('med förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen',)

Kongl. Majtfs Nöd. Proposition N:o 9. 1 •t

N:o 9.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen; gifven Stockholms slott den 29 november 1901.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till l:o) lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg­ ningar; och 2:o) lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § straff­ lagen.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

L. Annerstedt.

Bih. till Iliksd, Prat. 1902. 1 Sami. 1 A/d. 8 Mft. (N.rh 9 och 10.) 1

2 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9

r

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har Konungen, för någon orts förseende med belysning eller drif­ kraft eller för dylikt allmänt behof, pröfvat nödigt, att jord eller lägen­ het, som tillhör enskild man, menighet eller inrättning, användes till framdragande af elektrisk ledning, skall hvad för ändamålet erfordras, emot ersättning, afstås eller upplåtas. Menighet vare dock ej pligtig att inom område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer eger tillämpning, eller inom faststäldt hamnområde afstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag. Skall enligt hvad i denna § är stadgadt jord eller lägenhet afstås eller upplåtas, ege de i förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april 1866 meddelade föreskrifter motsvarande tillämpning.

2 §• Vill någon utföra elektrisk anläggning, der största effektiva spän­ ningen öfverstiger tvåhundrafemtio volt, räknadt, om jordledning an­ vändes, mellan en ledning och jorden och i annat fall mellan två led­ ningar, och skall ej anläggningen till hela sin utsträckning förläggas inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan, söke Konungens

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. 3 tillstånd till företaget, ändå att ej tillämpning af 1 § ifrågasättes. Med­ delas det sökta tillståndet, föreskrifver Konungen, under förbehåll af enskild rätt, på hvilket sätt och under hvilka vilkor anläggningen må utföras och nyttjas. Hvar, som utan sådant tillstånd eller i strid emot de vid medde­ lande af tillstånd gifna föreskrifter utför eller nyttjar anläggning, som i denna § afses, strafFes med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor, der ej å öfverträdelsen straff är i allmänna straff­ lagen utsatt. 3 §•

Ansökan om rätt att för elektrisk lednings framdragande påfordra afstående eller upplåtande af jord eller lägenhet eller om tillstånd att utföra elektrisk anläggning, som i 2 § afses, skall vara åtföljd af full­ ständig plan för det tillämnade företaget, med kostnadsförslag, affatt­ ning på karta af föreslagen lednings sträckning och af den jord, som för ledningen erfordras, bestyrkt förteckning på egare eller innehafvare af de fastigheter, som äro belägna på mindre afstånd än två hundra meter från ledningen, uppgift på de överenskommelser, som blifvit träffade, eller de hinder, hvilka deremot mött, med de flere handlingar, som sökanden vill åberopa. Finnes ej ansökan genast böra afslås, lemnas åt de kommuner eller municipalsamhällen, inom hvilkas områden ledning skall framdragas, så ock åt de i denna § omförmälda egare eller innehafvare af fastig­ heter tillfälle att yttra sig öfver ansökningen, och infordras i öfrigt de ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande må erfordras.

4 §• Har genom den i elektrisk anläggning använda elektriska kraftens inverkan någon ljutit döden eller lidit kroppsskada, och var ej den, som skadan led, genom öfverträdelse af gällande föreskrifter eller annan grof vårdslöshet sjelf vållande till skadan, vare, der ej annat i 6, 8 eller 14 § stadgas, anläggningens innehafvare skyldig att utgifva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder såsom om han sjelf vållat skadan. 5 §• Varder genom den i elektrisk anläggning använda elektriska kraf­ tens inverkan fäst eller lös egendom skadad, och har ej cgaren af den

4 Kongl, Maj;ts Nåd. Proposition N;o 9.

skadade egendomen, genom uraktlåtenhet att fullgöra honom jemlikt åtagande eller på annan grund åliggande skyldigheter emot den elek­ triska anläggningens egare eller innehafvare, sjelf föranledt skadan, skall, der ej annat i 6 eller 8 § stadgas, anläggningens innehafvare ersätta skadan. Utgöres anläggningen af inrättning för befordran af gods eller är den för sådan inrättnings behof afsedd, skall hvad ofvan i denna § är stadgadt icke ega tillämpning i fråga om egendom, som blifvit af in­ rättningens förvaltning eller betjening för befordran emottagen.

6 §•

Innehafvare af elektrisk anläggning vare från den i 4 eller 5 § stadgade ersättningsskyldighet fri, der skadan, utan att hafva sin orsak i vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel, uppkommit genom inverkan af elektrisk kraft, som från anläggningen öfvergått till annan elektrisk anläggning, eller föranledts deraf, att, efter det anläggningens utförande påbörjades, utan innehafvare^ samtycke vid­ tagits åtgärd, som uppenbarligen i väsentlig mån ökat faran för skadas åstadkommande genom den elektriska kraftens inverkan. År egaren af skadad egendom jemlikt åtagande eller på annan grund pligtig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada å egen­ domen, vare han ej till ersättning berättigad, der icke skadan har sin orsak i vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.

7 §• Uppkommer skada å person eller egendom genom inverkan af elektrisk kraft, som genom öfverledning inkommit i elektrisk anlägg­ ning, vare anläggningens innehafvare, så framt skadan bär sin orsak i vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel, skadeståudsskyldig såsom om skadan uppkommit genom den i anläggningen an­ vända elektriska kraftens inverkan.

8 §• År elektrisk anläggning till hela sin utsträckning förlagd inom 1 tyg-gnad eller inhägnad gård eller under jordytan och öfverstiger ej största effektiva spänningen tvåhundrafemtio volt, räknadt på det i 2 §

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. 5 angifva sätt,, skall, ändå att anläggningen innefattar egen kraftkälla, hvad i 4—7 §§ är stadgadt icke medföra skyldighet att ersätta skada, som ej har sin orsak i vårdslöshet hos anläggningens innehafvare.

9 §• Åro innehafvare af särskilda elektriska anläggningar, jemlikt 4—8 §§, hvar för sig pligtige att ersätta samma skada, ege rätten, med af­ seende på beskaffenheten af de å hvardera sidan begångna fel, bestämma, till hvilket belopp skadeståndet skall slutligen falla hvardera sidan till last.

10 §. Efter de i 6—9 §§ stadgade grunder varde pröfvadt, om och i hvad mån, då elektrisk anläggning skadats eller dess drift hindrats eller störts genom inverkan af elektrisk kraft, som öfvergått från annan elektrisk anläggning, skadestånd skall af denna anläggnings innehafvare gäldas.

11 §• Elektrisk anläggnings egare, som åt annan öfverlåter nyttjanderätten till anläggningen, vare för skada, som derefter inträffar, ansvarig enligt 4—10 §§ lika som anläggningens innehafvare, dock ej med annan egendom, än anläggningen och hvad dertill hörer samt under nyttjanderätten inbegripes; och må egaren söka sitt åter af anläggningens inne­ hafvare.

12 §.

Hvar, som vill fordra skadestånd enligt 4 —11 §§, skall inom två år från den dag, då skadan timade, sin talan hos domstol anhängiggöra. Försummas det, hafve han sin talan förlorat.

13 §.

Hvad elektrisk anläggnings egare eller innehafvare utgifvit enligt 4—11 §§ ege han, der ej annat af 9 § förauledes, söka åter af den, som skadan vållat.

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

14 §.

De i denna lag gifna bestämmelser skola icke medföra skyldighet för egare eller innehafvare af elektrisk anläggning, som afses i lag an­ gående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, att utgifva ersättning, då arbetare eller arbetsförman, som är stadd i sådan anlägg­ nings tjenst, varder dödad eller skadad genom olycksfall i arbetet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903, men eger ej till­ ämpning i fråga om skada, som derförinnan inträffat.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. 7

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

19 kap.

20 §. Hvar, som, i andra fall än nu sagda äro, uppsåtligen förstörer eller skadar annans egendom, fast eller lös, ehvad den till enskildt eller allmänt bruk eller gagn eller till prydnad ämnad är, eller, i uppsåt att skada göra, olofligen bortleder elektrisk kraft från annans elektriska anlägg­ ning; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Har af gerningen kommit synnerlig fara för någons lif eller helsa, eller grof skada å egendom, eller är gerningen eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenad; då må till straffarbete i högst två år dömas. Brott, som i denna § sagdt är, må ej, der det endast förnärmar enskild persons rätt, åtalas af annan än måisegande.

20 kap.

3 §•

Såsom stöld eller snatteri skall anses: 1. om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan en­ skild tjenare uppsåtligen förskingrar eller, i uppsåt att sig eller annan

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

det tillegna, undandöljer hvad i dess vård af husbondefolket eller deras gäst lemnadt är; 2. om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås, försegling eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom förtrodt att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt. är; 3. om skeppare, forman eller deras folk tillgripa hvad dem för­ trodt är att föra eller förvara; 4. om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar re­ sande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus, tillgriper hvad i dess vård af gästen lemnadt är; 5. om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolf år, eller från afvita; 6. om man, i uppsåt att sig eller annan den tillegna, olofligen bortleder elektrisk kraft från elektrisk anläggning.

I

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9. 9

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott fredagen den 22 februari 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von O tter , Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena L agerheim , Statsråden: W ikblad , A nnerstedt , herr von K rusenstjerna , grefve W achtmeister , C laeson , D yrssen , C rusebjörn , O delberg . H usberg .

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i under­ dånighet: »Sedan Eders Kongl. Maj:t i särskilda nådiga propositioner föreslagit nästlidet års Riksdag att antaga dels förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, samt till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 13, 14 och 21 §§ strafflagen, dels förslag till lag med vissa bestämmel­ ser om elektriska ledningar, hade Riksdagen i underdånig skrifvelse den 14 sistlidne maj — under tillkännagifvande att Riksdagen, som ansett förstnämnda nådiga proposition ej kunna i oförändradt skick godkännas, för sin del antagit lag, innefattande tillägg till förordningen liih. till 1 likså. Prot. 1902. 1 Sami. 1 Åfd. 8 Haft. 2

10 Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, samt lag om ändrad tydelse af 19 kap. 13, 14 och 21 §§ straff­ lagen —- anhållit, det täcktes Eders Kongl. Maj:t snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga nytt förslag till lagstiftning rö­ rande koncession och expropriationsrätt för elektriska ledningar; hvar­ efter omförmälda af Riksdagen antagna lagar, innefattande bestämmel­ ser om expropriation till skyddande af vattenledning mot förorenande och om fridlysning af elektriska ledningar, blifvit under den 29 näst derpå följande juni i nåder utfärdade. Ifrågavarande nådiga propositioner hade, i hvad de angingo elek­ triska ledningar, närmast föranledts deraf, att Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 maj 1896 anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och i sådant fall under hvilka vilkor och inskränk­ ningar det kunde anses lämpligt och nyttigt, att den, som vill anlägga elektrisk ledning för belysning eller kraftöfverföring, må berättigas att, äfven der godvillig öfverenskommelse icke kan träffas, ej mindre draga sådan ledning öfver annans område, än äfven erhålla säkerhet för led­ ningens ostörda framtida begagnande, samt, derest utredningen skulle dertill föranleda, för Riksdagen framlägga förslag till erforderliga lag­ bestämmelser, äfvensom att de sakkunniga personer, som förordnats att biträda vid utarbetande inom finansdepartementet af bestämmelser rörande vilkoren för anläggning och begagnande af elektriska ljus- och kraft­ ledningar, i eu till chefen för nämnda departement stäld skrifvelse fram­ hållit behofvet af vissa till civillag hänförliga föreskrifter angående koncessionstvång, expropriationsrätt och fridlysning med afseende på dylika elektriska ledningar. Bland de lagstiftningsfrågor, hvilka med anledning häraf upptagits till behandling, återstodo efter utfärdandet af förut omförmälda lagar fortfarande olösta frågorna om expropriationsrätt och koncessionstvång för vissa elektriska ledningar. I Riksdagens skrif­ velse vitsordades emellertid tillvaron inom Riksdagen af ett samstämmigt intresse, att lagstiftning i dessa ämnen måtte snarast möjligt komma till stånd. De ekonomiska och tekniska förhållandena hade också ut­ vecklat sig på ett sådant sätt, att önskvärdheten af lagstiftning rörande elektriska ledningar allt mera framträdt. Detta framhölls särskildt i en af Trollhättans elektriska kraftaktiebolag ingifven underdånig skrif­ velse, som den 16 sistlidne maj blifvit till justitiedepartementet öfverlemnad. I anledning af hvad sålunda förekommit lät jag, efter samråd med förutnämnda sakkunnige, upprätta förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och till lag om ändrad lydelse

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 9. 11

af vissa §§ i strafflagen, hvilka förslag den 7 sistlidne december inför Kongl. Maj:t föredrogos. Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, åsyftades med förut omförmälda tvenne propositioner dels att införa expropriationsrätt för elektriska ledningar, som äro afsedda för någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller för dylikt allmänt behof, hvilken expropria­ tionsrätt skulle vara underkastad de angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof gifna föreskrifter, dels att stadga koncessionstvång i fråga om vissa mera farliga elektriska ledningar. Hvad i dessa afseenden föreslagits gjordes inom Riksdagen från olika syn­ punkter till föremål för anmärkningar. Lagutskottet, som förordade bifall till propositionen om tillägg till expropriationsförordningen, hemstälde, att i förslaget angående koncessionstvång måtte göras jemkningar i hufvudsakligt syfte att utesluta eller inskränka möjligheten att erhålla koncession å lednings framdragande inom vissa områden. Enligt lagutskottets mening borde det nemligen icke kunna tillåtas, att inom område, der byggnadsstadgan för rikets städer eger tillämpning, eller inom faststäldt hamnområde ledning framdrages å gata, torg, allmän plats eller vattendrag utan att veder­ börande kommun eller municipalsamhälle dertill lemnat medgifvande; icke heller skulle tillstånd meddelas att inom andra områden emot egarens bestridande framdraga ledning på mindre afstånd än två hundra meter från boningshus eller annan byggnad, der den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård, utan så är att annan sträck­ ning för ledningen visas ej "kunna utan synnerlig olägenhet användas. Af första kammaren bifölls utskottets ifrågavarande hemställan, sedan det dock under diskussionen från skilda håll uttalats, att expropriations­ rätten borde utsträckas äfven till företag, som icke omedelbart tjena något allmänt ändamål, men likväl kunua anses vara af allmännare in­ tresse. Andra kammaren anslöt sig deremot till en inom utskottet af åtskilliga kammarens ledamöter afgifven reservation samt beslöt, med afslag å hvad de nådiga propositionerna innehöllo om expropriation och koncession för elektriska ledningar, att, med anledning af en i ämnet väckt motion, hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes, efter förnyadt öfvervägande af frågorna rörande koncession och expropriationsrätt för elektriska starkströmsledningar, snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga nytt förslag till lagstiftning i ämnet. 1 hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed utföll också, på sätt af det förut sagda framgår, Riksdagens slutliga beslut. Det skäl, som föranledde utgången inom andra kammaren, torde

12 Kongl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

i främsta rummet hafva varit, att man önskade strängare och fullstän­ digare bestämmelser angående de skyldigheter, som i allmänt och enskildt intresse borde åläggas innehafvarne af elektriska ledningar. I nyssnämnda reservation vitsordades önskvärdheten deraf, att expro­ priationsrätt för framdragande af elektriska ledningar måtte tiller­ kännas staten, kommuner och enskilda, när fråga är om anläggningar, hvilka åsyfta tillgodoseende af ett allmänt behof, och att med hänsyn till starkström sledningarnes stora farlighet koncessionstvång blefve infördt. Men tillika anmärktes, att i de nådiga propositionerna sak­ nades bestämmelser om rättsförhållandet mellan koncessionsinnehafvaren och jordegaren, i hvilket afseende erfordrades föreskrifter icke blott om fredande af vissa områden, utan äfven om ansvarighet för skada, som genom ledning förorsakas. Vidare kunde enligt reservanternas mening ifrågasättas, om koncession och expropriationsrätt borde åt enskilde med­ delas för all framtid, äfvensom huruvida icke en koncessionsafgift borde bestämmas för framdragande af elektriska starkströmsledningar. Hvad sålunda inom Riksdagen förekommit har tagits i öfvervägande vid upprättande af de nya lagförslagen, utan att dock tillräcklig an­ ledning funnits vara för handen att i afseende på expropriation och koncession afvika från de hufvudgrunder, hvarpå föregående förslag i ämnet hvilade. Fortfarande har det ansetts icke vara tillrådligt att införa expro­ priationsrätt för utförande af enskilda företag, hvilka allenast medel­ bart och på samma sätt som hvarje annan gagnelig ekonomisk verk­ samhet äro af betydelse för orten eller för landet i dess helhet. Den nuvarande principen, att expropriation kan medgifvas allenast för all­ mänt behof, har derför bibehållits. Med hänsyn till det sätt, hvarpå denna princip, särskildt i fråga om jernvägar, blifvit tillämpad, synes man ingalunda behöfva befara, att anläggningen af elektriska lednin­ gar och det derpå beroende tillgodogörandet af vattenkraft skola komma att sakna erforderliga lättnader. Å andra sidan skulle, om, såsom ifrågasatt blifvit, expropriationstillåtelse och koncession begränsades till viss tid, härigenom i många fall högst afsevärda hinder läggas i vägen för den elektriska kraftens använ­ dande. I allmänhet kunde det nemligen icke vara lönande att utföra så dyrbara anläggningar, som för ändamålet erfordras, utan visshet om att under mera än en jemförelsevis kort tid få draga fördel af desamma. Förut omförmälda sakkunnige, hvilka enstämmigt och kraftigt framhöllo detta, fäste äfven uppmärksamheten derpå, att en tidsbegränsning af kon­ cessionen och expropriationsrätten för en elektrisk anläggning innebure

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. 13

fara för upphörande af anläggningens drift och derigenom hotade de personers och verks intressen, hvilka genom den ifrågavarande anlägg­ ningen erhålla elektrisk kraft för sina behof. Det bör emellertid icke vara uteslutet, att, när sådant på grund af särskilda förhållanden må vara påkalladt, koncession meddelas blott för viss tid, eller att vid med­ delande af koncession inlösningsrätt förbehålles staten, på sätt regelmessigt sker i fråga om enskilda jernvägar. Tydligt är äfven, att en koncession kan förverkas genom innehafvarens underlåtenhet att full­ göra uppstå!da vilkor. Då det lätteligen kan inträffa, att skadan eller olägenheten af en elektrisk ledning till följd af förändrade omständigheter visar sig vara afsevärdt större, än på förhand kunde beräknas, erfordras slutligen en föreskrift derom, att ny pröfning af expropriationsersättningens belopp kan tid efter annan af ersättningstagaren begäras. Det inom Riksdagen förordade införandet af en särskild koncessionsafgift har icke funnits vara lämpligt. En sådan åtgärd skulle, då fråga icke är om upplåtande af någon staten tillhörig egendom, endast kunna stödjas derpå, att staten borde blifva i någon mån delaktig af den ökning i vattenfalls värde, hvilken är att tillskrifva möjligheten att använda desamma för alstrande af elektrisk kraft. Äfven om en dylik princip med afseende å behandlingen af så kallad konjunkturvinst skulle befinnas rigtig, är det emellertid tydligt, att dess tillämpning icke rimligen kan inskränkas till allenast det fall, då för tillgodogörande af vattenfall erfordras en koncessionspligtig elektrisk ledning. Under åtskilliga andra förutsättningar skulle ett tillegnande från det allmän­ nas sida af någon del af inträdd värdeökning vara minst lika påkal­ lad. Det synes också vara fara värdt, att i förevarande fall åläg­ gandet af en särskild afgift skulle genom de nödiga åtgärderna för afgiftens bestämmande och kontrollerande vålla industrien vida större olägenheter, än som kunde uppvägas af den vunna inkomsten för staten. Enligt lagutskottets förut omförmälda, af första kammaren god­ kända förslag skulle till lednings framdragande inom områden i all­ mänhet på mindre afstånd än tvåhundra meter från vissa föremål til­ låtelse icke emot egarens bestridande kunna meddelas annat än i den händelse, att annan sträckning för ledningen visades ej kunna utan syn­ nerlig olägenhet användas. En sådan bestämmelses upptagande afstyrktes af förutnämnda sakkunnige och torde icke vara behöfligt eller lämpligt. Då ifrågavarande tillåtelse skall meddelas af Konungen, synes det icke behöfva befaras, att utan sådana skäl, som i det vid bestämmelsen fogade undantag förutsättas, ledning kommer att emot egarens eller innehafva-

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

rens bestridande få framdragas i besvärlig eller farlig närhet till bonings­ hus eller dermed jemförliga föremål. I de, tydligtvis öfvervägande tal­ rika, fall, då expropriation erfordras, lärer äfven den, som vill anlägga ledningen, af sitt eget intresse manas att undvika sådan närhet för att så­ lunda undgå en väsentlig förhöjning af expropriationsersättningen. Då innehafvaren af elektrisk ledning ålägges skyldighet att godtgöra skada, som genom den elektriska anläggningens drift förorsakas, måste vidare föreskrifterna härom komma att verka i samma rigtning. Det är också uppenbart, att behofvet af särskilda bestämmelser i förutnämnda syfte icke kan vara större med afseende på elektriska ledningar, än när fråga är exempelvis om jernvägar. Slutligen skulle, då enligt utskottets förslag någon förbudsrätt icke skulle tillkomma egaren af boningshus eller dylikt inom område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer eger tillämpning, icke blott en betänklig olikhet i rätt uppkomma, utan äfven svårlösta förvecklingar kunna framkallas, när nämnda stadgas tillämp­ ning utsträckes till något nytt område. På grund af de olägenheter, som för städer och stadsliknande samhällen kunna följa af ett intrång på gator och dermed jemförliga områden, synes deremot menighet böra fritagas från skyldighet att tvångsvis afstå eller upplåta dylika områden. Dessutom bör åt de kommuner eller municipalsamhällen, inom hvilkas områden ledning skall framdragas, beredas tillfälle att yttra sig öfver ansökan om vare sig kon­ cession eller expropriationsrätt för ledningens anläggande. Jemväl i öfrigt föreslås bestämmelser om den utredning, som bör föregå ansö­ kans bifallande, hvilka bestämmelser skola vara tillämpliga både med afseende på expropriationstillåtelse och i fråga om koncession. Med anledning af en inom Riksdagen uttryckt önskan torde böra meddelas särskilda stadganden om skyldighet att ersätta skada å person eller egendom i följd af elektrisk anläggnings drift. Vid affattandet af dessa stadganden, hvilka skola gälla beträffande äfven sådana elek­ triska anläggningar, för hvilka icke expropriationstillåtelse eller konces­ sion utverkats, kan lagen om ansvarighet för skada i följd af jern vägs drift den 10 mars 1886 tjena till ledning. Dock måste, af nära till hands liggande skäl, den särskilda ersättningsskyldighet, som ålägges elektrisk anläggnings innehafvare, i allmänhet inskränkas till att om­ fatta den skada, som genom den i anläggningen använda elektriska kraftens inverkan åstadkommes. Vidare erfordras här bestämmelser till ordnande af de förhållanden, som uppstå, när elektrisk kraft öfvergått från en elektrisk ledning till en annan eller när eljest i en elektrisk

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. 15

anläggning inkommer elektrisk ström, hvilken icke är afsedd att i an­ läggningen användas. I regel bör en elektrisk anläggnings innehafvare, oberoende deraf om vållande kan läggas anläggningens förvaltning eller betjening till last, ansvara för skada, som, i följd af anläggningens drift, å person eller egendom åstadkommes genom den i anläggningen använda elek­ triska kraftens inverkan. Beträffande skada å person måste dock un­ dantag ske för det fall, att den skadade genom öfverträdelse af gällande föreskrifter eller annan grof vårdslöshet sjelf vållat skadan. Likaledes bör den elektriska anläggningens innehafvare vara fritagen från skyl­ dighet att ersätta skada å egendom, när egaren af den skadade egen­ domen uraktlåtit att fullgöra de honom åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens egare eller innehafvare och derigenom sjelf föranledt skadan. År fråga om jernväg eller annan inrättning för befordran af gods, bör tydligen innehafvarens ansvarighet för gods, som blifvit till befordran emottaget, mätas efter aftalet angående denna befordran och efter de särskilda transportföreskrifter, som må vara utfärdade. Under vissa förutsättningar kan elektrisk anläggnings innehafvare icke billigtvis förpligtas att ersätta annan skada, än som kan tillskrifvas vårdlöshet vid anläggningens utförande eller drift. Sådant är tydligtvis förhållandet, när egaren af skadad egendom på grund af sär­ skilt åtagande eller eljest är pligtig att stånda den fara, som härrör från anläggningen. Vidare bör ansvarigheten vara på angifna sätt be­ gränsad, när fråga är om skada, som föranledts deraf, att efter anlägg­ ningens påbörjande faran väsentligen ökats genom någon utan anlägg­ ningens innehafvares samtycke vidtagen åtgärd. Vigtigast är dock, att detsamma gäller, der skada uppkommit genom inverkan af don till an­ läggningen hörande elektriska kraft, sedan den på ett eller annat sätt öfvergått till annan elektrisk anläggning. Denna bestämmelse, hvartill i 1880 års lag ej finnes motstycke, förordades särskildt af de sakkunnige. Emot den sålunda föreslagna inskränkningen af ansvarigheten svarar sådan utvidgning af densamma, att innehafvaren af den elektriska an­ läggning, till hvilken en främmande elektrisk kraft öfvergått, förklaras skyldig att, om skada, som uppstått genom denna krafts inverkan, kan tillskrifvas vållande af hans anläggnings förvaltning eller betjening, ersätta skadan, oaktadt den ej uppkommit genom inverkan af den för denna anläggning afsedda elektriska kraften. Föreligger försummelse å båda sidor, blifva enligt nu antydda be­ stämmelser de särskilda elektriska anläggningarnes innehafvare hvar för

16 Kon(/l. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.

sig ansvariga för den timade skadan, hvarvid den till skadestånd be­ rättigade kan för fulla beloppet vända sig emot hvilkendera han vill. I förhållandet mellan de ersättningsskyldige kan den ene för större eller mindre del af utgifven ersättning ega återgångstalan emot den andre. Till hvilket belopp skadeståndet sålunda bör slutligen falla den ene eller andre till last, torde böra bestämmas med afseende å beskaffenheten af de å hvardera sidan begångna fel. Efter samma grund synes lämpligen kunna fördelas den skada, som åstadkommits å en elektrisk anläggning genom inverkan af elektrisk kraft tillhörande annan sådan anläggning. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med 9—11 §§ i 1886 års lag torde i lag om elektriska anläggningar böra upptagas stadganden om egares ansvarighet, om särskild kort preskriptionstid för skadestånds­ talan samt om regress emot den, som vållat skadan. Till en mera fullständig lagstiftning angående elektriska anlägg­ ningar höra äfven särskilda föreskrifter om skydd emot obehörigt bortledande af elektrisk kraft. De allmänna stadgandena om skade­ görelse, om olofligt tillgrepp och om försnillning torde nemligen icke vara tillämpliga. Med anledning häraf erfordras tillägg i 19 kap. 20 §, 20 kap. 3 § och 22 kap. 11 § strafflagen. Vid underdånig föredragning förutnämnda dag af de enligt nu angifna grunder upprättade lagförslagen täcktes Kongl. Maj:t i nåder anbefalla telegrafstyrelsen och tekniska högskolan att öfver desamma skyndsamt afgifva underdåniga utlåtanden. De sålunda infordrade ut­ låtandena hafva numera inkommit och torde få i underdånighet anmälas.» Efter redogörelse för omförmälda utlåtandens innehåll yttrade före­ dragande departementschefen vidare: »I öfverensstämmelse med hvad af båda de hörda myndigheterna blifvit hemstäldt, torde i 2 § af förslaget till lag, innefattande vissa be­ stämmelser om elektriska anläggningar, böra föreskrifvas, att de elek­ triska anläggningar, der största effektiva spänningen öfverstiger tvåhundra­ femtio volt, räknadt, om jordledning användes, emellan en ledning och jorden och i annat fall emellan två ledningar, skola vara underkastade koncessionspligt. Deremot synes ej tillräckligt skäl vara för handen att, på sätt telegrafstyrelsen förordat, utesluta det redan i propositionen till 1900 års Riksdag upptagna undantaget för ledningar, som till hela sin längd framdragas under jordytan. Hvad telegrafstyrelsen anfört om önskvärdheten deraf, att för vissa icke koncessionspligtiga ledningar stadgas anmälningstvång, torde lämpligen böra tagas i betraktande vid utfärdandet af administrativa föreskrifter om elektriska anläggningar.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. 17

Emot det föreslagna stadgandet, att, om, i följd af elektrisk an­ läggnings drift, skada å person eller egendom uppkommer genom in­ verkan af elektrisk kraft, som icke är afsedd att i anläggningen an­ vändas, anläggningens innehafvare är erBättningsskyldig, så framt vål­ lande till skadan kan läggas anläggningens förvaltning eller betjening till last, har telegrafstyrelsen erinrat, att egaren till en i och för sig fullständigt ofarlig anläggning, såsom telegraf eller telefon, icke borde blifva ansvarig i följd deraf, att å densamma ofrivilligt öfverförts ström från en farlig anläggning. Då emellertid för telegraf- eller telefonegarens ansvarighet förutsättes, att vållande till skadan ligger förvaltnin­ gen eller betjeningen till last, torde denna anmärkning icke föranleda ändring i nämnda stadgande. Till förebyggande af skada, som förorsa­ kas genom inverkan af en från den ena elektriska anläggningen till den andra öfvergången ström måste det kraftigt bidraga, om båda anläggningarnes innehafvare af sitt eget intresse manas att iakttaga er­ forderlig omsorg. Telegrafstyrelsen bar också sjelf förordat den regel, att ansvar bör åläggas innehafvare!! af en i och för sig ofarlig anlägg­ ning, då han bevisligen erhållit underrättelse om den förefintliga faran och underlåtit att vidtaga de på honom ankommande åtgärder till dess afvärjande. Till åstadkommande af ökad trygghet deremot, att elektriska led­ ningar utan tvingande skäl framdragas i omedelbara närheten af bo­ ningshus eller dermed jemförliga föremål, synes tillfälle böra beredas cgare och innehafvare af ifrågavarande föremål att yttra sig öfver an­ sökan om expropriation eller koncession. Sedan omförmälda förslag inför Kongl. Maj:t framlades, har till Riksdagen afiåtits nådig proposition med förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete. Enligt detta lag­ förslag skall under vissa förutsättningar arbetsgivare utgifva ersättning, då arbetare drabbats af olycksfall i arbetet. Då det icke kan anses lämpligt, att i ett och samma fall arbetsgifvare skall vara ersättningspligtig efter två olika lagar, föranleder nämnda förslags innehåll, att de särskilda bestämmelserna om ersättning för skada, som inträffat ge­ nom inverkan af elektrisk kraft, förklaras icke skola medföra någon er­ sättningsskyldighet, när lagen om ersättning för olycksfall i arbete eger tillämpning. De elektriska jeruvägarnes innehafvare skola icke vara underkastade ersättningsskyldighet enligt slstberörda lag. Enär tydligen i hufvudsak enahanda bestämmelser böra gälla för dem och för de med ångkraft drifna jernvägarne, erfordras beträffande desamma ett stadgande angå- Bih. till It iliad. Prut. 1902. I Band. I Afd. 8 lliift. 3

13 Kongl. May.ts Nåd. 'Proposition N:o Q.

ende motsvarande tillämpning af lagen den 10 mars 1886 om ersättning för skada i följd af jernvägs drift.» Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i strafflagen, af den lydelse bilagorna litt. B och C vid detta protokoll utvisa, hemstälde han i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver dessa för­ slag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäla^ genom note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter bi­ trädda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lemna nådigt bifall; och täckes Hans Maj:t Konungen derefter, på statsrådets hemställan, medgifva, att detta protokoll med dertill hörande bilagor må offent­ liggöras.

Ex protocollo . • • V \y*: Cs i. • . • 'i Ang. von Hartmansdorff.

Kont/l. Maj .•/» Nåd. Proposition N;o 9. 19

i ■ i

Bilaga litt. B.

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Har Konungen, för någon orts förseende med belysning eller drif­ kraft eller för dylikt allmänt behof, pröfvat nödigt, att jord eller lägen­ het, som tillhör enskild man, menighet eller inrättning, användes till framdragande af elektrisk ledning, skall hvad för ändamålet erfordras, emot ersättning, afstås eller upplåtas. Menighet vare dock ej pligtig att inom område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer eger tillämpning, eller inom faststäldt hamnområde afstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag. Skall enligt hvad i denna § är stadgadt jord eller lägenhet afstås eller upplåtas, ege de i förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april 1866 meddelade föreskrifter motsvarande tillämpning; dock att, der ersättningen skall utgå i årlig afgift, rätten må förordna, att ersät tningstagaren efter förloppet af viss tid, som af rätten bestämmes, eger påfordra ny pröfning af afgiftens belopp. 2 §• Vill någon utföra elektrisk anläggning, der största effektiva spän­ ningen öfverstiger tvåhundrafemtio volt, räknadt, om jordledning an­ vändes, mellan en ledning och jorden och i annat fall mellan två ledningar, och skall ej anläggningen till hela »in utsträckning förläggas inom bygg­ nad eller inhägnad gård eller under jordytan, söke Konungens tillstånd

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

till företaget, ändå att ej tillämpning af 1 § ifrågasättes. Meddelas det sökta tillståndet, föreskrifver Konungen, under förbehåll af enskild rätt, på hvilket sätt och under hvilka vilkor anläggningen må utföras och nyttjas. Hvar, som utan sådant tillstånd eller i strid emot de vid medde­ lande af tillstånd gifna föreskrifter utför eller nyttjar anläggning, som i denna § afses, straffes med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor, der ej å öfverträdelsen straff är i allmänna straff­ lagen utsatt. 3 §•

Ansökan om rätt att för elektrisk lednings framdragande påfordra afstående eller upplåtande af jord eller lägenhet eller om tillstånd att utföra elektrisk anläggning, som i 2 § afses, skall vara åtföljd af fullstän­ dig plan för det tillämnade företaget, med kostnadsförslag, affattning på karta af föreslagen lednings sträckning och af den jord, som för ledningen erfordras, bestyrkt förteckning på egare eller innehafvare af de fastigheter, som äro belägna på mindre afstånd än två hundra meter från ledningen, uppgift på de öfverenskommelser, som blifvit träffade, eller de hinder, hvilka deremot mött, med de flere handlingar, som sökanden vill åberopa. Finnes ej ansökan genast böra afslås, lemnas åt de kommuner eller municipalsamhällen, inom hvilkas områden ledning skall framdragas, så ock åt de i denna paragraf omförmälda egare eller innehafvare af fastig­ heter tillfälle att yttra sig öfver ansökningen, och infordras i öfrigt de ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande må erfordras.

4 §• Har, i följd af elektrisk anläggnings drift, genom den deri använda elektriska kraftens inverkan någon ljutit döden eller lidit kroppsskada, och var ej den, som skadan led, genom öfverträdelse af gällande före­ skrifter eller annan grof vårdslöshet sjelf vållande till skadan, vare, der ej annat i 6 eller 13 § stadgas, anläggningens innehafvare skyldig att utgifva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder såsom om han sjelf vållat skadan.

5 §• Varder, i följd af elektrisk anläggnings drift, genom den deri an­ vända elektriska kraftens inverkan fast eller lös egendom skadad, och

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. 21

har ej egaren af den skadade egendomen, genom uraktlåtenhet att full­ göra honom jemlikt åtagande eller på annan grund åliggande skyldig­ heter emot den elektriska anläggningens egare eller innehafvare, sjelf föranledt skadan, skall, der ej annat i 6 § stadgas, anläggningens inne­ hafvare ersätta skadan. Utgöres anläggningen af inrättning för befordran af gods eller är den för sådan inrättnings behof afsedd, skall hvad ofvan i denna § är stadgadt icke ega tillämpning i fråga om egendom, som blifvit af in­ rättningens förvaltning eller betjening för befordran emottagen.

6 §•

Innehafvare af elektrisk anläggning vare från den i 4 eller 5 § stadgade ersättningsskyldighet fri, der skadan, utan att hafva sin orsak i vårdslöshet vid anläggningens utförande eller drift, uppkommit genom inverkan af elektrisk kraft, som från anläggningen öfvergått till annan elektrisk anläggning, eller föranledts deraf, att, efter det anläggningens utförande påbörjades, utan innehafvarens samtycke vidtagits åtgärd, som uppenbarligen i väsentlig mån ökat faran för skadas åstadkom­ mande genom den elektriska kraftens inverkan. År egaren af skadad egendom jemlikt åtagande eller på annan grund pligtig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada å egendomen, vare han ej till ersättning berättigad, der icke skadan har sin orsak i vårds­ löshet vid anläggningens utförande eller drift.

7 §• Uppkommer, i följd af elektrisk anläggnings drift, skada å person eller egendom genom inverkan af elektrisk kraft, som icke är afsedd att i anläggningen användas, vare anläggningens innehafvare, så framt vållande till skadan kan läggas anläggningens förvaltning eller betjening till last, skadeståndsskyldig såsom om skadan uppkommit genom den i anläggningen använda elektriska kraftens inverkan.

8 §• Åro innehafvare af särskilda elektriska anläggningar, jemlikt 4—7 §§, hvar för sig pligtige att ersätta samma skada, ege rätten, med af­ seende på beskaffenheten af de å hvardera sidan begångna fel, bestämma,

22 Kongl. Mujits Nåd. Proposition N:o 9.

till hvilket belopp skadeståndet skall slutligen falla hvardera sidan till last.

9 §•

Efter de i 6—8 §§ stadgade grunder varde pröfvadt, om och i hvad mån, då elektrisk anläggning skadats eller dess drift hindrats eller störts genom inverkan af elektrisk kraft, som öfvergått från annan elektrisk anläggning, ersättning skall af denna anläggnings innehafvare gäldas.

10 §.

Elektrisk anläggnings egare, som åt annan öfverlåter nyttjanderätten till anläggningen, vare för skada, som derefter inträffar, ansvarig enligt 4—9 §§ lika som anläggningens innehafvare, dock ej med annan egendom, än anläggningen och hvad dertill hörer samt under nyttjanderätten inbegripes; och må egaren söka sitt åter af anläggningens inne­ hafvare.

11 §•

Hvar, som vill fordra skadestånd enligt 4 —10 §§, skall inom två år från den dag, då skadan timade, sin talan hos domstol anhängiggöra. Försummas det, hafve han sin talan förlorat.

12 §.

Hvad elektrisk anläggnings egare eller innehafvare utgifvit enligt 4 -10 §§ ege han, der ej annat af 8 § föranledes, söka åter af den, som skadan vållat.

13 §.

De i denna lag gifna bestämmelser skola icke medföra skyldighet för egare eller innehafvare af elektrisk anläggning, som afses i lag an­ gående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete,, att utgifva ersättning, då arbetare eller arbetsförman, som är stadd i sådan anlägg­ nings tjenst, varder dödad eller skadad genom olycksfall i arbetet.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9. 23

14 §.

Varder, der elektrisk anläggning .utgöros af jernväg, i följd af jernvägens drift, annorledes än genom inverkan af elektrisk kraft, någon dödad eller skadad, skall hvad i lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernväg^ drift den 12 mars 1886 är stadgadt i fråga om jern­ väg, hvarå befordran verkställes medelst ångkraft, ega motsvarande tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den , men eger ej til­ lämpning i fråga om skada, som derförinnan inträffat.

24 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9.

Bilaga litt. G.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af vissa paragrafer i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 20 §, 20 kap. 3 § och 22 kap. 11 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

19 kap.

20 §. Hvar, som, i andra fall än nu sagda äro, uppsåtligen förstörer eller skadar annans egendom, fast eller lös, ehvad den till enskildt eller allmänt bruk eller gagn eller till prydnad ämnad är, eller, i uppsåt att skada göra, olofligen bortleder elektrisk kraft från annans elektriska anlägg­ ning; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Har af gerningen kommit synnerlig fara för någons lif eller helsa, eller grof skada å egendom, eller är gerningen eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenad; då må till straffarbete i högst två år dömas. Brott, som i denna § sagdt är, må ej åtalas af annan än måls­ egande, der ej brottet förnärmar det allmännas rätt.

20 kap.

3 §• Såsom stöld eller snatteri skall anses: 1) om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan en­ skild tjenare uppsåtligen förskingrar eller, i uppsåt att sig eller annan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. 25

det tillegna, undandöljer hvad i dess vård af husbondefolket eller deras gäst lemnadt är; 2) om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås, för­ segling eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom förtrodt att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är; 3) om skeppare, forman eller deras folk tillgripa hvad dem för­ trodt är att föra eller förvara; 4) om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar re­ sande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus, tillgriper hvad i dess vård af gästen lemnadt är; 5) om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolf år, eller från afvita; 6) om man, i uppsåt att sig eller annan den tillegna, olofligen bortleder elektrisk kraft från elektrisk anläggning, hvartill man ej har nyttjanderätt.

22 kap.

11 §• Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar annans gods, det man i besittning häfver; straffes högst med straffarbete i två år. Lag samma vare, der man olofligen, sig eller annan till nytta, bortleder elektrisk kraft från elektrisk anläggning, hvartill man har nyttjanderätt.

Pih. Ull Hiksd. Prat. 1902. 1 Sami. 1 Åfd. 8 Ilii/t. 4

2fi Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Majtts högsta domstol måndagen den 20 Maj 1901.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden Lilienherg , Huss, Afzelius, Petersson , Hellström, Westring.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 21 sistlidne mars, hand­ lingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande, af utlåtande öfverlemnade förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska aidäggningar, och till lag om ändrad lydelse af vissa para­ grafer i strafflagen mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslagen under litt. A och B bifogade detta protokoll.

l:o.

Förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Justitierådet Westring anförde: »Med ifrågavarande förslag torde afses att i en författning sam­ manföra de civilrättsliga bestämmelser, som utöfver de allmänna för all

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. •n

yrkesdrift gemensamma reglerna böra gälla särskild! beträffande elek­ triska anläggningar. Att sådana särskilda bestämmelser ansetts erfor­ derliga beror naturligtvis derpå, att vid begagnandet af den elektriska kraften i produktionens tjenst förekomma vissa säregna förhållanden, som påkalla undantag från eller tillägg till de allmänna reglerna. Det skulle varit synnerligen önskligt, att lagförslaget åtföljts af en utred­ ning af dessa förhållanden. Utan en allsidig sådan utredning och en derå stödd motivering af de föreslagna stadgande^ saknar man nödigt faktiskt underlag för att kunna rätt bedöma nödvändigheten och lämp­ ligheten af dessa stadganden. Ett sådant bedömande försvåras jem­ väl deraf, att hvarje antydan, saknas om innehållet af de ytterligare bestämmelser rörande elektriska anläggningar, hvilka enligt sakens na­ tur äro erforderliga och som jemväl äro afsedda att i administrativ ordning utfärdas. Det är uppenbart, att sådana bestämmelser kunna få det innehåll, att innebörden och omfattningen af de civilrättsliga reglerna deraf högst väsentligt påverkas. Den brist i utredning, som sålunda förefinnes och som gör sig särskild! känbar vid pröfningen af de ifrågasatta skadeståndsreglerna, föranleder att resultatet af gransk­ ningen, framför allt i afseende å nämnda del af lagen, måste blifva temligen sväfvande. Emellertid har granskningen gifvit anledning till följande anmärkningar. Förslaget upptager i 1 § ett stadgande om medgifvande att genom expropriation förvärfva mark för framdragande af elektrisk ledning. Redan nu kan enligt förordningen den 14 april 1866 expropriation för anläggning af sådan ledning ega rum, nemligen under förutsättning att ledningen afser sådant ändamål, som i 1 § af sagda förordning omförmäles. Enligt det nu föreslagna stadgandet skulle expropriations­ rätten utsträckas, så att den kunde komma till användning jemväl vid elektricitetsanläggningar för vissa andra i paragrafen angifna ändamål. Vid jemförelse mellan de begge lagrummen finner man emellertid, att de fåll, då expropriation enligt det ena eller andra lagrummet skulle vara medgifven, icke äro genom bestämda kännetecken skarpt skilda från hvarandra, hvarföre det skulle kunna inträffa, att expropriation i visst fall kunde medgifvas så väl enligt det ena som enligt det andra lagrummet. Ett sådant fall vore t. ex., om fråga uppstode att anlägga eu elektrisk ledning för belysning inom en fästning. Denna affattning af stadgandena, om än ur redaktionel synpunkt mindre lämplig, skulle emellertid måhända ej i praktiskt afseende medföra afsevärd olägenhet, derest alldeles samma bestämmelser skulle gälla i fråga om expropriationen, vare sig den grundar sig å ena eller andra lagrummet.

28 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9.

Men enligt andra punkten af den föreslagna 1 §:ns första stycke samt senare delen af samma §:s andra stycke skola vissa särskilda regler gälla i fråga om expropriation, som verkställes enligt samma §. I sådana fall som det förut angifna kan då tvekan uppstå, om dessa sär­ skilda bestämmelser skola vara tillämpliga eller ej. Det torde vara nödvändigt, att anledning till dylik tvekan undanrödjes. Enligt livad som uppgifvits lära anordningarne vid den elektriska kraftens tillgodogörande för vissa behof, särskildt belysning och kraftöfverföring, vanligen icke vara sådana, att man kan tala om en sam­ manhängande anläggning, hvars innehafvare med sitt materiel ombe­ sörjer så väl den elektriska kraftens produktion som dess ledning fram till de lampor, som skola lysa, eller de maskiner, som skola sättas i rörelse. Vanligen anlägges ett elektricitetsverk, som har till ändamål att tillhandagå en mängd konsumenter med den elektriska kraft, som skall alstra ljus eller rörelse. Detta verk kan antingen sjelft producera den erforderliga elektriciteten eller hemta densamma från annat verk, med hvilket det då genom ledningar står i förbindelse. Från det elektricitetsverk, som utgör centralanstalten, föres nu den elektriska strömmen i ledningar till de särskilda konsumenterna. Men dervid är att märka, att elektricitetsverket i allmänhet icke för sina ledningar in i husen eller verkstäderna utan gerna låter dem stanna i gatan derutanför. Sedan har konsumenten att från elektricitetsverkets hufvudledning draga en särskild biledning till sitt hus eller sin verkstad, hvilken ledning får af honom bekostas och är honom tillhörig. Den elektriska strömmen passerar således vanligen två eller flere, olika per­ soner tillhöriga men i förbindelse med hvarandra stående ledningar. Nu angifna förhållanden synas icke vara vid förslagets affattning till­ räckligt uppmärksammade. Detta framträder synnerligen i afseende å den i förslaget brukade terminalogien. Under det att i stadgandet i 1 § om expropriationsrätt talas om »elektrisk ledning», hvilket synes vara ett fullt korrekt uttryck för hvad i denna § afses, användes så väl i 2 §:ns föreskrift om koncessionstvång som i 4—14 §§:nas bestämmelser om skadestånd beteck­ ningen »elektrisk anläggning». Förslagets mening lärer vara, att i så­ dana fall som de ofvan anförda skola såsom särskilda elektriska an­ läggningar anses ej blott de olika elektricitetsverken med dertill hö­ rande ledningar utan jemväl de biledningar, som endast hafva till ända­ mål att från elektricitetsverkets hufvudledning för konsumtion emottaga den elektriska strömmen. Det kan med skäl ifrågasättas, huruvida språkbruket tillåter att en ledning af sistnämnda art, i och för sig be­

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9. 29

traktad, betecknas såsom en sjelfständig elektrisk anläggning. Ännu tvifvelaktigare synes det vara, om man kan tala om en sådan »anlägg­ nings» drift. I hvarje fall är det ingalunda tydligt, att elektrisk an­ läggning skall hafva den nu angifna betydelsen. Det synes derför nöd­ vändigt, att terminalogien omändras, så att ifrågavarande bestämmelsers tillämpningsområde bäfver, med hänsyn tagen till ofvan berörda fak­ tiska förhållanden, tydligt och klart angifvet. En sådan ändring torde äfven vara nödvändig för ett tillfredsstäl­ lande ordnande af reglerna angående ersättning för skada i följd af den elektriska kraftens användning, hvilka regler, sådana de nu äro affat.tade, synas vara allt för allmänt hållna och ej lämpade efter de olikheter, som förefinnas mellan de särskilda arterna af »elektriska an­ läggningar». I berörda afseende uppställes nu först i 4 och 5 §§ den allmänna regeln, att innehafvare af elektrisk anläggning skall vara pligtig an­ svara för skada, som å person eller egendom vållas genom den i an­ läggningen använda elektriska kraftens inverkan, så vida ej groft vål­ lande ligger den skadelidande till last. Denna ersättningsskyldighet skall åligga anläggningens innehafvare, utan hänsyn dertill om han eller hans folk varit till skadan vållande eller ep Honom ålägges således ansvar jemväl för sådan skada, som är att tillskrifva ren våda. Att beträffande vissa fall af den elektriska kraftens användande ansvar för casus lämpligen bör åligga den, som använder sådan kraft, kan ej be­ stridas. Med ett dylikt användande äro påtagligen ofta förenade så­ dana faror för person eller egendom, att lagstiftaren må finna sig berättigad ålägga ett sådant ansvar. Men deraf töljer ej med nöd­ vändighet, att man bör uppställa en så omfattande regel som den an­ förda. Enligt den terminologi, som i förslaget användes, skulle denna regel vara tillämplig jemväl å en hvar husegare eller hyresgäst, som låtit i sitt hus eller sin våning införa cn elektrisk ljusledning, äfven om i huset eller våningen ej funnes någon elektricitetsmaskin utan den nödiga elektriska strömmen hemtades från elektricitetsverkets i angrän­ sande gata utlagda hufvudledning. Derest genom antändning från den elektriska ledningen eldsvåda uppstode, skulle alltså husegaren eller hyresgästen, oaktadt ingen som helst vårdslöshet läge honom eller hans folk till last, ej blott gå miste om att från vederbörande brandstods­ bolag bekomma ersättning för den skada, som å hans egendom orsa­ kades, utan skulle derjemte få ersätta all skada, som uppstod å an­ nans egendom. Det torde vara uppenbart, att allmänna rättsmedvetan­ det icke skall lemna sitt godkännande till eu regel, som medför sådana

30 Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 9.

konseqvenser. Nödvändigt torde alltså vara att på något sätt begränsa skyldigheten att ansvara för casus, så att den icke på enahanda sätt ålägges innehafvare af de särskilda arterna af »elektriska anläggnin­ gar», i den mening förslaget använder detta uttryck. Å andra sidan synes berörda ansvarsskyldighet i vissa afseende^ vara allt för inskränkt. Ehuru sådant icke tydligen framgår af 4 och 5 §§:nas affattning, lärer dock, såsom äfven af 7 §:ns innehåll bekräf­ tas, meningen vara, att 4 och 5 §§ skola vara tillämpliga allenast då skadan uppkommer genom en sådan elektrisk ström, som afsigtligen införts i ledningen för att der användas. Har således en elektrisk ström tillförts en ledning genom induktion från en annan ledning eller genom att en ledningstråd från en sådan ledning kommit i beröring med led­ ningen i fråga, skall denna senare lednings innehafvare icke vara an­ svarig för skada, som den i följd af sådana händelser deri inkomna elektriska strömmen kan vålla. Men enligt stadgandet i 6 § är jem­ väl innehafvaren af den elektriska ledning, från hvilken den elektriska strömmen öfvergått i den ledning, som sedermera omedelbart föranledt skadan, fri från allt ansvar, derest vållande ej ligger honom till last. Således om en ledningstråd från en belysningsledning faller ned å ett jernstaket och den elektriska ström, som deri alstras, antänder ett an­ gränsande boningshus, får egaren ersättning af belysningsledningens innehafvare utan hänsyn dertill om något vållande å hans sida före­ ligger; men om belysningstråden nedfaller på en till samma hus le­ dande telefontråd och huset af sådan anledning antändes, får egaren icke någon ersättning vare sig af belysningsledningens eller telefonled­ ningens egare, såvida ej någon af dem kan anses vara genom oförsig­ tighet vållande till eldsolyckan. Någon grund hvarför husegaren i se­ nare fallet skall vara sämre stäld än i det förra har icke anförts och synes ej af det tillgängliga materialet kunna utletas. Regeln i 6 § lär afse jemväl det fall, att två elektriska ledningar på förut angifvet sätt stå i samband med hvarandra. Den innebär alltså att, om t. ex. ett i en stad anlagdt centralt elektricitetsverk hemtar sin elektriska kraft från ett annat verk, så är det primära verkets inne­ hafvare, under förutsättning att vårdslöshet ej föreligger, fri från allt ansvar för skada, som må uppkomma, sedan den elektriska strömmen inkommit i det sekundära verkets leduingar. Detta må vara riktigt, om ansvarigheten i stället åligger innehafvaren af det sekundära ver­ ket. Så torde emellertid ej alltid blifva förhållandet. Studgandena i 4 och 5 §§ lära nemligen vara att tolka så, att om genom någon i den primära anläggningen inträffad olyckshändelse den sekundära anlägg-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. 31

ningens ledning tillförts en elektrisk ström af större styrka än den, för hvilken den senare anläggningen är afsedd, denna anläggnings innehafvare icke ansvarar för skada, som härigenom må uppkomma. I sådant fall blir alltså den skadelidande icke berättigad till ersättning vare sig af den primära eller af den sekundära anläggningens inne­ hafvare. Icke heller för denna regel synes giltig grund föreligga. Af nu åberopade skäl synes det vara nödvändigt, att reglerna om ansvarighet för skada fullständigt omarbetas. Att närmare angifva å hvilka grunder lagstiftnifigen härom bör byggas är icke möjligt med de upplysningar om de faktiska förutsättningarne för ansvarspligten, som för närvarande stå till buds. Dock vill det synas, som om det i främsta rummet vore de faror, som vållas af de utom hus, i fria luften eller i jorden, framdragna elektriska ledningarne, hvilka föranledt yrkandena om skyldighet för innehafvarne deraf att ansvara jemväl för skada, som föranledts af olyckshändelse. Det vore då lämpligast, om lagstiftningen i främsta rummet hade dessa ledningar för ögonen. Hvad angår det fall, att en elektrisk ström öfvergår från eu ledning till eu annan och genom denna senare ledning förorsakar skada för tredje man, synes skadeståndspligt i förhållande till tredje mannen böra åligga antingen innehafvaren af den senare ledningen eller ock begge ledningarnes innehafvare solidariskt. Sedan tarfvas med afseende på olika omständigheter särskilda regler om den regressrätt, som må tillkomma den ena ledningens innehafvare mot innehafvaren af den andra. På grund af hvad sålunda, särskild! beträffande de föreslagna skadeståndsreglerna, anförts hemställer jag, att ifrågavarande förslag icke måtte göras till föremål för proposition till Riksdagen.» Justitierådet Hellström utlät sig: »Utan att ingå på frågan i hvilken omfattning expropriationsrätt för elektriska ledningars framdragande må, för att tillgodose det af Riksdagen i 1896 års skrifvelse angifna praktiska behof, kunna och böra medgifvas, anser jag mig icke kunna undgå att anmärka det sväfvande och osäkra i (len begränsning, förslagets bestämmelser i så­ dant hänseende innefatta. Af ordalagen synes icke kunna härledas annan uppfattning än att expropriation icke må i något fall medgifvas, der icke den afsedda ledningen skall tjena ett s. k. allmänt behof; och detta har äfven af departementschefen vid föredragningen af såväl nu ifrågavarande som det närmast föregående förslaget i statsrådet ut­ tryckligen betonats. Men ej mindre den nu af departementschefen gjorda hänvisningen till den praxis, som i fråga om expropriationsrätt för jernvägsanläggningar gjort sig gällande, än äfven de vid det före-

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.

gående förslagets behandling i riksdagen fallna uttalanden synas gifva vid handen, att en vida allmännare tillämpning af expropriationsrätten skulle vara afsedd. Förnekas kan ju icke heller, att, då hvarje ledning af nu ifrågavarande art måste afse att leda kraft från kraftkällan till en annan ort, åt uttrycket: »någon orts förseende med belysning eller drifkraft)) i och för sig kunde gifvas en tolkning, som medgåfve ex­ propriation för upprättande af belysnings- och kraftstationer i allmän­ het; men tillägget: »eller för dylikt allmänt behof » synes mig med nödvändighet böra föranleda en begränsning, om hvars rätta omfångman dock alltid torde komma att stanna i tvekan och ovisshet, helst jemförelsen med jernvägarne, hvilkas egenskap att utgöra ett allmänt samfärdselsmedel torde utgöra grunden för deras inordnande under expropriationsberättigade anläggningar, icke synes egnad att lemna någon verklig ledning. Då expropriation innefattar ett så väsentligt ingrepp i den enskildes rätt, lärer den fordran vara oeftergiflig, att området för expropriationsrättens utöfning är så bestämdt och tydligt afgränsadt, att den för hvarje fall af expropriation erforderliga pröfning icke får utseende af godtycke. Jag anser derföre, att lagstiftning i ämnet icke lämpligen kan byggas på så osäker grund som den nu föreslagna. Ehuru jag således på grund af 1 §:ns obestämda stadgande om expropriationsrätt finner förslaget, sådant det nu föreligger, icke kunna tillstyrkas, har jag ansett mig böra ingå i granskning jemväl af för­ slagets bestämmelser i öfrigt; och instämmer jag i allt väsentligt uti hvad justitierådet Westring beträffande de i 4—14 §§ af förslaget upp­ tagna stadganden om skadestånd anmärkt.» Justitierådet Petersson yttrade: »På sätt justitierådet Westring erinrat, äro lagförslagets bestäm­ melser om expropriation för elektriska ledningar, såväl i fråga om hvad som kan blifva föremål för en dylik åtgärd som beträffande den rätt, densamma medför, i viss mån skiljaktiga från motsvarande be­ stämmelser i 1866 års förordning. Då någon ändriug i den senare förordningen icke är ifrågasatt, skulle alltså hädanefter för vissa elektri­ ska ledningar fortfarande gälla hvad i nämnda förordning stadgas, för andra åter den nya lagen, hvarjemte, såsom justitierådet Westring på­ visat, i vissa fall båda författningarna skulle vara tillämpliga. Att sistnämnda förhållande är oegentligt och tarfvar rättelse, torde vara uppenbart. Men derjemte och då i båda författningarne grunden för expropriationsrätten — det allmännas behof — är densamma, synes mig kunna ifrågasättas, huruvida det är af verkligt behof och sakens natur påkalladt att fortfarande bibehålla berörda skiljaktigheter, eller

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9. 83

om icke samtliga elektriska ledningar, för hvilka expropriationsrätt anses böra medgifvas, kunna och böra derutinnan underkastas i hufvud­ sak samma bestämmelser. Om så skulle vara fallet, vore det tvifvels­ utan önskvärd!, att dessa bestämmelser blefve sammanförda och i sin helhet öfverflyttade till den nya lagen, hvarigenom lagstiftningen i ämnet komme att vinna i reda och öfverskådlighet. Då det icke torde vara billigt eller lämpligt, att en jordegare hindras att använda sin jord exempelvis till fabriksanläggningar, bygg­ nadstomter eller dylikt derför, att en elektrisk ledning med expropriationens tvångsrätt och utan att grunden blifvit inlöst framdragits der­ öfver; då i de flesta fall en flyttning eller ändring af ledningen torde kunna ske utan något afsevärdt men för densamma; och då tillräckligt korrektiv mot tredska å ledningens egares sida att i berörda hänseende tillmötesgå skäliga anspråk från jordegaren icke kan anses ligga i för­ slagets bestämmelse om rätt för jordegaren att i visst fall erhålla ny uppskattning af ersättningens belopp, så synes mig till förslagets be­ stämmelser angående expropriation böra i jordegarens intresse göras det tillägg, att, der elektrisk lednings framdragande medgifvits mot ersättning för intrång, ledningens egare skall vara underkastad för­ pligtelse^ att ändra eller flytta ledningen, der å ena sidan sådant tarfvas för att jordegaren skall kunna tillgodogöra sig sin mark för bygg­ nad eller liknande anläggning, och å andra sidan flyttning eller ändring af ledningen kan ega rum utan synnerligt men för densamma. De af justitierådet Westring framställa anmärkningar mot förslagets bestämmelser angående ersättningsskyldighet för skada, soni kan upp­ komma genom elektrisk anläggnings drift, varda i allt hufvudsakligt af mig biträdda; och anser således äfven jag, att dessa bestämmelser böra omarbetas. I afseende på de frågor, som vid en dylik omarbet­ ning böra upptagas till bepröfvande, anser jag mig, utöfver hvad som framgår redan af anmärkningarnes innehåll, böra påpeka följande. Det synes mig kunna ifrågasättas, om icke den ersättningsskyldig­ het, hvarom i förevarande lag är fråga, lämpligen kan och bör be­ gränsas till sådan skada, som vållas af »elektrisk ledning» genom in­ verkan af deri framgående elektrisk kraft. Lagen komme då att, äfven i denna del röra sig med samma begrepp — »elektrisk ledning» —, som förekommer i 1 §, och om hvars rätta betydelse någon tvekan näppeligen kan uppstå, i stället för med det obestämda och svårtydda begreppet »elektrisk anläggning». Den fara, som föranleder en särskild lagstiftning i förevarande hänseende, ligger väsentligen i do elektriska ledningarne, hvilka så att säga föra den farliga kraften ut bland all- Bih. till lliksd. Blot. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 8 llaft. •>

34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

raånheten. Deremot torde i de fall, hvarå lagen skall eg'a tillämpning, faran för skada af elektrisk kraft, innan den lemnat den maskin, der den alstras, eller sedan den inkommit i den inrättning, der den tillgodogöres, vara af underordnad betydelse. Vidare torde i en lag, sådan som den förevarande, icke böra sak­ nas bestämmelser, som åtminstone till grunderna reglera förhållandet mellan olika ledningar, hvilka icke stå i förbindelse med hvarandra, i afseende på skyldigheten att vidtaga och ansvara för beståndet af de säkerhetsanordningar, som kunna erfordras, der ledningarna korsa eller eljest komma i närheten af hvarandra. Särskildt blifva dylika bestäm­ melser af vigt, då det gäller att bedöma i hvad mån vållande till upp­ kommen skada kan ligga den ena eller andra ledningens innehafvare till last. Bestämmelser i detta ämne torde visserligen komma att in­ flyta i de koncessioner, som meddelas, men, enligt hvad de sakkunniga myndigheternas uttalanden gifva vid handen, komma ett stort antal ledningar, som föra farlig ström, att icke blifva underkastade koncessionstvång. Under alla förhållanden synes mig en allmän bestämmelse svårligen kunna undvaras derom, att egaren af en elektrisk ledning, som är afsedd att föra farlig ström, skall vara pligtig att äfven gent emot en senare tillkommande ledning, som måste korsa eller eljest närma sig den förutvarande, ansvara för eller deltaga i skyddsåtgärder, som den senare tillkomna ledningen kan göra erforderliga. Utan en dylik bestämmelse kan, privaträttsligt sedt, ifrågasättas, att ansvaret för skyddsåtgärderna skulle uteslutande drabba den sist tillkomna led­ ningen, hvilket, om denna vore af så ofarlig beskaffenhet som en tele­ graf- eller telefonledning, blefve obilligt och skulle medföra eu risk i afseende på ersättningsskyldighet för möjligen inträffande skada, som mången gång torde omöjliggöra den i och för sig ofarliga ledningens anläggning. Med hänsyn till hvad jag sålunda anfört, anser jag mig icke kunna tillstyrka, att det remitterade förslaget förelägges Riksdagen. Justitierådet Afzelius instämde med justitierådet Hellström. Justitierådet Huss biträdde i allt väsentligt h*ad justitierådet Westring anmärkt och hemstält. På de grunder, justitierådet Westring anfört, ansåg äfven justitie­ rådet Lilienberg, att förslaget i hvad det anginge skadeersättningsskyldigheten borde omarbetas.

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. 35

2:o.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i strafflagen.

Justitierådet Westring anförde: ^Strafflagens stadganden om skadegörelse, tjufnad och försnillning förutsätta alla såsom föremål för brottet ett kroppsligt ting. Enär den elektriska strömmen icke är ett sådant ting, är det endast genom en fiktion möjligt att hänföra bortledande af dylik ström under de nämnda brottsbegreppen. Då uppställande af en sådan fiktion icke synes med­ föra någon afsevärd förmån men deremot föranleder åtskilliga olägen­ heter, torde det vara lämpligast, att olofligt bortledande af elektrisk ström upptages såsom en särskild brottsart. Ett stadgande om straff för sådant bortledande, hvilket lämpligen borde innehålla olika straff­ satser för det fall, att gerningen begåtts allenast för att tillfoga aunan förlust, och det, då gerningsmannens afsigt varit att bereda sig eller annan nytta, kunde antingen upptagas i eu särskild lag eller måhända införas såsom en ny paragraf i 22 kap. strafflagen. Skall förslagets uppställning bibehållas, synes det emellertid nöd­ vändigt att på annat sätt än som skett bestämma skilnaden mellan tjufnad och försnillning af sådan ström. Huruvida olofligt tillegnande af annans gods skall hänföras till försnillning eller tjufnad beror enligt gällande regler i allmänhet derpå, om gerningsmannen varit i besitt­ ning af det gods, lian tillegnat sig, eller ej. Till följd deraf att den elektriska strömmen ej är något kroppsligt ting, kan egentlig besittning af sådan ström icke förekomma; men skilnaden skulle väl bero på, huruvida gerningsmannen kunde sägas hafva stått i ett med besittning af kroppsligt ting analogt förhållande till den elektriska strömmen eller ej. Denna Omening synes dock icke hafva erhållit korrekt uttryck i den affattning, förslaget fått. Detta torde bäst framgå genom ett exempel. Jag kan då hänvisa till det vanliga förhållandet, att den, som har eu elektrisk ljusledning i sitt hus, liemtar den elektriska ström­ men från ett elektricitetsverk, med hvars ledning husegarens ljusledning är satt i förbindelse; och att betalning till elektricitetsverket erlägges för den elektriska ström, som i huset konsumeras, enligt visning af en der uppsatt mätare. Om nu husegaren ställer så till, att den elektriska strömmen tillföres hans lampor ulan att passera mätaren, uppstår fråga, huru hans brott skall bedömas. Då den elektriska strömmen, enligt aftalet emellan elektricitetsverket och husegaren, af elektricitetsverket

36 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

slappes in i husegarens ledning, torde val denne anses stå i ett med besittning af ett kroppsligt ting analogt förhållande till den elektriska strömmen. Antagligen har också meningen varit, att ett sådant fall skulle hänföras under det nya stycket i 22 kap. 11 §. Men då emeller­ tid husegaren omöjligt kan anses hafva nyttjanderätt till den elektriska anläggning, från hvilken det olofliga bortledandet skett (elektricitets­ verket), lär enligt förslagets ordalydelse brottet blifva att betrakta såsom tjufnad. I allmänhet synes det, med den affattning förslaget fått, vara svårt att föreställa sig i hvilka fall det nya stycket i 22 kap. 11 § skulle blifva tillämpligt. I öfrigt hänvisas rörande beteckningen »elektrisk anläggning» till hvad derom vid förslaget till lag med vissa bestämmelser om elektriska anläggningar blifvit anfördt, hvarjemte anmärkes, att den regel, som afses med den nya formuleringen af andra stycket i 19 kap. 20 §, skulle erhålla tydligare uttryck, om deråt gåfves en affattning öfverens­ stämmande med stadgandet i 24 kap. 15 §.» Justitieråden Lilienberg , Huss, Afzelius och Hellström förklarade sig i allt hufvudsakligt vara ense med justitierådet Westring. Justitierådet Petersson yttrade: »Lika med justitierådet Westring anser jag lämpligast vara, att olofligt bortledande af elektrisk ström upptages såsom ett särskildt brott med olika straffsatser, allt efter som gerningsmannen handlat blott för att göra skada eller i afsigt att tillgodogöra sig eller annan den bortledda elektriska kraften; och instämmer jag äfven i den anmärkning, som justitierådet Westring framstält i afseende på affattniugen af andra stycket i 19 kap. 20 § strafflagen.»

Ex protocollo Erik Öländer.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. 37

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden , hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 29 november 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern- friherre von O ttek , Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena L agerheim , Statsråden: A nnerstedt , herr von K rusenstjerna , grefve W achtmeister , C laéson , C rusebjörn , O delberg , H usberg , P alander , H ammarskjöld , Justitieråden: H ellström , W estring .

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet an­ mälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i under­ dånighet: Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedeparte­ mentsärenden för den 22 sistlidne februari inhemtade^u flätande öfver de vid samma protokoll fogade förslag till lag, innefattande vissa be­ stämmelser om elektriska anläggningar, och till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i strafflagen.

38 Kongl Alaj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll yttrade föredragande departementschefen: »Med anledning af eu inom Riksdagen uttryckt önskan äro i för­ slaget till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg­ ningar, införda särskilda stadganden angående skyldighet att ersätta skada å person eller egendom i följd af elektrisk anläggnings drift. Att sådana särskilda stadganden äro erforderliga, har inom högsta dom­ stolen lemnats obestridt. Emellertid hafva beträffande de i nämnda syfte, föreslagna bestämmelsernas innehåll och formulering framställe erinringar, livilka torde böra föranleda, att lagförslaget i vissa delar jemkas. Den i 4 och 5 §§ af förslaget uppstäda allmänna regeln, att för skada, som genom den i elektrisk anläggning använda elektriska kraf­ tens inverkan uppkommer å person eller egendom, anläggningens inne­ hafvare är ansvarig, så vida ej groft vållande ligger den skadelidande till last, skulle utan tvifvel, på sätt anmärkt blifvit, leda till alltför stor hårdhet, om densamma tillämpades jemväl å en hvar husegare eller hyresgäst, som låtit i sitt hus eller sin våning införa en elektrisk ljus­ ledning. Till förebyggande af en sådan tillämpning torde böra i försla­ get införas en särskild undantagsbestämmelse, hvilken synes lämpligen kunna omfatta alla elektriska anläggningar, som till hela sin ut­ sträckning äro förlagda inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan och der största effektiva spänningen ej öfverstiger tvåhundrafemtio volt, räknadt på det i förslagets 2 § angifna sätt. Genom for­ muleringen af denna undantagsbestämmelse lärer kunna förtydligas, att de föreslagna stadgandena om elektriska anläggningar icke afse allenast de. anläggningar, hvilka innefatta elektrisk kraftkälla, utan äfven sådana, hvilka hemta sitt kraftbehof från andra elektriska anläggningar. Enligt 7 § i det remitterade förslaget är innehafvaren af elektrisk anläggning, då skada uppkommit genom inverkan af elektrisk kraft, som icke är afsedd att i anläggningen användas, ansvarig för skadan alle­ nast under förutsättning att vållande kan läggas anläggningens förvalt­ ning eller betjening till last. Med hänsyn till det sålunda föreslagna stadgandet skulle åt 4 och 5 §§ kunna gifvas den inom högsta dom­ stolen ifrågasatta tolkning, att, om en elektrisk anläggning hemtar sitt kraftbehof från en annan elektrisk anläggning och genom någon i den primära anläggningen inträffad olyckshändelse den sekundära anlägg­ ningen tillföres en elektrisk ström af större styrka än afsedt är, den sekundära anläggningens innehafvare icke ansvarar för skada, som häri­ genom vållas. Hvarje anledning till en sådan tolkning torde undanrödjas, om åt 7 § gifves eu förändrad lydelse, hvaraf tydligt framgår,

Koncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. 39

att nämnda § blott bär afseende på de fall, då elektrisk kraft genom öfverledning — hvarmed betecknas tillfällig kontakt eller induktion — öfverföres från en ledning till en annan. Inom högsta domstolen bär yrkats, att i dylika fall skadeståndspligt i förhållande till tredje man måtte, oberoende af förenämnda förut­ sättning, åläggas antingen innehafvaren af den anläggning, till hvilken kraften blifvit öfverförd, eller ock båda anläggningarne solidariskt. Det torde emellertid vara alltför strängt att göra innehafvaren af en elektrisk anläggning ovilkorligen ansvarig för skada, som genom för­ medling af hans ledning förorsakats af främmande elektrisk ström. I sjelfva verket skulle följdriktigheten fordra, att enahanda ansvarighet ålades egaren eller innehafvaren af andra föremal, genom livilka till följd af ogynnsamma omständigheter en elektrisk ström fort.ledts till det ställe, der skada timat. Snarare skulle kunna ifrågasättas, att in­ nehafvare af den anläggning, från hvilken den elektriska kraften kom­ mit, borde vara ovilkorligen ansvarig för skadan och att således den i 6 § första punkten meddelade undantagsbestämmelse borde underkastas förändring. Detta skulle emellertid innebära allt för stor hårdhet emot innehafvaren af denna anläggning. Visserligen skulle genom den ifrå­ gasatta förändringen kunna undanrödjas den inom högsta domstolen an­ märkta olikheten i den skadades rätt till ersättning, då elektrisk ström från en belysningsanläggning fortledts genom ett jernstaket och sålunda vållat skadan, och då samma ströms skadegörande verkan förmedlats genom en telefontråd. Det är emellertid att märka, att denna olikhet är mera skenbar än verklig. Har, efter det att utförandet af elektrisk an­ läggning påbörjades, utan innehafvarens samtycke vidtagits åtgärd, som väsentligen ökat faran för skadas åstadkommande genom den elektriska kraftens inverkan, är nemligen enligt omförmälda bestämmelse den elek­ triska anläggningens innehafvare fritagen från ovilkorlig skadeståndsplikt, ehvad den åtgärd, som förökat faran, består i utförandet af ny elektrisk anläggning eller i något annat. År åter den andra elektriska anläggningen tillkommen tidigare än den, från hvilken den elektriska kraften kommit, lärer i det stora flertalet fall endera anläggningens inne­ hafvare vara ansvarig på grund af vårdslöshet vid anläggningens ut­ förande eller drift, om faran för öfverledning från den ena till den andra anläggningen ej blifvit afvärjd. Att helt och hållet likställa öfver­ ledning till elektrisk anläggning och till annat föremål skulle icke vara rättvist vid det förhållande, att elektrisk anläggnings innehafvare är vida mindre i stånd att bedöma möjligheten till skada genom öfverled­ ning af förra slaget. Dels kan nemligen genom Sådan öfverledning

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

den elektriska kraften komma att vålla skada äfven på långt afstånd från den anläggning, från hvilken den kommit, dels bör denna anlägg­ nings innehafvare kunna påräkna, att den andra anläggningens inne­ hafvare iakttager tillbörlig omsorg till förebyggande af skada genom öfverledning. Att, på sätt inom högsta domstolen blifvit ifrågasatt, i den före­ slagna lagen upptaga bestämmelser, som åtminstone till grunderna reg­ lera förhållandet mellan olika ledningar i afseende på skyldigheten att vidtaga och ansvara för beståndet af de säkerhetsanordningar, som kunna erfordras, der ledningarne korsa eller eljest komma i närheten af hvarandra, torde af praktiska skäl icke låta sig göra. Härför skulle nemligen förutsättas, att de fall, då skyddsåtgärder äro af nöden, och dessa skyddsåtgärders beskaffenhet blefve föremål för detaljerade före­ skrifter, hvilka såväl med hänsyn till teknikens nuvarande ståndpunkt som af andra skäl icke lämpligen kunna i civillag upptagas. Sedan i lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 innehafvare af elektriska jernvägar blifvit upptagne bland ersättningspligtige arbetsgifvare, saknas skäl att beträf­ fande skada, som i följd af elektrisk jernvägs drift uppkommer annor­ ledes än genom inverkan af elektrisk kraft, föreskrifva motsvarande tillämp­ ning af lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd af jernvägsdrift. Det remitterade förslagets 14 § torde derför böra utgå. Med anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit anmärkt om olämpligheten deraf, att förslagets bestämmelser beträffande ersättningstagarens rätt att påfordra ny pröfning af ersättningens belopp afveke från expropriationsförordningen, hafva af skäl, som det tillåtits mig att i annat sammanhang anföra, dessa bestämmelser blifvit uteslutna ur för­ slaget och i stället upprättats förslag till sådan ändring i expropriations­ förordningen, att i alla de fall, der ersättningen utgår i årlig afgift, domstolen kan förordna, att ersättningstagaren eger rätt att yrka jemk­ ning i ersättningen. Hvad åter angår den jemväl anmärkta olikheten emellan förslaget och expropriationsförordningen med afseende å menighets skyldighet att tåla expropriation af vissa områden, synes denna olikhet icke böra tilläggas någon praktisk betydelse, då det är Konungen, som medgifver expropriation såväl i de fall, som afses i den allmänna expropria­ tionsförordningen, som i dem, hvilka i föreliggande förslag åsyftas, och dessutom redan genom den omständighet att Konungen medgifva expro­ priation af något i förslaget undantaget område tillräckligt tydligt är utmärkt, att expropriationstillåtelsen skett med tillämpning af expropria­ tionsförordningen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9. 41

Af särskilda ledamöter i högsta domstolen har anmärkning framstälts mot sättet, hvarpå i förslaget begränsats den omfattning, i hvil­ ken expropriationsrätt för elektriska ledningars framdragande må kunna medgifvas. Härvid synes dock böra erinras, att denna begränsning, liemtad från den grund, hvarpå hittills inom vår lagstiftning expropria­ tionsrätten hvilat, är fullt likartad med den i allmänna expropriationsförordningen angifna, att vid sådant förhållande dess användning vid Konungens pröfning af expropriationsansökningar icke synes böra er­ bjuda någon svårighet eller kunna få utseende af godtycklighet, samt att en mångårig erfarenhet, vunnen vid tillämpningen å enskilda jernvägar af en på enahanda sätt begränsad föreskrift, tillräckligt ådaga­ lägger dess användbarhet. Icke heller framstäldes inom högsta dom­ stolen vid granskning af det sedermera för 1900 års Riksdag framlagda förslag angående tillägg till expropriation sförordningen — hvilket för­ slag i fråga om det ändamål, för hvars främjande expropriationsrätten kunde medgifvas, var af enahanda lydelse som det förevarande — någon anmärkning mot denna lydelse. Hvad inom högsta domstolen anmärkts vid förslaget till lag om ändring i vissa delar af strafflagen torde böra föranleda, att det före­ slagna tillägget till 20 kap. utsträckes till att gälla alla de fall, då någon, i uppsåt att sig eller annan den tillegna, olofligen bortleder kraft från elektrisk anläggning. Då numera de för utarbetande af bestämmelser rörande vilkoren för anläggning och begagnande af elektriska ljus- och kraftledningar till­ kallade komiterade afgifvit underdånigt betänkande, hvilket betänkande torde i sammanhang med förevarande lagförslags framläggande för Riks­ dagen böra bringas till dess kännedom, synes tillräcklig utredning hafva åvägabringats i fråga om innehållet af de ytterligare bestämmelser rörande elektriska anläggningar, hvilka äro ifrågasatta att i administra­ tiv ordning utfärdas.» Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst i enlighet med det afgifna yttrandet affattade förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen, hemstälde han, att dessa förslag måtte, jemlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas. Justitieråden Hellström och Westring åberopade hvad de hvar för sig vid ärendets behandling i högsta domstolen anfört, i den mån det ej vid förslagens omarbetning vunnit beaktande. Bih. till lliksd. Prot. 1902. 1 Sand. 1 Afd. 8 Raft. G

42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. Statsrådets öfrige ledamöter biträdde föredragandens hemställan; och täcktes Hans Maj:t Konungen, med bifall till denna hemställan, i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas proposition i ämnet, af den lydelse bila­ gan litt. C vid detta protokoll utvisar. Ex protocollo Aug. von Hartmansdorff.