Doc 1905:21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

1 N:o 21.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891: gifven Stockholms slott den 20 januari 1905.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Knngl. Maj:t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Theodor Odelberg.

Bill. till Piksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft.

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

o

Förslag’

till

Lag

om ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet den 23 oktober 1891.

Härigenom förorclnas, att 4, 5, 6, 7, 8, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 22, 33, 35, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 49, 50 och 51 §§, öfverskriften till V kap. samt 52, 53, 54, 55, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 69, 70, 71, 73 och 80 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 skola erhålla följande förändrade lydelse.

4 §•

Uppstår fråga om anläggning af allmän väg; då skall ansökning därom göras hos Konungens befallningshafvande, som låter höra samtlige väghållningsskyldige, hvilka i väghållningen med arbete eller penningar deltaga; hvarefter, och sedan kronofogden afgifvit yttrande, Konungens befallningshafvande meddelar beslut i frågan.

I enahanda ordning afgöras frågor om indragning af allmän väg, omläggning af backig eller eljest för rörelsen obekväm allmän väg samt förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.

Ej må af Konungens befallningshafvande till behandling enligt denna paragraf upptagas ansökning om anläggning af ny eller omläggning af gammal väg eller om förändring af bygdeväg till landsväg, innan plan och kostnadsförslag för företaget, efter sakkunnig undersökning, uppgjorts; ej heller ansökning om öfvertagande till allmänt underhåll af förutvarande enskild väg, innan tillförlitlig utredning ägt rum beträffande hvilka åtgärder må erfordras för vägens försättande i laggillt skick, så ock om kostnaden därför,

3 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och färja utgör hvarje härad en gemensamhet för sig.

Är vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad deladt i två eller flera väghållningsdistrikt, eller äro två eller flera härad eller delar däraf d.å förenade till ett distrikt, må därvid förblifva.

Delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening af härad eller delar däraf till ett sådant distrikt må därefter, så vidt icke därom förordnats i den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang med vägdelning på sätt nedan sägs.

Hvad sålunda om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda distrikt är stadgadt må ej innefatta hinder för kommuner eller landsting att lämna bidrag till byggande af allmän väg. bro eller färja.

6 §•

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och färja deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:

a) all jordbruksfastighet, hvartill älven hänföras staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, dock att äldre lotshemman, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet, bibehållas vid dem hittills förunnad frihet från väghållningsbesväret;

b) frälseränta för sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde;

c) all annan fastighet, hvarför bevillning till staten utgöres och hvars taxeringsvärde uppgår till minst åtta hundra kronor, äfvensom staten tillhörig dylik fastighet, så vidt inkomst däraf dragés och taxeringsvärdet uppgår till minst nyssnämnda belopp;

d) inkomst, som uppgår till minst ett tusen kronor och hvarför bevillning till staten utgöres, dock med undantag för inkomst, som förvärfvas genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet.

7 §•

Vägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs hållande i laggillt skick, åligger all jordbruksfastighet med undantag af staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar samt utgöres efter vägdelning, hvarom i III kap. stadgas.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

De beskattningsföremål, livilka icke utgöra vägunderhåll iu natura, bidraga till väghållet allenast med penningar, som ingå till eu för väghållningsdistriktet gemensam vägkassa under förvaltning af en vågstycke, hvarom i Y kap. förmäles.

8 §.

Kostnaden för underhåll af väg, som ej ingått i vägdelning, af bro, som ej är till vägtrumma liänförlig, samt af färja bestrides ur vägkassan, i den män sådan kostnad icke utgår af statsmedel.

Ur vägkassan bekostas jämväl anläggning af ny och omläggning af gammal väg, förändring af bygdeväg till landsväg, iståndsättande af enskild väg, bro och färja, som till allmänt underhåll öfvertages, samt byggande af bro och färja, i den män sådan kostnad ej af statsmedel eller, efter särskilda åtaganden, af kommuner eller landsting eller eljest annorledes gäldas.

12 §.

Finnes för beredande af lämplig och bekväm vägdelning erforderligt, att väg eller vägsträcka från delningen undantages, må den i ordning, hvarom i 43 § stadgas, kunna från vägdelningen uteslutas för att medelst vägkassan underhållas.

År jordbruksfastighet afsides liggande från densamma tilldeladt vägstycke eller eljest obekvämt belägen med afseende å fullgörandet af dess vägunderhåll in natura, må fastigheten, där inneliafvaren sådant hellre vill och de väghållningsskyldige därtill samtycka eller, om samtycke vägras, Konungens befallningshafvande på fastighetsinnehafvarens besvär pröfvar skäligt bifall därtill lämna, i stället bidraga med penningar efter det belopp, hvartill underhållskostnaden bestämmes af den i IV kap. omförmälda nämnd; skolande härvid icke tagas i beräkning den af nämnden angifna särskilda kostnad för ökadt besvär i följd af större afstånd från fastigheten till dess vägstycke.

Ofvannämnda bidrag, hvithet debiteras, indrifves och redovisas i sammanhang med vägskatten, ingår till vägkassan mot skyldighet för vägstyrelsen att vägunderhållet ombesörja.

13 §.

Har vid vägdelning väg lämnats • odelad emellan delägare i samma jordbruksfastighet eller varder efter vägdelning jordbruksfastighet delad emellan två eller flere, svare desse för underhållet af fastighetens väg.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 21. 5

hvar i förhållande till det hans lott åsätta taxeringsvärde. Åro delägarne flere än två, skola de sig emellan för minst ett år i sänder utse en vägfogde. Om valet skall underrättelse meddelas kronobetjäningen, som i sin ordning lämnar den valde däraf del. Intill dess valet ägt ruin och kronobetjäningen därom underrättats, svare delägarne eu för alla och alla för eu för underhållet af fastighetens väg.

Vägfogde åligger tillse, att väg hålles i vederbörligt skick. Han svarar i första hand för delägarnes skyldighet härutinnan samt äger för återbekommande af hvad han utöfver sin andel i kostnaden härför nödgats utgifva att omedelbart hos länsmannen påkalla handräckning.

Vägfogde, som i tre på hvarandra följande år tjänstgjort, vare ej skyldig att befattningen å nyo emottaga förrän ytterligare tre år förflutit.

Vill delägare, att vägen skall delas, kåfve han därtill vitsord; och förfares vid sådan delning på sätt i 45 § stadgas.

14 §.

Varder väg omlagd, skall den, intill dess ny vägdelning öfvergår väghållningsdistriktet, underhållas af de fastigheter, som förut underhållit den gamla vägen, samt för sådant ändamål i den ordning, 45 § stadgar, på dem indelas. Betungas härigenom fastighet med svårare vägunderhåll, än den förut haft, njute densamma ur vägkassan motsvarande ersättning.

Förändras bygdeväg till landsväg eller varder väg till bredden utlagd, njute likaledes den, hvilkens vägunderhåll härigenom försvåras, ersättning ur vägkassan.

15 §.

Uppkommer å väg genom naturhändelse, såsom jordras, öfversvämning eller dylikt, skada af sådan betydenhet, att iståndsättandet skulle i väsentlig män betunga den fastighet, på hvilken vägen är till underhåll indelad, må kostnaden för sådan skadas botande äfvenledes gäldas ur vägkassan.

16 §.

Varder, till följd af annan efter vägdelning inträffad omständighet än dem, som afses i 14 och 15 §§, fastighets vägunderhåll märkligt försvåradt, njute den fastighet jämväl därför ur vägkassan ersättning.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

17 §.

Njuter fastighet, till följd af gammal vägs indragning, omläggning eller inskränkning till bredden, befrielse eller minskning i vägunderhållet, erlägge den fastighet motsvarande ersättning till vägkassan.

Sådan ersättning debiteras, indrifves och redovisas i sammanhang med vägskatten.

18 §.

Kan i fråga om ersättning, som i 14, 15, 16 och 17 §§ omförmäles, öfverenskommelse mellan vederbörande väghållare och distriktets öfrige väghållningsskyldige icke träffas, hänskjutes frågan till bedömande af tre gode män, hvilka utses, en af Konungens befallningshafvande, en af vägstyrelsen och eu af väghållaren.

Vägrar någon enligt nämnda paragrafer till ersättnings utgifvande skyldig att utse god man och har sådant ej fullgjorts inom fjorton dagar efter bevislig tillsägelse, skall domhafvanden i orten, på anmälan, utse god man för den tredskande.

Emot gode männens beslut må klagan ej föras.

22 §.

Allmän väg, bro eller färja, som öfvertages till underhåll medelst vägkassan, skall vid öfverlämnandet vara försatt i laggillt skick.

33 §.

Å kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjänstemans anvisning.

Om hämtning af väglagningsämnen från kronans jordbruksdomäner stadgas särskildt.

Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll, och kan öfverenskommelse med jordägaren icke träffas, äger häradsrätten, då väghållningsskyldig eller vägstyrelsen därom instämmer talan, bestämma, hvarest nämnda väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada för jordägaren må afhämtas samt till hvilket belopp ersättning därför skall utgifvas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

§ 35.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två nämndemän. Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å tid, som antingen redan är eller, med afseende på skiljaktiga förhållanden, varder, efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande bestämd för hela länet eller delar däraf.

Kungörelse om vägsyn skall minst åtta dagar före syneförrättningen och, där så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar offentliggöras, och bör därvid bestämmas ej mindre dagen och timmen, då den på hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af vägen hvarje dag kommer att besiktigas.

Öfver syneförrättningen föres protokoll, hvari antecknas för hvarje väglott befunna brister i vägunderhållet och det penningebelopp, hvartill kostnaden för deras afhjälpande uppskattas.

Underrättelse om nämnda brister meddelas de väghållningsskyldige genom kungörelse, som skall uppläsas sist å andra söndagen efter syneförrättningens slut eller, om gudstjänst då ej hålles, å först infallande med gudstjänst förenad söndag samt därefter vara tillgänglig å det ställe inom socknen, som för sådant ändamål af kommunalstämma utses; skolande länsmannen därjämte inom samma tid tillställa vägstyrelsen utdrag af kungörelsen, i hvad den rör vid synen befunna brister i det vägunderhåll, som åligger vägkassan. Kungörelsen skall tillika innehålla föreläggande för vederbörande väghållare eller vägfogde att inom viss af syneförrättaren föreskrifven lämplig tid, ej kortare än åtta dagar, hafva bristerna botade, vid äfventyr, om sådant underlåtos, af böter enligt 77 § samt påföljd därjämte att bristerna emot lega alhjälpas.

Kan ej lega af länsmannen under hand åstadkommas för kostnad, ej öfverstigande hvad vid synen för bristernas botande beräknats, värde arbetet utbjudet på ofientlig auktion, som hålles af länsmannen och kungöres i sockenkyrkan minst fyra dagar förut. Göres då ej anbud, som af länsmannen pröfvas antagligt, äge han på annat lämpligt sätt besörja om arbetets utförande.

Tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkomna brister skall, där saken sådant uppskof tåla kan, väghållare eller vägfogde anmana» att inom viss kort tid aflijälpa, vid äfventyr, som nyss är nämndt. Försittes den tid, eller är bristen af beskaffenhet, att dröjsmål med dess afhjälpande kan medföra våda för vägfarande, läte länsmannen ofördröjligen på lämpligt sätt bota skadan.

8 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

Kostnad för väglagning, som enligt denna paragraf genom länsmannens föranstaltande ntföres, äge lian hos vederbörande väghållare eller vägfogde omedelbart uttaga; dock, hvad angår botande af tillfälliga brister, ej till större belopp än kronofogden, efter granskning af kostnadsräkningen, godkänner.

41 §.

Under förrättningen skall till en början följande frågor, på sätt bär nedan sägs, till handläggning företagas, nämligen:

l:o) om bestämmande af de vägar, hvilka skola såsom allmänna anses, samt deras egenskap af landsväg eller bygdeväg;

2:o) om urskiljande af de broar, hvilka ej böna till vägtrummor hänföras och således skola från delningen undantagas för att medelst vägkassan underhållas; samt

3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden, eller om två eller flera väghållningdistrikts förening till ett, därest förslag därom biff vit väckt.

42 §.

Rörande de i 41 § omförmälda frågor upprättar förrättningsmannen med gode männen förslag, hvilket underställes Konungens befallningshafvandes pröfning; hvarefter, och sedan de väghållningsskyldige blifvit hörde, Konungens befallningshafvande i frågan meddelar beslut.

43 §.

Sedan de i 41 § upptagna frågor blifvit slutligen afgjorda, och åsättande af vägtal därefter blifvit af Konungens befallningshafvande fastställdt, samt beslutet därom vunnit laga kraft, fortsättes förrättningen medelst vägames gradering; åliggande förrättningsmannen att, innan förrättningen åter företages, minst fjorton dagar förut låta i väghållningsdistriktets kyrkor kungöra dagen och stället för förrättningens fortsättande.

Vid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap af lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenhet af mark, hvaröfver vägen går, dels tillgång till och antaglig kostnad för sand, grus eller annat ämne, hvarmed vägen underhållas kan, dels behofvet af skyddsvärn, dels trafikens omfattning och den däraf föranledda större eller

9 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

mindre slitning af vägen, dels ock andra omständigheter, som under en längre fortgående tid må kunna på vägunderhållet inverka, så att, där större svårigheter i en eller annan af dessa delar möta, skälig minskning i vägens längd däremot beräknas.

Efter det vägarnes gradering försiggått, afgifve förrättningsmannen med gode männen förslag rörande frågan om de vägar eller vägsträckor, som jämlikt 12 § kunna anses böra från delningen uteslutas; öfver hvilket förslag Konungens befallningshafvande, efter de väghållningsskyldiges hörande, fattar beslut; hvaruppå, och sedan frågan blifvit slutligen afgjord, förrättningen, efter kungörelse, som ofvan är sagdt, afslutas medelst vägarnes fördelning.

44 §. '

Sedan vägdelningen blifvit afslutad, åligger det förrättningsmannen såväl att därom hos Konungens befallningshafvande göra anmälan, som ock att samtidigt, för vederbörandes kännedom, tillställa dels hvarje länsman inom väghållningsdistriktet utdrag' af vägdelningslängden för hans tjänstgöringsområde, dels ock vägstyrelsens ordförande ett exemplar af vägdelningslängden, graderingslängden och förrättningsprotokollet. Konungens befallningshafvande utfärdar därefter allmän kungörelse om förrättningens afslutande.

Efter det delningen vunnit laga kraft, insänder förrättningsmannen fullständigt instrument däröfver till länets landtmäterikontor för att där förvaras.

Tillträde af de nya väglotteima skall äga. rum vid utgången af det år, under hvilket delningen vunnit laga kraft.

45 §.

Vill delägare i jordbruksfastighet, efter ty i 13 § sägs, att fastighetens väg skall delas, och väckes fråga därom vid vägdelning, som i 36 § afses, skall delningen af fastighetens väg ske i sammanhang med nämnda vägdelning, och galle därvid i tillämpliga delar hvad här ofvan i detta kapitel är stadgadt.

Uppstår eljest fråga om delning af dylik väg och enas delägarne om hvilken del af vägen hvarje fastighetslott skall tillkomma, st ände sådan öfverenskommelse fast, sedan densamma, skriftligen affattad och af två vittnen bestyrkt, blifvit till länsmannen ingifven.

Kan öfverenskommelse ej träffas, äge Konungens befallningshaf- Bih. till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 2

10 Kung!.. Maj ds. Nåd. Proposition N:o 21.

vande, på anmälan af delägare, förordna landtmätare eller annan lämplig person att verkställa delningen, sedan delägarne till förrättningen bevisligen kallats och vid densamma lämnats tillfälle att sig yttra; och skall vid sådan vägdelning gradering, som skett enligt 43 §, lända till efterrättelse. Sedan förrättningen är afslutad, ingifve förrättningsmannen delningsinstrumentet till länsmannen, som har att därom underrätta delägarne.

Vägdelning, som i 2 och 3 punkterna af denna paragraf afses, skall bekostas af delägarne i förhållande till delningsgrunden och äger bestånd, till dess ny vägdelning öfvergår väghållningsdistriktet eller samtlige delägare öfverenskomma om annan vägdelning och öfverenskommelsen, så affattad och styrkt, som ofvan sägs, blifvit till länsmannen ingifven; skolande i följd af vägdelning, som i denna paragraf afses, hvarje lott anses vara åsatt andel af fastighetens vägtal i förhållande till lottens taxeringsvärde den tid vägdelningen ägde rum.

Hvad sålunda i 2 och 3 punkterna af denna paragraf är stadgadt galle i tillämpliga delar i fråga om indelning af omlagd väg på de fastigheter, som jämlikt 14 § skola densamma underhålla; dock med iakttagande:

att, därest öfverenskommelse om vägens delning icke inom sex månader från det vägen blifvit afsynad och godkänd kommit till stånd, vägstyrelsen ofördröjligen skall hos Konungens befallningshafvande begära förordnande om delningen;

att förrättningsmannen skall med biträde af två gode män verkställa vägens gradering i enlighet med 43 §;

att tillträde af de nya väglotterna skall utan hinder af klagan öfver delningen äga rum vid utgången af det år, under hvithet delningen blifvit verkställd; samt

att delningen bekostas af vägkassan.

46 §.

F ör bestämmande a beloppet ej mindre af de till vägkassan ingående bidrag, än ock af den ersättning, som enligt 12 § skall utgå, uppskattas särskildt för hvarje väghållare årliga kostnaden för underhållet den tid mark är bär af allmän väg, bro och färja.

Vid sådan uppskattning skall skäligt afseende fästas så väl å ortens pris på dagsverken och körslor som ock därå, att de till vägunderhåll in natura indelade i allmänhet äro i tillfälle att med egna arbetare och dragare fullgöra arbetet, äfvensom å afståndet mellan den

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

väghållningsskyldiga fastigheten och dess väglott; börande i uppskattningsinstrnmentet utsättas detta afstånd äfvensom, där detsamma är mer afsevärdt, särskildt angifvas det belopp, som anses motsvara väghållarens till följd af berörda förhållande ökade besvär.

47 §.

Den i 46 § föreskrifna uppskattning verkställes af eu för hvarje väghållningsdistrikt tillsatt särskild nämnd, bestående af ordförande och tre ledamöter.

Ordföranden och eu ledamot förordnas af Konungens befallningshafvande; och bör åtminstone ordföranden vara densamme för alla distrikt inom ett län eller landstingsområde.

Öfrige två ledamöter tillika med två suppleanter för dem utses af de väghållningsskyldige å vägstämma, som i 52 § sägs; hvaröfver Konungens befallningshafvande äger hålla hand. Af dessa ledamöter och suppleanter bör eu ledamot och dennes suppleant utses bland innehafvare af jordbruksfastighet samt en ledamot och dennes suppleant bland väghållningsskyldige, som äro pliktige att deltaga i väghället för annat beskattningsföremål än jordbruksfastighet.

I afseende å villkoren för behörighet till uppdrag såsom ordförande, ledamot eller suppleant i nämnden skall i öfrig!, äfvensom angående rättighet att uppdraget sig afsåga, i tillämpliga delar gälla hvad om ordförande i kommunalstämma stadgadt är.

49 §.

Sedan nämndens uppskattning vunnit laga kraft, skall den lända till efterrättelse i minst tio år och intill dess ny uppskattning därefter sken. Äskas efter sagda tids förlopp ny uppskattning, ankommer det på Konungens befallningshafvande att, efter de väghållningsskyldiges hörande, om sådan förordna. Då ny vägdelning skett, skall dock, så snart densamma vunnit laga kraft, förnyad uppskattning verkställas, hvarvid den gradering, som vid nämnda vägdelning ägt rum, bör ligga till grund, där ej sedermera inträffade förhållanden föranleda annat.

Har, efter det uppskattning ägt ruin, tillkommit ny eller förändrats gammal väg, bro eller färja, skall, där vägstyrelsen sådant begär, verkställas särskild uppskattning beträffande dylik väg, bro eller färja. Den uppskattning skall gälla, intill dess ny allmän uppskattning inom distriktet sker.

12 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

50 §.

Ordförande och ledamot i nämnden åtnjuta ur vägkassan ersättning, den förre med belopp, som enligt nuvarande eller blifvande resereglemente tillkommer kronofogde, och ledamöterne i likhet med hvad om ledamot i ägodelningsrätt är eller varder stadgadt.

51 §.

Efter full gjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet till Konungens befallningshafvande, som låter i länskungörelserna på statsverkets bekostnad offentliggöra detsamma.

V Kap.

Om vägstämma; så ock om vägkassan samt om vågskål!.

52 ,§.

För afgifvande af yttranden i de fall, då de väghållningsskyldige enligt denna lag skola liöras, för anställande af de i 47 och 54. §§ omförmälda val, så ock för utöfning af den beslutanderätt, som eljest enligt denna lag tillkommer de väghållningsskyldige, skola dessa sammanträda å vägstämma.

Röstvärdet å vägstämma beräknas efter vägfyrktal; ägande i distrikt, som omfattar mer än en kommun, de väghållningsskyldige att å vägstämman låta sin talan föras genom af dem kommunvis å kommunalstämmor efter vägfyrktal utsedda ombud, hvilka skola rösta för sin kommuns hela vägfyrktal, enskilde väghållningsskyldige obetaget att vid vägstämman utöfva rösträtt för eget vägfyrktal, som i ty fall afräknas från det, för hvilket vederbörande kommunombud skall äga rösta.

I vägstämmas öfverläggningar äga vederbörande kronofogde och länsman deltaga.

Ordet vid vägstämma föres af vägstyrelsens ordförande; dock att, vid behandling af fråga enligt G4 §, särskild ordförande bör för tillfället utses.

Vägstämma skall hållas å ort inom väghållningsdistriktet eller å annat ställe, som för sådant ändamål af stämman särskildt utses.

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Kungörelse om stämman utfärdas af vägstyrelsens ordförande och skall innehålla bestämd uppgift om tid, ställe och öfverläggningsämne för stämman. Kungörelsen uppläses i distriktets kyrkor i så god tid före stämman, att kommunombud på sätt nyss är nämndt må kunna utses.

Ordinarie vägstämma hålles årligen i oktober månad för handläggning af de i 58 och 04 §§ omförmälda frågor. Vägstämma hålles äfven när Konungens befallningshafvande eller vägstyrelsens ordförande sådant nödigt finner. Enskild väghållningsskyldig, som till talan å vägstämma är berättigad, äger ock begära vägstämmas sammankallande för uppgifvet ändamål. Varder denna begäran af vägstyrelsens ordförande afslagen, meddelar han, om så äskas, sitt beslut skriftligen med skälen därtill; och äger sökanden däröfver föra klagan hos Konungens befallningshafvande inom den tid, räknad från beslutets delgifning, som i SO § stadgas.

Ordföranden skall vid vägstämman föra eller på eget ansvar låta fora protokoll. Det protokoll, justeradt af två vid stämman närvarande och därtill utsedda personer, skall så fort ske kan genom vägstyrelsens försorg uppläsas i väghållningsdistriktets kyrkor.

I öfrig! skall, i fråga om ärendenas handläggning å vägstämma, i tillämpliga delar gälla hvad för kommunalstämma är stadgadt.

53 §.

För hvarje väghållningsdistrikt skall finnas en vägkassa, till hvilken ingår, utom öfriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom nedan stadgas.

Ur vägkassan bestridas samtliga för vägväsendet erforderliga utgifter, så vidt de ej på grund af denna lag eller eljest annorlunda utgå.

54 §.

För hvarje väghållningsdistrikt äga de väghållningsskyldige att inom sig utse en vägstyrelse, bestående af minst tre ledamöter, Indika, jämte ett lika stort antal suppleanter, i god tid före hvarje valperiods utgång väljas ä vägstämma för eu tid af fyra år. Hälften af antalet, eller, om detta icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften, utträder dock. efter lottning, vid slutet af andra året under den period, för hvilken val i angifna ordning första gången ägt rum. Afgår ledamot eller suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som för den afgångne återstått.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I afseende å villkoren för valbarhet till ledamot eller suppleant äfvensom angående rättighet att uppdraget sig afsåga skall i tillämpliga delar gälla hvad om ordförande i kommunalstämma är stadgadt.

Vägstyrelsen utser inom sig ordförande.

Å vägstämma utses jämväl för en tid af fyra år tre revisorer för granskning af vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning äfvensom ett lika antal suppleanter för desse revisorer.

55 §.

Vägstyrelsen, hvilken, beträffande det vägkassan åliggande vägunderhåll, är att anse såsom väghållare, åligger förvaltningen af vägkassan, verkställigheten af vederbörandes rörande vägväsendet meddelade beslut samt fullgörandet af öfriga åtgärder, som jämlikt denna lag på styrelsen ankomma, allt i enlighet med instruktion, som, efter vägstyrelsens hörande, fastställes af Konungens befallningshafvande.

I vägstyrelsens öfverläggningar, men ej i dess beslut, äga vederbörande kronofogde och länsman deltaga.

57 §.

Inom juni månads utgång hvarje år skall vägstyrelsen till revisorerne aflämna dels fullständig redovisning öfver föregående årets förvaltning, dels beräkning öfver så väl vägkassans utgifter för det kommande året som äfven den behållning, hvilken utöfver det i 62 § omförmälda öfverskott kan vid löpande årets slut vara att påräkna, jämte de inkomster, Indika på grund af föregående beslut böra under det nästföljande året inflyta, dels ock ett på denna beräkning grundadt förslag till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan under det nästföljande året; och åligger det revisorerne att före den 15 augusti till vägstyrelsens ordförande insända dessa handlingar, åtföljda af så väl berättelse öfver den af revisorerne verkställda granskning af vägstyrelsens redovisning, som äfven revisorernes yttrande öfver förslaget till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan samt de vägväsendet i öfrigt rörande förslag, styrelsen kan hafva framlagt.

Vägstyrelsens ordförande låter därefter i länskungörelserna offentliggöra revisorernes berättelse jämte styrelsens förklaring öfver möjligen gjorda anmärkningar samt förslaget till inkomst- och utgiftsstat med tillkännagifvande, att öfriga handlingar finnas för väghållningsskyldige hos vägstyrelsens ordförande tillgängliga samt att den, som i anledning

15 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

däraf har något att erinra, skall sådant hos ordföranden anmäla inom påföljande september månads utgång.

58 §.

De väghållningsskyldige skola å ordinarie vägstämma pröfva och fastställa inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan och i sammanhang’ därmed äfven det belopp, hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras på de till utgörande däraf skyldige.

59 §.

Vägskatten utgår efter vägfyrk med iakttagande däraf:

a) att jordbruksfastighet, med undantag af staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, påföres eu vägfyrk för hvarje ett hundra kronor af taxeringsvärdet,

b) att dessa skogar, frälseränta samt annan fastighet påföres en vägfyrk för hvarje två hundra kronor af taxeringsvärdet, samt

c) att inkomst påföres en vägfyrk för hvarje trettio kronor af den beskattningsbara andelen däraf,

dock med iakttagande att hvad som icke uppgår till hel vägfyrk bortfaller.

Vägfyrktalslängd i enlighet med dessa bestämmelser upprättas för hvarje kommun af häradsskrifvaren mot ersättning ur vägkassan med belopp, hvarom särskildt stadgas. Längden skall så fort ske kan af häradsskrifvaren sändas till kommunalnämnden, som låter i kommunens fyrktalslängd införa vägfyrktalen; hvarefter, och sedan vägfyrktalslängden på enahanda sätt, som i fråga om kommunens fyrktalslängd är föreskrifvet, undergått granskning och justering, vägfyrktalslängden ofördröjligen skall af kommunalstämmans ordförande tillställas vägstyrelsen.

60 §.

Af uppskattade kostnaden för underhållet af allmän väg, bro och färja lämnas en tiondedel af statsmedel. Därutöfver må väghållningsdistrikt, som äro med väghållning synnerligt betungade, kunna efter Kungl. Maj:ts pröfning af staten erhålla särskildt understöd, i den män medel, som för sådant ändamål må vara anslagna, därtill lämna tillgång.

Det statsbidrag, som belöper på underhållet af indelad väg, skall för dem, som sådant underhåll bestrida, utgå genom afräkning å deras

16 Kungl■ Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

allmänna utskylder; och gånge därmed som i 63 § sägs. Statsbidragför det vägkassan åliggande vägunderhåll utbetalas till vägstyrelsen.

Den af särskilda nämnden uppskattade kostnad för underhåll af all indelad väg inom distriktet skall, efter afdrag för bidraget af statsmedel, fördelas på de enligt 7 § till vägunderhåll in natura förpliktade vägfyrkar, hvarefter det belopp, som enligt denna fördelning på hvarje sådan fyrk belöper, såsom vägskatt påföres hvarje annan vägfyrk. Hvad därutöfver erfordras för bestridande af vägkassans utgifter enligt den fastställda utgiftsstaten påföres samtliga vägfyrkar till lika andel för en hvar af dem.

61 §.

Till ledning för vägskattens bestämmande böra häradsskrifvarne hvarje år efter slutade taxeringsförrättningar till vägstyrelsens ordförande insända förteckningar, som för hvarje kommun beträffande de i väghållet deltagande beskattningsföremål summariskt upptaga, i fråga om fastigheter och frälseränta taxeringsvärdet, särskildt å fastigheter, •som utgöra vägunderhåll in natura, och särskildt å alla öfriga fastigheter jämte frälseränta, samt i fråga om inkomst den beskattningsbara andelen däraf.

62 §.

Uppkommer öfverskott i vägkassan, sedan de i 53 § afsedda behof blifvit behörigen tillgodosedda, äger Konungens befallningshafvande, på förslag af vägstyrelsen, efter de väghållningsskyldiges hörande, förordna om öfverskottets användande för grundförbättring af vägarne och, sedan öfverskottet härför icke vidare erfordras, jämväl till lindring af väghållningsbesväret i dess helhet. Öfverskottet skall i vägkassans räkenskaper särskildt bokföras.

Om upptagande af lån för vägkassans behof må de väghållningsskyldige besluta; dock att, där fråga är om lån, ställdt på längre återbetalningstid än två år, beslutet skall, för att vinna bindande kraft, underställas Kungl. Maj:ts pröfning och fastställelse.

63 §.

Konungens befallningshafvande ombesörjer, att vägskatten varder genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterad, indrifven och redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet; ägande Konungens befallningshafvande jämväl att, efter vägstyrelsens hörande,

17 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

förordna om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

För debiteringen ock iakttagande i sammanhang därmed af de i 60 och 70 §§ föreskrifna afräkningar skall vägstyrelsen så fort ske kan till Konungens befallningshafvande ingifva dels uppgift å det belopp, hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras på de till utgörande däraf skyldige, dels ock längder, utvisande fördelningen mellan vederbörande väghållare af ej mindre det i 60 § afsedda statsbidrag, än äfven den ersättning för vinterväghållningen, hvarom i 70 § förmäles.

64 k

Vid ordinarie vägstämma meddela de väghållningsskyldige ansvarsfrihet åt vägstyrelsen eller besluta om de åtgärder, som i anledning af anmärkningar böra vidtagas.

65 §.

Till allmän vägs hållande i fargillt skick vid snöfall skall Konungens befallningshafvande, efter vederbörandes hörande, inom hvarje väghållningsdistrikt af lämpligt belägna jordbruksfastigheter med undantag af staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar inrätta så kallade ploglag, hvilka hvardera af vägen tilldelas ett visst stycke, det de skola behörigen vidmakthålla.

De till samma ploglag indelade fastigheter skola i det ploglaget åliggande arbete sins emellan taga del i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden.

69 §.

Till vägstämma skola de väghållningsskyldige inkallas att med ploglagen om ersättningen öfverenskomma. Kunna de icke i godo sig härom förena, varder ärendet underställdt pröfning af Konungens befallningshafvande, som efter skälighet jämkar och stadfäster ersättningsbeloppen.

70 §.

Ofvannämnda ersättningsbelopp, hvilka utgå ur vägkassan, utbetalas genom afräkning mot vederbörandes allmänna utskylder; och gånge därmed som i . 63 § sägs.

Bill. till Eiksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Häft.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

71 §•

De beting, som antingen godvilligt med ploglagen slutas eller af Konungens befallningshafvande fastställas, skola för hvarje gång gälla i minst fem, högst tio år; börande de väghållningsskyldige i god tid före hvarje sådan periods utgång å nyo sammankallas för att antingen förnya det förra betinget eller tillvägabringa ett nytt.

Där i följd af ny vägdelning eller eljest väsentligen förändrade förhållanden inträdt i afseende å vinterväghållningen, må Konungens befallningshafvande äga att åvägabringa ny reglering däraf utan afvaktan på utgången af den period, för hvilken betingen med ploglagen bestämts skola gälla.

73 §.

Inom hvarje ploglag, som består af flere än två delägare, skola desse sig emellan för minst ett år i sänder utse en snöplogfogde. Om valet skall underrättelse meddelas kronobetjäningen, som i sin ordning lämnar den valde däraf del. Intilldess valet ägt rum och kronobetjäningen därom underrättats, svare delägarne en för alla och alla för en för fullgörande af ploglagets skyldigheter.

Snöplogfogden åligger dels att öfvervaka, det väg hålles i fargillt skick, samt att för sådant ändamål vid inträffande behof utfärda uppbåd till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, hvithet uppbåd delägare äro skyldige att sig emellan fortskaffa, dels ock att tillse, det vinterväg jämlikt 67 § märkes ut.

Snöplogfogde, som i tre på hvarandra följande år tjänstgjort, vare ej skyldig att befattningen ånyo emottaga, förr än ytterligare tre år förflutit.

80 §.

Den, som med vägstämmas beslut ej nöjes, äge däröfver anföra besvär hos Konungens befallningshafvande inom tid, som nedan sägs; och varde den tid räknad från det beslutet blifvit enligt 52 § offentligen kungjordt.

I enahanda ordning och inom nedan angifna tid må klagan föras öfver vägdelning och särskilda nämndens uppskattning; skolande besvärstiden räknas, där fråga är om vägdelning enligt 45 §, från det klaganden erhållit sådan underrättelse, hvarom i samma paragraf stadgas,

19 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

samt, där besvären afse annan vägdelning eller särskilda nämndens uppskattning, i förra fallet från det kungörelsen om vägdelningens afskalande och i senare fallet från det den i 51 § omförmälda länskungörelse blifvit i distriktets kyrkor uppläst.

I alla ofvannämnda fall skola besvären, vid talans förlust, ingifvas, i mål från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län inom fyrtifem dagar och i mål från öfriga orter inom riket inom trettio dagar, dock att menighet, som klagar, äger åtnjuta femton dagars längre besvärstid.

Finner för pröfning af besvär öfver vägdelning Konungens befallningshafvande nödigt låta anställa syn; äge Konungens befallningshafvande förordna ojäfvig landtmätare eller annan lämplig person att med biträde af två tillkallade jämväl ojäfvige gode män sådan syn hålla. Kostnaden för fölrättningen skall förskjutas af vägkassan, men stannar på den, som vid sakens slut därtill skyldig pröfvas.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna lag omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1907.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Riksdagens skrifvelse angående revision af väglagen.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 december 1903.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Bamstedt,

Berger,

von Friesen och Virgin.

Departementschefen, statsrådet Odelberg anförde efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet:

I underdånig skrifvelse den 14 maj 1900 har Riksdagen, i anledning af vid samma års riksdag utaf enskilde motionärer väckta förslag, åsyftande mer eller mindre genomgripande förändringar i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891, och af hvilka förslag åtskilliga utmynnat i yrkanden på allmän revision af nämnda lag, under det andra endast afsett vissa speciella ändringar i densamma, uttalat sig för önskvärdheten eller

21 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

behöfligheten af vissa angifna dylika ändringar. Riksdagen bär därvid framhållit, att de ändringar, som Riksdagen sålunda ansett böra i väglagen vidtagas, endast berörde detalj bestämmelser i samma lag och icke afsåge rubbning af några utaf lagens hufvudgrunder, hvilka sistnämnda enligt Riksdagens åsikt borde i allt väsentligt orubbade bibehållas. Riksdagen har emellertid funnit sig icke böra stanna vid att hos Eders Kungl. Maj:t hemställa om utarbetande och framläggande af förslag till de speciella ändringar i väglagen, som Riksdagen med anledning af därom väckta motioner nu förklarat sig anse böra äga rum, utan funnit en allmän revision af nämnda lag vara lämplig och önskvärd. Dels kunde nämligen de omförmälda detaljändringarna för sitt genomförande kräfva omarbetning af andra bestämmelser i väglagen, dels läge den tanken nära, att en af Eders Kungl. Majd åvägabragt fullständig utredning i frågan skulle ådagalägga behöfligheten af flera ändringar i samma lag än dem, som berördes af de utaf Riksdagen såsom önskvärda befunna detaljändringarna, ett antagande, hvartill Riksdagen kunde hafva desto större anledning, som väglagens tillämpning under de år, som gått, borde hafva ådagalagt, om några andra än de i Riksdagens skrifvelse berörda brister i lagens bestämmelser gjort sig bemärkta och erfordrade rättelse; och har, under åberopande af det anförda, Riksdagen anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om revision af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 samt för Riksdagen framlägga det förslag till ändrade bestämmelser i nämnda lag, hvartill en dylik revision kunde föranleda.

Jämlikt föreskrift i härå aflåtna nådiga remisser hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län lämnat ej mindre hushållningssällskapens förvaltningsutskott än äfven, genom tillkännagifvande i länskungörelserna, vägstyrelser och andre vederbörande tillfälle att yttra sig angående de förändringar i ofvannämnda lag, som vare sig i de af Riksdagen i dess omförmälda skrifvelse särskild! angifna afseenden eller eljest funnes önskvärda; hvarjämte Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i vissa län i ärendet infordrat kronobetiäningens yttranden äfvensom, i två län, låtit höra vederbörande landsting; och hafva, vid öfverlämnande af sålunda inkomna yttranden, Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande afgifvit egna underdåniga utlåtanden i ärendet.

Med anledning af Riksdagens ofvanberörda skrifvelse har tillika dess dåvarande justitieombudsman, nuvarande chefen för justitiedepartementet, till Eders Kungl. Maj:t inkommit med en underdånig skrifvelse, däri på anförda grunder hemställts, att Eders Kungl. Maj:t täcktes vid

Infordrade yttranden Öfver Riksdagens skrifvelse.

Särskild framställning af Riksdagens justitieombudsman.

Utlåtande af kammarkollegium.

Vederbörandes yttranden i revisionsfrågan.

22 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

den af Riksdagen begärda revision af väglagen taga under öfvervägande, huruvida häradsrätterna genom uttryckliga lagbestämmelser kunde varda befriade från den dem på grund af nämnda lag åliggande befattning med hvarjehanda vägärenden af ekonomisk natur.

Efter remiss å samtliga handlingar i ärendet har kammarkollegium däri den 27 december 1902 afgifvit ett af åtskilliga statistiska uppgifter och andra bilagor åtföljdt underdånigt utlåtande, som tillika med bilagorna blifvit jämlikt Eders Kung]. Maj:ts nådiga förordnande till tryckning befordradt.

Såsom framgår af den i kammarkollegii underdåniga utlåtande (sid. 4 o. tf.) intagna summariska redogörelse för innehållet af vederbörandes yttranden öfver Riksdagens förevarande framställning, hafva, i fråga om den begärda revisionen af väglagen, olika meningar gjort sig gällande, a ena sidan har flertalet förordat en dylik revision, vare sig för afhjälpande af i lagen förekommande otydligheter eller ofullständigheter, hvilka förmenats göra densamma svår att tillämpa, eller för ernående jämväl af sakliga ändringar i lagen, åsyftande antingen införande däri af en del lämpligare detalj bestämmelser eller därjämte äfven, och enligt någras mening främst, omskapande af lagens grunder för vinnande af en mer tillfredsställande reglering af väghållningsbesväret, särskildt för ett bättre tillgodoseende af lagens hufvudsyfte att bereda jordbruket skälig lindring i dess väghållningsbörda. Af dem, som sålunda uttalat sig för ändringar i berörda lag, hafva, på sätt framgår af Bil. A. till kollega underdåniga utlåtande, framburits många anmärkningar och förslag, berörande med få undantag lagens alla paragrafer. A andra sidan har i åtskilliga yttranden uttalats den mening, att en revision af väglagen, framför allt såvidt lagens hufvudgrunder däraf skulle beröras, hvarken vore behöflig eller, åtminstone för närvarande, ens lämplig, därvid hufvudsakligen framhållits, att svårigheterna vid lagens tillämpning endast vore öfvergående, att i öfrigt tillräcklig erfarenhet om lagens verkningar ännu ej vunnits, samt att, såvidt dessa verkningar ännu kunde bedömas, lagen icke kunde anses hafva förfelat sitt nyss angifna ändamål.

Kammarkollegium har, beträffande den ifrågaställda revisionen, med hänvisande till de af kollegium framlagda uppgifter rörande väg-

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 21. 23

väsendet, anfört att, om ock af nämnda uppgifter skulle kunna liämtas stöd för den uppfattning, att väglagen ej på ett tillfredsställande sätt fyllt sitt ändamål, kunde å andra sidan dessa uppgifter, såsom ej tillräckligt omfattande och delvis afseende mer tillfälliga förhållanden, naturligen icke tillmätas sådan betydelse, att ensamt på dem skulle kunna grundas kraf på viktigare förändringar i lagen. Utan tvifvel torde, särskildt med afseende därå, att vägdelningar ännu återstode inom mer än halfva antalet väghållningsdistrikt i riket, ännu dröja ej så ringa tid, innan lagens verkningar fullt framträdt och kunde klart bedömas, för hvilket ändamål jämväl en fullständig statistik öfver vägväsendet för hela den tid, lagen varit i tillämpning, torde blifva önskvärd och behöflig. Af sådan anledning måste kollegium biträda den mening, att lagens liufvudgrunder för närvarande borde, åtminstone i allt väsentligt, lämnas orubbade. Däremot hade kollegium ej något att erinra mot en revision af lagen med syfte allenast, på sätt Riksdagens framställning afsåge, att däri införa erforderliga detaljändringar. Väl hade kollegium icke af egen erfarenhet från sin befattning med lagens tillämpning föranledts till öfvertygelse om något mer angeläget behof af en dylik revision. Men då spridda bestämmelser i lagen syntes böra förtydligas eller fullständigas, samt en del andra sådana otvifvelaktigt kunde afsevärdt förbättras utan uppoffrande af någon af lagens hufvudprinciper, torde en revision af lagen i den af Riksdagen antydda omfattning vara både lämplig och nyttig. I afseende å de i Riksdagens skrifvelse utstakade allmänna gränserna för den begärda revisionen framställde sig emellertid den erinran, att — vid jämförelse mellan å ena sidan innehållet i berörda skrifvelse och den öfverläggning särskildt inom Första Kammaren, som föregått Riksdagens beslut, samt å andra sidan i tillämpliga delar den s. k. vägkommitténs underdånigt skrifvelse den 14 december 1880 med förslag till lag om väghållningsbesvärets utgörande på landet — tvekan syntes kunna råda om hvad af lagens bestämmelser rätteligen skulle vara att hänföra till lagens liufvudgrunder och huru vidt alltså ur denna synpunkt revisionen, för att motsvara Riksdagens önskan, borde sträcka sig. I detta hänseende hade kollegium, vid den granskning af lagens bestämmelser, som kollegium trött sig nu hafva att verkställa, ansett sig böra såsom liufvudgrunder fasthålla de stadganden i lagen, hvilka synts kollegium af beskaffenhet att öfva direkt och kännbart inflytande på lagens ekonomiska verkningar, nämligen de, som afsåge: att de allmänna vägarna skulle indelas i lands- och bygdevägar med olika bredd för hvardera slaget; att beslutanderätten i frågor om allmän vägs anläggning, indragning eller förändring skulle tillkomma

Departementschefens tillstyrkande af lag revisionen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande; att häradet i regel skulle utgöra väghållningsdistrikt; att deltagandet i väghållningsskyldigheten skulle åligga de i 6 § därtill bestämda beskattningsföremål enligt de i 59 § närmare angifva grunder; att väghållet in natura skulle åligga jordbruksfastigheter och utgöras efter vägtal; att öfriga kostnader för vägväsendet, i den mån staten ej därtill bidroge, skulle bestridas ur vägkassan; att uppskattning af kostnaden för underhåll den tid, mark är bar, af allmän väg skulle äga rum genom särskild nämnd; att vid väghållningskostnadens fördelning samtliga väghållningsskyldighet underkastade beskattningsföremål skulle däri taga del lika efter skattegrunden (60 § 2 mom.); samt att vinterväghållningen skulle utgöras af vissa jordbruksfastigheter genom tvångsentreprenad. I dessa grundbestämmelser ansåge sig kollegium alltså icke kunna föreslå någon rubbning, utom för så vidt sådan kunde finnas föranledd af de utaf Riksdagen själf framställda förslag, hvarjämte någon afvikelse funnits önskvärd i syfte att åt kommuner och landsting inrymma en viss befogenhet med afseende å understödjande af allmänna vägbyggnadsföretag. Och har kollegium vid sin i öfverensstämmelse härmed företagna granskning af lagens bestämmelser tillstyrkt eller ifrågasatt vissa ändringar beträffande inemot hälften af lagens samtliga paragrafer.

Redan det stora antal motioner om ändringar i väglagen, som framkommit vid riksdagarna alltifrån lagens trädande i kraft — vid riksdagarna 1895—1900 öfver 40 olika motioner — hafva gifvit intryck af, att lagen i mindre grad än måhända någon annan i senare tid stiftad lag förmått tillfredsställa alla anspråk, som från olika håll funnits kunna å densamma med fog uppställas. Hvad beträffar lagens hufvudgrunder, finner sakförhållandet sin naturliga förklaring däri, att lagen just i väsentliga delar af dessa grunder framgått endast såsom produkt af en sammanjämkning mellan stridiga åskådningar och intressen. Mer anmärkningsvärd förefaller den omständighet, att krafvet äfven på detaljförändringar i lagen framträdt med sådan styrka, som förhållandet varit ej mindre genom berörda motioner än ock i de öfver Riksdagens skrifvelse afgifna yttranden. Om ock, på sätt kammarkollegium beträffande den stora mängden af i samma yttranden påyrkade lagändringar anmärkt, hvart och ett af de framställda ändringsförslagen endast representerar uppfattningen på enstaka håll, och därtill

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

kommer att, såsom af kollega betänkande jämväl framgår, endast ett mindre antal af de väghållningsskyldige och deras organ, vägstyrelserna, begagnat sig af tillfället att framföra sina önskemål i ämnet, synes det i allt fall oförnekligt, att behofvet af en revision af lagen gjort sig gällande i en sådan omfattning att, oafsedt Riksdagens därom nu framställda begäran, eu dylik revision icke lämpligen kan undanskjutas.

Vid sådant förhållande och med öfvertygelse för egen del om gagnet af lagens omarbetande i åtskilliga af dess detaljer, har jag icke tvekat att i underdånighet förorda åvägabringande åt den ifrågaställa revisionen inom de af Riksdagen utstakade allmänna gränser. Lika med Riksdagen anser jag nämligen angeläget, att lagens lxufvudgrunder — till Indika jag för min del vill hänföra de af kammarkollegium i sådant afseende angifna bestämmelser i lagen — nu, åtminstone i allt väsentligt eller för så vidt ej Riksdagen själf påkallat ändring, lämnas af revisionen oberörda. Hvilka önskningar än må kunna hysas om väghållningens ordnande efter andra än dessa grunder, kan det ej vara tillrådligt att nu, så kort tid efter väglagens stiftande, och innan ens fullständig klarhet om lagens verkningar vunnits, söka åstadkomma någon genomgripande förändring af den efter så många fruktlösa försök ändtligen genom ifrågavarande lag uppnådda nya reglering af berörda besvär, desto mindre, som, såvidt nu kan bedömas, denna reglering, om ock i många stycken bristfällig, dock i stort sedt säkerligen måste erkännas hafva bragt vida större fördelar än olägenheter.

Sedan, på min därom i underdånighet gjorda hemställan, Eders sakkunnige. Kungl. Maj:t bemyndigat mig att tillkalla högst fem sakkunniga personer att inom departementet biträda vid behandling af frågan om revision utaf meranämnda lag, har jag i sådant afseende förehaft samråd med ledamöterne af Riksdagens Första kammare godsägaren friherre G. L. De Geer och häradshöfdingen Th. af Ekenstam samt ledamöterne af Riksdagens Andra Kammare landtbrukarne Carl Persson i Stallerhult och Daniel Persson i Tällberg, äfvensom kammarrådet Hj. Nehrman; och har jag därefter låtit inom departementet uppgöra ett förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående väghållning sbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891. Detta förslag afser först och främst en del ändringar i de af Riksdagen angifna afseenden, men berör dessutom ett icke ringa antal andra bestämmelser i lagen, därvid kammarkollegii betänkande synts kunna tjäna till underlag. I förslaget äro i enlighet med min härofvan uttalade uppfattning lagens hufvudgrunder ej vidrörda i annan mån, än för så vidt Riksdagen själf Bill. till Rilcsd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 4

Köpingar och municipalsamhällen.

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

uttalat sig för ändring i fråga om en och annan af dem, dock att ur kollega betänkande synts böra upptagas äfven viss jämkning af grundbestämmelsen i lagens 5 § om häradet såsom enbet för väghållningskostnadens fördelning.

Då jag nu öfvergår till en närmare redogörelse för förslagets särskilda delar, skall jag ock tillåta mig att på sina ställen något vidröra äfven ett och annat af de i vederbörandes yttranden gjorda ändringsyrkanden, som, utan att nu hafva vunnit afseende, likväl synts vara af beskaffenhet att icke böra förbigås, hvaremot jag torde få lämna åsido alla öfriga sådana yrkanden, då nämligen en granskning af dessa — i anseende till deras betydliga mängd — skulle föra alldeles för långt.

Departementschefen uppläste nu det inom departementet uppgjorda förslaget, hvilket skulle vidfogas protokollet.

I fråga om särskilda paragrafer i väglagen anförde departementschefen härefter följande.

1 §•

Af Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Jönköpings och Malmöhus län in. fl. har uttalats önskvärdheten af, att köpingar och municipalsamhällen måtte undantagas från skyldigheten att deltaga i väghållningsbesvärets utgörande på landet mot förpliktelse att ensamma underhålla, jämte sina egna gator, de inom dylika samhällens områden befintliga allmänna vägar, hvilka till följd däraf borde från nya vägdelningar inom vederbörande väghållningsdistrikt uteslutas. Till stöd för de härutinnan framkomna förslag, hvilka sålunda afse, att köpingsoch municipalsamhällen skulle likställas med städerna, har hufvudsakligen framhållits, att dylika samhällen vore genom tillämpningen härinom af de municipala författningarna m. m. lika betungade som städerna, samt att i följd af dessa författningar och med hänsyn för öfrigt till den koncentrerade trafiken å de allmänna vägarna inom dessa samhällens områden samma vägar måste underhållas på helt annat och dyrbarare sätt än vanliga vägar, i det att för de förra vägarna ofta behöfdes rännstenar, gångbanor och äfven stensättning, hvilka anordningar ej kunde åläggas de väghållare, som hade vägarna till • underhåll på sig indelade, hvaraf följden ofta blefve att, å ena sidan, desse väghållare gånge helt och hållet fria från sitt vägunderhåll, under det att, å andra sidan, samhällenas invånare finge själfva utan bidrag af väghållningsdistrikten underhålla vägarna och därtill betala vägskatt, hvilket måste kännas orättvist.

27 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 21.

Kammarkollegium har erkänt det beaktansvärda i dessa framställningar, men ansett sig icke böra biträda desamma. Det torde nämligen kunna befaras, att en lagändring i angifna riktning skulle komma att alltför mycket motverka det med väglagen afsedda syfte att åt jordbruket bereda skälig lindring i dess väghållningsbesvär. I saknad af upplysningar angående såväl antalet vägfyrkar särskildt inom municipalsamhällena — hvarom utredning ej kunnat vinnas ur taxeringslängderna, i hvilka flerstädes ej skildes mellan sådana samhällen och vederbörande kommuner i öfrigt — som ock beräknade kostnaden för underhållet af inom ifrågavarande samhällen befintliga allmänna vägar, vore kollegium visserligen ej i tillfälle att närmare belysa verkningarna af den åsyftade lagändringen, hvilken uppenbarligen icke kunde inskränkas endast till de få köpingarna, utan, då enahanda skäl talade för densamma i fråga om de för närvarande till inemot ett hundratal uppgående municipalsamhällena, äfven måste omfatta dessa senare; men det torde med ganska stor visshet kunna antagas, att de beskattningsföremål, hvilka endast med penningar deltoge i det allmänna vägunderhållet, till mycket afsevärd del förefunnes just inom ifrågavarande samhällen, hvilkas antal och betydenhet därjämte syntes stadda i tillväxt, samt att vägkassorna alltså skulle genom den önskade lagändringen gå miste om väsentliga bidrag, utan tvifvel vida öfverstigande kostnaden för det på väghållningsdistrikten beroende underhållet af de inom nämnda samhällens områden belägna små vägstycken. Att döma af de inkomna yttrandena hade ej heller från berörda samhällen själfva försports något mer kännbart behof af en lagändring i nämnda hänseende.

För egen del har jag icke ansett mig böra ifrågasätta en sådan lagändring. Utom de skäl, kollegium anfört, torde emot densamma kunna framhållas, hurusom, vid bifall till förslaget om vägars undantagande från vägdelning, vägar inom här ifrågavarande samhällen utan tvifvel komma att i vidsträckt omfattning för underhåll tilldelas respektive vägkassor i stället för enskilde väghållare, hvarigenom bördan af sådant dyrbarare underhållssätt, som beträffande dylika vägar ofta måste kräfvas, torde kunna i önskvärd mån efter uppgörelse mellan vederbörande fördelas.

4 §•

Vid denna paragraf har tagits i öfvervägande justitieombudsmannens förut omförmälda framställning om upphörande af häradsrätternas befattning med vägärenden af ekonomisk natur.

Häradsrätternas befattning med vägärenden och formerna vid de väghållningsskyldiges hörande.

28 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I fråga härom har justitieombudsmannen anfört:

Sedan äldre tider hade häradsrätterna enligt gällande lag haft att taga befattning med hvarjehanda ekonomiska ärenden, hvilka varit fullkomligt främmande för häradsrätternas egentliga uppgift, rättsskipningen. Efter hand hade häradsrätterna visserligen befriats från sin befattning med åtskilliga hithörande ärenden, men ännu gällde enligt instruktionen för landshöfdingarne den 10 november 1855, att häradsrätterna vore pliktiga att, där sådant af Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande påfordrades, taga viss befattning med dylika ekonomimål. I 57 § af instruktionen meddelades nämligen den allmänna föreskriften, att då för behandling af något hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förekommande ekonomimål menighetens hörande fonnes af nöden, och icke i afseende därå särskildt vore stadgadt, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ägde att, efter hvad lämpligast funnes, antingen låta sådant vid häradsting verkställas eller ock själ!’ hålla erforderliga sammanträden eller därom lämna uppdrag åt landssekreteraren eller landskamreraren eller ock åt kronofogden i orten. Och i väglagen hade häradsrätternas skyldighet att handlägga för deras egentliga uppgift främmande ekonomimål blifvit ytterligare fastslagen, i det att enligt sagda lag, med anslutning till dessförinnan gällande rätt, på häradsrätterna öfverlåtits ett mångfaldigt bestyr med hvarjehanda vägärenden.

Man syntes kunna ifrågasätta, om icke tillräckliga skäl kunde anses föreligga för vidtagande af sådana ändringar i nämnda lag, att häradsrätterna befriades från ifrågavarande dem pålagda mångahanda bestyr.

Enligt 4 § af väglagen skulle, då fråga uppstode om anläggning af allmän väg, de väghållningsskyldige, därest väghållningsdistriktet bestode af ett härad eller del däraf, höras vid häradsrätten, men eljest inför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller annan af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämd myndighet, hvarefter och sedan häradsrätten afgifvit yttrande, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddelade beslut i frågan. Och i enahanda ordning skulle jämlikt samma lagrum afgöras frågor om indragning af allmän väg, omläggning af backig eller eljest för rörelsen obekväm allmän väg samt förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.

Att i de fall, då sålunda enligt 4 § af väglagen de väghållningsskyldige skulle kunna höras inför annan myndighet än häradsrätt, det likväl vanligen torde blifva eu häradsrätt, som finge uppdraget att anställa förhöret, torde med skäl kunna antagas.

Enligt 37, 38 och 42 §§ af väglagen skulle de väghållnings-

29 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

skyldige höras öfver väckt förslag om ny vägde]ning samt öfver vissa vid vägdelning förekommande frågor. Att de väghållningsskyldige skulle höras inför häradsrätt, funnes visserligen ej i sistnämnda tre lagrum uttryckligen stadgadt, men Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande torde väl, med stöd af ofvanherörda stadgande i 57 § af instruktionen för landslröfdingarne, lämna ifrågavarande uppdrag åt vederbörande häradsrätt.

I 47 och 54 §§ af väglagen meddelades vidare föreskrifter därom, att val af ledamöter i särskild vägnämnd, af vägstyrelse samt af revisorer för granskning af vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning, äfvensom af suppleanter för omförmälde ledamöter i vägnämnden, för vägstyrelsens ledamöter samt för revisorerne skulle för visst fall förrättas inför häradsrätt samt för annat fall inför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller annan af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämd myndighet.

På grund af stadgandet i 71 § af väglagen skulle de väghållningsskyldige periodiskt efter vissa års mellanrum sammankallas för att med ploglagen öfverenskomma om ersättning för besväret af vinterväghållningen. Att äfven i detta ärende de väghållningsskyldige inkallades till vederbörande häradsrätt, följde af väglagens 69 § samt grunderna för samma lag.

Jämväl i andra fall än de nu omförmälda kunde det, med föranledande af stadgande!! i väglagen, tillkomma häradsrätt att taga befattning med vägärenden af ekonomisk natur.

På sätt af denna summariska redogörelse framginge, hade häradsrätterna alltså ett mångfaldigt bestyr med ifrågavarande vägärenden. Synnerligen betungande eller tidsödande torde i allmänhet häradsrätternas och häradshöfdingarnes arbete härmed icke vara. Dock torde det understundom inträffa, att dessa vägfrågor ej blott allt för mycket inkräktade på den för rättsskipningen anslagna tiden under själfva tingen, utan äfven föranledde en ganska afsevärd ökning af häradshöfdingarnes skrifarbete och expeditionsgöromål. I allt fall hade häradsliöfdingarne full sysselsättning med rättsskipningen och hvad däraf följde samt öfriga dem anförtrodda juridiska bestyr, och ej sällan vore de i själfva verket öfverhopade af arbete härmed. Det syntes därför ej vara obilligt att de befriades från sysselsättning med ifrågakomna, för deras egentliga verksamhet fullkomligt främmande vägärenden.

Hvad särskildt anginge häradsrätternas åliggande att i vissa fall afgifva yttranden i vägfrågor, syntes föreskrifterna härom jämväl från en annan synpunkt vara olämpliga. Häradsnämnden torde nämligen i dylika frågor knappast kunna anses fullt opartisk. Nämndemännen

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

vore nog i regeln i sådana frågor som t. ex. angående lämpligheten af anläggning af en allmän väg så intresserade en hvar för sin bygds fördelar, att de icke onödigtvis borde tvingas att såsom domare fatta beslut i dylika frågor. Och ej heller torde någon afsevärd fördel för det allmänna vara att förvänta däraf, att häradshöfdingarne såsom skiljedomare indroges i allmogens vägtvister.

Skulle häradsrätterna befrias från handläggningen af ifrågavarande vägärenden, torde någon tvekan ej kunna råda därom, till hvilken myndighet samma ärenden borde öfverflyttas. Ivronofogdarne måste redan under nuvarande förhållanden sysselsätta sig med berörda ärenden, och utöfvades af dem enligt 34 § af väglagen närmast under Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillsynen öfver vägväsendet. Å kronofogdarne borde alltså häradsrätternas och häradshöfdingarnes åligganden beträffande vägärendena öfverflyttas. Den tillökning i kronofogdarnes göromål, som häraf följde, blefve med hänsyn till deras förutvarande befattning med samma ärenden ej så betydande som den lindring i göromålen, hvilken samtidigt uppkomme för häradshöfdingarne.

Att häradsrätterna borde bibehållas vid sin befogenhet att slita sådana tvister emellan jordägare och väghållningsskyldige, som omförmäldes i .33 § af väglagen, äfvensom att häradshöfdingarne borde bibehållas vid sitt åliggande enligt 18 § af samma lag, vore uppenbart.

På grund häraf har justitieombudsmannen anhållit, att Eders Kungl. Majrt täcktes vid väglagens revision taga under öfvervägande, huruvida häradsrätterna genom uttryckliga lagbestämmelser måtte varda befriade från all befattning med ifrågavarande vägärenden.

Kammarkollegium har för sin del funnit denna framställning väl grundad och såsom ytterligare skäl för densamma framhållit, att till följd af de ofta långa mellantiderna mellan tingstillfällena de väghållningsskyldiges hörande vid häradsrätt och inhämtandet af häradsrättens yttrande visat sig ej sällan kräfva sådan tid, att vägfrågornas afgörande därigenom måst aisevärdt fördröjas. Hvad anginge justitieombudsmannens förslag, att häradsrätternas bestyr med dessa frågor skulle öfverflyttas på. kronofogdarne, förefölle en sådan anordning jämväl desto mer lämplig, som redan nu desse tjänstemäns medverkan i största omfattning toges i anspråk för vägfrågors beredning. Det torde sålunda redan nu vara regel, att vederbörandes hörande inför häradsrätt ägde rum i kronofogdens i orten närvaro, liksom att hans yttrande i ämnet af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande infordrades. Den åsyftade anordningen syntes alltså icke behöfva föranleda någon afsevärd ökning i bemälde tjänstemäns göromål.

31 Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I sammanhang med denna fråga har förekommit äfven en annan, som berör formerna för de väghållningsskyldiges hörande i de fall, där sådant i väglagen föreskrifves, nämligen om deras representation vid sådana förhör. I detta afseende har Eders Kling!. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län förordat inrättande af en ordnad representation för väghållningsdistrikten med befogenhet, bland annat, att afgifva yttranden i hos myndigheter anhängiga vägfrågor. Vidare har Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län anmärkt, att föreskrift saknades, huru de väghållningsskyldiges yttranden och beslut skulle komma till stånd, och förty ansett ett allmänt stadgande härom vara af nöden. I enahanda syfte har yttrat sig hushållningssällskapets i Jämtlands län förvaltningsutskott, som ansett behöfligt, att i. lagen intoges uttrycklig bestämmelse om, under Indika förhållanden och i hvilken ordning de väghålluingsskyldige ägde att utse ombud att inför myndighet föra deras talan, särskilat huruvida detta skulle ske på af vägstyrelsen utsatt sammanträde med de väghållningsskyldige inom distriktet i dess helhet eller inför kommunalstämmornas ordförande. Slutligen har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län framhållit det oegentliga däri att, på sätt ofta förekommit, de väghållningsskyldige vid förhör inför häradsrätt företräddes af sockenombud, utsedda, icke af de väghållningsskyldige efter vägfyrk, utan på allmänna kommunalstämmor efter den för vanliga fall å kommunalstämma gällande röstgrund, därvid äfven andra röstberättigade kommunmedlemmar än väghållningsskyldige tillåtits i valet deltaga. Till förebyggande häraf och då det emellertid obestridligen vore lämpligt, att de väghållningsskyldige medgåfves rätt att tillstädeskomma genom socknevis utsedda ombud till öfverläggning om sådana frågor, som i 4 § väglagen omnämndes, hav Eders Kungl. Maj:ts sistbemälde befallningshafvande ansett höra till' samma paragraf göras ett tillägg af innehåll, att de väghållningsskyldige, då de kallades att i dylika frågor höras, ägde tillstädeskomma genom å kommunalstämmor utsedda ombud, hvilka i sådan händelse skulle utses på sätt om val af ledamöter i den särskilda nämnden eller af valmän för deras väljande i 47 § funnes stadgadt.

Kammarkollegium har, med afseende särskild! å hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län anfört och då den däri påpekade oegentlighet, efter hvad kollegium själf haft tillfälle finna, ofta förekomme, ansett föreskrifterna om de väghållningsskyldiges hörande i de fall, där sådant vore i väglagen föreskrifvet, lämpligen hora fullständigas med bestämmelse, huru förfaras skulle med deras företrädande genom kommunvis utsedda ombud, i livilket afseende kollegium i hufvudsak ville förorda ett stadgande i den af Eders Kungl. Maj:ts

32 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

bemälde befallningshafvande angifna riktning, dock sålunda, att utseende af kommunombud icke lämpligen torde böra få äga rum, där väghållningsdistriktet bestode af endast en kommun, samt att enskilde väghållares rätt att personligen eller genom af dem särskildt befullmäktigade ombud föra sin talan lämnades oförkränkt, allt i öfverensstämmelse med hittills i allmänhet vedertagen ordning.

Med anledning af det anförda och under förutsättning, att icke förhållandena funnes kunna lämpligare ordnas genom den af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län föreslagna representation för väghållningsdistrikten med själfständig befogenhet att afgifva infordrade yttranden i vägärenden, har kollegium hemställt, att i lagen, exempelvis under denna paragraf, måtte införas ett allmänt stadgande af innehåll hufvudsakligen att, där de väghållningsskyldige skulle enligt denna lag höras, de skulle kallas att tillstädeskomma, därest väghållningsdistriktet bestode af ett fögderi eller del häraf, inför kronofogden i orten, men eljest inför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller annan af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämd myndighet, samt att, där distriktet bestode af två eller flera kommuner, de väghållningsskyldige skulle äga att till bevistande af nämnda sammanträde kommunvis utse ombud, hvilka i sådant fall skulle väljas af kommunens väghållningsskyldige å kommunalstämma, därvid röstvärdet beräknades efter vägfyrktal, enskilde väghållningsskyldige dock obetaget att själfva eller genom befullmäktigade ombud vid sammanträdet för sig föra talan.

Hvad nu först angår förslaget om upphörande af häradsrätternas bestyr med vägfrågor af ekonomimåls natur, har jag för egen del icke någon betänklighet att från häradsrätterna öfverflytta befattningen med sådana val, som omförmälas i 47 och 54 §§ af väglagen. Däremot har jag hyst någon tvekan, huruvida syftet med den nu i regel gällande ordningen för de väghållningsskyldiges hörande kunde antagas blifva lika väl tillgodosedt genom förhörets skiljande från domstol. Utom det att själfva undersökningsförfarandet därigenom måhända skulle inför menigheten förlora någ’ot i förtroende och auktoritet — helst i betraktande af allmogens djupt rotade uppfattning om vikten af förhandling vid domstol — torde det kunna befaras, att de väghållningsskyldiges sammankomster annorstädes än inför häradsrätterna å tingen, där menigheten ju har andra anledningar att vara tillstädes, skulle blifva jämförelsevis mindre talrikt besökta, hvilket skulle kunna lända till förfång för vägfrågornas allsidiga utredning. Men å andra sidan kan jag icke annat än erkänna befogenheten af de till stöd för förändringen andragna,

33 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

tungt vägande skäl och har alltså i det föreliggande förslaget inrymt sådana bestämmelser, att häradsrätternas befattning med ifrågavarande vägärenden skulle för framtiden helt och hållet upphöra.

Med justitieombudsmannen och kammarkollegium är jag jämväl ense därom, att häradsrätternas utlåtanden i sådana frågor, som afses i 4 §, lämpligen kunna ersättas med yttranden af vederbörande kronofogdar.

Däremot har det synts mig, som om förfarandet med de väghålluingsskyldiges hörande skulle kunna anordnas på ett annat sätt än justitieombudsmannen och kollegium åsyftat. Skall nämligen förfarandet i detta hänseende helt lösgöras från domstol, och därjämte, på sätt förslaget vid 52 § afser, de väghållningsskyldiges själfstyrelse närmare utvecklas och under betryggande former regleras, bör det enligt min tanke kunna utan olägenhet anförtros åt dem själfva att på egen hand, utan myndighets inblandning, afgifva de yttranden, som af dem knifvas. Enligt förslaget vid 52 § skulle de väghållningsskyldige för utöfning af denna jämte andra dem tillkommande befogenheter sammanträda å s. k. vägstämma, därvid röstvärdet skulle beräknas efter vägfyrk, med rätt för de väghållningsskyldige att vid stämman låta sig representeras af kommunombud, som skulle rösta för sina kommuners hela vägfyrktal, enskilde väghållare obetaget att utöfva rösträtt för eget vägfyrktal, som i sådant fall skulle afräknas från vederbörande kommunombuds. En sådan anordning synes jämväl i det hänseende, hvarom här är fråga, kunna erbjuda afse värd fördel. Först och främst torde därigenom kunna uppkallas ett lifligare intresse hos de väghållningsskyldige för deltagandet i vägfrågornas beredning, hvarigenom den ofvan antydda olägenheten af förhörets skiljande från domstol snille kunna motverkas. Vidare blefve ett under sådana omständigheter afgifvet yttrande, såsom formellt resultat af öfverläggning och omröstning, säkerligen ett vida riktigare uttryck för den allmänna meningen bland de väghållningsskyldige än som står att vinna med den nuvarande anordningen, som egentligen endast är ett uppsamlande af skilda uttalanden, af hvilka det ena i själfva verket kan väga lika mycket eller lika litet som det andra, och hvilka ofta icke gifva den beslutande myndigheten någon ledning om flertalet väghållningsskyldiges verkliga mening. Faran af tillfälliga majoriteter torde ock, med den föreslagna rättigheten för de väghållningsskyldige att låta sig representeras genom kommunombud, blifva i nöjaktig mån förebyggd. Och slutligen kunde med förslaget vinnas, förutom större enhet i vägväsendets former, jämväl åtskillig lättnad för vederbörande myndigheter.

Bih. till Eiksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 5

34 Planer och kostnadsförslag för vägbyggnader.

Kommunalstämmor och landsting.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I öfverensstämmelse med min nu angifna uppfattning äro i förslaget ur 4 § uteslutna bestämmelserna om de väghållningsskyldiges hörande inför myndighet, jämte det yttranden i här afsedda vägfrågor föreslagits skola inhämtas från kronofogde i stället för från häradsrätt.

I afseende å paragrafen i öfrigt har kammarkollegium, bland annat, framhållit olämpligheten däraf att, på sätt nu icke sällan skedde, beslut om förändring af förutvarande enskild väg till bygdeväg eller landsväg meddelades, utan att någon sakkunnig undersökning förut ägtrum beträffande vägens beskaffenhet och i hvad mån den med hänsyn till sträckning, profil o. s. v. uppfyllde fordringarna på laggill allmän väg samt, där så ej vore förhållandet, om lämpligaste sättet och kostnaden för dess bringande i laggillt skick; och har kollegium fördenskull ifrågasatt, huruvida icke, i någon öfverensstämmelse med en af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län framställd erinran, i paragrafen borde inrymmas föreskrift i syfte, att fråga om förändring af enskild väg till allmän sådan icke finge afgöras, med mindre dylik undersökning förut blifvit verkställd. Beträffande anläggning af ny väg och omläggning af äldre allmän väg torde det visserligen, på sätt äfven vägkommittén anfört, falla af sig själft och jämväl allmänneligen iakttagas, att beslut därom borde föregås af behörig undersökning och kostnadsförslag, men för fullständighetens skull torde paragrafen jämväl böra upptaga erinran härom.

Då behofvet af föreskrifter i angifna riktning, särskildt hvad angår förändring af enskild väg till allmän, synes vara af erfarenheten vitsordadt, hafva i förslaget under denna paragraf intagits dylika föreskrifter. Dessa hafva i öfrigt gifvits sådan affattning, att däraf skulle framgå, hurusom den undersökning och utredning, hvarom här är fråga, bör föreligga, innan de väghållningsskyldige öfver ansökning om vägbyggnadsföretaget höras; lärande det böra ankomma på vederbörande sökande att själfve föranstalta om berörda undersökning eller utredning på egen bekostnad, där ej, såsom vid vissa vägföretag, anslag därtill kan af statsmedel utverkas.

5 §.

Vid denna paragraf har förekommit en i några af vederbörandes yttranden vidrörd fråga, i hvad mån kommunalstämmor och landstingmå vara berättigade att besluta om byggande eller underhåll af allmänna vägar eller om bidrag därtill.

85 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Härom har anförts:

af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län: Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreställde sig, att, med undantag möjligen för vissa orter i Norrland, anledningen till, att vägbördan kunde trycka olika inom de olika väghållningsdistrikten, berodde därpå, att åtskilliga distrikt åtagit sig att på vägkassans bekostnad till lagligbredd utlägga och iståndsätta eu mängd gamla by- och sockenvägar, äfvensom nyanlägga flera vägar, hvilka skulle ingå i de nya vägdelningar, som väglagen medfört, under det att på andra håll, såsom i Jönköpings och flera andra län skett, nya vägar intagits i nämnda vägdeluingar i allmänhet endast under det villkor, att den eller de landtkommuner, som hade egentlig nytta af desamma, förbundit sig att upparbeta vägarna och försätta dem i 1 aggillt skick. Genom sistnämnda förfaringssätt hade naturligtvis själfva vägkassans kostnader blifvit mycket mindre än eljest varit fallet. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande måste dock medgifva, att ordalydelsen i 53 § väglagen gåfvo anvisning på det förstnämnda tillvägagångssättet, och detta sätt kunde äfven stödja sig på flera Eders Kungl. Maj:ts nådiga resolutioner, hvarigenom förklarats, att kommunalstämma öfverskridit sin befogenhet genom beslut om anläggning af ny väg. Eders Kung]. Majrts befallningshafvande hölle emellertid före, att det, åtminstone i många fall, vore fördelaktigt, om landtkommunerna efter å kommunalstämmorna fattade beslut anlade vägar, och särskildt blefve det svårt att eljest få en väg anlagd inom utkanten af ett väghållningsdistrikt, emedan större delen af distriktet ofta icke ägde någon nytta af en sådan väg, och vägens intagande bland distriktets allmänna vägar därför afstyrktes vid vägärendets behandling inför häradsrätten. Inom Jönköpings län hade sedan långa tider tillbaka nästan alla vägar, som anlagts med statsbidrag, tillkommit på initiativ af vederbörande landtkommuner, hvilka genom å kommunalstämmor utsedda ombud med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen afslutit kontrakt om vägföretagens utförande. Eders Kungl. Mapts befallningshafvande ansåge ock, att detta förfaringssätt borde erkännas af såväl lagstiftning som lagskipning och möjligen blifva föremål för en ändring i väglagen;

af Eders Kungl. Maj:ls befallningshafvande i Hallands län: För den, som uppmärksamt genomläste 5 § och jämförde densamma med 4, 52 och 53 §§, torde det visserligen blifva klart, att byggande och underhåll af allmän väg, bro och färja tillkomme det lagligen bestämda väghållningsdistriktet allena, och att andra menigheter icke ägde att därför sig beskatta, men då icke desto mindre hände, att såväl kommunalstämmor som landsting stundom fattade beslut härutinnan, och

36 Kungl. M.aj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

att länsstyrelserna måste antingen i anledning af besvär upphäfva sådana beslut eller ock vägra bifall till ansökningar om fastställelse! därå, syntes detta utmärka, att ett förtydligande af lagens bestämmelser i nu anmärkta hänseendet icke vore obehöflig! Hvad som för öfrigt bidroge till sådana besluts tillkomst vore utan tvifvel stadgandet i 3 § af nådiga kungörelsen den 27 november 1845 angående vissa föreskrifter i anledning af hvad om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof blifvit förordna dt, hvilket lagrum, ehuru detsamma, beträffande behandlingen af frågor om anläggning af gamla allmänna vägar, medgåfve en procedur, stridande mot den i 4 § af väglagen föreskrifna, likväl i allmänhet ansåges fortfarande gälla;

af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län: Tillförene hade kommunerna i vidsträckt mån vårdat sig om vägväsendet, och många väg ar, såväl allmänna som af mer enskild natur, hade i detta län kommit till stånd genom deras åtgöranden. I lagtillämpningsväg vore emellertid nu fastslaget, att kommuner icke ägde befatta sig med frågor om anläggning och underhåll af väg. Hen häfstång till vägväsendets utveckling, som läge i kommunernas alltid lifliga intresse för denna angelägenhet, syntes dock böra i viss mån bibehållas, och vore därför önskvärd!', att i lag öppnades en möjlighet för kommunerna att besluta i frågor angående vägförbindelser af mer lokal betydelse;

af hushållningssällskapets i Jämtlands län förvaltningsutskott: Det vore behöfligt, att i väglagen, t. ex. under 5 §, infördes ett tillägg af innehåll, att lagen icke utgjorde hinder för kommun att på kommunalstämma besluta om anläggning och underhåll på kommunens bekostnad af sådana för kommunen behöfliga vägar, som väghållningsdistriktet icke ansåges kunna åläggas att anlägga och underhålla; samt

af kammar kollegium: Hvad beträffade kommunalstämmas befogenhet med afseende å byggande eller underhåll af allmänna vägar, gåfve förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 ej annan ledning, än att kommuns medlemmar »äga att själfva, efter hvad denna förordning närmare bestämmer, vårda sina gemensamma ordningsoch hushållningsangelägenheter, såvidt icke, enligt gällande författningar, det tillkommer offentlig ämbetsmyndighet att dem handhafva». Före tillkomsten af nya väglagen och så länge ännu sockenvägar förefunnos såsom eu lagbestämd kategori af allmänna väg ar torde kommunerna tagit vidsträckt befattning med allmänna vägväsendet, om ock genom nådiga beslut i särskilda mål kommunalstämma förklarats förhindrad att på kommunens samtliga medlemmar öfverflytta sådana förpliktelser, som enligt då gällande bestämmelser skulle tillkomma de väghållnings-

B7

Kungl. M.aj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

skyldige. Särskild! med afseende å vägbyggnader med bidrag af statsmedel torde kommunernas medverkan såsom sådana i betydande grad tagits i anspråk. Sedan emellertid väglagen afskaffa! soekenvägarna och såsom regel uppställt den större samfälligheten, häradet, till enhet för väghållningskostnadens fördelning efter för de olika beskattningsföremålens deltagande däri bestämda särskilda grunder, afvikande från dem, som gällde i fråga om kommunalutskylders utgörande, hade vid tillämpningen af kommunalförordningen den uppfattning gjort sig gällande, att kommunalstämma vore obehörig att besluta om allmänna vägars byggande och underhåll eller bidrag därtill. Det oaktadt torde ännu icke sällan inträffa, att sådana beslut fattades och, såsom ej öfverklagade, komme till verkställighet. Så t. ex. utvisade uppgifterna till kommunalstatistiken för år 1898, att i kommunalstämmornas räkenskaper för samma år uppförts utgifter »för vägar och broar», »för vägar», »för bygdevägar», »för vägbyggnad», och dylikt till belopp, utgörande, efter afdrag af posterna för Älfdalens och Orsa socknar, hvilka poster icke torde afse kommunalmedel i egentlig mening, tillsammans ungefär 220,000 kronor. På sätt i inledningen till kollega betänkande meddelats, hade af den för väganläggningar åren 1896— 1900 bestridda kostnad, som i öfrig! gäldats af stats- och vägkassemedel, utgått ej mindre än 1,683,855 kronor 53 öre »af andra medel», hvari utan tvifvel inginge bidrag jämväl från såväl kommuner som landsting.

Angående landstingens befogenhet i ifrågavarande hänseende stadgades i förordningen om landsting den 21 mars 1862, § 2, att »landstinget tillkommer att, i den ordning denna förordning stadgar, rådslå och besluta om för länet gemensamnla angelägenheter, hvilka afse

.........anstalter för kommunikationsväsendets befordrande........., såvidt dessa

angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd». Efter hvad kollegium hade sig bekant, hade åtminstone inom några län landstingen äfven efter väglagens trädande i kraft beslutat om vägbyggnader eller bidrag därtill, och särskild! inom ett län plägade ännu till och med Eders Kungl. Maj.ds befallningshafvande vid åläggande för de väghållningsskyldige att utföra visst vägbyggnadsföretag foga såsom villkor, att företaget blefve understöd! — förutom af staten med s/'s — af landstinget med Vs af den beräknade kostnaden. Den uppfattning, som läge till grund härför, nämligen att landstingen skulle vara af nya väglagens bestämmelser oförhindrade att fortfarande som tillförene besluta i dylika ärenden, hade emellertid i särskilda mål icke vunnit gillande. På besvär i frågor om af Blekinge och Skaraborgs läns landsting fattade beslut om anslag till vissa väg-

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

byggnader inom sagda båda län hade nämligen Eders Kungl. Maj:t — efter inhämtande af underdåniga utlåtanden af kollegium, som därvid anfört, bland annat, att som ifrågavarande vägbyggnader uppenbarligen icke kunde hänföras till för länen i deras helhet gemensamma angelägenheter, samt det enligt väglagen tillhörde Eders Kung], Maj:ts befallningshafvande att i första hand pröfva och afgöra frågan om nyttan och behofvet af dylika företag samt om bestridande af kostnaderna därför, kollegium för sin del icke kunde finna ordalydelsen i 2 § landstingsförordningen lämna stöd för landstingens befogenhet att besluta i ärenden af denna beskaffenhet — genom nådiga resolutioner dels den 10 september 1897 icke funnit skäl att göra ändring i Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Blekinge län beslut, hvarigenom fastställelse vägrats å landstingets i ämnet fattade beslut, eller att till landstingets hemställan om fastställelse å samma beslut lämna bifall, dels ock den 18 oktober 1901, beträffande Skaraborgs läns landstings beslut om anvisande af bidrag till viss väganläggning, enär ifrågakomna väganläggning med afseende å innehållet i väglagen icke kunde anses vara att hänföra till för länet gemensamma angelägenheter, funnit skäligt upphäfva det öfverklagade landstingsbeslutet.

Med anledning af den utgång, sistnämnda ärende sålunda erhöll, väcktes vid 1902 års Riksdag motion i syfte, att tydlig föreskrift måtte meddelas därom, att landstingen skulle äga befogenhet att understödja väganläggningar eller väg förbättringar utan åtskillnad mellan stad och land. Lagutskottet, som öfver denna motion afgaf utlåtande (n:o 23), förklarade sig visserligen icke i allo kunna ansluta sig till nyss anförda uttalande af kollegium, »enär med en sådan tolkning af landstingsförordningens‘och väglagens bestämmelser landstingens befogenhet att understödja företag af ifrågavarande beskaffenhet skulle vara så godt som underkänd», men kunde utskottet å andra sidan ej heller tillstyrka ett ändringsförslag i den riktning, motionären ifrågasatt — nämligen att i sådana frågor icke skulle behöfva göras åtskillnad mellan stad och land — utan hemställde alltså utskottet, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, och blef denna hemställan af båda kamrarna bifallen.

För sin del kunde kollegium ej annat finna, än att, då enligt väglagens bestämmelser det allmänna vägväsendet vore ställdt under ämbetsmyndighets vård, och kostnaderna därför skulle på vissa särskildt bestämda beskattningsföremål fördelas och jämväl efter vissa särskilda grunder utgöras, ett strängt upprätthållande af dessa bestämmelser följdriktigt måste leda till ett underkännande af såväl kommunalstämmas som landstings behörighet framför allt att, oberoende af myndighet,

39 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

besluta om vägbyggnaders utförande, men jämväl att för deras understödjande eller för de allmänna vägarnas underhåll anlita sin beskattningsmakt. För så vidt någon behörighet i nämnda hänseenden öfverhufvud ansåges höra åt vare sig kommunalstämma eller landsting inrymmas, borde alltså, enligt kollegii åsikt, sådant ske genom ändring i själ!Va väglagen.

Om önskvärdheten af en lagändring i sådan riktning torde nog olika meningar kunna hysas. Men för vägväsendets utveckling förmedelst nya eller förbättrade vägförbindelser torde den blifva till afsevärdt gagn. Särskilt för tillgodoseende af mer lokala behof af vägar torde — då de väghållningsskyldige i allmänhet röjde en lätt förklarlig obenägenhet att påtaga sig nya bördor för byggande af sådana vägar, som, utan att kunna frånkännas en viss grad af allmän betydelse, likväl endast för någon mindre del af vederbörande distrikt vore behöfliga, och myndigheterna å sin sida icke gärna utan dess mer tvingande skäl kunde besluta i strid mot flertalets önskningar — kommunernas medverkan komma att villigt lämnas, om möjlighet därtill bereddes; och hvad landstingen beträffade, hade jämväl deras understöd för vägbygg-, nader vitsordats vara af stor nytta för kommunikationsväsendets utveckling inom de respektive bygderna.

A andra sidan borde emellertid ej förbises att, i samma mån som kommunalstämmorna och landstingen blefve utrustade med laglig befogenhet att för ändamål af ifrågavarande art använda sin beskattningsmakt, väghållningsbesväret komme att undergå förskjutning från det nu lagligen bestämda väghållningsdistriktet, häradet, till i ena fallet den mindre samfälligheten, kommunen, och i andra fallet — b vilket dock på visst sätt kunde vara eu fördel — den större, landstingsområdet, i båda fallen med motsvarande rubbning i grunderna för de olika beskattningsföremålens deltagande i besväret. Ur denna synpunkt torde därför vid frågans ordnande i angifna riktning eu viss varsamhet vara erforderlig.

Jämväl syntes det angeläget att tillse, det den åsyftade lagändringen icke komme att för kommunerna eller landstingen inrymma ett sådant inflytande på det allmänna vägväsendet, att detta i någon mån undandroges vederbörande offentliga myndigheters vård, hvithet skulle blifva förhållandet, om bemälda församlingar finge oberoende af myndigheterna besluta vare sig i frågor, huruvida vägbyggnader skulle komma till utförande, eller om allmänna vägars underhåll. I sådant fall skulle nämligen uppstå mycken oreda och osäkerhet ej mindre om vägars egenskap af allmänna än ock om skyldigheten i afseende å deras underhåll, hvilket, beträffande genom nämnda församlingars föranstaltande tillkomna vägar, icke vore lagligen tryggadt.

40 Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I betraktande af det nu anförda hade kollegium trott sig kunna föreslå en sådan anordning, att kommunalstämmor och landsting undfinge befogenhet att lämna ett på lämpligt sätt begränsadt understöd för en gång, exempelvis intill en tredjedel af den beräknade kostnaden, till sådan byggnad — anläggning eller förbättring — af allmän väg, bro eller färja, som af behörig myndighet efter pröfning i den ordning, väglagen anvisade, blifvit såsom för allmänna samfärdseln nyttig och nödig till utförande beslutad. På omständigheterna i hvarje fall finge sedan bero, huruvida ett sådant understöd, inom nämnda gräns, skulle af den beslutande myndigheten fogas såsom villkor för beslutet, liksom å andra sidan kommunalstämmor eller landsting då jämväl vore oförhindrade att, inom samma gräns, besluta, att deras bidrag till respektive företag skulle utgå under villkor, att samma företag blefve genom myndighets laga kraftägande beslut till utförande fastställda.

En lagändring af sådan innebörd skulle, syntes det kollegium, kunna införas under 5 §.

För egen del anser jag, efter samråd med chefen för civildepartementet, hvad i denna fråga anförts innebära giltiga skäl att föreslå en ändring af väglagen i syfte att inom viss lämplig gräns legalisera de kommunala intressenas så att säga frivilliga medverkan till det allmänna vägväsendets förkofran.

Jag afser härvid i främsta rummet kommunalstämmorna, hvilkas utvidgade befogenhet härutinnan torde kunna blifva af ej ringa betydelse för fyllandet af mer lokala vägbehof, men jämväl landstingen, hvilkas hittills visade beredvillighet att bidraga till vägväsendets utveckling åtminstone icke bör förkväfvas.

I afseende å frågans ordnande biträder jag kammarkollegii förslag så till vida som det bestämmer, att kommunernas och landstingens bidrag i ifrågavarande hänseende endast skulle få afse kostnad för allmänna vägars, broars och färjors byggande, men ej för deras framtida underhåll. Att återigen, såsom kollegium föreslår, ytterligare begränsa bidragen därhän, att de icke skulle få öfverstiga en viss del af den beräknade byggnadskostnaden, kan jag med hänsyn till de svårigheter eller o egentligheter, som vid tillämpningen af ett sådant stadgande otvifvelaktigt skulle möta, icke förorda. Någon betänklig rubbning af väglagens grunder för deltagande i det allmänna väghållningsbesväret lär i allt fall icke kunna sägas uppstå genom den af mig åsyftade anordningen, då nämligen byggandet af allmänna väg ar, broar och färjor i jämförelse med framtida underhållet af desamma representerar den

41 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

minsta delen af väghållningens tunga. Härtill kommer att, enligt förslaget under 6 §, besväret nu skulle utsträckas till flertalet beskattningsföremål, som hittills varit därifrån fria.

Lika med kollegium har jag äfven ansett en ny bestämmelse i här atsedda riktning, såsom innebärande en modifikation af regeln om häradet såsom enhet för väghållningsbördans fördelning, lämpligen böra undfå plats i förevarande paragraf; och ingår bestämmelsen, med det af mig angifna innehåll, i lagförslaget som ett tillägg till samma paragraf.

6 §•

1 Riksdagens skrifvelse bär anförts, att »beträffande 6 § påyrkats inskränkning i den enligt lag stadgade regel, att inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan med allmän eller enskild tjänstebefattning förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation, lifränta och undantagsförmån ej deltager i va grind erhållsskyldigheten».

»1 sådant syfte» — yttrar Riksdagen vidare — »har föreslagits, att punkten 3 af mom. d) i 6 § väglagen skulle utgå, hvaraf skulle följa, att ifrågavarande inkomst, såvidt den uppginge till minst 1,000 kronor, skulle, i likhet med annan inkomst till samma belopp, deltaga i väghållningsskyldigheten.»

»Riksdagen anser berörda lagändring önskvärd. Det lär nämligen ej kunna förnekas, att personer, som hafva en inkomst af angifvet slag af 1,000 kronor eller därutöfver, äro, hvad beträffar förmågan att i väghållningsbesvärets utgörande deltaga, i minst lika god, ja, bättre ställning än åtskilliga andra, som enligt nu gällande lag få därtill bidraga, och särskild! vid jämförelse med ägare eller innehafvare af smärre fastigheter ter sig ifrågavarande inkomsttagares ställning i detta afseende sådan, att den dem medgifna fördel näppeligen kan på goda grunder försvaras.»

Såsom inhämtas af kammarkollegii betänkande (sid. 27 o. fl’.) hafva, i afseende å den af Riksdagen önskade lagändring i denna fråga, bland vederbörande uttalats olika meningar, och har meningsskiljaktigheten rört sig icke endast om huruvida en utsträckning af väghållningsskyldigheten till vissa eller samtliga nu ifrågakomna inkomstslag öfverhufvud borde äga rum, utan äfven huruvida icke, i sådant fall, dessa inkomstslag borde deltaga i nämnda skyldighet endast för så vidt de uppginge till ett visst högre belopp eller endast efter en lägre beskattningsgrund än annan inkomst.

Härvid hafva till en början framträdt skilda uppfattningar om, i hvilken mån, å ena sidan, den nytta, olika samhällsmedlemmar med hän- Bih. till Biksd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 14 Häft. 6

Deltagande i väghållningsskyldigheten för inkomst genom aflöning in. m.

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

syn till de särskilda beskattningsföremålen kunde anses åt de allmänna vägarnas begagnande hämta, samt den slitning, de därå förorsakade, och, å andra sidan, deras förmåga att bidraga till väghållningen borde vara bestämmande för deras deltagande i väghållnings skyldigheten. En icke ringa del af dem, som yttrat sig i frågan, har velat häfda, att nyttan och slitningen af vägarna och icke, såsom Riksdagen i sin motivering för förslaget synts vilja göra gällande, skatteförmågan företrädesvis borde läggas till grund för deltagandet i denna skyldighet. I sådant hänseende har framhållits, att förstnämnda grundsats gjort sig gällande vid väglagens stiftande, och att ändrade förhållanden, som kunnat upphäfva dess giltighet, veterligen icke inträda i sammanhang hvarmed påpekats, att Riksdagen själf, tdl stöd för en utsträckning al deltagandet i väghållningsskyldigheten för annan fastighet än jordbruksfastighet, åberopat den slitning af vägarna, vissa sådana fastigheter orsakade. Åtskilliga andra af dem, som yttrat sig öfver förslaget, hafva däremot lagt större vikt vid förmågan att bidraga till väghållningen, därvid sär skridt erinrats, att den nyare skattelagstiftningen allt mer ville taga hänsyn till den skattskyldiges förmåga att utgöra de pålagor, som af allmänna behof kräfdes.

Ur den förra synpunkten har lagändringen från många håll mött motstånd. Mot densamma har anförts, att de allmänna vägarna vore till gagn hufvudsakligen för fastighetsägarne, särskild! ägarne af jordbruksfastigheter, mindre som större, i det att dessa ovillkorligen behöfde de allmänna vägarna för sin näring. Hvarje allmän väg i närheten af en fastighet bidroge ock i viss mån att öka fastighetens värde. Fastighetsägarne, som hade dragare och ofta körde tunga lass, såsom vid forsling af virke m. m., vore äfven de, som å vägarna förorsakade den största slitning. Nu ifrågavarande inkomsttagare, som ofta bodde i köpingar och stationssamhällen, hade hvarken tillnärmelsevis samma gagn af vägarna, dem de i regeln ej begagnade för sina enskilda ändamål, eller slete dem i någon afsevärd män. Andra inkomsttagare, till exempel idkare af indusiri eller handelsrörelse, vore ock mer beroende af vägarna och slete dem i högre grad än lön- och pensionstagare.

Emellertid har äfven, å andra sidan, den omständigheten, att alla samhällsklasser, omedelbart eller medelbart, droge nytta af vägarna, åberopats till stöd för en lagändring i sådan riktning, som Riksdagen förordat. Särskildt har anmärkts, att i förevarande hänseende anledning ej funnes att göra skillnad mellan å ena sidan dem, som bedretve handtverk i mindre omfattning eller hade inkomst af ett mindre kapital, och å andra sidan lön- eller pensionstagare.

Ur skatteförmågans synpunkt åter har gentemot Riksdagens ut-

43 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

talande framhållits, att många af dem, som skulle träffas af lagändringen i fråga, vore personer, hvilkas ekonomiska villkor vore sådana, att hvarje än så ringa ökning i deras skattebörda vore för dem betungande. Bland dem, som på afsevärdt sätt skulle drabbas af lagändringen, hafva, från olika båll, särskildt uppgifvits landsstatstjänstemännen, framför allt länsmännen, och vidare präster, folkskollärare, underofficerare och järnvägsbetjänte samt pensionstagare och understöds-, eller undantagstagare. Många af ifrågavarande inkomst tagare bodde i större stations- eller fabrikssamhällen, där lifsförnödenheterna vore mycket dyrare och hyrorna vida högre än på själfva landsbygden. Emedan deras inkomster, såsom på öret kända, noga uppskattades, under det andra beskattningsföremål taxerades under sitt verkliga värde, vore de dessutom redan jämförelsevis mer hårdt betungade af skatter till staten och i synnerhet till kommunen, särskildt i förhållande till de smärre fastighetsägarne, som knappast hade några nämnvärda kommunalutskylder. Af samma anledning skulle ifrågavarande inkomsttagare, därest deltagande i väghållningsskyldigheten nu blefve dem ålagdt, komma att drabbas jämförelsevis hårdare af denna skyldighet än andra väghållningsskyldige. Härtill komme att, enär bidragen till väghållningen för alla andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet utginge icke efter väghållningens verkliga kostnad utan efter en på förhand uppgjord, för många år gällande beräkning af kostnaden för underhållet in natura den tid, mark är bar, men en sådan beräkning enligt sakens natur måste komma att fastställa de högsta belopp, hvartill kostnaden under i orten vanligen rådande förhållanden kunde komma att uppgå, väghållningsbördan för jordbruksfastighet vanligen blefve mindre än den verkställda uppskattningen utvisade och aldrig större än den verkliga kostnaden för väghållet kräfde, under det att för öfriga beskattningsföremål vägbördan, såsom den där alltid måste utgöras till dess fulla belopp efter uppskattningen, vare sig sådant vore behöfligt för väghållningen eller icke, sålunda måste blifva relativt drygare. Beträffande statens tjänstemän har jämväl anförts, att deras löner, som bestämts under en tid, då de varit fria från deltagande i väghållningsbesväret, numera knappt tryggade eu anständig bärgning och vore lägre än dem personer i enskild tjänst åtnjöte. I fråga om pensionärer har erinrats, att de genom pensioneringen ’ fått sina förutvarande inkomster betydligt reducerade, att de i allmänhet icke vore i stånd att genom arbete bidraga till sitt uppehälle, och att pensionerna vore så begränsade att do icke tålde ytterligare beskattning.

Från deras sida, som uttalat sig för den ifrågasatta lagändringen, har däremot gifvits uttryck åt den uppfattning, att förmågan att bi-

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

draga till det allmänna vägunderhållet otvifvelaktigt i lika eller högre grad före funnes inom de kategorier af beskattningsföremål, Indika hittills varit från deltagande i nämnda besvär befriade, som hos de öfrige, och särskilt har ur denna synpunkt fog icke ansetts förefinnas för att låta lön- och pensionstagare intaga annan ställning i afseende å skattskyldigheten till vägväsendet än mindre handtverkare och kapitalister.

Emellertid hafva vid frågans bedömande jämväl andra synpunkter än de ofvan vidrörda gjort sig gällande vid uttalanden emot den ifrågasatta lagändringen.

Sålunda har erinrats, hurusom det måste anses principiellt oriktigt, att tjänstemännen, hvilka i regel endast begagnade vägarna för resor i tjänsten, därför skulle beskattas. Särskild!, vore det oegentligt, att länsmännen, som närmast hade till åliggande att öfva tillsyn öfver vägarnas underhåll, skulle betungas med skattebidrag därtill. Staten, för hvars ändamål statstjänstemännens tjänsteresor företoges, bidroge redan nu till vägunderhållet, och enskilde löntagares principaler, såsom industriidkare m. fl., i hvilkas ärenden desse löntagare hufvudsakligen behöfde anlita vägarna, finge i allmänhet skatta till vägväsendet för hela sin rörelse.

Vidare har anmärkts, att nu afsedda inkomsttagare dels såsom konsumenter af jordbrukets och industriens alster och dels såsom skattskyldige till staten, som bidroge till vägunderhållets underlättande, redan nu vore underkastade direkt beskattning till vägunderhållet, hvilken beskattning komme att. ökas, om, såsom ifrågasatts, staten skulle i vidsträcktare män än hittills deltaga i väghållningen.

Slutligen har man på många håll ansett mer än tvifvelaktigt, huruvida den föreslagna lagändringen skulle lända till afsevärd och behöflig fördel för vägkassorna. Frånsedt förhållandet med pensionstagare och med dem jämnställda inkomsttagare, hvilkas bidrag under alla omständigheter blefve så godt som utan betydelse, vore de distrikt, i hvilka ett större antal löntagare funnes, industriella orter, där stora inkomster ändå tillflödade vägkassorna, under det att i de rena jordbruksdistrikten, där bördan kändes särskild! tryckande, knappt funnes några löntagare, hvadan ändringen således icke skulle medföra någon lättnad för de förutvarande väghållningsskyldige i sistnämnda distrikt. En lagändring, som sålunda endast komme att verka till förmån för de rikare vägkassorna, men lämnade de mer behöfvande oberörda, kunde icke anses lämplig.

Efter hvad kammarkollegium utredt, hafva emellertid bland de i ärendet hörde vederbörande 73 vägstyrelser, 31 länsmän, 1 länsförening

45 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 21.

mom »\

Föreningen Sveriges kronolänsmän», 11 hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i 5 län antingen tillstyrkt lagändringen eller förklarat sig icke hafva något däremot att erinra, hvaremot 7 vägstyrelser, 15 kronofogdar, 31 länsmän, 5 hushållningssällskaps förvaltningsutskott, 1 landsting och Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande i 15 län antingen, hvad särskildt beträffar flertalet af kronobetj aningen och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, bestämdt afstyrkt ändringen eller ställt sig tveksamma däremot, under det slutligen öfrige: 7 vägstyrelser, 15 länsmän, 1 länsförening inom »Föreningen Sveriges kronolänsmän», 7 kronofogdar, 4 hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i 2 län förmält sig endast med vissa mer eller mindre omfattande inskränkningar biträda Riksdagens framställning i denna del.

I sistnämnda hänseende hafva, på sätt ofvan antydts, framkommit flera olika ändringsförslag, afseende antingen fortfarande frihet från deltagande i väghållningsbesväret för något af här ifrågavarande slag af inkomst, såsom än pensioner och därmed jämförliga inkomstsslag, än endast statslöner, åtminstone så att de statens tjänstemän, hvilka hade att öfva tillsyn öfver vägunderhållet, icke skulle af lagändringen träffas, och än jämväl statspensioner o. s. v., eller höjning för ifrågavarande inkomster af det skattepliktiga minimum från det i allmänhet gällande, 1,000 kronor, till 1,200, 1,500, 1,800 eller 2,500 kronor eller slutligen lindrigare beräkning af vägfyrktalet för dessa inkomster, såsom — i stället för eljest en fyrk för hvarje 30 kronor — en vägfyrk för hvarje 50, 60 eller ända till 200 kronor af inkomstens beskattningsbara andel.

Kammarkollegium har, för att i någon män söka klargöra verkningarna af den ifrågasatta lagändringen, låtit uppgöra en tabell (Bil. FL till kollega betänkande), angifvande, bland annat, för hvarje väghållningsdistrikt den ungefärliga tillökning i vägfyrktalet för år 1900, som enligt samma års taxeringslängder skolat uppkomma med beräkning af deltagande i väghåliningsskyldigheten för bär ifrågavarande inkomstsslag efter den för annan inkomst gällande grund.

skulle enligt tabellen

Omförmälda ökning

63 distrikt blifva:

mom

»

4 distrikt ............... mindre

an

från och med 1 intill

» » » 2 »

1 procent

2 »

5 »

10 »

15 >

25 »

» » 10 » » 15

25 procent och däröfver.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

I sammanhang härmed har kollegium anmärkt, hurusom vid jämförelse mellan nu åberopade tabellen och tabellen i Bil. F till kollegii betänkande, hvilken tabell angåfve förhållandet i procent mellan jordbruks- och andra vägfyrkar, sådant det på grund af nu gällande bestämmelser gestaltat sig för år 1900, det visade sig, att i de allra flesta af de distrikt, där ökningen genom ifrågavarande lagändringkunde väntas blifva något afsevärd, antalet vägfyrkar å andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet redan förut vore relativt stort, medan åter ett motsatt förhållande ägde rum i distrikt, för hvilka ökningen skulle blifva obetydlig.

Då det alltså ville synas, som om fördelarna af den ifrågakomna lagändringen skulle för flertalet distrikt blifva af ringa betydelse samt i ölrigt hufvudsakligen tillgodokomma de redan förut bättre lottade distrikten, och då dessutom en del af de emot lagändringen anförda skäl synts kollegium förtjäna ganska mycket beaktande, hvarförutom, för den händelse att, på sätt kollegium föreslagit, kommunalstämmor och landsting skulle undfå rättighet att lämna bidrag till allmänna vägbyggnader, sådant kunde förväntas föranleda ett indirekt deltagande i det allmänna väghållet äfven för här afsedda inkomsttagare, har kollegium ansett sig icke kunna biträda det i förevarande hänseende framställda förslag.

Den föreliggande frågan, innefattande ett gammalt tvisteämne, hvars bortskaffande i och för sig skidle vara önskligt, synes mig visserligen nog så ömtålig, helst densamma gäller rubbning i en af lagens hufvudgrunder. Jag har emellertid ansett mig icke böra afstyrka tillmötesgående af Riksdagens nu uttalade önskan om ifrågavarande lagändring. Den af Riksdagen anförda motivering kan jag visserligen icke alldeles gilla, då den såsom beskattningsprincip i fråga om väghållningsbesväret uppställer enbart skatteförmågan, eu princip, som här icke kan eller får vara allena afgörande. Men ur den synpunkt, från hvilken frågan om de olika beskattningsföremålens deltagande i vägliållningsskyldigheten företrädesvis torde böra bedömas, nämligen gagnet och behofvet för dem af de allmänna vägarna, kan jag icke finna lagändringen oberättigad. Det synes mig nämligen ej kunna med sanning sägas, att icke tjänstemän och med dem likställda andra sådana inkomsttagare, som här afses, draga till och med direkt nytta af de allmänna vägarna, måhända i lika hög grad som exempelvis kapitalister, hvilka redan nu få till vägunderhållet bidraga. Det bör ej heller förbises, att förekomsten af allmänna vägar måste betraktas såsom ett statsändamål, till

47 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

hvars fyllande alla samhällsklasser böra göra insats — eu uppfattning, som redan är i väglagen erkänd genom bestämmelsen om statsbidrag till vägarnas underhåll. .Det förefaller då knappast riktigt, att vissa medborgare, hvilka ej med skäl kunna sägas brista i skatteförmåga, skola i nämnda hänseende vara fria från all direkt bidragsskyldighet.

Med eu sådan uppfattning böra icke de emot lagändringen anförda skäl stå i vägen för densamma. Frånsedt de redan vidrörda invändningarna om här ifrågavarande inkomsttagares mindre gagn af de allmänna vägarna och om den ringare skatteförmågan, är det egentligen endast en anmärkning, som härvid torde förtjäna någon egentlig uppmärksamhet, nämligen den om lagändringens förmodade verkan till godo endast för de rikare vägkassorna. Anmärkningen är utan tvifvel riktig, men å andra sidan bör erinras, att i allt fall den redan nu för handen varande ojämnheten i vägbördans tryck på olika orter efterhand måste ökas, och att, om detta skall motverkas, sådant bör, när tiden därtill anses vara inne, ske på annat sätt än genom bibehållande i lagen af en bestämmelse, som har ett helt annat syfte än att reglera dessa förhållanden. För öfrigt vill det synas, som om ändringen skulle komma att bringa en icke så alldeles oväsentlig lättnad för ett icke ringa antal distrikt, som däraf äro i behof.

Hvad beträffar do af åtskilliga vederbörande framställda yrkanden, att nu ifrågavarande inkomstsslag skulle för vägväsendet beskattas lindrigare än sådan inkomst, som redan nu deltager i besväret, hafva dessa yrkanden, såsom synes af förslaget under 59 §, icke ansetts böra vinna beaktande; och får jag tillfälle härom vidare uttala mig vid nämnda paragraf.

Jämte det jag af nyss anförda skäl funnit mig kunna föreslå upphäfvande af den bestämmelse i lagen, som från deltagande i väg- Skyldigheten hållningsskyldigheten frikalla!- inkomst genom aflöning, arfvode och för inkomst^ traktamente eller annan med allmän eller enskild tjänstebefattning för- Mna0.'S™™9 enad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation, lifränta och undantagsförmån, håller jag i likhet med kammarkollegium före att, vid bifall till detta förslag, anledning saknas att vid frihet från sådant deltagande bibehålla de i 1 och 2 punkterna af mom. d) i förevarande paragraf omnämnda beska!tningsföremål, nämligen inkomst af kanal, järnväg och annan farväg äfvensom inkomst af slceppsrederi och sjöfart, desto hellre som, på sätt jämväl i några af vederbörandes yttranden nu framhållits, dessa beskattningsföremål torde få anses hafva väsentligt gagn af de allmänna vägarna för uppsamlande af den trafik, nämnda kommimikationsanstalter draga till sig. 1 förslaget äro sålunda ur 6 § mom' d) uteslutna ej allenast punkten 3:o) utan jämväl punkterna l:o) och 2:o).

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Inkomst genom’ arrende, af staten tillhörig jordbruksfastighet.

Däremot har måst bibehållas bestämmelsen i punkten 4:o), som afser undantag från väghållningsskyldigheten för inkomst, som förvärfvas genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet. Då nämligen, såsom vägkommittén i denna del yttrat, dylik jordbruksfastighet direkt deltager i väghållet, har man icke kunnat pålägga jämväl den inkomst, som förvärfvas genom arrende af sådan fastighet, deltagande däruti, enär sådant skulle innebära dubbel beskattning af samma föremål. Att bevillning till staten för sådan inkomst utgöres beror naturligtvis på det förhållande, att ingen bevillning för själfva fastigheten, såsom tillhörig staten, utgår.

t

§•

Formella ändringar.

Mindre jordbruksfastigheter.

Tilläggen till denna paragraf afse endast att, då uttrycken »vägdelning», »vägkassa» och »vågstycke» finnas i lagen nyttjade på flera ställen, innan samma uttryck genom senare lagrum blifvit förklarade, redan här intaga eu antydning om deras betydelse med hänvisning till vederbörliga lagställen.

På sätt kammarkollegium vid denna paragraf yttrat, har från åtskilliga håll uttalats önskvärdheten häraf, att från vägunderhåll in natura undantoges mindre jordbruksfastigheter, såsom antingen icke i mantal satt jord eller afsöndringar eller i allmänhet jordbruksfastigheter med taxeringsvärden, enligt olika förslag, intill 500, 800, 1,000, 2,000 eller ända till 5,000 kronor.

Till stöd för dessa uttalanden har hufvudsakligen framhållits, hurusom indelning af mindre jordbruksfastigheter till naturaväghåll vore ej mindre för själfva ägarne af sådana fastigheter än ock ur det allmännas synpunkt olämplig. Desse jordägare saknade nämligen i regel dragare och arbetsfolk till underhållets utgörande och deras väglotter vore tillika, i anseende till fastigheternas ringa taxeringsvärden, så små, att besväret med deras underhåll i och för sig icke stode i skäligt förhållande till den möda och tidspillan, som väghållaren, ofta boende på betydligt afstånd från väglotterna och för sin utkomst beroende af arbetsförtjänst på annat håll, måste tillsätta för personlig inställelse vid underhållsarbetets fullgörande. Dessutom förorsakade dessa fastighetsägare endast obetydlig slitning af vägarna. A andra sidan måste utläggningen af en mängd små väglotter, som icke underhölles på likartad!, sätt och eu del icke alls, vara ägnad att försämra vägarnas beskaffenhet, helst då, såsom ofta vore fallet, flera sådana väglotter utlades intill hvarandra, hvartill slutligen komrne, att krono-

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21. 49

betjäningens tillsyn öfver vägunderhållet därigenom blefve betydligt försvårad.

Ehuru jag i hufvudsak måste erkänna befogenheten af dessa anmärkningar, till hvilka jämväl kollegium åtminstone i viss mån anslutit sig, bär jag, lika med kollegium, ansett mig af gränserna för ifrågavarande lagrevision förhindrad att nu föreslå någon rubbning i den till lagens hufvudgrunder liäuförliga princip, att vägunderhållet in natura skall åligga all jordbruksfastighet med undantag af staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar; hvadan nu berörda framställningar måst lämnas utan afseende.

8 §•

Ändringarna i denna paragraf betingas hufvudsakligen af de före- Ändringar slagna ändringarna dels vid 5 § i fråga om bidrag till vägbyggnader ' §:n' af kommuner och landsting, dels i 12 § om vägars undantagande från vägdelning för att medelst vägkassan underhållas, dels ock i 60 § om statsbidrag till underhåll jämväl af oindelade vägar samt af broar och färjor. I öfrigt har bär influtit eu af erfarenheten nödig befunnen förklaring, att kostnaden för iståndsättande af enskild väg, bro och färja, som öfvertages till allmänt underhåll, skall åligga vägkassan.

Då bidrag till vägbyggnader, förutom af staten, kommuner eller landsting, kunna tänkas skola lämnas äfven af andra intresserade, så och för att i lagen gifva något slags erkännande åt behörigheten af en samverkan mellan, å ena sidan, vägkassörna och, å andra sidan, sådana extra intressen, som tilläfventyrs kunna erbjuda sitt bistånd till vägars åstadkommande, har i andra punkten af paragrafen uti förslaget efter orden »kommuner och landsting» tillagts orden »eller eljest».

12 g.

Med anledning af ett inom Riksdagen väckt förslag om tillägg vagars undantill denna 8 i syfte att utsträcka befogenheten för de väghållnings- tafanfe från skyldige att upplåta vägunderhållet pa entreprenad tiar Riksdagen anfört:

»Ehuru Riksdagen icke anser lämpligt, att majoriteten af de vägbållningsskyldige inom ett distrikt erhåller rätt besluta, att vägunderhållet i dess helhet inom distriktet skall på entreprenad upplåtas, håller Riksdagen däremot före, att majoriteten, under förutsättning att lämpliga garantier stadgas må kunna medgifvas rätt be- Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. H Käft. 7

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

stämma, att ett visst vägstycke icke skall indelas till underhåll in natura utan öfvertagas af vägkassan. fin väg kan nämligen t. ex. därigenom, att den ligger långt ifrån de mer odlade och bebyggda delarna af distriktet, hafva sådant läge, att dess intagande i vägdelningen skulle förrycka denna samt omöjliggöra en lämplig fördelning af vägunderhållet. Det synes Riksdagen därför vara fördelaktigt, att i väglagen införes en bestämmelse i syfte att flertalet väghållningsskyldige inom ett distrikt må kunna besluta, att underhållet af väg eller vägstycke, som därtill särskildt lämpar sig, må på entreprenad upplåtas. På sätt nu äger rum beträffande vinterväghållningen, lär det böra öfverlämnas åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, därest godvillig öfverenskommelse om entreprenaden icke kan träffas, tillse, att entreprenadsummorna icke stiga oskäligt högt.»

Bland de i ärendet hörde vederbörande hafva i detta ämne uttalats åtskilliga olika meningar, afseende dels frågan om och i hvilken mån vägunderhållet borde få, utöfver hvad nu är medgifvet, upplåtas på entreprenad, dels garantierna mot missbruk, till förfång för en minoritet bland de väghållningsskyldige, af entreprenadsystemet och dels Eders Kungl. Majds befallningshafvandes tilltänkta uppgift att, vid bristande frivillig öfverenskommelse om entreprenaden, reglera denna på sådant sätt, att entreprenadsummorna ej stege oskäligt högt.

Hvad sålunda först angår frågan, om och i hvilken man entreprenadsystemet borde få komma till användning vid vägunderhållet, hafva några, deribland hushållningssällskapens i Malmöhus, Örebro, Kopparbergs och Jämtlands läns förvaltningsutskott äfvensom Eders Kungl. Majds befallningshafvande i Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län, ansett entreprenadsystemet våra i allmänhet fördelaktigare än det nuvarande systemet för vägunderhållets utgörande och förty, med något undantag, förordat, att vägunderhållet i dess helhet eller åtminstone i vidsträckt omfattning inom ett distrikt måtte få upplåtas på entreprenad. Enligt hvad i särskilda yttranden framhållits och närmare motiverats, skulle därigenom vinnas åtskilliga fördelar. Kostnaden för vägunderhållets utgörande kunde högst betydligt nedbringas, vägarna blefve betydligt bättre och jämnare underhållna, tillsynen öfver vägunderhållet blefve dels betydligt underlättad, dels ock mer effektiv, kostnaderna för vägdelning och uppskattning genom särskild nämnd skulle bortfalla, och endast genom entreprenadsystemet kunde en rättvis fördelning af underhållsbördan vinnas och bevaras.

Åtskilliga andra af dem, som yttrat sig i ämnet, hafva befarat, att vägunderhållet, genom att upplåtas på entreprenad, i allmänhet

51 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

skulle fördyras eller blifva mindre omsorgsfullt. Äfven hafva farhågor uttalats för, att ett upplåtande af vägunderhåll på entreprenad, såframt det skulle lämnas beroende på de väghållningsskyldiges eget beslut, kunde genom missbruk af majoriteten bland desse genomföras till skada för .en minoritet, särskild! de icke in natura väghållningsskyldigfe. Sålunda kunde t. ex. jordbrukarne, hvilka i allmänhet vore de enda, som kunde utföra vägarbetena, genom sammanslutning genomdrifva ett beslut i sådan riktning, för att sedan själfve åtaga sig underhållet mot hög ersättning.

De, som hyst dylika betänkligheter mot entreprenadsystemet, hafva på grund däraf antingen helt och hållet afstyrkt en lagändring i syfte att medgifva en utsträckt användning af systemet, eller ock, där de af andra skäl ansett en dylik lagändring höra äga ruin, förordat densamma endast i mer inskränkt omfattning eller under påyrkande af olika garantier mot sådana missbruk, som nyss angifvits.

I allmänhet har frågan om en utsträckning af befogenheten att upplåta vägunderhållet på entreprenad i vederbörandes yttranden företrädesvis betraktats just ur den af Riksdagen framhållna synpunkten af behofvet att, för möjliggörandet af en lämplig vägdelning, från denna undantaga vissa vägar eller vägdelar. Ur denna synpunkt har ock det vida öfvervägande flertalet tillstyrkt eller icke velat motsätta sig en utsträckning af ifrågavarande befogenhet i den omfattning, Riksdagen ansett önskvärd. Härvid har från olika håll påpekats, huru, med nuvarande bestämmelser, väghållare ofta fått sina väglotter förlagda på mycket långt afstånd från sina hemvist, stundom så långt bort, att de ej kunnat själfva ombesörja underhållet utan måst uppdraga detta åt andra, i trakten boende personer. Dylika missförhållanden kunde bero, icke allenast, såsom Riksdagen exempelvis angifvit, på själfva vägarnas afsides belägenhet från mer odlade och bebyggda trakter utan äfven på andra omständigheter, såsom att de allmänna vägarna inom någon trakt af ett distrikt kräfde ett öfvervägande svårare underhåll och därför måste draga till sig väghållare äfven från andra, aflägsnare trakter, eller att vägtalet inom någon del af ett distrikt vore oproportionerligt stort i förhållande till våglängden, i hvilket afseende såsom exempel uppgifvits, hurusom vid ny vägdelning inom ett visst distrikt en kommun, som haft större underhållsskyldighet än som motsvarats af vägar inom densamma, måst, till förekommande af en genom hela distriktet fortgående förskjutning af respektiv^ väghållares väglotter, anvisas en del af sin underhållsskyldighet å ett långt från kommunen beläget vägstycke; och kunde, enligt hvad förste land!-

52 Kling!. Maj ds, Nåd. Proposition N:o 21.

mätaren i Blekinge län intygat, förhållandena med afseende å en enda väg ofta så förrycka vägdelningen, att önskningsmålet att låta hvarje socken och by få sina väglotter inom eller åtminstone nära dess gränser omöj li ggj ord es.

Emellertid hafva ock, såsom antydts, några af dem, som yttrat sigi ämnet, icke funnit anledning att ens ur nu förevarande synpunkt tillstyrka lagändringen i fråga, därvid, jämte det från något håll — uppenbarligen oriktigt — förmenats, att väghållare, som tilldelats väglotter på långt afstånd från sina. hemvist, »fått sig denna omständighet tillgodoräknad vid vägdelningen», i öfrigt framhållits, att sådana väghållares intresse vore tillräckligt tillgodosedt genom den nuvarande lydelsen i 12 § väglagen, hvarjämte den uppfattningen kommit till uttryck, att lagändringen i fråga, åtminstone i vissa orter, vore obehöflig för åstadkommande af en lämplig vägdelning.

Såsom ofvan omnämnts, hafva från åtskilliga håll farhågor yppats att, om de väghållningsskyldige finge befogenhet att upplåta vägunderhållet på entreprenad, majoriteten bland dem skulle kunna, till förfångför eu minoritet, missbruka denna befogenhet. Mot sådant missbruk hafva olika garantier föreslagits, såsom dels att betryggande bestämmelser borde meddelas angående sättet för omröstning och besluts fattande vid det i 58 § väglagen omförmälda sammanträde, dels att de väghållningsskyldiges beslut om upplåtande af vägunderhåll på entreprenad skulle, för att vara giltigt, vara fattadt med kvalificerad majoritet, t. ex. två tredjedelar eller tre fjärdedelar af hela distriktets röstetal, dels slutligen att dylikt beslut skulle underställas Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning, till stöd för hvilken sistnämnda, af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Malmöhus och Hallands län omfattade mening framhållits, att ett motsatt förfarande, eller att fråga, huruvida underhållet af viss väg eller visst vägstycke borde få på entreprenad upplåtas, skulle vid vägdelningsförrättning kunna afgöras af de väghållningsskyldige själfve, icke stode i öfverensstämmelse med hvad som gällde beträffande andra vid dylik förrättning förekommande frågor.

Hvad slutligen angår den ifrågaställda befogenheten för Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att reglera entreprenadförhållandet, så att entreprenadsummorna icke stege alltför högt, hafva åtskilliga anmärkningar framställts mot Riksdagens i denna del gjorda uttalande, om hvars innebörd också olika och delvis oklara uppfattningar gjort sig gällande. Sålunda hafva några af dem, som yttrat sig i ämnet, ansett

53 Kungi Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Eders Kling].. Maj:ts befallningshafvande^ ifrågasatta uppgift onödig, till stöd hvarför af en vågstycke anförts, att den åsyftade kontrollen öfver entreprenadsummorna bäst åstadkommes af de väghållningsskyldige själfva genom vägstyrelsen. Åtskilliga andra, bland dem Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings, Kalmar och Hallands län, hafva hållit före, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshatvandes här af~ sedda uppgift vore outförbar, alldenstund Eders Kungl. Majt:s befallningshafvande icke hade makt att tvinga eu entreprenör, i likhet med de för vinterväghållningen inrättade ploglagen, att mot sin vilja för visst pris åtaga sig entreprenaden. Ytterligare andra — af hvilka en, hushållningssällskapets i Stockholms län förvaltningsutskott, fattat Riksdagens mening såsom gående ut på inrymmande åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande af befogenhet att ålägga därför lämpligt belägna jordbruksfastigheter att åtaga sig underhållet af från delningen undantagna vägar mot ersättning, som i brist af öfverenskommelse skulle af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande jämkas — hafva funnit den ifrågasatta anordningen olämplig.

I stället har föreslagits, antingen att de väghållningsskyldige borde få bestämma det belopp, entreprenadsumman ej finge öfverstiga, och att, om anbud på vägunderhållets öfvertagande för högst denna summa ej erhölles, frågan om underhållets upplåtande på entreprenad skulle förfalla eller ock att, om entreprenad ej på rimliga villkor kunde erhållas, det borde stå vägstyrelsen fritt att, på sätt den funne lämpligt, låta utföra arbetet.

Kammarkollegium har för sin del, i betraktande af hvad till stöd därför anförts och jämväl på grund af egen erfarenhet, funnit den af Riksdagen önskade anordning, i hvad den afsåge att, för beredande af lämplig vägdelning, väg eller vägstycke, som därtill särskild! lämpade sig, skulle få underhållas medelst entreprenad och sålunda från delningen undantagas, särdeles ändamålsenlig. Enligt kollegii åsikt torde den ock ur en annan synpunkt kunna finnas lämplig, nämligen för vinnande af närmare erfarenhet om fördelarna eller olägenheterna för väghållningen af entreprenadsystemet och såsom ett varsamt försök till systemets införande, att efterföljas af flera, om nämnda erfarenhet talade till förmån därför. På den af några vederbörande väckta frågan att redan nu öppna möjlighet till upplåtande af väghållningen i dess helhet inom ett distrikt på entreprenad, har kollegium så mycket mindre ansett sig böra ingå, som härutinnan framställda förslag, innebärande en väsentligare rubbning i lagens hufvudgrunder, jämväl strede mot Riksdagens nu särskild! därom uttalade mening.

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I fråga om lämpligaste sättet och villkoren för den utaf Riksdagen åsyftade anordning, ansåge kollegium det icke, såsom Riksdagen afsett, höra tillkomma de våghålIningsskyldige själfva att, genom beslut af flertalet, bestämma om vägars eller vägstyckens undantagande från vägdelning och underhållande på entreprenad, utan att åtgörande!, härom borde, i likhet med hvad som gällde om de i 41 § omförmälda, för vägdelningen förberedande frågor, särskild! den om undantagande från delningen af vissa broar — med hvilken fråga den nu förevarande syntes äga största likhet — lämpligast iillhöra Eders Kungl. Maj :ts befallningshafvande, hvarigenom ock torde vinnas bästa garantien mot ett anlitande af entreprenadsystemet i obehörig utsträckning. Huru kollegium i öfrigt tänkt sig förfarandet, har kollegium utvecklat under 43 §, där de närmare bestämmelserna härom synts böra lämpligast inpassas, under det själfva hufvudstadgandet torde bäst inrymmas i nu förevarande paragraf.

Hvad beträffade frågan om Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande.? befogenhet att, där godvillig öfverenskommelse om entreprenad i nu afsedda fall icke kunde träffas, tillse, att entreprenadsummorna icke stege oskäligt högt, kunde kollegium icke fatta Riksdagens mening på annat sätt, än att, därest entreprenad till rimligt pris icke skulle kunna åstadkommas, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle äga att ålägga därför lämpligt belägna fastigheter att fullgöra underhållet mot ersättning, som i brist af öfverenskommelse skulle af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande fastställas.

Mot en sådan anordning hade kollegium så mycket mindre något att erinra, som svårligen något annat sätt för ändamålets vinnande torde kunna utfinnas. Om urskiljandet af de fastigheter, som skulle i berörda hänseende såsom lämpliga anses, och om vägunderhållets fördelning dem emellan torde det utan vidare böra öfverlåtas åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, efter vederbörandes hörande, förordna som skäligt pröfvades; och skulle sedermera, så länge tvångsentreprenaden fortfore, fastigheternas innehafvare, med afseende å skyldigheten att hålla dem sålunda tilldelade väglotter i laggillt skick, i allo vara att betrakta som vanliga väghållare. Beträffande ersättningen för vägunderhållet i tv fall ville kollegium äfven erinra att, för den händelse, såsom Riksdagen förklarat sig önska och kollegium föreslagit, statsbidrag komme att utgå jämväl för oindelad väg, sålunda äfven sådan, som undantagits från vägdelningen, särskilda nämndens uppskattning måste komma att afse äfven dylik väg, hvaraf åter kunde hämtas god ledning för bestämmande af berörda ersättning såväl som för bedömande af entreprenadsummornas mer eller mindre rimliga belopp.

55 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 21.

Om Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ingripande i angifna syfte syntes fråga böra få väckas jämväl af enskild väghållningsskyldig, då hvarje sådan väghållningsskyldigs rätt kunde vara däraf beroende.

Hvad nu angår frågan om beredande af möjlighet att på entreprenad upplåta vägunderhållet i sin helhet inom ett distrikt, eller åtminstone i någon större omfattning, kunde nog en sådan anordning i orter med långt drifven jorddelning, framför allt i Kopparbergs län, vara eftersträfvansvärd för undvikande af de svårigheter, som där måste möta såväl för själfva vägdelningen med utskiftning af eu massa till ytterlighet små väglotter som ock för fullgörande af det sålunda indelade väghållet och tillsynen därå. Med min redan tillkännagifna uppfattning om syftet med ifrågavarande lagrevision och om gränserna för densamma samt i betraktande för öfrigt af Riksdagens hittills visade obenägenhet mot entreprenadsystemets införande i lagen, har jag emellertid nu icke trott mig böra gå längre än Riksdagen själf ifrågasatt, nämligen till förslag om undantagande från vägdelning af endast sådana vägar eller vägsträckor, som på grund af sin belägenhet eller beskaffenhet kunna förhindra en lämplig delning.

Om ändamålsenligheten af en sådan anordning lär icke kunna hysas någon tvekan. Men i afseende å detaljerna för densamma har jag icke ansett mig kunna följa de i Riksdagens skrifvelse lämnade anvisningar. Lika med kammarkollegium och på af samma myndighet anfördt skäl håller jag nämligen före, först och främst att bestämmanderätten i fråga om urskiljandet af berörda vägar eller vägsträckor lämpligast bör tillkomma icke de väghållningsskyldiges majoritet, utan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, i hvilket afseende jag får tillfälle att vidare uttala mig vid 43 §. Vidare har den af Riksdagen antydda och af kollegium närmare utvecklade tanken på Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ingripande för det fall, att entreprenad för underhållet af dylika vägar eller vägsträckor skulle finnas icke kunna för skäligt pris erhållas, synts mig föga tilltalande. Den af kollegium härvid förordade tvångsindelning af vissa fastigheter till dylikt underhåll skulle nämligen helt visst i allmänhet blifva för de fastigheter, som däraf drabbades, ett verkligt onus, som näppeligen vore rättvist, om det ens alltid kunde fullgöras. Lämpligare synes det då vara, att ifrågavarande särskilda vägunderhåll, utan några som helst bestämmelser för åsyftade fall, öfverlämnas till vägstyrelsen för att, i likhet med hvarje annat vägunderhåll, som åligger vägkassan, på tjänligaste sätt besörjas.

56 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

I öfverensstämmelse härmed bär i 12 §, där lagändringen torde hafva sin plats, införts ett nytt moment med de bestämmelser, jag härutinnan ansett mig böra tillstyrka.

Utbyte af natur av äghåll mot bidrag i ‘penningar.

Beträffande paragrafens nuvarande innehåll har kammarkollegium anfört:

Ehuru genom vidtagande af den föreslagna lagändringen om vägars undantagande från vägdelning förutsättningarna för tillämpningen af paragrafen i dess nuvarande skick utan tvifvel skulle i väsentlig mån undanröjas, torde dock, då det icke torde kunna fullständigt förebyggas, att väghållare kunde få jämförelsevis långa afstånd till sina väglotfer, den i paragrafen medgifna rätt för dem att för sådana fall få öfverlåta sitt vägunderhåll på vägkassan mot erläggande i stället af penningar efter det belopp, hvartill underhållskostnaden bestämts af vederbörande särskilda nämnd, böra fortfarande kvarstå. Lika med flere vederbörande ansåge kollegium emellertid olämpligt, såväl att nämnda rätt skulle vara beroende af vägstyrelsens samtycke, hvarigenom denna rätt utan vidare kunde omintetgöras, eller åtminstone utsikterna för dess. ernående måste väsentligen förminskas, i det att vägstyrelsen knappast torde anse sig befogad att göra några medgifvanden, som möjligen kunde ådraga distriktet kostnad, som ock att för rättighetens tillgodonjutande ansökning skulle göras inom sex månader, efter det vägdelningen vunnit laga kraft, enär nämligen särskilda nämndens uppskattning inom denna tid endast i undantagsfall kunde hinna blifva färdig. Den under sådana omständigheter för vederbörande väghållare rådande ovisshet om utsikterna för rättighetens åtnjutande på för dem antagliga grunder hade också i flera fall föranledt klagomål öfver själfva vägdelningarna med däraf följande tidsutdräkt och olägenheter. Vida ändamål sen liga,re vore enligt kollega åsikt, om dels, såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län m. fl. ifrågasatt, beslutanderätten i fråga om samtycke till väghållarens framställning öfverflyttades från vägstyrelsen till de väghållningsskyldige med rätt för väghållaren, om deras beslut gånge honom emot, att genom besvär underställa frågan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning, och dels — för så vidt någon viss tid, inom hvilken väghållarens anspråk i ämnet borde gifvas till känna, öfverhufvud kunde böra bestämmas, något som emellertid torde vara mindre nödigt — denna tid räknades, såsom från något håll blifvit föreslaget, från det laga kraft kommit icke å själfva vägdelningen, utan å särskilda nämndens i anledning däraf verkställda uppskattning.

57 Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

Med afseende å denna uppskattning har kollegium tillika erinrat att, då väghållaren i här ifrågavarande fall skäligen icke borde till vägkassan erlägga större bidrag än som motsvarade kostnaden för vägstyckets underhåll i och för sig, utan hänsyn alltså till den ökning i samma kostnad, som för väghållaren måste föranledas af det betydligare afståndet till väglotten, men hvilken ökning emellertid äfven måste tagas i beräkning vid särskilda nämndens uppskattning, sådan ändring i reglerna för nämnda uppskattning syntes böra vidtagas, att särskildt belopp utfördes för berörda ökning; hvarom kollegium vid 46 § jämväl framställt förslag.

Emot hvad kollegium sålunda anfört bär jag icke funnit anledning till erinran; och hafva i öfverensstämmelse härmed i förslaget upptagits ändringar såväl af 12 §:s nuvarande första stycke, som i 46 §; hvar jämte bestämmelsen om viss tid för ansökning enligt 12 § fått, såsom obehöflig ansedd, helt och hållet utgå.

13 §•

Ändringarna i denna paragraf åsyfta att i erforderlig mån utfylla föreskrifterna om val af vägfogde och särskildt att förskaffa trygghet för, att sådant val varder företaget.

14, 15 och 16 §§.

Lika med Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Hallands och Jämtlands län äfvensom kammarkollegium har jag ansett föreskrifter böra meddelas angående omlagd vägs fördelning till underhåll på de fastigheter, som jämlikt 14 § skola bestrida detta underhåll; men då dylika föreskrifter lämpligen torde böra undfå plats under III kap. om vägdelning och kunna inrymmas i 45 §, bär 14 § synts icke behöfva för nämnda ändamål undergå ändring i vidare mån än genom intagande däri af eu hänvisning till 45 §, där närmare föreskrifter i ämnet enligt förslaget skulle inflvta.

Af några vederbörande, däribland Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län, har påpekats att, förutom de i 14, 15 och 16 §§ angifua omständigheter, som efter inträffad vägdelning kunde verka ändring i utgörandet af väghållningsbesväret och föranleda till vägkassans mellankomst för att hindra ett uppkommet, ej beräknadt drygare vägunderhåll, äfven andra förhållanden kunde mellan väg- Bih. till Rik sd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 8

Val af vägfogde.

Indelning af omlagd väg.

Efter vägdelning försvar a dt vägunderhåll.

58 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

delningar inträffa, som gjorde vägunderhållet dyrare än att den enskilde borde vidkännas en dylik oförutsedd ökning, såsom att ett vid gradering beräknadt grustag upphörde att kunna användas, eller att genom tillkomsten af en industriell inrättning eller järnvägsstation trafiken å en väg betydligt ökades o. s. v.; och borde alltså äfven för dylika fall ur vägkassan utgå ersättning, motsvarande det försvårade vägunderhållet.

Jämväl kammarkollegium, som ansett en föreskrift i sådant syfte både befogad och lämplig, om den ock måhända i många fall skulle komma att åberopas i oträngdt mål, har föi’denskull ifrågasatt, huruvida ej en sådan borde i lagen införas, och kunde i dylikt fall plats därför möjligen beredas på det sätt, att 14 och 15 §§ sammansloges till en paragraf med numret 14, nuvarande 16 § erhölle numret 15 och en ny paragraf under numret 16 insattes med viss, af kollegium angifven lydelse.

I öfverensstämmelse med denna mening hafva nu ifrågavarande tre paragrafer formulerats, på sätt förslaget utvisar.

17 §.

indrifning' af ])et föreslagna tillägget till denna paragraf har sin motsvarighet

väytassan för i 12 paragrafens sista punkt och torde ej behöfva närmare motiveras.

minskadt

vägunderhåll. 18 §.

Part för väg- Under anförande, att olika meningar yppats, huruvida med den

MstrMel Partj som i här afsedda överenskommelser företräder väghållningsdistriktets intresse gentemot den enskilde väghållaren, skulle afses vägstyrelsen eller de väghållningsskyldige, har kammarkollegium, som hållit före, att befogenheten härutinnan lämpligast borde tillkomma de senare, hemställt om ett förtydligande af paragrafen i nämnda syfte.

Mot lämpligheten häraf torde ej vara något att erinra, helst om utökningen af de väghållningsskyldiges beslutanderätt varder så underlättad, som förslaget vid 52 § åsyftar; och här nu förevarande paragraf i öfverensstämmelse härmed ändrats. Befogenheten att utse skiljeman för de väghållningsskyldige har emellertid ansetts kunna, såsom af mer underordnad vikt, och jämväl för bekvämlighetens skull, bibehållas åt vägstyrelson.

22 §.

iståndsättau- Då vid bifall till förslaget om vägars undantagande från vägdel-

de, afvä.g.som ning det måste kunna inträffa, att en förut på särskilda väghållare in-

Öfvertages af 0 ^

vägkassan.

59 Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 21.

delad väg öfvertages af vägkassan, måste uppenbarligen äfven fordras, att en sådan väg är vid öfverlämuandet till vägkassan försatt i 1 aggil It skick. Paragrafens början: »Bro och färja, som» etc. har fördenskull måst ändras till: »Väg, bro och färja, som» etc.

Att i denna paragraf endast är fråga om förutvarande allmän väg, bro och färja, torde »'ara uppenbart och framgår för öfrigt af 8 § i dess nja lydelse.

33 §.

Enligt dö punkten i nådiga kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner den 10 november 1882, sådan denna punkt lyder genom nådiga kungörelsen den 22 maj 1896, är arrendator å sådan domän skyldig att, om domänstyrelsen sådant påkallar, åt väghållningsskyldig till användande för allmän vägs underhåll öfverlämna å egendomen möjligen befintlig läkt af sand, grus eller sten samt för hämtning häraf upplåta nödig väg, mot det att arrendator!» i ersättning' för härigenom möjligen uppkommande skada och intrång erhåller det afdrag å arrendet, som af domänstyrelsen bestämmes. Beträffande väghållningsskyldigs rätt till hämtning af väglagningsämnen från arrenderad kronoegendom och om ersättning för skälfva väglagningsämnenas värde finnes däremot icke någon särskild föreskrift, utan måste i ty fall gälla hvad i andra stycket af förevarande paragraf är i enahanda hänseenden stadgadt beträffande annan mark än kronans allmänning. Det skall alltså äfven bär bero på öfverenskommelse och, i brist häraf, på domstols pröfning, hvarest väglagningsämnen få tagas och till hvad belopp ersättning för deras värde skall utgå.

Då det emellertid synes önskligt, att kronan, så långt ske kan utan förnärmande af enskild rätt, ställer till afgiftsfritt förfogande för det allmänna vägunderhållet väglagningsämnen, som å tjänliga ställen ä dess egna egendomar kunna vara att tillgå, har jag ansett lämpligen böra i afseende å jordbruksdomänerna, utöfver hvad nyss åberopade författningsrum i ämnet innehåller, stadgas, att väghållningsskyldig skall vara berättigad att, efter anvisning af domänintendent, å dylik egendoms mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll utan annan ersättning än sådan godtgörelse till arrendator, hvarom nyss är nämndt. En sådan föreskrift bär synts mig tjänligast kunna inrymmas i åberopade nådiga kungörelse, såsom redan innehållande speciella bestämmelser i ämnet. 1 väglagen under denna paragraf skulle då, i livad anginge domänerna, endast behöfva upptagas en på berörda författning

Väglagningsämnen från kronans jordbruksdomäner.

Procedur vid tvister om hämtning o,f väglagningsämnen.

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

syftande hänvisning. En sådan hänvisning' är alltså i förslaget vid paragrafen införd; och lär, Aid framläggande för Riksdagen af ett så beskaffad! förslag till ändring i förevarande paragraf, samtidigt komma att till Riksdagen a fläta s särskild nådig proposition om den behöflig.-! ändringen i meranämnda kungörelse.

Beträffande paragrafen i öfrig! har ifrågasatts, huruvida icke den i paragrafen stadgade procedur, enligt hvilken, i händelse öfverenskommelse därom ej kan mellan vederbörande träffas, bestämmandet af såväl stället, hvarest väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada för jordägaren må afhämtas, som ock till hvilket belopp ersättning därför skall utgifvas, skall ankomma på häradsrätt efter vägliällningsskyldigs instämda talan, skulle kunna, såsom både långsam och jämförelsevis dyrbar samt, enligt hvad i vissa nu afgifna yttranden förmenats, äfven i annat hänseende mindre lämplig befunnen, utbytas mot ett enklare och mer summariskt förfarande, exempelvis så, att pröfningen af nämnda frågor öfverlätes åt gode män i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som jämlikt 18 § gäller rörande de i 14—17 §§ omförmälda ersättningsfrågor.

Utan att bestrida, att vissa fördelar skulle kunna genom ett sådant förfarande vinnas, har jag emellertid icke funnit skäl att nu upptaga något förslag därom. Frågan om bestämmandet af stället, hvarest väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada för jordägaren må afhämtas, torde icke lämpa sig för obligatoriskt öfverlåtande åt gode mäns pröfning. Att återigen - till gode män hämd sa endast ersättningsfrågan, som väl i de flesta fall bör kunna af domstol i sammanhang med den förra frågan lättast afgöras, vore att onödigtvis inveckla förfarandet. och betunga parterna med kostnader. I hvarje fall synes det ej väl förenligt med vår rättsuppfattning att, vid tvist, förmena parterna att för dess slitande påkalla domstols pröfning; och om alltså gode männens beslut i dessa frågor skulle få hos domstol klandras, vore med förändringen föga vunnet. För öfrigt står det parterna fritt att, om de därom åsämjas, anlita skiljemän för såväl den ena som den andra frågan.

Däremot och i öfverensstämmelse med kammarkollegii tillstyrkan upptager förslaget en ändring, hvarigenom behörighet att i bär afsedda frågor väcka talan tillerkännes jämväl vägstyrelsen, äfven där den icke är direkt väghållningsskyldig. Därigenom kan nämligen vägstyrelsen blifva i tillfälle att vid ny vägdelning få på förhand ordnad

61 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 21.

den för vägarnas gradering viktiga frågan om, indika sand-, grus- eller stentäkter för de olika vägarnas lagning skola vara att påräkna, äfvensom om väglagningsämnenas pris.

35 §.

Såsom framgår af den vid kammarkollegii utlåtande fogade sammanfattning af vederbörandes yttranden, tiar i afseende å denna paragraf framställts en mängd anmärkningar och förslag.

På sätt kollegium framhållit, hafva i flera yttranden till och med gifvits uttryck åt den uppfattning, att paragrafens bestämmelser i sin helhet vore alldeles -föråldrade och olämpliga för sätt ändamål att betrygga ett godt vägunderhåll, pa grund af dels långsamheten i här anbefallda procedur för vägsyn och framtvingande af vägarnas iståndsättande, dels den alltför störa undfallenheten mot försumliga eller tredskande väghållare, som vissa af nämnda bestämmelser innebure, dels overksam beten af det för eftersatt vägunderhåll stadgade äfventyr och dels bestämmelsernas i öfrig!,' till och med för väghållarne själfva, olämpliga eller ock bristfälliga beskaffenhet.

Någon mer genomgripande förändring af paragrafen har jag emellertid icke trott mig böra föreslå. Visserligen torde i stället för nu gällande bestämmelser angående vägsyn och hvad därmed äger sammanhang, hvilka bestämmelser hafva rotfäste redan i 1734 års lag och i öfrig! hufvudsakligen äro desamma, som gällt före väglagens stiftande, utan tvifvel kunna utfinnas väsentligen andra och verksammare anordningar till aftvingande af vederbörande väghållares skyldigheter. Men krafvel på ett godt vägunderhåll får hvarken blifva för ensidigt eller drifva^ för långt. Vägunderhållet blifver nämligen, sådant det nu är ordnadt, för de underhållsskyldige redan genom sin karaktär af naturaprestation ett tämligen drygt onus, hvars utgörande än mer försvåras i samma mån, som lokala betingelser — såsom större afstånd till väglotter, svårare tillgång till väglagningsämnen och så vidare — ställa sig ogynnsamt. Eu viss foglighet vid indrifningen af det allmännas anspråk måste fördenskull här vara af billighetsskäl förestafvad; och vid beaktande häraf synas de nuvarande bestämmelserna i detta ämne i hufvudsak ej olämpligt afvägda.

Emellertid hafva, delvis ur andra synpunkter, paragrafens bestämmelser synts böra undergå vissa jämkningar.

Härvid bär först förekommit frågan om ett närmare bestämmande

62 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 21.

af de vid vägs v n tjänstgörande nämndemännens befogenhet, hvarom olika uppfattningar gjort sig gällande.

Nämndemäns Härom liar Eders Kung’!. Maj:ts befallningshafvande i Hallands

Mogenhet vid anfört:

vagsyn. « ii* n i

Onskligt vore, om redaktionen åt denna paragrat bletve sa förändrad, att med bestämdhet fram gånge, huruvida de vid vägsvn biträdande nämndemännen hade beslutanderätt jämte länsmannen eller vore att anse endast såsom rådgifvare eller sakkunnige, enär, enligt hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förmärkt, olika meningar härom vore rådande. Med anledning däraf att vid syn, som hölies af domare och nämnd, denna senare kunde, om den om sitt beslut vore enig, öfverrösta domaren, torde stundom antagits att, om vid vägsyn länsmannen och nämndemännen vore af olika åsikt, den mening, hvarom nämndemännen förenade sig, skulle blifva rådande, men häremot talade åter, att i ett fall, där frågan gällde syn, som hållits af kronofogde och två nämndemän å utarrenderad kronoegendom, Eders Kungl. Maj:ts högsta domstol i utslag den 11 december 1890 ansett nämndemännen icke hafva någon beslutanderätt. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande för sin del vore af den åsikt, att med hänsyn till beskaffenheten af de ärenden, om Indika här vore fråga, en förändring eller ett förtydligande af paragrafen borde ske i öfverensstämmelse med den uppfattning, som i sistnämnda fall gjort sig gällande.

Eu vägstyrelse inom Uppsala län har åter ansett nämndemännen såsom biträden vid vägsyn böra tillerkännas beslutanderätt jämte länsmannen och sådant i paragrafen tydliggöras, i anledning hvaraf åter Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sistnämnda län anfört att, då vägsyn vore eu fiskalisk åtgärd, grundad på den Eders Kungl. Majrts befallningshafvande och kronobetjäningen i 34 § tillagda befogenhet att öfvervaka vägarnas behöriga underhåll och vidtaga därför erforderliga åtgärder, det måste anses tydligt, att de vid synen biträdande nämndemän borde deltaga i förrättningen endast i egenskap af sakkunnige.

Kammarkollegium bär anslutit sig till den senare åsikten och jämväl funnit en sådan lagens mening fullt egentligt uttryckt genom paragrafens ordalag i hithörande del; men för den händelse dessa skulle finnas böra tolkas i annan riktning, ansåge kollegium en förklaring därom medelst lämplig ändring i paragrafen vara af nöden. ■

För egen del hyser jag den mening, att beslutanderätten vid vägsyn icke bör tillkomma länsmannen allena. I annat fall skulle eu väl stor makt och myndighet läggas i hans hand, och det måste då ofta inträffa, att det allmännas anspråk gentemot väghållarne gjordes gäl-

63 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

lande med eu mer hänsynslös stränghet än som, af nyss anförda skäl, egentligen kunde vara billig. Såsom motvikt häremot har i förslaget åt de biträdande nämndemännen inrymts beslutanderätt jämte länsmannen. Detta angifves dels genom ordställningen »länsman och tvä nämndemän» i stället för »länsman med biträde af tvä nämndemän» och dels genom en i följd däraf nödig bestämmelse, huru förfaras skall i händelse af skiljaktiga meningar mellan förrättningsmarmén, i hvillcet afseende synts kunna uppställas samma regler, som enligt 39 § gälla för vägdelningsförrättäre och hans gode män.

I detta sammanhang torde jag icke böra lämna oanmärkt, att Riksdagen i underdånig skrifvelse den 20 maj innevarande år angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet, anhållit om utredning rörande väckt fråga om beredande af ersättning åt nämndemän för deras tjänstgöring vid vägsyner. Vid denna utredning borde, därest tilläfventyrs ersättning för ifrågavarande biträde kunde anses skola nämndemännen tillerkännas, tagas under öfvervägande, bland annat, dels huruvida ersättningen borde utgå helt eller delvis af statsmedel eller af vägkassan, dels, i fall det fortfarande ansåges oundgängligt, att två nämndemän samtidigt biträdde vid vägsyn, huruvida ersättningen borde utgå • till mer än en af dem.

Enligt hvad jag inhämtat från justitiedepartementet, är detta ärende, efter nådig remiss till länsstyrelserna, för närvarande beroende på vederbörandes yttranden. Enär, äfven för den händelse att nämnda ersättning skulle finnas böra åtminstone delvis drabba vägkassan, bestämmelse därom icke nödvändigt torde böra inflyta i själfva väglagen, och i allt fall denna fråga icke är af den vikt, att väglagens revision däraf bör uppehållas, bär jag icke ansett mig böra för framläggandet af nu förevarande lagförslag afvakta resultatet af berörda utredning. I afseende därå får jag nu endast framhålla, hurusom det' nu framlagda förslaget om nämndemännens beslutanderätt vid vägsyn uppenbarligen icke medgifver inskränkning i synemännens antal.

Föreskriften om protokollsföring vid vägsyn har ansetts böra utvidgas med en bestämmelse om angifvande i protokollet för hvarje väghållare ej allenast af de befunna bristerna i underhållet af hans väglott utan jämväl af det belopp, hvartill kostnaden för deras afhjälpande kan af synemännen uppskattas. Detta belopp skall nämligen, enligt hvad förslaget vidare innebär, blifva bestämmande med afseende å länsman-

Ersättning åt nämndemän vid vägsyn.

Protokollet vid vägsyn.

Kortare kungörelsetider.

Ställe för tillhandahållande af underrättelse om brister.

64 Kungl. Maj it s Nåd. Proposition N:o 21.

uens förfarande, i händelse väghållaren uraktlåter att inom förelagd tid af hjälpa bristerna.

Från derå håll har anmärkts det oegentliga däri att, ehuru Akter-

O O 7 O

hållare på grund af det allmänna stadgandet i 23 § måste anses skyldige att städse hålla sina väglotter i laggill skick, eu sådan skyldighet med hänsyn till arbetet för det ordinarie vägunderhållet dock icke länge mot dem göras gällande förrän efter den oskäligt långa frist, som till följd af denna, paragrafs bestämmelser blefve dem förunnad därigenom, att dels för vägsynens kungörande vore stadgad en tid af minst fjorton dagar, dels sedermera underrättelsen om vid syn i»funna brister icke finge meddelas förrän andra söndagen efter syne förrättningens slut och dels slutligen ytterligare minst åtta dagar skulle förflyta, innan åtgärder mot den tredskande eller försumlige väghållaren förmedelst bristernas af hjälpande mot lega finge vidtagas; och har uppgifvits, att en sådan sakernas ordning åstadkommit en viss likgiltighet å väghållarnes sida i tillsynen öfver deras vägar, i det de åtminstone på somliga orter sällan verkställde någon väglagning förrän de sista dagarna före den så kallade eftersynen, då dessutom tjänligaste tiden för väglagningsämnenas påförande ofta redan kunde hafva hunnit förgå och lagningen alltså, icke gjorde afsedd nytta, hvartill komme att, genom eftersyn ens framflyttande så. långt som af nu gällande bestämmelser föranleddes, väderleksförhållandena ofta kunde i de fall, där den ägde rum på hösten, omöjliggöra dess behöriga och säkra förrättande. Särskilt olämpliga vore de långa kungörelsetiderna, när, såsom i de norra orterna kunde förekomma, gudstjänst ej hölles hvarje söndag.

Med afseende å hvad sålunda anförts, har kammarkollegium ifrågasatt, huruvida ej dels, såsom, bland andra, Eders Kungl. Majits befallningshafvande i Jämtlands län föreslagit, tiden för kungörandet af vägsyn kunde förkortas till åtta dagar och dels, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands och Hallands län in. fl. förordat, paragrafens bestämmelse därom, att underrättelse om vid vägsyn befunna brister skall uppläsas »å andra söndagen» efter syneförrättningens slut, kunde ändras därhän, att uppläsandet skulle ske »sist å andra söndagen» därefter.

De sålunda ifrågasatta förändringar, livilka synts af omständigheterna påkallade och lämpliga, hafva alltså i förslaget iakttagits.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall berörda underrättelse efter uppläsandet vara tillgänglig »å det ställe inom socknen, där kom-

65 Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

munalstämma plägar hållas». Då emellertid stundom lär inträffa, att kommunen icke förfogar öfver särskild lokal för sådan stämmas hållande utan måste förhyra dylik för hvarje gång särskild!, utan att densamma i öfrigt kan disponeras för kommunens angelägenheter, har det ansetts böra öfverlämnas åt kommunalstämma att i hvarje fall bestämma det för nu afsedda ändamålet tjänligaste ställe.

Vidare och då delgifning medelst uppläsande i kyrkan af under- Särskild adrättelse om vid vägsyn befunna brister synes mindre lämplig med af- vägstyreUe. seende å sådant vägunderhåll, som åligger vägstyrelsen, enär det nämligen i sådant fall ofta torde kunna vara förenad! med särskild svårighet och kostnad för styrelsen att förskaffa sig kännedom om underrättelsen, har, i anslutning till därom från två vägstyrelser och Eders Kungl. Maj:in befallningshafvande i Uppsala län äfvensom kammarkollegium gjorda uttalanden, i förslaget upptagits eu bestämmelse därom, att det skall åligga vägsyneförrättaren att inom samma tid, som för underrättelsens kungörande här är stadgad, särskild! tillställa vägstyrelsen sådan underrättelse rörande vid synen befunna brister i det vägunderhåll, för hvilket styrelsen har att svara.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har ifråga- “0giU väg“ satt, huruvida föreläggandet att hafva »ogin väg lagad» jämväl må kunna afse anbringande af vägmärke enligt 30 §.

I samma ämne har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län, med anledning af en utaf kronofogden i Laholms fögderi uttalad åsikt, att i väglagen icke skulle vara stadgad påföljd för uraktlåtenhet att anbringa vägmärken, anfört:

Denna åsikt torde visserligen vara felaktig, enär, då i 30 § meddelades föreskrift om väghållares skyldighet att anbringa sådana märken vid ändpunkterna af hvarje till underhåll indeladt vänstycke, till gill väg torde höra, att den vore försedd med samma märken lika väl som med de skyddsvärn och de vägvisare, om hvilka i 28 och 29 §§ stadgades, hvadan länsmannen hade att, om vid vägsyn förmärktes, det dessa märken, skyddsvärn och vägvisare saknades, förelägga vederbörande att desamma anbringa, vid äfventyr, om sådant underlätes, af böter enligt 77 § samt påföljd därjämte, att anbringandet skedde mot lega. Den missuppfattning, som sålunda i anmärkta hänseendet försports, torde emellertid möjligen bero på ordalagen i 3 punkten, där det hette, att kungörelsen skulle innehålla föreläggande att inom den tid, som där nämndes, hafva »ogill väg lagad». Orden »ogill väg lagad» torde därför böra utbytas mot ett Bill. till RiJcsd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 14 Höft. 9

Garantier mot oskälig leg okostn ad.

Tillfälliga

brister.

Anmaning.

66 Kung].. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

mer omfattande uttryck, såsom till exempel »de vid synen befinna brister botade».

I detta yttrande och. förslag bär kammarkollegium instämt; och. som jämväl en sådan ändring i paragrafen synts lämplig, har densamma i förslaget inrymts.

En betänkligare brist i paragrafens nuvarande stadgande!), torde vara, att där icke på något sätt finnes sörj dt för garantier mot legokostnadens uppdrifvande till oskälig höjd. Väghållaren är härvid i själfva verket så godt som prisgifven åt slumpen eller en mindre samvetsgrann förrättningsmans godtycke, och exempel saknas ej heller på, att väghållaren fått sitta emellan på ett till och med mer än betänkligt sätt.

Till kontroll i berörda afseende hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län och kammarkollegium hemställt om sådan ändring i paragrafen att, innan ifrågavarande legokostnad finge af länsmannen uttagas, räkning därå skulle vara af kronofogden granskad och godkänd. Med en sådan anordning torde dock föga vara vunnet, då kronofogden väl skulle hafva svårt att vägra godkännande af räkning för ett redan utfördt arbete och för öfrigt måste tänkas gärna vilja för efterräkningar skydda en sin underlydande tjänsteman. Mer tilltalande har synts en af hushållningssällskapets i Kristianstads län förvaltningsutskott och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samma län föreslagen anordning i syfte att, där länsmannen funne sig ur stånd att till skäligt belopp — enligt Eders Kungl. lVlaj:ts befallningshafvandes förslag det belopp, hvartill kostnaden för bristernas afhjälpande blifvit af synemännen värderad. — åstadkomma arbetets bortlegande under hand, det skulle åligga honom att på offentlig, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förslag i sockenkyrkan minst fyra dagar förut kungjord auktion till den minstbjudande öfverlämna arbetets utförande; och skulle, enligt hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förslag tillika innehåller, länsmannen, först om anbud vid sådan auktion icke erhölles, äga på annat sätt gå i författning om lagning af vägen. Härigenom skulle, enligt min uppfattning, väghållarens intresse vara i erforderlig mån tillgodosedt, och har i enlighet härmed förslaget affattats.

I sammanhang härmed och af enahanda skäl hafva i förslaget intagits bestämmelser om ett liknande förfarande med afseende å tillfälliga emellan vägsynerna uppkomna brister, på samma gång förslaget mer direkt än den nuvarande lagtexten inskärper skyldighet för veder-

67 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

börande att anmana väghållarne om afhjälpande af sådana brister med föreläggande af viss kort tid samt äfventyr af böter och bristernas botande mot lega.

Hvad beträffar nämnda anmaning, hafva flere kronobetjänte äfvensom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands samt Göteborgs och Bohus län ansett olämpligt, att sådan anmaning måste föregå och den därvid förelagda tid förflyta, innan brister af berörda slag finge tvångsvis botas. Hen tidsutdräkt, som till följd häraf måste uppkomma, särskild! då väghållaren eller vägfogden, boende på långt afstånd från väglotten, kunde vara svår att med anmaningen anträffa, vore nämligen så mycket mer betänklig, som skadan kunde vara af sådan beskaffenhet, att dess skyndsamma afhjälpande vore för vägfarandes trygghet nödigt. Dessa erinringar hafva i förslaget i så måtto vunnit beaktande att, där tillfällig skada å väg, såsom medförande våda för vägfarande, påkallar skyndsamt afhjälpande, densamma ansetts böra få genom länsmannens försorg botas »omedelbarligen», det vill säga utan föregången anmaning och jämväl utan auktion för arbetets bortlegande. I stället har bär, för vinnande af åtminstone någon kontroll å legokostnadens rimliga belopp, intagits bestämmelse om, att räkningen å sådan kostnad skall vara af kronofogden godkänd, innan samma kostnad må af länsmannen uttagas.

41 §.

Ändringen i mom. l:o) betingas af de föreslagna ändringarna i 12 och 43 §§ om undantagande från vägdelning af vissa vägar eller vägsträckor.

Beträffande mom. 3:o) hafva Eders Kungl. Majits befallningshafvande i Blekinge och Hallands län erinrat, att detta lagrum, jämfördt med 5 och 82 §§, icke medgåfve, att fråga om förändring i väghållningsdistriktets område finge upptagas redan vid den vägdelning, som inom distriktet första gången efter väglagens trädande i kraft företoges, utan först vid »förnyad» vägdelning, men att, då det kunde dröja lång tid, innan sagda första vägdelning ens ifrågasattes, förhållandena vid dess företagande kunde vara så förändrade, att behof af omreglering i distriktets område redan då kunde vara för handen; med afseende hvarå hemställts, att möjlighet till en sådan reglering måtte beredas genom borttagande ur paragrafen af orden »vid förnyad vägdelning».

Mot detta förslag, i hvad det afsåge, att ett väghållnings distrikt

Ändrad lydelse af mom, i:o).

Förändring

väghållnings

distriktets

område.

Vägtals åsättande.

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

redan vid nämnda första vägdelning skulle få delas i mindre områden, har kammarkollegium, som af uppgifterna till Bil. B. vid dess betänkande inhämtat, att inom flera distrikt vägdelning enligt nya lagen ännu ej blifvit begärd, ej haft något att erinra, men kunde icke biträda förslaget i öfrigt, då genom dess godkännande därutinnan skulle kunna inträffa, att två distrikt kunde, när första vägdelningen inom det ena skulle företagas, sammanslås till ett, oaktadt inom det andra distriktet nyligen förut redan verkställts dylik vägdelning, hvilken då blefve utan nytta.

För egen del har jag icke haft någon betänklighet att tillstyrka berörda lagändring utan den af kollegium angifna inskränkning. Nuvarande bestämmelser i ämnet hvila på den förutsättning, att vägdelningar enligt nya lagen skulle efter lagens trädande i kraft inom kort tid litet hvarstädes komma till stånd, och vid ett sådant förhållande har man naturligtvis ansett olämpligt, att frågor om ändringar i den kort förut, på grund af 82 §, allestädes fastställda regleringen af distriktsindelningen skulle få redan vid första vägdelningen förekomma. Nu har emellertid verkligheten icke motsvarat beräkningarna, i det att, på sätt kollegium anmärkt, vägdelning inom många distrikt icke ens ännu blifvit begärd; och till följd af under mellantiden inträffade förändrade förhållanden kan en omreglering af ett och annat sådant distrikt otvifvelaktigt vara högeligen önskvärd. Det har fördenskull synts väl på sin plats att tillstädja sådan frågas upptagande redan vid första vägdelningen. Härvid kan nu visserligen inträffa ett sådant fall, som kollegium framhållit, nämligen att fråga då skulle kunna väckas om sammanslagning af ett distrikt med ett annat, där vägdelning kort förut redan ägt rum. Men alldeles samma förhållande kan inträffa äfven vid förnyad vägdelning, och betänkligheten behöfver icke vara större i det ena fallet än i det andra, helst det ju alltid bör ankomma på den beslutande myndigheten att tillse, det icke eu nyligen verkställd vägdelning genom ny distriktsreglering omintetgöres, utan att fullgiltiga skäl därtill äro för handen.

I enlighet härmed hafva ur paragrafen uteslutits orden »vid förnyad vägdelning».

42 och 43 §§.

Lika med förste landtmätaren i Blekinge län, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs och Jämtlands län samt kammarkollegium har jag ansett paragrafen, i hvad den afser, att åsättande af vägtal skall äga rum i sammanhang med Eders Kungl. Maj:ts befallnings-

69 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

hafvandes beslut rörande de i 41 § omförmälda frågor, böra ändras därhän, att vägtalssättningen förklaras skola äga rum, först sedan nämnda beslut vunnit laga kraft. Dessa beslut pläga nämligen ofta öfverldagas; och innan besvären blifvit genom laga kraft ägande beslut afgjorda, kan hinna förflyta en längre tid, hvarunder fastighetstaxeringen kan undergå mer eller mindre betydande förändringar. Utan tvifvel måste det emellertid anses vara fördelaktigt, att vägtalssättningen och därmed äfven vägdelningen kommer att grunda sig på senast möjliga taxering.

Enligt hvad kollegium förmält sig hafva funnit, förfares med afseende å vägtalssättningen olika inom olika län, i det att inom somliga län Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande endast låta genom vederbörande häradsskrifvare upprätta vägtalslängd utan att fastställa densamma, medan däremot Eders Kung!. Maj-.ts befallningshafvande i andra län genom formligt beslut, vanligen i samma utslag, som meddelas rörande de i 41 § Do och 2:o nämnda frågor, fastställa en sådan längd. Då det synes vara med god ordning bäst öfverensstämmande, att dylik fastställelse alltid meddelas, upptager förslaget, i enlighet med kollega hemställan, bestämmelse jämväl härom.

För de sålunda angifna nya bestämmelserna om förfarandet vid vägtalssättning har ansetts kunna beredas plats i början af 43 §, hvaremot hithörande stadgande i 42 § uteslutits.

I fråga om metoden för vägs gradering hafva efter väglagens stiftande meddelats nya föreskrifter genom landtmäteristyrelsens cirkulär till tjänstemännen vid landtmäteristaten med åtskilliga föreskrifter att tjäna till efterrättelse vid allmän vägs delning den 18 mars 1893. Häri har stadgats, bland annat, att vägarna icke, såsom hittills, skola för jämförande med hvarandra i afseende å underhållet åsättas ett visst gradtal, utan graderas i penningar, motsvarande den för hvarje vägsträcka efter vissa regler uppskattade underhållskostnaden.

Mot denna graderingsmetod har, på sätt närmare inhämtas af kammarkollegii betänkande, anmärkning gjorts af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län, som på grund af åberopad erfarenhet funnit densamma, mer än den äldre metoden, i tillämpningen leda till oegentligheter. Såsom en sådan har af bemälda myndighet, liksom af en vägstyrelsé och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, äfven framhållits, att vid gradering^ hänsyn icke

Vägs grade ring.

70 Vägars

undantagande från vägdelning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

toges till afståndet mellan den lind erhåll sskyldiga jordbruksfastigheten och den väglott, som tilldelades densamma, oaktadt detta afstånd kunde hafva en mycket stor betydelse.

Då de rent tekniska bestämmelserna om väggradering icke falla inom själfva väglagen utan härröra från landtmäteristyrelsen, torde jag icke än behöfva ingå närmare på detta ämne, utan får endast erinra, att Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande,? i Södermanlands län yttrande blifvit i nåder remitteradt till landtmäteristyrelsen för afgifvande af underdånigt utlåtande. Hvad åter angår det öfverklagade förhållandet, att vid gradering hänsyn icke tages till väghållarens afstånd till väglotten, får jag, lika med kammarkollegium, framhålla, att sådant uppenbarligen icke är möjligt, då det först efter graderingens verkställande kan blifva bestämdt om väglotternas lägen.

Beträffande paragrafen i öfrig!, upptager lagförslaget ett tillägg, innefattande, i öfverensstämmelse med hänvisningen i 12 §, föreskrifter om ordningen för afgörande af frågan om undantagande från delningen af vissa vägar eller vägsträckor för att på vägkassans bekostnad underhållas, en fråga, som, vid bifall till det under 12 § framställda förslaget om dylikt undantagande, uppenbarligen måste i sammanhang med vägdelningsförrättningen afgöras.

I detta afseende har kammarkollegium föreställt sig, att dylik fråga, ehuru af lika förberedande art som de i 41 § omförmälda, dock icke lämpligen skulle kunna samtidigt med dem afgöras utan först i ett senare skede af vägdelningsförrättningen, nämligen sedan vägarnas gradering blifvit verkställd. Först då torde, genom upprättande af något slags provisionel! plan öfver vägdelningen, med någon säkerhet kunna bedömas, huruvida det kunde vara behöflig! att, för åstadkommande af formlig och bekväm delning, därifrån utesluta någon eller några vägar eller vägsträckor. Graderingen hvad dessa beträffade torde i allt fall blifva nödig, om, såsom Riksdagen förklarat sin önskan vara, statsbidrag komme att lämnas äfven till oindelade vägar, hvaraf påkallades uppskattning af särskilda nämnden äfven för sådana vägar, hvilken uppskattning åter torde böra, i likhet med den för indelade vägar, grundas på en föregången gradering (49 §, sista punkten). 1 öfrigt och då enligt kollegii förslag beslutanderätten i frågan om urskiljande af de vägar och vägsträckor, som skulle från delningen undantagas, skulle tillhöra Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande, torde för dess handläggning böra förfaras på samma sätt som med de i 41 §

71 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

omförmälda frågor, så att förrättningsmannen med gocle männen skulle därom afgifva förslag, livilket skulle underställas Eders Kung!. Maj:ts befallniugliafvandes pröfning, hvarefter och sedan de väghållningsskyldige blifvit hörda, Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande skulle i frågan meddela beslut; och skulle förrättningen naturligtvis ej kunna fortsättas förrän jämväl denna fråga blifvit genom laga kraft ägande beslut afgjord. Tydligt vore, att genom införande sålunda i vägdelningsproceduren, på ett redan långt framskridet stadium af förrättningen, utaf ett nytt preliminärbeslut, som skulle få Öfverklagas utan sammanhang med hufvudsaken, den redan förut långvariga förrättningen otvifvelaktigt i många fall skulle ytterligare afse värdi fördröjas, och kollegium underskattade ej en sådan olägenhet, men fördelarna af själfva saken vore enligt kollegii åsikt så stora, att kollegium ändock ansett sig kunna förorda dess ordnande, på sätt nu angifvits.

Till den af kollegium sålunda uttalade uppfattning ansluter sig också lagförslaget i denna del. Vid frågans ordnande har valet måst stå emellan, å ena sidan, det af kollegium förordade förfarandet, och, å andra sidan, den anordning att låta undanskiljandefr af de vägar och vägsträckor, som skulle från delningen uteslutas, bestämmas af vägdelningsforrättaren och gode männen i sammanhang med själfva fördelningen af vägarna i öfrigt. Men att sålunda lägga under förrättningsmannens befogenhet denna ganska viktiga fråga, hvilken, såsom kollegium anmärkt, äger väsentlig likhet med den Eders Kung!. Maj:tsbefallningshafvandes pröfning förbehållna om urskiljande af de broar, som skola från delningen undantagas, har icke synts mig följdriktigt eller lämpligt. Utan tvifvel måste också förrättningen vinna i ordning och reda, om själfva föremålet för delningen är i alla afseenden af Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande bestämdt, innan själfva delningen företages. I annat fall eller, om det alltså skulle ankomma på förrättningsmannen att i sammanhang med delningen besluta om undantagande därifrån af vissa vägar eller vägsträckor, måste besvär öfver sådant beslut, där de gillades, föranleda till upphäfvande af hela delningen med åtföljande kostnader och, jämväl här, tidsutdräkt. För öfrigt må det väl kunna antagas, att med den omsorgsfullare och mångsidigare behandling, som komme frågan till del genom dess afgörande förberedelsevis af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande efter förrättningsmannens förslag och samtlige väghållningsskyldiges hörande, besvär i sådan fråga -mycket mer sällan skulle anföras, än om frågans afgörande skulle i första hand ankomma på förrättningsmannen.

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Vägdelnings-

handlingarna.

44 §.

Hushållningssällskapets i Örebro län förvaltningsutskott har anfört, att enär, enligt hvad utskottet erfarit, vägdelningslängden ensam icke vore tillräcklig, hvarken i fråga om bedömandet af vägdelningens riktiga eller oriktiga utförande, ej heller för erhållande af de närmare upplysningar, som för såväl vägstyreisen som de väghållningsskyldige kunde vara erforderliga, utskottet för den skull hyste den åsikt, att samtliga till vägdelningen hörande handlingar borde finnas för vederbörande tillgängliga, och att för detta ändamål afskrifter af samma handlingar borde tillställas såväl vägstyreisen som hvarje länsman i distriktet; och har Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län biträdt denna åsikt.

En sådan anordning vore, enligt hvad jämväl kammarkollegium föreställt sig, gagnelig och önskvärd; men har kollegium hemställt, huruvida ej, därest tanken härpå öfverhufvud funnes förtjäna afseende, kunde vara tillräckligt, om de afskrifter, som skulle tillställas vägstyreisen och länsmännen, omfattade, förutom vägdelningslängden, endast graderingslängden (beskrifningen öfver de allmänna vägarna) samt förrättningsprotokollet, på det att vederbörande alltså måtte besparas besväret och kostnaden för afskrifvande af den mängd jämförelsevis betydelselösa handlingar — kallelser, kungörelser, fullmakter o. s. v. - hvarmed vägdelningsakterna plägade vara belastade.

Äfven för egen del anser jag nödigt, att. vägdelningshandlingarna i större omfattning än hvad nu är fallet hållas för vederbörande tillgängliga. Då emellertid upprättande af flera exemplar af ifrågavarande, ganska vidlyftiga handlingar synes skola taga i anspråk alltför mycken tid och kostnad, upptager förslaget den anordning, att ett fullständigt exemplar af vägdelningslängden och i sammanhang därmed äfven graderingslängden och förrättningsprotokollet tillställes vägstyrelsens ordförande, hos hvilken handlingarna sedermera skola vara att tillgå, hvaremot länsmännen, som hafva behof af vägdelningslängden i och för vägsynernå, endast skulle erhålla utdrag af samma längd, en hvar för sitt tjänstgöringsområde, med rätt äfven för väghållarne att af dessa utdrag taga del. Med hänsyn till besvär öfver vägdelningen skulle handlingarna af förrättningsmämnen expedieras samtidigt med anmälan till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande om förrättningens afskalande.

Besvärshän-

visning.

Ur paragrafen i öfrig! har uteslutits bestämmelsen om ordningen

73 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

och sättet för öfver klagande af vägdelning. Det har nämligen synts lämpligt att på ett ställe i lagen — såsom förslaget utvisar, vid 80 § — sammanföra de nu på spridda ställen däri förekommande äfvensom ytterligare behöfliga ansedda bestämmelser om klagan i hvarjehanda vägärenden.

Slutligen har, på förslag af Eders Kungl. Majds befallningshafvande i Jämtlands län och kammarkollegium, i paragrafen intagits stadgande om tiden för tillträde af de vid vägdelningen utlagda väglotter. Detta stadgande står i nära öfverensstämmelse med 83 §, 2 punkten.

45 §.

Jämte det af nyssnämnda skäl ur paragrafens tredje punkt uteslutits den där förekommande besvärshänvisning, har till paragrafen fogats ett tillägg, inrymmande, jämlikt hänvisningen i 14 §, närmare bestämmelser om delning af omlagd väg. Då dessa bestämmelser tillräckligt torde tala för sig själfva, synes någon närmare redogörelse för desamma nu icke behöfva lämnas.

46 §.

I sammanhang med uttalande, i fråga om 60 §, i syfte af sådana ändringar i reglerna för statsbidragets utgående, att detta bidrag under visst villkor komme att utgå jämväl för sådan allmän väg, som ej underhölles in natura af de väghållningsskyldige utan gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad, äfvensom för på samma sätt underhållna broar och färjor, har Riksdagen anfört:

»Därest de ändringar af reglerna för statsbidragets utgående, som Riksdagen sålunda ansett önskvärda, genomföras, synes den i 46 § väglagen föreskrifna uppskattningen äfven böra verkställas beträffande väg eller vägdel samt broar och färjor, som underhållas gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad.»

Hvad Riksdagen sålunda anfört har icke föranledt gensaga i vidare mån än att dels Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande i Hallands län ansett någon ändring i denna § icke behöfva under den angifna förutsättningen vidtagas, enär vägstyrelsen i 55 § uttryckligen betecknades såsom väghållare beträffande af vägkassan underhållen väg, och ordet väghållare i 46 § således äfven kunde tillämpas på vägstyrelsen, dels ock tre länsmän föreslagit, att statsbidraget till sådant vägunderhåll, som fullgjordes medelst entreprenad, skulle beräknas efter entre- Bih. till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 10

Tillträde af nya väglotter.

Delning af anlagd väg.

Uppskattning af kostnaden för underhåll af oindelad väg m. m.

Afstånd från väglott.

74 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 21.

prenadsumman såsom bäst angifvande den verkliga underhållskostnad en, i hvilket fall någon särskild uppskattning däraf ej vore behöflig.

Med hänsyn till hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län erinrat, har kammarkollegium ansett annan ändring i förevarande paragraf, till följd af de ifrågasatta ändringarna i reglerna för statsbidragets utgående, icke vara erforderlig, än att i slutet af paragrafens första stycke efter orden »allmän väg» tillädes orden »bro och färja».

I enlighet härmed och under förutsättning af bifall till lagförslaget under 60 §, i hvad det afser statsbidrag till underhåll jämväl af oindelad väg samt af bro och färja, har förevarande paragraf i åsyftade delen, ändrats.

Paragrafens andra stycke har utvidgats med nya bestämmelser. Dessa afse först och främst att inskärpa, att vid uppskattning, hvarom här är fråga, hänsyn skall tagas jämväl till afståndet mellan den väghållningsskyldiga fastigheten och dess väglott. I saknad af föreskrift härom torde särskilda nämnderna ej sällan hafva alldeles förbigått denna viktiga omständighet, hvaraf i väsentlig mån kan vara beroende väghållarens större eller mindre besvär och kostnad för vägunderhållets •fullgörande.

Dess beaktande vid uppskattningen är för öfrig! så mycket mer nödvändigt, som genom det därefter lämpade högre eller lägre statsbidraget åtminstone i någon mån kan utjämnas den olikhet i väghållningsbördan, som måste blifva eu följd däraf, att väghållarens afstånd till väglotfen icke vid själfva graderingen kunnat komma i betraktande.

Vidare har stadgats att, där detta afstånd, som i uppskattningsinstrumentet alltid skulle utsättas för bedömande, i hvad mån en sådan förutsättning skäligen skulle få anses vara för handen, är mer afsevärdt, i uppskattningsinstrumentet bör särskild! angifvas det belopp, som anses motsvara väghållarens till följd af berörda omständighet ökade besvär. Denha bestämmelse åsyftar att lämna ledning för frågan om sådan uppgörelse mellan väghållaren och distriktets öfriga väghållningsskyldige, som i 12 § afses, nämligen om vägkassans eftertagande af afsides belägen väglott, därvid, enligt förslaget under sistnämnda paragraf, väghållaren skulle hafva att i vederlag erlägga endast hvad väglottens underhåll beräknats kosta i och för sig utan hänsyn till väghållarens större afstånd till densamma.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

47 §.

1 Riksdagens skrifvelse anföres:

»! fråga om 47 8 bär yrkats, att föreskrifter måtte meddelas, an- Val af ,leda~ gående nvilka myndigheter, som halva att föranstalta om val åt leda- skada nämnmöter i den uti paragrafen omförmälda särskilda nämnden, därvid till- denlika föreslagits, att dessa bestämmelser måtte gifvas sådan affattning, att kallelse till ifrågavarande val skulle utfärdas af kommunalstämmans ordförande, då valet förrättades å kommunalstämma, af vederbörande domhafvande, om valet skedde inför häradsrätten, och, för den händelse valet ägde rum inför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller annan af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämd myndighet, af den myndighet, som valet förrättade.»

»Riksdagen finner bestämmelser uti berörda afseende behöfliga samt har intet att erinra däremot, att bestämmelserna erhålla den affattning, som sålunda föreslagits.»

Mot de sålunda ifrågasatta bestämmelserna har ej i vederbörandes yttranden framställts annan anmärkning än att på några håll det ansetts vara så själfklart, att den myndighet, som hade att förrätta i paragrafen omnämnda val, jämväl skulle utfärda kallelse till detsamma, att någon uttrycklig föreskrift därom vore onödig..

Det föreliggande lagförslaget upptager emellertid eu helt annan form för ifrågavarande valförrättning än den nu stadgade. Då jag nämligen, på sätt vid 4 § anförts, funnit mig böra i öfverensstämmelse med justitieombudsmannens framställning föreslå afskaffande i allo af häradsrätternas bestyr med vägärenden af ekonomisk natur, har däraf påkallats ändring jämväl i förevarande paragraf, i hvad den bestämmer om företagande af val utaf ledamöter i särskilda nämnden inför häradsrätt.

I sådant afseende och under förutsättning, att de väghållningsskyldiges själfstyrelse närmare regleras, på sätt 52 § afser, har nu stadgats, att berörda val skulle äga rum å s. k. vägstämma. Och detta skulle gälla icke allenast för det fall, att enligt nuvarande bestämmelser valet skolat ske inför häradsrätt, utan äfven där enligt samma bestämmelser valet bort verkställas å kommunalstämma eller inför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller annan af Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande bestämd myndighet.

Mot en sådan anordning torde icke någon afsevärd betänklighet behöfva möta. Då redan nu, i händelse distriktet består af en kommun, de väghållningsskyldige själfva få på egen hand förrätta valet, lär sådant kunna ombetros dem, äfven där distriktet är af större omfatt-

76 Ordföranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

ning, om nämligen, på sätt i 52 § föreslås såsom allmän regel, åt de väghållningsskyldige inrymmes rättighet att låta sig representeras af kommunvis utsedda ombud, som förfoga öfver kommunens hela vägfyrktal, med afräkning för närvarande enskilde väghållares enahanda fyrktal. Tv med eu sådan anordning bör i erforderlig mån betryggas just hvad som åsyftas med den nuvarande bestämmelsen om valets företagande genom valmän, nämligen att hvarje kommun skall faktiskt erhålla inflytande på valets utgång i man af sitt vägfyrktal. I öfrigt erbjuder förslaget, utom lindring för myndigheterna, fördelen af ett enhetligt förfarande för alla distrikt i stället för den nu förekommande trefaldiga olikheten.

Vid det sålunda ifrågasatta valförfarandet lär i det af Riksdagen angifna hänseendet knappast erfordras någon särskild bestämmelse utöfver hvad i 52 § af förslaget stadgats om skyldighet för vägstyrelsens ordförande att utfärda kallelse till vägstämma. Dock har det ansetts lämpligt, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, såsom den myndighet, hvilken först erhåller kännedom om, när förutsättningarna för nämndens tillsättande äro för handen, och själf har att förordna ordförande och ledamot i nämnden, skulle hålla hand däröfver, att val af öfrige ledamöter varder behörigen företaget; hvarom föreskrift alltså i förslaget intagits.

Vidare har, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad kammarkollegium härutinnan ifrågasatt, i förslaget inryckts den bestämmelse, att åtminstone ordföranden i nämnden bör vara samma person för alla distrikt inom ett och samma län eller landstingsområde. Härpå ligger enligt min tanke ej ringa vikt, då endast på dylikt sätt lär kunna ernås garanti för uppskattningarnas verkställande efter likformiga grunder åtminstone inom något större område. Att en sådan garanti är i hög grad behöflig, därom torde nog erfarenheten lämna tillräckliga vittnesbörd. Så har uppgifvits, att inom två hvarandra tillgränsande distrikt med väsentligen samma betingelser i afseende å natura-väghållet nämndernas uppskattningar gifvit till resultat dubbelt större väghållningskostnad per meter i det ena distriktet än i det andra. Ja, exempel lär icke saknas på, att inom distrikt vägunderhållet uppskattats så oproportionerligt högt, att väghållarnes verkliga kostnad blifvit fullt betäckendast genom det till dem utgående statsbidraget. Gifvet är, att sådana förhållanden skola verka högeligen oegentligt eller orättvist med afseende såväl å statsbidragets fördelning som de icke in natura väghållnings-

77 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

skyldiges beskattning. Men äfven ur en annan synpunkt krafvel’ förbållandet uppmärksamhet. Då särskilda nämndernas uppskattningar blifva bestämmande för vägskatten, hvilken återigen skall vara ett uttryck för väghållningsbördans tyngd inom skilda orter, måste, i samma män uppskattningarna sakna enhet och likformighet, vägskattens olika storlek blifva såsom mätare i berörda afseende missvisande, helst då därjämte taxeringen å jordbruksfastigheterna, hvilken reglerar antalet vägfyrkar med vägunderhåll in natura, företer stora skiljaktigheter på olika orter. Det antagande ligger i själfva verket ej fjärran ätt, om såväl fastighetstaxeringen som uppskattningen af naturaväghållet kunde för alla distrikt i riket verkställas af samma personer, ojämnheten i vägbördans tryck på olika orter skulle visa sig måhända vida mindre än den antagna. En tillförlitlig statistik öfver vägväsendet förutsätter sålunda, äfven den, ett ordnande af uppskattningsapparateh till större enhetlighet.

För att nu, så långt öfverhufvud är möjligt, tillgodose de kraf, som kunna å sålunda angifna förhållanden grundas, har den ifrågavarande föreskriften i förslaget influtit.

I paragrafen saknas för närvarande bestämmelser om, hvilka allmänna personliga kvalifikationer skola kunna fordras af eu ordförande, ledamot eller suppleant i särskilda nämnden, äfvensom angående villkoren för rättighet att afsäga sig uppdraget. Då emellertid uppdraget är ganska viktigt och på samma gång utan tvifvel för innehafvaren betungande, hafva i förslaget upptagits regler så i ena som andra af nyss berörda hänseenden, därvid kommunalförordningens motsvarande stadganden om kommunalstämmas ordförande i tillämpliga delar ansetts kunna tagas till mönster.

49 §.

I följd af uteslutandet ur 51 § af bestämmelserna om klagan öfver särskilda nämndens uppskattning har den i början af 49 § förekommande hänvisning till 51 § bortfallit.

Ändringen i slutet af paragrafens nuvarande sista punkt är egentligen endast af formell art och afser blott att undanröja otydlighet om den verkliga meningen.

Från några håll har förmenats, att särskilda nämndens uppskattning i anledning af ny vägdelning vore öfverflödig, då redan vid vägdelningen förrättningsmannen haft att för vägarnas gradering beräkna underhållskostnaden, och särskilda nämnden jämlikt förevarande paragraf vore bunden af denna gradering. På sätt kammarkollegium an-

Valbarhets-

villkor.

Formell

ändring.

Uppskattningens förhållande till gradering en.

Partiell uppskattning.

Ersättning till särskilda nämnden.

Tryckning af uppskattning sinstrumenten på statsverkets bekostnad.

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

märkt, förbises härvid uppenbarligen, dels att graderingen, där den, såsom nu, sker medelst uppskattning af underhållskostnaden i penningar, livilket icke är i själfva lagen föreskrifvet, icke kan vara för nämnden förbindande annat än iör så vidt därigenom uttryckes det inbördes förhållandet mellan de olika vägarna med afseende å underhållskostnaden, och dels att särskilda nämnden vid sin uppskattning har att taga hänsyn äfven till den på underhållskostnaden ej oväsentligt inverkande faktor, som ligger i det större eller mindre afståndet från väghållarens hemvist till väglotten, en faktor, som åter vid själfva graderingen, då väglottens läge ej varit bestämdt, icke kunnat komma i betraktande, hvarförutom äfven i öfrigt, såsom ock i paragrafen sägs, sedermera inträffade förhållanden kunna föranleda afvikelse!- från graderingen.

Tillägget till paragrafen innefattar medgifvande, att särskild uppskattning må af vägstyrelsen kunna påkallas beträffande efter den senaste allmänna uppskattningen tillkommet nytt eller förökadt underhållsbesvär. Syftet härmed är att bereda väghållningsdistriktet tillfälle att komma i åtnjutande, såsom förslaget vid 60 § innebär, af statsbidrag äfven till sådant underhåll. Men då detta kan vara så obetydligt, att statsbidraget icke uppväger kostnaden för den extra uppskattningen, har det ansetts böra lämnas i vägstyrelsens skön att äska sådan förrättning eller ej. Ifrågavarande partiella uppskattning skulle i öfrigt icke gälla längre än till dess ny allmän uppskattning inom distriktet skedde.

50 §.

Med hänsyn till den föreslagna omformuleringen af 53 §, i hvad angår vägkassans utgifter, torde här böra utsägas, att den till ordförande och ledamot i nämnden utgående ersättning skall gäldas ur vägkassan.

51 §.

Vidkommande denna paragraf har Riksdagen anfört:

»Hvad angår ett beträffande 51 § framställdt förslag om uttrycklig bestämmelse därom, att det i paragrafen föreskrifna offentliggörandet i länskungörelserna af uppskattningsinstrumenten skall ske på statens bekostnad, anser Riksdagen, att ett dylikt förslag har goda grunder Rusig, särskildt som lagtillämpningen visat, att paragrafen i oförändradt skick tolkas såsom innefattande skyldighet för kommunerna att gälda kostnaden för införandet af ifrågavarande uppskattningsinstrument.»

79 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Såsom skäl för det inom Riksdagen väckta förslag i ämnet hade anförts, att med stöd af paragrafens ordalydelse säkert de flesta hade antagit, att ofvannämnda kungörande skulle ske på statens bekostnad; att detta antagande vunne stöd genom bestämmelsen i 47 §, att Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande skulle förordna ordförande och en ledamot i nämnden, samt att nämndens uppskattning hufvudsakligast afsåge att få utrönt, huru mycket staten skulle betala till vägunderhållet in natura.

Förslaget att låta staten vidkännas dessa tryckningskostnader har af det öfvervägande flertalet bland dem, som yttrat sig däröfver, vunnit tillslutning eller åtminstone från dessas sida icke mött motstånd, ehuruväl frågan härom på en del håll ansetts vara, åtminstone för närvarande, af ringa betydelse, emedan dels offentliggörandet af instrumenten redan i stor utsträckning ägt rum och dels kostnaderna därför vore mindre afsevärda.

Åtskilliga, däribland Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs, Hallands, Gäfleborgs och Västernorrlands län, hafva dock ansett ifrågavarande kostnader rätteligen böra gäldas af vägkassan. Så länge nämligen väghållningen på landet ännu icke vore ett statensutan ett menighets åliggande, funnes icke anledning att i afseende å dessa kungörelser göra undantag från den i nådiga cirkuläret den 30 november 1876 angående godtgörande af kostnaden för tryckningen af länskungörelserna meddelade allmänna föreskrift, att tryckning af kungörelse eller meddelande, som afsåge, bland annat, menighetsstyrelses angelägenhet, skulle bekostas af den, som föranledde införandet eller hvars angelägenhet kungörelsen eller meddelandet afsåge. Det vore desto mindre skäl att beträffande nu ifrågavarande kungörelser afvika från denna regel, som tryckningskostnaderna för desamma vore jämförelsevis ringa och därjämte, på grund af stadgandena i väglagens 49 §, endast sällan kunde förekomma. Vidare och om statskassan skulle vidkännas kostnaden för införande i länskungörelserna af bär afsedda handlingar, torde följdriktigheten fordra, att jämväl andra länskungörelsef rörande väghållningsdistriktets angelägenheter, särskilt de i väglagens 57 § omförmälda, bekostades af staten. Det vore väl ock sannolikt, att en sådan befrielse för vägkassorna, som nu ifrågasatts, inom kort tid skulle framkalla anspråk på, att staten äfven betalade den till särskilda nämndens ordförande och ledamöter enligt 50 § utgående ersättning, som för vägkassan medförde en kännbarare utgift än kostnaden för tryckningen af nämndens instrument.

Till belysande i någon män af frågan om de kostnader, statsverket skulle i följd af här föreslagna bestämmelsen få vidkännas, har af

80 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar och Malmöhus län meddelats, att kostnaden för hittills verkställd tryckning i länskungörelserna af särskilda nämndernas uppskattningsinstrument utgjort, inom Kalmar län i medeltal 136 kronor 80 öre och inom Malmöhus län högst 142 kronor 50 öre för distrikt; och har Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande i Hallands län beräknat kostnaden för tryckning af ett dylikt instrument till högst 200 kronor.

Kammarkollegium har erinrat afl, efter det genom nådigt cirkulär den 14 juni 1894 förordnats, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen ägde att, intill dess vägkassor i de särskilda väghållningsdistrikten hunnit bildas, af omhänderhafvande medel förskjuta, bland annat, kostnaden för offentliggörande i länskungörelserna af vägnämndernas uppskattningsinstrument mot ersättning af den det vederborde, i särskilda mål rörande skyldighet att återgälda sålunda förskjutna medel denna skyldighet förklarats åligga vederbörande vägkassor. Beträffande själfva saken har kollegium anfört, att kollegium icke kunde finna något giltigt skäl, hvarför ifrågavarande kostnad, mer än andra sådana för vägväsendet, för hvilka statsbidrag nu icke utginge, borde af statsmedel gäldas, samt att, om än denna, kostnad kunde antagas blifva mindre afsevärd, den dock säkerligen icke komme att stanna vid det belopp, som hittills vunnen erfarenhet — byggd hufvudsakligen på förhållandena enligt äldre vägdelningar — läte förmoda, utan efter hand ej obetydligt stegras i mån af tillkomsten utaf flera väg ar och -det successiva ökandet af antalet väghållare i följd af fortgående jordstyckning.

För egen del biträder jag Riksdagens mening, att statsverket bör påtaga sig ifrågavarande kostnad. Äfven för statens vidkommande är det nämligen i flera hänseenden af vikt att hafva lätt tillgång till nämndens uppskattningsinstrument. För handläggning af frågor om bestämmande och ^anordnande af statens bidrag till vägunderhållet, för besvär å kronans vägnar öfver uppskattningarna och handläggningen af sådana besvärsmål, för kontroll å en riktig fördelning af berörda statsbidrag i sammanhang med vägskattens debitering, på sätt förslaget vid 63 § afser, för revisionen af länsräkenskaperna, i hvad angår sagda statsbidrag, äfvensom för statistik öfver vägväsendet äro sålunda uppskattningsinstrnmenten mer eller mindre oumbärliga.

Jämte det förslaget alltså upptager en ändring af paragrafen i nu angifna syftet, hafva, af skäl, som vid 44 § anförts, ur förevarande paragraf uteslutits och till 80 § öfverförts bestämmelserna om klagan öfver nämndens uppskattning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 21.

y kap.

Öfverskriften.

Ändringen häri betingas af förslaget under 52 § om vägstämma, då nämligen detta nya institut är af den vikt, att kapitlets innehåll därom bör redan i öfverskriften angifvas.

52 §.

Såsom förslaget angifver, skulle i lagen införas en del nya bestämmelser till utveckling och reglering af de väghållningsskyldiges själfstyrelse. I)å i lagens V kap. under 58 och 64 §§ redan innehållas de få föreskrifter, som hafva afseende på detta ämne, har det ansetts lämpligt att i samma kapitel inrymma jämväl de nya. Dessa, hvilka gruppera sig omkring det nya institut, som skulle benämnas vägstämma och afse att skapa ett organ för utöfningen af de väghållningsskyldiges befogenheter öfverhufvud, torde alltså kunna sägas hafva ett mer allmänt innehåll än kapitlets nuvarande stadgande!!, hvilka mer speciellt beröra förvaltningen af de väghållningsskyldiges ekonomi och deras beskattningsmyndigliet. Ordningen har därför ansetts fordra, att bestämmelserna om vägstämma undfå plats i kapitlets början. För att då så litet som möjligt vålla rubbning och förskjutning i paragrafföljden, har det synts lämpligast att,sammanföra stadgandena om vägstämma i en enda paragraf, den första i kapitlet, eller alltså med numret 52, medan den nuvarande 52 §, innehållande endast en definition på begreppet vägkassa, skulle sammanslås med 53 §, som i sitt omarbetade skick skulle gifva ett allmänt stadgande om vägkassans utgifter. Öfriga paragrafer i kapitlet skulle sedermera hvar för sig bibehålla sin nuvarande hufvudsakliga innebörd.

Hvad nu angår de väghållningsskyldiges själ!’styrelse, bär frågan om en utveckling och reglering häraf närmast föranledts af den från flera håll påpekade bristen på bestämmelser om formerna för utöfning af de väghållningsskyldiges nuvarande befogenheter. Dessa vore visserligen, har kammarkollegium anmärkt, icke många, men i alla händelser af den vikt, att deras utöfning borde omgärdas med lagbestämda regler, och de bestämmelser, som härom gåfves i 58 §, den enda som här Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 11

Vägstämma.

82 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

kunde åberopas, vore så påfallande knapphändiga, att de lämnade oafgjorda, på få undantag när, alla de frågor, som i nämnda hänseende syntes kunna uppställas.

I berörda syfte hafva i vederbörandes yttranden, på sätt framgår af kollegii betänkande, med kommunalförfattningen till förebild framställts en mängd förslag till ordnande af hithörande detaljer; och bär kollegium för egen del hemställt om meddelande af föreskrifter angående kallelse till de väghållningsskyldiges sammanträde, om tiden därför, om de väghållningsskyldiges representation därvid, om ordförandeskap och protokollsföring vid sammanträdet äfvensom delgivning af därvid fattade beslut, om Indika frågor vid sammanträdet skulle kunna förekomma samt om underställning och besvär beträffande sammanträdets beslut.

Lika med kollegium finner jag detaljerade föreskrifter i dessa ämnen vara af nöden. Innan jag emellertid närmare inlåter mig på dessa, sådana de ansetts böra i förslaget upptagas, torde höra erinras om, i Indika afseenden beslutanderätt i angelägenheter rörande vägväsendet redan nu tillkommer de väghållningsskyldige och huru vidt, enligt förslaget, en dylik beslutanderätt skulle ytterligare utsträckas.

I förra hänseendet har kammarkollegium framhållit, att de väghållningsskyldiges befogenheter vore tämligen begränsade. För så vidt de vore i lagen uttryckligen omnämnda, inskränkte de sig till afgifvande af yttranden, träffande af överenskommelser dels, enligt 69 §, om ersättning till snöploglagen, dels ock, enligt kollegii tolkning af 18 §, om de i 14—16 §§ omförmälda ersättningar, vidare anställande af val jämlikt 47 och 54 §§ samt slutligen och viktigast beslutanderätt i de uti 58 och 64 §§ omnämnda angelägenheter äfvensom om användningen af de jämlikt 83 §, andra punkten, vägkassan tillflytande bidrag från jordbruksfastigheter, som ännu ej blifvit till naturaväghåUning indelade. Med afseende å antydningen i 57 § om »de vägväsendet i öfrig! rörande förslag», vägstyrelsen kunde hafva framlagt till behandling vid de väghållningsskyldiges sammanträde, torde emellertid nog kunna tänkas jämväl andra frågor, som lagligen kunde utgöra föremål för handläggning och beslut vid sådant sammanträde. Närmare bestämmelser om vägkassans förvaltning och hushållningen därmed inom de af lagen bestämda gränser torde sålunda icke behöfva vara uteslutna från de väghållningsskyldiges bestämmanderätt. Särskild! torde jämväl böra uppmärksammas, hurusom väghållningsskyldige måste vara oförhindrade att besluta om upptagande af lån för vägkassans behof.

83 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Vid denna sammanfattning bär jag ej annat att erinra, än att, enär afgifvande af yttranden i de fall, då de väghållningsskyldige enligt lagen skola böras, liksom anställande af val enligt 47 och 54 §§, där distriktet består af mer än en kommun, äger rum inför häradsrätt, Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande eller annan myndighet, de väghållningsskyldiges nuvarande befogenheter i dessa hänseenden icke kunna sägas höra under deras själfstyreträtt.

Nu har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län ifrågasatt eu väsentligare utvidgning af de väghållningsskyldiges befogenheter samt i sådant afseende anfört:

Enligt ordalydelsen af 58 och 64 §§ ägde de väghållningsskyldige icke att sammanträda på kallelse af vägstyrelsen oftare än då fastställelsen af inkomst- och utgiftsstat för vägkassan skulle ske, och de syntes ej äga befogenhet att besluta om annat än nämnda ärenden och om ansvarsfrihet för vägstyrelsen eller åtgärder mot denna i anledning af revisorernes anmärkningar. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge önskvärd!, att nu gällande bestämmelser i afseende härå utvecklades därhän, att en ordnad representation för väghållningsdistrikten komme till stånd med vidsträckt befogenhet i fråga om vägväsendet och särskildt med rätt att besluta om anläggning eller förbättring af vägar, broar och färjor —utan inskränkning likväl i Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes befogenhet att besluta i dylika frågor efter distriktets hörande — att förrätta val, afgifva yttranden uti hos vederbörande myndigheter anliängiga ärenden om vägfrågor och utse ombud att hos domstolar och andra myndigheter föra väghållningsdistriktets talan; och skulle i följd häraf bestämmelserna i lagen om sammanträden inför häradsrätt eller andra myndigheter för de väghållningsskyldiges hörande eller för val äfvensom häradsrätternas befattning med frågor om anläggning eller indragning af vägar in. m. bortfalla. En sådan reform skulle antagligen höja de väghållningsskyldiges intresse för vägväsendet och lända denna för samhället så viktiga sak till gagn.

Detta förslag, i hvad det afsåge, att de väghållningsskyldige skulle få själfständigt besluta om byggande eller förbättring af väg ar, broar och färjor, har kammarkollegium förklarat sig icke kunna förorda, då därigenom, äfven om Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslutanderätt i dylika frågor på samma gång skulle lämnas oförkränkt, skulle rubbas eu af lagens hufvudgrunder. Däremot syntes för kollegium knappt någonting kunna vara att erinra emot att, för den händelse formerna för de väghållningsskyldiges själfstyrelse med nödig tydlighet och fullständighet bestämdes såsom kollegium nu afsåge, på de väg-

84 Kungl. Maj tis Nåd. Proposition N:o 21.

hållningsskyldige fullständigt öfverflyttades behandlingen af sådana angelägenheter, som nu ankomme på dem endast under myndighets kontroll, nämligen afgifvande af yttranden i hos myndigheterna anhängiga vägfrågor, anställande af val utaf vissa ledamöter i särskilda nämnden samt af vägstyrelse och revisorer äfvensom träffande af öfverenskommelse med snöploglagen om ersättning för vinterväghållningen. Något förslag i denna riktning ansåge sig kollegium emellertid icke egentligen hafva anledning framställa, då fördelarna af berörda anordning icke-syntes skola blifva af större betydelse.

Med kollegium instämmer jag däri, att beslutanderätten i fråga om allmänna vägbyggnader icke lämpligen bör tillkomma de vägkållningsskyldige. Däremot har jag, på sätt lagförslaget vid 4, 47 och 54 §§ angifver, i olikhet med kollegium funnit mig höra däri upptaga stadganden i syfte att åstadkomma den nyssnämnda fullständiga öfverflyttningen på de väghållningsskyldige af befogenheten att på egen hand besluta om afgifvande af yttranden i hos myndigheterna anhängiga vägfrågor samt att förrätta val af sådana vägväsendets funktionärer, som skola af de väghållningsskyldige utses. Och har jag redan i det föregående, vid 4 och 47 §§, haft tillfälle angifva de skäl, som härvid varit bestämmande.

Enligt förslaget skulle slutligen på de väghållningsskyldige ankomma att i första hand med vederbörande enskilde väghållare träffa uppgörelser om ej mindre öfvertagande till underhåll på vägkassans bekostnad af afsides eller eljest obekvämt belägna väglotter, än äfven ersättningsfrågor enligt 14—17 §§.

I öfrig! torde det falla af sig själft, att de väghållningsskyldige äga besluta framställningar till myndigheter i hvarjehanda ärenden, äfvensom anförande af besvär öfver utslag i sådana.

För utöfningen af de väghållningsskyldiges samtliga sålunda angifna befogenheter skola de väghållningsskyldige nu, enligt förslaget, sammankomma å allmänt sammanträde. För detta har i aa: trott in i v kunna föreslå benämningen vägstämma. Uttrycket saknar icke alldeles burskap i folkspråket. Det är också för korthetens skull vida att föredraga framför den långa omskrifningen: »sammanträde med de väghållningsskyldige», till hvilken man nu är hänvisad. Och slutligen framhäfves genom ordet »stämma» just den karaktär af självstyrelse, som skall tillhöra själfva saken.

Hvad nu vidare angår de närmare organisatoriska föreskrifterna

85 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

om vägstämman, utsäger förslaget till en början, att röstvärdet å sådan stämma skall beräknas efter vägfyrktal; hvarom någon meningsskiljaktighet ej heller lär kunna råda. Men vidare och såsom jag redan i det föregående haft tillfälle vidröra, inrymmer förslaget i enlighet med tillstyrkan af såväl kammarkollegium som några länsstyrelser in. fl. den viktiga bestämmelse, att i distrikt, innefattande mer än en kommun, de väghållningsskyldige äga att vid vägstämma låta sin talan föras genom af dem kommunvis å kommunalstämmor efter vägfyrktal utsedda ombud, hvilka skola rösta för kommunens hela vägfyrktal, med rätt dock för enskilde väghållare att själfva vid stämman utöfva rösträtt för eget vägfyrktal, som i sådant fall skall afräknas från det, för hvilket vederbörande kommunombud skall rösta. Härmed undanröjes till en början den nu rådande osäkerhet om lagens mening med stadgandet, att de väghållningsskyldige äga sammanträda »själfva eller genom ombud». Enligt hvad kammarkollegium framhållit, har nämligen detta stadgande blifvit föremål för olika uppfattning, i det man å ena sidan — såsom lagutskottet vid 1897 års riksdag — velat gorå gällande, att med »ombud» här finge förstås endast representanter för enskilde väghållningsskyldige, under det å andra sidan bestämmelsen tolkats såsom innebärande rätt för de väghållningsskyldige att vid sammanträdet låta sig företrädas af kommunvis å kommunalstämmor utsedda ombud, hvilka ägde rösta för sina kommuners hela vägfyrktal. Men den föreslagna bestämmelsens hufvudsyfte är att för större distrikt, det vill säga sådana, som innefatta flera kommuner, praktiskt förskaffa de olika kommunernas väghållningsskyldige, såsom samfälligheter betraktade, behörigt inflytande på vägstämmans beslut, i riktig proportion, så att icke dessa förryckas af tillfälliga majoriteter. Faran för sådana är uppenbarligen vida större, om rösträtt vid stämman skall få utöfvas endast af enskilde väghållningsskyldige hvar för sig, än om de väghållningsskyldige kunna låta sig representeras af kommunombud, förfogande öfver kommunens samfällda vägfyrktal. I förra fallet kan det nämligen icke förebyggas, att många väghållare från de aflägsnare trakterna af distriktet uteblifva från stämman, medan de närboende, som hafva lättare att komma tillstädes, så mycket talrikare infinna sig och därmed lättare kunna genomdrifva sina, kanske mot det verkliga flertalets stridande önskningar. I det senare fallet åter, då kommunombuden af det dem lämnade förtroendeuppdrag måste känna sig förpliktade att komma tillstädes vid stämman, blir hvarje kommun vid hvarje sådan representerad för hela sitt vägfyrktal, hvilket jämväl i och för sig är så mycket mer lämpligt, som i vägfrågor de olika in-

VägJcassans

utgifter.

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

tressena gemenligen lokaliseras och fördelas ganska mycket efter de olika kommunerna. Men då det å andra sidan mången gång händer, att åsikterna i en viss vägfråga äro ganska delade inom en och samma kommun, har det icke ansetts riktigt att kommunombudet, såsom i detta fall representant endast för en majoritet af kommunens väghållningsskyldige, ovillkorligen skall vid vägstämma disponera öfver kommunens hela vägfyrktal, utan har i hvarje fall åt de enskilde väghållningsskyldige bevarats full handlingsfrihet genom bestämmelsen om rätt för dem att, oberoende af kommunombuden, vid stämman utöfva rösträtt för eget vägfyrktal, med motsvarande reduktion i sådant fäll af det vägfyrktal, som af nämnda ombud representeras.

Liksom, jämlikt förslaget vid 55 §, kronofogde och länsman skola vara berättigade att deltaga i vägstyrelsens öfverläggningar, har eu liknande rätt ansetts böra tilläggas bemälde tjänstemän med afseende å öfverläggningar å vägstämma, särskildt med hänsyn därtill, att de väghållningsskyldiges hörande i hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anhängiga vägfrågor nu skulle äga rum å vägstämma i stället för vid sammanträde inför häradsrätt eller annan myndighet.

Öfriga i paragrafen upptagna bestämmelser äro i hufvudsak hämtade från kommunalförordningens stadgänden om kommunalstämma och torde icke kräfva någon särskild motivering. Dock bör det påpekas,att, hvad angår föreskriften om ordinarie vägstämmas hållande i oktober månad, eu sådan anordning betingats af, å ena sidan, de föreslagna ändringarna i 57 § och, å andra sidan, angelägenheten att bereda vederbörande tillräcklig tid för vägskattens debitering.

Angående underställning af och besvär öfver vägstämmas beslut återfinnas i förslaget särskilda stadganden, vid 62 och 80 §§.

53 §.

Jämte det af nyss anförda orsak hitflyttats den nuvarande 52 §, har paragrafen i öfrigt, eller i hvad den bestämmer om vägkassans utgifter, i förslaget erhållit en väsentligen annan lydelse än förut. I stället för den däri nu förekommande specifika uppräkning af nämnda utgifter, hvilken dels näppeligen är eller kan blifva fullt uttömmande, dels för öfrigt till större delen endast innefattar ett upprepande af hvad annorstädes på skilda ställen i lagen finnes utsagdt och dels slutligen, i följd af flera nu föreslagna nya bestämmelser i lagen, i allt fall skulle behöfva undergå åtskilliga kompletteringar och omflyttningar, upptager förslaget endast ett kort stadgande med den allmänna regel, att samt-

‘Kungl. Måj ts Nåd. Proposition N:o 21.

liga för vägväsendet erforderliga utgifter skola bestridas ur ifrågavarande kassa, för så vidt de ej på grund af hvad väglagen särskildt därom föreskrifver eller eljest — det vill säga efter frivilliga åtaganden — annorlunda utgå.

54 §.

I afseende ä val af ledamöter och suppleanter i vägstyrelsen äfvensom de i paragrafen omförmälda revisorer upptager förslaget, jämte föreskrift, såsom redan förut nämnts, om valens förrättande å vägstämma, äfven i öfrigt åtskilliga nya bestämmelser.

Så stadgas till en början, att vägstyrelsens ledamöter och Suppleanter för dem alltid skola utses bland de väghållningsskyldige, hvilket väl måste anses vara i sill ordning. Vidare och i öfverensstämmelse med ett af två vägstyrelser och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län framställdt, af kammarkollegium understöd! förslag har lämnats föreskrift i syfte att bevara nödig kontinuitet inom styrelsen genom den anordning, att icke hela antalet ledamöter och suppleanter skulle väljas på en gång, utan halfva eller närmast halfva antalet hvarannan gång, för hvilket ändamål äfven valperioden ansetts böra utsträckas från tre till fyra år; och hafva detaljerna vid denna anordning i öfrigt hufvudsakligen hämtats från kommunalförordningens motsvarande stadganden om kommunalfullmäktige. Ytterligare och då, liksom i fråga om ledamöter och suppleanter i särskilda nämnden, bestämmelser icke torde böra saknas om vissa personliga villkor för valbarhet till ledamöter eller suppleanter i vägstyrelsen, eller om rättighet att sådant uppdrag sig afsäga, hafva äfven här fått inflyta dylika bestämmelser, hvilka, liksom de i afseende å särskilda nämnden föreslagna, i tillämpliga delar öfverensstämma med kommunalförordningens hithörande stadganden om ordförande i kommunalstämma.

Slutligen har, för likformighetens skull, valperioden äfven för revisorerne bestämts till fyra i stället för tre år.

55 §.

Kammarkollegium har anmärkt att, då med hänsyn i ill vägstyrelsens ansvarsskyldighet för behörigt fullgörande af det vägkassan åliggande vägunderhåll, hvilket kunde omfatta icke allenast väg, utan jämväl bro, färja och vägvisare, vägstyrelsens egenskap af väghållare icke borde vara inskränkt så, att den endast skulle afse af »vägkassan underhållen väg», sådant borde, till undvikande af missförstånd, på något sätt utsägas.

Val af ledamöter i vägstyrelsen m. m.

Vägstyrelsens egenskap eif väghållare.

88 Vågstyrelsens

instruktion.

Kronobetjäningens rätt att deltaga i vägstyrelsens öfverlägga ningar.

Framflyttning af tiden för uppgörande af vägkassans stat m, m.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Med afseende härå har det i paragrafen nu använda uttrycket »beträffande af vägkassan underhållen väg» förändrats till »beträffande det vägkassan åliggande vägunderhåll.»

Beträffande den i paragrafen omnämnda instruktion för vägstyrelsen har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län anfört:

Såsom förevarande paragraf nu lydde, måste initiativet i fråga om instruktions upprättande anses öfverlämnadt åt vägstyrelsen. För den händelse i väglagen skulle ske ändringar, mot hvilka de nu gällande instruktionerna vore stridande, borde emellertid instruktionerna gifvetvis bringas i öfverensstämmelse med väglagen. Het torde dock icke vara att förvänta, att samtliga vägstyrelser härå gåfve akt, och hemställde Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande därför, huruvida icke lämpligt vore, att orden »förslag af vägstyrelsen» ändrades till »vägstyrelsens hörande». Härigenom blefve tydligare än nu utsagdt, att hvarje länsstyrelse hade skyldighet att tillse, det instruktionen städse stode i öfverensstämmelse med väglagen.

I öfverensstämmelse med denna, jämväl af kammarkollegium tillstyrkta hemställan har paragrafen äfven härutinnan i förslaget ändrats.

På sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län anmärkt, gifver formuleringen af paragrafens andra stycke anledning till den tolkning, att rättighet till deltagande i vägstyrelsens öfverläggningar tillkommer antingen kronofogde eller länsman, men icke båda på en gång. En sådan inskränkning kan emellertid icke vara ändamålsenlig eller lämplig, och förslaget upptager fördenskull härutinnan den ändring, att rättigheten skall gälla kronofogde och länsman.

57 §.

Mot denna paragraf, i hvad den bestämmer om uppgörande redan inom april månads utgång hvarje år af förslaget till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan under det nästföljande året och i sammanhang därmed om inhämtande af revisorernes yttrande öfver nämnda förslag, hafva från flera håll riktats anmärkningar med framhållande af olämpligheten eller obeliöfligheten af en sådan anordning. Någon ens tillnärmelsevis säker beräkning, sådan som i paragrafen angåfves, öfver vare sig vägkassans utgifter lör det kommande året eller den behållning, hvilken utöfver det i 62 § om förmäld a öfverskott kunde vid löpande årets slut vara att påräkna, kunde nämligen ej uppgöras så tidigt på

89 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

året som inom april månads utgång, då hvarken några vägarbeten för året vore påbörjade eller några taxeringsåtgärdér hunnit vidtagas, hvarför man ock inom många distrikt sett sig nödgad att frångå lagens föreskrifter i nämnda afseende. Ej heller förefunnes något giltigt skäl för inkomst- och utgiftsförslagets uppgörande så tidigt, och vore här att erinra, hurusom kommunernas inkomst- och utgiftsförslag enligt kommunallagen icke behöfde upprättas förrän inom september månads utgång. Föreskriften att revisorerne skulle yttra sig öfver statsförslaget hade . heller icke någon motsvarighet i kommunallagen och borde lika litet i ena som andra fallet vara erforderlig.

Kammarkollegium har ansett dessa anmärkningar, i hvad de afsåge önskvärdheten af ett framflyttande utaf den tid, inom hvilken förslaget till inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan skall vara uppgjordt, icke sakna befogenhet. Nämnda önskemål torde ock kunna i erforderlig mån tillgodoses äfven med bibehållande, såsom väl finge anses gagneligt, af föreskriften om, att revisorerne skulle afgifva yttrande öfver berörda jämte de vägväsendet i öfrigt rörande förslag, vägstyrelsen kan hafva framlagt. Utan olägenhet syntes nämligen med statsförslagets upprättande kunna under alla förhållanden anstå åtminstone så länge, att det icke skulle behöfva af vägstyrelsen aflämnas förrän inom juni månads utgång, då åtminstone bevillningsberedningarnas förslag till taxeringen för året kunde vara tillgängliga till ledning för inkomstberäkningen, om vidare — hvilket heller icke syntes böra vålla svårighet — bestämdes, att revisorerne skulle hafva, på sätt i paragrafen angåfves, fullgjort sitt uppdrag exempelvis före den 15 augusti, att erinringar i anledning af de offentliggjorda handlingarna skulle till vägstyrelsens ordförande anmälas inom september månads utgång, samt att, såsom kollegium här jämväl föreslagit, de väghållningsskyldiges sammanträde för statens fastställande m. in. skulle hållas i oktober månad; och hemställde kollegium, huruvida icke paragrafen kunde i öfverensstämmelse härmed ändras, hvarvid, då det icke torde vara behöflig!, att vägstyrelsens redovisning Öfver föregående årets förvaltning till revisorerne afböntiades tidigare än förslaget till inkomst- och utgiftsstat, paragrafens bestämmelse om tiden för redovisningens afgifvande jämväl syntes kunna ändras.

Hvad kollegium sålunda hemställt, har synts mig ganska lämpligt, hvadan och då den ifrågasatta framflyttningen af här afsedda tider står i öfverensstämmelse med förslaget om tiden för ordinarie vägstämman, då statsförslaget och vägskatten skola bestämmas samt frågan om Bih. till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afl. 14 Håft. 12

Ändringar i §:n.

Ökad bidragsskyldighet till vägunderhållet för annan fastighet.

90 Kungl. Maj.is Nåd, Proposition No 21.

ansvarsfrihet för vägstyrelsen jämväl skall förekomma, paragrafen i enlighet härmed ändrats.

58 §.

Ändringarna i denna paragraf äro föranledda af förslaget under 52 §.

Angående af Riksdagen uttalad önskan om meddelande af föreskrift rörande tid och sätt för anförande af besvär öfver beslut vid sådant * sammanträde, som afses i paragrafen enligt dess nuvarande lydelse, får jag hänvisa till förslaget under 80 §.

59 §.

Beträffande denna paragraf har Riksdagen anfört:

»I fråga om 59 § har hemställts om sådan ändring, att i paragrafen omförmäld »annan fastighet)) skulle likställas med jordbruksfastighet, och att således all fastighet, med undantag af staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, skulle påföras en vägfyrk för hvarje ett hundra kronor af taxeringsvärdet.»

»Ehuru Riksdagen vid det förhållande att, innan väglagen af år 1891 utfärdades, hela vägunderhållet ålåg jordbruksfastigheten, icke anser det lämpligt att uti ifrågavarande hänseende redan nu vidtaga en lagändring i den omfattning, som sålunda föreslagits, håller Riksdagen dock före, att goda skäl finnas för att utsträcka den skyldighet att deltaga i kostnaden för vägunderhållet, som nu åligger annan fastighet än jordbruksfastighet. Riksdagen har därvid särskildt fäst sig vid de nu på så många ställen å landsbygden befintliga industriella anläggningarna af olika slag. Vid forslandet af råmaterial och varor m. m. till och från dessa anläggningar slitas vägarna ofta i betydligt högre grad än genom de körslor, som förekomma vid jordbruksfastigheter, och på många ställen å landsbygden, där fabriker anlagts, har vägunderhållet i trakten omkring fabrikerna så försvårats, att det endast med de största ansträngningar och stora kostnader är möjligt att hålla vägarna i närheten af fabrikerna i farbart skick. Riksdagen anser det därför vara önskvärdt, att en lagändring vidtages i syfte, att annan fastighet än jordbruksfastighet och särskildt sådan fastighet, som är använd för industriella ändamål, i större omfattning än hittills må komma att deltaga i kostnaden för vägunderhållet.»

Bland de i ärendet hörde vederbörande, som härom yttrat sig, hafva uttalats olika meningar rörande icke endast befogenheten öfver-

91 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

hufvud af eu lagändring i den af Riksdagen angifna riktning, utan jämväl — bland dem, som ansett en dylik lagändring böra äga rum — beträffande densammas skäliga omfattning, nämligen huruvida all eller endast viss annan fastighet än jordbruksfastighet borde åläggas ökadt deltagande i väghållningsskyldigheten och huru stor ökningen borde vara. Liksom vid frågan om deltagande i väghållningsskyldigheten för inkomst genom aflöning o. s. v. hafva äfven här såsom bestämmande principer för beskattningen framhållits å ena sidan de olika beskattningsföremålens gagn af och i sammanhang därmed slitning af de allmänna vägarna och å andra sidan deras förmåga att deltaga i väghållningsbesväret.

Nu förevarande fråga har i allmänhet företrädesvis betraktats luden förra synpunkten, hvarvid afseende hufvudsakligen fästs vid den slitning af vägarna, fastigheter af ifrågavarande slag förorsakade; och har härvid en lagändring i det af Riksdagen afsedda syfte af flertalet ansetts vara lämplig och befogad. T den mån skäl härför angifvits, hafva dessa väsentligen hänfört sig till de å landsbygden befintliga industriella anläggningarna. Dessa hade stor fördel åt de allmänna vägarna och orsakade ofta synnerligen stark slitning af dem, såsom särskildt stenhuggerier, sågverk, ej minst tillfälliga sådana, samt de i landets södra delar talrikt förekommande sockerfabriker, brännerier och stärkelsefabriker m. m. Eu del dylika anläggningar, såsom socker-, sprit- och jästfabriker, kräfde dessutom sitt råmaterial just under den tid på hösten, då vägarna vore mest uppblötta och fördenskull lättast toge skada af tunga körslor.

På några håll har dock uppmärksammats, att icke alla industriella anläggningar vållade slitning af grannskapets vägar, i det att många sådana anläggningar hufvudsakligen anlitade järn- eller sjövägvid transporterna af sina råvaror och produkter, liksom å andra sidan anmärkts, att jämväl andra fastigheter af nu ifrågavarande slag än de, som begagnades för industriella ändamål, kunde verka till försvårande af vägunderhållet, såsom förhållandet vore med sådana fastigheter, å hvilka handelslägenheter funnes inrymda.

Under det i öfverensstämmelse härmed den ifrågasatta lagändringen på många håll tillstyrkts endast i afseende å så beskaffad annan fastighet, som ansetts orsaka särskild slitning af vägarna, har emellertid flertalet förordat en dylik lagändring äfven beträffande annan fastighet i öfrigt, delvis dock med den inskränkning, att fastighet af lägre taxeringsvärde icke skulle af ändringen beröras.

Lagändringen har emellertid äfven och väsentligen just ur den

92 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

af Riksdagen själf framhållna synpunkt på många håll mött motstånd. Om förhållandena inom landet i allmänhet toges i betraktande, torde ej kunna förnekas, att vägarna sletes i högre grad för jordbruket än för fabrikerna. Annan fastighet på landet vore mestadels belägen vid eller i närheten af järnvägsstationer och hade alltså jämförelsevis mindre behof af landsvägskommunikationer. Framför allt vore oegentligt att nu utsträcka deltagandet i väghållningsskyldigheten för annan fastighet, som icke användes för industriellt ändamål, i det att innehafvarne af sådana fastigheter, oftast bestående af mindre bostadslägenheter, icke i någon nämnvärd mån begagnade de allmänna vägarna. Men äfven hvad anginge de industriella anläggningarna vore det säkerligen endast ett fåtal, som medförde för det allmänna vägunderhållet afsevärda olägenheter af den art, Riksdagen afsett, och det kunde alltså ej vara riktigt att på sådan grund låta jämväl alla de öfriga vidkännas ökade bördor uti ifrågavarande hänseende. Fn dylik lagändring skulle, enligt hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län meddelat, verka för detta län synnerligen obilligt, i det att de industriella anläggningarna inom länet — tegelbruk, sågverk, järnbruk — hufvudsakligen utgjordes af sådana, som för sina behof väsentligen anlitade sjö- eller järnväg och, hvad flera af dem anginge, redan nu hade att utgöra bidrag till vägunderhållet i en omfattning, som alldeles icke stode i rimligt förhållande till det bruk, de gjorde af vägarna. Så vore fallet i Dannemora distrikt, där ett par industriidkare betalade nära nog hela vägskatten, utan att någon uttaxering på jordbruksfyrk behöfdes. Ännu bjärtare framstode förhållandet i Vesslands-Ålfkarleby distrikt, där Skutskärs sågverk finge lämna betydliga bidrag till vägunderhållet utan att i nämnvärd mån begagna de allmänna vägarna.

I nämnda län skulle därför, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, en lagändring i den af Riksdagen angifna riktning i hufvudsak endast ytterligare skärpa ett redan bestående missförhållande.

Vidare vore de fabriker, hvilka medförde större slitning af vägarna, oftast sådana, som tillkommit nästan uteslutande i jordbrukets intresse och afsåge förädling af dess alster, såsom sockerfabriker, brännerier, stärkelsefabriker, mejerier o. ,s. v. Där en vägunderhållet försvårande liflig trafik ägde rum i trakten af fabriker, utgjordes densamma också vanligen, åtminstone vid de större fabrikerna, som nästan alltid vore belägna vid järnvägsstationer och levererade sina varor på järnväg, icke af. fabrikens egna transporter utan af landtmännens transporter till fabriken af för afsättning till densamma afsedda produkter af jord-

93 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

bruket och dess binäringar. Jämväl och då det torde förhålla sig så, att ju större rörelsen vid en industriell inrättning vore, desto större vore ock i regel den inkomst, hvarför inrättningens ägare finge bidraga till vägunderhållet, kunde redan på detta sätt en viss godtgörelse för det försvårade vägunderhåll, hvartill inrättningen föranledde, sägas tillgodokomma väghållningsdistriktet.

Äfven vid den andra af de omständigheter, som ansetts böra hufvudsakligen läggas till grund för deltagandet i väghållningsskyldigheten, nämligen förmågan att däri deltaga, har emellertid i yttrandena öfver Riksdagens skrifvelse i nu förevarande del afseende blifvit fäst. Från deras sida, som uttalat sig med gillande af riksdagsskrifvelsens syfte i hvad nu är fråga, synes någon tvekan om lämpligheten af den ifrågasatta lagändringen ur denna synpunkt så mycket mindre hafva gjort sig gällande, som fastmer, där en utsträckning af deltagandet i nämnda skyldighet ansetts böra äga rum jämväl för så beskaffad annan fastighet, som icke kunnat påvisas vålla afsevärd slitning af vägarna, denna åsikt uppenbarligen förestafvats just af hänsyn till denna fastighets antagna förmåga att i större omfattning än nu bidraga till vägunderhållet. Hvad beträffar de industriella anläggningarnas ökade skattskyldighet till vägväsendet, har denna uttryckligen motiverats äfven därmed, att dessa anläggningar i regel gåfve större behållning än jordbruket.

Å andra sidan hafva emellertid äfven uttalats farhågor för, att en ökad dylik beskattning af annan fastighet skulle, åtminstone för viss sådan fastighet, blifva alltför betungande. I detta hänseende hafva till en början framhållits åtskilliga omständigheter, som vore ägnade att göra denna beskattning för sådan fastighet i allmänhet mer kännbar än för jordbruksfastighet, såsom dels den ofta alltför höga uppskattningen af kostnaden för vägunderhållet in natura, hvilken öfverskattning måste föranleda till i samma mån ökad verklig tunga för de med penningar till väghållet bidragande beskattningsföremålen, dels de olika grunderna för taxering af jordbruks- och annan fastighet, af hvilka •' den förra i förhållande till verkliga värdet taxerades lägre än den senare, beroende på att åbyggnadernas värde i förra fallet endast i ringa mån, men i det senare alltid fullt toges i betraktande, och dels det förhållande, att Jordbruksfastigheternas hufvudsakliga bidrag till vägunderhållet hade formen af naturaprestation, hvithet, då densamma kunde fullgöras å tider, som för fastigheternas innehafvare folie sig lägligast med hänsyn till disposition af arbetsfolk och dragare, vore

94 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

för dem afgjordt förmånligare än att, såsom andra skattskyldige till vägväsendet, nödgas utgöra sitt bidrag i penningar.

Särskildt har ur skatteförmågans synpunkt en ökad beskattning till vägunderhållet för sådan »annan fastighet», som icke användes för industriella ändamål, mött gensagor, enär dylik fastighet, oftast bestående af en mindre bostadslägenhet, som ingenting inbragte men befunne sig å ofri tomt, för hvilken erlades hög tomthyra, redan nu måste anses vara i berörda hänseende alltför betungad. Men äfven beträffande de industriella anläggningarna har ur nämnda synpunkt den ifrågaställda lagändringen förmenats vara oberättigad eller obillig. Industrien vore i motsats mot jordbruket beskattad icke allenast för den fastighet, som användes för rörelsen, utan äfven för inkomsten af denna senare. Genom lagen den 24 maj 1895 angående hvad till fast egendom är att hänföra hade detta begrepp ej oväsentligt utvidgats, så att en mängd dyrbara fabriksmaskiner, som förut varit att betrakta såsom lösören, numera måste räknas till fast egendom och således ökade fabriksfastigheternas taxeringsvärde samt förty jämväl deras skattskyldighet till vägväsendet. Det kunde ock befaras, att den föreslagna lagändringen skulle lägga en så tung beskattning på en hel del industriella anläggningar, att redan befintliga sådana skulle hämmas i sin utveckling och tillkomsten af nya sådana på landet förhindras.

Frågan har ock bedömts med hänsyn till behofvet att tillföra vägkassorna ytterligare tillskott. Sålunda har å ena sidan anförts, att de bidrag till dessa, hvilka erhållits från andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet, visat sig alldeles otillräckliga, och att inom de flesta distrikt endast genom en höjning af skattskyldigheten för de industriella anläggningarna sådant öfverskott, hvarom i 62 § väglagen förmäldes, kunde blifva att påräkna. A andra sidan har däremot framhållits, att vägkassornas inkomster af industriella verk, hvilka utgjorde den mest betydande delen af det slags fastigheter, hvarom här vore fråga, vore i högsta grad ojämna, och att ett höjande af dessa verks bidrag endast skulle tjäna att än mer öka vissa vägkassors redan nu rikligt flödande inkomster, under det andra vägkassor, de som bäst behöfde det, icke skulle vinna någon förbättring i sin ställning. Skulle en förändring i förevarande hänseende äga rum, syntes den därför böra sättas i samband med mer vidtgående förändringar i väglagen; det kunde t. ex. vara fråga om, huruvida det icke vore skäl att återgå till vägkommitténs förslag, att väghållningsdistrikten i afseende å vägskatten skulle ordnas länsvis i stället för häradsvis.

Tanken på en utsträckning af deltagande i vägskyldigheten för

95 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

annan fastighet än jordbruksfastighet har emellertid vunnit en så öfvervägande tillslutning bland de i ärendet hörde vederbörande, att af vägstyrelser och väghållningsskyldige inom 79 distrikt vägstyrelser eller väglxållningsskyldige endast inom 6 distrikt, af 74 länsmän endast 8, af 31 kronofogdar endast 1, af 24 hushållningssällskaps förvaltningsutskott endast 4 och af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i 23 län endast 9 yttrat sig i afstyrkande riktning, medan alla de öfriga i större eller mindre omfattning biträdt Riksdagens uttalande i dess nu afsedda syfte.

I fråga om fastställande af lämpliga mått och gränser förödet ökade deltagande i väghållningsskyldighet i afseende å annan fastighet än jordbruksfastighet hafva, såsom redan förut blifvit antydt, uttalats flera olika meningar. De därutinnan framställda förslag hafva, under i öfrigt förekommande olikheter sins emellan, hufvudsakligen afsett, än att ökningen skulle drabba all annan fastighet utan åtskillnad, därvid dylik fastighet borde påföras, enligt olika förslag, eu vägfyrk för hvarje 300, 200 eller i likhet med jordbruksfastighet 100 kronor af taxeringsvärdet eller t. o. in. ännu mer, än att från ökningen borde undantagas mindre bostadslägenheter eller eljest fastigheter af vissa lägre taxeringsvärden, än att den tyngre beskattningen uteslutande eller företrädesvis borde åläggas sådan annan fastighet, som användes till industriellt ändamål eller eljest orsakade särskild slitning af vägarna, såsom handelslägenheter och dylikt, hvarvid sådana fastigheter borde draga en vägfyrk för hvarje 200 eller 100 kronor af taxeringsvärdet eller t. o. m. ännu mer, upp till tre gånger så mycket som jordbruksfastighet, och än att, i fråga om industriella anläggningar, grunden för vägskattens beräkning skulle särskild! för hvarje fall bestämmas efter undersökning om deras behof af allmänna vägar.

Kammarkollegium har erinrat, att redan under förarbetena till väglagens stiftande varit ifrågasatt ett vida högre mått för annan fastighets bidragsskyldighet till väghållningskostnaden än det sedermera i lagen bestämda, i det att ej mindre vägkommittén för dylik fastighet föreslagit deltagande i väghållet dels under en viss öfvergångstid till hälften mot jordbruksfastighet och dels definitivt efter en ännu högre pro-* portion, än äfven sedermera, i öfverensstämmelse med kollega därutinnan gjorda hemställan, Eders Kungl. Maj:t i de till Riksdagen aflåtna nåd. propositioner med förslag till den nya väglagen uppfört annan fastighet till väghållning efter beräkning af en vägfyrk för hvarje 200 kronor af taxeringsvärdet.

Då denna beräkningsgrund synts kunna antagas såsom ett lämp-

96 Kungl. Maj ris Nåd. Proposition N:o 21.

ligt alternativ till den nu gällande, liar kollegium, för att i någon mån söka klargöra, huru en lagändring i enlighet med det förra alternativet skulle komma att verka för de olika distrikten, låtit upprätta en vid kollega betänkande fogad tabell (Bil. I). Af slutsiffrorna i denna tabell — hvilken angifver förhållandet äfven sådant det skulle gestalta sig vid en af kollegium föreslagen förhöjning i minimum af taxeringsvärde för annan fastighets deltagande i väghållet från 800 kronor till 1,500 kronor. framgår, bland annat, att med iakttagande af den strängare beräkningsgrund, som nyss angifvits, ökningen i vägfyrktal för hela riket skolat på grund af 1900 års taxeringslängder blifva, med bibehållande af minimisiffran 800 kronor, 1,299,254 fyrkar eller mellan 4 och 5 procent af hela det i Bil. D vid betänkandet upptagna faktiska vägfyrktalet för år 1900.

Efter hvad kollegium vidare anfört, syntes det ej vara tvifvel underkastadt och bestyrktes jämväl i sin män af tabellen, att eu lagändring i här afsedda riktning väsentligen skulle verka till förmån för de distrikt, där antalet vägfyrkar å andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet redan förut vore relativt stort, och att lagändringen alltså skulle bidraga till ökande af den redan förut betydliga ojämnheten i väghållningsbördans fördelning. Ur denna synpunkt hyste kollegium därför tvekan om lämpligheten af att i nu förevarande hänseende rubba lagens grunder utan att på samma gång genom besvärets ordnande på större samfälligheter sörja för bördans bättre utjämning, hvilken anordning kollegium dock af redan i inledningen till dess betänkande ant orda skäl nu icke kunde ifrågasätta. Då emellertid den nuvarande proportionen mellan jordbruks- och annan fastighets bidragsskyldighet till väghållningskostnaden enligt kollegii åsikt i allmänhet taget ställde sig mera lindrig för det senare slaget af fastighet än billigt och skäligt vore, och Riksdagen nu önskat eu förändring härutinnan, hade kollegium trott sig kunna återupptaga det äldre förslaget, att annan fastighet skulle till väghållet bidraga till hälften mot jordbruksfastighet, i stället för, såsom nu, till endast fjärdedelen, och sålunda påföras en vägfvrk för hvarje 200 kronor i stället för en dylik fyrk för hvarje 400 kronor af taxeringsvärdet.

Att, på sätt i många af vederbörandes yttranden föreslagits, i afseende å vägskatten för annan fastighet göra åtskillnad mellan sådan fastighet, som användes för industriellt ändamål, och annan fastighet i öfrig t, för att låta den förra vidkännas högre skattskyldighet än den senare, förefölle kollegium icke tilltalande, då nämligen, äfven om svårighet ej kunae anses möta för afgörande, till hvilketdera slaget en fastig-

97 Kung}. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

bet i hvarje särskild! fall rätteligen borde räknas, industriella anläggningars behof af vägar i olika fall ställde sig så väsentligt olika och förmänga ej större, än förhållandet kunde anses vara för hvilken annan fastighet som helst. Att åter söka bestämma vägskattskyldigheten för dylika anläggningar efter taxering af vägbeliofvet särskild! i hvarje fall torde, med hänsyn till därmed förbundna svårigheter, ännu mindre kunna komma i fråga.

För egen del finner jag eu utsträckning öfver hufvud af måttet för annan fastighets deltagande i det allmänna vägunderhållet billig och befogad. Ehvad man nämligen vill afse å ena sidan nyttan och behofvet af de allmänna vägarna äfvensom i sammanhang därmed slitningen af dessa eller å andra sidan förmågan att bidraga till deras underhåll, måste det nog medgifvas att, i allmänhet sedt, betingelserna för deltagande i besväret icke äro för annan fastighet i jämförelse med jordbruksfastighet så väsentligt mindre, att den förra skall i förevarande 'hänseende behöfva draga allenast fjärdedelen så tung börda som den senare. Mången torde fördenskull vara böjd att uppfatta den nu gällande proportionen mer som eu öfvergåugsform än en definitiv reglering, och i Riksdagens skrifvelse saknas ej heller antydning i sådan riktning. Men om, såsom jag finner mig böra förorda, en ändring härutinnan nu skall vidtagas, tilltror jag mig icke att föreslå öfvergifvande af den hittills följda grundsats att, liksom all jordbruksfastighet får bidraga till väghållet i lika mån, oberoende af den ena eller andra jordbruksfastighetens större eller mindre nytta och slitning af de allmänna vägarna, bidragsskyldigheten för annan fastighet bör vara densamma för alla slag af dylik fastighet utan åtskillnad, såvidt taxeringsvärdet uppnår den stadgade minimigränsen. Skulle någon åtskillnad härvid göras, borde den utan tvifvel gälla de industriella anläggningarna, så att dessa finge vidkännas en drygare beskattning till vägväsendet* än annan fastighet i fiffigt, en anordning, på hvilken också Riksdagen i sin skrifvelse gifver anvisning. Häremot tala dock icke oviktiga skäl. Om dot också är oförnekligt att, på sätt Riksdagen framhållit, många industriella anläggningar förorsaka en synnerligen stark slitning af de allmänna vägarna i deras närhet, torde det vara lika obestridligt, att ett alldeles motsatt förhållande äger rum beträffande ett stort antal dylika anläggningar, belägna som de vanligen äro vid järnvägar — ofta åstadkomna med betydande uppoffringar för anläggningarnas ägare — eller hamnplatser, genom hvilka deras transportbehof hufvudsakligen förmedlas. Vidare och på sätt särskilda utskottet vid 1889 års riksdag i detta ämne yttrat, äro till annan fastighet att hänföra åtskilliga för Bill. till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Raft. 13

Präheräntu.

Allmänning s -

fkopar.

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

bruk och fabriker uppförda byggnader, hvilka, om de än till följd af ogynnsamma konjunkturer alldeles icke eller endast i oväsentlig mån begagnas för sitt ändamål och således gifva föga eller ingen afkastning, dock måste för brandförsäkringsvärdets skull uppehållas vid ett ganska högt taxeringsvärde. Slutligen lämnas till vägväsendet från de industriella anläggningarna bidrag ej allenast för värdet af den för rörelsen nyttjade fastighet utan jämväl och ej sällan till betydande belopp för den af rörelsen dragna inkomst, därvid vägskatten för den senare ej utan skäl kan sägas utgöra vedergällning just för det försvårade vägunderhåll, hvartill den industriella anläggningen föranleder.

Under sådana förhållanden och då, till följd af alltför stora praktiska svårigheter, det icke är möjligt att för de industriella anläggningarna bestämma bidragsskyldighéten efter gradering i mån af trafikbehof i hvarje särskildt fall, har jag ansett försiktigheten bjuda att, vid här ifrågakomma lagändring, bibehålla likställigheten mellan såväl det ena som det andra slaget af annan fastighet.

Beträffande nu frågan om, hvilket högre mått i afseende å väghållningsskyldigheten för sådan fastighet skäligen må böra fastställas, bär det synts ligga närmast till hands att antaga den af kammarkollegium föreslagna beräkningsgrund af en vägfyrk för hvarje 200 kronor, i stället för såsom nu 400 kronor af taxeringsvärdet. Lagförslaget innebär således, att annan fastighet skall i väghållet deltaga dubbelt mot för närvarande och till hälften mot jordbruksfastighet. Att en dylik lagändring, liksom öfverhufvud hvarje sådan i samma riktning, kommer att, på sätt kollegium framhållit, verka till förmån mest för de bättre lottade vägkassorna, är no g obestridligt, men lika litet bär som i fråga om utsträckning af våghålIningsskyldigheten till inkomst genom aflöning m. in. och af enahanda skäl, som därom vid 0 § anförts, har jag kunnat tillmäta berörda omständighet någon afgörande betydelse.

Da anledning saknas att för frälseränta, hvilken enligt bevillningsförordningen är att betrakta såsom annan fastighet, stadga afvikelse!' från hvad i förevarande hänseende skall gälla om sådan fastighet, upptager förslaget för sådan ränta enahanda ökning i vägskatteplikt som för fastighet af nämnda slag.

Men samma ökning har äfven ansetts skäligen böra drabba staten och menigheten tillhöriga allmänningsskogar. Dessa äro nu i förevarande hänseende likställda med annan fastighet och hafva jämväl uti de förslag, som föregått väglagens stiftande, ansetts höra följa samma

99 Kung!,. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 21.

villkor som dylik fastighet. På sätt kammarkollegium anfört, vill det ock synas, som om genom berörda ökning eu verksam lindring i vägkållningsbesväret skulle komma att beredas flera distrikt i de norraorterna, där väghållningsbördan är mer tryckande. Hvad kronoparkerna beträffar, skulle därigenom äfven bringas bättre öfverensstämmelse i förhållandet mellan å ena sidan de parker, hvilka äro bildade af hemman och hvilka nu få deltaga i väghållningen såsom jordbruksfastigheter, och å andra sidan öfriga kronoparker, hvilka nu draga fyra gånger lindrigare vägbörda.

Förslaget upptager alltså den ändring i 59 § mom. b), att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, frälseränta samt annan fastighet påföres en vägfyrk för hvarje 200 — i stället för 400 — kronor af taxeringsvärdet.

Beträffande de i 6 § mom. d) punkterna l:o)—3:o) omförmälda inkomstsslag — inkomst af kanal, järnväg och annan farväg, inkomst af skeppsrederi och sjöfart samt inkomst genom aflöning in. m. — hvilka hittills varit befriade från deltagande i väghållningsskyldigheten, men nu föreslagits skola däri deltaga, har jag icke funnit, skäl ifrågasätta någon billigare beräkningsgrund för vägfyrktalssättningen än som gäller för annan inkomst, eller en vägfyrk för hvarje 30 kronor af inkomstens beskattningsbara andel. Denna proportion, sex gånger mindre än för jordbruksfastighet, torde väl nämligen få anses så lindrig som skäligen kan begäras.

Angående ett inom Riksdagen väckt förslag om införande af bestämmelse därom, att kommunalnämnd skulle vara skyldig att upprätta vägfyrktalslängd, bär Riksdagen anfört följande:

»I denna fråga hyser Riksdagen den uppfattningen att, då saknaden af bestämmelse om hvem skyldigheten att upprätta vägfyrktalslängd åligger, lätteligen kan förorsaka olägenheter, eu sådan bestämmelse är af behofvet påkallad, liksom Riksdagen håller före, att eu dylik skyldighet lämpligast bör åläggas vederbörande kommunalnämnd; Riksdagen anser jämväl, att nämnda längd bör underkastas enahanda granskning, som beträffande kommunens fyrktalslängd finnes föreskrifven.»

Hvad Riksdagen sålunda ifrågasatt tiar tillstyrkts eller lämnats utan anmärkning af flertalet bland dem, som yttrat sig därom, i sammanhang hvarmed tillika, från något håll, uttalats önskvärdheten af, att de af Riksdagen förordade bestämmelser fullständigades med eu

VägfyrktaUberäkning för inkomst af kanal, järnväg m. m.

Vägfyrktah-

limgé.

100 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

föreskrift om' skyldighet för kommunalnämnden att viss tid efter vägfyrktalslängdens granskning tillställa vägstyrelsen afskrift af densamma för att tjäna till röstlängd vid de väghållningsskyldiges sammanträde.

A andra sidan hafva mot den ifrågaställda anordningen' från åtskilliga håll uttalats flera betänkligheter. Så har anmärkts att, då kommunalnämnden vore en socknens myndighet och såsom sådan icke hade med väghållningsdistriktets angelägenheter att skaffa, det vore oegentligt att på densamma lägga berörda arbete, så mycket hellr som kommunalnämnden redan nu vore betungad af en mängd maktpåliggande, oaflönade bestyr. Det kunde ock dragas i tvifvelsmål, huruvida nödiga kvalifikationer för ett dylikt arbete alltid vore att påräkna hos nämnden. Därtill kommc att, försåvidt den fyrktalslängd, som skulle föreligga till användning vid de väghållningsskyldiges årssammanträde enligt 58 §, borde vara grundad på det löpande årets taxering, detta sammanträde icke kunde, om längden skulle af kommunalnämnden upprättas och sedermera undergå den åsyftade granskningen, hållas så tidigt, att den däraf beroende debiteringen af vägskatten i sammanhang med kronoutskyl derna kunde på behörig tid medhinnas, hvadan meranämnda anordning icke läte sig väl förenas med nuvarande ordning för vägskattens debitering och uppbörd. Slutligen bär man trott det skola möta praktiska svårigheter att till de väghållningsskyldiges sammanträde införskaffa längderna från de olika kommunalnämnderna inom distriktet och lätt kunna inträffa, att eu eller annan af de inkomna längderna befunnes ojusterad, hvilka omständigheter innebure fara, att de å ett lagligen utlyst sammanträde närvarande blefve förhindrade att fatta beslut.

Från deras sida, Indika uttalat sig mot förslaget att uppdraga bestyret med längdens upprättande åt kommunalnämnden, har detta bestyr ansetts böra åligga antingen vägstyrelsen såsom eu till dess förvaltning hörande angelägenhet eller ock häradsskrifvaren. Till stöd för den senare uppfattningen har från olika håll erinrats, bland annat, att häradsskrifvaren redan nu måste, för att kunna verkställa den honom åliggande debiteringen af vägskatten, specifikt uträkna vägfyrktalen, och att ifrågavarande bestyr således skulle tillskynda honom själ!* endast obetydligt mer besvär och arbete än han redan hade. Det har till och med förmenats, att vägfyrktalen lämpligen skulle kunna införas i en särskild kolumn i taxeringslängden och att härigenom skulle kunna vinnas den fördel, att det utdrag af taxeringslängden, som af häradsskrifvaren skulle tillställas ordföranden i kommunalstämman inom hvarje kommun, kunde tjäna såsom röstlängd vid de val å kommunalstämma, vid hvilka röstvärdet skulle beräknas efter vägfyrktal.

101 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

För längdens upprättande, därest detta skulle åligga vare sig vägstyrelsen eller häradsskrifvaren, har ansetts böra utgå ersättning ur vagkassan.

Längdens granskning liar på en del håll ansetts böra äga rum på de väghållningsskyldiges allmänna sammanträde.

Kammarkollegium har, lika med Riksdagen, ansett bestämmelser i förevarande hänseende behöfliga; men vid öfvervägande af hvad härutinnan förekommit och under förutsättning att vägskattens debitering fortfarande som hittills skulle verkställas af häradsskrifvare, har kollegium förklarat sig ej kunna annat finna, än att bestyret med vägfyrktalslängdens upprättande lämpligast borde tillhöra denne tjänsteman, såsom den där redan nu hade att för debiteringen uträkna vägfyrktalen. Visserligen kunde vid sådan anordning vägfyrktalslängden, särskild! om den tillika skulle undergå granskning och justering på samma sätt som kommunens fyrktalslängd, icke, lika litet som om dess upprättande skulle ankomma på kommunalnämnd, hinna blifva färdig så tidigt, att den kunde användas vid de väghållningsskyldiges ordinarie sammanträde det år, på hvars taxering längden skulle grundas, men å andra sidan torde ingenting hindra att, på sätt i afseende å kommunalstämma ägde rum, vid nämnda sammanträde liksom vid de kommunalstämmor, där röstvärdet skulle beräknas efter vägfyrk, röstades med den på föregående årets taxering grundade vägfyrktalslängden. Hvad beträffade granskningen af den utaf häradsskrifvaren uppgjorda vägfyrktalslängden, torde, om sådan granskning äfven i detta fall skulle finnas behöflig, därmed kunna förfaras på samma sätt som i afseende å den kommunala fyrktalslängden, och borde i hvilket fall som helst längden, kommunvis uppgjord, af häradsskrifvaren ofördröjligen expedieras till vederbörande kommunalstämmors ordförande, Indika därefter i sin ordning skulle hafva att tillställa vägstyrelsen afskrift häraf.

För ifrågavarande bestyr borde enligt kollegii åsikt häradsskrifvaren tillerkännas ersättning ur vagkassan med belopp, hvarom närmare bestämmelser måhända lämpligen kunde inflyta i förordningen angående expeditionslösen eller eljest stadgas i särskild författning.

I öfrig! har kollegium ansett de i ämnet erforderliga föreskrifter närmast kunna inrymmas i ett tillägg till nu förevarande paragraf i väglagen.

I Girigt anslutande mig till kollegii uppfattning i denna fråga, har jag emellertid ansett det af kollegium föreslagna förfarandet kunna i någon man förenklas. Någon afskrift af ifrågavarande längd i ända-

Reglerna för tatsbidragets utgående.

102 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 21.

mål _ att tillställas vägstyrelsens ordförande torde icke behof vas, om originalet först sändes till kommunalnämnden för vägfyrktalens införande i en särskild kolumn af kommunens fyrktalslängd och, sedan så skett samt vägfyrktalslängden i sammanhang med kommunens fyrktalslängd granskats och justerats, originala vägfyrktalslängden af kommunalstämmans ordförande fortställdes till ordföranden i vägstyrelsen. På detta sätt erhölles med minsta omgång ocli besvär röstlängder såväl för de tillfällen, då kommunens väghållningsskyldige hade att sammanträda ä kommunalstämma för val af sockenombud till vägstämma, som ock för distriktets allmänna vägstämmor.

Angående storleken af den ersättning, som skulle ur vägkassan utgå till häradsskrifvaren för arbetet med upprättande af ifrågavarande längd och om hvars belopp jag lika med kollegium anser lämpligen kunna meddelas bestämmelse utanför väglagen, är jag nu icke beredd att framställa något förslag, men anser mig emellertid böra framhålla, att ersättningen under inga förhållanden bör sättas så högt, att den kan för vägkassorna medföra någon kännbar uppoffring.

De bestämmelser i ämnet, jag ansett böra i väglagen ingå, äro, på sätt lagförslaget utvisar, införda under förevarande paragraf, till hvilken de närmast ansluta sig.

60 §.

I Riksdagens skrifvelse yttras:

»Beträffande---väckta förslag om ändring af reglerna för stats-

bidragets utgående, anser Riksdagen att, då vid tillämpningen af 60 § den princip gjort sig gällande, att statsbidrag vägrats för sådana vägar, som underhållas på vägkassans bekostnad, och då ej skäl förefinnes att för statsbidrags erhållande göra skillnad mellan de vägar, som underhållas genom arbete, och dem, som underhållas medelst penningsammanskott, välgrundad anledning finnes att genom ändring af paragrafens ordalydelse fastslå den grundsats, att statsbidrag skall utgå för all landsväg och bygdeväg, som underhålles antingen in natura af de väghållningsskyldige eller ock gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad, såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres af de in natura väghållningsskyldige.»

»Vidare anser Riksdagen det ensidigt, att staten, i likhet med hvad som redan nu äger rum beträffande broar, hvilka såsom hänförliga till vägtrummor ingått i vägdelningen, lämnar bidrag till underhållskostnaden för gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas

103 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

bekostnad underhållna broar och färjor, såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres af de in natura väghållningsskyldige.»

»Broar och färjor stå nämligen i sådant samband med vägarna, att samma skäl, som tala för, att staten bidrager med en del af underhållskostnaden för vägarna, jämväl synas betinga, att statsbidrag i samma utsträckning lämnas till broar och färjor. För den händelse för öfrigt statsbidrag kommer att utgå äfven för sådana vägar, som underhållas gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad, följer såsom en konsekvens däraf, att statsbidrag äfven bör lämnas för på samma sätt underhållna broar och färjor.»

De i ärendet hörde vederbörande hafva i allmänhet och i hufvudsak biträd t Riksdagens uttalande i denna fråga. De få yttranden i motsatt riktning, som förekommit, hafva väsentligen grundat sig på obenägenhet i allmänhet för ändringar af väglagens mera principiella bestämmelser, till Indika föreskrifterna i denna paragraf ansetts höra. Delvis bär motståndet endast afsett utdelandet af statsbidrag till underhållet af broar och färjor, i det att 55 och 60 §§ i lagen, med hvarandra sammanställda, ansetts tydligt angifva, att statsbidrag borde utgå för oindelade vägar.

Till stöd för berörda lagändring bär utöfver de i riksdagsskrifvelsen åberopade skäl äfven framhållits eu del andra. Så har påpekats, att en sådan ändring vore ägnad att medföra eu utjämning i vägbördan, i det att åtskilliga distrikt vore jämförelsevis mer än andra betungade med underhåll af oindelade vägar samt af broar och färjor. Ändringen vore ock desto mer rättvis, som den otydliga bestämmelsen i väglagens 8 § om undantagande från vägdelning af de broar, som ej vore hänförliga till vägtrummor, gifvit anledning därtill att, medan broarna i somliga distrikt blifvit i stor utsträckning undantagna till underhåll medelst vägkassan, desamma i andra distrikt fått till större delen ingå i vägdelningarna, hvarigenom i de senare distrikten statsbidrag redan nu kommit att utgå till underhållet af broar. Slutligen blefve den föreslagna anordningen med undantagande från vägdelning af vissa vägar och vägsträckor mindre eftersträfvansvärd, om icke statsbidrag till underhåll äfven af sådana vägar och vägsträckor skulle få åtnjutas.

Bland dem, som tillstyrkt ifrågavarande lagändring, har yppat sig en särskild meningsskiljaktighet i fråga om lämpligheten däraf att, på sätt Riksdagen tänkt sig, statsbidrag till underhåll af oindelade vägar samt af broar och färjor skulle göras beroende af det villkor, att vägskatt för sådant underhåll utgjordes af de in natura väghållningsskyldige. Å ena sidan har detta villkor ansetts desto mer befogadt, som nämnda

104 Kanal. Maj:ts Nåd■ Proposition N:o 21.

bidrag därföratan förmenats endast skola gifva anledning till beredandet af en besparad fond,. som icke skulle medföra någon lindring i de väghållningsskyldiges årliga tunga. A andra sidan har däremot anförts att, om statens skyldighet att bidraga till vägunderhållet erkändes, denna skyldighet icke borde minskas deraf, att vägunderhållet in natura så hardt drabbade de därtill förpliktade, att den vägskatt som, såsom motsvarighet till detta, utgjordes af de icke in natura väghållningsskyldige, befunnes tillräcklig för underhållet af ifrågavarande föremål. Villkoret skulle ock kunna föranleda därtill att, för åstadkommande af en obetydlig debitering på de in natura väghållningsskyldige i syfte att dymedelst komma i åtnjutande af det ökade statsbidraget, utgifter uppkonstruerades och upptoges i utgiftsstaten för vägkassan, eller ock att, om den af Riksdagen ifrågaställa ändringen i 12 § väglagen genomfördes, väghållet i större utsträckning än som vore nödigt ställdes på entreprenad. Det har vidare anmärkts, att det i de flesta fall torde blifva svårt att afgöra, om en påförd vägskatt utdebiterats för sådant underhåll, hvarom här vore fråga, eller för andra ändamål. Slutligen har äfven framhållits att, då det ofta inträffade, att i ett och samma distrikt vägskatt af de in natura väghållningsskyldige utgjordes det ena året, men icke det andra, statsbidraget skulle blifva underkastadt täta växlingar i stället för att, såsom nu, vara oförändradt, tills ny uppskattning genom särskild nämnd skedde.

Kammarkollegium här för sin del ej haft något att erinra mot en utsträckning af statsbidraget, så att det komme att lämnas jämväl för underhåll af oindelad. väg samt af bro och färja, som underhölles på vägkassans bekostnad. Däremot kunde kollegium icke biträda det af Riksdagen därvid angifna villkoret, att för sådant underhåll vägskatt utgjordes af de in natura väghållningsskyldige, i hvilket afseende kollegium väsentligen anslöte sig till hvad i vederbörandes yttranden däremot anförts, med erinran tillika, att den omständighet, att vägskatt af de natura väghållningsskyldige icke utgjordes, ingalunda alltid innefattade något afgörande bevis, att vägbördan inom distriktet vore mindre tryckande, då nämligen förhållandet kunde vara sådant, att naturaväghållet i och för sig vore högst betydande och vägskatten för andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet i följd däraf så hög, att därmed täcktes samtliga utgifter för det öfrig;1,, jämförelsevis obetydliga vägunderhållet.

Till ledning i någon mån för bedömande af storleken utaf den ökning i utgift, statsverket genom ifrågavarande förändring i reglerna för statsbidragets utgående skulle få vidkännas, har kollegium granskat

105 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

vägkassornas utgiftsstater för år 1900 och därvid inhämtat, att däri upptagna utgifter för underhåll af oindelade vägar samt af broar, skyddsvärn och färjor belöpt sig till sammanlagdt i det närmaste 400,000 kronor.

Mot den af Riksdagen önskade lagändring, såvidt den afser tillförsäkrande åt distrikten af statsbidrag för underhåll af all väg, indelad eller ej, äfvensom af broar och färjor, är från min sida intet att erinra. För lagtillämpningen bör ändringen hälsas med desto större tillfredsställelse som det hittills mången gång — där vägdelning efter nya lagen ännu ej ägt rum — i själfva verket varit vanskligt att afgöra, huruvida ett visst väg- eller brounderhåll, som enligt äldre bestämmelser utgöres icke af hela distriktet men ändock gemensamt af någon samfällighet, socken eller byalag, borde räknas som natura väghållning eller ej, hvaraf åter statsbidraget ansetts böra blifva beroende.

Om lämpligheten af det utaf Riksdagen angifna villkor för statsbidrag i bär ifrågavarande fall har jag däremot, i betraktande af hvad härom förekommit, icke funnit mig öfvertvgad, hvadan förslaget icke upptager något sådant villkor. I

I fråga om statens bidrag till allmänna vägunderhållet har Riksdagen vidare anfört:

»Hvad slutligen angår framställdt förslag om höjning af det bidrag, som staten lämnar dem, indika fullgöra vägunderhållet in natura, så anser Riksdagen det rättvist och billigt, att staten till de distrikt, där vägbördan är mest tryckande, lämnar större bidrag, än nu äger rum. Därigenom skulle vägunderhåll sskyldigheten, hvilken onekligen är i hög grad olika betungande inom olika delar samt inom olika vägliållningsdistrikt i vårt land, kunna utjämnas, utan att de grunder, enligt hvilka vägunderhållet nu utgöres, behöfde rubbas. Lämpligaste förfaringssättet härvid torde vara, att Riksdagen till Eders Kung!. Maj:ts förfogande ställer ett särskilt för ändamålet anvisadt anslag, och att åt Eders Kungl. Maj:t öfverlämnas att, efter pröfning af omständigheterna i hvarje fall, bestämma såväl hvilka som skola komma i åtnjutande af förnöjdt statsbidrag som med hvilka belopp, inom vissa fastställda gränser, detta skall utgå.»

Hvad Riksdagen sålunda ifrågasatt bär af flertalet i ärendet hörde vederbörande förordats såsom ägnadt att, på sätt Riksdagen framhållit, medföra en utjämning af den i hög grad olika och särskild! i vissa Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Haft. 14

Extra stats, bidrag.

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

delar af Norrland med dess glesa befolkning och vidsträckta områden hardt tryckande vägbördan. I enstaka yttranden har det extra statsbidraget ansetts böra tillgodokomma endast sådana distrikt, i hvilka funnes anlagda mer betydande vägar hufvudsakligen för statens egna ändamål, såsom militär vägar, och på en del andra håll har man uppställt fordran på en allmän fördubbling af det nu utgående statsbidraget såsom villkor för ett ytterligare bidrag till de mer betungade distrikten.

De öfriga, som uttalat sig i ämnet, hafva ställt sig mer eller mindre tveksamma till eller afstyrkt anordningen i fråga. Mot densamma har anmärkts, att det skulle möta de största svårigheter att utröna, i hvilka distrikt vägbördan i verkligheten vore mest tryckande och att mellan dessa distrikt rättvist fördela det förhöjda statsbidraget. Den därför erforderliga fullständiga statistiken saknades. Dessutom kunde, till följd af olika taxering eller olika uppskattning af naturaunderhållskostnaden, ett distrikt få utseende af att var mer betungadt än ett annat, utan att detta vore verkliga förhållandet. Men äfven om vägunderhållet i en ort verkligen drogc större kostnad än i en annan, beliöfde detta icke innebära, att den förra orten vore mer betungad än den senare, enär nämligen en dryg vägunderhållskostnad i en ort ofta berodde på en liflig trafik vid afsättning af dess produkter och i sådant fall uppvägdes af en ökad förmåga att bära kostnaden. Det vore därför att befara, att statsbidragets olika storlek väsentligen skulle komma att blifva beroende af de särskilda vägstyrelsernas mer eller mindre nitiska framhållande af vägbördans tryck inom deras distrikt. Då sannolikt allt för många skulle göra anspråk på förhöjdt statsbidrag för att sådant skulle kunna komma dem alla till del, skulle den föreslagna anordningen ock gifva anledning till många klagomål. Det har ock framhållits, att vägbördans tryck inom ett distrikt i väsentlig mån berodde på de väghållningsskyldiges egna mer eller mindre praktiska anordningar och större eller mindre sparsamhet vid ordnandet af distriktets vägangelägenheter. Det förhöjda bidraget kunde därför komma att verka såsom eu premie åt en mindre sparsam och förståndig skötsel af distriktets ekonomi. Den åsyftade utjämningen af vägbördan har ock ansetts kunna vinnas bättre genom andra åtgärder, såsom dels omreglering af vägdistrikten så att antingen hvarje län komme att utgöra ett distrikt eller ock socknen blefve enhet för naturaunderhållet och länet enhet för väghållningen i öfrigt, dels sådan utsträckning af det utaf Riksdagen beviljade anslaget till nya vägars anläggande, att detsamma finge anlitas äfven till gamla vägars förbättrande och utläggning till bredden m. m., dels ock åvägabringande af en mer noggrann och med

107 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

hänsyn till de verkliga kostnaderna skeende uppskattning af naturannderkållskostnaden.

Af dem, som sålunda icke ansett sig kunna tillstyrka den ifrågaställda anordningen, hafva åtskilliga i stället förordat en allmän och likformig höjning af det nu utgående statsbidraget, i allmänhet till dubbla beloppet emot detta, alltså till eu femtedel af den för vägunderhållet uppskattade kostnaden; till stöd för hvilken förhöjning, bland annat, framhållits de stora fördelar, staten själf hade af de allmänna vägarna, för försvarsväsendet och andra dess ändamål. Andra åter hafva, åtminstone för det närvarande, motsatt sig hvarje ytterligare bidrag från statens sida till väghållningsbesväret, samt i sådant afseende anfört, bland annat, att under de få för vägväsendet jämförelsevis kostsamma organisationsår, som förflutit efter väglagens antagande, tillräcklig erfarenhet icke vunnits, om eller i hvilken omfattning ett sådant ytterligare bidrag kunde anses påkalladt, samt att en förhöjning af statsbidraget till väghållningen på landet icke borde äga rum, så länge staten icke i någon mån bidroge till underhållet åt städernas vägar.

Kammarkollegium har anfört att, hvad först beträffade den i vederbörandes yttranden väckta fråga om en allmän förhöjning åt det nu utgående statsbidraget till allmänna vägunderhållet från en tiondedel till eu femtedel af den uppskattade kostnaden, kollegium ej tilltrodde sig att afgöra, hvilkendera proportionen kunde anses vara efter här inverkande omständigheter bättre afpassad; men kollegium betviflade, att förhållandena under den relativt korta tid, som förflutit efter väglagens stiftande, kunde hafva förändrat sig i den grad, att omförmälda förhöjning häraf skulle kunna finnas motiverad. I allt fall skulle därmed ej främjas det viktiga önskemålet af en minskning i den bestående ojämnheten i våghålIningstungan på olika orter. Under sådana omständigheter och då Riksdagen upprepade gånger och senast år 1900 i sammanhang med sitt beslut om väglagens revision afslagit väckta motioner i berörda syfte, hade kollegium funnit sig för sin del icke hafva skäl upptaga tanken på en sådan allmän och likformig förhöjning af ifrågavarande bidrag för alla distrikt inom riket, som nyss omnämnts.

Däremot kunde kollegium icke annat än biträda Riksdagens mening om lämpligheten af ett särskildt statsunderstöd till väghållningen inom de distrikt, där väghållningsbördan vore mest tryckande, samt om förfaringssättet för meddelande af sådant understöd. Kollegium förbisåge ingalunda, att denna anordning i tillämpningen kunde blifva förenad med afsevärda svårigheter för träffande af ett riktigt afgörande, till hvilka

108 Kung l. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

distrikt och till hvilken storlek inom fastställda gränser ifrågavarande understöd kunde böra lämnas, men så betydande torde dessa svårigheter väl ej blifva, att ensamt för deras skull borde öfvergifvas denna, som det ville synas, enda möjlighet att, utan rubbning af lagens grunder, afhjälpa åtminstone de bjärtast framträdande missförhållandena i afseende å vägbördans ojämna fördelning.

Beträffande storleken af det särskilda anslag, som enligt hvad Riksdagen afsett skulle för ifrågavarande ändamål ställas till Eders Kungl. Maj:ts förfogande, äfvensom fastställandet af närmare bestämmelser för disposition däraf, har kollegium — vid det förhållande, att, därom i själfva lagen icke lämpligen torde kunna intagas några föreskrifter utan endast en allmän antydan — ansett sig icke behöfva afgifva förslag, därtill kollegium för öfrig! icke haft att hämta någon ledning i vederbörandes yttranden.

För egen del iinner jag lika litet som kollegium anledning att nu ifrågasätta någon högre proportion, lika för alla distrikt, i afseende å statens bidrag till vägunderhållet än den nu stadgade tiondedelen, desto mindre som, vid bifall till förslaget under 6 § om indragande under den allmänna väghållningsskyldigheten af flertalet hittills därifrån fritagna beskattningsföremål, statens mellankomst i detta fall strängt taget måste anses, till en del åtminstone, förlora sitt berättigande.

Hvad därefter vidkommer frågan om ett extra statsbidrag till de mer betungade väghållningsdistrikten, har jag för att gifva en något klarare öfverblick öfver förhållandena i afseende å väghållningsbördans olika tyngd inom olika orter, sådana dessa förhållanden statistiskt kunna påvisas, låtit inom departementet uppgöra en på uppgifterna i Bil. C. till kammarkollegii betänkande grundad tabell, utvisande för hvarje distrikt, bland annat, kostnaden för underhållet för meter af väg såväl sommar- som vintertiden äfvensom våglängd för vägfyrk, allt för år 1900.

Departementschefen företedde härefter sagda tabell, hvilken skulle bifogas protokollet.

Departementschefen anförde vidare:

Ehuru, med hänsyn till den förut påpekade olikformigheten i fastighetstaxering och uppskattning af vägunderhällskostnaden inom olika distrikt, denna tabell icke kan göra anspråk på fullt vitsord, lär det i allt fall ej kunna förnekas, att en verklig och betydande ojämnhet i

109 Kungl. Maj-M Nåd. Proposition N:o 21.

väghållningsbördans tyngd på olika orter förefinnes. På staten, som genom sin lagstiftning härtill gifvit anledning, kan fördenskull icke utan fog ställas anspråk på särskild! bistånd till lättnad åtminstone för dem, hvilkas börda trycker allra tyngst — när nu en reglering på annat sätt, det vill säga genom omgestaltning af lagens grunder i hvad de beröra denna fråga, icke anses böra vidtagas.

Liksom jag följaktligen icke kan annat än gilla förslaget om extra statsunderstöd till sådana väghållningsdistrikt, som äro med väghållning mest betungade, delar jag Riksdagens mening om lämpligaste sättet för meddelande af ett sådant understöd. Kammarkollegium har ansett detta böra i lagen uttryckas så, att »distrikt, som äro med väghållning synnerligt betungade, må kunna af staten erhålla särskild! understöd, i den mån medel, som för sådant ändamål må vara anslagna, därtill lämna tillgång, och efter Eders Kungl. Maj:ts pröfning». Denna formulering, hvilken skulle afse ett tillägg till förevarande paragraf, synes mig tillfredsställande. Den utsäger med tillräcklig tydlighet, att understödet endast i jämförelsevis sällsynta undantagsfall skall kunna komma i fråga. Den fastslår ej heller i något fall förmånen såsom någon rätt, på hvilken skulle kunna göras lagligt anspråk. Den lägger i statsmakternas hand att reglera det allmännas hjälp efter behof och omständigheter, olika för olika tider och olika förhållanden samt oberoende af sjkifva lagen. Och under sådana förhållanden kan förslaget ej heller sägas gå utöfver försiktighetens gränser.

Betänkligheterna vid den föreslagna anordningen anknyta sig egentligen till svårigheten att åstadkomma en någorlunda rättvis fördelning af det anslag, som skulle komma att af Riksdagen för ifrågavarande ändamål anvisas. Anspråk på delaktighet i detta komma Utan tvifvel att möta från långt flera distrikt än att alla skola kunna komma i åtanke, och i allt fall blir pröfningen för berörda fördelning uppenbarligen ganska ömtålig. Vissa allmänna vägledande bestämmelser torde emellertid härvid kunna uppställas till underlättande af sagda pröfning.

Då dylika bestämmelser torde komma att ingå såsom villkor vid dispositionen af det anslag, Riksdagen kan komma att för ifrågavarande ändamål anvisa, vill jag här endast antyda några enligt min mening lämpliga bestämmelser i berörda syfte. Såsom Riksdagen själf angifvit, borde understödet, hvilket, liksom det ordinarie statsbidraget, alltid torde böra sättas till viss kvotdel af den uppskattade väghållningskostnaden, begränsas till ett maximum, som icke i något fall finge öfverskridas. Möjligen skulle ock kunna stadgas att, där ett distrikt under ett visst antal år varit i åtnjutande af understöd, samma distrikt icke därefter

l&attbiärayets

/Metning.

110 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

finge, förrän efter viss tids förlopp, ånyo tilläggas sådan förmån. Vidare borde i hvarje fall fordras så noggrann undersökning som möjligt angående distriktets ekonomi och dess bärkraft genom förebringande efter visst formulär af statistiska uppgifter för någon ej alltför kort tidrymd rörande ej blott vägväsendet utan äfven andra förhållanden, som här kunde anses inverka, såsom folkmängd, taxeringsvärden å fastigheter, inkomstbevillning, kommunernas finanser o. s. v. Men härutöfver borde naturligtvis också öfver hvarje ansökning afgifvas utlåtanden af samtliga lokalmyndigheter, däribland jämväl möjligen vederbörande landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Den noggranna utredning, som på detta sätt borde kunna förväntas, borde enligt min tanke erbjuda tillräckliga hållpunkter för ett afgörande, så rättvist och billigt som skäligen kunde begäras.

Jämte det jag sålunda funnit mig böra i enlighet med Riksdagens önskan föreslå såväl ändring i reglerna för det ordinarie statsbidragets utgående som äfven — i den män sådant lämpligen bör i själfva lagen uttryckas — anordning för extra statsunderstöd till särskilda väghållningsdistrikt, bär jag ansett mig böra upptaga en i vederbörandes yttranden väckt fråga om ändrade bestämmelser rörande det sätt, hvarpå statsbidraget skall komma vederbörande till godo.

Nu gällande föreskrift, att det statsbidrag, som tillkommer de in natura väghållningsskyldige, skall på lämpligt sätt dem tillhandahållas, synes i allmänhet hafva tillämpats så, att bidraget till dem utdelats i kontant, men undantagsvis också på det sätt, att bidraget öfverlämnats till vederbörande kommunalnämnd, som afkvittat detsamma ■ från väghållarnes kommunalutskylder. Då det senare förfarandet naturligen ej låter sig användas annat än med kommunalnämndens medgifvande, äro vägstyrelserna lagligen hänvisade endast till det förra, hvilket återigen, efter hvad från många håll anmärkts, är alltför besvärligt för såväl vägstyrelsen som väghållarne, hvilkas andelar i bidraget tillika ofta äro så obetydliga, att de finnas ej ens löna mödan af ett uttagande. Med afseende härå har föreslagits, att ifrågavarande bidrag skulle antingen afräknas å väghållarnes vägskatt eller kommunalutskylder, eller ock i sin helhet ingå i vägkassan, hvarigenom ock gagnet däraf skulle blifva väsentligen större än genom dess söndersplittrande i eu mängd, hvar för sig ofta så godt som värdelösa småposter.

Äfven kammarkollegium har, i betraktande däraf att, på sätt af uppgifterna i Bil. G. till kollegii betänkande kunde slutas, statsbidraget för omkring femtedelen af samtliga väghållarne i riket för närvarande

in

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

icke uppginge till 25 öre för dem hvar och för öfver hälften icke till en krona för hvarje, funnit statsbidragets utdelning sådan den nu ägde rum föga lämplig. I stället har det synts kollegium, som om, till uppenbar fördel för såväl vägstyrelsen som de väghållningsskyldige, den anordning borde kunna träffas, att utdelningen finge verkställas genom likvid i uppbörden af de väghållningsskyldiges vägskatt eller andra allmänna utskylder, antingen på det sätt, att bidraget å debetsedeln tillgodofördes den skattskyldige, eller ock så, att detsamma af uppbördsmannen vid uppbördstillfället afräknades å vederbörandes utskyldsbelopp. För den händelse emellertid, att ett sådant förfarande, hvilket torde förutsätta förändrade regler för statsbidragets utanordning, icke skulle finnas lämpligt, bär kollegium, med afseende för öfrigt å den tvifvelsutan större nyttan för de väghållningsskyldige af bidragets bevarande såsom en samlad enhet för att komma dem gemensamt till godo, äfven tänkt sig en anordning i sådan riktning. I detta afseende syntes erbjuda sig två särskilda utvägar.

Antingen skulle bidraget ingå i vägkassan, hvarigenom och då detsamma således ej borde få afräknas från det belopp, som för vägskattens bestämmande skulle fördelas på samtliga till vägunderhåll in natura förpliktade fastigheters vägfyrkar, uttaxeringen på hvarje annan vägfyrk visserligen blefve så mycket större, men å andra sidan, då de förra vägfyrkarna samtidigt genom afsaknaden af statsbidraget blefve i lika mån högre betungade, ej heller någon orättvisa skulle tillfogas dem, hvilka endast med penningar bidroge till väghållet. Däremot kunde emellertid invändas, att för de distrikt, där någon vägskatt icke utgjordes af jordbruksfastigheter, statsbidraget i nämnda fall endast skulle komma att uppsamlas i vägkassan såsom ett öfverskott, hvilket icke omedelbarligen utan först i en framtid, i den ordning 62 § anvisade, kunde komma de väghållningsskyldige till godo, och att förhöjningen af vägskatten för öfriga beskattningsföremål likaledes endast komme att än ytterligare stegra nämnda öfverskott, vore detsamma än så obehöflig!. Denna olägenhet torde emellertid hvad statsbidraget beträffade, för den händelse nu angifna förfaringssätt skulle finnas lämpligt, utan svårighet kunna förebyggas genom en viss af kollegium föreslagen ändring af 62 §, hvaraf skulle följa, att det besparade statsbidraget finge tagas i anspråk när som helst för vägkassans utgifter. I hvarje fall syntes det böra få ankomma på beslut af de väghållningsskyldiges majoritet att bestämma, huruvida nämnda statsbidrag skulle till naturaväghållarne utbetalas eller ingå i vägkassan.

Den andra utvägen skulle vara att bibehålla det naturaväghållarne

112 Kungi. Majiis Nåd. Proposition N:o 21.

tillkommande statsbidraget såsom en deras egen fond, att efter beslut af flertalet bland dem användas till sådana utgifter, hvarigenom lättnader i väghållet kunde dem beredas, såsom till bidrag för inköp af grus- och stentäkter, inköp af stenkrossningsmaskiner o. d.

Disposition af statsbidraget för samtlige väghållningsskyldiges gemensamma räkning, efter beslut af majoriteten bland dem, torde emellertid ej böra medgifvas i sådana distrikt, där vägdelning enligt nya lagen ännu ej ägt rum, och där naturaväghållet följaktligen fortfarande utgjordes efter mantal. Detta senare förhållande föranledde nämligen, att statsbidraget också rättvisligen borde tillgodokomma dem efter denna grund, det vill säga efter eu helt annan proportion än vägfyrktalet, hvarför bidragets inryckande i vägkassan uppenbarligen skulle komma att förnärma deras rätt, hvilkas fastigheter hade jämförelsevis större mantal än taxeringsvärde. Mer egentligt vore, att statsbidraget i sådana distrikt finge disponeras ensamt för de in natura väghållningsskyldiges gemensamma räkning, under förutsättning nämligen, att vid besluts fattande därom mantalet och ej vägfyrktalet finge utgöra röstgrund, något som dock måste anses otidsenligt och jämväl olämpligt med afseende å de förvecklingar och missförstånd, som däraf vore att befara.

Lika med kollegium och de flere vederbörande, som sig därom yttrat, finner jag den nuvarande utdelningen i kontant af statsbidraget till naturaväghållarne vara olämplig och förty böra ersättas med ett annat förfarande. Lagförslaget upptager i sådant syfte den ändring i 60 §, att berörda bidrag skall tillgodokomma väghållarne genom afräkning å deras allmänna utskylder. Till ledning för eu sådan afräkning, hvilken sålunda skall verkställas af vederbörande häradsskrifvare å debetsedlarna, skall det, jämlikt förslaget under 63 §, åligga vägstyrelsen att, på sätt där närmare sägs, genom Eders KungL Maj:ts befallningshafvande tillhandahålla häradsskrifvarne eu specifik uppgift å bidragets belopp för hvarje väghållare. Huru förfarandet i öfrig t skall ordnas, är eu mer teknisk fråga, som icke berör själfva väglagen, utan dels nådiga kungörelsen den 25 januari 1895 angående dispositionen af anslaget till bidrag till vägunderhållet på landet m. m., dels ock författningarna angående uppbördsväsendet; och torde på särskild pröfning, efter vederbörande ämbetsmyndigheters hörande, ankomma, hvilka förändrade anordningar i dessa hänseenden lämpligen må böra i följd af den föreslagna lagändringen vidtagas.

Förslaget innebär, att det ifrågasatta förfarandet skulle tillämpas ej allenast på det ordinarie statsbidraget till vägunderhållet utan jämväl

113 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

på sådant extra statsbidrag, som kan komma att för vissa distrikt till samma ändamål anvisas, för hvilket ändamål äfven det senare — såsom redan förut är omnämndt — lämpligen bör uttryckas i en viss andel af den uppskattade underhållskostnaden. Gifvet är emellertid, att här endast kan afses det statsbidrag, som skall tillgodokomma naturaväghållarne eller med andra ord belöper på vägunderhållet in natura, då nämligen statsbidraget till det vägkassan åliggande vägunderhåll tydligen alltid måste utanordna® i kontant till vägstyrelsen.

För uppbördsförvaltningarna kommer lagändringen utan tvifvel att medföra afsevärdt besvär, och det kan måhända blifva nödigt att bereda vederbörande tjänstemän, i synnerhet häradsskrifvarne, någon särskild ersättning därför. Men detta synes mig vara af underordnad vikt i jämförelse med den stora lättnaden och bekvämligheten för de väghållningsskyldige att utan omgång eller besvär direkt komma i åtnjutande af ifrågavarande förmån. De för samma syfte alternativt framkastade förslag om statsbidragets indragande i vägkassan eller dess bibehållande, såvidt det tillkommer naturaväghållarne, för deras gemensamma räkning synas icke i samma grad tillgodose sitt ändamål och förefalla dessutom i andra hänseenden mindre tilltalande. Den förra anordningen kan nu visserligen icke sägas förnärma någons rätt, om man afser det inbördes förhållandet mellan jordbruks- och andra vägfyrkar, då nämligen, på sätt kammarkollegium framhållit, samtliga fyrkar ändock blifva i lika mån betungade. Men, där någon uttaxering å jordbruksfyrkarna icke behöfves, skulle anordningen genom den i följd däraf oundvikliga högre uttaxeringen på andra fyrkar endast främja eu — ej sällan osund — öfverskottsbildning i vägkassan, utan någon direkt förmån för de väghållningsskyldige af den större uppoffringen. Den andra anordningen åter, eller att låta statsbidraget, såvidt det belöper på det indelade väghållet, användas för naturaväghållarnes gemensamma räkning, är endast tänkbar på det sätt, att majoriteten bland dem länge härom besluta. Men ett sådant förfarande synes icke kunna stå väl tillsammans med behörig omsorg om minoritetens lagliga rätt, en anmärkning som naturligen äfven gäller den förra anordningen, om den skulle ankomma på beslut af samtliga vägliållningsskyldiges flertal.

Att återigen — såsom äfven varit ifrågasätt — stadga bidragets aftvättning å utskylderna såsom regel, men lämna de väghållningsskyldige befogenhet att, om de så önskade, besluta om något af nyssberörda tvenne andra förfaringssätt för bidragets disposition kan så mycket mindre vara lämpligt och behöflig!, som under sådana förhållanden någon dylik befogenhet väl knappast någonsin skulle komma till utöfning.

Bik. till BiJcsd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 15

114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Förteckningar öfver taxeringsvärden m. m.

Bokföring af Öfverskott. ,

Län för vägkos sans behof.

Debitering och uppbörd af vägskait.

Öl §.

För att häri omnämnda förteckningar, såvidt de afse fastigheter och frälseränta, skola kunna göra afsedt gagn, är nödigt, att summorna af taxeringsvärden upptagas särskild! för jordbruksfastigheter, som utgöra vägunderhåll in natura, och särskild! för alla öfriga fastigheter och frälseränta. I detta syfte föreslås i paragrafen ändring, därvid i ölrigt förutsattes, att allmänningsskogar, annan fastighet och frälseränta skola fyrktalssättas efter en och samma måttstock.

02 §.

Då i följd al liär gifna regler angående disposition af öfverskott i .vägkassan sådant öfverskott bör i kassans räkenskaper särskilt bokföras, men föreskrift härom nu saknas, har en sådan i förslaget intagits.

Till paragrafen föreslås i öfrig! ett tillägg om upptagande af lån för vägkassans behof. I brist af hvarje bestämmelse härom i lagen synes någon tvekan hafva yppats, huruvida långifvares trygghet kunde anses vara så tillgodosedd, att icke svårighet för erhållande af sådana lån kunde uppstå. Uppenbarligen bör det emellertid ej vara de väghållningsskyldige förmenadt att anlita lånevägen för fördelning på längre tid af större utgifter, som alltför hardt skulle drabba, om de lädes på ett enda års uttaxering. För att undanröja afl osäkerhet i detta hänseende upptager förslaget bestämmelse om uttrycklig befogenhet för de väghållningsskyldige att besluta om upplåning för vägkassans utgifter. Till kontroll mot missbruk har emellertid tillika inryckts enahanda bestämmelse om underställeingsskyldighet, som i ty fall gäller för kommunalstämma.

63 §.

Genom nådigt bref den 16 oktober 1806 har Eders Kungl. Maj:t, jämte meddelande af nådigt beslut på underdåniga besvär af vägstyrelsen i Gäsene härads väghållningsdistrikt af Älfsborgs län i fråga om sättet för debitering och uppbörd af vägskatt inom distriktet, anbefallt kammarkollegium att, efter Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i länen hörande, inkomma med underdånigt utlåtande, huruvida skäl kunde anses förefinnas för ändring i denna § i syfte att åt de väghållnings-

115 Kung!. Maj-M Nåd. Proposition N:o 21.

skyldige inrymma befogenhet att åt vägstyrelsen eller, på sätt lagutskottet vid 1896 års riksdag uti dess afgifna utlåtande n:o 27 föreslagit, kommunalnämnd uppdraga att verkställa debitering, uppbörd och redovisning af vägskatt.

Kollegium har med anledning häraf i detta ärende infordrat underdåniga utlåtanden af Eders Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande, därvid äfven vägstyrelserna och uppbörd sförvaltningarna j ämte åtskilliga kommunalnämnder fått i frågan sig yttra; hvarefter kollegium, jämlikt nådig föreskrift, tagit frågan i öfvervägande i sammanhang med sitt betänkande angående väglagens revision.

Då jämförelsevis många af de inom Riksdagen väckta motioner angående ändringar i väglagen berört just denna fråga, har kollegium lämnat eu närmare redogörelse för hvad i ämnet förekommit; och tillåter jag mig ur denna redogörelse återgifva följande.

1 motion vid 1895 års riksdag hemställdes, att bestyret med vägskattens debitering och uppbörd skulle undantagslöst öfverflyttas på kommunalnämnderna och verkställas i sammanhang' med debitering och uppbörd af kommunalskatten, med rätt för kommunalnämnderna att åtnjuta enahanda uppbördsprovision, som nu tillkomme kronans uppbördsman, samt med befogenhet för de väghållningsskyldige att besluta om afskrifning af sådana utgifter till vägkassan, som i anseende till bristande tillgång icke kunnat indrifvas. Sedermera — i motioner vid riksdagarna 1896—1900 — föreslogs åter, att det skulle få ankomma på de väghållningsskyldige att vid allmänt sammanträde bestämma, huruvida vägskattens debitering och uppbörd skulle äga ruin i sammanhang med kronoskatterna eller på annat sätt, som kunde anses lämpligare, antingen genom vägstyrelsen eller socknevis genom kommunalnämnderna, på sätt och mot ersättning, hvarom öfverenskommelse kunde träffas; och skulle, där uppbörden sålunda komme att verkställas annorlunda än nu vore stadgadt, vederbörande åtnjuta samma rätt i afseende å restantier indrifvande, som kommunalnämnd i fråga om resterande kommunalutskylder, äfvensom de väghållningsskyldige själfva äga besluta om afkortning af vägskatt för bristande tillgång.

De skal, som till stöd för berörda motioner anförts, kunde sammanfattas sålunda:

Det vore både ändamålslöst och olämpligt, att vägskatt eu, som till största delen åtginge till ersättning åt snöploglagen och på de flesta ställen tillkomme de vägskattbetalande själfva, skulle behöfva utgifvas i sammanhang med kronoutskylderna i början af året, då de skattebetalande vore betungade med utgifter, för att sedermera, efter att hafva under en tid af 3—i månader innestått i vederbörande landt-

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

ränteri, åter utbetalas till dem, som erlagt skatten. Jämväl för vägstyrelsen, som därvid både att förskaffa sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes anordning för medlens lyftande från ränteriet ock sedermera finge foga anstalt att få medlen sig tillsända, medförde nämnda förfaringssätt onödigt besvär och kostnad samt ofta äfven risk. Om åter vägskatten finge uppbäras antingen i sammanhang med kommunalutskylderna eller genom vägstyrelsen, kunde medlen genast och utan omgång blifva tillgängliga, därvid äfven utdelning' af statsbidraget och likvid af ersättning åt snöploglagen kunde kvittningsvis och till stor lättnad för alla vederbörande verkställas. Genom öfverenskommelse med kommunalnämnderna skulle ock kostnaden för ifrågavarande bestyr kunna ställas billigare än den provision, som nu måste i sådant afseende utgå. Det måste ock anses principiellt oriktigt att, dä kommunala tskyldernas uttagande vore anförtrodt åt menigheterna själfva, påfordra annan ordning med afseende å vägskatten, som till sin natur vore en kommunal utlaga och som åtminstone icke tillhörde någon annan än den lagligen bestämda vägkommunen, häradet.

Vid 1896 års riksdag tillstyrkte lagutskottet en lag, enligt hvilken paragrafen skulle erhålla följande förändrade lydelse:

»Konungens befallningshafvande..................................... föreskrifvet.

De väghållningsskyldige äge dock vid sammanträde, hvarom i 58 § förmäles, bestämma, att vägskattens debitering, uppbörd och redovisningskall verkställas genom kommunalnämnd mot ersättning enligt öfverenskommelse; och gälle i ty fall i fråga om debitering och uppbörd, sä ock om indrifning af restantier i tillämpliga delar, hvad beträffande kommunalutskylder finnes stadgadt.»

»Konungens befallningshafvande eller, där uppbörden sker genom kommunalnämnd, de väghållningsskyldige äga att förordna om afskrifning ............................... indrifvas.»

Vid de öfriga riksdagarna utlät sig utskottet däremot i fullständigt afstyrkande riktning. Uppbörd genom vägstyrelse skulle vara förenad med stora olägenheter, vida större än dem, som åtföljde det nu stadgade uppbördssätt genom kronobetjaningen. Och hvad anginge vägskattens uppbörd genom kommunalnämnd, så skulle i det fall, att väghållningsdistriktet bestode af allenast eu kommun, det möjligen utan afsevärda olägenheter låta sig göra att, åt kommunalnämnden uppdraga vägskattens debitering, uppbörd och redovisning. Men detta vore ett undantagsfall. I de ojämförligt flesta fall vore flera kommuner förenade till ett väghållningsdistrikt, och mångenstädes vore kommunernas antal inom distriktet ganska stort. I sådana distrikt skulle det

117 Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 21.

af motionärerna ifrågasatta förfarandet medföra omgång och svårigheter, ej minst för vägstyrelsen, som finge skriftväxla med alla de särskilda kommunalnämnderna i stället för, såsom nu, med eu enda myndighet.

Ingendera af förenämnda motioner har tillvunnit sig Riksdagens

bifall.

I de till följd af ofvan åberopade nådiga bref infordrade yttranden hafva 14 uppbördsförvaltningar, 196 vägstyrelser och 23 kommunalnämnder tillstyrkt eu ändring af paragrafen, antingen i det i nådiga brefvet angifna syfte eller i enlighet med omförmälda förslag af lagutskottet vid 1896 års riksdag eller slutligen i ändamål af obligatorisk öfverflyttning på kommunalnämnderna af bär ifrågavarande bestyr, hvaremot 100 uppbördsförvaltningar, 171 vägstyrelser och 133 kommunalnämnder uttalat sig emot någon ändring af paragrafen.

Af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, livilkas yttranden finnas i kollega betänkande, hvart och ett till sitt hufvudsakliga innehåll, anmärkta, har en och annan uttalat den mening, att paragrafen i sin nuvarande lydelse ej hide hinder i vägen för de väghållningsskyldige att, om de funne sådant lämpligt, på annat sätt än genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshaf vandes anlitande ombesörja vägskattens debitering och indrifvande. Men i öfrigt hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande mer eller mindre kraftigt afstyrkt den ifrågasatta lagändringen, under framhållande hufvudsakligen, att den nuvarande ordningen erbjöde den bästa garanti för ordning, reda och säkerhet vid upptagande af nämnda utskyld; att den mer invecklade debiteringen af densamma kräfde större vana och säkerhet, än som kunde förutsättas hos vare sig vägstyrelse eller kommunalnämnd; att de utskylder, som upptoges vid kronouppbörden, inflöte jämnare och skyndsammare än kommunalskatten eller andra för sig debiterade medel; att uppbörd genom kommunalnämnd skulle i distrikt, bestående af flera kommuner, vålla vägstyrelsen mångfaldigt ökadt besvär med skriftväxling och likvider, jämte det oreda skulle uppkomma, i händelse icke alla kommunalnämnder inom distriktet ville åtaga sig bestyret; att uppbörden genom vägstyrelsen åter skulle för densamma medföra ännu större besvär och kostnad, samt att förfarandet icke i någotdera fallet skulle ställa sig billigare för de väghållningsskyldige än den nu gällande ordningen.

Lika med kammarkollegium har jag icke heller för egen del funnit stöd för den åsikt, att ett öfverflyttande, om ock endast efter de väghållningsskyldiges eget bestämmande, af här ifrågavarande bestyr från

118 Kimgl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 21.

kronans uppbördsman till andra organ — vägstyrelser eller kommunalnämnder — skulle medföra sådan fördel, att en dylik anordning förty borde tillrådas. Tvifvelsutan skulle därigenom åtminstone i någon mån komma att uppoffras den säkerhet, ordning och kontroll, som det nuvarande uppbördssättet obestridligen erbjuder, och, efter hvad det vill synas, finnes ingen anledning att antaga, att de direkta kostnaderna för skattens upptagande skulle genom förändringen komma att nedbringas. Den egentliga fördel, som därmed torde afsetts, nämligen att kunna bereda utväg för utdelning samtidigt med vägskattens uppbörd af ej mindre det naturaväghållarne tillkommande statsbidrag än äfven ersättningen till snöploglagen, hvilket allt onekligen skulle lända till stor lättnad för såväl vägstyrelsen som de våghål! ningsskyldign, har ansetts kunna vinnas äfven med bibehållande af det nuvarande débiterings-och uppbördssätt, i hvilket afseende lagförslaget stadgar dels under 60 §, såsom redan angifvits, kvittning af statsbidraget mot väghållarens allmänna utskylder, dels ock under 70 § en liknande afräkning beträffande snöplogningsersättningen.

Jag afstyrker sålunda hvarje ändring af 63 § i nu angifna syfte. Däremot och då genom ofvan anförda nådiga beslut i särskildt mål blifvit fastslaget, att de väghållningsskyldige — emot hvad eu och annan af länsstyrelserna antagit — icke i något fall äga anlita annat förfaringssätt för vägskattens debitering och uppbörd än att påkalla Eders Kungl. Maj ds befallningshafvandos medverkan, men paragrafens nuvarande ordalydelse genom uttrycket »på vägstyrelsens därom framställda begäran» kan gifva anledning till en annan uppfattning, hafva i förslaget dessa ord ur paragrafen uteslutits.

Jämväl har det synts lämpligt att sätta vägstyrelsen i tillfälle att, innan beslut därom af Eders Kungl. Majds befallningshafvande meddelas, yttra sig angående afskrifning af sådana afgift er till vägkassan, som i anseende till bristande tillgång icke kunnat indrifvås; i hvilket syfte föreskrift i paragrafen intagits.

1 öfrigt har till paragrafen fogats ett tillägg, afseende skyldighet för vägstyrelsen att så fort ske kan tillhandahålla Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande alla de för debiteringen af vägskatten och i sammanhang därmed förekommande afräkna ngar af statsbidrag och snöplogningsersättning erforderliga uppgifter om vägskattens belopp och det en hvar af vederbörande väghållare tillkommande belopp i sådant bidrag och ersättning.

Vid uppbördsorderns meddelande lär Eders Kungl. Majds befallningshafvande icke underlåta ätt tillse, det slutsummorna af statsbidrag och snöplogningsersättning äro af vägstyrelsen riktigt upptagna. Men för

119 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

uppgifterna om fördelningen bör styrelsen vara ansvarig, så att, om någon oriktighet härutinnan, någon väghållare till förfång, visar sig, honom bör vara obetaget att omedelbart hos vägstyrelsen förskaffa sig rättelse.

64 §•

Ändringen betingas af förslaget under 52 §.

(55 §.

Mot denna paragraf har anmärkts, bland annat, att bestämmelse saknades om den grund, efter hvilken de till ett och samma snöploglag indelade fastigheter skulle sins emellan utgöra ploglagets arbete.

Kammarkollegium bär förmält sig icke vara i tillfälle att upplysa, huruledes nu i detta afseende förfores, men med hänsyn därtill att de i väglagen upptagna stadganden angående vinterväghållningen väsentligen öfverensstämde med förut, enligt förordningen den 18 september 1790, gällande föreskrifter, samt då mantalet förr utgjort grund för väghållningsbördans fördelning i allmänhet och jämväl, ehuru föreskrift därom äfven tillförene saknats, torde tagits till rättesnöre i här ifrågavarande hänseende, ville det synas sannolikt, att samma förhållande äfven efter nya lagens införande faktiskt i allmänhet kvarstått, helst som de längder rörande ploglagsindelning, Indika af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande fastställdes, fortfarande angåfve endast mantal, men ej — utom i något enstaka fall — vägtal eller taxeringsvärden å vederbörande fastigheter.

Då den anmärkta bristen syntes kunna vålla olägenhet, och med lagens principer utan tvifvel bäst öfverensstämde, att här ifrågavarande besvär ploglagsintressenter inbördes emellan fördelades efter vederbörande fastigheters taxeringsvärden, hemställde kollegium, huruvida ej stadgande i sådan riktning borde i paragrafen inrymmas.

I öfverensstämmelse härmed upptager förslaget ett tillägg till förevarande paragraf.

Det torde dock böra anmärkas, att i verkligheten ploglagsintressenternas arbete för snöplogningen ej sällan måste komma att utgöras i en annan proportion än efter taxeringsvärdena å deras respektive fastigheter, dels emedan dessa värden kunna vara så ojämna, att de icke tillåta eu motsvarande uppdelning i hela dagsverken, dels ock därför, att intressenterna ingalunda alltid förfoga öfver samma antal dragare och arbetsfolk i förhållande till nämnda värden. Någon allmän norm för reglering af deras inbördes skyldigheter måste emellertid finnas,

Ändring i §:n.

Ploglagsintressenternas inbördes förehållande.

Sammanträde för öfverenskommelse om ersättning åt ploglagen.

Utesluten hänvisning till 58 §.

Fördelning och utbetalning af snojplogningsersättningen.

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

och eu sådan betingas för öfrigt med nödvändighet af förslaget under 70 § om sättet för snöplogningsmedlens utbetalning kvittningsvis mot utskylderna, Har den ene delägaren i verkligheten utgjort större del af arbetet än på honom efter den antagna grunden skulle belöpa, får det blifva intressenternas ensak att genom särskild likvid sins emellan utjämna sådant.

69 §.

Liksom de väghållningsskyldiges hörande inför häradsrätt enligt förslaget skulle afskaffa, och deras yttranden i stället afgifvas å vägstämma, har äfven det i paragrafen omförmälda sammanträde mellan de väghållningsskyldige och ploglagen för öfverenskommelse om ersättningen ansetts kunna förläggas till vägstämman.

70 §.

Här har till en början uteslutits hänvisningen till 53 §, då denna i sitt förändrade skick ej skulle innehålla något om ploglagsersättningen.

I öfrigt upptager förslaget bestämmelser om sättet för ersättningens fördelning mellan intressenterna i samma ploglag, äfvensom angående dess utbetalning. I förra hänseendet finnes för närvarande ingen föreskrift, utan har det sålunda varit öfverlämnadt åt ploglagsintressenterna att sämjevis ordna likviden sig emellan af den för hela ploglaget in summa utbetalade ersättningen.

Men i följd af det föreslagna tillägget till 65 § angående en viss allmän norm för intressenternas inbördes deltagande i ploglagets skyldigheter och framför allt för att möjliggöra eu direkt utbetalning af ersättningen till hvarje intressent för sig i sammanhang med vägskattens uppbörd måste nu fastslås den regel, att ersättningen skall fördelas efter samma grund som plogningsskyldigheten, nämligen efter taxeringsvärdena å ploglagsintressenternas fastigheter.

Hvad beträffar utbetalningen, har det varit en allmänt öfverklagad brist i lagen, att ersättningen först en längre tid efter vägskattens uppbörd kunnat komma vederbörande till godo. I de många distrikt, där större delen af vägskatten åtgår till ifrågavarande ersättning och jämväl till större delen måste utgöras af ersättningstagarna sj kifva, måste dessa sålunda vid uppbördstiden i vägskatt vidkännas ett utlägg, som dock sedermera efter eu tids mellanrum i form af ersättning för

121 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

plogningen till dem återbäres. Detta onekligen oegentliga förhållande har kraft sin rättelse. Och för sådant ändamål föreslås nu, att utbetalningen skall, liksom i fråga om statsbidraget, äga rum vid sjkifva uppbörden genom afräkning å vederbörandes allmänna utskylder. Ett sådant förfarande skall utan tvifvel bättre än något annat främja sitt ändamål att bereda lättnad och bekvämlighet för skattdragarna. Därvid kan emellertid ej sällan inträffa, att vederbörandes kredit å debetsedeln öfverskjuter debet, hvarvid en kontant utbetalning af öfverskottet måste af uppbördsmannen verkställas; men då det kan tagas för gifvet, atf hvad af vägskatten i dess helhet inflyter skall under alla förhållanden förslå till ploglagsersättningen, behöfver icke af andra medel beredas något förskott till sådana kontanta utbetalningar, hvilkas belopp naturligtvis sedermera afdragas vid vägskattens redovisning till vägstyrelsen.

Att vägstyrelsen skall tillhandahålla de för nu nämnda afräkningar erforderliga uppgifter om ersättningens fördelning, är redan omnämnd t i 63 §, till hvilken också hänvisas. Angående de mer speciella bestämmelserna vid ifrågavarand e anordning, hvilka falla utanför sj kifva lagen, tillåter jag mig åberopa hvad jag förut i fråga om utdelning af statsbidraget i enahanda afseende anfört.

U §•

Tillägget till denna paragraf öfverensstämmer med förslag af kammarkollegium och torde ej kräfva vidare motivering.

73 §.

Ändringarna i denna paragraf, angående val af snöplogfogde, äro desamma som i 13 § föreslagits beträffande val af vägfogde och äro tillkomna i liknande syfte.

SO §.

På sätt förut vidrörts, har det ansetts lämpligt att på ett ställe i lagen sammanföra de däri nu förekommande och ytterligare föreslagna processuella bestämmelser; därvid denna paragraf synts erbjuda den tjänligaste platsen.

Såsom nya stadganden i ämnet upptager förslaget endast föreskrifter om besvär öfver vägstämmas beslut och om syn för pröfning af besvär öfver vägdelning.

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Häft.

Tillägg till §:n.

Val af snsplog fogde.

ProcessueUa

bestcwnmelser.

122 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I förra hänseendet yttras i Riksdagens skrifvelse, med syftning å 58 §, följande:

»Vidkommande — — gjorda framställningar, att föreskrift måtte meddelas angående tid och sätt för anförande af besvär öfver beslut, som fattats vid det i 58 § af väglagen omförmälda sammanträde med de väghållningsskyldige, så håller Riksdagen före, att det är en brist uti väglagen, att bestämmelse uti ifrågavarande afseende saknas. Visserligen har den praktiska tillämpningen visat sig kunna härför råda hot, ity att uti flera särskilda genom besvär anhängiggjorda ärenden förklarats, att det tillkommer Konungens befallningshafvande att till pröfning upptaga besvär öfver de i 58 § angifva beslut; men antydda brist har likvisst redan förorsakat olägenheter och tidsutdräkt; och anser Riksdagen, att bestämmelserna om besvär öfver kommnnalstämmobeslut må kunna blifva i förevarande fall tillämpliga.»

Hvad Riksdagen sålunda ifrågasatt har icke mött någon gensaga.

Lika med Riksdagen finner jag bestämmelser i ämnet erforderliga. Sådana betingas äfven, och i något allmännare omfattning, af förslaget om vägstämma, då det naturligen bör vara obetaget för väghållningsskyldig, som är missnöjd med sådan stämmas beslut, att däröfver föra klagan.

I fråga om ordningen och sättet för sådan klagan upptager förslaget motsvarande bestämmelser ur kommunalförordningen så till vida, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande äfven här skall vara forum, och besvärstiden räknas från öfverklagade beslutets kungörande i kyrkorna. Jämväl de i nämnda förordning angifna allmänna besvärsgrunder torde visserligen också här höra hafva sill tillämpning, men detta har icke ansetts behöfva uttryckligen utsägas, då egentligen icke några andra dylika grunder torde kunna förekomma. I fråga om besvärstiden åter afviker förslaget från kommunalförordningen, i ty att, för likformighetens skull, här antagits enahanda terminer, som i öfverensstämmelse med hittills gällande föreskrifter af setts för alla andra klagomål i vägärenden, i hvilken instans klagan än föres.

Behofvet åt föreskrifter om syn för pröfning af besvär öfver vägdelning synes hafva på flera håll gjort sig gällande.

Så har Eders Kungl. Maj;ts befallningshafvande i Värmlands län förordat intagande i lagen af bestämmelse därom att, då sådant för pröfning af besvär öfver vägdelning ansåges nödvändigt, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ägde låta på de väghållningsskyldiges bekostnad på platsen verkställa granskning af vägarnas gradering och skiftesläggning.

123 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I liknande syfte liar yttrat sig' Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län, som anfört att, då enligt nu gällande stadgande i 44 § Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke ägde förordna om syn för granskning af förrättningsmännens åtgärder vid graderingen, och någon bevisning, som kunde tillmätas vitsord mot förrättningsmännens afgörande!! härutinnan, ej torde kunna af en klagande förebringas, helst ej ens vittnesförhör torde af honom kunna påkallas, hvarje möjlighet för en klagande att vinna rättelse i en möjligen oriktig vägdelning torde vara utesluten, såvida han ej på grund af uppenbara räknefel eller formella brister i handläggningen kunde få den rättad eller undanröjd; och ansåge Eders Kungl. Maj:ts bemälde befallningshafvande alltså närmare bestämmelser tarfva® i fråga om den pröfning af besvär öfver afslutad vägdelning, som tillkomme Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Jämväl Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län har ifrågasatt ändring i 44 §, under framhållande att, då besvär öfver vägdelning gånge ut på klagan öfver oriktig gradering af vägarna eller mindre lämplig utläggning af de särskilda väglotterna, dessa anmärkningars riktighet svårligen torde kunna af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande endast med ledning af företedda handlingar pröfvas.

Instämmande i dessa uttalandens syfte, har äfven kammarkollegium hemställt om införande i lagen af bestämmelse i enlighet med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Värmlands län förslag, dock att kostnaden för syn, hvarom här vore fråga, icke torde böra drabba vägkassan i annat fall, än att annan vederbörande icke funnes böra densamma gälda.

Med afseende å hvad härom förekommit, bär i förslaget intagits eu bestämmelse om befogenhet för Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, då sådant linnes nödigt, genom ojäfvig landtmätare eller annan lämpligperson med biträde af jämväl ojäfvige gode män anställa syn för pröfning af besvär öfver vägdelning. Kostnaden för sådan syn har ansetts lämpligen böra förskjutas af vägkassan, men stanna på den, som, efter vanliga regler om rättegångskostnad, kan vid sakens slut därtill skyldig pröfvas, sålunda antingen klaganden, om lian finnes hafva i oträngdt mål klagat, eller i annat fall vägkassan, som här representerar motparten, eller slutligen, efter omständigheterna, båda parterna till hälften hvardera. Att, om vägkassan drabbas af kostnaden, vägstyrelsen må efter befogenhet söka återvinning hos förrättningsmannen, torde falla af sig själft.

Tid för lagens trädande i kraft.

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

För att bereda nödig tid till utarbetande och pröfning af en de! särskilda författningsbestämmelser utanför väglagen, hvilka skulle af lagförslagets antagande påkallas, bär tidpunkten för den föreslagna lagens trädande i kraft ansetts böra bestämmas till den 1 januari 1906.

Statsrådet Berger yttrade härefter:

Angående upphörandet af häradsrätternas befattning med vägärenden af ekonomisk natur tillåter jag mig åberopa hvad jag såsom pistitieombudsman i min till Eders Kungl. Maj:t ingifna underdåniga framställning därom anfört; dock att, i fråga om de förändrade bestämmelser, som af en sådan anordning skulle påkallas, jag biträder det nu framställda förslaget om vägstämma såsom organ för utöfning af, jämte andra de väghållningsskyldiges befogenheter, sådana, som nu tillkomma dem vid sammanträde inför häradsrätt.

I öfrigt instämmer jag med föredragande departementschefen.

Departementschefen, statsrådet Odelberg hemställde härefter, att Högsta domstolens yttrande öfver det inom jordbruksdepartementet upprättade förslaget till lag om ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 måtte, för det ändamål, 87 § regeringsformen omförmäler, genom utdrag af detta protokoll inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna nådigt bifall.

Ex protocollo: Reinh. H. J. Rudbeck.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

125 Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet den 23 oktober 1891.

Härigenom förordnas, att 4, 5, 6, 7, 8, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 22, 33, 35, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 49, 50 och 51 §§, öfverskriften till V kap. samt 52, 53, 54, 55, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 69, 70, 71, 73 och 80 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 skola erhålla följande förändrade lydelse.

4 §•

Uppstår fråga om anläggning af allmän väg; då skall ansökning därom göras hos Konungens befallningshafvande, som låter höra samtlige väghållningsskyldige, hvilka i väghållningen med arbete eller penningar deltaga; hvarefter, och sedan kronofogden afgifvit yttrande, Konungens befallningshafvande meddelar beslut i frågan.

I enahanda ordning afgöras frågor om indragning af allmän väg, omläggning af backig eller eljest för rörelsen obekväm allmän väg samt förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.

Ej må af Konungens befallningshafvande Ull behandling enligt denna paragraf upptagas ansökning om anläggning af ny eller omläggning af gammal väg eller om förändring af bygdeväg till landsväg, innan plan och kostnadsförslag för företaget, efter sakkunnig undersökning, uppgjorts; ej heller ansökning om öfvertagande till allmänt underhåll af förutvarande enskild väg, innan tillförlitlig utredning ägt rum beträffande hvilka åtgärder må mfordras för vägens försättande i laggillt skick, så ock om kostnaden därför.

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

5 §•

I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och färja utgör hvarje härad eu gemensamhet för sig.

År vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad delad! i två eller flera väghållningsdistrikt, eller äro två eller flera härad eller delar däraf då förenade till ett distrikt, må därvid förblifva.

Delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening af härad eller delar däraf till ett sådant distrikt må därefter, så vidt icke därom förordnats i den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang med vägdelning på sätt nedan sägs.

Hvad sålunda om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda distrikt är stadgadt må ej innefatta hinder för kommuner eller landsting att lämna bidrag till byggande af allmän väg, bro eller färja.

0 §•

1 skyldigheten att bygga och lind erhålla allmän väg, bro och färja deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:

a) all jordbruksfastighet, hvartill äfven hänföras staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, dock att äldre lotshemman, så länge de äro underkastade lotsningsskyldigliet, bibehållas vid dem hittills förunnad frihet från väghållningsbesväret;

b) frälseränta för sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde;

c) afl annan fastighet, hvarför bevillning till staten utgöres och hvars taxeringsvärde uppgår till minst åtta hundra kronor, äfvensom staten tillhörig dylik fastighet, så vidt inkomst däraf dragés och taxeringsvärdet uppgår till minst nyssnämnda belopp;

d) inkomst, som uppgår till minst ett tusen kronor och hvarför bevillning till staten utgöres, dock med. undantag för inkomst, som förvärfvas genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet.

7 §•

V ägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs hållande i laggill! skick, åligger afl jordbruksfastighet med undantag af staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar samt utgöres efter vägdelningt hvarom i III kap. stadgas.

127 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 21.

De beskattningsföremål, hvilka icke utgöra vägunderhåll in natura, bidraga till väghållet allenast med penningar, som ingå till en för väghållningsdistriktet gemensam vägkassa under förvaltning af en vägstyrelse, hvarom i V kap. förmäles.

8 §.

Kostnaden för underhåll af väg, som ej ingått i vägdelning, af bro, som ej är till vägtrumma hänförlig, samt af färja bestrides ur vägkassau, i den män sådan kostnad icke utgår af statsmedel.

Ur vägkassan bekostas jämväl anläggning af ny och omläggning af gammal väg, förändring af bygdeväg till landsväg, iståndsättande af enskild, väg, bro och färja, som till allmänt underhåll öfvertages, samt byggande af bro och färja, i den män sådan kostnad ej af statsmedel eller, efter särskilda åtaganden, af kommuner eller landsting eller eljest annorledes gäldas.

12 §.

Finnes väg eller vägsträcka så belägen eller så beskaffad, att den ej lämpligen kan i vägdelning intagas, må den i ordning, hvarom i 43 § stadgas, kunna från vägdelningen uteslutas för att medelst vägkassan underhållas.

År jordbruksfastighet afsides liggande från densamma tilldeladt vägstycke eller eljest obekvämt belägen med afseende å fullgörandet af dess vägunderhåll in natura, må fastigheten, där innehafva aren sådant hellre vill och de väghållning sskyldige därtill samtycka eller, om samtycke vägras, Konungens befallningshafvande på fastighetsinnehafvarens besvär pröfvar skäligt bifall därtill lämna, i stället bidraga med penningar efter det belopp, hvartill underhållskostnaden bestämmes af den i IV kap. omförmälda nämnd; skolande härvid icke tagas i beräkning den af nämnden angifna särskilda kostnad för ökadt besvär i följd af större afstånd från fastigheten till dess vägstycke.

Ofvannämnda bidrag, hvilket debiteras, indrifves och redovisas i sammanhang med vägskatten, ingår till vägkassan mot skyldighet för vägstyrelsen att vägunderhållet ombesörja.

13 §.

Har vid vägdelning väg lämnats odelad emellan delägare i samma jordbruksfastighet eller varder efter vägdelning jordbruksfastighet delad emellan två eller flera, svare desse för underhållet af fastighetens väg,

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

livar i förhållande till det hans lott åsätta taxeringsvärde. Är o delägarne flere än två, skola de sig emellan för minst ett år i sänder utse en vägfogde. Om valet skall underrättelse meddelas kronobetjäningen, som i sin ordning lämnar den valde däraf del. Intill dess valet ägt rum och kronobetjäningen därom underrättats, svare delägarne en för alla och alla för en för underhållet af fastighetens väg.

Vägfogde åligger tillse, att väg hålles i vederbörligt skick. Han svarar i första hand för delägarnes skyldighet härutinnan samt äger för återbekommande af hvad han utöfver sin andel i kostnaden härför nödgats utgifva att omedelbart hos länsmannen påkalla handräckning.

Vägfogde, som i tre på hvarandra följande år tjänstgjort, vare ej skyldig att befattningen å nyo emottaga förrän ytterligare tre år förflutit.

Vill delägare, att vägen skall delas, kåfve lian därtill vitsord; och förfares vid sådan delning på sätt i 45 § stadgas.

14 §.

Varder väg omlagd, skall den, intill dess ny vägdelning öfvergår väghållningsdistriktet, underhållas af de fastigheter, som förut underhållit den gamla vägen, samt för sådant ändamål i den ordning, 45 § stadgar, på dem indelas. Betungas härigenom fastighet med svårare vägunderhåll, än den förut haft, njute densamma ur vägkassan motsvarande ersättning.

Förändras bygdeväg till landsväg eller varder väg till bredden utlagd, njute likaledes den, hvilkens vägunderhåll härigenom försvåras, ersättning ur vägkassan.

15 §.

Uppkommer å väg genom naturhändelse, såsom jordras, öfversvämning eller dylikt, skada af sådan betydenhet, att iståndsättandet skulle i väsentlig mån betunga den fastighet, på hvilken vägen är till underhåll indelad, må kostnaden för sådan skadas botande äfvenledes gäldas ur vägkassan.

16 §.

Varder, till följd af annan efter vägdelning inträffad omständighet än dem, som afses i 14 och 15 §§, fastighets vägunderhåll märkligt försvåradt, njute den fastighet jämväl därför ur vägkassan ersättning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

u §■

Njuter fastighet, till följd af gammal vägs indragning, omläggning eller inskränkning till bredden, befrielse eller minskning i vägunderhållet, erlägge den fastighet motsvarande ersättning till vägkassan.

Sådan ersättning debiteras, indrifves och redovisas i sammanhang med vägslcatten.

18 §.

Kan i fråga om ersättning, som i 14, 15, 16 och 17 §§ omförmäles, öfverenskommelse mellan vederbörande väghållare och distriktets öfrige väghållningsskyldige icke träffas, hänskjutes frågan till bedömande åt tre gode män, hvilka utses, en af Konungens befallningshafvande, en af vägstyrelsen och en af väghållaren.

Vägrar någon enligt nämnda §§ till ersättnings utgifvande skyldig att utse god man och har sådant ej fullgjorts inom fjorton dagar efter bevislig tillsägelse, skall domhafvanden i orten, på anmälan, utse god man för den tredskande.

Emot gode männens beslut må klagan ej föras.

22 §.

Väg, bro eller färja, som öfvertages till underhåll medelst vägkassan, skall vid öfverlämnandet vara försatt i laggillt skick.

33 §.

o

A kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjänstemans anvisning.

Om hämtning af väglagning sämnen från kronans jordbruksdomäner stadgas särskilt.

Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll, och kan öfverenskommelse med jordägaren icke träffas, äger häradsrätten, då väghållningsskyldig eller vägstyrelsen därom instämmer talan, bestämma, hvarest nämnda väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada för jordägaren må afhämtas samt till hvilket belopp ersättning därför skall utgifvas.

Bill. till Eiksd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 14 Höft.

130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman och två nämndemän. Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å tid, som antingen redan är eller, med afseende på skiljaktiga förhållanden, varder, efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande bestämd för hela länet eller delar däraf.

Kungörelse om vägsyn skall minst åtta dagar före syneförrättningen och, där så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar offentliggöras, och bör därvid bestämmas ej mindre dagen och timmen, då den på hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af vägen hvarje dag kommer att besiktigas.

Öfver syneförrättningen föres protokoll, hvari antecknas för hvarje väglott hefunna brister i vägunderhållet och det penningbelopp, hvartill kostnaden för deras afhjälpande af synemännen uppskattas.

Stanna synemännen i olika meningar, gälle hvad de fleste säga. Har hvar sin särskilda mening, gälle länsmannens.

Underrättelse om nämnda brister meddelas de väghållningsskyldige genom kungörelse, som skall uppläsas sist å andra söndagen efter syneförrättningens slut eller, om gudstjänst då ej hålles, å först infallande med gudstjänst förenad söndag samt därefter vara tillgänglig å det ställe inom socknen, som för sådant ändamål af kommunalstämma utses; skolande länsmannen därjämte inom samma tid tillställa vägstyrelsen utdrag af kungörelsen, i hvad den rör vid synen befunna brister i det vägunderhåll, som åligger vägkassan. Kungörelsen skall tillika innehålla föreläggande för vederbörande väghållare eller vägfogde att inom viss af syneförrättaren föreskrifven lämplig tid, ej kortare än åtta dagar, hafva bristerna botade, vid äfventyr, om sådant underlåtes, af böter enligt 77 § samt påföljd därjämte att bristerna emot lega afhiälpas.

Kan ej lega af länsmannen under hand åstadkommas för kostnad, ej öfverstigande hvad vid synen för bristernas botande beräknats, varde arbetet utbjudet på offentlig auktion, som hålles af länsmannen och kungöres i sockenkyrkan minst fyra dagar förut. Göres då ej anbud, äge länsmannen på annat lämpligt sätt besörja om arbetets utförande.

Legokostnaden äger länsmannen omedelbart hos den tredskande uttaga.

Tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkomna brister skall väghållare eller vägfogde, så fort ske kan, anmanas att inom viss kort tid afhjälpa vid äfventyr, som nyss är nämndt; och värde, där den tid försittes, arbetet efter syn och uppskattning bortlegdt samt kostnaden därför uttagen på

131 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

sätt ofvan stadgats. Dock må, där bristen är af beskaffenhet att dröjsmål med dess af hjälpande kan medföra våda för vägfarande, skadan genom länsmannens försorg omedelbarligen botas. Innan leg okostnaden i ty fall må hos väghållaren uttagas, skall räkning därå af kronofogden granskas och godkännas.

41 §.

Under förrättningen skola till en början följande frågor, på sätt här nedan sägs, till handläggning företagas, nämligen:

l:o) om bestämmande af de vägar, h vilka skola såsom allmänna anses, samt deras egenskap af landsväg eller bygdeväg;

2:6) om urskiljande af de broar, hvilka ej böra till vägtrummor hänföras och således skola från delningen undantagas för att medelst vägkassan underhållas; samt

3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden, eller om två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett, därest förslag därom blifvit väckt.

42 §.

Rörande de i 41 § omförmälda frågor upprättar förrättningsmannen med gode männen förslag, hvilket underställes Konungens befallningshafvandes pröfning; hvarefter, och sedan de väghållningsskyldige blifvit hörde, Konungens befallningshafvande i frågan meddelar beslut.

43 §.

Sedan de i 41 § upptagna frågor blifvit slutligen afgjorda, och åsättande af vägtal därefter blifvit af Konungens befallningshafvande fastställdt, samt beslutet därom vunnit laga kraft, fortsättes förrättningen medelst vägarnes gradering; åliggande förrättningsmannen att, innan förrättningen åter företages, minst fjorton dagar förut låta i väghållningsdistriktets kyrkor kungöra dagen och stället för förrättningens fortsättande.

Vid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap af lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenhet af mark, hvaröfver vägen går, dels tillgång till och antaglig kostnad för sand, grus eller annat ämne, hvarmed vägen underhållas kan, dels behofvet af skyddsvärn, dels trafikens omfattning och den däraf föranledda större eller

132 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

mindre slitning af vägen, dels ock andra omständigheter, som under en längre fortgående tid må kunna på vägunderhållet inverka, så att, där större svårigheter i en eller annan af dessa delar möta, skälig minskning i vägens längd däremot beräknas.

Efter det vägarnes gradering försiggått, afgifve förr ättling smannen med gode männen förslag rörande frågan om de vägar eller vägsträckar, som jämlikt 12 § kunna anses böra från delningen uteslutasy öfver hvilket förslag Konungens befallningshafvande, efter de väghållningsskyldiges hörande, fattar beslut,' hvaruppå, och sedan frågan bhfvit slutligen afgjord, förrättningen, efter kungörelse, som ofvan är sagdt, af slutas medelst vägarnes fördelning.

44 §.

Sedan vägdelningen blifvit afslutad, åligger det förrättningsmannen såväl att därom hos Konungens befallningshafvande göra anmälan, som ock att samtidigt, för vederbörandes kännedom, tillställa dels hvarje länsman inom väghållning sdistriktet utdrag af vägdelning slängden för hans tjänstgöringsomrade, dels ock väg styrelsens ordförande ett exemplar af vägdelningslängden, graderingslängden och förrättningsprotokollet. Konungens befallningshafvande utfärdar därefter allmän kungörelse om förrättningens af slutande. ,

>1 | Efter det delningen vunnit laga kraft, insänder förrättningsmannen fullständigt instrument däröfver till länets landtmäterikontor för att där förvaras.

Tillträde af de nya våglotterna skall äga rum vid utgången af det år, under hvilket delningen vunnit laga kraft.

45 §.

Vill delägare i jordbruksfastighet, efter ty i 13 § sägs, att fastighetens väg skall delas, och väckes fråga därom vid vägdelning, som i 36 § afses, skall delningen af fastighetens väg ske i sammanhang med nämnda vägdelning, och galle därvid i tillämpliga delar hvad här ofvan i detta kapitel är stadgadt.

i Uppstår eljest fråga om delning af dylik väg och enas delägarne om hvilken del af vägen hvarje fastighetslott skall tillkomma, stånde sådan öfverenskommelse fast, sedan densamma, skriftligen affattad och af' två vittnen bestyrkt, blifvit till länsmannen ingifven.

Kan öfverenskommelse ej träffas, äge Konungens befallningshafvande, på anmälan af delägare, förordna landtmätare eller annan

133 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

lämplig person att verkställa delningen, sedan delägarne till förrättningen bevisligen kallats och vid densamma lämnats tillfälle att sig yttra; och skall vid sådan vägdelning gradering, som skett enligt 43 §, lända till efterrättelse. Sedan förrättningen är afslutad, ingifve förrättningsmannen delningsinstrumentet till länsmannen, som har att därom underrätta delägarne.

Vägdelning, som i 2 och 3 punkterna af denna paragraf afses, skall bekostas al delägarne i förhållande till deluingsgrunden och äger bestånd, till dess ny vägdelning öfvergår väghållningsdistriktet eller samtlige delägare öfverenskomma om annan vägdelning och öfverenskommelsen, sa affattad och styrkt, som ofvan sägs, blifvit till länsmannen ingifven; skolande i följd af vägdelning, som i denna paragraf afses, hvarje lott anses vara åsatt andel af fastighetens vägtal i förhållande till lottens taxeringsvärde den tid vägdelningen ägde rum.

Hvad sålunda i 2 och 3 punkterna af denna paragraf är stadgadt gälle i tillämpliga delar i fråga om indelning af omlagd väg på de fastigheter, som jämlikt 14 § skola densamma underhålla; dock med iakttagande:

att, därest öfverenskommelse om vägens delning icke inom sex månader från det vägen blifvit afsynad och godkänd kommit till stånd, vägstyrelsen ofördröjligen skall hos Konungens befallningshafvande begära förordnande om delningen;

att förrättningsmannen skall med biträde af två gode män verkställa vägens gradering i enlighet med 43 §;

att tillträde af de nya väglotterna skall utan hinder af klagan öfver delningen äga rum vid utgången af det år, under hvithet delningen blifvit verkställd; samt

att delningen bekostas af vägkassan.

46 §.

För bestämmande af beloppet ej mindre af de till vägkassan ingående bidrag, än ock af den ersättning, som enligt 12 § skall utgå, uppskattas särskild t för hvarje väghållare årliga kostnaden för underhållet den tid mark är bar af allmän väg, bro och färja.

Vid sådan uppskattning skall skäligt afseende fästas så väl å ortens pris på dagsverken och körslor som ock därå, att de till vägunderhåll in natura indelade i allmänhet äro i tillfälle att med egna arbetare och dragare fullgöra arbetet, äfvensom å af ståndet mellan den v äghållnmgsskyldig a fastigheten och dess väglott; börande i uppskattnings-

134 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

instrumentet utsättas detta afstånd äfvensom, där detsamma är mer afsevärdt. särsJcildt angifvas det belopp, som anses motsvara väghållarens till följd af berörda förhållande ökade besvär.

47 §.

Den i 46 § föreskrifna uppskattning verkställes af en för hvarje väghållningsdistrikt tillsatt särskild nämnd, bestående af ordförande och tre ledamöter.

Ordföranden och en ledamot förordnas af Konungens befallningshafvande; och bör åtminstone ordföranden vara densamme för alla distrikt inom ett län eller landstingsområde.

Öfrige två ledamöter tillika med två suppleanter för dem utses af de väghållning sskyldige å vägstämma, som i 52 § sägs; hvaröfver Konungens befallningshafvande äger hålla hand. Af dessa ledamöter och suppleanter bör en ledamot och dennes suppleant utses bland innehafvare af jordbruksfastighet samt eu ledamot och dennes suppleant bland väghållningsskyldige, som äro pliktige att deltaga i väghållet för annat beskattningsföremål än jordbruksfastighet.

I afseende å villkoren för behörighet till uppdrag såsom ordförande, ledamot eller suppleant i nämnden skall i öfrigt, äfvensom angående rättighet att uppdraget sig afsåga, i tillämpliga delar gälla hvad om ordförande i kommunalstämma stadgadt är.

49 §.

Sedan nämndens uppskattning vunnit laga kraft, skall den lända till efterrättelse i minst tio år och intill dess ny uppskattning därefter sker. Askas efter sagda tids förlopp ny uppskattning, ankommer det på Konungens befallningshafvande att, efter de väghållningsskyldiges hörande, om sådan förordna. Då ny vägdelning skett, skall dock, så snart densamma vunnit laga kraft, förnyad uppskattning verkställas, hvarvid den gradering, som'vid nämnda vägdelning ägt rum, bör ligga till grund, där ej sedermera inträffade förhållanden föranleda annat.

Har, efter det uppskattning ägt rum, tillkommit ny eller förändrats gammal väg, bro eller färja, skall, där vägstyrelsen sådant begär, verkställas särskild uppskattning beträffande dylik väg, bro eller färja. Den uppskattning skall gälla, intill dess ny allmän uppskattning inom distriktet sker.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

50 §.

Ordförande och ledamot i nämnden åtnjuta ur vägkassan ersättning, den lörre med belopp, som enligt nuvarande eller blifvande resereglemente tillkommer kronofogde, och ledamöterne i likhet med hvad om ledamot i ägodelningsrätt är eller varder stadgadt.

51 §.

Efter fullgjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet till Konungens befallningshafvande, som låter i läns kungörelserna på statsverkets bekostnad offentliggöra detsamma.

V Kap.

Om vägstämma; så ock om vägkassan samt om vägskatt.

52 §.

För afgifvande af yttranden i de fall, då de väghållning sskyldige enligt denna lag skola höras, för anställande af de i 47 och 54 §§ omförmälda val, så ock för utöfning af den beslutanderätt, som eljest enligt denna lag tillkommer de väghållning sskyldige, skola dessa sammanträda å vägstämma.

Böstvärdet å vägstämma beräknas efter vägfyrktal; ägande i distrikt, som omfattar mer än en kommun, de väghållning sskyldige att å vägstämman låta sin talan föras genom af dem kommunvis å kommunalstämmor efter vägfyrktal utsedda ombud, hvilka skola rösta för sin kommuns hela vägfyrktal, enskilde väghållningsskyldige obetaget att vid vägstämman utöfva rösträtt för eget vägfyrktal, som i ty fall af räknas från det, för hvilket vederbörande kommunombud skall äga rösta.

I vägstämmas öfverläggning ar äga vederbörande kronofogde och länsman deltaga.

Ordet vid vägstämma föres af vågstyrelsens ordförande; dock att, vid behandling af fråga enligt 64 §, särskild ordförande bär för tillfället utses.

Vägstämma skall hållas å ort inom väghållning sdistriktet eller å annat ställe, som för sådant ändamål af stämman särskildt utses.

136 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Kungörelse om stämman utfärdas af vägstyrelsens ordförande och skall innehålla bestämd uppgift om tid, ställe och öfverläggning sämne för stämman. Kungörelsen uppläses i distriktets kyrkor i så god tid före stämman, att kommunombud på sätt nyss är nämndt må kunna utses.

Ordinarie vägstämma hålles årligen i oktober månad för handläggning af de i 58 och 64 §§ omförmälda frågor. Vägstämma hålles äfven när Konungens befallningshafvande eller vägstyrelsens ordförande sådant nödigt finner. Enskild väghållning sskyldig, som till talan å vägstämma är berättigad, äger ock begära vägstämmas sammankallande för uppgifvet ändamål. Varder denna begäran af vägstyrelsens ordförande af slagen, meddelar lian, om så äskas, sitt beslut skriftligen med skälen därtill; och äger sökanden där öfver föra klagan hos Konungens befallningshafvande inom. den tid, räknad från beslutets delgifning, som i 80 § stadgas.

Ordföranden skall vid vågstämman föra eller på eget ansvar låta föra protokoll. Det protokoll, justeradt af två vid stämman närvarande och därtill utsedda personer, skall så fort ske kan genom vägstyrelsens försorg uppläsas i väghållning sdistriktets kyrkor.

I öfrigt skall, i fråga om ärendenas handläggning å vägstämma, i tilllämpliga delar gälla hvad för kommunalstämma är stadgadt.

53 §.

För hvarje väghållning sdistrikt skall finnas en vägkassa, till hvilken ingår, utom öfriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom nedan stadgas.

Ur vägkassan bestridas samtliga för vägväsendet erforderliga utgifter, såvidt de eg på grund af denna lag eller eljest annorlunda utgå.

54 §.

För hvarje väghållningsdistrikt äga de väghållningsskyldige att inom sig utse en vägstyrelse, bestående af minst tre ledamöter, hvilka, jämte ett lika stort antal suppleanter, i god tid före hvarje valperiods utgång väljas å vägstämma för en tid af fyra år. Hälften af antalet, eller, om detta icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften, utträder dock, efter lottning, vid slutet af andra året under den period, för hvilken val i angifna ordning första gången ägt rum. Af går ledamot eller suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda välde tjänstgöra under den tid, som för den afgångne återstått.

137 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

I afseende å villkoren för valbarhet till ledamot eller suppleant äfvensom angående rättighet att uppdraget sig afsåga skall i tillämpliga delar gälla hvad om ordförande i kommunalstämma är stadgadt.

Vägstyrelsen utser inom sig ordförande.

A väg stämma utses jämväl för en tid af fyra år tre revisorer för granskning af vägstyrelsens räkenskaper ock förvaltning äfvensom ett lika antal suppleanter för desse revisorer.

55 §.

Vägstyrelsen, hvilken, beträffande det vågkassan åliggande vägunderhåll, är att anse såsom väghållare, åligger förvaltningen af vägkassan, verkställigheten af vederbörandes rörande vägväsendet meddelade beslut samt fullgörandet af öfriga åtgärder, som jämlikt denna lag på styrelsen ankomma, allt i enlighet med instruktion, som, efter vägstyrelsens hörande, fastställes af Konungens befallningshafvande.

I vägstyrelsens öfverläggningar, men ej i dess beslut, äga vederbörande kronofogde och länsman deltaga.

57 §.

Inom juni månads utgång hvarje år skall vägstyrelsen till revisorerne aflemna dels fullständig redovisning öfver föregående årets förvaltning, dels beräkning öfver så väl vägkassans utgifter för det kommande året som äfven den behållning, hvilken utöfver det i 62 § omförmälda öfverskott kan vid löpande årets slut vara att påräkna, jämte de inkomster, hvilka på grund af föregående beslut böra under det nästföljande året inflyta, dels ock ett på denna beräkning grundadt förslag till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan under det nästföljande året; och åligger det revisorerne att före den 15 augusti till vägstyrelsens ordförande insända dessa handlingar, åtföljda af så väl berättelse öfver den af revisorerne verkställda granskning af vägstyrelsens redovisning, som äfven revisorernes yttrande öfver förslaget till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan samt de vägväsendet i öfrigt rörande förslag, styrelsen kan hafva framlagt.

Vägstyrelsens ordförande låter därefter i län skungörelserna offentliggöra revisorernes berättelse jämte styrelsens förklaring öfver möjligen gjorda anmärkningar samt förslaget till inkomst- och utgiftsstat med tillkännagifvande, att öfriga handlingar finnas för vägliållningsskjddige hos vägstyrelsens ordförande tillgängliga samt att den, som i Bill. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 18

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

anledning däraf har något att erinra, skall sådant hos ordföranden anmäla inom påföljande september månads utgång.

58 §.

De väghållningsskyldige skola å ordinarie vägstämma pröfva och fastställa inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan och i sammanhang därmed äfven det belopp, hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras på de till utgörande däraf skyldige.

59 §.

Vägskatten utgår efter vägfyrk med iakttagande däraf:

a) att jordbruksfastighet, med undantag af staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för hvarje ett hundra kronor af taxeringsvärdet,

b) att dessa skogar, frälseränta samt annan fastighet påföres en vägfyrk för hvarje två hundra kronor af taxeringsvärdet, samt

c) att inkomst påföres en vägfyrk för hvarje trettio kronor af den beskattningsbara andelen däraf,

dock med iakttagande att hvad som icke uppgår till hel vägfyrk bortfaller.

Vägfyrktalslängd i enlighet med dessa bestämmelser upprättas för hvarje kommun af häradsskrifvaren mot ersättning ur vägkassan med belopp, hvarom särskildt stadgas* Längden skall så fort ske kan af häradsskrif var en sändas till kommunalnämnden, som låter i kommunens fyrktalslängd införa vägfyrktalen; hvarefter, och sedan vägfyrktalslängden på enahanda sätt, som i fråga om kommunens fyrktalslängd är föreskrifvet, undergått granskning och justering, vägfyrktalslängden ofördröjligen skall af kommunalstämmans ordförande tillställas vägstyrelsen.

60 §.

Af uppskattade kostnaden för underhållet af allmän väg, bro och färja lämnas en tiondedel af statsmedel. Därutöfver må väghållning sdistrikt, som äro med väghållning synnerligt betungade, kunna efter Kungl. Maj:ts pröfning af staten erhålla särskildt understöd, i den mån medel, som för sådant ändamål må vara anslagna, därtill lämna tillgång.

Det statsbidrag, som belöper på underhållet af indelad väg, skall för dem, som sådant underhåll bestrida, utgå genom afräkning å deras allmänna

139 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

utskylder; och gånge därmed som i 63 § sägs. Statsbidrag för det vägkassan åliggande vägunderhåll utbetalas till vägstyrelsen.

Den af särskilda nämnden uppskattade kostnad för underhåll af all indelad väg inom distriktet skall, efter afdrag för bidraget af statsmedel, fördelas på de enligt 7 § till vägunderhåll in natura förpliktade vägfyrkar, hvarefter det belopp, som enligt denna fördelning på hvarje sådan fyrk belöper, såsom vägskatt påföres hvarje annan vägfyrk. Hvad därutöfver erfordras för bestridande af vägkassans utgifter enligt den fastställda utgiftsstaten påföres samtliga vägfyrkar till lika andel för en hvar af dem.

61 §.

Till ledning för vägskattens bestämmande böra häradsskrifvarne hvarje år efter slutade taxeringsförrättningar till vägstyrelsens ordförande insända förteckningar, som för hvarje kommun beträffande de i väghållet deltagande beskattningsföremål summariskt upptaga, i fråga om fastigheter och frälseränta taxeringsvärdet, särskildt å fastigheter, som utgöra vägunderhåll in natura, och särskildt å alla öfriga fastigheter jämte frälseränta, samt i fråga om inkomst den beskattningsbara andelen däraf.

62 §.

Uppkommer öfverskott i vägkassan, sedan de i 53 § afsedda behof blifvit behörigen tillgodosedda, äger Konungens befallningshafvande, i på förslag af vägstyrelsen, efter de väghållningsskyldiges hörande, förordna om öfverskottets användande för grundförbättring af vägarne och, sedan öfverskottet härför icke vidare erfordras, jämväl till lindring af‘väghållningsbesväret i dess helhet. Öfverskottet skall i vägkassans räkenskaper särskildt bokföras. PpfÄ! jf-J

Om upptagande af lån för vägkassans behof må de väghållning sskyldige besluta; dock att, där fråga är om lån, ställdt på längre återbetalning stid än två år, beslutet skall, för att vinna bindande kraft, underställas Kungl. Maj:ts nådiga pröfning och fastställelse.

63 §.

Konungens befallningshafvande ombesörjer, att vägskatten varder enom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterad, indrifven och redovisad, på sätt om landstingsmedeFär föreskrifvet; ägande Konungens befallningshafvande jämväl att, efter vägstyrelsens hörande,

140 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

förordna om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

För debiteringen och iakttagande i sammanhang därmed af de i 60 och 70 §§ föreskrifna afräkning^’ skall vägstyrelsen så fort ske kan till Konungens befallningshafvande ingifva dels uppgift å det belopp, hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras på de till utgörande däraf skyldige, dels ock längder, utvisande fördelningen mellan vederbörande väghållare af ej mindre det i 60 § afsedda statsbidrag, än äfven den ersättning för vinterväghållningen, hvarom i 70 § förmäles.

64 §.

Vid ordinarie vägstämma meddela de vägliållningsskyldige ansvarsfrihet åt vägstyrelsen eller besluta om de åtgärder, som i anledning af anmärkningar böra vidtagas.

65 §.

Till allmän vägs hållande i fargalt skick vid snöfall skall Konungens befallningshafvande, efter vederbörandes hörande, inom hvarje väghållningsdistrikt af lämpligt belägna jordbruksfastigheter med undantag af staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar inrätta så kallade ploglag, hvilka hvartdera af vägen tilldelas ett visst stycke, det de skola behörigen vidmakthålla.

De till samma ploglag indelade fastigheter skola i det ploglaget åliggande arbete sins emellan taga del i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden.

69 §.

Till vägstämma skola de väghållning sskyldige inkallas att med ploglagen om ersättningen öfverenskomma. Kunna de icke i godo sig härom förena, varder ärendet underställdt pröfning af Konungens befallningshafvande, som efter skälighet jämkar och stadfäster ersättningsbeloppen.

70 §.

Ofvannämnda ersättningsbelopp, hvilka utgå ur vägkassan, utbetalas genom afräkning mot vederbörandes allmänna utskylder; och gånge därmed som i 63 § sägs.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

71 §■

De beting, som antingen godvilligt med ploglagen slutas eller af Konungens befallningshafvande fastställas, skola för hvarje gång gälla i minst fem, högst tio år; börande de väghållningsskyldige i god tid före hvarje sådan periods utgång å ny o sammankallas för att antingen förnya det förra betinget eller tillvägabringa ett nytt.

Där i följd af ny vägdelning eller eljest väsentligen förändrade förhållanden inträdt i afseende å vinterväghållningen, må Konungens befallningshafvande äga att åvägabringa ny reglering där af utan afvaktan på utgången af den period, för hvilken betingen med ploglagen bestämts skola gälla.

73 §.

Inom hvarje ploglag, som består af flere än två delägare, skola desse sig emellan för minst ett år i sänder utse en snöplogfogde. Om valet skall underrättelse meddelas kronobetjäningen,. som i sin ordning lämnar den valde däraf del. Intilldess valet ägt rum och kronobetjäningen därom underrättats, svare delägarne en för alla och alla för en för fullgörande af ploglagets skyldigheter.

Snöplogfogden åligger dels att öfvervaka, det väg hålles i fargillt skick, samt att för sådant ändamål vid inträffande behof utfärda uppbåd till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, hvithet uppbåd delägare äro skyldige att sig emellan fortskaffa, dels ock att tillse, det vinterväg jämlikt 67 § märkes ut.

Snöplogfogde, som i tre på hvarandra följande år tjänstgjort, vare ej skyldig att befattningen å nyo emottaga, förr än ytterligare tre år förflutit.

80 §.

Den, som med vägstämmas beslut ej nöjes, äge däröfver anföra besvär hos Konungens befallningshafvande inom tid, som nedan sägs; och varde den Hd räknad från det beslutet blifvit enligt 52 § offentligen kungjordt.

I enahanda ordning och inom nedan angifna tid må klagan föras öfver vägdelning och särskilda nämndens uppskattning; skolande besvärstiden räknas, där fråga är om vägdelning enligt 45 §, från det klaganden erhållit sådan underrättelse, hvarom i samma paragraf stadgas, samt, där besvären

142 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

afse annan vägdelning eller särskilda nämndens uppskattning, i förra fallet, från det kungörelsen om vägdelningens af slutande och, i senare fallet, från det den i 51 § omförmäla länskungörelse hlifvit i distriktets kyrkor uppläst.

I alla ofvannämnda fatt skola besvären, vid talans förlust, ingifvas, i mål från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län inom fyrtifem dagar och i mål från öfriga orter inom riket inom trettio dagar, dock att menighet, som klagar, äger åtnjuta femton dagars längre besvärstid.

Finner för pröfning af besvär öfver vägdelning Konungens befallningshafvande nödigt låta anställa syn; äge Konungens befallningshafvande förordna ojäfvig landtmätare etter annan lämplig person att med biträde af två tillkallade jämväl ojäfvige gode män sådan syn hålla. Kostnaden för förrättningen skall förskjidas af vägkassan, men stannar på den, som vid sakens slut därtill skyldig prof vas.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna lag omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1906.

Tabeller.

144 Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

Ta-

angifvande för år 1900 olikheten mellan väghållningsdistrikten i efter uppgifterna i bil. C. till kammarkollegii underdåniga

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition No 21. 145

hell

besväret med allmänna vägars underhåll; sammanställd och uträknad utlåtande den 27 december 1902 ifråga om revision af väglagen.

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Häft. 19

t;

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

148 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 21.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. 149

150 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Väghållningsdistrikt

Våglängd

Kilometer

Vägfyrkar

Antal

Jönköpings län.

Tveta härads .....................

Vista härads landtdistrikts

Visingsö sockens.................

Mo härads.............................

Norra Vedbo härads .........

Södra Vedbo „ .........

Östra „ .........

Västra „ .........

Östbo „ .........

Västbo „ .........

Kronobergs län.

Konga härads .......

Uppvidinge härads Kinnevalds „

Norrvidinge „ Allbo

Sunnerbo ,,

Kalmar län.

Norra Tjusts härads

Södra Tjusts ,,

Tunaläns „

Sevede „

Aspelands „

Handbörds „

Norra Möre „

Stranda „

Södra Möre „

Åkerbo „

Runstens „

Slättbo „

Olands Södra Mota ..

579.000 648.507 322.110 162.060

524.000 805.940

210.ooo

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. 151

152 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Gottlands Södra härads ..............................

Gottlands Norra „ ..............................

Blekinge lön.

Ostra härads..................................................

Medelstads härads ......................................

Bräkne „ .....................................

Mörrums och Elleholms socknars..............

Jemshögs sockens......................................

Kyrkhults „ ......................................

Gammaltorps „ ......................................

Mjellby, Sölvesborgs och Ysane socknars

Kristianstads län.

Norra Åsbo härads......................................

Södra Åsbo „ ......................................

Bjäre härads..................................................

Västra Göinge härads..................................

Ostra Göinge „...................................

Villands härads..........................................

Gärds „ ..........................................

Albo „ .......................:..................

Ingelstads „ ..........................................

Jerrestads „ ..........................................

Malmöhus län.

Oxie härads..............................................

Skytts „ ..............................................

Ljunits „ ..........i...................................

Herrestads härads ......................................

Vemmenhögs „ ......................................

Färs härads .............................................

Frosta „ ...................................

Torna „ ...............................................

Kungl. Maj-M Nåd. Proposition N:o 21.

153 Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 20

154 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

l

Väg hållnings distrikt

Bara härads ................................................................

Rönnebergs härads, med undantag af ön Hven,

Hvens............................................................................

(Insjö härads................................................................

Harjagera härads........................................................

Luggude härads ........................................................

Hallands lön.

Höks härads...............................................................

Tönnerjö härads........................................................

Halmstads „ ........................................................

Årstads ,, ........................................................

Faurås „ ........................................................

”Fiske ,, ........................................................

Himble „ ........................................................

Fjäre „ ........................................................

Göteborgs och Bohus län.

Åskhus härads............................................................

Ostra Hisings härads ................................................

Säfvedals härads ........................................................

Västra Hisings härads ............................................

Inlands Södre ,, ............................................

Inlands Nordre ,, ............................................

Inlands Fräkne „ ............................................

Inlands Torpe ,, ............................................

Orousts ........................................................................

Skaftö sockens............................................................

Flatö ............................................................................

Tjörns härads ........................................................

Sotenäs „ ........................................................

Sörbygdens ,, ........................................................

Tunge „ ........................................................

Lane ,, ........................................................

Stångenäs ,, ........................................................

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21. 155

156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. 157

16 IT

158 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. 159

160 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

162 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21,

(i

,24

164 Kunyl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 21,

l

Y ä g k å 11 n i n g s d i s t j i k t

Södra Hälsingslands Östra tingslags Södra Hälsingslands Västra „

Enångers tingslags .............................

Forssa ,, ...................

Bergsjö „ .............................

Delsbo „ ■............................

Ljusdals „ .............................

Arbrå och Järfsö tingslags .............

Västernorrlands län.

j Njurunda tingslags .............................

Luna ,, .............................

Torps' ...............................

| Selångers ., .............................

| Indals .. .............................

| Sköns ,, .............................

I Ljustorps .............................

! Säbrå ,, .............................

I Gudmundrå ,, .............................

Boteå „ .............................

Nora .....

Sollefteå „ .............................

Resele ...............................

Ramsele ,, .............................

Nordingrå „ .............................

Nätra .............................

Själevads ,, .............................

Arnäs ...............................

Jämtlands län.

Ragunda tingslags ......................

Refsunds „ . . ......................

Kunyl. Ma}:t» Nåd. Proposition N:o 31. 165

in

16 IT

166 Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

Kunyl. Majds Nåd. Proposition N:o 21. 167

1 1

168 Kun f/l Maj tis Nåd. Proposition N:'o 21.

8 9

10 1 1 12

16 17

<U.w

i!'

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. 169

Bih. till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft.

170 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta domstol torsdagen den 3 november 1904.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Skarin,

Carlson,

Lindbäck,

Cassel,

Silverstolpe.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut, den 10 februari 1904 handlingarne rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlämnade förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 cirkulerat mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter jämte justitierådet Wijkander, hvilken emellertid var af sjukdom hindrad att för närvarande tjänstgöra i högsta domstolen, så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Vid granskning af förslaget i de delar, som kunde anses utgöra föremål för högsta domstolens yttrande, anfördes:

vid 5 § af

Justitierådet Carlson: »Med det föreslagna stadgandet om rätt för kommuner att lämna bidrag till byggande af allmän väg, bro eller färja torde åsyftas att åtminstone delvis öfverflytta vägbyggnadsbesväret från

171 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

väghållningsdistriktet till den eller de kommuner, inom livilka vägbyggnaden skall äga rum eller som eljest hafva att påräkna särskild nytta af företaget. Man synes hafva tänkt sig, dels att ett förslag om anläggning af allmän väg, förändring af enskild väg till allmän eller omläggning af redan befintlig allmän väg skulle möta mindre motstånd bland de väghållningsskyldige i distriktet, därest de af företaget särskildt intresserade kommunerna utfäste sig att lämna bidrag till vägens iordningsställande, och att förslaget härigenom lättare skulle vinna bifall af de myndigheter, som ägde besluta i frågan, dels ock att myndigheterna, då så funnes billigt, skulle direkt göra sitt godkännande af förslaget beroende däraf, att sådana bidrag lämnades. För min del betviflar jag lämpligheten af eu sådan anordning. Om vägbyggnadsbesväret hvila!* å de större samfälligheterna, väghållningsdistrikten, kommer det uppenbarligen att drabba de skattskyldige mera jämnt år efter år än om det lägges å de mindre samfälligheterna, kommunerna. Det är ock att märka, att intresset af en vägbyggnad kan vara högst olika i olika delar af eu och samma kommun. Vägen kan vara af stor betydelse för vissa delar af kommunen, under det att öfriga icke i afsevärd mån njuta fördel af densamma. I sådant fall är det obilligt, att de skattskyldige inom sistnämnda delar af kommunen betungas med större utgifter för vägbyggnaden än de med dem likställde väghållningsskyldige utom kommunen. Slutligen är det icke tilltalande, att kommunernas bidragsskyldighet göres beroende af ett köpslående emellan dem och väghållningsdistriktet eller en mycket vansklig skälighetspröfning af myndigheterna. Jag kan sålunda icke tillstyrka förslaget i denna del.»

Justitieråd et Stearin: »Lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 afser uteslutande sådana vägar, som på den grund, att de pröfvats vara för den allmänna samfärdseln nyttiga och nödiga, bestämts att vara allmänna vägar. Konungens befallningshafvande beslutar om deras anläggning, omläggning, förändring eller indragning. Deras byggande eller anläggning bekostas (utom statsbidrag) af väghållningsdistriktet, som i regeln utgöres af häradet. Äfven kostnaden för deras underhåll bestrides (utom statsbidraget) af distriktet, lör hvilket. ändamål de intagas i en distriktet omfattande vägdelning. Vissa dimensioner äro stadgade för dessa vägar allt efter som de hänföras till lands- eller bygdevägar; och Konungens befallningshafvande öfvervakar genom sina underordnade kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän, att underhållningsskyldigheten behörigen fullgöres, för hvilket ändamål vägsyner å dessa vägar årligen hållas.

172 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Hvarken kommuner eller landsting- äga att besluta om anläggning eller underhåll af dessa allmänna vägar och torde ej ens vara berättigade att använda sin beskattningsmyndighet för att bestrida eller lämna bidrag till kostnaden för deras anläggning och underhåll.

Däremot lärer väl ej något lagligt hinder möta för kommun att besluta om anläggning och underhåll af en för kommunen behöflig väg, hvilken ej kan såsom allmän på distriktets bekostnad komma till stånd. Eu sådan kommunens väg måste dock, såväl hvad anläggning som underhåll beträffar, bekostas af kommunen, och kostnaden utgå efter samma grund som kommunens öfriga utgifter. Yäghållningsdistriktet får ej något att skaffa med sådan väg. Den intages ej i distriktets vägdelning. Kommunen bestämmer ensam om dess dimensioner och beskaffenhet; och den står ej i fråga om underhållet under Konungens befalluingshafvandes öfvervägande.

Äfven torde landsting vara lagligen oförhindradt att besluta om anläggning och underhåll på landstingsområdes bekostnad af väg, som pröfvas vara för landstingsområdet gagnelig, om det fall kunde tänkas, att en sådan väg ej blefve af Konungens befallningshafvande såsom allmän beslutad.

Sådana, af annan än Konungens befallningshafvande beslutade vägar äro ej hänförliga till allmänna vägar och ej underkastade bestämmelserna i lagen den 28 oktober 1891.

Det föreslagna 4:de stycket i 5 § vill åt kommun och landstingbereda befogenhet att, beträffande byggande eller anläggning af allmän väg, bro eller färja, använda sin beskattningsmyndighet för att af de densamma underkastade skatteobjekt uttaga bidrag till kostnaden lör sådan anläggning.

Hvad beträffar kommunen skulle dylika bidrag- af kommunens medlemmar således utgöras utöfver hvad på dem af väghållningsdistriktets utgifter belöpte.

De skäl, som anförts för detta föreslagna stadgande, synas mig hufvudsakligen vara att, när fråga är om anläggning af allmän väg åt mera lokal betydelse eller sådan allmän väg, som kommer att lända till nytta allenast för en viss eller några vissa kommuner inom ett väghållningsdistrikt, flertalet af kommunerna, för hvilka vägen ej är behöflig, vanligen afstyrker anläggningen och att »myndigheterna å sin sida icke gärna utan dess mer tvingande skäl kunna besluta i strid mot flertalets önskningar». Inrymdes däremot, såsom nu föreslagits, åt kommunerna befogenhet att lämna särskildt bidrag till dylik allmän väganläggning, skulle genom ett sådant bidrag de eljest motvilliga

173 Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

kommunernas samtycke kunna vinnas, och således hindret för Konungens befallningshafvandes bifall till anläggningen undanrödjas. Härigenom förmenas lagförändringen skola blifva till »afse värd t gagn för vägväsendets utveckling förmedelst nya eller förbättrade vägförbindelser».

En sådan uppfattning om den afgörande betydelsen af flertalet väghållningsskyldiges mening vid pröfning af dylika vägfrågor, som sålunda förutsättes hos myndigheterna, synes mig dock ej vara öfverensstämmande med väglagens lydelse och mening,.och skulle, tillämpad vid afgörandet af dessa frågor, leda till ganska betänkliga konsekvenser.

När ansökning om anläggning af allmän väg göres hos Konungens befallningshafvande, skall denna myndighet höra de väghållningsskyldige inom distriktet. Vanligen torde deras yttranden i ty fall afgifvas genom kommunvis utsedda ombud, hvilka, helt naturligt, vid uttalande af sin mening, taga företrädesvis eller uteslutande hänsyn till den nytta, som af den föreslagna vägen kan vara att vänta för den kommun, de representera, och endast obetydligt om ens i någon mån beakta frågan huruvida för öfrig!- vägen kan vara för den allmänna samfärdseln nyttig och nödig. Ur denna, det allmännas synpunkt skall, med anledning af anvisningarne i 1 § väglagen och med hänsyn jämväl till förhållandena inom angränsande distrikt, frågan uteslutande bedömas af Konungens befallningshafvande, som därvid ej torde vara eller böra anse sig bunden af den mening eller önskan, pluraliteten af de väghållningsskyldige uttalat.

Finner Konungens befallningshafvande, efter pröfning af hvad i dessa hänseenden förekommit, den ifrågasatta vägen icke vara för den allmänna samfärdseln nyttig och nödig, skall väl ansökningen afslås, äfven om flertalet yttrat sig för vägen och endast ett mindretal motsatt sig densamma. Det finnes nämligen då ej laglig anledning att belasta mindretalet, mot dess bestridande, med kostnader för vägens anläggning och underhåll. Men i sådant fall är pluraliteten eller den eller de kommuner, som önska vägen, oförhindrad att besluta om densammas anläggande såsom en kommunens eller kommunernas angelägenhet, därmed väghållningsdistriktet såsom sådant ej har eller får något att skaffa.

Finner åter Konungens befallningshafvande, att den begärda vägen måste anses vara för allmänna samfärdseln nyttig och nödig, bör väl i regeln ansökningen bifallas, äfven om flertalet väghållningsskyldige motsatt sig densamma. Flertalets mening synes i detta fall, äfven om den ej kan lämnas alldeles obeaktad, dock ej böra äga afgörande inflytande. I vissa fall t. ex. då fråga är om anläggning af allmän väg,

174 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

afsedcl att förbinda härad eller väsentlig del däraf med nyanlagd järnvägsstation eller större hamn eller lastageplats, lärer väl knappast något afseende kunna fästas vid ett flertal väghållningsskyldiges afstyrkande.

Om man i dessa fall läte pluralitetens af de väghållningsskyldige mening vara afgörande, skulle afsides eller vid väghållningsdistriktets utkant belägna kommuner ofta komma i en ganska ogynnsam ställning. År fråga om anläggning afen centralt belägen allmän väg, som är till gagn för flertalet kommuner inom distriktet, men utan all nytta för någon vid utkanten belägen kommun, lärer det nog ej verka, att sistbemälde kommun motsätter sig anläggningen. Vägen kommer ändock till stånd, och denna kommun får deltaga i kostnaden för dess anläggning och underhåll lika med det flertal kommuner, som hafva gagn af vägen.

När sedan fråga blir om anläggning af en allmän väg, som till följd af dess läge och sträckning är till gagn endast eller hufvudsakligen för den i utkanten belägna kommunen, men ej länder de öfriga kommunerna inom distriktet till nytta, komma nog dessa att ifrigt motsätta sig väganläggningen; och myndigheterna skulle då, med den ofvan angifva uppfattningen, utslå vägen såsom bestridd af flertalet väghållningsskyldige, äfven om vägen, såsom ledande till järnvägsstation eller större hamnplats eller med hänsyn till förhållandena inom angränsande väghållningsdistrikt, uppenbart vore för allmänna samfärdseln nyttig och nödig.

Kommunen i utkanten skulle då, för att få vägen till stånd, vara nödsakad antingen att ensam bekosta dess anläggning och underhåll, eller enligt förslaget att med särskildt bidrag, utöfver sin kostnad för distriktets allmänna vägunderhåll, köpa en förmån, som, utan sådant bidrag, komme andra väghållningsskyldige inom distriktet till del. Det kunde därjämte inträffa, att för en minoritet inom kommunen, som af pluraliteten tvingades till väganläggningen eller till bidraget, vägen vore obehöflig och onyttig; och denna minoritet komme då att drabbas af en både obillig och oskälig tunga.

Om däremot vederbörande myndigheter vid frågor om anläggning af allmänna väg ar, såsom jag för min del anser vara väglagens mening, med hänsyn hufvudsakligen till faktiska förhållanden, pröfva, huruvida den ifrågasatta vägen är för den allmänna samfärdseln nyttig och nödig, och efter utfallet af denna pröfning, utan allt för mycket afseende å hvad af pluraliteten afstyrkts eller tillstyrkts, besluta i frågan, behöfva kommuner med ogynnsamt läge ej genom särskilda bidrag köpa anläggning af en allmän väg, som ty förutan lagligen bör komma till stånd, och det föreslagna stadgandet, som synes mig bvggdt på

175 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

antagandet af en oriktig lagtillämpning å myndigheternas sida, bäfver i så fall öfverflödigt.

Då i förslaget någon gräns ej satts för bidragets belopp, kan detta således frampressas till att motsvara största delen af eller möjligen hela anläggningskostnaden. Kommunen skulle då, i fråga om anläggning af en viss allmän väg, bro eller färja, faktiskt blifva ett särskilt väghållningsdistrikt, inom hvilket anläggningskostnaden debiterades och utginge efter helt andra grunder än dem, som följdes vid utdebiteringinom häradets väghållningsdistrikt.

Efter min uppfattning innebär detta en väsentlig rubbning af väglagens hufvudgrunder, hvilka enligt både Riksdagens och förslagets mening borde vid den begärda revisionen i allt väsentligt orubbade bibehållas.

De skäl, jag här ofvan angifvit för min åsikt om obehöfligheten och olämpligheten att tilldela kommun befogenhet att debitera och uttaga bidrag till anläggning af allmän väg, synas mig i hufvudsak gälla äfven beträdande landsting; och anser jag mig därföre böra för min del tillstyrka uteslutande af 4:de stycket i 5 §».

vid 8 § af

Justitieråden Skärm och Carlson: »Utgår eller förändras 4:de stycket i 5 §, torde eu omredigering af sista delen af 2:dra stycket af 8 § blifva nödvändig».

vid 12 § af

Justitierådet Carlson: »Då det måhända någon gång kan vara lämpligt att vid vägdelning utesluta eu eller flera vägsträckor allenast på den grund, att våglängden i vissa delar af väghållningsdistriktet befinnes öfverstiga hvad på jordbruksfastigheterna i dessa delar belöper, och sålunda utan att åtgärden kan sägas vara påkallad af någon särskild beskaffenhet eller belägenhet af samma vägsträckor, synes åt stadgandet i första stycket böra gifvas en mera vidsträckt affattning. Det kan ock ifrågasättas, huruvida icke stadgandet i andra stycket bör utsträckas så, att det kommer att gälla äfven om egna hem och dylika fastigheter, som i följd af sin ringa storlek icke lämpligen kunna fullgöra väghållningsskyldigheten in natura. I sammanhang härmed bör måhända 13 § ändras därhän, att då en fastighet blifvit efter vägdelningen styckad i dylika små lotter, vägunderhållet in natura för

176 Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 21.

hela fastigheten må kunna på yrkande af en del af lottägarne öfvertagas af vägkassan».

vid 22 § af

Justitierådet Silverstolpe, med hvilken justitieråd^. (hassel och. Skärm instämde: »Denna paragraf står skenbart i strid med förslagets 8 §, enligt hvilken kostnaden för iståndsättande af enskild väg, bro och färja, som öfvertages till allmänt underhåll, skulle komma att åligga vägkassan. I motiven upplyses emellertid, att 22 § har afseende endast å förutvarande allmän väg, bro och färja. För att förebygga hvarje misstag vid tillämpningen synes dock i sistnämnda paragraf höra framför ordet »väg» tilläggas ordet »allmän».

vid 35 § af

Justitieikdet Silverstolpe: »Det torde icke lida något tvifvel, att enligt nu gällande lag de vid vägsyn tjänstgörande nämndemännen äro att betrakta endast såsom vittnen och sakkunniga rådgifvare vid förrättningen. Vid sådant förhållande innebär förevarande förslag, enligt hvilket nämndemännen skulle blifva berättigade att deltaga i själfva besluten, en synnerligen genomgripande förändring i afseende å nämndemännens befogenhet. Lämpligheten af denna förändring synes mig kunna starkt ifrågasättas.

Uti den af justitieombudsmannen afgifna, i motiven till 4:de § åberopade framställningen om upphörande af häradsrätternas befattning med vägärenden af ekonomisk natur betecknas föreskriften om skyldighet för häradsrätterna att afgifva yttranden i vägfrågor såsom olämplig, bland annat, på den grund, att nämnden i sådana frågor icke kan anses fullt opartisk. År detta fallet, då nämndemännen, såsom förhållandet är vid häradsrätten, endast hafva en kollektiv röst, måste nämndemännens deltagande i dylika ärendens afgörande anses ännu olämpligare, om, på sätt beträffande vägsyn nu blifvit föreslaget, personlig rösträtt skulle tillkomma dem. Genom sina förbindelser med de fastighetsägare, på hvilka vägunderhållet in natura är indeladt, kunna nämndemännen i själfva verket ganska lätt föranledas att vid bedömandet af deras förpliktelser visa en alltför stor undfallenhet.

För tillgodoseende af den trafikerande allmänhetens berättigade anspråk, att de allmänna vägarna hållas i betryggande skick, har det af ålder befunnits nödigt att ställa desamma under uppsikt af statens

177 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

tjänstemän. Eu sådan uppsikt, hvilken nu synes vara än mera af behofvet påkallad, då staten lämnar ett betydande bidrag till vägunderhållet samt bör vara angelägen tillse, att detta bidrag kommer till behörig användning, afses tydligen också med den nuvarande anordningen af vägsynen, som har karaktären af en utaf vederbörande kronobetjänt under tjänstemannaansvar verkställd offentlig förrättning. Denna vägsynens karaktär komrae att helt och hållet förryckas, därest nämndemännen, såsom förslaget innebär, skulle erhålla rätt att öfverrösta länsmannen och sålunda diktera besluten. I sådant fall blefve äfven den befattning med öfvervakandet af de allmänna vägarnes underhåll, hvilken enligt 34 § väglagen äfvensom landshöfdinge- och kronofogdeinstruktionerna tillkommer Kungl. Maj:ts befallningshafvande och kronofogden, så godt som betydelselös, då den utväg, dessa nu äga, att genom befallningar till vägsyneförrättaren bringa af dem föreskrifna åtgärder till utförande, icke vidare komme att stå dem till buds.

Såsom skäl därför, att beslutanderätten vid vägsyn icke bör tillkomma länsmannen allena, bär i motiven endast åberopats, att det eljest ofta måste inträffa, att det allmännas anspråk gent emot väghållarne gjordes gällande med en mer hänsynslös stränghet, än som egentligen kunde vara billig. Äfven om det skulle kunna uppvisas, att länsmännen någon gång företagit sig att vid vägsynerna ställa större anspråk på väghållarne, än som betingats af förhandenvarande förhållanden, lärer dock redan den nu bestående lagstiftningen icke sakna anvisningar å verksamma medel till stäf]ande af maktmissbruk från länsmännens sida i berörda hänseende, och torde i hvarje händelse det lämpliga korrektivet häremot icke böra sökas i en lagbestämmelse af sådan beskaffenhet som den föreslagna.

Enär vid den auktion å arbetet för botande af vid vägsyn anmärkta brister, hvilken det enligt förslaget åligger länsmannen att under viss förutsättning hålla, annat anbud gifvetvis icke bör antagas, än sådant som, jämte det väghållarens ekonomiska intresse i möjligaste mån tillgodoses, tillika erbjuder nöjaktig säkerhet för arbetets noggranna och snabba utförande, hemställer jag, att stadgandet härom måtte erhålla en affattning, hvaraf tydligt framgår, att länsmannen ej är pliktig godkänna annat auktionsanbud, än det han pröfva!' vara antagligt.

De bestämmelser, som föreslagits i fråga om utrönande och afhjälpande af tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkommande brister, synas mig vara alltför invecklade samt ägnade att ofta föranleda en tidsutdräkt, som kan blifva synnerligen menlig för den allmänna Bih. till Biksd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 14 Höft. 23

178 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

samfärdseln. Ifrågavarande slag af brister äro nämligen i regeln sådana, som måste med största skyndsamhet botas, för att icke olyckshändelser eller hinder i trafiken skola uppstå. I betraktande häraf anser jag det nuvarande stadgandet om rättighet för länsmännen att efter anmaning till väghållaren eller vägfogden låta, i händelse af tredska, utan föregående syn och uppskafning afhjälpa sådana brister böra bibehållas allenast med den förändring att, innan legokostnaden i detta fall må uttagas, räkningen därå skall granskas af vederbörande kronofogde, som har att meddela besked om storleken af det belopp, hvilket på grund af räkningen kan handräckningsvis utfås, länsmannen obetaget att till domstol instämma sitt anspråk på utbekommande af den del af kostnaden, som till äfventyra icke blifvit af kronofogden godkänd. I stadgandet bör måhända äfven inrymmas befogenhet för länsmannen att, därest bristen är af beskaffenhet, att dröjsmål med dess afhjälpande kan medföra våda för vägfarande, samt väghållaren eller vägfogden är aflägset boende eller ej kan med anmaningen anträffas, låta omedelbarligen bota skadan».

Justitierådet Cassel: »Såsom justitierådet Silverstolpe redan erinrat, är enligt gällande lag länsmannen vid vägsyn ensam beslutande och de vid synen biträdande nämndemännen att betrakta endast såsom vittnen eller sakkunnige. Att man under sådana förhållanden ansett sig kunna i lagen undvara uttryckliga bestämmelser om sättet för vinnande af ändring i de vid synen meddelade besluten torde vara lätt förklarligt. Därest nämligen den väghållningsskyldige ansett sig icke kunna åtnöjas med de af länsmannen meddelade besluten, lärer klagan däröfver i administrativ väg stått honom öppen och, om länsmannen underlåtit föreskrifva behöriga underhållsarbeten, lära öfverordnade myndigheter icke saknat utväg att häri åstadkomma rättelse.

I viss mån anuorlunda synes emellertid förhållandet blifva, därest, såsom det remitterade förslaget innehåller, de i vägsyn deltagande nämndemännen skulle tillerkännas rösträtt och således kunde komma att vid synen öfverrösta länsmannen och i strid med hans mening diktera besluten. Då nämligen väghållets behöriga fullgörande är af största vikt för den trafikerande allmänheten, kräfver dr t allmännas intresse med nödvändighet, att vägarne behörigen underhållas och att härför erforderliga åtgärder utan uppskof vidtagas. Tänker man sig nu det fall, att, oaktadt vägunderhållet blifvit försummadt, nämndemännen skulle vid syneförrättningen öfverrösta länsmannen och förklara, att af honom anmärkta brister i vägunderhållet icke förefunnes eller att af honom föreskrifna underhållsåtgärder icke vore behöfliga, huru skulle

179 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

då rättelse härutinnan kunna vinnas? Kan länsmannen å det allmännas vägnar söka ändring i synemännens beslut? Härom lämnas i förslaget icke någon antydan. Å andra sidan synes man kunna tänka sig, att vid vägsyn nämndemännen, i olikhet med länsmannen, ansåge ett vägstycke vara i ogillt skick och föreskrefve vissa underhållsarbeten därå. Om då den väghållningsskyldige underläte fullgöra hvad nämndemännen föreskrifvit, torde länsmaunen uppenbarligen vara pliktig att, i strid med sin vid synen uttalade åsikt, gå i författning om utförande af de utaf nämndemännen beslutade åtgärderna och således förfara på sätt i 5:te och 6:te styckena af 35 § finnes stadgadt. Under vissa förhållanden torde dessa bestämmelser kunna medföra, att kostnaden för de påsynade bristernas bättrande måste förskjutas, men då för sådant ändamål allmänna medel icke finnas anslagna, synes det mig icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, om länsmannen, oaktadt han funnit de af nämndemännen föreskrifna åtgärderna vara hvarken behöfliga eller lämpliga, dock skulle vara skyldig att gå i författning om deras utförande och jämväl möjligen förskjuta därför erforderliga kostnader.

Jag hemställer därför, att, därest förslaget i denna del anses böra Riksdagen till antagande föreläggas, i förslaget införas bestämmelser, hvarigenom de af mig nu anmärkta missförhållanden må undvikas.

Då enligt förslaget vägsynerna skulle komma att förrättas af länsman och två nämndemän, synes det från nu gällande lag bibehållna stadgande, att kungörelse angående de vid syn befunna brister tillika skall innehålla föreläggande om bristernas botande inom viss af »syneförrättaren» föreskrifven tid, kunna föranleda tvekan, huruvida denna föreskrift rörande tiden skall meddelas af synemännen samfälldt eller endera af dem, och torde följaktligen, därest förslaget om upphörande af länsmannens befogenhet att ensam förrätta vägsyner antages, ordet »syneförrättaren» böra utbytas mot något annat uttryck, hvarigenom beimrda tvekan varder undanröjd.

Enligt femte stycket skall underrättelse om de vid synen befunna bristerna i vägunderhållet meddelas de väghållningsskyldige genom kungörelse, som tillika skall innehålla föreläggande för vederbörande att inom viss tid hafva bristerna botade vid äfventyr, om sådant underlåtes, af böter samt påföljd därjämte att bristerna »emot lega» afhjälpas. Af nästföljande stycke i förslaget framgår, att länsmannen i visst fall äger att på annat sätt än genom lega besörja om arbetets utförande, och vid sådant förhållande synas orden »emot lega» i femte stycket icke vara fullt tillfredsställande.

180 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Af enahanda anledning synes mig ordet »legokostnaden» i sjunde stycket böra emot annat lämpligare uttryck utbytas.

Beträffande sjätte stycket instämmer jag med justitierådet Silverstolpe.» |s

Justitierådet Lindbäck: »Jag biträder livad inom högsta domstolen redan blifvit anmärkt rörande olämpligheten af den föreslagna bestämmelsen att de vid vägsynerna biträdande nämndemännen skulle vid dessa syner erhålla beslutanderätt. En dylik lagändring komme, efter min mening, att i hög grad försvaga den ur synpunkten af det allmännas intresse så ytterst maktpåliggande kontrollen öfver vägarnes hållande i fargalt skick. Det kan nämligen af lätt insedda skäl icke förväntas, att nämndemännen, ofta själfva pliktiga att deltaga i vägunderhållet in natura, skulle med erforderlig kraft ingripa mot försumliga och tredskande väghållare, och något effektivt ansvar lärer svårligen kunna göras emot nämndemännen gällande för underlåtenhet att fullgöra deras skyldighet i berörda hänseende. Lagändringen skulle därföre sannolikt föranleda därtill, att inom kort från den trafikerande allmänheten komme att förspörjas befogade, icke sällan på inträffade olycksfall stödda klagomål öfver vägarnes bristfälliga och för de vägfarande vådliga beskaffenhet, hvilka klagomål icke kunde lämnas obeaktade utan säkerligen måste tvinga lagstiftaren att åter låta uppsikten öfver vägväsendet handhafva^ uteslutande af statens tjänstemän. Att såsom motvikt mot olägenheterna af nämndemännens ökade inflytande vid ifrågavarande syner söka anordna något slags klago- eller besvärsförfarande med anledning af deras vid synerna fattade beslut torde lända till föga gagn. Innan slutlig pröfning af sådana besvär — fullföljda måhända genom flera instanser — hunne meddelas, komme i regeln att förflyta längre tid än som kunde stå tillsammans med det i sakens egen natur grundade kraf därpå, att brister å de till allmän samfärdsel upplåtna vägarne varda ofördröjligen afhjälpta.

Därest emellertid till Riksdagen afiåtes nådig proposition, hvilken uti ifrågakomma del blifver öfverensstämmande med lagförslaget, hemställer jag, att i propositionen måtte intagas föreskrifter, gående ut därpå, att såsom för likartade fall stadgas t. ex. i skiftesstadgan och lagen om dikning m. in. den 20 juni 1879 synemän ej må vid vägsyn tjänstgöra, om och i den mån laga jäf mot honom förefinnes. Det skulle eljest kunna inträffa, att nämndemännen ansåge sig oförhindrade att fatta beslut till och med rörande vägstycken, hvilkas underhåll ålåge dem själfva eller dem, till hvilka de stode i närmaste släktskap.

Jämlikt väglagens § 23 äro väghållarne pliktige att städse hafva sina vägstycken i fullt tillfredsställande skick; och vägsynerna hafva

181 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

närmast till ändamål att utröna, huru denna förpliktelse uppfylles. På det väghållarne må blifva i tillfälle att såväl vid synerna hafva vägarne iståndsätta som ock efter det synerna hållits själfva afhjälpa de därvid anmärkta brister, finnas i 35 § meddelade föreskrifter beträffande de tider, inom hvilka kungörelser om vägsyn och om sagda brister skola offentliggöras. Dessa tider skulle enligt förslaget förkortas, enär eu oskäligt lång tidsfrist anses vara förunnad de vägliållningsskyldige, innan bristerna få genom länsmannens försorg emot lega afhjälpas, och detta förhållande uppgifvits hafva alstrat en viss likgiltighet å väghållarnes sida i fråga om tillsynen öfver deras vägar. Lagen har således tagit all rimlig hänsyn därtill, att väghållarne må kunna utan svårighet medhinna att själfva ombesörja arbetet med botande af de vid synerna anmärkta bristfälligheter och således undgå den för tredska i detta hänseende stadgade påföljd, att sagda arbete skall på deras bekostnad mot lega verkställas. Då, detta oaktadt, väghållarne i många fall icke vårda sig om att använda den rimliga tidsfristen utan öfverlåta åt länsmannen att bortlega arbetet, hafva väghållarne egentligen sig själfva att skylla, om de i och genom arbetets bortlegande få vidkännas större kostnad än som skulle drabbat dem i händelse arbetet af dem verkställts. Ihågkommas bör också, att under den tid, som förflyter från vägsynen till dess arbetet skall af länsmannen bortlega^, bristerna i regeln blifvit större och till följd däraf måste så snart som möjligt botas, därest icke trafiken skall afstanna eller i betydlig män försvåras, hvadan länsmannen ofta vid antagande af tillgängligt legoanbud är nödsakad att fästa afseende mindre å kostnaden än å nödvändigheten däraf att bristerna oförtöfvadt afhjälpas, helst han inför såväl allmänheten som sina öfverordnade är i första hand ansvarig för att vägarne i hans distrikt hållas i laga stånd. Visserligen torde fall hafva förekommit, då länsmannen vid arbetets utlegande ej tagit behörig hänsyn till väghållarens ekonomiska intresse, men dessa fall torde dock kunna betecknas såsom undantag, och föröfrigt synes.den disciplinära myndighet, Kungl. Maj:ts befallningshafvande äger öfver länsmännen, jämte de i lag gifna bestämmelser om ansvar och skadeersättningsskyldighet, hvaraf länsmännen drabbas i händelse de göra sig skyldiga till fel eller missbruk i tjänsten, innebära tillräckligt betryggande garantier mot Övergrepp från deras sida gent emot väghållarne. Af hvad sålunda blifvit anfördt torde såsom min mening framgå, att de i sjätte stycket af ifrågavarande § föreslagna nya stadganden ej böra antagas, helst till följd af dessa stadganden, i samma mån som därigenom öppnades större utsikt för väghållarne att få påsynta brister botade emot lega genom läns-

182 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

mannens försorg för lika eller obetydligt högre kostnad än den, för hvilken de själfva kunde fullgöra arbetet, den öfverklagade likgiltigheten å väghållarnes sida att behörigen vidmakthålla vägarne antagligen komme att än ytterligare ökas.

Förslagets bestämmelser rörande tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkomna brister torde väsentligen hafva följande innebörd. Så snart någon af de tjänstemän, hvilka jämlikt 34 § utöfva nännaste tillsynen öfver vägväsendet, finner dylika brister vara förhanden af sådan beskaffenhet, att dröjsmål med deras afhjälpande icke kan medföra våda för vägfarande, skall vederbörande väghållare eller vägfogde ofördröjligen anmanas att inom viss kort tid bota bristerna vid i anmaningen tillkännagifvet äfventyr af böter enligt 77 § och påföljd därjämte, att bristerna emot lega afhjälpas. Varder anmaningen ej hörsammad, skall syn hållas af länsman och två nämndemän, hvarvid kan inträffa att, om synemännen eller flertalet af dem anser vägen icke vara behäftad med några brister, frågan förfaller. I annan händelse företages vid synen uppskattning af kostnaden för bristernas botande. Hvad angår verkställighetsåtgärder för afhjälpande af dessa brister och länsmannens behörighet med hänsyn till uttagande af kostnaderna härför, skola föreskrifterna i sjätte och sjunde styckena af 35 § äga motsvarande tillämpning. Om åter bristerna anses vara af sådan beskaffenhet, att dröjsmål med deras afhjälpande kan medföra våda för vägfarande, är åt länsmannen inrymd befogenhet att ombesörja, det skadan botas omedelbarligen d. v. s. utan föregången anmaning och auktion. Räkning å kostnaden härför har länsmannen att insända till kronofogden, som skall granska räkningen ur synpunkten, att kostnaden icke öfverstigit hvad som rimligen kan anses hafva för ändamålet åtgått. Godkänner kronofogden räkningen, torde länsmannen äga att hos den väghållningsskyldige utmätningsvis uttaga räkningens belopp.

I motsatt fall måste länsmannen vid domstol påkalla pröfning, huruvida den väghållningsskyldige .är pliktig att gälda beloppet.

Då syftet med dessa likasom öfriga föreslagna ändringar i 35 § enligt motiven, är att förhindra, det legokostnaden till följd af mindre samvetsgranna länsmäns godtycke uppdrifves till oskälig höjd, åberopar jag jämväl beträffande ifrågavarande del af förslaget mitt redan afgifna yttrande. Kostnaden för sådana tillfälliga brister, som yppas mellan ordinarie vägsynerna, torde väl i de flesta fall icke kunna uppgå till mera afsevärda belopp; och mången gång lärer bristen vara så obetydlig, att utgiften för dess bättrande knappast öfverstiger värdet af några dagsverken. Emellertid skulle, enligt förslaget, äfven i afseende å så-

188 Kung l. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

dana små brister, så framt ej hänsynen till vägfarandes trygghet ovillkorligen påfordrade deras omedelbara botande, blifva nödvändigt att hålla syn och uppskattning af länsman och två nämndemän och att utbjuda arbetet å offentlig i kyrkan kungjord auktion, därest länsmannen icke kunde för den vid synen beräknade kostnaden få arbetet bortlegdt. Detta tillvägagångssätt synes mig medföra större besvär och tidsutdräkt än som kan anses skäligen vara betingadt af hänsynen till väghållarnes tryggande mot den ökning i legokostnaden, som enligt nu gällande lags föreskrifter någon gång kan obehörigen drabba dem. Skulle den i anledning af Riksdagens begäran pågående utredning, om nämndemännen böra få ersättning för tjänstgöring vid vägsyner, föranleda därtill, att sådan ersättning af statsmedel varder dem tillerkänd, synes man icke heller kunna lämna ur sikte, att statsverkets utgifter för vägsyner i och för uppskattning af sådana smärre bristfälligheter, hvarom nyss blifvit sagdt, måhända icke sällan komma att öfverstiga hela kostnaden för bristernas botande.

Hvad särskildt angår den föreslagna bestämmelsen, att länsmannen skulle i visst fall hafva skyldighet till kronofogden insända för granskning och godkännande räkning å kostnaden för tillfälliga bristers afhjälpande, delar jag visserligen icke den beträffande en dylik anordning i motiven uttryckta farhåga, att kronofogden måste tänkas gärna vilja för efterräkningar skydda en sig underlydande tjänsteman, men en föreskrift, enligt hvilken kronofogden borde antingen godkänna eller icke godkänna räkningen, kunde stundom blifva obillig mot länsmannen, som äfven i händelse kronofogden ansåge allenast en eller annan post i räkningen vara för hög och förty förklarade sig ej kunna godkänna räkningen, i följd däraf icke torde äga annorledes än efter rättegång utbekomma ens någon del af ersättningen för arbetet, oaktadt länsmannen vanligen nödgas af egna medel förskjuta hela arbetskostnaden. Föreskriften torde vidare knappast medföra någon effektiv verkan, enär kronofogden, som i regeln ej blefve i tillfälle att genom besök på stället förvissa sig om skadans beskaffenhet och omfång eller att erhålla fullständig kännedom om de öfriga förhållanden, hvilka inverkade på bedömande af frågan, om länsmannen upptagit kostnaden högre än vederbort, vore nära nog urståndsatt att vägra godkännande af räkningen. »

Justitierådet Carlson: att han instämde med justitierådet Cassel, och tilläde, att han ansåg sig böra erinra dels att, vare sig att beslutanderätten vid vägsynen tillkomme länsmannen ensam eller rösträtt tillerkändes jämväl nämndemännen, föreskrifter erfordrades om ny syns

184 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Milande för pröfning af besvär öfver vägsynen, dels och att tillämpningen af de i sjätte stycket föreslagna stadgandena syntes kunna möta svårigheter i det ofta förekommande fall, att de vid vägsynen anmärkta brister blifvit delvis men icke till fullo afhjälpta.

Justitierådet Skärm: »Då det i denna § föreslagna stadgandet om lika rösträtt vid vägsyner för nämndemännen som för länsmannen, hvarigenom de förras sammanstämmande mening skulle blifva i strid mot den senares gällande, synes mig alldeles oförenligt med den, enligt väglagen och gällande instruktioner, Konungens befallningshafvande och underlydande kronobetj aning tillkommande skyldighet att vaka därofver, att vederbörande behörigen fullgöra sina åligganden med hänsikt till anläggande och underhållande af allmänna vägar, broar och färjor, instämmer jag i hvad förut i högsta domstolen yttrats om önskvärdheten att detta stadgande, som för öfrigt torde lända till rubbning af en utaf väglagens liufvudgrunder, hvilka ju skola i allt väsentligt orubbade bibehållas, måtte utgå.

För öfrigt instämmer jag i hvad justitierådet Silverstolpe vid denna § anfört.»

vid 80 § af

Justitierådet Carlson: »Då meningen icke torde vara att beslut vid vägstämma skall kunna i hela dess vidd dragas under offentlig myndighets pröfning, synes åt stadgandet i första stycket böra gifvas en annan affattning.»

Ur protokollet Aug. von Hartmansdorff.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

185 Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 januari 1905.

N är vätande:

Hans excellens lien* statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve GYLDENSTOLPE, Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Pal ande!;,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer, von Friesen,

Virgin,

Justitieråden: Skarin och (Hassel.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Odelberg, anmälde, efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, i underdånighet högsta domstolens den 3 sistlidne november afgifna yttrande öfver det genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 december 1903 till högsta domstolen remitterade förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Efter att hafva erinrat om lagförslaget i de delar, som af högsta domstolens yttrande berördes, äfvensom redogjort för innehållet af sagda yttrande, anförde departementschefen:

lUh. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afl. 14 Höft.

186 Kung!. Ma j ds Nåd. Proposition N:o 21.

Med anledning af de inom högsta domstolen framställda anmärkningar har jag tagit i förnyadt öfvervägande förslaget i de delar anmärkningarna afse, därvid förslaget underkastats vissa ändringar, för Indika jag nn anhåller få redogöra.

Till en början anser jag mig emellertid böra något vidröra en bestämmelse i förslaget, hvilken funnits höra, oaktadt däremot inom högsta domstolen förekomna anmärkningar, bibehållas, nämligen den i 5 § om befogenhet för kommuner och landsting att lämna bidrag till byggande af allmän väg, bro och färja. En af högsta domstolens ledamöter har förklarat sig icke kunna tillstyrka denna bestämmelse såvidt kommunerna anginge. En annan ledamot, hvilken mer utförligt yttrat sig om bestämmelsen, har afstyrkt densamma i dess helhet och därvid bland annat, framhållit, hurusom kommun eller landsting redan nu är lagligen oförhindrad att besluta och bekosta byggande såsom enskild väg af för kommunen behöflig eller för landstingsområdet gagnelig väg. År detta förhållandet — livilket jag icke trott mig kunna antaga, för så vidt fråga vore om för samfärdseln inom kommunen eller landstingsområdet behöfliga eller gagneliga vägar och sålunda ej blott om exempelvis utfartsvägar för kommunala egendomar, (fattiggårdar, sjukhus, allmänningar o. s. v.) — finner jag ännu mindre anledning att frångå förslaget i denna del, ty det lärer då icke kunna anses innebära någon betänklig nyhet. Och den befarade obilligheten mot en minoritet inom kommunen eller landstingsområdet torde icke blifva större, då det gäller bidrag till anläggning af en allmän väg än då vägen skall byggas såsom enskild, utan i själfva verket mindre, enär kostnaden för vägens framtida underhåll i förra fallet icke såsom i det senare kommer att belasta kommunens eller landstingets kassa.

Samme ledamot har ansett lagändringen vara byggd på antagandet af en oriktig lagtillämpning, bestående däri, att myndigheterna, i strid mot väglagens lydelse och mening, vid beslut i frågor om nya vägars anläggning skulle fästa afgörande vikt vid flertalet väghållningsskyldiges mening, så att deras bestridande kunde förhindra tillkomsten af eu för minoriteten behöflig väg, vore den än i och för sig för den allmänna., samfärdseln nyttig och nödig. Lagändringen vore enligt denne ledamots mening obehöflig, om myndigheterna i ty fall, med hänsyn hufvudsakligen till faktiska förhållanden pröfvade, huruvida vägen vore för den allmänna samfärdseln nyttig och nödig och efter utfallet af denna pröfning, utan allt för mycket afseende å hvad af pluraliteten afstyrkts eller tillstyrkts, beslutade i frågan.

187 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

Utan all fråga böra de profvande niyndigheterna i dylika frågor vara obundna af de väghållningsskyldiges åsikter och uttalanden, och någon annan uppfattning har förvisso icke såsom princip vunnit insteg. Men detta hindrar icke. att afgörande hänsyn emellanåt måste tagas till majoritetens bland de väghållningsskyldige önskan. Sådant diar sin naturliga förklaringsgrund i dessa frågors egendomliga beskaffenhet. Utom det att de faktiska förhållanden, som i hvarje fall närmast skola ligga till grund för pröfningen, huruvida eu väg skall anses vara för den allmänna samfärdseln nyttig och nödig, mången gång äro omstridda och osäkra, gifves det i själfva verket så många gradationer af vägars nytta och behöflighet, att det understundom är vanskligt att afgöra, huruvida den grad af nytta och nödvändighet är för handen, som lagligen skall betinga vägens anläggning såsom allmän. De i väglagens 1 § uppställda närmare definitioner på begreppen landsväg och bygdeväg lämna härvid ingalunda tillräcklig ledning. Dessutom och då fördelarna och behofvet af en vägs anläggning måste vägas mot kostnaderna, blir vägfrågan i själfva verket att betrakta mindre som en rättsfråga än som en praktisk lämplighetsfråga. Under sådana förhållanden finner sig den beslutande myndigheten ej sällan, och kanske just företrädesvis i sådana fall som här afses, ställd inför en på mer subjektiv uppfattning beroende skälighetspröfning; och det synes då ganska rimligt, att lian, i saknad af andra, fastare hållpunkter för afgörandet •— »dess mer tvingande ; skål» — icke gärna frångår den mening, som omfattats af de väghållningsskyldiges flertal. Lika litet som jag följaktligen kan i ett sådant förhållande erkänna förhandenvaron af en oriktig lagtillämpning, lika litet kan, enligt min tanke, enbart på lagtillämpningens väg vinnas den utveckling af vägväsendet, som förslaget härutinnan afsér>ätt främja.

Med hänsikt till hvad en ledamot af högsta domstolen därvid erinrat, har åt stadgandet i 12 §, första stycket, gifvits en mer vidsträckt affattning i syfte att vägs eller vägsträckas undantagande från vägdelning må kunna, där sådant för beredande af lämplig och bekväm vägdelning finnes erforderligt, möjliggöras, äfven om åtgärden icke kan sägas vara påkallad af någon särskild belägenhet eller beskaffenhet af samma väg eller vägsträcka.

Likaledes har i 22 § af förslaget gjorts den ändring, som till förebyggande af misstag vid tillämpningen, af tre utaf högsta domstolens ledamöter ansetts böra vidtagas.

188 Kungl- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Beträffande 35 § hafva högsta domstolens fleste ledamöter afstyrka såsom olämplig den föreslagna bestämmelsen, att de vid vägsyn biträdande nämndemän skulle tillerkännas beslutanderätt jämte länsmannen.

Jag delar visserligen icke de därvid uttalade farhågor för, att denna lagändring skulle medföra sfi afgjordt ogynnsamma verkningar med hänsyn till kontrollen öfver vägunderhållets behöriga fullgörande, då jag nämligen för min del icke är böjd att såsom gifven sak förutsätta någon allmän tendens hos nämndemännen att utnyttja sin ökade befogenhet vid vägsynerna ensidigt till väghållarnes fördel utan tillbörligt aktgifvande på det allmännas kraf. Och jag anser fortfarande önskligt, om någon anordning kunde träffas i syfte att tillförsäkra nämndemännen åtminstone något verksamt inflytande på vägsynernas beslut. Som det nu är ställdt, betraktas nämndemännens närvaro vid vägsynerna nästan blott som en formalitet, hvilken på sina håll till och med anses kunna åsidosättas sä till vida, som länsmannen vid vägsyn ofta åtföljes af endast eu nämndeman; och nämndemännens afvikande mening, — där deras åsikt öfverhufvud inhämtas — torde sällan om någonsin upptagas i det vid förrättningen förda protokoll. En sådan sakernas ordning kan näppeligen vara tillfredsställande ens för det allmänna, som ju bör hafva intresse af att nämndemännens sakkunskap och erfarenhet, ofta större än förrättaingsmannens, vid vägsynerna komma fullt till sin rätt.

Men det måste å andra sidan medgifvas, att ifrågavarande lagändring har sina olägenheter. Den skulle måhända alltför starkt kunna inkräkta på den i väglagens 34 § nedlagda grundsats om Konungens befajlningshafvandes och kronobetjäningens allmänna befogenhet att öfvervaka vägarnes behöriga underhåll och vidtaga därför erforderliga åtgärder. I öfrigt har jag, med anledning af härutinnan förekomna erinringar inom högsta domstolen, fäst min uppmärksamhet vid, att, därest vägsynen skulle erhålla karaktär af domshandling, det torde blifva nödigt att i lagen meddela en del bestämmelser om jäf mot förrättningsmännen, om tid och sätt för fullföljd af talan mot deras beslut, om skyldighet och behörighet därtill å det allmännas vägnar samt om klagomålens förhållande till verkställigheten med mera. som synes falla sig olägligt eller svårt att i praktiken omsätta.

I betraktande häraf har jag funnit mig böra öfvergifva tanken på eu utvidgning af nämndemännens befogenhet vid vägsyn, på sätt förslaget afsett, hvadan hithörande bestämmelser ur förslaget uteslutits. Men om nuvarande stadgande angående nämndemäns biträde vid vägsyn

189 Kutujl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

alltså skall bibehållas oförändrat!t, torde det förtjäna öfvervägas, huruvida icke genom särskilda åtgärder, exempelvis tillägg till nådiga instruktionen för kronolänsmännen den 10 november 1855, åt berörda stadgande borde förskaffas en mer effektiv tillämpning, särskild! därhän att länsmannen skulle vara skyldig att i vägsyneprotokollet anteckna de biträdande nämndemännens mening, där den afveke från hans egen. Eu sådan fråga torde lämpligen kunna hållas öppen för att behandlas i sammanhang med frågan om beredande af ersättning åt nämndemän för deras biträde vid ifrågavarande förrättningar.

Stadgandet i paragrafens sjätte stycke, sista punkten, har i öfverensstämmelse med en inom högsta domstolen uttalad mening, förtydligats i syfte att vid sådan auktion, som här omförmäles, länsmannen icke skall vara pliktig att godkänna annat anbud än det han pröfva!’ antagligt jämväl ur synpunkten af nöjaktig säkerhet för det erbjudna arbetets noggranna och snabba utförande.

Förslagets bestämmelser i fråga om afhjälpande af tillfälliga, mellan de årliga vägsynerna uppkomna brister hafva, med afseende å hvad därom i högsta domstolen förekommit, modifierats i ändamål af mindre omgång och tidsutdräkt i förfarandet. Sålunda hafva ansetts kunna undvaras föreskrifterna om extra vägsyn för dylika bristers konstaterande och för uppskattning af kostnaden för deras botande, hvilka åtgärder bär äro af förhållandena mindre påkallade.

1 fiffigt och delvis såsom följd häraf har paragrafens redaktion ansetts lämpligen böra undergå någon förändring, så att i ett sista stycke där af upptagits föreskrifterna om omedelbar utmätning af kostnad för lagning af såväl vid ordinarie vägsyn befunna som tillfälliga brister; i sammanhang hvarmed, för det fall att kronofogde vid den här anbefallda granskning af kostnadsräkning skulle godkänna densamma allenast för en del af dess belopp, länsmannens utmätningsrätt fastslagits för det belopp, som blifvit godkändt.

Slutligen har tidpunkten för den föreslagna lagens trädande i kraft ansetts böra framskjutas till den 1 januari 1907 i stället för, såsom förslaget upptager, den 1 januari 1906; detta af skäl, att förslaget icke, såsom vid dess uppgörande varit beräknadt. kunnat föreläggas redan nästlidna års riksdag.

Departementschefen uppläste härefter förslaget i dess reviderade skick och hemställde i underdånighet, att detsamma måtte, jämlikt 87 § regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas,

190 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 21.

Justitieråd©!! Skärm och Cassel hänförde sig till innehållet af de utaf dem vid lagförslagets granskning inom högsta domstolen afgifna yttranden.

Statsrådets öfrig© ledamöter instämde med föredragande departementschefen,

Och behagade Hans Maj:t Konungen besluta, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition af den lydelse Bil.. . . till detta protokoll utvisar.

Ex protoeollo: G. Zethelim.

n

i;. ' .1; i: u