med förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycks¬ fall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken

1 I

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

N:o 24.

w » . * 0 >

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken; gifven Stockholms slott den 19 januari 1900.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete; och

2:o) lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

L. Annerstedt.

Bih. till Riksd. Prot. 11)00. 1 Sami. 1 Afd. It) Iläft. (N:o 24.)

2 Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Förslag

till

Lag

angående ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, och bär lian ej uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet sjelf ådragit sig skadan, vare i de fall, som i 2 och 3 §§ afses, arbetsgifvaren pligtig att utgifva ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder.

Såsom arbetare skall enligt denna lag anses jemväl arbetsförman.

2 §•

Skyldighet att enligt 1 § utgifva ersättning åligge enskild arbetsgivare, . der han såsom yrke utöfvar någon här nedan omförmäld verksamhet, nemligen:

1) sågverks- eller brädgårdsrörelse;

2) upptagning af is eller torf;

3) grufdrift, sten- eller kalkbrytning, bruksrörelse eller annan verksamhet, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster och ej är att anse såsom handtverk;

4) fabriksrörelse;

3 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

5) skeppsbyggeri-, bränneri-, bryggeri-, bageri-, slagteri-, mejerieller qvarnrörelse, som idkas på sådant sätt och i sådan omfattning, att den kan anses med fabriksrörelse jemförlig;

6) boktryckeriverksamhet;

7) tillverkning af explosiva varor;

8) skorstensfejareverksamhet;

9) flottning;

10) lastning eller lossning af varor;

11) jernvägs- eller spårvägstrafik;

12) byggnadsverksamhet, derunder inbegripet jemväl utförande al väg- eller vattenbyggnad;

13) bergsprängning, jordschaktning, stensättning, murning, timring eller taktäckning;

14) utförande af elektriska ledningar eller af gas-, vatten- eller kloakledningar.

Ersättningsskyldigheten omfattar skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen af arbetsgifvarens yrke.

I denna § afses ej verksamhet, som idkas allenast såsom binäring till jordbruk.

3 §.

Utöfvar staten eller kommun på yrkesmessigt sätt någon i 2 § omförmäld verksamhet, vare staten eller kommunen ersättningsskyldig enligt 1 § för skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen af den verksamhet.

4 §•

I ersättning enligt denna lag skall utgifvas:

l:o) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning åt den skadades arbetsförmåga under mera än sextio dagar efter olycksfallet: en krona i sjukhjelp för hvarje dag från och med sextioförsta dagen intill dess den skadade blifvit, från sådan nedsättning af arbetsförmågan återstäld eller olycksfallet visat sig medföra för framtiden bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan eller döden inträdt;

2:o) om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan: en årlig lifränta, i förra fallet å tre hundra kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot arbetsförmågans minskning, räknadt från och med sextioförsta dagen efter

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

olycksfallet eller från den senare tidpunkt, då olycksfallet visat sig medföra för framtiden bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan;

3:o) om olycksfallet inom två år medfört döden:

a) begrafningshjelp med sextio kronor;

b) till enka, så länge hon lefver ogift, en årlig lifränta af etthundratjugu kronor från dödsfallet och till hvarje minderårigt barn en årlig lifränta af sextio kronor från dödsfallet till dess det uppnått femton års ålder; dock att lifränta icke utgår till enka, när äktenskapet slutits efter olycksfallet, och att, der lifräntor till efterlefvande skulle sammanlagdt öfverstiga tre hundra kronor, de skola, i förhållande till hvad på en hvar lifräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

5 §•

1 mom. Utländsk medborgares enka eller barn ege ej rätt till lifränta enligt denna lag, der de ej vid tiden för olycksfallet voro här i riket bosatta. För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna lag berättigad är bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta.

Från hvad i detta mom. är föreskrifvet eger Konungen, under förutsättning af ömsesidighet, medgifva undantag för medborgare i visst land och för lifräntetagare, som i samma land äro bosatta.

2 mom. För tid, hvarunder lifräntetagare undergår frihetsstraff eller tvångsarbete, må han ej uppbära lifräntan.

6 §•

Begrafningshjelp skall utbetalas genast efter dödsfallet, sjukhjelp för hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta i förskott för hvarje kalenderqvartal å qvartalets första dag, utan återbetalningsskyldighet i händelse under qvartalet rätten till lifräntan skulle upphöra eller sådant fall inträffa, att lifräntan icke får uppbäras.

7 §■

Skall, då arbetare skadats genom olycksfall, i följd deraf från kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag af arbetsgifvaren, utgå pension eller annat understöd, eller har arbetaren på arbetsgifvarens bekostnad blifvit mot olycksfall försäkrad på

5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

annat sätt än i 9 § afses, må från begrafningshjelp eller sjukhjelp och lifränta, som det enligt denna lag åligger arbetsgifvaren att utgifva, afdragas hvad i anledning af olycksfallet för samma ändamål från kassan eller på grund af försäkringen utgår för tid, hvarunder ersättningsskyldighet åligger arbetsgifvaren.

Motsvarande afdrag må ega rum för skadestånd, som i följd af olycksfallet utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning.

8 §•

Den, som är berättigad till ersättning enligt denna lag, vare ej deraf hindrad att hos arbetsgifvaren eller annan gorå'gällande den rätt till skadestånd, som i följd af olycksfallet eljest skulle tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning; dock att. arbetsgifvaren må från dylikt skadestånd afdraga motsvarande ersättning, som enligt denna lag utgår.

År annan än arbetsgifvaren skadeståndspligtig, vare arbetsgifvaren, sedan han tillsagt den skadeståndspligtige, i ersättningstagarens ställe berättigad att uttaga skadeståndet för så vidt motsvarande ersättning enligt denna lag utgår.

9 §•

Konungen eger meddela försäkringsanstalt, som pröfvas erbjuda nödig säkerhet och i öfrigt vara på tillfredsställande sätt anordnad, tillstånd att genom försäkring öfvertaga arbetsgifvares i denna lag stadgade ersättningsskyldighet med den verkan, att arbetsgifvaren, så långt försäkringen räcker, varder från ersättningsskyldigheten fri. Till följd af försäkring i sålunda erkänd försäkringsanstalt ege anstalten, beträffande de försäkrade ersättningsbeloppen, enligt de i 7 och 8 §§ stadgade grunder göra afdrag för utbetaldt skadestånd eller söka sitt åter af arbetsgifvaren eller annan, som kan till utgifvande af skadestånd förbindas.

Tillstånd, hvarom i denna § sägs, kan af Konungen återkallas.

10 §.

Inträffar olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas medföra döden eller annan påföljd, som i 4 § är sagd, åligge det arbetsgifvaren eller, om den skadade var stadd i arbete hos staten eller kom-

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

mun, arbetsföreståndaren att om olycksfallet ofördröjligen göra skriftlig anmälan hos polismyndigheten i orten, med bifogande, på arbetsgifvarens bekostnad, af läkarebetyg angående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd. År den skadade af arbetsgifvaren försäkrad på sätt i 9 § afses, skall uppgift derom och om försäkringens omfattning i anmälan intagas. Närmare föreskrifter om anmälans innehåll meddelas af Konungen.

Då anmälan skett om olycksfall, hvarom nu är sagdt, eller sådant olycksfall eljest kommit till polismyndighetens kännedom, skall denna så fort ske kan hålla undersökning om olycksfallet; dock att, der anmälan åtföljts af arbetsgifvarens behörigen undertecknade förklaring att olycksfallet inträffat under sådana omständigheter, att ersättning enligt denna lag skall utgifvas, undersökning erfordras allenast om polismyndigheten finner sådan nödig.

Polismyndighet, som i denna § afses, är å landet kronofogden, i Stockholm öfverståthållareembetet och i öfriga städer magistraten eller, der sådan ej finnes, stadsstyrelsen. Kronofogden åligge att ofördröjligen aflemna de inkomna handlingar^ äfvensom, der undersökning hållits, protokoll deröfver till Konungens befallningshafvande.

11 §■

Varder ej aftal om ersättning enligt denna lag träffadt och öfverenskomma ej heller parterna att hänskjuta tvist om ersättningen till slutligt afgörande af skiljemän, skall, vid äfventyr af talans förlust, ersättningskrafvet hos domstol anhängiggöras inom två år från olycksfallet eller, der fråga är om ersättning i anledning af dödsfall, inom samma tid från det döden inträdde.

12 §.

Tvist om ersättning enligt denna lag skall anhängiggöras vid allmän underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat eller den, som sökes, har sätt bo och hemvist.

År sådan tvist anhängiggjord, infordre rätten eller domaren protokoll och öfriga handlingar, som i 10 § omförmälas. Rätten ege, der så nödigt pröfvas, från kommerskollegium inhemta yttrande, huruvida det arbete, hvari den skadade var stadd, är sådant, som i denna lag afses, samt hos kommerskollegium och medicinalstyrelsen äska gemensamt utlåtande, i hvad mån viss kroppsskada skall anses åstadkomma nedsättning af arbetsförmågan.

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Finnes uppenbart, att svaranden utan fog uppehåller saken, eller angår tvisten allenast ersättningens belopp, ege rätten, på kärandens yrkande, förordna, att ett skäligt belopp, i senare fallet ej understigande hvad svaranden medgifvit, skall utbetalas till käranden i afräkning på hans fordran; dylikt förordnande må af svaranden öfverklagas i samma ordning som slutligt utslag.

Har rätten förordnat om förskottsbetalning efter ty nu är sagdt eller genom slutligt utslag ålagt svaranden betalningsskyldighet, gånge sådant beslut i verkställighet lika som laga kraft egande dom.

13 §.

Inträder, sedan ersättning till skadad arbetare blifvit genom domstols eller skiljemäns slutliga beslut eller genom aftal bestämd, synnerlig förändring i den skadades tillstånd, må inom två år från ersättningens bestämmande talan om jemkning i ersättningen medelst stämning anhängiggöras. Rätt domstol för sådan talans upptagande är den underrätt, som dömt om ersättningen, eller, der ersättningen bestämts af skiljemän eller genom aftal, allmän underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat. Jemkning må ej afse ersättning, som belöper på tiden före den dag, då stämningen delgafs svaranden; sökes jemkningen af den ersättningsskyldige, må den ej heller verka rubbning i rätten till ersättning, som före sagda dag förfallit till betalning.

14 §.

Afträdes den ersättningsskyldiges egendom till konkurs, skall utdelningen för fordran å lifränta enligt denna lag ske efter sammanlagda beloppet af räntans kapitalvärde den dag, som för utdelning i konkursen bestämd är eller å hvilken betalning dessförinnan får uppbäras, och af den lifränta, som enligt 6 § förfaller före nämnda dag, jemte laga ränta derå.

År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må, derest erkänd försäkringsanstalt finnes, utdelningen för räntans kapitalvärde ej af arbetaren lyftas, utan skall med det belopp, som å kapitalvärdet utgår, genom konkursförvaltningens försorg åt arbetaren inköpas lifränta i sådan anstalt; finnas flere erkända anstalter, ege arbetaren gifva anvisning, i hvilken anstalt lifränta!) skall inköpas.

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

15 §.

Försummar den ersättningsskyldige att vid anfordran betala lifränta, som förfallen är, ege räntetagaren, der hans fordran grundar sig på skriftligt aftal eller på laga kraft egande slutligt beslut, hos öfverexekutor söka förklarande, att lifräntans kapitalvärde skall vara till betalning förfallet. Visas ej inom viss af öfverexekutor förelagd tid, högst åtta dagar från föreläggandets delgifniug, att den förfallna lifräntan jemte laga ränta derå och ersättning för kostnader till belopp, som af öfverexekutor i föreläggandet utsättes, blifvit gulden, skall öfverexekutor ålägga gäldenären att utgifva sammanlagda beloppet af lifräntans kapitalvärde den dag, då betalning sker, och af den lifränta, som enligt 6 § förfaller före nämnda dag, jemte laga ränta derå. Beträffande dylikt måls handläggning och klagan öfver öfverexekutors beslut gälle i tillämpliga delar hvad om lagsökning för gäld är stadgadt; dock att, der målet blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt, domstolen allenast har att utlåta sig om betalningsskyldigheten, hvarefter sökanden eger hos öfverexekutor anmäla målet till fortsatt handläggning.

Hvad gäldenären förpligtats utgifva läte öfverexekutor ofördröjligen uttaga. År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må, derest erkänd försäkringsanstalt finnes, hvad å lifräntans kapitalvärde influtit ej af arbetaren lyftas, utan skall dermed genom öfverexekutors försorg inköpas lifränta efter ty i 14 § är för der afsedda fall föreskrifvet.

16 §.

Nedlägger enskild arbetsgifvare sin rörelse eller flyttar han utrikes eller öfvergår rörelsen på annan i följd af dödsfall eller genom öfverlåtelse eller sättes rörelsen under liqvidation, må lifräntetagare, hvilkens fordran grundar sig på skriftligt aftal eller på laga kraft egande slutligt beslut, hos öfverexekutor söka föreläggande för arbetsgifvaren eller för hans sterbhusdelegare att för lifräntan hos öfverexekutor ställa pant eller borgen efter ty i 48 § utsökningslagen sägs. Försämras den stälda säkerheten, ege lifräntetagaren på lika sätt äska ställande af ny säkerhet. Ej må borgen af öfverexekutor godkännas, der den ej är ingången såsom för egen skuld.

Ställes ej säkerhet inom förelagd tid, skall öfverexekutor ålägga gäldenären att utgifva sammanlagda beloppet af lifräntans kapitalvärde den dag, då betalning sker, och af den lifränta, som enligt 6 § förfaller före nämnda dag, jemte laga ränta derå.

9 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 24.

Beträffande handläggning af mål, som i denna § afses, och klagan öfver öfverexekutors beslut, så ock i fråga om uttagande och användning af hvad gäldenären förpligtats utgifva vare lag som i 15 § är sagdt.

17 §■

Med lifräntas kapitalvärde förstås i 14, 15 och 16 §§ det belopp, hvarför dylik ränta kan inköpas i erkänd försäkringsanstalt.

Finnes ej erkänd försäkringsanstalt, skall kapitalvärdet efter en räntefot af tre och en half för hundrade om året uppskattas med användande af den dödlighets- och lifslängdstabell för riket, hvilken af vederbörande myndighet sist blifvit utgifven, innan denna lag trädt i kraft.

18 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåtas och må förty ej för gäld i mät tagas.

19 §.

Aftal om ersättning, som i anledning af olycksfall skall utgifvas, eller om hänskjutande af tvist angående ersättningen till slutligt afgörande af skiljemän vare emot ersättningstagaren utan verkan, så framt det ej skriftligen slutits efter olycksfallet eller, då fråga är om begrafningshjelp eller om lifränta åt skadad arbetares enka eller barn, efter det den skadade afled.

Afser aftal att i stället för lifränta åt skadad arbetare skall på en gång erläggas visst belopp, vare det aftal ej gällande, utan så är att lifräntans belopp skulle understiga sextio kronor om året.

20 §.

Försummar arbetsgifvare eller arbetsföreståndare att i föreskrifven ordning göra anmälan, hvarom i 10 § är sagdt, bete från och med fem till och med två hundra kronor. Meddelar någon i sådan anmälan mot bättre vetande oriktig uppgift, straffes med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor, der ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.

Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Bi/i. till liikml. Piot. 1900. 1 Sam!. 1 Af,t. 18 ljuft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

21 §.

Genom denna lag upphäfvas bestämmelserna i lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886, i hvad de afse skyldighet för jernvägs egare eller innehafvare att utgifva ersättning, då i följd af jernvägs drift arbetare eller arbetsförman, som är stadd i jernvägens tjenst eller arbete, under förrättandet deraf varder dödad eller skadad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1902, men eger ej tillämpning i fråga om olycksfall, som derförinnan inträffat.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

11 Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

År gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar, eller varor, till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods afskildt är, som förr är sagdt. Dernäst den kostnad, som å egendomens uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom deri skött hafva, så ock betjenters och tjenstehjons lön för sista året, annan arbetares dagspenning eller aflöning för sista tre månaderna samt sådan begrafningshjelp, för sista tre månaderna upplupen sjukhjelp eller under samma tid, jemlikt särskild lag, förfallen lifränta, som det enligt nämnda lag åligger gäldenären att med anledning af timadt olycksfall i arbete utgifva.

11 §•

Derefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors,

fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare; kronans, Rikets Ständers, städers och allmänna af Konungen stadfästade kassors, penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjenstemän, som äro satte att deras inkomster uppbära, för hvad af sådan uppbörd hos dem innestår, så ock fordringar i öfrigt hos kronans embets- eller

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

tjensteman för egendom, som desse, i och för embete eller tjenst, emottagit. Har ersättning af allmänna medel utgått för hvad embete- eller tjensteman tillgripit och förskingrat, skall, der kronan af honom söker sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på tiden efter konkursens början belöpande sjukhjelp eller efter konkursens början, jemlikt särskild lag, förfallande lifränta, som det enligt nämnda lag åligger gäldenären att med anledning af timadt olycksfall i arbete utgifva.

Kongl Maj:ts A ad. Proposition N:o 24.

In O

i (

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 30 december

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas, Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD, friherre Rappe,

Anner&tedt, von Krusenstjerna,

Claeson,

Dyrssen.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anförde i underdånighet chefen för civildepartementet statsrådet von Krusenstjerna:

Då jag nu går att för Eders Kongl. Maj:t framlägga ett nytt förslag till lagstiftning med syfte att för arbetare lindra följderna af de olycksfall, Som drabba dem i arbetet, torde det tillåtas mig att till en början erinra om det väsentligaste af hvad i fråga om sådan lagstiftning här i riket förekommit.

Redan i skrifvelse den 11 maj 1884 anhöll, med anledning af enskild motionärs framställning, Riksdagen, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande

14 Kanyl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 24.

möjliga olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jemförliga personer, samt derefter göra de framställningar till Riksdagen eller vidtaga de anordningar i öfrigt, till hvilka förhållandena kunde föranleda. Sedan eu i anledning häraf den 3 oktober samma år i nåder förordnad komité — den s. k. arbetareförsäkringskomitén — till fullgörande af sitt uppdrag efter hand aflemuat åtskilliga i ämnet verkstälda utredningar och upprättade författningsförslag — af hvilka senare ett ledt till utfärdande af lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 — täcktes Eders Kongl. Maj: t, efter vederbörandes hörande, genom nådig proposition den 12 mars 1890 inhemta Riksdagens yttrande öfver ett, med ledning af arbetareförsäkringskomiténs motsvarande förslag och deröfver afgifna utlåtanden, inom civildepartementet upprättadt förslag till förordning angående försäkring för olycksfall i arbetet. Detta förslag hvilade, liksom komitéförslaget, på den grundsatsen, att inom vissa industriela rörelser arbetare skulle vara på arbetsgifvarnes bekostnad tvångsförsäkrade mot olycksfall i arbetet hos en af staten upprättad riksförsäkringsanstalt, hos hvilken äfven frivillig försäkring emot olycksfall i arbete kunde tagas, men skilde sig från komitéförslaget hufvudsakligast derutinnan, att enligt regeringsförslaget den obligatoriska försäkringen omfattade allenast kroppsarbetare, medan komitéförslaget föreskref försäkring af jemväl öfriga hos ifrågavarande arbetsgifvare anstälda personer, att i det förra förslaget, i motsats emot det senare, ersättningsbeloppen voro bestämda utan afseende på den aflöning, som skadad person uppburit, samt att enligt det förra förslaget arbetsgifvare, som på tillfredsställande sätt sörjt för beredande af ersättning åt arbetarne vid blifvande olycksfall, kunde fritagas från försäkring i riksförsäkringsanstalten. Riksdagen, som jemte den nådiga propositionen förehade till pröfning en enskild motion, deri hemstälts om antagande enligt § 87 regeringsformen af lag i öfverensstämmelse med arbetareförsäkringskomiténs förslag i ämnet, ansåg sig emellertid icke kunna godkänna någotdera af nämnda förslag.

Inom civildepartementet blef derefter det för Riksdagen framlagda förslaget i vissa delar omarbetadt, dervid afseende fästes dels vid den inom Riksdagen uttryckta önskan att den blifvande lagstiftningen i ämnet måtte erhålla civillags natur, dels ock vid de inom det särskilda utskott, som handlagt ärendet, uttalade åsigter om den större eller mindre lämpligheten af vissa detaljbestämmelser; hvaremot dåvarande departementschefen icke ansåg sig kunna biträda utskottets åsigt, att man vid en lagstiftning om arbetsgifvares skyldighet att ansvara för

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 24.

skada, som genom olycksfall träffar arbetarne i arbetet, borde — allenast med den afvikelse att skadeståndets belopp skulle vara på förhand bestämdt — följa samma väg, som redan beträdts genom lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886, och således, med uppgifvande af försäkringsprincipen, ålägga arbetsgifvarne omedelbar ersättningsskyldighet i förhållande till arbetarne.

Då det sålunda omarbetade förslaget den 17 oktober 1890 inför Eders Kongl. Maj:t föredrogs, behagade, i öfverensstämmelse med Statsrådets hemställan, Eders Kongl. Magt i nåder förordna, att högsta domstolens utlåtande öfver detsamma skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhemtas.

Inom högsta domstolen biträdde två ledamöter de hufvudgrunder, hvarpå förslaget var bygdt, men öfrige fem ledamöter, som i granskningen deltogo, funno sig böra afstyrka detsamma, dervid åberopande hufvudsakligen, att den ifrågasatta lagen ej vore af civillags natur, utan borde i annan ordning behandlas, att tillförlitlig utredning saknades om behofvet af någon lagstiftning i förevarande afseende, att ur privaträttsliga synpunkter ej kunde härledas någon skyldighet för arbetsgivare att genom försäkring på förhand vidkännas utgifter, på grund afhvilka åt arbetare kunde vara beredd trygghet att i händelse af olycksfall utbekomma godtgörelse för den genom olycksfallet honom tillskyndade skadan, samt att obligatorisk försäkring måste verka i viss mån förslappande på arbetsgivares benägenhet att genom särskilda, med kostnad förenade anordningar söka förekomma olycksfall.

Vid ärendets förnyade föredragning inför Eders Kongl. Maj:t den 31 januari 1891 förklarade emellertid, på anförda skäl, dåvarande chefen för civildepartementet, att han icke af hvad inom högsta domstolen erinrats emot införande af obligatorisk olycksfallsförsäkring funnit sig manad att frånträda den hufvudsakliga uppfattning af ämnet, hvilken han förut uttalat. Och täcktes i enlighet med departementschefens hemställan, sedan de närvarande justitieråden åberopat hvad de yttrat vid granskning inom högsta domstolen af det dit remitterade förslaget, Eders Kongl. Maj:t, på tillstyrkan af Statsrådets ö fråga ledamöter, besluta att genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framlägga förslaget allenast med några mindre väsentliga, af högsta domstolens utlåtande i vissa enskildheter föranledda jemkningar.

Det särskilda utskott, till hvilket den nådiga propositionen, liksom arbetareförsäkringskomiténs äfven vid denna riksdag af enskild motionär framburna förslag, öfverlemnades för förberedande behandling, afstyrkte bifall till båda förslagen och yttrade i sådant afseende hufvudsakligen:

16 Kong!. Maj:ts Nåd. 'Proposition N:o 24.

att för obligatorisk försäkring ej kunde åberopas rättsgrunder, utan allenast lämplighetsskäl; att äfven dessa vore föga öfvertygande, då åtminstone i vårt land erfarenheten ej syntes tala för obligatorisk försäkring; att utskottet dock ej ville förneka, att särskilda lagstadganden kunde vara jemväl i vårt land erforderliga till närmare bestämmande af skyldigheten till skadestånd för de vid viss näringsdrift förekommande olycksfall; att samhället icke skulle förlora derpå, att hvad den rättänkande arbetsgifvaren redan nu erkände såsom en moralisk förpligtelse erhölle karakteren af en rättslig skyldighet, som äfven den mindre grannlaga arbetsgifvaren måste fullgöra; att en lagbestämmelse om arbetsgifvares ersättningsskyldighet otvifvelaktigt skulle kraftigare än något annat medel befrämja och utveckla den enskilda försäkringsrörelsen och dermed till vidsträcktare kretsar sprida försäkringens förmåner; att upprättandet af ett statens embetsverk sådant som den föreslagna riksförsäkringsanstalten icke vore tillrådligt, då denna anstalts kostnader syntes lika oberäkneliga som dess förvaltningsuppgifter och förbindelser; samt att, hvad särskilt anginge arbetareförsäkringskomiténs förslag, de emot den nådiga propositionen anförda betänkligheter måste anses ytterligare skärpta i följd af den i detta förslag upptagna bestämmelsen, att ersättning skall utgå i visst förhållande till arbetslönen, genom hvilken bestämmelse svårlösta tvister ofta skulle förorsakas och en odräglig tunga åläggas arbetsgifvaren.

Bland de fjorton reservanterna inom utskottet yttrade tre, att enligt deras uppfattning 1886 års lag om ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift, till hvilken lag utskottets motivering tydligt hänvisade såsom en förebild för den blifvande lagstiftningen, icke utan ganska betydande modifikationer kunde utsträckas till något större antal näringsgrenar; och att sålunda vid en dylik utsträckning hänsyn måste tagas till arbetsgifvarnes förmåga att fullgöra hithörande förpligtelser, hvadan anspråken på den lagstadgade ersättningen borde hållas inom ganska måttliga gränser, framför allt så, att ersättningen bestämdes till vissa belopp för olika slag af olycksfall. Fyra andra reservanter åter ansågo, med någon inbördes olikhet i uppfattningen, att utskottet bort bestämdare uttala, att ett nytt förslag i ämnet borde grundas på principen om arbetsgifvares ansvarighet. Sedan ärendet blifvit till utskottet återremitteradt, hemstälde utskottet, att Riksdagen, under uttalande, bland annat, af den åsigten, att lagstiftningen i ämnet borde hvila på samma grunder som 1886 års lag, måtte afslå propositionen och motionen. Det sålunda förordade uttalandet blef emellertid icke inom någondera

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24. 17

kammaren godkändt. Deremot afslogos propositionen och motionen af båda kamrarne.

Frågan om införande af lagstiftning med syfte att skydda arbetare emot följderna af olycksfall i arbetet hade alltså äfven denna gång fallit. I motsats häremot blef arbetareförsäkringskomiténs genom särskild nådig proposition för samma Riksdag framlagda förslag till lag om sjukkassor af Riksdagen antaget, hvarefter författning i ämnet den 30 oktober 1891 utfärdades.

Samma dag anmäldes inför Eders Kongl. Maj:t ej mindre Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1891 i anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete, än äfven arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag om ålderdomsförsäkring jemte de öfver detta förslag afgifna utlåtanden. Dervid blef af dåvarande chefen för civildepartementet — under åberopande af anmärkningar, som mot sistnämnda förslag framstälts af deröfver hörda myndigheter och andra, samt på i öfrigt anförda skäl — framhållet, att frågan om lagstiftning rörande ålderdomsförsäkringen då ännu icke kunde anses hafva vunnit tillräcklig utredning, och att denna försäkring likasom äfven olycksfallsförsäkringen möjligen borde sättas i samband med och hufvudsakligen grundas på invaliditetsprincipen. På Statsrådets hemställan behagade derefter Eders Kongl. Maj: t i nåder uppdraga åt en komité att efter utredning af hithörande förhållanden inkomma med underdånigt yttrande i ämnet och de lagförslag, hvartill utredningen funnes böra föranleda.

Den sålunda tillsatta komitén — vanligen kallad nya arbetareförsäkringskomitén — aflemnade den 30 mars 1893 ett af motiv och utredningar åtföljdt förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete. Detta förslag var grundadt på den, redan vid komiténs tillsättande, af departementschefen antydda invaliditetsprincipen och innefattade bestämmelser om obligatorisk försäkring af alla hos arbetsgifvare anstälda biträden i handel, näring eller yrke, arbetsförmän, arbetare och med dem jemförliga arbetstagare — med undantag, bland annat, af dem, som ej fy It 18 år eller h vilkas årliga aflöning öfverstege 1,800 kronor — i en central statsanstalt mot hvarje varaktig oförmåga till arbete, vare sig denna oförmåga härrörde af ålderdom, af olycksfall i arbetet eller af annan orsak. Försäkringen skulle således i sig innefatta jemväl ålderdomsförsäkring och olycksfallsförsäkring; endast öfvergående oförmåga till arbete lemnades af densamma oberörd och förutsattes blifva föremål för sjukkassors och med dem jemförliga anstalters verksamhet. Med invaliditetsförsäkringen var förenad hustrn-

Ilih. till Rifott. Prat. mot). 1 Sami. 1 Afd. IH lliift. ■')

IS

Ronyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

och barnpensionering. Kostnaderna för försäkringen skulle bestridas genom pensionsafgifter, olika inom tre pensionsklasser och erlagda delvis af arbetsgivaren, delvis af arbetaren. Pensionernas belopp voro stälda i visst beroende af den tid, hvarför pensionsafgifter erlagts. Förslaget blef, sedan fabriks- och handtverksföreningar, arbetareföreningar och andra för ämnet intresserade föreningar eller enskilde lemnats tillfälle att sig yttra samt Eders Kongl. Maj:ts samtliga befallningshafvande äfvensom kommerskollegium äfgifvit infordrade underdåniga utlåtanden, genom nådig proposition förelagdt 1895 års Riksdag utan andra mera väsentliga förändringar, än att staten skulle åtaga sig kostnaden för hustru- och barnpensioneringen och arbetsgifvarnes bidrag med motsvarande belopp nedsättas, att vissa mindre arbetsgivare tillerkändes ersättning af allmänna medel för de af dem hvarje år erlagda pensionsafgifter, samt att vid sidan af den obligatoriska försäkringen en frivillig försäkring anordnades.

Omförmälda nådiga proposition blef emellertid icke antagen af Riksdagen, som i skrifvelse den 10 maj 1895, med anmälan härom, anhöll, att Eders Kongl. Maj:t behagade taga frågan under förnyad pröfning samt, efter vidtagande af erforderlig utredning, för Riksdagen framlägga det förslag, Eders Kongl. Maj:t kunde finna påkalladt.

Med anledning häraf utarbetades inom civildepartementet, med biträde af särskildt förordnade sakkunnige, nytt förslag till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta. Detta förslag skilde sig från det för 1895 års Riksdag framlagda, bland annat, derutinnan, att arbetsgifvarnes skyldighet att bidraga till försäkringen borttogs och ersattes med motsvarande bidrag af statsmedel, att enahanda statsbidrag skulle utgå äfven till den frivilliga försäkringen, att barnpensioneringen uteslöts, och att pension icke i någon händelse skulle uppbäras före fylda 50 år, äfven om invaliditet inträdde tidigare. I afseende särskildt å sistnämnda ändring yttrade jag, vid ärendets föredragande inför Eders Kongl. Maj:t den 31 december 1897 och den 21 februari 1898, att olägenheten deraf skulle i väsentlig mån minskas, derest äfven i vårt land, liksom numera vore fallet i ett flertal civiliserade stater, genom lag stadgades skyldighet för arbetsgivare att lemna understöd vid olycksfall, som drabba arbetstagare under arbete i vissa yrken, samt att ett dylikt stadgande, hvarigenom en ej obetydlig tunga komme att påläggas arbetsgifvarne, syntes böra föranleda, att dessa befriades från deltagande i kostnaderna för den allmänna pensioneringen.

Vid sistnämnda tillfälle täcktes Eders Kongl. Maj:t, med bifall till

19 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o !2é.

min af Statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan, besluta att genom nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga omförmälda, i anledning af förekomna underdåniga erinringar något jemkade, förslag till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta.

Icke heller denna nådiga proposition vann emellertid Riksdagens bifall. Den blef väl, med vissa af särskildt utskott förordade ändringar, i princip antagen af Andra Kammaren, men hade redan dessförinnan af Första Kammaren med stor pluralitet afslagits, hvilket beslut, att döma efter den förda diskussionen, hufvudsakligen föranledts af motvilja emot den obligatoriska försäkringens princip och af farhågor för tyngden af de förpligtelse^ livilka staten genom en sådan försäkrings införande skulle åtaga sig.

På grund af hvad sålunda vid skilda tillfällen förekommit, torde det för närvarande icke kunna tillstyrkas att ånyo upptaga frågan om invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Fastmera synes man i afseende härå böra afvakta den måhända icke synnerligen aflägsna tidpunkt, då insigten om en dylik försäkrings betydelse kan hafva fullständigare genomträngt de olika lagren af vårt folk och då en långvarigare och rikare erfarenhet inom utlandet, än den som för närvarande kan åberopas, må hafva vederlagt nu hysta tvifvelsmål och farhågor.

Om sålunda ett mera omfattande lagstiftningsarbete till betryggande af arbetarnes ekonomiska ställning måste för någon tid uppskjutas, utgör detta icke något hinder emot att, på sätt äfven inom Riksdagen yrkats, omedelbart söka lösa den jemförelsevis enkla och fristående frågan om arbetarnes skyddande emot de ekonomiska följderna af olycksfall, som träffa dem i arbetet. Lagstiftningsåtgärder i detta syfte voro, såsom förut antydts, afsedda att vidtagas, äfven om det senast framlagda förslaget angående pensionsförsäkring vunnit Riksdagens godkännande, och äro så mycket mera af behofvet påkallade, då utgången blifvit den motsatta och alltså en i följd, af olycksfall i arbetet oför arbetare icke vid någon ålder har rätt till pension sig tillförsäkrad. De omständigheter, i livilka eu sådan arbetare befinner sig, äro, i jemförelse med öfriga fall al invaliditet, måhända allra mest ömmande. Hans oförmåga att genom arbete försörja sig. och de sina har icke, såsom den vid ålderns annalkande inträdda invaliditeten, varit en följd af naturens ordning och måst äfven med den lägsta grad af eftertanke förutses; den har förorsakats genom en olyckshändelse och kanske drabbat arbetaren sa tidigt, att lian icke rimligen

20 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

kan förutsättas hafva gjort afsevärda besparingar, allraminst sådana, som skulle kunna förslå till hans uppehälle under en måhända lång återstående lifstid eller, om han i följd af olycksfallet aflider, till understöd åt hans enka och ouppfostrade barn. Å andra sidan fordrar billigheten uppenbart att, när arbetsoförmåga vållats af olycksfall i arbetet, arbetsgifvaren skall bidraga till dess godtgörande, medan något motsvarande ingalunda i lika grad kan sägas i afseende å en förbindelse för vare sig staten eller arbetsgifvaren att lemna understöd vid invaliditet, som af annan anledning uppkommit.

På sätt af den historiska redogörelsen framgår, upptogs också af Eders Kongl. Maj:t allra först och oberoende af arbetareförsäkringsfrågan i dess helhet spörsmålet om beredande på arbetsgifvarens bekostnad af ersättning åt arbetare, som genom olycksfall i arbetet blifvit oför. Då de förhoppningar om att samtidigt kunna lösa jemväl frågan om invaliditets- och ålderdomsförsäkring, hviska, sedan förslag om olycksfallsförsäkring 1890 och 1891 fallit, föranledde frånträdande af den ursprungliga planen att genom särskild lagstiftning trygga arbetarne emot olycksfall, numera visat sig åtminstone icke under den närmaste tiden kunna gå i uppfyllelse, torde grundad anledning föreligga att återvända till denna plan.

Ett ytterligare stöd härför kan hemtas från den omständigheten, att under de senaste åren i flere utländska stater lagar om ersättning vid olycksfall i arbete kommit till stånd.

Sålunda har i Norge den 23 juli 1894 utfärdats »Lov om Ulykkesforsikring for Arbeidere i Fabriker in. v.», i Finland den 5 december 1895 »lag angående arbetsgifvares ansvarighet för kroppsskada, som drabbar arbetare», i England den 6 augusti 1897 lag till förbättring af rättsordningen beträffande ersättning till arbetare för skador, som de ådragit sig i arbetet, i Danmark den 7 januari 1898 »Lov om Arbejderes Forsikring mod Fölger af Ulykkestilfmlde i visse Virksomheder»,'i Italien den 17 mars 1898 lag om olycksfall i arbete samt i Frankrike den 9 april 1898 lag beträffande ansvarigheten för skada, som drabbar arbetare i arbetet. Dessutom kunna nämnas Rumäniens gruflag den 20 april / 2 maj . 1895 samt för Österrike lag den 20 juli 1894 om olycksfallsförsäkringens utsträckande till åtskilliga, i den äldre lagen af den 28 december 1887 ej upptagna yrken. I Schweiz synes under innevarande år enighet hafva inom representationen vunnits om grunderna för ett förslag till lag om olycksfallsförsäkring, hvilket lagförslags slutliga behandling dock blifvit uppskjuten. I Tyskland föreligger ett regeringsförslag om utvidgande af den för närvarande på lagar af den 6 juli

21 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

1884, den 28 maj 1885, den 5 maj 1886, den 11 juli 1887 och den 13 juli 1887 grundade olycksfallsförsäkringen. I Nederländerna och Belgien hafva regeringarna under år 1898 framlagt förslag i ämnet, grundade i det förra landet på försäkringspligt och i det senare på arbetsgifvarens ersättningsskyldighet. Jemväl i Ryssland (1893) och Spanien (1894) hafva hithörande officiela förslag utarbetats.

Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig att, när frågan om särskildt beredande af ersättning åt arbetare vid olycksfall i arbetet förut var under behandling i vårt land, olika meningar yppade sig i afseende å den hufvudsakliga grund, hvarpå en lagstiftning i detta syfte borde hvila. Medan arbetareförsäkringskomiténs förslag och i anslutning dertill de nådiga propositionerna till 1890 och 1891 årens Riksdagar afsågo införande af obligatorisk olycksfallsförsäkring, uttalades såväl inom högsta domstolen som i Riksdagen den åsigt, att en blifvande lagstiftning i ämnet borde grundas på omedelbar ersättningsskyldighet för arbetsgivare i förhållande till skadad arbetare eller hans efterlefvande. Samma meningsskiljaktighet har framträdt äfven i utlandet. Vid förhandlingarne inom särskilda stater om införande af lagstiftning i syfte att bereda ersättning vid olycksfall i arbete hafva de båda åsigterna brutit sig emot hvarandra. Af de bestående lagstiftningarne hafva också några valt den ena, några den andra grunden.

Vid dessa förhållanden torde det böra tagas i förnyadt öfvervägande, på hvilkendera af de båda möjliga hufvudprinciperna en blifvande lagstiftning i vårt land bör grundas.

Arbetareförsäkringskomitén, hvilken, såsom förut nämnts, stannade vid att förorda obligatorisk olycksfallsförsäkring, anförde emot utvägen att genom eu lag af privaträttslig natur ålägga arbetsgifvare ersättningsskyldighet för den ekonomiska skada, som föranledes af olycksfall i arbete, hufvudsakligen följande:

För att en dylik lag skulle lemna arbetsklassen åsyftad hjelp, måste arbetsgifvaren i regel och i första hand göras ersättningsskyldig för olycksfall, som i arbetet inträffa, på samma gång honom ålades att i de undantagsfall, der han icke ansvarade för skadan, styrka de omständigheter, som från denna ansvarighet fritoge honom, öfverflyttades icke bevisskyldigheten sålunda på arbetsgifvaren, vore med en dylik lag föga vunnet. Svårigheterna att på fullt rättvist sätt bestämma, när ersättningsskyldighet icke borde inträda, vore emellertid särdeles betydande, likasom det måste anses oegentligt att, såsom dock i allmänhet

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

skett, dylika bestämmelser af civilrättslig natur infördes endast för vissa arbetsaftal eller för vissa industrier. En lag af ifrågavarande art borde dessutom lemna noggranna bestämmelser om ersättningens storlek vid olika påföljd af skada, sörja för att ersättningsfrågorna blefve så snabbt som möjligt afgjorda samt förebygga, att arbetsgifvarne genom enskild uppgörelse med arbetarne undandroge dem den lagstadgade ersättningen. Men äfven om dessa förhållanden kunde på ett nöjaktigt sätt och utan kränkning af någondera partens berättigade intressen regleras, blefve alltid den utväg, hvartill en dylik lag i sista hand hänvisade, nemligen rättegång mellan arbetsgifvare och arbetstagare, synnerligen motbjudande och till sitt resultat i flere hänseenden otillfredsställande. Rättegångar i hithörande frågor, som berörde så ömtåliga intressen, bidroge helt säkert till söndring och bitterhet emellan de olika samhällslagren, och olägenheten af dylika rättstvister blefve för arbetaren så mycket kännbarare, som ersättningsfrågornas slutliga afgörande kunde komma att kräfva en ansenlig tid. Ifrågavarande anordning erbjöde icke heller någon trygghet för ersättningens utbekommande. Äfven en förut vederhäftig arbetsgifvare kunde, i synnerhet om ersättningarne skulle utgå under en längre period, blifva urståndsatt att fullgöra hvad honom åligger.

Jag har tillåtit mig att utförligt citera detta arbetareförsäkringskomiténs uttalande, emedan det synts mig innefatta en mycket fullständig redogörelse för de skäl, som kunna anföras emot den deri kritiserade anordningen. Det faller visserligen genast i ögonen, att en stor del af dessa skäl kunna genom lämpliga detaljbestämmelser bringas att åtminstone i hufvudsak förfalla. Alltid lärer dock återstå, att tillämpningen af en ansvarighetslag måste i flere eller färre fall leda till rättegång emellan arbetsgifvare och arbetare, samt att genom en sådan lag fullständig säkerhet icke kan beredas arbetare att verkligen utbekomma den ersättning, hvartill han är berättigad.

Å andra sidan är icke heller det motsatta systemet — den obligatoriska försäkringen — fritt från betänkligheter. Förut har anförts, hurusom inom högsta domstolen och Riksdagen emot detta system erinrats, bland annat, att giltig rättsgrund saknades att ålägga arbetsgifvaren att genom erläggande af försäkringspremier vidkännas utgifter för beredande af ersättning i anledning af framtida och ovissa olycksfall; att hvarje särskild arbetsgifvares intresse att söka förekomma olycksfall förminskades derigenom, att följderna af olycksfallen genom försäkringen fördelades på alla försäkringspligtiga arbetsgifvare; samt att inrättandet af en riksförsäkringsanstalt i flera afseenden vore förenadt med oöfverskadligt, ansvar för det

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

allmänna. Härtill kan läggas, dels att vid behandlingen af de framlagda förslagen till invaliditets- och ålderdomsförsäkring framträdt en stark obenägenhet emot samlande i en statsanstalt af betydande försäkringsfonder, dels ock att genom inrättande af en statsanstalt för obligatorisk olycksfallsförsäkring lätteligen kunna framkallas missuppfattningar beträffande grunden för arbetarnes rättigheter samt ideligen ökade anspråk på det allmänna, nemligen hos arbetsgifvarne anspråk på försäkringsafgifternas nedsättande, hos arbetarne anspråk på ersättningarnes höjande och på ersättningsrättens utsträckande till allt flere fall. Möjligheten af ekonomiska tvister emellan staten och arbetarne är icke synnerligen mycket att föredraga framför utsigten till rättegångar mellan dessa och arbetsgifvarne; i Tyskland och Österrike, der den obligatoriska olycksfallsförsäkringen vunnit sin högsta utbildning, visar erfarenheten, att tvisterna om olycksfallsersättning äro synnerligen talrika och för de senaste åren uppgå till Vo—Vs af antalet anmälda olycksfall. Hvad slutligen angår den fördelen, att genom obligatorisk olycksfallsförsäkring fullständig säkerhet för ersättningarnes utfående åstadkommes, så kan — då antalet fall, i hvilka ersättning till följd af arbetsgifvarens insolvens ej kan utbekommas, helt säkert utgör ett fåtal, som ännu mera förminskas i den mån arbetsgifvarne af sitt eget intresse manas att taga frivillig försäkring — ifrågasättas, om denna fördel står i riktigt förhållande till det medel, som för dess vinnande skulle användas, eller samlandet i en enda anstalt af eu försäkringsfond, tillräcklig för uppfyllande af alla ersättningsanspråk; enligt en officiel fransk beräkning skulle sålunda det ersättningsbelopp, som i följd af den ersättningsskyldiges insolvens ej kommer att utgå, allenast utgöra högst en procent af ersättningarnes summa.

Såsom nämnts äro också åtskilliga af de nyaste utländska lagarna och lagförslagen i ämnet grundade på arbetsgifvares ansvarspligt i stället för obligatorisk försäkring. Så är händelsen med de nya franska och engelska lagarna samt beträffande ringare skada jemväl deri finska lagen, äfvensom de ryska, spanska och belgiska lagförslagen. Den italienska lagen föreskrifver visserligen försäkring, men lemnar för enskilda arbetsgifvare valet fritt mellan statsanstalten och godkända enskilda försäkringsanstalter samt medgifver dessutom vissa undantag från försäkringspligten; dä påföljden, om någon arbetsgifvare olofligen underlåter att taga försäkring, är, jemte betydande böter och viten, skyldighet att utgifva ersättning för inträffadt. olycksfall, kommer detta system att intaga en mellanställning och, praktiskt sedt, att i viss mån närma sig eu anordning, enligt hvilken arbetsgifvaren i första hand är ersättningsskyldig, men kan genom försäkring befria sig från sin

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ersättningsskyldighet. Något liknande kan sägas äfven i afseende på den finska lagens bestämmelser om arbetsgifvares skyldighet att försäkra arbetarne emot svårare olycksfall. Den danska lagen föreskrifver försäkring med rätt för arbetsgivare att välja anstalt, men stadgar för det fall, att försäkring ej tagits, endast den påföljd, att arbetsgivaren är pligtig att sjelf utgifva ersättningen; denna lag h vilar alltså i verkligheten snarast på ansvarspligtens princip.

Med stöd af sålunda anförda förhållanden och icke minst i anledning af de betänkligheter, som inom Riksdagen vid skilda tillfällen uttalats emot obligatorisk försäkring, har jag ansett ett nytt förslag i ämnet böra upprättas på grundval af arbetsgifvarens ansvarspligt, men med förebyggande, så vidt möjligt, af de olägenheter, som påvisats kunna vara förbundna med tillämpning af en sådan princip. I sistnämnda hänseende har jag först och främst funnit faran derför, att i följd af arbetsgifvares insolvens arbetaren går miste om den ersättning, hvartill han är berättigad, böra minskas genom bestämmelser om rätt för ersättningstagare att i vissa fall uttaga kapitalvärdet af lifränta, hvartill han är berättigad. I samma riktning kommer det att verka, om arbetsgivare beredes tillfälle att genom försäkring i en anstalt af pröfvad vederhäftighet befria sig från de med ersättningspligten förenade risker och bördor, af hvilket tillfälle han har all anledning att begagna sig; på detta sätt ernås, praktiskt sedt, närmelsevis samma resultat, som om man, efter föredöme särskildt af den danska lagen, ålagt arbetsgifvaren försäkringspligt med rätt att välja försäkringsanstalt. Dessutom synes mig förmånsrätt för ersättningsfordringar lämpligen kunna, åtminstone i viss utsträckning, medgifvas.

Vidare böra vigtiga orsaker till tvister och deraf härflytande rättegångar undanrödjas derigenom, att undersökning hålles till fastställande af inträffad olyckshändelses beskaffenhet, och att ersättningens belopp göres oberoende af utredning om den skadades löneförhållanden samt fixeras till vissa summor vid dödsfall och vid hvarje grad af oförmögenhet till arbete, hvilken sistnämnda anordning, på sätt inom Riksdagen påpekats, är af nöden jemväl för begränsande af arbetsgifvares ersättningssky 1 dighet.

Slutligen är af väsentlig betydelse att, till förebyggande af de med en långvarig rättegång förknippade olägenheter, föreskrifter lemnas icke blott derom, att första domstols utslag, hvarigenom ersättning tillerkänts arbetare, genast går i verkställighet, utan äfven i den riktning, att domstol eger före målets slutliga afgörande förordna om förskottsersättnings utgifvande; dessa föreskrifter äro tydligen äfven egnade

25 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

att afhålla arbetsgivare!! från ett obefogadt bestridande af arbetarens anspråk och från fullföljande af en rättegång, deri underrättens utslag är till förmån för denne.

I enlighet med nu antydda grunder har jag — efter att Eders Kongl. Maj:t genom särskilda nådiga beslut den 31 december 1897 och den 2 september innevarande år bemyndigat mig att såsom sakkunnige tillkalla dels konstituerade revisionssekreteraren, ledamoten af Riksdagens Andra Kammare C. A. Lindhagen och försäkringsinspektören, professoren A. Lindstedt, dels öfverdirektören, ledamoten af Riksdagens Andra Kammare grefve H. E. G. Hamilton och häradshöfdingen, ledamoten af Riksdagens Första Kammare C. B. Hasselrot jemte t. f. byråchefen för lagärenden revisionssekreteraren K. H. L. Hammarskjöld — med biträde af de sålunda förordnade låtit utarbeta förslag till lag angående ersättning för skada i följd af olycksfall i arbete.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst omförmälda lagförslag af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, yttrade han vidare:

I förslagets 1—3 §§ uttalas de allmänna förutsättningarne för arbetsgifvares ersättningsskyldighet.

Samtliga dessa förutsättningar kunna i hufvudsak härledas från den gemensamma grunden, att arbetsgifvaren skall ansvara för den så kallade yrkesfaran, d. v. s. vara skyldig' att ersätta sådana skador, som kunna anses hafva sin egentliga orsak i den af honom idkade verksamhetens farliga beskaffenhet. Häraf följer först och främst den begränsning att, såsom redan i de nådiga propositionerna åren 1890 och 1891 var fallet, ersättning tillerkännes allenast kroppsarbetare, emedan det egentligen endast är desse, för hvilka yrkets farlighet kan hafva någon afsevärd betydelse, liksom det ock är kroppsarbetarne, som i främsta rummet äro i behof af de förmåner den nya lagstiftningen åsyftar att bereda. På sätt af särskilda utskottet vid 1890 års riksdag framhållits, böra emellertid med de egentliga arbetarne likställas arbetsförmän; eu uttrycklig föreskrift härom upptogs redan i det år 1890 till högsta domstolen remitterade förslaget och lenmades af högsta domstolen utan anmärkning, hvarefter den bibehölls i nådiga propositionen till 1891 års Riksdag.

Vidare måste arbetsgifvarens ersättningsskyldighet inskränkas till hvad man plägar kalla »olycksfall i arbetet»; på grund af hvad inom högsta domstolen anmärktes emot detta, i det 1890 remitterade förslaget förekommande uttryck, och då (lön ändring, som för att til 1 -

Ilih. till infall, prof. mot). 1 Samt. 1 Aftl. IS Haft. ' 1

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

mötesgå denna anmärkning infördes i 1891 års förslag, synes lätteligen kunna föranleda en alltför stor utsträckning af ansvarigheten, har i det nu uppgjorda förslaget noggrannare angifvits, hvilka olycksfall ersättningsskyldigheten gäller.

Att skada, som arbetaren uppsåtligen ådragit sig, icke i något fall kan innefattas under arbetsgifvarens ersättningsskyldighet, är uppenbart. Mera tvifvelaktigt är, huruvida ersättningsskyldigheten bör vara utesluten äfven när skadan förorsakats genom vållande af den skadade sjelf. Betydelsen af det afgörande, som härutinnan träffas, beror väsentligen derpå, huru bevisskyldigheten fördelas. I ett mycket stort antal fall torde det nemligen vara omöjligt att utreda, huruvida vållande ligger den skadade arbetaren till last eller icke. Då enligt grunderna för den ifrågasatta lagstiftningen arbetsgifvaren måste anses vara på grund af arbetsförhållandet förbunden att — inom vissa gränser — hålla arbetaren skadeslös för den minskning i arbetsförmåga, som i följd af arbetets farliga beskaffenhet inträder, framstår såsom det principielt riktiga att, på sätt äfven af praktiska hänsyn kräfves, lägga bevisbördan på arbetsgifvaren. Tager man vederbörlig hänsyn till denna fördelning af bevisskyldigheten, synes billigheten fordra, att arbetsgifvaren befrias från ersättningsskyldighet åtminstone när groft vållande å arbetarens sida föreligger. I följd af sakens natur kommer det nemligen ofta, när arbetaren uppsåtligen vållat skadan, att vara omöjligt att ådagalägga mera, än att skadan måste hafva vållats antingen uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet. Äfven bortsedt härifrån skulle det föga öfverensstämma med rättvisans fordringar, om arbetsgifvaren blefve ersättningsskyldig jemväl när arbetaren underlåtit de enklaste försigtighetsmått eller visat uppenbar ohörsamhet emot de till hans egen säkerhet af arbetsgifvaren meddelade föreskrifter. Å andra sidan torde man icke böra gå så långt, att man fritager arbetsgifvaren från ansvarighet jemväl när arbetaren gjort sig skyldig till lindrigt, vållande. Det är nemligen ej möjligt att af arbetaren fordra en ständigt vaken försigtighet att undgå de med arbetet förenade faror, och detta så mycket mindre, som vanan att vistas och arbeta under farliga förhållanden helt naturligt ofta verkar i viss män sofvande på arbetarens vaksamhet i detta hänseende. För öfrigt skulle, om arbetsgifvarens ersättningsskyldighet vore beroende deraf, att arbetaren icke gjort sig skyldig till någon grad af vållande, en sådan regel sannolikt gifva anledning till talrika tvistigheter och rättegångar.

Den föreskrift, som på grund af det nu anförda blifvit i förslaget upptagen, eller att arbetsgifvaren ansvarar, såframt det ej visas, att

27 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

olycksfallet af arbetaren vållats uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet, eger fullständig motsvarighet i 1886 års lag om ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift, äfvensom i de äldre regeringsförslagen. En sådan föreskrift återfinnes också i vissa utländska lagar, särskilt den finska och den danska.

I fråga derom, å hvilka slag af verksamhet den nya lagstiftningen om arbetsgifvares ersättningsskyldighet skall ega tillämpning, . är i främsta rummet afgörande den farlighet, som kan anses vara i allmänhet förenad med hvarje särskild verksamhetsart. Denna synpunkt kan emellertid icke vara den enda, som kräfver beaktande. Man måste äfven fästa afseende vid andra omständigheter, och detta så mycket mera, när fråga är om ett första införande af ersättningsprincipen i vidsträcktare tillämpning, hvilket förhållande tydligtvis påkallar en viss försigtighet. Sålunda torde det först och främst icke kunna anses tillrådligt att lägga bördan af ersättningspligten och hvad dermed sammanhänger på andra enskilda arbetsgifvare — enskilda personer, bolag eller föreningar af olika slag — än sådana, hvilka såsom yrke utöfva någon af de farliga verksamhetsarterna och sålunda kunna antagas vara i tillfälle att bedöma risken och att genom lämpliga åtgärder trygga sig emot densamma. Hvad åter angår staten och kommunerna såsom arbetsgifvare, finnes tydligen icke någon motsvarande anledning att uppställa en sådan inskränkning; desse arbetsgifvares ekonomiska bärkraft är också otvifvelaktig, och omsorgen om skadade arbetares välfärd ligger dem ännu närmare än en enskild arbetsgifvare.

Vidare böra af särskilda anledningar undantagas skogshandtering och jordbruk, äfvensom sådan verksamhet, hvilken idkas såsom binäring till jordbruk. Beträffande skogshandteringen torde vara tillräckligt att erinra derom, att densamma ofta bedrifves genom så beskaffade ackordsarbeten, att det är synnerligen tvifvelaktigt, hvilken person rätteligen är att betrakta såsom arbetsgifvare, samt under sådana naturliga förhållanden, att en tillämpning af nödiga föreskrifter angående anmälan och undersökning om inträffade olycksfall blefve så godt som omöjlig. Hvad åter angår jordbruket och dess binäringar är att märka, dels att arbetarne i dessa näringar ofta användas äfven för hushållet och andra utom den egentliga näringen fallande göromål, hvilket förhållande, såsom af erfarenheten från Tyskland bekräftas, lätteligen skulle föranleda talrika tvister om rätten till ersättning för olycksfall i arbetet, dels ock att en förpligtelse till utgifvande af kontanta ersättningar skulle för de mindre jordbrukarue vara mycket betungande och för båda parterna afgjordt ofördelaktigare än den af praktiska hänsyn påkallade anordning,

28 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

att skadad arbetare erhåller vissa naturaförmåner af bostad, pJanteringsland m. m. och fortfarande användes mot den arbetslön, som motsvarar hans nedsatta arbetsförmåga. Dessa omständigheter synas vara af beskaffenhet att, i den män ersättning öfver hufvud bör tilläggas jordbruksarbetare, föranleda ganska invecklade specialbestämmelser, och det torde icke finnas tillräcklig anledning att i afvaktan derpå, att enighet om sadana bestämmelser kan vinnas, undanskjuta lösningen af frågan om ersättning till skadade industriarbetare.

Äfven de i rederirörelse anstälda arbetarne synas böra i förevarande lagförslag lemnas å sido. För sjöfolket finnas, som bekant, redan understöds- och pensionsanstalter i sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt, hvarförutom sjölagen innehåller bestämmelser om redares och befälhafvares skyldighet att bereda vård och vissa andra förmåner åt skadad sjöman. Vidare skulle äfven här tydligen möta väsentlig svårighet att tillämpa allmänna föreskrifter om anmälan och undersökning. Hufvudsakligen i anledning af dessa förhållanden fann också arbetareförsäkringskomitén nödigt att i en särskild författning sammanföra bestämmelserna om beredande af olycksfallsersättning åt sjöfolk. Sådana bestämmelser blefvo icke heller upptagna i de nådiga propositionerna om olycksfallsförsäkring till 1890 och 1891 årens Riksdagar. Äfven enligt de nådiga propositionerna åren 1895 och 1898 angående pensionsförsäkring voro sjömännen uteslutna från den obligatoriska försäkringen.

Också beträffande jernvägspersonal kunde det ifrågasättas att hänvisa frågan om arbetsgifvarens ersättningsskyldighet till speciallagstiftning. En. sådan finnes, som bekant, redan i lagen om ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift. En samtidig tillämpning af nämnda lag och af den nu ifrågasätta kan emellertid, då den förra i väsentliga delar hänvisar till de allmänna skadeståndsgrundsatserna i strafflagen, icke anses vålla några särskilda svårigheter. Å andra sidan skulle sådana, om jernvägstrafiken uteslötes ur den nu ifrågasatta lagen, lätteligen uppkomma, icke minst till följd deraf att någon bestämd gräns mellan jernvägsbyggnadsverksamheten, hvilken i allt fall måste medtagas, och jernvägstrafiken näppeligen kan uppdragas. För öfrigt är att märka, att 1886 års lag enligt allmänt antagen tolkning endast angar skada i följd af verksamhet, som afser jernvägsfordons förflyttande på banan medelst ångkraft, och hvad dermed står i omedelbart sammanhang, och att samma lags tillämpningsområde alltså skulle i olika riktningar behöfva väsentligen utvidgas för att jernvägspersonalen skulle i afseende på rätt till ersättning blifva likstäld med arbetare inom industrien i allmänhet. Skada i följd af jernvägstrafik var också

29 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

föremål för ersättning enligt de äldre förslagen om olycksfallsersättning, oaktadt vid tiden för dessa förslags framläggande 1886 års lag redan var gällande.

Jemväl i öfrigt står det nuvarande förslaget i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nämnda äldre förslag beträffande de verksamhetsarter, å hvilka de ifrågasatta bestämmelserna skola eg a användning. De vidtagna ändringarne i 1891 års förslag afse egentligen endast större tydlighet och bättre öfverensstämmelse med den inom lagstiftningen i öfrigt använda terminologien samt äro således hufvudsakligen af redaktionel beskaffenhet. Beträffande sådana ändringar må anmärkas, att med byggnadsverksamhet i det nya förslaget förstås endast sådan verksamhet, som utöfvas af byggmästare och med dem jemförliga personer, hvaremot de verksamhetsarter, som utgöra hjelpmedel för uppförande af ett hus eller utförande af en väg- eller vattenbyggnad särskilt uppräknas, i den mån de kunna anses i allmänhet vara af mera farlig beskaffenhet, samt att de verksamhetsarter, som i afseende på arbetsgifvarens ansvarighet skola vara med fabriksrörelse likstälda, blifvit noggrannare angifna.

Såsom ofvan nämnts, skall enskild arbetsgivare vara ersättnmgsskyldig endast om han såsom yrke ntöfvar någon af de i lagen angifna verksamhetsarter na. Härmed är emellertid ännu icke afgjordt, till hvilka arbeten en sådan arbetsgifvares ansvarighet sträcker sig. Ifrågavarande regel innehåller nemligen i och för sig icke något derom, huruvida arbetsgifvaren är ersättningsskyldig allenast för olycksfall, som inträffar inom sj elfva den såsom yrke utöfvade verksamheten, eller äfven för olycksfall i annat arbete, hvilket han låter verkställa. I afseende å denna fråga torde till en början vara klart, att ersättningsskyldigheten icke bör sträcka sig längre än till nyssnämnda verksamhet och hvad dermed eger sammanhang. Visserligen kunde det synas vara af praktiska skäl påkalladt att utsträcka arbetsgifvarens ansvarighet derhän, att en för ifrågavarande verksamhet anstäld arbetare vore berättigad till ersättning, äfven om han skadas i annat arbete, hvartill han. af arbetsgifvaren tillfälligtvis användes; på detta sätt skulle man nemligen undgå den möjligen uppkommande svårigheten att bestämma, hvilka af de sysslor, som arbetaren på arbetsgifvarens tillsägelse fullgör, äro hänförliga till arbetsgifvarens yrkesverksamhet. Helt säkert skulle det dock verka i hög grad stötande, om t. ex. en bruksarbetare, som någon dag sysselsattes i skördearbete, vore för olycksfall i detta arbete ersättningsberättigad, medan deremot öfriga skördearbetare icke åtnjöte motsvarande förman; dessutom skulle i många fall, då arbetsaftalets innehåll vore i denna

30 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

del obestämdt, framkallas tvist derom, för hvilket slag af verksamhet en skadad arbetare hufvudsakligen varit anstäld. Af motsvarande skäl torde man icke ens böra i allmänhet ålägga arbetsgifvaren ersättningspligt för olycksfall i sådant arbete, som står i sammanhang med den af honom såsom yrke idkade farliga verksamheten, utan endast i det fall, att detta arbete är hänför ligt till någon verksamhet, som, när den drifves yrkesmessigt, medför ersättningsskyldighet. För nämnda begränsningar af ansvarigheten talar äfven, att arbetsgifvaren icke annat än i afseende på farlig verksamhet kan anses skyldig att iakttaga särskild vaksamhet till förebyggande af olycksfall, samt, framför allt, att den egentliga rättsgrunden för arbetarens ersättningsanspråk utgöres af arbetets farliga beskaffenhet.

Då staten och kommunerna äro skyldiga att gifva ersättning för olycksfall i hvarje af dem idkad farlig verksamhet, finnes uppenbarligen icke något behof att beträffande dessa arbetsgifvares ersättningsskyldighet särskildt uttala en regel, svarande emot den för enskilda arbetsgivare uppstälda.

Såsom redan förut antydts, är det praktiskt nödvändigt att i en lag med så vidsträckt tillämpningsområde som det nu ifrågasatta inskränka arbetsgivarens ansvarighet till visst mått. En verksam begränsning af ersättningsbeloppen måste också erkännas vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande. Arbetsgifvaren skall vara betalningsskyldig, oafsedt att ett olycksfall icke kan tillskrifvas något förvållande af vare sig honom sjelf eller någon, för hvilkens görande och låtande han ansvarar, och till och med i det fall, att bevislig vårdslöshet ligger den skadade till last, om blott denna vårdslöshet icke kan betecknas såsom grof. I betraktande häraf är det endast rimligt, att skadan på visst sätt fördelas mellan arbetsgifvaren och arbetaren, och att den förre alltså icke förpligtas att under alla förhållanden ersätta hela skadan. Vid bestämmande af den riskfördelning, som sålunda är påkallad, måste lagstiftaren emellertid tillse, att det sociala ändamål icke förfelas, som med ersättningsskyldighetens föreskrifvande är åsyftadt. Arbetsgifvaren bör derföre betala minst så mycket, som kan antagas förslå till nödtorftigt underhåll åt den skadade eller, om han i följd af olycksfallet aflidit, åt hans efterlefvande hustru och barn. Men längre synes man icke heller kunna med skäl och fog utsträcka den ersättningsskyldighet, som oberoende af allmänrättsliga skadeståndsregler ålägges arbetsgifvaren. Det torde ock förtjena att framhållas att, om alltför tunga bördor lädes på industrien och dennas utveckling sålunda hämmades, icke någon skulle derpå blifva mera lidande än arbetare, hvilka utsattes för faran

31 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

att drabbas af arbetslöshet eller att se arbetslönerna nedsatta i följd af bristande konkurrens om arbetskraften.

I båda parternas intresse måste vidare de närmare bestämmelserna om ersättningsbeloppen så afpassas, att tvister och rättegångar såvidt möjligt undvikas, och att binder ej läggas i vägen för begagnande af möjligheten att genom försäkring öfverflytta den arbetsgifvaren ålagda ansvarigheten på en vederhäftig och i öfrigt tillfredsställande försäkringsanstalt.

De angifna synpunkterna leda först och främst dertill, att i lagen, såvidt möjligt, fixeras de ersättningsbelopp, som vid olika slag af skada skola utgå, och att desamma sålunda hvarken få bero på fri uppskattning i hvarje särskilt fall eller ställas i visst förhållande till de aflöningsförmåner, som skadad arbetare åtnjutit. Endast på sådant sätt kan man nemligen å ena sidan förebygga, att talrika rättegångar om ersättningsbeloppet uppstå, och å den andra vederbörligen begränsa arbetsgifvarens ansvarighet samt bereda honom en lätt tillgänglig utväg att, till säkerhet äfven för arbetaren, genom försäkring befria sig från densamma, Hvad särskildt det sistnämnda angår, ligger det i öppen dag, att försäkring skulle i hög grad försvåras,, om beloppet af den ersättningssumma, som i särskilda fall under jemförelsevis lätt konstaterade förutsättningar skall utgå, icke vore på förhand begränsad! Emot den omedelbara förmånen för den ersättningsskyldige deraf, att ersättningen icke kan öfverskrida ett visst mått, svarar, att den lika litet nedsättes till följd deråt, att skadan i ett visst fall skulle vara godtgjord äfven med ett mindre belopp. Att ersättningen är fixerad och icke blott till sitt maximum bestämd, kan ej heller sägas vara obilligt mot den ersättningsskyldige, och detta så mycket mindre, som en försäkringsgifvare i allt fall endast med svårighet skulle kunna vid försäkringspremiernas fastställande fästa afseende vid möjligheten deraf, att ersättningen i enstaka fall kunde komma att utgå med lägre belopp.

I enlighet med hvad nu blifvit anfördt hafva i förslagets 4 §, under nära anslutning till de äldre regeringsförslagen, upptagits bestämmelser om ersättning i tre olika fall, nemligen sjukhjelp för tiden till dess den skadade blifvit återstäld eller varaktig invaliditet konstaterats eller döden inträdt, lifränta till den skadade vid total eller partiel invaliditet samt, när olycksfallet medfört döden, begrafningshjelp äfvensom lifräntor åt den aflidnes enka och minderåriga barn. Sjukhjelpen, lifräntan till den skadade vid total invaliditet samt begrafningshjelpen äro fullständigt fixerade. Lifräntorna till enka och minderåriga barn utnå naturligen endast i den mån sådana efterlefvande finnas och

O o

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

äro sålunda i viss mån obestämda, hvarförutom, då dessa lifräntors sammanlagda belopp skulle i följd af de lifränteberättigades antal öfverstiga en viss summa, proportionerlig nedsättning till denna summa skall ega rum. Hvad slutligen angår lifräntan till skadad arbetare vid partiel invaliditet, skall afseende fästas vid graden af invaliditet, så att lifräntan står i samma förhållande till den vid total invaliditet utgående lifräntan, som den inträdda nedsättningen i arbetsförmågan till fullständig förlust af densamma. Till minskande af den obestämdhet, som härigenom oundvikligen uppkommer, och af svårigheten att afgöra, när invaliditet skall anses total, är i en senare § förutsatt, att Konungen utfärdar föreskrifter att tjena såsom ledning vid invaliditetsgradens bedömande. För anledningen dertill, att vissa ersättningar utgå i form af lifränta, skall något längre fram redogöras.

Jemväl i en annan riktning än den nu omtalade erfordras af delvis motsvarande skäl en riskfördelning emellan arbetsgifvaren och arbetaren. Den förres ersättningsskyldighet bör nemligen icke inträda, förrän viss tid — den såkallade vänte- eller karenstiden — efter olycksfallet förflutit utan att den skadade blifvit återstäld. För en bestämmelse i denna syftning tala jemväl särskilda praktiska grunder af omisskännlig vigt. Arbetarens intresse att sorgfälligt söka undvika olycksfall hålles genom ett stadgande om vänte- 'eller karenstid vid makt, och faran för liknöjdhet hos honom i detta hänseende såväl som för benägenhet att genom vårdslöshet fördröja kroppskadas botande förminskas i väsentlig mån. Om med afseende på understöd vid inträffad skada arbetarne äro under första tiden hänvisade till lokala, på ömsesidighetens grundval bildade eller åtminstone af arbetarne sjelfva eller deras förtroendemän förvaltade kassor, framkallas en ur alla synpunkter önskvärd, inbördes kontroll, särskildt också hvad beträffar iakttagande af nödig försigtighet i arbetet.

Hvad angår skador, som fullständigt botas före utgången af vänteeller karenstiden, och som alltså medfört blott en jemförelsevis hastigt öfvergående sjukdom eller invaliditet, är det vidare uppenbarligen mycket önskvärdt, om man kan helt och hållet undvika en så omständlig undersökning, som bör läggas till grund för bestämmande af arbetsgifvarens ersättningsskyldighet. Dessutom är det af vigt, att rättegångar mellan arbetsgivare och arbetare åtminstone ej af helt obetydliga anledningar må uppstå. De fördelar, hvilka i senast angifna hänseenden, liksom beträffande lindring af arbetsgivarens ansvarighet, kunna genom föreskrifvande af en icke alltför knappt tilltagen karenstid beredas, äro så mycket mera afsevärda, som, enligt de af arbetare-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 24.

försäkringskomitén meddelade och i öfrigt tillgängliga statistiska uppgifter, de olycksfall, som medföra svårare följder än en kortare tids sjukdom eller invaliditet, utgöra allenast en ringa del af hela antalet olycksfall i arbetet.

Arbetareförsäkringskomitén hade föreslagit en karenstid af två veckor efter olycksfallet, hvilken tid emellertid, med anledning af de emot komitéförslaget framstälda erinringar, i de nådiga propositionerna till 1890 och 1891 årens Riksdagar utsträcktes till sextio dagar. Någon giltig anledning att nu göra ändring i den sålunda förlängda karenstiden torde icke vara för handen. Visserligen kunde de skäl för förlängningen, hvilka hemtats från svårigheten för en försäkringsanstalt, hvars verksamhet sträcker sig öfver hela riket, att inskrida och öfva nödig kontroll redan kort tid efter inträffa dt olycksfall, synas förfalla, när fråga är om omedelbar ersättningsskyldighet för arbetsgifvaren. Detta är emellertid till god del endast skenbart händelsen. Åt arbetsgifvarne bör, såsom redan förut antydts, beredas utväg att genom försäkring i någon enskild anstalt befria sig från risken, och det måste förutsättas, att de i sitt eget intresse ofta begagna sig åt denna utväg. Har detta skett, kommer tydligen i många fall den enskilda försäkringsanstalten att stå inför väsentligen samma svårigheter i angifna hänseenden, som skulle varit förenade med en statsanstalts verksamhet. I allt fall måste de förut angifna skälen för nödvändigheten af en icke alltför kort karenstid anses hafva erhållit förökad vigt, när ersättningsskyldigheten omedelbart ålagts arbetsgifvarne.

Med afseende å sjelfva ersättningsbeloppen öfverensstämmer det nu upprättade förslaget i hufvudsak med den nådiga propositionen till 1891 års Riksdag, hvilken proposition skilde sig från den föregående egentligen endast derutinnan, att enligt denna blott tre fjerdedelar af det för vuxen manlig arbetare beräknade belopp skulle utgå till qvinna eller till man under aderton år, medan 1891 års förslag uppstälde allenast den motsvarande regel att, om den, som träffats af olycksfallet, icke fylt aderton år, ersättningen för tiden till dess han uppnått denna ålder skulle på angifna sätt reduceras.

Äfven denna inskränkning i den fullständiga likställigheten mellan olika arbetare har nu i enkelhetens intresse fått falla. Vidare har beloppet af den begrafningshjelp, som utgår när olycksfall förorsakat den skadades död, blifvit väsentligen förhöj dt till beredande af en mera afsevärd hjelp i den ofta äfven i ekonomiskt hänseende brydsamma ställning, som genom dödsfallet uppkommit. Vigtigare är emellertid, att den ersättning, som i händelse af fullständig invaliditet skall utgifvas, Rih. till Jtilcsd. Prof. 1200. 1 Sami. 1 Afd. 18 Iläft. 5

34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

blifvit nedsatt, hvilket medför, att äfven vissa andra ersättningsbelopp i motsvarande mån förminskas.

Beträffande denna nedsättning må till en början erinras derom att, såsom redan ofvan framhållits, arbetsgifvarens ersättningsskyldighet icke bör sträckas utöfver hvad för den skadade arbetarens uppehälle är oundgängligen nödvändigt. Ersättningsbelopp, som kunde vara drägliga för arbetsgifvaren, när hans utgifter för deras bestridande inskränkte sig till premiebetalning i en för ändamålet inrättad statsanstalt, som icke beräknar någon vinst och hvars förvaltningskostnader gäldas af allmänna medel, blifva mera betungande, då arbetsgifvaren endast har valet mellan att sjelf stå risken och att taga försäkring i en enskild anstalt.

Enligt arbetareförsäkringskomiténs förslag skulle vid fullständig invaliditet utgå årlig ersättning med 60 procent af den skadades årliga arbetsförtjenst, hvilken skulle beräknas till högst 1,600 och lägst 400 kronor; ersättningen skulle således utgöra högst 960 och lägst 240 kronor. Vid partiel invaliditet skulle betalas högst och endast i svårare fall 50 procent af arbetsförtjensten, alltså vid högsta arbetsförtjenst 800 och vid lägsta arbetsförtjenst 200 kronor. Emot komiténs förslag erinrades från arbetsgifvares sida, att dem icke borde åläggas att försäkra sina arbetare till högre belopp än det af komitén föreslagna minimum för arbetsförtj ensten eller 400 kronor, börande den arbetare, som hade högre förtjenst, sjelf bestrida kostnaderna för sin försäkring utöfver nämnda minimum, samt af kommerskollegium, att de af komitén föreslagna minimum och maximum för arbetsförtj enstens beräkning vore för höga och lämpligen borde nedsättas till respektive 300 och 1,200 kronor. I det af Eders Kongl. Maj:t för 1890 års Riksdag framlagda förslag upptogs derefter ersättningen för fullständig invaliditet till 360 kronor åt vuxen manlig arbetare och till 270 kronor åt qvinna eller åt man under aderton år samt för partiel invaliditet till högst respektive 300 och 225 kronor, hvilka ersättningsbelopp med ofvan nämnd förändring bibehöllos i 1891 års förslag. På grund af dessa förhållanden synes man träffa det rätta, om man i en lag angående arbetsgifvares ersättningsskyldighet bestämmer det för alla arbetare, äfven män under aderton år och qvinnor, lika skadeståndsbeloppet vid total invaliditet till 300 kronor, motsvarande på en gång den högsta ersättning, som enligt de nådiga propositionerna kunde vid partiel invaliditet utgå, och den af kommerskollegium antagna minimiarbetsförtjensten. De arbetare, hvilka hafva afsevärdt större arbetsförtjenst och för hvilka invaliditetsersättningen derför kan synas vara

35 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

alltför knappt tillmätt, ega i följd af sin högre inkomst tillfälle att genom särskild olycksfallsförsäkring bereda sig ökadt understöd. Att det föreslagna beloppet icke är för lågt tilltaget, bestyrkes deraf, att det betydligt öfverstiger medelbeloppet af den pension, som genom obligatorisk försäkring enligt Eders Kongl. Maj:ts till 1895 och 1898 årens Riksdagar framlagda förslag kunnat till och med inom högsta pensionsklassen beredas. Erinras må ock, att de olycksfallsförsäkringar, som hittills i talrika fall blifvit af arbetsgivare för arbetarnes räkning tagna, åtminstone oftast till beloppet väsentligen understiga sådana försäkringar, som skulle erfordras för fullständigt betäckande af arbetsgifvarnes ansvarighet enligt den föreslagna lagen äfven efter nu förordade nedsättning af ersättningsbeloppen. Nedsättningen af ersättningsbeloppet vid total invaliditet uppväges dessutom i viss mån deraf, att ersättningen för partiel invaliditet kan sättas helt nära till detta

belopp. _ .

Att efter nu omförmälda förändring af ersättningsbeloppet för stadigvarande total invaliditet den såsom sjukhjelp utgående summan, en krona dagligen, kommer att utgöra betydligt mera än invaliditetsersättningen för motsvarande tid, synes icke böra väcka någon betänklighet. Redan enligt de äldre förslagen kunde samma skiljaktighet uppkomma mellan sjukhjelpen och ersättningen för varaktig partiel invaliditet. Också kan det af flera skäl endast anses önskvärdt, att det kommer att ligga i arbetsgifvarens intresse att så snart som möjligt få faststäldt, huruvida stadigvarande invaliditet blifvit en följd af

olycksfallet. .

I sammanhang med den nedsättning af ersättningsbeloppet, lör hvilken nu redogjorts, har jemväl en annan ändring’ i 1891 ars föislag vidtagits, nemligen att nu uteslutits den i detta förslag förekommande bestämmelsen om förhöjning i ersättningen för fullständig invaliditet, när den skadade har barn under femton år. För ett sådant uteslutande talar särskildt det förhållandet, att försäkring helt visst skulle i följd af ifrågavarande bestämmelse komma att ställa sig afsevärdt dyrare för arbetsgifvaren. Härtill kommer, att det näppeligen kan anses lämpligt, om, såsom enligt anförda bestämmelse lätteligen kunde inträffa, ersättningen vid fullständig invaliditet öfverstege sammanlagda beloppet af hvad en arbetare, som blifvit delvis oförmögen till arbete, kan med sin återstående arbetskraft förtjena och af hvad lian erhåller i ersättning för olycksfallet. ... . ,

Ersättning för varaktig invaliditet, som till följd af olycksfall i arbetet inträdt, kan tänkas utgå antingen en gång för alla eller i form af lif-

36 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ränta. Detsamma är förhållandet med det understöd, som, då den skadade i följd af olycksfallet aflidit, tillkommer hans efterlefvande. Den förra anordningen medför i båda dessa fall vissa fördelar. Först och främst minskas derigenom den faran, att den ersättningsberättigade till följd af arbetsgifvarens insolvens går miste om större eller mindre del af ersättningen. Dessutom kan utbekommandet af en större summa på en gång i vissa fall vara för den ersättningsberättigade af synnerligen stort värde, emedan han derigenom sättes i stånd att börja sådan ny verksamhet, hvartill de förändrade omständigheterna kunna gifva anledning. Oaktadt dessa förhållanden har, såsom förut nämnts, i förslaget upptagits föreskrift om erläggande af lifränta. Detta har föranledts dels af hänsyn till arbetsgivare^ för hvilken det ofta är icke blott till fördel, utan af väsentlig betydelse, att han ej nödgas på en gång erlägga en större summa, dels ock deraf att särskildt med ersättningen till skadad arbetare afses det socialt vigtiga ändamålet att under hans återstående lifstid skydda honom mot att komma i nöd eller falla fattigvården till last, hvilket ändamål lätteligen skulle förfelas, om han på en gång utfinge ersättningen till fri disposition. Faran derför, att lifränta i följd af arbetsgifvarens framtida insolvens går förlorad, kan genom lämpliga bestämmelser i väsentlig mån förminskas, och olägenheten för den ersättningsberättigade deraf, att han ej utfår ett kapital, hvarmed han kunde börja en ny verksamhet, torde ej kunna komma i betraktande emot den skada för det allmänna och arbetsgifvaren, som skulle uppstå, om den senare tvunges att, genom utbetalande af ersättning en gång för alla, beröfva sig de för hans redan existerande rörelse erforderliga medel.

I öfrigt torde vid förevarande § böra anmärkas, att slutbestämmelsen i det med 2:o betecknade stycket — hvilken bestämmelse eger motsvarighet i båda regeringsförslagen om olycksfallsförsäkring — syftar på sådana, möjligen förekommande fall, då det bestrides, att en varaktig förlust eller minskning af den skadades arbetsförmåga blifvit på tillförlitligt sätt utrönt, men detta sedermera af vederbörlig myndighet pröfvas hafva varit fallet.

Samtliga förslagen angående olycksfallsförsäkring innehöllo, att utländsk undersåtes enka och barn icke egde rätt till ersättning, såframt de ej vid tiden för olycksfallet voro här i riket bosatta. Den omständigheten, att nu ifrågavarande lag ålägger arbetsgifvaren omedelbar ersättningsskyldighet, synes icke föranleda annat, än att en sådan bestämmelse äfven nu införes. Fast mera torde vid densamma böra, efter förebild af nämnda förslag och bland dem särskildt de nådiga propositionerna till

37 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

1890 och 1891 årens Riksdagar, fogas ett stadgande, att lifränta ej må uppbäras för tid, hvarunder den till lifräntan berättigade är bosatt utom riket.

Nu antydda föreskrifter hafva upptagits i 5 § af förslaget. Icke någondera af dem är emellertid ovilkorlig. För att, då svenska arbetare blifvit skadade under arbete i utlandet, de sjelfva eller deras efterlefvande må kunna äfven i Sverige åtnjuta de ersättningar, som dem af den utländska lagstiftningen tillerkännas, har det föreslagits, att Konungen eger, under förutsättning af ömsesidighet, medgifva undantag för medborgare i visst land och för ersättningstagare, som i samma land äro bosatta. Ömsesidigheten förutsätter tydligen icke, att de ersättningar, som enligt den utländska lagstiftningen skola utgå, äro af samma storlek och allmänna beskaffenhet som de i den svenska lagen föreskrifna. Tillräckligt är, om t. ex. de belopp, som på grund af en i utlandet gällande obligatorisk försäkring utfalla, få uppbäras äfven af bär i riket bosatta ersättningstagare. Uttryckssättet är vidare så valdt, att binder ej möter att medgifva undantag från allenast en del af ifrågavarande inskränkningar i rätten till ersättning, samt att sådant medgifvande kan lemnas äfven utan föregående internationelt aftal.

I förslagets 6 § återfinnas bestämmelser om tidpunkten, då de olika 6 §. ersättningarne äro förfallna till betalning. Att begrafningshjelp bör utbetalas omedelbart efter dödsfallet, torde af lätt insedda skäl vara påkalladt, Sjukhjelpsersättningen utbetalas lämpligast för hvarje kalendervecka på lördagen, som är den vanliga aflöningsdagen. Lifränta åter skall, till undvikande af besvär och kostnader, utbetalas för en längre period, nemligen kalenderqvartalet. I sammanhang härmed är det i lifräntetagarens intresse föreskrifvet, att utbetalningen sker förskottsvis och att, om rätten till lifräntan under qvartalet af oförutsedd anledning upphör, återbetalningsskyldighet icke eger rum. Sistnämnda föreskrifter medföra tydligen icke att, när under ett qvartal minderårigs rätt till lifränta skall upphöra i följd deraf att han uppnår femton års ålder, räntan likväl skulle erläggas för hela qvartalet.

I 7 och 8 §§ gifvas bestämmelser angående de förhållanden, som 7 och 8 §§. uppkomma, då skadad arbetare är i följd af olycksfallet berättigad att erhålla annan ersättning än den i förevarande lag honom tillerkända.

I sådant afseende kunna flere olika fall förekomma.

Har arbetaren genom försäkring i en eller annan form — derunder inbegripet inträde i en understödskassa — beredt sig rätt till ersättning för olycksfallet, beröres arbetsgifvarens betalningsskyldighet i och för sig icke deraf, lika litet som af den skadade arbetarens ekonomiska förhållanden i allmänhet. Tvärtom kan det, på sätt redan

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

blifvit antydt, sägas vara vid bestämmande af de fixa ersättningsbeloppen förutsatt, att arbetare med högre aflöning skola genom särskilda anordningar kunna förskaffa sig ersättning utöfver det minimum, som lagen förpligta!' arbetsgivare att betala. Från regeln, att det för arbetsgivares ersättningsskyldighet är utan betydelse, om arbetaren på nu ifrågavarande sätt tillförsäkrat sig ytterligare ersättning, bör emellertid af praktiska skäl ett undantag göras. Det är tydligen af största vigt för arbetarne, att sjukkassor och med dem jemförliga inrättningar vinna största möjliga utbredning. Särskildt erfordras dylika anstalter för att skadade arbetare må under den förut omtalade karenstiden komma i åtnjutande af nödigt understöd. För närvarande är det, som bekant, ganska vanligt, att ifrågavarande kassor erhålla större eller mindre bidrag af arbetsgivare och i följd häraf vida tidigare, än eljest skulle varit möjligt, komma till önskvärd stadga. För att detta lyckliga förhållande må fortfara, äfven efter det arbetsgivare fått sig ålagd skyldighet att utgifva ersättning för olycksfall, har det befunnits lämpligt att — i öfverensstämmelse med lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift — medgifva arbetsgivare, genom hvilkens bidrag dylik kassa blifvit helt och hållet eller till väsentlig del bildad, rätt att tillgodoräkna sig det understöd, som till skadad arbetare från kassan utgår. Billigheten häraf lärer, äfven om kassan ej helt och hållet bildats genom arbetsgivarens bidrag, vara obestridlig. Ifrågavarande kassor utgifva understöd äfven i andra fall, än då olycksfall, hvarför arbetsgivaren ansvarar, inträffat, och hvad för sådana olycksfall af dem utbetalas utgör allenast en ringa del af de ersättningar, som de öfver hufvud hafva att vidkännas. Arbetsgivarens bidrag kan följaktligen antagas mer än väl förslå till bestridande af de understöd, som kunna komma att räknas honom till godo. Det är för öfrigt att märka, att enligt den föreslagna affattningen arbetsgivaren, äfven sedan han lemnat vederbörligt bidrag till understödskassan, fortfarande står i ansvar för det i lagen föreskrina ersättningsbeloppets erläggande och befrias endast i den mån motsvarande understöd verkligen från kassan utbetalas, samt att han å viss ersättning, som lagen ålägger honom att utgifva, får tillgodoräkna sig allenast hvad för samma ändamål och samma tid ur understödskassan utgår.

Kommer den skadade arbetaren omedelbart på grund af lag eller särskild författning i åtnjutande af ersättning eller understöd i följd af olycksfallet, föreligger uppenbarligen icke någon anledning att låta honom derjemte oafkortadt uppbära skadestånd enligt förevarande lag. Å andra sidan bör emellertid icke arbetsgivaren befrias från den ansvarighet,

39 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2å

som enligt denna lag åligger honom. Regeln blifver derför här densamma som i fråga om understöd från kassa, hvilken helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag af arbetsgifvaren, eller att arbetsgifvaren eger göra afdrag för det emot viss ersättning svarande skadestånd eller understöd, som verkligen utgår. Detsamma bör gälla i afseende på understöd, som utgår på grund af speciel utfästelse åt arbetsgifvaren; en sådan utfästelse kan nemligen åtminstone icke utan stöd i särskilda omständigheter tolkas på det sätt, att det utfästa understödet skulle utgå jemte den i lagen föreskrifna ersättningen. Deremot kan fattighjelp af nära till hands liggande skäl icke hänföras till sådant understöd, som arbetsgifvaren eger afräkna på den honom

till utgifvande ålagda ersättningen. ' .. , .„

I lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift återfinnes en uttrycklig bestämmelse, att arbetsgifvaren befrias från ersättningsskyldighet i den mån skadan varder ersatt på grund deraf, att den skadade blifvit på arbetsgifvarens bekostnad försäkrad emot olycksfall. Enligt nu förevarande lag kan, under vissa förutsättningar, försäkring hafva eu ännu längre gående verkan till arbetsgifvarens förmån, nemligen att han helt och hållet befrias från ansvarighet. Aro de särskilda förutsättningarne härför icke för handen, torde det äfven utan uttryckligt stadgande vara af innehållet i 7 § klart, att arbetsgifvaren befrias i den mån ersättning till följd af den på hans bekostnad tagna försäkringen verkligen utgår.

Att en skadad arbetare, som uppburit ersättning enligt förevarande lag, ei deraf är hindrad att göra gällande rätt till ytterligare skadestånd, har ansetts höra särskildt uttalas, då tvekan eljest möjligen kunnat uppstå, huruvida sådant ytterligare skadestånd i något fall kan utkräfvas hos arbetsgifvaren. Deremot har det synts vara främmande för denna lag, under hvilka förutsättningar den, som på annan grund är förpligtad att med anledning af olycksfall i arbetet utgifva skadestånd eller understöd, eger göra afdrag för hvad den skadestånds- eller understödsberättigade uppburit såsom ersättning enligt denna lag. I sammanhang härmed har lemnats å sido jemväl frågan om arbetsgifvarens rätt att, när han utgifter ersättning enligt denna lag, få på sig öfverlåtet den skadades anspråk på godtgörelse af annan ersättningsskyldig eller att, äfven utan sådan öfverlåtelse, i den skadades ställe göra detta anspråk gällande. Dessa spörsmål lära i praktiken komma att utan synnerlig svårighet lösas med ledning af allmänna rättsgrunder och de ifrågavarande anspråkens särskilda natur.

Redan i det föregående har i olika sammanhang framhalhts, att 10 $.

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

arbetsgifvaren bör kunna genom försäkring mera eller mindre fullständigt befria sig från den risk, som den föreslagna ersättningsskyldigheten är egnad att för honom medföra. För detta ändamål kan han anlita skilda utvägar. Han kan försäkra sig emot risken utan att denna dock upphör att fortfarande omedelbart hvila på honom, d. v. s. försäkra sig emot den ekonomiska förlust, som åsamkas honom när han i följd af inträffadt olycksfall har att utgifva ersättning. Denna utväg kraf ver uppenbarligen icke någon lagstiftningsåtgärd. Om för ifrågavarande, med återförsäkring närmast jemförliga försäkringsform genom enskild företagsamhet upprättas anstalter, finnes icke för lagstiftningen någon anledning att uppställa särskilda vilkor för dessa anstalters verksamhet. — Arbetsgifvaren kan också på sitt ansvar olycksfallsförsäkra arbetaren, i hvithet fall det, såsom nyss nämnts, torde vara tydligt, att arbetsgifvaren får räkna sig till godo hvad på grund af försäkringen verkligen utbetalas för det ändamål hvartill och för den tid hvarunder arbetsgifvaren är betalningsskyldig. — Slutligen bör tillfälle äfven beredas arbetsgifvaren att genom försäkring helt och hållet befria sig från ansvarighet på grund af förevarande lag och i sitt ställe sätta en annan betalningsskyldig, nemligen försäkringsgifvaren. Nödiga iöreskrifter i denna riktning äro upptagna i 10 § af förslaget.

Då här är fråga om en befogenhet för arbetsgifvaren att utan samtycke af den eventuel fordringsegaren, arbetaren eller hans efterlefvande, öfverflytta ansvarigheten på en annan gäldenär såsom ensam betalningsskyldig, erfordras tydligen en såvidt möjligt fullständig trygghet, att försäkringsanstalten är vederhäftig och i öfrigt på tillfredsställande sätt anordnad. En sådan trygghet torde på grund af förhållandenas \ exlande natur icke kunna astadkommas annat än genom en med afseende på hvarje särskild försäkringsanstalt verkstäld pröfning, hvilken af flera skäl bör förbehållas Konungen och ej öfverlemnas åt någon underordnad myndighet. Det tillstånd, som Konungen efter sådan pröfning meddelar försäkringsanstalt att öfvertaga arbetsgivares ansvarighet med den verkan, att arbetsgifvaren befrias från densamma, bör kunna när som helst återkallas, men genom återkallelse rubbas naturligen ej den ansvarsfrihet, som arbetsgivare genom redan slutet försäkringsaftal beredt sig.

Utan tvifvel skulle det vara i enkelhetens intresse fördelaktigt, om försäkring af nu ifrågavarande slag endast finge tecknas på sådant sätt, att arbetsgifvaren befriades från hela sin ansvarighet i dess olika riktningar. Då emellertid genom en föreskrift härom försäkringens användande sannolikt skulle i väsentlig mån försvåras, har möjligheten af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

partiel försäkring lemnats öppen. Vid meddelande af tillstånd kunna emellertid, der så finnes nödigt och lämpligt, inskränkande vilkor och förbehåll i detta afseende uppställas.

Till förebyggande af tvister och rättegångar angående arbetsgifvares ersättningsskyldighet är, såsom redan ofvan antydts, af vigt, att omedelbart efter olycksfallet en officiel undersökning derom anställes. I 9 § af förslaget föreskrifves derföre, att sådan undersökning skall genom polismyndighetens försorg hållas. Då det uppenbarligen vore olämpligt att framtvinga polisundersökning äfven då arbetsgifvaren eller någon, som eger befogenhet att med laga verkan företräda honom, sjelfmant vitsordar, att olycksfallet inträffat under sådana omständigheter att ersättning enligt denna lag skall utgifvas, har för sådant fall undantag medgifvits. Visserligen är det tänkbart, att arbetsgifvaren sedermera återkallar sitt erkännande och att i följd häraf anledningen till och förloppet vid olycksfallet måste blifva föremål för särskild utredning vid domstol. Den omständigheten, att arbetsgifvaren till undvikande af undersökning afgifvit förklaring att olycksfallet är af beskaffenhet att medföra ersättningsskyldighet enligt förevarande lag, innebär emellertid en stark presumtion derför, att olycksfallet verkligen är af sådan beskaffenhet. Då härtill kommer, att i afseende på frågan, om den skadade uppsåtligen eller genom groft vållande föranledt olycksfallet, bevisskyldigheten ligger å arbetsgifvaren, torde något missbruk från dennes sida icke vara att befara, 1 alla händelser innehåller lagen ett tillräckligt verksamt korrektiv, då enligt densamma polismyndigheten eger rätt att, der den så finner nödigt, hålla undersökning, äfven om arbetsgifvaren afgifvit sådan förklaring, som nyss är nämnd.

År arbetsgifvarens ansvarighet genom försäkring Överflyttad på någon försäkringsanstalt, ankommer det tydligen på försäkringsvilkoren, huruvida arbetsgifvarens förklaring angående olycksfallets beskaffenhet eger någon som helst rättsligt bindande verkan emot försäkringsanstalten. En viss faktisk betydelse kommer denna förklaring i alla händelser att erhålla. Då för öfrigt polismyndigheten är berättigad att hålla undersökning, i händelse arbetsgifvarens förklaring icke finnes vara tillfyllestgörande, synes tillräcklig säkerhet förefinnas derför, att frågan om olycksfallets beskaffenhet icke skall komma att sakna nödig utredning.

Undersökning, hvarom nu är taladt, skall af polismyndigheten i orten hållas, så snart den erhållit kännedom om olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas medföra döden eller så långvarig sjuk- Bih. till lUktd. Prat. IDOG. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. G

42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

dom eller invaliditet, att ersättning enligt denna lag kan ifrågakomma. Till förebyggande deraf att undersökning likväl af tillfälliga anledningar uteblifver, är det i förslaget ålagdt arbetsgifvaren, eller i visst fall arbetsföreståndaren, att bos polismyndigheten göra skriftlig anmälan om inträffadt olycksfall. Vid denna anmälan skall fogas ett angående den skadade utfärdadt läkarebetyg, som arbetsgifvaren har att på sin bekostnad anskaffa. Vidare skall, derest arbetsgifvarens . ansvarighet är Överflyttad på försäkringsanstalt, i anmälan lemnas uppgift om denna vigtiga omständighet. Beträffande i öfrigt innehållet af anmälningsskriften, liksom med afseende å förfarandet vid undersökningen, torde bestämmelser böra i administrativ väg meddelas. Sådana bestämmelser kunna särskildt vara erforderliga till ordnande af förhållandet mellan den i förevarande lag stadgade undersökningen och sådan undersökning, som eljest må vara föreskrifven.

Sedan olycksfall inträffat, ega, med vissa till arbetarens förmån stadgade ytterligare inskränkningar, för hvilka längre fram skall redogöras, parterna frihet att med hvarandra träffa öfverenskommelse angående ersättning åt den skadade. Likaså är, när den skadade i följd af olycksfallet aflidit, derefter aftal möjligt angående begrafningshjelp eller lifränta till hans enka eller barn. Under samma förutsättningar kan äfven bestämmandet af ersättning hänskjutas till skiljemän, vare sig genom sådant skiljeaftal, som afses i lagen den 28 oktober 1887, eller i annan ordning. Kan tvist emellan arbetsgifvaren och arbetaren icke på något af dessa sätt slitas, återstår endast, att den senare gör sitt ersättningskraf gällande vid allmän domstol. En ovilkorlig föreskrift om skiljemäns anlitande skulle, om skiljemännens beslut finge öfverklagas, ofta endast föranleda kostnader och tidsutdrägt, samt, om vid skiljemännens beslut skulle förblifva, vara icke blott principielt oriktig, utan äfven i praktiskt hänseende synnerligen betänklig. När enighet om valet af skiljemän icke kan vinnas, måste nemligen åtminstone en sådan utses af offentlig myndighet, och denna skulle lätteligen blifva utsatt för misstanken att härvid gynna den ena parten. Någon möjlighet att hänvisa tvister af ifrågavarande art till särskilda domstolar lärer ej heller i vårt land vara för handen. Till lättnad för den, som vill yrka ersättning, kan allenast medgifvas (12 § 1 mom.) rätt för honom att för målets anhängiggörande välja emellan allmänna underrätten i den ort, der olycksfallet inträffat, och i den ort, der svaranden har sitt bo och hemvist. Af dessa domstolar kan än den ena, än den andra vara fördelaktigare att anlita, särskildt med afseende på lättadt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24. 43

åstadkommande af bevisning och till vinnande af ett skyndsamt slut i saken.

För talans anställande vid domstol har (11 §), i likhet med hvad i lagen om ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift egt rum, föreskrifvits en ganska kort preskriptionstid, räknad från olycksfallet. Det vore utan en sådan föreskrift fara värdt, att utredningen om verkliga förhållandet blefve i följd af en längre tids förlopp i väsentlig grad försvårad, och att de ersättningar, för hvilka arbetsgifvaren häftade, vuxe till ansenliga belopp, innan han ens erhållit kännedom om ersättningsanspråken. Då emellertid i följd af skadad arbetares genom olycksfallet förorsakade död nya ersättningstagare med sjelfständig rätt komma att stå emot arbetsgifvaren, har det befunnits riktigast att med. afseende å dessa ersättningstagares kraf låta ny preskriptionstid löpa från tiden för dödsfallet. Emot en sådan anordning torde icke några afsevärda praktiska betänkligheter möta. Det lärer nemligen endast ytterst sällan vara händelsen, att ett dödsfall, som inträffar längre tid efter olycksfallet, verkligen kan anses utgöra en följd af detta. I de äldre förslagen hade man på grund af detta förhållande ansett sig kunna föreskrifva, att dödsfall föranledde ersättning endast om det inträffade inom ett år efter olycksfallet. En sådan föreskrift synes emellertid icke stå väl tillsammans med den princip, hvarpå förevarande lagförslag hvilar, utan framstå såsom en obehörig inskränkning i arbetsgifvarens ersättningsskyldighet. Till följd häraf torde man icke heller böra genom en från olycksfallet räknad preskription afskära kraf på grund af dödsfall, som först efter viss tid inträffat.

Då en kort preskriptionstid för anhängiggörande af ersättningstagarens anspråk emot arbetsgifvaren stadgas, ligger den fara nära till hands, att den förre kan komma att försitta denna tid, emedan han förlitar sig derpå, att ett understöd, som arbetsgifvaren, utan bindande utfästelse,” faktiskt tilldelar honom, kommer att fortfarande utgå. Till undanrödjande af denna fara har det föreslagits att, när arbetsgifvaren i anledning af olycksfallet eller dödsfallet utgifvit sådant understöd, som i förevarande lag afses, preskriptionstiden skall räknas först från det att sådant understöd upphör och ersättningstagaren alltså får kännbar anledning att genom rättegång göra sitt anspråk gällande. Helt säkert kommer denna bestämmelse att verka* derhän, att arbetsgifvarne blifva angelägna att, till ömsesidig säkerhet, upprätta bindande överenskommelser om ersättningarnes belopp.

I 12 § 2 och 3 mom. meddelas vissa föreskrifter om rättegången i ersättningsmål. Hit hör först att, så snart saken blifvit instämd,

44 Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

13 §.

rätten eller domaren skall infordra anmälningsskriften med dervid fogade handlingar samt protokoll öfver undersökning, der sådan hållits. Domstolen får sålunda genast till sitt förfogande, bland annat, äfven läkarebetyget och den förklaring om olycksfallets egenskap att böra föranleda ersättning, hvilken kan vara af arbetsgifvaren eller å hans vägnar aflemnad. Vidare kan domstolen, då fråga uppstår, huruvida det arbete, deri den skadade var sysselsatt, är sådant, som i förevarande lag afses, inhemta utlåtande derom från kommerskollegium såsom den i detta hänseende särskildt sakkunniga centralmyndigheten. Vigtigast äro emellertid de redan förut antydda bestämmelser, som åsyfta att för den ersättningsberättigade minska olägenheterna af möjligt dröjsmål med tvistens slutliga afgörande, och som innebära, dels att domstolen under vissa förutsättningar kan förskottsvis tillerkänna den ersättningsberäftigade ett skäligt eller af motparten medgifvet belopp, dels ock att slutligt utslag, derigenom betalningsskyldighet ålagts svaranden, genast går i verkställighet utan hinder deraf, att det ej vunnit laga kraft.

Såsom ofvan angifvits, äro de följder ett olycksfall medfört — döden, längre tids sjukdom eller mer eller mindre fullständig invaliditet — bestämmande för arten och beloppet af de ersättningar, som af olycksfallet föranledas. Enligt sakens natur är det emellertid ofta omöjligt att vid den tidpunkt, då ersättningskrafvet varder genom domstols eller skiljemäns beslut eller genom parternas öfverenskommelse faststäldt — hvilket fastställande af nära till hands liggande skäl bör snarast möjligt eg a rum — med fullständig visshet afgöra, hvilken påföljd olycksfallet är egnadt att medföra. På grund häraf bör i båda parternas intresse beredas tillfälle att, om efter ersättningens fastställande förändring inträder i de dervid antagna följderna af olycksfallet, erhålla jemkning i ersättningen. Då, på sätt förut nämnts, efter dödsfall ny preskriptionstid börjar löpa, erfordras uppenbarligen icke någon rätt till jemkning, när förändringen består deruti, att den skadade till följd af olycksfallet. aflider, utan endast för de fall, att den skadade, i strid emot hvad man förut antagit, varder invalid, och att den antagna invaliditetsgraden ökas eller minskas. Af praktiska grunder bör ifrågavarande rätt ej medgifvas, när förändringen i den skadades tillstånd är allenast af mindre betydelse. Icke heller vore det lämpligt att låta jemkningen medföra rätt för arbetaren att erhålla tillägg till en redan till utbetalning förfallen ersättning, eller för arbetsgifvaren att åtnjuta nedsättning i hvad såsom förfallet redan af honom utbetalts eller bort utbetalas. Häraf följer, att då — såsom i vissa fall är möjligt — efter aftal mellan parterna i stället för lifränta erlagts visst belopp för en gång, någon rätt till

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

jemkning icke eger rum. Samma regel om inskränkning af jemkningens verksamhet medför äfven, att någon bestämmelse om viss preskriptionstid för sökande af jemkning icke kan anses erforderlig. I lagen omtalas endast jemkning efter stämning till domstol, men detta utgör tydligen icke något hinder för parterna att sluta aftal om jemkning eller att öfverlemna jemkningsfrågas afgörande till skiljemän. Dylika överenskommelser kunna nemligen enligt vanliga regler med full verkan slutas, äfven om icke i den skadades tillstånd inträdt någon sådan förändring, som enligt lagen skulle kunna gifva anspråk på jemkning af den förut bestämda ersättningen.

Bestämmelser i nu angifna riktning hafva upptagits i 13 §, som tillika innehåller en hänvisning till de i 12 § 3 mom. i ersättningstagarens intresse meddelade stadganden om rätt för domstolen att föreskrifva erläggande af förskottsersättning och om omedelbar verkställighet af första domstols utslag.

I en lag, som, i likhet med den förevarande, ålägger arbets- 14—17 §§. gifvarne ersättningsskyldighet utan att underkasta 'dem försäkringstvång, erfordras, såsom ofvan framhållits, föreskrifter afsedda att så vidt möjligt trygga ersättningstagarne emot följderna af ersättningsgifvarnes oförmåga eller tredska att fullgöra sina förbindelser. Att sådana föreskrifter dock icke upptagits i lagen om ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift, kan förklaras deraf, att innehafvarne af jernvägar kunnat förutsättas utan vidare erbjuda tillräcklig säkerhet, och får således icke blifva föremål för efterliknande, när det är fråga om arbetsgivare i vidt skilda ställningar. En särskild anledning att gifva föreskrifter i nämnda syftning ligger för öfrigt, såsom förut sagts, deri, att vissa ersättningar enligt förevarande lag alltid skola utgå i form af lifränta, hvilket förhållande ökar faran för ersättningstagaren att i följd af arbetsgifvarens insolvens gå miste om den honom tillkommande ersättningen. Äfven för det fall, att arbetsgifvarens ansvarighet öfverflyttats på en försäkringsanstalt, har det i allmänhet befunnits påkalladt att gifva ifrågavarande bestämmelser tillämpning.

Afträdes den ersättningsskyldiges egendom till konkurs, måste tydligen ersättningstagaren för hvad han ännu icke uppburit ingå såsom fordringsegare i konkursen. I arbetsgifvarens konkurs torde härvid, på sätt redan förut antydts, ersättningstagaren böra åtnjuta förmånsrätt, i den mån medgifvandet af eu sådan kan stå tillsammans med andra allmänna intressen och sär skil dt med upprätthållandet af fastighets- och affärskrediten. Beredningen af frågan om införandet af sådan förmåns-

46 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

rätt lärer emellertid tillhöra justitiedepartementet. Hvad åter angår sättet att, när försäkringsanstalt, på hvilken arbetsgifvarens ansvarighet är Överflyttad, kommit på obestånd, förskaffa ersättningstagaren säkerhet för att utfå sin fordran, synas samma grundsatser, som i fråga om lif-, lifränte- eller kapitalförsäkring i allmänhet böra uppställas, äfven här lämpligen kunna vara bestämmande. Det skulle således också för den försäkring, som i förevarande lag omförmäles, vara tillräckligt, om i den allmänna försäkringslagstiftningen infördes nödiga bestämmelser till förmån för lif-, lifränte- och kapitalförsäkringstagare. I sådant afseende torde det tillåtas mig att erinra derom, att enligt ett af särskilda i nåder utsedda komiterade upprättadt förslag till lag om försäkringsanstalter, hvilket för närvarande är föremål för Eders Kongl. Maj:ts pröfning, skola i offentligt förvar finnas nedsatta värdehandlingar, motsvarande regleringsfond och försäkringsfond för lif-, lifränteoch kapitalförsäkringar, hvilka värdehandlingar, när försäkringsgifvaren utgöres af ett aktiebolag, utgöra pant för försäkringstagarnes fordringar. För öfrigt skulle, äfven om någon allmän försäkringslagstiftning i denna riktning icke komme till stånd, en särskild föreskrift om förmånsrätt för fordran på grund af försäkring, hvarigenoiii arbetsgifvarens ansvarighet öfverflyttats på försäkringsanstalten, i allt fall näppeligen vara af nöden. Såsom vilkor för tillstånd åt försäkringsanstalt att meddela sådan försäkring kan nemligen föreskrifvas, att anstalten genom deposition eller annorledes säkerställer ersättningstagarnes kraf.

Om på grund af hvad nu blifvit anfördt icke några bestämmelser om förmånsrätt i konkurs böra upptagas i förevarande lag, erfordras deremot stadganden, dels efter hvilket belopp utdelning för fordran å lifränta skall beräknas, dels huru förfaras skall med det belopp, som å fordringen utdelas. Beträffande det förra är det ty^dligt, att de i 117 § 3 mom. konkurslagen och 128 § utsökningslagen stadgade grunder för beräkning af icke förfallen fordran ej kunna leda till ett emot lifräntetagarne rättvist och billigt resultat. Hvad lifräntetagaren har att fordra måste i främsta rummet vara det belopp, som behöfves för att åt honom i en enligt 10 § af Konungen auktoriserad (erkänd) anstalt inköpa en sådan lifränta, som han till följd af arbetsgifvarens obestånd förlorat; finnes icke någon erkänd anstalt, måste fordringen beräknas med användande af en närmast före det denna lag trädt i kraft utfärdad officiel dödlighets- och lifslängdstabell samt, framför allt, efter en väsentligen lägre räntefot än den i konkurslagen och utsökningslagen antagna. Eljest skulle det beräknade kapitalvärdet af lif-

47 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

räntan blifva allt för lågt för att motsvara sitt ändamål. I 17 § hafva derför upptagits särskilda bestämmelser om beräkning af lifräntas kapitalvärde, hvilka bestämmelser skola ega tillämpning icke blott vid den ersättningsskyldiges konkurs, utan äfven i öfriga fall, då lifräntetagaren är, oberoende af öfverenskommelse, berättigad att fordra kapitalvärdets utbetalande.

Hvad derefter angår förfarandet med den utfallande utdelningen för lifränta, skulle det stå i strid emot syftet med förevarande lagstiftning, om lifräntetagaren alltid egde lyfta densamma till fri disposition. Vigtigaste anledningen dertill, att ersättning skall utgå i form af lifränta, är nemligen beträffande invaliditetsersättning den, att man velat sätta den invalide arbetaren ur stånd att, genom dispositioner öfver ett kapital, för framtiden beröfva sig det understöd, som lagen afser att bereda honom. Också är det, såsom längre fram skall nämnas, i allmänhet förbjudet att aftala om lifräntans utbytande emot eu utbetalning för en gång. I konseqvens härmed stadgas i 14 § att, i händelse erkänd försäkringsanstalt finnes och möjlighet således är förhanden att utan vidare pröfning inköpa en lifränta, som kan anses betryggande, det belopp, som i konkurs utdelas å fordran för lifränta åt skadad arbetare, icke skall åt honom utbetalas, utan i stället användas till inköp åt arbetaren af lifränta i erkänd anstalt. I fråga om ersättningar åt enka och barn har deremot icke någon motsvarande regel funnits behöflig. Att dessa ersättningar utgå i form af lifränta, beror nemligen i väsentlig mån på hänsyn till arbetsgifvarens intresse att ej behöfva på en gång utbetala ett större belopp, hvilket intresse efter inträffad konkurs tydligen icke vidare kräfver beaktande.

Jemväl den nu omtalade föreskriften, huru med lifräntas utfallande kapitalvärde skall förfaras, eger enligt förslaget motsvarande tillämpningnär kapitalvärdets utbetalande är af annan anledning än konkurs föreskrifvet.

För lifräntetagaren kan det förutsättas vara af största vigt, att han i rätt tid bekommer förfallen lifränta, och han skulle tydligen i hög grad betungas, om han nödgades gång efter annan för lifräntans utkräfvande anställa rättegång eller lagsökning. I betraktande häraf har det ansetts nödigt att bereda lifräntetagaren ett kraftigt verkande medel att bryta den ersättningsskyldiges tredska. För sådant ändamål föreskrifves i 15 § att, om den ersättningsskyldige försummar att vid anfordran betala eu förfallen lifräntepost, öfverexokutor, på begäran af lifräntetagaren, skall förelägga den ersättningsskyldige att inom viss tid betala den förfallna lifräntan jemte ränta och ersättning för kostnader, vid äfventyr

48 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

att li från tans kapitalvärde förklaras till betalning förfallet och genom ofverexekutors försorg uttages. Uppenbart är, att lifräntetagaren, om nan icke vill begagna sig af den sålunda anvisade utvägen att framtvinga kapitalvärdets erläggande, kan inskränka sig till att i vanlig lagsöknmgsväg uttaga den förfallna lifränteposten.

Genom bestämmelserna i 16 § erhåller lifräntetagaren vidare ett medel att bereda sig fortfarande trygghet för lifränta^ utbekommande, da ersattmngsskyldig arbetsgivare nedlägger sin rörelse eller flyttar utrikes eller då rörelsen öfvergår på annan innehafvare eller sättes under liqvidation. Förfarandet härvid svarar nära emot det i 15 8 stadgade. Allenast den skilnad eger rum, att enligt 16 § öfverexekutor i forsta hand förelägger den er-sättningsskyldige att ställa pant eller . oré?eri 16r lifräntans fortsatta utbetalande. Att omständigheter, hvilka i sa hög grad som de nämnda förringa fordringsegarens säkerhet att vederbörligen utfå hvad han har att fordra, för honom skola medföra ratt att begära pant eller borgen, vid äfventyr att fordringen eljest omedelbart utkräfves, är uppenbarligen af behofvet påkalladt och saknar ingalunda motstycken i den gällande lagstiftningen.

Andamålet med förevarande lag kräfver tydligen att fordran på ersättning enligt densamma ej kan öfverlåtas och förty ej är föremål för utmätning. I 18 § uttalas denna regel, af hvilken enligt 35 8 konkurslagen utan vidare följer, att sådan ersättningsfordran icke heller kan tagas i anspråk såsom tillgång i ersättningstagarens konkurs. En motsvarande bestämmelse återfinnes, som bekant, i 12 8 af gällande las om sjukkassor. ö ö

Redan förut har antydts, att friheten att aftala om ersättning, som i anledning af olycksfall skall utgifvas, eller om ersättningsfrågas hänskjutande till skiljemän funnits böra i arbetarnes intresse inskränkas. Ersättnmgstagaren bör ej vara bunden af öfverenskommelse, som slutits innan ersättningsfrågan blifvit aktuel genom inträffandet af det olycksfall eller dödsfall, på grund hvaraf ersättningen skall utgå. En ytterligare inskränkning i aftalsfriheten är enligt förslaget (19 §) den, att endast skriftliga aftal skola vara för ersättnmgstagaren bindande. Detta foranledes närmast deraf, att endast ett skriftligt aftal kan gifva ersättmngstagaren tillfälle att utan omgång göra sin rätt gällande, särskildt genom lagsökning eller genom sådant förfarande, som i 15 eller 16 8 omförmäles, vid hvilket förhållande det ansetts billigt och praktiskt lämpligt, att han ej är bunden af muntligt aftal och att den ersättnmgsskyldige alltså får intresse af att sörja för slutna överenskommelser skriftliga affattande. Slutligen förklaras, af förut antydda skäl,

49 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

äfven skriftligt och efter olycksfallet slutet aftal ogiltigt, för så vidt det afser ersättande af lifränta åt skadad arbetare med en utbetalning en gång för alla; undantag härifrån medgifves endast då lifräntan skulle uppgå till visst mindre belopp, motsvarande högst 20 procents invaliditet, och sålunda å ena sidan ersättningen icke utgör någon väsentlig del af hvad arbetaren för sitt uppehälle behöfver, å andra sidan dess periodiska utbetalande och uppbärande ofta skulle medföra jemförelsevis stort besvär.

I 20 § bar upptagits en bestämmelse om bötesansvar för arbetsgifvares eller arbetsföreståndares försummelse att om inträffadt olycksfall göra föreskrifven anmälan i öfverensstämmelse med förevarande lag och särskildt gifna bestämmelser. Beträffande påföljden deraf, att någon mot bättre vetande i anmälan meddelar oriktiga uppgifter, hafva allmänna strafflagens bestämmelser om svikligt förfarande ansetts tillräckliga.

Närmare föreskrifter angående anmälan och undersökning, äfvensom bestämmelser till ledning vid bedömande af invaliditetsgraden, skall det enligt 21 § ankomma på Konungen att meddela. Hvad sistnämnda bestämmelser angår torde böra påpekas, dels att, såsom af det valda uttryckssättet framgår, desamma ej skola lända till ovilkorlig efterrättelse eller utesluta afvikelser i särskilda fall på grund af deri förekommande egendomliga förhållanden, dels ock att, i enlighet med hvad i 4 § förutsättes, uppskattningen af den invaliditet, som en kroppsskada, t. ex. förlusten af ett finger eller en band, anses medföra, skall uttryckas i bråkdelar (procenttal) af fullständig invaliditet.

Slutligen må beträffande öfvergångsbestämmelsen anmärkas, att ifrågavarande lag enligt vanliga privaträttsliga grunder icke kan medföra rätt till ersättning i anledning af ett olycksfall, som inträffat före lagens trädande i kraft. Strängt taget skulle den icke heller eg a tillämpning i fråga om olycksfall, som träffar arbetare, under det han ännu är anstäld på grund af ett före samma tidpunkt slutet aftal. Ett undantag i denna riktning har emellertid icke ansetts behöfligt, då arbetsaftalen endast sällan äro för längre tid bindande.

Med stöd af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet, att öfver ifrågavarande förslag till lag angående ersättning för skada i följd af olycksfall i arbete högsta domstolens utlåtande måtte, Bth. till Riksd. Frat. 11)00. 1 Sami. 1 Afd. 1H Uäft. 7

20 §.

21 §.

Öfvergångs-

bestämmelsen.

50 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhemtas, samt att Eders Kong]. Maj:t behagade uppdraga åt chefen för justitiedepartementet att bereda och för Eders Kongl. Maj:t förelägga frågan om införande, i större eller mindre utsträckning, af förmånsrätt för fordran, som i nämnda lagförslag afses.»

Till hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält behagade, på tillstyrkan jemväl af Statsrådets öfrige ledamöter, Hans Maj:t Konungen i nåder lemna bifall.

Ex protocollo: E. K. Almqvist.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

51 Bilaga.

Förslag

till

Lag angående ersättning för skada i följd af olycksfall

i arbete.

1 §•

Har arbetare, sysselsatt i verksamhet, som i denna lag afses, drabbats af olycksfall i följd af sjelfva arbetet eller eljest under inflytande af de särskilda förhållanden, under hvilka arbetet bedrifves, vare arbetsgifvaren pligtig att utgifva ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder, der ej arbetaren uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet sjelf vållat olycksfallet.

Såsom arbetare skall enligt denna lag anses jemväl arbetsförman.

2 §.

Skyldighet att enligt 1 § utgifva ersättning åligge enskild arbetsgivare, der han såsom yrke utöfvar någon här nedan omförmäld verksamhet, nemligen:

1. sågverks- eller brädgårdsrörelse;

2. upptagning af is eller torf;

3. grufdrift, sten- eller kalkbrytning, bruksrörelse eller annan verksamhet, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster och ej är att anse såsom handtverk;

4. fabriksrörelse;

5. skeppsbyggeri-, bränneri-, bryggeri-, bageri-, slagteri-, mejerieller qvarnrörelse, som idkas på sådant sätt och i sådan omfattning, att den kan anses med fabriksrörelse jemförlig;

6. boktryckeriverksamhet;

7. tillverkning af explosiva varor;

8. skorstensfejareverksamhet;

52 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

9. bergnings- eller dykerirörelse;

10. flottning, transport medelst pråmar eller lastning eller lossning af varor;

11. jernvägs- eller spårvägstrafik;

12. byggnadsverksamhet, derunder inbegripet jemväl utförande af väg- eller vattenbyggnad;

13. bergsprängning, jordschaktning, stensättning, murning, timring eller taktäckning;

14. utförande af elektriska ledningar eller af gas-, vatten- eller kloakle dningar.

Ersättningsskyldigheten omfattar olycksfall i arbete, som tillhör utöfningen af arbetsgifvarens yrke, eller i annat, till någon här ofvan nämnd verksamhet hänförligt arbete, deri arbetsgifvaren för yrkets behof sysselsätter arbetare.

I denna § afses ej verksamhet, som idkas allenast såsom binäring till jordbruk.

3 §•

Sysselsätter staten eller kommun arbetare i arbete hänförligt till någon i 2 § nämnd verksamhet, vare staten eller kommunen ersättningsskyldig enligt 1 § för olycksfall i det arbete.

4 §-

I ersättning enligt denna lag skall utgifvas:

l:o) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning af den skadades arbetsförmåga under mer än sextio dagar: 1 krona i sjukhjelp för hvarje dag från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet intill dess den skadade blifvit återstäld eller arbetsförmågans förlust eller minskning funnits vara för framtiden bestående eller döden inträdt;

2:o) om olycksfallet funnits medföra för framtiden bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan: en årlig lifränta, i förra fallet å 300 kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot arbetsförmågans minskning, räknadt från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet eller från den senare tidpunkt, då arbetsförmågans förlust eller minskning funnits vara för framtiden bestående; dock: att lifränta ej utgår för tid, hvarunder sjukhjelp derefter må hafva utbetalts af arbetsgifvaren;

3:o) om olycksfallet medfört döden:

a) begrafningshjelp med 60 kronor;

b) till enka, så länge hon lefver ogift, en årlig lifränta af 120

53 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

kronor från dödsfallet, och till hvarje minderårigt barn en årlig lifränta af 60 kronor från dödsfallet till dess det uppnått femton års ålder; dock att lifränta icke utgår till enka, när äktenskapet slutits efter olycksfallet, och att, der lifräntor till enka och barn skulle sammanlagdt öfverstiga 300 kronor, de skola, i förhållande till hvad å en hvar lifräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

5 §•

Utländsk medborgares enka och barn ege ej rätt till lifränta enligt denna lag, der de ej vid tiden för olycksfallet voro här i riket bosatta.

För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna lag berättigad är bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta.

Från hvad i denna § är föreskrifvet eger Konungen, under förutsättning af ömsesidighet, medgifva undantag för medborgare i visst land och för lifräntetagare, som i samma land äro bosatta.

6 §•

Begrafningshjelp skall utbetalas genast efter dödsfallet, sjukhjelp för hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta i förskott för hvarje kalenderqvartal å qvartalets första dag, utan återbetalningsskyldighet i händelse rätten till lifräntan skulle under qvartalet upphöra.

7 §•

Skall, då arbetare drabbats af olycksfall, i följd deraf från kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag af arbetsgifvaren, utgå pension eller annat understöd, må från begrafningshjelp, sjukhjelp eller lifränta, som det enligt denna lag åligger arbetsgifvaren att utgifva, afdragas hvad i anledning af olycksfallet för samma ändamål från kassan utbetalts för tid, hvarunder ersättningsskjddighet åligger arbetsgifvaren.

Motsvarande afdrag må ega rum för skadestånd eller till fattighjelp ej hänförligt understöd, som i följd af olycksfallet utgår enligt allmän lag eller särskild författning eller på grund af arbetsgifvarens utfästelse.

8 §.

Den, som undfått ersättning enligt denna lag, vare ej deraf hindrad att göra gällande rätt till ytterligare skadestånd af arbetsgifvaren eller annan, som enligt allmän lag eller särskild författning kan dertill förbiudas.

54 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

9 §•

Inträffar olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas medföra sådan påföljd, som i 4 § sägs, åligge det arbetsgifvaren eller, om den skadade var sysselsatt i arbete hos staten eller kommun, arbetsföreståndaren att om olycksfallet ofördröjligen göra skriftlig anmälan hos polismyndigheten i orten, med bifogande på arbetsgifvarens bekostnad af läkarebetyg angående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd. År den skadade af arbetsgifvaren försäkrad i sådan anstalt, som i 10 § afses, skall uppgift derom och om försäkringsbeloppen i anmälan intagas.

Då anmälan sålunda skett eller olycksfall i arbete eljest kommit till polismyndighetens kännedom, skall denna så fort ske kan hålla undersökning om olycksfallet; dock att, der anmälan åtföljts af arbetsgifvarens behörigen undertecknade förklaring att olycksfallet inträffat under sådana omständigheter, att ersättning enligt denna lag skall utgifvas, undersökning erfordras allenast, om polismyndigheten finner sådan nödig. De inkomna handlingarna äfvensom, der undersökning hållits, protokoll deröfver skola ofördröjligen aflemnas, å landet eller i stad, som lyder under landsrätt, till Konungens befallningshafvande i länet, i Stockholm till öfverståthållareembetet och i öfriga städer till magistraten.

10 §.

Konungen eger meddela försäkringsanstalt, som pröfvas erbjuda nödig säkerhet och i öfrigt vara på tillfredsställande sätt anordnad, tillstånd att genom försäkring öfvertaga arbetsgifvares i denna lag stadgade ersättningsskyldighet med den verkan, att arbetsgifvaren, så långt försäkringen räcker, varder från ersättningsskyldigheten fri. Genom försäkring i sålunda erkänd försäkringsanstalt inträder anstalten beträffande de försäkrade beloppen i arbetsgifvarens rätt att göra afdrag för skadestånd efter ty i 7 § sägs.

Tillstånd, hvarom ofvan sägs, kan af Konungen återkallas.

11 §•

Varder ej aftal om ersättning enligt denna lag träffadt och öfverenskomma ej heller parterna att hänskjuta tvist om ersättningen till afgörande af skiljemän, skall, vid äfventyr af talans förlust, ersättningskrafvet efter stämning anhängiggöras inom två år från olycksfallet

55 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

eller, der fråga är om ersättning i anledning af dödsfall, inom samma tid från det döden inträdde. Har den ersättningsskyldige i anledning af olycksfallet eller dödsfallet utgifvit understöd, som i denna lag afses, varde dock tiden, hvarinom ersättningstalan skall anhängiggöras, räknad från det att sådant understöd senast utgafs.

12 §.

Tvist om skadeersättning enligt denna lag skall instämmas till underrätten i den ort, der olycksfallet inträffat eller den, som sökes, har sitt bo och hemvist.

År sådan tvist instämd, infordre rätten eller domaren protokoll och öfriga handlingar, som i 9 § omförmälas. Uppstår fråga, huruvida det arbete, hvari den skadade var sysselsatt, är sådant, som i denna lag afses, ege rätten, der så nödigt pröfvas, inhemta yttrande i ämnet från kommerskollegium.

Finnes uppenbart, att svaranden utan fog uppehåller saken, eller angår tvisten allenast ersättningens belopp, må rätten, på kärandens yrkande, förordna, i förra fallet att ett skäligt belopp och i senare fallet att hvad svaranden medgifvit skall utbetalas till käranden i afräkning på hans fordran; dylikt beslut gånge genast i verkställighet, och klagan deröfver må ej föras annat än i sammanhang med hufvudsaken. Slutligt utslag, hvarigenom betalningsskyldighet ålagts svaranden, gånge i verkställighet utan hinder deraf, att utslaget ej vunnit laga kraft.

13 §.

Inträder, sedan ersättning till skadad arbetare blifvit genom domstols eller skiljemäns beslut eller genom aftal bestämd, synnerlig förändring i den skadades tillstånd, må jemkning i ersättningen sökas efter stämning till den underrätt, som dömt derom, eller, der ersättningen bestämts af skiljemän eller genom aftal, till domstol, som i 12 § 1 mom. sägs. Jemkning må endast afse ersättning, som förfaller till betalning efter den dag, då stämningen delgafs svaranden.

Angår tvisten framstäldt yrkande om högre ersättning än den förut bestämda, skall hvad i 12 § 3 mom. är stadgadt ega motsvarande tilllämpning.

14 §.

Afträdes den ersättningsskyldiges egendom till konkurs, skall utdelningen för fordran å lifränta enligt denna lag ske efter räntans kapitalvärde

56 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.

År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må, derest erkänd försäkringsanstalt finnes, utdelningen ej af arbetaren lyftas, utan skall med det belopp, som å fordringen utgår, genom konkursförvaltningens försorg åt arbetaren inköpas lifränta i sådan anstalt; finnas flere erkända anstalter, ege arbetaren gifva anvisning, i hvilken anstalt lifräntan skall inköpas.

15 §.

Försummar den ersättningsskyldige att vid anfordran betala lifränta, som förfallen är, ege räntetagaren, der hans fordran grundar sig på skriftlig handling, hos öfverexekutor söka åläggande för den ersättningsskyldige att genast utgifva lifräntans kapitalvärde. Gäldas ej inom tid, som af öfverexekutor förelägges, den förfallna lifräntan jemte ränta och ersättning för kostnader till belopp, som af öfverexekutor i föreläggandet utsättes, skall öfverexekutor förklara kapitalvärdet till betalning förfallet. Beträffande dylikt måls handläggning och klagan öfver öfverexekutors beslut gälle i tillämpliga delar hvad om lagsökning för gäld är stadgadt.

Det förfallna kapitalvärdet läte öfverexekutor ofördröjligen uttaga. År fråga om lifränta åt skadad arbetare, skall med hvad sålunda influtit genom öfverexekutors försorg inköpas lifränta efter ty i 14 § är för der afsedda fall föreskrifvet.

16 §.

Nedlägger enskild arbetsgifvare sin rörelse eller flyttar han utrikes eller öfvergår rörelsen på annan i följd af dödsfall eller genom öfverlåtelse eller sättes rörelsen under liqvidation, må lifräntetagare, hvilkens fordran grundar sig på skriftlig handling, hos öfverexekutor söka föreläggande för arbetsgifvaren eller för hans sterbhusdelegare att för lifräntan ställa pant eller borgen efter ty i 48 § utsökningslagen sägs; ställes ej inom förelagd tid sådan säkerhet, skall öfverexekutor förklara lifräntans kapitalvärde till betalning förfallet.

I fråga om dylikt måls handläggning och klagan öfver öfverexekutors beslut, så ock beträffande kapitalvärdets uttagande och användning vare lag, som i 15 § sägs.

17 §•

Med lifränta^ kapitalvärde förstås i 14, 15 och 16 §§ det belopp, hvarför dylik ränta kan inköpas i erkänd försäkringsanstalt.

57 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Finnes ej erkänd försäkringsanstalt, skall kapitalvärdet efter en räntefot af tre och en half för hundrade om året uppskattas med användande af den dödlighets- och litslängdstabell för riket, hvilken af vederbörande myndighet sist blifvit utgifven, innan denna lag trädt i kraft.

18 §.

Rätt till skadeersättning enligt denna lag kan ej ötverlåtas och må förty ej för gäld i mät tagas.

19 §.

Aftal om ersättning, som i anledning af olycksfall skall utgifvas, eller om ersättningsfrågas hänskjutande till skiljemän vare emot ersättningstagaren utan verkan, der det ej skriftligen slutits efter olycksfallet eller, der aftalet angår begrafningshjelp eller lifränta till skadad arbetares enka och barn, efter det den skadade afled.

Afser aftal att i stället för lifränta åt skadad arbetare skall på en gång erläggas visst belopp, vare det aftal ej gällande, utan så är att lifräntans belopp skulle understiga 60 kronor om året.

20 §.

Försummar arbetsgivare eller arbetsförestundare att i föreskrifven ordning göra anmälan, hvarom i 9 § är sagdt, böte från och med 5 till och med 200 kronor.

Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

21 §.

Konungen utfärdar föreskrifter till ledning vid bedömandet, i hvad mån olika kroppsskador skola anses åstadkomma nedsättning af arbetsförmågan.

Närmare bestämmelser om anmälan och undersökning, som i 9 § omförmälas, meddelas ock af Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19...... men eger ej tillämpning i fråga om olycksfall, som derförinnan inträffat.

Bill. till lli/csd. Blot. 1000. 1 Sami. 1 Afl!, 18 Haft.

58 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 10 februari 189.9

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas, Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad, friherre Rappe,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anförde i underdånighet chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt :

»Genom nådigt beslut den 30 sistlidne december täcktes Eders Kongl. Maj:t, i sammanhang med förordnande att högsta domstolens utlåtande skulle inhemtas öfver ett inom civildepartementet upprättadt förslag till lag angående ersättning för skada i följd af olycksfall i arbete, uppdraga åt chefen för justitiedepartementet att bereda och för Eders Kongl. Maj:t förelägga frågan om införande, i större eller mindre utsträckning, af förmånsrätt för fordran, som i nämnda lagförslag afses.

Redan i det yttrande, som af chefen för civildepartementet vid ärendets föredragning nämnda dag afgafs, har framhållits, att några särskilda bestämmelser om förmånsrätt för de ersättningsfordringar,

59 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

som enligt ifrågavarande lagförslag tillkomma en genom olycksfall i arbetet skadad arbetare eller hans efterlefvande, icke torde vara erforderliga för det fall, att, såsom lagförslaget medgifver, ersättningsskyldigheten genom försäkringsaftal öfverflyttats från arbetsgifvaren till en försäkringsanstalt. Det är således endast för de ersättningar, som det omedelbart på grund af lagens stadgande åligger någon att utgifva, som förmånsrätt bör beredas, dervid emellertid, såsom i omförmälda yttrande påpekats, nödig hänsyn måste tagas till upprätthållandet af fastighets- och affärskrediten samt till andra allmänna intressen.

I 4 § 17 kap. af handelsbalken stadgas förmånsrätt för, bland annat, arbetares aflöning för viss tid tillbaka. Med sådan aflöning synes böra likställas dels den begrafningshjelp, som enligt den ifrågasatta lagen om ersättning för olycksfall i arbetet tillkommer en genom olycksfall dödad arbetares efterlefvande, dels ock de för skadad arbetares eller hans efterlefvandes underhåll afsedda periodiska understöd — sjukhjelp och lifränta — som enligt samma lag skola utgå föröden sistförfluten tiden. Då ifrågavarande ersättningar icke kunna uppgå till mera afsevärda belopp, lärer det ej möta någon betänklighet att för desamma medgifva förmånsrätt i samma klass, deri lönefordringar äro upptagna, samt alltså framför afgäld af fast egendom, förlagsinteckning, fastighetsinteckning m. m. Deremot skulle det uppenbarligen vara med de största vådor förenadt, om man tillerkände samma förmånsrätt jemväl åt den fordran å lifräntas kapitalvärde, som lifräntetagaren i följd af arbetsgifvarens konkurs erhåller. Detta kapitalvärde — hvilket naturligen i olika fall har olika storlek, beroende, utom på lifräntans belopp, hufvudsakligen på lifräntetagarens ålder — kan nemligen uppgå till så mycket, att öfriga förmånsberättigades anspråk lätteligen skulle helt och hållet undanträngas, hvilket skulle medföra ej blott en oförskyld förlust för enskilda, utan äfven en allvarsam rubbning af förlags- och fastighetsinteckningskrediten. Fordran å lifräntas kapitalvärde torde derföre ej skäligen kunna erhålla bättre förmånsrätt än näst före de i 12 § af förutnämnda kapitel omförmälda utskylder. Från den förmånsrätt, hvarmed dessa utskylder nu utgå, synes det allmänna kunna afstå, i den mån det erfordras 'för vinnande af det socialt vigtiga ändamålet, att trygga arbetare och deras efterlefvande mot de ekonomiska följderna af olycksfall i arbetet.

I enlighet med nu uttalade uppfattning har jag låtit upprätta förslag till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.»

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ifrågavarande lagförslag, af den lydelse bil. litt. A vid detta protokoll ut-

60 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

visar, hemstälde han i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver detta förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet Kronprinsen- Regenten i nåder lemna bifall.

Ex protocollo Aug. von Hartmansdorff.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.

61 Bilaga litt. A.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

År gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar eller varor till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods afskildt är, som förr är sagdt. Dernäst den kostnad, som å egendomens uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom deri skött hafva, så ock betjenters och tjenstehjons lön för sista året, annan arbetares dagspenning eller aflöning för sista tre månaderna samt sådan begrafningshjelp eller för de sista tre månaderna upplupen sjukhjelp eller lifränta, som det enligt lag åligger gäldenären att i anledning af timadt olycksfall i arbete utgifva.

§•

Derefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare;

62 Kongl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 24.

kronans, rikets ständers, städers och allmänna af Konungen stadfästade kassors, penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjenstemän, som äro satte att deras inkomster uppbära, för hvad af sådan uppbörd hos dem innestår, så ock fordringar i öfrigt hos kronans embets- eller tjenstemän för egendom, som desse, i och för embete eller tjenst, emottagit. Har ersättning af allmänna medel utgått för hvad embets- eller tjensteman tillgripit och förskingrat, skall, der kronan af honom söker sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.

Sedan uttages fordran å ännu icke upplupen lifränta, som det enligt lag åligger gäldenären att i anledning af timadt olycksfall i arbete utgifva.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

63 Utdrag af protokollet öfver lagärenden hållet uti Kongl. Maj:ts högsta domstol torsdagen den 23 november 1899.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Hersloiv,

Carlson,

Billing,

Bohman,

Ramstedt,

Westring.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 19 sistlidne april, handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade förslag till lag angående ersättning för skada i följd af olycksfall i arbete samt till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslagen under litt. A och B bifogade detta protokoll.

l:o) Förslaget till lag angående ersättning för skada i följd af olycksfall i arbete.

Beträffande förslagets hufvudgrunder yttrade:

Justitierådet Westring: »Genom den omgestaltning, det industriela arbetet under senare tider undergått, hafva de i industriens tjenst sysselsatte arbetare i väsentligt högre grad än förut var fallet blifvit utsatte för faran att drabbas af skador i följd af olycksfall i arbetet. Det åligger gifvetvis arbetsgifvaren att genom ändamålsenliga anordningar söka förebygga dylika olyckor; och särskilda föreskrifter härom hafva blifvit hos oss meddelade genom lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 jemte flera andra författningar. Derest arbetsgivare

64 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

åsidosätter sina förpligtelser härutinnan, blir han enligt allmänna rättsgrundsatser ansvarig för den härigenom uppkomna skadan. Nu ifrågasättes i det remitterade förslaget att i afseende å sådana yrken, i hvilka fara för olycksfall i arbete kan anses i större omfattning föreligga, stadga skyldighet för arbetsgifvaren att ersätta arbetare genom sådant olycksfall åsamkad kroppsskada, jemväl för det fall att försummelse i fullgörande af gifna föreskrifter eller annat fel icke ligger arbetsgifvaren till last, en skyldighet, från hvars fullgörande arbetsgifvaren icke skall kunna genom aftal med arbetaren befria sig. Ett sådant stadgande anser jag svårligen kunna härledas ur det privaträttsliga förhållandet emellan arbetsgifvare och arbetare. Deremot synas mig nationalekonomiska och socialpolitiska grunder kraftigt tala för att den skada, som'drabbar arbetare i följd af den farliga gestaltning produktionen i en mängd yrkesgrenar numera erhållit, bör ersättas af deDna produktion och att arbetsgifvaren såsom representant för produktionen får i första hand bära denna likasom öfriga utgifter derför. Och då staten har i sin hand att bestämma de vilkor, under hvilka en näring får drifvas, må den således ock vara berättigad att i afseende å berörda yrken ålägga arbetsgifvarne ansvarighet i omförmälda hänseende. Den nu angifna åskådningen skulle konseqvent leda derhän, att ansvarigheten finge formen af ett försäkringstvång, hvarigenom densamma skulle öfverflyttas från den enskilde arbetsgifvaren till produktionsgrenen i dess helhet. En sådan form skulle ock, på sätt vid denna frågas föregående behandling upprepade gånger blifvit framhållet, i många hänseenden medföra stora fördelar framför den omedelbara ansvarspligten, särskild! derutinnan att arbetarne skulle beredas full trygghet för utfående af dem tillkommande ersättning. Men då, såsom departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet närmare utvecklat, äfven försäkringstvånget är förenadt med ganska afsevärda olägenheter, saknas icke skäl för antagande af den i förslaget följda grundsats, enligt hvilken väl i främsta rummet ålagts arbetsgifvaren omedelbart ansvar för de skador, som drabba hans arbetare i följd af olycksfall i arbetet, men honom medgifvits att genom försäkring befria sig från detta ansvar. Derest ansvarigheten så ordnas, synes dock staten icke böra stanna vid att hänvisa arbetsgifvaren till de enskilda försäkring sanstalt er, som må finnas eller kunna väntas uppstå. Detta möter betänkligheter ur olika synpunkter. Arbetsgifvaren drabbas, genom anlitande af sådan anstalt, af bidrag till den vinst och den förvaltningskostnad, som anstalten måste för sin egen del beräkna, något som icke synes vara med billighet öfverensstämmande. Arbetarne kunna

65 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

i första rummet blitva lidande derigenom att sådan anstalt blir insolvent. Äfven om faran härför genom sträng statskontroll kan minskas, lärer den ej kunna fullständigt förebyggas. Men derjemte kan det, såsom erfarenheten visar, lätt inträffa, att dylika anstalter ohehörigen vägra utgifva ersättning och således utan skäl föranleda rättegång, något som svårligen kan genom åtgärder från statens sida motverkas. Försäkringen torde derföre böra ombesörjas af en statsanstalt, som drifves utan beräkning af vinst och hvars förvaltningskostnader bestridas af statsmedel. Under förutsättning att en dylik anstalt kommer till stånd har jag således icke något att invända emot en lagstiftning, bygd på de hufvudgrunder, som innefattas i förevarande förslag.»

Justitierådet Ramstedt, med hvilken justitierådet Bohman instämde: »För genomförande af en lagstiftning, enligt hvilken arbetarne inom vissa farligare yrken tillförsäkras rätt att vid olycksfall i arbetet på arbetsgifvarens bekostnad erhålla någon ersättning för den uppkomna skadan, tala såväl exemplen från utlandet som äfven den uppfattning om hvad i detta hänseende med rätt och billighet öfverensstämmer, som hos oss i senare tider alltmer gjort sig gällande och som fått ett särskildt uttryck i den ganska omfattande försäkring mot dylik skada, som på frivillighetens väg redan kommit till stånd. Huruvida ett sådant mål lämpligast kan vinnas genom obligatorisk arbetareförsäkring eller genom att ålägga arbetsgifvaren en omedelbar ansvarspligt är emellertid en såväl här som annorstädes lifligt omtvistad fråga, som endast genom erfarenheten torde kunna vinna sin fullständiga lösning. Vid dessa förhållanden synes den i förevarande lagförslag beträdda väg vara den rätta. Visserligen uppställes i detsamma den omedelbara ansvarspligten som regel, men å andra sidan medgifver förslaget arbetsgifvaren att å försäkringsanstalt öfverflytta hela ansvarigheten. En lagstiftning i denna riktning lemnar arbetsgifvaren tillfälle att använda den af de båda formerna för ersättningsskyldighet, som han på grund af särskilda omständigheter må anse för sig förmånligast; och all anledning förefinnes till antagandet att äfven arbetarens rätt och bästa härvid blir tillgodosedt. För att bereda arbetsgifvaren en sådan valrätt erfordras emellertid ej blott lagens medgifvande dertill, utan äfven inrättandet af sådana försäkringsanstalter, på hvilka enligt lagen ansvarspligten må öfverflyttas. Såvidt jag har mig bekant, finnes icke nu hos oss någon anstalt, beredd att i allo öfvertaga den enligt förslaget arbetsgivare åliggande ersättningsskyldighet. Genom försäkring i redan befintlig anstalt torde dock arbetsgifvaren kunna förvissa sig om Bih. till Riksd. Prot. IDOL). 1 Sami. 1 A/d. 18 Uä/t. 9

66 Kongl. 34aj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

godtgörelse för en ej oväsentlig del af hvad han skulle nödgas utgifva, och med den omfattning, försäkringsrörelsen härstädes redan vunnit, kan ej gerna finnas någon tvekan derom att, i händelse förslaget upphöjes till lag, försäkringsanstalter inom kort komma att uppstå, kompetenta att i förevarande afseende träda i arbetsgifvarens ställe. Att för sådant ändamål anordna en statsanslag kan jag för min del ej anse erforderligt eller ens tillrådligt. Mot inrättandet af en sådan anstalt, afsedd att öfvertaga ansvaret för all i följd af olycksfall i arbete utgående ersättning, hafva under frågans tidigare skeden kraftiga skäl blifvit anförda. Att dessa skäl skulle förlora i styrka derför att försäkringen i den ifrågasatta statsanstalten ej skulle vara obligatorisk synes ej sannolikt. Snarare torde en sådan anordning gifva anledning till ytterligare anmärkningar. I anledning af hvad som anförts till stöd för inrättande af en statsförsäkringsanstalt må äfven erinras, att i försäkringsanstalter, bygda på ömsesidighetens grund, någon vinst ej ifrågakommer och att någon särskild anledning ej synes föreligga att från deltagande i försäkringsanstalts förvaltningskostnad fritaga den arbetsgifvare, som vill begagna sig af fördelen att genom försäkring vinna befrielse från honom eljest åliggande ansvarsskyldighet. Äfven om den möjlighet icke är utesluten, att en af staten kontrollerad försäkringsanstalt kan blifva insolvent, synes dock risken derför vida mindre än faran, att en arbetare, som för utfående af sin ersättning har att hålla sig till arbetsgifvaren, af en eller annan anledning ej kan komma i åtnjutande af sin rätt. Då det står arbetsgifvaren öppet att välja mellan de båda alternativen, omedelbar ansvarspligt eller försäkring, bör det följaktligen ej kunna anses lända arbetaren till skada, om arbetsgifvaren väljer försäkring, låt vara i enskild anstalt. På dessa skäl anser jag mig kunna tillstyrka godkännande af de hufvudgrunder, på hvilka förevarande lagförslag är bygdt, dock med uttalande af önskvärdheten deraf, att lagen ej kommer att träda i kraft förr än möjlighet är arbetsgifvare beredd att genom försäkring i godkänd anstalt från sig afvända den särskildt för arbetsgifvare med ett fåtal arbetare ganska afsevärda risken af en omedelbar ansvarspligt.»

Justitierådet Billing: »Att arbetsgifvaren skall blifva ersätta ings-

skyldig för skada, som i följd af olycksfall under arbetet drabbar hos honom anstäld arbetare, äfven om icke någon som helst vårdslöshet eller försummelse ligger arbetsgifvaren till last, är, om man bortser från den på undantagsförhållanden beroende lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886, äfvensom vissa

67 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

bestämmelser i sjölagen, att betrakta såsom en nybildning på privaträttens område, hvilken näppeligen kan sägas stå i öfverensstämmelse med hittills allmänneligen vedertagna rättsgrundsatser. Häraf lärer emellertid icke med nödvändighet följa, att densamma i och för sig och principielt saknar berättigande, äfven ur enbart juridisk synpunkt betraktadt, och för min del anser jag det på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida icke arbetsgifvares ansvarighet för olycksfall, som af arbetet härledas, bör, ej blott i förhållande till hans egna arbetare utan äfven gentemot tredje man, utsträckas längre än enligt rättspraxis hittills skett. Deremot synes det mig svårligen kunna på rent privaträttsliga grunder försvaras, att, såsom med föreliggande förslag åsyftas, fastslå ansvarsskyldighet allenast för sådana arbetsgivare, som idka fabriksrörelse eller annan dermed jemförlig industriel verksamhet, under det att dylik ansvarighet icke skulle förekomma inom andra verksamhetsområden, der fara i arbetet ingalunda är utesluten eller i afsevärd, om ens någon grad mindre än i vissa af dem, på hvilka lagen skulle komma att ega tillämpning.

De praktiska olägenheter, som vidlåda det i förslaget följda system — ansvarighet utan försäkringspligt —, hafva under frågans föregående behandling blifvit så ofta och utförligt framlagda, att jag saknar anledning att nu dertill återkomma. Jag kan dock ej helt och hållet förbigå hvad jag anser vara förslagets svagaste punkt, nemligen den ringa grad af säkerhet, som förefinnes för att arbetaren eller hans efterlefvande familj i verkligheten skall utbekomma sin rätt, i händelse arbetsgifvaren varder insolvent. Af skäl, hvilkas giltighet jag ingalunda vill bestrida, har nemligen åt fordran å lifräntas kapitalvärde ej kunnat beredas bättre plats i förmånsrättsordningen än enligt 11 § i 17 kap. handelsbalken, och huru föga betryggande en dylik förmånsrätt i sjelfva verket är, derom talar den dagliga erfarenheten ett tydligt språk.

Huru betydelsefulla de invändningar än äro, som från såväl teoretisk som praktisk synpunkt kunna framställas emot förslaget, anser jag mig emellertid, med hänsyn till frågans vigt och nuvarande läge samt de stora svårigheter, som mött och säkerligen på grund af sakens egen natur alltid måste möta vid hvarje försök till densammas lösning, icke ega tillräckligt skäl att afstyrka det nu framstälda förslaget, dock under förutsättning att, till betryggande af ej mindre arbetarnes än arbetsgifvarnes rätt, genom statens försorg eu statsanstalt inrättas för ombesörjande af arbetsgifvarnes riskförsäkring.»

68 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Justitieråd et Herslow: »Redan tvenne gånger förut, nemligen dels

till högsta domstolens protokoll den 17 december 1890 vid granskning af ett till högsta domstolen remitteradt förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete, dels ock i en i ’Tidsskrift for Retsvidenskab’ 1891 intagen uppsats, har jag utförligt yttrat mig till försvar för den grundsats, att arbetsgifvare inom den med egentlig fara förenade industrien bör i förhållande till sina arbetare ansvara för olycksfall i arbetet, och att denna ansvarighet naturligen resulterar i skyldighet att ersätta uppkommen skada, hvaremot det efter tyskt mönster ifrågasatta försäkringstvång är godtyckligt och obilligt samt, såsom egnadt att borttaga det intresse, arbetsgifvaren eljest skulle hafva i vidtagande af möjliga försigtighetsmått, i sjelfva verket ofördelaktigt äfven för arbetarne. Hänvisande till mina berörda yttranden, har jag mot de hufvudgrunder, hvarpå det nu ifrågavarande lagförslaget är bygdt, icke något annat att anmärka, än att det af skäl, som redan blifvit inom högsta domstolen anförda, vore högeligen önskvärd!, att en statsanstalt upprättades för handhafvande af den försäkring, medelst hvilken arbetsgifvaren skulle ega att afbörda sig sin ansvarighet. Visserligen kan det äfven sättas i fråga, huruvida skälig hänsyn till angelägenheten att söka förekomma olycksfall, hvilken angelägenhet är fullt ut så vigtig som omsorgen om beredande af ersättning för redan uppkommen skada, medgifver rättighet för arbetsgifvaren att genom försäkring frigöra sig från mer än en del af den risk, som enligt förslaget eljest skulle hvila ä honom, men af rent praktiska skäl synas betänkligheterna i detta afseende böra få förfalla.»

I öfrigt gaf förslaget anledning till följande anmärkningar:

1 §•

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Ramstedt, Bohman, Billing och Carlson förenade sig, yttrade: »Under det att i rubriken

skiljes emellan olycksfallet eller den skadegörande tilldragelsen (att en arbetare kommer med benet in i en farlig maskin, att en ångpanna exploderar) samt sjelfva skadan eller den för arbetaren häraf omedelbart uppkomna effekten (att benet afslites, att brännsår uppstår), synes i denna paragraf ordet olycksfall skola beteckna antingen en sammanfattning af begge de nämnda begreppen eller ock allenast sjelfva skadan. Jemväl å andra ställen i förslaget återfinnes en sådan oegentlighet i uttryckssättet. Då rubrikens terminologi synes vara den riktiga, hemställer jag, att denna följdriktigt användes i hela lagen.

69 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 24.

Den närmare bestämning af ersättningsskyldighetens omfattning, som i denna paragraf gifvits, synes mig lemna rum för en tolkning, som antagligen ej varit afsedd och som skulle allt för mycket inskränka denna skyldighet. Då sålunda i första hand det vilkor för ersättningsskyldighetens inträdande uppställes, att arbetaren varit 'sysselsatt’ i verksamhet o. s. v., kan detta föranleda till det antagande att sådan skyldighet skall ega rum endast i det fall att olycksfallet inträffar under det arbetaren är stadd i verklig arbetsutöfning, medan deremot arbetare, som skadas under tillfällig rast, skulle blifva utan ersättning. Och stadgandet derom att olycksfallet skall hafva inträffat i följd af 'sjelfva' arbetet eller eljest under inflytande af de 'särskilda' förhållanden, under hvilka arbetet bedrifves, kan möjligen anses innebära, att under lagens bestämmelser skola hänföras allenast olycksfall, som uppstå omedelbart i följd af det arbete den skadade arbetaren eller hans kamrater vid tillfället haft för händer eller som kan tillskrifvas de för ett visst etablissement egendomliga förhållanden, medan deremot olycksfall i följd af arbetets allmänna gång eller anordning eller af de förhållanden, som äro karakteristiska för det ifrågavarande yrket i allmänhet eller för alla med mera invecklade apparater bedrifna yrken, skulle vara uteslutna. Att så snäft begränsa lagens omfattning kan uppenbarligen icke vara lämpligt. Ersättning synes böra tillkomma en hvar, som längre eller kortare tid varit såsom arbetare anstäld i ersättningspligtigt yrke och derunder drabbats af skada i följd af något olycksfall, hvilket kan härledas från yrkets drift.»

Justitierådet Herslow instämde i hvad justitierådet Westring anmärkt dels deremot, att ordet »olycksfall» i förslaget brukats i två skilda bemärkelser, dels ock mot det i denna § begagnade uttrycket »sysselsatt», hvilket uttryck syntes medföra en säkerligen icke afsedd inskränkning af ersättningsskyldigheten. Vidare ansåg justitierådet Herslow, att den konstlade och för olika tydningar utsatta bestämningen

»i följd af sjelfva arbetet eller — —----bedrifves» lämpligen

och utan fara för missförstånd kunde utbytas mot det enklare uttrycket »i följd af arbetet.»

2 §■

Justitierådet Carlson anförde: »I förslaget göres arbetsgifvares ersättningsskyldighet för skada, som drabbar hans arbetare i följd af olycksfall i arbetet, beroende af arten och omfattningen af den verksamhet, som af arbetsgifvaren utöfvas. Eu efter sådana grunder be-

70 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

stämd gräns emellan ersättningsskyldige och icke ersättningsskyldige arbetsgivare måste naturligtvis blifva ganska godtycklig och, hvad värre är, mycket osäker. Det torde icke kunna undvikas, att på detta sätt vissa klasser af arbetare uteslutas från en förmån, som bort tillkomma dem lika väl som andra, och att det för stora grupper af såväl arbetsgivare som arbetare blir omöjligt att på förhand förvissa sig om sina skyldigheter eller rättigheter uti ifrågavarande hänseende.

Jag har velat påpeka detta förhållande, men tilltror mig icke ingå i detaljerad granskning af förslaget i denna del.

På ett par frågor, hvilka sammanhänga med lagstiftningen på andra områden, vill jag dock fästa uppmärksamhet. Den ena gäller, huruvida det icke vore lämpligt stadga, att all grufdrift, som utöfvas på grund af inmutning enligt grufvestadgan, medför ersättningsskyldighet, den andra, huruvida de i flottningsstadgan omnämnda tvungna föreningar för gemensam lösflottning i allmän flottled kunna anses utöfva flottning såsom yrke och sålunda falla under den föreslagna lagen eller icke».

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande: »Bland de i denna § uppräknade yrken, å hvilka lagens bestämmelser skola tillämpas, förekomma äfven bergnings- eller dykerirörelse, flottning samt transport medelst pråmar. Det synes i vissa fall kunna inträffa, att i dessa yrken sysselsatta arbetare äro att anse såsom sjömän. Då emellertid ifrågavarande lag icke skall gälla beträffande sjöfolk i allmänhet samt ett undantag från denna regel icke synes för nu ifrågavarande fall påkalladt, hemställes om sådan ändring i förslaget, att de uti omförmälda yrken anstäjda arbetare skola hänföras under den nya lagen, allenast så vidt de ej äro att anse såsom sjömän.

Förslaget omfattar vidare arbetare i jernvägstrafik. I fråga om ersättning för skada, som i följd af olycka vid jernvägstrafiken kan drabba dervid anstälda arbetare, finnas redan nu bestämmelser i lagen angående ansvar för skada i följd af jernvägs drift. Af 7 och 8 §§ framgår, att meningen är, det sist nämnda bestämmelser skola fortfarande gälla jemte den nya lagen. Då det icke kan anses lämpligt att i särskilda lagar meddelas olika bestämmelser om samma sak, synes det vara oundgängligen nödvändigt att, när förevarande lag träder i kraft, den äldre lagen upphör att gälla i afseende å den personal, som den nya lagen kommer att omfatta.»

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Ramstedt och Bohman instämde, yttrade vidare: »Genom stadgandet i första stycket af denna paragraf har enskild arbetsgifvares ansvar blifvit begränsadt till det

71 Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

fall, då han såsom yrke utöfvar någon af de i paragrafen uppräknade verksamhetsgrenar, såsom skäl hvarför anförts, att i allmänhet arbetsgifvaren endast i sådant fall kan antagas vara i tillfälle bedöma risken af arbetet och genom lämpliga åtgärder trygga sig mot densamma. Förutom detta skäl, som jag finner synnerligen beaktansvärdt, kan ytterligare åberopas att arbetets bedrifvande såsom yrke i allmänhet utgör en förutsättning för att arbetsgifvaren skall kunna genom försäkring skydda sig mot oberäkneliga utgifter i följd af den ansvarighet, som ålägges honom. Jag har således intet att invända emot den omförmälda regeln, men finner deremot icke tillräckligt skäl anfördt för det undantag från sagda regel, som må innehållas i andra stycket af denna paragraf. Detta något dunkla stadgande synes delvis utgöra ett upprepande af hvad redan i 1 § och första stycket af 2 § är sagdt och är naturligtvis i sådan mån öfverflödigt. I den mån stadgandet innehåller något nytt, torde detta vara, att den, som drifver ett ersättningspligtigt yrke, skall vara skyldig utgifva ersättning jemväl för skada i följd af olycksfall, som inträffar under ett för hans räkning ut.fördt till yrkets drift ej hörande tillfälligt arbete, i fall nemligen detta senare arbete verkställes för yrkets behof och är hänförligt till sådan verksamhet, som yrkesmässigt bedrifven skulle vara ersättningspligtig. Jag har ej kunnat finna giltig anledning, hvarför enligt en sådan regel t. ex. en bagare, som i anledning af ett tillfälligt behof leger någon att ur sjön upptaga ett stycke is till användning i bageriet, skall blifva ersättningsskyldig, under det att den, som eljest tillfälligtvis låter verkställa isupptagning, icke har sådan skyldighet, eller hvarför en klädesfabrikant skall blifva ersättningsskyldig, om han, utan att anlita någon särskild entreprenör, uppför en för fabrikens drift erforderlig byggnad, den må vara af huru ringa omfattning som helst, under det han undslipper ansvar, derest det är ett större boningshus, han sålunda bygger. Undantag från regeln om ansvarighetens inskränkning till den yrkesmässiga driften synes mig icke påkalladt utom möjligen för det fall, att ett arbetsföretag, ehuru icke hörande till något af arbetsgifvaren drifvet yrke, likväl i och för sig är af den större omfattning, att de emot ansvarighetens tillämpning jemväl i afseende å tillfälliga företag ofvan åberopade skäl icke kunna anses gällande, såsom om en person, hvilken ej drifver byggnadsverksamhet såsom yrke, sjelf företager ett större byggnadsarbete. Men ansvarigheten bor då inträda oberoende af huruvida den, som företager arbetet, tillika drifver något ersättningspligtigt yrke, för hvars behof arbetsprodukten är afsedd. Jag hemställer alltså, att det ifrågavarande andra stycket antingen helt

72 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

och hållet utgår eller ock utbytes emot ett stadgande i sist angifna riktning.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitierådet Carlson var ense, anförde: »Stadgandet i paragrafens andra stycke att ersättningsskyldigheten omfattar olycksfall i arbete, som tillhör utöfningen af arbetsgifvarens yrke, utgör, såsom justitierådet Westring redan anmärkt, endast ett onödigt och följaktligen olämpligt upprepande af en förut tillräckligt tydligt uttalad grundsats. Den i senare delen af samma stycke meddelade bestämmelse, hvarigenom ersättningsskyldigheten utsträckes till olycksfall i annat, till någon i det föregående nämnd verksamhet hänförligt arbete, deri arbetsgifvaren för yrkets behof sysselsätter arbetare, synes icke heller vara af beskaffenhet att böra bibehållas. Sysselsätter nemligen arbetsgifvaren regelmässigt och stadigt sina arbetare i dylikt arbete, lärer detta rätteligen böra anses tillhöra utöfningen af hans yrke, och i sådan händelse innefattas bestämmelsen redan i det föregående. För det fall åter att arbetsgifvaren allenast tillfälligtvis, ehuru visserligen för sitt yrkes behof, låter förrätta arbete, som tillhör utöfningen af annat ersättningspligtigt yrke, saknas, efter mitt förmenande, giltig grund att ålägga honom mera än hvarje annan enskild person ersättningsskyldighet af den art, som med förslaget afses. Jag hemställer derföre, att andra stycket af § 2 må utgå.»

3 i-

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Ramstedt och Bohman instämde, yttrade: »Ehuru sådant ingalunda tydligen framgår af ordalydelsen, lär stadgandet i denna paragraf skola innebära, att staten och kommunerna skola blifva ersättningsskyldiga jemväl vid rent tillfällig användning af arbetare. Samma skäl, som, enligt hvad vid 2 § angifvits, tala för att enskild arbetsgifvares ansvarighet icke bör omfatta mera än den yrkesmässiga driften och möjligen enstaka arbetsföretag af större omfattning, synas mig nödvändigt påkalla, att statens och kommunernas ansvarighet på motsvarande sätt begränsas. Jag hemställer alltså, att staten och kommunerna måtte blifva ersättningspligtiga, endast i det fall att arbetet drifves i sådant omfång eller under sådana förhållanden i öfrigt, att, det för enskild person skulle medföra ersättningspligt.»

Justitierådet Billing anförde: »Då i § 2 den vigtiga begränsning gjorts i fråga om enskild arbetsgifvares ansvarighet, att densamma inträder endast då verksamheten utöfvas 'såsom yrke’, så finner detta

73 Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

sin naturliga förklaring derutinnan, att för sådant fall arbetsgifvaren dels bättre är i stånd att vidtaga erforderliga anstalter till yrkesfarans förebyggande eller minskning, dels ock, då fråga är om viss, stadigverksamhet, lämpligen kan och jemväl bör försäkra sin risk. Men om således från förslagets ståndpunkt tillräcklig anledning icke ansetts föreligga att göra enskild person ersättningspligtig för olycksfall, som inträffar i tillfälligt, icke yrkesmässigt af honom bedrifvet arbete, så synes enahanda grundsats böra vinna tillämpning jemväl å staten och kommunerna. På grund häraf tillstyrker jag, att § 3 måtte så affatta^, att ersättningspligt för stat och kommun kommer att förefinnas allenast då verksamheten är stadigvarande eller eljest bedrifves på ett med yrkesmässig utöfning jemförligt sätt.»

Justitierådet Carlson yttrade: »Derest staten eller kommun annorledes än för eget behof utöfvar sådan verksamhet, som omförmäles i 2 §, i den omfattning att, om verksamheten utöfvades af enskild person, densamma skulle för honom medföra ersättningsskyldighet, bör naturligtvis sådan skyldighet äfven åligga staten eller kommunen. Man skulle kunna utsträcka ersättningsskyldigheten äfven till verksamhet, som af staten eller kommun utöfvas för eget behof och sker i stor omfattning. Verksamhet af ringa omfattning såsom t. ex. sådant sysslande med väglagning, torfupptagning, husreparationer m. m., som förekommer vid mindre fattiggårdar, bör i hvilket fall som helst lemnas åsido.»

4 §•

Justitierådet Westring, med hvilken justitierådet Billing instämde, yttrade: »Då sjukhjelp utgår med belopp, som för dag räknadt är högre än den högsta lifräntan, är det af vigt, att den tidpunkt, då sjukhjelpen skall öfvergå till lifränta, är klart bestämd. Meningen torde vara, att öfvergången skall ske, så snart det faktiska förloppet så gestaltat sig, att det egentliga sjukdomsstadiet upphört och varaktig invaliditet åt viss beskaffenhet inträdt. Detta synes mig ej vara fullt tydligt uttryckt med de valda ordalagen. I sådant hänseende kan anmärkas, dels att det i slutet af 1 mom. förekommande uttrycket 'arbetsförmågans förlust eller minskning’, hvarmed afses den varaktiga invaliditeten, synes hänföra sig till och således böra betyda detsamma som den förut i stycket omförmälta Väsentliga ned sättningen af den skadades arbetsförmåga’, hvilket uttryck åter afser det egentliga sjukdomstillståndet, och dels att användningen af ordet 'funnits’ å ett ställe i 1 mom. och två ställen i 2 mom. kan gifva anledning till den uppfattningen att, liih. liii lliktd. IVot. 1UUO. 1 .Sami. / Af A. IH lläft. 10

74 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2d.-

i händelse af tvist, gränsen skall vara ej den tid, då ofvan antydda förändring af tillståndet kan konstateras, utan den, då något för parterna bindande förklarande härom meddelats eller åtminstone läkares intyg eller annan sådan utredning om förändringen föreligger.

Slutbestämmelsen i 2 inom., hvilken hemtats från de äldre förslagen, synes genom den ändrade affattning, som åt hufvudregeln nu gifvits, vara alldeles öfverflödig och bör derföre uteslutas, desto mera som den kan gifva anledning till missförstånd i olika riktningar.

Hvad angår 3 mom. erinras att, äfven om det kan anses principielt riktigt, att arbetsgivare skall utgifva ersättning i anledning af ett genom olycksfall i arbete föranledt dödsfall, huru lång tid efter olycksfallet. döden än må hafva följt, dock praktiska skäl tala för en sådan begränsning, som i de äldre förslagen upptagits, eller att ersättning utgår, allenast om dödsfallet inträffat inom viss ej allt för lång tid efter olycksfallet. Ett verkligt orsakssammanhang emellan olycksfallet och ett längre tid derefter inträffadt dödsfall torde endast ytterst sällan kunna påvisas. Men möjligheten att arbetsgifvaren kan förpligtas att jemväl efter en längre tids förlopp utgifva ersättning åstadkommer i allt fall för honom eu betänklig osäkerhet och är egnad att afsevärdt försvåra försäkringen, hvarjemte den lätt kan förleda den aflidnes efterlefvande till anställande af en ofta för alla parter onyttig eller skadlig rättegång.

Att, såsom meningen antagligen är, vid dödsfall lifränta skall utgå jemväl till oäkta barn, bör tydligare utmärkas.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad äldre förslag innehålla, synes böra stadgas, att lifränta i anledning af dödsfall ej skall utgå till barn, som födes i ett efter olycksfallet ingånget äktenskap, derest icke barnet är före olycksfallet afladt, och ej heller till oäkta barn, som aflats efter olycksfallet.

Den i slutet af 3 mom. stadgade begränsningen af lifräntornas sammanlagda belopp till 300 kronor bör naturligtvis gälla, ej blott då både enka och barn lefva efter, utan äfven då de efterlefvande endast utgöras af barn, hvilket emellertid ej af ordalagen tydligen framgår.»

Justitierådet Ramstedt anförde: »Det i 4 § för rätt till sjukhjelp uppstälda vilkor, att olycksfallet medfört väsentlig nedsättning af den skadades arbetsförmåga under mer än sextio dagar, synes i fråga om tidsbestämmelsen ej fullt stämma öfverens med föreskriften, att sjukhjelp eller lifränta skall utgå från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet. I förstnämnda tidrymd torde nemligen, helst olycksfallet kan inträffa redan på morgonen, böra inberäknas äfven den dag, då olycks-

75 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

fallet timade, och utgången af nämnda tidrymd infaller således å femtionionde dagen efter olycksfallet. För öfrigt kan i följd af denna tidsbestämning tvekan uppstå för det fall, som väl låter tänka sig, särskildt om skadan träffat inre delar, att arbetsoförmågan icke inträdt omedelbart efter olycksfallet, I anledning häraf hemställes om någon jemkning i det här begagnade uttryckssättet.

Då sjukhjelp enligt förslaget utgår allenast i den händelse att olycksfallet medfört väsentlig nedsättning af den skadades arbetsförmåga, får väl meningen antagas vara, att sjukhjelpen icke skall utgå längre än till dess nedsättningen i arbetsförmågan upphör att vara väsentlig. Osäkert är emellertid, om denna mening framgår af de använda uttrycken, att sjukhjelp skall utgifvas intill dess den skadade blifvit återstod eller arbetsförmågans förlust eller minskning funnits vara för framtiden bestående. Hvad särskildt angår sistnämnda uttryck, hvilket återfinnes i det med 2:o betecknade stycket utan samband med förbehållet om väsentlig nedsättning af arbetsförmågan, synes dermed kunna afses äfven en ganska lindrig grad af invaliditet. Sjukhjelp kan då komma att utgå till dess den skadade blifvit återstäld, hvilket kan tydas, som fullt frisk eller arbetsför, eller till dess visshet vunnits, om någon mindre grad af invaliditet kommer att qvarstå, hvilket måhända inträffar först långt efter det den skadade kunnat återupptaga sitt arbete. Ett förtydligande af hithörande bestämmelser synes mig alltså vara önskvärdt.

I öfrigt biträder jag hvad justitierådet Westring anfört såväl beträffande användningen af ordet »funnits» i 1 och 2 mom. som äfven rörande 2:dra momentets slutbestämmelse och 3 mom. utom i fråga om upphäfvandet af ersättningsskyldigheten vid dödsfall, som inträffa viss tid efter olycksfallet.»

Justitierådet Boliman ansåg i likhet med justitierådet Westring de använda ordalagen ej tydligt angifva den tidpunkt, då sjukhjelpen skulle öfvergå till lifränta, och biträdde i öfrigt hvad justitierådet Westring vid denna § anmärkt.

Justitierådet Herslow fann den i slutet af mom. 2 intagna bestämmelsen att lifränta icke under något förhållande skulle utgå för tid, hvarunder sjukhjelp redan blifvit utbetald, vara öfverflödig' och derföre höra uteslutas; hvarjemte justitierådet instämde i hvad justitierådet Westring anmärkt i afseende å denna paragrafs tredje moment.

5 §.

Justitieråden Westring, Ramstedt, Bohman, Billing och Carlson ansågo, att till de i denna paragraf upptagna fall, i hvilka lifränta ej

76 Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

finge af dertill eljest berättigad uppbäras, borde läggas det, att lifräntetagaren underginge frihetsstraff eller tvångsarbete.

Justitierådet Herslow yttrade: »För tid, hvarunder ^räntetagare xxndergår frihetsstraff eller tvångsarbete, synes icke någon lifränta böra till honom utgå, åtminstone icke derest han hvarken är gift eller har barn.. Särskild! i det fall, att det är staten, som är den betalningsskyldige, torde det vara olämpligt, att en endast för lifräntetagarens uppehälle afsedd lifränta xxtgår, när han af nämnda anledningar underhålla på allmän bekostnad.»

6 §•

Justitieråden Bohman, Carlson och Herslow ansågo, att föreskrift borde meddelas om orten, hvarest ersättningen finge uppbäras.

7 och 8 §§.

Justitierådet Westring yttrade: »Hvad i första stycket af 7 § stadgas derom, att rätt till afdrag skall tillkomma arbetsgifvaren, endast i den mån ersättning från kassa redan till den ersättningsberättigade utbetalts, synes medföra olägenheter i flera hänseenden. Den ersättningsberättigade torde lätt kunna förskaffa sig ersättning både från arbetsgifvaren och från kassan, om han blott iakttager den försigtigheten att först vända sig emot arbetsgifvaren. Äfven utan att göra sig skyldig till oredlighet kan den ersättningsberättigade, genom att med förbigående af kassan uttaga sin ersättning af arbetsgifvaren, eludera stadgandet om arbetsgifvarens rätt till afdrag. Att förekomma sådana oegentligheter genom stadgande, som inskränkte den ersättningsberättigades rätt emot kassan eller som medgåfve arbetsgifvaren att inträda i hans sagda rätt, lärer ej kunna gå för sig, enär härom måste gälla de särskilda för hvarje kassa antagna bestämmelser. På grund häraf och då billigt synes vara att arbetsgivare, som på här ifrågakomna sätt sörjt för sina arbetare, medgifves den förmånen, att arbetaren eller hans efterlefvande hänvisas att i. första rummet söka ersättning af kassan, hemställer jag om sådan ändring i detta stycke, att arbetsgifvarens ersättningsskyldighet begränsas till hvad som ej af kassan utgår. Hans skyldighet skulle således inträda, endast i den män arbetaren eller hans efterlefvande enligt förevarande lag äro berättigade till ersättning i annat hänseende eller med större belopp, än hvad som gäller om ersättning från kassan,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24. 77

eller ock till följd af kassans insolvens ej kunna utfå livad derifrån tillkommer dem.

På sätt i motiven antydes, bör enahanda rätt till afdrag, som medgifvits i nu omförmälda fall, tillkomma arbetsgifvare, då han låtit på sin bekostnad olycksfallsförsäkra arbetaren, ehuru detta ej skett på sådant sätt att den omedelbara ersättningspligten derigenom upphört. Då detta emellertid ej framgår af lagtexten, synes uttrycklig bestämmelse härom böra här införas.

I andra stycket af 7 § samt 8 § meddelas föreskrifter för det fall, att arbetare i följd af olycksfall, jemte hvad honom tillkommer enligt denna lag, eger att på grund af allmän lag eller särskild författning eller ock arbetsgifvarens särskilda utfästelse utbekomma skadestånd eller till fattighjelp ej hänförligt understöd.

Beträffande till en början hvad som utgår på grund af allmän lag eller särskild författning synes det, för att kunna bedöma lämpligheten af här ifrågavarande regler, vara nödvändigt att först gorå sig reda för i hvilka fall arbetaren på nämnda grund är berättigad till skadestånd eller understöd. Hvad härmed i främsta rummet afses är den skyldighet att gälda skadan, hvilken det enligt allmänna rättsgrundsatser åligger den, som genom brottsligt eller eljest rättsstridigt förfarande må hafva vållat olycksfallet, hvartill sluta sig de fall, då det åligger annan än den felaktige att svara för dennes fel, t. ex. då fartygsredare enligt 8 § sjölagen åligger att ansvara för skada, åstadkommen genom fel af befälliafvaren eller besättningen, eller jernvägs egare enligt 2 § i lagen angående ansvar för skada i följd af jernvägs drift har ansvarighet för skada, som vållas genom jernvägsbetjeningens fel. Derutöfver finnas, mig veterligen, endast följande stadganden, som kunna hit hänföras, nendigen: 1) stadgandet i 3 § af lagen angående ansvar för skada i följd af jernvägs drift om skyldighet för jernvägs egare att ansvara för kroppsskada, som i följd af jernvägens drift drabbar jern vägens egna arbetare; 2) sjölagens bestämmelser om redares skyldighet att sörja för sjömän, som skadats under tjenstgöring; 3) föreskriften i 6 § legostadgan derom att husbonde skall vårda tjenstehjon, som sjuknar, med rätt till afdrag å lönen för läkarelön och läkemedel; 4) hvad 4 § i förordningen angående fattigvården innehåller derom att husbonde skall ansvara för försörjning af arbetare och deras familjer under den tid arbetsaftalet gäller; 5) kungörelsen den 25 januari i842 angående skyldighet för den, som begagnar arbetskommendering af arméns eller flottans manskap, att ersätta sådant manskap i anledning af kroppsskada, som ådragitR det under arbetet; hvarjemte

78 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

möjligen skulle kunna ifrågasättas att hit hänföra 6) föreskriften i förordningen angående utsträckt frihet för bergshandteringen den 20 september 1859, att hammarsmeds- och masmästarekassor skola fortfarande af delegarne förvaltas och för kassornas ändamål användas, och 7) särskilda af Kongl. Maj:t faststälda reglementen för pensionsanstalter vid statens verk. Vid bifall till högsta domstolens under 2 § gjorda hemställan skulle all fråga om samtidig tillämpning af förevarande lag samt de under 1) och 2) omförmälda stadganden förfalla. Då arbetare i de industriela yrkena icke pläga vara lagstadda, lärer den omnämnda paragrafen i legostadgan ej komma till användning vid sådana olycksfall i arbete, som afses i förevarande lag. Detsamma lärer blifva fallet med 4 § i förordningen angående fattigvården, enär denna ålägger husbonden skyldighet att sörja för arbetaren allenast under den tid arbetsaftalet gäller och denna tid i regeln ej lärer öfverstiga den s. k. karenstiden, hvarunder enligt förevarande lag arbetsgifvaren ej har någon ersättningsskyldighet. Begagnandet af arméns och flottans manskap till arbetskommenderingar hos enskilda har numera alldeles upphört, och den derom utfärdade författningen eger ej annan betydelse än att tjena till ledning vid bestämmande af den ersättning, som genom särskilda beslut af Kongl. Maj:t plägar tilldelas dem, hvilka under arbete vid statens jernvägsbyggnader ådragit sig kroppsskada. I händelse den nya lagen antages, kommer naturligtvis i sistnämnda fall icke att utgå annan ersättning än den, som stadgas i samma lag. Hvad angår de under 6) och 7) omförmälda kassor, bör den omständigheten, att arbetare är berättigad till understöd från sådan kassa, icke medföra minskning i arbetsgifvarens ersättningsskyldighet enligt förevarande lag, med mindre sådant fall föreligger, som omförmäles i första stycket af 7 §. Detta synes ock vara förslagets mening, ehuru den måhända kunde behöfva något tydligare uttalas. Vid uppställande af regler för de kollisionsfall, som uppkomma derigenom, att olycksfall för arbetaren medför anspråk jemväl enligt annat stadgande än den föreslagna lagen, behöfver man således taga hänsyn allenast till först omförmälda allmänna grundsats angående rätt för den, som lidit skada i följd af annans rättsstridiga handling, att bekomma ersättning derför antingen af gerningsmannen eller annan, som må vara för hans fel ansvarig. Härvid är att märka, att sådan rätt kan förefinnas antingen emot arbetsgifvaren eller emot annan person. Närmare bestämmelser angående denna rätt till skadestånd återfinnas i 6 kap. strafflagen. Detta kapitel gäller väl direkt allenast om skada i följd af brott, men torde böra analogisk tillämpas jemväl i fråga om skada, som vållats af rättsstridig handling, hvilken ej är belagd med straff.

Ko>igl. Mojna Nåd. Proposition No 24.

79 Hvad nu de föreslagna bestämmelserna i förevarande hänseende angår, har enligt ordalydelsen af andra stycket i 7 § arbetsgifvarens rätt att göra afdrag icke, såsom i första stycket är fallet, gjorts beroende deraf, att godtgörelse på grund af annat stadgande redan kommit arbetaren till godo, utan synes kunna göras gällande, så snart rätt till sådan godtgörelse förefinnes. Sålunda skulle, derest arbetsgivare!! vållat olyckan, hans ansvarighet i första hand bedömas efter strafflagen och endast i den mån, som den arbetaren enligt sådan grund tillkommande ersättning understiger hvad enligt förevarande lag utgår, denna senare lag tillämpas; och derest tredje man är ansvarspligtig enligt strafflagen, skulle arbetaren nödgas först hos denne utsöka hvad af honom kan utfås och af arbetsgifvaren erhålla endast hvad derutöfver må arbetaren enligt förevarande lag tillkomma. Detta kan icke vara lämpligt och är måhända ej heller åsyftadt, enär 8 § i strid häremot förutsätter, att ersättning i första hand utgått enligt förevarande lag. Å andra sidan synes det icke lämpligt att gifva arbetaren ovilkorlig rätt att välja emellan tillämpning af förevarande lag eller de allmänna bestämmelserna. I afseende å förhållandet emellan arbetsgivaren och arbetaren eller dennes efterlefvande synes ersättningsskyldigheten alltid böra i första hand regleras af förevarande lag. För det fall att det är arbetsgifvaren, som är ansvarig enligt strafflagen, synes derföre icke erfordras annan bestämmelse, än att den ersättning arbetaren eller de efterlefvande på sådan grund ega utfå skall minskas med hvad dem i motsvarande hänseende tillkommer enligt förevarande lag. I den händelse åter att tredje man är ersättningsskyldig enligt strafflagen, synes en arbetaren tillagd valrätt i fråga om sättet att utkräfva hvad honom tillkommer lätt kunna föranleda dertill, att lian förskaffar sig ersättning för samma sak af både arbetsgifvaren och tredje mannen. Det torde nämligen ofta vara förenadt med ganska stora svårigheter för den af de begge ersättningsskyldige, mot hvilken ersättningskraf sist väckes, att få kännedom om och styrka, det ersättning redan af den andre utgifvits. På sådant sätt äfventvras jemväl den regressrätt emot tredje mannen, som ovilkorligen synes böra tillerkännas arbetsgifvaren för hvad han utgifvit. I förevarande hänseende erinras jemväl, att enligt strafflagens bestämmelser, i händelse skadan medfört döden, ersättning till efterlefvande för förlust af försörjning utgår, allenast då dessa komme att genom dödsfallet sakna nödigt underhåll. Donna förutsättning kan svårligen anses föreligga, då de efterlefvande enligt förevarande lag äro berättigade till lifränta. Derest nämnda regel ej undergår någon modifikation, skulle således i berörda

8Ö

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

fall de efterlefvande ej hafva någon rätt till försörjningsbidrag af tredje mannen och följaktligen jemväl arbetsgifvaren sakna regressrätt emot denne, hvilket uppenbarligen vore obilligt. Med anledning af hvad sålunda anmärkts, hemställes, att, för det fall att ersättningsskyldighet enligt strafflagen åligger tredje man, följande grundsatser vinna tillämpning: Arbetaren eller de efterlefvande hafva att i första hand

vända sig emot arbetsgifvaren för uttagande af den ersättning, som enligt förevarande lag tillkommer dem. Förmår ej arbetsgifvaren fullgöra sin skyldighet, ega de ersättningsberättigade af tredje mannen utfå bristen, i den mån denne enligt allmänna grunder är ersättningspligtig. Så vida arbetaren eller hans efterlefvande enligt strafflagen äro berättigade till ersättning i annat hänseende eller till högre belopp än som utgår enligt förevarande lag, ega de omedelbart att af tredje mannen utfå öfverskottet. För hvad arbetsgifvaren enligt förevarande lag utgifvit eger han regressrätt emot tredje mannen. Denna rätt begränsas af hvad i. allmänhet gäller om tredje mannens ersättningspligt, dock att, der fråga är om ersättning i följd af dödsfall, den omständigheten att de efterlefvande ega att af arbetsgifvaren uppbära ersättning enligt förevarande lag ej skall utgöra hinder för arbetsgifvarens regressrätt.

Hvad derefter angår den arbetsgifvaren tillerkända rätt till afdrag för hvad som utgår på grund af arbetsgifvarens utfästelse, lärer en sådan utfästelse, derest den skall innehålla annat än tillförsäkran om uppfyllande af de genom lagen arbetsgifvaren ålagda förpligtelse!-, knappast kunna tänkas, med mindre arbetsgifvaren skulle vilja antingen bereda arbetarne större förmåner än lagen medgifver dem eller inskränka de af lagen stadgade förmånerna. I förra fallet bör något afdrag uppenbarligen icke ega rum, i senare fallet bör aftalet vara ogiltigt. Jag hemställer alltså, att detta stadgande helt och hållet uteslutes».

Justitierådet Ramstedt anförde: »I 7 och 8 §§ beröras de för-

hållanden, som kunna uppstå deraf att den skadade arbetaren eller hans efterlefvande i följd af den honom tillskyndade skadan hafva rätt till annan ersättning än som betingas af förevarande lag.

Hvad då först angår det fall, att ersättning skall utgå från kassa, som bildats ensamt af arbetsgifvaren eller, med eller utan bidrag åt denne, utaf arbetarne sjelfve, gillar jag med den af justitierådet Westring föreslagna modifikation den ståndpunkt förslaget härutinnan intager.

Beträffande åter det fall, att ersättning tillkommer den skadade eller hans efterlefvande på grund deraf att annan person varit vållande

81 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 24.

till skadan, så och då dennes skadeståndspligt uppenbarligen icke bör inskränkas af den anledning, att den skadade eller lians efterlefvande på annan grund ega utbekomma godtgörelse för den uppkomna skadan, men å andra sidan den skadade eller hans efterlefvande ej böra ega att för samma ändamål uppbära dubbel godtgörelse, ligger det utan tvifvel nära till hands att för nu angifna händelse medgifva arbetsgifvaren befrielse från eller lindring i hans ersättningspligt enligt förevarande lag. Då emellertid syftemålet med denna lag, att utan tidsutdrägt bereda den skadade eller hans efterlefvande ep säker ersättning för liden skada, på detta sätt lätt skulle omintetgöras, synes under alla förhållanden ersättning böra i främsta rummet utgå enligt densamma, men arbetsgifvaren, i den mån så ske kan, beredas godtgörelse för hvad han sålunda har att utgifva. I tillämpningen ställer sig denna grundsats väsentligen olika allt efter som arbetsgifvaren sjelf eller tredje man såsom vållande till olyckan är skadeståndspligtig. I förra fallet må arbetsgifvaren vid gäldande af skadeståndet njuta afdrag för hvad han enligt denna lag utgifvit eller, om skadeståndet redan blifvit af honom erlagdt, innehålla motsvarande andel af ersättningen enligt denna lag. Äfven om tredje man är skadeståndspligtig, bör naturligtvis arbetsgifvaren ovilkorligen vara berättigad att innehålla så mycket af den honom åliggande ersättning, som den skadeståndspligtige redan utgifvit. Men till meddelandet af eu sådan föreskrift bör man ej inskränka sig. Arbetsgifvarens rätt till lindring i ersättningsskyldigheten skulle då lätteligen blifva illusorisk, fullständigt beroende som den vore af den skadades eller hans efterlefvandes vilja att göra sina anspråk på skadestånd gällande. För arbetsgifvaren blefve det äfven svårt att veta om och än mera att leda i bevis att den skadeståndspligtige utgifvit någon ersättning. Den utväg står då öppen att låta rätten till skadestånd öfvergå på arbetsgifvaren i den mån ersättning blifvit af honom gulden. Deraf skulle emellertid efter mitt förmenande uppstå nästan olösliga svårigheter. I fråga om rätten till skadestånd skulle finnas två målsegande, hvilkas ömsesidiga rätt ej var noga begränsad, utan förändrades allt efter som tiden skred framåt och arbetsgifvaren fullgjorde allt flera af de honom åliggande utbetalningarna. Annan utväg synes då ej återstå än att göra arbetsgifvarens betalningsskyldighet beroende deraf att den ersättningsberättigade antingen visar sig genom anställande af rättegång, utsökande af honom tilldömdt skadestånd eller annorledes hafva vidtagit hvad på honom ankommer för utfående af skadestånd eller ock öfverlåter sin rätt til] skadeståndet på arbetsgifvaren, som dock i sistnämnda händelse ej må af skade- Dih. till Rikad. Prof. 1UU0. 1 Band. 1 Afd. J8 Haft. J1

82 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ståndet behålla mera än som motsvarar hvad han har att enligt denna lag utgifva. En sådan anordning synes äfven så mycket lämpligare, som den skadade arbetaren eller hans efterlefvande endast i jemförelsevis sällsynta fall torde kunna påräkna att af den till olyckan vållande erhålla högre godtgörelse än de ega utbekomma af arbetsgifvaren. — Då jag i det föregående talat om skadestånd, har jag endast afsett godtgörelse som utgår för enahanda ändamål, hvarför enligt förevarande lag ersättning skall gäldas. Till den i andra hänseenden såsom t. ex. för sveda och värk utgående vedergällning må arbetsgifvaren ej hafva någon rätt. — I den mån förslaget icke är bygdt på de af mig nu angifna grunder, hemställer jag, att detsamma måtte i öfverensstämmelse dermed ändras.

Vidkommande slutligen öfriga i förslaget afsedda fall, då arbetsgifvaren skulle åtnjuta lindring i den honom enligt detsamma åliggande ersättningsskyldighet, biträder jag hvad justitierådet Westring derom yttrat.

För den händelse att hvad jag sålunda förordat icke vinner bifall, anser jag mig böra i afseende å lydelsen af nu förevarande bestämmelser göra några erinringar. På sätt redan blifvit inom högsta domstolen framhållet, kan åt stadgandet i andra stycket af 7 § gifvas den tolkning, att arbetsgifvare må å den ersättning, han har att gälda, njuta afdrag, allenast rätt till skadestånd eller annat i nämnda stycke afsedt understöd förefinnes och således oberoende af om understödet utsatt eller ej. Om, på sätt jag är böjd att antaga, denna tolkning emellertid icke är åsyftad, utan stadgandet bör anses innebära, att afdrag ej må ske, med mindre skadestånd eller understöd redan utbetalts, framgår deraf, att enligt förslaget i denna del icke arbetsgifvaren, utan den skadade arbetaren sjelf må hos tredje man göra gällande rätten till dylikt skadestånd. Härmed synes bestämmelsen i 8 § ej väl stämma öfverens. Då i nämnda paragraf föreskrifves, att den, som undfått ersättning enligt denna lag, ej är deraf hindrad att göra gällande rätt till ytterligare skadestånd, kan nemligen häraf dragas den slutsats, att han ej må uttaga den del af skadeståndet, som motsvarar hvad han i ersättning af arbetsgifvaren redan uppburit, hvilket åter i de fall, då icke arbetsgifvaren, utan tredje man är skadeståndspligtig, medför det resultat, att arbetsgifvaren, som ej får njuta afdrag för annan del af skadeståndet än som redan utbetalts, går miste om den fördel, förslaget genom den i 7 § andra stycket upptagna bestämmelse velat bereda honom.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Bohman och Carlson

83 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

instämde, utlät sig: »Då ordalagen i § 7 mom. 1 kunna gifva anledning till den mindre lämpliga och antagligen icke åsyftade tydningen, att rätt till afdrag skulle tillkomma arbetsgifvaren blott för det fall att vid den tidpunkt, då lians betalningsskyldighet inträdt, bidrag från kassa faktiskt redan blifvit till arbetaren utbetaldt, hemställes, att detta moment måtte omredigeras och bringas till närmare öfverensstämmelse med motsvarande stadgande (4 §) i lagen den 12 Mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift.

I öfrigt anser jag mig böra vid förevarande §§ erinra:

att det, till förekommande af missförstånd, torde vara tillrådligt att, på sätt i lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift skett, införa uttrycklig bestämmelse derom, att arbetsgifvaren åtnjuter befrielse från sin ersättningsskyldighet i den män ersättning utgår till arbetaren på grund af försäkring, som på den förres bekostnad tagits;

att, då den omständigheten att arbetsgifvaren är ersättningspligtig icke rimligen bör — hvad med förslaget ej heller torde afses — verka till förringande af den skadeståndspligt, som enligt lag kan åligga tredje man, den der varit till skadan vållande, § 8- synes böra, till förekommande af hvarje tvekan i nämnda hänseende, omredigeras;

samt att, enligt min åsigt och i analogi med hvad i nyss åberopade lag iakttagits, i denna lag- icke utan fara för misstydningar och förvecklingar kunna undvaras närmare bestämmelser i fråga om arbetsgifvares rätt till regress emot tredje man, som finnes vara till skadan vållande.»

Justitierådet Herslow yttrade: »Enligt min åsigt är det af praktiska skäl lämpligast att, såsom i förslaget finnes stadgadt, arbetsgifvaren i händelse af olycksfall, hvarför han är ersättningsskyldig, förbindes att omedelbart gälda ersättningen, äfven om någon annan likaledes kan vara pligtig dertill. Eljest skulle dels den till ersättning berättigade möjligen komma att alltför länge sakna nödig hjelp, dels ock den för arbetsgifvaren afsevärda olägenhet inträffa, att viss preskriptionstid, räknad från olycksfallet eller, der döden följt, från dödsfallet, icke kunde utan undantag bestämmas för anställande af ersättningskraf mot arbetsgifvaren. Men derest olycksfallet vållats af annan än arbetsgifvaren, bör den senare icke blott, såsom 2:dra momentet i förslagets 7 § innehåller, ega rätt att räkna sig till godo hvad den, som vållat skadan och således jemlikt allmän lag är ersättningsskyldig, redan kan ha^va utgifvit till upprättande af skadan, utan äfven, när denne icke fullgjort sin skadeståndsskyldighet, i öfverensstämmelse med föreskriften i såväl 8 § sjölagen som 11 § i lagen angående ansvarighet för skada

84 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

i följd af jernvägs drift, vara berättigad till regress mot honom för hvad arbetsgifvaren måst erlägga. Härvid bör naturligtvis i det fall, att arbetare i följd af olyckan ljutit döden, den omständighet, att arbetsgifvaren är pligtig att omedelbart bispringa hans enka eller barn, lika litet befria den brottslige från att i sista hand öfvertaga skadeståndsskyldigheten, som t. ex. den omständighet, att ett hus, hvilket blifvit genom eldsvåda förstördt, varit brandförsäkradt, frikallar den, som vållat eldsvådan, från att hålla vederbörande försäkringsinrättning skadeslös, sedan denna guldit försäkringsbeloppet. Detta synes redan framgå af det i 6 kap. 8 § strafflagen förekommande stadgande, att den, som af brottet lidit skada, är målsegande, men torde för undvikande af missförstånd böra i lagen uttryckligen angifvas.

Hvad angår den föreslagna rätten för arbetsgifvaren att å ersättningsskyldigheten räkna sig till godo sådant skadestånd eller till fattighjelp ej hänförligt understöd, som i följd af olycksfallet utgår enligt särskild författning, så lärer denna rätt, såvidt jag kan förstå, icke kunna komma att ega tillämpning i mer än två fall, nemligen då genom tjenstefel af redares eller jernvägsinnehafvares folk skada till person tillskyndas arbetare, som äro sysselsatte i annan arbetsgifvares rörelse, hvilket lätteligen kan inträffa vid t. ex. bergnings- eller dykeriföretag, flottning, transport medelst pråmar, lastning eller lossning af varor, jernvägstrafik m. m. Enligt speciallagar — sjölagen och lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift — är i de två uppgifna fallen, om skadan åstadkommits genom fartygsbefälhafvares eller besättnings fel i tjensten, redaren eller ock, derest skadan vållats genom tjenstefel af den vid jernväg anstälda personal, jernvägsinnehafvaren skyldig att upprätta skadan. 1 denna skyldighet, hvad särskilt beträffar jernvägsinnehafvare, inträder naturligtvis icke någon förändring, äfven om, såsom förut vid 2 § i förslaget blifvit hemstäldt, lagen om ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift upphör att gälla i det afseende, hvarom förevarande lagförslag handlar; ty detta förslag angår uteslutande arbetsgifvarens skadeståndsskyldighet i förhållande till hans eget folk och berör således icke den ansvarighet, som åligger jernvägsinnehafvare gent emot alla dem, livilka icke äro anstälda vid hans jernväg. På grund af denna senare ansvarighet bör ersättningsskyldigheten för skada, som jernvägspersonalens fel i tjensten ådrager tredje man, stanna å jernvägsinneliafvaren, äfven om den skadade, såsom arbetare i något af de yrken, hvilka i förevarande förslag afses, berättigas att för skadestånds vinnande hålla sig jemväl till sin arbetsgivare. Följaktligen torde detta lagförslag böra så affattas, att i de

85 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

två omförmälda fallen arbetsgifvaren i förhållande till redaren eller jernvägsinneliafvaren berättigas icke blott till sådant afdrag, som 2:dra momentet i förslagets 7 § tillerkänner honom, utan äfven till regress för hvad han enligt förslaget måst förskjuta.

Lika med justitierådet Westring anser jag, att de i slutet af nämnda moment förekommande orden »eller på grund af arbetsgifvarens utfästelse» böra uteslutas.

I det fall, hvarom Leta momentet af förslagets 7 § handlar, torde arbetsgifvaren böra ega rätt icke allenast till sådant afdrag, som förslaget tillägger honom, utan äfven, derest understödet från kassan icke utgått innan arbetsgifvaren fullgjort sin ersättningsskyldighet, till regress mot kassan för sin utgift, så långt understödet förslår. Denna rätt torde icke kunna betagas honom genom något af delegarne i kassan, sedan han lemnat sitt bidrag, mot hans vilja fattadt beslut; hvaremot, i händelse bidraget lemnats till en kassa, hvars reglemente redan då utesluter sådan rätt för arbetsgifvaren, som nyss är nämnd, reglementet i detta afseende lärer böra lända till efterrättelse.

Jag mstämmer i justitierådet Westrings anmärkning om behofvet af uttryckligt stadgande derom, att arbetsgivare, som låtit på sin bekostnad försäkra arbetaren för olycksfall, eger rätt till afdrag, oaktadt försäkringen icke är af sådan beskaffenhet, att den medför arbetsgifvarens befrielse från ersättningsskyldighet.

Mot innehållet af 8 § har jag icke något att erinra.»

9 §.

Justitierådet Westring yttrade: »Denna § bör, såsom afhandlande proceduren, nedflyttas näst efter nuvarande 10 §, hvars innehåll är af materielt rättslig art.

Meningen med stadgandet i första stycket lärer vara att, så snart olycksfall medfört eller skäligen kan antagas medföra väsentlig nedsättning i arbetsförmågan under mera än 60 dagar, varaktig invaliditet eller döden, anmälningsskyldighet skall inträda, oberoende deraf huruvida den arbetsgifvaren i sådana fall enligt regeln åliggande ersättningsskyldighet i det föreliggande tillfället på grund af arbetarens förhållande möjligen är utesluten. Till tydligare uttryckande af denna mening hemställes, att ordet 'påföljd’ utbytes mot 'skada eller dylikt uttryck.

Då inom samma ort, i regeln finnas flere polismyndigheter, den ena öfverordnad den andra, samt det, särskildt med hänsyn till den polismyndigheten enligt andra stycket åliggande skyldighet att, i visst

86 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

fall utan anmälan hålla undersökning, icke lärer böra åt arbetsgifvaren öfverlemnas att välja emellan dessa olika myndigheter, synes det nödvändigt att bestämmelse meddelas, till hvilken polismyndighet anmälan skall göras.

Början af andra stycket bör förtydligas derhän att, jemväl i det fall att olycksfall kommit till polismyndighetens kännedom annorledes än genom arbetsgifvarens anmälan, undersökning icke skall verkställas med mindre den af olycksfallet vållade skadan varit af sådan beskaffen het, som i första stycket sägs.

Enligt hvad motiven gifva vid handen, skall den i andra stycket omförmälda 'förklaring’ vara att anse allenast såsom ett bevismedel mot arbetsgifvaren, icke såsom en utfästelse af honom. Det synes dock icke lämpligt att tillåta inställande af polisförhör allenast på den grund, att ett sådant bevismedel föreligger, utan bör vilkoret derför vara, att arbetsgifvaren eller, der hans ansvarighet öfvertagits af försäkringsanstalt, denna anstalt afgifvit bindande utfästelse att i öfverensstämmelse med förevarande lags bestämmelser ansvara för den genom olycksfallet uppkomna skada, som i anmälningen afses.

Stadgandet i sista punkten af andra stycket bör ej i sin nuvarande lydelse bibehållas, med mindre den myndighet, till hvilken arbetsgifvaren har att ingifva sin anmälan, i hvarje fall blir en annan än den, till hvilken enligt samma stadgande handlingarne skola öfverlemnas.»

Justitieråden Ramstedt, Bohman, Billing, Carlson och Her slo w instämde i hvad justitierådet Westring anfört om lämpligheten af att 9 § finge sin plats efter nuvarande 10 § samt att i 9 § uttryckligen angåfves, till hvilken polismyndighet der omförmälda anmälan borde ingifvas.

10 §.

Justitierådet Westring anförde: »Derest, i enlighet med den förut

gjorda hemställan, staten inrättar en anstalt för försäkring af arbetare emot olycksfall, lärer arbetsgifvaren icke böra kunna befria sig från den omedelbara ansvarigheten, med mindre han i sagda anstalt försäkrat sina arbetare, och bör till förekommande af invecklade uppgörelser, som för arbetarne skulle medföra allt för stora svårigheter, sådan försäkring afse arbetsgifvarens hela ansvarighet enligt förevarande lag. Tillfälle bör äfven lemnas arbetsgivare, som ej försäkrat, att, efter det olycksfall inträffat och medfört varaktig invaliditet eller döden, genom inköp i statsförsäkringsanstalten befria sig från den omedelbara ansvarigheten. Vid bifall till denna hemställan bör hvad i åtskilliga af

87 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

de följande paragraferna sägs om erkänd försäkringsanstalt gälla om statsförsäkringsanstalten.

Sista punkten i första stycket af 10 § afser det fall att arbetaren eller hans efterlefvande, förutom försäkringsbeloppet, på annan grund eg a rätt till ersättning för den genom olycksfallet uppkomna skada. Beträffande då först det fall att olycksfallet medfört rätt till pension eller understöd från annan kassa, synes denna omständighet icke böra hafva något inflytande på de genom försäkringen uppkomna rättsförhållanden, och sådan torde jemväl förslagets mening vara. Deremot skall enligt förslaget, derest arbetsgifvaren eller tredje man enligt allmänna grunder är ersättningspligtig i förhållande till arbetaren eller de efterlefvande, försäkringsanstalten ega rätt till afdrag efter ty i 7 § sägs. På sätt vid 7 § anförts, är det ovisst, huruvida den här afsedda bestämmelsen i andra stycket af 7 § medför att afdrag må ega rum, så snart arbetaren eger rätt till skadestånd af arbetsgifvaren eller tredje man, eller om dertill fordras att sådant skadestånd redan utbetalts. Att arbetaren bör hafva rätt att af försäkringsanstalten utfå försäkringsbeloppet utan att betungas med skyldighet att först söka ut sin rätt af den, som kan vara vållande till skadan, synes emellertid uppenbart. Å andra sidan bör naturligtvis arbetaren ej undfå dubbel ersättning. Med anledning häraf och med anslutning till hvad som yttrats vid 7 § hemställer jag om den ändring af ifrågavarande stadgande, att arbetarens rätt till utfående af försäkringsbeloppet må lemnas alldeles orubbad deraf att arbetaren eller de efterlefvande enligt allmänna bestämmelser ega rätt till skadestånd af arbetsgifvaren eller tredje man, men att rätten till skadestånd öfvergår på försäkringsanstalten, i den mån samma rätt motsvaras af anstaltens förpligtelser emot arbetaren.»

Justitierådet Ramstedt yttrade: »Då eu anordning, enligt hvilken den ersättningsbeiättigade skulle nödgas för utfående af ersättningsbeloppet vända sig till såväl arbetsgifvaren som en försäkringsanstalt, måste anses för den förstnämnde medföra understundom ganska afsevärda olägenheter samt i viss mån försvåra en rättvis disposition af de i 7 § afsedda ersättningsbelopp, som må tillkomma den skadade eller hans efterlefvande, synes eu försäkring endast för det fall böra medföra frihet för arbetsgifvaren från ersättningsskyldighet, att försäkringen är så tagen, att i det konkreta fallet, ersättningen i dess helhet utbetalas af försäkringsanstalten. En ändring i denna riktning bör icke kunna anses innebära någon egentlig försämring af arbetsgifvarens ställning, då han i allt fall är oförhindrad att genom en partiel försäkring i viss mån skydda sig för följderna af olycksfall.

88 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Har försäkringsanstalten öfvertagit arbetsgifvarens ansvarighet, bör, i händelse hvad jag vid 7 och 8 §§ föreslagit vinner godkännande, anstalten i fråga om skadestånd, som i följd af olycksfallet bör utgå, intaga samma ställning, som eljest arbetsgifvaren, då tredje man är skadeståndspligtig».

Justitierådet Billing erinrade, att, i händelse hvad han ofvan hemstält beträffande inrättandet af en statsförsäkringsanstalt vunne afseende, häraf naturligen föranleddes ändring såväl i förevarande § som i dem bland de efterföljande, der fråga vore om »erkänd försäkringsanstalt».

Justitieråden Bohman och Billing förenade sig i hvad justitierådet Westring yttrat rörande lämpligheten deraf att försäkringen skall, för att emot arbetaren vara gällande, afse hela ansvarigheten, icke blott viss del deraf, äfvensom i fråga om rättsförhållandena för det fall, att försäkringsanstalt öfvertagit risken men tredje man tinnes vara skadeståndspligtig.

Justitierådet Carlson yttrade: »I likhet med justitierådet Westring anser jag att försäkring, hvarom här är fråga, bör omfatta hela arbetsgifvarens risk. Derjemte bör så ordnas, att ersättningen kommer att utbetalas och tillfalla arbetaren oberoende deraf, huruvida den rörelse, som af arbetsgifvaren utöfvas och vid försäkringens tagande uppgifvits, befinnes falla under 2 § eller icke. Slutligen torde böra stadgas, att de belopp — utom skadestånd —, livilka arbetsgifvaren, om han sjelf svarat för ersättningsskyldigheten, egt afdraga från ersättningen, äfven i det fall, att försäkringsanstalt öfvertagit ersättningsskyldigheten, skola komma arbetsgifvaren till godo.»

Justitierådet Herslow ansåg att, derest sådan försäkring, som lagstiftaren erkände såsom fullgod, egt rum, försäkringsanstalten borde inträda icke blott i den afdragsrätt, som kunde tillkomma arbetsgifvaren, utan äfven i dennes rätt till regress. En sådan förmån för anstalten kunde icke annat än verka till minskande af den afgift, arbetsgifvaren hade att för försäkringen erlägga, och för arbetaren samt tredje man borde det vara likgiltigt, huruvida skadeståndet betalades af arbetsgifvaren eller försäkringsanstalten.

11 §•

Justitierådet Westring anförde: »För det fall att ersättning skall utgå af kassa, som till väsentlig del bildats genom bidrag af arbetsgifvaren, eller arbetaren är på arbetsgifvarens bekostnad försäkrad i annan anstalt än sådan, som i 10 § afses, skulle, enligt hvad vid 7 §

89 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

af mig hemstälts, arbetaren eller hans efterlefvande, i den mån ersättning tillkommer dem af kassan eller anstalten, icke ega emot arbetsgifvaren göra anspråk på motsvarande ersättning, med mindre kassan eller anstalten blir ur stånd att fullgöra sin skyldighet. För denna händelse erfordras en förlängning af den här stadgade preskriptionstiden.:?

Justitieråden Billing och Herslow förenade sig om följande yttrande: »Då aftal om tvistens hänskjutande till skiljemän skäligen icke bör inverka på frågan om preskription för annat fall, än att parterne icke förbehållit sig rätt att genom stämning klandra skiljemannabeslutet, men detta icke med stadgandets föreslagna lydelse synes vara tillräckligt tydligt uttryckt, hemställes om jemkning af ordalagen i nu angifna syfte.

Enär det otvifvelaktigt mången gång skulle blifva tvistigt och svårt att afgöra, huruvida understöd, som af arbetsgifvaren utan föregående aftal lemnats åt den skadade eller hans efterlemnade familj, vore af sådan beskaffenhet, som i lagen afsåges, hemställes, att sista punkten i 11 § må utgå.»

12 §.

Justitierådet Ramstedt, med hvilken justitierådet Bohman instämde, anförde: »Då det låter tänka sig att, ehuru anhängig tvist gäller allenast ersättningens belopp, svaranden ej medgifvit utbetalning af någon viss summa eller ock att den ersättning, han förklarat sig vilja utgifva, uppenbarligen är allt för liten, synes det äfven för detta fall böra stå domstolen öppet att förskottsvis förordna om utbetalning af ett skäligt ersättningsbelopp.»

I öfrig! förenade sig Högsta Domstolens ledamöter om följande yttrande: »Det torde böra tydligare uttryckas att, såsom helt säkert är åsyftadt, såväl förskottsbeslutet som slutligt utslag skola gå i verkställighet såsom laga kraft egande dom. Å andra sidan bör det, särskild! med hänsyn till svårigheten att från ersättningstagaren återbekomma hvad han må hafva erhållit för mycket, medgifvas arbetsgifvaren att utan afvaktan af målets slutliga afgörande öfverklaga beslut, hvarigenom förskottsbetalning ålagts honom.»

13 §.

Justitierådet Westring yttrade: »I konseqvens med hvad vid 4 § förordats beträffande ersättning i anledning af dödsfall hemställes, att Bill. till Rikfd. Prat. 11)00. 1 Band. 1 Afd. 18 Haft. 12

90 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

rätt till jemkning må ega ram, endast i händelse förändringen i den skadades tillstånd inträder inom viss ej allt för lång tid efter olycksfallet eller efter det bestämmelse om ersättningen meddelats.

Stadgandet om laga domstol för anställande af jemkningstalan i det fall, att den förutvarande ersättningen blifvit bestämd genom aftal eller skiljemannadom, synes innebära, att valrätt skulle förefinnas emellan domstolen i den ort, der olycksfallet inträffat, och domstolen i orten, der arbetsgifvaren bor. För det fall att det är arbetsgifvaren, som söker jemkning, synes det icke böra sålunda tillåtas honom att i strid emot den vanliga regeln tvinga arbetaren att svara vid kärandens personliga forum. Jag hemställer alltså om sådan ändring af förevarande stadgande, att valet måtte komma att stå emellan den ort, der olyckan timat, och den, der svaranden bor.

Enligt andra punkten af första stycket synes rätt till jemkning vara utesluten i hvarje fall, då ersättning bestämts att utgå med visst belopp en gång för alla och detta belopp redan blifvit guldet. Följaktligen skulle, derest arbetsgivare efter aftal med skadad arbetare till honom såsom full ersättning utbetalt visst belopp, under uttrycklig förutsättning att skadan varit öfvergående eller kommeatt för framtiden medföra endast ringare men, och det sedermera visar sig att olycksfallet medför döden eller varaktig invaliditet af svår art, rätt till jemkning ej eg a rum. Derest jemkningsrätt öfver hufvud skall medgifvas, synes en dylik inskränkning i densamma ingalunda lämplig. Det ifrågasatta stadgandet torde böra inskränkas till det fall, att ersättningen blifvit bestämd att utgöras af lifränta till skadad arbetare.

När fråga är allenast om förhöjning af förut bestämd ersättning, lärer det icke vara af verkligt behof påkalladt att medgifva ersättningstagaren förmånen af att erhålla förskottsersättning under tiden till dess tvisten blifvit slutligen pröfvad. Sista stycket af denna paragraf torde alltså böra utgå.»

Justitierådet Ramstedt anförde: »I fråga om forum instämmer jag med justitierådet Westring.

På de af justitierådet Westring beträffande andra punkten i första stycket anförda skäl hemstälies om sådan ändring i detta stadgande, att jemkning endast må afse ersättning, som belöper å tiden efter den dag, då stämningen delgafs svaranden. Vidtages denna ändring, kommer, i händelse arbetaren tillförsäkrats ett visst belopp såsom full ersättning för den honom tillskyndade skadan, han att för tiden efter stämningens delgifvande kunna erhålla ersättning för den ökade nedsättning af arbetsförmågan, förändringen i hans tillstånd medfört.

Kongl. Maj:ts Nåd. proposition N:o 24.

91 Beträffandet andra stycket är jag ense med justitierådet Westring.»

Justitieråden Bohman, Billing och Herslow biträdde hvad justitierådet Westring yttrat angående viss kortare preskriptionstid för anställande af talan om jemkning äfvensom rörande paragrafens sista stycke; och förenade sig i öfrig! om följande anmärkning:

»Stadgandet i första stycket om forum för jemkningstalan i det fall, att ersättningen ursprungligen bestämts af skiljemän eller genom aftal, synes vara tvetydigt och torde böra förtydligas derhän, att i sagda händelse talan skall anhängiggöra^ antingen vid underrätten i den ort, der olycksfallet inträffat, eller ock vid svarandens personliga forum.»

Justitierådet Carlson yttrade: »Den omständigheten, att ersättningen till skadad arbetare blifvit bestämd till visst kapitalbelopp i stället för lifränta, synes mig icke böra betaga arbetaren rätt att vinna jemkning sålunda, att honom tillerkännes, utöfver nämnda ersättning, lifränta å ett mot den ytterligare minskningen i arbetsförmågan svarande belopp, att utgå från och med nästa kalenderqvartal efter stämningens delgifning.

Icke heller torde skadad arbetare, som försutit den i 11 § föreskrifna tid för talans anställande, böra vara deraf förhindrad att väcka påstående om ersättning enligt de i förevarande paragraf stadgade grunder för sådan minskning i arbetsförmågan, som inträdt efter utgången af berörda tid.»

14 §.

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Bohman, Billing och Herslow instämde, yttrade: »Enligt 17 § förstås med lifräntas kapitalvärde det belopp, hvarför dylik ränta kan inköpas i erkänd försäkringsanstalt. Detta värde blir dock naturligtvis olika allt efter den tid, från hvilken lifräntan beräknas skola utgå. Då lifräutetagaren i regeln icke lärer vara i stånd att för lifräntans kapitalvärde ställa sådan säkerhet, som i 56 § konkurslagen afses, torde i allmänhet, äfven om tillgångar finnas, utdelning för hans fordran ej komma att ske förr än sedan konkursen någon tid fortgått. Skulle nu utdelningen beräknas allenast å det belopp, som, då utdelningen sker, åtgår att inköpa lifränta till stadgadt belopp för den derefter kommande tiden, skulle lifräntetagaren blifva obehörigen lidande, i det lian icke finge någon utdelning för hvad som belöper på den förutgående tiden, under hvilken konkursen fortgått. Beräknas åter utdelning efter lifräntans värde vid konkursens början och fordringen till fullo utgår, kommer, derest hela beloppet användes att vid tiden för utdelningen inköpa lifränta, denna

92 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 24.

att blifva större än den rätteligen bör vara, Lämpligast synes derföre vara att lifräntetagare i hvarje fall tillerkännes rätt att sjelf uppbära de lifränteposter, som förfalla under konkursens lopp innan utdelning för hans fordran i dess helhet kan ega rum, att kapitalisering sker med beräkning af lifräntans utgående från den tid, då utdelning för fordringen i dess helhet eger rum, samt att, der fråga är om lifränta åt skadad arbetare, detta kapitalvärde af konkursförvaltningen användes till inköpande åt arbetaren af lifränta, Då antagas kan, att lifräntetagare utan allt för stora svårigheter skulle kunna uppfylla föreskrifvet vilkor för lyftning före den allmänna utdelningen af de särskilda lifränteposterna, skulle med den förordade anordningen jemväl den fördel vinnas, att lifräntetagaren undsluppe att under tiden från konkursens början till den allmänna utdelningen vara i mistning af sin ränta.))

Justitierådet Ramstedt anförde: »Den i första stycket uppstälda regeln, att utdelning för fordran å lifränta skall ske efter räntans kapitalvärde, synes innebära, att räntetagarens hela fordran skall kapitaliseras, således äfven de vid konkursens början förfallna ränteposter, som då tilläfventyrs må vara oguldna. Att döma af förslagets innehåll i öfrigt och de i sammanhang med detsammas framläggande ifrågasatta ändringarna i 17 kap. handelsbalken synes emellertid en sådan tolkning icke hafva varit åsyftad, utan torde meningen vara, att utdelning för redan förfallna ränteposter skall utan kapitalisering ske omedelbart till den ersättningsberättigade. Ett förtydligande af förslaget i denna riktning är i så fall erforderligt.

I likhet med justitierådet Westring anser jag lifräntetagare i hvarje fall böra tillerkännas rätt att i konkurs sjelf uppbära ett belopp, motsvarande de lifränteposter, som förfalla under konkursens lopp innan utdelning för hans fordran i dess helhet kan ega rum. För sådant ändamål kan antingen åt hithörande stadganden gifvas det innehåll, justitierådet Westring föreslagit, eller ock bestämmas, att kapitalisering skall ske af den vid konkursens början ännu icke till betalning förfallna lifräntefordran, samt att, i fråga om lifränta åt skadad arbetare, denne af det honom tillkommande belopp ej sjelf må lyfta mer, än som, der konkurs ej uppstått, förfallit till betalning under tiden till dess utdelning för hans fordran eger rum, och återstoden användas till inköp af lifränta. En bestämmelse i sist angifna riktning synes mig vara att föredraga. Direkt anledning saknas nemligen att göra kapitalisering af lifränta åt skadad arbetares enka och barn, hvilka sjelfva ega uppbära hvad dem tillkommer, beroende af tiden för utdelningen. Äfven undvikas lättast tvekan och osäkerhet i tillämpningen, särskildt för det

93 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

fall att gäldenären i förskott utbetalt någon del af den efter konkursens början förfallna lifränta eller på grund af föreskrifterna i 7 § är berättigad till afdrag å denna del af skulden.

Under alla förhållanden synes böra föreskrifvas, huru förfaras skall i händelse skadad arbetare, hvars bevakning af lifräntas kapitalvärde blifvit godkänd, veterligen aflider innan lifränta åt honom iqköpts. Då hans anspråk på lifränta genom dödsfallet upphört, synes någon utdelning för tiden derefter icke böra ske, och detta så mycket mindre som i följd af den skadades död hans enka och barn i sin ordning kunna erhålla rätt till lifränta, hvilken rätt de äfven torde vara oförhindrade att i konkursen göra gällande.»

Justitierådet Carlson ansåg lika med justitierådet Ramstedt, att utdelning i konkursen bör ske efter lifräntans kapitalvärde vid konkursens början, och att skadad arbetare bör ega rätt att af utdelningen uppbära de belopp, hvilka, derest konkurs ej inträffat, skolat till honom utbetalas före den tid, då lifränta från försäkringsanstalt kan åt honom inköpas, hvaremot återstoden af utdelningen skall användas till inköp af sådan lifränta.

15 §.

Justitierådet Westring yttrade: »Enligt förslagets ordalydelse skall sådan talan, som i 15 § afses, ovilkorligen anhängiggöras hos öfverexekutor. I många fall kan emellertid saken vara af den beskaffenhet, att den enligt de allmänna grunderna för utsökningsförfarandet ej kan pröfvas af öfverexekutor, utan måste till domstol hänvisas. Under domstols handläggning kan saken komma äfven genom återvinningstalan. Vid sådant förhållande kan det uppenbarligen icke anses lämpligt att i strid emot vanliga regler förbjuda omedelbart anhängiggörande vid domstol af anspråk, som kan hos öfverexekutor göras gällande. Häraf följer åter, att icke lifräntetagarens rätt öfver hufvud bör vara beroende deraf att fordringen grundar sig å skriftlig handling. Enligt utsökningslagen är detta ett vilkor, för att anspråket skall få i exekutiv väg pröfvas, men detta behöfver ej här utsägas, likasom det ej heller erfordras någon erinran derom att de för exekutivprocessen i allmänhet gällande regler skola tillämpas, då talan af förevarande art anställes hos öfverexekutor. Deremot måste en nödvändig förutsättning för stadgandets tillämpning vara, att lifräntan blifvit genom dom eller aftal jemväl till beloppet faststäld.

Den föreslagna proceduren med ett preliminärt betalningsföreläggande synes vara onödigt invecklad och kunna medföra oskäligt

94 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

långt uppskof med betalningen. Dessutom möta svårigheter att, då saken handlägges vid domstol, tillämpa ett sådant förfaringssätt. För att lifräntetagaren må få rätt att uttaga kapitalvärdet i anledning af arbetsgifvarens försummelse, synes derföre vara tillräckligt att en förfallen räntepost icke betalts inom viss kort tid, t. ex. åtta dagar, efter anfordran.

I anslutning till hvad vid 14 § anförts kemställes, att i förevarande fall skall hos arbetsgifvaren uttagas dels summan af de intill tiden för liqviden förfallna lifränteposterna med ränta, hvilken summa i hvarje fall bör komma lifräntetagaren omedelbart till godo, dels ock lifräntans kapitalvärde vid liqvidstiden, hvilket värde, då fråga är om lifränta till skadad arbetare, användes till inköpande af lifränta åt honom, men i annat fall öfverlemnas till lifräntetagaren.»

Justitierådet Ramstedt anförde: »Då anledning saknas att förvandla anspråk på lifränta till rätt att utbekomma lifräntans kapitalvärde med mindre detta värde äfven, såvidt möjligt, omedelbart uttages och hela det i 15 § upptagna förfarandet således närmast är att anse såsom en sammanhängande verkställighetsåtgärd, synes mig utgifvandet af lifräntas kapitalvärde icke under annan form än vid fråga om återvinning böra tillhöra domstols pröfning. Härför talar äfven den omständighet, att i visst fall räntetagaren ej skulle eg a att sjelf förfoga öfver det som inflyter, ett förbehåll som svårligen kunde blifva effektivt om betalningsfrågan finge afgöras af domstol. I den i slutet af första stycket meddelade hänvisning till hvad om lagsökning för gäld är stadgadt torde således böra göras den inskränkning att, der öfverexekutor anser talan tvistig, densamma ej må hänvisas till domstol, utan skall omedelbart ogillas.

Enligt 12 § skall underrätts beslut om utgifvande af lifränta gå i verkställighet utan binder deraf att beslutet ej vunnit laga kraft. Det ligger då med hänsyn till de i 15 § första punkten använda ordalagen nära till hands att antaga att, om den enligt sådant beslut ersättningsskyldige underlåter att ställa sig detsamma till efterrättelse, lifräntetagaren skulle ega påkalla tillämpning af sistnämnda paragraf. Då sådant ej bör ifrågakomma och sannolikt icke heller torde vara åsyftadt, hemställes, att förslaget i denna del förtydligas.

Öfverexekutors beslut uti ifrågavarande ärende bör innehålla ej blott ett principielt förklarande, att kapitalvärdet är till betalning förfallet, utan beloppet af detta kapitalvärde. Derförutan måste verkställigheten af beslutet i hög grad försvåras likasom äfven parterne sättas ur stånd att redan på detta stadium få frågan om kapitalvärdets stor-

95 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

lek pröfvad. Då de i förslaget använda ordalagen synas kunna medföra ett annat förfarande, hemställes om jemkning härutinnan.

Derest hvad jag i fråga om lifränta åt skadad arbetare vid 14 § förordat vinner bifall, torde i nu förevarande fall af kapitalvärdet å sådan ränta ej böra till inköp af lifränta användas mer än som vid tiden för inköpet — hvilket ej torde kunna ske förr än visshet vunnits, att öfverexekutors beslut hvarken i besvärsväg eller genom återvinningstalan kommer att upphäfvas — återstår efter afdrag af dessförinnan förfallna ränteposter, hvilka senare böra till arbetaren sjelf utbetalas.

Har efter det öfverexekutors inslag meddelades men innan lifränta åt skadad arbetare blifvit inköpt, lifräntetagaren veterligen aflidit, bör, i enlighet med hvad vid 14 § blifvit af mig tillstyrkt, fordringsanspråket anses förfallet utom i den del, som åtgår till betalning af upplupen lifränta, samt hvad derutöfver uttagits återställas till den ersättnings-

pligtige.» . , .

Justitieråden Boliman, Billing, Carlson och Herslow instämde med justitierådet Westring och förenade sig vidare om följande yttrande. »I mal af förevarande beskaffenhet torde öfverexekutor eller domstol icke kunnafastställa betalningsskyldigheten till visst belopp, utan torde den betalningsskyldige böra åläggas utgifva dels de lifräntebelopp, hvilka förfallit och vidare förfalla till betalning intill dess lifräntekapitalet erlägges och kan utbetalas till ersättningstagaren eller användas till inköp af lifränta åt honom, jemte ränta derå från förfallodagarne, dels ock kapitalvärdet af lifräntan vid denna tid efter viss tariff. Lifräntekapitalet bör icke få utbetalas till ersättningstagaren eller användas till inköp af lifränta så länge den betalningsskyldige eger rätt till klagan eller talan om återvinning vare sig mot ifrågavarande beslut eller den dom, genom hvilken den ursprungliga lifräntan blifvit faststäld.»

16 §.

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Bohman, Billing, Carlson och Herslow förenade sig, yttrade: »I fråga om behörig myndighet för anställande af här ifrågakomna talan, proceduren dervid samt fordringens uttagande hänvisas till de i nämnda hänseende vid 15 § framstälda anmärkningar.

I ändamål att största möjliga säkerhet må vinnas, synes böra löreskrifvas, dels att, der borgen ställes, denna skall skall vara ingången såsom för egen skuld, och dels att lifräntetagaren skall ega att vid möjligen inträffande försämring af den stälda säkerheten fordra ny sådan.»

96 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Justitierådet Ramstedt anförde: »Hvad jag vid 15 § erinrat beträffande underrätts icke lagakraftvunna beslut samt om innehållet af öfverexekutors utslag rörande uttagande af lifräntas kapitalvärde har äfven vid 16 § sin tillämpning.

I fråga om säkerheten är jag ense med justitierådet Westring.»

19 §•

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Bohman och Herslow förenade sig, yttrade: »Då frågor om ersättning enligt förevarande lag synas ganska väl lämpa sig att afgöras af skiljemän, men ett hänskjutande af dylika frågor till sådant afgörande skulle i väsentlig mån motverkas genom stadgandet om ogiltighet af hvarje före olycksfallet ingånget. aftal derom, hemställer jag, att nämnda stadgande, till stöd hvarför tillfyllestgörande skäl ej anförts, ur förslaget uteslutes.»

Justitierådet Ramstedt anförde: »Då i andra stycket talas om att i stället för lifränta skall på eu gång erläggas visst belopp, kan vid en sammanställning af detta uttryck med stadgandet i första stycket möjligen dragas den slutsats, att, om aftal rörande ersättning åt skadad arbetares enka och barn afser icke utbekommande af begrafningshjelp eller lifränta, utan ersättningens bestämmande till visst belopp att utgå för en gång, detta aftal skulle blifva emot ersättningstagaren gällande ehuru det slutits under tiden mellan olycksfallet och den skadades död. Ett sådant missförstånd kan genom en obetydlig jemkning af ordalagen undvikas.

Enligt förslaget skola i fråga om beloppet af årlig lifränta åt skadad arbetare parterne efter olycksfallet ega fullständig aftalsfrihet. Deremot bestämmer detsamma, att aftal, som innehåller, att i stället för lifränta åt den skadade skall på en gång erläggas ett visst belopp, ej är gällande, med mindre lifräntans belopp skulle understiga sextio kronor om året. Häraf följer att, om i två alldeles likartade fall ersättningen genom öfverenskommelse bestämmes ena gången till femtio kronor om året och den andra till något visst belopp, hvaraf årliga räntan uppgår till mer än femtio kronor, aftalet väl i det förra men icke ovilkorligen i det senare fallet skulle blifva bindande. En bestämmelse, som kan medföra ett sådant resultat, torde ej böra godkännas, så mycket mindre som densamma äfven synes kunna kringgås. Om, jemte det visst belopp utbetalas, arbetsgifvaren förbinder sig att utgifva en mindre årlig lifränta, lärer nemligen en sådan öfverenskommelse enligt förslaget icke olifva utan verkan. Vill man förhindra att skadad arbetare under annan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

form än årlig lifränta erhåller ersättning för varaktig invaliditet, synes detta lämpligast kunna ernås genom att, i analogi med föreskrifterna i 14—16 §§ stadga, att aftal om ersättningens utgående med visst belopp för en gång, i händelse erkänd försäkringsanstalt finnes, ej är gällande med mindre beloppet användes för inköp i sådan anstalt af lifränta åt den skadade.

Mot bestämmelsen i andra stycket kan för öfrigt erinras, att enligt detsamma aftal om ersättningens utgifvande med visst belopp på en gång ej skulle blifva gällande vare sig mot arbetaren eller arbetsgifvaren. Då stadgandet enligt motiven tillkommit af hänsyn till arbetaren, synes anledning saknas att sålunda lemna arbetsgifvaren öppet att under vissa förhållanden återtaga hvad han en gång utgifvit eller innehålla hvad han förbundit sig att utgifva.»

Justitierådet Billing utlät sig: »I händelse justitierådet Westrings

vid 15 § gjorda, af mig biträdda hemställan vinner afseende, lärer anledning saknas att göra giltigheten af aftal, hvarom i första stycket af denna § sägs, beroende deraf, att detsamma blifvit skriftligen affattadt.»

Justitieråden Westring, Carlson och Herslow instämde med justitierådet Billing; och anförde justitierådet Carlson vidare: »Vill man öfver hufvud förbjuda aftal, hvarigenom skadad arbetares rätt till lifränta utbytes mot visst kapitalbelopp, synes det vara nödvändigt att göra detta förbud oberoende af lifräntans storlek. Eljest frestar man arbetaren att vid uppgörelse om ersättningen sätta sina anspråk på lifränta så lågt, att denna sedermera kan utbytas mot visst kapitalbelopp; hvarjemte man uppmuntrar till kringgående af lagen genom fingerade aftal om lifräntans belopp.

Det ifrågavarande förbudet torde vidare böra kompletteras genom stadganden, att betalning af lifräntebelopp mera än t. ex. en månad före förfallodagen icke gäller och att den betalningsskyldige icke i något fall eger rätt till qvittning.»

20 §.

Då i åtskilliga fall den, som i anmälan om olycksfall mot bättre vetande lemnade oriktig uppgift, icke torde kunna straffas enligt allmän strafflag, men nämnda förfarande kunde medföra afsevärda olägenheter, hemstälde högsta domstolen, att eu i dessa fall tillämplig straffbestämmelse för uppsåtligt meddelande af oriktig uppgift måtte här intagas.

Bih. till Riksd. Prat. IDOG. 1 Sami. 1 Äfd. 18 Raft.

98 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

21 §.

Högsta Domstolens ledamöter förenade , sig om följande yttrande: »Med stadgandet i första stycket af denna paragraf afses att, enligt hvad i vissa främmande länder förekommer, gifva den högsta administrativa myndigheten befogenhet att meddela föreskrifter huru domstolarne i förekommande fall skola tillämpa gällande lag. Ett sådant den administrativa myndighetens ingripande i domstolarnes verksamhet är dock alldeles stridande emot de i vår rätt antagna grunder för förhållandet emellan administrationen och lagskipningen. Derest närmare föreskrifter uti ifrågavarande hänseende skola anses erforderliga, böra de derföre i lagen intagas.

Hvad angår det i andra stycket af denna paragraf upptagna stadgandet om rätt för Konungen att meddela närmare bestämmelser om polisundersökning i anledning af olycksfall i arbete, följer det af allmänna grundsatser, att Konungen eger gifva närmare instruktion för de tjenstemän, hvilka skola hålla undersökningen. Detta behöfver således ej här uttalas. Skall det åter anses nödigt att, särskildt i afseende å polisundersökning i förevarande fall, meddela bestämmelser angående enskilda personers medverkan dervid, innefattar detta ett ämne, i afseende hvarå föreskrifter böra i allmän lag gifvas. Ifrågavarande stadgande torde alltså böra antingen uteslutas eller ock utbytas mot positiva föreskrifter i sist nämnda hänseende.»

2:o) Förslaget till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Bohman, Billing och Herslow instämde, yttrade: »Då lifränta skall utbetalas förskottsvis för viss tidsperiod utan återbetalningsskyldighet i händelse rätten till lifräntan skulle under perioden upphöra, synes stadgandet i slutet af 4 § angående lifränta böra gifvas det innehåll, att förmånsrätt tillerkännes lifräntetagaren för de lifränteposter, som under de sista tre månaderna före konkursens början förfallit till betalning. Enligt 4 § synes utan fara förmånsrätt kunna medgifvas jemväl ej mindre för de lifränteposter, som förfalla under konkursens lopp innan utdelning af kapitalvärdet kan ega rum, än äfven för sjukhjelp, som skall utgå under konkursens fortgång. Med förmånsrätt enligt 11 § skulle då utgå allenast lifräntas kapitalvärde, beräknadt på sätt vid 14 § i förslaget till lag angående ersättning för skada i följd af olycksfall i arbete blifvit förordadt.»

Kongl. Mqj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

99 Justitierådet Ramstedt anförde: »Med justitierådet Westring är jag ense derom, att förmånsrätt enligt 4 § bör tillerkännas ^räntetagare för den lifräntepost, som under de tre sista månaderna före konkursens början förfallit till betalning, samt att förmånsrätt enligt samma paragraf bör kunna medgifvas äfven för sådan sjukhjelp, som skall utgå under konkursens fortgång.

Förmånsrätt efter 11 § skullei då tillkomma kapitalvärdet af den vid konkursens början ännu icke förfallna lifränta. År före konkursen bestämdt, att i stället för lifränta skall utgå ersättning med visst belopp att betalas i en eller flera poster, lärer enligt de föreslagna bestämmelserna förmånsrätt för sådan ännu icke gulden fordran ej förefinnas. Då emellertid denna fordran är jemförlig med fordran å kapitalvärdet af lifränta, synes, under förutsättning att densamma ej förfallit viss ej för kort tid före konkursen, förmånsrätt derför enligt 11 § böra ega rum.»

Justitierådet Carlson utlät sig: »I fastigketskreditens intresse vore det högeligen önskligt att de i 17 kap. 4 § stadgade förmånsrätter i hvad de afse fast egendom inskränktes i stället för att, såsom nu föreslagits, utsträckas.

I öfrigt lemnar jag förslaget utan annan anmärkning, än att af dess lydelse icke med tydlighet framgår, att lagändringen afser endast sådan fordran, som grundar sig på den föreslagna lagen angående ersättning för skada i följd af olycksfall i arbete.»

Ex protocollo Aug. von Hartmansdorff'.

100 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 januari 1900

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna, grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius,

Justitieråden: Thollander,

Westring.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i underdånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver civilärenden för den 30 december 1898 och note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden för den 10 februari 1899 inhemtade utlåtande öfver de vid nämnda protokoll fogade förslag till lag angående ersättning för skada i följd af olycksfall i arbete samt till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

101 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anförde föredragande departementschefen:

»Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes af den lemnade redogörelsen finna, har icke någon egentlig anmärkning emot förslagens hufvudgrunder inom högsta domstolen förekommit. Fast mera hafva samtlige i granskningen deltagande ledamöter ansett sig kunna förorda, att lagstiftningen om ersättning för skada, som genom olycksfall i arbete tillskyndas arbetare, grundas på den i förslagen antagna principen om arbetsgifvarens omedelbara ersättningsskyldighet, samt att rättighet tillerkännes arbetsgifvaren att genom försäkring öfverflytta sin ansvarighet på försäkringsanstalt, som blifvit af Konungen godkänd. Tvenne ledamöter hafva emellertid såsom vilkor för förstnämnda princips antaglighet uppställt, att för försäkring af nyssnämnda beskaffenhet genom statens försorg upprättas en statsanstalt, och äfven en tredje ledamot har funnit upprättandet af en sådan anstalt vara högeligen önskvärdt.

Utan tvifvel skulle också en dylik åtgärd vara i vissa afseenden till fördel för såväl arbetsgivare som arbetare. Emot densamma tala emellertid, på sätt redan inom högsta domstolen blifvit påpekadt, hufvudsakligen samma skäl, som under frågans tidigare skeden blifvit anförda emot inrättandet af en statsanstalt för obligatorisk olycksfallsförsäkring. Särskildt om, såsom af en ledamot inom högsta domstolen bestämdt påyrkats och otvifvelaktigt ligger närmast till hands, den ifrågasatta statsanstalten skulle drifvas utan beräkning af vinst och få sina förvaltningskostnader ersatta genom statsanslag, är det uppenbart, att

näppeligen någon enskild anstalt för försäkring af motsvarande art

skulle kunna bestå jemnsides med statsanstalten. Denna skulle derföre antagligen komma att upptaga nästan all försäkring enligt den nya lagen och sålunda, enligt hvad man torde kunna förutsätta, erhålla en omfattning, som icke synnerligen mycket skilde sig från förhållandet enligt en på principen om obligatorisk försäkring grundad lagstiftning. Hvad angår arbetarnes intresse att åtnjuta den fullständiga säkerhet för ersättningarnes utbekommande, som endast en statsanstalt kan erbjuda, torde jag få åberopa hvad inom högsta domstolen anförts derom, att risken för en af staten kontrollerad enskild försäkringsanstalts insolvens är vida mindre än faran att en

arbetare, som för utfående af ersättning har att hålla sig till arbets-

gifvaren, af en eller annan anledning ej kan komma i åtnjutande af sin rätt, och att följaktligen, då arbetsgifvaren har valet emellan försäkring och omedelbar ansvarspligt, försäkring i en enskild anstalt åtminstone ej kan anses lända arbetaren till skada. Att för beredande

102 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

åt arbetsgifvarne af tillfälle till försäkring icke någon statsanstalt behöfver upprättas, bekräftas på ett afgörande sätt af erfarenheten från Finland, der förhållandena torde vara nära jemförliga med de hos oss rådande. Enligt den finska lagen den 5 december 1895 angående arbetsgivares ansvarighet för kroppsskada, som drabbar arbetare, är arbetsgivare, med vissa vilkor och inskränkningar, förpligtad att taga försäkring antingen hos sådan försäkringsanstalt i Finland, som genom statens föranstaltande kan varda inrättad, eller hos enskild försäkringsanstalt, som godkänts af finska senaten. Oaktadt sålunda upprättandet af en statsanstalt var uttryckligen förutsatt såsom en möjlig utväg, har icke någon sådan anstalt kommit till stånd. Deremot tecknades redan första året ifrågavarande lag var i kraft, eller år 1898, försäkring enligt densamma af icke mindre än elfva enskilda försäkringsanstalter, deribland sex på ömsesidighet grundade. Man synes derföre ingalunda behöfva befara, att arbetsgifvarne skulle komma att sakna utväg till försäkring, eller att ej till deras förmån en tillräckligt liflig konkurrens mellan särskilda försäkringsanstalter skulle göra sig gällande. För att emellertid nödigt rådrum må beredas såväl åt nu bestående försäkringsbolag att vidtaga de förändringar i rörelsen, hvilka af den nya lagen må påkallas, som ock åt arbetsgifvarne att i mån. af behof grunda ömsesidighetsanstalter för försäkring enligt samma lag, torde det vara lämpligt att, på sätt äfven inom högsta domstolen blifvit ant.ydt, något uppskjuta lagens trädande i kraft.

De inom högsta domstolen vid särskilda delar af de remitterade lagförslagen framstälda anmärkningar hafva i åtskilliga fall funnits föranleda jemkning af desamma; och anhåller jag att nu få inför Eders Kongl. Maj:t framlägga de sålunda jemkade lagförslagen.»

Sedan föredragande departementschefen uppläst omförmälda lagförslag, yttrade han vidare:

»Med anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit erinradt, har åt 1—3 §§ af förslaget om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete gifvits en i viss mån förändrad affattning, hvarmed afses å ena sidan att klarare uttala, för hvilket slag af olycksfall en arbetsgivare är ansvarig, och å andra sidan att beträffande såväl staten och kommunerna som de enskilde arbetsgifvarne begränsa ansvarigheten till olycksfall i arbete, tillhörande utöfningen af den verksamhet, i följd af hvars idkande ersättningsskyldighet åligger arbetsgivaren. Af motsättningen mellan de i 2 och 3 §§ använda uttryck torde med full tydlighet framgå, att staten och kommunerna, hvilka enligt sakens natur icke kunna anses bedrifva någon verksamhet »såsom yrke», äro

103 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

underkastade ersättningsskyldighet enligt den föreslagna lagen, när de utöfva någon i 2 § omförmäld verksamhet på sådant sätt och i sådan omfattning, att de objektiva kännetecknen på yrkesdrift äro för handen. Att å andra sidan en ekonomisk förening, oafsedt att den icke åsyftar någon omedelbar vinst för föreningen, kan anses såsom yrke utöfva den verksamhet, för hvars idkande den är bildad, torde icke lida något tvifvel.

Högsta domstolens samtlige ledamöter hafva i fråga om 2 § hemstält., att de i bergnings- eller dykerirörelse, flottning eller pråmtransport anstälda arbetarne, hvilka i vissa fall vore att anse såsom sjömän, måtte hänföras under den nya lagen allenast för så vidt detta icke vore händelsen. Den sålunda framstälda anmärkningen har synts böra föranleda ändring i förslaget beträffande bergnings- eller dykerirörelse och pråmtransport, i fråga om hvilka verksamhetsarter den antydda kollisionen med de sjörättsliga bestämmelserna mera regelmässigt kan ega praktisk betydelse. Då det emellertid icke blott vore stötande, om bland de i nämnda verksamhetsarter under väsentligen lika förhållanden anstälde arbetarne några vore berättigade till ersättning enligt den föreslagna lagen, medan andra vore från rätt till sådan ersättning uteslutna, utan äfven skulle medföra afsevärda praktiska svårigheter, om i hvarje förekommande fall en arbetares egenskap af sjöman måste göras till föremål för pröfning, torde det vara lämpligast att hänvisa frågan om samtliga ifrågavarande arbetares anspråk till blifvande särskild lagstiftning om olycksfallsersättning åt sjömän och med dem jemförliga personer. Hvad åter angår flottningen, torde användandet af fartyg icke hafva väsentligen större betydelse inom denna verksamhetsgren än inom åtskilliga andra i 2 § upptagna, med afseende å hvilka en motsvarande inskränkning af ersättningsskyldigheten enligt förevarande lag icke blifvit ifrågasatt eller skäligen kan ifrågasättas.

Vid 2 § har vidare af högsta domstolens samtlige ledamöter anförts, att, då i fråga om ersättning för skada, som i följd af olycka vid jernvägstrafiken kunde drabba dervid anstälda arbetare, bestämmelser redan nu funnes i lagen angående ansvar för skada i följd af jernvägs drift, och enär det icke kunde anses lämpligt, att i särskilda lagar meddelades olika bestämmelser om samma sak, det syntes vara oundgängligen nödvändigt, att, när förevarande lag trädde i kraft, den äldre lagen upphörde att gälla i afseende på den personal, som den nya lagen komrne att omfatta. Då ersättningsskyldigheten enligt lagen om ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift hvilar på alldeles

104 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

samma grund som enligt det nu förevarande lagförslaget, måste nämnda enhälligt framstälda anmärkning anses vara af afgörande vigt, ehuru den sålunda oundvikliga ändringen af det remitterade förslaget är egnad att under vissa förutsättningar medföra någon försämring af en vid jernväg anstäld arbetares rätt. Det erforderliga stadgandet har såsom en särskild paragraf — 21 — införts i slutet af förevarande lagförslag.

I 4 § har, förutom vissa hufvudsakligen redaktionela jemkningar, vidtagits den af högsta domstolens fleste ledamöter förordade ändring, att skadad arbetares död skall föranleda ersättning endast om den inträffat inom viss tid efter olycksfallet. Deremot hafva icke några nya stadganden angående förutsättuingarne för efterlefvande barns rätt till ersättning blifvit upptagna. Med hänsyn till det sätt, hvarpå motsvarande föreskrifter i fattigvårdsförordningen tillämpas, är det redan enligt det remitterade förslagets ordalydelse otvifvelaktigt, att jemväl oäkta barn eger rätt till ersättning, och något förtydligande i sådant hänseende har derföre icke synts vara af nöden. Hvad åter vidkommer de inom högsta domstolen ifrågasatta bestämmelserna, att lifränta i anledning af dödsfall ej skall utgå till barn, som födes i ett efter olycksfallet ingånget äktenskap, derest icke barnet är före olycksfallet afladt, eller till oäkta barn, som aflats efter olycksfallet, har en dylik begränsning af rätten till ersättning ansetts vara af alltför ringa praktisk betydelse, helst då, efter nyss omförmälda jemkning af det remitterade förslaget, för skyldigheten att utgifva lifränta till barn förutsättes, att den skadade inom kort tid efter olycksfallet aflidit.

Hvad vid 5 § anmärkts derom, att lifränta icke bör få uppbäras för tid, hvarunder lifräntetagaren undergår frihetsstraff eller tvångsarbete, har föranledt, att vid nämnda § fogats ett tillägg i denna syftning.

Tre ledamöter af högsta domstolen hafva vid 6 § uttalat den uppfattning, att bestämmelse borde meddelas om orten, hvarest ersättningen finge uppbäras. En uttrycklig föreskrift i detta ämne, hvilken enligt sakens natur måste komma att hufvudsakligen innebära, att betalning skall ske å den ort, der den ersättningsskyldige har sin affärslokal eller sitt hemvist, torde emellertid näppeligen vara behöflig och skulle lätt komma att medföra, att den ersättningsskyldige undandroge sig att genom ersättningens tillsändande visa ersättningstagaren det tillmötesgående, som eljest i de flesta fall kan förväntas.

Ur 7 § har, med anledning af hvad deremot blifvit inom högsta domstolen erinradt, uteslutits bestämmelsen om rätt till afdrag för sådant till skadestånd eller fattighjelp ej hänförligt understöd, som i följd

105 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

af olycksfall utgår enligt allmän lag eller särskild författning eller på grund af arbetsgifvarens utfästelse. I öfrigt hafva nämnda § och den dermed nära sammanhängande 8 § jemkats i syfte att, på samma gång åt den ersättningsberättigade beredes tillfälle att utan omgång uttaga ersättningen, förebygga, att han på olika håll erhåller full ersättning för samma sak och att arbetsgifvaren går miste om den regressrätt, som bör tillkomma honom. Det har dock icke synts tillrådligt att för sådant ändamål, på sätt blifvit inom högsta domstolen ifrågasatt, inskränka en enligt allmän lag eller särskild författning skadeståndspligtig tredje mans ansvarighet i förhållande till den skadade, så att denna ansvarighet skulle omfatta allenast hvad som icke kan uttagas hos arbetsgifvaren. En sådan inskränkning skulle nemligen innebära en alltför stor afvikelse från allmänt gällande rättsgrundsatser. I stället hafva upptagits sådana bestämmelser, att arbetsgifvaren efter att hafva tillsagt den skadeståndsskyldige inträder i den skadades rätt till skadestånd, för så vidt detta motsvaras af ersättning, som enligt den föreslagna lagen från arbetsgifvarens sida verkligen utgår, och att arbetsgifvaren oberoende af dylik tillsägelse är berättigad till afdrag för det mot ersättningen enligt den föreslagna lagen svarande skadestånd, som redan blifvit af den skadeståndspligtige erlagdt och till hvars uppbärande någon rätt derföre icke kan af arbetsgifvaren förvärfvas. Till följd af dessa bestämmelser behöfver å ena sidan arbetsgifvaren ej befara, att arbetaren uttager full ersättning icke blott af honom utan äfven af den skadeståndspligtige samt derigenom omintetgör regressrätten emot denne, och kan å andra sidan den skadeståndspligtige, när han ej mottagit någon tillsägelse från arbetsgifvarens sida, betala skadeståndet till den skadade utan att efterforska, huruvida denne möjligen har rätt till ersättning af sin arbetsgivare; efter tillsägelse åter är arbetsgifvaren tydligen ansvarig för följderna af den skadeståndspligtiges vägran att utbetala till den skadade sådant skadestånd, hvarpå arbetsgifvaren gjort anspråk.

I första stycket af det remitterade förslagets 10 §, hvilken i öfverensstämmelse med gjord hemställan fått byta plats med samma förslags 9 §, har slutbestämmelsen något jemkats med anledning af den nya lydelse, som 8 § erhållit. Högsta domstolens fleste ledamöter hafva ifrågasatt, att försäkring skulle medföra den i förslaget förutsatta särskilda verkan endast när försäkringen omfattar arbetsgifvarens hela ansvarighet enligt den föreslagna lagen. En lagbestämmelse i denna riktning har emellertid icke ansetts böra i förslaget intagas. Då det för minskande af olycksfallsfreqvensen är önskvärd!, att arbetsgifvaren jemväl af Dih. till lliksd. Prat. IDOG. I Sami. 1 A/d. 1H Haft. 14

106 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ett omedelbart ekonomiskt intresse manas att vidtaga anordningar till förebyggande af olycksfall och till inskränkande af inträffade olycksfalls skadliga verkningar, kan det till och med, såsom af en ledamot inom högsta domstolen blifvit i afseende på förslagets allmänna grunder erinradt, ifrågasättas, om en arbetsgifvare bör kunna genom försäkring frigöra sig från hvarje ersättningsskyldighet. Äfven om man af praktiska skäl finner sig böra bortse från dessa betänkligheter mot ett påbud om fullständig försäkring, återstår dock, att det i många fall, särskildt i sådana, som i 7 §, första stycket, afses, kan vara synnerligen påkalladt, att arbetsgifvaren försäkrar allenast risken att nödgas utgifva ersättning af ett visst slag, t. ex. lifränta, och fortfarande sjelf bär förpligtelsen att utgifva annan ersättning, som kan ifrågakomma. Olägenheterna för ersättningstagaren af att möjligen nödgas på flere håll söka ersättning torde, på sätt redan vid förslagets remitterande till högsta domstolen af föredragande departementschefen antyddes, kunna på ett tillfyllestgörande sätt förebyggas genom lämpliga vilkor och förbehåll vid meddelande af tillstånd åt försäkringsanstalt att teckna försäkring af nu ifrågavarande art.

Till det jemkade förslagets 10 § (svarande emot 9 § i det remitterade förslaget) har fogats ett bestämdt uttalande, hvilken polismyndighet är behörig att mottaga anmälan om olycksfall och att hålla undersökning om förloppet. För så vidt de sålunda föreslagna stadgandena afvika från motsvarande föreskrifter i nådiga kungörelsen den 24 januari 1896 angående beredande af kännedom om olycksfall i arbete, torde, efter det att förevarande lagförslag blifvit slutligen godkändt, vissa för vinnande af öfverensstämmelse erforderliga ändringar i nämnda kungörelse böra vidtagas. Hvad 21 §, andra stycket, i det remitterade förslaget innehåller om befogenhet för Konungen att meddela närmare bestämmelser om undersökning har på grund af högsta domstolens anmärkning uteslutits såsom öfverflödigt och möjligen vilseledande, hvaremot hit öfverflyttats stadgandet, att närmare föreskrifter om anmälan meddelas af Konungen.

Med anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit vid 11 § erinradt, bär sista punkten uteslutits, hvarjemte bestämmelsen om skiljeaftal inskränkts till att gälla blott för det fall, att skiljedomen icke får öfverklagas. I 12 § har dels förtydligats, att domstols beslut, hvarigenom förordnats om förskottsbetalning eller slutlig betalningsskyldighet ålagts svaranden, skall gå i verkställighet på samma sätt som en laga kraft egande dom, samt att, när tvisten angår ersättningens belopp, det af svaranden medgifna beloppet allenast utgör minimum för förskottet, dels

107 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ock medgifvits svaranden rätt att särskild! öfverklaga beslut om förskottsbetalning. Enligt det remitterade förslagets 21 §, första stycket, skulle Konungen ega att utfärda föreskrifter till ledning vid invaliditetsgradens bedömande. Detta stadgande har i enlighet med högsta domstolens hemställan fått utgå, såsom möjligen föranledande missförstånd beträffande omfattningen af domstolarnes pröfningsrätt. I stället har i 12 § upptagits en bestämmelse om rätt för domstolarne att i förekommande fall från kommerskollegium och medicinalstyrelsen inhemta gemensamt utlåtande i fråga om graden af invaliditet. För att inhemtande af sådant utlåtande icke alltför ofta må blifva nödvändigt, äfvensom till beredande af erforderlig ledning för skiljemän och för parterna sjelfva, torde det vara lämpligt, att åt nämnda embetsverk uppdrages att offentliggöra en sammanställning af sådana grunder för invaliditetens bedömande, hvilka enligt erfarenhetens vittnesbörd i allmänhet äro de riktiga. En sådan åtgärd kan uppenbarligen icke föranleda det antagande, att domstolarne skulle vara bundna af den allmänna anvisningens innehåll.

Högsta domstolens fleste ledamöter hafva beträffande de föreslagna stadgandena i 13 § om jemkning af förut bestämd ersättning hemstält, bland annat, att för rätten till jemkning måtte stadgas viss kort preskriptionstid, att bestämmelsen om förskottsersättning måtte uteslutas och att jemkningsrätt måtte medgifvas äfven då ersättning utgått med visst belopp en gång för alla. Hvad sålunda blifvit hemstäldt har föranledt ändring i det remitterade förslaget. Rätt att söka jemkning i en redan till betalning förfallen ersättning har emellertid medgifvits allenast ersättningstagaren; det skulle nemligen uppenbart vara med afsevärda praktiska svårigheter förenad!, om den ersättningsskyldige egde återfordra en redan utbetald ersättning. I anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit anfördt om obilligheten deraf, att arbetaren skulle kunna tvingas att svara vid arbetsgifvarens personliga forum, och med fäst afseende på angelägenheten att förebygga de förvecklingar, som kunna af en rätt att välja forum framkallas i sådana fall, då talan kan anställas såväl från den ena som från den andra sidan, har för den händelse, att ersättningen icke bestämts af domstol, tvist om jemkning blifvit genom en ovilkorlig föreskrift hänvisad till allmän underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat.

Hvad 14 § innehåller om beräkning af lifräntetagares fordran i den betalningsskyldiges konkurs har, i anledning af framstälda anmärkningar och med anslutning till bestämmelserna i 117 § konkurslagen och 128 § utsökningslagen, förtydligats, dervid en bestämd skilnad blifvit gjord mellan den framtida lifräntans kapitalvärde och de lif-

108 Kongl. Maj:ts Nåd- Proposition N:o 24.

ränteposter, som enligt 6 § förfalla före den för kapitalvärdets beräkning bestämmande dagen. Af den nya affattningen följer, att, såsom med sakens natur öfver ensstämmer, det sammanlagda belopp, som tillkommer fordringsegaren, är mindre, jn tidigare under konkursen betalning sker. De föreslagna ändringarne i 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken medföra utan vidare, att jemlikt 55 och 56 §§ konkurslagen lifräntetagaren eger lyftningsrätt med afseende å de lifränteposter, som jemte lifräntans kapitalvärde tillkomma honom och ej stått inne så lång tid före konkursen, att förmånsrätt för dem icke eger rum.

Enligt det remitterade förslaget kan, då den ersättningsskyldige försummar att vid anfordran betala förfallen lifränta, honom åläggas att genast utgifva lifräntans kapitalvärde. Såsom ytterligare förutsättning härför har dock uppstälts, att den förfallna lifräntan, jemte ränta och kostnader, icke heller erlägges inom viss af öfverexekutor förelagd tid. Högsta domstolens fleste ledamöter hafva funnit den föreslagna proceduren med ett preliminärt betalningsföreläggande vara mindre lämplig och i stället ifrågasatt, att kapitalvärdet skulle kunna utsökas, när en förfallen räntepost icke betalts inom viss kort tid, t. ex. åtta dagar, efter anfordran. En bestämmelse af sistnämnda innehåll torde emellertid lätteligen komma att medföra alltför stor stränghet emot den ersättningsskyldige och utsätta honom för oförskyld rättsförlust; å andra sidan skulle den ersättningsskyldige utan all risk kunna fördröja betalningen intill utgången af den bestämda tiden efter anfordran, hvilket i sj elfva verket skulle innebära en rubbning af stadgandet om förfallotid för lifränta. Ifrågavarande anmärkning bär derför allenast föranledt, att ett maximum blifvit bestämdt för den tid, som i föreläggandet skall utsättas. Till följd deraf, att det preliminära betalningsföreläggandet sålunda blifvit bibehållet, hafva de inom högsta domstolen jemväl yrkade förändringarne, att talan om kapitalvärdets uttagande måtte få omedelbart hos domstol anhängiggöras och att sådan talan skulle kunna föras äfven utan stöd af skriftligt fordringsbevis, icke kunnat vidtagas. I stället har — med anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit anfördt om olämpligheten deraf, att domstol meddelar preliminärt betalningsföreläggande — vid hänvisningen till stadgandena om lagsökning för gäld fogats sådant tillägg, att, när målet blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt, domstolen icke i något fall har att utfärda sådant föreläggande, utan endast skall, efter pröfning af framstälda invändningar, utlåta sig om betalningsskyldigheten; pröfvas invändningarne vara ogrundade, ankommer det sedan på sökanden att hos öfverexekutor anmäla målet till fortsatt handläggning. För öfrigt har förevarande

109 Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 24.

paragraf blifvit något jemkad, dels till förebyggande af rättsförlust för den ersättningsskyldige genom verkställighet af icke lagakraftvunna beslut, dels ock till vinnande af öfverensstämmelse med den förändrade lydelse, som 14 § erhållit.

I 16 § har, med anledning af högsta domstolens utlåtande, upptagits den föreskrift, att borgen, som i denna § afses, skall vara ingången såsom för egen skuld, der den icke ändock af lifräntetagaren godkännes; hvarförutom jemkningar, svarande emot de i nästföregående §§ vidtagna, varit af nöden.

Då för sådan talan, som afses i 15 eller 16 §, fortfarande uppställes den förutsättning, att lifräntetagarens fordran grundar sig på skriftlig handling, saknas anledning att, såsom af ett flertal inom högsta domstolen blifvit under förutsättning af ändring i nämnda §§ yrkadt, utesluta den i 19 § upptagna föreskriften, att aftal om ersättning, för att gälla emot ersättningstagaren, skall slutas skriftligen. — Hvad derefter angår den af tre ledamöter gjorda hemställan, att skiljeaftal måtte kunna med verkan emot ersättningstagaren slutas redan före olycksfallet eller dödsfallet, torde mot en sådan ändring af det remitterade förslaget kunna med skäl anföras, att, om man också icke behöfde från arbetsgifvarnes sida befara det missbruk, att en för arbetarne ogynnsam sammansättning af skiljedomstolen afsigtligen betingades, dock lätteligen skulle hos arbetaren uppkomma den föreställningen, att ett sådant missbruk egt rum och att skiljedomstolen vore partisk för arbetsgifvaren. På sätt redan vid förslagets remitterande till högsta domstolen antyddes af föredragande departementschefen, kunde dylika misstankar lätteligen uppstå, så ofta någon skiljeman skulle utses af offentlig myndighet. De praktiska fördelarne af den ifrågasatta anordningen torde icke vara tillräckligt betydande för att uppväga dessa olägenheter. — Det i paragrafens andra stycke upptagna förbudet emot aftal om liträntas ersättande med en viss summa en gång för alla torde, äfven om detsamma möjligen, på sätt af tvenne ledamöter inom högsta domstolen befarats, utan allt för stor svårighet kan kringgås, dock vara tillräckligt för sitt vigtiga ändamål att motverka en möjlig benägenhet hos arbetaren att för ett genast utfallande vederlag, som ofta nog skulle snart förslösas, afstå sin rätt till framtida understöd.

I 20 § har, med anledning af högsta domstolens hemställan, upptagits en straffbestämmelse för uppsåtlig! meddelande af oriktig uppgift i anmälan om olycksfall, hvilken straffbestämmelse emellertid enligt vanliga grunder skall komma till tillämpning endast i det fall, att förseelsen icke är i allmänna strafflagen med ansvar belagd.

110 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken har, i anledning af de erinringar, som af högsta domstolens fleste ledamöter blifvit dervid framstälda, och med nära anslutning till de i 14 § af den föreslagna lagen om ersättningsskyldighet vidtagna ändringar, blifvit i viss mån jemkadt. Uppenbarligen bör periodisk ersättning icke i något fall utgå längre än intill den dag, som är bestämmande för beräkningen af lifräntas kapitalvärde. Med hänsyn härtill, och då den omständigheten, att lifräntas kapitalvärde lyftes tidigare eller senare och att inträdet af nämnda dag sålunda påskyndas eller försenas, icke bör kunna hafva någon inverkan till minskande eller ökande af det belopp, som skall utgå med bättre förmånsrätt, har det icke funnits lämpligt att, såsom inom högsta domstolen ifrågasatts, medgifva förmånsrätt enligt 4 § för lifränteposter, som förfalla under konkursen. Icke heller i fråga om sjukhjelp har det ansetts tillrådligt att utsträcka förmånsrätten enligt nämnda § utöfver konkursens början.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet, att förenämnda jemkade lagförslag måtte, enligt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.»

Statsrådet herr von Krusenstjerna anförde:

»I hvad föredragande departementschefen yttrat och hemstält instämmer jag till alla delar.

Vid det tillfälle — den 30 december 1898 — då förevarande lagärende af mig inför Eders Kongl. Maj:t föredrogs, fanns ännu icke tillgång till nyare statistiska uppgifter, med ledning af hvilka en på den senaste tidens erfarenhet grundad uppskattning kunde företagas beträffande omfattningen af de förbindelser, som genom den föreslagna lagen åläggas arbetsgifvarne. Eders Kongl. Maj:t hade emellertid genom nådigt bref den 1 juli 1898 anbefalt kommerskollegium att beträffande vissa industrier och andra yrkesgrenar, hufvudsakligen desamma, som i de till högsta domstolen remitterade lagförslagen afses, föranstalta om en statistisk utredning i fråga om förekomsten inom riket af olycksfall i arbetet och rörande det understöd, som de skadade och deras familjer kunnat påräkna. Resultatet af den sålunda anbefalda utredningen, hvars utförande uppdrogs åt förste aktuarien Hj. Gullberg, föreligger nu i en åt denne författad redogörelse, på hvilken det torde tillåtas mig att i underdånighet fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet.

Redogörelsen grundar sig hufvudsakligen på inhemtade uppgifter från arbetsgifvarne, hvilka synas hafva med beredvillighet och intresse tillmötesgått undersökningsförrättarens begäran om upplysningar. Det

in

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

bearbetade materialet, som afser förhållandena under år 1897, omfattar 8,578 skilda »arbetsställen» med sammanlagdt 284,829 arbetare och arbetsförmän. Antalet uppgifna olycksfall uppgår till 8,506, hvilken siffra emellertid, såsom undersökningsförrättaren anmärker, af lätt insedda skäl sannolikt är något för låg särskildt beträffande lindrigare olycksfall, hvilka det naturligen i många fall varit svårt eller omöjligt för arbetsgifvaren att vid uppgifternas insändande fullständigt erinra sig eller erfara. På sätt var att vänta, befinnes olycksfallsfreqvensen vara betydligt större vid arbetsställen med talrika arbetare än vid sådana, der endast få arbetare sysselsättas, och är antalet skadade qvinnor, både absolut och relativt, synnerligen lågt. Någon beräkning af den relativa olycksfallsfreqvensen bland minderåriga och fullvuxna har icke kunnat verkställas, men det kända antalet olycksfall, som drabbat arbetare under 18 års ålder, utgör allenast en mycket ringa procent af hela olycksfallsantalet. Bland de af olycksfall drabbade arbetarne uppgifvas något mera än hälften hafva varit gifta. De genom olycksfall dödade hafva efterlemna! barn under 15 år till ett sammanlagdt antal af 131. Inom skilda verksamhetsgrenar är olycksfallsfreqvensen mycket olika, högst vid varf och skeppsbyggeri- med 87,22 olycksfall på 1,000 arbetare, lägst inom beklädnadsindustrien, der motsvarande siffra uppgår allenast till 3,65 per mille. Fördelningen af olycksfall i sådana, som haft dödlig utgång, sådana, som medfört varaktig förlust eller minskning af arbetsförmågan, och sådana, hvaraf allenast en öfvergående invaliditet följt, har, hvad de tre senare kategorierna angår, helt naturligt i åtskilliga fall kunnat lemna rum för tvekan. I allmänhet synas de af undersökningsförrättaren härvid tillämpade grunder förtjena fullt godkännande. Dock torde antalet olycksfall, som medfört stadigvarande fullständig oförmåga till arbete, möjligen hafva beräknats alltför lågt. Detta kan med eu viss sannolikhet slutas redan af en jemförelse mellan siffrorna för olycksfall med dödlig utgång och för olycksfall, hvaraf fullständig eller partiel invaliditet blifvit följden, och bekräftas genom en granskning af de meddelade uppgifterna om skadans beskaffenhet. Ett till äfventyrs förekommande misstag i nämnda hänseende saknar emellertid uppenbarligen afsevärd betydelse för bedömande af den ifrågasatta lagstiftningens ändamålsenlighet och verkningar. Det uppgifna antalet olycksfall, som skulle medföra rätt till ersättning enligt denna lagstiftning, utgör: 129 olycksfall, som medfört döden, 9 olycksfall, som medfört fullständig varaktig invaliditet, 486 olycksfall, som medfört partiel varaktig invaliditet, och 363 olycksfall, som medfört öfvergående invaliditet under mera än 60 dagar efter

J

112 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

olycksfallet, deraf 150, efter hvilka invaliditeten varat mera än 90 dagar. Från dessa siffror böra emellertid i följd deraf, att i det reviderade förslaget icke upptagits bergnings- och dykerirörelse eller pråmtransport, rätteligen afdragas respektive 2, 0, 1, 6 och 3 olycksfall.

Söker man på grund af de anförda sifferuppgifterna beräkna de utgifter, som den föreslagna lagen är egnad att medföra — vid hvilken beräkning det för jemförelse med förhållandena enligt äldre förslag och enligt utländsk lagstiftning är tjenligt att bortse från nyssnämnda afdrag — måste det tydligen noga fasthållas, att resultatet endast kan blifva approximativt riktigt. Det är först och främst osäkert, i hvad mån det år, som ifrågavarande statistiska redogörelse afser, kan betraktas såsom typiskt i fråga om freqvensen af olycksfall med olika påföljder — hvilken, enligt erfarenheten från utlandet, äfven för ett ganska stort område är mycket vexlande — och huruvida alltså nämnda års olycksfallsfreqvens öfverensstämmer med medeltalet för en längre tidsföljd. Vidare saknas icke anledning att befara, att alltför få arbetsställen och arbetare indragits under observation och att olycksfallens antal varit större samt deras följder stundom svårare, än vid undersökningen utrönas kunnat. I vissa speciela afseenden äro uppgifterna dessutom ofullständiga.

Sålunda kan i följd af uppgifternas beskaffenhet sjukhjelpens belopp icke exakt beräknas. Antager man emellertid, att sjukdagarne i medeltal uppgå till 70, när de uppgifvas hafva öfverstigit 60 men icke 90, och till 110, när de öfverstigit sistnämnda tal, kommer man till en siffra af 9,630 kronor. Härvid har dock sjukhjelpen vid olycksfall, som efter mera än 60 dagars sjukdom visat sig medföra döden eller ständig invaliditet, måst lemnas å sido. Begrafningshjelpen uppgår till 7,740 kronor, lifräntan åt minderåriga barn till 7,860 kronor samt lifräntan åt enkor, under förutsättning att bland de dödade männen funnits omkring samma procent gifta som bland de skadade i allmänhet, 9,000 kronor. Lifräntan för fullständig invaliditet är 2,700 kronor och för partiel invaliditet, om den uppskattas i medeltal till 2 3 af total, 97,200 kronor, af hvilka båda siffror dock, i enlighet med hvad redan anmärkts, den förra möjligen bör icke obetydligt ökas på den senares bekostnad. Samtliga lifräntebelopp äro beräknade för fullt år, ehuru naturligen lifränta icke utgår för hela det år, hvarunder olycksfallet inträffat, utan i medeltal sannolikt icke ens för halfva året. Det är vanskligt att beräkna den minskning i utgift, som uppkommer på det sätt, att lifräntor till efterlefvande reduceras, emedan de eljest skulle sammanlagdt öfverstiga 300 kronor, eller derigenom, att lifränta af någon anledning i förtid upphör att utgå eller afbrytes. Bortser man

113 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.

emellertid såväl härifrån som från Öfriga antydda ofullkomligheter i beräkningen, finner man, att det sammanlagda årliga belopp, som enligt den föreslagna lagen motsvarar första årets olycksfall, uppgår allenast till omkring 135,000 kronor.

Om man emellertid inskränker sig till att hvarje år betala de ersättningar, som derunder förfalla, innefattar ett sådant förfarande, såsom erfarenheten af den på en motsvarande grund bygda tyska lagstiftningen om olycksfallsförsäkring allt kraftigare bestyrker, ett obehörigt och till och med farligt undanskjutande till framtiden af den börda, som den närvarande tiden borde bära, Lifräntornas kapitalvärde bör nemligen täckas genom betalningar eller afsättningar för det år, hvarunder olycksfallen timat., eller genom årligen lika, på medeltalsberäkning grundade, motsvarande afsättningar. I annat fall komma utgifterna visserligen under de första åren, då antalet lifräntetagafe ännu icke hunnit blifva synnerligen stort, att vara jemförelsevis obetydliga, men måste de sedermera stiga så mycket högre genom tillägg af belopp, motsvarande räntorna på de fonder, som rätteligen bort vara samlade genom inbetalningar eller afsättningar för tidigare år. Redan efter omkring 17 år kommer den nödiga årliga utgiften enligt samstämmande, af flere sakkunniga män gjorda uppskattningar att uppgå till lika mycket, som efter medeltalsberäkning från början skulle hafva varit tillräckligt såsom fast utgift; efter hand stiger den sedan ytterligare ända till 170 procent af nämnda belopp, hvarefter den högre summan för all framtid kommer att erfordra^. Tydligen skulle, om på detta sätt den närvarande tidens industri lättades på framtidens bekostnad, en sådan i sig sjelf oriktig anordning lätteligen medföra, att ersättningsbördan framdeles blefve alltför tung, till följd hvaraf antingen staten finge träda emellan eller ock ersättningskrafven måste väsentligt reduceras.

Såsom af det nu anförda framgår, bör man förutsätta, att kapitalvärdet af lifränta, till följd af försäkring eller i annan form, afsättes för samma år, hvarunder olycksfallet inträffat. I allt fall kan den ersättningsskyldiges af olycksfallet härflytande förbindelse sägas omfatta äfven kapitalvärdet af den framtida lifräntan. För att finna verkliga värdet af de ersättningsskyldiges förpligtelser måste man således kapitalisera de förut angifna lifräntebeloppen. För eu noggrannare sådan kapitalisering möter, bland annat, det hinder, att uppgifter saknas om lifräntetagarnes ålder då lifräntorna taga sin början. Emellertid torde man, utan alltför stor fara för misstag, kunna verkställa kapitaliseringen genom att multiplicera lifränta åt den skadade med 15, lifränta åt enka med 17 och lifränta åt minderårig med 8, på hvilket sätt den samman- Bih. till Riksd. /‘rot. 1000. / Sami. 1 Afd. 18 lliift. 1",

114 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 24.

lagda årliga ersättningssumman befinnes motsvara omkring 1,730,000 kronor.

Denna siffra är emellertid, af förut antydda anledningar, troligen alltför låg. Detta bestyrkes af en sammanställning med arbetareförsäkrings komiténs beräkningar och med förhållandena i utlandet. Då den ojemförligt vigtigaste ersättningsposten, lifräntan vid varaktig invaliditet, hvilken lifränta enligt förevarande förslag utgör högst 300 kronor, i arbetareförsäkringskomiténs förslag liksom i de flesta främmande lagar är bestämd till högst 60 procent af den skadades — verkliga eller på visst sätt beräknade — arbetslön, har man att vid sådan jemförelse antaga 500 kronor såsom beräknad årslön för här afsedda arbetare.

Arbetareförsäkringskomitén fann, på grund af då föreliggande statistiska uppgifter, att medelpremien för den af komitén förordade obligatoriska olycksfallsförsäkringen borde utgöra IV4 procent af arbetslönen, det vill säga för en arbetslön af 500 kronor 6 kronor 25 öre. Premiesumman för det antal arbetare, som den senaste statistiken omfattar, skulle således uppgå till mellan 1,700,000 och 1,800,000 kronor eller till nästan samma belopp, som det genom förut angifna beräkning funna. Vid första påseende synes denna öfverensstämmelse innebära ett vittnesbörd om riktigheten af nämnda beräknings grundvalar. Då det emellertid icke är osannolikt, att ifrågavarande komité, hvilken delvis var hänvisad till begagnande af vissa i Tyskland på grund af ett otillräckligt statistiskt material gjorda uppskattningar, beräknat den nödiga medelpremien alltför lågt, kan snarare den slutsats dragas, att de årliga kostnader, som den ifrågasatta lagen är egnäd att medföra, antagligen öfverstiga 1,800,000 kronor. Ännu högre komma tydligen premierna för försäkring i enskilda försäkringsanstalter att ställa sig, då genom dessa premier ytterligare åtminstone anstalternas förvaltningskostnader måste betäckas. I Finland, der större delen af arbetsgifvarens risk måste försäkras i enskild anstalt, uppgick också under år 1898 medelpremien, med afdrag för de ömsesidiga anstalternas reserverade medel, till P/3 procent af den reducerade arbetslönen, hvilket efter beräkning af 500 kronors lön motsvarar en medelpremie af 8 kronor 33 öre och för 285,000 arbetare en summa, i rundt tal, af 2,400,000 kronor. För Norge och Österrike samt för de tyska industriela yrkessamfunden har medelpremien beräknats till nästan samma procent af arbetslönen som för Finland.

I enlighet med det nu anförda torde arbetsgifvarnes förbindelser enligt

115 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

den föreslagna lagen icke kunna med säkerhet beräknas motsvara mindre än 2 till 21 2 millioner kronor årligen. Denna summa utgör emellertid endast delvis en tillökning i arbetsgifvarnes nuvarande utgifter. Först och främst böra afräknas de ersättningar, som för närvarande i följd af olycksfall i jern vägs drift utbetalas till de vid jernvägen anstälde arbetare och arbetsförmän; dessa ersättningar uppgå som bekant till ansenliga belopp. Vidare bidraga arbetsgifvarne redan nu i högst väsentlig mån till beredande af erforderligt understöd åt skadade arbetare och deras familjer. Af förberörda statistiska redogörelse framgår, att år 1897 arbetsgifvarne

— jernvägarne frånräknade — för sådant ändamål lemnat till beloppet kända kontanta bidrag, uppgående till nära 850,000 kronor. Fn stor del af dessa bidrag, likasom af de icke sällan förekommande utgifter och understöd, som icke till visst belopp uppgifvits, torde komma att bortfalla i följd af den föreslagna lagens trädande i kraft. Så är i allmänhet fallet med de af arbetsgifvarne erlagda premierna för arbetarnes olycksfallsförsäkring, hvilka premier utgjorde öfver 350,000 kronor, och dessutom med åtskilliga andra utgifter. En annan del af bidragen, nämligen hvad som inbetalas till sjuk- och begrafningskassor eller med dem jemförliga inrättningar — omkring 320,000 kronor — kommer ofta att bereda arbetsgifvarne den förmånen att få från ersättningarne enligt den föreslagna lagen afdraga motsvarande understöd, som utgå från dessa inrättningar. Äfven i fattigvårdsbördan lärer någon lättnad kunna förväntas, särskildt för de arbetsgifvare, som hafva egen fattigvård.

På grund af nu antydda förhållanden synes man kunna påräkna, att vårt lands industri och dermed jemförliga näringar skola kunna utan egentlig svårighet bära de bördor, som af den föreslagna lagen blifva en följd. Åtminstone lika tunga förpligtelser hafva pålagts näringsidkarne i åtskilliga andra länder, äfven i sådana, bvilkas ekonomiska bärkraft ingalunda öfverstiger Sveriges, och några menliga verkningar deraf hafva icke veterligen försports. Fast hellre synes erfarenheten

— framför allt från Tyskland, der arbetareförsäkring tidigast och i största utsträckning genomförts — bekräfta, att en såvidt möjligt tryggad ställning för arbetarne utgör en vigtig förutsättning för industriens sunda utveckling och för ett framgångsrikt deltagande i den mellanfolkliga täflingskampen.»

Justitierådet Westring åberopade hvad han vid förslagens granskning inom högsta domstolen yttrat, i den mån det ej vid förslagens omarbetning vunnit beaktande.

116 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Statsrådets öfrige ledamöter biträdde föredragande departementschefens hemställan;

och täcktes, med bifall till denna hemställan, Hans Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas proposition i ämnet, af den lydelse bilagan litt. A vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo Erik Öländer.

Stockholm, Iv. L. Beckmans Boktr., 1900.