angående ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete

Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

1 N:0 97.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete; gifven Stockholms slott den 26 mars 1904.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Hjälmar Westring.

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Samt. 1 Afd. 66 Höft. (N:ris 97, 98.)

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 97.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete skall hafva följande ändrade lydelse:

Arbetsgifvare, som enligt 10 § i riksförsäkringsanstalten försäkrar sina arbetare mot olycksfall, vare berättigad att genom försäkring i samma anstalt betinga arbetarne, utöfver den ersättning som enligt 4 § utgår, sjukhjälp eller lifränta enligt de grunder som i 4 § sägas sålunda, att arbetare, hvilken genom olycksfallet lidit väsentlig nedsättning af arbetsförmågan, skall, ehvad nedsättningen af arbetsförmågan varar mer än sextio dagar eller ej, erhålla sjukhjälp för tiden från det skadan inträffade, samt att åt arbetare, hos hvilken, i följd af skada som i 4 § 2 mom. afses, förlusten eller minskningen af arbetsförmågan inträdt före sextioförsta dagen efter olycksfallet, lifränta skall utgå från den tid, då förlusten eller minskningen inträdde.

Vill arbetsgifvare, som utöfvar annan verksamhet, än i denna lag afses, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder för skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen af den verksamhet, vare därtill berättigad.

Har sådan försäkring, som i denna § sägs, ägt rum, skall hvad denna lag finnes stadgadt i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 oktober 1904.

Kungl. Maj-.ts Nåd, Proposition No 97.

3 Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens lierr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen och Virgin.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet yttrade chefen för civildepartementet statsrådet Westring:

I underdånig skrifvelse den 30 december 1903 har riksförsäkringsanstalten anfört följande:

Enligt lagen, angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 ägde arbetsgifvare, som inbegrepes under den i lagen stadgade ansvarsplikt, att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten eller genom inköp därstädes af lifränta befria sig från dem

4 Kung!. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 97.

i händelse af skada till följd af olycksfall i arbete åliggande ersättningsskyldighet. Arbetsgifvare, som utöfvade annan verksamhet än sådan som i lagen afsåges, vore jämväl berättigad att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning enligt de i lagen stadgade grunder för skada till följd af olycksfall, som härflöte från utöfningen af den verksamhet; och ägde slutligen arbetare, ehvad lian vore stadd i sådant arbete som i lagen afsåges eller ej, att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning enligt de i berörda km stadgade grunder för skada till följd af olycksfall i arbete.

Rätt till försäkring i riksförsäkringsanstalten utöfver hvad nu nämnts förefunnes ej; och riksförsäkringsanstalten ägde, enligt den för riksförsäkringsanstalten utfärdade nådiga instruktion, icke befogenhet att meddela försäkring.med vidsträcktare rätt till ersättning. Sålunda kunde riksförsäkringsanstalten icke medgifva försäkring med rätt till sjukhjälp under de första 60 dagarne efter inträffadt olycksfall eller med rätt till ersättning för skada till följd af olycksfall utom arbetet.

Redan vid behandlingen i Riksdagen åren 1900 och 1901 af Eders Kungl. Maj:ts till Riksdagen nämnda år framlagda förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete hade emellertid ifrågasatts, huruvida icke, därest en riksförsäkringsanstalt skulle inrättas, denna lämpligen borde erhålla eu mera utsträckt befogenhet i afseende å rätten att meddela försäkring. Särskilda utskottet vid 1900 års riksdag hade sålunda yttrat bland annat: »Utskottet bär redan antydt, att utskottet velat medgifva försäkring i riksförsäkringsanstalten jämväl på annat sätt än för öfverflyttande af arbetsgifvares i lagen stadgade ersättningsskyldighet. Särskildt vid en första början af lagstiftningen är det dock nödigt att iakttaga en viss försiktighet, hvadan utskottet ej ansett sig kunna tillstyrka försäkringsrätt till högre belopp än tre gånger beloppet af de i lagförslaget stadgade ersättningar, liksom för närvarande ej torde böra ifrågakomma försäkring mot olycksfall utom arbetet». Och vid 1901 års riksdag framhölls under diskussionen i Andra Kammaren, under erinran att riksförsäkringsanstalten icke ägde åtaga sig försäkringar, berättigande till ersättning under den s. k. karenstiden, . att riksförsäkringsanstalten till följd af denna och öfriga inskränkningar i rätten att meddela försäkring icke skulle blifva af synnerlig farlighet i konkurrensen för de enskilda försäkringsanstalterna eller till särdeles stort gagn för arbetarne och arbetsgifvarne, hvilka senare, i händelse de önskade på olika sätt komplettera lagförsäkringens ofullständigheter, icke skulle kunna göra detta genom anlitande af riksförsäkringsanstalten.

5 Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 07.

De antydda begränsningarna i riksförsäkriugsanstaltens befogenhet att meddela försäkring, särskilt i afseende å ersättning under karenstiden, både redan visat sig hinderliga för anslutningen till riksförsäkringsanstalten. Innan ersättningsskyldighet för skada till följd af olycksfall stadgades genom lagen af den 5 juli 1901, var ett betydande antal arbetare i väsentlig grad genom sina arbetsgifvares försorg olycksfallförsäkradt i enskilda försäkringsanstalter. Enligt denna försäkring berättigades arbetare vid en till följd af olycksfall orsakad öfvergående inskränkning af arbetsförmågan i regel till ersättning från och med fjärde dagen, räknadt från läkarebehandlingens början, eller understundom redan från och med samma dag, som läkarebehandlingen började. I försäkringen inbegrepes i allmänhet äfven skada till följd af olycksfall utom arbetet. Man kunde icke förtänka arbetarne, att de sökte bibehålla dylika förmåner, vid hvilka de redan hunnit vänja sig; och många arbetsgivare ansåge sig böra tillmötesgå arbetarnes önskningar härutinnan.

I flere fall hade arbetsgivare gjort framställning angående försäkring i riksförsäkringsanstalten med rätt till ersättning jämväl under karenstiden. Då i anledning däraf upplysning lämnats, att riksförsäkringsanstalten icke vore befogad att meddela sådan försäkring, hade arbetsgivaren hellre vändt sig till enskild försäkringsanstalt. Riksförsäkringsanstaltens ortsombud hade ock gång på gång Idagat öfver ifrågavarande inskränkningar, i synnerhet beträffande karens Oden, och framhållit, att arbetsgifvarne på grund däraf ansåge sig icke kunna eller böra taga försäkring i riksförsäkringsanstalten.

Väl hade i dylika fall framhållits, att de på kortare tid öfvergående sjukdomsfallen lämpligen borde regleras genom sjukkassorna, eller att kostnaderna för sjukhjälp under karenstiden efter t. ex. en krona om dagen vore så litet betydande, att arbetsgifvarne eller arbetarne utan synnerlig olägenhet kunde stå denna risk själfva. Det ansåges emellertid af mången, att värdet af försäkring i riksförsäkringsanstalten icke vore så synnerligen stort, då ersättning därifrån endast utginge för en jämförelsevis obetydlig del af hela antalet olycksfall, låt vara att denna mindre del vore den drygaste i afseende å ersättningsbeloppens storlek.

Då förhållandet nu vore sådant, vore det klart, att till följd af ifrågavarande begränsning tillslutningen till riksförsäkringsanstalten ej blefve så stor som den eljest skulle blifva och gagnet af riksförsäkringsanstalten sålunda mindre än afsedt varit. Vunnes genom borttagande af förberörda inskränkningar i riksförsäkringsanstaltens befogenhet att meddela försäkring större tillslutning till densamma, komme detta

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

förhållande att hafva en för samtliga försäkringstagare i riksförsäkringsanstalten fördelaktig inverkan i afseende å premiesättningen. Ju större statistiskt material riksförsäkringsanstalten erhölle och ju snabbare detta material förvärfvades, desto säkrare kunde riksförsäkringsanstalten beräkna den för täckande af dess risker behöfliga nettopremien och desto tidigare kunde mot risken fullt svarande premier erhållas.

Det hade framhållits, att väsentliga svårigheter skulle möta för en central försäkringsanstalt att utreda de talrika lindrigare olycksfallen, och att förvaltningskostnaderna i anledning af dessa lindrigare olycksfall icke skulle komma att stå i någon rimlig proportion till de utgående ersättningarna. Obestridligt vore, att reglerandet af ifrågavarande skador komme att kräfva mycket arbete och besvär; men då de enskilda försäkringsanstalterna hade dylik försäkring af rätt betydlig omfattning och kunnat under lång tid fortsätta därmed, syntes det väl låta sig göra för riksförsäkringsanstalten att öfvervinna förefallande svårigheter. I händelse rättigheten för riksförsäkringsanstalten att meddela försäkring utsträcktes i angifna riktningar, vore det dock nödvändigt, att riksförsäkringsanstalten icke finge allt för trånga gränser att röra sig inom, utan lämnades frihet att ordna denna försäkring — hvilken naturligen icke borde medgifvas utan att. i samband därmed tecknades s. k. lagförsäkring — såsom under särskilda omständigheter kunde finnas lämpligast. Riksförsäkringsanstalten borde sålunda lämnas frihet att i försäkringsvillkoren intaga, bland annat, sådana bestämmelser, som kunde finnas ändamålsenliga till förhindrande af simulation eller som kunde lända till minskning af arbetet med skadornas reglerande.

En utsträckning af riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet i förut antydd riktning komme naturligtvis att medföra en höjning af riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader. Genom en lifligare anslutning till riksförsäkringsanstalten komme visserligen riksförsäkringsanstaltens utlåtande i de fall, som afsåges i 15 § af lagen den 5 juli 1901, att påkallas i mindre utsträckning än eljest skulle vara fallet; och därest riksförsäkringsanstalten medgåfves att meddela försäkring jämväl för olycksfall utom arbetet, komme detta i de fall, i hvilka sådan försäkring tagits, att medföra en afsevärd lättnad vid regleringen af inträffade skador, då i dessa fall en eljest ofta tidsödande och besvärlig undersökning af de omständigheter, under hvilka olycksfallet skett, blefve obehöflig. Arbetet inom riksförsäkringsanstalten, särskildt å skaderegleringsbyråu, komme dock i allt fall att i väsentlig grad ökas.

Att med noggrannhet beräkna den ökning af förvaltningskostnaderna, som — utöfver den kostnadsökning, hvilken vore en gifven följd

7 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 97.

af en större anslutning till riksförsäkringsanstalten — kunde anses såsom direkt härflytande från den föreslagna utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens verksamhet, läte sig naturligtvis icke göra, då storleken af denna ökning väsentligen berodde på det antal arbetare, som komme att tillförsäkras ersättning äfven under karenstiden.

För att emellertid vinna någon föreställning om ifrågavarande ökning af förvaltningskostnaderna vore det nödvändigt att utgå från ett bestämdt antagande; och syntes därvid lämpligen till grund för beräkningen böra läggas, att ett antal af 50,000 arbetare skulle blifva försäkrade med rätt till ersättning under karenstiden.

På grund af officiella uppgifter från enskilda försäkringsanstalter torde kunna antagas, att bland de 50,000 arbetarne skulle komma att inträffa omkring 6,000 olycksfall förutom de, som enligt lagen af den 5 juli 1901 skulle föranleda till ersättning. Riksförsäkringsanstalten skulle sålunda utom dessa senare olycksfall hafva att behandla omkring 20 olycksfall dagligen; och för det därigenom föranledda arbetet syntes det vara nödvändigt att anställa extra biträden, till hvilkas aflönande icke syntes kunna beräknas mindre än sammanlagdt 3,000 kronor. Vidare behöfdes för hvarje olycksfall läkarebetyg, som måste ersättas af riksförsäkringsanstalten efter ett pris ej understigande två kronor för hvarje, hvithet utgjorde minst 12,000 kronor. Därjämte åtginge för skadornas reglering en del trycksaker m. m., därför kostnaden syntes kunna anslås till omkring 1,200 kronor.

Kostnaden för ortsombud komme äfven att ökas. Antoges premien för försäkring med rätt till ersättning under karenstiden blifva i genomsnitt två kronor högre än för försäkring omfattande allenast den rätt till ersättning, som lagen medgåfve, och utginge ombudsarfvodet med sex procent af premien, ökades denna kostnad med sex procent af 100,000 kronor eller med 6,000 kronor.

Den årliga ökningen af förvaltningskostnaderna skulle således under de angifna förutsättningarna blifva omkring:

för arbetet inom riksförsäkringsanstalten .. kr. 3,000: —

5) läkarebetyg ................................................. » 12,000: —•

» trycksaker m. in........................................... » 1,200: —

D ortsombudon.......................... » 6,000: -

summa kronor 22,200: —

Därtill skulle komma ökning af kostnaden för postsparbankens bestyr med ifrågavarande försäkrin^sgöromål, hvilken ökning emellertid icke syntes blifva af någon afsevärd betydenhet.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

Vid ökningen af förvaltningskostnaderna syntes man emellertid icke böra fästa alltför stort afseende, om genom utsträckningen af rätten till erhållande af försäkring i riksförsäkringsanstalten anslutningen till riksförsäkringsanstalten ökades. Arbetsgifvarne erhölle då försäkringför minsta möjliga premie, väsentligt lägre än om de skulle nödgas för de 60 dagarnas skull taga försäkring i enskilda försäkringsanstalter; och arbetarnes rätt till erhållande af lagstadgad ersättning vid olycksfall blefve mera tryggad.

Vidkommande frågan, huruvida försäkringstagarne borde vidkännas de ökade förvaltningskostnader, som utsträckningen af försäkringsrätten komme att medföra, skulle, om en sådan princip genomfördes, detta nödvändiggöra ett uppdelande af förvaltningskostnaderna, men en sådan uppdelning kunde icke utan största svårighet genomföras, och huru samvetsgrant den än företoges, syntes den alltid komma att gifva anledning till missnöje. Med hänsyn därtill och då för arbetarne fördelarne af en på försäkring i riksförsäkringsanstalten grundad rätt till ersättning uti ifrågavarande omfattning för följderna af olycksfall finge betraktas såsom synnerligen stora samt dessutom staten redan nu betalade förvaltningskostnaderna för annan försäkring än sådan, som afsåge öfvertagande af arbetsgifvares ersättningsskyldighet enligt lagen den 5 juli 1901, syntes lämpligast vara, att ifrågavarande ökning af riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader, i händelse riksförsäkringsanstalten erhölle vidgad befogenhet i afseende å rätten att meddela försäkring, finge gäldas på samma sätt som riksförsäkringsanstaltens öfriga förvaltningskostnader.

Med åberopande af de skäl, som sålunda anförts, för en utsträckning af riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet och då en dylik utsträckning icke syntes försvåra eller fördröja ett slutligt ordnande af sjukkasseväsendet eller genomförande af allmän invaliditet sförsäkring, har riksförsäkringsanstalten i underdånighet hemställt, det Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke lämpligen borde medgifvas,

art, därest arbetsgifvare eller arbetare, som i riksförsäkringsanstalten toge försäkring i den omfattning, som funnes medgifven i lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901, önskade erhålla tilläggsförsäkring, afseende utbekommande af ersättning från tidigare dag än den sextionde efter olycksfallet eller ersättning jämväl för olycksfall utom arbetet, sådan tilläggsförsäkring måtte kunna af riksförsäkringsansfälten beviljas mot afgift, bestämd i

9 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

enlighet med de i 25 § af berörda lag stadgade grunder, och enligt bestämmelser, som af riksförsäkringsaustalten meddelades; samt

att den ökning af riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader, som föranleddes af en dylik utsträckning af riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet, måtte bestridas af statsmedel, på sätt som gällde beträffande riksförsäkringsanstaltens öfriga förvaltningskostnader.

Då det naturligtvis vore af största vikt att känna det tillskott till riksförsäkringsanstaltens premier, som skulle kräfvas för att ersättningskulle utgå äfven under karenstiden med en krona för dag, hade riksförsäkringsanstalten sökt att beräkna nämnda tillskott. Därvid hade riksförsäkringanstalten begagnat dels de registrerade sjukkassornas uppgifter och dels uppgifter å premier vid försäkring i enskilda försäkringsanstalter, kombinerade med uppgifter i Hj. Gullbergs undersökning »Olycksfall i arbetet år 1897»; och hade riksförsäkringsanstalten därvid funnit, att nämnda tillskott syntes uppgå till i genomsnitt två kronor för arbetare. Ökningen blefve, såsom lätt syntes, väsentligt olika för olika yrken, men kunde för närvarande därom icke lämnas några fullt exakta upplysningar. Till belysning i nämnda hänseende ville emellertid riksförsäkringsanstalten meddela följande sammanställning, grundad på de till Eders Kungl. Maj:t för åren 1899 och 1900 inkomna uppgifter från registrerade sjukkassor:

Bih. till Riksd. prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

10 Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 97.

Under rubriken »Antal medlemmar» i sammanställningen vore upptaget sammanlagda antalet medlemmar i de undersökta sjukkasseuppgifterna, under »Antal sjukdagar» sammanlagda antalet dagar, för Indika sjukhjälp, i hvarje fall intill högst 60 dagar, utgått från sjukkassorna på grund af olycksfall i eller utom arbete, samt under »Premie» den årliga afgift för arbetare, som erfordrats för täckande af en med en krona för dag utgående sjukhjälpsersättning under karenstiden.

Med anledning af denna riksforsäkringsanstaltens framställning torde böra tagas i öfvervägande, huruvida icke en jämkning i de för riksforsäkringsanstaltens verksamhet stadgade grunder kan finnas vara af nöden. Onekligen har riksforsäkringsanstaltens verksamhet under det förflutna året icke erhållit den omfattning, som varit förväntad. Vid anstaltens inrättande beräknades, att medeltalet försäkrade arbetare skulle komma att uppgå till minst 100,000, men i stället har under det förflutna året försäkring sökts allenast för något öfver 32,000 arbetare. De flesta arbetsgivare, hvilka genom lagen den 5 juli 1901 ålagts skyldighet att utgifva ersättning för skada i följd af inträffadt olycksfall i arbetet, hafva, i stället för att öfverflytta denna risk på riksförsäkringsanstalten, föredragit att antingen själfva stå densamma eller att trygga sig däremot genom försäkring i enskilda försäkringsföretag. På grund af hvad som meddelats af riksforsäkringsanstaltens ortsombud synes man utan tvekan kunna draga den slutsatsen, att orsaken härtill i väsentlig mån ligger i de för riksforsäkringsanstaltens verksamhet gifna bestämmelser, på grund af hvilka denna anstalt, frånsedt de undantag, som stadgandena i 23 och 24 §§ innebära, icke äger meddela försäkring i vidsträcktare omfattning än ersättningsskyldighet enligt 1901 års lag åligger arbetsgifvare. Särskildt synes det, förhållande, att ersättning ej kan betingas under de första sextio dagarne efter inträffadt olycksfall, den s. k. karenstiden, i detta hänseende haft ofördelaktig verkan. Som i riksforsäkringsanstaltens skrifvelse framhållits, följa de enskilda försäkringsanstalterna i detta hänseende andra principer, i det att ersättning i allmänhet kan i dessa anstalter betingas redan från och med fjärde dagen efter olycksfallet. Redan före tillkomsten af 1901 års lag voro arbetarne till stort antal på arbetsgifvarnes bekostnad försäkrade på sådana villkor i enskilda försäkringsanstalter. Då arbetsgifvarne förklarligt nog icke ansett sig kunna eller böra beröfva arbetarne de förmåner, som de sålunda åtnjutit, och arbetsgifvarne naturligtvis ej heller velat anlita mera än en försäkringsgifvare, har följden blifvit den förut angifna. Men det kan uppenbar-

It

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 07.

ligen icke vara likgiltigt, om riksförsäkringsanstaltens verksamhet sålunda begränsas. En dylik begränsning innebär nämligen, att anstalten icke kommer att bereda den lättnad i tillämpningen af lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, som man med anstaltens inrättande afsett. Det vill därför synas, som om det, för att riksförsäkringsanstalten skall erhålla den ställning och betydelse, som den bör hafva, är af nöden att göra sådan ändring i grunderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet, att arbetsgivare, som i anstalten försäkrar sina arbetare, må vara berättigad att, därest ban det önskar, betinga arbetarne ersättning jämväl under kareustiden. Därmed följer då rätt äfven för arbetare, som tager försäkring i anstalten, att betinga sig sådan ersättning. Hvad däremot angår riksförsäkringsanstaltens hemställan, att arbetsgivare eller arbetare, som i anstalten tager försäkring mot olycksfall i arbetet, skulle medgifvas rätt att jämväl erhålla försäkring, afseende olycksfall utom arbetet, är jag af den mening, att ändring ej bör ske i nu gällande grundsatser, enär försäkring af nyssnämnda beskaffenhet synes vara helt och hållet främmande för riksförsäkringsanstaltens ändamål.

Att kostnaderna jämväl för den sålunda utvidgade försäkringsverksamheten bestridas af statsmedel synes ej möta någon betänklighet. Till denna fråga torde jag få återkomma, sedan det lagförslag, som den ifrågasatta anordningen nödvändiggör, undergått förberedande behandling.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har jag lålit upprätta förslag till lag om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

Sedan departementschefen härefter uppläst omförmälda lagförslag af den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, hemställde departementschefen i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver detta förslag måtte för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkta hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna nådigt bifall.

Ex protocollo:

Pehr Thyselius.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 97.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete skall hafva följande ändrade lydelse:

Arbetsgivare, som enligt 10 § i riksförsäkringsanstalten försäkrar sina arbetare mot olycksfall, vare berättigad att genom försäkring i samma anstalt betinga arbetarne, utöfver den ersättning som enligt 4 § utgår, sjukhjälp eller lifränta enligt de grunder som i 4 § sägas sålunda, att arbetare, hvilken genom olycksfallet lidit väsentlig nedsättning af arbetsförmågan, skall, ehvad nedsättningen af arbetsförmågan varar mer än sextio dagar eller ej, erhålla sjukhjälp för tiden från det skadan inträffade, samt att åt arbetare, hos hvilken, i följd af skada som i 4 § 2 mom. afses, förlusten eller minskningen af arbetsförmågan inträdt före sextioförsta dagen efter olycksfallet, lifränta skall utgå från den tid, då förlusten eller minskningen inträdde.

Vill arbetsgivare, som utöfvar annan verksamhet, än i denna lag afses, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder för skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen af den verksamhet, vare därtill berättigad.

Har sådan försäkring, som i denna § sägs, ägt rum, skall hvad i denna lag finnes stadgadt i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

13 Protokoll öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta domstol onsdagen den 24 februari 1904.

Andra rummet.

N ärvarande:

Justitieråden: Carlson,

Claeson,

Hellström,

Billing,

Bohman,

Grefberg,

Quensel.

Tillförordnade byråchefen för lagärenden, konstituerade revisionssekreteraren Hellner föredrog

dels utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5 innevarande februari, utvisande, att högsta domstolens utlåtande skulle, för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver upprättadt förslag till lag om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, dels ock omförmälda lagförslag; varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Justitieråden Claeson, Hellström, Billing, Bohman, Grefberg och Quensel lämnade förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Carlson yttrade: »I 10 §_af lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbetejstadgas,. att genom statens försorg inrättas en riksförsäkringsanstalt för öfvertagande af arbetsgifvares ersättningsskyldighet, och att arbetsgifvare är berättigad att i anstalten försäkra sina arbetare mot olycksfall, som i lagen afses, med

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

den verkan, att arbetsgifvaren, så långt försäkringen räcker, varder från ersättningsskyldighet enligt lagen fri.

Häraf synes följa, att arbetsgifvaren, om han icke vill låta anstalten öfvertaga hela ersättningsskyldigheten, är gent emot arbetaren berättigad icke allenast att inskränka försäkringen till vissa procent af ersättningsskyldigheten utan äfven att öfverhufvud göra hvilka inskränkningar som helst i försäkringen. Däremot är det icke fullt klart, om man velat tillerkänna arbetsgifvaren en lika vidsträckt rätt äfven gent emot riksförsäkringsanstalten, så att denne skulle vara skyldig att meddela försäkring med hvilken karenstid, ej understigande 60 dagar, som helst, eller försäkring endast mot invaliditet, eller endast mot dödsfall, eller, vid dödsfall, till förmån endast för änka eller endast för barn o. s. v. I annat fall skulle dessa frågor hafva gjorts beroende på de närmare föreskrifter, som af Konungen enligt 26 § meddelas, eller på anstaltens eget bepröfvande.

I föreslagna första stycket af 23 § är fråga om arbetsgifvares rätt gent emot anstalten att utsträcka försäkringen; och är förslaget tydligt därutinnan, att arbetsgifvaren äger rätt att erhålla en försäkring utan karenstid. Däremot synes icke fullt klart, om meningen är, att anstalten skall äga rätt och plikt att meddela försäkring med viss, af arbetsgifvaren bestämd karenstid, kortare än 60 dagar.

Det vore, enligt min mening, önskligt, att lagen och förslaget förtydligades i nu angifna afseenden.»

In fidem Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

15 Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 26 mars 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen och Virgin.

Sedan justitieråden Bohman och Grefberg härefter tillstädeskommit, föredrog, efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, departementschefen statsrådet Westring i underdånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver civilärenden den 5 nästlidne februari inhämtade yttrande öfver ett samma protokoll bilagdt förslag till lag om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete; och hemställde departementschefen, att förslaget, som af högsta domstolens

16 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 97.

fleste ledamöter lämnats utan anmärkning, måtte genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna bifall och förordnade, att till Riksdagen skulle aflåtas proposition i ämnet af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Josias Montgomery.