Prop. 1902:39

med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i för¬ ordningen angående patent den 16 maj 1884

Typ: Proposition
Källa: weburn.kb.se

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39

1 N:o 39.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående patent den 16 maj 1884; gifven Stockholms slott den 21 februari 1902.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående patent den 16 maj 1884.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR,

Hj. L. Hammarskjöld.

Mit. till Tliksd. Prot. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 36 ljuft. {No 39.)

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Förslag*

till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående patent den 16 maj 1884.

Härigenom förordnas, att nedannämnda paragrafer i förordningen angående patent den 16 maj 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:

5 §•

Finner patentmyndigheten, att sökanden ej fullgjort hvad enligt 4 § 1 mom. honom ålegat, skall skriftlig underrättelse härom hållas sökanden tillhanda eller, om fullständig adress uppgifvits, med posten till honom öfversändas. Fullgör ej sökanden inom viss af patentmyndigheten bestämd tid hvad som brister, ege patentmyndigheten förklara ansökningen förfallen.

6 §•

År uppfinningens föremål icke af sådan beskaffenhet, att patent derå må meddelas, eller är uppfinningen uppenbarligen icke ny, eller har sökande, hvilken uppgifvit annan såsom uppfinnare, ej visat, att han är dennes rättsinnehafvare, eller har sökande underlåtit att erlägga afgift, hvarom i 4 § 3 mom. sägs, ege patentmyndigheten att genast afslå ansökningen.

7 §■

Åro ansökningshandlingarna fullständiga och har anledning ej förekommit att, efter ty i 6 § sägs, genast afslå ansökningen, läte patentmyndigheten i allmänna tidningarna införa kungörelse om ansökningen med uppgift å dess hufvudsakliga innehåll; hålle ock ansökningshand-

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

lingarna hos patentmyndigheten tillgängliga för en hvar, som önskar deraf taga kännedom.

Under två månader efter kungörandet stånde en hvar öppet att till patentmyndigheten ingifva eller i betaldt bref insända skriftlig invändning mot patentansökningen.

Efter utgången af denna tid företage patentmyndigheten ärendet till afgörande.

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, varde, under förbehåll af den i 18 § omförmälda klanderrätt, patent meddeladt samt patentbref utfärdadt. Genom patentmyndighetens försorg skall härom göras anteckning i ett för sådant ändamål upprättadt register och kungörelse i allmänna tidningarna införas samt beskrifningen jemte erforderliga bilagor i hufvudsakliga delar på lämpligt sätt genom tryck offentliggöras.

8 §.

Har patentansökning förklarats förfallen eller blifvit afslagen, skall underrättelse om beslutet med skälen derför skriftligen delgifvas sökanden så som i 5 § stadgas för der afsedda fall.

År sökanden missnöjd med beslutet, ege han att vid talans förlust innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets dag deröfver hos Konungen anföra besvär.

15 §.

Varder, sedan tre år förflutit från det att patent beviljades, den patenterade uppfinningen ej inom riket utöfvad i ett mot förhållandena derstädes väsentligen svarande omfång, ege den, som vill erhålla tillstånd att utan hinder af patentet utöfva uppfinningen, derom emot patenthafvaren föra talan vid domstol. Finnes sådan talan grundad, föreskrifve domstolen, efter ty skäligt pröfvas, under hvilka inskränkningar och vilkor samt mot hvilken ersättning uppfinningen må af käranden utöfvas.

19 §.

Rätt domstol i fall, hvarom i 15, 17 eller 18 § förmärs, vare Stockholms rådstufvurätt.

20 §.

När vid Stockholms rådstufvurätt till handläggning förekommer mål, som i 15 § afses, skola, utom domfört antal af rättens ledamöter,

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

tre i industriela förhållanden kunnige män hafva säte och stämma i rätten. Patentmyndigheten skall före utgången af hvarje år utse desse särskilda ledamöter att utöfva befattningen under det följande året. För att i deras ställe, vid inträffadt förfall, tjenstgöra skola tillika tre suppleanter utses; uppstår hinder jemväl för dem, ege patentmyndigheten, på framställning af rätten, för hvarje särskildt fall utse andra.

De särskilda ledamöterne njute ersättning af statsmedel till belopp, som Konungen bestämmer.

21 §.

Dom i mål, hvarom i 15 eller 18 § förmäles, skall genom domstolens försorg insändas till patentmyndigheten.

22 §.

Den, som utom i de fall, hvilka omförmälas i 15, 16 och 17 §§, utan patenthafvares lof inom riket till afsalu tillverkar föremål eller vid tillverkning till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller, för försäljning till riket inför, i utöfning af yrke använder eller till annans begagnande eller nytta emot godtgörelse upplåter här patenteradt eller efter här patenteradt tillverkningssätt frambragt föremål, som honom veterligen utan patenthafvarens tillstånd åstadkommits, straffes med böter från och med tjugu till och med tvåtusen kronor; ersätte ock all skada. Ej må dock annan än patenthafvaren härom föra talan.

Olofligen tillverkade eller olofligen i riket införda föremål skola, der målseganden det äskar, till honom utlenmas mot ersättning för värdet eller mot afdrag derför å honom tillkommande skadestånd. Med redskap, som äro för den olofliga tillverkningen uteslutande användbara, skall, om målseganden det yrkar, så förfaras, att missbruk dermed ej må ske.

Hvar som under tid, då han är stäld under tilltal för öfverträdelse af denna §, fortsätter samma förseelse, skall, när han dertill varder lagligen förvunnen, dömas till särskildt ansvar för hvarje gång stämning derför utfärdats och delgifvits.

Böter, som ådömas enligt denna §, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

23 §.

År någon tilltalad för intrång i patenträtt, och finnes vid målets handläggning, att patentet bör anses ogilt eller förfallet, vare den tilltalade från ansvar fri.

25 §.

Med afseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket patenterad uppfinning gör motsvarande medgifvande, eger Konungen förordna, att, om någon här i riket sökt patent å en uppfinning före utgången af viss tid, som kan i förordnandet bestämmas antingen till högst tolf månader från det han i den främmande staten sökte skydd för samma uppfinning eller till högst tre månader från det vederbörande myndighet der kungjorde, att sådant skydd meddelats, då må den här i riket gjorda ansökningen i förhållande till andra ansökningar äfvensom med hänsyn till sådant hinder emot patents meddelande, som i 3 § omförmäles, betraktas så, som vore den gjord samtidigt med ansökningen i den främmande staten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1902 men eger, med nedan angifna undantag, ej tillämpning i fråga om patent, som derförinnan blifvit här i riket sökt.

Har innehafvare af patent, som före nämnda dag här i riket sökts, hos patentmyndigheten gjort skriftlig anmälan, att han underkastar sig de förändrade bestämmelserna i denna lag, skola dessa från tiden för anmälningen tillämpas jemväl å sådant äldre patent; dock att fortfarande må enligt hittills gällande föreskrifter pröfvas, huruvida patentet, innan anmälningen skedde, blifvit förverkadt. Hvad enligt den nya lydelsen af 21 § är föreskrifvet om insändande af dom i mål om patents ogillande skall gälla ändå att patentet sökts före denna lags trädande i kraft.

6 Kong!. Maj.ts Nåd. Proposition N;o 3'J.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott fredagen den 10 maj 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna, grefve Wachtmeister,

Claeson,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i underdånighet:

dels en af Riksdagen den 13 maj 1896 aflåten skrifvelse, deri Riksdagen anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida, der patenthafvare efter utgången af den tid, inom hvilken det enligt 15 § i förordningen angående patent den 16 maj 1884 ålåge honom att bringa sin uppfinning till utöfning inom riket, icke ville eller kunde föranstalta om sådan utöfning, det meddelade patentet likväl äfven derefter kunde under derför stadgad tid fortfarande anses gällande, under vilkor att patenthafvaren förklarades skyldig att mot skälig ersättning upplåta sin uppfinning till utöfning af den, som önskade att inom landet sådan företaga, samt, derest en dylik lättnad i det s. k. utöfningstvånget ansåges

7 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 39.

utan skada för den inhemska industrien kunna medgifvas, förelägga Riksdagen förslag till i sådant syfte erforderliga förändringar i berörda förordning; öfver hvilken skrifvelse kommerskollegium samt patent- och registreringsverket, på grund af nådig remiss, inkommit med underdånigt utlåtande och dervid tillika öfverlemnat yttranden från tekniska högskolan äfvensom från svenska teknologföreningen, tekniska samfundet i Göteborg, skånska ingeniörsklubben, Norrköpings polytekniska förening, tekniska föreningen i Eskilstuna, Jönköpings tekniska förening samt svenska uppfinnareföreningen;

dels underdånig berättelse af öfveringeniören N. Rahm rörande den konferens, hvilken mellan ombud för de till den internationela unionen för skydd af den industriela eganderätten hörande stater egt rum i Bryssel den 11—14 december 1900; i anledning af hvilken berättelse patent- och registreringsverket afgifvit infordradt. underdånigt yttrande.

Efter redogörelse för handlingarnes innehåll anförde föredragande departementschefen:

»Till förebyggande af de olägenheter för den inhemska industrien, hvilka en patenthafvares uteslutande rätt att utöfva den patenterade uppfinningen skulle kunna medföra, stadgar den svenska patentförordningen, i likhet med de flesta utländska lagar, ett visst utöfningstvång. Påföljden för underlåtenhet att fullgöra den föreskrifna utöfningen är för närvarande den, att patentet förverkas. Det allmännas intresse synes dock icke med nödvändighet påfordra mera än att uppfinnaren ej hindrar uppfinningens användning inom den inhemska industrien; särskilt torde påföljden vara allt för sträng i de fall, då patenthafvarens underlåtenhet förorsakats af omständigheter, hvilka varit af hans vilja oberoende. Vidare vållas af den nu gällande bestämmelsen ovisshet, huruvida ett meddeladt patent fortfarande är gällande eller icke, hvilket förhållande lätteligen förorsakar svårighet för patenthafvaren att finna förlagsgifvare eller att träffa aftal om patentets öfverlåtande eller om meddelande af licens. Någon praktisk betydelse med afseende på bortgallring af sådana patent, hvilka i sjelfva verket äro värdelösa men dock genom sin tillvaro kunna i viss mån hindra tillgodogörandet af teknikens framsteg, har ifrågavarande stadgande icke visat sig ega; det torde nemligen endast ytterst sällan hafva inträffat, att ett patent på grund af underlåten utöfning förklarats förverkadt. Till stöd för stadgandets bibehållande i oförändradt skick kan ej heller med skäl åberopas, att, då enligt de flesta utländska lagstiftningar ett patent förverkas genom underlåten utöfning, utländska uppfinnare, om en lindrigare påföljd in-

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39

fördes i den svenska lagen, skulle beträffande skyldigheten att i Sverige utöfva patenterade uppfinningar erhålla en lättnad, som i allmänhet ej motsvarades af någon dylik fördel för svenska uppfinnare. En förbättring af staternas ömsesidiga förhållande i nämnda hänseende är nemligen att vänta hufvudsakligen genom en utveckling af unionen för den industriela eganderätten, vid hvilket förhållande den nu berörda synpunkten måste anses vara af underordnad betydelse. Deremot synes i sammanhang med förmildrandet af påföljden för underlåtenhet att i föreskrifvet omfång utöfva uppfinningen lämpligen kunna införas en väsentlig skärpning i bestämmelserna om utöfningens omfattning. Under det att det nuvarande stadgandet näppeligen är egnadt att framkalla mera än en skenbar utöfning af patenterade uppfinningar, kommer, om sådan skärpning genomföres, en utländing, som innehar patent i Sverige men ej der utöfvar uppfinningen i ett mera afsevärdt omfång, att kunna tvingas att lemna licens och således låta uppfinningen verkligen komma den inhemska industrien till godo.

En särskild anledning' till lagändring i den af Riksdagen antydda rigtning förefinnes i det på omförmälda internationela kongress i Bryssel antagna förslag till vissa ändringar i,den jemväl af Sverige biträdda konventionen angående den industriela eganderätten, hvilket förslag, bland annat, innehåller att patenthafvares underlåtenhet att utöfva en patenterad uppfinning icke må förorsaka patentets förlust i det fall att han kan visa giltig anledning till sin underlåtenhet. Redan vid förarbetena till nu gällande förordning om patent ifrågasattes införandet af en emot detta förslag nära svarande bestämmelse, men densamma uteslöts ur den för Riksdagen framlagda propositionen af anledning att svårigheter vid tillämpningen ansågos komma att uppstå. Införes licenstvång, beredes emellertid för Sverige möjlighet att utan vidare lagändring biträda nämnda förslag till konventionsbestämmelse.

Enligt vissa främmande lagar förklaras patent förverkadt, om en patenthafvare, som brustit i sin utöfningspligt, vägrar meddela licens, då anbud med skäliga vilkor framställes. På denna väg torde man dock ej vinna en af de fördelar, som med utöfningstvångets mildrande åsyftas, eller att anledningen till ovisshet om patentets bestånd undanrödjes; tvärtom skulle ofta svårighet uppstå att på förhand afgöra, huruvida erbjudna vilkor för licens komme att af domstol anses skäliga, i hvilket fall patenthafvaren genom vägran att antaga anbudet ådragit sig patentets förlust. På grund häraf och då erfarenheten utvisar, att uppfinningar, hvilka sakna patentskydd, i mindre grad locka till användning, har den anordningen funnits ega bestämdt företräde, att, när patenteracl

9 Kongt. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

uppfinning ej i föreskrifvet omfång utöfvas, domstol eger, på derom framstäldt yrkande, meddela annan än patenthafvaren tillstånd till uppfinningens begagnande.

För närvarande åligger det enligt svensk lag patenthafvaren att låta bringa patentet till utöfning inom riket i något väsentligare omfång. Det har med skäl anmärkts, att detta stadgandes affattning saknar önskvärd tydlighet och att detsamma icke med visshet medför, att en i den inhemska industriens intresse påkallad utöfning verkligen kommer till stånd. Om emellertid, på sätt nu är i fråga, påföljden för underlåtenhet i afseende å utöfningen väsentligen mildras, torde, såsom redan blifvit antydt, större anspråk kunna ställas på den omfattning, hvari uppfinningen skall utöfvas. Man synes nemligen då kunna fordra, att utöfningen sker i ett omfång, som motsvarar å ena sidan landets behof af de industrialster, hvilkas åstadkommande uppfinningen afser, och å andra sidan de härstädes till följd af landets naturliga beskaffenhet och förhållanden i öfrigt befintliga förutsättningai ne för uppfinningens tillgodogörande. Dessutom torde, efter ifrågavarande ändring af påföljden för försummad utöfning, den nu patentmyndigheten tillkommande rätt att i särskilda fall medgifva lindring i utöfningstvånget icke vidare vara behöflig.

Äfven efter meddelandet af tvångslicens är patenthafvaren uppenbarligen fortfarande innehafvare af sjelfva patenträtten. En följd häraf är, att, derest tvångslicens meddelats och vederbörlig utöfning ändock icke kommer till stånd, ny licens kan genom rättegång emot patenthafvaren framtvingas, till dess uppfinningen kommer till utöfning i föreskrifvet omfång. Några särskilda föreskrifter om skyldighet för licenshafvaren att utöfva uppfinningen torde således icke vara erforderliga. Öfver hufvud ligger det ej heller någon vigt derpå, genom hvilken person utöfningen eger rum; äfven en utöfning, som bedrifves med stöd af 16 § i patentförordningen, bör således tagas i beräkning.

Frivilliga aftal om licens kunna innehålla inskränkning i patenthafvarens rättighet att meddela ytterligare licens. Då innehafvaren af en licens icke kan hafva bättre rätt än patenthafvaren sjelf, är det emellertid tydligt, att dylika aftal icke kunna lägga hinder i vägen för tillämpning af föreskriften om tvångslicens.

I de mål, der fråga är om sådan tillämpning, kunna naturligen uppkomma frågor, hvilkas lösning fordrar särskilda praktiska insigter. Don sålunda för dessa måls bedömande nödiga sakkunskapen kan utan tvifvel till en viss grad blifva tillgänglig för domstolen genom vittnens afhörande och genom inhemtande af myndigheters och enskilde sak- Bih. till lliksd. Prof. /902. / timid. / Afd. 3tJ Käft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

kunniges utlåtanden. De spörsmål, som kräfva särskild sakkunskap, stå emellertid i så oskiljaktigt sammanhang med de rent juridiska frågorna, att man icke i förevarande fall torde kunna stanna härvid. Tillfälle måste beredas till öfverläggning emellan fackmännen och rättens ordinarie ledamöter; de förre böra också få lägga sitt ord i vågskålen vid sjelfva afgörandet. En förebild för det stadgande, som sålunda synes erforderligt, finnes i sjölagens bestämmelse om rådstufvurätts sammansättning vid handläggning af dispachemål.

Under förutsättning att domstolen förstärkes på nu antydda sätt, torde åt densamma kunna öfverlemnas att afgöra samtliga de frågor, som uppkomma vid bestämmande af vilkor för licensen, såsom om licensafgiftens belopp, om den säkerhet, som derför bör ställas af licensinnehafvaren, samt om de inskränkningar denna utöfning möjligen bör underkastas. Det är derföre ej nödvändigt att för afgörandet af vissa bland dessa frågor anlita gode män eller särskild nämnd, hvilket skulle medföra afsevärd omgång och betydliga kostnader. Licensafgiftens belopp torde i allmänhet böra bestämmas i förhållande till tillverkningens omfång. Skulle i något enstaka fall en sådan beräkningsgrund finnas mindre lämplig, bör för domstolen ej möta hinder att fastställa afgiften blott för viss kortare tid och att medgifva patenthafvaren rätt att sedermera påkalla förnyad pröfning af densamma.

I sammanhang med de ändringar i patentförordningen, hvilka förutsättas för införande af licenstvång, torde lämpligen någon jemkning kunna vidtagas i bestämmelserna om förfarandet vid behandlingen af patentansökningar.

Önskvärdheten af en sådan jemkning framhölls redan den 7 december 1896 af högsta domstolen i dess utlåtande öfver upprättadt förslag till lag om skydd för mönster och modeller. Samtliga i granskningen af nämnda förslag deltagande ledamöter förenade sig nemligen om följande yttrande:

T 6 § finnes efter patentförordningens förebild upptagen bestämmelsen, att ansökning anses förfallen, derest sökande ej inom viss af registreringsmyndigheten bestämd tid fullgjort hvad som befunnits brista i afseende å hans ansökningshandlingar. Särskild! för det fall, att ett föreläggande visserligen inom bestämd tid från sökandens sida föranledt vissa åtgärder i det syfte, som i föreläggandet afsetts, men dessa åtgärder icke godkännas såsom tillfyllestgörande, torde det vara föga lämpligt, att registreringsmyndigheten skall ega afföra ansökningen såsom förfallen utan att samtidigt på ett eller annat sätt bereda sökanden tillfälle att få kännedom om den vidtagna åtgärden och skälen för

11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

densamma. Då derjemte registreringsmyndiglietens åtgärd att afföra en ansökning såsom förfallen kan komma att öfverklagas, hvarvid klagoton, jemlikt 35 § i instruktionen för registreringsverket, beräknas från den dag, sökanden erhållit del af beslutet, synes registreringsmyndigheten icke kunna vara viss, att icke en ansökning, som afförts såsom förfallen, i följd af klagan från sökandens sida åter måste upptagas till handläggning med företrädesrätt från inlemningsdagen, hvilket i afseende å senare inkomna ansökningar kan förorsaka åtskilliga svårigheter. Dessa skäl lära hos registreringsmyndigheten föranledt den praxis att, i det fall att ett gifvet föreläggande inom bestämd tid antingen icke besvarats eller ock besvarats på ett ej tillfyllestgörande sätt, registrering vägras genom beslut, som delgifves sökanden i samma ordning, som om förelägganden finnes stadgad. Denna praxis synes från lämplighetssynpunkt hafva goda skäl för sig; och då nu är fråga om införande af registrering inom ett nytt område, synes tillfället böra begagnas att åtminstone inom detta område bereda åt sagda praxis stödet af lag. I öfverensstämmelse härmed synes dels åt 6 § böra gifvas det innehåll, att, derest registreringsmyndigheten finner sökanden ej hafva fullgjort hvad enligt 5 § 1 mom. honom ålegat, skriftlig underrättelse härom med föreläggande af bestämd tid, inom hvilken sökanden eger fullgöra hvad som brister, skall hållas sökanden tillhanda eller, om fullständig adress uppgifvits, med posten till honom öfversändas, dels ock 7 § böra så afmattas, att den afser alla de fall, då registrering skall vägras, och deribland jemväl det, att sökande icke inom förelagd tid fullgjort hvad enligt 5 § 1 mom. honom ålegat.’

Med anledning af högsta domstolens anmärkningar erhöll det förslag till lag om skydd för vissa mönster och modeller, hvilket genom nådig proposition förelädes Riksdagen, och som ligger till grund för gällande lag i ämnet, sådan affattning, att ansökans förfallande förutsätter ett formligt beslut, som meddelas sökanden och öfverklagas pa samma sätt som beslut, hvarigenom ansökan af slagits. Tydligen bör hvad af högsta domstolen anfördes jemväl föranleda, att patentförordningen i hithörande delar erhåller en motsvarande lydelse.»

Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med förut angifna grunder upprättadt förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående patent den 16 maj 1884, af den lydelse bilaga 1 vid detta protokoll utvisar; och anförde departementschefen vidare:

»De hufvudsakliga bestämmelserna om licenstvang hafva upptagits i 15 §, hvilken sålunda enligt den föreslagna lydelsen angifver dels förutsättningarne lör licenstvånget, dels det sätt, hvarpå detsamma kan

12 Kongl. Ma]ds Nåd. Proposition N:o 39.

göras gällande. Af det nya stadgandets affattning torde med tillräcklig tydlighet framgå, att rättighet till den patenterade uppfinningens utöfning tillkommer annan än patenthafvaren först sedan tillstånd till sådan utöfning blifvit honom af domstolen meddeladt. Likaledes lärer det vara uppenbart, att, när patenthafvaren bringar uppfinningen till utöfning i föreskrifvet omfång, den omständigheten, att han under en föregående tid asidosatt utöfningspligten, icke vidare kan emot honom åberopas.

Till följd deraf att föreskrifterna om sättet för licenstvångets utöfning blifvit i 15 § intagna, har stadgandet i nuvarande 20 § kunnat, med någon jemkning, uppflyttas till 19 §, medan de nya bestämmelserna om rådstufvurättens sammansättning i vissa patentmål, såsom särskild paragraf, närmast derefter infogats.

Då det af nära till hands liggande skäl är önskvärdt, att patentmyndiglieten, ehvad förd talan om patents ogiltighet eller om tvångslicens bifalles eller ej, erhåller underrättelse om målets utgång, har stadgandet i 21 § blifvit i viss mån jemkadt. Bland de fall, då patentbrott ej skall anses föreligga, har i 22 § upptagits äfven det, att uppfinningens utöfning är loflig på grund af erhållen tvångslicens. Deremot måste ur 23 § uteslutas bestämmelsen om invändning, att patent bör anses förverkadt.

Förutnämnda förslag till förändrade bestämmelser om det internationell skyddet för den industriela eganderätten innehåller, att om någon i en stat söker patent å en uppfinning inom tolf månader efter det han i annan stat sökt skydd för samma uppfinning, ansökningen i förstnämnda stat skall i vissa afseenden medföra samma verkan, som om den gjorts samtidigt med ansökningen i den senare staten. Emot den sålunda föreslagna utsträckningen af den s. k. prioritetsfristen torde betänklighet ej möta. Fast mera synes densamma vara af beskaffenhet att för Sverige medföra öfvervägande fördelar. I 25 § har derföre vidtagits sådan jemkning, som förutsättes för godkännande af ifrågavarande ändring. Sista stycket af samma § är uppenbarligen öfverflödigt, då såsom allmän påföljd för försummelse att utöfva patenterad uppfinning stadgas licenstvång i stället för patentets förverkande.

De nya bestämmelserna böra enligt vanliga grunder icke i allmänhet ega tillämpning i fråga om patent, hvithet sökts före ikraftträdandet af den lag, hvarigenom desamma införts. Dock torde det vara ändamålsenligt att medgifva innekafvaren af äldre patent befogenhet att genom anmälan hos patentmyndigheten underkasta sig den nya ordningen. Likaledes bör, oberoende af sådan anmälan, den nya föreskriften om insän-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

dande af dom i mål angående patents ogillande gälla äfven då det patent, hvarom i målet är fråga, sökts före nyssnämnda tid.

På grund af hvad jag sålunda anfört, och då det synes önskvärdt att, innan ärendet underkastas vidare behandling, de med afseende å industri och patentväsen sakkunniga centralmyndigheterna få yttra sig öfver det upprättade förslaget, hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes genom note ur detta protokoll anbefalla kommerskollegium samt patent- och registreringsverket att före den 1 instundande september inkomma med gemensamt underdånigt utlåtande öfver ifrågavarande lagförslag.»

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lemna nådigt bifall.

Ex protocollo Erik Öländer.

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

mbl no

Bilaga litt. I.

‘ -T... ..i. f ,, i .. • rf-.

'' •* . » '• u .... - • • i *;.«1

Förslag

till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående patent den 16 maj 1884.

Härigenom förordnas, att nedannämnda paragrafer i förordningen angående patent den 16 maj 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:

5 §•

6 §•

7 §•

15 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

lingarna hos patentmyndigheten tillgängliga för en hvar, som önskar deraf taga kännedom.

Under två månader efter kungörandet stånde en hvar öppet att till patentmyndigheten ingifva eller i betaldt bref insända skriftlig invändning mot patentansökningen.

Efter utgången af denna tid företage patentmyndigheten ärendet till afgörande.

8 §■

Har patentansökning förklarats förfallen eller blifvit. afslagen, skall underrättelse om beslutet med skälen derför skriftligen delgifvas sökanden så som i 5 § stadgas för der afsedda fall.

År sökanden missnöjd med beslutet, ege han att vid talans förlust innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets dag deröfver hos Konungen anföra besvär.

15 §.

Varder, sedan tre år förflutit från det att patent beviljades, den patenterade uppfinningen ej inom riket utöfvad i ett mot förhållandena derstädes väsentligen svarande omfång, ege den, som vill erhålla tillstånd att utan hinder af patentet utöfva uppfinningen, derom emot patenthafvaren föra talan vid domstol. Bifalles sådan talan, föreskrifve domstolen, efter ty skäligt pröfvas, under hvilka inskränkningar och vilkor uppfinningen må af käranden utöfvas.

19 §.

Rätt domstol i fall, hvarom i 15, 17 eller 18 § förmärs, vare Stockholms rådstufvurätt.

20 §.

När vid Stockholms rådstufvurätt till handläggning förekommer mål, som i 15 § afses, skola, utom domfört antal af rättens ledamöter,

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

tre i industriel» förhållanden kunnige nyin hafva säte och stämma i rätten. Patentmyndigheten skall före utgången af hvarje år utse desse särskilda ledamöter att utöfva befattningen under det följande året. För att i deras ställe, vid inträffadt förfall, tjenstgöra skola tillika tre suppleanter utses; uppstår hinder jemväl för dem, ege rätten för hvarje särskilt fall tillkalla andra.

De särskilda ledamöterne njute ersättning af statsmedel till belopp, som Konungen bestämmer.

21 §.

Dom i mål, hvarom i 15 eller 18 § förmäles, skall genom domstolens försorg insändas till patentmyndigheten.

22 §.

Den, som utom i de fall, hvilka omförmälas i 15, 16 och 17 §§, utan patenthafvares lof inom riket till afsalu tillverkar föremål eller vid tillverkning till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller, för försäljning till riket inför, i utöfning af yrke använder eller till annans begagnande eller nytta emot godtgörelse upplåter här patenteradt eller efter här patenteradt tillverkningssätt frambragt föremål, som honom veterligen utan patentliafvarens tillstånd åstadkommits, straffes med böter från och med tjugu till och med tvåtusen kronor; ersätte ock all skada. Ej må dock annan än patenthafvaren härom föra talan.

Olofligen tillverkade eller olofligen i riket införda föremål skola, der målseganden det äskar, till honom utlemnas mot ersättning för värdet eller mot afdrag derför å honom tillkommande skadestånd. Med redskap, som äro för den olofliga tillverkningen uteslutande användbara, skall, om målseganden det yrkar, så förfaras, att missbruk dermed ej må ske.

Hvar som under tid, då han är stäld under tilltal för öfverträdelse af denna §, fortsätter samma förseelse, skall, när han dertill varder lagligen förvunnen, dömas till särskild! ansvar för hvarje gång stämning derför utfärdats och delgifvits.

Böter, som ådömas enligt denna §, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

17 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

23 §.

År någon tilltalad för intrång i patenträtt, och finnes vid målets handläggning, att patentet bör anses ogilt eller förfallet, vare den tilltalade från ansvar fri.

25 §.

Denna lag skall träda i kraft den .............................., men eger, med

nedan angifna undantag, ej tillämpning i fråga om patent, som derföriunan blifvit här i riket sökt.

Har innehafvaren af gällande patent, som här i riket sökts före nämnda dag, hos patentmyndigheten gjort skriftlig anmälan, att han underkastar sig de förändrade bestämmelserna i denna lag, skola dessa från tiden för anmälningen tillämpas jemväl å sådant äldre patent. Hvad enligt den nya lydelsen af 21 § är föreskrifvet om insändande af dom i mål om patents ogillande skall gälla ändå att patentet sökts före denna lags trädande i kraft.

Sih. till Riktd. Prat. 1902. 1 Rami. 1 Afd. 30 Haft.

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 11 oktober 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans exellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Annerstedt,

herr von Krusenötjerna, grefve Waciitmeister,

Claéson,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Hammarskjöld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i underdånighet:

att, sedan Kongl. Maj:t enligt protokollet öfver justitiedepartementsärenden för den 10 maj innevarande år anbefalt kommerskollegium samt patent- och registreringsverket att inkomma med gemensamt underdånigt utlåtande öfver ett vid samma protokoll fogadt förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående patent den 16 maj 1884, det sålunda infordrade utlåtandet numera inkommit.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anförde föredragande departementschefen:

19 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

»I öfverensstämmelse med hvad embetsmyndigheterna hemstält vid § 20 i förslaget torde i nämnda § böra vidtagas den ändring att, i händelse af förfall för de af patentmyndigheten utsedde särskilde ledamöter i rätten och deras suppleanter, det må tillkomma patentmyndigheten och icke rätten att för hvarje särskildt fall utse andra.»

Föredragande departementschefen uppläste derefter det i enlighet härmed jemkade lagförslaget, af den lydelse bilagan A vid detta protokoll utvisar, samt hemstälde, att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur detta protokoll, med bifogande af utdrag af protokollet för den 10 sistlidne maj, inhemtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna bifall.

Ex protocollo Erik Öländer.

20 Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Bilaga litt. A.

Förslag

till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående patent den 16 maj 1884.

Härigenom förordnas, att nedannämnda paragrafer i förordningen angående patent den 16 maj 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:

5 §•

6 §■

i §•

21 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

lingarna hos patentmyndigheten tillgängliga för en hvar, som önskar deraf taga kännedom.

Under två månader efter kungörandet stånde en hvar öppet att till patentmyndigheten ingifva eller i betaldt bref insända skriftlig invändning mot patentansökningen.

Efter utgången af denna tid företage patentmyndigheten ärendet till afgörande.

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, varde, under förbehåll af den i 18 § omförmälda klanderrätt, patent meddeladt samt patentbref utfärdadt. Genom patentmyndighetens försorg skall, härom göras anteckning i ett för sådant ändamål upprättadt register och kungörelse i allmänna tidningarna införas samt beskrifningen jemte erforderliga bilagor i hufvudsakliga delar på lämpligt sätt genom tryck offentliggöras.

8 §•

Har patentansökning förklarats förfallen eller blifvit afslagen, skall underrättelse om beslutet med skälen derför skriftligen delgifvas sökanden så som i 5 § stadgas för der afsedda fall.

År sökanden missnöjd med beslutet, ege han att vid talans förlust innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets dag deröfver hos Konungen anföra besvär.

15 §.

Varder, sedan tre år förflutit från det att patent beviljades, den patenterade uppfinningen ej inom riket utöfvad i ett mot förhållandena derstädes väsentligen svarande omfång, ege den, som vill erhålla tillstånd att utan hinder af patentet utöfva upptinningen, derom emot patenthafvaren föra talan vid domstol. Bifalles sådan talan, föreskrifve domstolen, efter ty skäligt pröfvas, under hvilka inskränkningar och vilkor uppfinningen må af käranden utöfvas.

19 §.

Rätt domstol i fall, hvarom i 15, 17 eller 18 § förmäles, vare Stockholms rådstufvurätt.

20 §.

När vid Stockholms rådstufvurätt till handläggning förekommer mål, som i 15 § afscs, skola, utom domfört antal af rättens ledamöter,

22 Kong}-. Maj :ts Nåd. Proposition N:o 39.

tre i iudustriela förhållanden kunnige män hafva säte och stämma i rätten. Patentmyndigheten skall före utgången af hvarje år utse desse särskilda ledamöter att utöfva befattningen under det följande året. För att i deras ställe, vid inträffadt förfall, tjenstgöra skola tillika tre suppleanter utses; uppstår hinder jemväl för dem, ege patentmyndigheten, på framställning af rätten, för hvarje särskildt fall utse andra.

De särskilda ledamöterne njute ersättning af statsmedel till belopp, som Konungen bestämmer.

21 §.

Dom i mål, hvarom i 15 eller 18 § förmäles, skall genom domstolens försorg insändas till patentmyndigheten.

22 §.

Den, som utom i de fall, hvilka omförmälas i 15, 16 och 17 §§, utan patenthafvares lof inom riket till afsalu tillverkar föremål eller vid tillverkning till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller, för försäljning till riket inför, i utöfning af yrke använder eller till annans begagnande eller nytta emot godtgörelse upplåter här patenteradt. eller efter här patenteradt tillverkningssätt frambragt föremål, som honom veterligen utan patenthafvarens tillstånd åstadkommits, straffes med böter från och med tjugu till och med tvåtusen kronor; ersätte ock all skada. Ej må dock annan än patenthafvaren härom föra talan.

Böter, som ådömas enligt denna §, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

23 §.

År någon tilltalad för intrång i patenträtt, och finnes vid målets handläggning, att patentet bör anses ogift eller förfallet, vare den tilltalade från ansvar fri.

25 §.

Denna lag skall träda i kraft den ..........................., men eger, med

nedan angifna undantag, ej tillämpning i fråga om patent, som derförinnan blifvit här i riket sökt.

Har innehafvare af gällande patent, som här i riket sökts före nämnda dag, hos patentmyndigheten gjort skriftlig anmälan, att han underkastar sig de förändrade bestämmelserna i denua lag, skola dessa från tiden för anmälningen tillämpas jemväl å sådant äldre patent. Hvad enligt den nya lydelsen af 21 § är föreskrifvet om insändande af dom i mål om patents ogillande skall gälla ändå att patentet sökts före denna lags trädande i kraft.

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts högsta domstol onsdagen den 29 januari 1902.

Andra rummet.

Närvaran de:

Justitieråden: Norberg,

Lindbäck,

Petersson,

Thollander,

Grefberg.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 31 oktober 1901, handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemuade förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående patent den 16 maj 1884 mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Emot förslaget framstäldes inom högsta domstolen följande anmärkningar :

vid 5 och 8 §§.

Justitierådet Grefberg yttrade: »De skäl, som åberopas för att beslut skall afkunnas af patentmyndigheten, då enligt 5 § ansökan om patent förfaller, och beslutet, på sätt i 8 § upptagits, delgifvas sökanden, synas

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 25

jemväl höra föranleda enahanda föreskrifter beträffande beviljadt patent för det fall, att patentet enligt 11 § i ofvan omförmälda förordning förfaller till följd af patenthafvarens underlåtenhet att inom stadgad tid till patentmyndigheten erlägga föreskrifven afgift.»

Justitierådet Lindbäck instämde med justitieråd# Grefberg.

vid 15 §.

Justitierådet Grefberg yttrade: »Då talan derom instämmes, skall domstolen enligt denna paragraf pröfva, huruvida patenterad uppfinning inom riket utöfvas i ett mot förhållandena derstädes väsentligen svarande omfång eller, enligt motiven, huruvida utöfningen sker i ett omfång, som motsvarar å ena sidan landets behof af de industrialster, hvilkas åstadkommande uppfinningen afser, och å andra sidan de härstädes till följd af landets naturliga beskaffenhet och förhållanden i öfrigt befintliga förutsättningarna för uppfinningens tillgodogörande. Denna pröfning skall, då sådan utöfning anses icke värn för handen, -enligt förslaget uppenbarligen leda dertill, att domstolen lensmar tillstånd åt den, som fört talan emot patenthafvaren, att, emot afgift efter vissa grunder samt under de vilkor i öfrigt och inskränkningar, som anses skäliga, utöfva uppfinningen, men de i förslaget valda lufttryck för att återgifva hvad sålunda afsetts torde emellertid höra undergå någon jemkning, i ty att dessa uttryck efter ordalydelsen innebära att, äfven då patenthafvaren befinnes hafva brustit i den honom åliggande skyldighet att utöfva uppfinningen, domstolen kan ogilla den emot honom förda talan, och afl beviljad licens icke ovilkorligen skall medföra ersättningsskyldighet till patenthafvaren.

Derjemte synes på ett mera klart och tydligt sätt böra stadgas, under hvilka förhållanden uppfinningen icke kan anses utöfvas inom riket i sådant omfång, att patenthafvaren är befriad från licenstvång.»

Justitierådet Thollander anförde: »Den lindring för uppfinnarne,

som afses med förslaget om utbyte af utöfningstvånget mot licenstvång, har ansetts kräfva en väsentlig skärpning i bestämmelserna om utöfningens omfattning, hvarjemte den nu patentmyndigheten tillkommande rätt att i särskilda fall medgifva utsträckning af tiden eller lemna annan lindring i utöfningstvånget icke vidare ansetts behöflig. Då man derjemte tager i betraktande, att med det här föreslagna stadgandet lärer afses, att, om och så ofta efter de tre årens förlopp försummelse i utöfningon kan efter talan vid domstol påvisas, domstolen ovilkorligen skall döma till licens utan afseende å om patenthafvaren kan visa skålig

Dih. till Jtiksd. Prut. 1902. 1 Samt. 1 Afd. 30 Haft. 4

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

anledning till försummelsen, synes mig kunna ifrågasättas, huruvida så stränga bestämmelser nödvändigt äro betingade af den inhemska industriens kraf eller om icke uppfinnarne — hvilka visserligen i fall af försummelse drabbas af en lindrigare påföljd än förut — dock blifvit väl strängt behandlade. Förslagets motivering och den utredning, som i denna del förekommit, lemna föga ledning för omdömet härutinnan. Affattningen af paragrafen torde i allt fall fordra jemkning på sätt justitierådet Grefberg påpekat.»

Justitierådet Lindbäck utlät sig: »Derest patentbafvaren i den mot honom anhängig] orda rättegång visar giltig anledning för underlåtenheten att i föreskrifven omfattning utöfva uppfinningen, synes det vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att kärandens talan af domstolen underkännes. Huruvida emellertid enligt förslaget domstolen skulle eg a en dylik befogenhet eller om förslagets mening är, att domstolen ovilkorligen skall, allenast käranden ådagalägger, att uppfinningen icke efter förloppet af de tre åren utöfvas i sådan omfattning, som ofvan sägs, bifalla käromålet, derom torde, med hänsyn till affattningen af denna §, olika meningar kunna råda. Eu redaktionsförändring, hvarigenom förslagets mening i berörda hänseende klargjordes, torde derföre vara erforderlig.

Beträffande stadgandet i sista punkten anmärkes, att, fastän, efter hvad motiven utvisa, domstolen icke bör kunna tillåta käranden att utöfva uppfinningen med mindre honom tillika ålägges att derför gifva patenthafvaren ersättning, berörda stadgandes lydelse likväl icke utesluter den tolkning, att frågan, huruvida dylik ersättning må tillkomma patenthafvaren, skulle kunna göras beroende på en skälighetspröfning af domstolen.»

Justitierådet Norberg ansåg, lika med justitierådet Lindbäck, paragrafens första punkt böra erhålla en tydligare affattning.

vid 20 §.

Justitierådet Thollander anförde: »Det skäl, som åberopats för det här föreslagna sättet för domstolens sammansättning vid pröfning af frågor om tvångslicens, eller nödvändigheten deraf, att sakkunskap tillföres domstolen, gäller i lika, ja, ofta i ännu högre grad öfriga mål angående tillämpning af patentförordningen. Det synes mig vid sådant förhållande inkonseqvent att allenast för de mål, som angå tvångslicens, anordna en särskild sammansättning af domstolen, medan i öfriga patentmål fackmän icke deltaga i afgörandet.

27 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Af detta skäl anser jag den af Riksdagen i dess skrifvelse antydda utväg att åt gode män eller åt särskild nämnd i enlighet med 17 '§ i patentförordningen öfverlemna bestämmandet af den ersättning, som enligt 15 § kan förekomma, vara att föredraga framför här föreslagna anordning.»

vid öfvergångsstadgandet.

Justitierådet Gr ef ber g yttrade: »För det fall att ansökan om patent, som inkommit till patentmyndigheten, innan lagen trädt i kraft, eller att på grund af sådan ansökan meddeladt patent förfallit efter nämnda tidpunkt, torde, med hänsyn till förordade tillägget till 11 § i förordningen angående patent, de föreslagna bestämmelserna om afkunnande af beslut och beslutets delgifning med sökanden eller patenthafvaren jemväl böra tillämpas.

Enär den innehafvaren af »gällande» patent, som sökts före lagens trädande i kraft, enligt förslaget medgifna rätt, att genom anmälan hos patentmyndigheten frigöra sig från utöfningstvånget och i stället underkasta sig licenstvång, icke torde kunna medföra den verkan, att patentet ej kan efter sådan anmälan till följd af bristande utöfning enligt 19 § i förordningen angående patent förklaras förverkadt eller, beträffande talan om intrång i patenträtt, enligt 23 § samma förordning anses ogilt, synes förslaget böra undergå någon jemkning, så att deraf tydligen framgår, att tvist huruvida patentet förverkats skall, oberoende af ifrågavarande anmälan, pröfvas, vare sig denna tvist yppats före eller efter det dylik anmälan skett.»

Justitierådet Thollander ansåg nödvändigt att genom uttryckligt stadgande förklarades, att en anmälan enligt andra stycket icke kunde hafva till följd att den, som tilltalades för intrång i patent, genom samma anmälan beröfvades den straffrihetsgrund, som nuvarande 23 § i patentförordningen erbjöde.

Justitierådet Petersson yttrade: »Det i den föreslagna öfvergångsbestämmelsen använda uttrycket »gällande patent» synes mig icke kunna gifvas annan tolkning, än att derunder innefattas jemväl sådant äldre patent, som genom inbetalta afgifter blifvit bibehållet vid kraft och om hvars giltighet ingen tvist är anhängig, men som dock skulle kunna, om rättegång derom anhängiggjordes, enligt 19 § i gällande patentlag förklaras vara förverkadt på grund af underlåten utöfning. Det torde alltså vara förslagets mening, att jemväl åt innehafvare af dylikt, i viss mån osäkert, patent inrymma rätt att genom anmälan till patentmyn-

28 Kortgl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

dighéten underkasta sig de förändrade bestämmelserna i den nya lagen. Om han begagnar sig af denna rätt, skola från tiden för anmälningen sagda förändrade bestämmelser tillämpas å hans patent, hvilket väl måste innebära, att jemväl frågan om patentets giltighet skall bedömas efter nya lagen, och att således detsamma icke vidare kan på grund af äldre lags bestämmelser förklaras vara förverkadt. En dylik innebörd af förevarande stadgande synes mig ock instämma med den grund, hvarå den nya lagen är bygd, och föröfrigt vara väl egnad att undanrödja den osäkerhet om äldre patenters fortfarande giltighet, som trots anmälan enligt den nya lagen skulle qvarstå, om samma patenter kunde angripas på grund af underlåten utöfning under en föregående tid. Emellertid lärer det, om ifrågavarande stadgande tolkas så som ofvan angifves, höra tillses, att den utöfning af patenterad uppfinning, som annan än patenthafvaren kan hafva anordnat under sådana förhållanden, att ansvar derför icke kan enligt nu gällande lydelse åt 23 § patentlagen ådömas, till sin fortvaro göres oberoende af att patentet underkastas den nya lagen, och torde i detta hänseende en bestämmelse i det af justitierådet Thollander angifna syfte vara erforderlig.

För såvidt med sista punkten i öfvergångsbestämmelsen afses, att dom, som efter nya lagens ikraftträdande kan varda meddelad i tvist om giltigheten af patent, hvarå äldre lag skall tillämpas och som enligt 19 § samma lag påstås vara förverkadt, skall i hvarje fall, och således äfven då käromålet ogillats, insändas till patentmyndigheten, torde stadgandet kräfva förtydligande. Med dess nuvarande lydelse vill det synas, som skulle i det angifna fallet 21 § i nu gällande patentlag böra tillämpas.»

Justitierådet Lindbäck anförde: »I händelse patentansökan inkommit före nya lagens trädande i kraft men ej bli hvit af patentmyndigheten derförinnan afgjord samt sökanden icke inom föresatt tid fullgör hvad enligt 4 § 1 mom. i patentförordningen ålegat honom iakttaga, torde de nya bestämmelserna i 5 och 8 §§ af förordningen lämpligen böra jemväl för sagda fall lända till efterrättelse.

Skulle justitierådet Grefbergs ofvanberörda, af mig biträdda anmärkning varda godkänd, torde de nya lagstadganden, som deraf föranledas, böra vinna tillämpning i afseende å beviljade patent, ehvad de sökts före eller efter det lagstadgandena trädt i kraft.

I händelse patenthafvare, som gör här ifrågasatta anmälan, underlåtit något, som i fråga om den patenterade uppfinningens utöfning är i nu gällande lag föreskrifvet, lärer han genom anmälningen icke kunna fritaga sig från de påföljder, som enligt nyss åberopade lag äro med

29 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

slik underlåtenhet förknippade. Då förslaget härutinnan saknar önskvärd tydlighet, anser jag att, till undvikande af missuppfattning, förslaget bör i denna del erhålla förändrad affattning.

Beträffande slutligen stadgandet i sista punkten i öfvergångsbestämmelsen är jag med justitierådet Petersson ense derom, att förtydligande af samma stadgande erfordras.»

Justitierådet Norberg instämde beträffande första punkten med justitierådet Petersson.

Ex protocollo Erik Öländer.

30 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 21 februari 1902

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmejster,

Claeson,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Hammarskjöld,

Westring,

Justitieråden: Herslow,

Afzelius.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Hammarskjöld i underdånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden för den 11 oktober 1901 inhemtade utlåtande öfver det vid samma protokoll fogade förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående patent den 16 maj 1884.

31 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande departementschefen:

»Vid 15 § har af två ledamöter i högsta domstolen ifrågasatts, att skyldighet att meddela licens icke skulle inträda, derest patenthafvaren kunde visa giltig anledning för sin underlåtenhet att utöfva uppfinningen i föreskrifven omfattning. Antagligen skulle emellertid ett stadgande i sådan rigtning ofta nog komma att föranleda svårlösta rättegångar och att till skada för den inhemska industrien lägga hinder i vägen för uppfinningars tillgodogörande inom riket.

Med anledning af hvad inom högsta domstolen vidare anmärkts vid ifrågavarande § torde åt densamma böra gifvas en i viss mån förändrad affattning, som tydligare utmärker, dels att i hvarje fall, då de angifna förutsättningarna för talan om erhållande af licens befinnas vara för handen, sådan talan skall af rätten bifallas, dels ock att i dom, hvarigenom licens beviljas, ersättning alltid skall tillerkännas patenthafvaren.

Af en ledamot i högsta domstolen har vid 20 § hemstälts, att bestämmandet af den ersättning, som enligt 15 § kunde förekomma, borde öfverlemnas åt gode män eller särskild nämnd. En sådan anordning torde dock föga lämpa sig för ifrågavarande fall. Sakkunskap kommer nemligen att blifva erforderlig icke allenast vid bestämmande af ersättningens belopp utan i lika hög grad vid afgörande af frågan, huruvida utöfningen skett i stadgadt omfång, och vid föreskrifvande af de inskränkningar och vilkor, under hvilka utöfningen må ske.. Då uppenbart är att icke samtliga dessa frågor kunna öfverlemnas till gode män eller särskild nämnd, skulle förfarandet blifva synnerligen inveckladt, hvarför det torde vara mera praktiskt att, såsom förslaget innehåller, låta domstolen, förstärkt med sakkunnige ledamöter, afgöra saken i hela dess vidd.

Uti det öfvergångsstadgande, som finnes intaget i det remitterade förslaget, angifves först såsom hufvudregel, att den nya lagen ej skall ega tillämpning i fråga om patent, som innan lagen trädde i kraft blifvit här i riket sökt, hvarefter såsom undantag från denna regel upptages, bland annat, att, om innehafvare af gällande patent, som här i riket sökts före nya lagens ikraftträdande, hos patentmyndigheten gjort skriftlig anmälan att han underkastar sig de förändrade bestämmelserna i den nya lagen, dessa skola från tiden för anmälningen tilllämpas jemväl å sådant äldre patent. Enligt nu gällande lag är ett patent förverkadt, om ej föreskrifven utöfning fullgöres. Äfven om särskild talan i detta afseende icke blifvit förd, inträda påföljderna af

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

förverkandet, gå att enhvar eger att utan hinder af patentet utöfva uppfinningen. Ett redan förverkadt patent kan tydligen icke blifva åter gällande, derigenom att patenthafvaren anmäler, att han underkastar sig den nya lagens bestämmelser,. Oaktadt sådan anmälan bör derför enligt förut gällande föreskrifter pröfvas, huruvida patentet innan anmälningen skedde blifvit förverkadt. I anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit vid det föreslagna öfvergångsstadgandet yttradt, lärer en uttrycklig bestämmelse i nämnda syftning vara önskvärd.

Hvad två ledamöter i högsta domstolen erinrat derom, att de föreslagna förändrade bestämmelserna om förfarandet vid behandlingen af patentansökan borde lända till efterrättelse äfven i det fall, att ansökningen inkommit före nya lagens trädande i kraft, men ej blifvit af patentmyndigheten derförinnan afgjord, anser jag mig icke kunna biträda. Det synes nemligen vara mindre lämpligt och kunna föranleda rättsförlust, om, sedan en ansökan börjat handläggas i enlighet med nu gällande föreskrifter, man skulle under ärendets fortsatta behandling öfvergå till att derå tillämpa nya stadganden.»

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst det i enlighet med det afgifna yttrandet jemkade lagförslaget, kemstäJde han i underdånighet, att detsamma måtte, jemlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna bifall; oeh skulle till följd häraf till Riksdagen aflåtas nådig proposition af det innehåll, bilagan litt. A vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo Erik Öländer.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., ;1902.