med förslag till lag om ändrad lydelse af 25 kap. 20 § strafflagen

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 11.

1 N:o 11.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse af 25 kap. 20 § strafflagen; gifven Stockholms slott den 31 december 1904.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kungl. Maj it härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse af 25 kap. 20 § strafflagen.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Ossian Berger.

Bih. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 7 Höft.

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o It

Förslag-

till

Lag

om ändrad lydelse af 25 kap. 20 § sträf lagen.

Härigenom förordnas, att 25 kap. 20 § strafflagen skall erhålla följande ändrade lydelse:

Begår ämbetsman brott, därför lian till straffarbete eller svårare straff dömes; varde tillika dömd till afsättning från ämbete, som lian innehafver, ända att brottet utom ämbetet begånget är: äro omständigheterna synnerligen mildrande; då må till mistning af ämbete på viss tid dömas.

Varder ämbetsman, till hvars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom, enligt 18 kap. 6 § 1 mom. dömd till fängelse för otukt med ungdom, som han i kraft af sitt ämbete eller eljest hade till undervisning eller uppfostran, eller dömes han enligt 18 kap. 13 § till ansvar för någon tukt och sedlighet sårande gärning, däraf synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse kom; skall tillika till afsättning eller till mistning af ämbetet på viss tid dömas.

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition No 11.

3 Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 6 november 1903

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer, von Friesen,

Virgin.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet:

Riksdagens skrifvelse den 10 maj 1899, däri Riksdagen anhållit om framläggande af förslag till sådan ändring af gällande lagbestämmelser, hvarigenom kunde ernås, att då religions- eller skollärare eller innehafvare af annan ämbets- eller tjänstebefattning, hvilken innebure uppgift att såsom uppfostrare eller läromästare omhänderhafva ungdom till undervisning eller uppfostran, gjorde sig skyldig till brott, som omförmäldes uti 6 eller 13 § af 18 kap. strafflagen, under sådana förhållanden att hans bibehållande vid ämbetet eller tjänsten måste anses olämpligt, afsättning komme att i hvarje fall följa på den brottsliga gärningen;

öfver hvilken skrifvelse justitiekanslersämbetet afgifvit infordradt underdånigt utlåtande.

4 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda skrifvelse och utlåtande yttrade departementschefen:

»Enligt allmänna strafflagen kan brott, som af ämbets- eller tjänsteman begås utom ämbetet eller tjänsten, allenast om det belägges med straffarbete eller svårare straff, föranleda afsättning. Åmbets- eller tjänsteman, som för brott, hvarom i 18 kap. 6 § 1 inom. är fråga, dömes till fängelse, eller som, med tillämpning af 13 § i 18 kap. dömes till böter eller fängelse, kan sålunda icke enligt gällande allmänna strafflag på grund af brottet dömas till afsättning. I Riksdagens skrifvelse itrågasättes med afseende å vissa ämbets- och tjänstemän ändring härutinnan. Riksdagen yttrar den mening, att, om ämbets- eller tjänstebefattnings rätta handhafvande ställer särskilda kraf på inneliafvarens sedliga vandel, det är befogadt att för afgörande af frågan, huruvida afsättning från ämbetet eller tjänsten skall å brottet följa, tillmäta sedlighetsbrotten större betydelse än öfriga brott. Med tillämpande af denna tanke menar Riksdagen, att ämbets- eller tjänsteman, hvars uppgift är att omhänderhafva ungdom till undervisning eller uppfostran, bör, om han begår brott, som bär ofvan blifvit nämndt, och på grund af detta brott finnes vara olämplig för sin uppgift, Tillika dömas till ämbetets eller tjänstens förlust.

Inom den speciella straffrättens område har en tankegång, liknande den som funnit uttryck i Riksdagens skrifvelse, redan vunnit tillämpning. Enligt lagen om straff för ämbetsbrott af präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889 kan präst, som för brott utom ämbetet dömts till böter eller fängelse, särskilt dömas till afsättning, om brottet är sådant att hans prästerliga anseende därigenom fläckas eller spilles. Då i antydda hänseende sedlighetsbrotten uppenbarligen måste i synnerligt hög grad komma i betraktande, lärer det kunna sägas, att det önskningsmål, som Riksdagen framställt, redan är tillgodosedt med afseende å prästerliga ämbetsmän. Mot förverkligande af Riksdagens hemställan jämväl i afseende å andra ämbets- och tjänstemän, till hvilkas ämbete eller Tjänst hörer att uppfostra eller undervisa ungdom, lärer ingen berättigad invändning kunna göras. Har sådan ämbets- eller tjänsteman genom sedlighetsbrott förbrutit sigremot ungdom, som han haft till undervisning eller uppfostran, tord*e det i de flesta fall vara olämpligt att bibehålla honom vid befattning såsom undervisare eller uppfostrare; och följaktligen bör möjlighet finnas att skilja honom från sådant ämbete eller tjänst, äfven om ej straffarbete följer å brottet. Huruvida han i förhållande till den ungdom, mot hvilken han förbrutit sig, intager ställning såsom ämbets- eller tjänste-

5 Kung!. Kaj ds Nåd, Proposition N:o 11.

man eller icke, torde härvid ej böra föranleda någon skillnad; har han förbrutit sig mot ungdom, som enskildt varit öfverlämnad till hans uppfostran eller undervisning, lärer han i regel därmed också hafva visat sig olämplig för sin uppgift såsom ämbete- eller tjänsteman. Undanta0- härifrån kunna dock tänkas, och med hänsyn härtill torde det ej vara riktigt att i något af här afsedda fall stadga afsättning såsom ovillkorlig påföljd. Å andra sidan kan jag ej dela den uppfattning justitiekanslern uttalat, eller att med afseende å brott, hvarom i 18 kap. 13 § är fråga, afsättning icke borde följa, med mindre brottet belagts med fängelse. Det är utan tvifvel möjligt, att dylika gärningar till sin allmänna karaktär röja jämförelsevis ringa brottslighet och därför icke höra bestraffas med fängelse, men likväl till fullo åffagalägga olämpligheten att bibehålla gärningsmannen vid befattning af ifrågavarande art. Riktigast torde därför vara att, såsom Riksdagens tanke synes hafva varit, i hvarje särskildt fall, som här afses, låta domstolen fritt pröfva, om brottet bör föranleda afsättning^ eller icke.

De bestämmelser, som erfordras för genomförande af ifrågavarande ändring i allmänna strafflagen, synas lämpligen böra erhålla plats i 20 § af 25 kap. i nämnda lag. Jag har därför låtit upprätta förslag

till ändrad lydelse af detta lagrum.)) /

Sedan departement schefen härefter uppläst ett i öfverensstämmelse med hvad nu anförts upprättadt förslag till lag om ändrad lydelse af 25 kap. 20 § strafflagen, hvilket förslag är såsom bil. A fogadt vid detta protokoll, hemställde han i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver detta förslag måtte, för det ändamål § 87 regeiingsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna bifall.

Ur protokollet Axel Dandenell.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 25 kap. 20 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 25 kap. 20 § strafflagen skall erhålla följande ändrade lydelse:

Begår ämbetsman brott, därför han till straffarbete eller svårare straff dömes; värde tillika dömd till afsättning från ämbete, som han innehafva, ändå att brottet utom ämbetet begånget är: äro omständigheterna synnerligen mildrande; då må till mistning af ämbete på viss tid dömas. r

Varder ämbetsman, till hvars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom, dömd till fängelse för otukt med ungdom, som han hade till undervisning eller uppfostran, eller dömes han till ansvar för någon tukt och sedlighet sårande gärning, däraf fara för sådan ungdoms förförelse kom: finnes han på grund af brottets beskaffenhet vara olämplig för det ämbete; då må tillika till afsättning dömas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

7 Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta domstol torsdagen den 11 februari 1904.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Skårig,

Lilienberg,

Carlson,

Lindbäck,

Claéson,

Thollaner,

SilYERSTOLPE.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 20 november 1903, handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlämnade förslag till lag om ändrad lydelse af 25 kap. 20 § strafflagen mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig' behandling; varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Härvid anfördes af:

Justitierådet Silverstolpe: »Det föreslagna nya stadgandet i 25 kap. 20 § strafflagen innebär, att ämbete- eller tjänsteman, till hvars ämbete eller tjänst hörer att undervisa eller uppfostra ungdom, skall kunna för sedlighetsbrott, som afses i 6 § 1 mom. eller 13 § 18 kap. strafflagen, oaktadt han därför gjort sig förfallen till ringare straff än straffarbete, tillika dömas till afsättning från sådant ämbete eller tjänst. Nämnda stadgande har sin grund däri, att med hänsyn till ämbetseller tjänstemannens särskilda ställning såsom lärare eller uppfostrare större kraf ställas på dennes sedliga vandel, samt att fördenskull sedlighetsbrott, begånget af sådan ämbets- eller tjänsteman, måste, åtminstone då det är riktadt mot ungdom, som han har till undervisning

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

eller uppfostran, i särskild grad komma i betraktande vid bedömande af frågan, om han fortfarande är lämplig för befattningen eller bör från densamma skiljas. Det kan visserligen ifrågasättas, huruvida ett stadgande af nu omförmälda beskaffenhet rätteligen har sin plats i strafflagen. Den brottsliga gärningen i och för sig kan egentligen icke, därför att den begås af en person i ämbets- eller tjänstemannaställning, anses gröfre och af sådan anledning böra föranleda en strängare bestraffning, utan afsättningen synes i själfva verket hufvudsakligen påkallad af omsorgen att icke i ämbetet eller tjänsten bibehålla en v person, som visat sig vara för densamma olämplig. Det skulle vid sådant förhållande kunna anses riktigare att söka uppnå stadgandets syftemål genom en ändring af de författninger, som beröra den disciplinära tillsynen öfver ifrågavarande slag af ämbets- och tjänstemän, af hvilka författningar en del redan nu medgifva deras skiljande från ämbetet eller tjänsten i dylika fall. Då emellertid enahanda erinran med lika fog torde kunna framställas mot det nuvarande stadgandet i 25 kap. 20 § strafflagen, i hvad det afser andra brott än ämbetsbrott, anser jag mig icke böra på sådan grund afstyrka förslaget i dess helhet. Däremot kan jag icke finna annat, än att, om en förseelse mot 18 kap. 13 § strafflagen är så ringa, att den anses kunna försonas med böter, det måste betraktas såsom stridande mot eljest i strafflagen tillämpade grundsatser, att straffet för densamma, när den är begången af en lärare eller uppfostrare i ämbets- eller tjänstemannaställning, ytterligare skärpes, på sätt som föreslagits. I detta fall bör åtminstone den särskilda påföljden för sådan lärare eller uppfostrare förläggas till den disciplinära bestraffningens område.

I öfrigt anser 'jag mig böra beträffande förslaget framhålla, dels att detsamma icke fullt tydligt utmärker, hvad som enligt motiven därmed åsyftas, nämligen att det nya' stadgandet skall omfatta jämväl sådana fall, då ämbets- eller tjänstemannen i fråga förbrutit sig mot ungdom, som enskildt varit öfverlämnad till hans undervisning eller uppfostran, dels ock att för vinnande af öfverensstämmelse med hvad som gäller, då ämbets- eller tjänsteman dömes till straffarbete eller svårare straff, möjlighet bör inrymmas att, när sådan ämbets- eller tjänsteman, som i det nya stadgandet afses, dömes till ringare straff än straffarbete, efter omständigheterna låta den påföljd, hans brott tilläfventyrs kan anses höra ytterligare medföra, stanna vid mistning af ämbetet eller tjänsten på viss tid.»

Justitierådet Thollander: »Jag delar justitierådet Silverstolpes betänklighet mot att med bötesstraff förena straffet af ämbetets förlust;

9 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 11.

ocli är lag med bemälda justitieråd ense såväl beträffande den af honom gjorda redaktionella anmärkning mot förslaget, som däri, att i det föreslagna nya stadgandet borde alternativt ingå mistning åt ämbetet

Pd ^ Justitierådet Claeson: att lian instämde med justitierådet Thollander.

Justitierådet Lindbäck: »Jag är ense med justitierådet Thollander. Dessutom anser jag mig böra påpeka det enligt mm tanke oegentlig däri, att, äfven om förslaget ändras så, att mistning af ämbete pa viss tid kan ådömas, det likväl, jämlikt lagen om straff for ämbetsbrott åt präst med mera den 8 mars 1899, komme att kvarsta den olikhet att präst, som begått brott af ifrågavarande art, kunde, under förhållanden, då annan lärare åtminstone skulle dömts till mistning åt ämbete pa

på viss tid, undslippa med varning.»

Justitierådet Carlson: »Jag biträder anmärkningen darom, att mistning af ämbetet på viss tid borde upptagas såsom alternativt straff.

Vidare bör man icke i lagen uttala, vare sig att en lärare kan begå brott af ifrågavarande slag, utan att därigenom visa sig vara olämplig för ämbetet, eller att en lärare, som på grund af sadant brott finnes vara olämplig för ämbetet, ändock icke ovillkorligen bor domas till afsättning eller mistning af ämbetet pa viss tid utan tilläfventyrs

bör undgå hvarje ämbetsstraff. 0

På grund häraf och med hänsyn jämväl därtill, att fragan om

lagrummets tillämplighet i vissa fall torde kunna komma att bedömas af jury i tryckfrihetsmål, hemställer jag, att slutet af lagrummet matte

förändras till ungefär följande lydelse: ,

5,__o-ärning, dåra!' synnerlig tara för sådan ungdoms foilorelse

kom; skall tiflika till afsättning eller mistning af ämbetet på viss tid

dömas i)

Justitierådet Lilienberg: att han lämnade förslaget utan annan anmärkning, än att justitierådet ansåg att i stadgandet borde alternativt ingå mistning af ämbetet på viss tid; i livilket fall påföljden dock icke borde göras beroende däraf att läraren funnes olämplig för sitt ämbete.

Justitierådet Skärm: att han instämde med justitieraden Lind back, Thollander och Silverstolpe.

Ur protokollet Erik Öländer.

Eib. till Likså. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 7 Höft.

10 Kungil. Mapts Nåd. Proposition N:o It.

Utdrag af protokollet öfver jiistitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott lördagen den 31 december 1004.

Närvarande:

. f f' thl i-Ci i

1 -lUl fi • ■ f V .. , • fc'4 5 'V- •> .«,/*. f, .

- - '' • •• i-.'. I K : ‘ , f ;«t -

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe, Statsråden: OdelberG,

Husberg,

■Pal ander,

WESTRING, >)'■■;! or-

Ramstedt,

Berger, ,, <•

Meyer,

von Friesen, . :

Virgin.

Justitieråden: Lindbäck,

Thollander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Berger anmälde i underdånighet

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden för den 6 november 1903 inhämtade utlåtande öfver det vid samma protokoll fogade förslag till lag om ändrad lydelse af 25 kap. 20 § strafflagen.

11 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 11.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:

»Enligt det remitterade förslaget skulle ämbets- eller tjänsteman, till hvars befattning hörer att uppfostra eller undervisa ungdom, förvissa sedlighetsbrott kunna dömas till afsättning, äfven då brottet belädes med ringare straff än straffarbete, nämligen om han på grund af brottets beskaffenhet fanns vara olämplig för sin befattning. Samtliga högsta domstolens ledamöter hafva ansett, att bredvid afsättning bör såsom alternativt straff upptagas mistning af ämbetet på viss tid, i det att det funnits nödigt, att öfverensstämmelse äger rum med hvad som gäller, då ämbets- eller tjänsteman dömes till straffarbete. En ändring härutinnan torde alltså höra vidtagas.

Denna ändring torde draga med sig ett par andra jämkningar i förslagets affattning.

En ledamot i högsta domstolen diar anmärkt att, om nämnda alt ernativa straff införes, påföljden icke borde göras beroende däraf, att läraren funnes vara olämplig för sitt ämbete. Detta synes också mig vara riktigt. Klart är nämligen, att om det konstaterats, att han är olämplig för sitt ämbete, afsättning är det enda straff, som bör komma i fråga. Införandet af suspension såsom alternativt straff torde alltså leda därhän, att satsen »finnes han på grund af brottets beskaffenhet vara olämplig för det ämbete» uteslutes. Härtill finnes föröfrigt ett ytterligare skäl i hvad en ledamot påpekat, att frågan om lagrummets tillämplighet kan komma att bedömas af jury i tryckfrihetsmål. En annan fråga är, om icke med dessa förändringar, som innebära, att ifrågavarande brott alltid, då de begås af lärare och uppfostrare i ämbets- eller tjänstemannaställning, skulle straffas antingen med afsättning eller suspension, den ifrågavarande nya bestämmelsen skulle blifva väl sträng. Denna fråga har också blifvit beaktad inom högsta domstolen, i det att en ledamot med afseende å det brott, som behandlas i 18 kap. 13 § strafflagen, uttalat den åsikt, att om dylik förseelse vore så ringa, att den kunde försonas med böter, det måste betraktas såsom stridande mot de eljest i strafflagen tillämpade grundsatser, att straffet för densamma, när. den begåtts af en lärare och uppfostrare i ämbets- eller tjänstemannaställning, ytterligare skärptes på sätt soja föreslagits. Flere andra ledamöter hafva förklarat sig dela nyssnämnda ledamots betänkligheter mot att med bötesstraff förena straffet af ämbetets förlust. Att uttryckligen göra den nya straffbestämmelsens tilllämplighet i afseende å sist berörda brott beroende af, att straffet enligt 18- kap. 13 § satts till fängelse, torde dock ej kunna ske. Dels

12 Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 11.

vidhåller jag härutinnan den mening, jag vid förslagets remitterande till högsta domstolen uttalade, dels lärer ett hinder däremot ligga i den förut berörda omständighet, att lagrummets tillämplighet i vissa fall kan komma att bedömas af jury i tryckfrihetsmål; då nämligen straffets utmätande enligt nämnda lagrum i 18 kap. ej tillkommer juryn, skulle det blifva omöjligt för juryn att afgöra, om det nu ifrågavarande stadgandet vore tillämpligt eller icke. Det torde därför vara lämpligare att åstadkomma mildring i den föreslagna bestämmelsen genom att, på sätt en ledamot föreslagit, för dess tillämpning å brott, som i 18 kap. 13 § sägs, sätta som betingelse, att synnerlig fara för ungdomens förförelse kommit af brottet.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört, har jag låtit förslaget undergå en omarbetning, därvid äfven ett par inom högsta domstolen tillstyrkta redaktionella ändringar ägt rum.»

Sedan departementschefen härefter uppläst det sålunda omarbetade förslaget, hemställde han, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.

Justitieråden Lindbäck och Thollander åberopade hvar för sig hvad af honom vid förslagets granskning i högsta domstolen anförts i den mån det icke vid förslagets omarbetning vunnit beaktande.

Statsrådets öfrige ledamöter biträdde departementschefens hemställan ;

. och täcktes, med bifall till denna hemställan Hans Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition af den lydelse, bilagan litt. B vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet Avg. von Hartmansdorff.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1905.