med förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd af automo- biltrafik samt till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § strafflagen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

1 N:o 05.

Kungl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd af automobiltrafik samt till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § strafflagen; gifven Stockholms slott den 7 mars 1906.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd af automobiltrafik samt till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § strafflagen.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Karl Staaffl.

Bill. till Riksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 31 Häjt. (Ako 65.)

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Förslag

till

’ Lag

angående ansvarighet för skada i följd af automobiltrafik.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Med automobil förstås hvarje fordon, som för framdrifvande är försedt med kraftmaskin (motor) och icke löper på skenor.

2 §•

Inträffar olycksfall i följd af automobiltrafik, och ligger vållande därtill den till last, som förde automobilen, skall, därest skada tillfogas person eller egendom, som icke med automobilen befordrades, automobilens ägare härför utgifva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder såsom om han själf vållat skadan.

3 §•

Varder automobil mot ersättning tillhandahållen allmänheten, vare automobilens ägare, därest olycksfall, på sätt i 2 § sägs, inträffar under det automobilen för sådant ändamål användes, pliktig att jämväl ersätta skada å person, som med automobilen befordrades.

4 §.

Brukar någon utan lof annans automobil, svare brukaren i stället för ägaren till skada, som därunder inträffar.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 65.

5 §•

Innehar någon automobil med nyttjanderätt, och ingick i upplåtelsen tillika befogenhet att anställa förare å automobilen, vare sådan brukare lika med automobilens ägare ansvarig för skada, som af automobilen förorsakas; och må ägaren söka sitt åter af brukaren. Lag samma vare, därest brukaren ej innehafver automobilen med sådan befogenhet, som nämnd är, men likväl anlitar annan förare än den af ägaren anställde, samt skada inträffar under denne förares handhafvande af automobilen.

6 §•

Hvar, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall inom två år från den dag, då skadan timade, anhängiggöra sin talan hos domstol.

Försummas det, hafve han förlorat sin talan.

7 §•

Hvad ägare eller annan utgifvit enligt 2—5 §§, äge han söka åter af den, som vållat skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1906.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 11 kap. 15 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 15 § strafflagen skall erhålla följande ändrade lydelse:

Far man öfverdådigt fram, så att annan däraf skadas kan, å väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller eljest allmänneligen befares, eller där allmän marknad eller auktion hålles, straffes med böter, högst etthundra riksdaler.

Far någon, på sätt ofvan sagdt är, öfverdådigt fram med automobil, böte från och med tio till och med femhundra riksdaler.

Gör man oljud eller oväsende eller kommer eljest förargelse åstad å plats, som nyss är nämnd, eller å järnvägståg, passagerarefartyg eller annat dylikt fortskaffningsinedel, som är för allmänheten tillgängligt eller å rum, där offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning pågår, eller där mat eller dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring eller eljest varor hållas till salu för allmänheten eller å annat ställe, som, mot eller utan afgift, är för allmänheten upplåtet, straffes, där ej förbrytelsen förut i detta kapitel är med straff belagd, med böter, högst etthundra riksdaler.

Våldför man arman å ställe, hvarom i denna § förmäles, då skall den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande anses.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1906.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

5 Utdrag af protokollet öfver civildepartemenisärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä Stockholms slott onsdagen den 26 april 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Ramstedt,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe, Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Berger,

Meyer,

von Friesen och Virgin.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anförde departementschefen statsrådet Westring:

* På grund af den ökade utbredning, som automobiltrafiken under de senaste åren vunnit, torde man icke längre utan kännbara olägenheter kunna undvara en särskild lagstiftning härom. Sedan någon tid tillbaka hafva äfven förberedande åtgärder vidtagits för åstadkommande häraf. Sedan nämligen Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på därom gifven befallning den 30 maj 1902 till Kungl. Maj:t inkommit med underdånigt betänkande, innefattande vissa allmänna grunder för en blifvande lagstiftning i ämnet, samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län häröfver afgifvit underdåniga ut-

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

låtanden, uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 24 juli 1903 åt särskilda kommitterade att inom civildepartementet biträda vid utarbetande af förslag till bestämmelser rörande ordnandet af automobiltraliken. Den 16 mars 1904 afgåfvo kommitterade jämte utförlig motivering förslag dels till lag innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik, dels till stadga om automobiltrafik, dels ock till lag angående ändring af 53 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891. Äfven öfver dessa förslag hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgifvit utlåtanden.»

Efter att hafva närmare redogjort för innehållet i berörda förslag och utlåtanden fortsatte departementschefen:

»De af kommitterade utarbetade förslag har jag låtit i civildepartementet undergå ytterligare granskning, hvarvid vissa förändringar vidtagits. En af dessa förändringar gäller själfva uppställningen af de föreslagna stadgandena. Medan kommitterade, frånsedt ett stadgande, hvartill jag senare skall återkomma, i det afgifna förslaget till lag i ämnet allenast upptagit bestämmelser angående skyldighet för automobilägaren att ersätta skada, som uppkommit i följd af olycksfall vid automobiltrafik, har jag ansett äfven åtskilliga af de frågor, som beröras i det af kommitterade afgifna förslag till stadga, vara af den allmänna natur, att bestämmelserna därom böra upptagas i en af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag.

Hvad då beträffar själfva innehållet i det förslag till lag, som jag nu anhåller att få anmäla, torde till en början böra tillåtas mig att med några ord beröra de i 2 och 3 §§ meddelade bestämmelser om tillstånd att taga vägar och andra för körtrafik afsedda platser i anspråk för körning med automobiler. På sätt framgår af 11 § och 14 § 1 mom. i det afgifna förslaget till stadga, hade kommitterade ansett automobiltrafik böra medgifvas å hvarje för allmän körtrafik upplåten eller tillgänglig väg, för såvidt icke Kungl. Maj:ts befallningshafvande med hänsyn till vägens beskaffenhet eller andra omständigheter, som inverkade på frågan om lämpligheten af automobiltrafiks utöfvande å vägen, ansåge sig däremot böra meddela förbud. Kommitterade hade således i detta hänseende icke gjort någon skillnad mellan allmän och enskild väg. Häremot hafva från flera af Kungl. Maj:ts befallningshafvande anmärkningar framkommit, i det en af dessa velat till allmänna vägar inskränka tillåtelsen att färdas med automobil, andra åter väl ansett körning med automobil böra vara tillåten å enskild för körtrafik tillgänglig väg, men tillika hemställt om tillerkännande af ovillkorlig rätt för vägens ägare att erhålla förbud mot automobiltrafiks utöfvande å vägen. Sistnämnda förslag har äfven af mig biträdts. Hvad kommitterade i ämnet föreslagit synes mig nämligen icke stå väl i öfverensstämmelse med den

7 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

förfoganderätt öfver enskild väg, som bör tillkomma dess ägare. Ä andra sidan äro dessa vägar i vidsträckta delar af vårt land af så stor betydelse för den allmänna samfärdseln, att ett allmänt förbud mot automobiltrafik därå icke torde böra ifrågakomma.

Vid afgifvande af utlåtande öfver kommitterades förslag hafva åtskilliga betänkligheter uttalats mot medgifvande af automobiltrafik å hvarje allmän väg. Såsom skäl häremot har anförts våra vägars ofta mindre tillfredsställande beskaffenhet. Af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län har särskildt förordats, att automobiltrafik ej måtte medgifvas å sådana vägar, där automobilen upptager hälften eller å smala vägar 2/5 af vägens bredd. Äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar och Jämtlands län hafva uttalat sig i nära öfverensstämmelse härmed. En bestämmelse af nyss angifna eller likartad! innehåll skulle likväl förorsaka afsevärda olägenheter, på samma gång öfvervakandet af dess efterlefnad komme att erbjuda synnerligen stora svårigheter. De olägenheter, som kunna uppstå af medgifvande af automobiltrafik å hvarje allmän väg, har jag, i nära öfverensstämmelse med hvad kommitterade föreslagit, ansett lämpligast kunna afhjälpas genom den Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillagda rättighet att, där vägens beskaffenhet eller annat förhållande sådant påbjuder, meddela förbud vare sig mot all automobiltrafik eller mot körning med automobil af viss beskaffenhet, därvid i främsta rummet uppenbarligen åsyftas automobiler af mera betydande bredd eller vikt.

Äfven mot den af kommitterade föreslagna maximihastigheten hafva likaledes på grund af våra vägars beskaffenhet betänkligheter yppats. Sålunda föreslå Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Jönköpings och Hallands län, att den högsta tillåtna hastigheten måtte bestämmas till allenast 25 kilometer i timmen. Samma maximihastighet förordar Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län, dock att en fart af 30 kilometer i timmen måtte medgifvas å vägar, hvilkas bredd öfverstiger fyra meter. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län hemställer om en maximihastighet af 15 kilometer å smalare samt 25 kilometer å bredare vägar, hvarförutom det borde tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande att undantagsvis, där förhållandena det medgifva, stadga rätt till starkare fart. Slutligen hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Älfsborgs och Västmanlands län ansett en fart af mera än 20 kilometer i timmen icke böra tillåtas. I förhållande härtill har äfven lägre maximifart för färd i mörker eller i stad och köping föreslagits. I trots af dessa anmärkningar har jag dock ansett mig böra med en obetydligt modifikation bibehålla de af kommitterade föreslagna bestämmelserna. Äfven härvidlag torde de olägenheter, som genom den föreslagna maximifarten å åt-

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

skilliga orter möjligen kunna befaras uppkomma, lämpligast afhjälpas genom den Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillagda rättighet att meddela lokala bestämmelser, hvarigenom den såsom regel medgifna maximihastigheten inskränkes. Att märka är äfven, att det vida öfvervägande antalet af Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke haft något att erinra mot kommitterades förslag i nu berörda hänseende.

I likhet med kommitterade har jag ansett sådant förbud mot automobiltrafik, hvarom ornförmäles i 2 och 3 §§, böra anslås vid den väg, förbudet afser, likasom det äfven bör tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande att bestämma, huruvida icke äfven beslut, hvarigenom den föreslagna maximifarten inskränkes, bör å enahanda sätt tillkännagifvas. Ett ovillkorligt påbud om dylikt kungörande synes mig nämligen i fråga om sistberörda beslut icke tillrådligt, då det lätteligen kan antagas, att i åtskilliga län dessa beslut komma att afse samtliga vägar inom större områden. Däremot har jag icke kunnat biträda kommitterades förslag, att kostnaden för uppsättandet af ifrågavarande anslag skulle drabba vederbörande vägkassa. Särskildt när fråga är om enskild väg, lärer nämligen, på sätt ett flertal af Kungl. Maj:ts befallningshafvande anmärkt, något giltigt skäl icke kunna åberopas för vägkassans betungande med denna utgift. Kommitterades i det afgifna förslaget till ändring i väglagen gjorda hemställan har jag således ansett böra förfalla. I stället synes mig kostnaden för anslagens uppsättande böra bestridas, då fråga är om förbud mot körning med automobil å enskild väg, af vägens ägare samt eljest af allmänna medel.

Jag öfvergår nu till redogörelse för innehållet i de bestämmelser, som återfinnas i 8—11 §§ uti ifrågavarande lagförslag. Lika med kommitterade anser jag automobilägaren böra ersätta skada, som vid körning med automobil vållats af hans förares oförsiktighet eller vårdslöshet. Hvad härutinnan af kommitterade föreslagits står i full öfverensstämmelse med en på olika områden af vår lagstiftning tillämpad grundsats, att, när särskild fara är förenad med drifvandet af någon rörelse, utöfvaren häraf bör vara skyldig att ersätta äfven af hans underordnade arbetspersonal därvid förorsakad skada. Härtill kommer äfven det särskildt af kommitterade framhållna skäl, att i en dylik skadeståndsskyldighet ligger en garanti, för att en autoinobilägare icke åt ovarsamma personer anförtror automobilens skötsel. Om jag således är ense med kommitterade hvad grundtanken i de af dem afgifna förslag till skadeståndsbestämmelser angår, anser jag dock vissa modifikationer af den allmänna regeln vara nödvändiga.

Hvad till att börja med skadeståndspliktens omfattning angår, torde denna i allmänhet icke böra utsträckas jämväl till person, som vid olyckstill-

9 Kungl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 65.

fallet färdades å den automobil, hvilken förorsakat skadan. De föreslagna skadeståndsbestämmelserna afse närmast att utgöra skydd för de faror, som i följd af automobiltralik hota öfriga vägtrafikanter, och böra således skäligen icke komma till tillämpning i nu berörda fall. Endast då olyckan förorsakats af en i yrkesmässig trafik använd automobil, synes skadeståndsskyldigheten äfven böra omfatta person, som med automobilen befordrades. Till stöd härför kan åberopas den likartade bestämmelse, som redan gäller i fråga om järnvägsdrift och däraf föranledd skada.

Vidare hafva kommitterade, utan hänsyn därtill om automobilens ägare vid olyckstillfället förfogade öfver automobilen eller icke, alltid lagt den ifrågasatta skadeståndsskyldigheten på ägaren, dock med undantag däraf att, då fråga är om yrkesmässig automobiltrafik, innehafvare af tillståndet härtill träder i ägarens ställe. Det faller genast i ögonen, att, för den händelse automobilen olofligen brukats samt skada därunder uppstått, det vore synnerligen obilligt att fordra, det ägaren skulle vara skyldig att gälda den uppkomna skadan. I detta fall bör uppenbarligen ägaren vara fritagen från skadeståndsskyldighet samt denna i stället drabba den, som brukade automobilen. Hvad åter angår de fall, då upplåtelse af nyttjanderätt till automobilen ägt rum, synes mig ersättningsskyldighet för skada, som därunder uppkommit, böra hvila gemensamt å ägaren och nyttjanderättsinnehafvaren med rätt likväl för den förstnämnde att af nyttjanderättsinnehafvaren återkräfva hvad han själf måst utgifva.

I enlighet med dessa grunder äro bestämmelserna i 8— 11 §§ affattade. Hvad särskildt 8 § angår, torde det böra påpekas, hurusom, frånsedt ofvanberörda stadgande om skadeståndspliktens omfattning, någon förändring i sak från hvad kommitterade föreslagit (2 § i förslaget till lag i ämnet) icke vidtagits genom paragrafens förändrade affattning, utan har den bearbetning, paragrafen undergått, allenast åsyftat att tydligare angifva, när skadeståndsskyldighet inträder. I 11 § har jag för förekommande af hvarje tveksamhet ansett höra i lagen uttryckligen angifvas, att såsom upplåtelse af nyttjanderätt förstås allenast det fall, då i upplåtelsen tillika ingått befogenhet att anställa förare å automobilen. En motsatt tolkning skulle, såsom lätt inses, leda till orimliga följder.

Kommitterade hade, såsom jag ofvan berört, föreslagit en särskild bestämmelse, enligt hvilken vid yrkesmässig automobiltrafik innehafvaren af tillståndet till trafikens utöfvande skulle i stället för ägaren vara ersättningspliktig för inträffad skada. Den allmänna regeln i 11 § gör en dylik specialbestämmelse öfverflödig. Ej heller lära tillräckliga skäl kunna åberopas, hvarför ägaren i det åsyftade fallet alldeles skulle fritagas från den honom eljest åliggande skadeståndsplikten.

Bih. till Riksd. Prat. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 31 Häft.

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Beträffande öfriga i förslaget upptagna bestämmelser torde allenast böra påpekas, hurusom ansvaret för öfverträdelse af de i 2—5 §§ gifna bestämmelser blifvit väsentligen höjdt utöfver hvad kommitterade föreslagit. Endast i verkligt kännbara bötesbelopp torde ligga en verksam garanti särskildt mot ett okynnigt begär att öfverskrida den högst medgifna maximifarten.

I det framlagda förslaget till lag innefattande vissa bestämmelser om automobiltratik hade kommitterade i 6 § upptagit ett stadgande af innehåll att, därest någon använder automobil å allmän väg på landet under sådana omständigheter, att vägens underhåll därigenom kräfver ökad kostnad, som ej är tillfällig, Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle på framställning äga ålägga auto mobilägaren att till den vägunderhållningsskyldige utgifva bidrag till underhållskostnaden, efter ty Kungl. Maj:ts befallningshafvande pröfvade skäligt. Häremot hafva fyrfaldiga anmärkningar riktats i de öfver kommitterades förslag infordrade utlåtanden. Särskildt hafva framhållits de synnerligen stora svårigheter, som skulle vara förenade med tillämpningen af ett dylikt stadgande, hvarjämte äfven tvifvelsmål yppats, huruvida Kungl. Maj:ts befallningshafvande vore den rätta myndigheten för handläggningen af ifrågavarande mål. Med hänsyn såväl till svårigheterna för bedömandet af förevarande ersättningsanspråk som äfven därtill att liknande ersättningsskyldighet icke finnes stadgad i fråga om andra tyngre åkdon har Kungl. Majrts befallningshafvande i Malmöhus län hemställt, att ifrågavarande stadgande måtte alldeles utgå ur förslaget.

Riktigheten af de framställda anmärkningarna torde svårligen kunna jäfvas. Därtill kommer, att under förutsättning allenast att automobiler äro försedda med tillräckligt breda hjulringar, i hvilket syfte bestämmelser också finnas intagna i det af kommitterade afgifna förslag till stadga, det minst sagdt är tvifvelaktigt, huruvida automobiler verkligen göra någon nämnvärd skada å vägar, ja till och med kan ifrågasättas, såsom äfven kommitterade synas antaga (se sid. 65), om icke tyngre med breda hjulringar försedda automobiler genom att utplåna uppkomna hjulspår göra mer gagn än skada å vägarna. På grund af dessa skäl har jag icke ansett mig böra föreslå, någon bestämmelse af sådant innehåll eller syfte som ifrågavarande af kommitterade förordade stadgande.

Hvad angår de särskilda bestämmelser af administrativ art, som rörande förevarande ämne erfordras, torde i allt väsentligt kommitterades förslag kunna vinna godkännande. Härtill torde jag få återkomma, sedan det förevarande lagförslaget vunnit slutlig handläggning.»

11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Sedan departementschefen härefter uppläst ifrågavarande lagförslag af den lydelse, som vid detta protokoll fogade bilaga utvisar, hemställde han i underdånighet, att Högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten i nåder lämna bifall.

Ex protocollo E. K. Almqvist.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik.

Härmed förordnas som följer:

1 §•

Med automobil förstås i denna lag hvarje fordon, som för framdrifvande är försedt med kraftmaskin (motor) och icke löper på skenor.

2 §.

1 mom. Där ej, på sätt nedan sägs, annorlunda förordnats, må körning med automobil äga rum å hvarje allmän väg, gata eller torgplats.

2 mom. För landet äger Konungens befallningshafvande, där körning med automobil å viss allmän väg till följd af körbanans ringa bredd eller annat förhållande kan medföra särskild fara eller olägenhet, meddela förbud vare sig mot all automobiltrafik å vägen eller mot körning därå med automobil af viss beskaffenhet.

I stad äfvensom i köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan för rikets städer tillämpas, må sådant förbud meddelas i den ordning, som i nämnda stadga föreskrifves.

3 §.

Å enskild väg, som allmänneligen befares, vare körning med automobil tillåten; dock har Konungens befallningshafvande, där vägens ägare därom gör framställning, att meddela förbud, som i 2 § 2 mom. sägs.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 65.

4 §•

13 Automobil får icke framföras med större hastighet än som motsvarar i stad, köping och annat tätt bebyggdt samhälle: 20 kilometer under dagsljus och 15 kilometer vid mörker eller dimma samt

annorstädes: 30 kilometer under dagsljus och 20 kilometer vid mörker eller dimma; allt i timmen.

På Konungens befallningshafvandes pröfning ankommer, huruvida och på hvilka villkor täflan med automobiler, för visst undantagsfall, må äga rum med öfverskridande af nämnda hastighet.

5 §•

Föreligger för landet anledning att inskränka den enligt 4 § tillåtna största hastigheten, äger Konungens befallningshafvande meddela särskild bestämmelse härom.

I stad äfvensom i köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan för rikets städer tillämpas, må sådan bestämmelse meddelas i den ordning, som i nämnda stadga föreskrifves.

6 §•

Har förbud, hvarom i 2 § 2 mom. eller 3 § sägs, af Konungens befallningshafvande meddelats i fråga om viss väg å landet, skall, på sätt Konungen närmare förordnar, beslutet tillkännagifvas medelst uppsättande af anslag å lämpligt ställe vid vägen.

På Konungens befallningshafvandes pröfning ankommer, huruvida jämväl beslut, hvarom i 5 § förmäles, å enahanda sätt skall tillkännagifvas.

Kostnaden för uppsättande af anslag, hvarom i 3 § sägs, gäldas af vägens ägare. Uppsättandet af öfriga anslag bestrides af allmänna medel.

7 §•

För rättighet att mot ersättning betjäna allmänheten med automobil för befordran af personer eller gods (yrkesmässig automobiltrafik) erfordras, på sätt Konungen närmare föreskrifver, särskildt tillstånd af offentlig myndighet.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

8 §•

Inträffar påkörning af automobil eller annat dylikt olycksfall, och ligger vållande därtill den till last, som förde automobilen, skall, därest skada tillfogas person eller egendom, som icke med automobilen befordrades, automobilens ägare härför utgifva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder såsom om han själf vållat skadan.

Lag samma vare, därest skada, hvarom nämndt är, uppkommer i följd däraf att för åkdon förspändt eller till ridning användt djur varder skrämdt af automobil, och automobilens förare genom att icke i tid stanna automobilen eller genom underlåtenhet af annan nödig försiktighetsåtgärd varit vållande till skadan.

9 §•

Inträffar olycksfall, på sätt i 8 § sägs, under körning med automobil, som vid tillfället brukades i yrkesmässig automobiltrafik, vare automobilens ägare pliktig att jämväl ersätta skada å person, som med automobilen befordrades.

10 §.

Brukar någon utan lof annans automobil, svare brukaren i stället för ägaren till skada, som därunder inträffar.

11 §•

Innehar någon automobil med nyttjanderätt, vare denne lika med automobilens ägare ansvarig för skada, som af automobilen förorsakas; och må ägaren af brukaren söka sitt åter.

Såsom upplåtelse af nyttjanderätt skall ej anses, där ej i upplåtelsen tillika ingått befogenhet att anställa förare å automobilen.

Anställer den, som öfver automobil förfogat utan sådan befogenhet, som nämnd är, ändock förare, och inträffar skada, under det automobilen af denne föres, svare till skadan som om han innehaft automobilen med nyttjanderätt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

12 §.

15 Hvar som vill fordra skadestånd enligt denna lag skall inom två år från den dag, då skadan timade, anhängiggöra sin talan hos domstol. Försummas det, hafve han förlorat sin talan.

13 §.

Hvad ägare eller annan utgifvit enligt 8—11 §§ äge han söka åter af den, som vållat skadan.

14 §.

Hvad i 8—13 §§ är stadgadt äger icke tillämpning på velociped, försedd med motor (motorcykel).

15 §.

Föres automobil å väg, gata eller plats, hvarest sådant icke är tillåtet, eller med större hastighet än i hvarje fall är medgifvet, böte automobilens förare från och med 10 till och med 500 kronor.

Till enahanda ansvar vare den förfallen, som utan vederbörligt tillstånd utöfvar yrkesmässig autoin obiltrafik.

16 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna lag, samma förseelse, skall han, när han därtill varder lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning därför utfärdats och delgifvits, fällas till de böter, som för sådan förseelse äro stadgade.

17 §.

Allmän åklagare skall åtala förseelse mot denna lag; dock må ej öfverträdelse af förbud, hvarom i 3 § sägs, åtalas af allmän åklagare, där ej förseelsen af målseganden angifvits till åtal.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

18 §•

Förseelser mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen skett.

19 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

20 §.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna lag omförmäles, må ändring sökas hos Konnugen.

21 §.

Konungen meddelar bestämmelser i fråga om automobils beskaffenhet så ock de närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller, må för tryggande af säkerhet och ordning vid utöfvande af automobiltrafik erfordras.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

17 Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta domstol måndagen den 30 oktober 1905.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Lindbäck,

Wijkander,

Trollander,

Silverstolpe.

Sedan jämlikt högsta domstolens beslut deri 18 nästlidne maj handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlämnade förslag till lag innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik cirkulerat mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter, hvilka jämte till statsråd numera utnämnde justitierådet Petersson öfvervarit föredragningen af förslaget, företogs nu detta ärende till slutlig behandling, varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Angående den föreslagna lagens omfattning afgaf justitierådet T kolländer, med hvilken justitieråden Lindbäck och Wijkander voro ense, följande yttrande:

»I olikhet med det af kommitterade uppgjorda lagförslag innehåller det nu remitterade förslaget bestämmelser dels angående de vägar och platser, där automobiltrafik skulle få äga rum, och dels om den hastighet, hvarmed automobil skulle få framföras. För min del anser jag bestämmelser i nämnda hänseenden icke lämpligen böra inrymmas i en lag, stiftad af Konung och Riksdag. Dessa bestämmelser, hvilkas syfte är att trygga allmänheten mot de faror, som af automobiltrafik kunna uppkomma, men på samma gång måste så afpassas, att icke en i stark uppblomstring stadd och för det allmänna viktig industri genom för trånga skrankor hämmas i sin utveckling, äro till sin natur politiföreskrifter och synas mig, för att

Bill. till Rilcsd. Prot 1906. 1 Sami. 1 Afd. 31 Håft. 3

18 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 65.

väl fylla sitt ändamål, böra meddelas i administrativ ordning så att de lätt kunna ändras och anpassas efter ändrade förhållanden, såsom automobilindustriens utveckling till högre fulländning, en allmännare uppfattning af detta samfärdsmedels nytta och allmänhetens förvärfvade större vana därvid m. m.

Jag hemställer således, att nämnda stadganden såväl som de däraf föranledda straff- och åtalsbestämrnelserna måtte ur förslaget utgå och lagen sålunda blifva allenast en »lag angående ansvarighet för skada i följd af automobiltratik».

För den händelse denna hemställan ej vinner afseende, har jag emellertid ansett mig böra ingå i granskning äfven af de bestämmelser, om hvilkas uteslutande sålunda hemställts.»

I öfrigt föranledde förslaget följande anmärkningar.

3 §.

Justitierådet Thollander erinrade mot affattningen af denna §, att det syntes oriktigt, att uttryckligen fastslå såsom en rättighet att med automobil färdas å enskild väg, då meningen icke vore att göra inskränkning i den enskilde vägägarens rätt öfver vägen utan endast att stadga att, därest ägaren icke vill tillåta automobiltratik å vägen, han har att vända sig till Konungens befallningshafvande, som förordnar i enlighet med vägägarens önskan, utan att det tillkommer Konungens befallningshafvande att pröfva skälen för denna önskan.

4 §•

Justitierådet Silverstolpe yttrade: »De föreslagna bestämmelserna angående den hastighet, med hvilken automobil får framföras, kunna icke anses uttömmande. Uppenbart är nämligen, att i gathörn och vägkorsningar samt i allmänhet å lifligt trafikerade platser eller där vägbanan allenast en obetydlig sträcka kan fritt öfverskådas, en automobil måste framföras med vida större varsamhet, än som följer allenast af iakttagandet af bestämmelsen om den högsta tillåtna farten. Också finner man, hurusom kommitterade i det af dem afgifna förslag till stadga om automobiltratik, förutom en bestämmelse af hufvudsakligen samma lydelse som ifrågavarande §, i annat sammanhang upptagit en föreskrift, att automobil å ställen af nyss omförmälda beskaffenhet skall framföras så sakta, att den kan stannas ögonblickligen. Särskildt för vinnande däraf, att enahanda straff-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 65.

bestämmelser komma att tillämpas såväl å öfverskridandet af den tillåtna maximifarten som å hvarje annan yttring af öfverdådig framfart vid körning med automobil, torde det vara nödvändigt, att ett stadgande af väsentligen sådant innehåll som det nu angifna tillfogas ifrågavarande §.

Det torde kunna med fog ifrågasättas, huruvida öfver hufvud taget täflan med automobiler bör tillstädjas å allmän väg, gata eller torgplats eller å enskild väg, som allmänneligen befares, då sådana täflingar svårligen lära kunna anordnas så, att de icke lända till hinder och men för den öfriga trafiken därstädes. I alla händelser saknas hvarje giltigt skäl att vid dylika täflingar medgifva större hastighet än den eljest högst tilllåtna. Däremot kunna åtskilliga andra fall tänkas, då det kan vara af vikt, att automobil får framföras med starkare fart än den i allmänhet stadgade. Detta torde exempelvis vara förhållandet, då automobil begagnas för brandväsendets räkning eller såsom ambulansvagn, och kan möjligen äfven blifva händelsen, därest automobiler komma till användning för militära ändamål. Jag hemställer därför, att paragrafens sista stycke måtte sålunda ändras, att Konungens befallningshafvande erhåller befogenhet att för sistberörda och tilläfventyrs andra därmed likartade fall tillåta öfverskridande af den annars medgifna största hastigheten.»

Justitierådet Thollander ansåg, att stadgandet i tredje stycket af denna § i alla händelser borde utgå, då täflingar med automobil på våra vanliga vägar under inga villkor torde böra tillåtas.

Justitierådet Wijkander anförde: »Enligt sista stycket af denna § skall det ankomma på Konungens befallningshafvande att för visst angifvet undantagsfall, nämligen för den händelse tillstånd lämnats till täflan med automobiler, medgifva öfverskridandet af den stadgade maximifarten. Äfven andra fall torde emellertid finnas, då sådant medgifvande lämpligen bör ifrågakomma, såsom vid körning med automobiler, använda för brandväsendets räkning eller såsom ambulansvagnar eller för militärt ändamål m. m. Ifrågavarande stycke torde därför böra affattas i en något allmännare form än som skett.

Justitierådet Lindhäck delade de inom högsta domstolen uttalade betänkligheter mot anordnande af täflingar med automobiler, hvilka täflingar, efter hvad erfarenheter från utlandet ådagalagt, medföra synnerlig fara för olycksfall.

6 §•

Justitierådet Silverstolpe, med hvilken justitieråden Lindbäck och Wijkander instämde, yttrade: »Förbud mot automobiltrafik synes böra på

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

det i §:n angifna sätt tillkännagifvas icke blott då förbudet afser väg å landet utan äfven då det meddelats i fråga om väg å område, som är att hänföra till stad, men icke är i stadsplanen intaget. _ Däremot torde sådant tillkännagifvande icke erfordras beträffande förbud, som endast gäller gata eller väg inom köpings eller municipalsamhälles planlagda område.

Under erinran därom, att enligt 21 § ordningsstadgan för rikets städer sådant beslut, som i andra stycket af förevarande § omförmäles, kan i visst fall komma att meddelas af magistrat eller annan däremot svarande styrelse för stad, köping eller municipalsamhälle, hemställer jag, att nyssnämnda stycke måtte erhålla en sådan affattning, att det alltid ankommer på den myndighet, som meddelat beslutet om den högst tillåtna hastighetens inskränkande, att jämväl pröfva, huruvida beslutet bör på angifvet sätt tillkännagifvas.

Slutligen hemställer jag, att enär i förevarande fall lika litet som i allmänhet, då fråga är om offentliggörande af myndighets påbud, kostnaden härför bör drabba enskild person, bestämmelsen därom, att kostnaden för uppsättande af anslag rörande i 3 § omförmälda förbud skall gäldas af vägens ägare, måtte utgå.»

Justitierådet Thollander förenade sig med justitierådet Silverstolpe i hans hemställan, att bestämmelsen om kostnaden för uppsättandet af anslag rörande förbud, hvarom i 3 § sägs, måtte utgå.

7 §•

Justitierådet Thollander ansåg ett stadgande af detta innehåll icke behöfva intagas i lagen och hemställde, att detsamma måtte utgå.

8. 9, 10 och 11 §§.

Justitierådet Silverstolpe anförde beträffande 8 .§: »Kommitterade hafva antagit, att genom bestämmelsen om automobilägarens skyldighet att ersätta skada, som vid körning med automobil uppkommit till följd af förarens fel eller försummelse, garanti skulle vinnas därför, att endast verkligt kompetenta och genom särskilda egenskaper lämpliga personer komme att användas till förare. Att denna bestämmelse skulle medföra en sådan påföljd, synes mig emellertid ytterst tvifvelaktigt. Då erfarenheten från såväl in- som utlandet visat, att körning med automobil i stor utsträckning betraktats såsom ett sportnöje, hvarvid behörig försiktighet vid fram-

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 65.

farten på ett hänsynslöst sätt åsidosatts, kan man taga för tämligen gifvet, att i många fall den skärpta ansvarigheten för skada icke kommer att förebygga, att automobilens handhafvande öfverlämnas åt person, som icke innehar de i sådant afseende erforderliga kvalifikationer. Den af kommitterade tillika föreslagna åtgärden att i administrativ författning stadga bötesstraff för automobilägaren, om automobilen föres af därtill olämplig person, torde ej heller vara ägnad att bereda det önskade skyddet mot vårdslös och oförsiktig framfart, då någon pröfning af förarens lämplighet ej skulle på förhand äga rum annat än vid yrkesmässig trafik. Enda sättet att för öfriga trafikanter åstadkomma trygghet synes vara att anordna en verksam kontroll beträffande kompetensen hos de personer, som föra automobilerna. För sådant ändamål torde i lagen böra intagas ett stadgande af innehåll, att för rätt att föra automobil å allmän väg, gata eller torgplats eller å enskild väg, som allmänneligen befares, erfordras tillstånd af offentlig myndighet, samt att sådant tillstånd endast må meddelas åt deri, som uppnått viss angifven ålder och i den ordning, Konungen bestämmer, visat sig äga full kännedom om automobils konstruktion, skötsel och manövrering samt i öfrigt befunnits innehafva de för sådant fordons framförande erforderliga egenskaper. I sammanhang härmed lära i lagen böra inrymmas straffbestämmelser för automobils framförande genom därtill obehörig person.

Enligt andra stycket af denna § har ägarens ansvarsskyldighet för där afsedd skada begränsats till de fall, då för åkdon förspändt eller till ridning användt djur varder skrämdt af automobil, samt skada, på sätt vidare i paragrafen angifves, härigenom uppstår. Det kan emellertid lätt inträffa, att ett kreatur äfven under andra förhållanden blifver skrämdt af automobil, så att skada uppkommer vare sig å kreaturet själft eller å annat föremål eller å människor; och svårligen torde något skäl kunna åberopas, hvarför i sådant fall ägaren skulle undgå att ersätta skada, till hvilken föraren genom underlåtenhet att vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder varit vållande. Den enda begränsning, som uti förevarande hänseende torde lämpligen böra uppställas, synes vara den, att kreaturet befinner sig å eller i omedelbar närhet af den väg, där automobilen framföres. Härför talar nämligen det skäl, att automobilens förare icke bör tvingas att fästa sin uppmärksamhet på föremål, som befinna sig på längre afstånd från den väg, där han färdas — något som uppenbarligen komrue att menligt inverka på hans lugna och säkra handhafvande af automobilen. På grund af hvad sålunda uttalats anser jag önskvärdt, att förslaget undergår en omarbetning i nu angifvet syfte.»

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

I fråga om 9 § yttrade justitierådet Silverstolpe: »Enligt det föreslagna lagrummet är automobilägarens skadeståndsskyldighet i förevarande fall, utöfver hvad i 8 § sägs, utsträckt till att jämväl omfatta skada å person, som vid olyckstillfället befordrades med automobilen. Någon skyldighet för ägaren att gälda skada, som tillfogats med automobilen befordrad egendom, är däremot icke i föreliggande § stadgad. Visserligen kan till stöd härför åberopas, att något tvingande skäl att där intaga ett sådant stadgande icke är för handen, då i allt fall den, som åtagit sig egendomens fraktande — och i regel är denna liktydig med automobilens ägare — redan på grund af fraktaftalets allmänna innebörd torde under de i denna § angifna omständigheter vara pliktig att utgifva ersättning för skada å sådan egendom. Då emellertid i vår lag allmänna bestämmelser om fraktaftal saknas, samt därtill kommer, att det föreslagna lagrummets lydelse lätteligen kan gifva anledning till den missuppfattning, att ägaren vore ovillkorligen frikallad från hvarje ersättningsskyldighet i nu nämnda afseende, synes paragrafen böra sålunda affattas, att ägaren enligt densamma varder skyldig att ersätta skada å person och egendom, som med automobilen befordras.»

Justitierådet Thollander yttrade: »Det torde öfverensstämma med allmänt erkända rättsgrundsatser, att vid drifvandet af farliga företag den är ansvarig för uppkommen skada, i hvars intresse företaget drifves. Vid automobiltrafik, som måste räknas till farliga företag, bör således i vanligaste fall ägaren vara ansvarig för skadan, och, om liera ägare finnas, böra dessa ansvara solidariskt. Men om rätten att förfoga öfver en automobil är af ägaren å annan öfverlåten, så att denne har full bestämmanderätt, hvar och huru automobilen skall framföras, bör enligt min åsikt den, som sålunda förfogar öfver automobilen, vara ansvarig för åstadkommen skada, och det synes mig obilligt att i sådant fall lägga någon ansvarighet på ägaren. Den gemensamma ansvarighet, förslaget ålägger ägare och brukare med regress för den senare till den förre, kan jag för min del således ej tillstyrka.

Vid brukande utan lof af annans automobil torde, på sätt förslaget innehåller, brukaren böra svara för skadan.

I fråga om omfattningen af ansvarigheten anser jag lika med kouimitterade, att den bör utsträckas till fall, då någon ljutit döden eller lidit kroppsskada eller egendom, som icke mottagits för befordran med automobil, blifvit skadad. Hänsyn till allmän säkerhet synes mig fordra, att i fråga om skada å person skillnad ej göres på den, som med automobilen befordrades, och andra personer. Beträffande gods, som med automobil befordras, utgår förslaget, från, att skadeståndsskyldigheten bör

23 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

regleras efter allmänna grunder för fraktaftal. Därutinnan delar jag förslagets ståndpunkt af det skal, att det torde innebära en inskränkning i den vanliga skadeståndsskyldigheten, om denna gjordes beroende af bevisning om vållande å förarens sida; men för undvikande af det missförstånd, att någon skadeståndsplikt i afseende å sådant gods icke skulle för ägare eller brukare af automobil finnas, torde i lagen böra intagas en hänvisning till hvad därom i allmänhet gäller.

Uttrycket i 8 § »påkörning af automobil», som språkligt taget torde innebära, att någon annan kör på en automobil, men som närmast torde syfta på det fall, att en automobil köres på person eller egendom, synes mig- således mindre väl valdt. Då därtill kommer, att det är svårt att finna, hvad med »annat dylikt olycksfall» afses, och att begränsningen i andra stycket, på sätt justitierådet Silverstolpe anmärkt, torde vara för stor, anser jag det vara bättre att, såsom kommitterade föreslagit, endast angifva, att skadan skall hafva skett »i följd af automobiltrafik».

Justitierådet Wijkancler anförde: »Da, med de undantag, som i lagen särskildt må uppställas, automobilägare synes skola svara för all skada, som vid körning med automobil genom förarens vållande tillfogas person eller egendom, hvarom i första stycket af 8 § sägs, torde åt samma stycke böra gifvas en affattning, som på ett fullt uttömmande sätt angifver detta; och lärer under iakttagande häraf andra stycket af §:n böra utgå.

I 11 § uttalas den principen, att, om någon innehar automobil med nyttjanderätt och i upplåtelsen af nyttjanderätten tillika ingår befogenhet att anställa förare å automobilen, ej mindre innehafvaren än äfven ägaren skall vara ansvarig för uppkommande, af föraren vållad skada. För stadgande af en dylik oinskränkt skadeståndsplikt för ägaren föreligga dock, efter mitt förmenande, ej tillräckliga skäl. Däremot kan ifrågasättas, om ej en till automobilen, eventuellt dennes värde, inskränkt ansvarighet skulle kunna åläggas ägaren. Med en sådan bestämmelse analoga föreskrifter finnas, som bekant, redan i den svenska rätten; och dessutom kan erinras om stadgandet i § 28 af dansk Lov om Körsel med Automobiler den 15 maj 1903: »Den til Erstatning berettigede kan for Erstatningen holde sig til Automobilet, hvad enten dette tilhorer den korende eller ikke.»

För att göra ett stadgande af förenämnda beskaffenhet fullt effektivt torde ock kunna ifrågasättas en supplerande föreskrift, enligt hvilken automobilen kunde, på vederbörandes yrkande, utan vidare beläggas med kvarstad, där ej pant eller borgen ställdes för skadeståndets gäldande.»

Justitierådet Lindbäck biträdde den af justitierådet Wijkander framställda anmärkning mot 8 § och ansåg tillräcklig grund saknas att, på

24 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 65.

sätt i 11 § föreslagits, låta för där afsedt fall ägaren af automobilen drabbas af någon ansvarighet för inträffad skada. Dessutom yttrade justitieråd et Lindbäck, med hvilken justitierådet Wijkander i denna del instämde: »Då det icke lärer vara åsyftadt, att den föreslagna lagen skall äga tillämpning i fråga om ägares eller innehafvares af automobil skyldighet att ersätta skada å egendom, som för befordran med automobil mottagits och under forslingen skadats, utan tvister härom torde vara att bedöma efter de för fraktaftal i allmänhet gällande grunder, synes det önskvärdt, att, till undvikande af missuppfattning, i lagen inflöte ett stadgande, som angåfve nu antydda begränsning i lagens tillämplighetsområde.»

14 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande: »Tillräckliga skäl torde knappast föreligga för att undantaga s. k. motorcyklar från tillämpningen af de föreslagna skade3tåndsbestämmelserna. I de länder, där särskild lagstiftning om skadestånd i följd af automobiltrafik kommit till stånd eller är under utarbetande, lärer ej heller någon skillnad i förevarande hänseende gjorts mellan motorcykler och öfriga automobiler».

16 §.

Justitierådet Wijkander anförde: »Stadgandet i denna § torde kunna inskränkas till de fall, på yrkesmässig automobiltrafik utöfvas utan vederbörligt tillstånd, öfriga i lagförslaget afhandlade förseelser äro nämligen af deri beskaffenhet, att den i 4 kap. 8 § strafflagen uttalade grundsats allenast i sällsynta fall kan i afseende å dem vinna tillämpning; och för dessa fall föreligger ej skäl att meddela några undantagsbestämmelser.

17 §.

Justitierådet Silverstolpe, med hvilken Högsta domstolens öfriga ledamöter instämde, yttrade: »Enligt förslaget skulle allmän åklagare få åtala öfverträdelse af förbud, hvarom i 3 § sägs, allenast efter därom af målsäganden gjord angifvelse. Efter ordalydelsen blifver denna bestämmelse tillämplig endast å öfverträdelse af särskildt, af offentlig myndighet meddeladt förbud mot enskild vägs anlitande vare sig för all slags auto-

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

mobil trafik eller för körning därå med automobil af viss beskaffenhet. Med berörda förseelse bör likväl tydligen äfven jämnställas det fall, då någon mot vägägarens vilja färdats med automobil å enskild väg, där sådant redan på grund af lagens innehåll icke är tillåtet, d. v. s. med andra ord å enskild väg, som icke »allmänneligen befares». Emellertid synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke, i enlighet med hvad som gäller i fråga om de likartade, i 24 kap. strafflagen afhandlade åverkansförseelserna, ifrågavarande öfverträdelser, där de allenast förnärma enskild persons rätt, böra få åtalas endast af målsäganden.»

20 §.

Högsta domstolen anmärkte, att till ifrågavarande § borde göras ett tillägg af innehåll, att af Konungens befallningshafvande meddeladt beslut skulle, utan hinder af besvär, lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kunde blifva vederbörligen förordnadt.

Ur protokollet:

Carl Lundquist.

Bih. till Piksd. Prat. 1906.

1 Sami. 1 Afd. 31 Raft.

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Utdrag af protokoll öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä Stockholms slott den 7 mars 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle, Statsråden: Tingsten,

Biesert,

frih. Marks von Wurtemberg,

Tamm,

Sidner,

Hellner,

Schotte,

Berg,

Bergström,

Justitieråden: Lindbäck,

Ramstedt.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälde chefen för justitiedepartementet, hans excellens herr statsministern, i underdånighet:

Högsta domstolens yttrande öfver det enligt statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 26 april 1905 till högsta domstolen remitterade förslaget till lag innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda yttrande, anförde hans excellens herr statsministern:

Af de fyra ledamöter af högsta domstolen, som deltagit i ärendets slutliga pröfning, hafva tre ledamöter anmärkt, att de bestämmelser i det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

remitterade förslaget, som angå dels de vägar och platser, där automobiltrafik, skulle få äga rum, dels ock den hastighet, hvarmed automobil skulle få framföras, icke lämpligen borde inrymmas i en af Konung och Riksdag stiftad lag. Med anledning häraf hafva samma ledamöter hemställt, att nämnda stadganden, äfvensom de däraf föranledda straff- och åtalsbestämmelserna, måtte ur förslaget utgå och lagen sålunda blifva allenast en »lag angående ansvarighet för skada i följd af autornobiltrafik.

För min del anser jag mig, på de af samma ledamöter anförda skäl, böra biträda denna mening; och har förslaget till följd häraf undergått en omarbetning, därvid samtliga nyssnämnda bestämmelser ur detsamma uteslutits. Då således förslaget kommit att innehålla allenast stadganden af rent civilrättslig natur, har ärendet äfven från civildepartementet blifvit öfverlämnadt till justitiedepartementet.

Redan i detta sammanhang torde böra nämnas, att de ur förslaget uteslutna bestämmelserna hafva med ett undantag, hvartill jag senare återkommer, i stället upptagits i ett inom civildepartementet utarbetadt förslag till förordning om autornobiltrafik. Ehuruväl denna författning tillhör den ekonomiska lagstiftningens område, lärer likväl chefen för civildepartementet, med hänsyn till frågans vikt och beskaffenhet, hemställa, att Riksdagens yttrande måtte öfver förslaget inhämtas. Det synes mig också lämpligare, att Riksdagen på detta sätt får tillfälle att göra sin uppfattning gällande, än att, med förryckande af skillnaden mellan civilrättslig och ekonomisk lagstiftning, åtskilliga till sistnämnda lagstiftningsområde hörande bestämmelser upptagas i en i den ordning, § 87 Regeringsformen angifver, stiftad lag. Endast på detta sätt kan under närvarande förhållanden i någon mån förekommas, att högsta domstolens tid och arbetskrafter upptagas med pröfning af en mångfald för domstolens egentliga uppgift främmande lagstiftningsfrågor.

De bestämmelser, som sålunda vid förslagets omarbetning på grund af nyssberörda anmärkning uteslutits, äro 2—7 äfvensom 15 och följande §§. Förslagets rubrik har i sammanhang härmed ändrats till hvad i sådant hänseende inom högsta domstolen föreslagits. För de jämkningar, förslaget i öfrigt undergått, anhåller jag att i det följande få redogöra.

Vidkommande 1 §, hvilken lämnats utan anmärkning af högsta domstolen, har jag ansett orden »enligt denna lag» böra utgå. Härigenom vinnes, att den i nämnda § lämnade definition äfven blir tillämplig å andra lagar eller författningar, hvarest samma term förekommer.

Beträffande 2 § (8 § i det remitterade förslaget) har jag, i öfverensstämmelse med därom inom högsta domstolen framställda anmärkningar, ansett lagrummet lämpligen böra erhålla en mer allmän affattning än i

28 Kurtgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

det remitterade förslaget var förhållandet. Någon ändring i sak är härmed icke åsyftad.

Den 9 § i det remitterade förslaget, hvilken motsvaras af 3 § i det nu föreliggande, innehåller, att, därest olycksfall inträffar under körning med automobil, som tillhandahålles allmänheten mot ersättning, skall automobilens ägare, till skillnad från hvad i allmänhet är föreslaget, vara pliktig att jämväl ersätta skada å person, som med automobilen befordras. Förslaget utgår tydligen från den uppfattning, att tvister i fråga om automobilägares skyldighet att ersätta skada å egendom, som mottagits för befordran med automobil och under forslingen skadats, böra bedömas efter de för fraktaftal i allmänhet gällande grunder. Emellertid har af flertalet af högsta domstolens ledamöter ansetts önskvärdt, att, till undvikande af missuppfattning, i lagen inflöte ett stadgande, som angåfve denna begränsning i lagens tillämplighetsområde. A andra sidan har af en ledamot af högsta domstolen ifrågasatts, att i lagen skulle intagas bestämmelse om automobilägarens skyldighet att i förevarande fall ersätta jämväl skada å egendom, som med automobilen befordrades.

För min del anser jag väl, att automobilägarens skadeståndsskyldighet för gods, som han till befordran mottagit, bör bedömas efter de för fraktaftal i allmänhet gällande rättsgrundsatser. Att uttryckligen genom ett tillägg till ifrågavarande lagrum utsäga detta synes mig emellertid icke nödigt. Det torde vara påtagligt, att den ifrågasatta lagen endast afser att reglera den särskilda skadeståndsplikt, som, utöfver hvad i allmänhet gäller, bör åligga ägare eller innehafvare af automobil, hvaremot tydligen jämväl mot automobilägaren kunna göras gällande sådana skadeståndsbestämmelser, som eljest på grund af aftal eller allmänna rättsgrundsatser äro tillämpliga. Emellertid har jag, särskildt med hänsyn därtill att 7 § i det remitterade förslaget icke ingår i det nu föreliggande, ansett ordalagen uti ifrågavarande lagrum böra undergå en redaktionell jämkning.

I fråga om den skadeståndsplikt, som bör åligga en innehafvare af automobil — bestämmelserna härom återfinnas i 11 § af det remitterade samt 5 § af det af mig nu framlagda förslag —, hafva åsikterna under ärendets gång visat sig synnerligen skiftande. De kommitterade, hvilka erhållit uppdrag att utarbeta förslag till lagstiftning i ämnet, hade — frånsedt yrkesmässig automobiltrafik — icke upptagit någon bestämmelse i syfte att, då automobil icke af ägaren nyttjades, mildra eller mellan denne och nyttjanderättsinnehafvaren fördela den skadeståndsskyldighet, som kunde ifrågakomma. Det remitterade förslaget utgick från den grundsatsen, att i förevarande fall borde ägare och nyttjanderättsinnehafvare vara solida-

29 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

riskt ansvariga samt den förre mot nyttjanderättsinnehafvaren äga rätt till regresstalan. I högsta domstolen hafva två ledamöter ansett skadeståndssbyldigheten i förevarande fall böra hvila uteslutande å nyttjanderättsinnehafvaren. En ledamot har väl ej velat biträda den i det remitterade förslaget företrädda meningen men däremot ansett det kunna ifrågasättas, om icke en till automobilen, eventuellt dennes värde, inskränkt ansvarighet skulle kunna i förevarande fall åläggas ägaren. Slutligen har den fjärde af de vid ärendets slutliga granskning deltagande ledamöterna i förevarande punkt lämnat förslaget utan anmärkning.

För min del vill jag visserligen ej underkänna vikten af de anmärkningar, som i högsta domstolen framställts mot att låta automobilägaren äfven i förevarande fall ansvara för hela den uppkomna skadan utan annan begränsning än den, som ligger i rätten till återgångstalan mot nyttjanderättsinnehafvaren. Med hänsyn till önskvärdheten att förekomma uppkomsten af skenaftal mellan ägare och annan person i syfte att å den senare öfverföra ansvaret för möjligen uppkommande skada synes mig lagrummet likväl böra bibehållas i väsentligen samma affattning som förut. De förändringar, jag låtit detsamma undergå, äro endast af redaktionell natur.

Enligt det remitterade förslaget (se § 14) voro s. k. motorcyklar undantagna från tillämpningen af de ifrågasatta skadeståndsbestämmelserna. I likhet med den mening, som utan skiljaktighet omfattats inom högsta domstolen, finner jag bestämmelsen härom böra utgå.

Jag öfvergår nu till motivering af det framlagda förslaget till ändrad lydelse af 11 kap. 15 § strafflagen. Det remitterade förslaget upptog, såsom jag redan nämnt, bland annat äfven straffbestämmelser för den, som färdades med större hastighet än i hvarje särskildt fall var medgifvet. öfverträdelse af dessa föreskrifter var belagd med böter från och med 10 till och med 500 kronor.

En ledamot af högsta domstolen har anmärkt, att berörda bestämmelser icke kunna anses uttömmande; uppenbart vore nämligen, att i gathörn eller vägkorsningar samt i allmänhet å lifligt trafikerade gator eller där vägbanan allenast en obetydlig sträcka kunde fritt öfverskådas en automobil måste framföras med vida större varsamhet än som följer allenast af iakttagande af den högsta tillåtna farten. Då riktigheten åt denna anmärkning svårligen torde kunna jäfvas, har jag ansett mig böra gifva den föreslagna bestämmelsen en mera allmän affattning samt för detta ändamål satt densamma i omedelbart sammanhang med närstående bestämmelser om öfverdådig framfart i allmänna strafflagen. Ett tillägg till 11 kap. 15 § strafflagen synes mig således vara af nöden. Mot det föreslagna

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

bötesbeloppets storlek har icke förekommit någon anmärkning i högsta domstolen.»

Efter att härefter hafva uppläst ifrågavarande båda lagförslag hemställde hans excellens herr statsministern, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Lindbäck åberopade hvad han vid ärendets föredragning inom högsta domstolen anfört, i den mån hans anmärkningar icke vid förslagets omarbetning blifvit beaktade.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan.

Med bifall till denna hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet Erik Öländer.

Stockholm 1906. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.