Prop. 1901:40

med förslag till lag angående ocker

Typ: Proposition
Källa: weburn.kb.se

Kong!. May. ta Nåd. Proposition N;o 40.

1 X:o 40.

Kong!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående ocker; gifven Stockholms slott den 1 februari 1901.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ocker.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

L. Annerstedt.

Bill. till Rikad. Prof. 1901. I Sami. I Afd, 32 Höft. (No 40.)

2 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

Förslag

till

LAG

angående ocker.

Med upphäfvande af hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken är stadgadt angående påföljd deraf, att någon tager eller låter förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året, förordnas som följer:

1 §•

Hvar som vid försträckning af penningar eller beviljande af anstånd 111 ed. gälds. betalning begagnar sig af någons trångmål, oförstånd eller lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner, hvilka märkligen öfverstiga hvad som efter omständigheterna kunde anses utgöra skälig ränta, varde, ändå att öfverenskommelsen har sken af aftal om annat än försträckning eller anstånd med betalning, för ocker straffad med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor eller med fängelse i högst ett år, der ej å förbrytelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.

Lag samma vare, der någon, som förvärfvat fordran, den han visste vara tillkommen genom ocker, uppbär eller utsöker eller till annan öfverlåter större del af fordringen än efter lag skall utgå.

2 Har vid försträckning eller beviljande af anstånd med gälds betalning öfvats ocker efter ty i 1 § sägs, vare gäldenären, ehvad utfäst

3 Kongl. Maj tis Nåd. Proposition N:o 40.

blifvit, ej pligtig att betala mera än försträckt är eller fordringen utgjorde vid anståndets beviljande.

3 §•

År af gäldenären annat eller mera utgifvet än enligt 2 § honom ålåg att gälda; det gånge åter. Har förskrifning, som å fordringen utfärdats, öfvergått till någon, i hvars hand den gäller ändå att fordringen genom ocker tillkommit, och varder förskrifna beloppet till honom guldet, söke gäldenären sitt åter hos den, som ockret öfvat. Har egendom, hvartill gäldenären eger återvinningsrätt, kommit i annan mans hand genom sådant fång, att denne ej är pligtig att annorledes än mot lösen utlemna egendomen, eller är den så förskingrad eller förstörd, att den ej kan återställas, njute gäldenären ersättning för sin förlust efter egendomens värde.

Äro flere, som i ockret tagit del, svare de en för alla och alla för en för hvad enligt denna paragraf skall gäldas.

4 §•

öfverträder någon det föi'bud lag för vissa fall innehåller mot att taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året, skall hvad i 2 och 3 §§ är stadgadt ega tillämpning, ändå att ocker som i 1 § afses ej är öfvadt.

5 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 Februari 1900

i närvaro af:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna, grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i underdånighet:

Riksdagens skrifvelse den 7 Maj 1898, deri Riksdagen anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom förändrad lagstiftning ocker lämpligast kunde förhindras, samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill den verkstälda utredningen kunde gifva anledning;

öfver hvilken framställning Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda skrifvelse och utlåtanden, yttrade departementschefen:

»Ännu under första hälften af 1800-talet visade räntelagstiftningen i så godt som alla europeiska länder i sina allmänna grunddrag enahanda ståndpunkt, hvilken kännetecknades förnämligast deraf, att en viss gräns var faststäld för den vid försträckning tillåtna räntan.

5 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

Detta system hade bland annat till syftemål att skydda gäldenären emot fordringsegarens vinningslystnad, i det att nemligen öfverträdandet af den faststftlda gränsen straffades såsom ocker. Småningom inträdde emellertid en förändrad uppfattning angående detta systems lämplighet från den allmänna hushållningens synpunkt och denna förändrade uppfattning ledde omsider derhän, att under 1850- och 1860talen frihet i ränteaftal inom de flesta europeiska länder helt och hållet eller i betydlig omfattning genomfördes. I Frankrike hafva dock nyssberörda äldre grundsatser vidhållits, utom beträffande handelsförhållanden. Inom de länder, som fullständigt genomförde grundsatsen om frihet i ränteaftal, upphörde i allmänhet allt straffrättsligt ingripande mot ockret, I sjelfva verket trodde man, att den lifligare konkurrens af kapitalet, som väntades skola följa af räntans frigifvande, skulle göra ockerlagar obehöfliga. Det visade sig emellertid snart, att dessa förhoppningar ej uppfyldes. Ockret tog i stället mångenstädes en större utsträckning än någonsin, och redan få år efter det ocker upphört att vara straffbart blefvo klagomålen öfver dess tillväxt särskilt i vissa länder så starka, att man der åter införde straff mot ocker. I följd af räntans digifvande hade likväl den forna grundvalen för ockerbegreppet gått förlorad, och det blef derför nödvändigt att efter andra grunder bestämma hvad som vore att anse för ocker. De nya bestämmelser, som i sådant afseende upptogos i Österrikes och Tysklands lagstiftning och som sedermera införts jemväl i Ungerns, åtskilliga schweiziska kantonera samt i Norges och Finlands strafflagstiftning, skilja sig från det forna ockerbegreppet deri, att man ej uteslutande fäster sig vid den betingade räntesatsens storlek, utan ser till af talets beskaffenhet öfver hufvud, särskildt till långifvarens syfte och tillvägagående samt till de omständigheter, som föranledt gäldenären till aftalets ingående. Hvad som i öfrigt särskildt utmärker lagstiftningen i de länder, som tillegnat sig detta nya ockerbegrepp, är benägenheten att utsträcka begreppets tillämpning till andra aftal än försträckningsaftalet. På somliga håll har man dock stannat vid att tillämpa det på alla kreditaftal, men i Tyskland och en del schweiziska kantoner har det utsträckts att gälla alla ömsesidigt förpligtande förmögenhetsaftal, och detsamma är förhållandet i det strafflagsförslag, som för närvarande är under behandling i norska stortinget,

I Sverige har utgångspunkten för nu gällande räntolagstiftning varit densamma som i förut omförmälda lagstiftningar. Fn ligt 9 kap.

6 Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

6 § handelsbalken i 1734 års lag var det förbjudet att taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex- för hundrade om året äfvensom att taga ränta på ränta, och förbudets öfverträdande medförde förlust af hela räntan och böter till belopp af en tiondedel af hufvudstolen. I detta system gjorde emellertid förordningen den 13 September 1864 en väsentlig rubbning, i det att förbudet att taga mer än sex procent ränta upphäfdes vid försträckning, som, utan pantsäkerhet i fast egendom, lemnats på viss tid, ej öfverstigande sex månader. Härigenom blef alltså inom ganska vida gränser full frihet lemnad åt en försträckningsgifvare att betinga sig huru stort vederlag som helst. Att denna frihet kan af en hänsynslös borgenär missbrukas till att afvinna gäldenären oskäliga fördelar, är oförnekligt, och att så understundom äfven sker, häri senare tid gång efter annan trädt i dagen, ehuruväl den i anledning af Riksdagens skrifvelse företagna utredningen gifver vid handen, att det egentligen är i hufvudstaden samt ett par andra af rikets större städer, som ockerhandteringen funnit utöfvare. Att ett fullt verksamt botemedel mot nu berörda missförhållanden är att finna i straffbestämmelser liknande dem, som upptagits i förenämnda främmande lagstiftningar, kan naturligen ej med visshet påstås, så mycket mindre som, på sätt i Riksdagen framhållits, de bevisregler, hvilka för närvarande äro gällande, kunna lägga hinder i vägen för dylika straffbestämmelsers kraftiga användning. I hvarje fall torde emellertid, då återinförande af ett räntemaximum för de kortvariga lånen ej lärer ifrågakomma, en lagstiftningsåtgärd i det syfte Riksdagen angifvit näppeligen kunna genomföras på annan grundval än den, som Riksdagen efter föredöme i den tyska lagstiftningen förordat; och, såsom Riksdagen anmärkt, torde redan den omständigheten, att den som gör sig skyldig till ocker hotas af straff, ej vara utan betydelse. Upptagandet, af detta nya ockerbegrepp i den svenska rätten synes kunna genomföras utan rubbning af de ännu bestående inskränkningarne i rätten att taga ränta.

I enlighet med den uppfattning jag nu uttalat har jag låtit inom lagbyrån utarbeta förslag till lag angående ocker; och anhåller jag att i korthet få redogöra för förslagets hufvudsakliga bestämmelser.

Såsom redan blifvit antydt, kännetecknas det i den nyare utländska strafflagstiftningen införda ockerbegreppet i främsta rummet deraf, att man tager väsentlig hänsyn till omständigheterna vid aftalets ingående. Det förutsättes nemligen å gäldenärens sida egenskaper eller förhållanden, som göra honom oförmögen att rätt tillvarataga sina intressen, samt

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

hos försträckningsgifvaren en vinningslystnad, som begagnar sig af gäldenärens stallning till att afvinna honom oskäliga fördelar. I öfverensstämmelse med denna uppfattning af ockrets karakter innehåller förslagets 1 § bestämmelser om straff för den, som vid försträckning eller beviljande af anstånd med gälds betalning begagnar sig af någons trångmål, oförstånd eller lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner, hvilka märkligen öfverstiga hvad som efter omständigheterna kunde anses utgöra skälig ränta. Om de utfästa förmånerna skola utgå under namn af ränta eller af kapitalrabatt, provision, kommissionsarvode eller dylikt bör naturligen vara utan betydelse, äfvenså om de betingas för kontrahentens egen eller för annans räkning.

Någon anledning att följa exemplet från de lagstiftningar, som utsträckt ockerbegreppets tillämpning till alla ömsesidigt förpligtande förmögenhetsaftal, torde för den svenska rättens del ej föreligga. Lämpligheten af ett så omfattande ingrepp i aftalsfriheten är högeligen omtvistad, och förhållandena här i riket torde ej gifva orsak att för närvarande upptaga detta spörsmål. Förslaget har derför inskränkts till att gälla försträckningsaftalet samt aftal om anstånd med gälds betalning. Dock har härvid tagits hänsyn dertill, att ockraren ej sällan söker dölja aftalets verkliga natur genom att gifva detsamma sken af ett annat aftal, och förslaget har derför affattats så, att det ej är aftalets form utan dess verkliga syfte, som är afgörande för straffbestämmelsens tillämplighet.

I andra stycket af 1 § har intagits bestämmelse om straff äfven för den, som förvärfvar en genom ocker tillkommen fordran med vetskap om dess beskaffenhet samt derefter gör gällande större del af fordringen än efter lag skall utgå. Denna bestämmelse afser i första hand att träffa de ofta förekommande fall, då den egentlige långifvaren använder en annan person såsom mellanhand för aftalets afslutande och derefter låter fordringen å sig öfverlåtas.

Då de förbrytelser, hvarom här är fråga, i utpreglad grad hafva sitt ursprung i egennytta och vinningslystnad, har det funnits lämpligt att höja maximum för bötesstraffet utöfver det enligt allmänna strafflagen regelmessiga maximibeloppet. Vid sidan af bötesstraffet har stälts fängelsestraff från och med en månad till och med ett år, hufvudsakligen af hänsyn dertill, att i förslaget icke, såsom i några främmande lagar är fallet, stadgas särskilda straffskalor för svårare former af brottet.

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

§■ I fråga om den inverkan ett aftals giltighet röner deraf, att det finnes innefatta ocker, utgår förslaget från den grundsats, att ockraren icke bör njuta någon fördel af sin brottsliga handling och att förty aftalet är ogiltigt i hvad det innefattar bestämmelse om ränta eller annat vederlag, som af gäldenären utfästs. Denna regel öfverensstämmer med hvad 9 kap. 6 § handelsbalk^! innehåller angående de civilrättsliga följderna af att taga högre ränta än enligt nämnda lagrum tillätes. Deremot synes pant eller annan säkerhet, som lemnats borgenär, böra häfta för hvad gäldenären är pligtig att utgifva. Hvad i sådant hänseende må vara aftaladt beröres alltså icke af förslaget. De föreslagna bestämmelserna göra icke rubbning i gällande stadganden om rätt för den, som innehar löpande skuldebref eller dermed jemförlig fordringshandling, att njuta betalning oberoende af invändning, som rörer tidigare innehafvares rätt. Följaktligen är t. ex. den, som i god tro förvärfvat ett löpande skuldebref, ej underkastad de i 2 § upptagna bestämmelser.

§■ Har gäldenären i anledning af ett aftal af den i 1 § angifna beskaffenhet antingen vid aftalets ingående fått vidkännas kapitalrabatt eller ock sedermera erlagt någon betalning under namn af ränta, provision eller dylikt, torde, såsom en följd af det i 2 § föreslagna stadgande, borgenären ej böra ega rätt att annorledes än i afräkning å kapitalskulden behåll:! hvad sålunda erlagts samt, derest beloppet af de utaf gäldenären gjord# betalningar öfverstiger kapitalskulden, öfverskottet böra återbäras till den, som utgifvit detsamma. På grund af den svenska rättens nyss omförmälta regler beträffande order- eller innehafvarepapper kan det emellertid inträffa, att den som uppburit fordringen varit lagligen berättigad att erhålla betalning enligt förskrifningens lydelse, och der så är fallet, kan tydligen återvinningstalan ej anställas emot honom. Derför synes i ett dylikt fall gäldenären böra tillerkännas rätt att söka ersättning för den sålunda lidna förlusten hos den, som varit dess verkliga upphof, d. v. s. ockraren. T följd af samma grundsats synes gäldenären, om han i anledning af ett aftal, som innefattar ocker, utgifvit annan egendom än penningar och han af en eller annan grund ej kan återfå denna egendom, vara berättigad till ersättning af ockraren för dess värde. Stadganden af nu angifna innehåll hafva upptagits i förslagets 3 §.

§• Då förslaget ej afser att upphäfva det för vissa fall ännu bestående förbudet att taga mer än sex procent ränta, ej heller förbudet att taga ränta på ränta, kan det inträffa, att den som gör sig skyldig till ocker

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

enligt 1 § i förslaget, på samma gång öfverträder förstberörda stadganden. Det torde med anledning häraf vara af nöden, att de civilrättsliga verkningarne af lagens öfverträdande blifva desamma i begge fallen, och i förslagets 4 § har derför intagits en föreskrift derom, att hvad i 2 och 3 §§ är stadgadt skall ega tillämpning på de i 9 kap. 6 § handelsbalken afsedda fall, ändå att ocker som i 1 § afses ej öfvats.»

Sedan departementschefen härefter uppläst omförmälda lagförslag, af den lydelse bilagan Lätt. A vid detta protokoll utvisar, hemstälde han i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna bifall.

Ex protocollo Aug. von Hartmansdorff.

Bih. till Riksd. Prof. 1001. 1 Sami.

1 Afd. 32 Höft.

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

Bil. Litt. A.

Förslag

till

LAG

angående ocker.

Med upphäfvande af hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken är stadgadt derom, att den som tager eller låter förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året eller som tager ränta på ränta skall hafva förbrutit hela räntan och höta tiondedelen af hufvudstolen åt de fattiga, förordnas som följer:

1 §•

Hvar som vid försträckning af penningar eller beviljande af anstånd med gälds betalning begagnar sig af någons trångmål, oförstånd eller lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner, hvilka raärkligen öfverstiga hvad som efter omständigheterna kunde anses utgöra skälig ränta, varde, ändå att öfverenskominelsen har sken af aftal om annat än försträckning eller anstånd med betalning, för ocker straffad med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor eller med fängelse i högst ett år, der ej å förbrytelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

2 §.

11 Har vid försträckning eller beviljande af anstånd med gälds betalning öfvats ocker efter ty i 1 § sägs, vare gäldenären, ehvad utfäst blifvit, ej pligtig att betala mera än försträckt är eller fordringen utgjorde vid anståndets beviljande.

3 §•

Är af gäldenären annat eller mera utgifvet än enligt 2 § honom ålåg att gälda; det gånge åter. Har förskrifning, som å fordringen utfärdats, öfvergått till någon, i hvars hand den gäller ändå att fordringen genom ocker tillkommit, och varder förskrifna beloppet till honom guldet, söke gäldenären sitt åter hos den, som ockret öfvat. Har egendom, hvartill gäldenären eger återvinningsrätt, kommit i annan mans hand genom sådant fång, att denne ej är pligtig att annorledes än mot lösen utlemna egendomen, eller är den så förskingrad eller förstörd, att den ej kan återställas, njute gäldenären ersättning för sin förlust efter egendomens värde.

Äro flere, som i ockret tagit del, svare de en för alla och alla för en för hvad enligt denna § skall gäldas.

4 §•

öfverträder någon det förbud lag för vissa fall innehåller mot att taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året, eller tager någon ränta på ränta, skall hvad i 2 och 3 §§ är stadgadt ega tillämpning, ändå att ocker som i 1 § afses ej är öfvad!.

5 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

12 Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kong!. Maj:ts högsta domstol torsdagen den 8 november

1900.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråd en Lilienberg,

Huss,

Carlson,

Thollander,

Bohman,

Cassel.

Sedan högsta domstolen den 7 sistlidne mars, i närvaro af ofvanbemälde ledamöter jemte justitierådet Wijkander, förordnat, att handlinlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade förslag till lag angående ocker skulle mellan högsta domstolens ledamöter cirkulera, företogs nu detta ärende till slutlig behandling, dervid justitierådet Wijkander var af sjukdom hindrad att närvara; varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Den moderna ockerlagstiftningens grundtanke är, att begreppet ocker ej får likställas med öfverskridandet af en viss räntesats, utan bör fattas såsom ett missbrukande af en persons utaf trångmål, oförstånd eller lättsinne beroende oförmåga- att vid ett aftals ingående rätt tillvarataga sina intressen. En hufvudanmärkning, som kan rigtas emot detta ockerbegrepp, är, att det torde vara synnerligen vanskligt att noggrant fastställa detsamma. Man finner också, att de främmande lagstiftningar, hvilka upptagit detta begrepp, ej hafva förmått gifva det den tydlighet och noggranna begränsning, som man eljest kräfver af definitionen å ett brott, utan i väsentlig grad måst öfverlemna åt domarens fria pröfning att afgöra, när gränsen mellan det tillåtna och otillåtna är öfverskriden. Samma

13 KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

anmärkning kan rigta* äfven mot nu föreliggande, efter föredöme i berörda, främmande lagstiftningar utarbetade lagförslag. Af de moment, hvilka, enligt förslagets 1 §, i förening skulle konstituera straffbart ocker, är hvart och ett för sig så obestämdt och sväfvande, att det näppeligen förmår gifva någon fast stödjepunkt för bedömandet af frågan, om brott föreligger. 1 snart sagdt hvarje fall måste afgörandet häraf i hög grad blifva beroende af individuel uppfattning.

Att detta är en brist hos förslaget lärer icke kunna förnekas, och denna brist synes särskildt göra sig gällande, om man tager hänsyn till beskaffenheten af det ocker, som uppgifves hafva förekommit här i landet. I sitt med anledning af Riksdagens skrifvelse i ämnet afgifna underdåniga utlåtande meddelar nemligen öfverståthållareembetet beträffande det ocker, som drifves i hufvudstaden, att »procentarnes kunder oftast äro unge män, hvilka icke ega någon förmögenhet eller afsevärda inkomster genom arbete, men i slägtskaps- eller andra förbindelser hafva sådant stöd, att de kunna antagas ega utsigt att i nödfall genom andras tillskyndan blifva räddade från ruin». Det lärer ej vara lätt att angifva, efter hvilka grunder man skall beräkna »skälig ränta», ifall försträckningsgifvarens utsigt att återfå det försträckta kapitalet är af så oviss art, som under angifna förhållanden måste vara fallet. Fastmera kan det ifrågasättas, om den nu föreslagna straffbestämmelsen öfver hufvud vore möjlig att tillämpa på ett dylikt försträckningsaftal. Och skulle det visa sig, att lagen vore kraftlös just i fall af denna art, hvilka ju mest upprört den allmänna meningen och närmast synas hafva föranledt Riksdagens framställning i ämnet, skulle detta säkerligen såra,, det allmänna rättsmedvetandet vida mera än det nuvarande tillståndet. A andra sidan, om domstolarne skulle i den allmänna meningen söka- det stöd för sin pröfning, hvilket lagen i följd af sin obestämdhet ej förmådde gifva, och af sådan anledning ett och annat mera uppseendeväckande fall blefve straffadt, oaktadt detsamma icke mera än andra, som lemnades ostraffade, folie under lagens ordalydelse, vore detta lika litet tillfredsställande eller öfverensstämmande med en rigtig uppfattning angående domaremaktens pligter och ställning.

Ej heller torde, såsom man stundom uttalat, kunna förväntas, att ett straffbud, hvars tillämpning vore så osäker, skulle förmå verka .afskräckande på ockrets utöfvare, helst, på sätt jemväl inom Riksdagen blifvit arifnärkt, det är all anledning befara, att med de hos oss gällande bevisregler ockraren på grund af bristande bevisning oftast komme att ga straffa.

Den anmärkta obestämdheten i ockrets begrepp skulle vidare lätt kunna gifva anledning till obefogade anklagelser. Hos en gäldenär, som

14 Ko nål. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

allenast mot hög ränta kunnat förskaffa sig penningar, kunde lätt nog framkallas en grundlös föreställning, att han varit utsatt för ocker, och i allt fall kunde han af utsigten att slippa ifrån all räntebetalning låta förleda sig att anställa åtal.

De betänkligheter, som i anmärkta hänseenden möta mot den ifrågasatta lagstiftningen, ökas ytterligare, då man tager i betraktande de civilrättsliga påföljder, som ocker skulle medföra. Särskild! må i detta hänseende erinras, att de i 3 § föreslagna stadgandena om gäldenärs återvinningsrätt, synas, åtminstone såvidt angår fast egendom, vara egnade att medföra osäkerhet i eganderätten och deraf följande fara för rättsförluster.

Hvad nu anförts har väl till större delen sin giltighet äfven beträffande de länder, som redan upptagit liknande bestämmelser mot ocker, och det kunde derför förefalla, som om dessa betänkligheter ej borde verka mera afskräckande hos oss. än der varit fallet. Men oafsedt att i de länder, hvilka härutinnan gått i spetsen — Tyskland och Österrike —, reglerna för bevisföringen mera än hos oss möjliggöra lagens tillämpning, får det ej förbises, att anledningarna till lagstiftningsåtgärder mot ocker der framträdt vida starkare, än hvad fallet är här i landet. Det är väl bekant, att det varit ockrets förhärjande utbredning särskilt på landsbygden, som nödgat nyss omförmälta länders lagstiftare att, i trots af alla betänkligheter, tillgripa åtgärder, hvilkas vådor dock varit till fullo insedda. Men den i anledning af Riksdagens framställning företagna utredningen visar dess bättre, att ocker ej förekommer i större utsträckning här i riket och på landsbygden är så godt som okändt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställes, att förevarande lagförslag icke måtte göras till föremål för nådig proposition till Riksdagen.»

Justitieråden /Tass och Carlson ansågo sig dessutom böra fästa uppmärksamheten derå, att förbudet mot att i vissa fall taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året och att taga ränta på ränta numera vore olämpligt, samt att, om i nya lagen intoges ett undantagslöst stadgande derom, att, derest någon toge ränta på ränta, hvad i 2 och 3 §§ i förslaget vore stadgadt skulle ega tillämpning, detta möjligen skulle kunna föranleda högst betänkliga påföljder för det fall, att hypoteksförening eller dylik inrättning hädanefter skulle, med stöd af reglemente och innehållet i förskrifning, godtgöra sig ränta å' förfallen ränteliqvid.

Ex protocollo Au g. von Hartrnansdorff.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

15 Utdrag af protokollet öfver jmtitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 Februari 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krcsenstjerna, grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg,

Hosberg,

Justitieråden: Herslow,

Westring.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Annerstedt anmälde i underdånighet:

Högsta domstolens utlåtande öfver det genom Kongl. Maj:ts beslut den 8 februari 1900 till högsta domstolen remitterade förslag till lag angående ocker.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:

»I den skrifvelse, deri Riksdagen anhållit om framläggande af lagförslag till stafvande af ocker, har Riksdagen, under hänvisning till

16 KongL Maj:ts .Nåd. Proposition N:o 40.

de i Tyskland gällande lagstadganden i ämnet, förmält sig anse det för ocker kännetecknande höra sökas i den omständighet, att försträckningsgifvare begagnade sig af lånesökandes nödstälda belägenhet, lättsinne eller oerfarenhet på sådant sätt, att försträckningsgifvarens prestation jemte den risk, för hvilken han utsatte sig, ej stode i rimligt förhållande till de fördelar han sig betingade. I hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed är ock det remitterade förslaget affattadt.

I fråga om den grundtanke, hvarå förslaget sålunda är bygdt, har högsta domstolen framstält åtskilliga erinringar, med stöd af hvilka högsta domstolen hemstält, att förslaget icke måtte göras till föremål för nådig proposition till Riksdagen.

Mot förslaget — likasom mot dess förebilder i främmande lagstiftning — har sålunda i främsta rummet anmärkts, att åt ockerbegreppet ej gifvits den tydlighet och noggranna begränsning, som man eljest kraf de af definitionen å ett brott, utan i väsentlig grad blifvit öfverlemnadt åt domarens fria pröfning att afgöra, när gränsen mellan det tillåtna och otillåtna vore öfverskriden.

Hvad sålunda blifvit anmärkt torde dock ej innebära något afgörande skäl mot förslagets genomförande. I många andra fall har man, hos oss såväl som annorstädes, funnit nödigt att i lagen upptaga straffbud, hvilka i fråga om gränserna för sin tillämplighet lemna ett temligen vidsträckt utrymme åt domstolarnes omdöme och urskilning. I detta afseende må exempelvis erinras om vår strafflags bestämmelser rörande vissa fall af oredlighet eller vårdslöshet mot borgenärer, om det i 13 § af strafflagens 18 kap. upptagna stadgande rörande der afsedda sedlighetsbrott, om bestämmelsen angående trolöshet mot hufvudman samt om vissa af de i 16 kap. upptagna straffbestämmelser rörande ärekränkning. Att vid tillämpningen af dessa lagbud eller andra dermed jemförliga saknaden af fasta och påtagliga kännetecken å de brott, som åsyftas, skulle i vårt land hafva vållat väsentligare olägenheter eller vådor, lärer ej kunna med fog påstås; och någon anledning att i fråga om de nu föreslagna straffbestämmelserna befara ett annat förhållande torde ej föreligga. Väl är det uppenbart att, der gränsen mellan det straffbara och det icke straffbara i viss mån gjorts beroende af lagskipare^ fria pröfning, en synnerlig varsamhet vid lagens tillämpning är af nöden; men från denna synpunkt torde, med hänsyn till erfarenhetens vittnesbörd, någon grundad betänklighet ej möta att åt de svenska domstolar^ anförtro en pröfning sådan som den, hvarom här är fråga. Snarare torde då kunna befaras, att domstolarne vid handhafvande af de föreslagna bestämmelserna skulle ledas af en alltför långt drifven försigtighet. Men den omständigheten, att sagda bestämmelser

17 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

sålunda tilläfventyrs ej koimne att träffa andra fall af brottslighet än de mest uppenbara och otvifvelaktiga, kan ej innefatta giltigt skäl att helt och hållet afstå från ingripande från lagstiftningens sida, der sådant eljest linnes af omständigheterna påkalladt.

Hvad särskildt angår det slag af ocker, som företrädesvis här i riket förekommit — nämligen försträckningar till lättsinnige unge män utan förmögenhet eller afsevärda inkomster — har högsta domstolen anfört, att försträckningsgifvarens utsigt att återfå det försträckta kapitalet vore så oviss, att ifrågasättas kunde, huruvida den föreslagna straffbestämmelsen öfver hufvud här kunde vinna tillämpning. Enligt hvad erfarenheten utvisar inträffar emellertid vid nämnda slags försträckningar esomoftast, att långifvaren betingar sig förmåner, hvilka, äfven om största möjliga hänsyn tages till den med försträckningen förenade risk, måste anses högeligen öfverdrifna, ett förhållande, som bäst bevisas deraf, att dylik utlåningsrörelse, trots alla dermed förenade obehag, kan erbjuda lockelse, till och med för personer, hvilka med hänsyn till lelnadsstä Ilning och förmögenhetsförhållanden näppeligen skulle kunna väntas hågade att dermed taga befattning. Att sålunda i fall af nyss angifna art, hvilka just äro de som i vårt land framkallat frågan om lagstiftningens ingripande, förslagets bestämmelser måste anses tillämpliga, synes mig stå utom allt tvifvel.

Högsta domstolen har vidare erinrat, hurusom med de hos oss gällande bevisregler anledning vore att befara, det ockraren på grund af bristande bevisning oftast komme att gå straffri.

Onekligen lärer, såsom jemväl vid frågans föregående behandling blifvit framhållet, i många fall svårigheten att prestera tillfyllestgörande bevisning komma att utgöra hinder för den ifrågasatta lagstiftningens tilllämpning. Då emellertid i åtskilliga under senare tider inträffade fall kunnat konstateras ej allenast att ocker egt rum utan ock af hvem det föröfvats, torde, i händelse nämnda lagstiftning kommer till stånd, utsigt ej saknas att kunna till laga näpst befordra en eller annan af ockrets utöfvare. En mera afsevärd fördel synes dock, på sätt af Riksdagen betonats, ligga deri, att genom sjelfva straffbudet ockerhandteringen än kraftigare än för närvarande brännmärkes i den allmänna meningen, en omständighet, som utan tvifvel skulle komma att verka afhållande på åtskilliga af dem, som eljest kunde känna benägenhet att egna sig åt nämnda handtering.

Den inom högsta domstolen uttalade farhågan, att eu ockerlagstiftning sådan som den nu föreslagna skulle på grund af sin obestämdhet gifva anledning till obefogade anklagelser, torde någon större betydelse näppeligen böra tillmätas. Åtminstone lärer i Tyskland, der en dylik

Bih. till Piksd. Prof. 1001. 1 Sami. 1 Afd. 32 Käft. 3

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

farhåga jemväl vid ockerlagens tillkomst gjorde sig gällande, densamma sedermera hafva visat sig ogrundad.

Hvad slutligen angår högsta domstolens erinran, att de i förslagets 3 § upptagna stadgande! om gäldenärs återvinningsrätt skulle kunna medföra osäkerhet i eganderättsförhållanden, torde böra framhållas, att, såvidt rörer lös egendom, någon dylik osäkerhet ej lärer vara att befara, då enligt gällande lag och praxis förvärf i god tro här i erforderlig grad skyddas. Beträffande åter fast egendom ligger det visserligen icke helt och hållet utom det tänkbaras område, att de föreslagna återvinningsbestämmelserna skulle kunna komma till användning. Uppenbarligen måste emellertid sådant komma att höra till de största sällsyntheter; och den aflägsna möjligheten, att en öfverlåtelse af fastighet kunde af här ifrågavarande anledning komma att återgå, torde, i jemförelse med de flerehanda omständigheter, som eljest kunna föranleda ogiltighet af dylik öfverlåtelse, icke kunna anses ega nämnvärd betydelse från den allmänna rättssäkerhetens synpunkt.

I betraktande af hvad nu blifvit anfördt har jag ansett de mot ifrågavarande lagförslag af högsta domstolen uttalade betänkligheter, hvilka till hufvudsaklig del redan tagits i betraktande såväl inom Riksdagen som vid förslagets utarbetande, ej innefatta tillräcklig anledning att låta förslaget falla. Deremot torde med anledning af en erinran, som inom högsta domstolen framställa, hvad förslaget innehåller rörande påföljd deraf att någon tager ränta på ränta böra uteslutas.»

Departementschefen uppläste härefter det sålunda jemkade lagförslaget och hemstälde, att detsamma måtte jéinlikt § 87 regeringsformen Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Westring åberopade hvad högsta domstolen anfört.

Statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens hemställan;

och täcktes, med bifall till denna hemställan, Hans Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af den lydelse bilagan litt. B. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo Erik Öländer.

Stockholm 1901. Kung!. Boktryokeriet, P. A. Norstedt & Söner.