Prop. 1902:23

med förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag

Typ: Proposition
Källa: weburn.kb.se

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 23

1 N:o 23.

Kongl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag; gifven Stockholms slott den 24 januari 1902.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Hj. L. Hammarskjöld.

Itih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. t Afd. 19 Höft. (No 23.)

2 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

Förslag

till

Lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag.

Med upphäfvande af förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag, förordnas som följer:

1 §•

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse eller arrest, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för ändringssökande föreskrifna tid, eller har han före besvärstidens utgång, i den ordning denna lag bestämmer, förklarat sig nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen; då skall straffet genast gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär.

År utslaget af domstolen understäldt högre rätts pröfning, ege hvad nu är sagdt ej tillämpning.

2 §•

Vill någon, som hålles häktad, afgifva förklaring, hvarom i 1 § är sagdt, skall det ske: om den dömde förvaras i länsfängelse, inför Konungens befallningshafvande; om den dömde hålles i militärhäkte, i vittnens närvaro inför den befälhafvare, som öfver häktet har uppsigt; och i öfriga fall inför tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet i vittnens närvaro. Ej må förklaringen gälla, der ej utslaget vid tiden för förklaringens afgifvande kommit den myndighet till hända, hvarom nu är sagdt, samt den dömde, före den dag, då förklaringen afgifves, och efter den dag, då utslaget för honom vid rätten afkunnades eller, om det ej sålunda afkunnats, blef honom annorledes delgifvet, haft två dagars betänketid inom fängelset.

3 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

3 §•

År den dömde icke häktad, ege han, med aflemnande af utslaget äfvensom af prestbetyg, afgifva den i 1 § omförmälda förklaring, der straffet skall af militärbefälhafvare befordras till verkställighet, i vittnens närvaro inför denne och i annat, fall inför Konungens befallningshafvande.

i §•

Den myndighet, inför hvilken förklaring enligt 2 eller 3 § afgifvits, skall ofördröjligen afsända underrättelse derom till den domstol, som egt upptaga besvär öfver utslaget.

5 §•

Förklaring, som afgifvits i öfverensstämmelse med hvad i 2 och 3 §§ är för hvarje fall stadgadt, må icke återtagas. Har den dömde, innan förklaringen afgifves, besvärat sig öfver utslaget, skola besvären anses vara genom förklaringen återkallade.

6 §•

Varder straff, hvars verkställighet börjat, af öfverrätt skärpt, skall bestraffningen ändock fortgå enligt underrättens utslag, till dess den dömde, på sätt i denna lag är sagdt, förklarat sig nöjd med öfverrättens utslag eller detta eljest emot honom vunnit laga kraft.

7 §■

Då straff, som den dömde undergått, skall å annat frihetsstraff afräknas, förfares enligt de i 4 kap. 6 § af allmänna strafflagen och 32 § af strafflagen för krigsmagten stadgade grunder.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903, men eger ej tillämpning i fråga om utslag, som derförinnan meddelats.

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 7 december 1900

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lägerheim, Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna, grefve Wachtmeister,

Claeson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anförde i underdånighet:

»Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 3 maj 1895, med anledning af en hos Riksdagen af dess justitieombudsman gjord framställning, anhållit, att Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till fullständigande och förtydligande af nu gällande stadganden angående den tid, då ådömdt frihetsstraff bör taga sin början, äfvensom till sådant tillägg till lagen den 29 juli 1892 angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum, att derigenom blefve bestämdt, huru förfaras skall vid beräkning af i samma lag stadgadt afdrag å ådömd strafftid, samt fångvårdsstyrelsen och Eders Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande afgifvit infordrade

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

underdåniga utlåtanden öfver denna skrifvelse, blefvo, efter vidare grundlagsenlig behandling af ärendet, den 1 juli 1898 utfärdade dels lag, innefattande vissa bestämmelser om beräkning af strafftid, dels lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 29 juli 1892 angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum.

När förslag till dessa lagar inför Eders Kongl. Maj:t framlades, anhöll jag, under anmälan att af vissa bland de i ärendet hörda myndigheterna gjorts särskilda framställningar, Indika icke syntes stå i nödvändigt sammanhang med den af Riksdagen ifrågasatta lagstiftningen, att få vid annat tillfälle göra hemställan om de åtgärder, som af dessa framställningar kunde föranledas.»

Efter redogörelse för hvad ifrågavarande utlåtanden härutinnan innehölle, yttrade departementschefen vidare:

»Af åtskilliga myndigheter har förordats införande af bestämmelse derom, att jemväl icke häktad person finge, sedan han förklarat sig nöjd med utslag, hvarigenom frihetsstraff honom ådömts, börja undergå straffet utan afvaktande af besvärstidens utgång. Såsom skäl derför, att åt icke häktad person borde sålunda beredas samma förmån, som redan genom förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag, tillförsäkrats häktad, anföres, förutom hänsynen till den dömde, hufvudsakligen, att beträffande de talrika brottslingar, som sakna stadig bostad, det är med stora svårigheter förenadt att verkställa straffdomar, då de dömde äro på fri fot och med verkställigheten måste dröjas tills besvärstiden förlupit, samt att särskildt de personer, som intill domen hållits häktade, men i följd af densammas innehåll lösgifvits, lätteligen blifva nödsakade att under besvärstiden antingen för sitt uppehälle återvända till hemorten eller ock genom löst arbete under förhållanden, som gifva anledning till nya förbrytelser, uppehålla sig på platsen.

Redan i det inom lagbyrån utarbetade förslag, som ligger till grund för förordningen den 30 maj 1873, fanns upptagen en föreskrift derom, att bestraffning, som ådömts icke häktad person, finge utan afbidan på besvärstidens utgång gå i verkställighet, derest såväl den dömde som åklagare och målsegande förklarat sig nöjda med utslaget. Den sålunda ifrågasatta föreskriften blef emellertid afstyrkt af högsta domstolen, som fann giltig grund för ett medgifvande att verkställa icke laga kraft egande straffdom föreligga endast, när derigenom bereddes möjlighet för den dömde att undgå eu långvarigare förlust af friheten och för staten att vinna minskning i kostnaden för fångars underhåll. På grund af donna anmärkning fick förslaget i denna del förfalla.

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Under de senaste årtiondena hafva emellertid de nyss anförda olägenheterna deraf, att straffdomar öfver icke häktade personer ej kunna verkställas före besvärstidens utgång, framträdt allt skarpare och till och med på ett och annat ställe föranledt försök att, på sidan om lagen, införa en praxis, enligt hvilken straff verkställes, så snart parterna förklarat sig nöjda med utslaget. Icke minst känbara hafva ifrågavarande olägenheter visat sig i fråga om straff, ådömda af krigsdomstolarne. Med anledning häraf utarbetade den komité, som den 20 december 1895 i nåder förordnades för revision af den militära rättegångsordningen, ett särskildt förslag till lag om verkställighet i vissa fall af krigsdomstols icke laga kraft egande utslag, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förut omförmälda stadgande i lagbyråns förslag. Öfver nämnda komitéförslag inhemtades utlåtande af högsta domstolen, hvars fleste ledamöter dervid yttrade, att de skäl, som anförts för en lagstiftning i syfte att bereda utsträckt möjlighet att verkställa krigsrätts utslag redan innan det vunnit laga kraft, syntes, om än dessa skäl skulle finnas förtjenta af beaktande, icke vara af beskaffenhet att ådagalägga behofvet af särskildt för krigsrättsmål afsedda bestämmelser, afvikande från de i allmänhet för brottmål gällande, samt att följaktligen en förändring i nu förevarande hänseende icke syntes böra ifrågakomma utan att samtidigt ämnet blefve i hela dess vidd taget under ompröfning; två ledamöter funno förslaget innebära en ej tillräckligt motiverad afvikelse från de för kriminela utslags verkställande i allmänhet gällande principer, medan en ledamot väl förklarade, att komiténs förslag syntes vara mycket lämpligt såvidt anginge krigsdomstols utslag, men dock, då det ej torde vara skäl att i denna de! lagstifta särskildt för de jemförelsevis fåtaliga krigsmålen, hemstälde att förslaget måtte lemnas hvilande, till dess att frågan om utsträckt verkställighet af de utaf allmänna dotnstolarne meddelade icke laga kraft egande utslag i brottmål bragtes å bane.

På grund af hvad sålunda anförts, synes den nu medgifna möjligheten att verkställa icke laga kraft egande brottmålsdomar böra utvidgas, så att en s. k. nöjdförklaring må kunna med full verkan afgifvas äfven när den dömde icke hålles häktad. Då en sådan lagstiftningsåtgärd är påkallad icke blott af det allmännas omedelbara intresse i aflägsnandet af hinder, uppehåll och svårigheter vid straffverkställigheten, utan äfven af hänsyn dertill, att den dömde bör erhålla tillfälle att så snart som möjligt få aftjena det af honom förskylda straffet, torde det icke vara lämpligt att, såsom enligt föregående förslag var händelsen, för nöjdförklaringens giltighet uppställa det vilkor, att

7 Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 23.

jemväl åklagare och målsegande förklarat sig nöjda. Af samma skäl bör, när nöjdförklaring ej afgifvits, men den dömde underlåtit att inom föreskrifven tid söka ändring i utslaget, utslaget gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär. De svårigheter, som kunna uppstå, om, på talan af åklagare eller målsegande, straffet skärpes eller målet återförvisas, äro icke andra, än som kunna förekomma äfven då den dömde är häktad. Att högre rätt, i brist på kännedom om nöjdförklaringen, upptager till pröfning besvär, som af den dömde eller å hans vägnar blifvit anförda, bör, vare sig den dömde är häktad eller icke, förebyggas genom ett stadgande om förpligtelse för den myndighet, inför hvilken nöjdförklaringen afgifvits, att ofördröjligen insända underrättelse derom. I sammanhang härmed torde böra uttryckligen föreskrifvas, att, om nöjdförklaring afgifves sedan besvär redan blifvit anförda, besvären skola anses återkallade genom nöjdförklaringen.

Äfven i ett annat, hänseende synes möjligheten att med laga verkan afgifva nöjdförklaring böra utsträckas. För närvarande finnes sådan möjlighet allenast när det ådömda straffet utgöres af straffarbete på viss tid eller af fängelse. Redan enligt det förut omförmälda förslag, som upprättades af komitén för revision af den militära rättegångsordningen, skulle nöjdförklaring kunna af icke häktad person afgifvas med afseende å ett af krigsdomstol ådömdt frihetsstraff, hvarunder innefattas jemväl arreststraff. I underdånigt utlåtande öfver detta förslag förordade krigshofrätten, med anslutning till en vid komiténs betänkande fogad reservation, att jemväl bestämmelserna i 1873 års förordning om verkställighet af straffarbete och fängelsestraff, som ådömts häktad person, måtte erhålla tillämpning i fråga om disciplinstraff. Krigshofrätten har sedermera, i en till chefen för justitiedepartementet stäld skrifvelse den 8 nästlidne november, ytterligare fäst uppmärksamheten derpå, att äfven beträffande häktade personer behof funnes af möjlighet att verkställa ådömdt arreststraff utan afbidan på besvärst.idens utgång. Den i 60 § af den militära rättegångsordningen upptagna föreskrift, att till manskapet hörande rymmare, som ertappas, skall i häkte tagas, tillämpades nemligen oftast så, att den, som dömes till ansvar för rymning, hålles i häkte i afbidan på straffets verkställande, äfven om ansvaret bestämts allenast till disciplinstraff. Vanligen behandlades väl, då ett rymningsbrott ej skall medföra strängare påföljd än disciplinstraff, målet såsom disciplinmål, hvarvid straffet ålades af befälhafvare!! och omedelbart verkstäldes. Men omständigheterna kunde lätteligen vara sådana, att befälhafvare^ enligt 152 § i

8 Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 23.

strafflagen för krigsmakten, föranleddes att öfverlemna målet till krigsdomstol. Till följd häraf kunde, såsom krigshofrätten med exempel från den senaste tidens erfarenhet bestyrkt, inträffa, att en rymmare måste i häkte afvakta besvärstidens utgång, innan ett honom ådömdt kortvarigt arreststraff kunde verkställas, och att han sålunda beröfvades sin frihet under längre tid, än nödigt varit, om han förskylt det strängare straffet fängelse.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, och då de missförhållanden, som kunna föranledas af nödvändigheten att uppskjuta ådömd bestraffnings verkställande, måste anses vara i fråga om ådömda arreststraff särskilt stötande, torde, i afseende på möjligheten att verkställa icke laga kraft egande utslag, af domstol ålagdt disciplinstraff böra likställas med fängelsestraff och viss tids straffarbete, ehvad den dömde hålles häktad eller icke.

För genomförande af de förordade ändringarne i nu gällande bestämmelser om verkställighet af icke laga kraft egande straffdomar har lämpligaste utvägen synts vara att ersätta 1873 års förordning med en ny lag i ämnet. Härigenom erbjudes äfven tillfälle att medelst en förändrad affattning af vissa från den äldre förordningen upptagna stadganden söka förebygga sådana tvifvelsmål och misstag vid tillämpningen, som, enligt hvad handlingarne utmärka, stundom förekommit. Jag har derföre låtit inom lagbyrån upprätta förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag, hvilket förslag det torde tillåtas mig att nu inför Eders Kongl. Maj: t framlägga.»

Sedan departementschefen härefter uppläst ifrågavarande förslag, af den lydelse bilagan litt. B vid detta protokoll utvisar, hemstälde han i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver detta förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i nåder lemna bifall.

Ex protocollo Aag. von Hartmansdorff.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

9 Litt. B.

Förslag

till

Lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag.

Med upphäfvande af förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag, förordnas som följer:

1 §• . ••

År utslaget af domstolen understäldt högre rätts pröfning, ege hvad nu är sagdt ej tillämpning.

2 §■

Vill någon, som hålles häktad, afgifva förklaring, hvarom i 1 § är sagdt, skall det ske: om den dömde förvaras i länsfängelse, inför Konungens befallningshafvande; om den dömde hålles i militärhäkte, i vittnens närvaro inför den befälhafvare, som öfver häktet har uppsigt; och i öfriga fall inför tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet i vittnens närvaro. Ej må förklaringen gälla, med mindre vid tiden för dess afgifvande utslaget kommit den myndighet till hända, hvarom nu är sagdt, och den dömde, efter den dag, då utslaget för honom vid rätten afkunnades eller, der det ej sålunda afkunnats, blef honom annorledes delgifvet, haft två dagars betänketid inom fängelset.

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 19 Höft.

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.

3 §•

4 §•

,vV

Den myndighet, inför hvilken förklaring enligt 2 eller 3 § afgifvits, skall ofördröjligen afsända underrättelse derom till den domstol, som egt upptaga besvär öfver utslaget.

5 §•

6 §•

i §•

Då straff, som den dömde undergått, skall å annat frihetsstraff afräknas, förfares enligt de i 4 kap. 6 § af allmänna strafflagen och 32 § af strafflagen för krigsmakten stadgade grunder.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19..., men eger ej tillämpning i fråga om utslag, som derförinnan meddelats.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

11 Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts högsta domstol onsdagen den 27 mars 1901.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Her slöra,

Norberg,

Carlson,

Thollander,

Billing,

Ramstedt,

Grefberg.

Sedan jemlikt högsta domstolens beslut den 16 januari innevarande år handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag, mellan högsta domstolens ofvanbemälda ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Emot förslaget framstäldes följande anmärkningar:

1 §■

Justitierådet Thollander yttrade: »Den allmänna grundsatsen, att

ett straff icke får verkställas förr än det utslag, hvarigenom straffet ådömts, vunnit laga kraft, är i vår rätt visserligen icke genom direkt lagbud stadgad, men icke desto mindre fullständigt erkänd, så att, i regeln, å ena sidan, den dömde icke kan tvingas att underkasta sig ett

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

straff så länge möjlighet för honom förefinnes att genom klagan få straffet mildradt eller upphäfdt, och, å andra sidan, det icke tillätes den dömde att undergå ett straff, som möjligen till följd af åklagares eller målsegandes klagan kan varda skärpt.

Från denna regel finnas emellertid i vår lag undantag åt båda hållen.

Genom 14 § Kongl. förordningen den 13 februari 1776 är nemligen stadgadt, att öfverståthållareembetets utslag i polismål må genast gå i fullbordan, oaktadt besvär anföras, och genom Kongl. förordningen den 30 april 1844 angående förändrade föreskrifter i afseende å lullföljden af polismål föreskrifves. i 2 §, att hofrätts beslut i dessa mål kan, utan hinder af ändringssökande, verkställas i de fall, då enahanda beslut, meddeladt af polismyndigheten, kan medföra sådan verkställighet. 1 sammanhang härmed kan erinras, att Kongl. Maj:t genom proposition till innevarande Riksdag föreslagit, att, då någon i brottmål genom hofrätts utslag blifvit fäld till böter eller vite, utmätning af hvad sålunda blifvit dömdt skall verkställas, ändå att ändring i utslaget sökes, dock att utmätning ej får ske förr än utslaget vunnit laga kraft, der den sakfälde nedsatt beloppet hos Konungens befallningshafvande. Slutligen hör äfven hit hvad som är stadgadt om omedelbar verkställighet af de militära disciplinstraffen.

Undantag från regeln bildar å andra sidan Kongl. förordningen den 30 maj 1873, hvarigenom medgifvits rätt för häktad, som är dömd till straffarbete på viss tid eller fängelse, att efter nöjdförklaring få undergå straffet utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär.

Förevarande förslag, som icke berör frågan om verkställighet mot den dömdes vilja, utan endast afser en utsträckning af rätten för den dömde att, utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär, få börja undergå sitt straff, innebär nu att utsträcka denna rätt äfven till icke häktade, hvarjemte af domstol ådömdt arreststraff upptagits bland de straff, hvilkas verkställighet i sådan ordning kan ega rum. Det synes mig till en början hafva varit önskvärdt, att stadgandena om verkställighet af icke laga kraft egande utslag i brottmål underkastats en allsidig revision och i eu författning sammanförts alla bestämmelser i detta hänseende. Men äfven från förslagets ståndpunkt anser jag att man kunnat och bort gå längre än som skett. Såsom skäl för den föreslagna lagstiftningsåtgärden framhålles icke blott det allmännas intresse i aflägsnandet af hinder, uppehåll och svårigheter vid straffverkställigheten utan äfven hänsyn dertill, att den dömde bör erhålla tillfälle att så snart som möjligt få aftjena det af honom förskylda straffet.

Konfjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

13 Dessa skäl synas" mig leda längre än förslaget velat gå och tala för en snabbare verkställighet äfven af de till antalet ojemförligt öfvervägande straffen, nemligen bötesstraffen. Såsom af chefen för justitiedepartementet erinrats, fans i det inom lagbyrån utarbetade förslag, som ligger till grund för 1873 års förordning, upptagen en föreskrift derom, att bestraffning — således äfven bötesstraff — som ådömts icke häktad person, finge utan afbidan på besvärstidens utgång gå i verkställighet, derest såväl den dömd$ som åklagare och målsegande förklarat sig nöjda med utslaget. Sedan förslaget granskats af högsta domstolen, blef nämnda stadgande ur förslaget uteslutet såsom saknande stöd af den grund, hvarpå förslaget i öfrigt livilade, nemligen omsorgen att så vidt möjligt förkorta fångars häktningstid och derigenom äfven minska statens kostnad för deras underhåll. Då emellertid saken i nu föreliggande förslag setts ur en vidare synpunkt, borde, enligt min åsigt, uppmärksamheten rigtats jemväl på bötesstraffen. Det är ett kändt och mycket öfverklagadt förhållande, att en stor mängd af dessa straff aldrig komma till verkställighet till följd af omöjligheten att anträffa de dömde. Detta gäller i all synnerhet böter för förseelser mot polisföreskrifter i städerna med deras rörliga befolkning. Den af chefen för justitiedepartementet omförmälda, ganska utbredda praxis att vid sidan af eller rättare mot lagen verkställa icke laga kraft egande utslag i brottmål torde äfven få anses visa, att ett verkligt behof af ändrad lagstiftning härutinnan förefinnes.

På grund häraf tillstyrker jag, att i förslaget intagas bestämmelser derom, att äfven bötesstraff må få gå i verkställighet efter nöjdförklaring af den dömde, oberoende af åklagares eller målsegandes besvär, eller åtminstone att dessa straff få verkställas, så snart den dömde samt åklagare och målsegande förklarat sig med utslaget nöjde.»

2 och 3 §§.

Justitierådet Carlson, med hvilken högsta domstolens öfrige ledamöter förenade sig, yttrade: »Enligt gällande stadgande!! behöfver allmän underrätts och i vissa fall krigsrätts slutliga utslag angående häktad person icke expedieras till vederbörande myndighet för verkställighet förr än fyra eller sex dagar efter utslagets afkunnande. Derest, såsom förslaget innehåller, den häktade icke förr än utslaget ankommit får förklara sig nöjd med detsamma och börja undergå straffet, kan han följaktligen blifva nödsakad att utöfver den stadgade betänketiden af två

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.

dagar tillbringa ytterligare några dagar i ransakningsfängelse, utan att dessa få afräknas å strafftiden.

En person, som blifvit genom allmän underrätts eller krigsrätts utslag dömd till urbota bestraffning men icke hålles häktad, är i vissa fall icke berättigad att bekomma utslaget förr än sex eller fjorton dagar efter detsammas afkunnande. Om den dömdes rätt att förklara sig nöjd med utslaget och undergå straffet göres beroende deraf, att han aflemnar utslaget, kommer i följd af nämnda förhållande syftemålet med denna lagändring att väsentligen förfelas. Särskild! gäller detta i det fall, att den dömde hållits häktad men enligt utslaget skall ur häktet frigifvas. Om den dömde i sådant fall är nöjd med utslaget, hvarigenom honom ådömts frihetsstraff, vore det i alla afseenden lämpligt, att han finge omedelbart undergå straffet. Måste han deremot lemna häktet och uppehålla sig på fri fot en eller två veckor, är det i allmänhet utan betydelse, om han får vänta på straffets verkställande ytterligare någon tid.

Nu påpekade brister i förslaget synas kunna afhjelpas på det sätt, att den, som genom allmän underrätts eller krigsrätts utslag blifvit dömd till straffarbete på viss tid, fängelse eller arrest, vare sig han är häktad eller ej, berättigas förklara sig nöjd med utslaget, äfven om hos vederbörande myndighet icke är tillgängligt ett fullständigt exemplar af utslaget utan allenast ett bevis från domaren eller domstolen om det straff, som blifvit ådömdt, och den utgång, målet i öfrigt genom utslaget erhållit, samt derom, att utslaget icke blifvit högre domstols pröfning understäldt. Ett sådant bevis borde, om den dömde skall hållas häktad, åtfölja förpassningen och i annat fall till honom på begäran genast aflemnas.

Naturligtvis borde i sammanhang härmed vilkoret, att den dömde, om han icke är häktad, skall medhafva prestbetyg, bortfalla. Att sådant betyg först efter strafftidens början på reqvisition kommer myndigheten tillhanda torde icke vålla afsevärd olägenhet.

Slutligen erinras, att af ordalagen i 2 § icke med tydlighet framgår, huruvida i det fall, att den häktade först en senare dag än den, då utslaget afkunnas, ankommer till fängelset, den betänketid af två dagar, den häktade bör hafva inom fängelset, innan han må förklara sig nöjd med utslaget, skall räknas från den timme på dagen, då den häktade ankommer till fängelset eller, på sätt med förslaget torde vara åsyftadt, från utgången af samma dag.»

Justitierådet Thollander tilläde: »Då tillsyningsmän vid kronohäk-

15 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

tena och föreståndare för häkten icke blifvit i 3 § uttryckligen nämnde, måste deraf slutas, att befogenhet att upptaga nöjdförklaring af icke häktade icke skulle tillkomma dessa tjenstemän. Då emellertid sådan befogenhet hittills varit dem tillagd beträffande häktade och fortfarande skulle tillkomma dem enligt 2 § i förslaget, synes mig skäl saknas att utesluta dem, och detta så mycket mera som i sådant fall lagen i denna del komme att för stora trakter af landet blifva utan all verkan.»

Ex protocollo Erik Öländer.

16 Kongl. Maf.ts Nåd. Proposition N:o 23.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 24 januari 1902

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Ottee,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lageriieim, Statsråden: herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Hammarskjöld,

Westring,

Justitieråden: Huss,

Grefberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hammarskjöld anmälde i underdånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden för den 7 december 1900 inhemtade utlåtande öfver det vid samma protokoll fogade förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen :

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

»Såsom af den lemnade redogörelsen framgår, har af högsta domstolen förordats en sådan ändring i förslaget, att den dömde skulle berättigas att förklara sig nöjd med utslaget, äfven om hos vederbörande myndighet icke vore tillgängligt ett fullständigt exemplar af utslaget utan allenast ett bevis från domaren eller domstolen om det straff, som blifvit ådömdt, och den utgång, målet i öfrigt genom utslaget erhållit, samt derom att utslaget icke blifvit högre domstols pröfning understäldt.

Införandet af en dylik bestämmelse skulle otvifvelaktigt under vissa förutsättningar kunna blifva till väsentlig förmån för de dömda, isynnerhet för de icke häktade, men å andra sidan synas i flera hänseenden betänkligheter möta mot den föreslagna anordningen.

Den dömde bör uppenbarligen, innan det kan tillåtas honom att afgifva nöjdförklaring, hafva tillfälle att om utslagets innebörd taga närmare kännedom, än som är möjligt vid utslagets muntliga afkunnande. Det ifrågasatta beviset kan derför tydligen icke inskränkas till en blott uppgift om det ådömda straffet utan måste, såsom högsta domstolen förordat, äfven innehålla uppgift om den utgång, målet i öfrigt genom utslaget erhållit. Utfärdandet af ett bevis af sådan omfattning torde emellertid i många fall komma att kräfva föga mindre arbete än det, som erfordras för tillhandahållande af ett fullständigt exemplar af utslaget. Det synes mig derför tvifvelaktigt om det låter sig göra att, såsom högsta domstolen förutsatt, ålägga domaren eller domstolen en ovilkorlig skyldighet att genast utfärda dylikt bevis. Kan en sådan skyldighet icke föreskrifvas, lärer gagnet af det föreslagna stadgandet icke blifva afsevärdt.

Vidare bör det icke förbises att, derest två samma sak afseende handlingar, sådana som utslaget och det ifrågasatta beviset, skulle å olika tider utfärdas, det icke torde kunna förebyggas, att skiljaktighet dem emellan någon gång skulle visa sig. I händelse af sådan skiljaktighet skulle tydligen ofta praktiska svårigheter uppstå.

Beträffande den räckvidd, som den föreslagna anordningen skulle komma att erhålla, är för öfrigt att märka, att häradsrätterna i fråga om mål, som ej afse häktad person, i allmänhet icke meddela utslag samma dag målet handlägges, utan först vid nästa sammanträde eller vid tingets afslutande, och att i sådan händelse utslaget regelmässigt hålles tillgängligt omedelbart efter dess afkunnande. I alla dylika fall skulle således den ifrågasatta bestämmelsen komma att sakna all betydelse.

I betraktande af hvad nu blifvit anfördt och då ostridigt torde

Bill. till Riksd. Prot. 1302. 1 Sami. 1 Afd. 19 llaft. 3

’Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

vara, att redan genom de bestämmelser, som det remitterade förslaget innehåller, afsevärda fördelar skulle vinnas, har jag ansett hvad högsta domstolen uti ifrågavarande hänseende erinrat icke böra föranleda någon ändring i förslaget.

Högsta domstolen har vidare anmärkt, att af ordalagen i 2 § af förslaget icke med tydlighet framginge, huruvida i det fall, att den häktade först en senare dag än den, då utslaget afkunnas, ankommer till fängelset, den betänketid af två (lagar, den häktade bör hafva inom fängelset, innan han må förklara sig nöjd med utslaget, skall räknas från den timme på dagen, då han ankommer till fängelset, eller från utgången af samma dag. Med anledning häraf har i nämnda paragraf vidtagits jemkning i syfte att tydligt utmärka, att i angifna fallet ibetänketiden skall räknas från utgången af den dag, då den häktade ankommer till fängelset.

Hvad en ledamot i högsta domstolen hemstält derom, att förslagets hestämmelser måtte utsträckas att gälla äfven i fråga om bötesstraff, synes icke böra föranleda någon åtgärd. Uppenbarligen är frågan om skyndsamt verkställande af sådant straff af betydelse endast för det fall, att den dömde i brist af tillgång till böternas fulla gäldande skall undergå det deremot svarande förvandlingsstraffet. Detta kan emellertid tydligen icke ske, med mindre än att i behörig ordning blifvit utrönt, att den dömde ej är i stånd att betala böterna. Med hänsyn härtill torde ett stadgande, som medgåfve böters aftjenande innan utslaget vunnit laga kraft, i de flesta fall komma att sakna tillämpning.))

Departementschefen uppläste härefter det i enlighet med det afgifna yttrandet jemkade förslaget och hemstälde, att detsamma måtte, jemlikt § 87 regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Grefberg åberopade hvad han vid granskning inom högsta domstolen af förslaget yttrat, för så vidt det icke vid förslagets jemkning vunnit beaktande.

Statsrådets öfrige ledamöter biträdde departementschefens hemställan.

Med bifall till denna hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämilet, af den lydelse bilagan litt. B. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo Erik Öländer.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1902.