med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen, till lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvång suppfostran samt till lag, inne¬ fattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål 0 rörande minderårige

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

1 N:o 7.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen, till lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvång suppfostran samt till lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål

rörande minderårige; gifven Stockholms slott den 29 november 1901.

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kongl Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen;

2) lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran; samt

3) lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

L. Annerstedt.

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 7 Håft.

2 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 7.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Gerning,, som eljest straffbar är, vare strafflös, om den begås af barn, innan det fyllt femton år.

2 §•

Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då skall dödsstraff eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med sex till och med tio år nedsättas; och må jemväl straffarbete på viss tid nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid, dock ej under två månader.

År brottet belagdt med påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs; pröfve domstolen, efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd ådömas bör.

3 §•

Har brott blifvit begånget af någon, som fyllt femton, men ej aderton år, och dömes han härför till böter eller till fängelse i högst sex månader; må domstolen, der den brottsliges sinnesbeskaffenhet och om-

3 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

gifning samt graden af hans förståndsutveckling pröfvas sådant föranleda, förordna, att han skall, i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat tidigare meddeladt beslut, hvarigenom samma person blifvit dömd till straff, skall detta straff, så vidt det utgöres af fängelse eller böter och de förskylda straffen tillsammans ej uppgå till fängelse i mera än sex månader, anses inbegripet i förordnandet.

Inträffar sådant fall, att meddeladt förordnande, enligt hvad särskilt stadgas, är förfallet, gälle om det ådömda straffets förening eller sammanläggning med annat straff och om dess verkställande hvad eljest är föreskrifvet.

6 §•

Pröfvas någon, som brottslig gerning begått, dervid hafva af kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses efter 5 §; då gälle om dödsstraff hvad i 2 § sägs; och må, i ty fall, efter omständigheterna, annat straff jemväl nedsättas under hvad i allmänhet å gerningen följa bort.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

Förslag

till

Lag

angående verkställighet af domstols förordnande om tvång suppfostran.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Allmän uppfostringsanstalt, som i 5 kap. 3 § strafflagen afses, upprättas af staten. Konungen eger såsom dylik anstalt erkänna jemväl anstalt, som af kommun eller enskilde blifvit, med eller utan bidrag af statsmedel, anordnad för uppfostran af vanartade minderårige; sådant erkännande kan när som helst återkallas.

Ehvad allmän uppfostringsanstalt upprättats af staten eller af kommun eller enskilde, skall den stå under sådan särskild uppsigt, som af Konungen bestämmes.

2 §■

Har domstol jemlikt 5 kap. 3 § strafflagen förordnat om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, skall den minderårige genom Konungens befallningshafvandes försorg till sådan anstalt öfverlemnas. Förordnandet gånge genast i verkställighet utan hinder deraf att det ej vunnit laga kraft.

3 §•

Allmän uppfostringsanstalt skall vara så anordnad, att enhvar af dess elever må komma i åtnjutande af den särskilda handledning, som för hans uppfostran erfordras.

Elever af olika kön må ej i samma anstalt intagas.

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 7.

4 §•

Har minst ett år förflutit, sedan elev blifvit i allmän uppfostringsanstalt intagen, ege anstaltens styrelse, derest sådant finnes för eleven gagneligt, tills vidare eller för viss tid öfverlemna honom till enskild vård och tillsyn eller anställa honom i tjenst eller yrke. Sådan åtgärd må ock tidigare vidtagas, om särskilda omständigheter det föranleda, och den myndighet, som öfver anstalten eger uppsigt, dertill samtycker.

Då elev sålunda öfverlemnas till enskild vård och tillsyn eller anställes i tjenst eller yrke, skall förbehåll göras om rätt för anstaltens styrelse att när som helst återtaga eleven; och vare styrelsen skyldig återtaga honom, om hans uppförande eller annat förhållande dertill föranleder.

öfver elev, som vistas utom anstalten, skall styrelsen öfva tillsyn. För sådant ändamål eger styrelsen påkalla biträde af presterskap, kommunal- eller polismyndighet.

5 §•

Då i allmän uppfostringsanstalt intagen elev vunnit nödig stadga i sinnesrigtning och uppförande, skall han från anstalten utskrifvas. Utan särskildt tillstånd af den myndighet, som öfver anstalten eger uppsigt, må dock utskrifning ej ske förr än två ar efter det eleven intogs i anstalten.

Senast då elev uppnått tjugu år, skall han utskrifvas från anstalten.

6 §•

Under den tid olev är vid allmän uppfostringsanstalt inskrifven, stånde han under dess styrelses och föreståndares husbondevälde samt vare underkastad disciplinär bestraffning af dem.

Styrelsen har att för elev, som utskrifves, utse första anställningen, hvilken eleven icke eger att utan styrelsens tillstånd lemna, förr än ett år efter utskrifningen förflutit.

7 §•

Misstänkes don, som på grund af domstols förordnande blifvit i allmän uppfostringanstalt intagen, att hafva före intagandet i anstalten

6 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 7.

begått brott, derför han icke undergått ransakning; må, ändå att brottet under allmänt åtal hörer eller det af målseganden till åtal angifvits, allmän åklagare ej derå tala, utan att Konungens befallningshafvande i den ort, der brottet är begånget, dertill lof gifver.

Lag samma vare, der den, som i allmän uppfostringsanstalt intagits, misstänkes att hafva efter intagandet i anstalten och innan han derifrån utskrifvits gjort sig skyldig till brott.

8 §•

Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i allmän uppfostringsanstalt, men innan han från anstalten utskrifvits, öfvertygad att hafva begått annat brott, vare förordnandet förfallet.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat beslut, hvarigenom samma person blifvit dömd till straff, vare förordnandet ock förfallet, så framt detta straff är af svårare art än fängelse, eller ock de förskylda straffen tillsammans uppgå till fängelse i mera än sex månader.

9 §■

Har ej domstols förordnande om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt gått i verkställighet innan han uppnått aderton år, vare förordnandet förfallet.

10 §.

Såsom bidrag till elevs vård och underhåll vid allmän uppfostringsanstalt skall det fattigvårdssamhälle, der eleven eger hemortsrätt, till anstalten halfårsvis erlägga 40 öre för hvarje dag eleven inom anstalten vårdats, dock icke för längre tid än till dess eleven uppnått aderton år. Har till följd af åtgärd, som i 4 § 1 mom. afses, anstalten under nu sagda tid vidkänts kostnad för elevs vård och underhåll utom anstalten, vare fattigvårdssamhället pligtigt att derför godtgöra anstalten, dock ej med högre belopp än 30 öre för hvarje dag.

Fattigvårdssamhälle ege, i den mån fattig vårdsstyrelsen icke finner skäl till eftergift, af elevens egna medel eller hos den, hvilken det åligger att för elevens försörjning ansvara, njuta ersättning för utgift, hvarom i denna § förmäles.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

11 §•

Kan ej elevs hemortsrätt utrönas, må allmän uppfostringsanstalt af elevens egna medel eller hos den, hvilken det åligger att för elevens försörjning ansvara, uttaga hvad anstalten enligt 10 § tillkommer. För hvad som brister ege anstalt, som ej upprättats af staten, undfå ersättning af statsmedel.

12 §.

I afseende på handläggning af ärende, som i 10 eller 11 § afses, skall hvad om frågor angående ersättning för lemnad fattigvård är stadgadt ega motsvarande tillämpning; dock att allmän uppfostringsanstalt eger att anställa talan mot, fattigvårdssamhälle om utbekommande af stadgadt bidrag till elevs vård och underhåll inom en tid af ett år, efter det eleven blifvit från anstalten utskrifven.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande

minderårige.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Tilltalas den, som ej fyllt aderton år, för gerning, som i allmänna strafflagen är med straff belagd, skall i protokollet upptagas, utom hvad i allmänhet för ransakningens fullständighet erfordras, jemväl upplysning om de förhållanden, under hvilka den tilltalade uppvuxit, samt huruvida han tillförene gjort sig känd för vanart.

2 §•

Ej må domstol jemlikt 5 kap. 3 § strafflagen meddela förordnande om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, med mindre den minderåriges målsman blifvit, der så ske kan, i målet hörd.

3 §•

Sedan vid underrätt ransakning i mål mot den, som ej fyllt aderton år, blifvit till slut förd, skall dom afsägas samma dag eller senast nästa dag, der ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder derför möter.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

9 Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 17 november 1899

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Statsråden: Wikblad ,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anförde i underdånighet:

»Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 25 april 1896 anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag om åtgärder för beredande af lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare, dels ock åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn, behagade Eders Kongl. Maj:t den 16 påföljande oktober åt särskilde komiterade anförtro utredningen i detta ämne. Den sålunda förordnade komité, till hvilken, jemlikt Eders Kongl. Majrts nådiga beslut, sedermera öfverlemnats, bland annat, Riksdagens underdåniga skrifvelse den 11 maj 1897 angående lagbestämmelser om kontroll å verkställigheten af domstols utslag, hvarigenom aga blifvit minderårig ådömd, jemte juslitiekanslersembetets öfver denna framställning infordrade underdåniga utlåtande, har till Bih. till Itiksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afl. 7 Höft. 2

10 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 7.

fullgörande af sitt uppdrag, såvidt detta angår förfarandet med minderåriga förbrytare, aflemnat underdånigt betänkande med förslag till:

lag angående ändring i vissa delar af strafflagen den 16 februari 1864,

lag angående verkställighet af domstols förordnande om aga eller om insättande i allmän uppfostringsanstalt,

lag angående omhändertagande af minderåriga förbrytare, intill dess domstols beslut om deras insättande i allmän uppfostringsanstalt verkställes,

lag om tvångsuppfostran på grund af domstols förordnande, förordning angående tillägg till 19 § 3 punkten i förordningen om nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864,

lag innefattande vissa bestämmelser angående handläggning af brottmål rörande minderårige,

förordning om ändrad lydelse af § 20 i förnyade förordningen angående expeditionslösen den 7 December 1883 samt

kungörelse om tillägg till § 1 i kungörelsen angående indrifning och redovisning af böter och viten den 29 Januari 1861;

hvarefter, på grund af nådig remiss, öfver de fyra förstnämnda förslagen underdåniga utlåtanden afgifvits af Eders Kongl. Maj:ts samtliga befallningshafvande, af befalluingshafvanden i Stockholms län efter inhemtande af yttrande från styrelsen för föreningen till minne af Konung Oscar I och Drottning Josefina».

Efter att hafva redogjort för handlingarnes hufvudsakliga innehåll yttrade departementschefen:

* »Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, är det af Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 maj 1898 väckta spörsmålet om införande af mera affliktiva straff för närvarande, jemte andra djupt ingripande straffrättsliga frågor, föremål för en utredning, hvilken icke kan väntas blifva under den närmaste framtiden afslutad. Vid sådant förhållande torde det icke kunna anses lämpligt att nu söka genomföra någon lagändring med afseende å användningen af aga som tuktomedel för minderårige. Hvad komitén härutinnan föreslagit synes derföre icke i detta sammanhang böra blifva föremål för behandling.

Deremot möter det icke något hinder att utan afvaktan af förenämnda omfattande utrednings resultat upptaga frågan om beredande af uppfostran åt minderåriga förbrytare och hvad dermed står i oskiljaktigt sammanhang. Hvilka förändringar af nu använda straffarter än må befinnas nödiga och lämpliga, kommer dock alltid att qvarstå be-

11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

hofvet deraf, att under vissa förutsättningar minderåriga förbrytare i stället för straff underkastas tvångsuppfostran. Då inrättandet åt anstalter, som för meddelandet af sådan uppfostran erfordras, uppenbarligen kräfver en ganska lång tid, är det också af största vigt, att förslag till lagbestämmelser om uppfostran af minderåriga förbrytare snarast möjligt underkastas slutlig pröfning. Det vore eljest att befara, att ifrågavarande åtgärder till bekämpande af den tilltagande förvildning hos ungdomen, som allmänt och icke utan skäl öfverklagas, skulle alltför länge uppskjutas.

Hvad komitén i afseende på tvångsuppfostran och dermed samhörande ämnen föreslagit synes i allt hufvudsakligt vara väl grundadt. Särskildt gäller detta om de två vigtigaste af komitén förordade lagändringarne, eller att åldern för den s. k. straffmyndigheten framflyttas från 14 till 15 år, på samma gång som nuvarande bestämmelse om urskilningsförmåga såsom förutsättning för vissa minderåriges straffbarhet upphäfves, samt att minderårig mellan 15 och 18 år kan underkastas tvångsuppfostran i stället för det af honom förskylda straff, när detta icke öfverstiger ett visst lägre mått. Såsom riktigt måste det äfven anses, att åt domstol förbehålles pröfningen deraf, om i ett särskildt fall en minderårig förbrytare skall undergå det förskylda straffet eller i stället insättas i uppfostringsanstalt. Det bör nemligen af nära till hands liggande, principiela skäl ankomma på domstol att meddela den eftergift af straffet, som ligger i ett förordnande om dess ersättande med tvångsuppfostran. Dessutom synas våra underrätter, på landet till följd af nämndens deltagande och i städerna på grund af domstolsledamöternas förtrogenhet med administrativa göromål, i allmänhet synnerligen väl egna sig för bedömande af tvångsuppfostrans lämplighet.

Det torde åtminstone icke för närvarande böra ifrågasättas, att staten skulle ikläda sig förbindelse att inrätta uppfostringsanstalter i sådan omfattning, att de under alla förhållanden äro tillräckliga _ för upptagande af samtliga barn och andra minderårige, beträffande hvilka domstol funnit skäl att förordna om tvångsuppfostran. Om statsanstalter upprättades i denna skala, skulle det tydligen icke vidare finnas anledning för kommuner eller enskilde att göra uppoffringar för anordnande af tvångsuppfostringsanstalter. Ett verksamt deltagande från kommuners och enskildes sida är emellertid synnerligen önskvärdt, icke blott till minskande af statens utgifter, utan framför allt derför, att en mångsidigare erfarenhet och ett lifligare intresse hos allmänheten kunna i följd af ett sådant deltagande påräknas. Kändt är äfven, att den större tvångsuppfostringsanstalt, som för närvarande finnes i vårt land, till-

12 Kong],. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

kommit genom enskildes bemödanden och att dess verksamhet visat sig i hög grad tillfredsställande. På grund af sålunda anförda förhållanden torde staten åtminstone till en början lämpligen kunna inskränka sig till att upprätta allenast en uppfostringsanstalt, hvilken bör afses för minderårige förbrytare af mankön, tillhörande de äldre årsklasserna, och för de samhällsfarligaste elementen bland de yngre gossarne. För återstoden af dessa och för flickorna få då påräknas enskilda anstalter, som redan finnas eller framdeles kunna upprättas. Till följd häraf blifver det emellertid nödvändigt att — i motsats emot hvad komitén föreslagit — beträffande minderårige under straffmyndighetsåldern bibehålla vilkorligheten i den nuvarande bestämmelsen, att de skola i allmän uppfostringsanstalt insättas, om tillgång dertill finnes.

Lika med komitén finner jag det önskvärdt, att kommunerna, oberoende af de vanliga föreskrifterna om fattigvård, delvis ansvara för de med verkställigheten af tvångsuppfostran förenade kostnader. En i viss mån motsvarande anordning återfinnes som bekant i gällande författningar om undervisningen af blinda och döfstumma. Då för tvångsuppfostran jemväl enskilda anstalter skola anlitas, är det af särskild vigt att beloppet af kommunernas bidrag i lag fastställes och att noggranna bestämmelser meddelas derom, hvilken kommun ansvarigheten i hvarje särskild! fall åligger. I detta afseende synes, med anledning bland annat af hvad i vissa afgifna utlåtanden anförts, vara lämpligast, att hvarje kommun är betalningsskyldig för de elever, som inom densamma ega hemortsrätt i fattigvårdsafseende; hvarvid bör erinras derom, att enligt fattig vårdsförordningens 24 § 4 mom. den hemortsrätt barn eger, då det fyller 15 år, bibehålies, till dess barnet sjelf! förvärfva!' _ annan hemortsrätt, hvilket med afseende å en i uppfostringsanstalt intagen elev icke kan inträffa.

Till vinnande af större reda och öfverskådlighet hafva de af komitén föreslagna lagbestämmelser funnits böra erhålla en i viss mån förändrad uppställning. Af komitén hade med de stadganden, hvilka tillhöra allmänna lagens område, sammanförts åtskilliga föreskrifter af administrativ natur. Då de sistnämnda uteslutits ur de lagförslag, hvilka jag har att vid detta tillfälle för Eders Kongl. Maj:t framlägga, torde det tillåtas mig att redan nu i korthet angifva de hufvudsakliga grunderna för de bestämmelser, som synas mig böra i administrativ väg meddelas, efter det att förevarande lagförslag vunnit slutligt godkännande.

Det har redan nämnts, att den statsanslag, hvars omedelbara upprättande är att förorda, skulle vara afsedd för dels de äldre af de

13 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 7.

minderåriga förbrytarne, dels de mera förderfvade af dem. Denna anstalt skulle alltså till sin uppgift motsvara den af komitén föreslagna strängare anstalten, och inom densamma skulle tillämpas den strängare tukt, som i komiténs motiver blifvit antydd. De enskilda anstalterna åter skulle vara att anse som mildare anstalter och i första hand upptaga de yngre och mindre förhärdade eleverna. Åldersgränsen synes härvid, med afseende på innehållet af nu gällande föreskrift om fjortonåringar, lämpligen kunna bestämmas till 14 år. Till den strängare anstalten skulle, på sätt redan antydts, hänvisas äfven de yngre förbrytare, som begått vissa svårare brott. Med ledning af den kännedom om minderårig, som inom uppfostringsanstalt vunnits, skulle, liksom enligt komiténs förslag, den minderårige kunna förflyttas från strängare till mildare anstalt eller tvärtom.

För den regelmessiga inspektionen öfver uppfostringsanstalterna torde det icke vara behöflig), att inrätta någon särskildt aflönad inspektörsbefattning. Denna inspektion synes fast mera kunna med fullt förtroende öfverlemnas åt Konungens befallningshafvande inom det län, der uppfostringsanstalt är belägen; i fråga om elevs förflyttning kommer då beslutanderätten att i första hand utöfvas af inspektören öfver den anstalt, der ifrågavarande elev är intagen. Tid efter annan torde visserligen lämplig person böra utsändas för inspektion öfver samtliga anstalter, men' kostnaden härför lärer kunna bestridas af allmänna medel utan uppförande af något särskildt anslag.

Sjelfkärt är, att vid statsanstalten styrelse och föreståndare förordnas af Konungen, likasom att sådan anstalts reglemente af Konungen utfärdas. Hvad enskilda anstalter angår, kan Konungen, vid meddelande af tillstånd att till uppfostran mottaga minderåriga förbrytare, tillse, att anstaltens styrelse och förvaltning äro på ett fullt betryggande sätt organiserade. Härvid torde, bland annat, förbehåll böra göras derom, att någon ledamot af styrelsen och någon revisor af Konungen tillsättas, att val af föreståndare underställes Konungens godkännande och att reglementet icke utan Konungens samtycke förändras.

Uppfostringsanstalt synes böra vara förlagd till en jordbruksfastighet af icke alltför ringa omfattning och med så belägna eg or, att elevernas öfvervakande i arbetet icke medför större svårighet. Ehuru jordbruksarbete i regel utgör den lämpligaste sysselsättningen för eleverna, hvilkas andliga och kroppsliga helsa derigenom på det verksammaste sätt befordras, möta dock ej sällan, på grund af elevs kroppsbeskaffenhot eller eljest, afsevärda hinder emot hans användande till sådant arbete. För sådana fall är det af vigt att ega tillfälle till elevernas utbildning

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

i ett eller annat handtverk. De lärarekrafter, som för sådant ändamål erfordras, kunna tydligen vara till nytta jemväl vid bibringandet åt jordbruksarbetande elever af nödig kunskap i handaslöjd. I allt fall är det emellertid för möjliggörande, utan oskäliga kostnader, af en mera mångsidig och efter olika anlag lämpad handtverksutbildning önskligt, att elevantalet icke är alltför ringa, något som för öfrigt gifvetvis är egnadt att nedbringa den på hvarje elev fallande delen af samtliga allmänna kostnader. Att i lag fastställa något visst elevantal såsom det högsta tillåtna synes icke vara behöfligt eller lämpligt. Då enligt lagens föreskrift tvångsuppfostringsanstalt skall vara så anordnad, att enhvar af dess elever må komma i åtnjutande af den särskilda handledning, som för hans uppfostran erfordras, är dermed all erforderlig begränsning i afseende å elevantalet gifven, och bestämmandet för hvarje särskild anstalt af den siffra, hvartill antalet må uppgå, sker utan tvifvel lämpligast i anstaltens reglemente, dervid nödig hänsyn kan tagas till samtliga de omständigheter, hvilka i det föreliggande fallet böra inverka på frågans bedömande.

Med afseende å de ändringar i nu gällande administrativa författningar, som af de ifrågavarande lagförslagen må föranledas, torde jag vid annat tillfälle få afgifva underdånigt yttande.»

Sedan departementschefen härefter uppläst särskilda, i enlighet med de af honom angifna grunder upprättade förslag till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, till lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran och till lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige, af den lydelse bilagorna litt. A, B, C vid detta protokoll utvisa, hemstälde han ij underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver dessa förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna bifall.

Ex protocollo Erik Öländer.

Kong!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

15 Bil. litt. A.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Gerning, som eljest straffbar är, vare strafflös, om den begås af barn, innan det fyllt femton år; dock ege domstolen efter omständigheterna förordna, att barnet af föräldrar eller annan, under hvars vård och lydnad det står, med aga hemma i huset rättas skall, eller i allmän uppfostringsanstalt insättas, om tillgång dertill finnes.

2 §•

Har brott blifvit begånget af någon, som fyllt femton, men ej aderton år, och dömes han härför till böter eller till fängelse i högst sex månader; må domstolen, der den brottsliges sinnesbeskaffenhet och graden af hans förståndsutveckling pröfvas sådant föranleda, förordna, att han skall, i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Inträffar sådant fall, alt meddeladt förordnande, enligt hvad sär-

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

skildt stadgas, är förfallet, galle om det ådömda straffets förening eller sammanläggning med annat straff och om dess verkställande hvad eljest är föreskrifvet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

17 Bil. litt. B.

h. r» ;. f »• ,/ T'; !>? ; • 'y: r f'f' •

iy. IH .V.yfT,, .'V‘<r.-r ■/ -r ' . :

Förslag

• j. w

till

Lag

angående verkställighet af domstols förordnande om tvång suppfostran.

Härigenom förordnas som följer:

" 1 §.

Allmän uppfostringsanstalt, som i 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen afses, upprättas af staten. Konungen eger såsom dylik anstalt erkänna jemväl anstalt, som af kommun eller enskilde blifvit, med eller utan bidrag af statsmedel, anordnad för uppfostran af vanartade minderårige; sådant erkännande kan när som helst återkallas.

Ehvad allmän uppfostringsanstalt upprättats af staten eller af kommun eller enskilde, skall den stå under sådan särskild uppsigt, som af Konungen bestämmes.

2 §•

Har domstol jemlikt 5 kap. 1 eller 2 § strafflagen förordnat om barns eller annan minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, skall den minderårige, sedan förordnandet vunnit laga kraft, genom Konungens befallningshafvandes försorg till sådan anstalt öfverlemnas, dervid bandlingarne i målet anstalten tillställas.

3 §.

Allmän uppfostringsanstalt skall vara så anordnad, att enhvar af dess elever må komma i åtnjutande af den särskilda handledning, som för hans uppfostran erfordras.

Elever af olika kön må ej i samma anstalt intagas.

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 7 Håft.

18 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 7.

4 §•

Har minst ett år förflutit sedan elev blifvit i allmän uppfostringsanstalt intagen, ege anstaltens styrelse, derest sådant finnes för eleven gagneligt, tills vidare eller för viss tid öfverlemna honom till enskild vård och tillsyn eller anställa honom i tjenst eller yrke. Sådan åtgärd må ock tidigare vidtagas, om särskilda omständigheter det föranleda och den myndighet, som öfver anstalten eger uppsigt, dertill samtycker.

^ §•

Då i allmän uppfostringsanstalt intagen elev vunnit nödig stadga i sinnesrigtning och uppförande, skall han från anstalten utskrifvas. Utskrifning må dock ej utan särskildt tillstånd af Konungen ske .förr än två år efter det eleven intogs i anstalten.

Senast då elev uppnått tjugu år, skall han utskrifvas från anstalten. Dock må den, som när han der intogs var äldre än aderton år, qvarhållas till dess två år förflutit från intagandet.

6 §•

Allmän uppfostringsanstalts styrelse ege målsmans- och husbonde-? rätt öfver elev under den tid han är vid anstalten inskrifven äfvensom under första året efter utskrifningen, dook icke i något fall längre än till dess eleven uppnått myndig ålder. Denna sin rätt må styrelsen å annan öfverlåta.

Styrelsen skall öfva tillsyn öfver elev, som, efter ty i 4 § är sagdt, tillåtits vistas utom anstalten, så ock öfver den, som efter utskrifning fortfarande är underkastad styrelsens målsmans- och husbonderätt, och ege styrelsen för detta ändamål påkalla biträde af presterskap, kommunal- eller polismyndighet.

7 §•

Misstänkes den, som på grund af domstols förordnande blifvit i allmän uppfostringsanstalt intagen och ännu icke derifrån utskrifvits, att hafva begått brottslig gerning, derför han icke undergått ransakning, må han ej till sådan ransaknings undergående utlemnas, der ej målseganden det fordrar eller Konungens befallningshafvande i den ort, der gerningen är begången, till ransakningen gifver lof.

Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 7.

8 §• r ;

Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i allmän uppfostringsanstalt, men innan han från anstalten utskrifvits, öfvertyga*! att hafva begått annan brottslig gerning, vare förordnandet

förfallet. *.<;• > V' ‘ ‘

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat beslut, hvarigenom samma person blifvit dömd till straff, vare förordnandet ock förfallet, så framt antingen detta straff öfverstiger fängelse i sex månader eller är af svårare art än fängelse, eller ock, när förordnandet meddelats enligt 5 kap. 2 § strafflagen, de förskylda straffen tillsammans uppgå till fängelse i mera än sex månader.

9 §•

Har ej domstols förordnande om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt gått i verkställighet innan han uppnått nitton år, vare förordnandet förfallet.

10 §.

Såsom bidrag till elevs vård och underhåll vid allmän uppfostringsanstalt skall det fattigvårdssamhälle, der eleven eger hemortsrätt, till anstalten halfårsvis erlägga 40 öre för hvarje dag eleven inom anstalten vårdats, dock icke för längre tid än till dess fem år förflutit från elevens intagande eller eleven dessförinnan uppnått aderton år. Har till följd af åtgärd, som i 4 § afses, anstalten under nu sagda tid vidkänts kostnad för elevs vård och underhåll utom anstalten, vare fattigvårdssamhället pligtigt att derför godtgöra anstalten, dock ej med högre belopp än 30 öre för hvarje dag.

Fattigvårdssamhälle ege, i den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl till eftergift, af elevens egna medel eller hos hans föräldrar njuta ersättning för utgift, hvarom i denna § förmäles.

11 §■

Kan ej elevs hemortsrätt utrönas, må allmän uppfostringsanstalt af elevens egna medel eller hos hans föräldrar uttaga hvad anstalten

20 Kongl. Måj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

enligt 10 § tillkommer. För hvad som brister ege anstalt, som ej upprättats af staten, undfå ersättning af statsmedel.

12 §.

[tV. J: * '*■»': ; ; - ‘ > ' : ”i 'r'. < j •; l j •;

I afseende på handläggning af ärende, som i 10 eller 11 § afses, skall hvad om frågor angående ersättning för lemnad fattigvård är stadgadt eg a motsvarande tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

21 Bil litt. G.

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande

minderårige.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Ransakning vid underrätt med den, som är tilltalad för att hafva innan han fyllt femton år begått brottslig gerning, skall, der ej domstolen annorlunda förordnar, hållas inom lyckta dörrar.

2 §•

I brottmål, anhängiggjordt emot den, som vid tiden för den åtalade gerningen ej fyllt aderton år, skall i protokollet upptagas, utom hvad i allmänhet för ransakningens fullständighet erfordras, jemväl upplysning om de förhållanden, under livilka den tilltalade uppvuxit, samt huruvida han tillförene gjort sig känd för vanart.

3 §•

Sedan vid underrätt ransakning i mål, hvarom i 2 § är sagdt, blifvit till slut förd, skall dom afsägas samma dag eller senast nästa dag, der ej i målets synnerliga vidlyftighet hinder derför möter.

22 Körtel. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 7.

4 §•

Har domstol jemlik^ 5 kap. 1 eller 2 § strafflagen förordnat om barns eller annan minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, och förekommer skälig anledning, att den minderårige afviker eller finnes han vara i synnerligt behof af vård och tillsyn, ege domstolen föreskrifva, att den minderårige skall, på statens bekostnad, genom polismyndighetens försorg omhändertagas, intill dess förordnandet går i verkställighet eller annorlunda beslutes. Närmare bestämmelser om hvad i följd af dylik föreskrift skall iakttagas meddelar Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

;)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 7.

23 Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj ds högsta domstol onsdagen den 17 oktober 1900.

Ii . {/■ : \< .. V- U. ■*" i' >' : / • . il

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Norberg,

Carlson,

Afzeuus,

Hellström,

Billing,

Ramstedt,

Westring.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 30 november 1899, handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade förslag till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, till lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran och till lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige, mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslagen under bilagor litt. A, B och C fogade vid detta protokoll.

Beträffande förslagens hufvudgrunder yttrade

Justitierådet Billing: »Då nu föreliggande lagförslag, hvilka äro grundade på ett af don för hithörande frågors utredning tillsatta komité afgifvet, med I. betecknadt betänkande, inför högsta domstolen föredrogs, var det ännu icke kändt, hvad komitén ärnade föreslå i fråga om sådana

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

vanartade och i sedligt afseende försummade barn, som ej inför domstol öfvertygats att hafva föröfvat någon efter allmän lag straffbar gerning. Emellertid kunde redan då på goda grunder antagas, att åtminstone formerna för fattande af beslut om tvångsuppfostringsåtgärder beträffande sistnämnda kategorier af barn skulle blifva väsentligt olika dem, som föreslagits i fråga om minderåriga förbrytare. Detta antagande har numera vunnit bekräftelse, sedan komiténs utlåtande n:o II, innefattande »betänkande och förslag angående vanartade och i sedligt afseende försummade barns behandling» blifvit tillgängligt. Man finner häraf, att komitén förordat, att tillsyn och vård af sådana barn anförtros inom hvarje kyrkoförsamling åt en för detta ändamål särskild! förordnad barnavårdsnämnd, bestående af pastor samt minst fyra å kyrkostämma valda män eller qvinnor.

För mig synes det emellertid vara af synnerlig vigt att bestämmelserna om behandlingen af såväl kriminela som icke kriminela, vanartade eller sedligt försummade barn varda i möjligaste måtto likformiga. Efter min åsigt kan det näppeligen sägas vara i förhållandenas egen natur grundadt att så strängt, som nu ifrågasättes, skilja mellan å ena sidan minderåriga förbrytare och å den andra sådana vanartade barn, som ej öfvertygats om egentlig brottslighet, i hvarje fall icke då fråga är om barn under femton år. Ingen lärer nemligen kunna betvifla, att antalet af de utaf barn begångna snatterier och andra smärre förbrytelser, hvilka icke komma under åtal inför domstol, är mycket stort, ojemförligt större än det, som blir föremål för laglig beifran, och det kan följaktligen i särdeles många fall sägas bero på en ren tillfällighet, huruvida ett vanartadt barn kommer att hänföras till förbrytarnes klass eller icke.

Det behandlingssätt, hvilket föreslås såsom det ojemförligt kraftigaste och mest verksamma, är för såväl kriminel som icke kriminel, vanartad ungdom barnets skiljande från sin förra omgifning och insättande i en under offentlig kontroll stående uppfostringsanstalt. En dylik åtgärd är, såsom sjelfva orden innebära, att anse, ej såsom ett straff i egentlig mening eller ett tuktomedel, utan såsom ett pedagogiskt behandlingssätt, betingadt icke, eller åtminstone icke företrädesvis, af någon enstaka gerning från barnets sida, utan fastmera deraf att detsamma befunnits lefva i en omgifning, der någon kraftigare reaktion mot de onda böjelserna ej är att förvänta. Men om så är förhållandet, så måste det erkännas vara synnerligen angeläget, att beslutanderätten lägges i händerna på en myndighet, som kan antagas ega nödiga förutsättningar för att i hvarje förekommande fall bilda sig en rigtig upp-

25 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

fattning om nödvändigheten eller lämpligheten af en dylik åtgärd. Såvidt jag förstår kunna domstolarne, åtminstone i de större städerna — och det är ju hufvudsakligen der lagen tänkes skola komma till användning — ej antagas ega dessa förutsättningar. Ej heller lära domstolarne i allmänhet sjelfva vara i tillfälle att företaga de noggranna undersökningar, som dock otvifvelaktigt böra ega rum, innan man tillgriper en så allvarlig åtgärd, som att draga ett barn undan föräldravården.

En annan betänklig omständighet, som är en följd af det stränga åtskiljandet af kriminela och icke kriminela, vanariade barn, är att öfverpröfningen kommer att försiggå inför olika myndigheter och i olika former, allt eftersom beslutet om barnets insättande i uppfostringsanstalt meddelats af domstol eller af barnavårdsnämnd. I förra fallet skall gifvetvis talan fullföljas i vanlig do in stols väg, till hofrätt och högsta domstolen, i det senare åter till administrativ myndighet. Svårligen kan det dock vara lämpligt, att ärenden, som i sjelfva verket äro fullkomligt ensartade, handläggas i alldeles olika ordning, och stor fara är för handen, att den likformighet, som i dessa ömtåliga frågors behandling är så önskvärd, under sådana omständigheter ej kan upprätthållas.

Äfven ur en annan synpunkt äro förevarande förslag, enligt min uppfattning, mindre tillfredsställande. Såsom af föredragande departementschefen erinrats, har Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 maj 1898 väckt fråga om införande af mera affliktiva straff. Komiterade hafva för sin del föreslagit, att der någon, som fylt femton men ej aderton år, begått brott, derför han dömes till böter, domstolen skulle ega efter sig företeende omständigheter förordna, att han i stället skall agas, och hafva, såsom af de betänkandet vidfogade motiv framgår, komiterade fäst synnerlig vigt vid denna bestämmelse.

Här är icke platsen att ingå i någon undersökning, huruvida de stora förväntningar, man för närvarande på många håll synes göra sig om verkan af prygelstrafifets återinförande, må anses välgrundade. Men derom torde väl alla, hvilken ståndpunkt de än i denna fråga intaga, vara ense, att om öfverhufvud detta slags straff skall med vårt rättssystem införlifvas, det företrädesvis bör användas emot de unga förbrytarne. Under sådana förhållanden synes det knappast välbetänkt att, utan alt afvakta utredningen af det utaf Riksdagen uppstäda spörsmål, redan nu söka lösa den dermed på det närmaste sammanhängande frågan om minderåriga förbrytares behandling.

På nu i korthet angifna grunder och med hänsyn jemväl till de inkonseqvenser i fråga om behandlingen af unga förbrytare, hvartill nu Bih. Ull Riksd. Prof. 1902. 1 Sand. 1 Afd. 7 Höft. ' 4

26 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 7.

föreliggande förslag skulle leda, anser jag mig icke kunna tillstyrka, att desamma varda till Riksdagens antagande framlagda.

Oafsedt de af mig nu uttalade betänkligheter mot förslagen i deras helhet anser jag mig emellertid pligtig att deltaga jemväl i granskningen af förslagens detaljer.»

Justitieråden Westring, Hellström och Afzelius förklarade sig vara i allt hufvudsakligt ense med justitierådet Billing.

I afseende å de ifrågavarande förslagen hvart för sig förekom härefter följande.

I. Förslag till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen.

Angående förslaget i dess helhet yttrade justitierådet Ramstedt: »Enligt förevarande förslag må, om den, som fylt 15 men ej 18 år, för något begånget brott dömes till böter eller till fängelse i högst sex månader, domstolen förordna, att han skall, i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt. Sådant förordnande är emellertid under vissa förutsättningar förfallet, och den brottslige kommer då att undergå det straff, till livilket han blifvit dömd. Så är, enligt förslaget till lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran, förhållandet, om förordnandet ej gått i verkställighet innan den minderårige uppnått 19 års ålder, eller om han efter förordnandets meddelande, men innan han blifvit från uppfostringsanstalten utskrifven, blifvit öfvertygad att hafva begått annan brottslig gerning, så ock om på en gång till verkställighet förekomma sådant förordnande och annat beslut, hvarigenom den minderårige dömts till straffarbete eller till fängelse i mera än sex månader eller ock till sådant fängelse- eller bötesstraff, att detta tillsammans med det till insättning i uppfostringsanstalt förvandlade straffet uppgår till fängelse i mera än sex månader.

Dessa bestämmelser synas emellertid vara af beskaffenhet att kunna medföra rätt afsovärda inkonseqvenser. Om t. ex. den minderårige, som, på samma gång han för en mindre förseelse fälles till böter, förklaras skola insättas i uppfostringsanstalt, förut blifvit för annan förseelse dömd till fängelse i några månader, skall förordnandet om hans intagande i uppfostringsanstalt visserligen gälla, men han får tillika undergå fängelsestraffet. Derest han åter på en gång dömts för båda förseelserna, eller det varit fängelsestraffet, som ådömts sist och förvandlats till tvångsuppfostran, hade i förra fallet icke något straff och i det

27 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

senare allenast bötesstraffet kunnat verkställas. Och om domen öfver den ena förseelsen fallit först efter det domstolen för den andra förordnat om tvångsuppfostran, hade detta förordnande förfallit och antingen allenast straffen blifvit verkstälda eller, i händelse förordnandet om tvångsuppfostran förnyats, vistelsen i uppfostringsanstalten trädt i stället för båda straffen.

Anmärkningsvärdt synes också, att den å uppfostringsanstalt intagne enligt förslaget kan äfven efter längre tids vistelse vid anstalten på grund af särskilda förhållanden få till fullo undergå straffet för det brott, som föranledt hans intagande i anstalten. Sådant inträffar nemligen, om han, före utskrifvandet från anstalten, för annat brott — måhända begånget innan han der intogs -— dömes till straff, som ej kan eller ej anses böra öfvergå till tvångsuppfostran. Båda straffen skola i så fail verkställas. Särskild! stötande kan detta tillvägagående blifva, då vid den senare åtalade brottsliga gerningens begående gerningsmannen uppnått 18 års ålder, ty straffet för sådan förseelse, den må hafva varit hur obetydlig som helst, kan ej förvandlas till tvångsuppfostran, och förseelsen, som måhända i och för sig ej bort ådraga gerningsmannen mera än ett lindrigt bötesstraff, kan således medföra, att han, jemte detta, får aftjena ett honom flera år förut för annan förseelse ådömdt fängelsestraff. Derest åter den sist begångna förseelsen åtalats först efter det gerningsmannen blifvit utskrifven från anstalten, eller han genom anförande af besvär eller annorledes lyckats draga ut på tiden med åtalets slutliga afgörande till dess han uppnått den ålder, att han ej vidare får stanna å anstalten, kommer det tidigare ådömda straffet ej att verkställas.

En lagstiftning, som medgifver nu påpekade, af mera tillfälliga omständigheter beroende olikheter i behandlingen af den brottslige, synes ej tillfredsställande. Såsom mindre lämpligt och mot förslagets allmänna ståndpunkt stridande måste äfven anses, att för vissa fall fängelse och tvångsuppfostran kunna jemte hvarandra komma till användning. Förslagets bestämmelser i hithörande delar böra derföre enligt min mening jemkas så, att detta, såvidt möjligt är, undvikes. Uppfostran å anstalt bör ej kunna uppskjutas eller afbrytas för undergående af fängelsestraff, lika litet som sådant, förut ådömdt straff bör kunna vänta den, hvilken såsom förbättrad och återvunnen åt samhället utskrifves från uppfostringsanstalt. För sådant ändamål torde böra föreskrifvas, att, om den för någon förseelse å uppfostringsanstalt intagne för annat brott blifvit dömd till straff af beskaffenhet att kunna förvandlas till tvångsuppfostran, sådant straff ej må verkställas utan

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

tvångsuppfostran tråda i stället för äfven detta straff. Kan åter till följd af gerningsmannens ålder eller förbrytelsens svårare beskaffenhet densamma icke förändras till tvångsuppfostran, bör, i enlighet med hvad förslaget innehåller, vistelsen vid uppfostringsanstalten ej vidare fortsättas. Och för att undgå olägenheten deraf att, då förordnande om tvångsuppfostran sålunda förfaller, ett lång tid förut ådömdt straff skall lefva upp igen, torde kunna stadgas, att, sedan den brottslige efter straffets ådömande viss tid, exempelvis ett år, varit intagen å uppfostringsanstalt, straffet icke vidare må verkställas.»

Vid de särskilda bestämmelserna framstäldes vidare anmärkningar i nedannämnda hänseenden.

1 §•

Justitierådet Westring yttrade: »I likhet med gällande lag gör förslaget verkställigheten af meddelad föreskrift om insättande af barn under 15 år i uppfostringsanstalt beroende på huruvida tillgång dertill finnes, under det sådant vilkor ej är i 2 § uppstäldt beträffande minderåriga, som fy It 15 år. På sätt af Riksdagen anförts, synes det emellertid vara statens ovilkorliga pligt att sörja för att domstols enligt lagens föreskrift meddelade förordnande om barns insättande i uppfostringsanstalt behörigen verkställes. Dertill kommer, att uppfostringsåtgärder synas böra i främsta rummet användas emot de yngre åldersklasserna af vanartade minderårige, samt att bestämmelsen i nuvarande 2 § af detta kapitel, enligt hvilken den som fylt 14 men ej 15 år under vissa förhållanden kan straffas, icke synes böra borttagas, med mindre säkerhet finnes, att sådan minderårig i stället för straff ålagd tvångsuppfostran kommer att gå i verkställighet. På grund häraf hemställer jag, att den i slutet af förevarande § intagna vilkorssatsen »om tillgång dertill finnes» måtte uteslutas.

De i denna § emot barn under 15 år föreskrifna åtgärderna, aga och insättande i uppfostringsanstalt, äro tydligen afsedda att vara komplement till hvarandra, så att aga kan användas i lindrigare fall och insättande i uppfostringsanstalt förekomma allenast då barnet visat en större grad af vanart eller vanvård. För att icke förhållandet emellan de begge åtgärderna skall i praxis förryckas, synes det nödvändigt att, samtidigt med det åtgärder vidtagas i syfte att betrygga verkställigheten af förordnande om barns insättande i uppfostringsanstalt, bestämmelser meddelas om tillsyn från det offentligas sida deröfver att

Kongl. Maj ts Nåd. Proposition N:o 7. 29

förordnande om aga bringas till utförande, något som i allt fall af förhållandena påkallas.

Det synes mig ock kunna ifrågasättas, huruvida icke domstol må lemnas befogenhet att, åtminstone i de fall då ett barn första gången lagföres, i stället för förordnande om aga eller insättande i uppfostringsanstalt, meddela barnet tjenlig tillrättavisning och förmaning.»

Häri instämde justitieråden Billing, Afzelius och Carlson.

Justitierådet Billing tilläde: »Såväl enligt förslaget som efter nu gällande lag är domstols förordnande om barns agande ett beslut, som i vanlig ordning får öfverklagas med den verkan, att beslutet emellertid ej går i verkställighet. Det lärer dock ej kunna bestridas, att aga är en bestraffning, som, för att fylla sitt syfte, bör följa så hastigt som möjligt på den brottsliga gerningen, och att ett uppskof ^ på månader, kanske år af dylik bestraffning är helt och hållet ändamålsvidrigt. Visserligen bör man i allmänhet strängt fasthålla vid den grundsatsen, att straff ej bör verkställas, innan den dömde förlorat sin rätt till klagan. Undantag från denna regel finnas emellertid redan nu (jfr 153 och 154 §§ i strafflagen för krigsmagten). Och i det fall, hvarom här är fråga, synas de principiela betänkligheterna desto hellre böra vika, som det torde vara så godt som undantagslöst att barn under femton år dömes, om det ej sjelft erkänt gerningen, och följaktligen i de allra flesta fall någon utsigt till vinnande af ändring i domstolens beslut ej förefinnes. Vidare kan det väl sägas, att uttrycklig bestämmelse derom, att domstols beslut om aga skall verkställas utan hinder af besvär, är af underordnad betydelse just derföre att sådana beslut nästan aldrig öfverklagas. Härvid må dock erinras, att ett dylikt faktum är lätt förklarligt under nuvarande lagstiftning, då någon kontroll öfver beslutets verkställande ej öfvas, men att man ej med visshet kan förutse, huru förhållandena skola gestalta sig, i händelse, såsom nödigt lärer vara, erforderliga bestämmelser om kontroll i nämnda hänseende meddelas.»

Häri instämde justitieråden Westring och Afzelius.

Justitierådet Éamstedt utlät sig: »På de af justitierådet Vest ring anförda skäl anser jag önskvärdt, att domstols förordnande om minderårigs insättande i uppfostringsanstalt må, äfven då det gäller deri, som ej fylt 15 år, under alla förhållanden verkställas och att således vilkorssatsen i slutet af paragrafen må utgå. Äfven biträder jag hvad samma justitieråd yttrat i fråga om befogenhet för domstol att meddela barn tillrättavisning och förmaning.»

Justitierådet Hellström förklarade sig af skal, som justitierådet

30 Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition No 7.

Westring anfört, anse oundgängligen nödigt, att domstols enligt denna § meddelade förordnande om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt städse måtte kunna bringas till verkställighet; och hemstälde justitierådet förty, i likhet med justitierådet Westring, att den i slutet af §:n förekommande vilkorssats »om tillgång dertill finnes» måtte uteslutas.

I öfrigt biträdde justitierådet Hellström ej mindre hvad justitierådet Westring hemstält derom, att bestämmelser måtte meddelas om tillsyn från det offentligas sida att förordnande om aga bringades till utförande, än äfven justitierådet Billings hemställan om införande af uttrycklig föreskrift derom, att domstols beslut om aga skulle utan hinder af besvär gå i verkställighet.

Justitierådet Norberg delade de af justitierådet Westring uttryckta åsigter rörande dels tillsyn deröfver att förordnande om aga bringas till utförande, dels befogenhet för domstol att, i vissa fall, i stället för förordnande om aga å barn eller barnets insättande i uppfostringsanstalt meddela detsamma muntlig tillrättavisning och förmaning.

2 §•

Justitierådet Ramstedt yttrade: »Då, enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, de, som gjort sig skyldiga till tjufnadsbrott, mera än andra brottslingar äro utsatta för faran af återfall, synes högeligen önskvärdt, att särskildt sådane minderårige, som hemfallit åt detta brott, kunna erhålla den hjelp till åstadkommande af en förändrad sinnesrigtning, som vistelsen å en uppfostringsanstalt måste utgöra. Enligt gällande lag är emellertid stöld, så framt den ej är begången under synnerligen förmildrande omständigheter, belagd med straffarbete, och straffets förförvandling till tvångsuppfostran är då utesluten. Jag hemställer alltså om sådan förändring i förslaget, att äfven vid vanliga tjufnadsbrott tvångsuppfostran må kunna komma till användning.

Jemväl i afseende å den, som vid föröfvandet af brottslig gerning fylt 15 men ej 18 år, synes domstolen kunna tillerkännas befogenhet att under vissa förhållanden i stället för straff meddela tillrättavisning och förmaning.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Westring, Hellström, Afzelius och Norberg förenade sig, yttrade: »Lika med justitierådet Ramstedt anser jag det vara af synnerlig vigt, att donna § så affattas, att jemväl sådana unga förbrytare, hvilka föröfvat olofligt tillgrepp, må kunna hänvisas till allmän uppfostringsanstalt. Erfarenheten har

31 Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

nemligen otvetydigt gifvit vid handen, att det, åtminstone i de större städerna, just är inom denna kategori af unga förbrytare, som man oftast anträffar för tvångsuppfostran lämpade subjekt. Ej ens vid lindrigare fall af inbrottsstöld bör enligt min tanke möjligheten att insätta brottsliugen i uppfostringsanstalt vara utesluten.

Då, efter mitt förmenande, vid pröfningen, huruvida en ung förbrytare bör till allmän uppfostringsanstalt öfverlemnas, hänsyn bör tagas ej blott till hans sinnesbeskaffenhet och förståndsutveckling, utan jemväl och kanske i lika flög grad till den omgifning, hvari han lefver, lärer den härå syftande bestämmelse böra affatta^ annorlunda än som skett.

Slutligen erinras, att föreslagna 2 § synes böra byta plats med nuvarande 3 §.»

Justitierådet, Carlson utlät sig: »Af hvad komiterade yttra i det betänkande, som ligger till grund för de remitterade lagförslagen, och i ett senare afgifvet betänkande angående vanvårdade och i sedligt afseende försummade barns behandling torde framgå, att stadgandet om utbyte af straff mot insättning i uppfostringsanstalt är afsedt att tilllämpas endast å sådana unga förbrytare, som i fråga om utveckling i sedligt och intellektuell afseende ännu befinna sig på barns ståndpunkt. De, som hunnit till större mognad, äro, enligt komiterades åsigt, icke mottagliga för den uppfostran, som kan beredas dem i en sådan anstalt, och böra så mycket mindre dit öfverlemnas, som det är att befara, att de skulle utöfva ett skadligt inflytande på öfrige i anstalten intagne minderårige. Särskilt anmärka komiterade, att det endast sällan torde vara lämpligt att personer, som öfverskridit 17 år, intagas i uppfostringsanstalt.

Om, såsom jag måste antaga, den af komiterade sålunda uttalade uppfattning är läglig, synes det mig mindre välbetänkt att medgifva att förbrytare af intill 19 års ålder öfverlemnas till uppfostringsanstalterna. 1 olikhet mot komiterade vågar jag icke antaga, att i det bedömande af förbrytarens mognad, som är ålagdt domaren, ligger ett fullt säkert skydd mot en för vidsträckt, tillämpning af ifrågavarande lagrum. Bortsedt från det förhållande, att emellan domarens pröfning och tillämpningen af hans beslut kan förflyta så lång tid, att förbrytarens sinnesbeskaffenhet och förståndsutveckling emellertid undergå afsevärda förändringar, torde den kännedom om förbrytaren, som vinnes vid ransakningen, icke alltid vara tillräcklig för bedömande, huruvida han är mottaglig för uppfostran eller icke, liksom icke heller domaren kan förutsättas ega nödig sakkunskap för en sådan pröfning. Då för öfrigt insättande i uppfostringsanstalt liirer komma att uppfattas såsom eu långt allvar-

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

sammare påföljd lör förbrytaren än ett kortvarigt frihetsstraff, torde den allmänna meningen icke finna sig tillfredsstäld af en sådan lagtillämpning, att den förra påföljden användes lör de till förståndet mindre utvecklade och i följd deraf mindre tillräkneliga och den senare för deras mera mogna och tillräkneliga jemnåriga.

Vidare kan anmärkas, att det torde komma att uppfattas såsom en orättvisa eller obillighet, att ringare brott föranleda insättning i uppfostringsanstalt, under det att vida svårare brott få försonas med några månaders straffarbete.

På grund häraf och med hänsyn jemväl till hvad komiterade yttra om skadligheten af kortvariga frihetsslraflf särskilt för unga förbrytare tror jag, att man bör inskränka användningen af ifrågavarande uppfostringsmedel till ett mindre antal åldersklasser och i stället utsträcka tillämpningen till de mera utvecklade inom dessa klasser och till de något svårare brotten. Det torde vara rådligast att åtminstone tills vidare stanna vid 16 år såsom högsta åldern för intagning i uppfostringsanstalt. Om så sker, synes begränsningen i fråga om brottets beskaffenhet kunna sättas så högt, att endast brott, för hvilka allmänna straffminima uppgå till minst ett, eller två års straffarbete, undantagas. Under förutsättning, att aga samt tillrättavisning och förmaning användas såsom alternativa tuktomedel, skulle straffbarheten inom dessa gränser kunna helt och hållet upphäfvas, hvarigenom man undginge att använda kortvariga frihetsstraff för förbrytare under 16 år.

Min mening vore alltså att, sedan i 1 § tillrättavisning och förmaning upptagits såsom alternativt tuktomedel, hvad der stadgas om barn under 15 år borde utsträckas att gälla om barn under 16 år samt i 2 § föreskrifvas, att om någon, som fylt 15 men ej 16 år, begått gerning, hvarå i allmänhet icke kan följa lägre straff än straffarbete i ett eller två år, och han pröfvas hafva egt nog urskilning att inse gerningens brottslighet, han skall straffas såsom i 3 § sägs. Jag förutsätter dock härvid att aga, som ådömts person af mankön, får verkställas äfven någon tid efter det han fylt 16 år.

Huruvida andra tuktomedel än tvångsujjpfostran lämpligen må användas mot den, som begått brott i åldern mellan 16 och 18 år, torde böra komma under ompröfning vid den af Riksdagen begärda utredning angående införande af mera affliktiva straff.

För den händelse afseende icke skulle fästas å de af mig nu gjorda erinringar mot förslaget, anser jag mig böra påpeka, att i strafflagen skulle komma att saknas föreskrifter angående tillämpningen af ifrågavarande paragraf vid sammanträffande af brott.

33 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition Av» 7.

Aif: förslaget till lag angående verkställighet af domstols beslut om twångsuppfostran torde visserligen framgå;, att då; någon på, en gång lagföres för flera brott, det icke är straffet för hvarje särskilt brott utan det sammanlagda straffet, som är bestämmande vid pröfningen, huruvida i stället må förordnas om,förbry tårens insättande i uppfostringsanstalt, men det är så mycket mera angeläget, att denna grundsats uttalas i strafflagen^ som ifrågavarande paragraf i-och för sig föranleder en motsatt tillämpning. Vidare har frågan, huruvida, insättning- i> uppfostringsanstalt kan förekomma vid sammanträffande af brott äfven sedan straffet för ettdera brottet blifvit till fullo eller till någon del verkstäldt, icke fått sin lösning. Slutligen saknas bestämmelser för det fall, att med brott, som någon begått innan han fylt 18- år, sammanträffar brott, som föröfvats efter nämnda tidpunkt.»

II. Förslag till lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvång suppfostran.

*■§•

Justitierådet Westring) med hvilken justitieråden Bamstedt, Billing, Hellström, Afzelius och Carlson förenade sig, anförde: »Derest beslut om minderårigs insättande i uppfostringsanstalt ej skulle gå i verkställighet förr än beslutet vunnit laga kraft, skulle ofta sådant dröjsmål med verkställigheten uppkomma, att beslutet i många fall vore förfeladt eller måste förfalla. Det korrektiv mot häraf föranledda, olägenheter, som afses, med: stadgandet i 4 § afl förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i) brottmål rörande minderårige, synes ej tillfredsställande, särskilt med hänsyn dertill att polismyndigheten torde sakna utväg att under' väntetiden,, som säkerligen, ofta blir ganska lång, bereda, den minderårige ändamålsenlig vård och tillsyn. Då något principiell hinder för att låta tvångsuppfostran omedelbart vidtaga ej synes förefinnas samt de olägenheter för disciplinen inom uppfostringsanstalt, som, enligt hvad komiterade anfört, möjligen skulle vara dermed förenade, torde kunna genom lämpliga anordningar förebyggas, hemställer jag oim sådan, ändring i donna §, att beslut om insättande i uppfostringsanstalt skall genast gå i verkställighet utan hinder deraf att beslutet ej vunnit laga kraft.»

Justitieråden Billing och Hellström hemstäldb tillika, att bestämmelsen om åliggande för Konungens befallningshafvande att tillställa Bih. till Piksd. Prof. 1902. 1 Samt. 1 Afd. 7 Höft. 5

B4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

uppfostringsanstalten handlingarne i målet måtte uteslutas, då densamma såsom en ordningsföreskrift torde hafva sin rätta plats i en administrativ stadga.

4 §•

Justierådet Westring, med hvilken justitieråden Bamstedt1 tätting, Afzelius och Norberg instämde, yttrade:

»Då det synes vara nödvändigt, att uppfostringsanstalt må kunna, när helst anledning dertill yppas, återtaga elev, som öfverlemnats till vård i enskildt hem eller anstälts i tjenst eller yrke, bör sistnämnda åtgärd ej vidtagas utan under förbehåll om rätt för anstalten att när som helst återtaga eleven; och torde det vara lämpligt att, på sätt komiterades förslag innehöll, en uttrycklig erinran göres om anstaltens skyldighet att vid förekommen anledning återtaga elev, som sålunda ej står under anstaltens omedelbara vård.»

Justitierådet Hellström, med hvilken justitierådet Carlson instämde, utlät sig: »Genom stadgandena i 3 § synes mig tillräckligt sörjdt för att i allmän uppfostringsanstalt intagen elev skall inom anstalten komma i åtnjutande af all den handledning, som för hans förbättring kan åstadkommas. Någon bättre eller lämpligare handledning än den anstalterna blifva i tillfälle meddela torde näppeligen stå till buds utom desamma. Tvärt om synes det mig fara värdt att, derest elev varder för sin vidare uppfostran från anstalt utlemnad, han lätt skall blifva utsatt för faror och frestelser, som, derest han qvarhållits inom anstalten, icke skulle hafva träffat honom. Då härtill kommer, att det torde blifva med synnerliga svårigheter förenadt, om icke omöjligt, att påträffa någon enskild person, villig att i sin vård, sin tjenst eller sitt arbete mottaga ett så dåligt subjekt som en om brott öfvertygad minderårig, för att utan hänsyn till egen fördel bibringa honom den ytterligare uppfostran, som för hans danande till en god medlem i samhället kan vara af nöden, hemställer jag, att nu förevarande § måtte uteslutas.»

5 §■

Justieråden Westring, Bamstedt, Billing, Hellström, Afzelius och Norberg ansågo beslutanderätten i fråga om elevs utsläppande från anstalt, innan den regelmessiga tiden för vistelsen der tilländagått, ej behöfva förbehållas Konungen utan kunna anförtros åt den myndighet, som hade närmaste uppsigt öfver anstalten.

35 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

Härjemte ville justitierådet Westring fästa uppmärksamheten derpå att, vid bifall till justitierådets hemställan vid 2 och 9 §§, sista punkten i andra stycket af förevarande § borde utgå.

Justitierådet Carlson erinrade att, om högsta åldern för intagning i uppfostringsanstalt, såsom justitierådet föreslagit, bestämdes lägre än 18 år, sista punkten i andra stycket borde utgå.

6 §•

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Bamstedt, Billing, Hellström och Carlson förenade sig, anförde: »Att tillerkänna styrelsen för uppfostringsanstalt målsmansrätt öfver elev, hvilket skulle innefatta rätt och pligt att ombesörja jemväl förvaltningen af honom tillhörig egendom, synes icke lämpligt. För vinnande af det enligt komiténs motiv dermed afsedda syfte att förebygga obehörig inblandning från föräldrars och målsmäns sida i anstaltens förfoganden öfver elev eller öfver hufvud för utmärkande af anstaltens rätt att bestämma öfver eleven synes ej heller erforderligt, att anstaltens styrelse tillerkännes vare sig målsmans- eller husbonderätt öfver honom, enär det ligger i sakens natur, att minderårig, som är intagen i uppfostringsanstalt, är i afseende å sina personliga förhållanden ovilkorligen underkastad anstaltens förfoganden. Derest målsmansrätt ej tillerkännes anstalten, synes deremot någon tvekan kunna uppstå i afseende å anstaltens rätt att disciplinärt bestraffa elev, särskild! den, som uppnått 15 års ålder eller som enligt föreskriften i 4 § blifvit öfverlemnad till enskild vård och tillsyn eller anstäld i tjenst eller yrke. Denna tvekan skulle ej fullständigt aflägsnas, derigenom att anstalten tillerkändes husbonderätt öfver elev, enär enligt 5 § legostadgan rätt att aga tjenare tillkommer husbonde allenast i afseende å manlig tjenare under 18 och qvinlig under 16 år. Hvad denna § innehåller derom, att uppfostringsanstalts styrelse skall hafva målsmans- och husbonderätt öfver dervid inskrifna elever, synes derför böra utbytas emot en bestämmelse derom, att eleverna, intill dess de blifvit enligt 5 § från anstalten utskrida, äro underkastade disciplinär bestraffning af anstaltens styrelse eller föreståndare.

Hvad meningen är dermed att målsmans- och husbonderätt skall tillkomma uppfostringsanstalt jemväl under ett år efter elevs utskrifning synes mig ej tydligt, helst det uppenbarligen icke kan vara anstalten medgifvet att återtaga derifrån utskrifven elev. 1 förevarande afseende synes mig icke behöfva meddelas annat stadgande än att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad enligt 18 § legostadgan gäller angående

36 Kongl. Majds Nåd. Proposition Nro <7.

målsmans rätt öfver omyndig, som tillätes antaga tjenst hos annan, anstaltens styrelse skall ega att för elev, ;eom Utskrifves, utse första anställningen, hvilken eleven ej skall ega att utan styrelsens tillstånd lemna, dörr än ett år från utskrifningen förflutit.

Stadgandet i andra stycket ;af denna § om skyldighet för-styrelsen alt utöfva tillsyn öfver elev, som, Utan att vara från anstalten utskrifven, öfverlemnats till enskild vård och tillsyn eller anstalts i tjenst eller yrke, bör lämpligast uppflyttas i sammanhang med stadgandena i 4 §.»

Justitierådet Norberg ansåg den befogenhet i afseende å elev vid allmän uppfostringsanstalt, som, utöfver hvad'omedelbart måste följa af anstaltens beskaffenhet och ändamål, borde genom särskilda lagbestämmelser och för viss begränsad tid tilläggas anstaltens styrelse, lämpligen och utan väsentliga betänkligheter kunna inskränkas till husbonderätt.

'7 Ԥ.

Justitierådet Westring yttrade: »Hvad som med här intagna stadgande afses synes mig klarare och bättre uttryckt genom den formulering motsvarande föreskrift i komiténs förslag erhållit, i hvarför jag hemställer, alt denna formulering användes, dock att stadgandet synes böra ändras derhän, att ej heller enskild målsegare må utan tillstånd af Konungens befallningshafvande anställa åtal emot elev vid tvångöuppfostringsanstalt.»

Justitieråden Billing, Hellström, Afzelius och Norberg funno lika med justitierådet Westring den af komiterade föreslagna formulering af detta stadgande vara att föredraga; och förklarade justitieråden Billing, Hellström och Afzelius sig jern våld öfrig! biträda justitierådet Westrings yttrande.

Justitierådet Itamstedt anförde: »Enligt den formulering, förevarande paragraf erhållit i det remitterade förslaget, skulle, sedan minderårig utskrifvits från uppfostringsanstalt, allmän åklagare vara oförhindrad att utan Konungens befallningshafvandes tillstånd åtala förbrytelser, som af den minderårige blifvit begångna under vistelsen vid anstalten eller derförinnan; och på grund af lagens allmänna stadganden lärer det äfven i så fall åligga åklagaren att, om förbrytelsen hörer under allmänt åtal, påkalla ansvar derför. Då syftet med ifrågavarande stadgande derigenom väsentligen skulle! omintetgöras och den minderårige genom uppskofvet med bestraffningen tillskyndas ett ökadt lidande, hemställes om sådan ändring i förslaget, att förbudet att för dylika förseelser anställa åtal utan :Konungens befallningshafvandes medgifvande må gälla äfven efter det den minderårige utskrifvits från anstalten.»

37 Kongl. Majds Nåd.'Proposition N:o'7.

Justitierådet Carlson utlät sig: »Motsvarande stadgande i komiterades förslag motiveras i betänkandet sålunda:

’Den föreslagna inskränkningen i åklagares befogenhet att tala å brott, hvartill i uppfostringsanstalt intagna minderårige gjort sig skyldiga, afse* att förekomma anhängiggörande af åtal i sådana fall, då*antingen den begångna handlingen efter all sannolikhet icke komme att ådraga gerningsmannen någon påföljd utöfver den, som redan ådömts honom, eller det också 'med skäl kunde antagas, att en fortsatt pedagogisk behandling äf !den 'brottslige snarare än undergående af straff kunde leda till hans rättelse.’

Villigt ger jag komiterade rätt deri, att åtal från det allmännas sida icke bör förekomma i de fall, då den begångna handlingen sannolikt -icke kommer att ådraga gerningsmannen någon påföljd utöfver den redan ådömda. Åfsåge det föreslagna stadgandet allenast att förekomma sådana onödiga åtal, skulle jag i hufvudsak icke hafva annat att erinra mot stadgandet än att detsamma möjligen kan utgöra hinder för häktning i fall, då sådan åtgärd är af beliofvet påkallad.

Innebär deremot stadgandet, såsom motiven angifva, tillika befogenhet för Konungens befallningshafvande att — i strid mot 10 § i landshöfdingeinstruktionen — underlåta och förhindra åtal, som skulle hafva till följd att gerningsmannen finge undergå straff, tilläfventyrs af svåraste slag, måste jag på det bestämdaste afstyrka, att förslaget i denna del upphöjes till lag. Sådant vore, enligt min mening, att lägga allt för stor makt i Konungens befallningshafvandes händer. I likhet med komiterade anser jag att, sedan en minderårig för ett brott intagits i uppfostringsanstalt, den omständigheten, att han finnes hafva före eller efter intagningen begått ett annat obetydligt brott, icke bör föranleda dertill, att han skiljes från anstalten och får undergå straff för brotten; och jag kan icke gilla hvad 8 § innehåller derom, att sådan påföljd skall inträda så snart sammanlagda straffet för brotten öfverstiger sex månaders fängelse. Såvida icke kan så ordnas, att en i uppfostringsanstalt intagen person får inom anstalten undergå ådömdt kortare frihetsstraff, torde en viss straffrihet utöfver den, som i 8 § stadgas, böra medgifvas, men vilkoren härför böra i sådant fall irtstakas i lagen, och straffriheten bör komma förbrytaren till godo, äfven om åtal anställes af målsegare eller, med Konungens befallniugshafvandes tillstånd, af allmän åklagare, samt — med vissa undantag — jemväl sedan förbrytaren utskrifvits från anstalten.»

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

8 §■

Justitierådet Westring anförde: »Innebörden af de här meddelade föreskrifterna är hufvudsakligen att i de fall, då en i uppfostringsanstalt intagen minderårig skall straffas för annat brott än det, som föranledt hans intagande i anstalten, förordnandet om hans intagande derstädes skall anses förfallet och således straff jemväl för sistnämnda brott af honom utkräfvas. Då emellertid enligt min uppfattning förordnande om förbrytares insättande i uppfostringsanstalt bör innefatta definitivt beslut derom att straff för den gerning, som föranledt sagda förordnande, ej skall öfvergå honom, synas ifrågavarande föreskrifter böra utgå och ersättas med bestämmelser dels om verkställigheten af den till tvångsuppfostran dömde möjligen redan förut ådömdt straff för annan förbrytelse, dels derom att, derest elev vid uppfostringsanstalt varder stäld under tilltal för brott, domstolen skall ega förordna att brottet ej föranleder annan påföljd än att uppfostringen skall fortsättas, samt att, om domstolen icke anser sådan åtgärd tillräcklig, utan dömer den tilltalade till straff, hvilket ej bör ifrågakomma med mindre brottet anses förtjena viss längre tids frihetsstraff, han skall från anstalten skiljas.»

Justitierådet Ramstedt hänvisade i afseende å denna § till hvad af justitierådet blifvit anfördt vid förslaget till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen.

Justitierådet Carlson anförde: »Vid 7 § har jag yttrat mig om ifrågavarande stadganden, så vidt de äro tillämpliga i det fall, att förbrytaren redan intagits i uppfostringsanstalt. I öfrigt hänvisar jag till hvad jag vid 5 kap. 2 § strafflagen anfört rörande behofvet af föreskrifter i strafflagen om förfaringssättet uti ifrågavarande hänseende vid sammanträffande af brott. Här vill jag endast påpeka, att af andra stycket icke framgår, huruvida, då förordnandet om tvångsuppfostran icke är förfallet, det genom andra domen ådömda straffet skall verkställas eller ej.»

Justitierådet Norberg biträdde den af justitierådet Carlson framstälda anmärkning i afseende å andra stycket af förevarande paragraf.

9 §•

Justitieråden Westring, Billing, Hellström och Afzelius voro ense derom att, vid bifall till den under 2 § gjorda hemställan att förord-

39 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

nande om insättande i uppfostringsanstalt skulle genast gå i verkställighet, åldersgränsen för intagandet kunde bestämmas till aderton år.

Justitierådet Carlson åberopade sitt yttrande vid 5 kap. 2 § strafflagen.

10, 11 och 12 §§.

Justitierådet Hellström yttrade: »Då, såsom i motiven till komitébetänkandet yttrats, bekämpandet af brottslighetens tillväxt bland minderårige måste uppfattas såsom ett åliggande, som tillkommer staten i dess egenskap af rättsordningens vårdare, synes mig staten också, i likhet med hvad nu eger rum i afseende å kostnaden för så kallade kriminalpatienters vård och underhåll å dårhus, böra utan bidrag af den minderåriges hemortskommun vidkännas kostnaden för minderårig förbrytares vård och underhåll vid allmän uppfostringsanstalt; och hemställer jag förty att nu förevarande §§ måtte uteslutas.

Mot ett stadgande, hvarigenom staten berättigas att af medel, som den minderårige tilläfventyrs sjelf kan ega, eller af dennes föräldrar njuta ersättning för sina kostnader uti nu ifrågavarande hänseende, har jag intet att erinra.»

Justitierådet Carlson ansåg, på de af justitierådet Hellström beträffande första stycket af 10 § anförda skäl, att kostnaden för minderåriga förbrytares vård och underhåll i allmän uppfostringsanstalt borde stanna å statsverket, samt hemstälde förty, att dessa paragrafer måtte utgå.

Justitieråd en Westring, Bamstedt, Billing, Afzelius och Norberg förenade sig beträffande 12 § om följande yttrande:

»Hänvisningen till föreskrifterna om fattigvårdsärenden kan fattas såsom afseende jemväl den i 29 § 1 mom. i förordningen om fattigvården upptagna preskriptionsbestämmelse. Denna bestämmelse, enligt hvilken kraf om ersättning för lemnad fattigvård skall anhängiggöras inom en månad efter den dag, då fattigvården beviljades, synes emellertid icke här böra ega oförändrad tillämpning.»

Justitierådet Norberg tilläde, det han ansåge innehållet af 12 § i flere afseenden lemna rum för tvifvelsmål, huruvida fattigvårdsförordningens föreskrifter vore i särskilda hithörande fall tillämpliga.

40 Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition, N:o 7.

III. Förslag till lagi, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårigei

1 §•

Justitieråden Westring, Bamstedt och Carlson hemstälde att, enär det icke syntes erforderligt eller lämpligt att uppställa offentlighetens uteslutande vid handläggning af här ifrågavarande mål såsom regel, samt domstolen enligt gällande föreskrifter hade i sin hand att företaga ransakningen inom slutna dörrar, när sådant af omständigheterna påkallades, detta stadgande måtte utgå.

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Hellström och Norberg förenade sig, anförde: »Ordalagen i denna § lemna rum för tvekan, huruvida stadgandet afser alla brottmål rörande minderårige eller allenast gröfre sådäna. För den förra meningen synes det omfattande uttrycket 'brottslig gerning’ tala; men å andra sidan lärer det ej öfverensstämma med vanligt språkbruk att begagna ordet 'ransakning’ om domstolsförhandling rörande obetydliga förseelser.

I sak delar jag den här uttalade uppfattningen att tillräckliga skäl ej föreligga att i allmänhet i brottmål'rörande minderåriga frånträda den vigtiga principen om offentlighet vid1 domstolsförhandlingar. Anses någon undantagsbestämmelse vara nödig för mål, som här afses, torde dem höra så afmattas, att förhandlingarne må ega rum inom lyckta dörrar i de fall, då rätten finner sådant vara af omständigheterna påkalladt.»

2. §-

Justitieråden Westring, Bamstedt, Billing, Hellström, Afzelius och Carlson förenade sig om följande yttrande: »Derest fråga uppstår att emot minderårig förbrytare använda uppfostringsåtgärd1 i stället för straff, lärer det af redan gifna föreskrifter framgå, att domstolen skall i protokollet intaga redogörelse för de omständigheter, som vid* bedömandet af denna fråga hafva inverkan. Deremot synes det alldeles öfverflödigt att för alla fall; då personer under- 18 år äro tilltalade för mindre förseelser under sådana förhållanden att uppenbarligen' en dylik åtgärd' eji kan ifrågakomma, stadga skyldighet för domstolarne att företaga sådan undersökning; som här afses. Denna §- synes alltså kunna utgå.»

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 7.

3 §•

Justitieråden Wes tving, Hamstedt, Hulling, Hellström, Afzelius och Carlson, livilka funno stadgandet i denna § sträcka sin räckvidd långt utöfver hvad som erfordrades samt ofta kunna medföra ganska stora olägenheter, hemstälde att, så vida ej någon inskränkning i stadgandets omfattning kunde ske, detsamma måtte utgå.

Justitierådet Norberg ville i anledning häraf tillstyrka, att med bibehållande i' öfrigt af ifrågavarande bestämmelse, derför goda skäl syntes föreligga, uttrycket »i målets synnerliga vidlyftighet)) måtte utbytas mot orden i målets vidlyftighet eller eljest.

4 §•

Justitierådet Westring erinrade att, under förutsättning af bifall till justitierådets vid 2 § i förslaget till lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran gjorda hemställan, förevarande § skulle utgå.

Slutligen förklarade högsta domstolen sig anse stadgande hora meddelas derom, att beslut om insättande i allmän uppfostringsanstalt ej må i något fall meddelas, med mindre den tilltalades målsman blifvit, der så ske kan, i målet hörd.

Ex protocollo Erilc Öländer.

Bih till Biksd. Prof. 7902. J Sami. 1 A/d, 7 Höft.

42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 29 november 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Annerstedt,

herr von Krusenstjerna, grefve Wachtmeister,

Claéson,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Hammarskjöld,

Justitieråden: Hellström,

Westring.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i underdånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden för den 17 november 1899 inhemtade utlåtande öfver de vid samma protokoll fogade förslag till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, till lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran samt till lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:

43 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

»Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes af den lemnade redogörelsen finna, har inom högsta domstolen framhållits, att det syntes vara af synnerlig vigt, att bestämmelserna om behandlingen af såväl kriminela som icke kriminela, vanartade eller i sedligt afseende försummade barn blefve i möjligaste måtto öfverensstämmande och att följaktligen formerna för fattandet af beslut om tvångsuppfostringsåtgärder borde för begge slagen vara lika.

Med anledning häraf har ur 5 kap. 1 § strafflagen uteslutits bestämmelsen om domstols befogenhet att i fråga om barn under 15 år meddela förordnande om aga eller insättande i uppfostringsanstalt. Efter en sådan ändring af nämnda paragraf komma de barn under 15 år, hvilka begått brottsliga gerningar, icke att blifva underkastade annan behandling och uppfostran än öfriga vanartade barn. Det lagförslag, som denna dag på ecklesiastikdepartementets föredragning kommer att för Eders Kongl. Maj:t framläggas angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn, omfattar följaktligen äfven sådana vanartiga barn under 15 år, hvilka begått brottsliga handlingar.

Vid sådant förhållande afse bestämmelserna i nu förevarande lagförslag allenast tvångsuppfostran för minderårige, hvilka efter uppnådda 15, men före 18 år begått brott. Med afseende å dessa unga förbrytare synes det icke lämpligen kunna ifrågasättas, att annan myndighet än domstol skulle meddela förordnandet att tvångsuppfostran skall träda i stället för det straff, som förbrytaren för det begångna brottet förskylt. Att domstolarnes organisation medgifver öfverlemnandet till dem af ett sådant uppdrag, är vid remissen af förslagen till högsta domstolen af mig redan framhållet. I öfrigt torde för domstolarne icke möta någon svårighet att i förekommande fall från vederbörande införskaffa de särskilda upplysningar, hvilka för en rigtig uppfattning om lämpligheten af den unge förbrytarens insättande i tvångsuppfostringsanstalt äro af nöden. I nyssnämnda lagförslag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn är ock intagen föreskrift att barnavårdsnämnd skall på begäran af allmän åklagare, som tilltalat minderårig för brottslig gerning, meddela åklagaren de i nämndens protokoll och anteckningslängd tillgängliga upplysningar om den tilltalades uppförande och de förhållanden, under hvilka han uppvuxit.

Inom högsta domstolen har vidare anmärkts, att man borde afvakta utredningen af det utaf Riksdagen uppstälda spörsmålet om införandet af mera affliktiva straff, innan man sökte lösa den dermed

44 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

på det närmaste sammanhängande frågan om minderåriga förbrytares behandling.

Åt den komité, hvilken blifvit tillsatt för utredning af vissa straffrättsliga frågor, har, såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, lemnats i uppdrag att deribland upptaga till behandling frågan om skärpning af de kortvariga frihetsstraffen. På begäran har af ordföranden i denna komité blifvit meddeladt, att komitén tagit i öfvervägande, bland annat, huruvida det kunde vara lämpligt att kroppsstraff i egentlig mening eller prygel användes såsom medel till skärpande i svårare fall af omedelbart ådörnda korta frihetsstraff, hvilken fråga komitén betraktat jemväl med särskild hänsyn till unga förbrytare, samt att komitén enhälligt stannat i den mening, att ifrågavarande slag af kroppsstraff icke borde såsom skärpningsmedel användas. De skäl, som tala emot prygelstraffets användande såsom skärpningsmedel, kunna i ännu högre grad åberopas mot dess användande såsom sjelfständig straffart. Vid sådant förhållande torde allt skäl saknas för uppskof med behandlingen af den påträngande frågan om beredande af nödig uppfostran åt unga förbrytare i afbidan på den slutliga lösningen af spörsmålet om införandet af mera affliktiva straff.

Flertalet af högsta domstolens ledamöter hafva uttalat den uppfattning, att det vore af synnerlig vigt, att 5 kap. 2 § strafflagen i det remitterade förslaget affattades så, att sådana unga förbrytare, hvilka föröfvat olofligt tillgrepp, måtte kunna hänvisas till allmän uppfostringsanstalt, oafsedt att brottet är belagdt med straffarbete.

Ehuru en sådan utsträckt tillämpning af tvångsuppfostringssystemet äfven efter min mening antagligen skulle visa sig fördelaktig, synes dock med hänsyn till de kostnader, som derigenom komme att förorsakas, för närvarande icke böra föreslås någon ändring i det angifna syftet. Ivomiterade för utredning af frågan om åtgärder för beredande af lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare dels ock åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn hemstälde, att två uppfostringsanstalter skulle af staten inrättas, en af mildare art afsedd för 150 och en af strängare art afsedd för 100 elever; och var den förstnämnda af dessa anstalter hufvudsakligen bestämd för gossar under 15 år. För beräkningen af antalet 15—18-åringar, hvilka skulle komma att insättas i den strängare uppfostringsanstalten, införskaffades af komitén genom fångvårdsstyrelsen uppgifter å antalet personer af sådan ålder, hvilka under år 1896 undergingo fängelsestraff i högst sex månader, och huru många af dessa kunde efter den erfarenhet, som vid fängelset vunnits om dem, anses med hänsyn till vilja och förståndsutveckling

45 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

icke hafva hunnit större mognad, än att de lämpligare bort insättas i allmän uppfostringsanstalt. Enligt dessa uppgifter hade under år 1896 sammanlagdt 64 ynglingar mellan 15—18 år undergått fängelsestraff i högst sex månader, och antogos af dessa 27 eller ungefär 42 procent snarare hafva bort insättas i allmän uppfostringsanstalt. Med beräkning af i medeltal en treårig vistelse vid anstalten och med tagen hänsyn dertill att vid den strängare anstalten måste beräknas åtskilliga platser för att kunna från öfriga uppfostringsanstalter emottaga de mest förhärdade, svårhandterliga och på sina kamrater dåligt inverkande elever, ansåg komitén, att man för den strängare anstalten ej borde ifrågasätta ett lägre antal platser än 100. Byggnadskostnaderna för en sådan anstalt hafva af komitén beräknats till ungefär 100,000—125,000 kronor. Af kostnadsförslag, upprättadt af sakkunnig arkitekt, till två elevbyggnader och en ekonomibyggnad, beräknade för 100 elever, framgår emellertid, att kostnaderna för uppförandet endast af dessa byggnader komma att högst väsentligt öfverstiga hela det af komitén uppgifna beloppet. Den årliga kostnaden för hvarje i anstalten intagen elev har komitén beräknat till 350 kronor.

För att erhålla någon ledning vid beräknandet af huru många ytterligare elevplatser, som skulle blifva erforderliga vid en utsträckning af tvångsuppfostringens tillämpning i den rigtning, som inom högsta domstolen blifvit ifrågasatt, har jag låtit undersöka, huru många personer som under åren 1898 och 1899 blifvit dömda till straffarbete i högst sex månader för tjufnadsbrott, begångna efter fylda 15, men före uppnådda 18 år; och har antalet sådana förbrytare befunnits utgöra 106 under år 1898 och 124 under år 1899. Om man antager — hvithet icke torde kunna anses osannolikt — att i ungefär hälften af dessa fall domstolarne kunde hafva funnit lämpligt att förordna om straffets utbytande mot tvångsuppfostran, skulle således, äfven om man tager hänsyn dertill att i några fall måhända samme minderårige dömts mera än en gång under året samt att bland angifna antalet finnas några qvinnor, genom en utsträckning af tvångsuppfostringens tillämpning i nu antydt omfång komma att erfordras plats för ytterligare omkring 50—60 elever årligen; och för att mottaga detta antal skulle det, om man utgår från den iippfattning att eif antal af öfver 100 elever är för stort att sammanföras i en uppfostringsanstalt af strängare art, blifva nödigt att inrätta ytterligare två anstalter af sådan art utöfver flen af komitén föreslagna. Kostnaderna för inrättandet och underhållet af så många tvångsuppfostringsanstalter skulle uppenbarligen blifva större, än att erforderliga medel lämpligen kunna af Riksdagen på en gång begäras,

46 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

och det torde derjemte med fog kunna ifrågasättas, om det vore tillrådligt, att innan någon praktisk erfarenhet här i landet vunnits om det nya systemets verkningar inrätta så många anstalter. Lämpligare synes det i alla afseenden blifva att först efter det sådan erfarenhet vunnits vidare fortgå på den nu inslagna vägen.

Med anledning af hvad inom högsta domstolen i öfrigt blifvit erinradt vid förslaget till ändrad lydelse af vissa paragrafer i 5 kap. strafflagen har den föreslagna 2 § blifvit nedflyttad efter nuvarande 3 § i samma kapitel och i följd deraf hänvisningen i 6 § ändrats, hvarjemte dels bestämmelserna i förstnämnda paragraf, så vidt de afse de omständigheter, hvartill domstol skall taga hänsyn vid pröfningen af frågan om minderårig förbrytares insättande i allmän uppfostringsanstalt, erhållit förändrad affattning, dels i samma paragraf tillagts ett stadgande, att derest på en gång till verkställighet förekomma domstols förordnande om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt och annat tidigare meddeladt beslut, hvarigenom den minderårige blifvit dömd till straff, detta straff, så vidt detsamma tillhopa med det straff, som genom förordnandet utbytts mot tvångsuppfostran, icke uppgår till mera än fängelse i sex månader, skall anses inbegripet i förordnandet. Genom sistnämnda föreskrift torde det äfven af paragrafens lydelse komma att tydligt framgå, att då någon på en gång lagföres för flera brott, det icke är straffet för hvarje särskildt brott utan det sammanlagda straffet, som är bestämmande vid pröfningen, huruvida i stället må förordnas om förbrytarens insättande i uppfostringsanstalt. Af det tillagda stadgandet, jemfördt med 4 kap. 10 § strafflagen, lärer uppenbart följa, att Konungens befallningshafvande är den myndighet, som har att i det förutsedda fallet meddela förklarande, att det tidigare ådömda straffet skall anses inbegripet i förordnandet. Att uppdraga xletta åt Konungens befallningshafvande synes ej böra väcka några betänkligheter, då nämnda myndighet icke erhåller någon pröfningsrätt i fråga om lämpligheten af att förordna om tvångsuppfostran för den minderårige utan endast har att verkställa sammanläggning af straffen och derpå, allteftersom det sammanlagda straffet {aller inom eller utom den i lagen faststälda gränsen, föreskrifva, att den minderårige skall fortsätta sin vistelse vid tvångsuppfostringsanstalten eller undergå det sammanlagda straffet. Den domstol, som senast hållit ransakning med den minderårige, har ju funnit tvångsuppfostran för honom lämplig, och det synes icke böra betviflas, att domstolen, om den vid förordnandets meddelande haft kännedom om ett tidigare ådömdt straff, hvilket sammallagdt med det af domstolen ådömda understiger sex

47 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

månaders fängelse, sådant oaktadt skulle vidhållit sin uppfattning om tvångsuppfostrans lämplighet i det förevarande fallet och följaktligen förordnat om begge straffens utbytande mot tvångsuppfostran.

Hvad åter inom högsta domstolen anmärkts derom, att den å uppfostringsanstalt intagne, derest han före utskrifvandet från anstalten dömes till straff, som ej kan eller ej anses böra öfvergå till tvångsuppfostran, enligt förslagen får till fullo undergå straffet för det brott, som föranledt hans intagande å anstalten, äfven om han vid det senare straffets ådömande redan vistats der en längre tid, synes efter min uppfattning icke böra föranleda någon ändring i förslagen. Ett stadgande i den rigtning att, sedan den brottslige viss bestämd tid vistats å anstalten, straffet för det brott, som föranledt hans intagande der, ej vidare skulle kunna verkställas, torde — förutom att det komme att medföra den olägenhet att det efter nämnda tids förlopp stundom kunde synas för den i anstalten intagne fördelaktigt att begå ett ringare brott — alltid blifva godtyckligt, då det ej låter sig göra att finna en rigtig grund för jemförelse emellan frihetsstraff och vistande å uppfostringsanstalt samt 4et aldrig kan med säkerhet beräknas, huru länge vistelsen der skulle kommit att fortvara, om afbrott ej skett. I öfrigt är att märka att, då allmän åklagare ej utan lof af Konungens befallningshafvande eger anställa åtal mot den, som blifvit å allmän uppfostringsanstalt intagen, det torde kunna antagas, att dylikt åtal i allmänhet kommer att ega rum endast då brottet är af så grof beskaffenhet, att straffet på grund deraf ej kan utbytas mot tvångsuppfostran, och i sådant fall synes intet origtigt eller obilligt ligga deri, att den brottslige får till fullo undergå jemväl straffet för det brott, som föranledt hans intagande i anstalten.

Beträffande förslaget till lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran hafva de anmärkningar, om hvilka ett flertal af högsta domstolens ledamöter enat sig, blifvit i hufvudsak iakttagna. Enskild målsegares rätt att sjelf anställa åtal har dock ansetts icke böra inskränkas. Emellertid torde det kunna antagas, att denna rätt ytterst sällan skall komma till användning mot elever, intagna å tvångsuppfostringsanstalt.

Hvad vidkommer förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige, hafva, i följd af de vidtagna förändringarna i de föregående förslagen, 1 och 4 §§ i det remitterade förslaget uteslutits.

Med anledning af hvad som anmärkts vid 2 § i samma förslag, motsvarande 1 § i det omarbetade förslaget, har hvad der föreskrifvits

-Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

om skyldighet för domstolen att i protokollet intaga redogörelse för de omständigheter, som för bedömande af frågan om tvångsuppfostrans användning hafva betydelse, inskränkts att gälla allenast i de fall, då den åtalade gerningen är belagd med straff i allmänna strafflagen. I regel torde nemligen endast i sådana fall användande af tvångsuppfostran ifrågakomma. Att såsom blifvit ifrågasatt utesluta paragrafen synes icke lämpligt med hänsyn till vigten deraf, att möjlighet må beredas äfven öfverdomstolarne att ingå i pröfning af frågan, huruvida tvångsuppfostran må användas.

Såsom 2 § har, i öfverensstämmelse med hvad af högsta domstolen blifvit erinradt, införts stadgandet att förordnande om minderårigs insättande i uppfostringsanstalt ej må meddelas, med mindre den minderåriges målsman blifvit, der så ske kan, i målet hörd.»

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det afgifna yttrandet affattade förslag till

1) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen;

2) lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran; samt

3) lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige;

och hemstälde departementschefen, att förslagen måtte, jern likt 87 § regeringsformen, föreläggas Riksdagen till antagande.

Justitieråden Hellström och Westring åberopade hvad de hvar för sig vid ärendets behandling i högsta domstolen anfört, i den mån det ej vid förslagens omarbetande vunnit beaktande.

Statsrådets öfrige ledamöter biträdde departementschefens hemställan;

och täcktes Hans Maj:t Konungen, med bifall till denna hemställan, förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet, af den lydelse bilagan litt. A. vid detta protokoll utvisar.

Ex. protocollo Aug. von Ilartmansdorff.