med förslag till förordning angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 156.
1 N:o 156.
Kung!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till förordning angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag; gifven Stockholms slott den 3 april 1908.
Med öfverlämnande af det i ämnet i statsrådet förda protokoll, vill Kung!. Maj:t härmed inhämta Riksdagens yttrande öfver bilagda förslag till förordning angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag; viljande Kungl. Maj:t, efter emottagande af Riksdagens svar, företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och om författnings utfärdande i ämnet förordna.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Carl Sivartz.
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 120 Höft.
2 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 156.
Förslag
till
förordning
angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag.
1 §■
Sysselsattes kvinna uti företag, som afser idkande af bergverks-, bruks- eller fabriksrörelse, handtverk eller därmed jämförlig handtering eller annan dylik industriell verksamhet, och som drifves i den omfattning, att däld under någon tid af nästföregående eller löpande år sysselsatts flera än tio arbetare, må hon icke till arbete i företaget användas i vidare utsträckning, än att hon må komma i åtnjutande af oafbruten ledighet från arbetet under minst elfva timmar hvarje dygn. I denna ledighet skall tiden mellan klockan tio på aftonen och klockan fem på morgonen ingå.
2 §•
Då natur- eller olyckshändelse afbrutit arbetets regelbundna gång, må arbetsgifvare under högst en vecka kunna vidtaga sådan inskränkning i den uti 1 § föreskrift^ ledighet, hvartill afbrottet skäligen kan anses gifva anledning; anmäle dock genast den vidtagna inskränkningen med angifvande af anledningen därtill hos vederbörande bergmästare eller yrkesinspektör. Finnes behof af sådan inskränkning för längre tid än en vecka, må bergmästaren eller yrkesinspektören på framställning af arbetsgifvaren meddela eftergift i de uti 1 § gifna bestämmelser för eu tid af högst en månad. Erfordras ytterligare eftergift, ankomme det på kommerskollegium att därom förordna, dock ej för längre tid än fyra månader.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 156.
3 §.
Uti företag, som äro af den natur, att i desamma under vissa tider af året förekommer hopadt, arbete (s. k. säsongarbete), äfvensom undantagsvis uti andra företag, då därstädes i följd af särskilda omständigheter arbetet måste forceras, må den i 1 § föreskrifna oafbrutna ledighet kunna under en tid af sammanlagdt högst sextio dagar af året inskränkas till tio timmar af dygnet.
Arbetsgivare skall, innan sådan inskränkning vidtages, hos vederbörande bergmästare eller yrkesinspektör göra anmälan om de dagar, hvarunder inskränkningen är afsedd att vidtagas, samt om anledningen till densamma. Vidtages sedermera ej inskränkning under alla de dagar, anmälningen upptagit, och vill arbetsgivaren räkna sig detta förhållande till godo vid därefter inträffande behof af inskränkning, skall han senast vid anmälan om denna inskränkning till bergmästaren eller yrkesinspektören lämna behörigen styrkt uppgift om de dagar, hvarunder tidigare anmäld inskränkning icke vidtagits.
4 §•
Beträffande sådana företag, som afse förarbetande af varor, hvilka äro underkastade hastig försämring, må undantag från bestämmelserna i 1 § kunna meddelas af Konungen.
5 §•
Tillsyn å efterlefnaden af denna förordning och på grund af densamma meddelade föreskrifter utöfvas af vederbörande bergmästare eller yrkesinspektör.
Bergmästaren eller yrkesinspektören vare pliktig att på framställning åt arbetsgivare skyndsamligen meddela yttrande, huruvida uppgifvet förhållande kan anses innebära giltig anledning till vidtagande af sådan inskränkning, som omförmäles i 3 §.
6 §.
Om emot de i denna förordning gifna eller på grund af densamma meddelade föreskrifter kvinna användes i arbete, straffes arbetsgifvaren med böter från och med tio till och med femhundra kronor.
4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 156.
Deu, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, hvarom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning därför utfärdats och delgifvits, fällas till de böter, som för förseelsen äro bestämda.
7 §•
Försummar arbetsgivare att inom tre dygn, efter det han vidtagitinskränkning enligt 2 §, därom göra anmälan på sätt i samma paragraf sägs, straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.
Till samma ansvar vare ock arbetsgivare förfallen, där han försummar att göra anmälan enligt 3 §.
Anmälningsskyldigheten må anses vara fullgjord, då anmälan i betaldt bref aflämnats till allmänna posten.
8 §•
Det åligger allmän åklagare att åtala förseelse, hvarom i denna, förordning sägs; skolande förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol; och gälle i fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares beslut i dessa mål hvad om besvär i brottmål äi förordnadt.
9 §•
Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fidla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
10 §.
Beträffande företag, som drifves af staten eller al kommun, skall hvad i denna förordning är stadgadt om arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 156.
11 §.
Denna förordning äger icke tillämpning å arbete, som utföres i kvinnans hem eller å annan plats, där det ej kan anses tillkomma arbetsgilvaren att vaka öfver arbetets anordnande.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1911; dock att den i 1 § föreskrifna oafbrutna ledighet från arbetet må under en öfvergängsperiod af tre år från nyssnämnda dag uppgå till allenast tio timmar hvarje dygn.
6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 156.
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 april 1908.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle, Statsråden: Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna.
Hammarskjöld,
Roos,
Swartz,
grefve Hamilton, grefve Ehrensvärd,
Malm.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde i underdånighet:
På framställning af den internationella föreningen för lagstadgadt arbetarskydd inbjöd schweiziska förbundsrådet under år 1904 flertalet af Europas stater, ‘bland dem Sverige, till deltagande i en internationell konferens för öfverläggning angående väckt fråga om åstadkommande af internationell öfverenskommelse rörande dels förbud mot användande af hvit fosfor i tändsticksindustrien dels ock förbud mot industriellt nattarbete för kvinnor. Vid konferensen, som sammanträdde den 8 maj 1905 i Bern och vid hvilken kommerserådet J. Pihlgren var Sveriges ombud, antogos ock »grundlinjer» till en konvention beträffande dessa tvänne
Kungl. Mci]:ts Nåd. Proposition N:o 156. 7
fråg°r Konferensen uttryckte därjämte en önskan, att förbundsrådet ville söka forma de intresserade makterna att upptaga dessa frågor till diplomatisk behandling. 8
Med anledning häraf framställde förbundsrådet hos de regeringar som vant företräde^, vid nyssnämnda konferens, förslag om sammankallande af eu ny diplomatisk konferens. Under förhandlingarna härom förklarade etter kommerskollegii hörande svenska regeringen, att den ansage sig ej höra ingå öfverenskommelse om förbud mot användande åt hvit fosfor 1 tandsticksmdustrien, men däremot vore benägen att biträda en konvention om förbud mot industriellt nattarbete för kvinnor i enlighet med förbundsrådets förslag sammanträdde sedermera en diplomatisk konferens 1 Bern, därvid samtliga europeiska stater med undantag af Ryssland, Norge och Balkanstaterna voro representerade basom bveriges ombud vid denna konferens fungerade generaldirektören
fnn.-T' Å. den?a konferens undertecknades den 26 september 1 JUb, 1 tämligen nära öfverensstämmelse med förut berörda »grundlinie™ en konvention »om förbud mot nattarbete för kvinnor, sysselsatta inom industrien». Samtliga vid konferensen företrädda stater biträdde konventionen Ratifikationshandlingarna skulle enligt konventionen vara deponerade hos förbundsrådet senast den 31 december 1908. Hittills halva Storbritannien, Luxemburg och Schweiz ratificerat konventionen.
vonventionen afsåg endast att fastslå de allmänna principerna fölen lagstiftning å förevarande område, men öfverlämnade åt en hvar af de kontraherande staterna att i öfverensstämmelse därmed ordna sin lagstiftning.
Med anledning häraf uppdrog Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 4 juni 1907 åt den kommitté, som erhållit i uppdrag att verkställa re vision af lagen angående skydd mot yrkes fara och lagen angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke “i m‘ ~ k- )7 rke s favak on 1 m it ten — att inkomma med ett med
hänsyn till de 1 konventionen innefattade bestämmelser uppgjordt förslag till författning 1 ämnet. 8
. Därjämte hafva till kommittén öfverlämnats två särskilda underdåniga skrivelser 1 ämnet, aflåtna, den ena af Stockholmsafdelningen af allmänna svenska boktryckarföreningen och den andra från svenska typografforbundets styrelse, för att vid fullgörande af kommitténs ifrågavarande uppdrag tagas i öfvervägande.
Med underdånig skrifvelse den 4 november 1907 har kommittén ofverlamnat förslag tdl lag angående förbud mot kvinnors användande
8 Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 156.
till arbete nattetid i vissa industriella företag jämte motivering och
statistis^ver kom^‘.tténs berör(ja förslag hafva efter nådiga remisser
underdåniga utlåtanden afgifvits dels af öfverståthållarambetet och samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i lanen dels ock af
kommerskollegium. . „ . . i i
Utverkande af förbud emot eller begränsning af kvinnors deltagande i industriellt nattarbete har sedan länge framstått såsom et önskemål inom de kretsar, hvilka särskilt gjort till sm uppgift att verka för en mera effektiv arbetarskyddslagstiftnmg. Berörda fråga har jämväl vid upprepade tillfällen vant föremål för Behandling vid internationella konferenser och kongresser. Redan den ar 18.)0i Berlin hållna arbetarskyddskonferensen uttalade såsom ett önskemal att ett dylikt förbud måtte komma till stånd. Jamval de internationella kono-resserna för arbetarskydd i Ziirich år 1897 och i Pans ar 1900 gjorde uttalanden i enahanda riktning. Sistnämnda kongress gaf anledning till bildande af den förut omförmälda internationella föreningen för 4gstadgadt arbetarskydd, hvilken sedermera utvecklat eu energisk och framgångsrik verksamhet för genomförande af ifrågavarande önskemal. Först” vid den fornt omtalade, år 1906 Mina konferensen i Bern lyckades man emellertid enas om grunderna för eu internationell öfverenskommelse
1 °Bestämmelserna i den afslutade konventionen, hvilken torde fa i öfversättning biläggas dagens protokoll, gå i hufvudsak ut darpa, att nattarbete skulle vara förbjudet för alla kvinnor, utan afseende a dem ålder, i industriella företag af så pass stor omfattning, att dari användes flera än tio arbetare eller arbeterskor. Den _i konventionen bestämda tid för hvila från arbete under natten för i dylika företag arbetande kvinnor utgör i regel minst elfva timmar i följd, däri tiden från klockan 10 e. m. till klockan 5 f. in. skall ingå. Dock medger konventionen härifrån åtskilliga undantag i särskilda fall. Fastställandet af betyda sen af begreppet industriella företag — liksom de närmare bestämmelser ofri "tf som för genomförande af konventionens grundsatser erfordras öfverlämnar konventionen med vissa däri närmare angifna förbehåll åt de kontraherande staternas särskilda lagstiftningar.
Den kommitté, hvilken, som nämndt, haft i uppdrag att pa giundval af konventionens bestämmelser, utarbeta förslag till lag i ämne , har emellertid uttalat principiella betänkligheter mot eu lagstiftning af ifrågavarande beskaffenhet.
9 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 156.
Kommittén har på därom framställd begäran lämnat såväl Fredrika- Bremer-förbundet som typografiska kvinnoklubben tillfälle att genom delegerade uttala sig i frågan, hvarjemte nyssnämnda kvinnoklubb äfvensom socialdemokratiska kvinnokonferensens i Stockholm år 1907 arbetsutskott i till kommittén ingifna skrifvelser uttalat sig i ämnet. Såväl nämnda korporationer som ock Stockholmsafdelningen af allmänna svenska boktryckar föreningen och svenska typografförbundets styrelse, hvilka, som nämndt, i till Kungl. Maj:t ingifna, till kommittén sedermera öfverlämnade skrifvelser yttrat sig i frågan, hafva ställt sig afvisande emot förslaget. Särskildt har i sistnämnda båda skrifvelser framhållits de olägenheter, som en lagstiftning i förevarande afseende skulle medföra för de ganska talrika kvinnor, hvilka vunnit anställning inom boktryckerifacket.
De uttalanden mot denna lagstiftning, hvilka sålunda framkommit från kretsar, som nära berördes af densamma, borde enligt kommitténs mening icke lämnas utan beaktande, och detta så mycket mindre som i våra. dagar allt flera röster höjdes för borttagande af de skrankor, som hittills ställt sig hindrande i vägen för kvinnans sträfvanden att vinna full likställighet med mannen såväl i det offentliga lifvet som på arbetsmarknaden. Den af konventionen betingade lagstiftningen afsåge emellertid att å vissa områden af arbetsmarknaden, där kvinnan hittills varit i det stora hela likställd med mannen, införa ganska afsevärda förändringar i en alldeles motsatt riktning. Det syntes ock kommittén kunna ifrågasättas, huruvida de synpunkter, hvilka läge till grund för konventionens bestämmelser, kräfde så stor inskränkning i friheten att lämpa arbetstiden efter för handen varande behof, som måste blifva en följd af konventionens, enligt kommitténs mening alltför snafva, bestämmelser. Den af kommittén föranstaltade statistiska utredningen visade, att sådant kvinnligt nattarbete, som konventionen afsåge, endast förekomme i ringa omfattning här i landet. Förbudet skulle dock drabba en industriell verksamhet, boktryckaryrket, hvari kvinnan för närvarande hade en arbetstid och aflöning, som medgåfve henne att, oaktadt det däri stundom förekommande nattarbetet, skäligen tillgodose hälsans kraf.
En af kommitténs ledamöter, kommerserådet Pihlgren, har i anförd reservation uttalat en från kommitténs flertal afvikande mening beträffande den ifrågavarande lagstiftningens önskvärdhet och lämplighet ur principiell synpunkt. Enligt reservantens mening läge det nämligen i samhällets välförstådda intresse, att på sätt konventionen afsåge, med- Bih. till RiJcsd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 120 Höft. 2
10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 156.
verka till, att mödrarna och uppfostrarinnorna till det kommande släktet hvarken blefve genom för tungt arbete till hälsan försvagade eller genom för lång arbetstid beröfvade möjligheten att, med bibehållande af tillräcklig hvilotid för egen räkning, ägna nödig omsorg åt barnens uppfostran och familjens vård i öfrigt.
Erfarenheten från de länder, där förbud för kvinnans nattarbete inom industriella yrken sedan någon längre tid funnes till, gåfve också vid handen, att dödligheten bland kvinnor och barn minskats samtidigt med förenämnda förbuds trädande i kraft, och särskildt från England och Tyskland visade statistiken, att på senare tider dödlighetsprocenten bland arbeterskor sjunkit fortare än bland de manliga arbetarna.
Å andra sidan hade erfarenheten äfven visat, att den prohibitiva lagstiftningen rörande kvinnans nattarbete inom industriella yrken icke åstadkommit några afsevärda svårigheter för industrien själ!, om man också behöft någon viss öfvergångstid för att forma om de bestående förhållandena, så att de kunnat passas in under de nya föreskrifterna. Den ökning i tillverkningskostnad och därmed följande minskning i konkurrensförmåga, som man ju, åtminstone teoretiskt taget, kunde tänka sig skulle kunna inom exportindustrien blifva en följd af förbudsföreskrifternas tillämpning, motvägdes helt och hållet genom lagstiftningens internationella natur, synnerligast som alla europeiska länder med undantag af Ryssland, Norge och Balkanländerna undertecknat konventionen.
Visserligen förekomme, enligt hvad den verkställda statistiska utredningen visade, industriellt nattarbete i vårt land icke för synnerligen stort antal arbeterskor. Detta vore emellertid enligt reservantens mening ett för den förevarande frågans lösning mycket fördelaktigt förhållande, som man borde begagna sig af. Ju färre som berördes af den nya lagstiftningen, desto mindre rubbades de bestående förhållandena; och man kunde vara fullt viss därom, att för hvarje år, som ginge, förhållandena i detta hänseende försämrades. Med den snabba utveckling, i hvilken den svenska industrien sedan några år vore stadd, växte naturligtvis dess behof af arbetskraft mycket hastigt; och som tillgången på manliga arbetare redan nu vore ganska knapp, finge nog rekryteringen försiggå jämväl bland kvinnorna, och detta i en ganska stor utsträckning, ett förhållande som ock af fabriksstatistiken bekräftades.
Af de öfver det utarbetade lagförslaget hörda myndigheterna hafva öfverståthållarämbetet äfvensom åtskilliga af Eders Kungl. Maj:ts be-
11 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 156.
fallningshafvande i länen ansett en lagstiftning i den riktning, förslaget afser, vara för våra förhållanden obehöflig eller ägnad att, principiellt sedt, möta betänkligheter. Flertalet af sistnämnda myndigheter hafva däremot tillstyrkt, att förslaget måtte läggas till grund för lagbestämmelser i ämnet, eller lämnat detsamma i hufvudsak utan erinran.
Kommerskollegium, som redan tidigare i afgifvet utlåtande förordat Sveriges anslutning till konventionen, har i sitt öfver nyssnämnda lagförslag afgifna utlåtande förklarat sig biträda hvad kommerserådet Pihlgren i förenämnda reservation åberopat och anfört till bemötande af de utaf kommitténs flertal uttalade betänkligheter emot en lagstiftning i förevarande syfte; och har kollegium därvid särskilt framhållit ej mindre den stora betydelsen af internationella överenskommelser på arbetarskyddslagstiftningens område än äfven, hvad särskilt beträffade förhållandena i vårt land, lämpligheten af att en åtgärd sådan som det nu ifrågavarande förbudet vidtoges, innan den kvinnliga arbetskraften erhölle en vida större användniug inom industrien än hvad som nu vore fallet.
Af det sagda framgår, att meningarna visat sig synnerligen delade rörande önskvärdheten och lämpligheten af införande i vårt land af en lagstiftning i den riktning, konventionen afser. För egen del är jag emellertid af den uppfattning, att de skäl, som|anförts för vidtagande af en sådan åtgärd, äro öfvervägande dem som tala däremot.
Krafvet på en lagstiftning af ifrågavarande art grundar sig väsentligen på en af samhällets ursprungligaste och viktigaste uppgifter — omsorgen om släktets fortbestånd och fostran. Enligt naturens ordningberor förverkligandet af denna samhällsuppgift i främsta rummet af kvinnan. På hennes hälsa och kraft och på hennes omvårdnad synes i väsentligt högre grad än på mannens ankomma, huru kommande generationers lifsduglighet skall gestalta sig. Staten måste på grund häraf anses pliktig tillse, att icke kvinnans arbetsförhållanden utveckla sig på ett sätt, som lägger hinder i vägen för fyllandet af nämnda samhällsuppgift.
Det har sagts, och väl ej utan skäl, att kvinnans användande till industriellt arbete öfver hufvud taget innebure en fara i nyss antydda afseende. Denna fara synes dock i betydande mån uppvägas af de förvärfstillfällen, som industrien erbjuder och hvilka gifvetvis ofta nog möjliggöra en bättre ekonomisk existens för kvinnan eller den familj, hon tillhör, än eljest skulle kunna vinnas. De med det under vanliga
12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 156.
förhållanden bedrifna industriella arbetet följande olägenheterna torde val ock kunna afsevärdt minskas genom förbättringar i arbetets anordning och drift. Hvad åter särskildt hennes användande till nattarbete inom industrien angår, kunna icke för detsamma anföras några dylika försonande omständigheter. Den förbättring i arbetsförtjänst, hvartill nattarbete gifver möjlighet, kan nämligen helt visst i allmänhet icke antagas utgöra en rimlig motvikt mot detta arbetes skadliga verkningar, och ej heller synes det finnas utsikt för, att dessa verkningar skola kunna i någon mera betydande mån aflägsnas genom förändringar i sättet för arbetets bedrifvande.
På grund af kvinnans, i jämförelse med mannens, svagare kroppskonstitution och större mottaglighet för sjukliga inflytelser anses risken af nattarbete inom industrien för henne vara afsevärdt större än för mannen. I hvad mån så är förhållandet låter sig naturligen icke till full evidens bevisa. Att en dylik åtskillnad föreligger synes emellertid vinna stöd såväl af vetenskapliga auktoriteters uttalanden som ock af i utlandet anställda undersökningar rörande sjuklighets frekvensen hos industriarbetarna. Sålunda har exempelvis i en inom det tyska inrikesministeriet år 1899 utarbetad redogörelse för gifta kvinnors deltagande i fabriksarbeten konstaterats, att kvinnorna äro mer mottagliga än männen för de skadliga inverkningarna af dåliga arbetsförhållanden i allmänhet. En del undersökningar, som utförts i Finland, peka jämväl i samma riktning.
Oafsedt kvinnans obestridligen svagare kroppskonstitution, är för öfrig! äfven att märka, att de kvinnliga arbetarna mindre än de manliga kunna påräkna tillfyllestgörande hvila om dagen. Dels hafva nämligen många af dem hushållsbestyr, som inkräkta på hvilotiden, och dels hindras de ofta af dåliga bostadsförhållanden att tillbörligen tillgodogöra sig densamma.
Förutom det att arbete, bedrifvet under förhållanden, hvarom här är fråga, måste antagas nedsätta kvinnans duglighet att framdeles fylla sin modersuppgift och, när det bedrifves under hafvandetiden, inverkar skadligt på fostret är uppenbart, att moderns sysselsättning med sådant arbete oftast skall omöjliggöra för henne att på ett tillfredsställande sätt själf amma och sköta sitt barn. Uti förut omnämnda, i det tyska inrikesministeriet utarbetade redogörelse framhålles äfven, att dödligheten bland barnen befunnits störst på de områden, där kvinnligt nattarbete förekomme i någon högre grad. Ej heller torde väl en med nattarbete sysselsatt moder vara i stånd att ägna hemmet och de äldre barnen nödig vård och tillsyn.
Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 156. 13
Den ifrågasätta förbudslagstiftningen kan, enligt livad af det anförda framgår, anses påkallad icke blott af hänsyn till släktets fortbestånd och utveckling utan äfven i viss män af hänsyn till de kvinnliga arbetarna själfva, till skydd för deras hälsa och arbetsförmåga, samt till arbetarfamiljernas hushållning och hemlif. Framför allt är det dock hänsynen till det kommande och uppväxande släktets hälsa och utveckling, som härvidlag är afgörande.
De skäl, som vanligen anföras emot den ifrågasatta lagstiftningen, förefalla, i jämförelse med den tvingande hänsynen till släktets fortbestånd och fostran, mindre vägande. Från samhällssynpunkt torde det nämligen knappast kunna sägas vara af alltför stor betydelse, om den myndiga kvinnans frihet att efter behag tillgodogöra sin arbetskraft i någon mån inskränkes, särskildt då inskränkningen afser att förekomma hennes sysselsättning på ett för henne själf skadligt sätt, eller att — såsom här i Sverige skulle blifva fallet, ifall eu lagstiftning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Bernerkonventionen genomfördes — ett jämförelsevis ring-a fåtal af landets arbeterskor under en öfvergångsperiod skulle få sina förvärfsmöjligheter i någon mån försvårade.
Den emot den ifrågasatta lagstiftningens införande hos oss åberopade omständigheten, att nattarbete inom industrien hittills förekommit endast för ett jämförelsevis ringa antal kvinnor, synes mig, på sätt en reservant inom kommittén anfört, icke böra utgöra något afgörande skäl emot vidtagande af en dylik åtgärd. Att nämligen med industriens numera hastigt pågående utveckling kvinnorna komma att inom densamma röna allt större användning, lärer nämligen icke lida något tvifvel. Ett dröjsmål skulle därför sannolikt endast försvåra öfvergången till de nya förhållandena.
Att den ifrågasatta lagstiftningen, genom de förutvarande nattarbeterskornas inträde på arbetsmarknaden, för öfriga yrken skulle verka en afsevärd, allmän sänkning af kvinnornas redan nu i många fall väl låga arbetslöner och därigenom drifva kvinnorna till ökadt hemarbete, synes ej gärna behöfva befaras. Man torde nämligen väl få antaga, dels att dessa arbeterskor i ganska stor utsträckning komme att med ändrad sysselsättning behållas af sina förra arbetsgivare, och dels att de platser, som de till ersättning för nattarbeterskorna antagna manliga arbetarna lämnat, i någon mån skulle komma arbeterskorna till godo. Den inskränkning åt öfvertidsarbetet, som förbudslagstiftningen nödvändiggör, kommer vidare sannolikt att medföra en jämnare, till längre tid utsträckt fördelning af arbetet. Erfarenheten från andra länder synes ock gifva vid
14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 156.
handen, att förbud mot nattarbete ej för de kvinnliga arbetarna medfört några svårare verkningar i nu antydda hänseenden.
Någon afsevärd inverkan på industriens produktionsförhållanden torde ej heller, enligt hvad jämväl af erfarenheten från utlandet bestyrkes, vara att af den ifrågasatta lagstiftningen befara. Lagstiftningens internationella karaktär utesluter ock eljest nära till hands liggande farhågor i fråga om industriens konkurrensförmåga med andra länder.
I flertalet kulturstater är det sedan längre eller kortare tid tillbaka i regel förbjudet att använda vare sig minderåriga eller vuxna kvinnor till industriellt nattarbete, om ock ett sådant förbud icke allestädes gäller i den utsträckning, konventionen afser att genomföra. Dylikt förbud i afseende å vuxna kvinnor utfärdades i Storbritannien redan 1844, i hvad angår textilindustrien, och har sedermera utsträckts att gälla äfven andra grenar af industrien. Liknande förbud meddelades vidare i Schweiz 1877, i Österrike 1885, i Nederländerna 1889, i Tyskland 1891, i Frankrike 1892 och i Italien 1902 (med ikraftträdande 1907). Förbudslagstiftning af ifrågavarande art gäller äfven i en del nordamerikanska och australiska stater m. fl. länder.
Hvad angår den ifrågavarande förbudslagstiftningens omfattning kunde möjligen ifrågasättas, huruvida icke denna lagstiftning skäligen borde begränsas till allenast de gifta kvinnorna. En sådan begränsning skulle emellertid orättvist försvåra de gifta kvinnornas konkurrens med de ogifta på arbetsmarknaden och möjligen leda till minskning af äktenskapsfrekvensen. Emot nyss anförda anmärkning må dessutom påpekas, att ej blott de gifta arbeterskorna föda barn ritan i ganska stor utsträckning äfven de ogifta. Från synpunkten af lagens främsta ändamål, att skydda de blifvande mödrarnas hälsa och krafter, bör lagen alltså omfatta alla yngre såväl gifta som ogifta kvinnor. Beträffande åter äldre kvinnor, d. v. s. de, som uppnått sådan ålder, att de ej längre hafva utsikt att blifva mödrar, gäller visserligen ej samma kraftiga skäl till förbud mot nattarbete, men inbegripas de likväl under förbudet såväl i förevarande konvention som i den utländska lagstiftningen i ämnet. En sådan anordning torde ock få anses tillräckligt motiverad af de kvinnliga arbetarnas eget skyddsbehof samt, i afseende å arbeterskor med familj, jämväl af hänsyn till denna.
Uti sin lagförslaget åtföljande underdåniga skrifvelse har yrkesfarekommittén, oafsedt sina förut anförda betänkligheter, äfven ifrågasatt, huruvida de med konventionen åsyftade ändamål kräfde så stor inskränkning i friheten att lämpa arbetstiden efter förhandenvarande
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 156. 15
behof, gom måste blifva en följd af konventionens, enligt kommitténs mening alltför snafva bestämmelser. Denna kommitténs tvekan torde val förnämligast vara att hänföra till bestämmelserna om nattledighetens ängd. Såsom, en af reservanterna inom kommittén närmare utvecklat synes emellertid denna ledighet ej gärna i regel kunna sättas till kortare tid än 11 timmar, om man därmed vill bereda den kvinnliga arbetaren, tlc* erforderlig natthvila och gång till och från arbetsstället, llltälle att i någon afsevärd mån vårda sig om hemmets angelägenjeter. Därjämte är att märka, att konventionen medger undantag utan tidsbegränsning för det fall, att driften afbrutits genom »force majeure», likasom ock för företag, . som afse bearbetande af varor, hvilka äro underkastade mycket hastig förvandling, samt att nattledigheten får under högst 60 dagar af året, dock utan intrång på tiden mellan kl. 10 e. m. och 5 f. m., förkortas en timme uti industrier, som äro underkastade »årstidernas inflytande», äfvensom i hvarje företag, när undantagsförhållanden inträffa.
^ samband med den nu föreliggande utredningen rörande den ifrågavarande lagstiftningens införande i vårt land har från flera håll framhållits, att särskildt för boktryckeriyrket förbud mot nattarbete för kvinnor skulle kännbart drabba de kvinnliga arbetarna, i ty att inom detta, yrke ett jämförelsevis stort antal arbeterskor vunnit relativt förmånlig anställning. Den föreliggande utredningen gifver emellertid vid handen, att de arbeterskor, som däraf skulle direkt beröras, icke äro så synnerligen många till antalet, omkring 125 å 150 stycken; och att med hänsyn till detta, jämförelsevis ringa fåtal arbeterskor undantaga särskildt boktryckeriyrket från den ifrågasatta lagstiftningens tillamplighetsområde, därtill torde knappast tillräckliga skäl föreligga. På sätt förut antydts, är min öfvertygelse ock den, att de svårigheter som vid. öfvergången kunna uppstå, böra kunna inom nyssnämnda yrke liksom eljest genom lämpliga anordningar väsentligen mildras.
Med anledning af en del anmärkningar, som framställts eller mening skäligen kunna framställas mot yrkesfarekommitténs Jagförslag,. liar jag låtit detsamma inom departementet undergå omarbetning i vissa delar.
I .afseende å förslagets 1 §, som ju är bestämmande för lagens tillämpningsområde, har från åtskilliga håll uttryckts betänkligheter mot att lagen skulle kunna komma att jämväl afse arbete, bedrifvet
16 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 156.
för arbetsgifvares räkning, men i lokaler, öfver hvilka denne icke äger förfoga, utan i arbetarens eget hem. En sådan tillämpning skulle nämligen blifva synnerligen svår att kontrollera samt lätt leda till motbjudande trakasserier.
Kommittén, som icke förbisett detta, har emellertid af konventionens ordalydelse ansett sig förhindrad föreslå en affattning, hvarigenom hemarbetet och hemindustrien — dessa begrepp tagna i nyssberörda bemärkelse — skulle från lagens tillämpningsområde undantagas.
Kommittén har emellertid icke lämnat obeaktadt, att hemarbetet och hemindustrien utöfvas under förhållanden, som påkalla tillsyn och kontroll af helt annan art än den, som för närvarande finnes anordnad i afseende å annan industriell verksamhet; och har kommittén förklarat sig hafva för afsikt att under sitt fortsätta arbete pa skyddslagstiftningens område taga denna fråga under närmare ompröfning.
Kommerskollegium har härutinnan erinrat, att erfarenheten flan utlandet ådagalagt, att den kvinnliga arbetskraften i hemmet i stor utsträckning användes i industriens tjänst under förhållanden, som måste anses innebära ett missbruk af denna arbetskraft. Där sådant missbruk uppenbarligen läge arbetsgifvaren till last, borde, enligt kollegii mening, denne därför vara underkastad ansvar, likaväl som då missbiuket ägde rum i arbetsgifvarens egen lokal. Ehuru någon ändamålsenlig kontroll å efterlefnaden af lagens föreskrifter i sådant afseende tillsvidare icke syntes kunna utöfvas, borde det ifrågavarande fölbudet likväl innebära, bland annat, en maning för arbetsgifvare att i förvarande fall iakttaga tillbörlig varsamhet. Då därjämte lagen vore afsedd att träda i kraft först med början af år 1911 och frågan om anordnandet af en med hänsyn till de förhållanden, hvarunder hemarbetet och hemindustrien bedrefves, lämplig tillsyn däröfver komme att af kommittén under dess fortsatta arbete tagas under närmare ompröfning, funne kollegium sig kunna lämna lagförslaget, såvidt det hade afseende å hemarbete och hemindustri uti nu ifrågavarande bemärkelse, utan vidare erinringar.
Två af de i ärendets behandling inom kollegium deltagande ledamöterna hafva emellertid härutinnan uttalat afvikande mening och ansett, att, då, såvidt af tillgängliga upplysningar framginge, frågan om hemarbete och hemindustri i förut angifna mening icke med nödvändighet måste falla under konventionens bestämmelser, det i lagen ifrågasatta förbudet borde så affattas, att dåra! tydligen framginge, att icke
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 156. 17
något hemarbete eller någon hemindustri inbegrepes under lagens bestämmelser.
Håller man sig strängt till konventionens ordalydelse, kan visserligen icke förnekas, att kommittén icke saknat fog för sin åsikt om konventionens tillämplighet äfven å sådant arbete, hvarom jag senast talat. En närmare undersökning gifver dock vid banden, att med konventionens bestämmelser icke åsyftats att träffa äfven detta.
Den lagstiftning rörande förbud mot kvinnors användande till nattarbete, som vid tiden för konventionens affattande gällde i de kontraherande staterna, afsåg, om man undantager Österrike, arbete å vissa slags arbetslokaler eller arbetsplatser och lämnade hemarbetet oberördt. Så voro de tyska och schweiziska bestämmelserna i ämnet inskränkta till sysselsättning i fabriker. Motsvarande lagstiftning i England och Nederländerna talar om användande af kvinnor i fabriker och verkstäder. Den franska skyddslagstiftningen för kvinnor afser anläggningar af vissa uppgifna slag. I den österrikiska lagstiftningen gäller förbudet visserligen kvinnor, använda i »fabriksmässigt bedrifna yrkesföretag», men lärer i tillämpningen härunder icke inbegripas hemarbeterskor. Uti de öfriga kontraherande staterna, där vid berörda tidpunkt ifrågavarande förbud ej ännu gällde, torde den bestående lagstiftning, hvartill förbudet närmast skulle kunna anknytas, ej heller hafva omfattat hemarbetet. Under sådana förhållanden låter det svårligen tänka sig, att makternas ombud vid formulerandet af konventionens stadganden skulle utan uttrycklig bestämmelse afsett att indraga hemarbetet under konventionen.
Under förhandlingarna rörande konventionen har icke heller, såvidt af tillgängliga handlingar framgår, någonting förekommit, som visar, att meningen varit att indraga äfven det i hemmen utförda arbetet under konventionens bestämmelser.
För vinnande af visshet härutinnan hafva emellertid upplysningar inhämtats, huru konventionen i nu förevarande afseende tolkats i Tyskland, Frankrike, England, Belgien och Schweiz; och har därvid från de fyra förstnämnda länderna erhållits det svar, att konventionen icke ansåges tillämplig på ifrågavarande slag af hemarbete. Från Schweiz har man däremot icke ansett sig kunna lämna något bestämdt svar på frågan.
Hvad särskild! beträffar Tyskland, framlades där i slutet af nästlidet år förslag till vissa ändringar i »Gowerbeordnung», med hvilket förslag åsyftades, bland annat, att bringa Gewerbeordnungs bestämmelser Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 120 Hcift. 3
18 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 166.
till öfverensstämmelse med konventionen, men undantogs därvid hemarbetet från förbudet mot kvinnors användande till nattarbete.
Med afseende å hvad sålunda förekommit har jag ansett den tolkning af konventionen berättigad, som af de båda reservanterna inom kommerskollegium omfattats. Då det icke heller synes böra ifrågakomma att lägga ansvaret för missbruk i förevarande hänseende å arbetsgifvaren, respektive arbetsföreståndaren i andra fall, än då arbetet utföres å område, däröfver han äger förfoga eller är i stånd att utöfva nödig tillsyn, synes mig icke heller ett förbud af den omfattning, kommittén äfvensom kollegii flertal tänkt sig, böra meddelas, allra minst så länge af kommittén tillärnad utredning rörande de kontrollbestämmelser, som med afseende å missbruk beträffande hemarbetet och hemindustrien må finnas möjliga och lämpliga, ännu icke afslutats.
Jag har därför låtit i författningen infoga en bestämmelse, hvilken från lagens tillämpning utesluter »arbete, som utföres i kvinnans hem eller å annan plats, där det icke kan anses tillkomma arbetsgifvaren att vaka öfver arbetets anordnande». Uttrycket »annan plats» har valts för att från lagens tillämpning fritaga jämväl arbete, som utföres under förhållanden, hvilka i lika mån som det i hemmet utförda undandraga detsamma arbetsgifvarens tillsyn, t. ex. i en arbetskamrats hem.
Beträffande affattningen af kommittéförslagets 1 § i öfrigt har, med hänsyftning på vissa i förslagets motivering anförda-förtydligande exempel, anmärkts, att orden »användes kvinna till arbete uti företag, som afser» etc. icke gärna, såsom i motiveringen uttalats, kunde anses från lagens tillämpning utesluta rengöring af arbetslokalen, under det att, i motsats till hvad motiveringen syntes afse, bestämningen »för utvinning, tillverkning eller bearbetande af varor» otvifvelaktigt måste från lagens tillämpning utesluta målningsarbete samt arbete i tvätt- och. strykinrättningar.
Befogenheten af den första anmärkningen torde visserligen kunna dragas i tvifvelsmål, då uttrycket »arbete uti företag» etc. synes beteckna ett arbete, som ingår såsom ett led i företagets verksamhet, och ej hvithet arbete som helst, som tillfälligtvis utföres för företagets räkning. Till förekommande af misstolkning har emellertid paragrafen erhållit en något förändrad formulering, hvarigenom tydligare angifves, att förevarande lagrum afser ett mer stadigvarande, af företagets ändamål bestämdt arbete.
I afseende å den andra anmärkningen torde det ej kunna förnekas, att det förutsattes en väl ansträngd tolkning af orden »utvinning, tillverkning, eller bearbetande af varor» för att därunder kunna inbegripa
19 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 156.
sådant arbete som t. ex. målning af en vägg eller arbete i eu tvättoch strykinrättning in. in. dylikt. Ifrågavarande bestämning synes dessutom med lika skäl från lagens tillämpning utesluta sysselsättning i en del andra företag af sådan beskaffenhet, att desamma måste anses vara åsyftade i lagarna angående skydd mot yrkesfara och angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke, eller företag, som enligt kommitténs motivering äro afsedda att och väl äfven böra inbegripas under nu förevarande lag. Hit torde vara att räkna åtskilliga företag för rengöring, desinfektion, konservering, lagning eller annan förbättring. Verksamhetens föremål synes nämligen i dessa fall ej alltid vara att betrakta som eu vara, åtminstone om man därmed, såsom allmänna språkbruket tilläfventyrs fordrar, förstår föremål, som gå i handelsmarknaden. Vidare torde ofta i nu afsedda fall ej förekomma något bearbetande i egentlig mening, t. ex. vid kemiska procedurer, och någon utvinning eller tillverkning kan det ofta nog härvidlag ej blifva tal om. »Bearbetande)) är för öfrigt olämpligt att jämställa med »utvinning» och »tillverkning)), då detsamma väl sällan i och för sig kan sägas utgöra verksamhetens ändamål.
Då bestämningen »utvinning, tillverkning eller bearbetande af varor» sålunda måste anses olämplig, har densamma ur paragrafen uteslutits och dess ordalydelse i denna del ändrats till: »Sysselsättes kvinna uti företag, som afser idkande af bergverks-, bruks- eller fabriksrörelse, handtverk eller därmed jämförlig handtering eller annan dylik industriell verksamhet och som drifves» etc. Med tillfogandet af orden »därmed jämförlig handtering» har afsetts att under lagen tydligt inbegripa såväl sådana företag som tvätt- och strykinrättningar som ock andra, enligt hvad förut nämnts, med kommitténs formulering sannolikt uteslutna former af industriell verksamhet.
Det i 3 paragrafen andra stycket af kommitténs förslag stadgade sättet för anmälan om inskränkning i arbetsledigheten på grund af bestämmelserna i första stycket af samma paragraf bär gifvit anledning till såväl reservationer af två utaf kommitténs ledamöter som anmärkningar från en stor del af de myndigheter — bland dem kommerskollegium — indika yttrat sig öfver förslaget. Kommittén synes äfven vid affattande! af detta lagrum hafva gått något för långt i sin sträfvan att göra lagen så litet betungande som möjligt. Då arbetsgifvaren enligt kommitténs förslag ej har att göra någon anmälan om den tid, hvarunder inskränkning är afsedd att vidtagas, torde nämligen kontrollen å iakttagandet af de i paragrafens förra stycke meddelade tidsbestämmelser blifva nära nog omöjlig.
20 Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 156.
I den ena af berörda reservationer föreslås, att arbetsgivare!! skulle åläggas att sist före utgången af kalendermånaden näst efter den, hvarunder inskränkningen vidtagits, göra anmälan om inskränkningen, dess anledning och de dagar, under hvilka inskränkningen varat. En föregående anmälan om tiden för inskränkningen synes emellertid från kontrollsynpunkt oundgängligen påkallad, ty hur skulle eljest vederbörande inspektör komma i tillfälle öfvervaka, att icke inskränkningen öfverskrides, eller att varna arbetsgivaren för inskränkning utan tillfyllestgörande anledning? Endast med sådan anordning af anmälningsskyldigheten torde man för öfrigt kunna påräkna densammas ordentliga fullgörande, hvilket åter utgör en nödvändig förutsättning för kontrollen i förevarande afseende Arbetsgivaren riskerar nämligen alltid straff, om han utan anmälan vidtager inskränkning och inspektören sedan råkar att besöka arbetsstället. Men med skyldighet endast till efterföljande anmälan skulle denna skyldighet, utom för det fall att inspektören besökt arbetsstället eller eljest kunde antagas känna till den ifrågavarande åtgärden, sannolikt komma att ofta med eller utan afsikt försummas.
Den andra reservationen, till hvilken kommerskollegium anslutit sig, går ut på, att arbetsgivaren före vidtagande af inskränkning, som i paragrafen afses, skall göra anmälan därom med uppgift om anledningen till inskränkningen, samt att han inom en vecka efter inskränkningens upphörande skall anmäla det antal dagar, hvarunder densamma varat. En sådan dubbel anmälningsskyldighet synes dock onödigt betungande i de troligen ganska talrika fall, då arbetsgivaren kan på förhand uppgifva den tid, hvarunder lian vill begagna sin rätt att företaga inskränkning.
För att utan onödigt betungande af arbetsgivaren bereda möjlighet till en tillfredsställande kontroll har jag ansett mig böra vidtaga sådan ändring af tredje paragrafens andra stycke, att arbetsgivaren alltid skulle blifva förpliktad att före vidtagande af inskränkning göra anmälan därom med uppgift om anledningen till densamma och om de dagar, hvarunder den är afsedd att förekomma. Skulle arbetsgivaren ej kunna på förhand bestämdt beräkna den tid, hvarunder inskränkning erfordras, får han uppgifva den tid, han ungefär tror sig behöfva. Finner han sedermera, att denna tid ej räcker till, får han göra ny anmälan om de dagar, han anser sig ytterligare behöfva. Tages åter den anmälda tiden ej fullt i anspråk, är han, om lian så önskar, berättigad att hos inspektören styrka detta förhållande för att vid senare anmälningar under året kunna räkna sig denna outnyttjade tid till godo. Den sålunda
21 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 156.
föreslagna anordningen medgifver arbetsgivare, som är i stånd att för en längre tidrymd på förhand uppgifva de tider, hvarunder han önskar vidtaga inskränkning — såsom kanske ej så sällan är fallet inom säsongyrkena — att sammanfatta sina uppgifter angående flera sådana perioder i en enda anmälan. Ej heller torde det skäligen kunna förvägras arbetsgivare att låta sin anmälan afse vissa under hvarje år tills vidare återkommande perioder.
Under erinran att arbetsgivaren mången gång stode skäligen främmande för arbetets anordnande inom ett företag, samt att det syntes hårdt, att han i sådant fall skulle drabbas af ansvar för försummadt iakttagande af lagens föreskrifter, har kommittén föreslagit, att i lagen skulle införas en bestämmelse af innehåll, att, om arbetsgifvaren förmår visa, att en åtalad förseelse mot lagens föreskrifter icke skäligen kan läggas honom till last, han skulle vara från ansvar fri, och att åtalet i sådant fall skulle kunna riktas mot vederbörande arbetsledare.
Utan att för närvarande vilja närmare inlåta mig på frågan om befogenheten af en dylik föreskrift, för hvilken åtskilligt synes tala, vill jag härvid allenast erinra, att det knappast synes lämpligt, att, så länge en motsvarande bestämmelse saknas inom lagstiftningen i öfrigt, ett stadgande, sådant som det här föreslagna, hvilket torde innefatta ett, principiellt sedt, icke oviktigt afsteg från hittills inom vår lagstiftning tillämpade grundsatser, införes i nu föreliggande författning; och har bestämmelsen därför ur förslaget uteslutits.
De i kommittéförslagets 9 § införda bestämmelserna om skyldighet för allmän åklagare att utan särskild angifvelse åtala förseelse mot lagen eller att utföra åtal å dylik förseelse, som hos honom angifves af bergmästare eller yrkesinspelctör, hafva såsom öfverflödiga ur förslaget uteslutits. Motsvarande bestämmelser förekomma icke heller i den s. k. minderårighetslagen.
I öfverensstämmelse med det i konventionen i sådant afseende lämnade medgifvande, har kommittén i sitt förslag upptagit eu bestämmelse om uppskof till den 1 januari 1919 med författningens tillämpning å framställning af råsocker ur betor, kardning, kamning och spillning af Till samt å vissa arbeten vid grufföretag. Två reservanter inom kommittén, hvilkas mening vunnit underslöd såväl af kommerskollegium som äfven af åtskilliga andra af de myndigheter, som yttrat sig öfver förslaget, hafva emellertid ansett berörda bestämmelse böra ur lagen uteslutas. De af reservanterna åberopade skälen, att bestämmelsen endast skulle komma att beröra ett fåtal arbeterskor och detta antagligen blott
22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 156.
under någon kortare tid af året, men möjligen under öfv ergångs tiden lända till ökning af det kvinnliga nattarbetet inom nämnda branscher, synas otvifvelaktigt värda beaktande. Då härtill kommer, att det onekligen från rätitssynpunkt måste förefalla stötande, om kvinnligt nattarbete under en följd af år skulle vara tillåtet i afseende å några särskilda slag af sysselsättningar, kanske i vissa fall inom samma företag, där eljest förbud gällde, och utan att dessa sysselsättningars egen beskaffenhet motiverade en undantagsställning, har jag ansett ifrågavarande bestämmelse höra ur lagen utgå.
O kriga vidtagna smärre ändringar i kommittéförslaget, hvilka äro af hufvudsakligen redaktionell natur, torde jag icke behöfva närmare motivera.
Sedan departementschefen härefter uppläst det ifrågavarande författningsförslaget, sådant det af honom blifvit tillstyrkt, anförde han vidare:
Det lagstiftningsområde, inom hvithet nu ifrågavarande författning faller — närings!agstiftningen — tillhör utan tvifvel Konungens ekonomiska lagstiftning. Öfver såväl lagen om yrkesfara som lagen angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke inhämtades emellertid Riksdagens yttrande; och torde därför jämväl nu ifrågavarande författningsförslag böra Riksdagen föreläggas. Då förslag till förordningom yrkesfara förelädes Riksdagen, åtnöjde sig emellertid icke Riksdagen med att afgifva yttrande öfver förslaget utan antog för sin del en lag i ämnet. Detsamma skedde ock vid framläggandet af förslag till förordning angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke. Med afseende å den sålunda af Riksdagen intagna ståndpunkt och nu ifrågavarande lagstiftnings ganska ingripande natur kundo det visserligen ifrågasättas, huruvida icke nu ifrågavarande förslag borde behandlas i den ordning, 87 § regeringsformen föreskrifver. Då emellertid detta skulle förutsätta inhämtande af högsta domstolens yttrande öfver förslaget men det under sådan förutsättning icke torde blifva möjligt att framlägga förslaget för innevarande års Riksdag, hvithet åter med afseende å den i konventionen bestämda tiden för dess ratificerande är nödvändigt, synes det mig lämpligast att i nu förevarande fall förfara på enahanda sätt, som skett beträffande de s. k. yrkesfare- och m i n d er år ighetsl agarn a.
Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte besluta att inhämta Riksdagens yttrande öfver ifrågavarande författningsförslag, med förklarande därvid att Eders Kungl. Maj:t vill, efter emottagande af Riksdagens svar, företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och förordna om författnings utfärdande i ämnet.
23 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 156.
Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bil. ditt. . . . vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Ålgot Wahlin.
24 Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 156.
Öfversättning (i transumt).
Bilaga.
Internationell konvention
angående förbud mot nattarbete för kvinnor, sysselsatta uti industrien.
Hans Majestät Kejsaren af Tyskland, Konung af Preussen; Hans Majestät Kejsaren af Österrike, Konung af Bölimen m. in. och Apostolisk Konung af TJngern; Hans Majestät Belgiernas Konung; Hans Majestät Konungen af Danmark; Hans Majestät Konungen af Spanien; Franska Republikens President; Hans Majestät Konungen af det förenade konungariket Storbritannien och Irland samt af de brittiska besittningarna hinsides hafveri, Kejsare af Indien; Hans Majestät Konungen af Italien; Hans Kungliga Höghet Storhertigen af Luxemburg, Hertig af Nassau; Hennes Majestät Drottningen af Nederländerna; Hans Majestät Konungen af Portugal och Algarbierne m. m.; Hans Majestät Konungen af Sverige samt Schweiziska Förbundsrådet, hvilka önska att underlätta utvecklingen af arbetarskyddsväsendet genom antagandet af gemensamma bestämmelser, hafva i detta syfte beslutit att afsluta eu konvention angående nattarbete för kvinnor, sysselsatta i industrien, och hafva till Sina befullmäktigade ombud utsett:
Hvilka, efter att hafva meddelat hvarandra sina fullmakter, som befunnits i god och behörig form, hafva öfverlagt om och antagit följande bestämmelser:
Art. 1.
Industriellt nattarbete skall vara förbjudet för alla kvinnor, utan hänsyn till deras ålder, med här nedan angifna undantag.
Denna konvention äger tillämpning på alla sådana industriella företag, hvari användas flera än tio arbetare och arbeterskor; den skall
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 156. 25
i intet fall tillämpas på företag, där icke andra än medlemmar af samma familj användas.
På hvar och en af de kontraherande staterna ankommer att bestämma, hvad som är att förstå med industriella företag. Till sådana skola dock i hvarje fall räknas grufvor och stenbrott äfvensom industriella företag för tillverkning och bearbetning af varor; hvarje lands lagstiftning äger att i sistberörda afseende bestämma gränsen emellan, å ena sidan, industri och, å andra sidan, landtbruk och handel.
Art. 2.
Den tid för natthvila, som i föregående artikel åsyftas, skall hafva en varaktighet af minst elfva timmar i följd; i dessa elfva timmar skall, oberoende af hvarje lands lagstiftning, inbegripas tiden från klockan 10 på aftonen till klockan 5 på morgonen.
Dock må uti sådana stater, där nattarbetet för vuxna kvinnor, använda inom industrien, ännu icke utgör föremål för lagstiftning, varaktigheten af den oafbrutna hvilotiden kunna för en öfvergångsperiod af högst tre år begränsas till tio timmar.
Art. 3.
Förbudet mot nattarbete må upphäfvas:
1) i fall af »force majeure», då uti ett företag uppkommer ett afbrott i driften, hvithet varit omöjligt att förutse, och som icke är periodiskt återkommande;
2) i det fall, att arbetet afser råvaror eller varor under beredning, hvilka äro underkastade mycket hastig förvandling, och så finnes nödigt till förekommande af en eljest oundviklig förlust af dessa varor.
Art. 4.
Uti sådana industrier, som äro underkastade årstidernas inflytande, äfvensom i hvarje annat företag, då undantagsförhållanden inträffa, må varaktigheten af den oafbrutna tiden för natthvila inskränkas till tio timmar under sextio dagar af året.
Art. 5.
Det tillhör hvar och eu af de kontraherande staterna att vidtaga de administrativa åtgärder, som äro nödiga för att å dess område trygga en noggrann tillämpning af förevarande konvention.
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 120 Höft.
26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 156.
Regeringarna skola på diplomatisk väg meddela hvarandra de lagar och författningar, som nu gälla eller framdeles kunna utfärdas rörande det ämne, konventionen afser, äfvensom periodiska rapporter angående tillämpningen af dessa lagar och författningar.
Art. 6.
Bestämmelserna i denna konvention skola icke äga tillämpning i afseende å eu koloni, besittning eller protektorat, med mindre meddelande härom i dess namn genom moderlandets regering lämnats till schweiziska förbundsrådet.
Moderlandets regering kan vid lämnande af meddelande om en kolonis, besittnings eller protektorats anslutning förklara, att konventionen ej skall äga tillämpning å sådana inhemska arbeten, hvarå tillsyn skulle vara omöjlig.
Art. 7.
I utomeuropeiska stater, äfvensom i kolonier, besittningar eller protektorat må, då klimatet eller den infödda befolkningens lefnadsförhållanden så fordra, varaktigheten af den oafbrutna tiden för natthvila vara kortare än hvad denna konvention föreskrifter, under villkor likväl att mot förkortningen svarande hvilotider medgifvas under dagen.
Art. 8.
Denna konvention skall ratificeras och ratifikationshandlingarna deponeras hos schweiziska förbundsrådet senast den 31 december 1908.
öfver depositionen skall upprättas protokoll, hvaraf bestyrkt afskrift skall på diplomatisk väg tillställas hvar och en af de kontraherande staterna.,
Denna konvention skall träda i kraft två år efter afslutandet af protokollet öfver depositionen.
Den tidrymd, efter hvilken konventionen skall träda kraft, skall, i stället för två, utgöras af tio år beträffande:
1) fabriker, hvarest framställes råsocker ur betor;
2) kardning, kamning och spinning af ull;
3) arbeten under bar himmel vid grufföretag, där dessa arbeten under minst fyra månader årligen förhindras genom klimatiska inflytanden.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 156.
27 Art. 9.
De stater, som icke undertecknat denna konvention, kunna förklara sin anslutning genom framställning till schweiziska förbundsrådet, It vilket skall meddela framställningen till hvar och en af de kontraherande staterna.
Art. 10.
De i ait. 8 angifna tider för ikraftträdandet af denna konvention skola för sådana stater, som icke undertecknat konventionen, äfvensom för kolonier, besittningar eller protektorat räknas från dagen för deras anslutning.
Art. 11.
Denna konvention kan icke uppsägas, vare sig af de stater, som undertecknat densamma, eller af sådana stater, kolonier, besittningar eller protektorat, hvilka biträdt densamma efteråt, före utgången af eu tidrymd af tolf år från tiden för afslutandet af protokollet öfver ratifikationshandlingarnas deposition.
Därefter kan konventionen uppsägas från år till år.
Uppsägningen har icke verkan förrän ett år, efter det den skriftligen tillställts schweiziska förbundsrådet af vederbörande regering eller, i fråga om en koloni, besittning eller protektorat, af moderlandets regering; förbundsrådet skall omedelbart gifva regeringen i hvarje af de öfriga kontraherande staterna del af uppsägningen.
Uppsägningen har endast verkan i afseende å den staf, koloni, besittning eller protektorat, i hvars namn den gjorts.
Till bekräftelse häraf hafva de befullmäktigade ombuden undertecknat förevarande konvention.
Som skedde i Bern den tjugusjätte september nittonhundrasex i ett enda exemplar, som skall förvaras i schweiziska edsförbundets arkiv, och hvaraf en till riktigheten bestyrkt afskrift skall på diplomatisk väg tillställas en hvar af de kontraherande staterna.
28 Kungl. Majds Nåd. Proposition No 156.
För Tyskland:
(L. S.) v. Biilow.
(L. S.) Caspar.
(L. S.) Frick.
(L. S.) Eckardt.
För Österrike och för Ungern:
(L. S.) Baron Heidler-Egeregg. Österrike-Ungerns minister i Bern.
För Österrike:
(L. S.) Muller.
För Ungern:
(L. S.) Nicolas Gerster.
För Belgien:
(L. S.) M. Michotte de Welle. (L. S.) J. Dubois.
För Danmark:
(L. S.) H. Vedel.
Under reservation och hänvisning till den förklaring, som afgifvits vid konferensens plenarsammanträde den 26 september 1906 i afseende å artikel 8.
För Spanien:
(L. S.) Bernardo Almeida y Herreros.
För Frankrike:
(L. S.) Révoil.
Arthur Fontaine.
För Storbritannien :
(L. S.) Herbert Samuel.
(L. S.) Malcolm Delevingne.
För Italien:
(L. S.) K. Magliano.
(L. S.) G. Montemartini.
29 Kungl. Majts Nåd. Proposition No 156.
För Luxemburg:
H. Neuman.
För Nederländerna:
(L. S.) Rechteren.
L. H. W. Regout.
För Portugal:
(L. S.) Alberto d’01iveira.
För Sverige:
(L. S.) Alfr. Lagerheim.
För Schweiz:
(L. S.) Emile Frey.
F. Kaufmann.
A. Lachenal.
Schobinger.
FI. Scherrer.
John Syz.