med förslag till lag angående vård af enskildes skogar och till lag angående skyddsskogar

Kung]. Maj As Nåd. Proposition N:o 46.

1 N:o 46.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående vård af enskildes skogar och till lag angående skyddsskogar; gifven Kristiania slott den 16 februari 1903.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kungl. Maj:t, jämlikt 87 § regeringsformen, härmed föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående vård af enskildes skogar,

2) lag angående skyddsskogar.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Theodor Odelberg.

Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft.

2 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 46.

Bil. 1.

Förslag

till

Lag

angående vård af enskildes skogar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Å skogsmark, tillhörig enskilde, må ej afverkning så bedrifvas eller efter afverkningen marken så behandlas, att skogens föryngring äfventyras. Åro i följd af afverkningen särskilda åtgärder erforderliga för skogens föryngring, åligger det den, som låtit verkställa afverkningen, att sådana åtgärder vidtaga.

Uppsikten häröfver tillkommer skogsvårdsstyrelse, som skall finnas i hvarje län, där denna lag äger tillämpning, samt de till skogsvårdsstyrelsens biträde tillsatte tjänstemän och tillsyningsmän.

2 §•

Har till Konungens befallningshafvande inkommit anmälan, att skogsmark, i strid mot bestämmelserna i 1 §, är utsatt för vanskötsel, äger Konungens befallningshafvande förordna en skogsstatens tjänsteman att med biträde af två ojäfvige gode män, hvilka af förrättningsmannen utses bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid landtmäteriförrättning i orten valde äro, å stället undersöka förhållandet och däröfver till Konungens befallningshafvande afgifva redogörelse med förslag till de åtgärder, som för markens återställande

3 Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 46.

i skogbärande skick må finnas nödiga. Stanna synemännen i olika meningar, varde de särskilda meningarna Konungens befallningshafvande meddelade.

3 §.

Sedan ägaren eller innehafvaren af skogsmarken, så ock, då anmälan afser, att afverkning i obehörig ordning ägt rum, och sådan afverkning bedrifvits af annan än skogsmarkens ägare eller innehafvare, den som låtit verkställa afverkningen, lämnats tillfälle att förklara sig öfver redogörelse och förslag, hvarom i 2 § förmäles, samt, där så pröfvas lämpligt, skogsvårdsstyrelsens yttrande inhämtats, har Konungens befallningshafvande att i ärendet meddela beslut. Finner Konungens befallningshafvande ådagalagdt, att skogsmarken är utsatt för vanskötsel, äger Konungens befallningshafvande förelägga den, som till vanskötseln gjort sig skyldig, att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som för markens återställande i skogbärande skick finnas erforderliga, äfvensom, i den mån sådant finnes vara af nöden samt kunna ske utan förnärmande af annans rätt, förbjuda afverkning tills vidare och intill dess annorlunda varder af Konungens befallningshafvande förordnadt, å egendomens hela skogsområde eller så stor del däraf, som skäligt pröfvas.

Därest omständigheterna sådant föranleda, äger Konungens befallningshafvande att, sedan undersökningsinstrumentet inkommit, innan slutligt utslag meddelas, tillsvidare förbjuda afverkning annat än till husbehof å egendomens hela skogsmark eller någon del däraf.

Beslut, hvarigenom afverkningsförbud meddelats, skall införas i länskungörelserna; och åligger det Konungens befallningshafvande att öfver sådana beslut upprätta förteckning samt att ur förteckningen meddela skriftligt intyg, när sådant begäres.

^ §•

Har den, som erhållit föreläggande, hvarom i 3 § sägs, icke inom den förelagda tidens utgång fullgjort hvad honom ålagts, äger skogsvårdsstyrelson låta verkställa de föreskrifna åtgärderna på den försumliges bekostnad.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 46.

5 §•

Kostnad för undersökning, hvarom i 2 § sägs, skall utgå af medel, som skogsvårdsstyrelsen förvaltar. Följer på undersökningen föreläggande, hvarom i 3 § förmäles, åligger det den, som erhållit föreläggandet, att till skogsvårdsstyrelsen återgälda kostnaden.

6 §•

Sker afverkning i strid mot meddeladt förbud, straffes den, som förbudet öfverträdt, med böter från och med tjugufem till och med femhundra kronor, och skall det afverkade virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfördt, fortfarande är i afverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa afverkningen, skyldig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande värdet af samma virke.

Innefattar afverkning, hvarom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen, skall hvad förut i denna § är stadgadt ej vinna tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid öfverträdande af afverkningsförbud tillika missbrukat sin rätt i samfalligheten, hafva förverkat hvad å honom belöper af det afverkade virket samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför utgifva ersättning efter ty här förut är sagdt.

7 §•

Kronobetjänte så ock de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställde tjänstemän äga lika behörighet att åtala öfverträdelser af denna lag samt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet. Rätt att taga virke i beslag tillkomme äfven de till skogsvårdstyrelsens biträde anställde tillsyningsmän; åliggande sådan tillsyningsman att, då beslag skett, ofördröjligen därom göra anmälan hos behörig åklagare.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning anställdt, vare beslaget förfallet.

8 §•

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös

5 Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 46.

egendom är stadgadt. Virke, som tagits i beslag, må, äfven innan det dömts förbrutet, på förenämnda sätt försäljas, där Konungens befallningshafvande på anmälan af åklagare finner skäl därtill föreligga; dock att virkets ägare, där han är inom riket boende, skall om auktionen underrättas genom bref, som auktionsförrättaren skall med posten under rekommendation till honom afsända så tidigt, att det kan komma honom tillhanda minst åtta dagar före auktionen. Anmälan till Konungens befallningshafvande, hvarom här ofvan sägs, skall vara åtföljd af fullständig, af två trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

9 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, äfvensom genom försäljning af förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 6 § utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en tredjedel tillfaller åklagaren samt två tredjedelar skogsvårdsstyrelsen i det län, där afverkningen bedrifvits. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan därom blifvit slutligen afgjord, försäljningssumman nedsättas i länets ränteri, och vare om insättning af sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen sägs.

#

10 §.

Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon enligt denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

11 §•

Hvad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks uppodling till trädgård, åker eller äng, utläggande till nödig beteshage eller användande till byggnadstomt eller annat likartadt ändamål.

År skogs- och hagmark vid egendom så sammanförd, att ej med bestämdhet kan utrönas, hvad som bör anses såsom beteshage, eller är större del af utmarken, än som till beteshage nödig är, till bete inhägnad, äger Konungens befallningshafvande på anmälan af skogsvårdsstyrelsen, efter skogsägarens hörande, meddela beslut om hvad till nödig beteshage för egendomen räknas må.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

12 §.

Den, som ej åtnöjes med Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, hvarom i denna lag sägs, äger att däröfver hos Konungen anföra besvär inom den tid, som är stadgad för besvärs anförande i mål, som handläggas af förvaltande myndigheter och ämbetsverk; dock länder det öfverklagade beslutet till efterrättelse, intill dess annorlunda må varda förordnadt.

13 §.

Hvad i denna lag är föreskrifvet, skall ej äga tillämpning å skogar belägna inom Gotlands, Västerbottens eller Norrbottens län eller i Sårna socken i Dalarne.

I afseende å skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående, äger denna lag ej tillämpning, sedan sådant förordnande i fråga om afverkning å desamma meddelats, som i 1 § af lagen angående skyddsskogar sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

%

i

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.

Öl \'Ah r-A : Al Krita • ti''-'

>ltl* i -rM t -ii rrv- • -.r u /

JK*. 2.

Förslag

till

Lag

angående skyddsskogar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För bibehållande af skogar, livilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående, må efter föregången syn och undersökning Konungen förordna, att annan afverkning än till husbehof må äga rum endast efter utsyning, som på statens bekostnad af skogsstatens tjänstemän verkställes; dock att skogsägaren är berättigad att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som med skogens föryngring och framtida bestånd är förenlig.

Förordnande, hvarom ofvan sägs, må äfven meddelas af Konungens befallningshafvande att gälla, intill dess Konungen i ärendet beslutit.

2 §.

Där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen, än i 1 § sägs, befinnes vara af nöden, förordnar Konungen efter föregången undersökning i hvarje särskildt fall om den inskränkning i förfoganderätten, som af omständigheterna påkallas. Vill ägaren, hällre än att tåla föreskrifven inskränkning, afstå marken, skall den af staten lösas; i ty fall skola de angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof gifna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

3 §•

Den, som öfverträdor enligt denna lag meddelade föreskrifter, straffes med böter, från och med tjugufem till och med femhundra

8 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

kronor, och skall i strid mot sålunda meddelade föreskrifter afverkadt virke, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfördt, fortfarande är i afverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa afverkningen, skyldig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande värdet af samma virke.

Innefattar utverkning, hvarom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen, skall hvad förut i denna § är stadgadt ej vinna tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid öfverträdande af föreskrifter, hvilka enligt denna lag meddelats, tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hafva förverkat hvad å honom belöper af det afverkade virket samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför utgifva ersättning efter tv här förut är sagdt.

4 §•

Kronobetjänte så ock skogsstatens tjänstemän samt de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän äga lika behörighet att åtala öfverträdelse af föreskrifter, som enligt denna lag meddelats, samt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet. Rätt att taga virke i beslag tillkomme äfven de till skogsvård sstyrelsens biträde anställde tillsyningsman; åliggande sådan tillsyningsman att, då beslag skett, ofördröjligen därom göra anmälan hos behörig åklagare.

Varder ej inom 30 dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning anställdt, vare beslaget förfallet.

5 §•

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är stadgadt. Virke, som tagits i beslag, må, äfven innan det dömts förbrutet, på förenämnda sätt försäljas, därest Konungens befallningshafvande på anmälan af åklagare finner skäl därtill föreligga; dock att virkets ägare, där han är inom riket boende, skall om auktionen underrättas genom bref, som auktionsförrättaren skall med posten under rekommendation till honom afsända så tidigt, att det kan komma honom tillhanda minst åtta dagar före auktionen. Anmälan till Konungens befallningshafvande, hvarom här ofvan sägs, skall vara åtföljd af fullständig, af två trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 46.

6 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, äfvensom genom försäljning af förbrutet virke uppkommen behållning eller enligt 3 § utdömd ersättning för virkej som undgått beslag, fördelas så, att en tredjedel tillfaller åklagaren samt två tredjedelar skogsvårdsstyrelsen i det län, där afverkningen bedrifvits. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall försäljningssumman nedsättas i länets ränteri, till dess frågan om beslagets giltighet blifvit slutligen afgjord, och vare om insättning af sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen sägs.

'< §•

Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon enligt denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905, dock att de angående flygsandsfälten i Hallands län nu gällande bestämmelser skola lända till efterrättelse, till dess annorlunda varder af Konungen förordnadt,

Bih. till Riksd. Prof. 1903.

1 Sami. 1 Afd. 31 Höft.

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den t november 1901.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Annerstedt,

herr von Krusenstjerna, grefve Wachtmeister,

Claeson,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander och Hammarskjöld.

18:o

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmälde chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Odelberg, i underdånighet

dels den genom nådigt bref den 16 oktober 1896 för utredning angående lämpliga åtgärder för främjande af den enskilda skogshushållningen förordnade kommittés underdåniga skrifvelse den 9 september 1899, hvarmed öfverlämnats, bland annat, förslag till lag angående vården af enskildes skogar, till förordning angående skogsvårdsstyrelser, till lag angående skogsvårdsafgifter, till lag angående tiden för nytt-

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

janderättsaftals bestånd, till lag angående ändring i Kungl. Maj:ts nådiga förordning om ägors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet den 21 december 1857, till lag angående fjällskogar och skyddsskogar och till lag angående ändring af §§ 2, 76 och 78 af Kungl. Maj:ts förnyade nådiga stadga om skiftesverket den 9 november 1866, jämte,motiv till omförmälda författningsförslag samt inom kommittén afgifna särskilda yttranden, äfvensom af kommittén uppgjorda tabeller och infordrade utlåtanden tillika med de vid kommitténs sammanträden i orterna förda protokoll,

dels särskilda af domänstyrelsen öfver förstnämnda sex förslag afgifna underdåniga utlåtanden jämte af styrelsen inhämtade yttranden från Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län öfver förslagen till lag angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, till lag angående ändring i förordningen om ägors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet och till lag angående fjällskogar och skyddsskogar samt från Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län med undantag af Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län i anledning af förslagen till lag angående vården af enskildes skogar, till förordning angående skogsvårdsstyrelser och till lag angående skogsvårdsafgifter,

dels och af landtmäteristyrelsen afgifvet underdånigt utlåtande öfver förslaget till lag angående ändring i stadgan om skiftesverket.

I sammanhang härmed omförmälde departementschefen, att till honom öfverlämnats ett tryckt exemplar af yttranden och förslag, afgifna af särskilda utaf Västern or rlands läns och Jämtlands läns landsting utsedde kommitterade för afgifvande af yttrande angående lämpliga åtgärder för främjande af den enskilda skogshushållningen inom nämnda län, jämte protokoll, hållet vid sammanträde af desse kommitterade i Östersund den 11, 12 och 13 juni innevarande år.

Efter att hafva redogjort för handlingarnas hufvudsakliga innehåll anförde departementschefen:

»Såsom Eders Kungl. Maj:t täcktes inhämta af nu lämnade redogörelse för de af kommittén uppgjorda förslag till lag angående vården af enskildes skogar, till förordning angående skogsvårdsstyrelser och till lag angående skogsvårdsafgifter, har kommittén ansett, att de i dessa förslag ifrågasatta bestämmelser icke skulle äga tillämpning i afseende å skogar, belägna i Gotlands, Väslerbottons och Norrbottens län äfvensom inom Sårna socken i Dalarne, och hafva till följd däraf underdåniga utlåtanden rörande samma bestämmelsers tillämplighet i afseende å skogs-

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

marker, belägna i nämnda län och socken, icke från Eders Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande infordrats. I Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1896, som föranledde tillsättande af nu ifrågavarande kommitté, uttalar Riksdagen, bland annat, att ehuru en för alla orter lämplig gemensam lag sannolikt icke kunde erhållas, Riksdagen dock liölle före, att det gåfves vissa hufvudgrunder, hvilka kunde vara gemensamma och på hvilka lagen hvilade, under det att därtill komme särskilda bestämmelser olika för de skilda orterna med hänsyn till där befintliga olika förhållanden; att ett stadgande om skyldighet för skogsägare att efter utverkning sörja för skogens återväxt vore af den art, att det lämpade sig för hela landet med undantag möjligen för de allra nordligaste delarna däraf, ehuru bestämmelserna om sättet för åstadkommande af återväxt borde lämpas efter de olika landsdelarnas olika förhållanden; äfvensom att uti en för landet i dess helhet gällande lag kunde gifvas allmänna bestämmelser mot en skadlig öfverafverkning af skog, ehuru detaljstadgandena därom torde böra vara olika för skilda delar af landet. I öfverensstämmelse med de åsikter, Riksdagen sålunda uttalat, anser jag önskligt, att de blifvande allmänna lagbestämmelserna angående vården af enskildes skogar må kunna göras gällande för landet i dess helhet, äfven om vid sidan däraf särskilda bestämmelser må anses nödiga för vissa delar af landet; och då det sålunda synes mig böra tagas under ompröfning, huruvida icke de i nu förevarande författningsförslag ifrågasatta bestämmelser lämpligen må kunna, under förutsättning att de komma att i hufvudsak blifva gällande inom öfriga delar af riket, äga tillämpning inom nyssnämnda län och socken, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t täcktes anbefalla Sina befallningshafvande i Gotlands, Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län att skyndsamt afgifva underdåniga utlåtanden i sådant afseende.

Under förutsättning af nådigt bifall härtill torde jag framdeles, efter det ifrågavarande utlåtanden inkommit, få, i sammanhang med underdånig föredragning af de af kommittén afgifna författningsförslag, hvilka nu icke blifvit af mig anmälda, jämte öfver dessa förslag afgifna utlåtanden, ingå i närmare granskning af förslagen till förordning angående skogsvårdsstyrelser och till lag angående skogsvårdsafgifter, men anhåller jag att redan nu få uttala mig angående öfriga af mig anmälda författningsförslag, och bland dem först förslaget till lag angående vården af enskildes skogar.

Under hänvisning till den sammanfattning af de mot särskilda paragrafer i detta förslag framställda anmärkningar, som af domänstyrelsen i dess utlåtande öfver förslaget lämnats, vill jag, beträffande

13 Kungl. Maj-ts Nåd. Proposition N:o 46.

affatta in gen af 1 och 13 §§ uttala den mening, att i lagen bör så tydligt som möjligen ske kan angifvas, beträffande hvilken mark de i densamma gifna bestämmelser skola äga tillämpning. Mot det af kommittén i förstnämnda paragraf föreslagna uttryck »egentlig skogsmark» har anmärkts, alt det kunde vålla misstydning, då dels därmed i allmänhet torde afses endast en motsats till betesmark och sådan mark, som ägnar sig till högre art af kultur, såsom åker, äng, trädgård m. m., dels ock att därmed icke med bestämdhet från lagens tillämpning uteslötes sådan mark, som vore försumpad. En ledamot af kommittén, med hvilken flera af de myndigheter, som yttrat sig öfver förslaget, instämt, har ansett böra i paragrafen införas en definition å begreppet »egentlig skogsmark», hvarmed skulle förstås »sådan skogsbördig mark, där skogens tillväxt och föryngring icke förhindras af markens beskaffenhet och betäckning». Enligt hvad domänstyrelsen framhållit, skulle emellertid med en sådan affattning af paragrafen lagens hufvudsyfte i dess viktigaste delar göras om intet, då därigenom från lagens tillämpning skulle undantagas all mark, hvarest ej utan särskild åtgärd skogens föryngring kunde äga rum, eller just sådan mark, där lagens ingripande kunde göra mesta gagn. Denna definition af begreppet »egentlig skogsmark» kan sålunda icke godkännas. Å andra sidan är det uppenbart, att lagen icke skulle äga tillämpning å sådan mark, där svårigheterna och hindren för föryngringen äro beroende på en genom stark mossvegetation inträdd försumpning. Visserligen anser domänstyrelsen, att man beträffande sådan mark, där försumpning genom mossvegetation af öfvervägande sphagnum inträdt, har all anledning att hänföra marken, liksom mossarna, till impediment, och att med denna begränsning försumpad mark gifvetvis skulle komma utom lagens tillämpning. Då jag emellertid anser lämpligt, att i själfva lagen finnes uttryckligen angifvet, att den ej afser dylik mark, finner jag en bestämmelse i sådant afseende böra inflyta i 13 § af förslaget; och då i samma paragraf jämväl uttryckligen angifves, att lagen ej äger tillämpning å skogsmark, som brukas till nödig beteshage, synes mig den affattning af 1 §, som domänstyrelsen föreslagit, med ett förtydligande tillägg, att lagen afser endast enskilde tillhörig skogsmark, kunna vinna godkännande.

I likhet med kommittén anser jag, att i fråga om skogshushållningen lagstiftningens mål måste anses vara att bereda ett sådant skydd för de enskilda skogarna, att ett tämligen jämt fördeladt afverkande af skogskapitalet i mån af dess naturliga tillväxt däraf blir en följd. För vinnande af detta mål skulle visserligen den bästa utvägen vara att införa utsyningstvång inom hela landet; men eu föreskrift i sådant af-

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

seende synes sakna stöd af det allmänna tänkesättet, hvarför något förslag i nämnda riktning icke lär hafva utsikt att för närvarande kunna genomföras.

Hvad åter angår kommitténs uppenbarligen i syfte att bereda dylikt skydd åtminstone åt enskilde tillhöriga skogar af mera betydande omfattning i 2 och 3 §§ afgifna förslag därom att ägare af större skogsområde skulle vara skyldig att till hjälp vid förvaltningen af sina skogar anställa skogsvetenskapligt utbildadt biträde äfvensom att årligen afgifva vissa statistiska.uppgifter angående sin skogshushållning, delarjag de betänkligheter i fråga om gagnet och lämpligheten af de utaf kommittén i sådant afseende föreslagna bestämmelser, som af domänstyrelsen med flera i ärendet hörda myndigheter uttalats, hvarför jag anser samma bestämmelser böra ur förslaget utgå.

Beträffande 4 § af kommitténs förslag anser jag, i öfverensstämmelse med hvad domänstyrelsen hemställt, att uti denna paragraf bör införas ett tillägg därom, att skogsägare, som önskar råd och upplysning, huru en skog bör behandlas för att ej föryngringen skall äfventyras, äger att i sådant afseende genom skogsvårdsstyrelsens försorg erhålla sakkunnigt biträde; och har jag dessutom tänkt mig, att i en blifvande instruktion för skogsvårdsstyrelsen skulle meddelas bestämmelser därom, att i synnerhet ägare af mindre skogsområde skall i mån af tillgängliga medel beredas afgiftsfritt biträde härutinnan.

Med 5 § i kommitténs förslag synas mig förändringar böra vidtagas i syfte att närmare angifva det förfärande, som bör föregå liders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes meddelande af vitesföreläggande eller afverkningsförbud, därvid synemännens förrättning torde böra betraktas allenast som ett medel för Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att erhålla de upplysningar, som för besluts fattande kunna vara nödiga. Vidare anser jag, i likhet med flere af de i ärendet hörda myndigheter, och på de af dessa myndigheter anförda skäl, att den af kommittén föreslagna bestämmelsen om expropriation bör utgå och ersättas med stadgande därom, att skogsvårdsstyrelse för kostnader för verkställda kulturåtgärder skall åtnjuta enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer kronan för afgäld af fast egendom. Härjämte torde i lagen böra införas stadgande därom, att skogsvårdsstyrelses fordran af sist omförmälda art må utmätas utan föregående dom, samt att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut om vite eller afverkningsförbud skall för att komma till allmänhetens kännedom införas i länskungörelserna; hvarförutom föreskrift jämväl bör meddelas om sättet för utseendet af de vid synen biträdande gode männen. Med afseende å omfattnin-

15 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

gen af de bestämmelser, som skulle i denna paragraf inrymmas, synes densamma lämpligen kunna uppdelas i tre särskilda paragrafer.

Uti 6 § af kommitténs förslag anser jag, närmast med anledning af en utaf Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande i Upsala län framställd anmärkning, att en bestämmelse bör införas i syfte att skydda virkesägare för den förlust, som kunde komma att honom tillskyndas, såframt virke blefve dömdt förbrutet, äfven då fall af skogsåverkan förelåge; och torde dessutom, då det beträSände sättet för fastställande af värdet å virke, som undgått beslag, lärer vara vanskligt att uppställa några från de allmänna bevisningsreglerna afvikande bestämmelser, hvad förslaget innehåller om beviskraften af synemännens uppskattning böra ur detsamma utgå.

Vidkommande rätten att åtala förseelser enligt denna lag, anser jag det kunna öka lagens effektivitet, om åtals- och beslagsrätt tillkomme äfven skogsvårdsstyrelses tjänstemän. Af enahanda anledning har jag funnit en af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län gjord framställning att tillerkänna jämväl andra angifvare än skogsvårdsstyrelses tjänste- eller tillsyningsmän andel i böter, viten och behållning af förbrutet virke vara välbetänkt, hvarför jag anser 8 och 10 §§ af komiténs förslag böra i angifna hänseenden ändras.

Då den af kommittén i § 9 föreslagna skyldighet för åklagare att om auktion underrätta virkesägare skulle kunna vålla onödigt och kanske långvarigt uppehåll med auktionen, har jag funnit en sådan bestämmelse lämpligare, som, i öfverensstämmelse med hvad utsökningslagen innehåller rörande underrättelse till kände inteckningsbafvare om utsatt auktion å läst egendom, föreskrifver, att kallelse om auktionen skall tillsändas ägaren med posten i så god tid, att brefvet kan komma honom till banda minst åtta dagar före auktionen.

Såsom jag förut antydt, anser jag önskvärdt, att de i förevarande lagförslag ifrågasatta bestämmelser, under förutsättning att de komma att i hufvudsak blifva gällande inom öfriga delar af riket, komma att äga tilllämpning jämväl inom Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län äfvensom Sårna socken af Kopparbergs län, hvarför jag finner mig böra i det förslag, jag nu går att för Eders Kungl. Maj:t framlägga, vidtaga sådana förändringar i kommitténs förslag, att 15 § uteslutes och i ingressen till lagen föreskrift meddelas om upphäfvande af de §§ i lagen den 30 mars 1894 angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse på Gotland, hvilka skulle genom de i förevarande lagförslag ifrågasatta bestämmelser blifva obehöfliga.

Då däremot bestämmelserna i nu ifrågavarande förslag ej lämpligen

16 Kungl. Maj As Nåd. Proposition N:o 46.

kunna äga tillämpning å skogar, livilkas bestånd erfordras till skydd mot liygsandsfält eller ijällgränsens nedgående, sedan sådant förordnande i fråga om afverkning å desamma meddelats, som i 1 § i förslaget till lag angående fjällskogar och skyddsskogar ifrågasatts, torde ett stadgande i sådant afseende i nu föreliggande förslag böra upptagas.

Beträffande förslaget till lag angående fjällskogar och skyddsskogar, anser jag, i likhet med domänstyrelsen, att, då kommittén icke antydt, i hvilket afseende sjöfart och fiske skulle kunna skyddas eller befrämjas genom de i förslaget ifrågasatta bestämmelser, dessa ord böra ur förslaget utgå. Däremot synes förslaget lämpligen böra afse äfven sådana skogar, bvilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsand sfält; och håller jag före, att den af kommitterade i 1 § föreslagna inskränkning i dispositionsrätten öfver fjällskogar bör, till förhindrande af kalhuggning af skogar i närheten af flygsandsfält, utsträckas till jämväl detta senare slag af skogar; hvarjämte jag, på sätt domänstyrelsen hemställt, anser att i 1 § bör införas en föreskrift, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande må, innan Eders Kungl. Maj:t i ärendet beslutat, meddela interimistiskt förbud mot afverkning till afsalu utan föregående utsyning. Bestämmelserna i 3 § af kommitténs förslag, hvilka synts mig vara dels otydliga, dels ofullständiga, torde böra omarbetas till hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stadganden i 7 och 8 §§ i lagen angående vården af enskildes skogar; hvarjämte bestämmelserna i 9—12 §§ i sistnämnda lag synas böra i tillämpliga delar jämväl här införas.

Med anledning af hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län i sitt utlåtande öfver kommitténs förevarande förslag anfört därom, att de angående flygsands fälten i nämnda län nu gällande bestämmelser visat sig vara för därvarande skogar fullt tillfredsställande, torde böra medgifvas, att dessa bestämmelser må fortfarande gälla, intill dess annorlunda kan varda förord nadt.

Hvad därefter angår förslaget till lag angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, delar jag de betänkligheter, som flere af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande uttalat mot så stor inskränkning af tiden för upplåtelser af skogsafverkningsrättigheter som till fem år; och anser jag en inskränkning af tiden till tio år kunna vara tillfyllest för afhjälpande af de största olägenheterna af den nuvarande lagstiftningen. Den af kommittén föreslagna bestämmelsen, att tiden, under hvilken ett afverkningsaftal skall gälla, skulle räknas från den dag, aftalet slutes, torde vara afsedd att förhindra sådant kringgående af lagen, hvartill en skogsägare skulle kunna göra sig skyldig genom att på en gång i olika afhandlingar upplåta afverkuingsrätt under en längre tid, men då

17 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.

uppenbarligen den nu gällande lagen afser att förbjuda ett sådant tillvägagående, synes något förtydligande i detta afseende icke vara erforderligt.

På grund af de mot 2 § i förslaget framställda anmärkningar finner jag mig icke kunna tillstyrka bifall till hvad kommittén i samma paragraf föreslagit, och torde sålunda endast i 1 § af den nu gällande lagen ändring vara behöflig.

Vidkommande kommitténs förslag till lag angående ändring, i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada af annans hemdjur samt om slängselskyldighet, har jag, i likhet med domänstyrelsen och flertalet af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, funnit detsamma innebära ett väsentligt steg framåt i en riktning, som,{.åtminstone hvad det första af de föreslagna momenten angår, föruVpröfvats vara god.

Det af kommittén i detta moment ifrågasatta förbudet mot allt betande af får och getter å skogsmark, som anses vara till gemensamt mulbete upplåten, synes dock ej lämpligen hafva sin plats i nu ifrågavarande förordning, utan hellre böra åvägabringas genom en särskild kungörelse, under enahanda villkor i fråga om rätt för samtlige delägare i marken att annorlunda öfverenskomma, som i de af kommittén omnämuda kungörelserna den 28 januari 1876 och den 20 november 1885 omförmäles. Däremot torde i förevarande förordning böra intagas en föreskrift af det hufvudsakliga innehåll, kommittén angifvit i senare momentet af sitt förslag, hvartill, på sätt domänstyrelsen ifrågasatt, äfven synes böra läggas en föreskrift om sättet för aflysning af sådan fredhållning, hvarom stadgande sålunda skulle meddelas.

Då de anordningar, som å administrativ väg blifva erforderliga för det de af mig nu genomgångna lagförslagen, under förutsättning att de blifva i hufvudsakliga delar godkända, må kunna vinna tillämpning, svårligen kunna hinna till fullo genomföras under loppet af nästkommande år, har jag ansett tiden för de särskilda lagarnes trädande i kraft icke böra bestämmas tidigare än till den 1 januari 1904.

Hvad slutligen angår kommitténs förslag till lag angående ändring af 2, 76 och 78 §§ i stadgan om skiftesverket så, enär förslaget, i hvad det afser ändring af 2 och 78 §§, omedelbart sammanhänger med ett af kommittén uppgjordt förslag till lag angående allmänningsskogars bildande, hvilket sistnämnda förslag jag emellertid nu icke är beredd att för Eders Kungl. Maj:t anmäla, finner jag förslaget om ändring af nämnda två §§ i skiftesstadgan icke för närvarande böra till någon åtgärd föranleda.

Bih. till Riksd. Prat. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Vidkommande däremot frågan om ändring af 76 § i samma stadga finner jag, särskildt med hänsyn därtill att jag icke ansett mig kunna biträda de af kommittén uti § 2 af dess förslag till lag angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd ifrågasatta bestämmelser, synnerligen önskligt, om i skiftesstadgan kunde inflyta ett stadgande i det syfte, kommittén med det till nyssnämnda paragraf i skiftesstadgan gjorda tillägg afsett, men då det icke torde tillkomma mig att bedöma, huruvida och på hvad sätt ett dylikt stadgande må kunna i skiftesstadgan införas, finner jag mig böra hemställa, att kommittéförslaget i denna del i oförändradt skick må öfverlämnas till justitiedepartementet för vidare handläggning.

I öfverensstämmelse med de af mig nu uttalade åsikter och med iakttagande därjämte att en del redaktionella ändringar i kommitténs nu anmälda förslag ansetts behöfva vidtagas, hafva inom jordbruksdepartementet uppgjorts förslag till lag angående vården af enskildes skogar, till lag angående skyddsskogar och fjällskogar, till lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet, till lag angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den 25 april 1889 angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd och till lag angående ändrad lydelse af 76 § i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866; och hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t täcktes förordna, att af dessa förslag, hvilka torde få detta protokoll under litt. A, B, C, D och E bifogas, skola med utdrag af protokollet härom öfverlämnas, förslagen till lag angående vården af enskildes skogar samt till lag angående skyddsskogar och fjällskogar till högsta domstolen för afgifvande af yttrande öfver dessa förslag för det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler, samt de tre öfriga förslagen till justitiedepartementet för den vidare behandling, som på nämnda departement ankommer.

Till hvad departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets öfrige ledamöter instämde, täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna bifall.

Ex protocollo: Axel Mörner.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

19 Bil. litt. A.

Förslag

till

lag angående vården af enskildes skogar.

Härigenom varder, med upphäfvande af §§ 1—5 i lagen den 30 mars 1894 angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse på Gotland, förordnadt som följer:

1 §•

Å skogsmark, tillhörig enskilde, må afverkning ej så bedrifvas eller marken efter afverkning så behandlas, att skogens föryngring äfventyras.

Uppsigten häröfver tillkommer skogsvårdsstyrelsen i det län, där skogsmarken är belägen, samt de till styrelsens biträde tillsatte tjänstemän och tillsyningsmän.

2 §•

" Önskar ägare eller innehafvare af skogsmark sakkunnigt biträde vid skogens skötsel och vård eller råd och upplysning, huruvida en tillämnad afverkning är att anse såsom tillåten eller hvilka åtgärder i afseende å afverkad skogsmarks behandling böra vidtagas, må skriftlig anmälan därom göras hos skogsvårdsstyrelsen i länet, som förordnar lämplig person att, på villkor styrelsen bestämmer, vara sökanden i af honom angifvet hänseende behjälplig.

3 §.

Har till Konungens befallningshafvande från skogsvårdsstyrelsen i länet inkommit anmälan att å skogsmark afverkniug så bedrifves eller alt efter afverkning skogsmark så behandlas, att skogens föryngring äfventyras, äger Konungens befallningshafvande förordna skogstjänsteman att med biträde af två ojäfvige gode män, hvilka af förrättningsmannen utses bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till

åO Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

gode män vid landtmäteriförrättning i orten valde äro, å stället undersöka förhållandet och häröfver till Konungens befallningshafvande afgifva redogörelse med förslag till de åtgärder, som för markens återställande i skogbärande skick må finnas nödiga. Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, gälle hvad de fleste säga. Har hvar sin särskilda mening, gälle förrätt.ningsmannens.

i §•

Sedan ägaren eller innehafvaren af skogsmarken, så ock, då anmälan afser, att afverkning obehörigen ägt rum, och sådan afverkning bedrifvits af annan än skogsmarkens ägare eller innehafvare, den som låtit verkställa afverkningen, lämnats tillfälle att förklara sig öfver redogörelse och förslag, som i 3 § omförmälas, samt, där så pröfvas lämpligt, skogsvårdsstyrelsens yttrande inhämtats, har Konungens befallningshafvande att i ärendet meddela beslut. Finner Konungens befallningshafvande ådagalagdt, att sådan afverkning eller vanskötsel förekommit, hvarom i 1 § sägs, äger Konungens befallningshafvande förelägga skogsmarkens ägare att vid vite inom viss tid vidtaga de åtgärder för markens återställande i skogbärande skick, som af Konungens befallningshafvande pröfvas erforderliga, äfvensom, där med hänsyn till för handen varande förhållanden sådant befinnes nödigt, förbjuda all afverkning tills vidare och intill dess annorlunda varder af Konungens befallningshafvande förordnadt å så stor del af egendomens skogsområde, som af Konungens befallningshafvande pröfvas skäligt.

Därest omständigheterna sådant föranleda, äger Konungens befallningshafvande att, sedan undersökningsinstrumentet inkommit, innan slutligt utslag meddelas, tillsvidare förbjuda afverkning annat än till husbehof å egendomens hela skogsmark eller någon del däraf.

Beslut, hvarigenom vite stadgats eller afverkningsförbud meddelats, skall genom Konungens befallningshafvandes försorg införas i länskungörelserna; och skall beslutet sedan anses hafva kommit till tredje mans kännedom, där ej af omständigheterna framgår, att han hvarken haft eller bort hafva kunskap därom.

5 §•

Har skogsmarkens ägare icke inom ett år efter den genom laga kraftvunnet beslut förelagda tidens utgång fullgjort, hvad honom enligt 4 § ålagts, äger skogsvårdsstyrelsen låta verkställa de före-

21 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

skrifta åtgärderna på ägarens bekostnad; och må den kostnad på skogsvårdsstyrelsens anmälan af utmätningsman omedelbart hos den försumlige uttagas. För sådan kostnad äger skogsvårdsstyrelsen att ur egendomen, ändå att den kommer i annans hand, njuta betalning med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 Kap. 6 § handelsbalken tillkommer kronan för afgäld af fast egendom.

6 §•

Kostnaden för sådan undersökning, som i 3 § omförmäles, skall, där på densamma följer sådant föreläggande, som i 4 § sägs, godtgöras af den, som till afverkningen eller vanskötseln gjort sig skyldig, men eljest, äfvensom där tillgång hos denne saknas, utgå af medel, som af skogsvårdsstyrelsen förvaltas.

7 §•

Sker afverkning i strid mot meddeladt förbud, straffes den, som med kännedom om förbudet öfverträdt detsamma, med böter från och med 25 till och med 500 kronor, hvarjämte det afverkade virket, äfven om det kommit i annan mans ägo eller besittning, är underkastadt beslag; och varde sådant virke dömdt förbrutet, där det ej blifvit afverkadt utan tillstånd af den, som, då afverkningen skedde, var skogens ägare. Undgår dylikt virke beslag, är den, som med kännedom om afverkningsförbudet låtit afverka virket, skyldig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande värdet af samma virke.

8 §•

Öfverträdelse af denna lag åtalas af allmän åklagare. Åtalsrätt tillkommer jämväl skogsvårdsstyrelsens tjensteman. Den, som äger att å sådan öfverträdelse tala, tillkommer äfven rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet.

9 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är stadgadt. Virke, som tagits i beslag, må, i händelse detsamma är underkastadt förskämning, förstörelse eller hastigt fallande i

22 Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 46.

värde eller om kostnaderna för dess förvarande skulle blifva högre än som finnes skäligt, äfven innan det dömes förbrutet, på förenämnda sätt försäljas, därest öfverexekutor på anmälan af åklagaren därtill lämnar tillstånd; dock att virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, skall om auktionen underrättas genom bref, som auktionsförrättaren skall med posten under rekommendation till honom afsända så tidigt, att det kan komma honom tillhanda minst åtta dagar före auktionen. Anmälan till öfverexekutor, hvarom här ofvan sägs, skall vara åtföljd af fullständig, af två trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

10 §.

År ägare af i beslag taget virke okänd eller vistas lian utom riket, skall kungörelse om beslaget genom åklagarens försorg införas tre gånger såväl i allmänna tidningarna som i tidning inom orten med föreläggande för virkets ägare att inom sex månader efter sista kungörandet hos öfverexekutor sig anmäla, vid äfventyr att eljest vara sin rätt till virket förlustig. Har ägare af virket icke inom den förelagda tiden låtit sig afköra, förordne på anmälan öfverexekutor om virkets försäljning, där sådan ej redan på grund af 9 § ägt rum, och om de genom försäljningen influtna medlens fördelning mellan vederbörande enligt de i 11 § stadgade grunder.

11 §‘

Böter och viten enligt denna lag äfvensom genom försäljning af förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 7 § utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en tredjedel tillfaller åklagaren samt två tredjedelar skogsvårdsstyrelsen i det län, där afverkningen bedrifvits eller, om det ej kan utrönas, skogsvårdsstyrelsen i det län, hvarest beslaget skedde.

Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.

Försälj es i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan därom blifvit slutligen afgjord, försäljningssumman nedsättas i länets ränteri, och vare om insättning af sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen sägs.

12 §.

Saknas medel till fulla gäldandet af böter eller af vite, hvartill någon på grund af denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

13 §.

I fråga om försumpad skogsmark, hvarest skogens föryngring omöjliggöres genom stark mossbildning, äfvensom skogsmark, som odlas till trädgård, åker eller äng, brukas till nödig beteshage, eller användes till byggnadstomt eller annat likartadt ändamål, äger denna lag ej tillämpning.

År skogs- och hagmark vid egendom så sammanförd, att ej med bestämdhet kan utrönas, hvad som bör anses såsom nödig beteshage, eller är större del af utmarken, än som till beteshage nödig är, till bete inhägnad, äger Konungens befallningshafvande på anmälan åt skogsvårdsstyrelsen, efter skogsägarens hörande, meddela beslut om hvad till nödig beteshage för egendomen eller hemmanet räknas må.

14 §•

Den, som ej åtnöjes med Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, hvarom i denna lag sägs, äger att däröfver hos Konungen anföra besvär inom den tid, som är stadgad för besvärs anförande i mål, som handläggas af förvaltande myndigheter och ämbetsverk; dock länder det öfverklagade beslutet till efterrättelse, intill dess annorlunda må varda förordnadt.

15 §.

I afseende å skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående, äger denna lag ej tillämpning, sedan sådant förordnande i fråga om afverkning å desamma meddelats, som i 1 § af lagen angående skyddsskogar och fjällskogar sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904.

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

Bil. litt. B.

Förslag

till

lag angående skyddsskogar och fjällskogar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För bibehållande af skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående, må efter föregången syn och undersökning, på framställning af vederbörande skogsvårdsstyrelse, Konungen förordna, att afverkning annat än till husbehof må äga rum endast efter utsyning, som på statens bekostnad af skogsstatens tjänsteman verkställes; dock att skogsägaren är berättigad att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som med hänsyn till skogens föryngring och framtida bestånd är förenlig.

Förordnande, hvarom ofvan sägs, må, på anmälan af skogsvårdsstyrelse, äfven meddelas af Konungens Befallningshafvande att gälla intill dess Konungen i ärendet beslutat.

2 §■

Där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen, än i 1 § sägs, befinnes vara af nöden, förordnar Konungen efter föregången undersökning i hvarje särskildt fall om den inskränkning i förfoganderätten, som af omständigheterna påkallas. Vill ägaren, hellre än att tåla föreskrifven inskränkning, afstå marken, skall den af staten lösas; i ty fall skola de angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof gifna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

3 §■

Den som öfverträder enligt denna lag meddelade föreskrifter, straffes med böter, högst ett tusen kronor, eller fängelse i högst sex

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

månader; hvarjemte i strid mot sålunda meddelade föreskrifter afverkadt virke, äfven om det kommit i annan mans ägo eller besittning, är underkastadt beslag; och varde sådant virke dömdt förbrutet, där det ej blifvit afverkadt utan tillstånd af den, som då afverkningen skedde, var skogens ägare. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit afverka virket, skyldig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande värdet af samma virke.

4 §•

öfverträdelse af enligt denna lag meddelade föreskrifter åtalas af allmän åklagare. Åtalsrätt tillkommer jämväl skogsstatens eller skogsvård sstyrelsens tjänstemän. Den, som äger att å sådan öfverträdelse tala, tillkommer äfven rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet.

5 §■

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är stadgadt. Virke, som tagits i beslag, må, i händelse detsamma är underkastadt förskämning, förstörelse eller hastigt fallande i värde eller om kostnaderna för dess förvarande skulle blifva högre än som finnes skäligt, äfven innan det dömes förbrutet, på förenämnda sätt försäljas, därest öfverexekutor på anmälan af åklagaren därtill lämnar tillstånd; dock att virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, skall om auktionen underrättas genom bref, som auktionsförrättaren skall med posten under rekommendation till honom afsända så tidigt, att det kan komma honom tillhanda minst åtta dagar före auktionen. Anmälan till öfverexekutor, hvarom här ofvan sägs, skall vara åtföljd af fullständig, af två trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

« §■

År ägare af i beslag taget virke okänd eller vistas han utom riket, skall kungörelse om beslaget genom åklagarens försorg införas tre gånger såväl i allmänna tidningarna som i tidning inom orten med Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sand. 1 Afd. 31 Häft. 4

26 Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 46.

föreläggande för virkets ägare att inom sex månader efter sista kungörandet hos öfverexekutor sig anmäla, vid äfventyr att eljest vara sin rätt till virket förlustig. Har ägare af virket icke inom den förelagda tiden låtit sig afhöra, förordne på anmälan öfverexekutor om virkets försäljning, där sådan ej redan på grund af 5 § ägt rum, och om de genom försäljningen influtna medlens fördelning mellan vederbörande enligt de i 7 § stadgade grunder.

7 §•

Böter enligt denna lag äfvensom genom försäljning af förbrutet virke uppkommen behållning eller enligt 3 § utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en tredjedel tillfaller åklagaren samt två tredjedelar skogsvårdsstyrelsen i det län, där afverkningen bedrifvits eller, om det ej kan utrönas, skogsvårdsstyrelsen i det län, hvarest beslaget skedde.

Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall försäljningssumman nedsättas i länets ränteri, till dess frågan om beslagets giltighet blifvit slutligen afgjord, och vare om insättning af sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen sägs.

» §•

Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon på grund af denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904, dock att de angående flygsandsfalten i Hallands län nu gällande bestämmelser skola lända till efterrättelse, till dess annorlunda varder af Konungen förordnadt.

ÉungI. Maj:ts A åd. Proposition N:o 46.

27 Bil. Utt. C.

Förslag

till ? ‘

lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet.

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada af annans hemdjtir samt om stängselskyldighet skall erhålla följande ändrade lydelse:

Utgöras ägor — — — — — — — — — — — — — — — -------stadgadt är.

Finnes emellan — — — — — — — — — — —----

— — — — — — — aftaladt är.

Styrkes hos Konungens befallningshafvande, att ohägnad skogsmark är föremål för skogsodling och att området för odlingen är på lämpligt sätt å marken utmärkt, skall Konungens befallningshafvande utlärda kungörelse om skogsodlingens omfattning och dennas utmärkande å marken. Sedan en månad förflutit, efter det kungörelsen blifvit i församlingens och angränsande kyrkor uppläst, vare en hvar pliktig att om sina hemdjur hålla sådan vård, att de icke inkomma å det område.

Sedan skogsplantorna å marken undanvuxit kreaturens bett, må på framställning af betesberättigade sådan fredhållning genom kungörande, som nyss är närnndt, atlysas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904.

28 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N;o 46.

Bil. Utt. D.

A'i £ i ö "i

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den 25 april 1889 angående tiden för nyttjunderättsaftals bestånd.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 25 april 1889 angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd skall erhålla följande ändrade lydelse:

Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet på viss tid upplåtes, må ej gälla öfver femtio år. Afser aftalet allenast eller hufvudsakligen upplåtelse af rätt till afverkning af skog annorledes än till husbehof, vare det ej gällande öfver tio år.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

29 Bil. Utt. E.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse af 76 § i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866.

Härigenom förordnas att 76 § i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866 skall erhålla följande förändrade lydelse:

Mom. 1. Åger hemman eller by rätt till skogsfång eller mulbete å annat hemmans eller annan bys mark, och vill hemmanet eller byn, å hvars mark den last ligger, samma mark skifta, har andra byn eller hemmanet oinskränkt rätt att för sitt fulla hemmantal både skogsfång och mulbete begagna; njute då lika lott i marken, som afgärda by eller hemman tillkommer. Har byn eller hemmanet rättighet att begagna blott ettdera, antingen skogsfång eller mulbete, men ej båda tillika, eller är sådan rättighet inskränkt till visst belopp eller slag af skogsfång eller till bete å viss tid eller för vissa kreatur, och kan man ej om delningsgrunden sämjas, då sätte ägodelningsrätten den ut, efter ty som skäligt pröfvas.

Mom. 2. Hvad nu rörande aflösning af sådan last i sammanhang med ägoskifte stadgadt är, gälle äfven, då fråga därom utan sammanhang med sådant skifte förekommer; och må förty, där hemman eller lägenhet äger rätt för alltid till skogsfång eller mulbete å annans skog, denne från sig lösa denna last emot vederlag af motsvarande mark, som bör enligt nu angifna grunder utbrytas och det förstnämnda hemmanet eller lägenheten tilläggas i den ordning, som om ägobyte är stadgad.

Denna lag skall träda i kraft den

30 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o J6.

?ix\ ,\\

y

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta domstol torsdagen den 1 maj 1902.

Andra rummet.

Närvarande:

Juetitieråden: Sxarin, Norberg,

- Carlson,

Billing, Ramstedt, Quensel.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 3 februari innevarande år, handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlämnade förslag till lag angående vården af enskildes skogar, till lag angående skyddsskogar och fjällskogar, till lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet och till lag angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den 25 april 1889 angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslagen bilagda detta protokoll.

Kungl. Mqj.is Nåd. Proposition N:o 46.

81 A. Förslag till lag angående vården af enskildes skogar.

Härvid yttrade justitierådet Skärm beträffande förslaget i dess helhet:

»Utan tvifvel har staten ett mycket stort intresse däri, att enskilde jordägares skogsmark likasom deras öfriga, icke skogbärande, till åker, äng och bete använda mark på ett omsorgsfullt och ändamålsenligt sätt behandlas och vårdas, så att markens afkastningsförmåga tillgodogöres samt för framtiden bibehålies och, såvidt möjligt, ökas. All sådan behandling af marken, den skogbärande och den icke skogbärande, hvarigenom dess alstringsförmåga för framtiden minskas eller tillintetgöres, måste kränka det intresse staten har att, såsom målsman för kommande släkten, värja.

På den icke skogbärande följer emellertid i regeln afkastningen af verkställdt utsäde och af gjorda förbättringar så snart, att samme jordägare, som verkställt utsädet och förbättringarna, kan vänta, att han eller åtminstone hans närmaste efterträdare inom ganska kort tid skola däraf få njuta frukten. Den enskilde jordägarens intresse att vårda och förbättra dylik mark är därför vida större än statens; och anledningtill ingripande från statens sida har därför, beträffande sådan mark, mera sällan förekommit, ehuruväl exempel ingalunda saknas därpå, att gentemot vårdslösa och försumliga jordägare staten ansett sig hafva rätt och befogenhet att, stundom med ganska kraftiga medel, härutinnan häfda sitt intresse, som i detta fall och i ännu högre grad varit jordägarens eget.

Med skogsmarken är förhållandet dock helt annat. Till följd af den långa utvecklingstiden för våra skogsträd, hvilken, såvida fullmogen skörd skall erhållas, knappast torde kijnna beräknas till mindre än ett sekel, följer afkastningen af sådd och af verkställda förbättringar å marken i allmänhet så sent, att hoppet om dylik afkastning för den, som verkställt sådden eller förbättringarna, knappast har något ekonomiskt värde. Någon direkt skörd kan hvarken han eller ens hans närmaste efterkommande vänta; och befintligheten å en egendom af en nyligen gjord skogsplantering torde näppeligen i nämnvärd mån inverka på egendomens saluvärde. Den tidigare afkastning, som genom ungskogens användning till pitprops och dylikt kan erhållas, torde, då fråga är att för framtiden åstadkomma och vidmakthålla tillgång på verklig skog, ej böra komma mycket i betraktande.

82 Kungl. Majås Nåd. Proposition N:o 46.

Den kostnad i arbete eller kapital, som nedlägges på skogssådd och på förbättringar å skogsmark i afsikt att åstadkomma framtida skogstillgång är därför, ekonomiskt sedt, faktiskt för jordägaren i det närmaste borta och värdelös; och han har därför själf ganska ringa ekonomiskt intresse af dylika åtgärder.

Staten har däremot för kommande släkten ett mycket allvarsamt intresse däri, att äfven skogsmarken så behandlas, att för landets behof erforderlig afkastning däraf är att för framtiden påräkna. Staten kan och bör ej likgiltigt åse, att skogsmarken kalhugges utan att skogens återväxt betryggas; och staten har både rätt och plikt att härutinnan häfda, hvad det allmänna bästa kräfver; likasom den enskilde torde vara skyldig att underkasta sig, hvad staten i det allmännas intresse kan finna nödigt att härutinnan åtgöra. Dock torde härvid böra förfaras med synnerlig varsamhet, så att den enskildes rätt att förfoga öfver hans egendom ej utan nödtvång inskränkes, och att den enskilde ej betungas med arbeten och utgifter, som mera i statens än hans eget intresse kräfvas.

Tyvärr lär det ej kunna bestridas, att på de allra flesta trakter i landet de enskildes skogsmark skötes på ett sätt, som gör statens ingripande i hög grad behöflig!; och hvarje ändamålsenlig åtgärd till åstadkommande åt förbättring härutinnan måste därför vara välkommen.

Det i sådant syfte till högsta domstolens granskning nu framlagda förslag till »Lag angående vården af enskildes skogar» vill söka trygga, hvad förslaget, oegentligt nog, kallar »skogens föryngring», därigenom att skogsmarkens ägare skulle tillförbindas dels verkställa afverkningen på ett sådant sätt, att föryngringen ej genom själfva afverkningen motverkades (hvad detta innebär eller hvad skogsmarksägaren härvid skulle hafva att iakttaga, är dock i förslaget ej ens antydt), dels ock efter afverkningen på egen bekostnad vidtaga erforderliga åtgärder för markens återställande i skogbärande skick.

För utöfvande af tillsyn däröfver att skogsmarksägaren i dessa hänseenden fullgjorde, hvad lagförslaget stadgar vara hans skyldighet föreslås inrättandet i hvarje län af ett slags ämbetsverk, benämndt skogsvårdsstyrelse, således inalles 24 nya ämbetsverk, med underlydande tjänstemän och tillsyniugsmän. Dessa ämbetsverk, hvilkas ställning och uppgift synes ganska oklar, skulle dock ej egentligen hafva beslutanderätt, men äga anmäla förelupne lagöfverträdelser hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, på hvilken det skulle ankomma att, sedan på dess föranstaltande skogstjänsteman med biträden verkställt undersökning och afgifvit förslag till erforderliga åtgärder för markens återställande

33 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

i skogbärande skick, meddela beslut, samt, i händelse oriktig afverkning eller vanskötsel förelåge, föreskrifva, hvilka åtgärder borde vidtagas samt med viten och afverkningsförbud, hvars öfverträdande medförde böter, tvinga ägaren att på egen bekostnad fullgöra hvad som föreskrifvits. Underlåtenhet å skogsmarksägarens sida härutinnan skulle dessutom medföra den påföljd, att skogsvårdsstyrelsen ägde låta verkställa de föreskrifna åtgärderna och låta utan dom, förmodligen blott på grund af verificerad räkning, exekutivt uttaga kostnaden hos ägaren; och skulle dylik kostnad, med förmånsrätt framför inteckningar, utgå ur egendomen, i hvars hand den kom me.

Att i ett slag ställa all, enskilda personer tillhörig skogsmark i landet under offentlig myndighets tillsyn och kontroll samt med böter och eventuellt fängelse tvinga den enskilde ägaren att vid och efter all afverkning å dylik mark iakttaga ett visst förfaringssätt är ju ett radikalt och kraftigt sätt att åstadkomma förbättring i skogsvården. Efter min uppfattning äro de medel, förslaget vill använda till uppnående af sitt behjärtansvärda syfte, dock föga lyckliga och tilltalande. En sådan lag, om man kunde tänka sig, att en noggrann och konsekvent tillämpning af densamma öfverhufvud vore möjlig, skulle säkerligen föranleda tvister, åtal, exekutioner och kostnader såväl för den enskilde som för staten i den omfattning, att skadan och olägenheterna, som genast gjorde sig kännbara, komme att mer än uppväga fördelen af den ökning i skogstillgången, som först efter många decennier vore att förvänta.

Det synes mig dessutom tvifvelaktigt, huruvida den åsyftade vinsten af ökad framtida skogstillgång i åtskilliga fall vore att med visshet påräkna.

Enligt lagförslaget skulle den offentliga myndigheten ingripa, endast då oriktig afverkning eller vanskötsel vid skogsmarkens behandling efter afverkningen ägt rum. Däremot lägger, såvidt jag kan finna, förslaget ej hinder i vägen för skogsmarksägaren att efter afverkningen tillgodogöra sig den uppvuxna ungskogen i hvilket utvecklingsstadium som helst, eller så snart han kan finna sådant för sig nyttigt och lämpligt. Således, om han verkställt afverkning på tillåtet sätt och därefter själfmant vidtagit erforderliga åtgärder för återväxten, är han ju oförhindrad att verkställa ny afverkning å ungskogen, då den t. ex. uppnått pitpropsdimensioner eller till och med dessförinnan, utan att ett sådant förfarande, som ju ej är hänförligt till vanskötsel, utgjorde laglig anledning för myndigheterna att ingripa. Ett dylikt brukningssätt kan ju under vissa förhållanden vara ganska rationellt och ägnadt att bereda ägaren den snabbaste och kanske äfven den bästa alkastningen af skogs- Bih. till lille sd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 5

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

marken; men om dylikt brukningssätt användes, skulle ju det med lagförslaget afsedda syfte att för framtiden bereda tillgång till verklig skog ej uppnås.

Skall detta syfte genom lagen vinnas, synes erforderligt, att antingen i allmänhet i lagen, eller, om så ej lämpligen kan ske, för hvarje särskildt fall genom vederbörande myndighet meddelas föreskrift om någon viss minimitid efter verkställd afverkning, hvarunder ny sådan ej må företagas. År, som jag antager, meningen att för framtiden erhålla mogen skog, måste ju denna minimitid tagas ganska rymlig, i alla händelser så lång, att hvarken den nuvarande skogsmarksägaren eller ens hans närmaste efterkommande kunna vänta någon afkastning af skogsmarken eller af det arbete och de kostnader, som användas för att göra den åter skogbärande.

Då staten likväl vill tvinga skogsmarksägaren till arbeten och utgifter, däraf knappast han, men väl staten har intresse, synes rättvisa och billighet fordra, att staten själf vidkännes kostnaderna eller åtminstone en väsentlig del däraf, och att staten utöfvar sin tvångsrätt emot skogsmarksägaren i detta afseende endast i den mån och i de fall den finner sig kunna och böra lämna honom erforderligt bidrag till de arbeten och utgifter, som honom åläggas. Kommer en skogsplantering å enskild persons ägor med bidrag af staten till stånd, synes staten med all rätt kunna föreskrifva såväl det sätt, hvarpå planteringen för framtiden skall vårdas, som ock tiden, då ny afverkning derå tidigast må äga rum.

Ett sådant tillvägagående skulle väl, såsom beroende på statens för ändamålet disponibla tillgångar, mera långsamt och endast successivt åstadkomma förbättring i skogsvården; men detta vore efter mitt förmenande en fördel, ökad däraf, att den stora nya tjänstepersonal, lagförslaget förutsätter kunde, till största delen, åtminstone tills vidare undvaras och därför belöpande kostnader, som nog ej stanna vid den siffra, kommitterade beräknat, i stället och med bättre resultat användas, dels till beredande af kostnadsfria upplysningar och anvisningar för den enskilda skogsvården och dels direkt såsom bidrag till kostnaden för åtgärder till befrämjande af skogväxt å enskildes afverkade skogsmark.

Det vore sedan att hoppas, att bättre insikter och exemplets makt skulle alltmera verka till förbättring i skogsvården. Tvångsmedel synas mig här föga vara på sin plats och böra, såvidt möjligt, undvikas.

Den tysta förmånsrätt framför inteckningar, äfven framför äldre sådana, lagförslaget enligt 5 § vill tillägga skogsvårdsstyrelse för förskjutna skogsförbättringskostnader, innebär en återgång till grundsatser,

35 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

som på goda grunder alltmera öfvergifvits, och lär väl ej böra godkännas. Ett stadgande i detta syfte torde i allt fall ej böra placeras i en lag om skogsvård.

Lagförslaget, som efter min uppfattning innebär ett alltför våldsamt ingrepp i den enskildes rätt och pålägger honom för stor börda, är dessutom, såsom framdeles skall påpekas, i åtskilliga detaljer mindre lämpligt. Det synes mig därför i dess nuvarande skick icke vara af beskaffenhet att böra till lag antagas; och jag kan ej heller för min del sådant tillstyrka.»

Justitierådet Carlson yttrade: »För min del anser jag goda skäl finnas för det antagande, att på den väg, som redan inslagits, eller genom spridande af upplysning om skogens vård och understödjande af skogsodlingsföretag, mera är att vinna än genom den nu föreslagna lagstiftningen.

På grund häraf och då jag hyser stora betänkligheter mot en utsträckning af den administrativa domsrätten till nu ifrågavarande område, kan jag icke tillstyrka förslaget.»

Rörande förslagets särskilda stadganden gjordes härefter följande anmärkningar, nämligen vid:

Rubriken och ingressen :

Justitierådet Quensel anförde: »Beträffande den föreliggande lagens förhållande till nu gällande lagstiftning innehåller förslaget endast ett upphäfvande af 1—5 §§ i lagen den 30 mars 1894 angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse på Gotland, eller de delar af densamma, som i likhet med den föreslagna lagen hvila på den s. k. återväxtprincipen. Häraf torde visserligen följa, såväl att öfriga delar af Gotlandslagen, eller dess föreskrifter angående s. k. dimensionsafverkning, lämnas orubbade, som ock att dimensionslagarne för Västerbottens och Norrbottens läns kusttrakter och gällande bestämmelser angående utsyningstvång i vissa landsändar skola fortfarande tillämpas; men däremot lämnar förslaget oafgjordt, huruvida i de landsdelar, där dimensions- eller utsyningslagar sålunda fortfarande skola bibehållas, den föreslagna lagen må därjämte komma till användning. Att så är afsedt, framgår emellertid af vederbörande departementschefs anförande till statsrådsprotokollet om önskvärdheten däraf, att lagförslagets bestämmelser blefve gällande äfven för Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Sårna socken af Kopparbergs län. Lämpligheten häraf torde dock böra ifrågasättas, såvidt angår de delar af landet, där utsyningstvång äger rum. Då nämligen utsyningslagarne innefatta

36 Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

bestämmelser, som i högsta möjliga mån och i högre grad än den föreslagna återväxtlagen äro ägnade att motverka skogens förödande, måste de för de orter de gälla anses göra förslagets föreskrifter helt och hållet öfverflödiga. Dimensionslagarne däremot lämna uppenbarligen utrymme för samtidigt tillämpande af den nya lagen.

På grund häraf hemställes, att i förslaget, jämte föreskriften om upphäfvande af 1—5 §§ i lagen den 30 mars 1894, intages bestämmelse, att den föreslagna lagen icke skall afse de landsdelar, där utsyningstvång äger rum, men jämte dimensionslagarne tillämpas, där dessa äro gällande.»

Justitierådet Ramstedt utlät sig: »Enligt det af särskilde kommitterade uppgjorda lagförslag, som ligger till grund för det nu remitterade förslaget, skulle lagen ej äga tillämpning på enskildes skogar belägna i Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län eller inom Sårna socken i Dalarne, för hvilka orter bestämmelser rörande den enskilda skogsvården redan blifvit i särskilda författningar meddelade. Nu förevarande förslag upptager däremot ej något sådant undantag och är således afsedt att tillämpas å landet i dess helhet.

Den särskilda lagstiftning, som gäller för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Sårna socken med Idre kapellag och dessutom för åtskilliga på andra orter spridda hemman, innehåller emellertid, att skogens ägare må allenast efter utsyning och stämpling af vederbörande skogstjänsteman fritt taga eller försälja hvad utöfver husbehofvet kan med bevarande för framtiden af skogens bestånd årligen afverkas. En så beskaffad lagstiftning synes dock af flera skäl väsentligen utesluta en tillämpning jämväl af ifrågavarande lag. På grund däraf hemställes, att i lagen måtte intagas föreskrift därom, att den ej skall gälla för de orter och hemman, hvarest skogsägarne äro underkastade berörda inskränkta dispositionsrätt till skogen.

Äfven enligt författningarna för de delar af Västerbottens och Norrbottens län, som icke höra till lappmark, samt för Gotlands län hafva skogsstatens tjänstemän att i vissa fäll utsyna virke å enskildes skogar, hvarför den föreslagna lagen, som lämnar uppsikten öfver vården af dessa skogar åt annan myndighet, icke utan olägenhet låter sig förena med dessa författningar. Om emellertid dessa delar af landet icke undantagas från lagens tillämpning, torde i lagen böra uttalas, att nämnda författningar med det i ingressen upptagna undantag fortfarande skola lända till efterrättelse.»

Justitieråden Skärm, Norberg, Carlson och Billing instämde med justitierådet Ramstedt.

37 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

1 §•

Justitieråden Skärm, Norberg, Carlson, Billing och Bamstedt förenade sig om följande yttrande:

»Förhandlingarna vid förslagets tillkomst utmärka otvetydigt, åt detsamma är afsedt att vinna tillämpning icke allenast å skogsmark, där skogen kan föryngras omedelbart genom naturens verksamhet, utan äfven — med visst undantag — å skogsmark, där föryngringen icke kan äga rum med mindre marken efter afverkningen underkastas en viss behandling, samt att man ansett det böra åligga skogsägare, när han afverkar skog, såväl att bedrifva afverkningen på ett för skogens reproduktion ändamålsenligt sätt som ock att därefter vidtaga för återväxten efter förhållandena erforderliga åtgärder. Denna mening synes emellertid icke vara öfverensstämmande med lagens text, ty i uttrycket, att marken ej må efter afverkning så behandlas, att skogens föryngring äfventyras, ligger väl ett förbud mot vidtagande af positiva åtgärder, som kunna hindra skogens föryngring, men icke en föreskrift om vidtagande af sådana åtgärder, som kunna vara nödvändiga för att föryngring skall äga rum.

Beträffande andra stycket erinras, att därest tillämpningen af ifrågavarande civillag skall göras i större eller mindre mån beroende däraf, att skogsvårdsstyrelser finnas, lagen bör innehålla en föreskrift därom, att sådana myndigheter skola anordnas.»

2 §•

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Då lagen icke lämnar skogsägaren någon ledning för bedömandet, huru han bör förfara med afseende å en tillämnad afverkning, vore det önskligt, att han kunde erhålla anvisningar därom af skogsvårdsstyrelsen med den verkan att, om han ställde sig dessa till efterrättelse, han icke blefve behandlad såsom öfverträdare af lagen.

Uttrycket »på villkor styrelsen bestämmer» synes mindre lämpligt, då meningen torde vara, att stadganden i detta ämne skola meddelas i särskild författning.»

3 §•

Högsta domstolen anförde: »Det synes ej vara lämpligt, att utöfningen af den befogenhet, som här tillägges Konungens befallnings-

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

hafvande, göres ovillkorligen beroende af en inkommen anmälan från skogsvårdsstyrelsen, hvarför ordalagen böra jämkas så, att Konungens befallningshafvande blir oförhindrad att äfven utan en sådan anmälan ingripa.

Då synemännen ej äga fatta något beslut utan endast hafva att i ärendet afgifva förslag, synas föreskrifterna angående röstberäkning kunna utbytas mot en bestämmelse att, om god man stannat i olika mening med förrättningsmannen, äfven gode mannens mening bör meddelas Konungens befallningshafvande.»

4 §•

Justitierådet Quensel yttrade: »Denna paragraf hvilar på den grundsats, att, där lagens föreskrifter angående skogshushållningen blifvit öfverträdda, påföljden därför drabbar skogsmarkens ägare, äfven om det ej är han, som gjort sig skyldig till öfverträdelsen. Men en sådan princip — att den ene skall bota för den andres brott och förseelse — lärer ej böra godkännas. Lagstiftningen härutinnan synes därför böra så anordnas, att markens ägare endast i det fall, att han är för afverkningen ansvarig, drabbas af skyldighet att återställa marken i skogbärande skick, men att i öfriga fall, efter det Konungens befallningshafvande pröfvat, hvilka åtgärder för nyssnämnda ändamål erfordras, desamma må på afverkarens bekostnad vidtagas af skogsvårdsstyrelsen eller, under vederbörlig kontroll af markens ägare, där denne sådant föredrager, i hvarje händelse med förpliktelse för ägaren att ej med marken så förfära, att återväxten därigenom hindras.

I fråga om afverkningsförbud innehåller paragrafen, att sådant må af Konungens befallningshafvande meddelas med afseende å egendomens skogsområde eller viss del däraf. Det här använda uttrycket »egendomen» synes vara mindre lämpligt. Å ena sidan lärer, där viss de! af en fastighet blifvit upplåten för afverkning och innehafvaren af afverkningsrätten å denna del äfventyrar skogens bestånd, intet skäl förefinnas att medgifva utsträckande af afverkningsförbudet till mer än sagda del af fastigheten. Å andra sidan kan inträffa, att en person innehar afverkningsrätt å flera sammanhängande men särskilda ägare tillhöriga skogsområden; och där så är förhållandet, synes obehörig afverkning å ett af dessa områden lämpligen böra kunna medföra afverkningsförbud med afseende äfven å de öfriga. Ordet »egendom» torde därför böra utbytas mot annat uttryck, som betecknar den mark, hvaröfver afverkaren förfogar.

39 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Föreskriften om införande i länskungörelserna af Konungens befallningshafvandes beslut synes böra i så måtto begränsas, att densamma ej kommer att afse de fall, då beslutet gäller allenast viss person, för hvilken händelse ett införande i kungörelserna hvarken kan anses erforderligt eller lämpligen böra träda i stället för det sätt, på hvilket beslutet eljest skall bringas till den persons kännedom, hvilken det angår.

Bestämmelsen därom, att beslutet skall efter införandet i länskungörelserna anses hafva utom i visst fall kommit till tredje mans kännedom, bör utgå, då det synes öfverflödigt och olämpligt att i ett särskildt fall uppställa en regel för bedömande af frågan, huruvida ett polisbeslut må anses hafva kommit till vederbörandes kännedom. Mot bestämmelsens affattning är i allt fall att anmärka, att uttrycket »tredje man» i vissa fall icke kan anses innefatta alla dem, detsamma är afsedt att beteckna.

Däremot torde föreskrift lämpligen böra införas därom, att, till kännedom om Konungens befallningshafvandes beslut rörande meddelade förelägganden och afverkningsförbud enligt förevarande lag, hos Konungens befallningshafvande skall öfver sådana beslut föras särskild förteckning och upplysning ur densamma på begäran meddelas.»

Justitierådet Bamstedt yttrade: »Den föreslagna utvägen att under alla förhållanden på skogsmarkens ägare lägga förpliktelsen att vidtaga de erforderliga åtgärderna för markens återställande i skogbärande skick måste för det fall, att han själf ej gjort sig skyldig till själfva förseelsen, ofta innebära en stor obillighet, som ej kan anses i verkligheten utjämnas däraf, att fastigheten tänkes skola genom dessa åtgärder till gagn för ägaren vinna en motsvarande ökning i värde. Särskildt framträder stadgandets orimlighet, när såsom i synnerhet förekommer inom de nordliga delarne af landet, vidsträckta skogsmarker på lång tid upplåtits till utverkning åt sågverksbolag. Att här låta jordägarne i första hand bära tuDgan af att godtgöra de försummelser vid afverkningen, som afverkningsrättens innehafvare i stor utsträckning kan låta komma sig till last, skulle sannolikt i många fall leda till jordägarnes ruin. Icke heller kan det antagas, att härigenom vinnas några afsevärda förenklingar i lagens tillämpande. Tvärtom har upptagandet af ifrågakomna stadgande föranleda att förslaget i denna § samt §§ 5 och 7 nödgats inlåta sig på invecklade afvikelser från vanliga rättsgrundsatser, hvilka sannolikt måste framkalla många svårigheter i tilllämpningen utan motsvarande nytta. Någon anledning synes därför ej föreligga att i förevarande lag frångå den jämväl i kommitterades förslag tillämpade allmänna grundsatsen, att den, som öfverträdt lagens

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

föreskrifter, äfven bör drabbas af de för öfvertr ad elsen stadgade påföljder. Då emellertid, i händelse denna uppfattning godkännes, tvekan understundom kan uppstå, huruvida jordägaren själf eller annan varit vållande till öfverträdelsen, samt föreläggande vid vite ej synes erforderligt eller ens lämpligt, därest underlåtenhet att fullgöra Konungens befallningshafvandes beslut skall medföra den vida verksammare påföljd, hvarom i 5 § stadgas, hemställes om sådan ändring i förslaget, att Konungens befallningshafvande förklaras äga föreskrifva de åtgärder, som för markens återställande i skogbärande skick pröfvas erforderliga, och bestämma tiden, inom hvilken de böra vara verkställda.

Otvifvelaktigt är, att genom det föreslagna afverkningsförbudet enskildes rätt skulle kunna komma att i betänklig mån förnärmas. Att helt och hållet utesluta möjligheten att genom dylikt förbud begränsa en i obehörig ordning företagen skogsafverkning synes emellertid ej böra ifrågasättas, då ju därigenom så godt som all verkan af lagen skulle omintetgöras just i sådana fall, då den bäst behöfdes. Däremot synes önskligt, att i lagen upptagas bestämmelser, som såvidt möjligt inskränka den påpekade faran.

Då för tillämpning af Konungens befallningshafvandes ifrågavarande beslut ej böra uppställas andra regler än de, som eljest, enligt allmänna rättsgrundsatser, gälla, torde slutet af tredje stycket höra ur förslaget utgå.

På sätt justitierådet Quensel hemställt, synes Konungens befallningshafvande böra åläggas att öfver dylika beslut föra särskild förteckning och att på begäran ur densamma meddela upplysningar.»

Justitierådet Billing instämde i hvad justitierådet Ramstedt yttrat beträffande det föreslagna stadgandet, att Konungens befallningshafvande skulle äga förelägga ägaren af skogsmarken att vidtaga vissa åtgärder, samt tilläde:

»Äfven jag anser det med fog kunna sättas i fråga, huruvida för framtvingande af åtgärder till återväxtens befrämjande lämpligen bör användas vite, helst som underlåtenhet att fullgöra ett föreläggande i berörda hänseende enligt 4 § alltid medför en verksammare påföljd än den vitet kan antagas innebära. Likaledes biträder jag hvad redan inom högsta domstolen yttrats dels om olämpligheten af att i denna lag meddela särskilda föreskrifter om verkan af publicerandet i länskungörelserna af Konungens befallningshafvandes beslut, och dels angående önskvärdheten däraf att öfver dylika beslut hos Konungens befallningshafvande föres särskild, lätt tillgänglig förteckning.

Justitierådet Carlson instämde jämväl i justitierådet Ramstedts

41 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

yttrande, i hvad detsamma afsåge stadgandet, att Konungens befallningshafvande skulle äga förelägga ägaren af skogsmarken att vidtaga vissa åtgärder och för underlåtenhet däraf stadga vite; hvarefter justitierådet Carlson vidare anförde:

»Om det föreslagna afverkningsförbudet gäller, hvad nyss är sagdt om föreläggandet att vidtaga åtgärder för skogens återväxt eller att påföljden kan komma att drabba en annan än den skyldige. En hemmansägare, som varit nog olycklig att få ett skogsskifte förstördt af en innehafvare af afverkningsrätt, kan härtill få lägga förlusten af rättighet att begagna skogen å de skiften, han själf disponerat; och innehafvaren af afverkningsrätten kan å sin sida gå miste om denna rätt för den återstående kontraktstiden därigenom, att hemmansägaren förfar lagstridigt vid afverkning för egen räkning. Ett lagbud, som medgifver, att en ägare af fast egendom på administrativ väg under obegränsad tid förbjudes att göra bruk af egendomen, utan rätt för honom att lå förbudets laglighet pröfvad af domstol, synes för öfrigt icke stå väl tillsamman med ett fritt samhällsskick. Jag kan sålunda icke tillstyrka förslaget i denna del. Möjligt är, att påföljden kunde utbytas mot någon annan bättre afvägd, men jag tilltror mig icke att framställa något förslag i detta afseende. Under förutsättning, att stadgandet helt och hållet uteslutes, böra jämväl andra och tredje styckena i 4 § samt 7—12 §§ utgå.»

Justitierådet Norberg var ense med justitierådet Billing.

Justitierådet Skärm instämde med justitierådet Carlson.

5 §•

Justitierådet Quensel anförde: »Då Konungens befallningshafvande vid meddelande af föreläggande, som i 4 § sägs, tillika skall utsätta viss tid för åtgärdernas verkställande, borde detta innebära, såväl att Konungens befallningshafvande tillmäter en för verkställigheten erforderlig tidrymd som ock att påbudet om åtgärdernas vidtagande inom den förelagda tiden skall efterkommas. Att medgifva ägaren en ytterligare tidsfrist utöfver den förelagda torde sakna allt fog. Att paragrafen blifvit så affattad, att ägaren skall för fullgörande af föreläggandet åtnjuta en tid af ett år utöfver den af Konungens befallningshafvande bestämda, har antagligen föranledts af tanken därpå, att Konungens befallningshafvandes beslut kan öfverklagas, och att, när det fastställes i högre instans, den af Konungens befallningshafvande förelagda tid kan helt och hållet eller till stor del redan vara tilländalupen. Men Bih. till Piksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 6

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

häremot bör erinras, att i händelse af besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut det tillkommer den profvande myndigheten att tillika taga under bedömande, huruvida ny tid för fullgörande af föreläggandet bör meddelas.

Orden »genom laga kraftvunnet» böra likaledes utgå såsom öfverflöd iga och därjämte i fråga om utgångspunkten för en förelagd tidsperiod möjligen vilseledande.

Hvad angår föreskriften i denna paragraf, att däri omförmäld kostnad må kunna af utmätningsman omedelbart uttagas hos den försumlige, torde en exekution af denna stränga beskaffenhet icke vara af behofvet påkallad och desto mindre böra införas, som föreskrift ej meddelats vare sig om föregående syn till utrönande i hvad mån föreläggande blifvit åsidosatt och till beräknande af kostnaden eller ens om den betalningsskyldiges hörande.

Därest den vid 4 § angående ägares ansvarighet framställda anmärkning godkännes, torde det i 5 § upptagna stadgande om förmånsrätt böra utgå. Mot detsamma kan i allt fall anmärkas, att införande af en ny s. k. tyst förmånsrätt icke är att förorda, samt att stadgandet ej har sin rätta plats i förevarande lag utan i 17 kap. handelsbalken.»

Justitierådet Ramstedt yttrade: »Därest, såsom under 4 § föreslagits, skyldigheten att vidtaga åtgärder för skogsmarks återställande i skogbärande skick alltid skall åligga den, som föranledt förordnandet om sådana åtgärder, böra äfven föreskrifterna i denna § omarbetas till öfverensstämmelse därmed. Mot den föreslagna förmånsrätten, hvilken under sådana förhållanden skulle förfalla, kan för öfrigt i och för sig anmärkas, att den på ett i hög grad menligt sätt synes kunna inverka på inteckningshafvares rätt och sålunda komma att skada den allmänna fastighetskrediten, samt att ett eventuellt stadgande därom icke lämpligen bör inflyta i denna lag, utan i stället bör upptagas under 17 kap. handelsbalken eller ock utfärdas i en särskild författning.

Föreskriften, att den af skogsvårdsstyrelsen förskjutna kostnaden för skogsmarkens återställande i skogbärande skick må af utmätningsman omedelbart hos den försumlige uttagas, synes ej vara af några tvingande skäl påkallad och bör, särskildt för det fall att Konungens befallningshafvandes föreläggande erhåller det innehåll, jag ofvan föreslagit, ej ifrågakomma. I hvarje händelse bör en dylik exekution ej medgifvas, med mindre före arbetets utförande genom skogsvårdsstyrelsens försorg medelst syn å stället behörigen utrönts, om och i hvad män föreskrifna åtgärder blifvit eftersatta.

Ett föreläggande att inom viss tid vidtaga vissa åtgärder anses i

43 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

vanliga fall skola föranleda därtill, att påföljderna för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse må kunna omedelbart efter den utsatta tidens utgång göras gällande mot den försumlige. Något tillräckligt skäl synes ej föreligga till stöd för den afvikelse från denna regel, som här ifrågasatts genom en bestämmelse, som förhindrar skogsvårdsstyrelsen att förr än ett år efter den förelagda tidens utgång kunna skrida till utförande af de underlåtna åtgärderna på den försumliges bekostnad. Denna tidsbestämmelse torde därför utgå.

Slutligen må anmärkas, att orden »genom laga kraftvunnet beslut» äro öfverflödiga och kunna med den begagnade ordställningen äfven blifva vilseledande.»

Justitieråden Stearin, Norberg och Billing instämde med justitierådet Ramstedt.

Justitierådet Carlson yttrade: »Om, såsom jag hemställt, Konungens befallningshafvande frånkännes befogenhet att pröfva, huruvida skogsägaren eller annan gjort sig skyldig till lagöfverträdelsen och följaktligen bör bestrida kostnaderna för de föreskrifna åtgärderna, bör naturligtvis utmätning för dessa kostnader icke kunna ske annorledes än efter dom eller utslag. I öfrigt biträder jag justitierådet Ramstedts yttrande. Enligt min mening bör sålunda, hvad förslaget i 5 § innehåller, utbytas mot stadgande^ som lämpligen kunna intagas i 4 §, att, om de föreskrifna åtgärderna icke blifvit verkställda inom utsatt tid, skogsvård sstyrelsen äger gå i författning om verkställigheten, och att i sådant fall den, som gjort sig skyldig till lagöfverträdelsen, har att återgälda skogsvårdsstyrelsen dess kostnader.

6 §-

Justitieråden Skärm, Billing och Ramstedt erinrade, att det föreslagna stadgandet ej lämnade ledning för lösande af frågan om hvem som skall till synemännen förskjuta kostnaden för undersökningen eller i hvilken ordning denna kostnad må uttagas hos den ersättningsskyldige.

Justitierådet Carlson anförde: »Föreskriften om ovillkorlig skyldighet för den, som förfarit felaktigt vid afverkning eller behandling af marken efter afverkning, att betala kostnaderna för den i 3 § omförmälda förrättning synes innefatta en viss obillighet för sådana fall, då förfarandet kan anses hafva varit mera ursäktligt».

7 §'

Justitierådet Quensel anförde: »Då fall kunna inträffa, däri öfverträdelse af förevarande lag är af beskaffenhet att hemfalla jämväl under

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

allmänna strafflagen, kan paragrafen med dess nuvarande affattning gifva anledning till svårlösta konflikter med strafflagen, helst förslagets bestämmelser om fördelning af böter och, därest anmärkningen bär nedan vid 8 § ej vinner afseende, jämväl angående åtalsrätt afvika från strafflagens. Med hänsyn härtill torde föreskrift böra meddelas för bedömande af en förseelse, som i sålunda antydda afseenden kan vara med olika straff belagd.

I öfrigt synes affattningen af motsvarande paragraf i kommitténs förslag äga företräde framför den nu föreliggande».

Justitierådet Ramstedt yttrade: »Stadgandet, att virke, som någon med kännedom om gifvet förbud afverkat, skall, äfven om det kommit i annan mans ägo eller besittning, vara underkastadt beslag och kunna dömas förbrutet, strider i viss män mot gällande grundsatser rörande dens rätt, som i god tro åtkommit lös egendom, och torde förty icke böra bibehållas. För öfrigt synes rättigheten att taga virke i beslag böra inskränkas till det fall, att virket fortfarande finnes å skogen eller är upplagdt i närheten däraf.

Det kan lätt inträffa, att öfverträdelse af meddeladt afverkningsförbud tillika innefattar brott emot allmän strafflag. Huru i sådan händelse gärningen skall bedömas, därom lämnar förslaget ingen antydning, förmodligen af det skäl, att frågan antagits kunna lösas i enlighet med de allmänna reglerna för brottkonkurrens. För tillämpningen af dessa regler möta emellertid i detta fall allehanda svårigheter, särskildt med hänsyn till förslagets bestämmelser om fördelning af ådömda böter och om den civila påföljden å gärningen; och torde i betraktande häraf föreskrifter, ägnade att undanrödja den tvekan om lagens rätta tydning, som eljest oundgängligen måste uppstå, näppeligen kunne undvaras.»

Justitieråden Norberg och Billing instämde med justitierådet Ramstedt.

Justitierådet Carlson anförde: »För den händelse Konungens befallningshafvande skulle erhålla befogenhet att meddela något slags afverkningsförbud, vill jag anmärka, att man för närvarande torde sakna tillräcklig anledning att för öfverträdelse af sådant förbud stadga, förutom straff, jämväl den påföljd, att det afverkade virket är förbrutet. Sådant ger för starkt intryck af att jordägare i allmänhet skulle äga endast nyttjanderätt till skogen eller den rätt, som tillkommer ägare af vissa nybyggeshemman. För det fall att påföljden kommer att kvarstå, biträder jag de af justitierådet Ramstedt gjorda anmärkningar.»

Justitierådet Skärm instämde, för den händelse Konungens be-

45 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

fallningshafvande skulle erhålla befogenhet meddela afverkningsförbud, i justitierådet Ramstedts anförande.

8 §•

Justitierådet Quensel yttrade: »Då det ej torde vara lämpligt att utvidga antalet af de fall, däri åtalsrätt tillkommer flere sins emellan lika behöriga åklagare, vore önskligt, att åtalsrätten förbehölles ensamt kronobetjänte; dock att, för åstadkommande af större effektivitet af lagens föreskrifter, åt dem af skogsvårdsstyrelsens tjänstemän, som i enlighet med Konungens bestämmande vore därtill behöriga, kunde förbehållas rätt att taga virke i beslag och att därefter såsom angifvare åtnjuta hälften af åklagarens andel i böter, virkets värde m. m.

Till betryggande af virkesägares rätt synes böra föreskrifvas, att åtal i anledning af gjordt beslag skall inom viss tid anhängiggöras, vid äfventyr att beslaget eljest anses förfallet.»

Justitieråden Billing och Bamstedt förenade sig om följande anförande :

»Uttrycket »allmän åklagare» såsom beteckning endast för kronobetjänte är vilseledande, enär i följd af den rätt, som tillagts skogsvårdsstyrelsens tjänstemän att beifra öfverträdelser af denna författning, äfven desse tjänstemän måste falla under det i allmänna lagen såsom t. ex. i 30 kapitlet 7 § rättegångsbalken använda begreppet allmän åklagare. Oafsedt att förslaget skiljer mellan skogsvårdsstyrelsens tjänstemän och tillsyningsmän, måste vidare i lagen närmare angifvas, hvilka styrelsens tjänstemän åtalsrätt tillkommer, för hvilket ändamål därför den sväfvande bestämmelsen härom bör utbytas mot ett stadgande, att sådan rätt tillkommer dessa tjänstemän i enlighet med de föreskrifter Konungen meddelar.

Skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän skola åtminstone enligt kommitténs förslag omedelbart tjänstgöra hos styrelsen och få sålunda väl antagas blifva i allmänhet bosatta i länens residensstäder. För att stadgandet om beslag skall blifva verksamt synes därför beslagsrätt böra tilläggas äfven de i orterna bosatta tillsyningsmännen med skyldighet för dem att för åtals anställande anmäla beslaget hos behörig åklagare. Till betryggande af virkesägares rätt torde dessutom böra i lagen för alla fall inflyta föreskrift om att åtal i anledning af gjordt beslag skall inom viss tid efter beslaget anhängiggöras, vid äfventyr att detta eljest anses förfallet».

Justitierådet Norberg biträdde den framställda anmärkningen därom

46 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

att i lagen borde utsättas viss tid, inom hvilken, efter det beslag gjorts, åtal skulle anställas, vid äfventyr att beslaget eljest komme att förfalla.

9 §•

Justitierådet Quensel anförde; »Uppräknandet af de fall, i livilka virke, som tagits i beslag, må försäljas redan innan det dömts förbrutet, är hämtadt från andra lagrum, men åtminstone delvis, föga lämpadt för det varuslag, hvarom här är fråga. Sagda uppräknande torde desto hellre böra uteslutas, som det synes i hvarje fall kunna öfverlämnas till Konungens befallningshafvandes pröfning, huruvida sådana omständigheter äro för handen, som påkalla försäljning.

I fråga om befogenheten att lämna tillstånd därtill bör Konungens befallningshafvande icke, på sätt i förslaget skett, betecknas såsom öfverexekutor, helst detta skulle medföra det missförhållande, att talan mot Konungens befallningshafvandes enligt föreliggande lag meddelade beslut komme att i olika fall fullföljas i olika ordning, allteftersom beslutet meddelats af Konungens befallningshafvande såsom polismyndighet eller såsom öfverexekutor.»

Justitieråden Norberg, Billing och Ramstedt anmärkte, dels att rättigheten att medgifva försäljning af beslagtaget virke, innan det dömes förbrutet, borde tillkomma Konungens befallningshafvande såsom högsta polismyndighet inom länet och icke, på sätt förslaget i denna del innehölle, tilläggas öfverexekutor, och dels att den från andra författningar hämtade uppräkningen af de fall, i hvilka sådan försäljningskulle kunna äga rum, vore enligt sakens natur här mindre lämplig, utan borde förfarandet härutinnan få bero på fri pröfning af omständigheterna i hvarje fall.

10 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Norberg, Billing och Ramstedt instämde, yttrade:

»Mot innehållet i denna paragraf, som bestämmer förfarandet i de fall, då virke tagits i beslag, men ägaren icke anträffas, kan anmärkas, att åtgärder, hvarigenom ägarens rätt till virket kan gå förlorad, äro af beskaffenhet att böra vidtagas af domstol eller efter dess förordnande; och torde i sådant afseende föreskrifterna i 147 § 2 mom. tullstadgan kunna tjäna till ledning.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

11 §•

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Norberg, Billing och Bamstedt instämde, yttrade:

»Den i paragrafens första stycke intagna bestämmelse för det fall, att ej utrönas kan, i hvilket län afverkningen bedrifvits, torde kunna utgå såsom öfverflödig, enär densamma afser en tidpunkt, då domstol meddelat sitt beslut och frågan om afverkningsorten således måste för bestämmande af forum vara afgjord.»

Justitierådet Carlson anförde: »För den händelse hvad jag föreslagit om borttagande af föreläggandet vid vite, afverkningsförbudet och påföljden, att virke är förbrutet, icke skulle vinna bifall, biträder jag i hufvudsak de detaljanmärkningar, som vid 8—11 §§ framställts inom högsta domstolen, och vill jag beträffande föreskriften i 11 § om fördelning af böter, viten och värdet af afverkadt virke upprepa den erinran, jag gjort vid granskningen af flera andra lagförslag, att den i strafflagen i sådant afseende uttalade grundsats bör upprätthållas.»

Justitierådet Skärm biträdde, för den händelse vite och afverkningsförbud skulle bibehållas, hvad justitieråden Billing och Ramstedt vid §§ 8—11 anmärkt.

13 §.

Justitierådet Carlson anförde: »Svårigheterna vid en lagstiftning på detta område framträda i hög grad, om man måste medgifva, att afverkning å skogbärande mark, som brukas till nödig beteshage, må bedrifvas på hvilket sätt som helst, och att egentlig skogsmark må kalhuggas och bibehållas i sådant skick, så vida marken därefter brukas till nödig beteshage. Någon annan begränsning kan icke gärna ligga i ordet »nödig», än att egendomens beteshagar icke tillsamman öfverstiga hvad som fordras för att egendomens kreatur skola kunna under somrarne födas genom bete i hagarne. Men en skogsmarkens förvandling till hagmark i sådan omfattning torde väl vara, hvad man för vissa orter velat förekomma genom den föreslagna lagen. I fråga om Gotland innefattar lagen i detta afseende en mildring, hvars verkan jag icke kan bedöma.

Beträffande andra stycket är det mig icke fullt klart, huruvida därmed afses allenast, att Konungens befallningshafvande skall, då afverkning skett och fråga uppstår om åtgärder för skogens återväxt,

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

taga under öfvervägande, om marken får brukas såsom beteshage, i hvilket fall sådana åtgärder icke böra föreskrifvas, eller om meningen är, att Konungens befallningshafvande skall så fort ske kan till efterrättelse för framtiden fastställa gränser emellan den egentliga skogsmarken och hagmarken å de egendomar i länet, för hvilka sådant erfordras. Om åt stadgandet gifves sistnämnda tolkning, hvilken bäst öfverensstämmer med ordalydelsen, torde detsamma komma att medföra ett drygt och kostsamt arbete, måhända utan motsvarande nytta.»

Justitierådet Bamstedt, med hvilken justitieråden Skärm, Norberg, Carlson och Billing härutinnan instämde, ansåg sig slutligen böra anmärka, att förslagets affattning i formellt hänseende syntes lämna ett och annat öfrigt att önska och förty vore i behof af en öfverarbetning; och ville justitierådet till ledning härvid särskildt framhålla: att det i 2 § förekommande uttryck »huruvida en tillämnad afverkning är att anse såsom tillåten», vore mindre korrekt, då förslaget icke afsåge att förbjuda skogsafverkning utan allenast visst sätt för dess bedrifvande; att af enahanda skäl i 4 § orden »att afverkning obehörigen ägt rum» vore vilseledande; att i 2 § den med »huruvida» började satsen icke rimligen kunde, såsom dock ordställningen närmast syntes angifva, hänföra sig till »råd», och att det i slutet af samma § förekommande ordet »behjälplig» vore oegentligt, då det icke lämpade sig för det ena af de i paragrafen angifna syftemål — meddelandet af råd och upplysning; att medgifvande! i 13 § att använda skogsmark till odling, byggnadstomt etc. fått ett oegentligt uttryck, som lämpligen synes kunna ersättas med en föreskrift, att lagen ej utgör hinder för skogsmarkens användande på dylikt sätt; samt att, under det i första stycket af sistnämnda § ordet »skogsmark» användes i sådan betydelse, att det omfattar jämväl beteshage, skiljes däremot i andra stycket mellan skogsoch hagmark, hvarjämte ordet »utmark» där användes att beteckna samma område, som i första stycket kallas skogsmark.

B. Förslag till lag angående skyddsskogar och fjällskogar.

Härvid anmärkte beträffande

Ingressen

Justitierådet Quensel: »Då enligt 1 § äfven fjällskogar äro skyddsskogar, böra de ej i rubriken betecknas såsom ett från de sistnämnda särskildt slag af skogar.»

49 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Justitierådet Bamstedt, med hvilken högsta domstolens öfriga ledamöter instämde, anförde: »Då förslaget icke handlar om andra skogar än sådana, hvilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält eller mot fjällgränsens nedgående, torde auledning saknas att i rubriken upptaga fjällskogar såsom ett från skyddsskogar skildt slag af skogar».

§ I-

Justitierådet Quensel yttrade: »Då skyddsskogars bibehållande påkallas af ett allmänt intresse, bör Konungen kunna jämväl på eget initiativ, utan framställning af skogs vårdsstyrelsen, meddela sådant förordnande, som i paragrafen omförmäles, och interimsförbud enligt sista stycket i paragrafen kunna meddelas af Konungens befallningshafvande utan förutgången anmälan.

Justitierådet Bamstedt, med hvilken högsta domstolens öfriga ledamöter instämde, anmärkte, att för meddelande af förordnande, som i denna paragraf afses, ej borde uppställas såsom villkor, att framställning därom skett af skogsvårdsstyrelsen, utan borde i dylik fråga initiativ kunna tagas jämväl af den, som äger meddela förordnandet.

3-7 §§•

Justitierådet Carlson ansåg, att sedan skog, hvarom i denna lag är fråga, kommit under uppsikt af skogsstatens tjänstemän, skogsvårdsstyrelsens befattning med densamma borde upphöra, och att giltigt skäl saknades, hvarför om sådan skog därefter borde gälla andra regler än om annan skog, som ägaren icke utan utsyning äger bruka annorledes än till husbehof.

Högsta domstolens öfriga ledamöter hänvisade beträlfande dessa paragrafer till anmärkningarne vid motsvarande bestämmelser i förslag till lag angående vården af enskildes skogar.

C. Förslag till lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Skärm, Norberg, Billing och Bamstedt instämde, yttrade:

»Andra stycket af ifrågavarande 5 § har undergått viss ändring Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Åfd. 31 Höft. 7

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46

genom Kungl. kungörelserna den 28 januari 1876 och den 20 november 1885 angående betande af getter och får. Därest nu, på sätt förslaget angifver, paragrafen i dess ursprungliga lydelse oförändrad upptages i den nya lagen, vill det synas, som hade nämnda kungörelser därmed blifvit åter upphäfda. Då sådant ej torde vara afsedt, hemställes, att den i förslaget upptagna nya bestämmelse betecknas, icke såsom en ändring i 5 §, utan såsom ett tillägg till densamma, och att rubriken i öfverensstämmelse härmed jämkas.»

Justitierådet Carlson anförde: »Å vissa trakter i de norra länen lära hemmansägarne hafva förbehållit sig betesrätt å skogsmark, som de försålt till sågverksbolagen. Det vore obilligt, om bolagen skulle kunna för hemmansägarne omöjliggöra ett begagnande af denna rätt genom att på spridda smärre områden af skogen verkställa skogsodling. Äfven bortsedt från dessa förhållanden är det föreslagna nya stadgandet ägnadt att ingifva en viss betänklighet. Om odling sker endast på ett mindre område, kan odlaren för en jämförelsevis ringa kostnad provisoriskt inhägna detsamma, men för grannarne, som icke torde kunna afhålla sina kreatur från området genom vallgång och äro hänvisade att uppföra stängsel i ägoskillnaden, kan kostnaden blifva betydlig, äfven om de äga begagna sig af stängselvitsord. Eu ökad förbrukning af skog för stängsel emellan skogslotter torde för öfrigt icke vara oneklig.

I öfrigt instämmer jag med justitierådet Quensel.»

Med anledning af justitierådet Carlsons yttrande i fråga om betes rätt, hvarom förbehåll gjorts vid upplåtelse af skog till afverkning, ansåg justitierådet Norberg sig böra hemställa, att det föreslagna tilläggsstadgandet måtte erhålla sådan förändrad affattning, att det ej kunde leda till omintetgörande af eller oskälig inskränkning i dylik på förbehåll grundad rätt.

D. Förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den 25 april 1889 angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd.

Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo:

Erik Öländer.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

51 Utdrag af protokollet (ifver jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Kristiania slott den 16 februari 1903.

Närvarande:

Statsråden: Odelberg,

Hdsberg, Palander, Westring, Berger,

Jnstitieråden Lindbäck, Claéson.

Departementschefen, statsrådet Odelberg anförde:

»I skrifvelse den 13 maj 1896 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t ville tillsätta en kommitié af sakkunnige män för att utreda, hvilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för vinnande af en tillfredsställande vård af de enskilda skogarne, och därefter framlägga de förslag, hvartill denna utredning, med hänsyn till de inom olika landsdelar rådande förhållanden, gåfve anledning. I denna skrifvelse erinrade Riksdagen därom, att, sedan domän styrel sen i utlåtande den 18 februari 1895 afgifvit förslag

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

angående åtgärder till den enskilda skogshushållningens främjande, rikets länsstyrelser och landsting lämnats tillfälle att däröfver yttra sig. Uti samtliga dessa yttranden — med undantag för några få, uti hvilka dock särskildt betonats, att det gällde endast vederbörande län — framhölles det nödvändiga i att något gjordes på lagstiftningens väg för vården af de skogsmarker, som befunne sig i enskildes ägo. Men lika enig som man varit härom, lika skiljaktiga blefve meningarna, då det gällde att afgöra, livilka lagstiftningsåtgärder, som i detta hänseende borde vidtagas, en meningsskiljaktighet, som vore förklarlig, då i de afgifna yttrandena från många håll framhölles, att förhållandena inom landets olika delar vore från hvarandra så vidt skilda, att en skogslag icke kunde i alla sina bestämmelser gälla för hela riket eller större delen däraf. Detta förhållande hade ock varit ett af de mest använda skälen för det ganska allmänna afstyrkande! af domänstyrelsens förslag. Riksdagen medgåfve ock, att det icke kunde förnekas, att lagstiftningen för vården om de enskilda skogarne icke kunde för vårt land med dess olikheter i jordmån, klimat och befolkningsförhållanden lämpligen gifva enahanda bestämmelser för de olika delarna af landet, Då emellertid behofvet af en förbättrad skogsvård inom landet kunde anses vara allmänt erkändt och uttaladt, och detta behof för hvarje år blefve mera trängande och vore ägnadt att mångenstädes framkalla berättigade farhågor, om icke snar rättelse komme att ske, ansåge Riksdagen det icke vara välbetänkt, att på grund af denna angifna svårighet den så viktiga frågan undanskötes och gjordes helt och hållet beroende af initiativ från landstingen, helst det kunde sägas, att deras meningar i frågans hufvudsakligaste del redan vore uttalade. Då denna fråga vid föregående tillfällen i Riksdagen behandlats, hade den farhåga uttalats, att den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden skulle kunna fördröja eller förhindra fastställelse å förslag, som ett eller annat landsting redan vore betänkt på att framlägga. Men denna farhåga syntes så mycket mindre berättigad, som det vore betonadt, att frågan icke kunde lösas endast genom antagandet af en gemensam lag.

Ehuru således, såsom ofvan framhållits, en för alla orter lämplig gemensam lag sannolikt icke kunde erhållas, hölle Riksdagen dock före, att det gåfves vissa hufvudgrunder, hvilka kunde vara gemensamma, och på hvilka lagen livilade, under det att därtill komme särskilda bestämmelser, olika för de särskilda orterna med hänsyn till där befintliga olika förhållanden. Att vid särskiljandet af de bestämmelser, hvilka borde såsom allmänna antagas, och dem, som därutöfver erfordrades för de särskilda orterna, svårigheter kunde möta, ville Riksdagen icke förneka, men

53 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

antoge dock, att dessa svårigheter kunde öfvervinnas, då frågan komme under vederbörlig pröfning.

I de flesta af de yttranden, som afgifvits i anledning af domänstyrelsens förslag, hade betonats lämpligheten af en lagstiftning, som, utan att ingripa i den enskildes förfoganderätt öfver skogen, endast ålade honom att efter afverkning af skog sörja för dess återväxt; och hölle Riksdagen före, att ett stadgande om sådan skyldighet för skogsägare vore af den art, att det lämpade sig för hela landet, med undantag möjligen för de allra nordligaste delarna däraf. Frågan om sättet för åstadkommande af återväxt, vare sig genom sådd, genom plantering eller genom själfsådd, ansåge Riksdagen icke kunna bestämmas lika för hela landet, utan borde bestämmelserna härom lämpas efter de olika landsdelarnes olika förhållanden, och det gemensamma lagstadgandet stanna därvid, att skogsägaren inom viss tid skulle visa, att föreskriften för återväxtens befrämjande fullgjorts. Beträffande påföljden för underlåtenhet att sörja för återväxten efter verkställd afverkning hade ifrågasatts dels, såsom i gotlandslagen stadgades, bestämmelser om förbud för skogsägaren att nyttja sin öfriga skog för annat än husbehof, dels ock viten och vidtagande af de för återväxten erforderliga åtgärder på jordägarens bekostnad, då denne oaktadt påminnelse tredskades att fullgöra sin skyldighet i detta hänseende. Hvilken af dessa bestämmelser finge anses äga företräde framför den andra, därom tilläte sig Riksdagen emellertid icke att göra något uttalande. Likaså ansåge Riksdagen, att uti en för landet i dess helhet gällande lag kunde gifvas allmänna bestämmelser mot en skadlig öfverafverkning af skog, ehuru detaljstadgandena härom syntes böra vara olika för skilda delar af landet. Riksdagen ville därjämte framhålla, att såsom en åtgärd i förutnämnda syfte äfven kunde ifrågasättas, att staten skulle tillerkännas rätt i vissa fall att expropriera, afverkad skogsmark, där jordägaren underlåtit hvad honom med afseende å skogens återväxt ålegat, och att staten torde böra hafva sin uppmärksamhet riktad på att söka förvärfva till skogsvård tjänliga kalmarker, vare sig för bildande af kronoparker eller allmänningar. Då emellertid föreskrifter om skyldighet att sörja för återväxten i flera fall icke skulle medföra den åsyftade verkan, om ej den uppväxande ungskogen åtminstone under någon tid skyddades, så ansåge Riksdagen, att stadganden i detta syfte borde meddelas, vare sig genom begränsning af betesrätten eller på annat sätt. Såsom en allmän bestämmelse borde och ingå ett stadgande om kontroll öfver lagens efterlefnad. Mot framställdt förslag, att kommunalnämnden skulle utöfva denna kontroll, hade af många utaf de myndigheter, som uttalat sig i frågan, invändning gjorts, under det

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

att å andra sidan detta förslag af flere förordats. Utan att bestämdt gifva företrädet åt den ena eller andra af dessa meningar, ansåge Riksdagen dock, att ifrågavarande kontroll icke borde öfverlämnas uteslutande åt kommunalnämnden, utan i sista band åligga skogsstatens tjänstemän. Till sist ville Riksdagen framhålla, hurusom det syntes Riksdagen vara önskligt, att undantag från de förpliktelser, som ålades enskild skogsägare rörande vården af hans skog, skulle kunna medgifvas ägare af mindre skogsområde.

1 anledning af denna Riksdagens framställning uppdrog Kungl. Maj t den 16 oktober 1896 åt en kommitté, bestående af riksmarskalken, herr friherre F. von Essen, landshöfdingen A. Asker, jägmästaren B. Martin, hemmansägaren P. G. Näslund, godsägaren friherre C. J. Rappe, jägmästaren C. M. Sjögreen och godsägaren H. P. P. Tamm, att utreda, hvilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för vinnande af en tillfredsställande vård af de enskilda skogarne och att uppgöra de förslag, hvartill denna utredning med hänsyn till de inom olika landsdelar rådande förhållanden gåfve anledning.

Den 9 september 1899 afgaf denna kommitté, af hvars ledamöter hemmansägaren Näslund emellertid då aflidit, hvaremot riksbanksfullmäktigen O. Jonsson i kommittén inträdt, betänkande, hvari kommittén hemställde, dels att för ökande af statsskogarne inköp af skogsmark fortfarande måtte äga rum i så stor utsträckning, som vore förenlig med försiktig statshushållning, hvarjämte kommitién för beredande af medel härtill föreslog åtskilliga utvägar, dels ock att författningar måtte antagas och utfärdas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med fjorton särskilda vid betänkandet fogade författningsförslag, nämligen förslag till:

l:o) förordning angående ändringar i Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 26 januari 1894,

2:o) förordning angående förvaltningen af städernas skogar,

3:o) förordning angående förvaltningen af sockenallmänningarne och besparingsskogarne i Kopparbergs och Gäfleborgs län,

4:o) förordning angående afgäld för utsyning af virke inom de sex norra länen,

5:o) förordning angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län,

6:o) lag angående vården af enskildes skogar,

7:o) förordning angående skogsvårdsstyrelser,

8:o) lag angående skogsvårdsafgifter,

55 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 46.

9: o) lag angående skyldighet för skogsägare att vid upplåtelse af rätt till skogsafverkning nedsätta visst penningebelopp,

10:o) lag angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, ll:o) lag angående ändring i Kungl. Majrts nådiga förordning om ägors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet den 21 december 1857,

12:o) lag angående fjällskogar och skyddsskogar,

13:o) lag angående ändring af §§ 2, 76 och 78 af Kungl. Maj:ts förnyade nådiga stadga om skiftesverket den 9 november 1866, och 14:o) lag angående allmänningsskogars bildande.

Öfver dessa förslag infordrade Kungl. Maj:t från åtskilliga myndigheter utlåtanden, hvarjämte genom utfärdadt cirkulär tillfälle bereddes för dem, som sådant önskade, att yttra sig öfver kommitténs förslag.

Efter det de från vederbörande myndigheter infordrade yttranden inkommit, anmälde jag, efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, den 1 november 1901 för Kungl. Maj:t kommitténs betänkande, i hvad detsamma afsåg förslagen till lag angående vården af enskildes skogar, till förordning angående skogsvårdsstyrelser, till lag angående skogsvårdsafgifter, till lag angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, till lag angående ändring i Kungl. Maj:ts nådiga förordning om ägors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet den 21 december 1857, till lag angående fjällskogar och skyddsskogar och till lag angående ändring af §§ 2, 76 och 78 af Kungl. Majtts förnyade nådiga stadga om skiftesverket den 9 november 1866, jämte de öfver samma förslag afgifna underdåniga utlåtanden.

I sammanhang härmed omförmälde jag, att till mig öfverlämnats ett tryckt exemplar af yttranden och förslag, afgifna af särskilda utaf Västernorrlands läns och Jämtlands läns landsting utsedde kommitterade ior afgifvande af yttrande angående lämpliga åtgärder för främjande af den enskilda skogshushållningen inom nämnda län, jämte protokoll, hållet vid sammanträde af desse kommitterade i Östersund den 11, 12 och 13 juni 1901.

Beträffande förstnämnda tre författningsförslag erinrade jag, hurusom kommittén ansett, att de i dessa förslag ifrågasatta bestämmelser icke skulle äga tillämpning i afseende å skogar, belägna i Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län, äfvensom inom Särna socken i Dalarne, och att till följd däraf underdåniga utlåtanden rörande samma bestämmelsers tillämplighet i afseende å skogsmarker, belägna i nämnda län och socken, icke från Kungl. Maj:ts vederbörande befallnings-

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

hafvande infordrats, hvarjämte jag uttalade såsom min mening, att det borde tagas under ompröfning, huruvida icke de i nu förevarande författningsförslag ifrågasatta bestämmelser lämpligen kunde, under förutsättning att de komme att i hufvudsiik blifva gällande inom öfriga delar af riket, äga tillämpning inom nyssnämnda län och socken; och täcktes Kungl. Maj:t, med bifall till min därom gjorda framställning, anbefalla Sina befallningshafvande i Gotlands, Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län att skyndsamt afgifva underdåniga utlåtanden i sådant afseende.

I anledning häraf anhöll jag, att framdeles, efter det ifrågavarande utlåtanden inkommit, få, i sammanhang med underdånig föredragning af de af kommittén afgifna författningsförslag, hvilka då icke af mig anmälts, jämte öfver dessa förslag afgifna utlåtanden, ingå i närmare granskning af förslagen till förordning angående skogsvårdsstyrelser och till lag angående skogsvårdsafgifter.

I fråga om de öfriga af mig omnämnda förslagen förordnade Kungl. Maj:t, att förslagen till lag angående vården af enskildes skogar samt till lag angående skyddsskogar och fjällskogar skulle öfverlämnas till högsta domstolen för afgifvande af yttrande öfver dessa förslag för det ändamål, 87 § regeringsformen omförmäler, samt de tre öfriga förslagen till justitiedepartementet för den vidare behandling, som på nämnda departement ankomme.

Den 1 maj 1902 företogos de till högsta domstolen öfverlämnade förslagen af högsta domstolen till slutlig behandling, därvid mot samma förslag framställdes åtskilliga anmärkningar, i anledning hvaraf förslagen blifvit inom jordbruksdepartementet i vissa afseenden omarbetade. Sedan numera äfven från Kungl. Maj:ts befallninghafvande i sistnämnda fyra län inkommit utlåtanden i nyss omförmäldt afseende, anhåller jag, efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, att få till Kungl. Maj:ts pröfning framlägga samtliga de af kommittén afgifna författningsförslag, hvilka fortfarande tillhöra jordbruksdepartementets handläggning, jämte i anledning af dessa förslag afgifna utlåtanden och yttranden, äfvensom särskilda framställningar i skogslagstiftningen berörande frågor, dels af vederbörande myndigheter, dels ock af landsting och enskilda personer.

Innan jag’ öfvergår till en närmare redogörelse för de särskilda förslagen, torde jag få lämna en kortfattad öfversikt öfver skogslagstiftningen i vårt land, såvidt densamma afser de enskilda skogarne.

Under senaste tre århundraden visar denna lagstiftning till en början

57 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

en gradvis skeende öfvergång från en ursprungligen fullständig frihet på detta område till så stark inskränkning, att omsider äfven husbehofsafverkningen stod under statens tillsyn. Därefter följde en återgång, hvilken slutligen ånyo ledde till nästan fullständig frihet. Under de sista fyra decennierna har därpå inträdt. en reaktion, som medfört åtskilliga, fortfarande bestående inskränkningar i den enskilde skogsägarens rätt att förfoga öfver skogen.

Sådana inskränkningar förefinnas redan i Sveriges första skogsordning, som utkom år 1647. Denna innehöll nämligen, bland annat, ett för hela landet gällande förbud mot svedjande, där marken ej röjdes till åker eller äng. Ytterligare inskränkningar rörande privatskogarnes handhafvande kommo till stånd genom 1674 års förordning angående afverkningsbeloppet från skattehemmans skogar, 1681 års husesynsförordning samt nådiga resolutionen på allmogens besvär den 9 mars 1689. Genom dessa påbud utsträcktes tillsynen öfver skogsvården å skattehemmanen därhän, att all afverkning för odling och svedjande, äfvensom af byggnadstimmer utan föregående utsyning, blef förbjuden.

Närmare bestämmelser rörande omfattningen af hemmansägarens rätt till skogen meddelades i 1734 års skogsordning och i den samma år utgifna allmänna lagen. Den förra tillerkände skattebonde rätt att »sina ägor till dess tarf och lägenhet bruka och nyttja samt, när de sig så vidt sträcka, rödja äng, åker och mulbete så ock att inrätta och bygga torp, dock till hemmanets förbättring och ej till skada.» Funnes uti by flera jordägare, fick en hvar af dem å oskiftad skog hugga virke blott till sin »husbyggnad och tarf, men icke att sälja och föra af tomterna», så vidt det ej skedde med allas samtycke. Skattebonde hade sålunda nu i vissa fall rätt att till afsalu begagna sin skog. Denna rättighet omnämnes i Byggningabalkens 10 kap. sålunda: »Skattebonde må nyttja sin enskilda skog till hustarf och salu, dock det så sparsamt, att skogen ej utödes och hemmanet fördärfvas. Vare ock skyldig att först taga vindfälle, torra trän, kvistar och stubbar till vedbrand, innan friska trän därtill fällas. Finnes skattebonde sin frihet missbruka, böte tio daler.» Vid sidan af den allmänna lagens bud funnos i de särskilda orterna lokala föreskrifter, hvilkas skaplynne växlade efter skogstillgången. Bland sådana äro att märka de af landshöfdingarne utfärdade stadganden rörande byggnadssättet, hållande af getter, laga hägnads beskaffenhet m. m.

De inskränkningar, som sålunda förefunnos i skattebondens rätt till sin skog, kunna anses upphäfda genom nådiga förordningen den 21 februari 1789. I nådiga kungörelsen den 16 juli 1790 föreställde emellertid Kung]. Magt innehafvare af skatt.ejord angelägenheten af en »rättskaffens hushållning med de till deras disposition hörande skogar» Bill. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 8

1647.

1674.

1681.

1734.

1789.

1790.

1793.

1803.

58 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

och förordnade i sammanhang därmed, att, när i följd af missvård med skogen anledning funnes att befara hemmanens framtida oförmåga att utgöra skatter till kronan, Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle vidtaga de med lag och författningar öfverensstämmande åtgärder, som kronans säkerhet fordrade. Uti den allmänna förordning angående skogarne i riket, som utkom den 10 december 1793, stadgades uttryckligen, att, om kronoskatte- eller frälseskattebonde missbrukade den honom förunnade frihet därhän, att fara uppkomme för hemmanets bestånd och förmåga att utgöra skatten, ränteägaren vore berättigad att däri söka rättelse, med skyldighet för Kungl. Maj:ts befallningshafvande att utöfva uppsikt öfver skatte]ordsägarens åtgöranden uti ifrågavarande hänseende, såvidt kronans rätt däraf vore beroende.

I nådiga förordningen den 1 augusti 1805 om skogarne i riket har visserligen influtit föreskrift af enahanda innehåll, men i § 1 meddelas tillika förbud för skogs- och jägeribetjänte att tillvälla sig inseende å skatteskog, och enligt § 18 äger skattemannen full dispositionsrätt öfver sin skiftade skog med rättighet tillika att af skogsmarken uppodla, hvad han för godt finner, allt med förut anförda villkor att hemmanets skatteförmåga bibehålies.

Oaktadt dessa lagstiftningsåtgärder ansågs vid början af 1800talet landets skogars tillstånd ingifva farhågor för deras fortbestånd. Att strängare ingripa i hushållningen med skogen stred dock mot tidsandan och mötte därför stora hinder. Det bättre skick, hvari skogar, tillhörande frälsejord, befunno sig, uppfattades ock af mången såsom bevis på den större frihetens förmåga att skapa en bättre skogsvård. Då förbrukningen af virke för bärgsbruk och vid sågkvarnar ingalunda var öfverdrifvet stor, samt exporten af trävaror var ringa, söktes anledningen till skogarnes fortgående aftagande hufvudsakligen i en öfverdrifven förbrukning för husbehof af bränsle, timmer m. m. Tidens sträfvanden till skogsvårdens fromma koncentrerades därför i främsta rummet på att nedsätta behofvet af bränsle genom bättre och solidare byggnadssätt, vedbesparande eldstäder, krutets allmännare användning vid sprängning i grufvor m. m. Rörande byggnadssättet vidtogos äfven ändringar i syfte att minska förbrukningen af skogsalster. Oaktadt allt detta beräknades vid början af 1800-talet, att skogstillgångarne inom elfva af rikets län understego eller blott motsvarade invånarnes behof, hvaremot inom de öfriga länen större skogstillgång förefunnes. Beräkningar verkställdes rörande skogarnes produktionsförmåga och ansågos stundom visa, att betydande skogstillgångar utöfver rikets egna behof vore för handen, stundom åter, att en oförmin-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46. 59

skad förbrukning vore ägnad att i en icke aflägsen framtid framkalla skogsbruk

Å riksdagen 1809 fattades flera för skogshushållningen viktiga beslut. Det dåliga skick, hvari de allmänna skogarne befunno sig, och den ringa afkastning, de lämnade, föranledde ständerna att först och främst söka åvägabringa en bättre hushållning med kronans skogar och därnäst rörande den enskilda skogsvården bringa till stånd erforderliga lagändringar. Den farhåga för skogsbrist, som sedan mediet af 1600talet varit en ständigt återkommande företeelse, förefanns nämligen fortfarande till följd af ett fortsatt vårdslöst svedjande och hvarjehanda annat slöseri med skogen. Men härvid utbildade sig nya åsikter om bästa sättet att befrämja eu god skogshushållning, väsentligen stödda af Adam Smiths nationalekonomiska läror. De tvifvel, man redan förut hyst om fördelarna af egendom i statens hand, började allt mer tillväxa, och allt mer gjorde sig den uppfattningen gällande, att den fria dispositionsrätten skulle framkalla den bästa skogsvården. Ett särskilt stöd därför fann man i de allmänna skogarnes dåliga tillstånd samt den omständighet, att frälsets skogar ansågos i allmänhet ha vårdats bättre än skatteskogarne.

I öfverensstämmelse med detta åskådningssätt framgick ur förhandlingarna vid 1810, 1818 och 1823 års riksdagar det beslut att afhända kronan största delen af hennes fasta egendom, hvilket numera allmänt anses så ödesdigert.

Den förändring, som sålunda skedde i lagstiftningen beträffande de allmänna skogarne, åtföljdes af medgifna större friheter åt enskilde i nyttj anderätten af deras skogar.

Redan i sin skrifvelse rörande skogarne af den 26 april 1810 framhöllo ständerna, att, enär med full äganderätt följde fri dispositions- och försäljningsrätt, de §§ af 1805 års skogsordning, hvilka stadgade om sågningar, bräders och timmers försäljande, tjärbränning, barktagande samt om svedjande, ej därefter lämpades till de hemman, af hvilka innehafvaren vore ägare, hvarjämte förordades en afskrifning af inskränkningen i enskildes förfogande öfver ekar.

Vid flere af de följande riksdagarne sysslade ständerna med frågan om dispositionsrätten till ekskogen, och slutligen bestämdes genom en förordning af den 28 oktober 1830 bland annat, ätt ägare af skattehemman kunde genom lösen förvärfva sig oinskränkt dispositionsrätt, ej mindre till uppväxande ekskog, än ock till den befintliga ekskogen med vissa undantag, och skulle sådan erlagd lösen äfven medföra rätt till upp-

1809.

1810.

1830.

1876.

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

växande maste- och storverksträd. Genom nådig förordning den 8 oktober 1875 hafva sedermera ägare af skattehemman, berustade säterier och stadsjord af skattenatur berättigats att utan lösen fritt disponera öfver den å deras jord växande ekskog af hvad beskaffenhet som hälst, äfvensom öfver maste- och storverksträd.

Det i 1805 års skogsordning kvarstående allmänna förbudet mot svedjande i vissa fall blef genom nådig kungörelse den 2 mars 1819 sålunda ändradt, att den hemmansägare, som antingen själf åstundade eller ville tillåta den å hemmanet antagne åbo att svedja å sådana hemmanets ägor, som bestode af sandmo, bärgaktig och stenbunden mark, ägde i de orter, där icke annorlunda kunde vara tillförene särskildt förordnadt, att anmäla sig hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som utsåge två erfarne män att besiktiga stället, hvarefter ansökningen pröfvades.

Enligt det ännu vid början af 1800-talet gällande hushållssystem förekom äfven inom skogsväsendet en del bestämmelser, hvilka, i ändamål att gynna hufvudsakligen bärgsbruket, förädlingsindustrien eller den inhemska skepps- och handelsrörelsen, voro i synnerhet för den del af befolkningen, som ej inom dessa näringsgrenar hade sitt uppehälle, tryckande och förlustbringande, såsom bestämmelsen om skyldighet att till underpris vid bestämda bruk afyttra sin koltillverkning, förbud mot export af visst virke, bestämmelsen om skyldighet att vid garfverierna uppsamla ekbark, med flere stadganden till reglerande af förbrukningen och förekommande af prisstegring å skogseffekter. Det ena efter det andra af dessa gamla band försvunno äfven nu.

Förr hade man, hufvudsakligen för att tillfredsställa kronans och vissa näringars virkesbehof, sökt skyddet mot skogssköfling i inskränkningar i den enskildes nyttjanderätt. Sedan sökte man sålunda vinna en tillfredsställande enskild skogsvård genom att lämna den enskilde oinskränkt dispositionsrätt till sin skog. Jämnsides med att den senare uppfattningen leddes ut i sina konsekvenser, började emellertid göra sig gällande ett nytt åskådningssätt, som sträfvade till ett omedelbart befrämjande af en verklig skogshushållning för dennas egen skull.

Redan 1818 års riksdagsskrifvelser röja vid jämförelse med de vid löregående riksdagar aflåtna skrivelser en förändring i uppfattningen, utvisande, att man började inse skogens stigande värde. Ännu skarpare framträdde detta i den vid 1823 års riksdag yppade oppositionen mot de tillänmade åtgärderna, hvilken opposition, ehuru den stannade i minoriteten, dock utan tvifvel ledde till någon mildring i tillämpningen af de fattade besluten. Vid flera tillfällen under de efter

61 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

år 1810 följande riksdagarna framhölls ock önskvärdheten af en ny tillfredsställande skogsordning, antingen gemensam för hela riket eller med olika bestämmelser för olika landsorter. Äfven efter den reglering, som med kronoskogarne vidtogs på 1820-talet, återkommo klagomålen öfver skogssköfling, och man fick af erfarenhet insikt därom, att man ej längre i den fria jordäganderätten hade tillräcklig säkerhet för en bättre skogshushållning.

Ett första uttryck för, att upplysning om en rätt skogsvård och om fördelarne af omtänksamhet på detta område vore en måhända viktigare väg att slå in på, utgjorde beslutet om inrättandet af skogsinstitutet år 1828. Kort förut hade vissa kommitterade erhållit uppdrag att uppsätta förslag till instruktion för jägeristaten och till inrättandet af en centralstyrelse för hela skogsväsendet i riket. Den 16 mars 1838 utfärdades instruktion för skogs- och jägeristaten, och denna blef, utom för hushållningen med kronans skogar, äfven i andra hänseenden af ganska stor betydelse. Meningen var nämligen att vid sidan af densamma sätta en efter de förändrade förhållandena lämpad allmän skogsordning, hvarför ock samtidigt med instruktionens utfärdande afgick bref till kammarkollegium att verkställa en omarbetning af 1805 års skogsordning. Åtskilliga omständigheter försvårade delta uppdrag, hvilket sedermera år 1859 öfverflyttades å skogsstyrelsen, som samtidigt härmed inrättades.

Emellertid hade klagomålen öfver skogssköflingen alltjämt fortgått. Till särskild belysning af tillståndet hade tjänat den berättelse, som af öfverdirektören för landtmäteriet L. Falkman utgafs om en år 1850 verkställd ämbetsresa genom rikets norra län och Gotland.

Ett första försök till ingripande afsåg att genom premiering framkalla en förbättrad skogsvård. Så föreskrefs i nådiga cirkuläret den 30 oktober 1850, bland annat, att en hvar, som inom fem år därefter visade sig hafva på egen eller arrenderad jord genom sådd ur hand af tall-, gran- eller lärkträdsfrön uppdragit eller låtit uppdraga barrträdsplantor på sådant säl t, att minst 3,000 stycken funnes någorlunda jämnt fördelade på tunnlandet, samt så vårdade och fredade, att de icke af kreatur skadades, skulle med iakttagande af vissa uppgifna villkor för odling af 5, 10, 20, 30, 40 och 50 tunnland, men ej däröfver, bekomma en belöning, beräknad efter 10 riksdaler banko för hvarje tunnland samt att den, som genom fröträds lämnande vid trakthuggning, af tall 40—50, af gran 50—60 stycken, någorlunda jämnt fördelade å tunnlandet, och för öfrigt på lika sätt, som nyss nämnts, uppdragit eller lätit uppdraga barrträdsplantor, skulle under enahanda villkor för

ms. 18S8.

1850.

1855.

1856.

62 • Kungl. Majits Nåd. Proposition No 46.

sagda tunnlandtal bekomma en belöning, beräknad efter 5 riksdaler banko för hvarje tunnland. Därjämte bestämdes en belöning af 200 riksdaler banko för den bästa fröhandeln i hvarje län, med villkor att inom fem år därefter genom samma handel kunde anses föryttrade minst 1,000 skålpund för utsäde dugligt tall- eller granfrö, och att dylikt frö medelst samma handel hållits köpare tillhanda under minst två år. Något väsentligt inflytande på skogarnes föryngring lärer emellertid detta premiermgssystem icke hafva utöfvat.

I särskilda skrivelser framhöllo vidare år 1854 ständerna nödvändigheten af lagstiftningens mellankomst för att afvärja vådorna af skogarnes vanvård och den ringa omsorgen om återväxten samt anhöllo, dels att ett på vetenskapliga grunder byggd!, efter olika orters beskaffenhet lämpadt hushållningssätt måtte införas å de allmänna skogarne, och dels att samfällda oskiftade skogar måtte ställas under tillsyn af jägeribetjäningen tillika med ombud för delägarne, hvarförutom ständerna ansågo, att åverkan borde bestraffas såsom tjufnad. I anledning häraf och enär därjämte, såväl hos rikets ständer, som vid det år 1853 hållna sjätte allmänna svenska landtbruksmötet, fråga förekommit om möjlighet att förebygga ödeläggelse af enskild skogsegendom samt om statens rättsenliga åliggande och befogenhet att vaka öfver begagnandet och behandlingen af de skogar, som tillhöra enskilda personer, tillsatte Kungl. Maj:t den 20 juni 1855 en kommitté med uppdrag att afgifva utlåtande och förslag, om och hvilka åtgärder, från lagstiftande eller verkställande makters sida kunde vara att vidtaga i ändamål att förekomma den till framtida skogsbrist och menliga klimatiska verkningar ledande förödelsen af skogarne i landet samt att i allmänhet befrämja en förbättrad skogshushållning.

Denna kommitté afgaf i betänkande den 28 juni 1856 bland annat ett förslag till förordning om skogarne i riket. Detta förslagupptog utom förbud mot allt svedjande i skog och betesmark samt getters utsläppande i skog till betning, samt särskilda bestämmelser om skyddsskogar, vidare eu föreskrift af följande lydelse: »Skulle

någon ägare, vare sig till frälse- eller skatte]ord, den honom till begagnande af hemmanets skog medgifna rätt och frihet missbruka genom att skogen å till skogsbörd ägnad mark, utan ändamål af odling, sköfla och föröda, såsom i nästföljande § sägs; då må Konungens befallningshafvande äga att, sedan af honom utsedde sakkunnige män jämte öfverjägmästaren i länet meddelat sitt på undersökning å stället grundade yttrande, samt jordägaren erhållit tillfälle att sig förklara, vid verksamt vite tills vidare förbjuda skogens anlitande till annat än

63 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

hemmanets oundgängliga behof samt, om detta förbud icke hörsammas, med vitets förhöjande ställa skogen på viss kortare tid af högst tre månader på ägarens bekostnad under särskild uppsikt för att sålunda bringa förbudet till åtlydnad; och vare sådan åtgärd, hvilken må efter omständigheternas föranledande förnyas, lika befogad, ehvad förödelsen verkställes utaf hemmansägaren själf eller af annan person, som till skogsafverkningen kan hafva betingat sig hans loft). Den sålunda förbjudna skogsförödelsen skulle anses vara förhanden, då skogstrakt i strid mot villkoren för ordentlig hushållning så afbrukades, att hvarken frö träd eller växande plantor funnes kvar å marken till den mängd och beskaffenhet, som sakkunnige män pröfvade erfordras för fullgod återväxt med afseende å skogens art och öfriga naturförhållanden. Skogsägare skulle blifva fri från de lagliga påföljderna för skogsförödelse, när han Ansade, att han vidtagit ändamålsenliga åtgärder för den af brukade skogens bringande till återväxt, eller att densamma i allmänhet behandlades efter sådan regelbunden skogshushållningsplan, som öfver]ägmästaren i länet godkänt.

Förslaget öfverlämnades till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande, därvid högsta domstolen mot ifrågavarande stadganden endast gjorde ett par formella anmärkningar; hvarefter Kungl. Maj:t till 1857 års riksdag öfverlämnade förslaget till ständernas pröfning, med förklarande att Kungl. Maj:t ansett sig ej böra till pröfning företaga de speciella stadgandena i kommitténs förslag, men för sin del funnit vissa angifna bestämmelser böra läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet. Dland dessa bestämmelser upptogos förslagen om förbud mot svedjande och getters utsläppande samt om skyddsskogar, hvaremot öfriga föreskrifter om den enskilda skogsvården uteslutits. Ständerna förklarade i skrifvelse år 1858, att de, utom hvad anginge ett par detaljbestämmelser, ej hade något att erinra mot de af Kungl. Maj:t angifna grunderna för en ny skogslagstiftning, hvarjämte ständerna beviljade begärdt anslag till en skogsstyrelse och skogsskolor m. m.

Härefter inrättades, såsom jag redan nämnt, skogsstyrelsen 1859.

Den 25 maj 1860 utfärdades stadga för skogsläroverken och den 29 juni 1866 utkom nådig förordning angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, hvarigenom ett länge kändt behof blef fylldt. Denna förordning ägde sedermera tillämpning, till dess nu gällande 1894 års förordning utkom, hvilken senare förordning ersatte, utom 1866 års författning, jämväl 1805 års skogsordnings kvarstående stadganden angående ek, bok och storverksträd.

1 fråga om den enskilda skogsvården ledde 1856 års kommitté-

1859.

1860. 1866.

1869.

1870.

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

förslag till åtminstone, ett resultat, ty omisskännligt är, att det ligger till grund för det förslag till skogslag för Gotland, som år 1868 enhälligt antogs af nämnda läns landsting samt, sedan det vid 1869 års riksdag af enskild motionär bragts under Riksdagens pröfning, af denna antogs och, af Kungl. Maj:t sanktioneradt, utfärdades under benämning »Kungl. förordning angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse på Gotland den 10 september 1869». Nämnda författnings innehåll är i korthet, att den till skogsbörd af naturen ägnade mark skall därtill bibehållas, där den ej odlas, bebygges eller till annat därmed jämförligt ändamål användes, samt att sådan mark ej får sköflas eller förödas så, att skogens naturliga återväxt omöjliggöres eller äfventyras, vid påföljd att all hemmanets skog af Kungl. Al aj:ts befallningshafvande ställes under förbud för annan afverkning än till husbehof, till dess det visas, att ändamålsenliga åtgärder vidtagits till skogens återväxt å den afbrukade marken. Lagen var sålunda byggd på grundsatsen, att skogsägare efter afverkning är pliktig sörja för återväxt. Men denna princip visade sig vanmäktig, då det gällde framkalla en tillfredsställande skogsvård. Genom ny lag i ämnet den 30 mars 1894 har man sökt vinna ett starkare skydd för skogen genom att tillika meddela förbud mot att från Gotland utskeppa, i fartyg inlasta eller vid lastageplats upplägga barrträd, som ej håller i genomskärning minst 21 centimeter vid storändan.

Denna sista princip, som är utmärkande för de s. k. dimensionslagarne, hade tidigare förebild i lagstiftningen. Åtskilliga missförhållanden vid afvittringarna i de norra länen väckte betänkligheter i fråga om de följda grundsatserna för kronomarkernas användning. I underdånig framställning den 16 maj 1860 riktade landshöfdingen P. H. Widmark uppmärksamheten på denna fråga. Detta ledde bland annat därtill, att Kungl. Maj:t år 1868 på Riksdagens begäran tillsatte en kommitté, den s. k. norrländska skogskommittén, med uppdrag bland annat att uppsätta förslag till åstadkommande af en förbättrad och efter tidsförhållandena samt på vetenskapliga grunder ordnad skogshushållning i de norrländska provinserna, hufvudsakligast beträffande de under allmän vård stående, men ock i lämpliga fall vidkommande de enskildas därvarande skogar. I sitt den 21 december 1870 afgifna betänkande sökte denna kommitté med sifferuppgifter ådagalägga, att inom samtliga de norrländska länen påginge en betydande öfverafverkning, omfattande icke allenast mogen timmerduglig skog, utan äfven, företrädesvis genom det s. k. sparrhygget, unga träd med endast några tums diameter. Jämte det kommittén hemställde, att jordägare skulle vara pliktig bereda återväxt på afbrukad mark vid

65 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N/o 46.

äfventyr, att sådant eljest af det allmänna utfördes på den försumliges bekostnad, föreslog kommittén till ståtande af omförmälda förödande misshushållning, att virke under vissa dimensioner icke skulle få, vid påföljd af böter och virkets beslagtagande, från orten afskeppas. Sedan landstinget och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län år 1874 hos Kungl. Maj:t gjort framställning om utfärdande af lag för länet i detta syfte, samt inom Riksdagen väckt förslag af enahanda innehåll jämväl vunnit Riksdagens bifall, utkom »Kungl. förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Norrbottens län den 29 september 1874». Genom denna lag, som dock icke gällde lappmarken, förbjöds skeppning och försågning vid såginrättning af virke utaf barrträd, som icke på afstånd af 16 fot från storändan hölle i genomskärning 7 decimaltum, barken oberäknad. Påföljden för öfverträdelse af detta förbud var, att virket togs i beslag och dömdes förbrutet. Ett lagbud af detta innehåll, riktadt mot en särskild form af missvård af skogen, skulle lätteligen kunna blifva till hinder för en sund skogsvård, i det denna ofta kräfver afverkning af undertryckt undermålig skog för beredande af utrymme för duglig skogsåterväxt. Norrbottenslagen har ock tagit hänsyn härtill, i det den hänvisar ägare till skog, som är af den beskaffenhet, att för dess ordentliga skötsel och vård fordras afverkning af undermåligt virke, att, om han vill låta skeppa eller såga detta virke, anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare, hvilken har att verkställa den undersökning af skogen, som af omständigheterna påkallas. Om därvid en sådan afverkning befinnes öfverensstämma med grunderna för god skogshushållning, äger förrättningsmannen gifva tillstånd till afverkning för skeppning eller sågning.

Genom nådiga förordningen den 23 juni 1882 förklarades, att föreskrifterna i Norrbottenslagen skulle äga tillämpning jämväl i de delar af Västerbottens län, som icke tillhörde lappmarken. I sammanhang därmed och för att ytterligare befordra en rationell skogsvård stadgades, att den utsyning af undermåligt virke, hvarom nyss nämnts, skulle verkställas utan kostnad för jordägaren, därest skogen vore indelad till ordnad hushållning enligt plan, som blifvit af skogsstyrelsen godkänd, samt utsyningen afsåge virke, som enligt planen vore bestämdt att afverkas. Genom nådig skrifvelse samma dag ålades skogsstyrelsen att pröfva samt vederbörande revirförvaltare och skogsinspektör att till skogsstyrelsen afgifva yttrande angående sådan af sakkunnig person upprättad skogshushållningsplan, som af jordägare inom Norrbottens och Västerbottens län utom lappmarkerna kunde för granskning öfverlämnas till skogsstyrelsen. Detta stadgandes syfte att uppmuntra skogsindelning och därpå grundad, efter hvarje skogs naturförhållande af- Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd, 31 Höft. 9

1374.

188%.

1888.

1886.

1873.

66 Kungl. Maj':ts Nåd. Proposition N:o 46.

passad hushållning synes dock hafva af allmänheten föga beaktats, ty endast ett fåtal indelningsplaner hafva ingifvits till skogs- eller numera domänstyrelsen för godkännande.

Genom nådiga förordningen den 19 mars 1888 sammanfördes dessa för Norr- och Västerbotten gällande stadganden i en författning, och vidtogos i desamma vissa förändringar af mindre betydelse.

En annan yttring af sträfvandet efter nya grunder för ordnandet af skogshushållningen inom rikets norra delar har varit införandet inom lappmarkerna samt Sårna socken med Idre kapellag äfvensom å några därutom belägna hemman af inskränkt dispositionsrätt till skogen. I sådant afseende stadgades genom nådiga förordningen den 29 juni 1866, att å skattehemman, som uppkomme af nybygge, hvilket dädanefter från kronan upplätes, skattemannen ej ägde annan rätt öfver hemmanets skog, än att han därifrån finge dels utan utsyning till husbehof hämta nödigt virke och bränsle och dels efter utsyning och stämpling af vederbörande skogstjänsteman fritt taga och försälja, hvad därutöfver kunde med bevarande för framtiden af skogens bestånd årligen afverkas. Enahanda grundsatser skulle enligt samma förordning tillämpas jämväl å hemman, som uppkomme af redan upplåtet nybygge, för hvilket föreskrifna byggnads- och odlingsskyldigheter icke blifvit inom behörig tid verkställda. Dessa föreskrifter utgöra grunden för tillkomsten af de skattehemman med inskränkt dispositionsrätt till skogen, som till icke obetydligt antal finnas i Västerbottens och Norrbottens läns kusttrakter samt jämväl undantagsvis i andra norrländska län.

Därjämte begränsades genom nådiga stadgan om afvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873 dispositionsrätten öfver skogen å hemman i nämnda lappmarker därhän, att hemmansägare i dessa orter icke tillerkändes annan rätt öfver hemmanets skog, än att han därifrån finge dels utan utsyning till husbehof hämta nödigt virke och bränsle och dels efter utsyning och stämpling af vederbörande skogstjänsteman fritt taga eller försälja, hvad däröfver kunde med bevarande för framtiden af skogens bestånd årligen afverkas.

Vid sidan af den lagstiftningsverksamhet, som sålunda ledt till införande af utsyning stvång för Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens läns fjälltrakter, återväxtlag, kombinerad med dimensionslag för Gotlands län och dimensionslag för Västerbottens och Norrbottens läns kusttrakter, har under den senare delen af 1800-talet till fortvarande båtnad för skogshushållningen i vissa delar af landet nybildats betydande samfällda skogar, de s. k. besparingsskogarne eller allmän-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46. 67

ningarna i Kopparbergs och Gäfleborgs län samt allmänningarna i Norrbottens län.

Emellertid kvarstod fortfarande utan lösning frågan om den enskilda skogshushållningens befrämjande såsom en gemensam riksangelägenhet. Frågan var ånyo aktuell redan genom norrländska skogskommitténs förslag, hvilket delvis grundade sig på skäl, som voro lika gällande för hela riket, och den af kommittén ifrågasatta skogsordning för Norrland upptog, utom bestämmelser om kronans och andra allmänna skogar, äfven bestämmelser om den enskilda skogsvården. Vidare hade landtbruksakademien efter hushållningssällskapens hörande år 1870 till Kungl. Maj:t inkommit med en framställning angående behöfligheten af lagstiftning för de enskilda skogarne, därvid akademien förmält sig dela den af 19 hushållningssällskap uttryckta mening, att en ändamålsenlig skötsel å enskilda skogar ej ensamt på öfvertygelsens väg stode att vinna, utan att lagstiftningen i sådant syfte måste träda emellan, därvid akademien ansett det böra stadgas, att skogsägare skulle vara skyldig att efter utverkning bereda återväxt, och att kontrollen häröfver borde utöfvas af någon myndighet inom kommunen. I anledning häraf infordrades yttranden från landstingen, huruvida de förordade tillämpning antingen af de utaf akademien ifrågasatta bestämmelser, hvarigenom skogsägaren skulle direkt åläggas draga försorg om återväxten, eller af gotlandslagens princip, som sökte nå samma mål genom stadgande att, då skogsmark blifvit sköflad eller förödd, så att skogens naturliga återväxt omöjliggjordes eller äfventyrades, Kungl. Maj:ts befallningshafvande ägde förbjuda anlitandet af hemmanets skog för annat än husbehof, till dess ägaren visat, att han vidtagit ändamålsenliga åtgärder för skogens återväxt å den afbrukade marken. Landstingens yttranden gingo i olika riktning. Skogsstyrelsen, som jämväl afgaf utlåtande, tillstyrkte en författning, som upptog gottlandslagens allmänna bestämmelser samt stadgade, att skogsägare, som efter utverkning utan laga hinder ej befordrade eller skyddade återväxten, skulle kunna två gånger af Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreläggas tid därtill vid vite, hvarefter eventuellt de erforderliga åtgärderna skulle genom allmän försorg verkställas på den försumliges bekostnad. Detta förslag, som väsentligen öfverensstämde med det af norrländska skogskommittcn afgifna, tillstyrkte skogsstyrelsen dock att tills vidare antagas endast för vissa uppgifva län. Utöfver förenämnda utlåtanden inkommo till Kungl. Maj:t äfven en del andra särskilda framställningar i skogs vårdsfrågan.

1874.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Med åberopande af detta material aflämnade Kungl. Maj:t till 1874 års Riksdag en proposition angående åtskilliga skogsväsendet rörande frågor, därvid Kungl. Maj:t beträffande de enskilda skogarne framlade förslag till en förordning angående enskilde skogsägares skyldighet att efter afverkning sörja för skogsåterväxt, hvilket förslag Kungl. Maj:t ansett hällre böra grundas på de af landtbruksakademien, skogsstyrelsen och norrländska skogskommittén afgifna förslag än affattas i enlighet med den för Gotland gällande författning.

Det utskott, hvartill frågans behandling öfverlämnades, framställde emellertid ett nytt förslag till förordning angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse, utgörande en omarbetning af gotlandslagen och skiljande sig från det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget hufvudsakligen däri, att, därest åtgärder för återväxt ej vidtagits, Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle äga att ej allenast vid vite förelägga sådana åtgärder utan ock, om så pröfvades nödigt, ställa den återstående skogen eller viss del däraf vid vite under förbud, antingen så, att den ej finge anlitas för annat än husbehof, eller ock på det sätt, att träd under vissa dimensioner ej finge säljas eller bortföras, allt till dess åtgärder för återväxt vidtagits. Några reservanter förordade Kungl. Maj:ts förslag, dock med den ändring att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle äga endast med förnyade och höjda viten förmå jordägare att fullgöra föreskrifna villkor. Andra kammaren biföll utskottets och Första kammaren reservanternas förslag. Dessa beslut ansågos ej kunna sammanjämkas, såsom hvilande på olika grunder, utan fick frågan förfalla.

Emellertid upptogs detta förslag med en eller annan modifikation vid flere följande riksdagar af enskilda motionärer. Så väcktes 1878 inom Riksdagen motion om antagande af en förordning angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse, som skulle innefatta eu sammanjämkning af kamrarnes år 1874 fattade beslut. Åren 1883, 1885, 1888, 1894 och 1895 framlades frågan fortfarande genom särskilda motioner inom Riksdagen till öfvervägande i den ena eller andra formen. Ingen af dessa framställningar föranledde någon åtgärd från Riksdagens sida. Såsom skäl för afslag anfördes än olämpligheten af ingrepp i den privata äganderätten, än att frågans stora betydelse kräfde, att den ej löstes blott på enskild motionärs framställning, än att saken vore föremål för Kungl. Maj:ts fortsatta utredning, hvars resultat borde afvaktas, än att de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna skulle kunna fördröja eller förhindra fastställelse å förslag, som ett eller annat landstingredan vore betänkt på att framlägga.

69 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

I ett afseende föranledde under dessa år en framställning af Riksdagen till en i den enskilda skogsvårdens intresse för hela riket vidtagen åtgärd. I anledning af en skrifvelse af 1888 års Riksdag afläts nämligen till följande års Riksdag och antogs af Riksdagen en kungl. proposition om inskränkning af afverkningskontrakts giltighetstid till 20 år, hvarom lag utgafs den 25 april 1889.

Samtidigt därmed att frågan om den enskilda skogsvården sålunda upptogs inom Riksdagen, pågick utredning därom äfven af Kungl. Maj:t, hvarjämte framställningar i ämnet äfven från olika håll till Kungl. Maj:t inkommo. Sålunda utarbetade på nådig befallning skogsstyrelsen år 1875 förslag till sammanjämkning af de vid 1874 års Riksdag yppade skiljaktiga meningarna,

År 1883 remitterades samtliga de inom och utom Riksdagen framkomna förslag till domänstyrelsen, som 1885 afgaf utlåtande i ämnet. Efter en utredning om utlandets skogslagsstiftning och den enskilda skogshushållningens ståndpunkt inom landet samt därmed sammanhängande förhållanden, framhöll styrelsen i sitt utlåtande, att återväxtlagar icke gåfve något skydd mot öfverdrifven afverkning, då sådan finge obehindradt fortgå, såvidt skogsägaren kvarlämnade fröträd eller ungskog eller verkställde sådd eller plantering å de afverkade trakterna, så att återväxten ej äfventyrades. Endast något uppskof med skogsförödelsen skulle kunna åstadkommas, då skogen i afvaktan å redan afverkade trakters skogsodlande ställdes under förbud. Följderna af skogarnes öfverdrifna anlitande hade ditintills mindre visat sig därutinnan, att marken förblifvit skoglös, än fastmer genom deras utglesnande. Skogsmarken blefve således ej kal, och tillvaron af kalmark utan återväxt kunde ej ådagaläggas, ehuru skogens uthuggning mången gång bedrefves ganska långt. Domänstyrelsen uttalade därför såsom sin åsikt, att lagstiftningen för det dåvarande icke syntes böra ingripa vid hushållningen med enskildes skogar, men framhöll styrelsen, att denna hushållning genom lagstiftning kunde indirekt främjas, såsom genom en efter ortförhållandena lämpad ytterligare inskränkning af betesrätten å gemensamma mulbetesområden, ändring i gällande lagbestämmelser om släckning af skogseld, ljungbränning och svedning, inskränkning af tiden för skogs upplåtande till afverkning och kronoskogarnas ökning genom inköp af skogsmark.

Det rent negativa slut, hvaruti sålunda ett årtiondes sträfvandenpå skogslagstiftningens område utmynnade, blef för det följande årtiondet bestämmande för frågans öde hos regeringen och vid riksdagen.

1889.

1885.

1895.

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 46.

Ett omslag i den uppfattning, som i detta domänstyrelsens utlåtande tagit sig uttryck, skedde emellertid under det följande årtiondet och förbereddes däraf, att inom åtskilliga landsting förslag till lokala skogslagar väcktes och af landstingen för deras del antogos. Härigenom blef uppenbart, att man i orterna, där följderna af den enskilda skoghushållningens brister trädde i dagen, icke delade den i domänstyrelsens berörda utlåtande uttalade uppfattning.

Ifrågavarande lagförslag kunna i afseende å de grundsatser, hvaruppå de äro byggda, indelas i två grupper, återväxtlagar och dimensionslagar, de förra härledande sig från södra delen af landet och bildade efter den ursprungliga gotlandslagen såsom mönster, de senare från Norrland och upptagande, om än med åtskilliga modifikationer, norrbottens- och västerbottenslagens föreskrifter.

Så afgåfvos förslag i förstnämnda riktning af Kalmar läns södra landsting och af Jönköpings läns södra landsting, i den senare riktningen af landstingen i Jämtlands och i Västernorrlands län. Öfver den af Jämtlands läns landsting gjorda framställningen, som afsåg äfven Västernorrlands och Gäfleborgs län, anbefalldes domänstyrelsen att efter vederbörande landstings och länsstyrelsers hörande afgifva utlåtande, hvilket styrelsen afgaf 1895. Däri afstyrkte styrelsen framställningen om införandet i de sistnämnda länen al en dimensionslag. Skälen härför voro hufvudsakligen, att dimensionsafverkning i äldre eller öfveråriga skogar ingalunda befordrade skogarnes föryngring och ej heller i afsevärd män främjade den kvarvarande skogens utväxande, då denna, ehuru af mindre dimensioner, till följd af åldern afslutat sin tillväxt och trots friställningen ägde ringa förmåga till vidare utveckling. Skulle föryngring och växtliga ungskogar efter afverkningen erhållas, måste denna utföras enligt andra grunder än trädens dimensioner. Af de allmänna skogstyperna, tallhedar, öfvergångsskogar, blandskogar och granskogar, förekomme granskogar i vidsträckta delar af Jämtland samt blandskogar i kustorterna. I dessa skogar ställde sig dimensionsafverkningen synnerligen ogynnsam, särskild! genom den vid slutna granskogars utglesning uppkommande grantorkan och benägenheten hos detta träslag att å de alltför små luckorna efter dimensionshuggningen i blandskogarna uttränga tallen. Dessa olägenheter skulle mera kännbart drabba skogshushållningen i de nu ifrågavarande tre länen, än i de två nordligaste, alldenstund i de förra orterna granoch blandskogar förekomme i mycket stor utsträckning och skogsbestånden där i allmänhet vore mera slutna och därför mera mottagliga för plockhuggningens menliga inflytelser, än fallet vore med de två nordligaste länens i anseende till mager jord och svagare fröproduktion merendels glesvuxna skogar.

71 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 46.

Men ehuru domänstyrelsen afstyrkte det jämtländska skogslagsförslaget, ansåg styrelsen likväl, i anseende till de ändrade förhållanden, som inträdt efter det styrelsen år 1885 afgaf sitt nyssberörda utlåtande, att åtgärder från statens sida numera vore påkallade för att afhjälpa bristerna i den enskilda skogsvården. En lag ensamt kunde väl enligt styrelsens mening ej medföra någon direkt verkan för målets vinnande, utan höll styrelsen före, att äfven andra åtgärder därtill erfordrades. Men blefve det möjligt att intressera skogsägarne för skogsvården, därigenom att deras åtgärder och arbeten för denna ersattes eller understöddes eller säkerhet bereddes därför, att dessa åtgärder blefve verkställda på ett för ändamålet lämpligt sätt, hvilket kunde ske därigenom, att arbetena utfördes under ledning och kontroll af i yrket förfarna personer, borde enligt styrelsens åsikt mycket kunna åstadkommas och en utväg vara funnen, som blefve för landet gagnelig. Dessa åtgärder borde i all synnerhet afse skogsåterväxtens främjande, så att kraftiga och växtliga ungskogar uppkomme, hvarigenom lifsvillkoret för ett framtida bättre skogstillstånd vunnes. Bestämmandet, af hvad som afsåges med ungskog, kunde dock ej ske genom angifvande af en viss dimension, utan borde en viss åldersgräns för ungskog bestämmas. Förfaringssättet härmed blefve naturligen väsentligen olika, beroende af skogsförhållandena i skilda orter.

I enlighet med denna uppfattning framlade domänstyrelsen ett förslag angående åtgärder till förekommande af förödelse af ungskog i förening med förslag till bestämmelser dels om en exportafgift å trävaror, afsedd att användas till skogsvårdsändamål, dels om inrättande af skogsvårdsnämnder i de särskilda länen.

I motiveringen till detta förslag erinrade styrelsen om sitt utlåtande af år 1885, men förklarade att under det årtionde, som sedan dess gått till ända, förhållandena i vissa afseenden ändrats. Efter något förbättrade konjunkturer emot slutet af 1880-talet hade snart följt prisfall såväl å jordbruksprodukter som å järnhandteringens alster, framkallande ett ekonomiskt betryck, som återverkat på hushållningen med skogarne, i det att jämväl skogsägare, som förut endast anlitat sina skogar under iakttagande af uthållighet, i många orter ej längre mäktat bevara dem för en alltför hastig realisation. Om man undantoge lappmarkerna och de senast afvittrade eller storskiftade socknarne i öfre Dalarne, blefve de större träddimensionerna allt mer sällsynta å enskildes skogar och kunde ej tillräckligt hastigt ersättas af de kvarvarande mindre stammarnes utväxande,

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

hälst en stor del af dessa i följd af ålder och andra orsaker saknade vidare utvecklingsförmåga. De en eller flere gånger genomblädade skogarne representerade visserligen, i synnerhet hvad Norrland och Dalarne anginge, betydande virkeskvantiteter, men en del af denna virkestillgång vore af sådan beskaffenhet, att den saknade användning för sågverksrörelsen, då de små dimensionerna ej kunde tillgodogöras för denna. Dessa finge därför i de orter, där sågverksrörelsen hittills varit allena rådande, kvarstå i skogarne, hvarigenom såväl skogsmarken som trädkapitalet läge improduktiva, i det att tillväxten upphört samt återväxt icke kunde uppkomma. Att denna för vidare utveckling odugliga skog blefve använd för andra industrier, hvilka kunde tillgodogöra sig de mindre virkesslagen, vore därför den enda utvägen för skogarnes ekonomiska skötsel och rationella behandling med hänsyn till återväxten. A andra orter anlitades ungskogarne i deras bästa växt. Allmänt klagades öfver, hurusom både i de norra och södra delarna af landet ungskogen tillgrepes för export af pitprops, egyptiska sparrar m. m. samt för uttagande af pappersmasseved. Om totalafverkning därvid skedde, vunnes åtminstone den fördelen, att växtliga ungskogar kunde uppkomma, där fröträd kvarlämnades. Men där småvirket uttogs plockvis utan hänsyn till återväxten eller den kvarva*rande skogens trefnad och fortväxt, blefve denna afverkning förödande. Trämassefabrikationen och pitpropsafverkningen vore visserligen fullt berättigade och naturliga näringsgrenar, så vidt de bedrefves på det sätt, att de kunde äga bestånd. De beredde i många trakter afsättning för småvirke, och i synnerhet inom de norrländska länen funnes för dem utan ungskogarnes tillgripande god tillgång å råämne. Men för närvarande uttoges pappersmasseveden och annat småvirke mångenstädes på ett för ungskogarne så förödande sätt, att lagstiftningen borde träda hämmande emellan till fördel både för skogarnes och trävaruindustriens framtid. Ehuru styrelsen fasthölle sin förut uttalade åsikt, att några fullt effektiva åtgärder till främjandet af enskildes skogsvård ej kunde framkallas ensamt genom skogslagar, ansåge styrelsen på grund af det anförda, att lagstiftningens mellankomst för de nuvarande ungskogarnes skydd vore af stort allmänt gagn, äfvensom att en sådan lagstiftningens mellankomst vore af de rådande förhållandena fullt påkallad. Om den äldre skogens afverkning lämnades helt och hållet fri, borde lagen ej blifva mottagen med ovilja och torde därför utan synnerliga svårigheter kunna bringas till efterlefnad. Obestridligt vore, att genom afverkning af ungskog, som ej ännu uppnått fröbarhetsålder, den naturliga skogsföryngringen,

73 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

som i våra vidsträckta skogsbygder företrädesvis måste påräknas i följd af bristande fröproduktion, äfventyrades, på samma gång skogsmarken utpinades och försämrades genom att ofta kalläggas och utsättas för vind och sol. Utginge man från denna uppfattning och ansåge nödvändigt att genom lagbud förekomma detta missförhållande, blefve det nödigt att närmare bestämma, hvad i detta sammanhang afsåges med ungskog. Då detta ej kunde ske genom angifvande af en viss dimension, enär träden under ogynnsamma växtförhållanden äfven vid hög ålder uppnådde endast ringa groflek, men det oaktadt borde få fritt afverkas, måste en viss åldersgräns väljas, därvid fröbarheten och skogsbeståndens behof af fred under deras lifligaste tillväxt borde i hufvudsak vara bestämmande. Med hänsyn härtill och då såväl fröbarheten som tillväxten utvecklades något olika i skilda landsdelar, beroende af geografiskt läge och höjd öfver hafvet in. m., ansåge stjrrelsen, att åldersgränsen för ungskog borde bestämmas till 40 år inom södra och mellersta delarne af landet, till 50 år inom Kopparbergs län och Gestriklands fögderi af Gäfleborgs län, till 60 år inom öfriga delar af sistnämnda län samt till 70 år inom Västernorrlands och Jämtlands län. Där af verkning af ungskogsbestånd ägde rum utan de garantier, som en af skogstjänsteman upprättad skogshushållning8plan medförde, eller afverkningen utfördes annorledes än såsom hjälpgallring eller hyggesrensning eller ock i beteshage för betets förbättrande, måste densamma anses skogsförödande och såsom sådan förbjudas, helst som genom intagandet i lagen af nyss nämnda undantagsfall skogsägaren bibehölles vid rättigheten att verkställa de huggningar, som erfordrades för ungskogens vård och beteshagarnes vidmakthållande såsom sådana. Man kunde visserligen invända, att skogsägaren kunde förebära sig sakna förmåga att bedöma, huruvida skogen uppnått den för afverkning tillåtna åldern eller ej, men härvid vore att erinra, att genom fällning af ett eller annat träd och årsringarnes räkning visshet härutinnan kunde vinnas utan afsevärd kostnad eller stort besvär. Då lagens ingripande städse blefve beroende af fackmans undersökning, och afverkning för husbehof icke i något fall komme att hindras, syntes den föreslagna lagen i sig innebära det minsta möjliga ingrepp i den enskildes skogsskötsel, som med någon verkan kunde ifrågasättas.

På nu anförda skäl föreslog domänstyrelsen, att för riket i dess helhet, med undantag af Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Särna socken af Kopparbergs län, skulle utfärdas en lag innefattande hufvudsakligen följande stadgande!).

1. Om växande ungskog af barrträd sköflades och föröddes å Bill. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 10

1S96.

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

mark, som ej odlades till åker eller äng eller afröjdes till trädgård eller byggnadstomt eller för annat likartad! ändamål, skulle Kungl. Maj:ts befallningshafvande äga att vid verkande vite förbjuda, att skogen å ifrågavarande hemmans till skog eller beteshage häfdade mark tillsvidare anlitades för annat än husbehof.

2. Begreppet ungskog bestämdes på sätt, som nyss är angifvet.

3. Aftorkning till följd af föreläggande vid laga skifte eller af annat tvång eller i enlighet med af skogstjänsteman upprättad hushållningsplan eller för betets befordrande i inhägnad beteshage eller ock för skogsvårdens främjande genom hjälpgallring eller hyggesrensning vore ej att anse såsom sköflande eller förödande af ungskog.

4. Från förbudet för saluafverkning kunde man vinna befrielse genom beredande af återväxt.

5. Kommunalnämnd och kronobetjänt hade att hålla uppsikt å skogsskötseln samt hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande göra anmälan om förödelse af ungskog.

6. Kungl. Maj:ts befallningshafvande ålåge att i anledning af sådan anmälan låta verkställa undersökning genom vederbörande skogstjänsteman och två gode män, utsedde af landstinget, samt att därefter meddela sitt beslut i ärendet.

Öfver detta domänstyrelsens förslag lämnades samtliga länsstyrelser och landsting tillfälle att yttra sig. I dessa yttranden framhölls i allmänhet det nödvändiga i, att något gjordes å lagstiftningens väg i berörda ämne, men då det gällde att afgöra, hvilka lagstiftningsåtgärder, som i detta hänseende borde vidtagas, yppade sig meningsskiljaktigheter, som syntes bero därpå, att förhållandena inom landets olika delar icke voro likartade, och att en skogslag icke ansågs i alla sina bestämmelser böra gälla för hela riket eller större delen däraf. Detta förhållande, jämte svårigheten att utröna skogens ålder, har också varit ett af de mest använda skälen för det ganska allmänna afstyrkandet af domänstyrelsens förslag. Mot de föreslagna exportufgifterna anfördes hufvudsakligen, att desamma skulle medföra omfattande och kostsamma anordningar, samt att det vore mindre egentligt, att dessa afgifter, som inflöte hufvudsakligen från vissa län, skulle komma skogsvården i öfriga delar af landet till godo.

År 1896 väcktes åter inom Riksdagen fem olika motioner i ämnet, och aflät Riksdagen med anledning af dessa motioner den 13 maj 1896 till Kungl. Maj:t förut omförmälda skrifvelse i ämnet, som föranledde tillsättandet af den kommitté, hvilkens betänkande och förslag nu äro föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.

75 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

I detta betänkande har kommittén lämnat en redogörelse för de af kommittén anställda undersökningar angående skogarnas tillstånd i landet och därvid såsom allmänt resultat af undersökningarna angående de enskilda skogarne angifvit, att de, dock med många undantag, äro i ett vanvårdadt skick och i regeln föremål för en mer eller mindre stark öfverafverkning. Storleken af denna öfverafverkning har kommittén ansett sig icke kunna med bestämdhet uppgifva, men lämnar kommittén en redogörelse för de beräkningar, som i sådant afseende blifvit tid efter annan verkställda dels af enskilda personer, dels af skogskommittén. För egen del har kommittén funnit de svårigheter, som vid beräkningar rörande skogarnes närvarande afkastning möta i följd af brist på tillförlitligt statistiskt underlag, vara så betydande, att kommittén icke funnit någon utväg att öfvervinna dem. Tillväxten å de öfverafverkade skogarne kunde nämligen icke ens närmelsevis säkert beräknas. Jämte det kommittén nödgats betrakta det såsom obestridligt, att den nuvarande förbrukningen af skogsprodukter medför en betydande öfverafverkning, samt att landets skogar allmänneligen vanvårdas, har kommittén emellertid sökt utreda, huruvida, om landets kalmarker försattes i skogbärande skick samt tillika god skogshushållning, särskild! god föryngring, allmänt komme att tillämpas, skogsafkastningen skulle kunna fylla nämnda förbruknings behof.

Denna utredning har ledt till det resultat, att skogarnes afkastningsförmåga skulle öfverstiga förbrukningen inom Norrbottens och Västerbottens län med 313,000 kubikmeter samt i landet söder om Norrland och Dalarne med 620,000 kubikmeter, hvaremot i mellersta och södra Norrland samt Dalarne förbrukningen skulle öfverstiga afkastningsförmågan med 375,000 kubikmeter. Kommittén betonar emellertid, att denna beräkning skett under den antagna förutsättningen, att icke allenast de i södra delarna af landet befintliga, af ålder kala marker, i ytvidd uppgående till en half million hektar, vore skogbärande, utan äfven de mångdubbelt vidsträcktare skoglösa eller ytterst dåligt beväxta marker, som i öfrigt finnas inom landet, vore försedda med normalt virkesförråd. Under nu rådande förhållande hade man i stället att räkna med en afsevärd brist. Först årtionden efter det förutnämnda områden blifvit försatta i nöjaktigt skogbärande skick, anser kommittén jämvikt emellan tillväxten och afverkningen kunna ernås på annat sätt, än genom att förbrukningen betydligt inskränkes och virket i skogarna bättre tillvaratages.

Den verkställda undersökningen angående de svenska skogarnes tillstånd synes alltså å ena sidan visa, att landets skogsmark, väl vår-

De enskilda skogarnes nuvarande tillstånd.

Len enskilda skogshushållningens brister.

Statsskogarnes

ökning.

76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

dad och försedd med normalt virkesförråd, skulle kunna tåla en fortfarande afverkning af samma betydenhet som den nuvarande. Å andra sidan framgår af samma undersökning, att den i enskild besittning befintliga skogsmarken i allmänhet länge varit utsatt för vanvård och i följd däraf mångenstädes är förvildad, samt att virkesförrådet likaledes är alltför nedsatt, för att markens produktionskraft skulle kunna rätt tillgodogöras. Under sådana förhållanden måste den afverkning, som äger rum, mångenstädes betecknas såsom öfverafverkning.

Beträffande orsakerna till denna öfverafverkning och i allmänhet till bristerna i den enskilda skogsvården framhåller kommittén den olikhet, som förefinnes emellan skogshushållning och andra näringar, som hafva till uppgift att tillgodogöra jordytans alstringsförmåga. Den omständigheten, att vid den förra en så lång tidrymd förflyter mellan produktionens påbegynnande och dess afslutning, mellan sådd och skörd, föranleder, att man, då fråga är om skogshushållning, ej kan såsom resultat af det enskilda förvärfsbegärets ansträngningar för egen förkofran påräkna den för nationalvälståndet fördelaktigaste användningen af ett lands naturliga tillgångar, hälst i betraktande jämväl måste tagas, att afkastningen af skogskapitalet är bunden under den tid, hvarunder det tillväxer till ekonomisk mognad, men att flertalet enskilde skogsägare icke är i tillfälle att under längre tid afvara inkomst af sitt kapital. I många fäll föranleder äfven den enskilde skogsägarens tillfälliga behof att göra själfva skogskapitalet tillgängligt skogens alltför stränga anlitande.

Vid sidan af det ekonomiska privatintresse, som sålunda kan leda den enskilde skogsägaren att hellre hastigt realisera sitt skogskapital än att däraf draga allenast den afkomst, som är förenlig med en uthållig hushållning, samt den ofta inträdande ekonomiska oförmågan hos den enskilde att hålla ett tillräckligt skogskapital kvar å sin mark, är äfven ofta skogsägarens okunnighet angående sättet för skogens rätta skötsel en bidragande orsak till de enskilda skogarnes förminskande och försämring. Särskildt lär det ofta inträffa, att jordbrukaren uttager sitt husbehofsvirke på ett synnerligen skogsförödande sätt, utan att någon ekonomisk fördel därmed är förbunden. Då virkesförbrukningen för husbehof af kommittén beräknats till omkring 45 procent af hela förbrukningen inom landet, framgår, att härutinnan ligger åtminstone i vissa orter främsta orsaken till skogarnas öfverafverkning.

Kommittén har i förevarande afseende anfört, att man ej borde göra sig allt för stora förhoppningar därom, att spridande af forstliga kun-

77 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 46.

skaper eller lättad tillgång till biträde af forstligt bildade män skulle ensamt för sig förmå framkalla en med det allmännas väl öfverensstämmande privat skogshushållning. I besittning hos den enskilde ägaren, som i allmänhet kunde sträcka sina beräkningar öfver en jämförelsevis kort tidrymd, löpte skogen i allt fall fara att anlitas i högre grad, än med uthållig hushållning och markens bibehållande vid full produktionskraft läte sig förenas. Staten åter, hvilken vore afsedd att fortlefva i årtusenden och hade till en af sina viktigaste uppgifter att tillse, att den lefvande generationen så utförde det kulturarbete, som vore den förelagdt, att kommande släktens lifsvillkor ej därigenom försvårades, vore enligt alla länders erfarenhet den yppersta skogsägaren. Om det än af flera skäl vore hvarken nyttigt, nödvändigt eller möjligt, att alla skogar i landet skulle tillhöra staten, måste det dock från synpunkten af en rationell skogshushållnings betydelse såväl för staten som för den enskilde vara önskvärdt, att en viss del af skogsmarken ägdes och vårdades af staten.

Med erinran att endast en jämförelsevis ringa del, omkring 20 procent, af Sveriges skogar befinner sig i statens ägo, har kommittén uttalat såsom sin mening, att fortsatt inköp af skogsmark i så stor utsträckning, som vore förenlig med försiktig statshushållning, vore i främsta rummet hvad från det allmännas sida borde göras för främjande af landets skogshushållning; och har kommittén fördenskull hemställt, att för beredande af medel härtill dels sådana kronans jordbruksfastigheter, för hvilkas bibehållande ej särskilda skäl talade, måtte, oberoende af deras storlek, försäljas, dels att under år, då statsinkomsterna flödade rikligt, betydande belopp af skogsmedlen måtte anvisas till inköp af skogsmark, dels ock att åt domänstyrelsen måtte uppdragas att, sedan hushållningsplaner blifvit fastställda för inköpta skogsegendomar, till Kungl. Maj:t göra framställning om försäljning af till dessa egendomar hörande inägojord.

Denna kommitténs framställning har redan ledt till åtgärder i angifna syfte från statsmakternas sida, i det att 1902 års Riksdag på framställning i ämnet af Kungl. Maj:t, medgifvit, bland annat, att dels vid inträffande arrendeledighet af' sådan under förvaltning af domänstyrelsen ställd och för statsverkets räkning utarrenderad egendom, hvilken i arrende lämnar mer än 500 kronor, men icke utöfver 600 kronor, dels i fråga om sådan kronoegendom, som ej varit för statsverkets räkning utarrenderad, men som uppenbarligen är eller vid arrendeuppskattning finnes vara af sådan beskaffenhet, att för densamma icke

Kommuners och offentliga korporationers ikogar.

Häradsall-

männingar.

78 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.

kan påräknas högre arrende än 600 kronor, dels ock beträffande till inköpt skogsegendom hörande område, som utan olägenhet för skogsskötsel anses kunna afyttras, det må bero af Kungl. Maj:t att, efter omständigheterna i hvarje fall, förordna, huruvida egendomen eller området bör för kronan bibehållas eller till större eller mindre del försäljas.

Vidare har kommittén i sitt betänkande erinrat, hurusom i likhet med staten kommuner och offentliga korporationer hafva en tillvaro, som sträcker sig öfver många generationers lifslängd. Därmed vore ock den viktigaste förutsättningen gifven för, att skogen i deras hand skulle blifva föremål för en på uthållighet beräknad hushållning. Men erfarenheten gåfve vid handen, att man hos dessa smärre samfund ej alltid kunde påräkna samma villighet att låta stundens fördel stå tillbaka för framtidens kraf, som under normala förhållanden förefunnes hos statsmaktens målsmän. Från skilda länder vore ock det omdöme enstämmigt, att det tillstånd, hvari kommuners och korporationers skogar befunne sig, vore fullt tillfredsställande endast där, hvarest de stode under förvaltning och vård af statens skogstjänstemän, samt vidare nöjaktigt, i den mån dessa tjänstemäns befogenhet att kontrollera och ingripa i de kommunala styrelseorganens förvaltning af skogen vore verksam. Väl skötta, beredde skogar, tillhörande kommunen, dennas medlemmar synnerligen stora fördelar såväl genom tillgång på virke in natura som genom de medel, som inflöte genom försäljning af skogsprodukter. Flerstädes kunde genom dessa medel bördan af kommunala besvär märkbart lättas. Äfven hade man anmärkt, att delaktighet i en allmänningsskog bidroge att stärka bandet emellan befolkningen och dess hembygd.

De skogar, kommittén här afser, äro dels här ads allmänning ar, dels allmänna inrättningars skogar, dels städernas skogar, dels ock hesparingsskogarne och sockenallmänning ärna i Kopparbergs och Gäfleborgs län.

Efter en redogörelse för den äldre lagstiftningen angående häradsallmänningarna, har kommittén beträffande lands- och häradsallmänning garna, erinrat, hurusom 1805 års skogsordning innehöll, att de, som i länet eller häradet bygga och bo, skulle äga att nyttja sådana allmänningar. öfverinseendet öfver dessa skogar skulle tillhöra Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som ägde att bevilja utsyningar samt förordna om deras rätta nyttjande. Det utsynade virket skulle i första rummet anslås till boställen, allmänna broar och byggnader. Först i andra rummet

79 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

fick understöd däraf lämnas åt enskilde, dock icke åt den, som hade egen skog eller med sådan illa farit. Dessa stadganden visade tydligt, att ifråga om dessa skogar det allmännas rätt ansågs böra gå före de enskildes, beroende därpå att äganderätten antogs tillhöra kronan.

Under inflytande af den obenägenhet emot det allmännas deltagande i ekonomisk verksamhet, som under början af 1800-talet gjorde sig gällande, undergick denna uppfattning emellertid en fullständig förändring. Genom kammarkollegii cirkulärbref den 14 april 1824 förklarades, att ifrågavarande allmänningar vore häradets tillhörighet, och att Kungl. Maj:t ville uppå därom skeende ansökning för hvarje sådan allmänning tillåta, att den till intressenternas egen disposition gemensamt eller delning socknar eller enskilde hemmansägare emellan, som däri ansåges äga del, upplätes, enär Kungl. Maj:t funne sådant lämpligt och laga hinder därför ej mötte. Där hvarken delning af allmänningen skedde eller intressenterna emottoge den under gemensam disposition, skulle genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg åtgärder vidtagas till allmänningens skötsel och bevakning. Med stöd af detta stadgande blefvo samtliga då befintliga landsallmänningar och nära hälften af häradsallmänningarna mellan delägarne skiftade. I afseende å de odelade häradsallmänningarna förordnades genom nådiga brefvet till kammarkollegium den 23 mars 1849, att delägarne i allmänningen skulle, därest de önskade, efter anmälan hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande få genom utsedde deputerade deltaga i vården och uppsikten af densamma, dock att de deputerade ej finge inblanda sig i den vetenskapliga skötseln och behandlingen af skogen, hvilken fortfarande skulle handhafvas af den förvaltande personalen af skogsstaten, samt att den af häradsborna för de deputerade utfärdade instruktion alltid borde underställas Kungl. Maj:ts befallningshafvandes granskning och rättelse.

1855 års skogskommitté ansåg åter, att häradsallmänningarna icke kunde vara att betrakta annorlunda än som upplåtelser af kronans skogar till häradenas begagnande, och fann icke någon betänklighet därvid, att staten föreskrefve, huru denna menigheterna medgifna rätt finge utöfvas. Kommittén ansåg vidare, att allmänningarnas delning mellan häradsborna, hvilken redan flerstädes ledt till skogarnes vanvård och förfall, icke vidare borde medgifvas. Skogarnes bevarande samt menigheternas fördel fann kommittén bäst främjas därigenom, att häradsallmänningarna ställdes under allmän vård och förvaltning på alldeles lika sätt som kronoskogarne. Den rätt till åtnjutande af skogens alster in natura, som vore häradsborna medgifven, skulle då komma

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

att upphöra, och i stället den behållna afkastningen utdelas efter oförmedlade hemmantalet, hvarigenom undvekes icke blott det ämne till stridigheter, som de årliga utsyningarna af allmänningarnas produkter dittills gifvit, utan äfven orättvisan af stadgandet, att den, som hade egen skog, ej vore berättigad till utsyning från allmänningen, ett stadgande, som icke kunde anses verka uppmuntrande till omsorg om den egna skogens vård. Till häradsbornas säkerhet föreslogs, att den årliga redovisningen för allmänningens afkastning skulle dem lör granskning delgifvas, samt att de skulle äga följa hushållningen å allmänningen med sin uppmärksamhet samt däremot göra erinringar, hvilkas befogenhet skogsstyrelsen hade att pröfva.

I öfverensstämmelse med detta förslag samt innehållet af en af Kung]. Maj:t. i ämnet till rikets ständer aflåten skrifvelse, beslöto desse vid riksdagen 1856—1858, att häradsallmänningarna borde bibehållas oförminskade och oskiftade samt stå under skogsstyrelsens vård och förvaltning, i ändamål af enahanda regelbundna förvaltning som kronoskogarue, men med rättighet för dem, som efter hittills gällande grunder kunde anses såsom delägare i dessa allmänningar, att tillgodonjuta den behållna afkastningen däraf, antingen in natura eller med de därför inflytande penningarne, på sätt delägarne kunde sins emellan öfverenskomma, dock att kostnaden ej mindre för skogarnes indelning, där sådan ej redan skett, än äfven för deras vård och skötsel, skulle i första rummet af afkastningen godtgöras. I underdånig skrifvelse den 27 februari 1858 protesterade emellertid bondeståndet häremot. Under åberopande af den allmänna grundsats, att alla skogsrättigheter, som i laga ordning tillkommit, borde oförändrade bibehållas, samt att i följd däraf delägarne uti de till menigheterna upplåtna häradsallmänningarha borde i afseende å dispositionen däraf bibehållas vid samma rätt, som de dittills åtnjutit, hemställde ståndet, att i detta fall lagen måtte oförändrad förblifva, vid hvad den hittills varit.

Med anledning af denna skrifvelse fann Kungl. Maj:t, enligt bref till chefen för skogsstyrelsen den 29 januari 1859, skäligt medgifva den förändring i omförmälda vid riksdagen 1856—1858 godkända förslag angående hushållningen med häradsallmänningarna, att dessa skogar, där menigheterna sådant önskade, skulle stå under vård och förvaltning af delägarne eller deras ombud men under skogsstyrelsens kontroll och tillsyn, så att de erhölle samma regelbundna behandling som kronoskogarne, samt anbefallde uppsättande af förslag till förordning härom i sådan riktning. I anledning häraf äfvensom i följd af enskilda motioner i olika syften återkom frågan om dessa

81 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

skogars förvaltning vid 1862—1863 årens riksdag. Enligt underdånig skrifvelse den 25 november 1863 hade rikets ständer- därvid funnit lämpligt att, sedan häradsallmänning, där sådant icke redan skett, blifvit genom skogsstyrelsens försorg till regelbunden hushållning indelad, och öfverenskommelse om dess skötsel blifvit delägarne emellan träffad på sådana villkor, som af skogsstyrelsen pröfvades vara med den antagna lmshållningsplanen förenliga, allmänningen finge, såvida delägarne icke åt skogsstyrelsen öfverlåta densammas vård och förvaltning, genom delägarnes försorg under skogsstyrelsens uppsikt vårdas och förvaltas. Tillika fäste rikets ständer uppmärksamhet vid det med häradsbornas rätt mindre förenliga stadgandet i 1805 års skogsordning, att boställen ägde framför häradsborna rätt till utsyning å häradsallmänning, äfvensom å den mindre lämpliga föreskriften i allmänna lagen, att de, som ej hade egen skog, skulle framför andra njuta allmänningens afkastning. I dessa afseenden uttryckte rikets ständer den underdåniga önskan, att den afkastning, häradsallmänning lämnade, måtte, sedan däraf användts, hvad som erfordrades till betäckande af kostnaden för allmänningens indelning och förvaltning samt till broar ochfandra för allmänningsdelägarne gemensamma byggnader, mellan dem, som enligt hittills gällande grunder ansetts såsom delägare i allmänningen, antingen in natura eller i penningar, på sätt de därom själfva beslöte, efter oförmedladt hemmantal fördelas.

Efter dessa förhandlingar utfärdades nådiga förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 29 juni 1866, som beträffande häradsallmänningarna innehöll hufvudsakligen enahanda bestämmelser, som den nu gällande förordningen i ämnet af den 26 januari 1894.

1 denna förordning lämnas angående häradsallmänning^ hufvudsakligen följande bestämmelser:

l:o) De skola bibehållas oförminskade samt behandlas efter sådana på vetenskapliga grunder för särskilda ortförhållanden lämpade hushållningsplaner, som afse skogens framtida bestånd och högsta afkastning. Det tillkommer domänstyrelsen att fastställa hushållningsplaner och meddela andra behöfliga särskilda föreskrifter.

2:o) Delägare i häradsallmänning äro de, som i häradet bygga och bo, efter deras oförmedlade hemmantal. De skola årligen genom sockenombud utse en allmänningssiyrelse, som i alla frågor rörande allmänningen utöfvar debigarnes beslutanderätt. Reglemente för allmänningen skall uppgöras af delägarne och fastställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Bih. till Biksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 11

82 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

3:o) Delägarne äga, där de vilja, själfve förestå allmänningens bevakning och -skötsel, därest hushållningsplan blifvit af domänstyrelsen fastställd och indelning på delägarnes bekostnad verkställd samt vederbörligt reglemente för allmänningen kommit till stånd.

4:o) Skogsstatens tjänstemän skola dock hålla uppsikt öfver, att hushållningsplanen iakttages. Efterföljes den ej, kan allmänningen genom beslut af Kungl. Maj:ts befallningshafvande ställas under skogsstatens vård och förvaltning.

5:o) Hafva ej delägarne öfvertagit allmänningens bevakning och skötsel, skall den stå under skogsstatens vård och förvaltning.

6:o) Allmänningens afkastning användes i första rummet till bestridande af omkostnaderna för dess förvaltning, därefter till för häradet gemensamma byggnader och sist till fördelning mellan delägarne. Desse äga, vare sig de öfvertagit allmänningens skötsel och bevakning eller den står under skogsstatens vård och förvaltning, bestämma, huruvida utdelningen skall ske in natura eller i penningar.

Under denna lagstiftning, vitsordar kommittén, hafva häradsallmänningarna kommit i åtnjutande af en verkligt god skötsel samt af delägarne omfattats med stort intresse. Såsom ett uttryck häraf har kommittén anfört, bland annat, att delägarne alltmera syntes blifva benägna att öfverlämna allmänningarna till skogsstatens vård och förvaltning, samt att, där sådant skett, icke, såvidt veterligt vore, någon gång förekommit, att delägarne sedermera själfve öfvertagit allmänningens skötsel och bevakning. Resultatet häraf vore, att, enligt domänstyrelsens ämbetsberättelse för år 1895, af häradsallmänningarnas till sammanlagdt 104,881 hektar 41 ar uppgående ytvidd, 68,354 hektar 84 ar då stodo under skogsstatens vård och förvaltning, samt 36,526 hektar 57 ar af delägarne voro öfvertagna till bevakning och skötsel. Härvid vore tillika att märka, att åtskilliga af de till den senare gruppen hörande allmänningar i själfva verket, enligt vederbörande allmänningsstyrelses uppdrag, förvaltades af jägmästaren i det revir, inom hvilket de voro belägna. Då dessa förhållanden utmärkte, att fördelen af skogarnes ställande under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning blifvit allt mera insedd, och då, beträffande de af delägarne förvaltade allmänningarna, ehuru i allmänhet äfven de vore väl skötta, ej funnes trygghet att ett lika tillfredsställande förhållande för framtiden skulle fortfara, har kommittén ansett, att tiden vore inne att fullt uttaga det steg, som ifrågasattes redan af 1855 års skogskommitté och beslöts af rikets ständer 1856—1858; och har kommittén förty hemställt, att häradsallmänningarna hädanefter ovillkorligen skola stå under skogsstatens vård och förvaltning.

83 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

Beträffande därefter de skogar, hvilka tillhöra allmänna inrättningar, innehöll 1866 års förordning, att å sådana skogar skulle, såvidt de ej läge i samfällighet med enskild egendom eller annat hinder mötte, en regelbunden skogshushållning införas, vare sig till trakthuggning eller efter annan grund. Vederbörande styrelse och myndighet borde därför för erhållande af hushållningsplan anmäla sig hos skogsstyrelsen, som förordnade skogstj än steman att emot särskild ersättning enligt taxa upprätta och till skogsstyrelsen för fastställelse ingifva sådan plan. Sedan hushållningsplanen blifvit fastställd, skulle det åligga vederbörande skogstjänsteman att hålla tillsyn å densammas efterlefnad och att om anmärkta försummelser göra anmälan hos skogsstyrelsen samt, där egendomen vore utarrenderad, äfven hos den styrelse eller myndighet, som hade inseende öfver densamma.

Någon skyldighet för vederbörande myndighet att anställa forstligt bildadt biträde för skogens vård var icke föreskrifven. Till af hjälpande af denna brist stadgades i 1894 års förordning, att Kungl. Maj:t ville, på framställning af domänstyrelsen, förordna, huruvida skog af ifrågavarande slag, hvars förvaltning icke af vederbörande styrelse uppdragits åt en från skogsinstitutet utexaminerad person, skulle ställas under skogsstatens vård och förvaltning.

Kommittén har beträffande skogar af förevarande slag anfört, att kommittén för sin del icke hyste någon betänklighet mot att tillerkänna staten rätt icke allenast att utöfva eu fullt verksam kontroll öfver hushållningen med dessa skogar, utan ock att, där sådant funnes lämpligt, taga dem under sin omedelbara vård och förvaltning. I den uppgift, som tillkomme staten såsom högste vårdare af folkets kulturlif, inginge ock att främja de ändamål, ifrågavarande egendomar vore ämnade att tillgodose. Det vore därför statens plikt att tillse, att dessa skogar icke förfores, så att framtida släkten komme i mistning af de dem tillärnade medlen till fyllande af den ena eller den andra samfundsuppgiften.

För att statsmakten måtte sättas i stånd att fullgöra denna plikt, har kommittén ansett nödigt, att lagstiftningen i fråga om dessa skogar fullständigades på det sätt, att vederbörande allmänna inrättnings styrelse förpliktades att till domänstyrelsen inkomma med erforderliga uppgifter om de skogar, som tillhörde inrättningen, samt att åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande uppdroges att vaka öfver, att denna skyldighet blefve fullgjord. Då åtskilliga af dessa skogar vore för små att lämpligen kunna förvaltas af statens skogstjänstemän, och andra redan vore

Allmänna inrättningars skogar.

84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

i åtnjutande af tillfredsställande skötsel, syntes det böra bero på Kungl. Maj:t att, efter framställning af domänstyrelsen, för hvarje sådan skog förordna, huruvida den skulle ställas under skogsstatens vård och förvaltning. Där så ej skedde, borde dock skogen förvaltas af forstkunnig person, under kontroll af vederbörande revirförvaltare, samt möjlighet vara gifven att i händelse af skogens vanvård öfverlämna dess förvaltning åt statens skogstjänstemän.

I öfverensstämmelse med de åsikter, som kommittén, enligt hvad nu är nämndt, uttalat angående häradsallmänningarna och de allmänna inrättningarnas skogar, har kommittén utarbetat följande författningsförslag, som jag för öfverskådlighets skull torde få framlägga jämte motsvarande delar af den nu gällande förordningen i ämnet.

Förslag

till

förordning angående ändringar i Kungl. Maj.ts nådiga förordning angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894.

Kungl. Maj:ts nådiga förordning, angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket;

gifven Stockholms slott den 26 januari 1894.

Kap. II.

Om här a ds allmänning ar.

§ 5.

Om häradsallmänning^ gäller ock hvad i § 1 om kronoparker stadgadt är.

§ 6.

Delägare i häradsallmänning äro, där ej för särskilda fall blifvit annorlunda bestämdt, de, som i häradet bygga och bo, efter deras oförmedlade hemmantal. Årligen å tid och ort, som af Konungens befallningshafvande utsättes och kungö-

Kap. II.

Om här ads allmänning ar.

5 §•

Om häradsallmänningar gäller ock hvad i 1 § om kronoparker stadgadt är.

6 §.

Delägare i häradsallmänning äro, där ej för särskilda fall blifvit annorlunda bestämdt, de, som i häradet bygga och bo, efter deras oförmedlade hemmantal. Årligen å tid och ort, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande utsättes och kun-

85 Kungl. Mnj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

res, äga dessa att, genom sockenombud medelst omröstning efter nyssnämnda grund, utse en allmänningsstyrelse, som i alla frågor rörande allmänningen utöfvar delägarnes beslutanderätt, där icke i reglemente för allmänningen är annorlunda stadgadt. Sådant reglemente uppgöres af delägarne och fastställes af Konungens befallningshafvande, så vidt det af honom, efter öfverjägmästarens hörande, pröfvas vara med lag och denna förordning samt för allmänningen fastställd hushållningsplan förenligt. Då reglemente för häradsallmänning fastställes, skall Konungens befallningshafvande, sedan beslutet härom vunnit laga kraft, gifva domänstyrelsen del af reglementet.

göres, äga dessa att, genom sockenombud medelst omröstning efter nyssnämnda grund, utse en allmänningsstyrelse, som i alla frågor rörande allmänningen utöfvar delägarnes beslutanderätt, där icke i reglementet för allmänningen är annorlunda stadgadt. Sådant reglemente uppgöres af delägarne och fastställes af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, så vidt det af honom, efter öfverjägmästarens hörande, pröfvas vara med lag och denna förordning samt för allmänningen fastställd hushållningsplan förenligt. Då reglemente för häradsallmänning fastställes, skall Kungl. Maj:ts befallningshafvande, sedan beslutet härom vunnit laga kraft, gifva domänstyrelsen del af reglementet.

7 §•

Vilja delägare häradsallmännings vård och förvaltning själfva öfvertaga, vare därtill berättigade med villkor:

l:o) att hushållningsplan för allmänningen blifvit af domänstyrelsen fastställd och de för indelningen nödiga arbeten på delägarnes bekostnad utförda; samt

2:o) att för allmänningen finnes, på sätt i nästföregående § förmäles, uppgjordt och fastställdt reglemente.

8 §•

Hafva delägare öfvertagit. allmännings vård och förvaltning, hvarom Kung!. Maj:ts befallnings-

86 Kungi. Maj:ts Nåd.

i

Häradsallmänningarna skola, under domänstyrelsens öfverinseende, stå under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.

§ 8.

Af allmännings afkastning skall i första rummet gäldas kostnaden för skogvaktares aflöning och deras boställens underhåll, skogsodling, upphuggning af skogseffekter, som ej på rot försäljas, äfvensom öfriga af hushållningsplanen eller särskilda föreskrifter föranledda kostnader, däri inbegripet statsverket tillkommande ersättning för skogstjänstemans förvaltningsåtgärder, där så-

Proposilion No 46.

hafvande bör underrätta domänstyrelsen, skola dock vederbörande skogstjänstemän hålla uppsikt öfver, att de i afseende å skogshushållningen meddelade föreskrifter noggrant iakttagas. Finnes härutinnan försummelse hafva ägt rum och vidtages ej rättelse inom af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förelagd tid eller sker å allmänning större afverkning än enligt hushållningsplanen tillåtet är, då äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordna, att allmänningen skall ställas under skogsstatens vård och förvaltning, hvarefter domänstyrelsen, på anmälan härom, åt vederbörande jägmästare uppdrager att ombesörja allmänningens bevakning och skötsel genom nödig för densamma antagen skogsbetjäning.

9 §•

Hafva delägare ej öfvertag^ allmännings vård och förvaltning, skall densamma fortfarande ombesörjas af skogsstaten.

10 §.

Af allmännings afkastning skall i första rummet gäldas kostnaden för skogvaktares aflöning och deras boställens underhåll, skogsodling, upphuggning af skogseffekter, som ej på rot försäljas, äfvensom öfriga af hushållningsplanen eller särskilda föreskrifter föranledda kostnader, däruti inbegripet statsverket tillkommande ersättning för skogstjänstemans förvaltningsåtgärder, där så-

dan ersättning enligt stämmelser bör utgå.

§ 9-

Därefter skall af allmänningens afkastning först undantagas det virke, som erfordras till sådana broar och allmänna byggnader, som delägare i allmänningen själfva bygga och underhålla; och må den behållna afkastning, som sedermera återstår, årligen mellan samtliga delägarne efter oförmedladt hemmantal fördelas. På delägares beslut ankommer, huruvida utdelningen skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar. 1 öfverensstämmelse härmed skall behållna afkastningen af vederbörande revirförvaltare tillhandahållas allmänningsstyrelsen, som däröfver förfogar och verkställer fördelningen efter nyssnämnda grunder.

§ io.

Det åligger revirförvaltaren att årligen å tid, som domänstyrelsen bestämmer, dock ej senare än mars månads utgång, för det nästförflutna året afgifva redovisning ej mindre öfver allmänningens afkastning i skogseffekter, än äfven öfver de medel, som han till bestridande af utgifter för allmänningen samt till godtgörelse åt statsverket för af honom å allmänningen verkställda förrättningar uppburit. Af denna redovisning öfverlämnas ett exemplar jämte de till redovisningen hörande veri-

dan ersättning enligt gällande bestämmelser bör utgå.

11 §'

Därefter skall af allmänningens afkastning först undantagas det virke, som erfordras till sådana broar och allmänna byggnader, som delägarne i allmänningen själfva bygga och underhålla; och må den behållna afkastning, som sedermera återstår, årligen mellan samtliga delägarne efter oförmedladt hemmantal fördelas. På delägarnes beslut ankommer, huruvida utdelningen skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar. Står allmänning under skogsstatens vård och förvaltning, skall dock behållna afkastningen, ehvad den utgår in natura eller i penningar, tillhandahållas allmänningsstyrelsen, som däröfver förfogar och verkställer fördelningen efter nyssnämnda grunder.

12 §.

Står häradsallmänning under skogsstatens vård och förvaltning, åligger det jägmästaren att årligen å tid, som domänstyrelsen bestämmer, dock ej senare än mars månads utgång, för det nästförflutna året afgifva redovisning ej mindre öfver allmänningens afkastning i skogseffekter, än äfven öfver de medel, som han till bestridande af utgifter för allmänningen samt till godtgörelse åt statsverket för af honom å allmänningen verkställda förrättningar uppburit. Af denna redo-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46. gällande be-

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

fikationer genom öfverjägmästaren till Konungens befallningshafvande.

§ 11.

Allmänningsstyrelsen åligger att årligen inom augusti månads utgång till Konungens befallningshafvande ingifva redovisning öfver allmänningens behållna afkastning och huru densamma blifvit emellan delägarne fördelad eller till andra ändamål anordnad.

§ 12-

Sedan de redovisningar, hvarom i §§ 10 och 11 sägs, till Konungens befallningshafvande inkommit, skola desamma hållas delägarne tillhanda vid det i § 6 omförmälda sammanträde och under 30 dagar därefter å tid och ort, som af Konungens befallningshafvande bestämmes och kungöres. §

§ 13-

Klander emot allmänningsstyrelses redovisning för allmänningens behållna afkastning och dennas för-

visning öfverlämnas ett exemplar jämte de till redovisningen hörande verifikationer genom öfverjägmästaren till Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Allmänningsstyrelsen åligger att årligen inom augusti månads utgång till Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingifva redovisning öfver allmänningens behållna afkastning och huru densamma blifvit mellan delägarne fördelad eller till andra ändamål anordnad. Står allmänningen under delägarnes egen vård och förvaltning, skall denna redovisning tillika innefatta uppgift å afverkningen äfvensom å de för allmänningen bestridda utgifter under året.

13 §.

Sedan de redovisningar, hvarom i nästföregående § sägs, till Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkommit, skola desamma hållas delägarne tillhanda vid det i 6 § omförmälda sammanträde och under trettio dagar därefter å tid och ort, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämmes och kungöres. Redovisning, som allmänningsstyrelse afgifvit för allmänning, hvilken står under delägarnes egen vård och förvaltning, skall Kungl. Maj:ts befallningshafvande efter förloppet af nämnda tid till domänstyrelsen insända.

Klander emot allmänningsstyrelses redovisning för allmänningens behållna afkastning och dennas för-

89 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

delning emellan delägarne eller anordning till andra ändamål tillhör vederbörlig domstols upptagande och pröfning. Vill delägare i häradsallmänning i öfrigt föra klagan vare sig öfver allmänningsstyrelses åtgärder och beslut eller öfver beslut, som blilkit fattade vid delägarnes allmänna sammanträden, länder till efterrättelse hvad i kungi. förordningen den 21 mars 1862 finnes stadgadt i fråga om besvär, Indika medlem af kommun vill anföra öfver kommunalstämmas beslut.

§ 14.

Där vederbörligen fastställdt reglemente för häradsallmänning redan finnes, må därvid tillsvidare förblifva, såvida det med de i denna förordning stadgade grunder är förenligt. Erfordras däruti ändring, må sådan kunna ske i den ordning, som i § 6 för nytt reglementes upprättande är stadgadt. Sålunda vidtagen ändring skall af Konungens befallningshafvande delgifvas domänstyrelsen.

Kap. III. — —------

Kap. V. Om skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehafvas med stadgad åborätt.

§ 31.

Om införande af regelbunden hushållning å skog till kyrko-, akademie-, hospitals-, krigsmanshussamt andra allmänna inrättningars hemman och lägenheter, som icke Bill. till Rilcsd. Prof. 1903. 1 Sand.

delning emellan delägarne eller anordning till andra ändamål tillhör vederbörlig domstols upptagande och pröfning. Vill delägare i häradsallmänning i öfrigt föra klagan vare sig öfver allmänningsstyrelses åtgärder och beslut eller öfver beslut, som blifvit fattade vid delägarnes allmänna sammanträden, länder till efterrättelse hvad i kungl. förordningen den 21 mars 1862 finnes stadgadt i fråga om besvär, livilka medlem af kommun vill anföra öfver kommunalstämmas beslut.

14 §.

Där vederbörligen fastställdt reglemente för häradsallmänning redan finnes, må därvid tillsvidare förblifva, såvida det med de i donna förordning stadgade grunder är förenligt. Erfordras däruti ändring, må sådan kunna ske i den ordning, som i 6 § för nytt reglementes upprättande är stadgadt. Sålunda vidtagen ändring skall af Kungl. Maj:ts befallningshafvande delgifvas domänstyrelsen.

Kap. III.--------

Kap. V. Om skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehafvas med stadgad åborätt.

31 §.

Om införande af regelbunden hushållning å skog till kyrko-, akademi-, hospitals-, krigsmaushussamt andra allmänna inrättningars hemman och lägenheter, som icke I Åfd. 31 Höft. 12

90 Kungl. Maj:ts Nåd.

innehafvas med stadgad åborätt, gäller hvad i första mom. af § 15 sagdt är, och skall, där ej så redan skett, vederbörande styrelse eller myndighet, som öfver dylik egendom har inseende, inom sex månader efter det denna förordning trädt i kraft, inlämna uppgift å dessa skogars ytvidd, beskaffenhet och skötsel till domänstyrelsen, som, där så finnes böra ske, förordnar skogstjänsteman att mot ersättning enligt taxa, hvilken ersättning utbetalas genom den styrelse eller myndighet, hvarunder skogen hörer, upprätta hushållningsplan, som för fastställelse ingifves till domänstyrelsen. Det tillkommer Konungens befallningshafvande att, på anmälan af domänstyrelsen, tillhålla vederbörande styrelser och myndigheter att fullgöra här ofvan föreskrifna anmälan.

§ 32.

På framställning af domänstyrelsen vill Kungl. Maj:t förordna, huruvida skog, som i § 31 omförmäles, må ställas under vård och förvaltning af skogsstaten; skolande i dylikt fall revirförvaltaren för skogens förvaltning redovisa och ett exemplar af redogörelsen med därtill hörande verifikationer tillhandahålla nämnda styrelse eller myndighet.

Proposition No 46.

innehafvas med stadgad åborätt, gäller hvad i första mom. af 15 § sagdt är, och ty bör, där så ej redan skett, vederbörande styrelse eller myndighet, som öfver dylik egendom har inseende, för erhållande af hushållningsplan anmäla sig hos domänstyrelsen, hvilken därefter förordnar skogstjänsteman att mot särskild ersättning enligt taxa sådan plan upprätta och till fastställelse ingifva.

32 §.

På framställning af domänstyrelsen vill Kungl. Maj:t förordna, huruvida skog, som i 31 § omförmäles, må, där förvaltningen af densamma ej förut af den styrelse eller myndighet, hvarunder egendomen lyder, uppdragits åt en från skogsinstitutet utexaminerad person, ställas under vård och förvaltning af skogsstaten, skolande i dylikt fall jägmästaren för skogens förvaltning redovisa och ett exemplar af redogörelsen med därtill hörande verifikationer tillhandahållas sagda styrelse eller myndighet.

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

§ 33.

Där skogen ej blifvit ställd under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, åligger det vederbörande styrelse eller myndighet att genom en från skogsinstitutets högre eller lägre kurs utexaminerad person utföra skogsskötsel enligt fastställd plan, där sådan finnes, men eljest enligt grunder, som för skogens framtida bestånd äro tryggande. Vederbörande revirförvaltare hålle tillsyn och kontroll öfver skogsskötseln samt äge att, om öfverträdelse af hushållningsplan eller vanvård af skogen förekommer, anmäla detta hos öfver jägmästaren, hvilken efter undersökning gör den framställning till domänstyrelsen, som omständigheterna föranleda, hvarefter domänstyrelsen antingen å förhållandet fäster vederbörande styrelses eller myndighets uppmärksamhet eller ock vidtager i föregående § angifven åtgärd för skogens ställande under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.

33 §.

Där ej skogen blifvit ställd under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, åligger det dock vederbörande skogstjänsteman att, sedan hushållningsplan blifvit fastställd, hålla tillsyn å densammas efterlefnad samt att, om öfverträdelse eller försummelse förekommer, därom göra anmälan hos öfverjägmästaren, som, därest egendomen, hvartill skogen hörer, brukas af arrendator eller landbo, anmäler förhållandet hos den styrelse eller myndighet, hvilken öfver hemmanet har inseende, men eljest hos domänstyrelsen, som har att, då sådan anmälan därstädes göres, å förhållandet fästa vederbörande styrelses eller myndighets uppmärksamhet.

Kap. VT.

Kap. VI.

Öfver detta förslag hafva utlåtanden afgifvits dels af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län dels ock af domänstyrelsen.

Beträffande häradsallmänningarna hafva af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de 11 län, där sådana allmänningar finnas, 9

Häradsall-

männingar.

92 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

uttalat sig för de ändringar i bestämmelserna angående dessa skogar, livilka kommittén föreslagit. Till stöd för denna åsikt har hufvudsakligen anförts, att, där häradsallmänningar blifvit ställda under skogsstatens vård och förvaltning, detta visat sig lända såväl allmänningarna till båtnad som i allmänhet delägarne till belåtenhet. I de län, där icke häradsallmänningar finnas, hafva samtliga länsstyrelser med undantag af två understöd! kommitténs förslag.

Af de länsstyrelser, som motsatt sig förslaget, har anförts hufvudsakligen, att giltiga skäl för de af kommittén ifrågasatta ändringar icke blifvit anförda, då behofvet af desamma icke ådagalagts, och allmänningarnas skötsel torde blifva dyrare, om desamma ställdes under skogsstatens vård och förvaltning, än om delägarne själfva ombesörjde skogsskötseln.

Domänstyrelsen har i förevarande afseende anfört, att häradsallmänningarna för de talrika orter, där de förekomme, hade en stor betydelse, och detta i all synnerhet som i dessa orter vanligen ej funnes kronoparker af någon betydenhet. Att bereda full trygghet för allmänningarnas framtida vård vore därför en angelägenhet af synnerlig vikt. Ur denna sjmpunkt. funne styrelsen kommitténs ändringsförslag rörande nu gällande skogsförordning, i hvad densamma rörde nämnda allmänningsskogar, vara välgrundad!, Ehuru några af de allmänningar, som förut stått under skogsstatens vård och förvaltning, sedermera öfvertagits af delägarne, hade likväl i många fall jägmästarne i de revir, där allmänningarna vore belägua, efter delägarnes uppdragskött skogarne. Med hänsyn till detta förhållande hade man all anledning antaga, att såväl fördelen af forstligt bildad persons anställande för skogsskötselns utförande numera vore erkänd, som ock att skogarna därigenom blefve på tillfredsställande sätt skötta. 1 de fall åter, då allmänningsdelägarne, utan att beakta fördelen af skogsskötselns utförande genom fackman, själfva ombesörjde allmänningens vård och förvaltning, hade erfarenheten gifvit vid handen, att skogsvården blefve mer eller mindre bristfällig och att skogstillståndet härigenom efterhand försämrades, om än detta förhållande ej förr än efter en längre tidrymd på ett mer i ögonen fallande sätt framträdde. I det af en länsstyrelse framhållna exempel på god skogsskötsel å af delägare själfva förvaltad allmänning utmärkte till stöd härför åberopade handlingar visserligen, att allmänningen de senare åren lämnat hög afkastning, men däremot kunde af nämnda handlingar icke bedömas hvarken återväxtens beskaffenhet efter afverkningen eller huru skogsvården i öfrigt

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

omhänderhafts, hvadan hushållningens uthållighet icke vore ådagalagd. Om än i enstaka fall skogsskötseln nu utfördes väl, ansåge styrelsen dock, att full trygghet för häradsalhnänningarnas skötsel och förvaltning med hänsyn jämväl till framtiden och de efterkommandes rätt vunnes, på sätt kommittén framhållit, allenast därigenom, att samtliga dessa skogar ställdes under skogsstatens vård och förvaltning.

Emot anmärkningen, att skogsstatens förvaltning af häradsallmänning måste blifva dyrare än delägarnes, vore att erinra, att utgifterna för bevakningen vore desamma, oberoende af, utaf hvem allmänningen förvaltades; och då skogsodlings- och andra arbeten för skogsvården icke kunde genom att utföras af skogsstaten antagas blifva dyrare i annat fall, än att dessa arbeten för allmänningens och dess afkastnings vidmakthållande måste verkställas i större omfattning eller med större omsorg, än som förut under delägarnes förvaltning skett, — i hvilket fall den större utgiften vore fullt, berättigad — måste orsaken till den befarade större kostnaden sökas i den ersättning, som för skogsstatens förvaltning nu utginge till statsverket.

Denna ersättning, som beräknas efter resereglementet för jägmästarens förrättningar å allmänningen med iakttagande däraf, att kostnaden fördelas på samtliga skogar, hvilka under samma resa besökas, uppginge i förhållande till arealen till ett ganska ringa belopp för de större allmänningarna, men kunde däremot, hvad de mindre beträffade, i synnerhet om de läge aflägse från andra allmänna skogar, blifva i förhållande till arealen och afkastningen ganska stor. Mången gångtorde ock af denna anledning vid tillämpningen icke kunnat upptagas alla de förrättningar, som blifvit verkställda. Men olägenheten af denna ojämnhet i ersättningsbeloppen, betungande för de mindre allmänningarna, skulle afhjälpas därigenom, att ersättningen till statsverket finge utgå med ett visst belopp för hektar, därvid äfven vunnes, att skogspersonalen undginge de med det nuvarande beräkningssättet förenade tidsödande skrifgöromål. För såvidt större skiljaktigheter icke förelåge i skogsbrukssätt och skogsprodukternas tillgodogörande, hvilket icke vore fallet inom de delar af landet, där häradsallmänningar förekomme, vore arealen såsom beräkningsgrund fullt motiverad däraf, att arbetet med skogens skötsel i allmänhet stode i ett direkt, förhållande till denna, hälst allmänningsskogarne endast i få fall öfverstege 4,000 hektar och det från statsverkets synpunkt, kunde vara likgiltigt, om jägmästarens förvaltningsbestyr med de mindre af dessa skogar blefve i förhållande till arealen något drygare än med de större, blott arbetet ersattes statsverket efter för medeltalet, skälig beräkningsgrund. En

94 Allmänna inrättningars skogar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

sådan ansåge styrelsen kunna erhållas genom att bestämma den årliga afgiften för hektar utmark till 15 öre.

\ idare har styrelsen erinrat, att enligt sista momentet af nu ifrågavarande förordnings § 47 all försäljning af skogsalster från häradsallmänning skulle ske å offentlig auktion, och vore det allmänningsstyrelse obetaget att, såsom nu ock vanligen skedde, själf ombestyra auktionen. Det af kommittén i § 9 gjorda tillägg, att afkastningen skulle af vederbörande revirförvaltare tillhandahållas, syntes därför, i det fall afkastningen försåldes och utdelningen skulle ske i penningar, oegentligt och böra uteslutas.

Beträffande de allmänna inrättningarnas skogar, Indika, på sätt af kommitténs bilaga litt. D närmare framgår, förekomma i 19 af rikets län, hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i dessa län på grund åt de utaf kommittén anförda skäl tillstyrkt bifall till de ändringar i bestämmelserna rörande dessa skogar, som kommittén föreslagit. Därvid har emellertid anmärkts, bland annat, att den nya bestämmelsen om åliggande för vederbörande styrelse eller myndighet att, där skogen ej biff vit ställd under skogsstatens vård och förvaltning, låta utföra skogsskötsel genom en från skogsinstitutets högre eller lägre kurs utexaminerad person, hvilken bestämmelse skulle för mindre skogar medföra en alltför dryg kostnad, icke borde ovillkorligen göras gällande i afseende å de allmänna inrättningar, hvilka ägde endast smärre skogar, hvarjämte framhållits, att det för dessa mindre skogar syntes vara till fyllest, om hushållningsplan upprättades och revirförvaltaren hölle tillsyn å deras efterlefnad samt hos vederbörande anmälde öfverträdelser för den åtgärd, som i sådant fall stadgades.

Domänstyrelsen bär för sin del anfört, att beträffande skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehafvas med stadgad åborätt, vid 1900 års slut 9,182,03 hektar voro till ordnad hushållning indelade enligt af styrelsen fastställda planer, men att någon allmän inrättnings skog hittills icke blifvit ställd under skogsstatens vård och förvaltning. Detta senare förhållande hade till en del sin förklaring däri, att de större skogarna i allmänhet förvaltades af fackmän. Jämfördes emellertid den skogsareal, för hvilken hushållningsplaner blifvit fastställda, med den af kommittén uppgifna totalarealen, som utgjorde 51,866,71 hektar, framginge, att den förra utgjorde ej fullt en femtedel af den senare. Härvid vore dock att beakta, dels att en del af den utaf kommittén uppgiga arealen utgjordes af smärre skogar, för hvilka hushållningsplaner syntes vara mindre behöfliga, dels att flere allmänna inrättningars, såsom Uppsala akademis och Hvidtfeltska stiftelsens skogar, tillhopa 28,878

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46. 95

hektar, sköttes, åtminstone livad de största skogarna beträffade, enligt af fackmän uppgjorda, ehuru ej af styrelsen pröfvade lmshållningsplaner, dels ock att i förenämnda areal, 51,866,71 hektar, upptagits Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps skogar med 3,923 hektar, ehuru dessa skogar icke syntes vara hänförliga till allmänna inrättningars skogar. Men då det oaktadt återstode ett antal skogar, hvilka tvifvelsutan hvar för sig vore . af _ den omfattning, att för deras rätta vård och skötsel kräfdes hushallningsplaners upprättande, ansåge styrelsen en skärpning af bestämmelserna i 31 § af nådiga förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894 vara erforderlig; och har styrelsen fördenskull tillstyrkt det af kommittén i sådant syfte framlagda ändringsförslag.

Hvad däremot 32 och 33 §§ i nämnda förordning anginge, vore att bemärka, att, medan nuvarande bestämmelse i den förra om kompetent skogsförvaltares anställande, såsom en substituerande åtgärd för skogens ställande under skogsstaten, åsyftade de större skogarna, skulle, enligt kommitténs förslag, bestämmelsen i den senare om obligatoriskt anställande af fackman för skogsskötselns utförande komma att tillämpas på de mindre skogarna, hvilka utgjorde ett mycket stort antal. Ehuru styrelsen till fullo uppskattade betydelsen af, att skogsskötsel utfördes af fackman, syntes det styrelsen dock kunna ifrågasättas, huruvida det vore lämpligt att i författningen införa ett stadgande, som för innehafvare af mindre, vanligen med hemmansbruk förenade skogar skulle medföra en kostnad, som icke stode i rimligt förhållande till dessa skogars afkastning. Svårligen skulle ock till afhjälpande häraf, såsom åt några länsstyrelser blifvit föreslaget, kunna lämnas någon på arealen grundad föreskrift om begränsning af bestämmelsens tillämpning, då ju vid bedömande häraf ej endast arealen utan äfven andra i hvarje fall växlande omständigheter, såsom skogens större eller mindre värde eller beskaffenhet i öfrigt, läge m. in., måste tagas i betraktande. Då härtill komme, att ifrågavarande skogar, hvilka, såsom vanligen förenade med jordbruk, i första rummet hade att tillgodose dettas behof åt kreatursbete och husbehofsvirke, måste anses vida mindre ägnade att tagas under skogsstatens vård och förvaltning än häradsallmänningarna, kunde det antagas, att vederbörande styrelser eller myndigheter skulle efterhand utan tvångsbestämmelser anlita fackman för skogsskötselns utförande, där sadant med hänsyn till skogarnas omfattning och värde vore påkalladt, och dä det i Iråga om kontrollen öfver skogshushållningsplanens tillämpning och skogsvården i allmänhet syntes styrelsen vara genom kommitténs ändringsförslag väl sörjdt, har styrelsen hem-

Städernas

skogar.

96 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

ställt, dels att 32 § i förenämnda nådiga förordning icke måtte på annat sätt ändras, än att efter orden »utexaminerad person» måtte fogas följande tillägg, »eller om skogens skötsel icke varder nöjaktigt utförd», dels ock att 33 § i samma förordning måtte erhålla följande något ändrade lydelse: »Där ej skogen blifvit ställd under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, åligger det dock vederbörande skogstj än steman att hålla tillsyn och kontroll öfver skogsskötseln; och äger han att, om öfverträdelse af husliållningsplan eller vanvård af skogen förekommer, anmäla detta hos öfver]’ägmästaren, hvilken efter undersökning gör den framställning till domänstyrelsen, som omständigheterna föranleda, hvarefter domänstyrelsen antingen å förhållandet fäster vederbörande styrelses eller myndighets uppmärksamhet eller ock gör underdånig framställning om skogens ställande under skogsstatens vård och förvaltning.»

Slutligen har styrelsen fäst uppmärksamheten därpå, att ehuruväl enligt nu gällande bestämmelser ersättning till statsverket icke utginge, när allmän inrättnings skog ställdes under skogsstatens vård och förvaltning, hvilket synbarligen ansetts mindre behöfligt, då väl berörda fall endast undantagsvis antagits komma att inträffa, det dock, i synnerhet om bestämmelsen om skogs ställande under skogsstatens förvaltning skulle tillämpas såsom sista påföljd för försummad skogsvård, syntes vara konsekvent, att sådan ersättning erlades; och syntes det styrelsen att, om ersättning funnes böra föreskrifvas, denna borde utgå enligt samma grund, som styrelsen beträffande häradsallmänningarna föreslagit.

Med instämmande i hvad domänstyrelsen i nu ifrågavarande afseenden anfört, anser jag kommitténs förslag böra med de af styrelsen föreslagna ändringar vinna godkännande.

Ett flertal af rikets städer äger större eller mindre områden skogsmark, enligt den af kommittén uppgjorda öfversikt uppgående till sammanlagdt 40,911 hektar 93 ar. Till största delen lära dessa skogsområden vara af kronan donerade till städernas uppkomst och de i dem bedrifna näringars uppmuntran. Delvis ingå i dem äfven städernas gamla odaljord eller annan med oinskränkt äganderätt förvärfvad mark. Dispositionsrätten öfver donationsj orden är i allmänhet mera eller mindre begränsad genom gåfvourkundens bestämmelser. Jämväl öfver annan genom gåfva eller testamente förvärfvad fastighet äga stadens beslutande myndigheter att förfoga allenast med Kungl. Maj:ts begifvande.

97 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

Med skogshushållningen å dessa områden har lagstiftningen däremot icke tagit någon befattning.

I fråga om dessa skogar anför kommittén, att enligt kommittén tillhandakomna meddelanden de flesta af dessa skogar vore synnerligen illa skötta. Samma skäl, som i allmänhet talade för statens ingripande i fråga om vården af menigheters skogar, gällde äfven dessa. Minoritetens rätt gent emot ett tillfälligt flertal, framtida generationers rätt gent emot det släkte, som i dag lefver, hade i staten sin naturliga försvarare. Föga följdriktigt vore det ock, att, på samma gång en stads representanter enligt gällande kommunallag icke kunde utan bemyndigande af Kungl. Maj:t upptaga ett lån, ställdt på längre återbetalningstid än två år, de vore oförhindrade att genom sköflande af en staden tillhörig skog göra densamma värdelös för mansåldrar. Kommittén har därför ansett städernas rätt att fritt ordna sin skogshushållning böra inskränkas. Med hänsyn till dessa skogars mycket växlande storlek och beskaffenhet har kommittén ansett, att det beträffande dem likasom i fråga om de allmänna inrättningarnas skogar borde göras beroende på Kungl. Maj:ts pröfning i hvarje särskildt fall, huruvida de skulle ställas under skogsstatens vård och förvaltning eller skötas och bevakas af en af staden tillsatt forstligt bildad skogsförvaltare under vederbörande revirförvaltares uppsikt. I öfverensstämmelse härmed har kommittén utarbetat följande förslag till förordning i ämnet.

Förslag

till

förordning angående förvaltningen af städernas skogar.

§ 1-

Städernas skogar skola, under domänstyrelsens öfverinseende, behandlas enligt vetenskapliga regler, lämpade efter ortförhållandena för hvarje särskild skog.

§ 2.

Det åligger vederbörande stads drätselkammare att inom sex månader, efter det denna förordning trädt i kraft, till domänstyrelsen ingifva uppgift om stadens skogars ytvidd, beskaffenhet och skötsel, Bih. till Piksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 13

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

hvarefter nämnda styrelse, där så befinnes böra ske, förordnar skogstjänsteman att för skogarne upprätta hushållningsplan. På Konungens befallningshafvande ankommer att på anmälan af domänstyrelsen tillhålla vederbörande drätselkammare att verkställa bär ofvan föreskrifna anmälan.

§ 3.

Domänstyrelsen tillkommer att fastställa hushållningsplaner för dessa skogar att lända till efterrättelse vid skogens förvaltning; ägande domänstyrelsen därjämte meddela de särskilda föreskrifter, som i afseende på skogarne kunna finnas nödiga.

§ 4.

Revision af hushållningsplan skall verkställas på det sätt och i den ordning, som för allmänna skogar finnes eller varder stadgadt.

Af fastställd hushållningsplan eller vid revision däraf upprättade handlingar jämte kartor skall genom domänstyrelsens försorg ett exemplar tillställas stadens drätselkammare.

§ 5.

På' framställning af domänstyrelsen vill Kungl. Maj:t förordna, huruvida stadsskog må ställas under skogsstatens vård och förvaltning; skolande i dylikt fall revirförvaltaren för skogens förvaltning redovisa och ett exemplar af redogörelsen med därtill hörande verifikationer tillhandahållas drätselkammaren inom af domänstyrelsen bestämd tid.

§ 6.

Då skogen ej blifvit ställd under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, åligger det drätselkammaren att genom en från skogsinstitutets högre eller lägre kurs utexaminerad person utföra skogsskötselRenligt fastställd plan, där sådan finnes, men eljest enligt grunder, som för skogens framtida bestånd äro tryggande. Vederbörande revirförvaltare hålle tillsyn och kontroll öfver skogsskötseln samt äge att, om öfverträdelse af hushållningsplan eller vanvård af skogen förekommer, anmäla detta hos öfverj äg mästaren, hvilken efter undersökning gör den framställning till domänstyrelsen, som omständigheterna föran-

99 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

leda, hvarefter domänstyrelsen antingen å förhållandet fäster vederbörande drätselkammares uppmärksamhet eller ock jämlikt § 5 vidtager åtgärd för skogens ställande under skogsstatens vård och förvaltning.

i 7-

Kostnaderna för stadsskogs förvaltning och vård bestridas med stadens medel. I dessa kostnader inbegripas utgifterna för upprättande af hushållningsplan och revision däraf samt för aflöning af skogvaktare äfvensom, då stadsskog är ställd under skogsstatens vård och förvaltning,'’staten tillkommande ersättning enligt gällande resereglemente för skogstjänstemans förvaltningsåtgärder.

Öfver detta förslag hafva yttranden afgifvits af stadsfullmäktige i de städer och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de län, där stadsskogar finnas, hvarjämte domänstyrelsen inkommit med infordradt underdånigt utlåtande.

Af de afgifna yttrandena inhämtas, att stadsfullmäktige i 17 af de 72 städer, som äga stadsskogar, motsatt sig inskränkning i städernas nuvarande rätt att fritt ordna sin skogshushållning. Såsom skäl uppgifves, att skogarna utan sådan inskränkning nöjaktigt vårdades, att fastställandet af hushållningsplan vore olämpligt såsom alltför mycket bindande vid tillgodoseendet af städernas växlande behof af skogsprodukter eller inkomst genom försäljning af sådana, att städernas utveckling kräfde, att viss del af skogsmarken finge vid behof användas till tomtplatser, lastageplatser, egna hem för stadens arbetare med flere dylika ändamål, samt att städerna ej borde hafva sämre rätt till sin skog än den enskilde, hvarför det vore tillfyllest, att för enskildes skogar nu gällande eller blifvande lag tillämpades på städernas. Jämväl har framhållits, att dryga kostnader skulle genom författningsförslaget föranledas, i synnerhet då revirförvaltarens ersättning skulle utgå enligt resereglementet. I de städer, hvilkas skogar endast hafva obetydlig areal, hafva stadsfullmäktige framhållit, att kommitténs förslag för deras förhållanden hvarken vore lämpligt eller behöflig!. Därjämte har anmärkts, att åtskilliga stadsskogar icke innehöllo den areal, som i kommitténs tabell vore upptagen.

Ett flertal stadsfullmäktige har däremot ansett lagbestämmelser i det af kommittén angifna syfte vara af behofvet påkallade, därvid likväl framhållits, att i författningen borde intagas stadgande om städers rätt

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

att, utan hinder af fastställd skogslmshållningsplan, under den kontroll, Kungl. Maj:t funne nödig, förfoga öfver sin skogsmark, när för stadens utvidgning, bebyggande, parkanläggningar med mera dylikt sådant af behofvet påkallades och detta eljest utan hinder af donat.ionsbestämmelser eller andra föreskrifter lagligen kunde ske, bvarjämte ansetts olämpligt, att, på sätt 5 § innehölle, stads skog kunde utan stadens börande, äfven om missvård af skog ej förekomme, på domänstyrelsens framställning ställas under skogsstatens vård och förvaltning, hvilket, mot stadens bestridande, icke borde ifrågakomma i annat fall, än då vanvård forelåge. Beträffande skyldigheten att anställa skogsförvaltare bar ifrågasatts, huruvida bestämmelse därom vore behöflig, samt framhållits att, äfven om därför funnes giltiga skäl, densamma åtminstone icke borde tillämpas på mindre skogar, bvarjämte ansetts nödigt, att, därest skogsförvaltare redan funnes anställd, sådan finge behållas, åtminstone i det fall att revirförvaltaren funne honom kompetent för uppdraget.

Af de i denna fråga hörda länsstyrelser afstyrker en del kommitténs förslag helt och hållet eller anser detsamma ej utan genomgripande förändringar böra antagas till lag, hvaremot förslaget i hufvudsak vunnit anslutning af öfriga länsstyrelser.

Domänstyrelsen har funnit de skäl, kommittén andragit för lagstiftningens ingripande i fråga om vården af städernas skogar, vara fullt giltiga. Liksom andra menigheters skogar borde äfven städernas underkastas sådana lagbestämmelser, som tryggade deras vidmakthållande för framtiden. En viss olikhet mellan stadskommunernas och landskommunernas skogar syntes dock böra beaktas i det afseendet, att de förra tillkommit icke uteslutande för skogsproduktion, utan därjämte för att tillgodose ett stadssamhälles efter hand inträdande ökade behof af utrymme för tomtplatser, industriella anläggningar, promenadplatser eller parker med mera. Den för landskommuners samfällighetsskogar, det ville säga häradsallmänningar, gällande lagstiftning kunde därför ej i alla delar vara tillämplig på städernas skogar. Kommittén hade ock med afseende å dessa senare i hufvudsak följt samma grunder som för de allmänna inrättningarnas skogar, och styrelsen anslöte sig till denna kommitténs uppfattning. Men samma anmärkningar, styrelsen framställt mot §§ 32 och 33 i kommitténs författningsförslag beträffande nämnda inrättningars skogar, gällde äfven §§ 5 och 6 i nu ifrågavarande författningsförslag. Dessa sistnämnda §§ borde därför enligt styrelsens mening erhålla i hufvudsak enahanda

Kung1. Majds Nåd. Proposition No 46. 101

lydelse, som den, hvilken styrelsen föreslagit för nyssnämnda §§" 32 och 33.

I hvad domänstyrelsen sålunda anfört, finner jag mig kunna i allo instämma.

Med afseende å den ersättning, som enligt författningsförslagets § 7 borde erläggas till statsverket, när stadsskog ställes under skogsstatens vård och förvaltning, anser jag äfven, i likhet med domänstyrelsen, på enahanda skäl, som redan i fråga om häradsallmänningarna anförts, att ersättningen bör utgå icke enligt gällande resereglemente utan medelst eu afgift af 15 öre för hvarje hektar utmark.

Beträffande yrkandet från flere stadsfullmäktiges sida om införandet i förordningen af bestämmelser om stads rätt att oberoende af fastställd hushållningsplan få under den kontroll, Kungl. Maj:t funne lämplig, för stadens utvidgning eller liknande ändamål förfoga öfver erforderlig mark af stadens skogsområde, såvidt sådant enligt donationsbref eller andra handlingar lagligen kan ske, anser jag, att något hinder för begagnandet af sådan rätt, därest den är lagligen grundad, icke genom den föreslagna förordningen uppstår, hvadan någon särskild bestämmelses införande i förordningen i angifna syfte ej synes vara af behofvet påkalladt.

Sockenallmänningarna och besparingsskogarne i Kopparbergs och Gäfleborgs län hafva uppkommit i sammanhang med storskiftet i förstnämnda län och bildats för hvarje socken enligt särskilda nådiga bref, det tidigast utfärdade af den 9 november 1861 och det senaste af den 3 september 1885. De flesta hafva tillkommit på det sätt, att af det socknens hemman tillerkända skogsanslag afsätta en tredjedel för att utgöra en för vederbörande socken samfälld skog. Två allmänningar, nämligen i Svärdsjö och Envikens socknar, hafva dock bildats utan inskränkning i hemmanens skogsanslag. Dessa två sistnämnda skogar förvaltas på samma sätt som häradsallmänningar enligt af domänstyrelsen fastställd hushållningsplan. För de öfrigas skötsel gälla föreskrifter, meddelade i särskildt för en hvar sockens skog utfärdade nådiga bref. Enligt dessa är ifrågavarande skogars skötsel och vård i första hand beroende på en allmänningsstyrelse, tillsatt för en hvar af dem irtaf delägarne i skogen. Att vid sådant förhållande omsorgen om skogarnes forstmässiga behandling stundom fått vika för sträfvandet a'ct tillföra de genom försäljning af skogarnes alster bildade fonder betydande inkomster, är så mycket mera att beklaga, som dessa skogar i följd däraf blifvit, starkt afverkade.

SocJcenallmänningar och besparingsskogar.

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Allmänningarna i Norrbottens län hafva enligt nådigt bref den 9 november 1877 bildats på det sätt, att af det skogsanslag, som vid afvittringen tilldelats byar, hemman och nybyggen, en fjärdedel afsatts till en för socknens jordägare samfälld skog. För dessa skogar har Kungl. Maj:t efter framställning af Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddelat särskilda föreskrifter. Genom dessa har stadgats, bland annat: att jordägare i socknen hafva del i allmänningen efter skattetal, att dessa skogar, i allt hvad skogshushållningen angår, stå under skogsstatens vård och förvaltning, att afverkning ej får företagas annat än efter utstämpling af vederbörande skogstjänstemän, därför ersättning utgår jämlikt den för ut:yningsförrättningar åt enskilde stadgade grund, att från allmänningarna inflytande medel skola levereras till länsstyrelsen för att bilda en fond, hvilken genom länsstyrelsens försorg göres fruktbärande och förvaltas, dock med biträde af eu å kommunalstämma vald styrelse, samt att fondens afkastning icke må användas för sådant kommunalt ändamål, för hvilket kommunens medlemmar äro underkastade uttaxering, med mindre hela utskyldsbeloppet för samma ändamål och således jämväl den del däraf, som belöper å icke jordägande medlemmar af kommunen, tages af fondens afkastning.

Beträffande allmänningarna och besparingsskogarna i Kopparbergs län samt besparingsskogarne i Gäfleborgs län har kommittén, efter lämnad redogörelse för deras tillkomst och ytvidd, i fråga om deras betydelse och förvaltning vidare anfört, hurusom det vore onekligt, att dessa samfällda skogar för ortens befolkning vore af stort gagn. Genom de betydande ionder, som bildats af deras afkastning, hade det blifvit möjligt att utföra många allmännyttiga arbeten, som eljest skulle öfverstigit befolkningens krafter. Likaledes vore dessa fonder till stor lättnad i de kommunala bördorna. Ifrågasättas kunde dock, om ej vissa af dem vuxit till en sådan storlek, att den rikliga penningetillgången föranledde kommunala utgifter, som knappast kunde anses nödvändiga. Beträffande de föreskrifter, som gällde för skälfva skogarnes förvaltning, vore ej något att anmärka angående Svärdsjö och Envikens socknars allmänningar, tv för dem gällde enahanda lagstiftning som för häradsallmänningarna. Ofriga nu ifrågavarande skogars skötsel vore däremot i allt för hög grad beroende på de af delägarne tillsatta allmänningsstyrelserna. Därigenom hade intresset att öka fonderna kommit att vida mera tillgodoses än skogsvården. Den af allmänningsstyrelsen antagne förvaltaren vore för mycket beroende af denna styrelse för att kunna gent emot nyss angifna intresse göra skogsvårdens kraf gällande. Under sådant förhållande vore knappast att påräkna, att dessa

Kungi. Maj.ts NM. Proposition N:o 46. 103

skogar skulle erhålla sådan skötsel, att de för framtiden blefve oförminskade.

Men det läge utan tvifvel inom omfånget för statens befogenhet och plikt att tillse, att en rationell skogshushållning å dem infördes. Äfven om man i sådant afseende ej fäste synnerlig betydelse vid den omständighet, att det vid storskiftet inom ifrågavarande socknar hemmanen tillerkända skogsanslag syntes hafva tillmätts större, än eljest skulle skett, just med hänsyn därtill, att en del däraf vore afsedd att användas till bildande af en samfällighet, så läge redan däri, att dessa skogar tillhörde menigheter, ett fullgiltigt skäl för statens ingripande i deras skötsel. Särskildt oegentligt förefölle det, att den besparingsskog, som tillhörde Särna socken, vore i så högTgrad öfverlämnad till delägarnes fria disposition, då hemmansskogarne i denna socken icke utan utsyning af skogsstatens tjänstemän finge afverkas annat än till husbehof. Kommittén ansåge därför, att samtliga dessa skogar borde, i likhet med hvad kommittén föreslagit angående häradsallmänningarna, ställas under skogsstatens vård och förvaltning. Under denna förutsättning har kommittén utarbetat följande författningsförslag.

Förslag

till

förordning angående förvaltningen af socknealhnänningarna och besparingsskogarna i Kopparbergs och Gåfleborgs län.

§ 1.

Socknealhnänningarna och besparingsskogarna i Kopparbergs och Gäfleborgs län skola, under domänstyrelsens öfverinseende, stå under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning samt behandlas enligt vetenskapliga regler, lämpade efter ortförhållandena för hvarje särskild skog, i den mån i laga ordning redan ingångna aftal ej därför lägga hinder i vägen.

§ 2.

Domäustyrelsen tillkommer att fastställa hushålluingsplaner för dessa skogar att lända till efterrättelse vid skogens förvaltning; ägande

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

domänstyrelsen därjämte meddela de särskilda föreskrifter, som i afseende å skogarnas skötsel kunna finnas nödiga.

§ 3.

Revision af hushållningsplan skall verkställas på det sätt och i den ordning, som för allmänna skogar finnes eller varder stadgadt.

Af fastställd hushållningsplan eller vid revision däraf upprättade handlingar jämte kartor skall genom domänstyrelsens försorg ett exemplar tillställas delägarne i allmänningen eller besparingsskogen.

§ 4.

Delägare i sådan allmänning och besparingsskog äro, där ej för särskilda fall blifvit annorlunda bestämdt, socknens jordägare i förhållande till deras reducerade jordetal. Delägarnes beslutanderätt i frågor rörande besparingsskogen utöfvas af eu styrelse, sammansatt på sätt i reglemente för skogen finnes bestämdt. Sådant reglemente uppgöres af delägarne och fastställes af Konungens befallningshafvande, så vidt det af honom, efter öfverjägmästarens hörande, pröfvas vara med lag, särskilda föreskrifter och denna förordning öfverensstämmande samt med för skogen upprättad hushållningsplan förenligt. Då reglemente för sådan skog fastställes, skall Konungens befallningshafvande, sedan beslutet härom vunnit laga kraft, gifva kungl. finansdepartementet och domänstyrelsen del af reglementet.

§ 5.

Kostnaderna för skogens förvaltning och vård bestridas med skogens behållna afkastning eller däraf redan bildade fonder. I dessa kostnader inbegripas utgifterna för upprättande af hushållningsplan och revision däraf samt för aflöning åt skogvaktare äfvensom staten tillkommande ersättning enligt gällande resereglemente för skogstjänstemans förvaltningsåtgärder.

§ 6.

Sådan allmännings eller besparingsskogs afkastning disponeras, på sätt för hvarje skog i reglementet är eller varder bestämdt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

§ 7.

Det åligger revirförvaltaren att årligen å tid, som domänstyrelsen bestämmer, dock ej senare än mars månads utgång, för det nästförflutna året afgifva redovisning ej mindre öfver allmännings och besparingsskogs afkastning i skogseffekter än äfven öfver de medel, som han till bestridande af utgifter för skogen samt för godtgörelse åt statsverket för af honom å skogen verkställda förättningar uppburit. Af denna redovisning öfverlämnas ett exemplar jämte de till redovisningen hörande verifikationer genom öfver]'ägmästaren till Konungens befallningshafvande.

§ 8.

Styrelsen för skogen åligger att årligen inom augusti månads utgång till Konungens befallningshafvande ingifva redovisning öfver de från skogen influtna medel.

§ »•

Sedan de redovisningar, hvarom i §§ 7 och 8 sägs, till Konungens befallningshafvande inkommit, skola desamma hållas delägarne tillhanda under 30 dagar, å tid och ort, som af Konungens befallningshafvande bestämmes och kungöres.

§ io.

Klander emot den redovisning, som af styrelse för allmänning eller besparingsskog lämnats öfver skogens afkastning, tillhör vederbörlig domstols upptagande och pröfning. Vill delägare i skogen i öfrigt föra klagan öfver styrelsens åtgärder och beslut, länder till efterrättelse, hvad i Kungl. förordningen den 21 mars 1862 finnes stadgadt i fråga om besvär, Indika medlem af kommun vill anföra öfver kommunalstämmas beslut.

§ 11.

Där vederbörligen fastställdt reglemente för allmänning eller besparingsskog redan finnes, må därvid tillsvidare förblifva, såvida det Bih. till Riksd. Prof.. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 14

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

med de i denna förordning stadgade grnnder är förenligt. Erfordras därut.i ändring, må sådan kunna ske i den ordning, som i § 4 för nytt reglementes upprättande är stadgad. Sålunda vidtagen ändring skall af Konungens befallningshafvande delgifvas kungl. finansdepartementet och domänstyrelsen.

Öfver detta förslag hafva yttranden afgifvits dels af Orsa, Transtrands, Lima, Sårna och Ålfdalens socknars samt Hamra kapellags jordägare, dels af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och Gäfleborgs län, dels ock af domänstyrelsen.

Af de infordrade yttrandena inhämtas, att jordägarne själfva motsätta sig kommitténs förslag, därvid hufvudsakligen framhållits, att då allmänningarna kunde på visst sätt sägas stå under revirförvaltarens inseende, det vore så mycket onödigare att i vidsträcktare män, än nu vore fallet, ställa dem under skogsstatens vård och förvaltning, som skogarne i alla händelser komme att vårdas af fackmän; att kommitténs förslag icke kunde föranleda till något bättre, men sannolikt till ett sämre tillstånd än det nuvarande; att de af länsstyrelsen nu förordnade skogsförvaltares kompetens icke kunde betviflas; att det vore oegentligt, att reglementet skulle pröfvas af olika myndigheter efter olika former; att föreskriften därom, att kostnaden för skogens förvaltning och vård skulle bestridas med skogens behållna afkastning eller däraf redan bildade fonder, vore mindre välbetänkt, då därigenom bereddes möjlighet för fondernas förminskande; att beträffande kommitténs uppgift, att skogsförvaltaren vore alltför mycket beroende af allmänningsstyrelsen, något sådant förhållande icke kunde vara rådande, enär såväl förvaltare som allmänningsstyrelse stode under länsstyrelsens kontroll och, såvidt bekant vore, föreskrifterna, om hvad delägarne hade att af skogarna tillgodogöra för fondernas bildande, icke öfverskridits; att ökade kostnader skulle uppstå för förvaltningen; samt att skogarna Komme att till ordnad hushållning indelas. Styrelsen för Hamra kapellags besparingsskog och skogsmedelsfond har, ehuru afstyrkande kommitténs förslag, likväl uttalat den meningen, att det vore välbetänkt, om revirförvaltaren eller statens skogstjänstemän hade lill åliggande att kontrollera besparingsskogarnes skötsel och hushållningsplanernas tillämpning för att kunna i fall af behof hos länsstyrelsen göra framställningar om rättelser och ändringar.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län bär i allo instämt i, hvad kommittén anfört därom, att skogarnas skötsel i

107 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

allmänhet å ifrågavarande allmänningsområden vore i alltför hög grad beroende på de af delägarne tillsatta allmänningsstyrelser, hvarigenom intresset åt t öka fonderna kommit att tillgodoses vida mer än skogsvården, att särskildt den af allmänningsstyrelsen antagne förvaltaren vore för mycket beroende af denna styrelse för att kunna gent emot nyss angifna intresse göra skogsvårdens kraf gällande samt att under sådaua förhållanden knappast vore att påräkna, att allmänningsskogarne komme att erhålla sådan skötsel, att de för framtiden blefva oförminskade. Genom att vidtaga åtgärder, enligt livilka Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle äga förordna förvaltare och vederbörande öfverjägmästare åläggas inspektionsskyldighet öfver skogsvården, skulle visserligen förhållandena något förbättras, men ingalunda enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening ernås, hvad med kommitténs förslag afsåges; och då det af skäl, som kommittén anfört, vore statens både rätt och plikt att tillse, det en fullt rationell skogsskötsel å ifrågavavarande skogar infördes, hvilket med hänsyn till deras högst omfattande betydelse vore såväl i kommunernas eget som länets och statens välförstådda intresse, och då vidare detta icke kunde ske på ett fullt betryggande sätt, med mindre dessa skogar ställdes under skogsstatens vård och förvaltning, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande på det lifligaste tillstyrkt kommitténs ifrågavarande, enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt väl grundade förslag.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län har, ehuru beträffande Hamra kapellags besparingsskog något missbruk af den genom reglementet åt delägarne gifna rättighet att genom sin allmänningsstyrelse hafva närmaste vården och förvaltningen af skogen veterligen ännu icke förekommit, ansett i likhet med kommittén, att skogsvårdsintresset skulle bättre tillgodoses genom besparingsskogens ställande under skogsstyrelsens förvaltning. Länsstyrelsens inseende öfver skogen inskränkte sig nämligen endast till förordnande af dels ordförande i allmänningsstyrelsen, dels eu af de tre revisorer, som hade att granska skogsmedelsfondens räkenskaper, dels skogstjänsteman att styrelsen tillhandagå. Af dessa skulle väl den sistnämnde, syntes det, utgöra den bästa trygghet för ändamålsenlig skogsvård, men han intoge, på sätt kommittén anmärkt, en af allmänningsstyrelsen beroende ställning. Kungl. Maj:ts befallningshafvandes bemödande att genom fastställande af instruktion för skogstjänstemannen och skogvaktaren närmare angifva deras förhållande till styrelsen hade af delägarne i skogen mottagits med ogillande och föranledt underdåniga besvär

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

öfver den resolution, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sådant afseende meddelat. På de anförda skälen och då statens ingripande till betryggande af menighetsskogarnes skötsel vore fullt befogad!, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande biträdt skogskommitténs ifrågavarande förslag.

Domänstyrelsen har anfört, bland annat, att de skogssamfälligheter, hvilka under namn af besparingsskogar eller sockenalhnänningar under senare tider bildats i sammanhang med afvittring och storskifte i Kopparbergs och Gräfleborgs län äfvensom i de två nordligaste länen, liksom de från äldre tider härstammande häradsallmänningarna, hade en stor betydelse för de orter, där dessa skogssamfälligheter kommit till stånd; och särskild! för nu nämnda orter, där lxemmansskogarna allt mer öfverginge i sågverksbolagens händer, hade samfällighetsskogar betydelse ej endast i forstligt utan äfven i socialt hänseende.

Styrelsen ausåge det vara af synnerlig vikt, att trygghet bereddes för dessa allmänningsskogars skötsel med hänsyn jämväl till framtiden och de efterkommandes rätt; och tillstyrkte styrelsen därför i hufvudsak bifall till kommitténs författningsförslag, mot hvars genomförande så mycket mindre syntes kunna uppstå betänkligheter i anledning af hvad allmänningsstyrelserna anfört, som vissa delar af Venjans sockenallmänning enligt nådigt bref den 8 juni 1894 redan blifvit ställda under allmän vård och förvaltning samt Lima och Transtrands allmänningar, hvad afverkningen beträffade, enligt nådigt bref den 8 april 1870 stode under revirförvaltarens tillsyn.

Emot författningsförslagets detaljbestämmelser hade styrelsen ej annat att anmärka, än att den i 5 § omförmälda, staten tillkommande ersättning för skogstjänstemans förvaltningsåtgärder syntes styrelsen böra utgå icke enligt gällande resereglemente, utan efter viss afgift för hektar. Om till utgångspunkt härvid toges, att statsverket borde beredas skälig ersättning för anställande af eu ökad skogspersonal, utan att allmänningsdelägarne däraf allt för mycket betungades, syntes, i betraktande af skogsbrukssättet i de orter, där ifrågavarande skogar vore belägna, och allmänningarnas i allmänhet större areal, en afgift af 10 öre för hektar vara lämplig.

På grund af hvad i detta ärende hörda myndigheterna anfört, anser jag kommitténs framställning i förevarande afseende böra med den af domänstyreleen föreslagna ändring godkännas.

Äfven i Norrbottens län hafva sockenallmänningar vid afvittring i vissa socknar bildats, och inom Västerbottens län äro enligt nådiga brefvet den 1 mars 1901 sådana allmänningar ofvan odlingsgräneen inom

109 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Stensele socken med Tärna kapellförsamling och inom Sorsele socken under bildning vid därstädes pågående afvittring, hvarjemte i två andra socknar åtgärder i enahanda syfte torde komma att vidtagas. Kommittén har emellertid icke ifrågasatt, att dessa sockenallmänningar skulle hänföras till det för Kopparbergs och Gäfleborgs läns allmänningar afsedda författningsförslaget, såsom det synes, af det skäl att allmänningarna i Norrbottens län redan nu stå under statens vård och förvaltning. Det synes dock vara oegentligt, att sockenallmänningarna i det sist nämnda länet, ehuru, med hänsyn å såväl tillkomst som i andra afseenden och särskilt i fråga om deras omfattning och genomgripande betydelse för kommunernas ekonomi likställda med sockenallmänningarna i de först nämnda länen, icke blifva i allmän författning upptagna. I likhet med domänstyrelsen, anser jag därför, att den nu ifrågasatta författningen bör erhålla tillämpning jämväl på Norrbottens läns allmänningar äfvensom på de allmänningar af samma slag, som nu finnas eller komma att afvittras inom Västerbottens län.

Då jag nu öfvergår till frågan om, hvilka åtgärder från det allmännas sida må finnas lämpligen böra vidtagas i afseende å den enskilda skogsvården, vill jag till en början framhålla, att staten måste anses vara såväl berättigad som pliktig att tillse, att den skogsmark, som är i enskild besittning, ej så behandlas, att den blir oduglig för skogsbörd och således upphör att fylla sin uppgift i nationens hushållning. Denna grundsats har ock, såsom jag förut omnämnt, upprepade gånger vunnit tillämpning i vår lagstiftning. Nu gällande särskilda skogslagar för Gotlands, Västerbottens och Norrbottens samt vissa delar af Kopparbergs län äro ock tydliga uttryck däraf, att giltigheten af denna princip fortfarande är erkänd. Statens ingripande i den enskilda skogshushållningen bör visserligen äga rum endast i den mån, det allmännas intresse med nödvändighet så kräfver, men enligt min åsikt har detta intresse redan sedan länge fordrat ett sådant ingripande, och ett ytterligare uppskof därmed innebär utan tvifvel en fara för landets skogshushållning i dess helhet.

Beträffande de grundsatser, som i förevarande afseende gjort sig gällande i andra länders skogslagstiftning, har kommittén lämnat en öfversikt, hvaraf framgår, att statens ingripande i skogshushållningen är starkare eller svagare allt efter skogarnes olika natur. Starkast är det i afseende på skyddsskogar. Då det indirekta gagn, dessa medföra för större eller mindre områden, är af den betydenhet, att deras förmåga att producera virke först i andra rummet kommer i betraktande,

Enskildes

skogar.

Ilo

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 46.

är det naturligt, att lagstiftningen sökt skapa garantier för deras fortfarande bestånd, oberoende af den fördel eller olägenhet sådant medför för ägaren. Därvid hafva i skilda länder mycket olika vägar valts för målets vinnande. Ån har skogsägaren känts skyldig att vid skötseln af ifrågavarande skog följa de föreskrifter, som funnits nödiga, och att själf vidkännas den minskning i afkastningen, detta kan förorsaka honom, än har omsorgen om dessa skogars bevarande ålagts en i lag påbjuden och af staten i en eller annan form understödd förening af dem, som af skyddsskogen i första hand hafva gagn, än åter har stadgats såsom en skyldighet för staten att genom expropriation eller annorledes förvärfva de skogstrakter, hvilka anses böra behandlas såsom skyddsskogar, eller ock hålla ägaren skadeslös för den minskning i afkastning, lian får vidkännas genom skogens behandling för skyddsändamål.

I fråga om hushållningen med de skogar, som ej äro att hänföra till skyddsskogar, visar sig öfverallt en större benägenhet hos statsmakten att ingripa, där skogen tillhör eller är afsedd att bereda inkomst eller fördel för ett flertal medborgare. Kraftigast och med minsta betänklighet sker ett sådant ingripande, där detta flertal utgöres af en kommun eller korporation. Ett godt skäl härtill förefinnes ock i statens rätt och plikt att skydda ej mindre minoritetens än äfven efterkommandes rätt gent emot ett tillfälligt flertals Övergrepp. Men äfven till skydd för skogar, tillhöriga frivilliga och mera tillfälliga föreningar, såsom bärgverksbolag och träförädlande bolag, äfvensom för oskiftade byaskogar bär statsmakten flerstädes ingripit. Minst benägen visar sig lagstiftningen på goda grunder att ingripa i den enskildes skiftade skog.

I fråga åter om det sätt, hvarpå lagstiftningen ingriper i hushållningen med skogar, som icke tillhöra staten, kan man urskilja två olika riktningar.

Den ena söker vinna sitt mål genom uppställande af regler, vare sig såsom förbud eller såsom positiva föreskrifter rörande afverkning, föryngring med flera hushållningsåtgärder. Hit höra dimensionslagar — endast Sverige har sådana — återväxtlagar — Frankrike, Österrike in. fl. länder — påbud om visst skogshushållningssätt — Baden — o. s. v. På samma gång eu dylik lagstiftning medför en inskränkning i den enskildes ekonomiska frihet, förfelar den ofta sil t mål, en förbättrad skogshushållning, därigenom att den på intet sätt bereder ökad möjlighet eller undanrödjer hindren därför.

Den andra riktningen inom skogslagstiftningen har åter till ögonmärke att tillföra den enskilda skogshushållningen sakkunnig personlig kraft samt att i öfrigt underlätta rationell skogsvård vare sig genom att tillhandahålla biträde till frivilligt antagande eller genom att påbjuda

Kung i. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46. 111

vissa åtgärder, ägnade att bereda möjlighet för en god skogsvård. I förra afseendet må erinras om den enligt norrbottens- och västerbottenslagen medgifna rättigheten att under vissa villkor erhålla kostnadsfri utsyning af undermåligt virke, som till skogshushållningens fromma bör uttagas, äfvensom om den i utländsk lagstiftning förekommande rättigheten att bilda föreningar för gemensam skogshushållning, då i följd af jordens splittring verklig skogsvård ej kan anordnas af den enskilde ägaren. I senare afseendet kan såsom exempel anföras förbud mot skogsmarks skiftning annat än intill viss minimiareal och med för skogsskötsel lämplig skiftesform samt skyldighet att upprätta och följa hushållningsplan. Sin högsta form når denna riktning, där lagen ålägger skogsägaren att anställa forstligt bildad skogsförvaltare och denne att sköta skogen efter af myndighet godkänd plan. Med en sådan lagstiftning beredes för de enskilda skogarne utsikt till lika god vård som den statsskogarne åtnjuta.

Beträffande den tillsyn å den enskilda skogshushållningen, som enligt olika skogslagstiftningar anordnats, kunna, enligt den af kommittén i sådant afseende lämnade sammanfattning, följande system urskiljas:

1. Kontrollen är öfverlämnad åt kommunala myndigheter, med hvilka en skogsstatstjänsteman äger deltaga. Resultatet häraf anses lämna mycket öfrigt att önska.

2. Kontrollen utöfvas af en särskild nämnd, däri en statens skogstjänsteman är själfskrifven ledamot och privatskogsintresset i mindretal företräda

3. Kontrollen tillkommer skogsstatstjänstemän, hvilkas hufvudsakliga uppgift likväl samtidigt är att förvalta statens skogar. Detta system medför den fara, att privatskogsskötseln kommer att uppfattas såsom ett underordnadt åliggande.

4. Kontrollen utöfvas af särskilde skogstjänstemän, anställde uteslutande för detta ändamål.

I fråga om de grundsatser, hvilka gjort sig gällande i de förslagtill lagstiftning angående den enskilda skogshushållningen, som under de senare åren hos oss framställts, liar kommittén uttalat den meningen, att det ej torde kunna bestridas, att de rena återväxtlagarna lida af felet, att statens ingrepp inträder, först då det i allmänhet är för sent, och anser kommittén, att den af domänstyrelsen i dess förut nämnda underdåniga utlåtande af den 18 februari 1895 lämnade kritik af dylika lagar ännu äger full giltighet. Beträffande dimensionslagarnas betydelse för skogshushållningen, anser kommittén det böra erkännas, att de äro ägnade att förekomma vissa svåra former af misshushållning med

112 Kanyl. Maj .is Nåd. Proposition N:o 46.

skogarna och på grund däraf under mindre utvecklade förhållanden kunna hafva ett visst berättigande, men redan den omständighet, att den princip, hvarpå de äro byggda, icke upptagits i något annat lands lagstiftning än Sveriges, finner kommittén ägnad att väcka misstro i afseende å deras ändamålsenlighet. Denna misstro har kommittén ej funnit undanröjd af den närmare granskning af deras verkningar, som kommittén verkställt, och hvars resultat hufvudsakligen sammanfaller med hvad domänstyrelsen i sitt nyss berörda utlåtande af år 1895 anfört. Hvad slutligen domän styrelsens sistnämnda år framlagda förslag angår, yttrar kommittén, att vid uppgörandet af detsamma visserligen i vida högre grad än i förut framkomna förslag tagits hänsyn till de nödvändiga förutsättningarna för en god skogshushållning, och att från teoretisk synpunkt föga vore att anmärka emot att lägga skogens ålder till grund för afverkuingsrätten, i det att fröbarheten och skogsbeståndens behof af fred under deras lifligaste tillväxt genom en sådan lagstiftning tillgodosåges, men vid tillämpningen anser kommittén däremot, att betydande svårigheter skulle yppa sig, då trädens ålder ej med lätthet skulle kunna utrönas, och då utverkning af ungskog för skogsvårdens främjande genom hjälpgallring och hyggesrensning ej rubricerats såsom sköfling af ungskog, hvarigenom ett vidt fält blifvit öppnadt för skogsinnehafvares individuella uppfattning. Granskningen af samtliga de nämnda lagförslagen har, säger kommittén, fört till samma resultat, som den af kommittén i dess betänkande gifna framställningen af utländska och inhemska gällande skyddslagar, nämligen till erkännandet af svårigheten att medelst reglementerande föreskrifter framkalla en nöjaktig skogshushållning.

Sin egen uppfattning af de grundsatser, som böra tillämpas vid en lagstiftning på detta område, har kommittén uttalat sålunda, att kommittén ansåge den enskilde skogsägaren böra vara förpliktad såväl att bedrifva afverkning på ett för skogens reproduktion ändamålsenligt sätt, som att därefter vidtaga de åtgärder, Indika med hänsyn till förhållandena erfordras, för att fullgod återväxt skall inom kortaste tid komma till stånd. I intetdera af dessa afseenden leder det enligt kommitténs åsikt till målet att uppställa en abstrakt regel till skogsägarens efterrättelse, Titan anser kommittén, att, om samhällets kraf på skogsmarkens bevarande skall tillgodoses och på samma gång den enskildes frihet att lämpa sin hushållning ej mindre efter skogens beskaffenhet än efter sina egna ekonomiska förhållanden ej oskäligt inskränkas, måste i stället för den döda regeln sättas ett lefvande samfundsorgan, som öfvervakar den enskilda skogshushållningen och på samma gång kan understödjande ingripa däri.

113 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Den ledande grundtanken i en blifvande skogslagsstiftning rörande enskildes skogar bör således enligt kommitténs mening vara den, att den egentliga skogsmarken skall användas till skogsbörd, samt att det i följd däraf bör vara förbjudet såväl att bedrifva skogsafverkning på sådant sätt, att skogens föryngring äfventyras, som att efter skedd afverkning behandla skogsmarken så, att enahanda fara därigenom inträder. Att från detta förbud medgifva undantag för mark, där på grund af växtbetäckningen eller markens beskaffenhet i öfrigt den naturliga återväxten är underkastad särskilda svårigheter, bör, anser kommittén, så mycket mindre komma i fråga, som just beträffande sådan mark den största varsamhet är erforderlig, på det att den ej må blifva för skogsbörd fullständigt oduglig. Däremot skulle lagen icke förhindra att taga skogsmark i anspråk för högre art af odling eller till tomtplats eller annat dylikt ändamål. Likaledes har kommittén ansett, att staten icke kan ålägga den enskilde att skogsödla förut befintliga kalmarker.

I olikhet med hvad som skett i föregående lagförslag, hafva af angifna skäl i kommitténs förslag angående skogens behandling icke uppställts några bestämda regler, genom livilkas iakttagande skogsägaren skulle anses hafva uppfyllt sina skyldigheter uti ifrågavarande afseende. Den närmaste uppsikten häröfver, att skogsägaren iakttoge de skyldigheter, som honom ålåge, skulle tillkomma en för hvarje län tillsatt skogsvårdsstyrelse, som därjämte skulle få åtskilliga andra uppgifter för skogsvårdens främjande sig anförtrodda. För beredande af nödiga medel åt skogsvårdsstyrelserna att fylla dem åliggande uppgifter skulle en viss afgift påläggas trävaror, som från landet exporterades, hvar]ämte det skulle åligga skogsägare att vid upplåtelse af rätt till skogsafverkning nedsätta visst penningbelopp.

I öfverensstämmelse med dessa liufvudgrunder har kommittén uppgjort förut omförmälda förslag till lag om vården af enskildes skogar, till förordning om skogsvårdsstyrelser, till lag om skogsvårdsafgifter och till lag om skyldighet för skogsägare att vid upplåtelse af rätt till skogsafverkning nedsätta visst penningbelopp.

I sina öfver dessa kommitténs författningsförslag afgifna utlåtanden hafva länsstyrelserna, flere under åberopande af sina år 1895 afgifna yttranden angående domänstyrelsens då framlagda förslag, till hvilket kommitténs författningsförslag i vissa delar ansluter sig, gifvit uttryck åt samma uppfattning, som vid nyss nämnda tillfälle mera allmänt uttalades såväl om nödvändigheten af lagstiftningens ingripande, som ock, med undantag för Jämtlands och Västernorrlands län, om lämpligheten af en lagstiftning, som, utan att ingripa i den enskildes för- Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 15

114 Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition N:o 46.

foganderätt öfver skogen, endast förpliktade skogsägaren alt. efter afverkning af skog sörja för dess återväxt.

Angående det sätt, hvarpå kommittén sökt lösa uppgiften att åstadkomma en lagstiftning i berörda syfte, hafva uttalats olika meningar. Å ena sidan anses kommitténs författningsförslag välbetänkta och ägnade att öka effektiviteten af den lagstiftning, som inom vissa län förut själfmant påkallats, och att för de flesta af de mera ingripande bestämmelserna funnes giltig anledning i den sorglöshet, hvarmed skogsafverkningen under de sista åren på många orter i landet bedritvits. I hufvudsakliga delar, yttrar en länsstyrelse, torde ock med tillämpning af dessa författningsförslag hafva vunnits, hvad öfverhufvud kan vinnas i sådant hänseende. Därjämte framhålles, att lagstiftningens snara ingripande är så trängande, att kommitténs förslag, ägnade att lända till båtnad för landets skogsväsende, borde oförändrade godkännas, hellre än att denna lagstiftningsfråga genom skiljaktig uppfattning af en eller annan detalj bestämmelse skulle till skada för det allmänna bästa ytterligare undanskjutas. Å andra sidan har däremot uttalats mycken tveksamhet om alfattningen af skogsvårdslagen, och huruvida den af kommittén föreslagna skogsvårdsstyrelsen skulle kunna åstadkomma den verkan, kommittén åsyftat, då den i utöfningen af sin verksamhet endast ägde stöd af en i allmänna ordalag affattad återväxtlag. Kungl. Majrts befallningshafvande i Uppsala har helt och hållet afstyrkt samtliga författningsförslagen. Såsom skäl härför angifves, att desamma i flera viktiga hänseenden icke blifvit tillräckligt tydligt affattade och dessutom saknade erforderlig fullständighet, till följd hvaraf villrådighet och osäkerhet måste yppa sig vid tillämpningen; att några af lagbuden icke affattats med nödighänsyn till rättvisans och billighetens kraf, utan kunde leda till orimligt stränga påföljder; att den föreslagna skogsvårdsstyrelsens sammansättning icke kunde anses tillfredsställande eller lämplig, samt att de grundsatser, på hvilka lagförslagen om skogsvårdsafgifter och om skyldighet för skogsägare att vid upplåtelse af rätt till skogsafverkning nedsätta visst penningbelopp hvilade, syntes vara föga ägnade att främja en god skogsvård och blefve till skada för en sund trävarurörelse och trämassehandtering, hvilka bägge näringar vore af stor betydelse särskild! för vårt lands ekonomiska ställning i förhållande till utlandet.

Domänstyrelsen har i nu ifrågavarande afseende anfört, att styrelsen, i betraktande af skogsfrågans föregående behandling och dess nuvarande läge, ansåge, att öfver hufvud taget knappast annan utväg varit att tillgå, än den kommittén hufvudsakligen vält för lösandet af uppgiften att åvägabringa en gemensam skogslag för landets ifråga-

115 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

varande delar. Visserligen saknade en återväxtlag direkt verkan med afseende å nu befintligt skogsförråds bevarande eller skördande endast i den män, med tillväxten vore förenligt, och ej heller lämnade en sådan lag direkt skydd för ungskog. Men då lagstiftningens ingripande i den enskildes förfoganderätt till skogen i vidare mån, än att skogens föryngring efter afverkniug betryggades, icke inom större delen af landet uppbures af allmänna tänkesättet, saknades ock efter allt att döma utsikt för lagbestämmelser af mera restriktiv art. Det hade med hänsyn härtill blifvit kommitténs uppgift att tillse, att den trygghet för skogarnes föryngring, hvilken en återväxtlag kunde innebära, och som i stort sedt utgjorde grundvillkoret för skogarnes framtida bestånd, måtte genom statens vägledande och understödjande ingripande i den enskilda skogsvården kunna i möjligaste mån till fullo vinnas. Styrelsen hade därför, ehuru ej i alla detaljer biträdande kommitténs författningsförslag, ej kunnat finna annat, än att förslaget till återväxtlag, i förening med förslaget om inrättande af skogs vårdsstyrelser i orterna och om medels anskaffande genom skogsvårdsafgifter för detta skogsvårdsorgans ej allenast kontrollerande utan äfven vägledande och understödjande verksamhet, vore en väl funnen utväg, ägnad att, på sätt från orterna ock uttalats, öka effektiviteten af därifrån påkallade, men ej antagna skogslagsförslag.

Då jag den 1 november 1901 till Kungl. Maj:ts pröfning framlade det af kommittén uppgjorda förslaget till lag angående vården af enskildes skogar, anförde jag, bland annat, att jag i likhet med kommittén ansåge, att i fråga om skogshushållningen lagstiftningens mål måste anses vara att bereda ett sådant skydd för de enskilda skogarne, att ett tämligen jämnt fördeladt afverkande af skogskapitalet i män af dess naturliga tillväxt däraf blefve en följd. För vinnande af detta mål skulle visserligen den bästa utvägen vara att införa utsyningstvång inom hela landet; men eu föreskrift i sådant afseende syntes sakna stöd af det allmänna tänkesättet, hvarför något förslag i nämnda riktning icke syntes hafva utsikt att för närvarande kunna genomföras. Vid sådant förhållande fann jag mig kunna i hufvudsak omfatta den af kommittén angifna utväg att, genom införande af en återväxtlag samt i samband därmed inrättande af skogsvårdsstyrelser och påläggande af skogsvårdsafgifter, åstadkomma en förbättrad skogsvård inom landet.

För mig står det klart, att detta mål i afsevärd mån vinnes genom antagande i hufvudsakliga delar af kommitténs i nu nämnda hänseenden framställda förslag. Otvifvelaktigt innebära dessa ett väsentligt steg framåt från det från så många synpunkter otillfredsställande tillstånd, hvari den enskilda skogshushållningen i vårt land för närvarande be-

Den nya skogslagstiftningens tilllämplighetsomrdde.

116 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 46.

finner sig. De skäl, som anförts mot förslagens genomförande, hafva synts mig icke äga den innebörd eller vara så vägande, att man därför skulle öfvergifva det enligt min mening lyckligt funna uppslag till en åtminstone tills vidare nöjaktig lösning af den under alla förhållanden svårlösta skogsfrågan, som kommittén gifvit och som på många håll vunnit liflig anslutning. De föreslagna författningarna synas mig vara af beskaffenhet att kunna tillämpas, oberoende af vårt vidsträckta lands olika naturförhållanden, och icke förhindra genomförandet af speciallagstiftningar, som möjligen för vissa orter framdeles kunna blifva af behofvet påkallade. Äfven om man måste tänka sig, att olägenheter eller svårigheter i ett och annat afseende kunna uppstå vid tilllämpningen af den nu ifrågasatta skogslagsstiftningen, äro dock de fördelar, som därigenom skulle beredas vår skogshushållning, i stort sedt så öfvervägande, att man måste låta dessa betänkligheter falla. Då, enligt hvad allmänt erkännes, behofvet af lagstiftningens snara ingripande på detta område är trängande, synes icke heller böra ifrågasättas att ytterligare undanskjuta afgörandet af denna så länge på dagordningen stående fråga, utan anser jag det vara synnerligen angeläget, att densamma i det så vidt möjligt utredda skick, hvari den nu befinnes, i hela sin vidd bringas under statsmakternas ompröfning.

Såsom jag redan erinrat, har kommittén ansett, att de i nu ifrågavarande författningsförslag upptagna bestämmelser icke skulle äga tillämpning i afseende å skogar, belägna i Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län äfvensom inom Särna socken i Dalarne.

Kommittén har nämligen verkställt en undersökning, hvilken ställning en sådan lagstiftning borde intaga gent emot de lokala skogslagar, som nu gälla för vissa delar af landet.

Den skogslag, som för närvarande är gällande för Gotlands län, har kommittén ansett böra bibehållas, så länge icke inom orten önskan gjorde sig gällande, att den lagstiftning, som kunde komma till stånd för landet i öfrigt, skulle tillämpas jämväl inom länet.

Hvad vidare angår de trakter af landet, där hemmansägarne ej hafva rätt att afverka skogen till afsalu annat än efter utsyning och stämpling af vederbörande skogstjänsteman, d. v. s. Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, Särna socken med Idre kapellan i Kopparbergs län samt dessutom spridda hemman, företrädesvis i de två förstnämnda länens kustland, har kommittén icke funnit någon ändring härutinnan böra sättas i fråga. Endast där den sakkunnige icke allenast vore rådfrågad angående skogens vård, utan ock hade det afgörande ordet

117 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

vid afverkningen, förefunnes trygghet mot de faror för förödelse, som kommittén funnit hota de enskilda skogarne. Där, såsom fallet vore i nu ifrågavarande trakter, skogarne blifvit till hemmanen öfverlämnade under förbehåll af nyss angifna inskränkta disposionsrätt, funnes icke någon anledning att taga hänsyn till det eljest rådande föreställningssättet, att äganderätt till skogen innebure rätt att fritt förfoga öfver densamma. Härtill komme, att skogens fortfarande bestånd i dessa trakter vore särdeles maktpåliggande, dels därför att skogsgränsen emot fjällen delvis folie inom dem, dels i följd däraf, att jordbrukaren här på grund af karg jordmån och hårdt klimat i ännu högre grad än annorstädes vore i behof af att kunna från skogen vinna ett tillskott till sin knappa och ovissa bärgning. En sådan inskränkning i dispositionsrätten till skogen, som den nu ifrågavarande, innebure icke något hinder för att, i den mån förbättrade kommunikationer i dessa trakter komme till stånd samt ett rikare industriellt lif där uppblomstrade, öfvergå till de intensivare former af skogsbruk, som däraf kunde blifva betingade. Fastmer syntes hemmansägarne af skogsstatens tjänstemän kunna påräkna den bästa vägledning vid öfvergången till nya hushållningssy stena.

Kommittén hade äfven vid sina resor inom lappmarkerna funnit, att. befolkningen vore benägen för bibehållandet af ifrågavarande inskränkning i dispositionsrätten öfver skogen. Däremot uttrycktes allmänt önskan, att afgälderna för utsyning måtte försvinna eller åtminstone väsentligt minskas. Med anledning häraf har kommittén uppgjort förut omförmälda förslag till förordning angående afgäld för utsyning af virke inom de sex norra länen, hvarom jag kommer att framdeles närmare yttra mig.

Beträffande åter den för Västerbottens och Norrbottens läns kusttrakter gällande skogslag, har kommittén visserligen ansett den föga ägnad att befordra en rationell skogsskötsel. Men då denna lag tillkommit efter upprepade framställningar från de båda länens landsting, samt densamma, enligt hvad kommittén vid sina resor inhämtat, fortfarande omfattades med förtroende af befolkningens flertal, syntes det kommittén icke böra ifrågasättas att annat än efter behöriga framställningar från dessa orter utbyta den för dem nu gällande lag emot en på helt andra grunder byggd lagstiftning. Dessutom syntes ännu en tid samfärdsel och industri komma att i dessa landsändar kvarstå vid den mindre utvecklade ståndpunkt, som vållade, att hufvudsakligen blott timmerdugliga träd kunde med fördel uttagas ur skogarne. Så länge detta förhållande fortfore, kunde måhända fördelarne af en dimensionslag anses öfverväga de olägenheter, den medförde. Kommittén hölle

118 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

däremot för sannolikt, att vid stigande ekonomisk utveckling i allmänhet, och särskildt då lättade komixmnikationer komme att inom de två nordligaste länen möjliggöra uppkomsten af pappersmassetillverkning, kolning och andra industrier, som kunde tillgodogöra de smärre virkessorterna, olägenheterna af dimensionslagen komme att framträda med den styrka, att ortens befolkning funne lämpligt att påkalla densammas utbytande mot andra föreskrifter, bättre lämpade efter de sålunda ändrade förhållandena. För det nuvarande ansåge emellertid kommittén ej någon förändring böra föreslås beträffande ifrågavarande lags grundtanke, förbudet mot utförsel och försäljning af undermåligt virke.

De af kommittén föreslagna författningar angående den enskilda skogshushållningen, om hvilka nu är fråga, skulle alltså gälla för alla delar af landet, med undantag af Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Sårna socken med Idre kapellag i Kopparbergs län.

Hvad särskildt angår påläggandet af skogsvårdsafgifter vid export af trävaror från nämnda delar af landet, har kommittén anfört, att så länge för dessa landsdelar särskilda restriktiva skogslagar förblefve gällande, syntes icke någon skogsvårdsafgift böra drabba de inom dem afverkade trävaror, helst kommittén icke ifrågasatt, att skogsvårdsstyrelser skulle finnas därstädes. Väl kunde man säga, att särskildt för skogsägarne inom Västerbottens och Norrbottens län skogsvårdsafgiftens tillämpande skulle kunna anses medföra betydande fördelar, i det att en stor del af det virke, som utfördes därifrån, afverkats å kronans skogar, under det att skogsvårdsafgiften skulle användas uteslutande till fromma för den enskilda skogshushållningen, samt det icke vore tvifvelaktigt, att de genom en sådan afgift inflytande medel i dessa län skulle kunna få eu synnerligen god användning genom afdikning af vattensjuk skogsmark. Äfven vore obestridligt, att det i en viss grad innebure eu oegentlighet, att trävaruexportören i dessa län undginge att erlägga en afgift, som hans yrkesbröder i angränsande orter skulle hafva att vidkännas. Men kommittén hade så mycket mindre kunnat på grund af dessa omständigheter öfvergifva grundsatsen, att skogsvårdsafgifterna borde utgå allenast i samband med tillämpningen af den af kommittén föreslagna lagstiftning om den enskilda skogshushållningen, som kommittén hyste den föreställning, att den nu för våra nordligaste län gällande dimensionslagen inom en icke allt för långt aflägsen framtid skulle genom förhållandenas egen makt utbytas mot en mera tidsenlig lagstiftning. Mot den af kommittén sålunda gjorda begränsningen i tillämpningen af den föreslagna lagstiftningen om den enskilda skogshushållningen liar domänstyrelsen ej haft något att erinra.

119 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Anledningen därtill, att jag det oaktadt kos Kungl. Maj:t gjorde framställning därom, att Kung]. Maj:t måtte anbefalla sina befallningshafvande i Gotlands, Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län att afgifva underdåniga utlåtanden, huruvida icke de i nu förevarande lörfattningsförslag ifrågasatta bestämmelser lämpligen skulle kunna, under förutsättning att de komme att i hufvudsak blifva gällande inom öfriga delar af riket, äga tillämpning inom förstämnda tre län och omförmälda socken i Dalarne, var den, att Riksdagen i sin skrifvelse den 13 maj 1896, som föranledde tillsättande af nu ifrågavarande kommitté, uttalat bland annat, att ehuru eu för alla orter lämplig gemensam lag sannolikt icke kunda erhållas, Riksdagen dock hölle före, att det gåfves vissa hufvudgrunder, Indika kunde vara gemensamma och på Indika lagen hvilade, under det att därtill komme särskilda bestämmelser olika för de skilda orterna med hänsyn till där befintliga olika förhållanden; att ett stadgande om skyldighet för skogsägare att efter afverkning sörja för skogens återväxt vore af den art, att det lämpade sig för hela landet, med undantag möjligen för de allra nordligaste delarna däraf, ehuru bestämmelserna om sättet för åstadkommande af återväxt borde lämpas efter de olika landsdelarnas olika förhållanden; äfvensom att i en för landet i dess helhet gällande lag kunde gifvas allmänna bestämmelser mot en skadlig öfverafverkning af skog, ehuru detaljstadgandena därom syntes böra vara olika för skilda delar af landet. I öfverensstämmelse med de åsikter, Riksdagen sålunda uttalat, ansåg jag det böra tagas under närmare ompröfning, huruvida ej de blifvande allmänna lagbestämmelserna angående vården af enskildes skogar skulle kunna göras gällande för landet i dess helhet, äfven om vid sidan däraf särskilda bestämmelser kunde anses nödiga för vissa delar af landet. Särskilt i fråga om de föreslagna skogsvårdsafgifterna ställde jag mig tveksam gentemot den begränsning i afseende å deras utgående, som af kommittén föreslagits.

Emellertid hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga nu ifrågavarande län motsatt sig utsträckningen af de ifrågsatta allmänna lagbestämmelserna angående vården af enskildes skogar till nyssnämnda delar åt landet, där särskilda skogslagar redan för närvarande äro gällande.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län meddelar i sitt Gotlandé län. utlåtande, att länets landsting till Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingifvit eu till Kungl. Maj:t ställd framställning, att lagen angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse inom Gotlands län den 30 mars 1894 måtte varda uppliäfd och i stället ett af landstinget vid dess sammanträde den 1 oktober 1901 godkändt förslag till skogslag

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

varda till sådan lag för länet i vederbörlig ordning antaget och fastställd! Detta förslag, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande funnit stå i oskiljaktigt samband med frågan om tillämpligen af skogskommitténs nu förevarande förslag jämväl å Gotland, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid afgifvande af sitt utlåtande i denna fråga öfverlämnat, tillika med utdrag af landstingets protokoll, exemplar af till trycket befordrade förslag och frågor vid landstingets sammanträden 1900 och 1901 samt likaledes tryckta exemplar af landstingets förhandlingar sagda år, äfvensom ett af kronofogdarne i länet afgitvet yttrande såväl i förstberörda ärende som beträffande landstingets förslag.

Såsom jag redan förut nämnt, är den nuvarande gotlandslagen en kombinerad dimensions- och återväxtlag. De hufvudsakliga bestämmelserna i det senare afseendet äro, att skogsmark ej får sköflas eller förödas, så att den naturliga återväxten omöjliggöres eller äfventyras, att uppsikten häröfver tillkommer vederbörande kommunalnämnd, som om förhållandet gör anmälan till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande äger vid vite förbjuda, att skogen afverka^ annat än till husbehof, om sköfling konstaterats genom syn, samt att sådant förbud återgår, då för återväxten ändamålsenliga åtgärder vidtagits. Dessutom finnes en af landsting och hushållningssällskap utsedd skogsvårdskommitté, som liar till uppgift att verka för skogsvårdens befrämjande inom länet. Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser den af skogskommittén föreslagna skogsvårdslagen innebära mindre skydd för skogarna i länet än nu gällande lag samt finner förenämnda skogsvårdskommitté vara att föredraga framför en skogsvårdsstyrelse, helst den endast kostade en obetydlighet, då däremot en skogsvårdsstyrelse komme att sluka nästan hela det af stat, landsting och hushållningssällskap för närvarande för skogsvårdsändamål utgående anslag. Kungl. Maj:ts befallningshafvande har i samband härmed hemställt, huruvida icke, därest skogsvårdsstyrelser komme att tillsättas inom andra län och statsbidrag dem lämnas, Gotlands län skulle kunna beredas vederlag, hvilket lämpligen syntes kunna ske genom beviljande af statsanslag för anställande af två eller flere skogvaktare, som under skogsvårdskommitténs öfverinseende skulle på rekvisition betjäna allmänheten med skogsplanteringar och dylikt. I denna form anser länsstyrelsen ett anslag komma skogsvården inom länet till mera gagn, än om därmed skulle aflönas en sekreterare hos en skogsvårdsstyrelse i enlighet med skogskommitténs förslag.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande vore ingen vän af undantagslagstiftning, men ville dock erinra, att såväl Riksdagen som domän-

121 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

styrelsen framhållit, att separatlagstiftning sannolikt blefve af nöden med hänsyn till landets olika klimatiska förhållanden, jordmån, m. fl. omständigheter. Då Kungl. Maj:ts befallningshafvande vägde de olägenheter, som genom lagförslagens antagande skulle uppstå i form af ökad fara för skogsbeståndet, ökad utgift för skogsvården m. m., mot de fördelar, som genom gemensam lagstiftning kunde vinnas, ansåge Kungl. Maj:t8 befallningshafvande olägenheterna större än fördelarna, hvarför Kungl. Maj:ts befallningshafvande för närvarande funne sig böra afstyrka de båda ifrågavarande lagförslagens tillämpning å 6kogar inom Gotlands län. Däremot ansåge Kungl. Maj:ts befallningshafvande lagstiftning angående skogsvårdsafgifter önskvärd för länet, men bestämmelser därom syntes lämpligen böra inryckas i den för länet gällande skogslagstiftning samt därvid, med bibehållande af likställigheten rörande hufvudgrunderna i den allmänna lagstiftningen, såsom beträffande afgifternas storlek och dylikt, dock i andra afseenden afpassas efter ortens säregna förhållanden. Enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt borde således ej heller detta förslag för närvarande vinna tillämpning å Gotland.

Förberörda af Gotlands läns landsting framlagda förslag är byggdt på samma principer som den nu gällande lagen och afviker från denna, hvad återväxtlagen angår, hufvudsakligen därutinnan, att vissa bestämmelser affattats i större öfverensstämmelse med skogskommitténs förslag, än motsvarande bestämmelser i den nuvarande lagen, hvarjämte införts bestämmelser om skogsvårdsafgifter i hufvudsaklig öfverensstämmelse med skogskommitténs förslag, att uppsikten öfver den enskilda skogsvården, för att blifva mera effektiv, tillerkänts jämväl allmän åklagare och skogsstatens tjänstemän, samt att ett nytt stadgande upptagits därom, att den, som genom köp eller byte förvärfvade skogsmark eller afverkningsrätt därå, ej skulle äga att utan särskild t tillstånd inom 5 år från förvärfvet afverka något af skogen till afsalu.

Det af landstinget framlagda förslaget förordas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande till antagande med vissa ändringar i angifna afseenden.

Däremot har detta förslag framkallat ett ganska allmänt motstånd hos skogsmarksägarne inom länet. I eu till Kungl. Maj:t ingitven petition har ett mycket stort antal hemmansägare anfört, att flere betänkliga punkter i förslaget förefunnes, som skulle göra inskränkningarna mera betungande, än af omständigheterna påkallades, utan att bereda större skydd och säkerhet för skogens vård, hvarför hemställts, att Kungl. Maj:t täcktes förordna, att allmänheten måtte å lagligen utlysta kommunalstämmor lämnas tillfälle att öfver förslaget höras Bill. till lliksd. Prof. 1603. 1 Sund. / .I/V. 31 Höft. D*

VUalerboltens

län.

122 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 46.

och afgifva yttranden, men att, om Kungl. Maj:t för närvarande ansåge sig icke kunna efterkomma denna begäran, Kungl. Maj:t ville låta den för Gotland nu gällande skogslag få äga bestånd, till dess en för hela riket gemensam skogslag blefve antagen.

Med afseende å hvad sålunda förekommit och då skogslagsfrågan, hvad Gotland beträffar, ännu icke synes hafva vunnit nöjaktig utredning, finner jag mig icke vidare böra ifrågasätta, att skogskommitténs förevarande författningsförslag skulle äga tillämpning jämväl å Gotlands län, samt anser, hvad angår frågan om ändring af den för närvarande för länet gällande skogslag äfvensom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes nyssberörda framställning om eventuellt beviljande af anslag för anställande af ökadt antal skogstjänstemän, att domänstyrelsens yttrande i nämnda afseenden bör infordras, innan Kungl. Maj:t fattar vidare beslut i ärendet.

Hvad därefter angår den ifrågasatta nya skogslagstiftningens utsträckning till Västerbottens län, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet inhämtat yttrande af vederbörande öfverjägmästare, som beträffande de delar af länet, där skogsägarne äro underkastade utsyningstvång, ej funnit någon anledning till ändrad skogslagstiftning, men i fråga åter om kusttrakten, där 1888 års dimensionslag är gällande, anfört bland annat, att denna lag icke hindrat de gamla skogarnes mycket starka uthuggande, jämväl under förhållanden, då allenast timmerträd varit föremål för afvikning, hvarför öfverjägmästaren ansåge samma lag böra ersättas af en kombinerad återväxt- och dimensionslag, hvilken äfven borde tillämpas beträffande ett fåtal liemmansskogar inom länet, för hvilka för närvarande icke några lagbestämmelser vore gällande; och har förslag till eu sådan lag af öfverjägmästaren uppgjorts i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett af domänstyrelsen utarbetadt förslag till dylik lag för Västernorrlands och Jämtlands län, lör hvilket förslag jag framdeles kommer att närmare redogöra.

För egen del har Kungl. Maj:ts befallningshafvande anfört, att då den enskilde skogsägaren i länet redan genom nu gällande lagstiftning vore ifråga om dispositionsrätten till skogen i väsentlig mån inskränkt, Kungl. Maj:ts befallningshafvande ställde sig tveksam, huruvida ej de ifrågavarande författningsförslagens tillämpning, jämväl hvad anginge Västerbottens län, skulle verka väl mycket betungande vid den enskilde skogsägarens tillgodogörande af hans skog. Därtill komme, att länets landsting näppeligen skulle finnas benäget att omfatta grunderna för en lagstiftning af den innebörd, författningsförslagen innebure. På grund häraf har Kungl. Maj:ts befallningshafvande

123 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

såsom sin mening uttalat, att, huru önskvärd i alla afseenden en likformig lagstiftning i ämnet för hela riket än kunde förefalla, de ifrågavarande författningsförslagen dock ej lämpligen borde bringas till tillämpning inom Västerbottens län.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län bär i sitt ut- Norrbottens låtande icke uttalat sig om lämpligheten af genomförande inom detta mlän af den utaf kommittén föreslagna skogslagstiftning vid sidan af de för länet nu gällande särskilda skogsförfattningar, utan yttrar sig endast om lämpligheten af dessas utbytande mot de i kommitténs förevarande författningsförslag ifrågasatta bestämmelser. I detta afseende har Kungl.

Maj:ts befallningshafvande, hvad först angår förslaget till lag angående vården af enskildes skogar, anfört bland annat, att denna lag icke syntes vara afsedd att ersätta de för vissa delar af länet för närvarande gällande bestämmelser om utsyningstvång, Indika bestämmelsers fortsatta tillämpning Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge vara af största vikt för skogsvården i de trakter, där den gällde. Vidkommande åter de delar af länet, där 1888 års dimensionslag för närvarande gäller, afstyrker Kungl. Maj:ts befallningshafvande på det lifligaste, att denna lag skulle uppliäfvas för att ersättas af den af kommittén föreslagna återväxtlag jämte öfriga ifrågasatta författningar.

Under förutsättning att nämnda dimensionslag upphäfves, anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att införandet af skogsvårdsstyrelser skulle för skogsvården blifva behöflig!, men påpekar, att med hänsyn till stats- och allmänningsskogarnes stora utsträckning iuom länet, det gagn, som skogsvårdsstyrelserna där skulle åstadkomma, blefve mindre, än man kunde antaga skulle blifva fallet inom andra län, där de enskildes skogar hade jämförelsevis större utbredning.

Med framhållande att för uppehållande af skogsvårdsstyrelsens verksamhet gifvetvis skulle erfordras betydliga belopp, anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att dessa belopp icke torde kunna uppbringas på annat sätt än genom påläggande af afgifter å det afverkade virke, som vore afsedt att ur riket utföras, men skulle eu viss bestämd sådan afgift för hvarje kubikmeter virke komma att hårdare drabba exporten från Norrbotten, då det norrbottniska virket dels på grund af dess beskaffenhet och dels till följd af högre fraktsatser betingade lägre försäljningspriser än trävaror, som exporterades från sydligare delar af landet.

Beträffande slutligen tillämpningen af bestämmelserna i kommitténs surna socken förevarande författningsförslag å skogar, belägna inom Sårna socken i * Dalarn<'- Dalarne, hafva visserligen uttalanden om önskvärdheten däraf framkommit från nämnda socken, men Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

124 Kutigl, Maj:ts Nåd. Proposition ÅT:o 46.

Kopparbergs län har på de af skogskommittén anförda skäl och då några omständigheter, som, beträffande Sårna socken, föranledde utbyte af nu gällande bestämmelser, ännu icke förekommit, samt £ungl. Maj:ts befallningshafvande icke försport annat, än att dessa bestämmelser af ortsbefolkningens flertal ansåges fortfarande lämpliga, ansett båg för närvarande sakna anledning att tillstyrka förändring af de för Sårna

socken nu gällande stadganden angående den enskilda skogshushållningen. °

behandlingen inom högsta domstolen af det till domstolens utlåtande öfverlämnade förslaget till lag angående vården af enskildes skogar har högsta domstolen ansett den särskilda skogslagstiftnino-, som gäller för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Sårna socken med Idre kapellag och dessutom för åtskilliga på andra orter spridda hemman, af flere skäl väsentligen utesluta en tillämpning iämval af nu ifrågavarande lag, hvarjemte domstolens flertal uttalat den mening, att då enligt författningarna för de delar af Västerbottens och Norrbottens län, som icke höra till lappmark, samt för Gotlands län skogsstatens tjänstemän hafva att i vissa fall utsyna virke å enskildes skogar, den föreslagna lagen, som lämnade uppsikten öfver vården af dessa skogar åt annan myndighet, icke utan olägenhet läte sig förena med dessa författningar.

Hvad nu först beträffar de delar af landet, där utsyningstvång för närvarande gäller, är det tydligt, att den af kommittén förslagna återväxtlagen icke bör träda i stället för eller tillämpas vid sidan af utsyningslagarna, hvilka för de orter, där de gälla, äro i högre grad än återväxtlagen ägnade att motverka skogens förödande och som sålunda göra åtcrväxtlagens föreskrifter öfverflödiga.

Vidkommande därefter de delar af Västerbottens och Norrbottens lan, dar dimensionslagen nu gäller, lämnar denna, hvars upphäfvande, pa de af kommittén anförda skål, för närvarande icke torde behöfva ifrågasättas,^ uppenbarligen utrymme för samtidigt tillämpande af den ifrågasätta återväxtlagen. En kombinerad dimensions- och återväxt^är ju redan gällande i en annan del af landet, Gotland; och oöfveivinnerliga svårigheter torde väl icke möta för tillämpning jämväl i nu ifrågavarande orter af en dylik lag, såsom ock af öfverjägmästaren i Västerbottens län ifrågasatts. Men då onekligt är, att härvid i åtskilliga afseenden skulle uppstå olägenheter, hvilka vore ganska afsevärda, samt, enligt hvad kommittén vitsordat, särskilda föreskrifter för tryggande af en nöjaktig återväxt å de i dessa län belägna skogsmarker föi närvarande icke synas vara af oundgängligt behof påkallade, finner

125 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

jag mig, med hänsyn jämväl därtill att de kostnader, som för tillämpningen i dessa trakter af återväxtlagens föreskrifter skulle blifva erforderliga, komme att blifva ganska betydande, icke äga tillräcklig anledning att nu tillstyrka utsträckning af bestämmelserna i kommitténs förslag till återväxtlag till nyssnämnda delar af Västerbottens och Norrbottens län.

Därest sagda bestämmelser icke skulle komma att afse nu ifrågavarande delar af landet, torde äfven frågan om införande af skogsvårdsstyrelser i Västerbottens och Norrbottens län förfalla.

Däraf följer väl icke ovillkorligen, att frågan om påläggande af afgifter vid export af virke, afverkadt inom de orter, där utsyningséller dimensionslagar äro gällande, äfven utan vidare skulle anses vara förfallen. Obestridligen innebär det en oegentlighet, att exportörer af dylikt virke skulle undgå att erlägga en afgift, som måste erläggas vid export af allt annat virke, som inom landet afverkas, likasom uppenbarligen de genom en sådan afgift inflytande medel i dessa orter skulle kunna få en synnerligen god användning. Men då det ansetts alltför betungande för skogsägarne inom de orter, där utsyningstvång gäller, att vidkännas såväl utsynings- som skogsvårdsafgifter, samt — vid det förhållande att den vida öfvervägande delen af det virke, som exporteras från Västerbottens och Norrbottens län, afverkas inom länens lappmarker — genom påläggande af skogsvårdsafgifter allenast å virke, som afverkas inom de delar af sagda län, där dimensionslagen gäller och där skogarna i allmänhet lära vara ganska uthuggna, endast mindre afsevärda belopp torde komma att inflyta, under det att en del kostnader för afgifternas uttagande icke kunde undgås, finner jag mig icke häller böra ifrågasätta meddelande af föreskrifter i nu omförmälda syfte.

Jämväl i en annan landsdel har kommitténs förslag till återväxtlag icke vunnit anslutning. Inom Västernorrlands och Jämtlands län hafva såväl länstyrelser som landsting, sågverksbolag och för trävarurörelsen intresserade personer, hvilka inkommit med yttranden i ämnet, afböjt det nämnda lagförslaget, under uttalande af behofvet af en inskränkning i det fria förfogandet öfver ungskogen, till hvars skydd en dimensionslag förordas. 1 dessa yttranden framhålles i allmänhet otillräckligheten af eu återväxtlag, hvilken vore i saknad af bestämmelser, som befordrade ett uthålligt skogsbruk, och hvilken icke uppställde något hinder mot sköfling af växtlig ungskog eller mot markens kalhuggnino-, ehuru en sådan ansåges ogynnsam för framkallandet af den ekonomiskt bästa tallformen. Länsstyrelserna i de ifrågavarande länen fram-

Väster norrlanda och Jämtlands län.

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

hålla särskild!, att med afverkningsfrihet såsom förutsättning en skogslag blefve utan någon verkan vid tillämpningen, att en för dessa län lämplig lag jämväl borde gå ut på bevarande i nödig mån af den på enskildes marker nu befintliga skogen, samt att något annat medel härtill ej kunde utfinnas eller åtminstone veterligen icke anvisats än att fastställa en viss storlek såsom den minsta, vid hvilken barrträd finge, utan särskild! medgifvande af vederbörande myndighet, afverkas för annat ändamål än till husbehof, dock att därvid borde inrymmas befogenhet för skogsvårdsstyrelsen att i särskilda fall medgifva de afvikelser, som af en ändamålsenlig skogsskötsel funnes påkallade. De olägenheter, som härflöte af dimensionsprincipens tillämpning, kunde undanrödjas, om skogsvårdsstyrelsen sattes i tillfälle att kostnadsfritt lämna fackkunnigt biträde för utsyningar samt för skogsvård i öfrigt.

Sedan efter uppdrag af länens landsting utsedde kommitterade uppgjort särskilda förslag till lag angående vården af enskildes skogar inom Västernorrlands och Jämtlands län, äfvensom till förordning angående skogsvårdsstyrelser inom samma län samt utkast till lag anangående skogsvårdsafgifter för länen, hafva landstingen till Kungl. Maj:t öfverlämnat samma förslag och utkast, med hemställan att i öfverensstämmelse med desamma, dock med vissa af landstingen vidtagna ändringar, särskilda författningar för Västernorrlands och Jämtlands län i nu omförmälda afseenden måtte utfärdas.

Det förslag till lag angående vården af enskildes skogar inom nu ifrågavarande län, som sålunda af länens landsting framställts, går ut på införandet i dessa orter af en dimensionslag i stället för den af kommittén föreslagna allmänna återväxtlagen.

De väsentligaste bestämmelserna i den af landstingen föreslagna lagen äro följande:

Barrträd, som vore att anse såsom undermåligt, skulle icke få afverkas annat än till skogsägarens eget eller annans husbehof samt till flottningsanordningar och allmänt behof, allt inom det län, där skogsmarken vore belägen, så framt icke trädet vore torrt eller vederbörligt tillstånd gifvits till trädets utverkning.

Såsom undermåligt skulle anses träd, som afverkadt ej hölle i någon riktning minst nedannämnda mått i genomskärning på ett afstånd af 1,5 meter från storändan, nämligen tallträd 25 centimeter samt granträd 19 centimeter i Västernorrlands län och 21 centimeter i Jämtlands län.

Afverkning af undermåliga träd med rätt till fritt förfogande öfver virket finge äga rum, om träden borde för skogens ordentliga vård och föryngring borttagas, vore skadade eller undertryckta, stode i för-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46. 127

sumpad mark o. s v., samt om trädens fällande erfordrades för skogsmarkens uppodling.

Ville skogsägaren afverka undermåliga träd, skulle lian ingifva anmälan till skogsvårdsstyrelsen i länet, hvilken, därest något här omförmäldt fall förelåge och laga hinder ej mötte, hade att lämna tillstånd till afverkningen och låta verkställa utsyning af virket.

Ville jordägaren för odling fälla undermålig skog, skalle han göra anmälan till vederbörande tjänsteman hos skogsvårdsstyrelsen, hvilken det ålåge att anställa besiktning. Funne samma styrelse det tillämnade odlingsföretaget höra medgifvas, skulle skogsvårdsstyrelsen därtill meddela tillstånd med utsättande af viss tid, inom hvilken odlingen skulle vara fullgjord; dock finge tillstånd icke medgifvas, förrän jordägaren aflämnat med vederhäftig borgen försedd förbindelse att, där odling icke blefve inom föresatt tid verkställd, till skogsvårdsstyrelsen inbetala ett belopp, motsvarande värdet af de undermåliga träd, öfver hvilka han begärt att få fritt förfoga. Hvad som på grund af sådan förbindelse inflöte, skulle tillfalla skogsvårdskassan.

Beträffande detta förslag har domänstyrelsen anfört, att uttalanden i förevarande syfte upprepade gånger återkommit och detta så att säga med ökad styrka, hvadan desamma syntes vara att betrakta som ett uttryck för allmänna meningen inom dessa orter, liksom den inskränkning i förfoganderätten till skogen, som en dimensionslag innebure, numera kunde anses där äga stöd i det allmänna tänkesättet.

Hvad dimensionslagar beträffade, vore emellertid olägenheterna af sådana af styrelsen redan om förmälda. De kunde i korthet sammanfattas så, att afverkningen inskränktes till de större träden, medan mindre sådana, ehuru undertryckta och ej vidare tillväxande, blefve till hinder för återväxten i allmänhet kvarlämnade, enär de endast efter omgång och kostnad finge användas till annat än husbehof. Vid utplockning af endast större träd uppstode ej så stora öppningar i skogsbeståndet, att därmed bereddes tillräcklig tillgång på ljus, för att lifskraftig återväxt skulle kunna uppkomma. Däremot vore denna utglesning väl ägnad att låta skogsmarken betäckas af en vegetation, som försvårade trädfröets nedträngande till jorden och groning. En dimensionslag verkade sålunda i hög grad ofördelaktigt på skogsioryngringen, i all synnerhet i granskogar och barrblandskogar, hvilka i nu ifrågavarande län hade stor utsträckning. Å andra sidan gåfve den onekligen skydd åt befintlig ungskog. Enda utvägen att undvika olägenheterna syntes vara att bereda möjlighet för skogsägare att utan afsevärd omgång och kostnad erhålla utsyning af de mindre träd, som ur skogsvårdens synpunkt

128 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

borde afverkas. Härförinnan hade en sådan utsträckt utsyningsmöjlighet icke kunnat åstadkommas. Genom skogsvårdsafgifters införande kunde emellertid medel vinnas att för detta ändamål anställa ett tillräckligt antal forstligt utbildade personer, hvarigenom olägenheterna af dimensionsbestämmelsers upptagande i lagen delvis kunde anses undanröjda. Men en annan fråga vore, huruvida härmed jämväl föryngringen vore betryggad och en återväxtlag obehöflig. Styrelsen ansåge för sin del, att så ej vore förhållandet, i all synnerhet i fråga om de förut nämnda allmänna skogstyperna, granskogar och barrblandskogar. Särskridt vore härvid att bemärka, att högst ogynnsamma förhållanden för föryngringen måste inträda, när grantorka efter dimensionsafverkning uppstode, hvilket i nu ifrågavarande två län ofta vore fallet. Dimensionslagen kunde därför icke ersätta återväxtlagen, utan måste de båda komplettera hvarandra.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning har domänstyrelsen uppgjort ett särskildt förslag till skogsvårdslag för Västernorrlands och Jämtlands län, innefattande dels den af landstingens kommitterade uppgjorda dimensionslagen, med vissa af domänsstyrelsen nödiga ansedda ändringar i densamma, dels ock bestämmelser af hufvudsakligen enahanda innehåll som i det af skogskommittén uppgjorda förslaget till återväxtlag, sådant detsamma blifvit af domänstyrelsen till antagande förordadt.

Då domänstyrelsen således — med upprepande af sina tillförene framställda anmärkningar om olägenheterna af dimensionslagar i allmänhet, om än med erkännande af det skydd de gåfve åt befintlig ungskog, och under uttalande, att genom beredande af medel till utsträckt utsyningsmöjlighet dessa olägenheter endast delvis kunde anses undanröjda — förordat införandet i Västernorrlands och Jämtlands län af en dimensionslag vid sidan af en återväxtlag enligt kommitténs förslag, har styrelsen utgått från den förutsättning, att den allmänna meningen i dessa orter vore bestämd för införandet af en dimensionslag, äfvensom att den inskränkning i förfoganderätten till skogen, som en dylik lag innebär, numera skulle kunna anses där äga stöd i det allmänna tänkesättet.

Emellertid iir detta så långt ifrån fallet, att det af Västernorrlands läns och Jämtlands läns landsting framlagda förslaget framkallat från skilda håll inom länen synnerligen lifliga protester och allvarliga gensagor, som framburits såväl genom pressen som vid eu mängd i orterna för ändamålet hållna möten och sammanträden, och som funnit sitt slutliga uttryck i en till Kungl. Maj:t öfverlämnad, af mer än 6,000 personer undertecknad petition, hvari anförts bland annat, att det

129 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.

af landstingen antagna förslaget till lag angående vården af enskildes skogar inom länen jämte tillhörande författningar komme att betänkligt inskränka bygdebefolkningens fria dispositionsrätt till ett af dess viktigaste existensmedel, utan att, enligt sakkunnig myndighets utsago, det afsedda ändamålet eller ungskogens bevarande därmed blefve till fyllest vunnet; att förslaget syntes bota gällande aftal och öppna utsikt till nya rättstvister mellan ägare af jord och skog; att en dimensionslag sådan som denna oskäligt gynnade sågverksindustrien på bekostnad af den öfriga träindustriens behof af råvara och därmed afsättningsmöjligheten för hemmanens skogsprodukter; samt att förslaget slutligen erbjöde oöfvervinnerliga svårigheter i sin praktiska tillämpning jämte anledningar till trakasserier från skogsvårdens handhafvares sida, men ändock syntes kräfva oskäliga kostnader i förhållande till det tvifvelaktiga resultatet; och hafva på grund häraf petitionärerna anhållit, att berörda förslag icke måtte föranleda någon proposition till Riksdagen, men att, om Kungl Majrt skulle finna skäl därtill föreligga, Kungl. Maj:t täcktes, i likhet med hvad före utfärdandet af den s. k. norrbottenslagen var fallet, inhämta yttranden i ärendet från länens kommuner.

Under sådana omständigheter och innan den allmänna meningen i orten vunnit större stadga i fråga om fördelarne af en på dimensionsprincipen grundad skogsvårdslag för länen, finner jag mig icke kunna tillstyrka Kungl. Maj:t att för Riksdagen framlägga proposition om antagande af en sådan lag för nu ifrågavarande län; och anser jag vid sådant förhållande hvarje anledning hafva bortfallit att ifrågasätta undantagande af sagda län från tillämpning af den af skogskommiitén föreslagna skogsvårdslagstiftningen, helst som, enligt hvad domänstyrelsen framhållit, bestämmelserna i kommitténs förslag till återväxtlag i allt fall torde, äfven vid sidan af eu dimensionslag, blifva behöfliga för åstadkommande af en tillfredsställande skogsvård inom dessa län.

Af de författningsförslag, kommittén framlagt, är förslaget till lag angående vården af enskildes skogar otvifvelaktigt det viktigaste. Ehuru jag redan den 1 november 1901, då detta förslag, efter undergången omarbetning inom jordbruksdepartementet, af Kungl. Maj:t öfverlämnades till högsta domstolen för utlåtandes afgifvande, redogjort för detsammas innehåll och för de ändringar, som vid berörda omarbetning däri vidtagits, anhåller jag att nu få åter framlägga förslaget såväl i dess ursprungliga form som med den affattning, detsamma vid sagda omarbetning erhöll.

Bill. till RiJcsd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft.

Lagen angående vården af enskildes slcogar.

130 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.

Kommitténs förslag till

Lag

angående vården af enskilda skogar.

§ I-

Den egentliga skogsmarken skall till skogsbörd användas. Å densamma får afverkning ej så bedrifvas eller marken därefter så behandlas, att skogens föryngring äfventyra.

Uppsikten häröfver tillkommer skogsvårdsstyrelsen i det län, där skogsmarken är belägen, samt de till styrelsens biträde tillsatte tjänstemän och tillsyningsman.

§ 2.

Bolag eller enskild person, som äger skogsmark, hvilken i areal uppgår i Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län till 3,000 hektar eller däröfver samt i öfriga delar af riket, för hvilka denna lag gäller, till 1,500 hektar eller däröfver, är skyldig att för tillsyn öfver skogens ordentliga skötsel och vård hafva såsom skogsförvaltare anställd en forstligt bildad man, som genom godkänd pröfning

Bet inom jordbruksdepartementet utarbetade förslaget till

Lag

angående vården af enskilda skogar.

Härigenom varder, med upphäfvande af §§ 1—5 i lagen den 30 mars 1894 angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse på Gotland, förordnadt som följer:

1 §•

Å skogsmark, tillhörig enskilde, må afverkning ej så bedrifvas eller marken efter afverkning så behandlas, att skogens föryngring äfventyras.

Uppsikten häröfver tillkommer skogsvårdsstyrelsen i det län, där skogsmarken är belägen, samt de till styrelsens biträde tillsatte tjänstemän och tillsyningsmän.

131 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.

visat sig hafva inhämtat insikter, motsvarande åtminstone det för den lägre kursen vid kungl. skogsinstitutet stadgade kunskapsmått.

Skogsägare, å hvilken nyss nämnda föreskrift äger tillämpning vid den tid, då denna förordning träder i gällande kraft, är pliktig att inom två år därefter tillsätta skogsförvaltare och ingifva skriftlig anmälan därom till Konungens befallningshafvande i det län, där skogsmarken är till sin hufvudsakligaste del belägen. För den, som sedermera varder ägare till skogsmark af sådan ytvidd, som i forsta punkten säges, inträder nyss berörda skyldighet inom tre månader, efter det han blifvit ägare till skogsområde af ofvan angifven storlek. Försittes den tid, äger Konungens befallningshafvande att efter vederbörandes hörande meddela afverkningsförbud å skogen.

Flere skogsägare må om anställande af samma skogsförvaltare sig förena, därest Konungens befallningshafvande i det län, i hvilket skogsmarken till sin hufvud sakligaste del är belägen, efter infordradt yttrande från skogsvårdsstyrelsen därtill lämnar bifall.

§ 3.

Skogsägare, som enligt § 2 skall anställa forstligt bildad skogsförvaltare, är pliktig att årligen inom mars månads utgång till skogsvårds-

132 Kungl. Maj:ts Nåd.

styrelsen i länet ingifva enligt fastställdt formulär affattad uppgift å skogens ytvidd, beskaffenhet och skötsel samt den under näst förutgångna år verkställda afverkningens belopp.

Underlåtes sådan anmälan, äger Konungens befallningshafvande att, efter anmälan af skogsvårdsstyrelsen, vid verkande vite tillhålla den försumlige att inom viss tid inkomma med ifrågavarande uppgift.

§ 4-

Önskar ägare till skogsmark af mindre omfång, än i § 2 omförmäles, biträde af forstligt bildad man för tillsyn öfver skogens ordentliga skötsel och vård, må skriftlig anmälan därom göras hos skogsvårdsstyrelsen i länet, som förordnar lämplig person att, på villkor skogsvårdsstyrelsen bestämmer, vara skogsägaren behjälplig uti ifrågavarande hänseende.

§ 5-

Afverkas skog eller vanskötes efter afverkning skogsmark så, att skogens föryngring äfventyras, äger Konungens befallningshafvande efter anmälan af länets skogsvårdsstyrelse att genom skogstjänsteman och två oj äfvige gode män låta undersöka förhållandet och efter in-

Proposition No 46.

2 §•

Önskar ägare eller innehafvare af skogsmark sakkunnigt biträde vid skogens skötsel och vård eller råd och upplysning, huruvida en tillämnad afverkning är att anse såsom tillåten, eller hvilka åtgärder i afseende å afverkad skogsmarks behandling böra vidtagas, må skriftlig anmälan därom göras hos skogsvårdsstyrelsen i länet, som förordnar lämplig person att, på villkor styrelsen bestämmer, vara sökanden i af honom angifvet hänseende behjälplig.

3 §■

Har till Konungens befallningshafvande från skogsvårdsstyrelsen i länet inkommit anmälan, att å skogsmark afverkning så bedrifves eller att efter afverkning skogsmark så behandlas, att skogens föryngring äfventyras, äger Konungens befallningshafvande förordna

133 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

fordrad förklaring förelägga den, som gjort sig skyldig till sådan afverkning eller vanskötsel af skogsmarken, vid vite eller, där med hänsyn till för handen varande förhållanden sådant befinnes lämpligare, vid förbud för all afverkning tills vidare och intill dess annorlunda varder förordnadt, å så stor del af ägarens skogsområde, som af Konungens befallningshafvande med afseende å det sköflade områdets storlek pröfvas skäligt, att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som för markens återställande i skogbärande skick vid ofvan nämnda syneftbjjrättning befunnits nödiga.

Därest omständigheterna sådant föranleda, äger Konungens befallningshafvande att, sedan undersökningsinstrumentet inkommit, innan slutligt utslag meddelas, tillsvidare vid vite förbjuda afverkning annat än till husbehof å ifrågavarande skogsmark.

Har skogsmarkens ägare icke inom ett år efter den genom laga kraftvunnet beslut förelagda tidens utgång fullgjort hvad honom i nyssberörda hänseende ålagts, äger skogsvård sstyrelsen låta verkställa detsamma på den försumliges bekostnad. Finner skogsvård sstyrelsen sådant icke lämpligen böra ske, har den att därom göra anmälan hos Konungens befallningshafvande, som, efter domänstyrelsens hörande, har att till Kungl. Maj:ts afgörande hemställa, huruvida skogsmarken skall af ägaren

skogstjänsteman att med biträde af två ojäfvige gode män, hvilka af förrättningsmannen utses bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid landtmäteriförrättning i orten valde äro, å stället undersöka förhållandet och däröfver till Konungens befallningshafvande afgifva redogörelse med förslag till de åtgärder, som för markens återställande i skogbärande skick må finnas nödiga. Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, gälle hvad de fleste säga. Har hvar sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.

4 §•

Sedan ägaren eller innehafvaren af skogsmarken, så ock, då anmälan afser, att afverkning obehörigen ägt rum, och sådan afverkning bedrifvits af annan än skogsmarkens ägare eller innehafvare, den, som låtit verkställa afverkningen, lämnats tillfälle att förklara sig öfver redogörelse och förslag, som i 3 § omförmälas, samt, där så pröfvas lämpligt, skogsvårdsstyrelsens yttrande inhämtats, har Konungens befallningshafvande att i ärendet meddela beslut. Finner Konungens befallningshafvande ådagalagdt, att sådan afverkning eller vanskötsel förekommit, hvarom i 1 § sägs, äger Konungens befallningshafvande förelägga skogsmarkens ägare att vid vite inom viss tid vidtaga de åt-

134 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 46.

afstås till kronan mot ersättningsbelopp, soin af nämnd, tillsatt på sätt i kungl. förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april 1866 stadgas, bestämmes, efter hvad jord af lika beskaffenhet i orten lägst skattas må.

gärder för markens återställande i skogbärande skick, som af Konungens befallningshafvande pröfvas erforderliga, äfvensom, där med hänsyn till för handen varande förhållanden sådant befinnes nödigt, förbjuda all af verkning tills vidare och intill dess annorlunda varder af Konungens befallningshafvande förordnadt å så stor del af egendomens skogsområde, som af Konungens befallningshafvande pröfvas skäligt.

Därest omständigheterna sådant föranleda, äger Konungens befallningshafvande att, sedan undersökningsinstrumentet inkommit} innan slutligt utslag meddelas, tillsvidare förbjuda afverkning annat än till husbehof å egendomens hela skogsmark eller någon del däraf.

Beslut, hvarigenom vite stadgats eller afverkningsförbud meddelats, skall genom Konungens befallningshafvandes försorg införas i länskungörelserna; och skall beslutet sedan anses hafva kommit till tredje mans kännedom, där ej af omständigheterna framgår, att han hvarken haft eller bort hafva kunskap därom.

§ 5.

Har skogsmarkens ägare icke inom ett år efter den genom laga kraftvunnet beslut förelagda tidens utgång fullgjort, hvad honom enligt 4 § ålagts, äger skogsvårdsstyrelsen låta verkställa de föreskrifna

135 Kungl. Maj:ts Nåd.

§ 6.

Sker afverkning å område, hvilket ställts under afverkningsförbud, är den, som förbudet öfverträdt, förfallen till böter från och med 25 till och med 500 kronor, hvarjemte det afverkade virket är underkastadt beslag och dömes förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit afverka virket, skyldig att utgifva ersättning med det belopp, som, där annan grund för fastställande af virkets värde ej föreligger, bestämmes genom undersökning å det afverkade området, förrättad i enlighet med stadgandena i § 5.

Proposition N:o 46.

åtgärderna på ägarens bekostnad; och må den kostnad på skogsvårdsstyrelsens anmälan af utmätningsman omedelbart hos den försumlige uttagas. För sådan kostnad äger skogsvårdsstyrelsen att ur egendomen, ändå att den kommer i annans hand, njuta betalning med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer kronan för afgäld af fast egendom.

6 §.

Kostnaden för sådan undersökning, som i 3 § omförmäles, skall, där på densamma följer sådant föreläggande, som i 4 § sägs, godtgöras af den, som till afverkningen eller vanskötseln gjort sig skyldig, men eljest, äfvensom där tillgång hos denne saknas, utgå af medel, som af skogsvårdsstyrelsen förvaltas.

§ ->■ i §•

Kostnaden för sådan undersök- Sker afverkning i strid mot medning som i §§ 5 och 6 omförmäles, deladt förbud, straffes den, som med skall, där den föranleder sådant för- kännedom om förbudet öfverträdt bud, föreläggande eller ersättnings- detsamma, med böter från och med skyldighet för skogsägaren, som i 25 till och med 500 kronor, hvarnyssnämnda lagrum stadgas, godt- jämte det afverkade virket, äfven

136 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

göras af den, som finnes hafva gjort sig skyldig till öfverträdelsen, men eljest, äfvensom där tillgång hos denne saknas, utgå af medel, som af skogsvårdsstyrelsen förvaltas.

§ 8.

Förbrytelse mot denna förordning åtalas af allmän åklagare, hvilken jämväl tillkommer rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet.

§ »■

Virke, som enligt denna förordning dömes förbrutet, skall af åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är stadgadt; dock må virke, som tagits i beslag, på förenämnda sätt försäljas, äfven innan det dömts förbrutet, därest fullständig, af två trovärdige män bestyrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet, först upprättas, samt virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, om auktionen underrättas genom

om det kommit i annan mans ägo eller besittning, är underkastadt beslag; och varde sådant virke dömdt förbrutet, där det ej blifvit afverkadt utan tillstånd af den, som, då afverkningen skedde, var skogens ägare. Undgår dylikt virke beslag, är den, som med kännedom om afverkningsförbudet låtit afverka virket, skyldig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande värdet af samma virke.

8 §•

Öfverträdelse af denna lag åtalas af allmän åklagare. Åtalsrätt tillkommer järn väl skogsvårdsstyrelsens tjänstemän. Den, som äger att å sådan öfverträdelse tala, tillkommer äfven rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet.

9 §•

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är stadgadt. Virke, som tagits i beslag, må, i händelse detsamma är underkastadt förskämning, förstörelse eller hastigt fallande i värde eller om kostnaderna för dess förvarande skulle blifva högre än som finnes skäligt, äfven innan det dömes förbrutet på förenämnda sätt försäljas, därest öfverexekutor på anmälan af åklagaren därtill lämnar

137 Kungl. Maj.ts Nåd.

åklagarens försorg minst 8 dagar före auktionen.

§ 10.

Böter och viten enligt denna förordning äfvensom värdet af och ersättning för förbrutet virke fördelas så, att en tredjedel tillfaller åklagaren samt två tredjedelar skogsvårdskassan i det län, där afverkning bedrifvits.

År skogsvårdsstyrelses tjänsteman eller tillsyningsman angifvare, njute han hälften af åklagarens andel.

Försälj es i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall försäljningssumman nedsättas i länets ränteri, till dess frågan om beslagets giltighet blifvit slutligen afgjord, och vare om insättning af sådana medel i bankinrättning lag, som i § 138 utsökningslagen sägs.

§ Il-

År ägare af i beslag taget virke Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami.

Proposition No 46.

tillstånd, dock att virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, skall om auktionen underrättas genom bref, som auktionsförrättaren skall med posten under rekommendation till honom afsända så tidigt, att det kan komma honom tillhanda minst åtta dagar före auktionen. Anmälan till öfverexekutor, hvarom här ofvan sägs, skall vara åtföljd af fullständig, af två trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

10 §.

År ägare af i beslag taget virke okänd, eller vistas han utom riket, skall kungörelse om beslaget genom åklagarens försorg införas tre gånger såväl i allmänna tidningarna som i tidning inom orten med föreläggande för virkets ägare att inom sex månader efter sista kungörandet hos öfverexekutor sig anmäla, vid äfventyr att eljest vara sin rätt till virket förlustig. Har ägare af virket icke inom den förelagda tiden låtit sig afhöra, förordne på anmälan öfverexekutor om virkets försäljning, där sådan ej redan på grund af 9 § ägt rum, och om de genom försäljningen influtna medlens fördelning mellan vederbörande enligt de i 11 § stadgade grunder.

11 §•

Böter och viten enligt denna 1 Afd. 31 Höft. 18

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

okänd, eller vistas han utom riket, skall kungörelse om beslaget genom åklagarens försorg införas tre gånger såväl i allmänna tidningarne som i tidning inom orten. Har ej inom sex månader efter sista kungörandet ägaren till virket hos Konungens befallningshafvande sig anmält, vare han sin rätt till detsamma förlustig; och förordne på anmälan Konungens befallningshafvande om virkets försäljning, där sådan ej redan ägt rum, och om de genom försäljningen influtna medlens fördelning mellan vederbörande enligt de i § 10 stadgade grunder.

§ 12-

Saknas medel till fulla gäldandet af böter eller af vite, hvartill någon på grund af denna förordning fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

§ 13-

Å skogsmark, som odlas till åker eller äng, rödjes till trädgård eller användes till byggnadstomt eller till likartadt ändamål, äger denna förordning ej tillämpning.

lag äfvensom genom försäljning af förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 7 § utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en tredjedel tillfaller åklagaren, samt två tredjedelar skogsvårdsstyrelsen i det län, där afverkningen bedrifvits, eller, om det ej kan utrönas, skogsvårdsstyrelsen i det län, hvarest beslaget skedde.

Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan därom blifvit slutligen afgjord, försäljningssumman nedsättas i länets ränteri, och vare om insättning af sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslägen sägs.

12 §.

Saknas medel till fulla gäldandet af böter eller af vite, hvartill någon på grund af denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

13 §.

I fråga om försumpad skogsmark, hvarest skogens föryngring omöjliggöres genom stark mossbildning, äfvensom skogsmark, som odlas till trädgård, åker eller äng, brukas till nödig beteshage, eller användes till byggnadstomt eller annat lik-

139 Kungl. Maj:ts Nåd.

§ U-

Den, som ej åtdöjes med Konungens befallningshafvandes beslut i de mål, hvarom här ofvan säges, äger att däröfver hos Kungl. Maj:t. anföra underdåniga besvär inom den tid och i den ordning, som för fullföljd af talan i ekonomimål i allmänhet är stadgadt, dock länder det öfverklagade beslutet till efterrättelse, intill dess annorlunda må varda förordnadt.

§ 15-

Hvad i denna förordning är föreskrifvet, skall ej äga tillämpning å skogar, belägna i Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län äfvensom inom Sårna socken i Dalarne.

Proposition No 46.

artadt ändamål, äger denna lag ej tillämpning.

År skogs- och hagmark vid egendom så sammanförd, att ej med bestämdhet kan utrönas, hvad som bör anses såsom nödig beteshage, eller är större del af utmarken, än som till beteshage nödig är, till bete inhägnad, äger Konungens befallningshafvande på anmälan af skogsvårdsstyrelsen, efter skogsägarens hörande, meddela beslut, om hvad till nödig beteshage för egendomen eller hemmanet räknas må.

14 §.

Den, som ej åtnöjes med Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, hvarom i denna lag sägs, äger att däröfver hos Konungen anföra besvär inom den tid, som är stadgad för besvärs anförande i mål, som handläggas af förvaltande myndigheter och ämbetsverk, dock länder det öfverklagade beslutet till efterrättelse, intill dess annorlunda må varda förordnadt.

15 §.

I afseende å skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående, äger denna lag ej tillämpning, sedan sådant förordnande i fråga

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

om aftorkning å desamma meddelats, som i 1 § af lagen angående skyddsskogar och fjällskogar sägs.

§ 16.

Denna förordning etc. Denna lag skall träda i kraft

Med den vissa skogsägare ålagda den 1 januari 1904. skyldighet att anställa forstligt bildad skogsförvaltare må Konungens befallningshafvande, när förhållandena därtill föranleda, lämna anstånd under högst tre år efter den i denna förordning fastställda tid.

För de anmärkningar, som af de i ärendet hörda myndigheter framställts mot särskilda paragrafer i kommitténs förslag, och som i åtskilliga afseenden tagits i beaktande vid förslagets omarbetning inom jordbruksdepartementet, har jag redan förut haft tillfälle att för Kungl. Maj:t redogöra. Det torde därför icke vara erforderligt att nu ånyo genomgå desamma, utan torde jag kunna inskränka mig till att upptaga de af högsta domstolen mot det omarbetade förslaget framställda anmärkningar till närmare skärskådande.

Dock anhåller jag att dessförinnan få, beträffande vissa från skogsvårdssynpunkt mot 1 och 13 §§ i kommitténs förslag gjorda erinringar, lämna en något utförligare redogörelse, då affattningen af dessa §§ är af väsentlig betydelse, för att det med lagen afsedda syftemål må kunna vinnas.

Emot dessa §§ har anmärkts, bland annat, att desamma ej med tillräcklig tydlighet angåfve, hvarken hvad som menades med »egentlig skogsmark» eller beskaffenheten af de förhållanden, under hvilka det borde antagas, att skogens föryngring kunde äfventyras i följd af det sätt, hvarpå afverkningen bedrefves, eller af skogsmarkens behandling, efter det aftorkning ägt rum, samt att reglerna för den enskilda skogsvården därför borde gifvas ett mera bestämdt och mera detaljerad! innehåll, eller att åtminstone genom bestämmelse i lagen borde beredas den enskilde skogsägaren utväg att, om han så önskade, förskaffa sig de skogsvårdande myndigheternas yttrande på förhand, huruvida t. ex. en tillämnad afverkning vore att anse såsom

141 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

tillåten, eller upplysning i skogsföryngringen rörande förhållanden. En ledamot af kommittén, med hvilken flera af de myndigheter, som yttrat sig öfver förslaget, instämt, har ansett böra i paragrafen införas en definition å begreppet »egentlig skogsmark», hvarmed skulle förstås »sådan skogsbördig mark, där skogens tillväxt och föryngring icke förhindras af markens beskaffenhet och betäckning».

Domänstyrelsen har i nämnda afseende hufvudsakligen anfört, att kommittén vid affattningen af 1 § torde hafva afsett att angifva de hufvudgrunder, som, på sätt i 1896 års riksdagsskrivelse omförmäles, kunde vara gemensamma för alla orter och på livilka lagen hvilade, under det att de särskilda bestämmelser, som erfordrades för tillämpningen, komme att, lämpade efter orternas olika förhållanden, efter vederbörande ortmyndigheters och korporationers hörande meddelas af Eders Kungl. Maj:t i de för skogsvårdsstyrelserna föreslagna reglementen. Vid sådant förhållande kunde styrelsen ej annat än erkänna såsom riktig den af kommittén följda principen att icke i lagen införa detaljerade bestämmelser i syfte att närmare reglementera den enskildes skogshushållning, hvilka föreskrifter, ehuru lämpliga för en ort, kunde finnas olämpliga för en annan, och ansåge styrelsen fördenskull, att något afseende ej i detta sammanhang borde fästas vid de i berörda hänseende gjorda anmärkningar och framställningar, hvilka däremot vid reglementens affattande för skogsvårdsstyrelserna borde komma till den rätt, deras innehåll kunde betinga.

Då lagens hufvudsyfte vore att skogsägaren skulle, när han afverkade skog, såväl bedrifva afverkningen på ett för skogens reproduktion ändamålsenligt sätt, som ock att därefter vidtaga för återväxten efter förhållandena erforderliga åtgärder, skulle nämnda hufvudsyfte i dess viktigaste delar göras om intet, om just sådan mark undantoges från lagens tillämpning, hvarest ej utan särskild åtgärd skogens föryngring kan äga rum. Ty det vore särskildt för sådana områden åtgärder påfordrades. Svårigheter och hinder förekomme mångenstädes för själfsådden, beroende af lokala förhållanden. Ån hade marken stor benägenhet för gräsväxt, än förekomme annan hindrande markbetäckning, såsom i gran- och barrblandskogar, synnerligast i syrliga lägen. Uppenbart vore, att undantagandet från lagens tillämpning af all mark, där dylika svårigheter och hinder förekomme, vore att afklippa lagens räckvidd just där, hvarest dess ingipande kunde göra mesta gagn. Skulle däremot svårigheterna och hindren för föryngringen vara beroende på eu genom mossvegetation af öfvervägande sphagnum (hvitmossa) inträdd

142 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

försumpning, då hade man ur synpunkten af markens nuvarande tillstånd all anledning att hänföra denna, liksom mossarna, till impediment, och med denna begränsning korame försumpad mark gifvetvis utom lagens tillämpning.

Mot den af kommittén föreslagna ordalydelsen af 1 .§ åter ville styrelsen erinra, att, om lagen såsom allmän regel föreskrefve, att å skogsmark afverkning ej finge så bedrifvas eller marken efter afverkning så behandlas, att skogens föryngring äfventyrades, häraf borde följa, att skogsmark med undantag, som i 13 § sägs, i sjkifva verket skulle till skogsbörd allt framgent användas, hvadan den första satsen af §:s ordalydelse, såsom mindre behöflig, syntes kunna uteslutas. Likaså hölle styrelsen före, att ordet »egentlig», hvilket i samband med »skogsmark» torde åsyfta en motsats till betesmark och sådan mark, som ägnade sig till högre art af kultur, såsom åker, äng, trädgård m. m., skulle kunna undvaras, därest 13 § affattades i enlighet med af styrelsen i sådant afseende framställdt förslag.

I det inom jordbruksdepartementet omarbetade förslaget äro ifrågavarande §§ affattade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af domänstyrelsen sålunda uttalade åsikter; men då det ansågs lämpligt, att i själfva lagen funnes uttryckligen angifvet, att den ej afsåge försumpad mark, intogs i 13 § en bestämmelse i sådant afseende.

Emellertid har den affattning 13 § sålunda erhållit i det omarbetade förslaget, hvaraf domänstyrelsen under hand lämnats tillfälle att taga del, väckt betänkligheter hos styrelsen, och har föredraganden af ärendet hos styrelsen i ämnet afgifvit en promemoria, som torde få såsom bilaga åtfölja detta protokoll och hvari ifrågasatts, huruvida det vore möjligt att i lagen så definiera begreppet skogens försumpning, att en hvar skogsägare skulle kunna afgöra, huruvida den mark, han hade för sig, vore försumpad eller ej. I detta afseende erinras, hurusom det ofta förekomme, att hvitmossan uppträdde i enstaka tufvor i för öfrigt växtlig skog, eller att hvit- och björnmossor härskade kring källdrag, i smärre sänkor, i mossk ant erna eller å andra liknande ställen, utan att skogen såsom sådan kunde sägas vara försumpad. Orimligt vore ju att, blott därför att vissa fläckar eller mindre områden lede af försumpning, hela skogen komme utom lagen, men antagligen komme det likväl i själfva verket att så tillgå. Ty säkert vore, att försumpningsfläckarna af en hel del personer skulle tagas till förevändning för en radikal afverkning å kringliggande skog, om blott träkonjunkturerna vore goda. Att sedan, när afverkningen väl skett och försump-

143 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

ningen förvärrats, söka tillämpa lagens påföljd inom de vida och öde norrländska skogslanden, läte sig knappast tänka.

Mången gång inträffade ock, att försumpning af skilda orsaker, såsom uppdämning, förändring af vattendragens lopp, särskild! å flacka marker, inträdde, utan att någon afsevärd eller stark mossbildning förmärktes. I sådant fall vore ej heller den ifrågasatta ordalydelsen lämplig.

Vidare uppträdde försumpning i många stadier eller öfvergångsformer, hvilkas föryngra gshindrande eller icke föryngringshindrande egenskaper ej utan fackmäns undersökning kunde bedömas. Missförstånd och förvecklingar kunde härigenom uppstå, om afgörande! lades i skogsägarnes hand.

Under alla dessa skiftande förhållanden och med den ofullständiga kännedom, man dessutom hade om försumpningsprocessen, syntes det öfverhufvudtaget icke vara möjligt att gifva någon fullt tillfredsställande, i det öfvervägande antalet fall användbar, enkel och tydlig definition om saken.

Gifvetvis måste vid tillämpningen af lagen såsom impediment betraktas sådana uppenbara försumpningar eller vattensjuka marker, som karaktäriserades af sin marväxta trädvegetation, och om hvilka ingen kunde råka i tvifvelsmål, att de ej motsvarade hvad i dagligt tal menades med försumpning, såsom mossar, kärr, myrlaggar, källdrag in. m., men detta folie af sig själft och påkallade ej någon särskild bestämmelse i lagtexten, i synnerhet om saken särskildt omnämndes i motiven. Ty då kontrollen öfver lagens tillämpning vore lagd i fackmässigt utbildad personals händer under skogsvårdsstyrelses ledning, kunde skogsägaren ej tänkas blifva utsatt för något godtycke eller någon risk. Vore han ej själf på det klara, huru utverkning skulle bedrifvas, skulle han äga rätt att af vederbörande tjänsteman få på platsen för afverkningen nödiga anvisningar, till hvilka han då kunde trygga sig.

Ehuru jag fortfarande anser det vara önskvärdt, om en bestämmelse i förevarande afseende kunnat i själfva lagen införas, kan jag ej annat än finna de sålunda från forstlig synpunkt däremot framställda anmärkningar vara beaktansvärda; och vill jag således, med hänsyn jämväl därtill, att omfattningen af begreppet försumpad skogsmark nu blifvit i särskilda afseenden närmare utvecklad och begränsad, icke vidare ifrågasätta upptagandet i lagen af en positiv bestämmelse om undantagande af dylik mark från lagens tillämplighetsområde.

I det till högsta domstolen remitterade förslaget hade den grund-

144 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

sats blifvit tillämpad, att, om enskild man tillhörig skogsmark vid eller efter afverkning blefve utsatt för vanskötsel, det skulle åligga jordägaren att vidtaga de åtgärder, som för skogsmarkens återställande i skogbärande skick funnes erforderliga. Emot denna grundsats har af samtliga högsta domstolens ledamöter gjorts anmärkning, i ty att det ansetts obilligt att lägga nämnda skyldighet å skogsmarkens ägare, för det fall att denne själf ej gjort sig skyldig till sjkifva förseelsen. Enligt högsta domstolens mening borde i stället i lagen tillämpas den allmänna grundsatsen, att den, som öfverträdt lagens föreskrifter, äfven borde drabbas af de för öfverträdelsen stadgade påföljder. Då det ej lärer kunna bestridas, att, såsom inom högsta domstolen påpekats, fall kunna förekomma, då den i det remitterade förslaget upptagna regeln skulle lända till obilligt betungande af jordägaren, har vid den nu företagna bearbetningen af förslaget den af högsta domstolen förordade grundsatsen blifvit tillämpad. Hvem som öfverträdt lagens föreskrifter, framgår för de flesta fall tydligt ur stadgandena i första stycket af 1 §. Har skogens föryngring äfventyrats genom en på obehörigt sätt bedrifven afverkning, är öfverträdaren gifvetvis den person, som låtit verkställa afverkningen; ligger orsaken åter däri, att efter afverkning skogsmarken behandlas på ett sätt, som är skadligt för återväxten, faller ansvaret å den person, som vidtagit de hinderliga åtgärderna. På sätt inom högsta domstolen anmärkts, synes det emellertid af ifrågavarande stadgandes affattning i det remitterade förslaget ej med tydlighet framgå, hvad som dock varit åsyftadt, nämligen att å skogsmark, där skogen ej kan föryngras omedelbart genom naturens verksamhet, sådana åtgärder skola vidtagas, som för återväxtens tryggande äro erforderliga. Ån mindre kan ur stadgandets nuvarande lydelse inhämtas, hvem det åligger att i dylikt fall vidtaga de behöfliga åtgärderna. I anledning häraf och då det synes bäst öfverensstämma med den af högsta domstolen förordade grundsats att under nyssnämnda förhållanden lägga skyldigheten att vidtaga de för återväxtens tryggande erforderliga åtgärderna å den, som låtit verkställa afverkningen, anser jag en föreskrift af detta innehåll böra i 1 § införas.

Enligt skogskommitténs förslag, hvilket, i fråga om skyldigheten att å vanskött skogsmark vidtaga de för återväxtens tryggande erforderliga åtgärder, intog samma ståndpunkt, som af högsta domstolen förordats, skulle det tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande att pröfva, ej mindre hvilka åtgärder för sagda ändamål vore erforderliga, än äfven hvem skyldigheten att vidtaga dessa åtgärder ålåge. Ehuru det ej kan

145 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

nekas, att vissa betänkligheter yppa sig mot att åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande öfverlämna sistberörda pröfningsrätt, synes dock denna anordning från praktisk synpunkt vara den lämpligaste. Därför härvid den nu företagna bearbetningen skogskommitténs förslag i denna punkt upptagits. I detta sammanhang må äfven framhållas att, i anledning af hvad inom högsta domstolen anmärkts beträffande Kungl. Maj:ts befallningshafvandes befogenhet att meddela afverkningsförbud, stadgandet härom torde böra jämkas i syfte att däraf tydligt må framgå, att vid afverkningsförbuds tillämpande gentemot den, som öfverträdt lagens föreskrifter, annans rätt ej får förnärmas.

Uppgifves grundsatsen, att omsorgen om återväxtens tryggande å afverkad skogsmark i hvarje fall skall åligga jordägaren, lärer det vara själ tf atlet, att förslagets föreskrifter om förmånsrätt i fastigheten för kostnad, som skogsvårdsstyrelse för skogsmarks återställande i skogbärande skick förskjutit, böra utgå, och har med anledning af högsta domstolens erinringar stadgandet om dylik kostnads omedelbara uttagande genom utmätningsman likaledes ur förslaget utgått.

Jämväl i öfrigt hafva de mot det remitterade förslaget framställda anmärkningar, om hvilka ett flertal af högsta domstolens ledamöter varit ense, i hufvudsak blifvit iakttagna. Härutinnan må särskilt framhållas, att 7 § i förslaget till lag angående vården af enskildes skogar blifvit sålunda omarbetad, att dels konkurrensen mellan nämnda lagrum och allmänna strafflagen blifvit undanröjd, dels och rätten att taga virke i beslag blifvit väsentligen begränsad samt bragt i bättre öfverensstämmelse med den svenska rätfens grundsatser angående förvärf i god tro af lös egendom. Då emellertid genom nyssnämnda begränsning i beslagsrätten det näppeligen skulle kunna inträffa, att ägare af beslagtaget virke vore okänd, samt de stadganden, hvilka bestämma förfarandet i fall, då ägare af beslagtaget virke ej anträffas, i följd häraf skulle erhålla skäligen ringa praktisk betydelse, hafva dessa stadganden, till hvilka motsvarighet ej finnes i den för Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län gällande skogslagstiftning, ur förslaget uteslutits.

Beträffande 2 § i det remitterade förslaget har högsta domstolen yttrat, att då lagen icke lämnade skogsägaren någon ledning för bedömandet, huru han borde förfara med afseende å en tillämnad afverkning, det vore önskligt, att han kunde erhålla anvisningar därom af skogsvårdsstyrelsen med den verkan, att om han ställde sig dessa till efterrättelse, han icke blefve behandlad såsom öfverträdare af lagen.

Bih. till Biksd. Prof. 1903. 1 Sand. 1 Afd. 31 Höft. 19

Skyddsskogar.

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Den anordning, högsta domstolen här förordat, synes dock icke stå i full öfverensstämmelse med de bestämmelser i förslaget, hvilka öfverlämna pröfningen, huruvida i strid mot lagens föreskrifter vanskötsel af skogsmark ägt rum, åt en annan myndighet, nämligen Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Härtill kommer, att om skogsvårdsstyrelsen skulle vara förbunden att åt en hvar skogsägare, som så önskade, lämna anvisningar af den beskaffenhet och med den verkan, högsta domstolen ifrågasatt, det skulle vara nödvändigt att till skogsvårdsstyrelsens biträde anställa forstligt utbildade personer i vida större antal, än enligt skogskommitténs förslag varit afsedt eller för närvarande torde vara att tillgå. Det har därför ej ansetts möjligt att i denna punkt efterkomma, hvad högsta domstolen tillstyrkt. Emellertid må det erkännas, att 2 § med dess nuvarande innehåll näppeligen har sin rätta plats i civillag, utan snarare bör upptagas i den administrativa förordning, som behandlar skogsvårdsstyrelses sammansättning och uppgifter. I öfverensstämmelse med denna uppfattning har förty 2 § vid den företagna omarbetningen blifvit utesluten.

Vid uppgörandet af förslaget till lag angående vården af enskildes skogar har, enligt hvad kommittén anfört, kommittén utgått från den allmänna uppfattning, att enligt rådande förställningssätt skogsägaren bör hafva frihet att tillgodogöra sig det befintliga skogskapitalet utan hänsyn till uthållig afkastning, blott med den inskränkning att skogens föryngring icke äfvent}^ras. Där emellertid i följd af särskilda naturförhållanden skogsföryngringen vore förenad med synnerliga svårigheter, som stegrades i den mån de uppväxande plantorna saknade skydd af äldre skog, vore en efter rationella grunder ordnad afverkning det enda medlet att bibehålla skogsmarkens reproduktionsförmåga. Det kunde enligt kommitténs åsikt ej betvifla^, att staten ägde rätt och plikt att i sådana fall ingripa för att. förhindra, att betydande områden förvandlades till skoglösa ödemarker, utan möjlighet att återvinnas för landets produktion. Sådana förhållanden, yttrar kommittén vidare, råda i vårt land särskild! i närheten af fjällen. Utglesnas där befintliga skogar i någon högre grad, så förstöras de yngre planforna af fjällvindar, och marken undergår vanligen därjämte en försumpning, som gör den otjänlig till skogsbörd. I följd häraf flyttar sig då barrskogsgränsen allt lägre ned på fjällsidorna. På sätt kommittén omförmält i sammanhang med redogörelsen för skogarnas tillstånd, åtnjuter en stor del af landets fjällområde i gällande lagstiftning och i statens skogsinnehaf ett nöjaktigt skydd mot denna fara. Inom Jämtlands län är den däremot

147 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

flerstädes för handen. Kommittén har därför funnit nödigt att för dylika trakter föreslå en undantagslagstiftning, enligt hvilken Kungl. Maj:t skulle äga att, på framställning af vederbörande skogsvårdsstyrelse och efter det erforderliga undersökningar blifvit verkställda, för de skogar, där sådant af nu anförda skäl befunnes erforderligt, stadga, att aftorkning annorledes än till husbehof icke finge äga rum annat än efter utsyning af skogsstatens tjänstemän. På det att den sålunda föreslagna inskränkning i dispositionsrätten till skogen ej skall blifva större, än behofvet kräfver, samt skogsägaren kunna utan förlust träffa anordningar för virkets utdrifning och framflottande, har kommittén dock ansett honom böra vara berättigad att på en gång erhålla utstämpling för flere år i så stor utsträckning, som är förenlig med skogens föryngring och framtida bestånd.

I vissa fall kan i en fjälltrakt, vid hafsstrand eller i annat exponeradt läge befintlig skog vara af så stor betydelse såsom skydd för den kringliggande nejden och på samma gång själf vara utsatt för så ogynsamma inflytanden, att en ännu mera konservativ hushållning för densamma måste föreskrifvas. Inskränkningen i ägarens dispositionsrätt blefve i sådana fall af synnerligen genomgripande art och tillkommen hufvudsakligen i allmänt intresse. Det har därför synts kommittén billigt, att staten, där ägaren ej vore villig underkasta sig en sådan inskränkning, i vanlig ordning exproprierar skogen, hälst denna grundsats redan vunnit tillämpning i gällande lagstiftning rörande flygsandsfält.

I öfverensstämmelse med dessa grundsatser har kommittén utarbetat följande förslag till författning i ämnet.

Fö rslag

till

lag angående fjällskogar och skgddsskogar.

§ 1.

I fjälltrakter, där fara är, att en för långt drifven afverkning å skogen gör marken till framtida skogsbörd oduglig eller medför vådor för skogsföryngringen, må efter föregången syn och undersökning, på framställning af skogsvårdsstyrelsen, Kungl. Magt förordna, att afverk-

148 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46

ning annat än till husbehof endast må äga rum efter utsyning, som på statens bekostnad af skogsstatens tjänsteman verkställes; dock att skogsägaren är berättigad att på en gång erhålla utstämpling i så stor utsträckning, som med hänsyn tiH skogens föryngring och framtida bestånd är förenligt.

§ 2.

Där för bibehållande af skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd för flygsandsfält, fjällgränsens nedgående, fiske och sjöfart, större inskränkning i skogsägarens rätt att bruka skogen, än i § 1 säges, befinnes vara af nöden, förordne Knngl. Maj:t efter föregången undersökning i hvarje särskildt fall den inskränkning i förfoganderätten, som af omständigheterna påkallas; önskar skogens ägare hellre afstå sin skog till staten, gälle i sådant fall nådiga förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april 1866.

§ 3-

Ofverträder ägare af sådan skog, som i §§ 1 och 2 omförmäles, den honom enligt denna lag tillkommande rätt till skogen, straffes såsom för skogsåverkan enligt 24 kap. strafflagen. Skogssfatens tjänstemän och betjänte äfvensom kronobetjänte äga lika behörighet att sådan öfverträdelse åtala och det olofligen afverkade virket i beslag taga. Undgår sådant virke beslag, vare skogens ägare pliktig ersätta dess värde, hvilket, där det icke på annat sätt kan utrönas, bestämmes på sätt i § 5 i lagen angående vården af enskildes skogar sägs.

Af den behållning, som uppkommer genom försäljning af beslagtaget virke, njute beslagtagaren 20 procent, om han tillika utfört åtalet, men i annat fall allenast 10 procent, medan ett lika belopp tillfaller åklagaren. Af den ersättning, som på sätt ofvan är nämndt, utgår för olofligen afverkadt virke, som undgått beslag, njute åklagaren likaledes 10 procent. Återstoden tillfälle skogsvårdskassan i det län, där afverkningen ägt rum. Finnes i det län ej skogsvårdsstyrelse, öfverlämnas dessa medel till Konungens befallningshafvande att till skogsvårdens främjande i länet användas.

Af de rörande detta lagförslag afgifna utlåtanden inhämtas:

att Hallands länsstyrelse emot lagförslaget, i hvad det rörer flyg-

149 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

sandsfält, erinrat, att af förslaget med därtill hörande motiv icke framginge, huru kommittén tänkt sig förhållandet mellan de föreslagna nya stadgandena till skydd för skogsbestånd å flygsandsfält och de rörande detta ämne redan nu gällande bestämmelser, med hänsyn hvartill länsstyrelsen, då föreskrifter i sådant afseende, ifall förslaget upphöjdes till lag, blefve erforderliga, hemställt, att de för de halländska flygsandsfälten nu gällande bestämmelser skulle lända till efterrättelse tills vidare, och intill dess Kungl. Maj:t funne för godt att i den mån, förhållandena därtill gåfve anledning, förordna om tillämpning å dessa flygsandsfält af de för skyddsskogar gällande bestämmelser;

att Malmöhus länsstyrelse funnit anmärkningsvärd^ att förslaget, i hvad det afsåge skydd för flygsandsfält, icke medgåfve något den offentliga maktens ingripande, därest tillräckligt skydd mot skogens vanvårdande skulle vinnas genom förordnande, att afverkning annorledes än till husbehof endast finge äga rum efter utsyning, utan inskränkte myndigheternas ingripande till det fall, att än större inskränkning i skogsägarens rätt att bruka skogen funnes vara af nöden;

att Kristianstads länsstyrelse icke haft något att erinra mot ifrågavarande lagförslag;

att Västerbottens och Norrbottens länsstyrelser ej heller haft något att anmärka mot förslaget, utan förordat detsammas antagande såsom lag;

att Jämtlands länsstyrelse funnit föga vara med kommitténs förslagvunnet till fredande af de för hänsynslösa afverkningar nu utsatta fjällskogarna, därest icke en dimensionslag för länet komme till stånd, alldenstund dessa fjällområden voro så vidsträckta, att de undersökningar, som skulle fullgöras, innan förordnanden enligt §§ 1 och 2 kunde meddelas, ej hunne verkställas på många år å alla de ställen, där sådant behöfdes, hvadan skogen innan dess kunde befaras blifva sköflad. Dock ansåge länsstyrelsen att då, äfven om en dimensionslag blefve utfärdad, ytterligare inskränkning i enskildes förfogande öfver skogar invid fjällen ofta nog komme att behöfvas, en lag af det innehåll, kommittén föreslagit, borde utfärdas, hvarvid emellertid borde föreskrifvas, att angifvare af begångna öfverträdelser skulle erhålla andel i värdet af förverkadt virke.

Domänstyrelsen har i ärendet anfört hufvudsakligen följande. Inom Norrbottens, Västerbottens och Kopparbergs län kunde barrskogsregionens öfre gräns anses skyddad därigenom, att fjällslcogsområdet till större delen vid afvittringen bibehållits i kronans ägo samt

150 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

därigenom, att de skogstrakter inom detta område, som tillfallit eller vid ännu återstående afvittring komme att tillfalla hemman, vore enligt gällande förordning underkastade utsyning i fråga om all afverkning för afsalu, hvaremot nämnda gräns inom Jämtlands län, där betydande områden inom fjälltrakterna blifvit tilldelade hemman, utan att förfoganderätten till skogen blifvit inskränkt, vore i saknad af skydd. Redan på 1880-talet väcktes, i anledning af att afverkningen bedrefs allt närmare fjällen, fråga om behofvet af skyddsskogar i fjälltrakterna, men man hyste då förhoppning, att sådana skulle genom de markinköp för utvidgning af renbetesfjällen, hvilka befunnits för lapparnes renskötsel otillräckliga, kunna erhållas å de trakter, där fara för skogarnas bestånd genom en för långt drifven afverkning vore för handen. De svårigheter, som för dessa markinköp i allmänhet uppstodo, och isynnerhet den efter hand inträdda stegringen i priset äfven för Ijällhemman, hade emellertid väsentligt inskränkt det tillämnade markförvärfvet, hvarigenom, ehuru 200,854 hektar fjällmarker inköpts, de för skogsgränsens skyddande behöfliga fjällskogsområden på långt när ej kunnat i kronans ägo återvinnas.

För bedömande af den omfattning, i hvilken dylika områden ännu vore i enskildes ägo, har öfverjägmästaren i mellersta Norrlands distrikt anmodats verkställa utredning; och har bemälde öfverjägmästare efter verkställd sådan utredning kommit till det resultat, att med beräkning att hela fjällskogsområdet, kala fjäll inräknade, utgjorde omkring 2 millioner hektar och därifrån fråndroges 1,000,152 hektar för renbetesfjällen och för deras utvidgning inköpt mark, nära 1 million hektar återstode, som vore i enskildes ägo, och af hvilken senare areal omkring hälften eller 500,000 hektar vore skogbärande. Om än, att döma efter den grund, öfverjägmästaren följt vid beräkningen af fjälltrakternas totalareal, kan dragas i tvifvelsmål, huruvida ej beräkningen utfallit något för hög, synes likväl, äfven om arealen något minskas, densamma vara af den betydenhet, att fullgiltiga skäl föreligga för lagstiftningens ingripande till skydd för skogsgränsen inom dessa fjällområden, när denna gräns genom öfverdrifven afverkning är hotad.

I detta afseende har öfverjägmästaren upplyst, att af förenämnda i bolags och enskildes ägo varande 500,000 hektar fjällskogsmark, skogar å omkring 150,000 hektar, till det mesta inom Kalls, Undersåkers, Åre, Hallens och Ovikens socknar blifvit genom hänsynslös afverkning till minsta användbara dimensioner mycket illa åtgångna, och att det i synnerhet i exponerade lägen vore att befara, att skogen flerstädes till följd af fjäll vindarnas genom afverkningen ökade spelrum och trädens ringa

151 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

frösättning konime att do ut, livilket jämväl för jordbrukets bedrifvande i dessa trakter medförde ett högst menligt inflytande, hälst som på många håll redan visat sig, att frostländigheten efter skedda afverkningar betydligt ökats.

Domänstyrelsen har på grund af egen kännedom om förhållandena vitsordat riktigheten af öfverjägmästarens uppfattning i fråga om den verkan, afverkningen i berörda fjälltrakter måste medföra, och därför på det lifligaste tillstyrkt åvägabringandet af den undantagslagstiftning, kommittén föreslagit. Med afseende å lagförslagets affattning har styrelsen fäst uppmärksamheten därå, att, på sätt Jämtlands länsstyrelse framhållit, det kunde befaras, att, när fråga uppstode om en fjälltrakts ställande under afverkningsförbud, skogen därå hunne uthuggas, innan Kungl. Maj:ts beslut i ärendet kunde utfärdas och bringas i verkställighet, hvadan styrelsen ansåge, att ett tillägg till lagförslaget vore oundgängligt därom, att länsstyrelsen skulle äga befogenhet att på en af skogsvårdsstyrelsen samtidigt med underdånig framställning i ämnet gjord anmälan interimistiskt förordna, att afverkning å visst område annat än till husbehof finge äga rum endast efter utsyning. Samma länsstyrelses hemställan, att andel i värdet af förverkadt virke måtte tillerkännas jämväl angifvaren af begångna öfverträdelser, ansåge styrelsen hafva goda skäl för sig, enär i annat fall sådana öfverträdelser i de aflägsna fjälltrakterna kunde befaras endast sällan komma till vederbörande myndigheters kännedom, hvadan styrelsen hemställde, att föreskrift i berörda afseende måtte intagas i lagen. Vidare har sfyrelsen framhållit, att som, beträffande öfverträdelse mot den föreslagna lagen, det funnes bestämmelse endast i det fall, att ägaren själf men ej annan person beginge öfverträdelsen, det syntes vara nödigt, att i lagen infördes, att, därest ägaren till skogen icke inom ett år åtalat af annan person mot ifrågavarande lag begången öfverträdelse å hans skog, allmän åklagare ägde, utan hinder af bestämmelsen i 24 kap. 15 § strafflagen beifra öfverträdelsen.

Hvad anginge lagförslagets tillämpning till skydd för flygsandsfält, fiske och sjöfart, har styrelsen erinrat, hurusom i nådiga förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april 1806 vore stadgadt, att, när ägare af flygsandsfält försummat taga föreskrifven vård om detsamma, Kungl. Maj:t ägde förordna, att sådant fält skall afstås. Enligt nådigt bref till kammarkollegium af den 23 juni 1882 ålåge det domänstyrelsen att, där anledning förekomme till farhåga för flygsands spridande å enskild 1 illhörig mark och särskilda föreskrifter icke redan blifvit gifna, inkomma med förslag till de åt-

152 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

gärder för flygsandens dämpande och fältets vidmakthållande, som kunde erfordras. Vidare vore genom särskilda nådiga bref föreskrifter lämnade angående vissa, enskilde tillhöriga flygsandsfält med därå växande skog, såsom genom nådiga brefven den 27 juli 1860 och den 6 mars 1863 angående flygsandsfält i Halland. Öfvervakandet dåra!’, att de för enskilda flygsandsfält meddelade föreskrifter behörigen iakttoges, ålåge enligt gällande instruktion för skogsstaten af den 29 november 1889 vederbörande revirförvaltare.

Slutligen har styrelsen anmärkt, att kommittén icke anfört något skäl för behöfligheten af lagstiftningens ingripande till skydd för flygsandsfält i vidare mån, än som förut funnes stadgadt, och ej heller antyda i hvilket afseende sjöfart och fiske genom lagförslaget skulle kunna hafva gagn.

Då, på sätt jag förut erinrat, nu ifrågavarande förslag den 1 november 1901 af mig framlades till Kungl. Maj:ts pröfning, anförde jag, bland annat, att jag i likhet med domänstyrelsen ansåge, att, då kommittén icke antydt, i hvilket afseende sjöfart och fiske skidle kunna skyddas eller befrämjas genom de i förslaget ifrågasatta bestämmelser, dessa ord borde ur förslaget utgå. Däremot syntes förslaget lämpligen böra afse äfven sådana skogar, hvilkas bestånd erfordrades till skydd mot flygsandfält; och höll jag före, att den af kommittén i 1 § föreslagna inskränkning i dispositionsrätten öfver fjällskogar borde, till förhindrande af kalhuggning af skogar i närheten af flygsandsfält, utsträckas till jämväl detta senare slag af skogar, hvarjämte jag, på sätt domänstyrelsen hemställt, ansåg att i 1 § borde införas en föreskrift, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande ägde, innan Kungl. Maj:t i ärendet beslutat, meddela interimistiskt förbud mot utverkning till afsalu utan föregående utsyning. Bestämmelserna i 3 § af kommitténs förslag, hvilka synts mig vara dels otydliga, dels ofullständiga, ansåg jag höra omarbetas till hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stadganden i 7 och 8 §§ i lagen angående vården af enskildes skogar, hvarjämte bestämmelserna i 9—12 §§ i sistnämnda lag syntes böra i tillämpliga delar jämväl här införas.

Med anledning af hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län i sitt utlåtande öfver kommitténs förevarande förslag anfört därom, att de angående flygsandsfälten i nämnda län nu gällande bestämmelser visat sig vara för därvarande skogar fullt tillfredsställande, fann jag det böra medgifvas, att dessa bestämmelser skulle fortfarande gälla, intill dess annorlunda kunde varda förordnadt.

153 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

I enlighet härmed var förslaget, då det öfverlämnades till högsta domstolens granskning, omarbetadt.

I anledning af hvad inom högsta domstolen mot förslaget anmärkts, har förslaget blifvit i vissa delar ändradt. Därvid har bland annat i 3 § vidtagits enahanda förändring, som ägt rum med afseende å 7 § i förslaget till lag angående vården af enskildes skogar, i det att dels från den i 3 § föreslagna straffbestämmelsens tillämpning undantagits de fall, i hvilka afverkning, som skett i strid mot de i nämnda § omförmälda föreskrifter, tillika innefattar förbrytelse mot allmänna strafflagen, dels ock rätten att taga virke i beslag blifvit begränsad. Då i följd af sagda inskränkning i den föreslagna straffbestämmelsens tillämpning denna skulle komma att afse allenast de fall, då afverkning obehörigen företagits af jordägaren själf, synes anledning saknas att bibehålla den jämförelsevis stränga straffskala, som det remitterade förslaget utvisar, och har förty straffmaximum för ifrågavarande öfverträdelse nedsatts till femhundra kronors böter. Begränsningen i rätten att taga virke i beslag har af samma skäl, som till stöd för borttagandet af 10 § i förslaget till lag angående vård af enskildes skogar blifvit anförda, föranleda att 6 § i nu ifrågavarande förslag blifvit utesluten.

Den skogsvårdsstyrelse, som, enligt hvad förut är nämndt, skulle finnas i hvarje län, där lagen angående vården af enskildes skogar komme att äga tillämpning, skulle enligt kommitténs förslag utgöras af landshöfdingen såsom ordförande samt i regel två ledamöter, valde, den ene af landstinget, den andre af hushållningssällskapet.

I län, som är deladt i olika landstingsområden, eller där det finnes mera än ett hushållningssällskap, skulle denna regel undergå den modifikation, att hvar och en af dessa korporationer blefve representerad i skogsvårdsstyrelsen, med iakttagande däraf att antalet ombud för landsting och antalet ombud från hushållningssällskap alltid blefve lika stort. För att inför skogsvårdsstyrelsen företräda den forstliga sakkunskapen skulle till föredragande och sekreterare hos styrelsen af Kungl. Maj:t förordnas en person, som fullgjort hvad som erfordras för vinnande af anställning såsom tjänsteman i skogsstaten. Aflöning skulle till denne utgå af statsmedel. Såsom representant för det allmänna intresset skulle han tillika, vid förfall för landshöfdingen, inträda såsom tillfällig ledamot i styrelsen.

Uppdraget att, på sätt förut angifvits, hafva tillsyn och kontroll öfver skötseln af de enskilda skogarne skulle, enligt hvad kommittén framhållit, icke vara skogsvårdsstyrelsernas och de af dem antagna Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 20

Skogsvårds, styrelser och skogsvårdsafgifter.

154 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

biträdens enda eller ens betydelsefullaste uppgift. Fastmera skulle dessa styrelser söka främja och understödja den enskilda skogshushållningen på alla sätt, som kunde anses lämpliga. I sådant afseende omnämnas af kommittén exempelvis sådana åtgärder, som att utbreda kunskap angående rationell skogsvård; att bevilja bidrag, med eller utan återbetalningsskyldighet, för afdikning af skogsmark, hyggesrensning, skogsodling, bildande eller utvidgning af härads- eller sockneallmänning; att anställa tjänstemän och betjente med uppgift att lämna enskilde jordägare bistånd och råd vid skogsskötseln; att tillhandahålla skogsfrö och plantor m. m.

Då skogsvårdsstyrelseft alltså skulle blifva det egentliga organet för det kommunala arbetet i skogshushållningens intresse, har kommittén ansett den böra omhänderhafva och förvalta alla medel, som af Kungl. Maj:t, landsting eller hushållningssällskap komma att anslås för detta ändamål.

En blifvande allmän författning angående skogsvårdsstyrelsernas verksamhet borde emellertid reglera blott hufvuddragen af denna verksamhet. Detaljerade föreskrifter borde lämnas i särskilda reglementen, utfärdade af Kungl. Maj:t efter förslag af vederbörande styrelse och sedan landsting samt hushållningssällskap blifvit i ärendet hörda. På sådant sätt skulle behörig hänsyn kunna tagas till de stora skiljaktigheter, som förekomma mellan de olika orternas skogsförhållanden. Genom dessa reglementen kunde jämväl bemyndigande lämnas skogsvårdsstyrelse att, där sådant funnes behöflig^ jämte de tjänstemän och tillsyningsmän, som af styrelsen anställdes, tillika utse erforderligt antal personer att inom de olika socknarna i länet biträda styrelsen vid tillsynen öfver den enskilda skogsskötseln.

För att lämna en ungefärlig föreställning angående de kostnader, den sålunda föreslagna organisationen skulle medföra, har kommittén upprättat följande:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

155 Förslag

till stat för skogsvårdsstyreisemas tjänstemän och tillsyningsman.

Kommittén har vidare påpekat, hurusom de olikheter, hvilka i detta statsförslag förekomme mellan länen såväl i fråga om tjänstemäns och betjäntes antal som beträffande sekreterarnes löneförmåner, funne sin naturliga förklaring i de stora skiljaktigheterna i länens ytvidd och skogstillgångar.

Beträffande det ekonomiska underlaget för skogsvårdsstyrelserna och deras verksamhet har kommittén anfört., att, om från statsförslagets

156 Kiingl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

slutsumma, 150,600 kronor, afdroges kostnaden för sekreterarnes aflöning, 73,000 kronor, hvilken kostnad statsverket skulle vidkännas, återstode att fylla ett belopp af 77,600 kronor. Så mycket hellre kunde man emellertid påräkna, att Riksdagen fortfarande skulle anvisa det anslag af 50,000 kronor, som sedan 1896 årligen beviljats för befrämjande af skogsodling å enskild mark, som genom nu ifrågasatta anordningar den utgift å 20,000 kronor, statsverket hade att vidkännas för aflöning åt skogsingenjörer, syntes icke vidare blifva erforderlig. Vidare syntes det ej kunna betviflas, att icke landsting och hushållningssällskap skulle med samma frikostighet som hittills befrämja skogsvården. Under år 1897 anvisade de för detta ändamål tillhopa 87,840 kronor. Under förutsättning att enahanda belopp för framtiden komme att utgå, skulle alltså, utöfver hvad som beräknats skola åtgå till tjänstemäns och tillsyningsmäns aflöning, en summa af 60,240 kronor årligen stå till skogsvårdsstyrelsernas förfogande. Uppenbart syntes emellertid vara, att de stora och maktpåliggande uppgifter, som skulle anförtros åt dessa styrelser, icke kunde fyllas, med mindre de hade att påräkna vida större inkomster.

Den lämpligaste utvägen att bereda sådana har kommittén funnit i förut omförmälda under de senare åren upprepade gånger framställda förslag, att trävaror vid export skulle åläggas en afgift samt de därigenom inflytande medel användas till skogsvårdens främjande.

Enligt hvad kommittén erinrat, var ett dylikt förslag upptaget i domänstyrelsens underdåniga utlåtande den 18 februari 1895. Domänstyrelsen anförde nämligen däri, bland annat, att en lag om förbud mot afverkning af ungskog ej medförde några direkta åtgärder till förbättrande af den nuvarande skötseln af enskildes skogar, om den än hindrade deras obegränsade vanvård. De åtgärder, som från statens, landstingens och hushållningssällskapens sida vidtagits för den enskilda skogsvårdens främjande, hade hittills visat sig i det stora hela föga verksamma annat än i några få län. Blefve det åter möjligt att intressera skogsägare för skogsvården därigenom, att deras utgifter för denna ersattes, och kunde säkerhet vinnas därför, att i sådant afseende vidtagna åtgärder blefve verkställda på ett för ändamålet lämpligt sätt, hvilket torde ske därigenom att arbetena utfördes under ledning och kontroll af i saken förfarne personer, borde mycket kunna åstadkommas, och en utväg vara funnen, som blefve för landet gagnelig. Om några afse värda resultat skulle vinnas, erfordrades emellertid tillgång å medel till ganska betydliga belopp. Då statsanslag utöfver de nu anvisade ej härtill torde vara att påräkna, fann styrelsen förslaget om exportafgift å trävaror, att användas för skogsvårdsändamål, vara förtjänt af all upp-

157 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

märksamhet och höra tagas i allvarligt öfvervägande. Visserligen skulle en sådan afgift i sista hand drabba skogsägaren, som nödgades underkasta sig en mot afgiften svarande minskning i priset å försäljningsvirket; men vid sådant förhållande läge det ej heller något oegentligt däruti, att trävaruexportafgift måste betalas, då denna uteslutande användes till skogsägarens eget bästa. Om därjämte för trävaruexporterande skogsägare förbehölles rätt att, efter anmälan inom viss tid, genom arbeten å egen skog erhålla den erlagda afgiften restituerad, med undantag af sfi stor del, som erfordrades för administrationskostnadernas betäckande, torde afgiften, ehuru af tvång gifven, på ett säkert sätt befrämja skogsägarens intressen. I själfva verket skulle härigenom komma att tillämpas grundsatsen om skogsägares skyldighet att efter utverkning sörja för återväxt — en grundsats, hvars tillämpning i en återväxtlag ansetts vara synnerligen svår att bringa till efterlefnad, men som i denna form vore väsentligt lättare att genomföra. Styrelsen hemställde därför, att en exportafgift af 10 öre för kubikmetern skulle påläggas oarbetade, sågade eller tillhuggna trävaror. Huruvida åter trämassefabrikationen borde vidkännas en liknande afgift i förhållande till den virkeskvantitet, som densamma konsumerade, ansåg styrelsen tillsvidare böra lämnas oafgjordt, då denna industrigren vore jämförelsevis ny och särskildt inom de norra orterna behöfde vinna stadga och utveckling. De genom exportafgifterna inflytande medel skulle användas uteslutande för sådana ändamål, som afsåge befrämjande af enskild skogsvård. Omtanken och bestyret med förvaltningen och användningen af dessa medel ansåg styrelsen ej kunna uppdragas åt någon redan befintlig länsmyndighet eller korporation, utan borde en särskild skogsvårdsnämnd, bestående af landshöfdingen såsom ordförande samt en skogsstatstjänsteman och två af landstinget valda personer såsom ledamöter, tillsättas i hvarje län. Trävaruexporterande skogsägare skulle under vissa villkor äga att såsom ersättning för de arbeten, han utfört för skogsvården, återbekomma erlagd exportafgift intill 4/s af beloppet. I öfrigt skulle afgifterna ingå till en allmän skogsvårdsfond, ur hvilken Kungl. Maj:t i mån af tillgång ägde att till de skilda länen anvisa anslag till understöd för smärre skogsägares skogsvård samt för administrationskostnadernas bestridande.

Öfver detta domänstyrelsens förslag infordrades yttranden från Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen och från landstingen. Förslaget afstyrktes då af 15 landsting och 12 länsstyrelser. Såsom hufvudskål för afstyrkandet anfördes, dels att exportafgiften skulle medföra omfattande och kostsamma anordningar, och dels att det vore mindre

158 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

egentligt, att dessa afgifter, som inflöte hufvudsakligen från vissa län, skulle komma skogsvården i öfriga delar af landet till godo.

Beträffande den första af dessa erinringar har kommittén anfört, att densamma, om än icke saknande befogenhet gent emot domänstyrelsens hemställan, icke torde kunna tillmätas någon synnerlig betydelse, därest, på sätt kommittén föreslagit, förvaltningen af de genom skogsvårdsafgifterna inflytande medel anförtroddes åt skogsvårdsstyrelserna, hvilka man funnit böra inrättas, och åt hvilka viktiga uppgifter blifvit öfverlämnade, äfven utan hänsyn till om dylika afgifter komme att påläggas. Däremot har det synts kommittén bäst öfverensstämma med rättvisans fordringar, att de skogsvårdsafgifter, som erlagts för virke, afverkadt inom en ort, komme samma orts skogshushållning till godo. Om denna grundsats genomfördes, vore det, enligt kommitténs åsikt, ock mindre behöfligt att medgifva restitution af erlagd afgift, i den mån densamma kunde anses motsvaras af utförda skogshushållningsarbeten. Ty under den förutsättningen kunde man tvifvelsutan påräkna, att den med ortens skogsförhållanden förtrogna skogsvårdsstyrelsen vid utlämnande af bidrag till enskilde skogsägare tillsåge, att behörig hänsyn toges, till hvad billigheten härutinnan kräfde. I öfverensstämmelse med hvad kommittén sålunda anfört, har kommittén föreslagit, att de genom skogsvårdsafgifterna inflytande belopp skulle fördelas emellan länen efter den virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna blifvit inom de skilda länen afverkad. Kommitténs förslag skiljer sig från domänstyrelsens äfven därutinnan, att kommittén ansett afgift böra åsättas äfven trämassa i proportion af virkesåtgången därtill, då vid trämassetillverkningen en betydande myckenhet skog oftast i dess växtligaste ålder förbrukas.

För att få en ungefärlig föreställning om, hvilka belopp genom åsättande af en sådan skogsvård saf gift skulle inflyta, har kommittén verkställt en beräkning af hvad den, tillämpad på 1896 års export af trävaror och trämassa, skulle hafva inbringat. Beräkningen anger en totalsumma för hela riket af omkring 688,000 kronor. Därvid har dock utförseln från Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län m edtagits, ehuru för de trävaror, som utfördes från sist omförmälda tre län, skogsvårdsafgift ej skulle erläggas, hvartill komme, att råmaterialet till en del af de trävaror, som utskeppades från Västernorrlands län, otvifvelaktigt härstammade från de två nordligaste länen och delvis äfven från Finland. Likaså torde icke så litet norskt virke flottas i Tryssildsälfven och Klarälfven samt därefter förädlas vid värmländska sågverk. För den försågade eller eljest bearbetade varan komme ifråga-

159 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

varande afgift i allt fall att uppbäras; men det syntes böra medgifvas exportören att därför erhålla restitution, därest han på tillfredsställande sätt kunde visa, att virket härrörde från ort inom eller utom riket, för hvilken föreskriften om exportafgift ej gällde.

Med ledning af de tabeller, som bifogats kommitténs betänkande, ansåge kommittén inkomsten af exportafgiften i allt fall kunna skattas till omkring 580,000 kronor. För att finna en pålitlig grund för fördelning af denna afgift kunde man ej begagna sig af de jämförelsevis lätt tillgängliga siffrorna angående trävaruutförselns belopp från de särskilda länen af den redan antydda omständigheten, att det virke, som afverkades inom ett län, mycket ofta hade sin naturliga utskeppningsort inom annat län. Det kunde då sättas i fråga, att, under antagande att trävaruexporten från de olika orterna i allmänhet vore afpassad efter ortens skogsareal, lägga ytvidden af länens i enskild besittning befintliga skogsmark till grund för fördelningen. Då emellertid åtskilliga omständigheter syntes göra nyssnämnda antagande mindre sannolikt, hade kommittén från landets mera betydande trävaruexportörer införskaffat upplysningar angående beloppet af det virke, de utförde och de orter, från hvilka detta virke härstammade. De uppgifter, som sålunda till kommittén inkom mit, omfattade icke mindre än 86 procent af rikets hela trävaruexport enligt den officiella statistiken och syntes sålunda kunna anses gifva pålitlig upplysning om den proportion, hvari de olika länen bidroge till rikets utförsel af skogsprodukter. Kommittén hade låtit i tabellarisk form utarbeta dessa uppgifter, ordnade efter de olika exportdistrikten, samt likaledes sammanfatta dem efter de olika länen och därvid fogat beräkning, huru en fördelning af skogsvårdsafgiften, åsatt enligt de af kommittén föreslagna grunder, skulle utfalla, dels efter länens skogsareal, dels efter den exporterade virkesmängden. Häraf framginge, att resultatet blifvit mycket olika, allt efter som den ena eller andra delningsgrunden kommit till användning. Då kommittén icke kunnat vara i tvekan om, att den senare vore principiellt riktigare, hade kommittén ansett sig böra föreslå, att, därest den ifrågaställda skogsvårdsafgiften blefve åsatt, de därigenom inflytande medel skulle fördelas mellan länen enligt den proportion, som framginge af den sålunda verkställda fördelningen efter virkesmängd. Då emellertid det förhållande, hvari de olika länen bidroge till trävaruexporten, i framtiden syntes komma att undergå växlingar, har kommittén föreslagit, att detta förhållande måtte af Kungl. Maj:t fastställas att gälla för fem år i sänder. Sistnämnda tidrymd vore vald med hänsyn därtill, att det

160 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

för ett sådant fastställande erforderliga statistiska material skulle kunna hämtas ur landshöfdingarnes femårsberättelser.

Med tillämpning af den uppfattning kommittén sålunda uttalat, har kommittén utarbetat följande författningsförslag, nämligen:

Förslag

till

Förordning angående skogsvårdsstyrelser.

§ 1.

I hvarje län skall finnas en skogsvårdsstyrelse, som utgöres af landshöfdingen såsom ordförande samt såsom ledamöter två med skogsförhållandena i orten förtrogne män, utsedde för tre år i sänder, en af landstinget och en af hushållningssällskapet. År län deladt i olika landstingsområden eller finnes i länet mera än ett hushållningssällskap, utser hvarje landsting och hvarje hushållningssällskap en ledamot.

I län, där mer än ett hushållningssällskap men allenast ett landsting finnes, utser det sistnämnda så många ledamöter, som hushållningssällskapen äro. Enligt samma grunder utses ledamöter af hushållningssällskap i län, där blott ett sådant men mera än ett landsting finnas. Suppleanter till lika antal som ledamöterne utses för samma tid och på enahanda sätt som desse.

Vid första sammanträdet under hvart år skall skogsvårdsstyrelsen utse en af sina ledamöter att, vid förfall för landshöfdingen, föra ordet inom styrelsen.

Till föredragande och sekreterare i skogsvårdsstyrelsen äfvensom att i öfrigt biträda styrelsen förordnar Kungl. Maj:t, på förslag af skogsvårdsstyrelsen, en forstligt bildad man, som fullgjort hvad som erfordras för vinnande af anställning såsom tjänsteman i skogsstaten. Denne inträder, vid förfall för landshöfdingen, såsom tillfällig ledamot i skogsvårdsstyrelsen.

§ 2-

Ledamot i skogsvårdsstyrelsen, som tjänstgjort under tre på hvarandra följande år, kan icke utan eget medgifvande åter i styrelsen inväljas. I öfrigt äger icke någon rätt att utan laga skäl undandraga sig sådant uppdrag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

§ 3.

För besluts fattande fordraB, att ordföranden samt minst två ledamöter af styrelsen äro tillstädes. Åro meningarna delade, och falla därvid å hvardera sidan lika antal röster, gäller den mening, ordföranden biträder.

§ 4:

Skogsvård sstyrelserna hafva till uppgift att, hvar inom sitt län,

a) befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande af kunskap i skogsskötsel, beviljande af bidrag till och utförande af arbeten för skogskultur och afdikningar, tillhandahållande af skogsfrö och plantor samt vidtagande i öfrigt af åtgärder, ägnade att befordra nämnda ändamål;

b) hålla tillsyn öfver skötseln och vården af de enskildes skogar;

c) emottaga, ordna och sammanfatta de uppgifter, som skogsägare äro pliktige att till styrelsen afgifva;

d) förvalta de medel, som genom skogsvårdsafgifter och genom afgifter, som skola erläggas vid upplåtelse af afverkningsrätt, eller eljest enligt gällande föreskrifter inflyta, äfvensom de belopp, Kungl. Maj:t, landsting och hushållningssällskap kunna anslå till den enskilda skogsvårdens främjande;

e) antaga och förordna samt med omhänderhafvande medel aflöna dels för länet i dess helhet erforderligt antal forstligt bildade tjänstemän och dels för hvart och ett af de distrikt, i hvilka länet för skogsvården kan komma att indelas, särskilde tillsyningsmän samt utfärda instruktioner för dessa tjänstemän och tillsyningsmän.

Skogsvårdsstyrelserna hafva att vid fullgörande af sina uppgifter ställa sig till efterrättelse det reglemente, som för enhvar af dem på af styrelsen framställdt förslag blifvit, efter vederbörandes hörande, af Kungl. Maj:t meddeladt. Genom detta reglemente fastställa ock det formulär, enligt hvilket de i § 3 af lagen angående vården af enskildes skogar omförmälda uppgifter skola vara affattade.

På skogsvård sstyrelsen ankommer att föreskrifva de villkor, under hvilka skogsägare enligt § 4 i förordningen angående vården af enskildes skogar eller eljest må vid skötseln af sin skog erhålla biträde af styrelsens tjänstemän eller betjänte.

§ 5.

De under skogsvårdsstyreisens förvaltning ställda medel få ej an- Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 21

162 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

vändas för skogar tillhörande staten eller allmänna boställen ej heller för häradsallmänning^, s. k. besparingsskogar eller städers och allmänna inrättningars eller stiftelsers skogar.

§ 6.

Aflöning för sekreteraren i skogsvårdsstyrelsen utgår af statsmedel.

Ledamot af skogsvårdsstyrelse och enhvar af de i § 7 här nedan omförmälde revisorer erhålla för hvarje sammanträde ersättning af medel, som styrelsen har under sin förvaltning, och utgår denna ersättning enligt klass 4 i resereglementet.

§

Skogsvårdsstyrelse åligger att före mars månads utgång hvarje år afgifva redovisning för sin förvaltning under näst föregående kalenderår; skolande i denna redovisning ingå jämväl en kortfattad framställning angående de enskilda skogarnes i länet tillstånd och skötsel. Denna redovisning skall granskas af revisorer, utsedde en af Kungl. Maj:t och de öfriga valde till antal och enligt de grunder, som om ledamöter i skogsvårdsstyrelsen är föreskrifvet. Revisionsberättelsen, i hvilken skall intagas ofvannämnda framställning angående de enskilda skogarnes tillstånd och skötsel samt ansvarsfrihet för styrelsen till- eller afstyrkas, skall befordras till tryckning och inom maj månads utgång utdelas i landsting och hushållningssällskap, hvarjämte ett exemplar samtidigt skall insändas till kungl. finansdepartementet. På landsting och hushållningssällskap ankommer att bevilja eller vägra ansvarsfrihet för styrelsens förvaltning under det år, revisionsberättelsen omfattar.

Förslag

till

Lag angående skogsvårdsafgifter.

§ I-

För trävaror och trämassa, som från landet utföras, erlägges såsom skogsvårdsafgift för rundvirke, sågadt, tillhugget eller hyfladt virke, stäfver, lådbräder och splittved samt famn- eller kastved tio öre för

163 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

hvarje kubikmeter fast mått, för kemiskt tillverkad torr trämassa femtio öre för hvarje ton, för mekaniskt tillverkad torr trämassa trettio öre för hvarje ton. För våt trämassa beräknas afgiften till hälften af nyss angifna belopp.

§ 2.

De genom dessa afgifter inflytande medel fördelas mellan länen efter den virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna blifvit inom de skilda länen afverkad.

De närmare grunder, hvarefter länen skola anses deltaga i utförseln af trävaror och sålunda blifva delaktiga i skogsvårdsafgifterna, bestämmas af Kungl. Maj:t för fem år i sänder.

§ 3.

Skogsvårdsafgifterna skola uppbäras af vederbörande tulltjänsteman i den ort, hvarifrån varan till utlandet skeppas, eller, där utförseln sker å järnväg, vid gränsstationen. Afgifterna redovisas å tider, som af kungl. tullstyrelsen bestämmas, till kungl. statskontoret, som har att enligt de af Kungl. Maj:t bestämda grunder verkställa fördelningen af de influtna beloppen mellan länen.

§ 4.

Denna lag gäller icke trävaror och trämassa, som utföres från Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län.

§ 5.

För afgift, som vid utförsel från ort inom annat än sistnämnda län erlagts för trävaror eller trämassa, bevisligt härrörande från virke, afverkadt å ort, för hvilken denna lag ej gäller, åtnjuter exportören restitution, på de villkor och enligt de grunder, Kungl. Maj:t föreskrifver.

Inrättandet af skogsvårdsstyrelser inom länen tillstyrkes af de flesta länsstyrelser. Afsevärda fördelar anses nämligen vara att vinna däraf, att bestyren med enskildes skogsvård, hvilka nu omhänderhafvas

Skogsvård»styr etter.

164 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

af de utaf många andra åligganden upptagna landstingen och hushållningssällskapen, varda öfverlämnade till en kommunal förtroendenämnd, utsedd särskilt för detta ändamål. Några länsstyrelser fästa dock vid författningsförslagets tillstyrkande förbehåll, dels att skogsvårdslagen i anmärkta delar förtydligas, dels att nödiga medel beredas, så att skogsvårdsstyrelsen må kunna utöfva sin verksamhet på det af kommittén afsedda sätt, i hvilket senare afseende en länsstyrelse ifrågasatt, huruvida ej skogsvårdsstyrelsers inrättande borde lämnas beroende på, hvilka belopp landsting och hushållningssällskap förklarade sig beredda att under visst antal år ställa till en sådan styrelses förfogande.

Författningsförslaget i sin helhet afstyrkes af Uppsala länsstyrelse af skäl, som i hufvudsak redan äro anförda.

I fråga om styrelsens sammansättning uttalas tämligen allmänt olämpligheten af landshöfdingens själfskrifvenhet som ordförande. Skälen härför äro hufvudsakligast, att, om ordföranden i skogsvårdsstyrelsen och landshöfdingen vore samma person, det oegentliga förhållandet uppstode, att han i kraft af sitt ämbete hade att behandla framställningar, i hvilka han deltagit såsom ledamot af skogsvårdsstyrelsen; att det ej torde vara möjligt för landshöfdingen, att utan åsidosättande af en del af sina ämbetsplikter utöfva ordförandeskapet i skogsvårdsstyrelsen med dess många och omfattande åligganden; samt att ej alltid kunde påräknas, att han ägde den praktiska insikt, som för uppdraget vore en nödvändig förutsättning. Landshöldingens själfskrifvenhet ansåges därför böra bortfalla, och ordföranden utses af Kungl. Maj:t.

Förenämnde af Västernorrlands län och Jämtlands läns landsting utsedde kommitterade hafva i öfver förevarande förslag afgifvet yttrande anfört, bland annat, att det vore lämpligare, att landstinget finge utse båda ledamöterna, än att den ene af dem skulle väljas af hushållningssällskapet, men att, om någon valbefogenhet skulle inrymmas åt hushållningssällskapet, den borde utöfvas af dess förvaltningsutskott, hvarigenom valet komme att ske med större omsikt.

I fråga om ersättning åt skogsvårdsstyrelsens ledamöter anmärkes, att såväl ordförande som ledamöter måste, för att kunna behörigen utöfva sin verksamhet, företaga resor till olika skogstrakter, hvadan föreskrift om ersättning för resor, som ordförande eller någon af ledamöterna efter styrelsens uppdrag gjort för öfvervakande af skogsskötsel, borde i förordningen inrymmas.

Vidare har erinrats, att i förordningen borde lämnas föreskrift, dels på hvad sätt klandertalan finge föras mot skogsvårdsstyrelsens

165 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

förvaltning af dess penningemedel, dels huru skall förfaras, om landsting och hushållningssällskap icke bevilja nämnda styrelse ansvarsfrihet.

Domänstyrelsen har för sin del tillstyrkt inrättande af skogsvårdsstvrelser. Dessas uppgift och verksamhet i de län, i hvilka skogsvårdslagen skulle tillämpas, blefve nämligen af den stora betydelse, att ett därför särskildt afsedt organ vore påkalladt.

Styrelsen har vidare erinrat, att kommittén tänkt sig det ekonomiska underlaget för skogsvårdsstyrelserna och deras verksamhet sålunda:

Statsbidrag för aflöning af sekreterare............................. 73,000 kronor.

Landstings och Imshållningssällskaps bidrag till den enskilda skogsvårdens främjande, hvilka bidrag för

år 1901 uppgått till ........................................................... 105,150 ,,

Statsanslaget till skogsodlingens främjande å enskild

mark, för år 1902 utgörande ......................................... 70,000 „

Skogsvårdsafgifter..................................................................... 580,000 „

Summa 828,150 kronor,

hvadan och då för sekreterarnes samt öfrige tjänstemäns och biträdens aflöningar enligt kommitténs beräkning erfordrades 150,600 kronor, ett belopp af 677,550 kronor skulle återstå till skogsvårdsstyrelsernas disposition i och för deras ofvan nämnda verksamhetsutöfning.

Med denna tillgång skulle, enligt domänstyrelsens åsikt, tvifvelsutan mycket kunna uträttas till gagn för den enskilda skogsvården inom landet. Men vissa län syntes styrelsen i förhållande till behofvet erhålla alltför ringa del af dessa medel. Skogsvårdsafgifterna komme nämligen att utfalla mycket ojämnt på länen, och då härtill komme, att, enligt de för delaktighet i statsanslaget för skogsodlingens främjande bestämda grunder, andelsbeloppet icke för något län finge öfverstiga 4,000 kronor, ställde sig förslaget relativt mycket ogynnsamt för vissa län, exempelvis Hallands samt Göteborgs och Bohus län, hvilka, ehuru själfva bidragande med respektive 11,000 kronor och 20,000 kronor, skulle åtnjuta af skogsodlingsanslaget endast 4,000 kronor hvartdera och i skogsvårdsafgifter respektive 1,747 kronor och 499 kronor. Det anmärkta förhållandet måste verka dessmer ogynnsamt, som just i nämnda län de i kommitténs betänkande omförmälda, af ålder kala marker uppginge till betydande arealer, nämligen i Hallands län 185,000 hektar och i Göteborgs och Bohus län 100,000 hektar. Någon ökning af och jämkning i fördelningen af de utaf kommittén beräknade tillgångarna har därför synts styrelsen vara erforderlig.

166 Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

Vidare har domänstyrelsen angående de af kommittén i förslaget intagna särskilda bestämmelser anfört följande.

§ I-

Beträffande skogsvårdsstyrelsens sammansättning biträdde styrelsen, hvad länsstyrelserna mot landshöfdingens själfskrifvenhet såsom ordförande anfört, och ansåge styrelsen, att denne borde af Kungl. Maj:t förordnas, och att förordnandet borde omfatta en tid af 5 år i sänder. Skulle denna ändring godkännas, hvarigenom det kunde förväntas, att ordföranden blefve i tillfälle taga verksam ledning af och del uti skogsvårdsstyrelsens arbeten, syntes det styrelsen vara mindre behöfligt, att föredraganden och sekreteraren förordnades af Kungl. Maj:t, ehuru aflöningen utginge af statsmedel. Ur organisationssynpunkt syntes det ock lämpligt, att skogsvårdsstyrelsen i egenskap af förtroendenämnd själf finge utse sin sekreterare och föredragande, i synnerhet som grunderna för styrelsens verksamhetsutöfning genom reglemente af Kungl. Maj:t närmare bestämdes. För samarbetet inom styrelsen syntes en sådan anordning alltid blifva till fördel. Sekreteraren borde dock förordnas på viss tid, minst två år.

§ 2-

Då det icke synts styrelsen vara lämpigt, att ledamöter i en förtroendenämnd tvingades att däri ingå, borde §:n uteslutas.

§ 4.

Det belopp, 73,000 kronor, som enligt kommitténs utredning för sekreterares och föredragandes aflöningar fordrades, toges för detta ändamål enligt styrelsens mening till fullo i anspråk, i synnerhet då i betraktande toges, att nämnde tjänstemän, därest deras verksamhet skulle blifva af fullt gagn, måste i orterna företaga resor, för hvilka kostnaden borde ersättas. Arbetena inom de särskilda länen komme helt säkert att ställa sig olika till omfattning och beskaffenhet, likasom aflöningen till sekreterare i följd häraf icke lämpligen på förhand syntes kunna fastslås, hvarför det härför afsedda statsmedelsbeloppet borde ställas till Kungl. Maj:ts disposition för fördelning på länens skogsvårdsstyrelser efter dessas större eller mindre behof däraf.

Beträffande det för skogsodlingens främjande beviljade extra an-

167 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

slag, som för år 1902 utginge med 70,000 kronor, syntes böra framhållas, att detta anslag måste ökas, helst länens egna bidrag till den enskilda skogsvårdens främjande uppginge under år 1902 till 105,150 kronor. Med hänsyn härtill och i betraktande af den stora betydelse, åtgärder till höjande af den enskilda skogsvården måste äga för hela landet, funnes enligt styrelsen uppfattning fullgiltiga skäl för statsanslagets höjande till åtminstone 100,000 kronor, i all synnerhet som den utgift af 20,000 kronor, statsverket nu hade att vidkännas för aflöning af skogsingenjörer till enskilde skogsägares tjänst, ej vidare blefve erforderlig, så framt nämligen kommitténs förslag till lösning af frågan om den enskilda skogsvården i hufvudsak vunne godkännande. Borttoges därjämte det vid statsanslaget nu fästade villkor, att bidrag icke åt något län finge utgå med högre belopp än 4,000 kronor, och erhölle vederbörande län andel af detta statsanslag i förhållande till respektive landstings och hushållningssällskaps bidrag, skulle de af styrelsen framhållna olägenheterna kunna afhjälpas och det ekonomiska underlaget för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet till fromma för enskildes skogsvård anses betryggadt. Det syntes nämligen ej kunna betviflas, att, hvad landstingen och hushållningssällskapen beträffade, dessa korporationer skulle å sin sida fortfarande med samma frikostighet som hittills befrämja skogsvården åtminstone i de län, där skogsvårdsafgifter endast till mindre belopp kunde påräknas.

§ 6.

På sätt en länsstyrelse framhållit, borde ordföranden och ledamöterna, när någon af dem utaf styrelsen förordnades att företaga för styrelsens ämbetsutöfning nödig ansedd resa inom länet, åtnjuta ersättning, hvilken, liksom för hvarje sammanträde, syntes böra utgå enligt klass 3 i gällande resereglemente.

§ 7.

Redovisningstiden syntes böra framflyttas en månad, hvarjämte till denna § syntes böra fogas föreskrift därom, att en hvar ledamot i skogsvårdsstyrelsen ansvarade gemensamt med de öfriga för de medel, styrelsen hade under sin förvaltning, samt att denna ansvarighet fortfore, till dess förvaltningen blifvit antingen af landstinget eller, om klander anställdes, af vederbörlig domstol godkänd, eller ock till dess ett år efter räkenskapernas aflämnande förflutit, utan att klander i laga ordning blifvit anställdt.

168 Skogsvårdsaf g tf ler.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Hvad domänstyrelsen sålunda beträffande förevarande förslag anfört, finner jag mig kunna i allo biträda, hvarjemte jag finner omförmälda af Västernorrlands läns och Jämtlands läns landstings kommitterade mot förslaget framställda erinring så till vida vara förtjänt att tagas i beaktande, att utseendet af en af skogsvårdsstyrelsens ledamöter lämpliga synes kunna öfverlämnas åt vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott i stället för åt själfva hushållningssällskapet.

Då af förut anförda skäl 2 § i det till högsta domstolen remitterade, af kommittén uppgjorda förslag till lag angående vården af enskildes skogar ansetts icke böra i samma lag upptagas, synes en däremot svarande bestämmelse lämpligen böra i det nu föreliggande författningsförslaget införas.

Enär bidrag till skogsvårdsstyrelserna torde komma att utgå ej blott från landstingen utan äfven från hushållningssällskapen, livilka ock skulle, enligt hvad jag nu ifrågasatt, genom sina förvaltningsutskott utse såväl en af skogsvårdsstyrelsernas ledamöter som ock en af de revisorer, livilka skulle hafva att granska styrelsernas förvaltning, synes det mig vara lämpligt, att revisionsberättelserna jämte de framställningar angående de enskilda skogarnes i länet tillstånd och skötsel, som skulle vidfogas samma berättelser, komme att utdelas ej blott bland iandstingets ledamöter utan äfven bland ledamöterne i vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott, samt att det skalle ankomma såväl på hushållningssällskapet som på landstinget att bevilja eller vägra skogsvårdsstyrelse ansvarsfrihet för styrelsens förvaltning under det år, revisionsb erättelsen omfattade.

Kommitténs förslag angående skogsvårdsafgifter har tillstyrkts af länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län; och har därvid uttalats, att de, som afverkade och utförde ett ofta under flera generationer samladt skogskapital, borde i första rummet kännas pliktiga att lämna medel till bestridande af kostnaden för de åtgärder, som funnes erforderliga för skogsåterväxten, samt att den af kommittén föreslagna afgiften icke vore betungande för trävarurörelsen. Åt bemälde länsstyrelser hafva dock länsstyrelserna i Värmlands och Östergötlands län ifrågasatt, huruvida ej större ^exporterande skogsägare, hvilka uppgåfves i allmänhet på tillfredsställande sätt sörja för skogens återväxt, borde efter skogsvårdsstyrelsens pröfning eller bedömande befrias från afgiften; och hafva Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Jämtlands

169 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

länsstyrelser, då den af kommittén föreslagna afgiften möjligen kunde blifva väl kännbar för mindre sågverksägare eller idkare af trämassetillverkning i mindre skala, satt i fråga, om ej åtminstone till en början afgiften borde nedsättas till hälften, hvarjämte de två sistnämnda länsstyrelserna ansett, att skogsvårdsafgifterna inom deras län borde användas till aflöning åt den under skogsvårdsstyrelsen ställda personal, hvilken under förutsättning, att eu dimensionslag i dessa län infördes, finge till åliggande dels att förrätta nödiga utsyningar och lämna biträde vid skogsskötsel^ dels ock att undervisa landets befolkning i rationell och praktisk skogsvård. Västernorrlands länsstyrelse anmärker därjämte, att föreskrift i lagförslaget saknades, huru det skulle förfaras med exportafgifterna för virke, som erhållits ur råvara från de närgränsande länen, eller för sådana sågade trävaror, som hämtats från andra orter, äfvensom huru borde förfaras, då i Västernorrlands län afverkadt virke förädlades i Västerbottens län och därifrån exporterades.

Göteborgs och Bohus länsstyrelse har beträffande afgifternas fördelning uttalat sig för arealen såsom delningsgrund, enär i sådant fall äfven sådana län, från hvilka exporten vore ringa, kunde erhålla ett verksamt bidrag till främjande af sin skogsvård, livilket vore enligt länsstyrelsens mening desto mera önskvärdt, som behof af bidrag till skogsodlingsarbeten vore större i ett skogfattigt län än i andra, där skogstillgången vore riklig. Länsstyrelsen framhåller tillika, att kommitténs utredning om afgifternas fördelning på länen dessutom ej vore sådan, att den kunde anses som en fullt tillförlitlig grund för denna fördelning.

Utom förenämnda länsstyrelser har äfven Skaraborgs länsstyrelse uttalat sig för skogsvårdsafgiftens utgående, ehuru under en annan form. Det berättigade i grundsatsen, att den, som afverkade skog, borde vidkännas särskild afgift för tillvägabringande af medel, erforderliga för skogsåterväxts främjande, vore ostridigt, men däraf följde ej, enligt länsstyrelsens åsikt, att just trävaruexporten skulle betungas. Skogsafverkningen vore väl en nödig förutsättning för exportrörelsen, men denna vore likväl en sjelfständig verksamhet för sig, som icke ens i det fall, att afverkningar bedrefves af samma rättssubjekt, kunde anses därmed i alla delar sammanfalla. Med hänsyn härtill och under förutsättning att de för berörda särdeles behjärtansvärda ändamål erforderliga medel icke kunde genom direkt statsanslag erhållas, utan måste genom särskild beskattning uttagas, ifrågasätter samma länsstyrelse, huruvida ej den erforderliga afgiften borde utgå för all verklig inkomst af skogsafverkning utöfver husbehof å egen eller annans mark, efter Bih. till Iliksd. Prof. 11403. 1 Sand. 1 Afd. 31 Höft. 22

170 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 46.

uppskattning i samma ordning som beviliningstaxeringen och med tillämpning jämväl i öfrigt af gällande bevillningsförordnings föreskrifter. Härigenom blefve ock afgifterna för hvarje län noggrannt bestämda. Stockholms länsstyrelse uttalar tveksamhet rörande kommitténs förslag, och Hallands länsstyrelse framhåller, huruvida ej en ökad pålaga för skogsägaren och därigenom orsakad minskning i skogarnes för närvarande ringa afkastning borde undvikas, såsom ägnad att motverka en förbättrad skogsvård, som ju vore beroende af just afkastningens ökning, med hänsyn hvartill sistnämnda länsstyrelse förklarat sig obenägen tillstyrka förslaget. Hufvudsakligen ur samma synpunkt afstyrka Kristianstads och Malmöhus länsstyrelser förslaget, under erinran att hvarken länsstyrelsernas femårsberättelser eller annan tillgänglig statistik torde innefatta tillfredsställande ledning för bestämmande af grunder för fördelningen, som följaktligen icke enligt nämnda länsstyrelsers åsikt kunde på rättvist sätt utföras. Ålfsborgs länsstyrelse anser den nya beskattningsform, förslaget innefattar, vara olämplig och håller före, att då de nu ifrågavarande lagarna hafva sin grund i statens omsorg om det allmännas bästa, kostnaderna för dessa lagars handhafvande och för tillsyn öfver deras efterlefnad böra bestridas af det allmänna, staten och landstingen. Uppsala länsstyrelse afstyrker ock förslaget, ehuru på den grund, att afgiften vore betungande och ojämnt eller orättvist verkande på olika slag af trävaruindustrier, och att de stora sågverksägarne, hvilka i de flesta fall vore ägare af vidsträckta skogar, i allmänhet väl skötte desamma.

Enligt de yttranden, som afgifvits i ämnet af förenämnde kommitterade för landstingen i Västernorrlands och Jämtlands län, hafva dessa kommittérade beträffande skogsvårdsafgifterna tänkt sig, att sådana borde erläggas för virke, som inom dessa län afverkades för annat ändamål än husbehof, samt att afgifterna för virke, som flottades, såsom sågtimmer m. m., skulle utgå efter timrets olika dimensioner och för annat virke efter viss afgift för kubikmeter fast mått. Till skogsvårdsstyrelserna skulle ingifvas uppgift å allt virke, som vid såg eller fabrik användes, men ej i allmän flottled framfördes.

Domänstyrelsen har, under erinran att styrelsen, på sätt förut omförmälts, år 1895 framlagt förslag till exportafgift å trävaror i syfte att därigenom bereda för den enskilda skogsvårdens främjande erforderliga medel, anfört, att i de delar, i hvilka kommitténs förslag skilde sig från styrelsens, styrelsen ej hade något att erinra, hvadan styrelsen, i hufvudsak, på det lifligaste förordade kommitténs förslag, såsom varande den lämpligaste utvägen att bereda skogsvårdsstyrelserna de medel,

171 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

som vore ett oeftergiflig^ villkor för, att detta organ för det kommunala arbetet i den enskilda skogshushållningens intresse skulle blifva i tillfälle att fylla de stora och maktpåliggande uppgifter, hvilka enligt förslaget vore åt detsamma anförtrodda.

Styrelsen ansåge visserligen denna fråga, på sätt Skaraborgs och Ålfsborgs länsstyrelser antydt, lättast kunna lösas genom ett direkt statsanslag, men då styrelsen icke vågade antaga, att, utöfver det af kommittén redan föreslagna, utsikt förefunnes för ett ytterligare sådant af den storlek, som för ändamålet erfordrades, ansåge styrelsen nödvändigt, att annan utväg härför bereddes.

Den af Skaraborgs länsstyrelse ifrågasatta, att lägga afgift å all inkomst af skogsafverkning utöfver husbehof efter uppskattning i samma ordning som för bevillningstaxeringen och med tillämpning jämväl i öfrigt af gällande bevillningsförordnings föreskrifter, tedde sig onekligen ur teoretisk synpunkt ganska tilltalande, men saknade enligt styrelsens uppfattning afl möjlighet att i praktiken kunna omsättas på sådant sätt, att ändamålet med beskattningen vunnes. Endast obetydliga belopp syntes nämligen härigenom komma att inflyta. Det sätt, kommitterade för Jämtlands och Yästernorrlands läns landsting föreslagit för skogsvårdsafgifternas utgående inom sagda län, syntes styrelsen åter vara väl mycket inveckladt och i saknad af den säkra kontroll i det hela, som läge i tullverkets exportuppgifter, hvilka utgjorde grunden för kommitténs förslag. Ehuruväl måhända för de nämnda länen i vissa delar lämpligt, vore landstingskommitterades förslag beträffande de öfriga länen, i synnerhet de icke norrländska, omöjligt att genomföra.

Då numera träförädlingsverkens sträfvanden allt mer ginge ut på att för sina tillverkningar hufvudsakligen hafva egna skogar att tillgå, stode utverkning och export i så nära samband, att det ej, såsom anmärkt blifvit, kunde anses ligga något oegentligt däri, att trävaruexporten pålades en afgift i skogsvårdsändamål. Ej heller kunde beloppet af den föreslagna afgiften, i betraktande af den ringa betydelse den ägde i förhållande till en trävarurörelses ekonomi i det hela, vara betungande, och af samma skäl insåges lätt, att denna afgift icke kunde, såsom ock blifvit anmärkt, komma att utöfva någon som hälst afsevärd verkan på skogsvärdet eller såmedelst något ogynnsamt inflytande på intresset för skogsvården inom landet.

Exportafgift å trävaror vore ej häller någon nyhet. I Finland hade sådan redan länge varit använd. Den utginge därstädes nu med 45 penni per kubikmeter för bjälkar, timmer, sparrar, spiror och annat

172 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

minst två meter långt, gröfre tall- och granvirke. För sågade trävaror erlades afgiften i allmänhet med 20 penni för kubikmeter. Några olägenheter häraf för trävarurörelsen hade ej försports.

På grund af hvad sålunda anförts, har styrelsen tillstyrkt, att 1 § af lagförslaget måtte vinna godkännande.

Beträffande den i 2 § föreslagna fördelning länen emellan af de genom skogsvårdsafgifter inflytande medel, ansåge styrelsen kommittén hafva anfört giltiga skäl för virkesmängden såsom delningsgrund, då därigenom de skogsvårdsafgifter, som erlagts för virke, afverkadt inom en ort, komme samma orts skogshushållning till godo. Det kunde ju ej bestridas, att det måste vara ett stort intresse för landets invånare, att skogshushållningen å den ort, de bebodde, vidmakthölles.

Väl mötte vid den nämnda delningsgrundens tillämpning vissa svårigheter, men styrelsen kunde ej finna, att de vore oöfvervinnliga. Vid granskning af de båda tabeller, hvilka läge till grund för kommitténs fördelningsförslag, framginge, att de i den ena af dessa tabeller intagna uppgifter icke omfattade Kopparbergs län och de norrländska länen. Med hänsyn härtill syntes det tveksamt, på hvad sätt de för nämnda län beräknade virkesmängder och exportafgifter erhållits. Styrelsen hade därför begärt upplysningar i berörda afseende och därvid inhämtat, att följande förfaringssätt användts. Uppgifter om det virke, som framflottats i allmänna flottleder, hade af kommittén infordrats och för de orter, de afsett, lagts till grund för fördelningen. För Gäfleborgs län hade bekommits uppgifter från trävaruexportörerna. Härigenom hade, då man kände exportens summa från hamnar, hvilka mottagit virket från Gäfleborgs, Kopparbergs och delvis Jämtlands län, virkesbeloppet kunnat beräknas först för Gäfleborgs flin och sedan för Kopparbergs län genom tillägg för detta senare län af det virke, som enligt från trävaruexportörerna bekommen uppgift gått söderut. I fråga om den del af Jämtlands läns virke, som gått till hamnar i Gäfleborgs län, hade detta virkesbelopp utrönts, sedan virkeskvantiteten från sistnämnda län frånräknats exportsumman från hamnarna i samma län. Vid angifvandet af virkesmängden för Västernorrlands län hade I. Flodströms statistiska arbete gifvit ledning och till Jämtlands län hade hänförts den öfriga delen af exporten, som gått öfver Västernorrland, med tillägg af det, som gått på järnväg till Trondhjem, hvarom järnvägsstyrelsen lämnat uppgift.

Häraf framginge, att de af kommittén för de ifrågavarande länen angifna siffror visserligen vore approximativa, hvilket ock syntes vara förhållandet med uppgifterna för de öfriga länen, men de syntes likväl

173 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

kunna anses lämna en tillräckligt pålitlig upplysning om den proportion, hvari de olika länen bidroge till rikets utförsel af skogsprodukter.

Det anförda ådagalade emellertid, att vissa svårigheter mötte för nämnda fördelning; och då, på sätt kommittén anmärkt, det förhållande, hvari de olika länen bidroge till trävaruexporten, i framtiden antagligen komme att undergå växlingar, och det i anledning häraf varit nödigt införa bestämmelse i lagen därom, att detta förhållande skulle af Kung! Maj:t fastställas att gälla för fem år i sänder, syntes för denna sistnämnda åtgärds underlättande vara önskvärdt, att trävaruexportörerna för hvart femte år till vederbörande länsstyrelser inkomme med uppgift om beloppet af det virke, de utförde, och de orter, från hvilka detta virke härstammade. Styrelsen ansåge därför, att föreskrift borde i lagen införas om skyldighet för hvarje trävaruexporter i berörda afseende. :

Det hade anmärkts, att föreskrift borde meddelas, huru ifråga om skogsvårdsafgifts erläggande borde förfaras i sådant fall, att virke, afverkadt i Västernorrlands län, fördes till Västerbottens län och därifrån skeppades. Anmärkningen afsåge synbarligen det förhållande, att vid ett i Västerbottens län beläget större sågverk sågades och skeppades ej obetydlig mängd virke, hvartill råämnet hämtats från Västernorrlands län, och att detta virke därigenom skulle undgå exportafgift. En dylik oegentlighet, som ju möjligen kunde förekomma äfven å andra orter, syntes emellertid kunna förekommas, om till den föreslagna föreskriften om skyldighet för trävaruexportör att ingifva uppgift i angifvet syfte, gjordes det tillägg, att den, som från län, å hvilket lagen ägde tilllämpning, hämtade virke till export eller till varutillverkning för export från hamn eller järnvägsstation, belägen i län, som icke hörde till lagens tillämpningsområde, skulle vara skyldig ingifva uppgift å virket till länsstyrelsen i det län, hvarifrån virket hämtats.

Vidkommande slutligen bestämmelserna i 4 och 5 §§ af lagförslaget, delade styrelsen kommitténs uppfattning, att skogsvårdsafgift icke borde erläggas för de trävaror, som utfördes från Gotlands, Västerbottens ocli Norrbottens län, där särskilda skogslagar vore gällande, därvid emellertid vore att erinra, att undantaget äfven borde gälla Särna socken i Kopparbergs län, i h vilket afseende § 4 syntes böra ändras. Likaså bilrädde styrelsen kommitténs förslag, att exportören borde erhålla restitution i fråga om de utgifter, som erlagts för skogsprodukter, bevisligen härstammande från ort, för hvilken lagen icke gällde. Bevisningen i detta fall ansåge styrelsen höra anses nöjaktig, då saken genom utdrag ur exportörens räkenskaper eller böcker styrktes.

174 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

I öfrigt, anslutande mig till hvad domänstyrelsen sålunda anfört, finner jag ej, att tillräckligt talande skäl framdragits för att frångå det af styrelsen år 1895 framställda förslaget därom, att skogsvårdsafgifterna skulle ingå till en allmän skogsvårdsfond, ur hvilken Kungl. Maj:t skulle äga att i mån af tillgång efter pröfning af förefintliga behof anvisa medel för den enskilda skogsvårdens främjande inom de skilda länen, såsom för närvarande är förhållandet med anslaget för skogsodlingens främjande. Säkerligen komme vid utdelning af medel från denna fond, hvilken dock skulle vara afsedd för främjande af den enskilda skogshushållningen endast inom de län, från hvilka afgifterna influtit, att städse fästas tillbörlig vikt vid det förhållande, att afgifterna med väsentligen olika belopp influtit från de särskilda länen. Då gifvetvis skogsvårdsstyrelsernas yttranden skirlie inhämtas, innan utdelning af medel från fonden skedde, komme tvifvelsutan äfven att tagas behörig hänsyn till hvad billigheten ansåges kräfva vid utlämnande af bidrag till enskilde skogsägare, hvilka efter verkställd afverkning å sina skogsmarker utfört för skogens återväxt erforderliga åtgärder. Vid sådant förhållande synes det mig ej heller nödigt att meddela särskilda föreskrifter beträffande restitution af erlagda afgifter, i den mån desamma skulle kunna anses motsvaras af utförda skogshushållningsarbeten.

En fördelning mellan länen af inflytande skogsvårdsafgifter efter den virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna blifvit inom de skilda länen afverkad, skulle, såsom äfven domänstyrelsen framhållit, utfalla mycket ojämnt med hänsyn till det behof af bidrag för skogsvårdsändamål, som inom länen förefinnes. Äfven om detta missförhållande skulle i viss mån afhjälpas genom den af styrelsen föreslagna ökning af och jämkning i fördelningen af de bidrag, staten komme att till den enskilda skogsvårdens främjande lämna, synes det mig dock från synpunkten af tillgodoseendet af skogshushållningen för landet i dess helhet icke vara lämpligt att såsom en oeftergiflig grundsats fastslå, att de skogsvårdsafgifter, som erlagts för virke, afverkadt å en ort., ovillkorligen skulle komma samma orts skogshushållning till godo.

Därest sålunda skogsvårdsafgifternas fördelning ej ovillkorligen skulle bestämmas efter den inom hvarje län för tillverkning af utförda varor afverkade virkesmängd, skulle fastställande för viss tid af de närmare grunderna för fördelningen ej ifrågakomma och särskilda föreskrifter om skyldighet för trävaruexporterna att lämna uppgifter om beloppet af det virke, de utföra, och de orter, från hvilka det härstammar, ej heller blifva erforderliga. Däremot torde väl föreskrifter

Kungl. Maj:l8 Nåd. Proposition N:o 46. 175

blifva nödiga för astadkoinuiande af tillbörlig kontroll däröfver, att skogsvårdsavgift kommer att erläggas för virke, som å ort, där lagen angående vården af enskildes skogar äger tillämpning, afverkas för'export eller för varutillverkning för export från hamn eller järnvägsstation å ort, som icke hör till lagens tillämpningsområde, men synas dessa föreskrifter ej böra intagas i förevarande författning — om än förslagets bestämmelser angående skogsvårdsafgifts erläggande för dylikt virke torde höra något förtydligas — utan lämpligen kunna af Kungl. Maj:t meddelas i sammanhang med de öfriga bestämmelser rörande sättet för skogsvårdsafgifternas uttagande, som i hvarje fall blifva erforderliga, Med de af mig i nu angifna afseenden förordade ändringar synes mig det af kommittén uppgjorda förslaget till lag angående skogsvårdsafgifter böra vinna godkännande.

Beloppet af den fond, som sålunda årligen skulle mellan skogsvårdsstyrelserna fördelas, skulle enligt förenämnda af kommittén gjorda

beräkningar uppgå till sammanlagdt omkring ...... kronor 580,000: _

Under förutsättning att det för närvarande med 70,000 kronor utgående anslaget till skogsodlingens befrämjande höjes till 100,000 kronor, skulle vidare stå till Kungl. Maj:ts disposition för fördelning emellan skogsvårdsstyrelserna i män af behof:

dels sistnämnda belopp .......................... kronor 100,000: —

dels ock till aflönande af sekreterare

hos skogsvårdsstyrelserna beräknade „ 73,000: — 173 QOO-_

Sammanlagdt skulle således skogsvårdsstyrelserna för fyllande af de dem åliggande uppgifter

årligen få af Kungl. Maj:t sig anvisadt ett belopp af kronor 753,000:_

Vederbörande landstings- och hushållningssällskaps bidrag till den enskilda skogsvårdens främjande, hvilka bidrag upptagits af kommittén till de för år 1897 af bemälda korporationer för ändamålet anvisade belopp, tillhopa 87,840 kronor, och af domänstyrelsen till 105,150 kronor, hvartill länens bidrag för ändamålet år 1901 uppgått, hafva år 1902 utgått med 107,450 kronor och utgöra för innevarande år 108,850 kronor.

Under de senaste åren har sålunda en stadigt fortgående ökning af landstingens och hushållnings-

176 Kuiiffl: Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

sällskapens bidrag- för ifrågavarande ändamål ägt rum, och då, såsom ock kommittén anfört, det icke lärer kunna betviflas, att icke bemäld a korporationer fortfarande skola låta sig angeläget vara att, så vidt på dem ankommer, söka främja den enskilda skogsvården hvar inom sin ort, synas de bidrag, skogsvårdsstyrelserna kunna från landsting och hushållningssällskap påräkna, kunna för framtiden antagas komma att åtminstone icke understiga sistnämnda belopp................................................................... kronor 108,850: —

De medel, som årligen komme att ställas till Bkogsvårdsstyrelsens förfogande, skulle således kunna beräknas till sammanlagdt ............................................. kronor 861,850 —•

Om härifrån dragas

dels sekreterarnes aflöningar tillhopa...... kronor 73,000: —

dels ock af kommittén till aflöning åt skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän och

tillsyningsman beräknade..................... ,, 77,600: — 150,600: —

skulle årligen stå till skogsvårdsstyrelsernas förfogande för fyllande af dem anförtrodda uppgifter

ett belopp af .................................................................. kronor 711,250: —

eller i rundt tal ................................................................. kronor 700,000: —

Visserligen skulle, enligt hvad förut angifvits, af detta belopp en del komma att tagas i anspråk till ersättningar åt skogsvårdsstyrelsernas ledamöter äfvensom åt de revisorer, livilka årligen skulle granska skogsvårdsstyrelsernas förvaltning, hvar] ände äfven, då sekreterarne skulle själfva vidkännas kostnaden för sina tjänsteresor, det torde å vissa orter blifva nödigt att öka deras aflöningar utöfver det till utgående af statsmedel nu ifrågasatta beloppet, 73,000 kronor, men lärer i allt fall den del af de till skogsvårdsstyrelsernas disposition stående medel, som till dessa administrationskostnader komme att åtgå, icke blifva synnerligen betydande.

Före genomförandet af den skogslagstiftning angående den enskilda skogsvården, som nu i sina hufvuddrag af mig angifvits, blifva åtskilliga administrativa åtgärder erforderliga, hvilka icke kunna under loppet af innevarande år medhinnas. Visserligen kunna under loppet af detta år skogsvårdsstyrelsernas ledamöter utses såväl af Kungl. Maj:t och vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott som äfven af de instundande höst sammanträdande landsting, hvilka skulle hafva att utse sådana ledamöter. Likaledes kunna de sålunda utsedda stv-

177 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

relser antaga sekreterare till sitt biträde för uppgörande af de förslag till reglementen, genom livilka styrelsernas blifvande verksamhet skulle närmare regleras. Men svårligen torde dessa förslag, vid livilkas upprättande behörig hänsyn skulle tagas till de stora skiljaktigheter, som förekomma mellan de olika orternas skogsförhållanden, kunna hinna uppgöras redan under loppet af detta år. Och då i allt fall, på sätt såväl kommittén som domänstyrelsen ansett nödigt, landstingens och hushållningssällskapens yttranden öfver de af skogsvårdsstyrelserna uppgjorda reglementsförslagen skulle inhämtas, innan desamma af Kung!. Maj:t företoges till pröfning, skulle stadfästelse å samma förslag ej kunna meddelas förrän efter landstingens sammanträden under hösten 1904. Härtill kommer därjämte, att det torde vara tvifvel underkastadt, huruvida de för skogsvårdsafgifternas uppbärande och redovisande nödiga auordningar kunna redan under innevarande år hinna genomföras. Vid sådant förhållande lärer det icke kunna ifrågasättas att söka bringa nu ifrågavarande lagstiftning i .tillämpning redan från och med nästkommande år, utan måste därmed anstå till år 1905, huru önskligt det från skogshushållningens synpunkt vore, att samma lagstiftning redan vid 1904 års början kunde träda i kraft. Någon framställning till Riksdagen om beviljande af anslag för ifrågavarande ändamål för år 1904 är således nu icke erforderlig, utan torde de medel, som blifva af nöden till bestridande af skogsvårdsstyrelsernas nyss berörda förberedande åtgärder samt till godtgörelse åt deras sekreterare eller de biträden de eljest därvid kunde behöfva anlita, böra af Kungl. Maj:t förskjutas af under händer varande medel för att framdeles hos Riksdagen anmälas till ersättande.

I visst sammanhang med de nu genomgångna författningsförslagen angående den enskilda skogsvården står det af kommittén uppgjorda förslaget till lag angående skyldighet för skogsägare att vid upplåtelse af rätt till skogsafverkning nedsätta visst penningbelopp. Kommittén har nämligen af anförda skäl ansett det böra åläggas skogsägare, som till annan person upplåter afverkningsrätt å sin skog, att, såsom säkerhet för de utgifter, som därigenom kunna tillskyndas länets skogsvårdsväsende, hos skogsvårdsstyrelsen nedsätta ett penningbelopp, motsvarande en tiondedel af den köpeskilling, han betingat sig för upplåtelsen, dock minst 10 kronor för hvarje hektar af det område, som aftalet afser. Om, efter det 15 år förflutit, från det penningarna blefvo nedsatta, den mark upplåtelsen afsåg befunnes försedd med nöjaktig återväxt, utan att skogsvårdsstyrelsen behöft ingripa, skulle jordägaren eller hans rättsinuehafvare vara berättigad att återfå det nedsatta beloppet med upp- Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 23

Förslaget till lag ang. nedsättande af visst belopp vid upplåtelse af skogsafverkning sr ätt.

178 Kungl. Majds Nåd. Proposition No 46.

lupen ränta. Där den upplåtna afverkningsrätten omfattade blott viss gröfre dimension, har kommittén ansett dels kostnaderna, som kunde förutses för skogsmarkens efterföljande behandling, vara mindre, dels den återstående virkesmassan utgöra en tillräcklig tillgång, för att någon förlust för skogsvårdsstyrelsen icke skulle vara att befara, och för den skull funnit skogsägaren kunna befrias från den föreslagna nedsättningsskyldigheten. I öfverensstämmelse härmed är kommitténs författningsförslag i ämnet uppgjordt.

Detta förslag har af flere länsstyrelser afstyrkts eller mottagits med mycken tveksamhet beträffande dess behöflighet och lämplighet.

Af dessa länsstyrelser har anförts hufvudsakligen, att, om en lag angående vården af enskildes skogar förefinnes, det ifrågavarande lagförslaget vore öfverflödigt. Den omständigheten, att en skog upplätes på afverkningsrätt, kunde naturligtvis icke för afverkningsrättsinnehafvaren medföra större rättigheter, än lag stadgade, och lika litet kunde gällande lagar upphäfvas genom en upplåtelse af afverkningsrätt. Dessutom innebure förslaget ett alltför våldsamt ingripande i den enskilde fastighetsägarens rätt att disponera öfver inkomsten af sin fastighet. Sträfvan att undandraga sig den i lagförslaget föreskrifna nedsättningen skulle gifva anledning till en mängd skenaftal och biöfverenskommelser, afsedda att föra tillsyningsmännen bakom ljuset.

Afsåge afverkningsupplåtelsen ett större parti timmerskog och nedsättningen följaktligen koinme att uppgå till ett betydande belopp, kunde lagen kringgås därigenom, att hela egendomen försåldes och efter afverkningstidens slut återköptes af förre ägaren, hvilket förfaringssätt, oaktadt lagfartskostnaderna, blefve billigare än nedsättning af eu tiondedel af köpeskillingen. Ofta förekomme dessutom, att betalning för afverkningsrätts upplåtande vore utsatt att erläggas i skilda terminer under afverkningstidens fortgång, hvarför nedsättning, innan utverkning Ange äga rum, af V10 af hvad som för afverkningsrätten betingats, blefve betungande. De belopp, som härigenom kunde komma att nedsättas hos skogsvårdsstyrelse för att af denna under längre tid förvaltas och därigenom undandroges skogsrörelsen, kunde blifva ganska betydande, hvarigenom den allmänna rörelsen skulle hämmas och skogsvårdsstyrelsen betungas med en vidlyftig penningförvaltning. Vidare saknades bestämmelser om, hvem som ägde åtala förbrytelser mot lagen, och huru böter skulle fördelas.

I öfrigt har äfven från flere andra länsstyrelser framhållits, att värdet af skogen på en hektar vore mycket olika, från helt obetydliga belopp ända till 2,000 kronor, hvarför grunden för nedsättningen icke

179 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

vore rättvis. Ett visst belopp, 15 till 20 kronor för hektar, vore visserligen en lämpligare grund, men för tillämpningen af en sådan erfordrades exakt kännedom om skogens areal, hvilken i många fall icke utan särskild uppmätning kunde vinnas.

Domänstyrelsen har beträffande nu ifråvarande lagförslag anfört, att när jordägare åt annan person uppläte rätt att under längre tid bedrifva afverkning å skogen, detta förfarande visat sig medföra särskilda anledningar till skogens vanskötsel, på sätt kommittén i sitt betänkande närmare utvecklat. Det vanliga vore vid sådana upplåtelser, att hvarken jordägaren eller afverkningsrättsinnehafvaren ägnade någon tanke på skogens eller markens skötsel. Men om ett sådant ogynnsamt förhållande inträdde genom afverkningsupplåtelser under tider, som omfattade femtio eller tjugu år, hvilken sistnämnda tid vid dylika upplåtelser sedan 1889 icke fått öfverskridas, följde ej däraf, att samma olägenheter vore att befara vid afverkningsupplåtelser på kortare tid. Med hänsyn härtill hade ock kommittén framlagt särskilt lagförslag angående begränsning af tiden för dylika upplåtelser till fem år, hvilket förslag enligt styrelsens uppfattning vore grundadt på fullgiltiga skäl. Under förutsättning, att detta lagförslag blefve godkändt, syntes det så mycket mindre vara anledning befara några afsevärda olägenheter i nämnda afseende, som den påföljd för vanskötsel af skog eller mark, hvilken i den föreslagna nya skogsvårdslagen stadgades, gällde lika väl afverkningsrättsinnehafvare som skogsmarksägare.

I betraktande af hvad styrelsen sålunda anfört, hvilket synes mig äga giltighet, äfven om tiden för upplåtelse af rätt till skogsafverkning komme att begränsas endast till tio år, samt med hänsyn till de anmärkningar mot lagförslaget, hvilka i länsstyrelsernas utlåtanden framställts, anser jag, att nu ifrågavarande författningsförslag, under nyssnämnda förutsättning, icke bör såsom lag antagas.

Af skäl, som jag förut omförmält, skulle de af mig till antagande förordade förslagen till lag angående vården af enskilda skogar, till förordning angående skogsvårdsstyrelser samt till lag angående skogsvårdsafgifter icke gälla de delar af landet, där särskilda restriktiva skogsförfattningar för närvarande äga tillämpning. Dessa författningar skulle sålunda fortfarande vara gällande, och kommittén har ej ansett några ändringar i desamma för närvarande vara af nöden, utom hvad angår nådiga förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens

Ändringar i dimensionslagen för Västerbottens och Norrbottens län.

Afgälder för virkcsutsyning inom de sex norra länen.

180 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 46.

och Norrbottens län den 19 mars 1888. Såsom jag redan omnämnt, har kommittén ansett någon förändring för närvarande ej böra föreslås beträffande ifrågavarande författnings grundtanke, förbudet mot utförsel och försäljning af undermåligt virke. Däremot har kommittén ansett de förändringar, som under de senare åren ägt rum i ortens kommunikationsförhållanden, påkalla ett sådant tillägg till lagen, att utförsel af undermåligt virke icke allenast genom skeppning utan jämväl å järnväg blefve förbjuden. Då det därjämte syntes vara fara, att det med lagen afsedda mål, ungskogens fredande, skulle förfelas, därest en betydande pappersmassetillverkning vunne insteg i dessa trakter, bär kommittén ansett, att lagen borde fullständigas genom föreskrifter, som förhindrade, att undermåligt virke annat än efter utsyning för sådant ändamål toges i anspråk. Härjämte har kommittén funnit, att de i nu gällande lag intagna bestämmelser angående de minsta dimensioner, en sparre skulle hålla för att icke anses såsom undermålig, borde jämkas, på den grund att det ofta inträffade, att genomskärningsytan af en trädstam icke bildade en regelbunden cirkel, utan vore mer eller mindre oval.

Med hänsyn till de anledningar till ändring i nu ifrågavarande förordnings föreskrifter, som kommittén sålunda ansett föreligga, bar kommittén utarbetat förut omnämnda förslag till förordning angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län.

Då detta förslag icke står i omedelbart samband med Men lagstiftning angående den enskilda skogshushållningen, som jag bär afhandla!, samt förslaget därjämte allenast afser ändringar i vissa speciella afseenden i den nu gällande förordningen, för hvilka det torde blifva alltför vidlyftigt att i detta sammanhang redogöra, anhåller jag att få särskilt för sig framlägga samma förslag till Eders Kungl. Maj:ts pröfning.

Likaledes anser jag mig nu böra endast i korthet redogöra för kommitténs förslag till förordning angående afgäld för utsyning af virke inom de sex norra länen.

De utsyningsafgälder, hvarom bär är fråga, utgå numera förnämligast för ' utsyningar å hemmans- och nybyggesskogar i Norrbottens och Västerbottens län lappmarker samt å de därstädes äfvensom i Pajala socken vid afvittringen bildade sockenallmänningar. För utsyning å de delar af enskildes skogar i Särna invid fjällgränsen belägna socken af Kopparbergs län, hvilka äro skiftade, erläggas ock afgifter, likasom

181 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

dylika afgifter för utsyning å en del andra skogar i de norra länen hittills utgått och till någon, ehuru obetydlig de! äfven fortfarande förekomma. Den allra liufvudsakligaste delen af dessa afgälder kommer dock hädanefter att inflyta från de förstnämnda skogarna i lappmarken.

De äldre författningar, som innehålla bestämmelser rörande villkoren för lappmarkernas bebyggande och uppodlande, tillförsäkrade icke dem, som i sådant ändamål nedsatte sig därstädes, någon rätt att använda skogen annorledes än till husbehof. Först på senare tid hafva vissa rättigheter i sådant afseende tillkommit. Sålunda stadgades i nådigt bref den 6 maj 1830, att skattehemmansägare och kronohemmans- samt nybyggesåbor, som ej bekommit bestämda områden, voro oförhindrade att utan syn och särskild afgift å angränsande kronomark till tjärbränning afhämta stubbar, rötter och vindfällen, och omkring medlet af århundradet, då sågverksrörelsen i de två nordligaste länen synes hafva nått den utveckling, att timmer från inre landet vunnit efterfrågan, förordnades genom särskilda nådiga bref den 14 april 1844 och den 24 november 1857, att vederbörande länsstyrelser skulle äga på ansökning och efter syn medgifva omförmälde skattehemmansägare samt kronohemmans- och nybyggesåbor att till afsalu afverka timmer, därför emellertid viss afgift till kronan eller så kallade stubbören skulle erläggas. Sådan stubböresafgift erlades därefter fortfarande, intill dess hemmansägarne och nybyggesåborne genom utsyningsförordningen den 21 december 1865 tillerkändes uteslutande utsyningsrätt inom visst, bostaden omgifvande område af angränsande oafvittrad kronomark och i sammanhang därmed befriades från erläggandet af stubbören eller däremot svarande afgifter till kronan, dock med villkor att sj kifva gälda utsyningskostnaden enligt grunder, som genom särskildt stadgande bestämdes, men som sedermera undergått flera ändringar. Genom 8 § af afvittringsstadgan för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker af den 30 maj 1873 blef vidare, efter därom till Riksdagen aflåten nådig proposition, stadgadt, att hemmansägare i denna landsdel, äfven sedan bestämda områden tilldelats dem genom afvittring, endast efter utsyning, därför kostnaden af utsyningssökandena skulle gäldas, ägde använda skogen till afsalu.

I sammanhang med utfärdande af 1865 års utsyningsförordning bestämdes vissa grunder för utsyningskostnadens gäldande, och erlades enligt dessa grunder godtgörelse, beräknad för den tid, förrättningen å stället upptoge, med 5 kronor om dagen samt med 2 kronor för kost och husrum, därest sådant icke lämnades in natura. I enlighet med den norrländska skogskommitténs förslag af år 1870 ändrades genom

182 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.

nådigt bref den 18 september 1875, samtidigt med utfärdandet af den då förnyade utsyniugsförordningen, detta sätt för godtgörelsens utgående till en afgift af 10 öre för hvarje utsynadt timmerträd samt till enahanda belopp för hvart fjärde lass annat utsynadt virke. Sistnämnda ersättning bestämdes genom nådigt bref den 12 maj 1882 skola gälla för fem kubikmeter ATirke efter yttre mätning. Genom nådigt bref den 26 maj 1882 infördes beträffande öfriga utsyningsafgifter den ändring, att afgäld för utsyning af bjälk- och sågtimmerträd, som vid brösthöjd hölle 30 centimeter i genomskärning, skulle utgöra 10 öre, men för träd af mindre dimension allenast 5 öre, med iakttagande att, därest det utsynade trädantalet öfverstege visst belopp, för hvarje öfversjutande träd finge beräknas endast hälften af berörda ersättning. Dessa föreskrifter ändrades genom nådig skrifvelse till domänstyrelsen den 29 november 1889 på det sätt, att godtgörelse för synekostnad skulle för utsyning af till försågning dugligt virke utgå med 10 öre för hvarje bjälk- och sågtimmerträd, som vid brösthöjd hölle minst 30 centimeter i genomskärning, och med 5 öre för sådant till försågning dugligt utsynadt träd, som vid samma höjd hade mindre genomskärning, under iakttagande likväl, dels att, därest det utsynade trädantalet öfverstege 1,000, för hvarje öfverskjutande träd endast finge, efter dess genomskärning taget, beräknas hälften af nyss berörda ersättning, dels ock att för utsyning å skogar belägna ofvanför den i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker bestämda odlings- och fjällgränsen, ersättningen likaledes skulle utgå med hälften af hvad nyss nämnts. Tillika stadgades, att utsyningsafgifterna skulle från och med år 1890 indragas till statsverket.'

I fråga om dessa afgifter anför kommittén, att, så länge desamma utgjorde en ersättning till förrättningsmannen, eu proportionell minskning i desamma vid de större utsyningsbeloppen var väl motiverad, i det att förrättningsmannens omkostnader ingalunda stego i samma förhållande som det utsynade virkets belopp. Sedan afgälderna numera tillförts statsverket, syntes däremot utsyningsafgiften för hvarje träd böra vara fika, oberoende af de utsynade trädens antal. De relativt större kostnaderna drabbade nämligen företrädesvis de mindre skogsägarne, hvilket ju måste betraktas såsom en oegentlighet. Härtill komme, att en nedsättning af afgälderna väl kunde medgifvas, enär de belopp, som genom dem inflöte, ganska betydligt öfverstege de sammanlagda utsyningskostnaderna. Däremot syntes ett fullständigt borttagande af utsyningsafgifterna äga så mycket mindre fog för sig, som ifrågavarande skogsområden, ulan någon skatteköpeskilling eller annan godt-

183 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

görelse till kronan, tilldelats hemmansägarne. Kommitténs förslag, som i enlighet med dessa grunder uppgjorts, innehölle hufvudsakligen, att synekostnad för virke, som enligt 55 § af nådiga förordningen den 26 januari 1894 skulle af utsyningssökande gäldas, skulle utgå för hvarje timmerträd, som 1,5 meter från marken hölle, barken inberäknad, minst 30 centimeter i genomskärning, med 5 öre, för hvarje timmerträd, som ej uppnådde sist nämnda mått, men hölle minst 20 centimeter i genomskärning, med 2,5 öre, samt för annat utsynadt virke med 2,5 öre fölen kubikmeter fast mått, dock att, där utsyningen afsåge allmänning, synekostnad skulle utgå med allenast hälften af nu angifna belopp.

Med tillämpning af dessa bestämmelser skulle, enligt kommitténs beräkning, statens inkomst af utsyningsafgifterna minskas med omkring 31,000 kronor, hvilket skulle motsvara vid pass 22 procent af nu utgående belopp.

öfver detta förslag hafva utlåtanden afgifvits af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de norrländska länen samt i Kopparbergs län äfvensom af domänstyrelsen.

Samtliga länsstyrelser i Norrland hafva tillstyrkt bifall till kommitténs förslag, länsstyrelsen i Norrbotten med det tillägg, att den lindring, som för närvarande gällde om utsyning ofvan odlingsgränsen, borde framgent bibehållas. Däremot har Kopparbergs länsstyrelse ansett sig icke kunna biträda kommitténs förslag alt minska utsyningsafgifterna, hvad timmerträd anginge, men i likhet med kommittén uttalat den mening, att afgiften för hvarje träd borde vara lika, samt för annat virke föreslagit eu afgäld af 3 öre för eu kubikmeter fast mått.

Domänstyrelsen har ej haft något att erinra däremol, att afgifterna till beloppet nedsättas och hädanefter hufvudsakligen utgå efter de något ändrade grunder, kommittén föreslagit.

Styrelsen har vidare erinrat, bland annat, att vid skogsstatens reglering 1889 jägmästarne i de norra orterna erhöllo förhöjning i den fasta aflöningen, lämpad efter måttet af det arbete, för hvilket till dem förut utgående utsyningsafgifter. voro afsedda att utgöra ersättning, under villkor likväl att dessa afgifter icke vidare skulle tillfalla jägmästarne ^ utan indragas till statsverket. Inkomsten af dessa afgifter, Indika då utgjorde omkring 47,000 kronor, beräknades ungefär motsvara statsverkets utgift för löneregleringen. Sedermera hade utsyningsafgift er nas belopp väsentligt ökats, till betydlig del dock beroende af mera tillfälliga . omständigheter, såsom omfattande utsyningar å stockfångstskogarna i sammanhang med deras inlösande till kronan, utstämpling af en mängd skadad och vindfälld skog å nyafvittrade hemmans-

184 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

områden med mera. Men utgifterna för utsyningarna och därför erforderliga förarbeten såsom skogsuppskattning med mera hade ock sedan 1889 väsentligt stigit, allt efter som afvittringarna och laga skiften blifvit afslutade i lappmarkssocknarna. Biträdande jägmästare, assistenter och extra kronojägare hade måst anställas och aflönas för utförande af de särdeles omfattande förrättningarna. Hädanefter, då utsyningarna förnämligast förekomme i lappmarkerna och i Särna samt i några revir i Norrbottens och Västerbottens län nedom lappmarkslinjen, syntes statsverkets utgift för utsyningar åt enskilde komma att något minskas, och torde denna utgift, med beräkning att utsyningarna med tillhörande förarbeten taga i anspråk V3 af den förvaltande personalens tid inom 28 revir, kunna, inberäknadt de dagarfvoden, som tör biträde vid dessa utsyningar utbetalades till kronojägare, omkring 12,000 kronor, uppskattas till i rundt tal årligen 73,000 kronor.

Statens inkomst af utsyningsafgifter utgjorde under år 1898 117,380 kronor, under år 1899 127,473 kronor samt under ar 1900 121,738 kronor. Utom den nedsättning af vid pass 22 procent, som kommitténs nu ifrågavarande ändringsförslag skulle föranleda, måste man för framtiden äfven räkna med den minskning i afgiftsbeloppet, som blefve eu följd däraf, att de tillfälliga orsakerna till den nuvarande stegringen under de närmaste åren komme att upphöra. Så vidt nu kunde på förhand bedömas, komme statsverkets utgifter och inkomster i fråga om utsyningar åt enskilde att i det närmaste motsvara hvarandra. Emot kommitténs förslag- vore alltså ur denna synpunkt från statens sida ej något i hufvudsak att erinra. Dock ansåge sig styrelsen böra anmärka, att den föreslagna nedsättningen i utsyningsafgiften för pockenallmänningarna, för hvilken kommittén icke anfört något särskildt skäl, icke stode väl öfverens med åtgärden att utesluta den för utsyning å hemman ofvan odlingsgränsen nu gällande lindring. Denna senare medgafs 1889 på den grund, att skogen ofvan nämnda gräns såväl till följd af skogens beskaffenhet som flottledernas längd ägde mindre värde än i nedre lappmarkerna, och då dessa skäl ännu kvarstode, syntes det styrelsen billigt, att lindringen bibehölles, hvaremot styrelsen ansåge, att den af kommittén föreslagna afgiftsnedsättningen för sockenallmänningarna af samma skäl icke borde tillämpas i annat fall, än att allmänningsområdet vore beläget ofvan odlingsgränsen. Såväl inom Norrbottens län som i fråga om de under bildning varande och i öfrigt tillämnade allmänningarna inom Västerbottens län förekomme, att allmänningsmark vore belägen eller komme att förläggas ofvan nämnda gräns. För aftorkad, död skog, såsom jämväl af lägre värde, ansåge styrelsen ut-

185 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

syningsafgiften böra minskas till hälften. Det kunde ju synas billigt, att denna afgift helt och hållet borttoges. Men då däraf skulle kunna dragas den slutsats, att sådan skog finge utan all kontroll afverkas, hvilket, efter hvad erfarenheten visat, skulle medföra missbruk förutom många svårigheter för kontrollen öfver den öfriga afverkningen inom lappmarkerna, ansåge styrelsen utsyningsafgifternas borttagande för dylikt virke icke kunna tillrådas.

Enligt hvad jag inhämtat, hafva ifrågavarande utsyningsafgälder för år 1901 uppgått till 150,050 kronor, således till afsevärdt högre belopp än under de närmast föregående åren. För år 1902 hafva så fullständiga uppgifter om afgifternas belopp ännu icke inkommit, att någon tillförlitlig beräkning däröfver hunnit uppgöras.

På grund af hvad i ärendet förekommit, anser jag, att kommitténs förevarande förslag bör med de af domänstyrelsen tillstyrkta ändringar vinna Kungl. Maj:ts godkännande, men torde med utfärdande af förordning i ämnet lämpligen kunna anstå, till dess Riksdagen uttalat sig angående de författningsförslag i afseende å den enskilda skogsvården, som Kungl. Maj:t kan komma att vid nu pågående riksmöte för Riksdagen framlägga; och anhåller jag fördenskull att först framdeles, sedan detta skett, få framlägga förslag till förordning i ämnet till Kungl. Maj:ts pröfning.

Hvad slutligen angår kommitténs förslag till lag angående ändring af 2, 76 och 78 §§ af Kungl. Maj:ts förnyade nådiga stadgar om skiftesverket den 9 november 1866, så vidt detta förslag ännu tillhör jordbruksdepartementets handläggning, äfvensom förslaget till lag angående allmänningsskogars bildande, liar kommittén vid framläggande af dessa förslag framhållit, att lagstiftningen rörande enskildes skogar icke borde vidare ingripa i den enskilde ägarens förvaltning af skogen, än det allmänna tänkesättet kunde anses godkänna, men att dessa betänkligheter icke gällde skog såsom samfälld egendom för flera eller färre delägare, i hvilket fall principiella hinder ej borde möta att medgifva ett flertal af dem att vidtaga ett för framtiden bindande förfogande, hvarigenom samfälligheten förblefve orubbad samt under offentlig kontroll sköttes på ett för alla delägarne betryggande, sätt. Att bereda möjlighet härför vore enligt kommitténs mening så mycket önskligare, som erfarenheten ådagalagt, att efter skogarnes skiftande skogssköflingen i många delar af landet blifvit större än förut, och att en ändamålsenlig skogshushållning däraf försvårades. Att på de små och oformliga skogslotter, hvilka till följd af skiften understundom tillfölle hvarje delägare, införa Bih. till ltiksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 24

Samfällda

skogar.

186 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 46.

en regelbunden hushållning vore i de flesta fall omöjligt, och, där det kunde ske, vore det föga sannolikt, att ägaren kunde eller ville underkasta sig därmed förenade utgifter, och har kommittén därför ansett gällande skiftesstadga böra i sådant syfte ändras. Men kommittén ansåge, att hinder icke heller borde möta för ägare af redan skiftade eller till olika byar och hemman hörande skogar att, om de alla därom vore ense, sammanföra sina skogslotter till en dylik gemensamhetsskog. Väl torde till en början de fall ej blifva många, då flere ägare på det sättet förenade sig om att lör framtiden frivilligt inskränka sin förfoganderätt öfver skogen. Men anledningar kunde dock enligt kommitténs mening tänkas, som gjorde dem därtill benägna. Särskild! syntes det kommittén ej osannolikt, att föreningar af skogsägare, som på detta sätt skulle vilja befästa äganderätten till sina hemman, äfvensom en och annan om skogsvården nitälskande ägare af flere angränsande fastigheter, i syfte att för framtiden bevara resultaten af hvad han i skogshushållningens tjänst uträttat, skulle vilja begagna sig af denna utväg. Och redan att en form för bildande af samfällda skogar funnes, innebure enligt kommitténs uppfattning afsevärda utvecklingsmöjligheter.

Af nu angifna skäl och på de grunder, kommittén i sitt betänkande anfört rörande rätt att aflösa skogsservituter, har kommittén utarbetat följande förslag till lag angående bildande och förvaltning af samfällda skogar.

Förslag

till

lag angående allmänningsskogars bildande.

1 §•

1. Vilja delägare i oskiftad! skifteslag eller oskiftad by afsätta viss del af skifteslagets eller byns skogsområde för att såsom samfälld skog för gemensam räkning för framtiden oförminskad bibehållas, vare därtill berättigade, så framt ej annans rätt förnärmas och därest minst halfva antalet delägare sig därom förena, och dessa tillika äga mer än skifteslagets eller byns halfva skattetal, dock att det sålunda afsätta området ej må understiga 500 hektar till skogsbörd duglig mark.

187 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 46.

2. På samma villkor må oskiftad skogsmark eller del däraf, som vid laga skifte blifvit undantagen för delägarnes gemensamma begagnande, till allmänning afsättas.

2 §•

Skiftesdelägare, som enligt här ofvan meddelade föreskrifter besluta bilda allmänning, göre därom framställning hos Konungens befallningshafvande för erhållande af förordnande för landtmätare att vidtaga den ämbetsåtgärd, som af omständigheterna påkallas.

3 §•

Varder allmänning på i § 2 angifna grunder bildad, gäldas hälften af landtmäteriarfvodet, som å allmänningen sig belöper, af staten.

4 §•

Till olika hemman eller lägenheter hörande skogsmark, som undergått laga skifte, må ock, med Kungl. Maj:ts medgifvande och så vidt ej annans rätt däraf förnärmas, ehvad en eller flere äro ägare därtill, afsättas att såsom en med ifrågavarande hemman eller lägenheter oskiljaktigt förenad samfälld skog för framtiden bibehållas oförminskad, under villkor, att, där ägarne äro flere, samtlige äro om sådan åtgärd ense, att därom upprättas skriftlig handling, som tillika skall angifva den grund, efter hvilken den samfällda skogens afkastning skall fördelas å de hemman och lägenheter, som äga del i densamma, samt att den afsätta skogen omfattar minst 500 hektar till skogsbörd duglig mark af sådan form och belägenhet, att ordnad skogshushållning kan iuföras därå.

Ofvannämnda skriftliga handling skall för att blifva gällande ingifvas till häradsrätten i orten för att i dess sakprotokoll intagas sist å det ting, som infaller näst efter tre månader, sedan Kungl. Maj:t till samfällighetens bildande meddelat tillstånd.

5 §•

Samfällda skogar, som i denna lag omförmälas, må ej emellan delägarne skiftas.

188 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.

6 §•

Sådan samfälld skog skall förvaltas enligt hnshållningsplan, som fastställes af öfverjägmästaren i distriktet, och enligt reglemente, som utfärdas af Konungens befallningshafvande i öfverensstämmelse med af Kungl. Maj:t stadgade grunder.

Vederbörande revirförvaltare hålle tillsyn och kontroll öfver skogsskötsel samt äge att, om öfverträdelse af hushållningsplan eller vanvård af skogen förekommer, anmäla detta hos Konungens befallningshafvande, som efter undersökning äger förordna, att skogen skall ställas under skogsstatens vård och förvaltning, hvarefter domän styrelsen, på anmälan härom, åt revirförvaltaren uppdrager att ombesörja skogens bevakning och skötsel genom nödig, för densamma antagen skogsbetjäning.

7 §•

Kostnaderna för förvaltning och vård af sådana samfällda skogar, som i denna lag omförmälas, skola bestridas af delägarne. I dessa kostnader inbegripas utgifterna för upprättande af hushållningsplauer och revisioner däraf samt för aflöning af skogvaktare äfvensom, där skogen är ställd under skogsstatens vård och förvaltning, staten tillkommande ersättning enligt gällande resereglemente för skogstjänstemans förvaltningsåtgärder.

I samband därmed har kommittén, hemställt, att 2 och 78 §§ i gällande skiftestadga måtte erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

År jord å landet oskiftad, och vill delägare laga skifte därå erhålla, hafve vitsord därtill, så framt jorden ej är till samfälld skog afsätta enligt lagen angående bildande och förvaltning af samfällda skogar den — —

78 §.

All skifteslagets mark skall i skiftet ingå, och må således särskilda delningar å inrösnings- och afrösningsjorden inom ett och samma skiftes-

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 46. 189

lag icke verkställas; dock vare från detta allmänna stadgande följande undantag tillåtne:

l:o. —--— —--— — — — —---— — —

2:o.---— — — — — —--— — —---—

3:o.------------------

4:o.--— — —---—-------— —

5:o. — — — — — —--— — — — — — kan väckas.

6:0. Där skogsmark af sättes till en för delägarne samfälld skog enligt lag om bildande och förvaltning af samfällda skogar den

Hvad i denna §--------— om bränntorfmosse.

Öfver förstnämnda förslag hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län äfvensom domänstyrelsen, öfver det senare förslaget landtmäteristyrelsen sig yttrat.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har af utförligt utvecklade skäl ansett sig icke kunna understödja det framställda förslaget till lag angående allmänningsskogars bildande, grundadt som det vore på rubbning af redan genom lag stadfästade bestämmelser angående fast egendom tillhörande områden, men därmed ville länsstyrelsen icke uttala, att hvarje lagstiftning i förslagets syfte vore omöjlig. Tvärtom ansåge länsstyrelsen det böra göras till föremål för särskild undersökning, huruvida man icke genom att lämna tillfälle till inteckning för skogsägares aftal om gemensam förvaltning af till skilda hemman hörande skogslotter skulle kunna åt dylika aftal bereda en visserligen icke fullständig, men dock för det åsyftade ändamålet tillräcklig trygghet.

Flere af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de öfriga länen hafva i ett eller annat afseende framställt anmärkningar mot förslaget, som dock af flertalet af Kungl. Maj:ts befallningshafvande vunnit understöd, därvid framhållits, att, om än en lag i enlighet med förslaget sannolikt finge föga användning, detsamma dock erbjöde beaktansvärda utvecklingsmöjligheter.

Domänstyrelsen förklarar sig till fullo uppskatta betydelsen för skogsvården dåra!, att, med iakttagande af intecknings- eller nyttjanderättsinnehafvares rätt, möjlighet genom lagbestämmelser bereddes såväl delägare i oskiftade skifteslag att, så framt minst halfva antalet delägare sig därom förenade och dessa tillika ägde mer än skifteslagets halfva skattetal eller innehaf, afsätta viss del af skogsområdet för att såsom skifteslagets samfällda egendom för afl framtid under allmän kontroll förvaltas, som ock ägare af redan skiftade eller till olika byar och

190 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

hemman hörande skogar att, om de alla därom vore ense, sammanföra sina skogslotter till en dylik gemensamhetsskog. Syftet med kommitténs i detta afseende framlagda förslag vore enligt styrelsens mening särdeles beaktansvärdt. Styrelsen vore dock tveksam, huruvida detta syfte kunde genom förslaget uppnås. Vid detsammas granskning hade styrelsen nämligen icke kommit till den uppfattningen, att de i förslaget lämnade föreskrifter och bestämmelser vore för ändamålet tillräckliga och nog tydligt affattade, utan ansåge sig styrelsen, lika med Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, böra uttala den meningen att, om man i lagstiftningen önskade bereda rum för bildandet af dylika samfälligheter, afsedda att som sådana bestå i all framtid, skilda från öfriga till vederbörande hemman hörande ägor, detta torde böra ske under fastare former, än förslaget anvisade.

På grund af det nu anförda, och då det ej syntes ligga inom området för styrelsens ämbetsverksamhet att i ett med skiftesväsendet så nära sammanhängande ärende, som det ifrågavarande, verkställa den utredning, som för förslagets omarbetning i antydda syfte erfordrades, har styrelsen hemställt, huruvida ej det af kommittén framlagda förslaget med hänsyn till de af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms och andra län framställda anmärkningar borde undergå omarbetning, innan detsamma till lag antoges.

Mot förslaget till ändrad lydelse af 2 och 78 §§ i skiftesstadgan har landtmäteristyrelsen äfven i åtskilliga hänseenden framställt erinringar.

För min del finner jag i likhet med domänstyrelsen det vara för skogsvården i vårt land önskvärd! och betydelsefullt, att genom lagstiftningen beredes möjlighet för bildande af sådana samfällighetsskogar, som kommittén med sina föreliggande förslag velat söka bringa till stånd; men då denna fråga otvifvelaktigt ännu icke blifvit fullständigt utredd, och, såvidt i ärendets nuvarande skick kan bedömas, de lagstiftningåtgärder, som för ändamålet må finnas erforderliga, i hufvudsakliga delar icke tillhöra jordbruksdepartementets handläggning, anser jag, att den vidare behandlingen af förevarande författningsförslag lämpligen bör öfverlämnas till chefen för justitiedepartementet, som torde erhålla uppdrag att, därest den nu ifrågasatta lagstiftningen angående den enskilda skogsvården af Riksdagen i hufvudsak antages, låta verkställa en sakkunnig och allsidig utredning af frågan och därefter framlägga de förslag i ämnet, hvartill den verkställda utredningen må föranleda.»

191 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

Under framhållande att särskild proposition syntes böra till Riksdagen aflåtas beträffande de af förenämnda författningsförslag, hvilka skulle af Kungl. Maj:t och Riksdagen pröfvas i den ordning, § 87 regeringsformen stadgade, uppläste departementschefen härefter i enlighet med det afgifna yttrandet affattade förslag till lag angående vård af enskildes skogar och till lag angående skyddsskogar samt hemställde, att samma förslag måtte, jämlikt nämnda § i regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.

På tillstyrkan af statsrådets öfrige närvarande ledamöter behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten bifalla hvad föredragande departementschefen sålunda hemställt; och skulle i öfverenstämmelse härmed till Riksdagen aflåtas nådig proposition af den lydelse bil. — vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

G. Zethelius.

192 Kung!. Maj:ts Råd. Proposition N:o 46.

Bil. 1.

P. M.

I ett skogskommitténs betänkande bifogadt särskildt yttrande angående ordalydelsen af 1 § af kommitténs förslag till lag om vården af enskildas skogar framhålles, att all sådan mark — så lcallad degenererad, försumpad mark — hvarest föryngring ej utan särskild åtgärd kan äga rum, bör från lagens tillämpning undantagas af det skäl, att återförandet af sådan mark till skogsbördig vore att betrakta som ett onus, hvilket näppeligen kunde genom lagen åläggas skogsägare. På grund häraf yrkas ändring i nämnda § på det sätt, att lagen blefve tillämplig endast å sådan mark, där skogens tillväxt och föryngring icke förhindras af markens beskaffenhet och betäckning.

I sitt öfver kommitténs betänkande afgifna underdåniga utlåtande afstyrkte domänstyrelsen reservationen af skäl, som finnas anförda å sid. 77 af styrelsens utlåtande. Då det emellertid blifvit ifrågasatt, huruvida ej bestämmelse kunde i lagen intagas därom, att densamma ej gäller försumpad mark, där genom stark mossbildning skogs föryngring en förhindras, framställer sig den frågan: är det möjligt att i lagen så definiera begreppet skogens försumpning, att en hvar skogsägare skulle kunna afgöra, huruvida den mark han har för sig vore försumpad eller ej?

Väl är det allmänt kändt, att åtminstone i Norrland och Dalarne finnas stora områden af vattensjuk mark, om hvilka ingen kan råka i tvifvelsmål, att de icke motsvara, hvad i dagligt tal afses med ordet »försumpad», men det är ej dessa och deras värdelösa marskog frågan här gäller. Yrkandet på afverkningsfrihet och frihet från all skyldighet att vidtaga åtgärd för skogens reproduktion å degenererad och försumpad mark har ett vida längre gående syfte. Det åsyftar uppenbarligen de i nämnda orter förekommande områden af mer eller mindre utvuxen skog, å hvilka under tidernas lopp en sådan bottenvegetation inträngt, att tillväxt och föryngring försvagats eller å vissa platser alls icke försiggår.

193 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

Denna skogstyp har ock på senaste tiden tillvunnit sig mycken uppmärksamhet. Lundström, Tolf och Nilsson hafva visat, att det företrädesvis är hvitmossa och i öfrigt björnmossor och andra mossor, som här mer eller mindre förekomma eller äro utmärkande för typen. Men på grund af att, såsom Nilsson säger, »knappast några bevisande detaljundersökningar angående försumpningen hittills blifvit offentliggjorda i vårt land», vet man i själfva verket ytterst litet om, i hvad mån själfva orsaken till försumpningen ligger hos mossarna, eller om ej deras uppträdande till väsentlig del är följden af de förändringar, som under vissa förhållanden försiggår särskildt i marken.

Under sådana förhållanden erfordras det naturligtvis, att fenomenet skall vara ytterst enkelt och markeradt i sitt framträdande, om det skall kunna säkert och praktiskt definieras. Men så är ej förhållandet. Ofta förekommer nämligen, att hvitmossan uppträder i enstaka tufvor i för öfrigt växtlig skog, eller att hvit- och björnmossor härska kring källdrag, i smärre sänkor, i mosskanterna eller å andra liknande ställen, utan att skogen såsom sådan kan sägas vara försumpad. Orimligt vore ju att, blott därför att vissa fläckar eller mindre områden lida af försumpning, hela skogen komme utom lagen, men så kommer det nog ändå i själfva verket att tillgå. Ty säkert är, att försumpningsfläckarna af en hel de! personer tagas till förevändning för radikal utverkning å kringliggande skog, om blott träkonjunkturen är god. Att sedan, när afverkningen väl skett och försumpningen förvärrats, söka tillämpa lagens påföljd inom de vida och öde norrländska skogslanden, det låter sig knappast tänka.

Mången gång inträffar ock, att försumpning af skilda orsaker, såsom uppdämning, förändring af vattendragens lopp, särskildt å flacka marker inträder, utan att någon afsevärd eller stark mossbildning förmärkes. I sådant fall är ej heller den ifrågasatta ordalydelsen lämplig.

Vidare uppträder försumpning i många stadier eller öfvergångsforrner, hvilkas föryngringshindrande eller icke föryngringshindrande egenskaper ej utan fackmäns undersökning torde kunna bedömas. Missförstånd och förvecklingar kunna härigenom uppstå, om afgörandet lägges i skogsägarens hand.

Under alla dessa skiftande förhållanden och med den ofullständiga kännedom vi dessutom ha om försumpningsprocessen, torde det öfverhufvudtaget icke vara möjligt att gifva någon fullt tillfredsställande, i det öfvervägande antalet fall användbar, enkel och tydlig definition om saken.

Det kan ju invändas, att, då en del af nu befintliga mossar eller Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 25

194 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.

myrar enligt sakkunnigas uppgift uppstått genom försumpning af skog, man ej bör låta det gå så långt med de börjande försumpningssymptomen, att nya mossar bildas. Man bör tvärtom, säges det, för att i tid förekomma detta, släppa lös afverkningen.

Häremot är dock att anmärka för det första, att försumpningen i stort sedt ingalunda går med den iltågsfart, som man af en eller annan spridd iakttagelse velat sluta. Kännedomen om våra torfmossar och deras utvecklingsskeden gifver vid handen, att det ej är med decennier utan med årtusenden, man här har att räkna. (Gunnar Andersson). För det andra är man ingalunda på det klara med, att det är någon riktig och rationell metod att utan vidare borttaga skogen å degenererad eller försumpad mark och öfverlämna åt naturen att ombesörja resten. Tvärtom kan man på goda grunder göra gällande, att så ej är fallet.

Genom Nilssons undersökningar i Norrbotten är nämligen utrönt: att försumpning kan uppkomma direkt från »brännört (afbrända skogar = trådlösa marker), hvilken iakttagelse är grundad på de talrika förekomster af kol, som påträffats omedelbart under hvitmossetäcket, att, hvad särskildt beträffar brännor inom grantrakter, en del af dem, ymnigt beväxta som de ofta äro af hvit- och björnmossor, alldeles sakna skogsplantor eller endast hafva enstaka sådana och med all tydlighet komma direkt att utveckla sig till försumpad, impedimentartad mark,

att brännorna i bättre lägen utveckla sig till björkskogar, samt att granskogen där i vanliga fall först efter 200 å 300 år kan återtaga herraväldet. Nilsson har därjämte genom iakttagelser äfven på Hallands rymarker visat, att försumpningen icke är bunden vid skog. På dessa rymarker förekommer å vissa ställen försumpning och där har iakttagits, att hvitmossetäcket befunnits växa på ett af ljungrötter in. m. bildadt torflager af samma beskaffenhet, som är utmärkande för vanlig, icke försumpad skoglös rymark. Af tyska och holländska författare (Grisebach och Borgman) anses de i nordvästra Tyskland och i Holland befintliga, vidsträckta mossarna till större delen hafva uppkommit genom försumpning af skoglösa ljungmarker. Nilsson antager, att så äfven är fallet, åtminstone delvis, med mossorna på våra rymarker.

Dessa iakttagelser ådagalägga, dels att träden i och för sig ej äro orsaken till försumpning, dels ock att degenererad eller försumpad mark ingalunda allenast genom skogsträdens undanrödjande kan omföras till

195 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

växtlig skogsmark. Tvärtom är påvisadt, att försumpning inträdt direkt efter trädvegetationens upphörande, om genom eld eller afverkning torde här vara likgiltigt.

Försök i mindre skala att efter olika metoder behandla försumpad skog hafva satts i gång i vissa norrländska revir, men, utförda af olika personer och under ej fullt jämförliga förhållanden, hafva dessa försök ej kunnat fullständigt genomföras, och ej heller har tiden varit tillräcklig att visa något resultat. Hela försumpningsfrågan står emellertid på den nybildade förstuga försöksanstaltens program, och kan resultatet af denna anstalts forskningar och experimentala undersökningar först framdeles erhållas.

Af hittills gjorda iakttagelser och rön kan likväl hämtas tillräckligt stöd för den uppfattningen, att afverkning å degenererad och försumpad skog måste i vissa efter förhållandena afpassade hyggen begränsas och markberedningsåtgärder, såsom dikning för vattnets aflopp m. m., omedelbart därefter vidtagas, om någon vidare barrträdsvegetation skall kunna påräknas. Lagens tillämpning å dessa marker är alltså högeligen önskvärd.

Gifvetvis måste vid tillämpningen såsom impediment betraktas sådana uppenbara försumpningar eller vattensjuka marker, som här ofvan i början af promemorian omnämndes och som karaktäriseras af sin marväxta trädvegetation, och om hvilka ingen kan råka i tvifvelsmål, att de ej motsvara, hvad i dagligt tal menas med försumpning, såsom mossar, kärr, myrlaggar, källdrag m. m., men detta torde falla af sig själft, och påkallar ej någon särskild bestämmelse i lagtexten, i synnerhet om saken särskild! omnämnes i motiverna. Ty då kontrollen öfver lagens tillämpning är lagd i fackmessigt utbildad personals händer under skogsvårdsstyrelses ledning, kan skogsägaren ej tänkas blifva utsatt för något godtycke eller någon risk. År han ej själf på det klara, huru afverkning skall bedrifvas, har han ju enligt § 4 i lagen, sådan domänstyrelsen föreslagit dess lydelse, rätt att af vederbörande tjänsteman få på platsen för afverkningen nödiga anvisningar, till hvilka han då kan trygga sig.

I den kommittébetänkandet bifogade, ofvannämnda reservationen framhålles, att skyldigheten att skaffa återväxt på degenererad mark, där föryngring ej utan särskild åtgärd kan äga rum, vore ett onus, som knappast kan genom lagen åläggas en skogsägare. Men samma invändning kan göras emot skyldigheten att skaffa återväxt efter af-

196 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

verkning på all annan skogsmark, där ock särskild åtgärd för föryngringen erfordras. (Se domänstyrelsens underdåniga utlåtande sid 77). Skulle den omständigheten, huruvida nämnda skyldighet är ett onus eller ej tagas till utgångspunkt för bestämmande af lagens räckvidd, komme man in i svårigheten att bestämma eller definiera, hvad med onus egentligen menas i detta sammanhang. Knappast låter det väl sig göra att till exempel bestämma, att det skall betraktas såsom onus, när kostnaden för skyldighetens fullgörande öfverstiger någon viss procent af skördens (det afverkade virkets) värde. Stockholm januari 1903.

Edward Kinberg.