med förslag till lag om köp och byte af lös egendom, till lag om änd¬ rad lydelse af 166 § sjölagen, till lag om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken och till lag om ändrad lydelse af 38 § utsökning slag en

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

1 N

5:o 27.

Kung!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag om köp och byte af lös egendom, till lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen, till lag om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken och till lag om ändrad lydelse af 38 § utsökning slag en; gifven Stockholms slott den 21 januari 1905.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om köp och byte af lös egendom;

2:o) lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen;

3:o) lag om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken; och 4:o) lag om ändrad lydelse af 38 § utsökningslagen.

Kungl. Maj.-t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

0 SCA fi.

Ossian Berger.

Bil. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 18 Käft. (N:o 27).

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

I1 ö r s 1 a g

till

Lagom köp och byts af lös egendom.

Med upphäfvande af 1 kap. 2, 3, 4, 6 och 7 §§ handelsbalken äfvensom 38 § konkurslagen förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §■

De i denna lag gifna stadgande!! om säljares och köpares rättigheter och skyldigheter lände till efterrättelse, såvidt ej annat är uttryckligen öfverenskommet eller eljes må anses aftaladt eller ock följer af handelsbruk eller annan sedvänja.

Hvad i denna lag är stadgadt om köp skall i tillämpliga delar gälla i fråga om byte.

Betingar man sig af annan, att han skall mot vederlag i penningar något förfärdiga och ämnet därtill bestå, den beställning vare såsom köp af lös egendom ansedd, dock ej där fråga är om uppförande af hus, vattenverk eller annan byggnad.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

3 §•

Köp, som ej afser bestämdt gods utan allenast viss myckenhet af angifvet slag, kallas i denna lag leveransaftal, ehvad det skall af säljaren fullgöras genast eller först å senare tid.

Har någon sålt viss myckenhet att ur bestämdt gods uttagas, det köp vare ock under leveransaftal inbegripet.

4 §•

Köp, som är slutet mellan köpmän i och för deras rörelse, kallas i denna lag handelsköp.

Med köpman förstås i denna lag enhvar, som, enligt hvad särskild t finnes stadgadt, är pliktig att föra handelsböcker.

Om köpeskillingens bestämmande i vissa fall.

5 §•

År köp slutet utan att priset blifvit bestämdt, erlägge köparen hvad säljaren fordrar, där det ej kan anses oskäligt.

6 §•

Vårder vid handelsköp räkning å godset köparen tillställd, och meddelar han ej så snart ske kan säljaren, att det i räkningen upptagna pris icke godkännes, vare han pliktig att det pris gälda, där det- ej visas, att lägre pris blifvit bestämdt, eller ock det som fordrats är uppenbart orimligt.

7 §•

Skall köpeskillingen beräknas efter godsets myckenhet, varde till grund för beräkningen lagd den myckenhet godset utgör, då faran för dess förstörelse öfvergår å köparen.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

8 §•

I de fall, då köpeskillingen skall beräknas efter godsets vikt, varde vikten af förpackning (taravikt) afräknad.

Om platsen för godsets aflämnande.

9 §.

Godset skall afiäinnas, där säljaren vid köpet hade sitt hemvist, eller, om han idkade handel eller annan rörelse och köpet därmed ägde samband, där rörelsen idkades; dock att, där godset veterligen fanns annorstädes, aflämnandet skall äga rum där det fanns.

10 §.

Skall godset af säljaren försändas från en ort till en annan att där af köparen mottagas, vare det att anse såsom aflämnadt, då det omhändertagits af någon, som åtagit sig dess forslande från den ort, hvarifrån försändandet bör ske, eller, så framt det skall afsändas med fartyg, då det är bragt innanför dess sida.

11 §.

Har säljaren att ombesörja godsets forslande till köparen utan att likväl försändande från eu ort till en annan ifrågakommer, må ej godset anses aflämnadt, förr än det kommit i köparens besittning.

Om tiden för köpets fallgörande.

12 §.

Är ej tid utsatt för fullgörande af hvad enligt köpet åligger säljaren eller köparen, och framgår ej af omständigheterna, att det skall verkställas utan uppskof, varde det fullgjordt vid anfordran.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 27.

13 §.

Där viss tidrymd är utsatt, inom hvilken godset bör aflämnas, skall rätten att närmare bestämma tiden för aflämnandet tillkomma säljaren, med mindre af omständigheterna framgår, att det varit af hänsyn till köparen, som tiden ej blifvit närmare bestämd.

Om rätt att innehålla godset eller köpeskillingen.

14 §.

Säljaren vare berättigad att hålla godset inne, till dess köpeskillingen gäldas, och köparen att innehålla köpeskillingen, till dess godset hålles honom till hända.

15 Skall godset försändas från den ort, där det bör aflämnas, vare säljaren ej på grund af hvad i 14 § är stadgadt berättigad att undandraga sig dess afsändande men äge i stället hindra, att det å bestämmelseorten utgifves till köparen.

16 §.

Utfärdas i fall, som i 15 § afses, för godsets försändande fram till bestämmelseorten konnossement eller ock fraktsedel, som är så inrättad, att säljaren efter dess utgifvande till köparen ej äger öfver godset förfoga, och är köpet att hänföra till handelsköp, skall godset anses" såld! att betalas emot nämnda handling efter ty i 71 § sägs.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Om fara» för godset.

17 §.

Intill dess godset är aflämnadt stånde säljaren faran för att det af våda förstöres, försämras eller minskas. Dock ligge vid köp af bestämdt gods, som skall af köparen af hämtas, faran å denne, så framt den tid är inne, då han äger påkalla godsets afkunnande, samt godset hålles redo; och vare förty i sådant fall köparen, änskönt godset må hafva af våda förstörts, försämrats eller minskats, pliktig att köpeskillingen gälda.

Om godsets afkastning.

18 §.

Faller af godset afkastning förrän det skall aflämnas, den tillfälle säljaren; dock vare köparen berättigad till af kastningen, där den, efter hvad med fog kunnat beräknas, skolat först efter nämnda tid falla.

Afkastning, som faller efter det godset skolat aflämnas, tillfälle köparen, där det ej kunnat med fog beräknas, att den skolat tidigare falla.

19 §.

Köp af aktie skall anses omfatta den utdelning, som vid köpet ännu ej förfallit till betalning, så ock den rätt till teckning åt ny aktie, som åtföljer eller kan komma att åtfölja den sålda.

20 §.

Är köp slutet om räntebärande papper, äge köparen uppbära den ränta, som vid köpet eller, där handlingen skall å senare tid aflämnas, vid den tid var upplupen men ännu ej förfallen; och åligger köparen att jämte den för handlingen bestämda köpeskillingen gälda hvad mot sagda ränta svarar, med mindre fordringen uppenbarligen blifvit såld såsom osäker.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o '21.

7 Om dröjsmål å säljarens sida.

21 §•

Varder godset ej i rätt tid aflämnadt, och beror ej sådant af köparen eller af händelse, för hvilken han står faran, stånde till honom, huruvida han vill kräfva godsets aflämnande eller hafva köpet.

Var dröjsmålet af ringa betydelse för köparen, eller hade säljaren grundad anledning att sådant antaga, må ej köpet häfvas, utan så är att köparen betingat sig noggrant iakttagande af tiden för godsets aflämnande; dock skall vid handelsköp hvarje dröjsmål medföra rätt till köpets häfvande, med mindre det, som fördröjdt är, utgör allenast en ringa del af godset.

. 22 §.

Skall godset aflamnas efter hand i särskilda poster, och varder någon af dem fördröjd, vare köparen ej på grund af hvad i 21 § är stadgadt berättigad att hafva köpet i vidare, män, än såvidt rörer sagda post. Kan upprepande af dröjsmålet skäligen befaras, äge köparen strax afvisa jämväl hvad senare skolat aflåta nas. Stå posterna i det sammanhang, att det skulle lända köparen till förfång att delvis vidblifva köpet, må det i sin helhet häfvas.

23 §.

Afser köpet bestämdt gods, och lider köparen skada genom dröjsmål med godsets aflämnande, njute han ersättning af säljaren, med mindre det visas, att dröjsmålet icke kan tillräknas denne såsom försummelse.

24 §.

År köpet att hänföra till leveransaftal, och uppstår skada genom dröjsmål å säljarens sida, varde, ändå att dröjsmålet ej kan tillräknas säljaren såsom försummelse, skadan af honom ersatt, utan så är att han på grund af förbehåll vid köpet är från ersättningsskyldighet befriad, eller ock möjligheten att fullgöra aftalet må anses utesluten i följd af omständighet,

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

-som ej bort af säljaren vid köpets afsilande tagas i beräkning, såsom förstörelse af allt gods af det slag eller det parti köpet afser, eller krig, införselförbud eller därmed jämförlig händelse.

25 §.

Varder, ifall då köp häfves och enligt 23 eller 24 § ersättning för skada må utgå, utredning angående skadan ej förebragt, skall ersättningen sättas till belopp, hvarmed vid den tid, då aflämnandet bort ske, priset å sådant gods, som köpet afser, må hafva öfverstigit köpeskillingen.

26 År godset ej aflämnadt, änskönt tiden, då sådant skolat ske, är förfluten, och varder köparen af säljaren tillspord, huruvida han oansedt dröjsmålet vill mottaga godset, gifve han utan oskäligt uppehåll säljaren därom meddelande eller hafve förlorat sin rätt att kräfva godsets afkunnande. Har säljaren ej framställt förfrågan, hvarom nu är sagdt, vare köparen likväl förlustig rätten att kräfva godsets afrinnande, där han ej inom rimlig tid meddelat säljaren, att han vill den rätt utöfva.

27 §.

Finnes, då godset kommer köparen till hända eller han åt säljaren underrättas om dess afsändande, att det är aflämnadt senare än ske bort, och vill köparen å dröjsmålet tala, gifve han säljaren därom meddelande, vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt uppehåll. Sker det ej, vare köparen all talan förlustig. Vill på grund af dröjsmålet köparen håfva köpet, meddele han det säljaren utan oskäligt uppehåll eller hafve förlorat sin rätt att köpet hafva.

Om dröjsmål å köparens sida.

28 §.

Varder ej i rätt tid köpeskillingen erlagd eller åtgärd, hvaraf dess utbekommande må bero, af köparen vidtagen, stånde till säljaren, huruvida

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ‘27.

han vill hafva köpet eller kräfva dess fullgörande; dock må, där dröjsmålet är af ringa betydelse, köpet ej häfvas, med mindre det är att till handelsköp hänföra.

Är godset kommet i köparens besittning, hafve säljaren ej makt att håfva köpet efter ty nu är sagdt, så framt han ej därom gjort förbehåll eller godset blifvit af köparen afvisadt.

29 §.

Är vid köp af gods, som skall aflämnas efter hand i särskilda poster, köparen pliktig att erlägga betalning särskildt för hvarje post, och inträffar i afseende å betalningen för någon post dröjsmål, som enligt 28 § första stycket kan komma i betraktande, äge säljaren hafva köpet beträffande de poster, som senare skolat aflämnas, dock ej där all anledning saknas att befara dröjsmålets upprepande.

BO §.

Där köp af säljaren häfves efter ty här förut är sagdt, skola i fråga om hans rätt till skadeersättning de i 24 § gifna stadganden äga motsvarande tillämpning. Saknas utredning angående skadan, varde ersättningen satt till belopp, hvarmed vid den tid, då dröjsmålet inträdde, köpeskillingen må hafva öfverstigit priset å sådant gods som köpet afser.

•31 §•

Är köpeskillingen ej erlagd eller annan köparens åtgärd, som i 28 § afses, ej vidtagen, änskönt tiden, då sådant bort ske, är inne, och är ej godset kommet i köparens besittning, vare säljaren, där han af köparen tillspörjes, huruvida han oansedt dröjsmålet vill vidblifva köpet, pliktig att utan oskäligt uppehåll gifva köparen meddelande därom. Underlåtes det, hafve säljaren förlorat sin rätt att kräfva köpets fullgörande. Har köparen ej framställt förfrågan, hvarom nu sagdt är, vare säljaren likväl förlustig rätten att vidblifva köpet, där han ej inom rimlig tid meddelat köparen, att han vill den rätt utöfva.

32 §.

Varder senare än ske bort köpeskillingen erlagd eller annan åtgärd, som i 28 § sägs, vidtagen, och vill säljaren utöfva den rätt till köpets

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 18 Håft. 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

häfvande, som på sådan grund må honom tillkomma, meddele han det köparen vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt uppehåll. Gör han det ej, hafve förlorat sin rätt att hafva köpet.

33 §.

Underlåter köparen att i rätt tid afhämta eller mottaga godset, eller varder i följd af annat dröjsmål från hans sida godset ej till honom utgifvet, vare säljaren pliktig att om godset taga vård intill dess dröjsmålet upphör eller han utöfvar den rätt att hafva köpet, som enligt 28 § må honom tillkomma; dock att, där godset blifvit försändt, det ej åligger säljaren att å bestämmelseorten taga det i sin vård, med mindre där finnes någon, som äger å hans vägnar omhändertaga godset, och sådant kan ske utan väsentlig kostnad eller olägenhet.

34 §.

Kan, i fall som i 33 § afses, säljaren ej utan väsentlig kostnad eller olägenhet fortfara med godsets vårdande, eller förfogar ej köparen öfver godset inom skälig tid efter det han blifvit därom tillsagd, äge säljaren låta det för köparens räkning säljas å offentlig auktion; gifve dock, såvidt ske kan, köparen i god tid underrättelse om tid och plats för auktionen. Kan ej försäljning sålunda ske, eller är uppenbart, att de med försäljningen förenade kostnader ej skulle kunna ur köpeskillingen utgå, äge säljaren bortskaffa godset.

35 §.

År gods, som säljaren enligt 33 § har att vårda, utsatt för förskämning eller snar förstörelse, eller fordrar det alltför kostsam vård, vare säljaren pliktig att låta godset för köparens räkning säljas efter ty i 34 § är sagdt.

36 §.

Har i följd af dröjsmål å köparens sida säljaren haft kostnad för godsets vård eller annan särskild utgift, njute han af köparen ersättning; äge ock rätt att till säkerhet för den ersättning godset innehålla.

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

37 §.

Varder i följd af dröjsmål från köparens sida godset ej i rätt tid aflämnadt, och låg ej faran redan tillförene å köparen, skall den ä honom öfvergå, vid leveransaftal dock endast såvidt gods är för hans räkning afskildt.

Om ränta å köpeskillingen.

38 §.

I fråga om köpares skyldighet att gälda ränta skola de i 9 kapitlet 10 § handelsbalken stadgade grunder äga tillämpning; dock att vid han delsköp, där ej viss tid för köpeskillingens gäldande är utsatt, ränta efter sex för hundra om året skall utgå från den tid godset aflämnades eller, i händelse dess aflämnande blifvit af köparen fördröjdt, från det dröjsmålet inträdde.

Om köparens obestånd,

39 §.

Har, i fall då anstånd med köpeskillingens erläggande är medgifvet, köparen efter köpets afsilande

blifvit försatt i konkurstillstånd

eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller, om han är köpman, inställt sina betalningar eller eljes funnits vara på sådant obestånd, att det måste antagas, att köpeskillingen ej varder rätteligen erlagd;

vare säljaren berättigad att, intill dess betryggande säkerhet ställes för köpeskillingens gäldande, hålla godset inne eller, där det är försändt men ej kommit i köparens besittning, hindra dess utgifvande. Är tiden för godsets aflämnande inne, och vill säljaren håfva köpet, hafve ock därtill lof, så framt ej ofördröjligen efter anmaning säkerhet ställes för köpeskillingens gäldande.

40 §.

Har köparen kommit i konkurstillstånd, och är ej tid inne vare sig för godsets aflämnande eller för köpeskillingens erläggande, äge säljaren kräfva

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

besked, huruvida konkursboet vill köpet tillträda. Gifves ej sådant besked utan oskäligt uppehåll, äge säljaren hafva köpet.

41 §.

Varder, efter det köparen kommit i konkurstillstånd, godset utgifvet till konkursboet, och är ej köpeskillingen erlagd, äge säljaren kräfva godset åter, med mindre boet gifver köpeskillingen ut eller, så framt den ej är till betalning förfallen, förklarar sig vilja den gälda och ställer betryggande säkerhet, där sådan af säljaren äskas.

Har boet afyttrat godset eller eljes däröfver för egen räkning förfogat, så att det ej kan återställas i väsentligen oförändradt skick, äge boet ej draga sig från köpet undan.

Om fel eller brist i godset.

42 §.

År bestämdt gods såldt och finnes däri fel, äge köparen håfva köpet eller fordra sådant afdrag å köpeskillingen, som mot felet svarar. År felet att anse såsom ringa, må ej köpet häfvas, utan så är att säljaren svikligen förfarit.

Saknade godset vid köpet egenskap, som kan anses tillförsäkrad, eller har felet efter köpet uppkommit i följd af säljarens vanvård eller försummelse, eller ligger svikligt förfarande säljaren till last, vare han pliktig att ersätta köparen dennes skada.

43 §.

Finnes fel i gods, som till fullgörande af leveransaftal aflämnats, äge köparen hafva köpet eller kräfva gillt gods; vare ock, där han ej vill sålunda afvisa godset, berättigad att fordra det afdrag å köpeskillingen, som mot felet svarar. År felet att anse såsom ringa, må ej godset afvisas, med mindre säljaren svikligen förfarit eller ock afvetat felet å sådan tid, att han utan oskälig kostnad eller svårighet kunnat till köpets fullgörande anskaffa felfritt gods.

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Säljaren vare, ändå att felet ej kan anses bero af försummelse från hans sida, pliktig att ersätta köparen dennes skada; dock skall hvad i 24 § är för där afsedt fall stadgadt angående befrielse från ersättningsskyldighet äga motsvarande tillämpning.

44 §.

Fråga, huruvida fel vidlåder godset, skall, så framt ej felet uppkommit genom säljarens vållande, bedömas med hänsyn till godsets beskaffenhet vid den tid, då faran för dess förstörelse öfvergick på köparen.

45 §.

Hvad i 25 § är stadgadt angående beräknande af skadeersättning då köp häfves på grund af dröjsmål med godsets afiämnande äge jämväl tilllämpning då köp varder häfdt i följd af fel i godset.

46 §.

Finnes, i fall då godset skall afiämnas efter hand i särskilda poster, någon af dem behäftad med fel, vare köparen ej på grund af hvad här förut är stadgadt berättigad att håfva köpet i vidare mån, än såvidt rörer sagda post. Kan det skäligen befaras, att senare poster ock skola befinnas felaktiga, må jämväl dessa strax afvisas. Stå posterna i det sammanhang, att det skulle lända köparen till förfång att delvis vidblifva köpet, må det i sin helhet häfvas. •

47 §.

Har köparen före köpet undersökt godset eller utan giltig anledning undandragit sig att efterkomma anmaning därom, eller har han satts i tillfälle att före köpet undersöka prof å godset, må fel, som han vid undersökningen bort märka, ej af honom åberopas, med mindre säljaren svikligen förfarit.

48 §.

År gods såklt å auktion, äge köparen ej tala å fel i godset, med mindre säljaren svikligen förfarit eller godset ej motsvarar den beteckning, hvarunder det utbjudits.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Hvad nu är stadgadt äge dock ej tillämpning, där köpman låter å auktion försälja lager af handelsvaror.

49 §.

Vill säljaren afhjälpa fel i godset eller vid leveransaftal afkunna gikt gods i stället för det, som felaktigt är, läte köparen sig med sådan rättelse nöja, där den kan äga rum, innan han enligt 21 § skulle varit berättigad att bäfva köpet, och uppenbart är, att han ej skulle hafva kostnad eller olägenhet af att låta rättelsen ske; dock njute han i hvarje fall den rätt till skadeersättning, som enligt här förut gifna stadganden må honom tillkomma.

50 §.

Hvad här förut är föreskrifvet om fel i godset skall i tillämpliga delar gälla, där godset ej uppgår till full myckenhet men, efter hvad köparen måste antaga, är af säljaren aflämnadt såsom fullt. Vill köparen kräfva det felande ut, hafve därtill lof, ehvad bristen är större eller mindre.

51 §■

Vid handelsköp läte köparen, då godset aflämnats, eller, så framt det är försändt, då det kommit honom till hända, så att han enligt 56 § skulle vara pliktig att därom taga vård, föranstalta om sådan undersökning af godset, som efter godt handelsskick kan ifrågakomma.

Skall prof å det gods, som såldt är eller af säljaren afses till köpets fullgörande (utfallsprof), tillställas köparen, läte denne, så snart profvet kommit honom till hända, det undersöka efter ty nyss är i fråga om godset stadgadt.

52 §.

Yppas fel eller brist i godset, och vill köparen därå tala, gifve därom säljaren meddelande, vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt uppehåll. Gifves ej sådant meddelande, änskönt köparen märkt eller bort märka felet eller bristen, vare köparen all talan förlustig.

15 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Vill köparen hafva köpet eller vill han kräfva annat gods, meddele han sådant säljaren utan oskäligt uppehåll. Underlåtes det, må ej godset afvisas eller felande gods utkräfvas.

53 §.

Hvad i 52 § är stadgadt om förlust af rätten att tala å fel eller brist äge ^ ej tillämpning där säljaren svikligen förfarit, ej heller där han visat grof vårdslöshet och felet eller bristen länder köparen till m arkli oskada. ö

54 §.

Har köparen ej inom ett år från det godset af honom mottagits gifvit säljaren meddelande, att han vill tala å fel eller brist, hafve sin talan förlorat, utan så är att säljaren åtagit sig att jämväl efter nämnda tid svara för godset, eller svikligt förfarande ligger säljaren till last.

Bestämmelser i fråga om afvisande af gods och häfvande af köp.

55 §.

År godset kommet i köparens besittning, vare denne, så framt han vill enligt denna lag afvisa godset, pliktig att därom för säljarens räkning taga vård, och njute han af säljaren ersättning för vården. Hvad i 34 och 35 §§ är stadgadt i fråga om såldt gods, som skall af säljaren vårdas för köparens räkning, äge motsvarande tillämpning beträffande det gods köparen efter ty nu är sagdt har i sin vård.

56 §.

Har gods, som blifvit försändt till köparen, kommit honom till hända, och vill han det afvisa, vare han pliktig att för säljarens räkning taga det i sin besittning, där sådant kan ske utan erläggande af köpeskillingen, så ock eljes utan väsentlig kostnad eller olägenhet. Hvad sålunda är stadgadt äge dock ej tillämpning, så framt säljaren är tillstädes å bestämmelseorten

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

eller där finnes någon, som på grund af konnossement eller eljes äger att för säljarens räkning omhändertaga godset.

Tagel- köparen godset i sin besittning, äge stadgandena i 55 § tilllämpning.

0/

Varder köp häfdt enligt denna lag, äge säljaren ej återbekomma godset med mindre han återbär hvad han å köpeskillingen uppburit, men vare ej heller pliktig att gifva köpeskillingen ut med mindre han återbekomma- godset väsentligen oförändradt och oförminskadt.

Är, då köp sålunda häfves eller gods eljes afvisas, köparen berättigad till ersättning af säljaren, äge han hålla godset inne till dess den ersättning gäldas eller betryggande säkerhet ställes för dess gäldande.

58 §.

Hvad i 57 § är stadgadt om säljarens rätt att vid köpets häfvande återbekomma godset utgöre ej hinder för köparen att hafva köpet, så framt godset är af våda förstördt, försämradt eller minskadt, ej heller där det undergått förändring allenast genom sin egen beskaffenhet eller till följd af åtgärd, som för dess undersökande varit nödig, eller som eljes af köparen vidtagits, innan fel eller brist, på grund hvaraf han vill hafva köpet, märkts eller bort märkas.

Om lienmlsskyldighet.

59 §.

Finnes godset hafva vid köpet tillhört annan än säljaren, vare denne, ändå att han var i god tro, pliktig att ersätta köparen skada, som af sagda anledning må honom tillskyndas.

Var, då köpet slöts, köparen ej i god tro, äge hvad nu är sagdt icke tillämpning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

17 Om öppet köp.

60 §.

År öppet köp aftaladt, och har godset blifvit af säljaren afiämnadt, vare köparen ej berättigad att draga sig från köpet undan, med mindre han inom bestämd tid eller, där bestämmelse om tiden ej träffats, utan oskäligt uppehåll gifver säljaren till känna, att han ej vill godset behålla. Intill dess godset återlämnas, stånde köparen faran för dess förstörelse, försämring eller minskning.

Om vissa meddelanden enligt denna lag.

61 §•

År sådant meddelande från köparens sida, som afses i 6, 26, 27, 52 eller 54 §, inlämnadt för befordran med post eller telegraf eller eljes på ändamålsenligt sätt afsändt, och varder det försenadt eller kommer det icke fram, må ej den omständighet föranleda, att afsändaren förlorat talan eller rättighet. Lag samma vare i fråga om meddelande från säljarens sida, hvarom i 31 eller 32 § är sagd!.

Om betydelsen af vissa vid köp brukliga uttryck.

62 §.

År gods såldt fritt om bord (fob) med angifvande af viss ort, skall på köparen ankomma att befrakta fartyg eller tinga skeppsrum, som erfordras för godsets fortskaffande från sagda ort.

Säljaren åligger att på egen bekostnad försända godset till lastningsorten samt vidtaga de åtgärder i afseende å godsets inlastning, som enligt lag eller sedvänja där ankomma på aflastare.

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 18 Håft.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Godset skall anses aflämnadt, då det kommit innanför fartygets sida, och stånde, intill dess sådant skett, säljaren faran, ehvad köpet afser bestämdt gods eller är att till leveransaftal hänföra.

Den omständighet, att fartyget är af köparen befraktadt eller skeppsrum af honom tingadt, medföre icke skyldighet för köparen att före godsets framkomst till bestämmelseorten det undersöka, och utgöre ej heller hinder för säljax-en att utöfva sådan rätt, som i 15, 28 eller 39 § är nämnd.

Köparen åligger att erlägga betalning mot konnossement efter ty i 71 § sägs, ändå att sådan betalning ej är utfäst.

63 §.

Varder gods såldt fr akt fritt (rost and freight, c ep f, c f) med angifvande af viss bestämmelseort, åligger säljaren att på egen bekostnad försända godset till den ort.

Godset skall anses aflämnadt, då det blifvit för befordran omhändertaget såsom i 10 § sägs.

Köparen åligger att erlägga betalning mot konnossement eller fraktsedel efter ty i 71 § sägs, ändå att sådan betalning ej är utfäst.

Köparen vare, ändå att köpeskillingen* icke är till betalning förfallen då godset framkommer, pliktig att i afräkning å köpeskillingen erlägga frakt, som ej är af säljaren gulden. Ej må den omständighet, att köpeskillingen sålunda till en del erlagts i förtid, medföra rätt för köparen att vid återstodens gäldande njuta ränteafdrag.

64 §.

De föreskrifter, som enligt 63 § gälla för köp, som där afses, äge jämväl tillämpning, då gods blifvit med angifvande af viss bestämmelseort såldt eif (cost, Insurance, freight) eller caf (cout, assurance, fret).

Utöfver hvad i sagda paragraf är stadgadt åligger vid köp, hvarom nu är fråga, säljaren att, efter ty sedvanligt är, försäkra godset mot fara, för hvilken det under vägen är utsatt. Underlåtes det och varder ej i följd däraf köpet häfdt, njute köparen ersättning för skada, som i följd af underlåtenheten uppstår; vare ock berättigad att själf taga försäkring och låta kostnaden därför afräknas å köpeskillingen.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 27. 65 §.

19 År gods, som skall försändas från ort till annan, såldt fritt (franco) eller levereradt eller fritt levereradt å angifven ort, må ej godset anses aflämnadt förr än det framkommit till sagda ort.

Varder ordet levereradt brukadt i förening med något af uttrycken fraktfritt, eif eller caf, skall utan hinder däraf hvad om dessa senare uttryck är i denna lag sagdt till alla delar äga tillämpning.

66 År vid leveransaftal godsets myckenhet angifven med uttryck, som lämnar utrymme för val {cirka, från—till eller dylikt), ankomme på säljaren att träffa valet, där ej af omständigheterna framgår, att det varit af hänsyn till köparen, som myckenheten ej blifvit bestämdt angifven.

År beteckningen cirka brukad, skall den afvikelse från angifven myckenhet, som må anses medgifven, utgöra, där fråga är om hel fartygslast, tio för hundra och eljes fem för hundra.

67 §.

Har vid köp af gods, som skall sjöledes tillsändas köparen, godset betecknats såsom fartygslast, och varder jämväl annat gods af säljaren inlasta dt, vare köparen, där sådant kan lända honom till olägenhet, berättigad att hafva köpet; njute ock, ehvad köpet häfves eller icke, ersättning för skada.

68 §.

År tiden för vidtagande af åtgärd i afseende å godsets aflämnande eller mottagande bestämd till början {primo) af en månad, värde åtgärden vidtagen sist å månadens tionde dag. Med midten {medio) af en månad förstås månadens elfte till och med tjugonde dag samt med månadens sint (‘ultimo) dess återstående dagar.

Vid köp af värdepapper skall med början af en månad förstås dess första helgfria dag, med midten af en månad dess femtonde dag eller, om den infaller å helgdag, nästa helgfria dag, och med månadens slut dess sista helgfria dag.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27. 69 §.

Har säljaren förbundit sig till afskeppning eller aflastning inom viss tid, skall det åtagande anses fullgjordt, då godset blifvit före den bestämda tidens utgång inlastadt.

Varder konnossement utfärdadt, och framgår ej af konnossementet, att inlastningen är i rätt tid verkställd, äge köparen afvisa godset.

70 §.

År gods såldt att betalas kontant, vare säljaren ej pliktig att låta godset utgifvas till köparen, med mindre köpeskillingen gäldas. Varder det ändock utgifvet, åligger köparen att genast sin betalningsskyldighet fullgöra.

71 §.

Har köparen förbundit sig att erlägga betalning mot konnossement eller att mot erhållande af konnossement godkänna växel, som af säljaren dragés, vare han ej berättigad att undandraga sig betalning eller godkännande på den grund, att godset ej framkommit eller han ej haft tillfälle att det undersöka.

Då betalning eller godkännande kräfves, skall säljaren hålla köparen till hända, förutom konnossementet, räkning å godset samt, där det skall af säljaren försäkras, jämväl försäkringsbref.

Hvad sålunda är föreskrifvet äge motsvarande tillämpning, där köparen förbundit sig att mot sådan fraktsedel, som i 16 § är nämnd, erlägga betalning eller godkänna växel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1906.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

21 Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 166 § sjölagen.

Härigenom förordnas, att 166 § sjölagen skall erhålla följande ändrade lydelse:

Hvad i lag finnes stadgadt angående rätt för säljare att, på grund af köparens obestånd eller underlåtenhet att fullgöra hvad honom i följd af köpet åligger, hindra det sålda godsets utgifvande eller i visst fall kräfva det åter af köparens borgenärer skall äga tillämpning, ändå att konnossement å godset blifvit till köparen öfverlämnadt. Har på grund af öfverlåtelse frän köparen konnossement, som icke innehåller förbehåll mot öfverlåtelse, kommit i annan mans hand, äge säljaren ej gentemot denne den rätt nu är sagd, där det ej visas, att innehafvaren af konnossementet vid dess förvärfvande icke varit i god tro, eller att han därvid handlat med grof vårdslöshet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1906.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbaiken.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 8 § handelsbaiken skall upphöra att gälla, samt att 10 § i samma kapitel skall erhålla följande ändrade lydelse:

Häfver man lånt penningar på viss tid, och ej ränta för dem utfäst; vare då ej skyldig den att gifva. Betalar han ej å föreskrifven tid; gälde sedan ränta sex för hundrade om året. Är ingen tid nämnd; då räknas fem för hundrade ifrån den dag, han hos konungens befallningshafvande eller domaren sökt varder.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1906.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

23 Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 38 § ufsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 38 § utsökningslagen skall erhålla följande ändrade lydelse:

Kan laga kraft ägande dom icke, efter ty i 37 § är stadgadt, af utmätningsman utan särskildt bemyndigande verkställas, ankomme på öfverexekutor att om verkställighet och sättet därför förordna.

Skall någon tillhållas att fullgöra leveransaftal eller att eljes något göra eller låta, och är ej tvångsmedel eller äfventyr i domen utsatt eller i lag stadgadt, äge öfverexekutor förelägga den tredskande vite, där det finnes lämpligt, samt honom till sådant vite fälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1906.

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Utdrag af protokollet öfver justitiedeparternentsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 oktober 1903.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer, von Friesen,

Virgin.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet:

att den kommitté, som den 7 juni 1901 tillsatts med uppdrag att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning beträffande köp och byte af lös egendom äfvensom de allmänna grundsatserna om afslutande af aftal, med underdånig skrifvelse denna dag öfverlämnat förslag till l:o) lag om köp och byte af lös egendom;

2:o) lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen;

3:o) lag om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken; samt 4:o) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen; äfvensom motiv till dessa förslag.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

25 Föredraganden hemställde i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver ifrågavarande lagförslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protkoilet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder lämna bifall.

Ur protokollet: Erik Öländer.

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 18 Häft.

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet inför Kungl. högsta domstol torsdagen den 6 oktober 1904.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Herslow,

Petersson,

Hellström,

Billin g,

Bohman,

Grefberg,

Quensel.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 11 december 1903,, handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlämnade förslag till lag om köp och byte af lös egendom, till lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen, till lag om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken samt till lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen mellan högsta domstolens ofvanbemälda ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslagen bilagda detta protokoll.

Kunc/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

27 Förslag-

till

Lag;

om köp och byte af lös egendom.

Förslaget föranledde följande anmärkningar:

3 §.

Justitierådet Quensel yttrade: »Da i dagligt tal med uttrycket leverans i allmänhet förbindes föreställningen om ett fullgörande i en mer eller mindre aflägsen framtid, men en sådan begränsning är för det i förslaget nyttjade begreppet leveransaftal främmande, hemställes, att för vinnande af större tydlighet till ordet leveransaftal i första stycket fogas ett tillägg, utmärkande, att sagda begrepp innefattar hvarje aftal, som äger de i §:n förut angifna kännetecken, ehvad aftalet skall af säljaren fullgöras genast eller först å senare tid.»

Justitieråden Grefberg, Bohman, Billing, Hellström och Herslow hemställde, att — till undvikande af möjlig förväxling mellan den i förslaget använda termen »leveransaftal» och det i köpmansspråk i annan bemärkelse nyttjade uttrycket »köp på leverans» — efter ordet »leveransaftal» i paragrafens förra stycke måtte tilläggas: »ehvad det skall af säljaren fullgöras genast eller först å senare tid».

4 Justitierådet Quensel, med hvilken justitierådet Bohman förenade sig, anförde: »Ej sällan inträffar, att staten och kommunerna i viss, under särskild förvaltning ställd gren af sin verksamhet med köpmän afsluta affärer

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

till beskaffenhet och omfattning fullt likställda med de köp, för hvilka, där de mellan köpmän ingås, särskilda bestämmelser ansetts erforderliga. Då för dessa fall synes önskligt, att staten eller kommunen underkastas enahanda skyldigheter och kommer i åtnjutande af samma rättigheter, som för köpman i deras förhållande till hvarandra finnas i förslaget stadgade. torde — i analogi med hvad i lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 ägt rum — staten och kommunerna böra i sin ofvanberörda affärsverksamhet likställas med den enskilde och således betraktas som köpmän.»

5 §•

Justitierådet Grefberg yttrade: »Skyldigheten för köparen, då köp är slutet, utan att priset blifvit bestämdt, att erlägga hvad säljaren fordrar, där det ej kan anses oskäligt, innebär, att, då priset är något växlande, köparen skall erlägga hvad som svarar emot det högsta skäliga. Kan köparen antagas hafva öfverlämnat åt säljaren att bestämma priset inom skäliga gränser, är den uppställda regeln lämplig, men om så icke är händelsen, såsom när köparen, med kännedom om att säljaren sålt af sitt varulager till ett lägre pris än det högsta skäliga, inlåter sig i handel med säljaren under förutsättning att detta pris skall läggas till grund för betalningen, utan att köparen anser nödigt att därom träffa uttryckligt aftal, är det måhända obilligt, att köparen ovillkorligen skall förpliktas erlägga högre betalning. Huruvida det ena eller andra skäliga priset skall utgå torde därför kunna öfverlämnas åt lagskiparen att afgöra och i lag endast fastslås, att köparen skall betala hvad som pröfvas skäligt, men, enär i hvarje fall, då vid köp priset ej blifvit bevisligen bestämdt, säljaren torde böra erhålla och köparen vara pliktig betala hvad efter för handen varande förhållanden må anses skäligt, kan ifrågasättas, att förslaget skall omfatta jämväl de fall, då upplysning ej kan vinnas, huruvida aftal om priset träffats eller hvad ett aftal därom innehållit.»

Justitierådet Boliman anförde: »Förevarande stadgande torde för sin tillämplighet förutsätta, att det är ostridigt eller styrkt, att ingen öfverenskommelse om pris träffats, men bör enligt mitt förmenande utsträckas att gälla jämväl i sådana fall, då upplysning ej kan vinnas, huruvida aftal om pris träffats, eller då säljare och köpare väl äro ense om att aftal härom träffats, men tvista om storleken af det öfverenskomna priset.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

29 Justitierådet Billing utlät sig: »Affattningen af detta stadgande synes lämna rum för tvekan, huruvida det skall anses tillämpligt jämväl i det fall, att allenast eu af kontrahenterna påstår, att priset blifvit bestämdt, men ej är i stånd att, mot den andres bestridande, styrka sitt påstående. Ehuru de förslaget vidfogade motiven ej lämna någon säker ledning för bedömande, huru textens författare själfve ansett stadgandet böra tolkas, lärer dock få antagas, att de velat hafva detsaminas tillämpning begränsad till de fall, då det är ostridigt eller styrkt, att någon bestämmelse om priset ej träffats.

Att en dylik otydlighet bör genom jämkning i redaktionen undanröjas lärer väl icke kunna bestridas. I hvilken riktning förtydligandet bör gå kan däremot naturligen blifva föremål för olika meningar. För min del kan jag ej tveka att förorda en sådan affattning af stadgandet, att köparen, där det ej konstateras, att bestämmelse om priset träffats, blir skyldig erlägga hvad säljaren fordrar, såvida detta ej med hänsyn till föreliggande omständigheter kan anses oskäligt. Det principiellt riktiga synes mig nämligen vara att, då aftal ej styrkes, frågan bedömes så, som om något aftal ej vore slutet. Och ur materiell synpunkt skulle, enligt min åsikt, en begränsning af stadgandets tillämplighet allenast till de fall, då det står fast att priset ej blifvit bestämdt, vara för säljaren i hög grad obillig. Genom en naken uppgift från köparens sida, att ett visst lägre pris än det af säljaren fordrade blifvit bestämdt, skulle nämligen enligt allmänna bevisregler säljaren blifva skyldig att styrka grundlösheten af detta påstående, såframt han skall bekomma högre köpeskilling än den af köparen bjudna. Men då det af lätt insedda skäl i regeln är vanskligt, att ej säga omöjligt, att åstadkomma en dylik bevisning, kommer säljaren att blifva så godt som prisgifven åt en mindre nogräknad köpares godtycke och den, såsom i motiven riktigt framhålles, enligt en naturlig uppfattning säljaren tillkommande rätten att, i brist på aftal, bestämma ett efter objektiva grunder skäligt pris å sin vara blifver i många fall skäligen illusorisk. Särskilt vid den art af köp, som afses i 2 §, skulle, efter mitt förmenande, en annan uppfattning komma i afgjord motsats till gällande sedvänja och rättsuppfattning.»

Justitierådet Petersson yttrade: »För så vidt denna §, såsom af en jämförelse med 6 § synes antagligt, är afsedd att gälla allenast för det fall, att ostridigt eller styrkt är, att visst pris ej blifvit aftaladt, och det således är konstateradt, att vid köpslutet frågan om köpeskillingens belopp ansetts vara af underordnad betydelse, har jag intet att däremot erinra.

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Skulle åter §:ens tillämpning kunna utsträckas äfven till det fall, att köparen påstår men säljaren bestrider, att visst pris blifvit aftaladt

— i hvilken händelse det lärer finnas nödigt att låta samma regel gälla jämväl då ostridigt är, att aftal om priset träffats, men parterna tvista om prisets belopp — synes mig densamma betänklig. Priset är i allmänhet en så väsentlig del af köpslutet', att köpets tillkomst oftast beror just däraf. En sak, som en person må vara villig köpa till billigt pris, kan han alldeles icke vilja hafva, om han skall betala densamma dyrt. Båda prisen kunna, från olika synpunkter sedt, vara skäliga, men icke desto mindre kan dem emellan förefinnas en bred marginal, helst om det gäller gods, som ej är hänförligt till vanlig handelsvara. Att under sådana förhållanden tillförbinda köparen att, om han ej kan styrka aftalet. om priset, betala hvad säljaren fordrar, där det ej kan anses oskäligt, det vill säga högsta möjliga pris, synes mig ända till obillighet göra köparen beroende af säljarens goda vilja och tvinga hvarje omtänksam köpare till vidtagande af försiktighetsmått, som skalle allvarsamt försvåra den vanliga samfärdseln i handel och vandel. Åtminstone borde ett sådant lagbud ej gifvas utan att samtidigt åt köparen beredes möjlighet att undandraga sig en dylik honom påtvingad prissättning genom att afstå från hela köpet. Om

— för att taga ett nära till hands liggande exempel — en person aftalar om köp af en vara till relativt lågt pris att tillsändas honom och betalas vid mottagandet, samt varan därefter tillställes köparen åtföljd af räkning, däri betalning alfordras honom efter högsta å platsen möjliga pris; skall då köparen, om lian försummat skaffa sig bevis om köpeaftalets innehåll, nödgas foga sig efter säljarens anspråk utan rätt att ens afvisa varan med besked, att han till det. fordrade priset ej köpt och ej heller vill köpå varan? Hvarje stadgande för nu ifrågasatta fall kommer ytterst att verka såsom en bevisregel, angifvande hvilkendera af kontrahenterna, som har att genom affordrande af slutsedel, tillkallande af vittnen eller andra försiktighetsmått skydda sig mot en mindre nogräknad medkontrahent. Hittills har denna skyldighet i allmänhet ansetts åligga säljaren, och äfven om en motsatt fördelning af bevisbördan i viss mån kunde hafva skäl för sig, då fråga är om sådana beställningar, som enligt 2 § skola såsom köp anses och bedömas, skulle den dock, enligt mitt omdöme, komma att beträffande vanliga varuköp verka lika obilligt som stötande.»

15 §.

Justitieråd et Gr ef berg anförde: »Säljarens rätt enligt nästföregående § att hålla godset inne, till dess han erhåller köpeskillingen, hvilken rätt

31 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

afser de fall, då aflämnandet och mottagandet af godset äger samtidigt rum, har, ifall godset försändes, utbytts emot rättigheten att hindra, att godset å bestämmelseorten utgifves till köparen. I motiven anföres, att detta hinder kan utöfvas på det sätt, att godset försändes emot eftertraf eller postförskott, men säljarens befogenhet att ensidigt vidtaga en dylik åtgärd synes ej öfverensstämma med rådande rättsuppfattning och skulle gynna honom alltför mycket på köparens bekostnad. Denne blifver nämligen därigenom såväl urståndsatt att före betalningen undersöka, huruvida han köpt det försända godset och om detta är kontraktsenligt, som ock i säljarens ställe betungad med de olägenheter och kostnader, som åtfölja en tilläfventyrs blifvande rättegång. Säljaren däremot står det öppet att, om han ej har förtroende för köparen, skydda sin rätt genom aftal om godsets försändande på nyss angifna sätt eller låta tredje man tillhandahålla köparen godset eller betinga sig säkerhet för köpeskillingen.

Förevarande § afser, såsom ofvan antydts, endast sådana köp, som af kontrahenterna skola samtidigt, fullgöras eller så kallade kontantköp, därvid dock är att märka, att klausulen »kontant» enligt handelsbruk här i landet, på sätt angifves i motiven till § 70, innebär, att betalning skall erläggas senast 30 dagar efter godsets aflämnande. För att motverka detta handelsbruk och återföra ordet kontant till dess rätta innebörd, har i sistnämnda § inrymts ett stadgande, som, i den mån syftet därmed utan hänsyn till lydelsen af § 1 kan vinnas, medför den verkan, att köparen går förlustig nu berörda respittid, ifall godset utgifves till honom. Betänklighet emot detta stadgande synes emellertid möta, såvida rättigheten att sända gods emot efterkraf bibehålies, ty härigenom kunna förvecklingar och betydande förluster uppkomma, i händelse köparen med stöd af i § vägrar att utlösa godset och säljaren icke enligt 33 § är i tillfälle att därom taga vård. Då godset i följd af bristande vård skadas eller förstöres, uppstår för sådant fall spörsmål, huruvida köparen eller säljaren skall drabbas af förlusten.»

Justitierådet Hellström anförde: »Genom stadgandet i förevarande § bär, enligt hvad motiven gifva vid handen, åt säljaren inrymts rätt att, utan att sådant varit mellan kontrahenterna aftaladt, uttaga betalning för af honom försända varor medelst efterkraf eller postförskott, hvilket åter för köparen medför förpliktelse att utlösa varorna, vid äfventyr att eljest blifva underkastad alla de påföljder, som drabba en försumlig köpare. Har således t. ex. en landtbrukare köpt ett parti gödningsämnen eller en landthandlare ett parti handelsvaror att från annan ort dem tillsändas, och varan af vederbörande säljare försändes mot efterkraf, så är, om nu

32 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 27.

ifrågavarande stadgande skulle blifva lag, köparen lagligen pliktig att utlösa försändelsen d. v. s. att erlägga betalning för densamma utan att hafva varit i tillfälle att genom undersökning pröfva huruvida försändelsen varit af aftalad beskaffenhet; och därest varan sedermera skulle befinnas underhaltig, blir det köparen, som i första hand drabbas af olägenheterna däraf, ity att han, som redan betalt varan, i följd däraf är nödsakad att mot den försumlige säljaren vidtaga de åtgärder, som för erhållande af skadestånd eller återbekommande af den erlagda köpeskillingen kunna finnas erforderliga, under det att det enligt nu gällande lag står köparen öppet att genom vägran att mottaga varan eller att för densamma erlägga betalning vid säljaren i första hand binda följderna af den felaktiga leveransen.

Då ifrågavarande stadgande således synes mig stå i strid mot den hos oss rådande rättsuppfattning samt därjämte alltför mycket gynna säljaren på köparens bekostnad, torde ifrågavarande §, därest densamma icke skulle anses kunna helt och hållet utgå, böra omredigeras därhän, att densamma icke kommer att åt säljaren inrymma ovillkorlig rätt att i ofvan angifven ordning uttaga betalning för af honom försänd vara; och detta så mycket hellre som den säljare, hvilken icke har det förtroende till köparen, att han vågar annorledes än mot kontant betalning utlämna godset, antingen kan genom något sitt ombud på bestämmelseorten tillhandahålla köparen godset på samma sätt som vid platsköp eller ock genom förbehåll vid aftalets ingående betinga sig rätt att försända godset mot efterkraf eller postförskott.»

Justitierådet Petersson förklarade sig, lika med justitieråden Grefberg och Hellström, hysa betänklighet mot den, enligt hvad motiven gåfve vid handen, genom förevarande § åt säljaren inrymda befogenhet att fullgöra ett försändningsköp genom att afsända godset till köparen mot postförskott eller efterkraf; och ville justitierådet, utöfver hvad förut inom högsta domstolen häremot anmärkts, erinra därom, att en betalningsskyldighet af sådan art, att köparen, ehuru godset framkommit till bestämmelseorten och där hölles honom till hända, likväl vore afskuren från möjligheten att besiktiga och i viss mån undersöka detsamma, innan han erlagt betalningen, icke, med hänsyn till innehållet i 148 § sjölagen, kunde ifrågakomma vid sjöförsändelser, vid hvilket förhållande det syntes justitierådet föga skäligt att pålägga köparen en dylik förpliktelse, då annat befordringssätt användes, äfvensom att den egentliga handelns behof i ifrågavarande hänseende syntes vara tillräckligt tillgodosedt genom bestämmelserna i 16 §, äfven om dessa, på sätt där hemställts, blefve inskränkta att gälla allenast han-

33 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

delsköp. Justitierådet höll alltså före, att den säljaren i förevarande § tillagda rätt att hindra godsets utgifvande till köparen borde förbindas med en motsvarande skyldighet för säljaren att så ordna försändningen, att köparen bereddes tillfälle att å mottagningsorten före likvidens erläggande verkställa sådan undersökning af godset, som kunde äga rum utan att godset utlämnades till köparens fria förfogande.

Justitierådet Herslow instämde väsentligen i hvad justitieråden Grefberg, Hellström och Petersson anmärkt mot den i förevarande § enligt motiven inneslutna rätt för säljaren att, utan därom vid köpslutet gjordt förbehåll, uttaga köpeskillingen genom s. k. efterkraf eller postförskott och således vinna betalning innan kanske köparen blifvit satt i tillfälle att ens ytligen undersöka beskaffenheten af den försända varan. Justitierådet påpekade, hurusom, därest en sådan rätt tillerkändes säljaren, detta syntes icke stå väl tillsammans med stadgandet i 56 §, enligt hvilket köparen, i händelse försändt gods, som kommit honom till banda, befunnes felaktigt och han på grund däraf ville afvisa detsamma, vore pliktig att för säljarens räkning taga det i sin besittning allenast i det fall, att sådant kunde ske utan erläggande af köpeskillingen.

16 §.

Justitieråden Grefberg, Billing, Hellström, Petersson och Herslow anmärkte, att någon skyldighet att erlägga betalning mot konnossement enligt gällande handelsbruk ej kunde anses åligga köpare, som icke vore köpman, samt att giltigt skäl för att utsträcka användningen af detta betalningssätt till andra köp än handelsköp desto mindre syntes föreligga, som det i regeln endast för köpmannen läge någon vikt uppå att kunna disponera öfver varan, redan innan den framkommit till bestämmelseorten. Föreskrifterna i 16 § torde alltså böra inskränkas till att gälla handelsköp.

17 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Bohman och Hellström instämde, yttrade: »Af stadgandet, att vid köp af bestämdt gods, som skall af köparen afhäintas, faran ligger å denne, såframt den tid är inne, då han äger påkalla godsets aflämnande, samt godset hålles redo, följer, att vid s. k. afhämtningsköp, där rådrum för godsets aflämnande erfordras Bill. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft. 5

34 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 27.

men viss tid för aflämnandet ej blifvit bestämd, faran öfvergår å köparen, så snart godset är färdigt att aflämnas. Detta synes dock väl hårdt för köparen, hvilken sålunda skulle öfvertaga faran utan att därom erhålla vetskap och utan att hafva låtit annan försummelse komma sig till last, än att han, måhända af oförmåga att bedöma längden af det rådrum, som för godsets försättande i fullgodt skick erfordrats, under någon tid underlåtit att efterhöra detsamma. Jag hemställer därför, att, i öfverensstämmelse med hvad nya lagberedningen föreslog, ett stadgande måtte införas, att för sagda fall faran öfvergår å köparen, först när underrättelse gifvits honom, att godset är färdigt till afhämtning.»

18 §.

Justitierådet Grefberg, med hvilken justitieråden Billing och Hellström instämde, anförde: »Den uppställda regeln att afkastning^! af såldt gods, vare sig den löpande, mera regelbundet återkommande, eller den tillfälliga och oregelbundna, tillfaller säljaren, såvidt den faller, innan godset skall aflämnas, synes, enligt hvad i motiven angifvits, hufvudsakligen hafva tillkommit af den anledning, att en skarp gräns emellan dessa båda slag af afkastning icke kan uppdragas. Berörda regel torde emellertid i fråga om den tillfälliga afkastningen strida emot hittills antagna rättsgrundsatser. Den omständigheten att i vissa fall svårighet möter att bestämma, huruvida en afkastning skall hänföras till det ena eller andra slaget, gifver näppeligen hemul åt ett stadgande, som bjuder säljaren att behålla afkomma af köparen tillhörigt djur, vinst å såld premieobligation och dylikt. Till följd häraf bör enligt min tanke nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte § 27, omarbetad i enlighet med de vid granskning af detta förslag inom högsta domstolen gjorda anmärkningar äga, såsom mera öfverensstämmande med hittills tillämpade grundsatser, företräde framför förevarande förslac*.»

D

Justitierådet Bohman yttrade: »På de skäl, som af justitierådet Grefberg anförts, anser jag 27 § i nya lagberedningens förslag äga företräde framför förevarande stadgande.»

Justitierådet Her slom åberopade hvad som vid granskningen af nya lagberedningens förslag i ämnet inom högsta domstolen anförts i afseende å samma förslags 27 §. I enlighet härmed höll justitierådet före, att den nu ifrågavarande §:en borde ersättas med ett stadgande i det syfte

35 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

att afkastning, som af såldt gods folie efter köpslutet, tillkomme köparen, dock att, hvad anginge såldt djur, den afkastning, som däraf folie förrän det skulle aflämnas, med undantag af till lif hunnen afkomma, tillhörde säljaren. Ett stadgande af detta innehåll skulle, enligt justitierådets mening, närmast öfverensstämma med den för närvarande hos oss rådande rättsuppfattning.

19 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande: »De i 2:a punkten af denna § upptagna bestämmelser för det sällsynta fall, att med aktie, hvilken säljes för att å senare tid aflämnas, följer sådan rätt till teckning af ny aktie, som skall utöfvas under mellantiden mellan köpet och aflämnandet, torde kunna såsom öfverflödiga ur lagen uteslutas, hvilket vore desto önskligare, som svårighet synes möta att i det afsedda fallet medelst lagbud på ett tillfredsställande sätt tillgodose såväl köparens som säljarens berättigade intresse. Där säljaren vägrar att medverka till utöfvande af teckningsrätten, går denna för köparen förlorad, och där säljaren begagnat sig af teckningsrätten och erhållit interimsbevis å inbetalning för den nya aktien, finnes, formellt sedt, intet som hindrar honom att öfverlåta beviset å annan än köparen, ehuru denne tilläfventyrs förskjutit medlen till inbetalningen. A andra sidan är svårt att inse, hvarför köparen skall tillhandahålla säljaren kontanta medel till första inbetalningen, i händelse denna skall af säljaren erläggas vid teckningen, men icke eljest».

20 §.

Justitierådet Quensel, 'med hvilken justitierådet Bohman instämde, anförde: »Då enligt motiven med uttrycket 'räntebärande fordran, som grundas på skriftlig handling’, särskildt åsyftas obligationer, men obligationer lära förekomma, som äro till alla delar tryckta, och dessa svårligen kunna innefattas, i begreppet skriftlig handling, bör i stället väljas något annat uttryck, i hvilket afseende kan hänvisas till det i lagen om solidariska bankbolag den 18 sept. 1903 förekommande 'räntebärande papper’.»

Justitieråden Grof berg, Bilhng, Hellström, Petersson och Herslow biträdde den gjorda hemställan att uttrycket »räntebärande fordran, som grundas på skriftlig handling», måtte utbytas mot »räntebärande papper».

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

22 §.

Justitierådet Hellström fäste uppmärksamheten på motsvarande bestämmelser i 29 § och ansåg dessa bättre än de i förevarande § meddelade återgifva det riktiga förhållandet mellan regel och undantag i fråga om rätten att håfva köpeaftalet rörande det gods, som senare skolat aflämnas. Jämväl i betraktande häraf att det för säljaren vore lättare att ådagalägga, hurusom med hänsyn till beskaffenheten af de omständigheter, som föranledt dröjsmålet, något upprepande häraf icke skäligen kunde befaras, än för köparen att bevisa motsatsen, vore en närmare anslutning till föreskrifterna i 29 § önskvärd.

Justitierådet Petersson yttrade: »Bestämmelserna i §§ 22, 29 och 46 reglera säljares och köpares häfningsrätt i händelse af dröjsmål eller fel i vara vid s. k. successivleverans. Om säljaren gör sig skyldig till dröjsmål i fråga om någon leveranspost eller därvid lämnar felaktig vara, äger köparen i regel häfningsrätt allenast i fråga om samma post. Endast i det fall att upprepande af dröjsmålet eller fortfarande felaktighet i varan skäligen kan befaras, äger köparen afvisa jämväl hvad som senare skolat aflämnas. Presumtionen är således lagd emot köparen; hans sak blir det att utreda och styrka de omständigheter, som kunna innefatta skälig anledning att befara dröjsmålets eller felets upprepande. I vanliga fall torde detta nödga honom att afvakta ännu en leveranspost, och först om jämväl denna försenas eller befinnes felaktig, torde han med någorlunda trygghet för efterräkningar våga håfva köpslutet. Om åter köparen gör sig skyldig till dröjsmål vid likviden för någon post, äger säljaren i regel rätt att håfva köpet såväl för denna post som för de följande. Endast i det fall att all anledning saknas att befara dröjsmålets upprepande, är häfningsrätten utesluten. Äfven i detta fall ligger således presumtionen emot köparen; det varder han, som, i händelse han ej åtnöjes med att köpslutet häfves, får styrka, att all anledning saknats att befara ett upprepande af dröjsmålet.

För den väsentligen olika ställning, som sålunda anvisats säljare och köpare i händelse af kontraktsbrott å medkontrahentens sida, synes mig giltigt skäl ej vara anfördt. Hvad i motiven till 29 § yttras därom, att dröjsmål i fråga om en betalningspost i allmänhet måste gifva säljaren giltig anledning till antagandet, att köparen icke kommer att kontraktsenligt fullgöra sin återstående betalningsskyldighet, synes mig med lika fog kunna sägas om köparen, då säljaren gör sig skyldig till dröjsmål vid

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

leveransen eller lämnar felaktig vara, åtminstone i de fall då leveransposterna äro jämförelsevis få och stora. Förhållandena kunna ock vara sådana, att köparen kommer att lida allvarsam olägenhet däraf, att han, med hänsyn till svårigheten att prestera den honom åliggande bevisning, kan se sig nödsakad att afvakta ännu en leveranspost, innan han häfver köpslutet i dess helhet. Såsom exempel kan angifvas, att till ett pågående byggnadsföretag kontraherats om successiv leverans af byggnadsmaterialier. Med hänsyn till dessa förhållanden vågar jag hålla före, att kontrahenterna i fråga om rätt att hafva köpslutet i nu ifrågavarande fall böra likställas, på sätt som skett beträffande den dem i öfrigt enligt förslaget medgifna häfningsrätt, och att därvid bör såsom regel upptagas bestämmelsen i 29 §. Gifvetvis bör dock uppmärksammas den förslaget genomgående principen, att oväsentliga försummelser eller fel ej berättiga till aftalets häfvande, hvilken princip tillämpad å successivleveranser bör leda därtill, att, om den uteblifna eller felaktiga posten är af oväsentlig betydelse i förhållande till det hela, någon häfningsrätt ej medgifves. Genom en dylik anordning torde säljarens befogade anspråk på undseende i sådana fall, som afses med det i motiven anförda exemplet: daglig leverans af naturaprodukt under lång tid, varda behörigen tillgodosedt.»

24 §.

Högsta domstolen påpekade önskvärdheten af en ändring i redaktionen, hvarigenom med samma tydlighet som i de norska och danska textförslagen utmärktes, att säljares frihet från skadeståndsplikt inträder jämväl då, vid s. k. halfgeneriskt köp, det parti, hvarur den sålda myckenheten skolat uttagas, blifvit förstördt.

Justitierådet Gr ef berg, med hvilken justitierådet Bohman förenade sig, tilläde: »Bestämmelsen att säljaren i visst fall genom förbehåll vid köpet äger fritaga sig från skadeståndsskyldighet till följd af dröjsmål med godsets aflämnande synes, såsom innebärande ett upprepande af hvad 1 § innehåller, kunna gifva anledning till tvetydighet vid tolkning af andra stadgande»., där dylikt upprepande icke ägt rum, samt till följd häraf desto hellre böra utgå som det ej kan befaras, att säljaren genom bestämmelsens uteslutande skulle löpa fara att ej tillräckligt skydda sina intressen gent emot köparen.»

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

25 §.

Justitieråd et Petersson, med hvilken justitieråden Billing och Hellström instämde, yttrade: »Den i förevarande § förekommande tidsbestämmelsen ’då aflämnandet bort ske’ torde ej kunna gifvas annan innebörd, än att därmed afses den tidpunkt, då godset enligt köpeaftalet bort aflämnas. Om köpslutet då ej af säljaren fullgöres, är emellertid köparen, enligt bestämmelserna i 26 §, oförhindrad att låta någon tid förflyta, innan han fattar sitt beslut i anledning af dröjsmålet, och denna respittid kan, särskildt i fall som afses i 26 § sista punkten, blifva rymlig nog. Växlingar i godsets prisläge under nämnda respittid skulle alltså blifva utan inverkan på skadeståndsbeloppet, då detsamma skall beräknas efter förevarande §. Detta synes mig föga skäligt: så länge köparen ännu håller kvar sin rätt att utkräfva själfva varan, torde växlingar i priset äfven böra vara hans sak. Stiger priset, medan han väntar på köpets fullgörande, och han sedermera nödgas hafva detsamma, synes mig billigt, att han får skadestånd efter det högre pris, som gällde, då köpet häfdes; faller priset, synes mig lika billigt, att säljaren ej betungas med ett högre skadestånd, då köparen försummat att begagna sig af sin häfningsrätt å den för honom fördelaktigaste tidpunkten. Bägge kontrahenternas rätt skulle, enligt mitt förmenande, noggrannare tillgodoses, om, i fall hvarom nu är fråga, till grund för skadeståndets beräkning lägges godsets pris vid den tid, då köpet häfves. Hvad särskildt köparen angår, skulle han genom en dylik bestämmelse komma i samma ställning, som om godset å den i köpeaftalet bestämda tiden till honom aflämnats, i det att han, sedan nämnda tid förflutit utan att han fått godset, har att efter konjunkturerna och andra förhållanden bedöma, om han bör håfva köpet och taga skadestånd efter gällande dagspris eller ej, alldeles som han, om han haft godset i sin hand, måst på liknande sätt bedöma, om han skolat sälja detsamma eller ej. Jag anser mig alltså böra hemställa, att ofvan omförmälda tidsbestämmelse utbytes mot den ’då köpet häfdes’.

Med hänsyn till §:ens affattning finner jag det vara tvifvelaktigt, om däri meddelade bestämmelser kunna tillämpas i det fall att köparen, utan att hafva genom uttryckligt tillkännagifvande häft köpet, dock enligt 26 § sista punkten förlorat rätten att kräfva godsets aflämnande; och då en dylik tillämpning torde vara önskvärd, hemställes, att nödigt förtydligande i sådant syfte vidtages.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

26 §.

Justitierådet Quensel anmärkte beträffande andra punkten, att affattningen icke syntes utesluta den tolkning, enligt hvilken köparen skulle vara berättigad att fasthålla krafvet på godsets aflämnande under förbehåll att framdeles få bestämma tidpunkten därför, något som uppenbarligen skulle strida mot syftet med de föreslagna bestämmelserna — att förhindra spekulation på den försumlige kontrahentens bekostnad.

28 §.

Justitierådet Grefberg anförde: »Till de fall, som berättiga säljaren att håfva köpet eller kräfva dess fullgörande af den anledning att köparen icke vidtagit åtgärd, hvaraf köpeskillingens utbekommande beror, räknas enligt motiven köparens underlåtenhet att beträffande så kallade specifikationsköp å aftalad tid lämna specifikationsuppgift eller bestämma godsets märke, kvalitet eller dimensioner. I saknad af ett stadgande, huru vid sådan underlåtenhet skall förfaras, lär säljaren, som icke berättigats att i köparens ställe bestämma godsets beskaffenhet i nyssnämnda hänseenden, ej vara i tillfälle att kräfva köpets fullgörande, därest köparen fortfarande tredskas att lämna berörda uppgift, utan allenast att hafva köpet och kräfva skadestånd, men då priset, ehuru öfverenskommelse därom må vid köpet hafva träffats, likväl är beroende af godsets egenskaper och således icke blifver till siffran bestämdt förr, än omförmälda uppgift lämnas, synas väsentliga svårigheter kunna möta vid uppskattning af skadeståndet, och ett häfvande af köpet å säljarens sida kan därigenom stundom blifva likställdt med ett frivilligt afstående från köpet.

I fråga om säljarens rätt att, oaktadt godset kommit i köparens besittning, hafva köpet, såvidt förbehåll därom gjorts, åberopas hvad i första stycket under 24 § blifvit anmärkt. Något särskilt skäl att till betryggande af så kallade af betalningsköp göra erinran om verkan af dylikt förbehåll torde knappast föreligga.»

Justitierådet Bohman biträdde den af justitierådet Grefberg i senare delen af hans anförande framställda anmärkning.

Ö

40 Knugl. Maj:ts Nåd. Proposition No 27.

29 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande: »Där vid köp af gods, som skall aflämnas efter hand i särskilda poster, köparen är pliktig att erlägga betalning särskilt för hvarje post, har i §:en den åsyftade rätten för säljaren att i händelse af dröjsmål med betalningen för en post hafva köpet beträffande de poster, som senare skolat aflämnas, erhållit det uttryck, att säljare njuter enahanda rätt, som förut i §:en omtalats. Den förut omtalade rätten är emellertid häfningsrätt enligt 28 §. Men enligt sistnämnda § har säljaren utom i vissa undantagsfall ej makt att bäfva köpet, därest godset kommit i köparens besittning. Då detta alltid inträffar vid kreditköp, inträder således.vid dessa i allmänhet icke för säljaren rätt att håfva köpet angående en viss post i följd af försenad betalning för samma post; och i följd af 29 §:ens nyssnämnda affattning blir vid kreditköpen säljarens häfningsrätt beträffande de följande posterna ej större. Då detta ej lärer vara åsyftadt, torde åt §:en höra gifvas sådan lydelse, att säljaren berättigas håfva köpet i fråga om följande poster utan hinder däraf, att häfningsrätt ej tillkommer honom med afseende å post, för hvilken betalning i rätt tid redan uteblifvit.»

30 §.

Justitieråden Petersson, Hellström och Billing hänvisade till hvad som anförts under 25 § med motsvarande tillämpning i det fall, att dröjsmålet härrörde från köparen.

37 §.

Justitieråd et Grejberg anförde: »Enligt 17 § står säljaren i fråga om leveransaftal faran för att godset af våda förstöres, försämras eller minskas, ej allenast intill dess tiden är inne att afläinna godset utan äfven därefter, om aflämnandet fördröjes genom säljarens förvållande. Har på grund af dröjsmål å köparens sida godset ej blifvit aflämnadt, är regeln enligt förevarande § likaledes att säljaren står faran, men i detta fall göres det väsentliga undantag, att faran öfvergår å köparen antingen vid tiden för godsets aflämnande, om det då är för hans räkning afskildt, eller, om afskiljandet därefter sker, vid denna senare tidpunkt. Det kan ifrågasättas att vid dröjsmål å köparens sida någon jämkning af förslaget bör äga rum.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 27.

41 Om nämligen vid tillverkning af gods i enlighet med köparens önskan vidtagas särskilda åtgärder, så att därigenom tydligen utmärkes, att godset afser köpet eller godset eljest är af så säregen beskaffenhet, att det uppenbarligen är afsedt till fullgörande af ett visst leveransaftal, synes faran böra öfvergå å köparen, då tiden är inne att aflämna godset, men är så icke förhållandet utan erfordras i och för själfva afskiljandet någon särskild åtgärd af säljaren, torde det ej vara obilligt, att faran öfvergår å köparen först sedan han erhållit underrättelse, att godset blifva afskildt, och därigenom satts i tillfälle att genom försäkring täcka sin risk.»

38 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande: »Därest vid handelsköp köpeskillingen skall erläggas å viss tid före godsets aflämnande men betalning å den utsatta dagen uteblir, skulle, enär i sådant fall ej kan vara tal om, att anstånd med köpeskillingens erläggande blifvit gifvet, ränta enligt §:ens nuvarande lydelse komma att utgå, icke från förfallodagen utan först från den tid, då godset aflämnades. Då sådant ej torde öfverensstämma med förslagets mening, lärer någon omredigering böra vidtagas.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Hellström och Petersson instämde, tilläde: »Såsom i motiven anmärkes förekommer enligt gängse handelsbruk ränteberäkning icke, där betalning erlägges vid företeende af konnossement eller, om konnossement ej utfärdats, genast vid godsets framkomst. Något giltigt skäl att meddela mot denna rättssedvänja stridande bestämmelser har jag icke funnit anfördt.»

39 §.

Justitieråden Quensel, Bohman, Billing, Hellström, Petersson och Hersloic förenade sig om följande yttrande: »Då säljaren i denna § berättigas att innehålla godset, därest något af fyr^. uppräknade fall — konkurs, resultatlös utmätning, betalningsinställelse eller annat manifesterande af köparens allmänna insolvens — inträffat, gälla uppenbarligen såsom allmänna förutsättningar för alla dessa fall, att fråga är om kreditköp, att insolvensen blifvit uppenbarad först efter köpets afslutande, och att tiden för godsets aflämnande är inne. Paragrafens affattning torde därför böra Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 18 Häft. 6

42 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 27.

ske på ett sätt, som med erforderlig tydlighet anger, att dessa tre förutsättningar betinga hela §:ens tillämplighet.

Hvad angår det fall, att köparens insolvens uppenbarats annorledes än genom konkurs, utmätning eller betalningsinställelse, föreligger enligt förslagets nuvarande lydelse den olikhet mellan detta fall och de tre förut omnämnda, att insolvensen skall hafva icke blott uppenbarats utan uppkommit efter köpet och att sättet för dess ådagaläggande lämnats öppet. Oafsedt svårigheten att afgöra, när köparens insolvens i själfva verket uppkommit, synes skäl saknas att i detta fjärde fall mera än i de tre föregående binda säljarens rätt att innehålla godset vid den omständighet, att köparens insolvens uppkommit efter köpet. A andra sidan lärer ej vara att förorda, att säljaren må tillåtas att exempelvis genom att framdraga innehållet af köparens handelsböcker eller medelst vittnesförhör med köparens affärsbiträden konstatera köparens insolvens. Under fasthållande af den, som det vill synas, riktiga tanke, som legat till grund för de föregående bestämmelserna i §:en, torde nu ifrågavarande stadgande böra gifvas sådant innehåll, att köparens insolvens skall vara konstaterad medelst någon yttre notorisk tilldragelse, som inträffat efter köpet, men att, där sådan tilldragelse ägt rum, ingen vikt lägges på tidpunkten, då insolvensen i själfva verket uppkommit.»

Justitierådet Grefberg anförde: »Såsom villkor för de åtgärder, säljaren enligt förevarande § berättigats vidtaga, då någon af de däri uppräknade omständigheter, som ådagalägga köparens insolvens, äro för handen, förutsattes, att anstånd med köpeskillingens erläggande är medgifvet, att den omständighet, hvarå säljaren äger åberopa sig, inträffat efter köpets afslutande och att tiden för godsets afrinnande är inne, men af §:ens affattning framgår ej otvetydigt, att det förstnämnda villkoret betingas i fråga om sådan insolvens, som icke härröres af konkurs, utmätning eller betalningsinställelse, och, hvad angår villkoret att tiden skall vara inne för godsets afrinnande, synes det vara oegentligt och kunna leda till oriktig tolkning, att bestämmelser härom inryckts i sista punkten och hänföras allenast till säljarens rätt att håfva köpet. Hvad sålunda anmärkts torde föranleda någon jämkning af förslaget.

Emot anordningen att med konkurs, utmätning och betalningsinställelse likställa det därutöfver i förslaget upptagna fall af insolvens, allenast såvidt det uppkommit efter köpets afslutande, erinras, att ehuru en säljare, som redan vid köpets afslutande haft anledning antaga, att köparen saknade betalningsförmåga, men detta oaktadt medgifvit anstånd med köpeskillingens erläggande, icke till sitt skydd bör tillåtas åberopa sig på

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

förhållanden, som sålunda redan vid köpet voro för honom kända, synes dock berörda anordning såsom regel sakna giltig grund, enär, utan i nyssnämnda undantagsfall, säljaren med lika goda skäl, vare sig oförmågan att gälda köpeskillingen härledes från en tilldragelse, som inträffat före eller efter köpet, kan anses hafva slutit köpet under antagande att köparen å sin sida kunde fullgöra detsamma, Enligt motiven fordras, beträffande nu ifrågavarande insolvens, att säljaren för att skydda sig bör före köpets afsilande anskaffa de upplysningar, som stå till buds, men, utom att dylika upplysningar stundom kunna vara mindre tillförlitliga eller till och med vilseledande, gifves det fall, då en sådan skyldighet vore särdeles obillig, såsom då köparen redan före köpet genom sjöolycka eller dylikt gjort en betydande förlust, men all kännedom därom saknats vid köpet. Ofta torde ock för bevisning om tidpunkten, från hvilken insolvensen härleder, möta sådant hinder, att den föreslagna bestämmelsens praktiska betydelse i hög grad minskas.

I fråga om nu omförmälda insolvens innebär förslaget tillika, att köparens ekonomiska ställning får utredas genom vittnesförhör med de personer, som äga kännedom om köparens böcker och affärstransaktioner, men då ett dylikt offentliggörande är föga förenligt med köparens rätt att icke för allmänheten blotta hvad han rörande sitt yrke och sin ekonomiska ställning vill hålla hemligt samt därjämte skulle visa sig synnerligen olämpligt, ifall köparens ställning blefve utan skäl röjd, torde föreslagna bestämmelser om denna insolvens icke bibehållas utan antingen alldeles utgå eller, om så ej lämpligen kan ske, utbytas emot ett stadgande, som allenast afser för säljaren vid köpet obekanta eller därefter inträffade yttre tilldragelser af sådan beskaffenhet, att köparen under för handen varande kända förhållanden faktiskt måste antagas vara oförmögen att fullgöra den betalning, hvarom fråga är. Ett uppräknande af omständigheter, som sålunda skulle utmärka insolvens, lär väl ej kunna ifrågakomma, men såsom exempel på dylik insolvens kan angifvas, att köparen rymt för att undgå borgenärers kraf, att han genom lösöreköp afhändt sig egendom och till följd däraf saknar betalningsförmåga, att han genom elds- eller sjöolycka eller genom terminsaffärer eller dylika äfventyrliga spekulationer gjort sådana förluster, att det för visst må antagas, att han ej kan gälda köpeskillingen, eller att han genom enskild uppgörelse ställt sina tillgångar till borgenärers förfogande för att täcka deras fordringar.»

I öfrigt anmärkte justitierådet Her slott) att, då i förevarande § saknades bestämmelse om rätt för säljaren att, i händelse han begagnade sig af den honom i samma § medgifna rättighet att hafva köpet, njuta ersätt-

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ning för den förlust, som möjligen uppkomme för honom i afseende å fraktkostnad eller prisskillnad m. m.; detta förhållande kunde föranleda därtill, att därest säljaren i köparens konkurs bevakade sitt anspråk på skadestånd, betalningsrätt blefve honom frånkänd, hvilket dock syntes innebära en obillighet mot säljaren och näppeligen kunde antagas vara i förslaget afsedt.

42 §.

Justitierådet Quensel anförde: »Önskligt vore, att i senare stycket antyddes, att den skadeersättning, som där omförmäles, icke må anses inbegripen i det afdrag å köpeskillingen, som enligt bestämmelsen i första stycket han påfordras.»

Justitieråden Billing, Hellström, Petersson och Herslow förenade sig om följande yttrande: »För vinnande af erforderlig tydlighet synes önsk-

värd^ att i första satsen af andra stycket uttryckligen angifves, att skadeståndsplikten inträder allenast då godset vid köpet saknade tillförsäkrad egenskap — och detta desto hellre som ifrågavarande bestämmelse pa visst sätt innefattar en afvikelse från den i 44 § uttalade allmänna regel.

Därjämte torde i sista satsen af samma stycke genom att efter orden 'vare lian’ inskjuta 'därjämte’ eller 'jämväl' böra tydligare än i förslaget skett utmärkas, att köparens rätt till skadestånd inträder, ehvad köpet häfves eller icke, och att skadeståndet ej under alla förhållanden helt och hållet sammanfaller med afdrag å köpeskillingen, där sådant kräfves.»

45 §.

Justitierådet Quensel anförde: »Hänvisningen till 25 § kan med afseende å det däri förekommande uttrycket 'vid den tid, då aflämnandet bort ske’, blifva vilseledande för det fall, att viss tidrymd är utsatt, inom hvilken godset bör aflämnas, men aflämnandet skett före utgången af denna tidrymd.»

9 Justitierådet Grefberg, med hvilken justitierådet Boliman instämde, yttrade: »Enär i denna § förutsättes, att godset blifvit å bestämd tid eller inom aftalad tidrymd aflämnadt, men i 25 § däremot afses uteblifvet eller försenadt aflämnande, hemställes, att hänvisningen till 25 § angående beräknandet af skadeersättning utbytes mot en själfständig regel,

45 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 27.

öfverensstämmande med den i samma § gifna, dock med den modifikation att berörda beräkning göres beroende af den tid, då godset faktiskt blifvit aflämnadt.»

46 §.

Justitierådet Hellström åberopade i afseende å förevarande § hvad justitierådet vid 22 § anmärkt, under erinran tillika, att då vid successiv leverans en post befinnes behäftad med fel, anledning torde förefinnas till antagande att jämväl efterföljande poster skola vara af liknande beskaffenhet.

Justitierådet Petersson hänvisade till sitt vid 22 § gjorda uttalande.

47 §.

Justitierådet Quensel yttrade: »Köparen kan mången gång sägas ’haft tillfälle att före köpet undersöka godset’, ehuru han hvarken faktiskt sett godset eller ens anmodats att bese detsamma. Att betaga köparen rätten att åberopa fel i godset, så snart han möjligen kunnat bereda sig tillfälle att undersöka detsamma, torde emellertid, om sådant åsyftats, vara att alltför långt utsträcka köparens undersökningsplikt. Ett mindre allmänt uttryck än det nyssnämnda i förslaget använda synes därför vara att förorda.»

Justitierådet Grefberg anförde: »Den undersökningsplikt, förslaget ålägger köparen, är företrädesvis tillämplig å de allmänna dagliga platsköpen och bereder köparen en alltför ofördelaktig ställning, ity att han genom åsidosättande af en föregående granskning, hvartill han varit i tillfälle, kan blifva betalningsskyldig för en felaktig eller för det afsedda ändamålet oduglig vara, hvilken han ej ens sett före köpet, såsom förhållandet är, då enligt vanligt bruk varan på rekvisition föres till köparen. Nya lagberedningens förslag, enligt hvilket inskränkning i rätten att tala å fel skulle äga rum, ifall besiktning verkligen företagits, äger företräde framför det nu föreslagna stadgandet, dock torde det förhållandet, att köparen före köpet erhållit ett med godset öfverensstämmande prof, medföra samma verkan som besiktning af godset.»

Justitierådet Bohman utlät sig: »Förevarande stadgande torde, såsom redan inom högsta domstolen anmärkts, alltför långt utsträcka säljarens

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ansvarsfrihet. Sådan synes, på sätt jag vid granskningen af motsvarande bestämmelse (41 §) i nya lagberedningens förslag erinrade, böra tillkomma säljaren allenast i de fall, att köparen verkligen besiktigat varan eller säljaren uppfordrat köparen att besiktiga densamma och saknar anledning att antaga annat än att denna uppfordran blifvit efterkommen.»

Justitierådet Billing anförde: »I anslutning till hvad redan inom högsta domstolen yttrats anser äfven jag det för säljarens fritagande från ansvar för fel, som af köparen bort märkas, icke vara till fyllest att den senare haft tillfälle att undersöka godset — i allt fall icke då fråga är om s. k. civilköp — utan torde åtminstone vid dylika köp förutsättningen böra vara att köparen verkligen företagit undersökning eller, hvilket dock synes mera tveksamt, utan giltig anledning undandragit sig säljarens anmaning att företaga sådan.

Naturligt är, såsom ock i motiven framhålles, att frågan, huru stort mått af grundlighet vid undersökning må af köparen fordras, måste bedömas efter omständigheterna i hvarje särskildt fall. Det vill synas, som skulle denna tanke skarpare markeras, därest det opersonliga uttrycket ’som därvid bort märkas’ utbyttes mot ett annat, hvilket mera direkt pekade på köparens person, t. ex. ’som han därvid bort märka’.»

Justitierådet Hellström ansåg stadgandet i förevarande § mer än skäligt inskränka en köpares rätt att tala å fel hos köpt gods, samt hemställde förty, att §:en måtte omredigeras i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad justitierådet Bohman anmärkt.

Justitieråden Petersson och Herslow höllo före, att motsvarande bestämmelser i 41 § andra punkten af nya lagberedningens förslag ägde företräde framför den i det remitterade förslaget upptagna.

48 §.

Justitierådet Grefberg yttrade: »Hvarför köpman, som å auktion försäljer lager af handelsvaror, skall i fråga om fel å godset vara underkastad andra regler än för försäljning å auktion eljest gälla, har i motiven ej nöjaktigt besvarats, och skäl härtill torde saknas, om man icke vill söka grunden till undantagsbestämmelsen däri, att allmänheten i det undantagna fallet behöfver särskildt skydd eller att ifrågavarande försäljning är menlig för andra köpmän. I likhet med förhållandet vid andra auk-

47 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

tioner sättas spekulanterna vanligen i tillfälle att före försäljningen undersöka godset, och anledningen till auktionen kan vara att underlätta omsättningen af varor, som äro utsatta för snar förstörelse, eller att en köpman, som ämnar upphöra med sin rörelse, icke under hand erhållit antagligt anbud å sitt handelslager. Enär det föreslagna stadgandet tillika synes tillämpligt i de fall, att rörelse, hvarmed följer skyldighet att föra handelsböcker, under afveckling af rörelsen fortsättes af konkursbo eller för bolag eller förening, som satts under likvidation, samt stadgandet med afseende härå vore, såsom innefattande en undantagsbestämmelse, obilligt, hemställes, att andra stycket af förevarande § måtte utgå.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Petersson och Herslow instämde, anförde: »I händelse stadgandet i andra stycket af denna § kunde tänkas blifva effektivt, synes det mig innebära en onödig stränghet för sådana fall, då auktion nödvändiggöres af konkurs eller affärens upphörande t. ex. på grund af dödsfall. Då emellertid bestämmelsen med lätthet lärer kunna kringgås genom en så enkel åtgärd som ett tillkännagifvande bland auktionsvillkoren, att lagret, säljes 'sådant det befinnes’ eller dylikt, torde hela detta undantagsstadgande komma att sakna betydelse; och hemställer jag förty, att det må ur förslaget utgå.»

Justitierådet Hellström biträdde de af justi tieråden Grefberg och Billing mot andra stycket af förestående § framställda anmärkningar samt hemställde förty, att samma stycke måtte uteslutas.

53 §.

Justitierådet Grefberg anförde: »Enär enligt 1 § lagen skall lända till efterrättelse, såvidt ej annat är uttryckligen öfverenskommet, samt det ej lär vara tvifvel underkastadt, att det föreslagna preskriptionsstadgandet faller inom området för kontrahenternas dispositionsrätt, till följd hvaraf de äga såväl förkorta som förlänga preskriptionstiden, torde bestämmelsen därom, att tiden för ansvarigheten kan utsträckas, icke böra bibehållas.»

54 §.

Högsta domstolen erinrade, att då 51 § icke innehölle något stadgande om förlust af rätten att tala å fel eller brist, hänvisningen till sagda § borde utgå.

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Justitierådet Quensel, med hvilken justi ti erådet Bohman förenade sig, anförde vidare: »Betänkligt synes stadgandet, att köparen, ändock han ej lämnat sådant meddelande, som omförmäles i 52 och 53 §§, skulle vara bibehållen vid sin rätt att tala å fel eller brist, då säljaren, utan att kunna öfvertygas om svikligt förfarande, likväl visat grof vårdslöshet. Till en början skulle de förut uppställda preskriptionstiderna för köparens reklamationsrätt blifva utan tillämpning i så godt som alla de fall, då felet eller bristen är af större betydenhet, enär ett sådant förhållande knappast är tänkbart, utan att säljaren kan läggas till last att hafva åtminstone visat grof vårdslöshet. Vidare är föga tilltalande, att i lagen vidmakthålles den vanskliga skillnaden mellan olika grader af vårdslöshet. Slutligen synes hela stadgandet ägnadt att uppmuntra en köpare, som efter längre tids förlopp finner ett köp, därå han förut ej tänkt tala på grund af fel eller brist, mindre ekonomiskt fördelaktigt än han beräknat, att söka med tillhjälp af ifrågavarande bestämmelse frånkomma köpet.

Jag hemställer därför, att ur §:en måtte utgå hvad densamma innehåller efter orden 'svikligen förfarit’.»

Justitierådet Billing yttrade: »Bestämmelsen att 51, 52 och 53 §§ icke äga tillämpning, då säljaren visat grof vårdslöshet och tillika felet eller bristen länder köparen till märklig skada, synes, att döma af motiven, hufvudsakligen vara föranledd däraf, att det mången gång erbjuder svårighet att styrka brottsligt uppsåt hos säljaren. Förslagets mening torde följaktligen vara — såsom ock ordalagen synas bekräfta — att säljaren personligen och in casu skall hafva gjort sig skyldig till grof vårdslöshet. Men bör stadgandet så tolkas, då synes det därmed åsyftade ändamålet allenast i mycket ofullständig grad vinnas, ity att det säkerligen endast undantagsvis lärer lyckas köparen att förebringao bevisning om den del, säljaren personligen tagit i godsets expediering. A andra sidan lider det — såsom af justitierådet Quensel påpekats — intet tvifvel, att en bestämmelse sådan som den föreslagna i många fall kommer att gifva anledning till tvister, huruvida köparen genom underlåten reklamation försuttit sin rätt att tala å fel eller brist, och således direkt motverka det viktiga syfte, man genom de nästföregående paragraferna velat ernå. Det synes mig därför starkt kunna ifrågasättas, huruvida förevarande undantagsstadgande förtjänar att bibehållas, åtminstone då sådant fall är för handen, som i 53 § förmäles.»

Justitierådet Hellström biträdde i hufvudsak de af justitieråden Quensel och Billing vid förestående § framställda särskilda anmärkningar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

49 Justitierådet Herslow ansåg, att längre tidsfrist för rätt till talan i ifrågavarande afseende, än ett år från godsets mottagande, icke borde utan därom träffad öfverenskommelse förunnas köparen i annat fall, än då säljaren kunde öfverbevisas om svikligt förfarande. Föreskrifterna i 51 och 52 §§, men däremot icke stadgandet i 53 §, borde således vara uteslutna från tillämpning, då grof vårdslöshet å säljarens sida ägt rum till märklig skada för köparen. Justitierådet hemställde alltså, att förevarande § måtte erhålla ett till öfverensstämmelse härmed ändradt innehåll.

55 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitierådet Grefberg förenade sig, yttrade: »Vid jämförelse mellan denna § och den nästföljande skulle förutsättningen för det ena eller andra lagrummets tillämplighet skarpare framträda, om i 55 §, till utmärkande af att godset mottagits af köparen, användes uttrycket, att godset af honom tagits i besittning.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitierådet Hellström instämde, anförde: »Enligt detta stadgande är en köpare äfven vid platsköp ovillkorligen pliktig att vårda mottaget gods af den beskaffenhet, att han är berättigad afvisa det. En sådan anordning lärer dock näppeligen vara med allmänt rådande rättsuppfattning öfverensstämmande. Enhvar, som efter beställning fått mottaga en underhaltig, måhända illaluktande vara, torde anse sig vara i sin goda rätt såväl att anmana den på platsen varande säljaren eller hans representant att återhämta varan som ock att själf omedelbart återföra den till säljarens domicil, resp. affärslokal, med den påföljd att, sedan varan återlämnats eller säljaren haft skäligt rådrum att återhämta densamma, köparens ansvarighet för dess vård upphör. Än mera obilligt vill det väl förefalla, att köparen eventuellt, i händelse säljaren tredskas, skall vara nödsakad att underkasta sig besvär och omgång för varans försäljning å offentlig auktion. För min del anser jag en sådan uppfattning vara både naturlig och riktig. Då säljaren eller representant för honom finnes på platsen, kan ej såsom vid distansköp något allmänt nationalekonomiskt intresse åberopas till stöd för köparens betungande med vårdnadsplikten. Frågan synes gälla allenast, å hvilkendera af kontrahenterna, säljaren eller köparen, skyldigheten att omhändertaga varan billigtvis bör läggas; och då förutsättningen för stadgandets tillämplighet öfver hufvud är att säljaren lämnat icke leveransgild vara, synes det ock böra tillkomma honom att så fort efter anmaning ske kan taga hand om densamma och därmed befria köparen från vidare ansvar och besvär.»

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft.

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Justitierådet Bohman utlät sig: »Jag instämmer med justitierådet Billing och åberopar tillika hvad jag yttrade vid granskningen af motsvarande stadgande (50 §) i nya lagberedningens förslag.»

Justitierådet Petersson ansåg önskvärdt, att lagtexten i denna och följande § klarare, än som i förslaget skett, angåfve dels den allmänna förutsättningen för båda paragrafernas tillämplighet eller att godset med fog af köparen afvisades, dels ock skillnaden mellan pai'agraferna, såvidt denna bestode däri, att 55 § afsåge fall, då godset redan kommit i köparens besittning, och 56 § fall, då så ej vore förhållandet.

Justitierådet Herslow instämde väsentligen med justitierådet Billing.

57 §.

Justitierådet Petersson ansåg sig böra ifrågasätta, huruvida ej nödigt eller åtminstone lämpligt vore, att i denna eller följande § gåfves någon antydan om den modifikation af säljarens rätt att återbekomma godset, som gifvetvis föranleddes af den köparen enligt 55 § tillkommande rätt att under vissa förhållanden sälja godset för säljarens räkning.

64 §.

Justitieråd en Quensel, Gr ef ber g, Bohman, Billing, Hellström och Petersson förenade sig om följande yttrande: »För det säkerligen sällsynta fall, att vid cifköp säljaren underlåtit sin skyldighet att försäkra godset, torde särskilda bestämmelser ej i lagen erfordras, helst af 71 § framgår, att köparen ej är skyldig att mot utbyte af konossement erlägga betalning eller godkänna växel, med mindre försäkringsbref tillika hålles honom till hända. De två sista punkterna i §:en torde därför kunna utan olägenhet uteslutas.

Skulle deras bibehållande likväl anses önskligt, kan mot innehållet anmärkas, dels att rätt till skadestånd ej synes köparen medgifven, därest han häfver köpet, dels ock att, i strid mot förslagets ståndpunkt i öfrigt beträffande häfningsrätt, sådan rätt i förevarande fall tillerkännes köparen, äfven om säljaren i fråga om försäkringsplikten endast i ringa mån eftersatt hvad sedvanligt är.»

Kuiigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

.51

Justitierådet Her slom instämde i hvad högsta domstolens öfriga ledamöter anmärkt därom, att rätt till skadestånd syntes vara köparen betagen, i händelse han i öfverensstämmelse med innehållet i denna § häfde köpet.

66 §.

Justitierådet Quensel anförde: »För det fall, att fråga är om leverens, för hvars fullgörande erfordras flera fartygslaster, synes den affattning, §:ens andra stycke erhållit, kunna gifva anledning till olika tolkningar. Skulle stadgadt handelsbruk fordra, att i sagda fall ej ens en afvikelse af fem procent å hela partiet medgifves, och att, såsom i motiven angifves, tio procents spelrum tillätes allenast beträffande den sista fartygslasten, bör sådant i lagtexten tydligt angifvas.»

70 §.

Justitierådet Billing, med hvilken justitierådet Hellström var ense, anförde: »Innebörden af första punkten i denna paragraf står för mig ej rätt klar. Förefinnes icke någon usance, som åt uttrycket 'kontant’ förlänar en annan mening än den naturliga, synes den här meddelade föreskriften redan följa af bestämmelserna i §§ 14 och 15. Medför åter gängse handelsbruk att uttrycket 'kontant’ innebär 30 dagars kredit, lärer väl, om ej, såsom i den norska texten skett, uttryckligt förbehåll göres, den allmänna bestämmelsen i 1 § komma att vinna tillämpning.»

71.§.

Justitierådet Bohman yttrade: »I händelse konnossement blifvit utfärdadt i flera exemplar, synes mig köparen hafva befogadt anspråk att vid erläggande af betalning eller lämnande af växelaccept få samtliga exemplaren till sig öfverlämnade. 1 annat fall riskerar nämligen köparen, att annan innehafvare af konnossement vid fartygets framkomst till bestämmelseorten får godset till sig utlämnadt af befälhafvaren. Andra stycket af denna paragraf, som talar om konnossementet (i bestämd form), synes mig därför höra i nu angifna hänseende ändras.»

O O

52 Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 27.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 166 § sjölagen.

Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken.

Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag

till

Lag

om ändring i yissa delar af utsökningslagen.

Justitierådet Quensel, med hvilken justi ti erådent Grefberg förenade sig, yttrade: >Det i motiven angifna syfte med de föreslagna ändringarna i utsökningslagen eller ett tydligt utmärkande, att då en dom afser utgifvande af viss myckenhet gods af angifvet slag, densamma skall verkställas enligt 38 §, och att öfverexekutor efter omständigheterna må äga att för framtvingande af verkställighet tillgripa andra utvägar än föreläggande af vite, synes kunna på ett enklare sätt än det föreslagna vinnas därige-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

nom allenast, att 38 § erhåller en lydelse, utmärkande, att om någon skall tillhållas att fullgöra leveransaftal eller att eljest något göra eller låta, och ej tvångsmedel eller äfventyr är i domen utsatt eller i lag stadgadt, öfverexekutor må äga att, där ej annat sätt för verkställandet finnes lämpligare, förelägga den tredskande vite samt honom till sådant vite fälla.»

Justitieråden Petersson, Hellström och Billing instämde med justitierådet Quensel jämväl af det skäl, att de föreslagna ändringarna i utsökningslagen syntes vara af större omfattning, än som betingades af det remitterade förslaget till lag om köp och byte, och att anledning icke torde vara för handen att i sammanhang med sistnämnda förslag göra annan ändring i bestående lagstiftning, än hvartill förslaget direkt föranledde.

Justitierådet Herslow anmärkte, att det i motiven angifna ändamålet med den föreslagna ändringen i 38 § icke syntes vunnet med den affattning, samma § erhållit i förslaget.

Detta protokoll blef genast justeradt.

Ur protokollet Carl Lundquist.

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Utdrag ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 27 januari 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe, Statsråden: O delberg,

Husberg,

Palander,

Westking,

Ramstedt,

Berger,

Meyer, von Friesen,

Virgin.

Justitieråden: Petersson,

Billing.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet högsta domstolens utlåtande öfver de genom Kungl. Maj:ts beslut den 80 oktober 1903 till högsta domstolen remitterade, af särskilda kommitterade utarbetade förslag till

1) lag om köp och byte af lös egendom;

2) lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen;

55 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

3) lag om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken; samt

4) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen.

Departementschefen anförde: »Beträffande tillkomsten af förevarande

lagförslag torde jag få erinra, hurusom Riksdagen i skrifvelse den 14 maj 1900 anhöll, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån lagstiftningsarbetet på obligation srättens om råde lämpligen kunde, för vinnande af öfverensstämmelse mellan de skandinaviska länderna, bedrifvas på grundvalen af samverkan dem emellan. Den af Riksdagen sålunda gjorda hemställan föranledde Eders Kungl. Maj:t att den 7 juni 1901 tillsätta en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning beträffande köp och byte af lös egendom äfvensom de allmänna grundsatserna om afslutande af aftal, och erhöll denna kommitté genom särskilda af Eders Kungl. Maj:t meddelade beslut bemyndigande att sammanträda till gemensamma förhandlingar med kommittéer, som för motsvarande ändamål tillsatts i Danmark och Norge. Såsom resultat af det hittills utförda samarbetet hafva de tre kommittéerna afgifvit i allt väsentligt öfverensstämmande förslag till lagstiftning angående köp af lös egendom jämte däraf påkallad ändring i 166 § af de nordiska sjölagarna, och har i sammanhang härmed den svenska kommittén jämväl utarbetat lagförslag om ändring i vissa delar af handelsbalken och utsökningslagen.»

Efter att hafva redogjort för innehållet i berörda lagförslag och högsta domstolens däröfver afgifna utlåtande, anförde departementschefen, vidare:

»Med anledning af de inom högsta domstolen framställda anmärkningar mot förslagen till lag om köp och byte af lös egendom samt till lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen hafva dessa förslag blifvit öfversedda, därvid åtskilliga ändringar ansetts böra ifrågakomma. I öfverensstämmelse med hvad förut i liknande fall ägt rum, har hos den danske justitieministern och hos chefen för norska justits- och politidepartementet gjorts framställning, att, med afseende å de sålunda i lagförslaget angående köp och byte ifrågasatta ändringarna, delegerade från de skandinaviska länderna måtte utses att sammanträda till öfverläggning i ändamål att, söka förbereda möjligt samförstånd i fråga om de lagförslag, som skulle framläggas. De delegerade, som med anledning häraf blifvit i de tre länderna utsedda, hafva i de afseenden, som sålunda utgjort föremål för deras öfverläggningar, kommit till enighet med undantag allenast för en detaljfråga rörande förslagets 39 §, där de norska delegerade stannat vid en från de nya svenska och danska texterna åtminstone i form något afvikande lydelse. Sedan jag tagit kännedom om det förslag till svensk text, hvilket sålunda framgått såsom dessa förhandlingars resultat, och icke funnit anledning till erinran däremot, har jag hos den danske justitie-

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ministern och hos chefen för det norska justits- och politidepartementet anhållit om upplysning angående den ställning de intoge till förslaget och de däri å de delegerades sammanträde föreslagna ändringarna. Härtill lämnade den förre det, svar, att den danska regeringen för sin del kunde biträda lagförslaget i dess ändrade skick, och att ett därmed öfverensstämmande förslag antagligen koinme att föreläggas den danska riksdagen. Den norske departementschefen har meddelat, att han ännu icke haft tillfälle att ägna lagförslaget någon mera ingående granskning, men att sådan skulle äga rum i den närmare framtiden. Emellertid har från norsk sida icke uttalats någon önskan om uppskof med förslagets framläggande i Sverige.

Det förslag till lag om köp och byte af lös egendom, som jag nu underställer Eders Kungl. Maj:ts pröfning, erbjuder således endast få och obetydliga afvikelser från motsvarande danska och norska lagförslag. Genom' förslagens upphöjande till lag skulle tvifvelsutan ett högst betydelsefullt steg vara taget i riktning mot det i Riksdagens förenämnda skrifvelse angifna målet. På den egentliga handelsrättens område hafva ju redan åstadkommits åtskilliga för de tre skandinaviska länderna lika lydande eller väsentligen öfverensstämmande lagar. Det synes då, på sätt lagutskottet vid 1900 års riksdag yttrat, innebära en naturlig fortsättning af det sålunda påbegynta lagstiftningsarbetet att öfvergå till de allmänna reglerna för samfärdseln och varuutbytet. Näppeligen torde heller på något annat område af lagstiftningen det praktiska behofvet af öfverensstämmelse hafva gjort sig med sådan styrka gällande som just i fråga om köp af lös egendom. De yttranden, som öfver ett af kommitterade utarbetadt förberedande förslag i detta ämne afgifvits af ett stort antal handelskorporationer från skilda delar af landet, hafva ock ådagalagt ett inom köpmanskretsar allmänt intresse för det pågående lagstiftningsarbetet och en liflig åstundan, att detta måtte leda till största möjliga öfverensstämmelse i de blifvande rättsreglerna.

De ändringar, som vidtagits i tvenne af de utaf kommitterade afgifna förslagen, äro samtliga föranledda af de inom högsta domstolen vid förslagens granskning framställda anmärkningar. De bland dessa, om hvilka ett flertal af högsta domstolens ledamöter enat sig, hafva i allmänhet blifvit iakttagna. Under åberopande af de inom högsta domstolen för dessa ändringar anförda grunder, anser jag mig nu hufvudsakligen böra angifva de skäl, som föranleda att vissa inom högsta domstolen mot förslaget till lag om köp och byte gjorda erinringar ansetts icke böra föranleda någon ändring i förslagets bestämmelser.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

57 Enligt 14 § gäller såsom hufvudregel, att gods och köpeskilling skola emot hvarandra utväxlas. Vid platsköpet, där godsets aflämnande af säljaren sammanfaller med dess mottagande af köparen och kan försiggå samtidigt och på samma plats som köpeskillingens erläggande, möta inga svårigheter vid tillämpningen af denna grundsats. Annorlunda blifver förhållandet, då godset skall försändas till köparen. Godsets aflämnande för befordran betager icke säljaren möjligheten att genom order till fraktföraren däröfver förfoga, och det skulle därför medföra stora vådor för köparen, om man ålade honom att erlägga betalning, så snart säljaren visade sig hafva afsändt godset. Då fråga är om försändningsköp, och man frånser de fall, som äro behandlade i 16 §, bör således säljarens rätt undergå den jämkning, att han icke äger påkalla köpeskillingens erläggande^ utbyte mot godset förrän detsamma framkommit till bestämmelseorten. A andra sidan bör naturligen denna befogenhet kunna därstädes göras gällande. Nämnda grundsatser äro uttalade i 15 §, och emot dem bär någon erinran inom högsta domstolen ej blifvit gjord.

Däremot har af flere bland högsta domstolens ledamöter anmärkts, att då, enligt hvad motiven gåfve vid handen, åt säljaren inrymts befogenhet att sända godset mot postförskott eller eftertraf, förslaget innehölle en regel, som syntes stå i strid mot den hos oss rådande rättsuppfattning samt därjämte alltför mycket gynnade säljaren på köparens bekostnad. Till stöd härför har inom högsta domstolen framhållits, hurusom berörda, försändningssätt afskure köparen möjligheten att, innan betalning af honom erlades, undersöka godset till utrönande af huruvida detsamma vore af kontraktsenlig beskaffenhet.

Sant är, att, då något af dessa försändningssätt anlitas, köparen ofta i fråga om godsets undersökning kommer i en ofördelaktig ställning. Detta inträffar vid järnvägs- och postförsändelser, då godset är mer eller mindre fullständigt emballeradt, i ty att från järnvägens eller postverkets sida i regel icke medgifves, att emballaget aflägsnas eller öppnas före godsets utlösande. Emellertid kan jag för min del icke finna, att det föreslagna stadgandet, på sätt i motiven synes vara förutsatt, åt säljaren inrymmer ovillkorlig rätt att försända godset emot efterkraf eller postförskott, utan ansluter jag mig härutinnan till den uppfattning, som uttalats i de danska kommitterades motiv, nämligen att frågan om dylik rätt för säljaren är i förslaget lämnad öppen. Lika litet som 14 § kan anses betaga köparen hans undersökningsrätt vid platsköp, synes mig åt 15 § kunna gifvas den innebörd, att köparens undersökningsrätt vid distansköp därigenom vore uppoffrad. På hvad sätt och genom hvilka medel en säljare må utöfva den honom enligt 15 § tillkommande befogenheten att å bestämmelseorten Bill. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft. 8

58 Kungl. JKaj:ts IS/åd. Proposition N:o 27.

hindra godsets utgifvande, lärer icke vara genom samma paragraf afgjordt. Att detta spörsmål lämnas öppet, synes mig ock vara välbetänkt. Rättsuppfattningen på denna punkt är nämligen, af åtskilliga tecken att döma, långt ifrån fast, och det torde ej vara lämpligt att föregripa den blifvande utvecklingen genom lagbestämmelser i ena eller andra riktningen. Förslagets femtonde paragraf har alltså lämnats oförändrad.

. 1 afseende å de i 18 § upptagna regler om rätten till afkastning af såldt gods har ett flertal af högsta domstolens ledamöter åberopat hvad vid granskning af motsvarande bestämmelse i nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte inom högsta domstolen anförts. Sist berörda förslag uppställde såsom hufvudregel, att säljaren skulle äga behålla den afkastning, som af godset folie innan detsamma aflämnades eller bort afläinnas, samt såsom undantag från samma regel, att afkomma efter såklt djur och annan tillfällig afkastning skulle tillhöra köparen. Vid granskningen af detta förslag inom högsta domstolen hemställde dess fleste ledamöter om den ändring däri, att såsom hufvudregel uppställdes, att köparen ägde bekomma afkastningen af det till honom sålda godset, dock att, enär praktiska skäl möjligen fordrade att låta den dagliga afkastningen af det sålda, exempelvis mjölk af en ko, tillkomma säljaren, särskild undantagsbestämmelse därom torde kunna i paragrafen införas.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anmärkt vill jag till eu början fästa uppmärksamheten därpå, att i det stora flertalet fåll skälfva köpeaftalet eller de' omständigheter, hvarunder det ingåtts, lämna erforderlig ledning för afgörande^ huruvida den afkastning, som af godset faller före dess afrinnande till köparen, skall tillkomma denne eller säljaren samt att i dylika fall förslagets 1 § kommer att erhålla tillämpning. Reglerna i 18 § äro följaktligen af tämligen underordnad betydelse. 1 fråga om deras innehåll anser jag mig böra erinra därom att, ehuru olika synpunkter i viss mån göra sig gällande i fråga om å ena sidan den beräkneliga, mer eller mindre regelbundet återkommande, s. k. löpande afkastningen, å andra sidan den mera tillfälliga, oregelbundna eller rent af opåräknade, någon skarp gräns mellan dessa båda olika slag af afkastning icke lärer kunna uppdragas. Vid sådant förhållande synes det icke tillrådligt att i lag uppställa olika regler för det ena och det andra slaget af afkastning, något som, såvidt jag har mig bekant, ej heller blifvit försökt i främmande lagstiftning. Att förslagets bestämmelser, såvidt fråga är om den löpande afkastningen, stå i öfverensstämmelse med hvad som måste antagas vara kontrahenternas afsikt och mening, torde icke från något håll ifrågasättas, lika litet som det lärer

59 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 27.

kunna bestridas, att en regel, som i allmänhet tillerkände köparen dylik afkastning, skulle från praktisk synpunkt leda till betydande olägenheter. Ej heller har jag kunnat finna, att den föreslagna regeln därom, att afkastning, som faller före den för godsets afrinnande i köpeaftalet utsatta tiden, skall tillfalla säljaren, skulle i fråga om den tillfälliga afkastningen stå i strid med den hos allmänheten rådande uppfattning. Sistnämnda slag af afkastning torde, om man frånser de köp, som i 19 § blifvit särskildt behandlade, icke äga nämnvärd betydelse annat än vid de jämförelsevis sällsynta fall af kreatursköp, då det sålda djuret icke strax aflämnas till köparen. Vid dessa köp torde emellertid så godt som alltid af omständigheterna i det särskilda fallet kunna hämtas ledning för afgörandet af frågan, huruvida enligt kontrahenternas mening säljaren eller köparen skall vara berättigad till afkomma, som af djuret faller före den utsatta tiden. Var djuret dräktigt redan vid köpets ingående, lärer det väl i de allra flesta fall vara möjligt att redan af prisets belopp draga bestämda slutsatser härutinnan. Är detta händelsen eller kan man annorledes komma till visshet om kontrahenternas mening, skall naturligen rättsförhållandet dem emellan i enlighet därmed bedömas. För de fall åter, då omständigheterna icke gifva dylik ledning, synes den i förslaget upptagna regeln, hvilken öfverensstämmer med hvad som gäller vid köp af fast egendom, äfven för den s. k. tillfälliga afkastningen vara väl afpassad.

1 39 § har, med föranledande af en inom högsta domstolen framställd anmärkning, någon jämkning i uppställningen gjorts i syfte att, tydligare än i det remitterade förslaget skett, utmärka, att för tillämpning af paragrafen i dess helhet förutsättes, att fråga är om kreditköp samt att någon af de i paragrafen uppräknade omständigheter måste hafva inträffat efter köpets afslutande. Högsta domstolen har vidare anmärkt, att kommitterades förslag så till vida vore mindre följdriktigt, att om konkurs, utmätning eller betalningsinställelse inträffat efter köpet, de föreslagna bestämmelserna skulle komma till användning, oafsedt om köparen redan vid köpets afslutande varit på obestånd, under det att eljes för deras tilllämpning erfordrades utredning därom, att köparens förmögenhetsvillkor efter köpet undergått förändring till det sämre; och har med anledning häraf åt paragrafen gifvits en affattning, som ej lämnar rum för dylik anmärkning. Det danska lagförslaget i dess af de delegerade förordade lydelse öfverensstämmer i nämnda hänseende med det sålunda jämkade svenska förslaget. Däremot hafva de norska delegerade icke ansett annan ändring i denna del erforderlig än att till 39 §, sådan den i det norska kommittéförslaget lyder, fogats ett tillägg af innehåll att frågan, huruvida säljaren i andra fall än de i 39 § nämnda ägde utöfva de honom därigenom

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

tillerkända befogenheter, borde bedömas enligt allmänna rättsgrundsatser. Härmed lärer dock knappast någon olikhet i sak hafva varit åsyftad.

Hvad åter angår den inom högsta domstolen jämväl gjorda hemställan, att det föreslagna lagrummets tillämplighet borde inskränkas till sådana fall, då köparens insolvens blifvit konstaterad genom någon yttre notorisk tilldragelse, har denna anmärkning icke ansetts böra föranleda ändring i kommittéförslaget. Det torde ej kunna angifvas något principiellt skäl, hvarför en säljare, som trott sig hafva att göra med en solvent köpare men efter köpet erhållit kännedom om dennes obestånd, skulle sättas i bättre eller sämre ställning, allt efter som hans kunskap grundades på någon af en större allmänhet känd tilldragelse eller på andra källor. År haris uppfattning af köparens förmögenhetsvillkor riktig, något som naturligen blir säljarens sak att visa, torde han i båda nämnda fall böra behandlas lika. Exempelvis synes det hårdt, om en säljare, som genom meddelande från köparen själf erfarit dennes obestånd, skulle, blott därför att ännu icke inträffat någon katastrof, hvarigenom köparens undergräfda ställning blifvit för den stora allmänheten uppenbar, vara pliktig att utgifva godset med säker utsikt att gå miste om betalningen eller större delen däraf. De befarade praktiska olägenheterna af förslagets bestämmelser i denna del kunna knappast verka afskräckande, då man från utlandet, där säljarens rätt att vid köparens obestånd innehålla godset i allmänhet är erkänd i samma utsträckning som här föreslagits, icke försport, att denna rätt gifvit anledning till missbruk. Synnerligen svårt vore det ock att åt en lagbestämmelse med det af högsta domstolen antydda innehållet gifva en sådan affattning, att icke svårigheter och ojämnheter skulle uppstå vid tillämpningen. 1 betraktande häraf och med hänsyn jämväl till önskvärdheten af att på detta område af lagstiftningen, som för den mellanfolkliga samfärdseln är af synnerligen stor betydelse, komma till öfverensstämmelse med de i utlandet allmänt rådande rättsgrundsatser och med grannländernas lagstiftning, har jag ansett mig böra i nu förevarande hänseende vidhålla den ståndpunkt, därom kommitterade från de tre nordiska länderna enats.

I öfverensstämmelse med hvad inom högsta domstolen blifvit anmärkt, har tillämpning af bestämmelsen i det remitterade förslagets 53 § om förlust af talan ansetts icke böra vara utesluten, då säljaren visat grof vårdslöshet utan att dock hafva gjort sig skyldig till svikligt förfarande. Ått förena en preskriptionstid med ett villkor af så obestämd beskaffenhet torde vara för vår lagstiftning främmande. De jämkningar, som med anledning häraf ägt rum i 53 och 54 §§, hafva föranleda att dessa paragrafer i det nu framlagda förslaget fått byta ordningsnummer.

61 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Vid 55 § hafva högsta domstolens fleste ledamöter uttalat betänkligheter mot att, såsom i förslaget skett, jämväl vid platsköp ålägga köparen att vårda gods, som han är berättigad att afvisa. Erinrar man sig emellertid, hurusom för tillämpningen af ifrågavarande stadgande förutsattes, att köparen tagit godset i sin besittning — därtill han ju vid platsköp icke är pliktig, om godset icke är af kontraktsenlig beskaffenhet eller han på annan grund är berättigad att afvisa detsamma — lärer afgörande betydelse icke kunna tillmätas dessa betänkligheter. Tvifvelsutan ligger det närmast till hands, att, därest köparens ifrågavarande rätt är mellan parterna ostridig, säljaren återtager godset. Så torde då ock i allmänhet ske. Om däremot säljaren bestrider köparens rätt att afvisa godset, händer det ganska ofta, att säljaren vägrar att taga någon som helst befattning med detsamma af en, låt vara oberättigad fruktan, att däri skulle kunna anses ligga ett erkännande från hans sida, det aftalet icke vore af honom rätteligen fullgjordt. Det är egentligen för dessa fall, som en lagbestämmelse i ämnet är af praktiskt behof påkallad. Att vid dem tillåta köparen att rent af prisgifva godset åt förstörelse synes icke blott vara obilligt gent emot säljaren utan äfven strida mot ett allmänt, nationalekonomiskt intresse. För köparen lärer vårdnadsplikten ej heller behöfva blifva så särdeles betungande, då han är berättigad att under de i 34 § angifna förutsättningar befria sig från densamma genom godsets försäljning och dessutom naturligen har rätt till ersättning af säljaren för vården.

De jämkningar, som^ gjorts i affattningen af 62 och 63 §§, hafva föranledts däraf, att 16 § i enlighet med högsta domstolens hemställan inskränkts till att gälla handelsköp. De innebära icke någon förändring i sak af dessa paragrafers innehåll.

Departementschefen uppläste härefter de i enlighet med det afgifna yttrandet affattade förslag till

Do) lag om köp och byte af lös egendom;

2:o) lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen;

3:o) lag om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken; och

4:o) lag om ändrad lydelse af 38 § utsökningslagen;

och hemställde departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.

Justitieråden Petersson och Billing åberopade hvad de hvar för sig vid ärendets behandling i högsta domstolen anfört, i den mån det ej vid förslagens omarbetande vunnit beaktande.

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens hemställan;

och täcktes med bifall till denna hemställan Hans Maj:t Konungen förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af den lydelse, bilaga litt. A till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet Erik Öländer.

Stockholm 1905. Kungl. Boktryckeriet, P A. Norstedt & Söner.