med förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension

Kungl. Mqj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

1 N:o 18.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension; gifven Stockholms slott den 12 januari 1907.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen:

A. att antaga närlagda förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension;

B. att, därest sådan lag blifver af Riksdagen antagen, dels besluta,

Bo) att denna lag skall tillämpas såväl å den genom riksrådet

Johan Skyttes donationsbref inrättade professuren vid Uppsala universitet som ock å sådan ordinarie eller extra ordinarie professur vid rikets universitet, till hvars innehafvare aflöningen, anslag af universitetets medel oberäknad!, utgår uteslutande i form af prebendepastorat, dock att i fråga om beräkning af pensionsunderlag för en hvar af nämnda professurer skall gälla, att pensionsunderlaget skall anses utgöra enahanda belopp, som för annan professur af det slaget vid samma universitet, där den ifrågavarande professuren finnes inrättad, samt att tjänstinnehafvare därvid icke må tillgodoräknas ålderstillägg, med mindre han fullgjort de för annan likställd tjänstinnehafvare för ålderstilläggs åtnjutande föreskrift^ villkor;

2:6) att ej mindre de bestämmelser om pensionsrätt och skyldighet att för pensionsändamål vidkännas löneafdrag, hvilka stadgats genom särskilda nådiga kungörelser af den 27 augusti 1904 beträffande a) tillförordnade rektorer vid rikets allmänna läroverk, b) rektor vid högre lärarinneseminariet, c) lärare vid rikets folkskoleseminarier: i musik och sång, i teckning, i gymnastik eller i slöjd, äfvensom genom nådig kungörelse af den 9 juni 1905 beträffande tillförordnad rektor vid folkskoleseminarium, skola, äfven efter förenämnda lags antagande, fortfarande äga giltighet, än äfven hvad i öfrigt genom samma lag blifvit stadgadt skall i tillämpliga delar gälla en hvar af dessa rektorer och lärare;

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft.

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

3:o) att de pensioner, som med tillämpning af nämnda pensionslag komma att beviljas, skola utgå: till tjänstinnehafvare vid poststaten af postmedlen, till tjänstinnehafvare vid tullstaten af tullmedlen, till tjänstinnehafvare å patent- och registreringsverkets stat från »patentoch varumärksafgifters samt registreringsafgifters fond» samt till öfriga tjänstinnehafvare från därtill särskild! anvisadt anslag; med förbehåll, att de medel, den fond eller det anslag, från hvilka pensionerna sålunda utbetalts, beredes godtgörelse från den i 11 § pensionslagen omförmälda pensionsfond med belopp, som svara mot pensionsfondens efter fastställd fördelningsgrund uträknade andel i pensionsutgifterna;

dels å ordinarie staten under tionde hufvudtiteln uppföra ett förslagsanslag å 100,000 kronor till pensionering, enligt pensionslagen, af civila tjänstinnehafvare;

dels, såsom bidrag till bestridande af förvaltningskostnaden för en i hufvudsaklig öfverensstämmelse med i statsrådsprotokollet angifna grunder ordnad ny änke- och pupillkassa för civilstaten, likaledes å ordinarie staten under tionde hufvudtiteln uppföra ett bestämdt anslag å 35,000 kronor;

dels ock medgifva, att från och med år 1893 uppkomna och härefter uppkommande behållningar å det till pensionsstaten för civila ämbets- och tjänstemäns änkor och omyndiga barn anvisade anslag å

45,000 kronor må tillfalla den nya änke- och pupillkassan för civilstaten med skyldighet för denna kassa att svara för utbetalning i behörig ordning af de till utgående från nämnda anslag redan anvisade pensioner;

samt

C. att, under förutsättning af bifall till de under A. och B. framställda förslag, från riksstaten för år 1908 utesluta de å tionde hufvudtiteln nu uppförda ordinarie anslagen till civilstatens pensionskassa af tillhopa 112,286 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens vederbörande utskott; och Kung], Maj:t förblifver Riksdagen med all Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen. Stockholms slott den 12 januari 1907.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Carl Swartz.

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

3 Förslag-

till

Lag

angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension.

1 §■

Rätt till pension vid afgång från tjänst tillkommer, med de undantag och under de villkor som här nedan stadgas, en hvar ordinarie innehafvare af civil tjänst med lön å stat, som blifvit fastställd af Konungen och Riksdagen.

2 §•

Denna lag äger icke tillämpning i fråga om statsrådsämbete, civil tjänst med pensionsrätt i arméns eller flottans pensionskassa, tjänst vid telegrafverket eller statens järnvägstrafik, ej heller i fråga om befattning, som är uteslutande prästerlig, utan gälle i afseende å dem hvad i fråga om pension nu är eller framdeles må varda stadgadt.

3 §•

Såsom underlag för bestämmande af pensions belopp skall tjäna:

a) för tjänst, med hvilken jämte lön tjänstgöringspenningar eller ortstillägg äro förenade, hela lönen;

b) för annan tjänst, två tredjedelar af lönen.

Vid beräkning af pensionsunderlag för tjänst, med hvilken förmån af boställe, prebende, donation eller annan dylik förmån är förenad, skall lönen, därest den af sådan anledning minskats med ett belopp, som finnes i lönestaten angifvet eller med ledning däraf kan bestämmas, ökas med detta belopp.

Ej må för någon tjänst pensionsunderlag beräknas till högre belopp än sextusen kronor.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

År i lönestat pensionsunderlag för tjänst särskilt fastställdt, skall, oberoende af hvad här ofvan blifvit stadgadt, det pensionsunderlag tjäna till efterrättelse vid bestämmande af pensions belopp.

4 §•

Pension är till sitt belopp antingen hel eller af kortad.

Hel pension utgör samma belopp som det för tjänstinnehafvaren vid tiden för hans afgång från tjänsten gällande pensionsunderlag.

Afkortad pension utgör viss del af hel pension och beräknas på sätt i 7 § föreskrifves.

Där vid beräkning af pensions belopp detta icke slutar å helt tiotal kronor, skall det ökas till närmast högre tiotal kronor.

5 §•

Rätt att komma i åtnjutande af hel pension inträder:

för manlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextiosju lefnadsår och trettiofem tjänstår;

för kvinnlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextio lefnadsår och trettio tjänstår;

dock att sådan rätt inträder:

a) för ämneslärarinna vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarierna samt blindundervisningsanstalterna: vid femtiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;

b) för tjänsteman, som varit anställd vid beskickning eller konsulat i Ostasien minst tio år: vid sextio lefnads- och trettio tjänstår;

c) för provinsialläkare: vid sextiotvå lefnads- och tjugusju tjänstår;

d) för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka, betjänte vid tullverkets kust- och gränsbevakning, gymnastiklärare äfvensom de vid blindundervisningsanstalterna anställda lärare: vid sextiotvå lefnadsoch trettio tjänstår;

e) för lärare vid universiteten, karolinska mediko-kirurgiska institutet, tekniska högskolan, gymnastiska centralinstitutet, farmaceutiska institutet, undervisningsanstalterna för barnmorskor, veterinärinstitutet, fria konsternas akademi och musikaliska akademiens konservatorium äfvensom för länsveterinärer: vid sextiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;

f) för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte, betjänte vid tullverkets lokalförvaltning, andra ämnes- och öfningslärare vid statens läroverk än de under d) och e) särskild!

5 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

angifna äfvensom landtbruksingenjörer samt tjänstemän och betjente vid den lokala skogsförvaltningen: vid sextiofem lefnads- och trettiofem tjänstår;

g) för chefen för medicinalstyrelsen och chefen för landtbruksstyrelsen: vid sextiosju lefnadsår och tio tjänstår såsom chef för den styrelse en hvar af dem tillhör.

6 §•

Skyldighet att från tjänsten afgå inträder:

a) för innehafvare af domarämbete vid fyllda sjuttio år, eller där han, efter att hafva uppnått de i 5 § för rätt till hel pension stadgade lefnads- och tjänstår, oafbrutet under sex månader på grund af sjukdom varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen;

b) för annan tjänstinnehafvare vid uppnående af den i 5 § stadgade lefnadsålder, Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet äger att från tjänsten afskeda, den myndighet obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge tjänstinnehafvaren pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre än till fyllda sjuttio år;

c) för tjänstinnehafvare, som icke uppnått den i 5 § stadgade lefnadsålder, där han, efter att under fem på hvarandra följande år i följd af sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen;

d) för tjänstinnehafvare, som träffats af olycksfall i tjänsten, där olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga till tjänstgöring.

Befinnes tjänstinnehafvare vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden, och har han tillika antingen, där enligt 5 § rätt till hel pension inträder vid sextiosju lefnadsår, uppnått en lefnadsålder af minst sextiofem år, eller, där enligt samma paragraf rätt till hel pension inträder vid sextiotvå år, uppnått en lefnadsålder af minst sextio år, eller ock, där fråga är om tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen, uppnått en lefnadsålder af minst sextiotre år, äge Konungen, uppå därom af vederbörande myndighet gjord framställning, förklara sådan tjänstinnehafvare skyldig att från tjänsten afgå.

7 §‘

Vid afgång från tjänst af anledning, som i 6 § d sägs, utgår hel pension.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Har tjänstinnehafvare, som afgår på grund af någon af öfriga i 6 § intagna bestämmelser, uppnått det i 5 § för rätt till hel pension stadgade antal tjänstår, utgår äfven till den tjänstinnehafvare hel pension; i annat fall vare han, därest tjänstårens antal icke understiger tio, berättigad erhålla pension till afkortadt belopp i förhållande till det mindre antalet tjänstår; dock att vid afgång från tjänst af anledning, som i 6 § c sägs, pensionen icke i något fall må understiga sjuttiofem procent af hel pension.

8 §•

Tjänstinnehafvare, som afgår från tjänsten utan att därtill vara skyldig enligt bestämmelserna i 6 §, vare icke berättigad till pension; dock att innehafvare af domarämbete, som uppnått sextiosju lefnadsmen icke trettiofem tjänstår, må, därest tjänståren icke understiga tio, äga erhålla afkortad pension i förhållande till tjänstårens antal.

9 §•

Rätt till pension tillkommer ej den, som blifvit från tjänsten afsatt eller för fel eller försumlighet från tjänsten skild.

Pension tillkommer ej heller den, som vid afgång från tjänsten icke är svensk medborgare.

10 §.

Tjänstinnehafvare skall såsom bidrag till kostnaden för beredande af pension erlägga pensionsafgift till årligt belopp af nedan angifna procent å det för honom gällande pensionsunderlag.

Af giftsprocenten beräknas efter beloppet af det för tjänsten stadgade högsta pensionsunderlag och utgör en tiondedels procent för hvarje helt hundratal kronor, dock icke i något fall mindre än tre procent å nämnda pensionsunderlag.

Afgiften erlägges för hvarje månad, för hvilken lön åtnjutes, äfvensom för månad, under hvilken, på grund af tjänstledighet eller i följd af ådömd mistning af tjänsten för viss tid, lön icke uppbäres.

Pensionsafgift erlägges å tid och på sätt, som af Konungen bestämmes.

Kurujl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

11 §.

De i föregående paragraf omförmälda afgifterna ingå till en särskild fond för pensionering af civila tjänst innehafvare.

Från denna fond bestrides så stor del af kostnaden för beredande af pension enligt denna lag, som enligt vetenskaplig sannolikhetsberäkning finnes motsvara fondens tillgångar och de stadgade pensionsafgifternas storlek. Sådan beräkning skall verkställas minst en gång hvart femte år.

Erforderliga föreskrifter om fondens förvaltning och om verkställande af sannolikhetsberäkningen meddelas af Konungen.

12 §.

Rätt att från pensionsfonden återbekomma erlagda pensionsafgifter medgifves allenast vid öfvergång till annan statstjänst, därest med inträdet i denna tjänst är förenad skyldighet att för beredande af pension erlägga retroaktiv afgift, dock ej till högre belopp än det, hvartill retroaktivafgiften uppgår.

13 §.

Pension enligt denna lag sökes hos Konungen.

Pensionen utgår från och med månaden näst efter den, under hvilken afgång från tjänsten ägt rum, till och med den månad, under hvilken pensionstagaren aflider eller pensionsrätten eljest upphör.

Häftar pensionstagare vid tillträde af pension för oguldna pensionsafgifter, skola dessa afgifters sammanlagda belopp uttagas genom afdrag å pensionen intill dess beloppet till fullo guldits.

14 §.

Har pensionstagare blifvit dömd till förlust af medborgerligt förtroende eller till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kapitlet 17 § strafflagen, skola, efter det sådant beslut vunnit laga kraft, två tredjedelar af pensionen anses förverkade, och pension alltså utgå med endast en tredjedel af det ursprungliga beloppet.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

15 §.

Pensionsbelopp, som icke uttagits inom tre år sedan det till betalning förfallit, vare förverkadt och tillfälle pensionsfonden, dock med rätt för Konungen att, efter pröfning af anledningen till försummelsen, medgifva beloppets utbetalning, om framställning därom göres.

16 §.

Pension för tjänst, som i denna lag afses, må, ändock att de för erhållande af pension föreskrifna villkor uppfyllts, icke förenas med lön eller pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst förutom i de fall och med de inskränkningar, som här nedan stadgas, nämligen:

l:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter lön för annan tjänst, pension må, för den tid lönen för den andra tjänsten åtnjutes, utgå med en tredjedel af det belopp, som enligt denna lags bestämmelser eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom pensionen och lönen tillsammans icke uppgå till beloppet af den pension, som eljest skolat för förstnämnda tjänst åtnjutas, pensionen ökas med skillnaden;

2:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter pension för annan tjänst, som i denna lag afses, pension må utgå för båda tjänsterna med ett sammanlagdt belopp, motsvarande det högre af de pensionsbelopp, som eljest skolat utgå, Ökadt med eu tredjedel af det lägre, eller, om bägge pensionsbeloppen äro lika, motsvarande det ena af dem, ökadt med en tredjedel;

3:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter eller sedermera erhåller pension för statstjänst, å hvilken denna lag icke äger tillämpning, pension för den förra tjänsten må utgå med en tredjedel af det belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom de båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp, pensionen må ökas med hvad som motsvarar skillnaden.

17 §.

Tjänstår för erhållande af pension enligt denna lag beräknas icke allenast för tid, under hvilken tjänstinnehafvaren innehaft tjänst, som i denna lag afses, utan äfven för tid, under hvilken han innehaft annan statstjänst eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställning eller

9 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 18.

förordnande. Vid sådan tjänstårsberäkning skall afdrag göras för tid, under hvilken ledighet från tjänsten ägt mm af annan anledning än semester, sjukdom, offentligt uppdrag eller resa, som med vederbörligt tillstånd företagits till egen utbildning; i fråga om tjänstinnehafvare, som icke äger rätt till semester, må afdrag ej göras för tid af högst eu och en half månad om året, under hvilken ledighet må hafva åtnjutits för hälsans vårdande eller för enskilda angelägenheter.

I fråga om pension för den, som vid afgång från tjänst, som i denna lag afses, erhållit pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst, må tjänstår, som beräknats för erhållande af den pension, ej ånyo beräknas såsom tjänstår, där det icke på grund af annan tjänstgöring än den, på hvilken den förra tjänstårsberäkningen grundats, må såsom tjänstår beräknas.

18 §•

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock att

a) för den, som vid sagda tid innehar tjänst, som i denna lag afses, lagens stadganden, så vidt den tjänst augår, icke skola gälla, där ej på grund af särskilda föreskrifter skyldighet åligger honom att underkasta sig förändrade bestämmelser angående rätt till pension eller han inom ett år efter lagens trädande i kraft anmäler, att pensionslagens bestämmelser må å honom vinna tillämpning;

b) i fråga om tjänst, med hvilken tjänstgöringspenningar icke äro förenade och för hvilken rätt till pension blifvit före lagens trädande i kraft stadgad, skall, därest gällande lönestat fastställts före den 1 januari 1900, hvad i denna lag angående beräkning af pensionsunderlag föreskrifves icke vinna tillämpning förrän ny lönestat må varda för tjänsten fastställd utan därförinnan gälla, att pensionsunderlaget skall utgöra: där lönen ej uppgår till mer än tretusen kronor, hela lönen; där lönen uppgår till mer än tretusen men icke till tretusensjuhundra femtio kronor, tretusen kronor; samt där lönen uppgår till tretusensjuhundrafemtio kronor eller högre belopp, åttio procent af lönen, dock ej i något fall mer än åttatusen kronor;

c) för häradshöfding, landshöfding, provinsialläkare, professor vid karolinska mediko-kirurgiska institutet: i medicin, i kirurgi och i pediatrik äfvensom för länsveterinär samt förste landtmätare pensionsunderlaget skall, intill dess ny lönestat må varda fastställd, utgöra det belopp, som före lagens trädande i kraft blifvit såsom pension för sådan tjänstinnehafvare bestämd;

Bih. till Bihsd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft.

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

d) för tecknings-, gymnastik- och musiklärare vid rikets allmänna läroverk skall, intill dess ny lönestat må varda fastställd, gälla, i afseende å beräkning af pensionsunderlaget, att såsom pensionsunderlag skall betraktas lönen, oafkortad, samt vid beräkning af beloppet af hel pension hvad genom nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904 blifvit stadgadt om pensionsbeloppets beräkning.

Tjänstinnehafvare, som är underkastad denna lags bestämmelser, vare, om han för den tjänst åtnjuter aflöning enligt lönestat, som fastställts före den 1 januari 1907, befriad från att erlägga i lagen stadgad pensionsafgift, så länge aflöning å den lönestat af honom åtnjutes, så framt icke vid lönestatens fastställande bland villkoren för denna aflönings åtnjutande gjorts uttryckligt förbehåll, att löntagare skall vara skyldig att vidkännas pensionsafgift motsvarande afdrag å aflöningen.

Tjänstinnehafvare, som enligt hvad nyss nämnts icke är pliktig att vidkännas pensionsafgift, skall, därest honom ådömes straff eller straffpåföljd, hvarom i 14 § sägs, hafva förverkat hela pensionen; och äge de i 16 § l:o), 2:o) och 3:o) gjorda medgifvanden icke tillämpning å sådan tjänstinnehafvare.

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

11 Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle, Statsråden: Tingsten,

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JUHLEN,

SWARTZ.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde i underdånighet:

Frågan om det civila pensionsväsendets omdaning har sedan lång tid tillbaka stått på dagordningen utan att ännu hafva vunnit sin slutliga lösning. Ett förslag till definitivt ordnande af nämnda angelägenhet har visserligen af Kungl. Maj:t för Riksdagen framlagts uti nådig proposition af den 24 februari 1899, men detta förslag vann i sin då föreliggande form icke anslutning från Riksdagens sida.

Då ärendet den 24 berörda februari inför Kungl. Maj:t anmäldes, lämnades af dåvarande chefen för finansdepartementet en utförlig redogörelse för hvad dittills i frågan förekommit; och torde vid sådant

Motion vid 1889 års riksdag.

1889 års riksdagsskrivelse.

Första kommittébehandling.

12 * Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

förhållande jag nu kunna, beträffande frågans uppkomst och behandlingunder det omförmälda, tidigare skedet, inskränka mig till ett angifvade endast af sådana omständigheter, som kunna anses vara af betydelse för en rätt uppfattning af åtskilliga punkter i de förslag till det civila pensionsväsendets ordnande, som jag nu ärnar framställa._

Utgående från det antagande, att civilstatens pensionsinrättning förfogade öfver tillgångar, som skulle göra de till pensionsinrättningen anvisade statsanslag öfverflödiga, hade uti en vid 1889 års riksmöte inom Andra Kammaren väckt motion yrkats, att Riksdagen måtte besluta, att nämnda statsanslag skulle i sin helhet eller till de delar, som kunde indragas, statsverket besparas.

Sedan denna motion föranledt Riksdagen att i skrifvelse den 16 maj 1889 angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning af civilstatens pensionsinrättnings ställning och behof och i sammanhang därmed taga under öfvervägande, huruvida icke genom förändrade bestämmelser angående samma pensionsinrättning minskning i statens utgifter för pensionering af civila ämbets- och tjänstemän samt betjänte skulle kunna beredas, samt till Riksdagen inkomma med det förslag, som af berörda utredning kunde föranledas, blef, på föranstaltande af en af Kungl. Maj:t den 19 augusti 1889 för ändamålet tillsatt kommitté, af professorn vid tekniska högskolan A. Lindstedt utredt, att pensionsinrättningen, i stället för att, såsom ansetts sannolikt, äga öfverskott, från och med år 1887 varit i behof af en ytterligare stadigvarande årsinkomst af 252,864 kronor.

Då det alltså visat sig, att på denna väg minskning i statens utgifter för den civila tjänstemannapensioneringen icke, utan ett ytterligare försvårande af pensionsinrättningens ställning, skulle stå att vinna, uppdrog Kungl. Maj:t under den 6 augusti 1891 åt kommittén att dels beträffande civilstatens pensionsinrättning undersöka, huruvida pensionsinrättningen borde bibehållas vid sin dåvarande omfattning och organisation, eller om en mera genomgripande förändring eller inskränkning af dess verksamhetsområde kunde anses af omständigheterna påkallad, och i sammanhang därmed i öfrigt föreslå åtgärder till betryggande af pensionsinrättningens ekonomiska ställning, dels ock utreda, i hvad mån och på hvad sätt, genom omorganisation och förening af flera eller färre befintliga pensionsinrättningar och indragningsstater eller annorledes genom förändring af gällande bestämmelser och villkor för pensionering af statens civila ämbets- och tjänste-

Kunijl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 18. 13

män och af deras efterlämnade änkor och barn, ej mindre förenkling i förvaltningen jämte stadigvarande kontroll och garanti rörande härför erforderliga penningemedel än ock lindring i statsverkets utgifter för sagda pensionering skulle kunna åstadkommas.

Till fullgörande af detta uppdrag öfverlämnades med underdånig skrifvelse den 28 rnaj 1894 af kommittén ett »betänkande angående ordnande af pensionsväsendet för statens civile tjänsteinnehafvare samt för deras änkor och barn». Detta betänkande innefattade, förutom historisk-statistisk redogörelse angående pensionering af såväl statens civile tjänstinnehafvare som dessa tjänstinnehafvares änkor och barn, grunder för ordnande af det civila pensionsväsendet; förslag till pensionslag för civilstaten, jämte motiv; förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa för änkor och barn, jämte motiv; samt plan för afvecklingen af vissa pensionsinrättningars förbindelser m. m.

Kommitténs förslag till pensionslag hvilade på följande förutsättningar nämligen: l:o) att vederbörande tjänstinnehafvare borde vara befriade från afgifter för den egna pensioneringen men skyldiga att, utan statens bistånd, bestrida de med pensioneringen af änkor och barn förenade utgifter med undantag af kostnaden för pensionskassans förvaltning; och 2:o) att tjänstemannapensionering från civilstatens pension sinrättning och från telegrafverkets pensionsinrättning skulle upphöra samt staten öfvertaga den pensioneringsskyldighet, som eljest skolat åligga dessa bägge pensionsinrättningar, den förra beträffande tjänstinnehafvare vid postverket och den senare beträffande vid telegrafverket anställda ämbetsoch tjänstemän samt betjänte.

1 öfrigt innehöll detta lagförslag följande hufvudsakliga stadganden:

Statspension tillförsäkrades en hvar ordinarie innehafvare af civil befattning med lön å stat, som fastställts af Konungen och Riksdagen; och skulle pensionsrätten inträda för tjänstinnehafvare i allmänhet vid uppnådda 70 lefnadsår men för innehafvare af vissa, särskildt uppräknade tjänster vid 65 lefnadsår. I händelse af invaliditet inträdde dock pensionsrätt fem år tidigare, eller alltså vid en lefnadsålder af 65 respektive 60 år.

På tjänstetidens längd berodde, huruvida pensionen skulle utgå hel eller af kortad. För hel pension erfordrades för tjänstinnehafvare i allmänhet en tjänstetid af 35 år, men för vissa särskildt uppräknade endast 30 tjänstår.

Olycksfall i tjänsten, som åstadkommit framtida oförmögenhet till tjänstgöring, medförde rätt till hel pension, oafsedt antalet lefnads- och tjänstår.

Konmiittébetänkandet af 1894.

1899 års kuugl. proposition.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Pensionsbeloppet skulle beräknas å samtliga tjänstinnehaf varens på ordinarie stat uppförda aflöningsförmåner; och hel pension skulle utgå, där aflöningsförmånernas summa icke öfverstege 600 kronor, med 80 procent af sådan aflöningssumma; men vid högre aflöningssummor, hvilka indelats i serier, skulle hel pension utgå med ett fixeradt belopp, som var lika för alla till en och samma serie hörande aflöningssummor.

Högsta medgifna beloppet af hel pension utgjorde 6,000 kronor.

Då den för rätt till pension stadgade lefnadsåldern eller invaliditetsgraden inträdt, borde därmed också inträda skyldighet att afgå från tjänsten.

Genom bestämmelser, åsyftande pensionsålderns höjande för tjänstinnehafvarne i allmänhet, pensionsbeloppens reducering samt införande af ett pensionsmaximum, hade kommittén alltså sökt åstadkomma den i dess uppdrag omförmälda lindringen i statsverkets utgifter för det civila pensionsväsendet.

Då Kungl. Maj:t till 1899 års riksdag aflät sin ofvan omförmälda proposition med förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension af staten m. m., utgick detta lagförslag från samma förutsättningar, som, enligt hvad nyss erinrats, legat till grund för kommitténs lagförslag, dock med den icke oväsentliga skillnaden att, enligt Kungl. Majrts förslag, telegrafverkets pensionsinrättning borde bibehållas orubbad. Såväl i afseende å pensionsålderns höjning och den lagstadgade afgångsplikten som i fråga om sättet för pensionsberäkningen och beloppet af högsta medgifna pension innehöll däremot Kungl. Maj:ts lagförslag afsevärda modifikationer i de af kommittén förordade strängare bestämmelserna. Sålunda borde enligt detta lagförslag rätt till erhållande af hel pension i regel inträda vid 67 lefnadsoch 35 tjänstår; dock skulle för vissa grupper af tjänstinnehafvare pensionsrätten inträda vid tidigare lefnadsår och för en del äfven vid lägre tjänstålder. Hel pension skulle, där aflöningsförmånerna vore fördelade i lön och tjänstgöringspenningar, utgå med ett lönen motsvarande belopp samt i annat fall med så stor del af lönebeloppet, som tjänstinnehafvaren icke vore skyldig att afstå under tjänstledighet, åtnjuten för sjukdom. Från denna allmänna regel i afseende å pensionsbeloppets beräkning gjordes dock undantag för häradshöfdingar, förste landtmätare och provinsialläkare, för hvilka i lagförslaget upptogos fasta pensioner af respektive 5,000 kronor, 2,500 kronor och 4,000 kronor. Afkortad pension skulle tillkomma den, som vid stadgad lefnadsålder afginge från tjänst utan att hafva uppnått föreskrifvet antal tjänstår. Skyldighet att afgå från tjänst skulle åligga tjänstinnehafvare, som upp-

15 Kunr/l. Maj.ts Nåd. Proposition No 18.

nätt 70 lefnadsår och befunnes till hel pension berättigad. Enahanda skyldighet skulle vid längre sjukdomsförfall inträda dels efter uppnående af den för pensionsrätt stadgade lefnads- och tjänståldern och dels under vissa förutsättningar före uppnående af eljest stadgad lefnadsålder. Pensionsbeloppet skulle icke få öfverstiga 8,000 kronor.

Såsom redan blifvit omförmäldt, blef det af Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget icke bifallet. Riksdagen ansåg nämligen', att en sådan lag borde hvila på den af Riksdagen tidigare uttalade grundsatsen, att de civila tjänstinnehafvarna skulle vara förpliktade att bidraga till sin egen pensionering.

I sin den 10 maj 1899 till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelse (n:r 121) yttrade i detta hänseende Riksdagen — efter en erinran, hurusom icke blott Riksdagen vid upprepade tillfällen uttalat den mening, att skyldighet skulle åläggas tjänstinnehafvarna att själfva lämna bidrag till bestridande af de med deras pensionering förenade kostnaderna, utan äfven vid lagförslagets föredragning inför Kungl. Magt af föredragande departementschefen erkänts, att den af Riksdagen sålunda påyrkade förpliktelsen för tjänstinnehafvarna grundade sig på en i och för sig fullkomligt riktig princip — att Riksdagen funnit frågan angående det civila pensionsväsendets omreglering böra till slutligt afgörande anstå under den tid, som erfordrades för verkställandet af en utredning i fråga om storleken af de afgifter, som skulle kunna tjänstinnehafvarna för egen pensionering åläggas.

I riksdagsskrifvelsen göres därefter följande uttalande:

»Det synes Riksdagen, som skulle det vara att gå en sådan utredning i förväg, därest Riksdagen nu skulle närmare inlåta sig på något bestämdare uttalande i fråga om storleken af de afgifter, som må kunna tjänstinnehafvarne för egen pensionering åläggas; men Riksdagen har dock af de verkställda utredningarna rörande de afgifter, som af delägarne i civilstatens änke- och pupillkassa, enligt de i den kungl. propositionen åberopade grunder för reglemente för en sådan kassa, behöfde uttagas, trott sig finna, att nuvarande aflöningsförhållanden åtminstone för de lägst aflönade tjänstemännen näppeligen skulle medgifva dessa delägare att, utöfver berörda afgifter, till sin egen pensionering afsätta några afsevärdt större belopp. På den blifvande utredningen torde äfven få bero, huruvida pensioneringen bör bestridas genom en med erforderligt statsbidrag understödd pensionskassa, till hvilken tjänstinnehafvarnes afgifter i så fall skulle ingå, eller om, med bibehållande af nu gängse sätt för pensionernas utbetalning, dessa afgifter skulle ingå till statskassan.»

1899 års riksdagsskrivelse.

16 Ny kommittébehandling.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

»På samma gång Riksdagen icke velat underlåta att erinra om önskvärdheten däraf, att utredningen äfven denna gång må ske med aktgifvande därpå, att statens utgifter för pensioneringen i möjligaste mån inskränkas, har dock Riksdagen naturligtvis icke kunnat förbise den inverkan på pensionskostnadens totalbelopp, hvartill förvaltningens behof af ökade arbetskrafter kan gifva anledning, eller som kan följa af pensioneringens utsträckande till innehafvare af befattningar, med hvilka pensionsrätt ännu icke är förenad.»

»Med hittills följda grundsatser har Riksdagen jämväl funnit öfverensstämma, att de nya bestämmelser i fråga om pensionsväsendet, som må komma att föreslås, och således äfven ett eventuellt stadgande, som förpliktade till erläggande af afgift för egen pensionering, skulle äga tillämplighet endast på tjänstinnehafvare, som efter de nya bestämmelsernas trädande i kraft erhölle syssla, med hvars innehafvande sådan förpliktelse vore förbunden, så framt icke tidigare erhållen befordran skett med uttryckligt förbehåll att vara pensionsreglering underkastad.»

»På grund af hvad Riksdagen sålunda, beträffande denna del af den föreliggande frågan, anfört, har Riksdagen alltså funnit sig icke kunna antaga lag om civile tjänstinnehafvares rätt till pension af staten, förrän en sådan ytterligare utredning i ämnet vunnits som den, hvilken Riksdagen här ofvan till dess hufvudsynpunkter antydt. Riksdagen har därför funnit sig böra afslå Eders Kungl. Maj:ts nu framlagda förslag till lag angående civile tjänstinnehafvares rätt till pension af staten. Och får Riksdagen, med tillkännagifvande häraf, hos Eders Kungl. Maj:t anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om sådant ordnande af det civila pensionsväsendet, att tjänstinnehafvarne lämna bidrag äfven till sin egen pensionering, samt för Riksdagen framlägga det förnyade förslag till pensionering åt civile ämbete- och tjänstemän, som efter dylik utredning må finnas af förhållandena påkalladt.»

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 9 juni 1899 af meranämnda riksdagsskrivelse fann Kungl. Maj:t godt tillsätta en kommitté med uppdrag att verkställa den af Riksdagen sålunda begärda utredning; och sedan kommittén i underdånig skrifvelse den 27 april 1900 dels anfört, att, ehuru i det åt kommittén lämnade uppdrag icke uttryckligen angåfves, att den anbefallda utredningen skulle omfatta jämväl undersökning om storleken af de förpliktelser, som skulle åligga tjänstinnehafvarne för upprätthållandet af pensioneringen af deras änkor och barn, det likväl framginge af Riksdagens skrifvelse i ämnet, att Riksdagen funnit förhållandena påkalla, att vid frågan om bestämmande af de afgiftsbelopp, med hvilka tjänstinnehafvarna skulle

17 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

bidraga till sill egen pensionering, skälig hänsyn borde tagas till nämnda förpliktelser, samt att jämväl kommittén vore af den åsikt att frågan om beloppet af de af gifter, livilka skulle åläggas tjänstinnehafvarna för egen pensionering, icke kunde tillfredsställande besvaras, med mindre säker kännedom vunnits om de anspråk, som ett tidsenligt ordnadt pensionsväsen för änkor och barn ställde på dessa tjänstinnehafvare, dels ock på grund häraf hemställt om bemyndigande att verkställa undersökning i sålunda angifvet syfte, fann Kung!. Maj:t i anledning af denna hemställan den 11 maj 1900 godt bemyndiga kommittén att verkställa den utredning, som kommittén uti ofvan angifna hänseenden kunde finna erforderlig för fullgörande af sitt uppdrag.

För att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det åt kommittén lämnade uppdrag blefvo därjämte tid efter annan till kommittén öfverlämnade följande till Kungl. Maj:t inkomna underdåniga framställningar, nämligen:

l:o) chefens för Sveriges geologiska undersökning skrifvelse af den 17 december 1898, i hvad den afsåge pensionering af den vid undersökningen fast anställda personalen, jämte en af geologerna vid samma undersökning till statsrådet och chefen för civildepartementet ingifven promemoria af den 20 november 1899 i ämnet;

2:oj chefens för rikets allmänna kartverk skrifvelse den 29 juni 1899 angående pensionsrätt för kartverkets personal;

3:o) kanslersämbetets vid rikets universitet skrifvelse den 4 oktober 1901, i hvad den afsåge en af det större akademiska konsistoriet i Lund gjord framställning om, bland annat, beredande af pensionsrätt för extra ordinarie professorer äfvensom för Lunds universitets vaktmästare, konservatorn vid zoologiska institutionen och trädgårdsmästaren vid botaniska trädgården; samt

4:o) statskontorets den 22 oktober 1901 gjorda framställning beträffande pension vid afskedstagandet för konsistorienotarierna.

Efter undfången del af Kungl. Maj:ts här ofvan omförmälda bemyndigande af den 11 maj 1900 anmodade kommittén en af sina ledamöter, ofvanbemälde professorn A. Lindstedt, att verkställa den utredning, som erfordrades för att vinna insikt om civilstatens pensionsinrättnings, civilstatens änke- och pupillkassas samt tullstaténs enskilda änke- och pupillkassas förmåga att uppfylla sina förbindelser äfvensom att, under förutsättning att de afgifter, hvilka enligt af kommittén fattadt provisoriskt beslut syntes böra af tjänstinnehafvaren erläggas såsom bidrag till egen pensionering, Lomme att fonderas, såvidt möjligt Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 3

18 Kommittébetänkandet af 1902.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 18.

vore verkställa eu beräkning af det belopp, hvartill en dylik fond kunde antagas komma att stiga.

Kommitténs betänkande angående förändradt ordnande af det civila pensionsväsendet innefattar, jämte en historik, trenne hufvnddelar, nämligen:

l:o) förslag till pensionslag för civila tjänstinnehafvare;

2:o) förslag till ombildning af den nuvarande civilstatens pensionsinrättning; och

3:o) förslag till kungörelse, innefattande föreskrifter om verkställighet af pensionslagen.

Betänkandet, som öfverlämnades till Kungl. Maj:t med underdånig skrifvelse den 7 november 1902, åtföljes af — förutom en af professorn Lindstedt till kommittén ställd skrifvelse,' hvari redogöres för resultaten af de på grund af kommitténs berörda uppdrag verkställda undersökningar och beräkningar — dels en redogörelse för de olika sätt, hvarpå pensioneringen af innehafvare af svensk statstjänst för närvarande bestrides, och villkoren för pensions erhållande dels ock tabeller öfver aflöningsförmåner samt nuvarande och föreslagen pensionsrätt för de tjänstinnehafvare, å Indika den blifvande pensionslagen skulle erhålla tillämpning.

Enligt hvad kommittén uti sin nyssberörda skrifvelse meddelat, hade kommittén visserligen betraktat såsom sin främsta uppgift att uti det förut befintliga förslaget till pensionslag inrymma stadganden beträffande tjänstinnehafvarnas skyldighet att medelst afgifters erläggande deltaga uti kostnaden för egen pensionering; men då införande bland pensionsbestämmelserna af ett nytt och så betydelsefullt moment icke kunnat verkställas, med mindre föregående lagförslag måst underkastas en fullständig revision, hvilken haft till följd, att i ett flertal stadganden företagits omarbetningar och förändringar af såväl reell som formell art, hade resultatet af detta kommitténs arbete framlagts uti det vid betänkandet fogade förslag till pensionslag för civila tjänstinnehafvare. För att åt de föreslagna lagbestämmelserna måtte gifvas största möjliga stadga och trygghet, borde enligt kommitténs tanke pensionslagen blifva af civillags natur; men då åtskilliga stadganden och bestämmelser, hvilka stode i samband med ordnandet af det civila pensionsväsendet och endels påkallats af de nya grunder, som i kommitténs lagförslag tilllämpats, om än behöfliga, dock icke kunde anses vara af den betydelse, att åt dem borde förlänas civillags natur, hade kommittén funnit sig böra sammanföra alla dylika stadganden uti det redan omförmälda för-

Kitngl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18. 19

slaget till kungörelse, innefattande föreskrifter om verkställighet af pensionslagen.

Kommitténs lagförslag skiljer sig från det af Kungl. Maj:t för 1899 års riksdag framlagda lagförslaget — utom därutinnan att bestämmelser införts om pensionsafgifter och deras beräkning m. in. — hufvudsakligen i följande delar.

De för pension grundläggande aflöningsförmånerna, med ett gemensamt namn här benämnda pensionsunderlaget, skulle utgöra: för tjänst, med hvilken jämte lön tjänstgöringspenningar vore förenade, hela lönen och för annan tjänst två tredjedelar af lönen. Dock förutsättes, att vid lönereglering ett särskildt pensionsunderlag i något fall må kunna hafva blifvit i lönestaten fastställdt. Högsta pensionsunderlaget borde utgöra 0,000 kronor.

Enligt kommitténs mening borde pensionsunderlaget emellertid icke under alla omständigheter komma att motsvara den blifvande pensionen. Med bibehållande af den i föregående lagförslag upptagna indelningen af pensionsbeloppen i hela och afkortade innehåller det nya lagförslaget i afseende å beräkningen af' hel pension den väsentliga olikheten, att pensionsbeloppet skulle hänföra sig icke ensamt till det lönebelopp, hvaraf tjänstinnehafvaren vid tiden för afgången från tjänsten vore i åtnjutande, utan till hans under de tio senaste åren åtnjutna lönebelopp. Hel pension skulle nämligen utgöra »en tiondedel af sammanlagda beloppen af de högsta pensionsunderlag, som under hvart och ett af de tio senast förflutna åren varit för tjänstinnehafvaren gällande».

Rätt att komma i åtnjutande af hel pension borde liksom enligt 1899 års lagförslag inträda: i regel vid uppnådda 67 lefnads- och 35 tjänstår, dock för vissa tjänstinnehafvare redan vid 62 lefnads- och 30 tjänstår, för andra vid 65 lefnads- och 25 tjänstår samt för en del tjänstinnehafvare vid 65 lefnads- och 35 tjänstår.

Efter uppnådda 70 lefnadsår skulle för tjänstinnehafvare inträda ovillkorlig skyldighet att afgå från tjänsten, vare sig tjänstårens antal berättigade till hel pension eller icke.

Framtida oförmögenhet till tjänstgöring borde under vissa förutsättningar likaledes medföra ovillkorlig afgångsskvldighet oafsedt antalet af tjänstinuehafvarens såväl lefnadsår som tjänstår.

Beträffande kommitténs förslag i fråga om de pensionsafgifter, som borde åligga tjänstinnehafvarna att utgöra, torde jag i detta sammanhang kunna inskränka mig till återgifvande af lagförslagets 10 §, så lydande:

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

I anledning af 1902 års kommittébetänkande infordrade yttranden.

»TjänstinneliafVare skall såsom bidrag till kostnaden för beredande af pension erlägga pensionsafgift till årligt belopp af nedan angifna procent å det för honom gällande pensionsunderlag.

Afgiftsprocenten beräknas efter beloppet af det för tjänsten stadgade högsta pensionsunderlag och utgör en tiondedels procent för hvarje helt hundratal kronor, dock icke i något fall mindre än 3 procent.

Afgiften erlägges för hvarje månad, för hvilken lön åtnjutes, äfvensom för månad, under hvilken, på grund af tjänstledighet eller i följd af ådömd mistning af tjänsten för viss tid, lön icke uppbäres.

Pensionsafgift erlägges å tid och på sätt, som af Konungen bestämmes.»

Uti särskilda till Kungl. Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelse!af den 7 november 1902 har kommittén, dels till komplettering af hufvudbetänkandet i vissa delar och dels till besvarande af de ofvan uppräknade, till kommitténs öfvervägande remitterade frågor, yttrat sig:

l:o) i fråga om pensionslagens tillämpning å de ordinarie och extra ordinarie professorer vid universiteten, hvilkas aflöning till hela beloppet utgöres af afkomst af prebendepastorat;

2:o) i fråga om pensionslagens tillämpning å professor skytteanus vid Uppsala universitet samt innehafvaren af Per Henrik Malmstens professur vid karolinska mediko-kirurgiska institutet;

3:o) i anledning af väckt fråga om beredande af pensionsrätt för den vid Sveriges geologiska undersökning fast anställda personal;

4:o) i anledning af väckt fråga om beredande af pensionsrätt för den vid rikets allmänna kartverk anställda civila personal; och

5:o) i fråga om beredande af pensionsrätt för konsistorienotarierna, de extra ordinarie professorerna vid universiteten samt följande vid Lunds universitet anställde tjänstinnehafvare, nämligen konservatorn vid zoologiska institutionen, trädgårdsmästaren vid botaniska trädgården och universitetets vaktmästare.

Då kommittébetänkandet den 19 december 1902 inför Kungl. Maj:t anmäldes, behagade Kungl. Maj:t anbefalla, att underdåniga utlåtanden skulle infordras:

från fångvårdsstyrelsen, generalpoststyrelsen, medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen och domänstyrelsen i anledning af dels § 5 i förslaget till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension dels ock förslaget till föreskrifter om verkställighet af nämnda pensionslag,

från direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning öfver kommittébetänkandet, i hvad detsamma berörde pensionsinrättningen, samt

21 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18.

från öfverståthållareämbetet och samtliga Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen öfver kommitténs förslag till kungörelse, innefattande föreskrifter om pensionslagens verkställighet.

Sedan de sålunda infordrade yttrandena inkommit, blefvo till statskontoret remitterade:

dels den 5 mars 1904 ej mindre ett exemplar af det tryckta kommittébetänkandet, hvilket innehåller kommitténs samtliga förslag och skrivelser, åtföljdt af de nyss omförmälda yttrandena, än äfven kommitténs under 5:o) här ofvan omförmälda särskilda underdåniga skrifvelse med därtill hörande handlingar, med nådig befallning till statskontoret att öfver dessa frågor afgifva underdånigt utlåtande;

dels den 31 mars 1904 kommitténs med 2:o) här ofvan betecknade särskilda underdåniga skrifvelse äfvensom de yttranden, hvilka i anledning däraf inkommit från patronus för skytteanska stiftelsen, nuvarande innehafvaren af den skytteanska professuren, det större akademiska konsistoriet i Uppsala, nuvarande innehafvaren af den s. k. malmstenska professuren vid karolinska mediko-kirurgiska institutet och institutets lärarekollegium samt universitetskanslern, med nådig befallning till statskontoret att i ämnet afgifva underdånigt utlåtande;

dels ock den 21 juni 1904 kommitténs med l:o) härofvan betecknade särskilda underdåniga skrifvelse jämte de yttranden, hvilka i anledning däraf inkommit från de större akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund samt universitetskanslern, med nådig befallning att statskontoret skulle taga dessa handlingar i öfvervägande vid afgifvande af det den 5 mars 1904 infordrade underdåniga utlåtandet.

Uti ett den 9 juni 1905 dagtecknadt och den 20 därpåföljde oktober till finansdepartementet inkommet underdånigt utlåtande har statskontoret besvarat dessa nådiga remisser och förklarat sig därvid jämväl hafva tagit, i öfvervägande en af direktionen öfver blindinstitutet den 7 oktober 1904 till Kungl. Maj:t aflåten framställning om ordnande af pensionsförhållandena för tjänstinnehafvarna vid statens läroanstalter för blinda; och torde härmed frågan om ett definitivt ordnande af det civila pensionsväsendet få anses så förberedd, att ett nytt förslag till pensionslag, denna gång enligt Riksdagens därom uttryckta önskan byggdt på principen af tjänstinnehafvarnas skyldighet att med egna afgifter bidraga till pensionskostnaden, må kunna för Riksdagen till antagande framläggas.

22 Nya löneochpensionsregleringar, hvarvid kommitténs förslag till pensionsafgift vunnit tillämpning.

a) Lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Såsom jämväl af statskontoret i dess underdåniga utlåtande blifvit erinradt, hafva under tiden efter det pensionskommitténs nu föreliggande betänkande afgifvits ett flertal nya löne- och pensionsregleringar blifvit genomförda för tjänstinnehafvare, å hvilka den nya pensionslagen borde komma att gälla; och torde särskildt med afseende därå, att vid dessa regleringar kommit till tillämpning bestämmelser beträffande löneafdrag för pensionsändamål, hvilka löneafdrag motsvara hvad pensionskommittén föreslagit i fråga om pensionsafgift, en fullständig redogörelse här böra lämnas för innehållet i dessa pensionsbestämmelser.

Uti skrifvelse till Kungl. Maj:t af den 20 maj 1904 (n:o 135) angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel anmälde Riksdagen under rubriken »tullverket», bland annat, att Riksdagen, vid godkännande af aflöningsstat för lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen att tillämpas under 1905, fästat det villkor, att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension brådt i kraft, å de i denna afdelning af aflöningsstaten bestämda lönebelopp för enhvar af de där upptagna tjänstemän och betjänte skall afgå och tullmedlen besparas följande belopp, nämligen:

Kunjl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.

för betjente:

öfveruppsy n i ngsm än

gränsöfveruppsyningsmän

kustbevakningsförmän

j aktuppsyningsmän

uppsyningsman

gränsuppsyningsmän

kustuppsyningsmän

vaktmästare

45 kronor.

dito

dito

kammarvaktmästare

kustvakter

gränsridare

roddare

kustroddare

20 Bland allmänna villkor och bestämmelser för åtnjutande af de å

nämnda aflöningsstat uppförda aflöningsförmånerna märkas:

»att tjänstinnehafvare skall vara förpliktad att, tjänsteman, då han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjänstår, samt betjänt efter uppnådda 60 lefnads- och minst 30 tjänstår, med oafkortad lön såsom pension från befattningen afgå, Kungl. Maj:t eller generaltullstyrelsen, om det tillkommer styrelsen att afskedet utfärda, dock obetaget att låta detsamma anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i befattningen på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig att i densamma kvarstå; samt

att tjänstinnehafvare, som, innan han uppnått nu stadgade lefnadsoch tjänstår, befinnes till nöjaktig vidare tjänstgöring oförmögen, skall, därest han enligt gällande särskilda bestämmelser är till pension berättigad, vara underkastad skyldighet att låta sig öfverflvttas till pensionsstat med det pensionsbelopp, honom jämlikt dessa särskilda bestämmelser må tillkomma.» (§ 2).

De sålunda åberopade »särskilda bestämmelserna» återfinnas i nådiga förordningen den 18 november 1836, jämförd med nådiga brefvet den 11 november 1870; se pensionskommittébetänkandet af den 28 mai 1894 sid. 227. ’

I sammanhang med antagande af den nya aflöningsstaten blef jämväl ett aflöningsreglemente af Riksdagen godkändt; och är en hvar, som är underkastad föreskrifterna i aflöningsreglementet, skyldg att i fråga om pension underkasta sig de förändrade bestämmeliser, som framdeles kunna varda meddelade.

b) Lärarepersonalen vid de allmänna läroverken.

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Genom den af 1904 års riksdag beslutade löne- och pensionsreglering för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk har i afseende å pensionsväsendet blifvit stadgadt:

att ordinarie lärare eller lärarinna vid allmänt läroverk, som ingripa den nya lönestaten eller som utnämnes efter den 3 oktober 1904, skall hafva rättighet och skyldighet att, ämneslärarinna vid uppnådda 55 lefnadsår och 25 tjänstår, gymnastiklärare vid uppnådda 62 lefnadsår och 30 tjänstår samt annan lärare vid uppnådda 65 lefnadsår och 35 tjänståi’, med pension från allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna;

att pensionsbeloppet skall utgöra för ordinarie ämneslärare eller ämneslärarinna oafkortad lön, men för ordinarie öfningslärare två tredjedelar af de löneförmåner, lian under de tio sista åren i medeltal för år uppburit eller skulle hafva uppburit, i den händelse han hela tiden själf bestridt sin tjänst, dock icke lägre belopp än lönen oafkortad;

att tillförordnad rektor, som fullgjort de i fråga om ämneslärare för pensions erhållande stadg*ade villkor och i minst 15 ar innehaft rektorsförordnande, skall vara berättigad att i pension uppbära sin lön såsom rektor oafkortad;

att ordinarie lärare eller lärarinna skall vid inträde å den nya lönestaten vara skyldig underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunna varda stadgade; samt.

att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension trädt i kraft, å de bestämda löneförmånerna för en hvar af ordinarie lärare och lärarinnor skall afgå och åt statsverket besparas följande belopp, nämligen: för adjunkt:

i första lönegraden ............................................

„ andra „ .................................................

„ tredje „ ..............................................

„ femte ,,

för lektor:

i första lönegraden „ andra „

„ tredje „

„ fjärde „

,, femte „

25 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

för rektor vid realskola:

i första lönegraden .................................................... 115 kronor,

„ andra „ 135 „

för rektor vid högre allmänt läroverk:

i första lönegraden ..................................................... 180 ,,

„ andra „ 200 „

för teckningslärare och gymnastiklärare vid realskola:

. i första lönegraden .................................................... 20 „

„ andra „ 20 „

»tredje „ 25 „

för teckningslärare och gymnastiklärare vid högre allmänt läroverk:

i första lönegraden .......................................v.....

„ andra „ ................................................

n tredje „ ...............................................

» fjärde _ „ ..............................................

för musiklärare vid realskola:

i första lönegraden ..............................................

„ andra ,, ..............................................

n tredje _ „ ................................................

för musiklärare vid högre allmänt läroverk:

i första lönegraden ..............................................

„ andra „ ................................................

n tredje „ ............................................

„ fjärde _ „ ...............................................

för första lärarinna:

i första lönegraden ..............................................

,, andia ,, ..............................................

för ämneslärarinna:

i första lönegraden ...............................................

40 kronor, 45 50 60

andra

i:

Den vid 1904 års riksdag beslutade löne- och pensionsreglering för lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet innehåller i afseende å pensionsväsendet följande stadganden:

att rektor, lektor, adjunkt eller ämneslärarinna, som ingår på den nya lönestaten eller som utnämnes efter den 3 oktober 1904, skall hafva rättighet och skyldighet att, rektor vid uppnådda 65 lefnadsår och 35 tjänstår (hvaraf 15 tjänstår såsom rektor), lektor eller adjunkt, vid uppnådda 65 lefnadsår och 35 tjänstår samt ämneslärarinna vid uppnådda 55 lefnadsår och 25 tjänstår, med pension från allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Samt. 1 Afd. 15 Höft. 4

o) Lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet.

d) Lärare och lärarinnor vid f olkskoleseminariema.

26 Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition N:o 18.

afskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna;

att pensionsbeloppet skall utgöra den af den pensionsberättigade senast åtnjutna aflöningen, med afdrag af tjänstgöringspenningar och för rektor därjämte af den del af arfvodet, som anses motsvara tjänstgöringspenningar ;

att lärare vid inträde på den nya lönestaten skall vara skyldig underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunna varda stadgade; samt

att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnebafvares rätt till pension trädt i kraft, å de bestämda löneförmånerna för enhvar af ordinarie lärare skall afgå och åt statsverket besparas följande belopp nämligen: för rektor:

i första lönegraden

andra

för lektor:

i första lönegraden ,, andra ,,

„ tredje „

„ fjärde „

,, femte ,,

för adjunkt:

i första lönegraden

andra

tredje

ii ii

„ femte ,,

för ämneslärarinna:

i första lönegraden „ andra „

„ tredje „

„ fjärde

De för ämneslärarinna sålunda fastställda löneafdragen skola emellertid på grund af en vid 1906 års riksdag beslutad löneförhöjning för dessa lärarinnor från och med år 1907 utgöra respektive 40, 50, 60 och 70 kronor.

Genom den vid 1904 års riksdag beslutade löne- och pensionsreglering för lärare och lärarinnor vid rikets folkskoleseminarier har i afseende å pensionsväsendet blifvit stadgadt:

27 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

att rektorer samt manliga och kvinnliga adjunkter, som ingå på den nya löncstaten eller som utnämnas efter den 3 oktober 1904, äfvensom lärare i musik och sång, i teckning, i gymnastik och i slöjd skola hafva rättighet och skyldighet att, rektor och manlig adjunkt samt lärare i musik och sång, i teckning och i slöjd vid uppnådda 65 lefnadsår och 35 tjänstår, kvinnlig adjunkt vid uppnådda 55 lefnadsår och 25 tjänstår samt lärare i gymnastik vid uppnådda 62 lefnadsår och 30 tjänstår, med pension från allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå,' därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna;

att pensionsbeloppet skall utgöra för rektor och för manlig eller kvinnlig adjunkt oafkortad lön samt för öfningslärare tre fjärdedelar af det befattningen åtföljande arfvode med ålderstillägg, dock att för öfningslärare, som uppbär pension för annan statens tjänst, sammanlagda af statsmedel utgående pensionsbeloppet icke må öfverstiga 3,000 kronor;

att rektorer, manliga och kvinnliga adjunkter samt öfningslärare skola vid inträde på den nya lönestaten vara skyldiga underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunna varda stadgade; samt

att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension trädt i kraft, å de bestämda löneförmånerna för en hvar af ordinarie lärare skall afgå och åt statsverket besparas följande belopp, nämligen: för rektor:

i första lönegraden ................................................... 135 kronor,

e) Lektorerna vid sjökrigsskolan.

28 Kungl. Majds Nåd. Proposition No 18.

för lärare i musik och sång: i första aflöningsgraden „ andra „

„ tredje „

för lärare i teckning:

i första aflöningsgraden „ andra „

n tredje

för lärare i gymnastik:

i första aflöningsgraden „ andra „

n tredje

för lärare i manlig slöjd:

i första aflöningsgraden ,, andra ,,

n tredje _ „

för lärare i kvinnlig slöjd:

i första aflöningsgraden andra ,,

it

tredje

Jämte antagande af ny lönestat för lärare och öfrig personal vid sjökrigsskolan, att gälla från och med år 1906, har af 1905 års riksdag beslutats:

att lektor vid sjökrigsskolan, som ingår på den nya lönestaten eller som utnämnes, efter det kungörelse i ämnet utkommit, skall hafva rättighet och skyldighet att vid uppnådda 65 lefnadsår och 35 tjänstår med pension från allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge den peneionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna;

att pensionsbeloppet skall utgöra oafkortad lön; att lektor skall vid inträde å den nya lönestaten vara skyldig underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunna varda stadgade; samt

att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension trädt i kraft, å lektors löneförmåner skall för en hvar afgå och åt statsverket besparas följande belopp, nämligen:

i första lönegraden......................................... 100 kronor

i andra „ ......................................... 115 „

29 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

i fjärde lönegraden....................................... 145 Kronor

,, femte „ ...................................... 160 ,,

Genom den vid 1905 års riksdag beslutade Inne- och pensiousreglering för lärarne vid de tekniska elementarskolorna liar i afseende å pensionsväsendet blifvit stadgadt:

att lektor eller rektor, som ingår på den nya lönestaten eller som utnämnes, efter det kungörelse i ämnet utkommit, skall hafva rättighet och skyldighet att vid uppnådda 65 lefnadsår och 35 tjänstår med pension från allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Ivungl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna :

att pensionsbeloppet skall utgöras af den egentliga lönen oafkortad; att vederbörande skall vid inträde å den nya lönestaten vara skyldig underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunna varda stadgade; samt

att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension trädt i kraft, å de bestämda löneförmånerna för en hvar af ifrågavarande lärare skall afgå och åt statsverket besparas följande belopp, nämligen: för lektor:

med begynnelselön............................................... 100 kronor

Vid de af 1905 års riksdag antagna lönestater för landtbruksinstitutet vid Ultima samt för landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp hafva fästats, bland andra, följande villkor och förbehåll:

att lektor eller adjunkt skall, då han uppnått 65 lefnadsår och 35 tjänstår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t eller vederbörande instituts styrelse, där det tillkommer denna att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anstå, därest och så länge den pensions-

f) Lärame vid do tekniska elementarskolorna.

g) Landtbruksinstitutens lärarepersonal.

h) Statskonsulenter i boskapsskötsel och i mejerihushållning.

30 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18.

berättigade pröfvas kunna i tjänsten på tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig att i densamma kvarstå;

att lektor eller adjunkt skall vara underkastad de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda stadgade; samt

att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension trädt i kraft, å de i staterna för instituten för en hvar af lektorer och adjunkter bestämda löneförmånerna skall afgå och åt statsverket besparas följande belopp, nämligen:

Jämte det 1905 års riksdag fastställt aflöningar åt en statskonsulent i boskapsskötsel och en statskonsulent i mejerihushållning, hafva för åtnjutande af dessa löneförmåner stadgats, bland andra, följande villkor:

att statskonsulent skall, då han uppnått 65 lefnadsår och minst 35 tjänstår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t eller den myndighet, som äger afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjänsten på tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig i densamma kvarstå;

att statskonsulent skall vara underkastad de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda stadgade; samt

att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension trädt i kraft, å de för statskonsulenterna bestämda löneförmånerna skall afgå och åt statsverket besparas följande belopp, nämligen:

i första lönegraden

andra

tredje

ii

100 kronor 115 ISO

ii

ii

31 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Vid 1905 års riksdag har beslut fattats därom, att det krono jägare ') Krono~ tillkommande ålderstillägg å 100 kronor må från och med år 1906 ingå jKgani<i aflöningen såsom lön i stället för såsom tjänstgöringspenningar, dock med villkor,

att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension trädt i kraft, skall å aflöningsförmånerna för kronojägare — hvad beträffar dem, som hädanefter antagas, ovillkorligen och beträffande redan anställda, därest de före 1906 års ingång förklarat sig villiga att ingå på ifrågavarande lönereglering — afgå och åt statsverket besparas ett belopp af 15 kronor.

För åtnjutande af de i en af 1906 års riksdag godkänd stat för k> Beskickbeskickningar och konsulat upptagna löneförmåner har såsom villkor 'konsulat.11 stadgats, bland annat:

att tjänsteman skall hafva rättighet och skyldighet att med pension från allmänna indragningsstaten afgå från tjänsten vid uppnådda 65 lefnadsår och 35 tjänstår, Kungl. Maj:t obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock att tjänsteman, som varit anställd vid beskickning eller konsulat i Ostasien minst tio år, skall äga rätt till pension redan vid uppnådda 60 lefnadsår och 30 tjänstår;

att pension skall utgöra oafkortad lön, dock med den begränsning, att den icke i något fall må öfverstiga 6,000 kronor;

att tjänsteman skall vara skyldig att vid inträde på den nya lönestaten underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunna varda stadgade; samt

att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension trädt i kraft, skall å löneförmånerna till enhvar tjänsteman afgå och åt statsverket besparas följande belopp, för år räknadt, nämligen:

för minister och ministerresident ............... 360 kronor

,, generalkonsul ............................................ 360 „

„ legationsråd ............................................... 290 „

,, konsul......................................................... 290 „

„ legationssekreterare ................................. 125 „

,, vice konsul............................................... 125 „

I sammanhang med beslut om vissa förändringar i aflönings- historiska staterna för naturhistoriska riksmuseum och meteorologiska central- riksmuseum anstalten hafva af 1906 års riksdag för de sålunda förändrade aflönings-ocljo™est^°ro' förmånernas åtnjutande fastställts, bland andra, följande villkor, nämligen: centrai-

anstalten.

32 Kungl. Mitj.ts Nåd. Proposition No 18-

att tjänsteman skall, då han uppnått 65 lefnadsår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig att i densamma kvarstå;

att tjänsteman skall vara skyldig underkasta sig de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda stadgade; samt

att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension trädt i kraft, å de i staten bestämda, omreglerade löneförmånerna skola afgå och åt statsverket besparas följande belopp, nämligen:

i första lönegraden

andra

tredje

180 kronor, 200 „

220 „ .

m) Central- Med antagande af stat för centralanstalten för försöksväsendet på

»n«taiten för jordbruksområdet har 1906 års riksdag för åtnjutande af de i samma väsendet pa stat för föreståndare och öfverassistenter upptagna aflöningsfönnåner jordbruks- stadgat, bland andra, följande villkor, nämligen:

att föreståndare eller öfverassistent skall, då han uppnått 65 lefnadsår och minst 35 tjänstår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t eller den myndighet, som äger afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjänsten på tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig i densamma kvarstå;

att föreståndare eller öfverassistent skall vara underkastad de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda stadgade; samt

att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension trädt i kraft, å de i staten för anstalten för enhvar af föreståndare och öfverassistent bestämda löneförmånerna skall afgå och åt statsverket besparas följande belopp, nämligen

för öfverassistent:

i första lönegraden, andra

it

tredje

T)

90 kronor 105 120

tt

V)

33 Kutujl. Majds Nåd. Proposition N:o 18.

för föreståndare:

i första lönegraden „ andra „

„ tredje „

kronor

«

En jämförelse mellan de i kommitténs lagförslag intagna grunder för pensionsafgifts beräkning och de grunder, som följts vid fastställande af nu omförmälda löneafdrag, gifver vid handen, att dessa löneafdrag i det närmaste motsvara de avgifter för egen pensionering, som tjänstinnehafvarne enligt lagförslaget borde vidkännas. Under det att pensionslagen, enligt kommitténs förslag, icke medgifver någon afrundning af pensionsafgiften, har dock löneafdraget, där så behöfts, afrundats till närmast lägre 5- eller 10-tal kronor, såsom också statskontoret i sitt utlåtande erinrat.

Ur den såsom bilaga vid kommittébetänkandet fogade redogörelse för de olika sätt, hvarpå pensionering af innehafvare af svensk statstjänst bestrides, och villkoren för pensions erhållande, må det tillåtas mig att här meddela följande utdrag, innefattande ännu gällande stadganden, hvilka i ett eller flera afseenden äro afvikande från de allmänna bestämmelserna om pensionsrätt för civila tjänstinnehafvare. Sådana särskilda pensionsbestämmelser tillämpas å nedannämnda tjänstinnehafvare, nämligen:

l:o). Häradshöfdingarna. Dessa, hvilkas aflöning blifvit genom reglering vid 1874 års riksdag fördelad i lön (4,500 kronor utan rätt till åld er stillägg) samt tjänstgöringspenningar (växlande mellan lägst 200 kronor och högst 3,500 kronor), äro eldigt beslut vid 1878 års riksdag och nådiga brefvet den 7 juni samma år berättigade att från och med månaden näst efter den, då de efter fyllda 65 lefnads- och 35 tjänstår från ämbetet afgått, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension af 5,000 kronor.

2:o). Den del af bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, som utgöres af fanjunkare, underofficerare, vaktmästare, förste vaktkonstaplar samt vaktkonstaplar, äfvensom fånggevaldigerna. På grund Bill. till RiJcsd. Prof. 1907. 1 Samt. 1 Afd. 15 Höft. 5

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

af beslut vid 1902 års riksdag och nådiga brefvet den 13 juni samma år skall nu nämnd tjänstinnehafvare vid 65 lefnads- och 35 tjänstår bekomma pension å allmänna indragningsstaten till lönen motsvarande belopp, därest löntagaren minst 20 år innehaft ordinarie tjänst på fångvårdens stat.

3:o). De civila lärarne vid artilleri- och ingenjörhögskolan samt vid krigshögskolan. Enligt beslut vid 1856—1858 årens riksdag och nådiga brefvet den 16 mars sistnämnda år förklarades civil lärare vid högre artilleriläroverket äga att, sedan han i denna egenskap tjänstgjort i 20 år eller därutöfver, efter afskedstagandet från läroverket under sin återstående lifstid från allmänna indragningsstaten erhålla en årlig pension, motsvarande hälften af den aflöning, han vid afgången från läroverket i egenskap af lärare uppbure.

4:o). Landshöfdingarna. Jämlikt beslut vid 1884 års riksdag och nådiga brefvet den 30 maj samma år är landshöfding berättigad att, sedan han uppnått 65 lefnadsår och minst 35 tjänstår, däraf minst 10 år såsom landshöfding, vid afgång från ämbetet under sin återstående lifstid från allmänna indragningsstaten uppbära eu årlig pension af 6,000 kronor.

5:o). Distriktcheferna i väg- och vattenbyggnad sdistrikten. Enligt den vid 1882 års riksdag antagna och genom nådiga brefvet den 2 juni samma år fastställda aflöningsstaten åtnjuta dessa tjänstemän endast lön, men äro jämlikt villkoren för denna aflöningsförmåns åtnjutande pliktiga att vid uppnådda 65 lefnads- och 35 tjänstår afgå från tjänsten med pension å allmänna indragningsstaten till lönen motsvarande belopp.

6:oj. Generaldirektören och chefen för medicinalstyrelsen. Enligt beslut vid 1898 års riksdag och nådiga kungörelsen den 2 september samma år är denne förpliktad att efter uppnådda 65 lefnads- och minst 10 tjänstår såsom ordförande i medicinalstyrelsen afgå med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten.

7:o). Provinsialläkarna. Oaktadt aflöningen vid 1890 års riksdag fördelats i lön och tjänstgöringspenningar, åtnjuter provinsialläkare fortfarande deri genom 1884 års riksdags beslut och nådiga brefvet den 10 juli samma år sådan läkare tillagda rätt att vid fyllda 60 år och efter 25 års tjänstgöring i statens tjänst, af hvilka 20 år såsom provinsialläkare, afgå med pension å allmänna indragningsstaten till belopp af

4,000 kronor, hvilket med 1,125 kronor öfverstiger provinsialläkarelönen jämte ålderstillägg.

8:o). Generaldirektören och chefen för järnvägsstyrelsen. Denne är enligt beslut vid 1897 års riksdag och nådiga brefvet den 15 oktober

35 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18.

samma år berättigad att från och med månaden näst efter den, då han efter 65 lefnadsår och minst 10 tjänstår såsom chef för järnvägsstyrelsen från ämbetet afgår, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 6,000 kronor; dock att, om han äfven är delägare i statens järnvägstrafiks pensionsiurättning, hans pension icke må sammanlagdt öfverstiga nämnda summa, samt under villkor att det från allmänna indragningsstaten utgående beloppet skall minskas med hvad han kan vara berättigad att i pension uppbära från berörda pensionsinrättning.

9:o). Universitetens professorer äfvensom bibliotekarien och räntmästaren vid hvartdera universitetet. Jämlikt beslut vid 1873 års riksdag och nådiga brefvet den 6 juni samma år blefvo dessa berättigade att utan afseende å tjänstårens antal, om de efter uppnådda 65 lefnadsår göra ansökan om afsked, å allmänna indragningsstaten uppföras till åtnjutande af pension till belopp af 4,500 kronor. Med undantag af den skytteanske professorn i Uppsala, förste teologie professorn där samt professorerna inom teologiska fakulteten i Lund erhöllo enligt beslut vid 1902 års riksdag bägge universitetens ordinarie professorer och ordinarie bibliotekarier samt räntmästarna aflöningsförhöjning i form af två ålderstillägg å 500 kronor dock under villkor, bland anDat, att den, som ingick på de nya bestämmelserna, skulle vara pliktig att vid uppnådda 65 lefnadsår afgå med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten.

10:o). Universitetens sekreterare och kamrerare. Dessa äro genom beslut vid 1876 års riksdag och nådiga brefvet den 2 juni samma år förklarade berättigade att enligt de för civila tjänstemän i allmänhet stadgade grunder i afseende å lefnads- och tjänstålder m. m. undfå pension å allmänna indragningsstaten till belopp, motsvarande deras fasta löner.

ll:o). Professorerna och e. o. professorerna vid karolinska mediko-kirurgiska institutet äfvensom vice bibliotekarierna vid universiteten. Samtliga fingo genom beslut vid 1876 års riksdag och nådiga brefvet den 2 juni samma år sig medgifven rätt att, utan afseende å tjänstårens antal, efter uppnådda 65 lefnadsår vid afskedstagandet från tjänsten å allmänna indragningsstaten åtnjuta pension, professor till belopp af

4.500 kronor och e. o. professor samt vice bibliotekarie till belopp af

2.500 kronor. Med undantag af innehafvaren af den s. k. malmstenska professuren erhöllo vid 1902 års riksdag ordinarie professorerna vid karolinska institutet ålderstillägg till enahanda belopp och på samma

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

villkor som professorerna vid universiteten. Slutligen biel vid 1904 års riksdag medgifvet, att beloppet af den pension, som tillkomme professor vid karolinska mediko-kirurgiska institutet i medicin, i kirurgi eller i pediatrik, finge, under förutsättning att professorn icke uppbure pension i egenskap af öfverläkare, utgöra 4,000 kronor för den, som icke intjänat något ålderstillägg, 4,500 kronor för den, som kommit i åtnjutande af första ålderstilläjrget, och 5,000 kronor för den, som kommit i åtnjutande af båda ålderstilläggen.

12:o). Innehafvaren af Per Henrik Malmstens professur vid karolinska medikokirurgiska institutet. Denne fick genom beslut vid 1886 års riksdag och nådiga brefvet den 4 juni samma år sig tillerkänd pensionsrätt lika med den, som tillkommer ordinarie professor vid institutet.

13:o). Professorerna och lektorerna vid tekniska högskolan. Dessa hafva genom beslut vid 1876 års riksdag och nådiga brefvet den 2 juni samma år erhållit rättighet att efter uppnående af 65 års ålder, professorerna utan afseende å tjänstårens antal och lektorerna efter 20 års tjänstgöring vid högskolan, vid afskedtagandet uppbära pension å allmänna indragningsstaten med de belopp, hvartill deras fasta löner uppgå.

14:o). Gymnastiklärarne vid gymnastiska centralinstitutet och vid elementarläroverken. I händelse de antingen vid nämnda institut eller läroverk oförvitligen tjänstgjort i 30 år och uppnått 60 års ålder, blefvo de jämlikt beslut vid 1856—1858 årens riksdag och nådiga brefvet den 16 mars sistnämnda år berättigade att uppföras på allmänna indragningsstaten med sin fulla lön såsom pension. Beträfiande gymnastiklärame vid elementarläroverken hafva sedermera i sammanhang med 1904 års lönereglering meddelats nya pensionsbestämmelser, för hvilkas innehåll förut af mig redogjorts.

15:o). De vid barnmorskeundervisningsanstalterna i Stockholm och Göteborg anställde tvenne barnmorskelärare. Enligt beslut vid 1879 års riksdag och nådiga brefvet den 20 juni samma år äga de rätt att, då de uppnått 65 års ålder, utan afseende å viss tjänstålder, efter afskedstagande! från tjänsten uppbära pension å allmänna indragningsstaten med det belopp, hvartill lönen uppgår.

16:o). Professorerna och lektorn vid veterinärinstitutet. Dessa äga, likaledes på grund af beslut vid 1879 års riksdag och nådiga brefvet den 20 juni samma år, rätt att, då de uppnått 65 års ålder, professorerna utan afseende å tjänstårens antal och lektorn, då han i 20 år tjänstgjort vid institutet, efter afskedstagandet från tjänsten uppbära pension å allmänna indragningsstaten med det belopp, hvartill lönen uppgår.

37 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

17:o). Lärarne vid statens, under akademiens för de fria konsterna inseende ställda läroverk. Dessa lärare äga, enligt beslut vid 1878 års riksdag och nådiga brefvet den 31 maj samma år, rätt att, utan afseende å visst antal tjänstår, vid 65 års ålder efter afskedstagandet från tjänsten uppbära pension å allmänna indragningsstaten med det belopp, hvartill lönen uppgår.

18:o). Lärarne vid det under musikaliska akademiens inseende ställda konservatoriet och direktören för samma läroverk. Enligt beslut vid 1884 års riksdag och nådiga brefvet den 10 juli samma år äga dessa rätt att, då de uppnått 60 lefnadsår och minst 20 tjänstår, efter afskedstagandet frän tjänsten uppbära pension å allmänna indragningsstaten med det belopp, hvartill lönen uppgår.

19:o). Chefen för landtbruksstyrelsen. Denne är, enligt beslut vid 1889 års riksdag och nådiga kungörelsen den 7 juni samma år, förpliktad att efter uppnådda 65 lefnadsår och minst 30 tjänstår afgå med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten.

20:o). Landtbruksingenjörerna. För dessa gälla visserligen de grunder, som för rätt till pension å allmänna indragningsstaten blifvit fastställda för civila ämbets- och tjänstemän i allmänhet; dock kan, jämlikt beslut vid 1876 års riksdag och nådiga brefvet den 2 juni samma år, landtbruksingenjör redan vid 60 års ålder komma i åtnjutande af pension å allmänna indragningsstaten, såvida han efter minst 30 års anställning såsom landtbruksstipendiat eller landtbruksingenjör befinnes vara till hälsa och kroppskrafter så försvagad, att han icke längre kan på tillfredsställande sätt utöfva sin befattning.

21:o). Länsveterinärerna. I afseende å dessa tjänstinnehafvares rätt till pension å allmänna indragningsstaten skola, enligt beslut vid 1901 års riksdag och nådiga kungörelsen den 22 november samma år, lända till efterrättelse »de bestämmelser, som härutinnan förut tillämpats», d. v. s. då gällande författningar angående civila tjänstemäns pensionsrätt, dock med iakttagande att länsveterinär, som fullgjort de enligt nämnda bestämmelser gällande villkor för pensions erhållande, må vara berättigad att komma i åtnjutande af en årlig pension af 1,800 kronor.

22:o). Tjänstemännen och betjänte vid skogsstaten. Sådan tjänstinnehafvare är, enligt beslut vid 1889 års riksdag och nådiga kungörelsen den 29 november samma år, så snart han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjänstår, förpliktad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå; Kungl. Maj:t eller domänstyrelsen, där det tillkommer nämnda styrelse att afskedet utfärda, dock obetaget att uppå ansökning gifva skogstjänsteman eller

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

skogsbetjänt i händelse af sjuklighet eller försvagadt hälsotillstånd afsked vid uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstår.

23:o). Första landtmätarna. Jämlikt beslut vid 1878 års riksdag och nådiga brefvet den 7 juni samma år är sådan tjänstinnehafvare berättigad att vid uppnådda 60 lefnadsår på allmänna indragningsstaten undfå pension till belopp af 2,500 kronor, d. v. s. 600 kronor mer än lön med ålderstillägg, därest han vid afskedstagandet tjäuat i minst 30 år och under sammanlagdt minst 25 år varit tjänsteman vid generallandtmäterikontoret eller storskiftes- eller afvittringslandtmätare eller vice kommissionslandtmätare, kommissionslandtmätare, andre eller förste landtmätare.

24:o). Kommissionslandtmätarna. Ehuru dessa tjänstemän icke uppbära någon aflöning af staten, äro de tillförsäkrade eventuell rätt till pension af statsmedel. Genom beslut vid 1885 års riksdag och nådiga brefvet den 12 juni samma år blef nämligen medgifvet, att, under förutsättning att endast ett begränsadt antal kommissionslandtmätare inom riket anställdes, å allmänna indragningsstaten finge uppföras 48 pensioner till belopp af 1,600 kronor för hvarje, att af Kungl. Maj:t, i den mån nämnda antal pensionsrum därtill lämnade tillfälle, vid kommissionslandtmätares afgång från landtmäteristaten äfvensom från anställning vid ekonomiska kartverket, därest sådan innehades, tilldelas kommissionslandtmätare, hvilka uppnått 65 lefnadsår och tjänat minst 30 år samt under sammanräknadt 25 år varit anställda vid generallandtmäterikontoret eller vid ekonomiska kartverket eller såsom storskiftes- eller afvittringslandtmätare, vice kommissionslandtmätare eller kommissionslandtmätare och af Kungl. Maj:t pröfvades hafva under förenämnda 25 år varit verksamma såsom landtmäteritjänstemän.

Beträffande dåvarande kommissionslandtmätare bestämdesvid samma tillfälle, att de skulle, sedan de uppnått 65 lefnadsår och tjänat 30 år, äga att vid afskedstagandet, därest de icke komme i åtnjutande af förenämnda pensioner, uppföras å allmänna indragningsstaten till pension af 900 kronor, med rättighet därjämte för dem att, i den ordning de undfått afsked, kunna i mån af äldres afgång under de för de förhöjda pensionernas erhållande stadgade villkor uppföras till åtnjutande af det högre pensionsbeloppet.

25:o). Storskiftes- och afvittringslandtmätarna. Desse erhöllo genom beslut vid 1875 års riksdag och nådiga brefvet den 2 juli samma år rätt att, sedan de tjänat 30 år, däraf minst 25 år vid storskifteseller afvittringsverken, vid uppnådda 60 lefnadsår komma i åtnjutande af pension å 2,000 kronor från allmänna indragningsstaten, dock så att

39 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

den, som tillika vore kommissionslandtmätare och i sådan egenskap efter afgången från storskiftes- eller afvittringslandtmätarebefattningen kvarstode så länge, att han jämväl såsom kommissionslandtmätare fullgjort de för pension från allmänna indragningsstaten stadgade villkor, finge från denna stat åtnjuta pension endast för den af tjänsterna, som berättigade till högsta pensionsbeloppet.

Förutom de nu om förmälda särskilda pensionsbestämmelserna gälla, i den mån ej annorlunda genom senare bestämmelser förordnats, fortfarande följande allmänna stadganden rörande civila tjänstinnehafvares rätt till pension af statsmedel nämligen:

nådiga brefvet den 25 juni 1818, enligt livilket civil löntagare, som erhåller afsked sedan han uppnått 70 år och varit i 30 års oafbruten tjänst, tillförsäkrats pension motsvarande lönens belopp;

nådiga brefvet den 12 november 1823, hvarigenom terminen för civila ämbets- och tjänstemäns rätt att taga afsked med sina löneförmåner oafkortade nedsatts från 70 till 65 års ålder, där, efter vid pass 40 års tjänstgöring, sjuklighet eller försvagadt hälsotillstånd styrkes genom laglig läkarattest;

nådiga brefvet den 16 mars 1858, hvarigenom pensionsbeloppen blifvit sålunda bestämda, att de tjänstinnehafvare, som uppbära i lön

3,000 kronor eller därunder, undfå hela beloppet i årlig pension, de, som hafva öfver 3,000 kronor, men mindre än 3,750 kronor, få 3,000 kronor och de, som hafva 3,750 kronor eller däröfver, få åttio procent eller fyra femtedelar af hela lönesumman, dock så att den årliga pensionen ej i något fall må öfverstiga 8,000 kronor;

nådiga brefvet den 1 juni 1877, som stadgar, att, oberoende af hvad då gällande stadganden innehölle om rätt till pension å allmänna indragningsstaten, civila ämbets- och tjänstemän samt betjänte, hvilkas aflöning på grund af reglering, som skett vid 1876 och 1877 årens riksdagar eller vid följande riksdagar kunde äga rum, är fördelad i lön och tjänstgöringspenningar, berättigas — där ej för särskilda fall andra bestämmelser då vore eller sedermera blefve meddelade — att, då de uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjänstår, vid afskedstagandet från tjänsten å allmänna indragningsstaten undfå pension till lönens hela belopp.

För att tidigare meddelade bestämmelser om pensionsrätt icke måtte alltför länge stå hindrande i vägen för den väntade nya pensionslagens tillämpning å de civila tjänstinnehafvarne har Kungl. Maj:t dels under den 31 mars 1900 utfärdat nådig kungörelse med föreskrift, att den, som efter nämnda dag utnämndes till befattning, med

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

hvilken följde rätt till pension från allmänna indragningsstaten, skulle vara underkastad de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunde varda stadgade, dels ock genom nådig kungörelse den 21 december 1900 ytterligare föreskrifvit, att den, som därefter blefve utnämnd till befattning, hvarmed följde rätt till pension af postmedlen eller af tullmedlen, skulle likaledes vara underkastad de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunde varda stadgade.

Till följd af sålunda antingen endast för vissa tjänstinnehafvare personligt bindande eller ock med åtnjutande af de å vissa lönestater upptagna aflöningsförmånerna i allmänhet förbundet villkor kan alltså den förevarande pensionslagen efter sitt trädande i kraft vinna omedelbar tillämpning å ett betydande antal af dem, för hvilka dess bestämmelser äro afsedda.

Skyldighet att vara underkastade de förändrade bestämmelser, som kunna varda stadgade i fråga om pension, åligger på grund af vid respektive lönestat fästadt villkor sålunda:

direktörer och bevakningsbefälhafvare vid läns- och kronocellfängelserna;

fanjunkare, vaktmästare, underofficerare, förste vaktkonstaplar, vaktkonstaplar och fånggevaldiger vid fångvårdsanstalterna; kvinnliga betjänte vid fångvårdsanstalterna; tjänstemän och betjänte vid beskickningar och konsulat; lektorerna vid sjökrigsskolan;

tjänstemän och betjänte vid lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen;

arkivarien och vaktmästaren vid hvardera af landsarkiven i Uppsala och Lund;

notarierna vid de ecklesiastika konsistorierna;

ordinarie professorer vid universiteten i Uppsala och Lund äfvensom universitetens ordinarie bibliotekarier och räntmästare;

ordinarie professorerna vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, med undantag af innehafvaren af den s. k. malmstenska professuren; ordinarie lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk; lärare vid högre lärarinneseminariet;

rektorer, manliga och kvinnliga adjunkter samt öfningslärare vid ri k ets folkskoleseminarier;

rektorer och lektorer vid de tekniska elementarskolorna; tjänstemän vid naturhistoriska riksmuseum; tjänstemän vid meteorologiska centralanstalten; lektorer (och adjunkter) vid landtbruksinstitutet å Ultima;

41 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18.

lektorer vid landtbruks- och mejeriinstitutet å Alnarp; statskonsulenten i boskapsskötsel; statskonsulenten i mejerihushållning; föreståndaren och öfver assistenten vid centralanstalten för försöksväsendet å jordbruksområdet; samt kronojägarna.

Äfven tjänstemän och betjänte vid postverket äro på grund af innehållet i § 17 af det vid 1902 års riksdag för dem antagna aflöningsreglemente, i den mån de tillträdt den då fastställda nya aflöningsstaten, skyldiga att underkasta sig de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda stadgade.

Då jag nu går att närmare redogöra för innehållet i det föreliggande lagförslaget och för de erinringar, som framställts af däröver hörda ämbetsmyndigheter, torde af lagförslagets olika bestämmelser i första rummet böra komma under skärskådande sådana punkter, hvari detta förslag, mera väsentligt afviker från de grunder, hvilka’ enligt hvad förut blifvit af mig omförmäldt, hittills allmänneligen vunnit tillämpning vid civila tjänstinnehafvares pensionering. Till dylika bestämmelser synas mig vara att hänföra: l:o) de, som stå i samband med tjänstinnehafvarnes deltagande i pensionskostnaden medelst erläggande af pensionsafgifter; 2:o) de, som angå sättet för beräkningen af beloppet af hel pension; 3:o) stadgandena om afkortade pensionsbelopp och om pension vid olycksfall i tjänsten; 4:o) föreskrifter, hvarigenom tjänstinnehafvare ålägges skyldighet att afgå från tjänst, äfven om ingen pension eller endast del af pension kan honom tillerkännas; 5:o) bestämmelserna om pensions eller visst pensionsbelopps förverkande; 6:o) förbudet mot pensions förening med lön eller pension för annan statstjänst; 7:o) reglerna för beräkning af tjänstår.

Bland de bestämmelser, som hänföra sig till den första gruppen eller sådana, som kunna omedelbart eller medelbart härledas från deltagandet å tjänstinnehafvarnes sida i pensionskostnaden, märkas stadgandena om pensionsunderlag (3 §) pensionsafgiftens beräkning (10 §), pensionsafgif temas användning (11 §), viss förutsättning, hvarunder erlag da pensionsafgifter må kunna återfås (12 §), afdrag å pensionen för oguldna pensionsafgif ter (13 §), tilldelande af understöd åt hustru eller barn till tjänstinnehafvare, som förverkat sin pensionsrätt (14 §), och vissa undantag från det allmänna förbudet mot pensions förening med lön eller pension för annan statstjänst (16 §).

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Häft.

l:o) Bestämmelser, som stå i samband med tjänstinnehafvarnes deltagande i pensionskostnaden.

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

a) Pensionsunderlag (pensionslagen 3 §).

Pensionsunderlag.

Med detta för vår pensionslagstiftning nya namn har i lagförslaget betecknats den del af aflöningsförmånerna, i förhållande hvartill pensionsafgift och pensionsbelopp skola beräknas; och synes mig en sådan för dessa aflöningsförmåner gemensam benämning medföra afsevärda praktiska fördelar, bland annat äfven för redigeringen af själfva lagtexten.

I det lagförslag, som finnes intaget i 1894 års kommittébetänkande, hänfördes till underlag för pensionsbeloppets beräkning hela »den tjänstinnehafvaren enligt ordinarie stat tillkommande aflöning», hvartill borde räknas »lön, tjänstgöringspenningar, ålderstillägg samt bostadsförmån», såvida denna senare blifvit i staten till visst penningbelopp upptagen eller kunde med ledning af staten till dylikt belopp uppskattas. Då genom detta beräkningssätt åt tjänstgöringspenningarna komme att inrymmas ett ej obetydligt inflytande å pensionsbeloppets storlek, gaf detta, såsom kommittén erinrat, anledning till åtskilliga anmärkningar från de myndigheter, som erhållit befallning att utlåta sig öfver berörda lagförslag. Sålunda framhölls: att enligt den vid löneregleringarna följda grundsats lönen afpassats så, att den skulle blifva ett lämpligt pensionsbelopp för den afskedstagande tjänstemannen; att tjänstgöringspenningarnas belopp i många fall blifvit bestämdt med hänsyn till lokala eller andra sådana förhållanden, hvilka, om än af stor betydelse för den tjänstgörande, saknade all betydelse för den från tjänsten afgångne; att, hvad vissa tjänstinnehafvare beträffade, deras tjänstgöringspenningar blifvit satta till jämförelsevis låga belopp, såsom i allmänhet fallet vore med dem, hvilka kunde påräkna afsevärda inkomster i form af expeditionslösen eller annan efter taxa utgående ersättning för i tjänsten verkställdt arbete; samt att det måste betraktas såsom en oegentlighet, därest den från tjänst afgångne erhölle en pension, hvars belopp öfverstege den del af aflöningen, som han ägt att uppbära under för sjukdom åtnjuten tjänstledighet.

Då de anmärkta oegentligheterna svårligen skulle kunna undvikas, med mindre en mängd specialstadganden, innefattande lika många undantag från regeln, i lagen inrymdes, upptogos, enligt hvad kommittén vidare erinrat, i Kungl. Maj:ts för Riksdagen framlagda förslagtill pensionslag bestämmelser, enligt hvilka den i stat fastställda lönen ensam skulle vara det för pensionens storlek afgörande momentet, så

43 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

att i de fall, där aflöningsförmånerna fördelats i lön och tjänstgöringspenningar, ett mot lönen svarande belopp skalle utgå såsom (hel) pension, och, där sådan fördelning icke ägde rum, (hel) pension motsvaras af den del af lönebeloppet, hvilken tjänstinnehafvaren under för sjukdom åtnjuten tjänstledighet icke vore skyldig att afstå till vikarien. Den till vikarien utgående löneandelen kunde nämligen betraktas såsom jämförlig med tjänstgöringspenningar, äfven om den icke erhållit sådan benämning.

För egen del yttrar kommittén, att den ägnat förevarande fråga synnerlig uppmärksamhet och därvid visserligen icke kunnat undgå att finna, hurusom i enstaka fall vid reglering af de med en tjänst förenade aflöningsförmåner olägenhet skulle kunna uppstå, därest lagen innehölle ovillkorligt stadgande, att pensionen skulle hänföra sig till någon viss i aflöningen ingående förmån eller del däraf; men då hittills vunnen erfarenhet gifvit vid handen, att allmängiltiga grunder för pensionsbeloppens normerande kunde på tillfredsställande sätt fylla sin uppgift; och då i en blifvande pensionslag icke borde saknas bestämda regler uti en så viktig del som denna, hade kommittén i sitt lagförslag å ena sidan inrymt stadgande i fråga om huru stor del af aflöningen, som borde tjäna såsom underlag för bestämmande af pensions belopp, men å andra sidan gjort förbehåll, hvarigenom tillfälle bereddes att vid uppgörande af lönestat, där så skulle finnas af förhållandena påkalladt, fastställa pensionsunderlag efter andra grunder än de för pensionsunderlags beräkning i pensionslagen stadgade.

Vid afgifvande af förslag till föreskrift i fråga om pensionsunderlags beräkning saknades, enligt kommitténs mening, anledning att frångå de nu för pensionsbelopps beräkning gällande bestämmelser, så vidt fråga vore om tjänst, med hvilken jämte lön tjänstgöringspenningar vore förenade. Kommittén föreslår alltså, att för dylik tjänst lönen skall utgöra pensionsunderlag. Beträffande åter tjänst, där sådan aflöningsfördelning icke äger rum, har kommittén, utgående från den uppfattning, som kommittén trott sig finna hafva i fråga om förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar gjort sig gällande vid de löneregleringar, hvilka företagits under den senaste tiden, ansett sig böra föreslå, att såsom pensionsunderlag skall tjäna två tredjedelar af lönen.

Till ledning för bedömande af frågan, huru pensionsunderlaget skall beräknas i det fall, att med tjänst är förenad aflöningsförmån, som utgöres af boställe, prebende, donation eller annan dylik förmån, har i kommitténs lagförslag den bestämmelse intagits, att, därest lönen af sådan anledning minskats med ett belopp, som finnes i lönestaten

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

augifvet eller med ledning däraf kan bestämmas, skall vid beräkning af pensionsunderlaget för sådan tjänst lönen ökas med detta belopp. I den händelse att af lönestaten icke skulle framgå, att sådan minskning i lönebeloppet ägt rum, skulle alltså enligt kommitténs åsikt icke heller pensionsunderlaget röna någon inverkan af befintligheten utaf förmån af berörda slag. Genom införande i lagen af en bestämmelse i nu angifna syfte skulle enligt kommitténs afsikt vinnas tvenne fördelar, nämligen dels den, att vid beräkning af pensionsunderlaget för en tjänstinnehafvare denne icke skulle komma att blifva lidande af den tillfällighet, att hans kontanta lön blifvit, till följd af någon särskild vid lönestatens uppgörande beräknad förmån, fastställd att utgå med lägre belopp än som hade blifvit händelsen, därest dylik förmån ej förefunnits, dels ock den, att tvekan aldrig kan uppstå, till hvilket värde förmån af nu ifrågavarande slag bör uppskattas.

Hvad angår fastställande af ett maximibelopp för pensionsunderlaget, så har kommittén förmält sig icke hysa någon betäuklighet mot att i denna del upptaga den förra pensionskommitténs förslag, särskildt med hänsyn därtill, att från pensionslagens tillämpning undantagits de tjänstinnehafvare, hvilka i främsta rummet borde kunna göra anspråk på högre pensionsbelopp än 6,000 kronor, nämligen ledamöterna af statsrådet.

Då rättighet förbehållits att i lönest åt fastställa särskildt pensionsunderlag, beräknadt efter andra grunder än dem pensionslagen angifver, synes mig följdriktigast vara, att detta förbehåll utsträckes till att gälla jämväl det för pensionsunderlag i lagen angifna maximibeloppet, 6,000 kronor.

Alldenstund Riksdagen ensam afgör frågor, som afse beloppen af de å lönestaterna uppförda löne- och pensionsförmånerna, torde efter mitt förmenande en sådan utsträckning af nämnda förbehåll icke kunna gifva grundad anledning till farhågan, att högre pensionsunderlag än det i pensionslagen angifna maximibeloppet skulle komma att fastställas, med mindre än att sådant verkligen vore i det föreliggande fallet af förhållandena påkalladt; och karaktären af undantag från regeln komme härigenom att tydligare framträda, än om ett i pensionslagen ovillkorligt fastslaget maximibelopp för pensionsunderlag skulle genom Jagens ändring i denna del höjas, vare sig denna höjning blefve generell eller endast afsåge innehafvare af någon eller några vissa tjänster.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt anser jag, som i öfrigt icke har något att erinra mot hvad kommittén i 3 § föreslagit, en omredigering af denna § erforderlig; och skulle det af mig angifna syftet

45 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

vinnas, dårest, med uteslutande ur första stycket af orden »där ej särskild! pensionsunderlag blifvit i lönestaten fastställdt», ett nytt stycke i slutet af 3 § lillägges af följande lydelse:

»År i lönestat pensionsunderlag för tjänst särskild! fastställdt, skall, oberoende af hvad här ofvan blifvit stadgadt, det pensionsunderlag tjäna till efterrättelse vid bestämmande af pensions belopp.»

Pensionsafgiftens beräkning.

I fråga om pensionsafgifternas belopp yttrar kommittén, att det b) Pensionsicke kunde antagas hafva varit Riksdagens afsikt, att afgifterna skulle Kräkning'6' bestämmas så låga, att genom desamma något afsevärdt bidrag till pen- (pensionssionskostnadernas bestridande icke komme att lämnas, och att kommittén lagen 10 §)‘ därför funnit sig böra föreslå pensionsafgifterna till sådana belopp, att i händelse af deras fonderande ungefärligen eu tredjedel af pensionskostnaderna skulle kunna med afgift erna täckas. Därigenom skulle icke blott statens utgifter för pensioneringen komma att i afsevärd mån nedbringas utan jämväl den på tjänstinnehafvarne belöpande andelen i pensionsutgifterna att utgå i ett efter kommitténs uppfattning lämpligt förhållande.

Då det icke ingått i det åt kommittén lämnade uppdrag och icke heller varit för kommittén möjligt att i detalj pröfva, huruvida de med hvarje särskild tjänst förenade aflöningsförmåner vore så afvägda, att de under rådande förhållanden, hvilka i många fäll påkallat löneökning i form af dyrtidstillägg, kunde anses medgifva den löneminskning, som påläggandet af en ny afgift för pensionsändamål komme att medföra, hade kommittén, enligt hvad den vidare förmält, vid uppgörande af sitt förslag till pensionsafgifter trott sig äga anledning antaga, att, där en tjänstinnehafvares aflöningsförmåner icke skulle medgifva dessas minskning i den grad, som skulle blifva följden af antagande af kommitténs förslag till pensionsafgifter, förhållandet komme att beaktas vid den pågående revisionen af statens tjänstinnehafvares aflöningsförhållanden.

I detta sammanhang har kommittén jämväl erinrat, att utom den pensionsafgift, som enligt pensionslagen skulle komma att utgå, tjänstinnehafvarne vore skyldiga att vidkännas andra pensionsafgifter, till belysande hvaraf vid komrnittébetänkandet fogats en tablå, hvilken, med iakttagande af de förändringar, hvilka påkallats af den för lärarne vid de allmänna läroverken år 1904 beslutade löne- och pensionsreglering, torde få här till sitt innehåll återgifvas.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Tablå,

upptagande vissa, exempelvis anförda, civila tjänstinnekafvares pensionsafgifter, sådana dessa afgifter skulle komma att utgå med tillämpning af kommitténs förslag till pensionslag samt nu gällande reglementen för de pensionskassor, i kvilka samma tjänstiunekafvare äro skyldige att vara delägare ock såsom sådana erlägga afgifter för pensionering af änkor ock barn.

J) För tjänstinnehafvare inom tullstyrelsen har afgiften till änkekassan beräknats under antagande, att inträdet i kassan skett mellan 30:de och 40:de lefnadsåret.

47 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Beträffande afgiftsbeloppet och sättet för dess beräkning anför kommittén följande:

»De tjänstinnehafvare, för hvilka pensionslagen är afsedd att gälla, tillhöra såväl i fråga om beskaffenheten af deras verksamhet som i fråga om kompetensvillkoren de mest skilda kategorier. Åldern för tillträdet af ordinarie tjänst är också synnerligen växlande. I afseende å det antal lefnads- och tjänstår, som erfordras för pensionsrättens inträde, måste därför pensionslagens bestämmelser blifva väsentligen olika för skilda tjänstemannagrupper. Häraf blifver en gifven följd, att värdet af pensionsförmånen kommer att ställa sig gynnsammare för vissa slag af tjänstinnehafvare än för andra, i ty att detta värde måste blifva större i samma mån som behof förefunnits att nedsätta fordringarna beträffande lefnads- och tjänståldern vid pensionens tillträde. Då det emellertid skulle vara förenadt med alltför stora praktiska olägenheter att använda ett afgiftssystem så ordnadt, att pensionsafgiften afvägdes efter den blifvande pensionens värde i det särskilda fallet, har det för kommittén icke återstått annan utväg än att vid uppgörandet af förslaget till afgifter lämna alldeles åsido de faktorer, som vid beräkning af lifräntepremier äro de afgörande. Kommittén har med andra ord måst låta sig nöja med att söka erhålla en genomsnitts-afgift, d. v. s. en afgift som ungefärligen kan antagas komma att motsvara den anpart, med hvilken tjänstinnehafvarne, kollektivt betraktadt, ansetts böra deltaga i pensionskostnaden. Denna anpart bör, enligt hvad förut angifvits, uppgå till omkring en tredjedel. Att kommittén med de föreslagna afgiftsbeloppen någorlunda träffat det sökta måttet, torde kunna slutas af den beräkning, hvilken återfinnes i det af kommitténs ledamot, professor Lindstedt, till kommittén afgifna och vid detta betänkande fogade utlåtande. Denna beräkning utvisar nämligen, att med de af kommittén föreslagna afgifterna i allmänhet skulle komma att täckas 30 resp. 33 V* procent af pensionen. Dessa procenttal förutsätta emellertid, att af de inflytande pensionsafgifterna enligt försäkringstekniska grunder en fond bildas, som göres räntebärande.»

»Kommittén har funnit sig böra föreslå sådan grund för pensionsafgiftens beräkning, att denna afgift komme att utgå efter en i förhållande till pensionsbeloppet stegrad skala, så att å ett mindre pensionsunderlag afgiften beräknas efter lägre procenttal än å ett större. Genom en sådan stegring af procenttalet bär kommittén sökt tillgodose fordran på pensionsafgiftens rättande efter den eventuelle pensionstagarens lefnadsålder vid tillträdet af tjänsten, enär tjänster med högre lönebelopp och af dem beroende högre pensionsunderlag i allmänhet tillträdas vid en

48 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 18.

jämförelsevis mera framskriden lefnadsålder, och i följd däraf afgifternas värde i dylika fall blifver mindre än i fråga om tjänster, som tillträdas vid tidigare ålder.»

»I fråga om afgiftsberäkningen anser sig kommittén vidare böra föreslå: dels att tjänstinnehafvarnes bidrag uttagas ensamt i form af årliga afgifter, utgående efter viss procent å det för hvarje tjänstinnehafvare vid tiden för afgiftens erläggande gällande pensionsunderlag, dels ock att nämnda procenttal beräknas efter beloppet af det för hvarje tjänst stadgade högsta pensionsunderlag. Genom att så anordna afgiftsberäkningen har kommittén sökt vinna ett dubbelt syfte, nämligen å ena sidan att i fråga om samma tjänst samma procenttal alltid må komma till användning, oafsedt huruvida ålderstillägg utgår eller icke, och å andra sidan att afgiftsbeloppet städse må ansluta sig till det pensionsunderlag, som vid det ifrågavarande tillfället är gällande för den person, af hvilken afgiften skall uttagas.»

»Den skala, som kommittén i afseende å procenttalets beräkning föreslår till användning, är synnerligen enkel men tillgodoser på samma gång alla anspråk på en rättvis beräkningsgrund. Utgående från ett minimum af tre procent, höjes procenttalet med en tiondedel för hvarje helt hundratal kronor, hvarmed högsta pensionsunderlaget för tjänsten öfverstiger tre tusen kronor. Procenttalet kommer härigenom med antagande af ett maximum för pensionsunderlaget af sextusen kronor att växla mellan lägst tre och högst sex procent.»

Mot hvad kommittén sålunda anfört och föreslagit har jag för min del ingenting att erinra. Den kvot, hvarmed desse tjänstinnehafvare enligt kommitténs beräkning skulle komma att i pensionskostnaden deltaga, lärer icke kunna anses vara för lågt tilltagen och torde finna motsvarighet inom annat af staten upprätthållet pensionsväsen, såsom exempel hvarpå jag tillåter mig anföra den genom statens försorg förvaltade och med statsbidrag understödda pensionskassan för lasarettsläkare. Enligt de vid 1903 års riksdag antagna och genom nådiga reglementet den 13 november samma år fastställda grunder för nämnda pensionskassa beräknas staten, landstingen och lasarettsläkarne skola med lika andelar bidraga till kostnaden för dessa läkares pensionering. Härvid är dock att märka, att lasarettsläkarne icke betraktas såsom innehafvare af statstjänster. Jämväl vid ordnandet af den genom beslut vid 1905 års riksdag och nådiga reglementet den 30 augusti samma år inrättade pensionsanstalten för döfstumlärare synes i fråga om kostnadsfördelningen enahanda åskådningssätt gjort sig gällande. Det sätt, hvarpå beräkningen af pensionsafgiften enligt kommitténs förslag skulle

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18. 49

liga rum, synes mig jämväl uppfylla fordringarne icke blott på enkelhet och reda utan jämväl på rättvisa och billighet, så långt detta är möjligt inom ett afgiftssystem, där hänsyn till de individuella förhållandena på förhand måste anses utesluten.

Biträdande kommitténs uppfattning, att i pensionslagen bör vara bestämdt, för hvilken tid pensionsafgift skall utgå, anser jag i likhet med kommittén lämpligast, att, då lönerna numera i allmänhet utgå månadsvis, afgiften hänföres till sådan tidsperiod och erlägges för hvarje månad, för hvilken tjänstinnehafvaren åtnjuter lön för tjänsten; och då den omständighet, att tjänstinnehafvare på grund af tjänstledighet eller i följd af ådömd mistning af tjänsten för viss tid icke äger att uppbära lön, icke heller enligt min tanke bör medföra befrielse från afgiftens erläggande, synes mig den af kommittén tillagda bestämmelsen, att pensionsafgift skall erläggas äfven för månad, under hvilken på grund af någon af ofvan nämnda anledningar lön icke uppbäres af tjänstinnehafvaren, vara riktig.

Jämväl i fråga om tiden när och sättet, hvarpå pensionsafgift skall erläggas, äro naturligtvis föreskrifter af nöden; men då, såsom kommittén framhållit, åt Kungl. Maj:t torde böra öfverlämnas att i administrativ ordning meddela härutinnan erforderliga bestämmelser, och då förslag till dylika bestämmelser innehållas uti det förslag till kungörelse, hvarom förut talats, torde jag framdeles få återkomma till detta ämne.

Pensionsafgifternas användning.

Såsom redan blifvit anfördt, grundar sig den af kommittén gjorda beräkningen öfver tjänstinnekafvarnes andel i pensionskostnaden på den förutsättning’, att pensionsafgifterna skulle komma att fonderas. Enligt professor Lindstedts tillförene af mig omförmälda utlåtande skulle eu dylik fond vid den tid, när pensioneringen nått sitt jämviktsläge, komma att uppgå till omkring 17,000,000 kronor. Kommittén har ansett flera omständigheter förefinnas, hvilka skulle göra pensionsafgifternas fondering önskvärd, och i sådant afseende framhållit, att icke blott afgifternas värde skulle komma att genom deras förräntande förhöjas utan äfven graden af tjänstinnehafvarnes deltagande i pensionskostnaden blifva bättre åskådlig, än hvad som blefve händelsen, därest afgifterna i stället inginge bland statsverkets inkomster eller på annat sätt omedelbart användes för löpande pensionsutgifters bestridande.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft.

c) Pensionsafgiftemas användning (pensionslagen 11 §).

50 Kutujl. Maj ds Nåd. Proposition No 18.

Af sålunda anförda skäl bär kommittén föreslagit, att pensionsafgifterna skola ingå till en särskild fond för civila tjänstinnehafvare; och då de till stöd för detta förslag åberopade omständigheter synas mig kraftigt tala för en sådan fondbildning, som här blifvit ifrågasatt, finner jag mig höra understödja detta förslag.

På sätt nyss af mig erinrades, hafva i sammanhang med vissa nya lönestaters fastställande meddelats bestämmelser om löneafdrag, hvilka kunna anses till beloppet motsvara de pensionsafgifter, om hvilka stadgande skulle intagas i en blifvande pensionslag. De löneinnehållningar, som till följd af nämnda bestämmelser verkställts, torde redan nu uppgå till afsevärda belopp. Vid sådant förhållande och då dessa medel till sin natur äro fullt jämförliga med ifrågavarande pensionsafgifter, lära, därest en sådan pensionsfond som den af kommittén föreslagna och af mig förordade skulle komma till stånd, jämväl sålunda innehållna lönemedel böra vid tiden för pensionslagens trädande i kraft tillgodoioras fonden; och jag har för afsigt att, därest denna min uppfattningskulle af Kung]. Maj:t godkännas, föreslå, att en framställning i berörda syfte må till Riksdagen aflåtas.

Enligt hvad kommittén vidare föreslagit, skulle från den af de samlade afgifterna bildade fonden årligen bestridas viss andel al den kostnad för pensionsändamål, som blefve en följd af pensionslagens tillämpning. Att på förhand angifva storleken af denna andel läte sig dock efter kommitténs mening icke göra, enär härtill erfordrades ett material, som icke kunde föreligga, förrän pensionslagen trädt i kraft och kännedom vunnits om antalet af de tjänstinnehafvare, å hvilka lagen kunde tillämpas, samt deras pensionsunderlag och pensionsafgifter m. m. T afseende å den blifvande beräkningen af storleken af londens tillskott till pensionsutgifterna har det synts kommittén vara lämpligast att i pensionslagen endast fastslå, att sådan sannolikhetsberäkning skulle ske efter vetenskapliga grunder, med fästadt. afseende å pensionsfondens tillgångar och de stadgade pensionsafgifternas storlek, samt att den skulle verkställas minst en gång hvart femte år. Erforderliga föreskrifter om fondens förvaltning och om verkställande af sannolikhetsberäkningen har kommittén ansett böra af Konungen meddelas och i sitt förslag till kungörelse intagit åtskilliga sådana föreskrifter af mera allmän natur.

Dessa kommitténs uttalanden och förslag hafva icke gifvit mig anledning till någon erinran.

Kanyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o IS.

51 Pcnsionsafgifts återbekommande.

Under antagande att rätteligen er lagda pensionsafgifter icke borde kunna återbekommas i annan form än af pensionsförmån enligt de för pensions erhållande i pensionslagen gifna förutsättningar, bär kommittén dock funnit det vara rättvist och billigt, att tjänstinnehafvare, som öfvergått från tjänst, å hvilken denna lag vore tillämplig, till annan statstjänst, borde i så måtto få tillgodonjuta af honom till pensionsfonden erlagda afgifter, att, därest med inträdet i den nya statstjänsten vore förenad skyldighet att erlägga retroaktiv afgift för beredande af egen pension, sådan retroaktiv afgift finge betäckas med tjänstinnehafvarens till pensionsfonden inbetalda årsafgifter i den mån de härtill kunde förslå.

Vid öfvervägande af frågan, om och i hvad mån tjänstinnehafvare borde medgifvas rätt att återbekomma till pensionsfonden erlagda pensionsafgifter, har kommittén stannat vid den åsikt, att sådan restitution borde vara medgifven l:o) endast för det fall, att en tjänstinnehafvare, som öfvergått till annan statstjänst, vid sitt inträde i den nya tjänsten varit skyldig att för beredande af pension åt sig själf erlägga retroaktiv afgift, och 2:o) med högst det belopp, hvartill sådan retroaktiv afgift uppgång6.

Mot riktigheten af hvad kommittén i förevarande hänseende anfört och förordat synes mig giltig invändning icke kunna framställas, hvadan jag anser mig böra ansluta mig till kommitténs förslag äfven i denna del.

Afdrag å pension för oguldna pensionsafgifter.

Med erinran att genom införande af sådant uppbördssätt för pensionsafgifterna, som det af kommittén i kungörelseförslaget § 2 förordade, knappast borde kunna förekomma fall, då pensionstagare vid tillträde af pensionen häftade för oguldna pensionsafgifter, har kommittén dock, då möjligheten af ett sådant förhållande icke vore utesluten, ansett pensionslagen böra innehålla stadgande, huru i dylik händelse skulle förfaras, samt i sådant afseende föreslagit den bestämmelsen, att de oguldna pensionsafgifternas sammanlagda belopp skulle uttagas genom afdrag å pensionen, intilldess beloppet tillfullo guldits.

d) Viss förutsättning, hvarunder erlagda pensionsafgifter mfi kunna återbekomma* (pensionslagen 12 §).

e) Afdrag å pension för oguldna pensionsafgifter (pensionslagen 13 §).

f) Understöd åt hustru eller barn (pensionslagen 14 §).

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

Kommittén liar i sammanhang härmed gjort det uttalande, att, då redan före pensions beviljande borde vara utrönt, huruvida och i hvad mån den pensionssökande häftade för oguldna pensionsafgifter, det kunde antagas, att i sammanhang med pensionens beviljande föreskrift komme att meddelas åt den myndighet, som hade att verkställa pensionsutbetalningen, att genom afdrag å pensionen, i mån som den till utbetalning torfölle, innehålla oguldet afgiftsbelopp och detsamma till förvaltaren af pensionsfonden behörigen redovisa.

Då afdrag, hvarom här är fråga, icke lärer kunna ske, med mindre stadgande därom finnes i pensionslagen intaget, har äfven jag funnit en bestämmelse sådan som den af kommittén i sista stycket af 13 § föreslagna icke böra saknas i den förevarande lagen.

Understöd åt hustru eller barn till tjänstinnehafvare, som förverkat för egen del rätten till pension.

Kommittén förmäler sig hafva, med hänsyn till den blifvande skyldigheteu för tjänstinnehafvare att medelst erläggande af årliga algifter delvis pensionera sig själf, haft anledning taga i öfvervägande, i hvad mån detta nya moment i pensionslagstiftningen för de tjänstinnehafvare, hvarom är fråga, kunde anses böra föranleda någon mildring af verkningarna utaf de i 14 § föreslagna bestämmelserna om förverkande af rätten att för framtiden uppbära beviljad pension; och kommittén har trott sig finna, att, äfven om erläggandet af pensions afgift icke kunde betraktas annorlunda än som en med den innehafvande tjänsten förenad skyldighet, hvars behöriga fullgörande utgjorde ett af villkoren för rätt att åtnjuta de af tjänsten sig härledande förmåner, omständigheter dock kunde förekomma af den ömmande art, att det måste anses vara med billighetens fordringar mest öfverensstämmande, därest dessa utgifter i någon lämplig form finge tillgodokomma pensionstagarens hustru och oförsörjda barn, hvilka eljest skulle alltför hardt drabbas af de ekonomiska svårigheter och bekymmer upphörandet af pensionsförmånen medförde.

Af sådan anledning och under den förut nämnda beräkningen, att tjänstinnehafvaren kunde anses genom erläggande af de föreslagna afgifterna deltaga i pensionskostnaden med omkring en tredjedel, har kommittén ansett sig böra till intagande i pensionslagen förorda ett stadgande af innehåll att, därest den, som enligt bestämmelserna i 14 § förverkat rätt till pensions uppbärande, hade här i riket bosatt hustru eller

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 18. 58

barn under aderton år, Konungen skulle äga, efter pröfning af de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna, att för den tid, pensionen eljest skolat utgå, af pensionsfondens medel tilldela hans hustru eller barn understöd, hvilket till sammanlagdt belopp icke finge öfverstiga en tredjedel af pensionen.

Till det förslag, kommittén sålunda framställt, torde jag få återkomma, då jag till granskning upptager det öfriga innehållet i 14 § af ifrågavarande lagförslag.

Undantag från förbudet mot pensions förening med lön eller pension för annan statstjänst.

Kommittén, som från föregående lagförslagen i 16 § upptagit ett stadgande i syfte att förekomma förening af pension för tjänst, som i pensionslagen afses, med lön eller pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst, har dock ansett sig böra tillse, huruvida icke den tjänstinnehafvare genom pensionslagen ålagda skyldighet att erlägga pensionsafgift lordrade vissa undantagsbestämmelser från denna allmänna hufvudregel; och har kommittén förklarat sig hafva funnit förutsättningen för att förening af pension vare sig med lön eller med annan pension skulle kunna anses befogad vara den, att den vid afgång från tjänsten till pension enligt denna lag berättigade tjänstinnehafvaren antingen l:o) då jämväl innehade annan tjänst med lön af staten, eller 2.o) förut innehaft annan tjänst, som i lagen afses, och för sistnämnda tjänst åtnjöte pension, eller ock 3:o) då vore eller sedermera komme i åtnjutande af pension för statstjänst, å hvilken denna lag- icke vore tillämplig. ' to

Kommittén, som äfven här utgått från det antagande, att tjäustmnehafvaren genom erläggande af de i pensionslagen stadgade avgifter själf bekostade tredjedelen af sin blifvande pension, har på grund häraf ansett tjänstinnehafvare, som behörigen erlagt dessa utgifter, äfven böra vara berättigad att under alla omständigheter, så vida pensionsrätten eljest icke blifvit af honom förverkad, få, i den mån han uppfyllt de för pensions åtnjutande stadgade villkor, uppbära mot samma afgifter svarande andel af pensionsbeloppet; och då denna andel, som visserligen icke i hvarje enskildt fäll komme att utgöra en tredjedel, dock enligt genomsnittsberäkningen kunde antagas uppgå till omkring en tredjedel af jjensionsbeloppet, bär kommittén funnit sig äga anledning föreslå, att från den allmänna regeln, att enligt pensionslagen utgående pension

g) Pensionsförening med lön eller annan pension

('pensionslagen 16 §).

54 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18.

icke fino-e förenas med lön eller pension för annan statstjänst, måtte medoåfvas undantagsbestämmelser, med tillämpning al h vilka.

& l:o) för den, som vid afgång från tjänsten åtnjöte lön lör annan tjänst, pension finge, för den tid lönen för den andra tjänsten åtnjötes, utgå med en tredjedel af det belopp, som enligt denna lags bestämmelser

eljest skolat utgå; . .

2:o) för den, som vid afgång från tjänsten åtnjöte pension tor

annan tjänst, som i denna lag afses, pension finge utgå för bägge tjänsterna med ett sammanlagdt belopp, motsvarande det högre af de pensionsbelopp, som eljest skolat utgå, ökadt med en tredjedel af det lägre, eller, om bägge pensionsbeloppen vore lika, motsvarande det ena

af dem, ökadt med en tredjedel; och

3:o) för den, som vid afgång från tjänsten åtnjöte eller sedermera erhölle pension för statstjänst, å hvilken denna lag icke ägde tillämpning, pension för den förra tjänsten finge utgå med en tiedjedel af det belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom de båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp, pensionen finge ökas med hvad som motsvarade skillnaden.

ö Då jag har för afsigt att föreslå intagande i pensionslagen af det af kommittén förordade stadgandet, att »pension för tjänst, som i denna lag afses, må, ändock att de för erhållande af pension föreskrift^ villkor uppfyllts, icke förenas med lön eller pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst», anser jag mig redan i detta sammanhang höra tillkännagifva, att jag i hufvudsak delar kommitténs uppfattning om de inskränkningar i afseende å detta förbud, hvilka måste anses påkallade af hänsyn till tjänstinnehafvarnes skyldighet att medelst egna utgifter bidraga till sin pensionering.

1:0; Bestämmelser, som angå sättet för beräkningen af beloppet af kel pension (pensionslagen * §•

I fråga om sättet för beräkningen af hel pension anför kommittén i den motivering, som föregår lagtexten, följande:

»Vid beräkning af det pensionsbelopp, som skall utgå till tjänstinnehafvare, hvarom nu är fråga, hänför man sig för närvarande uteslutande till den lön, han på grund af vid tiden för afskedet innehafvande tjänst är berättigad att åtnjuta. Detta b Brukningssätt torde nog också i allmänhet vara ägnadt att gifva ett nöjaktigt resultat; men omständigheterna kunna dock vara sådana, att det måste anses innebära en oegentlighet att vid pensionsbeloppets beräkning utgå endast Irån den lön, som den afskedstagande tjänstinnehafvaren vid ofvannämnda tidpunkt

Kungl. Maj:ts Säd. Proposition N:o 18. 55

äger att tillgodonjuta. Ett sådant förhållande inträffar nämligen enligt kommitténs åsikt, om den afgående tjänstinnehafvaren åtnjutit dessa aflöningsförmåner under allenast någon kortare tid omedelbart före afskedet, samt tilläfventyrs sökt tjänsten med hänsyn hufvudsakligen till den blifvande, förmånligare pensionen. Utan att vidare inlåta sig på frågan, huruvida behof må förefinnas af någon bestämmelse i pensionslagen, som vore i sin mån ägnad att motverka befordringar och transporter i det nyss antydda syftemålet, har kommittén ansett det vara i och för sig fullt riktigt att beräkna beloppet af den pension, staten består en afgående tjänsteman lör hans återstående lifstid, med hänsyn till de aflöningsförmåner denne ägt att uppbära, icke blott under det sista året, utan under senaste tidsskedet af sin verksamhet i statens tjänst. Såsom ett lämpligt sådant tidsskede har kommittén trott sig böra föreslå de närmast före afskedstagande! förflutna tio åren. Hd pension skulle då komma att utgöra en tiondedel af sammanlagda beloppen af de högsta pensionsunderlag, som under hvart och ett af de tio senast förflutna åren varit för tjänstinnehafvaren gällande. För sådan anordning i afseende å pensionsbeloppets beräkning, som den nu af kommittén förordade, talar jämväl den omständighet, att den afgift, med hvilken tjänstinnehafvaren skulle bidraga till täckande af en del af pensionskostnaden, bör, enligt hvad kommittén har för afsikt att föreslå, utgå med viss procent å det för tjänstinnehafvaren för hvarje år gällande pensionsunderlag. Och tydligt är att, därest pensionen komme att utgå med hänsyn till pensionsunderlaget, sådant som detta gestaltat sig endast för det sista året, den afgående tjänstinnehafvare, som kanske blott för ett eller annat år erlagt afgift, beräknad å nämnda pensionsunderlag, men dessförinnan afgift å ett betydligt lägre pensionsunderlag, i sådant fäll skulle i pensionshänseende blifva ställd alltför gynnsamt i förhållande till den tjänstinnehafvare, hvilken under en lång följd af år betalt pensionsafgift, beräknad å samma pensionsunderlag, som komme att läggas till grund vid beräkning af det till honom utgående pensionsbeloppet.»

I den speciella motiveringen till 4 § yttrar kommittén vidare:

»Till grund för beräkningen af hel pension skola enligt kommitténs förslag läggas de belopp, som utgjort högsta pensionsunderlag för tjänstinnehafvaren under hvart och ett af de närmast före afskedstagandet förflutna tio åren. Har den afgående tjänstinnehafvaren under hvart och ett af dessa tio år innehaft samma tjänst, eller har han under fen del af nämnda tidrymd innehaft en och under återstående tiden eu annan sådan tjänst, att pensionslagen därå äger tillämpning, bör tyd-

56 Kungl. Maj:ts Säd. Proposition N:o 18.

ligen icke den minsta svårighet möta för pensionsbeloppets beräkning. Pensionsunderlagen — sådana de för hvart och ett af de tio åren gestaltat sig — sammanläggas och den därvid uppkommande summan divideras med tio, då kvoten visar det belopp, hvarmed hel pension skall utgå. Skulle åter tjänstinnehafvaren under något eller några af de tio åren icke innehaft sådan anställning i statens tjänst, att därmed varit förenad rätt till pension, komme pensionsunderlag att saknas för det året eller de åren och dividenden blefve följaktligen så mycket mindre.»

»Emellertid torde äfven det fall komma att inträffa, att en tjänstinnehafvare under någon del af de närmast före afskedstagandet förflutna tio åren, utan att tillika innehafva sådan tjänst, hvarå pensionslagen äger tillämpning, innehaft annan statstjänst, hvarmed rätt till pension varit förenad; och på det att en dylik tjänstinnehafvare vid pensionsbeloppets bestämmande icke må blifva lidande till följd däraf, att föreskrift saknades beträffande beräkningen af pensionsunderlaget för den tid sådan tjänst innehafts, har kommittén här intagit förslag till stadgande därom, att äfven för den tid pensionsunderlag skall beräknas och därvid tillämpas de i pensionslagen gifna föreskrifterna för sådant underlags beräkning. Med tillhjälp af ett sådant, på rättvisa grundadt stadgande torde, enligt hvad kommittén föreställer sig, blifva undanröjd den tvekan, som tilläfventyrs eljest i något fall skulle kunna uppstå i fråga om pensionsbeloppets riktiga beräkningsgrund.»

Statskontoret, som i sitt till Kungl. Maj:t afgifna underdåniga utlåtande öfver kommitténs förslag till pensionslag ansett sig böra inlägga en gensaga mot hvad kommittén i 4 § föreslagit om sättet för beräkning af hel pension, yttrar till stöd härför.

»Då numera i de allra flesta fall aflöningen för de civila tjänstinnehafvare, å hvilka den blifvande pensionslagen skulle komma att tillämpas, är fördelad i lön och tjänstgöringspenningar med rätt för den tjänstinnehafvare, som uppnått stadgad pensionsålder, att få såsom pension uppbära ett belopp, motsvarande lönen oafkortad, torde man väl kunna säga, att genom antagande af kommitténs lagförslag det normala pensionsbeloppet, eller med andra ord beloppet af hel pension, icke skulle komma att undergå någon väsentlig förminskning livad beträffar det öfvervägande antalet af tjänstinnehafvare, då i regeln tjänstinnehafvarens lön vid afskedstagandet torde vara till beloppet lika me’d den, som han uppburit under de tio år, hvilka närmast föregå afskedet. Där så icke är händelsen, torde detta i de allra flesta fall bero på att omreglering af löneförhållandena under nämnda tidrymd

57 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

sigt rum eller att en tjänstinneliafvare till följd af ämbetsverkets omorganisation och däraf föranledda ogynnsamma befordr inge förhållanden eller andra omständigheter, å hvilka han icke varit i tillfälle att inverka, vunnit en sen befordran till den tjänst, han vid pensionsålderns inträde bekläder. 1 sådana enstaka fall skulle nu kommitténs förslag, enligt hvilket till grund för beloppet af hel pension bör läggas, icke den afgångsskyldige tjänstinnehafvarens lön, sådan den vid tiden för afgången utgår, utan i stället medeltalet af de senaste tio årens lönebelopp, vara ägnadt att medföra en betydande reduktion af pensionen, jämförd med den, som under liknande förhållanden enligt nuvarande pensionsbestämmelser utfaller. Om under nyss antydda förutsättning redan hel pension, beräknad på det sätt, kommittén föreslagit, komme att utgå med ett så lågt belopp, att det icke kunde befinnas tillfredsställande hvarken för pensionstagaren eller för staten, såsom pensionsgifvare, blefve detta naturligtvis i ännu högre grad tillfället, där endast s. k. afkortad pension kunde komma att beviljas.»

»Med hänsyn till här anmärkta förhållanden kan statskontoret därför icke anse det vara välbetänkt att, samtidigt med införande af skyldighet för tjänstinnehafvarne att själfva bidraga till sin pensionering medelst erläggande af pensionsafgifter till afsevärda belopp, för en del af samma tjänstinneliafvare minska den pension, som hittills, utan något som helst bidrag å deras sida, ansetts böra tillkomma dem. Då statskontoret — som icke funnit de af kommittén anförda skälen för det af kommittén förordade sättet att beräkna hel pension innebära tillräcklig anledning för vidtagande af förändring i det hittills vedertagna sättet för pensionsbeloppets beräkning — föreslår eu bestämmelse i pensionslagen af det innehåll, att hel pension skall utgå med samma belopp som det för tjänstinnehafvaren vid tiden för hans afgång från tjänsten gällande pensionsunderlag, hvilket endast innebär bibehållande af nuvarande allmänna beräkningssättet för pension åt de tjänstinneliafvare, hvarom här är fråga, tror sig statskontoret till stöd härför äfven kunna åberopa, att det icke kan antagas hafva varit Riksdagens mening att, utöfver den väsentliga värdeminskning af pensionsförmånen, som inträder genom tjänstinnehafvarne åliggande skyldighet att erlägga pensionsafgifter, ytterligare förringa värdet af denna förmån. Till bestyrkande af detta antagande torde statskontoret få erinra om det förhållande, att, sedan Eders Kungl. Maj:t i proposition till 1904 års riksdag angående ändrad anordning af rikets allmänna läroverk samt lönereglering för de vid dem anställda lärare föreslagit, att pensionsbeloppet skulle utgöra för ordinarie öfningslärare tre fjärdedelar af de löneförmåner, han under Bill. till BiJcsd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 8

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

de sista tio åren i medeltal för år uppburit eller skulle hafva uppburit, i den händelse han hela tiden själf bestridt sin tjänst, dock att pensionsbeloppet icke i något fall finge öfverstiga 3,000 kronor, så beslöt, i enlighet med därom af motionär inom andra kammaren väckt förslag, Riksdagen, att pensionsbeloppet skulle utgöra för ordinarie öfningslärare två tredjedelar af de löneförmåner, han under de tio sista åren i medeltal för år uppburit eller skulle hafva uppburit, i den händelse han hela tiden själf bestridt sin tjänst, dock icke lägre belopp än lönen oafkortad.»

»Slutligen får statskontoret, beträffande den finansiella verkan af en sådan förändring i sättet för pensionsbeloppets beräkning som den af statskontoret nu förordade, framhålla, att denna verkan helt visst skulle visa sig blifva utan särdeles stor betydelse för staten men däremot af afgörande betydelse för den tjänstinnehafvare, som med tillämpning af ett sådant beräkningssätt för hel pension som det kommittén föreslagit, komme att se sin pension reducerad till ett belopp, hvarmed icke ens de allra nödvändigaste lefnadsbehofven skulle kunna tillfredsställas. Uppstode ett sådant missförhållande, påkallade detta naturligtvis framställning om beredande af fyllnadspension, hvilket borde, om möjligt, undvikas.»

Under hänvisning till dessa sina uttalanden har statskontoret därför hemställt, att andra stycket i 4 § måtte erhålla denna förändrade lydelse:

»Hel pension utgör samma belopp som det för tjänstinnehafvaren vid tiden för hans afgång från tjänsten gällande pensionsunderlag.»

Jämför man nu å ena sidan de skäl, kommittén anfört till stöd för sitt förslag om införande af ett nytt sätt för beräkning af pensionsbeloppet, och å andra sidan de skäl, som enligt statskontorets mening tala för bibehållande i hufvudsak af enahanda beräkningssätt, som för närvarande tillämpas vid fastställande af pensionsbeloppen för de civila tjänstinnehafvare, hvarom nu är fråga, synes det mig som skulle de senare vara tyngre vägande; och jag anser vid sådant förhållande anledning saknas att frångå ett beräkningssätt, till förmån för hvilket Riksdagen helt nyligen, enligt hvad statskontoret erinrat, gjort ett bestämdt uttalande.

På grund af det nu anförda finner jag mig böra tillstyrka införande i pensionslagen af en punkt med den af statskontoret föreslagna lydelse i stället för andra stycket i 4 § af kommitténs lagförslag.

59 Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Jag anhåller att nu få öfvergå till de af kommittén föreslagna stadganden om afkortade pensionsbelopp och om pension vid olycksfall i tjänsten.

Efter att hafva erinrat, hurusom, livad beträffar de civila tjänstinnehafvare, hvarom denna lag skulle handla, det för närvarande icke funnes några bestämmelser, som gjorde det möjligt för den tjänstinnehafvare, hvilken blifvit af ålder eller sjuklighet oförmögen till vidare tjänsteutöfning, men ännu icke uppfyllt de allmänna villkoren för rätt till pension, att vid afgång från tjänsten erhålla annan pension än i lyckligaste fall den efter nuvarande förhållanden alldeles otillräckliga, som kunde tillkomma honom i egenskap af delägare i civilstatens pensionsinrättning, har kommittén, då det otillfredsställande uti ett sådant förhållande läge i öppen dag, framhållit behofvet af lämpligt afvägda, allmänt gällande grunder, enligt hvilka dylika pensionsfrågor skulle kunna i hvarje särskilt fall afgöras; och då det, enligt kommitténs uppfattning, i en pensionslag, som stadgade ovillkorlig skyldighet för tjänstinnehafvare att vid viss lefnadsålder afgå från tjänsten, blefve en nödvändighet att upptaga bestämmelser, hvarigenom någon pensionsförmån bereddes dylik till afgång pliktig men ännu icke till pension enligt de allmänna villkoren berättigad tjänstinnehafvare, har kommittén med anslutning till föregående lagförslag i förevarande hänseende upptagit indelningen af pension i hel pension, d. v. s. det pensionsbelopp, som utginge till tjänstinnehafvare, hvilken fullgjort alla de fordringar, som lagen i regel uppställde såsom villkor för sådan tjänstinnehafvares rätt till pension, och afkortad pension, d. v. s. sådan, som kunde tillläggas tjänstinnehafvare, hvilken i ett eller annat afseende bruste i uppfyllande af nämnda villkor och därför borde åtnöjas med en del af det pensionsbelopp, som i annat fall tillkommit honom. Huru stor denna del komme att i hvarje särskildt fall blifva, borde enligt kommitténs mening göras beroende af det mindre antal tjänstår, som den till afkortad pension berättigade kunde äga att räkna sig till godo i förhållande till det för rätt till hel pension stadgade antal. Sålunda borde, om sistnämnda antal vore t. ex. 35, afkortad pension utgå med så många trettiofemtedelar af hel pensions belopp, som den afskedstagande kunde räkna antal tjänstår o. s. v.

Kommittén har därjämte ansett särskilda bestämmelser om pensionsbeloppets beräkning vara af nöden, för den händelse att tjänstinnehafvare på grund af honom i tjänsten träffadt olycksfall förklarats skyldig att från tjänsten afgå. 1 ett sådant fall vore det, enligt hvad kommittén anfört, icke fråga om pension i den vanliga meningen, utan

3:o) Afkortade pensioner och pension vid olycksfall (pensionslagen 4 och 7 §5).

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

det gällde arbetsgifvarens skyldighet att hålla arbetaren skadeslös för den förlust, som tillskyndades den senare, därigenom att han på grund af olycksfall i arbetsgifvarens tjänst miste sin framtida utkomst. Efter kommitténs mening vore det här så långt ifrån, att lefnads- och tjänstårens större antal borde berättiga till större vederlag för mistad arbetsförtjänst åt den af olycksfallet drabbade, att snarare motsatsen vore det rätta, då för den unge och lifskraftige arbetaren framtiden måste anses representera ett vida högre kapitalvärde än för den, som redan lagt den bästa arbetstiden bakom sig.

Vid olycksfall i tjänsten borde därför enligt kommitténs mening vid bestämmande af pensionsbeloppet alltså l:o) afseende icke fästas vid antalet af den skadades lefnads- och tjänstår och 2ro) pensionen utgå med ett belopp, som ungefär motsvarade hvad tjänstinnehafvaren varit berättigad att af sina aflöningsförmåner uppbära, därest han fått kvarstå i den tjänst, hvari olycksfallet träffat honom. Då nämnda belopp i allmänhet kunde anses sammanfälla med det pensionsunderlag, som för tjänstinnehafvaren vore gällande vid tiden för olycksfallet, har kommittén föreslagit, att, då tjänstinnehafvare afginge från tjänst på grund af honom träffadt olycksfall i tjänsten, pensionen skulle utgå med enahanda belopp som det vid tiden för olycksfallet för tjänstinnehafvaren gällande pensionsunderlag.

I anledning af dessa kommitténs uttalanden, i hvilka jag för min del kan instämma, anser jag mig här endast böra erinra, att den af kommittén föreslagna beräkningsgrunden för pension åt en på grund af olycksfall i tjänsten afgången tjänstinnehafvare torde kunna anses sammanfalla med den af mig för hel pension föreslagna beräkningsgrund.

4:o) Föreskrifter angående skyldighet för tjängtinnehafvare att lämna tjänsten (pensionslagen 6 och 7 §§).

I afseende å tjänstinnehafvares skyldighet att afgå från tjänsten yttrar kommittén:

»En af pensionslagens viktigare uppgifter bör enligt kommitténs mening blifva att genom lämpligt afvägda bestämmelser så ordna frågan om tjänstinnehafvares skyldighet att afgå från tjänsten, att dylik skyldighet förefinnes i alla de fall, då det måste anses ådagalagdt, antingen att till följd af hög ålder tjänstinnehafvares arbetsförmåga blifvit så nedsatt, att lian icke vidare kan på ett tillfredsställande sätt fylla sin plats, eller ock att långvarig sjukdom, vanförhet eller lyte gör honom för framtiden till tjänsteutöfning oförmögen.»

»Uti nu ifrågavarande hänseende har det synts kommittén nödigt att skilja mellan, å ena sidan, dem, som innehafva domarämbeten och

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 18. 61

alltså utöfva ett kall åt den art, att frågan om kvarstående i ämbete utöfver viss åldersgräns icke synes böra göras beroende af någon myndighets beslut, samt, å andi-a sidan, öfrige ämbets- och tjänstemän, i afseende å hvilka frågan om kvarstående i tjänsten utöfver viss åldersgräns i hvarje särskildt fall bör kunna öfverlåtas åt öfverordnad myndighets profning.»

»Ovillkorlig skyldighet att från tjänsten afgå bör, enligt kommitténs åsikt, inträda:

l:o) för hvarje tjänstinnehafvare, därest han antingen fyllt sjuttio år eller, efter att under fem på hvarandra följande år af sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen, eller ock träffats af olycksfall i tjänsten af den beskaffenhet, att det befinnes för honom medföra framtida oförmögenhet till tjänstgöring;

2:o) för innehafvare af domarämbete, därest han, efter att hafva uppnatt de för rätt till hel pension stadgade lefnads- och tjänstår, oafbrutet under sex månader på grund af sjukdom varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen.»

»Annan tjänstinnehafvare än den, som innehar domarämbete, bör enligt kommitténs mening visserligen vara skyldig att från tjänsten afgå, så snart han uppnått den lefnadsålder, som utgör ett af villkoren för erhållande af hel pension, men det må vara Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet äger att från tjänsten afskeda, den myndighet obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge tjänstinnehafvaren pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna. Liknande medgifvande förefinnes redan nu bland villkoren för åtnjutande af de å ett flertal lönestater uppförda aflöningsförmåner; och genom ett sådant lagstadgande har kommittén velat tillgodose såväl statens som den enskilde tjänstinnehafvarens ekonomiska intressen, hvilka under här angifna förutsättning tydligen sammanfalla.»

1 motiverna till 6 § har kommittén beträffande denna fråga vidare anfört:

»Där en tjänstinnehafvare på grund af framskriden ålder eller långvarig obotlig sjukdom icke längre förmår att på ett tillfredsställande sätt sköta de till hans tjänst hörande göromål, måste det icke allenast för honom själf utan jämväl och i synnerhet från det allmännas sida anses önskligt, att han lämnar plats för en annan, hvilken äger de för tjänstens behöriga bestridande nödiga förutsättningarne. Därest en tjänst innehafvares arbetskraft blifvit sålunda förbrukad, bör dock entledigandet ske utan godtycke, enligt gifna regler och med behörigt tillgodoseende

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

af tjänstinnehafvarens berättigade anspråk på ett efter tjänstens beskaffenhet och tjänstetidens längd afpassadt underhåll för återstående lefnadsdagar; och kommittén bär redan erinrat om vikten däraf, att i pensionslagen inflyta uttömmande och väl afvägda stadganden uti berörda hänseende.»

»I fråga om tjänstinnehafvares skyldighet att afgå från tjänst, synes den hufvudregel böra uppställas, att tjänstinnehafvare, som uppnått den för åtnjutande af hel pension stadgade lefnadsålder, bör vara skyldig att afgå från tjänsten; och detta äfven om han vid nämnda tidpunkt tilläfventyrs icke skulle räkna tillräckligt antal tjänstår för erhållande af hel pension. I de allra flesta fall skall säkerligen den tjänstinnehafvare, som hunnit den för hel pensions åtnjutande föreskrifna lefnadsåldern, jämväl innehafva det för sådan pension bestämda minimiantalet tjänstår; och där så icke skulle vara händelsen, torde väl detta oftast vara att tillskrifva omständigheter, hvilka varit beroende af tjänstinnehafvarens eget görande eller låtande och alltså icke kunna läggas det allmänna till last.»

»Skulle emellertid en tjänstinnehafvare, som uppnått nämnda lefnadsålder, befinnas vara till fortsatt tjänstgöring fullt duglig, bör möjlighet förefinnas att under ännu någon tid taga hans arbetskraft i anspråk; och kommittén har i detta syfte i sitt lagförslag upptagit bestämmelser, innebärande att tjänstinnehafvare väl skall hafva skyldighet att afgå från tjänsten, så snart han uppnått den för åtnjutande af hel pension stadgade lefnadsåldern, men att det dock skall vara Konungen eller vederbörande ämbetsmyndighet obetaget att med afskedet låta anstå, därest och så länge tjänstinnehafvaren pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna.»

»I fråga om dem, som innehafva domarämbeten, lämpar sig dock icke, enligt hvad redan hlifvit påpekadt, ett dylikt villkorligt kvarstående i tjänsten, såsom i någon mån oförenligt med en sådan tjänstinnehafvares ställning. Kommittén föreslår därför för innehafvare af domarämbete ovillkorlig skyldighet att afgå från ämbetet, efter det han uppnått antingen den för alla tjänstinnehafvare föreslagna högsta lefnadsåldern för kvarstående i tjänst, nämligen 70 år, eller ock den för åtnjutande af hel pension stadgade lefnads- och tjänståldern, i detta senare fallet dock endast i händelse tjänstinnehafvaren oalbrutet under sex månader på grund af sjukdom varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen.»

»Då kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder måste betraktas såsom ett undantagsförhållande, hvilket icke bör få fortfara alltför länge; och då det äfven för den ämbetsmyndighet, på hvars pröfning

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18. 6-i

Irågan om dylikt anstånd är beroende, kan vara synnerligen önskvärdt, att lagen föreskrifver en bestämd gräns, utöfver hvilken kvarstående i tjänst icke under några förhållanden medgifves, har kommittén i lagförslaget såsom en sådan åldersgräns antagit uppnådda 70 lefnadsår, hvilken ålder redan nu, vid beviljande af tillstånd att kvarstå i tjänst efter hunnen pensionsålder, i de flesta fall icke torde öfverskridas. Kommittén anser alltså, att, sedan tjänstinnehafvare, å hvilken pensionslagen äger tillämpning, uppnått 70 års ålder, bör han hvarken äga rätt eller ens kunna på ansökning medgifvas rätt att längre kvarstå i tjänsten.»

»Ovillkorlig rättighet för tjänstinnehafvare att få i tjänsten kvarstå, ända till dess han uppnått den i 5 § stadgade lefnadsåldern, skulle emellertid i vissa fall kunna medföra afsevärda olägenheter och fördenskull icke vara förenlig med ett behörigt iakttagande af hvad det allmännas fördel fordrar. Pensionslagen bör för sådana fall innehålla stadganden, som berättiga att utan afbidan af den tid, då tjänstinnehafvare uppnått den för rätt till åtnjutande af hel pension bestämda lefnadsåldern, afskeda tjänstinnehafvare; dylika fall föreligga, dels då tjänstinnehafvare, som under en följd af år — kommittén har, med anslutning till hvad i sådant hänseende föreslogs uti det till 1899 års riksdag aflåtna lagförslaget, ansett en tid af fem år böra bestämmas såsom minimum — varit på grund af sjukdom, vanförhet eller lyte ur stånd att tjänstgöra, finnes vara jämväi för framtiden till tjänstgöring oförmögen, dels ock då tjänstinnehafvare träffats af olycksfall i tjänsten och af sådan anledning finnes för framtiden vara urståndsatt att tjänstgöra. I senare fallet torde det tydligen böra få bero af omständigheterna, huru lång tid som kommer att förflyta, innan rätten att meddela afsked åt tjänstinnehafvaren göres gällande.»

Bestämmelser, livilka innebära skyldighet för tjänstinnehafvare att under en viss gifven förutsättning afgå från tjänsten, äro visserligen icke främmande för våra nuvarande förhållanden. Vid löne- och pensionsregleringar, som företagits under senare årtionden, hafva nämligen såväl militära som civila tjänstinnehafvare underkastats sådan skyldighet, vare sig denna erhållit formen af ett villkor för åtnjutande af de med tjänsten förenade löneförmånerna eller den blifvit förbunden med delaktighet uti någon pensionskassa.

Ett flertal exempel på afgångsskyldighet, stadgad såsom förbehåll för åtnjutande af de på aflöningsstaten uppförda förmåner, hafva redan i det föregående blifvit af mig anförda; dock har i alla dessa fall med plikten att afgå från tjänsten förbundits rättigheten att efter afgången komma i åtnjutande af pension till belopp motsvarande lönen eller hvad

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 18.

som eljest enligt de för sådan tjänstinnehafrare bestämda pensioneringsgrunder i pension högst medgifvits.

För de förutsättningar, under li vilka afgångsplikt åligger arméns och flottans befäl och underbefäl med vederlikar, delägarna uti statens järnvägstrafiks och telegrafverkets pensionsinrättningar, personalen vid riksbanken och riksgäldskontor! samt, för jämförelsens skull, folkskolelärarekåren, har statskontoret uti sitt underdåniga utlåtande lämnat följande redogörelse:

»Beträffande arméns befäl och underbefäl med vederlikar är i nu förevarande hänseende genom nådiga cirkuläret den 22 juni 1877 stadgadt:

dels i punkt 7: att den löntagare, som med tre år öfverskridit den för rätt till pension med fyllnadspension i den tjänst, han innehar, stadgade lefnadsålder, skall, så snart han jämväl uppfyllt de villkor, som för erhållande af de tjänsten åtföljande pensioner eljest äro föreskrifna, vara skyldig att med pension och fyllnadspension afgå, såframt ej Kungl. Maj:t eller den myndighet, som honom till tjänsten utnämnt, pröfvar hans kvarstående i tjänst vara för riket nyttigt;

dels ock i punkt 8; att den löntagare, som i minst tre år lidit af lamhet, blindhet eller vansinne, utan att anledning förefinnes, att han kan återvinna tjänstbarhet, må, sedan detta förhållande genom föregående undersökning blifvit vederbörligen utredt, kunna, utan egen ansökning, från tjänsten skiljas mot åtnjutande under sin återstående lifstid af pension från allmänna indragningsstaten till belopp, motsvarande pension jämte fyllnadspension.»

»För flottans befäl och underbefäl med vederlikar gälla, jämlikt punkt 8 i nådiga kungörelsen den 24 november 1876, ordagrant samma bestämmelser som de, hvilka i punkt 8 af nådiga cirkuläret den 22 juni 1877 blifvit för arméns motsvarande personal gifna.»

»Uti nådiga reglementet för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning den 3 november 1882 äro i förevarande hänseende följande stadganden meddelade:

§ 6. Berättigad till pension är delägare:

a) som till följd af kroppsskada eller sjuklighet, hvilken lian i tjänsteutöfning vid statens järnvägstrafik sig ådragit, icke vidare kan sin befattning behörigen sköta och fördenskull af styrelsen afskedas;

b) som efter minst 10 tjänstår i ordinarie anställning vid statens järnvägstrafik afskedas, emedan han antingen till följd af sjuklighet, som han icke ådragit sig under tjänsteutöfning, eller till följd af ålderdomssvaghet icke kan sin befattning behörigen sköta.

§ 7 mom. 1. Arliga beloppet af pension bestämmes, i män af

05 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

(len pensionsberättigades tjänstår, till vissa procent (minst 20, högst 80) af den medelaflöning, som uppkommer, då medeltalet tages af de fem sista årsaflöningar, i förhållande hvartill den pensionsberättigade näst före erhållet afsked, erlagt årsafgifter till pensionsinrättningen, etc.

inom. 2. Delägare, som skall pensioneras på grund af bestämmelsen i § 6 litt. a), erhåller såsom pension:

då han icke räknar fulla 23 tjänstår, 50 procent af den enligt föregående mom. beräknade medelaflöning och,

då lian räknar fulla 23 tjänstår eller därutöfver, den procent, som i föregående mom. är stadgad (d. v. s. 52 å 80 procent),

dock skall, därest kroppsskadan eller sjukligheten är af sådan beskaffenhet, att delägaren icke kan bidraga till sin egen försörjning, pensionen, oberoende af antalet tjänstår, utgå med 80 procent af liiedelaflöningen.

Inträffar pensionsrätter innan delägaren varit fem år i tjänst, beräknas medelaflöningen efter det mindre antalet årsaflöningar.»

»Enligt nådiga reglementet för telegrafverkets pensionsinrättning den 17 december 1886 är hvarje delägare, som i telegrafverkets tjänst ådragit sig kroppsskada eller sjuklighet och icke vidare kan behörigen sköta sin tjänst samt fördenskull erhåller afsked, berättigad till half pension, d. v. s. ett belopp, som motsvarar:

30 procent afbeta aflöningen, då denna ej öfverstiger 4,000 kronor; 30 procent af 4,000 kronor, då hela aflöningen är större än 4,000 kronor, men icke öfverstiger 5,000 kronor; och

24 procent af hela aflöningen, då densamma öfverstiger 5,000 kronor.»

»För den vid riksbanken och riksgäldskontor anställda personalen är i gällande reglementen stadgadt, att, då sådant för göromålens säkra och skyndsamma gång finnes erforderligt, fullmäktige kunna på pensionsstat förflytta tjänsteman eller vaktbetjänt, som af sjukdom eller minskad arbetsförmåga är förhindrad att vidare på ett tillfredsställande sätt gagna verket, oaktadt han ej anmält sig om afsked, i hvilket fall fullmäktige äga att efter omständigheterna tillägga den, som afskedas, antingen hela lönen i pension, ehvad de föreskrift^ lefnads- och tjänståren äro uppnådda eller icke, eller ock en del af lönen, dock ej mindre än att, om tjänståren understiga 35, å tre fjärdedels lön afdråges 1f för hvarje bristande tjänstår, men om tjänståren öfverstiga 35 och. åldersåren 60, pensionbeloppet ökas med ]/3. för hvarje Överskjutande tjänstår eller ock med 1/60 för hvarje Överskjutande åldersår, därest detta senare beräkningssätt skulle för pension stagaren ut falla förmånligare.»

Bih. till Riksd. Prat. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Häft. 9

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Ko 18.

»Slutligen bör i detta sammanhang jämväl erinras, hurusom riksdagen år 1876 beviljade ökning i det till folkskolelärarnes pensionsinrättning utgående årsbidrag med 200,000 kronor, på det att hel pension måtte kunna tillkomma hvarje i öfrigt pensionsberättigad folkskolelärare vid uppnådda 55 och afkortad pension vid uppnådda 50 lefnadsår, samt på det att, i öfverensstämmelse härmed, då pension på grund af obotlig sjukdom beviljades lärare, denne måtte erhålla hel pension, därest summan af hans lefnads- och tjänstår utgjorde 85 i stället för tillförne stadgade 90 år, allt emot villkor att folkskolelärare, sedan han blifvit berättigad till hel pension, skulle vara skyldig att från tjänsten afgå, såvida skolrådet ansåge hans fortsatta tjänstgöring icke vara gagnelig för folkskolan.»

För egen del tillägger statskontoret, som i detta sammanhang ansett sig böra till skärskådande upptaga frågan, huruvida de åt kortade pensioner, som enligt kommitténs förslag borde vid tvångsafgång tillkomma de afgångspliktiga, kunde under alla omständigheter befinnas vara nöjaktigt afvägda, följande.

»Åf de utdrag ur gällande pensionsbestämmelser, som här lämnats, visar det sig, att, på samma gång man låtit- sig angeläget vara att tillvarataga statens eller det allmännas intresse genom stadganden, med tillämpning af Indika det blir möjligt att ersatta en till tjänsteutöfning oförmögen med annan därtill skickad person, man å andra sidan icke uraktlåtit att därmed förena tillgodoseende af den genom sjukdom eller olyckshändelse till afgång förpliktade tjänstinnehafvarens berättigade anspråk på att icke lämnas utan existensmedel under återstående lefnadsdagar. Klart är ock, att, liksom befintligheten af dylik förmån måste utgöra eu dragningskraft till inträde i den tjänst, där sålunda tryggad ställning stål- att vinna, hvarje steg, som tages i riktning att förminska berörda trygghet, kommer att utöfva eu motsatt verkan på alla dem, hvilkas kompetens och duglighet lämna dem möjlighet att välja mellan olika slag af verksamhet. Att under sådana förhållanden för de tjänstinnehafvare. hvilkas pensionsväsen skall regleras genom ifrågavarande lag, bereda en ställning, som är vida mindre betryggande än den de för närvarande äga, synes statskontoret hvarken vara klokt eller rättvist; och statskontoret kan därför icke ansluta sig till lydelsen af den bestämmelse, som intagits i 7 § andra stycket uti kommitténs förslag till pensionslag. Sedan kommittén i 6 § föreslagit stadgande, enligt hvilket ovillkorlig skyldighet att afgå från tjänsten inträder för tjänstinnehafvare, som under fem på hvarandra följande år i följd af sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra och beftnnes

67 Kungl. Mavts. Nåd. Proposition N:o 18.

vara äfven för framtiden till tjänstgöring oförmögen, innehåller 7 § föreskrift om den pensionsförmån, som skall tillfalla dylik till afgång från tjänsten förpliktad tjänstinnehafvare. Kommittén har i sådant afseende visserligen föreslagit, att pension alltid skall utgå, men gjort pensionens belopp så beroende af tjänstårens antal, att, med antagande af kommitténs förslag i denna del oförändradt, fall måste inträffa, då pensionsbeloppet, sålunda beräknadt, icke komme att motsvara ett efter de måttligaste anspråk på lifvet afpassadt underhåll. Äfven om sådana tall icke blefve alltför talrika, skulle däraf dock nödvändiggöras en hel del framställningar om pensionsfyllnad, Indika riksdagen så mycket mindre skulle kunna lämna utan afseende, som ett afslag å riksdagens sida skulle komma att stå i strid mot hvad riksdagen beslutat i föregående liknande frågor och förefalla så mycket mera oförklarligt, sedan tjänstinnehafvarne börjat att själfva bidraga till pensionskostnadens täckande.»

»Statskontoret har på grund af det nu anförda ansett det vara nödvändigt att för det i G § c) omliandlade fall fastslå ett pensionsminimum; och har statskontoret därvid dels med ledning af de pensionsbelopp, som riksdagen under senare tider beviljat obotligt sjuka tjänstinnehafvare med jämförelsevis kort tjänstetid, dels ock med hänsyn tagen till de afgifter för pensionering, Indika hädanefter komma att af dessa tjänstinnehafvare själfva erläggas, såsom pensionsminimum föreslagit ett belopp motsvarande tre fjärdedelar af det för den afgångspliktige tjänstinnehafvaren gällande pensionsunderlag.»

Enligt kommitténs förslag uti pensionslagens 6 § skulle, såsom af det anförda framgår, tjänstinnehafvares skyldighet att afgå från tjänsten i regel inträda:

för innehafvare af domarämbete, då han hunnit den i lagen högst medgifna åldersgränsen af 70 lefnadsår, eller ock då lian, efter att hafva uppnått för rätt till hel pension stadgade 67 lefnads- och 35 tjänstår, befunnes oafbrutet under sex månader på grund af sjukdom hafva varit och fortfarande vara oförmögen till tjänstgöring, samt

för hvarje annan tjänstinnehafvare, då han uppnått den lefnadsålder, vid hvilken, om han tillika innehade stadgadt antal tjänstår, rätt till hel pension funnes medgifven.

Framtida oförmögenhet till tjänstgöring skulle dock, oberoende af lefnads- och tjänstårens antal, medföra skyldighet att från tjänsten afgå för en hvar tjänstinnehafvare, som

antingen under fem på hvarandra följande år i följd af sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra,

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18. eller ock träffats af olycksfall i tjänsten.

Till de sålunda af kommittén föreslagna bestämmelser om tjänstinnehafvares skyldighet att afgå från tjänsten borde, enligt hvad statskontoret föreslagit, tillkomma ytterligare eu, som har afseende särskild! å tjänstinnehafvare, anställd vid den lokala skogsförvaltningen, och får jag beträffande anledningen till detta statskontorets förslag meddela följande.

Enligt nådiga kungörelsen den 29 november 1889 är till skogsstaten hörande tjänstinnehafvare, så snart han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjänstår, förpliktad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, hvarvid dock förbehållits Kungl. Maj:t eller domän styrelsen, där det tillkommer nämnda styrelse att afskedet utfärda, rättighet att på ansökning gifva skogstjänsteman eller skogsbetjänt i händelse af sjuklighet eller försvagadt hälsotillstånd afsked vid uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstår.

Bibehållande af berörda bestämmelse, hvarigenom tillfälle beredes att åt sådan innehafvare af skogsstatstjänst, som befinnes sjuklig eller till hälsan försvagad, gifva afsked med pension redan efter uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstår, har af domänstyrelsen i dess nu afgifna underdåniga utlåtande ansetts behöflig!

Till stöd härför har anförts, att, efter det högstberörda nådiga kungörelse trädt i kraft, åtskilliga skogstjänstemän och krono] ägare måst på grund af sjuklighet eller försvagadt hälsotillstånd afgå från sina tjänster före uppnådda 65 lefnads- och 35 tjänstår; att det till och med visat sig, att många kronojägare, innan de uppnått 60 år, af hälsoskäl blifvit urståndsätta att vidare tjänstgöra, hvadan årstjänstledighet måst dem beviljas, till dess afsked med pension vid sagda ålder kunnat erhållas; att, då vikarie för kronojägare, som på grund af sjukdom erhölle tjänstledighet, åtnjöte full aflöning, hyresersättning, där sådan förekomme, jämväl däri inbegripen, statsverkets utgifter ej ökats genom pensioneringvid 60 års ålder af sådana tjänstinnehafvare inom denna klass, hvilka till följd af oförmögenhet att uppehålla sina befattningar från dem afmätt; att genom erfarenhet under de förflutna åren sålunda full bekräftelse vunnits om behofvet af en tidigare pensionering af tjänstinnehafvare vid skogsstaten än vid uppnådda 65 lefnads- och 35 tjänst-år, där de till följd af tjänstgöringens beskaffenhet blifvit urståndsätta att tjänstgöra; att denna skogsstaten af Kungl. Maj:t och Riksdagen tillerkända undantagsställning i fråga om pensionsrätt ingalunda kunde anses äga motsvarighet i den af kommittén i 6 § c) angifna skyldigheten att från tjänsten afgå, där tjänstinnehafvare, efter att under fem

6!)

Kungl. Maj:ts Isåd. Proposition N:o 18.

pa, hvarandra följande år i följd af sjukdom, vanförhet eller lyte varit nr stånd att tjänstgöra, funnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen, enär nämligen till följd af strapatser under tjänsteverksamhet i skog och mark ådragna åkommor merendels ej vore af den art, att de kunde af läkare hänföras till sjukdom, vanförhet eller lyte, ehuru de hindrade en fortsatt sådan tjänstgöring; samt att det därför skulle blifva till stort men för skogsväsendet, om rätten att i händelse af sjuklighet eller försvagadt hälsotillstånd gifva innehafvare af skogsstatstjänst afsked vid uppnådda 60 lefnads- och SO tjänstår utbyttes mot det ofvan angifna af kommittén föreslagna stadgandet.

Under erinran att den nu gällande bestämmelsen om rätt för vederbörande myndighet att vid tidigare lefnads- och tjänstålder gifva skogstjänsteman eller skogsbetjänt afsked med rätt till pension måste anses hafva tillkommit väsentligen af hänsyn till det allmännas intresse, har statskontoret, under uttalande såsom sin mening att det egentliga syftet med samma bestämmelse bäst skulle vinnas genom att göra tjänstinnehafvarens afgång oberoende af hans därom gjorda ansökning, hemställt om ett tillägg till lagförslagets 6 § af denna lydelse:

»Styrkes genom behörig läkares intyg, att vid den lokala skogsförvaltningen anställd tjänstinnehafvare, som uppnått sextio lefnadsoch trettio tjänstår, är sjuklig eller till hälsan försvagad, och pröfvas af den myndighet, hvilken äger att bevilja tjänstinnehafvaren afsked, nämnda förhållande vara hinderligt för tjänstens behöriga utöfvande, inträder äfven i sådant fäll skyldighet för den tjänstinnehafvare att från tjänsten afgå.»

De i lagförslagets 6 § angifna förutsättningar, under livilka för vederbörande tjänstinnehafvare skulle inträda skyldighet att afgå från tjänsten, synas mig samtliga vara grundade på en riktig uppfattning af syftemålet med lagbestämmelser, livilka för rättighet att i tjänsten kvarstå uppställa gränser, de där äro af tjänstinnehafvarens egen vilja oberoende. Lika naturligt som det är, att man vid uppdragande af nämnda gränslinjer endast har att taga hänsyn till hvad statens fördel kräfver, lika billigt synes det mig dock å andra sidan vara, att staten fortfarande såsom hittills vid pensionsförmånernas bestämmande tillser, att en sådan till afgång från tjänsten förpliktad tjänstinnehafvare icke försattes uti en i ekonomiskt hänseende alltför bekymmersam ställning. För att sådant icke må kunna inträffa, torde i det i 6 § c) angifna fall en minimigräns för pensionsbeloppet böra i lagen fastställas; och då hvad statskontoret härutinnan föreslagit såsom pensionsminimum synes mig kunna vara för bägge parterna tillfredsställande, i det att härigenom staten

70 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.

såsom arbetsgivare icke konnne att öfver höfvan betungas och vederbörande tjänst,innehafvare tillförsäkrades ett mot nöd betryggande underhåll för återstående lefnadsdagar, har jag ansett mig böra ansluta mig till statskontorets förslag i denna del.

Genom den framflyttning af pensionsåldern från 60 resp. 65 år till 62 resp. 67 år, som skulle komma att äga rum enligt lagförslagets 5 §, har man sökt bereda staten eu afsevärd lättnad i pensionsutgifterna. Ett sådant framskjutande af åldersgränsen torde dock icke kunna anses vara ur det allmännas synpunkt önskvärdt under annan förutsättning än den, att vederbörande rjänstinnehafvare befinnes kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna staten intill dess den för pensionsrättens inträde iastställda högre lefnadsaldern blifvit uppnådd. Skulle så icke vara händelsen, har grunden för åldersgränsens framflyttning i själfva verket bortfallit; och utväg torde under sådana omständigheter böra beredas att ur tjänsten aflägsna tjänstinnehafvare, som visat sig sakna de förutsättningar, utan hvilka ett kvarstående i tjänst måste anses vara mera till skada än till gagn för det allmänna. Liksom beträffande de vid skogsstaten anställda tjänstemän och betjänte nu tinnes stadgad rättigheten att för tillgodoseende af. statens bästa före den vanliga pensionsålderns uppnående aflägsna sådan tjänstinnehafvare, hvars försvagade hälsotillstånd visat sig hederligt för tjänstens behöriga utöfvande, så synes det mig som skulle man i eu blifvande pensionslag icke kunna undvara en bestämmelse, hvarigenom det öfver- 1 ämnades åt Konungens pröfning att, uppå vederbörande ämbetsmyndighets framställning, förklara den tjänstinnehafvare skyldig att från tjänsten afgå, som befinnes vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden och som tillika antingen, där enligt 5 § rätt till hel pension inträder vid 67 lefnadsår, uppnått eu lefnadsålder af minst 65 år eller, där enligt samma paragraf rätt till hel pension inträder vid 62 år, uppnått en lefnadsålder af minst 60 år, eller ock, där fråga är om tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen, uppnått en lefnadsålder af minst 63 år. Eu punkt af nu angifvet innehåll torde därför böra i 6 § inflyta.

De bestämmelser, som i lagförslaget upptagits om rätt för vederbörande ämbetsmyndighet att låta en tjänstbar men till afgång enligt lagen förpliktad tjänstinnehafvare vid tjänsten bibehållas, skilja sig från hvad i detta hänseende för närvarande i allmänhet gäller endast genom fastställande af 70 år såsom den åldersgräns, hvilken icke i något fall lar öfverskridas, och hafva icke gifvit anledning till erinran från min sida.

71 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Enligt 14 § pensionslagförslaget skulle rätt att för framtiden uppbära beviljad pension förverkas:

a) af den, som dömes till förlust af medborgerligt förtroende eller i stället för afsättning till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen;

b) af den, som upphör att vara svensk medborgare.

1 motiverna till berörda lagparagraf anför kommittén:

»Af pensions egenskap att vara eu af förut innehåll tjänst omedelbart beroende förmån måste den slutsats dragas, att, därest grunden för rätten till pension skulle bortfalla, äfven pensionsförmånen bör upphöra. Skulle alltså en pensiontagare blifva dömd till förlust af medborgerligt förtroende, bör hans rätt att vidare uppbära pensionen vara förverkad, enär för tjänstinnehafvare förlust af medborgerligt förtroende alltid drager med sig förlust af innehafvande ämbete eller tjänst. Likaledes bör tydligen, om det skulle inträffa att en pensionstagare för under tjänstetiden begånget brott gjort sig skyldig till afsättning och — då afsättning i sådant fall icke kan såsom straff användas — i stället för afsättning ådömes straff, hvarom i 2 kap. 17 § strafflagen förmäles, en sådan pensionstagare icke vidare få tillgodonjuta rätten att uppbära pension.»

»Slutligen torde äfven rätten till beviljad pensions uppbärande för framtiden böra förverkas, därest en pensionstagare skulle öfvergå till främmande nationalitet, enär han därigenom upphör att äga den egenskap af svensk medborgare, hvilken, enligt hvad förut blifvit sagdt, skulle utgöra en nödvändig förutsättning för att tjänstinnehafvare vid afskedstagandet må kunna tilläggas pension.»

»Utom de nu omförmälda anledningarne till förlust af rättigheten att för framtiden uppbära beviljad pension upptogs i det kungl. lagförslaget en omständighet, som borde föranleda beviljad pensionsförmåns upphörande under viss tid. Ett dylikt afbrott i pensionsförmånens åtnjutande skulle enligt berörda lagförslag inträffa, därest pensionstagare efter erhållet afsked med stöd af ofvan åberopade lagrum i stället för mistning af tjänsten på viss tid ådömdes fängelsestraff; ity att han, under den tid fängelsestraffet varade, icke skulle få uppbära pensionen. Då emellertid straffarten fängelse icke för sådant fall lärer användas, och då, om så skulle hända, fängelsestraffet måste anses hafva till uppgift att motsvara den ekonomiska förlust, mistningen af de med tjänsten förenade aflöningsförmåner skulle hafva medfört för den skyldige, om han vid tiden för sakfällandet varit i besittning af tjänsten, har kommittén ansett riktigast, att pensionslagen icke upptager någon be-

5:o) Bestämmelser om förverkande af pension eller viss del däraf (pensionslagen 14 §,.

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

stymmelse, som vore iignad att skärpa det åt domstolen ådömda straffet.»

»Kommittén liar icke funnit erforderligt, att i pensionslagen upptages någon bestämmelse i afseende å den tidpunkt, med hvilken pensionens förlust skall betraktas inträda. Kommittén tiar nämligen ansett det såsom en gifven sak, att då denna förlust, såvidt det rör de i 14 § a) omförmälda fall, alltid måste grundas på befintligheten af domstols laga kraft ägande utslag, hvarje pensionsbelopp, som förfaller till utbetalning etter det sådant utslag föreligger, bör anses förverkadt. I fråga åter om tidpunkten, då den, som upphört att vara svensk medborgare, skall betraktas förlustig rätten att uppbära pension, synes denna böra anses sammanfalla med den tidpunkt, då medborgarrätten upphörde, vare sig detta skedde genom ett uttryckligt lösande från de skyldigheter, som åligga svensk medborgare, eller på annat sätt. Äfven här synas de efter nämnda tidpunkt till utbetalning förfallna pensionsbeloppen böra anses förverkade.»

I anledning af kommitténs förslag under 14 § anför statskontoret:

»Enligt innehållet i första stycket b) skulle den, som upphör att vara svensk medborgare, förverka rätten att för framtiden uppbära beviljad pension; och motsvarande bestämmelse återfinnes såväl i lagförslaget af 1894 som i det för 1899 års riksdag framlagda lagförslag.»

»Af motiverna till 1894 års lagförslag inhämtas, att förslagsställarne funnit ett dylikt stadgande innefatta en sådan bestämmelse, hvilken tillhör hvarje pensionslag och icke tarfvar någon särskild motivering».

»Uti motiverna till nu förevarande lagparagraf heter det, att rätten till beviljad pensions uppbärande för framtiden torde böra förverkas, därest en pensionstagare skulle öfvergå till främmande nationalitet, enär han därigenom upphör att äga den egenskap åt svensk medborgare, hvilken enligt detta lagförslag utgör en nödvändig förutsättning för att tjänstinnehafvare vid afskedstagandet må kunna tilläggas pension.»

»Då särskildt med hänsyn därtill att tjänstinnehafvarne genom egna tillskott skulle komma att själfva bekosta en del åt pensionen, tvekan nog kan uppstå om det befogade i en bestämmelse sådan som den föreslagna, har statskontoret ansett frågan vara värd en mera ingående undersökning, hvars företagande gifvit vid handen följande förhållanden.»

»För de tjänstinnehafvare, å hvilka denna lag är afsedd att vinna tillämpning, finnes för närvarande icke någon positiv bestämmelse på gnmd af hvilken förlust af författningsenligt förvärfvad pension af stats-

73 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

medel skulle blifva eu påföljd vare sig för den pensionär, som afflytta!från riket, eller för den, som blifver annan makts undersåte och därigenom förlorar sin svenska medborgarrätt.))

))Då pensionär å allmänna indragningsstaten från riket afflyttat, liar emellertid i särskilda fall frågan om hans rätt att fortfarande få åtnjuta pensionen gjorts till föremål för nådig pröfning; och anledningen härtill synes hafva varit ett stadgande i kungl. brefvet den 25 mars 1793 angående 'Kungl. Maj:ts liåfstat’ m. m. Uti detta bref har nämligen — sedan Kungl. Maj:t i anseende till förekomna särskilda omständigheter tillåtit hustrun till en lifknekt att, oansedt hon sig på utrikes ort uppehölle, icke dess mindre få tillgodonjuta en henne genom kungl. bref den 27 december 1786 anslagen pension — 'på det sådant icke måtte tjäna andra till praejudicat’, förordnats, att, i händelse bland de öfriga, som på beneficii- och benådningsstaten vore uppförda, någon antingen för det dåvarande vore i främmande land boende eller ock därefter sig utur riket begåfve, densamme då icke finge utbekomma mer än hälften af den anslagna årliga pensionen eller understödet, så länge och intill dess en sådan pensionär befunnes inom rikets gränser vara återflyttad.’))

»Något fall, då pensionär å allmänna indragningsstaten öfvergått till annan nationalitet, är icke statskontoret bekant.»

»Uti vissa af Kungl. Maj:t fastställda reglementen för pensionsinrättningar, hvilkas verksamhet till större eller mindre del uppehälles genom statsanslag, är uttryckligen stadgadt, hvilken inverkan pensionärs afflyttning till utrikes ort eller öfvergång till annan nationalitet skall utöfva på pensionsrätten.»

»Sålunda innehåller gällande reglemente för flottans pensionskassa bestämmelser, enligt hvilka pensionstagare, som afflvttar till utrikes ort, får bibehålla sin pension jämte fyllnadspension oförändrad, hvaremot pensionstagare, som blifver främmande makts undersåte, har fötverkat rättighet till pension jämte fyllnadspension under sin återstående lifstid. Dessa bestämmelser gälla äfven i tillämpliga delar, då till gratial berättigad änka eller barn afflyttar till utrikes ort.»

»I senast fastställda reglemente för civilstatens pensionsinrättning stadgas, att vistande utom riket icke medför rubbning i pensionsrätten; men i reglementet för civilstatens änke- och pupillkassa heter det om pensionär, som uppbär pension från allmänna änke- och pupillfonden, d. v. s. uteslutande af statsmedel, att, om hon flyttar utrikes, minskas hennes pension af denna fond till hälften, såframt icke Kungl. Maj:t på särskilda skäl finner godt att därifrån bevilja undantag.»

Bill. till Piksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft.

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

»Af det för folkskolelärarnes pensionsinrättning gällande reglementet inhämtas, att pensionstagare, som bosätter sig å utrikes ort, utan att därtill äga Kungl. Maj:ts nådiga tillstånd, därigenom förverkar pension för den tid, han utrikes är, samt att, om pensionstagare varder främmande makts undersåte eller träder utan Kungl. Maj:ts tillstånd i främmande stats tjänst, hans rätt till pension upphör. Några häremot svarande bestämmelser förekomma icke i reglementet för folkskolelärarnes änke- och pupillkassa.))

»Då öfriga reglementen för pensionsinrättningar, genom hvilka pensionering af statstjänstemän ombesörjes, såvidt statskontoret kunnat rinna, sakna bestämmelser i nu förevarande hänseende, har tydligen hvarken afflyttning ur riket eller öfvergång till främmande nationalitet någon inverkan på rätten att åtnjuta enligt dessa reglementen beviljad pension.»

»Upptagande i nu förevarande pensionslag af en bestämmelse om ovillkorlig förlust af beviljad pension för den pensionär, som upphör att vara svensk medborgare, torde säkerligen icke komma att medföra vidare praktisk betydelse, enär bestämmelsen förmodligen endast i något sällsynt undantagsfall skulle blifva tillämplig; och då härtill kommer, att rättsgrunden för ett sådant stadgande synes statskontoret vara tämligen tvifvelaktig, finner statskontoret sig böra hemställa, att ifrågavarande bestämmelse icke må i eu blifvande pensionslag intagas, samt att jämväl de i sista stycket af 14 § förekommande orden: 'bär i riket bosatt’ må ur lagtexten utgå.»

Då den pensionsrätt, hvarom i denna lag är fråga, kan anses vara grundlagd dels genom det arbete, pensionären under sin verksamhetstid för statens räkning utfört, och dels genom direkta inbetalningar å tjänstinnehafvarens sida, torde dessa omständigheter böra tagas i betraktande vid afgörande af frågan, under hvilka förhållanden en redan beviljad pension må anses vara af pensionären förverkad. Enligt kommitténs lagförslag skulle rätten att beviljad pension för framtiden uppbära anses förverkad, dels då pensionär låtit komma sig till last visst brottsligt förfarande och dels då pensionär upphört att vara svensk medborgare. I 14 § af lagförslaget stadgas nämligen, att pensionär skall hafva för framtiden förverkat honom redan beviljad pension, om han: Do) dömes till förlust af medborgerligt förtroende, eller 2:o) dömes till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen. Samma påföljd skulle ock drabba den pensionär, som upphört att vara svensk medborgare.

7 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Härvid torde jag till en början få i minnet återkalla, hurusom Kungl. Maj:t i nådig proposition af den 22 december 1897 föreslog Riksdagen att medgifva, att punkt It) i nådiga cirkuläret angående ny pensionsreglering för armén den 22 juni 1877 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Den, som efter laga rannsakning och dom blifvit förvunnen till sådant brott, som medför förlust af medborgerligt förtroende, skall från och med månaden näst efter den, då domen vunnit laga kraft, äfven vara förlustig sin rätt till åtnjutande af pension och fyllnadspension. Huruvida åter den, som, utan att ådömas förlust af medborgerligt förtroende, genom laga kraft ägande beslut blifvit afsatt från s}rssla, med hvilken rätt till fyllnadspension enligt dessa grunder är förenad, eller efter erhållet afsked dömd till straff jämlikt 2 kap. 17 § strafflagen, skall därigenom hafva förverkat rätt till fyllnadspension, kommer i hvarje fall att bero på Kungl. Maj:ts nådiga pröfning.»

I skrifvelse den 13 maj 1898 angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel anmälde Riksdagen, att Kungl. Maj:ts berörda framställning icke af Riksdagen bifallits, och anhöll, dels att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i grunderna för arméns och flottans pensionering, att den, som, utan att ådömas förlust af medborgerligt förtroende, genom laga kraft ägande beslut blifvit afsatt från syssla, med hvilken rätt till fyllnadspension vore förenad, eller efter erhållet afsked förklarats hafva gjort sig till afsättning skyldig, skulle hafva förverkat rätt till fyllnadspension, och dels att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida icke för alla klasser af ämbetsoch tjänstemän samt betjänte, hvilkas pensionering delvis eller i sin helhet bestredes af allmänna medel, motsvarande bestämmelser om förlust af pensionsrätt eller pension borde blifva gällande, som de, Indika kunde komma att stadgas beträffande armén och flottan.

Efter det vederbörande blifvit öfver Riksdagens framställning börda, aflät Kungl. Maj:t den 6 april 1900 nådig proposition, hvari föreslogs Riksdagen att besluta, att pension eller fyllnadspension af statsmedel icke måtte tillkomma den, som genom domstols eller vederbörande myndighets beslut blifvit afsatt eller för fel eller försummelse i tjänsten afskedad från tjänstebefattning, med hvilken rätt till sådan pension eller fyllnadspension vore förenad, ej heller den, som efter erhållet afsked från dylik befattning blifvit genom i vederbörlig ordning meddeladt beslut dömd medborgerligt förtroende förlustig eller till, i stället för afsättning, straff jämlikt 2 kapitlet 17 § strafflagen;

76 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.

att i dessa fall pensionsrätter! skulle anses vara förverkad vid den tid, berörda beslut vunnit laga kraft; att i fråga om ämbets- eller tjänsteman, lrvilkens pensionering bestredes af medel från kabinetts- eller konsul skassan, pensionsrätten dock icke skulle anses förverkad, med mindre Kungl. Maj:t förklarat sådan påföljd böra inträda; samt att, beträffande huru i de omförmälda fallen förfaras borde i fråga om pension, hvartill någon på grund af anställning i statens tjänst eller eljest kunde vara berättigad från anstalt, som af staten understöddes, skulle gälla hvad i reglementet för hvarje särskild sådan anstalt vore eller framdeles kunde varda stadgadt.

Uti skrifvelse den 14 maj 1900 yttrade Riksdagen, att hvad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit beträffande förlust af pension eller fyllnadspension, som utginge af statsmedel, syntes Riksdagen motsvara hvad Riksdagen uti sin skrifvelse af den 13 maj 1898 åsyftat, samt att, hvad vidkomme de pensioner, hvilka utginge från kassor, som endast till en del underhölles af statsmedel och hvilkas pensionsväsende till en annan, kanske betydligare del vore grundadt på bidrag af delägarne, Riksdagen väl ansåg:e, att fullständig förlust af dylik pension vid då ifrågavarande fall icke borde från statens sida påyrkas, men att det dock syntes Riksdagen, som om lämpligen beträffande så stor andel af sistnämnda pensioner, som kunde anses motsvara det af vederbörande pensionsanstalt åtnjutna statsunderstödet, enahanda bestämmelser borde blifva gällande som för de uteslutande af statsmedel utgående pensioner och fyllnadspensioner. Under uttalande, att Riksdagen ansåge det vara önskvärdt, att, såvidt sådant kunde vara möjligt, detta finge efter hand blifva i vederbörlig ordning stadgadt uti pensionsanstalternas reglementen, förklarade sig Riksdagen hafva bifallit Kungl. Maj ds i ämnet gjorda framställning.

De sålunda beslutade bestämmelserna om förlust åt pensionsrätt eller pension för den, som blifvit från innehafvande tjänst afsatt eller förklarats hafva gjort sig till afsättning skyldig, blefvo därefter i nådig kungörelse den 25 maj 1900 vederbörande till efterrättelse meddelade.

I de för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning och för telegrafverkets pensionsinrättning gällande reglementen hafva äfven af Kungl. Majd beslutats förändringar, åsyftande att tillmötesgå Riksdagens uttalade önskningar i fråga om brottslig delägares uteslutande från den andel af pension, som kan anses utgå af statsmedel.

Det vill synas mig, som borde jämväl i den nu förevarande pensionslagens bestämmelser i hithörande delar enahanda uppfattning göras gällande; och torde alltså pensionstagare, som dömts förlustig med-

77 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

borgerligt förtroende eller till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen, därigenom icke anses hafva förverkat hela sin pension utan få, efter det sådan dom vunnit laga kraft, bibehålla så stor andel af pensionen, som beräknas härleda sig från delägaroafgifter. Då denna andel antagits blifva en tredjedel af pensionens hela belopp, skulle alltså sådan pensionär få fortfarande uppbära en tredjedel af den honom en gång tillagda pensionen.

Enär pensionsförmån, hvarom här är fråga, tillagts pensionären på grund åt ett redan före afskedstagande! af honom utfördt arbete i statens tjänst, anser jag lika med statskontoret tvifvelaktigt, huruvida det kan åberopas verklig rättsgrund för den mening, att pensionär genom att öfvergå till annan nationalitet bör anses hafva förverkat denna förmåns åtnjutande för återstående lefnadsdagar. Att pensionär äfven i sådant fall icke bör beröfvas frukten af de afgifter, han för erhållande af denna pension måst erlägga, och att han således under alla omständigheter bör bibehållas vid en tredjedel af pensionen, synes mig vara uppenbart. Då emellertid nu gängse åskådningssätt icke med eu svensk medborgares öfvergång till annan nationalitet — där denna handling icke skulle företagas i ett mot det egna landet fientligt syfte — torde förbinda upplattningen af något brottsligt eller för hans person nedsättande, så synes mig, som skulle med detta åskådningssätt icke heller öfverensstämma att belägga sådan öfvergång med den påföljd, att den intjänade pensionen, i hvad den härledde sig från statsmedel, kornrne att afhändas honom.

Skulle de åsikter, jag här uttalat, vinna Kungl. Maj:ts godkännande, bör naturligtvis det sista stycket i 14 § af kommitténs förslag utgå.

Efter omredigering af 14 § i enlighet med mina nu gjorda uttalanden, skulle denna § erhålla följande lydelse:

»Har pensionstagare blifvit dömd till förlust af medborgerligt förtroende eller till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kapitlet 17 § strafflagen, skola, efter det sådant beslut vunnit laga kraft, två tredjedelar af pensionen anses förverkade, och pension alltså utgå med endast en tredjedel af det ursprungliga beloppet.»

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

(ko) Förbud Behofvet af bestämmelser, ägnade att förekomma dubblering af

‘"^pension8 pensioner, bär sedan länge gjort sig gällande, och Riksdagen bär i skrifmed lön velse den 7 maj 1894 uttalat sig för vidtagande af åtgärder i sådant pension'för syfte. Såsom jag redan antydt, synes mig kommitténs förslag i 16 § i annan stats- bufvudsak tillgodose det i afseende a de ifrågavarande tjänstinnettousiigen" bafvame förefintliga behofvet af stadganden, innefattande förbud mot 16 §.'i pensions förening med lön eller med pension för annan statstjänst, då i betraktande tages, att vid sådant förbuds meddelande behörig hänsyn måste tagas till den rätt till pension, som grundlagts genom lagstadgade pensionsafgifters inbetalning. Eu af statskontoret framställd erinran mot kommitténs affattning af 16 § l:o) bär jag dock funnit äga befogenhet. Statskontorets ifrågavarande erinran är af följande lydelse:

»I motiveringen till 16 §, som handlar om förening af pension med lön eller med annan pension, har kommittén uttalat, att tjänstinnehafvare, med hänsyn till den enligt förslaget honom åliggande skyldighet att erlägga afgift för blifvande pension, icke syntes böra betagas hvarje möjlighet att få åtnjuta fördel af inbetalda afgifter, hvarför kommittén, utgående från förutsättningen att dessa afgifter i genomsnitt skulle motsvara en tredjedels pension, föreslagit bestämmelser i syfte att därigenom skulle åt tjänstinnehafvare alltid bevaras rätten till bekommande af nämnda pensionsandel.»

»Den af kommittén i 16 § l:o) föreslagna bestämmelsen, att för den, som vid afgång från tjänsten 'åtnjuter lön för annan tjänst, pension må, för den tid lönen för den andra tjänsten åtnjutes, utgå med en tredjedel af det belopp, som enligt pensionslagens bestämmelser eljest skolat utgå’, synes emellertid ej fullt tillgodose det nyss angifna syftet, såsom följande exempel torde klargöra. Om en tjänsteman, som vid afgång från tjänsten är berättigad till pension å 3,000 kronor, åtnjuter lön för annan tjänst med 1,000 kronor, varder han på grund af nyssnämnda stadgande ställd i valet mellan att antingen få sin pension nedsatt till 1,000 kronor och således sina inkomster förminskade till

2.000 kronor, eller ock, om lian vill åtnjuta full pension å 3,000 kronor, frånträda den senare tjänsten och därvid helt och hållet uppoffra den pensionsrätt å denna tjänst, han genom gjorda inbetalningar afpensionsafgifter grundlagt. Obilligheten häraf, lärer näppeligen kunna bestridas och torde framgå än tydligare vid eu jämförelse med bestämmelsen i 16 § 2:o), enligt hvilken i nyss angifna exempel tjänstinnehafvaren, om han blifvit pensionsberättigad å den lägre aflönade tjänsten samtidigt med eller förr än å den andra tjänsten, skulle, då han afginge

79 Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

äfven från denna senare, komma att i pension uppbära 3,333 kronor 33 öre.»

»Statskontoret anser därför, att mom. 1 af ifrågavarande paragraf bör modifieras därhän, att pensionen och lönen tillsammans alltid må uppgå åtminstone till beloppet af den pension, han skulle hafva uppburit, om han icke innehaft någon annan tjänst; och synes stöd härför äfven kunna hämtas af det motsvarande stadgandet i mom. 3.»

»Till mom. 1 synes alltså böra fogas följande tillägg: 'dock att, därest härigenom pensionen och lönen tillsammans icke uppgå till beloppet af den pension, som eljest skolat för förstnämnda tjänst åtnjutas, pensionen ökas med skillnaden’.»

1 anslutning till detta statskontorets uttalande kommer jag att föreslå ett tillägg till lagförslagets 16 § l:o) af den lydelse, som blifvit af statskontoret förordad.

I likhet med föregående lagförslag upptagas äfven i det nu föreliggande vissa grunder för beräkning af tjänstår. Uti detta hänseende anför kommittén i sin allmänna motivering till pensionslagens stado-anden följande.

»Hittills har vid tjänstårsberäkning för statspensions erhållande i allmänhet icke gjorts någon åtskillnad mellan tjänstgöringen i ordinarie och i extra ordinarie anställningar i statens tjänst. Kommittén har icke heller för afsikt att föreslå någon bestämmelse, ägnad att förändra gällande praxis i detta fall. Därest den extra ordinarie anställningen icke Unge föras vederbörande tjänstinnehafvare till godo vid beräkningen af de tjänstår, som grundlägga pensionsrätt, så blefve med hänsyn till den sena ålder, då befordran till ordinarie tjänst i regel inträder för de civile tjänstinnehafvarne, icke annan utväg möjlig än att väsentligen nedsätta det för rätt till pension af staten nu erforderliga antalet tjänstår.»

»Kommittén bär ansett uttrycket 'allmän tjänst’, hvilket i de föregående lagförslagen användts för att beteckna den tjänst eu tofning som berättigade till tjänstårsberäkning för erhållande af pension, böra utbytas mot 'statens tjänst’. Dels synes det sväfvande begreppet 'allmän tjänst’ böra i en lag, om möjligt, undvikas, och dels torde genom införande å ena sidan af pensionsafgifter af tjänstinnehafvarne och å den andra af rättigheten att erhålla afkortade pensioner betingelserna för

7:o) Regler för tjänstårs beräkning (pensionslagen 17 §)

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18-

don utvidgning af verksamhetsområdet, som föranledt användningen af uttrycket 'allmän’ tjänst icke vidare föreligga.»

»För att få beräkna en viss tidsperiod såsom tjänstår, bör i allmänhet såsom villkor uppställas den fordran, att verklig tjänstgöring därunder ägt rum, och detta i den omfattning, som förhållandena i det särskilda fallet påkallat. Häraf följer tydligen, att vid tjänstårsberäkning afdrag skall ske för den tid, under hvilken ledighet från tjänsten ägt rum. För ledighet, som af vissa anledningar påkallats, bör dock undantag medgifvas, och något afdrag i tjänstetiden alltså icke ske. Sålunda svnes det vara uppenbart, att semesterledighet och ledighet, som erfordrats för något offentligt uppdrags utförande, icke böra föranleda afdrag i tjänstetiden. Likaså förefaller det vara med billighetens fordringar öfverensstämmande, att den tid, hvarunder tjänstinnehafvare nödgats vara ledig för sjukdom, icke skall vid tjänstårsberäkningen fråndragas hans tjänstetid. I likhet med hvad som i de föregående lagförslagen ägt rum, har äfven kommittén ansett, att den ledighet, som tjänstinnehafvare åtnjutit för resa, företagen för egen utbildning, icke bör verka minskning i tjänstetiden. Dock har kommittén, i akt och mening att därigenom förebygga missbruk af det medgifna undantaget, såsom villkor tillagt, att för dylik resa vederbörligt tillstånd skall hafva utverkats.:»

»Från föregående lagförslag har äfven upptagits det af billighetshänsyn påkallade stadgande, hvarigenom man sökt att bereda tjänstinnehafvare, som icke äger rätt till semester, förmånen att, utan afdrag vid tjänstårsberäkningen för pension, kunna få åtnjuta kortare årlig ledighet för hälsovård eller för andra enskilda angelägenheters ombesörjande.»

»Slutligen har i detta afseende kommittén sökt att tillgodose behofvet af bestämmelse, hvarigenom en obehörig dubblering af tjänståren må kunna undvikas; och har kommittén därvid utgått från den princip, att tjänstgöring, som grundlagt beräkning af tjänstår, hvilka erfordrats för att komma i åtnjutande af pensionsförmån för en tjänst, icke vidare må tagas i räkningen för förvärfvande af sådan förmån för annan tjänst. Huru kommittén tänkt sig tillämpningen af detta stadgande, belyses genom följande exempel.»

»’X, som innehar befattningarne dels såsom gymnastik- och dels såsom musiklärare vid Y allmänna läroverk, afgår vid 62 års ålder från gymnastikläraretjänsten och åberopar för erhållande af pension såsom gymnastiklärare dels den tid af 8 år, han haft anställning i militärtjänst före tillträdet af gymnastikläraretjänsten och dels tjänstgöring under 25 år såsom gymnastiklärare. Då för erhållande af hel pension såsom

81 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.

gymnastiklärare erfordras Ii2 lefnads- och 30 tjänstår, liar X alltså uppfyllt dessa villkor; och sådan pension varder honom beviljad till belopp af 600 kronor. Så länge X kvarstår såsom musiklärare, får gymnastiklärarepensionen emellertid, jämlikt bestämmelserna om föreningen af pension med lön, endast utgå med Vs af 600 kronor, d. v. s. 200 kronor.’

'Vid sedermera uppnådda 65 lefnadsår önskar X lämna äfven musikläraretjänsten mot erhållande af därmed förenad pension samt styrker för sådant ändamål, att han utöfvat musikläraretjänst vid statens läroverk under 32 år. För erhållande af hel pension såsom musiklärare skall X kunna räkna dels 65 lefnadsår och dels 35 tjänstår; och som af hans militära tjänstgöringstid återstå 3 år, hvilka icke behöfde tagas med i räkningen för uppnående af det för pensionen såsom gymnastiklärare föreskrifna t jänstårsantalet, måste X alltså anses hafva uppfyllt villkoren för att erhålla hel pension jämväl såsom musiklärare. Sistnämnda pension utgör t. ex. 300 kronor; men på grund af bestämmelserna angående förening af tvenne pensioner för statstjänst, förklaras X berättigad att i egenskap af f. d. gymnastik- och musiklärare uppbära pensioner till sammanlagdt belopp af 700 kronor.’»

I den särskilda motiveringen till 17 § af lagförslaget yttrar kommittén beträffande denna fråga vidare:

»Beräkningen af tjänstår torde väl i allmänhet icke möta synnerlig svårighet; men bestämmelser härom synas dock vara erforderliga, och kommittén har i afseende å den tid, som må tillgodoräknas eu tjänstinnehafvare såsom tjänstår, då fråga är om pensions erhållande, i det närmaste samma uppfattning som den, hvilken uttalats uti de föregående lagförslagen.»

»Såsom kommittén redan haft tillfälle framhålla, anser kommittén således:

att tjänstår för erhållande af pension enligt denna lag må beräknas icke allenast för tid, under hvilken tjänstinnehafvaren innehaft tjänst, som i denna lag afses, utan äfven för tid, under hvilken han innehaft annan statstjänst eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställning eller förordnande;

att afbrott i tjänsteutofning, som ägt rum af annan anledning än semester, sjukdom, offentligt uppdrag eller resa, som med vederbörligt tillstånd företagits till egen utbildning, skall föranleda till afdrag vid tjänstårsberäkningen;

dock att för tjänstinnehafvare, som icke äger rätt till semester, afdrag ej må göras för tid af högst eu och en half månad om året, Bih. till Rihsd. Prof. 1907. 1 Sand. 1 Afd. 15 Höft. 11

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

under hvilken ledighet åtnjutits för hälsans vårdande eller för andra enskilda angelägenheter.»

»Då den fråga någon gång torde kunna uppstå, i hvad mån eu tidrymd, hvilken redan tagits i beräkning för att bereda en tjänstinnehafvare pension, tilläfventyrs må kunna få tillgodoräknas samme person för förvärfvande af pension jämväl i egenskap af innehafvare af annan statstjänst, har kommittén i förslaget till pensionslag infört stadgande i berörda hänseende, och har kommittén gifvit åt detta stadgande följande lydelse: ’I fråga om pension för den, som vid afgång från tjänst,

som i denna lag afses, erhållit pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst, må tjänstår, som beräknats för erhållande af den pension, ej ånyo beräknas såsom tjänstår, där det icke på grund af annan tjänstgöring än den, på hvilken den förra tjänstårsberäkningen grundats, må såsom tjänstår beräknas.’ På samma gång kommittén härigenom velat häfda regeln, att en och samma tidrymd icke må för pensions erhållande tillgodoräknas tjänstinnekafvaren mer än en gång, har kommittén dock å andra sidan ansett, att det skulle innebära en obillighet, därest icke en person, som samtidigt tjänstgjort i olika egenskaper och kanske till och med i bägge dessa egenskaper erlagt pensionsafgift, också finge såsom tjänstår för pensionsrätt beräkna de bägge olika slagen af tjänstgöring.»

De grunder, som vid beräkning af tjänstår enligt pensionslagen blifvit af kommittén föreslagna, har jag funnit vara efter de på frågan inverkande förhållandena lämpligt afvägda och har därför ingen anledning till erinran mot hvad kommittén i förevarande hänseende föreslagit.

I de delar af det föreliggande lagförslaget, hvilka hittills icke blifvit af mig i det föregående behandlade, förekomma visserligen bestämmelser, som dels icke oväsentligt afvika från hittills gällande och dels i öfrigt måste anses äga icke ringa betydelse; men jag har dock trott mig kunna lämpligast behandla dessa punkter i sammanhang med den detalj granskning af lagförslaget, hvartill jag nu torde få öfvergå.

1 §•

I fråga om innehållet i denna paragraf anför kommittén å sid. 17:

»I afseende å frågan, hvilka tjänstinnehafvares pensionsförhållanden böra genom den föreslagna pensionslagen ordnas, ansluter sig kommittén

83 Kanyl. Maj.is Nåd. Proposition No 18.

i allt väsentligt till den formulering af svaret, som återfinnes i 1 § af de föregående lagförslagen och enligt hvilken pensionsrätt skulle med vissa undantag, för hvilka under motiveringen till 2 § närmare redogöres, tillkomma eu hvar ordinarie innehafvare, af civil tjänst med lön a stat, som blifvit fastställd af Konungen och Riksdagen. Då härigenom endast skulle lagfästas en grundsats, hvilken länge gjort sig gällande vid bestämmandet af civile tjänstemäns rätt till pension af statsmedel, och då föregående pensionskommitté lämnat en utförlig motivering för 1 § i dess lagförslag, tillåter sig kommittén, till undvikande af ett återupprepande, endast att hänvisa till berörda motivering, sådan den återfinnes å sidd. 244 och 245 i 1894 års kommittébetänkande.»

»Enligt 1 § 2 mom. af förra pensionskommitténs förslag till pensionslag, skulle enahanda rätt till pension af staten, som där tillerkändes ordinarie innehafvare af civil befattning med lön å stat, som blifvit af Konung och Riksdag fastställd, tillkomma de professorer och e. o. professorer vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet, hvilka icke innehade lön på sådan stat, äfvensom kommissionslandtm ätare.»

»De åsyftade professorerna och e. o. professorerna voro och äro fortfarande följande, nämligen: inom teologiska fakulteten vid Uppsala universitet eu professor och inom samma fakultet vid Lunds universitet samtlige ordinarie och e. o. professorer, för hvilka alla aflöningen till hela sitt belopp utgöres af afkomst af prebendepastorat, professor skytteanus vid Uppsala universitet samt innehafvare!! af den genom f. d. provinsialläkaren G. Bottigers gåfvobref inrättade professuren vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, hvilkas löner utgå helt och hållet från enskilda donationsfonder. Samtliga nu nämnda ordinarie professorer äro för närvarande i pensionshänseende likställda med öfriga ordinarie professorer vid universiteten och karolinska institutet; däremot äga de e. o. professorerna vid universiteten icke någon rätt till pension.»

»Då kommittén i sitt föreliggande förslag till pensionslag icke inryckt bestämmelse, hvarigenom ofvan uppräknade professorer och e. o. professorer tillerkännes pensionsrätt enligt samma lag, så har detta icke sin grund däruti, att kommittén ansett deras pensionsförliållanden böra ordnas efter andra grunder eller att någon pensionsrätt icke borde dem tillkomma; men då, med afseende särskild! å den skyldighet att erlägga pensionsafgift, som skulle åligga samtlige de tjänstinnehafvare, hvarå pensionslagen borde tillämpas, samt de med denna afgiftsplikt sammanhörande bestämmelser, kommittén funnit det mindre lämpligt att i lagen, vid sidan om de allmänna bestämmelserna, skulle införas uteslutande

84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

för detta fåtal tjänstinnehafvare afsedda undantagsstadganden, så har kommittén i stället nti särskilda skrivelser till Kungl. Maj:t föreslagit de åtgärder, som kommittén anser böra vidtagas för ordnande af dessa tjänstinnehafvares pensionsförhållanden.»

»Hvad beträffar kommissionslandtmätarne, bär det synts kommittén som borde äfven desse tjänstinnehafvare, hvilka icke åtnjuta aflöning af statsmedel, af hufvudsakligen enahanda skäl, som nyss äro anförda, icke hänföras under den nya lagens stadganden; härtill kommer jämväl betänkligheten att inrymma lagstadgad pensionsrätt åt en personal, hvars antal icke begränsas genom någon af Riksdagen godkänd lönestat. Kommittén har därför ansett nuvarande bestämmelser angående kommissionslandtmätares pensionsrätt böra åtminstone tills vidare förblifva gällande.»

Angående affattningen af denna paragraf tillägger kommittén å sid. 41.

»Lydelsen af denna paragraf skiljer sig icke i något väsentligt från den i förra pensionskommitténs och Kungl. Maj:ts lagförslag använda; men då bägge dessa förslag utgingo från den förutsättning, att peusionsafgifter icke skulle uttagas af tjänstinnehafvarne utan hela pensionskostnaden bestridas af staten, under det att enligt nu förevarande lagförslag tjänstinnehafvarne själfve skola med icke oväsentliga afgifter bidraga till sin pensionering, hafva orden: ’af staten’, såsom i någon mån vilseledande, blindt bär utelämnade.»

»Likaledes bar kommittén ansett sig kunna utesluta förklaringen af hvad med 'civil’ tjänst i denna lag förstås och delvis ersatt densamma genom en redaktionsförändring af nästföljande paragraf.»

»Ordet 'tjänst’ har här användts såsom det vidsträcktare begreppet, i sig inneslutande utom tjänster i inskränkt mening såväl de viktigare tjänster, hvilka benämnas ’ämbeten’, som de befattningar och sysslor, hvilka bestridas af personer, tillhörande den s. k. betjäntklassen, såsom vaktmästare, vaktkonstaplar, kustroddare m. fl.»

Sedan kommittén afgaf det betänkande, hvarur ofvanstående yttranden hämtats, har visserligen genom beslut vid 1904 och 1905 årens riksdagar samt i anslutning därtill utfärdade nådiga kungörelser rätt till pension af statsmedel tillförsäkrats ej mindre tillförordnade rektorer vid de allmänna läroverken än äfven rektor vid högre lärarinneseminariet, hvilken i sådan egenskap uppbär endast arfvode, samt de vid rikets folkskoleseminarier anställda lärare i musik och sång, i teckning, i gymnastik och i slöjd, oaktadt dessa lärares hela aflöning utgår i form af arfvoden, men då dessa medgifvanden lära böra betraktas såsom

85 Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.

undautagsstadganden, synes detta förhållande icke påkalla någon ändring i formuleringen af denna paragraf, mot hvars innehåll i öfrig! jag icke heller funnit något att erinra.

Till de åtgärder, som må påkallas för ordnande af pensionsförliållandena för vissa professorer och e. o. professorer vid universiteten, får jag framdeles anledning att återkomma.

2 §•

1 det af 1894 års pensionskommitté afgifna förslag till pensionslag § 2 hade från pensionsrätt enligt lagen undantag^ »innehafvare af befattning, som medför rätt till pension från statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, arméns pensionskassa eller flottans pensionskassa». Då Kungl. Maj:t icke delade kommitténs mening därom, att telegrafverkets pensionsinrättning borde upphöra såsom särskild pensionsanstalt för telegraftjänstemän, upptog det af Kungl. Maj:t för Riksdagen framlagda lagförslaget jämväl innehafvare af befattning, medförande rätt till pension från telegrafverkets pensionsinrättning, bland de civila tjänstinnehafvare, som icke skulle äga pensionsrätt enligt pensionslagens bestämmelser.

Enligt hvad i nu förevarande kommittébetänkande förmäles, har kommittén funnit sig böra från pensionslagens tillämpning undantaga följande grupper af civila tjänster, nämligen:

a) statsrådsämbete,

b) tjänst å utrikesdepartementets stat,

c) civil tjänst med pensionsrätt i arméns eller flottans pensionskassa,

d) tjänst vid telegrafverket eller statens järnvägstrafik samt

e) befattning, som är uteslutande prästerlig.

Såsom motivering härtill anföres:

»Hvad först beträffar statsrådets ledamöter, så intaga de en ställning; åt den art, att åtskilliga af de för civile tjänstinnehafvare i allmänhet lämpliga och nödiga bestämmelser i afseende å pensionering näppeligen skulle vara på sin plats beträffande innehafvare af statsrådsämbete, hvarför, i den händelse pensionslagen skulle å dessa ämbetsmän komma att äga tillämpning, sådant icke kunde ske med mindre i flere af lagens viktigare paragrafer infördes undantagsbestämmelser för innehafvare af statsrådsämbete.»

»Skulle åter, såsom kommittén anser vara det rätta, pensionslagen icke komma att gälla i afseende å statsrådets ledamöter, komme tydligen deras pensionsrätt att, tillsvidare och intilldess annorlunda kunde blifva beslutadt, bedömas efter nu gällande bestämmelser angående pension åt

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

sådana statens civile ämbetsmän, hvilkas aflöning icke fördelats i lön och tjänstgöringspenningar enligt reglering, som skett vid 1876 års riksdag eller vid någon af därefter följande riksdagar ägt rum. Häraf blefve väl följden, att det pensionsbelopp, som tillfölle afgående statsråd, fortfarande komme att utgå med 8,000 kronor, d. v. s. med 2,000 kronor utöfver det, som enligt lagförslaget skulle högst utgå till tjänstinnehafvare, för hvilken särskildt pensionsunderlag icke blifvit i lönestaten fastställdt, samt att innehafvare af statsrådsämbete icke komme att i sådan egenskap erlägga pensionsafgift. Bibehållandet för statsrådsledamot af det nuvarande pensionsbeloppet, 8,000 kronor, anser kommittén emellertid vara väl motiveradt af det förhållande, att statsracien bekläda rikets högsta och viktigaste ämbeten och därför tvifvelsutan torde kunna anses böra hugnas med en pension, hvars belopp väsentligt öfverstiger det, som eljest högst tilldelas statens ämbetsmän; och hvad angår den frihet från erläggande af pensionsafgift, som skulle älven framgent tillkomma innehafvare af statsrådsämbete, så är därvid att märka att, därest statsrådsledamot, såsom hittills åtminstone oftast varit fallet, innehar fullmakt a annat statens ämbete, hvilket under tiden uppehälles af vikarie, sådan statsrådsledamot torde komma att erlägga den pensionsafgift, som med innehafvandet af det senare ämbetet är förbunden. Skulle däremot någon vid sin utnämning till statsrådsledamot icke innehafva fullmakt å annan statstjänst men vid afgång från statsrådsämbetet tillträda dylik tjänst, torde han väl i allt fall endast undantagsvis komma att räkna så många tjänstår, att han blefve berättigad till annan pension än afkortad; och skulle slutligen till ledamot af statsrådet kallas någon privat person, som vid afgång från statsrådsämbetet aterginge till privatlifvet, lärer det icke böra anses såsom någon obehörig undantagsställning, om han under sin ämbetstid åtnjutit frihet från erläggande af afgift för en förmån, af hvilken han ej kunnat blifva delaktig.»

»Då kommittén ansett, att från lagens tillämpning bör uteslutas jämväl tjänst å utrikesdepartementets stat, så hafva anledningarne härtill vant följande. Den norska staten deltager i kostnaden för tjänstemännens aflöning; och vid sådant förhållande torde skyldighet icke i detta sammanhang böra åläggas ifrågavarande tjänstemän att af sin aflöning betala pensionsafgift för pension, som utgår från svenska statsverket. Härtill kommer, att äfven en ordinarie tjänstinnehafvare inom utrikesdepartementet ofta, kort efter sin utnämning till tjänsten, förflyttas till tjänstgöring vid beskickningarne, hvarvid hans tjänst inom departementet besättes med annan ordinarie innehafvare; men då de med anställning vid beskickningarne förenade aflöningsförmånerna icke äro uppförda a

. Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

stat, som fastställes af Konungen och Riksdagen, komme förflyttningen att hafva till följd, att pensionslagons bestämmelser skulle upphöra att gälla för en sådan tjänsteman under den tid, hans anställning vid beskickningarne fortvarade. Slutligen bör äfven märkas, att utrikesdepartementet städse varit undantaget från de verk och stater, som tillhöra civilstatens pensionsinrättning.»

»Oaktadt kommittén icke förbisett den oegentlighet, som i viss mån komme att ligga däruti, att pensionslagen saknade tillämpning på tjänst å utrikesdepartementets stat, samt den olägenhet, som väl någon gångkunde komma att af detta förhållande föranledas, har dock kommittén ansett de skäl, som tala för den föreslagna undantagsställningen, vara af öfvervägande betydelse.»

»Då innehafvare af de under c) och d) här ofvan omförmälda tjänster redan äro delaktige af de förmåner, livilka ordnade pensionsförhållauden erbjuda, hafva berörda tjänster undantagits från lagens tillämpning.))

»Slutligen har kommittén, i afsikt att förebygga den uppfattning att en uteslutande prästerlig befattning skulle kunna såsom civil tjänst enligt denna lag anses, uttryckligen undantagit jämväl sådan befattning från dem, å hvilka pensionslagen bör tillämpas.»

Genom den upplösning af unionen mellan Sverige och Norge, som ägt rum sedan dessa uttalanden af kommittén gjordes, har tydligen frågan om de å utrikesdepartementets stat anställda tjänstinnehafvarnas ställning till det förevarande lagförslaget väsentligen förändrats. Såsom jag i det föregående erinrat, har under år 1906 ny stat för beskickningar och konsulat blifvit antagen och i sammanhang därmed åt de å denna stat uppförda tjänstemän tillerkänts rätt till pension från allmänna indragningsstaten. Med åtnjutande af de å staten för beskickningar och konsulat upptagna löneförmåner hafva jämväl förknippats vissa skyldigheter, som påkallats af de väntade nya allmänna bestämmelserna om civila tjänstinnehafvares rätt till pension. På grund af hvad sålunda förekommit torde de viktigaste skälen för uteslutande från pensionslagens tillämpning af »tjänst å utrikesdepartementets stat» få anses hafva bortfallit; och enligt min mening bör detta undantag icke bibehållas i det lagförslag, som nu torde komma att Riksdagen till antagande föreläggas.

I öfrigt har kommitténs affattning af 2 § icke gifvit mig anledning till annat uttalande än att jag, äfven om i lagen skulle medgifvas rum för ett högre pensionsmaximum än 6,000 kronor, dock anser tillräcklig anledning kvarstå att från lagens tillämpning utesluta »statsrådsämbete».

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

Under erinran, hurusom, då meningen vore att beträffande innehafvare af de i 2 § uppräknade ämbeten och tjänster bibehålla nuvarande pensionsförhållanden oförändrade, åt denna afsikt jämväl borde gifvas ett positivt uttryck, har statskontoret -i sitt underdåniga utlåtande hemställt om ett tillägg till denna paragraf så lydande: »utan gälle i afseende å dem hvad i fråga om pension nu är eller framdeles må varda stadgadt»; och torde ett sådant tillägg få i lagtexten inflyta.

3 §•

Under åberopande af hvad tidigare blifvit af mig anfördt beträffande frågan om pensionsunderlag och dess beräkning samt med erinran att den tjänstinnehafvare vid beskickningar och konsulat enligt 1906 ars lönereglering tillkommande aflöningsförmånen: »ortstillägg» måste anses fullt likställd med tjänstgöi ingspenningar, hemställer jag, att denna § må erhålla följande lydelse:

»Såsom underlag för bestämmande af pensions belopp skall tjäna:

a) för tjänst, med hvilken jämte lön tjänstgöringspenningar eller ortstillägg äro förenade, hela lönen;

b) för annan tjänst, två tredjedelar af lönen.

Vid beräkning af pensionsunderlag för tjänst, med hvilken törmån af boställe, prebende, donation eller annan dylik förmån är förenad, skall lönen, därest den af sådan anledning minskats med ett belopp, som finnes i lönestaten angifvet eller med ledning däraf kan bestämmas, ökas med detta belopp.

Ej må för någon tjänst pensionsunderlag beräknas till högre belopp än sextusen kronor.

År i lönestat pensionsunderlag för tjänst särskildt fastställdt, skall, oberoende af hvad här ofvan blifvit stadgadt, det pensionsunderlag tjäna till efterrättelse vid bestämmande af pensions belopp.»

4 §•

Hänförande mig till mina förut gjorda uttalanden i fråga om sättet för beräkningen af hel pension, hemställer jag, dels att i stället för det i kommitténs förslag under 4 § upptagna andra stycket måtte införas en punkt af följande lydelse:

»Hel pension utgör samma belopp som det för tjänstinnehafvaren vid tiden för hans afgång från tjänsten gällande pensionsunderlag.»

dels ock att näst sista stycket i 4 § måtte utgå.

5 §•

I det föreliggande kommittébetänkandet bär anförts, hurusom bland allmänna villkor för att tjänstinnehafvare skulle äga att vid al-

89 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

skedstagande ur tjänsten undfå pension borde uppställas fordran på ett visst antal uppnådda lefnade- och tjänstår. Och kommittén har, beträffande frågan, vid hvilken lefnadsålder rätt till pension borde inträda, förklarat sig dela den mening, som uttalats och närmare motiverats uti Kungl. Maj:ts till 1899 års riksdag aflåtna proposition i detta ämne, och alltså hållit före, att såsom allmän regel för civil tjänstinnehafvares pensionsålder borde uppställas, att denna ålder skulle utgöra 67 lefnadsår. Då för närvarande den ålder, vid hvilken sådan tjänstinnehafvare i allmänhet kunde komma i åtnjutande af pension enligt kommitténs mening kunde sägas utgöra 65 år, komme alltså kommitténs förslag att innebära framflyttning af pensionsåldern med tvenne år, en skärpning af pensionsvillkoren, som kunde anses motiverad såväl af det förhållande, att medellifslängden enligt statistikens vittnesbörd under de senare årtiondena ej oväsentligt stegrats, som ock däraf att åtgärder, där så utan olägenhet kunde ske, borde vidtagas till nedbringande af statens kostnader för pensionsändamål. Att undantag från den nu nämnda regeln i vissa fall vore af behofvet påkallade, har kommittén förklarat sig hafva beaktat.

Då den omständighet, att en tjänstinnehafvare uppnått viss lefnadsålder icke i och för sig borde vara grundläggande för anspråk på pension vid afgång från tjänsten, utan härjämte och i främsta rummet måste uppställas den fordran, att tjänstinnehafvaren under en längre tid varit verksam i statens tjänst och därigenom gjort sig förtjänt af den förmån, rätten till åtnjutande af pension innebure, har kommittén enligt hvad vidare anförts med anslutning till hvad i sådant hänseende för närvarande är i allmänhet stadgadt och jämväl af Kungl. Maj:t förordades i lagförslaget till 1899 års riksdag’ utgått från den förutsättning, att eu tjänstålder af 35 år borde fastställas såsom den normala. Äfven i detta hänseende vore dock enligt kommitténs mening vissa undantag från den allmänna regeln af nöden.

De uttalanden, i hvilka kommittén framhållit behofvet af undantagsbestämmelser i afseende å pensionsåldern, äro af följande lydelse:

»Visse tjänstinnehafvare äro dock till följd af tjänstegöromålens beskaffenhet m. m. i den ställning, att tillfälle bör dfem beredas att erhålla pensionsrätt vid tidigare lefnadsår och i några fall jämväl vid lägre tjänstålder än den, som är stadgad för civile tjänstinnehafvare i allmänhet. Detta är i synnerhet fallet dels i afseende å lefnadsåldern, när tjänstgöringen är af mera ansträngande natur, och dels i fråga om tjänstetiden, när mer än vanligt långa förberedelser kräfvas för att vinna och ådagalägga nödig kompetens för tjänstens behöriga skötande.»

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 12

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o IS.

»Vid uppgörande af sitt förslag till sådana undantagsbestämmelser bär kommittén låtit sig angeläget vara icke blott att begränsa undantagen till det minsta möjliga antal grupper af tjänstinnehafvare utan jämväl att, där så ske kunnat, under en och samma bestämmelse sammanföra alla tjänstinnehafvare med något så när likformig verksamhet eller kompetens.»

»Kommittén har alltså funnit nödigt föreslå eu nedsättning af såväl lefnads- som tjänståldern för de tjänstinnehafvare, hvilka l:o) utöfva verksamhet såsom läkare eller såsom gymnastiklärare och 2:o) innehafva lärostolar vid rikets universitet och öfriga högskolor. För läkarne och gymnastiklärarne har nedsättningen ansetts böra gälla hufvudsakligen lefnadsårens och för högskolornas lärare hufvudsakligen tjänstårens antal.»

»Då någon förhöjning af den för pensions erhållande nu gällande lefnadsåldern synts kommittén icke böra ifrågasättas för följande tjänstinnehafvare med mer eller mindre ansträngande verksamhet, hvilken medför behof för dem att vid tidigare lefnadsålder än den för civile tjänstinnehafvare i allmänhet bestämda lämna sina befattningar, har kommittén förordat bibehållandet af nu för inträdet af pensionsrätt stadgade 65 lefnadsår såsom villkor för att nedannämnde tjänstinnehafvare vid afgång från tjänst må erhålla hel pension. Desse tjänstinnehafvare äro: bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte, ämueslärarne vid andra läroverk än de särskilt nämnda, landtbruksingenjörer samt tjänstemän och betjänte vid skogsstaten. Kommittén anser samma pensionsålder böra gälla för musik- och teckningslärarne vid de allmänna läroverken som för ämneslärarne vid nämnda läroverk och hyser icke någon tvekan om befogenheten af den utaf såväl förra pensionskommittén som Kungl. Maj:t föreslagna åtgärden att för bevakningspersonalen vid tullverket förhöja pensionsåldern från nuvarande 60 till 65 lefnadsår.»

Såsom undantag från den allmänna regeln har kommittén alltså föreslagit, att hel pension må kunna tillfalla:

a) vid uppnådda 62 lefnads- och 30 tjänstår:

l:o) provinsialläkare (nu: 60 lefnadsår och 25 tjänstår, häraf 20 år såsom provinsialläkare);

2:o) läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuke (nu: 65 lefnadsår och 35 tjänstår);

3:o) gymnastiklärare (nu: 60 lefnadsår och 30 tjänstår såsom

gymnastiklärare dock enligt 1904 års reglering, gymnastiklärare

co to

91 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 18.

vid allmänt läroverk och folkskoleseminarium vid 62 lefnadsår och 30 tjänstår);

b) vid uppnådda 65 lefnads- och 25 tjänstår lärare vid följande läroanstalter, nämligen:

l:o) universiteten (nu: professorer 65 lefnadsår utan visst antal tjenstår);

2:o) karolinska mediko-kirurgiska institutet (nu: professorer och extra ordinarie professorer 65 lefnadsår utan visst antal tjänstår);

3:o) tekniska högskolan (nu: professorer 65 lefnadsår utan visst antal tjänstår och lektorer 65 lefnadsår samt 20 tjänstår vid högskolan) ;

4:o) gymnastiska centralinstitutet (nu: 60 lefnadsår samt 30 tjänstår såsom gymnastiklärare);

5:o) farmaceutiska institutet;

6:o) undervisningsanstalterna för barnmorskor (nu: 65 lefnadsår utan visst antal tjänstår);

7:o) veterinärinstitutet (nu: professorer 65 lefnadsår utan visst antal tjänstår och lektorn 65 lefnadsår samt 20 tjänstår vid institutet);

8:o) fria konsternas akademi (nu: 65 lefnadsår utan visst antal tjänstår);

9:o) musikaliska akademiens konservatorium (nu: 60 lefnadsår och 20 tjänstår).

c) vid uppnådda 65 lefnads- och 35 tjänstår:

l:o) bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna (nu: 65 lefnadsår och 35 tjänstår, däraf minst 20 år i ordinarie tjänst på fångvårdens stat);

:o) postvaktbetjänte (nu: 65 lefnadsår och 35 tjänstår);

:o) bevakningspersonalen vid tullverket (nu: betjänte 60 lefnadsoch 30 tjänstår);

4:o) ämnes- och öfningslärare — utom gymnastiklärare — vid andra läroverk än de under litt. b nämnda (nu: enligt 1904 års regiering, ämnes- och öfningslärare vid allmänna läroverk, högre lärarinneseminarium och folkskoleseminarium 65 lefnads- och 35 tjänstår samt ämneslärarinna vid 55 lefnads- och 25 tjänstår); 5:o) landtbruksingenjörer (nu: 70 lefnadsår och 30 tjänstår, eller, i händelse af styrkt sjuklighet, 65 lefnadsår och vid pass 40 tjänstår, dock äfven 60 lefnadsår med 30 års anställning såsom landtbruksstipendiat eller landtbruksingenjör samt intyg om försvagad hälsa);

6:o) tjänstemän och betjänte vid skogsstaten (nu: 65 lefnadsår och 35 tjänstår, dock äfven, i händelse af sjuklighet eller försvagadt hälsotillstånd, 60 lefnadsår och 30 tjänstår).

92 Kungl. Aiajds Nåd. Proposition N:o 18.

Innehållet i denna paragraf af kommitténs lagförslag har från de i ärendet hörda myndigheternas sida gifvit anledning till följande uttalanden.

Fångvårdsstyrelsen har — under framhållande att en ökad medellifslängd icke behöfde vara identisk med en af åren oförsvagad själskraft och arbetsförmåga, utan att tvärtom vid så hög lefnadsålder som den ifrågavarande ofta måste förekomma, att, om också ej sjukdom eller kraftlöshet lade afgjordt hinder i vägen för tjänstinnehafvare att hålla sig uppe, hans arbetsförmåga ändock kunde vara otillräcklig för tjänstens skötande på ett sådant sätt, att staten kunde hafva något verkligt gagn af att tvinga honom kvar i tjänsteutöfningen — med hänsyn härtill och då å andra sidan den tjänsteman, som vid berörda ålder hade i behåll sin arbetskraft och ville fortfarande ägna den åt statens tjänst, icke borde därifrån hindras, ansett ändamålsenligast att, på sätt ock tillämpades i fråga om militära tjänster, öfverlämna åt tjänstinnehafvaren att själ!' välja; och har styrelsen på grund häraf hemställt, att i den blifvande pensionslagen måtte intagas sådan ändrad bestämmelse, att, där skyldigheten att afgå från tjänsten inträdde senare än vid 65 års ålder, tjänstinnehafvaren dock skulle vara berättigad att efter eget val redan vid uppnådda 65 lefnadsår därifrån med pension afgå.

Generalpoststyrelsen har dels i allmänhet beträffande den föreslagna framflyttningen af lefnadsåldern för pensionsrättens inträde uttalat sig i samma riktning som fångvårdsstyrelsen, dels ock, hvad särskildt angår tjänstinneliafvarne vid postverket, anfört:

att i fråga om det centrala ämbetsverkets personal inom postverket någon undantagsställning mot hvad lör andra centrala ämbetsverk kunde vara bestämdt icke syntes böra ifrågakomma;

att däremot för tjänstemannapersonalen vid postverkets lokalförvaltningar i hvarje fall icke någon höjning af pensionsåldern borde ske utan åtminstone vid nu gällande bestämmelser få förblifva, enär med allt lifligare trafik och allt flera rörelsegrenar inom postverket följde ett allt mera enerverande arbete vid de brådskande expeditionerna å postanstalterna, och enär fördenskull hvarje höjning af pensionsåldern för där anställd personal efter all sannolikhet skulle framkalla behof af extra arbetskrafter för göromålens behöriga skötande, hvarigenom den genom pensionsålderns höjning vunna besparingen i pensionskostnader komme att motvägas af höjda utgifter till biträden och den åsyftade besparingen för statsverket därigenom försvinna, utan att ändock förhållandena kunde anses väl ordnade;

93 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.

samt att generalpoststyrelsen icke lunnit anledning till erinran mot kommitténs förslag, att för postbetjänte skulle stadgas såväl rätt som skyldighet att vid 65 lelnads- och 35 tjänstår afgå med pension.

Medicinalstyrelsen framhåller vikten af att nu gällande, i nådiga kungörelsen den 2 september 1898 gifna bestämmelse, enligt hvilken generaldirektören och chefen för medicinalstyrelsen är förpliktad att efter uppnådda 65 lefnadsår och minst 10 tjänstår såsom ordförande i medicinalstyrelsen afgå med oafkortad lön såsom pension, äfven för framtiden bibehålies; åberopande styrelsen till grund för denna sin mening de skäl, som anfördes i Kungl. Maj:ts till 1898 års riksdag i ämnet aflåtna nådiga proposition samt statsutskottets däröfver afgifna utlåtande. 1 anledning af förslaget om provinsialläkares rätt att komma i åtnjutande af hel pension vid 62 lefnads- och 30 tjänstår erinrar medicinalstyrelsen, att befordran till ordinarie provinsialläkaretjänst i allmänhet icke ernåddes förrän sökanden uppnått en ålder af omkring 40 lefnadsår, att, då endast i ett fåtal fall dessförinnan tjänstårsberäkning i statens tjänst kunnat i annan läkarbefattning förvärfvas, följden af en tillämpning af anförda bestämmelse skulle blifva den, att provinsialläkare ej sällan nödgades kvarstå i tjänst till bortåt 70:de lefnadsåret, hvilket syntes med afseende på dessa ämbetsmäns ansträngande verksamhet såväl obilligt för dem själfva som föga gagneligt för en tillfredsställande skötsel af ifrågavarande befattningar, hvilka fordrade kraftiga och rörliga läkare; samt att en höjning af tjänståldern för provinsialläkare i och för erhållande af rätt till hel pension från nu stadgade 25 tjänstår, däraf 20 år såsom provinsialläkare, till 30 tjänstår enligt styrelsens mening icke borde ifrågakomma. Slutligen tillkännagifver medicinalstyrelsen, att i förslaget saknades bestämmelser i afseende å den lefnads- och tjänstålder, som erfordrades för länsveterinärs rätt att komma i åtnjutande af hel pension, men att länsveterinär af samma skäl, som af styrelsen anförts beträffande sådan rätt för provinsialläkare, syntes böra erhålla rätt till hel pension vid uppnådda 62 lefnadsoch 25 tjänstår, däraf 20 år såsom länsveterinär.

Generaltullstyrelsen anför, att styrelsen funnit sig icke böra motsätta sig de i förevarande paragraf förekommande förslag, såvidt de afsåge tullverkets ämbets- och tjänstemän samt de generaltullstyrelsen och tullverkets lokalförvaltning tillhörande betjänte, men att styrelsen måste på det kraftigaste afstyrka, att pensionsåldern för de till tullverkets kust- och gränsbevakning hörande betjänte höjdes utöfver hvad i mom. a) af förevarande paragraf föresloges för vissa tjänstinnehafvare, eller 62 lefnads- och 30 tjänstår; till stöd för hvilken mening styrelsen åberopar:

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

att det torde ligga i öppen dag, att med afseende å den tjänstgöring, som åligger tullverkets sist nämnda betjänte, dessa vid utöfningen däraf måste vara i besittning af oförminskad arbetsförmåga samt tull kraft och uthållighet; att lika litet som en tulljakt kunde vid förföljande af farkost, som undandroge sig tillsyn från tullverkets sida, med erforderlig snabbhet manövreras af en besättning, som i sjömannens ansträngande yrke uppnått så hög ålder som 62 år, med lika liten utsikt till framgång torde en gränsridare vid nämnda ålder vare sig till häst, på velociped eller å skidor kunna eftersätta smugglare till lands; samt att, enligt styrelsens bestämda åsikt, kust- och gränsbevakningens hufvudsakliga uppgift, nämligen att förhindra och upptäcka oloflig varuinförsel och andra brott mot tullförfattningarna, icke kunde nöjaktigt fullgöras, om icke den därtill hörande personalen vore i besittning af den kroppens spänstighet och kraft, som endast undantagsvis torde vara till finnandes hos personer, som öfverskridit nyssnämnda ålder. Generaltullstyrelsen har såsom eu följd häraf och då särskilt kustbevakningspersonalen med största fördel rekryterades af personer, som redan vunnit utbildning såsom sjömän vid handelsflottan och således ofta redan hunnit en ålder, som möjligen skulle lägga hinder i vägen för deras pensionering vid uppnådda 62 lefnadsår, därest såsom villkor för erhållande af full pension föreskrefves att hafva uppnått högre tjänstålder än 30 år, såsom sin mening uttalat, att tjänstårens antal för kust- och gränsbevakningsbetjänte icke borde bestämmas högre än 30. Slutligen har generaltullstyrelsen, med afseende å hvad styrelsen sålunda anfört och under förmenande att i stället de till bevakningspersonalen hörande tjänstemän borde med afseende å pensionsålder kunna likställas med tullverkets öfriga tjänstemän, föreslagit, att de i mom. c) förekommande orden »bevakningspersonalen vid tullverket» skulle förändras till »betjänte vid tullverkets kust- och gränsbevakning».

För domänstyrelsens yttrande i anledning af förevarande paragraf har jag haft anledning att i annat sammanhang redogöra.

Enligt hvad i statskontorets underdåniga utlåtande erinras, har direktionen öfver institutet och förskolan för Minda å Tomteboda under den 7 oktober 1904 till Kungl. Maj:t inkommit med framställning om ordnande af pensionsförhållandena för tjänstinnehafvarne vid statens läroanstalter för blinda och uti denna skrifvelse hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för ordnande af pensionering af befattningshafvande vid statens blindanstalter i öfverensstämmelse med kommitténs förslag allenast med den ändring, att rätt till pension skulle inträda, för såväl lärare som lärarinna: efter 30 tjänstår i statens eller

95 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o IS.

folkskolans tjänst, däraf minst 20 år vid någon statens blindskola, samt för lärare: vid uppnådda 62 lefnadsår och för lärarinna: vid 55 lefnadsår; börande, när pensionsrätt inträdt, tjänstinnehafvare vara skyldig att afgå, direktionen dock obetaget att på grund af ansökning för ett år i sänder låta med afskedet bero under högst fem år.

1 sitt nyss åberopade underdåniga utlåtande yttrar statskontoret:

»Hvad nu törst beträffar den af fångvårdsstyrelsen ocli generalpoststyrelsen uttalade mening, att någon framflyttning af pensionsåldern för tjänstinnehafvarne i allmänhet icke skulle vidtagas men tjänstinnehafvare,. som uppnått nämnda åldersgräns, tillförsäkras rättighet att kvarstå i tjänst två år utöfver den för pensionsrättens inträde fastställda åldersgräns, så kan statskontoret icke understödja detta förslag, hvars antagande vore ägnadt icke blott att motverka det ändamål, man genom en framflyttning af pensionsåldern för tjänstinnehafvarne i allmänhet söker vinna, utan äfven att åt den särskilde tjänstinnehafvaren inrymma ett afgörande inflytande på frågan om tiden för hans afgång från tjänsten, som icke kan anses vara på sin plats. Statskontoret finnei' sig icke heller kunna tillstyrka afseende å generalpoststyrelsens förslag' om bibehållande af den nuvarande pensionsåldersgränsen för de vid postverkets lokalförvaltning anställda tjänstemännen, enär statskontoret hyser den uppfattning, att behof icke torde föreflnnas för dessa tjänstemän att i förevarande hänseende intaga undantagsställning.»

»Då de skäl, livilka föranledde Eders Kungl. Maj:t att för 1898 års riksdag framlägga förslag om antagande af nu gällande undantagsbestämmelse rörande chefens för medicinalstyrelsen pensionsrätt, torde komma att äga sin fulla giltighet, äfven om det förevarande lagförslagets medgifvande af rätt till erhållande af afkortad pension varder slutligen antaget, har statskontoret ansett nödigt, att nämnda undantagsbestämmelse bibehålies, och därför upptagit densamma i sitt förslag till ändrad lydelse af 5 §.»

»Hvad medicinalstyrelsen erinrat beträffande den af kommittén föreslagna tjänståldern för provinsialläkares rätt till erhållande af hel pension torde vara förtjänt af beaktande; och då det näppeligen torde förefinnas anledning att höja tjänstårens antal i detta fall utöfver hvad som motsvarar den föreslagna förhöjningen af lefnadsåldern, har statskontoret — utan att återupptaga den för närvarande gällande bestämmelsen, att af tjänståren 20 år böra vara tillbragta såsom provinsialläkare — ansett sig kunna förorda en sådan modifiering af kommitténs förslag i denna del, att rätt till hel pension komme att för provinsialläkare inträda vid 62 lefnads- och 27 tjänstår.»

V

96 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

»Då medicinalstyrelsen ansett, att för länsveterinär borde i afseende å pensionsåldern gälla motsvarande bestämmelse som för provinsialläkare, och alltså föreslagit, att rätt till liel pension skulle för länsveterinär inträda vid 62 lefnadsår och 25 tjänstår, däraf 20 år såsom länsveterinär, så är detta samma förslag, som af medicinalstyrelsen framlades i dess jämväl åberopade underdåniga skrifvelse af den 16 december 1898 med allenast den förändring, att lefnadsåldern nu bill vit höjd med två år. Medicinalstyrelsen hade nämligen då, med hänsyn särskild! till länsveterinärernas ansträngande och ofta hälsovådliga tjänstgöring, hemställt, att pensionsåldern ej borde sättas högre än 60 år, samt att pension borde af dem erhållas efter 25 års tjänstgöring i statens tjänst, af hvilka 20 år såsom länsveterinär. Sedan statskontoret i underdånigt utlåtande den 18 september 1900 anfört, att frågan om förändrade bestämmelser angående länsveterinärernas pensionsrätt syntes böra tagas under ompröfning i sammanhang med den allmänna omreglering af det civila pensionsväsendet, som då förbereddes, yttrade vid ärendets föredragning inför Eders Kungl. Maj:t den 11 januari 1901 statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, att han i iikhet med statskontoret och på de af denna myndighet anförda skäl ansåge, att några förändrade bestämmelser i afseende å länsveterinärernas pensionsrätt för det tillfället icke borde ifrågakomma i vidare mån än, att dem syntes skäligen böra tillförsäkras ett något förhöjdt pensionsbelopp, hvaremot med det definitiva ordnandet af denna fråga borde anstå till dess en allmän omreglering af det civila pensionsväsendet komme till stånd; tilläggande emellertid föredragande departementschefen, att han likväl ansåge sig icke böra underlåta att framhålla, det han funne de af medicinalstyrelsen föreslagna villkor i detta hänseende lämpliga med undantag allenast åt åldersgränsen, som syntes kunna höjas från 60 till 65 år.»

»Genom 1901 års riksdagsbeslut erhöllo länsveterinärerna icke heller annan undantagsställning i pensionshänseende än att för länsveterinär fixerades ett pensionsbelopp af 1,800 kronor, hvilken summa med 100 kronor öfverskjuter länsveterinärlönen med ålderstillägg.»

»På grund af hvad sålunda förekommit, och då vid bestämmande af tjänstårens antal i detta fall hänsyn lärer böra tagas till det förhållande, att länsveterinärkåren väl i allmänhet rekryteras från distriktsveterinärkåren, och att anställning såsom distriktsveterinär icke medför rätt till tjänstårsberäkning enligt denna lag, torde i sammanhang med den allmänna pensionsreglering, som nu förestår, någon undantagsställning böra beredas länsveterinär i afseende å det för hel pensions erhållande erforderliga antalet såväl lefnads- som tjänstår. Statskontoret

97 Kunyl. Maj: t a Nåd. Proposition N:o 18.

bär för den skull trott sig böra förorda, att länsveterinär må blifva till hel pension berättigad vid samma lefnads- och tjänstålder som den för lärarne vid veterinärinstitutet föreslagna eller vid 65 lefnadsår och 25 tjänstår; innebärande detta alltså att statskontoret ansett tillräcklig anledning saknas att i detta fall införa någon bestämmelse om att af de för pension stadgade tjänståren vissa år böra vara tillbragta såsom länsveterinär.»

»Mot den af generaltullstyrelsen gjorda hemställan, att de i 5 § mom. c förekommande orden »bevakningspersonalen vid tullverket» förändras till »betjänte vid tullverkets lokalförvaltning», samt att under mom. a införas »betjänte vid tullverkets kust- och gränsbevakning» har statskontoret ansett sig icke kunna göra någon erinran, helst dessa betjänte vid kust- och gränsbevakningen numera enligt 19u4 års lönereglering medgifvits att vid uppnådda 60 lefnads- och minst 30 tjänstår erhålla efter afskedstagandet oafkortad lön såsom pension. Statskontoret föreställer sig också, att med antagande af en allmän pensionslag för civila tjänstinnehafvare, i hvilken behörigt afseende fästats vid den ställning i pensionshänseende den ifrågavarande personalen bör intaga, de för denna personal afsedda särskilda bestämmelser, hvarom här ofvan blifvit förmäldt, kunna såsom obehöfliga upphäfvas.»

. »Vid behandlingen af 5 § har statskontoret icke kunnat underlåta att taga hänsyn till den pensionsreglering, som, enligt hvad här ofvan omförmälts, blifvit genom nådiga kungörelser af den 27 augusti 1904 fastställd att gälla från och med innevarande år dels för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk, dels för lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet, dels ock för lärare och lärarinnor vid rikets folkskoleseminarier; och har statskontoret därför uti sitt förslag till ändrad lydelse af 5 § upptagit de sålunda gifna bestämmelserna i hithörande delar.»

»Statskontoret har därjämte, med föranledande af den framställning från »direktionen öfver blindinstitutet, hvarom i det föregående blifvit taladt, tagit i öfvervägande frågan om den lefnads- och tjänsteålder, vid hvars uppnående rektor samt lärare och lärarinna vid rikets blindundervisningsanstalter böra äga rätt att komma i åtnjutande af pension. Hvad då först angår lärarinnorna, har statskontoret trött det vara riktigast, att för dem fastställdes samma pensionsålder som för alla öfriga lärarinnor, å hvilka denna lag skulle blifva tillämplig, alltså: 55 lefnadsår och 25 tjänstår. Beträffande åter lärarne, har statskontoret väl, i likhet med direktionen, funnit såväl lefnads- som tjänstårens antal böra

Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Häft. 13

98 Kuntfl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

för dem sättas något lägre än den för lärarne vid de allmänna läroverken föreslagna och har alltså i denna del upptagit direktionens förslag om en lefnadsålder af 62 år och en tjänstålder af 30 år; hvaremot statskontoret, hvad såväl lärarinnor som lärare angår, å ena sidan icke ansett sig kunna för dessa tjänstinnehafvare förorda någon afvikelse från den allmänna bestämmelsen i 17 § om den tjänstgöring, som bör vara grundläggande för tjänstårsberäkningen, men också å andra sidan vid sådant förhållande funnit anledning saknas till upptagande af det af direktionen föreslagna villkoret af 20 års anställning vid någon statens blindskola. För rektorerna har någon undantagsställning icke blifvit af direktionen ifrågasatt; och torde alltså, liksom för sådana ämnes- och öfningslärare vid statens läroverk, som icke blifvit i pensionslagen särskilt angifna, pensionsrätt böra för rektor vid statens blindundervisningsanstalt, om han eljest intager den ställning att pensionslagen är å honom tillämplig, inträda vid 65 lefnadsår och 35 tjänstår.»

I fråga om den åldersgräns, vid hvilken rättighet bör tillförsäkras en tjänstinnehafvare att afgå från tjänsten med åtnjutande af pension för återstående lefnadsdagar, kunna tydligen olika synpunkter anläggas. Sålunda framhölls i 1894 års kommittébetänkande den ur besparingssynpunkt stora betydelse, som skulle ligga i en förhöjning af den för pensionsrätter inträdande bestämda lefnadsåldern; och då statistiken utvisat, att i vårt land medellifslängden för män under det nittonde århundradet väsentligen ökats, såsom exempel hvarpå, bland annat, anfördes, att af 30-åringar nästan lika många uppnådde 70 år, som under åren 1861 —1870 hade utsikt att uppnå 65 år, ansåg sig kommittén kunna föreslå, att 70 år bestämdes såsom den ålder, då rätt att afgå från tjänsten med pension skulle inträda för de civila tjänstemännen i allmänhet. En lägre pensionsålder, eller 65 år, borde dock enligt kommitténs mening bestämmas för följande grupper af tjänstemän,- nämligen för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, landtbruksingenjörer, tjänstemän och betjänte vid skogsstaten, bevakningspersonalen vid tullverket (med undantag af öfveruppsyningsmän), kommissarier, assistenter och telegrafister vid telegrafverkets stationer, lärare vid musikaliska akademiens konservatorium, provinsialläkare samt läkare vid hospital och asyler för sinnessjuka.

A andra sidan erinrades i statsrådsprotokollet till 1899 års nådiga proposition, hurusom vid bestämmande af tidpunkten för pensionsrätter inträde, det hufvudsakligen borde tillses, att icke genom ett allt-

99 Kungl. Maj:ts Nätt. Proposition A.o 18.

för långt framskjutande af denna åldersgräns statens behof af fullt arbetsdugliga organ för utförandet af dess mer och mindre ansvarsfulla och viktiga värf åsidosattes för vinnande af en besparing, den där under sådana förhållanden kunde blifva ganska tvifvelaktig; och föredragande departementschefen förklarande sig i betraktande häraf och med hänsyn till de erinringar mot kommitténs förslag, hvilka framställts af de i ärendet hörde vederbörande, hysa tvekan, huruvida det kunde anses ligga i statens sannskyldiga intresse att vidtaga en så långt gående förändring i dåvarande bestämmelser som att till 70 år framflytta rätten att från tjänsten afgå med pension. Äfven om de statistiska siffrorna utvisade en betydlig förhöjning af medellifslängden, utgjorde dock enligt departementschefens åsikt detta faktum icke i och för sig tillräckligt stöd för att på en gång med 5 år höja pensionsåldern för de civile tjänstemännen i allmänhet. Erfarenheten syntes honom vara en säkrare måttstock i detta hänseende; och enligt denna erfarenhet syntes regeln vara den, att, om också vid 65 års ålder verksamhetsintresset och förmågan af ett för kropp eller själ mera ansträngande arbete förefunnes i någorlunda oförminskad grad, detta intresse och denna förmåga icke i erforderlig grad vore att påräkna intill 70 års ålder. Intill dess ytterligare erfarenhet vunnits, borde man därföre stanna vid en förhöjning med 2 år af pensionsåldern i allmänhet, alltså bestämma den till 67 år.

I enlighet med denna uppfattning blef i propositionen till 1899 års riksdag för sådana tjänstinnehafvare, hvilka ej särskildt undantogos, rätten att afgå från tjänsten med hel pension bunden vid 67 lefnadsoch 35 tjänstår. För följande tjänstinnehafvare borde enligt nämnda proposition rätt till hel pension inträda tidigare nämligen:

a) för provinsialläkare vid 62 lefnads- och 25 tjänstår, däraf 20 år såsom provinsialläkare;

b) för gymnastiklärare vid 62 lefnads- och 30 tjänstår, som tillbragts vid gymnatiska centralinstitutet eller vid allmänt läroverk;

c) för bevakningspersonalen vid fångvården, landtbruksingenjörer, postvaktbetjänte, bevakningspersonalen vid tullverket, tjänstemän och betjänte vid skogsstaten, lärarn e vid de allmänna läroverken (med undantag af gymnastiklärare) samt läkare vid hospital och asyler för sinnessjuka vid 65 lefnads- och 35 tjänstår;

d) för professorer och extra ordinarie professorer vid rikets universitet och karolinska institutet, professorer vid veterinärinstitutet, tekniska högskolan och fria konsternas akademi, lärare vid musikaliska akademiens konservatorium samt lärare vid barnmorekeundervisningsanstalterna vid 65 lefnads- och 25 tjänstår;

100 Runni. Maj:ts Nid. Proposition N:o 18.

e) för chefen för järnvägsstyrelsen vid 65 lefnads- och 10 tjänstår såsom chef för järnvägsstyrelsen;

f) för chefen för medicinalstyrelsen vid 65 lefnads- och 10 tjänstår såsom ordförande i medicinalstyrelsen.

Beträffande frågan, hvilken pensionsålder i den blifvande pensionslagen bör angifvas såsom den normala, synes mig hvad manliga tjänstinnehafvare angår anledning saknas att frångå det förslag, som härutinnan framställdes i det af Kungl. Maj:t år 1899 framlagda förslaget till pensionslag och som af senaste pensionskommitté återupptagits. Tjänster, hvarå pensionslagen bör komma till tillämpning, äro redan nu i flera fall besatta med kvinnliga ordinarie innehafvare; och detta torde i en snar framtid blifva händelsen i än större utsträckning. Vid sådant förhållande och då erfarenheten ådagalagt, att minskning i arbetskraft inträder för kvinnor i allmänhet tidigare än för män, torde riktigast vara att bestämma en lägre pensionsålder för kvinnor än för män och synes mig den normala pensionsåldern för kvinnliga tjänstinnehafvare lämpligen böra sättas till sextio år. Om ock i regel en kvinnlig tjänstinnehafvare vid sextio års ålder torde räkna trettiofem tjänstår, lärer dock följdriktigheten kräfva, att äfven tjänståldern sättes lägre för kvinnor än för män; och jag föreställer mig därför, att 30 tjänstår skulle kunna uppställas såsom den minimitjänstålder, vid hvilken kvinnlig tjänstinnehafvare må kunna erhålla hel pension. Utgår man alltså ifrån den grundregel, att rätt till hel pension bör för de här ifrågavarande tjänstinnehafvarne i allmänhet inträda, om de äro män, vid uppnådda 67 lefnadsoch 35 tjänstår, och, om de äro kvinnor, vid 60 lefnads- och 30 tjänstår, bör därefter tillses, i hvad mån denna normalålder i fråga om vissa grupper af tjänstinnehafvare må tarfva modifikationer. Härvid synes det mig som borde i alla de fall, där redan på grund af vunnen erfarenhet särskilda bestämmelser i nu förevarande hänseende visat sig vara af nöden, afseende mera fästas vid dessa erfarenhetsrön än vid upprätthållandet af en teori, för hvilken tillräckligt praktiskt underlag ännu icke torde kunna anses förefinnas. Man måste nämligen förutsätta, att, där hittills i fråga om pensionsålder afvikelser gjorts från den vanliga regeln, sådant undantag kommit till stånd först efter sorgfälligt öfvervägande af de på frågan inverkande omständigheterna.

Vanskligheten att i förevarande hänseende träffa det i hvarje fall rätta torde emellertid ligga i öppen dag; och skulle i en framtid erfarenheten ådagalägga, att de lagbestämmelser härutinnan, som nu kunna varda beslutade, visat sig i ett eller annat afseende otillfredsställande, lärer ett dylikt förhållande jämförelsevis lätt kunna afhjälpas.

101 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

Kommitténs förslag till undantagsbestämmelser i fråga om pensionsåldern synes mig dock icke inrymma tillräcklig hänsyn till de förhållanden, som grundlagt vissa nu gällande, från de vanliga afvikande pensionsstadganden.

Jämte det jag härutinnan åberopar hvad statskontoret anfört och hemställt, anser jag mig böra för egen del tillägga följande i fråga om pensionsåldern för chefen för medicinalstyrelsen och chefen för landtbruksst.yrelsen.

Då Kungl. Maj:t den 24 mars 1898 beslöt aflåta nådig proposition till Riksdagen angående ändring i bestämmelserna om rätt för generaldirektören och ordföranden i medicinalstyrelsen till erhållande af pension å allmänna indragningsstaten, föregicks detta beslut af ett yttrande af dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, hvari denne — efter en erinran om de aflöningsförmåner, 6,200 kronor lön och 2,800 kronor tjänstgöringspenningar, som enligt den för medicinalstyrelsen fastställda aflöningsstat tillkomme generaldirektören, och om det vid dessa förmåners åtnjutande fastade villkoret om skyldighet till afgång från tjänsten efter uppnådda 65 lefnadsår och minst 35 tjänstår med rätt till erhållande af pension motsvarande lönens belopp — anförde följande:

»Besinnar man, hvilka stora fordringar ställas på detta ämbetsverks chef, som, på samma gång han måste besitta omfattande kunskaper på det medicinska området och alltjämt följa med den rastlösa utvecklingen af hit hörande vetenskaper, tillika måste vara en framstående administrativ förmåga, inses lätt, att ett sådant mått endast af ett fåtal kan fyllas. En person, utrustad med dylika egenskaper, har merendels bättre utsikter att på annat håll skaffa sig en vida mer inkomstbringande och i öfrigt angenämare ställning. Då till platsen endast kan ifrågakomma en läkare, händer det lätt, att den, som anses lämplig att bekläda platsen, har en lönande praktik, som han ej vill utbyta mot de förmåner, hvilka äro förenade med chefsämbetet i medicinalstyrelsen. För att kunna vid detta ämbete fästa en därtill fullt kvalificerad person vore det visserligen önskligast, att generaldirektörens aflöning blefve i afsevärd mån höjd, men då det ej synes osannolikt, att det åsyftade målet för den närmare framtiden skall kunna vinnas genom bestämmande af ändrade villkor för generaldirektörens pensionering, torde man för närvarande kunna inskränka sig till anlitande af denna senare utväg. På sätt förut antydts, gäller i fråga om rätt till erhållande af pension å allmänna indragningsstaten för generaldirektören, lika som för hvarje annan ämbets- eller tjänsteman

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

i medicinalstyrelsen, att lian skall hafva uppnått 65 lefuads- och minst 35 tjänstår. Då det emellertid vid valet af generaldirektör kan blifva nödvändigt att gå utom statstjänstemännens led, torde det vara skäl att för medicinalstyrelsens chef uppställa lindrigare fordringar i fråga om antalet af de för pension behöfliga tjänståren, och synes därvid vara till fyllest att bestämma, att han skall räkna minst tio tjänstår såsom ordförande i nämnda styrelse. Ett motsvarande stadgande har nyligen meddelats beträffande generaldirektören och chefen för järnvägsstyrelsen.»

Då föredragande departementschefens sålunda uttalade meninggillades af Kungl. Maj:t, äskades i berörda nådiga proposition Riksdagens medgifvande därtill, att bestämmelserna i 7 punkten af nådiga kungörelsen den 1 juni 1877 angående villkoren för åtnjutande af de från 1878 års början fastställda nya löneförmånerna för medicinalstyrelsen måtte erhålla följande förändrade lydelse:

att generaldirektören skall efter uppnådda 65 lefnads- och minst 10 tjänstår såsom ordförande i medicinalstyrelsen, samt annan ämbetseller tjänsteman, då han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjänstår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen, där det tillkommer denna att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anl^å, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig att i densamma kvarstå.

Till svar härå meddelade Riksdagen, att Riksdagen ansåge det vara uppenbart, att, därest utsikt skulle finnas att till befattning såsom generaldirektör och ordförande i medicinalstyrelsen förvärfva en med nödiga egenskaper i framstående grad utrustad läkare, särskilda föreskrifter angående pensionsrätten vore i lika hög grad erforderliga, som de befunnits vara beträffande befattningen såsom generaldirektör och chef för järnvägsstyrelsen, angående hvilken Riksdagen föregående året antagit pensionsbestämmelser af ungefär enahanda innehåll som det föreslagna tillägget; och förklarade sig Riksdagen hafva på grund häraf bifallit Kungl. Maj:ts framställning.

Hvad sålunda förekommit synes mig innebära fullgiltig anledning att äfven i det föreliggande förslaget till pensionslag bibehålla undantagsställning i afseende å tjänståldern beträffande chefen för medicinalstyrelsen.

Enligt min uppfattning tala emellertid goda skäl för beredande äfven åt landtbruksstyrelsens chef af en motsvarande undantagsställning.

103 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18-

Redan nu är denne på grund af beslut vid 1889 års riksdag tillförsäkrad pension å allmänna indragningsstaten vid eu tjänstålder, som med fem år understiger den för öfriga tjänstinnehafvare å styrelsens stat bestämda; men då det för landtbruksstyrelsens chef sålunda uppställda villkoret af 30 tjänstår för pensions erhållande lätteligen torde kunna komma att träda hindrande emellan vid besättande af denna chefsplats, å hvars innehafvare måste ställas anspråk på framstående duglighet och praktisk utbildning å just det område, hvarinom hans verksamhet såsom chef skall göra sig gällande, törde det icke vara tillräckligt att bibehålla den nuvarande bestämmelsen i fråga om pensionsåldern för denne chef. I själfva verket lärer det enligt min mening saknas anledning att för honom uppställa fordringarna på tjänstår för pensionsrätt efter samma måttstock som för de tjänstinneliafvare, hvilkas hela verksamhetstid förutsättes hafva ägnats åt den direkta statstjänsten. Helt säkert skall det också komma att visa sig lämpligast att icke heller för chefen för landtbruksstyrelsen stadga en minimitjänstålder af mer än tio år; och jag tvekar därför icke att i det lagförslag, jag nu går att framlägga, föreslå ett stadgande i detta syfte.

Slutligen är äfven att märka den u ndantagsställning, som genom 1906 års löne- och pensionsreglering för tjänstinnehafvarna vid beskickningarna och konsulaten beredts tjänsteman, som varit anställd vid beskickning eller konsulat i Ostasien minst tio år. Sådan tjänsteman har nämligen tillförsäkrats rätt till pension redan vid uppnådda 60 lefnadsår och 30 tjänstår; och synes det mig icke böra ifrågasättas att nu vidtaga någon förändring uti detta afseende.

Med åberopande af hvad nu blifvit af mig anfördt och under erinran, att genom den af mig föreslagna lydelsen af 2 § denna lags bestämmelser icke skulle komma att äga tillämpning å chefen för järnvägsstyrelsen, hvilkens nuvarande pensionsrätt alltså komme att oförändrad bibehållas, anser jag 5 § böra erhålla följande lydelse:

»Rätt att komma i åtnjutande af hel pension inträder:

för manlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextiosju lefnadsår och trettiofem tjänstår;

för kvinnlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextio lefnadsår och trettio tjänstår;

dock att sådan rätt inträder:

a) för ämneslärarinna vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarierna samt blindundervisningsanstalterna: vid femtiofem lelnads- och tjugufem tjänstår:

b) för tjänsteman, som varit anställd vid beskickning eller konsulat i Ostasien minst tio år, vid sextio lefnads- och trettio tjänstår;

104 Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

c) för provinsialläkare: vid sextiotvå lefnads- och tjugusju tjänstår;

d) för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka, betjänte vid tullverkets kust- och gränsbevakning, gymnastiklärare äfvensom de vid blindundervisningsanstalterna anställda lärare: vid sextiotvå lefnadsoch trettio tjänstår;

e) för lärare vid universiteten, karolinska mediko-kirurgiska institutet, tekniska högskolan, gymnastiska centralinstitutet, farmaceutiska institutet, undervisningsanstalterna för barnmorskor, veterinärinstitutet, fria konsternas akademi och musikaliska akademiens konservatorium äfvensom för länsveterinärer: vid sextiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;

f) för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte, betjänte vid tullverkets lokalförvaltning, andra ämnes- och öfningslärare vid statens läroverk än de under d) och e) särskildt angifna äfvensom landtbruksingenjörer samt tjänstemän och betjänte vid den lokala skogsförvaltningen: vid sextiofem lefnads- och trettiofem tjänstår;

g) för chefen för medicinalstyrelsen och chefen för landtbruksstyrelsen: vid sextiosju lefnadsår och tio tjänstår såsom chef för den styrelse en hvar af dem tillhör».

6 §■

Såsom jag redan haft tillfälle uttala, har jag icke haft anledning till någon erinran mot den af kommittén föreslagna lydelsen af denna paragraf, under förutsättning att i fråga om pensionsbeloppet för det i c) angifna fall bestämmes ett minimum, som kan anses ägnadt. att bereda den till afgång förpliktade tjänstinnehafvaren anständig bärgning.

Till denna paragraf synes mig dock böra af skäl, som i det föregående blifvit af mig anförda, göras följande tillägg:

»Befinnes tjänstinnehafvare vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden, och har han tillika antingen, där enligt 5 § rätt till hel pension inträder vid sextiosju lefnadsår, uppnått en lefnadsålder af minst sextiofem år, eller, där enligt samma paragraf rätt till hel pension inträder vid sextiotvå år, uppnått en lefnadsålder af minst sextio år, eller ock, där fråga är om tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen, uppnått en lefnadsålder af minst sextiotre år, äge Konungen, uppå därom af vederbörande myndighet gjord framställning, förklara sådan tjänstinnehafvare skyldig att från tjänsten afgå.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

7 §•

Af hvad jag tidigare anfört framgår, att jag ansett behöfligt, att det fastställes ett minimibelopp för afkortad pension vid tillämpning af stadgandet i 6 § c, äfvensom att jag funnit hel pension böra utgå till den, som med anledning af stadgandet i 6 § d nödgas afgå från tjänsten. Vid afgång, som påkallas af någon annan af de i 6 § meddelade bestämmelser, torde uteslutande på tjänstårens antal få bero, huruvida pensionen skall utgå med helt eller med afkortadt belopp. I anslutning till dessa mina uttalanden, anser jag mig böra för 7 § föreslå följande lydelse:

»Vid afgång från tjänst af anledning, som i 6 § d sägs, utgår hel pension.

Har tjänstinnehafvare, som afgår på grund af någon af öfriga i 6 § intagna bestämmelser, uppnått det i 5 § för rätt till hel pension stadgade antal tjänstår, utgår äfven till den tjänstinnehafvare hel pension; i annat fall vare han, därest tjänstårens antal icke understiger tio, berättigad erhålla pension till afkortadt belopp i förhållande till det mindre antalet tjänstår; dock att vid afgång från tjänst af anledning, som i 6 § c sägs, pensionen icke i något fall må understiga sjuttiofem procent af hel pension.»

8 §•

Därest en tjänstinnehafvare skulle taga afsked från sin tjänst, utan att sådana förhållanden föreligga, att han enligt bestämmelserna i 6 § är skyldig att afgå, har kommittén ansett eu sådan tjänstinnehafvare icke böra vara berättigad till erhållande af någon pension. För att emellertid icke betaga innehafvare af domarämbete den rätt till pension, som vid uppnådda sextiosju lefnadsår tillkommer andra, i 5 § icke särskildt nämnda tjänstinnehafvare, har kommittén gjort undantag från nämnda regel för innehafvare af domarämbete, som uppnått sextiosju lefnadsmen icke trettiofem tjänstår. Sådan tjänstinnehafvare har förbehållits rätt att, därest tjänståren icke understiga tio, vid afgång från tjänsten komma i åtnjutande af afkortad pension i förhållande till tjänstårens antal.

Till denna kommitténs motivering för lydelsen af ifrågavarande paragraf har jag för min del icke funnit något vara att tillägga.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft.

106 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

9 §.

Under åberopande af den i strafflagen 2 kap. 16 § intagna bestämmelsen att i fråga om rättighet till pension för afsatt tjänstinnehafvare skall gälla hvad särskildt är stadgadt, har kommittén, i likhet med hvad i de föregående lagförslagen ägt rum, intagit ett stadgande därom, att rätt till pension icke tillkomma den, som blifvit från tjänsten afsatt; hvarjemte kommittén till fullständigande af bestämmelsen tillagt orden: »eller för fel eller försumlighet från tjänsten skild»; och då kommittén utgått från det antagande att svensk medborgarrätt borde utgöra en nödvändig förutsättning för att erhålla pension, har kommittén i denna § jämväl inrymt eu bestämmelse, att pension ej heller tillkomme den, som vid afgång från tjänsten icke vore svensk medborgare.

Förevarande bestämmelser, hvilka innebära förbud mot pensions beviljande åt tjänstinnehafvare, hvarom här förmärs, få icke förblandas med innehållet i 14 §, hvari stadgas vissa förutsättningar, under hvilka rätten att uppbära redan beviljad pension upphör.

Beträffande 9 §:s förra del har kommittén erinrat, att, da rätten till pension är en förmån, som omedelbarligen härleder sig från den innehafvande tjänsten, det borde vara en själfklar sak, att, den, som gjort sig tjänsten förlustig, äfven skulle förlora sin rätt till pension.

Hvad angår det senare styckets innehåll anför kommittén, att den såsom ett allmänt pensionsvillkor ansett sig böra uppställa innehafvande! af svensk medborgarrätt, men uttryckt detta villkor under den negativa formen, att pension icke må tillkomma den, som vid afgång från tjänsten icke är svensk medborgare. Enligt hvad kommittén erinrar, öfverensstämmer ett sådant stadgande så till vida med föregående lagförslag, som både i förra pensionskommitténs och Kungl. Maj:ts förslag till pensionslag från pensionsrätt undantogs »tjänstinnehafvare, som icke äger svensk medborgarrätt»; och för att ytterligare klargöra sin uppfattning af detta villkor tillägger kommittén:

»Skulle alltså, hvilket naturligtvis endast undantagsvis kan inträffa, en person vara anställd i civil befattning, å hvilken pensionslagen vore tillämplig, utan att tillika vara i besittning af svensk medborgarrätt, komme han väl att vara underkastad de förpliktelser, hvilka lagen ålägger tjänstinnehafvare, men finge icke komma i åtnjutande af de pensionsförmåner, som däri erbjudas, med mindre han före afskedstagandet. förvärfvat sig svensk medborgarrätt. Det öfverlämnas således

107 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18.

åt den eljest till pension berättigades eget val att afgöra, huruvida lian vill vidtaga den åtgärd, som erfordras för att vinna delaktighet af pensionsförmånen eller icke; och kommittén har så mycket mindre lunnit betänklighet mot att föreslå detta förbehåll för pensions åtnjutande, som den allmänna uppfattningen hittills synes varit den att svensk medborgarrätt bör utgöra förutsättningen för åtnjutande af svensk statspension.»

Rättigheten att vid afgång från tjänst tilläggas pension är en villkorlig rättighet, som förutsätter vissa betingelser å tjänstinnehafvarens sida. Såsom en dylik betingelse bör väl i första rummet kunna uppställas, att den eventuellt pensionsberättigade icke genom brottsligt förfarande blifvit dömd förlustig innehafvande’ tjänst. I annat fall komme ju pensionen att innebära ett vederlag för den förmån, som blifvit honom fråndömd, och brottet skulle i själfva verket blifva strafflöst.

Då man velat frånkänna tjänstinnehafvare, som ännu vid afgång från tjänsten saknar svenskt medborgarskap, den pensionsförmån, som eljest skolat tillkomma honom, så ligger visserligen till grund för stadgandet af dylik påföljd ett helt annat motiv, om hvars betydelse och berättigande meningarna kunna vara delade; men då en sådan tjänstinnehafvare måste antagas hafva mottagit tjänsten med kännedom om förhållandet och det i allt fall får anses vara uteslutande af hans egen vilja beroende att aflägsna detta hinder för pensionsförmånens förvärfvande, synes mig giltig anledning saknas att ur det föreliggande lagförslaget utesluta nämnda stadgande.

10 §.

För innehållet i denna paragraf och min ställning till hvad kommittén härutinnan föreslagit har jag i annat sammanhang redogjort och tillåter mig nu att hänvisa till dessa mina uttalanden, hvilka gifva vid handen, att jag biträder kommitténs förslag till lydelse af ifrågavarande paragraf.

11 §•

Af statskontoret har hemställts om en omredigering af första stycket i denna paragraf; och då den sålunda föreslagna lydelsen torde äga något företräde framför den af kommittén använda, synes mig paragrafen böra affattas i enlighet härmed. Hvad innehållet af denna paragraf angår har jag, såsom jag redan haft tillfälle meddela, icke någon erinran att framställa.

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

12 §.

Med stöd af hvad tillförene blifvit anfördt om rättvisan och billigheten af det här gjorda medgifvandet, har jag ansett en paragraf af denna lydelse böra inflyta i det lagförslag, som må komma att för Riksdagen framläggas.

13 §.

Då hvarje pension, som enligt denna lag komme att beviljas, är afsedd att till större delen utgå af medel, som för sådant ändamål blifvit af Riksdagen ställda till Kungl. Maj:ts förfogande; och då det torde vara af synnerlig vikt att lagens bestämmelser komma att på ett enhetligt sätt tillämpas, torde fortfarande såsom hittills pensiousrätts pröfning i hvarje förekommande fall hänskjutas till Kungl. Maj:ts afgörande.

Innehållet i öfrigt af denna paragraf synes mig icke påkalla yttrande å min sida utöfver hvad som redan skett beträffande stadgandet om afdrag å pension till täckande af tilläfventyrs ogulden pensionsafgift.

14 §.

I afseende på innehållet i denna paragraf må det tillåtas mig att hänvisa till förut gjorda uttalanden; och får jag alltså föreslå, att paragrafen må erhålla följande lydelse:

»Har pensionstagare blifvit dömd till förlust af medborgerligt förtroende eller till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kapitlet 17 § strafflagen, skola, efter det sådant beslut vunnit laga kraft, två tredjedelar af pensionen anses förverkade, och pension alltså utgå med endast en tredjedel af det ursprungliga beloppet.»

15 §.

Då det synts kommittén med god ordning öfverensstämma, att pensionsbelopp, som under en längre tid varit till utbetalning förfallet utan att af pensionstagaren lyftas, icke allt framgent borde anses såsom en pensionstagarens innestående fordran, hvilken han efter behag kunde låta kvarstå eller lyfta, har kommittén föreslagit ett stadgande, i enlighet hvarmed pensionsbelopp, som icke uttagits inom tre år, sedan det till

109 Kungl. i\laj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

betalning förfallit, skulle vara förverkadt och tillfalla pensionsfonden. Under åberopande att stadgandet föreslagits hufvudsakligen af ordningshänsyn och icke på det att staten sålunda skulle göra någon vinst på den enskildes bekostnad, har kommittén förklarat sig anse, att dylikt outtaget pensionsbelopp borde tillgodokomma pensionsfonden. Slutligen bar kommittén antagit, att förhållandet, att döma af hittills vunnen erfarenhet, ytterst sällan komme att inträffa; samt att, därest den försumliga pensionstagaren sedermera kunde åberopa någorlunda giltig anledning till försummelsen, beloppet nog torde komma att, uppå ansökning af pensionstagaren, till honom utbetalas från pensionsfondens medel.

Under erinran att åt Kungl. Maj:t syntes böra förbehållas rättighet att, därest omständigheterna i något fall skulle därtill föranleda, medgifva restitution af ett till följd af stadgandet i denna paragraf förverkadt pensionsbelopp, har af statskontoret föreslagits, att till paragrafen måtte göras följande tillägg: »dock med rätt för Konungen att, efter pröfning af anledningen till försummelsen, medgifva beloppets utbetalning, om framställning därom göres.»

Då restitution af belopp, hvarom här är fråga, näppeligen skulle, utan Riksdagens medgifvande i hvarje särskildt fall, kunna beviljas, därest icke i lagen åt Kungl. Magt förbehölles sådan rätt, som statskontoret ifrågasatt, har jag funnit mig böra för denna paragraf förorda den af statskontoret föreslagna lydelsen.

16 §.

På grund af förut gjorda uttalanden har jag ansett denna paragraf böra erhålla följande från kommitténs förslag i en punkt afvikande lydelse:

»Pension för tjänst, som i denna lag afses, må, ändock att de för erhållande af pension föreskrifna villkor uppfyllts, icke förenas med lön eller pension för annan sådan tjänst eller annan statsjänst förutom i de fall och med de inskränkningar, som här nedan stadgas, nämligen:

* l:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter lön för annan tjänst, pension må, för den tid lönen för den andra tjänsten åtnjutes, utgå med en tredjedel af det belopp, som enligt denna lags bestämmelser eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom pensionen och lönen tillsammans icke uppgå till beloppet af den pension, som eljest skolat för förstnämnda tjänst åtnjutas, pensionen ökas med skillnaden;

2:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter pension

no

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

för annan tjänst, som i denna lag afses, pension må utgå för båda tjänsterna med ett sammanlagdt belopp, motsvarande det högre af de pensionsbelopp, som eljest skolat utgå, ökadt med eu tredjedel af det lägre, eller, om bägge pensionsbeloppen äro lika, motsvarande det ena af dem, ökadt med en tredjedel;

3:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter eller sedermera erhåller pension för statstjänst, å hvilken denna lag icke äger tillämpning, pension för den förra tjänsten må utgå med en tredjedel af det belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom de båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp, pensionen må ökas med hvad som motsvarar skillnaden.»

17 §•

Enligt kommitténs af mig biträdda förslag skulle denna paragraf erhålla följande affattning:

»Tjänstår för erhållande af pension enligt denna lag beräknas icke allenast för tid, under hvilken tjänstinnehafvaren innehaft tjänst, som i denna lag afses, utan äfven för tid, under hvilken han innehaft annan statstjänst eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställning eller förordnande. Vid sådan tjänstårsberäkning skall afdrag göras för tid, under hvilken ledighet från tjänsten ägt rum af annan anledning än semester, sjukdom, offentligt uppdrag eller resa, som med vederbörligt tillstånd företagits till egen utbildning; i fråga om tjänstinnehafvare, som icke äger rätt till semester, må afdrag ej göras för tid af högst en och en half månad om året, under hvilken ledighet må hafva åtnjutits för hälsans vårdande eller för enskilda angelägenheter.»

»I fråga om pension för den, som vid afgång från tjänst, som i denna lag afses, erhållit pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst, må tjänstår, som beräknats för erhållande af den pension, ej ånyo beräknas såsom tjänstår, där det icke på grund af annan tjänstgöring än den, på hvilken den förra tjänstårsberäkningen grundats, må såsom tjänstår beräknas.»

18 §.

Såsom naturligt är, har kommittén ansett sig böra till besvarande upptaga frågan, i hvad mån den nya pensionslagens bestämmelser borde vinna tillämpning å de tjänstinnehafvare, som redan blifvit utnämnda, innan lagen kommo att träda i kraft; och kommittén har till

in

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

en början erinrat, hurusom i Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1899 uttalades, att de nya bestämmelser i fråga om pensionsväsendet, som kunde komma att föreslås, och således äfven ett eventuellt stadgande, som förpliktade tjänstinnehafvare till erläggande af afgift för egen pensionering, borde äga tillämplighet endast på tjänstinnehafvare, som efter de nya bestämmelsernas trädande i kraft erliölle syssla, med hvars innehafvande sådan förpliktelse vore förbunden, så framt icke tidigare erhållen befordran skett med uttryckligt förbehåll att vara underkastad pension sreglering.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning, hvars riktighet kommittén förklarat sig till fullo dela, har kommittén föreslagit bestämmelse af innehåll, att för den, som vid tiden för pensionslagens trädande i kraft innehade tjänst, som i samma lag afsåges, lagens stadganden, såvidt den tjänst anginge, icke skulle gälla, där ej på grund af särskilda föreskrifter skyldighet ålåge honom att underkasta sig förändrade bestämmelser angående rätt till pension.

Utom de allmänna föreskrifter i berörda hänseende, som innehölles i Kungl. Maj:ts förut åberopade nådiga kungörelser af den 31 mars och den 21 december 1900, hade, enligt hvad kommittén vidare erinrar, bland villkoren för åtnjutande af de å vissa lönestater uppförda aflöningsförmåner förbehåll intagits om tjänstinnehafvares skyldighet att vara underkastad förändrade bestämmelser i fråga om pensionsrätt.

Särskild uppmärksamhet påkallade, enligt hvad kommittén funnit, förhållandet med de å patent- och registreringsverkets stat uppförda tjänstinnehafvarnas ställning i pensionshänseende. Jämlikt Riksdagens beslut enligt skrifvelse till Kungl. Maj:t af den 11 maj 1898 vore nämligen dessa tjänstinnehafvare visserligen i saknad af pensionsrätt men hade å andra sidan icke fått sig ålagd skyldighet att vid viss lefnads- och tjänstålder afgå från tjänsten; och som ingen af de nuvarande tjänstinnehafvarna å nämnda stat träffades af de i nådiga kungörelserna den 31 mars och den 21 december 1900 gifna föreskrifter, hade de icke någon förpliktelse att underkasta sig den föreslagna pensionslagens bestämmelser.

I afsikt att bereda tjänstinnehafvare, som vid tiden för lagens trädande i kraft innehade tjänst, med hvilken pensionsrätt först genom den nya lagen blefve förbunden, och som alltså icke hade skyldighet att underkasta sig pensionslagens föreskrifter, möjlighet att åt sig betrygga förmånen af pension under de villkor, pensionslagen stadgade, borde enligt kommitténs mening en sådan tjänstinnehafvare sättas i tillfälle att erhålla nämnda förmån, därest han inom någon viss tid —

112 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 18.

kommittén har föreslagit ett år — efter det lagen trädt i kraft, anmälde, att pensionslagens bestämmelser finge å honom vinna tillämpning.

Komme en sådan bestämmelse som den af kommittén sålunda föreslagna till stånd, skulle, enligt hvad kommittén anfört, följden blifva den, att pensionslagens stadganden skulle komma att tillämpas icke blott å en hvar, som efter lagens trädande i kraft erhölle tjänst, som i lagen afsåges, utan äfven dels å en hvar till sådan tjänst dessförinnan utnämnd, därest utnämningen eller tillträdandet af tjänsten tillhörande löneförmåner skett med förbehåll om skyldighet att vara underkastad de nva bestämmelser om pensionsrätt, som kunde varda stadgade, dels ock å sådan tjänstinnehafvare, som väl icke vore skyldig att underkasta sig lagen men inom den i sådant hänseende stadgade tid anmälde sig önska, att pensionslagens bestämmelser finge å honom tillämpas. Det skulle dock, enligt kommitténs mening, icke kunna anses rättvist att låta den reduktion af pensionsbeloppet, som med tillämpning åt förslaget om beräkning af pensionsunderlag för tjänst, med hvilken tjänstgöringspenningar icke vore förenade, komme att äga rum, träffa innehafvaren af sådan tjänst, med hvilken pensionsrätt redan nu vore förbunden, förr än lönestat, vid hvars uppgörande hänsyn tagits till de nya pensionsgrunderna, vunnit tillämpning.

Vare sig utnämning skett med eller utan förbehåll om skyldighet att vara underkastad pensionsreglering, borde alltså enligt kommitténs mening i fråga om tjänst, med hvilken tjänstgöringspenningar icke vore förenade och för hvilken rätt till pension blifvit före lagens trädande i kraft stadgad, därest gällande lönestat fastställts före den 1 januari 1900 — d. v. s. innan man vid uppgörande af nya lönestater ägde anledning att taga en blifvande pensionslags föreskrifter i särskildt betraktande — pensionslagens stadgande angående beräkning af pensionsunderlag icke vinna tillämpning förr än ny lönestat kunde varda för tjänsten upprättad, utan dessförinnan gälla, att vid pensionsunderlagets beräkning skulle tillämpas enahanda bestämmelser, som enligt nådiga brefvet den 16 mars 1858 gällde i fråga om beräkning af pensionsbeloppet för civil tjänstinnehafvare, hvilkens aflöningsförmåner icke genom reglering vid riksdag efter 1875 fördelats i lön och tjänstgöringspenningar, allenast med det undantag att pensionsunderlaget aldrig finge beräknas till högre belopp än sextusen kronor. Med tillämpning häraf skulle pensionsunderlaget för sådan tjänst utgöra: där lönen ej uppginge till mer än tretusen kronor, hela lönen; där lönen uppginge till mer än tretusen men icke till tretusensjuhundrafemtio kronor, tretusen kronor; samt,* där lönen uppginge till tretusensjuhundrafemtio kronor eller högre

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18. 113

belopp, åttio procent af lönen, dock ej i något fåll mer än sextusen kronor.

De för närvarande för häradshöfding, provinsialläkare och förste landtmätare särskildt fastställda pensionsbelopp af respektive 5,000 kronor,

4,000 kronor och 2,500 kronor ansåge kommittén jämväl böra bibehållas såsom pensionsunderlag för en hvar af desse tjänstinnehafvare, intill dess reglering af deras aflöningsförmåner företoges och nya lönestater blefve för dem fastställda. Äfven i dessa fall hade kommittén, enligt hvad den slutligen förmäler, ansett sig sakna hvarje anledning att genom sina förslag rubba de grunder, som nu gällde för beräkning af pensionsbelopp och som sammanfölle med dem, hvilka kommittén önskat uppställa för beräkning af pensionsunderlaget, allenast med det undantag som begränsning af pensionunderlaget till visst maximibelopp kräfde.

På grund af dessa sina uttalanden har kommittén för 18 § föreslagit följande lydelse:

»Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .; dock att

a) för den som vid sagda tid innehar tjänst, som i denna lag afses, lagens stadganden, så vidt den tjänst angår, icke skola gälla, där ej på grund af särskilda föreskrifter skyldighet åligger honom att underkasta sig förändrade bestämmelser angående rätt till pension eller han inom ett år efter lagens trädande i kraft anmäler, att pensionslagens bestämmelser må å honom vinna tillämpning;

b) i fråga om tjänst, med hvilken tjänstgöringspenningar icke äro förenade och för hvilken rätt till pension blifvit före lagens trädande i kraft stadgad, skall, därest gällande lönestat fastställts före den 1 januari 1900, hvad i denna lag angående beräkning af pensionsunderlag föreskrifves icke vinna tillämpning förr än ny lönestat må varda för tjänsten upprättad, utan därförinnan gälla, att pensionsunderlaget skall utgöra: där lönen ej uppgår till mer än tretusen kronor, hela lönen; där lönen uppgår till mer än tretusen men icke till tretusens] uhi mdrafemtio kronor, tretusen kronor; samt där lönen uppgår till tretusensjuhundrafemtio kronor eller högre belopp, åttio procent af lönen, dock ej i något fall mer än sextusen kronor;

c) för häradshöfding, provinsialläkare och förste landtmätare pensionsunderlaget skall, intill dess ny lönestat må varda bestämd, utgöra det belopp, som före lagens trädande i kraft blifvit såsom pension för sådan tjänstinnehafvare fastställdt.»

Hvad kommittén sålunda föreslagit har gifvit statskontoret — som redan i början af sitt underdåniga utlåtande förklarat sig kunna förutsätta, att så väsentligt förändrade pensionsbestämmelser, som de i lag- Bih. till lliksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 15

114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

förslaget ifrågasatta, komme att vinna tillämpning endast i den man vid de pågående löneregleringarna för statens civila ämbetsverk och tjänstemän hithörande förhållanden redan vunnit eller komme att vinna behörigt beaktande — anledning till följande uttalande och hemställan:

»Till de i 18 § c) omförmälda tjänstinnehafvare, för hvilka särskilda pensionsunderlag skulle tills vidare blifva gällande, böra enligt statskontorets mening läggas: ej mindre de professorer vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, hvilkas pensioner, på sätt ofvan erinrats, blifvit till sina belopp bestämda under år 1904, än äfven länsveterinärerna, för Indika, såsom förut nämnts, särskild! pensionsbelopp fastställdes år 1901; och då anledning lärer saknas till vidtagande af någon rubbning i de särskilda grunder för pensions beräkning, livilka i sammanhang med 1904 års lönereglering antagits för tecknings-, gymnastik- och musiklärarne vid rikets allmänna läroverk, har statskontoret under 18 § upptagit ny undantagsbestämmelse litt. d) för dessa öfningslärare.»

»Statskontoret får alltså föreslå, att, med bibehållande af litt. a) och b) oförändrade,

dels 18 § c) må erhålla denna förändrade lydelse: 'för häradshöfding, provinsialläkare, professor vid karolinska mediko-kirurgiska institutet: i medicin, i kirurgi och i pediatrik äfvensom för länsveterinär samt förste landtmätare pensionsunderlaget skall, intill dess ny lönestat må varda fastställd, utgöra det belopp, som före lagens trädande i kraft blifvit såsom pension för sådan tjänstinnehafvare bestämd';

dels ock under samma paragraf må införas en ny punkt d) af denna lydelse: ’d) för tecknings-, gymnastik- och musiklärare vid rikets allmänna läroverk skall, intill dess ny lönestat må varda fastställd, gälla: i afseende å beräkning af pensionsunderlaget, att såsom pensionsunderlag skall betraktas lönen, oafkortad, samt vid beräkning af beloppet af hel pension hvad genom nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904 blifvit stadgadt om pensionsbeloppets beräkning’.»

I hufvudsak delande det betraktelsesätt, som vunnit uttryck i de af kommittén i lagförslagets 18:de paragraf intagna bestämmelser, har jag dock funnit nödigt att beträffande innehållet i punkterna b) och c) gorå följande erinringar.

Såsom jag redan haft anledning framhålla, torde i pensionslagen icke böra fastslås såsom ovillkorligt maximum för pensionsunderlag ett belopp af 6,000 kronor utan öppet lämnas att i sammanhang med lönereglering fastställa äfven ett högre belopp, därest förhållandena skulle så påkalla. Ser man nu på verkan af en sådan bestämmelse som den i punkt b) införda, så skulle endast åt vissa tjänstinnehafvare bibehållas

115 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

den förmånligare beräkning af pensionsunderlaget, som genom nu gällande pension sbestämmelser tillförsäkrats tjänstinnehafvare, livilkas aflöning icke delats i lön och tjänstgöringspenningar, under det att däremot ett fåtal andra tjänstinnehafvare genom förslaget om pensionsunderlagets begränsning till 6,000 kronor skulle få vidkännas en högst väsentlig reduktion af hittills varande pensionsbelopp. Denna reduktion skulle sålunda träffa endast justitieråden och öfverståthållaren, en hvar af de förra med 2,000 kronor och den senare med omkring 1,000 kronor. Enligt mitt förmenande skulle det icke kunna anses vara öfverensstämmande med statens välförstådda intressen att utan vidare undersökning af de på frågan inverkande förhållandena försätta vissa af de nu nämnda tjänstinnehafvarne i den ställning, att de icke blott skulle få pensionsbeloppet minskadt med en fjärdedel utan därtill måhända nödgas att vidkännas ett betydligt löneafdrag för att komma i åtnjutande af den sålunda reducerade pensionen. Mera lämpligt och, enligt min mening, jämväl med kommitténs åskådningssätt i öfrigt bättre öfverensstämmande skulle det därför vara att låta äfven dessa tjänstinnehafvare få såsom pensionsund erlag beräkna det nu för dem bestämda pensionsbeloppet, intill dess ny lönestat varder upprättad.

Skulle den af mig förordade ändring i punkt b) blifva vidtagen, blefve emellertid erforderligt, till förekommande af en för landshöfding för närvarande icke ifrågasatt eller åsyftad pensionsförhöjning, att landshöfding komme att upptagas bland de under punkt c) särskildt uppräknade tjänstinnehafvare.

Då äfsren jag finner anledning saknas att genom denna lag rubba de grunder för pensionsberäkning, livilka helt nyligen genom Kungl. Maj:ts och Riksdagens beslut fastställts ej mindre för vissa af professorerna vid karolinska mediko-kirurgiska institutet än äfven för länsveterinärer och öfningslärarne vid rikets allmänna läroverk, biträder jag hvad statskontoret beträffande dem föreslagit.

På grund af hvad nu blifvit af mig anfördt och under erinran att de bestämmelser, som under a), b), c) och d) af 18 § nu komma att af mig föreslås, liksom de af kommittén under a), b) och c) af samma paragraf föreslagna, icke kunna betraktas annorlunda än som öfvergångsstadganden, har jag ansett åt 18 § böra gifvas följande lydelse:

»Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock att

a) för den, som vid sagda tid innehar tjänst, som i denna lag afses, lagens stadganden, så vidt den tjänst angår, icke skola gälla, där ej på grund af särskilda föreskrifter skyldighet åligger honom att underkasta sig förändrade bestämmelser angående rätt till pension eller han

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

inom ett år efter lagens trädande i kraft anmäler, att pensionslagens bestämmelser må å honom vinna tillämpning;

b) i fråga om tjänst, med hvilken tjänstgöringspenningar icke äro förenade och för hvilken rätt till pension blifvit före lagens trädande i kraft stadgad, skall, därest gällande lönestat fastställts före den 1 januari 1900, hvad i denna lag angående beräkning af pensionsunderlag föreskrifves icke vinna tillämpning förr än ny lönestat må varda för tjänsten fastställd, utan därförinnan gälla, att pensionsunderlaget skall utgöra: där lönen ej uppgår till mer än tretusen kronor, hela lönen; där lönen uppgår till mer än tretusen men icke till tretusensjuhimdra femti o kronor, tretusen kronor; samt där lönen uppgår till tretusensjuhundrafemtio kronor eller högre belopp, åttio procent af lönen, dock ej i något fall mer än åttatusen kronor;

c) för häradshöfding, landshöfding, provinsialläkare, professor vid karolinska mediko-kirurgiska institutet: i medicin, i kirurgi och i pediatrik äfvensom för länsveterinär samt förste landtmätare pensionsunderlaget skall, intill dess ny lönestat må varda fastställd, utgöra det belopp, som före lagens trädande i kraft blifvit såsom pension för sådan tjänstinnehafvare bestämdt;

d) för tecknings-, gymnastik- och musiklärare vid rikets allmänna läroverk skall, intilldess ny lönestat må varda fastställd, gälla: i afseende å beräkning af pensionsunderlaget, att såsom pensionsunderlag skall betraktas lönen, oafkortad, samt vid beräkning af beloppet af hel pension hvad genom nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904 blifvit stadgadt om pensionsbeloppets beräkning.))

Härmed torde dock enligt min tanke icke allt kunna anses vara väl beställdt i afseende å frågan om den nya lagens tillämpning. Alltför betungande skulle det nämligen helt säkert under nuvarande förhållanden vara, om skyldighet att erlägga pensionsafgifter till de af mig föreslagna belopp lades å tjänstinnehafvare, som väl enligt de i denna lag gifna eller eljest utfärdade föreskrifter och förbehåll vore förpliktad att underkasta sig de i lagen gifna bestämmelser men innehade tjänst, för hvilken aflöning utginge enligt en lönestat, där icke bland villkoren för aflöningens åtnjutande uttryckligen stadgats skyldighet för löntagaren att vidkännas pensionsafgift motsvarande afdrag å aflöningen, enär i annat fall icke antagas kan, att aflöningsförmånerna blifvit afvända med hänsyn jämväl till en med tjänstens innehafvande förbunden skyldighet att för pensionsändamål afsätta större eller mindre del af aflöningen.

117 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o J8.

Om alltså å ena sidan billig!)etskraf synas mig påkalla, att till förmån för sådan tjänstinnehafvare i lagen införes ett undantagsstadgande medgifvande anstånd, i afseende å tillämpningen af lagens föreskrift om skyldighet för tjänstinnehafvare att erlägga pensionsafgift, så bör å andra sidan befrielsen från pensionsafgifts erläggande för sådan tjänstinnehafvare medföra förlust af hvarje förmån, som i lagen tillförsäkrats tjänstinnehafvare uteslutande med hänsyn till den skyldighet han haft att erlägga pensionsafgift.

Med stöd af det nu anförda hemställer jag alltså, att under 18 § måtte inrymmas jämväl följande stadganden:

»Tjänstinnehafvare, som är underkastad denna lags bestämmelser, vare, om han för den tjänst åtnjuter aflöning enligt lönestat, som fastställts före den 1 januari 1907, befriad från att erlägga i lagen stadgad pensionsafgift, så länge aflöning å den lönestat af honom åtnjutes, så framt icke vid lönestatens fastställande bland villkoren för denna aflönings åtnjutande gjorts uttryckligt förbehåll, att löntagare skall vara skyldig att vidkännas pensionsafgift motsvarande afdrag å aflöningen.»

»Tjänstinnehafvare, som enligt hvad nyss nämnts icke är pliktig att vidkännas pensionsafgift, skall, därest honom ådömes straff eller straffpåföljd, hvarom i 14 § sägs, hafva förverkat hela pensionen; och äge de i 16 § l:o), 2:o) och 3:o) gjorda medgifvanden icke tillämpning å sådan tjänstinnehafvare.»

Såsom jag redan anmärkt, har pensionskommittén i sammanhang med själfva hufvudbetänkandet aflåtit vissa särskilda underdåniga skrifvelse!’, hvari framställts förslag, hvilka afse att utgöra komplettering af nämnda betänkande. De framställningar, hvarå jag nu syftar, behandla frågan om pensionslagens tillämpning dels å de ordinarie och extra ordinarie professorer vid universiteten, hvilkas aflöning till hela beloppet utgöres af afkomst af prebendepastorat, dels ock å professor skytteanus vid Uppsala universitet samt innehafvaren af Per Henrik Malmstens professur vid karolinska medikokirurgiska institutet.

I den förra af dessa framställningar har kommittén till en början erinrat, att det förslag till pensionslag för civila tjänstinnehafvare, hvilket. samtidigt till Kungl. Maj:t öfverlämnades, tilläde rätt till pension vid afgång från tjänst åt ordinarie innehafvare af civil tjänst med lön å stat, som blifvit fastställd af Konungen och Riksdagen; att de vid rikets universitet anställda lärare vore enligt berörda lagförslag att

118 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18.

hänföra till civila tjänstinnehafvare; att emellertid inom de teologiska fakulteterna funnes såväl ordinarie som extra ordinarie professorer, hvilka icke uppbure sin aflöning1 på grund af lönestat, så fastställd, som i pensionslag-en förutsattes, enär de aflönades uteslutande genom afkomst af det prebendepastorat, hvilket blifvit en hvar af dem anvisadt; att sådana löntagare vore: förste teologie professorn vid Uppsala universitet och samtliga professorer och extra ordinarie professorer vid Lunds universitets teologiska fakultet; att för närvarande de nu uppräknade ordinarie professorerna ägde samma rätt till pension å allmänna indragningsstaten, som tillkomme annan professor vid rikets universitet; att de extra ordinarie professorerna inom de teologiska fakulteterna för närvarande, lika litet som deras vederlikar inom de världsliga fakulteterna, ägde någon pensionsrätt; samt att genom antagande åt det lagförslag, som af kommittén utarbetats, såväl de ordinarie som de extra ordinarie professorerna vid rikets universitet skulle, oafsedt hvilken fakultet de tillhörde, så vidt de uppbure lön å stat, som blifvit fastställd af Konungen och Riksdagen, erhålla rätt till pension enligt pensionslagens bestämmelser. Under anförande att det syntes kommittén vara uppenbart, att den omständighet, att aflöningen uteslutande bestode i afkomst af prebendepastorat, icke borde försätta en tjänstinnehafvare i annan ställning i afseende å pensionsrätt och därmed förbundna skyldigheter än öfriga med honom eljest likställda tjänstinnehafvare, har kommittén, med åberopande hurusom kommittén, enligt hvad i betänkandet närmare angåfves, funnit mindre lämpligt att beträffande dessa tjänstinnehafvare i pensionslagen inrymma undantagsstadganden, förklarat sig anse särskildt beslut om deras pensionsrätt böra meddelas.

Kommittén har på grund häraf hemställt, det täcktes Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen besluta, att, därest lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension, af hufvudsakligen samma innehåll som det af kommittén framlagda lagförslaget, blefve antagen, denna lags bestämmelser skulle i alla tillämpliga delar gälla äfven de ordinarie och extra ordinarie professorsämbeten vid rikets universitet, till hvilkas innehafvare aflöningen utginge uteslutande i form af afkomst af prebendepastorat; dock att i fråga om beräkning af pensionsunderlag borde iakttagas, att pensionsunderlaget för hvarje sådant professors- eller extra ordinarie professorsämbete skulle anses utgöra enahanda belopp, som för annan ordinarie eller extra ordinarie professur vid samma universitet, samt att ålderstillägg icke finge vid pensionsunderlagets bestämmande beräknas, med mindre tjänstinnehafvaren fullgjort de för annan likställd tjänstinnehafvare i sådant afseende föreskrifna villkor.

119 Kungl. Maj.t a Nåd. Proposition N:o 18.

I anledning af detta förslag hafva vederbörande lämnats tillfälle att yttra sig och därvid hufvudsakligen anfört:

det större akademiska konsistoriet i Uppsala: att nuvarande innehafvaren af förste teologie professuren i Uppsala — den ende, hvarom vid detta universitet här vore fråga — förklarat sig icke hafva något mot förslaget att erinra; att denne professor, förutom inkomsterna af Uppsala stads och Vaksala prebendepastorat, hade sig tilldeladt löneanslag af universitetets medel, i stat upptaget till 1,039 kubikfot 5 kannor spannmål och i värde beräknadt till 2,224 kronor 53 öre; samt att konsistoriet för egen del icke hade något att erinra mot pensionskommitténs förslag;

det större akademiska konsistoriet i Lund: att de ordinarie professorerna inom teologiska fakulteten vid Lunds universitet, förutom afkomsten af prebendepastorat, åtnjöte i spannmål beräknade lönebidrag af universitetets medel; att således endast de e. o. professorernas inom nämnda fakultet aflöning till hela beloppet utgjordes af afkomst af prebendepastorat; samt att pensionskommitténs förslag borde med afseende på ifrågavarande lärare vinna tillämpning, i den mån de vore skyldiga eller förklarade sig villiga att underkasta sig sådana bestämmelser;

universitetskanslern: att kanslersämbetet icke hade något att invända mot bifall till kommitténs förslag rörande tillämpning af den ifrågasatta nya pensionslagens bestämmelser jämväl å professurer af ifrågavarande slag, i den mån deras innehafvare vore skyldiga eller förklarade sig villiga att underkasta sig dessa bestämmelser; samt

statskontoret: att kommitténs hemställan beträffande pensionslagens tillämpning å prebendeinnehafvarne vid universiteten icke gifvit anledning till annan erinran än att, då, enligt hvad upplyst blifvit, en del af dessa prebendeinnehafvare åtnjöte lönebidrag af universitetens medel, efter ordet: »aflöningen» borde, till förekommande af all osäkerhet, inskjutas orden »anslag af universitetets medel oberäknadt».

I den andra af de nu ifrågavarande skrifvelserna anför kommittén: att af de vid rikets högskolor inrättade lärostolar tvenne grundade sig på donationer af enskilda personer; så vore nämligen förhållandet med den skytteanska professuren vid universitetet i Uppsala samt den professur vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, hvilken tillkommit genom ett af f. d. provinsialläkaren Gustaf Bottiger utfärdadt gåfvobref;

att den skytteanska professuren i vältalighet och politik vore stiftad enligt riksrådet Johan Skyttes donationsbref den 1 januari 1622, hvarå sanktion erhållits genom nådiga brefvet den 2 juni 1622; varande i bref den 1 oktober samma år af Skytte utfärdade närmare bestämmelser för denna professurs tillsättning, innehafvarens skyldigheter m. m.;

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

att den af Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 13 november 1885 fastställda utgiftsstat för universitetet i Uppsala upptoge under filosofiska fakulteten, humanistiska sektionen »eu professor i vältalighet och statskunskap, skytteauus», med anteckning »lön af riksrådet Skyttes donation och bostad i skytteanska huset»;

att emellertid till innehafvaren af denna professur utginge aflöning jämväl af statsmedel, hvilket inhämtades af det förhållande, att 1887 års riksdag i enlighet med därom af Kungl. Magt framställdt förslag, med uteslutande af det under rubrik »indelning och därmed jämförlig anvisning på förslag: ersättningar» upptagna anslag, 1,800 kronor, såsom ersättning för spannmålsindelning, tillkommande professor skytteauus vid universitetet i Uppsala, beviljat ett årligt belopp af 1,785 kronor;

att genom det vid 1873 års riksdag fattade beslut, att universitetsprofessor skulle äga rätt att, om han efter uppnådda 65 lefnadsår gjorde ansökan om afsked, å allmänna indragningsstaten uppföras till åtnjutande af pension till belopp af 4,500 kronor, sådan pensionsrätt tillfallit jämväl professor skytteanus;

att genom gåfvobref, dagtecknadt oktober 1885, f. d. provinsialläkaren och brunnsintendenten Gustaf Bottiger öfverlämnat till karolinska mediko-kirurgiska institutet i Stockholm en summa af 100,000 kronor på villkor, bland andra: att kapitalet skulle utgöra grundfonden för en ordinarie professur vid institutet i någon af den praktiska medicinens specialgrenar och räntan oafkortad utgå såsom lön åt professorn i ämnet; att den af donator eller — efter hans död — af institutets lärarekollegium till innehafvare af lärostolen kallade skulle i vederbörlig ordning af Kungl. Maj:t till professor utnämnas; samt att i pensionsrätt och för öfrigt i alla skyldigheter och rättigheter, som i gåfvobrefvet icke blifvit särskildt vidrörda, den nye professorn borde varda likställd med institutets dittills varande ordinarie professorer; varande af donator uti eu den 28 november 1885 utfärdad handling förklarad!, att sistnämnda punkt i gåfvobrefvet borde så tolkas, att genom densamma åt innehafvaren af den på grund af donationen upprättade lärostolen tillförsäkrades rätt till en pension af statsmedel lika med den, som då vore bestämd för institutets ordinarie professorer, eller 4,500 kronor;

att, enär gåfvan sålunda gjorts beroende, bland annat, däraf att den ifrågasatta lärostolens professor blefve i afseende å pensionsrätt likställd med karolinska institutets dittills varande ordinarie professorer, Kungl. Maj:t, under erinran att sådan professor enligt nådiga bref vet den 2 juni 1876 vore berättigad att efter uppnådda 65 år vid afskedstagande! uppbära årlig pension till belopp af 4,500 kronor, aflåtit

121 Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 18.

proposition i ämnet till Riksdagen för att dymedelst sätta Riksdagen i tillfälle att taga under ompröfning, huruvida Riksdagen ville medgifva den pensionsrätt, som utgjorde ett villkor för att gåfvan skulle komma till verkställighet, samt föreslagit Riksdagen medgifva, »att innehafvare!! af den professur, som i följd af en särskildt erbjuden gåfva å 100,000 kronor kunde komma att upprättas vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, måtte tillerkännas pensionsrätt lika med den, som för närvarande tillkomme ordinarie professor vid institutet»; samt

att Riksdagen enligt skrifvelse den 16 maj 1886 medgifvit, att innehafvaren af nämnda professur tillerkändes pensionsrätt lika med den, som »för närvarande» tillkomme ordinarie professor vid institutet, dock under villkor dels att såväl det läroämne, den nya professuren skulle omfatta, som valet af den person, hvilken skulle uppehålla densamma, äfvensom af den förste innehafvarens efterträdare af Kungl. Maj:t godkändes, dels att förändringar i de ordinarie undervisningstiderna, som af innehafvaren af professuren kunde önskas, endast finge äga rum med institutets lärarekollegii medgifvande, dels ock att nämnda innehafvare icke finge äga rättighet att fordra högre löneförmåner än behållna räntan af det donerade kapitalet.

För egen del har kommittén yttrat, att liksom professor skytteanus och innehafvaren af den omförmälda professuren vid karolinska medikokirurgiska institutet hittills varit i fråga om pensionsrätt likställda med öfriga ordinarie professorer vid universiteten och det nämnda institutet, så syntes detsamma böra blifva förhållandet för framtiden. Om därför, såsom kommittén föreslagit, den blifvande pensiouslagens bestämmelser komme att tillämpas i afseende å alla de läraretjänster vid dessa högskolor, för Indika lön utginge enligt stat, som blifvit fastställd af Konungen och Riksdagen, borde alltså — såvidt icke de vid donationerna fastade förbehåll skulle lägga hinder i vägen — samma lagbestämmelser förklaras skola i tillämpliga delar gälla i afseende å de genom nämnda tvenne donationer inrättade professurer.

Beträffande den förra eller den skytteanska professuren vid Uppsala universitet syntes enligt kommitténs mening icke heller, särskildt med afseende därå, att innehafvaren af denna professur till icke så obetydlig del aflönades af statsmedel, något hinder möta för en sådan anordning, hvaremot kommittén förklarat sig finna tvifvelaktigt, huruvida ändring numera kunde vidtagas i fråga om den pensionsrätt, som utgjorde ett villkor för öfverlämnande till karolinska mediko-kirurgiska institutet af de gåfvomedel, hvarpå den ifrågavarande professuren vid nämnda institut vore grundad.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft.

122 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

Kommittén liar på grund af hvad sålunda anförts hemställt, det täcktes Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen besluta, att, därest lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension af hufvudsakligen samma innehåll som det nu af kommittén framlagda lagförslaget blefve antagen, samma lags bestämmelser skulle i alla tillämpliga delar gälla ej mindre den genom riksrådet Johan Skyttes donationsbref inrättade professuren vid Uppsala universitet än äfven den professur vid karolinska medikokirurgiska institutet, som vore grundad på gåfvobref af f. d. provinsialläkaren Gustaf Bottiger, den senare professuren dock endast så vidt de med donationen förenade villkor icke befunnes utgöra hinder för pensionslagens tillämpning; och borde därvid iakttagas, att pensionsunderlaget för hvardera tjänsten skulle anses utgöra samma belopp som för annan ordinarie professur; dock att ålderstillägg icke finge vid pensionsunderlagets bestämmande beräknas, med mindre tjänstinnehafvaren fullgjort de för annan likställd tjänstinnehafvare i sådant afseende föreskrifna villkor.

Uti de yttranden, som blifvit afgifna i anledning af kommitténs förslag om pensionslagens tillämpning å skytteanska professurens innehafvare, har i hufvudsak anförts:

af patronus för den skytteanska stiftelsen: att han icke hade något att erinra mot kommitténs ifrågavarande förslag, under förbehåll att patronus blefve den, som ägde bestämma, huruvida en pensionsberättigad professor finge under den tid, lagen medgåfve, kvarstå i tjänsten eller icke;

af nuvarande innehafvaren af skytteanska professuren: att han instämde med patronus;

af det större akademiska konsistoriet i Uppsala: att konsistoriet icke i hufvudsak hade något att invända mot kommitténs förslag;

af universitetskanslern: att han icke hade något att erinra mot bifall till kommitténs förslag jämväl i fråga om den Kungl. Maj:t förbehållna rätt att i visst fall låta med afskedet anstå, dock under förbehåll dels att skytteanske professorn blefve, utan något särskildt reglerande från statens sida af pensionsunderlaget, i afseende härpå utan vidare likställd med öfriga ordinarie professorer, så att han skulle, därest han innehaft sitt professorsämbete under de tidslängder, som vore föreskrifna för ordinarie professorers tillträdande af ålderstillägg, utan vidare anses hafva blifvit berättigad till dylikt ålderstillägg samt på dem grundadt pensionsbolopp, dels ock att nuvarande innehafvaren af professuren finge äga valfrihet mellan att behålla den honom nu tillkommande pensionsrätt och att erhålla den pensionsrätt med motsvarande skyldigheter, som genom den föreslagna nya ordningen skulle komma till stånd; samt

Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition No IS. 123

af statskontoret: att då staten, utan att därtill hafva någon som helst skyldighet, låtit professor skytteanns få åtnjuta samma pensionsförmån, som beredts åt andra ordinarie professorer vid universiteten, innehafvare)! af denna professur icke syntes kunna hafva berättigade anspråk på att i fråga om denna pensionsförmån intaga någon särställning i en blifvande pensionslagstiftning; i anledning hvaraf statskontoret — med erinran att å den nuvarande innehafvaren, såsom utnämnd till ämbetet år 1901, vore tillämplig bestämmelsen i nådiga kungörelsen den 31 mars 1900 därom att den, som efter sistnämnda dag utnämndes till befattning, med hvilken följde rätt till pension å allmänna indragningsstaten, skulle vara underkastad de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunde vara stadgade — tillstyrkt den af pensionskommittén i fråga om pensionslagens tillämpning å skytteanska professurens innehafvare gjorda hemställan.

Af de yttranden, Indika afgifvits öfver förslaget om pensionslagens tillämpning å innehafvaren af den s. k. malmstenska professuren vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, inhämtas:

att nuvarande innehafvaren af denna professur afstyrkt förslaget såsom innebärande ett för professurens innehafvare synnerligen dåligt ekonomiskt resultat;

att lärarekollegiet vid nämnda institut ansett, att, äfven om lagförslaget i öfrigt skulle komma att genomföras, det dock icke borde blifva gällande för innehafvaren af den ifrågavarande professuren ;

att universitetskanslern, under erinran att jämlikt bestämmelse i nådigt bref den 1 april 1887 denna professur borde benämnas »Per Henrik Malmstens professur», i likhet med lärarkollegiet och professurens nuvarande innehafvare, bestämdt afstyrkt det ifrågavarande förslaget; samt att statskontoret förklarat sig visserligen finna önskvärdt, att innehafvaren af denna professur äfven framgent komme att intaga samma ställning i pensionshänseende som institutets öfriga ordinarie professorer, men i likhet med kommittén ansett tvifvelaktigt, huruvida sådant emot vederbörandes bestridande kunde låta sig göra.

Genom beslut vid 1873 års riksdag, af Kungl. Maj:t till efterrättelse fastställ dt den 6 juni samma år, erhöllo universitetens professorer rätt att, om de efter uppnådda 65 lefnadsår gjorde ansökan om afsked, uppföras å allmänna indragningsstaten till åtnjutande af pension af 4,500 kronor. Samma pensionsrätt tillerkändes professor vid karolinska mediko-kirurgiska institutet genom beslut vid 1876 års riksdag och nådiga brefvet den 2 juni samma år. Pensionsrätt, lika med den som sålunda tillkomme professor vid karolinska institutet, blef ock, såsom redan anmärkts, genom beslut af 1886 års riksdag och

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

nådiga brefvet den 4 iuni samma år under vissa villkor tillförsäkrad innehafvare!! af »Per Henrik Malmstens professur» vid bemälda institut

I sammanhang med den lönereglering, som den 13 juni 1902 af Kungl. Maj:t fastställdes dels för universitetens ordinarie professorer, med0 undantag af den skytteanska professorn och förste teologie professorn vid Uppsala universitet samt de till teologiska fakulteten vid Lunds universitet hörande professorer, dels ock för de ordinarie professorerna vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, med undantag af innehafvaren af den malmstenska professuren, förklarades, att tjänsteman, som inginge på de nya aflöningsbestämmelserna skulle, då^ han uppnått 65 lefnadsår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå. Till följd af nämnda löne- och pensionsreglering utgör pensionen för professor, som icke kommit i åtnjutande af ålderstillägg, 4,000 kronor, för den, som erhållit ett ålderstillägg, 4,500 kronor och för den, som erhållit bägge de medgifna ålderstilläggen, 5,000 kronor. För de professorer, som vid 1902 års lönereglering undantogos, gälla alltså fortfarande i fråga om pensionsrätt de bestämmelser, som meddelats genom förut åberopade nådiga blefven den 6 juni 1873, den 2 juni 1876 och den 4 juni 1886, och är alltså eu hvar af dessa professorer berättigad att vid 65 års ålder erhålla i pension 4,500 kronor. Hittills hafva de extra ordinarie professorerna vid rikets universitet icke fatt pensionsrätt sig tillerkänd.

Om nu den af kommittén föreslagna och af mig förordade lydelsen af första paragrafen i pensionslagen vunne slutligt godkännande, skulle, såsom kommittén erinrat, å de professorer och extra ordinarie professorer vid universiteten eller karolinska institutet, för hvilka någon lön a stat, fastställd af Kungl. Maj:t och Riksdagen, icke finnes uppförd, lagen sakna tillämplighet, därest icke särskildt beslut därom fattades. De tjänstinnehafvare, för hvilka detta skulle blifva händelsen, äro, såsom förut nämnts: förste teologie professorn vid Uppsala universitet, de till teologiska fakulteten vid Lunds universitet hörande ordinarie och extra ordinarie professorer, innehafvaren af skytteanska professuren vid Uppsala universitet samt innehafvaren af »Per Henrik Malmstens professur» vid karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Då af samtliga nu ifrågakomna tjänstinnehafvare en hvar synes mig böra, såvidt sådant är möjligt, intaga enahanda ställning i pensionshänseende som med honom likställd tjänstinnehafvare vid samma institution, har jag icke något att erinra mot kommitténs i detta s_s Itc framställda förslag utom hvad beträffar innehafvaren af »Per Hemik Malmstens professur». Det förefaller mig nämligen vara uppenbart, att

125 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

flen pensionsrätt, som genom 1880 års riksdagsbeslut och Kungl. Maj:ts den 4 juni samma år utfärdade nådiga bref tillförsäkrats innehafvaren af nämnda professur, är att betrakta såsom ett med donationens mottagande oupplösligt förbundet villkor, som numera icke ensidigt kan rubbas.

Vid 1004 års Inne- och pensionsreglering för de allmänna läroverken med flera undervisningsanstalter tillerkändes pensionsrätt åt tillförordnade rektorer vid allmänt läroverk och högre lärarinneseminarium samt åt vissa med arfvoden försedda öfningslärare vid folkskoleseminarierna. Med nämnda pensionsrätt förbands skyldighet för rektorn eller läraren att, »intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension trädt i kraft», vidkännas visst afdrag å aflöningen. Då den förevarande pensionslagen tillerkänner pensionsrätt endast åt ordinarie tjänstinnehafvare med lön, kan denna lag icke vinna omedelbar tillämpning å nämnda rektorer och lärare. Då dessa emellertid synas böra bibehållas icke blott vid sin nu ägande pensionsrätt utan äfven vid den därmed förenade skyldigheten att vidkännas afdrag å aflöningen samt jämväl i öfrigt så långt ske kan underkastas pensionslagens bestämmelser, lärer uttryckligt beslut härom nu böra fattas.

Uti det nu föreliggande kommittébetänkandet meddelas, att kommittén beträffande frågan om de medel, af hvilka pensioner, beviljade enligt pensionslagen för civila tjänstinnehafvare borde utgå, visserligen tänkt sig, att de till tjänstinnehafvare vid post- och tullstaten beviljade pensionsbeloppen borde fortfarande såsom hittills utgå af post- respektive tullmedleD, att de tjänstinnehafvare å patent- och registreringsverkets stat tillkommande pensionerna borde, i likhet med aflöningsmedlen, utgå af »patent- och varumärkesafgifters samt registreringafgifters fond», samt att pensionerna till öfrige tjänstinnehafvare fortfarande borde utgå från allmänna indragningsstaten eller annat ordinarie anslag å tionde hufvudtiteln, som Riksdagen för sådant ändamål kunde komma att anvisa. Kommittén förmäler sig dock icke hafva ansett lämpligt, att i pensionslagen intoges någon bestämmelse härutinnan, utan föreställde sig, att Kungl. Maj:t i sammanhang med framläggande för Riksdagen af förslag till pensionslag komme att föreslå Riksdagen att besluta angående anvisande af medel, erforderliga för de utgifter, som af pension slagens antagande härleddes.

I likhet med kommittén anser äfven jag, att utfärdandet af bestämmelser uti nu förevarande hänseende icke lämpar sig för lagstiftning, utan att frågan om anvisande af de för pensionsutbetalningarna nödiga

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

medlen bör behandlas i enahanda ordning som andra på budgeten inverkande frågor. Jag delar äfven den af kommittén uttalade uppfattning beträffande pensionsutgifternas fördelning mellan olika medel och anslag, dock så att jag i fråga om de pensioner, hvilka på grund af pensionslagen skola utgå till andra tjänstinnehafvare än dem, som tillhört post- och tullstaten eller som uppburit aflöning af »patent- och varumärkesafgifters samt registreringsafgifters fond», anser, att det skulle vara lämpligare, om riksdagen för bestridande af dessa pensionsutgifter anvisade ett särskildt anslag, än om det blefve beslutadt, att de skulle afföras under den redan för eu mängd utgifter af ganska växlande art gemensamma titeln: allmänna indragningsstaten. Utom det att det finansiella resultatet af don nya pensionslagen skulle blifva lättare tillgängligt, om särskildt anslag för ändamålet uppfördes, synes jämväl naturen af dessa utgifter påkalla en utbrytning. Att detta nya anslag — till hvilket enligt kommitténs af mig härutinnan biträdda åsikt borde årligen från pensionsfonden omföras fondens andel i de med medel från anslaget bestridda pensionsutgifterna — bör blifva ett förslagsanslag, torde falla af sig själf. Däremot synes det vara förenadt med ej ringa svårighet att träffa en någorlunda riktig siffra för det nu erforderliga anslagsbeloppet, Under år 1905 torde hafva å allmänna indragningsstaten beviljats pensioner till tjänstinnehafvare, tillhörande samma grupper som dem, å hvilka den nya pensionslagen är afsedd att tillämpas, med ett sammanlagdt belopp af i rundt tal 240,000 kronor. Om nu i betraktande tages, att den ifrågavarande lagen under år 1908 svårligen kan komma att vid pensioners beviljande vinna tillämpning å något större antal tjänstinnehatvare tillhörande nämnda grupper samt att omkring tredjedelen af dessa pensionsutgifter skall af pensionsfonden godtgöras anslaget, torde det ifrågasatta nya anslaget kunna i staten för 1908 upptagas med ett belopp af 100,000 kronor, utan att anslagets öfverskridande i alltför hög grad synes vara att befara. Då dessa pensioner, i fall särskildt anslag icke blefve i staten uppfördt, komme att. afföras å anslaget till allmänna indragningsstaten, kan tydligen statsregleringen för år 1908 icke röna någon inverkan af det sätt, hvarpå anslagsfrågan blifver ordnad.

Därest det af mig förordade förslag till pensionslag varder antaget, torde i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad kommittén föreslagit, böra utfärdas kungörelse, upptagande sådana föreskrifter, som blifva erforderliga för samma lags verkställighet.

127 Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Med anledning- af de i pensionskommittébetänkandet af år 1894 väckta förslag till omdaning af det civila pensionsväsendet kom, såsom jag tidigare erinrat, äfven frågan om civilstatens pensionsinrättnings ställning inom detta pensionsväsen att göras till föremål för behandlingvid den föredragning af berörda betänkande, som inför Kung!. Maj:t ägde rum den 24 februari 1899. Då denna fråga nu måste ånyo upptagas, bär jag ansett det nödigt att hufvudsakligen med ledning af den vidlyftiga utredning angående civilstatens pensionsinrättuing, som i 1894 års kommittébetänkande förebragts, lämna en kortfattad öfversikt öfver denna pensionsinrättnings förhållanden, sådana de utvecklat sig från dess uppkomst intill närvarande tid.

Den första upprinnelsen till ifrågavarande pension sinrättning torde vara att söka uti en den 19 oktober 1756 af rikets ständer till Kung! Maj:t afbiten skrifvelse angående inrättande af arméns pensionskassa, i hvilken skrifvelse anhölls, att plan till eu liknande pensionskassa för civilstaten måtte utarbetas. Först den 15 november 1826 kunde emellertid ett »reglemente för civilstatens pensionsrättning» afKungl. Maj:t utfärdas. Redan genom en nådig kungörelse af den 29 juni 1798' hade dock »till början och grundläggning af en framtida fullständigare pensionsinrättning för rikets civilstat» anslagits af statsmedel en årlig summa af

10,000 riksdaler banko, med föreskrift att besparingarna å detta anslagskulle fonderas; och enligt 1823 års riksdagsbeslut erhöll pensionsinrättningen såsom grundfond den sålunda uppkomna besparingsfonden, hvilken med 264,676 riksdaler 8 skilling 7 runstycke banko den 30 juni 1825 öfverlämnades af statskontoret till pensionsinrättningen.

Räntan å denna grundfond, vissa årliga statsanslag samt delägarnas utgifter enligt för hvarje tid gällande reglemente hafva alltsedan pensionsinrättningens begynnelse utgjort dess egentliga tillgångar.

Hvad statsanslagen beträffar, så hafva under hela tiden med oförändrade årliga belopp utgått dels de i kungörelsen den 29 juni 1798 bestämda 15,000 kronor och dels 22,500 kronor, hvilka anslagits såsom ersättning för den del af centonalen af civilstatens löner, som från Vadstena krigsmanshus utgick till arméns pensionskassa. Med det förra af dessa anslagsbelopp liksom med emottagande! af grundfonden följde emellertid förbindelse för pensionsinrättningen att ansvara för pensioneringen af dem, som från samma anslag dittills njutit underhåll.

Af öfriga årliga statsanslag hafva likaledes under hela tiden utgått ej mindre den dittills statsverket tillkommande lönebesparing under s. k. vakans- och förslagsliggetid än äfven den löneinnehållning, som, då civil ämbete- eller tjänsteman tog afsked, ägde rum för efterträdaren under

Civilstatens p elision sinrftttning.

Historik.

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

namn af begrafningshjälp och som dittills kommit statsverket till godo. Härvid är emellertid att märka, att bägge dessa slag af statsbidrag, hvilka till följd af sin art tillgodokommit pensionsinrättningen med årligen växlande belopp, sedan lång tid tillbaka ersatts med fixa årliga anslag af respektive 9,231 kronor 50 öre och 6,540 kronor.

Till dessa årsanslag hafva under 1870- och 1880-talen kommit följande nämligen: för pensionering af kommissionslandtmätare jämte deras änkor och barn 7,200 kronor enligt nådiga brefvet den 20 maj 1870, för pensionering af tjänstemän och betjänte vid skogsstaten och skogsskolorna 9,000 kronor enligt nådiga brefvet den 5 juni 1874, för pensionering af föreståndare, lärare och betjänte vid tekniska högskolan 3,500 kronor enligt nådiga trefven den 24 och 31 maj 1878 samt för pensionering af ämbets- och tjänstemän samt betjänte vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hvilka uppbära lön på ordinarie stat, äfvensom af deras änkor och barn 1,300 kronor enligt nådiga brefvet den 29 juni 1883.

Häraf framgår, att de årliga statsanslag, som nu utgå till civilstatens pensionsinrättning, utgöra tillsammans 74,271 kronor 50 öre, hvaraf emellertid någon mindre del afsetts såsom bidrag till pensioneringen af änkor och barn.

Delägareafgifterna hafva städse varit af tre slag, nämligen årsafgifter, befordringsafgifter och retroaktiva utgifter, samt hänfört sig till pensionsbeloppet i den klass, till hvilken delägarens tjänst enligt pensionsreglementets klassificering hört. Delägareklasserna, som ursprungligen voro åtta, äro sedan år 1832 nio. Delaktighets- eller pensionsbeloppen, som att börja med utgjorde: för första klassen 1,200 kronor, för andra 900 kronor, för tredje 750 kronor, för fjärde 450

kronor, för femte 300 kronor, för sjätte 225 kronor, för sjunde 120

kronor och för åttonde klassen 90 kronor, hafva under årens lopp blifvit förhöjda och fastställdes genom nådiga reglementet den 30 november 1877 till följande, därefter bibehållna belopp, nämligen: för första klassen 2,400 kronor, för andra 1,800 kronor, för tredje 1,500 kronor, för fjärde 1,200 kronor, för femte 900 kronor, för sjätte 600

kronor, för sjunde 450 kronor, för åttonde 300 kronor och för nionde

klassen 200 kronor.

År saf gifter na, som i 1826 års reglemente bestämdes till fyra procent af pensionsbeloppet för delägareklasserna 1—6 och till tre procent åt pensionsbeloppet för delägareklasserna 7 och 8, utgå sedan år 1883 med två procent af pensionsbeloppet för alla delägareklasser.

129 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 18.

B ef or äring saf'gift bär ända sedan pensionsinrättningens tillkomst utgått och utgår fortfarande med fem procent af pensionsbeloppet i den klass, i hvilken inträde vinnes eller till hvilken uppflyttning genom befordran sker; dock äger för åttonde och nionde klasserna, ursprungligen sjunde och åttonde klasserna, icke någon befordringsafgift rum. Uppflyttas delägare i högre klass till följd af regementsförändring, utgår befordringsafgift med fem procent af skillnaden emellan pensionsbeloppet i den klass, hvarifrån flyttningen sker, och den, hvari delägaren upptages.

Iletroakt traf gift skall erläggas af särskild! uppräknade högre ämbetsmän såsom presidenter, landshöfdingar och generaldirektörer in. fl., därest den till sådant ämbete befordrade vid denna befordran är äldre än 35 år och då icke tillhör pensionsinrättningen. Sådan retroaktivafgift skall till beloppet motsvara första delägareklassens årsafgifter för hela den tid, som förflutit från det den befordrade fyllde 35 lefnadsår.

Med delägareskap i civilstatens pensionsinrättning har städse varit förbunden skyldighet att järnväl deltaga i civilstatens änke- och pupillkassa, för hvilken kassa det första reglementet utfärdades samtidigt med det första reglementet för civilstatens pensionsinrättning. Från sin begynnelse har denna änke- och pupillkassa varit delad i två från hvarandra fullständigt skilda afdelningar, nämligen en, hvars fond erhållits genom pensionsinrättningens andel i ett å riksstatens dåvarande sjunde hufvudtitel uppfördt anslag, gemensamt för militära och civila ämbets- och tjänstemäns änkor och barn och af hvilken fond alla änkor och barn, som dittills varit berättigade till pension af statsverket, ägt att undfå pension — civilstatens allmänna änke- och pupillfond — och en annan afdelning, hvars tillgångar samlats genom delägarnes tillskott och från hvilken pensionsrätt tillkommit endast änkor och barn efter delägare i civilstatens pensionsinrättning — civilstatens enskilda änkeoch pupillfond.

Den allmänna änke- och pupillfondens tillgångar hafva utgjorts af dels det ofvannämnda statsbidraget, ursprungligen 15,000 kronor men sedermera tid efter annan förhöjdt intill ett belopp af 45,000 kronor, med hvilket det fortfarande enligt nådiga brefvet den 16 mars 1858 utgår, dels ock ett årligt anslag af 7,500 kronor från civilstatens pensionsinrättning, hvilket senare bidrag emellertid upphörde i sammanhang med en vid 1844—1845 årens riksdag beslutad förhöjning af statsanslaget. Med statsanslagets åtnjutande har varit förbunden skyldighet för denna fond att i afseende å alla till rikets civilstat hörande tjänstemäns i fattigdom efterlämnade änkor och barn fullgöra den pensione- Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 17

130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

ringsskyldighet, som enligt nådiga kungörelsen den 29 juni 1798 förut ålegat statsverket.

Den enskilda änke- och pupillfonden har aldrig åtnjutit något statsanslag, utan dess tillgångar hafva uteslutande utgjorts af delägarnes afgifter samt det årliga understöd, som delägarne i civilstatens pensionsinrättning med nådigt tillstånd af dess tillgångar för enskilda änke- och pupillfonden anvisat.

Delägarea/gift har utgått dels såsom årsafgift och dels såsom befordringsafgift.

Årsafgiften har här liksom i fråga om årsafgiften till pensionsinrättningen växlat. Ursprungligen utgörande två procent af det pensionsbelopp, för hvilket delägare till pensionsinrättningen bidragit, utgår denna afgift från och med år 1900 med sju procent af nämnda pensionsbelopp.

Befordringsafgiften utgör sedan nyssnämnda tidpunkt likaledes sju procent af det pensionsbelopp, för hvilket dylik afgift erlägges till pensionsinrättningen, men utgick tidigare med samma procenttal som befordringsafgiften till pensionsinrättningen.

Det årliga fyllnadsbidrag, som från pensionsiurättningens tjänstemannafond anvisats för fullgörande af den enskilda änke- och pupillfonden åliggande pensionering af änkor och barn efter delägare i civilstatens pensionsinrättning, förutsattes såsom erforderligt redan i det första för änke- och pupillkassan utfärdade reglementet af den 15 november 1826. Till beloppet har detta fyllnadsbidrag växlat men i regel, år för år, varit i stigande. Det utgick första gången år 1833 med 30,000 kronor, nådde år 1899 sitt maximum, 343,794 kronor 45 öre, och belöpte sig för år 1905 till 289,903 kronor 13 öre.

Att tjänstemannafondens tillgångar i så hög grad skulle komma att anlitas för änke- och pupillkassan hade tydligen från början aldrig varit meningen, och sådant hade naturligtvis ej heller låtit sig göra, därest icke civilstatens pensionsinrättning redan i sin första begynnelse kommit att förfela sin hufvuduppgift — tjänstemannapensioneringen. Grenom åtskilliga under början af 1800-talet fattade beslut — om hvilka jag förut erinrat — tillförsäkrades nämligen de civila tjänstinnehafvarne rätt till erhållande af pension å rikets allmänna indragningsstat; och härigenom hade staten på ett alldeles särskildt och för dem synnerligen förmånligt sätt sörjt för deras pensionering. Under det att pensioneringen af tjänstinnehafvare vid armén och flottan städse förmedlats genom arméns respektive flottans pensionskassa, hafva däremot de civila tjänstinnehafvarne — denna benämning då tagen i dess ursprungliga

131 Kungl. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 18.

omfattning — i regel utan förmedling af någon pensionskassa, omedelbart af statsverket utbekommit dem tillförsäkrade pensioner; och i detta förhållande, att pensionen utgått direkt från statskassan, torde väl ock kunna sökas hufvudanledningen till den frihet från erläggande af afgift för denna pension, som intill senaste tiden varit dessa tjänstinnehafvare förunnad.

Vid upprepade tillfällen hafva yrkanden framkommit, att civilstatens pensionsinrättuing borde inom det civila pensionsväsendet intaga en ställning motsvarande arméns och flottans pensionskassor inom sina områden, men alla dylika försök hafva strandat på det obestridliga faktum, att civilstatens pension sinrättning visat sig sakna det ekonomiska underlag, utan hvilket en sådan åtgärd vore otänkbar. Till dessa försök torde i främsta rummet kunna hänföras den pensionering af tjänstinnehafvare vid poststaten, som jämlikt nådiga brefvet den 24 maj 1872 och senare i samma riktning meddelade föreskrifter ägde rum från civilstatens pensionsinrättnings tjänstemannafond och som bestod däruti, att för d}dika tjänstemän, efter det de uppnått den ålder, som jämte stadgad tjänstetid berättigade dem att afgå med lönens bibehållande, söktes och, såvidt de fullgjort därför stadgade villkor, erhölls pension af civilstatens pensionsinrättning, hvarefter fyllnad i det belopp, de bort såsom statspension åtnjuta, tillädes dem å postverkets pensionsstat af postmedlen.

Jag nämnde nyss, hurusom civilstatens pensionsinrättning befunnits sakna det för dess ursprungliga uppgifter erforderliga ekonomiska underlaget. Bland anledningarna till detta förhållande har i de verkställda utredningarne hufvudsakligen framhållits — utom den för tjänstemannafonden undergräfvande inverkan, de betydliga årliga tillskotten till enskilda änke- och pupillfondens utgifter utöfvat — att, oaktadt pensionsinrättningens grundkapital och statsanslag varit beräknade endast för de verk och stater, som vid inrättningens stiftande ansetts böra däri deltaga, sedermera dels nya ämbetsverk och dels hela nya klasser af tjänstemän vunnit delaktighet, utan att i flertalet fall särskilda tillskott utöfver delägarebidragen erlagts; att, där sådana tillskott undantagsvis kommit pensionsinrättningen till del, de icke blifvit beräknade efter matematiskt tekniska grunder; att tjänstinneliafvarnas antal å redan i pensionsinrättningen intagna stater kunnat mångdubblas, utan att sådant ledt till ökning af statens bidrag till tjänstemannafonden eller till någon beräkning, huruvida en sådan ökning af delägareantalet varit förenlig med pensionsinrättningens bestånd; samt att, om också genom dessa nya delägares inträde i pensionsinrättningen liksom genom de tid

Frågans behandling vid 1890 års riksdag.

132 Kungl. Ma.j:ts It ad. Proposition N:o 18.

efter annan beslutade uppflyttningarna af vissa delägare till högre pensionsklasser inkomsterna af delägareafgifterna ökats, denna ökningdock icke på långt när motsvarat de nya förbindelser, särskilt i afseende å änke- och pupillpensioneringen, som pensionsinrättningen genom deras upptagande måst ikläda sig.

Till belysning i hvad mån delägarnas antal vuxit, torde i detta sammanhang få erinras, att vid pensionsinrättningens grundande hela detta antal beräknades till 2,105 men vid slutet af år 1905 utgjorde icke mindre än 6,043, af hvilka 5,233 i tjänst varande.

Då de af sakkunnig person år 1897 verkställda undersökningar, i hvad mån civilstatens pension sinrättnings och den därmed förenade civilstatens änke- och pupillkassas ekonomiska ställning kunde anses motsvara de kraf, som dem åliggande förpliktelser betingade, visat, bland annat, att vid 1896 års slut kassans aktiva understigit passiva med ett belopp af 7,670,000 kronor; att den sålunda förefintliga bristen, approximativt beräknadt, kunde anses vara intill ett belopp af 3,500,000 kronor förorsakad af det särskilda sätt, på hvilket pensioneringen af tjänstinnehafvare vid postverket verkställdes; att, för den händelse icke snar hjälp vore att förvänta, det skulle blifva nödvändigt att afstånga och afveckla kassan; samt att, äfven i sådant fall, kassans inkomster i längden icke skulle förslå till utgifternas bestridande, utan brist uppstå, hvars kapitalvärde beräknats till något öfver 3,000,000 kronor, föreslog Kungl. Maj:t i den till 1899 års riksdag aflåtna propositionen om antagandet af lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension af staten Riksdagen att, med ändring af då gällande bestämmelser i fråga om sättet för bestridande af pensioneringen af såväl ämbets- och tjänstemän samt betjänte vid generalpoststyrelsen som ock öfrige tjänstinnehafvare vid postverket, medgifva, att samtliga till poststaten hörande tjänstinnehafvare, hvilka från och med det år, då sådan ny organisation åt civilstatens pensionsinrättning inträdde, som i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet omförmäldes, afginge ur tjänst, skulle äga att af postmedlen utbekomma fulla pensionsbeloppen, därest de för rätt till pension af staten stadgade villkor blifvit behörigen uppfyllda, äfvensom att från och med samma tidpunkt de pensioner, som dessförinnan blifvit tjänstinnehafvare vid postverket beviljade från civilstatens pensionsinrättning att utgå jämte pension från postverkets pensionsstat, finge i stället utgå från sistnämnda pensionsstat. Och då på de i statsrådsprotokollet till samma proposition närmare utvecklade grunder all tjänstemannapensionering från civilstatens pensionsinrättning borde upphöra och denna pensionsinrättning ombildas till en uteslutande för änkor och

133 Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

barn efter civila t j änstin aoh af vare afsedd pensionskassa, föreslogs i den nådiga propositionen vidare, att Riksdagen måtte, för bildande af ny änke- och pupillkassa för civilstaten, uppföra såsom ordinarie anslag ej mindre 35,000 kronor såsom bidrag till bestridande af förvaltningskostnaden för nämnda kassa än äfven 9,200 kronor till beredande af frihet från befordringsafgifter för de till de bägge lägsta pensionsklasserna hörande delägare i kassan.

I sin förut åberopade skrifvelse af den 10 maj 1899 svarade Riksdagen, som redan i fråga om förslaget till pensionslag angifvit såsom sin uppfattning, att äfven den utvägen att genom en pensionskassa bestrida pensioneringen af civila tjänstinnehafvare borde hållas öppen, att Riksdagen i följd däraf funnit att frågan om civilstatens pensionsinrättnings ombildning till en uteslutande för änkor och barn afsedd pensionsanstalt borde tillsvidare hvila, hvadan Kungl. Maj:ts framställning i hvad den afsåge anvisande af medel till en ny änke- och pupillkassa för civilstaten icke kunnat bifallas; men att Riksdagen — som ansåge, att det äfven från det allmännas sida vore af vikt, att pensionsinrättningens undergräfda ställning icke under anståndstiden än vidare så försämrades, att möjligheten af dess användning i det af Riksdagen antydda syfte helt och hållet uteslötes, och funne högst sannolikt, att den genom Kungl. Maj:ts äfven af Riksdagen godkända beslut pensionsinrättningen ålagda särskilda skyldighet i afseende å posttjänstemännens pensionering aldrig blifvit ifrågasatt, därest man haft anledning befara, att pensionsinrättningens bestånd därigenom skulle äfven tyras och öfrige delägare alltså utan eget förvållande lida intrång i sina reglementsenliga rättigheter — befriat pensionsinrättningen från nämnda särskilda skyldighet beträffande sådana tjänstinnehafvare vid postverket, Indika komme att efter ingången af år 1900 från tjänst afgå, och medgifvit, att dessa tjänstinnehafvare, under förutsättning att de uppfyllt villkoren för rätt till pension af staten, finge, med bibehållande i öfrigt af samma ställning gent emot civilstatens pensionsinrättning, som posttjänstemännen dittills intagit, af postmedlen utbekomma jämväl den del af pensionsbeloppet, hvilken enligt då gällande bestämmelser eljest bort erhållas från civilstatens pensionsinrättning.

Med omförmälan af detta Riksdagens beslut har den år 1899 tillsatta pensionskommittén i sitt nu föreliggande betänkande vidare erinrat, hurusom i senast fastställda reglemente för pensionsinrättningen af den 9 juni 1899 jämväl — i syfte att därigenom än vidare förbättra kassans ställning — vidtagits åtskilliga ändringar i dittills gällande bestämmelser; af livilka särskild! framhållits: höjning af lefnadsåldern för tillträde af

1902 års koimriitfcébetänkande.

134 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

pension för delägare i allmänhet från 55 till 60 år; höjning af pensionsafgifterna in. in. Enligt kommitténs mening borde särskilt beslutet om pensionsålderns förböjning vara ägnadt att nästan alldeles upphäfva kassans betydelse såsom pensionsanstalt för tjänstinnehafvare, då det redan förut visat sig, att — med undantag af de tjänstinnehafvare vid postverket, livilka vore skyldiga att taga pension från civilstatens pension sinrättning — endast ett försvinnande fåtal af öfriga delägare funnit med sin fördel förenligt att begagna sig af sin rätt till pension från nämnda pensionsinrättning.

Den med nådigt tillstånd företagna utredningen angående civilstatens pensionsinrättnings ställning både, enligt hvad kommittén upplyser, gifvit följande resultat angående kassans passiva och aktiva vid 1899 års slut:

Kassans passiva

vid 1899 års slut.

Räntefot.

3 V» %

Nuvarande delägares efterlefvande....................... 7,049,000

Framtida » » ...................... 7,800,000

Pensionsfonderna, tillsammans ........................... 6,481,000

Begrafningshjälp....................................................... 50,000

Ogifta döttrar mellan 21—25 år........................ 200,000

Sjukligbetspensioner, framtida ............................ 956,000

Tjänstemannapensionering..................................... 901,000

Förvaltningkostnad ............................................... 1,714,000

Summa passiva, kronor 25,151,000

4 %

6.214.000 45,000

180,000

21,771,000.

Hvad kassans aktiva beträffar, bestode dessa i dels statsbidraget till belopp af kronor 74,271: 50 om året, dels delägarnes utgifter jämte en del oregelbundna inkomster, hvilka tillsammans under åren 1900 och 1901 — beräkningen både skett för dessa år, enär den för framtiden gällande förhöjningen af delägarnes afgifter först inträdt från och med år 1900 — utgjorde i medeltal kronor 365,057: 9 5, dels slutligen kassans kapital, som vid 1899 års slut utgjorde kronor 11,632,177: 02.

Förvandlades statsbidraget och de angifna årliga inkomsterna till motsvarande kapitalvärden, så erhölles för 1899 års slut följande sammanställning af

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18. Kassans aktiva.

Räntefot.

185 Statsbidraget ................

Kassans kapital.............

Delägareafgifter m. m.

3 V» %

.................................... 2,122,000

........................................ 11,632,000

........................................... 10,430,000

Summa aktiva, kronor 24,184,000

4 %

1.857.000 11,632,000

22,615,000.

Jämfördes nu aktiva med passiva, erhö lies såsom resultat beträffande kassans ställning vid 1899 års slut:

efter 3 1/2 %: eu brist af 967,000 kronor,

» 4 %: ett öfverskott af 844,000 kronor,

hvaraf följde, att kassans ställning blifvit genom de senaste reglementsförändringarna konsoliderad, och att dess förmåga att motsvara sina förbindelser vore tryggad under förutsättning af en räntefot mellan 3,7 och 3,8 %.

Till denna ur professor Lindstedts till kommittén afgifna yttrande hämtade tablå fogar kommittén för egen del följande uttalande:

»Af denna utredning torde alltså få anses framgå, att de tillgångar, hvaröfver kassan för närvarande förfogar, äro nödvändiga för kassan, därest den skall kunna svara för sina förbindelser enligt hittills gällande reglementen, eller, med andra ord, att från denna kassa icke kan påräknas bidrag till de civila tjänstinnehafvarnes egen pensionering i vidare mån än med nämnda reglementen är öfverensstämmande.»

»På goda grunder anser sig kommittén också kunna utgå från den förutsättning, att pensionering af civila tjänstiunehafvare vid sidan af den, som komme att grunda sig på den nya pensionslagens bestämmelser, icke bör eller behöfver ifrågakomma, så vidt det rör de tjänstinnehafvare, hvarå nämnda lag skulle blifva tillämplig.»

»Med anledning af livad Riksdagen i sin nyss åberopade skrifvelse yttrat, har kommittén dock ansett sig böra tillse, huruvida icke civilstatens pensionsinrättning skulle kunna ombildas därhän, att pensionsinrättningen skulle uppbära de af tjänstinnehafvarne enligt pensionslagen utgående afgifter och därutöfver erforderligt statsanslag samt bestrida den pensionering af civila tjänstinnehafvare, som blefve en följd af nämnda lags antagande.»

»Då kommittén emellertid föreställer sig, att någon besparing icke skulle komma att beredas statsverket, därest bestyren med pensionernas utbetalande, pensionsafgifternas mottagande och pensionsfondens förvaltning skulle öfverlämnas åt direktionen öfver civilstatens pensionsinrättniug och de hos direktionen anställda tjänstemän och redogörare,

136 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18-

har kommittén icke funnit sig äga anledning att tillstyrka ombildning af den nuvarande civilstatens pensionsinrättning i det nyss antydda syftet. Kommittén har ej heller ansett erforderligt, att annat, enbart för detta ändamål afsedt ämbetsverk inrättades, då kommittén hyser den mening, att nuvarande anordningar i afseende å pensionsutbetalningarna böra kunna i det väsentliga bibehållas, samt att pensionsafgifternas uppsamlande och pensionsfondens förvaltning torde kunna ombesörjas, utan att särskildt ämbetsverk skulle för sådant ändamål behöfva inrättas. Huru kommittén tänkt sig sättet för uppbörden och redovisningen af pensionsafgifterna samt fondförvaltningen, framgår af det förslag till kungörelse, innefattande föreskrifter om verkställighet af peusionslagen för civila tjänstinnehafvare, livilket förslag jämte dithörande motivering återfinnes i afdelning III af detta betänkande.»

Efter att hafva erinrat,

dels att å riksstatens tionde hufvudtitel under rubriken: »civilstatens pensionskassa» upptagas följande förut af mig omnämnda anslagsbelopp, nämligen:

Pensionsstaten för civila ämbets- och tjänstemän.

Bidrag till den under civilstatens pensionsinrättnings förvaltning stående tjänstemannafonden, enligt nådiga kungörelsen

den 29 juni 1798 .......................................... 15,000: —

Ersättning för den del utaf f. d. centonalen af civilstatens löner, som från Vadstena krigsmanshuskassa utgår till arméns

pensionskassa............................................... 22,500^-— 37,500: —

Pensionsstaten för civila ämbets- och tjänstemäns änkor och

omyndiga barn.

Bidrag till ofvannämnda kassas allmänna änke- och pupillfond, enligt nådiga brefvet. den 16 mars 1858 ............ 45,000: —

Ersättning för mistade löneinnehållningar.

För de under namn af vakans- eller förslagsliggetidsbesparing tillförene bestämda, numera upphörda innehållningar af ämbets- och tjänstemäns löner, enligt nådiga

brefven den 11 juni 1853 och 21 maj 1880 ............ 2,246: —

transport 84,746: —

137 Summa enligt riksstaten, kronor 112,286: —

dels ock att, såsom fyllnad i det ofvan nämnda anslaget till ersättning för mistade löneinnehållningar, civilstatens pensionsinrättning dess- Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Häft. 18

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18. utom äger, jämlikt nådigt bref den 11 juni 1853 att årligen upp-

bära:

af 2:a hufvudtitelns besparingar .................. 1,743: —

» 4:e » » 322: 50

» 6:e » » 3,075: —

» 7:e » » 1,309: 5 0

» 8:e » » 535: 50

tillsammans kronor 6,985: 5 0

fortsätter kommittén:

»Af ofvannämnda anslag bör särskildt uppmärksammas det under rubriken: »pensionsstaten för civila ämbets- och tjänstemäns änkor och omyndiga barn» upptagna å 45,000 kronor, hvilket med hela sitt belopp ingår till civilstatens allmänna änke- och pupillfond. Enligt gällande reglemente för civilstatens änke- och pupillkassa äga alla till rikets civilstat hörande tjänstemäns i fattigdom efterlämnade änkor och barn, som enligt kungl. kungörelsen den 29 juni 1798 varit berättigade till pension af det för sådant ändamål afsätta anslag, att, utan afseende därå om mannen eller fadren varit delägare i civilstatens pensionsinrättning eller icke, undfå pension af denna allmänna änke- och pupillfond, när med lagligen upprättad och godkänd bouppteckning styrkes, att kvarlåtenskapen icke lämnat så stor kapitalbehållning, att räntan häraf till tre procent beräknad, uppgår till lika belopp med pensionen i den klass, hvartill änkan eller barnen höra. Samma reglemente stadgar äfven, att direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning skall inom den 15 april hvarje år till Kungl. Maj:t insända icke allenast de under nästföregående året inkomna ansökningar om pension af allmänna änke- och puptllfonden tillika med sitt betänkande öfver desamma, utan ock förslag öfver fondens tillgångar och utgifter för det löpande året, hvarefter Kungl. Maj:t låter berörda ansökningar sig föredragas och bestämmer de sökandes pensionsrätt.»

»Sedan det visat sig, att årsanslaget icke längre var tillräckligt att fylla hvad som erfordrades till uppehållande af fondens pensionering, bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 5 maj 1882 direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning att af pensionsinrättniugens medel förskjuta hvad till fullgörande af pensioneringen för år 1882 kunde erfordras, och förklarade Kungl. Maj:t därjämte, att ansökningar till erhållande af pension från denna fond tillsvidare icke komme att mottagas. Vid 1886 års slut hade pensionsinrättningens fordran hos allmänna änke- och pupillfonden på grund af lämnade förskott stigit till ett belopp

139 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

af 25,341 kronor 83 öro, men dessa förskott blefvo sedermera så småningom ersatta, och vid slutet af år 1893 hade pensionsinrättningen erhållit full godtgörelse för sin fordran till såväl kapital som räntor. Sedan allmänna änke- och pupillfondens skuld sålunda blifvit betald samt af de år 1882 befintliga pensionärerna en del årligen afgått utan att nya tillkommit i stället, utgjorde vid 1901 års slut pensionärernas antal 495, årliga pensionsbeloppet 21,289 kronor 50 öre och fondens samlade öfverskott 191,509 kronor 6 öre.»

»Då kommittén måste antaga, att ej heller framdeles nya pensioner komma att från anslaget till den allmänna änke- och pupillfonden anvisas, har kommittén, enär i allt fall kassans ställning icke är så stark, att den icke väl är i behof af ytterligare någon tillgång, ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke de å allmänna änke- och pupillfonden befintliga öfverskotten skulle kunna få öfverlämnas till civilstatens pensionsinrättning mot skyldighet för pensionsinrättningen att bestrida pensionsutbetalningarna till nu kvarstående pensionärer dels med den af de kapitaliserade öfverskotten fallande räntan, i den mån den därtill försloge, dels ock därutöfver med det anslag af statsmedel, som för sådant ändamål borde ställas till pensionsinrättningens förfogande; hvaremot det nu å stat uppförda årsanslaget, 45,000 kronor, borde för framtiden indragas. Då de kvarstående pensionärernas autal år efter år måste nedgå för att snart helt och hållet försvinna och pensionskostnaden i samband därmed minskas samt slutligen upphöra, framgår af nämnda förhållande, att det årliga belopp af statsmedel, som skulle erfordras för att jämte räntan å öfverskottsmedlen bestrida de nu från den allmänna änke- och pupillfonden anvisade pensionerna, till en början skulle uppgå till måhända omkring 12,000 kronor men med hvarje år nedgå, och att, så snart ränteafkastningen af de kapitaliserade öfverskotten blefve tillräcklig för pensioneringens uppehållande, något statsmedelsanslag för detta ändamål icke vidare skulle vara af nöden.»

»På samma gång en lag blifver antagen, hvarigenom på ett betryggande sätt sörjes för pensioneringen af de civila tjänstinnehafvare, hvilka nu äro förpliktade till delaktighet i civilstatens pensionsinrättning, synes, enligt hvad som förut blifvit ant},'dt, pensioneringen af tjänstemän från denna pensionsinrättning samtidigt böra inskränkas till sådana, som vid tiden för pensionslagens trädande i kraft redan äro pensionstagare eller delägare i pensionsinrättningen, samt denna pensionsanstalt efter hand öfvergå till — hvad den genom förhållandena redan i själfva verket i det närmaste blifvit — en uteslutande för änkor och barn efter civile tjänstinnehafvare afsedd pensionskassa.»

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

»Af tjänstemannapensioneringens totala upphörande bör enligt kommitténs mening följa indragning af de statsanslag å tillhopa 74,271 kronor 50 öre, hvilka för närvarande utgå till civilstatens pensionsinrättning, och hvilka, efter vidtagande af de åtgärder, kommittén här nedan föreslår, icke heller skulle, enligt hvad professor Lindstedts utredning gifver vid handen, blifva för kassan nödvändiga.»

»Den minskning i kassans inkomster, som genom statsanslagens indragning skulle uppstå, representerar under antagande af en räntefot af 31/., procent en kapitalförlust af 2,122,000 kronor och efter eu räntefot af"4 procent en dylik förlust af 1,857,000 kronor. Då kommittén, särskildt med fästadt afseende å de pensionsafgifter, som enligt pensionslagen skulle komma att af tjänstinnehafvarna uttagas, icke tilltror sig att föreslå någon ökning i de enligt reglementena nu utgående årsafgifterna till civilstatens pensionsinrättning och dess änke- och pupillkassa, hvilka afgifter motsvara 27 procent af änkepensionen, har kommittén sökt andra utvägar för att bringa jämvikt i kassans ställning. Och då kommittén funnit det vara synnerligen önskvärdt, att den ombildade kassan kom me att ställas under förvaltning af en styrelse, utsedd af Kungl. Maj:t, har kommittén ansett sig böra upptaga det förslag härutinnan, som framställdes af 1894 års pensionskommitté och gick därpå ut, att styrelsens såväl ordförande som ledamöter borde utses af Kongl. Maj:t, ett förslag, som då icke mötte någon gensägelse från civilstatens fullmäktige. Likaledes har kommittén funnit sig böra förorda det af berörda pensionskommitté framställda förslaget om en årlig revision af kassans räkenskaper, handlingar och förvaltning genom af Kungl. Maj:t utsedde revisorer. Med antagande af dessa förslag för styrelsens och revisorernas tillsättning torde emellertid följa, att de med kassans förvaltning förenade kostnader, i den mån de icke äro att hänföra till utgifter för delägarnas deltagande i förvaltningen genom utsedde fullmäktige, böra af statsmedel bestridas.»

»En sådan representation synes emellertid kommittén icke vara af något verkligt behof påkallad, helst delägarna i kassan icke torde sakna tilllallé att genom någon af revisorerna eller på annat sätt låta till Kungl. Maj:ts kännedom komma möjligen uppstående önskemål i frågor rörande kassans förvaltning eller delägarnas intressen. Då nu förvaltningskostnaderna i sin helhet beräknats taga i anspråk en kapital tillgång af resp. 1,714,000 kronor eller 1,500,000 kronor, allt eftersom räntefoten antages utgöra 3*/2 eller 4 procent, skulle alltså statens öfvertagande af denna utgiftspost medföra eu motsvarande minskning i kassans passiva. Ytterligare sådan minskning torde kunna beredas därigenom, att för

141 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

barn efter blifvande delägare i kassan den ålder, då pensionsrätten upphör, nedsättes för såväl son soin dotter från resp. 21 och 25 år till 18 år, vid hvilken åldersgräns barns rättighet att uppbära pension numera torde i de flesta liknande kassor upphöra. Genom sistnämnda reglementsförändring beräknas kassans passiva komma att nedgå med omkring

100,000 kronor, och då härtill lägges den minskning af omkring 360,000 resp. 300,000 kronor, som tjänstemannapensioneringens upphörande skulle hafva till följd, skulle alltså vidtagande af samtliga nu föreslagna åtgärder gifva som resultat, att, i händelse af statsanslagens upphörande, kassans ställning skulle komma att förblifva ungefär densamma, som angifves i professor Lindstedts bär ofvan intagna utredning.»

»Af största vikt synes emellertid vara, att kassan icke bringas ur sitt jämviktsläge genom reglementsförändringar, som öka kassans förbindelser, utan att kassan tillföres en däremot svarande tillgång. Det måste därför anses synnerligen önskvärd t, att i kassans reglemente infördes bestämmelser, hvilka såsom villkor för upptagande i kassan al nyinrättade tjänster eller af nya tjänstemannagrupper äfvensom för uppflyttning till högre klass af kassan redan tillhörande tjänstemannagrupper stadgade, att kassan, utan förutvarande delägares betungande, skulle beredas den tillökning i inkomster, som efter verkställd beräkning funnes motsvara de nya förbindelser, som genom sådan åtgärds vidtagande komme att tillskyndas kassan. Till kassans betryggande borde enligt kommitténs mening reglementet jämväl innehålla grunder för bestämmande af delägarnas klassindelning samt en revision af afgiftsbeloppen verkställas i syfte af dessa afgifters rättvisare fördelning.»

I det underdåniga yttrande, som af direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning jämlikt nådig föreskrift afgifvits öfver kommittébetänkandet i hvad det berör pensionsinrättningen, meddelar direktionen att:

då — äfven efter det Riksdagen fattat sitt på pensionsinrättningens vara eller icke vara så ingripande beslut, hvarigenom pensionsinrättningen befriats från skyldighet att pensionera sådana tjänstinnehafvare vid postverket, hvilka komma att efter ingången af år 1900 från tjänst afgå — pensionsinrättningen likväl ingalunda befunne sig i den ställning, att en tidsenlig och tillfredsställande tjänstemannapensionering därå kunde grundas;

då i allt fall de jämförelsevis ringa belopp, hvartill de från pensionsinrättningen utgående tjänstemannapensionerna kunnat sättas, verkat därhän, att pensionsinrättningen allenast i enstaka undantagsfall tagits i anspråk för tjänstemannapensioneringen, och, etter det pensionsåldern höjts från 55 till 60 år, dessa fall för visso skulle blifva än sällsyntare;

Direktionens

utlåtande.

142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

då af den. i kommitténs betänkande intagna utredningen framginge, att de tillgångar, hvaröfver pensionsinrättningen förfogade, vore nödvändiga för pensionsinrättningen, därest den skulle kunna svara för sina förbindelser enligt hittills gällande reglementen;

då, såsom kommittén förutsatt, pensionering af civila tjänstinnehafvare vid sidan af den, som komme att grunda sig på den af kommittén föreslagna nya pensionslagens bestämmelser, icke borde eller behöfde ifrågakomma, såvidt rörde de tjänstinnehafvare å hvilka nämnda lag skulle blifva tillämplig;

och då, hvad anginge frågan huruvida icke civilstatens pensionsinrättning skulle kunna ombildas därhän, att pensionsinrättningen skulle uppbära de af tjänstinnehafvarna enligt den föreslagna pensionslagen utgående afgifter och därutöfver erforderligt statsanslag samt bestrida den pensionering af civila tjänstinnehafvare, som blefve en följd af nämnda lags antagande, direktionen delade den af kommittén uttalade mening, att någon besparing icke skulle komma att beredas statsverket, därest bestyren med pensionernas utbetalande, peusionsafgifternas mottagande och pensionsfondens förvaltning skulle öfverlämnas åt direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning och de hos direktionen anställda tjänstemän och redogörare, samt att fördenskull anledning icke förefunnes att tillstyrka ombildning af den nuvarande civilstatens pensionsinrättning i det nyss antydda syftet;

direktionen funne sig böra, lika med kommittén, uttala den jämväl af särskild!. 1895 års fullmäktige biträdda åsikt att, på samma gång den af kommittén föreslagna pensionslagen blefve antagen, hvarigenom på ett betryggande sätt sörjdes för pensionering af de civila tjänstinnehafvare, hvilka nu vore förpliktade till delaktighet i civilstatens pensionsinrättning, tiden vore inne för en afveckling af civilstatens pensionsinrättnings verksamhet därhän, att tjänstemannapensioneringen samtidigt inskränktes till sådana tjänstemän, som vid tiden för pensionslagens trädande i kraft redan vore pensionstagare eller delägare i pensionsinrättningen, samt att pensionsinrättningen i öfrigt efter hand öfverginge till en uteslutande för änkor och barn efter civila tjänstinnehafvare afsedd pensionskassa.

I anledning af kommitténs förslag att det i riksstaten såsom bidrag till civilstatens pensionskassas allmänna änke- och pupillfond uppförda årsanslag af 45,000 kronor för framtiden måtte indragas, men att till civilstatens pensionsinrättning måtte få öfverlämnas de å allmänna änke- och pupillfonden befintliga öfverskottun mot skyldighet för pensionsinrättningen att bestrida pensionsutbi-talningarna till kvar-

143 Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.

stående pensionärer dels med den af de kapitaliserade öfverskotten fallande räntan, i den mån den därtill försloge, dels ock därutöfver med det anslag af statsmedel, som för sådant ändamål borde ställas till pensionsinrättningens förfogande, yttrar direktionen:

»Att civilstatens pensionsinrättning, då den skall börja sin nya, i framtiden uteslutande åt änke- och barnpensionering ägnade verksamhet, ingalunda intager en så stark ställning, att icke eu förbättring däraf är högst önskvärd, synes bäst af professor Lindstedts i kommitténs betänkande intagna utredning, hvaraf framgår, alt, därest räntan å pensionsinrättningens fonder skulle sjunka under emellan 3,7 och 3,8 procent, inrättningens förmåga att fullgöra sina förbindelser icke vidare är betryggad. Emellertid hafva icke så särdeles många år förflutit sedan de tider, då största svårighet mötte att erhålla 4 procent ränta å första klassens inteckningar och då fyrfaldiga obligationslån med en räntetyp af allenast 3,6 eller 3,7 5 procent kunde emitteras till en kurs, som mycket närmade sig och i vissa fall till och med uppgick till pari. För visso handlar den pensionsinrättning klokt, som räknar med att sådana tider af längre eller kortare varaktighet skola återkomma. Då otvifvelaktigt är, att, särskilt för dylika eventualiteter, det för pensionsinrättningen vore godt att kunna repliera på det ifrågavarande öfverskottet, som, om än possessionen däraf skulle för ännu något decennium uppvägas af en motsvarande extra pensioneringsskyldighet, dock därefter blefve kassans egendom och skulle i sin mån vara ägnadt att stärka och konsolidera kassans ställning, tillåter sig direktionen uttala den förhoppning, att hvad kommittén i detta afseende yttrat måtte vinna vederbörandes bifall.»

Beträffande kommitténs hemställan, att de med den nya kassans förvaltning förenade kostnader, i den mån de icke vore att hänföra till utgifter för delägarnes deltagande i förvaltningen genom utsedda fullmäktige, måtte af statsmedel bestridas, yttrar direktionen, att, då denna åtgärd skulle vara i mycket afsevärd måtto ägnad att stärka pensionsinrättningens ekonomiska ställning, direktionen finge på det varmaste ansluta sig till kommitténs härutinnan gjorda uttalande.

Med anledning af kommitténs, under förutsättning af tjänstemannapensioneringens totala upphörande, väckta förslag om indragning af de statsanslag å tillhopa 74,271 kronor 50 öre, hvilka för närvarande utgå till civilstatens pensionsinrättning, har direktionen ansett sig böra erinra allenast därom, att i dessa anslag inginge ej mindre än 21,000 kronor, som enligt särskilda nådiga bref tillförsäkrats pensionsinrättningen i vederlag för det inrättningen åtagit sig pensionering af åtskilliga under

144 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 18.

de senast förflutna årtiondena i pensionsinrättningen intagna grupper befattningshafvare jämte deras änkor och barn. Då nu den af pensionsinrättningen sålunda åtagna pensioneringsskyldighet skulle till sin allra väsentligaste del, nämligen i fråga om pensionering åt änkor och barn, öfverflyttas å den nya kassan, skulle det, enligt direktionens förmenande, visserligen ingalunda vara obilligt, att pensionskassan i ersättning för sina fortgående förpliktelser i detta hänseende finge bibehålla åtminstone större delen af ifrågavarande, kassan såsom vederlag för dessa lörpliktelser tillförsäkrade anslag; men då å andra sidan direktionen ansåge sig kunna antaga, att Riksdagen skulle känna sig allt annat än hugad att tillmötesgå ett förslag, som ginge ut på fortsatt uppförande å riksstaten af sDtberörda anslag, och då för öfrigt, därest pensionskassan finge i sinom tid öfvertaga det å allmänna änke- och pupill fonden befintliga öfverskott samt statsverket därtill öfvertoge bestridandet af pensionskassans förvaltningskostnad, kassan härigenom skulle hämta full ersättning jämväl för ifrågavarande, särskildt åtagna pensioneringsskyldighet, har direktionen förklarat sig under nyss berörda förutsättningar icke hafva något att erinra mot indragning af samtliga de ifrågavarande anslagen.

Kommitténs merling om obehöfligheten af en representation genom fullmäktige har direktionen däremot ansett sig icke kunna dela. Utom det att, enligt direktionens mening, billigheten syntes kräfva, att delägarna i kassan, hvars uppehållande skulle i väsentlig mån bero af delägarnas afgifter och hvars fortbestånd vore för dem åt största vikt, ej uteslötes från rättigheten att själfva genom fullmäktige öfvervaka kassans skötsel samt öfverlägga i frågor rörande grunderna för kassan och dess förvaltning, måste händelser kunna inträffa, hvilka ur såväl det allmännas som delägarnes intresse påkallade sådana ändringar af dessa grunder, att de ej torde kunna genomföras utan delägarnas hörande och samtycke, exempelvis i fråga om delägareafgifternas höjande, kassans utvidgning genom upptagande af nya tjänstemannagrupper o. s. v. Komme, såsom direktionen sålunda förordat, fullmäktigeinstitutionen i den form och med de förpliktelser, som kunde finnas lämpliga, att bibehållas, skulle enligt direktionens mening anledning saknas fråntaga densamma den rätt, som nu tillkomme civilstatens lullmäktige att utse flertalet af direktionens ledamöter äfvensom revisorer för granskning af räkenskaperna och förvaltningen i öfrigt. Direktionen har i detta sammanhang förklarat sig icke kunna underlåta åt t såsom sin mening uttala, att frågorna om fullmäktigeinstitutionens bibehållande och om statsverkets öfvertagande af pensionskassans förvaltningskostnader icke

145 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

stode till hvarandra i något sådant inbördes förhållande, att den senare frågans lösning berodde på, huru deu förra frågan afgjordes. Skulle emellertid, hvad direktionen icke kunde tänka sig, fullmäktigeinstitutionens bibehållande betinga, att kassan gånge i mistning om statsverkets öfvertagande af kassans förvaltningskostnad, så funne direktionen detta pris vara dyrt, ja under vissa förutsättningar ruinerande.

Då kommittén, för åvägabringande af minskning i kassans passiva, ifrågasatt, att för barn efter blifvande delägare i kassan den ålder, vid hvilken pensionsrätt borde upphöra, skulle nedsättas för såväl son som dotter från respektive 21 och 25 år till 18 år, har direktionen, som funnit det uppenbart, att i afseende å flertalet delägares barn kostnaden för deras uppfostran och undervisning i åldern 18—21 år vore större än motsvarande kostnad under barnens tidigare ålder, hvarför det för såväl änkorna som barnen själfva vore synnerligen angeläget, att pension för barnen utginge åtminstone tills de uppnått myndighetsåldern, förklarat sig icke kunna biträda kommitténs förslag att nedbringa den åldersgräns, då pensionsrätten skulle upphöra, under 21 år, hvaremot enligt direktionens mening, ifrågavarande åldersgräns utan större olägenhet borde kunna för dotter nedsättas till samma åldersgräns som för son, eller alltså till 21 år.

Med tillkännagifvande att direktionen mot hvad kommittén i öfrigt rörande pensionsinrättningen anfört icke haft något att erinra, har direktionen slutligen uttalat den förmodan, att jämväl civilstatens fullmäktiges yttrande komrne att af Kungl. Maj:t i ärendet inhämtas.

Uti det af statskontoret afgifna utlåtandet har meddelats, att statskontoret funnit hvad kommittén anfört och föreslagit rörande statens bidrag till upprätthållande af civilstatens pensionsinrättning vara väl grundadt, samt att statskontoret i ärendets nuvarande skick ansett öfriga nämnda pensionsinrättning vidkommande förslag icke påkalla något uttalande från statskontorets sida.

Bland de af kommittén i den afdelning af dess föreliggande betänkande, som rör civilstatens pensionsinrättning, framställda fölslag intager tydligen frågan om upphörande af tjänstemannapensionering genom nämnda inrättning det främsta rummet.

Redan i 1894 års kommittébetänkande hade, såsom förut erinrats, förutsatts att, därest genom en allmän pensionslag pensioneringen af de Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Häft. 19

Stats-

kontorets

utlåtande.

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

civila tjänstinnehafvare, som ägde delägarerätt i civilstatens pensionsinrättning, blefve på tillfredsställande sätt ordnad, någon tjänstemannapensionering genom nämnda pensionsinrättning icke vidare skulle blifva erforderlig; och 1895 års fullmäktige förklarade i underdånigt utlåtande af den 3U maj samma år att, i händelse pensionslag i hufvudsaklig öfverensstämmeise med hvad i nyssnämnda kommittébetänkande föreslagits blefve beslutad, civilstatens pensionsinrättnings verksamhet för tjänstemäns pensionering skulle kunna upphöra, dock att de tjänstinnehafvare, hvilka redan genom erlagda avgifter beredt sig eventuell rätt till tidigare pension från tjänstemannafonden, icke utan sitt hörande borde kunna afhändas nämnda rätt.

I underdånigt utlåtande den 13 november 1897 yttrade då församlade fullmäktige, under åberopande af de skäl, som af 1895 års fullmäktige blifvit anförda i fråga om obehöflig heten af en särskild anstalt för pensionering af civda tjänstinnehafvare vid tidigare ålder än den för rätt till pension från allmänna indragningsstaten bestämda, att, äfven om pensionsväsendet för tjänstemän icke skulle blifva ordnadt genom en gemensam pensionslag på det af pensionskommittén föreslagna sätt, utan i afseende därå komme att fortfarande gälla de pensionsvillkor, hvilka bestämts vid antagande af lönestat för hvarje verk eller kår, civilstatens pensionsinrättnings verksamhet för tjänstemäns pensionering enligt fullmäktiges omdöme i allt fall kunde upphöra. Fullmäktige förklarade sig dock vidhålla den åsikt, hvilken fullmäktige tidigare uttalat, att tjänstinnehafvare, hvilka redan genom erlagda afgifter grundlagt åt sig eventuell rätt till tidigare pension från tjänstemannafonden, icke borde kunna utan eget medgifvande helt och hållet afhändas denna rätt.

Det var ock i öfverensstämmelse med denna uppfattning som Kungl. Maj:t uti nådiga propositionen den 24 februari 1899, med förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension af staten m. m., föreslog Riksdagen att för bildande af ny änke- och pupillkassa för civilstaten uppföra å riksstaten vissa för ändamålet erforderliga ordinarie anslagsbelopp, hvaremot, under förutsättning af bifall härtill, dittills å riksstaten uppförda anslag till civilstatens pensionskassa borde uteslutas.

Då genom antagande af det förslag till pensionslag, som nyss blifvit af mig forordadt, enligt mitt förmenande skulle komma att blifva sörjdt för de civila tjänstinnehafvarnes pensionering på ett sätt, som icke torde kunna anses för dem mindre betryggande eller fördelaktigt än det af 1894 års pensionskommitté föreslagna; och då alltså förutsättningen för civilstatens fullmäktiges biträdande af det tidigare väckta

147 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

förslaget om upphörande af tjänstemannapensionering genom civilstatens pensionsinrättning äfven bör anses vara för handen, därest det af mig nu framlagda förslaget till pensionslag varder i dess hufvudsakliga delar antaget, hyser jag för min del ingen tvekan att biträda den i nu föreliggande kommittébetänkande uttalade mening, att pensionering af tjänstemän från civilstatens pensionsinrättnings tjänstemannafond bör, samtidigt med det att den nya perisionslagen träder i kraft, inskränkas till sådana, som då redan äro pensionstagare eller delägare i pensionsinrättningen, samt att denna pensionsanstalt bör, efter hand som den kvarstående tjänstemannapensioneringen upphör, öfvergå till eu pensionskassa, afsedd uteslutande för pensionering af tjänstinnehafvares vid civilstaten änkor och barn.

I afseende på grunderna för den nya änke- och pupillkassan har icke blifvit ifrågasatt några större förändringar i det för civilstatens änke- och pupillkassa nu gällande reglemente än sådana, som af kommittén ansetts nödiga eller önskvärda för att åt kassan bereda det ekonomiska underlag, utan hvilket dess förmåga att kunna fullgöra åliggande förbindelser icke vore tryggad. Dit hör nu liksom förra gången, då denna fråga förevar, i främsta rummet rätt för kassan att öfvertaga tjänstemannafondens tillgångar mot skyldighet att bestrida förekommande utgifter för tjänstemannapensionering. Detta skulle emellertid i själfva verket icke innebära någon förändring,af de faktiska förhållandena, då denna fond städse varit en reservfond för änke- och pupillkassan, och då kassan, såsom redan visats, denna fond förutan skulle saknat och allt framgent komme att sakna hvarje möjlighet att infria sina reglementsenliga förpliktelser. I och med upphörandet af all tjänstemannapensionering genom civilstatens pensionsinrättning bortfölle, såsom kommittén anmärkt, naturligtvis grunden för de nu till berörda ändamål anvisade statsanslagen å tillsammans 74,271 kronor 50 öre. Häraf äro å riksstaten uppförda 67,286 kronor, hvaraf emellertid någon liten del bör betraktas såsom bidrag till pensionering af vissa änkor och barn. Dessa anslag synas alltså böra samtidigt med pensionsinrät tningens ombildning till änke- och pupillkassa ur riksstaten uteslutas. Återstående beloppet, 6,985 kronor 50 öre, utgöres af den jämlikt förut åberopade nådiga brefvet den 11 juni 1853 af andra, fjärde, sjätte, sjunde och åttonde hufvudtitlarnas besparingar anvisade fyllnad i anslaget till ersättning för mistade löneinnehållningar; och torde i sammanhang med de å riksstaten uppförda anslagens upphörande jämväl berörda fyllnadsbidrag böra indragas.

Äfven om denna nybildade änke- och pupillkassa Ange, såsom förutsatt blifvit, komma i åtnjutande af hela tjänstemannafonden, skulle

148 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18-

den dock enligt de verkställda beräkningarna icke kunna anses Hafva Härigenom ernått den erforderliga ekonomiska jämvikten. Medel till detta måls uppnående måste alltså sökas på annan väg, d. v. s. antingen genom ytterligare ökning af kassans tillgångar eller genom minskning af dess förbindelser eller ock genom anlitande af Hägge dessa utvägar. Det är det sistnämnda sättet, som blifvit af kommittén anvisadt.

Det närmast till Hands liggande medlet att stärka kassans ställning vore ju att Höja delägarnes afgifter. Kommittén Har emellertid särskildt i betraktande af de pensionsafgifter, som enligt pensionslagen skulle komma att uttagas af delägarne för egen pensionering, icke tilltrott sig att föreslå någon ökning i de nu till pensionsinrättningen utgående årsafgifterna, tillsammans motsvarande 27 procent af änkepensionen. Härutinnan torde man icke kunna undgå att gifva kommittén rätt. För min del anser jag mig icke Heller kunna tillstyrka någon åtgärd, hvarigenom nu ifrågavarande tjänstinnehafvare skulle tillförpliktas att af sina aflöningsmedel för pensionsändamål afsätta större belopp än dem, som skulle utgå enligt det af mig framlagda förslaget till pensionslag och nu gällande reglementen för civilstatens pensionsinrättning samt dess änke- och pupillkassa; och tillåter jag mig beträffande dessa belopp att hänvisa till en af mig i annat sammanhang åberopad tablå.

Såsom ten ny tillgång för den ombildade änke- och pupillkassan Har kommittén förordat öfverlämnande till denna kassa af de vid tiden för den nya ordningens tillämpning befintliga öfverskotten å allmänna änke- och pupillfonden. De öfverskott, som å berörda fond förefunnos vid 1901 års slut, utgjorde enligt Hvad kommittén meddelat 191,509 kronor 6 öre. Vid utgången af år 1905 hade samma öfverskott enligt uppgift, lämnad af vederbörande tjänsteman i civilstatens pensionsinrättning, stigit till ett belopp af 341,473 kronor 10 öre. Beträffande antalet pensionärer å meranämnda fond har den upplysning vunnits, att vid 1905 års slut kvarstodo 445 stycken. Pensionsutgifterna för samma år uppgingo till 16,850 kronor mot 21,289 kronor 50 öre för år 1901.

Då kommittén funnit det för den nya änke- och pupillkassans framtida trygghet behöfligt att genom statens mellankomst åt kassan bereda ökad kapitaltillgång, synes mig förslaget att för sådant ändamål använda den redan befintliga tillgång, som ligger uti de af direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning förvaltade öfverskottsmedlen å allmänna änke- och pupillfonden, vara både välbetänkt och mera tilltalande, än om man vidtoge den åtgärden att påfordra dessa öfverskottsmedels återbärande till statsverket med utsikt att i en framtid möjligen nödgas för samma ändamål å riksstaten anvisa något motsvarande belopp.

149 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Då jag alltså anser mig böra inför Kungl. Maj:t förorda detta kommitténs förslag, bär jag kunnat göra detta så mycket hellre, som det synes numera icke möta någon betänklighet att med gåfvan åt nämnda öfverskottsmedel förknippa det förbehåll, att kassan skall ansvara för de å den allmänna änke- och pupillfonden anvisade pensionernas behöriga utbetalning. Euär inga nya pensionärer å denna fond tillkomma, under det att antalet af de kvarstående allt hastigare nedgår och såsom en följd däraf pensionsutgifterna i samma mån minskas och öfverskottsmedlen ökas, torde det nämligen vara uppenbart, att redan efter 1907 års utgång räntan å då befintliga öfverskottsmedel bör förslå till de årliga pensionsutgifternas bestridande. Efter nämnda tidpunkt bör alltså enligt min åsikt något anslag, afsedt för civilstatens allmänna änkeoch pupillfond, icke vidare å riksstaten uppföras.

Samtliga de nu af mig behandlade förslagen att åt den nya änkeoch pupillkassan för civilstaten bereda erforderlig stadga hafva gått ut på att tillföra kassan nya tillgångar. Såsom redan nämnts, har kommittén dock äfven ansett sig böra tillse, huruvida icke genom inskränkning i kassans utgifter skulle kunna åstadkommas motvikt mot den minskning i inkomster, som komme att uppstå genom bortfallande af de statsbidrag, Indika hittills med årligt belopp af 74,271 kronor 50 öre utgått till civilstatens pensionsinrättning. Dessa bidrag representera en kapitaltillgång af 2,122,000 kronor, om kapitaliseringen sker efter en räntefot af 3‘/a procent, men 1,857,000 kronor, om räntefoten antages vara 4 procent. Genom de nämnda statsbidragens indragning komme alltså kassan att tillskyndas en häremot svarande kapitalförlust, hvilken dock till belopp af omkring 360,000 kronor respektive 300,000 kronor kunde anses uppvägas af tjänstemannapensioneringens upphörande. Såsom ytterligare motvikt mot denna kapitalförlust har kommittén förordat, att för barn efter blifvande delägare i kassan den ålder, då pensionsrätten upphör, skulle nedsättas för såväl son som dotter från respektive 21 och 25 år till 18 år. Härigenom skulle, enligt kommitténs beräkning, dock icke göras större kapitalvinst än omkring 100,000 kronor. Ett kraftigare verksamt medel till åstadkommande af den erforderliga jämvikten mellan kassans aktiva och passiva har kommittén emellertid funnit, då den från kommittébetänkandet af år 1894 upptagit förslaget att ställa kassan under styrelse och kontroll af personer, därtill ui sedda af Kungl. Maj:t, med hvilken anordning själffallet ansetts följa, att kostnaden för kassans förvaltning komme att öfverflyttas på staten. Då nu förvaltningskostnaderna i sin helhet upptagits ibland kassans beräknade passiva till 1,714,000 kronor eller 1,500,000 kronor efter respektive 3!/2 och 4 procent, skulle genom förvaltningskostnadernas bestridande af därtill

150 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

anslagna statsmedel kassans passiva minskas med motsvarande belopp och den eftersträfvade jämvikten mellan aktiva och passiva vara uppnådd.

Hvad först angår förslaget att nedbringa den åldersgräns, då barns rätt att uppbära pension upphör, från nu bestämda 21 år för son och 25 år för dotter till 18 år för bäggedera, så har direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning motsatt sig detta förslag och i dess ställe förordat bibehållande af nuvarande åldersgräns för son men medgifvit, att åldersgränsen nedsattes för dotter, så att den blefve densamma som för son, eller 21 år. Hvad direktionen sålunda föreslagit öfverensstämmer med hvad i 1894 års pensionskommittébetänkande förordades och med det förslag till grunder för en ombildad änke- och pupillkassa för civilstaten, hvilka af Kungl. Maj:t, efter fullmäktiges i civilstatens pensionsinrättning hörande, framlades för 1899 års riksdag.

Då nu den af kommittén förordade nedflyttningen af åldersgränsen till 18 år för såväl son som dotter onekligen är för pensionstagaren af synnerligt stor betydelse och väl i månget fall skulle kunna utöfva afgörande inflytande på val af lefnadsbana, har det synts mig möta betänklighet att i strid mot direktionens uttalande och utan att fullmäktige lämnats tillfälle att i frågan sig yttra nu ansluta mig till kommitténs förslag i denna del. På grund häraf och då enligt kommitténs egen beräkning den föreslagna åtgärden icke torde kunna tillå ggas så synnerligt stort inflytande å kassans ekonomiska ställning, att den af sådan anledning nödvändigt behöfde vidtagas, anser jag denna fråga böra lämnas öppen för att vinna sitt slutliga afgörande i sammanhang med fastställande af reglemente för den tilltänkta nya änke- och pupillkassan. Jag torde knappast behöfva tillägga, att jag finner den i 1899 års proposition omförmälda nedsättning af åldersgränsen för dotter till 21 år böra under alla förhållanden vidtagas.

Det återstår för mig att angifva min ställning till de af kommittén väckta förslagen om förändradt sätt för utseende dels af ledamöter i kassans styrelse och dels af revisorer för granskning af kassans förvaltning samt om upphörande af fullmäktigeinstitutionen.

Enligt gällande reglemente för civilstatens pensionsinrättning skall pensionsinrättningen förvaltas af en direktion, bestående af ordförande, förordnad af Kungl. Maj:t »bland civila ämbetsmän», af en likaledes af Kungl. Maj:t förordnad öfverkommissarie samt af tre ledamöter, som »bland delägarne» väljas af fullmäktige. För årlig granskning af pensionsinrättningens räkenskaper utses af fullmäktige bland delägarna fyra revisorer, fhdlmäktige åter skola väljas omedelbart af delägarna till ett antal af tjugutvå, af hvilka 6 utses af de i hufvudstaden varande

151 K mull. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

delägare, 2 af de till Göta hofrätt och hofrätten öfver Skåne och Blekinge hörande delägare och 14 af öfriga delägare i landsorten enligt viss, i reglementet fastställd plan.

Enligt det förslag till »reglemente för civilstatens pensionskassa för änkor och barn», hvilket tinnes intaget i 1894 års kommittébetänkande, skulle nämnda kassa, som emellertid var afsedd att få en vida större omfattning än den nuvarande civilstatens pensionskassa, stå under förvaltning af en styrelse, bestående af ordförande och fyra ledamöter, af hvilka senare minst tre skulle vara delägare. Såväl ordföranden som samtliga ledamöterna skulle utses af Kungl. Maj:t, som jämväl skulle nämna kamrerare. Årlig granskning af kassans räkenskaper skulle ske genom tre revisorer, alla utsedda af Kungl. Maj:t, och borde minst två af dessa revisorer vara delägare. Någon representation för delägarna ingick icke i detta reglementsförslag. Kostnaderna för kassans förvaltning och revision äfvensom för den utredning, som hvart femte år borde efter matematiskt tekniska grunder verkställas öfver pensionskassans tillstånd och förmåga att fullgöra sina förbindelser, skulle bestridas med statsmedel.

Då 1895 års fullmäktige yttrade sig öfver nämnda reglementsförslag, förklarade de sig anse, att förslaget i nu förevarande dol borde sålunda ändras, att ordföranden och samtliga ledamöterna i styrelsen skulle vara delägare i kassan, och gjorde alltså icke någon invändning mot det af kommittén föreslagna sättet för utseende af ordförande och ledamöter i styrelsen samt af revisorer af kassans förvaltning men angåfvo såsom en brist hos förslaget, att åt delägarna icke inrymts rätt att i något afseende genom valda fullmäktige bevaka sina intressen, och hemställde därför, att i reglementet måtte intagas bestämmelser om rätt för delägande att genom fullmäktige yttra sig och besluta i pensionskassan rörande viktigare frågor.

Enligt de grunder för ombildning af civilstatens pensionsinrättning till en änke- och pupillkassa för civilstaten, hvilka finnas angifna i statsrådsprotokollet till 1899 års nådiga proposition, skulle delägarna vara berättigade att genom valde tullmäktige utse styrelse för kassan, med undantag af ordföranden, hvilken skulle af Kung!. Maj:t förordnas, samt revisorer, antaga instruktion för styrelsen och besluta i andra frågor rörande kassans förvaltning eller ändringar i reglementet, dock att beslut om ändring i reglementet eller instruktionen ej finge blifva gällande, utan att Kungl. Maj:ts fastställelse därå erhölles. Kassan skulle förvaltas af en styrelse, bestående af en ordförande, som förordnades af Kungl. Maj:t, samt fyra ledamöter, hvilka jämte ett lika antal

152 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

suppleanter skulle väljas af fullmäktige. Kassans räkenskaper och för vältning skulle hvarje år granskas af tre af fullmäktige utsedde revisorer, af hvilka minst två skulle vara delägare. Kostnaden för fullmäktiges och revisorernas sammanträden skulle utgå af kassans medel, men öfriga förvaltningskostnader bestridas af staten.

Under det att, enligt de i åberopade statsrådsprotokoll angifna grunder för den nya änke- och pupillkassan för civilstaten, någon ändring icke ifrågasattes i den delägarna tillkommande befogenhet att genom utsedda representanter utöfva inseende öfver kassans styrelse och förvaltning samt, under förbehåll af Kungl. Maj:ts godkännande, fatta beslut om förändring i kassans reglemente, har däremot kommittén i sitt förslag till kassans ombildning förordat vidtagande af så genomgripande förändringar i omförmälda hänseenden, att delägarna skulle komma i saknad af all reglementsenlig rätt att i någon form deltaga i förvaltningen af kassans angelägenheter eller ens yttra sig angående innehållet i kassans reglemente.

Äfven om vissa af kommitténs härutinnan gjorda uttalanden torde vara förtjänta af uppmärksamhet, anser jag dock, att det skulle vara mot 62 § af gällande reglemente för civilstatens pensionsinrättning stridande, därest Kungl. Maj:t, utan att först hafva lämnat fullmäktige tillfälle att yttra sig öfver kommitténs förslag i denna del, fattade beslut i den af kommittén förordade riktning.

Då emellertid de af kommittén föreslagna ändringar i afseende å sättet för utseende af styrelse och revisorer samt den i nära samband därmed stående frågan, huruvida fullmäktigeinstitutionen bör bibehållas, icke synas mig vara af den betydelse, att det sätt, hvarpå dessa frågor vunne slutlig lösning, borde antagas kunna utöfva något afgörande inflytande på den nya änke- och pupillkassans ekonomiska ställning eller på Riksdagens benägenhet att lämna kassan ett förvaltningsbidrag, hvari icke blifvit inräknade några kostnader för fullmäktige eller af dem utsedde revisorer af kassans räkenskaper och förvaltning, är jag af den mening, att äfven dessa frågor torde böra lämnas öppna och med deras slutliga afgörande anstå, till dess fullmäktige lämnats tillfälle att öfver dem afgifva yttrande. Efter hvad jag inhämtat, skola civilstatens fullmäktige i september 1907 sammankomma till ordinarie sammanträde, det första som ägt rum sedan nu föreliggande kommittébetänkande till Kungl. Maj:t inkom; och torde, därest beslut om sådan förändring af det civila pensionsväsendet, som här af mig förordats, då skulle föreligga, Kungl. Maj:t behaga till fullmäktige öfverlämna att uppgöra förslag till reglemente för den ombildade kassan

153 Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

samt därvid taga under ompröfning samtliga de af kommittén väckta och på reglementets innehåll inverkande frågor, hvilka icke dessförinnan må hafva vunnit slutlig lösning.

Hvad angår beloppet af det förvaltningsbidrag, som borde till kassan af statsmedel utgå, torde det icke förefinnas anledning att nu åt Riksdagen äska större anslag än det i 1899 års proposition begärda eller 35,000 kronor. Enligt den underdåniga berättelse, som vid 1902 års fullmäktigesammanträde afläts till Kungl. Maj:t, samt mig tran kassans expedition tillhandakomna uppgifter hafva förvaltningskostnaderna — däri inbegripen pensionsinrättningens indragningsstat — under åren 1901—1905 gestaltat sig sålunda:

Häraf synes, att ett förvaltningsbidrag till belopp af 35,000 kronor torde komma att ungefär täcka utgifterna för kassans direktion, tjänstemän och redogörare.

Departementschefen uppläste härefter ett i öfverensstämmelse med hvad ofvan angifvits affattadt förslag till lag angående civila tjänstinneJiafvares rätt till pension; och hemställde departementschefen, att Kung]. Maj:t måtte genom nådig proposition föreslå Riksdagen:

A. att antaga berörda af departementschefen upplästa lagförslag;

B. att, därest sådan lag blefve af Riksdagen antagen, dels besluta, l:o) att denna lag skall tillämpas såväl å den genom riksrådet

Johan Skyttes donationsbref inrättade professuren vid Uppsala universitet som ock å sådan ordinarie eller extra ordinarie professur vid rikets universitet, till hvars innehafvare aflöningen, anslag af universitetets medel oberäknad^ utgår uteslutande i form af prebendepastorat, dock att i fråga om beräkning af pensionsunderlag för en hvar af nämnda professurer skall Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 20

154 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.

gälla, att pensionsunderlaget. skalljanses utgöra enahanda belopp, som för annan professur af det slaget vid samma universitet, där den ifrågavarande professuren finnes inrättad, samt att tjänstinnehafvare därvid icke må tillgodoräknas ålderstillägg, med mindre han fullgjort de för annan likställd tjänstinnehafvare för ålderstilläggs åtnjutande föreskrifna villkor;

2:o) att ej mindre de bestämmelser om pensionsrätt och skyldighet att för pensionsändamål vidkännas löneafdrag, hvilka stadgats genom särskilda nådiga kungörelser af den 27 augusti 1904 beträffande a) tillförordnade rektorer vid ifikets allmänna läroverk, b) rektor vid högre lärarinneseminariet, c) lärare vid rikets folkskoleseminarier: i musik och sång, i teckning, i gymnastik eller i slöjd, äfvensom genom nådig kungörelse af den 9 juni 1905 beträffande tillförordnad rektor vid folkskoleseminarium, skola, äfven efter förenämnda lags antagande, fortfarande äga giltighet, än äfven hvad i öfrig! genom samma lag blifva stadgadt skall i tillämpliga delar gälla eu hvar af dessa rektorer och lärare;

3:o) att de pensioner, som med tillämpning af nämnda pensionslag komma att beviljas, skola utgå: till tjänstinnehafvare vid poststaten af postmedlen, till tjänstinnehafvare vid tullstaten af tullmedlen, till tjänstinnehafvare å patent- och registreringsverkets stat från »patentoch varumärkesafgifters samt registreringsafgifters fond» samt till öfriga tjänstinnehafvare från därtill särskild! anvisadt anslag; med förbehåll, att de medel, den fond eller det anslag, från hvilka pensionerna sålunda utbetalts, beredas godtgörelse från den i 11 § pensionslagen omförmälda pensionsfond med belopp, som svarar mot pensionsfondens efter fastställd fördelningsgrund uträknade andel i pensionsutgifterna;

dels å ordinarie staten under tionde hufvudtiteln uppföra ett förslagsanslag å 100,000 kronor till pensionering, enligt pensionslagen, af civila tjänstinnehafvare;

dels, såsom bidrag till bestridande af förvaltningskostnaden för eu i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förut angifna grunder ordnad ny änke- och pupillkassa för civilstaten, likaledes å ordinarie staten under tionde hufvudtiteln uppföra ett bestämdt anslag å 35,000 kronor;

dels ock medgifva, att från och med år 1893 uppkomna och härefter uppkommande behållningar å det till pensionsst.aten för civila ämbets- och tjänstemäns änkor och omyndiga barn anvisade anslag a

45,000 kronor må tillfalla den nya änke- och pupillkassan för civilstaten med skyldighet för denna kassa att svara för utbetalning i behörig ordning af de till utgående från nämnda anslag redan anvisade pensioner; samt

155 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

C. :itt, under förutsättning af bifall till de under A. och B. framställda förslag, från riksstaten för år 1908 utesluta de å tionde hufvudtiteln nu uppförda ordinarie anslagen till civilstatens pensionskassa af tillhopa 112,286 kronor.

Till livad föredragande departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten lämna bifall; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo: Algot Wahlin.

156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Tablå öfver civilstatens pensionsinrättnings

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

157 Bil. 1.

ekonomiska utveckling åren 1825—1905.

158 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Kunyl Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

159 Tjänstemannafondens tillgångar vid årets slut

2,188,047 98! 2,260,492 27i 2,320,783 14 2,389,480 29 2,450,991 18 2,494,786 67 2,557,891 75 2,627,271 77 2,671,743 65 2,733,940 45 2,851,009 92 2,970,298 95 3,100,184 09 3,223,058 81 ' 3,388,788 07

3,578,963 91 3,771,597 28 3,968,956 53 4,156,646 80 4,371,182 99 4,575,67248 4,773,705:96 i 4,984,25846 5,153,44608 5,361,352 34 5,562,361 94 5,785,36271 6,023,049 92 6,232,030 58 6,551,466 35 6,887,042 37 7,207,801 73 7,539,378 95 7,831,253 88 8,112,676 87 8,425,489 97 I 8,730,910 62

8 | 9 | 10 | 11 j 12

160 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

’) hvaraf kronor 138,354:87, utgörande vid 1892 års stut upplupna, till betalning ej förfallna räntor. (1892) beslut därifrån afförda och uppfördes bland tillgångarna.

2) hvaraf kronor 3,877: 86, d:o, d:o, d:o.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

161 Tjänstemannalön (lens tillgängar vid ärets sint

8 Delägarnas afgifter till enskilda änke- och pupillfonden (observationsooh bötesmedel inberäknade)

j Pensionsutgifter ! frän enskilda |änke- och pupill fonden

10 Enskilda änke- j och pupillfondens tillgångar vid årets slut i

Siunman af delägarnas bidrag till båda fonderna

12 Civilstatens pensionsinrättnings tillgångar vid årets slut

8,996,060 94 9,254,28962 9,497,433^98 9,715,98549 9,882,16754 10,071,958 89 10,251,706 58 10,569,856:12 10,745,925 68 10,898,89886 11,021,76104 11,111,884 94 11,225,82262 11,345,998 68 11,584,928 06 11,840,89519 12,095,494 11 12,372,920 54 12,658,917 92 12,978,69096

180,832(77 182,83682 183,415 54 179,28195 179,15060 180,75841 191,196 38 187,242 84 182,04976 184,530 81 180,917 67 183,78487 194,212:25 188,118 90 276,617)26 278,585452 276,554 97 298,384'17 288,501 37 305,169 02

369,713 41 382,295 96 398,708 99 409,436 52 480,458 88j 442,691 08' 459,869 34 480,034 23) 486,34869, 496,089 39 505,86688, 525,057 23' 538,608 17 543,802 12 558,314)72; 573,389 48 586,287167, 597,063j63 598,83331 607,204 87

| |

282,300 48

282,300 48 282,30048

282,300 48 282,30048

282,300 48

282,300 48 -) 286,178 34

286,17834

286,17834

286,178 34

286,178 34

286,17834 286,178)34

286,17834 286,178:34

286,178 34 •") 286,185 —

286.185 -

286.185 -

254,665)67 255,47502 257,22661 252,73079 252,081 56 254,367 94 267,11081 263,882 04 254,789 25 259,49824 253,161 02 258,651 87 274,578 68 263,361 32 358,73106 360,536 68 357,191 [64 388,377 88 372,428 47 395,153 10

10,778,070;24 11,104,597 35 11,452,20518 11,763,747^8 12,011,334 68 12,277,532 30 12,524,026 12,903,370 13,146,612 79 13,333,13121

13.503.726 67 13,657,161 06 13,820,660 78

13.989.727 50 14,305,522 561 14,615,778 63j 14,929,698)12| 15,255,748 86 15,592,28870 15,980,951 16

Dessa riintorj som uti föregående års räkdnskaper fördes inom linjen, hlefvo enligt ('.itifstutei 3) hvaraf kronor (i: (><>, utgörande fonden under år 1903 tillagda gåfvomedel.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sand. 1 Afd. 15 Haft.

fullmäktige*

162 Knuff!. Map.ts Nåd. Proposition No 18.

B il,. II.

Tablå öfver civilstatens änke- och pupillkassa åren 1825—1905.

Enskilda änke- och pupillfonden

Allmänna änke- och pupillfonden

t-, ... ITillskottfrån

Delägarnas |

i pensionsafgifter®) . .

° ’ inrättningen

Stats-

1825 ...

1826 ...

1827....

1828...

1829...

1831...

1832...

1833...

1834...

1835 ...

1836....

1837...

1838 ...

1839...

1842 ...

1843...

1844...

1845...

1846 ...

1847....

1848 ..

1849 ...

1850 ...

®) Häri inräknade observations- och bötesmedel.

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.

10:’.

*) HiSr inräknade observations- och bötesmedel.

164 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18.

Allmänna änlce- och pupillfonden

Enskilda änke- och pupillfonden

Bidrag från T,

° \ Pensions-

Ipensionsin-

.... . utgifter

rättningen n

Tillskott från!

pensions- \ inrättningen j

Pensions- j

vid årets

utgifter i slut

Stats-

Delägarnas afgifter *)

bidra;

1888 ..

1881)..

1890 ..

1891...

1893...

1895...

1896 ...

1897...

1898...

1899...

1901...

1902...

1903 ...

1904...

1905 ...

45,000

289,903

;s) Här inräknade observations- och bötesmedel,

Kunyl. Muj.ts Nåd. Proposition N:o 18.

165 Bil. III.

Uppgift å antalet delägare i Civilstatens pensionsinrättning vid slutet af hvart och ett af åren:

1905 Betalande delägare: Delägare med

----------------pension dels från

Civilstatens pen-! F. d. delägare, sionsinrättning,

1 tjänst varande i som erlä^a delägare j afgift för bibehållen delaktighet

dels från Post- Summa jverkets pensionsjstat, dels å All-, j manna indragningsstaten

2) 473 4,497

2) 412 4,951

3) 742 6,043

’) Ökningen består hufvudsakligen i nytillkomna delägare inom Postverket. I antalet ingå icke 19 st. kronojägare, utnämnda under december månad 1905 att tillträda nya befattningar från och med år 1906.

2) Antalet icke avakt på grund af ofullständiga uppgifter från pensionsinrättningens redo-

görare beträffande pensionärer å Allmänna indragningsstaten.

3) Häraf äro:

pensionärer i Civilstatens pensionsinrättning ............................................. 8X st.

„ å Postverkets pensionsstat, Indika icke uppbära pension jämväl

från Civilstatens pensionsinrättning..................................................... 6<j

pensionärer å Allmänna indragningsstaten, enligt Kungl. Statskontorets liggare för år 4906 .................................................................. 592

742 st.