med förslag till lag angående medling i arbetstvister

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

1 N:o 84.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående medling i arbetstvister; gifven Stockholms slott den 9 mars 1906.

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga närlagda förslag till lag angående medling i arbetstvister.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 41 Höft. CN:o 85.)

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

Förslag

till

Lag

angående medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer.

i §•

För hvart och ett af de distrikt, i hvilka riket för sådant ändamål af Konungen indelas, förordnar Konungen en förlikningsman med uppgift att verka för lösning af tvister mellan arbetsgifvare och arbetare.

2 §.

Förlikningsman åligger:

att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom distriktet;

att, i de fall och på det sätt i denna lag sägs, lämna sin medverkan till biläggande af arbetstvister, som inom distriktet uppstå; samt

att eljest, på anmodan, gå arbetsgifvare och arbetare till handa med upplysningar och råd i fråga om överenskommelser, som afse arbetsförhållandet och äro ägnade att främja ett godt förhållande mellan arbetsgifvare och arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8d.

3 §•

Har inom distriktet uppkommit arbetstvist af den beskaffenhet, att den medfört eller synes hota medföra arbetsinställelse af större betydenhet, bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats, där tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de tvistande, göra sig noga underrättad om, hvari tvisten består, hemställa till de tvistande att i afbidan på tvistens lösning icke vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse, inbjuda dem att, själfva eller genom utsedda ombud, å bestämd tid och plats sammankomma till förhandling med hvarandra inför förlikningsmannen samt söka att under dessa förhandlingar, hvilka anordnas på sätt lämpligast synes, åvägabringa tvistens lösning.

Anser förlikningsman det erforderligt, eller påkallas sådant af någon af de tvistande, utser förlikningsmannen, efter samråd med de tvistande och sedan tillfälle lämnats dem att afgifva förslag, särskilda sakkunniga att med förlikningsmannen utgöra en nämnd för medlingens utförande.

4 §•

Hvad i nästföregående paragraf är stadgadt afser icke arbetstvist, som uppstått inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad, med mindre de tvistande å båda sidor påkalla förlikningsmannens mellankomst, eller förhållandena göra sannolikt, att den särskilda nämnden icke varder för tvistens biläggande anlitad.

5 §•

Skulle i tvist, som kommit under förlikningsmans behandling, de tvistande å endera sidan eller å båda underlåta att efterkomma till dem af förlikningsmannen skriftligen gjord inbjudan att å bestämd tid och ort med hvarandra sammankomma till förhandling inför förlikningsmannen eller nämnden, skall förlikningsmannen skriftligen meddela de tvistande, att han fortfarande är beredd att medla i tvisten, därest hans biträde i sådant afseende påkallas. Under fortsatt arbetsinställelse eller där förlikningsmannen eljest finner sådant lämpligt, må han jämväl med vissa mellantider förnya sitt erbjudande att medla mellan de tvistande på sätt i 3 § sägs.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8i.

6 §•

De förhandlingar, som af förlikningsmannen eller nämnden anordnas med oeh mellan de tvistande, skola i främsta rummet hafva till syfte att åvägabringa en öfverenskommelse i enlighet med anbud eller förslag, som under förhandlingarna kunna blifva framställda från de tvistande själfva; ankommande därvid på förlikningsmannen eller nämnden att, om och i den mån sådant kan anses ägnadt att befordra en god lösning af tvisten, hemställa om de jämkningar eller medgifvanden, som för ändamålet kunna synas lämpliga.

7 §•

Kan icke på sådant sätt enighet vinnas, må förlikningsmannen eller nämnden uppmana de tvistande att lämna en eller flera personer, hvilkas utlåtande de tvistande utfästa sig att efterkomma, uppdrag att, efter pröfning om och i hvilken mån de från ena eller andra sidan framkomna påståendena må vara befogade och på hvilket sätt följaktligen den föreliggande tvisten rättast bör lösas, skilja de tvistande emellan.

8 §.

Vilja de tvistande hänskjuta saken till sådant afgörande, som i 7 § sägs, har förlikningsmannen eller nämnden att, i den mån sådant linnes behöfligt, söka utjämna de meningsskiljaktigheter, som kunna uppstå i fråga om den eller de personer, åt hvilka det i nämnda paragraf omförmälda uppdrag skall lämnas; och åligger det förlikningsmannen särskildt att på de tvistandes vägnar lämna den eller dem, som blifvit utsedda, underrättelse om uppdraget samt att i öfrigt tillhandagå med de åtgöranden, som kunna verka därtill, att det af de tvistande önskade afgörandet må komma till stånd.

Ej må förlikningsman själf åtaga sig uppdrag, hvarom nu är sagdt.

9 §•

Utlåtande, hvarom förmäles i 7 §, skall afgifvas skriftligen och af detsamma ett exemplar genast och utan lösen till hvardera sidan samt till förlikningsmannen utlämnas.

Kungl. Ma:jts Nåd. Proposition N:o 84.

10 §.

1 fråga om rättsverkan, som må tillkomma öfverenskommelser, utfästelser eller andra beslut, som af de tvistande ingås eller fattas under förhandlingar, hvilka enligt denna lag äga rum, gäller, allt efter beslutens innehåll och det sätt, hvarpå de tillkommit, hvad allmän lag förmår.

11 §•

Omfattar utbruten tvist mera än ett distrikt, skall det åligga de förlikningsmän, hvilkas distrikt beröras af tvisten, att, så fort ske kan, härom äfvensom, så vidt möjligt, angående tvistens omfattning insända underrättelse till Konungen, som förordnar förlikningsman att i tvisten medla.

12 §.

Där sådant i särskilda fall finnes lämpligt, äger Konungen uppdraga åt annan än den jämlikt 1 § förordnade förlikningsmannen att såsom förlikningsman medla i uppkomna arbetstvister.

13 §.

Förlikningsman skall föra dagbok angående hvad som förefaller i de tvister, hvilka blifva föremål för åtgärd enligt denna lag. Öfverenskommelser, utfästelser eller andra beslut, som af de tvistande ingås eller fattas, så ock utlåtande, som enligt 7 § afgifves, skola i nämnda dagbok fullständigt intagas eller densamma biläggas.

Under hvarje kvartal skall förlikningsman till kommerskollegium insända berättelse om sin verksamhet under det närmast föregående kvartalet och förloppet af de tvister, som under detsamma kommit under hans handläggning, i hvilken berättelse jämväl bör lämnas redogörelse för upprättade förhandlings-, förliknings- och skiljenämnders verksamhet, för så vidt förlikningsmannen härom kunnat förskaffa sig kännedom.

Berättelsen skall genom kommerskollegiets försorg till trycket befordras.

14 §.

Närmare föreskrifter rörande förlikningsmännens verksamhet meddelas i instruktion, som utfärdas af Konungen.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

Angående nämnd, som i

15 §.

ersättning till förlikningsman och ledamöter i - § andra stycket afses, varder särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1907.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

7 Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 27 februari 1906.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff, Statsråden: friherre Marks von Wurtemberg,

SCHOTTE,

Bergström.

Efter gemensam beredning med hans excellens herr statsministern och chefen för justitiedepartementet anförde departementschefen, statsrådet Schotte:

»Sedan Kungl. Maj:t den 24 november 1905 och den 5 januari 1906 uppdragit åt särskilda sakkunniga att företaga en granskning af det för 1903 års Riksdag framlagda förslaget till lag angående medling i arbetstvister samt att därefter snarast möjligt afgifva det yttrande och förslag i ämnet, som af granskningen föranledts, hafva dessa kommitterade numera inkommit med sitt den 22 nästlidna januari dagtecknade underdåniga utlåtande i ärendet samt därvid framlagt förslag till lag om medling i arbetstvister.»

Efter att hafva redogjort för berörda förslag samt hvad kommitterade med afseende härå anfört i sitt underdåniga utlåtande, yttrade departementschefen vidare:

»Under åberopande af mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 24 november 1905 rörande behöfligheten och gagnet af en lagstiftning

8 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 84.

i förevarande ämne, får jag såsom min mening uttala, att kommitterades förslag i allt hufvudsakligt synes mig vara förtjänt att läggas till grund för en framställning till Riksdagen. Förslaget ansluter sig i sina hufvudgrunder till det lagförslag i ämnet, som förelädes 1903 års Riksdag men genom kamrarnas skiljaktiga beslut förföll. I det al kommitterade framlagda lagförslaget har kraftigare än i det tidigare, Riksdagen förelagda förslaget framhäfts, att förlikningsinstitutionens anlitande är för arbetsgifvare och arbetare en fullt frivillig sak. De befogade anmärkningar, som i Riksdagen framkommit mot det sistnämnda förslaget, synas mig ock hafva af kommitterade på ett lyckligt sätt undanröjts. Det är därför allenast i några få punkter, som jag ansett mig böra föreslå ändringar i kommitterades lagförslag, ändringar, som hufvudsakligen gå ut på för tydliganden i förslaget i enlighet med den af kommitterade till de olika frågorna intagna ståndpunkt.

Af hvad kommitterade yttrat med afseende å affattningen af 2 § i det af dem framlagda lagförslaget framgår, att kommitterade ansett förlikningsmans åliggande att gå arbetsgifvare och arbetare till handa med upplysningar och råd i fråga om öfverenskommelser, som afse arbetsförhållandet och äro ägnade att främja ett godt förhållande mellan arbetsgifvare och arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet, böra vara beroende på därom af någondera parten gjord framställning. Det torde emellertid vara påkalladt, att detta förhållande uttryckligen angifves i lagen, hvadan i tredje stycket af 2 § torde böra inskjutas orden »på anmodan».

' I 4 § hafva kommitterade föreslagit, att förlikningsmans åtgöranden till lösning af en uppkommen arbetstvist icke, med mindre de tvistande å båda sidor påkallade förlikningsmannens mellankomst, skulle afse arbetstvist, som uppstått inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd vore upprättad och i verksamhet för tvistens biläggande. Detta sista tillägg förekom icke i 1903 års förslag, men kommitterade hafva funnit tillägget påkalladt, enär fall kunde inträffa, då en nämnd, sådan som den nyss angifna, visserligen enligt ingånget aftal kunnat anlitas för tvistens lösande, men dess mellankomst af en eller annan anledning icke påkallades. I dessa fall saknades, enligt kommitterades mening, tydligen anledning för förlikningsmannen att i afseende å sitt ingripande tillämpa andra regler än dem, som komme att gälla för medling i tvister i allmänhet. För att utmärka att förlikningsman, där dylik särskild nämnd finnes upprättad, icke bör ingripa, medan förhandlingar mellan parterna pågå angående nämndens trädande i verksamhet, eller någon

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84. 9

utsikt eljest finnes för dess anlitande, torde en ändring af 4 § böra vidtagas.

För att förebygga den — visserligen föga rimliga — tolkning af 6 §, att förlikningsman eller förlikningsnämnd skulle kafva till uppgift att befordra en lösning af hvad slag som hälst, torde i förslaget uttryckligen böra utsättas, att förlikningsman eller förlikningsnämnd skall verka för åvägabringande af en god lösning af tvisten.

I likhet med kommitterade anser jag, att det för förlikningsmans ställning och verksamhet är af betydelse, att han icke äger åtaga sig uppdrag såsom ledamot af skiljenämnd, hvarom i 7 § sägs. Med ett sådant förbud bör han ock lättare vara i tillfälle att lämna den hjälp beträffande åvägabringande af skiljenämnd, dennas konstituerande samt tvistefrågornas preciserande, som torde vara af betydelse till underlättande af skiljenämndsafgörandet och hvartill förlikningsman måste anses väl ägnad. I följd häraf har jag ansett lämpligt, att till 8 § fogas ett tillägg, innefattande ett uttryckligt förbud för förlikningsman att åtaga sig uppdrag att vara ledamot af dylik skiljenämnd.

I 12 och 13 §§ synas några mindre ändringar af redaktionell art böra vidtagas.

I öfverensstämmelse med hvad nu anförts har jag upprättat ett förslag till lag om medling i arbetstvister».

Sedan departementschefen härefter uppläst nyssnämnda lagförslag af den lydelse, bilagan A vid detta protokoll utvisar, anförde departementschefen, att lian, i likhet med hvad år 1903 ansågs lämpligt, fann lagstiftningen i ämnet böra med tillämpning af föreskriften i sista punkten af 89 § regeringsformen bringas till stånd i samverkan med Riksdagen; och hemställde departementschefen härefter i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver detta förslag måtte, för det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkta hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna nådigt bifall.

Ur protokollet:

C. Carlberg.

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 41 Häft.

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

Bilagan A.

Förslag

till

Lag

angående medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

För hvart och ett af de distrikt, i hvilka riket för sådant ändamål af Konungen indelas, förordnar Konungen en förlikningsman med uppgift att verka för lösning af tvister mellan arbetsgivare och arbetare.

2 §.

Förlikningsman åligger:

att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom distriktet;

att, i de fall och på det sätt i denna lag sägs, lämna sin medverkan till biläggande af arbetstvister, som inom distriktet uppstå; samt

att eljest, på anmodan, gå arbetsgifvare och arbetare till handa med upplysningar och råd i fråga om öfverenskommelser, som afse arbetsförhållandet och äro ägnade att främja ett godt förhållande mellan arbetsgifvare och arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

3 §•

Har inom distriktet uppkommit arbetstvist af den beskaffenhet, att den medfört eller synes hota medföra arbetsinställelse af större betydenhet, bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats, där tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de tvistande, göra sig noga underrättad om, hvari tvisten består, hemställa till de tvistande att i afbidan på tvistens lösning icke vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse, inbjuda dem att, själfva eller genom utsedda ombud, å bestämd tid och plats sammankomma till förhandling med hvarandra inför förlikningsmannen samt söka att under dessa förhandlingar, hvilka anordnas på sätt lämpligast synes, åvägabringa tvistens lösning.

Anser förlikningsman det erforderligt, eller påkallas sådant af någon af de tvistande, utser förlikningsmannen, efter samråd med de tvistande och sedan tillfälle lämnats dem att afgifva förslag, särskilda sakkunniga att med förlikningsmannen utgöra en nämnd för medlingens utförande.

4 §•

Hvad i nästföregående paragraf är stadgadt afser icke arbetstvist, som uppstått inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad, med mindre de tvistande å båda sidor påkalla förlikningsmannens mellankomst, eller förhållandena göra sannolikt, att den särskilda nämnden icke varder för tvistens biläggande anlitad.

5 §•

Skulle i tvist, som kommit under förlikningsmans behandling, de tvistande å endera sidan eller å båda underlåta att efterkomma till dem af förlikningsmannen skriftligen gjord inbjudan att å bestämd tid och ort med hvarandra sammankomma till förhandling inför förlikningsmannen eller nämnden, skall förlikningsmannen skriftligen meddela de tvistande, att han fortfarande är beredd att medla i tvisten, därest hans biträde i sådant afseende påkallas. Under fortsatt arbetsinställelse eller där förlikningsmannen eljest finner sådant lämpligt, må han jämväl med vissa mellantider förnya sitt erbjudande att medla mellan de tvistande på sätt i 3 § sägs.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

6 §•

De förhandlingar, som af förlikningsmannen eller nämnden anordnas med och mellan de tvistande, skola i främsta rummet hafva till syfte att åvägabringa en öfverenskommelse i enlighet med anbud eller förslag, som under förhandlingarna kunna blifva framställda från de tvistande själfva; ankommande därvid på förlikningsmannen eller nämnden att, . om och i den mån sådant kan anses ägnadt att befordra en god lösning af tvisten, hemställa om de jämkningar eller medgifvanden, som för ändamålet kunna synas lämpliga.

7 §•

Kan icke på sådant sätt enighet vinnas, må förlikningsmannen eller nämnden uppmana de tvistande att lämna en eller flera personer, hvilkas utlåtande de tvistande utfästa sig att efterkomma, uppdrag att, efter pröfning, om och i hvilken mån de från ena eller andra sidan framkomna påståendena må vara befogade och på hvilket sätt följaktligen den föreliggande tvisten rättast bör lösas, skilja de tvistande emellan.

8 §■

Vilja de tvistande hänskjuta saken till sådant afgörande, som i 7 § sägs, har. förlikningsmannen eller nämnden att, i den mån sådant finnes behöfligt, söka utjämna de meningsskiljaktigheter, som kunna uppstå i fråga om den eller de personer, åt hvilka det i nämnda paragraf omförmälda uppdrag skall lämnas; och åligger det förlikningsmannen särskild! att på de tvistandes vägnar lämna den eller dem, som blifvit utsedda, underrättelse om uppdraget samt att i öfrigt tillhandagå med de åtgöranden, som kunna verka därtill, att det af de tvistande önskade afgörande! må komma till stånd.

Ej ma förlikningsman själf åtaga sig uppdrag, hvarom nu är sagdt.

9 §•

Utlåtande, hvarom förmäles i 7 §, skall afgifvas skriftligen och af detsamma ett exemplar genast och utan lösen till hvardera sidan samt till förlikningsmannen utlämnas.

13 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

10 §.

I fråga om rättsverkan, som må tillkomma öfverenskommelser, utfästelser eller andra beslut, som af de tvistande ingås eller fattas under förhandlingar, hvilka enligt denna lag äga rum, gäller, allt efter beslutens innehåll och det sätt, hvarpå de tillkommit, hvad allmän lag förmår.

11 §.

Omfattar utbruten tvist mera än ett distrikt, skall det åligga de förlikningsmän, hvilkas distrikt beröras af tvisten, att, så fort ske kan, härom äfvensom, så vidt möjligt, angående tvistens omfattning insända underrättelse till Konungen, som förordnar förlikningsman att i tvisten medla.

12 §.

Där sådant i särskilda fall finnes lämpligt, äger Konungen uppdraga åt annan än den jämlikt 1 § förordnade förlikningsmannen att såsom förlikningsman medla i uppkomna arbetstvister.

13 §.

Förlikningsman skall föra dagbok angående hvad som förefaller i de tvister, hvilka blifva föremål för åtgärd enligt denna lag. Överenskommelser, utfästelser eller andra beslut, som af de tvistande ingås eller fattas, så ock utlåtande, som enligt 7 § afgifves, skola i nämnda dagbok fullständigt intagas eller densamma biläggas.

Under hvarje kvartal skall förlikningsman till kommerskollegium insända berättelse om sin verksamhet under det närmast föregående kvartalet och förloppet af de tvister, som under detsamma kommit under hans handläggning, i hvilken berättelse jämväl bör lämnas redogörelse för upprättade förhandlings-, förliknings- och skiljenämnders verksamhet, för så vidt förlikningsmannen härom kunnat förskaffa sig kännedom.

Berättelsen skall genom kommerskollegiets försorg till trycket befordras.

14 §.

Närmare föreskrifter rörande förlikningsmännens verksamhet meddelas i instruktion, som utfärdas af Konungen.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

Angående nämnd, som i

Denna lag

15 §.

ersättning till förlikningsman ocli ledamöter i sådan 3 § andra stycket afses, varder särskildt stadgadt.

träder i kraft den 1 januari 1907.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

15 Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta domstol torsdagen den 8 mars 1906.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden Carlson,

Billing,

Bohman,

Westring,

Heder stier na.

t. f. byråchefen för lagärenden von Setli föredrog:

utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 27 februari 1906, utvisande att högsta domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver upprättadt förslag till lag om medling i arbetstvister; varande förslaget bifogadt detta protokoll.

Högsta domstolen, som ansåg sig icke böra ingå i granskning af förslaget från annan synpunkt än den rättsliga, fann detsamma i sådant hänseende icke föranleda anmärkning.

Ur protokollet Carl Lundquist.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars 1906.

Närvarande.

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle, Statsråden: Tingsten,

Biesért,

friherre Marks von Wurtemberg,

Tamm,

Sidner,

Hellner,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström.

Justitieråden: Sicarin,

Lilienberg.

Departementschefen, statsrådet Schotte, anmälde i underdånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver civilärenden för den 27 februari 1906 inhämtade utlåtande öfver det samma protokoll bilagda förslag till lag angående medling i arbetstvister; och hemställde departementschefen, att förslaget, som af högsta domstolen lämnats utan anmärkning, måtte genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna nådigt bifall och förordnade, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C. G. Edman.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

17 Bilagan 1.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 november 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle, Statsråden: Tingsten,

friherre Marks von Wurtemberg,

Tamm,

SlDNER,

Hellner,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström.

Departementetschefen, statsrådet Schotte anförde härefter:

63:o)

I skrifvelse af den 8 maj 1899 anhöll Riksdagen, att Eders Kungl. Maj:t täcktes efter erforderlig utredning taga under öfvervägande frågan om inrättande af förliknings- och skiljenämnder i intressetvister mellan arbetsgivare och arbetare samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag, som kunde finnas påkallade.

Med anledning häraf uppdrog Eders Kungl. Maj:t den 19 maj samma år åt en kommitté, bestående af landshöfdingen K. S. Husberg, ordförande, samt valsmästaren A. H. Göthberg, redaktören H. Hedlund, Bih. till Riksä. Vrot. 1906. 1 Sami. 1 Afl. 41 Häft. 3

18 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 84.

grosshandlaren F. H. Kempe, bruksdisponenten J. H. Kjellgren, bokbindaren W. Reslow, fabriksdisponenten Gr. W. S. Tham, faktorn C. G. Thor och verkstadsdirektören H. Wessberg, att afgifva underdånigt utlåtande och förslag till bestämmelser i fråga om inrättande af förliknings- och skiljenämnder i tvister mellan arbetsgivare och arbetare. Åt kommittén medgafs rätt att under arbetets fortgång tillkalla och höra sakkunniga och för ämnet intresserade personer.

Den nu sålunda utsedda kommittén, i hvilken, sedan landshöfding Husberg utnämnts till statsråd och i anledning däraf afgått ur kommittén, Eders Kungl. Maj:t den 8 september 1900 till ordförande förordnat förenämnde Tham, afgaf i februari 1901 sitt betänkande, innefattande förslag till »Förordning angående medling i arbetstvister» jämte motiv äfvensom en af kommitténs sekreterare, d:r Axel Raphael, utarbetad redogörelse angående förlikning och skiljedom i arbetstvister i utlandet.

Kommitténs samtliga ledamöter voro ense därom, att lämplig utväg att förekomma eller lösa tvister mellan arbetsgivare och arbetare i första hand vore att söka i särskilda nämnder för olika yrkesgrenar, på förhand upprättade genom fri öfverenskommelse mellan arbetsgifvare och arbetare inom hvarje särskild näringsgren. Upprättandet af dylika nämnder ansågs emellertid böra bero af de intresserade parterna och sålunda icke böra af lagstiftningen beröras i vidsträcktare mån än genom föreskrifter om dels en viss tillskyndelse från det offentligas sida till bildande af ifrågavarande nämnder, dels en i någon mån underhjälpande verksamhet vid deras anordnande. Men härförutom funno samtliga kommitterade angeläget, att någon institution, på förhand anordnad genom statens försorg och direkta åtgörande, funnes tillgänglig med uppgift att verka för uppkommande tvisters biläggande, där icke särskild nämnd blifvit på förhand upprättad genom parternas öfverenskommelse.

I fråga om det sätt, hvarpå sistnämnda institution lämpligast borde organiseras, skilde sig däremot meningarna. I det förslag, hvilket framlades såsom kommitténs och som kring sig samlat halfva antalet af dess ledamöter, hade man tänkt sig, att de funktioner, om hvilka nu är fråga, skulle anförtros åt en ensam person, benämnd förlikningsman, hvilken skulle af offentlig myndighet tillsättas för distrikt, hvars område af Eders Kungl. Maj:t bestämdes. De fyra öfriga ledamöterna framlade återigen, i afgifven reservation, den meningen, att inom de distrikt, som af Eders Kungl. Maj:t blefve bestämda, skulle för ändamålet finnas ej allenast den af offentlig myndighet utsedde förlikningsmannen utan äfven särskilda, af arbetsgifvarna

19 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

och arbetarna inom distriktet på förhand valda representanter, hvilka skulle med förlikningsmannen såsom ordförande utgöra en allmän förlikningsnämnd för distriktet. Medan kommitténs förslag, hvars innehåll icke ansetts sträcka sig utöfver området för Eders Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning, betecknats såsom förordning, hade reservanterna, hvilkas förslag innefattade bestämmelser, som afgjordt syntes kräfva samfäldt beslut af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen, åsatt sitt förslag rubriken lag angående medling i arbetstvister.

Sedan Eders Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande yttrat sig öfver förliknings- och skiljenämndskommitténs förslag, lät chefen för civildepartementet omarbeta detsamma i vissa delar. Hvad beträffade organisationen af den medlande myndigheten, ansågs det väl ur åtskilliga synpunkter vara förmånligt, om, såsom inom kommittén föreslagits, förlikningsmannen biträddes af bisittare, på förhand utsedde två af arbetsgifvarna och två af arbetarna inom distriktet. Särskildt med hänsyn till de svårigheter, som vore förenade med valproceduren, fann emellertid dåvarande chefen för civildepartementet lämpligt att tills vidare stanna vid, att allenast förlikningsman jämte suppleant för denne skulle förordnas. För att tillgodose det behof, som kunde uppstå för förlikningsmannen att vid sin sida hafva sakkunniga bisittare, infördes den bestämmelse, att förlikningsmannen, därest han funne det nödigt eller sådant af part påkallades, skulle äga att till lika antal bland arbetsgifvarna och arbetarna inom distriktet utse dylika bisittare att med sig deltaga i medling af uppkommen tvist. Kommittén hade föreslagit, att förlikningsman skulle förordnas för de områden af riket, där Eders Kungl. Maj:t funne sådant vara af förhållandena påkalladt, samt att förordnande skulle meddelas af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Chefen för civildepartementet fann däremot förlikningsmannainstitutionen böra omfatta riket i dess helhet, hvarjämte förlikningsmannen ansågs lämpligen böra utses af Eders Kungl. Maj:t. Med hänsyn till ämnets vikt ansågs slutligen den ifrågasatta lagstiftningen böra, med tillämpning af föreskrifterna i sista punkten af § 89 regeringsformen, bringas till stånd i samverkan med Riksdagen, hvadan det omarbetade förslaget erhöll beteckningen lag.

Efter att högsta domstolen, som icke ansåg sig böra ingå i granskning af förslaget från annan synpunkt än den rättsliga, förklarat sig finna detsamma i sådant hänseende icke föranleda anmärkning, blef det sålunda omarbetade och granskade förslaget till lag angående medling i arbetstvister uti nådig proposition af den 12 januari 1903 för Riksdagen framlagdt.

20 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 84.

Sammansatta stats- och lagutskottet, hvilket äfven fått till sig öfverlämnad punkten 36 under statsverkspropositionens sjätte hufvudtitel, däri Eders Kungl. Maj:t föreslagit, att Riksdagen måtte, under förutsättning af bifall till förslaget till lag angående medling i arbetstvister, medgifva, att för beredande af ersättning åt förlikningsmän för medling i arbetstvister på extra stat för år 1904 finge uppföras ett förslagsanslag af 40,000 kronor, hemställde i sitt utlåtande n:r 1 om bifall till det framlagda lagförslaget, allenast med ett par ändringar i dess 3 §.

Vid frågans behandling i Första Kammaren den 25 april 1903 föll förslaget med 76 röster mot 59.

I Andra Kammaren blef utgången en annan. Lagförslagets 1 § godkändes med 109 röster mot 88 och dess öfriga paragrafer, med undantag af den tredje, utan votering. I 3 § antogs likaledes utan votering ett förslag, framställdt i anslutning till en motion om ändrad lydelse af denna paragraf och innebärande en väsentlig förändring gentemot såväl utskottets som Eders Kungl. Maj:ts förslag. Andra Kammaren uttalade sig nämligen för, att de särskilda sakkunniga, hvilka, när förlikningsmannen ansåge det erforderligt eller sådant påkallades af någon af de tvistande, skulle af honom tillkallas, borde inom af förlikningsmannen fastställd tid till lika antal utses af arbetsgifvarna och arbetarna, att med honom utgöra en nämnd för medlingens utförande. Uraktläte de tvistande eller någon af dem att inom utsatt tid utse sakkunniga, skulle förlikningsmannen äga att tillkalla sådana för den part, som uraktlåtit att välja.

Behofvet af en lagstiftning med ändamål att förebygga uppkomsten af tvister mellan arbetsgifvare och arbetare liksom ock att främja dylika tvisters begränsande och biläggande framträder med ingalunda mindre styrka i närvarande tid än vid tidpunkten för förutnämda lagförslags utarbetning och framläggande inför Riksdagen. Det senaste årets omfattande och uppslitande strider mellan arbetare och arbetsgifvare, ödeläggande för såväl den ena som den andra parten, hafva tvärtom yttermera ådagalagt nödvändigheten af att en lag angående medling i arbetstvister snarast möjligt kommer till stånd. Utan dröjsmål torde det därför böra tagas under öfvervägande, huruvida icke det lagförslag i ämnet, som förelädes 1903 års Riksdag, borde ånyo framläggas till Riksdagens pröfning. Af de många viktiga sociala spörsmål, som för närvarande påkalla statsmakternas och i första hand regeringens uppmärksamhet, är

21 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

det visserligen åtskilliga, som till hvarandra stå i så nära sammanhang, att de framställningar och förslag, som med afseende å dem kunna komma att göras, torde böra samtidigt och samfäldt förberedas. Då emellertid behofvet af en lagstiftning rörande medling i arbetstvister visat sig synnerligen trängande, och då den erfarenhet, som under den senare tidens stora arbetsstrider vunnits beträffande såväl svårigheterna som de lämpliga metoderna med afseende å dylika striders förebyggande, begränsande och biläggande, tvifvelsutan är både riklig och mångsidig, synes det vara väl betänkt att söka tillgodogöra denna erfarenhet för en omedelbar granskning af 1903 års förslag till lag angående medling i arbetstvister. Därest denna granskning utfaller tillfredsställande och det sålunda därvid visar sig, att sagda lagförslag, måhända med en ej alltför omfattande öfverarbetning, kan i hufvudsakligen oförändradt skick ånyo föreläggas Riksdagen, skulle det nämligen vara möjligt att så kunde ske redan vid nästa års lagtima riksmöte. Då härmed ganska mycket skulle kunna vinnas till skapande af goda och fredliga arbetsförhållanden i landet, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t ville uppdraga åt landshöfdingen m. m. grefve Hugo Erik Gustaf Hamilton, direktören m. m. John Bernström och landsorganisationens ordförande Herman Lindqvist att företaga en granskning af det för 1903 års Riksdag framlagda förslag till lag angående medling i arbetstvister samt därefter snarast möjligt afgifva det yttrande och förslag i ämnet, som af granskningen föranledas;

samt att bemälda kommitterade måtte erhålla bemyndigande att antaga det biträde, som för arbetets utförande kan vara erforderligt.

Beträffande ersättningen för de med uppdragets utförande förenade kostnaderna torde jag framdeles, sedan kostnaderna blifvit kända, få göra särskild framställning.

Slutligen hemställer jag, att utdrag af statsrådsprotokollet i detta ärende måtte få tillställas en hvar af bemälde grefve Hamilton, Bernström och Lindqvist.

Hvad departementschefen sålunda hemställt, däruti statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.

Ur protokollet:

E. K. Almqvist.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

Bilagan 2.

TILL KONUNGEN.

Sedan Eders Kung]. Maj:t i nåder uppdragit åt undertecknade att företaga en granskning af det för 1903 års Riksdag framlagda förslaget till lag angående medling i arbetstvister samt att därefter snarast

23 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 84.

möjligt afgifva det yttrande och förslag i ämnet, som af granskningen föranleddes, få kommitterade, hvilka, jämlikt nådigt bemyndigande att antaga det för arbetets utförande erforderliga biträde, såsom sekreterare hos sig anställt juris kandidaten Per Cronvall, härmed i underdånighet efter verkställd granskning af omförmälda lagförslag tillstyrka, att detsamma måtte med de förändringar, som den härvid fogade bilagan utvisar, ånyo af Eders Kungl. Maj:t till Riksdagens pröfning öfverlämnas0).

De invändningar, som vid frågans behandling i Riksdagen framställdes mot behöfligheten eller lämpligheten öfverhufvud af lagstiftning i förevarande ämne, hafva kommitterade icke kunnat tillmäta afgörande betydelse. Att staten har såväl rätt som plikt att ingripa till förekommande eller inskränkande af de för samhället i dess helhet i hög grad ödesdigra arbetsinställelser, hvari uppkomna tvister mellan arbetsgivare och arbetare allt för ofta resultera, synes kommitterade ej kunna med fog förnekas, och kommitterade kunna ej annat än instämma i hvad herr statsrådet och chefen för civildepartementet vid det tillfälle, då Eders Kungl. Maj:t fattade beslut om frågans öfverlämnande till kommitterades granskning, anfört därom, att den senaste tidens erfarenhet ytterligare bestyrkt det synnerligen trängande behofvet af en lagstiftning angående medling i arbetstvister. Till ytterligare belysande häraf vilja kommitterade i anslutning till den redogörelse, som af förlikningsoch skiljenämndskommittén uti dess år 1901 afgifna betänkande lämnades för arbetsinställelser i riket under åren 1859—1900, åberopa här nedan intagna, af kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik meddelade tabell öfver arbetsinställelser i Sverige under åren 1903—1905.

Arbetsinställelser i Sverige åren 1903—1905.

Däribland verkstadskonflikten.

*) Sedan direktören John Bern ström anmält förhinder, uppdrog Kungl. Maj:t ganom beslut den 5 januari 1906 åt förste aktuarien A. Elmqvist och byggmästaren A. E. Magnusson att i granskningsarbetet deltaga.

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

Såsom häraf framgår, utgjorde antalet arbetsinställelser i hela riket: 142 år 1903, 215 år 1904 och 173 år 1905, under det att enligt nyssnämnda redogörelse i förliknings- och skiljenämndskommitténs betänkande årliga medeltalet för åren 1894—1900 var 104. En icke oväsentlig ökning af antalet arbetsinställelser har alltså under de sista tre åren kunnat förmärkas. Härtill kommer, att af de senaste årens arbetskonflikter flera varit synnerligen långvariga och af en högst betydande omfattning, hvilket framgår af efterföljande tablå öfver de under hvart och ett af de tre sist förflutna åren af arbetsinställelse direkt berörda arbetsgivare och arbetare samt genom konflikt förlorade arbetsdagar.

*) Däribland verkstadskonflikten.

2) Däribland landtarbetarestriden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

25 Arbetsinställelser 1903—1905.

Såsom departementschefen jämväl anfört, kunde visserligen ifrågasättas, att spörsmålet om medling i arbetstvister skulle upptagas till behandling först i samband med vissa andra sociala reformfrågor, hvilka jämväl stå på dagordningen. I likhet med departementschefen hålla emellertid kommitterade före, att ett dylikt sammankopplande af nämnda frågor ej bör äga rum. Ett fullständigare reglerande af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare är ett arbete af så vidlyftig beskaffenhet, och med afseende å sättet för dess utförande råda så olika meningar, att saken ej kan väntas blifva genomförd under den närmaste tiden, hvaremot införandet af offentlig medling i arbetstvister ej synes böra möta någon svårighet.

Med denna uppfattning hafva kommitterade gifvetvis ej heller kunnat tillmötesgå de önskningar, som vid 1903 års Riksdag uttalades därom, att i lagförslaget bort föreskrifvas påföljd för uraktlåtenhet att ställa sig träffad öfverenskommelse eller fälld skiljedom till efterrättelse samt att lagen öfver hufvud bort kraftigare och mera direkt än som skett ingripa till häfvande af förefintliga missförhållanden på det område, som al lagen berördes. Kommitterade skulle därigenom hafva kommit in på spörsmål, som, på sätt ofvan anförts, ej lämpligen nu böra sammankopplas med frågan om medling i arbetstvister.

Mot lagförslaget hade vid 1903 års Riksdag vidare anmärkts, att detsamma bort, i öfverensstämmelse med hvad 1899 års Riksdag i sin skrifvelse i ämnet till Eders Kungl. Maj:t begärde, hafva omfattat allenast intressetvister, men icke rättstvister. Lika med förliknings- och skiljenämndskommittén, och i öfverensstämmelse med hvad Eders Kungl.

*) Runda tal.

Bih. till Biktd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Åfd. 41 Käft.

26 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 84.

Maj:t föreslog Riksdagen, äro emellertid kommitterade af den åsikten, att ett dylikt särskiljande af rättstvisterna från intressetvisterna icke bör äga ram. Att från lagförslagets tillämplighetsområde undantaga rättstvisterna synes kommitterade så mycket mindre vara behöflig!, som kommitterade nn sökt att starkare än förut skett framhäfva, att förslaget ej afser, att mot tvistande parter skall riktas något som helst tvång, utan att det för dem är en fullt frivillig sak att anlita den medling, som enligt förslaget skall erbjudas.

Kommitterade hafva alltså icke velat på grund af de ofvan omförmälda, vid 1903 års Riksdag mot lagförslaget framställda principiella anmärkningarna företaga någon väsentlig omarbetning af detsamma. Och kommitterade hafva så mycket hellre trott sig kunna förorda förslagets förnyade framläggande för Riksdagen i hufvudsakligen oförändradt skick, som detsamma år 1903 med några smärre förändringar enhälligt tillstyrktes af sammansatta stats- och lagutskottet samt af Andra Kammaren i hufvudsak godkändes och i Första Kammaren vid den votering, som om dess första paragraf anställdes och därvid denna paragraf afslogs, dock af afgifna 135 röster samlade kring sig ett så stort antal röster som 59.

Ofvan har redan antydts, att kommitterade sökt i lagförslagets affattning starkare framhäfva, att förlikningsinstitutionens anlitande är för arbetsgifvare och arbetare en fullt frivillig sak, och de hufvudsakligaste af de utaf kommitterade företagna förändringarna äro i själfva verket föranledda häraf. I denna fullkomliga frivillighet se kommitterade en af betingelserna för att den offentliga medling, som lagförslaget afser att införa, för närvarande skall kunna fylla sin uppgift.

Vid utarbetandet af sitt förslag utgick förliknings- och skiljenämndskommittén från den uppfattningen, att det skulle vara önskvärdt och möjligt att förmå arbetsgifvare och arbetare inom olika yrkesgrenar att under tider, då några tvister dem emellan ej föreligga, upprätta förliknings- och skiljenämnder med uppgift att medelst öfverläggningar och förhandlingar söka undanröja anledningar till misshälligheter eller, där tvister utbrutit, bilägga dem. Erfarenheten har emellertid visat, att överenskommelser om dylika nämnder i regel träffas törst sedan en uppkommen arbetstvist af större eller mindre omfattning fäst uppmärksamheten på lämpligheten däraf. I sammanhang med de förhandlingar mellan de tvistande parterna, som förts med anledning af en uppkommen tvist, hafva då ofta träffats aftal, hvilka, gällande för viss tid och vanligen innefattande stadgande om viss uppsägningstid, hvars försittande medför aftalets prolongerande, i öfrigt innehållit

27 Kungl. Ma,j:ts Nåd. 'Proposition N:o 84.

dels bestämmelser om aflöningens storlek, tiden och sättet för dess utbetalande, ackordsarbete, den ordinarie arbetstidens längd och ersättningen för öfvertidsarbete, lärlingars utbildning och andra stadganden, som afse förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, dels ock föreskrifter om det sätt, på hvilket eventuellt erforderliga förhandlingar om nytt aftal skola föras eller under aftalstiden uppkomna tvister af ett eller annat slag slitas. Sålunda har i vissa aftal stadgats, att, sedan aftalet blifvit uppsagdt, en af representanter för parterna bestående förhandlingskommitté skall sammanträda för utarbetande af förslag till nytt aftal. Vidare har kunnat föreskrifvas, att under aftalstiden uppkomna tvistefrågor skola hänskjutas till en förlikningsnämnd, likaledes bestående af delegerade för båda parterna, genom hvars beslut, därest delegerade å ömse sidor förena sig om detsamma, tvisten undanröjes. Slutligen har också i många fall stadgats, att vissa frågor — vanligen sådana, som gälla tolkningen af träffade överenskommelser, men understundom jämväl mindre intressetvister — skola öfverlämnas till afgörande af en skiljenämnd, genom hvars medelst enkel röstöfvervikt fattade beslut frågan vinner sin slutliga lösning. Denna skiljenämnd utses då vanligen på det sätt, att hvardera parten väljer visst antal medlemmar och de sålunda valde tillkalla en utomstående person att vara nämndens ordförande och vid lika röstetal fälla utslaget, hvarjämte plägat meddelas bestämmelse om, huru denne ledamot af skiljenämnden utses, därest parternas representanter ej kunna förena sig beträffande valet af honom.

Ett fortgående på den väg, på hvilken utvecklingen sålunda inslagit, synes kommitterade vara hvad man för närvarande närmast har att eftersträfva. Såsom förlikningsmannens främsta uppgift hafva kommitterade emellertid velat framhålla hans inskridande till biläggande af utbrutna arbetstvister. Att en person finnes tillsatt med uppdrag att å det allmännas vägnar under pågående arbetsinställelse erbjuda sin medverkan för parternas sammanförande till förhandlingar och att sålunda taga det första steget därtill, som de tvistande å ömse sidor ofta nog ej anse sig utan att visa tecken till svaghet kunna taga, är enligt kommitterades uppfattning själfva kärnpunkten i den förevarande lagstiftningen. Blotta tillvaron af en sådan offentlig förlikningsman torde mången gång kunna verka därhän, att parterna själfva taga initiativ till förhandlingar, som ingendera af dem eljest af nu angifven orsak velat föreslå. Därjämte hafva kommitterade velat uttrycka, att förlikningsmannen skall hafva till uppgift att på anmodan tillhandagå arbetsgivare och arbetare med råd och upplysningar vid träffandet af

28 Kling]. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

allmänna överenskommelser eller bestämmelser rörande arbetsförhållandet. Förlikningsmannens biträde härutinnan bör vara af hufvudsakligen formell natur. Han bör se till, att åt dessa överenskommelser gifves en klar och otvetydig affattning, så att misstolkningar och däraf föranledda tvister för framtiden ej behöfva förekomma. Erfarenheten har visat, att parter vid slutandet af sådana överenskommelser ofta i nämnda syfte anlitat utomstående personer, och det är giVetvis att förvänta, att, om efter anställandet af med statsmedel aflönade förlik ningsmän dessas biträde i ifrågavarande afseende kan utan kostnad för parterna erhållas, parterna komma att däraf i än större utsträckningbegagna sig.

Af den hufvudsakligen formella karaktären utaf förlikningsmannens verksamhet i nu omförmälda hänseende lärer följa, att det ej kan vara lämpligt att angifva, att densamma skulle i främsta rummet afse inrättandet af förliknings- och skiljenämnder, utan bör endast stadgas, att de överenskommelser, beträffande hvilka förlikningsmannen har att tillhandagå med upplysningar och råd, skola vara sådana, som röra arbetsförhållandet och äro ägnade att främja ett godt förhållande mel-, lan arbetsgivare och arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet. Härigenom uttryckes, att dessa överenskommelser kunna gälla ej blott inrättandet af förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnder utan jämväl träffandet af bestämmelser utaf annat innehåll. Exempel härpå hafva redan ofvan lämnats. Såsom ytterligare exempel kunna anföras sådana bestämmelser som att beslut om arbetsinställelse skall fattas medelst sluten omröstning, att för beslutet fordras viss kvalificerad majoritet eller att i afseende å detsamma skola iakttagas andra formaliteter, åsyftande att utgöra garantier mot en förhastad arbetsinställelse. Att, såsom i 1903 års förslag var förhållandet, stadga, att förlikningsmannen skulle söka att på eget initiativ under fredliga förhållanden förmå parterna att upprätta förliknings- och skiljenämnder, har förefallit kommitterade mindre lämpligt. Kommitterade kunna ej undertrycka den uppfattningen, att en viss sanning kan ligga i hvad mot ett sådant tillvägagående invändts därom, att dylika försök ej blott i flertalet fall torde blifva resultatlösa, utan jämväl tilläfventyrs kunna gifva endera eller båda parterna impulsen till framställande af anspråk, som kanske utmynna i en annars ej uppkommen konflikt. Ett åläggande för förlikningsmannen att sålunda under tider af arbetslugn truga sig på parterna har synts kommitterade ej vara förenligt med den ställning, lagförslaget afser att gifva honom. Härmed hafva kommitterade dock ingalunda velat uttala, att överenskommelser mellan

29 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 84.

arbetsgivare och arbetare ej lämpligen kunna träffas utan sammanhang med uppkommen tvist, men initiativet torde då böra utgå från parterna och såväl själfva öfverenskommelsen som anlitandet af förlikningsmannens biträde vara en fullt frivillig sak.

I öfverensstämmelse med hvad nu anförts hafva kommitterade omformulerat 2 §. Därvid hafva kommitterade jämväl uteslutit det stycke, som handlade om förlikningsmannens skyldighet att söka förskaffa sig sfadgar och reglementen för förliknings- och skiljenämnder äfvensom att samla och hålla förteckning öfver dylika handlingar. Detta uteslutande har föranledts däraf, att kommitterade för sin del äro öfvertygade, att, äfven om man vill angifva själfva hufvuddragen af förlikning sinstitutionens organisation och verksamhet i en lag, däri alltså ändringar ej kunna vidtagas annat än genom samfälda beslut af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen samt efter högsta domstolens hörande, det dock är nödvändigt, att Eders Kungl. Maj:t förbehålles befogenhet att utfärda en instruktion för förlikningsmännen, i hvilken, inom ramen af de i lagen meddelade föreskrifter, gifvas vissa bestämmelser angående sådant, som är att hänföra till en arbetsordning för förlikningsmännen. Behofvet häraf synes visserligen hittills hafva förbisetts, men är enligt kommitterades uppfattning därför icke mindre oafvisligt. Innehållet af ifrågavarande föreskrifter rörande förlikningsmännens verksamhet är nämligen svårt att på förhand bestämma. Det är möjligt, att stadgandena ej genast blifva fullt lämpliga och uttömmande, och det är därför af vikt, att de må kunna af Eders Kungl. Maj:t, i den mån erfarenhet i saken vinnes, ändras och fullständigas utan hinder af de former, som vid en lagändring skola iakttagas.

Beträffande innehållet i öfrigt af instruktionen för förlikningsmännen, hvarom i 14 § af kommitterades förslag förmäles, torde det ej tillkomma kommitterade att närmare yttra sig. Kommitterade hafva dock velat uttala, att däri synes böra inryckas föreskrift om den centrala myndighet, under hvars ledning och öfverinseende förlikningsmännen skola ställas, samt att kommitterade för sin del hålla före, att denna myndighet lämpligen kan blifva kommerskollegium, som numera jämväl har till uppgift att med uppmärksamhet följa ställningen på arbetsmarknaden i olika delar af riket, att insamla uppgifter om överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare och om arbetsinställel ser samt att däröfver afgifva redogörelser. Det öfverinseende, kommerskollegium sålunda skall utöfva, bör enligt kommitterades uppfattning hufvudsakligen afse att åstadkomma enhetlighet i förlikningsmännens verksamhet och nödig samverkan dem emellan, för hvilket ända-

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

mål exempelvis torde vara Lämpligt, att de genom kollegii försorg understundom sammankallas till konferenser, där de erhålla tillfälle att utbyta åsikter och inhämta kännedom om hvarandras erfarenheter. I öfverensstämmelse härmed hafva kommitterade jämväl föreslagit, att till kommerskollegium skola insändas de i 13 § (15 § i 1903 års förslag) omnämnda, af förlikningsmannen afgifna berättelser, hvilka lämpligen torde böra ingifvas oftare än en gång om året.

Beträffande instruktionen vilja kommitterade likaledes framhålla, att kommitterade varit något tveksamma, huruvida icke stadgandet i sist berörda paragraf äfvenledes bort hänvisas till instruktionen.

De tvister, till hvilkas lösning förlikningsmannen skulle lämna sin medverkan, angåfvos i det för 1903 års Riksdag framlagda förslaget såsom »tvister mellan arbetsgivare och arbetare eller mellan olikagrupper af arbetare». Till stöd för att sålunda med tvister mellan arbetsgivare och arbetare likställdes tvister mellan olika grupper af arbetare, hade förliknings- och skiljenämndskommittén, som föreslagit nämnda formulering, anfört, att tvister af sistberörda slag kunde, enligt hvad erfarenheten gåfve vid handen, vara såväl till sin innebörd som till sina verkningar fullt jämförliga med tvister mellan arbetsgivare och arbetare. Enahanda resonemang hafva undertecknade kommitterade funnit kunna tillämpas jämväl på vissa slag af tvister mellan olika grupper af arbetsgivare. Emellertid synes det kommitterade, som om det allmänna saknade anledning att, på sätt det föreliggande lagförslaget angifver, ingripa i tvister vare sig mellan olika arbetsgivare eller mellan olika grupper af arbetare, förr än dessa tvister utvecklat sig till konflikter mellan arbetsgivare och arbetare, enär de först då blifva af beskaffenhet att verka störande på arbetsförhållandena. På grund häraf hafva kommitterade i 1 § uteslutit orden »mellan olika grupper af arbetare».

Den i det ursprungliga förslaget förekommande bestämmelsen därom, att en suppleant för förlikningsmannen skulle af Eders Kungl. Maj:t förordnas, har icke upptagits i kommitterades förslag. Kommitterade hafva nämligen funnit förordnande af en suppleant ej vara erforderligt och för öfrigt den ställning, suppleanten enligt lagen skulle intaga, oklar. Af förliknings- och skiljenämndskommitténs motivering till ifrågavarande bestämmelse synes framgå, att kommittén tänkt sig, att suppleanten inom vissa distrikt skulle intaga ställningen af en andre förlikningsman. En sådan anordning synes undertecknade kommitterade ej vara lämplig, bland annat med hänsyn till svårigheten att mellan förlikningsmannen och suppleanten fördela så väl arbetet som aflö-

31 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

ningsförmånerna. Till följd af den utaf kommitterade vidtagna omredigeringen af 2 §, därigenom förlikningsmannens uppgift så till vida förändrats, att hans verksamhet ej torde få anses vara i samma grad permanent som enligt det ursprungliga förslaget, lärer för öfrigt behofvet af en suppleant hafva förminskats, och i hvarje fall erbjuder ju Eders Kungl. Maj:ts befogenhet att i särskilda fall uppdraga åt annan än förlikningsmannen att medla i arbetstvister möjlighet att, om och när förhållandena därtill gifva anledning, befria förlikningsmannen från någon del af hans arbetsbörda. För att antyda, att ett dylikt förordnande af särskild förlikningsman ej behöfver inskränkas till att omfatta allenast viss bestämd arbetstvist, utan, där det är nödigt, må kunna erhålla ett mera omfattande innehåll, hafva kommitterade gifvit 12 § (14 § i 1903 års förslag) en något ändrad lydelse.

Inom förliknings- och skiljenämndskommittén hade rådt olika meningar angående den viktiga frågan, huruvida förlikningsinstitutionen skulle — hvilket af kommittén föreslogs — utgöras af endast förlikningsmannen eller, såsom reservanterna påyrkade, bestå af en nämnd med förlikningsmannen såsom ordförande samt bisittare, valde af arbetsgifvarne och arbetarne inom distriktet. Eders Kungl. Maj:t intog till denna fråga en förmedlande ståndpunkt, i det att vid den omarbetning af kommittéförslaget, som Eders Kungl. Maj:t lät verkställa, infördes den bestämmelsen, att, om förlikningsmannen i och för medlingens verkställande ansåge det erforderligt eller det påkallades af någon af de tvistande, förlikningsmannen skulle tillkalla särskilda sakkunnige, utsedde till lika antal bland arbetsgifvarne och arbetarne inom distriktet, att med förlikningsmannen utgöra en nämnd för medlingens utförande. Inom Riksdagen föreslog en ledamot af Andra Kammaren i afgifven motion, att ifrågavarande bestämmelse skulle, med anslutning i öfrigt till Eders Kungl. Maj:ts förslag, affattas så, att omförmälda särskilda sakkunnige skulle inom af förlikningsmannen fastställd tid utses till lika antal af arbetsgifvarne och arbetarne samt att förlikningsmannen, för den händelse de tvistande eller någon af dem underläte att inom utsatt tid utse sakkunnige, skulle tillkalla sådana för den part, som uraktlåtit att välja. Sammansatta stats- och lagutskottet förordade Eders Kungl. Maj:ts förslag att de sakkunnige skulle utses af förlikningsmannen, andra kammaren biföll emellertid motionen. Första kammaren åter afslog ifrågavarande paragraf liksom öfriga delar af lagförslaget.

För sin del anse undertecknade kommitterade, att, om också åtskilligt kan anföras till förmån för den af reservanterna inom förlikningsoch skiljenämndskommittén föreslagna permanenta nämndens inrättande,

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

en dylik anordning dock icke lämpligen kan genomföras, men hålla kommitterade däremot före, att, såsom af Eders Kungl. Maj:t föreslagits Riksdagen och af utskottet förordats samt af Andra Kammaren beslutits, ett stadgande därom, att förlikningsmannen i särskilda fall må kunna biträdas af en just med hänsyn till den föreliggande tvisten utsedd nämnd, skall vara ägnadt att i hög grad stärka förlikningsinstitutionens ställning samt tillföra densamma större sakkunskap och öka utsikterna för en lyckosam medling. Att emellertid i öfverensstämmelse med Andra Kammarens beslut föreskrifva, att ledamöterna i denna nämnd skulle utses af de tvistande parterna, hafva kommitterade ej funnit sig kunna tillråda. Det kan med skäl befaras, att de personer, som af parterna utsåges till bisittare i nämnden, komme att fatta sin ställning på det sätt, att det vore deras uppgift att ensidigt verka en hvar för sina hufvudmäns intressen. Men att förlikningsnämnden sålunda komme att bestå af advokater för parterna, skulle i regel blifva hinderligt för nämndens arbete. De speciella synpunkter, på hvilka hvardera parten i tvisten grundar sina anspråk, få ju parterna tillfälle att framhålla, då de ju alltid själfva eller genom utsedda ombud deltaga i de sammanträden, som under förhandlingarnas gång komma att äga rum inför förlikningsmannen eller nämnden. Att de därvid mer eller mindre ensidigt förfäkta sina anspråk lär icke kunna undvikas, men i den förlikningsnämnd, hvarom i andra stycket förmäles, böra sitta personer med en något vidare syn på förhållandena och hvilka kunna bistå förlikningsmannen med lämpliga förslag till tvistens lösande. På grund häraf böra bisittarna i nämnden utses icke af parterna utan af förlikningsmannen. Att de emellertid å andra sidan böra vara personer, till hvilkas framställningar parterna med förtroende kunna lyssna, är gifvetvis också en förutsättning för ett godt resultat af deras medlingsarbete. För att åstadkomma detta hafva kommitterade föreslagit, att bisittarne skulle utses, visserligen af förlikningsmannen, men efter samråd med parterna och sedan dessa lämnats tillfälle afgifva förslag. Att förlikningsmannen därvid kommer att taga största möjliga hänsyn till parternas önskningar är ju uppenbarligen i sin ordning och med stadgandet afsedt.

I sammanhang härmed hafva kommitterade vidtagit den förändringen af lydelsen utaf 1903 års förslag, att bestämmelsen därom, att de sakkunnige ovillkorligen skulle utses till lika antal bland arbetsgifvare och arbetare, borttagits. Att så i allmänhet kommer att ske, torde vara gifvet, men ändamålsenligast lärer dock vara att härutinnan lämna vederbörande full frihet. I ett eller annat fall skulle måhända genom en afvikelse från det normala förfarandet i detta afseende nämnden kunna

38 Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

tillföras större sakkunskap eller eljest erhålla en lämpligare sammansättning, och att lägga hinder i vägen härför af fruktan för att endera partens intresse därigenom skulle blifva allt för dominerande i nämnden synes kommitterade ej böra ifrågakomma, då ju nämnden ej äger att fatta för parterna på något sätt bindande beslut och förlikningsmannen i allt fall icke mot parternas önskan lär vidtaga någon åtgärd, som skulle vara ägnad att minska deras förtroende för nämnden.

En konsekvens af grundsatsen om parternas frihet att anlita eller icke anlita förlikningsmannens mellankomst är att, om särskild förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad, förlikningsmannen bör taga initiativ till medling i utbruten tvist endast om de tvistande å båda sidor påkalla det; dock bör, för att förlikningsmannen skall afvakta sådan anmodan af båda parterna, ifrågavarande förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd faktiskt fungera för tvistens biläggande. Fall kunna inträffa, då en sådan nämnd visserligen enligt ingånget aftal kunnat anlitas för tvistens lösande, men då dess mellankomst af en eller annan anledning icke påkallas. I dessa fall saknas tydligen anledning för förlikningsmannen att i afseende å sitt ingripande tillämpa andra regler än dem, som gälla för medling i tvister i allmänhet. För att tydligt utmärka detta hafva kommitterade företagit någon jämkning af ordalagen i 4 §.

I 7 § af 1903 års förslag var föreskrifvet, att, om någondera parten uteblefve från sammankomst för förhandling inför förlikningsmannen eller nämnden, därtill offentlig kallelse utgått, sådant skulle offentliggöras genom tillkännagifvande i tidning eller uppläsning i kyrka. Mot denna bestämmelse inlades af flere talare i Riksdagen ganska skarpa gensagor. För sin del hafva kommitterade ej kunnat undgå att finna, att ifrågavarande stadgande i viss mån står i strid mot den princip om parternas rätt att ej utsättas för något som helst tvång, hvarpå lagförslaget är byggdt, och stadgandet lärer i hvarje fall kunna utan olägenhet bortfalla. Detsamma torde gälla angående den offentliga kallelsen till omförmälda sammanträde. Däremot hafva kommitterade ansett det vara angeläget att inskärpa, det förlikningsmannen ej får låta sig afskräckas af ett eller flere misslyckade medlingsförsök. Kommitterades nu uttalade uppfattning har kommit till uttryck i 5 § af kommitterades förslag, hvilken paragraf motsvarar 5 — 7 §§ i 1903 års förslag.

Mot de följande paragraferna hafva kommitterade ej annat att erinra än som innefattas i de nya eller förändrade stadgandena i 12—14 §§ uti kommitterades förslag, därom kommitterade redan yttrat sig. De i 7—9 §§ meddelade föreskrifterna om skiljedomsförfarande ansluta Bih. till lliksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 41 Höft. 5

34 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 84.

sig till ett inom åtskilliga näringsgrenar redan brukligt sätt att slita ej blott rättstvister utan jämväl mången gång mindre intressetvister. Inom förliknings- och skiljenämndskommittén hade mot affattningen af ifrågavarande stadganden en af ledamöterna i afgifven reservation framställt den anmärkningen, att däri bort tydligt angifvas, att förlikningsmannen kunde uppmana de tvistande att hänskjuta tvisten till bedömande af sakkunnige utomstående, utan att de för den skull förbunde sig att underkasta sig dessas utslag, och under riksdagsdebatten upptogs denna anmärkning af en talare i Första Kammaren. Till bemötande af hvad nämnde talare i denna punkt yttrade anförde emellertid en af medlemmarna utaf Eders Kungl. Maj:ts råd, att med de fria former, som vore föreskrifna för förlikningsmannens uppträdande, det vore naturligt, att lagförslaget ej förhindrade honom att på anmodan af parterna biträda dem vid utseendet af en person, som gåfve sitt utlåtande i saken utan att de på förhand förklarat sig nöjda med utslaget. Då kommitterade fullständigt dela denna uppfattning, hafva kommitterade ej föreslagit någon förändring af lagförslaget i förevarande hänseende.

Då uppkomna tvister hänskjutits till afgörande genom skiljedom, har i öfverenskommelsen härom i allmänhet föreskrifvits, att hvardera parten skulle utse visst antal skiljemän, oftast en eller två, samt de sålunda valde tillkalla en person att vara ordförande i nämnden och fälla utslaget vid lika röstetal. Därjämte har stadgande plägat meddelas om det sätt, på hvilket ordföranden i nämnden skulle väljas, därest de af parterna utsedde medlemmarne ej kunde ena sig vid detta val, och har därvid i allmänhet utseendet af denne ledamot uppdragits åt någon offentlig myndighet. Ehuru det väl hade varit önskvärdt, att i detta och andra hänseenden kunnat föreskrifvas vissa bestämda regler att vid skiljedomsförfarandets användande tillämpas, hafva kommitterade dock ansett lämpligast, att parterna tillsvidare härutinnan lämnas full frihet. Sedan lagen någon tid hunnit verka och erfarenhet om dess tillämpning vunnits, torde måhända dylika regler kunna fastställas.

Förliknings- och skilj enämndskommittén hade föreslagit ett uttryckligt stadgande därom, att förlikningsmannen skulle kunna utses till skiljedomare. Detta stadgande blef vid den af Eders Kungl. Maj:t verkställda omarbetningen af lagförslaget uteslutet. Undertecknade kommitterade hafva ej velat föreslå upptagandet i förslaget af någon föreskrift i detta ämne, men kunna ej underlåta att såsom sin bestämda mening uttala, att förlikningsmannen i allmänhet icke bör åtaga sig dylika uppdrag. Erfarenheten har nämligen visat, att, äfven om en fälld skiljedom så godt som undantagslöst af parterna å ömse sidor respekteras,

35 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

detta icke alltid gäller om skiljedomaren. Såsom skiljedomare måste ju förlikningsmannen taga bestämd ståndpunkt i den föreliggande tvisten och därvid fälla ett utslag, som i större eller mindre mån går endera parten emot, och följden häraf kan allt för lätt blifva, att lian till stor skada för sin verksamhet som förlikningsman å den tappande sidan — låt vara med orätt — förlorar det anseende för opartiskhet och det förtroende, som han förut kunnat åtnjuta.

Förliknings- och skiljenämndskommittén ansåg, att förlikningsmän skulle förordnas endast för de områden af riket, där Eders Kungl. Maj:t funne sådant vara af förhållandena påkalladt; och anförde kommittén till stöd härför, dels att i vidsträckta trakter af landet någon arbetsinställelse då ännu icke förekommit och i anseende till industriens ringa utveckling icke heller inom den närmaste framtiden vore att i någon afsevärd mån befara, dels ock att, därest landet i dess helhet skulle indelas i förlikningsmannadistrikt, detta icke utan afsevärd kostnad skulle kunna genomföras, med mindre distrikten erhölle en så betydande omfattning, att det för förlikningsmannen icke blefve möjligt att tillägna sig nödig personal- och lokalkännedom. Kommittén förmenade det därför vara ändamålsenligare att tillsvidare tillsätta förlikningsmän endast å sådana orter, där de uppenbarligen visat sig vara af behofvet påkallade, och att, därest en arbetskonflikt skulle uppstå å en ort, där förlikningsman ej funnes tillsatt, för tillfället förordna en särskild förlikningsman för denna konflikts biläggande. Mot detta kommitténs förslag anmärkte emellertid vid aflåtandet af Eders Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till 1903 års Riksdag dåvarande departementschefen, att med den utveckling industrien på senare tiden tagit det icke syntes vara lämpligt, att förlikningsman ej skulle finnas för alla områden af riket. Såsom förhållandena dåmera gestaltat sig, vore det att vänta, att arbetstvister kunde yppa sig hvar som helst inom landet, och borde förlikningsmannainstitutionen därför omfatta riket i dess helhet. I öfverensstämmelse härmed skulle enligt 1903 års förslag förlikningsmän tillsättas för hvart och ett af de distrikt, i hvilka riket för sådant ändamål af Eders Kungl. Maj:t indelades. Detta förslag godkändes af sammansatta stats- och lagutskottet och framkallade ej heller någon särskild gensaga vid debatten inom kamrarna.

Vid handläggningen af 1903 års förslag ingick man emellertid ej närmare på frågan om de blifvande distriktens storlek och omfattning. Då emellertid denna fråga utan tvifvel är af ej ringa vikt för förslagets bedömande, hafva undertecknade kommitterade, som äfven för sin del hysa den uppfattningen, att förlikningsmannainstitutionen redan från

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

början bör omfatta riket i dess helhet — hvilket synes så mycket mer befogadt, som det, enligt hvad ofvan intagna tabell utvisar, under de senaste tre åren endast varit två af rikets län, i hvilka arbetsinställelser ej förekommit — ansett sig böra afgifva yttrande jämväl rörande denna fråga, ehuru densamma ej direkt af författningsförslaget beröres.

Förlikningsmannens uppgift är af synnerligen grannlaga natur och ställer stora kraf på så väl hans insikter som hans omdöme. Han måste äga både förmåga och vilja att fullt sätta sig in i de mångahanda och mångskiftande spörsmål, som vid handläggning af en arbetstvist kunna uppkomma, och de förhållanden så väl inom industrien som bland arbetarne, mot hvilkas bakgrund dessa spörsmål måste bedömas. Han måste med seg uthållighet och aldrig svikande tålamod fullfölja sitt medlarkall och samtidigt noga taga sig till vara för att störande tränga in mellan arbetare och arbetsgivare eller genom opåkallade eller förhastade förslag inverka på tvistens utveckling och utgång. Han måste ock städse vara på sin vakt, att hans verksamhet ej må få ens skenet af partiskhet, på samma gång han ej får rygga tillbaka för att bestämdt häfda sin uppfattning, då sådant verkligen kan bidraga till konfliktens lösning.

Redan på grund häraf, och utan afseende på kostnadsfrågan, vore det tydligen synnerligen önskvärd!, om, särskildt till en början, då det gäller att både bland arbetsgivare och arbetare bereda den nyskapade institutionen nödigt förtroende, man ej nödgades tillsätta mer än ett fåtal förlikningsmän, hvarigenom man med större visshet kunde påräkna att erhålla fullt kvalificerade personer. Enligt kommitterades uppfattning bör detta ock, äfven med en hela riket omfattande distriktsindelning, utan betänklighet kunna ske. Att i jämförelsevis stora distrikt personal- och lokalkännedomen ej kan blifva så fullständig och intim som i mindre sådana, är visserligen obestridligt, men i själfva verket gäller det vid arbetstvister mindre att på förhand noga känna personer och orter än att känna förhållandena inom de respektive yrkena; och särskildt med den likformighet, hvarmed dessa förhållanden numera utveckla sig inom samma fack å olika orter, kan en sådan kunskap utan tvifvel förvärfvas inom ett ganska omfattande distrikt och underlättas jämväl genom de numera af kommerskollegium kvartalsvis publicerade underrättelserna rörande arbetsförhållandena å olika orter i riket. Skulle för öfrigt inom något distrikt samtidigt uppstå olikartade arbetskonflikter till större antal och af större betydenhet, lärer det väl, vare sig distrikten göras större eller mindre, blifva nödvändigt att tillfälligtvis förordna en särskild förlikningsman för handläggning af vissa bland dessa arbetstvister.

37 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 84.

I början af detta utlåtande hafva kommitterade återgifvit en tabell, utvisande. antalet arbetsinställelser i Sverige under åren 1903 — 1905. Med ledning af de därstädes förekommande uppgifterna hafva kommitterade. sammanfört de olika länen i sex förlikningsdistrikt, och våga kommitterade tro, att det, åtminstone till en början, vore tillräckligt att tillsätta ett lika antal förlikningsmän, hvilka därvid naturligtvis borde vara bosatta å de orter, där de kunna antagas komma att utöfva sin hufvudsakliga verksamhet.

De sålunda ifrågasatta distrikten skulle omfatta:

Första distriktet: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Örebro och Västmanlands län;

Andra distriktet: Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kronobergs, Gottlands och Blekinge län;

Tredje distriktet: Kristianstads och Malmöhus län;

Fjärde distriktet: Hallands, Göteborgs och Bohus, Ålfsborgs, Skaraborgs och Värmlands län;

Femte distriktet: Kopparbergs, Gäfleborgs och Västernorrlands län,

samt

Sjätte distriktet: Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Det antal arbetsinställelser, som inom hvart och ett af dessa distrikt förekommit åren 1903—1905, framgår af nedanstående sam-

Visserligen hafva icke alla dessa arbetsinställelser varit af den betydenhet, att de skulle hafva påkallat förlikningsmans ingripande eller, om så behöft ske, något mera omfattande arbete från hans sida. Men förbises får ej heller, att samtidigt förekommit ett ej ringa antal arbetstvister, hvilka ej ledt till arbetsinställelse och därför ej blifvit i kommerskollegii statistik upptagna, men som dock varit af så hotande natur, att en förlikningsman säkerligen icke kunnat underlåta att i dessa erbjuda sin medling. De ofvan återgifna siffrorna torde därför i det stora hela gifva en tämligen god ledning för bedömande af omfattningen af förlikningsmännens verksamhet inom de olika distrikten.

Hvad därefter beträffar förlikningsmännens ställning och den er-

38 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 84.

sättning, som för uppdragets utförande bör tillkomma dem, anse kommitterade, i likhet med hvad år 1903 ifrågasattes, att uppdraget att vara förlikningsman visserligen icke bör få karaktären af särskild tjänst, därmed fast aflöning och fast anställning är förenad, utan bör vara ett mer eller mindre tillfälligt förtroendeuppdrag. Å andra sidan lära, åtminstone under vissa tider af året, så stora anspråk komma att ställas på förlikningsmannens tid och omtanke, att han för denna sin verksamhet bör tillgodonjuta en fullt tillräcklig ersättning. Endast under sådan förutsättning torde det nämligen blifva möjligt att för uppdraget i hvarje särskildt fall erhålla de för detsamma i alla afseenden mest lämpliga personer.

I likhet med hvad år 1903 ifrågasattes, anse kommitterade därför, att förlikningsman bör tillerkännas dels ett visst årligt arfvode, dels godtgörelse vid resor enligt tredje klassen i gällande resereglemente. Äfven därutinnan instämma kommitterade med hvad vid framläggandet af 1903 års förslag angående dessa ersättningar anfördes, nämligen att arfvodenas belopp böra växla med hänsyn till förhållandena inom de olika distrikten. Det synes emellertid kommitterade uppenbart, att distriktens storlek ej därvid bör vara bestämmande, utan uteslutande deras beskaffenhet med hänsyn till den inom dem förekommande industriens större eller mindre utveckling och hvad erfarenheten lärt med afseende å frekvensen därstädes af arbetstvister. Särskildt i betraktande af den i vis mån olika uppgift, som skall tillkomma förlikningsmännen enligt nu föreliggande förslag mot livad som ifrågasattes i det år 1903 framlagda, synes det otvifvelaktigt, att förlikningsmannabefattningen inom exempelvis de distrikt, som innefatta Stockholm och Malmö, skall komma att kräfva långt mera arbete än inom det af kommitterade ifrågasatta, vidsträckta sjätte distriktet. Inom de mera betydande distrikten får man utan tvifvel göra sig beredd på, att förlik-

ningsmannens befattning kommer att större delen af året uteslutande taga lians tid i anspråk, hvarför arfvodena för dessa distrikt måste tilltagas tämligen rundligt, under det att i öfriga distrikt dessa befattningar mera torde kunna skötas såsom bisysslor och honoreras därefter. Att på förhand, och innan någon tids erfarenhet vunnits, uppställa några bestämda normer, enligt hvilka dessa arfvoden böra beräknas,

torde emellertid ej vara lämpligt, utan bör man härvid äga full frihet

att i hvarje fall förfara efter omständigheterna för att kunna tillförsäkra sig fullt dugliga arbetskrafter; och hafva kommitterade för sin del den uppfattningen, att detta bör kunna ske, därest arfvodena för de af kommitterade ifrågasatta sex förlikningsmannen komma att uppgå tillsammans till omkring 20,000 kronor. Vid beräknade af det belopp,

39 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 84.

som må erfordras för ersättningarnas bestridande, får emellertid ej lämnas ur sikte, att vid de tillfällen, då till exempel mera betydande och större delar af landet omfattande arbetskonflikter föranleda till särskilda förlikningsmans utseende, ersättningarna antagligen måste beräknas efter helt andra grunder än eljest.

Hvad åter angår den ersättning, som bör tillkomma ledamöterna i de i lagförslagets 3 § omförmälda förlikningsnämnderna, synes, såsom jämväl år 1903 ifrågasattes, annan godtgörelse till dem ej böra utgå än dagtraktamente och reseersättning, som båda lämpligen torde kunna beräknas enligt tredje klassen i gällande resereglemente, dock med iakttagande af att, då uppdraget ej föranleder resa, dagtraktamente likväl bör utgå för hvarje dag, då nämnden sammanträder.

Att för närvarande framlägga någon fullt tillförlitlig utredning angående det belopp, hvartill samtliga nu ifrågakomna ersättningar kunna uppgå, är tydligen icke möjligt. Med tämligen stor visshet torde dock kunna sägas, att kostnaderna genom antagande af kommitterades förslag snarare komma att understiga än öfverstiga hvad år 1903 beräknades vara för ändamålet erforderligt.

Undertecknad Magnusson, som i öfrigt instämmer i kommitterades uttalande och förslag, har dock velat hafva anmärkt, att jag dels icke kunnat biträda kommitterades förslag att ur 1 § borttaga orden »eller mellan olika grupper af arbetare», hvilket tillägg synes mig vara af mycket viktig innebörd, dels ock önskat, att skarpare än här skett skulle betonats, att livad nu föreslagits endast får anses såsom en ringa början till den viktiga sociala lagstiftning, som ovillkorligen med det snaraste bör genomföras, hvarvid enligt min mening särskild! bör läggas vikt uppå, att nu föreliggande förslag till lag om medling i arbetstvister kompletteras med, bland annat, bestämmelser om formen och sättet för ingående af rättsligt bindande kollektiva aftal mellan arbetsgivare och arbetare samt om obligatoriskt skiljedomsförfarande i vissa fall, formen och sättet för skiljenämnds konstituerande, afkunnad skiljedoms rättsligt bindande verkan o. s. v.

Underdånigst

HUGO E. G. HAMILTON.

HENNING ELMQUIST. HERM. LINDQVIST. A. E. MAGNUSSON

Per Cronvall.

Stockholm den 22 januari 1906.

40 Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 84.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För hvart och ett af de distrikt, i hvilka riket för sådant ändamål af Konungen indelas, förordnar Konungen en förlikningsman med uppgift att verka för lösning af tvister mellan arbetsgifvare och arbetare.

2 §.

Förlikningsman åligger:

att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom distriktet;

att, i de fall och på det sätt i denna lag sägs, lämna sin medverkan till biläggande af arbetstvister, som inom distriktet uppstå; samt

att jämväl eljest gå arbetsgifvare och arbetare till handa med upplysningar och råd i fråga om överenskommelser, som afse arbetsförhållandet och äro ägnade att främja ett godt förhållande mellan arbetsgifvare och arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

3 §•

Har inom distriktet uppkommit arbetstvist af den beskaffenhet, att den medfört eller synes hota medföra arbetsinställelse af större betydenhet, bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats, där tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de tvistande, göra sig noga underrättad om, hvari tvisten består, hemställa till de tvistande att i afbidan på tvistens lösning icke vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse, inbjuda dem att, själfva eller genom utsedda ombud, å bestämd tid och plats sammankomma till förhandling med hvarandra inför förlikningsmannen samt söka att under dessa förhandlingar, hvilka anordnas på sätt lämpligast synes, åvägabringa tvistens lösning.

Anser förlikningsman det erforderligt, eller påkallas sådant af någon af de tvistande, utser förlikningsmannen, efter samråd med de tvistande och sedan tillfälle lämnats dem att afgifva förslag, särskilde sakkunnige att med förlikningsmannen utgöra en nämnd för medlingens utförande.

4 §•

Hvad i nästföregående paragraf är stadgadt afser icke arbetstvist, som uppstått inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad och i verksamhet för tvistens biläggande, med mindre de tvistande å båda sidor påkalla förlikningsmannens mellankomst.

5 §•

Skulle i tvist, som kommit under förlikningsmans behandling, de tvistande å endera sidan eller å båda underlåta att efterkomma till dem af förlikningsmannen skriftligen gjord inbjudan att å bestämd tid och ort med hvarandra sammankomma till förhandling inför förlikningsmannen eller nämnden, skall förlikningsmannen skriftligen meddela de tvistande, att han fortfarande är beredd att medla i tvisten, därest hans biträde i sådant afseende påkallas. Under fortsatt arbetsinställelse eller där förlikningsmannen eljest finner sådant lämpligt, må han jämväl med vissa mellantider förnya sitt erbjudande att medla mellan de tvistande på sätt i 3 § sägs.

Bih. till Rihä. Prof. 1906. 1 Sami. 1 A/d. 41 lläft.

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

6 §•

De förhandlingar, som af förlikningsmannen eller nämnden anordnas med och mellan de tvistande, skola i främsta rummet hafva till syfte att åvägabringa en öfverenskommelse i enlighet med anbud eller förslag, som under förhandlingarna kunna blifva framställda från de tvistande själfva, ankommande därvid på förlikningsmannen eller nämnden att, om och i den mån sådant kan anses ägnadt att befordra tvistens lösning, hemställa om de jämkningar eller medgifvanden, som för ändamålet kunna synas lämpliga.

7 §•

Kan icke på sådant sätt enighet vinnas, må förlikningsmannen eller nämnden uppmana de tvistande att lämna en eller flere personer, hvilkas utlåtande de tvistande utfästa sig att efterkomma, uppdrag att, efter pröfning om och i hvilken mån de från ena eller andra sidan framkomna påståendena må vara befogade och på livilket sätt följaktligen den föreliggande tvisten rättast bör lösas, skilja de tvistande emellan.

8 §•

Vilja de tvistande hänskjuta saken till sådant afgörande, som i 7 § sägs, har förlikningsmannen eller nämnden att, i den mån sådant finnes behöfligt, söka utjämna de meningsskiljaktigheter, som kunna uppstå i fråga om den eller de personer, åt hvilka det i nämnda paragraf omförmälda uppdrag skall lämnas; och åligger det förlikningsmannen särskildt att på de tvistandes vägnar lämna den eller dem, som blifvit utsedde, underrättelse om uppdraget samt att i öfrigt tillhandagå med de åtgöranden, som kunna verka därtill, att det af de tvistande önskade afgörandet må komma till stånd.

9 §•

Utlåtande, hvarom förmäles i 7 §, skall afgifvas skriftligen och af detsamma ett exemplar genast och utan lösen till hvardera sidan samt till förlikningsmannen utlämnas.

43 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 84.

10 §.

I fråga om rättsverkan, som må tillkomma öfverenskommelser, utfästelser eller andra beslut, som af de tvistande ingås eller fattas under förhandlingar, kvilka enligt denna lag äga rum, gäller allt efter beslutens innehåll och det sätt, hvarpå de "tillkommit, hvad allmän lag förmår.

11 §•

Omfattar utbruten tvist mera än ett distrikt, skall det åligga de förlikningsmän, hvilkas distrikt beröras af tvisten, att, så fort ske kan, härom äfvensom, så vidt möjligt, angående tvistens omfattning insända underrättelse till Konungen, som förordnar förlikningsman att i tvisten medla.

12 §.

Där sådant, i särskilda fall finnes lämpligt, äger Konungen uppdraga åt annan än förlikningsmannen att såsom förlikningsman söka medla i uppkomna arbetstvister.

13 §.

Förlikningsman skall föra dagbok angående hvad som förefaller i de tvister, hvilka blifva föremål för åtgärd enligt denna lag. Ofverenskommelser, utfästelser eller andra beslut, som af de tvistande ingås eller fattas, så ock utlåtande, som enligt 7 § afgifves, skola i nämnda dagbok fullständigt intagas eller densamma biläggas.

Under hvarje kvartal skall förlikningsman till kommerskollegium insända berättelse om sin verksamhet under det närmast föregående kvartalet och förloppet af de tvister, som under detsamma kommit under hans handläggning, i hvilken berättelse jämväl bör lämnas redogörelse för upprättade förhandlings-, förliknings- och skiljenämnders verksamhet, för så vidt förlikningsmannen härom kunnat förskaffa sig kännedom.

Berättelsen skall på lämpligt sätt till trycket befordras.

I* §•

Närmare föreskrifter rörande förlikningsmännens verksamhet meddelas i instruktion, som utfärdas af Konungen.

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

15 §.

Angående ersättning till förlikningsman och ledamöter i sådan nämnd, som i 3 § andra stycket afses, varder särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1907.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1ÖUÖ.