet Rm af en kronas pension för de antagna medelåldrarne är resp.

1,87; 2,14; 2,45; 2,98; 3,62,

så erhålles det kapital, som för nämnda ändamål vid tiden för lagens trädande i kraft skulle vara erforderligt, genom att multiplicera dessa tal med motsvarande antal försäkrade och medeltilläggspensioner, och addera alla produkterna. Man erhåller sålunda en summa af rundt 21V2 millioner kronor. Subtraherar man härifrån de redan för ändamålet af Riksdagen afsätta medlen, jemte upplupna räntor, till ett belopp af omkring 4Yi millioner, så skulle ytterligare en summa af omkring 17 millioner erfordras, motsvarande exempelvis en årlig amortering under 25 års tid af en million om året.

Genom en dylik anordning skulle en försäkrad, som vid lagens trädande i kraft vore 40 år gammal, således i det ogynnsammaste fallet, vid 65 års ålder blifva berättigad till en pension åt resp. rundt 65, 55 och 45 kronor, allt efter den pensionsklass han mellan 40 och 50 år tillhört, 0. s. v.

Naturligtvis skulle äfven andra sätt än det här såsom exempel valda kunna komma till användning. Det torde emellertid icke vara nödvändigt att utföra flera dylika beräkningar, innan något mera definitivt förslag kunnat komma att framläggas.

Stockholm i februari 1898.

And. Lindstedt.

22 Tabeller innehållande hufvudresultaten af den i § 1 omförmälda yrkesräkningen.

Gfeiieralsammaiidrag efter ålder och kolt.

Greiicralsainmandrag af de särskilda grupperna efter kön.

24 Sammandrag för grupp I. Hemmansegares m. fl. hemmavarande

barn och mågar.

!

25 Sammandrag för grupp II. Tjenstehjon.

26 Sammandrag för grupp III. Arbetare utan uppgifvet yrke.

27 Sammandrag för grupp IV. Arbetare med uppgifvet yrke.

28 Sammandrag för grupp V. Stattorpare.

29 Sammandrag för grupp VI. Jordtorpare.

30 Sammandrag för grupp VII. Yrkesförmän.

31 Sammandrag för grupp Vill. Bokhållare vid yrkena.

32 Sammandrag för grupp IX. Handelsbokhållare och biträden.

33 Sammandrag för grupp X. Jeruvägstjenstemän och betjente.

34 Sammandrag för grupp XI. Sjömän.

Föräldralösa barn

General sammandrag efter åldersgrupper. Hela riket. Landsbygd och städer.

Öfversigt af lagstiftningen rörande arbetareförsäkring i åtskilliga

främmande länder.

Norge.

I Nya arbetareförsäkringskomiténs betänkande, del III, sidd. 5 ff., lemnas redogörelse för det förslag till lag om olycksfallsförsäkring för arbetare i fabriker m. fl., som en för ändamålet tillsatt kommission i februari 1890 afgifvit.

Den 23 juli 1894 har i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nämnda förslag utfärdats en »Lov om Ulykkesforsikring for Arbeidere i Fabriker m. v.»

Då den af Arbetareförsäkringskomitén lemnade redogörelsen för lagförslaget är synnerligen fullständig samt lagen endast företer ett fåtal afvikelser från samma förslag, torde angifvandet. af de förekommande skiljaktigheterna här vara tillräckligt.

Dervid märkes till en början i afseende å de ersättningar, som i händelse af olycksfall skola utgå, dels att förslagets bestämmelse att den penningeersättning, som vid kroppsskada, medförande fullständig oförmåga till arbete, till den försäkrade utgår, skulle utgöra sextio eller femtio procent af den skadades förutvarande arbetsförtjenst, allt efter som han hade minderårigt barn att försörja eller icke, ändrats derhän, att ersättningen i sådana fall alltid skall utgöra sextio procent af arbetsförtjensten, dels ock att oäkta barn, som aflats före olycksfallet, uti lagen tillerkänts samma rätt som äkta barn, under det att förslaget i detta fall gjorde skilnad mellan oäkta barns rätt efter moder och fader i så måtto, att oäkta barn efter moder hade samma rätt till lifränta som äkta barn, men efter fader rätt till lifränta från femton till tjugu procent af fadrens arbetsförtjenst, enligt vederbörande myndighets bestämmande.

2 Vidare hafva några förenklingar vid lagens tillämpning åstadkommits.

Sålunda har den befattning med försäkringsväsendets handhafvande, som enligt förslaget skulle tillkomma den uti lagen om tillsyn å fabriker omnämnda fabriksrätten eller denna rätts ordförande, helt och hållet borttagits. Uti de fall, der besvär öfver af försäkringsinrättningens styrelse fattade beslut enligt förslaget skulle anföras hos fabriksrätten, fullföljes nu talan direkt hos den uti förslaget omnämnda kommission och anmälan om inträffande olycksfall göres hos försäkringsanstaltens ombud i orten i stället för enligt förslaget hos ordföranden i fabriksrätten. Äfven för bestämmandet af ersättningarne medgifver lagen ett enklare tillvägagångssätt, än uti förslaget afsågs. Föreskriften uti förslaget att efter hvarje skedd anmälan om inträffadt olycksfall förhör skulle anställas för utrönande af orsaken till olycksfallet m. m. och att till detta förhör skulle kallas dels anstaltens ombud i orten, arbetsgifvaren, ordföranden i den sjukkassa, som den skadade kunde tillhöra, samt de till ersättning berättigade eller deras ombud eller laga målsmän, dels ock, derest så funnes nödigt, på anstaltens bekostnad, sakkunnig person, har ersatts med stadgande att det åligger anstaltens ombud i orten att först vidtaga en undersökning rörande olycksfallet samt insända de upplysningar, som vunnits, till anstaltens styrelse, hvarefter styrelsen, om den finner sådant af nöden, eger att, mot bestridande af alla dermed förenade omkostnader, låta anställa rättsligt förhör.

Slutligen äro lagens bestämmelser rörande sättet för verkställandet af de in- och utbetalningar, som af försäkringen betingas, och i sammanhang dermed beträffande anstaltens ombuds förhållande till försäkringen i vissa afseenden afvikande från förslaget. Enligt detta skulle nemligen in- och utbetalningarne i den omfattning, Konungen bestämde, ega rum genom postverket. Uti lagen föreskrifves deremot, att de skola ske antingen genom postanstalterna eller vederbörande ombud. Med hänsyn till möjligheten att ombuden komma att blifva mellanhänder äfven i detta afseende har uti lagen intagits stadgande derom, att hvarje kommun står i uppbördsansvar för ombuden inom kommunen. Ombuden antagas derföre ock af de kommunala myndigheterna, hvilka jemväl skola höras, innan bestämmelse fattas huruvida uppbörden skall verkställas genom postverket eller ombudet. Den till ombudet utgående godtgörelse, som enligt förslaget skulle bekostas ensamt af kommunen, är enligt lagen fördelad till hälften på kommunen och till hälften på anstalten.

3 I öfrigt förekommande detaljförändringar äro allt för obetydliga att här böra omnämnas.

Den ifrågavarande lagen trädde i kraft den 1 juli 1895.

Det af stortingsmännen L0vland, Lömsland m. fl. vid 1892 års storting väckta förslag till lag om ålderdomsförsörjning för obemedlade, för hvilket uti Nya arbetareförsäkringskomiténs betänkande, del III, sidd. 18—20, redogjorts, har icke ledt till något lagstadgande.

Till såväl 1893 som 1894 års storting gjordes emellertid framställningar i ämnet och blef på förslag af stortingets komité för sociala spörsmål den 20 juli sistnämnda år af stortinget tillsatt en särskild kommission med uppdrag att taga frågan om invaliditets- och ålderdomsförsäkring under öfvervägande samt till ett senare storting afgifva utlåtande och lagförslag.

Kommissionens betänkande är ännu icke afgifvet.

Danmark.

Frågan om arbetares betryggande mot följderna af olycksfall i arbetet har i Danmark under år 1897 vunnit sin lösning, i det att ett i folketinget väckt förslag till lag om arbetares försäkring mot följderna af olycksfall i vissa verksamheter blifvit med regeringens understöd af riksdagen antaget.

Denna lag, som skall träda i kraft den 1 januari 1899, är bygd på väsentligen andra grunder än förut framstälda danska lagförslag i ämnet samt torde derför här tarfva en särskild redogörelse.

I motsats till de föregående förslagen, hvilka samtliga hvilat på grundsatsen om arbetsgifvarnes skyldighet att försäkra sina arbetare för olycksfall i arbetet, är lagen bygd på principen om arbetsgifvarnes personliga ansvarighet för olycksfall, som i arbetet drabba hos dem anstälde personer.

De rörelser och företag, hvilka omfattas af lagens bestämmelser, äro:

A) 1) Fabriker samt fabriksmessigt drifna verkstäder, för så vidt dessa rörelser äro underkastade fabrikstillsyn. På förslag af det arbetareförsäkringsråd, som för ordnandet af de i följd af lagen uppstående förhållanden skall inrättas och hvarom här nedan närmare förmärs, kan derjemte inrikesministern förordna, att äfven fabriker och fabriksmessigt drifna verkstäder, som icke äro underkastade fabrikstillsyn, men uti hvilka arbetarne finnas löpa fara för olycksfall, skola vara under-

kastade lagens bestämmelser. 2) .Rörelser, der explosiva ämnen eller föremål tillverkas eller yrkesmessigt användas. 3) Stenbrott, kalkbrott, kalkbränneri, stenhuggeri, företag för brunnsgräfning och isindustri. 4) Företag för uppförande, komplettering, ombyggnad, förändring och nedrifning af byggnader och byggnadsverk, med undantag dock för boningshus och ekonomibyggnader med icke mera än en våning och vindsvåning; företag för underhåll och reparation af dylika byggnader och byggnadsverk, sådana arbeten dock undantagna, som utföras inomhus utan begagnande af ställningar eller något liknande; skorstensfejareyrket. samt skeppsvarfsindustri. 5) Företag för anläggning af jernvägar, spårvägar, vägar, broar, dammar, kanaler och slussar. 6) Företag för vattenbyggnads-, utgräfnings-, fyllnads-, torrläggnings- och uppmuddringsarbeten, kloak-, gas- och vattenledningsarbeten, uppsättning, underhåll och nedtagning af telegraf-, telefon- och elektriska ledningar samt af åskledare. 7) Jernvägs-, spårvägs- och omnibusdrift. 8) Lastning och lossning af varor samt arbeten vid packhus. 9) Dykeri- och bergningsföretag. 10) Väder- och vattenqvarnar, derest rörelsen drifves såsom sjelfständig näringsverksamhet.

B) Alla sådana rörelser, uti hvilka begagnas maskineri, som drifves af kraftmaskiner af sådan beskaffenhet, att rörelsen är underkastad fabrikstillsyn.

Såväl arbetare som arbetsgivare kunna påkalla beslut af rådet, huruvida rörelsen är af den beskaffenhet, att lagen är derå tillämplig. Öfver rådets beslut kan besvär anföras hos inrikesministern.

Uti hvarje rörelse, som hör under lagen, skall tydligt anslag derom finnas uppsatt å ett för alla arbetare tillgängligt ställe.

Såsom arbetsgifvare betraktas icke allenast enskilda personer eller bolag, hvilka såsom näringsfång drifva rörelse eller använda maskineri, hvarom här ofvan nämnts, utan äfven staten eller kommun i afseende å arbetare, som för statens eller kommuns räkning sysselsättas i någon sådan rörelse.

Med arbetare förstås en hvar som mot lön eller på ackord eller såsom olönad lärling eller medhjelpare, vare sig ständigt eller för viss tid, sysselsättes i den tekniskt-mekaniska delen af verksamheten eller som mot ersättning utöfvar tillsyn till eller ledning af denna del af verksamheten, så framt ersättningen icke öfverstiger 2,400 kronor för år.

Lagen afser att betrygga såväl arbetaren sjelf som, i händelse olycksfallet medfört döden, hans efterlefvande, mot de ekonomiska följ-

derna af olycksfall, som utan arbetarens eget uppsåt eller grofva oaktsamhet drabbat honom i arbetet.

I fråga om ersättningarne stadgar lagen följande. Medför olycksfallet arbetsoförmåga, hvars slutliga följder icke kunna bestämmas, är den skadade berättigad att från utgången af trettonde veckan efter det olycksfallet inträffade och intill dess sjukbehandlingen upphört eller arbetsoförmågan förklaras blifva af varaktig beskaffenhet eller intill dess döden inträffar utbekomma en dagspenning, som, så länge arbetsoförmågan är fullständig, skall utgöra tre femtedelar af den skadades dagslön, dock icke öfver två eller under en krona om dagen, men, i händelse oförmågan till arbete antingen redan från början är eller sedermera öfvergår till partiel, utgör en i förhållande till minskningen af arbetsförmågan beräknad del af den dagspenning den skadade skulle hafva eller redan har uppburit vid fullständig arbetsoförmåga. Har olycksfallet medfört arbetsoförmåga, som förklaras blifva af varaktig beskaffenhet (invaliditet), är den skadade berättigad att, förutom på nyssnämnda sätt beräknade dagspenningar för en tid af sammanlagdt 13 veckor, utfå en penningesumma, som, derest arbetsoförmågan är fullständig, skall utgöra sex gånger den skadades årslön, dock icke under 1,800 kronor eller öfver 4,800 kronor, men som, i händelse af partiel oförmåga till arbete, skall utgöra en i förhållande till graden af oförmågan bestämd del af nämnda ersättningssumma. Har olycksfallet medfört döden, tillkommer den aflidnes anhöriga dels en begrafningshjelp af 50 kronor och dels en penningesumma, svarande mot fyra gånger den aflidnes årslön, dock icke under 1,200 kronor eller öfver 3,200 kronor. Efterlemnad enka har i främsta rummet rätt till utbekommande af denna summa, derest äktenskapet ingåtts före olycksfallet och samlifvet derförinnan ej upphört. Efterlemnar arbetaren ej enka, öfvergår hennes rätt till de den aflidnes barn, hvilkas försörjande ålåg honom eller som han faktiskt försörjde, då olyckan skedde. Finnes ej heller sådana barn efter den aflidne, afgör rådet, huruvida ersättningen skall tillfalla andra, hvilka arbetaren försörjde då olycksfallet inträffade. Enahanda bestämmelser gälla beträffande omkomna qvinliga arbetares barn eller andra, som af dem försörjas. Efterlemnas endast en ersättningsberättigad, tillfaller hela beloppet denne. Åro de flere, bestämmer rådet, huru detsamma skall dem emellan fördelas. Efterlefvande, som icke är bosatt i riket då olyckan inträffade, har ej någon rätt till ersättning enligt lagen.

Åtnjuter en skadad arbetare eller eu afliden arbetares efterlemnade pension eller understöd af staten på grund af annan bestämmelse, kan

kraf enligt denna lag ej göras gällande. Så är äfven förhållandet i fråga om arbetare, som sysselsättas af kommuner, hvilkas styrelser för pensionerande eller understödjande af skadade arbetare eller deras efterlemnade faststält bestämmelser, som af inrikesministern godkänts efter det lagen trädt i kraft. Tillfaller i öfrigt i följd af olycksfallet en skadad arbetare eller dennes efterlemnade på grund af öfverenskommelse pension, understöd eller annan förmån från arbetsgifvaren, äro de enligt lagen endast berättigade att utfå Överskjutande beloppet, derest icke anorledes är uttryckligen bestämdt. Huruvida och till hvilket belopp ersättning i sådant fall skall utgå afgöres af rådet.

Den skadades eller förolyckades arbetsförtjenst beräknas efter den lön, tantiéme och naturaförmåner deri inbegripna, som han under loppet af ett år, räknadt tillbaka från dagen för olycksfallet, uppburit i det företag, der olyckan timade. Har han icke varit anstäld i rörelsen under hela nämnda tid eller är företaget i gång endast under en del af året, bestämmes hans årliga arbetsförtjenst af rådet. För den, som ingen lön uppburit eller hvars årslön uppgått till mindre än 300 kronor, beräknas densamma till denna summa. Dagaflöningen bestämmes genom att dela årsförtjensten med 300.

Någon skyldighet för arbetsgivare att betrygga arbetarnes och deras efterlefvandes rätt på grund af lagen genom försäkring finnes icke stadgad. För att emellertid bereda arbetsgifvarne lämpliga tillfällen härtill innehåller lagen den bestämmelse att inrikesministern är berättigad att, på ansökningar af bolag bildade af arbetsgivare under ömsesidigt ansvar eller af bolag med begränsad ansvarighet, tillerkänna dem rätt till öfvertagande af dylik försäkring. Endast genom att taga försäkring uti sådant bolag undgår arbetsgivare att häfta i personligt ansvar för de kraf, som af hans arbetare eller deras efterlefvande kunna på grund af lagen framställas.

Fordringar hos arbetsgivare kunna på rådets föranstaltande exekutivt uttagas samt utgå i händelse af konkurs med förmånsrätt. Deremot kunna de icke af arbetaren eller dennes efterlefvande å annan öfverlåtas eller pantsättas och ej heller på rättslig väg tagas i anspråk för förnöjande af fordringsinnehafvarens kreditorer.

Skadad arbetare, som vill framställa anspråk på ersättning enligt lagen, åligger att snarast möjligt efter olycksfallet låta undersöka sig af en läkare och att derefter underkasta sig den läkarebehandling, som finnes erforderlig. Uraktlåtes detta eller motarbetas den skadades förbättring genom åsidosättande af läkarens föreskrifter, går han, efter omständigheterna, antingen helt och hållet eller delvis förlustig sin fordringsrätt.

7 Arbetsgifvaren eller deri som eljest efter lagen häftar för försäkringskrafvet, är berättigad att låta en läkare hålla tillsyn öfver den skadade.

I afseende å den ersättningsskyldighet, som på grund af bestämmelserna i allmän lag kan tillkomma arbetsgivare, i händelse han genom rättsstridig handling varit orsak till skadan, innehåller lagen att, när en arbetare eller hans efterlefvande framstält kraf på eller mottagit penningebelopp med tillämpning af denna lags bestämmelser, han eller de dermed från sagt sig rätt att med åberopande af annan lag samtidigt eller senare göra anspråk gällande vare sig mot arbetsgifvaren eller andra, samt att, om å andra sidan dylika anspråk på grund af annan lag framstälts, fordringsrätten enligt denna lag upphör, derest icke rådet på gjord framställning annorlunda bestämmer.

För ordnandet af de till följd af lagen uppstående förhållanden skall, såsom nämnts, inrättas ett »Arbetareförsäkringsråd».

Detta råd, som har sitt säte i Köpenhamn, men hvars verksamhet omfattar hela landet, och som af ordföranden kan kallas till sammanträde hvar som helst inom landet, består af en utaf Konungen utsedd ordförande, två likaledes af Konungen utsedda ledamöter, af hvilka den ene skall vara läkare, samt två arbetsgivare och två arbetare tillhörande någon af de yrkesgrenar, på hvilka lagen är tillämplig. Dessutom kunna sjukkasseinspektören och fabriksinspektörerna af inrikesministern förordnas att deltaga i rådets arbeten. De två arbetsgifvarne jemte suppleanter för dem utses af inrikesministern, hvaremot de två arbetarne äfvensom suppleanter för dem väljas af den uti § 24 af lagen om sjukkassor omtalade nämnd.

Samtliga sju medlemmar utses för 6 år i sänder, men af de första gången utsedde arbetsgifvarne och arbetarne afgå en arbetsgivare och en arbetare efter lottning efter tre års förlopp. Såväl medlemmarne af rådet som de af inrikesministern till deltagande i rådets arbeten förordnade inspektörerne åtnjuta årliga arfvoden äfvensom reseersättningar. Rådet eger antaga nödig läkare- och kontorshjelp. Kostnaderna för rådet bestridas af statsverket. Arbetsordning för rådet fastställes efter dess förslag af inrikesministern.

Rådets hufvudsakligaste uppgift är att bestämma samt mottaga och utbetala ersättningarne äfvensom afgöra i sammanhang dermed uppstående frågor.

I dessa afseenden innehåller lagen följande bestämmelser.

Inträffar i någon under lagen hörande rörelse olycksfall, som antages komma att medföra kraf enligt lagen, åligger det rörelsens inne-

häfvare eller den, som på hans vägnar vid tiden för olycksfallet förestår densamma, att snarast möjligt och senast inom 8 dagars förlopp derom göra anmälan hos rådet. I anmälningen skall så noggrant som möjligt angifvas orsaken till och de närmare omständigheterna vid olycksfallet; den skadades tillstånd och den tid som förflutit mellan olycksfallet och första läkarebehandlingen; på hvilket ställe och af hvilken läkare den skadade behandlas; om han är medlem af sjukkassa och i sådant fall af hvilken; samt om arbetsgifvaren har försäkrat den skadade och i sådan händelse uti hvilket bolag. Y7id dylik anmälan skall fogas vederbörande läkares intyg, som det åligger arbetsgifvaren att bekosta. Rådet är berättigadt att af arbetsgivare, arbetare och andra vederbörande begära och erhålla upplysningar angående olycksfallet, att fordra det den skadade underkastar sig läkareundersökning samt att begära förhör och få protokoll rörande sådant. Derest arbetsgifvaren tagit försäkring i godkändt bolag, inträder detta i hans ställe såsom part vid de förhandlingar som i anledning af anmälningen påkomma.

Efter att hafva mottagit alla erforderliga upplysningar och sedan vederbörande gifvits tillfälle att taga del af handlingarne och yttra sig i ärendet, afgör rådet snarast möjligt huruvida, efter hvilka grunder samt till hvilka belopp skadeersättningar enligt lagen skola utgå. Storleken af den dagspenning, som skall tillkomma skadad arbetare, bestämmes dock genom öfverenskommelse mellan parterne och först, i händelse sådan ej kan träffas, af rådet.

För fattande af giltigt beslut erfordras, att fem ledamöter i rådet äro närvarande, samt att fyra äro om beslutet ense.

Kan den grund, efter hvilken ersättning bör utgå, ej ännu bestämmas, eger rådet fatta förberedande beslut och meddela sådana förelägganden, som finnas erforderliga.

Anser part, att rådet vid någon frågas afgörande förfarit formelt origtigt, eger han att öfver beslutet anföra besvär hos inrikesministern.

Öfver rådets beslut, såvidt derigenom afgjorts fråga huruvida ett anmäldt olycksfall grundar kraf enligt lagen, kan äfven talan fullföljas hos inrikesministern. I hvad angår grunderna för ersättnings utgående och beloppet af sådan får talan mot rådets beslut deremot ej föras.

Besvärstiden är 14 dagar från beslutets delgifning.

Sedan rådet bestämt det belopp, som i följd af olycksfall skall utgå, meddelar rådet vederbörande betalningsskyldige underrättelse derom, hvarefter beloppet skall inom 14 dagar till rådet inbetalas. I fråga om utbetalningar till skadeersättningsberättigade gäller, att man, som fylt 30 men ej 55 år, är berättigad att efter eget val antingen utfå

beloppet kontant eller få det förvandladt till lifränta; att för man, som är yngre eller äldre än nyss nämnts, rådet eger bestämma om lifränta skall inköpas eller ej; att derest rådet, med hänsyn till en persons själstillstånd, icke finner utbetalning af beloppet tillrådlig, lifränta under alla åld er sförhållan den skall inköpas; samt att belopp, som tillerkänts qvinna eller omyndig, skall af rådet på sätt som finnes fördelaktigast tillgodogöras vederbörande. Derest lifränta inköpes, eger rådet bestämma till hvem utbetalningarne af räntan skola ega rum. Kapitalbelopp samt dagspenningar utbetalas alltid direkt till skadeersättningsberättigad.

Slutligen innehåller lagen bestämmelser om skyldighet för rådet att årligen till inrikesministern afgifva berättelse om sin verksamhet äfvensom bestämmelser om bötesstraff för underlåtenhet dels att fullgöra lagens föreskrifter i fråga om anslag inom rörelselokalen och om anmälan rörande inträffadt olycksfall, dels ock att efterkomma af rådet gifvet förläggande.

Enligt under allra senaste dagarne ingången underrättelse, har uti danska riksdagen nu äfven framkommit ett förslag till olycksfallsförsäkring för jordbruksarbetare.

Finland.

På grund af Finlands ständers år 1888 derom gjorda anhållan blef den 11 oktober 1889 tillsatt en komité med uppdrag att, efter införskaffande af nödiga statistiska uppgifter, undersöka om och på hvad sätt samt i hvilken utsträckning en af staten påbjuden och skyddad arbetareförsäkring kunde bringas till stånd i Finland, äfvensom utarbeta förslag till lagbestämmelser i ämnet.

Denna komité utarbetade skilda författningsförslag, berörande frågorna om arbetares säkerställande i ekonomiskt afseende vid olycksfall i arbetet, vid sjukdom och vid ålderdom. I det första af dessa spörsmål hade inom komitén olika meningar gjort sig gällande rörande de grunder, på hvilka en lagstiftning i ämnet borde. byggas. Medan komiténs majoritet ansett försäkringstvång icke böra ifrågakomma och af sådan anledning utarbetat förslag till förordning om skyldighet för arbetsgifvare att i vissa fall utgifva ersättning för kroppsskada, som drabbade arbetare, hade deremot eu minoritet i komitén funnit det åsyftade ändamålet icke kunna vinnas utan införande af obligatorisk försäkring och förty uppgjort förslag till förordning om anordnande af sådan försäkring.

10 Det af komiténs flertal afgifna förslaget tillvann sig emellertid icke regeringens understöd. En sådan lagstiftning i ämnet, som endast faststälde arbetsgifvares ersättningsskyldighet i nu ifrågavarande afseende och angåfve de allmänna grunderna, enligt hvilka ersättningen borde utgå, ansåg regeringen nemligen icke egnad att behörigen säkerställa arbetaren mot följderna af olycksfall. Då derföre regeringen till 1894 års landtdags bepröfvande öfverlemnade ett författningsförslag, var detta bygd!, på grundvalen af obligatorisk försäkring.

Lag- och ekonomiutskottet, till hvars behandling propositionen i ämnet hänvisades, gick en medelväg mellan komiténs och regeringens förslag. Då nemligen de skäl, hvilka anförts emot obligatorisk olycksfallsförsäkring, hufvudsakligen vore rigtade emot, att sådan försäkring skulle utsträckas till alla, jemväl de lindrigare olycksfallen, medan å andra sidan de motiv, hvilka gjorts gällande till förmån för en sådan försäkring, i främsta rummet hade sin tillämpning på sådana kroppsskador, hvilka betingade ett för längre framtid utgående underhåll (invaliditets- och dödstall), ansåg utskottet, att frågans ändamålsenligaste lösning vore att finna genom det förfarande, att såsom regel faststäldes arbetsgifvarnes skyldighet till skadestånd, då arbetare skadats vid arbetets utöfning, men att för säkerställande af denna skadeståndspligt i de fall, då kroppsskada medförde invaliditet eller död, föreskrefves obligatorisk försäkring.

En af utskottet i enlighet med dessa principer gjord omarbetning af regeringsförslaget vann ständernas godkännande samt blef den 5 december 1895 äfven af Kejsaren faststäld under benämning »lag angående arbetsgifvares ansvarighet för kroppsskada, som drabbar arbetare».

De företag, som äro underkastade bestämmelserna i lagen, äro: a) grufva, bergverk, bruk, stenbrott, stenhuggeri, bryggeri, bränneri samt sådan fabrik eller annan fabriksmessigt drifven handtering, i hvilken användas smält- eller flamugnar, ångpannor eller maskiner, drifna med ånga, vatten, vind, elektricitet eller annan elementarkraft, äfvensom företag, i hvilket explosiva ämnen tillverkas eller yrkesmessigt användas; b) byggnadsarbete, som afser jernväg, kanal, hamn, kaj eller fyrbåk äfvensom större brobyggnadsarbete, som utföres på statens eller kommuns bekostnad; c) kyrko- och fabriksbyggnadsarbete; så ock byggande af hus i flera än en våning i stad eller köping, äfvensom likartadt arbete å landet, då det utföres för statens, kommunens eller annan menighets behof; d) anläggning eller underhåll af allmän vatten-, kloak- eller gasledning; e) rörelse, som afser anläggning eller underhåll af elektrisk

ledning eller bedrifvande af trafik å jernväg eller annan spårväg för allmän samfärdsel; och f) rörelse, der som yrke utföres lossning eller lastning af varor, samt på enahanda sätt bedrifvet bergnings- och dykeriföretag äfvensom skorstensfejeri.

Med arbetsgivare förstås i lagen den, för hvars räkning dylikt företag utföres eller bedrifves, samt med arbetare den, som med arbetets utförande tager omedelbar befattning, men icke den, som endast bär tillsyn öfver arbetet.

Lagen ålägger arbetsgifvaren att för kroppsskada, hvilken drabbar i företaget anstäld arbetare i följd af olycksfall vid arbete, utgifva skadestånd. Såsom kroppsskada uppkommen genom olycksfall vid arbete anses ej sådan skada, som förorsakats uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet af den skadade sjelf, eller uppsåtligen af annan person än den, som haft ledning af eller uppsigt öfver arbetet, eller genom sådan öfvermägtig tilldragelse eller annan händelse, som icke står i samband med det, utförda arbetets beskaffenhet eller med de förhållanden, hvarunder det bedrifvits.

I sistnämnda afseende framhöll lag- och ekonomiutskottet lämpligheten af en begränsning, då exempelvis ett åskslag, som dödade en arbetare under arbetet, ej kunde hänföras till händelser, för hvilka arbetsgifvaren borde ansvara i annat fall, än att sjelfva företaget inneburit fara af antydd art och att nödiga försigtighetsmått det oaktadt icke vidtagits samt att icke heller skada, förorsakad af en utaf okynne in på arbetsplatsen kastad sten, borde kunna grundlägga någon ansvarighet från arbetsgifvarens sida.

Angående skadeståndsbeloppen innehåller lagen följande stadganden.

Vid kroppsskada, som medför öfvergående oförmåga till arbete, eger den skadade från och med sjunde dagen efter olycksfallet åtnjuta skadestånd för hvarje dag arbetsoförmågan varar med belopp, som, derest oförmågan är fullständig, utgör 60 procent af den skadades dagliga medelarbetsförtjenst, men i händelse af partiel oförmåga utgör eu efter minskningen i arbetsförmågan afpassad del af nämnda belopp. Högsta dagsskadestånd är 2 mark 50 penni. I stället för sådant dagsskadestånd är arbetaren skyldig att, intill dess han blifvit läkt, åtnöjas med vård och underhåll å sjukhus. Dagsskadestånd kan utgå högst 120 dagar. Har kroppsskada icke inom denna tid blifvit läkt, utgår från och med den etthundratjuguförsta dagen skadestånd såsom för varaktig arbetsoförmåga, intill dess den skadade blifvit till helsan återstäld. Vid varaktig arbetsoförmåga utgår skadeståndet från den dag, då skadan blifvit läkt, med ett belopp, som vid fullständig oförmåga motsvarar

sextio procent af den skadades förutvarande arbetsförtjenst för år samt vid partiel oförmåga utgör en efter minskningen i arbetsförmågan lämpad andel af hvad vid fullständig förlust af arbetsförmågan borde utgå. Understiger skadeståndet tjugu mark om året, må det efter öfverenskommelse mellan parterna utbytas mot ett visst belopp i ett för allt. Orsakar kroppsskadan döden, skall, förutom möjligen ifrågakommet dagsskadestånd, såsom årligt skadestånd utbetalas åt enka, så länge hon lefver ogift, 20 procent af den aflidnes arbetsförtjenst för år och åt hvarje efterlefvande barn, till dess detsamma fylt 15 år, 10 procent af sagda belopp, i fall endera af föräldrarna lefver, men 20 procent, om begge föräldrarne äro döda. Sammanlagda skadeståndet till enka och barn må ej öfverstiga 40 procent af den aflidnes årsförtjenst. Enahanda skadestånd utgår till maka och barn under femton år, då skadad arbetare i stället för att uppbära dagsskadestånd vårdas å sjukhus. År äktenskap ingånget efter olycksfallet, hafva enka och i det äktenskapet födda barn icke rätt till skadestånd. Ingår enka nytt gifte, erhåller hon vid äktenskapets ingående ett belopp i ett för allt, motsvarande två ars skadestånd. Finsk man, som vinner medborgarerätt i annat land eller utländing, som återvänder till hemlandet, mister rätten till skadestånd för framtiden, men kan tilläggas i ett för allt ett belopp motsvarande två års skadestånd.

Den skadades dagliga medelarbetsförtjenst utrönes derigenom, att hans arbetsförtjenst i företaget under det år, som föregått dagen för olycksfallet, delas med talet 360 eller, om han icke varit hela året i företaget sysselsatt, med antalet dagar han der haft sysselsättning, sönoch helgdagar inberäknade. Har den skadade varit anstäld vid företag, der i följd af rörelsens art arbetet företrädesvis fortgår endast under någon del af året, må den dagliga arbetsförtjenst, han i följd af olycksfallet går förlustig, efter skälig pröfning uppskattas. Till grund för beräkningen af årligt skadestånd skall läggas den arbetsförtjenst, som den skadade under senaste år i samma eller likartad! företag åtnjutit, eller, i fall han icke ett år haft sådan anställning, det belopp, hvartill hans årsinkomst efter skälig pröfning kan beräknas. Årsinkomsten må dock icke i något fall beräknas högre än till sjuhundratjugu mark. Understiger den trehundra mark, skall likväl detta belopp utgöra grund för uträkningen af skadeståndet. Skadad arbetare, som uppnått 21 års ålder, må dock ej tilldelas större årligt skadestånd än hans arbetsförtjenst för året. Under arbetsförtjenst inbegripes äfven andel i vinst, naturaförmåner och dylikt.

13 Såsom redan omnämnts, är arbetsgifvare skyldig att i afseende å inträffande olycksfall, hvilka medföra bestående förlust eller minskning af arbetsförmåga eller den skadades död, säkerställa sina arbetares eller deras rättsinnehafvares rätt till årligt skadestånd genom försäkring.

Från försäkringspligt äro stat och kommun befriade. Äfven annan arbetsgifvare kan af senaten derifrån befrias, så framt lian ställer särskild säkerhet, som af senaten godkännes. Senaten tillkommer äfven att förordna angående öfvervakande af försäkringens fullgörande.

Försäkring skall af arbetsgifvaren på egen bekostnad ombesörjas senast 30 dagar efter det lagen trädt i kraft eller rörelsen vidtagit och må endast tagas i antingen försäkringsanstalt, som genom statens försorg kan inrättas, eller annan djdik anstalt, som af senaten erhållit tillstånd att emottaga försäkringar af denna art.

År arbetsgifvare befriad från försäkringspligt eller kan densamma icke fullgöras, emedan i landet ej finnes anstalt, som mottager företaget till försäkring, eller har arbetsgifvaren försummat att ombesörja försäkring, skall arbetsgifvaren säkerställa i frågakommande årligt skadestånd genom betalningsskyldighetens öfverflyttande å lifräntebolag eller lifränteanstalt.

I fråga om skadeståndets fastställande och utbetalning innehåller lagen att, derest en arbetare drabbats af olycksfall, som medfört eller kan antagas medföra den skadades död eller ock bestående förlust eller minskning af hans arbetsförmåga, anmälan derom, enligt faststäldt formulär, skall göras af arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare hos ortens poliskammare, magistrat, ordningsrätt eller kronolänstnan för anställande af undersökning å stället i enlighet med de närmare föreskrifter senaten meddelar.

Anspråk på skadestånd från försäkringsanstalt bör göras gällande senast inom ett år efter olycks- eller dödsfallet. Senast inom 30 dagar efter det anspråket blifvit gjordt och de omständigheter, af hvilka skadeståndets belopp är beroende, behörigen styrkts, skall anstalten meddela skriftligt beslut öfver anspråket.

Nöjes skadeståndsberättigad ej med anstaltens beslut eller uppstår eljest tvist angående skadestånd, föres talan vid den underrätt, inom hvars domkrets olycksfallet ti mat eller vid hvilken arbetsgifvaren är skyldig att svara i fordringsmål.

Uti faststäldt årligt skadeståndsbelopp kan såväl den skadeståndsberättigade som försäkringsanstalt begära jemkning, derest väsentlig förändring inträder i de förhållanden, hvilka varit vid beloppets faststäl-

lande bestämmande. Kan dervid godvillig öfverenskommelse ej träffas, må talan föras vid domstol.

Utbetalning af årligt skadestånd skall eg a rum förskottsvis fyra gånger om året och, derest utbetalningen åligger försäkringsanstalt, ske i den stad eller, om anstalten har ombud å landet, hos det ombud på landet, den till skadestånd berättigade bestämmer. Öfverstiger skadeståndsbelopp icke fyratio mark, kan utbetalning deraf ske endast två gånger och, om det ej öfverskjuter tjugu mark, en gång om året.

Förutom bestämmelser om ansvar för öfverträdelser af lagen, innehåller denna slutligen åtskilliga särskilda stadganden, såsom att arbetsgivare är skyldig att öfver arbetarnes löner och andra förmåner föra och vid anfordran tillhandahålla yrkesinspektör och polismyndighet sådan bok, att derur tydligt framgår den arbetsförtjenst hvarje arbetare tillkommit; att den, som jemlikt lagen kommit i åtnjutande af skadestånd, deraf ej är hindrad att på grund af allmän lag söka godtgörelse för följderna af liden kroppsskada, med iakttagande likväl att sålunda ej må uppbäras högre belopp än det, hvarmed sådan godtgörelse öfverstiger skadeståndet; att arbetsgifvare och försäkringsanstalt derjemte äro berättigade att af tredje man, som kan till skadestånd förpligtas, utkräfva full godtgörelse för hvad de på grund af lagen nödgats utgifva; att aftal, som afser att inskränka eller upphäfva eller å annan öfverlåta i lagen stadgad rätt till skadestånd, är ogiltigt; samt att skadestånd ej må tagas i mät.

Först med ingången af detta år har lagen trädt i gällande kraft.

Äfven frågan om betryggande af arbetarnes ekonomiska ställning på ålderdomen utgjorde föremål för behandling af 1889 års arbetareförsäkringskomité. Komitén omfattade emellertid enstämmigt den åsigt, att försäkringstvång på detta område ej vore att förorda, utan att åtgärderna i detta afseende för närvarande borde afse anordnande af offentlig kontroll öfver de frivilliga arbetarepensionskassorna samt stipulerande af vissa reglementariska föreskrifter för organisationen och förvaltningen af ifrågavarande kassor. Dessa åsigter delades äfven af regeringen.

England.

Såsom af de uti år 1884 och 1891 årens arbetareförsäkringskomitéers betänkanden lemnade redogörelser för lagstiftningsarbetet på arbetareförsäkringsområdet i England framgår, har frågan om sättet för

de kroppsarbetande klassernas försörjande vid inträffande arbetsoförmåga på senare* tider allt jemt varit på dagordrnngen. Det lagstadgade försäkringstvångets berättigande har emellertid ej blifvit erkändt och framkomna förslag till obligatorisk försäkring hafva icke ledt till något resultat.

Endast emot följderna af olycksfall i arbetet hafva arbetarne ansetts böra genom lagstiftningsåtgärder betryggas; och liar dervid grundsatsen om arbetsgifvarnes personliga ansvarighet gjort sig i allt högre grad gällande.

Redan genom lag af den 7 september 1880, »the Employers’ Liability Acta tillförsäkrades arbetare ersättning för skada i följd af olycksfall i arbetet, derest ett vållande till skadan kunde ådagaläggas hos vare sig arbetsgifvaren sjelf eller ock någon, för hvilken denne hade att svara.

Denna lag befanns emellertid snart vidlådas af åtskilliga bristfälligheter, såsom att densamma icke förhindrade arbetsgivare att genom aftal med arbetarne fritaga sig från ansvarighet eller att genom upplåtande af en del utaf arbetet åt eu entreprenör undandraga sig_ ansvarighet för skada, som han eljest varit skyldig att godtgöra; och hafva under årens lopp en mängd förslag framkommit i syfte att åstadkomma såväl förändringar i lagen som ock en utvidgning af den arbetsgifvarne tillkommande ersättningsskyldighet.

Först genom en den 6 augusti 1897 utfärdad lag, »Workmen’s Compensation Act. 1897», har emellertid en definitiv lösning af frågan kommit till stånd.

Grundprincipen uti denna lag är att, om i något arbete, hvarå lagen eger tillämpning, en arbetare lider personlig skada, arbetsgifvaren skall utbetala ersättning. Såsom undantag från denna regel stadgas, att lagens bestämmelser ej äro tillämpliga i fråga om sådan skada, hvilken ej hindrar arbetaren för en tid af minst två veckor att förtjena full dagspenning på det arbete, hvari han sysselsättes, samt att ersättning oj utgår för skada, som arbetare uppsåtligen eller genom egen vårdslöshet ådragit sig. Har skadan uppkommit genom personlig vårdslöshet eller afsigtlig handling af arbetsgivare eller annan, för hvilken denne är ansvarig, står det den skadade fritt att efter eget val fordra ersättning på grund af denna eller allmän lag men ej efter båda.

Den arbetsgivare förut tillkommande rätt att genom aftal med arbetare undandraga sig ersättningsskyldighet har genom lagen borttagits. Endast för den händelse registreringsmyndigheten för hjelpkassor (the registrar of Friendly Societies), efter verkstäld undersökning af arbetsgivarens och arbetarnes afsigter, meddelar intyg derom att

en af arbetsgifvaren uppgjord plan för arbetarnes i företaget betryggande genom försäkring eller annorledes mot följderna af olycksfall icke är mindre fördelaktig för arbetarne och deras anhöriga än lagens föreskrifter, är arbetsgifvaren berättigad att, så länge intyget gäller, med arbetarne öfverenskomma att innehållet i nämnda plan skall lända till efterrättelse i stället för bestämmelserna i lagen. Dylikt intyg utfärdas på viss tid, ej understigande fem år, men kan, derest anledning dertill förekommer, när som helst återkallas.

De företag, på hvilka lagen eger tillämpning, äro jernvägs-, fabriksoch grufdrift, stenbrott; företag för anläggningar af jern vägar, hamnar, dockor, kanaler och kloaker äfvensom annat dylikt företag, derest vid arbetets utförande användas maskiner, drifna af ånga, vatten eller annan mekanisk kraft; företag för uppförande, reparerande eller nedrifvande af byggnader hållande mera än 30 fot i böjd, förutsatt att vid arbetets utförande användas antingen ställningar eller maskiner, drifna af ånga, vatten eller annan mekanisk kraft.

Den, fpr hvars räkning eu verksamhet drifves eller ett arbete verkställes, betraktas såsom arbetsgifvare och kan icke genom att med annan kontrahera om utförandet af visst arbete undandraga sig att gent emot de i detta arbete sysselsatta arbetarne ansvara för de honom i nämnda egenskap åliggande förpligtelser.

Äfven staten är underkastad bestämmelserna i lagen utom beträffande vid hären eller flottan anstälde personer.

Den, som vill göra anspråk på skadestånd enligt lagen, skall så snart som möjligt efter olyckshändelsen om densamma göra anmälan hos arbetsgifvaren samt senast inom sex månader efter olycksfallet eller, derest detta medfört döden, efter dödsfallet, framställa begäran om skadestånd.

I fråga om ersättningarna stadgar lagen följande. Har olycksfallet medfört döden och efterlemnar den omkomne anhöriga, hvilka för sitt uppehälle varit uteslutande beroende af honom, skall till dessa anhöriga utbetalas, efter hvad för dem finnes fördelaktigast, antingen en summa motsvarande den aflidnes sammanlagda arbetsförtjenst hos arbetsgifvaren under de tre år som föregått olycksfallet eller ock ett belopp af 150 pund. Sådan ersättning må i intet fall öfverstiga 300 pund. Har den aflidne ej varit anstäld hos samme arbetsgifvare under tre år, beräknas hans arbetsförtjenst under sagda tre år till 156 gånger hans medelveckoinkomst under den tid han varit hos arbetsgifvaren sysselsatt. Efterlemnar den aflidne anhöriga, som endast till någon del varit beroende af hans arbetsförtjenst, skall ersättning till dem utgå med be-

lopp enligt öfverenskommelse. Finnas ej några anhöriga efter den aflidne, utgår endast kostnaderna för läkarevård och begrafning med högst 10 pund. Har skadan ej medfört döden utan endast oförmåga, vare sig fullständig eller partiel, till arbete, utgår från och med tredje veckan efter olycksfallet till den skadade ett veckoskadestånd af högst 50 procent af den skadades medel vecko förti enst under de sista tolf månaderna eller den kortare tid han hos arbetsgifvaren haft anställning. Beloppet af veckoskadestånd, som ej må öfverstiga ett pund, bestämmes genom öfverenskommelse. Såväl arbetsgifvaren som arbetaren kan begära sådana jemkningar i beloppet, som af förändrade förhållanden betingas. Arbetsgifvaren är med hänsyn härtill äfven berättigad att tid efter annan låta på sin bekostnad undersöka den skadade af läkare. Sedan veckoskadestånd utgått under en tid ej understigande sex månader, må detsamma på arbetsgifvarens begäran ersättas genom en summa i ett för allt, hvarom parterna öfverenskomma.

Alla vid tillämpningen af lagen uppkommande frågor rörande skadestånd skola, derest öfverenskommelse ej kan träffas, afgöras genom skiljedom.

Någon fullt betryggande säkerhet för skadeståndsberättigad att verkligen utfå honom tillerkändt skadestånd synas lagens bestämmelser icke medföra. Beslut, hvarigenom skadestånd faststälts, gäller väl såsom domstolsutslag och belopp, som är till betalning förfallet, torde i följd deraf ock kunna på laglig väg uttagas, men någon förmånsrätt uti den skadeståndspligtiges egendom är icke för fordran af ifrågavarande slag medgifven. Endast i händelse skadeståndspligtig, som på grund af försäkring eger att med hänsyn till det inträffade olycksfallet uppbära något belopp, gör konkurs eller ingår ackord med sina fordringsegare eller, om det är ett bolag, träder i liqvidation, tillerkänner lagen den skadeståndsberättigade förmånen att i främsta rummet af detta belopp utbekomma sin fordran.

Frankrike.

Likasom uti England har äfven i Frankrike införandet af obligatorisk arbetareförsäkring rönt mycket starkt motstånd, och omfattande försök hafva gjorts att på frivillighetens väg bereda lösning åt arbetareförsäkringsfrågan. De resultat, som härvid vunnits, hafva emellertid visat sig så litet tillfredsställande, att nödvändigheten af eu öfvergång till den obligatoriska principen alltmera insetts.

18 Det första lagstadgande, uti hviiket den vunnit erkännande, är en den 29 juni 1894 promulgerad lag om hjelp- och pensionskassor för grufarbetare.

Enligt denna lag skall af hvarje i grufdrift anstäld arbetares eller tjenstemans aflöning månadsvis genom arbetsgifvarens försorg afdragas 4 procent, deraf hälften afser hjelpkassan och hälften pensionskassan. Till hjelpkassan erlägger dessutom arbetsgifvaren hälften och till pensionskassan lika mycket som arbetaren. Öfverstiger aflöningen 2,400 francs för år, tages endast detta belopp i beräkning. För beredande af ökad pension kunna afgifterna frivilligt ökas. Pensionsafgifterna inbetalas antingen till den af staten inrättade »Caisse nationale des retraites pour la vieillesse» eller till sådana af enskilde arbetsgivare eller föreningar af arbetsgifvare anordnade kassor, till hvilkas bildande vederbörligt tillstånd lemnats. Pensionsåldern är bestämd till 55 år, men kan på pensionsberättigads begäran framflyttas, i hviiket fall högre pension erhålles. Medelpensionen beräknas blifva 226 francs.

Det af franska regeringen (genom inrikesministern Constans) den 6 juni 1891 i deputeradekammaren framlagda förslag till lag angående ålderdomsförsäkring af arbetare m. fl., för hviiket uti nya arbetareför säkringskomiténs betänkande (del III sidd. 107 ff.) redogöres, ledde icke till något resultat.

Under åren 1891—1893 framkommo sedermera en mängd särskilda

Å O

w ^ r 1894 tillsatte

deputeradekammaren en kommission med uppdrag att taga frågan om arbetarnes ålderdomsförsörjning i öfvervägande; men något definitivt förslag från kommissionen har ännu ej framkommit.

Det förslag till olycksfallsförsäkringslag, som den 25 februari 1892 afgafs af en utaf deputeradekammaren tillsatt kommission och för hviiket nya arbetareförsäkringskomitén uti sitt betänkande (del III sidd. 98 tf.) redogjort, blef af kammaren den 10 juni 1893 med några mindre modifikationer antaget, hvarpå detsamma öfverlemnades till behandling af senaten, som hänvisade det till en kommission. Denna blef först i april 1895 färdig med sitt utlåtande och aflemnade då ett nytt förslag i ämnet, bygdt på väsentligen andra grunder än det af deputeradekammaren antagna. Sedan emellertid kommissionens förslag två gånger omarbetats men återremitterats, utsågs i början af år 1896 för frågans behandling en ny kommission, och efter det denna afgifvit sitt betänkande, blef den 24 mars 1896 ett lagförslag af senaten antaget. Med anled-

ning häraf ånyo förelagd deputeradekammaren är frågan ännu oafgjord; och då den kommission inom kammaren, som haft densamma till behandling, icke ansett senatsförslaget böra antagas utan utarbetat ett derifrån icke oväsentligt afvikande förslag, torde den slutliga lösningen kunna låta vänta på sig. I fråga särskildt om försäkringstvångets berättigande synas senaten och deputeradekammaren intaga en fast ståndpunkt emot hvarandra. Under det nemligen inom deputeradekammaren grundsatsen om arbetsgifvares skyldighet att genom försäkring säkerställa sina arbetare för möjligen uppkommande ersättningsanspråk fortfarande synes göra sig bestämdt gällande, har senaten omfattat principen om arbetsgifvares personliga ansvarighet, utan att tillerkänna arbetarne rätt att fordra annan säkerhet för behöriga fullgörandet af arbetsgifvarens förpligtelser än i lagförslaget stadgad förmånsrätt i arbetsgifvarens egendom.

De af senaten i detta afseende uttalade åsigter hafva äfven under de sista åren med mycken kraft och enighet förfäktats af de franske arbetsgifvarne i de yrken, som af lagen skulle komma att beröras.

Då en i detalj gående redogörelse för de olika förslag, hvilka här omnämnts, skulle blifva alltför vidlyftig samt frågans utgång dessutom med anledning af de stridiga åsigter, som ännu göra sig gällande rörande de hufvudprinciper, på hvilka lagstiftningen bör grundas, torde få anses alltför osäker för att något visst förslag företrädesvis synes kunna vara af intresse, har ansetts lämpligt att endast till jemförelse med andra länders lagar och lagförslag omnämna, att de förmåner, hvilka genom det af senaten den 24 mars 1896 antagna förslag skulle beredas arbetarne, äro: vid öfvergående fullständig arbetsoförmåga från tredje dagen efter olycksfallet till dess den skadade tillfrisknat ett skadestånd af minst 25 och högst 50 procent af den skadades arbetsförtjenst; vid varaktig partiel arbetsoförmåga lifränta af minst 25 och högst 50 procent af minskningen i arbetsförtjenst; vid varaktig fullständig arbetsoförmåga lifränta af högst 66% procent af förutvarande arbetsförtjensten; samt vid dödsfall räntor till efterlefvande anhöriga af minst 20 och högst 66 2 s procent af den aflidnes arbetsförtjenst.

Italien.

Det förslag till obligatorisk olycksfallsförsäkring, som af regeringen genom ministern Chimirri år 1891 framlades och som af senaten den 3 mars 1892 antogs (se nya arbetareförsäkringskomiténs betänkande,

del III sidd. 110 ff.) blef af deputeradekammaren förkastadt. Flera förslag i ämnet hafva sedermera framkommit utan att leda till något lagstadgande. Senast har af regeringen genom ministern Guicciardini den 13 april 1897 framlagts ett förslag, som blifvit af senaten antaget och är på deputeradekammarens pröfning beroende.

Detta förslag, hvars första afdelning har afseende å olycksfalls förebyggande, innehåller med hänsyn till frågan om beredande af understöd åt arbetare, som skadats genom olycksfall i arbetet, eller deras efterlefvande hufvudsakligen följande bestämmelser.

Emot olycksfall i arbetet skola försäkras arbetare anstälda: 1) vid grufdrift, stenbrott och torfmossar; vid byggen; vid gas-, elektricitetsoch telefonverk; vid fabriker, der explosiva ämnen förekomma eller användas; vid örlogs- och fartygsvarf; 2) vid följande anläggningar och arbeten, då flere än fem arbetare dervid äro anstälda: anläggning eller drift af jernvägar, transportmedel å floder, kanaler och sjöar samt spårvägar med mekanisk drifkraft; torrläggningsarbeten; anläggningar och reparationer af hamnar, kanaler och dammar; anläggningar och reparationer af broar, tunlar och vanliga vägar, vare sig de tillhöra stat eller kommun; 3) vid verkstäder, uti hvilka användes maskineri, drifvet med mekanisk eller lefvande kraft, derest flere än fem arbetare äro dervid anstälda.

Såsom arbetare anses ej den, som utför arbete i sitt hem, och ej heller den arbetsförman, hvars aflöning öfverstiger sju lire om dagen och utbetalas hvarje gång för längre tid än en månad.

Försäkringen skall ombesörjas och bekostas af arbetsgifvaren samt har till ändamål beredande af understöd vid sådana på grund af yttre våld under arbetet inträffade olycksfall, hvilka orsakat döden eller kroppsskada, som medför oförmåga till arbete under längre tid än fem dagar. Utföres arbetet för statens, läns, kommuners, konsortiers eller offentliga anstalters räkning genom entreprenör eller koncessionshafvare, åligger försäkringsskyldigheten denne.

Ersättningarne skola utgå efter följande grunder:

1) vid varaktig fullständig oförmåga till arbete med fem gånger den årliga arbetsförtjensten, dock icke mindre än 3,000 lire;

2) vid varaktig partiel oförmåga till arbete med fem gånger det belopp, hvarmed den årliga arbetsförtjensten minskats;

3) vid öfvergående fullständig oförmåga till arbete för hvarje dag från och med den sjette efter olycksfallet, så länge arbetsoförmågan varar, med hälften af medeldagspenningen;

4) vid öfvergående partiel oförmåga till arbete för hvarje dag från och med den sjette efter olycksfallet med hälften af den mistade dagliga arbetsförstjenten;

5) vid dödsfall med fem gånger den årliga arbetsförtjensten, hvilket belopp utbetalas till den aflidnes arfvingar men, i händelse sådana ej finnas, tillfaller en fond, som är afsedd att bildas för att användas till understöd åt arbetare, som icke kunnat utfå skadestånd på grund af ovederhäftighet hos arbetsgivare, hvilka försummat att taga försäkring, till understöd åt föreningar, som hafva till ändamål antingen att bispringa skadade arbetare under de första fem dagarne efter olycksfallet eller att anskaffa läkarevård åt under arbete skadade arbetare äfvensom till upprättande af pris åt uppfinnare af nya skyddsanordningar. %

Förutom nu omnämnda ersättningsbelopp åligger det arbetsgifvaren att bekosta första läkarevård och medikamenter åt den skadade.

Hvarje aftal, som afser att kringgå utbetalning af skadeersättning eller att minska den faststälda grunden för beräkning af detsamma, är ogiltigt.

Dagaflöningen beräknas genom att dela summan af den inkomst, den skadade haft under de senaste fem arbetsveckorna, med antalet verkliga arbetsdagar under samma tid. Årslönen beräknas till 300 gånger dagaflöningen men må vid skadestånds bestämmande i intet fall upptagas högre än till 2,000 lire.

Vid bestämmande af skadestånd åt lärling beräknas den minsta lön, som utbetalas till arbetare inom samma yrke och klass som lärlingen.

Under loppet af två år, räknadt från dagen för olycksfallet, ega såväl den skadade som försäkringsanstalten att begära granskning af beslut angående arbetsoförmågans beskaffenhet, derest det visat sig att första beslutet varit origtigt eller den skadades helsotillstånd förändrats.

Talan om utbekommande af skadestånd skall väckas inom ett år från dagen för olycksfallet.

Tvister om skadeståndsbeloppen afgöras, derest fråga är om tillfällig arbetsoförmåga och skadeståndsbeloppet ej öfverstiger 200 lire, af skiljenämnd, men uti alla andra fall af rättsmyndigheten å den plats, der olycksfallet inträffat.

Skadeståndsbelopp skall utbetalas inom tre månader från dagen för olycksfallet. I händelse af dröjsmål beräknas laglig ränta å beloppet. Utbetalningen sker till den skadoståndsberättigade, dock att för skadestånd, som utgår vid varaktig fullständig arbetsoförmåga, lifränta skall inköpas, derest den pretor, inom hvars domvärjo den skadade har sitt

hemvist, ej uti särskildt undantagsfall medgifver att beloppet på en gång i sin helhet utbetalas.

Den tillgång, som ligger uti skadestånd eller lifränta, kan ej öfverlåtas, förpantas eller utmätas.

Försäkringen kan ega rum antingen i den genom lag den 8 juli 1883 upprättade allmänna olycksfallsförsäkringsanstalten (Cassa nazionale d’assicurazione per gli infortuni degli operai sul lavoro) eller ock i sådan enskild försäkringsinrättning, som eger tillstånd att meddela försäkring enligt lagen.

Befriade från försäkringspligt äro: 1) staten för sådana arbetare, som genom särskilda författningar äro tillförsäkrade understöd vid olycksfall i arbete; 2) arbetsgivare, hvilka bildat eller bilda af regeringen erkända understödskassor, under vilkor att dessa kassor ordnas så, att de allt framgent blifva tillräckliga för minst 500 arbetare, att från dem i händelse af olycksfall utbetalas minst lika höga ersättningsbelopp som de i lagen stadgade, samt att kassorna såsom säkerhet för sina förbindelsers fullgörande efter departementets för åkerbruk, handel och industri bestämmande deponera ett belopp, motsvarande minst fem gånger summan af de årliga premier, som i händelse försäkring i den allmänna försäkringsanstalten egt rum, bort till densamma erläggas; 3) industriidkare, hvilka förenat sig till syndikat för ömsesidig försäkring i kraft af stadgar, som behörigen gillats af ministern för åkerbruk, handel och industri, med iakttagande att dylikt syndikat skall omfatta minst 4,000 arbetare och hafva i statsobligationer deponerat en säkerhet, motsvarande tio lire för hvarje arbetare intill högst 500,000 lire, samt att till sjmdikatets kassa skall årligen förskottsvis inbetalas, första året hälften af de afgifter, hvilka skulle erlagts till statens kassa, och under de följande åren en i enlighet med de under näst föregående året utgjorda skadeersättniugar bestämd premie; samt 4) jernvägsbolag, så framt de ändra stadgarne för sina pensions- och understödskassor så, att de blifva öfverenstämmande med hvad som stadgas i lagen.

Inom en månad efter lagens trädande i kraft skall innehafvare af försäkringspligtigt företag hos prefekten i provinsen anmäla företagets beskaffenhet och antalet deri anstälde arbetare, och inom en månad efter det dylik anmälan skett skall försäkringsaftal med behörig försäkringsanstalt afslutas. Beträffande nytt företag skall såväl anmälan vara gjord som försäkringskontrakt afslutadt inom tio dagar efter det arbetet påbörjats. Inom femton dagar efter det försäkringsaftal ingåtts skall arbetsgifvare antingen direkt eller genom kommunalordföranden derom underrätta prefekten, som har att vid hvarje 'månads

slut till departementet för åkerbruk, handel och industri insända fullständig förteckning öfver de försäkringskontrakt, hvilka under månaden blifvit hos honom anmälda.

Försummar arbetsgifvare att inom föreskrifven tid fullgöra försäkringsskyldigheten eller att behörigen förnya försäkring eller att fullständiga densamma vid inträffande ökning i arbetarnes antal eller föranleder han försäkringsaftalets upphäfvande, är han för hvarje dag, som förgår intill dess aftal ingåtts, förnyats eller fullständigats, förfallen till böter af fem lire för hvarje arbetare. Sammanlagda bötesbeloppet må dock ej öfverstiga 4,000 lire. Uppkommer under tiden olycksfall, är sådan arbetsgifvare derjemte pligtig att utbetala icke allenast samma skadestånd, som det skulle tillkommit försäkringsanstalt att utgifva, utan jemväl ett lika stort belopp till den här ofvan omnämnda fond.

Arbetsgifvare, som tagit försäkring eller fullgjort de vilkor, som för hvarje särskildt fall erfordras för befrielse från försäkringspligt, är fritagen från civilrättsligt ansvar för olycksfall under arbete, för så vidt icke olycksfallet orsakats af sådan rättsstridig handling af arbetsgifvaren eller annan, för hvilken han är ansvarig, att den skall beifras af allmän åklagare. I sådant fall tillkommer nemligen arbetsgifvaren icke allenast att till den skadade utgifva det belopp, hvarmed på civilrättslig väg bestämdt skadestånd kan öfverskjuta försäkringssumman, utan äfven att godtgöra försäkringsanstalten, hvilken det i allt fall åligger att utbetala försäkringsbeloppet, detta belopp jemte de kostnader, som med utbetalningen kunna varit förenade.

Schweiz.

Genom folkomröstning den 21 november 1890 beslöts följande nya artikel i förbundsförfattningen:

»Förbundet skall på lagstiftningens väg införa sjuk- och olycksfallsförsäkring och dervid taga hänsyn till redan befintliga sjukkassor.

Försäkringen kan göras obligatorisk för hela befolkningen eller ock för särskilda klasser af densamma.»

Med anledning häraf hafva förslag till såväl sjuk- som olycksfallsförsäkring uppgjorts och äro för närvarande under behandling. Förslaget till olycksfallsförsäkring, sådant det blifvit af nationalrådet den 13 oktober 1897 antaget, innehåller hufvudsakligen följande bestämmelser.

24 Förförsäkringen upprättas en för hela edsförbundet gemensam olycksfallsförsäkringsanstalt. De med inrättandet och förvaltningen af anstalten förenade kostnader bestridas af staten, som äfven till vederbörande sjukkassor för deras deltagande i anstaltens verksamhet utgifver lämpliga förvaltningsbidrag.

För anstaltens skötande inrättas en särskild styrelse (das eidgenössische Versicherungsamt), bestående af eu direktör, två eller tre vice direktörer samt nödiga biträden, alla antagna af förbundsrådet och aflönade af staten. Vid utöfvandet af sin verksamhet eger styrelseu derjemte påkalla medverkan af försäkringsinspektoraten samt de af staten inrättade eller inregistrerade sjukkassorna. Hela landet indelas af förbundsrådet uti distrikt (inspektionsbezirke), för hvart och ett af hvilka upprättas ett försäkringsinspektorat, bestående af en försäkringsinspektör med nödiga biträden, likaledes antagna af förbundsrådet och aflönade af staten. Försäkringsinspektoraten äro, hvarje inom sitt distrikt, verkställande organ för försäkringsanstalten och stå under försäkringsstyrelsens omedelbara öfverinseende.

Vid sidan af försäkringsstyrelsen ställes ett försäkringsråd bestående af, förutom direktören och vice direktörerna i försäkringsstyrelsen, från sex till sexton ledamöter, af hvilka minst tre skola vara till anstalten afgiftspligtiga arbetsgifvare och minst tre uti anstalten försäkrade personer. Förbundsrådet bestämmer antalet ledamöter samt utser dem för en tid af tre år i sänder. Platserna uti försäkringsrådet äro att anse såsom förtroendeposter, men äro innehafvarne underkastade tjenstemannaansvar. Försäkringsrådet bar att öfverlägga om bos anstalten förekommande vigtigare frågor samt att till vederbörande afgörande myndighet afgifva förslag till beslut i sådana frågor.

Förbundsrådet eger meddela de närmare bestämmelser, som finnas erforderliga i afseende å såväl försäkringsstyrelsens och försäkringsinspektoratens som försäkringsrådets verksamhet och arbetssätt m. m.

Uti försäkringsanstaltens handhafvande ega dessutom på begäran sådana föreningar taga del, hvilka redan blifvit eller framdeles blifva bildade af personer tillhörande samma yrkesgren eller sins emellan lika yrkesgrenar i ändamål att bevara eller befordra yrkesintressena. Rörande sättet och vilkoren för sådant deltagande, hvilket hufvudsakligen skall afse frågor rörande dels fastställande af grunder för bedömande i hvilka fall olyckshändelse må anses föreligga, dels åtgärder till förekommande af olycksfall och dels fastställelse och förändring af farlighetstariffen samt indelningen uti farlighetsgrader, eger förbundsrådet

meddela erforderliga bestämmelser med iakttagande dock af grundsatsen att arbetare och arbetsgifvare göras lika berättigade sins emellan.

I fråga om försäkringens omfång stadgas att hvarje enligt sjukförsäkringslagen0) försäkringspligtig person är uti olycksfallsförsäkringsanstalten försäkrad mot de ekonomiska följderna af kroppsskada orsakad genom olycksfall, försåvidt deraf följer döden eller varaktig kroppsskada eller sjukdom, som varar längre tid än sex veckor. I sistnämnda fall gäller försäkringen endast den tid sjukdomen varar öfver sex veckor. Försäkringen afser hvarje dylikt olycksfall, ehvad det uppkommer under arbete eller ej.

Obligatoriskt försäkrade äro på grund af dessa bestämmelser alla manliga eller qvinliga personer af öfver 14 års ålder, hvilka icke utöfva sjelfständig verksamhet, utan äro anstälda uti inländska eller vissa med sådana likstälda, af utländingar drifna rörelser eller hos inländska husbönder vare sig mot lön eller såsom frivilliga, elever eller lärlingar utan ersättning. Rörelser tillhörande edsförbundet, kantoner eller menigheter äro härvid jemväl inbegripna. Från försäkringspligt äro dock undantagna personer, som hafva mera än 5,000 francs i årlig inkomst. Försäkringspligt kan derjemte genom beslut af de röstegande inom hvarje försäkringskrets °°) eller kanton åläggas daglönare och utöfvare af hemindustri inom kretsen eller kantonen.

Så snart ingen af de förutsättningar, hvilka grunda försäkringspligt, längre förefinnes i afseende å en obligatoriskt försäkrad person, upphör hans försäkring att gälla, dock att sådan person, derest han utan afbrott minst tre månader, räknadt tillbaka från den dag försäkringen upphörde, varit i anstalten obligatoriskt försäkrad samt under loppet af de nästpåföljande fyra veckorna träffas af olycksfall, eger samma rätt gent emot anstalten som förut, för såvidt olycksfallet egde rum inom landet och den skadade icke har rätt till ersättning från annan försäkringsanstalt.

Utom obligatorisk försäkring mottager anstalten äfven frivillig sådan. Hvarje arbetsgifvare är nemligen enligt lagen berättigad att bekomma försäkring i anstalten under samma vilkor som eu obligatorisk medlem af en utaf staten inrättad sjukkassa under förutsättning att han såsom arbetsgifvare är till premiebetalning till anstalten förpligtad samt tillika är frivillig medlem af sjukkassa. Anstaltens verksamhet för frivillig

*) Förslag till sjukförsäkringslag antogs af nationalrådet (lön 12 oktober 1897.

**) Uti sjukförsäkringslagen indelas landot uti »Versicherungskreise» omfattande i rogol minst 8,000 invånare.

försäkring kan dessutom genom beslut af förbundsrådet ytterligare utvidgas.

Träffas försäkrad person af olycksfall, som medför eller kan antagas komma att medföra varaktig kroppsskada eller sjukdom, åligger det honom att härom ofördröjligen underrätta eller låta underrätta arbetsgifvaren eller dennes ställföreträdare i rörelsen eller den sjukkassa, uti hvilken han är delegare, eller ock kantons- eller ortspolisen för sjukkassans meddelande. Likaledes åligger det arbetsgifvare att, så snart han eller hans ställföreträdare erfarit att en arbetare träffats af dylikt olycksfall, derom underrätta vederbörande sjukkassa. Underlåtes eller uppskjutes utan laga förfall sådan anmälan, är den felande förfallen till straff, hvarjemte på den förflutna tiden belöpande sjukpenning antingen helt och hållet eller delvis förverkas.

Efter erhållen kännedom om inträffadt olycksfall skall föreståndaren för sjukkassan ofördröjligen verkställa undersökning för utrönande af förloppet vid olycksfallet, orsakerna till detsamma och de deraf redan uppkomna följder äfvensom meddela försäkringsinspektoratet resultatet af undersökningen. Försäkringsanstalten kan antingen sjelf eller genom sjukkassan låta verkställa den ytterligare utredning, som finnes erforderlig.

De med dessa undersökningar och utredningar förenade utgifter bestridas af anstalten och ingå bland dess förvaltningskostnader.

I fråga om de ersättningar, som från anstalten utgå, stadgas följande. Från och med utgången af sjette veckan, efter det olycksfallet inträffade, erhåller den skadade, förutom nödig sjukvård, en sjukpenning, som, derest skadan medfört fullständig arbetsoförmåga, utgår med 60 procent af den skadades dagspenning, dock ej öfver 7 francs 50 centimes om dagen, och i händelse af partiel arbetsoförmåga med en efter minskningen i arbetsförmågan jemkad del af nämnda belopp. Uppstår af skadan varaktig arbetsoförmåga, erhåller den skadade en lifränta, motsvarande sextio procent af hans årsförtjenst. Uti synnerligt svåra fall af fullständig arbetsoförmåga i förening med nödstäld belägenhet kan dock såväl sjukpenning som lifränta förhöjas ända till ett belopp, motsvarande hela årsförtjensten. En gång faststäld ränta kan, i händelse skadan sedermera visar sig vara afsevärdt större eller mindre än vid tiden för fastställelse^ höjas eller minskas. Har den skadade vid tiden för olycksfallet ännu ej kommit i åtnjutande af normalaflöning för vuxen person, skall vid bestämmandet af lifräntans storlek från den tid, då den skadade, derest olycksfallet ej inträffat, sannolikt skulle hafva erhållit normallön, denna läggas till grund för beräkningen. Dervid må dock ej beräknas högre normallön än för en tjugufemåring.

27 Medför olycksfallet döden, betalar anstalten begrafningskostnaden med högst 60 francs samt derjemte till den omkomnes efterlefvande följande räntor i procent af den aflidnes årssförtjenst,. nemligen: till enka, så länge hon lefver ogift, 30 procent; till enkling, så länge han lefver ogift, derest han antingen är eller inom fem år från hustruns död blifver varaktigt oförmögen till arbete, 20 procent; till hvarje äkta barn, intill tillryggalagda 16 år, 15 procent eller, om båda föräldrarne äro döda, 25 procent, samt till anförvandter i uppstigande led och syskon, hvilka ej tillryggalagt 16 år, tillhopa 20 procent till lika fördelning dem emellan. Sammanlagda beloppet af dessa räntor må ej öfverstiga 50 procent af årsförtjensten.

Har äktenskap ingåtts efter olycksfallet eller lefva makarne vid dödsfallet skilda, har den efterlefvande ej rätt till ersättning. Oäkta barn, hvilka på lagligt sätt adopterats eller legitimerats, hafva samma rätt som äkta. Likaså annat oäkta barn efter moder samt efter fader, derest faderskapet styrkes antingen genom domstols utslag eller trovärdigt skriftligt erkännande. I sistnämnda fall utgår räntan såsom om båda föräldrarne vore döda.

Gifter sig enka, som uppbär ränta af anstalten, erhåller hon i ett för allt tre gånger årsräntan. År ränteberättigad bosatt i utlandet eller uppgår räntan ej till 100 francs om året, eger försäkringsstyrelsen besluta densammas inlösande mot en summa i ett för allt.

Räntebelopp, äfvensom tiden, från hvilken räntan skall utgå, bestämmes af styrelsen, som å densamma utfärdar särskildt räntebref.

Försäkringsstyrelsen eger afslå begäran om ränteersättning, derest då anspråket väcktes mera än ett år förflutit efter olycksfallet samt anstaltens organ icke före utgången af nämnda tid erhållit kännedom om olycksfallet.

Ränta utbetalas förskottsvis hvarje månad genom postverket.

Har försäkrad uppsåtligen eller genom straffbart tillvägagående ådragit sig kroppsskada eller döden, kunna såväl han som hans efterlefvande förklaras helt och hållet eller delvis förlustige sina rättigheter gent emot anstalten. Dessutom kan anstaltens styrelse i sådant fall, likasom om försäkrad under simulerande af skada framställer anspråk mot anstalten, eller om, sedan ränta börjat utgå, befinnes, att skadan trätfat personen i fråga under tid, då han ej var försäkrad, förklara honom utesluten från anstalten för en tid af högst fem år. Vid grof vårdslöshet af den skadade kan afkortning uti de till honom eller hans efterlefvande utgående belopp ega rum till högst hälften.

28 För hvarje försäkrad person skall till anstalten erläggas en premie, bestämd med hänsyn till farlighetsgraden af det arbete, hvari han är sysselsatt, samt den försäkrades arbetsförtjenst. För sådant ändamål uppgöres af försäkringsstyrelsen en farlighetstariff, hvarefter anstalten med ledning af denna hvarje år före den 1 oktober verkställer indelning af de försäkrade med hänsyn till farlighetsgraden af de särskilda yrkena. Denna indelning kan när som helst, då anledning dertill förekommer, af styrelsen ändras. Storleken af dagspremien för hvarje försäkrad bestämmes af vederbörande sjukkassa. Af premierna såväl för obligatoriskt som frivilligt försäkrad person betalar staten tjugu procent. För försäkrad, som är anstäld i annans tjenst, bidrager arbetsgifvaren med sextio procent samt den försäkrade sjelf med tjugu procent. Premierna, med undantag af den på staten belöpande andel, inbetalas förskottsvis hvarje månad till anstalten eller sjukkassan genom arbetsgivare eller, i fråga om obligatoriskt försäkrade daglönare och utöfvare af hemindustri samt frivilligt försäkrade, af den försäkrade sjelf.

Den på försäkrad belöpande andel i premie eger arbetsgivare godtgöra sig endast genom afdrag på lön. Aftal mellan arbetsgifvare och arbetare, afseende höjning af den senares bidrag är ogiltigt och medför för arbetsgifvaren straffpåföljd.

Har den, som på grund af beslut utaf försäkringskrets eller kanton är försäkringspligtig, icke inom tre månader erlagt förfallen premie, har försäkringskretsen att inbetala densamma med regressrätt till den försäkrade. Kantonen är gent emot försäkringsanstalten ansvarig för fullgörandet af kretsens förbindelser i detta afseende.

Arbetsgifvare, som oaktadt erhållen påminnelse underlåter att erlägga förfallen premie, kan af försäkringsstyrelsen åläggas att utöfver denna till anstalten inbetala ett belopp, motsvarande intill fem gånger den resterande premien.

Försäkringsanstaltens eller kretsens fordringar af premier m. m. kunna omedelbart exekutivt uttagas och utgå i händelse af konkurs med förmånsrätt.

För erhållande af de nödiga medlen till bestridande af anstaltens utgifter tillämpas det s. k. kapitaldeckungssystemet och försäkringsstyrelsen fastställer en tariff för beräkningen af det kapital, som till betäckande af utgående räntor erfordras.

De årliga öfverskott, som uppstå af anstaltens rörelse, skola helt och hållet eller till någon del användas till bildande af dels en allmän och dels en särskildt för olyckshändelser af större omfattning (massenunfälle) afsedd reservfond.

29 Senast den 15 september hvarje år skall försäkringsstyrelsen hafva aflemnat årsberättelse och årsräkning för nästförégångna året till förbundsrådet, som framlägger dem till granskning af förbundsförsamlingen.

För afgörande af tvister, som vid sjuk- och olycksfalls försäkringslagarnes tillämpning kunna uppkomma, skall inrättas en särskild domstol, benämnd »Bundesversicherungsgericht» och bestående af sju domare med fem suppleanter, utsedde för sex år i sänder af förbundsförsamlingen. Platserna i domstolen äro förtroendeposter, men deras innehafvare äro underkastade tjenstemannaansvar. Domstolen är sista instans i alla frågor, som kunna hänskjuta till densamma samt afgör derjemte omedelbart vissa i lagen uppräknade tvistefrågor.

Förutom föreskrifter om åtgärder till förekommande af olycksfall, innehåller lägen slutligen straff- samt öfvergångsbestämmelser.

Rumänien.

Första uppslaget till införande af arbetareförsäkring i Rumänien gafs år 1894, då af handels- och jordbruksministern Carp framlades ett förslag till ordnande af förhållandena vid bergverksdriften i riket, innehållande jemväl bestämmelser till betryggande af arbetarne i dithörande yrken mot de ekonomiska följderna af inträffande oförmåga till arbete.

Detta förslag blef med en del modifikationer af lagstiftande församlingen antaget, och den 2° 1895 utfärdades en lag under be-

nämning »Berggesetz».

Med hänsyn till arbetareförsäkringen innehåller lagen bestämmelser om inrättande af dels hjelpkassor, afseende fall af öfvergående arbetsoförmåga, dels ock en allmän pensionskassa för fyllande af de uppgifter, hvilka tillkomma icke endast en olycksfalls-, invaliditets- och ålderdomsförsäkringsanstalt, utan äfven en enke- och pupillkassa.

I afseende å pensionskassan innehåller lagen hufvudsakligen följande bestämmelser.

Kassan, uti hvilken samtliga arbetare i bergverk, stenbrott och alla med dessa näringsgrenar i samband stående anstalter eller fabriker skola vara delegare och som förvaltas af staten, afser beredande af pensioner och understöd åt delegare, hvilka till följd af olycksfall, sjukdom eller ålderdom blifvit oförmögne till arbete, äfvensom åt delegarnes enkor och barn.

30 Kassans inkomster utgöras af:

1) bidrag af arbetarne sjelfve till belopp motsvarande två procent af hvarje arbetares aflöning, hvilka bidrag det åligger vederbörande arbetsgivare att å aflöningarne innehålla och månatligen till hufvudkassan inbetala;

2) bidrag af arbetsgifvarne, för en hvar motsvarande sammanlagda summan af arbetarnes i företaget bidrag;

3) skänker eller annat som kassan kan tillvinna sig;

4) böter och tilläggsafgifter, hvilka arbetsgifvare, som icke ställa sig föreskrifterna i lagen till efterrättelse, kunna åläggas att utgifva;

5) räntor å kassans fonderade medel;

6) öfverskott, som kan uppstå vjd liqvidation af hjelpkassa.

Derest kassans tillgångar komma att öfverstiga ett belopp motsvarande omkring fem gånger alla utgifter för ett år, kunna arbetarnes och arbetsgifvarnes bidrag minskas i förhållande till öfverskottet.

I fråga om understöd och pensioner, som skola af kassan utgå, innehåller lagen följande.

I händelse af olycksfall, som orsakar arbetsoförmåga under längre tid än tre veckor eller inom sex månader medför döden, utgår i procent af den skadades eller dödades arbetsförtjenst,

derest arbetsoförmågan ej varar öfver sex månader:

till familjefader, som vårdas i sitt hem ................................. 50 procent

» familjefader, som vårdas å sjukhus..................................... 35 »

» ogift, som vårdas i sitt hem.............................................. 30 »

» ogift, som vårdas å sjukhus ................................................. 15 » ;

derest arbetsoförmågan varar längre än sex månader eller finnes blifva beständig:

till familjefader, om oförmågan är fullständig .................... 60 procent

» familjefader, om oförmågan är partiel ............................... 35 »

» ogift, om oförmågan är fullständig ..................................... 45 »

» ogift, om oförmågan är partiel ......................................... 20 » ;

derest olycksfallet medför döden:

till enka lifstidsränta af.................................................................... 20 procent

» hvarje äkta barn till fylda 16 år en årlig ränta af......... 15 »

Sammanlagda beloppet af de till enka och barn utgående räntor må ej öfverstiga 60 procent af den aflidnes arbetsförtjenst.

Enka, som gifter om sig, förlorar sin pensionsrätt.

Ålderdomspension erhåller arbetare, som uppnått 54 lefnadsår samt under minst 30 år betalat afgifter till kassan.

Pensionen utgår med 60 procent af arbetsförtjensten.

1 händelse arbetsoförmåga, vare sig öfvergående eller varaktig, uppkommer genom sjukdom, som arbetare ådragit sig vid utöfningen af sitt yrke, är han, under förutsättning att han erlagt afgifter under minst 10 år, berättigad att erhålla understöd eller pension, som, beroende af det antal år afgifter erlagts, utgår för familjefader med minst 20 och högst 60 procent af arbets fort] ensten samt för ogift med minst 10 och högst 45 procent af arbetsförtjensten.

Vid delegares i kassan frånfälle af annan orsak än olycksfall utgår:

till enka, som varit gift med den aflidne minst tre år och icke har några barn, derest mannen erlagt afgifter för 10 år, en summa i ett för allt af 30 lei, hvilka vid begrafningen utbetalas, samt, derest mannen erlagt afgifter för längre tid än 10 år, pension vexlande från 10 till 20 procent af mannens aflöning beroende af antalet år, för hvilka afgifter erlagts;

till enka, som varit gift med den aflidne minst tre år och har barn, derest mannen erlagt afgifter för mindre än 10 år, en summa i ett för allt af 50 lei, hvilka vid begrafningen utbetalas, samt, derest mannen erlagt afgifter för 10 år eller längre tid, pension vexlande från 20 till 60 procent af mannens aflöning, beroende af antalet år, för hvilka afgifter erlagts.

I händelse af modrens omgifte eller död utgår till hvart och ett af barnen intill dess det fylt 16 år 15 procent af fadrens arbetsförtjenst. Sammanlagda beloppet af barnens pensioner må dock icke öfverstiga beloppet af den pension, som för hvarje särskildt fall skulle utgå till enka med barn.

Någon garanti för att pensionskassan kan fullgöra de förbindelser, densamma enligt lagen tillkomma, finnes emellertid icke, utan skola i händelse kassans tillgångar visa sig otillräckliga, understöd och pensioner minskas i den mån kassans ställning det fordrar.

Afgifterna till pensionskassan bestämmas med hänsyn till årslönen, som beräknas antingen efter medelaflöningen under senaste året eller genom att multiplicera en dagaflöning under senaste året med talet 270. Arbetare, som af annan anledning än i lagen förutsättes upphör med sitt arbete för längre tid än ett år, skall, för att fortfarande få åtnjuta de fördelar pensionskassan erbjuder, under tiden sjelf inbetala såväl sina egna som de eljest på arbetsgifvaren belöpande andelar i afgifterna. Efter förloppet af ett år mottagas dock icke längre några afgifter och arbetaren går förlustig sin delegarerätt i kassan.

De vid öfvergående arbetsoförmåga beviljade belopp utgå endast så länge oförmågan varar.

32 Har någon afsigtligt eller med berådt mod försatt sig sjelf eller genom fortgående dåligt uppförande, dryckenskap eller annan last eller slagsmål kommit i tillstånd af arbetsoförmåga, eller är olycksfall, som drabbat någon, orsakadt af en utaf honom sjelf begången lagstridig eller brottslig handling, är han ej berättigad att på grund af den arbetsoförmågan eller det olycksfallet erhålla pension.

Utesluten från delegarerätten i kassan blifver den, som tvingar annan arbetare att deltaga i strejk eller hindrar den, som ej vill deltaga i strejk, från att arbeta, likasom äfven den, som blifver straffad för förbrytelse eller brott. Erhåller sådan arbetare åter plats, betraktas han såsom om han ej förut tillhört kassan.

Arbetare, som utan eget förvållande såsom genom arbetets upphörande, inkallande i militärtjenst o. d. mister sin plats men sedermera åter erhåller sådan, eger deremot tillgodoräkna sig sina förut erlagda afgifter.

Den tid, en arbetare uppburit pension på grund af öfvergående oförmåga till arbete, räknas honom äfven till godo vid senare förekommande pensionsfastställelse.

Arbetsgivare åligger att föra särskilt register öfver hos honom anstälde arbetare och de till dem utgående löner. Underlåtenhet häraf straffas med böter.

Likaledes åligger det arbetsgivare vid äfventyr af böter att ofördröjligen om inträffadt olycks- eller dödsfall göra anmälan hos bergverksförvaltningen och pensionskassan.

Har arbetsgifvare eller hans ställföreträdare genom vårdslöshet, försumlighet eller uppenbart egensinne orsakat olycksfall, eller har sådant inträffat i följd deraf att föreskrifna åtgärder till förekommande af olycksfall icke iakttagits, är arbetsgivaren pligtig att till kassan inbetala den summa, som erfordras för att arbetaren eller hans arfvingar skola kunna under den tid, understöd eller pension enligt lagens bestämmelser bör utgå, erhålla arbetarens fulla lön.

Rörande tillvägagåendet vid understöds eller pensioners sökande, beviljande och utbetalande m. m., hvarom föreskrifter i lagen saknas, skola bestämmelser på administrativ väg meddelas.

Österrike.

Nya arbetare försäkringsko mitén redogör uti sitt betänkande (del III sidd. 87—89) för ett af regeringen år 1891 framlagdt lagförslag, af-

seende dels den obligatoriska olycksfallsförsäkringens utsträckande till åtskilliga i lagen den 28 december 1887 (1884 års komitébetänkande del II sidd. 110—123 samt 301) ej omnämnda yrken, dels inrättande af frivillig försäkring och dels genomförande af vissa ändringar i 1887 års lags bestämmelser särskild! rörande reservfonderna.

Såvidt sistnämnda lagändringar angick, blef förslaget af riksdagen förkastadt, men i öfrigt antogs detsamma med några modifikationer, och den 20 juli 1894 utfärdades en lag om utvidgning af olycksfallsförsäkringen.

Beträffande de nya yrken, som genom lagen inkommit uti den obligatoriska försäkringen, öfverensstämmer lagen med förslaget utom hvad angår rörelser för jernvägsdrift. I afseende å dessa skulle nemligen enligt förslaget endast frivillig försäkring ifrågakomma beträffande den del af personalen, å hvilken icke redan 1887 års lag egde tillämpning. 1894 års lag stadgar deremot, att alla dylika rörelser, oafsedt hvilken drifkraft som användes, äro underkastade försäkringspligt samt tillägger dem derjemte en särskild undantagsställning i så måtto, att dels hela beloppet af de en arbetare uti sådan rörelse tillkommande löneförmåner, kilometer- och timpenningar deri äfven inräknade, utan iakttagande af någon uti 1887 års lag förekommande inskränkning, räknas dem till godo vid försäkringen, dels ock arbetsgifvaren ålagts att bekosta hela afgiften till försäkringsanstalten.

I fråga om den frivilliga försäkringen öfverensstämmer lagen med förslaget, dock att i lagen särskild! upptagits tillstånd för förening eller förbund, som har till ändamål att utgöra frivillig brandkår, att för sina medlemmar taga frivillig kollektivförsäkring mot olycksfall, som kan inträffa under tjenstgöring vid kåren.

Med utfärdandet af 1894 års lag har emellertid lagstiftningsarbetet inom olycksfallsförsäkringsområdet icke ansetts afslutadt, utan pågå sedan år 1895 inom det vid inrikesministerns sida stälda försäkringsrådet förberedande arbeten för ytterligare lagstiftningsåtgärders vidtagande. Några officiela förslag hafva dock, såvidt kändt är, ännu icke framkommit.

Sedan flera år tillbaka hafva uti riksdagen uttalanden om angelägenheten af införandet af ålderdoms- och invalidit.etsförsäkring för arbetare förekommit och den 9 maj 1895 förklarade inrikesministern markis Bacquehem, att frågan utgjorde föremål för undersökning från regeringens sida. Den 7 juni samma år framlades i riksdagen af doktor

34 Ebenlioch m. fl. ett förslag till hufvudgrunder för blifvande lagstiftning rörande ålderdomsförsäkring.

För denna skulle inrättas en särskild ålderdomsförsäkringsanstalt, uti hvilken alla arbetare, på hvilka olycksfallsförsäkringslagarne ega tilllämpning, skulle vara försäkrade.

Till pensionsafgifterna skulle bidrag lemnas af arbetsgifvarne med 70 procent, af staten med 20 procent och af arbetarne sjelfve med 10 procent.

Pension skulle erhållas senast vid fylda 60 år.

Något lagförslag i ämnet föreligger ännu icke från regeringens sida.

Tyskland.

Uti tyska riksdagen är för närvarande under behandling ett af regeringen den 17 november 1896 framlagdt förslag till ändringar uti olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Nu gällande bestämmelser å detta område innehållas uti lagen den 6 juli 1884 med dertill genom lagen den 28 maj 1885 gjorda tillägg, afseende den egentliga industrien och transportväsendet till lands m. m., lagen den 15 mars 1886 angående i tyska rikets tjenst anstälde personer, lagen den 5 maj 1886, omfattande landtbruk och skogshushållning, lagen den 11 juli' 1887, rörande vid byggnadsarbeten sysselsatte personer samt lagen den 13 juli 1887, afseende sjöfolk. (1884 års arbetareförsäkringskomités betänkande, del II, siddi. 53—104.)

Af dessa lagar skulle enligt det nu föreliggande förslaget endast lagen den 15 mars 1886, angående i rikets tjenst anstälde personer, lemnas oförändrad.

Beträffande de öfriga omnämnda lagarne framgår af komiténs redogörelse, att de samtliga äro bygda på samma hufvudprinciper, och att de väsentligaste skiljaktigheterna, hvilka hafva sin grund uti de för de olika yrkesgrupperna säregna förhållandena, angå försäkringsanstalternas organisation och förvaltning.

Någon sammanfattning af samtliga bestämmelser uti en gemensam lag har visserligen icke heller nu ifrågasatts, utan särskilda ändringsförslag äro för de olika lagarne uppgjorda. Då emellertid öfverensstämmelsen mellan förslagen är synnerligen stor samt de vigtigaste af de tillämnade ändringarna äro afsedda att genomföras uti hela lagstiftningen, har det synts lämpligt att här, likasom för öfrigt äfven

skett uti den tyska regeringens framställning åtföljande allmänna motivering, betrakta samtliga lagarne såsom en.

Hvad dervid angår de föreslagna ändringarnes beskaffenhet framhålles uti motiveringen, hurusom det visat sig, att lagstiftningen på ifrågavarande område icke allenast till sina grunddrag utan äfven uti de väsentligaste detaljerna är ändamålsenligt ordnad, men att vid tillämpningen en del brister kommit i dagen, hvilkas afhjelpande ansetts önskvärdt.

Sålunda har i främsta rummet utvidgningar i särskilda rigtningar af försäkringens omfång funnits behöfliga. I sådant afseende märkes till en början, att enligt gällande bestämmelser arbetare uti en del yrken, såsom timmermans-, taktäckare-, snickare-, målare- och glasmästareyrkena m. fl., hvilkas verksamhet omfattar dels rena verkstadsarbeten och dels arbeten för husbyggnader, derest verkstadsrörelsen icke drifvits fabriksmessigt, varit försäkrade endast såvidt deras arbete afsett byggnadsverksamheten. Häraf hafva åtskilliga oegentligheter orsakats, såsom exempelvis att en uti dylikt företag anstäld arbetare kunnat, utan att lemna verkstadslokalen, under loppet af en dag flere gånger ingå uti och åter lemna försäkringen. Till undvikande häraf föreslås, att hvarje rörelse, som befattar sig med byggnadsarbete, skall i hela sitt omfång vara underkastadt försäkringspligt. Vidare skall, enligt förslaget, en uti försäkringspligtig rörelse anstäld arbetare vara betryggad mot följderna af olycksfall, som kan drabba honom icke allenast uti hans ordinarie verksamhet utan uti hvarje arbete, hvartill han af arbetsgifvaren användes. Af yrken, livilka förut icke varit underkastade försäkringspligt, skulle dessutom intagas dels handelsrörelser, hvad beträffar arbetare sysselsatte i magasin samt med varutransporter, och dels hafs- och kustfiskerierna samt sjöfartsnäring, som bedrifves med mindre segelfartyg än sådana, som hålla 50 kubikmeters bruttorymd.

Äfven möjligheten att genom yrkessamfundens reglementen ytterligare utvidga den obligatoriska försäkringen har uti förslaget vidgats, i det nemligen den för några yrken redan förut införda bestämmelsen att försäkringspligt kan åläggas arbetsgivare, hvars årsförtjenst icke öfverstiger 2,000 mark och som icke regelbundet sysselsätter minst en aflönad arbetare, genomförts uti hela lagstiftningen. I sammanhang härmed har dylik arbetsgivare uttryckligen tillerkänts rätt att försäkra sig, hvarjemte bestämmelse intagits derom, att den frivilliga försäkringen skall genom reglemente kunna utsträckas äfven till arbetsgivare med högre årsförtjenst än 2,000 mark.

36 Jemväl i fråga om de ersättningar, hvilka genom försäkringen afses att beredas skadad arbetare eller omkommen arbetares anhöriga, hafva några förändringar ansetts erforderliga. Sålunda har en inskränkning uti karenstiden uti vissa fall funnits af omständigheterna påkallad, och innehåller förslaget i detta hänseende att, om på sjukförsäkring grundad rätt till sjukpenning före ingången af fjortonde veckan efter dödsfallet upphör, men den skadade ännu lider af arbetsoförmåga, som, derest karenstiden vore ute, skulle berättiga honom till olycksfallsränta, yrkessamfundet skall från och med den dag, då sjukpenningen upphör att utgå, utgifva olycksfallsränta till belopp motsvarande sjukpenningen.

Vidare föreslås att för beredande af högre ersättningar åt anhöriga efter sådana genom olycksfall omkomna arbetare, hvilkas arbetsförtjenst på grund af förut liden kroppsskada vid dödsfallet varit förminskad, vid beräkningen af den ersättning, som till de efterlefvande skall utgå, beloppet af förut uppburen olycksfallsränta må kunna läggas till verkliga arbetsförtj ensten.

Såsom ytterligare förmåner till efterlefvande innehåller förslaget att, om afliden arbeterska efterlemnar man, som är till arbete oförmögen, skall utgå till enklingen tjugu procent och till hvarje barn intill uppnådda 16 år tjugu procent af den aflidnas arbetsförtjenst, samt att omkommen arbetares föräldralösa barnbarn, hvilka af den omkomne underhållits, i händelse af behof och såvida icke så högt räntebelopp redan till andra anhöriga utgår att hinder derför möter, erhålla en ränta intill uppnådda 16 år af tillsammans tjugu procent af den aflidnes arbetsförtjenst.

Bland ändringar, hvilka synas förtjena omnämnande, är äfven den, att efter medgifvande af riksförsäkringsstyrelsen yrkessamfundens tillgångar skola kunna tagas i anspråk för inrättandet af sjukhus samt konvalescent-anstalter.

I öfrigt föreslagna ändringar afse hufvudsakligen att underlätta yrkessamfundens förvaltning samt förenkla administrationen af olycksfallsförsäkringsväsendet i dess helhet. Uti dessa syften föreslås, bland annat, dels berättigande för yrkessamfund att, då vid partiel arbetsoförmåga faststälts en ränta, ej öfverstigande tio procent af den ränta, som i händelse af fullständig oförmåga till arbete bort utgå, på begäran af den ränteberättigade utlösa honom med ett belopp i ett för allt, dels några inskränkningar i rätten till besvärs anförande mot skiljedomstolarnes beslut, och dels rättighet för såväl skiljedomstolarne som riksförsäkringsstyrelsen att ålägga part, som fört obefogad talan,

att ersätta de kostnader i saken, såsom för vittnen o. d., livilka deraf föranledts.

Äfven lagen angående invaliditets- ock ålderdomsförsäkring den 22 juni 1889 (nya arbetareförsäkringskomiténs betänkande, del III, sidd. 34 ff.) har under sin tillämpning visat sig dels behäftad med åtskilliga brister och dels i flera afseenden ofullständig eller otydlig. En omarbetning af densamma uti särskilda delar har derföre ock befunnits nödig, och den 26 februari 1897 framlade regeringen för riksdagen ett förslag till ny lag i ämnet.

Bland de frågor, hvilka under utarbetandet af detta förslag framkommit, har äfven varit den, huruvida icke invaliditets- och ålderdomsförsäkringen lämpligen kunde sammanföras med antingen både sjukoch olycksfallsförsäkringen eller åtminstone med endera af dessa försäkringar. För en dylik sammanslagning hafva emellertid så stora svårigheter befunnits möta, att tanken derpå måst öfvergifvas.

Mängden af de förändringar, hvilka ansetts böra vidtagas uti gällande invaliditets- och ålderdomsförsäkringslag, har väl orsakat, att regeringens framställning åsyftar denna lags ersättande med en ny, men då det stora flertalet af dessa ändringar endast tillkommit i ändamål att fullständiga och förtydliga förutvarande bestämmelser samt, såvidt möjligt, förenkla den administrativa anordningen af försäkringen, under det blott ett fåtal afvikelser från de grundprinciper, på hvilka gällande lagstiftning är bygd, blifvit ifrågasatta, torde någon vidlyftigare redogörelse för lagförslaget än angifvandet af de väsentligaste af de tillämnade ändringarne här icke böra ifrågakomma.

En af de allmännaste anmärkningarne mot 1889 års lag har gält det s. k. märkesystemet, och önskvärdheten af dess utbytande mot något annat, för arbetarne mera betryggande och för arbetsgifvarne mindre besvärligt sätt för afgifternas upptagande har från vida kretsar uttalats. Då man emellertid icke ansett sig kunna antaga något annat system såsom otvifvelaktigt enklare och bättre, har uti förslaget märkesystemet bibehållits. Till afhjelpande af de dermed förbundna olägenheter har emellertid föreslagits, å ena sidan, bestämmelser åsyftande att befordra inbetalning af afgifter genom sjukkassor m. fl., att möjliggöra en kraftigare kontroll från försäkringsanstalternas sida öfver afgifternas erläggande och att skärpa straffen för afgiftsförsumlige arbetsgifvare samt, å andra sidan, att det skall åligga försäkrad sjelf att anskaffa och för märkenas infästande å behöriga tider uppvisa qvittenskort, att arbetsgifvare, i stället för att för hvarje vecka uppklistra ett märke, skall kunna erhålla märken gällande för längre tid och verkställa uppklist-

ringen på eu gång för helt år eller den mindre tidrymd arbetarnes anställning varar, samt att med försäkringsanstalts begifvande uppklistringen skall kunna ske äfven å annan tid än vid aflöning.

Redan under den korta tid försäkringen varit i verksamhet bar det vidare visat sig, att de särskilda försäkringsanstalternas ekonomiska ställning gestaltat sig i hög grad olika, beroende derpå att proportionen mellan räntetagare och försäkrade inom de olika områdena är synnerligen ojemn. Sålunda hade under åren 1891 — 96 på hvart tusende af antalet under år 1894 försäkrade inom Ostpreussen pensionerats 78,8 men uti Berlin endast 16,2. Till utjemnande i möjligaste måtto af den ojemna . fördelning af försäkringsbördan, som till följd häraf särskild! i framtiden skulle komma att uppstå, stadgar förslaget att hvarje försäkringsanstalt skall svara endast för hälften af de utgifter, hvilka uppkomma genom de af anstalten beviljade pensioner, samt att den andra hälften skall bäras af samtliga försäkringsanstalter gemensamt. Genom frivillig öfverenskommelse eller särskild! åläggande skulle flera anstalter derjemte kunna blifva gemensamt ansvariga äfven för hälften af de utgifter, hvilka tillkomma en hvar af dem att enskild! bestrida.

För att bereda möjlighet åt bättre aflönade arbetare och tjenstemän att emot erläggande af högre afgifter förvärfva en deras förhållanden mera motsvarande ränta, har uti förslaget upptagits en femte löneklass, omfattande sådana, förut till fjerde löneklassen hörande försäkrade, hvilkas årsinkomster öfverstiga 1,150 mark. Afgiften uti femte klassen utgör 36 pfennig i veckan.

I sammanhang härmed må nämnas, att afgifterna uti första klassen nedsatts från 14 till 12 samt i andra klassen från 20 till 18 pfennig i veckan, beroende derpå att enligt uppgjorda beräkningar dessa afgifter ansetts tillräckliga för framtiden.

Icke ens för dem, hvilka redan kommit i åtnjutande af invalidpensioner, har anledning till anmärkning mot den gällande lagen saknats. Då nemligen de af staten och anstalten tillskjutna fasta beståndsdelarne i invalidpensionen, tillhopa utgörande 110 mark, äro lika stora beträffande samtliga löneklasser, blifva, oaktadt den rörliga, af antalet erlagda afgifter beroende delen af pension är större, ju högre klass den försäkrade tillhör, pensionerna i de högre klasserna till en början relativt mindre än i de lägre klasserna. För att full likställighet i detta afseende skall komma att råda mellan de försäkrade upptager förslaget den förändring af grunderna för pensionernas beräknande, att det från anstalten utgående fasta bidraget till pensionerna skall sättas olika för de särskilda löneklasserna. Enligt förslaget skulle sålunda utgå:

för första löneklassen

» andra »

» tredje "

» fjerde »

» femte »

60 mark 90 »

120 » 150 »

180 »

I sammanhang härmed hafva emellertid äfven nedsättningar af veckoökningsbeloppen uti andra, tredje och fjerde klasserna måst vidtagas.

En jemförelse hvad angår veckoökningarne mellan 1889 års lag samt förslaget utvisar följande:

18S9 års lag förslaget

i första löneklassen.....

i andra » ......

i tredje » ......

i fjerde » ......

i femte » ......

2 pfennig 2 pfennig

6 » 3 »

9 » 4 j>

13 » 5 »

— — 6 »

Jemväl för beräknandet af ålderdomspension föreslås den förändring, att försäkringsanstalts bidrag till sådan pension skall sättas lika med anstaltens fasta bidrag till invalidpension. Någon annan inverkan har detta icke på ålderdomspensionernas belopp, än att de i medeltal komme att ökas med omkring sex procent å anstalternas förutvarande bidrag till desamma.

Då det vidare funnits betydelselöst att i lagstiftningen hafva ett särskildt, från kalenderår afvikande s. k. afgiftsår, har i fråga om karenstiden föreslagits, att i stället för afgiftsår antalet afgiftsveckor skola vara bestämmande; och har detta antal dervid blifvit utjemnadt hvad angår invalidpension till 200 (från förut 235) samt beträffande ålderdomspension till 1,200 (från förut 1,410).

En icke ovigtig afvikelse från lagen är att förslaget stadgar, att försäkringspligten icke omfattar personer, hvilka endast för särskilda årstider och ej för längre tid än tolf veckor arbeta mot aflöning men i öfrigt sjelfständigt såsom yrkesutöfvare eller på annat sätt försörja sig eller utöfva verksamhet utan lön eller underhåll. Då nemligen 1889 års lag i detta afseende innehåller allenast att genom beslut af förbundsrådet skall bestämmas, i hvilken mån tillfällig anställning icke skall betraktas såsom fallande under lagens bestämmelser, skulle förändringens genomförande uppenbarligen medföra eu väsentlig inskränkning af försäkringstvånget i dylika fall.

40 Genom förslaget skulle vidare dels den frivilliga försäkringen något förenklas och vilkoren för densamma i viss mån mildras, dels ock möjlighet beredas för ett vidsträcktare användande än förut af försäkringsanstalternas tillgångar till förbättrande af arbetarnes bostadsförhållanden äfvensom för andra liknande syften.

Då den bestämmelse uti lagen att, derest kommun eller fattigvårdssambälle lemna! hjelpbehöfvande person understöd för tid, då han egt rätt till invalid- eller ålderdomspension, rätten till pensionen skulle öfvergå till kommunen eller fattigvårdssamhället till så stor del, som motsvarade det lemnade understödet, under lagens tillämpning tolkats på sådant sätt, att understödsgifvarens ersättningsrätt blifvit så godt som illusorisk, har till förtydligande af lagstiftarens mening i detta hänseende uttryckligen stadgats, att ersättning för dylikt understöd skall beredas af pensionsbelopp. Till sådan ersättning må dock i regeln högst hälften af pensionsbeloppen tagas i anspråk. Endast för den händelse försäkrad genom fattigvårdens försorg erhåller fullt underhåll genom intagande i en vårdanstalt, kan till betäckande af kostnaderna derför hela pensionen till fattigvården öfverlåtas.

Af de förändringar, som funnits vara af den betydelse att de böra här upptagas, återstår härefter blott en att omnämna, men är denna, som afser grunderna för pensionsafgifternas bestämmande, måhända den vigtigaste af dem alla.

Enligt förslaget skola nemligen afgifterna fastställas för en tid af tio år i sänder i stället för förut för femårsperioder och storleken af afgifterna skall, med hänsyn till de räntor och andra inkomster, som kunna inflyta af anstalternas fonderade medel äfvensom till de i följd af sjukdomsfall uppkommande förluster, så afpassas, att de betäcka förvaltningskostnaderna, de för sjukvård och genom afgifters återbetalning föranledda utgifter äfvensom kapitalvärdet af den genom pensioner för försäkringsanstalten sannolikt uppkommande genomsnittsansvarigheten. Dessa bestämmelser innebära, ehuru icke tydligt utsagdt, dock i sjelfva verket att man, med öfvergifvande af kapitaldeckungssystemet funnit nödvändigt öfvergå till fasta och efter försäkringstekniska principer bestämda afgifter.

Slutligen förtjenar här omnämnas, hurusom uti Tyskland en undersökning af arbetareförsäkringslagstiftningens inverkan på fattigvården blifvit under senare åren verkstäld. Vid denna undersökning, som tillkommit på grund af ett rikskanslerens cirkulär af den 29 april 1894 har, bland annat, till besvarande af vederbörande fattigvårdsmyndigheter

framstälts, förutom en del detaljspörsmål, följande tre hufvudfrågor, nemligen

l:o) har fattigvårdstungan genom arbetareförsäkringen lättats?

2:o) har icke antalet understödstagare och utgifterna för desamma efter utfärdandet af de särskilda försäkringslagarne minskats och hvarpå är detta hufvudsakligen beroende? samt

3:o) har fattigvård i ofta förekommande fall utgått såsom supplement till förmåner från arbetareförsäkringen och provisoriskt trädt i stället för sådana förmåner?

De inkomna svaren hafva statistiskt bearbetats och sammanfattningen af desamma utvisar, att det största antalet tillfrågade konstaterat, att försäkringslagstiftningen inverkat lättande på fattigvården; att sjukförsäkringen, särskildt af fattigvårdsstyrelser i städer, tillskrifvits en dylik verkan; att olycksfallsförsäkringen funnits hafva haft det minsta inflytandet på fattigvården, hvilket ansetts beroende af den omständigheten att för de mot olycksfall försäkrades betryggande åtskilliga anordningar redan förut vidtagits; att invaliditets- och ålderdomsförsäkringen tillagts det största inflytandet, i det en stor del af dem, som uppbära pension, äro sådana personer, beträffande hvilka fattigvården eljest måst träda emellan; samt att den tredje frågan i allmänhet besvarats jakande.