('med förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycks- Jall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken',)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39, 1

N:o 39.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycks- Jall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken; gifven Stockholms slott den 1 februari 1901.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kongl. Maj:t, jemlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till: l:o) lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete; och 2:o) lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

L. Annerstedt.

Bih. till Rik sd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Åfd. 31 Haft. (N:o 39). 1

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Förslag

till

Lag

angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas som följer:

1 §• Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, vare i de fall, som i 2 och 3 §§ afses, arbetsgifvaren pligtig att utgifva ersätt­ ning enligt de i denna lag stadgade grunder. Sådan ersättning utgår dock ej i något fall för skada, som den skadade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet sjelf ådragit sig, eller som uppsåtligen förorsakats af tredje man, der denne icke haft ledning af eller uppsigt öfver arbetet. Med arbetare förstas i denna lag jemväl arbetsförman.

2 §• Skyldighet att enligt 1 § utgifva ersättning åligge enskild arbets­ givare, der han såsom yrke utöfvar någon här nedan omförmäld verk­ samhet, nemligen: 1) skogsafverkning, sågverks- eller brädgårdsrörelse; 2) upptagning af is eller torf;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 3

3) grufdrift, sten- eller kalkbrytning, tegeltillverkning, bruksrörelse eller annan verksamhet, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster och ej är att anse såsom handtverk; 4) fabriksrörelse; 5) skeppsbyggeri-, bränneri-, bryggeri-, bageri-, slagteri-, mejerieller qvarnrörelse, som idkas på sådant sätt och i sådan omfattning, att den kan anses med fabriksrörelse jemförlig; 6) boktryckeriverksamhet; 7) tillverkning af explosiva varor; 8) skorstensfejareverksamhet; 9) flottning; 10) lastning eller lossning af varor; 11) byggnadsverksamhet, derunder inbegripet jemväl utförande af väg- eller vattenbyggnad; 12) bergsprängning, jordschaktning, stensättning, murning, timring eller taktäckning; 13) utförande af elektriska ledningar eller af gas-, vatten- eller kloakledningar; 14) verksamhet, som afser att framställa, öfverföra eller fördela elektrisk kraft, äfvensom drifvande af gas- eller vattenledningsverk. Ersättningsskyldigheten omfattar skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen af arbetsgifvarens yrke. I denna § afses ej verksamhet, som idkas allenast såsom binäring till jordbruk.

3 §.

Utöfvar staten eller kommun på yrkesmessigt sätt någon i 2 § om­ förmäld verksam het, vare staten eller kommunen ersättnings skyldig enligt 1 § för skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen af den verksamhet.

4 §•

I ersättning enligt denna lag skall utgifvas: l:o) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning af den skadades arbetsförmåga under mera än sextio dagar efter olycksfallet: en krona i sjuklijelp för hvarje dag från och med sextioförsta dagen intill dess den skådade blifvit från sådan nedsättning af arbetsförmågan återstäld

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. eller olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller minsk­ ning af arbetsförmågan eller döden inträdt; 2:o) om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan: en årlig lifränta, i förra fallet å tre hundra kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot arbetsförmågans minskning, räknadt från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet eller från den senare tidpunkt, då olycksfallet med­ fört för framtiden bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan; dock att lifränta icke skall utgå i de fall, der ej arbetsförmågan blifvit nedsatt med minst en tiondedel; 3:o) om olycksfallet inom två år medfört döden: a) begrafningshjelp med sextio kronor; b) till enka, så länge hon lefver ogift, en årlig lifränta af etthundratjugu kronor från dödsfallet och till hvarje minderårigt barn en årlig lifränta af sextio kronor från dödsfallet till dess det uppnått femton års ålder; dock att lifränta ej utgår till enka, när äktenskapet slutits efter olycksfallet, eller till barn, som födes i ett efter olycksfallet slutet äktenskap, derest icke barnet är före olycksfallet afladt, ej heller till oäkta barn, afladt efter olycksfallet, samt att, der lifräntor till efter­ lefvande skulle sammanlagdt öfverstiga tre hundra kronor, de skola, i förhållande till hvad på en hvar lifräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

5 §.

Vid bedömandet, i hvad mån viss kroppsskada åstadkommit ned­ sättning af arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att genom arbete sig försörja, utan äfven till skadans inflytande på de sär­ skilda färdigheter, som för drifvande af den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades ålder och kön. 1 öfrigt skall tjena till ledning: l:o att i allmänhet förlust af arbetsförmågan skall anses vara för­ handen vid fullständig sinnesslöhet eller vansinne, vid allmän förlam­ ning, vid blindhet å båda ögonen, vid förlust eller fullständig förlam­ ning af båda händerna eller af båda fotterna eller af en hand och en fot; 2:o att i allmänhet vid här nedan omförmälda skador nedsättningen af arbetsförmågan skall anses motsvara följande procent, nemligen: vid allmän svaghet i själsförmögenheterna femtio procent; vid all­

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 5

män kroppslig svaghet femtio procent; vid blindhet å ett öga jemte försvagad syn å det andra sjuttio procent; vid blindhet å ett öga tjugu procent; vid döfhet å båda öronen femtio procent; vid döfhet å ett öra tio procent; vid ljumskbråck femton procent; vid förlust af en hand eller fot jemte minskad rörlighet hos hand eller fot sjuttio procent; vid förlust af en hand eller fot femtio procent; vid förlust af alla fingrarna å en hand femtio procent; vid förlust af alla tårna å en fot tjugu procent; vid förlust af en tumme tjugufem procent; vid förlust af ett pekfinger femton procent.

6 §• Utländsk medborgares enka eller barn ege ej rätt till lifränta enligt denna lag, der de ej vid tiden för olycksfallet voro här i riket bosatta. För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna lag berättigad är bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta. Från hvad ofvan i denna § är föreskrifvet eger Konungen, under förutsättning af ömsesidighet, medgifva undantag för medborgare i visst land och för lifräntetagare, som i samma land äro bosatta. För tid, hvarunder lifräntetagare undergår frihetsstraff eller tvångs­ arbete, må han ej uppbära lifräntan.

7 §• Begrafningshjelp skall utbetalas genast efter dödsfallet, sjukhjelp för hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta för hvarje kalenderqvartal å första dagen af qvartalets sista månad, utan återbetalningsskyldighet i händelse under månaden rätten till lifräntan skulle upphöra eller sådant fall inträffa, att lifräntan icke får uppbäras.

8 §.

Skall, då arbetare skadats genom olycksfall, i följd deraf från kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag af arbetsgifvaren, utgå pension eller annat understöd, eller har arbeta­ ren på arbetsgifvarens bekostnad blifvit mot olycksfall försäkrad, på annat sätt än i 10 § afses, må från begrafningshjelp eller sjukhjelp och lifränta, som det enligt denna lag åligger arbetsgifvaren att utgifva,

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

afdragas hvad i anledning af olycksfallet för samma ändamål från kassan eller på grund af försäkringen utgår för tid, hvarunder ersättningsskyl­ dighet åligger arbetsgifvaren. Motsvarande afdrag må ega rum för skadestånd, som i följd af olycksfallet utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning.

9 §' Eger någon rätt till ersättning enligt denna lag, vare han ej deraf hindrad att hos arbetsgifvaren eller annan göra gällande det anspråk på skadestånd, som i följd af olycksfallet eljest skulle tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning; dock att arbetsgifvaren må från dylikt skadestånd afdraga motsvarande ersättning', som enligt denna lag utgår. År annan än arbetsgifvaren skadeståndspligtig, vare arbetsgifvaren, sedan han tillsagt den skadeståndspligtige, i ersättningstagarens ställe berättigad att uttaga skadeståndet, för så vidt motsvarande ersättning enligt denna lag utgifvits.

10 §.

Genorn statens försorg inrättas en riksförsäkringsanstalt för öfvertagande, på sätt nedan i denna § sägs, af arbetsgifvares ersättnings­ skyldighet. Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra sina arbetare mot olycksfall, som i denna lag afses, med den verkan, att arbetsgivare^. så långt försäkringen räcker, varder från ersättnings­ skyldighet enligt denna lag fri. Har sådan försäkring egt rum, må riksförsäkringsanstalten enligt de i 8 § stadgade grunder göra afdrag iör utbetaldt skadestånd, så ock, sedan anstalten tillsagt arbetsgifvaren eller annan, som kan till utgifvande af skadestånd förbindas, i ersätt­ ningstagarens ställe uttaga skadeståndet, för så vidt motsvarande er­ sättning från anstalten utgår. År arbetsgivare i anledning af inträffadt olycksfall skyldig att ut­ gifva lifränta enligt denna lag, må han genom inköp i riksförsäkrings­ anstalten af dylik lifränta befria sig från betalningsskyldigheten och ege derefter, om annan är skadeståndspligtig, enahanda rätt att uttaga skadeståndet, som i nyss afsedda fall tillkommer riksförsäkringsanstalten.

11 §- Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, skall om olycksfallet ofördröjligen göras anmälan hos arbetsgifvaren, arbets­

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 7

föreståndaren eller arbetsförman. Den skadade vare ock, der lian ej sjelf söker läkarevård, pligtig att underkasta sig vård af läkare, som arbetsgifvaren eller riksförsäkringsanstalten må tillkalla. Försummas något af hvad sålunda föreskrifvits och pröfvas skadan hafva förvärrats derigenom, att den skadade i följd deraf kommit att sakna lämpligvård, må den i denna lag stadgade ersättning med hänsyn dertill skäligen nedsättas.

12 §.

Inträffar olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas medföra döden eller annan påföljd, som enligt 4 § föranleder ersättning, åligge det arbetsgifvaren eller, om den skadade var stadd i arbete hos staten eller kommun, arbetsföreståndaren att, sedan han genom anmälan från arbetaren eller eljest erhållit kännedom om olycksfallet, derom ofördröjligen göra skriftlig anmälan hos polismyndigheten i orten. År den skadade af arbetsgifvaren försäkrad på sätt i 10 § afses, skall uppgift derom och om försäkringens omfattning i anmälan intagas. Närmare föreskrifter om anmälans innehåll meddelas af Konungen. Då anmälan hos polis­ myndigheten göres, skall samtidigt eller, der sådant ej kan ske, så snart som möjligt derefter till samma myndighet insändas på arbetsgifvarens bekostnad anskaffadt läkarebetyg angående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd; kan läkarebetyg ej utan oskäligkostnad anskaffas, må i stället insändas intyg af prest i församlingen eller annan embets- eller tjensteman i orten, af ordföranden i kommunal­ stämman eller ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden eller af ledamot i liäradsnämnden. Har hos polismyndighet anmälan skett angående olycksfall, hvarom nu är sagdt, eller sådant olycksfall eljest kommit till polismyndighetens kännedom, skall denna så fort ske kan hålla undersökning om olycks­ fallet; dock att, der anmälan åtföljts af arbetsgifvarens behörigen under­ tecknade förklaring, att olycksfallet inträffat under sådana omständigheter, att ersättning enligt denna lag skall utgifvas, undersökning erfordras allenast om polismyndigheten finner sådan nödig. Polismyndighet, som i denna § afses, är å landet länsmannen, i stad, der poliskammare finnes, poliskammaren och i öfriga städer magi­ straten eller, der sådan ej finnes, stadsstyrelsen. Polismyndigheten å landet eller i annan stad än Stockholm åligge att ofördröjligen aflemna de inkomna handlingarne äfvensom, der under­ sökning hållits, protokollet deröfver till Konungens befallningshafvande.

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

13 §.

Kraf om ersättning enligt denna lag skall, vid äfventyr af talans förlust, genom stämning eller genom påkallande af skiljeaftals tillämp­ ning anhängiggöras emot arbetsgifvare inom två år och emot riksförsäkringsanstalten inom tre år, räknadt från olycksfallet eller, der fråga är om ersättning i anledning af dödsfall, från det döden inträdde. Hvad nu är stadgadt gälle dock ej, der parterna under sagda tid träffa aftal om ersättningen eller öfverenskomma att hänskjuta frågan om ersättning till slutligt afgörande af skiljemän.

14 §. Rätt domstol för upptagande af tvist om ersättning enligt denna lag är allmän underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat eller der den, som sökes, har sitt bo och hemvist. År sådan tvist hos domstol anhängig]'ord, infordre rätten eller domaren protokoll och öfriga handlingar, som i 12 § omförmälas. Finnes uppenbart, att svaranden utan fog uppehåller saken, eller angår, när detta ej är händelsen, tvisten allenast ersättningens belopp, ege rätten, på kärandens yrkande, förordna, i förra fallet att ett skäligt belopp, ej understigande hvad svaranden må hafva medgifvit, och i senare fallet att det ostridiga beloppet skall utbetalas till käranden i afräkning på hans fordran; dylikt förordnande må af svaranden öfverklagas i samma ordning som slutligt utslag. Har rätten föreskrifvit förskottsbetalning efter ty nu är sagdt, gånge sådant beslut i verkställighet lika som laga kraft egande dom. Slut­ ligt utslag, hvarigenom rätten ålagt svaranden betalningsskyldighet, gånge på enahanda sätt i verkställighet, der ej rätten annorlunda förordnat.

15 §. År den skadade icke af arbetsgifvaren försäkrad på sätt i 10 § afses, må parterna, när de derom öfverenskomma, så ock, sedan tvist om ersättningen hos domstol eller genom påkallande af skiljeaftals tillämpning anhängiggjorts, domstolen eller skiljemännen från riksförsäkringsanstalten inhemta utlåtande, huruvida det arbete, hvari den ska­ dade var stadd, är sådant, som i denna lag afses, eller i hvad mån kroppsskadan må anses hafva åstadkommit nedsättning i arbetsförmå­ gan; sådant utlåtande skall af riksförsäkringsanstalten kostnadsfritt meddelas.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39. 9

16 §.

Yppas, sedan ersättning till skadad arbetare blifvit genom dom­ stols eller skiljemäns slutliga beslut eller genom aftal bestämd, väsent­ lig förändring i de förhållanden, hvilka voro afgörande för ersättnin­ gens bestämmande, må inom två år från beslutets eller aftalets dagtalan om jemkning i ersättningen anhängiggöras. Rätt domstol för sådan talans upptagande är den underrätt, som dömt om ersättningen, eller, der ersättningen bestämts af skiljemän eller genom aftal, allmän underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat. Jemkning må ej afse er­ sättning, som belöper på tiden före den dag, då talan anhängiggjordes genom delgifvande af stämning eller genom påkallande af skiljeaftals tillämpning; sökes jemkningen af den ersättningsskyldige, må den ej heller verka rubbning i rätten till ersättning, som före sagda dag för­ fallit till betalning.

i? §•

Afträdes arbetsgifvares egendom till konkurs, skall utdelningen för fordran å lifränta enligt denna lag ske efter sammanlagda beloppet af räntans kapitalvärde den dag, som för utdelning i konkursen be­ stämd är eller å hvilken dessförinnan betalning får uppbäras, och af den lifränta, som belöper på tiden intill nämnda dag, jemte laga ränta å den del deraf, som enligt 7 § må före samma dag förfalla till be­ talning. År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må utdelningen för rän­ tans kapitalvärde ej af arbetaren lyftas, utan skall med det belopp, som å kapitalvärdet utgår, genom konkursförvaltningens försorg åt arbetaren inköpas lifränta i riksförsäkringsanstalten; hvad nu är sagdt gälle dock ej, der den lifränta, som i riksförsäkringsanstalten skulle erhållas, understiger sextio kronor om året.

18 §.

Försummar arbetsgifvare att vid anfordran betala lifränta, som förfallen är; eller nedlägger enskild arbetsgifvare sin rörelse; eller flyttar han utrikes; Bih. till Rifod. Prat. 1901. 1 Samt. 1 Afd. 31 Haft. 2

10 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 39.

eller öfvergår lians rörelse på annan i följd af dödsfall eller genom öfverlåtelse; eller sättes hans rörelse under liqvidation; må lifräntetagare, hvilkens fordran grundar sig på skriftligt aftal eller på laga kraft egaude slutligt beslut, hos öfverexekutor söka före­ läggande för arbetsgifvaren eller för hans sterbhusdelegare att för lifräntan hos öfverexekutor ställa pant eller borgen efter ty i 48 § utsökningslagen sägs. Grundar sig ansökningen derpå, att arbetsgif­ varen försummat att vid anfordran betala lifränta, som förfallen är, skall föreläggandet innehålla, att arbetsgifvaren befrias från skyldig­ heten att ställa pant eller borgen, om han inom viss af öfverexekutor bestämd tid, minst en och högst två veckor från föreläggandets delgifning, visar, att den förfallna lifräntan jemte laga ränta derå och ersätt­ ning för kostnader till belopp, som af öfverexekutor i föreläggandet utsättes, blifvit gulden. Försämras den stälda säkerheten, ege lifräntetagaren på lika sätt äska ställande af ny säkerhet. Ej må borgen af öfverexekutor godkännas, der den ej är ingången såsom för egen skuld. Ställes ej säkerhet inom förelagd tid, skall öfverexekutor ålägga gäldenären att utgifva sammanlagda beloppet af lifräntans kapitalvärde den dag, då betalning sker, och af den lifränta, som belöper på tiden intill nämnda dag, jemte laga ränta å den del deraf, som enligt 7 § må före samma dag förfalla till betalning. Hvad gäldenären förpligtats utgifva läte öfverexekutor ofördröjligen uttaga. Beträffande dylikt måls handläggning och klagan öfver öfverexekutors beslut gälle i tillämpliga delar hvad om lagsökning för gäld är stadgadt; dock att, der målet blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt, domstolen allenast har att utlåta sig om betalningsskyldigheten, hvar­ efter sökanden eger hos öfverexekutor anmäla målet till fortsatt hand­ läggning. År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må hvad å lifräntans kapitalvärde influtit ej af arbetaren lyftas, utan skall dermed genom öfverexekutors försorg åt arbetaren inköpas lifränta i riksförsäkringsanstalten; hvad nu är sagdt gälle dock ej, der den lifränta, som i riksförsäkringsanstalten skulle erhållas, understiger sextio kronor om året.

19 §. Med lifräntas kapitalvärde förstås i 17 och 18 §§ det belopp, hvar­ för dylik ränta kan inköpas i riksförsäkringsanstalten.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO. 11

20 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåtas och må förty ej för gäld i mät tagas.

21 §. Arbetsgifvare, som vill enligt särskild anordning träffa aftal med arbetare om ersättning, som i anledning af framtida olycksfall, skall utgifvas, ege underställa den anordning riksförsäkringsanstaltens pröf­ ning. Ej må anordningen godkännas, der ej riksförsäkringsanstalten, efter erforderliga upplysningars inhemtande, finner dess bestämmelser vara för arbetarne fördelaktiga. Aftal, som skriftligen ingås i öfverens­ stämmelse med godkänd anordning, vare gällande. Godkännande må när som helst återkallas, men återkallelse verkar ej rubbning i giltig­ heten af aftal, som träffats innan arbetsgifvaren erhållit kännedom om återkallelsen. Slutes annorledes, än ofvan i denna § är sagdt, aftal om ersätt­ ning, som med anledning af olycksfall skall utgifvas, vare det aftal emot ersättningstagaren utan verkan, såframt det ej skriftligen slutits efter olycksfallet eller, då fråga är om begrafningshjelp eller om lifränta åt skadad arbetares efterlefvande, efter det den skadade afled; afser aftalet, att i stället för lifränta åt skadad arbetare skall på en gång erläggas visst belopp, vare det ej gällande, utan så är att lifräntans belopp skulle understiga sextio kronor om året. é ■ 1 f . : *'• i' 22 §. Försummar arbetsgifvare eller arbetsföreståndare att i föreskrifven ordning göra anmälan eller insända läkarebetyg eller annat intyg, hvarom i 12 § är sagdt, böte från och med fem till och med två hundra kronor. Meddelar någon i sådan anmälan mot bättre vetande oriktig uppgift, straffes med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor, der ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt. Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas till­ gång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag. 23 §.

Vill arbetsgifvare, som utöfvar annan verksamhet, än i denna lag afses, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder för skada till följd af olycks­

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

fall, som härflyter från utöfningen af den verksamhet, vare dertill be­ rättigad. Har sådan försäkring egt rum, skall hvad i denna lag finnes stadgadt hafva motsvarande tillämpning.

24 §.

Arbetare ege, ehvad han är stadd i sådant arbete, som i denna lag afses, eller ej, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder för skada till följd af olycksfall i arbetet. Rätt till ersättning på grund af sådan försäk­ ring kan ej öfverlåtas och må förty ej för gäld i mät tagas.

25 §.

Afgifterna för försäkring af arbetare i riksförsäkringsanstalten skola bestämmas till de belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i all­ mänhet och till de särskilda förhållanden, under hvilka det bedrifves, efter försäkringstekniska grunder pröfvas vara erforderliga för betäc­ kande af de risker, som försäkringen afser. Kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens organisation och förvaltning bestridas af statsmedel.

26 §.

De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller, må erfordras med afseende å riksförsäkringsanstaltens verksamhet, med­ delas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903, men eger ej tillämpning i fråga om olycksfall, som derförinnan inträffat.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 13

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §• ' År gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar, eller varor, till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods afskildt är, som förr är sagdt. Dernäst den kostnad, som å egendomens uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom deri skött hafva, så ock betjenters och tjenstehjon lön för sista året, annan arbetares dagspenning eller aflöning för sista tre månaderna samt sådan begraf­ ningshjelp eller för de sista tre månaderna upplupen sjukhjelp eller lifränta, som det enligt lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgifva.

11 §•

Derefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare; kronans, Rikets Ständers, städers och allmänna af Konungen stadfästade kassors, penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjenstemän, som äro satte att deras inkomster uppbära, för hvad af sådan uppbörd hos dem innestår; så ock fordringar i öfrigt hos kronans embets- eller

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

tjenstemän för egendom, som desse, i och för embete eller tjenst, emottagit. Har ersättning af allmänna medel utgått för hvad embetseller tjensteman tillgripit och förskingrat, skall, der kronan af honom söker sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd. Sedan uttages fordran å sådan på tiden efter konkursens början belöpande sjukhjelp eller lifränta, som det enligt lag angående ersätt­ ning för skada till följd af olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgifva.

i

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 39. 15

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 17 oktober 1900

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von O tter , Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena L agerheim , Statsråden: W ikblad , A nnerstedt , herr von K rusenstjerna , refve W achtmeister ,

g

I laéson , D yrssen , C rusebjörn , O delberg , H usberg .

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet an­ mälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i under­ dånighet: Riksdagens underdåniga skrifvelse den 4 sist.lidne maj, deri blifvit tillkännagifvet, att, sedan Kongl. Maj:t genom nådig proposition den 19 nästförutgångna januari föreslagit Riksdagen att antaga vid propo­ sitionen fogade förslag till lagar angående ersättning för skada till

16 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 39.

följd af olycksfall i arbete och om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken, hade beträffande denna proposition kamrarna stannat i olika beslut, hvadan frågan, jemlikt § 63 riksdagsordningen, för den riksdagen förfallit. Föredragande departementschefen anförde: »Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, har frågan om be­ redande åt arbetare af lindring i de ekonomiska följderna af olycksfall i arbetet varit föremål för en ganska långvarig behandling, hvarunder man på olika vägar sökt komma till en lösning af densamma. Sedan vid riksdagarne åren 1890 och 1891 framlagts lagförslag om obligato­ risk försäkring i en riksförsäkringsanstalt emot olycksfall i arbete, men dessa förslag icke blifvit af Riksdagen bifallna, ansågs det lämpligt, att olycksfallsförsäkringen sattes i samband med och hufvudsakligen grun­ dades på invaliditetsprincipen. De förslag om obligatorisk invaliditetstörsäkring, hvilka åren 1895 och 1898 förelädes Riksdagen, vunno emellertid ej framgång. Med anledning häraf upptogs åter den ur­ sprungliga planen att genom särskild lagstiftning trygga arbetarne mot olycksfall i arbetet. Det förslag, som i sådant syfte utarbetades och, efter undergången granskning inom högsta domstolen, genom nådig proposition förelädes innevarande års Riksdag, hvilade, i motsats emot de åren 1890 och 1891 framlagda förslagen, på principen om arbetsgifvares omedelbara ersättningsskyldighet, hvilken princip var endast så till vida modifierad, att arbetsgifvare kunde genom frivillig försäkring i någon af Konungen godkänd anstalt befria sig från förpligtelsen att utgifva ersättning. Genom enskilda motionärers framställningar bragtes under Riksdagens pröfning äfven förslag om obligatorisk olycksfallsförsäkring och om invaliditetsförsäkring. Ifrågavarande motioner afstyrktes emellertid af det särskilda utskott, till hvilket de hänvisats, och afslogos af båda kam­ rarna, hvaremot den nådiga propositionen blef af utskottet förordad och af Andra Kammaren bifallen med vissa jemkningar, bland hvilka den vigtigaste var, att för den frivilliga försäkringen en statsanstalt skulle upprättas. Redan den utgång, frågan sålunda erhöll, synes gifva vid handen, att anledning ej finnes att frångå de hufvudgrunder, på hvilka den senaste nådiga propositionen var bygd. De skål, som af chefen för civildepartementet i hans anförande till statsrådsprotokollet för den 30 december 1898 åberopades till stöd derför, att den afsedda lagstift­ ningen borde hvila på principen om arbetsgifvarnes omedelbara ersätt­ ningsskyldighet, måste också anses ega oförändrad giltighet. Till för­

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 17

mån för nämnda princips antagande kan ytterligare åberopas den gynsamma erfarenhet, som, enligt inhemtade upplysningar, i Danmark och Storbritannien vunnits af dess tillämpning och som i det senare landet ledt dertill, att lagen om ersättning för skada i följd af olycksfall i arbete utsträckts till att gälla äfven med afseende å jordbruksarbetare. I samma rigtning förtjenar äfven anföras, att den schweiziska lagen om obligatorisk försäkring blifvit genom allmän folkomröstning med stor majoritet förkastad samt att den nederländska propositionen om antagande af en olycksfallsförsäkringslag afslagits af representationen, hvarefter regeringen framlagt ett nytt förslag, som i ganska väsentlig mån inskränker försäkringstvånget och berättigar arbetsgifvarne att sjelfva bära risken för möjligen inträffande olycksfall i arbetet. Att frågan om olycksfallsersättning åt arbetare icke bör få undan­ skjutas, ligger i öppen dag. Jag har derför ej kunnat tveka att för­ orda densammas återupptagande och anhåller i sådant syfte att nu få inför Eders Kongl. Maj:t framlägga förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.» Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ifrågava­ rande lagförslag, af den lydelse bilagorna litt. vid detta protokoll utvisa, yttrade han vidare: »I de genom nådig proposition till innevarande års Riksdag fram­ lagda lagförslagen hafva vidtagits sådana jemkningar, som föranledts af hvad vid behandlingen inom Riksdagen förekommit.» Sålunda har först och främst, i öfverensstämmelse med särskilda utskottets förslag och Andra Kammarens beslut, upptagits grundsatsen, att den frivilliga försäkring, hvarigenom arbetsgifvare eger frigöra sig från sin ansvarighet eller från större eller mindre del deraf, skall tagas i en för detta ändamål upprättad statsanstalt. Upprättandet af en sådan anstalt hade förordats redan inom högsta domstolen vid dess gransk­ ning af det senast framlagda regeringsförslaget och erkändes i mitt anförande till statsrådsprotokollet för den 19 sistlidna januari lända till fördel för såväl arbetsgifvare som arbetare. Att jag likväl icke då ansåg mig böra förorda en dylik åtgärd, berodde hufvudsakligen derpå, att inrättandet af en riksförsäkringsanstalt icke syntes vara oundgäng­ ligen nödvändigt för tillgodoseendet af vare sig arbetsgifvarnes eller arbetarnes berättigade intressen, men lätteligen kunde framkalla enahanda betänkligheter, som under frågans tidigare skeden yppats emot förslag att upprätta en statsanstalt för obligatorisk olycksfallsförsäkring. Sedan emellertid inom Riksdagen med styrka uttalats önskan, att, då ansvarig- Bih. till Rikad. Prat. 1901. 1 Rami. 1 Afd. 31 Haft. 3

18 Kongl. Maj:ts NåS. Proposition N:o 39.

het för olycksfall i arbete ålägges arbetsgifvarne, tillfälle måtte beredas dem att genom försäkring öfverflytta sin ersättningsskyldighet på en statsanstalt, som drifves utan beräkning af vinst och hvars förvaltnings­ kostnader bestridas med allmänna medel, kunna nämnda förhållanden tydligen icke utgöra något hinder att tillmötesgå denna önskan; ej heller torde något vara att erinra deremot, att, såsom inom Riksdagen förutsatts, endast försäkring i denna anstalt skall hafva den verkan, att arbetsgifvaren frigöres från sin ansvarighet. Kostnaderna för en dylik anstalt blifva visserligen ganska betydliga och komma helt säkert att öfverstiga det belopp, hvartill de år 1891 beräknades, men, på sätt chefen för civildepartementet under öfverläggningen inom Riksdagen erinrade, kunna dessa kostnader, utan statsverkets ytterligare betungande, bestridas med afkastningen af den redan samlade fonden för arbetare­ försäkring. Enligt särskilda utskottets förslag (25 §) skulle riksförsäkringsanstaltens verksamhet i olika rigtningar utsträckas utöfver hvad som är erforder­ ligt för öfvertagande af arbetsgifvares lagstadgade ersättningsskyldighet. Rätt att taga försäkring i riksförsäkringsanstalten tillkom nemligen enligt detta förslag dels arbetsgifvare, som på grund af verksamhetens beskaffen­ het icke är underkastad skyldighet att utgifva godtgörelse för skada till följd af olycksfall i arbete, dels ock arbetare i hvilken verksamhet som helst, och dessutom skulle ersättningspligtig arbetsgifvare ega genom för­ säkring i samma anstalt bereda sina arbetare högre ersättningar än de i lagen föreskrifiya; dock skulle arbetare icke i något fall kunna vara för­ säkrad till mera än tredubbla beloppet af dessa ersättningar. Att en icke ersättningspligtig arbetsgifvare förklaras berättigad att försäkra sina arbetare, måste anses medföra väsentliga fördelar. Till följd af en bestämmelse härom få nemligen ifrågavarande arbetsgifvare tillfälle att, om förhållandena därtill föranleda, utan särskilda uppoffringar be­ reda sina arbetare samma förmåner, som enligt lagen tillkomma arbe­ tare hos ersättningspligtiga arbetsgifvare, och att sålunda motverka ett eljest möjligen framträdande missnöje. Tydligt är äfven, att, då en riksförsäkringsanstalt inrättas, arbetarne sjelfva böra få der försäkra sig. Deremot torde det icke vara tillrådligt att, innan ännu någon verklig erfarenhet vunnits med afseende på de erforderliga försäkringsafgifterna, genom en allmän bestämmelse ålägga riksförsäkringsanstalten förpligtelsen att meddela försäkringar till högre belopp än de föreskrifna ersättningarne. Härigenom skulle nemligen stegras de olägenheter och vådor, som kunna följa af ett misstag vid premiernas beräkning. Åtminstone måste, om försäkring till högre belopp medgåfves i lagen, försigtig-

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39. 19

heten anses bjuda att föreskrifva högre premier, än eljest skulle vara nödvändigt. Den i särskilda utskottets förslag upptagna begränsningen synes icke vara tillräcklig för undanrödjande af nu omförmälda betänk­ ligheter. . „ Innan jag öfvergår till redogörelse för de i särskilda paragrafer vidtagna jemkningar, torde jag få omförmäla en annan ändring af principiel betydelse. _ . Under diskussionen inom Riksdagen anmärktes, att i det da före­ liggande förslaget alltför litet tagits hänsyn till det inom vårt land icke ovanliga förhållandet, att industriarbetares aflöning delvis utgöres af bostad och andra naturaförmåner. Mångenstädes hafva också af större industriidkare vidtagits särskilda anordningar för beredande af understöd åt arbetare, som blifvit helt och hållet eller delvis oförmögna till arbete, hvilket understöd då till en icke oväsentlig del utgår i dylika förmåner. Dessa anordningar äro ej sällan för arbetarne minst lika fördelaktiga som erhållandet af ersättning enligt den föreslagna lagen, och utan tvifvel vore det i sådana fall äfven i arbetarnes intresse påkalladt, att,. då en arbetare genom olycksfall i arbetet blifvit helt och hållet eller delvis oför­ mögen till arbete, ifrågavarande förmåner finge fortfarande tillgodonjutas och dervid inräknades i den ersättning, som det åligger arbetsgifvaren att bereda arbetaren. Öfver hufvud måste det anses lända till förmån för båda parterna, om formen för ersättningen kan lämpas efter de särskilda förhållanden, som vid en industriel inrättning förekomma. _ Ett hinder härför ligger emellertid i den till skydd för arbetarne gifna bestäm­ melsen, att ett före olycksfallet slutet aftal om ersättningen icke är emot ersättningstagaren gällande. Det kan nemligen icke förväntas, att arbetsgifvarne i allmänhet skola befinnas villiga att binda sig vid någon från lagens föreskrifter afvikande anordning, då de icke kunna erhålla visshet derom, att ersättningstagarne skola begagna sig af ut­ fästelsen och att sålunda de gjorda uppoffringarna komma att medföra något gagn. Med anledning häraf, och då i följd af riksförsäkringsanstaltens inrättande lämplig utväg synes finnas att trygga arbetarne emot ofördelaktiga aftal utan att alla före olycksfallet slutna över­ enskommelser rörande ersättningen förklaras ogiltiga, har i det nu föreliggande förslaget, 21 §, upptagits den bestämmelse, att på förhand ingångna aftal om ersättningen skola vara för båda parterna bindande, der de slutits i öfverensstämmelse med en anordning, hvilken nksförsäkringsanstalten godkänt såsom medförande öfvervägande fördelar för arbetarne. Vid pröfningen, som bör föregås af nödiga upplysningars inhemtande, skall riksförsäkringsanstalten tydligen fästa afseende å alla

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. föreliggande omständigheter beträffande de tillförsäkrade förmånernas beskaffenhet och säkerheten för deras utbekommande äfvensom å arbetarnes egen uppfattning. I 1 § af förslaget till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete hafva upptagits förtydligande tillägg derom hvad med skada i följd af olycksfall i arbete skall förstås och bvilka personer skola hänföras till arbetare. Genom sistnämnda tillägg, enligt b vilket med arbetare skall förstås enhvar, som med arbetes utförande tager omedelbai befattning, afses tydligen icke att gifva någon förändrad innebörd åt den qvarstående bestämmelsen, att till arbetare hänföras jemväl arbetsförmän. Med arbetsförman menas sålunda fort­ farande den, som, med eller utan omedelbart deltagande i arbetet, utöfvar den närmaste ledningen af och tillsynen öfver detsamma. Den föreslagna lagens tillämpningsområde bar genom tillägg i 2 § utsträckts till skogsafverkning, tegeltillverkning, verksamhet, som afser att framställa, öfverföra eller fördela elektrisk kraft, äfvensom drifvande af gas- eller vattenledningsverk. Att skogsafverkningen upptagits bland de yrken, hvilkas utöfning medför . ersätt ningspligt, föranleder med nöd­ vändighet, att skyldigheten att vid inträffande olycksfall göra anmälan och insända läkarebetyg väsentligen mildras. — Då i lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886 med jernväg förstås sådan »jernväg, å hvilken befordran af person eller gods verkställes medelst ångkraft», torde syftet att utesluta den verksamhet, hvars idkande medför ersättningsskyldighet enligt nämnda lag, icke lämp­ ligen kunna på annat sätt vinnas än genom en uttrycklig hänvisning till densamma. Någon ändring med afseende å de i 4 § bestämda ersättningsbelop­ pen synes ej böra ifrågasättas. De inom Riksdagen framstälda yrkan­ dena, att ersättningsbeloppen måtte höjas eller sättas i visst förhållande till de skadade arbetarnes aflöning, vunno icke heller särskilda utskot­ tets understöd eller någondera kammarens bifall. Erinras må ock, att de i 190() års proposition upptagna ersättningarne ingalunda kunna anses låga i jemförelse med de belopp, som i länder med liknande lagstiftning utgå. Vid fullständig invaliditet erlägges sålunda i Finland en årlig lifränta af högst 310 kronor och lägst 130 kronor eller det ännu lägre belopp, hvartill den skadades arbetsförtjenst må hafva uppgått. I Danmark åter utbetalas en kapitalersättning af högst 4,800 kronor och lägst 1,800 kronor; äfven den högsta möjliga summan öfverstiger sålunda icke kapitalvärdet af en lifränta å 300 kronor åt en fyrtio femårig man. Enligt den ännu gällande schweiziska lagen utgör högsta kapitalersättningen omkring 4,300

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 21

kronor. Till och med i Storbritannien har, enligt hvad tillgängliga uppgifter utvisa, under år 1899 vid fullständig invaliditet beloppet af veckoersättning visserligen uppgått till omkring 10 kronor, men medel­ beloppet af kapitalersättning allenast till omkring 1,000 kronor. —Hvad särskild! beträffar yrkandet, att ersättnings belopp skulle vara beroende af den skadades aflöning, må anföras, att visserligen de praktiska svårigheter, som måste förorsakas af tvister om aflöningens verkliga storlek, skulle i någon mån undanrödja genom den af förslagsställaren förordade indel­ ningen i löneklasser med lika ersättning inom hvarje klass, men att i stället vid denna anordning framträda sådana oegentligheter, som att till en bättre aflönad arbetare ersättningen utgår med högre procent af aflöningen än till en arbetare med mindre lön och att en obetydlig skilnad i lön medför en många gånger större skilnad i ersättning. Emot förslagen, att lifränta icke skall utgå, när ej arbetsförmågan nedsatts med minst en tiondedel, och att barn, som födes i ett efter olycksfallet slutet äktenskap och ej är före olycksfallet afladt, eller som är oäkta och aflats efter olycksfallet, icke är berättigadt till lifränta, torde ej något vara att erinra, om också den senare begränsningen af rätten till lifränta måste anses ega blott ringa praktisk betydelse. Äfven bestämmelsen, att ersättning i anledning af dödsfall skall utgå allenast om dödsfallet inträffat inom ett år — i stället för, såsom enligt 1900 års proposition, två år — efter olyckshändelsen, synes vara antaglig. Der­ emot anser jag mig icke kunna förorda, att sjukhjelp och lifränta åt manlig arbetare, som ej fyllt aderton år, eller åt qvinlig arbetare ned­ sättas till tre fjerdedelar af de eljest stadgade beloppen. Dessa belopp äro nemligen, på sätt af chefen för civildepartementet i hans anförande till statsrådsprotokollet för den 30 december 1898 antyddes, bestämda med hänsyn dertill, att de skola utgå oberoende af den skadades aflöning och personliga förhållanden i öfrigt, och något skäl att minska de­ samma lärer icke hafva förekommit. 1 det förslag, som den 30 december 1898 remitterades till högsta domstolens yttrande, återfanns ett stadgande (21 §), att Konungen ut­ färdar föreskrifter till ledning vid bedömandet, i hvad mån olika kropps­ skador skola anses åstadkomma nedsättning af arbetsförmågan. Sedan högsta domstolen anmärkt, att den administrativa myndigheten icke borde eg a att meddela föreskrifter, huru domstolarne i förekom­ mande fall skola tillämpa gällande lag, och att, derest närmare be­ stämmelser uti ifrågavarande hänseende erfordrades, de borde i lagen intagas, uteslöts ur 1900 års proposition nämnda stadgande såsom möjligen föranledande missförstånd, men blef på annat ställe (12 §) i

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

samma proposition intagen en föreskrift om rätt för domstolarne att, i förekommande fall, angående graden af invaliditet inhemta utlåtande från kommerskollegium och medicinalstyrelsen, hvilka embetsverk förut­ sattes komma att erhålla uppdrag att offentliggöra en sammanställning af de vanliga grunderna för invaliditetens bedömande. Särskilda utskottet föredrog emellertid att i sjelfva lagen (5 §) intaga de allmännaste reglerna för dylikt bedömande, med tillägg, att i öfrigt skola tjena till ledning de grunder, som blifva af Konungen och Riksdagen gemen­ samt bestämda. Då det, särskildt med hänsyn till innehållet i högsta domstolens anförda yttrande, måste anses önskvärdt, att de sålunda åsyftade grunderna varda i sjelfva lagen upptagna, har nyssnämnda hänvisning blifvit i det nu framlagda förslaget ersatt med en, på erfarenheten i andra länder och inom den enskilda olycksfallsförsäkringsrörelsen grundad, genom försäkringsinspektörens försorg upprättad nor­ maltariff för beräkning af invaliditetsgraden. Förevarande bestämmelse har affattats i syfte att tydligt uttala, att domstolarne ej äro af tariffens innehåll förhindrade att taga all hänsyn till de särskilda om­ ständigheter, som i förekommande fall kunna föranleda en derifrån af­ vikande procentberäkning. Tariffen afser för öfrigt ingalunda att vara uttömmande, utan allenast att genom upptagande af de vigtigaste och mest typiska skadorna tjena parter, skiljemän och domstolar till ledning. Genom jemkning i 7 § (motsvarande 6 § i 1900 års proposition) har lifräntas förfallotid uppskjutits från första dagen af hvarje kalenderqvartal till första dagen af qvartalets tredje månad, utan att derigenom rubbats regeln, att utbetald lifränta icke kan återfordras. — I 10 § hafva upptagits de hufvudsakliga reglerna (motsvarande 9 § i 1900 års proposition samt 10 § 1 mom., 11 och 21 §§ i utskottets förslag) om arbetsgifvares rätt att genom försäkring eller inköp af lifränta befria sig från en blifvande eller redan inträdd ersättningsskyldighet, hvar­ emot bestämmelserna (motsvarande 10 § 2 och 3 mom. i utskottets för­ slag) om försäkringsafgifternas beräkning och om statens öfvertagande af kostnaderna för riksförsäkringsanstalten ansetts böra nedflyttas till 25 §, helst som dessa bestämmelser hafva afseende äfven på de försäk­ ringar, som tagas af icke ersättningspligtige arbetsgivare eller af arbetare. — Hvad särskilda utskottet (12 §) föreslagit om skyldighet för skadad arbetare att göra anmälan beträffande olycksfallet och att söka eller emottaga läkarevård har uti föreliggande förslags 11 § upp­ tagits med någon jemkning i affattningen. Likaledes hafva i 12 § (motsvarande 10 § i 1900 års proposition och 13 § i särskilda utskottets förslag) från utskottets förslag upptagits de

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 23

ändringar, att arbetsgifvarens eller arbetsföreståndarens skyldighet att anmäla olycksfall uttryckligen förklaras inträda först då han erhållit kännedom om olycksfallet, och att det föreskrifna läkarebetyget icke alltid behöfver insändas samtidigt med sjelfva anmälan. Att, såsom utskottet förordat, i vissa fall helt och hållet eftergifva skyldigheten att insända läkarebetyg har deremot icke ansetts lämpligt, då sådant lätteligen skulle kunna .medföra, att den skadade komme att sakna sådan omvårdnad, som efter omständigheterna skäligen kan påkallas. I stället har — sär skil dt i anledning deraf att skog;safv erinring upp­ tagits bland de yrken, hvilkas idkande medför ersättningsskyldighet — medgifvits, att, när läkarebetyg ej utan oproportionerlig kostnad kan anskaffas, detsamma får ersättas med intyg af någon person, som på grund af sin offentliga ställning kan antagas vara trovärdig och, i händelse af behof, för arbetsgifvaren framhålla nödvändigheten af sär­ skilda åtgärder för den skadades vård. Beträffande föreskrifterna om undersökning har icke någon annan jemkning i 1900 års proposi­ tion funnits tillrådlig, än som följer deraf, att, då enligt den nya lydelsen af 4 § lifränta icke skall utgå vid vissa lägre grader af in­ validitet, anmälningsskyldigheten uteslutits, när endast en sådan ringa invaliditet inträdt eller kan väntas inträda. Med anledning af särskilda utskottets förslag, att polismyndighet, som i förevarande paragraf afses, skall vara på landet kronofogden eller länsmannen — i stället för, så­ som enligt 1900 års proposition, blott kronofogden — har, särskildt emedan polismyndigheten kan vidtaga åtgärder oberoende af gjord anmälan och enär pröfning af undersöknings nödvändighet icke bör kunna af olika myndigheter samtidigt företagas, upptagits den föreskrift, att med polis­ myndigheten å landet skall förstås länsmannen. Genom en i någon mån förändrad affattning af 13 och 14 §§ (mot­ svarande 11 och 12 §§ i 1900 års proposition samt 14 och 16 §§ i sär­ skilda utskottets förslag) har tydliggjorts, att, då parterna på förhand aftalat om ersättningsfrågors afgörande genom skiljemän, det är för talans bevarande tillräckligt, om ersättningskrafvet inom föreskrifven tid anhängiggöres genom påkallande af skiljeaftalets tillämpning. Till ett sådant förtydligande föreligger så mycket större anledning, när ett på förhand slutet skiljeaftal skall vara för båda parterna bindande. En motsvarande jemkning äfven i 16 § (motsvarande 13 § i 1900 års proposition och 17 § i utskottets förslag) torde vara lämplig. Hvad särskilda utskottet föreslagit om skyldighet för riksförsäkringsanstalten att, då den ej sjelf är part, gifva utlåtande, huruvida det

24 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

arbete, hvari skadad arbetare var stadd, är sådant, som i förevarande lag afses, äfvensom angående invaliditetsgraden har, med oväsentliga jemkningar, blifvit i 15 § upptaget. Till följd af den förut omtalade förändringen med afseende å förfallodagen för lifränta hafva bestämmelserna i 17 och 18 §§ (motsva­ rande 14, 15 och 16 §§ i 1900 års proposition samt 18 och 19 §§ i utskot­ tets förslag) om det belopp, som vid lifräntas kapitalisering tillkommer lifräntetagaren, undergått erforderlig jemkning. Vidare har ansetts lämp­ ligt, att lif räntetagare må eg a uppbära lifräntas hos gäldenären uttagna kapitalvärde, när för detta ej skulle i riksförsäkringsanstalten erhållas en årlig lifränta af åtminstone sextio kronor. Afventyret, om gäldenären försummar att vid anfordran betalajifränta, som förfallen är, var enligt särskilda utskottets förslag i viss mån förmiidradt, nämligen dels så, att för den ytterligare betalningstid, som af öfverexekutor förelägges, stadgats ett minimum af åtta dagar från föreläggandets delgifning, dels ock på det sätt, att den försumlige gälde­ nären varder i första hand förpligtad att ställa säkerhet för lifräntan och endast om säkerhet ej ställes är underkastad den enligt 1900 års propo­ sition omedelbart inträdande påföljden, att lifräntans kapitalvärde hos honom uttages. Dessa mildringar hafva synts vara förenliga med till­ godoseendet af lifräntetagarens intresse. Dock torde äfven ett maximum för den af öfverexekutor förelagda betalningstiden böra fastställas. Dess­ utom lärer, närmast i lifräntetagarens intresse, förfarandet, när gälde­ nären försummat betala förfallen lifränta, böra så anordnas, att lifräntetagaren äfven i detta fall har att utverka och delgifva blott ett enda föreläggande. För öfrigt synes, då icke någon annan försäkringsanstalt än riksförsäkringsanstalten kan öfvertaga arbetsgifvarens ansvarighet, det vara tillräckligt att meddela bestämmelser för händelse af en arbetsgifvares betalningsförsummelse. Om den nya, i 21 § införda bestämmelse, enligt hvilken under vissa förutsättningar ett för båda parterna bindande aftal om ersätt­ ningen kan på förhand slutas, är redan taladt. Uti samma § (motsva­ rande 19 § i 1900 års proposition och 23 § i utskottets förslag) har i öfrigt bibehållits regeln, att på förhand slutna aftal äro väl för den ersättningsskyldige men icke för ersättningstagaren förpligtande. Der­ emot har den motsvarande bestämmelse, som beträffande skiljeaftal fanns upptagen i 1900 års proposition, nu uteslutits, på sätt redan skett i särskilda utskottets förslag. De förändrade bestämmelserna om skyldighet att insända läkare-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 25

betyg eller deremot svarande intyg hafva föranledt någon jemkning af den i 22 § (motsvarande 20 § i 1900 års proposition och 24 § i ut­ skottets förslag) upptagna föreskriften om ansvar för försummelse att göra vederbörlig anmälan. Till fullständigt vinnande af de ändamål, som åsyftas med medgifvandet åt icke ersättningsskyldige arbetsgivare af rätt att i riksförsäkringsanstalten försäkra arbetare, så väl som för önskvärd förenk­ ling af riksförsäkringsanstaltens verksamhet, är det tydligen önskvärd!, att sådan försäkring så vidt möjligt likställes med den försäkring, hvarigenom riksförsäkringsanstalten öfvertager ersättningsskyldig arbetsgifvares lagstadgade ansvarighet. Sålunda böra särskild! föreskrifterna om anmälningsskyldighet och undersökning ega tillämpning jemväl då försäkring tagits af en icke ersättningspligtig arbetsgifvare. Utan tvifvel vore det önskvärd!, om motsvarande tillämpning af lagens föreskrifter kunde föreskrifvas äfven för det fall, att arbetare tagit försäkring i riksförsäkringsanstalten. Detta låter sig emellertid af lätt insedda skäl icke göra, då försäkringen tagits utan arbetsgifvarens medverkan. Genom lämpliga försäkringsvilkor och administrativa bestämmelser torde emellertid denna lucka kunna i väsentlig mån fyllas. På de antydda vägarne lärer man äfven kunna lösa de svårigheter, som uppstå, när en arbetare, för hvilken en individuel försäkring är gällande, tillika är innefattad under en kollektivförsäkring. Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra Sig, har chefen för civil­ departementet erhållit nådigt bemyndigande att tillkalla sakkunnige män för utarbetande af förslag till administrativa bestämmelser om riksförsäkringsanstaltens verksamhet, äfvensom för verkställande af be­ räkning öfver förvaltningskostnaderna. De sålunda tillkallades arbete, hvilket för närvarande pågår, är så anordnad!, att dess resultat torde kunna i god tid före nästinstundande riksdag framläggas för Eders Kongl. Maj:t. Förslaget till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken har icke undergått annan jemkning, än som föranledes af de förut omtalade ändringarne med afseende å lifräntas förfallotid och kapitaliseringen af lifränta. I följd af dessa ändringar måste nemligen, på sätt af särskilda utskottet framhållits, vid bestämmande af förmåns­ rätten hänsyn tagas icke till den tid, då lifränta skulle oberoende af konkursen förfalla, utan till den tid, för hvilken lifräntan belöper.» Föredragande departementschefen hemstälde härefter, att Högsta Domstolens utlåtande öfver ifrågavarande förslag till lag angående ersätt- Bili. till Riksd. Vrot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 31 Käft. 4

26 Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. ning för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken måtte, för det ändamål §87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhemtas. Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Kongl. Höghet Kronprinsen- Regenten i nåder lemna bifall. Ex protocollo: Erik Öländer.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 27

Förslag

till

Lag

angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas som följer:

1 §• Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, vare i de fall, som i 2 och 3 §§ afses, arbetsgifvaren pligtig att utgifva ersätt­ ning enligt de i denna lag stadgade grunder. Såsom skada till följd af olycksfall i arbetet anses ej skada, som den skadade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet sjelf ådragit sig, eller som uppsåtligen förorsakats af tredje man, der denne icke haft ledning af eller uppsigt öfver arbetet, ej heller skada uppkommen genom tilldragelse, som icke står i samband med det utförda^ arbetets beskaffenhet eller med de förhållanden, under hvilka det drifvits. Med arbetare förstås i denna lag enhvar, som med arbetes utförande tager omedelbar befattning, så ock arbetsförman.

2 §• Skyldighet att enligt 1 § utgifva ersättning åligge enskild arbets­ givare, der han såsom yrke utöfvar någon här nedan omförmäld verk­ samhet, nemligen: 1) skogsavverkning, sågverks- eller brädgårdsrörelse; 2) upptagning af is eller torf;

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

3) grufdrift, sten- eller kalkbrytning, tegeltillverkning, bruksrörelse eller annan verksamhet, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster och ej är att anse såsom handtverk; 4) fabriksrörelse; 5) skeppsbyggeri-, bränneri-, bryggeri-, bageri-, slagteri-, mejerieller qvarnrörelse, som idkas på sådant sätt och i sådan omfattning, att den kan anses med fabriksrörelse jemförlig; 6) boktryckeriverksamhet; 7) tillverkning af explosiva varor; 8) skorstensfejareverksamhet; 9) flottning; 10) lastning eller lossning af varor; 11) trafikerande af jernväg eller spårväg, som icke afses i lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886; 12) byggnadsverksamhet, derunder inbegripet jemväl utförande af väg- eller vattenbyggnad; 13) bergsprängning, jordschaktning, stensättning, murning, timring eller taktäckning; 14) utförande af elektriska ledningar eller af gas-, vatten- eller kloakledningar; 15) verksamhet, som afser att framställa, öfverföra eller fördela elektrisk kraft, äfvensom drifvande af gas- eller vattenledningsverk. Ersättningsskyldigheten omfattar skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen af arbetsgifvarens yrke. I denna § afses ej verksamhet, som idkas allenast såsom binäring till jordbruk.

3 §• Utöfvar staten eller kommun på yrkesmessigt sätt någon i 2 § om­ förmäld verksamhet, vare staten eller kommunen ersättningsskyldig enligt 1 § för skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen af den verksamhet.

4 §•

I ersättning enligt denna lag skall utgifvas: l:o) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning af den skadades arbetsförmåga under mera än sextio dagar efter olycksfallet: en krona i sjukhjelp för hvarje dag från och med sextioförsta dagen intill dess den skadade blifvit från sådan nedsättning af arbetsförmågan återstäld

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 29

eller olycksfallet visat sig medföra för framtiden bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan eller döden inträdt; 2:o) om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan: en årlig lifränta, i förra fallet å tre hundra kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot arbetsförmågans minskning, räknadt från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet eller från den senare tidpunkt, då olycksfallet visat sig medföra för framtiden bestående förlust eller minskning af arbets­ förmågan; dock att lifränta icke skall utgå i de fall, der ej arbetsför­ mågan blifvit nedsatt med minst en tiondedel; 3:o) om olycksfallet inom ett år medfört döden: a) begrafningshjelp med sextio kronor; b) till enka, så länge hon lefver ogift, en årlig lifränta af etthundratjugu kronor från dödsfallet och till hvarje minderårigt barn en årlig lifränta af sextio kronor från dödsfallet till dess det uppnått femton års ålder; dock att lifränta ej utgår till enka, när äktenskapet slutits efter olycksfallet, eller till barn, som födes i ett efter olycksfallet slutet äktenskap, derest icke barnet är före olycksfallet afladt, ej heller till oäkta barn, afladt efter olycksfallet, samt att, der lifräntor till efter­ lefvande skulle sammanlagdt öfverstiga tre hundra kronor, de skola, i förhållande till hvad på en hvar lifräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

5 §• Vid bedömandet, i hvad män viss kroppsskada åstadkommit ned­ sättning af arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att genom arbete sig försörja, utan äfven till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för drifvande af den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades ålder och kön. I öfrigt skall tjena till ledning: l:o att i allmänhet förlust af arbetsförmågan skall anses vara för­ handen vid fullständig sinnesslöhet eller vansinne, vid allmän förlam­ ning, vid blindhet å båda ögonen, vid förlust eller fullständig förlam­ ning af båda händerna eller af båda fotterna eller af en hand och en fot; 2:o att i allmänhet vid här nedan omförmälda skador nedsättningen af arbetsförmågan skall anses motsvara följande procent, nemligen: vid allmän svaghet i själsförmögenheterna femtio procent; vid all­

30 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

män kroppslig svaghet femtio procent; vid blindhet å ett öga jemte försvagad syn å det andra sjuttio procent; vid blindhet å ett öga tjugu procent; vid döfhet å båda öronen femtio procent; vid döfhet å ett öra tio procent; vid bråck femton procent; vid förlust af en hand eller fot jemte minskad rörlighet hos hand eller fot sjuttio procent; vid förlust af en hand eller fot femtio procent; vid förlust af alla fingrarna å en hand femtio procent; vid förlust af alla tårna å en fot tjugu procent; vid förlust af en tumme tjugufem procent; vid förlust af ett pekfinger femton procent.

6 §•

Utländsk medborgares enka eller barn ege ej rätt till lifränta enligt denna lag, der de ej vid tiden för olycksfallet voro här i riket bosatta. För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna lag berättigad är bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta. ’ Från hvad ofvan i denna § är föreskrifvet eger Konungen, under förutsättning af ömsesidighet, medgifva undantag för medborgare i visst land och för lifräntetagare, som i samma land äro bosatta. För tid, hvarunder lifräntetagare undergår frihetsstraff eller tvångs­ arbete, må han ej uppbära lifräntan.

7 §•

Begrafningshjelp skall utbetalas genast efter dödsfallet, sjukhjelp för hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta för hvarje kalenderqvartal å första dagen af qvartalets sista månad, utan återbetalningsskyldighet i händelse före qvartalets utgång rätten till lifräntan skulle upphöra eller sådant fall inträffa, att lifräntan icke får uppbäras.

8 §•

Skall, då arbetare skadats genom olycksfall, i följd deraf från kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag af arbetsgifvaren, utgå pension eller annat understöd, eller har arbeta­ ren på arbetsgifvarens bekostnad blifvit mot olycksfall försäkrad på annat sätt än i 10 § afses, må från begrafningshjelp eller sjukhjelp och lifränta, som det enligt denna lag åligger arbetsgifvaren att utgifva,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 31

afdragas hvad i anledning af olycksfallet för samma ändamål från kassan eller på grund af försäkringen utgår för tid, hvarunder ersättningsskyl­ dighet åligger arbetsgifvaren. Motsvarande afdrag må ega rum för skadestånd, som i följd af olycksfallet utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning.

9 §.

Den, som är berättigad till ersättning enligt denna lag, vare ej deraf hindrad att hos arbetsgifvaren eller annan göra gällande den rätt till skadestånd, som i följd af olycksfallet eljest skulle tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning; dock att arbetsgifvaren må från dylikt skadestånd afdraga motsvarande ersättning, som enligt denna lag utgår. År annan än arbetsgifvaren skadeståndspligtig, vare arbetsgifvaren, sedan han tillsagt den skadestånd spligtige, i ersättningstagarens ställe berättigad att uttaga skadeståndet för så vidt motsvarande ersättning enligt denna lag utgår.

10 §.

Arbetsgivare vare berättigad att i en genom statens försorg in­ rättad riksförsäkringsanstalt försäkra sina arbetare mot olycksfall, som i denna lag afses, med den verkan, att arbetsgifvaren, så långt försäk­ ringen räcker, varder från ersättningsskyldighet enligt denna lag fri. Har sådan försäkring egt rum, må riksförsäkringsanstalten, beträffande de försäkrade ersättningsbeloppen, enligt de i 8 och 9 §§ stadgade grunder göra afdrag för utbetaldt skadestånd eller söka sitt åter af arbetsgifvaren eller annan, som kan till utgifvande af skadestånd för­ bindas. År arbetsgifvare i anledning af inträffadt olycksfall skyldig att ut­ gifva lifränta enligt denna lag, ege han genom inköp i riksförsäkrings­ anstalten af dylik lifränta befria sig från betalningsskyldigheten.

11 §•

Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, skall om olycksfallet ofördröjligen göras anmälan hos arbetsgifvaren, arbets­

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

föreståndaren eller arbetsförman. Den skadade vare ock, der lian ej sjelf söker läkarevård, pligtig att underkasta sig vård af läkare, som arbetsgifvaren eller riksförsäkringsanstalten må tillkalla. Försummas något af hvad sålunda föreskrifvits och pröfvas skadan hafva förvärrats derigenom, att den skadade i följd deraf kommit att sakna lämplig vård, må den i denna lag stadgade ersättning med hänsyn dertill skäligen nedsättas.

12 §.

Inträffar olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas medföra döden eller annan påföljd, som enligt 4 § föranleder ersättning, åligge det arbetsgifvaren eller, om den skadade var stadd i arbete hos staten eller kommun, arbetsföreståndaren att, sedan han genom anmälan från arbetaren eller eljest erhållit kännedom om olycksfallet, derom ofördröjligen göra skriftlig anmälan hos polismyndigheten i orten. År den skadade af arbetsgifvaren försäkrad på sätt i 10 § afses, skall uppgift derom och om försäkringens omfattning i anmälan intagas. Närmare föreskrifter om anmälans innehåll meddelas af Konungen. Då anmälan hos polis­ myndigheten göres, skall samtidigt eller, der sådant ej kan ske, så snart som möjligt derefter till samma myndighet insändas på arbetsgifvarens bekostnad anskaffadt läkarebetyg angående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd; kan läkarebetyg ej utan oskäligkostnad anskaffas, må i stället insändas intyg af prest i församlingen eller annan embets- eller tjensteman i orten, af ordföranden i kommunal­ stämman eller ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden eller af ledamot i häradsnämnden. Har hos polismyndighet anmälan skett angående olycksfall, hvarom nu är sagdt, eller sådant olycksfall eljest kommit till polismyndighetens kännedom, skall denna så fort ske kan hålla undersökning om olycks­ fallet; dock att, der anmälan åtföljts af arbetsgifvarens behörigen under­ tecknade förklaring, att olycksfallet inträffat under sådana omständigheter, att ersättning enligt denna lag skall utgifvas, undersökning erfordras allenast om polismyndigheten finner sådan nödig. Polismyndighet, som i denna § afses, är å landet länsmannen, i stad, der poliskammare finnes, poliskammaren och i öfriga städer magi­ straten eller, der sådan ej finnes, stadsstyrelsen. Polismyndigheten å landet eller i annan stad än Stockholm åligge att ofördröjligen aflemna de inkomna handlingarne äfvensom, der under­ sökning hållits, protokollet deröfver till Konungens befallningshafvande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 33

13 §.

Varder ej aftal om ersättning enligt denna lag träffadt och öfver­ enskomma ej'heller parterna att hänskjuta uppkommen tvist om ersätt­ ningen till slutligt afgörande af skiljemän, skall, vid äfventyr af talans förlust, ersättningskrafvet anhängiggöras inom två år från olycksfallet eller, der fråga är om ersättning i anledning af dödsfall, inom samma tid från det döden inträdde.

14 §.

Tvist om ersättning enligt denna lag skall, der ej parterna öfverenskommit att hänskjuta tvist om ersättningen till slutligt afgörande af skiljemän, anhängiggöras vid allmän underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat eller den, som sökes, har sitt bo och hemvist. År sådan tvist hos domstol anhängiggjord, infordre rätten eller domaren protokoll och öfriga handlingar, som i 12 § omförmälas. Finnes uppenbart, att svaranden utan fog uppehåller saken, eller angår tvisten allenast ersättningens belopp, ege rätten, på kärandens yrkande, förordna, att ett skäligt belopp, i senare fallet ej understi­ gande hvad svaranden medgifvit, skall utbetalas till käranden i afräk­ ning på hans fordran; dylikt förordnande må af svaranden öfverklagas i samma ordning som slutligt utslag. Har rätten förordnat om förskottsbetalning efter ty nu är sagd!, eller genom slutligt utslag ålagt svaranden betalningsskyldighet, gånge sådant beslut i verkställighet lika som laga kraft egande dom.

15 §.

År den skadade icke af arbetsgifvaren försäkrad på sätt i 10 § afses, må parterna, när de derom öfverenskomma, så ock,^ sedan tvist om ersättningen hos domstol eller genom påkallande af skiljeaftals tillämpning anhängiggjorts, domstolen eller skiljemännen från riksförsäkringsanstalten inhemta utlåtande, huruvida det arbete, hvari den ska­ dade var stadd, är sådant, som i denna lag afses, eller i hvad. mån kroppsskadan må anses hafva åstadkommit nedsättning i arbetsförmågan, sådant utlåtande skall af riksförsäkringsanstalten kostnadsfritt med­ delas. Bih. till Itiksd. Prat. 1901. 1 Sami. 1 Åfd. 31 Höft. 3

34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

16 §.

Intrader, sedan ersättning till skadad arbetare blifvit genom dom­ stols eller skiljemäns slutliga beslut eller genom aftal bestämd, väsent­ lig förändring i de förhållanden, hvilka voro afgörande för ersättnin­ gens bestämmande, må inom två år från beslutets eller aftalets dagtalan om jemkning i ersättningen anhängiggöra. Rätt domstol för sådan talans upptagande är den underrätt, som dömt om ersättningen, eller, der ersättningen bestämts af skiljemän eller genom aftal, allmän underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat. Jemkning må ej afse er­ sättning, som belöper på tiden före den dag, då talan anhängiggjordes genom delgifvande af stämning eller genom påkallande af skiljeaftals tillämpning; sökes jemkningen af den ersättningsskyldige, må den ej heller verka rubbning i rätten till ersättning, som före sagda dag för­ fallit till betalning.

17 §• Afträdes arbetsgifvares egendom till konkurs, skall utdelningen för fordran å lifränta enligt denna lag ske efter sammanlagda beloppet af räntans kapitalvärde den dag, som för utdelning i konkursen be­ stämd är eller å hvilken dessförinnan betalning får uppbäras, och af den lifränta, som belöper på tiden intill nämnda dag, jemte laga ränta å den del deraf, som enligt 7 § må före samma dag förfalla till betalning. År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må utdelningen för rän­ tans kapitalvärde ej af arbetaren lyftas, utan skall med det belopp, som å kapitalvärdet utgår, genom konkursförvaltningens försorg åt arbetaren inköpas lifränta i riksförsäkringsanstalten; hvad nu är sagdt gälle dock ej, der den lifränta, som i riksförsäkringsanstalten skulle erhållas, understiger sextio kronor om året.

18 §.

Försummar arbetsgifvare att vid anfordran betala lifränta, som förfallen är; eller nedlägger enskild arbetsgifvare sin rörelse; eller flyttar han utrikes;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 35

eller öfvergår hans rörelse på annan i följd af dödsfall eller genom öfverlåtelse; eller sättes lians rörelse under liqvidation; må lifräntetagare, hvilkens fordran grundar sig på skriftligt aftal eller på laga kraft egande slutligt beslut, hos öfverexekutor söka före­ läggande för arbetsgifvaren eller för hans sterbhusdelegare att för lifräntan hos öfverexekutor ställa pant eller borgen efter ty i 48 § utsökningslagen sägs. Grundar sig ansökningen derpå, att arbetsgif­ varen försummat att vid anfordran betala lifränta, som förfallen är, vare föreläggandet att ställa pant eller borgen utan verkan, der arbets­ gifvaren inom viss af öfverexekutor bestämd tid, minst en och högst två veckor från föreläggandets delgifning, visar, att den förfallna lifräntan jemte laga ränta derå och ersättning för kostnader till belopp, som af öfverexekutor i föreläggandet utsättes, blifvit gulden. Försämras den stälda säkerheten, ege lifräntetagaren på lika sätt äska ställande af ny säkerhet. Ej må borgen af öfverexekutor godkännas, der den ej är ingången såsom för egen skuld. Ställes ej säkerhet inom förelagd tid, skall öfverexekutor ålägga gäldenären att utgifva sammanlagda beloppet af lifräntans kapitalvärde den dag, då betalning sker, och af den lifränta, som belöper på tiden intill nämnda dag, jemte laga ränta å den del deraf, som enligt 7 § må före samma dag förfalla till betalning. Beträffande dylikt måls handläggning och klagan öfver öfverexekutors beslut gälle i tillämpliga delar hvad om lagsökning för gäld är stadgadt; dock att, der målet blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt, domstolen allenast har att utlåta sig om betalningsskyldigheten, hvar­ efter sökanden eger hos öfverexekutor anmäla målet till fortsatt hand­ läggning. Hvad gäldenären förpligtats utgifva läte öfverexekutor ofördröjligen uttaga. År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må hvad å lifräntans kapitalvärde influtit ej af arbetaren lyftas, utan skall dermed genom öfverexekutors försorg åt arbetaren inköpas lifränta i riksförsäkringsanstalten. Hvad nu är sagdt gälle dock ej, der den lifränta, som i riksförsäkringsanstalten skulle erhållas, understiger sextio kronor om året.

19 §.

Med lifräntas kapitalvärde förstås i 17 och 18 §§ det belopp, hvarför dylik ränta kan inköpas i riksförsäkriugsan stalten.

36 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

20 8 .

Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåtas ecb må förty ej för gäld i mät tagas. 21 §.

Arbetsgifvare, som vill enligt särskild anordning träffa aftal med arbetare om ersättning, som i anledning af olycksfall skall utgifvas, ege underställa den anordning' riksförsäkringsanstaltens pröfning. Ej må anordningen godkännas, der ej riksförsäkringsanstalten, efter erforder­ liga upplysningars inhemtande, finner dess bestämmelser vara för arbe­ tare fördelaktiga. Aftal, som skriftligen ingås i öfverensstämmelse med godkänd anordning, vare gällande. Godkännande må när som helst återkallas, men återkallelse verkar ej rubbning i giltigheten af aftal, som träffats innan arbetsgifvaren erhållit kännedom om återkallelsen. Slutes annorledes, än ofvan i denna § är sagdt, aftal om ersätt­ ning, som med anledning af olycksfall skall utgifvas, vare det aftal emot ersättningstagaren utan verkan, såframt det ej skriftligen slutits efter olycksfallet eller, då fråga är om begrafningshjelp eller om lifränta åt skadad arbetares efterlefvande, efter det den skadade afled; afser aftalet, att i stället för lifränta åt skadad arbetare skall på en gång erläggas visst belopp, vare det ej gällande, utan så är att lifräntans belopp skulle understiga sextio kronor om året.

22 §. Försummar arbetsgifvare eller arbetsföreståndare att i föreskrifven ordning göra anmälan eller insända läkarebetyg eller annat intyg, hvarom i 12 § är sagdt, böte från och med fem till och med två hundra kronor. Meddelar någon i sådan anmälan mot bättre vetande oriktig uppgift, straffes med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor, der ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt. Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas till­ gång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag. 23 §.

Vill arbetsgifvare, som utöfvar annan verksamhet, än i denna lag afses, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder för skada till följd af olycks­

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 37 fall, som härflyter från utöfningen af den verksamhet, vare dertill be­ rättigad. Har sådan försäkring egt rum, skall hvad i denna lag finnes stadgadt hafva motsvarande tillämpning.

24 §.

Arbetare ege, i den mån han ej är af arbetsgifvaren försäkrad i riksförsäkringsanstalten, genom försäkring i nämnda anstalt bereda sig ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder för skada till följd al olycksfall i arbetet.

25 §.

Afgifterna för försäkring i riksförsäkringsanstalten skola bestämmas till de belopp, som med hänsyn till verksamhets farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under Indika den bedrifves, efter försäkringstekniska grunder pröfvas vara erforderliga för betäckande af de risker, som försäkringen afser. Kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens organisation och förvaltning bestridas af statsmedel.

26 §. De närmare föreskrifter, som utöfver hvad denna lag innehåller, må erfordras med afseende å riksförsäkringsanstaltens verksamhet, med­ delas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 , men eger ej tillämpning i fråga om olycksfall, som derförinnan inträffat.

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §• År gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar, eller varor, till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods afskildt är, som förr är sagdt. Dernäst den kostnad, som å egendomens uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom deri skött hafva, så ock betjenters och tjenstehjons lön för sista året, annan arbetares dagspenning eller aflöning för sista tre månaderna samt sådan begraf­ ningshjelp eller för de sista tre månaderna upplupen sjukhjelp eller lifränta, som det enligt lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgifva.

11 §•

Derefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare; kronans, Rikets Ständers, städers och allmänna af Konungen stadfästade kassors, penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjenstemän, som äro satte att deras inkomster uppbära, för hvad af sådan uppbörd hos dem innestår; så ock fordringar i öfrigt hos kronans embets- eller

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 39

tjensteman för egendom, som desse, i och för embete eller tjenst, emottagit. Har ersättning af allmänna medel utgått för hvad embetseller tjensteman tillgripit och förskingrat, skall, der kronan af honom söker sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd. Sedan uttages fordran å sådan på tiden efter konkursens början belöpande sjukhjelp eller lifränta, som det enligt lag angående ersätt­ ning för skada till följd af olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgifva.

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj;ts högsta domstol fredagen den 18 januari 1901.

Andra rummet.

Närvarande:

Justi ti eråden Skärm , Huss, Afzelius, Thollander , Westring, Cassel.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 13 november 1900, handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlå­ tande öfverlemnade förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken mellan högsta domstolens ofvanbemälde leda­ möter cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslagen bilagda detta protokoll. 1. Förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall 1 arbete. Mot förslaget framstäldes följande anmärkningar, nemligen vid:

1 §• Justitierådet Afzelius, med hvilken högsta domstolens öfriga ledamöter instämde, yttrade: »Huruvida en skada, som träffat arbetare i något af de i 2 § omförmälda yrken, är att hänföra till »olycksfall i arbetet» eller icke, kan uppenbarligen under vissa förhållanden vara föremål för tvekan. Till ledning för omdömet i sådant hänseende tjenar dels hvad förslagets 2 § innehåller derom att skadan skall »härflyta från utöfningen af arbetsgifvarens yrke», och dels hvad i andra stycket af 1 § omförmäles rörande vissa fall, som icke äro att hänföra under olycksfall i arbetet.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 41

Mot de sålunda affattade bestämmelserna synes emellertid afgörande betänklighet möta. I redaktionelt hänseende kan anmärkas det oegent­ liga deri att de negativa bestämmelserna meddelas före den positiva förklaringen af begreppet och utan sammanhang med denna. I den finska lagen, från hvilken ifrågavarande i § 1 upptagna bestämmelser äro hemtade, meddelas de utan någon positiv förklaring. Vidare och då det rimligen icke torde kunna antagas att en skadegörande tilldra­ gelse, som icke står i något som helst samband med arbetets beskaffen­ het eller de förhållanden, under hvilka det drifvits, skulle i fråga om ersättningsskyldighet kunna hänföras till olycksfall i arbetet, lärer den härom gifna bestämmelsen knappast kunna tilläggas annan betydelse än den, att hvarje samband i sådant hänseende, om än aldrig så aflägset eller medelbart,' är tillräckligt att grunda ersättningspligt. En sådan uppfattning synes emellertid stå i strid med anförda bestämmelse i 2 §, som fordrar att olycksfallet skall »härflyta» från yrkesutöfningen, och torde i sjelfva verket icke heller vara den af förslagets författare afsedda. Slutligen skulle vid saknaden af hvarje antydan i de uti 1 §:s andra stycke först omförmälda fallen — när arbetaren skadar sig sjelf eller skadan orsakas af tredje man -- om behöfligheten af ett samband mellan den skadegörande handlingen och yrkesfaran kunna dragas den uppenbarligen icke afsedda slutats att i dessa fall ersättningsskyldighet kunde — när de särskilt angifna förutsättningarne icke förelåge — inträda utan hvarje dylikt samband. Vid nu angifna förhållande synas ifrågavarande bestämmelser egnade, icke att lemna ledning för frågans bedömande, utan fast hellre att dervid åstadkomma förvirring. Derest det anses önskvärdt att i lagen upptaga något förtydligande af begreppet olycksfall i arbetet, synes detta höra ske sålunda att till denna paragraf uppflyttas anförda bestämmelse i 2 §, från hvilken bestämmelse då de här omförmälda fallen af skadegörelse genom arbetarens egen eller tredje mans åtgärd komme att framträda såsom undantag, samt att hvad detta stycke i öfrigt innehåller uteslutes. Hvad tredje stycket innehåller till förtydligande af begreppet arbe­ tare, eller att dermed förstås »enhvar, som med arbetes utförande tager omedelbar befattning, så ock arbetsförman», synes icke heller vara lyck­ ligt, då dels härigenom från skadeersättning uteslutas de af arbetare­ personalen, hvilka icke utföra arbete i egentlig mening — t. ex. bud och vakter — dels från de valda ordalagen skulle kunna härledas den uppfattning, att arbetare, som träffades af olycksfall under tid, då han icke utförde arbete, saknade rätt till ersättning för skadan. Derest stadgandet inskränkes till en föreskrift derom att under arbetare inne- Bih. till Kiksd. Prat. 1901, 1 Sami. 1 A/d. 31 Raft. 6

42 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

fattas äfven arbetsförman, torde dermed det praktiska behofvet vara tillgodosedt, och jag hemställer derföre att först omförmälda bestäm­ melse måtte utgå. Slutligen hemställes att, hänvisningen i l:a stycket till 3 §, såsom afseende endast en annan klass af arbetsgifvare, men icke särskilda arter af yrkesdrift, måtte utgå.»

2 §• Justitierådet Afzelius anförde: »Enligt förslaget skulle endast visst slag af jernvägs- och spårvägsdrift hänföras till de yrken, hvilka ersättningsskyldighet enligt den före­ slagna lagen ålåge, under det sådan drift i andra — och de ojemförligt tal­ rikaste — fall skulle fortfarande varaunderkastad ersättningsskyldighet enligt 1886 års lag. För den afvikelse, som härigenom skett från den till 1900 års riksdag framlagda proposition i ämnet, anföres i föredragande de­ partementschefens yttrande icke något skäl. Behjertansvärdt är utan tvif­ vel hvad Riksdagens särskilda utskott anfört derom att i de fall, der 1886 års lag är tillämplig, ersättning utgår efter grunder, som för den skadade äro förmånligare än de nu föreslagna, och att sålunda jernvägspersonalen, genom att inordnas under den nya lagen, skulle beröfvas förmåner, som den redan eger. I viss män är detta utan tvifvel riktigt, om än icke får för­ bises, att dels den nya lagen komme att tillerkänna personalen ersättning i många fall, der 1886 års lag icke tillägger den sådan, och dels, hvad sär­ skild! beträffar ersättningens belopp, den nya lagens bestämmelser härut­ innan utan tvifvel skulle i praxis föranleda en nedsättning af de enligt 1886 års lag utgående ersättningsbeloppen. Men i allt fall kan denna om­ ständighet icke rättfärdiga en dylik dubbelhet i behandlingen af full­ komligt likartade fall. Grunden för arbetsgifvarens ersättningsskyldighet är vid den ena arten af jernvägs- och spårvägsdrift alldeles densamma som vid den andra, välboren för dess inträdande och måttet för dess utgörande böra derföre också vara desamma. Och jernvägs- och spår­ vägsdrift skilja sig i förevarande afseende på intet sätt från de slag af yrkesdrift, som i öfrigt finnas i denna paragraf upptagna. Att rättsligen behandla dessa förhållanden olika är principieJt oriktigt och skulle utan tvifvel föranleda inycken, visserligen icke oberättigad missbelåtenhet och oro. Det skulle icke sällan komma att inträffa att af de i samma jernvägs tjenst, måhända å samma plats anstälde arbetarne den ene för en liden skada vore hänvisad att söka ersättning enligt förevarande lag, medan en annan för en alldeles likartad skada finge tillgodonjuta ersättning efter 1886 års lag; och mellan arbetare i jernvägs och i annan arbetsgifvares

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 43

tjenst skulle ännu oftare anledning- till dylik jemförelse yppas. Visser­ ligen skulle kunna sägas att den härvid mindre lyckligt lottade arbetaren icke hade anledning att beklaga sig, då han ju hittills alldeles saknat rätt till ersättning men nu skulle erhålla sådan, om än efter en mindre gynsam måttstock än den andre. Ett sådant betraktelsesätt må vid öfvergången till den nya ordningen ega en viss praktisk betydelse; sedan denna någon tid varit i verksamhet förlorar det uppenbarligen allt fäste. Der lagstiftaren erkänner arbetarens rätt till ersättning för olycksfall i arbetet, der måste enligt sakens natur rätten öfverallt vara densamma. På grund af hvad sålunda anförts hemställer jag att åt före­ varande lag må gifvas tillämpning å all jernvägs- och spårvägsdrift samt att, såsom följd häraf, med lagens trädande i kraft för deri afsedda fall 1886 års lag må upphöra att gälla; och torde i sammanhang härmed böra tillses huruvida icke bestämmelserna i sistsagda lag, så vidt angår ersättning för olycksfall i öfrigt, må kunna lämpas efter grunderna för den nu föreslagna lagen.» I detta anförande instämde högsta domstolens öfriga ledamöter. Rörande denna § yttrades vidare af Justitierådet Afzelius: »Gränserna för de arter af yrkesverksamhet, Invika genom den föreslagna lagen skulle blifva underkastade ersättningspligt, hafva icke kunnat med sådan bestämdhet uppdragas, att icke i många fall en arbetsgifvare kommer att stanna i tvekan huruvida af honom utöfvad j^rkesverksamhet faller under lagens bestämmelser eller icke. Det framstår vid sådant förhållande såsom ett praktiskt önskemål af högsta vigt, att utväg må kunna beredas arbetsgivaren att på förhand erhålla klarhet i sådant hänseende, så att han antingen må kunna täcka sin risk genom försäkring eller med trygghet underlåta sådant. Att åväga­ bringa en anordning i sådant syfte är med en på omedelbar ansvarspligt grundad lagstiftning utan tvifvel förenadt med synnerlig svårighet. Måhända kunde emellertid förtjena öfvervägas, huruvida icke, efter in­ rättande af en riksförsäkringsanstalt, det kunde uppdragas åt denna anstalt att på begäran af arbetsgivare låta verkställa undersökning i sådant hänseende och meddela utlåtande. Ett dylikt utlåtande kunde visserligen icke i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare ega afgörande betydelse, men det skidle alltid lemna en värdefull ledning. Justitierådet Cassel , med hvilken justitierådet Huss instämde: »Bland de näringar, å hvilka den föreslagna lagens bestämmelser skulle ega tillämpning, upptages här jemväl skogsafverkning. För den ändring, som härigenom egt rum i det till 1900 års riksdag aflåtna

44 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 39.

förslag i ämnet, anföres i föredragande departementschefens jAtrande icke något skäl. De betänkligheter, som under frågans behandling vid nästlidet års riksdag blifvit anförda mot upptagande af skogsafverkning bland de ersättningspligtiga näringarne, synas mig emellertid vara af den vigt, att jag för min del ej kan tillstyrka en dylik åtgärd utan hemställer, att förslaget i förevarande hänseende bringas i öfverens­ stämmelse med den till nästlidet års riksdag aflåtna nådiga proposition i ämnet.» Justitierådet Skärm: »För min del anser jag böra framhållas, att antagandet af före­ varande förslag med nödvändighet torde föranleda, att inom kort äfven andra yrken än de i denna § uppräknade måste inordnas bland dem, i hvilka ersättningsskyldighet för olycksfall i arbetet kommer att åläggas arbetsgifvaren. I förslaget undantages uttryckligen verksamhet, som idkas allenast såsom binäring till jordbruket, från ersättningspligtiga yrken. Att ett sådant undantag, äfven om det nu göres, icke länge kan bibehållas, synes mig temligen uppenbart. Åtskilliga till jord­ bruket och dess binäringar hörande arbeten äro i och för sig ganska farliga, och olycksfall deri ingalunda sällsynta (t. ex. arbeten vid trösk­ verk, i mergelgrafvar, vid trädfällning m. fl.). I samma mån som an­ vändningen af de för jordbruket och dess binäringar alltmer nödvändiga maskinerna tilltager, ökas också faran för olycksfall. En sådan orim­ lighet som att för enahanda olycksfall vid t. ex. trädfällning, upptagning af is eller torf, stenhuggning, murning, timring etc. arbetaren skall få stå sin skada sjelf när arbetet utförts såsom binäring till jordbruket, men deremot vara berättigad till ersättning om arbetet af arbets­ gifvaren utöfvats såsom sjelfständigt yrke, lärer ej länge kunna i lag­ stiftningen qvarstå.»

3 §■

Högsta domstolen erinrade att, derest 1 och 2 §§ omredigerades på sätt förut hemstälts, borde slutorden i denna § äfven undergå jemkning.

4 §• Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande: »Enligt det med l:o betecknade stycket skall sjukhjelp upphöra att utgå, då olycksfallet »visat sig» medföra för framtiden bestående för­ lust eller minskning af arbetsförmågan. Detta stadgande skulle kunna föranleda den, antagligen icke afsedda, tolkning, att sjukhjelpen skall

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 45

upphöra så snart det blifvit klart, att bestående invaliditet kommer att följa af olycksfallet, äfven om det akuta sjukdomstillstånd, som af olycksfallet vållats, då ännu fortfar. Särskildt när den bestående in­ validiteten innebär allenast en ringa nedsättning af arbetsförmågan, skulle den skadade blifva lidande i följd af en sådan tolkning. Det torde derföre böra tydligare uttryckas, att öfvergången från sjukhjelp till lifränta skall ske, när det egentliga sjukdomsstadiet upphört och varaktig invaliditet inträda» Justitierådet. Afzelius, med hvilken justitieråden Cassel och Skärm förenade sig, anförde: »Bestämmelsen att ersättning enligt 3 mom. utgår endast när inom en tid af ett år olycksfallet medfört döden, synes mig påtagligen obillig särskildt för det visserligen icke alldeles ovanliga fall att olyckan genast eller inom ett år föranledt sjukdom, hvilken fortvarar till årets slut men först efter dess utgång ändas med döden. Derest, utöfver den i 13 § stadgade allmänna preskriptionstid för ersättningstalan, någon särskild begränsning af rätten till dödsfallsersätt ning anses vara af behof påkallad, hemställer jag derföre att tiden, inom hvilken olycks­ fallet skall hafva medfört döden, må utsträckas till 2 år.-» Justitieråden Huss, Thollander och Westring förenade sig om föl­ jande yttrande: »Den föreslagna bestämmelsen, att dödsfall föranleder ersättning endast om det inträffat inom ett år efter olycksfallet, torde lätteligen kunna medföra obilliga resultat. Ifrågavarande tid synes icke böra vara kortare än den preskriptionstid, som i lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift är stadgad, d. v. s. två år.»

7 §•

Justitieråden Afzelius och Cassel anmärkte att §:ns affattning lemnade rum för tvekan, huruvida, i händelse en lifräntepost utbetalades före förfallodagen men rätten till lifränta före sagda dag upphörde, äterbetalningsskyldighet skulle ega rum för det icke intjenade beloppet.

9 §• Justitieråden Skärm , Huss, Afzelius , Westring och Cassel förenade sig om följande yttrande: »Enligt 6 kap. 4 § strafflagen äro maka och barn efter den, som blifvit af annan dödad, icke berättigade till skadestånd af den brottslige,

46 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

med mindre de efterlefvande genom dödsfallet komma att sakna nödigt underhåll. Med första stycket af förevarande § lärer afses, bland annat, att så modifiera denna regel, att vid bedömande af frågan om den brottsliges ersättningsskyldighet hänsyn icke skall tagas till den om­ ständigheten att de efterlefvande erhålla ersättning enligt förevarande lag. Detta synes emellertid böra tydligare uttryckas. Stadgandet i 2:dra stycket synes afse att tillerkänna arbetsgifvaren rätt att i arbetarens ställe af tredje man, som vållat skada, uttaga det arbetaren tillkommande skadestånd, visserligen endast i den mån det motsvaras af den ersättning, som arbetaren enligt förevarande lag har att utfå af arbetsgifvaren, men utan hänsyn dertill huruvida sådan er­ sättning ännu kommit arbetaren till godo. Härvid synes kunna anmärkas att, när arbetsgifvaren i den ersättningsberättigades ställe får uppbära belopp, som arbetsgifvaren först efter hand har att sjelf utgifva, den till ersättningen berättigade bör eg a påfordra att honom beredes säkerhet för att sådant belopp också i behörig ordning kommer honom till godo, så att han icke i sådant afseende är hänvisad allenast till arbetsgifvarens måhända ovissa be­ talningsförmåga.» Justitierådet Thollander var beträffande §:ns första stycke ense med högsta domstolens öfriga ledamöter samt yttrade vidare: »Då arbetsgifvares rätt att i ersättningstagares ställe uttaga skade­ stånd af tredje man icke synes mig kunna inträda förr än arbetsgifvaren utbetalt ersättning till ersättningstagaren, hemställes, att sista ordet i 2:dra stycket måtte utbytas mot »utgått».

10 §.

Justitierådet Westring yttrade: »För att arbetsgifvaren skall kunna genom försäkring befria sig från de honom enligt förevarande lag åliggande förpligtelser i förhållande till arbetarne, bör uppenbarligen försäkringsaftalet vara af det innehåll, att arbetaren gent emot försäkringsanstalten erhåller en omedelbar rätt till utfående af den er­ sättning, som försäkringen omfattar. Detta torde jemväl vara afsedt men är ej tydligen uttryckt. Vidare bör såsom vilkor för att arbetsgifvaren skall genom för­ säkring blifva befriad från sin ansvarighet gälla, att försäkringsaftalet icke innehåller strängare bestämmelser angående arbetarens rätt till försäkringsbeloppets utfående, än som i förevarande lag äro stadgade

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 39. 47

angående arbetarens rätt att af arbetsgifvaren erhålla här föreskrifven ersättning. Icke heller härutinnan är förevarande stadgande fullt tydligt. I allmänhet torde väl för rättsförhållandet emellan försäkringsanstalten och arbetaren böra gälla samma regler, som i lagen äro stadgade beträffande förhållandet emellan arbetsgifvaren och arbetaren. Detta kan till stor del vinnas genom en hänvisning i försäkringsaftalet till reglerna i denna lag, så att försäkringsanstalten förbinder sig att »öfvertaga arbetsgifvarens i denna lag stadgade ersättningsskyldighet», såsom det hette i 9 § af det för 1900 års Riksdag i ämnet framlagda förslag. Detta är dock icke tillräckligt att fullt likställa förhållandena. Genom aftal kunna nemligen icke sådana regler konstitueras som de, hvilka återfinnas i 14 och 16 §§ angående laga domstol i tvister om ersättning samt om rättegång i sådana tvister, i 20 § angående förbud mot öfverlåtelse eller utmätning af rätt till ersättning och i 21 § om ogiltighet i visst fall af annat än skriftligt aftal rörande den ersättning, som i anledning af timad olycka skall utgå. Det torde derföre vara nödvändigt att ett stadgande meddelas derom att dessa regler skola ega tillämpning jemväl i afseende å ersättning, som på grund af försäkringsaftal skall utgå från riksförsäkringsanstalten. Derest, i öfverensstämmelse med hvad nu blifvit förordadt, den i 13 § upptagna bestämmelsen angående den tid, inom hvilken arbetaren skall göra sitt anspråk på ersättning emot arbetsgifvaren gällande, skall komma att ega tillämpning jemväl å arbetarens rätt emot försäkrings­ anstalten, synes det, till förekommande deraf att arbetaren förlorar sin rätt, vara nödvändigt att sörja för att han på tillförlitligt sätt erhåller kännedom om att försäkring är för hans räkning tagen. Hvad angår affattningen af andra punkten af första stycket kan anmärkas, att uttrycket »söka sitt åter» är oegentligt, enär stadgandet i 9 §, hvilket med hänvisningen afses, medgifver rätt till uttagande af skadestånd hos tredje man, utan afseende derå huruvida arbetaren ännu erhållit den honom tillkommande ersättning. Skulle detta stadgande modifieras, på sätt vid 9 § blifvit föreslaget, behöfver en sådan modi­ fikation naturligtvis ej gälla i afseende å försäkringsanstaltens rätt att uttaga skadestånd af tredje man.» Justitierådet ThollancLer instämde i hvad justitierådet Westring yttrat derom att, till förekommande af rättsförlust för arbetaren genom pre­ skription, föreskrift bör lemnas om skyldighet för arbetsgifvaren att underrätta arbetaren derom, att försäkring enligt denna § är för hans räkning tagen.

48 Kongl. Maj:ts JVåd. Proposition N:o 39.

I afseende å uttrycket »söka sitt åter» instämde justitierådet i an­ märkningen deremot, för så vidt 9 § andra stycket skulle bibehålla sin föreslagna affattning. Justitierådet Afzelius , med hvilken justitieråden Skärm , Huss och Cassel instämde, anförde: , »Enligt sakens natur är den försäkring, arbetsgifvaren tager i riksförsäkringsanstalten, närmast att likställa med en återförsäkring, och en dylik transaktion skulle derföre icke i och för sig sätta anstalten och den försäkrade arbetaren i omedelbart rättsförhållande till hvarandra. Då emellertid förslaget genom stadgandet i första punkten af första stycket tillägger försäkringen den verkan, att derigenom, så långt för­ säkringen räcker, arbetsgifvaren befrias från den honom enligt lagen åliggande ersättningsskyldighet, lärer eu sådan anordning icke kunna godkännas under annan förutsättning än att härtill fogas föreskrifter, hvarigenom den ersättningsberättigade sättes i tillfälle att mot anstalten iakttaga sin rätt och sålunda undgå de påföljder, hvilka, särskild! med hänsyn till innehållet af 13 §, eljest kunde oförskyldt drabba honom. Beträffande uttrycket »söka sitt åter» i andra punkten är jag ense med justitierådet Westring. I fråga om andra stycket erinras om anmärkningen vid första punkten af första stycket.» 13 §.

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Huss och Thollander instämde, anförde: »Det torde böra tydligare uttryckas hvad antagligen är afsedt, eller att preskriptionen ej afbrytes genom enskildt kraf, utan att dertill erfordras antingen delgifvande af stämning eller, för den händelse parterna förut träffat aftal om uppkommande tvisters hänskjutande till skiljemän, påkallande af skiljeaftalets tillämpning i öfverensstämmelse med stadgandet i 5 § af lagen om skiljemän.» Justitieråden Skärm, Afzelius och Cassel anmärkte dels att, då det icke torde vara afsedt att träffadt aftal om ersättning skulle utesluta tillämpning af här gifna preskriptionsbestämmelse med mindre aftalet träffats efter olycksfallet eller dödsfallet, affattningen borde derefter rättas, dels ock att, då bestämmelsen om tid för anhängiggörande af ersättningskraf afsåge jemväl det fall att tvist om ersättning skall, jemlikt på förhand ingånget skiljeaftal, afgöras af skiljemän, det syntes böra angifvas hvilken åtgärd i sådant fall erfordrades för att frågan finge anses vara behörigen anbängiggjord.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 4<J

14 §.

Justitierådet Afzelius, med hvilken justitieråden Skärm, Huss och Cassel förenade sig, yttrade: »Då, beträffande första stycket af denna §, dermed endast torde åsyftas att bestämma hvilken domstol, som skall utgöra laga forum för tvistens upptagande, synes det vara oegentligt att såsom vilkor för be­ stämmelsens tillämpning uppställa, att skilj eaf tal ej slutits mellan parterna. De i denna § i öfrigt gifna bestämmelser innefatta väsentliga afvikelser från eljest gällande rätt. Hvad först angår bestämmelsen att i händelse af uppenbar tredska domstol eger ålägga arbetsgif varen viss förskottsbetalning, så är detta en afvikelse, hvilken enligt min uppfatt­ ning är påkallad af fullt berättigade hänsyn och hvars behörighet för nu ifrågavarande lagstiftningsområde icke uteslutes deraf att en likartad anordning måhända skulle kunna med fördel tillämpas äfven i afseende å andra; någon anledning befara att den domstolarne sålunda inrymda rätt skulle af dem i oträngdt mål utöfvas lärer icke kunna anses före­ ligga. Icke heller synes mig föreskriften om dylik förskottsbetalning vid tvist om beloppet möta betänklighet såvida denna föreskrift inskränkes till att, afse ostridigt belopp eller belopp, som den betalningsskyidige ohemult bestrider att utgifva. Deremot innefattas i bestäm­ melsen derom att slutligt utslag, hvarigenom betalningsskyldighet ålagts, alltid skall gå i verkställighet såsom laga kraft egande dom, en afvikelse, som efter min mening icke kan från rättslig synpunkt försvaras. De fall torde ej blifva alltför sällsynta, då frågan huruvida ersättnings­ skyldighet eger rum eller icke, och med hvilket belopp ersättningen rätteligen bör utgå, kan på goda grunder anses tvifvelaktig, och då alltså arbetsgifvarens vägran att betala alldeles icke kan hänföras till tredska. Att i dylika fall meddela obetingad verkställighet å ett under­ rätts utslag, som måhända någon tid derefter af öfverrätten upphäfves eller ändras, saknar rättsligt fog och torde i flertalet fall vara det­ samma som att faktiskt göra ändringssökandet onyttigt. Att den andra parten i allmänhet har svårt att umbära de medel, tvisten gäller, inne­ fattar uppenbarligen icke giltigt skäl att inkräkta på arbetsgifvarens rätt och på hans bekostnad tillgodose behofvet. Der förhållandet är sådant, måste derföre, efter min uppfattning, allmänna lagens före­ skrifter om verkställighet å dom upprätthållas. Deremot synes, af all­ deles samma skäl som gälla i fråga om förskottsbetalning, i de fall, der saken icke är tvifvelaktig och der ändringssökandet alltså framträ-

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 1 Sand. 1 Afd. 31 lläft. 1

50 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

der såsom ett försök att uppehålla saken, verkställighet kunna omedel­ bart medgifvas. Att afgöra härom skulle äfven i dessa fall ankomma på domstolen, sona i sammanhang med domen skulle hafva att meddela yttrande om eller i hvad mån denna finge oberoende af klagan bringas till verkställighet. Jag hemställer alltså att föreskrifterna i tredje och fjerde styckena måtte i nu angifna syfte omarbetas.)) . Justitierådet . Westring instämde i fråga om första stycket med justitierådet Afzelius samt yttrade vidare: »För det fall att svaranden icke kan sägas utan fog uppehålla saken, synes det ej förefinnas tillräcklig grund att ålägga svaranden förplig­ telse att förskottsvis utgifva högre belopp än det af honom medgifna. Jag hemställer alltså, att stadgandet i tredje stycket i öfverensstäm­ melse härmed jemkas.» Justitierådet Thollander , som i fråga om första styckets affattning jemväl var ense med justitierådet Afzelius, anförde derjemte: »Beträffande de föreslagna bestämmelserna om förskottsbetalning anser jag mig böra, hufvudsakligen på de af särskilda utskottet vid 1900 ars riksdag anförda skäl, afstycka förslaget i denna del, likasom jag, på af justitierådet Afzelius andragna grunder, icke kan tillstyrka för­ slaget om verkställighet af icke laga kraft egande utslag i dessa mål.»

15 §• Justitierådet Thollander yttrade: »Det synes mig böra tydligt utsägas, att ett enligt denna § inhemtadt utlåtande från riksförsäkringsanstalten icke innefattar ett af­ görande af den uppkomna tvistefrågan utan endast har betydelse såsom ett sakkunnigutlåtande.» 16 §.

Högsta domstolen hemstälde att, da affattningen åt första punkten lemnade rum för tvekan, huruvida för rätt till jemkning erfordrades att den skadades tillstånd undergått förändring eller huruvida derför vore tillräckligt att de upplysningar, hvilka varit bestämmande för beslutet eller aftalet angående ersättningen, förelåge i förändradt skick, orda­ lagen måtte, till meningens förtydligande, jemkas.

18 §.

Justitierådet Cassel yttrade: »Derigenom att bestämmelserna om de olika fall, i hvilka lifränte-

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 39. 51 tagare kan påfordra ställande af säkerhet eller uttagande af lifräntans kapitalvärde, sammanförts i en paragraf, hafva dessa bestämmelser blifvit synnerligen invecklade och svårfattliga. Såsom en särskild oegentlighet må anmärkas, att, när ansökning om föreläggande att ställa säkerhet grundar sig på arbetsgifvarens försummelse att betala förfallen lifränta, föreläggandet förklaras vara »utan verkan», om arbetsgifvaren på visst sätt godtgör försummelsen. Snarare torde för dylikt fall böra föreskrifvas, att föreläggandet skall vara vilkorligt.» I detta yttrande instämde Högsta domstolens öfriga ledamöter. Justitierådet Thollander utlät sig: »Derest, för uppnående af målet med ifrågavarande lagstiftning, undantagsbestämmelser sådana som de här föreslagna verkligen äro nödiga, synes det mig dock, att användningen deraf bör inskränkas till de fall, då verklig fara för lifräntetagaren att utfå sin rätt före­ finnes. Men att sådan fara nödvändigt föreligger under alla de i §:n gifna förutsättningar, kan knappast påstås. Det borde derför enligt min åsigt åt öfverexekutor inrymmas pröfningsrätt, huruvida i hvarje fall sådan fara föreligger. Hänvisningen till 48 § utsökningslagen kan möjligen blifva vilse­ ledande, då nu föreslagna stadganden innebära en afvikelse från och en skärpning af de i nämnda § om borgen gifna föreskrifter.» Högsta domstolen erinrade slutligen, att ordalydelsen af sista punkten i sista stycket syntes kunna föranleda den, helt visst ej afsedda, tolk­ ning, att, då den lifränta, som skulle erhållas, understiger der angifvet belopp, kapitalvärdet icke skulle af öfverexekutor uttagas.

21 §.

Justitierådet Thollander yttrade: »Det synes mig i hög grad tvifvelaktigt, om den här föreslagna inskränkningen i aftalsfriheten är nödvändig till skyddande af arbetarnes rätt. Skälen till denna inskränkning skulle ju vara, å ena sidan, arbe­ tarnes i viss grad ofria ställning i förhållande till den ekonomiskt starkare arbetsgifvaren och, å andra sidan, denne sistnämndes befarade benägenhet att undandraga sig sina förpligtelser i ifrågavarande hän­ seende. Men erfarenheten ådagalägger icke, att arbetarne i våra dagar sakna förmåga att tillvarataga sina intressen, och arbetsgifvarne hafva ju i många fall gått lagstiftningen i förväg genom vidtagande af åt­ gärder till beredande af ersättning åt arbetarne för skada af ifråga­ varande slag.

52 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

I redaktionelt hänseende kan anmärkas, att, då i senare delen af andra stycket begagnas uttrycket »vare det (aftal) ej gällande», man skulle kunna, emot hvad sannolikt är meningen, tillägga detta uttryck vidsträcktare innebörd än det förut i samma stycke förekommande: »vare det aftal mot er sättning stag ar en utan verkan.» Justitierådet Afzelius ansåg denna § böra omredigeras så att deraf klart framginge att det i första stycket omförmälda underställande kunde ifrågakomma endast när arbetsgifvaren ville på förhand träffa aftal med sina arbetare om ersättning vid blifvande olycksfall.

23 och 24 §§.

Justitierådet Afzelius anförde: »Enligt hvad föredragande departementschefens yttrande synes gifva vid handen, afser förslaget att försäkring i riksförsäkringsanstalten al­ drig må för denna medföra ansvarighet utöfver beloppet af de i lag­ stadgade ersättningarne. För uppnående af detta syfte innefattar 24 § förbehåll derom att arbetare må sjelf taga försäkring i anstalten endast i den mån lian icke redan förut är af arbetsgifvaren der försäkrad. Huruvida motsvarande förbehåll gäller mot arbetsgivare, som vill för­ säkra sin arbetare, är icke i förslaget uttaladt, men af den angifna grundsatsen synes med nödvändighet följa att arbetsgifvaren skulle vara utestängd från rätten att försäkra, så vidt af arbetaren tagen försäkringvore gällande. För de yrken, der ersättningspligt för arbetsgifvaren icke eger rum, vore icke något att häremot anmärka, då arbetsgifvaren utan olägenhet kunde underlåta försäkring. Men i de yrken, der er­ sättningspligt åligger arbetsgifvaren, skulle en arbetare, som sjelf för­ säkrat sig, innan han inträdde i arbetsgivarens tjenst, derigenom bereda sig förmånen af dubbel ersättning — dels den lagstadgade af arbets­ gifvaren, dels från riksförsäkringsanstalten — under det arbetsgifvaren vore utestängd från möjligheten att genom försäkring i anstalten täcka sin risk. Mot arbetsgifvaren innefattar detta uppenbarligen en obillig­ het; men äfven från arbetarnes synpunkt skulle det för visso framträda såsom en omotiverad olikhet att, der arbetsgifvaren sjelf bure sin risk, arbetaren kunde — visserligen endast genom eget tillskott — medelst försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig dubbelt högre ersätt­ ning än som tillkomme honom när arbetsgifvaren der tagit försäkring. Härtill kommer att med förslagets utgångspunkt fall af s. k. dubbel­ försäkring icke skulle blifva sällsynta och härigenom skulle gifvas an­ ledning till konflikter, för hvilkas lösning förslaget icke lemnar någon

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 53

ledning. Väl skulle nu antydda olägenheter förekommas derigenom att försäkring hos riksförsäkringsanstalten kompletterades med eller er­ sattes af försäkring i enskilda anstalter. Men att hänvisa till sådana är icke nog, om det får erkännas vara för den nya lagstiftningens gynsamma verkan af högsta vigt att försäkring i riksanstalten befordras och att allt, som försvårar densamma, aflägsnas. Genom någon förändring af vilkoren för försäkring i riksanstalten synes saken kunna ordnas på tillfredsställande sätt. Jag hemställer i sådant syfte att förslaget måtte i nu ifrågavarande afseende så ändras, att försäkring i anstalten må kunna omfatta dubbla beloppet af den lagstadgade ersättningen, men arbetsgifvare likasom arbetare hvar för sig icke eg a försäkra till högre belopp än som motsvarar samma ersättning.» Justitierådet Cassel instämde i det af justitierådet Afzelius afgifna yttrande och tilläde vidare: »Anser man sig emellertid böra vidhålla den ståndpunkt förslaget intager eller att försäkring i riksförsäkringsanstalten icke i någon hän­ delse må omfatta högre belopp än det, hvartill i lag stadgad olycksfallsersättning uppgår, synes det mig kunna ifrågasättas, huruvida det verkligen må vara behöfligt eller lämpligt att medgifva arbetare i andra än de af den nya lagstiftningen icke berörda yrken försäkringsrätt i anstalten. I de yrken, der ersättningspligt enligt den nya lagen skulle ega rum, är ju arbetaren under hvarje förhållande berättigad till i lagen stadgad ersättning, vare sig omedelbart af arbetsgifvaren eller, der denne enligt 10 § täckt sin risk, af riksförsäkringsanstalten, och något ound­ gängligt behof för arbetare inom dessa yrken af försäkringsrätt i riks­ anstalten torde derför ej förefinnas. Man skulle ock, genom att sålunda begränsa arbetarnes rätt att taga försäkring i riksförsäkringsanstalten, i vida större omfattning än eljest vore möjligt undgå fall, då s. k. dubbelförsäkring komme att inträffa, och de svårigheter, som uppenbar­ ligen deraf blefve följden. För min del anser jag således, att 24 § under ofvan angifna förutsättning bör inskränkas till att afse endast sådan verksamhet, som afses i 23 §. Sker detta, synas dessa båda §§ lämpligen kunna till en § sammanföras, dervid åt det i 24 § uttryckta förbehåll om att försäkrad risk ej må ännu en gång försäkras kunde gifvas en omfattning, som gjorde det tillämpligt jemväl å de i 23 § afsedda fäll. Men äfven om arbetarnes rätt till försäkring i riksan­ stalten inskränkes på sätt jag nu ifrågasatt, lära, såsom redan blifvit antydt, fall af s. k. dubbelförsäkring icke kunna helt och hållet und­ vikas, och det synes derför vara nödvändigt att i lagen upptaga be­

54 Kong],. May.ts Nåd. Proposition No 39.

stämmelser, som lemna åtminstone någon ledning vid bedömandet af dervid uppkommande svårigheter. I 23 § föreskrifves, att när försäkring, som i samma § afses, egt rum, hvad i den nya lagen finnes stadgadt skall hafva »motsvarande tillämpning», men någon dylik bestämmelse har af skäl, som i föredra­ gande departementschefens yttrande återfinnas, ej kunnat införas i 24 §. Det är derför icke med den föreslagna lydelsen af 24 § klart, huruvida, när arbetaren sjelf försäkrat sig, riksförsäkringsanstalten skall åtnjuta enahanda rätt, som, i händelse försäkringen tagits af arbetsgifvaren, enligt 10 och 23 §§ tillkommer anstalten. Om, såsom af praktiska skäl synes påkalladt, försäkringsanstalten i båda fallen bör vara lika stäld, synes detta böra i lagen tydligt utmärkas. Och bibe­ hålies rätten för arbetare i de yrken, der ersättningspligt eger rum, att i anstalten taga försäkring, lärer derjemte, i händelse anstalten skall vid ersättningens utbetalande inträda i den skadades å den nya lagen grundade rätt mot arbetsgifvaren, erfordras uttrycklig föreskrift härom.»

II. Förslag till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelshalken.

Högsta domstolen lemnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39. ' 55

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 februari 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von O tter , Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena L agerheim , Statsråden: W ikblad , A nnerstedt , herr von K rusenstjerna , grefve W achtmeister , C laéson , D yrssen , C rusebjörn , O delberg , H usberg , Justitieråden: H erslow , W estring .

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet an­ mälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i under­ dånighet:

56 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden för den 17 sistlidne oktober inhemtade utlåtande öfver de vid samma protokoll fogade förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken. Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anförde föredragande departementschefen i underdånighet: »Med anledning af hvad inom högsta domstolen anmärkts vid för­ slaget till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, har detta lagförslag blifvit i vissa delar jemkadt. Sålunda har ur andra stycket af 1 § blifvit utesluten bestämmelsen derom, att såsom skada till följd af olycksfall i arbete ej skall anses skada uppkommen genom tilldragelse, som icke står i samband med det utförda arbetets beskaffenhet eller med de förhållanden, under hvilka det drifvits. I sammanhang härmed har åt den återstående delen af samma stycke gifvits en i någon mån förändrad lydelse, som tydligare utmärker, att, äfven när olycksfall i arbetet föreligger, ersättning icke enligt före­ varande lag utgår för skada, som den skadade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet sjelf ådragit sig, eller som uppsåtligen förorsakats af tredje man, der denne icke haft ledning af eller uppsigt öfver arbetet. Efter dessa jemkningar har det icke ansetts behöfligt att, såsom högsta domstolen under viss förutsättning ifrågasatt, till 1 § uppflytta den i 2 och 3 §§ upptagna föreskriften, att en arbetsgifvares ersättningsskyldig­ het omfattar skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen af den verksamhet, på grund af hvars idkande arbetsgifvaren är ersättningsskyldig. Nämnda föreskrift har också, såsom af sammanhanget framgår, egentligen till syfte, icke att närmare bestämma, hvad med olycksfall i arbetet skall förstås, utan att stadga, för hvilka olycksfall i arbetet en viss arbetsgifvare är ansvarig. — Vidare har tredje stycket af 1 § jemkats i öfverensstämmelse med högsta domstolens hemställan. Deremot har det jemväl förordade uteslutandet ur första stycket af hän­ visningen till 3 § synts lätteligen kunna föranleda missförstånd, då i nämnda § icke, såsom i 2 §, är fråga om yrkesidkare. På sätt i anförandet till statsrådsprotokollet för den 17 sist­ lidne oktober antyddes, var det i anledning af de inom Riksdagen framstälda önskningar, som den jernvägs- eller spårvägsdrift, hvilken enligt 1886 års lag medför ersättningsskyldighet, blifvit lemnad utanför den föreslagna lagens tillämpningsområde. Emot den sålunda föreslagna afvikelsen från den till 1900 års Riksdag aflåtna nådiga propositionen har högsta domstolen anmärkt hufvudsakligen, att, då grunden för

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 57

arbetsgivares ersättningsskyldighet vid den ena arten af jernvägs- och spårvägsdrift vore alldeles densamma som vid den andra och vid industriel yrken i allmänhet, vilkoren och måttet för ersättnings ut­ görande också borde vara öfverensstämmande, och att en olika be­ handling af dessa förhållanden helt säkert skulle föranleda missbelåten­ het och oro. Högsta domstolen har emellertid tillika vitsordat det behjertansvärda deri, att jernvägspersonalen genom att inordnas under den nya lagen skulle beröfvas förmåner, som den redan eger. Vid det förhållande, att sist antydda praktiska synpunkt inom Riksdagen tillmätts afgörande vigt, torde det icke finnas tillräcklig anledning att i den af högsta domstolen förordade riktningen förändra det senast remitterade förslaget. Äfven om jernvägspersonalen bibehålies vid sin nuvarande rätt till ersättning, kommer i allt fall efter den nya lagens ge­ nomförande olikheten mellan nämnda personal och öfriga arbetare att vara mindre än för närvarande, då dessa senare sakna rätt till ersättning. Beträffande den jernvägs- eller spårvägstrafik, som icke afses i 1886 års lag, har, sedan förslaget remitterades till högsta domstolen, frågan kommit i ett väsentligen förändradt läge. I det förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, hvilket genom Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 7 sistlidne december remitterats till utlåtande af vissa tekniska myndigheter, har det nemligen funnits nödigt att upptaga särskilda stadganden om skyldighet att utgifva ersätt­ ning, när någon i följd af elektrisk anläggnings drift ljutit döden eller lidit kroppsskada; dessa stadganden, hvilka ganska nära ansluta sig till de i 1886 års lag gifna, kunna i män af behof vidare utvecklas. På grund häraf och då sistberörda lagförslag torde hinna slutligen be­ handlas innan den nu ifrågavarande lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete skulle träda i kraft, torde det vara lämp­ ligast att låta jernvägs- och spårvägsdrift helt och hållet utgå från förteckningen å de yrken, hvilkas idkande enligt denna lag skall med­ föra ersättningsskyldighet. Derigenom undanrödjes äfven för de med hvarandra mest likartade förhållandena den af högsta domstolen an­ märkta olikheten i rättslig behandling. En ledamot i högsta domstolen har på anförda skäl ifrågasatt, att åt riksförsäkringsanstalten måtte uppdragas att, på begäran af arbets­ givare, låta verkställa undersökning och meddela utlåtande, huruvida en af arbetsgivaren utöfvad verksamhet hiller under lagens bestämmel­ ser eller icke. Huru önskvärdt det än måste anses vara, att åt arbets­ givare kunde beredas utväg att i tvivelaktiga fall på förhand erhålla klarhet i nämnda hänseende, synes dock den ifrågasatta åtgärden icke Bih. till Rtksd. Prot. 1901 . 1 Sami. 1 Afd. 31 lläft. 8

58 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

kunna tillstyrkas. Otnförmälde ledamot af högsta domstolen har sjelf fram­ hållit, att riksförsäkringsanstaltens utlåtande icke i förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare skulle kunna ega afgörande betydelse. Det vore också fara värdt, att ett dylikt utlåtande ofta nog blefve missvisande, då detsamma naturligen måste i väsentlig grad grunda sig på arbetsgifvarens uppgifter och då de förhållanden, till hvilka tagits hänsyn, lätteligen kunna undergå förändring. Erinras må, att i de fall, som afses i 15 §, det icke ankommer allenast på ena parten att begära riks­ försäkringsanstaltens utlåtande, »huruvida det arbete, hvari den skadade var stadd, är sådant som i denna lag afses», och att detta utlåtande alltid afser förhållandena vid en viss tidpunkt. Slutligen skulle, om en arbetsgifvare, som enligt inhemtadt utlåtande icke är ersättningsp ligt. i g, i förlitande derpå underlåtit att taga försäkring, men sedermera dömes att utgifva ersättning, häraf möjligen kunna framkallas anspråk, att riksförsäkringsanstalten eller staten borde hålla honom skadeslös. Hvad högsta domstolen vid 4 § erinrat har föranledt, dels att i de med l:o och 2:o betecknade styckena uttrycket »visat sig medföra» ut­ bytts emot »medfört», dels att till två år förlängts den tid, hvarinom olycksfall skall hafva medfört döden, för att begrafningshjelp eller lif­ ränta till efterlefvande skall utgå. Vid andra stycket af 9 § har af högsta domstolens fleste ledamöter yrkats, att, när arbetsgifvaren i den ersättningsberättigades ställe upp­ burit belopp, som arbetsgifvaren först efter hand hade att sjelf utgifva, den till ersättning berättigade borde ega påfordra ställande af säkerhet derför, att sådant belopp också i behörig ordning kommer honom till godo; en ledamot har gått längre och hemstält, att arbetsgifvaren först sedan han utbetalt ersättning till ersättningstagaren borde få uttaga motsvarande skadestånd. Med anledning häraf har genom jemkningar i 9 och 10 §§ arbetsgifvarens rätt att i ersättningstagarens ställe hos tredje man uttaga skadestånd så till vida inskränkts, att för sådan rätt förutsättes, att arbetsgifvaren antingen redan erlagt motsvarande ersättning eller genom inköp af lifränta i riksförsäkringsanstalten beredt ersätt­ ningstagaren trygghet för sådan ersättnings utbekommande. Genom inskjutande i 10 § af ett nytt första stycke har förtydligats, att riksförsäkringsanstalten till följd af försäkring eller lifränteköp, som i samma § afses, är omedelbart förpligtad gent emot ersättningstagaren och att sålunda bestämmelserna i efterföljande paragrafer, för så vidt de ej uttryckligen inskränka sig till att gälla blott i fråga om arbetsgifvare, ega tillämpning jemväl med afseende på förhållandet mellan ersättnings­ tagaren och riksförsäkringsanstalten. Till förekommande deraf, att en

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 59

ersättningsberättigad, som först mot slutet af den stadgade preskrip­ tionstiden söker arbetsgifvaren och som af honom, på grund af tagen för­ säkring, hänvisas till riksförsäkringsanstalten, oförskyldt förlorar sin talan emot denna, har lämpligaste utvägen funnits vara den, att, genom jemk­ ning i 13 §, för talan emot riksförsäkringsanstalten stadgats en något längre preskriptionstid än den i förhållandet till arbetsgifvaren gällande. Bestämmelserna i 14 § om förskottsbetalning och om verkställighet af slutligt utslag hafva modifierats i nära öfverensstämmelse med de inom högsta domstolen uttalade åsigter, hvarjemte första stycket af samma § hlifvit i redaktionelt hänseende jemkad. — Genom utbyte af ordet »inträder» mot »yppas» har den anmärkta otydligheten i 16 § afhjelpts. Medelst jemkning af 24 § har, i öfverensstämmelse med ett inom högsta domstolen framstäldt yrkande, arbetares rätt att taga försäkring i riksförsäkringsanstalten gjorts oberoende deraf, om arbetsgifvaren för­ säkrat honom i nämnda anstalt eller icke. Tillika har det ansetts böra i sjelfva lagen förbehållas, att rätt till ersättning på grund af en af arbetaren sjelf tagen försäkring icke må öfverlåtas eller i mät tagas.» Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst det jernkade förslaget till lag angående ersättning för skada till följd af olycks­ fall i arbete, hemstälde han i underdånighet, att nämnda förslag samt förut omförmälda förslag till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken, hvilket senare lagförslag af högsta domstolen lemnats utan anmärkning, måtte, jemlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas. Statsrådet herr von Krusenstjerna instämde med föredragande depar­ tementschefen och yttrade vidare: »Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, har frågan om an­ ordningen af riksförsäkringsanstaltens verksamhet och om förvaltnings­ kostnaderna gjorts till föremål för särskild utredning genom tillkallade sakkunniga personer, nemligen landshöfdingen friherre G. O. R. Lagerbring, försäkringsinspektören professoren A. Lindstedt och byråchefen i generalpoststyrelsen G. F. Sandberg. Dessa sakkunnige hafva, till fullgörande af sitt uppdrag, den 8 sistlidne januari aflemnat betänkande i ämnet, hvarefter styrelsen för postsparbanken den 29 samma månad inkommit med infordradt underdånigt utlåtande deröfver. Då den föreslagna lagen om olycksfallsersättning är afsedd att tråda i kraft först med ingången af år 1903, torde lämpligen kunna tills vidare anstå med framläggande af detalj eradt förslag till ordnande af hithörande förhållanden. Jag anhåller emellertid att redan nu få,

60 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

med ledning af de sakkunniges betänkande och postsparbanksstyrelsens deröfver afgifna utlåtande, redogöra för de hufvudgrunder, som synas mig böra komma till användning, äfvensom för de kostnader, hvilka den tilltänkta anordningen lärer komma att medföra. Enligt lagförslaget har riksförsäkringsanstalten i främsta rummet till uppgift att åt de arbetsgifvare, hvilka äro underkastade ersättningspligt, meddela försäkring mot olycksfall, som drabba deras arbetare i arbetet. Försäkringsrörelsens omfattning utvidgas emellertid deri­ genom, att jemväl andra arbetsgifvare få på motsvarande sätt försäkra sina arbetare, och att arbetare kunna sjelfva taga försäkring. Då för­ säkringen i alla dessa fall är frivillig, kan man i fråga om mängden af de försäkringar, som komma att tagas i riksförsäkringsanstalten, icke upprätta, någon fullt tillförlitlig beräkning. Lika med de tillkallade sakkunnige anser jag emellertid sannolikt, att antalet försäkrade under den första tiden kommer att uppgå till högst omkring 100,000 arbetare, och att man för samma tid kan antaga omkring 500 skaderegleringsfall årligen. Riksförsäkringsanstaltens verksamhet kommer i hufvudsak att om­ fatta .tvenne hufvudgrenar, nemligen dels de försiikringstekniska och statistiska arbeten, som erfordras för försäkringspremiernas bestämmande, dels regleringen af uppkomna skador. Med de senare göromålen, hvilka uppenbarligen delvis äro af juridisk natur, äro nära jemförliga med­ delandet af utlåtanden i fråga om ersättning för olycksfall, som drabbat icke försäkrade arbetare, och pröfningen af särskild anordning, enligt hvilken arbetsgifvare vill på förhand sluta aftal med sina arbetare om ersättningen. Ytterligare skulle riksförsäkringsanstalten, om dess verksamhet skulle i alla afseenden blifva lika omfattande som motsvarande anstalters i andra länder, hafva att inkassera försäkringspremier, att utbetala lifräntor och andra ersättningar samt att förvalta de under årens lopp samlade fonderna. Det torde emellertid vara ändamålsenligt att, på sätt af de sakkunnige föreslagits och af postsparbanksstyrelsen tillstyrkts, uppdraga ifrågavarande göromål åt postsparbanken, som för mottagande åt premier och utbetalande af ersättningar förfogar öfver omkring 2,650 öfverallt i landet spridda kontor, och hvars styrelse både genom sin sammansättning och på grund af sin förutvarande verksamhet synner­ ligen väl lämpar sig för förvaltningen af sådana medel som förevarande fonder. Särskildt må erinras derom, att i nämnda styrelse ingå leda­ möter valde af Riksdagens fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 61

Af det anförda torde framgå, att riksförsäkringsanstalten bör vara fördelad i två byråer eller afdelningar, den ena för statistiska och försäkringstekniska ärenden, den andra för skaderegleringar och dermed jemförliga göromål, och att anstaltens styrelse alltså bör bestå af en chef och två afdelningsföreståndare, hvarjemte enligt de sakkunniges mening äfven en såsom sekreterare och ombudsman anstäld tjensteman skulle eg a säte och stämma i styrelsen. Kostnaden för styrelsen med derunder lydande tjenstemän beräknas af de sakkunnige till 60,000 kronor årligen, deri inräknade de icke obetydliga utgifterna för tryck­ ning af anstaltens publikationer. Det sålunda beräknade beloppet synes mig böra vara för ändamålet tillräckligt. Då inkasseringen af försäkringspremier och utbetalningen af för­ säkringsbelopp skola ombesörjas af postsparbanken, erfordras för den så att säga lokala förvaltningen icke någon vidlyftig apparat. Det är dock oundgängligt, att riksförsäkringsanstalten förfogar öfver ombud, som i de särskilda orterna mottaga ansökningar om försäkring samt både i fråga om försäkrings meddelande och med afseende på skade­ reglering anställa sådana undersökningar och vidtaga sådana åtgärder, som kunna vara erforderliga. Af nära till hands liggande skäl torde hvarje ombuds verksamhet böra inskränkas till ett så begränsadt om­ råde som möjligt. I främsta rummet böra ombud utses, der försäkringar redan anmälts eller synas vara att förvänta, således i allmänhet för de orter, som innefatta betydande industricentra. Har ombud för en viss ort ännu icke utsetts, kan anmälan om försäkring ske omedelbart hos riksförsäkringsanstalten. Kostnaden för den lokala förvaltningen har af de sakkunnige beräknats till 25,000 kronor, emot hvilken kostnads­ beräkning jag åtminstone för närvarande icke har något att erinra. De nya göromål, som enligt den ifrågasatta anordningen skulle komma att åligga postsparbankens styrelse och tjenstemän äfvensom personalen vid postsparbankskontoren, måste, såsom af de sakkunnige framhållits, föranleda dels till någon ökning af tjensternas antal, dels dertill, att särskild godtgörelse beredes innehafvarne af vissa nu­ varande befattningar. Den för dessa ändamål samt för anskaffande af blanketter och dylikt erforderliga årliga kostnaden har af de sakkunnige förslagsvis upptagits till 20,000 kronor, hvilket belopp dock, enligt hvad postsparbanksstyrelsens yttrande gifver vid handen, möjligen är något för knappt tilltaget. Sammanlagda kostnaden för ombesörjandet af den föreslagna olycks­ fallsförsäkringen skulle enligt de sakkunniges beräkningar uppgå til] 105,000 kronor årligen. Äfven om detta belopp till äfventyrs skulle