med förslag till lag om fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning i inmutning sr ätten, är stadgadt
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 123.
jST:o 123.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag om fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning i inmutning sr ätten, är stadgadt; gifven Stockholms slott den 13 april 1905.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning i inmutningsrätten, är stadgadt.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
Ossian Berger.
Bill. till Rihd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 76 Haft. (N:o 123).
2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 123.
Förslag
till
lag
om fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning i inmutningsrätten, är stadgadt.
Härigenom förordnas som följer:
Hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning i inmutningsrätten, är stadgadt skall fortfarande gälla intill den 15 maj 1908.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 123.
3 Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä Kristiania slott måndagen den 6 mars 1905.
Närvarande:
Hans excellens herr ministern för utrikes ärenden grefve Gyldenstolpe, Statsråd eu: Ramstedt, ■
Berger,
Meyer.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger i underdånighet:
»I nådigt bref den 28 februari 1902 anbefallde Kungl. Maj:t kommerskollegium att efter hörande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län samt bergmästaren i Norra distriktet inkomma med utlåtande, huruvida och i hvilken omfattning inmutningsrätten syntes kollegium böra upphäfvas eller tills vidare suspenderas. Närmaste anledningen till denna åtgärd var, såsom i det nådiga brefvet framhålles, att inmutningsrätten, sådan den utöfvats inom Norrbottens län, funnits kunna föranleda till en osund spekulation och andra betänkliga missförhållanden.
Berörda missförhållanden blefvo äfven af Riksdagen uppmärksammade. Riksdagen ansåg att, i afbidan på frågans fullständiga utredande, provisoriska åtgärder borde vidtagas för att, så vidt ske kunde, förhindra, ätt förhållandena förvärrades, och antog därför för sin del, med föranledande af enskilda motioner, en lagbestämmelse, enligt hvilken inom Norrbottens län inmutningsrätten å kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehades eller vore till boställe anslagen, förbehölls kronan
4 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 123.
ensam. Denna lagbestämmelse, hvars antagande Riksdagen i skrifvelse den 21 maj 1902 för Kungl. Maj:t tillkännagaf, blef den 6 juni samma år af Kungl. Maj:t sanktionerad. Lagen afsåg till eu början allenast tiden intill den 15 maj 1903, men har sedermera genom lagar af den 11 maj 1903 och den 13 maj 1904 erhållit förlängd giltighet och gäller enligt sistomförmälda lag till den 15 maj 1905.
I sammanhang med det beslut, hvarigenom Kungl. Maj:t den 11 maj 1903 förordnade om förlängd giltighet af omförmälda lag af den 6 juni 1902, har Kungl. Maj:t jämväl uti nådigt bref till kommerskollegium anbefallt denna myndighet, att efter Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvandes och bergmästares hörande och sedan chefen för Sveriges geologiska undersökning lämnats tillfälle att sig yttra, med öfverlämnande af inkomna yttranden afgifva underdånigt utlåtande, dels huruvida i följd af berörda inskränkning i inmutningsrätten olägenheter visat sig uppkomma eller framdeles kunde vara att befara, dels ock i fråga om de ändringar, som, under förutsättning att inmutningsrätten inom Norrbottens län fortfarande blefve föremål för särskilda lagbestämmelser, borde med afseende å tillämpningsområdet eller eljest vidtagas i ofvanberörda föreskrifter, äfvensom angående de åtgärder i öfrigt, livilka under sagda förutsättning kunde erfordras i syfte att mineralfyndigheter å kronojord blefve på ett för det allmännas intressen tillfredsställande sätt bearbetade.
Det sålunda begärda utlåtandet har af kommerskollegium afgifvits, och tillsammans med detta hafva jämväl öfverlämnats utaf kollegium inhämtade yttranden af bergmästaren i Norra distriktet, Kungl. Majrts befallningshafvande i Norrbottens län samt chefen för Sveriges geologiska undersökning. Den utredning, som Kungl. Maj it ansett erforderlig för ärendets slutliga pröfning, lärer härmed vara verkställd, och jag anhåller förty att för Kungl. Maj:t få anmäla ärendet.
Jag vill härvid till en början framhålla, att ehuru uti först omförmälda bref till kommerskollegium helt allmänt anbefalldes utredning, huruvida och i hvilken omfattning inmutningsrätten syntes böra upphäfvas eller tills vidare suspenderas, det var förhållandena inom Norrbottens län, som föranledt Kungl. Maj:t att anbefalla sagda utredning, samt att, i full öfverensstämmelse härmed, den anbefallda utredningen kom att gestalta sig som en undersökning, huruvida, utan rubbning i lagstiftningen beträffande andra delar af riket, orsaker förelåge att stadga särskilda bestämmelser för Norrbottens län.
Då i följd af Riksdagens initiativ dylika särskilda lagbestämmelser blifvit antagna att provisoriskt gälla, till dess ärendet efter utredningens
o
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 123.
fullbordan kunde slutligen afgöras, synes spörsmålet nu närmast gestalta sig som en pröfning, huruvida de provisoriskt antagna bestämmelserna böra, med eller utan modifikationer, erhålla definitiv giltighet eller huruvida anledning finnes att äfven sedan utredningen blifvit fullbordad för någon tid bibehålla den provisoriska lagstiftningen.
Det torde tillåtas mig att med ledning af den förebragta utredningen i korthet redogöra, hvari förut omnämnda missbruk af inmutningsrätten bestodo och huru de uppkommit. Jag måste härvid gå tillbaka till den kungörelse, som den 19 augusti 1889 utfärdades och genom hvilken förordnades dels att i mutsedel, som blefve utfärdad å fyndighet, belägen å kronojord, som icke under ständig besittningsrätt innehades eller vore till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid annan upplåten, tills vidare skulle, om inmutningsänsökningen gjorts efter dagen för kungörelsens utfärdande, intagas förbehåll om skyldighet för inmutaren att vara underkastad de förändrade bestämmelser om rätt för kronan att deltaga i grufarbetet och den däraf fallande vinsten, som genom ny lagstiftning kunde blifva gällande, och dels att för fyndighet, därå inmutning under sådant förbehåll erhållits, utmål tills vidare icke finge anvisas.
Den situation, som genom denna kungörelse inträdde, var ej ämnad att blifva långvarig; den skulle endast räcka till dess lagstiftningen ordnat frågan, huru kronan skulle deltaga i grufarbetet och däraf fallande vinst, i fall då fyndighet inmutades å kronojord, å hvilken enligt dittills gällande lagstiftning jordägareandelen tillkommit inmutaren. Denna lagstiftningsfråga visade sig emellertid vara svårlöst och ordnades först genom lagen den 20 oktober 1899, i hvilken emellertid stadgades, att för inmutning, som erhållits under det i 1889 års kungörelse stadgade förbehåll, utmål ej finge utan Konungens tillstånd läggas tidigare än två år från det lagen trädt i kraft. Denna tidpunkt inföll den 1 december 1901. Det blef sålunda en tidrymd af mer än tolf år, under hvilken utmål ej kunde läggas för fyndighet, därå inmutning erhållits under det i 1889 års kungörelse stadgade förbehåll. Under denna tidrymd måste inmutaren, om han ville bevara sin på inmutningen grundade rätt, hvarje år göra försvarsarbete och kunde hvarken få ersätta detta med afgift i penningar, ej heller erhålla hvilostånd, emedan för åtnjutande af dessa förmåner erfordras, bland annat, att utmål blifvit grufvan tilldeladt. Ån mindre kunde grufdriften begynna på allvar, så länge utmål ej blifvit lagdt. Följden blef, att inmutarne ofta sökte komma ifrån det besvärliga och kostsamma försvarsarbetet på det sätt, att de år efter år inmutade samma fyndighet. Härigenom utsatte de
6 Kungl Maj:ts Nåd. Proposition No 123.
sig dock för faran att vid ommutningen blifva förekomna af andra inmutare, och det saknades ej personer, som sökte begagna sig häraf. En osäkerhet i förhållandena uppkom, som ytterligare förvärrades däraf, att den gaf anledning till många inmutningar äfven på behörigen försvarade fyndigheter utan annat syfte än att förmå den verklige rättsinnehafvaren att betala penningar för att slippa en process om rätten till fyndigheten. Det ligger i sakens natur, att nu skildrade förhållanden skulle vara i hög grad ägnade att framkalla en osund spekulation, emedan såväl de inmutare, hvilka hade en behörigen grundad rätt, som än mera de, hvilkas rätt var tvifvelaktig eller alls ingen, voro angelägna att få afyttra sina mutsedlar och bjödo ut dem både inom och utom riket. Deras utbjudande på utländsk marknad gaf i sin tur anledning till farhågan, att värdefulla grufvor skulle råka i utländska händer i en utsträckning, som kunde innebära faror af flera slag.
Jag har härmed redogjort för de förhållanden, som gåfvo anledning till, att Kungl. Maj:t anbefallde den nu verkställda utredningen. Det får emellertid ej förbises, att vid behandlingen inom Riksdagen af förut omnämnda provisoriska lag äfven andra synpunkter framträdde, hvilka ej torde varit utan inflytande på frågans utgång, om de också ej kunna sägas hafva blifvit klart och bestämdt formulerade. Under debatten i första kammaren yttrades nämligen en farhåga, att det, som en talare uttryckte sig, skulle gå för fört med utvecklingen af Norrbottens rikedomar, och innebörden häraf synes hafva varit en oro, att en obehindrad exploatering af de norrländska järnmalmsfjm digheterna skulle dels medföra, att malmförråden i större utsträckning än som vore ensidigt blefve exporterade med den påföljd, att den inhemska järntillverkningen i en framtid kunde komma att lida brist på malmtillgång, dels föranleda, att priset på järnmalm trycktes ned till gagn allenast för utländska förbrukare, dels slutligen locka till begynnande af grufföretag, som saknade betingelser för framgång.
Måhända kunde man också i hvad under den nämnda debatten anfördes skönja tecken till den uppfattning, att malmrikedomarna i Norrbottens län, hvarest ju jorden till största delen tillhör kronan, borde, i stället för ätt öfverlämnas till exploatering åt enskilde, förbehållas åt staten själf och brytas för dess räkning.
Sedan jag härmed af slutat redogörelsen för de skäl och omständigheter, som torde hafva föranledt den provisoriska lagens antagande, anhåller jag att få i korthet framställa, hvilken ståndpunkt de hörda myndigheterna intaga till frågan om inmutningsrättens definitiva upphäfvande inom Norrbottens län.
7 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 123.
Af dessa myndigheter är det endast Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, som förordar, att förbudet mot inmutning definitivt fastställes, och det är väl att märka, att hans tillstyrkande endast afser förbud mot inmutning af järnmalm. Till stöd för sin åsikt, att inmutning af järnmalm bör vara förbjuden, anför han, att ett verkligt intresse att lämna inmutningsrätten oinskränkt icke längre förefinnes beträffande järnmalm, emedan man efter hans åsikt med fog kan förutsätta, att afsevärda förekomster af järnmalm icke vidare kunna väntas blifva upptäckta, sedan under senare år omfattande ströftåg i alla riktningar af länet företagits i syfte att uppleta järnmalm och dessa malmletare utvecklat eu feberaktig energi, utan att dock dylika ansträngningar under senare tid ledt till några upptäckter af beskaffenhet att förtjäna uppmärksamhet. Däremot menar nämnde befallningshafvande, att man af inmutningsrättens frigifvande kan befara ett upprepande af de missbruk, jag här förut omnämnt. I fråga om andra mineral än järnmalm är enligt nämnde befallningshafvandes mening förhållandet helt annorlunda. Förekomsten inom länet af andra mineral än järnmalm vore mycket ofullständigt känd och för afhjälpande af denna brist vore inmutningsrättens bibehållande det bästa medlet.
De andra myndigheter, som hörts, äro ense om att anledningsaknas att upphäfva inmutningsrätten. Kommerskollegium anför härom, att, frånsedt det olämpliga att stadga eu undantagslag för en viss landsända, det endast under inmutningssystemet kan väntas, att länets malmtillgångar blifva, utforskade och kända, emedan koncessionssystemet icke förmår egga till samma verksamhet i sådant hänseende samt efter kollega tanke eftersökande genom statens försorg näppeligen låter sig utföra i en omfattning, ens tillnärmelsevis jämförlig med den som det enskilda intresset mäktar framkalla. Hvad nu anförts gäller efter kollega mening ej mindre malmfyndigheter i allmänhet än äfven järnmalmfyndigheter och kollegium framhåller, att det vore af stor betydelse, att forskningar efter fosforfattig järnmalm bedrefves inom Norrbottens län. Emot den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län förordade utvägen att upphäfva inmutningsrätten beträffande järnmalm allena anmärker kollegium, att dyligt förbud lätt skulle kunna kringgås, emedan de flesta andra malmer förekomma mer eller mindre i förening med järnmalm.
Beträffande frågan, huruvida i följd af den provisoriska inskränkningen i inmutningsrätten olägenheter visat sig uppkomma eller framdeles kunde vara att befara, meddelar kommerskollegium att, förutom de olägenheter af allmännare art, som läge däri att spaningar efter
8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 123.
malmfyndigheter a kronojord ej kunde väntas äga ram genom den enskilda företagsamheten, särskilda olägenheter uppstått och framdeles vore att befara för den redan befintliga grafdriften inom länet, i följd däraf att grufägaren vore utestängd från möjligheten att genom inmutning vinna behöflig utvidgning af sina områden och att tillgodogöra sig mineralförekomster i omedelbar närhet af sina utmål, hvarjemte han ständigt vore utsatt för faran att lida stor skada genom att förlora rätten till något utmål utan möjlighet att genom inmutning återförvärfva detsamma.
De skäl, som kommerskollegium anfört emot inmutningsrättens definitiva upphäfvande inom Norrbottens län, sjmas mig förtjäna beaktande. A andra sidan framgår af utredningen, att meningarne äro delade i frågan, om inmutningsrättens frigifvande under nuvarande förhållanden skulle föranleda ett upprepande af de missbruk, som gifvit anledning till den provisoriska lagen. Vid “detta förhållande och då anledningarne till de farhågor, som, efter hvad jag förut nämnt, vid den provisoriska lagens behandling framträdde inom första kammaren,, säkerligen äro oförändrade, synes det mig vara mest tillrådligt att tills vidare något definitivt beslut i frågan ej fattas, utan att det provisoriska tillståndet ytterligare förlänges på någon tid, t. ex. under tre år.»
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett i enlighet med de af honom sålunda uttalade åsikter upprättadt förslag till lag om fortsatt tillämpning af hvad lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning i inmutningsrätten, är stadgadt, af denna lydelse bilagan litt. C. vid detta protokoll utvisar, hemställde han i underdåninghet, att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Eegenten i nåder lämna bifall.
Ur protokollet Erik Öländer.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 123.
9 Bil. litt. C.
Förslag
till
lag
om fortsatt tillämpning af hvad i lagen den Q juni 1902, innefattande inskränkning i inmutningsrätten, är stadgadt.
Härigenom förordnas som följer:
Hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning i inmutningsrätten, är stadgadt skall fortfarande gälla intill den 15 maj 1908.
Bih. till Riksd. Prof. 1005. 1 Samt. 1 Afd. 76 Haft.
10 Kung-l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 123.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta domstol tisdagen den 4 april 1905.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden Herslow,
Carlson,
Claeson,
Thollander,
Billing,
Gr ef ber g,
friherre Marks von Wurtemberg.
Tillförordnade byråchefen för lagärenden, konstituerade revisionssekreteraren Hellner föredrog
Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Eegenten i statsrådet den 6 nästlidne mars, utvisande, att Kungl. Maj:t i nåder förordnat, att högsta domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver upprättadt förslag till lag om fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning i inmutningsrätten, är stadgadt; varande förslaget bilagdt detta protokoll.
Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet Erik Öländer.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 123.
11 Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Iiegenten i statsrådet å Stockholms slott torsdagen den 13 april 1905.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Ramstedt,
Hans excellens hen- ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe, Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Berger,
Meyer,
von Friesen och Virgin.
Jnstitieråden: Lilienberg,
Claéson.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger i underdånighet :
Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden för den 6 sistiidne mars inhämtade utlåtande öfver ett vid samma protokoll fogadt förslag till lag om fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning i inmutningsrätten, är stadgadt; och hemställde föredragande departementschefen, att för-
12 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 123.
■slaget, som af högsta domstolen lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten i nåder lämna bifall; och skulle nådig proposition i ämnet, af den lydelse bilagan litt. A vid detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.
Ur protokollet Carl Lundquist.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1905.