med förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och möderne- fränder

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 19.

1 N:o 19.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder; gifven Stockholms slott den 20 januari 1905.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Ossian Berger.

Eib. till Ritsd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 13 Höft. (N:o 19.)

2 K linål. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

Förslag

till

Lag

om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder.

Med upphäfvande af förordningen den 14 april 1866 om arfsrätt för oäkta barn samt med ändring af hvad 8 kap. 7 § ärfdabalken innehåller mot denna lag stridande, förordnas som följer:

Oäkta barn tage lika med äkta barn arf efter moder och mödernefränder; och njute förty ej särskild rätt till underhåll ur moderns kvarlåtenskap.

Har någon efter ty nu är stadgadt rätt till arf och vet man ej, att han är den dödas skyldeman; anmäler sig ej arfvingen inom natt och år, från det arfvet föll, hos den som i boet sitter eller hos rätten eller domaren, hafve förlorat sin talan. I öfrigt galle hvad om förlust af rätt till arf i ärfdabalken stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1906.

Kung i Maj ds Nåd. Proposition N:o 10.

o

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott fredagen den 14 oktober 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westeing,

Ramstedt,

Heroer,

Meyer, von Friesen,

Virgin.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet Riksdagens skrifvelse den 18 mars 1903, däruti Riksdagen anhållit, att Kung!. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas att lika med äkta barn taga arf efter moder och mödernefränder.

Efter att hafva redogjort för innehållet i Riksdagens skrifvelse anförde departementschefen:

»I 8 kap. 7 § ärfdabalken är stadgadt, att barn, som äro aflade i lönskaläge utan äktenskaps lofven, eller i hordom, eller i förbudna leder, ej må taga annat, arf än efter egna barn och bröstarfvingar.- Häri har genom förordningen den 14 april 1866 gjorts den ändring, att oäkta barn, som ej är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, må, därest modern låtit såsom sitt barn anteckna det i den församling, där hon då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga arf efter sin moder i den egendom, som ej utgör bröstarfvinges laglott.

4 Kungl. Maj tis Nåd. Proposition N:o 19.

Den. rätt till arf från mödernesidan, som sålunda tillkommer oäkta barn, skiljer sig i flera hänseenden från ett äkta barns arfsrättigheter. För inträdande af ett oäkta barns arfsrätt fordras en åtgärd af modern, nämligen, omförrnälda anteckning i kyrkoboken. Vidare taga de oäkta barnen ej arf efter, mödernefränder; och slutligen erhålla de, då äkta afkomling.ar finnas, ej del i den egendom, som utgör bröstarfvinges laglott, hvaraf jämväl följer, att ett oäkta barn själft ej är berättigadt till laglott och således genom moderns testamente kan beröfvas arfvet.

Grunden till olikheten mellan de äkta och de oäkta barnens ställning enligt 173.4 års lag torde icke omedelbart vara att söka däruti, att de senare hafva sitt upphof från ett osedligt förhållande mellan föräldrarne. Merendels framhålles nämligen såsom orsak till denna olikhet, att arfsrätten grundar sig på familjen, till hvilken de oäkta barnen ej höra.

På detta föreställningssätt är också 1866 års förordning byggd. Vid utvecklande af grunderna för densamma yttrade justitiestatsminister!!, att arfsrätten i vår lagstiftning hufvudsakligen ingått såsom en familjerätt, hvilken dock i väsentlig mån begränsats och gjorts villkorlig genom testamentsrätten. Försåvidt som arfsrätten finge vika för testamente, syntes deri icke böra betraktas annat än såsom eu presumtion af den ärfdes yttersta vilja. En ändring af lagen i denna del inverkade icke egentligen på någons rätt, emedan den enskilde i alla fall ägde att däri själf stifta lag. Däremot vore det icke tillrådligt, att arfsrätt efter moder tillädes oäkta barn jämväl i bröstarfvinges laglott, hvilket vore att erkänna en annan grund för familjen än det lagliga äktenskapet.

Uppfattningen om arfsrättens härledning ur familjebegreppet torde, såsom Riksdagen i sin skrifvelse framhållit, långt ifrån vara oomtvistlig. I 1734 års lag finnas högst väsentliga undantag från principen, att endast lagligt äktenskap skulle gifva laglig arfsrätt. I 8 kap. 1 § ärfdabalken stadgas nämligen, att om man aflar barn och sedan tillsäger kvinnan äktenskap, men endera dör, innan vigsel åkommer, barnet för taga arf såsom barn af laggift säng, och i 6 § af samma kapitel att, om kvinna våldtages och blir däraf hafvande och föder barn, det barn njuter samma rätt som annat äkta barn. Men framför allt framträder inkonsekvensen i berörda slutledning däruti, att 1734 års lag tillerkänner arfsrätt i bakarf och sidoarf efter oäkta barn utan hinder af det förhållande, att det oäkta barnet ej tillhör familjen.

1 hvarje fall torde man alltså kunna påstå, att om också 1734 års lag i hufvudsak grundar arfsrätten på medlemskap af familjen, denna grundsats redan i lagens ursprungliga gestalt i åtskilliga afseende!! fått gifva vika för blodsbandets rätt. Det väcker för öfrig! förvåning att

5 Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 19.

hänsyn till blodsbandet ej gjorde sig gällande i afseende å oäkta barns arfsrätt, då man betänker, att sådana hänsyn ingalunda voro främmande för vår äldre lagstiftning, och att i våra grannländer Norge och Danmark enligt Kristian den femtes lagstiftning oäkta barn ärfde moder och mödernefränder lika med äkta barn samt kunde vinna arfsrätt till och med efter fader, om han på tinget erkände barnet såsom sitt. I själfva verket har också den ståndpunkt 1734 års lag intog redan tidigt blifvit föremål för angrepp. I början och medlet af det gångna århundradet hafva vid riksdagarna tidt och ofta väckts motioner om arfsrätt för oäkta barn i större eller mindre utsträckning, och den reform, som ägde rum 1866, har uppenbarligen icke tillfredsställt den allmänna rättskänslan. Upprepade gånger hafva äfven därefter vid riksdagarna framställts förslag om full arfsrätt för oäkta barn efter deras moder; och jag tror icke att man begår något misstag, om man i dessa motioner ser ett uttryck för en allmän rättsuppfattning i vårt land. Med en sådan uppfattning kan icke längre förenas åsikten, att grunden till de oäkta barnens arfsrätt är att söka i ett, presumeradt testamente, utan grunden måste sökas i blodsbandet. Det är då följdriktigt att, på sätt Riksdagen föreslagit, utsträcka oäkta barns rättigheter äfven till arf efter moderns fränder.

Däremot synes det mig icke konsekvent att från arfsrätt efter moder och mödernefränder utesluta barn, som äro aflade under moderns äktenskap eller i förbudna led. Hvarken i det ena eller andra fallet bör barnet lida för föräldrarnas felsteg. Äfven praktiska skäl torde tala emot dessa undantag, särskildt med afseende ä svårigheten af den bevisning, på hvilken man måste inlåta sig för att tillämpa undantagsreglerna.

I likhet med Riksdagen anser jag, att oäkta barn, som framställer anspråk på arf, bör äga att för styrkande af sin härkomst använda hvarje eljest tillåten bevisning. Riksdagen har emellertid ifrågasatt, att särskilda regler borde gifvas för bevisning om moderskapet. Måhända har Riksdagen härvid haft i tanke den i Frankrike och åtskilliga andra romanska länder gällande regeln att man genom något slags skriftligt dokument, härrörande från modern eller hennes familj, skall göra sitt påstående sannolikt, innan man får öfvergå till annan bevisning. Jag tror dock icke, att dylika regler, som sakna motsvarighet i våra grannländer Norge, Danmark och Tyskland, äro att förorda.

Om oäkta barn likställas med de äkta, är däraf en själffallen följd att de i allo behandlas såsom moders bröstarfvingar och således komma i åtnjutande af laglott och andra förmåner, som kunna sådana arfvingar tillkomma. Klart är ock, att de preskriptionstider, som för olika fall äro i 15 kap. ärfdabalken stadgade för framställande af anspråk på arf, komma

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

att gälla jämväl emot dem, som äro åt oäkta börd. Då de oäkta barnen emellertid ej böra sättas i bättre ställning än de äkta, måste den särskilda rätt till underhåll, hvarom i 8 kap. 7 § ärfdabalken förmäles, upphöra, såvidt den afser moderns dödsbo. Detta har jag ansett böra i lagen uttryckligen utsägas.

Det kan synas som om arfsrättens grundande på blodsbandet ytterligare skulle leda till att erkänna ett oäkta barn såsom arfvinge äfven efter dess fader. Här möta emellertid med afseende å bevisningen svårigheter, som i själfva verket göra förhållandena helt annorlunda. Såsom regel torde väl kunna sägas, att full bevisning om faderskapet är omöjlig att åstadkomma. Därför uppställa i allmänhet de lagar, i hvilka oäkta barn tillerkännas arfsrätt efter fader, för inträdande af denna rätt det villkor, att fadern frivilligt skall hafva erkänt barnet. Emot eu sådan reglering af arfsförhållandet kan dock invändas, att då barnets rätt sålunda göres beroende på eu viljeakt af fadern, det åsyftade målet redan nu i afsevärd mån kan vinnas genom testamente. Den förnämsta fördel, som för barnet stode att vinna genom en vid erkännande från faderns sida bunden arfsrätt, skulle bestå i möjligheten att erhålla arf äfven efter faderns fränder. A andra sidan kan det vara tveksamt, om fadern bör kunna med sitt erkännande binda sina fränder. 1 det hela tror jag det vara bäst att för närvarande lämna å sido denna vanskliga fråga, som säkerligen ännu ej är mogen för en reform, om det också kan förutses, att den förr eller senare skall tränga sig fram.»

Sedan departementschefen härefter förmält, att lian i enlighet med de i hans nu afgifna yttrande angifna grunder låtit inom justitiedepartementet uppgöra förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder, uppläste departementschefen nämnda, i bilaga litt. A vid detta protokoll intagna förslag och hemställde i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna bifall.

Ur protokollet John Ljungman.

Runql. Majds Nåd. Proposition N:o 19.

7 Bil. litt. A.

Förslag

till

Lag

om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder.

Med upphäfvande af förordningen den 14 april 1866 om arfsrätt för oäkta barn samt med ändring af hvad 8 kap. 7 § ärfdabalken innehåller mot denna lag stridande, förordnas som följer:

Oäkta barn tage lika med äkta barn arf efter moder och mödernefränder; och njute förty ej särskild rätt till underhåll ur moderns kvarlåtenskap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 .

8 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta domstol måndagen den 12 december 1904.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Lilienberg,

Huss,

Thollander,

Cassel,

Silverstolpe.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 28 sistlidne oktober, handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlämnade förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Justitierådet Silverstolpe, med hvilken justitierådet Cassel instämde, yttrade: »Därest arfsrätt i enlighet med förslaget tillerkännes oäkta barn, utan att särskild bestämmelse meddelas angående den tid, inom hvilken sådan rätt skall göras gällande, blifva naturligtvis, såsom i motiven till förslaget framhållits, de preskriptionstider, som för olika fall äro i 15 kap. ärfdabalken stadgade i fråga om framställande af anspråk på arf, tillämpliga jämväl beträffande arfvingar af oäkta börd. Enligt stadgandena i nämnda kapitel är det emellertid medgifvet för arfvinge att äfven efter föreskrifven preskriptionstids utgång framställa sitt arfsanspråk, när han kan visa laga förfall. Redan med nuvarande lagstiftning om arfsrätten torde det med skäl kunna betecknas såsom mindre tillfredsställande, att den, som i behörig ordning tillträdt ett arf, skall för sin rätt att behålla detsamma vara beroende af den ovissa omständigheten, huruvida annan person är af laga förfall hindrad att framställa anspråk på arfvet. Men förhållandet ställer sig ännu betänkligare, i händelse, på sätt förslaget

9 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

innebär, arfsrätt inrymmes åt oäkta barn, äfven då modern icke låtit i kyrkoboken anteckna detsamma såsom sitt. Emedan gällande författningar tillåta, att moder till oäkta barn i vederbörande kyrkobok antecknas såsom okänd, samt, om så sker, däraf blifver en följd, att barnets prästbetyg icke innehåller någon uppgift rörande detsamma® härkomst, kan det nämligen lätt inträffa, att ett sådant barn först många år efter moderns eller mödernefrändens frånfälle vinner upplysning om sin skyldskap till den aflidne. Då obekantskap med släktförhållande i praxis, åtminstone i vissa fall, betraktats såsom laga förfall för framställande af arfsanspråk, skulle en arfvinge af oäkta börd följaktligen kunna lång tid efter arflåtarens död uppträda och göra sin rätt till arfvet gällande, allenast detta sker inom den i lagen utsatta preskriptionstid, räknad från det han erhöll kännedom om skyldskapen. Enär i dylika fall, hvilka kunna tänkas förekomma ganska ofta, de vid tiden för dödsfallet kända arfvingarnas rätt skulle blifva underkastad en synnerligen betänklig osäkerhet, hemställer jag, att till förebyggande häraf måtte tagas i öfvervägande, huruvida icke, på sätt Riksdagen jämväl ifrågasatt, viss bestämd tid bör stadgas, inom hvilken arfsanspråk af oäkta barn skall framställas för att komma under bedömande.»

Justitierådet Lilialberg anförde: »Förslagets innebörd är en utsträckning af den nu endast på vissa villkor oäkta barn medgifna arfsrätt och det i följande hänseenden:

oäkta barn, äfven om det aflat® under moderns äktenskap eller i förbudna led, skulle-taga arf lika med de äkta barnen;

det skulle äga rätt till laglott lika med de äkta barnen; det skulle lika med dessa ärfva icke blott modern, utan äfven mödernefränder, d. v. s. taga arf äfven efter hennes äkta barn och fränder;

och slutligen skulle borttagandet af den nu föreskrifna bevisningen i fråga om barnets rätt, nämligen att modern låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken, lämna rum för en obegränsad bevisningsfrihet.

Riksdagen i sin skrifvelse bibehöll den i förstnämnda hänseende nu gällande reservationen och ansåg, att särskilda regler måhända borde gifvas för maternitetsbevisningen, möjligen äfven viss tid stadgas, inom hvilken arfsanspråk skulle af oäkta barn framställas för att komma under beaktande. Lika med Riksdagen anser jag skäl saknas för upphäfvande af den förutsättningen för oäkta barns likställighet med äkta barn, att det icke skall vara afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led. Jag betviflar, att rättsuppfattningen i landet fordrar borttagandet af denna förutsättning. Hvad preskriptionstiden angår, instämmer jag med justitieråden Cassel och Silverstolpe därutinnan, att. eu föreskrift därom bort åtfölja förslaget.

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd.

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

Men mina egentliga betänkligheter emot detta gälla borttagandet af kyrkoboksanteckningen såsom enda tillåtna bevisningsmedel, i synnerhet som andra regler för bevisningen icke sättas i stället. Att detta skulle ske var dock en förutsättning i Riksdagens skrifvelse. Ett obefogadt anspråk är nu ifrån början omöjliggjordt, då däremot friheten att framkomma med hvad bevisning som helst utan tvifvel skall leda till utpressningsförsök gentemot den föregifna moderns sterbhus. Exempelvis i det fall, att den aflidna varit gift och att boets tillgångar förskrifva sig från hennes mans verksamhet, framstår i hjärt dager det betänkliga i att tillåta en pretendent att med hvad medel som helst söka bevisa hennes moderskap för att få med mannen dela kvarlåtenskapen. Huruvida det allmänna rättsmedvetandet i ett sådant fall skulle därmed känna sig tillfreds, förefaller minst sagdt tvifvelaktigt.

På grund af hvad jag nu anfört kan jag för min del icke tillstyrka förslagets antagande såsom proposition till Riksdagen.»

Justitieråden Huss och Thollander lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

11 Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott fredagen den 20 januari 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe, Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer, von Friesen,

Virgin,

Justitieråd en: Skarin,

Cassel.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden för den 14 oktober 1904 inhämtade utlåtande öfver förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:

»Flertalet af högsta domstolens ledamöter hafva ansett, att en viss tid bör stadgas, inom hvilken arfvinge af oäkta börd bör vid äfventyr af talans förlust framställa sitt arfsanspråk, samt att i detta fall laga förfall ej må kunna åberopas. Såsom skäl härför åberopas, att då gällande författningar tillåta, att moder till oäkta barn i vederbörande kyrkobok antecknas såsom okänd, det lätt kan inträffa, att ett sådant barn först många

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

år efter moderns eller mödernefrändens frånfälle vinner upplysning om sin skyldskap till den aflidna, och då obekantskap med släktförhållande i praxis, åtminstone i vissa fall, betraktats såsom laga förfall för framställande af arfsanspråk, arfvinge af oäkta börd följaktligen skulle kunna lång tid efter, arflåtarens död uppträda och göra sin rätt gällande och sålunda de vid tiden för dödsfallet kända arfvingarnas rätt blifva underkastad en synnerligen betänklig osäkerhet.

Utan att ingå på frågan, huruvida obekantskap med släktskapsförhållande rätteligen är att anse såsom laga förfall, vill jag, då i hvarje händelse andra slags förfall säkerligen ofta nog skulle åberopas, medgifva, att hvad inom högsta domstolen anmärkts är högeligen beaktansvärdt. Den rättighet att fördölja sitt namn, som lagstiftningen medgifver åt moder till oäkta barn, måste gifvetvis göra det vida svårare att förskaffa sig kännedom om tillvaron af sådant barn än af äkta barn, och därför skulle otvifvelaktigt arfsrättens utsträckning till oäkta barn väsentligt öka faran, att lång tid efter arffallet dittills okända arfsanspråk framträdde. Sådant skulle medföra osäkerhet i rättsförhållandena och torde böra undvikas. Det kunde synas, som om det rätta medlet häremot vore att afskaffa omförmälda rätt för moder att dölja sitt namn, men huru än denna svårlösta fråga kommer att blifva ordnad, är det klart, att verkningarna af hvad som hittills gällt komma att sträcka sig ganska långt framåt i tiden. Jag tror därför, att det vore välbetänkt att i detta sammanhang stadga en af laga förfall oberoende preskriptionstid för ifrågavarande slags arfsanspråk, dock naturligen ej för det fåll att arfvingens tillvaro är känd. Denna preskriptionstid synes ej kunna blifva längre än den som i ärfdab.alken är stadgad för arfvinge, hvars tillvaro är okänd, men torde å andra sidan ej heller böra sättas kortare. För att öfriga arfvingar må hafva utväg att med säkerhet få veta om någon arfvinge anmält sig inom denna tid,, synes det lämpligen böra stadgas, att arfvingen har att anmäla sig antingen hos den som i boet sitter eller ock hos rätten eller domaren. Därjämte torde en erinran böra intagas, att i öfrigt ärfdabalkens bestämmelser om förlust af arfsrätt äga tillämpning.

Bestämmelse af detta innehåll har blifvit tillagd i det remitterade förslaget, och då detta i öfrigt lämnats utan anmärkning af högsta domstolens flertal, hemställer jag, att förslaget med berörda tillägg måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition framläggas för Riksdagen till antagande.»

Med bifall till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet, af den lydelse bilagan litt. A vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet Aug. von Hartmansdorff.